Sök i Ratio Lex

Angående utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor

1922-03-10 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1922:202, Angående utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

1

Nr 202.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående utsträckning av

tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor; given

Stockholms slott den 10 mars 1922.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, anför vidare:

Sedan av enskilda motionärer vid 1884 års riksdag fråga väckts

om inlösen av skattefrälseräntor, uttalade nämnda riksdag i skrivelse

den 11 maj 1884 att, jämväl oberoende av frågan om grundskatternas

avskrivning, rättvisa och billighet påkallade, att räntegivarna genom

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 172 höft. (Nr 202.) 1

Tidigare

beslut

angående

inlösen

av skattefrälseräntor.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

dessa utskylders inlösen till staten och fixering i penningar bereddes

samma förmåner, som då redan kommit övriga grundskattegivare till

del, samt anhöll, att Kungl. Maj:t måtte efter förutgången utredning

vidtaga åtgärder, för att de räntor å skattefrälsehemman, vilka genom

köp, byte eller gåva kommit från kronan i enskild persons hand och

icke blivit med jordäganderätten förenade, måtte mot full ersättning

till ränteägarna varda till statsverket inlösta samt därefter omsatta enligt

föreskrifterna i kungörelsen den 11 maj 1855 och förordningen den

23 juli 1869.

Sedan den begärda utredningen verkställts, avlät Kungl. Maj:t

den 20 februari 1885 proposition i ämnet. Framställningen bifölls av

riksdagen, varefter Kungl. Maj:t genom förordning den 11 september

1885 förordnade, att de räntor å skattefrälsehemman, vilka genom köp,

byte eller gåva kommit från kronan i enskild persons eller verks, menighets

eller inrättnings ägo och icke blivit med jordäganderätten förenade,

finge i mån som vederbörande ägare därom framställde anbud, sedan

behörig utredning om utskyldernas rätta natur och belopp ägt rum, för

statsverkets räkning inlösas; att räntorna skulle inlösas, sedan deras

värde efter medeltalet av 1874 — 1883 års markegångspris med tillagd

forsellönsersättning av 8 öre kubikfoten för råg och korn och 6 öre

kubikfoten för havre blivit kapitaliserat efter fyra för hundrade, med

det sålunda erhållna kapitalbeloppet; att skattefrälsehemman, vars ränta

blivit inlöst till kronan, skulle i jordeboken omföras till skatte; samt

att vederbörande ägare, som ville begagna sig av den sålunda bestämda

inlösen, skulle inom ett år från författningens dag därom hos kammarkollegium

eller vederbörande länsstyrelse göra anmälan.

Genom kungörelse den 5 juni 1885 hade därförut bestämts, att

nedsättning uti den kronan behållna grundskatt å hemman och lägenheter

av skattenatur skulle från och med år 1886 äga rum med trettio

procent av grundskattens belopp. Då ägare av skattefrälsehemman, vars

ränta jämlikt ovanberörda förordning den 11 september 1885 blivit av

staten inlöst, kommit i åtnjutande av den sålunda beslutade avskrivningen

med trettio procent å grundskatterna, och på det att de räntegivare,

vilkas räntor icke blivit av staten inlösta, måtte komma i åtnjutande

av samma förmån, fattade 1887 års riksdag beslut om viss

ersättning åt nämnda räntegivare, och i enlighet härmed förordnade

Kungl. Maj:t genom kungörelse den 3 februari 1888, att ägare av skattefrälsehemman,

vars skatte frälseränta, ehuru varande av den beskaffenhet,

som avsåges i förordningen den 11 september 1885, icke blivit av statsverket

inlöst, skulle från och med år 1888 av statsmedel erhålla ersätt
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

ning med trettio procent av denna ränta, om den med penningar utgjorts,

eller, om den utgått helt och hållet eller till någon del i persedlar, av

värdet å densamma efter årsmarkegnngspris, med iakttagande likväl att

det belopp, som ersattes, icke finge överstiga trettio procent av värdet

efter samma pris å räntan, sådan den blivit kronan avhänd.

Den 2 december 1892 utfärdades lagen angående avskrivning av

de å viss jord vilande grundskatter och vad därmed äger sammanhang;

och förordnades i § 4 av denna lag, att den ersättning, som jämlikt

kungörelsen den 3 februari 1888 borde utgå till ägare av skat tefrälsehemman,

vars skattefrälseränta ehuru varande av den beskaffenhet, som

avsåges i förordningen den 11 september 1885, icke blivit av statsverket

inlöst, skulle, under iakttagande i övrigt av bestämmelserna i nämnda

kungörelse, utgå från och med år 1893 med fyrtio procent, från och

med år 1894 med femtio procent, från och med år 1896 med sextio

procent, från och med år 1898 med sjuttio procent, från och med år

1900 med åttio procent och från och med år 1902 med nittio procent

av räntans belopp, beräknat på sätt i samma kungörelse föreskrevs,

samt från och med år 1904 med en summa, motsvarande räntans på

nyssnämnda sätt beräknade hela belopp.

I överensstämmelse med särskilda efter olika motioner fattade

riksdagbeslut utsträckte Kungl. Maj:t tiden för anmälan om inlösen av

skattefrälseräntor genom kungörelser den 13 juli 1887 till utgången av

år 1888, den 29 maj 1891 till utgången av år 1892, den 8 mars 1895

till utgången av år 1896, den 11 maj 1900 till utgången av år 1903,

den 8 maj 1903 till utgången av år 1906, den 20 april 1906 till utgången

av år 1909 och den 14 maj 1909 till utgången av år 1912.

I proposition (nr 161) till 19i 1 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t,

att jämväl skattefrälseräntor, som varit med jordäganderätten förenade,

i vissa fall skulle få inlösas. Sedan framställningen bifallits av riksdagen,

utfärdades genom förordning den 2 juni 1911 bestämmelse av

innehåll, att räntor å skattefrälsehemman, vilka vid något tillfälle före

den 1 april 1911 varit med jordäganderätten förenade, likställdes med

räntor, vilka icke varit med jordäganderätten förenade.

I enlighet med särskilda efter framställningar från Kungl. Maj:t

fattade riksdagsbeslut utsträcktes tiden för anmälan om inlösen av

skattefrälseräntor ytterligare dels genom kungörelse den 12 juli 1912

till utgången av år 1917 och dels genom kungörelse den 25 juni 1917

till utgången av år 1922.

Såsom förut anmärkts, hade genom 1885 års beslut om inlösen

av skattefrälseräntor föreskrivits, att värdet å dem skulle beräknas efter

s. 4 Kontrollera mot PDF

Fråga om för.

enkling av

sättet för

uppbörd av

skattefrälseräntor.

Kammar
kollegium.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

medeltalet av 1874—1883 års markegångspris med tillagd forsellönsersättning.

I överensstämmelse med vid 1903 års riksdag fattat beslut

ändrades denna värdeberäkning genom kungörelse den 3 juli 1903 därhän,

att till grund för beräkningen skulle läggas medeltalet av 1893—

1902 års markegångspris med tillagd forsellönsersättning. Sedan det

emellertid vid verkställd undersökning visat sig, att inlösningsvärdena i

vissa fall kunde bliva högre efter medeltalet av 1874—1883 års markegångspris

än efter 1893—1902 års pris, gjordes av Kungl. Maj:t framställning

till 1904 års riksdag om ändring i det genom kungörelsen

den 3 juli 1903 bestämda beräkningssättet. Efter det riksdagen bifallit

denna framställning, utfärdades kungörelse den 6 maj 1904, enligt vilken

medeltalet av 1893—1902 års markegångspris skulle läggas till grund för

värdeberäkningen, dock med iakttagande att inlösningspriset ej i något

fall finge understiga det belopp, som motsvarade räntans värde enligt den

i förordningen den 11 september 1885 angivna beräkningsgrunden.

Innan jag övergår till frågan om utsträckning av tiden för anmälan

om inlösen av skattefrälseräntor, vill jag erinra om en vid 1918

års riksdag inom andra kammaren väckt motion (nr 109) rörande ändrat

förfarande vid uppbörd av skattefrälseräntor.

I berörda motion framhölls, hurusom förfarandet vid uppbörden

av skattefrälseräntor vore förenat med besvär, kostnader och onödig

omgång, i det att räntegivaren först hade att utbetala räntan till räntetagaren

och därefter hos vederbörande länsstyrelse rekvirera ersättning

för vad sålunda förskotterats, och hemställdes, att riksdagen ville avlåta

skrivelse till Kungl. Maj:t om att räntetagaren själv måtte i landskontoret

få uppbära de räntor, till vilka han vore ägare.

Över denna motion infordrades i den ordning, 46 § riksdagsordningen

föreskriver, utlåtande från kammarkollegium.

I det utlåtande, som kollegium i anledning härav avgav, framhöll

kollegium, att den i motionen antydda utvägen till förenkling i sättet

för uppbörden av skattefrälseräntor, enligt vad kollegium försport, redan

tillämpades vid länsstyrelsen i Stockholms län, i det att räntelikviden

där tillginge sålunda, att vederbörande räntetagare, med bifogande av

honom från räntegivaren tillställd fullmakt att uppbära den räntegivaren

tillkommande ersättning för oinlöst skattefrälseränta, till landskontoret

direkt ingåve en uträkning över räntans belopp och, sedan uträkningen

kontrollerats, erhölle räntebeloppet sig tillställt av de för ersättning

för oinlösta skattefrälseräntor avsedda medel. Att allmänneligen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

5

påbjuda ett dylikt eller liknande förfaringssätt vid räntelikviderna syntes

emellertid kollegium knappast vara att förorda. I vissa fall skulle nämligen

härigenom ett ökat besvär förorsakas den ena parten, räntetagaren.

Så vore förhållandet, där från samma hemman utginge både skattefrälseoch

frälseskatteränta, för vilken senare ersättning av statsmedel icke

utginge. Likaså skulle i fråga om rena skattefrälseräntor, i de fall då

ersättningsbeloppet understege den faktiska räntan, vilket ibland inträffade,

räntetagaren få vända sig ej blott till landskontoret utan jämväl till

räntegivaren. Kollegium funne sig på sålunda och i övrigt anförda skäl

icke kunna uttala sig för bifall till motionen i vidare mån än att den i

motionen föreslagna skrivelsen borde innehålla hemställan, att vederbörande

landskontor måtte anbefallas fästa räntegivares och räntetagares

uppmärksamhet på, att en förenkling i uppbördssättet möjligen kunde

vinnas genom ömsesidig överenskommelse om tillämpning av det inom

Stockholms län praktiserade förfaringssättet.

Riksdagen avlät skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t den 8 maj

1918, nr 198, samt uttalade däri, att det vore uppenbart att genom i

motionen föi''eslagen åtgärd en avsevärd förenkling kunde vinnas. Emellertid

funne riksdagen det tvivel underkastat, om något väsentligt stode

att vinna genom den av kammarkollegium förordade utvägen till frågans

lösning; och ansåge riksdagen, att en ändring i nuvarande uppbördsförhållanden

borde erhålla allmän karaktär. I alla de fall, vilka praktiskt

taget för här förevarande spörsmål spelade den största rollen, torde såväl

för räntegivare som för räntetagare enbart fördelar vara att motse genom

den ifrågasatta förenklingen av ränteuppbörden. Den omständigheten,

att i ett fåtal fall de föreslagna bestämmelserna skulle kunna medföra

för den av den hittillsvarande lagstiftningen på området ojämförligt bäst

tillgodosedda av parterna eller ränteägaren någon obetydlig nackdel,

kunde icke väsentligen rubba värdet av hela det framställda förslaget.

Innan man emellertid fattade en definitiv ståndpunkt till det i motionen

framförda förslaget syntes det riksdagen nödvändigt att frågan ytterligare

utreddes, därvid länsstyrelserna, vilka på grund av sin befattning

med ärenden av ifrågavarande slag ägde den största erfarenheten för

bedömande av den föreliggande frågan, borde beredas tillfälle att inkomma

med yttranden i ärendet. På grund härav anhöll riksdagen, att

Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, på vad sätt ägare av skattefrälseränta

kunde hos länsstyrelse få uppbära de räntor, till vilka han vore ägare,

samt därefter företaga de åtgärder, vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagen>

skrivelse.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Länttlyrel
terna.

Kammar
kollegium.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

I anledning av berörda skrivelse anbefalldes samtliga länsstyrelser

att avgiva utlåtanden samt därvid tillika, i den mån dithörande förhållanden

redan vore för länsstyrelserna kända, lämna uppgift å dels de

räntor av i riksdagens skrivelse berörd art, som utginge inom länen,

dels ock i vilken utsträckning dessa räntor skulle ersättas av statsmedel.

I avgivna utlåtanden hava länsstyrelserna inom 11 län förordat

eller ej haft något att erinra mot bestämmelser i motionens syfte, 4

länsstyrelser hava mer eller mindre obetingat anslutit sig till kollega

förslag, 2 länsstyrelser hava förordat åtgärder i huvudsaklig överensstämmelse

med motionen, 1 länsstyrelse har förklarat sig icke kunna

tillstyrka det av riksdagen föreslagna förändrade uppbördssättet, 2 länsstyrelser

hava med hänsyn till förhållandena inom sina län ej ansett

förändrade bestämmelser erforderliga och 5 länsstyrelser hava icke varit

i tillfälle att avgiva något på erfarenhet grundat yttrande i ärendet.

De uppgifter länsstyrelserna lämnat angående ännu utgående räntor

av ifrågavarande art och den utsträckning, vari dessa räntor skola ersättas

av statsmedel, hava icke blivit så avfattade, att genom en sammanställning

av berörda uppgifter kunnat erhållas en överblick över sammanlagda

beloppet av dessa räntor i deras helhet eller till den del ersättning

av statsmedel för dem skall utgå.

Med överlämnande av länsstyrelsernas utlåtanden aubefallde Kungl.

Maj:t den 6 december 1918 kammarkollegium att avgiva utlåtande i

ärendet.

Den 27 augusti 1920 har kollegium avgivit utlåtande samt därvid

förklarat, att några sådana ändrade förhållanden ej inträtt efter det

kollegium avgav sitt förut omförmälda utlåtande, som kunde föranleda

kollegium att frångå sin däri intagna ståndpunkt. Däremot funne kollegium

det kunna ifrågasättas, huruvida icke särskilt med hänsyn till de

i motionen angivna olägenheterna för räntegivarna att utgöra sina räntelikvider

nu borde tagas i övervägande frågan om vidtagande av åtgärder

för skattefrälseräntornas skyndsamma indragning till statsverket. Härom

anförde kollegium vidare:

»Vid inlösen till statsverket av skattefrälseräntorna beräknas ersättningen

genom kapitalisering av räntan efter medeltalet av antingen 1874—1883

eller 1893—1902 årens jämförelsevis låga markegångspris. Att räntetagarna

under sådana förhållanden icke äro hågade att i större utsträckning begagna

sig av rättigheten att till inlösen hembjuda skattefrälseräntorna är sålunda

förklarligt nog. En snabbare inlösen av dessa räntor skulle kunna befordras

genom bestämmande av förändrad grund för beräkning av skattefrälseräntornas

inlösningsvärde. Denna fråga har tidigare varit föremål för behandling.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kung!. Maj:ts proposition Nr 202.

I sådant avseende må hänvisas till föredragande departementschefens yttrande

till statsrådsprotokollet över finansärenden den 16 april 1917 i sammanhang

med frågan om förlängd tid för inlösen av skattefrälseräntor. Departementschefen

ansåg i likhet med kollegium, att en dylik åtgärd icke borde vidtagas,

bland annat av det skäl, att en jämkning uppåt i inlösningsvärdet skulle gent

emot föregående årens hembudsgivare innebära en ojämnhet, som icke vore av

förhållandena betingad. Efter den betydliga reducering av penningvärdet, som

under senare år ägt rum, torde emellertid den i nämnda uttalande intagna

ståndpunkten icke längre vara hållbar, därest man fortfarande bär den uppfattningen,

att frälseränteinstitutet snarast möjligt bör avvecklas. Kollegium

anser därför tiden nu vara inne att utfärda förändrade bestämmelser ifråga om

bestämmande av inlösningssumman för skattefrälseräntor, därvid de i 9 § av

1912 års lag meddelade bestämmelserna om ersättning för ränteförmån vid avlösning

av frälseskatteräntor torde kunna tjäna till ledning.

Det vill ock synas som om räntegivarna både intresse av att i sin mån

bidraga till avskaffande av frälseränteinstitutet, såvitt angår skattefrälseräntorna,

särskilt om man tager i betraktande räntetagares rätt att påkalla räntans

utgörande in natura och å viss prestationsort. 1 detta avseende får kollegium

erinra, att räntegivare enligt 1912 års lag om avlösning av vissa frälseräntor

äger samma befogenhet som ränteägaren i fråga om frälseränta, som

ej må inlösas för statsverkets räkning. Starka skäl tala för att räntegivarna

böra tillerkännas rätt att påfordra upphörande även av skattefrälseräntor.

Principiellt sett torde numera anledning ej finnas att göra åtskillnad ifråga

om räntegivarens rätt till initiativ då det gäller inlösen av skattefrälseräntor

och då fråga är om avlösning av dylika eller andra frälserätt för. Åt en liknande

tanke har för övrigt vid behandling av frågan rörande in- eller avlösning

av skattefrälseräntor långt tidigare givits uttryck. Redan vid behandling

i statsrådet den 20 februari 1885 av förslag till förordning angående inlösen

av skattefrälseränta m. m. yttrade föredragande departementschefen

bland annat följande: ''Därest det skulle visa sig, att i vissa fall inlösningen

icke skulle på frivillighetens väg kunna genomföras, lärer det bliva nödigt

att vidtaga särskilda åtgärder ifråga om de kvarstående skattefrälseräntorna

antingen under form av deras exproprierande eller ock på det sätt, att staten

övertager de skattskyldigas förpliktelser gent emot ränteägaren, i vilket senare

fall man naturligtvis också kan bereda de skattskyldiga den åsyftade förmånen,

ehuru ett dylikt tillvägagående, som innefattar att liksom göra statsverket

för all framtid skattskyldigt till enskilda personer, torde såväl därföre som

ur administrativ synpunkt vara mindre lämpligt än frälseräntornas inlösning

av staten.’

Det kunde ifrågasättas, huruvida icke tiden nu kan anses inne för exproprierande

av skattefrälseräntorna. Kollegium, som anser expropriationsförfarande

endast i nödfall böra tillgripas, håller emellertid före, att sådan åtgärd

icke erfordras för genomförande av inlösning av skattefrälseräntorna,

om räntegivarna berättigas påkalla inlösen av desamma och såväl räntegivarna

som räntetagarna bliva uppmärksamgjorda härpå och på de möjligheter,

som enligt vad ovan anförts redan finnas till frälseräntornas avveck
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

Statikontoret.

Departcmentt
ehefen.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

ting. Kollegium finner sig därför ej nu höra i ärendet föreslå några mera

vittgående åtgärder i detta avseende.

Slutligen anser sig kollegium böra omnämna, att skattefrälseräntor av

icke obetydligt inlösningsvärde ännu kvarstå oinlösta. I underdånig skrivelse

den 23 februari 1917 beräknade kollegium kapitalbeloppet av då ännu ej

inlösta skattefrälseräntor till något över en miljon kronor. Kollegium framhöll

därvid, att en fullt genomförd utredning om det exakta inlösningsvärdet

av dessa räntor skulle kräva ett så ingående och tidsödande arbete, att en

dylik undersökning måste lämnas ur räkningen. Detta förhållande gäller fortfarande,

och en dylik utredning torde för övrigt icke vara behövlig för be-:

dömande av den föreliggande frågan. Enligt vad kollegium under hand inhämtat

hava emellertid under åren 1917—1919 utbetalningar i länen för inlösta

skattefrälseräntor verkställts med tillhopa 231,294 kronor 28 öre.»

Med stöd av vad kollegium sålunda anfört, har kollegium hemställt,

att Kungl. Maj:t täcktes finna den i riksdagens skrivelse gjorda

framställningen ej föranleda annan åtgärd, än att nya bestämmelser utfärdades

rörande grunden för beräkning av skattelrälseräntornas inlösningsvärde

samt att nu gällande bestämmelser angående rätt för ränteägaren

att taga initiativ till inlösning för statsverkets räkning av ekattefrälseränta

utsträcktes att gälla jämväl räntegivare.

I en vid utlåtandet fogad skiljaktig mening hava tvenne ledamöter

förklarat sig ifrågasätta effektiviteten av de av kammarkollegii pluralitet

föreslagna åtgärder samt funnit tiden vara inne, att åtgärder vidtoges

för expropriation av kvarvarande skattefrälseräntor.

Slutligen har statskontoret den 2 december 1921 avgivit infordrat

utlåtande i ärendet samt därvid förklarat sig icke hava något att erinra

mot vad kammarkollegium föreslagit i syfte att påskynda inlösning av

skatte frälseräntor.

Av det förut anförda framgår, att inlösningsbara skattefrälseräntor

till belopp av sammanlagt omkring 750,000 kronor ännu torde återstå

oinlösta. Det måste ur det allmännas synpunkt anses önskligt, att dessa

räntor snarast möjligt bringas att upphöra. Den hittillsvarande lagstiftningen

om räntornas inlösen har emellertid visat sig vara otillräcklig

för uppnående av detta syfte. Någon nämnvärd ändring härutinnan

torde knappast vara att förvänta, så länge nuvarande regler i fråga om

inlösningsprisets bestämmande kvarstå. Såsom kammarkollegium i sitt

av mig omförmälda utlåtande framhållit, skulle givetvis en snabbare

inlösen av räntorna befordras genom bestämmande av för ränteägarna

gynnsammare grunder för beräkning av räntornas inlösningsvärde. I

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

likhet med kollegium anser jag tiden nu vara inne att genomföra en

dylik förändring, i syfte att inlösningspriset må bestämmas till vad som

skäligen kan anses motsvara räntornas verkliga värde; och synas i detta

avseende bestämmelserna i 9 § i lagen den 8 november 1912 om avlösning

av vissa frälseräntor kunna tjäna till ledning, därvid givetvis

bör beaktas, att de senaste årens priser å vissa persedlar varit abnormt

höga. Sker detta, synes mig emellertid en ytterligare åtgärd i syfte

att åstadkomma en snabb och fullständig inlösning av ifrågavarande

räntor kunna utan olägenhet vidtagas. På sätt kammarkollegium erinrat,

förutsågs redan vid inlösningsinstitutets införande, att det till slut kunde

bliva nödvändigt att vidtaga särskilda åtgärder i fråga om de kvarstående

räntorna, vare sig genom dessas exproprierande eller på annat

sätt. Åven med de av mig ifrågasatta ändrade grunder för beräkningen

av inlösningspriset synes man icke äga tillräckliga garantier för att

samtliga skattefrälseräntor inom rimlig tid komma att försvinna. Enligt

min mening böra därför tillika åtgärder vidtagas, i syfte.att inlösen må

kunna åstadkommas jämväl i de fall, där ägaren alltjämt underlåter att

påkalla sådan. Lämpligast synes detta syfte kunna vinnas genom inrymmande

åt staten av befogenhet att påkalla inlösen av skattefrälseränta.

Jag är emellertid icke beredd att framlägga något förslag till av

mig nu ifrågasatta ändringar i bestämmelserna om inlösning av vissa

frälseräntor. Uppdrag att utarbeta förslag till erforderliga lagbestämmelser

i ämnet synes mig böra lämnas åt kammarkollegium och statskontoret.

I avbidan på genomförande av den lagstiftning, som sålunda förordats,

lärer självfallet en utsträckning böra äga rum av tiden för

anmälan om inlösen av skattefrälseräntor. Det torde vara tillräckligt

att tiden härför sättes till utgången av år 1924.

Med min uppfattning angående de åtgärder, vilka äro erforderliga

för åstadkommande av en snabbare inlösen av ifrågavarande frälseräntor,

finner jag det icke vara av behovet påkallat att nu allmänneligen påbjuda

ett visst förändrat sätt för likvidering av ännu oinlösta räntor.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen besluta, att den genom förordningarna den

11 september 1885 och den 2 juni 1911 bestämda inlösen av skattefrälseräntor

må även efter innevarande års utgång äga rum, därest

vederbörande ränteägare, som vill begagna sig av denna inlösen, därom

i den ordning, förstnämnda författning stadgar, gör anmälan inom utgången

av år 1924.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 172 käft. (Nr 202.) 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna

bifall; och skall proposition i ämnet av den lydelse,

bil. litt. . .. vid detta protokoll utvisar, avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Olga Gjörloff.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1922.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1922:131 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor. a1 i texten
  2. SU 1922:60 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor. a1 i texten