Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning med särskilda bestämmelser om avdrag m. m. vid 1922 års taxering till bevillning av inkomst

1922-02-03 · 27 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1922:45, Med förslag till förordning med särskilda bestämmelser om avdrag m. m. vid 1922 års taxering till bevillning av inkomst

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 45.

1

Nr 45.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

med särskilda bestämmelser om avdrag m. m. vid

1922 års taxering till bevillning av inkomst; given Stockholms

slott den 3 februari 1922.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till förordning med särskilda bestämmelser

om avdrag m. m. vid 1922 års taxering till bevillning av inkomst.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 37 käft. (Nr 45.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 45.

Förslag

till

förordning med särskilda bestämmelser om avdrag m. m. vid 1922 års taxe

ring till bevillning av inkomst

Härigenom förordnas, att vid 1922 års taxering till bevillning av

inkomst skola, i stället för de i 8 § 2 mom. fjärde och femte styckena

och 12 § 3 mom. av gällande bevillningsförordning ävensom 11 § av

de vid samma förordning fogade särskilda anvisningar till ledning vid

taxeringen meddelade föreskrifter, följande bestämmelser lända till efterrättelse.

1 §•

Har skattskyldig hemmavarande eller av honom helt eller delvis

underhållet barn under 21 år, skall den skattskyldige taxeras för sådan

barnets inkomst, som bör i mantalsskrivningskommunen taxeras till

bevillning,

därest denna inkomst tillsammans med barnets i andra kommuner

till bevillning taxerade inkomster icke minst uppgått till:

om barnet är mantalsskrivet inom ort tillhörande

ortsgrupp I eller II.................... 610 kronor,

» III.................................... 620 . »

» IV.................................. 670 »

» V................................... 770 »

och barnet ej självt skall taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Skulle i fall, då skattskyldig taxeras för barns inkomst, avdrag,

vartill den skattskyldige jämlikt 11 § 2 mom. 4:o) bevillningsförordningen

är berättigad, överstiga hans inkomst, må det överskjutande beloppet

avräknas från barnets behållna inkomst, men må däremot icke, därest

avdrag, vartill barn enligt samma lagrum varit berättigat, överstiger

barnets inkomst, överskjutande beloppet avräknas från den skattskvldiges

eller övriga barns behållna inkomst.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 45.

3

2 §•

Därest bevillningsfrihet enligt 12 § 2 mom. bevilluingsförordningen

oj åtnjutes, skall den i mantalsskrivningskommunen beskattningsbara

inkomsten för i riket mantalsskriven svensk medborgare bestämmas enligt

följande grunder:

a) Från den taxerade inkomsten avräknas såsom skattefritt avdrag:

dels, om den skattskyldige är mantalsskriven inom ort tillhörande

ortsgrupp 1 ................ 450 kronor,

» 1 II.................. 500 »

» III................. 600 »

» IV................. 650 »

» V .................. 750 » ;

dels och 150 kronor för en var av nedan angivna personer:

hustru;

hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet

barn, därest barnet icke uppnått 21 år och ej skall självt taxeras

till inkomst- och förmögenhetsskatt samt dess sammanlagda inkomster

av beskaffenhet att kunna taxeras till bevillning icke uppgått till minst

de i 1 § för vederbörande ortsgrupp angivna belopp;

husföreståndarinna, därest den skattskyldige äger åtnjuta avdrag

för henne vid taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt.

För barn, vars föräldrar båda leva men icke äro gifta med varandra,

skall, därest enligt ovan givna bestämmelser båda föräldrarna

skulle vara berättigade till avdrag, endast modern eller, om barnet vistas

hos fadern, endast deune åtnjuta avdrag.

Den del av den taxerade inkomsten, som överstiger vad sålunda

skall avdragas men icke dubbla summan därav, medräknas till hälften;

återstoden av den taxerade inkomsten medräknas i sin helhet.

b) Den slutsumma, som sålunda erhålles, utgör den beskattningsbara

inkomsten med iakttagande dock av följande:

1) Den beskattningsbara inkomsten må ej med tillämpning av de

under a) angivna bestämmelser sättas lägre, än att den tillsammans med

den skattskyldiges i andra kommuner taxerade inkomst motsvarar hans

inkomst av förmögenhet, beräknad till fem procent av den uppskattade

förmögenheten.

Därest skattskyldig vid nästföregående års utgång ännu icke uppnått

sexton års ålder, eller därest skattskyldig förvärvsförmåga prövas

hava varit nedsatt till följd av sjuklighet, olyckshändelse, ålderdom,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 45.

oförvållad arbetslöshet eller annan dylik orsak, eller därest eljest särskild

anledning därtill föreligger, äger dock beskattningsnämnd, efter prövning

av omständigheterna i varje särskilt fall, medgiva undantag från vad

sålunda stadgats.

2) I enskilda fall, då skattskyldigs skatteförmåga på grund av

särskilda omständigheter (långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,

underhåll av andra närstående än dem, för vilka han äger åtnjuta avdrag

enligt a) här ovan, eller annan därmed jämförlig omständighet)

är väsentligt nedsatt, må den beskattningsbara inkomsten nedsättas med

högst 700 kronor under det belopp, vartill densamma vid tillämpning

av de här ovan i övrigt givna stadgauden eljest skolat bestämmas.

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna i 1 § kunna tjäna

följande exempel:

1. A har en omyndig son B, vilken har en inkomst i mantalsskrivningskommunen

av 400 kronor och inkomst av fast egendom i

annan kommun med 150 kronor. B skall då själv taxeras för sin inkomst

i den senare kommunen, under det att A skall taxeras för B:s

inkomst i mantalsskrivniugskommunen och får för B åtnjuta skattefritt

avdrag enligt 2 § a). Hade B:s inkomst i mantalsskrivningskommunen

däremot utgjort 500 kronor och hans sammanlagda inkomster alltså 650

kronor samt hade kommunen tillhört ortsgrupp I, II eller III, skulle B

hava själv taxerats för sin inkomst och A icke fått för B åtnjuta avdrag

enligt 2 § a).

2. C, vilken är bosatt i ort inom ortsgrupp I, har en omyndig

son D med 500 kronors inkomst av arbetsanställning. C skall då

taxeras för D:s inkomst och får för D åtnjuta avdrag enligt 2 § a).

Har D:s inkomst däremot härflutit från en jordbruksfastighet med

15,000 kronors taxeringsvärde och har vid fastställande av den bevillningspliktiga

inkomsten avdrag sålunda skett med 6 procent av taxeringsvärdet

eller 900 kronor, har D åtnjutit så stor inkomst, att han själv

skall taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, och skall C då ej vid

bevillningstaxeringen taxeras för D:s inkomst, liksom C ej heller får

för D åtnjuta avdrag enligt 2 § a).

Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna i 2 § a) torde

kunna tjäna följande exempel:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 45.

5

1. E, vilken i mantalsskrivningskommunen taxerats till bevillning

för en inkomst av 500 kronor, har i annan kommun taxerats till bevillning

för mera än 100 kronor och är sålunda icke på grund av bestämmelsen

i 12 § 2 mom. bevillningsförordningen fri från inkomstbevillning

i mantalsskrivningskommunen. Därest han är ensam försörj are

och bosatt i ort tillhörande ortsgrupp I, skall vid taxeringen till bevillning

i mantalsskrivningsorten avdragas 450 kronor samt av återstående

50 kronor medräknas allenast hälften, vadan den beskattningsbara inkomsten

utgör 25 kronor, vilket belopp enligt 12 § 5 mom. bevillningsförordningen

skall avjämnas till 20 kronor.

År E däremot bosatt i ort, tillhörande annan ortsgrupp, eller är

han familjeförsörjare och uppgår alltså det enligt 2 § a) honom tillkommande

avdrag till eller överstiger inkomsten, 500 kronor, återstår

icke någon beskattningsbar del av densamma.

2. F har taxerats till inkomstbevillning för en inkomst av 840

kronor. Därest han är gift och bosatt inom ort, tillhörande ortsgrupp

I, skall hans beskattningsbara inkomst beräknas sålunda, att, sedan från

den taxerade inkomsten, 840 kronor, avräknats 450 kronor för honom

själv och 150 kronor för hustrun eller tillhopa 600 kronor, återstående

belopp av 240 kronor upptages såsom beskattningsbart till hälften eller

alltså med 120 kronor.

Därest den till inkomstbevillning taxerade inkomsten överstiger

dubbla summan av de enligt 2 § a) medgivna avdrag, erhålles den

beskattningsbara inkomsten genom att från den taxerade inkomsten

draga ett belopp lika med 1 Va gång beloppet av de medgivna avdragen.

Utgör den taxerade inkomsten 3,000 kronor och de skattefria avdragen

tillhopa 800 kronor, avdrages alltså från den taxerade inkomsten 1 Va

gång 800 kronor eller 1,200 kronor, vadan återstår en beskattningsbar

inkomst av 1,800 kronor.

Innebörden av stadgandena i 2 § b) belyses av följande exempel:

1. G har taxerats till bevillning för en inkomst av 3,000 kronor

samt är berättigad att åtnjuta avdrag med tillhopa 900 kronor. Vid

tillämpning av enbart de i 2 § a) meddelade bestämmelserna skulle alltså

den beskattningsbara inkomsten utgöra 1,650 kronor. Därest < mellertid

G äger förmögenhet, må — därest ej sådant förhållande, varom i 2 §

b) punkt 1) andra stycket eller punkt 2) sägs, är förhanden — den beskattningsbara

inkomsten icke i anledning av nämnda avdrag sättas

lägre än till 5 procent av förmögenhetens vid taxering till inkomst- och

förmögenhetsskatt uppskattade belopp. Har förmögenheten uppskattats

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kung!. Maj:ts proposition Nr 45.

till 50,000 kronor, skall inkomsten av densamma anses Lava utgjort

2,500 kronor, vartill den beskattningsbara inkomsten alltså upptages.

Om förmögenheten däremot uppgår till eller överstiger 60,000 kronor,

så att 5 procent därav motsvarar eller överstiger den taxerade inkomsten,

blir den beskattningsbara inkomsten lika med den taxerade inkomsten.

2. H har taxerats till bevillning för en inkomst av 2,000 kronor,

som enligt de i 2 § a) givna bestämmelser skall beräknas till en beskattningsbar

inkomst av 800 kronor. Därest H taxerats för en förmögenhet

av 32,000 kronor, skall enligt bestämmelsen i 2 § b) punkt

1) första stycket den beskattningsbara inkomsten upptagas till 1,600

kronor. Om emellertid H:s förvärvsförmåga till följd av exempelvis

sjuklighet varit nedsatt till hälften, bör beskattningsnämnd tillämpa den

nämnden tillagda befogenhet så, att av den vid tillämpning enbart av

2 § a) uppkommande skillnaden mellan taxerad inkomst och beskattningsbar

inkomst, 1,200 kronor, hälften får avräknas å den till 1,600

kronor • beräknade inkomsten av förmögenhet. Den beskattningsbara

inkomsten bör alltså i detta fall bestämmas till 1,000 kronor. Därest

den beräknade inkomsten av förmögenhet i stället varit 1,400 kronor

eller därunder, bör i nu angivna fall förmögenheten icke föranleda höjning

av den beskattningsbara inkomsten utöver vad den skulle hava

utgjort vid tillämpning enbart av bestämmelsen i 2 § a), och den

beskattningsbara inkomsten alltså utföras med 800 kronor.

Såsom exempel å icke särskilt angivna förhållanden, som böra

föranleda taxeringsmyndighet att medgiva undantag från bestämmelsen

i 2 § b) punkt 1), må nämnas de fall, att skattskyldig har att utöva

omvårdnad om närstående person och på denna grund icke alls eller

allenast i mindre omfattning kan ägna sig åt särskild förvärvsverksamhet,

att skattskyldig avgått med pension från av honom innehavd tjänst, att

skattskyldig är änka, som vid tiden för mannens frånfälle icke innehaft

särskild anställning, o. s. v.

Avdrag enligt 2 § b) punkt 2) må medgivas utan hinder därav,

att inkomsten är att anse såsom inkomst av förmögenhet. Sådana utgifter

för annans underhåll, som avses i 11 § 2 mom. 4:o) c) bevillningsförordningen,

må icke åberopas såsom grund för avdrag enligt denna

punkt.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,

enligt å densamma meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk

författningssamling.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kunol. Maj:ts proposition Nr 45.

7

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 februari 1922.

Närvarande:

Statsministern ocli ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anför:

Jag anhåller nu att få för Kungl. Maj:t anmäla frågan om vissa

med den 8. k. familjebeskattningen sammanhängande spörsmål samt om

särskilda bestämmelser om avdrag vid 1922 års taxering till bevillning

av inkomst.

Den svenska lagstiftningen om den direkta beskattningen till staten

bygger beträffande bär i riket mantalsskrivna svenska medborgare på

principen om skattebördans fördelning i förhållande till de skattskyldigas

olika skatte förmåga. Enligt 1910 års inkomstskatteförordning i dess ursprungliga

lydelse sökte man vinna detta mål dels genom en progressiv

skatteskala dels genom särskilda skattelindringar för skattskyldiga, vilka

voro bosatta å ort med synnerligen höga levnadskostnader eller hade att

underhålla minderåriga barn. Dessa lindringar fingo dock åtnjutas allenast

av skattskyldiga, vilkas taxerade belopp icke överstego vissa lägre belopp.

Vad särskilt avdraget för barn beträffar, ägde sålunda skattskyldig, vilkens

taxerade belopp icke översteg 6,0()0 kronor, erhålla en nedsättning i det

taxerade beloppet med 100 kronor för varje av honom underhållet barn

under 15 år, dock med den inskränkningen, att för barn, som självt

åtnjutit inkomst, avdraget finge tillgodoujutas blott om och i den mån

barnets inkomst understege 100 kronor. Därjämte fanns en särskild

bestämmelse om rätt till avdrag för lön och underhåll åt hemmavarande

barn, som biträdde i skattskattskyldigs verksamhet. Dessa förmåner fingo

avdragas med fulla värdet, om barnet självt taxerades till ink^mstoch

förmögenhetsskatt, och med 2()0 kronor, om detta ej var förhållandet

men barnet var över 15 år, varemot intet avdrag fick ske, om

1910 års inkomstskatteförordning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 45.

barnet var under 15 år och icke självt taxerades. Denna bestämmelse

innebar, att den skattskyldige kunde i viss utsträckning taxeras för barns

inkomst från den skattskyldiges verksamhet.

Det visade sig emellertid snart, att dessa bestämmelser rörande

skattelindringar icke tillräckligt tillgodosågo de mindre bemedlades intresse

och ej heller voro nog smidigt anpassade efter olika förhållanden

med avseende å levnadskostnadernas höjd och försörjningspliktens omfattning,

vadan en omläggning av desamma ansågs önskvärd. Uppdrag

att verkställa, bland annat, utredning rörande grunderna för en dylik

omläggning lämnades år 1918 åt inom finansdepartementet tillkallade

sakkuuuiga (inkomstskattesakkunniga), vilka år 1919 avgåvo slutligt

utlåtande med förslag till ändrade bestämmelser i förevarande avseende.

Detta förslag låg i huvudsak till grund för det förslag till ändring av

inkomstskatteförordningen, vilket Kungl. Maj:t i proposition (nr 259)

framlade för 1919 års riksdag, och vilket med vissa smärre ändringar

godkändes av riksdagen.

1919 års Enligt 1919 års riksdagsbeslut gälla i förevarande avseende nu
in^m

”skatte- mera följande bestämmelser. Skatten beräknas icke å det taxerade beftirordningen.

loppet utan efter ett beskattningsbart belopp, som bestämmes med hänsyn

till levnadskostnadernas höjd å mantalsskrivningsorten och till antalet

av den skattskyldige underhållna pers mer. Samtliga orter i riket indelas

med avseende å levnadskostnadernas höjd i fem ortsgrupper, och äger

varje skattskyldig åtnjuta ett skattefritt avdrag (ortsavdrag), som för de

olika ortsgrupperna utgör respektive 600, 700, 800, 900 och 1,000 kronor.

Utöver ortsavdraget åtnjutas skattefria avdrag (lamiljeavdrag) med 200

kronor för hustru, för varje hemmavarande eller av den skattskyldige

helt eller delvis underhållet barn, vilket icke uppnått 21 år och icke

skall självt taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, samt för husföreståndarinna,

därest den skattskyldige är ogi t samt har barn, för

vilket avdrag äger rum. För den del av det taxerade beloppet, som

överstiger summan av sålunda medgivna avdrag men icke dubbla summan

därav, erlägges blott halv skatt, i det att denna del av det taxerade

beloppet blott med sitt halva belopp ingår i det beskattningsbara beloppet.

Skattskyldig taxeras för hemmavarande eller av honom helt eller delvis

underhållet barns inkomst och förmögenhet, därest barnet icke uppnått

21 år och icke skall självt taxeras. På grund härav får vid inkomstberäkningen

avdrag ske för lön och underhåll åt hemmavarande barn,

som biträder i skattskyldig verksamhet, endast för det fall att barnet

fyllt 21 år eller skall självt taxeras; i andra fall får avdrag icke ske,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kansli. Maj:ts proposition Nr 45.

och lönen och underhållet till barnet anses då icke såsom någon inkomst

för barnet utan såsom eu del av den skattskyldiges inkomst av verksamheten.

Genom dessa bestämmelser avsågs att träffa den större skattelörmåga,

som ansågs förofinnas hos familjer med barn, vilka hava egen

inkomst, i förhållande till familjer med barn utan egen inkomst.

I 1920 års förslag till kommunalskattelag upptogos likartade bestämmelser

som de vid statsbeskattningen gällande. Vid den föreslagna

kommunala inkomstskatten skulle enligt förslaget skattskyldig i mantalsskrivningskommuneu

åtnjuta hälften av de avdrag (orts-och familjeavdragl,

vartill han vore berättigad vid statsbeskattningen, och skulle av den

taxerade inkomsten den del, som överstege sålunda medgivet avdragmen

icke dubbla summan därav, blott med sitt halva belopp ingå i den

beskattningsbara inkomsten. Vidare skulle skattskyldig taxeras för

hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållet barns inkomst,

därest barnet icke uppnått 21 år och icke skulle självt taxeras till kommunal

inkomstskatt, och fick vid inkomstberäkningen avdrag för lön och underhåll

åt hemmavarande, i den skattskyldiges verksamhet biträdande barn

ske endast om barnet uppnått 21 år eller självt taxerades till kommunal

inkomstskatt.

De sålunda föreslagna bestämmelserna om förvandling av taxerad

inkomst till beskattningsbar inkomst upptogos oförändrade i de av 1920

års riksdag beslutade ändringarna i bevil! ningsförordningen, varemot

bestämmelserna om skattskyldighet för barns inkomst och rätten till

avdrag för lön och underhåll åt hemmavarande, i den skattskyldiges

verksamhet använda barn erhöllo samma lydelse som i inkomstskatteförordningen,

d. v. s. det avgörande blev, huruvida barnet uppnått 21

år eller självt taxerades till inkomst- och förmögenhetsskatt, icke huruvida

barnet taxerades till bevillning.

Under nuvarande dyrtid hava orts- och familjeavdragen icke kunnat

bibehållas vid de för normala tider beräknade beloppen, utan hava de

genom särskilda för ett år i sänder antagna förordningar höjts med 50

procent. Ortsavdragen utgjorde sålunda år 1921 i de olika ortsgrupperna

900, 1,050, 1,200, 1,350 och 1,500 kronor samt familjeavdragen 300

kronor för varje person. Vid bevillningen utgjorde de skattefria avdragen

hälften av de vid statsbeskattningen gällande, dock i förekommande

fall avrundade nedåt till jämna femtiotal kronor.

Redan under förarbetena till 1919 års ändringar i iukomstskatteförordningen

uttalades farhågor, att de föreslagna bestämmelserna om

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 37 hlift. (Nr 45.) 2

Bevillningsturordningen,

Provisorisk

höjning av de

skattefria

avdragen.

Kammarrätten

1919.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Mai:ts proposition Nr in.

föräldrars skattskyldighet för barns inkomst skulle i vissa fall medföra

olägenheter. I det yttrande, som kammarrätten den 31 januari 191''.)

avgav över inkomstskattesakkunnigas förslag, anförde sålunda kammarrätten

:

»1 förslaget liava sakkunniga utvidgat tillämpningen av den utan tvivel

riktiga principen, att familjens samfällda skatteförmåga bör mätas efter dess

samfällda inkomst och förmögenhet. Det måste följaktligen anses principiellt

riktigt, att hemmavarande barns inkomst upptages till beskattning jämväl i det

fall att samma inkomst understiger ortsavdraget.

Enligt förslaget har beskattningen av hemmavarande barns inkomst så anordnats,

att därest barnet är under 21 år och dess inkomst icke överstiger ortsavdraget,

skall fadern eller modern därför taxeras, överstiger inkomsten ortsavdraget,

skall barnet självt taxeras för densamma; har barnet uppnått 21 års ålder och dess

inkomst icke överstiger ortsavdraget, lämnas inkomsten obeskattad. Härvid bortses

nu från den verkan, befintlig förmögenhet kan utöva å det taxerade beloppets storlek.

Emellertid leder den av sakkunniga sålunda föreslagna anordningen, i följd

av systemet med ortsavdragen och beskattningens egenskap att vara progressiv,

till mindre tillfredsställande resultat, i det att, då barnens inkomst taxeras hos

någondera av föräldrarna, dennes skatt kan bliva icke obetydligt högre än de sammanlagda

skattebeloppen, som eljest skolat belöpa å både honom och barnen. Det

kan sålunda inträffa, att. så snart barnet blir myndigt eller dess inkomst ökas så

att det överstiger ortsavdraget, den samfällda skattebördan minskas. Förutom det

principiellt oriktiga däri att ju större familjens skatteförmåga blir, dess lägre blir

dess skattebörda, följer vidare av ifrågavarande anordning, att det redan nu överklagade

missförhållandet, att jordbrukarne bidraga med relativt för låga skatter

till staten, blir än mera skärpt. Säkerligen komma nämligen hemmavarande, i

jordbruket sysselsatta barns i avlöning, kost och andra förmåner bestående inkomst.

med eller utan övervärdering, att upptagas till belopp, som överstiga ortsavdraget,

vilket för landsbygden får antagas i regel bliva 600 kronor. I dessa fall komma

sålunda barnen att självständigt taxeras och ett jämförelsevis ringa skattebelopp

dem påföras, medan fadern eller modern, som äger från sin inkomst avdraga motsvarande

utgifter för barnen, får sin skattebörda i väsentligt högre mån nedsatt.

Och än gynnsammare kan förhållandet ställa sig för familjen, i den mån barnen

uppnå 21 års ålder.

Vidare kan inträffa, att om barns inkomst uppgår till belopp, som överstiger

ortsavdraget inom lägre ortsgrupp men understiger ortsavdraget inom högre ortsgrupp,

det skattebelopp, som gemensamt faller å familjen, blir större, om familjen

är bosatt å den dyrare orten än å den billigare, ehuru förhållandet givetvis borde

vara motsatt.

Dessa erinringar, vilka jämväl framförts av åtskilliga Eders Kungl. Maj:ts

befallningshavande, synas kammarrätten vara av den betydelse, att därest icke

särskilda anordningar kunna åvägabringas, varigenom nu påpekade" oegentligheter

undvikas, de nuvarande bestämmelserna om avdrag för hemmavarande barn som

sysselsättas i skattskyldigs verksamhet, och om beloppet för skattepliktens inträde

synas böra bibehållas. Kammarrätten tillåter sig emellertid fästa uppmärksamheten

å ett av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Uppsala län framställt förslag,

opaginerad Kontrollera mot PDF

K mull. protxmtion Xr 45. 1 I

att hemmavarande eller av skattskyldig underhållet barn i varje tall och oberoende

av dess ålder taxeras särskilt, men att vid taxeringen och skattens beräkning tilliämpas

de i 25 § 1 inom. givna föreskrifterna i fråga om makar, vilka blivit särskilt

taxerade. Genom en sådan anordning, som kammarrätten för sin del vill

förorda, synas de olägenheter, som ovan berörts, kunna undgås.»

1 anledning- av detta kammarrättens yttrande anförde jag vid anmälan

inför Kung]. Maj:t den 21 mars 1919 av det för samma urs

riksdag framlagda förslaget:

J>o/;artcnxe>ttsIt

ef en 1919.

»Det kan icke bestridas, att förslaget kan fä de verkningar, som kammarrätten

påpekat, men kammarrätten synes hava överdrivit farhågorna. Det må därjämte

icke förbises, att nuvarande lagstiftning delvis bär samma verkan som den,

kammarrätten tillskrivit förslaget. Enligt nu gällande regler får ju skattskyldig

avdraga fulla utgiften för lön, underhåll och övriga kostnader för i hans verksamhet

biträdande barn över 15 år, därest barnet självt taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.

och sålunda kan redan nu avlöning till barnet upptagas för högt

i avsikt att minska den sammanlagda skatten, vadan förslaget i denna del icke

innebär någon förändring. Farhågorna för att hemmavarande i jordbruket sysselsatta

barns i avlöning, kost och andra förmåner bestående inkomst skall övervärderas

torde vara överdrivna. Ett sådant barns inkomst torde till övervägande

delen bestå uti delaktighet i de naturaförmåner, den skattskyldige har av sin fastighet.

Dessa naturaförmåner böra naturligen uppskattas efter samma grunder, vare

sig de utgå till den skattskyldige eller till barn, som självt taxeras. Därest naturaförmåner

för ett särskilt taxerat barn upptagas efter högre grund än den, som

den skattskyldige tillämpat vid uppskattningen av naturaförmånerna för sig själv

och de familjemedlemmar, som icke skola själva taxeras, äro taxeringsmyndigheterna

tydligen berättigade att jämväl vid uppskattningen av sistnämnda förmåner

använda den högre grunden. Om ett hemmavarande, i jordbruket sysselsatt barns

inkomster uppskattas så högt, att det självt borde taxeras, skulle detta därför i

många fall leda till en förhöjd uppskattning av jordbrukares förmåner, något som

måste betraktas såsom en fördel, uppvägande nackdelen därav, att inkomsten fördelas

på flera skattskyldiga.

Annorlunda förhåller det sig, när ett hemmavarande barn uppnår myndig

ålder, i det att i sådant fall dess inkomst ofta undgår beskattning. För undvikande

härav skulle erfordras, att skattskyldig alltid taxerades för hemmavarande barns

inkomst oberoende av dess ålder. Man kan härvid icke lämpligen göra skillnad

på, huruvida barnet biträder i den skattskyldiges verksamhet eller icke, utan den

skattskyldige skulle då taxeras för barnets inkomst, oberoende av varifrån denna

härleder sig. Jag liar dock ansett bestämda skäl tala'' mot att så långt utsträcka

fn miljebeskattningen.

Att gränsen för skattskyldighets inträdande gjorts beroende av, bland annat,

ortsavdraget å den ort, där skattskyldig är bosatt, föranleder, såsom i åtskilliga

yttranden erinrats, att den självständiga skattskyldigheten för hemmavarande barn

liksom för andra skattskyldiga å skilda dvrhetsorter inträder vid olika inkomstbelopp.

1 yttrandena synes man förbise, att detta icke behöver innebära någon

skillnad i realiteten, eftersom samma förvärvsförmåga bos barnet torde på en dy
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

Kanal- Maj:ts proposition Nr 45.

1921 Ars

riksdag.

12

rare ort taga sig uttryck i högre penninginkomst. Till förekommande av den påpekade

olägenheten vore vidare man tvungen att antingen stadga, att ortsavdraget

skall vara lika för alla orter i riket, vilket skulle strida mot principen om skattens

anpassande efter skatteförmågan, eller ock föreskriva, att hemmavarande barn icke

finge självt taxeras, därest dess inkomst icke överstege visst, för hela riket lika

belopp, vilket väl då borde sättas lika med högsta ortsavdraget. Det synes dock

vara olämpligt att fastställa olika gränser för skattepliktens inträde, beroende på

huruvida en person vistas hos sina föräldrar eller icke. Att, såsom kammarrätten

förordat, alltid låta den skattskyldige taxeras för hemmavarande barns inkomst,

oberoende av inkomstens storlek, är tydligen föga lämpligt. Ofta kan, i synnerhet

när det är fråga om vuxna söner, vilka ännu icke skaffat sig eget hushåll utan

vistas hos föräldrarna, barnets inkomst uppgå till betydligt belopp, utan att familjefadern

för det gemensamma hushållets räkning får disponera mer än blott eu liten

del därav, som barnet betalar för sitt underhåll. Att i dylika fall låta den skattskyldige

taxeras för barnets inkomst vore tydligen icke riktigt.»

Uti motioner till 11121 års riksdag upptogs pa nvtt irågan om

ba rnbeskattmu gen.

Så hemställde herr Sandler i motion I : 411, att riksdagen måtte

besluta sådan ändring av bevillningsförordningen, att ^skattskyldig icke

taxerades för barns inkomst, därest barnets inkomst med minst 20

kronor överstege det vid inkomstbevillningen gällande ortsavdraget. I

motiveringen till detta förslag anfördes, bland annat:

Den av riksdagen år 1920 beslutade nya bevillningsförordningen hade ur Kung!.

Maj:ts proposition med förslag till kommunalskattelag upptagit såväl dess bestämmelser

om skattefria avdrag ined oförändrade belopp som familjebeskattningsregeln, men med

den ändring, att orden »därest barnen icke själva skola taxeras till kommunal inkomstskatt»

ersatts med »därest barnen icke själva skola taxeras till inkomst- och

förmögenhetsskatt». Angående denna ändring innehölle riksdagens skrivelse i ämnet

icke någon motivering. Genom denna förändring komme familjebeskattningen att få

obilliga, från början icke avsedda verkningar. Endast ett exempel behövde anföras.

Det skattefria ortsavdraget utgjorde är 1921 för Stockholm: vid statsskattetaxeringen

1,500 kronor, vid bevillningstaxeringen enligt de nya bestämmelserna 750

kronor. Såsom förut omnämnda stadgande nu lydde, komme barnets inkomst att

taxeras hos fadern eller modern ända upp till något över 1,500 kronor. (Först vid

1,520 kronors inkomst bleve barnet självt taxerat.) Faderns egen inkomst kunde

sålunda vid taxeringen påläggas t. ex. 1,500 kronor, och åtnjöte han då vid kommunalbeskattningen

ett skattefritt avdrag för barnet av 225 kronor. Av barnets

inkomst bleve alltså ett belopp av 1,270 kronor beskattningsbart. Ilade det i propositionen

föreslagna stadgandet varit gällande, skulle självständig taxering skett

för barnet redan vid en inkomst av 770 kronor och i det anförda fallet hade barnet

fått åtnjuta eget ortsavdrag med 750 kronor. Det beskattningsbara beloppet

hade därmed reducerats till 370 kronor eller 900 kronor lägre. Alldeles enahanda

effekt skulle det ha medfört, om vid bevillningsförordningens omarbetande propositionens

tankegång blivit fullföljd genom att ersätta orden »därest barnen icke själva

skola taxeras till kommunal inkomstskatt» med »därest barnen icke själva skola

opaginerad Kontrollera mot PDF

A''intill. M<ij:ts proposition Nr -lö.

taxeras till inkomstbevinning». Ite praktiska hänsyn, som kunde tala för den antagna

formuleringen, borde icke få föranleda så obilliga verkningar av familjebeskattningen

som bär påvisats. Riksdagen torde näppeligen hava avsett att på detta

sätt för stora grupper skattskyldiga göra skattelindringarna verkningslösa. Tillräckliga

skäl torde i detta fall få anses föreligga för en omedelbar ändring av bevillningsförordningen

att tillämpas redan vid årets taxering.

I anledning- av denna motion beslöt riksdagen förordning- med

särskilda bestämmelser om taxering- av vissa barns inkomst vid 1921

ars taxering- till bevillning- (utfärdad den 11 februari 1921, nr 40),

i vilken förordning stadgades, att skattskyldig icke Unge taxeras för

barns inkomst, därest denna med minst tjugu kronor överstege hälften

av det vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt för vederbörande

ortsgrupp gällande ortsavdrag, samt att i dylikt fall barnet

skulle självt taxeras till inkomstbevillning och skattefritt avdrag för

båda beräknas, såsom vore de var för sig taxerade till inkomst- och

förmögenhetsskatt.

I motionen 1 : 50 anförde herr Björnsson i huvudsak följande:

Trots det att den grundsats, som fått sitt uttryck i familjebeskattningen,

allmänt erkändes vara riktig, hade man redan kunnat konstatera, att den därpå

grundade lagstiftningen vore behäftad med allvarliga brister, vilka helt naturligt

gjort sig mest kännbara i industrisamhällen, där det vore relativt vanligt, att

hemmavarande barn under 21 år åtnjöte av föräldrarnas arbete oberoende inkomst.

Motionären ville i förbigående erinra om de anmärkningar, kammarrätten framställt,

samt dessutom fästa uppmärksamheten på det i pressen diskuterade missförhållandet,

att ett barns inkomst kunde genom för hög deklaration så gott som fullständigt

undandragas från beskattning. Dylika tekniska brister hos lagen sammanhängde

väsentligen med att bestämmelserna om vem som skulle särskilt taxeras, icke vore

tillfredsställande. De bottnade emellertid rent matematiskt i det förhållandet, att

ortsavdragen å ena sidan växlade från ort till ort och å andra sidan vore avsevärt

högre än familjeavdragen. Vid sådant förhållande syntes det icke uteslutet, att

man, utan att rubba det väsentliga i familjebeskattningen, skulle kunna komma

till rätta med åtskilliga av den nuvarande lagstiftningens brister genom att

minska skillnaden mellan orts- och familjeavdrag samt anpassa det senare efter

ortligt prisläge. Från och med år 1921 tillämpades beträffande skattefria avdrag

samma grunder vid beskattning för primärkommunernas behov som vid statsbeskattningen.

Det vore därför tydligt, att brister, som vidlådde den senare, finge ökad

betydelse och gjorde eu revision desto nödvändigare. Vid sidan av ovan berörda

tekniska brister vore emellertid lagen om familjebeskattning behäftad med ett fel

av mera psykologisk art. Det både nämligen i allmänhet, visat sig svårt och ofta

omöjligt för föräldrar att få sina hemmavarande barn att inse, att de borde av sina

inkomster avstå ett större eller mindre belopp till skatter, och ofta överstege det

deras aritmetiska förmåga att räkna ut det belopp, som folie på den ena eller

andra av familjemedlemmarna. Då man visste, huru ogärna barn av sin arbets
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

K mull. Maj:ts proposition Nr 45.

förtjänst lämnade bidrag till hemmets gemensamma utgifter, insåges lätt, att följden

i regel bleve den, att föräldrarna finge betala sina barns skatter, under det att

barnen såge sina fickpengar till nöjen och dylikt ökade med motsvarande belopp.

Detta allvarliga sociala missförhållande syntes kunna icke oväsentligt motverkas

medelst en ganska obetydlig ändring av lagen, nämligen därigenom att det bestämdes,

att särskilda debetsedlar skulle utfärdas för barn med skattpliktig inkomst.

För skattefördeiningen mellan de olika medlemmarna av en familj torde samma

grunder böra tillämpas, som nu gällde för debitering av skatt för gift kvinna med

inkomst utanför mannens förvaltning. Motionären hemställde därför, att riksdagen

måtte dels besluta att, vid statlig eller kommunal beskattning av barns inkomst

tillsammans med föräldrarnas, särskild debetsedel skulle för varje skattskyldigt barn

utfärdas, varvid samma grunder för skattefördeiningen borde tillämpas, som gällde

för äkta makars beskattning, dels ock att i skrivelse till Kung!. Maj:t begära förslag

till sådan ändring av de nuvarande bestämmelserna för familjebeskattningen.

att de missförhållanden, vartill de enligt vunnen erfarenhet visade sig kunna giva

anledning, måtte undanrödjas.

Herr Sköld föreslog i motion 11 : 100, att skattskyldig aldrig skulle

taxeras för barns inkomst men väl liksom före år 1920 för omyndigt

barns förmögenhet, därest barnet icke självt taxerades till inkomst- och

förmögenhetsskatt, att barnavdrag skulle få åtnjutas endast för barn,

som icke uppnått 16 år och icke själva taxerades till inkomst- och förmögenhetsskatt,

samt att, om skattskyldig i sin verksamhet biträddes

av hemmavarande barn, skattskyldig skulle vara berättigad att, utan

någon inskränkning, avdraga lön och underhåll åt dylikt barn, därest

barnet uppnått 16 år eller själft taxerades till inkomst- och förmögenhetsskatt.

I motiveringen för detta förslag anfördes i huvudsak:

De nya beskattningsbestämmelserna hade för statsskattens vidkommande

tillämpats under ett år. De av kammarrätten i dess yttrande påpekade missförhållandena

förefunnes nog och i ganska stor utsträckning, men de vore mindre i

ögonen fallande och hade därför ej blivit så mycket observerade. Däremot både

andra missförhållanden i stället framträtt så mycket kraftigare. Ett sådant vore,

att i vissa fall ett barns inkomst, därför att den vore liten, tvingade upp familjons

beskattningsbara inkomst i en högre progression, under det att ett annat barns inkomst,

emedan den vore större, ej gjorde sä. Sådana fall hade dock icke varit allt

för talrika. Mycket oftare hade däremot ett annat missförhållande varit för handen

— och detta vore, att en mängd människor i ungefär samma ekonomiska ställning

blivit högst olika beskattade. Den som haft lyckan att ha en med några tiotal

kronor högre inkomst, hade fått betala några ören i statsskatt, medan den som

haft en så mycket lägre inkomst fått en flerdubbelt högre skatt. Detta hade mycket

ofta förekommit till och med i samma familj. Hur otrevliga verkningarna kunde

bliva, visade följande exempel: I en familj å billigaste ort funnes tre barn — Å med

500 kronors inkomst, B med 900 — för dessa båda taxerades fadern — men C,

som själv taxerades, med 950. Fadern och modern hade sammanlagt 2,600 kronors

taxerad inkomst. Under förutsättning av 175 procent av gruudtalet finge A

opaginerad Kontrollera mot PDF

Klippt. Ma.j.l.s proposition ,\ r t i.

1.'')

* kronor -jo öre i statsskatt, 15 15 kronor 39 öre, men C ondast 1 krona 5 öre.

Om ett motsvarande exempel tagits från dyraste ort, skulle resultatet blivit ännu

mera förvånande. Från och med 1921 års taxering komme enahanda bestämmelser

att gälla för den kommunala beskattningen. Detta medförde visserligen icke, att

ovan påtalade orättvisor växte relativt, men de komme i värjo fall att växa absolut.

med påföljd att de bleve ännu mera i ögonen fallande. I detta sammanhang

borde kanske dessutom anmärkas, att små barninkomster i vissa fall komme att

bringa familjen kommunal progressivskatt, vilket de större icke gjorde. Ingen torde

bestrida, att den tanke, som framfördes av de sakkunniga och som accepterades av

Kung!. Maj:t och riksdagen, vore principiellt riktig och ur den synpunkten oantastlig.

Hade man ett beskattningssystem, som syftade till att utmäta skattebördan

efter förmågan, då måste man givetvis också drabba denna förmåga, varhelst

den vore till finnandes. Men vad som brustit vore det tekniska utformandet.

Sådana bestämmelserna nu vore avfattade, måste man anse dem som omöjliga. De

betraktades av folket med ovilja, de skapade obestridliga och i ögonen fallande

orättvisor, de provocerade fram falska deklarationer. Orsaken till att barnbeskattningen

verkade orättvist läge måhända inte däri, att problemet skulle vara olösligt,

det vill säga att man icke skulle kunna utforma en i anslutning till förmågeprincipen

rättvis barnbeskattning. Snarare torde man ha att söka det ondas rot i

förhållandet mellan ortsavdrag och familjeavdrag. Och därför skulle möjligen en

rättelse kunna ske genom en i förhållande till barninkomstens storlek glidande

familjeavdragsskala. Men en sådan anordning torde likväl icke kunna tillrådas.

Den förutsatte nämligen en ännu större inveckling av vårt redan ganska invecklade

avdragssystem — en inveckling, som säkerligen skulle bereda våra taxeringsmyndigheter

oöverstigliga svårigheter. Redan de nuvarande avdragsbestämmelserna

hade nämligen visat sig vara en besvärlig stötesten. 1920 års taxeringslängder

både formligen vimlat av felräkningar — till största delen beträffande avdragen

och inte minst statsskatten vdragen. För att komma ur de missförhållanden, som

gällande barnbeskattning innebure, syntes endast tvänne vägar vara möjliga. Den

ena skulle då vara den av kammarrätten i dess yttrande anvisade, nämligen att

alltid låta fadern taxeras för hemmavarande eller underhållna barns inkomst oberoende

av barnens ålder eller inkomstens storlek och med iakttagande av samma

regler, som gällde för det fall att hustru självständigt skulle taxeras för inkomst,

men eu sådan lösning av barnbeskattningens problem torde vara bemängt med sådana

olägenheter och orättvisor, att den måste lämnas ur räkningen.

Den andra utvägen vore att endast i det fall, då barns inkomst överstege

ortsavdraget, det vill säga då barnet själv skulle taxeras, den borde komma i fråga

till beskattning. Det vore sant, att denna utväg ur principiella synpunkter bjöde

emot. Här hade man tydligen ett fall, där man stode inför en i sig själv rättvis och

förnuftig teori, vars omsättande i praktiken ingalunda vore omöjligt men dock så

svårt, att det skulle kräva en ganska invecklad teknik, vilken i sin tur — mycket

på grund av brist på lämpliga personer inom taxeringsväsenaet — hotade att bli

mera till skada för rättvisan än till gagn. Hellre än att låta de förefintliga orättvisorna

bestå och hellre än att genom ett nytt och invecklat avdragssystem riskera

hela vårt taxeringsväsen, syntes det, att man finge låta barns inkomst bli obeskattad,

där icke barnet självt skulle taxeras. Närmast skulle då ligga till hands att gå

tillbaka till vad som före 1919 års riksdagsbeslut varit gällande. Men det vore att

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

KungI. Maj.ts proposition AV 45.

Uppdrag ål

inkomstskatt csakkunniga.

märka, att detta beslut ej omfattade hela barnbeskattningen, utan endast den delr

som berörde hemmavarande eller eljest underhållna barn, vilkas inkomst förvärvades

utom hemmet. Redan förut fick nämligen fadern faktiskt genom avdragsbestämmelsema

i inkomst- och förmögenhetsskatteförordningens 9 § skatta för den inkomst

barn åtnjöte ur faderns verksamhet, varför denne senare i gengäld tillerkändes

ett avdrag av högst 200 kronor. Förut påtalade verkningar av den gällande

barnbeskattningen förefunnes givetvis i ungefär samma utsträckning beträttände

senast omnämnda avdragsbestämmelser. Därför fordrade konsekvensen, att man vid

en reform av barnbeskattningen toge steget fullt ut. Några svårare följder av

att låta samma regler gälla för barns beskattning som för andra skattskyldiga

torde ej vara att frukta. Visserligen skulle kunna urgeras, att ett sådant förfaringssätt

kunde ge upphov till försök att genom en uppdelning på barnen av

faderns inkomst undandraga sig en del av beskattningen. Men få torde de fall

vara, där ett hemmavarande barn över 16 år icke av taxeringsmyndigheterna skulle

kunna tillräknas en så stor inkomst, att det åtminstone bleve kommunalt skattskyldigt.

Och beträffande möjligheten för en fader att undandraga sig skatt genom

uppdelning av inkomsten på barn, så att barnen bleve skattskyldiga för en del

därav, varigenom på grund av eventuell lägre progression och ortsavdragens storlek

den samlade skattesumman understege vad fadern skulle hava ensam betalat, så

förelåge samma möjligheter med nuvarande lagstiftning.

I anledning av nn omförmälda motioner av herrar Björnsson och

.Sköld anhöll riksdagen i skrivelse den 20 april 1921 (nr 133), att

Kungl. Maj:t villo föranstalta om skyndsam utredning, i syfte att de i

motionerna påpekade missförhållandena beträffande taxeringen av omyndiga

barns inkomst och förmögenhet hos fadern eller modern (den så

kallade familjebeskattningen) måtte förebyggas, samt för riksdagen framlägga

det förslag, som kunde av utredningen föranledas.

Vid anmälan den 29 juni 1921 inför Kungl. Magt av, bl. a., denna

riksdagens skrivelse anförde dåvarande chefen för finansdepartementet,

statsrådet Beskow i huvudsak följande:

De missförhållanden, om vilka här vore fråga, och beträffande vilkas

innebörd det torde vara tillfyllest att hänvisa till de inom riksdagen väckta

motionerna, torde visserligen i huvudsak hava förutsetts redan när förslag angående

den så kallade familjebeskattningen på sin tid av Kungl. Maj:t förelädes riksdagen.

Vid den praktiska tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse torde det emellertid

visat sig, att olägenheterna av berörda förhållanden varit av större betydelse, än

man på förhand torde hava väntat. Afan hade redan tidigare inom finansdepartementet

haft sin uppmärksamhet riktad på detta spörsmål, och departementschefen

delade riksdagens uppfattning, att en revision av gällande bestämmelser om taxering

av omyndiga barns inkomst och förmögenhet vore av behovet påkallad. Det

syntes därvid böra läggas vikt vid. att de förbättringar, som i vissa avseenden

kunde vinnas, icke ernåddes på bekostnad av den enkelhet, som vore en nödvändig

förutsättning för att bestämmelserna över huvud taget skulle kunna tillämpas av

taxeringsmyndigheterna. I detta sammanhang syntes man lämpligen böra hava upp
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj:ts proposition Nr 45.

17

märksambeten riktad på frågan om äkta makars beskattning. Enligt departementschefens

mening borde man nämligen alltjämt icke lämna ur sikte det gamla önskemålet,

att skattelagstiftningen gjordes sådan, att densamma icke verkade ogynnsamt

i avseende på äktenskapsfrekvensen. Någon verkligt rationell lösning av frågan

hade hittills icke vunnits. Departementschefen hemställde, bl. a., att Kungl. Maj:t måtte

bemyndiga honom att dels åt två av de porsoner, som jämlikt Kungl. Maj:ts tidigare

givna bemyndigande tillkallats för att inom iinansdepartementet biträda vid revision avlagstiftningen

rörande den direkta beskattningen till staten, uppdraga att i sin egenskap

av sådana sakkunniga biträda med att verkställa särskild skyndsam utredning

och avgiva förslag angående förut omförmälda frågor, dels ock tillkalla ytterligare

en sakkunnig för att jämte berörda båda sakkunniga biträda med verkställande

av utredning och avgivande av förslag beträffande frågan om taxering av omyndiga

barns inkomst och förnödenhet samt äkta makars beskattning. Departementschefen

avsåge givetvis icke härmed, att övriga två inkomstskattesakkunnige skulle vara

förhindrade att, därest så funnes lämpligt, deltaga i överläggningarna angående

dessa spörsmål.

Denna hemställan bifölls av Kungl. Magt, och uppdrog departementschefen

åt landskamreraren Otto V. Landén och assessorn i Göta

hovrätt, Harald Waller att i egenskap av inkomstskattesakkunniga biträda

med verkställande av berörda utredning, varjämte departementschefen

tillkallade ledamoten av riksdagens andra kammare, filosofie kandidaten

Per Edvin Sköld att jämväl biträda vid utredningen.

De sålunda tillkallade sakkunniga jämte professorn Knut Wicksell,

vilken jämlikt det av departementschefen i hans anförande lämnade medgivande

deltagit i de sakkunnigas överläggningax’, hava den 28 nästlidne

januari 1922 avgivit utlåtande. Vid detta utlåtande hava fogats

alternativa förslag till lösning av frågan om barnbeskattningen och

därmed sammanhängande spörsmål.

I det ena av dessa förslag (alternativ 1), vars antagande i första hand

tillstyrkts av de sakkunnigas majoritet, under det att herr Sköld icke ansett

sig kunna tillstyrka detsamma, föreslås följande bestämmelser. Skattskyldig

skall liksom nu åtnjuta familjeavdrag för hemmavai-ande eller

av honom helt eller delvis underhållet barn, vilket icke uppnått 21 år

och icke självt skall taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, och

skall skattskyldig likaledes taxeras för dylikt barns inkomst och förmögenhet,

men skall, i olikhet med vad nu gäller, barnets inkomst

vid taxering hos den skattskyldige upptagas endast till sitt halva belopp.

År barnet berättigat till s. k. allmänna avdrag, skola dessa avdrag

göras, innan barnots inkomst halveras för att sammanläggas med den

skattskyldiges inkomst. De sakkunniga hava ansett detta förslag komma

att i så väsentlig mån reducera de påtalade olägenheterna av föräldrars

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 81 höft. (Nr 45.) 3

Inkomst
skattesak
kunniga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

18 .

Kungl. Maj:ts proposition Nr 45.

Departements
chefen.

skattskyldighet för barns inkomst, att efter dess antagande binder icke

skulle föreligga för bibehållande av den s. k. barnbeskattningen i dess

nuvarande utsträckning.

Det andra av förslagen (alternativ II) innebär däremot ett fullständigt

upphävande av barnbeskattningen. Enligt detta förslag skall

skattskyldig aldrig taxeras för barns inkomst, men väl, i likhet med vad

som gällde före 1919 års författningsändringar, för hemmavarande omvndigt

barns förmögenhet. Vidare skall skattskyldig äya rätt att vid inkomstberäkningen

göra avdrag för lön och underhåll åt hemmavarande, i

den skattskyldiges verksamhet använda barn, därest barnen uppnått

16 år eller själva skola taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Skattskyldig ä^er åtnjuta familjeavdrag för hemmavaraude eller av

honom helt eller delvis underhållet barn, vilket icke uppnått 16 år och

icke nästföregående år haft en behållen inkomst av minst 300 kronor.

Över de sakkunnigas utlåtande har yttrande infordrats från kammarrätten,

men har yttrandet ännu icke inkommit, och kan fördenskull

förslag till ändrade bestämmelser för ett mera definitivt ordnande av de i

utlåtandet berörda frågor ännu icke framläggas. Jag har för avsikt att, vad

an«år följande års taxering, så snart ske kan anmäla ärendet. Därest

förändrade besiämmelser rörande barnbeskattningen skola kunna vinna

tillämpning redan vid årets taxering, måste emellertid snarast beslut om

dylika ändrade bestämmelser fattas och förordning om bestämmelserna

utfärdas, och jag har därför ansett mig böra redan nu, utan att avvakta

kammarrättens utlåtande, anmäla förslag till bestämmelser i ämnet att

gälla vid årets taxering. Detta synes mig desto hellre kunna gå för sig,

som i varje fall intetdera av de sakkunnigas båda alternativ torde

kunna tillämpas vid årets taxering.

De sakkunnigas båda förslag förutsätta, att de skattskyldigas deklarationer

skett i enlighet med de föreslagna nya bestämmelserna.

För att detta skulle låta sig göra, skulle emellertid erfordras, icke blott

att de nya bestämmelserna vore utfärdade och allmänt spridda före den

1 mars — då ju deklarationerna i regel skola vara avgivna — utan jämväl

att före samma tidpunkt nya deklarutionsformulär och anvisningar därtill

i överensstämmelse med de nya bestämmelserna skulle hinna tryckas

och distribueras. Detta är givetvis uteslutet. Ville man vid årets taxering

tillämpa någotdera av de sakkunnigas alternativa förslag, måste

därför en dylik tillämpning ske på grundval av deklarationer, avgivna

i överensstämmelse med nu gällande formulär. Detta låter sig dock

icke göra.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 45.

19

1 nuvarande deklarationsformulär skall den skattskyldige bland

sina egna inkomster upptaga barneijs inkomster, utan att specifikation

förutsattes behöva sko beträffande annat än barnens inkomster av arbetsanBtällning

eller tjänst, och behöver den skattskyldige icke göra skillnad

på sina egna och barnens allmänna avdrag, därest icke för något barn

de allmänna avdragen skulle överstiga dess inkomst. Enligt de sakkunnigas

alternativ I skall ett barns inkomst åter upptagas blott med hälften

av det belopp, som återstår, sedan barnets allmänna avdrag skett, och

en tillämpning av detta alternativ skulle alltså innebära, att taxeringsnämnden

finge frångå deklarationen för att kunna fastställa den taxerade

inkomsten. Detta kunde enklast ske genom att från den i deklarationen

upptagna »återstående inkomsten» avdraga hälften av det belopp,

som av barnets inkomst återstår, sedan därifrån frånräknats barnets

allmänna avdrag. En dylik operation är ju i och för sig jämförelsevis

enkel men skulle dock redan den medföra ökat arbete för taxeringsnämnden,

även om alla för densamma nödvändiga uppgifter kunde erhållas

ur deklarationen. Så är emellertid långt ifrån alltid förhållandet.

Såsom redan påpekats, torde i regel i deklarationerna saknas uppgift

om att annan inkomst än inkomst av arbetsanställning eller tjänst tillkommer

ett visst barn, och likaledes saknas uppgift om vad av allmänna

avdrag belöper på de olika barnen. Eu omräkning av den deklarerade

inkomsten skulle därför förutsätta, att taxeringsnämnden skulle

från de skattskyldiga infordra upplysningar i angivna avseenden. Att

på detta sätt öka taxeringsnämndernas arbete kan jag dock icke tillråda.

Aven i fråga om alternativ II föreligga samma svårigheter som

i fråga om alternativ I, i det att för dess tillämpning erfordras en omräkning

av den deklarerade inkomsten och införskaffande av därför erforderliga

uppgifter i till och med ännu större utsträckning än vid tilliämpning

av alternativ I. Enligt alternativ II skall nämligen skattskyldig

få göra avdrag för lön och underhåll åt hemmavarande barn, som biträder

i skattskyldigs verksamhet, därest barnet fyllt 16 år eller självt skall

taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt. Med nuvarande bestämmelser

får dylikt avdrag äga rum blott för det fall, att barnet fyllt 21

år eller självt skall taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt. De i

år avlämnade deklarationerna komma därför att sakna varje uppgift om

lön och underhäll åt hemmavarande, icke självständigt taxerade barn

mellan 16 och 21 år. En tillämpning av detta alternativ skulle alltså

förutsätta införskaffande av upplysningar jämväl i dessa avseenden.

Ingendera utav de av de sakkunniga föreslagna lösningarna kan

därför läggas till grund för en lagstiftning rörande bestämmelser för

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 45.

Provisorisk

förhöjning av

de skattefria

avdragen.

barnbeskattningen att gälla vid årets taxering, utan frågan måste för

innevarande år lösas på annat sätt. Enligt min åsikt tala alla skäl för

en lösning i huvudsaklig överensstämmelse med vad vid fjolårets taxering

gällde enligt den förut omnämnda förordningen den 11 februari 1921

med särskilda bestämmelser om taxering av vissa barns inkomst vid

1921 års taxering till bevillning, så att föräldrar befrias från skattskyldighet

för barns inkomst, därest denna med minst 20 kronor överstigit

det vid bevillningstaxeringen gällande avdraget för ensamförsörjare.

Härigenom komma bestämmelserna om taxeringen till inkomst- och

förmögenhetsskatt att lämnas orubbade, och taxeringsnämnderna få för bevillningstaxeringen

tillämpa regler, med vilka de äro förtrogna sedan

föregående år, något som måste anses underlätta deras arbete. Emellertid

torde fjolårets bestämmelser icke böra oförändrade upptagas utan undergå

en viss omarbetning huvudsakligen för att ernå större klarhet och teknisk

förenkling.

Innan jag övergår till detta spörsmål, torde det tillåtas mig att

beröra frågan om en provisorisk förhöjning av de vid bevillningstaxeringen

medgivna skattefria avdrag.

I proposition till 1920 års riksdag (nr 234) föreslog Kungl. Maj:t,

att i anslutning till det då framlagda förslaget till kommunalskattelag

måtte beslutas om eu provisorisk förhöjning av femtio procent å de i fråga

om den s. k. kommunala inkomstskatten föreslagna skattefria avdragen.

Dessa avdrag voro utformade efter samma grunder, som riksdagen, på

sätt förut antt^tts, antog i fråga om bevillningen. Vid anmälan av

frågan om berörda proposition framhöll jag, att de till stöd för en

provisorisk skattelindring vid statsbeskattningen anförda skäl syntes äga

motsvarande giltighet även i avseende å kommunalbeskattningen, ehuru

vid medgivandet av avdrag av sistberörda slag varsamhet måste iakttagas.

I överensstämmelse med grunderna för denna proposition antog

riksdagen ett förslag till förordning med särskilda bestämmelser om

avdrag vid 1921 års taxering till bevillning av inkomst, innebärande i

stort sett femtio procents förhöjning av de normala avdragen. Förordning

i ämnet utfärdades den 19 november 1920 (nr 783).

1 det anförande, varmed t. f. chefen för finansdepartementet den

25 februari 1921 i statsrådet anmälde frågan om proposition med förslagtill

förordning med särskilda bestämmelser om avdrag vid 1922 års

taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt (proposition nr 180), Jjerördes

även frågan om förhöjning av de skattefria avdragen vid 1922 års bevillningstaxering.

Efter att hava dels påmint om den nedgång i den allmänna

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:in proposition Nr 45.

21

prisnivån, som börjat inträda, dels berört innebörden av de för år 1921

i fråga om skattefria avdrag gällande bestämmelser yttrade t. f. departementschefen,

bland annat:

»Givetvis framställer sig frågan, huruvida ej motsvarande bestämmelser böra

införas även med avseende å 1922 års taxering. Det är emellertid uppenbart, att

medgivandet av avdrag tarvar större försiktighet med avseende å kommunalbeskattningen

än beträffande statsbeskattningen, synnerligast med hänsyn till kommuner

med företrädesvis små inkomsttagare och utan värdefullare fastigheter, då ju i

dessa kommuner en utsträckt avdragsrätt kan föranleda skattebördans huvudsakliga

överflyttande på ett fåtal inkomsttagare. För närvarande är det omöjligt att bedöma,

huru den nu medgivna avdragsrätten kan komma att verka vid innevarande

års taxering. Såsom jag förut antytt, kan man ej heller nu förutse, huru stark

nedgång i prisnivån kan komma att äga rum under innevarande år. Båda dessa

faktorer kunna emellertid vara kända vid den tidpunkt, då 1922 års riksdag samlas.

Därest beslut rörande den ifrågavarande avdragsrätten fattas vid riksdagens början,

är detta också tids nog för att beslutet skall kunna lända till efterrättelse vid 1922

års taxering. Jag erinrar här om att ett liknande förfaringssätt tidigare vid ett

flertal riksdagar tillämpats i fråga om såväl taxeringen till bevillning för inkomst

som taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt. Av nu angivna grunder finner

jag det rådligast, att avgörandet av frågan om förhöjning av de skattefria avdragen

beträffande bevillningstaxeringen år 1922 uppskjutes till samma års riksdag.»

Den 16 november 1921 anmodade jag statistiska centralbyrån att

inkomma med utredning, grundad på för centralbyrån tillgängligt material,

angående verkan av den genom förordningen den 19 november 1920

stadgade provisoriska förhöjningen av de skattefria avdragen vid 1921

års taxering till inkomstbevillning. Den 13 december 1921 inkom

statistiska centralbyrån med den begärda utredningen, innefattande jämteskrivelse

ett antal tabeller med siffror för år 1921 från femton län. I

sin skrivelse meddelar centralbyrån, att tabellerna icke torde vara fullt

exakta. Härtill komme, yttrar centralbyrån, att taxeringsutdragen endast

utvisade verkningarna av orts- och familjeavdragen i deras helhet. I

fråga om den provisoriska avdragsförhöjningen vore centralbyrån icke

i stånd att lämna annan upplysning, än att densamma representerade

högst en tredjedel av de totala avdragsbeloppen.

De från statistiska centralbyrån erhållna uppgifterna hava slutligen

ytterligare bearbetats inom finansdepartementet. Av den nu föreliggande

statistiska utredningen torde såsom bilagor till dagens statsrådsprotokoll

få fo^as dels eu inom statistiska centralbyrån upprättad tabell angående

»förhållandet mellan för bevillning taxerad och beskattningsbar inkomst

å länens landsbygd åren 1920 och 1921», dels en inom finansdepartementet

utarbetad tabell angående »beräknad fastighets- och inkomstbevillning

å landsbygden åren 1920 och 1921» (bil. 1 och 2).

s. 22 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 45.

Storleken av de i förordningen om inkomst- ock förmögenhetsskatt

stadgade skattefria orts- och familjeavdragen är beräknad efter den

i juli månad 1914 rådande prisnivån, dock med i genomsnitt ungefär

20 procents förhöjning. De i fråga om bevillningstaxeringen normalt

gällande avdragen äro bestämda till i allmänhet hälften av inkomstskatteavdragen

och torde få anses hänföra sig till samma prisnivå som dessa.

Den nedgång i den allmänna prisnivån, som tagit sin början under

år 1920, har därefter stadigt fortsatt. Medan prisnivån vid kvartalsskiftet

september—oktober 1920 enligt socialstyrelsens beräkningar utgjorde

281 procent av 1914 års nivå, hava motsvarande siffror vid de

följande kvartalsskiftena utgjort respektive 271, 249, 236, 231 och 216,

sistnämnda siffra alltså vid årsskiftet 1921—1922. Då 1922 års taxering

avser 1921 års inkomster, borde följdriktigt de skattefria avdragen vid

denna taxering beräknas med hänsyn till medelprisnivån under år 1921.

En förhöjning av de normala skattefria avdragen med 50 procent kan

givetvis icke ansus motsvara en så hög prisnivå som denna.

Den upprättade statistiken visar emellertid, att försiktighet vid

medgivande av skattefria avdrag vid bevillningstaxeringen är av nöden.

Avdragen medtaga nämligen för år 1921 i de undersökta länen eu

ganska avsevärd del av den till inkomstbevillning taxerade inkomsten,

i medeltal för läneu från 32.8 till 46 procent. I åtskilliga enskilda

kommuner ställa sig givetvis siffrorna ändå ogynnsammare. I ej så få

kommuner utgöra sålunda avdragen mer än 60 procent och den beskattningsbara

inkomsten är alltså mindre än 40 procent av den taxerade

inkomsten. Det får emellertid icke förbises, att motsvarande .förhållande.

om ock i mindre mån, varit rådande även vid 1920 års taxering, samt

att kommunernas beskattningsföremål utgöras ej endast av den till inkomstbevillning

beskattningsbara inkomsten utan även av den efter fastigheternas

taxeringsvärden beräknade inkomsten. Denna inkomst kommer

innevarande år att bestämmas efter de vid pågående fastighetstaxeringfastställda

fastighetsvärdena, vilka väl i allmänhet ej torde komma att

bliva lägre än de förut gällande. Den av mig åberopade tabellen, bilaga

2, utgår givetvis från de äldre taxeringsvärdena. Med dessa

taxeringsvärden skulle, såsom sagda tabell visar — under antagande att

det kommunala skattebehovet vore oförändrat och att kommunal progressivskatt

ej utginge — trots de höga avdragen en genomsnittligsänkning

av utdebiteringsprocenten hava inträtt. Av intresse är uppenbarligen

den omständigheten, att denna sänkning är minst i de kommuner,

där den till bevillning beskattningsbara inkomsten utgör mera

än 50 procent av den taxerade inkomsten, vilket i sin mån antyder,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 45.

att avdragens höjd faktiskt icke är av så stor betydelse för utdebiteringsprocenten,

som man måhända kunde vänta.

Den statistiska utredningen giver i det hela ett sådant resultat,

att jag för min del anser, att en något mindre ökning av de skattefria avdragen

än den år 1921 gällande 50-procentsförhöjningen kunde ifrågasättas

för bevillnings taxer ingen innevarande år. Att vid denna taxering röra sig

med en annan siffra för ökningen än 50 procent skulle emellertid för

taxeringsmyndigheterna vålla en avsevärd ökning i deras arbetsbörda.

Under år 1921 har i allmänhet uträkningen av de skattefria avdragen

vid bevillningstaxeringen varit en jämförelsevis enkel procedur, som ofta

kunnat företagas utan anlitande av tabeller. En mindre enkel relation

mellan stats- och kommunalskatteavdragen skulle uppenbarligen härvidlag

innebära ett i hög grad försvårande moment. I fråga om statsskatteavdragen,

som fastställts av föregående års riksdag, låter det sig

icke göra att nu företaga någon sänkning. På den grund anser jag

mig icke kunna tillråda en ökning av de normala avdragen med ett

mindre procenttal än 50.

En viss provisorisk förhöjning av kommunalskatteavdragen erfordras

enligt min mening även för år 1922. De ekonomiska förhållandena

bland de lägre inkomsttagarna äro för närvarande icke sådana, att

den ökning av skatterna, som ett borttagande av hela den provisoriska

förhöjningen av de skattefria avdragen skulle medföra, torde kunna

ifrågasättas.

Under sådana förhållanden finner jag mig böra förorda ett bibehållande

av de skattefria avdragen vid den höjd, som gällt vid 1921

års taxering.

Därest de skattefria avdragen bestämmas till hälften av de vid inkomstoch

förmögenhetsskatten gällande, måste i likhet med vad som skedde

år 1921 stadgas, att avdragen skola i förekommande fall avrundas till

närmast lägre femtiotal kronor. Enligt den förut omnämnda förordringen

den 11 februari 1921 skulle barn självt taxeras till bevillning

först om dess inkomst med 20 kronor överstigit hälften av det vid inkomst-

och förmögenhetsskatten gällande ortsavdraget, och skulle enligt

ordalydelsen sålunda t. ex. i ortsgrupp IV ett barn självt taxerats först

när dess inkomst utgjort 695 kronor, ehuru avdraget vid bevillningstaxeringen

utgjorde 650 kronor och barnet alltså kunde påföras bevillning

redan vid en inkomst av 670 kronor. Vidare lärer tvekan ha

yppat sig, huruvida enligt nämnda förordning ett barn skulle påföras

bevillning, därest dess inkomst med 20 kronor överstigit hälften av

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 45.

det vid statsskatten medgivna ortsavdraget men icke överstigit 600

kronnr, d. v. s. den enligt 12 § 2 mom. bevillningsförordningen fastställda

gränsen för skattepliktens inträdande. För att förekomma all

tveksamhet i dessa avseenden synes det lämpligast att i förevarande

provisoriska förordning inrycka fullt fristående bestämmelser om storleken

av de skattefria avdragen och om den inkomst, som i de olika

ortsgrupperna medför ett, barns självständiga taxering. På grund av de

vid bevillningstaxeringen medgivna avdragen med 6 procent, respektive

5 procent av taxeringsvärdet å fastighet kan det inträffa, att ett barn

har en enligt bevillningsförordningens föreskrifter beräknad inkomst

under den sålunda angivna inkomstgränsen, ehuru barnet självt taxeras

till inkomst- och förmögenhetsskatt. 1 dylikt fall synas föräldrarna icke

lämpligen böra taxeras till bevillning för barnets inkomst, och torde

föreskrift härom böra inryckas i förordningen.

Jämväl i annat avseende torde en ändring böra ske i förhållande

till tidigare gällande bestämmelser. De skäl, som föranlett bestämmelserna

om faders skattskyldighet för barns inkomst, torde sakna betydelse

för andra kommuner än mantalsskrivningskommunen. Har barnet inkomst

i annan kommun, får skattefritt avdrag där icke åtnjutas, varför

den beskattningsbara inkomsten i kommunen sammanfaller med

den taxerade inkomsten. Därtill kommer, att blott taxeringsuämnden i

mantalsskrivningsorten äger kännedom om barnets sammanlagda inkomst

och sålunda kan avgöra, huruvida denna är så stor, att barnet skall

självt taxeras. Taxeringsnämnden i annan kommun har endast kännedom

om inkomsten i den kommunen och erhåller i den därstädes avlämnade

uppgiften till ledning vid taxeringen inga upplysningar om

inkomsterna i andra kommuner eller om barnets enligt inkomstskatteförordningen

taxerade belopp. Goda skäl synas fördenskull tala för att

ett omyndigt barn skall självt taxeras och påföras bevillning för inkomst

i annan kommun än mantalsskrivningskommunen, även om till äventyrs

icke barnet utan fadern skall taxeras till inkomstskatt för samma barnets

inkomst.

Jag vill slutligen betona, att vad jag nu föreslagit icke kommer

att medföra en ökning i taxeringsmyndigheternas arbete utan tvärtom

en lättnad, i det taxeringsmyndigheterna erhålla klarhet i sådana punkter,

där de hittills hyst tvekan.

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst inom finansdepartementet

utarbetat förslag till förordning med särskilda bestämmelser

om avdrag m. m. vid 1922 års taxering till bevillning, hemställer de
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 45.

25

partemen tschefen, att Kungl. Maj:t. måtte i proposition föreslå riksdagen

att antaga samma förslag.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen bifalla och

förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga litt. . . .

vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

B. E. Brimberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt,. 37 käft. (Nr 45.)

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

KungI. Maj:ts proposition Nr 45.

Bil. 1.

Förhållandet mellan för bevillning- taxerad och beskattningsbar inkomst å länens landsbygd

åren 1920 och 1921.

L ii n

År 19 2 0

—

År 19

2 1

Taxerad

inkomst

Beskatt-

ningsbar

inkomst

; Skillnad

Taxerad

inkomst

Beskatt-

ningsbar

inkomst

Skillnad

Kronor

T 0/

1 /o

av tax.

ink.

I %

Kronor av tax

ink.

Stockholms .........

235,294,770

211,281,519

i 24,013,251

10.2

Uppsala...............

61,968,606

50,143,385

11,825,221

19.1

87,238,417 i

54,169,710

33,068,707 37.9

Södermanlands ...

77,899,021

59,487,439

i 18,411,582

23.6

106,739,263j

63,991,150!

42,748,1131 40. o

Östergötlands ......

116,937,279

93,294,811

: 23,642,468

20.2

147,481,339

92,164,179

55.317,160! 37.6

Jönköpings .........

67,211,557

53,104,882

14,106,675

21.o

- 1

—

_ ! _

Kronobergs .........

66,159,326

53,401,356

12,757,970

19.8

99,426,736!

•10,728,672

38,698,063} 38.»

Kalmar ...............

70,127,862

53,825,976

16,301,886

23.2

111,368,515|

67,666,761

43,701,754! 39.2

Gottlands............

13,210,608

9,126,464

4,084,144

30.9

19,059,042j

10,729,915

8,329,127! 43.7

Blekinge ............

36,870,684

27,123,588

9,747,096

26.4

49,945,815|

26,973,815

22,972,000'' 46.«

Kristianstads ......

102,715,487

79,446,121

23,269,366

22.7

137,043,5821

82,036,305

55,007,277! 40. i

Malmöhus............

168,081,758

137,677,116

30,404,642

18.1

221,867,446

145,610,722

76,256,7241 34.4

Hallands ...........

37,152,184

27,201.294

9,950,890

26.s

56,982,857!

31,658,248

25,324.609 44.4

Göteborgs o. Bohus

128,848,855

110,582,798

18,266,057

14.2

—

_

Älvsborgs ............

112,791,302

92,882,570

19,908,732

17.7

151,550,309

95.394,210! 56,156.099 37. i

Skaraborgs .........

67,607,231

50,887.944

16,719.287

24.7

—

*_

Värmlands .......

125,531,988

105,654,290

19,877,698

15.8

179,786,190

120,833,295

58,952,895 32. t.

Örebro ..............

128,924,094

108,714,344

20,209,750

15.7

163,892,930!

105,293,730

58,599,200! 35. a

Västmanlands ......

79,717,285

65,478,571

14,238,714

17.9

—

_

_ _.

Kopparbergs........

160,584,802

142,771,889

17,812,963

11.1

—

_

_ _

Gävleborgs .........

145,766,981

124,442,866

21,324,115

14.0

- i

_

_ _

Västemorrlands

149,947,180

129,708,575

20,238,605

13.6

208,868,424

137,301,1201

71,567,304! 34.s

53.265,618

43,284,549

! 9,981,069

18 7

91 147 815''l

80 148 790

81 004 OQr. 84 n

Västerbottens ......

72,426,447

58,152,185

14,274,262

19.7

Norrbottens .........

100,415,941

89,655,671

! 10,760,270

10.7

— v 1

—

— i —

Rikets landsbygd

2,379,456,866

1,977,330,153

1402,126,713

16.9

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kunffl. Muj:ts proposition Nr 4~>.

27

Bil. 2.

Berökuad fastighets- och inkomsthevillniug a landsbygden åren 1920 och 1921. '')

1

Fastighets-

bevillning

Inkomstbevillning

—-----

Fastighets- och inkomstbevillning

Kom-

Taxerat

Taxerad

Därav beskattnings-

Taxerat

Därav beskattnings-

skattens

belopp

Kr.

inkomst

bär inkomst

belopp

bart belopp

relativa

Kr.

Kr.

o/

7o

Kr.

Kr.

%

höjd

Samtliga lön ... 1920

Särskilt under-

434,340,538

2,879,456,866

1,977,330,153

83.10

12,813,797,404

2,411,670,691

85.71

sökta län ...... 1920

270,151,744

1,321,582,997

1,832,398.679

1,070,971,878

81.04

1,591,734,741

1,341,123,622

84.2 6

100. o

1921

—

1,154,695,552

63.02

2,102,550,423

1,424,847,296

67.77

94.1

Därav kommuner, i

vilka år 1921 beskatt- ningsbar inkomst ut-

gör nedan angivna

del av bevillnings- taxerad inkomst:

1. Över 50 %.. 1920

241,063,013

1,241,958,647

1,021,933,446

82.28

11,483,621,663

1,263,596,462

85.17

j

100.o

1921

—

1,700,991,987

1.094,632,295

64.85

11,942,655,003

1,336,295,311

68.7 9

94.6 j

2. 40- 50 %... 1920

26,047,292

73,141,117

45,555,046

62.28

99,188,409

71,602,338

72.1»

lOO.o

1921

—

119,705,790

55,762,564

46.58

145,753,082

81,809,856

56.13

87.5

3. mindre iln

•

40% ...... 1920

2,441,436

6,463,233

3,483,386

53.78

8,924,669

5,924,822

66.3 y

lOO.o

1921

11,700,902

4,300,693

36.76

I 14,142,838

6,742,129

47.6 7

87.9

'') Vid beräkningarna för är 1921 har fastighetsbevillningen upptagits till samma belopp som för år

1920. Tabellens uppgifter rörande fastighetsbevillningen »ro i Övrigt endast approximativt riktiga.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1922:45 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning med särskilda bestämmelser om avdrag m. m. vid 1922 års taxering t s. 7 i texten
  2. BevU 1922:6 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning med särskilda bestämmelser om avdrag m. m. vid 1922 års taxering till bevillnin s. 1 i texten