Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal

1922-02-10 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1922:72, Med förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kutig!. Maj:ts Proposition Nr 72.

1

Nr 72.

Kungi. Majds proposition till riksdagen med förslag till lag om

förlängning av vissa arrendeavtal; given Stockholms slott

den 10 februari 1922.

Under åberopande av bilagda i statsrådet hållna protokoll vill Kungl

Maj.t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om

förlängning av vissa arrendeavtal.

GUSTAF.

A. Åkerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1922.

1 sand.

<12 häjt. (Nr 72.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 72.

Förslag

till

LAG

om förlängning av vissa arrendeavtal.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1 mom, Har torp eller annan till huvudgård hörande jordbrukslägenhet

eller ock hemman, som lyder under huvudgård, innan denna lag

trätt i kraft, upplåtits till brukande mot lega,, och gäller avtalet för viss

tid skall, där arrendetiden utgår före den 1 januari 1925, efter påfordran

av arrendatorn arrendetiden varda förlängd till och. med den dag under

nämnda år, som motsvarar den, å vilken avtalet eljest skolat upphöra

att gälla. . ,

Lag samma vare, därest upplåtelse som ovan sägs avser annan jord,

vars ägare uppenbarligen innehar jorden eller fastighet, varav den utgör

del huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastnmgen utan att, om

han är enskild person, vara mantalsskriven å ifrågavarande fastighet eller

å fastighet, som därmed är i sambruk.

Avser arrende jord, som av upplåtaren innehaves allenast med nyttjanderätt,

må arrendetiden ej förlängas utöver upplåtarens besittningstid.

Ifråga om sådant arrende skall vad här nedan stadgas om jordägaren äga

tillämpning å upplåtaren.

2 mom. Yårder arrendetid förlängd i enlighet med denna lag, skall

beträffande arrendevillkorens bestämmande gälla vad i 3, 4 och 5 §§

stadgas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 72.

2 §•

Förlängning av arrendetid enligt vad i 1 § stadgas skall icke

äga rum:

där arrendet omfattar odlad jord till en vidd av mera än 25 hektar;

eller

där på grund av särskilda omständigheter det skulle för jordägaren

medföra avsevärt men att hava jorden fortfarande upplåten på arrende.

3 §•

Vill arrendator påfordra förlängning av arrendetiden enligt denna lag,

give det jordägaren tillkänna senast nittio dagar före arrendetidens utgång.

Påkallar arrendatorn tillika ändring i arrendevillkoren, skall tillkännagivandet

innefatta meddelande därom ävensom uppgift å de ändringar, som

äskas. Tillkännagivande, varom nu är sagt, skall ske skriftligen eller med

vittnen, där ej skriftligt erkännande om dess mottagande lämnas.

4 §•

Vill jordägaren ej godkänna av arrendatorn påfordrad förlängning av

arrendetiden eller av honom påkallad ändring i arrendevillkoren eller vill

jordägaren själv påkalla sådan ändring, och uppstår tvist, skall sådan avgöras

av en skiljenämnd, bestående av tre personer, av vilka parterna

välja var sin och Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten

är belägen, utser den tredje, vilken tillika skall vara ordförande.

Ersättning till nämndens ordförande skall enligt av Konungen fastställda

grunder utgivas av allmänna medel.

5 §•

Bestrider jordägaren, att förlängning av arrendetid må enligt denna

lag äga rum, åligger det honom att inom trettio dagar, från det arrendatorn

påfordrat förlängning, hänskjuta tvisten till sådan nämnd, som omförmäles

i 4 §, vid äventyr att arrendetiden eljest varder i enlighet med 1 § förlängd.

Kunna jordägaren och arrendatorn ej åsämjas om arrendevillkoren,

åligger det jordägaren att inom den tid, som sägs i första stycket, hän
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 72.

skjuta tvisten till skiljenämnd. Försummas det, galle, därest förlängning

av arrendetiden kommer till stånd, de förutvarande arrendevillkoren med

de ändringar, som arrendatorn i enlighet med vad i 3 § sägs påkallat.

Jordägaren skall anses hava hänskjutit tvist till skiljenämnd, då han

meddelat arrendatorn skriftlig uppgift å de frågor, om vilka skiljedom

äskas, och därvid tillika lämnat underrättelse om sitt val av skiljeman.

6 §.

Vad i 4, 6, 8 och 9 §§ i lagen den 28 oktober 1887 om skiljemän

stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om skiljenämnd enligt

denna lag; dock att vad i 8 § i förstnämnda lag sägs om överexekutor

skall tillämpas, så vitt angår av part utsedd skiljeman, å domaren i orten

och beträffande skiljenämndens ordförande för varje fall å Konungens befallningshavande.

Beslut över ansökan om utseende av skiljeman må av domaren icke

givas, med mindre sökandens motpart lämnats tillfälle att yttra sig i

ärendet.

Mot Konungens befallningskavandes eller domarens beslut, varigenom

skiljeman blivit utsedd, må klagan ej föras.

7 §•

Nämnden sammanträder å tid och ort, som av ordföranden bestämmes.

Ej må nämnden till avgörande företaga ärende, där ej parterna beretts

tillfälle att yttra sig inför nämnden. Nämnden skall söka åvägabringa

förlikning mellan parterna. Sådan förlikning skall upprättas skriftligen

samt undertecknas av parterna och bestyrkas av nämndens ordförande.

Nämnden må ej fatta beslut, med mindre den är fulltalig. Har var röstande

sin mening, och kunna ej två meningar sammanjämkas, galle ordförandens.

8 §•

År jordägaren eller arrendatorn missnöjd med nämndens beslut, äge

han efter stämning klandra beslutet vid domstol; instämme dock sin talan

inom trettio dagar från det beslutet i huvudskrift eller styrkt avskrift delgavs

honom.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 72.

9 §•

Nämndens beslut skall, såvitt det avser fastställande av arrendevillkoren

lända till efterrättelse, ändå att det ej vunnit laga kraft, där ei av

domstol annorlunda förordnas.

Har ej före den tid, då arrendet enligt de för upplåtelsen gällande

villkor skall upphöra, nämnden meddelat beslut, skola, intill dess så skett

eller, i följd därav att yrkandet om arrendetidens förlängning ogillats för

arrendatorn efter vad i 10 § sägs inträtt skyldighet att avflytta, de i’ avtalet

stadgade arrendevillkor i de delar, varom tvist må råda, tillämpas.

Av domstol meddelat beslut angående arrendevillkor lände, ändå att

det ej vunnit laga kraft, till efterrättelse, där ej av högre rätt annorlunda

10 §.

Är ej, då arrende enligt de för upplåtelsen gällande villkor skall upphora,

avgjort, huruvida förlängning av arrendetiden jämlikt denna lag skall

aga rum, vare arrendatorn, med mindre förordnande, varom stadgas i andra

stycket, meddelas, icke pliktig att från den arrenderade jorden avflytta

tidigare än å den fardag för arrenderad fastighet, som infaller näst efter

det fragan om förlängning blivit slutligen avgjord. Dock äge arrendatorn

pa grund, av vad nu sagts icke i något fall kvarsitta längre än till den

*n?’ f Vllken arrendet> om förlängning skett, skolat upphöra att gälla.

Därest på grund av vad sålunda stadgats arrendatorn sitter kvar utöver

den dag, då den. upplåtna arrenderätten upphörde, njute jordägaren, i den

man han ej åtnöjes med vad enligt stadgandet i 9 § skall utgå, ersättning

med belopp, som, där ej överenskommelse träffas, bestämmes av skiljenämnd.

Sådan nämnd utses i den ordning 4 § stadgar, och skall beträffande

nämnden och dess beslut vad i 4 § andra stycket, 6, 7 och 8 SS

sägs äga motsvarande tillämpning.

Prövar domstol, att förlängning av arrendetid ej skall äga rum, skall

domstolen tillika förplikta arrendatorn att avflytta från fastigheten; och må

domstolen, när skal därtill äro, förordna, att avflyttningen skall ske å viss

tidigare dag än i första stycket sägs ävensom, för sådant fall, att utslaget

må verkställas utan hinder därav att det icke äger laga kraft. Är sådant

förordnande angående verkställighet av utslaget meddelat, skall vad i 42 §

utsökningslagen stadgas äga motsvarande tillämpning. Fullföljes mot utslaget

talan i högre rätt, äge, när skäl därtill äro, den rätt, innan änd
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 72.

ringssökandet slutligen prövas, förordna, att vidare åtgärd för verkställighet

icke må äga rum.

11 §•

Yad i denna lag finnes stadgat medför ej inskränkning i den rätt att

få arrendatorn skild från arrendet, som av annan grund än arrendetidens

utlöpande må tillkomma jordägaren.

12 §.

Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande arrende av

jord, som tillhör kronan, kommun eller allmän inrättning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Arrendator vare ej på grund av vad i denna lag stadgas i n got

fall pliktig att giva sitt anspråk på förlängning av arrendetiden eller

på förändring av arrendevillkoren jordägaren tillkänna före den 1 september

1922. ... . .

Har i arrendeavtal stadgats, att avtalet, därest uppsägning ej sker,

skall varda förlängt, och har arrendatorn före utgången av den avtalade

uppsägningstiden jämlikt 3 § påfordrat förlängning av arrendetiden, skall

uppsägning av avtalet anses därigenom hava ägt rum. _

Vad i 2 kapitlet 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om

nyttjanderätt till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 om

arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående

förlängning av arrendeavtal, skall ej tillämpas, där på grund av stadgandet

i 10 § i denna lag arrendator efter arrendetidens utgång kvarsuttit a den

arrenderade egendomen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Proposition Nr 72.

7

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den W februari 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikesärendena Branting, statsråden LINDQVIST,

Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman,

Linders, Örne.

Departementschefen statsrådet Åkerman anför härefter:

»Genom proposition den 19 mars 1920, nr 397, föreslog Kungl. Maj.t

riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag om förlängning

av vissa arrendeavtal. Den sålunda föreslagna lagen grundade

sig i allt väsentligt på ett av jordkommissionen utarbetat, med skrivelse

den 21 januari 1920 till chefen för justitiedepartementet överlämnat förslag

till lagstiftning i ämnet, över vilket förslag utlåtanden avgivits av

samtliga länsstyrelser. Framställningar i anledning av detsamma hade tillika

inkommit från Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Sveriges skogsägareförbund.

Förslaget undergick till eu början viss överarbetning inom departementet

och remitterades därpå till lagrådet, varefter, med anledning

av vad vid denna myndighets granskning av förslaget förekommit, vissa

jämkningar i detsamma företogos.»

Departementschefen redogör härefter för omförmälda, 1920 års riksdag

förelagda lagförslag ävensom, i sammanhang därmed, för ovannämnda utlåtanden

och framställningar samt av lagrådet eller dess särskilda ledamöter

vid granskningen av det inom justitiedepartementet överarbetade förslaget

framställda anmärkningar, varefter departementschefen vidare anför:

»I fråga om anledningen till framläggandet av förenämnda proposition

ber jag att få hänvisa dels till de av jordkommissionen vid det av kommissionen

utarbetade lagförslaget fogade motiv, dels till vad av chefen

Tidigare

förslag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 72.

för justitiedepartementet anfördes till statsrådsprotokollet den 12 mars 1920,

då beslut fattades att inhämta lagrådets yttrande över förslaget sådant det

förelåg efter den första.inom justitiedepartementet verkställda överarbetningen.

Min dåvarande företrädare yttrade sålunda vid nämnda tillfälle bland annat:

»Den föreslagna lagen avser att utgöra en förberedande åtgärd, föranledd

av tvenne till jordkommissionens övervägande känskjutna lagstiftningsproblem,

nämligen frågorna om en hela riket omfattande social arrendelagstiftning

samt om tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål.

Det kan, såsom jordkommissionen erinrat, befaras, att jordägare

skola i större eller mindre omfattning söka genom indragning av

arrenden, som inom de närmaste åren utlöpa, såvitt möjligt undvika de

olägenheter, som för dem kunna tänkas förbundna med en blivande lagstiftning

på nämnda rättsområden. För att förhindra dylika åtgärder från

jordägarnas sida samt förebygga de betydande olägenheter ur social synpunkt,

som måste vara förenade med en indragning i större omfattning av

arrenden, har det föreliggande lagförslaget tillkommit.

I likhet med jordkommissionen finner jag det synnerligen angeläget,

att statsmakterna vidtaga mått och steg för att avvärja den fara, som, på

sätt nu nämnts, kan hota arrendatorsklassen. Såsom jordkommissionen framhåller,

är det ock av vikt att arbetet med lagstiftning på ifrågavarande

delar av jordfrågan kan fortgå utan att störas av åtgöranden från enskilda

personer, varigenom lagstiftningen kunde äventyras. Jag är sålunda fullt

ense med jordkommissionen därutinnan, att en lag i det av kommissionen

avgivna syftet bör så snart ske kan utfärdas.»

Propositionen tillstyrktes av andra lagutskottet, därvid dock sju av

utskottets ledamöter såsom reservanter togo ställning mot förslaget. Fn

ledamot yrkade på vissa mindre väsentliga detaljändringar i den föreslagna

lagen och en ledamot reserverade sig utan angivet yrkande. Riksdagens

kamrar avslogo propositionen; röstetalen utgjorde i första kammaren 48

mot 43, i andra kammaren 66 mot 65.

Redan vid 1921 års riksdag drogs emellertid frågan åter under representationens

prövning, denna gång genom en av herr Lindhagen i första

kammaren väckt moton, nr 85, vari motionären föreslog att riksdagen måtte

för sin del antaga omförmälda av Kungl. Maj:t vid 1920 års riksdag framlagda

lagförslag. Motionen behandlades av andra lagutskottet, vilket i den

ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver, infordrade yttrande i ämnet

av jordkommissionen. Kommissionen meddelade i sitt utlåtande, att tre

arrendatorsföreningar samt ett flertal enskilda arrendatorer inför kommissio
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 72.

nen framhållit önskvärdheten och nödvändigheten av att ifrågavarande lagförslag

ånyo droges under riksdagens prövning, och hemställde kommissionen,

att andra lagutskottet måtte tillstyrka förslagets antagande.

Utskottets granskning utmynnade emellertid i hemställan, att motionen

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, därvid dock sex ledamöter

reserverade sig under yrkande att motionen måtte bifallas av riksdagen.

Båda kamrarna biföllo utskottets hemställan, första kammaren med 42

röster mot 36, andra kammaren med 96 röster mot 72.

Det motstånd, som vid 1920 och 1921 års riksdagar restes mot ifrågavarande

lagförslag, stödde sig på flera olika grunder. Hos åtskilliga av

förslagets motståndare synes deras ställningstagande hava bestämts huvudsakligen

av principiell ovilja mot den förebådade lagstiftningen om tvångsavlösuing

av jord ävensom av den uppfattning, att redan berörda förslag

innebure ett allt för långt gående ingrepp i den enskildes rätt att råda

över sin egendom. Av åtskilliga motståndare till förslaget gjordes gällande,

att den föreslagna lagen vore obehövlig för det ändamål, den avsåge

att tjäna, i ty att man icke behövde frukta någon av farhågor för

en blivande social arrendelagstiftning eller en kommande tvångsavlösning

av jord föranledd indragning av arrenden från jordägarnas sida; man sökte

på sina håll t. o. m. påvisa att förslaget, därest det upphöjdes till lag,

kom me att verka till skada för de intressen, man med detsamma önskade

främja. Vidare framhölls, att förslaget icke borde antagas, då man ännu

icke ägde minsta kännedom om innehållet av den i utsikt ställda lagstiftning,

till vilken detsamma utgjorde en förberedelse.

Då jag, oaktat meranämnda lagförslags fall vid 1920 och 1921 års Oj orda fram - riksdagar, tagit i övervägande huruvida förevarande lagstiftningsfråga redan stallml,3a>

nu borde ånyo dragas under riksdagens prövning, har detta föranletts bland

annat av i ämnet gjorda framställningar från representanter för de samhällsklasser,

vilkas intressen förslaget avser att skydda. Uti eu den 8 september

1921 till jordbruksdepartementet ingiven, från nämnda departement

till justitiedepartementet överlämnad skrift bär Sveriges åboförbund anhållit,

bland annat, att Kungl. Maj:t måtte till 1922 års riksdag framlägga förslag

till lag om sådan förlängning av arrendekontrakt, varom i förenämnda

proposition och motion förmäles. Till stöd för denna anhållan har förbundet

uppgivit att under senare tid anmärkningsvärt många fall av avliysniugar

och uppsägningar av arreudatorer och torpare förekommit på skilda håll

i riket, och har förbundet särskilt omnämnt en dol fall, dill- jordägare sökt

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 62 höft (Nr 72.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 72.

handräckning för avhysning av torpare. På grund av remiss har jordkommissionen

avgivit utlåtande över nämnda framställning, därvid kommissionen,

under hänvisning till den befattning, kommissionen tidigare tagit

med förevarande lagstiftningsfråga, förklarat, att det enligt kommissionens

mening skulle varit lyckligt, därest omförmälda förslag till lag om förlängning

av vissa arrendeavtal blivit antaget. I vilken omfattning avhysning

av arrendatorer och torpare ägt rum eller olägenheter för dem eljest uppkommit

i anledning därav, att förslaget icke blivit antaget, har kommissionen

förklarat sig icke känna.

Vidare har i en den 1 februari 1922 till justitiedepartementet ingiven

skrift, med vilken överlämnats en av 5,364 arrendatorer och torpare undertecknad,

till Konungen ställd petition i jordfrågan, anförts, bland annat,

att uppsägningar av arrendatorer och torpare oavlåtligt ägde rum, samt

att med hänsyn härtill det vore av synnerlig vikt, att ovan omförmälda

lagförslag, i avvaktan på definitiv lagstiftning i jordfrågan, bleve förelagt

årets riksdag.

Aven jag hyser den åsikt, att riksdagen i sin efter nästföregående

års val nya sammansättning bör få tillfälle att taga ställning till förevarande

lagstiftningsfråga. De skäl, som tidigare av omförmälda lagförslags

motståndare anförts såsom stöd för detsammas förkastande, kan jag icke

finna övertygande, under det att motiven för den föreslagna lagen enligt

min mening fortfarande äga giltighet. I det jordkommissionen lämnade

uppdrag ingår, bland annat, att utreda huruvida och i vad mån tvångsavlösning

av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål utöver vad för

närvarande stadgas bör på lagstiftningens väg genomföras. Detta kommissionens

uppdrag har icke återkallats, och det lärer då ej böra komma i

fråga att av hänsyn till det motstånd mot ifrågavarande lagförslag, som

grundar sig på principiell ovilja mot lagstiftning rörande tvångsavlösning

av jord, avstå från ett förnyat försök till detsammas genomförande. Att

förslaget skulle innebära ett allt för långt gående ingrepp i den enskildes

rätt att råda över sin egendom, kan jag icke medgiva. Förslaget innehåller

bestämmelser, som på ett enligt min mening tillfyllestgörande sätt

tillgodose såväl jordägarens som nyttjanderättshavarens berättigade intressen.

Jordägaren riskerar genom förslaget ej annat än att eventuellt mot sin

vilja få på skäliga villkor för ett par års tid till viss person utarrendera

en redan för närvarande till denne samme person såsom särskild brukningslott

på arrende upplåten del av sin jordegendom. Jag bortser härvid från

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 72.

de fall, vilka omnämnas i andra stycket av 1 mom. i förslagets 1 §. Att

man i fråga om dylika fall icke kan tala om ett allt för kännbart ingrepp

i jordägarens rätt synes mig uppenbart. I övrigt vill jag i detta sammanhang

erinra om att de i allmänna lagen givna föreskrifterna rörande

nyttjanderätts förverkande icke genom den ifrågasatta lagstiftningen sättas

ur tillämpning. Jag anser mig vidare böra anmärka, att om, såsom från

förslagets motståndare gjorts gällande, någon indragning i större skala av

arrenden under de närmaste åren över huvud taget icke är att befara, ingreppet

i jordägarens rätt synes komma att i det stora hela inskränkas

därtill, att jordägaren i ett eller annat fall ej varder fri i valet av arrendator,

samt att arrendevillkoren i händelse av tvist komma att bestämmas

av skiljenämnd. En jämförelse med den väl i allmänhet såsom riktig och

nödvändig erkända hyresregleringslagstiftningen ligger här nära till hands.

Det har, såsom nyss nämnts, gjorts gällande, att någon indragning

under de närmaste åren av arrenden icke, på sätt jordkommissionen befarat,

vore att förvänta, och vid 1921 års riksdag anfördes, att erfarenheten

redan visat nämnda farhågas grundlöshet. Jordkommissionen har i sitt

senaste yttrande förklarat sig sakna kännedom i .ämnet. Ej heller jag är

i tillfälle att härutinnan lämna bestämda upplysningar eller framlägga några

siffror. Det synes mig emellertid ej alldeles sakna betydelse att från

skilda håll, såväl inom som utom riksdagen, där man i förevarande hänseende

torde sitta inne med förstahandskännedom, framförts uppgifter

om arrendeindragningar eller _ därmed till sin verkan likartade åtgärder,

t. ex. krav på över hövan långt gående stegringar av arrendebelopp, vilka

skulle vidtagits under senare tid på olika håll och i ej ringa utsträckning.

Den mer eller mindre talrika förekomsten av dylika mot nyttjanderättshavare

riktade åtgärder är emellertid enligt mitt förmenande icke i och för sig av

avgörande betydelse för den föreliggande lagstiftningsfrågan. Den väsentligaste

vikt härutinnan synes mig böra tillmätas den omständigheten att,

därest den nu ifrågasatta lagstiftningen icke kommer till stånd, vederbörande

jordägare faktiskt äro oförhindrade att vid nuvarande arrendens

upphörande annorledes än genom utarrendering disponera över de brukningsenheter,

vilka kunna komma att beröras av en blivande social arrendelagstiftning

eller tvångsavlösning av jord, och därigenom såväl i måhända ej

ringa mån bereda vederbörande arrendatorer avsevärda svårigheter som ock

i större eller mindre grad lägga hinder i vägen för ett enkelt och naturligt

genomförande av ett blivande friköpningsverk. På sätt jag ovan framhållit

torde, därest eu lagstiftning i av mig angiven riktning kommer

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 72.

»

till stånd, ingreppet i den enskilde jordägarens handlingsfrihet säkerligen

i dét långt övervägande antalet fall komma att visa sig för honom föga

kännbart. Vinsten såväl för ett stort antal nyttjanderättshavare i form av

trygghet i deras jordinnehav som ock — och detta är det viktigaste — för det

allmänna genom ernående av gynnsammare betingelser för genomförande av

viktiga reformer på det jordpolitiska lagstiftningsområdet varder däremot

enligt min mening högst avsevärd. Vad av förslagets motståndare anförts

därom, att detsamma skulle komma att verka rent av till skada för just

de intressen, vilka det vore avsett att främja, ävensom att den bristande

kännedomen om innehållet av blivande förslag till friköpnings- och social

arrendelagsstiftning borde utgöra hinder för det till behandling föreliggande

förslagets antagande, anser jag mig kunna lämna å sido. Jag tvekar således

ej att förorda, att förevarande lagstiftningsfråga lägges under den nu

samlade riksdagens prövning.

Beträffande detalj föreskrifterna i den föreslagna lagen har jag icke

funnit skäl att vidtaga annan ändring i 1920 års förslag än att en i

promulgationsbestämmelserna intagen årtalssiffra jämkats, för vilken åtgärd

närmare redogörelse ej lärer erfordras.»

Departementschefen hemställer härefter, att förslag till lag om förlängning

av vissa arrendeavtal, med ovan angivna undantag lika lydande med förenämnda

förslag till 1920 års riksdag, varöver lagrådet redan hörts, måtte

föreslås riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täckes Hans Maj:t Konungen lämna befall;

och skall till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ivar Brynolf.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1922.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1922:113 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal. a1 i texten
  2. 2LU 1922:12 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten