Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete

51 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 3,6 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 48 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1922:39, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung1. Majds Proposition Nr 39.

1

Nr 39.

Kungl. Majds proposition till riksdagen med förslag till lag

om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916

om försäkring för olycksfall i arbete; given Stockholms

slott den 7 januari 1922.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa delar

av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i-arbete.

GUSTAF.

Herm. Lindqvist.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 31 häjt. (Nr 39.)

646 21 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för

olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 4, 6, 7, 9, 13, 15, 17, 19, 28, 29, 34,

35 och 37 §§ i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i

arbete skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 §•

Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten; dock att, där för

ändamålet bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare

äro arbetsgivare och för vars förbindelser delägarne svara med

obegränsad personlig ansvarighet, försäkringen av delägarnes arbetare i

stället må under villkor, som nedan sägs, äga rum i det bolag.

6 §•

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall, på

grund av försäkringen, till honom i ersättning utgivas:

1) om olyckfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning

av arbetsförmågan under mera än trettiofem dagar efter dagen

för olycksfallet, från och med den trettiosjätte dagen och så länge sjukdomen

varar:

a) erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans

höjande nödiga hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda

lemmar, glasögon och dylikt;

b) sjukpenning för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan

ett belopp, motsvarande två tredjedelar av den skadades dagliga

arbetsförtjänst, och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Proposition Nr 39.

3

som svarar mot nedsättningen; dock att sjukpenning ej utgår, där ej

arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en fjärdedel;

2) om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom,

vare sig denna varat trettiofem dagar efter olycksfallet eller icke, medfört

under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av

arbetsförmågan:

livränta under tiden å ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av

arbetsförmågan två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst,

och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar

mot nedsättningen; dock att vid förlust av arbetsförmågan livräntan ma,

där den skadades tillstånd kräver särskild vård, kunna med hänsyn härtill

bestämmas till högre belopp än nyss är nämnt, dock ej högre än beloppet

av den årliga arbetsförtjänsten, samt att livränta ej utgår, där ej arbetsförmågan

blivit nedsatt med minst en tiondel. På därom av den skadade

gjord ansökan må försäkringsrådet, där synnerliga skäl äro för

handen, besluta, att i stället för livränta eller del därav skall till den

skadade utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande högst

livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.

Den skadade äger jämväl erhålla sådan behandling, som må erfordras

för höjande av arbetsförmågan.

Kan vid sjukdom läkarvård ej utan oskälig omgång eller kostnad

anskaffas, må i stället annan lämplig vård beredas den skadade.

Såsom ersättning enligt denna lag anses jämväl kostnad för läkarbetyg

eller intyg,. som avses i 21 § andra stycket, ävensom för läkarbetyg, som eljest

må erfordra,[s för bedömande av förlust eller nedsättning av arbetsförmågan.

7 §•

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall i ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

dock ej med mindre än etthundra kronor;

b) livräntor till efterlevande, nämligen:

till änka eller änkling, när äktenskapet slutits före olycksfallet, en

livränta från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett årligt

belopp, motsvarande en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst;

till varje den avlidnes minderåriga barn, evad det fötts inom eller

utom äktenskapet, eller adoptivbarn, som adopterats före olycksfallet, en

livränta från dödsfallet, till dess barnet uppnått sexton års ålder, å ett

årligt belopp, motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten, samt

!

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 39.

till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder

eller, om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt,

därest de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete huvudsakligen

beroende och annan till livränta berättigad ej finnes, en livränta

å ett årligt belopp, motsvarande en fjärdedel av arbetsförtjänsten;

dock att, där livräntor till efterlevande skulle, för år räknat, sammanlagt

överstiga två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

de skola, i förhållande till vad på envar livräntetagare belöper, nedsättas

till detta belopp, så länge anledningen till dylik nedsättning fortfar,

samt att livränta till änkling ej utgår,, där han väsentligen åsidosatt

den honom gentemot hustrun åliggande försörjningsplikt eller väsentligen

åsidosätter sin försörjningsplikt mot makarnas barn eller adoptivbarn.

Skall av skäl, som nu sagts, livränta till änkling ej utgå, må

försäkringsrådet besluta, att livräntan i stället skall utgå till den avlidnas

minderåriga barn eller adoptivbarn.

Till änka eller änkling, som uppbär livränta och före fyllda sextio

år ingår nytt äktenskap, utgives ett kapital för en gång, motsvarande

tre fjärdedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

9 §•

Den årliga arbetsförtjänst, som i 6 och 7 §§ omförmäles, utgör

hela den avlöning — vinstandelar, där sådana förekommit, inräknade —

som den skadade under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit

av arbetsgivaren i den verksamhet, i vilken olycksfallet inträffat. Har

under längre eller kortare tid av året den skadade icke av arbetsgivaren

använts till arbete, eller kan avlöningen för någon tid av året på grund

av bristfällig utredning eller av annan anledning ej bestämmas, beräknas

avlöning för den tid till belopp, som med hänsyn till avlöningen i

arbetsorten under motsvarande tid för en arbetare av samma arbetsförmåga

och med liknande arbete som den skadades vid olycksfallet eller,

där avlöningen för arbete inom den skadades yrke under sådan tid måste

antagas hava varit väsentligt högre, med hänsyn härtill eller eljest med

hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Lag samma vare, där den

skadade under någon tid av året, på grund av tilliälligt övertidsarbete

eller annat särskilt förhållande, åtnjutit väsentligt högre avlöning, eller,

på grund av sjukdom eller annan oförvållad anledning, åtnjutit väsentligt

lägre avlöning än sådan arbetare, eller där vid tiden för olycksfallet

hans arbetsförmåga redan var nedsatt på grund av tidigare olycksfall i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

o

arbete, så ock där den skadade för yrkesutbildning eller endast tillfälligtvis

använts till det arbete, i vilket olycksfallet inträffat.

Hav den skadade ej fyllt aderton är, må vid bestämmande av livränta

den årliga arbetsförtjänsten ej beräknas till lägre belopp än som motsvarar

den arbetsförtjänst, som han med hänsyn till arten av sitt arbete vid tiden

för olycksfallet skäligen kan antagas hava kommit att åtnjuta vid nämnda

ålder, därest olycksfallet ej inträffat.

Utgöres avlöning helt eller delvis av naturaförmåner, uppskattas

dessa förmåners värde efter de i arbetsorten gällande priser eller efter

andra grunder, som finnas tillämpliga.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten tvåtusenfyrahundra kronor,

tages det överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger den

årliga arbetsförtjänsten fyrahundrafemtio kronor, skall den beräknas till

detta belopp.

Med den i 6 § 1) omförmälda dagliga arbetsförtjänst förstås en

trehundrasextiofemtedel av den enligt ovan angivna grunder bestämda

årliga arbetsförtjänsten.

13 §.

Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om olycksfallet,

skall inrättningen, ändå att ansökan om ersättning ej blivit .gjord, besluta

om de åtgärder, som för den skadades vård må vara av nöden,

samt bestämma den ersättning, som enligt denna lag skall utgivas.

Kan ej med ledning av inkomna handlingar eller eljest erhållna upplysningar

genast avgöras, huruvida ersättning bör utgå, skall, om sannolika

skäl därtill finnas, ersättning ändock provisoriskt utgivas. Kan ej med ledning

av erhållna upplysningar beloppet av sjukpenning, livränta eller begravningshjälp

genast bestämmas, utgives provisoriskt skäligt belopp. Ersättning,

som enligt vad nu är sagt blivit provisoriskt bestämd, utgives utan

återbetalningsslcyldighet, därest sedermera ersättningen bestämmes till lägre

belopp eller ersättning finnes icke böra utgå.

Kan ej genast avgöras, från vilken för säkring sinrättning ersättningen

bör utgå, må riks för säkring sanstalt en på därom gjord framställning besluta

om åtgärder för den skadades vård samt utgiva ersättning enligt denna

lag med rätt att, därest den skadade befnnes vara försäkrad i bolag, som

i 4 § avses, av det bolag bekomma gottgörelse för vad sålunda utgivits.

Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av försäkringsinrättningen

bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden, vilka voro

avgörande för ersättningens bestämmande, må jämkning i ersättningen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj.ts Proposition Nr 39.

äga rum. Sådan jämkning må dock ej avse ersättning, som belöper å

tiden före den dag, då ansökan därom giorts, eller, där jämkningen

utan ansökan beslutats av inrättningen, före dagen för beslutet.

Beslut om ersättning skall, så fort ske kan, meddelas den ersättningsberättigade

och utan hinder av förd klagan tillsvidare lända till

efterrättelse.

15 §.

Avgift för försäkring enligt denna lag skall, evad försäkringen

omfattar en eller flera arbetare, av försäkringsinrättningen bestämmas

till belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och

till de särskilda förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska

grunder prövas vara erforderligt för betäckande av den

risk, som försäkringen avser, med tillägg, i fråga om försäkring i bolag,

som i 4 § avses, av ett belopp, motsvarande omkostnaderna för försäkringen;

och kan förty avgiften ökas eller minskas i den mån förändring

i försäkringsrisken eller omkostnaderna äger rum.

År arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt

skyldig att utgiva understöd, för vilket enligt 11 § avdrag må göras,

bestämmes försäkringsavgiften till det lägre belopp, som motsvarar den

minskade försäkringsrisken; dock att, i fråga om annan arbetsgivare än

staten, sådan lindring i försäkringsavgiften ej må äga rum, med mindre

arbetsgivaren det begär och tillika, där så finnes erforderligt, för utgörande

av understödet ställer säkerhet, som av försäkringsinrättningen

godkännes.

Användes arbetare till arbete av två eller flera arbetsgivare gemensamt,

svara arbetsgivarna för försäkringsavgiften för det arbete en för alla och

alla för en.

17 §•

Arbetsgivaren är pliktig att när som helst, på därom framställd

begäran, till försäkringsrådet samt, där försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten,

jämväl till anstalten lämna sådan uppgift om arbetet

och de förhållanden, under vilka det bedrives, samt om arbetarnes antal,

arbetstid och avlöningsförhållanden, som må erfordras för bestämmande

av försäkringsavgift eller ersättningsbelopp.

I övrigt är envar pliktig att, på begäran, till försäkringsrådet eller

riksför säkring sanstalten lämna uppgift, som må erfordras för bedömande,

huruvida han är att anse såsom arbetsgivare enligt denna lag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Proposition Nr 39.

7

Riksförsäkringsanstalten äger att, i den mån sådant må vara nödigt

för bestämmande av försäkringsavgifter och ersättningsbelopp, taga del

av arbetsgivares avlöningslistor och förteckningar samt hos myndighet,

som enligt gällande föreskrifter otövar tillsyn å arbetsgivarens verksamhet,

påfordra eller, där särskild skyndsamhet är av nöden, ävensom i

fråga om verksamhet, för vilken tillsynsmyndighet ej finnes, själv företaga

undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives.

Enahanda befogenheter tillkomma jämväl försäkringsrådet.

19 §.

Riksförsäkringsanstaltens beslut om försäkrings- eller tilläggsavgifts

belopp skall, även där beloppet blivit allenast provisoriskt bestämt, utan

hinder av förd klagan, tillsvidare lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning

i eller befrielse från avgift, återbetalas vad för mycket blivit

erlagt.

Angående tid och sätt för erläggande av avgifter för försäkringar

i riksförsäkringsanstalten bestämmes av Konung och riksdag. Avgifter,

som icke på föreskrivet sätt blivit erlagda, förskjutas av statsverket och

indrivas i den ordning, som för indrivning av resterande kronoutskylder

är stadgat.

Försäkringsavgifterna ingå till en fond, som förvaltas enligt grunder,

som bestämmas av Konung och riksdag.

Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv för

försäkringar i riksförsäkringsanstalten bestämmas av Konungen.

28 §.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet träffa överenskommelse

med främmande makt om tillämpning av denna lag eller det

främmande landets lag i fall, då arbetsgivare i det ena landet bedriver

verksamhet eller sysselsätter arbetare inom det andra landet.

29 §.

Angående försäkring i bolag, som i 4 § avses, gäller, förutom vad

eljest i denna lag och i lagen om försäkringsrörelse är stadgat:

1) att försäkringen skall avslutas för kalenderår samt anses omfatta

delägarens samtliga arbetare;

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 39.

2) att, där bolaget beslutat antaga ny delägare eller delägare ur bolaget

utträtt, uppgift därom genast skall lämnas till riksför säkring sanstalten

enligt formulär, som av anstalten fastställes, och att i förra fallet försäkringen

för delägaren ej träder i kraft förr än vid början av kalenderåret

näst efter det, under vilket uppgiften inkommit till riks för säkring sanstalten;

3) att bolaget skall för varje kalenderår efter årets utgång inom tid och

på sätt, som av Konungen bestämmes, till den i 19 § tredje stycket omförmäla

fond erlägga ett belopp, motsvarande vad av kapitalvärdet av riksförsäkringsanstalten

åliggande ersättningar för under året inträffade olycksfall

i arbete hos sådana arbetsgivare, om vilka anstalten vid tiden för olycksfallet

icke haft kännedom, å bolaget belöper efter förhållandet mellan de i

16 § andra stycket omförmäla försäkringsavgifter och summan av samtliga

avgifter för försäkring enligt denna lag; samt

4) att bolaget åligger att för varje kalenderår, inom åtta månader efta''

årets utgång, till riksför säkring sanstalten enligt formulär, som av anstalten

fastställes, lämna uppgifter angående delägare i bolaget, de av dem använda

arbetare och inträffade olycksfall i arbete ävensom i övrigt att när som

helst på begäran av riksförsäkring sanstalten eller försäkring srådet lämna

uppgifter om delägare eller arbetare eller om olycksfall.

34 §.

Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare att fullgöra något

av vad honom enligt 21 eller 22 § åligger, eller försummar någon att

ställa sig till efterrättelse vad i 17 § är föreskrivet eller att lämna uppgift,

som i 29 § stadgas, straffes med böter.

Lämnar någon i uppgift, som enligt denna lag skall avgivas, veterligen

oriktigt meddelande, straffes med böter från och med tjugufem till

och med ettusen kronor, där ej å förseelsen straff är i allmänna strafflagen

utsatt.

Gör någon sig skyldig till förseelse, som i 18 § avses, straffes

med böter från och med tjugufem till och med ettusen kronor. Sker

det för att göra skada eller begagnar han sig av sin kännedom om

yrkeshemligheten, driftanordningen eller affärsförhållandet till egen eller

annans fördel, då må till fängelse dömas. Framgår av omständigheterna,

att han om yrkeshemligheten, driftanordningen eller affärsförhållandet

erhållit kännedom å tid, då han -ej hade att taga befattning med uppgift,

handling eller undersökning, som i 17 § sägs, eller att yppandet

av driftanordningen eller affärsförhållandet ej kunnat medföra skada för

det företag, som bedrevs å arbetsstället, må ansvars- eller ersättnings
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

skyldighet icke åläggas honom. Å förseelse, varom nu är sagt, må allmän

åklagare tala allenast efter angivelse av målsäganden.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla den i 19 § tredje

stycket omförmälda fond. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande,

skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

35 §.

Arbetsgivare vare berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra

dels annan arbetare än i denna lag avses för olycksfall i arbete, dels i

anstalten försäkrad arbetare för olycksfall i arbete i fråga om den i 6 §

omförmälda tid, under vilken sjukpenning från försäkringsinrättningen

ej utgår, dels ock dylik arbetare för olycksfall utom arbete. Sådan försäkring

må ock av bolag, som i 4 § avses, meddelas för delägares

arbetare.

Har försäkring, som ovan sägs, ägt rum, skall vad i denna lag

finnes stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Avtal om annan försäkring eller försäkring till högre ersättningsbelopp

än i denna lag stadgas må ej avslutas av riksförsäkringsanstalten

eller bolag, som i 4 § avses, dock att utan hinder härav riksförsäkringsanstalten

må, enligt vad därom särskilt är stadgat, sluta avtal om livränta

åt barn utom äktenskap och om livförsäkring i samband med

egnahemslån samt meddela olycksfallsförsäkring för fiskare ävensom, enligt

Konungens bestämmande, övertaga utgivande av livränta, som på grund

av olycksfall skall utgivas av annan än anstalten.

37 §.

Intill dess särskild lag om sjukförsäkring må varda genomförd, äger

arbetare, som i denna lag avses, vid sjukdom, som förorsakats av olycksfall

i arbete, under de trettiofem första dagarna ''efter dagen för olycksfallet,

så länge sjukdomen varar, samt beträffande erforderlig läkarvård

och läkemedel jämväl under sistnämnda dag, av arbetsgivaren erhålla

ersättning enligt de i 6 § angående ersättning vid sjukdom stadgade

grunder;

dock att den dagliga sjukpenningen skall utgå med följande belopp

nämligen:

a) en krona, om den skadade jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring

påförts pensionsavgift med tre kronor eller om pensionsavgift

ej påförts;

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 31 höft. (Nr 39.)

646 ii 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts Proposition Nr 39.

b) en krona tjugofem öre, om pensionsavgiften utgör fem kronor;

c) en krona sjuttiofem öre, om pensionsavgiften utgör åtta kronor;

d) två kronor femtio öre, om pensionsavgiften utgör tretton kronor

samt den inkomst, på grund varav pensionsavgiften påförts, ej uppgått

till 1,800 kronor;

e) tre kronor femtio öre, om pensionsavgiften utgör tretton kronor

eller mera samt den inkomst, på grund varav pensionsavgiften påförts,

uppgått till 1,800 kronor eller mera;

samt att sjukpenning ej utgår, med mindre sjukdomen varat under

mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet.

I fråga om ersättning, som ovan sägs, skall vad i 10, 11, 12, 13,

14, 20, 24, 25, 30 och 31 §§ är stadgat i tillämpliga delar lända till

efterrättelse.

Kan den skadade, på grund av arbetsgivarens obestånd eller av

annan anledning, ej utfå ersättningen, utgives densamma i arbetsgivarens

ställe av den försäkringsinrättning, i vilken hans arbetare äro försäkrade

enligt 4 §, ägande inrättningen av arbetsgivaren söka åter vad sålunda

utgivits. Förlust, som på grund av denna bestämmelse må uppkomma

för riksförsäkringsanstalten, ersättes av statsmedel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1923, dock att ersättningsanspråk,

som grundas på olycksfall, vilket dessförinnan inträffat, bedömes

enligt äldre lag.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3!).

11

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3

juni 1921.

Närvarande:

Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve

Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist,

Malm, Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anförde

chefen för socialdepartementet, statsrådet Elmquist:

I. skrivelse den 29 januari 1921 har den s. k. socialförsäkringskommittén

avgivit förslag till vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen.

Detta förslag, som jag nu går att underställa Kungl. Maj:t, är

huvudsakligen föranlett av särskilda av riksförsäkringsanstalten gjorda

framställningar, vilka överlämnats till nämnda kommitté.

_I skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 oktober 1918 anförde riksför- Biksförsäksäkringsanstalten

bland annat följande: ringsanstalten

J den 15 okto
»Den

omfattning, som riksförsäkringsanstaltens verksamhet måst taga enligt ber

den nya olycksfallslagstiftningen, och det stora personalbehov, behov av ökat

.trymme m. m., som därvid framträtt, har gjort det nödvändigt för riksförsäkringsanstalten

att till övervägande upptaga frågan om åtgärder för vinnande

av förändringar och förenklingar med avseende å de riksförsäkringsanstalten

åliggande uppgifter.

Därvid har det emellertid visat sig, att dylika av någon egentlig betydelse

icke låta sig genomföras utan ändring i gällande lagstiftning. Kiksförsäkringsanstalten

är icke beredd att nu framföra dylika förslag, men anser riksförsäkringsanstalten

av vikt, att en undersökning sker, i vad mån det låter sig göra

att genom dylika ändringar, som icke skulle innebära rubbning i lagstiftningens

principer, söka åstadkomma inskränkning i det över måttan betungande registrerings-

och premiedebiteringsarbete, som för närvarande tynger riksförsäkringsanstalten.

. Bland åtgärder, som därvid förtjäna övervägas, framträder särskilt

antingen införande av anmälningsskyldighet för arbetsgivare angående hos dem

s. 12 Kontrollera mot PDF

Riks försäkringsanstalt

en

den 10 januari

1920.

Socialförsäkring

skommitténs

uppdrag.

12 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

anställda arbetare eller beredande av andra möjligheter för riksförsäkringsanstalten

än som för närvarande, huvudsakligen med stöd av gällande mantalsskrivningsförordning,

stå till buds för erhållande av säkrare uppgifter angående arbetsgivare,

hos dem anställda arbetare och deras löneförhållanden m. m., vidare inskränkning

i rätten för arbetsgivare att försäkra arbetare i olika verksamheter i

skilda försäkringsinrättningar samt att när som helst under året övergå från

riksförsäkringsanstalten till enskild försäkringsinrättning och motsatsen. Såsom

en åtgärd, ägnad att i viss män förenkla riksförsäkringsanstaltens arbete, anser

riksförsäkringsanstalten även förtjäna övervägas införande av obligatorisk försäkring

i riksförsäkringsanstalten under enhetliga försäkringsvillkor för vissa mindre

arbetsgivare med endast någon eller ringa antal arbetare eller åtminstone för

arbetsgivare, vilka under större delen av året icke hava andra arbetare hos sig

anställda än tjänare i arbetsgivarens kost (företrädesvis kvinnliga tjänare i hushåll).»

Härefter har riksförsäkringsanstalten i anslutning till eu av anstaltens

chef den 31 december 1919 till socialförsäkringskommittén .ingiven

skrift i skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 januari 1920 föreslagit

vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen i huvudsaklig överensstämmelse

med de i samma skrivelse framställda yrkandena.

De sålunda föreslagna- ändringarna avse väsentligen:

l:o) Försäkringen bör äga rum endast i riksförsäkringsanstalten.

I samband härmed böra arbetsgivarna ävensom arbetarna beredas visst

inflytande på riksförsäkringsanstaltens verksamhet på sätt och under former,

som närmare angivits.

2:o) Två grupper av arbetsgivare böra införas i lagen, den ena

gruppen innefattande s. k. »större arbetsgivare» (d. v. s. arbetsgivare,

hos vilka i regel xmder året äro anställda flera än 7 tjänare eller andra

arbetare) och den andra gruppen s. k. »mindre arbetsgivare» (d. v. s.

arbetsgivare, hos vilka i regel under året äro anställda högst 7 tjänare

eller andra arbetare).

3:o) För gruppen mindre arbetsgivare bör ej mecjgivas lindring i

försäkringsavgifterna. Arbetsgivare av denna grupp böra ej heller äga

taga frivillig försäkring för olycksfall utom arbetet. Däremot bör för

denna grupp införas obligatorisk försäkring för den nuvarande karenstiden.

Kungl. Maj:t har den 24 januari 1919 anbefallt socialförsäkringskommittén

att i samband med fullgörande av sitt uppdrag taga i övervägande

vad riksförsäkringsanstalten i sin berörda skrivelse den 15

oktober 1918 anfört i syfte att vinna förenklingar med avseende å de

anstalten åliggande uppgifter. I samband därmed föreskrev Kungl.

Maj:t även, att vid behandlingen hos kommittén av ifrågavarande ärende

tillfälle att däri deltaga skulle beredas generaldirektören och chefen för

anstalten eller den ledamot av anstalten, han i sitt ställe förordnade.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts ''Proposition Nr 89. 13

Sedermera liar Kungl. Maj:t den 30 januari 1920 anbefallt kommittén

att jämväl taga i övervägande vad i riksförsäkringsanstaltens berörda

skrivelse den 10 i samma månad anförts i nyss omför malda avseende.

Vidare bär Kungl. Maj:t den 29 november 1920 anbefallt socialförsäkringskommittén

att avgiva utlåtande över en till Kungl. Magt ingiven,

den 1 november 1920 dagteckuad skrivelse från arbetsgivarnas

ömsesidiga olycks fallsförsäkringsbolag, svenska lantbrukarnas olycksfallsförsäkringsbolag,

ömsesidigt, samt ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolaget

Land och Sjö, i vilken skrivelse föreslagits att, till undvikande

av vissa med den nuvarande obligatoriska olycksfallsförsäkringen förenade

olägenheter, anmälningsskyldighet måtte införas för arbetsgivarna

med undantag för dem, »som uteslutande använda hustjänare för hemsysslor».

I sin ifrågavarande skrivelse den 29 januari 1921, däri socialförsäkringskommittén

framlägger de förslag till ändringar i olycksfallsförsäkringslagen,

för vilka jag längre fram skall redogöra, anför kommittén

till en början:

»Såsom framgår av vad som anförts i kommitténs den 14 oktober 1919 avgivna

betänkande angående allmän sjukförsäkring ävensom i det den 2 oktober

1920 avgivna förslaget till lag om sjukförsäkring, både kommittén för avsikt att

i samråd med riksförsäkringsanstalten verkställa en överarbetning av lagen om

försäkring för olycksfall i arbete i syfte dels att föreslå sådana ändringar i lagen,

som kunde föranledas av sjukförsäkringslagen, dels ock, oberoende härav och

med anledning av ovannämnda nådiga remisser, ändringar, som skulle medföra

förenkling av riksförsäkringsanstaltens förvaltning, och hade arbetet på en dylik

överarbetning tagit sin början redan vid slutet av år 1919. Emellertid synes

frågan om genomförandet av obligatorisk sjukförsäkring ej för närvarande bliva

föremål för statsmakternas prövning. En överarbetning av olycksfallsförsäkringslagen

till närmare överensstämmelse med den påtänkta sjukförsäkringslagen synes

därför ävenledes böra uppskjutas. Även frågan om ändrade bestämmelser i

olycksfallsförsäkringslagen i syfte att förenkla riksförsäkringsanstaltens förvaltning

synes hava kommit i förändrat läge, sedan Kungl. Maj:t den 11 oktober

1920, med anledning av riksdagens skrivelse den 18 maj samma år, tillsatt en

särskild kommitté med uppgift att utarbeta en plan för en, så långt det kan befinnas

lämpligt, enhetlig organisation av den svenska olycksfalls-, pensions- och

sj ukför säkringen.

På grund av nu anförda omständigheter torde eu överarbetning av olycksfallsförsäkringslagen,

på sätt av socialförsäkringskommittén påtänkts, böra uppskjutas,

till dess frågorna om obligatorisk sjukförsäkring och socialförsäkringens

enhetlighet kunna bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Efter samråd med

riksförsäkringsanstalten har socialförsäkringskommittén emellertid kommit till

den uppfattningen, att vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen redan nu

borde företagas utan avvaktan på lösningen av de båda nämnda frågorna. Själv
-

Social
försäkrings
kommittén.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.is Proposition Nr 39.

fallet ruåste dessa ändringar inskränkas till att avse allenast sådana bestämmelser,

som icke Lava direkt samband med dessa frågor.»

Till frågor, som avsåge åstadkommande av möjligaste enhetlighet

inom socialförsäkringen, hörde efter kommitténs mening frågan om införande

av ett system med riksförsäkringsanstalten såsom ensam bärare

av den sociala olycksfallsförsäkringen. Kommittén hade därför, ehuru

dess flesta ledamöter funne ett dylikt system vara att föredraga framför

det nuvarande systemet samt alltså deras ställning till denna fråga

principiellt överensstämde med riksförsäkringsanstaltens, icke ansett sig

böra nu avgiva bestämt förslag i detta syfte.

Med avseende å den av riksförsäkringsanstalten föreslagna uppdelningen

av arbetsgivarna i två grupper, den ena omfattande »större»

arbetsgivare, hos vilka i regel under året äro anställda flera än sju arbetare,

och den andra övriga, »mindre», arbetsgivare, anför kommittén:

»Beträffande dessa yrkanden synes förslaget att beröva de mindre arbetsgivarna

rätten att försäkra sina arbetare för olycksfall utom arbetet ej vara av

någon verklig betydelse med avseende å förenklingen av anstaltens göromål. I

själva verket uppgår antalet dylika mindre arbetsgivare till icke mindre än mellan

250,000 och 300,000, medan antalet av dem, som under år 1919 begagnat sig av

den nämnda rätten, endast uppgick till omkring 250. Detta förhållande tyder

visserligen på, att något avsevärt behov av dylik försäkring icke förefinnes bland

de mindre arbetsgivarna, men torde ej heller utgöra tillräckligt skäl att fråntaga

dem en rätt, som enligt lagen skulle tillkomma samtliga arbetsgivare. Det föreslagna

åläggandet för de mindre arbetsgivarna av försäkringsplikt även för karenstiden

skulle komma att medföra ökade utgifter för statsverket och kan därför

redan av denna anledning, med hänsyn till det genom de nådiga remisserna angivna

ändamålet med förevarande betänkande, ej för närvarande tillstyrkas.

Frågan om karenstidens borttagande sammanhänger för övrigt, såsom jämväl i

37 § av olycksfallsförsäkringslagen angives, på det intimaste med frågan om införande

av obligatorisk sjukförsäkring och torde väl närmast böra lösas i sammanhang

med behandlingen av sistnämnda fråga. Ej heller synes det lämpligt

att fråntaga, de mindre arbetsgivarna den i nu gällande lag för samtliga arbetsgivare

medgivna rätten att under vissa förutsättningar erhålla lindring i försäkringsavgiften.

»

Rörande den av de nämnda tre ömsesidiga arbetsgivarbolagen föreslagna

anmälningsskyldigheten för arbetsgivarna yttrar kommittén bland

annat:

»Vid motiveringen av detta förslag begagna de ifrågavarande bolagen i

fråga om nu gällande bestämmelser uttrycket ''flen genom 1916 års lag införda,

förut okända s. k. automatiska försäkringsformen’. Då detta uttryck kan vålla

missuppfattning, torde böra erinras därom, att i alla utländska försäkringslagar,

liksom i den svenska lagen, försäkringen är ''automatisk’ i fråga om arbetarna.

Beträffande arbetsgivarna är försäkringen ävenledes överallt utom i Danmark

''automatisk’, i det att arbetsgivarnas tillhörighet till vederbörande försäkrings
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Proposition Nr HO. 15

inrättning är lagligen bestämd ocli oberoende av huruvida han efterkommer den

anmälningsskyldighet, varom här är fråga eller icke.

Det avgivna förslaget torde emellertid, såsom redan av departementschefen

vid behandlingen vid 1916 års riksdag av 17 och 18 §§ i olycksfallsförsäkringslagen

framhållits, vara utan egentlig betydelse i fråga om de ömsesidiga bolagen,

då arbetsgivarnes åligganden gentemot dylikt bolag på lämpligaste sätt ordnas i

det mellan arbetsgivaren och försäkringsinrättningen upprättade försäkringsavtal.

Ett genomförande av förslaget torde därför endast vara av betydelse för de arbetsgivare,

vilkas arbetare äro försäkrade i riksförsäkringsanstalten.

Beträffande riksförsäkringsanstaltens förhållanden i förevarande avseende

torde få hänvisas till vad som anförts dels av ålderdomsförsäkringskommittén i

dess betänkande med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete och

dels av departementschefen i propositionen till 1916 års riksdag rörande lagen.

Vad därvid framhållits synes fortfarande äga giltighet, och torde därför ändring

av lagbestämmelserna icke vara nödvändig. I sitt över ålderdomsförsäkringskommitténs

förslag avgivna utlåtande, vilket såsom bilaga åtföljer den nämnda

propositionen, synes även riksförsäkringsanstalten ej bestämt påyrka införande

av anmälningsskyldighet för de mindre arbetsgivarna. Anstaltens betänkligheter

synas huvudsakligen avse tillfälliga och kortvariga arbeten, såsom byggnadsarbeten,

skogsavverkning o. d., enär svårigheterna att erhålla kännedom om dylika

företag ofta äro oöverkomliga. I många fall inflyta därför ej försäkringsavgifter

för dylika företag, och anstalten vållas därigenom en förlust, som måste

täckas genom motsvarande förhöjning av försäkringsavgifterna för de arbetsgivare,

som kunna debiteras avgifter. Visserligen har erfarenheten visat, att det härvidlag

icke handlar om mera avsevärda belopp. Sålunda utgjorde under år 1919

sammanlagda värdena av de ersättningar till arbetare hos arbetsgivare, om vilka

anstalten icke ägt kännedom, omkring 270,000 kronor, motsvarande omkring 3

procent av försäkringsavgifterna till anstalten. En sådan utgift blir dock av betydelse

därigenom, att den endast drabbar de arbetsgivare, som hava försäkring

i anstalten, men icke de ömsesidiga bolagens delägare. Till avhjälpande av detta

missförhållande har kommittén, i den föreslagna nya 29 § infört en särskild bestämmelse,

som avser en fördelning, liksom enligt flera utländska lagar, av ifrågavarande

kostnad å samtliga arbetsgivare. En del av de anmärkta olägenheterna

komma även, såsom från anstalten meddelats, att efter hand avhjälpas i den mån

större erfarenhet vinnes samt även genom införande av lämpliga bestämmelser i

mantalsskrivningsförordningen.

I övrigt torde böra framhållas, att man med införande av anmälningsskyldighet

sannolikt icke skulle vinna någon mera avsevärd fördel, då å ena

sidan de arbetsgivare, om vilka anstalten för närvarande icke kan erhålla kännedom,

ändock i många fall skulle uraktlåta att göra anmälan, och å andra sidan

omfattningen av anstaltens kontrollerande och registrerande verksamhet icke därigenom

skulle väsentligen minskas. Genom införande av anmälningsskvldigliet

torde därför någon avsevärd inskränkning av förvaltningskostnaderna ej vara att

förvänta,»

Generaldirektören och chefen för riksförsäkringsanstalten har i avgiven

reservation till socialförsäkringskommitténs förslag framställt de

ovan återgivna yrkanden, som gjorts i hans omförmälda skrift till kom
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

Kiks
f

Örsäkrings - anstalten

den 11 februari

1921.

Kommittén

för s odal fö rsäkringens

organisation.

Förs åkni ngsrådet.

mittén den 31 december 1919 och riksförsäkringsanstaltens i anslutning

därtill avlåtna skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 januari 1920.

Riksförsäkringsanstalten har den 11 februari 1921 avgivit utlåtande

över socialförsäkringskommitténs förslag och därvid förklarat sig instämma

i den av chefen för anstalten avgivna, vid förslaget fogade

reservationen. Därutöver anför anstalten, bland annat:

»De av riksförsäkringsanstalten tidigare framställda yrkandena om genomförande

av vissa förändringar i olycksfallsförsäkringslagen för vinnande av förenklingar

i anstaltens arbete hava enligt riksförsäkringsanstaltens mening icke

blivit av kommittén i tillräckligt omfång tillgodosedda. I vissa avseenden innebär

visserligen kommitténs förslag lämpliga förenklingar, men riksförsäkringsanstalten

anser sig böra betona, att dessa icke kunna föranleda någon väsentligare

besparing i riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader.

De av kommittén föreslagna lagändringarna anser riksförsäkringsanstalten

emellertid — med några nedan angivna undantag — vara lämpliga och betingade

av den under lagens tillämpning vunna erfarenheten. Riksförsäkringsanstalten

finner ock dessa ändringar i lagen vara av den vikt, att de skyndsammast böra

föreläggas riksdagen för att så snart som möjligt kunna komma i tillämpning.

Framför allt vill riksförsäkringsanstalten framhålla den stora betydelsen av de

föreslagna ändringarna, i vad de avse att förbättra riksförsäkringsanstaltens ställning''

i förhållande till de ömsesidiga bolagen.»

Kommittén för socialförsäkringens organisation har i sitt den 11

februari 1921 avgivna utlåtande över förslaget anfört:

»Kommittén har ännu icke varit i tillfälle att ens preliminärt taga ståndpunkt

till de eventuella förändringar av den sociala olycksfallsförsäkringens

organisation, vilka skulle vara erforderliga för uppnående av större enkelhet och

enhetlighet inom socialförsäkringen. Vid sådant förhållande måste kommittén

givetvis inskränka sitt yttrande angående förevarande förslag till att avse allenast

ett bedömande av, i vad mån detsamma kan anses vara av natur att mera eller

mindre föregripa kommitténs blivande arbete.

En granskning ur denna synpunkt av de föreslagna förändringarna i olycksfallsförsäkringslagen

giver, enligt kommitténs mening, vid handen, att dessa förändringar,

vilka huvudsakligen avse antingen ett förtydligande eller en komplettering

av vissa nu gällande bestämmelser i lagen eller ock ett avhjälpande

av vissa med nuvarande bestämmelser förenade praktiska olägenheter — med

nedan angivna två undantag — synas vara av den natur, att de icke böra möta

några betänkligheter från kommitténs sida.»

I sitt utlåtande den 5 mars 1921 över ifrågavarande förslag yttrar

försäkringsrådet bland annat:

»Frågan huruvida försäkringen endast må äga rum i riksförsäkringsanstalten

torde på de av kommittén anförda skäl ej böra för närvarande upptagas till avgörande.

I alla händelser synes, såsom kommittén anmärker, en dylik anordning

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Muj. ts Proposition Nr 39.

ej kunna medföra minskning i anstaltens förvaltningskostnader. Att ålägga de

mindre arbetsgivarna obligatorisk försäkring för karenstiden skulle tydligen ej

heller medföra minskning utan fastliellre ökning i förvaltningsbördan. Den förenkling

i förvaltningen, som skulle kunna vinnas genom de av riksförsäkringsanstalten

föreslagna inskränkningar i vissa arbetsgivares rättigheter enligt lagen,

synes vara av underordnad betydelse vid det förhållande att åtminstone för närvarande

endast ett ringa antal arbetsgivare begagna sig av dylik rättighet.

Mot förslaget till lagändringar har försäkringsrådet ingenting att erinra utan

vill för sin del tillstyrka genomförandet av desamma.»

I det läge, vari frågorna om såväl socialförsäkringens organisation Departementssom

en blivande sjukförsäkringslagstiftning för närvarande befinna sig, chefenanser

jag lika med socialförsäkringskommittén, att endast sådana

ändringar i olycksfallsförsäkringslagen nu böra upptagas till övervägande,

som ej hava direkt samband med dessa frågor. Detta så mycket mer,

som, på sätt kommittén för socialförsäkringens organisation framhållit,

denna kommitté ännu icke varit i tillfälle att ens preliminärt taga ståndpunkt

till de eventuella förändringar av olycksfallsförsäkringens organisation,

vilka skulle vara erforderliga för uppnående av större enkelhet

och enhetlighet inom socialförsäkringen.

A andra sidan finner jag skäl icke föreligga att, i avbidan på sålunda

tilläventyrs påkallade mer omfattande förändringar i nämnda lag,

undanskjuta förslag i sådana hänseenden, varutinnan, oberoende av

nämnda frågor, på grund av vunnen erfarenhet snar ändring befunnits

angelägen.

I anslutning härtill och då, på sätt såväl socialförsäkringskommittén som

riksförsäkringsanstalten framhållit, vissa av de nu föreslagna lagändringarna

även skulle vara ägnade att förenkla det riksförsäkringsanstalten

åvilande arbete för olycksfallsförsäkringens handhavande samt förbättra

anstaltens ställning i förhållande till de ömsesidiga enskilda försäkringsbolag,

som vid sidan om anstalten för närvarande även äro bärare av

försäkringen, tvekar jag icke att tillstyrka, att nu föreliggande förslagupptagas

till omedelbart avgörande, i den mån de ur angivna synpunkter

icke kunna verka föregripande.

Redan i detta sammanhang torde jag få anmärka, att av sist angivna

anledning kommittén för socialförsäkringens organisation avstyrkt

införande för närvarande i lagen av två av socialförsäkringskommittén

föreslagna ändringar, avseende den ena en bestämmelse i den föreslagna

29 § om förordnande av särskilda, under försäkringsrådet lydande ombud

hos de ömsesidiga bolagen och den andra tillägg till 21 § för åvägabringande

av skyldighet för försäkringsinrättning att till vissa myndigheter

eller inrättningar insända avskrift av anmälan om olycksfall. Under

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 31 käft. (Nr 39.) mg ai 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

Kommittén.

sådana förhållanden anser jag böra anstå med prövningen av dessa,

förslag, mot vilka för övrigt även riksförsäkringsanstalten riktat anmärkningar.

I övrigt har jag funnit mig kunna i huvudsak ansluta mig till socialförsäkringskommitténs

förslag; och övergår jag nu till att under de

särskilda paragraferna redogöra för den närmare innebörden av dessa

förslag.

4 §•

Socialförsäkringskommittén har föreslagit, att huvudbestämmelserna

rörande villkoren för försäkring i ömsesidigt bolag skulle sammanföras

i en enda paragraf, nämligen 29 §. För detta ändamål erfordras en

formell ändring av första stycket av 4 §, varjämte andra stycket av

paragrafen skulle utgå.

I anslutning till vad sålunda uttalats, varemot jag ioke har något

att erinra, skulle 4 § erhålla följande ändrade lydelse:

Försäkringen äger rum — — — — — — — — — —

må under villkor, varom nedan sägs, äga rum i det bolag.

6 §.

Beträffande denna paragraf anför kommittén:

»I överensstämmelse med motsvarande stadganden i utländska lagar och

i anslutning till vad redan vid lagens behandling vid 1916 års riksdag från

flera håll anförts synes i fråga om invaliditetslivräntor vid förlust av arbetsförmågan

i synnerligen svåra fall, där den invalide arbetaren, oaktat sjukdom ej

föreligger, nödgas anlita särskild vård eller skötsel, livräntans belopp med hänsyn

härtill böra kunna ökas, dock ej till mer än beloppet av den årliga arbetsförtjänsten.

En dylik bestämmelse skulle tydligen, då det endast handlar om

ytterst sällsynta fall, ej komma att medföra någon nämnvärd ökning av försäkringskostnaden.

Då för närvarande i lagen icke tydligen angives, huruvida kostnad för

läkarbetyg o. d. skall anses såsom ingående i kostnaden för ersättningar eller

räknas såsom förvaltningskostnad, har, i huvudsaklig överensstämmelse med

gällande praxis inom riksförsäkringsanstalten, uttrycklig bestämmelse ansetts

böra meddelas, att dylik kostnad skall räknas såsom ersättning enligt lagen. Då

vidare understundom tvekan varit rådande, huruvida försäkringsinrättningen skulle

äga lämna en invalid arbetare erforderlig massage eller annan dylik behandling

för höjande av hans arbetsförmåga, utan att han skulle behöva anses såsom sjuk

under den tid, sådan behandling pågår, och livräntan i dylikt fall enligt 6 § 1)

skulle behöva utbytas mot sjukpenning, har eu bestämmelse föreslagits, att i

dylikt fall jämväl beredande av sådan behandling av den skadade skulle anses

såsom ingående i invaliditetsersättningen.»

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 39.

Då jag ej har någon erinran att göra mot de av kommittén sålunda

föreslagna ändringarna, tillstyrker jag, att ifrågavarande paragraf måtte,

i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén föreslagit, erhålla

följande lydelse.

Har arbetare skadats — — — — — — — — — — —

arbetsförmågan:

livränta under tiden — — — — — — — — — — —

— — — — — — — — nedsättningen; dock att vid förlust

av arbetsförmågan livräntan må, där den skadades tillstånd kräver

särskild värd, kunna med hänsyn härtill bestämmas till högre

belopp än nyss är nämnt, dock ej högre än beloppet av den årliga

arbetsförtjänsten, samt att livränta ej utgår —----

skadade.

Såsom ersättning enligt denna lag anses jämväl kostnad för

läkarbetyg eller intyg, som avses i 21 § andra stycket, ävensom

läkarbetyg, som eljest må erfordras för bedömande av förlust eller

nedsättning av arbetsförmågan, sä ock, i fall, som avses i 2),

beredande av sådan behandling av den skadade, som må erfordras

för höjande av arbetsförmågan.

i §•

Enligt 7 § utgår begravningshjälp med minst 60 kronor. Då år

1919 höjning ägde rum av vissa ersättningsbelopp, lämnades det nu

ifrågavarande minimibeloppet oförändrat. Kommittén föreslår emellertid

nu den ändring i förevarande paragraf, att minimibeloppet ifråga höjes

från 60 till 100 kronor.

Enligt nu gällande bestämmelser åtnjuter minderårigt barn och

adoptivbarn livränta enligt förevarande paragraf, till dess barnet uppnått

15 års ålder. Med hänsyn till motsvarande åldersbestämmelse i nya

fattigvårdslagen har kommittén föreslagit, att denna gräns höjes till

16 år.

Kommitténs förslag om höjning av begravningshjälpens minimibelopp

från 60 till 100 kronor, mot vilket förslag erinran ej framställts,

anser jag mig böra tillstyrka.

Vad angår frågan om höjande av den åldersgräns, intill vilken

minderårigt barn och adoptivbarn äger åtnjuta livränta enligt förevarande

lag, från 15 till 16 år, föreligga goda skäl för en sådan höjning,

sedan i lagen om fattigvården samt i lagarna om barn i äktenskap och

Departements
chefen.

Departements
chefen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kommittén.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

om barn utom äktenskap den åldersgräns, då försörjningsplikten mot

barnet tidigast kan upphöra, bestämts till fyllda 16 år. Vid anmälan

den 11 mars 1921 av frågan om ändring i vissa delar av lagen om allmän

pensionsförsäkring har jag framhållit, att de ifrågavarande åldersbestämmelserna

i nyssnämnda tre lagar kunde tänkas föranleda en höjning

i pensionsförsäkringslagen av gränsen mellan barn och självständigt

försäkrad från 15 till 16 år^ men att en sådan förändring, som

uppenbarligen skulle medföra ganska vittgående konsekvenser i fråga

om pensionsförsäkringen, icke föreslagits av pensionsstyrelsen, samt att

det icke syntes mig tillrådligt att för närvarande genomföra densamma.

I enlighet härmed innefattar det nämnda dag till lagrådet remitterade

förslaget till ändringar i pensionsförsäkringslagen icke någon höjning

av åldersgränsen mellan barn och självständigt försäkrad.

En motsvarande höjning av åldersgränsen i 7 § olycksfallsförsäkringslagen

skulle givetvis icke hava tillnärmelsevis så vittgående konsekvenser

som enligt pensionsförsäkringslagen. Den omständigheten, att

åldersgränsens höjande i sistnämnda lag icke ansetts böra för närvarande

ifrågakomma, torde därför icke böra förhindra ett genomförande

av kommitténs nu föreliggande förslag, för vilket i övrigt, på sätt

förut antytts, vägande skäl förefinnas.

Jag tillstyrker alltså, att 7 § måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Har olycksfallet — -— — — — — — — — utgivas:

a) begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes årliga

arbetsförtjänst, dock ej med mindre än etthundra kronor;

b) livräntor till — — — — — ^— — — — — — —

till dess barnet uppnått sexton års ålder — — —----

— — — tre fjärdedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

9 §•

Efter att hava angivit innehållet i nu gällande bestämmelse i denna

paragraf för de fall, att arbetaren icke hela året använts till arbete av

arbetsgivaren eller avlöningen av någon anledning ej kan bestämmas,,

yttrar kommittén:

»Sistnämnda bestämmelser ha i allmänhet ansetts böra tillämpas sålunda,

att den ifrågavarande fyllnadsavlöningen bestämts efter den försäkrades yrkesförhållanden

under den ifrågavarande tiden. I enligt härmed bestämmes denna

avlöning för den, som måste anses såsom arbetare under denna tid efter avlöning

för sådan arbetare. Däremot beräknas för den, som under tiden varit självständig

företagare eller eljest icke haft sådan social ställning, att han kunnat anses

såsom arbetare i lagens mening, ej någon avlöning. Följden av denna tillämpa

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kung!. Maj.ts Preposition Nr 39.

ning av lagens bestämmelser kan således understundom bliva den, att ersättningarna

för en person, som visserligen vid tiden för olycksfallet är arbetare, men

eljest under någon tid av året före olycksfallet icke kunnat anses såsom arbetare,

pirra bestämda efter en lägre arbetsförtjänst än om lian hela året varit arbetare.

A andra sidan medför den ifrågavarande bestämmelsen för försäkringsinrättmngarna

avsevärd ökning av förvaltningsbestyren, enär i de avsedda fallen särskilda

undersökningar rörande den skadades yrkesförhållanden under längre eller

kortare tid av året ofta bliva erforderliga.

Till underlättande av särskilt riksförsäkringsanstaltens förvaltning i förevarande

avseende torde det vara nödvändigt att närmare precisera bestämmelserna

rörande fyllnadsavlönings bestämmande i sådan riktning, att bestämmandet av

den årliga arbetsförtjänsten skulle i möjligaste mån bliva oberoende av skälighetsprövning

i egentlig mening och i de allra flesta fall kunna ske på grund av

de av arbetsgivaren lämnade uppgifterna i anmälan om olycksfallet.

I motionen nr 348 inom andra kammaren vid 1919 års riksdag har jämväl

i huvudsak yrkats, att den ifrågavarande lagbestämmelsen borde givas sådan innebörd,

att den årliga arbetsförtjänsten även för sådana fall, där den skadade icke

hela året varit att anse såsom arbetare i lagens mening, skulle bestämmas efter

® regler som för arbetare. En ändring i sådant syfte förordades även av

nksförsäkringsanstalten och blev ej heller uttryckligen avstyrkt av vederbörande

utskott, som ansåg att frågan borde upptagas till behandling i samband med de

förslag till ändringar i olycksfallsförsäkringslagen, som socialförsäkringskommittén

i sammanhang med sitt förslag i övrigt komme att avgiva.

veh kommittén är av den mening, att lagbestämmelsen i fråga bör ändras

därhän, att arbetsförtjänstens storlek i allmänhet icke skulle bliva beroende av

den skadades yrkesförhållanden eller sociala ställning under sådan tid av året

närmast före olycksfallet, för vilken arbetsförtjänsten ej kan bestämmas efter

huvudregeln, och har kommittén i sadant avseende, i väsentlig överensstämmelse

med motsvarande stadganden i utländska lagar, föreslagit, att fyllnadsavlöning

för sådan tid skall beräknas efter avlöningsförhållandena för en arbetare med

samma arbetsförmåga och med liknande arbete som den skadades vid tiden för

olycksfallet. Då emellertid fall kunna förekomma, där även en dylik humanare

bestämmelse skulle kunna leda till en alltför låg uppskattning av arbetsförtjänstens

belopp, nämligen huvudsakligen i sådana fall, där den skadade under

den tid, han icke haft arbete hos arbetsgivaren, haft arbete hos annan arbetsgivare

med väsentligt högre avlöning, har kommittén tillagt en ytterligare bestämmelse

om att hänsyn även skall tagas till sådant förhållande.

. Beträffande de fall, där den skadade är minderårig, innebär stadgandet i

sista punkten av första stycket av 9 §, att skälighetsprövning skall tillämpas vid

bestämmande av den årliga arbetsförtjänsten. Denna bestämmelse har av försäkringsrådet

ansetts böra tillämpas sålunda, att arbetsförtjänsten för en skadad,

som icke fyllt aderton ar, skall bestämmas till den arbetsförtjänst, han vid denna

ålder, med hänsyn till arten av hans arbete och hans sociala ställning, skäligen

kan antagas hava kommit att åtnjuta, därest olycksfallet ej inträffat. En uttrycklig

bestämmelse härom synes böra intagas i lagen, och har kommittén i sådant

avseende ansett åldersgränsen fortfarande böra sättas till aderton år såsom för

närvarande vanligen tillämpas. Dock har kommittén ansett arbetsförtjänsten

höra bestämmas efter dessa regler endast i sådana fall, där fråga är om utgivande

av livränta till den skadade själv eller hans efterlevande. Skulle man även vid

s. 22 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

22 Kung!. May.ts Proposition Nr 39.

•

sjukdom tillämpa samma regel, kunde det ej sällan inträffa, att den minderårige

komme att erhålla större sjukpenning än sin dagliga arbetsförtjänst, vilket torde

vara olämpligt. Kommittén har därför ansett, att sjukpenningen även för de

minderåriga skulle beräknas efter de allmänna grunderna.»

Kommittén framhåller, att nu gällande bestämmelser angående arbetsförtjänstens

beräknande i allmänhet ansetts böra så tillämpas, att

avlöning för hela året närmast före olycksfallet endast beräknats för den,

som kunde anses såsom arbetare under hela denna tid. Däremot halfår

den del av året, varunder den skadade kan hava varit självständig

företagare eller eljest ej kunnat anses såsom arbetare i lagens mening,

ej beräknats någon avlöning. Detta förfaringssätt har, såsom kommittén

också anmärker, givetvis föranlett, att sådan arbetare eller hans efterlevande

erhållit ersättning med i motsvarande mån minskat belopp såväl

vad sjukpenning som livränta angår.

Såsom kommittén vidare erinrat, har frågan om arbetsförtjänstens

beräknande i dylika fall efter olycksfallsförsäkringslagens tillkomst redan

varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Andra kammaren biföll också

för sin del år 1919 ett, i anledning av väckt motion, i reservation till

första lagutskottets utlåtande nr 38 framställt yrkande om tydlig lagändring

i det av socialförsäkringskommittén nu förordade syfte. I denna

reservation, vari gjordes gällande, att förevarande paragrat redan i sin

nuvarande lydelse borde tillämpas på sätt med kommitténs i berörda

hänseende nu avgivna förslag åsyftas, framhöllos utförligt de skäl, som

syntes tala för arbetsförtjänstens beräknande i förekommande fall i enlighet

med den av kommittén uttryckta mening.

Första kammaren biföll för sin de! utskottets utlåtande, varigenom,

såsom av socialförsäkringskommittén erinrats, uttalades, att frågan borde

hänskjlatas till kommittén.

I ett till utskottet avgivet utlåtande över den då föreliggande motionen

anförde riksförsäkringsanstalten, att principen om en skälighetsprövning

i enlighet med motionärens förslag var, som det syntes anstalten

med rätta, erkänd i våra närmaste grannländer, och fann riksförsäkringsanstalten

denna princip väl överensstämma med rättvisa och

billighet. Den till följd av olycksfall i arbete skadade hade nämligen

efter riksförsäkringsanstaltens förmenande skäligt anspråk på att, inom

de gränser, den ifrågavarande lagstiftningen i allmänhet utstakade, hållas

skadeslös för den förlust, han lede genom olycksfallet även med hänsyn

till annat än försäkringspliktigt arbete, varav han, inom samma gränser,

före olycksfallet i större eller mindre grad varit beroende, men som han

till följd av olycksfallet icke längre kunde utföra — och det vare sig

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39. 23

him endast tidvis arbetat i försäkringspliktigt arbete, eller han dagligen

endast under viss mer begränsad tid utfört dylikt arbete. Den ökade

kostnad, som härigenom drabbade arbetsgivarne, vore, yttrade anstalten,

obetydlig i jämförelse med hela försäkringskostnaden.

Riksförsäkringsanstalten förmälte sig också hava erfarenhet om, vilka

svårigheter, som vore förenade med att för alla de talrika fall, där den

skadade icke under hela året närmast före olycksfallet arbetat i den

verksamhet, i vilken olycksfallet inträffat, utröna, vilka tider han kuude

hava sysslat med icke försäkringspliktigt arbete eller varit sysslolös.

Härigenom förorsakades en besvärlig och tidsödande skriftväxling, som

fördröjde ersättningens utanordnande, men som genom den ifrågavarande

skälighetsprövningen icke bleve erforderlig. Samtidigt som riksförsäkringsanstalten

funne det synnerligen angeläget, att den osäkerhet, som

i nämnda hänseende rådde beträffande tolkningen av förevarande paragraf,

så snart ske kunde, undanröjdes, syntes icke heller böra bortses

från nyss omnämnda stora praktiska svårigheter med det i motionen

klandrade systemet.

I anslutning till vad sålunda uttalats och för att förekomma en

fortsatt tillämpning av hithörande stadganden, som icke synes hava

varit vid lagens tillkomst avsedd och i varje fall tungt drabbar de till

följd av olycksfall i arbete skadade, anser jag mig kunna biträda

kommitténs förslag, mot vilket jag för övrigt i denna del ej funnit

anledning till erinran.

Vad angår arbetsförtjänstens beräknande för minderåriga, har jag

likaledes på de av kommittén anförda skäl funnit mig kunna tillstyrka

kommitténs förslag.

Förevarande paragraf skulle i överensstämmelse med vad sålunda

anförts erhålla följande ändrade lydelse:

Den årliga arbetsförtjänst, — — — — — — — — —

ej bestämmas, beräknas avlöning för den tid — — — — .—

arbete som den skadades vid olycksfallet eller, där avlöningen för

arbete inom den skadades yrke under sådan tid måste antagas

hava varit väsentligt högre, med hänsyn härtill eller eljest med

hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Lag samma — —

— — — —--1 — i vilket olycksfallet inträffat.

Har den skadade ej fyllt aderton år, må vid bestämmande

. av livränta den årliga arbetsförtjänsten ej beräknas till lägre

belopp än som motsvarar den arbetsförtjänst, som han med hänsyn

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. May.ts Proposition Nr 39.

till arten av hans arbete vid tiden för olycksfallet skäligen kan

antagas hava kommit att åtnjuta vid nämnda ålder, därest olycksfallet

ej inträffat.

Utgöres-----bestämda årliga arbetsförtjänsten.

13 §.

Kommittén. I fråga om 13 § yttrar kommittén:

»Formuleringen av första stycket i 13 § bar i sådana fall, där icke genast

kunnat avgöras, huruvida den skadade vore berättigad till ersättning t. ex. huruvida

olycksfall i arbete varit för handen m. m., understundom medfört, att den

skadade fått vänta på ersättningen, till dess frågan kunnat avgöras. Då det synts

riktigt, att den skadade även i dylika fall, om sannolika skäl finnas för att han

skall vara ersättningsberättigad, bör erhålla ersättning, har i nämnda stycke

föreslagits en bestämmelse av sådan innebörd. Därjämte har en ändring av väsentligen

redaktionell betydelse vidtagits.»

Departements- Då jag ej funnit anledning till erinran mot vad kommittén sålunda

chefen. föreslagit, tillstyrker jag, att 13 § första stycket måtte erhålla följande

ändrade lydelse:

Sedan — — — — — — — — — — —■ skall utgivas.

Kan ej med ledning av inkomna handlingar eller eljest erhållna

upplysningar genast avgöras, huruvida ersättning bär utgå, skall,

om sannolika skäl därtill finnas, ersättning ändock provisoriskt

utgivas. Kan ej med ledning av erhållna upplysningar beloppet

av sjukpenning, livränta eller begravningshjälp genast bestämmas,

utgives provisoriskt skäligt belopp. Ersättning, som enligt vad nu

är sagt blivit provisoriskt bestämd, utgives utan återb stålning sskyldighet,

därest sedermera ersättningen bestämmes till lägre

belopp eller ersättning finnes icke böra utgå.

14 §.

Kommittén. Angående denna paragraf anför kommittén:

»Enligt 14 § första stycket utbetalas livränta för närvarande i regel månadsvis.

Det är tydligt, att utbetalning av livräntor för så korta perioder medför

synnerligen avsevärd börda för förvaltningen, både för försäkringsinrättningarna

och för postanstalterna. Även från ersättningstagares sida har ofta gjorts gällande,

att anskaffande av erforderligt prästbevis under sådana förhållanden medför

omgång och besvär. Det synes därför vala lämpligare att i huvudsak återgå

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

25

till motsvarande bestämmelser i 1901 års lag om ersättning för skada till följd

av olycksfall i arbete, enligt vilka livräntorna utbetalades kvartalsvis. Aven för

närvarande utbetalas i många fall med ersättningstagarens samtycke livräntorna

kvartalsvis eller för längre perioder. Kommittén bär därför föreslagit ändring i

förevarande paragraf innebärande föreskrift om livräntornas utbetalande kvartalsvis.

»

För närvarande gäller såsom allmän regel att livränta skall utbe- Departementstalas

månadsvis. På grund av bestämmelse i förevarande paragraf sker chefenemellertid

utbetalning av livräntor i icke obetydlig omfattning med ersättningstagarnas

samtycke för längre betalningstermin än en månad.

Ett genomförande av kommitténs förslag, att livränta i regel skulle utbetalas

kvartalsvis i stället för månadsvis, skulle visserligen vara ägnat

att medföra någon lättnad i riksförsäkringsanstaltens och postanstalternas

arbete. Ur social synpunkt synas däremot skäl tala för, att det nuvarande

stadgandet bibehålies oförändrat. I avseende härå må erinras

om, att innevarande års riksdags båda kamrar i anslutning till första

kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 19 och andra kammarens

femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 8 beslutat att hos Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för att, utöver

vad som redan nu vore fallet, pensioner, som utbetalades av statens

egna verk och nryndigheter, finge utanordnas månadsvis, där sådant

kunde anses fördelaktigt för pensionstagarna. Då i huvudsak samma

skäl, som åberopats till stöd för den sålunda beslutade framställningen,

kunna göras gällande i avseende å utbetalning månadsvis av livränta

enligt olycksfallsförsäkringslagen, skulle det enligt min mening icke vara

lämpligt att nu, innan beslut fattats i anledning av berörda framställning,

föreslå ändring i förevarande paragraf i den riktning kommittén föreslagit.

Jag anser mig därför icke böra biträda förslaget i denna del.

!5 §-

Kommittén yttrar: Kommittin.

»Då arbetare användes till arbete lör två eller flera arbetsgivares räkning,

såsom företrädesvis vid vissa sammanslutningar av jordbrukare för bedrivande

av tröskning, sågverk, dikningsföretag m. m., vilka ofta äro att anse såsom ekonomiska

föreningar, men vilka icke registrerats och därför i allmänhet måste

uppfattas såsom s. k. enkla bolag, skulle en avsevärd förenkling av riksförsäkringsanstaltens

avgiftsdebitering åstadkommas, därest anstalten i dylika fall ägde befogenhet

att påföra hela avgiften en av medlemmarna i stället för att debitera

varje medlem särskilt för den å honom belöpande andelen. Kommittén har därför

ansett en bestämmelse om sådan befogenhet böra införas i lagen och lämpligen

böra upptagas såsom sista stycke i 15 §.» •

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 31 käft. (Nr 39.)

616 21 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

Departements
chefen.

Kommittén.

Departements
chefen.

Med hänsyn till de i allmänhet relativt obetydliga belopp, varom

här kan vara fråga, synes mig någon betänklighet ej böra möta mot

att mellanhavandet mellan försäkringsinrättningarna och vederbörande

arbetsgivare i åsyftade fall ordnas i enlighet med vad kommittén sålunda

föreslagit. Givet är, att en dylik föreskrift i sin mån skall underlätta

arbetet med försäkringsavgifters påförande och indrivning. Jag

tillstyrker därför, att till 15 § måtte såsom sista stycke fogas följande

bestämmelse:

Användes arbetare till arbete av två eller flera arbetsgivare

gemensamt, svara arbetsgivarna för försäkringsavgiften för det

arbete en för alla och alla för en.

17 §•

Beträffande denna paragraf anför kommittén:

»Då bestämmelserna i 17 § enligt deras lydelse endast avse arbetsgivare,

har det inträffat, att personer, som själva icke anse sig såsom arbetsgivare, vägrat

lämna sådana upplysningar om sin verksamhet, som erfordras för bedömande,

huruvida de äro att anse såsom arbetsgivare enligt lagen. Det har därför synts

kommittén lämpligt, att i 17 § införes en bestämmelse om skyldighet för envar

att lämna erforderliga uppgifter, där sådant begäres av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Bestämmelsen i fråga torde böra tillfogas första stycket av

17 § såsom sista punkt.»

1 enlighet med detta förslag, till vilket jag ansluter mig, skulle till

17 § efter dess första stycke fogas ett nytt stycke av följande lydelse:

I övrigt är envar pliktig att, på begäran, till försäkringsrådet

eller riksförsäkringsanstalten lämna uppgift, som må erfordras för

bedömande, huruvida han är att anse såsom arbetsgivare enligt

denna lag.

19 §.

Då, enligt vad nedan anföres, 28 och 29 §§ skulle erhålla ändrat

innehåll, har kommittén ansett bestämmelsen i första stycket av nuvarande

29 § lämpligen kunna tillfogas 19 § såsom fjärde stycke. I enlighet

härmed skulle detta stycke erhålla följande lydelse:

Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv

för försäkringar i riksförsäkring sanstalten bestämmas av

Konungen. #

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta Proposition Nr 39.

27

27 §.

Enligt 27 § tredje stycket äger Konungen under förutsättning av

ömsesidighet medgiva undantag för medborgare i visst land från vad i

de båda första styckena av samma paragraf stadgas rörande utgivande

av ersättning till annan än svensk medborgare. Då det syntes lämpligt,

att Konungen må äga vidsträcktare befogenhet i fråga om överenskommelse

med utländska makter, bar kommittén föreslagit införande i lagen

av en bestämmelse av dylik allmännare innebörd. Denna bestämmelse

har ansetts böra upptagas såsom särskild paragraf, 28 §, och skulle i

enlighet härmed tredje stycket av 27 § utgå.

28 §.

Under hänvisning till vad som anförts under 27 § får jag, i anslutning

till vad kommittén föreslagit, såsom ny 28 § föreslå följande

bestämmelse:

Konungen må med främmande makt under förutsättning av

ömsesidighet träffa överenskommelse om tillämpning på dess undersåtar

av denna lag eller av någon i lagen given föreskrift eller

om undantag från sådan tillämpning.

Bestämmelsen i nuvarande 28 § återfinnes här nedan under mom.

2 och 4 i 29 §.

29 §.

Såsom under 4 § erinrats, har kommittén föreslagit, att huvudbestämmelserna

rörande villkoren för försäkring i ömsesidigt bolag sammanföras

i en enda paragraf, nämligen 29 §. Nuvarande 29 §:ns första

stycke har intagits i 19 §. I övrigt har nuvarande 29 § ansetts obehövlig

i vidare mån, än som angives i ingressen till den nya 29 §. I denna

nya paragraf har kommittén tänkt sig, att även kunde införas vissa

sådana särskilda bestämmelser utöver dem, som redan finnas i 15 §

första stycket och 16 § andra stycket, rörande villkoren för ömsesidigt

bolags rätt att övertaga försäkringar enligt lagen, som hava synts erforderliga

såsom villkor för dylika bolag att driva rörelse. Den nya

29 § skulle således innehålla icke allenast nu gällande bestämmelser i

28 §, utan även dessa särskilda bestämmelser.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:tf: Proposition Nr 39.

Kommittén. Angående sitt förslag till ny lydelse av 29 § anför kommittén:

»Redan i 4 § andra stycket enligt nuvarande lag, vilket stycke nu skulle

utgå och ersättas med motsvarande bestämmelse i den nya 29 §, stadgas, att försäkring

i ömsesidigt bolag skall omfatta samtliga delägarens arbetare i rörelse,

arbetsföretag eller annan verksamhet, som med försäkringen avses. Då detta

stadgande icke synes fullt tydligt, har försäkringsrådet av praktiska hänsyn ansett

detsamma böra tolkas så, att delägare, som ingår i ömsesidigt bolag, därmed

i bolaget försäkrar samtliga sina arbetare i alla de verksamheter, han bedriver.

Då därjämte det förhållande, att arbetsgivare för närvarande kunna under loppet

av ett år övergå från riksförsäkringsanstalten till ömsesidigt bolag eller tvärtom,

enligt vad jämväl försäkringsrådet i cirkulär till försäkringsinrättningarna framhållit,

måste särskilt med hänsyn till arbetet inom riksförsäkringsanstalten anses

synnerligen olämpligt, föreslås nu uttrycklig bestämmelse om att försäkring i

ömsesidigt bolag skall avse kalenderår. I sammanhang härmed föreslås dels,

såsom jämväl för närvarande enligt 28 § gäller, att, där bolaget beslutat antaga

ny delägare eller delägare ur bolaget utträtt, uppgift därom genast skall lämnas

riksförsäkrings anstalten enligt fastställt formulär, dels ock att, där ny delägare

skall inträda i bolaget, försäkringen för honom ej må träda i kraft förr än vid

början av året näst efter det, under vilket uppgiften inkommit till anstalten.

Såsom redan förut vid frågan om anmälningsskyldigheten» (sid. 5) »anförts,

måste de arbetsgivare, vilkas arbetare äro försäkrade i riksförsäkringsanstalten, ensamma

bära den, om ock mindre väsentliga förlust, som uppkommer därigenom, att

anstalten icke kan erhålla kännedom om samtliga de arbetsgivare, vilkas arbetare

borde vara försäkrade i anstalten, och därför icke i varje fall kan indriva erforderliga

försäkringsavgifter. Därest riksförsäkringsanstalten vore ensam bärare av

hela försäkringen, skulle denna förlust fördelas på samtliga arbetsgivare, som avses

i lagen, och således även drabba de arbetsgivare, som äro delägare i de ömsesidiga

bolagen. Det synes vid sådant förhållande vara riktigt, att även dessa

bolag deltaga i täckande av den ifrågavarande förlusten, och har kommittén i

sådant syfte föreslagit en bestämmelse om att varje sådant bolag skall till den

i 19 § tredje stycket omförmälda fond årligen på tid och sätt, som av Konungen

bestämmes, erlägga ett belopp, motsvarande vad av kapitalvärdet av riksförsäkringsanstalten

åliggande ersättningar för olycksfall under året i arbete hos arbetsgivare,

om vilka anstalten vid tiden för olycksfallet ej haft kännedom, å bolaget

belöper efter förhållandet mellan de i 16 § andra stycket omförmälda försäkringsavgifter

och summan av samtliga sådana avgifter för försäkringar enligt lagen.

Därigenom att försäkringsavgifterna till de ömsesidiga bolagen, bortsett från de

i 6 § andra stycket stadgade bidrag till statsverket, innefatta jämväl kostnaden

för förvaltning och således delvis äro bruttopremier, under det att avgifterna till

riksförsäkringsanstalten väsentligen äro nettopremier, blir den beräknade andelen

för bolagen, relativt taget, något större än anstalten. Detta förhållande motväges

dock i huvudsak av den ränteförlust för fonden, som uppkommer därigenom, att

bolagens andelar inflyta först efter varje års utgång.»

Departements- Enligt vad kommittén framhållit är frågan om en arbetsgivares tillchefen.

(rörighet till vederbörande försäkringsinrättning överallt utom i Danmark

»automatisk» och oberoende av huruvida han fullgör den anmälnings
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 30.

29

plikt, varom i varje fall kan vara fråga. Kommittén anmärker även,

att man i allt fall med införande av anmälningsskyldighet ej skulle

vinna någon mera avsevärd fördel, då å ena sidan de arbetsgivare, om

vilka riksförsäkringsanstalten för närvarande ej kan erhålla kännedom,

ändock i många fall skulle uraktlåta att göra anmälan, och å andra

sidan omfattningen av anstaltens kontrollerande och registrerande verksamhet

icke därigenom skulle väsentligt minskas. I varje händelse synes

mig icke kunna ifrågasättas att i det läge, vari frågan om organisationen

av socialförsäkringen i dess helhet nu befinner sig, införa någon

principiell ändring i det rådande systemet för arbetsgivarnas identifierande.

Å andra sidan synes det av vikt, att vissa med det s. k. automatiska

försäkringssystemet förenade olägenheter, i''den mån så ske kan,

undanröjas.

Kommittén föreslår i detta syfte till en början dels att försäkring

i ömsesidigt bolag skall omfatta samtliga delägares arbetare, dels ock

vissa bestämmelser för att förhindra olägenheterna av arbetsgivares övergång

från en försäkringsinrättning till en annan under löpande försäkringsår,

som i allmänhet sammanfaller med kalenderåret.

I förra hänseendet har jag ej anledning till erinran.

I senare avseendet har jag med hänsyn till de olika fall, där enligt

allmänna rättsregler ett ingånget försäkringsavtal upphör under löpande

kalenderår, ansett betänklighet möta mot att, på sätt kommittén föreslagit,

föreskriva, att försäkring i ömsesidigt bolag under alla omständigheter

skall gälla för kalenderår. För nående av det med förslaget

i denna del åsyftade ändamål synes mig tillräckligt stadga, att försäkring

i sådant bolag skall avslutas för kalenderår, varvid i do mindre

ofta förekommande fall, där avtalet dock på grund av senare inträffade

omständigheter upphör att gälla under löpande år, hinder däremot

ur nu ifrågarande synpunkt icke skulle möta. För att giva erforderlig

effektivitet åt en dylik bestämmelse, såvitt fråga är om inträde i

ömsesidigt bolag, och för att förhindra, att sådant bolag först under

löpande kalenderår ingår avtal om försäkring att gälla från årets början

— något som även visat sig föranleda stora olägenheter — har jag

ansett mig kunna förorda kommitténs förslag, att, där bolag beslutat

antaga ny delägare, försäkringen för delägaren ej skall träda i kraft,

förr än vid början av kalenderåret näst efter det, under vilket föreskriven

uppgift därom inkommit till riksförsäkringsanstalten.

Rörande kommitténs förslag, att även ömsesidigt bolag skulle deltaga

i vissa förluster, som äro en följd av det automatiska försäkringssystemet

och som nu drabba riksförsäkringsanstalten ensam,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

får jag erinra, att det redan för närvarande enligt olycksfallsförsäkringslagens

16 § åligger ömsesidigt bolag att såsom bidrag till bestridande

av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

verksamhet årligen till statsverket erlägga belopp, motsvarande

tre procent av summan av försäkringsavgifterna för de i bolaget under

året tagna försäkringar. Sålunda inflytande belopp äro emellertid tydligen

utan all betydelse med hänsyn till nu förevarande förluster, vilka

helt hänföra sig till försäkringsstocken och försäkringens ekonomi.

Då denna senare i sin mån är beroende av de tillfälliga arbetsföretag

och de oftast mindre arbetsgivare, vilka icke anmälts till inträde i ömsesidiga

bolag och om vilka riksförsäkringsanstalten, där de i så fall

automatiskt äro försäkrade, ofta icke kunnat erhålla kännedom, ligger

det, såsom kommittén också framhåller, i sakens natur, att, vad sådana

arbetsföretag och arbetsgivare angår, de ersättningar, som riksförsäkringsanstalten

i anledning av inträffade olycksfall har att utgiva, icke

kunna bliva täckta av försäkringsavgifter från dem. I stället måste, för

att försäkringens ekonomi icke skall äventyras, riksförsäkringsanstaltens

kostnader i anledning av dylika olycksfall bäras av de av anstalten

kända försäkringstagarna i anstalten.

Lika med kommittén anser även jag det rättvist, att nu ifrågavarande

kostnader bäras av samtliga kända försäkringstagare enligt

olycksfallsförsäkringslagen.

Uppgifter om försäkringspliktiga såväl större som mindre arbetsgivare

förskaffar sig anstalten huvudsakligast genom medverkan av sina

ombud, dels s. k. mantalsombud och dels ortsombud. Mantalsombuden, i

regel mantalsskrivningsförrättarna själva, uppgöra sålunda årligen kommunvis,

på grundval av de upplysningar, som vid mantalsskrivningarna

stå att vinna, arbetsgivarförteckningar för anstaltens räkning. Innan

dessa förteckningar insändas till anstalten, bliva de granskade och

kompletterade av vederbörande ortsombud.

På grund av den mängd förhållanden i övrigt, som numera skola

utredas och registreras vid mantalsskrivningsförrättningarna, blir det

emellertid ytterst svårt, för att icke säga omöjligt, för vederbörande att

med erforderlig omsorg efterforska och klarlägga arbetsgivarförhållandena

för den oerhört stora mängden av olycksfallsförsäkringspliktiga arbetsgivare,

mellan 300,000 och 400,000 för hela riket. I fråga om arbetsgivare,

som tillkomma under löpande året, åligger det anstaltens ortsombud

att vid varje tidpunkt inhämta upplysningar och lämna meddelanden till

anstalten. Anstalten skaffar sig också systematiskt även på andra vägar

kännedom om arbetsgivare med hjälp av varjehanda officiella uppgifter,

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 39.

som kunna tjäna som utgångspunkt för efterforskande av hithörande förhållanden,

och kompletterar på så sätt sitt arbetsgivarregister.

Såsom kommittén anmärkt, utgjorde under år 1919 sammanlagda

värdet av de ersättningar enligt lagen, som anstalten hade att utgiva

till arbetare hos arbetsgivare, om vilka anstalten icke ägde kännedom,

270,000 kronor. I den mån anstaltens verksamhet fortgår och ytterligare

erfarenheter vinnas, bör det skäligen kunna antagas, att hithörande

kostnader åtminstone icke skola ökas.

Beträffande sättet för bestämmande av ifrågavarande förlust vore

det väl teoretiskt riktigast, om densamma kunde direkt hänföras till vad

som skulle inflyta i försäkringsavgifter från de arbetsgivare, varom sålunda

är fråga. Da emellertid detta tydligen icke låter sig göra, synes

den av kommittén föreslagna beräkningsgrunden för förlustens bestämmande

vara den lämpligaste.

Mot kommitténs förslag rörande förlustens fördelning mellan försäkringsinrättningarna

har jag ej anledning till erinran.

I övrigt tillstyrker jag kommitténs förslag till ny lydelse av förevarande

paragraf, såvitt nu är i fråga, allenast med den ändring att, i

anslutning till vad en reservant inom kommittén samt riksförsäkringsanstalten

hemställt, ordet »år» i stadgandena om bidragsskyldighet och

uppgiftsplikt för bolag ändras till »kalenderår».

Jag hemställer alltså, att 29 8 måtte erhålla följande ändrade

lydelse:

Angående försäkring i bolag, som i 4 § avses, gäller, förutom

vad eljest i denna lag och i lagen om försäkringsrörelse är

stadgat:

1) att försäkringen skall avslutas för kalenderår samt omfatta

delägarens samtliga arbetare;

2) att, där bolaget beslutat antaga ny delägare eller delägare

ur bolaget utträtt, uppgift därom genast skall lämnas till riksför

säkring sanstalten enligt formulär, som av anstalten fastställes,

och att i förra fallet försäkringen för delägaren ej träder i kraft

förr än vid början av kalenderåret näst efter det, under vilket

uppgiften inkommit till riksförsäkringsanstalten;

3) att bolaget skall för varje kalenderår efter årets utgång

inom tid '' och på sätt, som av Konungen bestämmas, till den i

19 § tredje stycket omförmäla fond erlägga ett belopp, motsvarande

vad av kapitalvärdet av riksförsäkringsanstalten åliggande

ersättningar för under året inträffade olycksfall i arbete hos sådana

arbetsgivare, om vilka anstalten vid tiden för olycksfallet icke

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 39.

haft kännedom, å bolaget belöper efter förhållandet mellan de i

16 § andra stycket omförmäla försäkringsavgifter och summan

av samtliga sådana avgifter för försäkringen enligt denna lag; samt

'' 4) att bolaget åligger att för varje kalenderår, inom åtta må
nader

efter årets utgång, till riksförsäkringsanstalten enligt formulär,

som av anstalten fastställes, lämna uppgifter angående

delägare i bolaget, de av dem använda arbetare och inträffade

olycksfall i arbete ävensom i övrigt att när som hälst på begäran

av riksförsäkringsanstalten eller försäkring sr åd et lämna uppgifter

om delägare eller arbetare eller om olycksfall.

34 §.

34 § första stycket bör med anledning av det föreslagna tillägget

till 17 § och den nya 29 § erhålla följande ändrade lydelse:

Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare att fullgöra

något av vad honom enligt 21 eller 22 § åligger, eller

försummar någon att ställa sig till efterrättelse vad i 17 § är

föreskrivet eller att lämna uppgift som i 29 § stadgas, straffes

med böter.

35 §.

Kommittén. I fråga om denna paragraf anför kommittén:

»Då det är av vikt att särskilt arbetsgivare, som stå s. k. självrisk, och i

vissa fall även ömsesidigt i lagen avsett bolag må å riksförsäkringsanstalten mot

inbetalande av erforderligt belopp för en gång, kunna överlåta dem åliggande

livräntor, bär i sista stycket av 35 § införts en bestämmelse, enligt vilken riksförsäkringsanstalten,

efter Konungens bestämmande, skulle äga sluta avtal om

övertagande av livränta, som på grund av olycksfall skall utgivas av annan än

anstalten. Med denna allmänna formulering blir det även möjligt för anstalten

att kunna övertaga utgivande av livräntor, som utgå på grund av beslut av

krigsförsäkringskommissionen m. m.»

Departements- Mot kommitténs förslag i nu ifrågavarande avseende synes mig ej

chefen. n^gra betänkligheter möta. Vad beträffar livräntor, som skola utgivas

av arbetsgivare, vilka med stöd av 11 och 15 §§ i lagen stå s. k. självrisk,

synes det mig synnerligen lämpligt, att sådana arbetsgivare beredas

möjlighet att i riksförsäkringsanstalsen inköpa dylika livräntor. Jag

erinrar härvid, att enligt 1901 års lag om ersättning för skada till följd

av olycksfall i arbete dylik rätt tillkom varje arbetsgivare med avse
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

ende å livränta, som skulle av honom utgivas. Åven ömsesidigt bolag,

som i 4 § omförmäles, synes böra tillerkännas sådan möjlighet. Slutligen

vill jag erinra därom, att krigsförsäkringskommissionen väckt

förslag om att livräntor, som det åligger kommissionen att utgiva, skulle

få överlåtas på riksförsäkringsanstalten. Då det emellertid ej synes vare

sig lämpligt eller behövligt att i lagen angiva alla de fall, då ett sådant

inköp av livräntor skulle få äga rum, får jag i överensstämmelse med

kommitténs förslag tillstyrka följande ändrade lydelse av 35 § sista

stycket:

Avtal — — —'' — — — fiskare, ävensom, enligt Konungens

bestämmande, övertaga utgivande av livränta, som på grund av

olycksfall skall utgivas av annan än anstalten.

37 §.

I denna paragraf har en formell ändring befunnits erforderlig i

anledning av det förut omförmälda förslaget till ändring i lagen om

allmän pensionsförsäkring.

Enligt sistnämnda förslag skall av den, som under nästföregående

år åtnjutit eu till 2,<)00 kronor eller mera uppgående inkomst, erläggas

pensionsavgift, vilken på angivet sätt skulle överstiga 13 kronor, som i

överensstämmelse med nu gällande bestämmelser i pensionsförsäkringslagen

är den högsta i ifrågavarande paragraf i olycksfallsförsäkringslagen

angivna pensionsavgift.

I anledning till den sålunda föreslagna ändringen i lagen om allmän

pensionsförsäkring har i första stycket e) i förevarande paragraf i olycksfallsförsäkringslagen

efter orden »tretton kronor» insatts orden »eller mera».

Någon saklig ändring i den genom lag den 19 juni 1919 ändrade

lydelsen av förevarande paragraf i olycksfallsförsäkringslagen — vilken

paragraf i sin helhet endast är avsedd att gälla »intill dess särskild lag

om sjukförsäkring må varda genomförd» — har i detta sammanhang

ej synts böra ske.

Jag tillstyrker alltså, att 37 § måtte erhålla följande ändrade

lydelse:

Intill — — — — — 1,800 kronor;

e) tre kronor femtio öre, om pensionsavgiften

utgör tretton kronor eller mera samt — — — 1,800

kronor eller mera;

samt att — — — — — statsmedel.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 31 käft. (Nr 39)

646 81 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 39.

De ifrågavarande lagändringarna torde böra träda i kraft den 1

januari 1923, men ej äga tillämpning å olycksfall, som dessförinnan

inträffat.

Föredraganden uppläste härefter ett i enlighet med ovan angivna

grunder avfattat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen

den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete och hemställde,

att lagrådets utlåtande över förslaget, som var av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, måtte, för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål, inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna

bifall.

Ur protokollet:

C. H. Sjöcrona.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj:ts Proposition Nr 39.

35

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för

olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 4, 6, 7, 9, 13, 15, 17, 19, 27, 28, 29,

34, 35 och 37 §§ i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall

i arbete skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 §•

Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten; dock att, där för

ändamålet bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars

delägare äro arbetsgivare och för vars förbindelser delägarne svara med

obegränsad personlig ansvarighet, försäkringen av delägarnes arbetare i

stället må under villkor, som nedan sägs, äga rnm i det bolag.

6 §•

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall, på

grund av försäkringen, till honom i ersättning utgivas:

1) om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller

nedsättning av arbetsförmågan under mera än trettiofem dagar efter

dagen för olycksfallet, från och med den trettiosjätte dagen och så länge

sjukdomen varar:

a) erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans

höjande nödiga hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda

lemmar, glasögon och dylikt;

b) sjukpenning för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan

ett belopp, motsvarande två tredjedelar av den skadades dagliga

arbetsförtjänst, och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp,

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

som svarar mot nedsättningen; dock att sjukpenning ej utgår, där ej

arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en fjärdedel;

2) om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom,

vare sig denna varat trettiofem dagar efter olycksfallet eller icke, medfört

under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning

av arbetsförmågan:

livränta under tiden å ett årligt belopp, motsvarande vid förlust

av arbetsförmågan två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst,

och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar

mot nedsättningen; dock att vid förlust av arbetsförmågan livräntan må,

där den skadades tillstånd lräver särskild vård, kunna med hänsyn härtill

bestämmas till högre belopp än nyss är nämnt, dock ej högre än beloppet

av den årliga arbetsförtjänsten, samt att livränta ej utgår, där ej arbetsförmågan

blivit nedsatt med minst en tiondel. På därom av den skadade

gjord ansökan må försäkringsrådet, där synnerliga skäl äro för

handen, besluta, att i stället för livränta eller del därav skall till den

skadade utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande högst

livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.

Kan vid sjukdom läk arvård ej utan oskälig omgång eller kostnad

anskaffas, må i stället annan lämplig vård beredas den skadade.

Såsom ersättning enligt denna lag anses jämväl kostnad för läkarbetyg

eller intyg, som avses i 21 § andra stycket, ävensom läkarbetyg, som eljest

må eif ordras för bedömande av förlust ellei'' nedsättning av arbetsförmågan,

så ock, i fall, som avses i 2), beredande av sådan behandling av den skadade,

som må erfordras för höjande av arbetsförmågan.

i §■

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall i ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

dock ej med mindre än etthundra kronor;

b) livräntor till efterlevande, nämligen:

till änka eller änkling, när äktenskapet slutits före olycksfallet, en

livränta från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett årligt

belopp, motsvarande en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst;

till varje den avlidnes minderåriga barn, evad det fötts inom eller

utom äktenskapet, eller adoptivbarn, som adopterats före olycksfallet, en

livränta från dödsfallet, till dess barnet uppnått sexton års ålder, å ett

årligt belopp, motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten, samt

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 39.

till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder

eller, om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt,

därest de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete huvudsakligen

beroende och annan till livränta berättigad ej tinnes, en livränta

å ett årligt belopp, motsvarande en fjärdedel av arbetsförtjänsten;

dock att, där livräntor till efterlevande skulle, för år räknat, sammanlagt

överstiga två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

de skola, i förhållande till vad på envar livräntetagare belöper, nedsättas

till detta belopp, så länge anledningen till dylik nedsättning fortfar,

samt att livränta till änkling ej utgår, där han väsentligen åsidosatt

den honom gentemot hustrun åliggande försörjningsplikt eller väsentligen

åsidosätter sin försörjningsplikt mot makarnas barn eller adoptivbarn.

Skall av skäl, som nu sagts, livränta till änkling ej utgå, må

försäkrmgsrådet besluta, att livräntan i stället skall utgå till den avlidnas

minderåriga barn eller adoptivbarn.

Till änka eller änkling, som uppbär livränta och före fyllda sextio

ar ingår nytt äktenskap, utgives ett kapital för en gång, motsvarande

tre fjärdedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

9 §•

Den årliga arbetsförtjänst, som i 6 och 7 §§ omförmäles, utgör

hela den avlöning — vinstandelar, där sådana förekommit, inräknade —

som den skadade under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit

av arbetsgivaren i den verksamhet, i vilken olycksfallet inträffat. Har

under längre eller kortare tid av året den skadade icke av arbetsgivaren

använts till arbete, eller kan avlöningen för någon tid av året på grund

av bristfällig utredning'' eller av annan anledning ej bestämmas, beräknas

avlöning för den tid till belopp, som med hänsyn till avlöningen i

arbetsorten under motsvarande tid för en arbetare av samma arbetsförmåga

och med liknaude arbete som den skadades vid olycksfallet eller,

där avlöningen för arbete inom den skadades yrke under sådan Hd i näste

antagas hava varit väsentligt högre, med hänsyn härtill eller eljest med

hänsyn till omständigheterna prövas skäligt.

Lag samma vare, där den skadade under någon tid av året, på

grund av tillfälligt övertidsarbete eller annat särskilt förhållande, åtnjutit

väsentligt högre avlöning, eller, på grund av sjukdom eller annan

oförvållad anledning, åtnjutit väsentligt lägre avlöning än sådan arbetare,

eller där vid »tiden för olycksfallet hans arbetsförmåga redan var nedsatt

på grund av tidigare olycksfall i arbete, så ock där den skadade

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungi. May.ts Proposition Nr 39.

för yrkesutbildning eller endast tillfälligtvis använts till det arbete, i

vilket olycksfallet inträffat.

Har den skadade ej fyllt aderton är, må vid bestämmande av livränta

den ärliga arbetsförtjänsten ej beräknas till lägre belopp än som motsvarar

den arbetsförtjänst, som han med hänsyn till arten av hans arbete vid tiden

för olycksfallet skäligen kan antagas hava kommit att åtnjuta vid nämnda,

ålder, därest olycksfallet ej inträffat.

Utgöres avlöning helt eller delvis av naturaförmåner, uppskattas

dessa förmåners värde efter de i arbetsorten gällande priser eller efter

andra grunder, som finnas tillämpliga.

överstiger den årliga arbetsförtjänsten tvåtusenfyrahundra kronor,

tages det överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger den

årliga arbetsförtjänsten fyrahundrafemtio kronor, skall den beräknas till

detta belopp.

Med den i 6 § 1) omförmälda dagliga arbetsförtjänst förstås en

trehundrasextiofemtedel av den enligt ovan angivna grunder bestämda

årliga arbetsförtjänsten.

13 §.

Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om olycksfallet,

skall inrättningen, ändå att ansökan om ersättning ej blivit gjord, besluta

om de åtgärder, som för den skadades vård må vara av nöden,

samt bestämma den ersättning, som enligt denna lag skall utgivas.

Kan ej med ledning av inkomna handlingar eller eljest erhållna upplysningar

genast avgöras, huruvida ersättning bör utgå, skall, om sannolika

skäl därtill finnas, ersättning ändock provisoriskt utgivas. Kan ej med ledning

av erhållna upplysningar beloppet av sjukpenning, livränta eller begravningshjälp

genast bestämmas, utgives provisoriskt skäligt belopp. Ersättning,

som enligt vad nu är sagt blivit provisoriskt bestämd, utgives utan

återbetalningsskyldighet, därest sedermera ersättningen bestämmes till lägre

belopp eller ersättning finnes icke böra utgå.

Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av försäkringsinrättningen

bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden, vilka voro

avgörande för ersättningens bestämmande, må jämkning i ersättningen

äga rum. Sådan jämkning må dock ej avse ersättning, som belöper å

tiden före den dag, då ansökan därom gjorts, eller, där jämkningen

utan ansökan beslutats av inrättningen, före dagen för beslutet.

Beslut om ersättning skall, så fort ske kan, meddelas den ersättningsberättigade

och utan hinder av förd klagan tillsvidare lända till

efterrättelse.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maf.ts Proposition Nr 39.

39

15 §.

Avgift för försäkring enligt denna lag skall, evad försäkringen

omfattar en eller flera arbetare, av försäkringsiiirättningen bestämmas

till belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och

till de särskilda förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska

grunder prövas vara erforderligt för betäckande av den

risk, som försäkringen avser, med tillägg, i fråga om försäkring i bolag,

som i 4 § avses, av ett belopp, motsvarande omkostnaderna för försäkringen;

och kan förty avgiften ökas eller minskas i den mån förändring

i försäkringsrisken eller omkostnaderna äger ram.

År arbetsgivare, kassa, pensiousinrättning eller försäkringsanstalt

skyldig att utgiva understöd, för vilket enligt 11 § avdrag må göras,

bestämmes försäkringsavgiften till det lägre belopp, som motsvarar den

minskade försäkringsrisken; dock att, i fråga om annan arbetsgivare äD

staten, sådan lindring i försäkringsavgiften ej må äga rum, med mindre

arbetsgivaren det begär och tillika, där så finnes erforderligt, för utgörande

av understödet ställer säkerhet, som av försäkringsinrättningen

godkännes.

Användes arbetare till arbete av tvä eller flera arbetsgivare gemensamt,

svara arbetsgivarna, för försäkringsavgiften för det arbete en för alla och

alla för en.

17 §''

Arbetsgivaren är pliktig att när som helst, på därom framställd

begäran, till försäkringsrådet samt, där försäkringen äger rum i riksforsäkringsanstalten,

jämväl till anstalten lämna sådan uppgift om arbetet

och de förhållanden, under vilka det bedrives, samt om arbetarnes antal,

arbetstid och avlöningsförhållanden, som må erfordras för bestämmande

av försäkringsavgift eller ersättningsbelopp.

I övrigt är envar pliktig att, pä begäran, till försäkringsrådet eller

riks för säkring sanstalt en lämna uppgift, som må erfordras för bedömande,

huruvida lian är att anse såsom arbetsgivare enligt denna lag.

Riksförsäkringsanstalten äger att, i den mån sådant må vara nödigt

för bestämmande av försäkringsavgifter och ersättningsbelopp, taga del

av arbetsgivares avlöningslistor och förteckningar samt hos myndighet,

som enligt gällande föreskrifter utövar tillsyn å arbetsgivarens verksamhet,

påfordra eller, där särskild skyndsamhet är av nöden, ävensom i

fråga om verksamhet, för vilken tillsynsmyndighet ej finnes, själv företaga

undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives.

Enahanda befogenheter tillkomma jämväl försäkringsrådet.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

19 §.

Riksförsäkringsanstaltens beslut om försäkrings- eller tilläggsavgifts

belopp skall, även där beloppet blivit allenast provisoriskt bestämt, utan

hinder av förd klagan, tillsvidare lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning

i eller befrielse från avgift, återbetalas vad för mycket blivit

erlagt.

Angående tid och sätt för erläggande av avgifter för försäkringar

i riksförsäkringsanstalten bestämmes av Konung och riksdag. Avgilter,

som icke på föreskrivet sätt blivit erlagda, förskjutas av statsverket och

indrivas i den ordning, som för indrivning av resterande kronoutskylder

är stadgat.

Försäkringsavgifterna ingå till en fond, som förvaltas enligt grunder,

som bestämmas av Konung och riksdag.

Grunderna lör beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv för

försäkringar i riksförsäkringsanstalten bestämmas av Konungen.

27 §.

År någon, som har rätt till sjukpenning eller livränta enligt denna

lag, icke svensk medborgare, och är han ej i riket bosatt, äger försäkringsinrättningen

att med hans samtycke, när som helst, i stället för

sådan ersättning till honom utgiva ett kapital för en gång till belopp

motsvarande högst femtio och minst tjugo procent av ersättningens kapitalvärde

enligt de för inrättningen gällande beräkningsgrunder. Ersättningen

må ock, utan den ersättningsberättigades samtycke, utbytas

mot kapital till belopp av femtio procent av kapitalvärdet. Har utbyte

av ersättning mot kapital ägt rum, är rätten till vidare ersättning på

grund av olycksfallet förfallen.

Har olycksfallet medfört döden, och var den avlidne ej svensk medborgare

och ej i riket bosatt, utgår begravningshjälp enligt 7 § allenast

om olycksfallet inom tre månader medfört döden, samt livränta eller

kapital enligt samma § till efterlevande, som ej är svensk medborgare,

allenast om denne vid tiden för olycksfallet var bosatt här i riket.

28 §.

Konungen må med främmande makt under förutsättning av ömsesidighet

träffa överenskommelse om tillämpning på dess undersåtar av denna lag eller

av någon i lagen given föreskrift eller om undantag från sådan tillämpning.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tu Proposition Nr 39.

41

29 §.

Angående försäkring i bolag, som i 4 § avses, gäller, förutom vad

eljest i denna lag och i lagen om försäkringsrörelse är stadgat:

1) att försäkringen skall avslutas för kalenderår samt omfatta delägarens

samtliga arbetare;

2) att, där bolaget beslutat antaga ny delägare eller delägare ur bolaget

utträtt, uppgift därom genast skall lämnas till riks för säkring sanstalten

enligt formulär, som av anstalten fastställes, och att i förra fallet försäkringen

för delägaren ej träder i kraft förr än vid början av kalenderåret

näst efter det, under'' vilket uppgiften inkommit till rik-försäkring sanstalten;

3) alt bolaget skall för varje kalenderår efter årets utgång inom tid och

på sätt, som av Konungen bestämmas, till den i 10 § tredje stycket omförmäla

fond erlägga ett belopp, motsvarande vad av kapitalvärdet av riksförsäkringsanstalten

åliggande ersättningar för under året inträffade olycksfall

i arbete hos sådana arbetsgivare, om vilka anstalten vid tiden för olycksfallet

icke haft kännedom, ä bolaget belöper efter förhållandet mellan de i

16 § andra stycket omförmälda försäkringsavgifter och summan av samtliga

sådana avgifter för försäkringen enligt denna lag; samt

4) alt bolaget åligger att för varje kalenderår, inom åtta månader efter

årets utgång, till riksför säkring sanstalten enligt formulär, som ■ av anstalten

fastställes, lämna uppgifter angående delägare i bolaget, de av dem använda

arbetare och inträffade olycksfall i arbete ävensom i övrigt att när som

helst på begäran av riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet lämna

uppgifter om delägare eller arbetare eller om olycksfall.

34 §.

Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare att fullgöra något

av vad honom enligt 21 eller 22 § åligger, eller försummar någon att

ställa sig till efterrättelse vad i 17 § är föreskrivet eller att lämna uppgift,

som i 29 § stadgas, straffes med böter.

Lämnar någon i uppgift, som enligt denna lag skall avgivas, veterligen

oriktigt meddelande, straffes.med böter från och med tjugufem till

och med ettusen kronor, där ej å förseelsen straff är i allmänna strafflagen

utsatt.

Gör någon sig skyldig till förseelse, som i 18 § avses, straffes

med böter från och med tjugufem till och med ettusen kronor. Sker

det för att göra skada eller begagnar han sig av sin kännedom om

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 31 käft. (Nr 39.) ei6 *i 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 39.

yrkeshemligheten, driftanordningen eller affärsförhållandet till egen

oller annans fördel, då må till fängelse dömas. Framgår av omständigheterna,

att han om yrkeshemligheten, driftanordningen eller affärsförhållandet

erhållit kännedom å tid, då han ej hade att taga befattning

med uppgift, handling eller undersökning, som i 17 § sägs, eller att

yppandet av driftanordningen eller affärsförhållandet ej kunnat medföra

skada för det företag, som bedrevs å arbetsstället, må ansvars- eller

ersättningsskyldighet icke åläggas honom. Å förseelse, varom nu är

sagt, må allmän åklagare tala allenast efter angivelse av målsäganden.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla den i 19 § tredje

stycket omförmälda fond. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande,

skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

35 §.

Arbetsgivare vare berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra

dels annan arbetare än i denna lag avses för olycksfall i arbete, dels i

anstalten försäkrad arbetare för olycksfall i arbete i fråga om den i 6 §

omförmälda tid, under vilken sjukpenning från försäkringsinrättningen

ej utgår, dels ock dylik arbetare för olycksfall utom arbete. Sådan försäkring

må ock av bolag, som i 4 § avses, meddelas för delägares

arbetare.

Har försäkring, som ovan sägs, ägt rum, skall vad i denna lag

finnes stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Avtal om annan försäkring eller försäkring till högre ersättningsbelopp

än i denna lag stadgas må ej avslutas av riksförsäkringsanstalten

eller bolag, som i 4 § avses, dock att utan hinder härav riksförsäkringsanstalten

må, enligt vad därom särskilt är stadgat, sluta avtal om livränta

åt barn utom äktenskap och om livförsäkring i samband med

egnahemslån samt meddela olycksfallsförsäkring för fiskare ävensom, enligt

Konungens bestämmande, övertaga utgivande av livränta, som på grund

av olycksfall skall utgivas av annan än anstalten.

37 §.

Intill dess särskild lag om sjukförsäkring må varda genomförd, äger

arbetare, som i denna lag avses, vid sjukdom, som förorsakats av olycksfall

i arbete, under de trettiofem första dagarna efter dagen för olycksfallet,

så länge sjukdomen varar, samt beträffande erforderlig läkarvård

och läkemedel jämväl under sistnämnda dag, av arbetsgivaren erhålla

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj:ts Proposition Nr 3.9. 4-5

ersättning enligt de i 6 § angående ersättning vid sjukdom stadgade

grunder;

dock att den dagliga sjukpenningen skall utgå med följande belopp

nämligen:

a) en krona, om den skadade jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring

pålörts pensionsavgift med tre kronor eller om pensionsavgift

ej påförts;

b) en krona tjugofem öre, om pensionsavgiften utgör fem kronor;

c) en krona sjuttiofem öre, om pensionsavgiften utgör åtta kronor;

d) två kronor femtio öre, om pensionsavgiften utgör tretton kronor

samt den inkomst, på grund varav pensionsavgiften påförts, ej uppgått

till 1,800 kronor;

e) tre kronor femtio öre, om pensionsavgiften utgör tretton kronor

eller mera samt den inkomst, på grund varav pensionsavgiften påförts,

uppgått till 1,800 kronor eller mera;

samt att sjukpenning ej utgår, med mindre sjukdomen varat under

mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet.

I fråga om ersättning, som ovan sägs, skall vad i It), 11, 12, 13,

14, 20, 24, 25, 30 och 31 §§ är stadgat i tillämpliga delar lända till

efterrättelse.

Kan den skadade, på grund av arbetsgivarens obestånd eller av

annan anledning, ej utfå ersättningen, utgives densamma i arbetsgivarens

ställe av den försäkringsinrättniug, i vilken hans arbetare äro försäkrade

enligt 4 §, ägande inrättningen av arbetsgivaren söka åter vad sålunda

utgivits. Förlust, som på grund av denna bestämmelse må uppkomma

för riksförsäkringsanstalten, ersättes av statsmedel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1923, dock att ersättningsanspråk,

som grundas på olycksfall, vilket dessförinnan inträffat, bedömes

enligt äldre lag.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. May.ts Proposition Nr 39.

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd tisdagen

den 6 september 1921.

N ärvarande:

Juslitierådet Berglöf, regeringsrådet Ernberg, justitieråden Molin,

Appelberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 3 juni 1921, hade

Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över-upprättat förslag till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för

olycksfall i arbete.

Förslaget, som tinnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av byråchefen Carl Henrik Julius von Schulzenheim.

Detsamma föranledde följande yttranden.

6 §•

Lagrådet:

Det föreslagna sista stycket i denna paragraf lärer avse att meddela

föreskrift dels därom, ätt den vederbörande försäkringsinrättning

påvilande kostnaden för läkarbetyg och andra intyg skall betraktas icke

såsom förvaltningskostnad utan såsom ersättning för olycksfall och dels

därom att behandling, som kan erfordras för höjande av arbetsförmågan,

må beredas även den, som uppbär livränta enligt vad under 2) stadgas.

Sammanförandet av dessa båda väsentligen olikartade stadganden har

medfört en viss otydlighet. Det torde vara lämpligare att upptaga sistberörda

bestämmelse i omedelbart sammanhang med övriga bestämmelser

under 2) samt låta sista stycket i paragrafen innefatta allenast den först

nämnda föreskriften.

9 §•

Regeringsrådet Ernberg och justitierådet Appelberg:

Enligt nuvarande lydelsen av förevarande paragraf skall i de i

tredje punkten omförmälda fall den i andra punkten givna regeln komma

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj.ts Proposition Nr 39. 4f>

till tillämpning, d. v. s. avlöningen för den i tredje punkten_ åsyftade

tiden skall bestämmas enligt skälighetsprövning med hänsynstagande till

de i andra punkten anförda omständigheter. I denna del avser icke

förslaget att göra någon ändring. Genom den avfattning förslaget fått

har emellertid meningen i två avseenden icke kommit till riktigt uttryck.

Dels har, genom att förutvarande första stycket delats i två, bestämmelsen

i det nya andra stycket kommit att hänvisa till hela första stycket i

stället för allenast till andra punkten av detta. Och dels har förbisetts,

att i andra punkten av första stycket av förslaget upptagits en i nuvarande

lagen ej omnämnd omständighet, vilken rimligen icke kan komma

att föreligga i de i andra stycket avsedda fallen. En omredigering av

ifrågavarande bestämmelser torde därför vara nödig.

Justitieråden Berglöf och Molin instämde med regeringsrådet Ernberg

och justitierådet Appelberg beträffande den oegentlighet, som blivit en

följd av uppdelningen av första stycket, och ansågo att stadgandena i

förslagets andra stycke borde kvarstå såsom en tredje punkt i första

stycket.

Justitierådet Appelberg:

Vad förslaget i det nya tredje stycket innehåller om bestämmande

av livräntas belopp, då den skadade är minderårig, lämnar rum för

tvekan om rätta innebörden av förslaget i denna del. Med hänsyn även

till motiveringen synes den tolkning kunna ifrågasättas att, i överensstämmelse

med vad nu i samma hänseende gäller, den årliga arbetsförtjänstens

belopp skulle bestämmas efter skälighetsprövning med den

begränsning dock att densamma ej finge sättas till lägre belopp än det

i nämnda stycke angivna. Den tolkning torde dock vara riktigare, att

även beträffande minderårig reglerna i de föregående styckena skulle

komma i tillämpning med den modifikation att, om enligt dessa regler

arbetsförtjänsten komme att bestämmas till lägre belopp än det i förevarande

stycke avsedda, detta senare belopp skulle läggas till grund

vid livräntans bestämmande. Enligt sistnämnda tolkning skulle alltså —

med undantag för det säkerligen ytterst sällsynta fallet att den av den

minderårige åtnjutna avlöningen överstege vad han med hänsyn till

arten av hans arbete vid tiden för olycksfallet skäligen kunde antagas

komma att åtnjuta vid den högre åldern — den årliga arbetsförtjänsten

aldrig komma att sättas högre än den sålunda beräknade arbetsförtjänsten

(således varken högre eller lägre än denna).

På grund av nu anmärkta otydlighet torde en omredigering av

stadgandet vara lämplig. I vilken riktning denna bör gå, synes mig

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

vara tveksamt. Då emellertid enligt min mening den senare tolkningen

i vissa fall kan tänkas leda till mindre billiga resultat, vill jag ifrågasätta,

huruvida icke regeln bör giva uttryck åt att vid bestämmandet

av livräntas belopp den årliga arbetsförtjänsten beräknas efter skälighetsprövning

under iakttagande av att den ej sättes till lägre belopp än som

i stadgandet angives. Framhållas må, att i så fall åldersgränsen av

aderton år måhända bör höjas.

13 §•

Justitierådet Molin:

Det kan ifrågasättas, huruvida icke de föreslagna bestämmelserna i

andra stycket av denna paragraf borde kompletteras med stadgande i

syfte att i fall då tvekan råder, huruvida den skadade är att anse såsom

försäkrad i den ena eller andra försäkringsinrättningen, riksförsäkringsanstalten

skall äga utgiva ersättning till den skadade med rätt att, därest

det slutligen befinnes att ersättningsskyldigheten rätteligen åligger annan

inrättning, återfå beloppet av denna.

15 §.

Regeringsrådet Ernberg:

Den i det föreslagna tillägget till denna paragraf givna regeln torde

innebära, bland annat, att om delägare i enkelt bolag genom frivillig försäkring

gemensamt slutit avtal om försäkring av sina arbetare i riksförsäkringsanstalten,

delägarna bliva solidariskt ansvariga för försäkringsavgifterna.

Ifall emellertid avtalet ej innehåller bestämmelse om en dylik

ansvarighet, kommer en sådan föreskrift i strid emot det i 49 § andra

stycket i lagen om handelsbolag och enkla bolag innehållna allmänna

stadgandet om sådana bolagsmäns ansvarighet på grund av avtal med

tredje man. Enligt sistnämnda stadgande är nämligen för sådant fall

deras ansvarighet begränsad till lika del efter huvudtalet. Till undanröjande

av berörda stridighet synes, i samband med den nu föreslagna

lagändringen, samma stadgande böra sålunda jämkas, att den däri givna

regeln erhåller tillämpning allenast där ej annat vid avtalet överenskommits

"eller eljest annorlunda stadgats.

27 och 28 §§.

Lagrådet:

Det i 28 § föreslagna stadgandet om rätt för Konungen att med

främmande makt träffa överenskommelse om tillämpning på dess undersåtar

av förevarande lag eller någon däri given föreskrift inger den

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

KungI. Majds Proposition Nr 39.

föreställningen, att lagen utan sådan överenskommelse icke är tillämplig

på främmande undeisåtar. Då nu förhållandet är det motsätta, i det

att för lagens tillämplighet principiellt icke förutsättes vare sig att arbetare,

som användes i sådant arbete, som i lagen avses, är svensk

undersåte — vilket tydligt framgår av stadgandena i 27 § — eller att

arbetsgivaren är svensk undersåte, måste det föreslagna stadgandet anses

oriktigt och vilseledande.

Det spörsmål, som torde vara avsett att lösas och regleras genom

sådana överenskommelser, som här åsyftas, har icke något direkt'' samband

med vare sig arbetsgivarens eller arbetarens nationalitet. Det är

från helt annan synpunkt dylika överenskommelser kunna vara önskvärda.

Förhållandet är nämligen det, att i lagen saknas uttryckliga

bestämmelser, huruvida densamma är tillämplig dels i det fall att eu

arbetsgivare (han må nu vara svensk eller utländsk medborgare), som

har sin egentliga verksamhet i utlandet, använder arbetare, svensk eller

utlänning, till arbete här i landet och dels i det fall, att en arbetsgivare,

som har sin egentliga verksamhet här i landet, använder arbetare till

arbete i utlandet. Avgörandet kan stundom vara tveksamt och lärer få

bero på omständigheterna _ i det särskilda fallet. Och om man därvid

kommer i strid med principer, som gälla i det främmande landet, kan

det inträffa, att dubbel ersättning till den i arbetet skadade utgår eller

att han icke erhåller ersättning från någotdera landet. Ett ordnande

av nu antydda fråga måste därför anses synnerligen önskligt.

\ ad beträffar det föreslagna stadgandet, att Konungen skulle äga

rätt att träffa överenskommelse med främmande makt om undantag för

dess undersatar från tillämpning av lagen eller någon däri given föreskrift,

är det uppenbart, att en överenskommelse av ovan autytt innehall

kan komma att innebära, att, oavsett arbetarens och arbetsgivarens

nationalitet, lagen sättes ur tillämpning i fall, då densamma utan sådan

överenskommelse skulle varit gällande. Men eljest torde annat stadgande

av beiörda innehåll icke vara erforderligt än det, som i tredje stycket

av nuvarande 27 § meddelats beträffande undantag från bestämmelserna

i första och andra styckena av samma paragraf.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att berörda stadgande

i tredje stycket av 27 § där bibehålies, och att i 28 § lämnas Konungen

lätt att med främmande makt under förutsättning av ömsesidighet träffa

överenskommelse om tillämpning av förevarande lag eller det främmande

landets lag i fall, då arbetsgivare i det ena landet sysselsätter arbetare

inom det andra landet.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

29 §.

Lagrådet''.

Bestämmelserna att försäkring skall avslutas för kalenderår samt att,

om bolag beslutat antaga ny delägare, försäkringen för honom ej träder

i kraft förr än vid början av kalenderåret näst efter det, under vilket

uppgiften därom inkommit till riksförsäkringsanstalten, hava enligt motiven

upptagits i syfte att till förenklande av riksförsäkringsanstaltens

arbete förhindra att arbetsgivare, såsom nu kan ske, under loppet av

ett kalenderår övergår från riksförsäkringsanstalten till ömsesidigt bolag.

Med den avfattning dessa bestämmelser fått förhindras emellertid också

arbetsgivare att under det kalenderår, då han börjar sin verksamhet, inträda

såsom delägare i ömsesidigt bolag. Den del av detta år, varunder

verksamheten pågår, bliva hans arbetare alltså automatiskt försäkrade i

riksförsäkringsanstalten, och denna blir nödsakad vidtaga alla åtgärder

som härav följa, även om tidrymden för försäkringen är synnerligen

kort. Det synes som skulle för nu angivna fall det avsedda syftet, att

vinna förenklingar i riksförsäkringsanstaltens arbete, snarare motverkas

än befrämjas genom de föreslagna bestämmelserna. Lämpligt torde därför

vara, att undantag göres beträffande det kalenderår, under vars lopp

arbetsgivare börjar sin verksamhet.

Det torde få antagas vara avsett, att om arbetsgivaren försäkrar

arbetare i bolag, som ovan nämnts, samtliga hos honom anställda arbetare

skola anses vara försäkrade i bolaget. Detta framgår emellertid

icke tydligt av lagtexten. Eu omredigering härutinnan av det under

1) upptagna stadgandet är därför erforderlig.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Proposition Nr 39.

49

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 1 januari 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Buanting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Lindqvist lagrådets den

6 september 1921 avgivna utlåtande över det genom Kungl. Maj:ts

beslut den 3 juni 1921 till lagrådet remitterade förslaget till lag om

ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för

olycksfall i arbete.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen

:

I enlighet med vad lagrådet erinrat har en formell ändring vidtagits

i 6 § av det remitterade förslaget.

Likaså har i 9 § jämkning skett i enlighet med vad två av lagrådets

ledamöter, justitieråd en Berglöf och Molin, uttalat.

I anslutning till vad en ledamot av lagrådet ifrågasatt har såsom

nytt tredje stycke i 13 § intagits en föreskrift för tillgodoseende av den

skadades rätt i fall, då det ej genast kan avgöras, från vilken försäkringsinrättning

ersättning bör utgå.

I enlighet med vad lagrådet hemställt har 27 § bibehållits vid sin

nuvarande lydelse, och har såsom 28 § intagits ett stadgande i huvudsaklig

överensstämmelse med vad lagrådet föreslagit.

Jämlikt vad lagrådet beträffande 29 § erinrat därom, att, om arbetsgivaren

försäkrar arbetare i bolag, varom i 4 § förmäles, samtliga hos

honom anställda arbetare skola anses vara försäkrade i bolaget, har ett

förtydligande skett i det under 1) upptagna stadgandet i 29 § av det

remitterade förslaget.

I fråga om sistnämnda paragraf har lagrådet vidare anmärkt, att

med den föreslagna avfattningen av bestämmelserna därom, att förBihang

till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 31 höft. (.Nr 39.) ojb i i 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

säkring skall avslutas för kalenderår samt att, om bolag beslutat antaga

ny delägare, försäkringen för honom ej träder i kraft, förr än vid början

av kalenderåret näst efter det, under vilket uppgiften därom inkommit

till riksförsäkringsanstalten, arbetsgivare förhindras att under det kalenderår,

då han börjar sin verksamhet, inträda såsom delägare i ömsesidigt

bolag. Den del av detta år, varunder verksamheten påginge,

bleve hans arbetare alltså automatiskt försäkrade i riksförsäkringsanstalten,

som bleve nödsakad att vidtaga alla åtgärder, vilka härav följde, även

om tidrymden för försäkringen vore synnerligen kort. Lagrådet framhöll

därför lämpligheten av att göra undantag beträffande det kalenderår,

under vars lopp arbetsgivare började sin verksamhet.

Med avseende härå får jag erinra, att det särdeles ofta inträffar, att

arbetsgivare, som börjar verksamhet, redan förut är arbetsgivare i lagens

mening. Har arbetsgivaren i sådant fall sin eller sina arbetare försäkrade i

ömsesidigt bolag, skola på grand av det i 29 § under 1) föreslagna stadgandet

de i och för den nya verksamheten anställda arbetarna utan vidare

anses vara försäkrade i samma bolag. När åter verksamhet begynnes

utan att arbetsgivaren redan har arbetare hos sig anställda, torde det

vara jämförelsevis sällan som han, innan verksamheten börjar, vidtager

någon åtgärd för ordnande av arbetarnas försäkring. Under tiden från

verksamhetens början, till dess arbetsgivaren inträder såsom delägare i

ömsesidigt bolag, skulle alltså, om undantag medgåves i enlighet med

vad lagrådet ifrågasatt, arbetarna vara automatiskt försäkrade i riksförsäkringsanstalten.

Till förebyggande av den härmed förenade olägenheten

skulle det vara nödvändigt att såsom förutsättningar för rätten att

tillhöra det ömsesidiga bolaget uppställa, att försäkringen slutits före

tidpunkten för verksamhetens början samt att vederbörlig anmälan därom

inkommit till riksförsäkringsanstalten ävenledes före nämnda tidpunkt.

Men med denna begränsning av det av lagrådet ifrågasatta

undantaget skulle detta förlora en stor del av sin betydelse och den

åsyftade förenklingen i riksförsäkringsanstaltens arbete säkerligen bliva

tämligen illusorisk. I varje fall skulle den enligt min mening icke uppväga

fördelarna av ett undantagslöst genomförande av huvudregeln, att

försäkring i ömsesidigt bolag skall avslutas för kalenderår.

Vid övervägande härav har jag ansett ändring i denna del ej böra

ske i det remitterade förslaget.

Utöver vad ovan nämnts hava några smärre redaktionella jämkningar

vidtagits.

Föredragande departementschefen uppläser härefter ett i enlighet

med ovan angivna grunder jämkat förslag till lag om ändring i vissa

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

51

delar av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete

samt hemställer, att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan behagar Hans Maj:t Konungen

förordna, att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Fritz von Schwerin.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2LU 1922:21 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i a s. 1 i texten