Med förslag till förordning med särskilda föreskrifter angående ersättning för debitering och uppbörd av landstingsskatt m. m
1922-03-21 · 21 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 20 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1922:204, Med förslag till förordning med särskilda föreskrifter angående ersättning för debitering och uppbörd av landstingsskatt m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.
1
Nr 204.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
med särskilda föreskrifter angående ersättning för debitering
och uppbörd av landstingsskatt m. m.; given Stockholms slott
den 21 mars 1922.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
flocialärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning med särskilda föreskrifter
angående ersättning för debitering och uppbörd av landstingsskatt m. m.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Herm. Lindqvist.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 174 höft. (Nr 204.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.
Förslag
till
förordning med särskilda föreskrifter angående ersättning för debitering
och uppbörd av landstingsskatt m. m.
Härigenom förordnas, att, i stället för de i § 53 i förordningen
den 21 mars 1862 om landsting meddelade bestämmelser, skola angående
ersättning för upprättande av de i § 48 i nämnda förordning omförmälda
handlingar samt för debitering och uppbörd av landstingsmedel tills
vidare tillämpas följande särskilda föreskrifter:
Ersättning för debiteringen skall såväl till häradsskrivare som till
kronouppbördstjänstemau i stad utgå med en och två tiondels procent
å den del av uppbörden, som ej överstiger etthundratusen kronor, nio
tiondels procent å den del av uppbörden, som överstiger etthundratusen
men ej trehundratusen kronor, och sex tiondels procent å den
del av uppbörden, som överstiger trehundratusen kronor.
Ersättning för uppbörden skall till kronouppbördstjänsteman i
stad utgå med en procent å uppbörden för staden.
Ersättning till landskamrerare skall utgå med två tiondels procent
å den del av uppbörden, som ej överstiger en miljon kronor, femton
hundradels procent å den del av uppbörden, som överstiger en miljon
men ej tre miljoner kronor, och en tiondels procent å den del av uppbörden,
som överstiger tre miljoner kronor.
Där å äldre stat kvarstående landskamrerare eller häradsskrivare
icke är skyldig att underkasta sig minskning i honom tillkommande
sportelinkomster, skall ersättning till sådan tjänsteman utgå efter hittills
gällande grunder.
Till statsverket indragna provisionsandelar samt i tjänst kvarstående
lanträntmästares provisionsandelar skola utgå efter hittills gällande
grunder.
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.
Ersättningen beräknas för varje kalenderår å det belopp, som hos
länsstyrelsen bokförts såsom under kalenderåret influtet.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1922; och skall förty
ersättning enligt de i förordningen stadgade grunder första gången
beräknas å det belopp, som influtit under tiden 1 juli—31 december
1922.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.
Riksdagsskrivelse
1921.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 21 mars 1922.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, örne.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och kommunikationsdepartementen
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet
Lindqvist, följande:
Enligt § 53 i förordningen den 21 mars 1862 om landsting må
såsom ersättning för upprättande av vissa handlingar samt debitering
och uppbörd av landstingsskatt innehållas 3 procent av inlevererade
landstingsmedel, varav beräknas 17a procent för debiteringen, 1 procent
för uppbörden samt 1/2 procent att lika fördelas emellan landskamreraren
och lanträntmästaren.
Enligt 63 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet gäller ifråga om debitering, indrivning
och redovisning av vägskatt vad om landstingsmedel är föreskrivet.
På grund av dessa föreskrifter utgår nu till häradsskrivare för
debitering 1 Va procent, till kronouppbördstjänsteman i stad för debitering
och uppbörd 27a procent, till landskamrerare 7i procent och
till i tjänst varande lanträntmästare 7i procent, allt av inlevererade landstings-
och vägskattemedel. Återstoden, d. v. s. 1 procent motsvarande
ersättningen för uppbörden på landet och dessutom 1/i procent i de län,
där lanträntmästare ej finnes, tillfaller statsverket.
I skrivelse den 11 juni 1921 (nr 319) har riksdagen, i anledning
av väckta motioner, under åberopande av vad som i ämnet anförts
i konstitutionsutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 48,
anhållit om utredning, om och på vad sätt det i § 53 av gällande landstingsförordning
stadgade procenttal kunde nedsättas, ävensom att Kungl.
Maj:t ville därefter för riksdagen, så vitt möjligt innevarande år, framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.
I konstitutionsutskottets nämnda utlåtande anfördes såsom motivering
huvudsakligen följande:
Enligt utskottets mening stode det utom tvivel, att de nu gällande bestämmelserna
om ersättning för uppbörd av landstingsmedel, enligt vilka
denna skulle utgå med 3 procent av de inlevererade medlen, tarvade en fullständig
revision. Särskilt under de sista åren hade landstingsskatterna stigit i
sådan grad, att uppbördsprovisionen för dessa skatter kommit att uppgå till
belopp, som icke torde stå i rimligt förhållande till det med uppbörden förenade
arbetet. Att så vore fallet, framginge redan för vissa delar av vårt land av de
uppgifter, som lämnats i motionerna. För att erhålla ytterligare belysning av
frågan hade utskottet infordrat uppgifter om dessa provisionsbelopps storlek
och fördelning i de olika länen för åren 1913, 1917 och 1920. Dessa uppgifter, av
vilka utskottet för vissa län såsom bilaga till sitt utlåtande fogade en tabellarisk
sammanfattning, bestyrkte till fullo, att en utomordentlig ökning av provisionsbeloppen
ägt rum. Såsom exempel härpå kunde anföras följande: I
Älvsborgs län hade provisionsbeloppen mellan 1913 och 1917 stigit med i runt
tal 300 procent, mellan 1917 och 1920 med ytterligare 280 procent; i Skaraborgs
län hade motsvarande stegring utgjort 490 procent, respektive 225 procent; i
Kronobergs län 500 procent, respektive 250 procent; i Jönköpings län 400 procent,
respektive 215 procent; i Uppsala län 200 procent, respektive 400 procent.
Även om hänsyn toges till penningvärdets fall under ifrågavarande tid, torde
det stå utom tvivel, att en ökning av provisionsbeloppen i sådan grad icke vore
rimlig i förhållande till det med uppbörden av landstingsskatten i och för sig
förenade arbetet. Detta arbete torde nämligen icke hava ökats i proportion till
de indrivna beloppens storlek, enär det väsentligen vöre landstingsskatternas
belopp, som stegrats, men endast i mindre grad antalet skatteobjekt. Att icke
heller de med indrivningen förenade kostnaderna ökats i motsvarande grad,
läge i sakens natur och bestyrktes även av utskottet tillhandakomna uppgifter.
Utskottet hade även för vissa län jämfört den ökning, som provisionsbeloppen
under tiden 1913—1920 undergått, med den ökning, som ägt rum i fråga om den
lön, som vederbörande tjänstemän åtnjöte för sin befattning i statens tjänst.
Av denna undersökning framginge, att sistnämnda ersättning i regel ökats blott i
ringa grad och i varje fall ej i tillnärmelsevis samma omfattning som den för indrivning
av landstingsmedel utgående provisionen. Detta innebure, att ersättningen
för ifrågavarande uppbördstjänstemäns arbete till allt större del kommit
att utgå av landstingsmedel under det att statens kostnader för samma tjänstemäns
arbete i statstjänst relativt sett minskats. Att häri läge ett påtagligt
missförhållande syntes ej behöva närmare framhållas. Utskottet, som funne
vägande skäl tala för en nedsättning av den i § 53 i landstingsförordningen omförmälda
provisionen, ansåge sig emellertid icke omedelbart böra föreslå en
lagändring i denna riktning. Innan detta spörsmål avgjordes, syntes nämligen
•även frågan om provisionsbeloppens fördelning mellan olika uppbördstjänstemän
höra upptagas till prövning. Enligt vad av utskottet tillhandakomna
uppgifter framginge, hade nämligen den ökning, som provisionsbeloppen undergått,
blivit synnerligen ojämnt fördelad. En oproportionerligt stor andel av
densamma hade nämligen utgått till uppbördstjänstemännen i städerna, där
Konstitutionsutskottets
utlåtande
1921.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.
skatteintäkternas stegring till väsentlig del ägt ram; på vissa delar av landsbygden
hade däremot vederbörande uppbördstjänstemäns ersättning för indrivning
av landstingsmedel ökats i jämförelsevis mindre omfattning. Redan
av detta skäl ansåge sig utskottet böra inskränka sig till en hemställan om utredning
i ämnet. Härtill komme, att frågan, i vilken grad den nu utgående
provisionen borue sänkas, torde tarva en närmare prövning och att även av
denna anledning en ytterligare utredning vore påkallad. Utskottet ansåge
önskvärt, att denna utredning verkställdes med den skyndsamhet, att förslag i
frågan kunde föreläggas 1922 års riksdag.
Ett i motionerna framställt förslag om utredning av frågan om en sådan
förändring i systemet för uppbörd av landstingsmedel, att ersättningen för
densamma icke skulle utgå i form av provision, kunde utskottet under sådana
förhållanden icke biträda, helst som därigenom frågan om en omläggning av
vårt uppbördsväsen i dess helhet torde upprullas, vilket vore ägnat att orsaka
betydande tidsutdräkt.
Framhalt- Redan innan denna skrivelse avläts, hade Ålvsborgs läns lands
ning
från tfa g, efter beslut vid 1920 års lagtima landsting, i skrivelse den 24
ÄlZnd>ulgnS september 1921 anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande,
huruvida icke sådan ändring av gällande landstingsförordning borde
vidtagas, att antingen landstinget bleve berättigat att självt verkställa
sin uppbörd eller ock nu föreskriven uppbördsprovision bleve minskad
till en procent å uppbördssumman.
Yttranden. över såväl riksdagens som Ålvsborgs läns landstings berörda fram
ställningar
hava samtliga länsstyrelser efter landstingens hörande avgivit
utlåtanden, varjämte styrelsen för Svenska landstingsförbundet begagnat
lämnat tillfälle att yttra sig i anledning av riksdagens omförmälda
skrivelse. Vid åtskilliga av länsstyrelsernas utlåtanden äro fogade
yttranden från häradsskrivare, magistrater och kronouppbördstjänstemän
i städerna. Dessutom hava Sveriges häradsskrivarcförening och föreningen
Sveriges städers kronouppbördstjänstemän inkommit med framställningar
i anledning av samma riksdagsskrivelse.
Därefter har 1902 års löneregleringskommitté anbefallts, dels att i
ärendet avgiva utlåtande i samband med frågor om ny definitiv lönereglering
för befattningshavare vid landsstaten, dels ock att före viss
angiven tid inkomma med förslag angående provisoriska grunder för
beräkning tillsvidare från och med år 1922 av provision å uppbörd av
landstingsskatt. Utlåtande med förslag har från löneregleringskommittén
inkommit den 17 februari 1922. över dess förslag har slutligen statskontoret
avgivit infordrat yttrande.
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.
Samtliga landsting hava ansett den nu utgående provisionen för
hög och förmenat, att en reduktion därav kan äga rum. Vissa landsting
hava förordat en beskärning, på sätt Ålvsborgs läns landsting ifrågasatt,
till 1 procent, medan andra undvikit att yttra sig om storleken
av en eventuell nedsättning. Intet landsting har förordat den av Ålvsborgs
läns landsting alternativt föreslagna utvägen, att landstinget skall
självt ombesörja sin uppbörd.
Flertalet länsstyrelser har uttalat sig för att en nedsättning av
provisionen skulle äga rum och därvid i allmänhet förordat en glidande
skala, enligt vilken för varje stad och fögderi skulle utgå provision
med oförändrat belopp av 3 procent å uppbörd ej överstigande 500,000
kronor, med 2 procent för belopp överstigande 500,000 men ej 750,000
kronor samt med 1 procent å överskjutande belopp. Vissa länsstyrelser
hava emellertid ansett det lämpligare att uppskjuta frågan till avgörande
i sammanhang med frågan om lönereglering för landsstaten.
Sveriges häradsskrivareförening har framhållit den ökade kostnad
och det ökade arbete, som inträtt samtidigt med provisionens stegring,
och förmenat, att den utgående provisionen — vilken kunde väntas
hava nått sin höjdpunkt — i allmänhet icke vore för hög Skulle emellertid
statsmakterna det oaktat finna skäligt nedsätta provisionen, förordades
en glidande skala, enligt vilken till debiteringsförrättare skulle
å influtna medel utgå lVa procent å första 500,000 kronor, 1 procent
å nästa 250,000 kronor samt Va procent å överskjutande belopp.
Föreningen Sveriges städers kronoupphördstjänstenuin har ävenledes
med en ingående motivering framhållit den inträdda ökningen i arbete
och kostnader samt därjämte uttalat, att ifrågavarande provision i allmänhet
utgjorde kronouppbördstjänstemännens i städerna väsentliga avlöning,
varför en sänkning av provisionen med s/s för dem skulle bliva
ödesdiger. Föreningen hemställde slutligen, att Kungl. Maj:t ville i
framställning till riksdagen föreslå, att, vad städerna anginge, landstingsmedelsprovisionen
ännu icke måtte bliva föremål för någon reducering,
eller, därest detta ej kunde bifallas, att Kungl. Maj:t ville tillse,
att städernas kronouppbördstjänstemän bereddes tillräcklig kompensation
för den minskning i inkomsten, som en reducering av landstingsmedelprovisionen
komme att medföra, så att de skulle kunna fortfarande på
ett nöjaktigt sätt bestrida sina tjänster.
Landstingen.
Länsstyrel
serna.
Sveriges hfiradsskrivareförening.
Föreningen
Sveriges
städei s kro
nouppbördstjänstemän.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.
Svenska
landstings
förbundet.
Svenska landstingsförbundets styrelse har även uttalat sig för en
sänkning av provisionen och har framställt alternativa förslag för den
till 1 procent beräknade provisionens fördelning. En av förbundet utarbetad
tabell angående influtna landstingsmedel samt beräknad eller
(för år 1920) faktiskt utbetald debiterings- och uppbördsprovision under
olika år torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet.
1902 års löneregleringskommitté.
Beträffande åtskilliga detaljer i de avgivna yttrandena har rédogörelse
lämnats i 1902 års löneregleringskommittés utlåtande, till vilket
jag tillåter mig hänvisa. Det är i huvudsak av följande lydelse:
»Även där man icke i likhet med en del länsstyrelser samt Sveriges häradsskrivareförening
och föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän
velat göra gällande, att den nuvarande provisionen endast utgör skälig ersättning
för vederbörandes besvär med landstingsmedlens debitering och uppbörd,
utan ansett, att provisionen, åtminstone innan normala förhållanden efterträtt
nu på grund av penningvärdets fall och tillfälliga omständigheter rådande
hög utdebitering av landstingsskatt, både kan och bör i viss mån reduceras,
äro meningarna om sätten för provisionens reglering ganska skiftande.
Medan sålunda flertalet yttranden gå i den riktningen, att provisionen
såsom hittills bör utgå i förhållande till den influtna uppbörden, framhålles i en
del med styrka, att provisionen, därest den skall kunna stå i riktigt förhållande
till vederbörandes arbete med debiteringen och även uppbörden, bör
grundas på den debiterade skatten eller utgå efter antalet debiterade poster.
En kombination av den första och tredje av nämnda beräkningsgrunder innefattas
i det av eu länsstyrelse framförda förslaget, att provisionen till häradsskrivare
likasom till kronouppbördskassören för debiteringen skall i första
hand beräknas efter den influtna uppbörden men att den sålunda för varje
uppbördsdistrikt beräknade provisionen skall mellan samtliga debiteringsförrättare
fördelas efter antalet i varje distrikt debiterade poster.
Än mera skiftande äro meningarna, då frågan gäller i vad mån provision
efter viss antagen grund skall utgå och huru utgående provision skall
mellan vederbörande fördelas.
Ett flertal landsting likasom Svenska landstingsförbundet anse, att i
betraktande av landstingens allmännyttiga verksamhet och med åren alltmera
ökade uppgifter statsverket icke bör tillföras någon andel av provisionen och
att landstingen alltså böra befrias från utgörande av de nu till statsverket
indragna provisionerna, nämligen de som tidigare utgått till kronofogdar och
räntmästare. Till denna mening ansluta sig ett par länsstyrelser.
Vad provisionens belopp angår, har det övervägande antalet landsting
hemställt, att provisionen måtte nedsättas från nuvarande tre procent till en
procent antingen direkt eller så, att, vid en glidande skala för stigande uppbördsbelopp,
provisionens hela belopp kommer att motsvara ungefär en procent
av hela uppbörden. En del landsting hava däremot funnit en så stark beskärning
av provisionerna icke kunna ske.
I den mån länsstyrelserna icke ansett sig i brist på erforderlig utredning
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 204.
9
om de med provisionens nedsättning förbundna omständigheter förhindrade
att föreslå viss minskning, hava de tänkt sig en avsevärt mindre beskärning,
än Landstingen ifrågasatt, och deras förslag härutinnan innebära nästan samtliga,
att provisionen hör utgå med fallande procentsatser vid högre uppbördsbelopp.
Provisionens beräkning efter glidande skala föreslås även av Svenska
landstingsförbundet och alternativt av Sveriges häradsskrivareförening.
Bland länsstyrelserna har en med förordande i övrigt av en glidande
skala ansett ep sådan mindre lämplig ifråga om provisionen för uppbörden i
städerna samt uttalat sig för bibehållande för denna provisonsandel av en fast,
dock något minskad procentsats. Härvid åberopas, att ''genom en sänkning av
provisionen för större skatteuppbörd skulle de sista skattebeloppen, vilkas indrivning
är förenad med största besväret, grunda den lägsta provisionen, vilket
vore varken logiskt eller ändamålsenligt’.
De föreslagna glidande skalorna äro mycket varierande främst i fråga
om procentsatserna men även därutinnan, att dessa beräknas än å uppbörden
inom varje uppbördsdistrikt för samtliga andelar, än i sin helhet å uppbörden
inom hela länet än ock, såsom nu, för debitering ooh uppbörd å uppbörden
inom varje uppbördsdistrikt men i övrigt å uppbörden för länet.
I fråga om provisionens fördelning mellan vederbörande hava visserligen
största antalet landsting samt ett flertal länsstyrelser icke yttrat sig,
men i de ingalunda få fall, där förslag i ämnet avgivits, äro dessa till det mesta
av olika innebörd. Enligt de flestas mening böra de andelar av provisionen,
som äro indragna till statsverket, fortfarande utgöras, men i åtskilliga fall uttalas,
såsom redan erinrats, att landstingen böra befrias från utgörande av
ifrågavarande andelar av provisionen.
I övrigt hava flertalet av dem, som yttrat sig i fråga om provisionens
fördelning, ställt sig på den ståndpunkten, att vid provisionens minskning direkt
eller på grund av dess beräkning efter glidande skala vederbörandes andelar
böra stå i huvudsakligen samma förhållande till hela provisionen som
för närvarande, så att hälften utgör ersättning för debiteringen, tredjedelen
utgår för uppbörden, i stad till vederbörande tjänsteman och för landet till
statsverket, samt återstående en sjättedel delas lika mellan landskamreraren
och räntmästaren eller i län, där räntmästare ej längre kvarstår, statsverket.
Emellertid hava även föreslagits glidande skalor, där denna proportion emellan
andelarna icke förefinnes.
Enligt ett förslag bör provisionen till landskamrerarna indragas till
statsverket men nuvarande innehavare av landskamrerartjänst erhålla visst
vederlag. Häremot står uttalandet av ett landsting, att landskamrerarna nu
tillkommande andel av provisionen med hänsyn till deras mycket ökade arbete
för taxeringarna bör lämnas orubbad.
I ett par yttranden har, med utgångspunkt från att provisionen såsom
nu beräknas efter influten uppbörd, föreslagits, att provisionen till den del, den
utgör ersättning för debiteringen, bör utgå med mindre belopp till vederbörande
tjänsteman i stad än till häradsskrivare, enär antalet debiteringar i förhållande
till den influtna uppbörden mestadels är mindre i städerna än på landsbygden.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 174 höft. (Nr 204.) 2
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.
I detta sammanhang torde ock kunna omnämnas det av flera länsstyrelser
framförda förslaget, att, i händelse vederbörande tjänstemän nu tillkommande
provisioner beskäras utöver vad vederbörande länsstyrelse funnit
skäligt, tjänstemännen beredas motsvarande vederlag av de till statsverket
indragna provisionerna.
Slutligen liar föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän anhållit,
att provisionen, vad städernas tjänstemän anginge, icke för närvarande
måtte reduceras, eller, om minskning beslutades, att tjänstemännen måtte beredas
kompensation för minskningen. Till stöd härför åberopas, bland annat,
att städerna vid fastställandet av tjänstemännens avlöningar givetvis tagit
hänsyn till deras extra inkomster i tjänsten — bland vilka provisionen å landstingsmedlen
vore den huvudsakliga — och att, då provisionerna under de senare
åren vuxit betydligt men den fasta avlöningen bibehållits i huvudsak oförändrad,
tjänstemännens inkomster av tjänsten i allmänhet kommit att till
större delen utgöras av ifrågavarande provisioner. En minskning av provisionen,
utan att städerna samtidigt höjde den fasta avlöningen, skulle därför bereda
tjänstemännen svårigheter att på ett nöjaktigt sätt bestrida sin tjänst.
Enligt vad sålunda från handlingarna anförts, förete de föreliggande
förslagen till omreglering av grunderna för beräkning av provisionen å landstingsmedlen
en synnerligen brokig tavla, vilket i sin mån visar, att frågan är
invecklad och svårlöst.
Det torde därför vara fullt förklarligt, att kommittén på den jämförelsevis
korta tid, som stått till förfogande för avgivande av utlåtande angående
provisoriska grunder för provisionens beräkning tillsvidare från och med innevarande
år, icke kunnat intränga i frågan tillräckligt för ett säkert bedömande,
efter vilka riktlinjer en definitiv lösning av frågan om provisionens omreglering
bör ske, eller med andra ord, om man bör bibehålla den nuvarande grunden
för beräkningen, nämligen influten uppbörd, eller utbyta densamma mot
någon av de nya grunder, som under frågans behandling redan ifrågasatts,
eller mot annan lämplig befunnen grund. I ärendets nuvarande läge torde
det för övrigt icke vara möjligt att taga ställning till denna fråga. All den utredning,
som de föreliggande yttrandena innehålla, avser nämligen sådana
fall, där provisionen beräknats å influten uppbörd, och av enahanda beskaffenhet
är den utredning, som kommittén, i anledning av sitt uppdrag beträffande
ny definitiv lönereglering för befattningshavare vid länsstyrelserna och landsstaten,
införskaffat från landskamrerare och häradsskrivare till utrönande,
bland annat, av deras extra inkomster i tjänsten och, vad häradsskrivarna
angår, deras utgifter för tjänstens skötande.
Utan möjlighet att bedöma, huru provisionen, beräknad efter viss ny
grund, ställer sig dels i och för sig, dels ock i förhållande till vederbörandes
utgifter för tjänstens skötande, lärer man icke kunna antaga en sådan ny beräkningsgrund.
Vid avgivande av det infordrade förslaget till provisoriska
grunder för provisionens beräkning är kommittén således bunden vid beräkningsgrunden
influten uppbörd, även om kommittén skulle anse densamma
icke vara den lämpligaste. Kommittén vill fördenskull, då den nu går att
framlägga det förslag till provisoriska grunder, vartill kommitténs undersökningar
och överläggningar i ämnet resulterat, hava förutskickat, att detta för
-
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.
slag icke må anses i någon mån bindande för den ståndpunkt i provisionsfrågan,
som kommittén kan komma att intaga med avseende å frågans slutliga
lösning.
Då kommittén alltså beträffande den nu närmast föreliggande uppgiften,
enligt vad nyss anförts, är bunden vid det nuvarande provisionssystemet, kommer
spörsmålet följaktligen att gälla, huruvida den nuvarande provisionen
bör minskas och, vid jakande svar därå, i vilken omfattning så må kunna ske.
Vid besvarandet av frågan om lämpligheten av att minska provisionen
anser sig kommittén böra något beröra spörsmålet, i vad mån provisionen kan
anses stå i skäligt förhållande till det vederbörande tjänstemän påvilande arbete
för landstingsmedlens debitering, uppbörd och redovisning.
Älvsborgs läns landsting har i detta avseende åberopat en utredning, enligt
vilken arbetet med landstingsskattens debitering, uppbörd och redovisning,
därest detsamma utfördes genom landstingets egna organ, icke skulle betinga
större kostnad än omkring en tredjedel av den utgående provisionen, d. v. s.
omkring 40,000 kronor; med stöd därav har föreslagits provisionens nedsättning
från nuvarande 3 till 1 procent. Då ett stort antal landsting biträtt detta förslag,
ligger det nära till hands att antaga, att även dessa godtagit nyssnämnda
utredning. Otvivelaktigt måste ock provisionen anses oskäligt hög, därest den
åberopade utredningen befunnes riktig. Detta kan dock icke anses vara händelsen.
Kommittén tillåter sig härutinnan erinra, hurusom enligt av länsstyrelsen
i Umeå införskaffad utredning postverkets ersättning för skatteuppbörden
å landsbygden, inklusive debetsedlar och skattepostanvisningar, år 1921 uppgick
till 820,000 kronor, vilken ersättning ansetts täcka postverkets verkliga
utgifter för uppbördens upphämtande. Nyssnämnda belopp, jämnt fördelat på
24 län, visar en kostnad för varje län av omkring 34,000 kronor, vilket belopp
dock för ett län av Älvsborgs läns storlek måste anses vara ej så obetydligt för
lågt. Detta är dock endast kostnaden för postverkets bestyr med uppbörden
å landsbygden. Härtill komma kostnaderna för: debiteringen å landet och i
stad, uppbörden i stad, upprättandet av restlängder, ersättning till utmätningsmännen
för restindrivningen (indrivningsprovision lika som för kommunalutskylder)
samt slutligen en betydligt utvidgad kamrerarexpedition. Den av
Älvsborgs läns landsting åberopade utredningen måste därför betraktas såsom
i hög grad missvisande.
Men även om den nuvarande provisionen, jämförd med kostnaderna fölen
av landstinget självt anordnad uppbörd av landstingsmedlen, icke skulle
kunna anses såsom oskäligt hög, måste dock, åtminstone så länge bevillningskronorna
samt utdebiteringen för landstingens behov hava ungefärligen
samma storlek, som de haft under de isenaste åren, någon minskning av provisionen
ovedersägligen anses kunna ske. Detta har ock direkt eller indirekt
medgivits av alla dem, som yttrat sig i frågan, frånsett föreningen Sveriges
städers kronouppbördstjänstemän, som av ovan omförmälda skäl motsatt sig
varje reduktion av provisionen.
Att provisionen för närvarande bör kunna nedsättas framgår ock av
den utredning, som kommittén till ledning för sitt blivande förslag till definitiv
lönereglering för länsstyrelserna och landsstaten införskaffat. En sam
-
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.
manställning av de från härad,sskrivarna inkomna uppgifterna, i den mån de
i befintligt skick kunnat bearbetas, ådagalägger nämligen, att utom i rena
undantagsfall, vilka synas bero av tillfälliga omständigheter, häradsskrivares
extra inkomster i t.iänsten, bland vilka provisionen å landstingsmedlen är den
största, rätt avsevärt och sällan med mindre än ett par tusen kronor överstigit
utgifterna för tjänstens skötande, varvid således häradsskrivarens förvaltningsbidrag
jämte dyrtidstillägg därå blivit behållen inkomst.
T sammanhang med frågan om den nämnda provisionens minskning över
huvud taget torde till behandling böra upptagas det i ett flertal yttranden framförda
spörsmålet, huruvida nu gällande bestämmelse, att provision för debitering,
uppbörd och redovisning av vägskatt skall utgå efter samma grunder,
som gälla för provisionen å landstingsmedel, bör bibehållas och således en beskärning
av sistnämnda provision verka motsvarande minskning i provisionen
å vägskatten, eller om provisionen å vägskatten bör lämnas obeskuren.
Då, enligt vad kommittén varit i tillfälle att utröna, jämväl provisionen å
vägskatt under de senare åren ökats högst väsentligt samt för en reducering av
denna provision lära kunna åberopas huvudsakligen samma skäl, som tala för
en minskning av provisionen å landstingsskatt, tillåter sig kommittén föreslå,
att de regler, som må varda fastställda för beräkning av provisionen å
landstingsmedel, såsom hittills jämväl må gälla för beräkningen av provisionen
å vägskatt.
Då fråga sedan blir, i vad mån provisionerna lämpligen böra minskas,
torde först höra erinras om nu gällande grunder för provisionernas beräkning
och fördelning mellan vederbörande. Provisionen utgår med tillsammans 3
procent av den varje år influtna uppbörden av landstingsmedel (vägskatt) samt
fördelas sålunda: l.s procent utgår för debiteringen, vilken andel tillfaller å
landet häradsskrivare och i stad vederbörande kronouppbördstjänsteman; 3
procent utgör ersättning för uppbörden, vilken andel, vad angår landsbygdens
uppbörd, efter kronofogdetjänsternas indragning tillfaller statsverket, men i
stad vederbörande kronouppbördstjänsteman; återstående 0.5 procent delas i
två lika lotter, av vilka lan dskam rera ren erhåller den ena och den andra uppbäres
i län, där lanträntmästare ännu kvarstår, av denne men eljest av statsverket.
Beträffande först de delar av provisionen, vilka ingå till statsverket,
hava vissa landsting och länsstyrelser likasom Svenska landstingsförbundet
föreslagit, att landstingen måtte befrias från erläggandet av desamma.
Landstingsförbundet anser det oriktigt, atit statsverket genom att tillföra
sig ifrågavarande provisionsandelar på sätt och vis beskattar landstingen samt
anför vidare: ''Med ett dylikt system blir, såsom framhållits av vissa landsting,
följden den, att för varje ny börda staten pålägger landstingen, densamma
skaffar sig en direkt inkomstökning genom den provision den tager för uppbörden
av den med den nya bördan följande utgiften. Tvärtom borde statsverket
med hänsyn till den börda, som genom riksdagsbeslut snart sagt årligen
pålägges landstingen, låta sig angeläget vara att utan ersättning förrätta denna
uppbörd, i synnerhet då det kan låta sig göra utan att statsverket därför åsamkas
någon ökad utgift’.
Länsstyrelsen i Hallands län, som anser icke obilligt, att statsverket av
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.
13
står från sina provisionsandelar, förmenar, att kostnaderna för det till. följd
av kronofogde- och lanträntmästartjänsternas indragning ökade arbetet för
andra statsinstitutioner — landskontoret, postverket med flera — för vilket arbete
statsverkets provisionsandelar utgöra gottgörelse, icke stå i direkt relation
till landstingsskaltens växlande belopp. Enligt länsstyrelsens mening torde för
övrigt de avsedda statsinstitutionernas kostnader för det speciellt av landstingsskatten
föranledda ökade arbetet icke vara särdeles betydande och i varje
fall nästan omöjliga att skilja från kostnaderna för själva kronoskatten. Det
vore antagligt, att, därest bestyret med landstingsskatten bortfölle, någon
nämnvärd minskning i statens ifrågavarande kostnader icke skulle uppstå, och
det syntes därför icke obilligt, att staten eftergåve hela sin andel av provisionen
och detta såväl vad landsbygden som städerna vidkomme.
Å andra sidan hava länsstyrelserna i allmänhet utgått från, att statsverket
icke bör avstå från sina andelar av provisionen. Särskilt har länsstyrelsen
i Malmöhus län bemött åsikten om det principiellt oriktiga i, att landstinget
åsamkas utgifter till statsverket eller statens tjänare för erhållande av sin uppbörd,
och anför härutinnan följande: ''Med nu gällande uppdelning på staten
och kommunerna, av allmänna angelägenheters ombesörjande samt därav föranledd
uppdelning av skattemedel i statsmedel och kommuners medel lärer,
enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes underdåniga förmenande, icke
med fog kunna påstås annat än att landsting och kommuner sluppit jämförelsebilligt
— för att nu icke säga alltför billigt — undan beträffande kostnaderna
för erhållandet av sina skattemedel. Man bör ju komma ihåg, att kostnaderna
för taxeringsväsendet för närvarande drabbar statsverket ensamt, fastän den
alldeles icke minst besvärliga delen av detta arbete vållas av taxeringen till
kommunala utskylder. Vid en i sammanhang med den kommunala skattefrågans
slutliga lösande antagligen påräknelig reglering av dessa förhållanden
torde sannolikt komma att visa sig, att landstingens kostnader för erhållandet
av sina skattemedel icke böra bliva mindre än för närvarande utan snarare
tvärtom. Även om således landstingets kostnader för ''debitering
och uppbörd’ på grund av tillfälliga konjunkturer stigit till belopp, som under
nyssnämnda rubricering kunna synas för höga, finnes enligt Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavandes underdåniga mening ingen anledning antaga, att
landstingens kostnader i det hela för erhållande av på dem belöpande skattemedel
äro för höga’.
I samma riktning uttala sig länsstyrelsen i Stockholms län jämte flera
andra länsstyrelser, varvid erinras om, att det arbete statens och städernas
organ utföra för upphämtande av landstingens inkomster avser icke blott
landstingsskatten utan även sjukvårdsavgiften och bidragen till skjutsentreprenaderna.
En länsstyrelse framhåller dessutom, att den nuvarande bevillningen
visserligen upptages såsom statsskatt men sedermera utdelas till landstingen
efter folkmängden. För provi si onsandelarnas bibehållande åt statsverket
åberopas ock av en del länsstyrelser, atit vid landsstatens omorganisation
genom lanträntmästar- och kronofogdetjänsternas indragning provisionerna
beräknats för täckande av statsverkets, i anledning av omorganisationen
ökade utgifter för andra statsorgan.
Även om vissa skäl må kunna tala för att landstingen befrias från ut
-
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.
görande av de till statsverket indragna provisionerna, kan kommittén dock ej
aiise riktigt, att statsverket avstår från all ersättning för det bestyr med landstingsmedlens
uppbörd och redovisning, som utföres av de organ, på vilka
lanträntmästarnas och kronofogdarnas göromål i denna del överflyttas, detta
i all synnerhet som provisionerna tagits i beräkning till täckande av utgifter
i följd av landsstatens omorganisation och dessa utgifter stigit i kanske
ännu högre grad än provisionerna.
I detta avseende får kommittén erinra, hurusom i samband med lanträntmästartjänsternas
indragning en viss ökning skett av landskontorens arbetskrafter
och att utgifterna för extra biträden hos länsstyrelserna, till vilka utgifters
täckande de indragna provisionerna till lanträntmästarna äro anslagna,
oavsett provisionernas stegring år från år vuxit. Statsverkets utgifter
för uppbördens för landsbygden upphämtande genom postverket, vilka vid fögderiförvaltningens
omorganisation beräknades till 180,000 kronor, hava enligt
Vunnen utredning år 1921 uppgått till 820,000 kronor. Till denna kostnad
komma utgifter å landskontoren för uppbörden, enligt erhållna upplysningar
utgörande 63,400 kronor för år 1920. De kronofogdarna förut tillkommande, till
statsverket indragna provisionerna beräknades vid genomförandet av fögderiförvaltningens
omorganisation uppgå till ej obetydligt högre summa än det
belopp, 134,000 kronor, som för år 1912 uträknats. De hava sedermera stigit
så, att de år 1921 (å'' 1920 års uppbörd) uppgingo till i avrundat tal 710,800
kronor; i båda fallen ingå dock däri även provisionen å vägskatt, försäkringsavgifter
och undantagsvis även andra medel.
Vid ett avstående av statsverkets hittillsvarande andelar av provisionen
bleve det således nödvändigt att täcka ovan nämnda statsutgifter med direkta
anslag. I varje fall vill det synas, att ett avstående av statsverkets andelar
av provisionen icke bör äga rum vid en provisorisk reglering av grunderna
för provisionens beräkning.
Av huvudsakligen samma skäl, som nyss anförts, kan kommittén icke
heller tillstyrka, att vid en provisorisk reglering av provisionen statsverkets
nuvarande andelar av densamma nedsättas.
I anslutning till sitt förslag, att de till statsverket indragna provisionsandelarna
må bibehållas att utgå efter hittillsvarande grunder, hemställer
kommittén ock, att de andelar, som utgå till ännu i tjänst kvarstående lanträntmästare
och först i mån av deras avgång indragas till statsverket, jämväl
må beräknas efter oförändrade grunder.
Övriga provisionsandelar, nämligen de som tillfalla liäradsskrivare för
debiteringen m. m„ kronouppbördstjänsteman i stad för debitering och uppbörd
m. m. samt landskamrerare, synas däremot böra något reduceras. Vid
avvägandet av den minskning, som skäligen må kunna ske, anser kommittén
huvudsakligen följande omständigheter böra tagas i betraktande.
Å ena sidan hava provisionerna bland annat genom ökning av landstingens
utdebiteringar vuxit så, att häradsskrivarnas och kronouppbördstjänstemännens
i stad extra inkomster i tjänsten i allmänhet rätt avsevärt
överstiga utgifterna för tjänstens skötande, varjämte provisionernas stegring
medfört, att vederbörande tjänstemän i fråga om inkomst av arbetsanställning
kommit i ett högre plan än andra tjänstemän i jämförlig ställning. Med
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 2U4.
hänsyn till landstingens vidgade uppgifter torde icke landstingens utdebiteringar
under den närmaste tiden kunna förväntas sjunka så mycket, att detta
i någon nämnvärd grad inverkar på provisionernas storlek. Även om provisionerna
skulle på grund av minskad debitering eller den allmänna depressionen
sjunka något, torde vederbörandes utgifter för tjänstens skötande, vilka
redan äro minskade, falla i ännu högre grad. Och vidare komma provisionerna
å försäkringsavgifter och »övriga medel» att utgå efter oförändrade
grunder.
Å andra sidan måste vid provisionernas beskärning varsamhet iakttagas,
dels emedan beskärningen är avsedd att drabba provisionen icke blott
å landstingsmedel utan även å vägskatt och hänsyn måste tagas till verkningarna
av den samfällda minskningen, dels enär det dock kan antagas, att
uppbörden av och därmed provisionen å landstingsmedel och vägskatt kommer
att inom den närmaste tiden sjunka såväl på grund av nedgång i antal
bevillningskronor och skatteobjekt som till följd av restantiernas, av den allmänna
depressionen vållade ökning, dels ock därför att en minskning av debiteringen
eller skatteobjekten även verkar nedgång i vederbörandes debetsedellösen.
I fråga om sättet för provisionens minskning delar kommittén den,
enligt vad ovan erinrats, i ärendet allmännast uttalade meningen, att denna
bör ske genom att provisionen utgår efter glidande skala, så att procentsatsen
för den i vissa grupper uppdelade uppbörden blir högst för första gruppen
samt lägre och lägre för varje följande grupp, och har kommittén ansett riktigast,
att vederbörande tjänstemäns provisionsandelar stå i ungefärligen
samma förhållande till varandra som hittills.
För den del av kronouppbördstjänstemännens i stad provision, sota skall
utgöra ersättning för själva uppbörden, har kommittén dock icke ansett sig
böra föreslå procentsats efter fallande skala. Visserligen lär i allmänhet
uppbördstjänstemännens besvär med uppbörd och redovisning icke vara större
för ett högre än för ett lägre uppbördsbelopp, men å andra sidan torde, särskilt
under det rådande tryckta läget för industrien, den högre uppbörden
komma att bero på mängden av skattskyldiga, och av antalet skattskyldiga
är uppbördstjänstemännens arbete med restlängders upprättande, åtgärder för
restindrivning samt avkortning, avskrivning och redovisning i hög grad beroende.
Härtill kommer, att enligt den av föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän
framlagda utredningen ifrågavarande tjänstemäns inkomster
av tjänsten till större delen bestå av provisionen å landstingsmedel
och att därför en mindre varsam beskärning av denna inkomst, innan städerna
höjt dessa tjänstemäns ordinarie avlöning, skulle bliva mycket kännbar för
dem och bringa dem, ehuru både debiteringsförrättare och uppbördsman, i
avsevärt sämre avlöningsförhållanden än häradsskrivarna. Under sådana
förhållanden har kommittén, som ansett, att provisionen för debiteringen bör
för ifrågavarande tjänstemän utgå efter samma grunder som för häradsskrivarna,
icke funnit tillrådligt, att provisionen för uppbörd i stad bestämmes att
utgå efter glidande skala eller i övrigt beskäres, utan föreslår, att den bibehålles
vid en procent.
Den uppbörd, å vilken vederbörandes provision efter glidande skala
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.
skall beräknas, bör enligt kommitténs mening vara för häradsskrivare och
kronouppbördstjänsteman i stad uppbörden i fögderier eller staden samt för
landskamrerare länets hela uppbörd av landsting smedel.
Efter undersökningar, i vad mån den av länsstyrelserna i Stockholms
med flera andra län ifrågasatta glidande skalan samt även av kommittén försöksvis
uppgjorda sådana skalor skulle verka nedsättning i provisionen, har
kommittén funnit sig böra föreslå följande skalor, nämligen:
för häradsskrivare och kronouppbördstjänsteman i stad för debiteringen:
1.2 procent å uppbörd till och med 100,000 kronor, 0.9 procent ä den del
av uppbörden, som överstiger 100,000 men ej 300,000 kronor, och O.e procent ä
den del av uppbörden, som överstiger 300,000 kronor, samt
för landskamrerare:
O.20 procent å uppbörd till och med 1,000,000 kronor, O.ib procent å den del
av uppbörden, som överstiger 1,000,000 men ej 3,000,000 kronor, och O.io procent
å den del av uppbörden, som överstiger 3,000,000 kronor.
Då kommittén föreslår denna skala för häradsskrivares provision, har
kommittén förutsatt, att för närvarande någon reduktion ej vidtages i häradsskrivares
ersättning för upprättande av röstlängder för val till riksdagens
andra kammare och av kommunal röstlängd.
Av landsstatstjänstemännen kvarstå vissa landskamrerare och häradsskrivare
å sådan äldre stat, att de ansetts tillförsäkrade rätt till provisioner
enligt de vid nämnda äldre stats fastställande gällande grunder. Vid sådant
förhållande torde vid nu förevarande provisoriska reglering förenämnda
tjänstemän höra bibehållas vid sin ställning uti ifrågavarande avseende.
Vad kommittén sålunda föreslagit i avseende å provisoriska grunder för
beräkning tillsvidare från och med år 1922 av provision å uppbörd av landstingsskatten
innebär i sammanfattning:
att de till statsverket indragna provisionsandelarna likasom de i tjänst
kvarstående lanträntmästarnas provisionsandelar fortfarande skola utgå efter
oförändrade grunder,
att kronouppbördstjänstemännens i stad andel för själva uppbörden såsom
hittills skall utgå med en procent å uppbörden för staden,
att provisionen för debitering såväl å landsbygden till häradsskrivare
som i stad till kronouppbördstjänstemän skall utgå efter 1.» procent å uppbörd
till och med 100,000 kronor, 0.9 procent å den del av uppbörden, som
överstiger 100,000 men ej 300,000 kronor, och 0.6 procent å den del av uppbörden,
som överstiger 300,000 kronor, samt
att landskamrerares provisionsandel skall utgå efter O.20 procent å uppbörd
till och med 1,000,000 kronor, O.15 procent å den del av uppbörden, som
överstiger 1,000,000 men ej 3,000,000 kronor, och O.io procent å den del av uppbörden,
som överstiger 3,000,000 kronor;
dock att i de fall, där å äldre stat kvarstående landskamrerare eller häradsskrivare
anses icke vara skyldig att underkasta sig minskning av provisionen
genom ändring i beräkningsgrunden,1 provision till sådan tjänsteman
skall av landstingsuppbörden utgå efter hittills gällande grunder.
Därjämte föreslår kommittén, att provisionen å uppbörden av vägskatt
1 Gäller 3 landskamrerare och 2 häradsskrivare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kanal. Ma j ds proposition Nr 204. IT
må bestämmas att utgå efter samma grunder, som varda bestämda för provisionen
å uppbörden av landstingsskatt.
Vid tillämpningen under år 1922 av bestämmelserna i ämnet torde böra
iakttagas, att provision dock utgår efter nu gällande grunder för uppbörden
av rester från tidigare år. Efter 1922 års utgång torde däremot jämväl å rester
från föregående år böra tillämpas blivande nya bestämmelser.»
Statskontoret anför i huvudsak följande:
»Statskontoret, som lika med kommittén anser, att eu nedsättning av den
till vissa tjänstemän utgående provisionen å landstingsskatt ocli vägskatt
skäligen bör kunna äga rum, har icke funnit anledning till erinran mot det
föreliggande förslaget, som ju för övrigt endast avser ett provisorium och som
enligt vad av kommittén uttryckligen framhållits icke får vara i någon mån
bindande vid den slutliga lösningen av frågan. Beträffande den till statsverket
ingående provisionen har någon minskning av densamma av kommittén
icke föreslagits, men då yrkanden härom från ett flertal i ärendet hörda myndigheter
och korporationer framförts, anser sig statskontoret böra som sin
mening uttala, att statsverket icke bör avstå från att av landstingen kräva
skäligt bidrag för sina utgifter för skatteuppbörden. Om ‘detta bidrag, vilket
principiellt synes vara det riktiga, skulle beräknas efter förhållandet mellan
de kronan och landstingen tillkommande skattebeloppen, skulle säkerligen än
större bidrag än den till statsverket nu ingående provisionen kunna från landstingen
påfordras.» I
I likhet med 1921 års riksdag anser jag, att provisionerna på
uppbörden av landstings- och vägskatt på sina håll stigit till belopp,
som måste anses allt för höga i förhållande till det arbete och ansvar,
som är förenat med detta åliggande, samt de avlöningar, som i allmänhet
utgå till statens tjänstemän. Eu beskärning av provisionerna
linner jag därför omedelbart böra vidtagas.
Liksom åtskilliga av de hörda myndigheterna är jag visserligen
ej övertygad om att landstingen skulle lör mindre kostnad än tre
procent på influtna medel annorledes kunna erhålla ett lika effektivt
debiterings- och uppbördsförfarande som det nuvarande. Yäghållningsdistrikten
torde endast undantagsvis begagna den dem tillerkäuda rätt
att på annat sätt ordna debitering och uppbörd, vilket i sin mån synes
bevisa, att den nuvarande ordningen anses lör dem vara den förmånligaste.
Emellertid synas övervägande skäl tala för en reducering av
provisionerna.
Vid bestämmande av omfattningen av den asyl tade beskärningen
synes man icke kunna undgå att taga hänsyn till två omständigheter.
Frågan om en definitiv lönereglering för landsstatens tjänstemän
är för närvarande föremål för utredning hos 1902 års löneregleringsBihang
till riksdagens ''protokoll 1922. 1 samt. 174 höft. (Nr 204.) 3
Statskou
törst.
Vepa! ietuenUcJwfeit.
18
K un f/l. Maj:ts proposition Nr 204.
kommitté. Det synes ej lämpligt att föregripa denna utredning och
genom mera genomgripande åtgärder binda den på ett sätt, som kan
försvåra den lösning, som för framtiden må anses lämpligast.
Städernas kronouppbördstjänstemän erhålla icke sin avlöning av
staten utan av vederbörande städer. Dessa torde vid sina löneavtal
hava förutsatt, att eu avsevärd del av den ersättning, som skulle tillkomma
ifrågavarande tjänstemän, skulle erhållas i form av provision
å landstingsuppbörden. Det lärer därför av hänsyn till städernas uppbördsmän
icke vara lämpligt att nu, innan frågan om dessas ställning
blivit slutligt ordnad, allt för starkt reducera de sportelinkomster, varpå
uppbördsmännen ansett sig kunna räkna.
Liksom löneregleringskommittén är jag av den uppfattningen, att
en provisorisk lösning måste sökas, varigenom vinnes, att de mest påfallande
olägenheterna med de nuvarande bestämmelserna avhjälpas.
Att därvid gå längre än löneregleringskommittén efter ingående undersökningar
ansett lämpligt finner jag för min del icke vara tillrådligt. Jag
anser mig böra förorda den av kommittén föreslagna glidande skalan
men betonar samtidigt, att jag icke anser denna lösning i något avseende
bindande för framtiden.
I en detalj har jag ansett löneregleringskommitténs förslag böra
förtydligas. Det torde nämligen, om det också ej är omöjligt, möta
betydande svårigheter att beräkna provisionerna i förhållande till uppbörden
av de medel, som avse ett visst år, exempelvis 1922 års landstingsmedel,
av vilka ju rester torde inflyta även de närmast följande
åren. Ett i genomsnitt lika resultat torde vinnas, därest provisionen
beräknas å de medel av vartdera slaget, som inflyta och hos länsstyrelsen
bokföras under varje kalenderår. Denna beräkning synes
skäligen böra taga sin början den 1 juli 1922. Rester å äldre års
uppbörder, som inflyta efter denna tid — i regel givetvis mindre
väsentliga poster — få då inräknas i de belopp, å vilka den glidande
skalan blir tillämplig.
Vad själva utformningen av berörda bestämmelser angår, finner
jag det lämpligt, att denna sker i form av en provisorisk ändring i
landstingsförordningens föreskrifter. På grund av den förut omförmälda
hänvisningen i väglagen till landstingsförordningens bestämmelser om
uppbörd m. m. kommer eu sådan ändring att automatiskt gälla även i
avseende å vägskatten. Därest det förslag till lag om allmänna vägar
på landet, som i proposition förelagts riksdagen, vinner riksdagens bifall,
torde de ifrågasatta bestämmelserna utan vidare komma att gälla den
efter denna lags ikraftträdande till landstinget inflytande vägskatten, så
-
19
Kung?. Maj:ts proposition Nr 204.
vida frågan om provisionerna ej redan dessförinnan erhållit sin definitiv a
lösning.
Föredragande departementschefen uppläser härefter ett förslag till
förordning med särskilda föreskrifter angående ersättning för debitering
och uppbörd av landstingsskatt m. in. och hemställer, att Kungl. Maj.t
måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga nämnda förslag.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifalla och förordnar, att proposition av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Cour. Falkenberg.
20
Rungl, Maj:ts proposition Nr 20i.
Av Svenska landstingsförbundet meddelade uppgifter angående influtna lands
och
uppbördsprovision
Län
År 1880
År 1890
År
1905
1 Landstings- medel
kr.
. j'': > ’
i Provision
kr.
Landstings-
medel
kr.
Provision
kr.
Landstings
medel
kr.
1
1 Provision
kr.
j
r
|
Stockholms
lön.....
8,642
256
9,725
292
123,243
"i-
3,697
2
Uppsala
» .....
—
—
24,185
726
127,956
3,839
I 3
Södermanlands
» .....
—
_
79
<1
Östergötlands
» .....
12,785
384
42,985
1,290
148,523
4,456 1
5
Jönköpings
» ......
18,694
558
22,423
673
153,845
4,615
| 6
Kronobergs
»......
26,592
798
8,255
248
55,762
1,673
! 7
Kalmar
» ......
17,701
531
37,928
1,138
I 104,633
3,139
: 8
Gottlands
» ......
2,247
67
7,616
228
65,002
1,950
•j
Blekinge
» ......
—
—
28,524
856
138,265
4,148
10
Kristianstads
» ......
11,797
354
25,426 .
763
128,656
3,860
ii
Malmöhus
» .....
44,241
1 327
54,057
1,622
458,565
13,767
12
Hallands
» ......
23,415
702
3
—
17,319
519
13
Göteborgs och Bohus län
16,516
496
50,145
1,504
193,319
5,799
14
Alvsborgs
lön......
15,234
457
9,281
278
115,880
3,476
15
Skaraborgs
».....
—
— ''
20,165
605
73,130
2,194
16
Värmlands
» .....
32,577
977
6,903
207
90,041
2,701
17
Örebro
"
--
—
48,130 |
1,444
18
Västmanlands
» .....
8,804
264 j
10,985 !
329
129,535
3,886
19
Kopparbergs
» ......
23,026
691
35,962 |
1,079
147,694
4,431
20
Gävleborgs
» ......
7,927
238
3,042
91
78,529 ''
2,356
21
Västernorrlands
» ......
''130,000
900
82,312
2,469
221,022
6,631
22
Jämtlands
» ......
41,475
1,244
77,531
2,326
129,350
3,880
23
Västerbottens
» ......
11,040
331 t
46,319
1,389
150,399 ;
4,512
24
Norrbottens
» ......j
21,525
646 1
55,317
1,659 i
132,354
3,971
“1
Summa
374,038
11.221
659,089 !
19,772 j
3,103,542 !
93,106
'') Beräknad siffra.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.
21
Bilaga.
tingsmedel samt beräknad eller (för år 1920) faktiskt utbetald debiteringsunder
olika år.
År 1911
År 1914
År 1917
År 1920
Landstings-
medel
kr.
Provision
kr.
Landstings-
medel
kr.
Provision
kr.
Lands tings- medel
kr.
Provision
kr.
Landstings-
medel
kr.
Provision
kr.
458,100
13,743
523,530
15,706
1,030,661
30,920
4,345,657
130,370
1
145,986
• 4,380
212,214
6,366
445,127
13,354
1,622,677
48,680
2
214,105
6,423
573,699
17,211
1,171,701
35,151
2,992,169
89,765
3
360,619
10,819
498,613
14,958
1,130,485
33,914
3,216,566
94,314
4
149,255
4,478
269,622
8,089
968,771
29,063
2,006,595
60,198
5
99,862
2,996
164,154
4,924
533,925
16,018
1,286,823
38,605
6
244,468
7,334
373,690
11,211
894,740
26,842
2,234,466
67,034
7
89,559
2,687
107,035
3,211
196,027
5,881
538,688
16,158
8
211,368
6,341
272,907
8,187
604,383
18,131
1,457,886
43,736
0
181,019
5,431
473,290
14,199
1,104,528
33,136
2,452,670
73,580
10
570,821
17,125
1,173,354
35,201
2,660,094
79,803
6,341,455
180,803
11
177,004
5,310
301,657
9,050
857,069
25,712
1,881,411
56,442
12
276,084
8,282
348,576
10,457
1,100,427
33,013
2,828,326
84,850
13
419,588
12,588
631,570
18,947
1,769,567
53,087
4,549,265
136,478
14
175,675
5,270
246,346
7,390
1,214,893
36,447
2,732,419
92,345
15
162,264
4,868
1)428,094
12,843
1,386,291
41,589
3,733,299
111,999
16
145,448
4,363
1)470,223
14,107
1,266,315
37,989
2,444,737
73,342
17
271,350
8,140
1)345,500
10,365
886,075
26,582
2,729,344
80,768
18
353,984
10,619
1)468,596
14,058
1,628,389
48,852
4,051,634
121,503
19
104,613
3,138
422,789
12,684
1,290,866
38,726
3,071,561
92,147
20
427,611
12,825
616,027
18,481
1,526,985
45,809
4,209,193
126,276
21
92,403
2,772
178,582
5,357
459,294
13,779
1,460,326
43,810
22
240,928
7,228
331,470
9,944
858,052
25,741
2,578,196
77,346
23
182,099
5,463
467,529
14,026
710,234
21,307
2,492,952
73,541
24
5,754,113
172,623
9,899,067
296,972
25,694,899
770,846
67,258,205
2,014,090
25
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 174 käft. (Nr 204).
4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1922:227 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning med särskilda föreskrifter angående ersättning för debitering och u s. 1 i texten
- KU 1922:24 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 24 s. 1 i texten