Med förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal
1922-02-10 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1922:72, Med förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal
Dokumentets text
Kutig!. Maj:ts Proposition Nr 72.
1
Nr 72.
Kungi. Majds proposition till riksdagen med förslag till lag om
förlängning av vissa arrendeavtal; given Stockholms slott
den 10 februari 1922.
Under åberopande av bilagda i statsrådet hållna protokoll vill Kungl
Maj.t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om
förlängning av vissa arrendeavtal.
GUSTAF.
A. Åkerman.
Bihang till riksdagens protokoll 1922.
1 sand.
<12 häjt. (Nr 72.)
1
2
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 72.
Förslag
till
LAG
om förlängning av vissa arrendeavtal.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
1 mom, Har torp eller annan till huvudgård hörande jordbrukslägenhet
eller ock hemman, som lyder under huvudgård, innan denna lag
trätt i kraft, upplåtits till brukande mot lega,, och gäller avtalet för viss
tid skall, där arrendetiden utgår före den 1 januari 1925, efter påfordran
av arrendatorn arrendetiden varda förlängd till och. med den dag under
nämnda år, som motsvarar den, å vilken avtalet eljest skolat upphöra
att gälla. . ,
Lag samma vare, därest upplåtelse som ovan sägs avser annan jord,
vars ägare uppenbarligen innehar jorden eller fastighet, varav den utgör
del huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastnmgen utan att, om
han är enskild person, vara mantalsskriven å ifrågavarande fastighet eller
å fastighet, som därmed är i sambruk.
Avser arrende jord, som av upplåtaren innehaves allenast med nyttjanderätt,
må arrendetiden ej förlängas utöver upplåtarens besittningstid.
Ifråga om sådant arrende skall vad här nedan stadgas om jordägaren äga
tillämpning å upplåtaren.
2 mom. Yårder arrendetid förlängd i enlighet med denna lag, skall
beträffande arrendevillkorens bestämmande gälla vad i 3, 4 och 5 §§
stadgas.
3
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 72.
2 §•
Förlängning av arrendetid enligt vad i 1 § stadgas skall icke
äga rum:
där arrendet omfattar odlad jord till en vidd av mera än 25 hektar;
eller
där på grund av särskilda omständigheter det skulle för jordägaren
medföra avsevärt men att hava jorden fortfarande upplåten på arrende.
3 §•
Vill arrendator påfordra förlängning av arrendetiden enligt denna lag,
give det jordägaren tillkänna senast nittio dagar före arrendetidens utgång.
Påkallar arrendatorn tillika ändring i arrendevillkoren, skall tillkännagivandet
innefatta meddelande därom ävensom uppgift å de ändringar, som
äskas. Tillkännagivande, varom nu är sagt, skall ske skriftligen eller med
vittnen, där ej skriftligt erkännande om dess mottagande lämnas.
4 §•
Vill jordägaren ej godkänna av arrendatorn påfordrad förlängning av
arrendetiden eller av honom påkallad ändring i arrendevillkoren eller vill
jordägaren själv påkalla sådan ändring, och uppstår tvist, skall sådan avgöras
av en skiljenämnd, bestående av tre personer, av vilka parterna
välja var sin och Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten
är belägen, utser den tredje, vilken tillika skall vara ordförande.
Ersättning till nämndens ordförande skall enligt av Konungen fastställda
grunder utgivas av allmänna medel.
5 §•
Bestrider jordägaren, att förlängning av arrendetid må enligt denna
lag äga rum, åligger det honom att inom trettio dagar, från det arrendatorn
påfordrat förlängning, hänskjuta tvisten till sådan nämnd, som omförmäles
i 4 §, vid äventyr att arrendetiden eljest varder i enlighet med 1 § förlängd.
Kunna jordägaren och arrendatorn ej åsämjas om arrendevillkoren,
åligger det jordägaren att inom den tid, som sägs i första stycket, hän
-
4
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 72.
skjuta tvisten till skiljenämnd. Försummas det, galle, därest förlängning
av arrendetiden kommer till stånd, de förutvarande arrendevillkoren med
de ändringar, som arrendatorn i enlighet med vad i 3 § sägs påkallat.
Jordägaren skall anses hava hänskjutit tvist till skiljenämnd, då han
meddelat arrendatorn skriftlig uppgift å de frågor, om vilka skiljedom
äskas, och därvid tillika lämnat underrättelse om sitt val av skiljeman.
6 §.
Vad i 4, 6, 8 och 9 §§ i lagen den 28 oktober 1887 om skiljemän
stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om skiljenämnd enligt
denna lag; dock att vad i 8 § i förstnämnda lag sägs om överexekutor
skall tillämpas, så vitt angår av part utsedd skiljeman, å domaren i orten
och beträffande skiljenämndens ordförande för varje fall å Konungens befallningshavande.
Beslut över ansökan om utseende av skiljeman må av domaren icke
givas, med mindre sökandens motpart lämnats tillfälle att yttra sig i
ärendet.
Mot Konungens befallningskavandes eller domarens beslut, varigenom
skiljeman blivit utsedd, må klagan ej föras.
7 §•
Nämnden sammanträder å tid och ort, som av ordföranden bestämmes.
Ej må nämnden till avgörande företaga ärende, där ej parterna beretts
tillfälle att yttra sig inför nämnden. Nämnden skall söka åvägabringa
förlikning mellan parterna. Sådan förlikning skall upprättas skriftligen
samt undertecknas av parterna och bestyrkas av nämndens ordförande.
Nämnden må ej fatta beslut, med mindre den är fulltalig. Har var röstande
sin mening, och kunna ej två meningar sammanjämkas, galle ordförandens.
8 §•
År jordägaren eller arrendatorn missnöjd med nämndens beslut, äge
han efter stämning klandra beslutet vid domstol; instämme dock sin talan
inom trettio dagar från det beslutet i huvudskrift eller styrkt avskrift delgavs
honom.
5
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 72.
9 §•
Nämndens beslut skall, såvitt det avser fastställande av arrendevillkoren
lända till efterrättelse, ändå att det ej vunnit laga kraft, där ei av
domstol annorlunda förordnas.
Har ej före den tid, då arrendet enligt de för upplåtelsen gällande
villkor skall upphöra, nämnden meddelat beslut, skola, intill dess så skett
eller, i följd därav att yrkandet om arrendetidens förlängning ogillats för
arrendatorn efter vad i 10 § sägs inträtt skyldighet att avflytta, de i’ avtalet
stadgade arrendevillkor i de delar, varom tvist må råda, tillämpas.
Av domstol meddelat beslut angående arrendevillkor lände, ändå att
det ej vunnit laga kraft, till efterrättelse, där ej av högre rätt annorlunda
10 §.
Är ej, då arrende enligt de för upplåtelsen gällande villkor skall upphora,
avgjort, huruvida förlängning av arrendetiden jämlikt denna lag skall
aga rum, vare arrendatorn, med mindre förordnande, varom stadgas i andra
stycket, meddelas, icke pliktig att från den arrenderade jorden avflytta
tidigare än å den fardag för arrenderad fastighet, som infaller näst efter
det fragan om förlängning blivit slutligen avgjord. Dock äge arrendatorn
pa grund, av vad nu sagts icke i något fall kvarsitta längre än till den
*n?’ f Vllken arrendet> om förlängning skett, skolat upphöra att gälla.
Därest på grund av vad sålunda stadgats arrendatorn sitter kvar utöver
den dag, då den. upplåtna arrenderätten upphörde, njute jordägaren, i den
man han ej åtnöjes med vad enligt stadgandet i 9 § skall utgå, ersättning
med belopp, som, där ej överenskommelse träffas, bestämmes av skiljenämnd.
Sådan nämnd utses i den ordning 4 § stadgar, och skall beträffande
nämnden och dess beslut vad i 4 § andra stycket, 6, 7 och 8 SS
sägs äga motsvarande tillämpning.
Prövar domstol, att förlängning av arrendetid ej skall äga rum, skall
domstolen tillika förplikta arrendatorn att avflytta från fastigheten; och må
domstolen, när skal därtill äro, förordna, att avflyttningen skall ske å viss
tidigare dag än i första stycket sägs ävensom, för sådant fall, att utslaget
må verkställas utan hinder därav att det icke äger laga kraft. Är sådant
förordnande angående verkställighet av utslaget meddelat, skall vad i 42 §
utsökningslagen stadgas äga motsvarande tillämpning. Fullföljes mot utslaget
talan i högre rätt, äge, när skäl därtill äro, den rätt, innan änd
-
6 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 72.
ringssökandet slutligen prövas, förordna, att vidare åtgärd för verkställighet
icke må äga rum.
11 §•
Yad i denna lag finnes stadgat medför ej inskränkning i den rätt att
få arrendatorn skild från arrendet, som av annan grund än arrendetidens
utlöpande må tillkomma jordägaren.
12 §.
Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande arrende av
jord, som tillhör kronan, kommun eller allmän inrättning.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Arrendator vare ej på grund av vad i denna lag stadgas i n got
fall pliktig att giva sitt anspråk på förlängning av arrendetiden eller
på förändring av arrendevillkoren jordägaren tillkänna före den 1 september
1922. ... . .
Har i arrendeavtal stadgats, att avtalet, därest uppsägning ej sker,
skall varda förlängt, och har arrendatorn före utgången av den avtalade
uppsägningstiden jämlikt 3 § påfordrat förlängning av arrendetiden, skall
uppsägning av avtalet anses därigenom hava ägt rum. _
Vad i 2 kapitlet 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om
nyttjanderätt till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 om
arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående
förlängning av arrendeavtal, skall ej tillämpas, där på grund av stadgandet
i 10 § i denna lag arrendator efter arrendetidens utgång kvarsuttit a den
arrenderade egendomen.
Kungl. Majds Proposition Nr 72.
7
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den W februari 1922.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikesärendena Branting, statsråden LINDQVIST,
Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman,
Linders, Örne.
Departementschefen statsrådet Åkerman anför härefter:
»Genom proposition den 19 mars 1920, nr 397, föreslog Kungl. Maj.t
riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag om förlängning
av vissa arrendeavtal. Den sålunda föreslagna lagen grundade
sig i allt väsentligt på ett av jordkommissionen utarbetat, med skrivelse
den 21 januari 1920 till chefen för justitiedepartementet överlämnat förslag
till lagstiftning i ämnet, över vilket förslag utlåtanden avgivits av
samtliga länsstyrelser. Framställningar i anledning av detsamma hade tillika
inkommit från Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Sveriges skogsägareförbund.
Förslaget undergick till eu början viss överarbetning inom departementet
och remitterades därpå till lagrådet, varefter, med anledning
av vad vid denna myndighets granskning av förslaget förekommit, vissa
jämkningar i detsamma företogos.»
Departementschefen redogör härefter för omförmälda, 1920 års riksdag
förelagda lagförslag ävensom, i sammanhang därmed, för ovannämnda utlåtanden
och framställningar samt av lagrådet eller dess särskilda ledamöter
vid granskningen av det inom justitiedepartementet överarbetade förslaget
framställda anmärkningar, varefter departementschefen vidare anför:
»I fråga om anledningen till framläggandet av förenämnda proposition
ber jag att få hänvisa dels till de av jordkommissionen vid det av kommissionen
utarbetade lagförslaget fogade motiv, dels till vad av chefen
Tidigare
förslag.
8
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 72.
för justitiedepartementet anfördes till statsrådsprotokollet den 12 mars 1920,
då beslut fattades att inhämta lagrådets yttrande över förslaget sådant det
förelåg efter den första.inom justitiedepartementet verkställda överarbetningen.
Min dåvarande företrädare yttrade sålunda vid nämnda tillfälle bland annat:
»Den föreslagna lagen avser att utgöra en förberedande åtgärd, föranledd
av tvenne till jordkommissionens övervägande känskjutna lagstiftningsproblem,
nämligen frågorna om en hela riket omfattande social arrendelagstiftning
samt om tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål.
Det kan, såsom jordkommissionen erinrat, befaras, att jordägare
skola i större eller mindre omfattning söka genom indragning av
arrenden, som inom de närmaste åren utlöpa, såvitt möjligt undvika de
olägenheter, som för dem kunna tänkas förbundna med en blivande lagstiftning
på nämnda rättsområden. För att förhindra dylika åtgärder från
jordägarnas sida samt förebygga de betydande olägenheter ur social synpunkt,
som måste vara förenade med en indragning i större omfattning av
arrenden, har det föreliggande lagförslaget tillkommit.
I likhet med jordkommissionen finner jag det synnerligen angeläget,
att statsmakterna vidtaga mått och steg för att avvärja den fara, som, på
sätt nu nämnts, kan hota arrendatorsklassen. Såsom jordkommissionen framhåller,
är det ock av vikt att arbetet med lagstiftning på ifrågavarande
delar av jordfrågan kan fortgå utan att störas av åtgöranden från enskilda
personer, varigenom lagstiftningen kunde äventyras. Jag är sålunda fullt
ense med jordkommissionen därutinnan, att en lag i det av kommissionen
avgivna syftet bör så snart ske kan utfärdas.»
Propositionen tillstyrktes av andra lagutskottet, därvid dock sju av
utskottets ledamöter såsom reservanter togo ställning mot förslaget. Fn
ledamot yrkade på vissa mindre väsentliga detaljändringar i den föreslagna
lagen och en ledamot reserverade sig utan angivet yrkande. Riksdagens
kamrar avslogo propositionen; röstetalen utgjorde i första kammaren 48
mot 43, i andra kammaren 66 mot 65.
Redan vid 1921 års riksdag drogs emellertid frågan åter under representationens
prövning, denna gång genom en av herr Lindhagen i första
kammaren väckt moton, nr 85, vari motionären föreslog att riksdagen måtte
för sin del antaga omförmälda av Kungl. Maj:t vid 1920 års riksdag framlagda
lagförslag. Motionen behandlades av andra lagutskottet, vilket i den
ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver, infordrade yttrande i ämnet
av jordkommissionen. Kommissionen meddelade i sitt utlåtande, att tre
arrendatorsföreningar samt ett flertal enskilda arrendatorer inför kommissio
-
9
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 72.
nen framhållit önskvärdheten och nödvändigheten av att ifrågavarande lagförslag
ånyo droges under riksdagens prövning, och hemställde kommissionen,
att andra lagutskottet måtte tillstyrka förslagets antagande.
Utskottets granskning utmynnade emellertid i hemställan, att motionen
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, därvid dock sex ledamöter
reserverade sig under yrkande att motionen måtte bifallas av riksdagen.
Båda kamrarna biföllo utskottets hemställan, första kammaren med 42
röster mot 36, andra kammaren med 96 röster mot 72.
Det motstånd, som vid 1920 och 1921 års riksdagar restes mot ifrågavarande
lagförslag, stödde sig på flera olika grunder. Hos åtskilliga av
förslagets motståndare synes deras ställningstagande hava bestämts huvudsakligen
av principiell ovilja mot den förebådade lagstiftningen om tvångsavlösuing
av jord ävensom av den uppfattning, att redan berörda förslag
innebure ett allt för långt gående ingrepp i den enskildes rätt att råda
över sin egendom. Av åtskilliga motståndare till förslaget gjordes gällande,
att den föreslagna lagen vore obehövlig för det ändamål, den avsåge
att tjäna, i ty att man icke behövde frukta någon av farhågor för
en blivande social arrendelagstiftning eller en kommande tvångsavlösning
av jord föranledd indragning av arrenden från jordägarnas sida; man sökte
på sina håll t. o. m. påvisa att förslaget, därest det upphöjdes till lag,
kom me att verka till skada för de intressen, man med detsamma önskade
främja. Vidare framhölls, att förslaget icke borde antagas, då man ännu
icke ägde minsta kännedom om innehållet av den i utsikt ställda lagstiftning,
till vilken detsamma utgjorde en förberedelse.
Då jag, oaktat meranämnda lagförslags fall vid 1920 och 1921 års Oj orda fram - riksdagar, tagit i övervägande huruvida förevarande lagstiftningsfråga redan stallml,3a>
nu borde ånyo dragas under riksdagens prövning, har detta föranletts bland
annat av i ämnet gjorda framställningar från representanter för de samhällsklasser,
vilkas intressen förslaget avser att skydda. Uti eu den 8 september
1921 till jordbruksdepartementet ingiven, från nämnda departement
till justitiedepartementet överlämnad skrift bär Sveriges åboförbund anhållit,
bland annat, att Kungl. Maj:t måtte till 1922 års riksdag framlägga förslag
till lag om sådan förlängning av arrendekontrakt, varom i förenämnda
proposition och motion förmäles. Till stöd för denna anhållan har förbundet
uppgivit att under senare tid anmärkningsvärt många fall av avliysniugar
och uppsägningar av arreudatorer och torpare förekommit på skilda håll
i riket, och har förbundet särskilt omnämnt en dol fall, dill- jordägare sökt
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 62 höft (Nr 72.) 2
10
Departe
mentschefen.
Kungl. Maj. ts Proposition Nr 72.
handräckning för avhysning av torpare. På grund av remiss har jordkommissionen
avgivit utlåtande över nämnda framställning, därvid kommissionen,
under hänvisning till den befattning, kommissionen tidigare tagit
med förevarande lagstiftningsfråga, förklarat, att det enligt kommissionens
mening skulle varit lyckligt, därest omförmälda förslag till lag om förlängning
av vissa arrendeavtal blivit antaget. I vilken omfattning avhysning
av arrendatorer och torpare ägt rum eller olägenheter för dem eljest uppkommit
i anledning därav, att förslaget icke blivit antaget, har kommissionen
förklarat sig icke känna.
Vidare har i en den 1 februari 1922 till justitiedepartementet ingiven
skrift, med vilken överlämnats en av 5,364 arrendatorer och torpare undertecknad,
till Konungen ställd petition i jordfrågan, anförts, bland annat,
att uppsägningar av arrendatorer och torpare oavlåtligt ägde rum, samt
att med hänsyn härtill det vore av synnerlig vikt, att ovan omförmälda
lagförslag, i avvaktan på definitiv lagstiftning i jordfrågan, bleve förelagt
årets riksdag.
Aven jag hyser den åsikt, att riksdagen i sin efter nästföregående
års val nya sammansättning bör få tillfälle att taga ställning till förevarande
lagstiftningsfråga. De skäl, som tidigare av omförmälda lagförslags
motståndare anförts såsom stöd för detsammas förkastande, kan jag icke
finna övertygande, under det att motiven för den föreslagna lagen enligt
min mening fortfarande äga giltighet. I det jordkommissionen lämnade
uppdrag ingår, bland annat, att utreda huruvida och i vad mån tvångsavlösning
av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål utöver vad för
närvarande stadgas bör på lagstiftningens väg genomföras. Detta kommissionens
uppdrag har icke återkallats, och det lärer då ej böra komma i
fråga att av hänsyn till det motstånd mot ifrågavarande lagförslag, som
grundar sig på principiell ovilja mot lagstiftning rörande tvångsavlösning
av jord, avstå från ett förnyat försök till detsammas genomförande. Att
förslaget skulle innebära ett allt för långt gående ingrepp i den enskildes
rätt att råda över sin egendom, kan jag icke medgiva. Förslaget innehåller
bestämmelser, som på ett enligt min mening tillfyllestgörande sätt
tillgodose såväl jordägarens som nyttjanderättshavarens berättigade intressen.
Jordägaren riskerar genom förslaget ej annat än att eventuellt mot sin
vilja få på skäliga villkor för ett par års tid till viss person utarrendera
en redan för närvarande till denne samme person såsom särskild brukningslott
på arrende upplåten del av sin jordegendom. Jag bortser härvid från
11
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 72.
de fall, vilka omnämnas i andra stycket av 1 mom. i förslagets 1 §. Att
man i fråga om dylika fall icke kan tala om ett allt för kännbart ingrepp
i jordägarens rätt synes mig uppenbart. I övrigt vill jag i detta sammanhang
erinra om att de i allmänna lagen givna föreskrifterna rörande
nyttjanderätts förverkande icke genom den ifrågasatta lagstiftningen sättas
ur tillämpning. Jag anser mig vidare böra anmärka, att om, såsom från
förslagets motståndare gjorts gällande, någon indragning i större skala av
arrenden under de närmaste åren över huvud taget icke är att befara, ingreppet
i jordägarens rätt synes komma att i det stora hela inskränkas
därtill, att jordägaren i ett eller annat fall ej varder fri i valet av arrendator,
samt att arrendevillkoren i händelse av tvist komma att bestämmas
av skiljenämnd. En jämförelse med den väl i allmänhet såsom riktig och
nödvändig erkända hyresregleringslagstiftningen ligger här nära till hands.
Det har, såsom nyss nämnts, gjorts gällande, att någon indragning
under de närmaste åren av arrenden icke, på sätt jordkommissionen befarat,
vore att förvänta, och vid 1921 års riksdag anfördes, att erfarenheten
redan visat nämnda farhågas grundlöshet. Jordkommissionen har i sitt
senaste yttrande förklarat sig sakna kännedom i .ämnet. Ej heller jag är
i tillfälle att härutinnan lämna bestämda upplysningar eller framlägga några
siffror. Det synes mig emellertid ej alldeles sakna betydelse att från
skilda håll, såväl inom som utom riksdagen, där man i förevarande hänseende
torde sitta inne med förstahandskännedom, framförts uppgifter
om arrendeindragningar eller _ därmed till sin verkan likartade åtgärder,
t. ex. krav på över hövan långt gående stegringar av arrendebelopp, vilka
skulle vidtagits under senare tid på olika håll och i ej ringa utsträckning.
Den mer eller mindre talrika förekomsten av dylika mot nyttjanderättshavare
riktade åtgärder är emellertid enligt mitt förmenande icke i och för sig av
avgörande betydelse för den föreliggande lagstiftningsfrågan. Den väsentligaste
vikt härutinnan synes mig böra tillmätas den omständigheten att,
därest den nu ifrågasatta lagstiftningen icke kommer till stånd, vederbörande
jordägare faktiskt äro oförhindrade att vid nuvarande arrendens
upphörande annorledes än genom utarrendering disponera över de brukningsenheter,
vilka kunna komma att beröras av en blivande social arrendelagstiftning
eller tvångsavlösning av jord, och därigenom såväl i måhända ej
ringa mån bereda vederbörande arrendatorer avsevärda svårigheter som ock
i större eller mindre grad lägga hinder i vägen för ett enkelt och naturligt
genomförande av ett blivande friköpningsverk. På sätt jag ovan framhållit
torde, därest eu lagstiftning i av mig angiven riktning kommer
12
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 72.
»
till stånd, ingreppet i den enskilde jordägarens handlingsfrihet säkerligen
i dét långt övervägande antalet fall komma att visa sig för honom föga
kännbart. Vinsten såväl för ett stort antal nyttjanderättshavare i form av
trygghet i deras jordinnehav som ock — och detta är det viktigaste — för det
allmänna genom ernående av gynnsammare betingelser för genomförande av
viktiga reformer på det jordpolitiska lagstiftningsområdet varder däremot
enligt min mening högst avsevärd. Vad av förslagets motståndare anförts
därom, att detsamma skulle komma att verka rent av till skada för just
de intressen, vilka det vore avsett att främja, ävensom att den bristande
kännedomen om innehållet av blivande förslag till friköpnings- och social
arrendelagsstiftning borde utgöra hinder för det till behandling föreliggande
förslagets antagande, anser jag mig kunna lämna å sido. Jag tvekar således
ej att förorda, att förevarande lagstiftningsfråga lägges under den nu
samlade riksdagens prövning.
Beträffande detalj föreskrifterna i den föreslagna lagen har jag icke
funnit skäl att vidtaga annan ändring i 1920 års förslag än att en i
promulgationsbestämmelserna intagen årtalssiffra jämkats, för vilken åtgärd
närmare redogörelse ej lärer erfordras.»
Departementschefen hemställer härefter, att förslag till lag om förlängning
av vissa arrendeavtal, med ovan angivna undantag lika lydande med förenämnda
förslag till 1920 års riksdag, varöver lagrådet redan hörts, måtte
föreslås riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täckes Hans Maj:t Konungen lämna befall;
och skall till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ivar Brynolf.
Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1922.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1922:113 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal. a1 i texten
- 2LU 1922:12 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten