Angående utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor
1922-03-10 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1922:202, Angående utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.
1
Nr 202.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående utsträckning av
tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor; given
Stockholms slott den 10 mars 1922.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
F. V. Thorsson.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 mars 1922.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, anför vidare:
Sedan av enskilda motionärer vid 1884 års riksdag fråga väckts
om inlösen av skattefrälseräntor, uttalade nämnda riksdag i skrivelse
den 11 maj 1884 att, jämväl oberoende av frågan om grundskatternas
avskrivning, rättvisa och billighet påkallade, att räntegivarna genom
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 172 höft. (Nr 202.) 1
Tidigare
beslut
angående
inlösen
av skattefrälseräntor.
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.
dessa utskylders inlösen till staten och fixering i penningar bereddes
samma förmåner, som då redan kommit övriga grundskattegivare till
del, samt anhöll, att Kungl. Maj:t måtte efter förutgången utredning
vidtaga åtgärder, för att de räntor å skattefrälsehemman, vilka genom
köp, byte eller gåva kommit från kronan i enskild persons hand och
icke blivit med jordäganderätten förenade, måtte mot full ersättning
till ränteägarna varda till statsverket inlösta samt därefter omsatta enligt
föreskrifterna i kungörelsen den 11 maj 1855 och förordningen den
23 juli 1869.
Sedan den begärda utredningen verkställts, avlät Kungl. Maj:t
den 20 februari 1885 proposition i ämnet. Framställningen bifölls av
riksdagen, varefter Kungl. Maj:t genom förordning den 11 september
1885 förordnade, att de räntor å skattefrälsehemman, vilka genom köp,
byte eller gåva kommit från kronan i enskild persons eller verks, menighets
eller inrättnings ägo och icke blivit med jordäganderätten förenade,
finge i mån som vederbörande ägare därom framställde anbud, sedan
behörig utredning om utskyldernas rätta natur och belopp ägt rum, för
statsverkets räkning inlösas; att räntorna skulle inlösas, sedan deras
värde efter medeltalet av 1874 — 1883 års markegångspris med tillagd
forsellönsersättning av 8 öre kubikfoten för råg och korn och 6 öre
kubikfoten för havre blivit kapitaliserat efter fyra för hundrade, med
det sålunda erhållna kapitalbeloppet; att skattefrälsehemman, vars ränta
blivit inlöst till kronan, skulle i jordeboken omföras till skatte; samt
att vederbörande ägare, som ville begagna sig av den sålunda bestämda
inlösen, skulle inom ett år från författningens dag därom hos kammarkollegium
eller vederbörande länsstyrelse göra anmälan.
Genom kungörelse den 5 juni 1885 hade därförut bestämts, att
nedsättning uti den kronan behållna grundskatt å hemman och lägenheter
av skattenatur skulle från och med år 1886 äga rum med trettio
procent av grundskattens belopp. Då ägare av skattefrälsehemman, vars
ränta jämlikt ovanberörda förordning den 11 september 1885 blivit av
staten inlöst, kommit i åtnjutande av den sålunda beslutade avskrivningen
med trettio procent å grundskatterna, och på det att de räntegivare,
vilkas räntor icke blivit av staten inlösta, måtte komma i åtnjutande
av samma förmån, fattade 1887 års riksdag beslut om viss
ersättning åt nämnda räntegivare, och i enlighet härmed förordnade
Kungl. Maj:t genom kungörelse den 3 februari 1888, att ägare av skattefrälsehemman,
vars skatte frälseränta, ehuru varande av den beskaffenhet,
som avsåges i förordningen den 11 september 1885, icke blivit av statsverket
inlöst, skulle från och med år 1888 av statsmedel erhålla ersätt
-
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.
ning med trettio procent av denna ränta, om den med penningar utgjorts,
eller, om den utgått helt och hållet eller till någon del i persedlar, av
värdet å densamma efter årsmarkegnngspris, med iakttagande likväl att
det belopp, som ersattes, icke finge överstiga trettio procent av värdet
efter samma pris å räntan, sådan den blivit kronan avhänd.
Den 2 december 1892 utfärdades lagen angående avskrivning av
de å viss jord vilande grundskatter och vad därmed äger sammanhang;
och förordnades i § 4 av denna lag, att den ersättning, som jämlikt
kungörelsen den 3 februari 1888 borde utgå till ägare av skat tefrälsehemman,
vars skattefrälseränta ehuru varande av den beskaffenhet, som
avsåges i förordningen den 11 september 1885, icke blivit av statsverket
inlöst, skulle, under iakttagande i övrigt av bestämmelserna i nämnda
kungörelse, utgå från och med år 1893 med fyrtio procent, från och
med år 1894 med femtio procent, från och med år 1896 med sextio
procent, från och med år 1898 med sjuttio procent, från och med år
1900 med åttio procent och från och med år 1902 med nittio procent
av räntans belopp, beräknat på sätt i samma kungörelse föreskrevs,
samt från och med år 1904 med en summa, motsvarande räntans på
nyssnämnda sätt beräknade hela belopp.
I överensstämmelse med särskilda efter olika motioner fattade
riksdagbeslut utsträckte Kungl. Maj:t tiden för anmälan om inlösen av
skattefrälseräntor genom kungörelser den 13 juli 1887 till utgången av
år 1888, den 29 maj 1891 till utgången av år 1892, den 8 mars 1895
till utgången av år 1896, den 11 maj 1900 till utgången av år 1903,
den 8 maj 1903 till utgången av år 1906, den 20 april 1906 till utgången
av år 1909 och den 14 maj 1909 till utgången av år 1912.
I proposition (nr 161) till 19i 1 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t,
att jämväl skattefrälseräntor, som varit med jordäganderätten förenade,
i vissa fall skulle få inlösas. Sedan framställningen bifallits av riksdagen,
utfärdades genom förordning den 2 juni 1911 bestämmelse av
innehåll, att räntor å skattefrälsehemman, vilka vid något tillfälle före
den 1 april 1911 varit med jordäganderätten förenade, likställdes med
räntor, vilka icke varit med jordäganderätten förenade.
I enlighet med särskilda efter framställningar från Kungl. Maj:t
fattade riksdagsbeslut utsträcktes tiden för anmälan om inlösen av
skattefrälseräntor ytterligare dels genom kungörelse den 12 juli 1912
till utgången av år 1917 och dels genom kungörelse den 25 juni 1917
till utgången av år 1922.
Såsom förut anmärkts, hade genom 1885 års beslut om inlösen
av skattefrälseräntor föreskrivits, att värdet å dem skulle beräknas efter
Fråga om för.
enkling av
sättet för
uppbörd av
skattefrälseräntor.
Kammar
kollegium.
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.
medeltalet av 1874—1883 års markegångspris med tillagd forsellönsersättning.
I överensstämmelse med vid 1903 års riksdag fattat beslut
ändrades denna värdeberäkning genom kungörelse den 3 juli 1903 därhän,
att till grund för beräkningen skulle läggas medeltalet av 1893—
1902 års markegångspris med tillagd forsellönsersättning. Sedan det
emellertid vid verkställd undersökning visat sig, att inlösningsvärdena i
vissa fall kunde bliva högre efter medeltalet av 1874—1883 års markegångspris
än efter 1893—1902 års pris, gjordes av Kungl. Maj:t framställning
till 1904 års riksdag om ändring i det genom kungörelsen
den 3 juli 1903 bestämda beräkningssättet. Efter det riksdagen bifallit
denna framställning, utfärdades kungörelse den 6 maj 1904, enligt vilken
medeltalet av 1893—1902 års markegångspris skulle läggas till grund för
värdeberäkningen, dock med iakttagande att inlösningspriset ej i något
fall finge understiga det belopp, som motsvarade räntans värde enligt den
i förordningen den 11 september 1885 angivna beräkningsgrunden.
Innan jag övergår till frågan om utsträckning av tiden för anmälan
om inlösen av skattefrälseräntor, vill jag erinra om en vid 1918
års riksdag inom andra kammaren väckt motion (nr 109) rörande ändrat
förfarande vid uppbörd av skattefrälseräntor.
I berörda motion framhölls, hurusom förfarandet vid uppbörden
av skattefrälseräntor vore förenat med besvär, kostnader och onödig
omgång, i det att räntegivaren först hade att utbetala räntan till räntetagaren
och därefter hos vederbörande länsstyrelse rekvirera ersättning
för vad sålunda förskotterats, och hemställdes, att riksdagen ville avlåta
skrivelse till Kungl. Maj:t om att räntetagaren själv måtte i landskontoret
få uppbära de räntor, till vilka han vore ägare.
Över denna motion infordrades i den ordning, 46 § riksdagsordningen
föreskriver, utlåtande från kammarkollegium.
I det utlåtande, som kollegium i anledning härav avgav, framhöll
kollegium, att den i motionen antydda utvägen till förenkling i sättet
för uppbörden av skattefrälseräntor, enligt vad kollegium försport, redan
tillämpades vid länsstyrelsen i Stockholms län, i det att räntelikviden
där tillginge sålunda, att vederbörande räntetagare, med bifogande av
honom från räntegivaren tillställd fullmakt att uppbära den räntegivaren
tillkommande ersättning för oinlöst skattefrälseränta, till landskontoret
direkt ingåve en uträkning över räntans belopp och, sedan uträkningen
kontrollerats, erhölle räntebeloppet sig tillställt av de för ersättning
för oinlösta skattefrälseräntor avsedda medel. Att allmänneligen
Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.
5
påbjuda ett dylikt eller liknande förfaringssätt vid räntelikviderna syntes
emellertid kollegium knappast vara att förorda. I vissa fall skulle nämligen
härigenom ett ökat besvär förorsakas den ena parten, räntetagaren.
Så vore förhållandet, där från samma hemman utginge både skattefrälseoch
frälseskatteränta, för vilken senare ersättning av statsmedel icke
utginge. Likaså skulle i fråga om rena skattefrälseräntor, i de fall då
ersättningsbeloppet understege den faktiska räntan, vilket ibland inträffade,
räntetagaren få vända sig ej blott till landskontoret utan jämväl till
räntegivaren. Kollegium funne sig på sålunda och i övrigt anförda skäl
icke kunna uttala sig för bifall till motionen i vidare mån än att den i
motionen föreslagna skrivelsen borde innehålla hemställan, att vederbörande
landskontor måtte anbefallas fästa räntegivares och räntetagares
uppmärksamhet på, att en förenkling i uppbördssättet möjligen kunde
vinnas genom ömsesidig överenskommelse om tillämpning av det inom
Stockholms län praktiserade förfaringssättet.
Riksdagen avlät skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t den 8 maj
1918, nr 198, samt uttalade däri, att det vore uppenbart att genom i
motionen föi''eslagen åtgärd en avsevärd förenkling kunde vinnas. Emellertid
funne riksdagen det tvivel underkastat, om något väsentligt stode
att vinna genom den av kammarkollegium förordade utvägen till frågans
lösning; och ansåge riksdagen, att en ändring i nuvarande uppbördsförhållanden
borde erhålla allmän karaktär. I alla de fall, vilka praktiskt
taget för här förevarande spörsmål spelade den största rollen, torde såväl
för räntegivare som för räntetagare enbart fördelar vara att motse genom
den ifrågasatta förenklingen av ränteuppbörden. Den omständigheten,
att i ett fåtal fall de föreslagna bestämmelserna skulle kunna medföra
för den av den hittillsvarande lagstiftningen på området ojämförligt bäst
tillgodosedda av parterna eller ränteägaren någon obetydlig nackdel,
kunde icke väsentligen rubba värdet av hela det framställda förslaget.
Innan man emellertid fattade en definitiv ståndpunkt till det i motionen
framförda förslaget syntes det riksdagen nödvändigt att frågan ytterligare
utreddes, därvid länsstyrelserna, vilka på grund av sin befattning
med ärenden av ifrågavarande slag ägde den största erfarenheten för
bedömande av den föreliggande frågan, borde beredas tillfälle att inkomma
med yttranden i ärendet. På grund härav anhöll riksdagen, att
Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, på vad sätt ägare av skattefrälseränta
kunde hos länsstyrelse få uppbära de räntor, till vilka han vore ägare,
samt därefter företaga de åtgärder, vartill utredningen kunde föranleda.
Riksdagen>
skrivelse.
6
Länttlyrel
terna.
Kammar
kollegium.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.
I anledning av berörda skrivelse anbefalldes samtliga länsstyrelser
att avgiva utlåtanden samt därvid tillika, i den mån dithörande förhållanden
redan vore för länsstyrelserna kända, lämna uppgift å dels de
räntor av i riksdagens skrivelse berörd art, som utginge inom länen,
dels ock i vilken utsträckning dessa räntor skulle ersättas av statsmedel.
I avgivna utlåtanden hava länsstyrelserna inom 11 län förordat
eller ej haft något att erinra mot bestämmelser i motionens syfte, 4
länsstyrelser hava mer eller mindre obetingat anslutit sig till kollega
förslag, 2 länsstyrelser hava förordat åtgärder i huvudsaklig överensstämmelse
med motionen, 1 länsstyrelse har förklarat sig icke kunna
tillstyrka det av riksdagen föreslagna förändrade uppbördssättet, 2 länsstyrelser
hava med hänsyn till förhållandena inom sina län ej ansett
förändrade bestämmelser erforderliga och 5 länsstyrelser hava icke varit
i tillfälle att avgiva något på erfarenhet grundat yttrande i ärendet.
De uppgifter länsstyrelserna lämnat angående ännu utgående räntor
av ifrågavarande art och den utsträckning, vari dessa räntor skola ersättas
av statsmedel, hava icke blivit så avfattade, att genom en sammanställning
av berörda uppgifter kunnat erhållas en överblick över sammanlagda
beloppet av dessa räntor i deras helhet eller till den del ersättning
av statsmedel för dem skall utgå.
Med överlämnande av länsstyrelsernas utlåtanden aubefallde Kungl.
Maj:t den 6 december 1918 kammarkollegium att avgiva utlåtande i
ärendet.
Den 27 augusti 1920 har kollegium avgivit utlåtande samt därvid
förklarat, att några sådana ändrade förhållanden ej inträtt efter det
kollegium avgav sitt förut omförmälda utlåtande, som kunde föranleda
kollegium att frångå sin däri intagna ståndpunkt. Däremot funne kollegium
det kunna ifrågasättas, huruvida icke särskilt med hänsyn till de
i motionen angivna olägenheterna för räntegivarna att utgöra sina räntelikvider
nu borde tagas i övervägande frågan om vidtagande av åtgärder
för skattefrälseräntornas skyndsamma indragning till statsverket. Härom
anförde kollegium vidare:
»Vid inlösen till statsverket av skattefrälseräntorna beräknas ersättningen
genom kapitalisering av räntan efter medeltalet av antingen 1874—1883
eller 1893—1902 årens jämförelsevis låga markegångspris. Att räntetagarna
under sådana förhållanden icke äro hågade att i större utsträckning begagna
sig av rättigheten att till inlösen hembjuda skattefrälseräntorna är sålunda
förklarligt nog. En snabbare inlösen av dessa räntor skulle kunna befordras
genom bestämmande av förändrad grund för beräkning av skattefrälseräntornas
inlösningsvärde. Denna fråga har tidigare varit föremål för behandling.
7
Kung!. Maj:ts proposition Nr 202.
I sådant avseende må hänvisas till föredragande departementschefens yttrande
till statsrådsprotokollet över finansärenden den 16 april 1917 i sammanhang
med frågan om förlängd tid för inlösen av skattefrälseräntor. Departementschefen
ansåg i likhet med kollegium, att en dylik åtgärd icke borde vidtagas,
bland annat av det skäl, att en jämkning uppåt i inlösningsvärdet skulle gent
emot föregående årens hembudsgivare innebära en ojämnhet, som icke vore av
förhållandena betingad. Efter den betydliga reducering av penningvärdet, som
under senare år ägt rum, torde emellertid den i nämnda uttalande intagna
ståndpunkten icke längre vara hållbar, därest man fortfarande bär den uppfattningen,
att frälseränteinstitutet snarast möjligt bör avvecklas. Kollegium
anser därför tiden nu vara inne att utfärda förändrade bestämmelser ifråga om
bestämmande av inlösningssumman för skattefrälseräntor, därvid de i 9 § av
1912 års lag meddelade bestämmelserna om ersättning för ränteförmån vid avlösning
av frälseskatteräntor torde kunna tjäna till ledning.
Det vill ock synas som om räntegivarna både intresse av att i sin mån
bidraga till avskaffande av frälseränteinstitutet, såvitt angår skattefrälseräntorna,
särskilt om man tager i betraktande räntetagares rätt att påkalla räntans
utgörande in natura och å viss prestationsort. 1 detta avseende får kollegium
erinra, att räntegivare enligt 1912 års lag om avlösning av vissa frälseräntor
äger samma befogenhet som ränteägaren i fråga om frälseränta, som
ej må inlösas för statsverkets räkning. Starka skäl tala för att räntegivarna
böra tillerkännas rätt att påfordra upphörande även av skattefrälseräntor.
Principiellt sett torde numera anledning ej finnas att göra åtskillnad ifråga
om räntegivarens rätt till initiativ då det gäller inlösen av skattefrälseräntor
och då fråga är om avlösning av dylika eller andra frälserätt för. Åt en liknande
tanke har för övrigt vid behandling av frågan rörande in- eller avlösning
av skattefrälseräntor långt tidigare givits uttryck. Redan vid behandling
i statsrådet den 20 februari 1885 av förslag till förordning angående inlösen
av skattefrälseränta m. m. yttrade föredragande departementschefen
bland annat följande: ''Därest det skulle visa sig, att i vissa fall inlösningen
icke skulle på frivillighetens väg kunna genomföras, lärer det bliva nödigt
att vidtaga särskilda åtgärder ifråga om de kvarstående skattefrälseräntorna
antingen under form av deras exproprierande eller ock på det sätt, att staten
övertager de skattskyldigas förpliktelser gent emot ränteägaren, i vilket senare
fall man naturligtvis också kan bereda de skattskyldiga den åsyftade förmånen,
ehuru ett dylikt tillvägagående, som innefattar att liksom göra statsverket
för all framtid skattskyldigt till enskilda personer, torde såväl därföre som
ur administrativ synpunkt vara mindre lämpligt än frälseräntornas inlösning
av staten.’
Det kunde ifrågasättas, huruvida icke tiden nu kan anses inne för exproprierande
av skattefrälseräntorna. Kollegium, som anser expropriationsförfarande
endast i nödfall böra tillgripas, håller emellertid före, att sådan åtgärd
icke erfordras för genomförande av inlösning av skattefrälseräntorna,
om räntegivarna berättigas påkalla inlösen av desamma och såväl räntegivarna
som räntetagarna bliva uppmärksamgjorda härpå och på de möjligheter,
som enligt vad ovan anförts redan finnas till frälseräntornas avveck
-
Statikontoret.
Departcmentt
ehefen.
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.
ting. Kollegium finner sig därför ej nu höra i ärendet föreslå några mera
vittgående åtgärder i detta avseende.
Slutligen anser sig kollegium böra omnämna, att skattefrälseräntor av
icke obetydligt inlösningsvärde ännu kvarstå oinlösta. I underdånig skrivelse
den 23 februari 1917 beräknade kollegium kapitalbeloppet av då ännu ej
inlösta skattefrälseräntor till något över en miljon kronor. Kollegium framhöll
därvid, att en fullt genomförd utredning om det exakta inlösningsvärdet
av dessa räntor skulle kräva ett så ingående och tidsödande arbete, att en
dylik undersökning måste lämnas ur räkningen. Detta förhållande gäller fortfarande,
och en dylik utredning torde för övrigt icke vara behövlig för be-:
dömande av den föreliggande frågan. Enligt vad kollegium under hand inhämtat
hava emellertid under åren 1917—1919 utbetalningar i länen för inlösta
skattefrälseräntor verkställts med tillhopa 231,294 kronor 28 öre.»
Med stöd av vad kollegium sålunda anfört, har kollegium hemställt,
att Kungl. Maj:t täcktes finna den i riksdagens skrivelse gjorda
framställningen ej föranleda annan åtgärd, än att nya bestämmelser utfärdades
rörande grunden för beräkning av skattelrälseräntornas inlösningsvärde
samt att nu gällande bestämmelser angående rätt för ränteägaren
att taga initiativ till inlösning för statsverkets räkning av ekattefrälseränta
utsträcktes att gälla jämväl räntegivare.
I en vid utlåtandet fogad skiljaktig mening hava tvenne ledamöter
förklarat sig ifrågasätta effektiviteten av de av kammarkollegii pluralitet
föreslagna åtgärder samt funnit tiden vara inne, att åtgärder vidtoges
för expropriation av kvarvarande skattefrälseräntor.
Slutligen har statskontoret den 2 december 1921 avgivit infordrat
utlåtande i ärendet samt därvid förklarat sig icke hava något att erinra
mot vad kammarkollegium föreslagit i syfte att påskynda inlösning av
skatte frälseräntor.
Av det förut anförda framgår, att inlösningsbara skattefrälseräntor
till belopp av sammanlagt omkring 750,000 kronor ännu torde återstå
oinlösta. Det måste ur det allmännas synpunkt anses önskligt, att dessa
räntor snarast möjligt bringas att upphöra. Den hittillsvarande lagstiftningen
om räntornas inlösen har emellertid visat sig vara otillräcklig
för uppnående av detta syfte. Någon nämnvärd ändring härutinnan
torde knappast vara att förvänta, så länge nuvarande regler i fråga om
inlösningsprisets bestämmande kvarstå. Såsom kammarkollegium i sitt
av mig omförmälda utlåtande framhållit, skulle givetvis en snabbare
inlösen av räntorna befordras genom bestämmande av för ränteägarna
gynnsammare grunder för beräkning av räntornas inlösningsvärde. I
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.
likhet med kollegium anser jag tiden nu vara inne att genomföra en
dylik förändring, i syfte att inlösningspriset må bestämmas till vad som
skäligen kan anses motsvara räntornas verkliga värde; och synas i detta
avseende bestämmelserna i 9 § i lagen den 8 november 1912 om avlösning
av vissa frälseräntor kunna tjäna till ledning, därvid givetvis
bör beaktas, att de senaste årens priser å vissa persedlar varit abnormt
höga. Sker detta, synes mig emellertid en ytterligare åtgärd i syfte
att åstadkomma en snabb och fullständig inlösning av ifrågavarande
räntor kunna utan olägenhet vidtagas. På sätt kammarkollegium erinrat,
förutsågs redan vid inlösningsinstitutets införande, att det till slut kunde
bliva nödvändigt att vidtaga särskilda åtgärder i fråga om de kvarstående
räntorna, vare sig genom dessas exproprierande eller på annat
sätt. Åven med de av mig ifrågasatta ändrade grunder för beräkningen
av inlösningspriset synes man icke äga tillräckliga garantier för att
samtliga skattefrälseräntor inom rimlig tid komma att försvinna. Enligt
min mening böra därför tillika åtgärder vidtagas, i syfte.att inlösen må
kunna åstadkommas jämväl i de fall, där ägaren alltjämt underlåter att
påkalla sådan. Lämpligast synes detta syfte kunna vinnas genom inrymmande
åt staten av befogenhet att påkalla inlösen av skattefrälseränta.
Jag är emellertid icke beredd att framlägga något förslag till av
mig nu ifrågasatta ändringar i bestämmelserna om inlösning av vissa
frälseräntor. Uppdrag att utarbeta förslag till erforderliga lagbestämmelser
i ämnet synes mig böra lämnas åt kammarkollegium och statskontoret.
I avbidan på genomförande av den lagstiftning, som sålunda förordats,
lärer självfallet en utsträckning böra äga rum av tiden för
anmälan om inlösen av skattefrälseräntor. Det torde vara tillräckligt
att tiden härför sättes till utgången av år 1924.
Med min uppfattning angående de åtgärder, vilka äro erforderliga
för åstadkommande av en snabbare inlösen av ifrågavarande frälseräntor,
finner jag det icke vara av behovet påkallat att nu allmänneligen påbjuda
ett visst förändrat sätt för likvidering av ännu oinlösta räntor.
På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen besluta, att den genom förordningarna den
11 september 1885 och den 2 juni 1911 bestämda inlösen av skattefrälseräntor
må även efter innevarande års utgång äga rum, därest
vederbörande ränteägare, som vill begagna sig av denna inlösen, därom
i den ordning, förstnämnda författning stadgar, gör anmälan inom utgången
av år 1924.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 172 käft. (Nr 202.) 2
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skall proposition i ämnet av den lydelse,
bil. litt. . .. vid detta protokoll utvisar, avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
Olga Gjörloff.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1922.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1922:131 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor. a1 i texten
- SU 1922:60 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor. a1 i texten