Angående pensioner och understöd åt vissa befattningshavare vid postverket
1922-02-10 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1922:70, Angående pensioner och understöd åt vissa befattningshavare vid postverket
Dokumentets text
Kungi. Maj:ts Proposition Nr 70.
1
Nr 70.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående pensioner
och understöd åt vissa befattningshavare vid postverket;
given Stockholms slott den 10 februari 1922.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå
riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Anders örne.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott
den 10 februari 1922.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson,
Hansson, Åkerman, Linders, Örne.
Departementschefen, statsrådet Örne anför:
1:°)
Fråga har uppstått om beredande av ökade pensionsförmåner åt
två pensionerade postfunktionärer, nämligen förra postexpeditörerna Eva
Maria Gustafva Phalén och Ester Frideborg Amalia Alm, vilka båda, på
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. BO käft. (Nr 70.) mi 21 1
Tilläggspension
för E. M. Q.
Phalén och
E. F. A. Alm.
2
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 70.
grund av sjukdom, erhållit avsked ur postverkets tjänst före uppnådd
pensionsålder och vid avskedet tillerkänts avkortad pension, s. k. sjukpension.
stadganden i Enligt 21 § c) i lagen den 4 juni 1920 angående rätt till tjänstepejnö8r°kom-gen
pension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens
munikations- järnvägar och statens vattenfalls verk tillkommer rätt till tjänstepension
verken. vj(j avgång från tjänsten den, som icke uppnått pensionsåldern, men
dock kan räkna minst tio tjänstår, därest han till följd av sjukdom,
vanförhet eller lyte, som ej förorsakats av olycksfall i tjänsten, eller
till följd av nedsatt arbetsförmåga befinnes för framtiden oförmögen att
behörigen sköta sin befattning och ej heller av vederbörande styrelse
prövas kunna lämpligen tjänstgöra i annan befattning vid verket.
Sådan tjänsteman är enligt 22 § av samma lag skyldig att avgå
från tjänsten, då han förklarats berättigad till pension, och kan, om
han ej själv sökt avsked, jämväl utan därom gjord ansökan entledigas
från tjänsten.
Enligt 23 § bestämmes beloppet av pension, som tillerkännes någon
på grund av uppnådd pensionsålder (ålderspension) på det sätt, att,
därest vederbörande uppnått minst 30 tjänstår och under minst 30 år
(avgiftsår) erlagt stadgade pensionsavgifter, till honom utgår hel pension.
Om åter nämnda antal år icke uppnåtts, utgår avkortad pension, varvid
pensionsbeloppet beräknas i förhållande till antalet uppnådda tjänst- och
avgiftsår. Enligt 25 § skall sjukpension beräknas efter samma grunder
som ålderspension, dock att sjukpension utgår med lägst sjuttiofem
procent av hel pension.
Enligt 27 § skall, därest vid beräkning av pensionsbelopp enligt
ovanberörda grunder beloppet icke är i helt krontal jämnt delbart med
tolv, detsamma avrundas till närmast högre sålunda delbara tal.
Slutligen må omnämnas, att för tjänstemän i den lönegrad, som nu
ifrågavarande båda postfunktionärer vid avskedet tillhörde, hel pension
enligt 23 § i förberörda lag utgör 2,136 kronor.
phaiéns an- Förra postexpeditören Phalén, som är född den 14 oktober 1868,
Sth&uandenr ant°gs i postverkets tjänst den 30 april 1898 och konstituerades den
m. m. 14 december 1907 att vara postexpeditör från och med den 1 januari
1908. Från och med år 1900 var hon placerad vid postkontoret i Linköping,
men var, efter vid många tillfällen beviljad sjukledighet, från
och med den 31 juli 1918 på grund av sjukdom hindrad att tjänstgöra.
I september 1920 överlämnade postdirektören i östra distriktet till
generalpoststyrelsen ett av vederbörande postläkare, doktor C. Schoug
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 70.
3
i Linköping-, avgivet intyg, enligt vilket Phalén lede av kronisk ledgångsreumatism
med höggradiga förändringar och sammanväxningar i
hand- och armbågsleder samt i knäleden, vilken sjukdom kunde betraktas
såsom sannolikt för framtiden bestående, varför Phalén vore
oförmögen att vidare förrätta sin tjänst. Härefter beviljade generalpoststyrelsen
genom beslut den 16 november 1920 med stöd av bär förut
berörda författningsrum Phalén avsked ur postverkets tjänst med nämnda
månads utgång. Genom samma dag utfärdat pensionsbrev tillförsäkrades
hon i enlighet med förenämnda lag ett årligt pensionsbelopp av 1,608
kronor att utgå från och med den 1 december 1920 till och med den
månad, varunder bon avlede eller pensionsrätten eljest upphörde.
Häröver anförde Phalén besvär hos Kungl. Maj:t, ifråga om pensionsbeloppet.
Phalén anförde härvid, att hon ansåge sig hava ådragit
sig sin sjukdom under tjänstgöring vid postkontoret i Linköping, där
hon under en lång följd av år haft en synnerligen dragig och hälsovådlig
plats, samt att, då hon till följd av sjukdomen icke kunde på
något sätt bidraga till sitt uppehälle och ej hade annan inkomst, det
syntes bliva svårt för henne att kunna existera på den henne tilldelade
pensionen, särskilt som hon vore i stort behov av fortsatt sjukbehandling.
Till stöd för vad hon anfört åberopade Phalén intyg av postmästaren
i Linköping samt av åtskilliga tjänstemän vid därvarande postkontor
ävensom ett intyg, utfärdat den 9 december 1920 av förenämnda
postläkare samt av legitimerade läkaren Gunnar Cars. Sistnämnda intyg
utvisade bland annat, att Phalén under många år upprepade gånger undersökts
av intygsgivarna och att det ej kunde uteslutas, att hennes sjukdom
avsevärt påskyndats och förvärrats därigenom att Phalén varit utsatt för
starkt drag under arbetet i tjänstelokalen. Med stor sannolikhet vore
det den mångåriga tjänstgöringen i ständigt drag i tjänsterummet, som
gjort henne i förtid tjänsteoduglig.
I besvären yrkade Phalén, att Kungl. Maj:t måtte tillerkänna henne
oavkortad pension från och med den 1 december 1920. Tillika anhöll
Phalén, att, därest besvären ej kunde gillas, Kungl. Maj:t av nåd måtte
vidtaga sådan åtgärd, att dylik pension ändock måtte tilldelas henne.
över besvären infordrades utlåtanden av generalpoststyrelsen, medicinalstyrelsen
och statskontoret.
Generalpoststyrelsen anförde, att beloppet av Phaléns pension otvivelaktigt
icke finge bestämmas enligt 24 § av merberörda lag — vilket
lagrum innehåller regler för bestämmandet av s. k. invalidpension —
utan måste bestämmas enligt 25 § och på grund härav skulle utgå med
Phaléns besvär
och ansökning
ifråga
om pensionsbeloppet.
Myndigheternas
utlåtanden.
4
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 70.
Regerings
rättens
beslut.
Kungl. Maj:ts
beslut.
Alms
anställningsförhållanden
m. m.
1,608 kronor. Styrelsen hemställde därför, att besvären icke måtte föranleda
ändring i överklagade beslutet. Däremot kunde styrelsen med
hänsyn till innehållet av de utav klaganden företedda intygen, ehuru
med tvekan, tillstyrka, att i proposition till riksdagen begärdes den
höjning av pensionen, som kunde finnas skälig.
Medicinalstyrelsen anförde, efter att hava infordrat yttrande i saken
av ledamoten av styrelsens vetenskapliga råd, professorn F. Lennmalm,
att det ej genom de i ärendet föreliggande handlingarna kunnat styrkas,
att Phaléns sjukdom förorsakats av de hygieniska missförhållanden, under
vilka hon arbetat, men att möjlighet funnes att dessa missförhållanden
kunnat bidraga till utvecklingen av hennes sjukdom.
Statskontoret hemställde, att, enär generalpoststyrelsens ifrågavarande
beslut måste anses lagligen grundat, Phaléns besvär icke måtte
föranleda ändring i nämnda beslut. Vidkommande frågan om tilläggspension
syntes det statskontoret på grund av den förebragta utredningen
om orsaken till Phaléns sjukdom billigt, att statsverket beredde henne
något understöd utöver den henne tillerkända, avkortade pensionen.
Statskontoret ansåg sig emellertid, då sjukdomens art ej kunnat till fullo
styrkas, icke böra förorda beredande av tilläggspension till så stort
belopp, att den tillsammans med den klaganden redan tilldelade avkortade
pension skulle uppgå till hel pension, utan hemställde, att Kungl.
Maj:t i proposition till riksdagen måtte föreslå riksdagen att tilldela
Phalén under hennes återstående livstid en tilläggspension av 300 kronor
för år räknat att utgå från och med månaden näst efter entledigandet
eller således från och med den 1 december 1920.
Vid målets föredragning i regeringsrätten den 25 oktober 1921
fann regeringsrätten ej skäl att göra ändring i generalpoststyrelsens
beslut. Vidkommande ansökningen hemställde regeringsrätten, att Kungl.
Maj:t måtte med avseende å förekomna omständigheter vidtaga åtgärd
för beredande åt klaganden av tilläggspension till skäligt belopp.
Vid ansökningens föredragning inför Kungl. Maj:t i statsrådet den
31 december 1921 fann Kungl. Maj:t gott tilldela Phalén en gratifikation
av 500 kronor att utgå av postmedel.
Förhållandena beträffande förra postexpeditören Alm äro i mycket
lika de i fråga om Phalén föreliggande.
Alm är född den 16 februari 1875, antogs i postverkets tjänst den
30 april 1898 och konstituerades den 14 december 1907 att vara postexpeditör
från och med den 1 januari 1908. I denna senare egenskap var
Klingl. Maj:ts Proposition Nr 70.
5
hon från och med oktober månad 1908 till och med september månad
1916 placerad vid postkontoret i Jönköping, varefter hon placerades vid
postkontoret i Malmköping. Emellertid var Alm, som under sin tjänstetid
upprepade gånger beviljades tjänstledighet för sjukdom, alltsedan
den 4 december 1915 till följd av sjukdom hindrad att tjänstgöra.
I augusti 1920 överlämnades av postdirektören i östra distriktet till
generalpoststyrelsen ett av vederbörande postläkare, stadsläkaren i Vimmerby
H. af Zellén, avgivet intyg, utvisande att Alm till följd av höggradig
nervsvaghet med svåra rubbningar i matsmältnings- och cirkulationsorganen
samt obotlig dövhet på båda öronen vore till varje tjänstgöring
i postverket för all framtid oförmögen. På grund härav beviljade
generalpoststyrelsen under åberopande av ovanberörda författningsrum
genom beslut den 17 september 1920 Alm avsked ur postverkets tjänst
med utgången av samma månad, varvid pensionen genom samtidigt utfärdat
pensionsbrev bestämdes till 1,608 kronor årligen att utgå från
och med den 1 oktober 1920 till och med den månad, under vilken
pensionstagaren avlede eller pensionsrätten eljest upphörde.
Häröver anförde Alm besvär hos Kungl. Maj:t ifråga om pensionsbeloppet
under yrkande att från och med den 1 oktober 1920 tilldelas
oavkortad pension. I besvären anförde Alm, att hon ansåge sig hava
ådragit sig sin dövhet under tjänstgöring vid postkontoret i Jönköping,
vars dåvarande lokaler varit synnerligen dragiga. Till stöd för sitt påstående
åberopade Alm ett av stadsläkaren i Jönköping, J. J. Trollén,
den 19 augusti 1920 utfärdat läkarintyg, utvisande att Alm, vars sjukdomstillstånd
doktor Trollén kände sedan många år, lede av, förutom
obotlig dövhet i båda öronen, jämväl höggradig nervsvaghet samt vissa
inre rubbningar, som här ovan redan berörts, vilka åkommor hon, såvitt
kunnat utrönas, ådragit sig i postverkets tjänst dels genom överansträngande
arbete, dels, särskilt beträffande dövheten, genom arbete på
dragiga platser i postkontorets i Jönköping erkänt dragiga lokaler, och
vore hon till följd av nämnda åkommor oförmögen att genom arbete
bidraga till sin försörjning.
Ytterligare anförde Alm, att, då hon måste ensam försörja sin moder
och gång på gång nödgades ligga under läkarbehandling, den henne
tilldelade pensionen vore alldeles otillräcklig.
Med anledning av nu berörda besvär infordrades utlåtanden av
generalpoststyrelsen, kom munik ationsverkens lönenämnd, medicinalstyrelsen
samt statskontoret.
Generalpoststyrelsen anförde under åberopande av samma lagrum
Alms besvär
ifråga om
pensionsbeloppet.
Myndigheternas
utlåtanden
i anledning av
besvären.
6
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 70.
Regerings
rättens
beslut.
Kungl. Maj:ts
beslut.
Departements
chefen.
som i styrelsens ovanberörda utlåtande i anledning av Phaléns besvär,
att högre pension än den för Alm bestämda icke utan riksdagens medverkan
kunde tillerkännas henne. På grund härav hemställde styrelsen,
att besvären icke måtte föranleda ändring i överklagade beslutet.
Lönenämndens utlåtande innehåller, bland annat, att generalpoststyrelsens
ifrågavarande beslut finge anses författningsenligt grundat,
varför nämnden hemställde, att besvären icke måtte föranleda till ändring
i överklagade beslutet.
Medicinalstyrelsen, som i saken infordrade, förutom upplysningar
från de förenämnda läkarne af Zellén och Trollén samt professorn Gunnar
Holmgren, jämväl yttrande av ledamoten av styrelsens vetenskapliga råd
professorn F. Lennmalm, anförde för egen del, att det av de föreliggande
handlingarna ej med säkerhet framginge, av vilken öronåkomma Alm
lede, att några bestämda slutsatser angående sjukdomens beroende av
hygieniska missförhållanden i Alms tjänsterum ej kunde dragas, men
att möjligheten, att dessa missförhållanden spelat en viss bidragande
roll vid utvecklingen av hennes öronsjukdom, ej helt och hållet kunde
uteslutas.
Statskontoret hemställer, länder hänvisning till sitt förberörda utlåtande
i anledning av Phaléns besvär, att de av Alm anförda besvären
måtte lämnas utan avseende. Då vidare, med hänsyn till de medicinska
myndigheternas i målet avgivna yttranden, det syntes mindre
sannolikt, att Alms dövhet orsakats av beskaffenheten av den lokal, i
vilken hon tjänstgjort, ansåge sig statskontoret sakna anledning att i
detta fall hemställa om beredande av någon tilläggspension åt klaganden.
Vid föredragning av målet i regeringsrätten den 25 oktober 1921
fann regeringsrätten ej skäl att göra ändring i generalpoststyrelsens
beslut. Regeringsrättens flesta ledamöter hemställde, att Kungl. Maj:t
måtte med avseende å vad i målet förekommit vidtaga åtgärd för beredande
åt klaganden av en tilläggspension till skäligt belopp. Regeringsrådet
Thulin ansåg sådan hemställan ej böra göras.
Vid föredragning av regeringsrättens hemställan inför Kungl. Maj:t
i statsrådet den 31 december 1921 fann Kungl. Maj:t gott tilldela Alm
en gratifikation av 400 kronor att utgå av postmedel.
På grund av vad upplyst blivit beträffande de förhållanden, varunder
Phalén och Alm ådragit sig sin sjuklighet, torde det få anses
skäligt, att de tillerkännas någon förmån utöver den pension, som i
enlighet med vad ovan anförts beviljats dem vid avskedet ur postverkets
7
Kungl. Maj.is Proposition Nr 70.
tjänst. Jag ber härvid att få erinra om, att riksdagen tidigare i likartade
fall tillerkänt pensionerade statstjänstemän ökade pensionsförmåner
samt hänvisar i sådant hänseende till Kungl. Maj:ts proposition nr 175
till 1917 års riksdag angående tilläggspension åt förre stationskarlen
vid statens järnvägar C. O. Grann.
Beträffande Phalén kan jag i huvudsak ansluta mig till vad statskontoret
yttrat, jämväl beträffande beloppet av den ifrågasatta tilläggspensionen,
som med hänsyn till ovannämnda av Kungl. Maj:t tilldelade
gratifikation torde böra utgå först från och med år 1922. Åven åt Alm
finner jag mig, på grund av vad i saken förekommit, böra föreslå tillläggspension
att utgå från och med nämnda år. Sistnämnda tilläggspension
finner jag dock, med hänvisning till vad av hörda myndigheter
anförts, böra utgå med något lägre belopp, nämligen med 250 kronor
årligen.
På grund av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att förra postexpeditörerna Eva Maria Gustafva Phalén
och Ester Frideborg Amalia Alm må från och med den 1 januari
1922 under sin återstående livstid, utöver dem jämlikt
lagen angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän
vid postverket med flera verk den 4 juni 1920 tillerkänd pension
av 1,608 kronor, uppbära, en årlig tilläggspension, Phalén
med 300 kronor och Alm med 250 kronor, att utgå av postmedel.
2:o)
I särskilda skrivelser den 22 och den 27 juli 1921 har generalpoststyrelsen
gjort framställning om beviljande av understöd åt extra
postiljonerna Viktor Gustafsson och Bruno Rickard Rudolf Burström.
I den förra av berörda skrivelser har styrelsen angående Gustafsson
anfört i huvudsak följande:
Gustafsson, som vore född den 27 mars 1854, hade börjat sin tjänstgöring
i postverket den 15 maj 1883, från vilken tidpunkt han av postmästaren i Nässjö
anställts såsom posttransportör vid härvarande postkontor och avlönats medelst
ett till nämnde postmästares förfogande stående särskilt anslag. Denna syssla
hade Gustafsson utan avbrott bestritt intill dess han den 20 december 1912 av
generalpoststyrelsen antagits till extra postiljon med placering vid meranämnda
postkontor, där han fortfarande i samma egenskap tjänstgjorde. Gustafsson hade
Understöd åt
V. Gustafsson.
General
poststyrelsen.
8
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 70.
således anlitats i postverkets ärenden sammanlagt något över 38 år, under vilken
tid lian åtnjutit ledighet på grund av sjukdom under tillhopa 303 dagar.
Under de nio första åren av sin anställning vid postverket hade Gustafsson
åtnjutit eu årsavlöning av 540 kronor. Sedermera hade hans avlöning så småningom
ökats, så att den från och med den 1 juli 1920 utginge med 1,900 kronor
om året. Därutöver hade Gustafsoson alltsedan 1917 års ingång uppburit ortstillägg
med 150 kronor för år. Å avlöningen hade utgått dyrtidstillägg enligt
fastställda grunder.
Gustafssons tjänstgöring, som varit av beskaffenhet att kunna väl vitsordas,
hade på grund av de i Nässjö dygnet om förekommande stora posttransporterna
varit mycket ansträngande. Enär Gustafssons arbetsförmåga emellertid under de
sista åren alltmer avtagit och han gång efter annan på grund av sjukdom nödgats
begära ledighet, syntes det generalpoststyrelsen önskligt, att han inom den
närmaste framtiden frånträdde sin befattning,
Gustafsson hade numera uppnått den levnads- och tjänsteålder, att lian,
därest han vunnit ordinarie anställning, varit skyldig att avgå från sin befattning
med rätt för honom att åtnjuta oavkortad pension.
Anledningen till att Gustafsson icke befordrats till ordinarie hade varit den,
att Gustafsson vid den tid, då sådan befordran kunnat ifrågakomma, redan uppnått
alltför hög ålder. Med hänsyn därtill att Gustafsson den 1 juli 1920, från
vilken tidpunkt de av Kungl. Maj:t den 31 december 1920 utfärdade avlöningsbestämmelserna
för extra ordinarie tjänstemän vid postverket trätt i tillämpning,
redan uppnått den levnadsålder, då ordinarie tjänsteman i motsvarande ställning
är skyldig avgå från tjänsten, hade generalpoststyrelsen ej heller prövat lämpligt
giva Gustafsson extra ordinarie anställning, utan hade han tillåtits tillsvidare
kvarstå mot åtnjutande av avlöning enligt äldre bestämmelser.
I betraktande av såväl Gustafssons långa och oförvitliga tjänstgöring som
ock den omständigheten, att han icke från annat håll uppbure pension eller
understöd, utan för sin framtida bärgning vore uteslutande hänvisad till det
understöd, som kunde varda honom beviljat, syntes det generalpoststyrelsen skäligt,
att Gustafsson vid sin avgång från tjänsten komme i åtnjutande av understöd
av statsmedel.
Angående beloppet av det ifrågasatta understödet hänvisade styrelsen till,
att i tidigare liknande fall understöd fastställts till 2/3 av det vederbörande senast
tillerkända årsarvode. X enlighet härmed skulle understödet till Gustafsson utgå
med 2/3 av 1,900 kronor eller 1,266 kronor, vilket belopp lämpligen syntes böra
avrundas till 1,260 kronor.
Generalpoststyrelsen har på grund härav hemställt, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva, att Gustafsson må från och med månaden
näst efter den, under vilken entledigande från hans befattning
vid postverket kunde varda honom meddelat, äga att under sin återstående
livstid av det å postverkets stat för driftkostnader upptagna förslagsanslaget
till livräntor och understöd uppbära ett årligt understöd av
1,260 kronor.
Statskontoret, som den 20 augusti 1921 avgivit infordrat utlåtande
i ärendet, har förklarat sig icke hava något annat att erinra emot general
-
9
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 70.
poststyrelsens framställning, än att avrundningen av understödsbeloppet
borde, i överensstämmelse med vad som äger rum enligt civila pensionslagens
föreskrift, ske till närmast högre tiotal kronor; och bär statskontoret
i anledning härav hemställt, att understödet måtte fastställas
att utgå med ett belopp av 1,270 kronor.
Jag anser mig böra förorda, att Gustafsson efter avgång från sin Departement»- befattning vid postverket tillerkännes ett årligt understöd, och torde på ohe,enav
statskontoret anfört skäl understödsbeloppet böra bestämmas till 1,270
kronor om året.
Rörande Burström har generalpoststyrelsen anfört följande: Understöd
»Burström, som är född den 30 mars 1885, antogs den 31 december 1907 Burström.
till reservpostbetjänt samt den 30 december 1911 till biträdande postvaktmästare Generaimed
placering vid postkontoret i Köping. I enahanda tjänsteställning, seder- poststyrelsen,
mera benämnd extra postiljon med fast placering, förflyttades Burström den 1
september 1914 till postkontoret i Storvik samt den 1 maj 1918 till postdirektionen
i Mellersta distriktet, förlagd i Gävle.
Under tiden 1 januari 1912—13 oktober 1913 bär Burström i arvode från
postverket uppburit 960 kronor. Alltsedan sistnämnda tidpunkt har Burström
varit tjänstledig på grund av sinnessjukdom och därunder på postverkets bekostnad
vårdats å hospital. Under sin sjukledighet har Burström uppburit sjukavlöning.
Denna beviljades enligt förut gällande bestämmelser för de första sex
månaderna av generalpoststyrelsen samt för den därefter följande tiden intill utgången
av år 1918 av Kungl. Maj:t. Från och med ingången av år 1919 har densamma
med stöd av Kungl. Maj ds brev till generalpoststyrelsen den 22 november
1918 beviljats av styrelsen.
Sagda sjukavlöning har alltsedan utgången av de första sex månaderna eller
från och med den 14 april 1914 utgått med hälften av det Burström vid tjänstgöring
tillkommande arvode samt till och med utgången av augusti månad 1914,
då han var placerad i Köping, där ortstillägg utgick, hälften av det honom då
tillerkända ortstillägget. Under tiden 1 september 1914—30 april 1918 var Burström
placerad i Storvik, där ortstillägg icke utgick. Då Burström från och
med den 1 maj 1918 erhöll placering i Gävle, där ortstillägg utgick, bestämde
generalpoststyrelsen emellertid med hänsyn till inträdd förhöjning av arvodet,
vilket vid sagda tid i lägsta arvodesklassen utgick med 1,170 kronor för år, att
sjukavlöningen fortfarande skulle utgå med hälften av arvodet. Sedan den 1
januari 1919 utgår sjukavlöning med 750 kronor för år eller hälften av det från
och med sagda tidpunkt till 1,500 kronor för år förhöjda arvodet. Burström har
därjämte uppburit dyrtidstillägg enligt gällande grunder.
Burström, som har hustru och ett minderårigt barn, äger icke någon förmögenhet
eller någon anförvant, från vilken han kan påräkna något som helst
understöd för sig och familjen. Enligt till generalpoststyrelsen överlämnat läkareutlåtande
och intyg från vederbörande kyrkoherde lider hustrun av nedsatt synförmåga,
och på grund härav kan hon endast delvis bidraga till sitt och barnets
uppehälle.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 60 käft. (Nr 70.)
1791 21 2
10
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 70.
I och med ikraftträdandet den 1 juli 1920 av Kungl. Maj:ts avlöningsbestämmelser
för extra ordinarie tjänstemän vid postverket vunno flertalet av de
förutvarande extra postiljonerna anställning som extra ordinarie brevbärare. På
grund av den utav Burström åtnjutna långvariga sjukledigheten har styrelsen
emellertid ansett sig icke kunna bereda honom sådan extra ordinarie anställning.
Med hänsyn till hans här förut berörda ekonomiska förhållanden har styrelsen
ej heller velat skilja honom från hans anställning i postverket utan låtit honom
tills vidare bibehållas vid sin hittillsvarande befattning med rätt för honom att
under den fortsatta tjänstledigheten uppbära sjukavlöning enligt samma grunder
som hittills, intilldess frågan om understöd åt honom efter hans avgång ur
tjänsten blivit avgjord.
Enligt vad överläkaren vid Säters hospital intygat, finnes icke skalig förhoppning
om Burströms återställande till hälsan. Jämlikt bestämmelse i 21 §
c) av lagen den 4 juni 1920 angående tjänstepension för ordinarie tjänstemän
vid postverket äger dylik tjänsteman, som icke uppnått pensionsåldern, men dock
kan räkna minst tio“ tjänstår, rätt till tjänstepension vid avgång ur tjänsten,
därest han till följd av sjukdom befinnes för framtiden oförmögen att sköta sin
befattning. I 22 § mom. 2 av samma lag stadgas vidare, att, därest tjänsteman,
å vilken bestämmelserna i 21 § c) liga tillämpning, icke själv sökt avsked, han
kan jämväl utan därom gjord ansökan entledigas av vederbörande styrelse. I
betraktande härav och då med hänsyn till Burströms hälsotillstånd det toide
vara otvivelaktigt att han icke kan bliva istånd till att återtaga sin tjänstgöring
vid postverket, synes det generalpoststyrelsen riktigast, att Burström sa snart
sig göra later skiljes från sin befattning samt att lian i sammanhang därmed beredes
understöd av statsmedel efter avgången ur postverkets tjänst.
I fråga om beräkningen av det understöd, som i förevarande fall borde
ifrågakomma, tillåter sig generalpoststyrelsen framhålla, att riksdagen i anledning
av en utav Kungl. Maj:t avlåten proposition den 18 mars 1910, nr 106, tilldelat
pension åt dåvarande tillförordnade notarien hos riksförsäkringsanstalten Carl
Backman, vilken i likhet med Burström åtnjöt ständig ledighet på grund av
sinnessjukdom. Beträffande Backman har, med hänsyn till vad i pensionslagen
av den 11 oktober 1907 för ordinarie tjänstinnehavare _i_ liknande fall fanns
stadgat, pensionen beräknats till ett belopp, motsvarande <5 % av den lön, som
utgick å den befattning, å vilken Backman innehaft förordnande. Då Burström,
på sätt ovan framhållits, icke ansetts höra erhålla avlöning enligt nu gällande
•avlöningsbestämmelser för tjänsteman i motsvarande ställning, synes det vara
riktigast att även beträffande Burströms pension lägga till grund bestämmelserna
i 1907 års pensionsanslag, vilken ägde tillämpning för ordinarie tjänstemän vid
postverket intill utgången av juni månad 1920, samt till utgångspunkt taga det
understödsbelopp, som i regel plägar beviljas icke ordinarie tjänstemän, vilka
avgå efter längre tids tjänstgöring, eller två tredjedelar av senast innehavda arvode.
För Burströms vidkommande utgör detta belopp^ 1,000 kronor. Det synes
därför skäligt, att pension för Burström beräknas till 75 % av 1,000 kronor eller
750 kronor.»
Med stöd av vad sålunda anförts, har general poststyrelsen hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen, att Burström må från och med
månaden näst efter den, under vilken han erhåller entledigande från sin
11
Kungl, Maj:ts Proposition Nr 70.
befattning vid postverket, beviljas ett årligt understöd av 750 kronor
att utgå å postverkets pensionsstat.
Statskontoret, som den 20 augusti 1921 i ärendet avgivit utlåtande,
bar förklarat sig med hänsyn såväl till Burströms ekonomiska ställning
och hans oförmåga att med eget arbete försörja sig som ock därtill, att
Burström, därest han varit underkastad bestämmelserna i civila pensionslagen,
skulle varit berättigad att erhålla pension, icke vilja motsätta
sig, att han för sin återstående livstid erhölle understöd med det
av generalpoststyrelsen föreslagna beloppet.
Mot ifrågavarande framställning har jag intet att erinra.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag alltså, att
Kungl. ^faj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att extra postiljonerna Viktor Gustafsson och Bruno Rickard
Rudolf Burström må från och med månaden näst efter den,
under vilken vederbörande kan varda entledigad från sin befattning
i postverket, under sin återstående livstid åtnjuta ett
årligt understöd, att utgå av postmedel, Gustafsson med 1,270
kronor och Burström med 750 kronor.
3:o)
I skrivelse den 20 september 1921 har generalpoststyrelsen hemställt
om beviljande av understöd åt förra städerskan Bernhardina Pettersson
och därvid anfört i huvudsak följande:
Pettersson, som vore född den 21 april 1865, hade ombesörjt städningen
av postinspektionens, numera postdirektionens i västra distriktet (Göteborg) lokaler
från och med år 1893 till och med utgången av september månad 1920, då
hon på grund av minskade arbetskrafter blivit nödsakad frånträda sin befattning
som städerska efter att sålunda hava innehaft densamma under 27 3/« år.
För städningsbestyren ifråga hade Pettersson uppburit ersättning, som under
första anställningsåret uppgått till 240 kronor och sedermera småningom förhöjts,
så att densamma utgjort under åren 1913—1915 i medeltal 508 kronor 91 öre,
under åren 1916—1919 i medeltal 701 kronor 7 öre och för månaderna januari—
september 1920 tillhopa 825 kronor, motsvarande för helt år 1,100 kronor.
Pettersson, som städse med omsorg och noggrannhet fullgjort sina åligganden,
vore, enligt intyg av vederbörande pastorsämbete, medellös.
Med hänsyn såväl till Petterssons långa och oförvitliga arbete i postverkets
tjänst som till hennes ekonomiska förhållanden, syntes det styrelsen skäligt, att
hon under sin återstående livstid komme i åtnjutande av ålderdomsunderstöd.
Statskontoret.
Departements
chefen.
Understöd åt
Bernhardina
Pettersson.
12
Statskontoret.
✓
Departements
chefen.
Ytterligare
understöd åt
J. A:son
Almén.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 70.
Beträffande understödsbeloppets storlek ville styrelsen framhålla, att till
grund för beräknandet av understöd åt personer, som tjänstgjort vid postverket
utan att hava innehaft ordinarie anställning, i allmänhet tagits ett belopp, motsvarande
2/''3 aY senast utgående årsarvode. I enlighet därmed skulle understödsbeloppet
i nu förevarande fall komma att uppgå till i runt tal 730 kronor. Då
emellertid till detta belopp enligt gällande grunder för dyrtidstillägg åt pensionärer
skulle komma att läggas ett belopp av omkring 930 kronor, skulle pensionsförmånen
komma att väsentligt överstiga den ersättning, som Pettersson åtnjutit
för sitt arbete. Med hänsyn därtill syntes det generalpoststyrelsen skäligt, att
understödsbeloppet begränsades till 400 kronor, varigenom pensionsförmånen
komme i lämpligt förhållande till det senast utgående årsarvodet.
Med stöd av vad sålunda anförts har generalpoststyrelsen hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen, att städerskan Pettersson
må tillerkännas ett årligt understöd av 400 kronor att från och med den
1 januari 1922 utgå av postmedel.
1 infordrat utlåtande den 16 november 1921 har statskontoret tillstyrkt,
att städerskan Pettersson för sin återstående livstid erhölle understöd
av statsmedel. Dock syntes statskontoret det av generalpoststyrelsen
föreslagna understödsbeloppet något högt tilltaget i förhållande till av
städerskan Pettersson förut uppburna avlöningsförmåner. Ett understöd
under år 1921 av 400 kronor skulle nämligen, inberäknat dyrtidstillägg,
hava medfört en inkomst av 966 kronor, vilket vore avsevärt mera än
medeltalet av städerskan Petterssons årsinkomst hos postverket under
åren 1916—1920, vilket utgjorde allenast 780 kronor 86 öre. Med hänsyn
härtill ansåge statskontoret det ifrågasatta understödsbeloppet böra
begränsas till 350 kronor.
Det synes mig billigt, att städerskan Pettersson för sin återstående
livstid tillerkännes ett årligt understöd till av statskontoret föreslaget
belopp, 350 kronor.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva,
att förra städerskan Bernhardina Pettersson må räknat från
och med den 1 januari 1922 under sin återstående livstid uppbära
ett årligt understöd av 350 kronor, att utgå av postmedel.
4:o)
Slutligen får jag anmäla frågan om beredande av ytterligare understöd
åt förste postiljonen Johannes Andersson Almén.
Den 18 mars'' 1907 blev Almén under tjänstgöring i postkupé.å
järnvägslinjen Malmö—Simrishamn utsatt för rån och mordförsök, därvid
13
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 70.
han träffades av tre revolverskott i huvudet, med påföljd att han åsamkades
stadigvarande svårt men å hälsan. Efter att hava åtnjutit tjänstledighet
till utgången av år 1909, inträdde Almén åter i tjänstgöring
och befordrades den 1 april 1910 till förste postiljon med samma tjänstgöring,
som han före rånet innehaft. Med anledning av väckt motion
medgav 1918 års riksdag, att Almén finge, räknat från den tid våldet
förövades, under sin återstående livstid uppbära ett årligt understöd av
300 kronor, vilket understöd motsvarade beloppet av det skadestånd,
som Almén genom domstols utslag fått sig tillerkänt för minskad arbetsförtjänst
och som ej kunnat av förövarna till brottet betalas.
I en vid 1921 års riksdag inom andra kammaren väckt motion
(nr 147) hemställdes, att då Almén på grund av sina med anledning av
våldet nedsatta kroppskrafter ej kunnat ifrågakomma till eljest sannolik
befordran till överpostiljonstjänst, riksdagen måtte anslå erforderligt belopp
till en överpostiljonsbefattning åt Almén med rätt för honom att
fortfarande innehava den tjänstgöring han då bestred.
Uti ett från generalpoststyrelsen införskaffat yttrande över motionen
förklarade sig styrelsen icke kunna tillstyrka bifall till densamma samt
ifrågasatte, huruvida icke, därest någon ytterligare gottgörelse ansåges
böra lämnas Almén, detta lämpligen borde ske genom ett tillägg till det
honom tillerkända understödet med ett belopp, motsvarande det, varmed
hans lön skulle ökas, om han befordrades till överpostiljon, eller med 408
kronor för år.
Statsutskottet yttrade i sitt utlåtande över motionen i huvudsak
följande :
Utskottet funne det visserligen vara en naturlig gärd av billighet, att staten
i den mån det vore möjligt gottgj or de Almén för de skador han ådragit sig, men
utskottet kunde dock icke tillstyrka det motionsvis gjorda förslaget att på denna
grund inrätta en överpostiljonsbefattning åt Almén, vilken, att döma av vad i
ärendet upplysts, knappast skulle vara i stånd att fullgöra de åligganden, som
vore förenade med en sådan befattning. Frågan huruvida det av generalpoststyrelsen
föreslagna sättet för beredande av gottgörelse åt Almén eller annan
lämplig utväg härför borde anlitas, ansåge emellertid utskottet böra underkastas
närmare utredning. Det syntes dock utskottet stå i överensstämmelse med billighetens
krav, att Almén redan för år 1921, i avvaktan på berörda utredning,
bereddes tillfälligt ökat understöd i enlighet med av generalpoststyrelsen angivna
grunder, och ville utskottet hava uttalat, att från riksdagens sida intet syntes vara
att erinra mot en sådan åtgärd.
Under åberopande av vad sålunda och i övrigt anförts, hemställde
utskottet, att omförmälda motion icke måtte vinna riksdagens bifall; och
blev utskottets hemställan av riksdagen bifallen.
14
Statskontoret.
Departementschefen.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 70.
I anledning av vad sålunda förekommit har Kungl. Maj:t den 25
november 1921 bemyndigat generalpoststyrelsen att till Almén av postmedel
för år 1921 utbetala ett tillfälligt understöd av 408 kronor jämte
därå belöpande dyrtidstillägg ävensom anbefallt styrelsen att verkställa
den av utskottet ifrågasatta utredningen.
I skrivelse den 23 december 1921 bar generalpoststyrelsen inkommit
med den begärda utredningen. Styrelsen bar därvid överlämnat infordrat
yttrande från postdirektören i södra distriktet. Denne har meddelat, att
Almén, som nu vore över 59 år gammal, visat sig särdeles nitisk inom
sitt hittillsvarande arbetsområde, expedition av post inom postkupé. Under
denna tjänstgöring både Almén dock icke haft tillfälle att göra sig förtrogen
med de åligganden, som tillkomme en överpostiljon såsom förman
för en större personal. På grund härav och efter att hava av Almén
erfarit, att denne icke önskade eller trodde sig vara i stånd att tjänstgöra
i annan befattning än den han innehade, har postdirektören förklarat
sig icke kunna förorda, att Almén befordrades till överpostiljon.
Generalpoststyrelsen har för egen del anfört, att det fortfarande
syntes styrelsen lämpligast, att den ytterligare gottgörelse, som ansåges
höra tilldelas Almén, bereddes honom i form av ett tillägg till det honom
redan tillerkända understödet. Då avsikten med tillägget vore att bereda
Almén — utöver det redan beviljade understödet — samma inkomst,
som han skolat åtnjuta, därest han blivit befordrad till överpostiljon, behövde
emellertid ett tillägg till så stort belopp, som styrelsen ifrågasatt,
eller 408 kronor för år jämte dyrtidstillägg, icke tillerkännas honom för
längre tid än den han kvarstode i tjänst. Den honom såsom förste
postiljon tillkommande pensionen, 1,920 kronor för år, understege nämligen
endast med 240 kronor för år den pension, 2,160 kronor för år,
som han skulle erhålla, om han befordrats till överpostiljon.
Statskontoret, som den 7 januari 1922 avgivit infordrat utlåtande i
ärendet, har förklarat sig icke hava något att erinra mot att Almén på
sätt generalpoststyrelsen föreslagit under sin återstående tjänstetid i postverket
bereddes ytterligare understöd med 408 kronor för år räknat,
med rätt för honom att därå uppbära vederbörligt dyrtidstillägg.
Av vad i ärendet förekommit synes framgå, att Almén icke skulle
vara i stånd att fullgöra de med en överpostiljonsbefattning förenade
mera krävande åligganden. Som han med hänsyn till sin hälsa ej heller
själv önskar bliva förflyttad till tjänstgöring av annan art än den han
nu bestrider, torde det icke böra ifrågasättas, att Almén erhåller anställning
å någon fast överpostiljonsbefattning. Då det i förberörda motion
15
Rungl. Maj:ts Proposition Nr 70.
framlagda förslaget att åt Almén inrätta en personlig överpostiljonsbefattning,
som icke erfordras för postarbetets behöidga gång, icke vunnit
riksdagens bifall, synes den mest lämpliga utvägen att gottgöra Almén
för de skador, lian vid självuppoffrande pliktuppfyllelse ådragit sig, vara,
att han tillerkännes eu ökning i understödet med av generalpoststyrelsen
föreslaget belopp.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva,
att förste postiljonen Johannes Andersson Almén må, utöver
det honom av riksdagen förut tillerkända understöd, från och
med den 1 januari 1922 under sin återstående tjänstetid vid
postverket åtnjuta ett ytterligare årligt understöd av 408 kronor,
att utgå av postmedel, med rätt för honom att å beloppet uppbära
dyrtidstillägg efter de grunder, som äro eller kunna bliva
bestämda för åtnjutande av dyrtidstillägg å hans avlöningsförmåner
såsom förste postiljon.
Till vad departementschefen under punkterna l:o)
—4:o) hemställt, vari statsrådets övriga ledamöter instämma,
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
Patrick Hamilton.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1922:303 Skrivelse till Konungen, angående vissa framställningar rörande pensioner och understöd. s. 1 i texten