Sök i Ratio Lex

Med förslag till skogsvårdslag

366 sidor, varav 322 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 322 av 366 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1923:104, Med förslag till skogsvårdslag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. H(ij:ts proposition Nr 104.

1

Nr 104.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till skogsvårdslag;

given Stockholms slott den 10 mars 1923.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till skogsvårdslag.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Linders.

:■. : " •• .... I # 11 , ; .

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 82 höft. (Nr 104.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:te proposition Nr 104.

Förslag

till

Skogsvårdslag.

Härigenom förordnas soro följer:

1 kap. Lagens ändamål oeh omfattning,

1 §•

Skogsmark skall enligt vad i denna lag stadgas användas till

skogsbörd.

Uppsikt över att detta varder iakttaget skall för varje landstingsområde,

där denna lag äger tillämpning, utövas av den skogsvårdsstyrelse,

som där skall finnas, samt den av skogsvårdsstyrelsen för sådant

ändamål antagna personal ävensom de inom kommunerna tillsatta skogsvårdskommittéer.

I fråga om skogsmark, som är underkastad bestämmelserna i

denna lag och belägen inom området för stad, som icke deltager i landsting,

utövas tillsynen av skogsvårdsstyrelsen inom det landstingsområde,

varav staden omgives.

2 §■

1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantagas:

1) skogar, belägna inom Västerbottens eller Norrbottens län;

2) sådana nedom Västerbottens län belägna skogar, som äro underkastade

bestämmelserna i förordningen angående utsyning å viss skog

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden;

3) inom Kopparbergs och Gävleborgs län vid storskifte avsatta

häradsallmänningar och besparingsskogar;

4) skogar, som lyda under lagen angående vård av kommunskogar,

sockenallmänningsskogar samt vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps

skogar;

5) skyddsskogar samt skogar å flygsandsfälten i Hallands län;

6) statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar;

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Mai;t» proposition Nr 104.

7) skogar å statens utarrenderade jordbruksdoinäner och å ecklesiastika

boställen; samt

8) övriga här ovan ej nämnda skogar, varå förordningen den 26

januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket

äger tillämpning eller som avses i § 4 av nämnda förordning.

2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 7) eller 8) angives, i samfällighet

med skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tilllämpning

å det samfällda skogsområdet i dess helhet.

2 kap. Om avverkning.

Om avverkning av yngre skog.

3 §•

Skog, som icke nått den ålder och utveckling, vid vilken självföryngring

kan enligt ortens förhållanden i allmänhet erhållas (yngre

skog), må icke, utan särskilt tillstånd av skogsvårdsstyrelsen efter ty i

4 § sägs, avverkas annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig

gallring.

4 §•

1 mom. Tillstånd till avverkning i yngre skog utöver vad i 3 §

är medgivet må beviljas allenast:

l:o) där för tillgodoseende av fastighetens eller därmed sambrukad

fastighets oundgängliga husbehov eller av sådan rätt till husbehovsfång

från fastigheten, som tillkommer innehavare av avverkningsrätt, vilken

uppkommit före den 1 januari 1923, icke finnes tillgång till annan skog

å fastigheterna eller behovet icke lämpligen kan tillgodoses från sådan; eller

2:o) där avverkningen är avsedd att ingå såsom led i en rationell

skogshushållning eller eljest överensstämmer med en god skogsvård.

Tillstånd, varom nu sagts, må dock ej lämnas utan att skogsvårdsstyrelsen

finner särskilda skäl därtill föreligga; ägande styrelsen vid

sådant tillstånd jämväl meddela de villkor eller andra föreskrifter, som

av förhållandena påkallas.

2 mom. Virke, som jämlikt 1 mom. l:o) blivit avverkat för

husbehov, må ej användas för annat ändamål utan skogsvårdsstyrelsens

tillstånd.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Om avverkning av äldre skog.

5 §■

Avverkning av skog, vilken icke är att anse såsom yngre, må

ej så bedrivas, att skogens återväxt äventyras.

Ej heller må utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkning för

annat ändamål än i 4 § 1 mom. l:o) sägs äga rum i sådan omfattning,

att fastigheten därigenom skulle komma att för framtiden lida brist på

behövlig skog efter ortens förhållanden; dock att utan hinder härav

avverkningsrätt, som upplåtits före den 1 januari 1923, må tillgodogöras

i enlighet med vad förut gällande lag medgivit.

Gemensamma bestämmelser.

6 §.

Vill någon, med hänsyn till av honom tillärnad eller påbörjad

avverkning, påkalla yttrande av skogsvårdsstyrelsen, huruvida viss skog

är att anse såsom "yngre eller huru avverkning bör företagas utan att

stadgande^ i 3 eller 5 § varda överträdda, äge han därom göra skriftlig

ansökan hos skogsvårdsstyrelsen.

Avverkning, som företages i överensstämmelse med sadant yttrande,

är att anse såsom laglig.

7 §■

1 mom. Finner skogsvårdsstyrelsen förutgående undersökning å

marken vara behövlig för prövning av fråga, varom i 4, 5 eller 6 §

sägs, verkställes sådan undersökning av någon styrelsens tjänsteman

med högre skoglig utbildning; ägande styrelsen jämväl, där sådant av

förhållandena påkallas, inhämta utlåtande från i lanthushållning sakkunnig

person.

Kostnad för dylik undersökning eller utredning skall utgå av

medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas; dock skall nödig hantlangning

utgöras av sökanden.

2 mom. Skogsvårdsstyrelses slutliga beslut i ärende, varom i 4,

5 eller 6 § sägs, skall angiva den tid, högst fem år, för vilken detsamma

skall gälla, samt så fort ske kan bevisligen tillställas sökanden.

8 §.

Sker avverkning i strid mot bestämmelserna i detta kap. eller mot

föreskrifter, som enligt detsamma meddelats, eller företages utstämpling

eller därmed jämförlig åtgärd för avverkning, som kan antagas komma

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

i strid mot nämnda bestämmelser eller föreskrifter, äger skogsvårdsstyrelsen

att, därest sådant finnes vara av nöden, meddela förbud att

å den fastighet, där avverkning sålunda ägt rum eller planlagts, utan

skogsvårdsstyrelsens tillstånd verkställa avverkning, med rätt för skogsvårdsstyrelsen

att begränsa förbudet att gälla allenast viss del av fastigheten

eller eljest på visst sätt inskränka förbudet, såsom genom tillåtelse

att avverka träd av vissa matt eller att avverka till den av förbudet

berörda fastighetens eller med denna sambrukad fastighets oundgängliga

husbehov. Innan förbud varder meddelat, skall fastighetens ägare samt,

där avverkning verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne beredas

tillfälle att yttra sig i ärendet; finner skogsvårdsstyrelsen saken sådan,

att den ej kan tåla uppskov, må den dock meddela förbud tillsvidare

och intill dess annorlunda varder förordnat.

Avverkningsförbud går genast i verkställighet, men skall skogsvårdsstyrelsen

inom trettio dagar efter det förbudet gavs genom stämning

till domstolen anhängiggöra talan om förbudets fastställande eller meddelandet

av föreskrifter, om och på vilka villkor avverkning må äga rum.

Varder, utan att avverkningsförbud efter ty nu sagts av skogsvårdsstyrelsen

meddelats, fråga om avverknings berättigande dragen

inför domstol, må denna, jämväl innan malet slutligen prövats, meddela

förbud att gälla tills vidare.

Påkallas vid domstolen undersökning å marken eller finner domstolen

eljest sådan undersökning vara av nöden, förordne länsstyrelsen

på domstolens begäran en skogsstatens tjänsteman att med biträde av

två ojävige gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland dem,

som till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid lantmäteriförrättning

i orten valda äro, å stället undersöka förhållandet och avgiva

redogörelse däröver till domstolen. Kostnaden för dylik undersökning

skall förskjutas av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas, men kan

genom domstolens slutliga beslut åläggas vederparten, om han påkallat

undersökningen.

Undersökning, som här förut sagts, må jämväl påkallas hos länsstyrelsen

av skogsvårdsstyrelsen före eller efter meddelande av förbud

men innan målet kommit till domstolens handläggning, så ock av skogsägaren

efter det förbud meddelats av skogsvårdsstyrelsen.

9 §•

Sker ej, efter det skogsvårdsst.yrelse meddelat avverkningsförbud,

stämning till domstol inom den i 8 § andra stycket angivna tid, vare förbudet

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

förfallet. I andra fall gäller avverkningsförbud, intill dess annorledes

av vederbörande myndighet förordnas.

Av skogsvårdsstyrelseu meddelat förbud må av styrelsen återkallas,

innan målet anhängiggjorts vid domstolen. Därefter ankommer det på

domstolen att, på framställning av skogsägaren och efter skogsvårdsstyrelsens

hörande, pröva frågan om förbudets fortbestånd.

3 kap. Om åtgärder för betryggande av återväxt.

10 §.

Där vid avverkning icke kvarlämnats skog av sådan täthet och

beskaffenhet, att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden

kan anses nöjaktig, samt en tillfredsställande naturlig återväxt ej heller

blivit tryggad, skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för

att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att

finnas å det avverkade området. Därå uppkommen skog skall vidmakthållas,

till dess densamma nått den utveckling, att den ej längre är att

räkna som plantskog.

11 §''

Uppkommer i skog skada genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning

eller annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur

eller genom åverkan, skall vad i 10 § föreskrivits om vidtagande av

åtgärder för betryggande av nöjaktig återväxt efter avverkning äga

motsvarande tillämpning, ändå att skyldighet därtill enligt sagda paragraf

ej föreligger.

Där markens ägare ej uppsåtligen förorsakat eller genom åsidosättande

av någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen och

denna ej heller uppkommit genom betning av hemdjur, må åtgärder

för återväxtens betryggande icke fordras till större kostnad än som

motsvarar värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar

å området eller av ägaren tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående

träd, vilka blivit så skadade, att de ej böra bibehållas eller eljest måste

såsom hinderliga för betryggandet av nöjaktig återväxt borttagas, jämte

den ersättning markägaren i anledning av skadan uppburit eller kunnat

uppbära.

12 §.

För vidtagande av åtgärder, som kunna vara erforderliga för

betryggande av skogsåterväxt, är skogsmarkens ägare ansvarig. År

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

tvist om äganderätten till marken, skall såsom ägare anses den, vilken

med äganderättsanspråk innehar densamma.

Har avverkning företagits av tidigare ägare eller av avverkningsrättsinnehavare,

vare jämväl denne gentemot skogsvårdsstyrelsen ansvarigför

kostnaderna för de återväxtåtgärder, som av hans avverkning föranledas,

men må han av markens ägare söka åter vad han för sådant

ändamål utgivit, därest ej annat blivit avtalat eller, vad angår avverkningsrättsinnehavare,

han genom överskridande av den upplåtna avverkningsrätten

själv varit vållande till att åtgärderna måst vidtagas.

13 §.

Finner skogvårdsstyrelsen, att åtgärd, som skall vidtagas för betryggande

av återväxt, icke varder verkställd så snart lämpligen kan

ske, söke styrelsen med den eller dem, som lagenligt äro ansvariga för

återväxteus betryggande, träffa överenskommelse om samtliga de åtgärder,

som för berörda ändamål böra vidtagas, och om den tid, inom vilken

envar av dem skall vara fullgjord. Sådan överenskommelse skall avfattas

skriftligen.

14 §.

Kan ej överenskommelse, som i 13 § omförmäles, träffas, stämme

skogsvårdsstyrelsen in saken till domstol.

Domstolen äger föreskriva de åtgärder för återväxtens betryggande,

som av förhållandena påkallas, samt förelägga viss tid, inom vilken vad

sålunda föreskrivits skall vara fullgjort.

Finner domstolen, efter därom framställt yrkande eller eljest,

undersökning på marken böra före målets avgörande företagas, äger

domstolen, med angivande av de hänseenden, i vilka undersökningen

påkallas, därom göra framställning hos länsstyrelsen, som meddelar förordnande

efter ty i 8 § fjärde stycket sägs.

Kostnaden för undersökning, varom nu sagts, skall förskjutas av

skogsvårdsstyrelsen, men stanna på den, som av domstolen vid målets

slut därtill prövas skyldig.

15 §.

Vad genom överenskommelse eller domstols utslag blivit bestämt

om åtgärder för betryggande av återväxt samt om tiden därför vare

gällande mot framtida ägare av skogsmarken.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

16 §.

Har den tid för vidtagande av åtgärd till återväxtens betryggande,

vilken blivit bestämd genom överenskommelse eller domstols utslag,

gått till ända, och förekommer anledning antaga, att åtgärden icke

fullgjorts, läte skogsvårdsstyrelsen genom besiktning å marken undersöka

förhållandet. Dylik besiktning verkställes efter styrelsens förordnande

av någon dess tjänsteman med högre skoglig utbildning jämte två av

styrelsen tillkallade sådana gode män, som i 8 § fjärde stycket omförmälas.

Till sådan förrättning skall markägaren samt, där skogsvårdsstyrelsen

avser att gent emot annan göra gällande förpliktelse att ansvara för återväxtkostnaderna,

jämväl denne genom styrelsens försorg bevisligen kallas.

Redogörelse över förrättningen skall till skogsvårdsstyrelsen avgivas.

Erhålles vederbörandes skriftliga erkännande, att föreskriven åtgärd

icke fullgjorts, vare besiktning, som nyss sagts, icke av nöden.

Det ankommer på styrelsen att föranstalta om vidtagande av

åtgärd, som enligt första eller andra stycket befunnits eftersatt.

17 §• .

Har åtgärd blivit enligt 16 § genom skogsvårdsstyrelsens föranstaltande

vidtagen, äger på framställning av styrelsen överexekutor

låta hos vederbörande omedelbart uttaga kostnaderna för såväl själva

åtgärden som den föregående besiktningen, där styrelsen visar, att

försummelse befunnits föreligga och kostaadsbeloppet medelst behöriga

räkningar styrkes.

Vill den, av vilken kostnad sålunda utsökts, emot det till betalning

fastställda beloppet anställa klander eller eljest söka återvinning, stämme

in talan därom till domstol sist inom tre månader från det uttagning

av beloppet ägt rum eller, därförutan, betalning skett med förbehåll

om rätt för gäldenären att söka återvinning.

18 §.

Går fastighet, vartill hörer skogsmark, å vilken på föranstaltande

av skogsvårdsstyrelsen företagits åtgärd enligt 16 §, till försäljning efter

utmätning eller i anledning av konkurs, äge styrelsen att ur köpeskillingen

utfå ogulden kostnad för samma åtgärd jämte förutgående besiktning

med enahanda förmånsrätt, som i 17 kap. 6 § handelsbalken är stadgad för

avgäld av fast egendom. Dock upphöre förmånsrätten att gälla, därest styrelsen

icke inom tre månader efter det besiktning enligt 16 § ägt rum

eller i nämnda paragraf omförmält erkännande lämnats, hos domaren gör

anmälan, att styrelsen vill taga sådan förmånsrätt i anspråk.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 104.

9

Sådan anmälan skall införas i inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag

under lagtima ting, så ock i inteckningsboken. När full betalning

skett, skall ock anmälan härom göras och i inteckningsprotokollet

och inteckningsboken införas efter vad nu sagts.

t kap. Särskilda bestämmelser angående svårföryngrade skogar.

19 §.

1 mom. Bär i någon trakt på grund av skogsmarks belägenhet i

havsbandet eller på höjder eller eljest i särskilt exponerat läge eller till

följd av andra naturomständigheter, såsom jordmånens beskaffenhet,

jordlagrets tunnhet eller markens benägenhet för försumpning, det i allmänhet

måste befaras, att i händelse av ovarsam avverkning av befintlig

skog återväxt skulle omöjliggöras eller ock återväxt, som kunde förväntas

uppkomma, skulle bliva oskäligt sen eller underhaltig, må på

framställning av skogsvårdsstyrelsen och efter förutgången syn och

undersökning Konungen förordna, att skog inom sådan trakt skall såsom

svårföryngrad vara underkastad de i 20—22 §§ meddelade bestämmelser.

Förordnande, varom nu sagts, må även meddelas av länsstyrelsen

att gälla, intill dess Konungen i ärendet beslutat.

Finnes förordnande, som efter ty här förut sagts blivit meddelat,

i sin helhet eller till någon del icke vidare vara behövligt, må detsamma

av Konungen återkallas.

2 mom. Skogar inom Gottlands län och på Oland skola utan förordnande,

varom i 1 mom. sägs, vara underkastade de i 20—22 §§ meddelade

bestämmelserna.

20 §.

I fråga om avverkning i svårföryngrad skog skall vad i 2 kap.

är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning, med iakttagande

:

1)- att där skogsvårdsstyrelsen finner nödigt att vissa träd överhållas

såsom fröträd eller att till skydd för återväxten avverkning till

husbehov inom visst område tillsvidare ej må äga rum, styrelsen äger

meddela föreskrift härom; skolande i tv fall fröträden förses med tydliga

märken och sådant område, varom nyss sagts, å marken tydligt

utmärkas, varefter avverkning av fröträden eller inom området ej må

ske, förrän skogsvårdsstyrelsen därtill lämnat tillstånd; samt

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

2) att avverkning för annat ändamål än husbehov må äga rum

allenast med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, därvid ägaren vare berättigad

att erhålla tillstånd till avverkning på en gång i så stor utsträckning,

som är med skogens återväxt förenlig, dock med iakttagande,

dels att avverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder

erfordras för återväxtens betryggande, allenast må medgivas, om sådana

åtgärder kunna företagas utan oskälig kostnad, och dels att, därest icke

avverkningen föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest en god

skogsvårds fordringar, fastigheten icke genom avverkningen må

komma att för framtiden lida brist på behövlig skog efter ortens förhållanden.

21 §.

Då tillstånd till avverkning enligt 20 § meddelas, skall i allmänhet

ske utsyning, som på skogsvårdsstyrelsens förordnande verkställes av

någon dess tjänsteman med högre skoglig utbildning. Vid utsyningen

skola de utsynade träden genom förrättningsmannens försorg förses med

skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke såväl vid roten som å stammen vid

brösthöjd; börande vid meddelandet av avverkningstillstånd föreskrivas,

att vid avverkningen det roten åsätta märket skall kvarlämnas å stubben.

I stället för utsyning må, där sådant finnes vara tillräckligt, allenast

anvisning äga rum av viss trakt, därå avverkningen får företagas;

skolande därvid gränserna för trakten tydligt utmärkas.

Finner skogsvårdsstyrelsen uppenbart, att genom avverkning, vartill

tillstånd sökes, skogens återväxt icke äventyras, vare utsyning eller

anvisning ej erforderlig.

I tillstånd till avverkning må jämväl innefattas föreskrifter i avseende

på sättet för avverkningen, om sådana finnas erforderliga.

22 §.

I fråga om åtgärder för betryggande av återväxt skall beträffande

svårföryngrade skogar, jämte vad i övrigt är stadgat i 3 kap., gälla:

1) att då tillstånd till avverkning i svårföryngrad skog meddelas,

skogsvårdsstyrelsen tillika skall föreskriva de åtgärder för återväxtens

betryggande, med vilkas vidtagande den i 10 § stadgade skyldighet skall

anses fullgjord, ävensom den tid, inom vilken dessa åtgärder skola vara

verkställda; samt

2) att vad i 15—18 §§ är stadgat för där avsedda fall skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om återväxtåtgärd, som föreskrivits enligt

denna paragraf.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

11

5 kap. Särskilda bestämmelser angående lorsumpad skogsmark och omläggning

av skogsmark.

23 §•

Å försumpad skogsmark, där skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen

ej kunna utan oskäliga kostnader tryggas genom särskilda åtgärder,

äge vad i 3, 5, 10 och 11 §§ stadgats icke tillämpning.

Ingår marken i område, varom förordnande enligt 19 § meddelats,

eller är den belägen inom Gottlands län eller på Öland, må skogsvårdsstyrelsen

lämna tillstånd till avverkning å densamma utan sådan inskränkning,

som stadgas i 20 § 2).

24 §.

Vad i denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för skogsmarks

omläggning vare sig till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller till annat

liknande ändamål och ej heller, så framt marken är därtill lämplig och

icke av större ytvidd än som kan anses skäligt, för anordnande medelst

röjning eller andra särskilda åtgärder av betesmark för varaktigt betesbruk

eller äng; dock med iakttagande av att för dylik omläggning erfordras

skogs vårdsstyrelsens tillstånd:

1) därest marken ingår i område, angående vilket förordnande

enligt 19 § meddelats, eller den är belägen inom Gottlands län eller på

Öland; i vilken händelse avverkning och omläggning må medgivas

allenast om marken prövas icke böra fortfarande användas för skogsbörd

till skydd mot ödeläggelse av angränsande marker; samt

2) därest omläggning av annan skogsmark, än i 1) sägs, till betesmark

eller äng ifrågasättes och å området finnes yngre skog.

Då tillstånd jämlikt denna paragraf lämnas, skall skogsvårdsstyrelsen

ock bestämma tid för fullgörandet av åtgärder, som erfordras för

det avsedda ändamålet.

25 §.

Därest markägare, mot vilken framställes påstående om vidtagande

av åtgärder för återväxtens betryggande, vill omlägga skogsmark

till annan i 24 § omförmäld användning, skall skogsvård sstyrelsen

avfordra honom skriftlig förbindelse att inom viss, av styrelsen godkänd

tid vidtaga för omläggningen erforderliga, åtgärder.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Lämnas ej sådan förbindelse, stämme skogsvårdsstyrelsen in saken

till domstol, och äger denna meddela de föreskrifter, till vilka omständigheterna

föranleda.

Ifråga om förbindelse och av domstol meddelad föreskrift, som i

denna § angives, äge vad i 15 § stadgats motsvarande tillämpning.

Fullgöres icke inom bestämd tid vad markägaren enligt denna

paragraf förbundit sig eller fått sig förelagt vidtaga, må på talan av

skogsvårdsstyrelsen domstolen efter omständigheterna förelägga ny tid för

fullgörande av för markens omläggning erforderliga åtgärder eller förordna

om markområdets återförsättande i skogbärande skick och föreskriva

vad därför skall vidtagas.

6 kap. Ansvarsbestämmelser.

26 §.

1 mom. Företager någon avverkning i uppenbar strid mot bestämmelserna

i denna lag eller i strid mot föreskrift eller avverkningsförbud,

som enligt densamma meddelats, eller förfogar någon mot bestämmelsen

i 4 § 2 mom. över virke, som blivit avverkat till husbehov,

straffes med böter från och med tjugufem till och med femtusen kronor.

Då till straff enligt detta mom. dömes, skall tillika det avverkade

virket, där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande

är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår

dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig

att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke.

Har efter avverkningen förbudet återkallats eller förfallit eller blivit

genom laga kraftvunnet beslut upphävt, förty att förbudet icke bort

meddelas, må icke virke dömas förbrutet eller ersättning utdömas, som

här är sagt.

2 mom. Varder i fall, där jämlikt 24 § skogsvårdsstyrelsens tillstånd

erfordras för skogsmarks omläggning till annan användning, avverkning

företagen, men eftersättes åtgärd, för vars vidtagande tid blivit

bestämd efter vad i nämnda § stadgats, vare straffet böter från och

med fem till och med femhundra kronor; dock vare, där under den

föresätta tiden flera varit för åtgärdens vidtagande ansvariga, den av

dem, som finnes ej hava i avsevärd grad bidragit därtill, att åtgärden

icke blivit fullgjord, från ansvar fri.

3 mom. Innefattar förseelse, varom här är fråga, förbrytelse mot

allmänna strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 §

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition Nr 104.

strafflagen är för likartat fall stadgat. Förskyller förseelsen enligt 1

moln. här ovan påföljd, som i andra stycket därav sägs, varde ock den

påföljd ådömd.

27 §.

Allmänne åklagaren så ock skogsvårdsstyrelsen och dess tjänstemän

med högre skoglig utbildning äge lika behörighet att åtala förseelser,

varom i 26 § sägs, samt att med beslag belägga virke, som kan dömas

förbrutet. Sistberörda befogenhet tillkomme jämväl övrig i 1 § omförmäld

skogspersonal; skolande av denna verkställt beslag så snart ske

kan och senast inom fjorton dagar anmälas hos någon av de åtalsberättigade.

Varder ej inom fyrtiofem dagar, från det beslag skedde, åtal i

laga ordning anställt, vare beslaget förfallet; ägande skogsvårdsstyrelsen

att, innan åtal anhängiggjorts, häva beslag, som verkställts av

någon dess befattningshavare.

28 §.

Virke, som enligt denna lag dörnes förbrutet, skall av åklagaren

försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös

egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen

prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner,

på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse

eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är,

förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts;

och skall i ty fäll virkets ägare, där han är känd och inom riket boende,

eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger att

för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom

åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar

innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan sägs, skall

vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män styrkt förteckning,

utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

29 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning

av förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för

virke, som undgått beslag, fördelas så, att en fjärdedel, dock högst etttusen

kronor, tillfaller åklagaren samt återstoden den av vederbörande

skogsvårdsstyrelse omhänderhavda skogsvårdskassan; dock att, där någon

icke åtalsberättigad verkställt beslaget, denne skall av åklagarandelen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

[Kungl. Maj:t8 proposition Nr 104.

undfå hälften. Har skogsvård sstyrelsen anställt åtalet, skall det belopp*

som eljest skulle tillkomma åklagaren, tillfalla skogsvårdskassan.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall,

till dess frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas

i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana

medels insättning i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen

sägs.

30 §.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon enligt

denna lag fälles, skall förvandling^ ske enligt allmänna strafflagen.

7 kap. Om fullföljd ay talan.

31 §.

1 mom. Den, som med skogsvårdsstyrelsens slutliga beslut i ärende,

varom i 4, 5, 20, 22 eller 24 § sägs, icke åtnöjes, äger att däröver hos

länsstyrelsen anföra besvär sist innan klockan tolv å trettionde dagen

efter det han av beslutet erhållit del; och skall underrättelse därom i

beslutet meddelas.

Påkallar klaganden hos länsstyrelsen undersökning på marken

eller finner länsstyrelsen eljest sådan undersökning vara av nöden, förordne

länsstyrelsen en skogsstatens tjänsteman att med biträde av två

sådana gode män, som i 8 § fjärde stycket omförmälas, å stället undersöka

förhållandet och däröver avgiva redogörelse. Kostnaden för dylik

undersökning skall förskjutas av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas,

men kan genom länsstyrelsens slutliga beslut åläggas klaganden,

om han påkallat undersökningen. Nödig hantlanguing skall av klaganden

utgöras.

2 mom. Över länsstyrelsens beslut må klagan föras kos Konungen

genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klockan

tolv å trettionde dagen från den dag klaganden erhöll del av samma beslut.

32 §.

över rättens slutliga utslag i mål enligt denna lag föres klagan

genom besvär, ändå att talan ej föres om ansvar.

Har domstol under rättegång meddelat avverkningsförbud på sätt

i 8 § tredje stycket sägs, gäller angående klagan över det beslut vad

i 16 kap. 10 § första stycket rättegångsbalken stadgas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Över överexekutors åtgärd i anledning av framställning, hvarom i

17 § sägs, må ej klagan föras.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag, varigenom upphävas lagen den 24 juli 1903 (nr 79

s. 1) angående vård av enskildes skogar, lagen den 13 juni 1908 (nr

44 s. 1) angående vård av enskildes skogar inom Gottlands län samt

lagen den 13 april 1922 (nr 158) om fortsatt tillämpning av lagen den

20 juni 1913 angående vård av enskildes skogar på Öland, skall träda

i kraft den 1 juli 1923.

Dock skall vid den nja lagens tillämpning iakttagas:

1) År, då denna lag träder i kraft, avtal om avverkningsrätt,

vilket ingåtts före den 1 januari 1905, fortfarande gällande, vare, där

åtgärder för återväxtens betryggande bliva erforderliga i anledning av

avverkning, som innehavaren av nämnda rätt företager, denne men icke

markägaren underkastad ansvarighet för åtgärdernas vidtagande.

Gäller vid denna lags trädande i kraft avtal, som nyss sagts, ingånget

under det 1903 års skogsvårdslag ägt tillämpning, skall ansvarigheten

för åtgärderna till återväxtens betryggande efter avverkning,

som företages på grund av sådant avtal, fortfarande påvila den, som

enligt nämnda lag varit underkastad ansvar för återväxtåtgärder.

2) Beträffande avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande,

skall förut gällande lag äga tillämpning; dock att dels i fråga

om den ordning, vari överenskommelse eller domstolsbeslut må ernås

angående för återväxtens betryggande erforderliga åtgärder, den nya

lagen skall gälla, t’dels ock förbud enligt tidigare lag ej vidare må

meddelas.

3) Har beträffande skög inom Gottlands län eller på Öland utsyning

skett eller eljest avverkningstillstånd meddelats enligt den förut

där gällande lagen, men avverkningen icke utförts innan den nya lagens

ikraftträdande, må den verkställas därefter, dock icke senare än inom

fem år från tillståndets meddelande eller den kortare tid, som vid meddelandet

bestämts.

4) Vad i den nya lagen stadgas om skyldighet att vidtaga åtgärder

till betryggande av återväxt i anledning av skada, varom i 11 §

sägs, gäller icke, där sådan skada uppkommit före denna lags trädande

i kraft.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

5) År jämlikt tidigare gällande lag om tillfälliga åtgärder till

förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo förordnande

av länsstyrelse meddelat beträffande skog inom kustområde, vare

så ansett som hade förordnandet meddelats jämlikt 19 § 1 mom. andra

stycket i den nya lagen; och gånge ärendet till Konungen. Har framställning

om förordnande, varom nyss nämnts, skett till länsstyrelse

men denna icke däröver meddelat beslut före den nya lagens ikraftträdande,

skall framställningen anses avse förordnande, varom i denna lags

19 § 1 mom. sägs; och skall av skogsvårdsstyrelsen i samband med

framställningen meddelat förordnande, där detsamma är gällande den

30 juni 1923, ej anses hava förfallit med den då upphörande lagen.

6) Kommer skog, som varit underkastad bestämmelserna i lagen

angående vård av kommunskogar, sockenallmänningsskogar samt vissa

stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar, att lyda under denna lag,

skall föreskrift om åtgärder för återväxtens betryggande, som jämlikt

förstnämnda lag meddelats, fortfarande lända till efterrättelse, och skola

i övrigt beträffande skyldighet att vidtaga dylika och andra skogsvårdsåtgärder

tillämpas bestämmelserna i denna lag, även med avseende på

förhållanden, som uppstått under det den förra lagen var tillämplig.

Förseelse, som under sistberörda tid begåtts, straffes efter vad då gällde.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 104.

17

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj;t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 oktober 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Svensson, Hansson, Åkerman,

Linders, Schlyter, Örne.

Departementschefen, statsrådet Linders anför efter gemensam

beredning med chefen för justitiedepartementet:

Sedan riksdagen i särskilda skrivelser, nämligen den 22 maj 1903,

nr 136, 22 mars 1904, nr 26, 19 maj 1904, nr 166, 23 april 1907,

nr 77, 24 maj 1907, nr 185, 25 april 1908, nr 64, 1 april 1909, nr 63,

samt 25 maj 1910, nr 112, gjort framställningar avseende ändringar i

gällande skogslagstiftning, uppdrog Kungl. Maj:t den 16 juni 1911 åt

en kommitté — skogslagstiftningskommittén — att verkställa utredning

i sådant avseende. För att tagas i övervägande vid fullgörandet av

uppdraget hava till kommittén överlämnats förutom nämnda riksdagsskrivelser

jämväl ett stort antal framställningar från skogsvårdsstyrelsernas

möten, från riksdagens justitieombudsman, domänstyrelsen

m. fl.

Kommittén avgav den 9 december 1918 ett med del I betecknat

betänkande i ämnet. Kommitténs ordförande, landshövdingen K. S.

Husberg, som var av från kommittémajoriteten skiljaktig mening, har

utarbetat särskilda förslag med motiver, vilka utgöra del II av kommitténs

betänkande.

Sedan över betänkandet infordrade yttranden inkommit från länsstyrelser,

landsting, hushållningssällskaps förvaltningsutskott, skogsvårdsstyrelser,

skogsstatstjänstemän, domänstyrelsen och kammarkollegium

ävensom en del korporationer, föreningar och andra sammanslutningar,

anhåller jag att få anmäla detta ärende.

Kärnpunkten i kommitténs betänkande är frågan om reformering

av den allmänna lagen angående vård av enskildes skogar den 24 juli

1903 (nr 79). Härförutom berör kommitténs förslag skyddsskogarnairiket,

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft- (Nr 104.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

häradsallmänning^!-, kommuners skogar, vissa stiftelsers och föreningars

skogar m. in.

Utom dessa sålunda av kommittébetänkandet berörda skogar finnes

inom landet ett flertal andra, för vilka särskilda och olika bestämmelser

äro gällande. Vi hava sålunda kronoparker, skogar tillhörande kronans

utarrenderade jordbruksdomäner, boställsskogar, skogar å allmänna inrättningars

hemman, som icke innehavas med stadgad åborätt, samt

skogar å krono- in. fl. hemman, som innehavas med sådan rätt, vilka

alla inbegripas under förordningen angående hushållningen med de allmänna

skogarna i riket den 26 januari 1894 (nr 17), vidare statens till

bergshanteringens understöd anslagna skogar (förordning den 27 maj

1898, nr 55), enskildes skogar inom Gottlands län (lag den 13 juni 1908,

nr 44), enskildes skogar inom de delar av Västerbottens och Norrbottens

län, som ej höra till lappmarken (förordning den 18 juni 1915, nr 250),

skogar å skatte- och frälsehemman m. m. inom sistnämnda båda läns lappmarker

m. fl. områden (förordning den 18 juni 1915, nr 251), husbehovsskogar

inom vissa områden av omförmälda lappmarker (lag den

5 juni 1909, nr 53), allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens

län (förordning den 18 juni 1920, nr 331) o. s. v. Även beträffande

en del av dessa skogar föreligga mer eller mindre aktuella

frågor om ändrade eller nya bestämmelser.

Det är sålunda en stor mångfald av skogskategorier och skogsförfattningar,

som man har att röra sig med. Förklaringen till denna

mångfald torde vara att finna i historiska förhållanden, ity att behovet

av lagbestämmelser uppstått successivt för en kategori skogar efter eu

annan och, då så inträffat, har bestämmelsernas inpassning uti någon

förutvarande författning icke varit möjlig eller lämplig. Givetvis är

emellertid eu sådan splittring ägnad att medföra olägenheter icke

allenast på grund av svårigheten att överskåda och sammanhålla alla

dessa lagstiftnings- och förvaltningsbestämmelser, utan även i åtskilliga

praktiska hänseenden, och det synes mig framstå som ett önskemål att

en sammanföring och förenkling av dem kunde ske. Ett försök i

sådan riktning har gjorts av kommitténs ordförande, vilken i sitt reservationsförslag

behandlat detta problem, såvitt det avser andra än statens

och vissa dem närstående skogar. Kommitténs majoritet har däremot

icke givit sig in härpå utan stannat vid att mera direkt behandla de

frågor, som åt kommittén överlämnats. Mot landshövdingen Husbergs

förslag, vilket visserligen icke gör anspråk på att vara en slutgiltig lösning

av problemet utan endast att vara ett schematiskt förarbete därtill,

har i de avgivna yttrandena anmärkts både att förslaget härutinnan hade

opaginerad Kontrollera mot PDF

J\ finalMajitb proposition Nr 104.

1H

ett mera teoretiskt än praktiskt intresse och att det kunde sättas i fråga,

om dess klassifikation överhuvudtaget vore riktig och för framtida behov

tillfyllestgörande. 1 värjo fall lärer lösandet av berörda problem vara av

den beskaffenhet och omfattning, att det måste bliva en uppgift för sig.

Därvid torde nämligen böra undersökas, huruvida icke alla skogar inom

landet, alltså även statens och andra s. k. allmänna skogar, kunna och

böra inbegripas i utredningsarbetet, och detta arbete bör icke blott vara

ett mer eller mindre mekaniskt sammanställande av befintliga eller nya

lagbestämmelser utan även, såsom redan antytts, åsyfta eu sammansmältning

och förenkling utav dem, såvitt och så långt ske kan.

1 betraktande av vad jag nu anfört har det, ehuru vissa skäl kunde

tala därför, likväl synts mig icke böra ifrågasättas, att den vidare behandlingen

av kommitténs betänkande skulle skjutas fram till att ske

gemensamt med eu utredning av nyss antydd art. Framför allt kräver

frågan om vården av enskildas skogar en snar lösning. Det kan givetvis

icke vara tillfredsställande att på ett så viktigt, för hela landets

ekonomiska förhållanden betydelsefullt område en provisorisk kristidslagstiftning

skall vara gällande år efter år. Den nu gällande lagen

av den 27 maj 1921 om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling

av skog å fastighet i enskild ägo lärer emellertid icke kunna

upphävas, förrän den eftersträvade reformen av 1903 års lagstiftning

genomförts. Det bör för övrigt härvid icke heller lämnas insikte,

att därmed mycket är undangjort för ett blivande, alla landets

skogar omslutande författningsarbete.

Jag har alltså ansett frågan om reformering av 1903 års lagstiftning

rörande vården av enskildas skogar böra framläggas så snart ske

kunnat, och förty låtit med ledning av de inkomna yttrandena inom departementet

verkställa en överarbetning av kommitténs förslag i sagda delar,

ävensom sådana, som synts lämpligen böra samtidigt därmed få sin lösning.

Härvid hava utarbetats förslag till skogsvårdslag, lag angående

vård av kommunskogar, sockenallmänningsskogar samt vissa stiftelsers,

föreningars och sällskaps skogar ävensom lag angående skyddsskogar.

Därjämte föranledas av dessa lagar jämkningar i 1857 års förordningom

ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet

ävensom i 1907 års lag om servitut, vilka ändringsförslag

torde av chefen för justitiedepartementet anmälas för Kungl. Maj:t.

Under framhållande att det är min avsikt att senare förelägga Kungl.

Magt förslag till förordning angående skogsvård sstyrelser och förordning

om ändrad lydelse av 5 § i förordningen den 11 oktober 1912

s. 20 Kontrollera mot PDF

lagens syfte

och räckvidd.

Bättre återväxtskydd.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

(nr 275) om skogsvårdsavgift, anhåller jag att i dag få först gå in på

förslaget till skogsvårdslag.

Vad angår rubriceringen av denna lag så har densamma synts

mig kunna såsom den generella lagen om skogarnas vård helt kort

benämnas skogsvårdslag. Den omständighet, att därjämte finnas åtskilliga

speciella lagar om skogsskydd bör ej utgöra hinder för en dylik

terminologi; jag vill i detta sammanhang erinra om att t. ex. »strafflagen»

kompletteras med bl. a. särskild »strafflag för krigsmakten»

o. s. v. Det skäl, som föranlett mig att välja den nu antydda benämningen

är, förutom önskvärdheten av korta lagrubriker, att rubriken å

1903 års lag ej lämpar sig, därest lagens tillämpning anses böra utsträckas

till vissa skogar, som ej äro att beteckna såsom enskildas.

I sitt förslag har kommitténs ordförande icke blott givit den avdelning

därav, som motsvarar 1903 års lags giltighetsområde, en annan

form och uppställning än kommittémajoriteten, utan även i åtskilliga

hänseenden intagit bestämmelser av annan saklig innebörd än i kommitténs

förslag. Vidare hava, sedan vid möte mellan skogsvårdsstyrelserna

det uppdragits åt vissa personer att utarbeta ett betänkande över

kommitténs och dess reservants förslag, dessa delegerade fullgjort sitt

uppdrag på det sätt, att de utarbetat ett nytt förslag (Bil. B). Slutligen

har domänstyrelsen efter verkställd granskning av de förenämnda

förslagen funnit sig böra avgiva ett eget sådant (Bil. C sid. 152).

Icke mindre än fyra förslag hava alltså förelegat vid ärendets upptagande

till behandling inom departementet. Härvid har givetvis även vad i

övrigt i avgivna yttranden förekommit vunnit beaktande, men kommer

jag i det följande att huvudsakligen beröra de nämnda fyra förslagens

ståndpunkter i de olika spörsmålen.

Kommittén har funnit 1903 års lags otillräcklighet hava sin

grund såväl i lagens natur av att vara endast en återväxtlag som ock i

bristfälligheter i lagen även såsom återväxtlag.

1 sistnämnda hänseende har kommittén framhållit tre huvudsjmpunkter,

nämligen:

att icke erforderligt skydd beretts för ömtåliga återväxtmöjligheter,

där dessa förekomma utanför skyddsskogsområde,

att lagen i saknad av bestämmelser om återväxtens kvalitet icke

förmår hindra uppkomsten av s. k. skräpskogar,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 104.

21

samt att lagen icke föreskriver reproduktionsskyldighet annat än

efter avverkning, sålunda icke efter ett skogsbestånds spoliering genom

brand, snöbrott m. m.

T samtliga förslagen föreligger enighet om behovet av att utfylla dessa

bristfälligheter, ehuruväl de härtill syftande föreslagna bestämmelserna

i flera avseenden äro olika.

Beträffande återigen frågan, huru långt utöver ramen för en åter- Mera an återväxtlag

de nya bestämmelserna böra sträcka sig, företräda förslagen vaxtskyadf

olika ståndpunkter.

I kommitténs förslag är härutinnan att bemärka dess uppdelning Kommittén,

mellan skogar å ordinära marker och skogar i exponerat läge. Denna uppdelning

har visserligen skett med hänsyn till lättare eller svårare föryngringsmöjligheter,

men de härav föranledda olika skogsvårdsbestämmelserna

innebära för de sistnämnda skogarnas del avverkningsföreskrifter,

som i tillämpningen kunna utgöra skydd för bestånd av alla åldrar.

Bortsett härifrån upptager kommitténs förslag bestämmelser till bevarande

av skogskapitalet, så länge det är att hänföra till växande ungskog,

men icke därutöver.

Kommittéreservanten har följt samma huvudprincip, men därtill Reservanten,

fogat ett par bestämmelser rörande den äldre skogen. Dels hava nämligen

under rubriken »om avverkning i viss äldre skog» upptagits bestämmelser

av innehåll, att växtligt slutet skogsbestånd, vari träden över

huvud taget nått den ålder, vid vilken användbarhet såsom fröträd efter

de i orten i allmänhet rådande förhållanden vore för handen, icke finge

— utom för husbehov eller uppodling — avverkas på sådant sätt, att

i följd därav särskilda kulturåtgärder bleve nödvändiga för åstadkommande

av nöjaktig återväxt, med mindre befogenhet att företaga avverkningen

på sätt, som nödvändiggjorde dylika kulturåtgärder, vunnits

efter anmälan hos skogsvårdsstyrelsen om avverkuingsområdets belägenhet

samt det tillärnade sättet för avverkningen och dennas omfattning. Dels

ock hava i kapitlet om »skogar, för vilka särskilda bestämmelser skola

gälla av annan grund än skogarnas belägenhet eller beskaffenhet», intagits

»skogar, vilka på ägares yrkande ställts under planmässigt skogsbruk».

Därmed avses, att på anhållan av ägare till skogsområde

länsstyrelse finge förordna, att området skulle vara underkastat planmässigt

skogsbruk. Dylikt förordnande skulle innebära skogens vårdande

enligt särskilt för densamma uppgjord, av skogsvårdsstyrelsen fastställd

hushållningsplan, vilken vårdnadsskyldighet skulle inträda, när området

komme i efterföljande ägares hand. I motiverna heter det om förstberörda

bestämmelser om avverkning i viss äldre skog bland annat:

s. 22 Kontrollera mot PDF

22-

Kuftgl: proposition Nr104,

»De avse att i’ vissa fall, där något överförande till den för skogar i exponerade

lägen föreslagna specialregleringen icke bör ifrågakomma, dock bereda utväg

att med lagens hjälp tillvarataga befintlig möjlighet att bygga skogens reproduktion

på självföryngring och därmed förebygga det äventyrande av skogsbördigheten,

som ett åsidosättande av'' nämnda möjlighet skulle i de avsedda fallen kunna

medföra.

Vad som föreslås har en skäligen begränsad räckvidd, betingad av angelägenheten

att icke betunga den enskilde med anspråk, som kanske med fog kunde

synas obilliga. De ifrågaställda föreskrifterna ha närmast karaktären av ett första

steg i en viss riktning, ett steg utöver vilket man för närvarande icke torde böra

gå. Kanske skall redan det förslag, för vars närmare innehåll redogörelse nu skall

lämnas, trots den snäva tillämplighet, det skulle äga, synas innefatta alltför stränga

fordringar. För egen del tror jag dock ej detta.

Vad sålunda föreslagits innefattar icke något som helst underkännande av

den satsen, att varken av biologiska eller ekonomiska grunder något bestämt företräde

kan i regel tillerkännas den naturliga föryngringen framför den kulturella.

Det åsyftar allenast att, där i vissa fall likvärdighet mellan de båda föryngringssätten

faktiskt icke äger rum och där företräde måste tillerkännas den naturliga

föryngringen, hävda dennas användning.

Förslaget gäller blott växtlig och sluten frömogen skog. Det har synts

lämpligast att låta detsamma omfatta allenast sådan skog, om vilken det kan sägas

a priori vara veterligt, att naturlig reproduktion bör kunna påräknas i händelse av

avverkning.

Den sålunda gjorda begränsningen har den fördelen, att förslaget därigenom

omedelbart anknyter sig till de föreslagna bestämmelserna om avverkning i ungskog

och endast kommer att avse sådan skog, som, innan den blev frömogen, lytt

under ungskogslagen. Skall den naturliga reproduktionsmöjlighetens tillvaratagande

kunna sägas vara med billighet påfordrat, så må det väl framför allt vara i sådant

fall, då tillvaron över huvud av för ändamålet användbar fröskog just ter sig såsom

resultat av de lagbud, vilka skyddat skogen under uppväxtåren. Att gardera

skogens bestånd intill den tid, då den blir frömogen, men då omedelbart utan vidare

offra det vunna fröbarhetsresultatet, trots det att dettas tillgodogörande kunde vara

av särskilda skäl önskvärt, synes vara en alltför långt driven eftergivenhet.

De skyldigheter och inskränkningar, dem förslaget vill pålägga skogsägaren,

gälla vidare långt ifrån all avverkning, som han kan vilja företaga i sådant skogsbestånd,

som här är i fråga. Vill han göra skäliga gallringar eller beståndsvårdande

huggningar, äger han att göra sådant fritt utan någon förutgående underställning

till skogsvårdsstyrelsen. Samma är förhållandet, om han väl företager slutavverkning

men på sådant sätt, att återväxten kan anses betryggad genom kvarlämnade

fröträd. Det är endast i det fall, att den tillärnade avverkningen måste medföra

särskilda kulturåtgärder, som han är skyldig göra anmälan och avbida, eventuellt

lyda, skogsvårdsstyrelsens beslut.

Att observera är i övrigt, att den avverkare, som företager slutavverkning

med fröträdsställning utan att göra någon som helst föregående hänvändelse till

opaginerad Kontrollera mot PDF

2: i

Kuh-qI. Maj: Is proposition Nr 104.

skogsvårdsstyrelsen vare nig enligt 18 eller 211 §, icke löper någon risk att bliva

kriminellt ansvarig allenast av d^n grund, att den gjorda fröträdsställningen sedermera

visar sig icke fylla sitt ändamål utan kulturåtgärder bliva nödvändiga. Fordringen

på, att vid avverkningen träd skola kvarlänmas till det antal och av ilen

beskaffenhet, att reproduktionen kan anses betryggad utan särskilda kulturåtgärder,

hänför sig naturligen till tiden för avverkningen på det sätt, att om den iakttagna

avverkningsmetoden då kunnat skäligen anses betryggande, ägaren är fri för efterräkningar,

även om det sedan skulle visa sig, att den icke håller vad den lovat.

Dess påräknade resultat kan omintetgöras av förhållanden, som då icke kunnat

förutses eller vilkas verkan icke kunnat då rätteligen beräknas. Att fordra ett

sådant förfarande vid avverkningen, som skulle innefatta en osviklig garanti för

det avsedda ändamålets vinnande, vore obilligt och är ej heller avsett. Utöver

den omsorg, som vanlig normal aktsamhet innebär, kan man rimligtvis icke sträcka

anspråken.

För bedömande av den inskränkning, som skogsägaren skulle bliva underkastad

enligt förslaget, bör vidare uppmärksammas, att styrelsen enligt detsamma

icke äger giva honom några avverkningsföreskrifter, med mindre styreken verkligen

finner, att det tillämnade avverkningssättet skulle innebära svårigheter för områdets

försättande efter avverkningen i nöjaktigt skogbärande skick, och att, om styrelsen

finner sådant, styrelsens föreskrifter icke få gå ut på annat eller mera än att reglera

själva av verkningssättet. Styrelsen äger giva de föreskrifter beträffande fröträdsställning

eller annat sätt för avverkningen, som kunna finnas erforderliga till motverkande

av faran för återväxtens förfelande. Någon som helst befogenhet att förbjuda

den anmälda avverkningen överhuvud skulle styrelsen icke äga. Skulle förhållandena

vara så vanskliga, att nöjaktig återväxt icke kan påräknas, vilket avverkningssätt

som än användes, således ej ens genom anlitande av en än så klok fröträdsställning,

får styrelsen icke fördenskull förbjuda avverkningen.»

Rörande skogars ställande under planmässigt skogsbruk på yrkande

av ägaren anför kommittéreservanten i sina motiv:

»Kommittén har icke funnit skäl att i sina förslag upptaga och tillmötesgå

de yrkanden, som under senare åren framträtt därom, att lagstiftningen borde bereda

utväg för en skogsägare att få honom tillhörig skog under sådana bestämmelser,

som kunde medföra, att skogen bleve för framtiden, och i vilken ägares hand den

än kunde komma att befinna sig, ställd under ett uthålligt och i övrigt särskilt

aktsamt skogsbruk.

För min del intager jag härutinnan en annan ståndpunkt än kommittén. Den

tanke, som i sagda yrkanden kommit till synes, förefaller mig vara i hög grad

beaktansvärd och böra, där för ändamålet lämpliga bestämmelser kunna utfinnas,

också bringas till genomförande. Därigenom skulle det allmännas intresse av en

god skogshushållning på ett alldeles särskilt sätt begagna sig av och anknytas till

det likartade intresse, som kunde förefinnas hos en enskild skogsägare; och den

åstundan att främja en god skogsvård, som mången gång är hos enskilde skogsägare

så högst livlig, är i sanning en faktor av den djupa betydelse, att den bör

av lagen hägnas och omhuldas, icke blott av billig hänsyn till den enskildes berömliga

nit och goda vilja utan visserligen ock av hänsyn till det allmänna bästa.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Skogsvårds
atyrelsernas
dölögerade.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Ty för detta är det för visso en stor sak, att så stora områden som möjligt av

våra skogsmarker komma under ett genomfört, ej på stunden utan ock på framtiden

inriktat klokt brukningssätt; och är situationen den, att den enskilde själv

bjuder sin mark till slik reglering, skulle det efter min mening vara föga välbetänkt

av det allmänna, från dettas egen synpunkt sett, att icke härav begagna sig.

Den lagreglerade ordning, som åsyftas, synes icke böra göras gällande mot

den ägare, som själv vill göra dispositionen i fråga. Han bör givetvis under sin

äganderättstid vara oberoende av den ordning för skogens bruk, som han tillärnar.

Syftet med denna riktar sig naturligt nog på framtiden; därför har ock i förslaget

upptagits föreskrift därom, att den planbestämda vårdnadsskyldigheten skall inträda

först när skogsområdet kommer i efterföljande ägares hand. I ett par avseenden,

som dock ej gälla själva skogens skötsel, måste emellertid ägaren, sedan han träffat

sin disposition om skogens framtida ställande under planmässigt bruk och fått denna

disposition fastställd i den ordning, varom nedan närmare sägs, själv bliva i viss

mån bunden, på sätt här strax skall nämnas.

Den disposition rörande skogen, som ägaren vill göra, bör helt visst, göras

gällande i och genom ett särskilt förordnande, meddelat efter särskild prövning av

någon myndighet. Ett enbart förklarande av markägaren kan icke vara nog.

Dispositionen är av alltför stor betydelse ej blott för framtida ägares rättsställning

utan ock för det allmänna, vars tjänster skola tagas i anspråk i rätt vidsträckt

omfattning för områdets planläggning och skötselns övervakande, för att den skulle

kunna få bindande verkan genom allenast en formlös ensidig akt av ägaren. Bestämmelser

i de delar, som nu avses, innehållas i 95 och 96 §§, till vilkas närmare

innehåll här hänvisas.

Det framgår av dessa paragrafer att, sedan ägaren begärt och fått länsstyrelsens

förordnande, att skogen skall framdeles och efter ägareombyte stå under planmässigt

bruk, ägaren icke får ensidigt upphäva detta förordnande utan, om han

önskar förordnandets tillbakagång, har att därom göra ansökning hos Konungen.

Han skulle ock vara förhindrad att göra området till föremål för jorddelning medelst

hemmansklyvning, ägostyckning eller jordavsöndring, med mindre Konungen sådant

tilläte. Denna ägarens bundenhet, sedan han gjort sitt förfogande och fått detta

fastställt, torde ej kunna sägas innebära någon obillighet; den framgår för övrigt

av sakens natur, som innebär, att genom den officiella prövningen och fastställelse!!

ett slags ömsesidigt rättsförhållande inträtt mellan ägaren och det allmänna, vilken

senare part i sin ställning av det allmänneliga skogsintressets vårdare och befrämjare

fått och accepteiat ett anbud, som sedan icke bör kunna ensidigt återtagas.

Att, om några verkliga skäl till ett sådant återtagande finnas, ägaren kan hos

Kungl. Maj.t påräkna fullt tillmötesgående är ju en given sak.»

Den till kommitténs förslag motsatta ståndpunkten, att lägga avverkning

av all skog under bestämmelser i lagen, intages av skogsvårdsstyrelsernas

delegerade, i vilkas förslag det efter angivandet av ungskogsstadgandet

lieter, alt ej heller avverkning av annan skog må äga rum,

ifall avverkningen strider mot grunderna för god skogsvård eller fastigheten

därigenom skulle komma att lida brist på behövlig skog efter

ortens förhållanden. I motiverna yttras det härom;

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition Nr 104.

»Under det att den år 1911 tillsatta skogslagstiftningskommittén arbetade,

visade det sig ock för statsmakterna nödvändigt att utan att avvakta resultatet av

detta arbete giva skogsvårdsstyrelserna en befogenhet, som innebar icke endast möjlighet

att inskrida emot olämplig avverkning av ungskog utan avsevärt därutöver.

Det var krisåren och de med dem följande frestelserna till skogsskövling, som nödvändiggjorde

en sådan lagstiftning. Här är ej erforderligt att redogöra för denna

lagstiftnings närmare innehåll. Detta är av alla känt. Endast det anse vi oss böra

konstatera, att hade icke denna krisUdslag funnits med dess befogenhet för skogsvårdsstyrelserna

att meddela förbud mot olämplig avverkning av ungskog eller i

vissa fall mot avverkning, som strede mot grunderna för god skogsvård eller som

berövade en fastighet dess husbehovsskog, så skulle säkerligen med de höga virkespriser,

som under de senaste åren rått, vidsträckta marker varit skövlade på all

skog och årtionden fått sota för en tillfällig kristidsvinst. Men vi anse oss också

kunna konstatera något mer. Ehuru skogsvårdsstyrelserna måst gå fram med fasthet

och bestämdhet vid sitt övervakande av kristidslagens efterlevnad, så lärer man

dock i stort sett kunna säga, att även de, som träffats av förbuden, hava insett

lämpligheten av desamma och särskilt torde markägarna hava förstått, att dessa

förbud i längden komma att lända till deras eget bästa.

Det framgår härav, att denna kristidslag länt det allmänna till det bästa

och därjämte erkänts såsom klok och befogad även av dem, som träffats av densamma.

Sällan lärer därför ett så lämpligt tillfälle vara givet att begagna sig av

dessa förhållanden för att i skogsvårdens intresse icke endast till definitiva upphöja

de lagbestämmelser, vilka såsom provisoriska visat sig så fördelaktiga, utan jämväl

skrida vidare på den sålunda inslagna vägen.

När det nu gällt för oss att uppdraga de grundlinjer, efter vilka enligt vår

mening den nya lagstiftningen bör läggas, hava vi icke kunnat undgå att fästa det

största avseende vid ovan redan omnämnda förhållande, att den nu gällande lagstiftningen

med inberäknande av kristidslagen mot skövling av skog visat sig verka i

synnerligen lycklig riktning i skogsvårdshänseende samt därjämte av intresserade

parter mottagits med förståelse och förtroende. Vi hava därför ansett det vara

riktigt och lämpligt att grunda de nya lagbestämmelserna på 1903 års skogslag

samt lagen den 11 juni 1920 om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling

av skog å fastighet i enskild ägo.

Från den sistnämnda lagen hava vi hämtat förbudet mot avverkning av ungskog.

— — — — — — — — — — — — — — — —- — — — —. — —

Provisoriska lagen innehåller vidare förbud mot avverkning, ifall den strider

mot grunderna för god skogsvård eller fastigheten därigenom skulle komma att lida

brist på behövlig skog efter ortens förhållanden. Även denna bestämmelse hava vi

upptagit i vårt förslag. Den gäller emellertid enligt kristidslagen allenast i fråga

om fastigheter, som efter den It maj 1918 genom köp, byte eller gåva övergått till

annan än föregående ägarens skyldeman i rätt upp- och nedstigande led, syskon

eller syskons avkomling, och gäller icke beträffande avverkning på grund av upplåtelse,

som skett före den 15 maj 1918. Dessa inskränkningar hava vi däremot

icke kunnat godtaga. Det är uppenbart, att är nu ifrågavarande förbud ur skogsvårdssynpunkt

önskvärt i fråga om vissa fastigheter, framstår samma önskvärdhet

jämväl beträffande andra. Det har naturligen också varit hänsynen till den gamle

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

ägaren och avverkningshavaren, som framkallat inskränkningen i förbudet. Såsom

allmän regel torde böra gälla att, därest staten i det allmännas intresse finner en

inskränkning i en bestående rätt önskvärd, är den berättigad att vidtaga denna inskränkning,

men är å andra sidan .skyldig att, för den händelse den enskildes rätt

därigenom kan anses bliva på ett stadigvarande sätt kränkt, därför utgiva ersättning.

Härav följer i nu föreliggande fall, att rätten att utfärda förbudet finnes för

staten. Det återstår endast att tillse, huruvida därav skulle för staten följa någon

ersättningsskyldighet. Yad då till en början beträffar fastighetsägaren, så kan det

naturligen någon gång medföra olägenhet för honom att icke få bedriva en avverkning

så, som han finner det för sig vara för tillfället lämpligast, men för honom

kvarstår dock alltid rättigheten att en annan gång, om ock något längre fram i

tiden, företaga avverkningen. Sin äganderätt har han alltid kvar, och vanligen

lärer det väl vara så, att trädet tilltager i värde genom att få kvarstå. Statens

rätt att utfärda avverkningsförbud utan ersättningsskyldighet hava statsmakterna

redan begagnat sig utav beträffande ungskog. Samma grund lärer föreligga jämväl

beträffande "nu ifrågasatt förbud. Något mer invecklade bliva däremot förhållandena,

då det gäller bestående avverkningsrätter. Det är emellertid till en början att märka,

att alltsedan den 1 januari 1905 har avverkningsrätt icke kunnat upplåtas för längre

tid än 5 år och för tiden dessförinnan till den 1 januari 1S90 ej för längre tid än

20 år. Den före sistnämnda dag gällande bestämmelsen om högst 50 års upplåtelsetid

har i stort sett haft giltighet sedan ikraftträdandet av förordningen den 13 juni

1800 angående städsel och lega av jord på landet. Det är vidare att uppmärksamma,

att de sedan år 1918 för varje år utkommande provisoriska skogslagarna

från giltigheten av nu förevarande förbud undantagit allenast upplåtelser, som skett

före den 15 maj sistnämnda år. Då dylika lagar med samma bestämmelse torde

komma att utfärdas, intill dess den nya skogslagen blir gällande, och detta ej torde

kunna beräknas ske före den 1 januari 1923, kommer det nu ifrågasatta utan något

undantag gällande förbudet att träffa endast följande upplåtelser, vilka icke förut

träffats av likadant förbud, nämligen dels de, som ingåtts under tiden 1 januari—

15 maj 1918, för motsvarande tid 1923 dels ock 50 års upplåtelser, som ingåtts

före den 1 januari 1890, för tiden 1 januari 1923—1 januari 1940 i den mån, de

under den tiden äro giltiga. Den förstnämnda gruppen torde med hänsyn till den

återstående korta avverkningstiden icke vara förtjänt av vidare uppmärksamhet,

men antalet av till den senare gruppen hörande avverkningsrätter lärer kunna vara

mer avsevärt. För båda grupperna gäller emellertid att, därest en avverkningsrättsinnehavare

till följd av den nya lagstiftningen icke kan tillgodogöra sig träd,

som till honom upplåtits, så lärer han enligt vanliga civilrättsliga regler vara berättigad

att härför begära ersättning, antingen av upplåtaren eller dennes rättsinnehavare

på den grund, att han icke erhållit vad till honom försålts, eller av fastighetsägaren,

vilken till följd av den nya lagen kommer att göra eu vinst på avverkningsrättsinnehavarens

bekostnad därigenom, att de försålda träden bliva i fastigheten

kvarstående efter upplåtelsetidens utgång. Det blir följaktligen samma förhållande

som beträffande det under kristiden redan gällande förbudet mot avverkning

av ungskog. I fråga om denna har lagstiftaren icke ansett sig vara förhindrad

att utan skyldighet att utgiva gottgörelse stadga förbud oavsett giltigheten av dessförinnan

avslutade avverkningsupplåtelser och samma rättsgrund synes därför äga

sin fulla giltighet även beträffande det nu ifrågasatta förbudet.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj:ts proposition Nr 104. -7

Åven domän styrelsen föreslår en bestämmelse, som åsyftar uldre skön

och vilken lyder: »Å skogsmark, tillhörig enskilde, må vid avverkning av

annan skog än ungskog bestånds eller grupps slutenhet ej hävas i sådan

grad, att beståndets eller gruppens vidare utveckling eller fortbestånd

ä ventyras, med mindre avverkningen utföres såsom föryngringslmggniug.»

Såsom motiv härför yttrar styrelsen:

Då enligt domänstyrelsens uppfattning den allmänna meningen beträffande

vården av vårt lands enskilda skogar kräver ett längre gående skydd för desamma

än vad nu gällande lagstiftning bereder, synes det styrelsen böra vara grundläggande

för hela denna fråga, huru långt man kan gå i att inskränka den enskildes förfoganderätt

över sin skog. Att den växande ungskogen måste beredas skydd, därom

synas meningarna icke vara delade, utan har styrelsen av de i ärendet avgivna

utlåtandena funnit bestyrkt, att tiden nu är inne för vidtagande av en sådan lagstiftningsåtgärd.

Men att, såsom skogslagstiftningskommittén gjort, stanna härvid

och låta skogsägaren avverka den övriga skogen på sätt honom synes för gott utan

annan risk än att få svara för skogsmarkens återförsättande i skogbärande skick,

synes styrelsen icke lämpligen böra ifrågakomma. Om man nämligen uppställer

såsom mål att av de för handen varande omständigheterna göra det bästa möjliga

för skogsskötsel och särskilt återväxten, bör man ock taga vara på alla de tillfällen,

som härtill kunna yppa sig. Styrelsen har visserligen här förut tagit avstånd

från de bestämmelser, som dels reservanten dels ombudsmötets förslag velat få införda

uti skogslagstiftningen beträffande avverkning av annan skog än ungskog,

men har styrelsen ändock ej velat släppa tanken på att kunna i lagstiftningen inrycka

bestämmelser om att vid avverkning av annan skog än ungskog föryngringens

intressen må kunna iakttagas på samma gång som utrymme beredes skogsägaren

att utan att komma i delo med lagen eller behöva anlita skogsvårdsstyrelsens

biträde kunna utföra sådana avverkningar, vilka endast avse beståndens vård och

ans. Domänstyrelsen har sålunda velat gå ett steg längre än skogslagstiftningskommittén

och för den skull meddelat direkt anvisning, huru avverkning i annan

skog än ungskog bör bedrivas för att återväxten därav skall gagnas. Det har

nämligen synts domänstyrelsen rimligt att, då man medgiver den enskilde skogsägaren

att utan inskränkning i fråga om kvantiteten avverka honom tillhörig skog,

som icke kan hänföras till ungskog, kunna påfordra att, då avverkning företages i

den omfattning att trädsamhällena i skogen, d. v. s. bestånden och grupperna, ej

vidare kunna såsom sådana utvecklas eller bestå, densamma utföres såsom föryngringshuggning.

För en skogs utveckling erfordras, att de särskilda samhällena inom skogen,

d. v. s. beståndet eller gruppen ständigt få hava en mot dess utvecklingsstadium svarande

grad av slutenhet, och uppställer skogen jämväl för sitt fortbestånd krav i samma

hänseende, då den nått den ålder att man egentligen icke kan tala om dess vidare

utveckling. Det är dessa synpunkter, som varit ledande för domänstyrelsen vid

avfattande av nyssnämnda bestämmelser. Häves denna slutenhet till den grad, att

beståndet och gruppen icke vidare kan i denna sin egenskap utvecklas eller fortbestå.

måste skogsmannen kräva att åtgärder vidtagas för ernående av föryngring.

Domän - styrelsen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Yttranden

Over delegerades

förslag.

antingen detta med hänsyn till samtliga härpå inverkande faktorer bör ske genom

kalavverkning och direkta kulturåtgärder eller genom ställande av fröträd och

markens beredande för självsådd eller ock genom tillämpande av principerna för en

rationell blädning.

Nämnda fordringar beträffande avverkningens utförande lägga emellertid inga

som helst hinder för sådana huggningar, som gemenligen benämnas beredningshuggning

eller rensningshuggning, men förhindra att s. k. skräpskogar eller maskerade

kalhyggen kunna få uppstå utan att skogsvårdsstyrelsen skall kunna häremot ingripa.

Härmed har domänstyrelsen också undgått de svårigheter, vilka såväl betänkandet

som reservationen haft vid karakteriserandet av dylika avverkningar.

Domänstyrelsen är fullt medveten om att härmed i skogslagstiftningen införts

en ny facklig term på skogsvårdens område nämligen ordet föryngringshuggning,

vilken kanske den enskilde skogsägaren icke utan vidare kan i varje fall rätt tolka.

Det torde emellertid icke vara möjligt att, då man vill fortskrida på den inslagna

vägen att fostra och leda den enskilde skogsägaren till bättre insikt om vården av

sin skog, undvika vissa detalj bestämmelser, men synes det styrelsen riktigare att

utforma dessa med tillämpande av på området allmänt använda facktermer, om vars

rätta innebörd fackmannen icke svävar i tvivelsmål, än att såsom skogslagstiftningskommittén

använda uttryck, vilka icke hava vunnit burskap inom den fackliga terminologien.

Med den goda uppfattning, som skogsägaren här i landet i allmänhet dock

äger om det rent elementära i skogsskötseln, lärer det emellertid icke möta svårighet

för skogsvårdsstyrelserna att snart nog bibringa allmänheten insikt om vad som

menas med föryngringshuggning.

I ordet föryngringshuggning inlägger emellertid skogsmannen jämväl en betydelse,

som i vissa fåll går något utöver vad här förut anförts. Det är nämligen

icke tillfyllest att en föryngringshuggning för att verkligen gagna det avsedda

ändamålet enbart bedrives såsom här ovan sagts, ty för föryngringen kräves ej blott

markens beredande och besåning samt tillräckligt med ljus, utan jämväl under vissa

förhållanden visst skydd för plantskogen under dess uppväxt. I följd härav kunna

fall inträffa, och detta särskilt i exponerade lägen eller där jordmånen är synnerligen

ömtålig för uttorkning, att hyggena av denna anledning måste högst väsentligt begränsas

till sin areal och jämväl understundom förläggas på visst sätt. Bestämmelsen

om avverkningens utförande såsom föryngringshuggning inbegriper sålunda också

skyldighet att taga hänsyn till nyssnämnda förhållanden.»

Medan något över halva antalet av skogsvårdsstyrelserna i sina

till Kungl. Maj:t avgivna yttranden i förevarande del tillstyrkt de delegerades

förslag, har flertalet av de övriga anslutit sig till kommitténs

ståndpunkt.

Sveriges skogsägareförbund har som totalomdöme om skogsvårdsstyrelsernas

delegerades förslag uttalat, att detsamma både avser att och

•även, om det skulle bliva antaget, komme att överflytta den förstuga

förvaltningen av landets enskilda skogar från dessas ägare och deras

tjänstemän till skogs vårdsstyrelsernas personal. Till att övertaga ett sådant

arbete vore emellertid skogsvårdsstyrelserna ingalunda kompetenta oc-h

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kunyl. Maj:ts proposition Sr 104.

landets enskilda skogsägare torde i övrigt ingalunda vara benägna att

i fråga om förvaltningen av sina skogar helt bliva överlämnade åt styrelsernas

godtycke. Detta omdöme har närmare utvecklats på följande sätt:

»Vid ett flyktigt bedömande synes en sådan bestämmelse som att all avverkning

skall ske enligt »grunderna för god skogsvård» ingalunda vara olämplig utan

fastmer ägnad att utgöra ett gott stöd för skogsvårdsarbetet i landet. Tränger man

emellertid djupare in i frågan och verkligen analyserar fram vad en dylik bestämmelse

innebär och till vilka konsekvenser den skulle leda, så framstår det snart,

att sagda föreskrift skulle medföra lika olyckliga som vitt omfattande verkningar.

Förbundet vill här nedan närmare påvisa detta.

Det avgörande för om en avverkning skall vara laglig eller icke är om den

överensstämmer med »grunderna för god skogsvård». Här bör då först framhållas,

att orden »grunderna för god skogsvård» ta sikte enbart på de forstligt biologiska,

men helt bortse från de ekonomiska synpunkterna vid en skogs behandling---.

Vad förbundet här ovan anfört har avsett att påvisa det principiellt oriktiga

i att formulera en föreskrift om avverkning på sätt som här skett. Förbundet vill

härefter övergå till att undersöka denna lagbestämmelses reella innebörd samt att

utreda, vilka praktiska konsekvenser, den skulle komma att få.

Enligt § 1 mom 2 får avverkning endast ske i enlighet med »god skogsvård».

Denna bestämmelse bör sammanställas med straffbestämmelserna i § 10. I mom.

1 av denna paragraf stadgas dels bötesstraff upp till 500 kronor och dels att det

avverkade virket skall tagas i beslag och dömas förbrutet, om avverkning skett i

strid mot § 1 mom. 1. Dessa båda paragrafer jämförda med varandra innebära

sålunda intet mindre än att all avvei''kning, som kan påvisas ha skett på annat sätt

än enligt »god skogsvård» leder till bötesstraff och det avverkade virkets förlust.

Detta även om skogsvårdsstyrelsen alls icke på förhand sett eller uttalat sig om

den verkställda avverkningen. Det kan sålunda inträffa, att en skogsägare bona

fide och enligt sitt eget förmenande i överensstämmelse med god skogsvård avverkar

i sin skog. När därefter avverkningen helt eller delvis är slutförd, kommer en

skogsvårdsstyrelsetjänsteman och deklarerar en annan åsikt om innebörden av god

skogsvård, varefter hela virkespartiet tages i beslag.

En lagbestämmelse, vars överträdande kan erhålla så ytterst allvarliga följder

för skogsägaren, bör naturligtvis vara distinkt formulerad och ej giva rum för en

mångfald subjektivt skiftande tolkningar. Huru förhåller det sig härutinnan med

termen »god skogsvård»? Det lärer nog ej kunna förnekas, att i praktiken meningarna

även bland fackbildade skogsmän gå mycket i sär i fråga om vad som

skall anses vara »god skogsvård» i det särskilda fallet. Dels äro en mängd spörsmål

på det skogliga området — särskilt vad beträffar norra Sverige — tämligen

outredda och beträffande dem bryta sig meningarna skarpt, dels stå i många praktiska

skogsfrågor olika riktningar och skolor emot varandra, varvid den ena skolans

män utdöma vad den andras anse vara god skogsvård och dels slutligen hava nog

olika skogsmän olika stränga krav på omfattningen och dyrbarheten av de åtgärder,

som i det särskilda fallet skola vidtagas för att en »god skogsvård» skall vara förhanden.

För att exemplifiera vad ovan sagts torde endast behöva erinras därom,

att striden mellan trakthuggare och blädare fortfarande pågår, särskilt för Norrlands

vidkommande, att åsikterna äro ytterst växlande exempelvis rörande granens

opaginerad Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Mai:ts proposition Nr 104.

försvarlighet på tallmark, rörande ett efter en avverkning kvarstående bestånds

utvecklingsmöjlighet och om detsamma skall räknas som skräpskog eller ej, rörande

lämpligheten av ljushuggningar i förmodat stormkänsliga bestånd, rörande sättet för

gallringars utförande, rörande marbuskebestånds duglighet som fullgod återväxt i

vissa fall, rörande bränning som förberedande kulturåtgärd in. m. I dessa och i

ett mycket stort antal andra praktiska skogsfrågor äro åsikterna bland skogsmän

ytterligt växlande och den ene utdömer, vad den andre tilläventyrs anser försvarligt

eller rent av nyttigt och nödvändigt, Att så är förhållandet bevisas bäst därav,

att vid så gott som varenda exkursion, där fackbildade skogsmän samlats att

ute i bestånden praktiskt diskutera skogsfrågor, debatterna städse bliva synnerligen

heta och meningarna bryta sig skarpt.

När nu sålunda åsikterna om vad som i det enskilda fallet är »god skogsvård»

kunna vara så ytterligt växlande, så följer därav, att den enskilde skogsägaren med

hänsyn till den ytterst allvarliga påföljden av en åtgärd i strid mot »god skogsvård»

knappast kan våga företaga en avverkning utan att först genom en av skogsvårdsstyrelsen

utförd stämpling på platsen ha fått trygghet för att huggningen blir utförd

i enlighet med dess uppfattning om god skogsvård. Denna av skogsvårdsstyrelsemötet

förordade nya lagbestämmelse kompletterad med straffbestämmelserna

kommer sålunda i realiteten att leda till att knappast någon skogsägare kan företaga

en huggning utan att först ha fått stämpling verkställd av skogsvårdsstyrelsen.

Vi stå alltså här inför en lag, vars verkliga om än ej bokstavliga innebörd är att

landets enskilda skogar läggas under utsyningstvång av skogsvårdsstyrelserna: åtminstone

gäller detta de enskilda skogar, vilkas ägare ej hava sa vederhäftig, fackbildad

skogspersonal anställd, att de inför domstol kunna väga en dust med skogsvårdsstyrelsen

om vad som menas med god skogsvård i det särskilda fallet.

Det ligger något av överrumplingstaktik i hela detta lagförslag. Det smyger

in utsyningstvånget och skogsvårdsstyrelsernas absoluta herravälde över och förmynderskap

för skogsägarna på indirekta vägar, som föga falla i ögonen på lekmän

eller dem, som ej analysera fram förslagets verkliga innebörd. De nämnda verkningarna

av förslaget äro dock ofrånkomliga, och man får vid ett studium av förslaget

i dess helhet det intrycket, att det är just detta som förslagets författare

innerst avsett.

Man frågar sig emellertid då: År det nödvändigt eller ens lämpligt, att den

enskilda skogslagstiftningen i landet lägges efter den linjen, att skogsvårdsstyrelsernas

medverkan i form av stämpling skall krävas vid all avverkning, om ej risken

av höga bötesstraff och förlusten av avverkat virke skall hänga över skogsägarnas

huvuden? (Här bör påpekas att skogsvårdsstyrelsemötet i detta sitt lagförslag utöver

dessa skarpa straff i lagen meddelat skogsvårdsstyrelserna rätt att vid minsta

konflikt med dessa svävande bestämmelser lägga fastigheten helt eller delvis under

avverkningsförbud.) Förbundet är för sin del av den uppfattningen, att skogslagstiftningsfrågans

lösande efter denna linje skulle vara synnerligen olyckligt. Det

ligger i det allmännas intresse, att skogarna skola bevaras under den period av

sitt liv, då de stå i sin starkaste tillväxt och innan de nått sådana dimensioner,

som för upprätthållandet av landets trävaruexport kräves. Alla äro därför ense

om behovet av ungskogsbestämmelser, och förbundet har för sin del i sitt ovannämnda

underdåniga utlåtande av den 26 november 1920 föreslagit, att begreppet

ungskog skall fattas i ganska vid bemärkelse, så att ungskogsskyddet kommer att

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kringl. Majrts proposition Nr 104.

31

sträcka sig ett stycke upp i vad man gemenligen anser vara skogens medelålder.

Men därifrån är det ett mycket stort steg till att lägga jämväl den äldre skogen

under så härda bestämmelser, som här skett, och som i realiteten utmynna i utsyningstvång

för alla skogsägare, som ej hava egen fackbildad arbetskraft. Sådana

lagbestämmelser kunna icke anses påfördras i det allmännas intresse med hänsyn

till skogarnas framtida bestånd och komma med säkerhet därför ej heller att stödjas

av den allmänna opinionen i landet. — —

En fråga, som i förevarande sak är av ej obetydlig vikt är huru den allmänna

meningen i landet bland skogsägarna och i skogsintresserade kretsar skulle

komma att ställa sig till de här föreliggande båda huvudlinjerna för skogslagstiftningens

omläggning. — — — Det torde näppeligen ligga för svenskt, kynne att

föga sig i statsingripanden i den enskilde medborgarens privata ekonomi i vidare

mån, än vad omsorgen om det allmännas väl kräver. I samma stund som skogsägarna

känna att myndigheternas ingrepp i deras åtgärder med sin skog icke blott

äro betingade av skyddandet av det allmännas intressen utan även ha sin grund i

en byråkratisk strävan hos myndigheterna att utöva förmynderskap för den enskilde

i hans privatekonomiska förhållanden, så kan man vara förvissad därom, att den

lojala förståelsen för lagens krav skall försvinna. Skogsvårdsstyrelseförslaget med

dess rätt för sagda styrelse att ingripa i skogsägarnas åtgöranden i långt större

omfattning, än vad omsorgen om allmänt väl kräver, och dess straffbestämmelser,

som tvinga skogsägaren att be om lov till värjo åtgärd å skogen, kommer med

säkerhet att ute i landet uppfattas som ett dylikt obefogat statsingripande och

kommer därför utan ringaste tvivel att mötas med allmän ovilja och motsträvighet.

Förbundet tillåter sig erinra om den enhälliga förkastelsedom, som uttalades över

detta förslag första gången detsamma inför vederhäftigt forum var föremål för

offentlig diskussion, nämligen å Svenska Skogsvårdsföreningens allmänna möte den

27 november 1920. Därest detta förslag skulle bliva genomfört, vore fara värt, att

den ovilja, som ovedersägligen i skogsägarekretsar finnes mot detsamma, hastigt

nog skulle komma att rikta sig även mot de myndigheter, som skola handhava

lagens tillämpande, och att sålunda det goda samarbete, som åtminstone flerstädes

rått mellan skogsvårdsstyrelse och skogsägare, hastigt skulle förloras. Måhända

skulle de, som framfört detta nya lagförslag, så snart finna, att de gjort den sak,

som de ville gagna, en stor otjänst. Entusiasmen för det nya förslaget lärer även

i skogsvårdsstyrelsekretsar ha varit något ojämn och på många håll lärer man vara

mycket betänksam beträffande gagnet av detsamma.

Till sist bör det undersökas, om skogsvårdsstyrelserna kunna anses vara i

stånd att på ett tillfredsställande sätt lösa den arbetsuppgift, som skulle komma

att påvila dem, om deras eget lagförslag bleve antaget. Som förbundet här ovan

påpekat torde, om den nya lagen finge gällande kraft, knappast någon skogsägare

töras verkställa avverkningar utan att först ha fått stämpling av skogsvårdsstyrelsen.

Sagda styrelser skulle alltså få ombesörja så gott som alla stämplingar till

avsalu å enskilda skogar inom deras respektive tjänstgöringsområden. Detta återigen

skulle komma att för dem medföra en enorm arbetsbörda, mångdubbelt större

än den nuvarande. De äro emellertid ingalunda rustade eller kompetenta att mottaga

denna ökade arbetsbörda. Den nuvarande personalen skulle blott hinna verkställa

en bråkdel av de förrättningar, om vilka ansökningar komme att ingå. Skogsvårdsstyrelserna

hade då intet annat att göra än att antaga ett stort antal nya

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

länsskogvaktare eller tillfälliga stämplingsbiträden. Det lärer emellertid möta svårigheter

att på en gång uppbringa det antal av flera hundra personer, som äro fullt

kompetenta till denna uppgift. Man finge då förvisso i stället bevittna ett skådespel

påminnande om det ifrån bränslekommissionens dagar eller att ett antal personer

med tämligen oprövad skoglig sakkunskap släpptes lös å de enskildas skogar

för att i egenskap av det allmänna skogsvårdsintressets representanter verkställa de

stämplingar, som skogslagen i realiteten förhindrar skogsägarna att själva utföra.

Redan efter den utökning av skogsvårdsstyrelsernas arbetsbörda, som orsakades av

den provisoriska skogslagens genomförande, torde man å ett och annat ställe haft

anledning iakttaga en viss sänkning av kvaliteten i det stämplingsarbete, som verkställts

av skogsvårdsstyrelsernas lägre personal. Orsaken härtill har givetvis legat

i att sagda styrelser nödgats anlita mer oprövade och oerfarna arbetskrafter, när

ansökningarna om stämplingshjälp i stor utsträckning strömmade in. Om nu arbetsbördan

skulle i ett slag ytterligare flerdubblas, så lider det intet tvivel därom, att

skogsvårdsstyrelserna skulle nödgas sänka kraven på de personliga (om än ej på

examens-) kvalifikationerna hos sina biträden och att därigenom kvaliteten å den

hjälp, som skogsägarna av lagen nödgades taga, skulle betänkligt sjunka.

Och även om så vore, att skogsvårdsstyrelserna mot förmodan skulle lyckas

förvärva enbart kompetent folk för att möta det ökade arbetet, så skulle de likväl

av ekonomiska skäl nödgas inskränka nyanställningen så mycket som möjligt. En

följd härav återigen bleve, att handläggandet utav de av de enskilda begärda förrättningarna

ofta komme att bli mycket försenat och finge ske i brådskans tecken.

Det är emellertid ingalunda likgiltigt för en skogsägare om han får en exempelvis

i mars månad ansökt förrättning handlagd under sommaren eller först under påföljande

senhöst eller vinter. I det senare fallet kan den för stämplingens försäljande

å rot lämpliga tiden hava gått förbi och skogsägaren sålunda åsamkas ekonomisk

förlust genom att skogsvårdsstyrelsen ej varit förmögen att i rätt tid verkställa

en begärd förrättning. Förbundet tillåter sig här erinra om de många och

allvarsamma klagomål, som under vissa tidsperioder framställts från skogsägare inom

skyddsskogs-, lappmarks- och dimensionslagarnas tillämpningsområden i anledning av

att de statstjänstemän, som haft att enligt sagda lagar verkställa utsyningar å

enskildas skogar, ej medhunnit arbetet i laga tid. Till förbundet har därjämte

särskilt under det sista året inkommit klagomål över att skogsvårdsstyrelser i vissa

fall förbehållit sig att verkställa stämpling jämlikt provisoriska skogslagens bestämmelser,

men sedan dröjt så länge med förrättningens verkställande, att det

omsider stämplade virket ej kunnat på grund av konjunkturförändringen säljas.

Då sålunda skogsvårdsstyrelserna redan nu ofta ha svårt att inom rimlig tid

effektuera gjorda framställningar om stämplingshjälp, så kan man befara, att

förhållandena härutinnan skulle bliva verkligt ohållbara, om samma styrelsers

arbete i ett slag mångdubblades. Det torde knappast behöva framhållas, att detta

skulle vålla avsevärt men såväl för de skogsägare, som använda virkesskörden i

egen förädlingsrörelse, som för dem, vilka sälja den å rot eller upphuggen. Det

är icke likgiltigt för en hemmansägare, om han får stämpling utförd före eller efter

den tid, då trävarubolagen i trakten göra sina höstuppköp av virke. Ej heller är

det för en person, som själv avverkar sin årsutsyning, likgiltigt om denna blir verkställd

före eller efter den tidpunkt, då bortsättning av drivningarna för vintern

plägar ske. Stora värden kunna härutinnan stå på spel, och ingenting lärer så

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 104. 33

kunna undergräva förtroendet för skogsvårdsstyrelserna aom om dessa åsamka

skogsägarna förluster genom att icke i tid kunna handlägga åtagna förrättningar.»

Det må ock nämnas, att till departementet inkommit ett protokoll

vid möte mellan skogsintresserade inom Medelpad, enligt vilket de fyra

lagförslagen där varit föremål för diskussion samt skogsägarna, »talrikt

samlade», antagit en resolution, innehållande bland annat, »att den enskilde

skogsägarens lagbundenhet bör avse att i det allmännas intresse trygga en

tillfredsställande återväxt och i enlighet med den provisoriska skogslagen

skydda ungskogen, men icke att i övrigt inskränka den fria förfoganderätten».

Av domän styrelsen har delegeradeförslaget ägnats följande kritik:

»Förslaget synes visserligen effektivt i fråga om införande av en bättre skötsel

å de enskilda skogarna i landet och är ur denna synpunkt att föredraga framför

såväl betänkandet som reservationen. Emellertid torde det ej finnas förutsättningar

för att den allmänna meningen inom landet skall komma att uppbära ett lagförslag,

som så djupt ingriper i den enskildes förfoganderätt över sm skog. För att på

ifrågavarande område genom lagstiftning främja en utveckling måste man tillse, att

steget framåt för varje gång ej göres längre än vad de vid tillfället rådande förhållandena

oundgängligen kräva. Förutsättningarna för att i den omfattning, som

här skett, i detta förslag till permanent skogslag bibehålla den provisoriska skogslagens

bestämmelser äro ej heller numera tillfinnandes, sedan kristiden med dess

högkonjunktur efterföljts av en allmän depression. Talet om att allmänheten enbart

befunnit sig väl av den provisoriska skogslagens verkningar, torde möjligen haft

fog för sig under själva kristiden, då den rikliga penningtillgången beredde skogsägaren

andra möjligheter till förvärv än genom ett realiserande av sitt skogskapital —

enbart värdet av en tämligen normal årsavverkning kunde då tillfredsställa rätt

betydande krav på kontanta medel. Helt annorlunda lärer nog omdömet om en

dylik lag bliva, då vid nedgående konjunkturer eller i övrigt tämligen normala förhållanden

en egendomsägare skulle för sin ekonomiska existens behöva i större

omfattning omvandla egendomens mognade skogskapital i penningar, men finner sig

förhindrad därtill av en sträng skogslag.

Men även om man ser frågan ur skogsvårdsstyrelsernas egen synpunkt och

tager hänsyn till deras huvudsakliga och första uppgift, sådan denna i 1903 års

riksdags uttalande kommit till uttryck, nämligen att främja och understödja deri

enskilda skogshushållningen, synes det för främjande av ett dylikt arbete ej vara

ändamålsenligt att utrusta skogsvårdsstyrelsema med befogenhet att i den grad, som

här ifrågasättes, ingripa i den enskildes ekonomiska hushållning.»

Övergår man härefter till yttrandena över domänstyrelsens förslag,

må omnämnas, att svenska skogsägareförbundet förklarat sin anslutning

till detsamma och därvid anfört bl. a.:

»Domänstyrelsen har gått fram på en ny och fullständigt självständig väg,

som helt avviker från de linjer, efter vilka skogslagstiftningskommittén och dess

reservant utarbetat sina förslag. Styrelsen har nämligen såsom grundbestämmelse

för hela lagförslaget lagt den föreskriften, att avverkning av annan skog än ungskog

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 5

Yttranden

över domäustyrelens

förslag.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Yttranden

över reservantens

förslag.

skall göras antingen som bestånds vårdshuggning eller ock som föryngring shuggning. Till

denna lagbestämmelse anknytes beträffande ungskog vad den s. k. provisoriska skogslagen

därom nu stadgar. Förbundet tvekar icke att beteckna denna utformning av

den grundläggande skogslagsbestämmelsen såsom utomordentligt väl funnen. Samtidigt

som den bibehåller den nu gällande och i praktiken såsom ändamålsenlig

befunna ungskogsbestämmelsen, så skänker den beträffande äldre skog än ungskog

full trygghet för att skogsvårdsintressena bliva behörigen tillgodosedda utan att

samtidigt några allt för betungande ingrepp ha behövt göras i skogsägarnas förfoganderätt

över sin egendom. Det är just beträffande skogen ovan ungskogsgränsen

som svårigheterna med en lämpligt avpassad lagbestämmelse framträtt. Skogslagstiftningskommittén

har ansett sig böra lämna sagda skog helt fri, men har då samtidigt

nödgats framlägga tämligen omständliga bestämmelser till förhindrande av uppkomsten

av s. k. skräpskogar. Reservanten har en serie i praktiken knappast tilllämpliga

föreskrifter om avverkning i gammal skog, medan skogsvårdsstyrelseförslaget,

till vilket förbundet längre fram återkommer, även beträffande avverkning i äldre skog

sätter skogsägaren under fullkomligt förmynderskap under skogsvårdsstyrelsen. I

den provisoriska lagen slutligen hava stadgandena om den äldre skogen gjorts beroende

av om skogsägaren förvärvat skogen före eller efter viss dag.

Gent emot denna mångfald av olämpliga eller otillämpliga bestämmelser har

nu domänstyrelsen satt det enkla och åt alla sidor rättvisa givande stadgandet: Låt

skogsägaren behålla sin ekonomiska frihet över den gamla skogen, men se samtidigt

till, att de huggningar i denna skog, han utan kvantitativ inskränkning äger verkställa,

bliva utförda med tillgodoseende av skogsvårdens krav.

På samma gång som förbundet får giva sin anslutning till lagförslagets § 1

vill förbundet uttala, att tolkningen och tillämpningen av denna paragraf förvisso

ej kommer att erbjuda några svårigheter. Domänstyrelsen påpekar själv, att denna

paragraf inför en ny skoglig term, nämligen »föryngringshuggning» i vår skogslagstiftning,

men uttalar samtidigt den förhoppning, att en rätt tolkning av denna

term skall vid lagens tillämpning kunna ske utan större svårigheter. Förbundet

anser denna domänstyrelsens förhoppning välgrundad. Vad ordet föryngringshuggning

innebär torde förvisso för de allra flesta skogsägare stå fullkomligt klart; ävenså

torde de numera äga tämligen god kännedom om, på vilka olika sätt föryngringshuggningar

kunna utföras för att vara ur skogsvårdssynpunkt tillfredsställande.»

Vad slutligen beträffar de a v kommittéreservanten föreslagna bestämmelserna,

hava föreskrifterna för avverkning i viss äldre skog icke

vunnit någon egentlig anslutning uti de avgivna yttrandena. Det har

anmärkts, att desamma, enligt reservantens uttryckliga förklaring avseende

icke att bevara skogskapitalet utan att preventivt möjliggöra naturlig

föryngring på sådana marker, där resultatet av skogskultur vore ovisst,

vore icke blott opåkallade, utan även byggda på skogsvetenskapligt felaktiga

förutsättningar. Till stöd för detta omdöme hava anförts skäl,

som jämväl återfinnas uti domänstyrelsens kritik av föreskrifterna ifråga,

där de erhållit följande avfattning;

»Det är icke enbart skogsbeståndets beskaffenhet, som är avgörande för frågan,

huruvida detsamma bör föryngras genom ställande av fröträd, d. v. s. på naturlig

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kung1. Maj:ts proposition Nr 104.

väg eller genom kalavverkning, åtföljd av kultur. — Styrelsen förbigår här de

gränsfall, dä mindre kalliyggen beräknas kunna förses med naturlig föryngring genom

besåning från hyggets kanter. — Läge och markbeskaffenhet äro faktorer, som härpå

kunna inverka i minst lika hög grad. Å vissa marker, vilka hava benägenhet att

fort gräsbindas efter avverkningen, och där läget ingalunda kan sägas vara exponerat,

men friställda träd på grund av markbeskaffenhet och rådande vindar lätt stormfällas,

kan det vara felaktigt att förmå en markägare att söka erhålla naturlig föryngring.

Ty följden av att på dylika marker ställa fröträd kommer helt säkert i

de flesta fall att bliva den, att fröträden stormfällas, marken gräsbindes och förvildas

i förväntan på naturlig besåning, och att slutligen intet annat återstår än

att vidtaga kulturer, vilka skulle hava ställt sig väsentligt billigare, om de kommit

tidigare till utförande. Härjämte bör också beaktas, att en särskilt och successivt

skeende avverkning av de stormfällda fröträden kommer att lämna väsentligt lägre

behållning, än om desamma fått avverkas i samband med hygget i övrigt.»

Vad beträffar förslaget att på yrkande av ägaren ställa skogar under

planmässigt skogsbruk har det visserligen på sina håll funnits tilltalande

att sålunda en för sin skog intresserad person, som under sin livstid

nedlagt betydande arbete och omsorg för förbättrad skogsvård, skulle

kunna trygga skogens framtid genom lagens hjälp. Detta har dock ej

ansetts kunna tillstyrkas med hänsyn till konsekvenserna, ity att en framtida

ägare ej skulle kunna försälja delar av skogsmarken utan ändring

av den fastställda planen o. s. v., liksom ock hans rörelsefrihet alltför

starkt bleve kringskuren.

Denna fråga har ock varit före uti riksdagen, där 1919 en

motion1 väcktes om hemställan till Kungl. Maj:t om åtgärder för utredning

och förslag rörande lag, som innebure, att skogsägare måtte

beredas tillfälle att ställa skogsfastighet under kontroll av offentlig

myndighet och därvid, med skyldighet att följa av nämnda myndighet

fastställd avverkningsplan, åtnjuta förmånen av samma myndighets

kontroll avseende främst bevarande och höjande av fastighetens skogskapital.

Över motionen, som hänvisades till tillfälliga utskott, erhölls

yttrande av domänstyrelsen, vilken därvid till en början uttalade sin

fulla anslutning till den tanke, som legat till grund för motionen, och

på det livligaste tillstyrkte en lagstiftning i angiven riktning såsom

ägande en mycket stor betydelse ur nationalekonomisk synpunkt. Styrelsen

anförde vidare bland annat:

»Det måste anses för landet vara av den största betydelse, att det i enskild

ägo varande skogskapitalet, så långt möjligt är, undandrages en osund spekulation

och förhindras från att för hastigt exploateras. I den mån så skedde skulle också

förhindras, att arbetspriserna på vissa trakter tillfälligtvis dreves oskäligt i höjden

1 A. K. nr 286.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kung!,. Maj.ts proposition Nr 104.

vid forcerade skogsavverkningar för att sedan vid inträffande brist på arbete hastigt

nedgå. De fördelar, som av en dylik lagstiftning stå att vinna, torde kunna i

huvudsak sammanfattas som bestående i dels för skogsägaren en jämn och framdeles

både i kvantitet och värde stegrad avkastning från skogen, dels för arbetarne

i en likaledes jämn tillgång på arbete och förtjänst.

Synnerligen viktigt är emellertid, att en lagstiftning av ifrågavarande art

så utformas, att densamma, så långt det är möjligt med hänsyn till dess karaktär

av lag, icke avskräcker utan hellre inbjuder till att, så som i motionen avses, frivilligt

ställa ett skogskapital under offentlig kontroll, varigenom ägaren för all

framtid avsäger sig och sina efterkommande den fria förfoganderätten däröver och

åtnöjer sig med allenast avkastningen av detsamma. Målet med en sådan lagstiftning

kan synbarligen endast nås på frivillighetens och övertygelsens väg, och

torde man med hänsyn härtill få bygga förhoppningen om att nå detta mål på erfarenheten

om exemplets makt.

Beträffande de linjer, som i motionen uppdragits angående skogshushållningen

och skogsskötseln å sådana skogar, som på föreslaget sätt blivit ställda under

offentlig kontroll, har styrelsen intet att erinra. I sådant hänseende anser styrelsen

det också tillräckligt att i första hand för dylika skogar upprättas allenast mindre

detaljerade avverkningsplaner, ty i en intresserad skogsägares hand är en dylik plan

fullt tillräcklig att tjäna till ledning vid skogens skötsel. Skulle det sedermera visa

sig vid en revision av en sådan plan, att dess anvisningar blivit åsidosatta eller

vantolkats, torde skogsägaren böra åläggas att bekosta upprättande av fullständig

skogshushållningsplan, och skulle större avverkningar än i avverknings- eller hushållningsplan

blivit medgivna företagas eller skogsägaren beträdas med att hava

lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter angående avverkningar eller skogsvårdsåtgärder,

torde viss påföljd, innefattande begränsad förfoganderätt över skogen och

dess avkastning, böra vara föreskriven.

Som av förestående framgått, kommer den offentliga myndighet, under vars

kontroll en skog på ifrågasatt sätt skulle komma att ställas, att genom sina underlydande

organ åläggas visst arbete härmed. För detta torde emellertid ej någon

ersättning böra från skogen eller dess ägare utgå, utan torde samtliga dessa kostnader

böra gäldas av staten, då, såsom förut framhållits, den ifrågasatta lagstiftningen

kommer att gagna ett särdeles viktigt nationalekonomiskt intresse, och

framgången av denna lagstiftning i högsta grad är beroende av att densamma göres

så litet tryckande som möjligt för dem, som frivilligt underkastat sig densamma.»

I riksdagen fick motionen det ödet, att den i andra kammaren

avstyrktes av utskottet, men bifölls av kammaren, i första kammaren

däremot tillstyrktes av utskottet men avslogs av kammaren.1 Under

behandlingen underströkos och utvecklades vidare de av domänstyrelsen

anförda skälen för lagbestämmelser i den angivna riktningen. Det

framhölls sålunda, att dylika bestämmelser otvivelaktigt skulle bliva av

nationalekonomisk betydelse och lända till ökat skogsvårdsintresse hos

mången enskild skogsägare. A motsidan återigen framhölls dels att de

1 12 samt 2 avd. nr 1(>: 13 saml. 2 avd. nr (i; F. K. prot. 34,1; A. K. prof. 32,73.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj.is proposition Nr 104.

37

konsekvenser, som nödvändigtvis måste medfölja förslaget i form icke

blott av skogsägaren åliggande rapportskyldighet och statistik ävensom

eventuella straffpåföljder, utan äveu av restriktioner i fråga om uppdelning

av fastigheten, sedan avverknings- eller hushållningsplan därför

fastställts m. in., vore ägnade att väcka betänkligheter, dels att bestämmelserna,

icke minst på grund av nyssberörda förhållanden, näppeligen

kunde förväntas bliva av något praktiskt värde, dels ock att man borde

avvakta, huruvida icke den väntade nya skogslagstiftningen bleve sådan,

att de ifrågasatta bestämmelserna bleve överflödiga.

I sitt nu över kommittébetänkandet avgivna yttrande har domänstyrelsen

uttalat sin fortfarande anslutning till den till grund för motionen

liggande tanken samt därför i huvudsak även till reservantens förslag

i förevarande hänseende, därvid dock styrelsen förklarat sig hålla före,

att ett sådant lagförslag borde utarbetas i överensstämmelse med de

grunder, styrelsen angivit i sitt yttrande över motionen.

Såsom av det anförda torde framgå, har någon meningsskiljaktighet

icke försports därom, att skydd måste beredas den växande yngre

skogen. Frågan har gällt, huruvida man kan gå längre. Därvid är

först att erinra om den längst gående principen, som upptagits i de

delegerades förslag. Dessa hava grundat sin ståndpunkt på det resonemanget,

att den provisoriska lagens restriktioner beträffande avverkningen

i viss äldre skog visat sig verka i synnerligen äcklig riktning samt

av intresserade parter mottagits med förståelse och förtroende, och att

sagda bestämmelser för den skull icke blott borde upphöjas till definitiva

utan jämväl utsträckas att gälla alla fastigheter i enskild ägo.

Nämnda restriktioner innehålla, att å fastighet, som efter den 14

maj 1918 genom köp, byte eller gåva övergått till annan än föregående

ägarens make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande led,

syskon eller syskons avkomling annan avverkning än som i fråga om

ungskog är medgiven ej må äga rum, ifall den strider mot grunderna

för god skogsvård eller fastigheten därigenom skulle komma att lida

brist på behövlig skog efter ortens förhållanden.

Detta de delegerades förslag att avverkning ej må ske, ifall den

strider mot grunderna för god skogsvård, har rönt starka gensagor, bland

annat på den grund att ett sådant stadgande skulle innebära ett överflyttande

av den forstliga förvaltningen av landets enskilda skogar till

skogsvårdsstyrelserna. Vad sålunda erinrats torde icke helt sakna fog och

de delegerades förslag i denna del har därför ej upptagits av mig.

Domänstyrelsens ståndpunkt sammanfaller med 1903 års lag där
-

Departe
mentschefen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

utinnan, att även styrelsen anser det sätt, varpå avverkningen bedrives,

hava sin synnerliga betydelse för återväxtfrågan. Emellertid har styrelsen

sökt att i förslaget utforma närmare föreskrifter rörande avverkningsrätten.

Jag har likväl icke kunnat undgå att hysa vissa betänkligheter

mot förslagets detaljer. Skogsägareförbundet har visserligen betecknat

förslaget såsom enkelt och givande rättvisa åt alla sidor samt uttalat, att

vad ordet föryngringshuggning innebär torde för de allra flesta skogsägare

stå fullkomligt klart och att de numera torde äga tämligen god

kännedom om, på vilka olika sätt föryngringshuggningar kunna utföras

för att vara ur skogsvårdssynpunkt tillfredsställande. Detta må väl vittna

om att så kan vara förhållandet ifråga om större skogsägare och där

skogligt utbildade personer stå till förfogande för skogarnas skötsel.

Men att detsamma skulle gälla även alla mindre skogsägare, har domänstyrelsen

själv icke vågat förutsätta. Vid sådant förhållande synes det

mig böra föredragas att framför detaljerade föreskrifter, som kunna

bliva föremål för missuppfattning, bibehålla 1903 års lags mera allmänna

stadganden om sättet för avverknings bedrivande, rörande vilkastolkning

under lagens snart tjugoåriga tillvaro utbildats en jämförelsevis

fast och tillfredsställande praxis.

Emellertid anser jag, att de bestämmelser om hänsynstagande till

gårdens framtida virkesbehov, vilka nu återfinnas i den provisoriska

skogslagen, böra bibehållas. Dessa bestämmelser — vilka för övrigt

hava sin motsvarighet i gottlandslagens stadgande därom, att vid avverkning

för annat ändamål än till gårdens behov eller för skogsmarkens

användning till vissa angivna ändamål hänsyn skulle tagas även till

gårdens framtida behov — måste anses hava varit av gagn. De framkomna

invändningarna mot bestämmelser, som skulle i verkligheten

överflytta den förstuga förvaltningen av de enskilda skogarna till skogsvård

sstyrelserna, äro icke tillämpliga här. Skogsägarna skulle hava att

själva omhänderhava förvaltningen; men att de därvid skulle vara förpliktade

att ej till avsalu avverka skog i sådan omfattning, att gården

för framtiden lede brist på virke, länder blott till deras egen fördel.

Den ekonomiska betydelsen för en fastighetsägare av att hava tillgång

till skog till husbehov är ju synnerligen stor; och tryggandet av eu

sådan tillgång torde för lantbefolkningen vara av den största betydelse.

Vad slutligen angår kommittéreservantens förslag att på yrkande

av ägare ställa skogar under planmässigt skogsbruk, så synes med de

i det nu framlagda förslaget intagna skyddsbestämmelserna behovet av

bestämmelser i den omförmälda riktningen i hög grad hava minskats.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104. 39

Jag har med hänsyn härtill ieke funnit skäl föreslå några sådana stadganden.

Jag torde nu få övergå till en närmare redogörelse för de särskilda

bestämmelserna i det förslag, som jag låtit utarbeta inom departementet.

1 §•

1 inom.: Komm. 1 och 19 §§, reserv. 3 §, deleg. förslag till lag ang.- skogsvärdsstyrelse

1 §, dumänst. 6 §.

2 mom : Komm., deleg. och domänst. slutbestämmelser, reserv.: 2, (5), 45—69,

73-93, 100 §§.

I denna paragraf har i nära anslutning till kommittéförslagets 1 §

stadgats, att skogsmark skall användas till skogsbörd.

I de förslag och utredningar, som föregingo 1903 års lag, hade

ingående behandlats frågan, huruvida i en skogslag borde uttryckligen

angivas, å vilken mark densamma skulle hava tillämpning. 1

Det framhölls, att betydelsen av denna fråga läge i att få till stånd

ett rätt avvägande och klargörande av förhållandet mellan skogsmark

och betesmark, till undvikande av kollision mellan återväxtskydd

och betesanvändning. Frågan visade sig vara så mycket svårlöstare

som alltifrån de gamla tider, då skogen och skogsmarken betraktades

såsom något, där man blott hade att taga vad som erbjöd sig, åskådningen

om det riktiga i betande å skogsmarken var djupt fastrotad

i folkmedvetandet. I 1903 års lag ordnades saken så, att lagen i sin 1 §

angavs avse »skogsmark, tillhörig enskilde», men såsom undantag stadgades,

att den ej skulle äga tillämpning å skogsmark, som utlades

till nödig beteshage, ej heller utgöra hinder för brukande av nödig

betesmark till betning av hemdjur. Sistnämnda bestämmelse — vilken

insattes av riksdagen under motivering, att den föreslagna lagen ej

åsyftade någon väsentlig inskränkning i betesrätten och att detta borde

ytterligare framhävas utöver vad som läge i bestämmelsen om nödig

beteshage — har i sin tillämpning blivit av ödesdiger inverkan på

skogsvården genom att betesrätten tillerkändes företräde framför skogsväxten

och därmed gränserna mellan skogsmark och betesmark utplånades.

Till sin egentliga innebörd hör emellertid bestämmelsen icke till

frågan om särskiljandet av skogsmark och betesmark, utan till frågan,

i vad mån och på vad villkor bete må få utövas på skogsmark.

Kommittén har i den sistberörda frågan hävdat en mot 1903 års

Lagens föremål.

1 Koram. bet. I s. 152—157.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. May.ts proposition Nr 104.

lag motsatt princip eller skogsvårdens tillgodoseende framför skogsmarkens

utnyttjande till bete. Vad angår förhållandet mellan skogsmark

och betesmark har kommittén, såsom ovan angivits, bibehållit användningen

av beteckningen »skogsmark» utan vidare definition ävensom fortfarande

medgivit rätt att uppröja skogsmark till stadigvarande beteskultur,

men därvid såsom ett oeftergivligt villkor tillagt, att marken

skall vara därtill lämplig. Härjämte har till förekommande av missbruk

utav denna medgivna rätt dels föreskrivits, att, om den föregivna omläggningen

icke verkställes medelst erforderliga åtgärder och inom behörig

tid, marken skall fortfarande användas till skogsbörd dels ock

dylik underlåtenhet belagts med bötesansvar. Vidare upptager kommitténs

förslag (14 §) en bestämmelse av innehåll att om å viss skogsmark

kunde erhållas bete, som vore för ägarens hemdjur oundgängligen

nödvändigt, så finge den härför tillitas, men endast såsom nödiällsbete,

d. v. s. endast såvida å fastigheten eller därmed sambrukad fastighet

icke funnes någon mark, som i befintligt skick eller efter vidtagande av

sådana åtgärder, som skäligen kunde anses böra av ägaren för ändamålet

verkställas, kunde lämna det erforderliga betet; och så snart användandet

till bete ej längre kunde ske eller behovet därav upphörde, skulle vederbörliga

åtgärder för skogsvården vidtagas.

Genom dessa bestämmelser har kommittén trott sig hava funnit

ett medel att få till stånd ett frånskiljande av skogs- och betesmark

från varandra. Om önskvärdheten av ett dylikt frånskiljande yttrar

kommittén:

»För kommittén står det klart, att ett bestämt åtskiljande av dessa olika

slags marker måste ske, om ett fullt tillfredsställande utbyte för såväl det ena som

det andra ändamålet skall ernås. Ett område, där under förevändning av betesnyttning

skogsvården eftersättes, skulle i de allra flesta fall giva en avsevärt bättre

både skogs- och betesavkastning, om det delades i tvenne delar, som ägnades den

ena åt skogsproduktion och den andra åt bete, samt underkastades en härför avpassad

intensiv skötsel. Aven på en så skött betesmark bör det finnas träd för

^skuggning av marken och reglering av fuktigheten i denna, varigenom ett bättre

och varaktigare gräsbete erhålles, men att ställa även sålunda glest förekommande

träd eller bestånd under skogsvårdslagens bestämmelser skulle vara meningslöst och

oriktigt. Med hänsyn till sin uppgift att tjäna betets befrämjande måste de nämligen

kunna behandlas enligt detta intresses fordringar, även om dessa stå i strid

med skogsvårdens, och dessutom lärer med en ökad intensitet i skötseln av en

fastighets betesmark ock följa en begränsning av densammas omfattning och även

med hänsyn härtill den därå befintliga skogen bliva av liten betydelse för skogstillgången

i landet.»

Kommittén medgiver visserligen, att med de av densamma föreslagna

bestämmelserna ett mera omedelbart ernående av det angivna önskemålet

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kuugl. Maj:ts proposition Nr 104.

41

kunde förväntas endast beträffande framtida uppstående förhållanden,

medan i fråga om redan befintliga det föreslagna icke innebure någon

direkt lösning. Men även i fråga om dem, yttrar kommittén vidare,

syntes det kunna vara att förvänta, att genom de ifrågavarande stadgandena

ett dylikt gynnsamt resultat så småningom skulle vinnas. Därigenom

att betning å skogsmark, varigenom skogsvården eftersattes,

icke medgåves, så länge bete kunde erhållas å därför direkt avsedd mark,

om denna rätt sköttes och utnyttjades, torde nämligen en dylik skötsel

framtvingas på ett sålunda efter betesbehovet avpassat område och i

samband med denna omläggning från extensivt till intensivt betesbruk

också den utanför nämnda område befintliga marken bliva odisputabel

skogsmark. I sista hand finge, där vederbörande skogsvårdsstyrelse

påyrkade ett markområdes behandlande som skogsmark, men däremot

gjordes invändning om områdets natur av betesmark, frågan avgöras

genom rättegång, alltså genom en prövning i varje särskilt fall.

Sedan kommittén till skogsvårdsstyrelserna utsänt ett preliminärt

lagtextförslag, varuti använts beteckningen »skogsmark», hade en del styrelser,

under häntydning till rådande uppfattningar av vad som därunder

kunde hänföras, anmärkt, att nämnda beteckning bleve svävande eller

ej täckte vad därmed avsåges, om den ej definierades eller ställdes i motsats

mot annan mark. På många trakter hade nämligen ordet skogsmark fått en

så begränsad betydelse, att hagmark alltid skulle kunna tänkas falla utom

lagens räckvidd. Det inträffade understundom, att en större egendom,

som »av hävd» haft en del av den skogbärande marken utlagd till och

benämnd hagmark, »hage», delades i smålotter. På en av dessa lotter

folie kanske hela den ursprungliga »hagen» och innehavaren skulle därför

kunna anse sig oförhindrad att å detta område överskrida »skogsmarks»-lagens

bestämmelser. Vore ett markområde i skifteshandlingarna

rubricerat som hagmark, ville i regel skogsägarna icke inräkna densamma

under skogsmark, även om den under tidernas lopp vuxit igen

och således ej vidare lämpade sig som betesmark. Skifteshandlingarnas

särskiljande av skogs-, hag- och betesmark hade ock föranlett fall, då

laga syn ansett sig vara förhindrad undersöka områden, som betecknats

såsom hag- och betesmark, oaktat denna sedan årtionden uteslutande

använts till skogsbörd och ej heller efter avverkningen erfordrades till

betesmark.

I anledning av vad sålunda härutinnan anförts yttrar kommittén,

att detta så mycket mindre kunde tillerkännas någon avgörande betydelse

som redan med 1903 års lags bestämmelser i ämnet det för fritagande

från skogsvårdsåtgärder av ett område, som enligt skogsvårdsstyrelsens

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104-

yrkande borde behandlas såsom skogsmark, icke varit nog att göra allenast

invändning om att området sedan gammalt betecknats eller använts som

betesmark. Avgörandet härom hade gjorts beroende på en prövning,

huruvida området vore till betesmark lämpligt och behövligt. Vad

beträffade de yppade farhågorna för att gamla skifteshandlingar, enligt

vilka ett" visst markområde blivit avsett för särskilt ändamål,

annat än skogsbörd, skulle förhindra dess betraktande som skogsmark,

även om det vore skogbevuxet och icke användes för det avsedda ändamålet,

så hade dessa farhågor blivit vederlagda av den uppfattning, som

härutinnan gjort sig gällande såväl i rättspraxis som eljest på auktoritativt

håll. I motiven till den provisoriska lagen beträffande viss samfälld

skogsmark inom Kopparbergs län, som hade avseende på ägor av

skogsmarks natur, hette det sålunda: »Huruvida äga skall hänföras

till denna kategori, bör tydligtvis avgöras efter ägans naturliga beskaffenhet,

oavsett det sätt, varpå ägan rubricerats i skifteshandlingarna.

Det kunde möjligen ifrågasättas, huruvida icke från lagens tillämpningbort

uteslutas sådana områden, som vid skifte avsatts för visst ändamål,

vilket ej väl kan stå tillsammans med bibehållande eller uppdragande

av skog å området. Då emellertid i ett ej ringa antal fall de ändamål,

varför äga sålunda avsatts, numera förlorat afl betydelse för skifteslagen

och i många andra fall de för vissa ändamål avsatta ägor äro så rikligt

tilltagna, att ändamålen kunna tillgodoses genom användning av en

mindre del av dessa ägor, har sådan restriktion beträffande lagens giltighetsområde

ej ansetts böra göras.» Till belysande av det anförda har

kommittén ock anfört exempel på inträffade rättsfall. 1

Övergår man härefter till de övriga förslagen, så har kommittéreservanten

funnit uttrycket skogsmark vara till sin omfattning alltför

svävande och därför, enligt egen förklaring, föga begagnat detsamma

och i varje fall icke på sådana ställen, där det kunde framträda med

anspråk på att innebära ett mera principiellt bestämmande. I stället

för att positivt angiva den mark, varå lagen skulle äga tillämpning,

har reservanten därför valt det tillvägagångssättet för frågans lösning,

att han angivit de olika slags områden, å vilka lagen icke skulle gälla.

De markkategorier, som borde falla utom lagens räckvidd, hade synts

honom kunna språkligen återgivas med skälig tydlighet, medan han

funnit det ogörligt att kunna få någon sammanfattande tillräckligt klar

beteckning, denna månde heta skogsmark, egentlig skogsmark eller vad

eljest kunde påtänkas, för att något så när oomtvistligt angiva det

slags ägor, som skulle lyda under lagen. I enlighet härmed stadgas i

1 Komm. bet. I s. 161, n. 2 och s. 162 n. 1.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

43

reservationsförslaget, att dess bestämmelser icke gälla beträffande »område

för trädgård, åker eller odlad äng, å byggnadstomt eller arman därmed

jämförlig mark eller område, som användes till betesmark och som blivit

genom röjning och andra för ändamålet erforderliga åtgärder berett för

varaktigt betesbruk».

Skogsvårdsstyrelsernas delegerade hava anslutit sig till reservantens

tanke, men givit något olika avfattning åt det motsvarande lagrummet.

Domänstyrelsen återigen bibehåller i likhet med kommittén användningen

av uttrycket »skogsmark, tillhörig enskilde» för att angiva föremålet

för lagens tillämpning. Styrelsen ville emellertid erinra om, att

den därom i kommittéförslaget givna föreskriften icke kunde tillämpas

å äldre kala marker, enär beträffande dylika markägaren icke ålagts

någon kulturskyldighet.

För min del har jag, såsom redan av det anförda framgår, ansett Departement*>- en bestämmelse av det i kommitténs 1 § angivna innehåll böra intagas chefen.

främst i lagen. Att skogsmark skall användas till skogsbörd är den

grundtanke, varpå hela lagen är byggd, och det måste då vara naturligt

och riktigt att denna fundamentalsats också kommer till uttryck

i densamma.

Vad beträffar angivandet av den mark, varå lagen skall gälla, hyser

jag icke någon betänklighet att, i likhet med kommittén och domänstyrelsen,

göra detta genom att använda beteckningen skogsmark. Den

utredning kommittén lämnat om hittillsvarande uppfattning och tillämpning

synes mig tala mot de yppade farhågorna för att nämnda beteckning

skulle visa sig så svävande, att markområden, som rätteligen

borde falla under lagen, ansåges icke kunna dit hänföras. Till vad

kommittén härutinnan anfört må ytterligare, med anledning av anmärkningen

från skogsvårdsstyrelsehåll, att skifteshandlingars särskiljande av

skogs-, hag- och betesmark föranlett fall, då laga syn ansett sig förhindrad

att undersöka områden med de senare beteckningarna, framhållas,

att dylika fall torde bliva uteslutna med den föreslagna lagens

bestämmelse, att förrättande av laga syn skall ske efter förordnande av

domstolen. Denna har därvid att angiva de hänseenden, i vilka undersökningen

påkallas, och häruti ingår givetvis även nödigt angivande av det

eller de markområden undersökningen skall omfatta.

Att uppsikten över lagens efterlevnad fortfarande bör tillkomma de UppsM*- genom 1903 års lagstiftning tillskapade skogsvårdsstyrelserna, därom mvndtghet~

har icke någon meningsskiljaktighet försports.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Skogsvårdsstyrelsernas delegerade hava emellertid ansett stadgandet

om att en skogsvårdsstyrelse skall finnas för varje landstingsområde,

där lagen gäller, såsom varande av mera organisatorisk art lämpligare

hava sin plats i författningen angående skogsvårdsstyrelser och för den

skull föreslagit överflyttande av hela förevarande bestämmelse dit. Detta

har jag ej ansett mig böra biträda; jag vill här erinra om, att i de

förslag, vilka föregingo 1903 års lagstiftning, var bestämmelsen om att

uppsikten å lagens efterlevnad skulle tillkomma skogsvårdsstyrelsen intagen

i själva skogsvårdslagen, samt bestämmelsen om att en skogsvårdsstyrelse

skulle finnas i varje landstingsområde uti förordningen

om sådana styrelser. Häremot anmärkte högsta domstolen, att därest

tillämpningen av förstberörda civillag skulle göras beroende av att skogsvårdsstyrelser

funnes, lagen borde innehålla eu föreskrift om att sådana

myndigheter skulle anordnas. På grund av denna anmärkning erhöll

ifrågavarande bestämmelse sin nuvarande avfattning.

Av kommittén var föreslaget, att om landstingsområde vore så

vidsträckt eller eljest förhållandena därinom sådana, att tillsynen å lagens

efterlevnad icke lämpligen kunde utövas av en skogsvårdsstyrelse, det

skulle ankomma på Konungen på sätt honom lämpligt syntes förordna

om flera sådana styrelser. Avfattandet av denna bestämmelse, vilken

jämväl upptagits av kommittéreservanten och skogsvårdsstyrelsernas

delegerade, synes närmast hava föranletts av förslaget, att de nuvarande

skyddsskogarna skulle föras över till skogsvårdsstyrelsernas tillsyn. Då

detta ej torde böra ske samt jämväl ett visst fog icke kan frånkännas

den från domänstyrelsen och andra håll gjorda invändningen, att eu

tillämpning av bestämmelsen kunde medföra bristande enhetlighet i lagtillämpningen

inom ett landstingsområde, har jag icke ansett mig böra

förorda en bestämmelse i sådan riktning.

I ett annat avseende återigen har en av kommittén i förevarande

paragraf föreslagen bestämmelse redan blivit godkänd och lagfäst, nämligen

bestämmelsen om tillsyn å skogsmark inom stad, som icke deltager

i landsting.

En betydelsefull fråga är, huruvida skogsvårdsstyrelsernas hittillsvarande

fullständiga oberoende skall bibehållas eller någon sammanhållande

eller högre myndighet bör inrättas. Den närmare behandlingen

av denna fråga torde emellertid lämpligast böra ske i samband med

förordningen om skogsvårdsstyrelser.

Undantagfrån Vid fråga om de undantag, som torde böra ske från lagens till
ämpning

lämpningsområde, möter — bortsett från sådana skogar, som icke äro att

område.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

45

räkna såsom allmänna — främst spörsmålet angående de enskilda skogarna

inom Gottlands län. Dessa ställdes som bekant tidigare än andra

enskilda skogar under reglerande lagbestämmelser och hava alltjämt

lytt under sin särskilda lag, den nu gällande av år 1908.

Kommittén har härutinnan anfört, att bland de vid meddelandet

av kommitténs uppdrag angivna ärendena funnes intet, som direkt berörde

den för Gottland gällande skogsvårdslagen. Från skogsvårdsstyrelsen

därstädes inkom emellertid till kommittén en framställning om

ändring i ett par avseenden uti berörda lag. I övrigt förklarade skogsvårdsstyrelsen

lagen vara god och, med de angivna restriktionerna, ur

forstlig synpunkt tillfyllestgörande samt även från allmänhetens sida,

ehuru till en början mött med motvilja och misstro, numera omfattad

med förståelse och sympati. Ett avlösande av den nuvarande lagen

med en ny skulle därför enligt skogsvårdsstyrelsens övertygelse riva

upp det rådande goda förhållandet mellan allmänheten samt lagen och

dess handhavare. I betraktande av dessa förhållanden och då Gottland

hittills haft sin egen skogslagstiftning ävensom i flera andra hänseenden

intoge en särställning, syntes det kommittén, ehuru gottlandslagen

i mångt och mycket fått tjäna till förebild för kommitténs förslag

till den allmänna skogsvårdslagen, saknas fog för att inlägga Gottland

under berörda förslag eller att i den nuvarande lagen göra andra

än direkt påkallade ändringar.

Kommittéreservanten har däremot för sin del funnit innehållet av

det uppdrag kommittén erhållit icke innebära någon orsak att lämna

gottlandslagen oberörd i alla andra punkter än de av skogsvårdsstyrelsen

anmärkta. Tvärtom hava beröringspunkterna och sambandet

mellan de båda ifrågavarande lagområdena synts honom vara av den

art, att kommittén bort närmare undersöka, huruvida icke i och med

den förevarande lagstiftningen gottlandslagen borde i större eller mindre

omfattning ändras. Till närmare belysning härav har reservanten lämnat

en överblick över den gottländska skogslagstiftningens historik.

Denna överblick har synts honom ådagalägga, att den nuvarande gottländska

lagstiftningen ernåtts under fullt hänsynstagande till den å fastlandet

gällande lagstiftningen och i avsiktlig anslutning till denna.

Men däri läge ock enligt reservantens uppfattning ett sådant inre samband

mellan de båda lagstiftningarna, att vid fråga om ändringar i den

den ena av dem man icke blott kunde utan ock borde taga i övervägande,

huruvida motsvarande ändringar borde ske i den andra. Med

hänsyn till vad skogsvårdsstyrelsen yttrat, har reservanten slutligen

framhållit, att om enligt det sagda en vidsträcktare lagändring vidtoges

s. 46 Kontrollera mot PDF

-Departe
mentschefen.

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

rörande Gottland, det ju vore alltför möjligt, att denna till en början

skulle mötas med ovilja och misstro, men vore ändringen verkligen

god, finge man väl lita på, att den stämningen, såsom det gått ifråga

om den nuvarande lagen, skulle så småningom förbytas i förtroende

och välvilja.

I enlighet med det anförda har reservanten såsom en särskild

avdelning i sitt stora förslag intagit skogarna inom Gottlands län, med

bestämmelser härom av i stort sett samma innehåll som beträffande

skogar i exponerat läge.

Skogsvårdsstyrelsernas delegerade hava bibehållit Gottlands särställning

under egen lag, under framhållande av att emot denna i stort

sett några anmärkningar icke framställts.

Domänstyrelsen har anslutit sig till kommitténs uppfattning.

Utav de lokala myndigheterna hava såväl länets landsting och hushållningssällskap

som skogsvårdsstyrelsen uttalat sig för ett bibehållande

av den gällande särskilda skogs!agstiftningen för Gottland utan andra

ändringar än i de särskilt ifrågakomna avseendena. Länsstyrelsen har

däremot ansett det kunna starkt ifrågasättas, huruvida icke på sätt reservanten

föreslagit gottlandslagen lämpligen borde inordnas såsom ett

särskilt kapitel i den allmänna skogslagen. I varje fall borde det enligt

länsstyrelsens mening komma under noggrant övervägande, huruvida

icke, utöver de särskilda bestämmelser som påkallades av å Gottland

rådande förhållanden, åtskilliga i förslaget till den allmänna skogslagen

förekommande bestämmelser av allmängiltig natur, såsom exempelvis

angående särskilt skydd för ungskog, åtgärder för återväxt vid skada å

skog genom brand, storm etc., även borde få tillämpning inom nämnda län.

Vid bedömandet av, huruvida gällande bestämmelser å ett sådant

område som skogslagstiftningen äro att anse som tillfyllestgörande eller

i behov av förändringar, måste givetvis stor betydelse tillerkännas den

uppfattning härom, som gjort sig gällande såväl hos den därav berörda

allmänheten som hos vederbörande myndigheter, särskilt den myndighet,

vilket det direkta handhävandet av bestämmelserna tillkommer. Hade

det icke varit ifrågasatt att nu göra någon som helst ändring i den

nuvarande gottlandslagen, kunde man låtit därvid bero. Annorlunda

synes mig emellertid frågan ligga på grund av att ändringar i lagen

i varje fall äro erforderliga. Med hänsyn härtill torde det riktiga vara

att göra en jämförelse mellan gottlandslagen, sådan den skulle bliva

med nyssberörda ändringar, samt den nya allmänna skogsvårdslagen

för att se, om de därvid framkommande olikheterna äro av beskaffenhet

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition Nr 104.

att motivera ett bibehållande av särskild lag för Gottland eller icke.

På grund av det exponerade läge, vari gottlandsskogarna befinna sig,

bör denna jämförelse hänföra sig till de bestämmelser i den allmänna

skogsvårdslagen, som avse svårföryngrade skogar.

Vad då de avseenden beträffar, vari olikheter skulle förekomma,

äro de viktigaste av dessa, att beträffande Gottland:

någon skyldighet icke skulle förefinnas att vidtaga reproduktionsåtgärder

efter avverkning till husbehov,

reproduktionsskyldighet i anledning av inträffad skada å skogen

icke skulle gälla,

omläggning av skogsmark till betesanvändning icke finge ske

annat än genom dess uppodling till äng,

föranstaltande om eftersatta reproduktionsåtgärders vidtagande endast

kunde ske efter domstolsprocedur, samt

förmånsrätt till betalning ur fastigheten för av skogsvårdsstyrelsen

förskjutna kostnader icke skulle gälla.

Av dessa olikheter skulle de flesta innebära lindrigare bestämmelser

för de gottländska skogsägarna med den särskilda lagen än enligt den nya

skogsvårdslagen. Endast i ett avseende kunde den särskilda lagens

ersättande med den nya skogsvårdslagen synas medföra en mildring

för skogsägarna, nämligen i fråga om rätten att omlägga skogsmark

till betesanvändning utan att därför behöva uppodla den till äng. De

å Gottland förefintliga lövängarna och betesförhållandena torde emellertid

göra en dylik ändring utan betydelse.

Beskaffenheten och innebörden av de olikheter, som sålunda skulle

förefinnas mellan skogsbestämmelserna för Gottland och för fastlandet, om

de förra ändrades i därutinnan angivna hänseenden, torde kunna sägas vara

sådan, att därav icke motiveras ett bibehållande av den särskilda gottlandslagen.

Då från skogsvårdsstyrelsen anförts, att uttagandet av husbehovsvirke

i allmänhet sker på sådant sätt, att fara för återväxten icke

uppstår, är detta ett förhållande, som, utom det att det vittnar om en

glädjande förståelse hos allmänheten, bör medföra, att konstituerandet av

reproduktionsskyldighet även efter husbehovsavverkning komme att verka

jämförelsevis ringa ökning i ägarnas skogsvårdsåtgärder och således att

kännas föga betungande. Beträffande de övriga följderna av lagändringen

för ön torde någon närmare utläggning icke vara erforderlig,

då någon anledning att i de berörda avseendena behandla Gottland

annorlunda än fastlandet icke lärer kunna andragas. I departementets

förslag hava alltså de enskilda skogarna inom Gottlands län införts

s. 48 Kontrollera mot PDF

Definition av

“un gehäg"?

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

under den nya allmänna skogsvårdslagen och dess bestämmelser om

svårföryngrade skogar.

Öland har sedan 1913 provisoriskt inlagts under tillämpning av

nyssnämnda Gottlandslag. Då nu skogarna å Gottland inordnas under

bestämmelserna i den allmänna skogsvårdslagen, bör detsamma givetvis

gälla skogarna å Öland.

Vad angår de under 2) undantagna skogarna har kommittéreservanten,

däruti understödd av en annan ledamot av kommittén, påyrkat

deras överförande från sagda förordning till den nya lagen. På

sätt i de övriga förslagen framhållits, torde emellertid i fråga om dessa

skogar råda särskilda förhållanden, vilka höra göras till föremal för

undersökning, innan ny lagstiftning för dem kan införas.

Såsom jag längre fram kommer att närmare utreda, har jag icke

kunnat biträda kommitténs förslag att under de för svårföryngrade

skogar föreslagna bestämmelserna i den nya lagen inlägga de enligt

1903 års lag om skyddsskogar såsom sådana förklarade skogarna, utan

ansett dessa böra bibehållas under sin särskilda lag. I följd härav

bliva dessa att undantaga från den nya lagen. Likaså följer därav, att

flygsandsfälten i Hallands län, om vilkas bibehållande under gällande

specialbestämmelser meningarna visat sig delade, böra sammanställas

med skyddsskogarna såsom omförmälda i lagen angående dessa.

Vad angår den formella sidan, så har det synts mig vara både

naturligare och mera praktiskt att redan i 1 §, såsom nu skett i dess

2 mom., angiva undantagen från lagens tillämpningsområde än att införa

dem som en slutbestämmelse i lagen. Med den generella avfattning,

som givits åt lagens rubrik, hava såsom undantag från lagen angivits alla

de fall, där särskilda bestämmelser gälla. Mot kommitténs undantagsbestämmelser

torde för övrigt kunna erinras, att de ej innebära någon

konsekvent genomförd uppdelning av skogarna i »enskildas» och »icke

enskildas»; bland undantagen hava av kommittén angivits skogar, som

redan genom kommitténs lagrubrik torde varit uteslutna.

2 och 3 §§.

Kamin. 5, 7 §§, 8 § 1 st., 13 §; reserv. 4, 6, 7, 8 §§; ddeg. 1 § 1 mom.,

4, 5 §§; domänst. 1 § 2 mom., 3 § 2 st.

Efter att hava lämnat en översikt av de många förslag, som framkommit

till lösande av frågan om ungskogens bevarande’, framhåller

kommittén, hurusom nämnda förslag visade de stora svårigheter, som

mötte vid lösande av berörda fråga, samt att dessa svårigheter först

1 Komm. bet. I s. 229—236.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104. 49

och främst hänförde sig till bestämmandet av den skog, som skulle

skyddas.

Såväl kommittén som reservanten hava emellertid sökt definiera

den skog, som skolat inbegripas under ungskogsskyddsbestämmelserna,

och synas därvid, utan närmare motivering, hava såsom en självfallen

sak förutsatt, att sådan definition maste göras. Påtagligen har denna

uppfattning stått i sammanhang med anknytandet av straffpåföljd direkt

till den givna skyddsbestämmelsens överträdande.

Kommitténs betänkande i förevarande delar avfattades, innan den

provisoriska lagen utfärdades.

I denna stadgades, som bekant, att avverkning av »ungskog» ej finge

ske annorledes än genom för beståndets utveckling ändamålsenlig gallring,

så framt ej skogs vårdsstyrelsen med hänsyn till skogens tillstånd och

beskaffenhet funne skäligt medgiva, att avverkning skedde under annan

form, att, därest avverkning skedde i strid mot nämnda föreskrift eller

utstämpling eller därmed jämförlig åtgärd företoges för avverkning, som

uppenbarligen skulle komma i strid mot samma föreskrift, skogsvårdsstyrelsen

ägde meddela förbud att å den fastighet, varå avverkning sålunda

ägt rum eller planlagts, eller så stor del därav, som skäligt

prövades, utan styrelsens tillstånd verkställa avverkning av ungskog för

annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga

husbehov, samt att, om avverkning skedde i strid mot meddelat

förbud, straffet bleve böter och förverkande av det avverkade virket eller

utgivande av dess värde.

Den provisoriska lagen lämnar således ingen definition å begreppet

ungskog. Straffpåföljden anknytes emellertid först till överträdandet

av ett meddelat avverkningsförbud.

Kommittén har i en not anfört, att den icke i anledning av den

mellankomna lagen och dess bestämmelser funnit något skäl att frångå

huvudstadgandena i sitt förut uppgjorda förslag.

Kommittéreservanten, vilkens förslag avgavs ett års tid senare än

kommitténs och i fråga om huvudregeln för ungskogsskyddet överensstämmer

med dennas, har gjort en utförlig jämförelse mellan sina och

kommitténs ungskogsbestämmelser å ena sidan samt den provisoriska

lagens å den andra. Uti denna jämförelse framhålles, hurusom vissa

olikheter mellan lagen och kommittéförslagen måste ses i sammanhang

med deras genomgripande olikhet i fråga om påföljden av otillåten ungskogsavverkning.

Det heter i framställningen härom:

»I detta fall intaga lagen och förslagen en principiellt olika ställning.

Påföljden är enligt förslagen straffrättslig. På en ungskogsavverkning, vilken

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition Nr 104.

är att anse såsom olovlig, följer enligt förslagen bötesstralf samt förlust av det avverkade

virket eller dess värde. Lagen däremot stadgar, att om avverkningen sker

i strid mot dess föreskrifter, skogsvårdsstyrelsen äger meddela förbud att å den

fastighet, varå avverkningen ägt rum, eller så stor del därav, som skäligt prövas,

företaga ungskogsavverkning utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd för annat ändamål

än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov. Kriminalrättslig

påföljd — bötesstraff och virkesförlust — inträder först genom överträdelse

av detta avverkningsförbud. Straffpåföljden är enligt förslagen anknuten vid avverkning,

som sker i strid mot lagens omedelbart givna avverkningsregler; enligt lagen

däremot vid överträdelse av ett skogsvårdsstyrelseförbud, meddelat i anledning av

en förelupen mot lagens föreskrifter stridande avverkning.

Genom det sätt. varpå det allmännas inskridande ordnats enligt lagen, får

detta väsentligen karaktären av ett förfarande, varigenom en påbörjad lägstridig

avverkning kan hejdas eller ett förnyande av en förelupen olaglighet förebyggas.

Den olaglighet, som redan medhunnits innan inskridandet sker, blir strafflös; den

blir blott en anledning till en på framtiden riktad, med straffbestämmelser förbunden

särskild reglering.

I avseende å dessa föreskrifter (= den provisoriska lagens) är nu närmast att

märka, att avverkningsförbudet skall gälla den fastighet, varå den lagstridiga avverkningen

ägt rum, eller så stor del därav som skäligt prövas. Det kan icke meddelas

beträffande någon annan fastighet, som den felande möjligen äger. Förbudet

kommer, så vitt jag kan finna, att gravera den fastighet eller det fastighetsområde,

som därav träffats, oavsett i vilken ägares hand fastigheten eller området kan

komma att befinna sig. En om förbudet okunnig senare ägare blir bunden därav.

Om och när han får vetskap om förbudet, torde han kunna göra framställning till

skogsvårdsstyrelsen om förbudets återkallande, ty i styrelsens makt att meddela

förbudet lärer väl ligga befogenhet att återkalla detsamma. Styrelsen kan dock

förmodas bliva mycket betänksam att utöva denna befogenhet. Och även om styrelsen

skulle finnas benägen till sådan återkallelse, blir den dock för ägaren skäligen

värdelös i det fall, att han måhända får vetskap om förbudets tillvaro först efter

det han i sin okunnighet råkat överträda detsamma. Hans förseelse kan hava i

och för sig varit minimal: hans förseelse kan ju t. ex. hava bestått däri, att han

i ett ungskogsbestånd företagit en helt rationell gallring utan att dessförinnan begära

styrelsens medgivande, ett medgivande, som förvisso icke skulle ha vägrats, om det

begärts. Innehåller det befintliga förbudet helt allmänt, att ungskogsavverkning är

— frånsett husbehovsuttag — förbjuden utan styrelsens tillstånd, så är han ju

skyldig under lagen, och rättvisan — strafförfarande med böter och virkesförlust

— bör väl ha sin gång. Man vill dock gärna hoppas, att i det exempelvis anförda

fallet någon aktion icke skall anställas. Att man finner sig föranlåten att repliera

på en slik förhoppning tycks dock tyda på tillvaron av någon viss svaghet — eller

kanske snarare eu väl långt driven styrka — i lagen. Svårigheter av nu antydd

art uppstå icke i det fall, att lagen själv uppställer ett med straffpåföljd omedelbart

förenat förbud och låter detta gälla allmänt, mot varje fastighet och varje avverkare.

I och genom lagens bud vet den enskilde utan vidare, vad han har att

rätta sig efter.

Meddelar styrelsen sitt avverkningsförbud i den allmänna form, att det skall

opaginerad Kontrollera mot PDF

K ini<lt. Maj:ts proposition År 1<>4.

r.i

gälla fastigheten eller viss del därav, kan det komma att medföra, att ungskogsavverkning

icke får utan styrelsens medgivande äga ram å sådant område, där

lagen icke alls tänkt sig någon inskränkning av ungskogsavverkningen, t. ex. inägor.

Fallet är analogt med det nyss exempelvis anförda, i vilket ett meddelat avverkningsförbud

kom att omfatta även rationell ungskogsgallring, fastän lagen enligt

sina grundbestämmelser aldrig avsett att lägga något hinder för sådan gallring.

Svårigheten att undkomma sistberörda påföljd av ett styrelsebeslut medför nog, att

man får hålla tillgodo med flen påföljden. Däremot är det nog lättare för styrelsen,

som ju kan inskränka sitt förbud till viss del av fastigheten, att formulera sin förhudsreglering

på sådant sätt, att den icke kommer att äga tillämpning på sådana

ägor, som enligt lagens mening böra vara från särskilda ungskogsföreskrifter

undantagna.

Styrelsens avverkningsförbud skall gälla »ungskog». Styrelsen kan nog icke

inlåta sig på att lämna några närmare föreskrifter om vad med ungskog rätteligen

skall förstås och uttrycket måste väl fördenskull komma att i styrelsens förbud

kvarstå i den något osäkra betydelse, som det har i lagen, till men för en säker

tillämpning av styrelseförbudot. Så tillvida kan dock styrelsen åstadkomma vissa

mera markerade linjer, som styrelsen, genom sin rätt att bestämma den geografiska

omfattningen för sitt förhud, kan begränsa detta till allenast sådana områden, där

den växande skogen otvivelaktigt är att beteckna såsom ungskog. Detta medel att

få till stånd några mera fasta hållpunkter, i sig själv vanskligt och föga lätthanterligt,

lär nog icke kunna påräkna någon mera genomförd användning.

Det av styrelsen givna avverkningsförbudet får icke gälla avverkning, som

sker för tillgodoseende av fastighetens eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga

husbehov. Uttagandet av ungskogsvirke för detta ändamål skall alltjämt

vara oberoende av medgivande från styrelsens sida. Förbehållet om fritt uttagande

av husbehovsvirke gäller dock icke i något fall till förmån för innehavare av

servituts- eller nyttjanderätt. Det fria husbehovsuttaget är å andra sidan icke gjort

beroende därav, huruvida tillgång å annan för ändamålet lämpligen användbar skog

finnes å fastigheterna eller ej.

Avverkningsförbud, som av styrelsen meddelas, är icke ovillkorligt. Styrelsen

har rätt att meddela undantag därifrån. Styrelsens beslut innebär ju allenast förbud

att företaga ungskogsavverkning utan tillstånd av styrelsen. Härmed kan icke

menas, att styrelsen skulle äga fritt och efter eget obundet beprövande medgiva

ungskogsavverkning, även sådan, som skulle strida mot lagens allmänna grunder.

Styrelsen lärer väl icke dispensvis kunna medgiva någon annan ungskogsavverkning

än den, som, om styrelsens förbudsbeslut icke mellankomma, skulle hava varit den

enskilde enligt lagen tillåten. Eljest skulle ju styrelsen kunna statuera en avverkningsfrihet,

som överstege den, vilken enligt lagen är tillerkänd den laglydige medborgare,

som icke bryter mot lagen och följaktligen icke föranleder något styrelsens

inskridande. Att den enskildes rätt till ungskogsavverkning skulle kunna bliva

större eftrr än före styrelsens avverkningsförbud torde väl icke få antagas. Skillnaden

före och efter förbudet är väl den, att vad som före förbudet var den enskilde

utan vidare medgivet, det tillstädjes honom icke nu under annat villkor, än att styrelsen

finner sådana omständigheter föreligga, som enligt lagen skulle tidigare gjort

honom berättigad till den ifrågasatta avverkningen. Finner styrelsen detta, lärer

(len å andra sidan ej kunna vägra den begärda avverkningen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Den avverkningsreglering, som sker genom styrelsens avverkningsförbud, sammanfaller

alltså i förevarande avseende med den, som enligt förslagen tänkts böra

göras i själva lagen, den ena som den andra förenad med straffbestämmelser för

överträdelse. Skillnaden härvidlag är att den kriminalisering, som stadgas, anknyter

sig i ena fallet omedelbart till lagens grundregler, i andra fallet till en speciell

ukas, tillkommen för att å någon särskild fastighet, där man visat sig icke vilja

respektera dessa regler, giva dessa dädanefter den respekt och helgd, som ett straffhot

är ägnat att medföra.

I stort sett lärer man väl kunna säga om förhållandet mellan den provisoriska

lagen och de avgivna förslagen, att man enligt den förra kommer på en omväg och

in casu till en reglering av i allt väsentligt enahanda innebörd som den, vilken

förslagen utan omgång och med allmän omfattning vill omedelbart statuera.

Till det, som till förmån för kommitténs ståndpunkt kan vara att hämta ur

kommitténs motivering för sina förslag, skall jag här tillägga allenast ett par anmärkningar.

Den provisoriska lagen synes mig ställa för stora och betungande

krav på skogsvårdsstyrelserna ej blott med hänsyn till svårigheten att rätt pröva,

om och när ett avverkningsförbud skall meddelas, utan jämväl med hänsyn till den

stora vaksamhet rörande försiggående avverkningar, som styrelsen måste utveckla,

och de anspråk på ett snabbt inskridande, som måste uppställas för att ej styrelsens

inskridande må komma för sent. Risken ligger nära att, trots det mest berömvärda

nit och intresse från styrelsernas sida, åtskilliga fall, där deras mellankomst varit

påfordrad, kunna komma att bliva, om ej förbisedda, så dock för sent uppmärksammade.

Den ojämnhet i lagtillämpningen, som härmed kan följa, kan verka

stötande för allmänhetens rättskänsla Enligt lagen synes styrelsernas fiskaliserande

uppgift få en så högst betydande omfattning och tillökning, att styrelsernas allmänna

ställning i andra betydelsefulla riktningar kan komma att lida men, kanske till avsevärd

skada för andra viktiga skogsintressen, dem styrelserna visat sig så framgångsrikt

främja. En svaghet i lagen ligger väl däri, att om en skogsägare lyckats

föröda all en fastighets ungskog, det av lagen anvisade rättsmedlet faktiskt blir

betydelselöst och att, där ännu en ringa återstod är kvar att skydda, det blir i det

närmaste utan betydelse. Är det då icke bättre att flytta den kriminaliserande

regleringen till det tidigare stadium, som förslagen avse, och låta densamma, utan

sådan belastning av skogsvårdsstyrelserna, som nyss nämnts, träffa en var, som förgriper

sig mot de av lagen angivna avverkningsgrunderna, och detta med likartad

verkan för dem alla?»

SJcogsvårdsstyrelservas delegerade hava anslutit sig till den provisoriska

lagens tillvägagångssätt att använda begreppet ungskog utan

definition. I fråga om påföljden av en otillåten ungskogsavverkning

hava de delegerade icke blott bibehållit den provisoriska lagens ståndpunkt

att anknyta sådan till ett mellankommet avverkningsförbud från

skogsvårdsstyrelsen, utan jämväl direkt stadgat straffpåföljd för avverkning,

som sker i strid mot lagens avverkningsregler. Det torde vara

osäkert, huruvida i sistnämnda åtgärd ligger ett erkännande av det berättigade

i kommittéreservantens nyss återgivna betänkligheter mot det i den

provisoriska lagen härutinnan följda systemet. Sin anslutning till nämnda

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition Nr 104.

läge tillvägagångssätt att angiva ungskog utan att närmare definiera

densamma hava de delegerade motiverat med att de funnit den av kommittén

och dess reservant givna definitionen icke träffa all ungskog- och

icke lyckats finna någon annan, som under alla förhållanden innefattade

all ungskog utan att samtidigt omfatta mer än som därmed avsåges,

samt att det dessutom synts dem så mycket mindre nödvändigt att

erhålla en definition i detta avseende som det i praktiken icke torde

möta svårigheter att avgöra vad som under för handen varande förhållanden

vore att hänföra till ungskog, såsom ock torde blivit av erfarenheten

bekräftat under de krisår, den provisoriska lagen varit gällande.

Domänstyrelsen slutligen använder likaledes begreppet ungskog

utan definition samt ansluter straffpåföljd direkt till otillåten avverkning

av ungskog. I motiverna har styrelsen härom anfört följande:

»Visserligen skulle kunna givas ett visst berättigande åt en skogsägares krav

på att erhålla närmare kännedom om vad som avses med ungskog såsom exempelvis

dess övre åldersgräns. Men då det dels icke är möjligt att med vissa siffror

för olika delar av landet angiva en sådan gräns, utan att man omedelbart skulle

med hänsyn till särskilda på en ort rådande förhållande komma i konflikt med en

dylik bestämmelse, dels en definition av samma åldersgräns på sätt betänkandet

angiver icke synes styrelsen ändamålsenlig, enär den eljest enligt allmän uppfattning

om vad med ungskog verkligen avses icke ger ett exakt uttryck för beståndets

beskaffenhet, då det passerar ungskogens övre åldersgräns, har styrelsen icke funnit

det möjligt att i lagtexten härom intaga närmare bestämmelser.

Med ungskog avses, då detta begrepp förekommer i samband med skogsindelningar

i de södra och mellersta delar av landet, de två yngsta 20-åriga åldersklasserna,

medan däremot i andra delarna av landet, där åldersklasserna i regel givits

en omfattning av 50 år, man i allmänhet kan säga att skogen vid 80 års ålder

icke längre är att räkna såsom ungskog. I stort sett skulle således ungskogens

övre gräns ligga emellan 40 och 80 år. Då det emellertid av nyss angivna skäl

icke låter sig göra att med särskilda siffror för skilda delar av landet fixera denna

övre åldersgränsen hos ungskogen, torde icke annat återstå än att låta den allmänna

meningen på varje ort, understödd och ledd av den skogsvårdande myndighetens

fackkunskap, utbilda en uppfattning om vad som med ungskog bör avses. Visserligen

lära icke misstag och givetvis även missgrepp ifråga om ungskogens behandling

kunna undvikas under de första åren av tillämpningen av en lag, som stadgar

sådana bestämmelser rörande ungskogen som här föreslagits, men då man ju måste

förvänta, att skogsvårdsstyrelsen under sådana förhållanden skall veta att med urskilning

begagna sin makt att åstadkomma rättelser, torde risken för att lagöverträdelser,

föranledda av oförstånd eller missuppfattning skola bestraffas, icke vara

så stor att man på grund därav bör hysa betänkligheter mot nu föreslagna bestämmelsen.

Styrelsen, som väl haft under omprövning, huruvida icke andra påföljder

än de nu föreslagna kunde tänkas som en följd av överträdelse av lagens före
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

Ålders
begränsning.

54 Kungl. Maj:ts proposition AV 104.

skrifter angående avverkning och markvård, har emellertid icke funnit en sådan

väg framkomlig, utan ansett sig nödsakad föreslå bötesstraff såsom påföljd för överträdelserna.

Då styrelsen tagit detta steg, har styrelsen emellertid gjort det under

förvissning om att skogsvårdsstyrelsen, då det gäller tillämpning av skogsvårdsbestämmelser,

angående vilkas innebörd den enskilde skogsägaren icke i allmänhet

kan förmodas äga full insikt, skall förfara med all urskillning. som är nödvändig

för att ändamålet med lagen skall vinnas, och att skogsvårdsstyrelsens uppgift att

stödja och främja den enskilda skogsvården icke skall omintetgöras eller förhindras

genom ett allt för rigoröst tillämpande av lagens bestämmelser.»

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, sammanhänger frågan,

huruvida den yngre skog, vilken man vill i lagen bereda ett särskilt

skydd, hör där närmare definieras eller icke, på det närmaste med

spörsmålet om straffpåföljder för överträdelser av de givna skyddsbestämmelserna.

Skola dessa bestämmelser bliva effektiva, måste deras

överträdande vara förknippat med sådan påföljd, men skall denna kunna

ådörnas, måste skyddsbestämmelserna vara tillräckligt fast avfattade.

Det har av skogsvårdsstyrelsernas delegerade pnståtts, att under den provisoriska

lagens giltighetstid erfarenheten visat, att det i praktiken icke

mötte någon svårighet att avgöra vad som under för handen varande

förhållanden vore att hänföra till ungskog. Detta kan emellertid hava

en naturlig förklaring uti de nämnda bestämmelsernas struktur, nämligen

att någon risk för en skogsägare att göra sig skyldig till otillåten

avverkning på grund av skogens karaktär utav ungskog icke föreligger,

förrän skogsvårdsstyrelsen uttryckligen dekreterat denna skogens karaktär.

Det är med andra ord skogsvårdsstyrelsen, som från fall till fall avgör,

huruvida en viss skog är att betrakta såsom i lagen avsedd ungskog

eller icke.

Domänstyrelsen synes visserligen för sin del räkna därpå, att

skogsvårdsstyrelserna skola med urskillning begagna sin makt att åstadkomma

erforderliga rättelser, så att risken för att lagöverträdelser på

grund av oförstånd eller missuppfattning skulle bestraffas icke bleve

så stor.

Ehuru även jag för min del är av den uppfattningen, att så kommer

att ske, synes det mig dock icke vara tillräckligt att i lagen använda en

viss beteckning å den skog, som man vill skydda, utan att giva närmare

bestämmelser till ledning vid avgörandet av vad som därmed avses.

Finner man det sålunda nödvändigt att definiera den yngre skog

man vill skydda, kommer härefter frågan om den närmare utformningen

av en dylik definition. Man möter då först don på principiella synpunkter

baserade anmärkningen mot kommittéförslaget, att dettas bestämmelse

s. 55 Kontrollera mot PDF

h''linål. Maj:ts proposition Nr 104. 55

om den övre ungskogsgränsen byggts på biologiska och icke på ekonomiska

förhållanden. Sålunda liar länsstyrelsen i Norrbottens län anfört:

»Då skogshushållning, förnuftigt bedriven, måste anses hava till mål att ur

ett visst skogsområde skörda det ej blott för stunden utan även för framtiden

ekonomiskt gynnsammaste resultatet, så bör enligt länsstyrelsens mening den lagstiftning,

som avser att reglera denna hushållning på ett sätt, som tillvaratager de

samhälleliga intressena, även taga sikte på skogshushållningens natur av ekonomisk

hantering. Gör den ej detta — något som varken kommitténs eller reservantens

förslag enligt länsstyrelsens mening gjort — så förfelar den sitt mål och bör ej

godkännas.

Att Unna de rätta uttrycken för bestämmelser av sådant innehåll, att skogshushållningens

ekonomiska uppgift klart och ostridigt framhålles, är visserligen förenat

med störa svårigheter. Men dessa svårigheter möter man även, om man med kommittén

vill lägga den biologiska mogenhetsåldern till grund för avverkningen och

uppbygga lagen på dessa principer, något som otvetydigt framgår vid ett uppmärksamt

granskande av uttrycken i § 5. Detta sakförhållande beror därav, att skogshushållningen

rör sig med begrepp, vilka ej äro eller kunna vara skarpt fastslagna,

därför att de hava en olika innebörd allt efter de olika yttre förhållandena, under

vilka skogshushållningen utövas. Man måste därför hava klart för sig, att det

endast är genom praxis och hävd som de skogliga begreppen erhålla sin för varje

trakt allmänt erkända betydelse. Medgiver man detta och likaledes erkänner, att

en skogslagstiftning måste giva uttryck för det förhållande, att skogshushållningen

är en — med undantag för skyddsskogarna — ekonomisk hantering, så vill det

synas länsstyrelsen, att man med fullt fog kunde mot kommitténs förslag till formulering

av § 5 uppställa en bestämmelse, som stadgade förbud mot andra än beståndsvårdande

avverkningar, innan huvudbeståndet uppnått den ålder, som motsvarade

den i orten vid ordnad hushållning allmänt tillämpade omloppstiden.»

Körande detta uttalande är först att märka, att det synes åsyfta

vida längre gående stadganden än en ungskogslagstiftning. Men på

samma uppfattning om de ekonomiska synpunkterna såsom de där böra

normera lagens avfattning hava grundats jämväl förslag, avseende att

stanna vid ungskogsbestämmelser. Så har det exempelvis föreslagits,

att såsom ungskog skulle enligt lagen anses skog, vilken ännu icke

uppnått en ålder utgörande 2/s (eventuellt annan del) av den under

liknande förhållanden vid rationellt planlagt skogsbruk allmänt tillämpade

avverkningsåldern eller en däremot svarande utveckling.

För min del tror jag emellertid de ekonomiska synpunkterna icke Departevara

möjliga att genomföra. De kunna aldrig bliva nog objektiva för mentschefenatt

utgöra grundval för en lag. Förutom den subjektivitet, som alltid

i och för sig måste vidlåda eu ekonomisk åskådning, tillkommer det, att

i ekonomiska förhållanden faktorer spela in, som icke låta på förhand bedöma

sig med samma säkerhet eller sannolikhetsgrad som skogens mera

orubbade biologiska utveckling. Om en skog nått exempelvis 60 års

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition År 104.

ålder, vem kan då säga, huruvida det är ekonomiskt fördelaktigast, även

med hänsyn till framtiden, att omedelbart avverka den och sörja för

återväxt eller att låta den stå 10—20 år till? Konjunkturerna kunna

under dessa år ändra sig åt vilket dera hållet som helst.

I varje fall lärer det få lämnas utom räkningen att, såsom i de omförmälda

förslagen angivits, bygga lagens bestämmelse på en i respektive

orter allmän omloppstid. Först och främst kunde härvid icke den rent

faktiska, av skogsägarna tillämpade avverkningsåldern komma i fråga —

ty därmed skulle ju dessa kunna genom ett gemensamt tillvägagående

pressa ned lagens åldersbestämmelse efter vad de funne för gott — utan

måste en fixering av eu trakts allmänna omloppstid, såsom ock i de berörda

förslagen avsetts, ske under medverkan av vederbörande skogsvårdsmyndighet.

Detta skulle emellertid lätt kunna leda till fastslåendet av

fixa ålderssiffror för de respektive landsdelarna, något som ju allmänt och

som jag tror med rätta betraktas såsom förkastligt. Till undvikande

därav har också i ett förslag intagits klausulen, att den för ett visst fall

normerande avverkningsåldern skulle bedömas efter vad som tillämpades

under liknande förhållanden, med förklaring att häri finge inbegripas

icke blott klimatiska, biologiska och dylika förhållanden — vilket i

och för sig innebär en ingalunda lätt jämförelse — utan även rent

ekonomiska förhållanden, såsom transportmöjligheter, avsättnings- och

priskonjunkturer, så att vid högre sådana avverkningsåldern finge sänkas,

vid lägre återigen höjas. Men härmed torde allt fast underlag för bestämmelsen

vara undanryckt.

Det sist omhandlade förslaget, vilket dock framkommit från framskjutet

skogligt fackmannahåll, torde visa svårigheterna i att bygga

upp en ungskogslag efter rent ekonomiska linjer. Väl i känslan

härav hava ock försök från en del håll gjorts att få fram ungskogsgränsen

genom att kombinera ekonomiska och biologiska faktorer. Dessa

försök innehålla likväl bestämmelser, så invecklade, att de näppeligen

skulle kunna förstås av dem, för vilka lagen är avsedd.1

Då jag uppehållit mig så utförligt vid dessa frågor, har detta

skett på grund av den utomordentliga vikten utav att i förevarande

delar få hållbara lagbestämmelser. Det anförda torde ock hava inneburit

fullgiltiga skäl för min ståndpunkt att, i likhet med kommittén,

anse en på biologiska förhållanden baserad definition av den skog, man

vill omgärda med särskilt skydd, vara den lämpligaste. Härmed är

dock icke sagt, att jag anser den av kommittén lämnade definitionen

böra godtagas. Väl synes mig den däri liggande grundtanken, att

1 Komra. bet. I. s. 234.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

kombinera gränsuppdragandet för sagda skog med förmågan och möjligheten

av naturlig föryngring, vara lyckligt funnen. Befogade äro dock

de invändningar, som gjorts dels därom, att kommitténs definition

icke tillräckligt tydligt återgiver kommitténs mening att fordra icke blott

fröalstringsförmnga hos träden utan även en sådan allmän konsistens

hos dem, att självföryngring kan påräknas, dels ock därom att häntydningen

på fröträd eller fröträdsställning noga taget endast passar

in på tall men däremot föga eller icke alls på gran och lövträd. Dessa

anmärkningar hava därför i förevarande punkt föranlett den ändrade

affattning, som kommit till uttryck i departementets förslag.

En annan ändring, som på samma gång vidtagits, är att i stället

för ordet »ungskog» införts termen »yngre skog». Skälet härtill har

vant, att man i den officiella skogliga terminologien rör sig med begreppen

ung, medelålders och gammal skog och att således därstädes

och i tillämpningen av därpå grundade föreskrifter begreppet ungskog

har en ovangräns, avsevärt lägre än den man i den nu ifrågasatta lagstiftningen

avser. Här tänker man ju blott på en uppdelning i två

ålderskategorier, den yngre, som man vill särskilt skydda, och den

äldre, och det kan då uppenbarligen icke vara lämpligt att för angivande

av den förra begagna en beteckning, som fackmässigt har en annan

innebörd eller begränsning.

Ett avseende, vari det föreligger olikhet mellan kommittéförslagen

och de båda övriga förslagen, är beträffande frågan, huruvida stadgandet

om skydd för yngre skog skall avse all inom den angivna gränsen hänförlig

skog eller endast den, som är av en viss kvalitet och kvantitet. Medan

skogsvårdsstyrelsernas delegerade och domänstyrelsen i likhet med den

provisoriska lagen valt det förra alternativet, hava kommittén och

reservanten, följande det senare, föreslagit tvenne restriktioner, nämligen

-dels, i kvalitativt hänseende, att skogen skall vara växtlig och dels, i

kvantitativt hänseende, att den skall utgöra bestånd, som är eller kan

förväntas genom tillväxt bliva slutet. Kommittén yttrar härom:

»Det är emellertid icke all skog intill den angivna åldern, som bör komma

i åtnjutande av det särskilda skyddet. Att under detta inordna bestånd, som icke

äro av tillfredsställande såväl kvalitet som kvantitet, har intet skäl ty markens

produktionsförmåga kommer därmed icke till sin rätt; tvärtom må dylika bestånd

hellre avverkas, enär därmed följer skyldighet att sörja för sådan återväxt, som

angives i 2 §. I förslaget har därför såsom förutsättning för ungskogens särskilda

skyddande fordrats, att den är växtlig och i bestånd, som är eller kan förväntas

genom tillväxt bliva slutet. Härmed tror kommittén sig hava funnit bestämmelser

av den smidighet, varförutan en ungskogslag icke kan bliva verkligen tillfredsstälBihang

till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 8

Kvalitets- och

kvantitetsbegränsning.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

lande, men vilka på samma gång icke äro så allmänt eller teoretiskt avfattade, att

de lämna rum för vitt skilda tolkningar eller eljest bliva svårtilläm pligga och på

o-rund av därav följande bevisningssvårigheter ägnade att förtaga det med skyddsbestämmelserna

avsedda syftet. Kommittén är övertygad om att det för den med

skogsförhållanden något så när förtrogne skall icke allenast vara förenat med

vida mindre tvekan och villrådighet att inför ett visst bestånd avgöra, huruvida det

är att hänföra till sådan ungskog, som i förslaget angives, eller icke, an att saga,

om det genomsnittligt är av den eller den fixa åldern, utan aven gå lika lätt att i

det konkreta fallet träffa ett dylikt avgörande som att bedöma förhållandena etter

den nuvarande lagens 1 §.»

Från ett flertal håll, däribland skogsvårdsstyrelsernas delegerade

och domänstyrelsen, har emellertid påståtts, att de omförmälda bestämmelserna

skulle vara för obestämda och svårtolkade. Domänstyrelsen

har framhållit, att uttrycket »växtlig ungskog i bestånd» måste, såsom av

den anförda motiveringen framginge, från lagens tillämpning undandraga

vad kommittén kallat för oväxtlig ungskog men också, syntes det styrelsen,

växtliga ungskogsgrupper. Styrelsen har vidare yttrat:

»Beträffande först undantagandet ifrån lagens tillämpning av de »ovaxtliga»

ungskogsbestånden, så vill styrelsen framhålla, att det i en mängd fall kommer att

bliva synnerligen svårt att avgöra, huruvida ett bestånd skall anses växtligt eller

icke. Vissa marker av låg bonitet, på vilka dock skogsproduktion kan försiggå,

komma alltid att uppvisa ungskogar av väsentligt lägre tillväxtkapacitet än ungskogar

på bättre mark. Här blir det då den rent subjektiva uppfattningen som måste

fålla utslaget, Och grundar sig denna icke på bl. a. erfarenheter från orterna,

kunna ödesdigra konsekvenser uppstå av denna definiering i detalj. Detta med avseende

på svårigheten att skilja emellan vad som anses vara växtlig eller ovanlig

ungskog. Men synes kommittén, som velat helt lössläppa avverkningen av den

oväxtliga ungskogen, därjämte hava förbisett alla de talrika fall, då ungskogsbestånd,

vilka genom påverkning av yttre omständigheter, såsom allt för stark beskuggnmg

eller upprepad insekts- och frostskador fått sin tillväxt till den grad nedsatt, att

desamma skäligen kunna rubriceras såsom oväxtliga, genom ändamålsenlig behandling.

enkannerligen gallring, kunna försättas i så pass nöjaktigt skick, att de ratt

så väl kunna försvara sin existens. Styrelsen vill med andra ord hava s-agt, att

kommittén genom att tillåta avverkning av s. k. oväxtliga ungskogsbestand icke

tagit sikte på de utvecklingsmöjligheter, som i själva verket finnas. Som nyss

framhållits kan paragrafen tolkas så, att densamma icke vore tillämplig på sådana

marker, där växtliga ungskogsgrupper finnas, men där desamma aro så skilda från

varandra genom mindre områden, att man aldrig kan beräkna att har erhålla ett

slutet ungskogsbestånd. Det skulle i sådant fall. förmenar styrelsen, vara allt annat,

än för skogsvård och skogshushållning gagnelikt. om dylika ungskogsgrupper pa

o-rund av nyssnämnda tolkning av paragrafen saklöst skulle kunna nedhuggas.

Visserligen inträder ju reproduktionsskyldighet efter avverkning av såval oväxtliga

ungskogsbestånd som ock växtliga ungskogsgrupper, men avsikten med paragrafen

att bereda skydd åt ungskogen, har icke vunnits i detta fall.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuiiyi. Maj:ts proposition Nr 104.

59,

Till vidare belysning må anföras vad i motsvarande delar yttrats

i motiverna till den provisoriska lagen. Det heter där angående principerna

för lagens räckvidd, att det statliga reglerandet av avverkningen

syntes böra inskränkas till bestämmelser, varigenom förebyggdes uppenbar

vanskötsel av den växtliga, utvecklingsdugliga ungskogen, varjämte

i fråga om den närmare avfat.tningen an föres:

»Ehuru kalavverkning av ungskog i regel icke är förenlig med god skogshushållning,

kan skogens tillstånd och beskaffenhet dock i vissa fall berättiga till

även sådan avverkning, exempelvis om beståndet är uppdraget av trädslag, som i

allmänhet icke passa för vårt land (tall av tysk härkomst) eller där den uppkomna

ungskogen icke är lämplig för förhandenvarande ståndort (gran på torr momark)

eller där beståndet genom föregående oriktigt utförda avverkningar blivit så söndertrasat

och utglesnat, att det icke kan anses försvarligt att låta marken ifråga vara

upptagen av dessa beståndsrester, ändock de utgöras av ung skog, eller slutligen

där beståndet i större omfattning angripits av skadeinsekter eller varit utsatt för

hårdare snötryck in m. dylikt. Under angivna eller liknande förhållanden bör ankomma

på skogsvårdsstyrelsen att giva tillstånd till kalavverkning av eller annan

föryngringshuggning i den unga skogen. Utan sådant tillstånd bör avverkning av

ungskog icke få äga rum i annan form än ändamålsenligt utförd gallring.»

Valet mellan de nyss antydda båda alternativen bliver i viss mån

beroende av, huruvida det av praktiska skäl, med hänsyn till bestämmelsernas

effektivitet, är nödvändigt att låta dessa omfatta även den

sämre skogen. Redan beträffande den provisoriska lagen har detta

ansetts vara fallet, ehuruväl med dess system att icke belägga någon

avverkning med straff med mindre den varit av skogsvårdsstyrelsen

direkt förbjuden, några bedömnings- eller bevisningsvanskligheter i

fråga om under skogsvårdsstyrelsens förbud icke ställd skog näppeligen

torde kunna förekomma; och har sådant förbud meddelats, lärer det

vara så avfattat, att även då berörda vanskligheter äro uteslutna. Ån mera

lärer emellertid då vara att befara, att ett lämnande av den mindrevärdiga

skogen utanför lagen skulle försvaga dennas effektivitet, då,

såsom i det nya förslaget, kriminella påföljder anknytas direkt till av

lagen själv givna förbudsföreskrifter. Om nämligen efter skedd avverkning

tvist uppkomme, huruvida det avverkade varit sådant, att det icke

fallit under skyddsbestämmelserna, torde det i regel bliva så gott som

omöjligt för skogsvårdsstyrelsen att hävda sin ståndpunkt, huru riktig

denna än vore. Redan på grund härav har jag ansett det lämpligt att

i det nya förslaget upptaga den generella omfattningen av skyddsbestämmelserna,

detta så mycket hellre som det innebär en fortsatt

tillämpning av vad som gällt sedan den provisoriska lagens tillkomst.

Härtill kommer emellertid det synnerligen vägande skälet, att den

Departe
mentschefen.

.

s. 60 Kontrollera mot PDF

Räckvidden av

skyddet åt

yngre skog.

60 Kungl. Mai:ts proposition Nr 104.

yngre skog, som under förhandenvarande förhållanden kan synas vara.

mindrevärdig, vid en riktig behandling kan i väsentlig mån förbättras

och komma till utveckling.

Den tredje huvudpunkten i fråga om den yngre skogen gäller

räckvidden av det skydd, som bör beredas densamma. Det är nämligen

icke så, att all avverkning i den tillväxande skogen är av ondo; tvärtom

kräver en god skogsskötsel i regel att bestånden icke lämnas orördar

tills de uppnått högre ålder, utan böra de i god tid behandlas med

ändamålsenliga gallringar.

Kommittén, och lika härmed reservanten, har som förutsättning för

skyddsbestämmelsens tillämplighet angivit, att ett bestånd »är eller kan

förväntas genom tillväxt bliva slutet», samt stadgat, att sådant bestånd

i regel icke må avverkas annat än genom gallring och icke heller vid

sådan så hårt utglesas, att beståndets förmåga att sluta sig äventyras.

I kommitténs motiver yttras härom:

»Såsom av 1896 års kommitté framhölls, erfordras jämväl i de väl slutna

bestånden av växtlig ungskog utgallring av en del träd för att främja de återståendes

tillväxt, och utgör varje åtgärd, som försvårar en lönande användning av

det virke, som kan erhållas utav äldre undermåliga träd eller av gallringsvirke, ett

direkt hinder för uppkomsten av en rationell skogshushållning. Det gäller därför

att tillse, icke blott att de meddelade skyddsbestämmelserna varda effektiva, utan

även att de icke binda skogsägaren på ett sätt, som länder till men för honom och

de berättigade näringar, som äro avnämare av virke med andra än timmerdimensioner.

Att i det senare hänseendet dimensionslagar lätt kunna verka menligt, är

uppenbart, och den utväg, som försökts att råda bot därpå, genom att låta vederbörande

myndighet i vissa fall medgiva undantag från avverkningsförbudet, kan

näppeligen anses tillfredsställande. Ägnat att verka åt motsatt håll eller i riktning

av otillräcklig effektivitet var återigen ett sådant förslag som domänstyrelsens då

enligt detta icke skulle såsom skövlande eller förödande av ungskog anses sådan

avverkning, som skedde för skogsvårdens främjande genom hjälpgalliing eker hyggesrensning.

Ty på sätt 1896 års kommitté påpekade, var därmed ett vitt fält öppnat

för skogsinnehavares individuella uppfattning och möjligheten att under namn av

hyggesrensning eller beredningshygge bedriva en hänsynslös skövling.

Dessa i olika riktningar gående vanskligheter har kommittén sökt undvika

genom att låta förbudet omfatta totalavverkning eller så härd utylesning av växtliga

ungskogsbesrånd, att deras förtnai/a att sluta sig äventyras, men däremot medgiva

ägaren att fritt företaga gallring, som ej går så långt som nu sagts. Härigenom

har alltså möjlighet lämnats skogsägaren att verkställa gallring eller ljushuggning

utan att därför erfordras myndighets tillstånd, men på samma gång bär för dylik

huggning satts en gräns, mera objektiv än i domänstyrelsens förslag innehölls och

som .i regel ej torde vara svår att iakttaga.»

Skoqsvård*styrelservas delegerade och domänstyrelsen hava upptagit

den provisoriska skogslagens bestämmelse, enligt vilken endast sådan

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

avverkning i ungskog är tillåten, som avser beståndets ändamålsenliga

utveckling genom gallring. Domänstyrelsen har särskilt betonat, att

denna bestämmelse vore att föredraga framför kommitténs föreskrifter

härutinnan.

Då de i ärendet inkomna yttrandena förete ett bestämt ställningstagande

till förmån för ett bibehållande av den provisoriska lagens uttryckssätt,

har jag ansett mig böra följa detta.

Den grundregel för avverkning i yngre skog, som sålunda uppställts,

lärer emellertid icke kunna bliva gällande utan vissa undantag.

Främst åsyftar jag därvid grundsatsen, att föreskriften om skogsmarks

användning till skogsbörd icke får hindra, att marken i stället

varder använd för annat kulturändamål.

Denna grundsats gäller ju icke endast vid ungskogsbestämmelser och

har också i ett par av förslagen, nämligen kommittémajoritetens och domänstyrelsens,

icke särskilt nämnts i sammanhang med berörda bestämmelser,

utan fått en allmängiltigare plats i förslagen. För domänstyrelsens del har

detta medfört, att för en med yngre skog beväxt marks omläggning till

trädgård, åker etc. icke erfordras förut inhämtat samtycke av skogsvårdsstyrelsen

till skogens avröjande. Domänstyrelsen medgiver, att detta

generella frigivande, som bibehållits från 1903 års lag, vid tillämpningen

av denna visat sig rätt ofta missbrukas, men har, för att icke lägga

hinder i vägen för ett lojalt utnyttjande av sagda undantagsbestämmelser,

ansett korrektiv däremot böra givas uti efteråt skeende beivran av

påtagliga missbruk. Eu dylik beivran skulle enligt styrelsens förslag

ske sålunda, att skogsvårdsstyrelsen påkallade syn, där den befarade, att

skog avverkades i annan avsikt än för markens uppodling till åker eller

äng eller för att användas till betesmark etc. samt hos överexekutor

erhölle avverkningsförbud, för vars hävande fordrades ställande av säkerhet

för markens återförande i skogbärande skick inom viss tid, därest

den då ej tagits i anspråk för uppgivet ändamål. Härigenom har domänstyrelsen

ock velat undvika, att skogsvårdsstyrelsen skulle behöva sträcka

sin kontrollerande verksamhet på ett område, där skogsvård icke kunde

ifrågakomma. Kommittén åter har, då den givit bestämmelserna rörande

skogsmarks omläggning till annat ändamål en allmängiltigare plats i

lagen, dock därtill fogat föreskrift att, om å marken funnes skog, som

folie under det i lagen stadgade ungskogsskyddet, skogen icke finge

avverkas, förrän skogsvårdsstyrelsen prövat för omläggningen stadgade

förutsättningar föreligga och förty till avverkningen lämnat sitt tillstånd.

Departe
mentschefen
-

Markens

omläggning

för annat

kulturändamål.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Vad själva den nya användning beträffar, för vilken omläggningen

må äga rum, föreligger icke någon meningsskiljaktighet. I samtliga

förslagen upptagas således uppodling till trädgård, åker eller äng.

samt användning till byggnadstomt eller likartat ändamål eller till bete.

I 1903 års lag har medgivandet att omföra skogsmark till annan

användning icke omgärdats med några närmare bestämmelser. Till följd

härav hava ock, såsom nyss antytts, missbruk förekommit, framför allt

i fråga om betets användning, och det är klagomålen häröver, som

föranlett markerandet i förslagen av verkliga åtgärder för ernåendet av

en varaktig betesproduktion. Dessutom har i kommitténs, reservantens

och skogsvårdsstyrelsernas delegerades förslag upptagits en normerande

bestämmelse i kvalitativt hänseende, nämligen det helt naturliga kravet, att

ett för omläggning ifrågasatt område skall vara lämpligt för den nya

användningen, och detta krav gäller icke endast vid avsedd användning

till bete, utan även i övriga fall. Kommittén anför härom:

»Förevaron av sistnämnda förutsättning har i förslaget fordrats icke blott

för användning till betesändamål utan även för andra brukningssätt. Åven om

hittills någon undskyllan med markens användning på något av dessa andra sätt

icke i avsevärd mån förekommit, är det nämligen långt ifrån uteslutet, att invändningar

om sådant användningssätt kunna komma att tillgripas, om de nu så vanliga

påståendena om användning till bete bliva mindre lätta att utnyttja. En varning

härutinnan har man att hämta från Öland, varest, så länge 1905 års lag där gällde,

såsom annorstädes betesinvändningarna florerade, men sedan gottlandslagens bestämmelser

blivit gällande, enligt vilka ett anlitande av skogsmark i betessyfte

icke får äga rum annorledes än genom dess uppodling till äng, ett förebärande av

att marken skall uppodlas till åker blivit särdeles vanligt, i överensstämmelse med

vad å Gottland förut varit och alltjämt är förhållandet.»

Denna vidsträcktare omfattning har domänstyrelsen icke velat vara

med om, utan i dess förslag har det uttryckliga lämplighetskravet

inskränkts till att gälla omläggning till betesmark, detta uppenbarligen

av den anledning att, såsom nyss nämnts, det huvudsakligast är i detta

hänseende som missbruk av lagens medgivande förekommit.

Likasom kravet på ett markområdes lämplighet lör en ifrågasatt

ny användning är en kvalitetsklausul, kan det även vara fråga om en

normerande bestämmelse därvid i kvantitativt hänseende. Enligt 1903

års lag få dess stadganden icke utgöra hinder för skogsmarks utläggande

till nödig beteshage eller i övrigt för brukande av nödig betesmark

till betning av hemdjur. Denna bestämmelse om det nya betesområdets

nödighet har kommittén icke velat upptaga på skäl, som angivits

sålunda:

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

63

Skulle vid särskiljandet av betesmarken hänsyn tagas till att denna vore

nödig, uppstode frågan, huru denna nödighet skulle bestämmas. Att på något sätt

beräkna en normal kreatursstock å en fastighet, t. ex. efter arealen av dennas

olika ägoslag eller dylikt vore alltför schablonmässigt för att vara tillfredsställande.

På den ena av två fastigheter med lika förutsättningar kunde ju ägaren mera lägga

an på kreatursskötsel och mejerihantering, medan på den andra han huvudsakligen

inriktade sig på sädesproduktion, och med dessa olika brukningssätt vore givetvis

behovet av bete också olika. Och om en egendom komme i handen på en ny

ägare, som ville lägga om brukningsättet, skulle denne då vara därutinnan bunden

genom den fördelning utav betes- och skogsmark, som skett under den förre ägarens

tid, eller skulle en ny fördelning få — eller, från andra sidan sett, behöva — ske,

så snart en omläggning i brukningssättet hade en dylik förändring till förutsättning?

Betesmarkens nödighet såsom villkor för dess avskiljande skulle vidare förutsätta

en prövning och fastställelse därav utav någon myndighet; närmast skulle

väl därvid ifrågakomma en administrativ sådan, men därom torde säkerligen 1903

års riksdagsutskotts uttalande, att en dylik utvidgning av den administrativa befogenheten

icke kunde påräkna stöd i den allmänna meningen i landet, fortfarande

äga sin riktighet. Beträffande hela spörsmålet om betesmarks »nödighet» gällde

emellertid, att så länge betesproduktionen ansåges som en högre kulturform än

skogsproduktion, det också måste anses oegentligt att kräva förstnämnda produktions

nödvändighet för en egendom för att den skulle med avseende på ett visst markområde

tillerkännas företräde framför den sistnämnda.

Kommittéi-eservanten har ansett det som allmän regel, alltså icke

blott i fråga om betesanvänduing, böra gälla, att omläggning av skogsmark

icke får i varje särskilt fall ske i vidare omfattning än med hänsyn

till föreliggande förhållanden ändamålet skäligen kan påkalla. Denna

föreskrift har synts reservanten behövlig, då utan densamma ägaren

till en med ungskog bevuxen men till odling tjänlig mark t. ex. skulle

kunna under naken uppgift om tillärnade vidlyftiga odlingsföretag påyrka

att få undanröja skogen till så stor omfattning, att den kallagda

markens omförande till odlad jord påtagligen vida överstege hans och

egendomens behov och resurser.

Skogsvårdsstyrelsernas delegerade hava anslutit sig till reservanten;

domänstyrelsen däsemot kvarstår närmast på 1903 års lags ståndpunkt

att stadga omfattningsbegränsning i fråga om bete men ej för andra

fall. Styrelsens förslag lyder härutinnan, att omläggning till betesmark

må ske allenast, då marken är härtill lämplig och ej i större omfattning

än som skäligen kan erfordras för tillgodoseende av behovet av bete

för å fastigheten eller därmed sambrukad fastighet vinterfödda kreatur.

1 nära sammanhang med frågan, huruvida i lagen vissa förutsättningar

böra angivas för rätten att omföra skogsmark till annat bruk,

står spörsmålet, huruvida markägaren må för sådant ändamål efter eget

bedömande utan vidare borthugga den annars skyddade skogen eller

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

om han därtill bör inhämta tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Såsom redan

förut angivits, har domänstyrelsen icke ansett detta sistnämnda erforderligt,

varemot de tre övriga förslagen innehålla stadgande av sådan

innebörd, därvid skogsvårdsstyrelserna, om de finna av lagen fordrade

förutsättningar vara för handen, icke få vägra tillstånd till avverkningen.

Bland avgivna yttranden är i förevarande del särskilt att uppmärksamma

följande av skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län gjorda uttalande:

Att användning av mark för högre kulturändamål än skogsproduktion icke

skulle genom skogslagstiftningen förhindras, vore givetvis i sin ordning. .Men erfarenheterna

från den tid 1903 års lag varit i tillämpning hade tyvärr visat, att

åtminstone en av dessa bestämmelser, nämligen den ym byggnadstomternas frihet

från skogsodlingstvång, varit ett ofta utnyttjat kryphål för skogsskövling. Särskilt

hade Stockholms län varit utsatt för dylik under tomtstyckningens täckmantel bedriven

vanvård å ofta rätt stora skogskomplex. Man hade låtit upprätta »tomtkartor»,

och till och med stadsplaner över egendomarna, och när tomterna sedan

varit ett fullbordat faktum, hade man menat att skogsvårdsstyrelsen ej kunde påfordra

skogskultur. Tomterna hade i regel funnit köpare, vilket torde hava berott

på att de salubjudits till mycket låga priser. En förklaring till dessa vore att

styckningsföretaget kunde gorå en god affär, även om det rent av skulle skänka

bort dylika »tomter», ty i och med Överlåtelsen bleve det kvitt allt skogsodlingstvång,

som ofta måste uppskattas till icke mindre än 400 a 500 kronor per hektar,

och denna summa överstege otvivelaktigt oftast det pris, som av bolaget betaltes

för själva marken vid egendomens inköp. Vid flera av de inom länet verkställda

tomtstyckningarna hade det på grund av markens beskaffenhet och läge ganska

tydligt framgått, att styckningen endast varit ett svepskäl för vederbörande att

opåtalt kunna verkställa skövling av skogen. Skogsvårdsstyrelsen både därför vant

betänkt att på dessa ställen påkalla laga undersökning och på så sätt framtvinga

skogskultur. Men då tomterna till stor del funnit köpare och dessa senare antytt,

att det varit kristiden, som hindrat dem att börja bebygga tomterna, hade styl elsen

ansett sig höra avvakta den närmaste framtiden.

Departe- I likhet med vad som skett i samtliga förslagen finner jag av
mentschefen.

verkning böra få äga rum för markens uppodling till trädgård eller åker,

för dess användning till byggnadstomt eller annat liknande ändamål eller

för dess omläggning till betesmark eller äng.

Beträffande frågan, huruvida tillstånd av skogsvårdsstyrelsen skall

erfordras vid avverkning för nu angivet ändamål, anser jag, att skillnad

bör göras mellan å ena sidan uppodling till trädgård eller åker och

användning till tomt eller annat liknande ändamål samt å andra sidan

de övriga undantagen. De skäl, som anförts för fordrande av dylikt

tillstånd, synas mig vad de förra angår icke vara av beskaffenhet att

böra därtill föranleda.

Såsom förutsättning för rätt till avverkning för nu angivna ända
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tu proposition Nr 104.

65

mål synen mig- dock böra fordras, att marken är för det ifrågavarande

ändamålet lämplig och icke av större ytvidd än som kan anses skäligt.

Jag övergår härefter till frågan om undantag för uttag till ound- Husbehovsgängligt

husbehov. f&ns
Kommittén,

dess reservant och skogsvårdsstyrelsernas delegerade

hava alla medgivit avverkning av ungskog utöver vad huvudregeln

tillstädjer för tillgodoseende av fastighetens eller därmed sambrukad

fastighets oundgängliga husbehov eller av sådan rätt till husbehovsfång

från fastigheten, som tillkommer innehavare av servituts- eller nyttjanderätt,

vilken uppkommit före lagens utlånande, allt dock allenast i fall

tillgång till annan skog å fastigheterna icke tinnes eller behovet icke

lämpligen kan tillgodoses från sådan. I analogi med vad som föreslagits

för de i o § första mom. avsedda fall skulle dock även här fordras, att skogsvårdsstyrelsen

prövat de angivna förutsättningarna föreligga och förty lämnat

tillstånd till avverkningen, vari således skulle ligga förpliktelse för styrelsen

att i tv fall lämna tillståndet. Att dessutom kommittéreservanten och

skogsvårdsstyrelsernas delegerade upptagit bestämmelsen om att tillståndet

skall begränsas till vad förhållandena skäligen finnas påkalla,

torde i detta fall icke innebära någon saklig olikhet med kommittén, då

väl en sådan begränsning här ligger i sakens natur.

Domänstyrelsens förslag innefattar däremot icke något medgivande

av undantag från ungskogsbestämmelserna med hänsyn till husbehovsvirke.

Emot ett eftergivande av ungskogsskyddet gentemot det ound- Departegängliga

husbehovet har invänts, att därigenom hela skyddet skulle rnentschefei1- alltför väsentligt lörsvagas, alldenstund så snart ägaren begagnat sin

fria rätt att avverka och sälja all övrig skog, så att endast ungskogsbestånd

tunnes kvar, även detta snart korume att gå åt till nödigt husbehov.

Det lärer icke kunna förnekas, att det ligger fog uti denna invändning,

och att ett fullt tillgodoseende av syftemålet med ungskogsbestämmelserna,

att få landets fastigheter försedda med skogstillgång,

talar för domänstyrelsens ståndpunkt härutinnan. A andra sidan är

emellertid principen om en skogsägares rätt att å sin skog taga

ut sitt husbehov så fast rotad i den allmänna uppfattningen och hittills

respekterad i lagstiftningen, att jag icke ansett mig kunna åtminstone

för det närvarande förorda dess fullständiga upphävande. Jag

har därför i denna punkt sökt finna en medelväg, som kunde vara antaglig

ur båda de motsatta synpunkterna, och i sådant hänseende, med

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

BeredaE de

av nödbete.

nationell

skogshus
hållning.

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

bibehållande av de i förslagen angivna förutsättningarna för liusbehovsrättens

utövande, föreslagit, att skogsvårdsstyrelsen skulle äga att pröva

även andra omständigheter och endast om sådana motiverade ett avverkningstillstånd

hava att lämna detta. Härmed har ock såsom eu naturlig

konsekvens ansetts böra följa rätt för styrelsen att, om den efter en dylik

prövning beviljar avverkningstillstånd, därvid tillika meddela villkor eller

andra föreskrifter, som kunna finnas påkallade. Den friare prövning, som

i det nu framlagda förslaget tillagts skogsvårdsstyrelsen, torde nämligen

ofta nog kunna resultera i att en begäran om utsträckt avverkning lämpligast

bör varken helt avslås eller helt beviljas utan erhålla villkorligt

bifall. Genom dessa bestämmelser torde såväl den antydda möjligheten

för skogsägaren att tilltvinga sig rätt att hugga sin yngre skog vara

utesluten som även i fall, där utan ägarens förskyllan endast sådan skogfinnes,

denne icke vara ovillkorligen hänvisad till att köpa vad han till

sitt husbehov tarvar utöver gallringsvirke.

1 detta sammanhang vill jag ock nämna ett av kommittén under 2)

i dess 7 § upptaget stadgande, vilket ansetts såsom ett nödvändigt

appendix till husbehovsbestämmelserna. Stadgandet innebär, att om bete

för ägarens hemdjur icke stode att få eller kunde beredas å någon fastighetens

redan varande betesmark eller för sådan användning direkt lämpad

mark, så skulle i sådant nödläge det erforderliga betet få anskaffas å

ungskogsområde, även om detta icke vore lämpat lör varaktigt betesbruk.

Motivet till detta stadgande har som nämnt varit, att om annars skyddad

ungskog finge spolieras för uttagande av nödigt husbehovsvirke, detta

icke kunde vägras för tillgodoseende av nödigt kreatursbete, då sådant ju

innebure en användning till högre kulturändamål än det törra.

Stadgandet har icke upptagits uti något av de andra förslagen,

och synes mig i varje fall vara ur praktisk synpunkt av så ringa betydelse,

att det icke skäligen kan behöva medtagas i lagen.

Såsom ett tredje fall av medgiven utsträckning utav ungskogsavverkning

upptager kommitténs förslag, att den sker lör sådan anordning

eller omläggning med avseende på en egendoms skogshushållning'',

som icke är stridande mot grunderna för en god skogsvård. Vad härmed

avsetts har i motiven uttryckts så, att ett avverkande i förtid

borde få ske, där det påkallades av skogshushållningshänsyn och alltså

garanti funnes för att den förtidiga avverkningen bleve ersatt genom

den därefter tillämpade skogsvården på egendomen, och såsom exempel

på dithörande förhållanden har anlörts utbytande av det förefintliga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104. 07

trädslaget emot ett annat, åstadkommande av olikåldrade bestånd, övergång

från blädning till trakthuggning eller ändring i uppgjort trakthuggningssystem.

Likaså kunde vara att hit räkna avverkning av julgranar,

emedan om på en ort någon skulle vilja använda ett visst område

av sin skogsmark direkt till julgransproduktion, detta icke borde

vara i och för sig förbjudet utan kunna i den nu angivna ordningen

tillåtas.

Kommitténs avfattning har synts reservanten något dunkel, och

denne har därför, utan att sorn det synes åsyfta någon olikhet i sak,

formulerat bestämmelsen att avse sådana fall, där avverkningen vore betingad

av skogsbeståndets tillstånd och beskaffenhet eller eljest överensstämde

med grunderna för god skogsvård.

I skogsvårdsstyrelsernas delegerades förslag, liksom helt naturligt i

domänstyrelsens, återfinnes icke någon motsvarighet till ifrågavarande

stadgande, men det är att ihågkomma, att i dessa förslag undantagsmedgivande

med hänsyn till beståndets tillstånd och beskaffenhet absorberats

i själva huvudbestämmelsen.

Att sådana fall, som här av kommittén avsetts, böra få föranleda

dispens från de strängare skyddsbestämmelserna torde icke vara annat

än riktigt, då däri ingående förhållanden ju äro att betrakta såsom

skogligt fullt lojala. Med kommittéreservanten måste jag emellertid instämma

uti att kommitténs avfattning icke är av önskvärd tydlighet;

jag har därför sökt att åt hithörande stadgande i det överarbetade förslaget

giva en tydligare avfattning.

Tredje paragrafens tredje moment, om användning av virke, som

jämlikt denna paragraf blivit avverkat för husbehov, är lika med 8 §

första stycket i kommitténs förslag (8 § i reservantens); i skogsvårdsstyrelsernas

delegerades förslag saknas motsvarighet. Det har satts

ifråga, huruvida icke stadgandet vore obehövligt och således kunde

utgå. Kommitténs motivering lyder sålunda:

»Bestämmelserna i denna paragraf hava sin motsvarighet i 2 § av den

gällande gottlandslagen. Då det i första stycket av sistnämnda paragraf stadgades,

att om någon ville annorledes än till gårdens behov förfoga över virke, som blivit

för sådant ändamål avverkat, han måste därtill söka skogsvårdsstyrelsens tillstånd,

erhöll detta sin motivering i svårigheten att effektivt upprätthålla en bestämmelse,

som gjorde saluavverkningen beroende på särskilt tillstånd, om husbehovsavverkningen

samtidigt lämnades fri; det bleve nämligen ofta vanskligt att ingripa mot

en oanmäld saluavverkning, om denna uppgåves avse virke för husbehov. Av lika

stor nödvändighet är ett stadgande av berörda innebörd icke, där jämväl husbehovs
-

Departe
mentschefen.

Förfoganderätt

till avverkat

virke.

Avverkat för

husbehov.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

virket avverkats efter tillstånd, då ju detta föregås av noggrann prövning utav det

behov, för vars tillgodoseende avverkningen skall företagas, men även här ligger

dock möjligheten av ett missbruk från skogsägarens sida icke så fjärran, att icke

en bestämmelse av dylikt innehåll får anses vara på sin plats. Särskilt torde det lätt

nog kunna inträffa, att en skogsägare begärde avverkning av ungskog enligt 7 § 1)

för ett behov, som vore obestridligt, men sedan tillgodosåge detsamma med material

av annat slag; skogsvårdsstyrelsen skulle i dylika fall svårligen kunna neka ayverkningstillstånd

med hänvisning till möjligheten av sistberörda tillvägagångssätt. Avensä

är det exempelvis tänkbart, att om ägaren av en fastighet, för vars husbehov avverkning

måste ske enligt 7 § 1), stod i begrepp att förvärva en angränsande

fastighet med god skogstillgång, han passade på att dessförinnan skaffa sig tillstånd

till avverkningen av ungskog på förstnämnda fastighet. För dylika fall torde gälla

vad i motiverna till gottlandslagen anfördes, att visserligen skogsägaren genom att

förfoga över virket annorledes än till husbehov skulle utsätta sig för att bliva behandlad

såsom den där svikligen tillnarrat sig avverkningstillstånd, men att utredningen

angående dylika förhållanden mången gång skulle vara förenad med stora

svårigheter, samt att till följd härav och då det jämväl vore lämpligt, att en skogsägare,

vilken av en eller annan skälig anledning önskade avyttra virke, som verkligen

blivit för husbehov avverkat, anvisades en utväg att säkerställa sig mot misstanke

för brottsligt förfarande, det ifrågavarande stadgandet torde vara på sin plats».

Departe- Förutom det av kommittén själv påpekade förhållandet, att det

men so e en. •fråga varande stadgandet icke är av lika stor nödvändighet för kommittéförslaget

som för gottlandslagen, kan det visserligen yttermera sägas,

att behovet därav än mera minskats beträffande departementsförslaget.

På grund av den däri skogsvårdsstyrelsen lämnade större friheten ifråga

om beviljande eller vägrande av husbehovsavverkning kan nämligen

skogsägaren icke, såsom i de av kommittén anförda exemplen, tilltvinga

sig ett avverkningstillstånd. Tvärtom skulle skogsvårdsstyrelsen, därest

skogsägaren befunnes använda det avverkade till annat ändamål än

husbehov, hava all anledning att vägra honom vidare licenser. Men å

andra sidan kan det också sägas, att ett förebärande av falskt syfte

med en avverkning bör bedömas strängare, om man därigenom lyckats

tillnarra sig myndighets tillstånd till avverkningen än om man — såsom

i gottlandslagen —■ ej behövt sådant tillstånd för den händelse det

uppgivna syftet varit verkligt. Vid sådant förhållande har jag ej funnit

anledning att frångå kommittéförslaget i denna del.

Avverkat för Andra stjmket i kommitténs 8 §, med dit hänvisande bestämmelse

nödbete^iiel i 13 §, innehåller stadgande, att ungskogsvirke, som avverkats för

för rationell ändamål, varom i 7 § 2) eller 3) av kommitténs förslag sägs, d. v. s.

filning" för beredande av nödbete eller för omläggning av en egendoms skogshushållning,

skulle såvitt lämpligen ske kunde användas till husbehov,

samt att om någon ville förfoga annorledes över dylikt virke, han skulle

söka skogsvårdsstyrelsens tillstånd därtill.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Avel! detta stadgande är hämtat från gottlandslagen, och såsom

skäl lör dess upptagande har kommittén anfört, att frånvaron därav

kunde bliva en drivfjäder för en om sin skog mindre om ägare att hitta

på förevändningar för att medelst bestämmelserna i de nämnda lagrummen

komma åt den skyddade ungskogen, ävensom att en skogsägare,

som fått avverkningstillstånd för något av de nyss omförmälda

ändamålen, sedermera, om han fritt linge sälja det därvid avverkade

virket, skulle kunna pressa sig till rätt att avverka ytterligare därutav

för oundgängligt husbehov. Vad den sistnämnda synpunkten beträffar,

bär den bortfallit med den vidgade prövningsbefogenhet, som tillagts

skogsvårdsstyrelsen i det nu framlagda förslaget, och den förstnämndas

tillgodoseende har häri blivit möjliggjord genom styrelsens rätt att i

sammanhang med tillstånds beviljande meddela vissa föreskrifter; däruti

kan nämligen ingå bestämmelse om viss användning av virket. Jag kar

därför ej funnit påkallat att upptaga ifrågavarande bestämmelse i lagförslaget.

4 §•

Beträffande stadgandena i denna paragraf torde jag få hänvisa

till vad jag tidigare anfört vid angivandet av lagens syfte och räckvidd.

Dock vill jag här erinra, att uttrycket i 1903 års lag att skogens

återväxt »uppenbarligen äventyras» givit anledning till anmärkningar,

varför det synts mig riktigast att låta ordet »uppenbarligen» utgå.

Vidare må anmärkas, att undantag från stadgandet i paragrafens

andra stycke naturligtvis bör medgivas dels för avverkning till oundgängligt

husbehov och dels då fråga är om skogsmarks omläggning till

annan användning. Bestämmelse i sistnämnda hänseende återfinnes i 9 §.

5 §•

Korton. 6 §; reserv. 9 §; deleg. 7 §; domänst. 7 §.

I denna paragraf, som giver möjlighet att av skogsvårdsstyrelsen

erhålla yttrande om tillämpligheten av 2 eller 4 § å viss skog, har, på

därom framställd anmärkning, till förebyggande av onödiga framställningar

till skogsvårdsstyrelsen, intagits uttrycklig bestämmelse därom, att

sådana endast må göras av den, som av avverkningen har intresse.

6 §.

Komm. 16-18 §§; reserv. 10-12 §§; deleg. 8, 9 §§.

Rörande bestämmelserna i denna paragraf torde annat icke vara

att framhålla, än att från kommittéreservantens förslag införts en be
-

Departe
mentschefen.

s. 70 Kontrollera mot PDF

Reprodufitionsskyldighet

efter av•

verkning.

Aterväxtens

beskaffenhet

och återväxtätgärder.

70 Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

stämmelse om rätt för skogsvårdsstyrelse att inhämta utlåtande tran i

lanthushållning sakkunnig person.

7 §■

Komm. 2 §; reserv. 27 g 1 mom., 28 §, 30 § 1 mom.; deleff. 13 § 1 mom.;

domänst. 4 § 1 mom.

Denna paragraf innehåller grundstadgandet om reproduktionsskyldigheten

och är alltså en av de viktigaste i lagen. Kommitténs, reservantens

och skogsvårdsstyrelsernas delegerades förslag förete i denna

del nära överensstämmande linjer. Domänstyrelsen intager däremot

härutinnan en mera egenartad ståndpunkt.

Såsom grundval för reproduktionsbestämmelserna har kommittén

angivit, att de innebära en närmare utformning av den i 1 § intagna

allmänna bestämmelsen om skogsmarks användning för skogsbörd eller

att med uttagandet för ekonomiskt tillgodogörande av befintligt skogskapital

— varom det i denna paragraf är fråga — följer skyldighet att

sörja för möjligheten av ett nytt sådant skördande å den mark, där

avverkningen skett. Dör ernåendet härav är det emellertid icke nog att

återväxt kommer att finnas, utan den måste ock motsvara vissa fordringar

ifråga om myckenhet och beskaffenhet. Dessa fordringar har kommittén

ställt i relation till förefintliga lokala förutsättningar: återväxten skall

vara av sådan täthet och beskaffenhet, att densamma med hänsyn till

rådande naturförhållanden må anses nöjaktig. Endast då kan skogsmarken

sägas komma till verklig användning för skogsbörd. Beträffande

de åtgärder, som erfordras för erhållandet av sådan återväxt, har kommittén

efter en utförlig jämförande utredning kommit till det resultat

— man ihågkomme att det här är fråga om ordinära, icke om svårförvngrade

marker — att varken några biologiska skäl föreligga så utredda,

att på dem kan eller bör grundas ett fastslående i lagen av den

naturliga föryngringens anlitande framför den kulturella, eller ur ekonomisk

synpunkt en sådan olikhet mellan de båda föryngringssätten förefinnes,

att lagen bör giva det ena företräde framför det andra. Kommittén

fortsätter vidare härom:

»Härtill kommer, att praktiska svårigheter av ej ringa betydenhet skulle möta

med avseende på ett i lagen föreskrivet anlitande av den naturliga reproduktionen

framför den kulturella. Sålunda måste därvid en lösning sökas av sådana konflikter,

som kunde uppstå till följd av motsättningen mellan det med lagens krav på naturlig

återväxt följande bibehållandet av samma trädslag som det förutvarande och markens

större eller mindre olämplighet för detta eller annars ägarens önskan att utbyta det

mot ett annat, som han anser för sig förmånligare. En sådan följd av lagbestäm
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

kanyl. Muj:ts proposition Nr 104.

melserna, att en person genom (lem bleve tvingad att skalla sämre återväxt än lian

måhända önskade, måste naturligtvis förebyggas. Framför allt torde emellertid

svårigheter komma att knyta sig till avgörandet utav, när den naturliga föryngringens

tvångsvisa användning skulle ske. Ett förläggande av avgörandet för värjo

särskilt fall till skogsvårdsstyrelserna torde svårligen kunna komma i fråga. Dels

skulle detta för dem medföra en oerhörd arbetsbörda och dels torde med ett sä allvarligt

ingrepp i den enskilda skogsägarens bestämmanderätt denne kunna göra

anspråk på att det allmänna också övertoge ansvaret för att avgörandet bleve riktigt

träffat, eller med andra ord för följderna av ett eventuellt felbedömande av de

föreliggande förhållandena. Maste alltså till undvikande av dylika konsekvenser

ined ett generellt stadgande i lagen, att där betingelser för en naturlig reproduktion

förelåge, denna också skulle anlitas, avgörandet överlämnas åt skogsägaren, torde

härav nödvändiggöras en påföljd för denne i händelse av oriktigt förfarande, och

denna påföljd kunde icke stanna vid ett igångsättande av kultur i stället för den

oriktigt^ uraktlåtna fröträdsföryngringen, ty i så fall bleve hela stadgandet illusoriskt,

utan måste bliva kriminell. Men en dylik straffbestämmelse skulle icke blott vara

svår att gorå tillbörligt effektiv — man tänke på svårigheten för skogsvårdsstyrelsen

att förebringa bevisning om att förhållandena före avverkningen varit sådana, att

självsåddsföryngring bort anlitas — utan även i övrigt vara förenad med stora betänkligheter

i betraktande av de även för en fackman avsevärda vanskligheter, som

i månget fall kunna vara förknippade med ett rätt bedömande av frågan självsådd

eller kultur.»

Vare sig naturlig eller kulturell föryngring väljes, vilket alltså

skogsägaren själv må avgöra, skall han enligt kommittéförslaget vidtaga

alla åtgärder, som för ett gott resultat äro erforderliga, och detta skall,

enligt ordalagen, ske på sådant sätt, att skog av föreskriven beskaffenhet

kommer att finnas å området inom skälig tid efter avverkning-en.

Någon närmare detaljering härav har kommittén icke ansett erforderlig

eller lämplig.

Detta sistnämnda har däremot reservanten gjort, i vilkens förslag

det såsom närmare utveckling av den allmänna regeln heter (28 §): »Föreffnnas

på det område, vara — — — åtgärder skola vidtagas — —,

icke fröträd till det antal och av den beskaffenhet, som erfordras för

markens försättande genom självsådd i skogbärande skick, eller är föryngring

icke att påräkna från skog, befintlig intill området, skall nödigsådd

eller plantering äga rum. Slå dessa åtgärder fel eller visar sig,

att uppkommen nyskog går ut, eller varder den skadad, skall i män av

behov hjälpkultur eller ny odling ske, och fortfar skyldigheten att sålunda

vidmakthålla uppkommen skog till dess denna nått den utveckling,

att den ej längre är att räkna såsom plantskog.»

Skog svår dsstyrelsernas delegerade hava av dessa bestämmelser upptagit

den sista punkten och ställt den i omedelbar följd till huvudregeln

(15 § 1 mom.).

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Samtliga tre förslagen hava vidare till sina nu omhandlade reproduktionsbestämmelser

fogat en föreskrift att om och i den män sådant vore

för beredande av den fordrade återväxten erforderligt, å av verkningsområdet

kvarstående träd och buskar skulle borttagas, och enligt kommitténs

motiver har detta skett till förekommande av tveksamhet i berörda

hänseende.

Yad härefter beträffar reproduktionsbestämmelserna i domänstyrelsens

förslag, är dettas mot de övriga förslagens bestämmelse- direkt

svarande stadgande att sammanställa med det av styrelsen såsom avverkningsregel

beträffande äldre skog betecknade stadgandet i dess 1 §

1 mom. De båda stadgandena lyda:

»1 § 1 mom. Å skogsmark, tillhörig enskilde, må vid avverkning av annan

skog än ungskog bestånds eller grupps slutenhet ej hävas i sådan grad, att beståndets

eller gruppens vidare utveckling eller fortbestånd äventyras, med mindre avverkningen

utföres såsom föryngringshuggning.» ,,

4 § 1 mom.: Sker avverkning i strid mot 1 § eller uppkommer etter sådan

föryngringshuggning, som omförmäles i samma § 1 mom., ej inom skälig tid naturlig

föryngring av beskaffenhet, att den med hänsyn till växtplatsens belägenhet och

förhållandena i övrigt motsvarar en rationell skogshushållnings fordringar, skola för

erhållande av nöjaktig återväxt erforderliga kulturåtgärder vidtagas. Slå vidtagna

åtgärder fel, skall i mån av behov skogsodling ånyo ske. Skyldigheten att vidmakthålla

uppkommen skog fortfare till dess skogen nått sådan utveckling, att den ej

längre är att räkna såsom plantskog.»

Motiverna till det förstnämnda stadgandet hava ledan ateigivits i

ett annat sammanhang, och torde alltså få hänvisas dit.

Rörande de krav, som enligt domänstyrelsens förslag böra ställas

på återväxten angives i motiverna följande:

»Då föryngring genom självsådd icke blott är medgiven utan även kan sägas

vara i viss mån förordad genom bestämmelserna uti 1 § 1 mom. (= i domänstyrelsens

förslag! synes nödvändigt precisera, huru den återväxt, som uppkommit genom

själ vsådd bör vara beskaffad för att kunna godtagas. En skogstrakt eller ett bestånd

av blandad barr-och lövskog kan nämligen föryngnngshuggas på så sätt att

barrskogen helt avverkas, medan fröträd ställas av lövträd såsom björk eller asp.

Under sådana förhållanden erhålles ofta synnerligen lätt föryngring av dessa båda

lövträdsslag. Uppställes däremot det krav på återväxten, att densamma skall motsvara

en rationell skogshushållnings fordringar, måste noggrant övervägas huru

återväxten skall vara beskaffad för att motsvara dessa. Inträder föryngring allenast

a-enom uppslag av björk och asp. lärer avverkaren icke kunna undandraga sig den

honom åvilande skyldigheten att vidtaga åtgärder för åstadkommande av återväxt

av med hänsyn till skogsskötselns fordringar lämpliga trädslag. Det tillkommer

härvid skogsvårdsstyrelsen tillse att den skog, som uppkommer efter avverkningen,

blir av sådan beskaffenhet, att markägaren erhåller den avkastning av marken,

som han med skäl kan påfordra.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 1(>4. <:>>

Förutom vad förut återgivits medtog kommitténs - och även reservantens

— förslag även eu bestämmelse av innehåll, att om återväxt bereddes

annorledes än genom självsådd, därtill finge väljas annat trädslag

än det avverkade, dock icke sådant som vore för växtplatsen

uppenbarligen olämpligt. 1 kommitténs motiver säges det härom:

»Enligt kommitténs mening bär markägaren hava rätt att själv bestämma

det trädslag, vari återväxten skall ske, utan annan inskränkning än att, där annat

reproduktionssätt än självsädd tillitas, något trädslag, som är för växtplatsen uppenbarligen

olämpligt, icke får väljas. Att i vidare mån betaga honom bestämmanderätten

skulle vara att gå för långt. Kan ägaren medelst självsådd få sådan återväxt.

som enligt denna paragraf fordras, bör det icke förvägras honom, även om

ett utbyte, t. ex. av granen å en sedan längre tid tillbaka granproducerande mark

emot tall, vore i och för sig riktigare. Bliver det fråga om att utbyta det förutvarande

trädslaget mot ett annat, bör detta senares lämplighet eller olämplighet a

växtstället bedömas allenast efter de biologiska förhållandena, icke ur ekonomiska

synpunkter. Något hållbart skäl, varför i nu förevarande hänseende skogsvårdsmyndiglieten

skulle mera än i andra frågor tillerkännas rätt att för en skogsmarksägare

träffa ett avgörande ur sistberörda synpunkter, lärer icke kunna förebringas.

Med den nuvarande utvecklingen av kommunikationer, de olika virkesslagens användning

o. s. v. torde det dessutom vara synnerligen svårt, för att icke säga omöjligt.

att på förhand avgöra, huruvida det ena trädslaget kan komma att lämna en

större eller säkrare valuta än det andra. Man tanke exempelvis på, hurusom aspen

ända till de senaste åren på det stora hela betraktats nära nog som ett skogsogräs.

vilket på allt sätt borde utrotas, men småningom börjat få förespråkare såsom ett

under lämpliga växtförhållanden synnerligen värdefullt skogsträd. Framför allt efter

världskrigets utbrott har den i en oanad grad stigit i värde och anseende, till följd

av aspvirkets användning för tändsticksindustrien. Medan denna förut fått sitt

virkesbehov tillfredsställt huvudsakligast från de ryska aspskogarna, hava efter

krigsutbrottet de svenska asptillgångarna kommit till heders, och detta icke blott å

enskilda skogsmarker, utan även å kronans skogar har man inriktat sig härpå. I

allmänhet torde kunna sägas, att lövträden över huvud taget blivit orättvist förbisedda

såsom mindervärdiga i jämförelse med barrträden, och med sådana förhållanden

som de nyss återgivna och dem liknande för ögonen torde man icke hava anledning

att anse den av ovan omförmälda skogsvårdsstyrelse1 uttalade farhågan för att med

en sådan markägarens bestämmanderätt, som enligt förslaget tillerkänts honom,

denne alltför ofta skulle begagna sig härav för att på de ställen, där lövskog, särskilt

björk, går lätt till. taga denna såsom återväxt, alltför tungt vägande. Det

må för övrigt erinras, att även vid reproduktion i sådana trädslag som björk och

asp lagens fordringar på återväxtens nöjaktighet äga sin giltighet och alltså medföra

vidtagandet av för ernåendet därav erforderliga åtgärder. Sålunda skulle ett

sådant tillvägagångssätt, som omförmälts från Blekinge och Kristianstads län. att i

blandskogar av barr- och lövträd, t. ex. gran och björk, alla till pappersved användbara

granar, sålunda under fröbarhetsåldern, uttagas och kvar bliver ett mindervärdigt

björkbestånd, icke enligt förslagets bestämmelser kunna tolereras.»

1 Gävleborgs län, i yttrande över preliminärt lagutkast.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 82 höft. (Nr 104.)

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Intagandet i lagen av den ifrågavarande bestämmelsen har från

derå håll rönt starka motsägelser. Sålunda har av Sveriges Skogsägareförbund

anförts, att densamma kunde medföra, att landets värdefulla

barrskogar i stor utsträckning komme att omföras till mindrevärdiga

lövskogar.

Beproduk- Slutligen anser jag mig böra omnämna, att reservanten i sitt för
^hete^be-

slag gjort den generella begränsningen av reproduktionsförpliktelsen

^ränsning till efter avverkning, att därest åtgärder för återväxtens betryggande skulle

^es^trde* erfordras till kostnad, överstigande värdet å rot av det avverkade, åtgärder

dock ej finge fordras till större kostnad än som motsvarade

nämnda värde (30 § 1 mom. 1 st.). Hans motivering härtill lyder:

»Enligt min åsikt kan man icke billigtvis fordra, att verkställd avverkning

skall medföra reproduktionsskyldighet i vidare mån än som motsvarar det avverkade

virkets värde. Denna begränsning, som i sin allmänhet uttalas i första punkten av

30 §, får sin egentliga betydelse i fråga om avverkning i s. k. skräpskog. Där

kan helt visst hända — antalet fall skall dock säkerligen bliva obetydligt — att

värdet av den avverkade skogen icke täcker kostnaden för områdets försättande i

nöjaktigt skick. Åtgärder i sådan syftning böra då enligt min mening begränsas

allenast till någon del av området, så långt det avverkade virkets värde kan räcka.

Jag är visserligen icke främmande för den tanken, att det allmännas intresse

av skogens vidmakthållande och goda vård kan i vissa fall fullt motivera en fordran

på, att en markägare skall till skogens fromma nedlägga kapital, även där icke

detta kapital vunnits ur skogen själv. Det anbragta kapitalet kommer ju honom

själv till godo genom skogsmarkens förbättring, och den tvungna kapitalplaceringen

kan så till vida sägas överensstämma med hans eget välförstådda intresse. -Jag

tror dock, att anspråken härvidlag på den enskilde icke böra uppställas annat än

för fall av någon större betydelse och där hans eget intresse i saken är så pass

talande, att han icke gärna kan undgå att — åtminstone för sig själv — erkänna

dess tillvaro, där följaktligen ej heller en tvångsföreskrift rimligtvis kan strida mot

hans rättskänsla. Dylika förhållanden torde knappast föreligga här. En skräpskogsavverkning,

så ringa att det avverkade virkets värde ej täcker kostnaden för

försättande i skogbärande skick av det område, över vilket avverkningen sträckt

sig, kan väl svårligen hava bestått i områdets kalläggning eller i någon annan form

av slutavverkning. Har sådan mera omfattande avverkning ägt rum, då räcker

nog det avverkades värde för hela områdets iståndsättande. En avverkning däremot

av den art, som här är i fråga — där alltså trädvärdet ej förslår för angivna

ändamålet — har helt visst i allmänhet formen av en planlös plockhuggning än

här och än där på ett område. För dettas skogsbördighet över huvud, dålig som

den redan förut var, har ett sådant förfarande ej någon synnerlig betydelse. Att

nu för en dylik avverknings skull — den har kanske bestått i att uttaga ett parti

julgranar å spridda ställen av ett område — fordra dettas förbättrande i dess helhet

synes icke vara riktigt. Bättre då att kräva och vinna det mera rimliga mått

av markförbättring, som ligger däri, att någon del av området försättes i skogsvård^

skick.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

75

Risken att genom sådan måttlighet i anspråken vålla uppkomst av kalmarker

är säkerligen bra ringa; den föreligger nog egentligen blott i det fall, att området

redan förut var så gott som kalmark. Antydda risk synes mig i varje fall av foga

betydelse i jämförelse därmed, att, om icke den i 30 § uppställda begränsningen

vidtages, lagbestämmelserna kunna föranleda ett alltför strängt och fordnngsfullt

förfärande mot markägaren. Genom det nya, som lagförslagen innehålla i fråga

om skogsreproduktion efter avverkning, synes mig så mycket vara vunnet gentemot

skräpskogen, att lagstiftaren kan ha råd att tillåta en i och för sig så skalig begränsning

som den angivna.*

Kommittén hade i denna del, etter omnämnande av framkomna

påståenden om återväxtskyldighetens begränsande till vad som motsvarade

det avverkades värde, vidare anfört följande.

»Fullständigt otänkbart är nämligen icke, att detta värde kan vara så ringa,

att det understiger kostnaderna för åvägabringandet av en tillfredsställande återväxt,

I de allra flesta fall torde dock dessa kostnader utgöra endast en mindre

del av berörda värde eller åtminstone stanna inom detta. Vad sådana områden an<,

år där reproduktionen över huvud taget är förenad med svårigheter och darav

föranledda ökade kostnader, ingå de under de särskilda bestämmelser som av kommittén

föreslagits i 9—11 §§ och enligt vilka avverkningen i görligaste män ställts

i beroende av återväxtförhållandena. För de sällsynta fall utanför namnda områden,

där avverkningsvärdet icke skulle uppgå till kostnaderna för reproduktionen,

kan skillnadsbeloppet aldrig bliva synnerligen stort och kommer det dessutom, om.

såsom av kommittén föreslagits, reproduktionsskyldigheten ålägges markägaren, denne

siälv till godo. Visserligen innebär detta en tvångsplacenng av beloppet i fråga,

men härförutan skulle, dä ett efter det avverkades värde fastställt kostnadsbelopp

väl icke finge användas för åstadkommandet av otillräckliga återväxtåtgarder å hela

det avverkade området, utan måste nedläggas på erhållandet av en god återväxt a

så stor del av området, som det räckte till för, följden bliva, att återstoden av detta

bleve liggande kal. Men en sådan ökning av kalmarksarealen i landet, lat vara att

den ej bleve så betydlig, kan icke i en skogsvårdslag tillåtas Med hänsyn härtill

och till de praktiska svårigheter och möjligheten för en om skogsvården icke nitälskande

avverkare att föranleda sådana, som den ifrågasatta begränsningen skulle

medföra, torde den angivna strängheten vara en nödvändighet, och sa mycket mindre

har kommittén hyst någon tvekan härvidlag som densamma icke ar någon nyhet,

utan redan förefinnes enligt 1903 års lag. Då det från vissa håll uttalats farhågor

för att utan en begränsning av reproduktionsskyldigheten till värdet av det avverkade

många gamla glesa eller oväxtliga bestånd skulle komma att fa sta hvar, it\

att man ej "skulle våga hugga någon mindervärdig skog av fruktan för att därigenom

ikläda sig större kostnader än valutan av det avverkade, så hava dessa farhågor

hittills icke vunnit sådan bekräftelse av erfarenheten, att därav skulle motiveras

ett medgivande av nämnda begränsning. Det vill för övrigt synas kommittén

som om den antydda faran icke skulle vara avhjälpt med en lnskränkmngsbestammelse

av nämnda innebörd: för en skogsägare av dylikt sinnelag torde det nämligen

vara föga skillnad, om han efter en avverkning nödgades för reproduktion utgiva

hela den därigenom erhållna valutan eller därtill ännu något mera. Dtt tu

tillmötesgående av sådana skogsägares beräkningssätt skulle måhända först vinnas

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

med ett avklippande av reproduktionsskyldigheten vid exempelvis halva värdesumman

av det avverkade. Förslag i sådan riktning hava heller icke saknats men

kunna givetvis med hänsyn till det anförda ännu mindre än de ovan angivna vinna

något beaktande.»

mentschefen. .. ^ ad först angår 1 rågan om föryngringssättet har jag vid över
vägande

av de skäl, som anförts för olika ståndpunkter, kommit till

den uppfattningen, att lagen icke bör giva obetingat företräde åt den

ena framför den andra. Ofta nog äro förhållandena sådana, att en

naturlig föryngring är att föredraga - den medför inga direkta utgifter

tör skogsägaren och den naturliga sådden sker från fröträd, som äro

acklimatiserade på trakten, men stundom äro nog kulturåtgärder rent

av nödvändiga, såsom vid avverkning av skräpskog eller vid införandet

av ett lämpligare trädslag än det avverkade.

Det har därför synts mig riktigast att hålla möjlighet öppen för

tillämpning av den föryngringsmetod, som i varje fall är lämpligast;

jag vill härvid erinra, att förhållandena i hög grad växla i de olika

landsdelarna.

Beträffande åter spörsmålet, huruvida markägaren bör ställas under

kontroll jämväl med avseende å de trädslag, som skola införas å avverkat

. område, så bör markägaren givetvis i detta hänseende lämnas

vlss frihet. Därav följer dock ingalunda, att varje återplantering skall

godkännas utan hänsyn till huru olämpligt det planterade trädslaget än

ar; Frågan torde emellertid i praktiken ordna sig utan alltför stora

svårigheter, om den allmänna fordran uppställes, att återväxten skall

vara nöjaktig.

Att begränsa återplanteringsskjddigheten till visst belopp i förhållande

till det avverkade virkets värde har ej synts mig lämpligt.

8 §•

Korum. 3 §; reserv. 27 § 2 mom., 30 § 2 mom.; ddeg. 15 § 2 mom.; domänst.

1 8 2 mom.

tiansskyidig- . {int> En av de viktigare punkter, vari kommittén velat fullständiga

het i andra ars lag, gäller skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder även i

,andra. faU än efter ^verkning. Sådan skyldighet saknas för närvarande

iullstandigt, men att den bör införas, därom råder ingen oenio-het. I

vissa delar av vad som därvid kan komma ifråga föreligga däremot

olika meningar.

De faktorer, förutom avverkning, genom vilka ett sådant ingrepp

kan ske i ett skogsbestånd, att reproduktionsskyklighet för ägaren bör

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104. 77

inträda, sammanfattas av kommittén uti naturhändelser, betning av hemdjur

och åverkan.

Såsom naturhändelser har kommittén uppräknat inträffande av

brand, storm, snö, is, hagel, frost, vattenflöden samt förekomst av svampar,

insekter och vilda djur, och närmare redogörelse lämnas för arten

och omfattningen av de olika därav orsakade skadorna å skogen.1 I

kommitténs lagtext angives såsom konstituerande reproduktionsskyldighet

»skada genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller annat dylikt».

Reservanten har i sitt förslag medtagit de uttryckligen nämnda fyra

fallen: brand, storm, snöbrott eller insektshärjning men uteslutit »eller

annat dylikt». Han har nämligen ansett reproduktionsskyldigheten efter

kalamitetsfall böra begränsas till sådana, som till sin verkan å skogen

vore någorlunda jämförliga med avverkning, vilket kunde sägas om de

fyra särskilt angivna fallen. Dessutom har reservanten funnit kommitténs

förslag lida av en viss osäkerhet i begränsningen, ity att han förmenat

det ej hava varit kommitténs mening, att ansvarigheten skulle

inträda vid varje fall, då träd blivit skadade genom naturhändelse, men

att om någon inskränkning vore åsyftad, den föga klarlades genom begagnande

av ett så svävande uttryck som »annat dylikt».

Skogsvårdsstyrelsernas delegerade och domänstyrelsen hava anslutit

sig till reservationen i denna punkt.

Mig synes icke tillräcklig anledning föreligga att göra eu sådan inskränkning

i stadgandet, som i de tre sistberörda förslagen skett. Om

den till grund för stadgandet liggande principen är riktig, torde den böra

gälla lika väl för sådana arter av fall, som inträffa mera sällan, som för

oftare förekommande sådana.

I detta sammanhang torde jag ock få yttra några ord om det förslag,

som kommittén framlagt till särskild lag angående åtgärder till

förekommande och hämmande av insektshärjningar å skogar.

Med framhållande av att skogsvårdsbestämmelser med hänsyn till

förut berörda skadegörelser kunna dels avse förekommandet eller hämmandet

av själva skadegörelserna och dels gå ut på avhjälpandet av de

uppkomna skadorna, anför kommittén, hurusom det egentligen endast

är brand- och insektshärjningar, varemot några direkta lagbestämmelser

äro möjliga. Kommittén erinrar härefter om lagen om förekommande

och släckning av skogseld, vilken lag gäller för alla skogar i landet,

1 Komm. bet. I sid. 187—203.

Natur
händelser.

Departe
mentschefen.

Särskilt förslag

till lag

mot insektshärjningar.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

men att några bestämmelser till bekämpande av insektshärjningar ej för

närvarande finnas, samt anför vidare, att vad som i sistberörda hänseende

kunde erfordras vore i likhet med skogseldsstadgandena av beskaffenhet

att böra gälla icke blott för de skogar, som avsetts skola

ingå under kommitténs förslag angående enskilda skogar, utan även för

andra enskilda skogar, och att på grund härav de bestämmelser i ämnet,

som av kommittén ansetts nödiga och lämpliga, innefattats i ett särskilt

förslag. Huvudgrunderna i detta äro, att om förödelse genom insekter

eller fara därför varsnades i en skog, ägaren skulle utan dröjsmål underrätta

skogsvårdsstyrelsen, som hade att föranstalta om undersökning ä

stället, att om därvid förödelsen eller faran funnes kräva åtgärder till

större omfattning och kostnader än vederbörande skogsägare skäligen

borde vidkännas, styrelsen själv eller av Kungl. Maj:t förordnad person

skulle leda arbetena därmed, men om de erforderliga åtgärderna vore

mindre, styrelsen hade att föreskriva sådana till utförande av skogsägarna,

samt att dessa i vartdera fallet vore pliktiga utgöra vissa arbeten

eller prestationer, däri ingående viss gottgörelse för de av det

allmänna vidtagna åtgärderna.

Kommittéreservanten har i stället för denna särskilda lag i sitt

förslag till skogsvårdslag intagit en paragraf (104 §) av innehåll, att

om i skog yppade sig skada genom insekter eller fara för sådan, skogsvårdsstyrelsen

skulle vara berättigad att vidtaga de för skadans elle

farans bekämpande erforderliga åtgärder, som kunde anses påkallade av

god hushållning med skogen, samt vidare att skogens ägare skulle vara

pliktig härför utgiva viss ersättning. Reservationen innefattar alltså i

jämförelse med kommittéförslaget den lindringen för skogsägaren, att

han blott skulle hava att iakttaga en neutral eller passiv hållning gentemot

skogsvårdsstyrelsens arbete med skyddandet av hans skog mot

insekts förödelsen.

Varken av skogsvårdsstyrelsernas delegerade eller av domänstyrelsen

hava upptagits några bestämmelser i det ifrågavarande hänseendet.

Domänstyrelsen har dels framhållit, hurusom så gott som alla de myndigheter

och framför allt kommunalstämmor och dylika representanter

för den lokala uppfattningen i orterna, vilka i sina över betänkandet

avgivna yttranden berört ifrågavarande lagförslag, samstämmigt uttalat,

att detsamma icke kunde anses vara av behovet påkallat ävensom att

det ålade skogsägaren en anmälningsplikt, som för honom i de allra

flesta fall icke vore möjlig att fullgöra, dels ock för egen del förklarat

sig icke vara övertygad om att för närvarande ett verkligt behov före
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

läge av lagstiftning på ifrågavarande område samt förty icke kunna

biträda förslaget.

Åven jag har den uppfattningen, att några lagstadganden i detta

ämne icke torde vara erforderliga. Efter den följd av år, varunder skogsvårdsstyrelserna

varit verksamma, och med det ökade intresse för en

rätt skogsvård, som därunder uppkommit, lärer man kunna räkna med

att sådana utslag av motsträvighet och direkta svårigheter från skogsägarnas

sida, som omförmälts hava förekommit vid mvndigheternas bekämpande

av nunnehärjningama i Södermanland och Östergötland 1898

—1902,1 icke vidare skola förekomma, utan att tvärtom skogsägarna

med all förståelse för sitt eget bästa skola bistå skogsvårdsstyrelserna i

dylika fall utan några lagstadganden därom.

Såsom ett andra huvudfall, där reproduktionsförpliktelse kan och

bör uppkomma även utan föregången avverkning, har kommittén upptagit

skada genom betning av hemdjur. Kommitténs ståndpunkt i denna

gamla och omdebatterade fråga är alltså, att hembetning väl må ske

på skogsmark men med den ansvarsrisk för ägaren, att om därigenom

skada sker å skogen, så att den ej är av i lagen stadgad nöjaktighet,

han har samma reproduktionsskyldighet som efter avverkning. Härom

yttrar kommittén:

»Vad betning av skogsägarens hemdjur beträffar, har under 1 § här ovan

framhållits, hurusom utövningen av bete på skogsmark sedan gammalt ägt rum i

vårt land, men att på sista tiden den uppfattningen alltmera gjort sig gällande, att

såväl betningen som skogsskötseln skulle vinna på en skilsmässa och varderas förläggande

till sin särskilda mark. Brytningen mellan denna äldre och nyare åskådning

har kommit till ett tydligt uttryck vid kommitténs diskussionsmöten i orterna,

där såväl uttalanden för det oinskränkta skogsbetets bibehållande som yrkande om

förbud mot allt sådant bete förekommit. Det stora flertalet har dock intagit en

mellanställning och ansett skogsbete böra få utövas, men med mer eller mindre

långt gående inskränkningar av den nuvarande friheten, varjämte olika förslag i

sistnämnda avseende framlagts. Dessa likasom andra i ämnet framkomna förslag

hava huvudsakligen gått ut på att, med eller utan kombinationer däremellan, förbjuda

dels betning av vissa slags kreatur å skogen och dels skogsbetning under

viss årstid.

Härutinnan gäller för närvarande kungl. kungörelsen den 28 januari 1876.

Genom denna förordnades, att å ohägnad mark, som skulle anses vara till gemensamt

mulbete upplåten, skulle, därest samtliga delägare ej annorlunda överenskomme,

betande av får och getter vara förbjudet inom vissa län å tider och i omfattning,

som närmare för varje län angavs, dock att det ej vore delägare i betesmarken för
-

Departe
mentschefen.

Betning av

hemdjur.

1 Korum. bet. I sid. 528.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kung!. Maj.ts proposition Nr 104.

menat att å sitt eget område beta getter och får, såvida han om dem hölle sådan

vård, att de icke inkomme på annans område, varförutom, därest i något av de

nämnda länen jämkning i den sålunda stadgade fridlysningstiden funnes påkallad,

Konungens befallningshavande ägde att därom hos Kungl. Maj:t göra hemställan.

Med tillämpning av sistnämnda stadgande har utsträckning av det ursprungliga förbudet

meddelats i flera av de angivna länen, varjämte vissa delar av ytterligare ett

län (Kopparbergs) lagts under enahanda förbud.

Av betydligt vidare omfattning, såväl med hänsyn till den mark, som därmed

avses, som i övrigt, är den bestämmelse, vilken utgör andra stycket av 12 § i 1903

års lag och som överlämnar åt Konungen att, om det för skogsåterväxtens skyddande

inom visst län prövas erforderligt, att rätt till bete å skogsmark varder för

viss tid av året inskränkt, därom meddela särskilda föreskrifter. Denna möjlighet

att inskränka skogsbetet — vilken föreslogs av ett par motionärer vid 1903 års

riksdag, på det att rätten till bete måtte bliva på ett mera lämpligt sätt reglerad

och tillika kunna mera avpassas efter förhållandena inom olika delar av landet,

samt av riksdagen antogs med hänsyn därtill, att faran för skogsåterväxten genom

betning kunde i högst betydlig grad förminskas, om betesrätten inskränktes till den

den tid av året, då kreaturen hade verkligt gräsbete — gäller sålunda vilken skogsmark

och vilka betesdjur som helst. Någon tillämpning därav har emellertid icke

förekommit.

Ett bibehållande eller vidare fortgående på denna väg att ernå det skyddande

av skogsåterväxten emot betning, vilket kan anses erforderligt, genom lokala eller

eljest speciella föreskrifter, skulle icke vara förenligt med kommitténs förslag i

övrigt. Nämnda tillvägagångssätt har nämligen till förutsättning en betesrättens

principiella prevalens framför skogsåterväxten, däruti mer eller mindre tillfälliga

undantag må göras genom de speciella föreskrifterna, men denna betets hittillsvarande

prevalens har kommittén frångått i sitt förslag, där i stället å skogsmark

bevarandet av skogen hävdats framför betesnyttningen. Kommittén har dock icke

ansett ett direkt förbud mot all skogsbetning erforderligt eller lämpligt, då i många

fall sådan betning kan äga rum utan någon egentlig skada på återväxten, utan

trott den därutinnan nödvändiga återhållsamheten kunna ernås genom skogsägarens

eget beprövande, därest ett så långt gående av betningen, att skogen därigenom

varder sämre än i 2 § angivits, för honom medför skyldighet att sörja för ny återväxt,

som är tillfredsställande. Uti den härom i förevarande paragraf intagna bestämmelsen

ligger sålunda förslagets grundregel beträffande betning av skogsägarens

hemdjur å hans skog.»

Kommittén hänvisar dessutom rörande särskilda bestämmelser för

regelns iakttagande å sådan mark, som skall anses vara till gemensamt

mulbete upplåten, till sitt förslag till ändring av 5 § i 1857 års stängselförordning,

varjämte kommittén påpekar, att fredandet av en skogsmark

mot betning kan vara att räkna som en skogsvårdsåtgärd och såsom

sådan komma i tillämpning i det särskilda fallet genom föreskrift av

vederbörande myndighet eller överenskommelse mellan skogsvårdsstyrelsen

och skogsmarksägaren.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:t$ proposition Nr 104.

Kran kommitténs ståndpunkt har reservanten tagit avsteg, lian

yttrar gent emot kommittén följande:

»Det område, där skadan skett, tenn naturligtvis vara ganska skarpt begränsat.

Skadan kan ju hava bestått i att kreaturen nedtrampat eller avbetat en

späd skogsväxtlighet å något visst till sitt omfång noga avgränsat fält. Detta är

emellertid långt ifrån det allmänna fallet. Det regelmässiga är nog, att kreaturen,

strövande omkring på skogsområdet, där göra skada litet varstans, än genom att

nedtrampa eller avbeta späda plantor, än genom att avbita nya skott på ungskog,

än genom att avbryta grenar eller spädare stammar. Vad blir nu följden enligt

kommittéförslaget vid sådan vanlig form av skadegörelse?

Förpliktelsen skulle, om man strängt håller sig till ordalagen i kommitténs

ifrågavarande båda paragrafer, ha en ytterst omfattande innebörd. Hela det område,

som kunde sägas hava blivit skadat, skulle försättas i nöjaktigt skogbärande

skick genom därför behövliga åtgärder utan hänsyn till om den konstaterade skadan

står i något rimligt förhållande till de erforderliga åtgärdernas omfång eller kostnad.

Detta kan väl icke rimligtvis hava varit kommitténs mening. Skola då åtgärderna

vidtagas på sådant sätt, att blott de sporadiska fläckar, där skadan ägt mm, skola

upphjälpas? Skall härvid iakttagas en så långt i detalj gående specifikation, att

om t. ex. än här än där en skada ägt rum, sträckande sig måhända å ena

platsen till förtrampning av några plantor, å en annan till avbitning av några färska

grenskott, å en tredje till några gren- eller stambrott, varje sådan separat skada

skall genom sin särskilda reglering botas och just på dess plats en reproduktion

och nyskapning äga rum? Ej heller detta svnes mig möjligt.

Väl må man erkänna önskvärdheten därav, att skogsbetningen varder inskränkt.

Jag tror dock icke det vara billigt att tillägga skogsintresset en så ovillkorlig

och allmännelig prevalens, som den anförda grundsatsen synes mig innebära.

1 många orter är nog rätten till skogsbete alltjämnt för jordägaren verkligen behövlig.

Att erkänna tillvaron av en på verkligt behov grundad betesrätt men på

samma gång därmed förbinda skyldighet att bota och avhjälpa sådan skada, som,

om rättigheten överhuvud skall utövas, rimligtvis icke kan undvikas, förefaller mig

icke rättmätigt. Om de ytterst stora svårigheterna att i verkligheten hålla grundsatsens

tillämpning vid makt, torde det tidigare anförda nog i sin mån lämna

vittnesbörd. Till vad där sagts kan läggas ett påpekande av den ytterst tunga och

odiösa uppgift, som skulle åläggas skogsvårdsstyrelsen genom skyldigheten att fiskaliserande

följa alla dessa betesskador, som ske i våra skogar och att reagera mot

dem med yrkanden om skogsbotning. Vilken hart när oöverkomlig uppgift, försvårad

än mera genom den nästan outtömliga rikedom av invändningar, vilken här

kan motses, såväl i fråga om skadans omfång som — icke minst — i fråga om

beskaffenheten och vidden av de botningsåtgärder, som i de särskilda fallen skulle

verkställas.

Skall önskvärd inskränkning ske i skogsbetningen, synes den mig böra vinnas,

icke genom konstruerande av en botningsskyldighet vid skedd betesskada en

skyldighet, som jag befarar måste komma att stanna så gott som enbart på papperet

—, utan genom bestämmelser av det preventiva skyddssyfte, som utfärdade

betesförbud av större eller mindre omfattning innebära. Genom dem vinnes möjhgBihanj

till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (År 104.) 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

Departementschefer

.

82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

het att lämpa sig efter de skiljaktigheter, som olika trakter i förevarande avseende

erbjuda. Kommittén har, med sin betesbotning i handom, strukit ett streck över

de ansatser till förbudsreglering, som vår nuvarande lagstiftning innehåller. Jag

tror dock, att man bör bygga på och utveckla den ståndpunkt härutinnan, som vår

lagstiftning hittills principiellt intagit.»

Aven slcogsvårdsstyrelsernas delegerade och domänsstyrelsen hava i

likhet med reservanten icke medtagit hemdjurs betning bland de faktorer,

som kunna föranleda reproduktionsskyldighet.

Vid bedömandet av denna fråga torde först förhållandet mellan

denna och nästföregående paragraf böra klargöras. Såsom kommittén

erinrat, kan bland reproduktionsåtgärderna efter en avverkning ingå områdets

fredning mot betesdjur, vilket med andra ord vill säga, att om

skada ändock sker genom sådana djur, den måste repareras. Reproduktionsskyldighet

efter en företagen avverkning inbegriper alltså i sig

även skyldighet att reparera återväxten under plantstadiet åkommen

betesskada.

De fall av betesskada med ty åtföljande reproduktionsskyldighet,

som komma under förevarande paragraf, äro alltså dels sådana, som skett å

återväxt efter avverkning, sedan densamma nått över plantstadiet, och dels

sådana, som inträffat där ingen reproduktionsplikt på grund av avverkning

förelegat. De förra fallen torde väl icke bliva så omfattande, enär den

skada, som betesdjur förorsaka den växande skogen, förnämligast tillskyndas

denna under dess plantstadium; dock lärer det ingalunda vara

uteslutet att särskilt getter kunna åstadkomma ej oväsentlig skadegörelse

även å skog, som nått över nämnda stadium. Av större betydelse äro

däremot säkerligen de senare fallen. Hit komma såväl kulturer, vilka

verkställts utan att någon lagstadgad förpliktelse därtill förelegat, som

ock genom självsådd från angränsande bestånd på gamla kalmarker uppkommen

återväxt; att dessa skulle få prisgivas åt betesdjur synes ej

riktigt. Väl kan det sägas, att där en skogsmarksägare visat sådant

intresse för skogsvården, att han frivilligt företagit skogskulturer, han

också kan presumeras taga fortsatt vård om dessa, och att sålunda

några stadganden i syfte av skydd mot betning icke för sådana fall

torde behövas; men det kan ju inträffa, att efter utförandet av dylik

kultur fastigheten övergår till en ny ägare, vilken lämnad åt eget val

skulle låta den verkställda kulturen förfäras. Särskilt otillfredsställande

är sådant för den händelse kulturarbetet blivit utfört med understöd

från skogsvårdskassan. Reservanten har också funnit nödigt att för

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 104. 83

sådant fall stadga särskild förpliktelse lör skogsmarksägaren att vidmakthålla

kulturen (103 §).

Vad angår skogsmark, som besatts tran angränsande bestånd,

synes det icke vara annat än naturligt, att markägaren ålägges taga

vara på en sådan honom tillfallen gratiskultur.

Jag finner således övervägande skäl tala för att, i likhet med kommittén,

upptaga betning av hemdjur bland de faktorer, som enligt förevarande

paragraf kunna föranleda reproduktionsskyldighet. Därmed är

emellertid den frågan fortfarande öppen, huruvida det bör stå skogsmarksägaren

fritt att, vid den risk ifrågavarande paragraf stadgar, släppa

sina djur å skogsmarken eller om sådan betning bör bliva föremål för

förbud, vare sig genom direkt stadgande i lagen eller i sådan ordning,

som angives i 1876 års kungörelse angående betning av får och getter

eller i 12 § andra stycket av 1903 års lag om rätt för Konungen att

för visst län föreskriva inskränkning av rätten till bete å skogsmark för

viss tid av året. Kommittén har förmenat, att dylika inskränkningar i

en annars medgiven betesrätt icke skulle vara förenliga med principen

om slcogsvårdskravets företräde framför skogsbetningen. Om emellertid

nämnda princip hävdas på det av kommittén valda sättet, att om betningen

förorsakar skada å skogen, denna skall botas, så lärer den väl

icke bliva rubbad, i fall man därjämte meddelar betesförbud.

Övergår man alltså till spörsmålet, huruvida det bör vara tillräckligt

med att såsom kommittén stadga botningsskyldighet efter timad

betesskada eller om det för skogens effektiva skyddande mot betning

kan behövas även direkta förbud däremot, så torde skillnad böra göras

mellan samfälld betesmark och annan mark. Beträffande den senare

har jag ansett särskilda bestämmelser icke erforderliga. Däremot lära

sådana böra meddelas ifråga om samfälld betesmark; men dessa bestämmelser

torde lämpligen böra inflyta i 1857 års stängselförordning.

Rörande den av kommittén angivna tredje gruppen av skadeverkande

faktorer yttrar kommittén:

»Sådan betning, som vore olovlig, inginge under begreppet åverkan, tillika

med vad i övrigt enligt 24 kap. strafflagen vore att dit hänföra eller på grund av

särskilda författningar skulle i enlighet därmed anses. De skadegörelser, som skedde

genom åverkan, vore helt naturligt av jämförelsevis liten betydenhet. Ett och

annat fall funnes omförmält i olika redogörelser, såsom t. ex. i skogsvårdsstyrelsens

i Halland berättelse för 1916, där det meddelades, att en av styrelsens kulturer

blivit delvis förstörd genom olovligt fårbete.»

Medan kommittén sålunda stadgar skyldighet att besörja nöjaktig

återväxt vid alla fall av vad som enligt lagen är att hänföra under

Åverkan.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Departe
mentschefen.

Beproduk
tionspliktens
begränsning.

åverkan, vare sig alltså denna bestått i olovlig avverkning eller ägt

rum på annat sätt, låter reservationsförslaget skyldigheten gälla allenast

vid sådan åverkan, som sker genom avverkning. Skogsvårdsstyrelsernas

delegerade och domänstyrelsen medtaga icke alls åverkan såsom grund

för någon reproduktionsförpliktelse.

Om en skogsägare, som fått sin skog förstörd exempelvis genom

antändning från ett lokomotiv, skall vara förpliktad ombesörja ny skogsbörd,

bör detsamma gälla den skogsägare, vilken fått sin skog spolierad

genom olovlig avverkning av en granne. Konsekvensen synes mig fordra,

att om reproduktionsskyldighet föreskrives vid det ena fallet av skada

å skogeu, den även stadgas för det andra.

Vad angår frågan om omfattningen av den reproduktionsförpliktelse,

som enligt det föregående bör förelinnas uti ifrågavarande fall1 eller

närmare uttryckt frågan, huruvida sagda förpliktelse bör vara lika oinskränkt

som vid reproduktion efter företagen avverkning eller om någon

mildring däri bör medgivas, anföres i kommitténs motiver härom:

»Om skyldigheten att ombesörja återväxtåtgärder efter avverkning i forsta

hand baserar sig därpå, att den, som tager en skörd av skogsmarken, också bör

sörja för en liknande möjlighet för en senare markägare, ehuruväl detta i sig inkluderar

ett förbud mot vanhävdande av skogsmarken, så kan det väl sägas, att

skyldigheten att vidtaga reproduktionsåtgärder efter en av naturhändelse eller dylikt

förorsakad skadegörelse närmast är ett, ehuru i annan form uttryckt, förbud mot

vanhävd, men även denna skyldighet faller tillbaka på principen om en skogsskördstagares

plikt att sörja för en ny skörd. I flertalet fall bliver det nämligen även

efter en inträffad skadegörelse värde kvar i den läderade skogen, som måste bortröjas

för beredandet av ny, tillfredsställande skogsbörd. Skillnaden mellan de båda

fallen blir, att det vid sådan avverkning, som avses i 2 §, är fråga om ett efter

skogsägarens eget skön, på tid och i omfattning, som av honom själv bestämts, för

ekonomiskt ändamål skeende uttagande av skogen, men här om ett uttagande därav,

som påtvingas ägaren i skogsvårdande syfte. Ur dessa förhållanden har huvudregeln

för den skyldighet att ombesörja reproduktionsåtgärder efter skadegörelse,

som kommittén föreslagit, synts kommittén böra härledas: att den avkastning,

som är möjligt att få ut, där bär avsedd skadegörelse inträffat, skall användas

för beredandet av återväxt, så långt detta erfordras, men att å andra sidan ej

heller mera än avkastningen behöver nedläggas på åtgärder därför. Till den avkastning.

som sålunda kan komma i fråga, är att räkna dels det kvarvarande

av den läderade skogen och dels ersättning för skadan, som kan erhållas av någon

försäkringsinrättning eller skadeståndspliktig. Yare sig markägaren gör sig det

läderade beståndet till godo genom dess användande för egen räkning eller genom

försäljning, kan det icke anses ligga något obilligt däri, att han nödgas omflytta

det till följd av den timade händelsen lösgjorda skogskapitalet, helt eller till en

del, i ett ny växande sådant, då ju dels tillgodogörandet av det skadade icke hän
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kandi. Maj:ls proposition Nr 104.

fört sig till något ägarons eget direkta ekonomiska syfte därmed ocli dels det är

i hans eget intresse att det äger rum, innan såväl det läderade som marken alltför

mycket förfares eller försämras. Skulle det i något fall, även med den gjoida

begränsningen av reproduktionsskyldiglieten, bliva allt för betungande för en markägare

att fullgöra de erforderliga återväxtätgärderna, lärer det få antagas, att

vederbörande skogsvårdsstyrelses understöd är att påräkna.

Vad angår utrönandet och fastslåendet av ett läderat bestånds kvarvarande

värde, där enighet om detta icke kan mellan skogsvårdsstyrelsen och markägaren

ernås, hava några bestämmelser därom i lagen icke ansetts behövliga. Där för

avröjandet av en med skadegörelse övergången mark ingripande sker från skogsvårdsstyrelsens

sida, lärer styrelsen icke underlåta att jämväl föranstalta om en

uppskattning av det läderade beståndet, och även annars torde det icke vara förenat

med några svårigheter att få en tillförlitlig värdering därav i sådana fall, där

en inträffad skada är av beskaffenhet att bliva mera allmänt veterlig, såsom vid

brand, mera omfattande snöbrott eller insektshärjning. Om återigen i andra fall en

skogsägare självmant, utan att meddela sig med skogsvårdsstyrelsen, företager eu

avverkning och sedan beträffande reproduktionsåtgärderna vill gorå gällande sådan

begränsning av kostnaderna därför, som i 3 § angives, lärer han äga bevisskyldighet

rörande det sålunda påstådda mindre värdet hos det avverkade och alltså i

händelse han brister härutinnan fä full reproduktionsskyldighet enligt 2 g.

Det torde vidare vara naturligt, att ersättning för den lidna förlusten, som

markägaren erhåller, skall i ovan angivna omfattning användas till botande av

skadan. Vid skadeståndsregleringar i anledning av de icke sällsynta skogseldar,

som förorsakas av järnvägsdrift, upptagas i regel särskilt kostnader för reproduktionen.

Med nuvarande brist på bestämmelser i ämnet kan det inträffa och har

ofta inträffat, att skogsmarksägaren icke vidtager någon som helst av de för tryggandet

av återväxt erforderliga åtgärderna, utan helt enkelt stoppar det därför avsedda

beloppet i fickan. Detta är uppenbarligen icke tillfredsställande, varken ur

skogsvårdssynpunkt eller för rättsmedvetandet. Med hänsyn till skogsmarksägarens

reproduktionsskyldighet lärer det icke kunna deduceras fram någon skillnad mellan

det fall. att han avverkar och säljer sin skog, och det, att skogen brinner upp eller

eljest tillintetgöres och han får full ersättning därför.

Ett förhållande, som ej sällan torde kunna förekomma vid skada, som förorsakas

genom vatten, men näppeligen är tänkbart vid andra skadegörelser, är

emellertid, att skadan föranledes av något i laglig väg tillkommet företag, såsom

uppdämning i sammanhang med anläggning av vattenverk eller flottning. I dylika

fall bör givetvis för skadan utgående ersättning icke användas på att söka åstadkomma

återväxt, då detta skulle vara tämligen bortkastat. Något direkt stadgande

härom i lagen har dock ansetts obehövligt. Där vattenskadan bliver permanent,

kan det ju sägas, att en sådan förändring i de rådande naturförhållandena inträtt,

som eo ipso medför nedsättning eller upphävande av reproduktionsförpliktelsen —

på grund av dennas i 2 § fastslagna beroende av nämnda förhållanden —, men även

där exempelvis en årligen vid flottningssäsongen återkommande översvämning av

skogsstränder äger rum torde det ligga i sakens natur, att några kostnader icke

nedläggas på resultatlösa reproduktionsåtgärder. I allmänhet lärer ock detta förhållande

återspegla sig vid beräknandet av den för dylika skador utgående ersätt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

S6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

ningen, ity att denna allenast avser direkt eller indirekt uppkommen förlust, men

icke beräknas omfatta utgifter för åstadkommandet av återväxt.

Såsom lagtextens ordalag den ersättning, markägaren i anledning av skadan

uppburit eller kunnat uppbära’ avse att angiva, uppstår och utmätes ägarens på

skadestånd fotade reproduktionsskyldighet endast med det belopp, han verkligen

utbekommit eller med iakttagande av skyldig omsorg kunnat utbekomma. Han kan

således icke förpliktas att vidtaga några åtgärder för återväxten förskottsvis eller

till större del av ett honom behörigen tillerkänt skadestånd än den skadeståndsskyldige

förmått erlägga, men å andra sidan kan han icke genom att skänka efter

eller icke bry sig om att taga ut det skadestånd, han kunde få, göra sig fri från

den mot nämnda belopp svarande reproduktionsskyldigheten. Huru vid tvistigheter

i hithörande fall bevisskyldigheten bör förläggas, är att avgöra efter vanliga processrättsliga

regler.

Om de anförda begränsningarna och jämkningarna i reproduktionsskyldigheten

äro att återföra till den omständigheten, att berörda skyldighet uppkommit utan

något skogsmarksägarens otillåtna åtgörande eller förvållande, så följer härav, att

där ett kausalsammanhang mellan en markägarens skuld och skadan förefinnes, begränsningarna

och jämkningarna böra försvinna. Kommittén har ock i sista stycket

av förevarande paragraf intagit ett stadgande härom. Det naturliga i att markägaren i

dylika fall ålägges en reproduktionsskyldighet utan nyssberörda inskränkningar torde

framgå, om man jämför förhållandet med det, att skadegörelsen förorsakas av en

annan än markägaren. Den skadevållande är då förpliktad att till fullo ersätta

skadan och markägaren att för den erhållna ersättningen bota densamma, och någon

anledning, varför det allmänna intresse, som i nämnda fall kräver skadans fulla

botande, skulle nöja sig med en reproduktionsskyldighet av mindre omfattning i

fråga om en av markägaren själv framkallad skadegörelse, lärer icke kunna förebringas.

Markägaren bliver att betrakta såsom sin egen skadeståndsgivare; en inskränkning

i reproduktionsskyldigheten skulle med andra ord innebära en nedsättning

i ersättningsskyldigheten, vartill som sagt fog ej lärer förefinnas.

Av de sätt. varpå en skogsmarksägare kan förorsaka skada å skogen och

härigenom bliva fullt ansvarsskyldig för vidtagandet av reproduktionsåtgärder, torde

främst vara att märka betning av hemdjur, vilken kommittén, såsom ovan sagts,

icke ansett sig kunna eller böra helt förbjuda. Men även med hänsyn till sådana

skadefaktorer, som sammanförts under beteckningen naturhändelser, kan en skogsägare

gorå sig skyldig till åtgörande eller underlåtenhet, som medför fullständig

reproduktionsskyldighet. Särskilt är detta fallet beträffande brand och insektshärjningar,

därigenom att skogsägaren ådrager sig ansvar enligt 19 kap. i allmänna

strafflagen eller gör sig skyldig till förseelse mot skogseldslagen eller, om den föreslagna

lagen om åtgärder mot insektshärjningar varder antagen, emot denna. Ett

dylikt förfarande har emellertid icke gjorts till nödvändig förutsättning för inträdandet

av ägarens fulla reproduktionsskyldighet, utan denna konstitueras i förslaget

åven genom ett uppsåtlig förorsakande av skadegörelsen, som icke är en direkt

lagstridighet. Ett uppsåtligt åsättande av eld å egen skog, där denna är så belägen,

att vån ej är, att elden därifrån kan spridas till människors boningar eller vistelserum

eller viss annan egendom (kyrkor, konungens slott, fäste m. m.J, är exempelvis

icke i lag belagt med straff, såframt det icke sker i uppsåt att bedraga för
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 104.

87

säkringsgivare eller i annan sådan sviklig avsikt, men även för det visserligen

praktiskt föga tänkbara fallet, att en skog ägde ett dylikt ur eldspridningssynpunkt

ofarligt läge (t. ex. å ett skär långt ute i havsbandet), och ägaren därå uppsåtligen

satte eld, bör full reproduktionsplikt åligga honom. En samma påföljd medförande

vattenskada kan vållas av markägaren genom uraktlåtenhet att fullgöra honom

åliggande skyldighet att rensa bäckar eller andra vattendrag, att hindra utsläppandet

av sågkvarnsavfall i vattnet, att hålla dammi jaka öppen o. s. v. Jämväl ett

vållande av stormskada är tänkbart; om en skogsägare vid erhållandet av tillstånd

till avverkning å mark i ett för vindar exponerat läge fått sig förelagt att därvid

kvarlämna en del av beståndet såsom stormkappa, men uraktlåter detta, och sedan

en storm nedbryter skog, till vars skydd stormkappan varit behövlig, torde skogsägaren

få anses som vållande till skadan i här ifrågavarande mening. Beträffande

övriga skadefaktorer torde däremot möjligheten av ett skogsägarens vållande ligga

mera fjärran.»

Dessa synpunkter hava ock omfattats uti de övriga förslagen, dock

med den olikheten, att inträdandet av ovillkorlig full reproduktionsskyldighet

av skogsvårdsstyrelsernas delegerade och domänstj-relsen icke

stadgats för något fäll samt av kommittéreservanten endast ifråga om

brandskada, för vilket fall han upptagit kommitténs generellare bestämmelser

om markägarens uppsåt eller vållande.

Domänstjmelsen har dessutom i sitt förslag intagit en klausul om att

där fullgörandet av den stadgade reproduktionsskyldigheten skulle för

visst fall bliva synnerligen betungande, skogsvårdsstyrelsen skulle på ansökan

få medgiva skälig begränsning därav. I vissa fall skulle nämligen,

yttrar domänstyrelsen, denna skyldighet kunna bliva alltför betungande.

Därest ett skogsområde till mindre del utgjordes av gammal sparad och

värdefull skog, hemmanets kanske enda tillgång på sådan, och hela detta

område bleve härjat av skogseld samt marken därvid så hårt skadades,

att för dess återförsättande uti skogbärande skick erfordrades särskilt dyrbara

kulturåtgärder, såsom plantering i fyllda gropar, till vilka fylljorden

måste hämtas på långt avstånd, syntes det, även om markägaren från det

avbrända området genom försäljning av den därifrån avverkade skogen

eller eljest skulle erhålla tillräckligt belopp för att bekosta dessa dyrbara

kulturer, ganska hårt om han skulle tvingas omedelbart till skogen

återbörda de värden, vilka utan hans åtgörande från skogen lösgjorts

och vilka värden förut för honom representerat en förhållandevis avsevärd

och lätt åtkomlig kapitaltillgång.

Sveriges Skogsägareförbund har beträffande förevarande spörsmål

anfört.

Förbundet kunde ej ansluta sig till förslagens stadganden om den omfattning,

i vilken markägaren skulle vara skyldig att själv bekosta skogsodlingsåtgärdema.

Det vore enligt förbundets förmenande ingalunda lämpligt att kombinera skogs
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

odlingsåtgärdernas omfattning med värdet av den på grund av olyckshändelsen avverkade

skogen. Det funnes intet reelt samband mellan dessa båda omständigheter,

eller någon anledning, varför en skogsodling å ett brandfält skulle avbrytas och

återstoden av brännan förbliva kol, så snart kulturkostnaden uppnått den brandskadade

skogens värde. Denna princip ledde till att, om plantbestånd eller ungskogar

överginges av skadegörelser, ingå återväxtåtgärder alls bleve vidtagna. Men

det torde vara ett lika stort allmänt intresse, att skogskultur skedde i dylika fall

som om en äldre eller medelålders skog, där avverkningen gåve värden, överginges

av skadegörelse. Förbundet kunde av denna orsak ej biträda förslaget att sammankoppla

reproduktionsåtgärdernas omfattning med den skadade skogens värde.

Å andra sidan torde man emellertid icke kunna fordra, att markägaren ensam

skulle vidkännas kostnaden för full skogsodling å de skadade markerna. Detta

skulle ofta för honom bliva ytterst betungande. Han hade först gjort en kanske

avsevärd förlust genom själva skadan å skogen; skulle han så därefter företaga

dyrbara skogsodlingar, bleve det måhända drygare än hans ekonomi förmådde bära.

Då det ju framför allt vore ett allmänt intresse, att de av icke självförvållad skada

övergångna markerna ej förbleve improduktiva, syntes det därför vara rättvist och

rimligt, att det allmänna genom skogsvårdsstyrelsen städse medverkade till skadans

avhjälpande i form av bidrag till skogsodlingens utförande. Så skedde ju i regel

redan nu genom frivilligt åtagande av skogsvårdsstyrelserna. Dessas deltagande i

dylika kostnader vore emellertid fullständigt beroende av styrelsernas eget gottfinnande,

och markägarna både nu ingen som helst trygghet för att erhålla bidrag

av skogsvårdsmedel, om de skogsodlade å skadade marker. Än mindre ägde de

någon visshet om den omfattning, i vilken sådant bidrag eventuellt kunde påräknas.

Skulle nu emellertid, på sätt förbundet föreslagit, markägaren städse vara

skyldig att verkställa skogsodling efter det skogen skadats genom olyckshändelse,

så borde han äga full visshet om dels att den alltid vore fullt berättigad att påfordra

bistånd av skogsvårdskassan samt dels till vilka belopp detta bistånd minst

kunde påräknas. Förbundet funne det därför vara lämpligt att i lagen intoges bestämmelse

därom, att då markägare enligt lagens föreskrift skogsodlade å plats,

där kulturen betingats av genom olyckshändelse vållad skada, skogsvårdsstyrelsen

städse skulle vara skyldig att bidraga minst med viss, i lagen föreskriven andel av

kostnaden. Denna andel syntes ej böra sättas lägre än till hälften av omkostnaderna

för föryngringsarbetet, oavsett kostnaderna för borttagande av saludugligt virke. En

sådan bestämmelse hindrade givetvis icke, att skogsvårdsstyrelsen, då den funne

särskilda skäl föreligga, kunde bidraga med mera än hälften.

Det vore alldeles nödvändigt att denna bidragsskyldighet från det allmännas sida

inrycktes i lagen. Full visshet om likhet inför lagen både skogsägarna knappast eljest.

Departe- Det föreligger alltså bär det anmärkningsvärda förhållandet, att

mentschefen. me(jan den högsta skogsvårdsmyndigheten, domänstyrelsen, ansett, att

skogsägaren endast bör åläggas en till visst värde begränsad kulturskyldighet

och att även denna må kunna i särskilda fall ytterligare inskränkas,

så har det från skogsägarnas sida förklarats, att full skogsodlingsskyldighet

bör stadgas för en skogsägare efter skogen övergången skada, med

bidrag likväl av allmänna medel till minst halva kostnadsbeloppet. Det

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majris proposition Nr 1()4.

8!)

kunde vid detta förhållande måhända synas som om intet skäl vidare förelåge

att stadga någon inskränkning i reproduktionsskyldigheteu i förevarande

fall. Men först och främst är att märka, att skogsägareförbundet

torde få anses företräda huvudsakligen de större skogsägarna, och att det

för de mindre kunde bliva betungande att verkställa full skogsodling, även

om de erhölle lagstadgat bidrag till halva kostnaden därför. Det skulle

sålunda för dessa skogsägare även med förbundets förslag bliva av stor

betydelse att erhålla ytterligare bidrag, utöver det lagstadgade minimum,

men sådant bidrag skulle fortfarande bliva beroende av skogsvård sstyrelsens

gottfinnande. Vidare synes förbundet icke hava beaktat de båda

fall av full botningsskyldighet, som föreslagits, nämligen då markägaren

av den för skadan ansvarige får uppbära full ersättning och då han själv

förorsakat skadan. Att även i dylika fall bidrag till skogsodlingen skulle

lämnas ur skogsvårdskassan, synes icke vara befogat. I övrigt synes mig

de för reproduktionsskyldighetens begränsning anförda skälen vara giltiga

och då därtill dom än styrelsen ansett sig böra hemställa om så stor eftergift

uti botningsskyldigheten, som skett, har jag funnit en obegränsad skyldighet

icke kunna sättas ifråga.

Att vad domänstyrelsen till stöd för sitt berörda eftergiftsstadgande

anfört är beaktansvärt kan icke förnekas. Dock synes mig ett lättande

av markägarens skyldighet icke lämpligen böra ske på det av domänstyrelsen

föreslagna sättet. I synnerligen betungande fall lärer markägaren

kunna påräkna bidrag ur skogsvårdskassan, därom emellertid

intet lagstadgande bör vara erforderligt.

Något skäl, varför markägaren icke skulle vidkännas full reproduktionsskyldighet,

därest han själv orsakat skadegörelsen, torde vara svårt

att finna.

Förutom begränsningen av kostnadsbeloppet har den omständigheten,

att avverkningen i de nu förevarande fallen gjordes obligatorisk,

av kommittén ansetts böra medföra den jämkningen i reproduktionsbestämmelserna,

att beträffande tiden för bortskaffandet av kvarvarande

träd eller buskar, där sådant för den nya skogsåterväxten erfordrades,

hänsyn skulle tagas till arbetskostnader och avsättning. Dessa faktorer

skulle nämligen enligt kommitténs förmenande vid ett alltför rigoröst

tillvägagångssätt härutinnan lätt kunna för markägaren medföra förluster,

vilka ej skulle stå väl tillsammans med avverkningens och reproduktionsarbetets

tvångskaraktär. Berörda medgivande har ock upptagits av reservanten,

varemot såväl skogsvårdsstyrelsernas delegerade som domänstjrrelsen

uteslutit detsamma. Domänstjurelsen har därvid som skäl anfört,

Bihang till riksdagens protokoll 1923■ 1 saml. 82 höft. (Nr 104.) 12

Tiden för

reproduktionsåtgärd

er.

s. 90 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

Departe
mentschefen.

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

att medgivandet ifråga, som visserligen kunde betingas av billighetshänsyn,

i många fall kunde såväl försvåra som fördyra beredandet av

återväxt.

Då denna av domänstyrelsen anförda farhåga torde äga fog för

sig och då den till grund för bestämmelsen liggande synpunkten av

billighet gentemot markägareD lärer vinna beaktande av skogsvårds
styrelserna

även utan lagstadgande därom, har något sådant icke heller

upptagits i det omarbetade förslaget.

9 §.

1 stycket: Korum. 12 §; reserv. 41 § 1 mom.; deleg. 20 §; domänst. 8 § 1 st.

2 stycket: Komm. 13 §; reserv. 42 §; deleg. 20 §; domänst. 3 § 2 st.

I samtliga förslagen har bibehållits bestämmelsen i 1903 års lag,

att skyldigheten att sörja för återväxtåtgärder icke skall gälla å försumpad

skogsmark, där skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen

omöjliggöras av markens beskaffenhet och betäckning.

Det har anmärkts, att detta ibland kunde verka för stor frihet

och att man borde föreskriva användning av en del utav avverkningsvinsten

till förbättring av marken. Särskilt hava dessa anmärkningar

gällt skyddsskogarna och exponerade marker, där sagda frihet förmenats

kunna medföra allvarliga olägenheter genom att bidraga till utbredd

försumpning.

Det nu gällande stadgandet är såväl med hänsyn till sin ordalydelse

som enligt de vid dess tillkomst anförda motiven att tolka mycket

snävt, och några klagomål över detsamma eller dess tillämpning hava

mig veterligen icke försports. Då det emellertid synes skäligt, att där

försumpning kan förhindras eller återväxt vinnas genom t. ex. avdikning,

som ej är att anse såsom oskäligt betungande, en sådan åtgärd också

vidtages, har ifrågavarande paragraf erhållit en därefter jämkad avfattning.

10 §.

Komm. 4 §; reserv. 29 §; deleg. 18 §; domänst. 9 §.

Under förarbetena till 1903 års lag framkommo skilda förslag i

frågan, vem ansvaret för vederbörliga återväxtåtgärder borde påvila. 1

Den slutliga ståndpunkten i lagen blev, som bekant, att markägare och

avverkare äro gentemot det allmänna lika ansvariga för åtgärdernas vid
-

1 Komm. bet. I s. 212—215.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

tagande, men med rätt för den förstnämnde att av den senare söka åter

vad han därför fatt utgiva.

Kommittén har häri föreslagit den ändringen, att markägaren ensam

skulle bära nämnda ansvar, dock med det tillägg, enligt 24 § i

kommitténs förslag, att skogsvårdsstyrelsen skulle vara berättigad att,

om densamma nödgats föranstalta om reproduktionsåtgärder, utfå kostnadsersättningen

därför av avverkaren i stället för av markägaren, ined

regressrätt sedan för den förre mot den senare. Kommitténs utläggning

rörande de synpunkter, som äro att beakta i dessa frågor, torde med

hänsyn till frågornas stora betydelse få återgivas i sin helhet:

»Vid behandlingen av spörsmålet om ansvarigheten för nödiga reproduktionsåtgärder

bör man skilja mellan skyldigheten att föranstalta om själva åtgärderna

och det slutliga eller ekonomiska ansvaret för dessa.

Skyldighet att föranstalta åtgärderna.

Att den förra skyldigheten endast bör tillkomma den, som vid åtgärdernas

vidtagande äger skogsmarken, har synts kommittén påtagligt. Det är till egendomens

och alltså ägarens fromma som reproduktionen företages och det bör därför kunna

förväntas, att den i regel av honom utföres med noggrannhet och omsorg, varemot

en främmande, för fastighetens bästa likgiltig avverkare i allmänhet torde söka

komma ifrån sin skyldighet så lättvindigt som möjligt och endast fullgöra det allra

nödtorftigaste. Arbetskostnaden bör ock ställa sig billigare, om arbetet utföres av

ägaren och hans folk än om den oftast ej på platsen boende avverkaren skall ombestyra

det, och denna minskning i omkostnaden kan räknas som en vinst för markägaren,

emedan, om avverkaren skall svara för arbetet, härför givetvis göres ett

avdrag å köpeskillingen, motsvarande avverkarens drijgare arbetskostnad. Avenså

blir ett utförande av odlingsarbetena genom en annans arbetsfolk alltid förenat med

den vanskligheten, att det kan leda till förvecklingar mellan verkställaren och markägaren,

med hänsyn till arbetsfolkets tillträde till fastighetens område, behovet av

betesfred och eventuellt inhägnande av kulturplatsen in. m. Det torde ock vant

dessa och andra sådana olägenheter, som vid förslagets granskning inför högsta

domstolen föranledde en ledamot att, ehuruväl han ansåg ansvaret för markens återställande

i skogbärande skick böra åligga avverkaren, dock uttala, att de därför

nödiga åtgärderna icke borde få ombesörjas av denne, utan skulle på hans bekostnad

vidtagas antingen av skogsvårdsstyrelsen eller, under vederbörlig kontroll, av markägaren,

där denne föredroge detta. För skogsvårdsstyrelsernas del torde ock reproduktionsåtgärdernas

förläggande uteslutande på markägaren så till vida medföra en

fördel som styrelserna, vilka visserligen även enligt den gällande lagen äga att

vända sig direkt mot ägaren, om de så vilja, men mången gång ansett sig höra i

första hand taga avverkaren för huvudet, ofta med påföljd att sedan nödgas attackera

även ägaren, endast få en part att hålla sig till beträffande utförandet av återväxtåtgärderna.

Vad här är sagt om annan avverkare än ägare gäller även om en ägare,

som efter av honom själv företagen avverkning försålt eller eljest frånträtt fastigheten.

— Ett bibehållande å den fastighetsägare, som fått sig ålagt att vidtaga

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

vissa åtgärder å en fastighet, av denna skyldighet, även sedan han frånträtt äganderätten

till fastigheten, förefinnes i lagen den 25 juni 1909 angående uppsikt å vissa

jordbruk i Norrland, Dalarne och Värmland i fråga om avhjälpandet av vanhävd.1

Detta har motiverats därmed, att bestämmelsen vore nödvändig till förekommande

av lagens kringgående genom egendomens överlåtande till någon, som på grund av

ekonomiskt obestånd vore oförmögen att fullgöra skyldigheten. Att det emellertid

icke förbisågs, att därmed vore förknippade olägenheter av ovan antydd art, framgår

därav att det på anmärkning av högsta domstolen — ansågs nödvändigt att

samtidigt intaga bestämmelse om skyldighet för den nye innehavaren att tåla åtgärdernas

vidtagande av en annan. Då sådant stadgande icke infördes i 1903 års

skogslag, kan detta mahända hava sin förklaring däri, att åtgärder för åstadkommande

av skogsåterväxt äro mindre ingripande i en fastighets skötsel än åtgärder

till avhjälpande av vanhävd a dess inägor och byggnader och därför näppeligen

kunna tänkas stöta på motstånd från markinnehavarens sida. I denna skogsåterväxtåtgärdernås

mindre omfattning i jämförelse med ett avhjälpande av jordbruksvanhävd

ligger emellertid ock en olikhet i fråga om behovet att på antytt sätt

förebygga uteblivandet av erforderliga restitutionsåtgärder till följd av egendomens

övergång till en därtill oförmögen ägare. Risken av ett sådant uteblivande torde

nämligen pa nyssnämnda grund i och för sig icke vara så stor i fråga om skogsproduktion,

även om åtgärdernas utförande icke får ske genom någon annan än

den, som vid tiden därför är ägare av fastigheten, men än mera är den ju helt och

hållet borta, då lagen stadgar, att om annat slår fel, åtgärderna skola ombesörjas

av skogsvårdsstyrelsen; enligt 1909 års vanhävdslag får däremot intet motsvarande

ingripande av myndighet äga rum. Frågan gäller med andra ord beträffande åtgärder

enligt skogsvårdslagen icke, såsom i nyssnämnda lag, säkerställande av själva

åtgärdernas utförande, utan beredandet av en ekonomisk säkerhet för desamma åt

skogsvårdsstyrelserna.

Ekonomiskt ansvar för åtgärderna, a) Ägare — avverkare.

Då i 1903 års lag det slutliga eller kostnadsansvaret för de erforderliga

reproduktionsåtgärderna lades på avverkaren, grundade sig detta, såsom ovan anförts,

på uppfattningen av en avverkning, varå reproduktionsåtgärder måste följa, såsom

en överträdelse av lagen och alltså av avverkaren såsom en lagöverträdare. Denna

uppfattning kan kommittén icke dela. Vad i 1 § av 1903 års lag angives såsom

vanskötsel av skogsmarken är nämligen icke, trots den olyckliga avfattningen därav

i förbudsform, något i egentlig mening förbjudet, utan till sin reella innebörd allenast

ett angivande av de förutsättningar, under vilka lagen kräver en skyldighet att

vidtaga åtgärder till betryggandet av återväxt. Vem denna skyldighet skall åligga,

bör därför bero på, vem som framkallat dessa förutsättningar för densamma, och

detta är enligt kommitténs förmenande markägaren och icke innehavaren av den

upplåtna avverkningsrätten, så framt denna icke av innehavaren överskrides. Då i

liksdagens skrivelse det sades, att den förpliktelse att jämte avverkaren svara för

. ,1 >>8 Ä ““ H,ar; e%r det åtagande enligt 5 § eller föreläggande enligt 6 & skett,

fastigheten genom köp, byte eller gåva övergått till ny ägare, svale likväl den förre ägaren för

atagandets eller föreläggandets fullgörande, där ej med jordbrukskommissionens medgivande ansvarigheten

av nye ägaren övertagits.

„ Innehavare av jord vare skyldig tåla, att annan, som Ur ansvarig för avhjälpande av be
fintlig

vanhävd, vidtager de åtgärder å fastigheten, som därför erfordras.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kult yl. Maj:Is proposition Nr 104. ‘Jo

reproduktionsåtgärder, som det ansetts nödigt att ålägga den avverkningsrätten

upplåtande skogsägaren, icke innebure någon orättvisa, eniir denne sistnämnde genom

att vid upplåtelsen iakttaga nödig försiktighet borde kunna trygga sig mot kostnader

i följd av avverkarens eventuella överträdelser av lagens föreskrifter, så är redan

här erkänt det berättigade i att fordra en viss omsikt lios en skogsägare, ehuruväl

detta anspråk på skogsägaren icke sträcktes längre än till ett hans så att säga

borgensansvar för avverkaren gentemot det allmänna, så att från dettas sida återväxtåtgärderna

eller kostnaderna därför kunde utkrävas även av skogsägaren, men

denne, om så skett, skulle hava regressrätt mot avverkaren. Agarens ansvarighet

bör emellertid icke stanna vid detta. Vare sig han själv avverkar skogen så, att

reproduktionsåtgärder bliva nödvändiga, eller han gör sådan upplåtelse åt en annan,

att denne kan göra det utan att överträda sitt avtal, är det ägaren, som förfogar

över sin skog och tager avkastningen därutav. Om han därvid säljer träden först

sedan han avverkat dem eller om han med köparen avtalar, att denne skall verkställa

avverkningen, synes detta icke kunna motivera någon olikhet beträffande

ägarens skyldighet att sörja för återväxt. I det förra fallet får han högre köpeskilling,

men skall själv vidkännas avverkningskostnaden, i det senare får han lägre

köpeskilling men slipper nämnda kostnad.

Från en skogsvårdsstyrelse — i Gävleborgs län — har det sagts, att det

stora flertalet avverkningsrätter å skog försåldes av småbönder, som knappast kunde

skriva sina namn, än mindre förutse, huru en avverkning skulle skötas, och att, då

i allmänhet lämpligt biträde ej stode till skogsägarnes förfogande vid upprättande

av köpekontrakt, det icke vore möjligt för dem att däri få in bestämmelser om

sättet för avverkningarnas utförande; till följd härav och då skogsägarne ofta för

sin ekonomi vore beroende av att få sin skog försåld, kunde skogsavverkarne mången

gång få ''vilka kontraktsbestämmelser som helst, blott de erforderliga penningarna

betaltes. Det vore sålunda de små skogsägarne, icke avverkarne, som behövde skogslagens

hjälp. — Häremot må det emellertid, med erinran att, på sätt i riksdagsskrivelsen

antyddes, det icke går för sig att släppa efter alla anspråk på skogsägarnes

omdöme och kännedom om rådande förhållanden och bestämmelser, framhållas,

att vare sig de gällande skogsvårdsbestämmelserna med avseende på reproduktionsansvarigheten

äro av innehåll, som i 1903 års lag anges, eller i överensstämmelse

med kommitténs förslag, det måste ingå såsom ett av de viktigaste leden i

skogsvårdsstyrelsens undervisande och bispringande verksamhet att där kunskapen

och uppfattningen om skogen och de med dennas ägande följande förpliktelser är så

ringa, som antytts, avhjälpa nämnda missförhållande genom att meddela upplysningar

om de gällande bestämmelserna och bereda möjlighet för skogsägarne att erhålla

sakkunnig hjälp vid upprättandet av avverkningskontrakt. Men detta skogsvårdsstyrelsens

arbete torde säkerligen både vara lättare och slå djupare rot, om det

baseras på en lagens bestämmelse om reproduktionsplikt för skogsägaren själv än

om det skall hänföra sig till den nuvarande regeln att avverkaren är den i sista

hand ansvarige. Genom att sålunda få en bestämdare skyldighet enligt lagen och

en klarare uppfattning därom samt ett effektivt biträde vid sina avverkningsrättsupplåtelser

torde skogsägarne erhålla en starkare både ansvars- och säkerhetskänsla

i fråga om sin skog och härigenom den hjälp, varav den omförmälda skogsvårdsstyrelsen

förmenat dem vara i behov, givas dem vida bättre och varaktigare än

därigenom, att med bibehållandet av avverkarnes nuvarande ansvarighet desse till

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

äventyrs kunna förmås att fara fram med något större försiktighet än av dem

erhållna lösliga kontrakt nödga dem till. Om den föreslagna förändringen i ansvarighetsbestämmelserna

skulle komma att för avverkningsrättsköpare medföra svårigheter

eller dröjsmål med uppgörandet av skogsaffärer, är därom intet ont att säga, då

detta närmast torde drabba de mindre önskliga av dessa, varemot sunda och lojala

affärer icke torde hindras därav, och därför ej heller en skogsägare, som är i behov

av att sälja sin skog, bliva avskuren från möjligheten att få detta realiserat på ett

tillfredsställande sätt.

Vad beträffar den under förarbetena till 1903 års lag framställda anmärkningen,

att återväxtskyldighetens förläggande på markägaren ofta måste innebära en stor

obillighet och särskilt i Norrland, där vidsträckta skogsmarker på lång tid äro upplåtna

till avverkning åt sågverksbolag, i många fall skulle leda till jordägarnes

ruin, så torde denna anmärkning närmast hava syftat till då redan befintliga upplåtelser,

d. v. s. sådana, som tillkommit innan någon återväxtskyldighet fanns i lag

stadgad, och ägde givetvis härutinnan fog. Beträffande dylika upplåtelser blev

emellertid genom riksdagens ändringsförslag redan enligt 1903 års lag reproduktionsskyldigheten

förlagd på avverkningsrättsinnehavaren ensam, och häri göres icke

någon ändring enligt kommitténs förslag.1 Icke heller har kommittén beträffande

avverkningsrättsavtal, som ingåtts under 1903 års lags giltighetstid, ansett någon

rubbning kunna göras i det enligt nämnda lags bestämmelser uppkomna förhållande

mellan skogsägarens och avverkarens reproduktionsansvarighet, ehuruväl, såsom ovan

antytts, nämnda förhållande är ägnat att vid tillämpningen föranleda olägenheter.

Med förläggandet av det definitiva reproduktionsansvaret på markägaren i

stället för avverkaren torde även vinnas mera klarhet och stadga i förhållandet

mellan desse till fromma för dem båda. Då en avverkningsrätt upplåteä, bliver det

att taga hänsyn till denna skogsägarens skyldighet vid bestämmandet av köpeskillingen,

varvid avverkaren givetvis lärer få vidkännas en ökning i denna, men denna

ökning bör vara för honom att föredraga framför att hava efter avverkningen kvarstående

efterräkningar. Skogsägaren å sin sida vet från början, vad han har att

rätta sig efter, och slipper såsom nu, då avverkaren skolat ombesörja återväxtåtgärderna

och köpeskillingen beräknats lägre med hänsyn härtill, den i riksdagsskrivelsen

antydda risken att en vacker dag. om avverkaren lyckas undandraga sig

eller befinnes urståndsatt att fullgöra sina förpliktelser, få träda emellan med påföljd,

att sålunda få vidkännas återväxtkostnaderna två gånger — ett med nu gällande

bestämmelser möjligt förhållande, som väl är till fromma för det allmänna,

men står föga väl tillsammans med principen om avverkaren såsom den för återväxten

rättvisligen ansvarige. Med förslagets bestämmelser rörande reproduktionsansvaret

skulle ock undvikas en annan oegentlighet, i motsatt riktning mot den nyss

angivna, vilken för närvarande kan uppstå till följd därav, att i den händelse av

ägare avverkningsrätt upplåtits till annan och denne gjort sig skyldig till vanskötsel,

återväxtansvarigheten jämte eventuell regressrätt mot avverkaren tillagts jämväl en

senare ägare till fastigheten än den, som meddelat upplåtelsen. Då det härom i

riksdagens skrivelse yttrades, att detta läggande av ansvarigheten å den senare

ägaren icke innebure någon orättvisa mot denne, enär han vid förvärvet icke torde

underlåta att taga hänsyn till, huruvida uppenbar vanskötsel å egendomen ägt rum,

1 Se 13 § i 1903 års lag och 37 § i kommitténs förslag.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kanyl. Maj.ts proposition Nr 104.

torde härmed åsyftats, att om den senare ägaren tinner sådan vanskötsel hava ägt

rum, att reproduktionsåtgärder hlivit nödvändiga, han vid köpeskillingens bestämmande

betingar sig avdrag för dessa. Men i så fall finnes intet skäl att medgiva

honom regressrätt för de havda kostnaderna gentemot avverkaren, utan tvärtom kan

eu dylik rätt ju medföra, att den nye ägaren finge en dubbel ersättning för sina

berörda kostnader, nämligen dels en indirekt, genom nedsättning i köpeskillingen, av

den förre ägaren och dels en direkt utav avverkningsrättsinnehavaren.

I 1908 års gottlandslag har ansvaret för reproduktionsåtgärderna förlagts

olika, allteftersom den desamma föranledande avverkningen skett med vederbörligt

tillstånd eller olovligen. 1 Medan för sistnämnda fall lagen upptagit reglerna i 1903

års lag, har med avseende på det förstnämnda ett strängare krav på skogsägaren

gjort sig gällande på det sätt, att med stadgande av förstahandsansvar såväl för

skogsmarkens ägare som för annan avverkningsberättigad denne sistnämnde tillerkänts

rätt att, där ej annat blivit avtalat, av ägaren söka åter vad han nödgats

utgiva — ett förhållande alltså, rakt motsatt regeln i 1903 års lag. Denna olikhet

mot nämnda lag i fråga om den definitiva ansvarigheten motiverades med att då

avverkningen bedreves med vederbörligt tillstånd, den icke kunde, såsom i motsvarande

fall enligt 1903 års lag, anses innebära en lagöverträdelse, utan att kostnaden

för återväxtåtgärderna här tvärtom tedde sig såsom en helt normal omkostnad

för uttagandet av en del av skogskapitalet, från vilken synpunkt alltså borde

bestämmas, på vem denna kostnad borde stanna. Denna fråga, hette det, torde i

regel komma att avtalsvis regleras i sammanhang med avverkningsrättens upplåtande;

där så ej skedde, vore den väl i viss män beroende på de föreskrivna åtgärdernas

och den upplåtna avverkningsrättens beskaffenhet, men komme säkerligen

i regel att besvaras därhän, att ansvaret borde stanna på markägaren, då han bleve

den, som kunde påräkna nyttan av åtgärdernas företagande, och den avverkningsberättigade,

vars intresse allenast ginge ut på att uttaga viss bestämd del av skogstillgången,

i allmänhet icke finge antagas hava vid avverkningsavtalets slutande tagit

i beräkning de extra utgifter för skogens tillgodogörande, som kunde betingas av

föryngringsförhållandena i det särskilda fallet. Till förekommande av svårlösliga

rättstvister fastslogs emellertid den ovan angivna regeln.

Denna för Gottland fastslagna regel rörande det slutliga ansvaret för återväxtåtgärderna

står, såsom synes, i överensstämmelse med den av kommittén förfäktade

meningen; någon egentlig avvikelse därifrån ligger det nämligen icke i

gottlandslagens medgivande åt kontrahenterna att genom deras avtal upphäva avverkarens

regressrätt mot markägaren, enär i händelse av ett dylikt avtal avverkarens

berörda rätt givetvis varder tillgodosedd på annat sätt. En annan sak är,

huruvida en dylik avtalsbefogenhet kan anses lycklig, eller om icke det länder till

större enkelhet och reda för parterna vid uppgörandet av deras avtal, att frågan

är på ett bestämt sätt genom lagen ordnad. Kommittén har för sin del, såsom av

dess förslag synes, varit av den senare meningen.

Såsom ovan anförts, har det på sina håll uttalats, att ehuruväl markägaren

vore den för återväxtåtgärderna egentligen ansvarige, dock till beredande av större

säkerhet för deras vidtagande även avverkaren borde hava ansvar därför, antingen

lika med markägaren eller först i andra hand. Till den del härmed avsetts möj
1

I de fall, där avverkning får ske utan tillstånd, föreligger som bekant ingen reproduktionsskyldighet.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

ligheten att få själva utförandet av reproduktionsåtgärderna verkställt genom avverkaren

är något sådant icke blott enligt kommitténs ovan angivna mening olämpligt

utan även med den såväl i 1903 års lag som i förslaget stadgade skyldigheten

för vederbörande skogsvårdsstyrelse att i sista hand ombesörja åtgärdernas vidtagande

obehövligt. Vad återigen beträffar en avverkarens ekonomiska medansvarighet

för återväxtåtgärderna, synes även denna kommittén vara ur ren säkerhetssynpunkt

obehövlig. Om, såsom i förslaget avses, skyldigheten att ersätta av skogsvårdsstyrelsen

för vidtagna återväxtåtgärder havda kostnader följer äganderätten till marken

samt styrelsen för kostnaderna beredes betalningsrätt ur fastigheten före inteckningar,

1 torde nämligen all risk för skogsvårdsstyrelserna att icke få sina kostnader

ersatta vara utesluten.

På de skäl, som sålunda anförts, har kommittén icke kunnat biträda den av

skogsvårdsstyrelsernas flertal uttalade meningen, att både markägare och avverkare

borde göras ansvarige för vidtagandet av reproduktionsåtgärder, utan ansett det

riktiga vara, att ansvaret för dessa lägges på markägaren ensam. I likhet med

vad som ägt rum i 1916 års lag om expropriation och 1918 års vattenlag ävensom

det föreliggande förslaget till lag om skifte av jord har här även intagits bestämmelse

om vem som skall, därest äganderätten till skogsmarken är föremål för tvist,

anses såsom ägare till densamma.

Vad beträffar den från skogsbirdsstyrelsehåll gjorda invändningen, att markägarens

ensamma ansvarighet skulle medföra ett ökat jobberi med skogsegendomar,

torde densamma förlora sin giltighet med införande av förslagets bestämmelser om

skydd för växtlig ungskog och skogar i exponerat läge; genom dessa bestämmelser

torde nämligen, såsom förut uttalats, ett effektivt botemedel mot dylikt jobberi

bliva ernått. 1 viss mån har emellertid den angivna synpunkten, att en avverkare

bör få känna ansvar med tillgodogörandet av en skogsskörd, blivit beaktad i förslaget,

då däri intagits bestämmelse om rätt för skogsvårdsstyrelsen att, där den

så äskar, hos avverkaren utfå kostnadsbeloppet för de nödiga återväxtåtgärderna.

med rätt i ty fall för avverkaren att av markägaren söka åter vad han sålunda

måst utgiva. 3 Härmed bär åsyftats dels att i möjligaste mån befria skogsvårdsstyrelserna

från nödvändigheten att för utfående av sin fordran bringa den fastighet,

vartill skogsmarken i fråga hörer, till försäljning och dels, som sagt, att bibringa

avverkaren den erinran om att han icke utan alla påföljder för sig själv kan vid

avverkningen gå fram huru som helst, vilken enligt de ovan återgivna påpekandena

från skogsvårdsstyrelsehåll visat sig nyttig och välbehövlig.

b) Föregående — efterföljande ägare.

Beträffande förhållandet mellan en föregående och en efterföljande ägare

hava de nuvarande bestämmelserna lett till olika uppfattningar om, huruvida den

senare har någon reproduktionsförpliktelse efter en av den förre före äganderättens

övergång företagen avverkning. Sålunda har det på vissa håll ansetts, att lagens

stadgande, att ägare av skogsmarken är ansvarig för återväxtåtgärder, därest avverknmgsrättsinnehavare

gjort sig skyldig till vanskötsel, utesluter ett dylikt ägarens

ansvar för den händelse den avverkning, som gett upphov till vanskötseln, företagits

av en företrädare i äganderätten, men i ett 1913 av Kungl. Maj:t avdömt rätts
1

Se 25 § i förslaget

2 Se 24 § i förslaget.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition Nr 104.

fall liar eu annan tolkning gjort sig gällande. Ä ett skogsområde, som ägdes först

av en person G. och sedan av ett bolag, företogo dessa, var under sin ägaretid,

avverkning till ungefär hälften vardera, varefter skogsvårdsstyrelsen vid domstol

yrkade åläggande för bolaget att vidtaga återväxtåtgärder å hela området; bolaget

bestred att kultivera å den hälft, där G. avverkat. Sedan häradsrätten funnit upplyst

vara, att å ifrågavarande mark avverkningen så bedrivits, att skogens återväxt

uppenbarligen äventyrats, och under åberopande av 4 i skogsvårdslagen bifallit

skogsvårdsstyrelsens talan, förklarade hovrätten bolaget icke ansvarigt för

återplantering å större del av ifrågakomna område än den hälft därav, som varit

föremål för avverkning av bolaget självt. Kungl. Maj:t ansåg däremot, att bolaget

beträffande de delar av området, där avverkning bedrivits av G., i så måtto gjort

sig skyldigt till vanskötsel, att bolaget underlåtit att vidtaga erforderliga åtgärder

för återväxtens betryggande, och fastställde förty det slut, vartill häradsrätten

kommit.1 En jämförelse av de olika uppfattningar, som sålunda gjort sig gällande

hos de olika instanserna, är av synnerligt intresse. Häradsrätten ansåg tydligen

lagens ovan angivna stadgande icke böra tolkas snävt efter ordalydelsen, och medgivas

måste, att då den i riksdagens merberörda skrivelse uttalade tillförsikten, att

en tillärnad köpare av en egendom icke underlåter att taga reda på behövliga

skogsåterväxtåtgärder, åberopats till stöd för köparens med förvärvet inträdande

skyldighet att föranstalta dylika åtgärder, därest den desamma nödvändiggörande

avverkningen företagits av en avverkningsrättsinnehavare, det är så mycket märkligare,

om den icke ansetts böra medföra nämnda skyldighet, såvida avverkningen

gjorts av den förre ägaren själv, som detta lärer innebära ett undantag från den

allmänna regeln, att den, som köper något i befintligt skick och icke behörigen gör

sig underkunnig om detta, får stå sitt kast; och någon anledning att över huvud

taget i fråga om skog eller skogsmark mera än i fråga om andra köpeobjekt fritaga

en nybliven ägare från påföljder av hans försumlighet att förvissa sig om dess

beskaffenhet, synes icke kunna förebringas och ännu mindre något skäl att i detta

avseende särskilja det fall, att en tidigare ägare verkställt avverkning, varefter

krävas reproduktionsåtgärder, i motsats till det att enahanda förfarande ägt rum

från en avverkningsrättsinnehavares sida. Hovrätten och Kungl. Maj:t voro återigen

ense om att denna häradsrättens extensiva tolkning icke vore riktig, men medan

hovrätten så att säga stannade vid detta, fann Kungl. Maj:t bolaget hava genom sin

underlåtenhet att å det av G. avverkade området vidtaga erforderliga åtgärder självt

begått en förseelse mot lagen — ett sätt att se saken, enligt vilket alltså 1903 års

lags bestämmelser i denna del skulle överensstämma med den i kommittéförslaget

intagna ståndpunkten av reproduktionsskyldighetens inträdande med förvärvet av

äganderätten till marken.2

Då förslaget å andra sidan innehåller den olikheten från nu gällande regler,

att en ägare, som själv företagit avverkning, bliver fri frän reproduktionsskyldigheten

i och med försäljningen av marken, så är det berättigade i detta fritagande

1 Holm, Nytt Jurid Ark., Avd. I, 191S sid. 25.

2 Det må ock anmärkas, att ehuru Kungl. Magt fastställde det slut. vartill häradsrätten

kommit, häradsrättens och Kungl. Maj ts utslag för bolaget inneburo den olika konsekvensen, att

medan enligt det förra bolagets reproduktionsförpliktelse grundades på ett dess »borgens»-ansvar

gentemot det allmänna och förty väl skolat sedan medföra regressrätt mot G., en sådan rätt däremot

icke kunnat tillkomma bolaget enligt Kungl. Maj:ts på en bolagets egen direkta förskyllan

grundade utslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 82 käft- (Nr 104.) 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

att hämta från samma grund som ovan angivits i fråga om den nye ägarens underkastande

under ansvaret i och med inträdet i äganderätten: att dennas övergång

bör utgöra en slutuppgörelse mellan dem, vid vilken köprobjekt et övertages i befintligt

skick och sålunda vardera kontrahenten, men enkannerligen köparen, har att se

till, vad därmed kan följa.

Förenandet av ansvaret för reproduktionsåtgärderna med äganderätten till fastigheten

på det sätt, att en ägare icke blott bliver underkastad detsamma i och med

inträdet i äganderätten, utan även frigöres därifrån med frånträdandet, torde ävenledes,

på samma sätt som ovan är sagt beträffande markägare och avverkningsrättsinnehavare,

i fråga om en föregående och en efterföljande ägare å ena sidan medföra

större enkelhet och reda i förhållandet mellan dem och å andra sidan icke behöva

föranleda några farhågor för bristande säkerhet för vidtagandet av nödiga återväxtåtgärder

eller kostnaderna därför. Någon motsvarighet till den i 24 § för avverkningsrättsinnehavare

stadgade skyldigheten att till skogsvårdsstyrelsen utgiva ersättning

för reproduktionskostnaderna har emellertid icke ansetts böra stadgas beträffande

tidigare ägare till fastigheten; visserligen kan det ena av de med berörda

stadgande avsedda syftena, att bespara skogsvårdsstyrelsen omgången med fastighetens

drivande till försäljning för kostnadernas utfående därur, gälla lika väl här,

men däremot har det andra syftemålet, att verka återhållande vid en avverkning,

synts icke äga tillämplighet på den, som därvid är ägare av skogen och marken,

ty även om denne har i sinnet att efter avverkningen sälja fastigheten, torde det,

med de förpliktelser, som enligt förslaget följa eller kunna följa med inköpet av en

fastighet, och en djupare insikt härom hos allmänheten, för lättheten att sälja och

för bestämmandet av köpeskillingens storlek bliva av betydelse, huru vid avverkningen

förfarits.»

Åven kommittéreservanten har anslutit sig till ståndpunkten, att

markägaren ensam bör vara ansvarig för återväxtåtgärderna, men han

har icke velat vara med om bibehållandet från nuvarande lagstiftning

av den rest av ansvarighet för innehavare av upplåten avverkningsrätt,

som kommittén upptagit i sin 24 §. De skäl, som av kommittén anförts

i denna punkt, hava icke synts reservanten tillräckligt talande för

att motivera en avvikelse från de klara linjer, kommittén i detta ämne

uppställt och i övrigt konsekvent genomfört.

-Skogsvårdsstyrelsernas delegerade hava däremot i fråga om ansvaret

för reprodnktionsåtgärder vidhållit 1903 års lags ståndpunkt. De yttra

härom följande.

Kommittén och reservanten hade lagt skyldigheten för återväxtåtgärdernas

vidtagande ensamt på markägaren. Till de skäl härför, som av kommittén anförts,

syntes böra läggas jämväl det, att det dock vore markägaren eller hans efterföljare

i äganderätten, som i sista hand droge nyttan av återväxtåtgärderna. Det vore

icke minst i deras intresse de skedde. Ehuru således principiella skäl talade för

att man endast hölle sig till markägaren, syntes det dock praktisk sett vara

lämpligt att icke släppa avverkaren. Denne förfore säkerligen vid avverkningen

på ett helt annat sätt, om han visste, att han själv kunde få svara för återväxten,

och därtill komme att det säkerligen i de flesta fall vore han och icke markägaren,

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition Nr 104.

som vore den ekonomiskt starke och av vilken det följaktligen bleve lättast att

framtvinga eller erhålla säkerhet för återväxtåtgiirderna. För att erhålla tillräcklig

säkerhet i detta avseende hade kommittén i sin 25 § och reservanten i sin 118 §

tillskapat en förmånsrätt uti fastighet för ogulden kulturkostnad, en förmånsrätt,

som skulle utgå före inteckningarna. En dylik tyst förmånsrätt funnes visserligen

redan nu i några fall i vår rätt men vore för visso i juridiskt avseende ett oting

och verkade till rubbande av fastighetskrediten. Att införa nya sådana måste på

det bestämdaste avrådas. Under dessa förhållanden hade delegerade stannat vid

att i sitt förslag vidhålla den ståndpunkt, som intagits av 1903 års lag.

Domänstyrelsen har funnit kommitténs motivering för sin ståndpunkt

i denna fråga oangriplig och med hänsyn därtill de praktiska

skäl, stim skogsvårdsstyrelsernas delegerade andragit till förmån lör sina

bestämmelser, vara av mera underordnad betydelse. De delegerade hade,

yttrar domänstyrelsen, i avsikt att på tillräckligt tidigt stadium kunna

rättande ingripa i eu felaktig avverkning sammanbundit frågan om, på

vem reproduktionsskyldigheten skulle läggas, med frågan om, vem som

träffades av det avverkningsförbud, som tillgrepes för vinnande av

rättelse. Domänstyrelsen hade emellertid den uppfattningen, att det

funnes möjlighet framgå på en linje, som utgjorde en kompromiss emellan

de båda förslagen. Till vad styrelsen föreslagit härutinnan återkommer

jag senare.

Jag finner visserligen starka skäl tala för den av kommittén och

domänstyrelsen intagna ståndpunkten att lägga ansvaret för reproduktionen

enbart på markägaren.

Den av mig omfattade åsikten, att redan genom själva avverkningen

kan så förfaras att återväxten äventyras, föranleder emellertid

bibehållandet av visst reproduktionsansvar för avverkaren. Med ett

sådant ansvar för ögonen torde denne ofta komma att vid avverkningen

förfara varsammare än om reproduktionsskyldigheten åvilade

enbart markägareu. Härtill kommer, att den senare understundom torde

visa sig sakna den ekonomiska bärkraften för bekostandet av erforderliga

kulturåtgärder.

Vad angår det inbördes ekonomiska förhållandet mellan avverkaren

och markägaren synes mig dock riktigast, att den förre har regressrätt

gent emot den senare, i den mån han ej överskridit sin avverkningsrätt.

Har han däremot genom ett, överskridande av sin rätt själv förorsakat

kostnaden, bör denna naturligtvis slutligen stanna å avverkaren såsom

den vållande, även om skogsvårdsstyrelsen i första hand vänt sig mot

markägaren.

Departe
mentschefen
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

föryngrade Såsom jag ovan framhållit, har kommittén bland de huvudavseenden,

skogar i vilka 1903 års skogsvårdslag är bristfällig såsom återväxtlag, angivit,

Skyddsskogar att densamma icke förmår meddela effektivt skydd beträffande de skogsforynrade

mar^er> där till följd av svåra föryngringsförhållanden eu särskild förskogar.

siktighet är av nöden vid behandlingen av befintligt bestånd och be
redandet

av återväxt. Sådana skogar, vilka sålunda för sitt eget fortbestånd

kräva en dylik försiktighet, hava i kommittéförslaget blivit

kallade skogar i exponerat läge och äro att till sitt begrepp skilja från

skogar, vilkas oavbrutna befintlighet är av vikt för beredandet av skydd

mot olägenheter och faror, som hota annat än skogen själv, och vilka

med hänsyn härtill vardigen benämnas skyddsskogar. En skog i exponerat

läge behöver icke vara en skyddsskog, likasom en skyddsskog icke

nödvändigtvis är befintlig i exponerat läge, men ofta nog inträffar

givetvis, att en skog, som är hän förlig till endera kategorien, jämväl

går in under den andra. Uti 1903 års skogslagstiftning lades skogar,

vilkas bestånd erfordras till skydd mot flygsandsfält eller fjällgränsens

nedgående, under namn av skyddsskogar in under en särskild lag. I

övrigt fördes enskildas skogar, utan avseende å deras lättare eller svårare

återväxtförhållanden, under samma bestämmelser i den huvudsakligen

återväxtföreskrifter innehållande nya skogsvårdslagen. Snart nog visade

sig emellertid dessa bestämmelser otillfredsställande i fråga om marker,

där skogens reproducering var förenad med svårigheter, och redan år

1908 avlätos i anledning därav underdåniga skrivelser av såväl riksdagen

som skogsvårdsstyrelsernas möte. Från styrelserna infordrades uppgifter

på alla de konkreta fall inom respektive landstingsområden, »där ingen

skogsåterväxt alls rimligen kunde förväntas efter en oförsiktig avverkning

och då skogen därjämte vore av betydelse för angränsande trakters klimat».

De inkomna uppgifterna visade att skogsmarker, som för sitt bibehållande

i skogbärande skick tarva en särskild omvårdnad, finnas i en

avsevärd omfattning och i stort sett utgöra större sammanhängande

områden. Kommittén fann därför tanken på ett frånskiljande av dessa

områden och deras läggande under särskilda generella bestämmelser

ligga nära till hands likasom det ock därvid framställde sig som ett

naturligt spörsmål, huruvida icke det lämpligaste sättet härför vore att

föra sagda områden från den allmänna skogsvårdslagen in under skvddsskogslagen.

Emellertid hade även sistnämnda lag visat sig otillfredsställande

i flera avseenden, vadan före avförandet av frågan om nya

områdens överflyttande dit från den allmänna skogsvårdslagen måste

till prövning företagas frågan om skvddsskogslagens bristfälligheter

och deras avhjälpande. Vid sin härutinnan företagna prövning har

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

kommittén kommit till det resultatet, att botandet av skyddsskogslagens

brister borde ske genom enahanda bestämmelser, som föreslogos i den nya

allmänna skogsvårdslagen, och att om så skedde, intet skäl funnes för

bibehållande av den särskilda skyddsskogslagen. I följd härav har

kommittén också, i stället för att lägga enligt dess förslag ny förklarade

skogar i exponerat läge under sistnämnda lag, sedan denna reviderats,

föreslagit att upphäva densamma och föra in de därunder lydande

skogarna under den nya allmänna skogsvårdslagen och dess bestämmelser

om skogar i exponerade lägen.

Detta kommitténs förslag om de nuvarande skyddsskogarnu har

mött gensagor från flera håll, och jag har icke heller ansett mig kunna

biträda detsamma, utan bibehållit eu särskild skyddsskogslag. Till de

närmare skälen härför återkommer jag vid förslaget till sagda lag.

Vad angår under den föreslagna allmänna skogsvårdslagen fallande

skogar, som av kommittén benämnts skogar i exponerat läge och i

departementsförslaget svårföryngrade skogar, hava de samma icke blott

av kommittén och dess reservant utan även av skogsvårdsstyrelseroas

delegerade lagts under särskilda strängare bestämmelser, avseende huvudsakligen,

att avverkning för annat ändamål än husbehov ej må ske

utan tillstånd av skogsvård sstyrelsen. Men den stora skillnaden föreligger

härvid, att kommittén och reservanten låta vederbörande myndighet

på förhand dekretera, att vissa skogar äro av den beskaffenhet att

de höra lyda under de strängare bestämmelserna, medan enligt de delegerades

förslag varje skogsägare har att bedöma, huruvida hans skog och

den därå tillärnade avverkningen äro av beskaffenhet, att han bör inhämta

skogsvårdsstyrelsens tillstånd eller icke, med risk vid felbedömning, av

kriminell påföljd. I de delegerades motiv framhålles, hurusom härigenom

och med den i förslaget skogsvårdsstyrelsen tillerkända befogenheten

att inskrida med förbud, om avverkning sker i strid mot de ifrågavarande

bestämmelserna, hela den vidlyftiga apparat, som eljest måste

igångsättas rörande ifrågavarande skogar och som föreslagits av kommittén

och reservanten bleve överflödig.

Enligt domänstyrelsens förslag skall grundbestämmelsen i dess 1 §

1 mom., att vid avverkning av annan skog än ungskog bestånds eller

grupps slutenhet ej må hävas i sådan grad, att beståndets eller gruppens

vidare utveckling eller fortbestånd äventyras, med mindre avverkningen

utföres såsom föryngringshuggning, gälla även svårföryngrade

skogar. Såsom förut anförts, skulle nämligen enligt domänstyrelseus

motiver vid en föryngringshuggning beaktas, att för föryngringen kräv
-

Olika förslag

till skydd åt

svårföryngrade

skogar.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

des ej blott markens beredande och besåning samt tillräckligt med ljus,

utau jämväl under vissa förhållanden visst skydd för plantskogen under

dess uppväxt, i följd varav fall kunde inträffa och detta särskilt i exponerade

lägen eller där jordmånen vore synnerligen ömtålig för uttorkning,

att hyggena måste högst väsentligt begränsas till sin areal och

jämväl understundom förläggas på visst sätt. Likasom enligt skogsvårdsstyrelsernas

delegerades förslag har skogsägaren alltså att själv bedöma

hithörande förhållanden och likasom där löper han härvid risk att ådraga

sig straffpåfölid.

Vid jämförelse mellan de olika principerna i, å ena sidan, kommitténs

och dess reservants förslag samt, å andra sidan, de delegerades och domänstyrelsens,

framställer sig beträffande de båda sistnämnda dels ur subjektiv

synpunkt frågan, huruvida hos den enskilde skogsägaren kan förutsättas

en sådan insikt, att ett felaktigt tillvägagångssätt bör medföra straffpåföljd,

och dels ur objektiv synpunkt frågan, huruvida de ömtåliga

reproduktionsförhållandena bliva tillräckligt skyddade utan sådana dekret,

som kommitténs förslag innebär. Båda dessa frågor hava varit under

behandling inom kommittén, och jag tillåter mig återgiva dennas utredning:
»Av

dessa skogsvårdsstyrelsernas meddelanden (= om exponerade marker)

framgår icke blott, att skogsmarker, som för sitt bibehållande i skogbärande skick

tarva en särskild omvårdnad, finnas i en avsevärd omfattning, utan även, att desamma

i stort sett utgöra större sammanhängande områden. Ett fullföljande av

den utav domänstyrelsen framkastade tanken på ett frånskiljande av dessa områden

och deras läggande under särskilda generella bestämmelser ligger sålunda

nära till hands. Ett annat tillvägagångssätt, innefattande, utan ett särläggande av

de antydda områdena, en prövning från fall till fall, är det, som i riksdagens ovanberörda

skrivelse1 antytts. Då i denna det säges, att rätten att genom ställande

av säkerhet befria sig från avverkningsförbud — försåvitt densamma över huvud

kunde medgivas — borde ställas i beroende av de följder, som en fortsatt avverkning

kunde medföra för skogens återväxt, ligger nämligen häri, att det skydd, som

erfordras för skogsmarker av ifrågavarande beskaffenhet mot att efter för hård

avverkning bliva liggande öde, skulle kunna ernås på det sätt, att i varje aktuellt

blivet fall, d. v. s. där en påbörjad eller tillärnad avverkning hotade att bliva för

hård, vederbörande skogsvårdsstyrelse ingrepe med begäran om förbud mot vidare

avverkning och att sålunda meddelat förbud finge upphöra allenast om och i mån

detta kunde ske utan fara för föryngringen. Härvid är emellertid först att märka,

att med dylika bestämmelser avverkningsförbudet, vilket i 1903 års lag allenast

åsyftar att framtvinga återväxtåtgärder å redan avverkad mark, skulle för de angivna

fallen få en helt annan karaktär, nämligen av en fredningssåtgärd gentemot den

1 190S, nr 64, med anhållan om utredning, i vad mån inskränkning borde ske i rätten

att genom ställande av pant eller borgen bringa meddelat avverkningsförbud att upphöra, samt

framläggande av förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kunrjl. Maj:ts proposition Nr 104.

103

ännu icke. avverkade skogen. Vidare följer av den stadigvarande karaktären i de

naturförhållanden, som göra skogens läge exponerat, önskvärdheten av att ett en

gäng inlett fredningsåtgörande bliver ständigt fortfarande, men eu dylik permanens

är icke förenlig med naturen hos det i riksdagsskrivelsen avsedda avverkningsförbudet,

ty detta skulle icke räcka längre än som vore nödvändigt för säkerställande

av återväxten för den gången. För varje gång en skogsmark i- exponerat läge

bleve föremål för avverkning skulle alltså eventuellt samma procedur och samma

påpasslighet av skogsvårdsstyrelsen behövas för att rädda marken från att läggas

öde. Och ej blott med avseende på varaktigheten av ett avverkningsförbud skulle

det påtänkta förfaringssättet visa sig otillfredsställande, utan även beträffande själva

tillkomsten därav. Ehuruväl det kan förutsättas, att varje skogsvårdsstyrelse känner

väl till de trakter inom dess verksamhetsområde, vilka äro av förevarande ömtåliga

beskaffenhet, och därför följer där skeende avverkningar med särskild uppmärksamhet,

torde det bliva alltför svårt för styrelserna att gentemot desamma

iakttaga den nyss antydda, nödvändiga påpassligheten. Till underlättande av styrelsernas

omsikt i dylikt hänseende har från vissa håll föreslagits skyldighet för

skogsägare eller skogsköpare att före en tillämnad avverkning göra anmälan därom

hos skogsvårdsstyrelsen. Då ett inskränkande av en dylik anmälningsskyldighet till

fall av förevarande beskaffenhet, d. v. s. där återväxt genom sådd eller plantering

skulle vara förenad med svårigheter, icke torde kunna komma i fråga, på grund

därav att bedömandet, huruvida dylikt fall förelåge eller ej, näppeligen kunde överlämnas

åt vederbörande markägare eller skogsköpare, skulle endast återstå att låta

anmälningsskyldigheten gälla för avverkning å alla skogsmarker. Men även om

fullgörandet av skyldigheten — genom lämpligt ordnat tillhandahållande av anmälningsblanketter

m. m. — kunde göras tämligen litet betungande, vore ett stadgande

av sådan omfattning ägnat att väcka betänkligheter, emedan därunder finge

inordnas varje, även den minsta avverkning. Ty då även en litet omfattande avverkning

under svåra förhållanden kan vålla obotlig skada vore i och med medgivandet

av undantag också den avsedda nyttan av förfarandet försvagad. Denna

nytta torde för övrigt icke heller eljest bliva alltför avsevärd, enär påföljden för

en underlåten anmälan väl icke kunde bliva annan än jämförelsevis ringa böter,

och en dylik påföljd kan tänkas just i sådana fall, där en avverkning tarvade särskild

varsamhet, icke verka avskräckande för den, som ville i en rask vändning

totalavverka en värdefull skog, den han trodde sig i händelse av skogsvårdsstyrelsens

uppmärksamgörande på avverkningen få endast till en mindre omfattning tillgodogöra

sig. Svårigheten för skogsvårdsstyrelserna att i tid uppmärksamma alla

skeende avverkningar är så mycket allvarligare som med hänsyn till de ifrågavarande

skogsmarkernas ömtålighet i fråga om återväxtmöjligheten det är nödvändigt

att ett inskridande kan ske, innan en avverkning nått en sådan omfattning,

att återväxtåtgärder praktiskt taget ej vidare äro möjliga. Men med ett sådant

tillvägagångssätt, som det i 1903 års lag föreskrivna och något annat har icke

i riksdagsskrivelsen förutsatts — för meddelandet av ett avverkningsförbud torde

det vara fara värt, att på grund av den därmed förenade omgången förbudet alltför

otta skulle komma för sent. Ett beaktande härav gjordes i ett år 1904 av

Gottlands läns landsting till Kungl. Maj:t ingivet förslag att angående vården av

enskildes skogar på nämnda ö - där jämväl på grund av ogynnsamma klimatiska

och geologiska förhållanden skogens föryngring i större eller mindre utsträckning

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

är förenad med svårigheter — utfärda en lag av samma lydelse som 1903 års allmänna

skogsvårdslag utom vad anginge vissa paragrafer. En av dessa skiljaktigheter

var nämligen tillkommen just i syfte att avhjälpa nyssberörda fara för avverkningsförbudens

försentkommande och innefattade ett tillägg i 1903 års lags

5 § av innehåll, att det i detta lagrum omförmälda förbud skulle kunna meddelas

redan vid den i lagens 2 § avsedda skogsundersökningen, såvida förrättningsmännen

vore om beslutet ense, med skyldighet likväl för dessa att inom viss tid underställa

förbudet Konungens befallningshavandes prövning. Härom yttrade emellertid,

med all rätt, vederbörande departementschef, att en dylik bestämmelse lätt

kunde komma att rubba den ställning, som enligt 1903 års lag borde tillkomma

skogsvårdsstyrelsen, och väsentligen skulle försvaga garantierna för skogsägarens

rätt, utan att dock i synnerlig grad höja lagens effektivitet.

Ett tillvaratagande av återväxtmöjligheterna å skogsmark, där de äro ömtåliga,

på det sätt, att varje sådant markområde så att säga sättes under särskilda

bestämmelser allenast om och så länge som fara för återväxtmöjligheternas förspillande

är direkt för handen, har i betraktande av det anförda synts kommittén

icke kunna komma i fråga. Vikten av att i tid få nödiga bestämmelser i kraft

och det konstanta i de föryngringen besvärliggörande naturförhållandena mana till

ett inordnande en gång för alla av sådana skogsmarker under nödiga varsamhetsbestämmelser.

Vad då angår ett dylikt inordnande, finge det måhända rent principiellt, med

utgående ifrån att dylika strängare bestämmelser icke böra utsträckas att gälla

annan mark än av naturförhållandena nödvändigtvis betingas, anses riktigast att

därvid följa allenast de rent biologiska gränserna och särlägga varje markområde

av ifrågavarande beskaffenhet, vare sig stort eller litet, regelbundet eller oregelmässigt

format. Emellertid giver det sätt och den omfattning, vari ifrågavarande

skogsmarker förekomma, såsom redan antytts, en naturlig anvisning på ett avgärdande

av större sammanhängande trakter, där över huvud taget sådana förhållanden

äro rådande, som här avses, och ett dylikt tillvägagångssätt måste i all

synnerhet om därvid hänsyn tillika tages till förut givna gränslinjer, såsom vattendrag,

höjdsträckningar, administrativa eller äganderättsgränser, enligt kommitténs

mening ur flera synpunkter tillerkännas bestämda företräden. Sålunda kan fastställandet

av exponerat-läges-naturen ske på en gång för ett större område. Skulle

däremot ett minutiöst följande av de biologiska förhållandena leda till ett avgärdande

av ett flertal jämförelsevis mindre, från varandra skilda områden, torde detta nödvändigtvis

komma att medföra, att allt efter hand som varje sådant område konstaterades

såsom exponerat, detsamma också bleve för sig förklarat som sådant, enär

i annat fall det säkerligen bleve utsatt för en skyndsam och skarp avverkning.

Men ett dylikt, av vederbörande myndighet igångsatt, successivt fastslående av

exponerat-läges-natur skulle, bortsett från den i detta fall större svårigheten att

överallt anlägga samma måttstock vid bedömandet av naturförhållandena, säkerligen

framkalla missnöje och avund bland skogsägarne, då därigenom en granne kanske

ej så obetydligt längre finge behålla sin fria rådighet över skogen, sedan en annan

blivit underkastad de strängare stadgandena, och härigenom är det också tänkbart,

att dessa stadganden och hela förfarandet kunde komma att tilläggas en betydelse,

som icke borde eller behövde tillkomma dem ur synpunkten av deras praktiska

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

räckvidd *. Mot bakgrunden av sådana förhållanden kunde, om man ville vidhålla

principen om ett särskiljande, även fläckvis, av varje biologiskt ömtåligt skogsområde,

det synas mera tilltalande att, såsom i vissa utländska lagar i fråga om

dekreterandet av skyddsskogar tillgår, förlägga initiativet i stället för hos myndigheten

bos skogsägaren själv, nämligen så till vida som intet åtgöres för berörda

ändamål, förrän ägaren i skogen företager eller ämnar företaga något, .som kan

framkalla en i lagen angiven fara, varemot skogen skall utgöra skydd. Aven ett

dylikt system, som i olika lagar fått olika modifikationer, har emellertid sina betänkligheter.

Då sålunda den österrikiska lagen överlämnar åt skogsägaren att på

grund av lagens stadganden själv bedöma, huruvida hans skog har skyddsskogsegenskap

eller ej, och låter honom bära det fulla ansvaret, eventuellt straffet, för

alla skyddsskogsvidriga handlingar, ity att skyddsskogsegenskapen fastslås av domstolen

först i sammanhang med väckt påstående om straff för otillåtet förfarande,

måste häremot erinras, att med dylika bestämmelser skogsägaren drives till att, så

snart han är tveksam om skogens natur av exponerad eller ej, noga iakttaga de för

skogar av förstberörda natur stadgade inskränkningar, med risk att eljest, om än

handlande i god tro och kanske enligt en skogstekniskt försvarlig uppfattning, likväl

i händelse av ett annat bedömande av de föreliggande förhållandena utav vederbörande

myndigheter, hava gjort sig förfallen till straff. Att ett dylikt osäkerhetsläge

måste vara olidligt för en samvetsgrann skogsägare och såväl härigenom som

annars verka allt annat än till fromma för en god skogsvård, torde ligga i öppen

dag. I Hayern, där likaledes ansvaret på angivet sätt är lagt på skogsägaren, är

sedan 1896 möjlighet beredd för denne att i förväg över sin skogs natur skaffa sig

ett uttalande av vederbörande myndighet, vilket sedan äger rättslig verkan. Emot

detta sätt att ordna saken kan anmärkas, att då det gäller att fastställa särskilda

områden med särskilda förhållanden, det är oegentligt att framkalla förklaringar

rörande andra områden, att de icke äro sådana. I ännu högre grad gäller denna

anmärkning de lagar, enligt vilka varje skog skall betraktas som skyddsskog så

länge icke motsatsen blivit av vederbörande myndighet fastställd: för vissa, i lagen

angivna handlingar har varje skogsägare att på förhand begära tillstånd, vars meddelande

eller förvägrande kan eller måste följa med hänsyn till, om skogen har

karaktär av skyddsskog eller icke. Detta är förhållandet i Haden beträffande uppbrytande

av skogsmarken och kalhuggning, i Frankrike och Elsass-Lothringen beträffande

det förra.»

Härförutom torde ock få anföras vad skogsvårdsstyrelsen i Stockholms

län i denna fråga yttrat. För nämnda läns vidkommande spelade,

såsom styrelsen framhållit, frågan om särskilt skydd för skogarna

i skärgården och längs kusterna en betydande roll, och styrelsen tillstyrkte

därför i sitt yttrande över kommittébetänkandet på det livligaste,

att kustområdena bleve föremål för särskild undantagslagstiftning

och att sådan inskränkning i rätten till avverkning därstädes, som kommittén

och dess reservant föreslagit, komme till stånd. Beträffande

1 Sättet att genom myndighets föranstaltande på en gång utmärka och i ett offentligt

register införa skogar av viss natur tillämpas beträffande skyddsskogar i Wurtemberg, den del av

Preussen, som hör till Oderområdet, Schweiz, Ungern, Italien.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 82 käft. (Nr 104.) 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

det av de delegerade i denna punkt framlagda förslaget (deras 2 §)

förklarade skogsvårdsstyrelsen, att detsamma vore alltför knapphändigt,

ity att det skulle medföra ett betänkligt osäkerhetstillstånd för skogsägaren,

därest gränsen för dylika områden ej skulle efter sakkunnig

utredning fixeras, utan det i stället skulle lämnas åt skogsägaren att i

var je särskilt fall avgöra, huruvida en ovarsam avverkning kunde äventyra

eller försvåra återväxten.

Sedermera har på särskild framställning av omförmälda skogsvårdsstyrelse

uti den provisoriska skogsvårdslagen av 1920 intagits en

bestämmelse av innehåll, att om det beträffande skog inom kustområde

vore att befara, att genom ovarsam avverkning återväxten skulle äventyras,

försenas eller försvagas, länsstyrelsen finge på framställning av

skogsvårdsstyrelsen förordna att för den skog skulle gälla enahanda inskränkning

i avseende å rätten till avverkning, som i berörda lag stadgats

rörande skog å fastighet, som efter den 14 maj 1918 genom köp,

byte eller gåva övergått till annan än föregående ägarens make, skyldeman

i rätt upp- och nedstigande led, syskon eller syskons avkomling.

Härav föranledda frågor får jag senare beröra vid övergångsbestämmelserna.

Departe
mentschefen.

På de skäl, som sålunda anförts och nu återgivits, och då den

av kommittén och dess reservant hävdade principen för skydd åt svårföryngrad

skog i viss mån redan godtagits av statsmakterna, har densamma

jämväl bibehållits i departementets förslag.

H §•

Komm. 9 § 2—4 mom.; reserv. 70 §; deleg. 2 §.

Augivandet av de förutsättningar, under vilka skogar må förklaras

för svårföryngrade skogar, har avfattats på grundval av skogsvårdsstyrelsernas

i bil. D återgivna uppgifter och är i stort sett lika lydande

i alla tre förslagen, där särskilda bestämmelser i ämnet upptagits. Det

har anmärkts, att avfattningon vore alltför omfattande, men häremot

kan framhållas, att blotta förefintligheten av de angivna omständigheterna

icke vore nog för en skogsmarks inordnande under strängare bestämmelser,

utan att därjämte de därav framkallade förhållandena skola

vara sådana, att en ovarsam avverkning av befintlig skog måste befaras

göra återväxten omöjlig eller övmr hövan sen eller underhaltig. Vidare

bör en dubbel garanti mot för långt gående förordnanden av ifrågavarande

innebörd ligga däruti. att initiativet skall utgå från vederbörande

skogsvardsstyrelse samt särskild syn och undersökning föregå

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

beslutet. Det må härvid ock anmärkas, att det lärer vara Konungen

obetaget att, om i något fall så skulle visa sig vara av förhållandena

påkallat, medgiva att eu skog, varom förordnats, att den skall lyda under

bestämmelserna om svårföryngrade skogar, ej längre skall vara underkastad

dessa bestämmelser.

Att Gottland och Öland ansetts böra omedelbart gå in under bestämmelserna

om svårföryngrade skogar, har redan förut omnämnts.

Till frågan om kuststräckorna inom Stockholms län återkommer

jag, såsom nyss angivits, vid övergångsbestämmelserna.

12 §.

Korum. 10 §; reserv. 70 § jmfr. med 45—47 §; deleg. 2 §.

Beträffande inskränkningen i ägarens fria förfoganderätt över svår- verkan av förföryngrad

skog är först att märka, det i samtliga förslagen med sär- sfcaH an

skilda bestämmelser för sådana skogar de för avverkning i yngre skogs- «> svårbestånd

gällande föreskrifter avsetts skola gälla även för förstberörda föryngrad.

skogar. Detta lärer ock vara riktigt, enär det torde kunna inträffa, att

av skogens karaktär av svårföryngrad föranledda restriktioner icke i

och för sig skulle behöva sträcka sig så långt som det stadgade skyddet

för yngre skog, men någon anledning att låta detta bliva mindre å

svårföryngrade skogar än å andra naturligen icke kan förefinnas.

Den egentliga frågan är emellertid, huru långt den av ifrågavarande

skogars beskaffenhet föranledda inskräukningen i förfoganderätten

därutöver skall sträcka sig. Som huvudregel lärer härvid självklart

böra gälla, att avverkning till annat ändamål än husbehov får

ske endast efter vederbörligt tillstånd.

Från denna regel har i kommitténs förslag medgivits undantag i avseende &

beträffande torra träd. Kommittén har lämnat avverkningen av sadana

helt fri, i enlighet med vad som skett i 1915 års båda förordningar

om skogar inom Västerbottens och Norrbottens län h Reservanten

har ansett ett dylikt undantag från ansökningsplikten icke böra

göras, enär en härutinnan medgiven frihet skulle kunna begagnas för avverkning,

där torrskogsegenskapen vore minst sagt omtvistlig. I stället

har reservanten trott sig finna en rättmätig och billig lösning av frågan

genom att stadga, att om avverkningsansökning avsåge torrskog, avverkningstillstånd

ej finge vägras, med mindre skogens kvarhållande

ansåges erforderligt med avseende å det skydd för annan skog, som

den kunde lämna.

1 Komm. bet. I s. 287—289.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

mentschefen. , Val torde det vara riktigt, att från ren skogsvårdssynpunkt näsrot

behov icke förefinnes att inbegripa torra träd under förbudet mot fri

avverkning och icke heller lärer den från Västerbotten och Norrbotten

vunna erfarenheten fiava givit något starkare stöd åt de av reservanten

anförda farhågorna för missbruk av en fri avverkningsrätt rörande sådana

träd. Emellertid torde sagda farhågor böra tillmätas större fog med

hänsyn till de förhållanden, som skulle bliva en följd av den nu föreslagna

lagen och det har därför synts mig lämpligast, att''till upprätthållandet av

lagens effektivitet låta förbudet mot avverkning omfatta även torra träd.

Med den struktur, som skyddsbestämmelserna rörande den yngre skogen

fått i förslaget, skulle det icke heller stå väl tillsammans och ej heller

bliva av någon väsentlig betydelse, om äldre torra träd bleve frigivna.

Husbehovs
uttag.

Beträffande härefter frågan, huruvida den av dessa skogars beskaffenhet

föranledda inskränkningen bör beröra även husbehovsrätten,

så har kommittén härutinnan ställt sig på ståndpunkten av husbehovsuttagets

företräde framför skogsvårdens intresse, men för att dock

bereda detta något skydd föreslagit, att där det funnes angeläget, att

viss trakt av skogen eller vissa träd i möjligaste mån fredades från

avverkning, skogsvårdsstyrelsen skulle äga att, om skogen i övrigt

kunde antagas lämna erforderlig tillgång till virke för husbehovet samt

märkligt men därigenom ej skulle åsamkas ägaren, föreskriva att avverkning

till husbehov inom sådan trakt eller av sådana träd ej finge

äga rum utan särskilt tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Men skulle det

efteråt visa sig, att för husbehovets tillgodoseende oundgängligen erfordrades,

att skog eller träd, som omfattades av sådau föreskrift, toges

i anspråk, skulle tillstånd till avverkning därav för nämnda ändamål

icke få vägras.

Berörda bestämmelser hava ock upptagits i huvudreservantens

förslag. En annan ledamot av kommittén har i denna fråga varit av

särskild mening, av innehåll att å de ifrågavarande markerna rätt till

fritt husbehov icke kunde medgivas utan att man därigenom reve ned

vad man i övrigt bvggt upp i fråga om garanti för skogens bevarande

å berörda marker, att husbehovsavverkningens inordnande under samma

bestämmelser som annan avverkning kunde ske utan Hägra alltför avsevärda

praktiska svårigheter, att en dylik anordning i själva verket vore

den med skogsägarnas sanna intresse mest förenliga, samt att densamma

icke borde av skogsägarna kännas såsom ett onödigt tryck1.

Sistnämnde kommittéledamot åberopar i sin reservation det yttrande,

1 Komm. bet. I s. 623—629.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

som avgavs av departementschefen vid framläggandet år 1908 av förslag

till ny skogsvårdslag för Gottland, vilket yttrande var av följande

lydelse:

»Man torde hava att välja emellan att låta skogsägaren själv bestämma, i

vilken omfattning och på vilket sätt avverkning skall bedrivas, med skyldighet

likväl för honom att svara för de återväxtåtgärder, som kunna bliva erforderliga,

eller att låta åtminstone de för skogsskötseln mera betydande avverkningarna bedrivas

allenast i överensstämmelse med skogsvårdsmyndighetens på förhand meddelade

föreskrifter, men utan skyldighet för den, som ställer sig dessa föreskrifter

till efterrättelse, att i vidsträcktare omfattning sörja för återväxten. Valet mellan

dessa olika möjligheter synes ytterst bero på, huruvida å den ort, för vilken det

gäller att lagstifta, skogsodlingsåtgärder äro ekonomiskt möjliga eller icke. Att

framtvinga sådana åtgärder, där de icke utan åsidosättande av en rationell hushållning

kunna företagas, är uppenbarligen icke rimligt, och en fri förfoganderätt över

skogen, som kan föranleda åläggandet av ruinerande skogsodlingsföretag, är reellt

sett av ringa värde. På orter med ogynnsamma återväxtförhållanden är icke blott

statens, utan även den enskilde skogsägarens intresse bäst tillgodosett genom en

sådan sakernas ordning, att skogsägaren tvingas att vid avverkningens bedrivande

taga sådan hänsyn till återväxten, att behovet av alltför kostsamma skogsodlingsåtgärder

undvikes.»

För min del har jag icke kunnat undgå att finna de skäl beaktansvärda,

som andragits uti sistberörda reservation. Särskild uppmärksamhet

förtjänar det däri åberopade departementschefsyttrandet. departementschefens

ord avsågo visserligen endast avverkning till avsalu,

men äga självfallet sin giltighet beträffande varje avverkning, varmed

skall följa reproduktionsskyldighet. Då ett eftergivande av nämnda skyldighet

i förevarande avseende ej lärer kunna komma i fråga, måste därför

en inskränkning ske uti den ovillkorliga husbehovsrätten. Härvid torde

det dock ej vara nödvändigt att gå så långt som i den omförmälda av en

kommittéledamot yttrade särskilda meningen föreslagits, att helt borttaga

rätten att fritt uttaga för husbehov. Åven om ett så radikalt tillvägagångssätt

kunde praktiskt genomföras, skulle det alltför starkt bryta sig

mot den hittillsvarande uppfattningen och alstra en ovilja mot lagen, som

bleve till men för dennas lyckliga tillämpning. Man torde kunna få en åt

båda håll tillfredsställande lösning genom att giva skogs vårdsstyrelserna

befogenhet att, där mproduktionsvanskligheterna äro särskilt stora, förbjuda

även husb- hovsavverkuing utan tillstånd, men i övrigt lämna

densamma fri. Genom den sålunda skogsvårdsstyrelsen tillagda befogenheten

och då skogsägaren beträffande sitt omedelbara husbehovsuttag

är bunden av enahanda bestämmelser som de i 2—4 §§ meddelade

samt underkastad reproduktionsplikt, lärer det vara nöjaktigt

Departe
mentschefen.

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

sörjt för skogsvårdsintresset. Å andra sidan torde de i det ovanberörda

yttrandet vid gottlandslagens tillkomst framhållna vanskligheterna för

skogsägaren utav en kombination av reproduktionsskyldighet och fritt

husbehovsuttag bliva i görligaste mån undanröjda genom den föreslagna

fredningsbefogenheten för skogsvårdsstyrelserna, samt sålunda och då

med uppväxandet av ungskogar under de nya skyddsbestämmelserna

alltmera gallringsvirke kommer att stå skogsägarna till buds, även

dessas berättigade husbehovskrav bliva tillgodosett.

i avseende å För det fall, att avverkningen avser skogsmarkens omläggning

aförrupp^S **11 annat ändamål än skogsbörd, har här på grund av ifrågavarande

odling. skogars ömtåliga beskaffenhet såsom ytterligare förutsättning utöver vad

som föreskrivits beträffande yngre skog, stadgats, att befintlig skog icke

behöver bibehållas till skydd mot ödeläggelse av angränsande markör.

Detta är en skyddsskogssynpunkt. Dess reella innebörd och behov

torde icke behöva närmare utvecklas, men då i skyddsskogslagen såsom

konstituerande faktorer endast upptagits fara för fjällskogens nedgående

och flygsandsfält, har bestämmelsen inrymts här.

i avseende & För avverkning, som icke avser husbehov eller uppodling, har av

"för^miåf kommittén och reservanten föreslagits, att avverkning i den omfattning,

än husbehov att särskilda åtgärder skulle erfordras för återväxtens betryggande, allenast

6 odling!*" fiQge medgivas, om sådana åtgärder kunde företagas utan oskälig kostnad.

Emot detta stadgande har anmärkts, att det vore egendomligt, att en

skogsägare skulle genom lagen kunna förhindras att kalavverka ett glest

och luckigt skogsbestånd endast av den anledning att lagens handhavareansåge

den kultur, markägaren därefter vore skyldig och villig att utföra, bliva

alltför dyrbar. Om kommittén hade utgått från att statsanslag till dylika

kulturer lagenligt skulle utgå, hade intet varit att säga om en dylik

inskränkning av skogsekonomisk beskaffenhet, men utan denna förutsättning

funnes ej fog för ifrågavarande inskränkning i lagen. Enda berättigade

inskränkningen i detta fall vore den växtbiologiska, nämligen att vederbörande

tjänsteman ansåge, att de kulturåtgärder, som skulle vara villkoret

för en kraftigare avverkning, ägde för små förutsättningar att

lyckas. Berörda inskränkning borde därför utgå och i stället borde

i sammanhang med stadgandet om vederbörande skogsvårdsmyndighets

föreskrivande av vissa återväxtåtgärder vid beviljandet av avverkningstillståud

meddelas bestämmelse i lagen av innebörd, att dylika åtgärder

ej finge utan markägarens begivande föreskrivas till den omfattning

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104. 111

eller av den beskaffenhet, att desamma skulle förorsaka honom skogsekonomiskt

oskälig kostnad.

Till denna uppfattning, att om de genom en avverkning nödväudigblivande

reproduktionsåtgärderna skulle ställa sig ekonomiskt oskäliga,

detta icke borde utgöra hinder för avverkningens företagande, såvida

ägaren ändock vore villig åtaga sig kostnaderna, kan jag icke ansluta

mig, utan har jag, i likhet med kommittén, funnit de vid tillkomsten

av den gällande gottlandslagen, därifrån det ifrågavarande stadgandet

är hämtat, av departementschefen anförda skälen för detsamma äga full

giltighet även för dess upptagande i den nu föreslagna lagen. Han

erinrade om att gottlandslagens ledande princip ytterst vore densamma,

stim läge till grund för 1903 års allmänna skogsvårdslag. Det gällde

nämligen i båda fallen att söka förmå skogsägaren att vid skogstillgångeus

tillgodogörande och behandlingen av avverkad skogsmark taga

nödig hänsyn till skogens återväxt. Huruvida och i vilken omfattning

begärt tillstånd till avverkning borde av styrelsen beviljas, borde sålunda

just bliva beroende på vad som kunde anses vara med skogens återväxt

förenligt. Denna regel komme uppenbarligen att i tillämpningen leda

till ytterst växlande resultat allt efter olika föryngringsförhållanden.

Sålunda måste skogsvårdsstyrelsen vara långt mera njugg, då fråga vore

om mark, där återväxten uteslutande eller huvudsakligen vore beroende

på skogens egen reproduktionsförmåga, än då fråga vore om mark,

där skogsodlingsåtgärder med framgång kunde företagas. I sistnämnda

fall kunde nämligen avverkning medgivas i mycket stor utsträckning,

om föreskrifter angående odlingsåtgärder samtidigt meddelades. Såväl

frågan, om man under vissa förutsättningar kunde räkna med naturlig

reproduktion, som frågan, huruvida skogsodling vore möjlig, skulle

naturligtvis bedömas icke från växtbiologisk, utau från skogsekonomisk

synpunkt. Att naturlig återväxt någon gång i framtiden kunde påräknas

eller att återväxt på artificiell väg kunde framkallas, vore icke tillräckligt,

utan skogsvårdsstyrelsen skulle se till, att trots avverkningen återväxt

på ena eller andra vägen kunde förväntas inom rimlig tid och utan

oskäliga kostnader. Då anledningen till, att särskild skogslagstiftning

måste anses påkallad för Gottlands del, väsentligen vore att söka uti

de svårigheter, som där mötte för skogsodlingsföretag, hade det ansetts

lämpligt att genom uttryckligt stadgande hos skogsvårdsstyrelsen inskärpa

vikten av att vid bedömandet av föryngringsmöjligheterna icke taga i

betraktande andra åtgärder till återväxtens betryggande än sådana, som

kunde utan oskälig kostnad företagas.

Den ifrågavarande bestämmelsen har alltså bibehållits.

Departe
mentschefen.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Förfoganderätt

över virke,

tom avverkats

för husbehov.

Befogenhet att

ingripa vid

försummad

reproduktion.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Angående 3 mom. i paragrafen och dess innehåll hänvisas till vad

som sagts beträffande 3 mom. i 3 §.

13-16 §§.

Komm. 15 — 18 §§; reserv. 55, 59 §§.

Dessa §§ torde icke erfordra närmare motivering. Beträffande 16 §

är dock att bemärka, att, då avverkning skett efter vederbörligt tillstånd,

reproduktionsskyldigheten endast bör omfatta vad i sådant hänseende

blivit av styrelsen föreskrivet i samband med tillståndets beviljande.

17 och 18 §§.

Komm. 20, 21, 30 §§; reserv. 32, 33, 43, 61 §§; deleg. 16, 19 §§; domänst.

9-11 §§.

Det har redan vid frågan om bestämmelser för avverkning även

i äldre skog framhållits, att skillnaden därutinnan mellan kommitténs

och dess reservants förslag, å ena sidan, samt skogsvårdsstyrelsernas

delegerades och domänstyrelsens, å den andra, även för med sig en

skillnad ifråga om skogsvårdsstyrelsens befogenhet att ingripa mot

skogsägaren.

Enligt 1903 års lag äger skogsvård sstyrelsen, där den finner skälig

anledning antaga, att avverkning så bedrives eller efter avverkning med

marken så förfares, att skogens återväxt uppenbarligen äventyras, att

hos länsstyrelsen påkalla undersökning av eu skogsstatens tjänsteman

med två gode män. På basis av denna undersökning har skogsvårdsstyrelsen

att söka träffa överenskommelse med markägaren om vederbörliga

åtgärder för markens återställande i skogbärande skick. Kan

ej sådan överenskommelse träffas, eller eftersättes överenskomna åtgärder,

skall saken dragas inför domstol, som äger föreskriva, vilka reproduktionsåtgärder

böra vidtagas, samt den tid, inom vilken de skola vara

fullgjorda, vid äventyr att de eljest varda verkställda av skngsvårdsstyrelsen

på den försumliges bekostnad. Härjämte kan domstolen eller

dessförinnan, om den verkställda undersökningen konstaterat vanskötsel,

överexekutor meddela förbud mot vidare avverkning å ägarens skogsområde,

intill dess de föreskrivna åtgärderna blivit verkställda. Dock

skall sådant förbud upphöra, om pant eller borgen ställes för åtgärdernas

fullgörande.

I dessa bestämmelser har nu kommittén — om man bortser från

de särskilda reglerna för svårföryngrade skogar — gjort den ändringen,

att utan några direktiv för själva avverkningen vissa fordringar uppställts

på kvarvarande eller ny bli vande skogsbörd efter avverkningen,

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

varjämte det föreskrivits, att, om åtgärd erfordras för erhållande av sådan

skogsbörd men icke företages inom behörig tid, skogsvårdsstyrelsen skall

ingripa och avfordra markägaren överenskommelse, innefattande samtliga

erforderliga åtgärder och tiden för varje åtgärds fullgörande. Härför behöver

icke påkallas och avvaktas undersökning å platsen av skogsstatstjänsteman.

Kommer ej överenskommelse till stånd, måste det liksom lör

närvarande bliva domstolsprocedur. Eftersattes överenskommelsen eller av

domstolen föreskriven åtgärd, har styrelsen att föranstalta därom, men

i förra fallet behöves icke, såsom nu, hänskjutande till domstol, utan

försummelsen kan konstateras genom besiktning av styrelsens fackbildade

tjänsteman jämte två gode män.

Reservanten har häruti samma bestämmelser som kommittémajoriteten.

I skog svår dsstyrelsernas delegerades förslag har till effektuerande

av nödvändigblivna reproduktionsåtgärder stadgats, att om reproduktionsåtgärder

bliva erforderliga, skogsvårdsstyrelsen skall söka överenskommelse

med den för återväxten ansvarige om samtliga åtgärder och om

tiden därför. Kan ej överenskommelse träffas, skall hos länsstyrelsen

begäras syn av skogsstatstjänsteman, på grundval härav skall nytt försök

göras om överenskommelse, misslyckas även detta, måste domstolsvägen

anlitas; detta sistnämnda blir ock fallet, om överenskommelse

träffats, men åtgärderna eftersättas. Dessutom kan skogsvårdsstyrelsen,

om för återväxten kommer att i mera betydande omfattning erfordras

sådd, plantering eller andra jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder,

fordra ställande av säkerhet för kostnaden. För framtvingande härav

kan, sedan undersökning av skogsstatstjänsteman hållits, erhållas förbud

mot eljest i lagen medgiven avverkning.

Om kommitténs och reservantens förslag i dessa delar hava delegerade

uttalat, att detsamma innebure en avgjord försämring i 1903 års

lags bestämmelser, vilket de utlagt sålunda:

»För närvarande äger en skogsvårdsstyrelse inskrida, så fort den finner, att

en skogsavverkning så bedrives, att återväxten äventyras. Den kan på så sätt

redan vid början av en avverkning tilltvinga sig säkerhet för återväxten. Jämför

man dessa bestämmelser med kommitténs 20 § och reservantens 32 §, så finner

man, att enligt dessa får en skogsvårdsstyrelse vidtaga åtgärder i återväxtshänseende

först sedan den funnit att åtgärd, som i sådant avseende bör vidtagas, icke

blivit inom behörig tid verkställd, d. v. s. med andra ord, avverkningen får bedrivas

hur som helst. Det är först efter att denna avslutats och »behörig tid» därefter

gått till ända, som skogsvårdsstyrelsen får börja röra på sig. Yad detta betyder

med hänsyn till den blivande återväxten torde icke behöva närmare påpekas. Det

är tydligt, att skall man verkligen kunna förmå en avverkare att vidtaga betrygBihang

till riksdagens protolMll 1923. 1 samt. 82 käft. (Nr 104). 15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

gande åtgärder för återväxten, så skall man söka träffa överenskommelse med

honom, medan avverkningen pågår och med möjlighet att eljest kunna förhindra

avverkning, intill dess säkerhet för dessa åtgärders vidtagande erhållits. Med det

intresse han har, att avverkningen skall få fortgå, bliver det vanligen lätt, att med

honom komma överens. Härav hava säkerligen alla skogsvårdsstyrelser en lycklig

erfarenhet, och det lärer icke finnas någon anledning att eftergiva på den möjlighet,

som enligt nu gällande lag för närvarande förefinnes.

Yi hava därför i vår 16 § i stort sett bibehållit 1903 års lags stadganden i

förevarande avseende. Den enda reella skillnad, som förefinnes, är den, att enligt

nämnda lag har man icke tänkt sig, att överenskommelse emellan skogsvårdsstyrelse

och avverkare skall träffas, förrän av länsstyrelse föranstaltad undersökning hållits,

under det att vi, i likhet med vad som säkerligen i praktiken redan äger rum,

tänkt oss att överenskommelse skall kunna träffas utan föregående officiell undersökning.

Emellan de föreliggande förslagen, å ena sidan, och 1903 års lag samt

vårt förslag, å den andra, förefinnes därjämte den olikheten, att enligt de förra skall

omöjligheten att träffa överenskommelse omedelbart följas av instämning till domstol,

under det att enligt de senare första steget bör bliva påkallandet av en utav

länsstyrelsen förordnad undersökning med möjlighet att därefter kunna komma till

överenskommelse med undvikande av domstolsförfarande. Även härutinnan torde

erfarenheten bära vittnesbörd om lämpligheten av 1903 års bestämmelser.»

Domänstyrelsens förslag innehåller i huvudsak samma stadganden

som skogsvårdsstyrelsernas delegerades med hänsyn till nödiga reproduktionsåtgärders

vidtagande. Däremot har icke domänstyrelsen upptagit

delegerades stadganden om krav på säkerhets ställande och avverkningsförbud,

utan beträffande dylikt bibehållit systemet i 1903 års lag.

Domänstyrelsens kritik av de förra förslagen och motiven för sitt eget

lyda sålunda:

»Kommitténs föreskrifter ansluta sig direkt till den ledande grundtanken i

betänkandet att icke ingripa i en avverkning, som bedrives i skog, vilken icke kan

rubriceras som ungskog. Häruti ligger enligt styrelsens mening lagförslagets största

svaghet. Och innebär detsamma långt ifrån någon förbättring uti härutinnan nu gällande

bestämmelser utan fasthellre en avgjord försämring. Skogsvårdsstyrelsens ingripande

torde nämligen i allmänhet komma så sent, att de kulturåtgärder, som slutligen

måste utföras, bliva till såväl sin omfattning som kostnaderna väsentligt större än

om ingripandet kommit på ett tidigare stadium. —--

Ombudsmötets (= delegerades) förslag skiljer sig i förevarande hänseende

avgjort från såväl betänkandet som reservationen samt ansluter sig nära till nu

gällande allmänna skogsvårdslag. Det vill på ett tidigt stadium rättande ingripa

mot en lagstridig avverkning och söker genom omedelbart avverkningsförbud frampressa

dels rättelse i avverkningen dels säkerhet för vidtagande av erforderliga

kulturåtgärder. Till skillnad mot nu gällande skogsvårdslag vill ombudsmötets förslag

tillägga skogsvårdsstyrelsen befogenhet att omedelbart meddela avverkningsförbud

och detta även utan föregående syn på ort och ställe av ojävig förrättningsman.

Innan sådant förbud må meddelas, skall fastighetsägaren, eller där annan än

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

denne bedriver avverkningen, avverkaren beredas tillfälle att yttra sig i ärendet.

Finner emellertid skogsvårdsstyrelsen saken sådan, att den oj kan tåla dylikt uppskov,

må avverkningsförbud (lock tillsvidare meddelas av skogsvårdsstyrelsen, och

träder sådant förbud utan hinder av besvär genast i kraft. Besvär över dylika

eller andra skogsvårdsstyrelsens beslut må anföras hos Kungl. Maj:ts befallningshavande.

I motiven till förslaget åberopas den omständigheten, att besvär ju alltid

kunna anföras över skogsvårdsstyrelsens beslut såsom tillräcklig säkerhet för att

den vidgade befogenhet, som lämnats skogsvårdsstyrelsen, icke kommer att missbrukas.

Domänstyrelsen, som finner bestämmelsen om möjlighet att genom avverkningsförbud

kunna reglerande ingripa på ett tidigt stadium mot en lagstridig eller

oriktig avverkning synnerligen ändamålsenligt, måste emellertid uttala sin stora

betänksamhet mot att under normala förhållanden lämna skogsvårdsstyrelserna en

så betydligt vidgad befogenhet. Dels torde skogsvårdsstyrelserna med hänsyn till

deras organisation icke vara skickade att självständigt och på i övrigt tillfredsställande

sätt behandla fall av så grannlaga natur, som i detta avseende kunna

förekomma, dels torde det ock vara mera överensstämmande med allmän svensk

rättsuppfattning att förbud av förevarande slag meddelas av de exekutiva myndigheterna,

vilka äro utrustade med särskild befogenhet att omedelbart upprätthålla

samma förbud.

Styrelsen har såsom förut nämnts icke funnit lämpligt att på sätt nu gäller

enligt provisoriska skogslagen giva skogsvårdsstyrelsen rätt att meddela avverkningsförbud.

Under normala förhållanden, då man har att räkna med en jämn och sund

utveckling av näringslivet och konjunkturerna på trävarumarknaden, kan det icke

vara erforderligt att utrusta skogsvårdsstyrelsen med sådan myndighet. För ett

rätt tillgodoseende av även den enskildes befogade anspråk på att få sina åtgöranden

opartiskt bedömda, innan han hindras i tillgodogörandet av sin egendom, erfordras

enligt styrelsens förmenande, att sådan syn å ort och ställe i allmänhet företages,

som i 1903 års lag är föreskriven. De skäl, som anförts mot en sådan anordning

eller att förrättningsman bland skogsstatens tjänstemän i regel icke stått att erhålla

så skyndsamt, som varit önskligt, kan styrelsen icke tillerkänna giltighet eller avgörande

betydelse. Emellertid lärer det av praktiska skäl icke vara fullt lämpligt

att föreskriva, att sådan undersökning alltid skall hållas, innan skogsvårdsstyrelsen

får ingripa mot överträdelse av lagen eller underlåtenhet att fullgöra dess föreskrifter.

Ofta nog kan en sådan överträdelse eller underlåtenhet vara av ganska

ringa omfattning, och ej mindre ofta kan det inträffa att markägaren är villig att

enbart efter en hänvändelse från skogsvårdsstyrelsen vidtaga rättelse. För att spara

kostnader och jämväl undvika onödig omgång, anser styrelsen, att nuvarande stadgande

i detta hänseende, vilket kanske får tolkas såsom redan inrymmande en sådan

möjlighet, bör givas nu föreslagen formulering.»

Den stora betydelse sättet för en avverknings bedrivande har för åter- m°9^^f''en

växten har ej kunnat av någon bestridas. För närvarande äger också m

skogsvårdsstyrelse att inskrida, så fort den finner en avverkning äga

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

rum under sådana former, att återväxten äventyras; den synnerliga

betydelsen härav har starkt framhållits såväl av skogsvårdsstyrelsernas

delegerade som av domänstyrelsen.

Med den avfattning, som givits åt 4 § i det inom departementet

utarbetade förslaget, är redan angivet, att jag i princip ansluter mig

till 1903 års lags ståndpunkt i sakfrågan.

Däremot synes det mig, att de i 2 § av 1903 års lag meddelade

föreskrifter angående undersökning, vilka nog understundom kunna

medföra en viss omgång, böra utgå.

Korrektiv mot I fråga om lagbestämmelser till förhindrande av missbruk utav

rätten att om- rätten att omlägga skogsmark till annan användning har kommittén

lägga skogs- anfört, hurusom det först gällde att få bestämd en tidpunkt, inom vilken

annaikultur- omläggningen erforderliga åtgärderna skulle vara vidtagna, samt

ändamål, vidare att giva regler för förfarandet, i den händelse åtgärderna icke

inom den bestämda tiden fullgjordes. I det förra hänseendet innehåller

kommitténs förslag dels att i de fall, där för omläggningen erfordras

tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, denna tillika skall bestämma tiden

därför, dels ock att i andra fall styrelsen skall begära skriftligt åtagande

av markägaren att inom viss av styrelsen godkänd tid verkställa erforderliga

åtgärder samt om sådant åtagande ej kan erhållas stämma in

saken till domstol, som har att utsätta skälig tid för åtgärderna. I det

senare hänseendet är stadgat, att, om den på ena eller andra sättet bestämda

tiden försittes, domstolen må på talan av skogsvårdsstyrelsen

efter omständigheterna förelägga ny tid för omläggningsåtgärder eller

förordna om markområdets återförsättande i skogbärande skick.

Dessa bestämmelser hava upptagits även av kommittéreservanten,

allenast med den olikheten att även i de fall, där tillstånd för omläggningen

erfordras, tiden för dennas verkställande skulle bestämmas i den

ordning, som kommittén angivit för andra fall. Detta har av reservanten

motiverats med att den tid, som vore behövlig, kunde vara väsentligen

beroende av omfattningen och beskaffenheten av åtgärderna. Dessa

skulle emedertid bestämmas eller kunde ifrågasättas böra föreskrivas av

skogsvårdsstyrelsen.

Skogsvårdsstyrelsernas delegerades förslag upptager inga föreskrifter

i förevarande avseende.

Domänstyrelsen har ansett tillräckligt korrektiv emot missbruk

därav finnas i stadgandena, att, om skogsvårdsstyrelsen finner skälig

anledning antaga, att skog avverkas i strid mot lagen eller att med

max ken sa förfares, att skogens återväxt äventyras eller att eljest jämlikt

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

lagen stadgad skyldighet att betrygga återväxt åsidosattes, skogsvårdsstyrelsen

äger påkalla syn, att, om denna giver vid handen, att missbruk

av bestämmelserna om rätt till annan användning av marken är att

befara, överexekutor må på begäran av skogsvårdsstyrelsen meddela

avverkningsförbud i större eller mindre omfattning, om vilket förbud i

huvudsak skall gälla, vad i utsökningslageu sägs om skingringsförbud,

att det meddelade förbudet skall upphöra, där hos överexekutor ställes

av skogsvårdsstyrelsen godkänd pant eller borgen för fullgörande av

de åtgärder, som finnas erforderliga för skogsmarkens återställande i

skogbärande skick, samt att sådan pant eller borgen jämväl skall innefatta

säkerhet för att åtgärderna företagas vid viss av skogsvårdsstyrelsen

bestämd tidpunkt, därest skogsmarken ej då skulle vara använd för det

nya ändamålet ifråga.

Jag liar funnit de av kommittén i förevarande avseende upptagna

bestämmelserna lämpliga samt upptagit dem i 17 § av det inom departementet

utarbetade förslaget.

Att den av kommittén vidtagna förändringen att inordna eu eventuell

syneförrättning såsom ett led i domstolsutredningen innebär givna

fördelar synes mig påtagligt. Vad däremot angår kommitténs bestämmelse,

att syneförrättaren skall utses av länsstyrelsen och det därför anförda

skälet, att det i regel torde ställa sig svårare för domstolen än

nämnda myndighet att utse lämplig person, så har jag icke funnit

detta skäl vara bärande, utan föreslagit även detta ärendes förläggande

till domstolen.

19 §.

Korum. 22 §; reserv. 35 §; deleg. 18 § 5 st.; domänst. 5 § 4 st.

Beträffande denna av kommittén föreslagna bestämmelse har ej

gjorts erinran.

20 §.

Ramm. 23 §; reserv. 36 §; deleg. 16 §; domänst. 10 §.

Emot kommittéförslagets bestämmelse, att vid den i förevarande

paragraf omförmälda besiktning två gode män skola biträda, har anmärkts,

att detta i många fall kunde vara onödigt och dyrt, varförutom det

föreslagits, att en möjlighet att undslippa besiktning borde beredas

därigenom att i överenskommelse med markägaren finge intagas ett

dennes eftergivande därav.

Departe
mentschefen.

Domstola- och

understikningsfttrfarande.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Ersättning till

skogsvärdsstyrelse

för

vidtagna

iterväxtitgärder.

Uttagande

genom överexekutor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Det först anmärkta förhållandet medgives vara riktigt, men om

det skulle avhjälpas på det sätt, att skogsvårdsstyrelsens tjänsteman

ensam finge verkställa besiktningen, kan jag icke biträda detta. En dylik

besiktning skulle nämligen icke alltid äga den auktoritet, som vore

önskvärd. Det sistberörda förslaget skulle icke kunna tillämpas, där även

annan än markägaren är ansvarig för återväxtåtgärder, och icke heller

torde det i övrigt vara så lyckligt, enär därigenom bleve lämnat öppet,

huru i dylika fall ett konstaterande av försummelsen borde ske. Emellertid

synes mig en lösning i båda de anmärkta hänseendena kunna vinnas

genom en bestämmelse, att besiktning icke erfordras, därest vederbörande

erkänner försummelsen. Därigenom kan ock den förenklade proceduren

stå till buds för andra fall än där en överenskommelse blivit träffad.

Angående sättet eller formen för ett erkännande torde intet behöva föreskrivas,

då det ju ligger i styrelsens intresse att sörja för, att det sker

bevisligt.

21 och 22 §§.

Komm. 24, 25 §§; reserv. 37, 38 §§.

I fråga om den säkerhet, som bör stå skogsvårdsstyrelsen till

buds för utfående av ersättning för av densamma verkställda återväxtåtgärder,

har kommittén föreslagit bestämmelser i tre hänseenden.

Det första av dessa återfinnes i 21 § av det nu framlagda förslaget

och innefattar, att överexekutor skall äga hos vederbörande omedelbart

uttaga kostnaden för åtgärder, som av skogsvårdsstyrelsen föranstaltats

enligt 20 §.

Kommitténs förslag föreskrev såsom förutsättning därför, att

kostnadsbeloppet blivit av länsstyrelsen godkänt. Med denna bestämmelse

— vartill kommittén såsom förebild åberopat bl. a. liknande föreskrift

i väglagen — sammanhänger att den, hos vilken ett sålunda fastställt

belopp uttagits, icke skulle äga rätt att däremot anställa klander eller

eljest söka återvinning. Detta återigen har enligt motiverna väsentligen

berott på den av kommittén jämväl föreslagna rätt för skogsvårdsstyrelsen

att i stället för av markägaren utfå kostnadsersättningen av vederbörande

avverkningsrättshavare, där sådan finnes, samt dennes eventuella

regressrätt mot markägaren. Dessa befogenheter låta nämligen enligt

vad kommittén utförligt undersökt icke väl förena sig med stadganden

om markägarens rätt till återvinningstalan.

Det vederlag för en domstolsprövning, vilket sålunda, bestående

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

119

i ersättningsanspråkets prövning av länsstyrelsen, innan överexekutor

finge bereda verkställighet däråt, enligt kommitténs förslag skulle erbjudas

markägaren, har kommittéreservanten icke ansett tillfyllest. Han

har funnit det omöjligt att tillstädja den omedelbara indrivning, varom

här är fråga, med mindre den förbindes med rätt till återvinniugstalan.

Att påyrka en dylik rätt har för honom icke mött något hinder, då

han, såsom förut anförts, icke föreslagit någon befogenhet för skogsvårdsstyrelsen

att för ifrågavarande slags kostnader vända sig mot avverkningsrättshavare.

I skogsvårdsstyrelsernas delegerades och domänstyrelsens förslag

förekommer intet stadgande av berörda innehåll.

För min del anser jag, att då skogsvårdsstyrelsens ingripande varit

en tjänsteplikt och det ombesörjda arbetet sådant, som det lagligen

ålegat markägaren eller avverkaren att fullgöra, styrelsen bör kunna

med minsta möjliga omgång erhålla ersättning för sina kostnader.

Det andra avseendet, vari kommittén velat tillförsäkra skogsvårdsstyrelsen

trygghet att kunna utfå ersättning för havda reproduktionskostnader,

är själva fastighetens bärande av ansvaret härför, på sätt i

förevarande 22 § anges. Samma bestämmelse har ock reservanten.

Skogsvårdsstyrelsernas delegerade och domänstyrelsen hava däremot icke

medtagit densamma. De förras skäl härför äro, såsom redan ovan återgivits,

att en dylik tyst förmånsrätt vore i juridiskt avseende ett oting

och verkade till rubbning av fastighetskrediten, vadan införandet av

nya sådana förmånsrätter måste på det bestämdaste avrådas; i liknande

riktning har domänsstyrelen uttalat sig. Kommittén har motiverat sin

mening på följande sätt:

»Kommitténs ståndpunkt är redan i det föregående antydd: att den fastighet

vartill den ifrågavarande skogsmarken hörer, bör såsom pant häfta för de därå nedlagda

återväxtkostnaderna. Den plats i förmånsrättsordningen, som därvid bör tillkomma

detta ersättningsanspråk, synes ock kommittén vara genom detsammas härledande

från på marken verkställda arbeten naturligen anvisad till 6 § i 17 kap.

handelsbalken. Beträffande de i detta lagrum och därtill sig anslutande bestämmelser

omförmälda fordringsrätter kan nämligen — i motsats till sådana fordringar, som

avses i 9 § av samma kapitel — en dylik direkt anknytning till den ifrågavarande

fastigheten sägas vara rådande. Särskilt påtaglig visar sig den lika karaktären hos

skogsväxtåtgärder och odlingsföretag medelst utdikningar eller vattenavtappningar,

för vilka företag lån beviljas av allmänna medel med förmånsrätt till betalning ur

egendomen enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Då emot tillerkännandet av en dylik

förmånsrätt åt ifrågavarande fordringar det invänts, att densamma skulle inverka

Departe
mentschefen.

Säkerhet i

fastigheten.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Departe
mentschefen.

Deposition

på förhand.

menligt på inteckningshavares rätt, kan kommittén icke dela denna uppfattning, enär,

såsom jämväl däremot framhållits, en sålunda belastad egendom måste anses hava

stigit i värde med belopp, motsvarande utgiften för skogskulturen. Av detta skäl

torde ock den jämväl uttalade farhågan för av förmånsrätten vållad skada för den

allmänna fastighetskrediten allt mindre komma att besanna sig, i mån som allmänheten

kommer till insikt om det angivna förhållandet.»

Dessa skäl synas mig vägande, och härutöver vill jag ytterligare

understryka det jämväl av kommittén gjorda uttalandet, att fastighetens

ställande såsom pant för det genom återväxtåtgärdernas vidtagande uppkomna

fordringsanspråket vore synnerligen naturligt på grund av den

kvalitetsförbättring och värdeförhöjning, som egendomen genom åtgärderna

erhållit.

Slutligen har kommittén som ett tredje avseende, vari säkerhet

borde beredas skogsvårdsstyrelsen för ersättning av förevarande art,

upptagit bestämmelser, innefattande möjlighet för styrelsen att i vissa

fall få sådan säkerhet deponerad i förväg. Dessa bestämmelser innehålla

i huvudsak: att om avverkning företages på sådant sätt, att för

erhållande av återväxt komme att i mera betydande omfattning erfordras

sådd, plantering eller andra jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder,

skogsvårdsstyrelsen äger att av markägaren fordra säkerhets ställande

för den kostnad dessa åtgärder beräknas medföra, att om ej inom

skälig tid efter anfordran säkerhet ställes, länsstyrelse må på styrelsens

ansökan meddela avverkningsförbud av större eller mindre omfattning,

samt att dylikt förbud skall upphöra, där yrkad säkerhet ställes eller erforderliga

återväxtåtgärder av den därtill skyldige vidtagits eller betalning

för åtgärd, som på hans bekostnad utförts, blivit skogsvårdsstyrelsen

gottgjord.

Som synes, innebär detta i viss mån ett bibehållande av det nuvarande

kombinationssystemet med avverkningsförbud och ställande av

säkerhet, men med väsentligen olika applicering till lagens stadganden

i övrigt. Från bestämmelserna hava kommitténs huvudreservant och en

annan ledamot tagit avstånd, i det de funnit dem sakna skål och förty ej

hava bort ingå i förslaget. Sistnämnda ledamot har därvid ansett, att

kommittéförslagets övriga stadganden till betryggande av skogsvårdsstyrelsens

gottgörelse för verkställda reproduktionsåtgärder av den därtill

förpliktade, äro fullt tillräckliga, att den egentliga anledningen till

bestämmelsernas upptagande i förslaget icke heller torde varit synpunkten

av ett säkerhetsställande, utan en obenägenhet att borttaga ett institut,

som kommittén ansett hava vid tillämpningen av 1903 års lag visat sig

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

121

i avsevärd grad underlätta skogsvårdsstyrelsernas arbete, samt att bestämmelserna

sådana de avfattats lämnade rum för allvarliga invändningar.

1 Huvudreservanten bär — med förklaring, att om nyssberörda

ledamots utgångspunkt vore riktig, eller att övriga bestämmelser i förslaget

vore tillräckliga, den därpå grundade kritiken och reservationen

syntes honom fullgiltiga — även ansett, att i regeln den realsäkerhet,

som skogsvårdsstyrelsen finge sig tillerkänd, skulle vara nog betryggande.

lian har dock tänkt sig möjligheten av att så i ett eller annat fall

icke vore förhållandet. Den risken, att någon gång förmånsrätten kunde

visa sig otillräcklig, finge man emellertid hellre taga än att på angivet

sätt framtvinga en säkerhet av annan art än förmånsrätten. Däremot

kunde och borde man reagera mot en annan möjlighet, nämligen att fastighetsägaren

genom ensidiga åtgärder förminskade förmånsrättens värde.

Botemedlet häremot vore att finna uti bestämmelser, byggda på den i

181 § utsökningslagen överexekutor tillerkända befogenheten att, när

skäl därtill äro, sätta fast egendom med vad därtill hörer under förbud

att säljas eller skingras.2

Skogsvårdsstyrelsernas delegerade hava, som redan förut antytts,

i sitt förslag upptagit kommittémajoritetens förevarande bestämmelser,

därvid de förklarat, att sådana avverkningsförbud, varotn här vore fråga,

väl sällan torde förekommit under tillämpningen av 1903 års lag, men att

.anledning dock icke syntes föreligga att avstå från den möjlighet, som

här förefunnes, att erhålla säkerhet för att åtgärder för återväxt bleve

vidtagna.

Vad domänstyrelsens förslag angår, har däri, som jämväl tidigare

nämnts, bibehållits avverkningsförbudet i dess struktur enligt 1903 års lag.

Då man, såsom jag enligt det anförda ansett vara riktigt, tillerkänner

skogsvårdsstyrelsen dels rätt att genom överexekutor omedelbart

utfå ersättning för havda kostnader och dels förmånsrätt för dessa uti

fastigheten, torde därmed styrelsens utfående av ersättningen vara tillräckligt

säkerställt. Den av kommitténs huvudreservant framhållna möjligheten,

att för ett eller annat fall mera kunde behövas, torde näppeligen

få någon praktisk betydelse. Det torde för övrigt icke vara

uteslutet, att vad han med hänsyn till en sådan möjlighet velat vinna

genom sin utveckling av stadgandet i 181 § utsökningslagen, skulle

kunna erhållas redan genom anlitande av enbart nämnda stadgande. Att

upptaga reservantens antydda bestämmelser har därför synts mig icke vara

1 Se Komm. bet. I sid. 631—633.

* Komm. bet. II sid. 36, 39 § samt sid. 178 o. följ.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 82 käft. (Nr 104.)

Departe
mentschefen.

16

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

erforderligt. Av det anförda framgår, att jag icke heller funnit nödigt

upptaga kommittémajoritetens bestämmelser om rätt att påfordra deposition

eller att för framtvingande härav erhålla avverkningsförbud.

En annan sak är, att avverkningsförbud kan böra meddelas av

annan anledning; till denna fråga återkommer jag vid behandlingen av

nästa paragraf.

23—25 §§.

Under 23 § har intagits bestämmelse angående meddelande av avverkningsförbud

till förhindrande av överträdelser mot lagen. 1903 års lag»

bestämmelser i sådan riktning hava visat sig vara ett verksamt medel

lör skogsvårdsstyrelserna, då det gällt att förhindra eller avbryta avverkningar,

som företagits utan hänsyn till återväxtmöjligheterna. Särskilt

i de fall, då en naturlig föryngring erfordras för erhållande av

tillfredsställande återväxt, kunde det bliva rent av ödesdigert, om skogsvårdsstyrelse

ej skulle kunna ingripa mot en avverkning, som skulle

omöjliggöra dylik föryngringsmetod.

Det inom departementet utarbetade förslagets bestämmelser om

avverkningsförbud äro i väsentliga avseenden grundade på stadgandena

i 1903 års lag. 1 enlighet med vad den provisoriska lagen därom innehåller

har emellertid inryckts den bestämmelse, att avverkningsförbud

må kunna meddelas redan om endast utstämpling eller därmed jämförlig

förberedande åtgärd för avverkning ägt rum. Därjämte har med hänsyn

till det ändamål, man med ett förbud vill vinna och då detta ändamål

lätt kunde förfelas, om förbudet Unge upphävas genom ställande av

säkerhet, den om sådant upphävande i 1903 års lag förefintliga bestämmelsen

uteslutits.

26 §.

Komm. 32 §; reserv. 13 och 44 §§; deleg. 10 §; domänst. 14 §.

Såsom påföljd för avverkning i strid mot bestämmelserna i lagen

eller mot föreskrift, som enligt densamma meddelats, har i samtliga förslagen

stadgats dels straff och dels förlust av det avverkade virket. I

fråga om straffskalan har kommittén bibehållit vad som gäller uti 1903

års lag och flertalet övriga gällande skogsförfattningar, däribland även den

provisoriska lagen, nämligen böter från och med tjugufem till och med

femhundra kronor. Samma straffskala har reservanten.

Skogsvårdsstyrelsernas delegerades förslag upptager två olika straffskalor.

Den ena, som är lika med vad nyss nämnts, gäller för det fall,

att någon företager avverkning i uppenbar strid mot de i lagen givna

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj.ls proposition Nr 104.

123

bestämmelser. Den andra avser avverkning, som sker i strid mot av

skogsvårdsstyrelsen meddelat förbud eller anvisning, och omfattar böter

från och med femtio till och med tiotusen kronor eller fängelse i högst

sex månader. I delegerades motiv yttras härom:

»Att straff bör följa för den, som överskrider bestämmelser i lagen, är uppenbart

och har också föreslagits av såväl kommittén som reservanten. Såsom vi förut

anfört, torde det emellertid icke vara antagligt, att dylika straffbestämmelser ofta

komma i tillämpning. Den skyldige kommer att förklara, att han icke förstått, att

vad han avverkat varit att hänföra till ungskog eller att avverkningen stritt emot

grunderna för god skogsvård, och det bliver endast i ytterst flagranta fall, som

domstolarna i trots av ett sådant påstående finna sig kunna ådöma straff. Annat

bliver naturligen förhållandet, när skogsvårdsstyrelse utfärdat förbud mot avverkning.

Då förtjänar ett sådant förebärande icke längre avseende, och då kommer straffet

att drabba den skyldige. Yi hava därför i 10 § föreslagit dels straff för den, som

förfarit i strid emot lagens bestämmelser dels straff enligt en högre straffskala för

den, som bryter emot av skogsvårdsstyrelse meddelat förbud eller anvisning. I

sistnämnda avseende har jämväl nu gällande provisoriska lag straffbestämmelser,

men under det att i denna högsta straff är 500 kronors böter, hava vi föreslagit

ett straffmaximum av 10,000 kronors böter eller fängelse i högst sex månader.

Detta vårt förslag har föranletts, dels till följd av den frestelse, som mången gång

kan förefinnas att överskrida ett förbud med hänsyn till den stora ekonomiska vinst,

som därav skulle kunna erhållas, dels med avseende å arten av förseelsen, vilken

innebär ett uppenbart trots emot ett av behörig myndighet meddelat förbud. Det

kan visserligen i förstberörda avseende erinras, att då vi i likhet med kommittén

och reservanten därjämte föreslå, att det avverkade virket eller dess värde skall

vara förbrutet, så skulle häri ligga ett tillräckligt skydd mot frestelsen av ekonomisk

vinning, men dylika stadganden bliva lätt illusoriska genom svårigheten att få virke

taget i beslag, medan det ännu är i avverkarens besittning och möjligheten för

denne att undanskaffa annan sin egendom.»

Domänstyrelsen har föreslagit en straffskala av böter från och med

tjugufem till och med tvåtusen kronor.

Uti åtskilliga avgivna yttranden även från skogsvårdsstyrelsehåll,

har anmärkts, att stadgandet av fängelsestraff skulle vara alltför rigoröst

och ägnat att väcka motvilja mot lagen i dess helhet. A andra sidan

har den av kommittén föreslagna bötesskalan ansetts för låg. Sålunda

har länsstyrelsen i Jämtlands län yttrat, att med hänsyn till de betydande

värden, det här kunde vara fråga om, och om man därjämte toge i

betraktande penningvärdets fall, maximibeloppet femhundra kronor borde

väsentligt höjas. Länsstyrelsen erinrade härvid tillika om att sådant i

allmänhet skett i författningar, som utfärdats under kristiden, ehuruväl

icke i de provisoriska skogslagarna; sistnämnda förhållande förmenar

länsstyrelsen hava berott på att man velat bibehålla överensstämmelse

med 1903 års lag.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Departe

mentechefe;:

Åtalträt-..

Det synes mig riktigt, att ett överträdande av meddelat avverkningsförbud

bedömes strängare än andra överträdelser av lagens föreskrifter.

I det förslag, som jag låtit utarbeta, har upptagits en bötesskala

från och med femtio till och med femtusen kronor. Däremot

ansluter jag mig beträffande frågan om medtagande i straffskalan även

av fängelsestraff till dem, som ansett sådant icke böra ske. I övriga

fall synes mig ett straffmaximum av ettusen kronor vara tillräckligt.

Med föreskriften om förverkande av det avverkade virket bliva påföljderna

för olovlig avverkning ändock ganska effektiva.

27 §.

Komm. 33 §; reserv. 14 §; deleg. 11 §; domänst. 15 §.

Enligt 1903 års lag tillkommer åtalsrätt »kronobetjänte så ock de

till skogsvårdsstyrelsens biträde anställde tjänstemän».

En dylik dubbel befogenhet att anställa åtal, dels för vederbörande

kronobetjänte och dels för vederbörande skogsvårdsmyndighets personal,

förefinnes även i skyddsskogslagen, 1909 års lag om husbehovsskogar

och gottlandslagen, nämligen i de båda förstnämnda för »kronobetjänte

samt tjänstemän och betjänte vid skogsstaten» och i gottlandslagen för

»kronobetjänte så ock skogsvårdsstyrelsen och de till dess biträde anställde

tjänstemän».

I 1915 års väster- och norrbottniska skogsförordningar är däremot

åtalsrätt medgiven allenast allmän åklagare. Enligt de av Kungl. Maj:t

framlagda förslagen hade åtalsrätt tillerkänts kronobetjänte samt de

tjänstemän vid skogsstaten, som hade att övervaka tillämpningen av de

respektive förordningarna, men av riksdagen företogs angivna begränsning,

på skäl, att då den skogsägande befolkningen med avseende å

dispositionsrätten över skogen ställts i visst beroende av skogspersonalen,

det vore av stor vikt, att ett gott förhållande rådde dem emellan, och

att följaktligen bestämmelser, som vore ägnade att rubba detsamma,

borde undvikas, vartill komme, att bestyret med utförandet av åtal inkräktade

på skogspersonalens tid, vilken borde ägnas åt skogarnas skötsel.

Ändringen av uttrycket »kronobetjent» till »allmän åklagare» betingades

av numera vedertaget bruk att använda sistnämnda beteckning.

Vid framläggandet av den provisoriska skogsvårdslagen för 1918

års riksdag var 1903 års lags bestämmelse om åtalsrätten bibehållen.

Av utskottet åberopades vad i denna fråga förekommit vid antagandet

utav nyssnämnda förordningar för Väster- och Norrbotten, varefter utskottet

förklarade sig anse, att vad därvid anförts ägde motsvarande

giltighet ifråga om den framlagda provisoriska lagen. I enlighet härmed

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kanal. Maj.ts proposition Nr 104.

föreslogs den lindringen i propositionsförslaget, att ntidsnitt endast skulle

tillkomma allmän åklagare, och detta blev även riksdagens beslut.

Kommittén har i förevarande fråga anslutit sig till gottlandslagens

bestämmelse. I sina motiver bar kommittén härom — med anmärkande

av nyssberörda förhållande rörande den provisoriska lagen yttrat:

»Vad angår frågan om åtalsrätt för skogspersonalen eller icke samt den vid

antagandet av de gällande väster- och norrbottniska förordningarna emot en dylik

rätt anförda motiveringen, är det väl ovedersägligen av vikt, att ett gott förhållande

är rådande mellan allmänheten och sagda personal, men att därför fråntaga denna

rätten att åtala skogsvårdsförseelser torde icke vara riktigt. Med större fog än

som kan finnas för att anse berörda rätt skola medföra rubbning av nämnda goda

förhållande, synes det nämligen kommittén kunna sägas, att saknaden av nämnda

rätt för skogsvårdsmyndigheterna är ägnad att medföra en sådan verkan. rIy om

från de allmänna åklagarnes sida skulle underlåtas att beivra ett förfarande, som

av skogsvårdsmyndigheterna förklarats vara lagstridigt, måste givetvis detta vara

ägnat att undergräva respekten för de sistnämnda, men till ett »gott förhållande»

i verklig och bestående mening mellan allmänheten och skogsvårdsmyndigheterna

bidrager icke ett den förras medvetande om de senares oförmåga att beivra ett

åsidosättande av deras eller lagens föreskrifter. Därtill fordras i stället en allmänhetens

respekt för skogsvårdsmyndigheterna, grundad på insikten om deras förmåga

att själva sätta makt bakom ordet. Att återigen icke skogsvårdsmyndigheterna

ensamma, utan även de allmänna åklagarne i förslaget erhållit åtalsrätt, har sin

grund dels däri, att där en författning avser förhållanden, som äro av ett allmänt

intresse, allmän åklagare icke utan särskilda skäl bör avstängas från åtalsrätten,

och dels i den ovan återgivna, av riksdagen anförda synpunkten av önskvärd tidsbesparing

för skogspersonalen till egentliga skogsvårdsarbeten.

Rörande frågan, vilken skogsvårdsmyndighet eller personal bör äga åtalsrätt,

förefinnes såsom ovan synes, en olikhet mellan 1903 års lag och den gällande gottlandslagen.

i det att den förra frånkänt, men den senare tillagt skogsvårdsstyrelsen

nämnda rätt. Något skäl för denna gottlandslagens avvikelse från 1903 års lag,

vilken senare emellertid åberopades såsom förebild, angavs icke vid den förras tillkomst,

men en tillräcklig förklaring torde vara, att medgivandet av åtalsrätt åt

skogsvårdsstyrelsen i och för sig är mera naturligt än att nämnda rätt skall tillkomma

styrelsens tjänstemän, men icke denna själv. Vid framläggandet av förslaget

till den nu gällande skogsförordningen för kustlandet i Väster- och Norrbotten yttrade

departementschefen ifråga om åtalsrätten, att det icke torde vara behövligt eller

ens lämpligt att medgiva sådan rätt även åt tillsyningsman, utan tillfyllest, att sådan

befogenhet tillkomme, förutom kronobetjänte, överjägmästare och skogsingenjörer;

om exempelvis en skogsingenjör icke funnit skäl till åtal i visst fall, borde det ej

tillkomma vederbörande tillsyningsman att på egen hand ingripa med dylikt åtal,

vartill komme, att erforderlig kompetens för vederbörligt utförande av talan i mål

om förbrytelse mot förordningen icke alltid kunde förutsättas hos tillsyningsman.

Lika väl som enligt denna i kommitténs ögon riktiga argumentering en av de lägre

gradernas personal icke bör kunna väcka åtal, då de mera kvalificerade tjänstemännen

ansett sådant ej böra ske, lika val bör emellertid, om enligt skogsvårdsstyrelsens

förmenande orsak till åtal föreligger, anställandet av sådant icke göras

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

beroende av att en styrelsens tjänsteman är av samma mening; med nuvarande bestämmelser

är emellertid detta förhållandet ifråga om 1903 års lag, då enligt denna

någon skyldighet för skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän att på order av sin styrelse

anställa åtal icke förefinnes.

Än mera faller det oegentliga i 1903 års lags bestämmelser i ögonen i de fall.

, j|e för frågan om åtal av betydelse varande förhållandena kunna vara mera

ömtåliga och för den skull åtalsrätten anses böra frånkännas allmän åklagare. Ett

sådant fall föreligger enligt kommitténs förmenande, då en för omläggning av skogsmark

till annan användning erforderlig åtgärd blivit eftersatt. Det diskretionära

bedömande, som för detta fall påfordras, kan nämligen svårligen tillerkännas någon

annan än den högsta skogsvårdsmyndigheten, skogsvårdsstyrelsen. Särskilt påtagligt

lärer detta vara i betraktande av att bötespåföljden kan vara baserad på en överenskommelse

mellan vederbörande markägare och skogsvårdsstyrelsen. I enlighet

härmed har kommittén i tredje stycket av förevarande paragraf föreskrivit, att

tillämpning av den i 32 § 3 mom. stadgade bötespåföljden må påstås endast av

skogsvårdsstyrelsen.

För övriga fall däremot har kommittén på grund av de till skogsvårdsstyielsens

biträde anställde tjänstemännens — forstligt utbildade och sekreterare —

ställning och verksamhet i förhållande till styrelsen samt de kvalifikationer, som

de,,fga> ansett det lämpligt, att även desse må äga åtalsrätt, och alltså upptagit

gottlandslagens bestämmelser i ämnet, med utbytande, i enlighet med vad i 1915

års skogsvårdsförordningar skett, av beteckningen kronobetjänte mot allmän åklagare».

Kommittéreservantens förslag överensstämmer med majoritetens. 1

de delegerades och domänstyrelsens förslag bär däremot bibehållits den

provisoriska lagens bestämmelse.

Uti avgivna yttranden har, särskilt från skogsvårdsstyrelsebåll, uttalats

betänkligheter mot att tillerkänna åtalsrätt allenast åt allmänna

aklagarna, under framhållande av att dessa saknade tillräcklig fackkunskap,

lör att kunna sköta rättegångar av ifrågavarande slag samt dessutom

redan förut vore så strängt upptagna av tjänstegöromål, att de

svårligen kunde ägna behövlig tid åt dessa.

Skogsvårdsstyrelsen i \ ästernorrlands län har sålunda anfört.

Om en allmän åklagare kunde anses kompetent att eventuellt utan medverkan

från skogsvårdsstyrelsens sida anställa åtal, då det gällde att fastslå en avverknings

behörighet allenast efter förefintliga dimensioner å fällda träd, såsom fallet vore

enligt den väster- och norrbottniska kustlandslagen, så gällde det här förhållanden

av för lekmannen så otillgänglig och sammansatt art, att allenast på grundliga

studier totad kunskap i ämnet finge anses tillräcklig för att tillfredsställa rättssäkerhetens

krav. Visserligen kunde man förutsätta, att en allmän åklagare efter

misslyckade försök inför domstol skulle i fortsättningen taga sig till vara och rådföra

sig med vederbörande skogsvårdsstyrelse, men det vore att befara, att de redan

begångna felgreppen dessförinnan hunnit skapa ett misstroende mot själva lagen,

som aldrig kunde helas. Faran för en olycklig utveckling av antydd art bleve

givetvis större i samma mån som ombyten av landsfiskaler ofta förekomme på en

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

127

plats, och det hade från alla synpunkter varit lyckligast, om allmän åklagare först

efter anmälan från vederbörande skogsvårdsstyrelse blivit befogad att anställa åtal

i mål av tillhörande beskaffenhet. — Skogsvårdsstyrelses tjänstemän borde icke under

några förhållanden uppträda såsom åklagare inför domstol.

Från en annan sida har skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län

sett saken, då densamma förklarat sig på grund av ett konkret fall under

sitt handhavande av den provisoriska lagen, finna ett kvarstående av

dennas stadgande om enbart allmän åklagares åtalsbefogenhet olämpligt.

Styrelsen hade i ett ärende, där allinänne åklagaren icke velat anställa åta

i den utsträckning, som styrelsen ansett önskligt, hänvänt sig till justitiekanslersämbetet,

men härifrån hade framhållits, att allmänne åklagaren, som stode ansvaret

för behörigheten av anställt åtal, måste tillerkännas en viss prövningsrätt ifråga om

förutsättningarna för åtalet. Under sådana förhållanden torde bliva följden, att allmänne

åklagaren icke ansåge sig kunna åtala i andra fall än när förseelsen vore så

uppenbar, att svaranden ovillkorligen måste bliva fälld till ansvar. Men då det här

gällde tolkningen av en speciallag, vari man icke kunde förutsätta, att allmänne

åklagaren hade ingående kännedom och i en sådan lag alltid torde komma att uppstå

ärenden av tvistig beskaffenhet, så komme följaktligen dessa att ofta bliva undandragna

den utredning och det klargörande, som endast kunde vinnas genom en domstolsbehandling.

Att frågan om åtals anställande eller ej skulle vara helt och hållet

beroende av allmänne åklagaren, under det att skogsvårdsstyrelsens prövning av saken

skulle vara alldeles betydelselös, syntes därför icke vara lämpligt. Styrelsen föresloge

därför antingen att såsom i kommitténs och reservantens förslag lika behörighet

att åtala förseelser av ifrågavarande beskaffenhet måtte tillkomma allmän åklagare

och skogsvårdsstyrelse samt de till dess biträde anställda tjänstemän eller, om detta

icke kunde bifallas, att det måtte åligga allmän åklagare att efter därom från skogsvårdsstyrelsen

gjord anmälan ovillkorligen anställa åtal.

Den åsikt, som riksdagen omfattat rörande hithörande spörsmål i

den provisoriska lagen, måste givetvis vinna allt beaktande. Emellertid

föreligger en väsentlig olikhet mellan de omförmälda väster- och norrbottensförordningarna

och den provisoriska lagen, å ena sidan, samt det

nu ifrågavarande lagförslaget, å den andra, beträffande de förhållanden,

som i ett visst fall måste bedömas för att avgöra, huruvida åtal bör anställas

eller icke. Härutinnan lära de båda återgivna skogsvårdsstyrelseyttrandena

innehålla fullgiltiga vittnesbörd, och i betraktande av dessa

måste man ock erkänna det berättigade i de uti yttrandena vidare framhållna

synpunkterna. Det må ytterligare framhållas, att skogsvårdsstyrelserna

ju äro de, som hava att eventuellt föra talan om utförandet

av erforderliga återväxtåtgärder, och att man med hänsyn därtill måste

känna sig så mycket mera tveksam om det riktiga i att förlägga befogenheten

att påyrka kriminell påföljd allenast hos allmänne åklagaren,

Departe
mentschefen.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Beslagsrätt.

som det mången gång skulle bliva samma omständigheter, som komme

under utredning och prövning i båda hänseendena. På grund av det

anförda har kommitténs och reservantens på gottian dslagens stadgande

byggda förslag synts mig böra i huvudsak följas. Dock har jag i olikhet

med dem ansett tillräcklig anledning icke förefinnas, att i vissa fall

lägga åtalsrätten eubart i skogs vårdsstyrelsens hand; lämpligast synes

vara, att enhetliga bestämmelser om åtalsrätten gälla.

Det spörsmål, som uppställer sig beträffande rätten att verkställa

beslag av olovligen avverkat eller använt virke, är, på sätt kommittén

yttrat, huruvida denna rätt bör tillkomma allenast dem, som hava rätt

att anställa åtal, eller jämväl andra. Med den ståndpunkt departementsförslaget

intager i fråga om åtalsrätten blir spörsmålet förenklat till,

huruvida beslagsrätt bör lämnas även den lägre hos skogsvårdsstyrelserna

anställda skogspersonalen.

Sådan rätt var föreslagen uti det förslag till skogsvårdslag, som

framlades vid 1903 års riksdag, och detta skedde på föranledande av ett

yttrande inom högsta domstolen vid lagförslagets granskning där.

Nämnda yttrande innebar, att då skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän enligt

förslaget skulle omedelbart tjänstgöra hos styrelsen och sålunda väl

finge antagas bliva i allmänhet bosatta i länens residensstäder, syntes,

för att stadgandet om beslag skulle bliva verksamt, beslagsrätt böra

tilläggas även de i orterna bosatta tillsyningsmännen med skyldighet

för dem att för åtals anställande anmäla beslaget hos behörig åklagare.

Veder 1''örande riksdagsutskott anförde emellertid häremot: Befogenheten

att verkställa beslag innebure otvivelaktigt alltid en viss fara för rättssäkerheten,

vilken fara växte i proportion till värdet av det gods, som

kunde bliva föremål för beslag. Då de beslag, som kunde komma att

verkställas enligt den föreslagna lagen, kunde omfatta virkespartier av

avsevärt värde, hade utskottet ansett i hög grad angeläget, att lagens

bestämmelser beredde största möjliga skydd mot skada genom obehöriga

beslag. I sådant hänseende borde, bland annat, befogenheten att verkställa

beslag ej anförtros åt de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställda

tillsyningsman. — I enlighet härmed borttogs den ifrågasatta befogenheten

för dessa av riksdagen ur lagen.

Enligt de gällande väster- och norrbottniska förordningarna tillkommer

åtalsrätt, såsom nämnt, endast allmän åklagare, men rätt att taga

i beslag virke, som skall anses förbrutet, dessutom den förvaltande och

bevakande personal vid skogsstaten, som har att övervaka tillämpningen

av förordningarna.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 104.

Deri provisoriska lagen medgiver beslagsrätt för skogsvårdsstyrelsernas

tjänstemän, men ej för deras tillsyningsman.

Kommittén har däremot föreslagit, att även dessa sistnämnda böra

få beslagsrätt. Dess motiver angiva härom:

»Vad särskilt 1915 års kustlandsförordning beträffar, torde den utsträckta

beslagsrätten hava sin förklaring i de för nämnda förordning säregna bestämmelserna,

med förbud mot undermåligt virkes transporterande eller uppläggande på vissa

platser, vilka bestämmelser för sin effektivitet göra en dylik rätt av behovet påkallad.

Denna synpunkt gör sig emellertid enligt kommitténs förmenande med lika fog

gällande beträffande kommitténs nu framlagda förslag. Det skäl, som av 1903 års

riksdag anfördes emot beslagsrättens utsträckande till skogsvårdsstyrelsernas tillsyningsmän,

att därmed icke vore berett erforderligt skydd mot skada genom obehöriga

beslag, synes kommittén sä mycket mindre böra gälla gentemot synpunkten

av lagens effektivitet som det omförmälda skyddet torde vara tillfredsställande

ernått genom de övriga bestämmelser i nämnda syfte, som av riksdagen infördes i

lagen och vilka nu i kommitténs förslag bibehållits.

Till dessa bestämmelser hör bland annat, att beslaget skall vara förfallet, om

ej inom viss tid efter detsamma åtal varder i laga ordning anställt. En dylik bestämmelse

infördes först, på grund av en därom av högsta domstolen gjord erinran,

i 1903 års propositionsförslag, varvid åtalstiden sattes till sextio dagar från beslaget.

Denna tid förkortades av riksdagen i virkesägarens intresse till trettio dagar. Övriga

bestämmelser i det angivna syftet omförmälas under nästa paragraf.»

Reservantens förslag är i förevarande del lika med kommitténs,

med den olikheten, att tiden för anmälan hos åtalsberättigad av ett

av skogsbetjänt verkställt beslag bestämts till fjorton dagar samt tiden

för anställande av åtal till sextio dagar.

De delegerade och domänstyrelsen hava följt den provisoriska

lagen, dock med den skillnaden för domänstyrelsens del, att denna ansett

beslagsrätt böra tillkomma även skogsvårdsstyrelsen.

Beträffande rätten att belägga förbrutet virke med beslag har kommitténs

och reservantens förslag synts mig vara att föredraga, då, på

sätt i kommitténs motiver anförts, tillräcklig trygghet mot obefogade

beslag torde finnas.

I fråga om den tid, inom vilken åtal skall anställas för att icke

verkställt beslag skall förfalla, torde den i provisoriska lagen av riksdagen

insatta tidsfristen om sextio dagar, hämtad från 1915 års förordningar

för Väster- och Norrbotten, vara väl lång. Även om den

må vara påkallad för förhållanden i nämnda delar av landet, torde

den dock kunna förkortas för landet söder därom, och då bör detta jämväl

ske för tillgodoseende av de synpunkter, som av 1903 års riksdag

anfördes för fixerandet av tiden till trettio dagar. Att bibehålla denna

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 17

Departe
mentschefen
-

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

korta tid lärer dock icke vara tillrådligt, med hänsyn till förhållandena

i en del av de utav lagen berörda länen men på sätt av länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län har föreslagits, torde en tid av fyrtiofem

dagar kunna tillgodose de olika synpunkterna.

Med hänsyn härtill har ock tiden för anmälan av verkställt beslag

ansetts lämpligen kunna bestämmas till fjorton dagar.

28 §.

Komm. 34 §; reserv. 15 §; deleg. 12 §; domänst. 16 §.

Rörande bestämmelserna i denna paragraf må endast anmärkas,

att en likalydande bestämmelse återfinnes i 1903 års lag. Stadgandet,

som erhöll sin slutliga avfattning vid samma års riksdag, avsåg att, såsom

under nästföregående paragraf antytts, bereda största möjliga skydd mot

skada genom obehöriga beslag. Liknande föreskrifter återfinnas i andra

gällande skogsförfattningar.

29 §.

Komm. 35 §; reserv. 16 §; deleg. 13 §; domänst. 17 §.

I 1903 års lag, skyddsskogslagen, gottlandslagen och de västeroch

norrbottniska förordningarna är om fördelningen av ådömda böter

ävensom genom försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning

m. m. föreskrivet, att en fjärdedel skall tillfalla åklagaren samt tre

fjärdedelar vederbörande skogsvårdskassa resp. kronan. Där beslag verkställts

av annan än åklagaren, skall enligt sistnämnda förordningar beslagtagaren

erhålla hälften av åklagareandelen.

i det ursprungliga förslaget till den provisoriska lagen var stadgat,

att en fjärdedel skulle tillfalla åklagaren samt återstoden skogsvårdskassan

i det landstingsområde och skogsaccisfonden i den kommun, där

avverkningen ägt rum, till lika fördelning dem emellan. Den åt åklagaren

inrymda rätten till andel uteslöts av departementschefen, så att hela

beloppet av böter m. m. bleve fördelat mellan vederbörande skogsvårdskassa

och skogsaccisfond.

Kommittén har för sin del föreslagit samma bestämmelser som i

1903 års lag och gottlandslagen, med tillägg om uppdelning av åklagarens

andel, där annan än denne verkställt beslag.

Reservantens förslag företer den olikheten därmed att däri uttryckligen

sagts — vad sakens natur enligt hans yttrande väl krävde — att

vid åtal av skogsvårdsstyrelsen eventuellt ådömda böter in. m. skola

utan delning tillfalla skogsvårdskassan, dock med särskild beslagares rätt

oförkränkt.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 104.

Skogsvårdsstyrelsernas delegerade och domänstyrelsen hava upptagit

stadgandet i den provisoriska lagen.

Jag har ansett mig böra följa kommittéreservantens förslag, med

den jämkning likväl, att visst maximibelopp bestämts för åklagarens

andel i böter m. m.

30 §.

Korum. 36 §; reserv. 17 §; deleg. 14 §; domänst. 18 §.

Inom kommittén var ifrågasatt, huruvida i något av de med bötesstraff

belagda fallen det vore skäligt och lämpligt med en bestämmelse,

att förvandling av böterna till fängelsestraff, för den händelse medel till

böternas fulla gäldande saknades, icke finge ske. Kommittén fann dock

ej så vara förhålllandet, och icke heller i de andra förslagen har något

dylikt satts i fråga. Ej heller jag finner någon anledning därtill föreligga.

31 och 32 §§.

Dessa paragrafer innehålla föreskrifter om fullföljd av talan mot

skogsvård sstyrelses och mot domstols beslut; bestämmelserna överensstämma

med 1903 års lags och gottlandslagens stadganden i ämnet.

Komm. 37—-39 §§; reserv. 107, 109—112, 119 §§; deleg. 25, 26§§; domänst.

21-23 §§.

Beträffande innehållet i övergångsbestämmelserna torde följande få

anföras.

De under 1) och 5) upptagna reglerna äro, åtminstone i huvudsak,

överensstämmande i kommitténs, reservantens och domänstyrelsens förslag,

om än de delvis erhållit olika utformning uti reservantens förslag.

Beträffande de frågor, som berörts under 3), är att märka, att därvid

hänsyn måste tagas även till den provisoriska lagen och dess upphörande.

Man har sålunda att taga i betraktande kriminella och civila påföljder

av förhållanden, som uppkommit under tillämpning av 1903 års lag,

av Gottlands- och Ölandslagarna och av den provisoriska lagen, men icke

hunnit slutregleras före dessa lagars upphörande. Huvudregeln härvid

torde, i enlighet med allmänna rättsgrundsatser, vara att frågorna om

kriminell påföljd samt om reproduktionsskyldighet och dess omfattning

skola bedömas enligt den äldre lagen, men procederet för ordnande av

nämnda skyldighet följa de nya bestämmelserna.

Departementschefen

.

Övergångs
bestämmelser.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Beträffande Gottland och Öland har, i huvudsaklig överensstämmelse

med vad reservanten upptagit i sitt förslag, ansetts erforderligt att meddela

bestämmelse för det fall, att utsyning eller avverkningstillstånd erhållits

enligt den tidigare lagen, men vederbörande icke hunnit begagna sig därav

före den nya lagens trädande i kraft. I dylikt fall torde nämligen det

en gång lämnade tillståndet böra gälla även därefter, även om detsamma

skulle fått ett annat innehåll enligt den nya lagens föreskrifter. Dock

måste givetvis därför en slutgräns sättas, varvid den nya lagens femårsbestämmelse

ansetts lämpligen höra tillämpas.

I 1920 års provisoriska lag infördes och i 1921 och 1922 års

lagar kvarstår en bestämmelse, att om beträffande skog inom kustområde

är att befara, att genom ovarsam avverkning återväxten skulle

äventyras, försenas eller försvagas, må, ändå att den fastighet, vartill

skogen hör, icke efter den 14 maj 1918 övergått till ny ägare, länsstyrelsen

på framställning av skogsvårdsstyrelsen förordna, att för den

skog skall gälla enahanda inskränkning i avseende på rätten till avt

verkning, som stadgats beträffande skog å fastighet, som efter nyssnämnda

dag genom köp, byte eller gåva övergått till annan än föregående

ägarens make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande led,

syskon eller syskons avkomling. Sådant förordnande må även i samband

med framställning, som nyss sagts, meddelas av skogsvårdsstyrelsen

att gälla till dess länsstyrelsen beslutit i ärendet.

Denna bestämmelse har vunnit tillämpning inom Stockholms län,

där länsstyrelsen den 3 mars 1921 meddelat förordnande av angivna

innebörd rörande följande kustområden, nämligen:

av Oknebo härad: det område, som begränsas av vägen från länsgränsen i

söder över Pilkrog, Bränninge, Södertälje och Hall till Berga;

av Svartlösa härad och Sotholms härad: områdena väster och söder om vägen

från Svartlösa härads gräns över Berga, Snäckstavik, Fituna, Fräcksta, Hoxla,

Lyngsta, V''anstå till Osmo, öster om järnvägen från Osmo till Drevviken, söder om

Sotholms härads gräns från Drevviken till Erstaviken,

samt hela Nacka socken med Saltsjöbadens köping;

hela Värmdö skeppslag;

av Danderyds skeppslag: områdena öster och söder om järnvägen från Stockholm

till Osterskär;

av Åkers skeppslag: områdena söder om järnvägen från Stockholm till Österskär

och öster om landsvägen från Åkersberga till Östanå ävensom Roslagskulla

socken;

av Frötuna och Länna skeppslag: Eådmansö och Blidö socknar och områdena

öster och söder om landsvägen från Ostanå över Bergsliamra, Penningby, Hysingsvik

och Vreta till Nänninge;

av Bro och Väta skeppslag: områdena öster om vägen från Ilsholmen över

Nysättra, Andersvedja, Lill-Råda, Söderby och Bredsättra till Söder-Rådä.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

De förhållanden, som sålunda och eventuellt på något annat håll

föreligga, hava synts lämpligast inordnas under den nya lagen på sätt

av punkt 6) framgår.

Föredragande departementschefen uppläser häretter ifrågavarande

inom departementet utarbetade förslag till skogsvårclslag av den lydelse,

bilaga A vid protokollet i detta ärende utvisar, samt hemställer, att

lagrådets yttrande över förslaget måtte inhämtas för det ändamål, som

i § 87 regeringsformen omförmäles.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Julius Söderhjelm.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Bil. A.

Förslag

till

SkogsYårdslag.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1 mom. Skogsmark skall enligt vad i denna lag stadgas användas

till skogsbörd.

Uppsikt över att detta varder iakttaget skall för varje landstingsområde,

där denna lag äger tillämpning, utövas av den skogsvårdsstyrelse,

som där skall finnas, samt de av skogsvårdsstyrelsen till biträde

antagna tjänstemän och ^syningsmän ävensom de inom kommunerna

tillsatta skogsvårdskommittéer.

1 fråga om skogsmark, som är underkastad bestämmelserna i denna

lag och belägen inom området för stad, som icke deltager i landsting,

utövas tillsynen av skogsvårdsstyrelsen inom det landstingsområde, varav

staden omgives.

2 mom. Från tillämpningen av denna lag undantagas:

1) skogar, belägna inom Västerbottens eller Norrbottens län;

2) sådana nedom Västerbottens län belägna skogar, som äro underkastade

bestämmelserna i förordningen angående utsyning å viss skog

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden;

3) inom Kopparbergs och Gävleborgs län vid storskifte avsatta

häradsallmänningar och besparingsBkogar;

4) skogar, som lyda under lagen angående vård av kommunskogar,

sockenallmänningsskogar samt vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps

skogar;

5) skyddsskogar samt skogar å flygsandsfälten i Hallands län;

6) statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar;

7) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika

boställen; samt

8) övriga här ovan ej nämnda skogar, varå förordningen den 26

januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket

äger tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

-,K AVa

Om vanliga skogar

2 §•

Skog, som icke nått dep ålder pell utveckling, vid vilken självföryngring

kan enligt ortens förhållanden i allmänhet erhållas (yngre

skog), må icke utan särskilt tillstånd av skogsvårdsstyrelsen avverkas

annorledes än genom för skogenS utveckling ändamålsenlig gallring.

Vad sålunda stadgats utgör dock ej hinder för avverkning i syfte

att uppodla marken till trädgård eller åker eller att använda den till

byggnadstomt eller annat liknande ändamål, allt under förutsättning,

att marken är för det ifrågavarande ändamålet lämplig och icke av

större ytvidd än som kan anses skäligt.

■ '' 3 §. ; ''

1 mom. Tillstånd till avverkning i yngre skog för markens omläggning

medelst röjning och andra för ändamålet erforderliga åtgärder

till betesmark för varaktigt betesbruk eller till äng må av skogsvårdsstyrelsen

icke vägras, där marken är för det ifrågavarande ändamålet

lämplig och icke av större ytvidd än som kan anses skäligt; ägande

skogsvårdsstyrelsen bestämma viss tid, inom vilken erforderliga åtgärder

för markens nya användning skola vara vidtagna.

2 mom. I övrigt må tillstånd till avverkning i yngre skog beviljas

allenast:

l:o) där för tillgodoseende av fastighetens eller därmed sambrukad

fastighets oundgängliga husbehov eller av sådan rätt till husbehovsfång

från fastigheten, som tillkommer innehavare av servitut^- eller nyttjanderätt,

vilken uppkommit före denna lags utfärdande, icke finnes tillgång

till annan skog å fastigheterna eller behovet icke lämpligen kan tillgodoses

från sådan; eller

2:o)'' där avverkningen är avsedd att ingå såsom led i en rationell

skogshushållning eller eljest överensstämmer med vad som kräves för

en god skogsvård.

Tillstånd, varom i detta mom. sägs, må lämnas allenast, där skogsvårdsstyrelsen

finner skäl därtill föreligga; ägande styrelsen vid sådant

tillstånd jämväl meddela de villkor eller andra föreskrifter, som av förhållandena

kunna påkallas.

3 mom. Virke, som jämlikt 2 mom. l:o) blivit avverkat för husbehov,

må ej användas för annat ändamål utan skogsvårdsStyrelsens

tillstånd.

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

4 §•

Avverkning av skog, vilken icke är att anse såsom yngre, må ej

så bedrivas och ej heller må efter avverkningen med marken så lörfäras,

att skogens återväxt äventyras.

Ej heller må utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkning för

annat ändamål än i 3 § 2 mom. 1 :o) sägs äga rum i sådan omfattning,

att fastigheten därigenom skulle komma att för framtiden lida

brist på behövlig skog efter ortens förhållanden.

5 §''

Vill någon, med hänsyn till av honom tillärnad eller påbörjad avverkning,

påkalla yttrande av skogsvårdsstyrelsen, huruvida viss skog är

att anse såsom yngre eller huru avverkning bör företagas utan att

stadgandena i 2 eller 4 § varda överträdda, äge han därom göra skriftlig

ansökan hos skogsvårdsstyrelsen.

6 §•

1 mom. Finner skogsvårdsstyrelsen förutgående undersökning å

marken vara behövlig för prövning av fråga, varom i 3 eller 5 § sägs,

verkställes sådan undersökning av någon styrelsens skogligt bildade

tjänsteman; ägande styrelsen jämväl, där sådant av förhållandena påkallas,

inhämta utlåtande från i lanthushållning sakkunnig person.

Kostnad för dylik undersökning eller utredning skall utgå av medel,

som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas; dock skall nödig hantlangning

utgöras av sökanden.

2 mom. Skogsvårdsstyrelses slutliga beslut i ärende, varom i 3

eller 5 § sägs, skall vara skriftligen avfattat samt, beträffande i 3 § avsett

fall, så fort ske kan bevisligen tillställas sökanden.

7 §•

Där vid avverkning icke kvarlämnats skog av sådan täthet och

beskaffenhet, att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden

kan anses nöjaktig, samt en tillfreds-tällande återväxt ej heller blivit

tojogäd därigenom, att fröträd kvarlämnats, skola vidtagas sådana åtgärder,

som äro erforderliga för att nöjaktig återväxt inom skälig tid

efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade området. Därå

uppkommen skog skall vidmakthållas, till dess densamma nått den utveckling,

att den ej längre är att räkna som plautskog.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 82 käft. (Nr 104). 18

opaginerad Kontrollera mot PDF

8 §•

Uppkommer i skog skada genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning

eller annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur

eller genom åverkan, skall vad i 7 § föreskrivits om vidtagande av

åtgärder för betryggande av nöjaktig återväxt efter avverkning äga motsvarande

tillämpning.

Där markens ägare ej uppsåtligen förorsakat eller genom åsidosättande

av någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen

och denna ej heller uppkommit genom betning av hemdjur, må åtgärder

för återväxtens betryggande icke fordras till större kostnad än som

motsvarar värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar

å området eller av ägaren tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående

träd, vilka blivit så skadade, att de ej böra bibehållas eller eljest måste

såsom hinderliga för betryggandet av nöjaktig återväxt borttagas, jämte

den ersättning markägaren i anledning av skadan uppburit eller kunnat

uppbära.

9 §•

Å försumpad skogsmark, där skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen

omöjliggöras av markens beskaffenhet och betäckning samt ej

heller kunna utan oskäliga kostnader tryggas genom särskilda åtgärder,

äge vad i 2, 4, 7 och 8 §§ stadgats icke tillämpning.

Ej heller utgöre vad i 4, 7 och 8 §§ stadgats hinder för skogsmarks

omläggning till användning, varom i 2 § samt 3 § 1 mom.

sägs, såframt marken är för det ifrågavarande ändamålet lämplig och

icke av störi''e vtvidd än som kan anses skäligt.

10 §.

För vidtagande av åtgärder, som kunna vara erforderliga för

betryggande av skogsåterväxt, är skogsmarkens ägare ansvarig. År

tvist om äganderätten till marken, skall såsom ägare anses den, vilken

med äganderättsanspråk innehar densamma.

Har av ägare avverkningsrätt upplåtits till annan, vare jämväl

denne ansvarig för vidtagande av de återväxtåtgärder, som av hans avverkning

föranledas, men må han, därest ej annat blivit avtalat, av

markens ägare söka åter vad han för sådant ändamål utgivit, i den

man han icke genom överskridande av den upplåtna avverkningsrätten

själv varit vållande till att åtgärderna måst vidtagas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Om sr&rföryngrade skogar.

11 §•

1 mom. Där på grund av skogsmarks belägenhet i havsbandet

eller på höjder eller eljest i särskilt exponerat läge eller till följd av

andra naturomständigheter, såsom jordmånens beskalfenhet, jordlagrets

tunnhet eller markens benägenhet för försumpning, det måste befaras,

att i händelse av ovarsam avverkning av befintlig skog återväxt skulle

omöjliggöras eller ock återväxt, som kunde förväntas uppkomma, skulle

bliva oskäligt sen eller underhaltig, må på framställning av skogsvårdsstyrelsen

och efter förutgången syn och undersökning Konungen förordna,

att skogen skall såsom svårföryngrad vara underkastad de i 12—

16 §§ meddelade bestämmelser.

Förordnande, varom nu sagts, må även meddelas av länsstyrelsen

att gälla, intill dess Konungen i ärendet beslutat.

2 mom. Skogar å Gottland och Öland skola utan förordnande,

varom i 1 mom. sägs, vara underkastade de i 12—16 §§ meddelade

bestämmelserna.

12 §.

1 mom. 1 fråga om uttagning av husbehovsvirke i svårföryngrad

skog skola bestämmelserna i 2—4 §§ äga motsvarande tillämpning.

Dock äge skogsvårdsstyrelsen, där den finner nödigt att vissa träd

överhållas såsom fröträd eller att till skydd för återväxten avverkning

till husbehov inom visst område tillsvidare ej må äga rum, meddela

föreskrift härom; skolande i ty fall fröträden förses med tydliga märken

och sådant område, varom nyss sagts, å marken tydligt utmärkas, varefter

avverkning av fröträden eller inom området ej må ske, förrän

skogsvårdsstyrelsen därtill lämnat tillstånd.

2 mom. För annat ändamål än i 1 mom. är sagt må avverkning

äga ruin allenast med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.

Avser avverkning markens uppodling till trädgård eller åker,

dess användning till byggnadstomt eller annat liknande ändamål eller

dess omläggning medelst röjning och andra för ändamålet erforderliga

åtgärder till betesmark för varaktigt betesbruk eller till äng, skall,

där marken är för det ifrågavarande ändamålet lämplig och icke av

större ytvidd än som kan anses skäligt, tillstånd till avverkningen meddelas,

såframt den till avverkning ifrågasatta skogen icke finnes böra

bibehållas till skydd mot ödeläggelse av angränsande marker.

I övrigt vare ägare av svårföryngrad skog berättigad att erhålla

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

tillstånd till avverkning på en gång i så stor utsträckning, som är med

skogens återväxt förenlig, dock med iakttagande dels i tillämpliga delar

av bestämmelserna i 2 och 3 §§ och dels därav att avverkning i den

omfattning, att särskilda åtgärder erfordras för återväxtens betryggande,

allenast må medgivas, om sådana åtgärder kunna företagas utan oskälig

kostnad. Avverkning, varom nu sagts, må dock icke beviljas till sådan

omfattning, att fastigheten därigenom skulle komma att för framtiden

lida brist på behövlig skog efter ortens förhållanden.

3 mom. Virke, som avverkats för husbehov, må ej användas för

annat ändamål utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd.

13 §’

Då tillstånd till avverkning lämnas, meddele skogsvårdsstyrelsen

vid angivandet av omfattningen jämväl de föreskriiter i avseende på

Bättet för avverkningen, som må vara erforderliga, samt bestämme den

tid, högst fem år, för vilken tillståndet skall gälla.

Vid tillstånd enligt 12 § 1 mom. andra stycket eller 2 mom.

tredje stycket skall skogsvårdsstyrelsen tillika föreskriva de åtgärder,

som prövas erforderliga för erhållande av återväxt efter avverkningen

av sådan täthet och beskaffenhet, att densamma med hänsyn till rådande

naturförhållanden kan anses nöjaktig, ävensom utsätta den tid, inom

vilken dessa åtgärder skola vara fullgjorda.

Tid för fullgörandet av åtgärder, som erfordras för ändamål, varom

1 12 § 2 mom. andra stycket sägs, skall ock av skogsvårdsstyrelsen

bestämmas, då tillstånd till avverkning lämnas.

14 §•

Vid tillstånd till avverkning enligt 12 § 1 mom. andra stycket eller

2 mom. tredje stycket skall i allmänhet ske utsyning, som på skogsvårdsstyrelsens

förordnande verkstalles av någon dess skogligt bildade

tjänsteman. Vid utsyningen skola de utsynade träden genom förrättuingsmannens

försorg förses med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke

såväl vid roten som å stammen vid brösthöjd; börande vid meddelandet

av avverkning''tillstånd föreskrivas, att vid avverkningen det ruten åsätta

märket skall kvarlämnas å stubben.

I stället för utsyning må, där sådant finnes vara tillräckligt, allenast

anvisning äga rum av viss trakt, därå avverkningen får företagas;

skolande därvid gränserna för trakten tydligt utmärkas.

Finner skogsvårdsstyrelsen uppenbart, att genom avverkning, vartill

tillstånd sökes, skogens återväxt icke äventyras, vare utsyning eller

anvisning ej erforderlig.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

15 §.

1 mom. Finner skogsvårdsstyrelsen förutgående undersökning å marken

vara erforderlig för prövning av fråga, som omförmäles i 12—14 §§,

skola bestämmelserna i 6 § 1 mom. äga motsvarande tillämpning.

2 mom. Skogsvårdsstyrelsens slutliga beslut i ärende, varom i

12—14 §§ sägs, skall avfattas skriftligen och så fort ske kan bevisligen

tillställas sökanden.

16 §.

De i 7—10 §§ givna bestämmelser skola äga motsvarande tillämpning

i fråga om svårföryngrad skog, med iakttagande dock,

att i fall, varom i 13 § andra stycket sägs, skyldigheten att

vidtaga åtgärder för återväxts betryggande vare begränsad till vad

skogsvårdsstyrelsen föreskrivit; samt

att omläggning av skogsmark till användning, varomi2§ samt 3

§ 1 mom. sägs, icke må äga rum, såvida marken finnes böra fortfarande

användas för skogsbörd till skydd mot ödeläggelse av angränsande marker.

Gemensamma bestämmelser.

Om tillsyn å lagens efterlevnad.

n §.

Finner skogsvårdsstyrelsen, att åtgärd, som skall vidtagas för betryggande

av återväxt, icke varder verkställd så snart lämpligen kan ske,

och har icke bestämmelse om dess vidtagande meddelats enligt vad förut

i denna lag föreskrivits, söke styrelsen med den eller dem, som lagenligt

äro ansvariga för återväxtens betryggande, träffa överenskommelse om

samtliga de åtgärder, som för berörda ändamål böra vidtagas, och om

den tid, inom vilken envar av dem skall vara fullgjord. Sådan överenskommelse

skall avfattas skriftligen.

Vill markägaren omlägga skogsmark till annan användning, skall,

där ej skogsvårdsstyrelsen vid meddelande av avverkningstillstånd fastställt

tid för verkställande av därför erforderliga åtgärder, markägaren

på begäran av skogsvårdsstyrelsen lämna skriftligt åtagande att inom

viss av styrelsen godkänd tid vidtaga dylika åtgärder.

18 §.

1 mom. Kan ej överenskommelse, som i 17 § omförmäles, träffas

eller lämnas ej åtagande, varom där sägs, stämme skogsvårdsstyrelsen

in saken till domstol.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Domstolen äger föreskriva de-åtgärder för återväxtens betryggande,

som av förhållandena påkallas^ eller, där fråga är om skogsmarks omläggning

till annan användning, meddela de föreskrifter, till vilka omständigheterna

kunna föranleda; och skall domstolen tillika förelägga

viss skälig tid, inom vilken vad sålunda föreskrivits skall vara fullgjort.

2 mom. Fullgöres icke inom bestämd tid vad markägare, som vill

omlägga skogsmark till annan användning, för sådant ändamål åtagit

sig eller fått sig förelagt, må på talan av skogsvårdsstyrelsen domstolen

efter omständigheterna förelägga ny tid för fullgörande av erforderliga

åtgärder eller förordna om markområdets återförsättande i skogbärande

skick och föreskriva för sådant ändamål erforderliga åtgärder.

3 mom. Finner domstolen undersökning på marken böra före

målets avgörande företagas, äger domstolen, med angivande av de hänseenden,

i vilka undersökning påkallas, meddela förordnande för skogsstatstjänsteman

att med biträde av två ojäviga gode män, vilka av förrättningsmannen

utses bland dem, som till ledamöter av ägodelningsrätt

eller till gode män vid lantmäteriförrättning i orten äro valda, företaga

sådan undersökning och däröver avgiva redogörelse.

Kostnaden för undersökning, varom nu sagts, skall förskjutas av

skogsvårdsstyrelsen, men stanna på den, som av domstolen vid målets

slut därtill prövas skyldig

19 §.

Vad genom föreskrift, som av skogsvårdsstyrelse meddelats jämlikt

bestämmelserna i denna lag, eller genom överenskommelse eller markägares

åtagande eller genom domstols utslag blivit bestämt om åtgärder

för betryggande av återväxt eller för skogsmarks omläggning

till annan användning samt om tiden därför vare gällande även mot

framtida ägare av skogsmarken.

20 §.

Har den tid för vidtagandet av åtgärd till återväxtens betryggande,

vilken blivit bestämd genom föreskrift av skogsvårdsstyrelse

eller genom överenskommelse eller domstols utslag, gått till ända,

och förekommer anledning antaga, att åtgärden icke fullgjorts, läte

skogsvårdsstyrelsen genom besiktning å marken undersöka förhållandet.

Dylik besiktning verkställes efter st3rrelsens förordnande av någon dess

skogligt bildade tjänsteman jämte två av styrelsen tillkallade sådana gode

män, som i 18 § 3 mom. omförmälas. Till sådan förrättning skall markägaren

samt, där skogsvårdsstyrelsen avser att gent emot annan göra

opaginerad Kontrollera mot PDF

m

gällande förpliktelse att ansvara för återväxten, jätnväl denne genom

styrelsens försorg bevisligen kallas. Redogörelse över förrättningen skall

till skogsvårdsstyrelsen avgivas.

Erhålles vederbörandes erkännande, att föreskriven åtgärd icke fullgjorts,

vare besiktning, som nyss sagts, icke av nöden.

Det ankommer på styrelsen att föranstalta om vidtagande av åtgärd,

som enligt första eller andra stycket befunnits eftersatt.

21 §.

Har åtgärd blivit enligt 20 § genom skogsvårdsstyrelsens föranstaltande

vidtagen, äger på framställning av styrelsen överexekutor låta bos

vederbörande omedelbart uttaga kostnaderna för såväl själva åtgärden

som föregående besiktning, allt under förutsättning, att försummelse

befunnits föreligga och kostnadsbeloppet medelst behöriga räkningar

stvrkes.

Vill den, hos vilken kostnad sålunda uttagits, emot det uttagna

beloppet anställa klander eller eljest söka återvinning, stämme in talan

därom till domstol sist inom tre månader därefter.

22 §.

Går fastighet, vartill hörer skogsmark, å vilken på föranstaltande

av skogsvårdsstyrelsen företagits åtgärd enligt 20 §, till försäljning

efter utmätning eller i anledning av konkurs, äge styrelsen att

ur köpeskillingen utfå ogulden kostnad för samma åtgärd jämte förutgående

besiktning med enahanda förmånsrätt, som i 17 kap. 6 § handelsbalken

är stadgad för avgäld av fast egendom. Dock upphöre förmånsrätten

att gälla, därest styrelsen icke inom tre månader efter det

besiktning enligt 20 § ägt rum eller i nämnda paragraf omförmält

erkännande lämnats, hos domaren gör anmälan, att styrelsen vill taga

sådan förmånsrätt i anspråk.

Sådan anmälan skall införas i inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag

under lagtima ting, så ock i inteckningsboken. När full betalning

skett, skall ock anmälan härom göras och i inteckningsprotokollet

och inteckningsboken införas efter vad nu sagts.

Om avverknings förbud, ansvarsbestämmelser m. m.

23 §.

Sker avverkning i strid mot bestämmelserna i denna lag eller mot

föreskrifter, som enligt densamma meddelats, eller företages utstämpling

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

eller därmed jämförlig åtgärd för avverkning, som kan antagas komma

i strid mot lagens bestämmelser eller föreskrifter, varom nyss nämnts,

äger domstol, där talan i mål enligt denna lag är anhängig, att i den

mån sådant finnes vara av nöden samt kunna ske utan förnärmande av

annans rätt meddela förbud att, intill dess av domstolen angivna åtgärder

blivit verkställda, å den fastighet, varå avverkning sålunda

ägt rytm eller planlagts, utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd verkställa

avverkning; ägande domstolen begränsa förbudet att gälla allenast viss

del av fastigheten eller eljest inskränka förbudet såsom genom tillåtelse

att avverka träd av vissa mått eller att avverka till den av förbudet

berörda fastighetens eller med denna sambrukad fastighets oundgängliga

husbehov.

Förbud, varom ovan sägs, må jämväl, innan målet av doms+olen

prövats, meddelas att gälla tills vidare, till dess domstolen slutligt dömt

i målet.

Avverkningsförbud går genast i verkställighet.

24 §.

Avverkningsförbud må ock på begäran av skogsvårdsstyrelsen av

överexekutor meddelas; och skall i fråga om dylikt förbud i tillämpliga

delar lända till efterrättelse vad här ovan stadgats om avverkningsförbud,

som av domstol meddelas, så ock vad i utsökningslagen om skingringsförbud

sägs; dock att pant eller borgen för skada, som genom åtgärden

kan tillskyndas vederparten icke erfordras.

25 §.

Finnes avverkningsförbud ej längre vara erforderligt, må, på framställning

av vederbörande rättsägare, domstolen förklara, att detsamma

skall upphöra.

26 §.

1 mom. Företager någon avverkning i strid mot av domstol eller

överexekutor meddelat avverkningsförbud, straffes med böter från och

med femtio till och med femtusen kronor.

Företager någon eljest avverkning i uppenbar strid mot bestämmelserna

i denna lag eller i strid mot föreskrift, som enligt densamma

meddelats, eller förfogar någon mot bestämmelserna i denna lag över

virke, som blivit avverkat till husbehov, straffes med böter från och

med tjugufem till och med ettusen kronor.

Då till straff enligt detta mom. dömes, skall tillika det avverkade

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

virket, där det ligger å ekogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande

är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet.

Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen,

skyldig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av

samma virke.

2 mom. Eftersättes åtgärd, som erfordras för skogsmarks omläggning

till annan användning och för vars vidtagande tid blivit bestämd

efter vad i denna lag stadgats, vare straffet böter från och med fem till

och med femhundra kronor; dock vare, där under den föresätta tiden

flera varit för åtgärdens vidtagande ansvariga, den av dem, som finnes

ej hava i avsevärd grad bidragit därtill, att åtgärden icke blivit fullgjord,

från ansvar fri.

3 mom. Innefattar förfarande, varom här är fråga, förbrytelse mot

allmänna strafflagen, skall vad förut i denna paragraf är stadgat ej vinna

tillämpning; dock skall delägare i samfälld skog, som genom sitt förfarande

tillika missbrukat sin rätt i samfälligheten, hava förverkat vad

å honom belöper av det avverkade virket samt, där hans andel i virket

undgår beslag, därför utgiva ersättning efter ty här förut är sagt.

27 §.

Allmänne åklagaren så ock skogsvårdsstyrelsen och de till dess

biträde anställda tjänstemän äge lika behörighet att åtala förseelser,

varom i 26 § sägs, samt att med beslag belägga virke, som kan dömas

förbrutet. Sistberörda befogenhet tillkomme jämväl de hos skogsvårdsstyrelsen

anställda tillsyningsmän; har någon av dessa gjort beslag,

skall han, så snart ske kan och senast inom fjorton dagar, göra anmälan

därom hos någon av de åtalsberättigade.

Varder ej inom fyrtiofem dagar, från det beslag skedde, åtal i laga

ordning anställt, vare beslaget förfallet.

28 §.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren

försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös

egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen

prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner,

på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse

eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är,

förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts;

och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende,

eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 19

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

äger att för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet

genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen minst åtta

dagar, innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan sägs,

skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män styrkt förteckning,

utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

29 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning

av förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för

virke, som undgått beslag, fördelas så, att en fjärdedel, dock högst

ettusen kronor, tillfaller åklagaren samt återstoden den av vederbörande

skogsvårdsstyrelse omhänderhavda sk"gsvårdskassan; dock att, där någon

av de hos skogsvårdsstyrelsen anställda tillsyningsmän verkställt beslaget,

denne skall av åklagarandelen undfå hälften. Har skogsvårdsstyrelsen

anställt åtalet, skall det belopp, som eljest skulle tillkomma åklagaren,

tillfalla skogsvårdskassan.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall,

till dess frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas

i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana

medels insättning i bankinrättning gälla vad i 160 § utsökningslagen

sägs.

30 §.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon enligt

denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

Om fullföljd av talan.

31 §.

1 mom. Den, som med skogsvårdsstyrelsens slutliga beslut i ärende,

varom i 3, 4 samt 12—14 §§ sägs, icke åtnöjes, äger att däröver hos

länsstyrelsen anföra besvär sist innan klockan tolv å trettionde dagen

efter det han av beslutet erhållit del; och skall underrättelse därom i beslutet

meddelas.

Påkallar klaganden hos länsstyrelsen undersökning på marken eller

finner länsstyrelsen eljest sådan undersökning vara av nöden, förordne

länsstyrelsen eu skogsstatens tjänsteman att med biträde av två sådana

gode män, som i 18 § 3 mom. omförmälas, a stället undersöka förhållandet

och däröver avgiva redogörelse. Kostnaden för dylik under
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

sökning skall förskjutas av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas,

men kan genom länsstyrelsens slutliga beslut åläggas klaganden, om han

påkallat undersökningen. Nödig hantlangning skall av klaganden utgöras.

2 mom. Över länsstyrelsens beslut må klagan föras hos Konungen

genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klockan

tolv å trettionde dagen från den dag klaganden erhöll del av samma beslut.

32 §.

1 mom. Har domstol under rättegång meddelat avverkningsförbud

på sätt i 23 § sägs, gäller angående klagan över det beslut vad i 16

kap. 10 § rättegångsbalken stadgas.

2 mom. Över rättens slutliga utslag i mål enligt denna lag föres

klagan genom besvär.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag, varigenom upphäves lagen den 24 juli 1903 (nr 79)

angående vård av enskildes skogar, lagen den 13 juni 1908 (nr 44) angående

vård av enskildes skogar inom Gottlands län samt lagen den 13

april 1922 (nr 158) om fortsatt tillämpning av lagen den 20 juni 1913

angående vård av enskildes skogar på Öland, skall träda i kraft den

1 juli 1923.

Dock skall vid den nya lagens tillämpning iakttagas:

1) År, då denna lag träder i kraft, avverkningsrätts-, servitutseller

nyttjanderättsavtal, som ingåtts före den 1 januari 1905, fortfarande

gällande, vare, där åtgärder för återväxtens betryggande bliva erforderliga

i anledning av avverkning, som innehavaren av nämnda rätt företager,

denne men icke markägaren underkastad ansvarighet för åtgärdernas

vidtagande.

Gäller vid denna lags trädande i kraft avtal, som nyss sagts, ingånget

under det 1903 års skogsvårdslag ägt tillämpning, skall beträffande

ansvarigheten för åtgärderna till återväxtens betryggande efter avverkning,

som företages på grund av sådant avtal, fortfarande gälla vad i

sådant hänseende i sistnämnda lag varit stadgat.

2) Stadgandet i 4 § andra stycket skall icke utgöra hinder för tillgodogörande

i enlighet med vad förut gällande lag medgivit av avverkningsrätt,

som upplåtits före lagens ikraftträdande.

3) Beträffande avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande,

skall förut gällande lag äga tillämpning; dock att dels i fråga

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

om deri ordning, vari överenskommelse eller domstolsbeslut må ernås

angående för återväxtens betryggande erforderliga åtgärder, den nya

lagen skall gälla, dels ock förbud enligt tidigare lag ej vidare må meddelas.

4) Har beträffande skog på Gottland eller Öland utsyning skett

eller eljest avverkningstillstånd meddelats enligt den förut där gällande

lagen, men avverkningen icke hunnit utföras innan den nya lagens ikraftträdande,

må den verkställas därefter, dock icke senare än inom den

vid tillståndets meddelande bestämda tiden eller, om sådan ej bestämts,

inom fem år från meddelandet.

5) Vad i den nya lagen stadgas om skyldighet att vidtaga åtgärder

till betryggande av återväxt i anledning av skada, varom i 8 § sägs,

gäller icke, där sådan skada uppkommit före denna lags trädande i kraft.

6) År jämlikt tidigare gällande lag om tillfälliga åtgärder till

förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo förordnande

av länsstyrelse meddelat beträffande skog inom kustområde, vare

så ansett som hade förordnandet meddelats jämlikt 11 § 1 mom. andra

stycket i den nya lagen; och gånge ärendet till Konungen. Har framställning

om förordnande, varom nyss nämnts, skett till länsstyrelse

men denna icke däröver meddelat beslut före den nya lagens ikraftträdande,

skall framställningen anses avse vad i denna lags 11 § 1 mom.

sägs; och skall av skogsvårdsstyrelsen i samband med framställningen

meddelat förordnande, där detsamma är gällande den 30 juni 1923, ej

anses hava förfallit med den då upphörande lagen.

7) Kommer skog, som varit underkastad bestämmelserna i lagen

angående vård av kommunskogar, sockenallmänningsskogar samt vissa

stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar, att lyda under denna lag,

skall föreskrift om åtgärder för återväxtens betryggande, som jämlikt

förstnämnda lag meddelats, fortfarande lända till efterrättelse, och skola

i övrigt beträffande skyldighet att vidtaga dylika och andra skogsvånlsåtgärder

tillämpas bestämmelserna i denna lag, även med avseende på

förhållanden, som uppstått under det den förra lagen var tillämplig.

Förseelse, som under sistberörda tid begåtts, straffes efter vad då gällde.

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Bil. B.

Betänkande över skogslagstiftningskommitténs lagförslag av

den 9 december 1918

Avgivet av konunltterade, utsedda å mötet mellan skogsvårdsstyrelserna 1 riket den 25—28

november 1919.

Till Rikets Skogsvårdsstyrelser.

Vid möte mellan skogsvårdsstyrelserna i november 1919 blev i anledning

av det utav skogslagstiftningskommittén avgivna betänkandet, till vilket reservation

anmälts av kommitténs ordförande, herr landshövdingen K. S. Husberg,

utan att dock denna reservation vid mötet förelåg uti officiell form, beslutat

att utse en kommitté med uppdrag att, så snart nämnda reservation förelä

ge, utarbeta ett betänkande och underställa detsamma ett kommande mötes

prövning, och blevo vi undertecknade utsedda att utgöra nämnda kommitté.

Sedan reservationen under innevarande års vinter blivit i tryck tillgänglig,

hava vi numera granskat de två i ämnet sålunda avgivna förslagen och

därefter utarbetat ett nytt förslag, som vi nu härmedelst få till skogsvårdsstyrelserna

överlämna.

Allmän motivering.

Beträffande själva de huvudprinciper, som synas höra ligga till grund för

en ny lagstiftning i ämnet, bedja vi till en början få anföra följande.

1903 års lag angående vård av enskildes skogar är en ren återväxtlag.

Något hinder kan icke läggas i den enskildes rätt att bedriva avverkning av

skog. Det enda han har att iakttaga är, att skogens återväxt icke uppenbarligen

äventyras och den enda påföljd om så sker är den, att den skyldige är

pliktig vidtaga de åtgärder, som för återväxtens betryggande äro erforderliga.

De enda förbud mot avverkning, som enligt lagen kunna meddelas, äro uteslutande

avsedda för att bereda säkerhet för att återväxtåtgärderna bliva fullgjorda.

Erhålles annan säkerhet i sådant hänseende, upphör avverknmgsforbudet.

Huru otillfredsställande dessa bestämmelser än i skogsvårdshänseende

numera måste anses vara, utgjorde de dock på sin tid ett betydelsefullt första

steg på den väg, på vilken alla vänner av vår skogsvård säkerligen nu vilja

skrida vidare. ......

Det dröjde icke heller länge efter lagens ikraftträdande, förrän roster

började höjas för ytterligare lagbestämmelse uti ämnet. Redan vid 1910 års

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

riksdag väcktes motion om utredning för tryggande av den yngre ock växtligare

skogen och i den skrivelse till Kungl. Maj:t, som riksdagen med alledav

deana m°tion avlat, erinrades om svårigheten att åstadkomma till

fredsstallande lagbestämmelser, vilka tillräckligt tydligt angåve gränserna

for skogsägarens befogenhet, och ifrågasattes i stället, om ej mera kunde vinnas

SmAn^n-I^n^i ut,vidg,ande av skogsvårdsstyrelsernas befogenhet att verks

mt ingripa till hindrande av en avverkning, varigenom uppenbarligen ett

ungt, växtligt skogsbestånd skulle komma att ödeläggas.

Vi hava anfört en del av denna riksdagsskrivelses innehåll därför, att där
WHyT

lrTga’ a i r+lksdagen redan år 1910 hava tänkt sig, att man

borde giva skogsvårdsstyrelserna befogenhet att ingripa mot en pågående av
koSmUH

aI • Ufdar ^ att deu år 1911 tilLsatta skogaFagstiftnings
kommitten

arbetade, visade det sig ock för statsmakterna nödvändigt att utan

t avvakta resultatet av detta arbete giva skogsvårdsstyrelserna en befogenhet,

som innebar icke endast möjlighet att inskrida mot olämplig avverkning

f7pZgof0g avsevart därutöver. Det var krisåren och de med dem följande

f estelsei na till skogsskovhng, som nödvändiggjorde en sådan lagstiftning. Här

ar ej erforderligt att redogöra för denna lagstiftnings närmare innehåll. Detta

Wif+Vio kant. Endast det anse vi oss böra konstatera, att hade icke denna

kristidslag funnits med dess befogenhet for skogsvårdsstyrelserna att meddela

lorbud mot olämplig avverkning av ungskog eller i vissa fall mot avverkning

som strede mot grunderna för god skogsvård eller som berövade en fastighet

dess husbehovsskog, så skulle säkerligen med de höga virkespriser, som under

de senaste aren ratt, vidsträckta marker varit skövlade på all skog och årtionden

fatt sota för en tillfällig kristidsvinst. Men vi anse oss också kunna

konstatera något mer. Ehuru skogsvårdsstyrelserna måst gå fram med fasthet

och bestämdhet vid sitt övervakande av kristidslagens efterlevnad, så lärer

man dock; i Stort seit kunna säga, att även de, som träffats av förbuden, hava

insett lämpligheten av desamma och särskilt torde markägarna hava förstått,

att dessa förbud^ längden komma att lända till deras eget bästa.

. ,.D®! framgår härav, att denna kristidslag länt det allmänna till det bästa

och därjämte erkänts såsom klok och befogad även av dem, som träffats av

densamma. Sällan lärer därför ett så lämpligt tillfälle vara givet att begagna

sig av dessa förhållanden för att i skogsvårdens intresse icke endast till defimtivä

upphöja de lagbestämmelser, vilka såsom provisoriska visat sig så fördelaktiga,

utan jämväl skrida vidare på den sålunda inslagna vägen.

• kar ogslagsti f t ni ngskom mi ttén och dess reservant begagnat

sig av de sålunda föreliggande förhållandena1? Så vitt vi kunnat finna hava

de icke alls gjort det. Det är tydligt, att man intagit sin ståndpunkt till föreliggande

spörsmål, innan kristiden med dess lagar och dess erfarenheter blivit

banda och den ståndpunkt, man sålunda erhållit, har man därefter icke velat

övergiva Man har ansett kristidens mera rigorösa bestämmelser endast uppbaras

av denna tids särskilda förhållanden och därför böra med densamma försvinna.

Vad som sålunda yttrats gäller visserligen framför allt det betänkande,

som avgivits av kommitténs majoritet, men synes dock i stort sett träffa även

det torslcig, som avgivits av reservanten. Båda de avlämnade förslagen innehålla

visserligen förhud emot olämplig avverkning av ungskog och vad be
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

träffar reservationen även emot viss avverkning’ av annat växtligt, slutet skogsbestånd,

men dessa stadganden kunna icke anses bjuda en tillfredsställande

garanti emot åtgärder, som stå i strid emot god skogsvård. Till stöd för detta

påstående torde vara nog att erinra, att omdömena om vad som är att hänföra

till vare sig ungskog, även om kommitténs och reservantens definition

härpå skulle godtagas, eller till växtligt, slutet skogsbestånd, i praktiken torde

komma att bliva så växlande och så obestämda, att det endast skulle bliva i

undantagsfall, som domstolarna komme att finna tillräckliga förutsättningar

föreligga för inträdande av de påföljder för överträdande av ifrågavarande bestämmelser,

som av kommittén och reservanten föreslagits. De föreslagna förbudsstadgandena

skulle därför komma att bliva fullkomligt ineffektiva. Vad

kommitténs och reservantens förslag i övrigt innehålla, är i stort sett att hänföra

till återväxtbestämmelser. Att enbart sådana icke äro tillräckliga för betryggande

av god skogsvård har erfarenheten redan givit vid handen.

Det är tydligt, att vi med denna åsikt om innehållet av kommitténs betänkande

och reservationen icke kunna tillstyrka, att dessa läggas till grund

för blivande lagstiftning i ämnet.

Härtill anse vi oss böra foga ännu en anmärkning emot de avgivna förslagen.

Det vid skogsvårdsstyrelsernas möte nästlidna höst tillsatta utskott,

som hade att yttra sig om kommitténs betänkande, framhöll, att förslaget syntes

vara svårfattligt samt gå för mycket i detalj. Till detta omdöme måste

även vi ansluta oss och finna vi detsamma även gälla reservationen. Inom

kommittén har man uppenbarligen under de sju år, som arbetet räckt, samlad

ett synnerligen rikhaltigt material för att bedöma det föreliggande spörsmålet,

men det har tydligen sedermera visat sig svårt att sovra ut detaljerna och få

fastslagna endast de grundläggande principerna. Man har här, kanske mer

än vanligt nu för tiden i lagstiftning, sökt träffa bestämmelser for alla tankbara

fall och man har därvid säkerligen råkat ut för den fara, som föreligger

vid alla dylika lagstiftningsförsök. Förhållandena äro så växlande, aven de

mest lika fall förete vid närmare undersökning så många skiljaktigheter, att

den, som skall leva efter eller tillämpa lagen, vid upprepade tillfällen nodgas

konstatera, att det för honom just föreliggande fallet icke blivit i lagen förutsett.

Det torde därför vara riktigare, att lagen fastslår principerna och sedan,

överlämnar åt den enskilde, myndigheterna och i sista hand domstolarna att

draga de för förhållandena i fråga tillämpliga slutsatserna. Genom ett sadant

förfarande undgår man jämväl en annan olägenhet, för vilken kommittén och

dess reservant icke gått fria, den nämligen att drunkna i detaljen De framlagda

lagförslagen äro säkerligen konstrikt uppförda byggnader, i vilka den

tränade juristen och även en annan ämbetsman kunna lära sig att hitta, men

vilka dock för den enskilde alltid skulle komma att verka som labyrinter, dar

han aldrig skulle lyckas finna sig till rätta.

När det nu gällt för oss att uppdraga de grundlinjer, efter vilka enligt

vår mening den nya lagstiftningen bör läggas, hava vi icke kunnat undgå åt,

fästa det största avseende vid ovan redan omnämnda förhållande, att (ten nu

gällande lagstiftningen med inberäknande av kristidslagen mot skoning av

skog visat sig verka i synnerligen lycklig riktning i skogsvardshanseende samt

därjämte av intresserade parter mottagits med förståelse och förtroende. Vi

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Lava darfor ansett det vara riktigt och lämpligt att grunda de nya lagbestämmelserna

pa 1903 ars skogslag samt lagen den 11 juni 1920 om tillfälliga åtgärder

till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo

b rån den sistnämnda lagen hava vi hämtat förbudet mot avverkning av

ungskog. 1 olikhet med kommittén och dess reservant hava vi avstått från försoket

att giva en definition å ungskog. Vi hava funnit den av dem givna, oavsett

dess svardefinierbara termer såsom »växtlig, ungskog och n bestånd,

som kan vantas bil slutet», icke träffa all ungskog och hava icke lyckats finna

någon annan, som under alla förhållanden innefattar all ungskog utan att

samtidigt omfatta mer än som därmed avses. Det har emellertid synts oss så

mycket mindre nödvändigt att erhålla en definition i detta avseende, som det i

praktiken icke torde mota svårighet att avgöra, vad som under förhanden varande

förhållanden är att hänföra till ungskog, och torde detta hava blivit av

er lar enhet en bekräftat under de krisår, den provisoriska lagen varit gällande.

Provisoriska lagen innehåller vidare förbud mot avverkning, ifall den

strider mot grunderna för god skogsvård eller fastigheten därigenom skulle

komma att lida brist på behövlig skog efter ortens förhållanden. Även denna

bestämmelse hava vi upptagit i vårt förslag. Den gäller emellertid enligt

kristidslagen allenast i fråga om fastigheter, som efter den 14 maj 1918 genom

köp, byte eller gåva övergått till annan än föregående ägarens skyldeman i

ratt upp- och nedstigande led, syskon eller syskons avkomling, och gäller icke

beträffande avverkning på grund av upplåtelse, som skett före den 15 maj

1918. Dessa inskränkningar hava vi däremot icke kunnat godtaga. Det är

uppenbart, att är nu ifrågavarande förbud ur skogsvårdssynpunkt önskvärt i

fråga om vissa fastigheter, framstår samma önskvärdhet jämväl beträffande

andra. Det har naturligen också varit hänsynen till den gamle ägaren och avverkningshavaren,

som framkallat inskränkningen i förbudet. Såsom allmän

regel torde höra gälla att, därest staten i det allmännas intresse finner en inskränkning

i en bestående rätt önskvärd, är den berättigad att vidtaga denna

inskränkning, men är å andra sidan skyldig att, för den händelse den enskildes

rätt därigenom kan anses bliva på ett stadigvarande sätt kränkt, därför utgiva

ersättning. Härav följer i nu föreliggande fall, att rätten att utfärda förbudet

fmnes för staten. Det återstår endast att tillse, huruvida därav skulle för staten

följa någon ersättningsskyldighet. Vad då till en början beträffar fastighetsägaren,

så kan det naturligen någon gång medföra olägenhet för honom

att icke få bedriva en avverkning så, som han finner det för sig vara för tillfället

lämpligast, men för honom kvarstår dock alltid rättigheten att en annan

gång, om ock något längre fram i tiden, företaga avverkningen. Sin äganderätt

har han alltid kvar, och vanligen lärer det väl vara så, att trädet tilltager

i värde genom att få kvarstå. Statens rätt att utfärda avverkningsförbud utan

ersättningsskyldighet hava statsmakterna redan begagnat sig utav beträffande

ungskog. Samma grund lärer föreligga jämväl beträffande nu ifrågasatt förbud.

Något mer invecklade bliva däremot förhållandena, då det gäller bestående

avverkningsrätter. Det är emellertid till en början att märka, att alltsedan

den 1 januari 1905 har avverkningsrätt icke kunnat upplåtas för längre

tid än 5 år och för tiden dessförinnan till den 1 januari 1890 ej längre tid än 20

år. Den före sistnämnda dag gällande bestämmelsen om högst 50 års upp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

låtelsetid liar i stolt sett liaft giltighet sedan ikraftträdandet av förordningen

den 13 juni ISO!) angående städsel och lega av jord på landet. Det iir vidare att

uppmärksamma, att de sedan år 1918 för varje år utkommande provisoriska

skogslagarna från giltigheten av nu förevarande förbud undantagit allenast

upplåtelser, som skett före den 15 maj sistnämnda år. Då dylika lagar med

samma bestämmelse torde komma att utfärdas, intill dess den nya skogslagen

blir gällande, och detta ej torde kunna beräknas ske före den 1 januari

1923, kommer det nu ifrågasatta utan något undantag gällande förbudet att

träffa endast följande upplåtelser, vilka icke förut träffats av likadant förbud,

nämligen dels de, som ingåtts under tiden 1 januari—15 maj 1918, för motsvarande

tid 1923, dels ock 50 års upplåtelser, som ingåtts före den 1 januari

1890, för tiden 1 januari 1923—1 januari 1940 i den mån, de under den tiden äro

giltiga. Den förstnämnda gruppen torde med hänsyn till den återstående korta

avverkningstiden icke vara förtjänt av vidare uppmärksamhet, men antalet

av till den senare gruppen hörande avverkningsrätter lärer kunna vara mer avsevärt.

För båda grupperna gäller emellertid att, därest en avverkningsrättsinnehavare

till följd av den nya lagstiftningen icke kan tillgodogöra sig träd,

som till honom upplåtits, så lärer han enligt vanliga civilrättsliga regler

vara berättigad att härför begära ersättning, antingen av upplåtaren eller dennes

rättsinnehavare på den grund, att han icke erhållit vad till honom försålts,

eller av fastighetsägaren, vilken till följd av den nya lagen kommer att göra

en vinst på avverkningsrättsinnehavarens bekostnad därigenom, att de försålda

träden bliva i fastigheten kvarstående efter upplåtelsetidens utgång. Det blir

följaktligen samma förhållande som beträffande det under kristiden redan gällande

förbudet mot avverkning av ungskog. I fråga om denna har lagstiftaren

icke ansett sig vara förhindrad att utan skyldighet att utgiva gottgörelse

stadga förbud oavsett giltigheten av dessförinnan avslutade avverkningsupplåtelser

och samma rättsgrund synes därför äga sin fulla giltighet även beträffande

det nu ifrågasatta förbudet.

För överträdelse av de sålunda föreslagna förbuden, nämligen mot avverkning

av ungskog, avverkning mot grunderna för god skogsvård eller avverkning,

som skulle beröva en fastighet dess husbehovsskog, hava vi föreslagit

straffbestämmelser. I övcrenstämmelse med vad vi redan anfört vid

kritiken av kommitténs och reservantens förslag, hava vi emellertid icke vågat

antaga, att det ofta skall komma att inträffa, att domstolarna anse sig kunna

tillämpa dessa straffbestämmelser å en avverkare, som föregiver sig hava handlat

i fullkomligt god tro. För att förebygga en sådan ineffektivitet hos förbudsstadgandena

hava vi från kristidslagarna upptagit bestämmelser om befogenhet

för skogsvårdsstyrelserna att utfärda förbud mot fortsatt eller tillämnad

avverkning samt om höga straff för överträdelser av sådana förbud. Häri

ligger en hörnsten i vårt förslag. Har en avverkare fått ett sådant förbud eller

en anvisning av skogsvårdsstyrelsen, att han endast får bedriva en avverkning

på ett visst sätt, så kan han icke komma sedan och undskylla sig med, att han

icke förstod, att hans avverkning var stridande mot lagen. Allenast genom en

sådan befogenhet hos skogsvårdsstyrelserna kunna våra skogar räddas från

skörl in g.

Det är tydligt, att det kommer att sägas, att härigenom varder för stor

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 82 käft. (AV 104.) 20

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

makt lagd i skogsvårdsstyrelsernas händer. Då man emellertid medgiver varje

rättsinnehavare, att hos länsstyrelse och Kungl. Maj:t anföra klagan mot de

meddelade förbuden och därvid själv förebringa bevisning samt därjämte påkalla

syn av en statens tjänsteman med biträde av ojävige gode män, så lärer

därigenom samma garanti vara lämnad mot oförståndigt tillämpande av lagen,

som gives i fråga om åtskilliga andra fall av likartad beskaffenhet. Så vitt vi

hava oss bekant, har icke heller under kristiden, då samma befogenhet funnits

hos skogsvårdsstyrelserna, berättigade klagomål försports över dessas handhavande

av de ifrågavarande provisoriska lagarna.

Med berörda befogenhet hos skogsvårdsstyrelserna följer jämväl en annan

fördel. Såväl kommittén som reservanten hava för att erhålla tillfredsställande

garantier mot oklok och olämplig avverkning av skyddsskogar eller skogar i

exponerade lägen nödgats, införa vidlyftiga bestämmelser, innefattande bland

annat rätt för Kungl. Maj:t att på vederbörlig framställning meddela förordnande,

att avverkning där må äga rum endast med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.

Lämnar man däremot, såsom vi föreslå, skogsvårdsstyrelse befogenhet

att vid befarad avverkning av skog, som ur skogsvårdssynpunkt icke må

avverkas, utfärda förbud, så bliver det i full överensstämmelse med det sålunda

uppbyggda systemet, att skogsvårdsstyrelse får rätt att jämväl inskrida

med förbud mot avverkning av nu berörda skogar eller anvisning, huru avverkningen

må bedrivas. Hela den vidlyftiga apparat, som eljest måste igångsättas

och som föreslagits av kommittén och reservanten, bliver härigenom

överflödig, och skogsavverkarens rätt emot obehörigt inskridande lärer vara

tillräckligt skyddad genom den honom tillerkända rätt att klaga över skogsvårdsstyrelsens

beslut. Det är vidare att märka, att beträffande skog av ifrågavarande

beskaffenhet inom kustområde är stadgande redan meddelat i den

senaste provisoriska lagen av den 11 juni 1920. Här är det visserligen överlämnat

åt vederbörande länsstyrelse att på framställning av skogsvårdsstyrelsen

meddela förordnandet i fråga, men det är dock tillerkänt skogsvårdsstyrelse

rätt att utfärda provisoriskt förbud.

Vad slutligen beträffar frågan, vilka skogar skola lyda under den nya

skogslagen, så berör detta spörsmål såväl frågan om huruvida lagen bör gälla

för landet i sin helhet, eller om vissa områden böra undantagas som ock frågan,

om vilka slag av skogar, som böra hänföras under lagen. I dessa hänseenden

är att märka, att kommittén utarbetat en särskild lag angående vård av enskildes

skogar, men från tillämpning av denna lag undantagit 1) skogar, belägna

inom Gottlands, Västerbottens och Norrbottens län, 2) sådana nedom

Västerbottens län belägna skogar, som äro underkastade bestämmelserna i förordningen

angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker med liera områden, 3) skogar, som lyda under lagen angående

vård av kommunskogar, sockenallmänningsskogar samt vissa stiftelsers,

föreningars och sällskaps skogar, 4) inom Kopparbergs och Gävleborgs län vid

storskifte avsatta häradsallmänningar och besparingsskogar samt 5) skogar å

å flygsandsfälten i Hallands län. Kommittén har vidare framlagt dels ett särskilt

förslag till lag angående vård av de under 3) omnämnda skogarna, därAdd

kommittén nödgats särskilt definiera de skogar, vilka skola lyda under den

lagen, dels en lag om häradsallmänningar. Reservanten däremot har undan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

tagit Västerbottens cell Norrbottens län, men därefter framlast ett fullständigt

förslag angående vården av sådana skogar, vilka icke äro att räkna som allmänna.

Därvid har han emellertid nödgats komma med särskilda bestämmelser

för de olika slagen av skogar nämligen i 2 kapitlet angående sådana skogar,

lör vilka ej enligt 3 eller 4 kapitlet särskilda föreskrifter skola gälla, i 3 kapitlet

angående skogar, för vilka särskilda bestämmelser skola gälla på grund av

deras belägenhet eller beskaffenhet, varunder hänföras bland annat skogarna

inom Gottlands län och skogarna på Öland samt i 4 kapitlet angående skogar,

för vilka särskilda bestämmelser skola gälla av annan grund än skogarnas belägenhet

eller beskaffenhet, under vilket kapitlet erhållas stadganden bland

annat för kommunskogar, för vissa stiftelsers skogar och för hushållningssällskaps

skogar och slutligen har reservanten utarbetat ett särskilt förslag till

lag angående häradsallmänningar.

Det är uppenbart att med dessa särskilda bestämmelser för särskilda slag

av skogar och dessa huvudavdelningar och underavdelningar hava kommittén

och reservanten icke kunnat undgå uppräkningar och hänvisningar, vilka icke

minst bidraga till att göra förslagen svåra att förstå och överblicka.

För vår del hava vi till en början ansett det riktigast att låta lagens

huvudbestämmelser gälla för alla skogar, som ej äro hänförliga till statens skogar,

samt därutöver meddela särskilda föreskrifter för sådana skogar, som, utan att

vara hänförliga till statens skogar, icke befinna sig i enskild ägo. Vi tro oss

därigenom hava vunnit enkelhet och klarhet beträffande frågan om, för vilka

skogar de olika stadgandena skola gälla. Genom att undantaga skogar, som

äro till statens hänförliga, hava vi från lagens tillämpning undandragit ej

allenast de rena statsskogarna utan även sådana, som tillhöra ecklesiastika boställen

eller statsinstitutioner av vare sig det ena eller det andra slaget. Det

kommer således icke att finnas någon skog, för vilken tillsyn icke utövas antingen

av statens tjänstemän eller av en skogsvårdsstyrelse och dess tjänstemän.

Vad beträffar lagens tillämpningsområde hava vi i likhet med kommitténs

majoritet funnit oss böra undantaga dels Gottland och Öland, för vilka

för närvarande gälla särskilda lagar, emot vilka i stort sett några anmärkningar

icke framställts, dels ock Norrbottens och Västerbottens län samt de

nedanför sistnämnda län belägna skogar, för vilka lappmarkslagen för närvarande

gäller. I dessa tvenne län och i fråga om sistnämnda skogar råda

särskilda förhållanden, vilka synas böra göras till föremål för undersökning,

innan ny lagstiftning för dem införes, men synes det dock böra ifrågasättas,

huruvida icke den av oss utarbetade lagen lämpligen skulle kunna gälla jämväl

för nämnda län och skogar. I motsats emot kommittémajoriteten hava vi däremot

ej funnit anledning undantaga de av kommittén, såsom ovan nämnts,

under 3)—5) omförmälda skogar.

Innan vi avsluta denna vår mera allmänna motivering till vårt lagförslag,

är det för oss en plikt att giva vårt fulla erkännande av det synnerligen

omsorgsfulla arbete, som såväl kommitténs majoritet som dess reservant nedlagt

på förevarande fråga. Det är ett betydande material, som samlats, en beaktansvärd

omsikt, varmed det synnerligen svåra ämnet behandlats och slutligen

mycken skarpsinnighet, som utvecklats vid förslagens utarbetande. När

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

vi ansett o.ss redan nu oaktat den korta arbetstid, som stått oss till buds, kunna

framlägga ett lagförslag, så beror detta icke minst därpå, att vi hava haft en

ovärderlig hjälp av de förslag, som utarbetats av kommittén och dess reservant.

Speciell motivering.

Vad beträffar lagens rubrik, så har ju kommitténs reservant särskilt nedlagt

mycket skarpsinne för att erhålla en tillfredsställande sådan. För att

kunna använda uttrycket »sådana skogar, som icke äro att räkna såsom allmänna»,

har han nödgats i lagen angående hushållningen med de allmänna

skogarna i riket införa en definition å vad som förstås med »allmän skog».

En sådan definition är farlig genom att den icke bliver tillräckligt uttömmande

och synes därför böra undvikas. För vår del hava vi ansett det vara nog, att

genom rubriken angiva, att lagen gäller för all skog, som ej är hänförlig till

statens skogar. Någon svårighet lärer det i praktiken icke komma att uppstå

att avgöra, huruvida statens eller en skogsvårdsstyrelses tjänsteman skall hava

att befatta sig med tillsynen av en skog. Måhända kommer vår rubrik till en

början att förefalla något tung, men hava vi ansett hänsynen härtill böra vika

för vikten att hava en fullt uttömmande benämning å lagen.

1—2 §§.

Vad beträffar 1—2 §§ äro redan i den allmänna motiveringen framlagda

de skäl, som föranlett oss att föreslå dessa för hela lagförslaget grundläggande

bestämmelser.

3 %.

3 § avser avverkning å mark, som redan är apterad för ett ändamål, som

måste anses innebära högre jordkultur än den rena skogsmarkens. Det bör

kanske särskilt påpekas, att det föreslagna undantaget för betesvall endast avser

sådan, som redan är genom tillfredsställande åtgärder ordnad och således

ej avverkning för anordnade av en sådan betesvall. För sistnämnda fall gäller

stadgandet i 4 §.

4 §.

Den undantagsbestämmelse, som är given i 4 §, ansluter sig närmast till

det av reservanten avgivna förslaget.

Från rättigheten att utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd verkställa avverkning

uti de i nämnda paragraf omförmälda fall hava vi dock undantagit avverkning

av skog, som utgör nödigt skydd mot flygsandsfält. Det händer nämligen

lätt att förevarande, vid kusten belägna skogar äro de enda, som tillhöra

ett hemman, och att då medgiva avverkning där utan tillstånd, även om det

blott skulle vara till husbehov, skulle lätt kunna medföra avsevärda faror. Det

är ock att märka, att för närvarande är avverkning i dessa skogar utan vederbörligt

tillstånd icke tillåten. Yi hava jämväl känt oss tveksamma, huruvida

man bör tillåta avverkning även för ett sådant ändamål som husbehov å skogar,

som utgöra skydd mot fjällgränsens nedgående. En sådan rättighet finnes

opaginerad Kontrollera mot PDF

emellertid för närvarande, och liar det under vårt arbete blivit upplyst, att i

stort sett bar någon olägenhet härav icke försports. Härtill kommer att vi, i

likhet med kommittén och reservanten, inskränkt rättigheten att avverka till

husbehov till att gälla endast för oundgängligt husbehov samt därjämte, jämväl

i överensstämmelse med kommittén och reservanten, medgivit avverkningsrätt

endast under den förutsättningen, att tillgång till annan skog å vederbörande

fastigheter icke finnes, eller att behovet icke lämpligen kan tillgodoses

från sådan. Då de fastigheter, varom här är fråga, i regel torde hava tillgång

till husbehovsvirke, utan att behöva anlita skyddsskogen, torde det med

den avfattning paragrafen sålunda erhållit endast bliva i undantagsfall, som

avverkning för ifrågavarande ändamål kommer att äga rum i skyddsskogen,

och får enligt paragrafens lydelse under alla förhållanden avverkning av ungskog

icke ske utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Det är också tydligt, att i

alla de fall, då skogsvårdsstyrelsen har att meddela tillåtelse, äger den ock att

uppställa de villkor, som måste uppfyllas, för att tillståndet skall lämnas.

I detta sammanhang anhålla vi att till besvarande få upptaga en av

skogsvårdsstyrelsernas möte till oss remitterad motion, i vilken påpekats svårigheten

att tolka bestämmelsen angående skog till husbehov samt hemställts,

att denna fråga vid kommande lagstiftning måtte vinna nödigt beaktande.

Eedan det utskott, som förehade nämnda motion till behandling, fann, att be

greppet skog till husbehov i nu gällande lag bäst klargjordes vid tillämpning

av lagen. Jämväl vi anse det icke möjligt att på ett tillfredsställande sätt

giva en definition på vad, som menas med husbehov. Behovet i detta avseende

är så växlande, och de omständigheter, som spela in vid bestämmande av detsamma

äro så olikartade, att det torde icke vara möjligt att giva någon allmängiltig

regel för vad, som avses med husbehov. Detta måste avgöras från

fall till fall och i händelse av tvist avgörandet överlämnas åt de prövande

myndigheterna.

5—8 §§.

5 § har sin motsvarighet i kommitténs 15 § 2 mom. samt reservantens 7 §.

Stadgandena i 6 § äro hämtade från 6 § i den provisoriska lagen av den

11 juni 1920. Bestämmelser därstädes om rätt för skogsvårdssityrelse att inhämta

utlåtande från vissa ämbetsmän har dock ansetts lämpligen böra överflyttas

till lagen angående skogsvårdsstyrelser.

7 § bestämmelser motsvaras av stadgandena uti kommitténs 6 och reservantens

9 § samt föreskrifterna i 8 § av den nämnda provisoriska lagens 7 och

8 §§. Vi hava dock ansett en klagande över en skogsvårdsstyrelses beslut alltid

böra hava rätt att erhålla undersökning å marken, därest han en sådan påkallar.

Befinnes en dylik anhållan sakna fog, blir det ju alltid han, som får

vidkännas kostnaderna för undersökningen.

9 §.

Enligt 9 § skall det åligga den, som begär sådant yttrande av skogsvårdsstyrelse,

som i 4 eller 7 § omförmäles, att bestrida kostnaderna för därav

föranledd undersökning, utredning eller anvisning. Det är uppenbart, att så

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

bör vara förhållandet, då nämnda åtgärder företagits i sökandens eget intresse

och på hans begäran. Däremot bör tydligen kostnaderna för undersökning enligt

8 § förskjutas av skogsvårdsstyrelsen, varefter det får bero på länstyrelsens

avgörande, om de jämväl slutligen skola stanna å styrelsen eller ersättas

av vederbörande klagande. Stadgandet angående sistberörda kostnader motsvaras

av 18 § 2 stycket i kommitténs förslag och 12 § 2 stycket i reservantens.

10 §.

Att straff bör följa för den, som överskrider bestämmelser i lagen, är

uppenbart och har också föreslagits av såväl kommittén som reservanten. Såsom

vi förut anfört, torde det emellertid icke vara antagligt, att dylika straffbestämmelser

ofta komma i tillämpning. Den skyldige kommer att förklara,

att han icke förstått, att vad han avverkat varit att hänföra till ungskog eller

att avverkningen stritt emot grunderna för god skogsvård, och det bliver endast

i ytterst flagranta fall, som domstolarna i trots av ett sådant påstående

finna sig kunna ådöma straff. Annat bliver naturligen förhållandet, när skogsvårdsstyrelse

utfärdat förbud mot avverkning. Då förtjänar ett sådant förebärande

icke längre avseende, och då kommer straffet att drabba den skyldige.

Vi hava därför i 10 § föreslagit dels straff för den, som förfarit i strid emot

lagens bestämmelser dels straff enligt en högre straffskala för den, som bryter

emot av skogsvårdsstyrelse meddelat förbud eller anvisning. I sistnämnda avseende

har jämväl nu gällande provisoriska lag straffbestämmelser, men under

det att i denna högsta straff är 500 kronors böter, hava vi föreslagit ett straffmaximum

av 10,000 kronors böter eller fängelse i högst sex månader. Detta

vårt förslag har föranletts, dels till följd av den frestelse, som mången gång

kan förefinnas att överskrida ett förbud med hänsyn till den stora ekonomiska

vinst, som därav skulle kunna erhållas, dels med avseende å arten av förseelsen,

vilken innebär ett uppenbart trots emot ett av behörig myndighet

meddelat förbud. Det kan visserligen i förstberörda avseende erinras, att då

vi i likhet med kommittén och reservanten därjämte föreslå, att det avverkade

virket eller dess värde skall vara förbrutet, så skulle häri ligga ett tillräckligt

skydd mot frestelsen av ekonomisk vinning, men dylika stadganden bliva lätt

illusoriska genom svårigheten att få virke taget i beslag, medan det ännu är i

avverkarens besittning och möjligheten för denne att undanskaffa annan sin

egendom.

11-14 §§.

11—14 §§ angå rätten att taga virke i beslag, försäljning av dylikt virke,

ävensom åtalsrätt samt fördelning och förvandling av böter och motsvaras av

paragrafer med samma nummer i nu gällande provisoriska lag.

15 §.

Vårt förslag övergår härefter till de bestämmelser, som avse åstadkommande

av återväxt.

15 § 1 mom. motsvarar delvis kommitténs 2 § samt delvis och till huvud
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

liklig dd 27 och 28 §§ i reservantens förslag. Någon närmare motivering

torde darfor icke vara erforderlig. Paragrafens 2 mom. motsvaras av kommitténs

3 § och hava vi i likhet med denna ansett de återväxtåtgärder, som i

dar förutsätta skadegörelsefall åläggas, böra begränsas till sådana, som motsvaras

av vad vederbörande efter skadan ägt rätt uppbära i skadeersättning

eder kunnat erhålla genom att tillgodogöra sig å området kvarvarande träd.

Bland uppräknade skador förekomma jämväl förlust till följd av insektshärjning,

men vilja vi i detta sammanhang påpeka, att vi uti vårt förslag icke

upptagit de stadgande^ som kommittén föreslagit i en särskild lag angående

åtgärder till förekommande och hämmande av insektshärjningar å skogar. Vi

hava nämligen ansett, att de faror för våra skogar, som i detta avseende kunna

förefinnas, icke ännu åtminstone hava visat sig så ofta förekommande, att en

särskild lagstiftning med hänsyn härtill är erforderlig.

16 §.

I sammanhang med motiveringen till vår 16 § komma vi in på en fråga,

vid vars lösande såväl kommittén som reservanten enligt vår mening vidtagit

en avgjord försämring i 1903 års lags bestämmelser. Enligt dessa sistnämnda

får en avverkning ej så bedrivas eller efter avverkningen med marken så förfaras,

att skogens återväxt uppenbarligen äventyras och har sådan vanskötsel

å skogsmark ägt rum, är den, som låtit densamma komma sig till last, pliktig

vidtaga de åtgärder, som för återväxtens betryggande äro erforderliga. Det

är vidare stadgat, att om skogsvårdsstyrelse finner skälig anledning antaga,

att skogsmark är utsatt för vanskötsel, varom nu är sagt, så äger den att påkalla

laga åtgärder för att erhålla säkerhet för, att återväxten bliver betryggad.

Det är härav tydligt, att för närvarande äger en skogsvårdsstyrelse

inskrida, så fort den finner att en skogsavverkning så bedrives, att återväxten

äventyras. Den kan på så sätt redan vid början av en avverkning tilltvinga

sig säkerhet för återväxten. Jämför man dessa bestämmelser med kommitténs

20 § och reservantens 32 § sa finner man, att enligt dessa får en skogsvårdsstyrelse

vidtaga åtgärder i återväxthänseende först sedan den funnit att åtgärd,

som i sådant avseende bör vidtagas, icke blivit inom behörig tid verkställd,

d. v. s. med andra ord, avverkningen får hedrivas hur som helst. Det är först

efter att denna avslutats och »behörig tid» därefter gått till ända, som skogsvårdsstyrelsen

får börja röra på sig. Vad detta betyder med hänsyn till den

blivande återväxten torde icke behöva närmare påpekas. Det är tydligt, att

skall man verkligen kunna förmå en avverkare att vidtaga betryggande åtgärder

för återväxten, så skall man söka träffa överenskommelse med honom

medan avverkningen pågår och med möjlighet att eljest kunna förhindra avverkning,

intill dess säkerhet för dessa åtgärders vidtagande erhållits. Med

det intresse han har, att avverkningen skall få fortgå, bliver det vanligen lätt,

att med honom komma överens. Härav hava säkerligen alla skogsvårdsstyrelser

en lycklig erfarenhet, och det lärer icke finnas någon anledning att

eftergiva på den möjlighet, som enligt nu gällande lag för närvarande förefinnes.

Vi hava därför i vår 16 § i stort sett bibehållit 1903 års lags stadganden

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

i förevarande avseende. Den enda reella skillnad, som förefinnes, är den, att

enligt nämnda lag har man icke tänkt sig, att överenskommelse emellan skogsvårdsstyrelse

och avverkare skall träffas, förrän av länsstyrelse föranstaltad

undersökning hållits, under det att vi, i likhet med vad som säkerligen i praktiken

redan äger rum, tänkt oss att överenskommelse skall kunna träffas utan

föregående officiell undersökning. Emellan de föreliggande förslagen, å ena

sidan, och 1903 års lag samt vårt förslag, å den andra, förefinnes därjämte

den olikheten, att enligt de förra skall omöjligheten att träffa överenskommelse

omedelbart följas av instämning till domstol, under det att enligt de senare

första steget hör bliva påkallandet av en utav länsstyrelsen förordnad undersökning

med möjlighet att därefter kunna komma till överenskommelse med

undvikande av domstolsförfarande. Även härutinnan torde erfarenheten bära

vittnesbörd om lämpligheten av 1903 års bestämmelser.

17 §.

17 § har i huvudsakliga delar sin motsvarighet uti 4—6 §§ i 1903 års

lag samt 26—28 §§ i kommitténs förslag. Under tillämpningen av 1903 års

lag torde det hava visat sig, att sådana avverkningsförbud, varom här är

fråga, sällan förekomma, men synes dock anledning icke föreligga att avstå

från den möjlighet, som här förefinnes, att erhålla säkerhet för att åtgärder

för återväxt bliva vidtagna.

18 i

Vad beträffar frågan, å vilken person ansvaret för återväxtåtgärdernas

vidtagande bör vila, så framgår av 1903 års lag att enligt denna berörda skyldighet

i första hand åligger avverkaren men i andra hand markägaren. Kommittén

och reservanten hava däremot lågt skyldigheten ensamt på den sistnämnde.

Till de skäl härför, som av kommittén anförts, synes böra läggas jämväl

det, att det är dock markägaren eller hans efterföljare i äganderätten, som

i sista hand draga nyttan av återväxtåtgärderna. Det är icke minst i deras

intresse de ske. Ehuru således principiella skäl tala för, att man endast håller

sig till markägaren, så synes det dock praktiskt sett vara lämpligt att icke

släppa avverkaren. Denne förfar säkerligen vid avverkningen på ett helt

annat sätt, om han vet, att han själv kan få svara för återväxten och därtill

kommer, att det säkerligen i de flesta fall är han och icke markägaren, som

är den ekonomiskt starke, och av vilken det följaktligen blir lättast att framtvinga

eller erhålla säkerhet för återväxtåtgärderna. För att erhålla tillräcklig

säkerhet i detta avseende hava kommittén i sin 25 § och reservanten i sin

38 § tillskipat en förmånsrätt uti fastighet för ogulden kulturkostnad, en förmånsrätt,

som skulle utgå före inteckningarna. En dylik tyst förmånsrätt

finnes visserligen redan nu i några fall i vår rätt men är för visso i juridiskt

avseende ett oting och verkar till rubbande av fastighetskrediten. Att införa

nya sådana måste på det bestämdaste avrådas. Under dessa förhållanden

hava vi stannat vid att i vårt förslags 18 § vidhålla den ståndpunkt, som intagits

av 1903 års lag. Dess ordalag äro emellertid icke fullt lyckliga, enär

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

dessa, ifråga om markens ägare, syfta allenast på det fall, att avverkningsrätt

upplåtits, och ej det, då avverkning företagits av en föregående ägare. Ehuru

även denne senare jämväl nu lärer kunna åtkommas jämlikt lagens grunder

och med hänsyn därtill, att jämväl under hans tid med marken så förfarits,

att återväxten äventyras, synes det vara lämpligt att bestämt utsäga, att

nämnda skyldighet under alla förhållanden åligger även eu blivande markägare,

och hava vi avfattat andra stycket i 18 § i överensstämmelse härmed.

19-20 §$.

19 § har sin motsvarighet i 4 § av 1903 års lag liksom 20 § delvis i 12 §

av samma lag samt i kommitténs 12 och 13 §§ samt reservantens 41 och 42 §§.

21-24 §§.

12 kapitlet hava vi föreslagit sådana bestämmelser, som vi anse böra

gälla för andra under lagen lydande skogar än de, som äro i enskild ägo. Det

är uppenbart, att för dessa skola först och främst gälla de stadganden, som äro

meddelade för de enskildes skogar. Förbud för avverkning av ungskog och

iakttagande av grunderna för god skogsvård samt skogsvårdsstyrelsernas

rätt och plikt att tillse, att dessa bestämmelser iakttagas skola följaktligen

vara gällande jämväl för nu ifrågavarande skogar. Men samhället synes hava

rätt att i sin tillsyn över dessa skogar gå längre än ifråga om dem, som tillhöra

enskilde. De tillhöra, dessa skogar, kommuner av vare sig det ena eller

andra slaget i stiftelser, hushållningssällskap m. fl. De äro således bildade,

icke för att tjäna stundens tillfälliga behov utan för att vara ett stadigvarande

stöd för sin ägare eller till äventyrs även för att skapa och bevara ett fortfarande

skogsbestånd. Med hänsyn härtill synes det vara statens plikt att

vaka däröver, att dessa skogar jämväl skötas med det mål för ögonen, som

varit anledningen till deras bildande. Detta har också iakttagits av kommittén

och reservanten. De hava båda föreslagit, att för dessa skogar skola gälla

särskilda bestämmelser, vilka i båda förslagen äro synnerligen detaljerade.

De överensstämma emellertid bägge därutinnan, att därest dylika skogar äro

av den omfattning och i övrigt av den beskaffenhet att hushållningsplan kan

med fördel å dem tillämpas, så skola de skötas efter en sådan plan, och skall

denna plan av skogsvårdsstyrelsen fastställas. I dessa avseenden äro vi

fullkomligt ense med kommittén och reservanten och hava i 21 § 2 mom. upptagit

en bestämmelse härom med angivande tillika, i likhet med dessa, av de

allmänna grunder, som böra tillämpas vid planens uppgörande. Därjämte

hava vi dels uti 22 § upptagit en bestämmelse om, att länsstyrelse på yrkande

av skogsvårdsstyrelse äger att tillhålla en skogsägare att upprätta en husbållningsplan

vid äventyr att den eljest varder av skogsvårdsstyrelsen upprättad

på ägarens bekostnad dels uti 23 § för överträdande av hushållningsplanens

föreskrifter, föreslagit samma straff, som äro stadgade i 10 § 2 och 3

mom. samt 11—14 $§ dels ock slutligen i 24 § föreskrivit samma processuella

regler, som äro lämnade i 8 § för där avsedda fall. Härutöver hava vi däremot

icke ansett några ytterligare bestämmelser erforderliga. Med den ställ
Bihang

till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 82 käft. (Nr 101.)

21

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

ullig, som skogsvårdsstyrelsen enligt vårt förslag i allmänhet skall intaga

till all den skog, som lyder under ifrågavarande lag, bör man icke, enligt

vår mening, insnöra vare sig denna styrelse eller den skogsägare, varom här

är fråga, uti några detaljerade bestämmelser, utan synes man kunna med fullt

förtroende överlämna åt dem själva att träffa de anordningar, som med iakttagande

av de angivna allmänna normerna anses lämpliga. Överskrider

därvid skogsvårdsstyrelsen sin befogenhet, så finnes klagorätt till länsstyrelse

och Kungl. Maj:t och iakttager skogsägaren icke sina skyldigheter, så utsätter

han sig för stadgade straff.

Från de bestämmelser, som sålunda äro givna för nu ifrågavarande

skogar, hava enligt vårt förslag undantag gjorts dels för häradsallmänningar

och dels för skogar, som förvaltas av skogsvårdssällskap, för vilkas verksamhet

äro gällande av Kungl. Maj:t fastställda stadgar. Det är väl att

märka, att för dessa tvenne slag av skogar skola gälla samtliga i 1 kapitlet

införda bestämmelser. Förvaltningen av dessa skogar är således skyldig att

iakttaga förbudet emot avverkning av ungskog och föreskrifterna om god

skogsvård samt äro i dessa avseenden underkastade tillsyn av vederbörande

skogsvårdsstyrelse. Däremot hava vi ansett oss kunna fritaga dem från

föreskrifterna i 2 kapitlet. Vad häradsallmänningarna beträffar beror detta

därpå, att, enligt vad vi hava oss bekant, särskilda bestämmelser redan äro

utarbetade för skötseln av dessa utav personer, som äro intresserade av en

tillfredsställande vård av dem, och komma säkerligen vid utfärdande av en

för dessa allmänningar gällande lagstiftning skogsvårdens intressen att varda

till fullo iakttagna. Vidkommande däremot det senare slaget av skogar, så

synes man böra redan däruti hava en garanti för att god skogsvård iakttages

att de förvaltas av sällskap, som just äro bildade i skogsvårdens intresse, och

då därtill kommer, att fordran uppstäUes på att ett dylikt sällskaps stadgar

skola vara fastställda av Kungl Maj:t för att undantagsbestämmelser skola

träda i tillämpning, därvid Kungl. Maj:t icke lärer underlåta att föreskriva,

att erforderliga skogshushållningsplaner skola upprättas, har garantien synts

oss vara fullt tillfredsställande. Skulle nämligen ett dylikt sällskap missvårda

de till deras förvaltning överlämnade skogar, lärer Kungl. Maj:t icke

dröja med att upphäva den sanktion, som de erhållit genom fastställelse av

sina stadgar. För sistberörda undantag synes tala dels den omständigheten,

att en lättnad därigenom torde beredas ett sällskap av ifrågavarande slag i

dess uti hög grad uppmuntransvärda strävan att förmå landsting och andra

kommunala samfälligheter att bilda skogsallmänningar, dels ock den lindring,

som ett dylikt undantag torde komma att medföra för skogsvårdsstyrelsema

i de bördor, som den nya lagen kommer att pålägga dem. De bliva säkerligen

i alla fall i hög grad avsevärda.

25-26

Vad övergångsbestämmelserna beträffar synes oss med den nära anslutning

till 1903 års lag, som vårt förslag innebär i fråga om skyldighet att vidtaga

återväxtåtgärder, någon anledning icke föreligga att undantaga den nya

lagens bestämmelser i fråga om avverkning, som ägt rum före lagens ikraft
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

trädande. Däremot bör den tydligen icke gälla, om sådan olyckshändelse, som

omförmäles i 15 § 2 mom. övergått en skog, innan lagen trätt i tillämpning,

och har bestämmelse härom givits i 25 §.

I 26 § hava vi föreslagit stadgande om att jämlikt äldre lag eller givet

förordnande meddelat förbud mot avverkning eller lämnad anvisning, som är

gällande vid lagens trädande i kraft, skall fortfarande äga giltighet, intill

dess skogsvårdsstyrelse på grund av befogenhet enligt denna lag annorlunda

förordnar. Vi hava därvid särskilt erinrat om förordnande eller anvisning

enligt skyddsskogslagen för att därigenom inskärpa, att de skogar, som enligt

denna förklarats vara skyddsskogar, skola allt fortfarande anses vara sådana,

och följaktligen stadgandet i 2 § uti den nya lagen gälla, intill dess skogsvårdsstyrelsen

annat bestämmer Det är annars att befara, att vederbörande

skogsägare skola förmena att på grund av numera inträdda förhållanden ute

å marken vad som förut ansetts vara skyddsskog icke är att som sådan anse

och därför där bedriva avverkning, innan skogsvårdsstyrelse hinner ingripa.

Det tillkommer sedermera skogsvårdsstyrelsen att undersöka, huruvida förhållandena

verkligen utvecklat sig så, att en befintlig skyddsskog icke längre

är att såsom sådan anse, och därför i större eller mindre mån eftergiva på

det av Kungl. Maj:t meddelade förordnandet liksom det å andra sidan naturligen

kan inträffa att skog, om vilken förordnande hitintills icke givits, att

den är att betrakta, såsom skyddsskog, sedan, till följd av stadgandet uti 2 §

i den nya lagen, är att dit hänföra.

I den allmänna motiveringen hava vi redan anfört, att vi i olikhet med

kommittén från lagens tillämpningsområde, icke funnit anledning undantaga

vare sig kommunskogar och därmed likställda skogar, för vilka kommittén

föreslagit en särskild lag, eller inom Kopparbergs och Gävleborgs län vid

storskifte avsatta liäradsallmänningar och besparingsskogar eller slutligen

skogar å flygsandsfälten i Hallands län. Vad de sistnämnda skogarna beträffar

så har, sedan genom nådigt brev den 26 juli 1860 förordnats, att ägarna

av flygsandsfälten i Halmstads, Tönnersjö och Höks härader av Hallands

län skulle ställa sig till efterrättelse de föreskrifter för flygsandsfältens begagnande,

som av Kungl. Maj:ts befallningshavande eller vederbörande skogsbetjänte

bleve lämnade, Kungl. Maj:ts befallningshavande genom kungörelse

den 31 december 1861 förordnat, bland annat, att den skog, som redan funnes

eller framdeles uppvuxe å dessa fält skulle för vederbörande ägares gemensamma

räkning skötas samt behandlas efter den föreskrift och anvisning, som

av överjägaren meddelades, varjämte stadgat vite, bland annat, för fällande

och skadande av träd och skogsplantor å flygsandsfälten.

Någon anledning att icke ställa dessa flygsandsfält under bestämmelserna

i den nya lagen finnes tydligen icke.

Lag angående skogsvårdsstyrelser.

Vi hava utarbetat ett nytt förslag till lag angående skogsvårdsstyrelser.

Någon större ändring i vad som nu gäller i motsvarande förordning innehåller

emellertid icke vårt förslag. Till den nya lagen hava vi överflyttat

den i 1903 års lag förefintliga bestämmelsen därom, att för varje landstings
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

område skall finnas en skogsvåndsstynelse. Vi hava nämligen funnit det

vara lämpligare, att detta stadgande, som är av mera organisatorisk art, har

sin plats i denna lag i stället för i den till allmän efterrättelse utfärdade

skogslagen. Att vi till förevarande lag jämväl överflyttat bestämmelsen om

befogenhet för sbogsvårdsstyrelse att inhämta yttrande från vissa tjänstemän,

hava vi redan omförmält.

I 3 § hava vi, i olikhet med kommittén, infört den numera allmänt vedertagna

titeln länsjägmästare på den forstligt bildade tjänsteman, som under

skogsvårdsstyrelsen skall vara den högste chefen för den styrelsen underlydande

personalen liksom för allt det arbete, som enligt den av oss föreslagna nya

skogslagen skall tillkomma skogsvårdsstyrelse. Vi hava därjämte uteslutit

den av kommittén föreslagna bestämmelsen därom, att därest mer än en länsHägmästare

skulle erfordras, Konungen skulle äga att på framställning av

skogsvårdsstyrelse därom förordna. Enligt vår åsikt bör det nämligen aldrig

ifrågakomma, att inom varje landstingsområde finnes mer än en länsjägmästare,

men däremot hinder icke möta att, på sätt i vissa län redan skett,

under honom anställa biträdande läns jägmästare. Sådana böra emellertid

kunna anställas utan att fragan underställes Kung! Maj :ts prövning och

hava vi därför uti 5 § upptagit bestämmelse om behörighet för skogsvårdsstyrelse

att anställa bland annat biträdande länsjägmästare.

I detta sammanhang anse vi oss böra påpeka, att vi, i olikhet med kommittén,

icke uti vårt förslag upptagit någon bestämmelse, som utgår ifrån

att en befattning som skogsvårdsinspektör skall vara inrättad. Redan diet

vid senaste möte tillsatta utskott, som behandlade förevarande ärende, ansåg

det ej behövligt, att denna befattning inrättades med hänsyn till den ställning

skogsvårdsstyrelserna skulle komma att intaga i förhållande till inspektören

och den risk, som förelåge, att styrelserna då så småningom skulle utvecklas

till ämbetsverk. Till denna asikt ansluta vi oss. För närvarande arbeta

skogsvårdsstyrelserna med sin av Kungl. Maj:t utsedde ordförande och sina

två förtroendemän från länet utan påtryckningar eller direktiver från ovanstående

ämbetsmän och endast med hänsyns tagande till gällande lagar och

till för varje län förefintliga förhållanden. Vi tro, att det skulle vara lyckligt,

om så finge fortfara. Den ifrågasatta organisationen skulle lätt kunna

leda till ett stöpande i samma form och en byråkratism, vilka böra undvikas.

Lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 14 juni 1907 om servitut.

Förslaget överensstämmer med kommitténs förslag.

Lag om ändrad lydelse av 2 kap. 36 § i vattenlagen den 28 juni 1918.

I tillämpliga delar överensstämmer även detta förslag med kommittéiorslaget.

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Lag om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 21 december 1857 om ägors

fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet.

Här förligger en fråga, som för visso icke är lätt att lösa till följd därav,

att här står intresse mot intresse. Ä ena sidan skogsvården, som helst

skulle kräva förbud för varjie betning i skogsmark av fruktan för skador å

unga skogsplantor, å andra sidan lantbrukarens behov att under sommaren

erhålla bete för sina kreatur. Med hänsyn till det senare behovet, som säkerligen

i många trakter av vårt land ännu är trängande, är det tydligt, att

lagstiftaren måste framgå med den yttersta försiktighet och det är först när

den allmänna insikten om nödvändigheten att skydda skogsplantorna och

om faran i sådant hänseende av betning vuxit sig stark, som man kan gå

fram mot det mål, som hägrar för skogsvårdens varme vän.

Den största fara, som i detta hänseende för närvarande föreligger, är

tydligen betning av får och getter.

Enligt förevarande lagstadgande i dess nuvarande lydelse skall, därest

stängsel ej finnes emellan ägor, som bestå av skog, utmark eller beteshage å

ömse sidor, den ohägnade marken anses vara till gemensamt mulbete upplåten,

där ej annorlunda är avtalat. Emellertid är i flertalet län bete av får

och getter förbjudet å mark, varom nu är fråga, antingen under hela året

eller under viss del av detsamma. Kommittén har nu föreslagit, att betning

av får och getter endast får utövas av en var markägare å hans eget område

och såvida han om dem håller sådan vård, att de icke inkomma å annans område.

Reservanten bär däremot föreslagit förbud för allt betande av getter

och får å ifrågavarande mark annat än i inhägnad beteshage med rätt dock

för Konungen att medgiva undantag för de län eller delar av län, där sådant

må finnas erforderligt. Med hänsyn till den fara för det unga skogsbeståndet,

som i detta avseende förefinnes och då reservantens förslag tydligen är mera

effektivt än kommitténs, hava vi anslutit oss till vad den förre föreslagit med

den ändring allenast, att dispens icke må meddelas förrän efter landstings

och hushållningssällskaps hörande.

I fråga om betande av andra kreatur har kommittén föreslagit, att de

olika markägarna, som av betesrätten begagnade sig, skulle bilda ett beteslag

med skyldighet att efter beslutade och fastställda grunder utgiva ersättning

för vållad skada å växande skog eller hinder eller men för återväxten. Emot

detta förslag bär reservanten riktat en skarp kritik, därvid påpekande bland

annat svårigheten att erhålla en tillfredsställande grund för ersättningens utgående.

I denna kritik instämma vi till alla delar och tro icke, att den av kommittén

föreslagna vägen är framkomlig.

Reservanten har i stället föreslagit, att beträffande hetande av andra

kreatur än getter och får skall Konungen äga att, efter landstingets och hushållningssällskapets

hörande, antingen meddela förbud mot dylikt bete för

länet i dess helhet eller för del därav eller ock föreskriva viss inskränkning i

rätten därtill.

Vi äro de första att erkänna, att ett sådant stadgande skulle ur skogsvårdssynpunkt

vara mycket önskligt, men vi tro icke tiden ännu vara mogen

för en sådan bestämmelse. Det är i många delar av vårt land ännu alldeles

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

nödvändigt för den stora del av befolkningen, vilken av boskapsskötsel hämtar

sin huvudsakliga inkomst, att under sommarmånaderna få hava sina nötkreatur

ute på det gemensamma mulbetet, och att överlämna fortvaron av

denna rätt åt avgörande allenast efter hörande av landsting och hushållningssällskap

och de tilfälliga strömningar, som där kunna gorå sig gällande, anse

vi oss icke kunna tillråda. Ett sådant förslag skulle väcka en misstämning

och en misstro mot hela vårt förslag till skogslag, som säkerligen icke vore

lyckliga för förslagets antagande av de lagstiftande myndigheterna. När vi

således avråda från anslutning till reservationen i denna del, så anse vi oss

därjämte böra tillägga, att den skada å unga skogsbestånd, som åstadkommes

av andra kreatur än får och getter, är dock säkerligen icke jämförbar med den,

som de senare åstadkomma.

Reservanten har vidare föreslagit en viss fördelning av de böter, som

skulle ådömas enligt detta lagrum, samt ådömande av straff jämväl enligt

allmänna strafflagen, om brott emot densamma ägt rum, men synes särskilda

bestämmelser om fördelning av böter i förevarande fall ej böra äga rum och

lärer det ådömande jämväl av straff enligt strafflagen, varom reservanten

föreslagit särskilt stadgande, komma att äga rum på grund av allmänt gällande

straffrättsliga regler även utan särskilt lagstadgande.

Slutligen hava vi att till besvarande upptaga en motion vid skogsvårdsstyrelsens

möte, vilken blivit till oss överlämnad. Den avser den konflikt,

som förmenas kunna uppkomma emellan å ena sidan avverkning på grund av

ståndskogslikvid enligt 101 § skiftesstadgan och å andra den provisoriska

lagens avverkningsförbud. I anledning av denna motion har vederbörande

utskott uttalat, att anledning förefinnes, att gällande bestämmelser icke medgiva

annan tolkning, än att den provisoriska skogslagen äger tillämpning

även å avverkning enligt nämnda lagrum i skiftesstadgan, men att ett förtydligande

dock synes önskvärt. — För oss framstår det som uppenbart, att

när statsmakterna stifta en lag, som meddelar förbud för avverkning av skog

utav viss beskaffenhet, så har härigenom den rätt att verkställa ståndskogslikvid

genom avverkning av sådan skog blivit upphävd, och vederbörande

skiftesdelägare hava därefter rätt att erhålla ståndskogslikvid på andra i skiftesstadgan

medgivna sätt. Någon anledning att verkställa något förtydligande

för att detta förhållande skall bliva klarlagt har icke synts oss förefinnas.

CARL HEDERSTIERNA.

A. J. Hansson Joh. Karsberg.

i Bringåsen.

W. Dybeck. Karl F. Mellquist.

Halmstad den 19 augusti 1920.

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Förslag

till

Lag angående Y&rd av enskildes och andra till statens ej hänförliga skogar

1 kap. Enskildes skogar.

Om averkning av skog.

1

1 mom. Å fastighet i enskild ägo må avverkning av ungskog ej ske

annorledes än genom för beståndets utveckling ändamålsenligt gallring så

framt ej vederbörande skogsvårdsstyrelse med hänsyn till skogens tillstånd

och beskaffenhet finner skäligt medgiva, att avverkning sker under annan form.

2 mom. Ej heller må å fastighet som ovan sagts avverkning av annan

skog äga rum, ifall avverkningen strider mot grunderna för god skogsvård

eller fastigheten därigenom skulle komma att lida brist på behövlig skog efter

ortens förhållanden.

2 i

Avverkning må ej heller utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd företagas,

om genom densamma kan befaTas, att nödigt skydd mot flygsandsfält eller

fjällgränsens nedgående minskas eller att — på grund av markens belägenhet

i havsbandet eller på höjder eller eljest särskilt exponerat läge eller till

följd av andra naturomständigheter, såsom jordmånens beskaffenhet, jordlagrets

tunnhet eller markens benägenhet för försumpning förhållandena äro

sådana — en ovarsam avverkning av befintlig skog skulle omöjliggöra eller

äventyra återväxt eller ock den återväxt, som kunde förväntas uppkomma,

skulle bliva oskäligt sen eller underhaltig.

3 *.

Vad i 1 och 2 §§ stadgats gäller icke skog, som finnes inom område för

trädgård, åker, odlad äng eller genom tillfredsställande åtgärder ordnad

betesvall samt ej heller skog å byggnadstomt eller annan därmed jämförlig

mark.

4

Skog, varå 1 och 2 §§ äga tillämpning, med undantag dock för skog,

som utgör nödigt skydd mot flygsandsfält, må avverkas utan inskränkning,

som där angivits.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

1) för tillgodoseende av fastighetens eller därmed sambrukad fastighets

oundgängliga husbehov eller av sådan rätt till liusbehovsfång från fastigheten,

som tillkommer innehavare av servituts- eller nyttjanderätt, vilken uppkommit

före denna lags utfärdande; varande dock i dessa fall avverkningen tilllåten

allenast i fall tillgång till annan skog å fastigheterna icke finnes eller behovet

icke lämpligen kan tillgodoses från sådan;

2) för markens uppodling till trädgård, åker eller äng, för dess användning

till byggnadstomt, eller annat jämförligt ändamål eller ock för dess omläggning

medelst röjning och andra för ändamålet erforderliga åtgärder till,

betesmark för varaktigt betesbruk, dock att avverkning icke må ske för ändamål,

som i denna punkt sagts, med mindre marken är för sådant ändamål

lämplig.

Avverkning, som här avses, må dock ifråga om skog, som omförmäles

i 1 § 1 mom., icke äga rum, förrän skogsvårdsstyrelsen prövat densamma

vara tillåtlig enligt de i denna paragraf angivna grunder och förty till avverkningen

lämnat tillstånd. Dylikt tillstånd må i varje särskilt fall icke av

styrelsen lämnas i vidare omfattning, än styrelsen med hänsyn till föreliggande

förhållanden finner ändamålet skäligen påkalla.

5$.

Tillstånd till avverkning, som av skogsvårdsstyrelsen meddelas jämlikt

denna lag, vare ej gällande utöver fem år från den tid, då tillståndet gavs,

eller utöver den kortare tid, som i särskilt fall kan vid tillståndets meddelande

av styrelsen bestämmas.

6 §.

Sker avverkning i strid mot ovan givna föreskrifter eller företages utstämpling

eller därmed jämförlig åtgärd för avverkning, som uppenbarligen

skulle komma i strid med föreskrifterna i denna lag, äger skogsvårdsstyrelsen

meddela förbud att å den fasthet, varå avverkning sålunda ägt rum eller planlagts,

eller så stor del därav, som skäligt prövas, utan skogsvårdsstyrelsens

tillstånd verkställa avverkning; dock att förbud, som föranledes av avverkning

i strid mot 1 § 1 mom., eller av planlagd avverkning, må gälla allenast

i det förra fallet skog, som i nämnda moment avses, och i det senare skog,

som enligt planen skulle avverkas.

Innan sådant förbud, som i första stycket sägs, varder meddelat, skall

fastighetens ägare samt, där avverkning verkställts eller planlagts av annan,

jämväl denne beredas tillfälle att yttra sig i ärendet; finner skogsvårdsstyrelsen

saken sådan, att den ej kan tåla dylikt uppskov, må den dock meddela

förbud tillsvidare och intill dess annorlunda varder förordnat.

Förbud, som nu sagts, skall utan hinder av besvär genast träda i kraft.

7$.

önskar markägare eller innehavare av avverkningsrätt med hänsyn till

tillämnad avverkning yttrande av skogsvårdsstyrelsen, huruvida eller i vad

mån avverkning må bedrivas, utan att stadgande i denna lag varder överträtt,

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

äge lian därom hos skogsvårdsstyrelsen göra ansökan i den ordning, som av

styrelsen jämlikt stadgande i 5 § av lagen angående skogsvårdsstyrelser bestäjnts,

och åligger det styrelsen att snarast möjligt i ärendet meddela skrift
-

ligt beslut.

Skogsvårdsstyrelsen äge jämväl med hänsyn till lillämnad eller pågående

avverkning lämna avverkare skriftlig anvisning, huru avverkningen bör

bedrivas.

8 §.

Är någon missnöjd med skogsvårdsstyrelsens beslut på grund av stadgande

i detta kapitel, äger han att hos länsstyrelsen anföra besvär. Har

genom beslutet förbud mot avverkning meddelats eller sökt tillstånd till

avverkning vägrats, vare rätt till klagan över sådant beslut ej till viss tid

inskränkt, men övriga besvär skola till länsstyrelsen ingivas sist innan klockan

tolv å trettionde dagen efter det den missnöjde av beslutet erhållit dei,

och skall underrättelse därom i beslutet meddelas.

Påkallar klaganden undersökning på marken, eller finner länsstyrelsen

eljest sådan undersökning vara av nöden, förordne länsstyrelsen en skogsstatens

tjänsteman att med biträde av två ojävige gode män, vilka av förrättningsmannen

utses bland dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt eller till

godemän vid lantmäteriförrättning i orten valda äro, å stället verkställa

undersökning och däröver avgiva redogörelse.

Över länsstyrelsens beslut må klagan föras hos Konungen genom besvär

i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

9 §.

Kostnad för undersökning, utredning eller anvisning, som skogsvårdsstyrelsen

funnit i fall, som i 4 och 7 §§ omförmälas, erforderlig, skall av

sökanden bestridas.

Kostnad för undersökning, varom i 8 § förmäles, skall förskjutas av

medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas, men kan genom länsstyrelsens

slutliga beslut åläggas klaganden, om han undersökningen påkallat.

10 $,

1 mom. Företager någon avverkning i uppenbar strid mot ovan givna

bestämmelser, vare straffet böter från och med tjugufem till och med femhundra

kronor, och skall det avverkade virket, där det ligger kvar inom

området för avverkningen eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens

besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke

beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig utgiva ersättning

med belopp motsvarande virkets värde.

2 mom. Sker avverkning i strid mot av skogsvårdsstyrelse, enligt vad

ovan nämnt är, meddelat förbud eller anvisning, straffas den, som förbudet

eller anvisningen överträtt, med böter från och med femtio till och med

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 22

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

tiotusen kronor eller med fängelse i högst sex månader; och vare beträffande

det avverkade virket eller ersättning därför lag, som i l.mom. sägs. Har efter

avverkningen förbudet eller anvisningen genom utslag, som äger laga kraft,

upphävts, må icke virke dömas förbrutet eller ersättning utdömas, som här

är sagt.

3 mom. Ej må straff, som ovan är stadgat, i vad det avser böter eller

fängelse, tillämpas, där förseelsen enligt allmänna strafflagen bör beläggas

med strängare straff; skolande delägare i samfälld skog eller mark, som vid

avverkning, varom nu är fråga, tillika missbrukat sin rätt i samfälligbeten,

hava förverkat vad å honom belöper av det avverkade virket, samt, där hans

andel i virket undgår beslag, därför utgiva ersättning efter ty här förut är

sagt.

11 i

Rätt att med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet, tillkomme

allmän åklagare samt de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställda tänstemän,

men rätt att utföra åtal äge endast allmänne åklagaren. Har någon

av de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställde tjänstemän gjort beslag,

skall han, så snart ske kan och senast inom fjorton dagar göra anmälan

därom hos allmänne åklagaren.

Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga ordning

anställt, vare beslaget förfallet.

12 §.

Virke, som, enligt vad ovan sagt är, dömes förbrutet, skall av åklagaren

försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt

lös egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen

prövas, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på

anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse eller

att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne

överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall i ty

fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende eller, där han

bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger för honom mottaga

stämning och avgiva svaromål, ombudet, genom åklagarens försorg bevisligen

underrättas om auktionen minst åtta dagar, innan den hålles. Anmälan

av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av

två trovärdiga män styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

13 i

... som eQligt 10 § ådömas, ävensom enligt samma paragraf genom

för säljning av förbrutet virke uppkommen behållning eller utdömd ersättmng

för virke, som undgått beslag, fördelas lika mellan skogsvårdskassan i

•let landstingsområde och skogsaccisfonden i den kommun, där avverkningen

agt rum.

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Försaljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess

flågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken

på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning i

bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

14 i

Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon enligt vad

ovan är stadgat fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

Om betryggande av återväxt utav skog.

15 i

1 mom. Där vid avverkning skog icke kvarlämnas å det område, varå

avverkning företages, eller skog, som kvarlämnas, icke är av sådan täthet

och beskaffenhet, att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden

må anses nöjaktig, skola för erhållande av återväxt skogskultur eller eljest

erforderliga åtgärder vidtagas på sådant sätt, att skog, som nu sagts, inom

skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å området. Slå vidtagna

åtgärder fel eller visar sig, att uppkommen nyskog går ut eller varder skadad,

skall i mån av behov hjälpkultur eller ny odling ske, och fortfar skyldigheten

att sålunda vidmakthålla uppkommen skog, till dess denna nått den

utveckling, att den ej längre är att räkna såsom plantskog. Om sadant är

för beredande av nöjaktig skogsbörd behövligt, skola, i den mån det kan vara

för ändamålet erforderligt, å avverkningsområdet kvarstående träd och

buskar borttä^äs»

2 mom. Sker skada å skog genom brand, storm, snöbrott eller insektshärjning,

skall vad i föregående mom. stadgats om vidtagande av åtgärder

för återväxten äga motsvarande tillämpning, dock ej till högre kostnad än

som motsvaras av värdet av vad som efter berörda händelse avverkas eller

bort avverkas jämte den ersättning, som den för återväxten ansvarige i anledning

av skadan ägt uppbära.

16 §.

Har avverkning så bedrivits, eller skada så uppkommit, att åtgärder

jämlikt 15 § skola vidtagas, eller bär annorledes än genom avverkning med

marken så förfarits, att skogens återväxt uppenbarligen äventyrats, söke

skogsvårdsstyrelsen med den för återväxten ansvarige träffa överenskommelse

om samtliga de åtgärder, som för betryggande av återväxt höra av

honom vidtagas, och om den tid, inom vilken desamma skola vara fullgjorda.

Sådan överenskommelse skall skriftligen avfattas.

Kan ej överenskommelse träffas, äger skogsvårdsstyrelsen hos länsstyrelsen

påkalla undersökning av avverkningsområdet. Länsstyrelsen förordnar

i anledning härav en skogsstatens tjänsteman att med biträde av två

ojävige gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland dem, som till

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid lantmäteriförrättning i

orten valda äro, å stället undersöka förhållandet och däröver till skogsvårdsstyrelsen

avgiva redogörelse med förslag till de åtgärder, som för markens

återställande i skogbärande skick må finnas nödiga. Stanna synemännen i

olika meningar, varde de särskilda meningarna skogsvårdsstyrelsen meddelade.

Kan ej heller sedan nämnda undersökning hållits överenskommelse,

såsom ovan sagts, träffas, eller hava, efter det överenskommelse träffats, de

avtalade åtgärderna blivit eftersatta, äger skogsvårdsstyrelsen att vid domstol

anhängiggöra och utföra talan emot vederbörande.

17 §.

Företages avverkning på sådant sätt, att för erhållande av återväxt,

som i denna lag stadgas, kommer att i mera betydande omfattning erfordras

sådd, plantering eller andra jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder, äge

skogsvårdsstyrelsen av vederbörande fordra betryggande säkerhets ställande

för kostnad, som dessa åtgärder av styrelsen beräknas medföra.

Varder ej inom skälig tid efter anfordan sådan säkerhet ställd, må

länsstyrelsen på ansökan av skogsvårdsstyrelsen, sedan undersökning hållits,

som i 16 § sagts, och därvid fört protokoll ingivits, där skäl prövas föreligga

och det kan ske utan förnärmande av annans rätt, meddela förbud att å skogsområdet

verkställa eljest enligt denna lag medgiven avverkning i den mån

sådant förbud erfordras för erhållande av säkerhet, som ovan nämnts.

Om förbud enligt denna paragraf gälle i tillämpliga delar vad i 8 kap.

utsökningslagen om skingringsförbud sägs; dock att pant eller borgen för

skada, som kan genom åtgärden vederparten tillskyndas, icke erfordras och

att för hindrande av återgång av förbudet sådan överenskommelse, som i 16 §

sägs, skall vara av lika verkan som lagsökning och rättegång i nämnda kap.

tillägges.

Avverkningsförbudet upphör, där yrkad säkerhet ställes eller erforderliga

åtgärder till återväxtens betryggande vidtagits av den därtill skyldige

eller betalning för åtgärd, som på hans bekostnad utförts, blivit skogsvårdsstyrelsen

gottgjord.

18 §.

.Den’ ?om bedrivit avverkning, är pliktig vidtaga de åtgärder, som enligt

här förut givna bestämmelser böra äga rum för betryggande av återväxt.

År avverkare annan än markens ägare, eller har äganderätten till marken

övergått till annan än avverkaren, åligge nämnda skyldighet jämväl ägare

till marken, med rätt dock för denne att av avverkaren söka åter, vad han

sålunda nödgats utgiva.

Vid ändring av ägoområdet blir ansvaret förenat med äganderätten till

den fastighet, i vars ägoområde marken i fråga efter ändringen ingår. Är

tvist om äganderätten, skall såsom ägare anses den, vilken med äganderättsanspråk

innehar fastigheten.

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Med äganderätt avses här även stadgad åborätt så ock fideikommissrätt,

och har den bemärkelse, vari uttrycket ägare här användes, en häremot

svarande omfattning.

Vad genom överenskommelse, som omnämnes i 16 §, eller domstols laga

kraft ägande utslag blivit bestämt om åtgärder, som skola vidtagas för

betryggande av återväxt, samt om tiden därför, vare gällande jämväl mot

framtida ägare av marken.

19 §.

Har jämlikt 16 § talan blivit till domstol instämd, äger domstolen föreskriva

de åtgärder, vilka för återväxtens betryggande å det avverkade området

böra vidtagas, samt förelägga viss tid, inom vilken samma åtgärder

skola vara fullgjorda, vid äventyr att de eljest varda av skogsvårdsstyrelsen.

på den försumliges bekostnad verkställda; ägande domstol, där skäl därtili

äro, meddela sådant förbud, som i 17 § omförmält är.

Over rättens slutliga utslag föres klagan genom besvär; angående klagan

över förbud, som under rättegången meddelas, gälle vad i 16 kap. 10 §

rättegångsbalken stadgas. Avverkningsförbud går genast i verkställighet.

20 §

Skyldighet att efter avverkning betrygga återväxt av skog, äger ej

tillämpning på områden, som avses för ändamål, som i 4 § 2 mom. omförmälas,

samt ej heller å försumpad mark, där skogens tillväxt och återväxten

uppenbarligen omöjliggöres av markens beskaffenhet och betäckning.

2 kap. Andra än enskildes till statens ej hänförliga skogar.

21 §.

^ mom. Vad här ovan är stadgat i fråga om skog å fastighet i enskild

ägo gäller jämväl all annan skog, som ej är att hänföra till statens skogar.

2 mom. För skog, som i 1 mom. avses, skall härutöver gälla, att, därest

den har den omfattning och beskaffenhet, att hushållningsplan kan med fördel

därå tillämpas, sådan plan skall för densamma upprättas gällande för

en tid av minst tio högst tjugu kalenderår. Denna plan skall vara lämpad

efter skogens beskaffenhet och rådande ortsförhållanden samt vara upprättad

enligt sådana på vetenskapen och erfarenheten grundade regler, som äro

ägnade att försätta och bibehålla skogen i forstligt tillfredsställande skick

samt bereda största och möjligast jämna behållna avkastning därifrån. Hushållningsplanen

fastställes av skogsvårdsstyrelsen.

3 mom. Vad i 2 mom. är stadgat, gäller icke för häradsallmänningar

eller för skogar, som förvaltas av skogsvårdssällskap, för vilkas verksamhet

äro gällande av Kungl. Maj:t fastställda stadgar.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

22 §.

Bliver icke för skog, för vilken, jämlikt 21 § hushållningsplan skall

finnas, sådan plan upprättad, äger länsstyrelsen på jrrkande av skogsvårdsstyrelsen

förelägga skogens ägare att dylik plan uppgöra och till skogsvårdsstyrelsen

ingiva vid äventyr att, därest detta icke inom förelagd tid sker,

skogsvårdsstyrelsen äger på ägarens bekostnad planen upprätta.

23 $.

överträder någon bestämmelser i hushållningsplan, som jämlikt föreskrift

i detta kapitel fastställts, galle vad i 10 § 2 och 3 mom. samt 11—14 §§

är stadgat; och äge skogsvårdsstyrelsen att på den försumliges bekostnad fullgöra

enligt hushållningsplanen föreskriven åtgärd, som blivit eftersatt.

24 §.

Klagan över skogsvårdsstyrelses och länstyrelses beslut på grund av

stadgande i detta kapitel, fullföljes i den ordning, som i 8 § sägs.

Övergångsbestämmelser.

25 $.

Vad i 15 § 2 mom. stadgas om skyldighet att vidtaga åtgärder för

betryggande av återväxt gäller icke, där i nämnda mom. omförmäld skada

uppkommit före denna lagg trädande i kraft.

26 §.

Jämlikt lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar eller annan

äldre lag i ämnet eller givet förordnande meddelat förbud mot avverkning

eller lämnad anvisning, som är gällande vid lagens trädande i kraft, skall

fortfarande äga giltighet, intill dess skogsvårdsstyrelse på grund av befogenhet

enligt denna lag annorlunda förordnar.

Genom denna lag upphävas:

lagen den 24 juli 1903 angående vård av enskildes skogar;

lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar;

förordningen den 24 juli 1903 angående förvaltningen av städernas

skogar;

Kung! Maj:t nådiga brev den 27 juli 1860 angående flygsandsfälten i

vissa härader i Hallands län.

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Dock att vad hitintills gällande lagar innehålla beträffande påföljd av

förseelse mot samma lagar skall, i avseende å förseelse begången under tiden

för sådan lags giltighet, äga tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört

att gälla, samt att lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar skall

även efter nu förevarande lags ikraftträdande tillämpas i fråga om utsyning

och avverkning, som å sådan skog ägt rum före nämnda tid.

Denna lag träder i kraft den ...

Denna lag äger icke tillämpning i avseende på:

l:o) Skogar, belägna inom Gottlands, Västerbottens eller Norrbottens

län samt Öland.

2:o) Sådana nedom Västerbottens län belägna skogar, som äro underkastade

bestämmelserna i förordningen angående utsyning å viss skog inom

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Förslag

till

Lag angående skogsvärdsstyrelser.

Med upphävande av förordningen angående skogsvärdsstyrelser den 24

juli 1903 förordnas som följer:

H.

Tillsyn å efterlevnaden av lagen angående vård av enskildes och andra

till statens ej hänförliga skogar och med stöd av denna lag meddelade föreskrifter

utövas för varje landstingsområde, där lagen äger tillämpning, av en

skogsvårdsstyrelse, samt av denna till biträde antagna tjänstemän och tillsyningsman

ävensom inom kommunerna tillsatta skogsvårdskommittéer.

År landstingsområde så vidsträckt eller eljest förhållandena därinom

sådana, att den i denna paragraf omförmälda tillsyn icke lämpligen kan av en

skogsvårdsstyrelse utövas, ankomme på Konungen att på framställning av

landsting och hushållningssällskap om flera sådana styrelser förordna.

I fråga om skog, som är underkastad bestämmelserna i nämnda lag

men belägen inom området för stad, som icke tillhör landsting, utövas tillsynen

av skogsvårdsstyrelsen inom det landstingsområde, varav staden omgives.

2 §.

Skogsvårdsstyrelse skall bestå av tre med skogsförhållandena i orten förtrogne

män, utsedda för tre år i sänder, en såsom ordförande av Kungl.

Maj:t, en av landstinget och en av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

Finnes inom landstingsområde mera än ett hushållningssällskap, och

skall där ej finnas mer än en skogsvårdsstyrelse, utses för varje hushållningssällskap

en ledamot samt av landstinget så många ledamöter, som hushållningsällskapen

äro. Suppleanter till lika antal som ledamöterna utses för

samma tid och på enahanda sätt som dessa.

Sammanfaller landstingsområde icke med verksamhetsområdet för ett

eller flera hushållningssällskap, förordnar Kungl. Maj:t, med iakttagande, i

den mån sådant ske kan, av ovan stadgade grunder, huru med utseende av

ledamöter i skogsvårdsstyrelse och suppleanter för dem skall förfaras.

3 $.

Hos skogsvårdsstyrelse skall såsom länsjägmästare vara anställd en forstligt

bildad man, vilken genomgått Kungl. Skogshögskolans eller Skogsinstitutets

högre kurs.

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

4 *.

För besluts fattande inom sko gs vår dsstyrelse fordras, att densamma skall

vara fulltalig. Vid förfall för den av Kungl. Maj:t utsedde ordföranden in*

träder såsom ordförande deri i styrelsen äldste ledamoten eller, där de ärt)

samtidigt till ledamöter valda, den till levnadsåren äldste, samt i dennes

ställe den för honom utsedde suppleanten. Äro vid omröstning inom styrelsen

meningarna delade, bliver den mening gällande, varom de flesta sig förenat;

äro rösterna för olika meningar lika delade, gäller den mening, som biträdes

av ordföranden. <

5 $.

Skogsvårdsstyrelse har till uppgift att

a) befrämja den enskilda skogshushållningen genom utbredande av kunskap

i skogsskötsel, beviljande av bidrag till och utförande av arbeten för

skogskultur, tillhandahållande av skogsfru och plantor samt vidtagande i

övrigt av åtgärder, ägnade att befordra en förbättrad skogshushållning;

b) utöva den uppsikt och vidtaga de åtgärder, som jiftnlikt gällande

skogsvårds- och andra lagar på skogsvårdsstyrelse ankomma, samt beträffande

de åtgärder, styrelsen i sådant avseende vidtager, så oek om beslut, som

på styrelsens framställning av domstol eller annan myndighet enligt nämnda

lagar meddelats, lämna upplysning, när sådant begäres;

c) föra noggrann förteckning över de inom styrelsens verksamhetsområde

befintliga skogar, som äro underkastade gällande bestämmelser angående

andra än enskildes till statens ej hänförliga skogar;

d) förvalta de medel, som genom skogsvårdsavgifter eller eljest inflyta

till skogsvårdskassan;

e) antaga och med omhänderhavda medel avlöna dels länsjägmästare

och sekreterare, där särskild sådan erfordras, dels ock därutöver, i den mån

så prövas nödigt, biträdande läns jägmästare, andra tjänstemän och tillsyningsman

ävensom kontorsbiträden samt att utfärda instruktioner för dessa.

Önskar ägare eller innehavare av skogsmark sakkunnigt biträde vid

skogens skötsel och vård eller anvisning huru en tillämnad avverkning bör bedrivas

eller vilka åtgärder i avseende å avverkad skogsmarks behandling

böra vidtagas, må skriftlig anmälan därom göras hos slcogsvårdsstyrelsen i

den ordning, som av styrelsen bestämts, ägande styrelsen förordna lämplig person

att lämna sökanden det biträde eller de upplysningar han begärt.

På skogsvårdsstyrelse ankommer att föreskriva de villkor, under vilka

skogsägare må erhålla biträde av styrelsens tjänstemän eller tillsyningsman;

ägande styrelse därvid att i fall av behov lämna dylikt biträde avgiftsfritt.

Där sådant av förhållandena påkallas, äger skogsvårdsstyrelse inhämta

utlåtande från i lanthushållning sakkunnig person såsom lanthruksingenjor,

länsagronom eller jordbrukskonsulent.

Skogsvårdsstyrelse har att vid fullgörande av sin uppgift ställa sig till

efterrättelse det reglemente, som Kungl. Maj:t, efter styrelsens förslag, samt

landstingets och hushållningssällskapets förvaltningsutskotts hörande, fastställer.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 82 höft. (Nr 104.) 23

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

6 $.

För att medverka vid utförandet av den skogsvårdsstyrelse enligt 5 § a)

och b) tillkommande uppgift i avseende å skogsvården skall, där skogsvårdsstyreisen

så påfordrar eller kommun så önskar, inom kommunen tillsättas en

skogsvårdskommitté av tre personer, vilka för en tid av tre år utses, en av

skogsvårdsstyrelsen samt de två övriga av kommunalstämman enligt den

grund, som för utseende av gode män vid laga skifte är stadgad.

Skogsvårdskommitté vare skyldig att efter instruktion, som av styrelsen

fastställes, lämna de meddelanden och uppgifter rörande skogsvården, som

av styrelsen begäras, ävensom att i övrigt inom socknen tillhandagå styrel

sen vid utövandet av dess verksamhet.

7 $.

De under skogsvårdsstyrelsens förvaltning ställda medel få ej användas

för andra skolår än dem, som stå under skogsvårdsstyrelsens tillsyn.

8 *.

Ordförande och ledamöter i skogsvårdsstyrelse samt de i 9 § av denna

lag omförmälda revisorer skola för varje sammanträde ävensom för de resor,

som av deras berörda uppdrag föranledas och äro att såsom nödiga anse, ur

skogsvårdskassan erhålla ersättning enligt tredje klassen i gällande resereglemente.

9 $.

Skogsvårdsstyrelse åligger att före april månads utgång varje år till

länstyrelsen avgiva redovisning för sin förvaltning under näst föregående

kalenderår, skolande vid denna redovisning vara fogad en kortfattad framställning

angående de under styrelsens tillsyn stående skogarnas tillstånd och

skötsel. Denna redovisning skall granskas av revisorer, utsedda för ett år i

sänder, en av Kungl. Maj:t och de övriga till antal och enligt de grunder,

som om ledamöter i skogsvårdsstyrelse är föreskrivet. Revisionsberättelsen, i

vilken ansvarsfrihet för styrelsen skall till- eller avstyrkas, skall tillika med

nämnda framställning angående nämnda skogars tillstånd och skötsel till

trycket befordras och utdelas bland ledamöterna i landstinget och vederbörande

hushållningssällskaps förvaltningsutskott minst en månad före landstingets

nästa lagtima sammanträde, varjämte ett exemplar samtidigt till Kungl. Maj:t

insändes.

På landstinget och hushållningssällskapet ankommer att bevilja eller

vägra skogsvårdsstyrelse ansvarsfrihet för styrelsens förvaltning under det

år, revisionsberättelsen omfattar.

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

10 $.

Ordförande och övriga ledamöter i skogsvårdsstyrelse ansvara gemensamt

för de medel, styrelsen haft under sin förvaltning. Denna ansvarighet

fortfar till dess förvaltningen blivit av landstinget och hushållningssällskapet

eller, om klander anställes, av vederbörlig domstol godkänd, eller ock till

dess natt och år efter räkenskapens avlämnande förflutit, utan att klander i

laga ordning blivit anställt.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

. / - -

y>. '' . ••: •• •» . f -.

[''-■ >'' Förslag

: ; ;> : till

Lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 14 juni 1907 om servitut

Härigenom förordnas, att 5 § i lagen den 14 juni 1907 om servitut skall

erhålla följande ändrade lydelse:

5 §.

Nu är för begagnande av servitut visst ställe bestämt; kommer till följd

av ändrade förhållanden servitutet att medföra verkligt men vid fastighetens

bruk, och kan därutiunan genom servitutets förflyttning till annat ställe å

fastigheten fördel beredas utan förfång för den egendom, till vars förmån

servitutet gäller, må, där ägaren av den fastighet, som av servitutet besväras,

det yrkar, domstol förordna om servitutets förflyttning; skolande den,

som begärt förflyttningen, ej mindre vidkännas kostnad, som för förflyttningen

må erfordras, än även gälda vederpartens utgifter vid första domstolen.

Finnes beträffande servitut, som omfattar rätt till skogsfång eller mulbete,

icke visst ställe bestämt för sådan rätts begagnande, må jämväl, under

villkor, som nyss sagts, ägaren av den fastighet, som av servitutet besväras,

hos domstol påkalla att rättens begagnande inskränkes till viss del av fastigheten.

I dylikt fall åiigger det den, som begärt åtgärden, att vidkännas för

densamma erforderlig kostnad ävensom vederpartens utgifter vid första domstolen.

Där genom åtgärd av ägaren eller på grund av vägrat tillstånd av

myndighet i fall, där sådant enligt lag erfordras, innehavare av servitut, som

omfattar rätt till skogsfång eller mulbete och för vars begagnande visst ställe

är bestämt, bliver hindrad att därinom utöva sin rätt, och å fastigheten finnes

annat ställe, där rätten kan begagnas, äge servitutsinnehavaren påkalla förflyttning

av servitutet; dock må, där fastighetens ägare ej vållat hindret för

servitutets begagnande, förflyttning ej beviljas, i fall särdeles men därigenom

skulle tillskyndas honom, och bör i fall, som i denna punkt avses, domstolen

avgöra, av vem kostnaden för förflyttningen och partemas utgifter vid domstolen

böra gäldas.

.. , ingående förflyttning av servitut i sammanhang med laga skifte ä*- särskilt stadgat.

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 2 kap. 36 § i Vattenlagen den 28 juni 1918.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 36 § i Vattenlagen den 28 juni 1918

skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 mom. Rensning, som för bibehållande av vattens djup eller läge är

av nöden, äge den, som av uppgrundningen kan lida men, verkställa utan

vattendomstols prövning, som i 20 § sägs, ändå att arbete inom annans område

tarvas; dock skall i ty fall denne förut därom tillsägas. Vill den, som

ämnar företaga rensning, hos vattendomstolen påkalla prövning av arbetets

laglighet, äge han rätt därtill; och gälle om sådan prövning vad angående

byggande i vatten är i denna lag stadgat. Har prövning, som nu sagts, icke

ägt rum, skall i fråga om rensning stadgandet i 26 § av detta kap. äga motsvarande

tillämpning.

Jord eller annat, som vild rensning upptages, må, om ej avsevärda

olägenheter vållas därav, uppläggas på närmaste strand eller föras till lämpligt

ställe i närheten. Lider markens ägare men av upplaget, njute ersättning

som i 9 kap. sägs.

2 mom. Till förekommande eller hävande av försumpning av mark,

varå äger tillämpning lag angående vård av enskildes och andra till statens

éj hänförliga skogar den ........................ äge skogsvårdsstyrelse ena
handa

befogenhet i avseende å rensning, som enligt 1 mom. tillkommer den,

3om av uppgrundningen kan lida men; och svare jordägaren för den kostnad,

som för ifrågavarande ändamål kan styrelsen åsamkas.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse åt § 5 i förordningen den 21 december 1857

om ägors fredande emot skada av annans hemdjur

samt om stängselskyldighet.

Härigenom förordnas, att § 5 i förordningen den 21 december 1857 om

ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet

skall erhålla följande ändrade lydelse:

5 i

1 mom. Utgöras ägor, emellan vilka stängas skall, av skog, utmark

eller beteshage å båda sidor, och finnes ena sidan av stängseln märkligen betungas,

utan motsvarande nytta; då må, där den sidan ej själv stängseln

fordrar, dess stängselskyldighet, efter ty som domaren skäligt prövar, nedsättas

under vad i § 3 stadgat är.

2 mom. Finnes emellan ägor, som nu sagde äro, ej stängsel; då skall,

så länge det förhållande fortfar, den ohägnade marken anses vara till gemensamt

mulbete upplåten, där ej annorlunda avtalat är.

3 mom. Allt betande av getter och får å sådan ohägnad mark, som här

är i fråga, vare dock förbjudet annat än i inhägnad beteshage, därest ej

Kohungen efter landstingets och vederbörande hushållningssällskaps hörande

härifrån medgiver undantag för de län eller delar av län, där sådant må

finnas erforderligt.

Den, som i strid mot betesförbud, som i det föregående av detta mom.

sägs, med uppsåt släpper getter eller får i mark, höte minst tio, högst tvåhundra

kronor. Brytes mot förbudet av oaktsamhet, vare straffet böter, högst

femtio kronor.

Allmän åklagare så ock, där förseelsen ägt rum å mark, varöver skogsvårdsstyrelse

äger tillsyn, och där skogsåterväxten blivit skadad, skogsvårdsstyrelsen

och de till dess biträde anställda tjänstemän äga lika behörighet att

åtala överträdelse, som i föregående punkt sägs.

Saknas medel till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmänna

strafflagen.

Genom denna lag upphäves kungörelsen den 2S januari 1876 angående

inskränkning i betesrätt å ohägnad mark jämte därtill sig anslutande kungörelse,

i vad sagda författningar angå annan del av riket än Västerbottens

och Norrbottens län.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till KONUNGEN.

Genom beslut den 16 juni 1911 uppdrog Eders Kungl. Maj t åt en kommitté

att verkställa utredning angående vissa i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden

för nämnda dag närmare angivna skogslagstiftningsfrågor och för Eders Kungl.

Maj:t framlägga de förslag, till vilka den verkställda utredningen kunde föranleda.

De i statsrådsprotokollet angivna lagstiftningsfrågorna berörde ändringar i lagen

den 24 juli 1903 angående vård av enskildes skogar, bevarande av skogskapitalet

å fideikomissegendomar, bildande av gemensamhetsskogar och allmänningar, utvidgande

av häradsallmänningar, rätten till storverksträd och ekar å sistnämnda allmänningar,

nyttjandet av oskift skog, samt andra med dessa närmare angivna frågor

sammanhängande skogslagstiftningsfrågor.

Sedan denna kommitté den 9 december 1918 avgivit sitt betänkande, har

domänstyrelsen genom nådig remiss den 27 februari 1920 anbefallts att häröver

avgiva underdånigt utlåtande. För att tagas i övervägande vid avgivande av detta

utlåtande hava till styrelsen genom särskilda nådiga remisser den 25 november, den

2, 8 och 23 december 1920 samt den 5, 11, 15, 24, 26, 27 januari, den 2 mars

och .den 8 april 1921 överlämnats av Eders Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshavande,

skogsvårdsstyrelserna, landstingen och hushållningsskapens förvaltningsutskott

i de olika länen, en del korporationer, föreningar och andra sammanslutningar

i skogsvårdande syfte över detta betänkande avgivna yttranden.

Därjämte har, sedan styrelsen den 8 april 1920, jämlikt härå den 20 februari

samma år erhållen nådig remiss, avgivit underdånigt yttrande över en av Sveriges

häradsallmänningsförbund den 31 januari 1920 avgiven underdånig skrivelse om viss

ändring i förordningen den 11 oktober 1912 om skogsvårdsavgift, genom jordbruksdepartementets

ämbetsskrivelse den 16 april 1920 sagda ärende till domänstyrelsen

återställts för att tagas i övervägande vid avgivandet av det genom förenämnda

nådiga remiss den 27 februari 1920 infordrade underdåniga utlåtandet. Likaså hava

i samma syfte till styrelsen genom jordbruksdepartementets ämbetsskrivelser den

28 januari och den 25 februari 1921 överlämnats respektive Tegefors verks m. fl.

underdåniga framställning om bildande av en skyddsskogsfond och skogsvårdsstyrelsemötets

underdåniga framställning om viss ändring i förordningen om skogsvårdsavgift

den 11 oktober 1912.

Vidare har domänstyrelsen genom nådiga remisser den 23 oktober 1918 och

den 9 november samma år anmodats att efter vederbörande skogstjänstemäns hörande

avgiva underdånigt utlåtande med anledning av utav särskilda av delägarna i häradsallmänningarna

tillsatta kommitterade utarbetade förslag dels till administrationssystem

för häradsallmänningarna dels till förordning angående häradsallmänningarna

opaginerad Kontrollera mot PDF

18.4

4

i riket, och har till styrelsen genom nådig remiss den 19 april 1920 för att tagas

i övervägande vid avgivande av infordrade utlåtandet överlämnats av vissa länsstyrelser

och skogslagsti ftningskommittén avgivna yttranden över allmänningskommitterades

förslag I detta ärende har domänstyrelsen i underdånig skrivelse den

24 april 1919 anhållit få avgiva sitt underdåniga utlåtande samtidigt med att styrelsen

komme att avgiva utlåtande över skogslagstiftningskommitténs betänkande.

Därjämte har domänstyrelsen genom nådig remiss den 11 juni 1919 anbefallts

att efter vederbörandes hörande avgiva underdånigt utlåtande över Västerbottens

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts underdåniga framställning den 5 juni

1919, däri hemställts, att Eders Kungl. Maj:t ville taga under övervägande, huruvida

lagbestämmelser liknande det av skogslagstiftningskommittén nu utarbetade lagförslaget

angående vård av enskilda skogar kunde vara ägnade att vinna tillämpning

även inom Norrbottens och Västerbottens läns kustland. Då sistnämnda underdåniga

framställning synes styrelsen hava direkt sammanhang med skogslagstiftningskommitténs

förslag, har styrelsen ansett sig böra avgiva genom sistnämnda nådiga

remiss infordrat underdånigt utlåtande i sammanhang med svar å nådiga remissen

den 27 februari 1920.

Slutligen har genom nådig remiss den 21 april 1921 för att tagas i övervägande

vid avgivande av det genom nådig remiss den 27 februari 1920 infordrade

underdåniga utlåtandet överlämnats en från styrelsen för Sveriges länsskogvaktareförbund

ingiven underdånig framställning därom att det täcktes Eders Kungl. Maj:t

vidtaga sådan ändring i lagtexten i Förslag till Lag angående vård av enskildes

skogar, Lag angående skogsvårdsstyrelser m. fl. lagförslag, avgivna av skogslagstiftningskommittén

den 9 december 1918, att uttrycket »forstligt bildad», såvida

detsamma icke ansåges kunna ur lagtexten helt utgå. i vilken kombination med

andra ord uttrycket ifråga än förekomme, förtydligades med »högre» eller »lägre»,

allt eftersom med uttrycket avsåges befattningshavare hos skogsvårdsstyrelse med

examen från högre eller lägre skogsskola samt att benämningen tjänstemän, respektive

tjänsteman, tillsyningsman och skogdietjänte ersattes med titeln länsjägmästare,

respektive länsskogvaktare.

Till åtlydnad härav får domänstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Nuvarande lagstiftning på området

Då det ämne skogslagstiftningskommitténs betänkande berör omfattar snart

sagt alla enskilda skogar inom riket och därjämte vissa kategorier skogar, vilka

för närvarande räknas såsom allmänna och angående vilka bestämmelser återfinnas

uti nådiga förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket

den 26 januari 1894, synes det styrelsen lämpligt att här meddela en kortfattad

framställning av de lagar och författningar, vilka nu gälla beträffande de skogar,

som i större eller mindre grad beröras i förenämnda betänkande, och för vilka i

detsamma föreslås helt eller delvis nya bestämmelser. För vinnande av största

möjliga överskådlighet torde det då vara mest ändamålsenligt att i redogörelsen

följa den ordning, i vilken de skilda författningarna beröra dessa skogar i geografiskt

hänseende med början längst norr ut.

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Först iir då att märka lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden

den 5 juni 1909. Denna lag avser sådana särskilda och samfällda husbehovsskogar,

som uppkommit vid avvittring inom de områden av Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker, beträffande vilka Kungl. Maj:ts befallningshavande vid tiden för

nämnda lags ikraftträdande ännu icke meddelat avvittringsutslag. Som av rubriken

till lagen framgår har med dessa skogars avskiljande avsetts att tillförsäkra vissa

hemman, nybyggen eller lägenheter erforderligt husbehovsvii ke. Emellertid har

vederbörande fastighetsägare rättighet att utan utsyning å de särskilda husbehovsskogarna

avverka för eget husbehov. Avverkning till avsalu kan under vissa förutsättningar

medgivas å samma skogar, dock alltid efter förutgången utsyning genom

vederbörande skogstjänsteman, varvid denne har att tillse att fastighetens tillgång

på husbehovsvirke genom uthålligt skogsbruk blir säkerställd. A de samfällda husbehovs^kogarna

skall all avverkning föregås av utsyning genom vederbörande skogstjänsteman.

Förbrytelser mot denna lag straffas med böter, förlust av olovligen

avverkat virke samt utgivande av ersättning för sådant virke, därest detsamma

undgått beslag.

Närmast i följd därefter kommer nådiga förordningen den 18 juni 1915 angående

utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

m. fl. områden. Denna förordning äger tillämpning å följande fastigheter, nämligen:
1)

skatte- och frälsehemman samt lägenheter av skatte- eller frälsenatur

inom avvitti ade delar av Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt inom

Sårna socken med Idre kapellag av Kopparbergs län, allmännings- och husbehovsskogar

dock undantagna;

2) utom lappmarkerna belägna skattehemman, som avses i förordningen den

29 juni 1866 angående dispositionsrätten över skogen å vissa skattehemman i Norrland

och Kopparbergs län;

3) till enskilda sålda kronoöverloppsmarker, vilka omförmälas i skrivelsen

till kammarkollegium den 29 juni 1866 angående dispositiunen av sådana överloppsmarker,

som icke lämpligen kunna användas vare sig till kronoparker eller anläggning

av nya hemman m. m. och kungörelsen den 26 maj 1899 angående förändring

i gällande föreskrifter om åsättande av grundskatt m. m.; samt

4) inom avvittrade delar av de sex norra länen belägna kronohemman och

krononybyggen under åborätt.

Å skogar, varå denna förordning äger tillämpning, må avverkning av barrträd

för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga

husbehov bedrivas allenast efter utsyning och stämpling av vederbörande

skogstjänstemän. Sådan utsyning verkställes enligt avverkningsplan. Denna skall

upprättas i huvudsak enligt principen om uthålligt skogsbruk. Brott emot denna

förordning straffas efter enahanda grunder, som ovan anförts beträffande lag om

vissa husbehovsskogar.

Av de skogsanslag, som vid avvittring inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker tilldelades vissa av de fastigheter, vilka nyss härovan uppräknats

under punkt 1 och 4, har jämlikt därom särskilt gällande bestämmelser undantagits

från ägarnas fria disposition vissa delar, vilka sammanförts till allmänningar, och

gäller för dessa skogar nådiga förordningen angående allmänningsskogar i Västerbottens

och Norrbottens län den 18 juni 1920. Skogsskötseln å desamma regleras

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 käft. (Nr 104). 24

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

genom av domänstyrelsen fastställd hushållningsplan och handhaves antingen av

vederbörande skogstjänsteman eller särskilt anställd skogsförvaltare med samma

skogliga ui bildning, som erfordras för anställning vid skogsstaten.

För Västerbottens och Norrbottens läns kustland gäller nådiga förordningen

den 18 juni 1915 om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de

delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken med de

ändringar, som tillkommit genom nådiga förordningen den 19 juni 1917. Förordningen

är en dimensionslag, vilken åt skogsägaren överlämnar fullständigt fri förfoganderätt

över all skog, som nått ett Visst mått, i detta fall en genomskärning av

21 centimeter på ett avstånd av 4 75 meter från storändan. Därjämte är det skogsägaren

medgivet att, oberoende av nyssnämnda inskränkning, för oundgängligt husbehov

inom skifteslaget, där fastigheten är belägen eller angränsande skifteslag, ävensom

där det avverkade virket skall upphuggas till ved för att inom det område, där

förordningen äger tillämpning användas för oundgängligt husbehov, verkställa avverkning.

Dessa bestämmelser gälla dock endast beträffande barrskog. För annan

avverkning av barrskog måste ansökan göras hos vederbörande skogstjänsteman,

vilken, därest han finner sådan avverkning överensstämma med grunderna för en

god hushållning med skogen och ej heller förorsaka, att fastigheten eller därmed

sambrukad fastighet kommer att sakna nödigt virke för oundgängligt husbehov, har

att i behörig ordning meddela tillstånd till avverkningen Avverkning i strid mot

förordningen, vilken i allmänhet benämnes kustlandslagen, straffas på samma sätt

som härovan angivits beträffande nådiga förordningen av samma dag rörande hemman

inom lappmarkerna m. fl. områden, gemenligen benämnd lappmarkslagen.

Ehuruväl de landsändar, vilka närmast angränsa till Västerbottens läns kustland,

icke beröras av skyddsskogslagen den 24 juli 1900 utan av lagen av samma

dag angående vård av enskildes skogar, torde det dock med hänsyn till sistnämnda

lags vittomfattande tillämpningsområde vara lämpligast att först med några ord

beröra skyddsskogslagen. Sagda lag, som tillkommit för bibehållande av skogar,

vilkas bestånd erfordras till skydd mot flygsandsfält och fjällgränsens nedgående,

har, ehuruväl densamma icke givits begränsning till visst område, likväl icke hittills

icke kommit att tillämpas inom andra delar av landet än inom Jämtlands läns

fjällbygder, vissa delar av Kopparbergs och Västernorrlands län samt i ringa utsträckning

jämväl inom Gottlands och Blekinge län. Enligt lagen må inom sådana

områden som nyss sagts, annan avverkning än till husbehov ej äga rum annat än

efter utsyning, som på statens bekostnad av skogsstatens tjänstemän verkställes.

Vid sådan utsyning är skogsägaren berättigad att på en gång erhålla utsyning i

så stor utsträckning, som med skogens återväxt och framtida bestånd är förenligt.

Emellertid kan jämlikt 2 § inskränkning göras uti skogsägare tillerkänd rätt att

avverka till husbehov. Avverkning i strid med denna lag straffas med böter, förlust

av avverkat virke eller ersättningsskyldighet för sådant virke, därest detsamma

undgått beslag.

Genom lag den 11 juni 1915, vilken genom nådig förordning den 11 juni

1920 förklarats fortfarande skola äga tillämpning, till den 1 juli 1921, hava särskilda

bestämmelser meddelats beträffande viss samfälld skogsmark inom Kopparbergs

län. Dessa bestämmelser innehålla föreskrift om att sådan skogsmark, som

här avses, kan, där så prövas nödigt, ställas under förvaltning eller under avverkningsförbud.

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Beträffande enskildes flygsandsfftlt i Hallands län har genom nådigt brev den

26 juli 1860 och Kungl. Maj:ts befällningshavandes kungörelse den 31 december

1861 meddelats bestämmelser,'' åsyftande att dessa marker och den skog, som där

redan linnes, eller framdeles uppväxer, skulle för vederbörande ägares gemensamma

rakning skötas samt behandlas efter den föreskrift och anvisning, som av »överjägaren»

meddelades. Uenna befogenhet har numera övergått på vederbörande

skogstjänsteman. För upprätthållande av sagda föreskrift stadgades därjämte vite

bl. a. för fällande och skadande av träd och skogsplantor å flygsandsfält.

För övriga delar av landet med undantag av Oland och Gottlands län gäller

lagen den 24 juli 1903 angående vård av enskildes skogar. Denna lag, vars kompletterande

och eventuella utvidgande skogslagstiftningskommitten fått som sin

huvudsakliga uppgift, är till sin innebörd en ren återväxtlag. Enligt densamma

har markägaren full frihet att handskas med sin skog och mai ken, vai på densamma

växer, blott han ej å densamma bedriver avverkning eller efter avverkningen därmed

så förfarer, ätt skogens återväxt uppenbarligen äventyras. Skulle emellertid

vid avverkning eller efter avverkning med skogsmarken förfaras sa, att nyssnämnda

fara för återväxten skulle uppstå, är vederbörande skyldig att vidtaga de åtgärder,

som för återväxtens betryggande äro erforderliga.

Lagens handhavande är för varje landstingsområde uppdraget åt en skogsvårdsstyrelse,

vilken kan, där sådan fara för återväxten synes skola uppkomma,

ingripa mot själva avverkningens utförande, _ och ha genom lagens bestämmelser

skapats utvägar att säkerställa återväxten. Överträdelse av lagen är icke i första

hand påtalbar inför domstol, utan söker lagen framtvinga rättelse genom inskränkning

i skogsägarens förfoganderätt över sin egendom.

Till skillnad mot förut relaterade skogslagar, vilka ifråga om återväxten äro

byggda på uppfattningen om »yxan såsom bästa kulturredskapet», d. v. s. att genom

riktigt utförda avverkningar återväxten bäst beredes, framträder i 1903 års lag för

första gången skyldighet för skogsägaren att verkställa direkta kulturåtgärder, där

sådana erfordras. Från lagens tillämpning undantages emellertid skogsmark, som

skall uppodlas till trädgård, åker eller äng eller användas till byggnadstomt eller

annat likartat ändamål eller utläggas till nödig beteshage eller i övrigt brukas som

nödig betesmark till betning av hemdjur. Ej heller äger lagen tillämpning å törsumpad

skogsmark, där skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen omöjliggöras

av markens beskaffenhet och betäckning. _ 2, .. ,

Sistnämnda lag har genom lagen den 11 juni 1920 om tillfälliga åtgärder

till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo kompletterats och

skärpts i flera avseenden, angående vilka det för närvarande torde vara tillräckligt

att erinra om de bestämmelser, som direkt avse skogens skötsel och vård. Sålunda

stadgas att ungskog ej må avverkas annorledes än genom för beståndets utveckling

ändamålsenlig gallring, att annan skog än ungskog å fastighet, som efter den 14

maj 1918 genom köp, byte eller eljest övergått till annan än skyldeman inom vissa

led, ej må avverkas på så sätt att avverkningen strider mot grunderna för god

skogsvård eller fastigheten därigenom skulle komma att lida brist på behövlig skog

efter ortens förhållanden, samt att beträffande skog inom kustområde, där det är att

befara att genom ovarsam avverkning återväxten skulle äventyras, försenas eller

försvagas, kan förordnas, att avverkning må ske allenast med samma inskränkning

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

som stadgats beträffande skog å fastighet, vilken på sätt nyss sagts, övergått till

ny ägare.

För Gottlands län gäller lagen angående vård av enskildes skogar inom sagda

län den 13 juni 1908. Denna lag, som är utbyggd på de principer, som ligga till

grund för 1903 års skogsvårdslag, utgör en rätt betydande skärpning av sistnämnda

lags bestämmelser, föranledd av de säregna lokala förhållandena på Gottland. där

jordmånens beskaffenhet och det i allmänhet mycket exponerade läget påfordra en

särskild varsamhet vid avverkning av skog. Enligt nyssnämnda lag får å skogsmark,

tillhörig enskild, avverkning för annat ändamål än för gårdens behov för

skogsmarks uppodling till trädgård,_ åker eller äng eller användande till byggnadstomt

eller annat likartat ändamål icke äga rum annat än med tillstånd av skomsvårdsstyrelsen

inom länet, sådant tillstånd till avverkning får av skogsvårdsstyrelsen

meddelas allenast efter förutgången undersökning på marken samt utsyning, som

på styrelsens förordnande verkställes av någon dess forstligt bildade tjänsteman.

Utsyning är emellertid icke alltid nödvändig för meddelande av tillstånd till sådan

avverkning. Då tillstånd till avverkning meddelas, äger styrelsen föreskriva de åtgärder,

som för återväxtens betryggande prövas erforderliga. Skogsmarkens ägare

är ansvarig för att de åtgärder vidtagas, som för återväxtens betryggande föreskrivas.

Skogsägaren är berättigad erhålla tillstånd till avverkning på en gån" i

så stor utsträckning som med hänsyn tagen jämväl till gårdens framtida behov

är med skogens återväxt förenlig, dock må avverkning i den omfattning, att särskilda

åtgärder erfordras för återväxtens betryggande, allenast medgivas, om sådana

åtgärder kunna utan oskälig kostnad företagas. Bedrives avverkning i strid mot

lagen blir påföljden böter, förlust av det avverkade virket eller ersättningsskyldighet,

därest detsamma undgår beslag. Som synes innefattar Gottlandslagen i

huvudsak skyddsskogslagens bestämmelser men kompletteras med den allmänna

skogsvårdslagens föreskrift om skyldighet för markägaren att vidtaga åtgärder för

återväxten. För Oland gälla fullkomligt likartade bestämmelser, meddelade i la^en

angående vård av enskildes skogar på Öland den 20 juni 1913, vilken genom lagen

den 9 maj 1919 förklarats skola äga tillämpning till den 1 juli 1922.

Ehuru icke berörande vad man i allmänhet avser med enskildes skogar, torde

här i detta sammanhang böra redogöras för nådiga förordningen den 24 juli 1903

angående förvaltningen av städernas skogar och detta av den anledning att uti

skogslagstiftningskommitténs betänkande denna grupp av skogar sammanförts med

en del andra, tämligen likartade, under en särskild lag. Beträffande städernas skogar

gälla för närvarande följande bestämmelser. Skogarna skola under domänstyrelsens

överinseende underkastas ordnad hushållning enligt av domänstyrelsen fastställda

hushållmngsplaner, som avse skogens framtida bestånd och högsta avkastning. Där

förvaltningen av sådan skog ej förut av drätselkammaren uppdragits åt en från

skogsinstitutet utexaminerad person, skall skogen ställas under skogsstatens vård

och förvaltning, skulle skogens skötsel i det fall, att densamma omhänderhaves

genom drätselkammaren icke bliva nöjaktigt utförd, kan skogen på framställning

av domänstyrelsen genom Kungl. Maj:ts beslut ställas under skogsstatens vård och

förvaltning.

Av samma anledning som nyss framhållits beträffande städernas skogar torde

ock här höra nämnas något om häradsallmänningarna. Dessa skogar behandlas i

2 kap. av nådiga förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

allmänna skogarna i riket. Beträffande skogsskötseln å desamma stadgas i nämnda

förordning, att densamma må omhänderliavas av delägarna i häradsallmänningen

under villkor att liushållningsplan för allmänningen blivit av domänstyrelsen fastställd

samt att för allmänningen finnes uppgjort och fastställt reglemente. Häradsallmänningarna

skola det oaktat stå under vederbörande skogstjänstemans uppsikt.

Skulle allmänningens skötsel icke av delägarna nöjaktigt utföras, äger Kungl. Maj:ts

befallningshavande förordna, att allmänningen skall ställas under skogsstatens vård

och förvaltning. Skulle i andra fäll delägarna ej vilja övertaga allmännings vård

och förvaltning skall densamma ombesörjas av skogsstaten. Bestämmelserna för

häradsallmänningarna i avseende å skogens förvaltning äro sålunda i väsentliga

delar överenssstämmande med föreskrifterna angående städernas skogar med den

skillnad likväl att, då delägarna i häradsallmänning övertagit dess förvaltning och

skötsel, särskild fackligt utbildad skogsförvaltare icke ovillkorligen behöver anställas.

För att göra framställningen av de enskilda skogslagarna fullständig synes

här därjämte böra lämnas en kort redogörelse för vissa författningar, som hava

direkt sammanhang med dessas tillämpning. Styrelsen avser då dels nådiga förordningen

den 24 juli 1903 angående skogsvårdsstyrelser, dels nådiga förordningen

den 11 oktober 1912 om skogsvårdsavgift. Enligt den förstnämnda skall den skogsvårdsstyrelse,

som jämlikt allmänna skogsvårdslagen skall finnas i varje landstingsområde,

bestå av tre med skogsförhållandena i orten förtrogna män, utsedda för

tre år i sänder: en såsom ordförande av Kungl. Maj;t, en av landstinget och en av

hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Sos skogsvårdsstyrelsen skall såsom

biträde vara anställd en forstligt bildad man, vilken helst bör hava fullgjort, vad

som erfordras för vinnande av anställning såsom tjänsteman i skogsstaten.

Skogsvårdsstyrelsen har till huvudsaklig uppgift att

befrämja den enskilda skogshushållningen genom utbredande av kunskap i

skogsskötsel, beviljande av bidrag till och utförande av arbeten för skogskultur,

tillhandahållande av skogsfrö och plantor samt vidtagande i övrigt av åtgärder,

ägnade att befordra en förbättrad skogshushållning;

utöva den uppsikt och vidtaga de åtgärder, som jämlikt lagen angående vård

av enskildes skogar på skogsvårdsstyrelse ankomma: samt

förvalta de medel, som genom skogs vårdsavgifter eller eljest inflyta till skogsvårdskassan.

Beträffande de under skogsvårdsstyrelsens förvaltning ställda medlen stadgas,

att dessa ej få användas för skogar, tillhörande stat, kommun eller allmänna inrättningar

och stiftelser och ej heller för häradsallmänningar.

I avseende å ovannämnda nådiga förordningen om skogsvårdsavgift torde

vara tillräckligt att här endast erinra om att förordningen icke gäller för virke,

som avverkas inom Västerbottens eller Norrbottens län, inom Säma socken av

Kopparbergs län eller inom området för städer, som icke tillhöra landstingsområden.

Remissernas huvudsakliga innehåll.

Domänstyrelsen får härefter övergå till att lämna en kortfattad framställning

av det huvudsakliga i skogslagstiftningskommitténs betänkande och de principer,

varpå detsamma uppbyggts.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Skogslagstiftningskommittén har avgivit sitt betänkande i tvenne delar, av

vilka den första innehåller de lagförslag och uttalanden, varom kommittémajoriteten

enats samt den andra ett särskilt av kommitténs ordförande utarbetat lagförslag,

vilket dock i väsentliga delar överensstämmer med kommittémajoritetens, men i

fråga om lagarnas tillämpningsområden och lagförslagens systematisering åtskilligt

avviker från kommitténs förslag. I anledning härav kommer styrelsen att vid lämnande

av nu avsedda kortfattade redogörelse för kommittébetänkandet icke att närmare

ingå på reservationen annat än i de avseenden, där densamma i de grundläggande

principerna eller i övrigt väsentligen skiljer sig från majoritetens förslag.

Detta innefattar förslag till

1) lag angående vård av enskildes skogar;

2) lag angående vård av kommunskogar, sockenallmänningsskogar samt vissa

stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar;

3) lag om häradsallmänningar;

4) lag angående skogsvårdsstyrelser;

5) lag angående åtgärder till förekommande och hämmande av insektshärjningar

å skogar;

6) lag om upphörande av kronans rätt till storverksträd och ekar å häradsallmänning;
7)

lag om upphävande av lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar;

8) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 13 juni 1908 angående

vård av enskildes skogar inom Gottlands län;

9) lag om ändrad lydelse av 15 § i förordningen den 18 juni 1915 om förekommande

av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och

Norrbottens län, som ej höra till lappmarken;

10) lag om ändrad lydelse av 19 § i förordningen den 18 juni 1915 angående

utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl.

områden;

11) lag om ändrad lydelse av 10 § i lagen den 5 juni 1909 angående husbehovsskogar

inom vissa områden;

12) lag om ändrad lydelse av 5 § i förordningen den 11 oktober 1912 om

skogsvårdsa vgi ft;

13) lag om ändrad lydelse av 5 § i förordningen den 21 december 1857 om

ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängsel skyldighet;

14) lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 14 juni 1907 om servitut; och

15) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 36 § i vattenlagen den 28 juni 1918.

Då kommittén utgått från den uppfattningen att det kommittén lämnade

uppdraget icke skulle avse sådana skogar, för vilka förslag till lag eller författning

avgivits av 1907 års norrländska skogsvårdskommitté, och då särskilda sakkunniga

tillkallats dels för att avgiva förslag om ändring i gällande bestämmelser

om fideikommiss dels beträffande delning av jord och vad därmed sammanhängde,

har det förslag som under nr 1 här ovan framlagts till lag angående vård av

enskildes skogar avsetts att äga tillämpning å samtliga enskildes skogar med undantag

för

1) dels fideikommisskogar;

2) dels skogar, belägna inom Gottlands, Västerbottens eller Norrbottens län;

3) dels sådana nedom Västerbottens län belägna skogar, som äro under
-

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

kastade bestämmelserna i förordningen angående utsyning å viss skog inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker m. 11. områden;

4) dels skogar, som skulle lyda under den av kommittén här förut under nr 2

omnämnda lagen angående vård av kommunskogar, sockenallmänningsskogar samt

vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar;

5) dels inom Kopparbergs och Gävleborgs län vid storskifte avsatta allmänningar

och besparingsskogar;

6) dels slutligen skogar å flygsandsfälten i Hallands län.

Förslaget till lag angående vård av enskildes skogar innefattar bestämmelser

om att skogsmark, som tillhör enskild skall med vissa undantag till skogsbörd

användas, samt att, om vid avverkning å sådan mark skog icke kvarlämnas eller

den, som efter sådan avverkning kvarlämnats, icke är av sådan täthet och beskaffenhet

att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden må anses nöjaktig,

erforderliga åtgärder för erhållande av återväxt skola av markägaren vidtagas på

sådant sätt att skog, som nu sagts, inom skälig tid efter avverkningen kommer att

finnas å området. Enahanda skyldighet beträffande åtgärder för åstadkommande av

återväxt åligger dessutom markägaren, dock med viss villkorlig begränsning i avseende

på kostnaderna, därest skada skulle i hans skog upi komma genom brand,

storm, snöbrott, insektshärjning eller annat dylikt eller genom betning av hemdjur

eller genom åverkan. Beträffande växtlig ungskog, stadgas, att sådan skog i bestånd,

som är eller kan förväntas genom tillväxt bliva slutet, må, innan träden

över huvud taget nått den ålder, i vilken användbarhet som fröträd kan efter i

orten i allmänhet rådande förhållanden anses vara för handen, icke utom i vissa

fall avverkas annat än genom gallring och icke heller vid sådan så hårt ulglesnas,

att beståndets förmåga att sluta sig äventyras.

I denna allmänna skogsvårdslag inrymmas jämväl bestämmelser angående

skyddsskogar och skogar i exponerat läge. Beträffande dessa skogar skall av Kungl.

Maj:t efter föregående syn och undersökning förordnas dels om deras omfattning

dels att avverkning, som omfattar annat än torra träd och ej avser fastighetens

eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov, må äga rum allenast

med tillstånd av skogsvårdsstyrelse. Ägare av sådan skogsmark, varom förordnande

på så sätt meddelats, är dock berättigad att erhålla tillstånd till avverkning på en

gång i så stor utsträckning som är med skogens återväxt förenlig; dock må avverkning

i den omfattning att särskilda åtgärder erfordras för återväxtens betryggande

allenast medgivas om sådana åtgärder kunna utan oskälig kostnad företagas.

Under vissa förhållanden kan inskränkning göras uti den skogsägare inom nyss

angivna områden tillförsäkrade rättigheten till fri husbehovsavverkning. Tillstånd

till avverkning för annat ändamål än husbehov meddelas av sko^svårdsstyrelsen

antingen utan föregången utsyning eller anvisning eller ock efter anvisning av viss

trakt, för vilken gränserna tydligt utmärkas, eller efter utsyning, varvid de utsynade

träden genom förrättningsmannens försorg skola förses med skogsvårdsstyrelsens

stämpelmärke.

Från lagens tillämpning undantages försumpad skogsmark, där skogens tillväxt

och återväxt uppenbarligen omöjliggöres av markens beskaffenhet och betäckning.

Sådan mark inom skyddsskogsområde eller i exponerat läge är undantagen

allenast under vissa villkor.

Tillsynen å lagens efterlevnad åligger skogsvårdsstyrelsen. Denna har, därest

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

markägaren icke vidtager betryggande åtgärder för erhållande av återväxt, att

först söka med markägaren träffa godvillig överenskommelse och att sedermera, om

sådan överenskommelse icke kan träffas, anhängiggöra rättegång mot honom. För

vissa fall kan emellertid skogsvårdsstyrelsen genom avverkningsförbud förmå markägaren

avlämna förbindelse att utföra vissa kulturåtgärder.

Skulle avverkning företagas i strid mot bestämmelserna i lagen eller mot

föreskrift eller avverkningsförbud, som meddelats, utgöres påföljden av böter, beslag

å det avverkade virket, som skall dömas förbrutet, eller ersättningsskyldighet, därest

det avverkade virket undgått beslag.

Det föreliggande lagförslaget inrymmer sålunda bestämmelser, som för närvarande

återfinnas uti både den allmänna skogsvårdslagen och skyddsskogslagen av år 1903. I

stort sett är detsamma uppbyggt på de för sisinämnda lagar grundläggande principerna

men har vad den allmänna skogsvårdslagen beträffar utbyggts med föreskrifter om skydd

för ungskog samt en del från Gottlandslagen hämtade bestämmelser. Till skillnad

från 1903 års allmänna skogsvårdslag lägger skogslagstiftningskommittén ansvaret

för återväxtåtgärders vidtagande uteslutande på markägaren samt gör överträdelse

av lagen kriminell. Reservanten, som i övrigt i huvudsak kunnat vara överens

med kommittémajoriteten, har velat gå ytterligare ett steg längre beträffande

inskränkning uti skogsägarens förfoganderätt över sin skog, i det han meddelat

föreskrift om, hur avverkningen skall bedrivas inom viss äldre skog. I fråga om

den allmänna skogsvårdslagens omfattning har reservanten skilt sig från kommittémajoriteten

så till vida, att han under denna lag jämväl lägger de söder om Västerbottens

län belägna skogar, för vilka för närvarande lappmarkslagen av den 18

juni 1915 gäller.

I sitt förslag till lag angående vård av kommunskogar, sockenallmänning sskogar

samt vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar har kommittén i 1 §

upptagit de skogar, som härav beröras. Paragrafen torde böra in extenso återgivas.

1 §•

»1) Med kommunskogar menas i denna lag skogar, som tillhöra kommuner

eller andra samfälligheter för vårdande av gemensamma angelägenheter, vilkas uppgift

och verksamhet är bestämd genom författningar av kommunallags natur eller

genom fattigvårds- eller folkskolelagstiftningen.

Som kommunskog räknas dock ej skog, vilken faller under förordningen den

26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket.

2) Till sockenallmänningar hänföras sådana allmänningar, som jämlikt 16

kap. bygirningabalken må nyttjas av dem, som i socknen äro.

3) Med stiftelse avses här sådan inrättning, som tillkommit genom att egendom

av enskild överlåtits för att under fortfarandeo bestånd förvaltas som särskild

förmögenhet till främjande av bestämt ändamål. A stiftelse av tideikommissnatur

skall dock lagen ej äga tillämpning, och lyde i övrigt under lagens tillämpning

stiftelse tillhörig skog allenast ifall förordnande härom blivit meddelat i den ordning,

som i 2 § sägs.

4) I fråga om föreningars och sällskaps skogar skall lagen gälla för skogar,

tillhöriga:

a) hushållningssällskap;

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

b) lör befordrande av skogsvård i allmänt intresse bildade föreningar och

sällskap.»

Dessa skogar skola stå under överinseende av skogsvårdsstyrelsen samt, där de

äro av den omfattning och i övrigt av sådan beskaffenhet, att hushållningsplan kan

för desamma med fördel tillämpas, skötas efter sådan plan. Hushållningsplanen

skall vara lämpad efter skogens beskaffenhet och rådande ortsförhållanden samt

upprättad enligt sådana på vetenskapen och erfarenheten grundade regler, som äro

ägnade att försätta och bibehålla skogen i forstligt tillfredsställande skick samt

bereda största och möjligast jämna avkastning därifrån. Planen fastställes av

skogsvårdsstyrelsen. Närmare bestämmelser om huru sådan plan skall upprättas

meddelas av Kungl Maj:t.

Beträffande skogar av nu ifrågavarande slag, för vilka hushållningsplaner

icke anses böra upprättas, meddelar skogsvårdsstyrelsen de närmare bestämmelser,

som finnas nödiga och lämpliga för ernående av så tillfredsställande skogsvård, som

omständigheterna medgiva. För de delar av landet, inom vilka skogsvårdsstyrelser

icke finnas, åligger överinseendet över denna lag den skogstjänsteman, som enligt

vad därom är stadgat, där har att taga befattning med enskildes skogar. För att

framtvinga planens efterlevnad och fullgörande av i densamma föreskrivna åtgärder

bär stadgats, att skogsvårdsstyrelsen må hos Kungl. Maj:ts befallningshavande söka

föreläggande för den försumlige att den eftersatta åtgärden vidtaga vid visst lämpligt

vite. Skulle sådan åtgärd icke medföra åsyftad verkan, må Kungl. Maj:ts

befallningshavande på skogsvårdsstyrelsens framställning utdöma det försuttna vitet

och antingen meddela nytt vitesföreläggande eller ock förordna om skogens ställande

under vård och förvaltning av eu eller flera gode män, som av Kungl. Maj:ts befallningshavande

utses. Lagen är avsedd att tillämpas inom hela landet.

Reservanten har i sitt förslag till skogsvårdsbestämmelser angående skogar

av sist berört slag framlagt föreskrifter i närmaste anslutning till kommittémajoritetens,

men därjämte i lagen intagit bestämmelser om, huru avverkningsbeloppets

storlek skall i planen beräknas. I övrigt skiljer han sig ifrån majoritetens

förslag i följande avseenden. Sådana skogar, vilka på grund av sin natur eljest

skulle" hava fallit under lagen, men för vilka till följd av deras omfattning eller

annan orsak hushållningsplan icke lämpligen anses böra upprättas, skola falla under

den allmänna skogsvårdslagens bestämmelser. Lagens tillämpningsområde begränsas

till de delar av landet, som ligga söder om Västerbottens län. Från dess tillämpning

undantagas skogar tillhöriga sällskap, som bildats för befordrande av skogsvård

i allmänt intresse, varjämte under lagen inrymmas skogar, vilka på ägarens yrkande

ställts under planmässigt skogsbruk. En konsekvens av reservantens förslag blir

bland annat, att städernas skogar söder om Västerbottens län komma att ställas under

skogsvårdsstyrelsernas överinseende, medan för de i Västerbottens och Norrbottens

län belägna stadsskogarna nådiga förordningen den 24 juli 1903 allt fortfarande

skulle gälla.

Närmast i följd härefter har skogslagstiftningskommittén avgivit förslag till

lag om häradsallmänningar. Efter att först hava lämnat föreskrifter om vad som

med häradsallmänning förstås och om delägare däri samt beträffande häradsallmännings

vård och förvaltning — allt bestämmelser, vilka föranledas av att häradsallmänningarna

utbrytas från de skogar, som avses uti nådiga förordningen den 26

januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket — intages

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 25

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

i detta förslag beträffande skogsskötseln föreskrifter och bestämmelser i allt så gott

som fullständigt överensstämmande med vad lag angående vård av kommunskogar

m. fl. i detta avseende innehåller, dock att här ej ifrågasättes att någon allmänning

skulle vara av den beskaffenhet att hushållningsplan ej för densamma skulle upprättas.

Slutligen innehåller lagförslaget bestämmelser om utvidgande av häradsallmänning.

Reservanten, som i ett från hans övriga fullt fristående lagförslag

intagit utförliga bestämmelser om allt, som kan tänkas röra allmänningsdelägarnas

gemensamma intressen, har i fråga om skogsskötseln å häradsallmänningama i

huvudsak föreslagit samma bestämmelser, som i fråga om kommuners m. fl. skogar,

dock med den skillnad att han föreslagit, att skogshushållningsplan för häradsallmänning

skall av allmänningsstyrelsen antagas.

Uti förslag till lag angående skogsvårdsstyrelse har skogslagstiftningskommittén

i allt huvudsakligt följt 1903 års nådiga förordning, men föreslagit en del ändringar.

Sålunda skall det hos skogsvårdsstyrelsen anställda forstligt bildade biträdet hava

genomgått skogshögskolans jägmästarekurs eller skogsinstitutets högre kurs; tillika

kan mer än ett sådant biträde vara anställt hos samma skogsvårdsstyrelse. I övrigt

kan förslaget sägas utgöra en omredigering och ett förtydligande av nu på detta

område gällande bestämmelser. Dock förtjänar att påpekas, att till skillnad mot

nu gällande förordning intagits föreskrift om att endast de skogar, som stå under

skogsvårdsstyrelsens tillsyn, kunna få del av de medel, som stå under sagda styrelses

förvaltning. Kommuners eller allmänna inrättningars och stiftelsers skogar och

jämväl häradsallmänningar, vilka nu icke äro delaktiga i skogsvårdskassan, skulle

enligt kommitténs förslag kunna erhålla bidrag ur sagda kassa till skogsvårdsåtgärder.

_ Förslaget till lag angående åtgärder till förekommande och hämmande av insektshärjningar

å skogar, vilken lag avses skola gälla för alla skogar i hela landet med

undantag av dem, som omförmälas uti nådiga skogsordningen den 26 januari 1894,

stadgar för skogsägaren skyldighet att, där insektshärjning å hans mark förmärkes,

genast härom underrätta skogsvårdsstyrelsen i de orter, där sådan finnes, men eljest

den skogstjänsteman, som där har att taga befattning med enskildes skogar. Markägaren

ålägges därjämte att för farans bekämpande vidtaga eller bekosta de åtgärder,

som skogsvårdsstyrelsen anser kunna och böra av honom utföras, ävensom

att, där på skogsvårdsstyrelsens tillskyndan genom statsmakterna mera vittomfattande

åtgärder i enahanda syfte komma till utförande, därvid lida det intrång, som härav

föranledes. Vidare skall markägaren tillhandagå vederbörande med folk, körslor

och allmänneligen förefintliga redskap. Tillsynen å lagens efterlevnad åligger förutom

skogsvårdsstyrelsen och i vissa fall skogstjänsteman även kronobetjänte. Försummelse

att anmäla insektskada ävensom uraktlåtenhet att i övrigt ställa sig till

efterrättelse lagens föreskrifter medför bötesstraff.

Reservanten har icke ansett nödigt att särskild lag utfärdades i nyss berörda

syfte utan har i en särskild paragraf i sin allmänna skogsvårdslag intagit bestämmelser

om att skogsvårdsstyrelsen skall, där skada yppar sig å skog av insekter,

vara berättigad vidtaga för ändamålet tjänliga åtgärder.

I särskilt förslag till lag om upphörande av kronans rätt till storverksträd

och ekar å häradsallmänning har skogslagstiftningskommittén meddelat föreskrift

om, huru kronan skulle för avstående av nämnda rätt erhålla viss ersättning, där
-

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

vid ifrågasatts att ersättningsbeloppet skulle uttagas såväl i penningar som skogsprodukter.

Övriga av skogslagstiftningskommittén avgivna här förut omnämnda förslag

till ändringar i nu gällande lagar och förordningar äro, på ett undantag när, icke

av principiell betydelse beträffande skogsvården, utan föranledas mer eller mindre

direkt av förut relaterade förslag och utgöra en konsekvens av desamma. Styrelsen

vill emellertid något uppehålla sig vid förenämnda undantag eller förslag till lay

om ändrad lydelse av 5 § i förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande

emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet, i synnerhet som reservanten

i denna fråga framlagt ett från kommitténs rätt så avvikande förslag. Medan kommittén

sålunda i fråga om mark, som jämlikt nämnda förordning skall anses vara

till gemensamt mulbete upplåten, föreslår att betning av getter och får endast må

utövas av en var markägare å hans eget område, och så vida han om dem håller

sådan vård att de icke inkomma på annans mark, föreslår reservanten, att inom

andra rikets län än Västerbottens och Norrbottens allt betande av getter och får

å sådan mark skall vara förbjudet annat än i inhägnad beteshage, dock att Konungen

äger härifrån medgiva undantag för de län eller delar av län, där sådant må finnas

erforderligt. Beträffande betning av andra kreatur stadgar kommitténs förslag att

de markägare, som begagna sig av betesrätten, skola utgöra ett beteslag. Särskilda

tillsyningsman hava att för beteslaget ombesörja åtgärder till skydd för skogen och

dess återväxt, och meddelas härom rätt utförliga bestämmelser. Reservanten åter

föreslår att i fråga om sådant bete skall, vad angår annat län än Västerbottens

och Norrbottens. Konungen äga att efter landstingets och vederbörande hushållningssällskaps

hörande antingen meddela förbud mot dylikt bete för länet i dess helhet

eller för del därav eller ock föreskriva viss inskränkning i rätten därtill.

Beträffande lagförslagens systematisering har reservanten följt en hel annan

uppställning än kommittémajoriteten och inarbetat samtliga förslag i ett fåtal lagar,

nämligen:

1) lag innefattande tillägg till förordningen den 26 januari 1894 angående

hushållningen med de allmänna skogarna i riket;

2) lag angående vård av sådana skogar, vilka icke äro att räkna såsom

allmänna;

3) lag om ändrad lydelse av 5 § i förordningen den 21 december 1857 om

ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet;

4) lag angående häradsallmänningar;

5) lag om" ändrad lydelse av 11 kap. 17 § rättegångsbalken; samt

6) lag om ändrad lydelse av 10 och 11 §§ i förordningen den 21 mars 1862

om kommunalstyrelse på landet, av vilka de två sistnämnda tillkommit såsom en

följd av förut föreslagna lagbestämmelser.

Vid avgivande av yttranden över skogslagstiftningskommitténs nyss refererade

betänkande hava av ett flertal skogsvårdsstyrelser i första rummet men även av

en del länsstyrelser åberopats eller hänvisats till ett från icke officiellt håll utarbetat

lagförslag angående vård av enskildes skogar m. fl., och då detsamma uppställts

till jämförelse med kommittébetänkandet, anser sig styrelsen lämpligen böra

i detta sammanhang i korthet redogöra för innehållet av sagda förslag. Styrelsen

avser då det förslag till lag angående vård av enskildes och andra till statens ej

hänförliga skogar, vilket på föranstaltande av rikets skogsvårdsstyrelser genom

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

särskilt tillsatta kommitterade avgivits den 19 augusti 1920, och som till Eders

Kungl. Maj:t ingivits den 22 januari 1921 och till styrelsen genom nådigt beslut

den 24 i samma månad remitterats för att tagas i övervägande vid besvarande av

nådiga remissen den 27 februari sistlidet år.

Sagda förslag innefattar i 26 paragrafer bestämmelser angående skogsvården

å alla icke staten tillhöriga skogar med undantag av dels skogar belägna inom

Gottlands, Västerbottens eller Norrbottens län samt Öland, dels sådana nedom

Västerbottens län belägna skogar, som äro underkastade bestämmelserna i förordningen

angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker m. fl. områden den 18 juni 1915.

Lagen är uppdelad i tvenne kapitel, av vilket det första behandlar »enskildes

skogar» och det andra »andra än enskildes till statens ej hänförliga skogar». Underförstå

kapitlet falla sådana skogar, vilka icke anses böra ställas under hushållningsplan,

medan för övriga skogar eller dem, som avses i andra kapitlet s. k. plantvång

skall gälla.

Den allmänna skogsvårdslag, som innehålles i första kapitlet, innefattar dels

ungskogsskydd, dels bestämmelse om att annan skog än ungskog ej heller må avverkas,

ifall avverkningen skulle strida emot grunderna för god skogsvård eller

fastigheten därigenom skulle komma att lida brist på behövlig skog efter ortens

förhållanden, dels föreskrift att å skogar av skyddsskogs natur eller i exponerat

läge avverkning ej må ske utan skogsvärdsstyrelsens tillstånd. Utöver dessa föreskrifter

om avverkning innehåller lagförslaget jämväl bestämmelser om betryggande

av återväxt av skog. Genom dessa ålägges den, som företagit avverkning, eller i

visst fall markens ägare att vidtaga erforderliga kulturåtgärder, därest vid avverkningen

skog icke kvarlämnats eller den som kvarlämnats, icke kan med hänsyn

till rådande naturförhållanden anses vara nöjaktig. Dock åligger det jämväl den

för återväxtens betryggande ansvarige att vidtaga ytterligare sådana åtgärder och

hålla sådan omvårdnad om den erhållna återväxten att densamma må befinnas vara

fullt nöjaktig, då den icke längre är att anse såsom plantskog. Enahanda kulturskyldighet

åvilar markägaren — dock med viss begränsning i fråga om kostnaderna

— i fall att skada skett å hans skog genom brand, storm, snöbrott eller insektshärjning.

Lagens handhavande åligger skogsvårdsstyrelsen, och äger denna att, om avverkning

sker i strid mot lagens föreskrifter eller åtgärd företages i och för avverkning,

som uppenbarligen skulle komma i strid mot samma föreskrifter, meddela

förbud för avverkningen. Skulle skogsvårdsstyrelsen finna, att avverkning så

bedrives eller skada så uppkommit, att i lagen stadgade åtgärder för betryggande

av återväxt av skog måste vidtagas, eller har annorledes än genom avverkning

med marken så förfarits, att skogens återväxt uppenbarligen äventyras, har skogsvårdsstyrelsen

att söka med den för återväxten ansvarige träffa överenskommelse

om samtliga de åtgärder, som för återväxtens betryggande böra vidtagas. Skulle

därjämte avverkning företagas på sådant sätt att för erhållande av nöjaktig återväxt

komme att i mera betydande omfattning erfordras sådd, plantering eller andra

jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder, äger skogsvårdsstyrelsen att av vederbörande

fordra betryggande säkerhets ställande för sådana kostnader.

Avverkning i uppenbar strid mot givna bestämmelser eller mot meddelat

förbud eller anvisning straffas enligt detta lagförslag med böter intill tiotusen kronor

opaginerad Kontrollera mot PDF

eller fängelse. Olovligen avverkat virke är dessutom hemfallet under beslag, och

kan avverkaren, därest sådant virke skulle undgå beslag, ådömas ersättningsskyldighet.

Från lagens tillämpning har i huvudsaklig överensstämmelse med 1908 års

lag undantagits försumpad skogsmark.

För de under kapitel 2 hänförbara skogarna gäller, förutom vad som i första

kapitlet stadgats, att, därest skog har den omfattning och beskaffenhet, att hushållningsplan

kan med fördel därå tillämpas, sådan plan skall för densamma upprättas

och gälla för en tid av minst tio, högst 20 kalenderår. Planen skall vara

lämpad efter skogens beskaffenhet och rådande ortsförhållanden samt upprättad

enligt sådana på vetenskapen och erfarenheten grundade regler, som äro ägnade

att försätta och bibehålla skogen i forstligt tillfredsställande skick samt bereda

största och möjligast jämna behållna avkastning därifrån. Hushållningsplanen fastställes

av skogsvårdsstyrelsen. Dessa bestämmelser gälla dock icke för häradsallmänningar

eller för skogar, som förvaltas av skogsvärdssällskap, för vilkas verksamhet

äro gällande av Kungl. Maj:t fastställda stadgar.

Oaktat detta lagförslag tillägger skogsvårdsstyrelsen en betydligt vidgad

befogenhet, har ej ifrågasatts någon som helst ändring uti skogsvårdsstyrelsernas

sammansättning eller i de för deras verksamhet nu gällande bestämmelser. Uti

lagförslaget har endast intagits föreskrifter om rättighet att anföra besvär över

skogsvårdsstyrelsens beslut.

I den underdåniga framställningen hava de av allmänningsdelägarna tillsatta

kommitterade angivit de grunder, efter vilka allmänningarnas administration borde

anordnas, sålunda.

Administrationen bör fördelas på tvenne instanser, bestående av en för samtliga

allmänningar gemensam och huvudsakligen av delägarna vald styrelse samt en

för varje allmänning speciell styrelse. Den gemensamma styrelsen eller överstyrelsen

bör ha till uppgift att tillvarataga allmänningarnas gemensamma intressen och därjämte

övervaka skogsvården, vilket icke utesluter, att staten för detta ändamål anordnar

den ytterligare kontroll, som från det allmännas synpunkt kan vara påkallad.

Allmänningens ekonomiska och skogliga förvaltning bör med biträde av skogsförvaltare

och bevakare handhavas utav styrelsen för varje särskild allmänning, vilken

tillsättes efter i huvudsak nu gällande grunder. Skogshushållningsplaner skola uppgöras

av förrättningsmän med högre fackutbildning. Dessa skola antagas av allmänningsstyrelserna,

vilka med dem träffa avtal om arvode. Grunderna för hushållningsplanerna

skola å marken bestämmas av en kommission, bestående av tre

medlemmar, av vilka en för en tid av fem år utses av Kungl. Maj :t bland statens

skogsförsöksanstalts och skogshögskolans professorer och lektorer inom det rent

skogliga området samt en av vederbörande allmänningsstyrelse, varjämte en medlem

från den gemensamma styrelsen är självskriven. Sedan förslag till hushållningsplaner

upprättats, skall detsamma av kommissionen prövas och fastställas.

Det av allmänningskommitterade utarbetade fullständiga förslaget till förordning

angående häradsallmänningarna i riket är i huvudsak av följande innehåll.

Häradsallmänningarna skola bibehållas oförminskade, dock kan för särskilt

fall och under vissa villkor del av allmänning få försäljas. Till allmänningen må

ock läggas nyförvärvade områden.

Häradsallmänningarna skola skötas efter på vetenskapliga grunder upprättade

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

och för varje särskild allmänning allt efter dess beskaffenhet och uppgift lämpade

skogshushållningsplaner. F

Häradsallmänningsstyrelserna skola anställa skogliga biträden, vilka skola

hava avlagt avgångsexamen från skogsinstitutet eller skogshögskolan, och må flera

allmänningar intill en sammanlagd ytvidd av 7,000 hektar produktiv skogsmark

kunna förena sig om ett sådant biträde.

Överstyrelsen skall bestå av minst sex medlemmar, vilka med undantag av

en väljas av allmänningsdelägarna för en tid av fem år. Den återstående ledamoten

utnämnes av Kungl. Maj:t efter av de valda ledamöterna upprättat förslag,

upptagande tre personer, av vilka en lämnas motiverat förord. På förslag må''

endast den uppföras, som genomgått skogsinstitutets högre kurs eller skogshögskolans

jägmästarkurs, och som genom praktisk verksamhet inom skogsbruket och

utgivna skrifter eller på annat liknande sätt visat sig äga praktisk duglighet och

goda teoretiska kunskaper. Den av Kungl. Maj:t utnämnda ledamoten skall tjänstgöra

såsom föredragande och sekreterare i styrelsen.

Överstyrelsen har i huvudsak följande uppgifter:

att övervaka skogshushållningen å allmänningarna:

att i vissa fall övertaga allmännings förvaltning;

att för visst fall antaga skogligt biträde;

att pröva ansökningar angående smärre jämkningar i skogshushållningsplaner;
att

handhava och redovisa för sin verksamhet nödiga medel, och

att årligen utarbeta och till Kungl. Maj:t och vederbörande länsstyrelser

ingiva berättelse rörande sin verksamhet under näst föregående år.

Av överstyrelsen för dess verksamhet uppgjort reglemente prövas och fastställes

av Kungl. Maj:t.

I hushållningsplan skall vid avverkningsbeloppets beräknande åtskillnad göras

mellan för- och huvudavverkning.

Föravverkning skall föreskrivas i en omfattning, som anses motsvara beståndens

behov därav. Utbytet skall endast förslagsvis bestämmas. Huvudavverkningens

storlek skall beräknas efter för varje allmänning lämpade skogsvetenskapliga metoder

och må i regel icke överstiga skogens tillväxt. Å sådana allmänningar, å vilka

äldre och medelålders skog förekommer utöver vad som enligt omloppstiden är normalt,

eller om å dessa eller andra allmänningar eljest skäl därför förefinnas, må

dock huvudavverkningen, om kommissionen anser lämpligt, bestämmas högre, under

villkor, att allmänningsdelägarna förbinda sig att fondera eller för inköp av skogsmark

eller för vidtagande utav grundförbättringar använda de behållna försäljningsmedlen

för den del av huvudavverkningen, som överskjuter tillväxten. Denna skall

i hushållningsplanerna särskiljas från övrig avverkning.

Överträdelse av hushållningsplanens bestämmelser eller underlåtenhet att vidtaga

i densamma föreskrivna åtgärder kan föranleda, att allmänningen, därest ej

efter anmälan rättelse blivit vidtagen, kommer att ställas under överstyrelsens förvaltning.

Skogsstatens och skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän äga att till överstyrelsen

anmäla missförhållanden uti allmänningarnas skogsskötsel.

I fråga om de bestämmelser, som beröra virkesavkastningens disposition och

förvaltningen av häradsallmänningens kontanta tillgångar och vad därmed närmare

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

sammanhänger, lämnas i förslaget till förordning en del detaljerade föreskrifter,

varpå det nu icke torde vara nödigt att närmare ingå. Dock må här omnämnas att,

för vinnande av rättelse i överstyrelsens beslut eller åtgärder, besvär må ingivas

till jordbruksdepartementet.

Avgivna yttranden.

De utlåtanden och yttranden, som i ärendet avgivits av länsstyrelserna och Länsstyrelser,

andra myndigheter, korporationer och sällskap m. 11. innehålla i huvudsak följande, landsting,

Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat att med hänsyn till de stora betänkligheter,

som från flera håll framkommit mot kommittéförslaget, en betydande förvaltningsöverarbetning

av detsamma vore nödvändig. Landstinget bär uttalat sig i närmaste utskott m. fl.

anslutning härtill. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har förordat en lag- kommunala

stiftning med anslutning i vissa delar till den Husbergska reservationen samt med reptl^™ta~

tillämpning av en del från den provisoriska skogslagen hämtade bestämmelser om

möjlighet att kunna inskrida mot en felaktig avverkning, om ungskogens behandling Stockholms

och om förekommande av skogsskövling i samband med egendomsspekulation. Styrelsen

för Sollentuna häradsallmänning har yttrat sig endast beträffande de delar

av förslaget, som beröra häradsallmänningarna, och funnit desamma icke att föredraga

framför nu gällande, varför någon ändring i desamma icke syntes erfordras.

Långhundra häradsallmänningsstyrelse har tillstyrkt reservantens förslag.

Länsstyrelsen i Uppsala län, som överlämnat yttranden från landstinget och Uppsala län.

hushållningssällskapets förvaltningsutskott, har upptagit till prövning i vilken grad

inskränkning uti jordägarens förfoganderätt över sin skog vore av omständigheterna

påkallad, och därvid, efter att hava uttalat sig för det föreslagna skyddet för ungskogen.

I fråga om bevarandet av äldre skog från olämplig avverkning, mot varandra

uppställt dels skogslagstiftningskommitténs mera negativa uppfattning i detta

avseende och det radikala förslag, som framlagts uti det av skogsvårdsstyrelsernas

kommitterade utarbetade betänkandet. Detta sistnämnda syntes vila på en minst

sagt osäker rättslig grund och vara genom sin obestämdhet ägnat att vid tillämpningen

å skilda orter och tider framkalla en synnerligen stor och säkerligen ofta

mycket stötande ojämnhet. I övrigt ville befallningshavanden inskränka sig till att

i huvudsak förorda kommittéordförandens förslag. Dock syntes detta böra särskilt

genom förbättrad redaktion väsentligen förenklas. Dessutom ville befallningshavanden

framhålla, att lagens effektivitet skulle väsentligen ökas, om åt skogsvårdsstyrelsen

tillerkändes befogenhet att i förekommande fall självmant och på ett tidigt

stadium, genom besked till markägare, respektive avverkare, fastställa skogens beskaffenhet

och andra faktiska förutsättningar för det ena eller andra lagbudets tilllämplighet,

med den verkan att villfarelse beträffande dessa förutsättningars förhandenvaro

icke i något fall vidare kunde åberopas såsom straffrihetsgrund för den,

som överträtt lagbudet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län har såsom eget

utlåtande åberopat ett av särskilda kommitterade utarbetat förslag till yttrande,

vari kommitténs betänkande särskilt med hänsyn till de principer, varpå detsamma

vore byggt, underkastats en rätt ingående granskning, vilken resulterat i det uttalandet,

att de av kommittén utarbetade förslagen i många avseenden kunde be
-

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Södermanlands

län.

Östergötlands

län.

tecknas såsom värdefulla, men även att anmärkningar av betydelse tycktes kunna

framställas mot desamma, varför det vore synnerligen önskvärt att förslagen i

åtskilliga delar omarbetades. I sådant avseende har framhållits, att ansvaret för

felaktig avverkning borde läggas på avverkaren i stället för på markägaren, såsom

kommittén föreslagit. Vidare syntes lagen om åtgärder till förhindrande av insektshärjningar

vara obehövlig, och ej heller ansåges tillsättandet av en skogsvårdsinspektör

inom jordbruksdepartementet nödvändigt.

Uppsala läns landsting har meddelat sig icke vara i tillfälle att ingå i närmare

granskning av skoglagstiftningskommitténs betänkande, men ansett, att tvenne

över detsamma utarbetade och på landstingets tillskyndan tillkomna förslag till

yttrande från landstinget vore förtjänta av beaktande. Nyssnämnda tvenne förslag

ansluta sig i stort sett till vad hushållningssällskapets förvaltningsutskott anfört

med den något principiellt skiljaktiga ståndpunkten, att i desamma uttalas viss anslutning

till 1920 års provisoriska skogslag.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har dels överlämnat till styrelsen ingivna

yttranden i ärendet från hushållningssällskapets förvaltningsutskott, vilket icke gjort

något särskilt uttalande, från landstinget, vilket helt anslutit sig till det förslag till

utlåtande över skogslagstiftningskommitténs betänkande, som avgivits av Älvsborgs

läns landsting, samt från styrelsen för Åkers häradsallmänning — vilket sistnämnda

domänstyrelsen ämnar referera i sammanhang med andra särskilt avgivna yttranden

över förslaget till lagstiftning för häradsallmänningarna — dels ock senare avgivit

eget underdånigt utlåtande. Befallningshavanden har därvid under framhållande av

att kommittéförslaget, som synbarligen vilade på en synnerligen grundlig och förtjänstfull

utredning, kommit att bliva alltför vidlyftigt och detaljerat, anslutit sig

till de av skogsvårdsstyrelserna utarbetade lagförslagen, vilka genom sin enkelhet

och praktiska syn på den föreliggande frågan vore väl förtjänta att läggas till

grund för en blivande skogslagstiftning. Befallningshavanden ville därför som sin

uppfattning uttala, att skogslagstiftningskommitténs föreliggande förslag ej borde

utan en grundlig omarbetning upphöjas till lag.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som överlämnat yttranden från landstinget

och hushållningssällskapets förvaltningsutskott, har åberopat dessa yttranden, varav

i främsta rummet framginge, att såväl kommitténs majoritet som ‘dess reservant i

sina förslag underlåtit att taga hänsyn till den tillfälliga skogslagstiftning, som gällt

under krisåren, och vilken lagstiftning skulle väl ägna sig att läggas till grund för

en mera permanent lagstiftning i ämnet. Under omnämnande därjämte av det

förslag till lagstiftning för enskildas in. fl. skogar, som utarbetats av den av skogsvårdsstyrelserna

tillsatta kommittén, har befallningshavanden, som givetvis icke

vore beredd att fatta definitiv ståndpunkt till detaljerna i sistnämnda förslag, velat

framhålla, att det syntes som om detsamma skulle vara ägnat att på ett mera

effektivt sätt än kommitténs mindre genomgripande förslag befrämja en rationell

skogsvård. Befallningshavanden förutsatte väl. att invändningar av mångahanda

slag komme att resas mot merberörda frän skogsvårdsstyrelserna härrörande förslag.

Dels skulle genom bifall till detta förslag den individuella friheten ifråga om skogsbruket

i väsentlig grad kringskäras, dels komme många enligt detsamma synnerligen

krävande uppgifter att påläggas skogsvårdsstyrelserna och deras maktbefogenhet att

härigenom väsentligt utvidgas. Huruvida dessa och till äventyrs andra invändningar

mot förslaget vore så vägande, att de omöjliggjorde frågans lösning enligt rikt
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

linjerna i samma förslag, torde säkerligen komma att klargöras, om åt eu ny kommitté,

bestående av representanter för såväl den gamla kommittén, vars medlemmar

uppenbarligen förfogade över stor erfarenhet och insikt på området, som ock åt

skogsvårdsstyrelserna uppdroges att närmare undersöka möjligheten av skogsfrågans

lösning i huvudsaklig överensstämmelse med de principer, som av skogsvårdsstyrelsernas

kommitté föreslagits. 1 varje händelse borde emellertid kommitténs förslag

underkastas en omarbetning för vinnande av större lättfattlighet och överskådlighet

samt möjligen en mera generell och mindre detaljrik avfattning. Slutligen hemställde

befallningshavanden på grund av vad som sålunda anlörts, att de föreliggande

förslagen icke i oförändrat skick måtte läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Landstinget i Östergötlands län har anfört, att detsamma med hänsyn till

den knappt tillmätta tiden och förslagets vidlyftighet, icke kunnat göra något uttalande

i ärendet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har i huvudsak anfört följande.

Då till utskottets kännedom icke kommit, att några avsevärdare anmärkningar

anförts mot 1903 års allmänna skogsvårdslag eller den s. k. provisoriska

skogslagen, vilka båda verkat mycket gott till skogsvårdens fromma, vore utskottet

av den meningen, att man borde bygga på dessa redan förefintliga lagar och endast

göra de ändringar och tillägg, som kunde betingas av tidsförhållandena. De provisoriska

lagarna borde sålunda göras permanenta och borde omfatta alla enskilda

skogar såväl upplåtna avverkningsrätter som jordägarnas egna avverkningar och

oberoende om egendomen gått i handel eller icke. Som kommitténs förslag i väsentliga

delar avveke från de principer, som utskottet angivit som de mest ändamålsenliga,

ansäge utskottet sig icke hava anledning att i detalj ingå på kommitténs förslag.

Utskottet ville dock icke underlåta att uttala önskvärdheten av att de blivande

skogslagarna formulerades i tydliga och lättfattliga ordalag och att de icke gjordes

onödigt omständiga. Med det sålunda anförda avsåge utskottet kommitterades förslag

rörande de enskilda skogarna. Angående ordnandet av lagstiftning för kommunskogar

m. in. ansåge utskottet, att skogsvårdsstyrelserna icke borde betungas med

uppsiktsskyldighet över häradsallmänningarna.

Landstinget i Jönköpings län har ej kunnat finna att kommittén eller reservanten

på ett lyckligt sätt lyckats lösa sin svåra uppgift i dess fundamentala delar.

Landstinget saknade för den skull anledning ingå i detaljgranskning. Dock ville

landstinget framhålla det mindre lämpliga i att en lagstiftning, som så djupt ingrepe

i menige mans ekonomiska liv, uppställde en sådan mångfald av lagar med därav

härledande utdrygad lagtext. Vidare ville landstinget erinra, att nu gällande lagar

på skogsvårdens område, vilka trots sina delvis påtagliga brister dock vunnit ett

visst förtroende och insteg i folkmedvetandet, utgjorde den grund, på vilken borde

byggas vidare, under iakttagande av å ena sidan att den enskildes äganderätt icke

träddes för nära samt å den andra att garantier ställdes mot att skogsproduktionen

äventyrades genom jobbares skoningslösa exploaterande av skogsmarken.

Beträffande skogslagstiftningskommitténs förslag till lag om ändrad lydelse

av 5 § i förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande emot skada av

annans''hem djur och om stängselskyldighet kunde landstinget icke ansluta sig vare

sig till kommittémajoritetens eller reservantens förslag.

Hushållningssällskapets i samma län förvaltningsutskott har ansett sig i huvudsakliga

delar kunna instämma i de uttalanden, som av landstinget blivit gjorda i ämnet.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 26

Jönköpings

län.

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kronobergs

län.

Länsstyrelsen har icke ansett sig kunna till antagande förorda vare sig skogslagstiftningskommitténs

förslag eller de bestämmelser, som reservationsvis äro i

desamma anförda, utan har länsstyrelsen, i likhet med landsting och hushållningssällskap,

i huvudsak anslutit sig till det av skogsvårdsstyrelsernas kommitterade

utarbetade förslaget, dock med den ändring i 1 §, 2 mom., att endast sådana bestämmelser

infördes att i växtkraftiga skogsbestånd ej finge användas ett avverk - ningssätt, som vore uppenbart stridande mot grunderna för god skogsvård.

Länsstyrelsen i Kronobergs län. som överlämnat infordrade yttranden av landstinget,

hushållningssällskapets förvaltningsutskott, kommunalfullmäktige i Asheda och

skogsvårdsstyrelsen har för egen del anslutit sig till de yttranden i ärendet, som

avgivits av skogsvårdsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

Landstinget, som funnit de föreliggande lagförslagen innebära ett alltför stort

ingrepp i skogsägarens förfoganderätt över sin egendom ävensom tillägga skogsvårdsstyrelsen

och dess tjänstemän alltför vidsträckt maktbefogenhet, har icke kunnat

förorda att ifrågavarande förslag upphöjdes till lag. Landstinget ansåge sig böra

ifrågasätta, huruvida icke i 1903 års lag angående vård av enskildes skogar meddelade

bestämmelser kunde anses tillräckliga gent emot en lojal skogsägare. Landstinget

ville dock icke motsätta sig eller bestrida behovet av en längre gående skogslagstiftning.

Denna borde emellertid icke givas sådan räckvidd som i det nu föreliggande

förslaget. Landstinget ansåge sig emellertid böra i detta sammanhang

uttala, att enligt dess åsikt, vars riktighet bekräftats av verkligheten, eu god skogsvård

befrämjades icke enbart genom tvångslagstiftningen, utan i än högre grad

genom upplysningsverksamhet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har ansett, att de av skogslagstiftningskommittén

föreslagna bestämmelserna, vilka kunde anses vara en utbyggnad

på 1903 års lag, vore nödvändiga och kunde väntas bliva i det stora hela effektiva.

Emellertid har förvaltningsutskottet velat särskilt framhålla, att 1903 års lag

lämnade skogsvårdsstyrelsen större befogenhet än det föreliggande lagförslaget att

rättande ingripa mot en oriktig avverkning. Kommittébetänkandets förslag till

definition ä ungskog syntes därjämte mindre lämplig, då densamma säkerligen torde

giva anledning till olika tolkningar. I övrigt hade utskottet intet att erinra mot

förslaget till lag angående vård av enskildes skogar. Beträffande lagen angående

vård av kommunskogar in. fl. instämde förvaltningsutskottet i reservantens förslag.

Den ifrågasatta skogsinspektörstjänsten syntes dock överflödig, och i fråga om bestämmelser

angående ägors fredande mot skada av annans hemdjur in. m., anslöte

sig förvaltningsutskottet till reservantens förslag.

Skogsvårdsstyrelsen i nämnda län, å vars yttrande länsstyrelsen i samma län

åberopat sig, har, efter att först hava upptagit till prövning, vilka fordringar, som

borde ställas på en fullt ändamålsenlig skogsvårdslag, uttalat, att ur ren skogsvårdssynpunkt

torde kommittéförslaget näppeligen säkerställa, vad osom vore önskvärt,

nämligen en rationell hushållning med de enskilda skogarna. A andra sidan hölje

emellertid skogsvårdsstyrelsen före att eu åtgärd, varigenom kristidslagen av år

1920 definitivt inrymdes i skogsvårdslagstiftningen, icke skulle kopima att äga

erforderligt stöd i den allmänna uppfattningen om vad som i skogsvårdens intresse

skäligen kunde anses av tidsförhållandena påkallat. Skogsvårdsstyrelsen har vidare

framhållit att de i 3 § av förslaget till lag angående vård av enskildes skogar

stadgade bestämmelserna om åtgärder för nöjaktig återväxt i följd av skada genom

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

betning av hemdjur blott borde galla beträffande kulturfält eller område, där självsådd

kunde påräknas eller uppkommit. Kommittébetänkandets definition på ungskog

ansåge skogsvårdsstyrelsen mindre lyckligt avfattad och ägnad att bereda svårighet

vid lagens tillämpning. Det föreslagna skyddet för ungskog funne skogsvårdsstyrelsen

synnerligen välbetänkt och av behovet påkallat. Beträffande skydd för annan

skog än ungskog ville skogsvårdsstyrelsen ifrågasätta, huruvida icke ett stadgande,

som gåve styrelsen möjlighet att förhindra att å område, där markens beskaffenhet

eller klimatiska förhållanden krävde särskild varsamhet, avverkning ägde rum av

äldre skog i större utsträckning än som vore förenligt med bibehållande av markens

produktionsförmåga eller återväxtens betryggande. 1 detta sammanhang ville styrelsen

emellertid taga avstånd från vad reservanten i berörda hänseende föreslagit.

Beträffande vidare de bestämmelser i förslaget, som avsåge tillsyn å lagens^ efterlevnad,

syntes dessa icke i allo bereda garanti för erforderlig effektivitet. För att

råda bot häremot torde det enligt styrelsens mening bliva nödigt att tillerkänna

skogsvårdsstyrelsen befogenhet att meddela förbud mot fortsatt eller tillämnad avverkning,

som kunde strida mot lagen, samt att lagen stadgade verksamt straff för

överträdande av dylikt förbud. Beträffande lagförslaget angående kommuners m. fl.

skogar anslöte styrelsen sig till det av skogssällskapet häröver avgivna yttrandet.

Mot förslaget till lag angående skogsvårdsstyrelser ville styrelsen erinra, att det

icke syntes lämpligt att hos en och samma skogsvårdsstyrelse anställdes mer än

en länsjägmästare. I detta sammanhang ville styrelsen beträffande inrättande av

den föreslagna skogsvårdsinspektörsbefattningen framhålla, att ett dylikt arrangement

icke syntes skola komma att medföra något verkligt gagn. Lagförslaget angående

åtgärder till förekommande och hämmande av insektshärjning ä skogar syntes icke

heller vara av behovet påkallat. I fråga slutligen om förslag till lag om ändrad

lydelse av 5 § i förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande emot skada

av annans hemdjur samt om stängselskyldighet, förordade skogsvårdsstyrelsen den

åsikt, som uttalats av reservanten. I övrigt hade styrelsen ingenting att erinra mot

de lagförslag, som kunde komma att äga tillämpning inom Kronobergs län.

Kommunalfullmäktige i Åsheda hava ansett, att de uti de föreliggande lagförslagen

och i synnerhet förslaget till lag angående vård av enskildes skogar intagna

bestämmelserna icke syntes vara avfattade i överensstämmelse med vad rättvisa

och sund omsorg om enskildes ekonomiska intressen bjöde. I anledning härav

och då man kunde befara att genom nämnda lagar de privata skogsägarnas initiativkraft

och frivilliga skogsvårdsintresse skulle i hög grad nedsättas, ansåge sig kommunalfullmäktige

böra avstyrka lagförslagen.

Länsstyrelsen i Kalmar län har överlämnat yttranden från dels landstinget Kalmar län.

dels hushållningssällskapets förvaltningsutskott, såväl inom norra som södra landstingsområdena,

och för egen del som underdånigt utlåtande i ärendet åberopat sig på

det av södra hushållningssällskapets förvaltningsutskott avgivna yttrandet. Nämnda

förvaltningsutskott har i huvudsak anfört följande.

I samtliga de avseenden, där skogslagstiftningskommitténs förslag innehölle

bestämmelser, vilka skilde sig från 1903 års skogsvårdslag syntes desamma vara

nödvändiga och i stort sett effektiva. Emellertid ville utskottet framhålla, att

kommittéförslagets definition å ungskog syntes mindre tillfredsställande, då densamma

säkerligen komme att giva anledning till misstolkningar och tvister. Utskottet

ansåge då lämpligare att använda kristidslagens formulering, varigenom medgåves

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Gottlands

län.

gallring, som vore för beståndets utveckling ändamålsenlig. Emot den uttryckta

farhågan att skogsvårdsstyrelserna genom dylika bestämmelser skulle tilldelas alltför

stor befogenhet, ville utskottet framhålla, att några olägenheter härutinnan icke

torde vara att förvänta, dels med hänsyn till skogsvårdsstyrelsernas sammansättning

dels därtill att möjlighet funnes för skogsägare att hos länsstyrelsen eller Kungl.

Maj:t överklaga skogsvårdsstyrelsens beslut. I lagförslaget intagna föreskrifter om

åliggande för skogsägare att begära tillstånd hos skogsvårdsstyrelsen dels för att få

använda skogsmark till byggnadstomt m. in. dels för att få försälja därvid erhållet

virke ansåge utskottet utan men för skogsvårdsintressena kunna ur lagförslaget

utgå. Beträlfande lagen angående vård av kommunskogar ville utskottet framhålla,

att det ingalunda kunde vara lyckligt för den utmärkt gagnande och målmedvetna

verksamhet, som skogssällskapen utövade, om till desamma anslutna skogar skulle

ställas under plantvång. Beträffande lagförslaget rörande häradsallmänningar ansåge

förvaltningsutskottet, att alltför omständliga bestämmelser härvid föreslagits. Utskottet

hölle före, att den omständigheten att en skogsmark graverades av inteckning

för skuld icke borde få utgöra hinder för markens inköp till häradsallmänning.

Där flera häradsallmänningar förenade sig om gemensam förvaltning och anställde

fackligt utbildade tjänstemän och biträden, borde desamma icke ställas under skogsvårdsstyrelsen,

vilken däremot borde hava överinseende över övriga häradsallmänningar.

Förslaget att skogsvårdsstyrelserna skulle få anställa mer än en länsjägmästare

ansåge utskottet mindre lämpligt och ville för sin del förorda att, då en

länsjägmästare ej skulle medhinna det arbete, som komme att åvila skogsvårdsstyrelsens

skogligt utbildade biträde, s. k. biträdande länsjägmästare finge anställas.

I fråga om ändrad lydelse av 5 § i förordningen den 21 december 1857 om ägors

fredande emot skada av annans hemdjur in. m. ville utskottet för sin del biträda

reservantens förslag. Emot övriga i kommittébetänkandet intagna lagförslag hade

utskottet i övrigt intet att invända. Slutligen ville förvaltningsutskottet dock påpeka

vikten av att nya lagbestämmelser beträffande den enskilda skogsvården måtte

med det snaraste komma till stånd ävensom att alltför rigorösa bestämmelser, såsom

från vissa håll ifrågasatts, knappast ännu vore tillrådliga.

Kalmar läns norra förvaltningsutskott har för sin del helt anslutit sig till

det av skogsvårdsstyrelsernas kommitté utarbetade lagförslaget. Kalmar läns norra

landsting har gjort samma uttalande. Södra landstinget däremot har för sin del

tillstyrkt det av reservanten i skogslagstiftningskommittén utarbetade förslaget.

Länsstyrelsen i Gottlands län har överlämnat infordrade yttranden från landsting,

hushållningssällskapets förvaltningsutskott, styrelsen för Liljewalchska skogsfonden

samt kommunalstämmorna i Hablingbo och Vänge socknar.

Landstinget har anslutit sig till kommittébetänkandets förslag, dock med en

mindre ändring av 1 §.

Förvaltningsutskottet har uttalat sig i huvudsak på samma sätt som landstinget

men för sin del ifrågasatt en obetydlig ändring i lagförslagets 1 §, andra

stycket.

Liljewalchska skogsfondens styrelse har icke haft någon erinran att göra

mot kommittébetänkandets lagförslag.

Kommunalstämman i Hablingbo socken bär dels ansett, att föreslagna bestämmelser

angående rättighet att använda skogsmark till byggnadstomt m. m. skulle medföra

för stora svårigheter för markägaren och kunna verka hindrande för byggnads
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

20 r,

verksamheten. Emot förslaget till lag angående åtgärder till förekommande och

hämmande av insektshärjningar har samma kommunalstämma framställt vissa erinringar

i fråga om bestämmelserna angående anmälningsskyldighet och angående

böter vid försummelse därav. Kommunalstämman i Vånge socken bar uttalat sig för

ett bibehållande i oförändrat skick av för Gottlands län nu gällande bestämmelser

angående därstädes befintliga enskilda skogar.

Länsstyrelsen i nämnda län har ifrågasatt eu del tillägg och ändringar i de

av skogslagstiftningskommittén för Gottlands län nu föreslagna lagarna. Länsstyrelsen

bar i sådant avseende ansett lämpligt, att i Gottlandslagen inrymdes åtskilliga

i den allmänna skogsvårdslagen förekommande bestämmelser av allmängiltig

natur såsom exempelvis angående särskilt skydd för ungskog, åtgärder för återväxt

vid skada å skog genom brand, storm etc. Den av kommittén i Gottlandslagen, 1 §,

företagna ändringen beträffande husbehovsavverkningen bär länsstyrelsen funnit

mindre ändamålsenlig och föreslagit annan särskild formulering. Den markägaren

i 1 § 2 mom. tillerkända rättigheten att utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd till

trädgård uppodla skogsmark, därå skog ej finnes, bar länsstyrelsen funnit knappast

behövlig eller motiverad, sä länge ej skyldighet i allmänhet ålagts markägare att

beträffande skogsmark, därå skog saknas, vidtaga erforderliga åtgärder för åstadkommande

av återväxt. Emot bestämmelserna i Gottlandslagens 3. 7 och 8 §§ har

länsstyrelsen gjort den erinran, att ett förtydligande vore behövligt i den riktningen

att föreskrifter, som meddelats angående åtgärder till återväxtens tryggande, borde

under alla omständigheter kunna bringas till verkställighet. Ifråga om lag angående

skogsvårdsstyrelser har länsstyrelsen velat framhålla, att densamma borde lämpligen

kunnat givas sådant innehåll i formuleringen, att särskild lag angående skogsvårdsstyrelsen

på Gottland icke erfordrades. Vidare har länsstyrelsen ifrågasatt, huruvida

erfarenheten givit vid handen, att en lag angående åtgärder till förekommande

och hämmande av insektshärjningar å skogar verkligen vore av behovet påkallad,

samt gjort vissa erinringar mot nu framlagda förslag till sådan lag. I övrigt har

länsstyrelsen anslutit sig till kommittéförslaget.

Länsstyrelsen i Blekinge län har med överlämnande av från landstinget och Blekinge län.

hushållningssällskapets förvaltningsutskott infordrade yttranden i huvudsak anfört

följande.

Länsstyrelsen, som jämväl tagit del av de inlägg och förslag, vilka skogsvårdsstyrelsernas

kommitté och skogssällskapets styrelse avgivit i ärendet, både

kommit till den uppfattningen, att intet av de föreliggande förslagen syntes höra i

oförändrat skick läggas till grund för en blivande lagstiftning i denna för rikets

framtida ekonomiska välfärd synnerligen betydelsefulla fråga. Att såväl kommittén

som reservanten framlagt väl genomtänkta och på en allsidig utredning grundade

förslag, lärer knappast någon kunna förneka, men å andra sidan måste man medgiva,

att såsom i skogsvårdsstyrelsernas betänkande anmärkts, lagförslagen blivit

alltför detaljerade och invecklade samt att stadgandena därför icke alltid hade sådan

överskådlighet, som för den stora allmänheten vore behövligt i ett ämne av förevarande

art. Skogsvårdsstyrelsernas kommitterade hade själva framlagt ett nytt

lagförslag, vilket de ansåge, på grund av dess överskådlighet och anslutning till

nu gällande provisoriska och övriga bestämmelser om enskilda skogars vård, vara

väl ägnat att tillfredsställa de krav, som borde ställas på eu ny lagstiftning i frågan.

Även om detta förslags stadganden, som gent emot den enskilda skogsägaren inne
-

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kristianstads

län.

bure en betydlig skärpning och inskränkning i dispositionsrätten över skogstillgångarna

med hänsyn till senare tiders erfarenhet vore värda allt beaktande, syntes

dock detta förslag, som även i formellt hänseende vore bristfälligt, vara i motsäts

till de båda andra lagförslagen alltför knapphändigt, och därjämte innehålla luckor,

som behövde fyllas, varför ej heller detta förslag kunde av länsstyrelsen tillstyrkas.

Som en sammanfattning av det anförda ville länsstyrelsen framhålla, att intet av

de föreliggande förslagen kunde förordas till lag i ämnet, utan syntes en bearbetning

av desamma böra äga rum, innan lagstiftarnas prövning i ärendet påkallades.

Landstinget i Blekinge län har vid avgivande av sitt yttrande först uppställt

de fordringar, vilka enligt landstingets förmenande borde ställas på en modern

skogsvårdslag, och sammanfattat dessa sålunda:

1) Effektivt skydd för det växande skogskapitalet.

2) Avverkade markers snabba och ändamålsenliga reproduktion.

3) Lämplig organisation för övervakande av lagens efterlevnad.

Med hänsyn till förstnämnda synpunkt syntes det landstinget som om den

provisoriska lagens bestämmelse i detta avseende bäst uppfyllde det sålunda uppställda

kravet, varför tillfället nu syntes väl lämpat, att definitivt fortskrida på

den inslagna vägen. Beträffande avverkade markers snabba och ändamålsenliga

reproduktion hölle landstinget före, att skogslagstiftningskommitténs förslag i nämnda

hänseende vore väsentligt svagare än de uti 1903 års lag härom intagna bestämmelserna.

Som en sammanfattning av det anförda ville landstinget hava uttalat,

att kommittéförslaget icke kunde tillstyrkas, utan ville landstinget i stället förorda

en omarbetning och påbyggnad av 1903 års samt 1920 års provisoriska lagar.

Beträffande förslaget om lagstiftning för hämmande av insektshärjningar droge landstinget

i tvivelsmål, huruvida rådande förhållanden verkligen påkallade en dylik åtgärd.

Ifråga om bestämmelser rörande utnyttjande av gemensamt bete ville landstinget

närmast ansluta sig till det av reservanten avgivna förslaget beträffande

betning av får och getter. Och i fråga om betande av andra kreatur ansåge landstinget

tiden ännu ej vara mogen för skärpta lagbestämmelser, huru önskvärda ur

skogsvårdssynpunkt de än kunde vara. Mot övriga lagförslag, i vad de berörde

länet, hade landstinget intet att erinra.

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har helt anslutit sig

till landstingets nyss angivna ståndpunkt.

Länsstyrelsen i Kristianstads län, som bifogat från landstinget och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott infordrade yttranden, har vid en jämförelse

emellan kommitténs och reservantens förslag funnit det sistnämnda i flera avseenden

vara att föredraga. Särskilt funne länsstyrelsen det senare vara mera systematiskt

och lättfattligt. Angående en del detaljer uti förslaget hade länsstyrelsen

emellertid velat göra en del erinringar. Sålunda har länsstyrelsen framhållit, att

då besvär i rent skogliga frågor droges inför länsstyrelsen, denna saknade förutsättning

att självständigt bedöma desamma. I fråga om den föreslagna lagstiftningen

beträffande häradsallmänningarna ville länsstyrelsen hemställa, att de från

nu gällande stadganden bibehållna bestämmelserna om länsstyrelses befattning med

kallelse till sammanträde med delägarna och med redovisning av allmänningarnas

avkastning måtte utgå, då ifrågavarande bestämmelser numera måste anses innefatta

en tom formalitet och sakna varje praktisk betydelse. Slutligen har länsstyrelsen

understrukit, att den i likhet med reservanten samt skogsvårdsstyrelser
-

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

nas kommitterade och skogssällskapet icke ansåge, att några särskilda bestämmelser

utöver dem, som gällde för enskilda skogar i allmänhet, borde meddelas för skogar,

som tillhörde föreningar eller sällskap, vilka i allmänt intresse bildats för befordrande

av skogsvården.

Landstinget i Kristianstads län bar i huvudsak anslutit sig till det av skogsvårdsstyrelsernas

kommitterade utarbetade förslaget till lagstiftning i ämnet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott bar icke ingått på någon närmare

kritik eller prövning av skogslagstiftningskommitténs betänkande, men dock gjort

den erinran, att genom den vidgade befogenhet, som enligt förslaget tilldelats skogsvårdsstyrelserna,

en ansenlig ökning av dessas personal med en åtföljande stegringav

kostnaderna för styrelserna icke kunde undvikas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som i huvudsak ej funnit något mot förslaget

att erinra, även om det vore önskvärt att skogsvårdsstyrelsernas ingripande mot

skadlig skogsavverkning kunde ske tidigare än enligt kommitténs förslag, ville

emellertid framhålla, att därest sagda förslag komme att upphöjas till lag, länsstyrelsen

anslöte sig till kommittéledamoten Wiséns reservation, enligt vilken 26

och 29 §§ i förslaget angående vård av enskilda skogar borde utgå.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i samma län har funnit det synnerligen

angeläget att, efter skogsavverkning, plantering och återväxt på allt sätt

främjades. I detta avseende hade de tillfälliga lagar, som under senare år tillämpats,

visat sig vara effektiva. Utan att direkt vilja förorda att dessa lagar i oförändrat

skick gjordes permanenta, hade utskottet helst sett, att kraftigare och mera

snabbt verkande åtgärder till återväxtens främjande föreslagits, än de, vilka såväl

kommitterades majoritet som dess reservant förordat. Särskilt hade utskottet fäst

sig vid att tiden för skogsvårdsstyrelsernas ingripande enligt de nu framlagda förslagen,

förskjutits till den tidpunkt, då det visat sig att den för återväxten ansvarige

icke ämnade fullgöra sina skyldigheter.

Samma läns landsting har i huvudsak anslutit sig till förvaltningsutskottets

uttalande, men därjämte velat framhålla, att för de skogar, som förvaltades av

skogssällskapen, för vilkas verksamhet stadgar vore av Kungl. Maj:t fastställda,

icke borde gälla andra eller strängare bestämmelser än för enskilda skogar i

allmänhet.

Länsstyrelsen i Hallands län, som överlämnat utlåtanden från dels länets

hushållningssällskaps förvaltningsutskott dels länets landsting, har såsom eget underdånigt

utlåtande åberopat det särskilda uttalande, som vederbörande landshövding

gjort i egenskap av ordförande i länets skogsvårdsstyrelse.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har, under framhållande av att

vare sig kommittébetänkandets eller reservantens förslag syntes innebära tillräckliga

garantier för skogsvårdsintressenas tillvaratagande, avstyrkt, att någotdera av

desamma lades till grund för ny lagstiftning i ämnet.

Landstinget i nämnda län har i huvudsak anslutit sig till det förslag, som

utarbetats av skogsvårdsstyrelsernas kommitté, dock med det undantag, att landstinget

i fråga om ansvarighet för återväxtåtgärders vidtagande ville i likhet med

skogslagstiftningskommittén lägga desamma å markägaren.

Länsstyrelsen i Götehorgs och Bohus län har ej helt kunnat ansluta sig till

den åsikt, som av landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i infordrade

yttranden uttalats, nämligen att de laghestämmelser, som föreslagits av

Malmöhus

län.

Hallands

län.

Göteborg

och Bohus

län.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

kommitterade, utsedda på möte med skogsvårdsstyrelserna i riket, måtte läggas

till grund för en ny skogslagstiftning i stället för skogslagstiftningskommitténs förslag,

utan ansett att rätt väsentliga ändringar borde i skogsvårdsstyrelsernas förslag

först vidtagas. Sålunda anser befallningshavanden, att sagda förslag i ett avseende

går längre än vad som är erforderligt och kan anses överensstämmande med klok

varsamhet i lagstiftningen. Härmed avses då bestämmelserna om avverkning i

äldre skog. Härom anför befallningshavanden. Även om kristiden med dess

lockelser till en intensivare skogsavverkning kunde anses hava krävt en dylik djupt

ingripande lagstiftning, syntes den dock, sedan mera normala förhållanden inträtt,

icke böra upprätthållas utan att tungt vägande skäl härför förelåge. Redan avverkningsförbudet

för ungskogen innebure en stor utvidgning av tillämpningsområdet

för 1903 års lag. Befallningshavanden betvivlade icke, att kristidslagens bestämmelser

från skogsägarehåll mottagits med förståelse, men å andra sidan befarade

befallningshavanden, att skogsägarna skulle ställa sig oförstående, när det gällde

att även i fråga om den mogna skogen göra lagens bestämmelser permanenta. Det

kunde icke förnekas, att en dylik åtgärd innebure ett omfattande och betydelsefullt

ingrepp i den enskildes ekonomiska intressen, som knappast kunde sägas vara tillräckligt

motiverat. Syftet med den ifrågasatta lagstiftningen torde väl huvudsakligen

vara att tillse, att det oerhört betydelsefulla kapital vårt land ägde i sina

skogstillgångar bevarades även för kommande generationer. Detta syfte torde väl

med införandet av avverkningsförbud å ungskog hava vunnits. Med den möjlighet,

som det nu ifrågavarande förslaget gåve, att vid lagens tillämpning icke tolka begreppet

ungskog alltför snävt utan att tvärtom, beroende på lokala förhållanden, sätta

åldersgränsen för ungskog tämligen högt, så att däri inbegrepes skogsbestånden intill

dess de nått sin kraftigaste utveckling — inom länet sannolikt vid 50 eller 60 år

— torde i verkligheten olägenheterna ur skogsvårdssynpunkt av att avverkningsförbud

å mogen skog icke funnes, icke bliva störa. Den skyldighet, som alltid

skulle förefinnas, att vid kalavverkning eller alltför hårt driven avverkning sörja

för betryggande av återväxten. komme dessutom att vara ett kraftigt återhållande

moment mot sådan avverkning.

Slutligen ansåge sig befallningshavanden böra erinra, att skogsvårdsstyrelserna

vid tillämpning av det ifrågasatta stadgandet ofta nog skulle ställas inför

synnerligen svårlösta problem. Redan de uppgifter, som lagstiftningen pålade skogsvårdsstyrelserna

med avseende å tillsyn å ungskog och åtgärder för återväxt, vore

av den omfattning, att eu utvidgning av deras arbetsområde i och för sig skulle

vålla vanskligheter.

Enligt befallningshavandens mening bjöde därför klokheten att framgå med

större varsamhet och för närvarande inskränka sig till förbudet mot avverkning av

ungskog. Följaktligen kunde befallningshavanden icke heller förorda det av landshövding

Husberg föreslagna mindre långt gående förbudet mot avverkning i

äldre skog.

Beträffande vissa bestämmelser i det av skogsvårdsstyrelsernas kommitterade

utarbetade förslaget ville befallningshavanden, utöver vad redan anförts, göra vissa

erinringar. I de fall att inför länsstyrelsen besvär komme att anföras över skogsvårdsstyrelsens

beslut i ärenden, där sakkunskapen representerades å ena sidan av

skogsvårdsstyrelsens forstligt bildade biträden och å den andra av en skogsstatstjänsteman,

vore det förenat med stor svårighet för länsstyrelsen att fatta beslut,

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

då länsstyrelsen icke hade rätt att inhämta utlåtanden från skogig myndighet

För sådana fall syntes det som om dylik rätt borde tillerkännas länsstyrelsen, och

ville befällningshavanden ifrågasätta, huruvida icke statens skogsförsoksanstalt skulle

för sådant fall vara den lämpliga fackligt bildade statsinstitution, till vilken lans
styrelsen

hade att vända sig. , rA ,

Beträffande de föreslagna straffpåföljderna, böter från och med oO till och

med 10 000 kronor eller fängelse i högst sex månader, syntes desamma vid jämförelse

med eljest stadgad straffpåföljd för brott emot förbud att gods skingra vara

allt för höga. I detta sammanhang borde erinras, att vid utmatande av straffbestämmelserna

för överträdande av föreskrifterna i den ifrågasätta skogsvårdslagen

icke borde förbises, att lagen vore avsedd att tillämpas under normala tor
håHandg”''träffande

(len tid, inom vilken åtal skall följa på beslag å olagligen avverkat

virke, har befallningshavanden ifrågasatt viss inskränkning De föreslagna

bestämmelserna angående skyldighet att vidtaga kulturåtgarder efter avverkning,

även sådan som i viss mån förbättrat det förutvarande beståndet, bär befallningshavanden

ansett alltför stränga, och i detta avseende anslutit sig till vad landshövding

Husberg föreslagit i sin reservation. , , , . , -no

Under erinran att skogsvårdsstyrelsernas kommittebetänkande dels icke lfragasatte

någon ändring uti skogsvårdsstyrelsernas sammansättning, dels samtidigt ville giva

samma styrelser e°n i mycket hög grad vidgad befogenhet, har befallningshavanden

under framhållande av att det såväl för allmänheten som för skogsvårdsstyrelsens

egen del skulle bereda en viss trygghetskänsla, om större sakkunskap funnes inom

själva styrelsen representerad, föreslagit, att antalet ledamöter i skogsvårdsstyrelsei

ökades med en formligt kunnig eller på det förstuga området särskilt erfaren person

Denne ävensom en suppleant för honom med motsvarande kvalifikationer borde

kunna uppdragas åt länsstyrelsen att utse. Någon statlig kontrollerande myndighet

över skogsvårdsstyrelserna skulle vara icke blott obeliovlig utan aven kanske till

och med hinderlig för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Däremot torde det vara

till bestämd fördel om i vederbörande statsdepartement funnes en på det försäga

området erkänt förfaren person, vilken hade att förbereda de ärenden av lfiågavarande

art, som skulle dragas under Kungl. Maj:ts prövning.

Tiänsstvrelsen i Alvsborgs län, som överlämnat yttranden från såvai landstinget

som förvaltningsutskotten inom länets tvenne hushållningssällskap, liar utan

motivering anslutit sig till den av landshövding Husberg avgivna reservationen

Landstinget har under framhållande av att den korta tid, som stått detsamma till

buds för att taga del av det vidlyftiga betänkandet icke medgivit att ingå på

nå^on närmare granskning av detsamma, uttalat, att landstinget icke både något

3* erinra emot kommittén! förslag, i vad det avsåge it landstmget lämnade funttioner.

Dock ville landstinget framhålla, att det i avseende å sattet för förn alt

ningen av landstingskommuns egna skogar anslöte sig till den av kommitténs ordförande

landshövding Husberg, avgivna reservationen. ,, , ,

Alvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har meddelat

sig icke kunna på grund av bristande tid inkomma med yttrande i denna viktiga

fråga'' Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott bär däremot

uti ett utförligt yttrande ingått på en grundlig kritik av kommittébetänkandet oc

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand, 82 höft, (Nr 104.) H

Alvsborgs

län.

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Skaraborgs

län.

därvid i huvudsak anslutit sig till den av landshövding Husberg avgivna reservationen

samt följt densammas uppställning vid avgivande av n^yssnämnda kritik. Vad

förvaltningsutskottet haft att erinra torde i huvudsak kunna sammanfattas sålunda.

Definitionen å ungskog vore ej lycklig, utan ville utskottet i detta hänseende giva

företräde åt den provisoriska skogslagens formulering, där det blott talades om

ungskog utan åldersbegränsning. Likaså vore i fråga om formuleringen av bestämmelserna

angående inom ungskogsbestånd tillåten avverkning den provisoriska skogslagen

att föredraga. Vidare har framhållits, att lagförslagen ifråga om ett flertal

avverkningar stadgade en anmälningsplikt, som vore för skogsägaren synnerligen

besvärlig. Då den provisoriska lagen medgåve jordägaren att själv pröva, om undantagsbestämmelserna

vore tillämpliga och sålunda berättigade honom att företaga

avsedda avverkningar, vore även i detta avseende den provisoriska skogslagen att

föredraga. I fråga om avverkning i viss äldre skog ville utskottet framhålla, att

reservanten med sitt förslag till bestämmelser härom utgått från en skogsvetenskapligt

felaktig förutsättning. Beträffande betryggandet av återväxt utav skogvore

kommittéförslaget ingalunda tillfyllest, i det att detsamma icke hindrade godtagandet

av björk- och aspsly på hyggena såsom fullgod återväxt. Vad anginge

skyldigheten att svara för återväxtens betryggande, voro de i 19o3 års lag gällande

bestämmelser härutinnan väsentligt mer effektiva än kommittébetänkandet. Slutligen

har utskottet velat framhålla den fara, som läge uti, att kommitterade velat

från lagens räckvidd undantaga den försumpade skogsmarken. Beträffande övriga

|>är förut ej berörda delar av kommittébetänkandet ansåge sig utskottet ej böra

ingå på någon kritik eller prövning av detsamma, då dessa berörde förhållanden,

som inom länet antingen icke alls eller i ytterst ringa mån förekomme.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län, som överlämnat från landsting och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott infordrade yttranden, har för egen del, under

framhållande av att den forstliga sakkunskapen måtte varda på nöjaktigt sätt representerad

i skogs vårdsstyrelserna, utan vidare motivering tillstyrkt, att det av

skogsvårdsstyrelsernas kommitterade framlagda förslaget måtte läggas till grund för

en lagstiftning i ämnet.

Landstinget i Skaraborgs län har avstyrkt skogslagstiftningskommitténs

förslag.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, som i samband med företagen

granskning av skogslagstiftningskommitténs betänkande funnit det lämpligt taga

del av det av skogsvårdsstyrelsernas kommitterade utarbetade lagförslaget, har i

huvudsak uttalat sig sålunda. Kommitténs förslag vore för mycket detaljerat och

bleve därför svårfattligt. Det kunde ifrågasättas, om den utvidgning av skogsvårdsstyrelsernas

\ erksamhet, som förslaget innehölle, genom att på dem lägga uppsikten

över skötseln av allmänningar in. fl. skogar, kunde vara förenligt med skogsvårdsstyrelsernas

nuvarande och enligt allmän uppfattning lämpliga uppgift. Skulle det

emellertid befinnas lämpligt, att skogsvårdsstyrelserna erhölle denna vidgade uppgift,

syntes det oundvikligt, att en utökning av dess persoral ägde rum. Den kostnad,

som häi av följde, borde i sa fall bestridas av de skogar, som föranlett densamma. I

lagförslaget angående hämmande av insektshärjningar syntes det utskottet böra intagas

bestämmelse om förbud för skogsägare att efter avverkning av skog låta under

sommaren obarkat virke kvarligga, då härigenom insektshärjningarna befordrades.

Efter att slutligen med en längre motivering hava avstyrkt sådana bestämmelser

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

om avverkning av skog, som innehölles uti skogsvårdsstyrelsernas kommitterades

förslag, bär utskottet framhållit, att eu blivande skogslagstiftning borde byggas pa

de principer skogslagstiftningskommittén uttalat och vara sådan, att den ej gin ge

emot den allmänna uppfattningen i denna fråga, vilken framför allt fordrade, att

intet ingripande skedde i den enskildes förloganderätt över sin lagligen föi värvade

Länsstyrelsen i Värmlands län bar, med instämmande i huvudsak uti vad

landstingets och hushållningssällskapets förvaltningsutskott anfört uttalat att skogslagstiftningskommitténs

förslag icke syntes kunna godtagas i föreliggande skick

samt för den skull ansett sig icke böra närmare ingå på detsamma utom i vissa

angivna hänseenden. Det syntes länsstyrelsen sålunda, som om den provisoriska

skogslagens ungskogsskydd borde inarbetas i 1903 års lag angående vård av enskildes

skogar samt att sistnämnda lags bestämmelser angående skyldighet att svara lör

återväxt borde bibehållas. 1 fråga om betänkandets föreskrift om reproduktionsskyldighet

efter skada i skog genom brand in. m. dyl. vore länsstyrelsen särdeles

tveksam, om sådan skyldighet vore berättigad i annat fall, än när ägaren av annan

erhållit full ersättning för skadan. Straffpåföljderna i förslaget vore alltför stränga,

och något behov i fråga om ändrade bestämmelser rörande ägors fredande mot

skada av andras hemdjur och beträffande stängselskyldighet förelåge ej vad Värm
Landstinget

och hushållningssällskapets förvaltningsutskott hava uttalat sig

för eu lagstiftning på samma grundval som länsstyrelsen, men liar nämnda utskott

därjämte ifrågasatt sådan lagstiftning för större skogskomplex, att uthålligt skogsbruk

därå infördes för att bereda allmänheten en jämn tillgång till arbetsförtjänst.

I de av länsstyrelsen i Örebro län överlämnade underdåniga yttrandena tran

landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott hava dessa samstämmigt

uttalat sig för en lagstiftning på grundvalen av 1903 års återväxtlag och den provisoriska

skogslagen av år 1920. Därjämte hava dessa tagit avstånd från inrättande

av en skogsvårdsstyrelserna överordnad myndighet samt framhållit, att skogar un ei

plantvång icke borde läggas under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt, ävensom att

häradsallmänningarna borde skötas av egen skogsvårdspersonal samt att skogssällskapen

måtte få största möjliga mått av frihet i sin verksamhet. I anledning

därav har länsstyrelsen hemställt att det måtte undersökas, huruvida ej en lagstittning,

i enlighet med vad sålunda framhållits, kunde komma till stånd.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, som beträffande förslag till lag för liaradsallmänningar,

åberopat sitt underdåniga utlåtande den 16 maj 1919 dels over den

av häradsallmänningskommittén verkställda utredningen rörande häradsallmanmngarna

dels ock det av samma kommitté utarbetade förslaget till förordning angående

häradsallmänningarna i riket, har överlämnat från landstinget och hushå ningssällskapet

infordrade yttranden och såsom eget utlåtande åberopat vad hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i sitt yttrande anfört. Därjämte har länsstyrelsen i

likhet med landstinget, vilket i allt väsentligt uttalat sig i överensstämmelse med

hushållningssällskapets förvaltningsutskott, beträffande frågan om beredande av skydd

för skogsåterväxten genom ändrad lydelse i stängselförordningen, velat framhålla

det trängande behovet av laga skydd för återväxt å skogshyggen, dar densamma

äventyras på grund av tramp vid bärplockning.

* Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har funnit de av kommittén fore
-

Vlirmlands

mai.

Örebro län.

Västmanlands

län.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

slagna lagbestämmelserna i fråga om vård av enskildes skogar otillräckliga och för

den skull ansett det med hänsyn till de goda verkningarna av de provisoriska

skogslagarna av år 1918, 1919 och 1920 mindre lämpligt att nu fastställa en permanent

lag av mindre effektivitet än dessa lagar. Utskottet funne sålunda alla

skäl tala för, att i huvudsak den provisoriska lagens av år 1920 bestämmelser lades

till grund för lagstiftningen på området, och hölle utskottet före, att nämnda lags

bestämmelser angående förbud för all skogsavverkning, som strede mot grunderna

för god skogsvård, borde fastställas att gälla i förslagsvis blott fem år efter fastighetsköpet

i ungefärlig överensstämmelse med den danska skogsordningens före skrifter

i detta hänseende.

Efter att sålunda hava klargjort sin principiella ståndpunkt till en lagstiftning,

innebärande såväl skydd för skogskapitalet som skyldighet att försätta skogsmarken

i fullt produktivt skick, har utskottet övergått till en granskning av kommitténs

betänkande. Utskottet har därvid framhållit, förutom önskvärdheten av

vissa förtydliganden och redaktionella ändringar i vissa paragrafer av lagen angående

vård av enskildes skogar, att den s. k. försumpade skogsmarken ej bort

undantagas från lagens tillämpning, enär genom tämligen enkla avdikningsåtgärder

dylika marker kunde omföras till fullt produktiv skogsmark. Beträffande förslaget

till vård av kommunskogar m. fl. har utskottet ifrågasatt, huruvida icke skogar,

tillhöriga sällskap för befordrande av skogsvård i allmänt intresse, borde undantagas

från lagens bestämmelser. Beträffande häradsallmänningarna har utskottet uttalat,

att det vore logiskt riktigt, att dessa skogar såsom enskilda skogar ställdes under

skogsvårdsstyrelsens uppsikt, och har utskottet, som vägt det av allmänningskommitterade

avgivna förslaget till administrationsbestämmelser och förordning för häradsallmänningarna

mot skogslagstiftningskommitténs och reservantens förslag, i

huvudsak anslutit sig till kommittémajoritetens åsikt. Mot kommitténs förslag till

lag angående skogsvårdsstyrelser har utskottet intet haft att erinra, men velat i

detta sammanhang uttala, att utskottet icke kunnat gilla det från flera håll framställda

förslaget angående inrättande av en skogsvårdsstyrelsernas överstyrelse.

Likaså har utskottet uttalat att, då länsjägmästartiteln vunnit burskap, lagförslagets

benämning »biträde» borde utbytas mot länsjägmästaie. Därjämte har utskottet

framhållit, att skogsvårdsstyrelsens rätt att pensionera den underlydande personalen

borde fastslås. Beträffande förslaget till lag angående åtgärder till förekommande

och hämmande av insektshärjningar har utskottet funnit frågan för närvarande ei

vara av den vikt, att däråt borde ägnas en särskild lag, utan ansett att i likhet

med vad som föreslagits i reservationen, lagbestämmelser i hithörande fråga borde

kunna inrymmas i den allmänna skogsvårdslagen.

Med hänsyn till den ringa förekomsten av storverksträd och ekar å häradsallmänningarna

har utskottet ej funnit nödigt, att särskild lag utfärdades angående

avstående av kronans rätt till dylika träd, utan föreslagit, att statsmakterna måtte

förklara sig vilja utan ersättning avstå från desamma.

I Va^ me^an & ena sidan kommittémajoritetens förslag till lag om ändrad

lydelse av 5 § i förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande mot skada

aVjaIinanf..emdjur samt om stängselskyldighet och å den andra det av reservanten

i detta hänseende avgivna förslaget, har utskottet funnit det senare äga ett betydande

företräde. Kommittémajoritetens förslag syntes utskottet nämligen innefatta

opaginerad Kontrollera mot PDF

t>13

bestämmelser, vilka vore såväl opraktiska som ägnade att lätt valla osämja grannarna

emellan.

Det av reservanten väckta förslaget om lagstiftning för skogar, vilka på

ägarens yrkande skulle ställas under planmässigt skogsbruk, har utskottet ej ansett

sig kunna biträda.

Efter att ifråga om lagförslagens uppställning och redigering hava givit

företräde åt reservationen har utskottet velat tillstyrka kommittéförslaget med de

icke oväsentliga ändringar och tillägg, som sålunda föreslagits.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ävenledes infordrat yttrande från länets

hushållnigssällskaps förvaltningsutskott och landsting samt för egen del åberopat

såsom eget underdånigt utlåtande vad skogsvårdsstyrelsernas ombudsmöte i Stockholm

den 25 november 1920 i ärendet anfört.

Nyssnämnda hushållningssällskaps förvaltningsutskott har endast anfört, att

utskottet icke hade något att erinra beträffande det av skogslagstiftningskommittén

framlagda förslaget till lag angående vård av kommunskogar, sockenallmänningsskogar

samt vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar.

Landstinget, som funnit de av kommittén föreslagna lagstiftningsåtgärderna,

i den form de i betänkandet förelåge, i en del fall oberättigade och i en del fall

skadliga, har förklarat sig sakna skäl tillstyrka bifall till kommitténs förslag.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som ävenledes överlämnat i ärendet infordrade

yttranden från landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott, vilka båda

förklarat sig ej kunna tillstyrka, att det föreliggande kommittébetänkandets förslag

måtte upphöjas till lag, har med helt kort motivering och under åberopande av

-de goda verkningarna av 1903 års skogslag, sedan densamma kompletterats med

den provisoriska lagen av år 1920, avstyrkt, att de föreslagna lagförslagen i befintligt

skick skulle vinna avseende samt uttalat sig för det förslag till lagstiftning på

området, som framlagts av de av skogsvårdsstyrelserna tillsatta kommitterade.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har överlämnat yttranden från landstinget,

hushållningssällskapets förvaltningsutskott och Indalslidens sockens kommunalstämma.

Landstinget har framhållit, att den påbyggnad på 1903 års lag, som innefattades

uti kommittébetänkandets föreskrifter angående skydd för växtlig ungskog,

syntes ägnad att av alla intresserade parter kunna godtagas. Emellertid syntes det

landstinget som om det hade varit lyckligare, om skydd även i större utsträckning

än reservanten ifrågasatt beretts även för annan skog än ungskog. 1 sådant avseende

ifrågasatte landstinget visst tillägg till lagens 5 paragraf. Vidare ville landstinget

framhålla, att straffbestämmelserna vore väl så stränga, och att föreskriften

om att virke, som avverkats för husbehov, icke finge för annat ändamål användas,

icke borde upphöjas till lag. Slutligen har landstinget framhållit, att föreslagen

inskränkning i betesrätten beträffande får och getter skulle mycket hårt drabba den

del av befolkningen, som för sitt uppehälle hölle dessa djur.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har i huvudsak anslutit sig till

landstingets nyssnämnda uttalande, dock har utskottet gjort sig till tolk för en

annan uppfattning beträffande kravet på skydd för skogsåterväxten mot kreaturs

betning och ifrågasatt sådana bestämmelser, att den, som därav hade intresse, finge

därom draga försorg enligt samma principer, som gällde i 4 paragraf i nuvarande

stängselförordning i fråga om hägnad kring åker eller äga, som stötte emot skog.

Indalslidens kommunalstämma, som endast behandlat kommittébetänkandets

Kopparbergs

ltin.

Gävleborgs

län.

Västernorrlands

län.

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Jämtlands

län.

förslag beträffande betesrätt, har uttalat, att den för sin del icke kunde tillstyrka,

att sagda förslag upphöjdes till lag.

Länsstyrelsen har i huvudsak anslutit sig till det av reservanten utarbetade

lagförslaget. Emellertid hade det förefallit länsstyrelsen som om varken kommittémajoritetens

eller reservantens förslag innebure några garantier för att ej ung och

till äventys jämväl medelålders skog ödelädes. Under framhållande därjämte att

länsstyrelserna i allmänhet saknade förutsättning att sakligt bedöma de besvärsmål,

som i skogliga frågor bragtes inför dem, har länsstyrelsen ifrågasatt, om ej åtskilliga

fördelar vore att vinna i nämnda hänseende genom att en särskild skogsvårdsstyrelserna

överordnad myndighet inrättades. En sådan anordning borde ock vara

till särskild hjälp med hänsyn till önskvärdheten av att skogsvärdsstyrelserna likformigt

och med oväld tillämpade gällande lagar. Emot de av kommitterade föreslagna

straffbestämmelserna hade länsstyrelsen ansett sig höra erinra, att desamma

i vissa fall syntes olämpliga och i andra nog så stränga. I fråga om föreslagna

ändringar i nu gällande bestämmelse om rätt till bete och hägnadsskyldighet har

länsstyrelsen anslutit sig till det utlåtande, som avgivits av landstinget och hushållningssällskapets

förvalningsutskott. Angående förslaget till lag om skogsvårdsstyrelser

har länsstyrelsen vidare framhållit, att däri borde inrymmas bestämmelse

om rätt för skogsvårdsstyrelse att till pensionering av dess personal få använda

skogsvårdsmedel.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har överlämnat yttrande endast från landstinget.

Landstinget har under erinran om de nu gällande skogslagarna och den svåra

olägenhet, som av dessa härletts beträffande skyddsskogarna, i det att desamma,

ställda under skogsstatens tillsyn, ej ansetts kunna bliva delaktiga av skogsvårdsavgifterna,

framställt vissa erinringar mot lagförslagen och i sådant avseende uttalat

bl. a., att definitionen å ungskog blivit synnerligen olyckligt avfattad, varigenom

enligt landstingets förmenande vid rättstvister domstolarna skulle komma att

beredas betydande svårigheter vid avgörande av de särskilda fallen. Efter att hava

uttalat, att lagförslagen vore svårfattliga och ginge allt för mycket i detalj, har

landstinget, som särskilt velat framhålla, att, i fråga om skogsvärdsstyrelserna, dessas

rättigheter och skyldigheter borde vara av den avfattning och omfattning, att de

kunde leda till full effekt, och att den fiskaliska rätten vore till och borde vara

inriktad mot den och det, som kunde stå emot en god ordning och skogsvård, samt

att det vore lika viktigt att fastslå, att skogsvärdsstyrelserna ej vore i första hand

eu fiskalisk myndighet, utan en institution gemensam med allmänheten och dess

vitala intressen samt dess rådgivare och hjälpare, och att lösningen av en verkligt

god skogsvård endast kunde vinnas genom en lagstiftning, som toge som grundvillkor

och som skapade en enhetlighet i såväl bestämmelser som administration,

har landstinget slutligen uttalat sig icke kunna tillstyrka, att vare sig kommittémajoritetens

eller reservantens förslag lades till grund för den blivande lagstiftningen.

Länsstyrelsen har i avgivet utlåtande inledningsvis uttalat, att en skärpt skogslagstiftning

till ersättande av den år 1903 genomförda vore av oundgängligt behov

påkallad och borde snarast möjligt komma till stånd. I valet mellan å ena sidan

fcommittébetänkandet och å den andra huvudreservantens förslag ville länsstyrelsen

för sin del giva företräde åt det förra. Detta vore vida kortare och enklare, men

opaginerad Kontrollera mot PDF

2i;

ledo dock av <;n allt för ytor detaljering, dock ingalunda i sa hög grad som reservantens

förslag. Det närmare angivande av lagarnas omfattning, som reservanten

velat ernit, syntes länsstyrelsen hava ett mera teoretiskt än praktiskt intresse, varjämte

det syntes kunna sättas i fråga, om lians klassifikation över huvud taget vore

riktig och för framtida behov tillfyllestgörande. Någon svårighet att bestämma

tillämpningsområdet för 1903 års lag om vård av enskildes skogar hade länsstyrelsen

veterligt ej framträtt i praktiken, och det syntes vara allt skäl att hålla

sig vid status quo i detta hänseende såsom beprövat och hos allmänheten invant.

Beträffande den allmänna hållningen av lagförslaget formellt sett, ville länsstyrelsen

erinra, att den vid liera föregående tillfällen inlagt en gensaga mot det

sätt, som på senare tider med förebilder från utlandet allt mera vunnit insteg även

vid lagstiftningsarbetena i vårt land, nämligen att i lagarna söka genom synnerligen

utförliga detaljföreskrifter möta alla tänkbara fall, i stället för att begränsa lagarnas

uppgift till att angiva de allmänna reglerna, vilkas tillämpning i detaljerna

överlämnades åt de handhavande eller dömande myndigheterna. Detta omfattande

detaljutförande gjorde lagarna långa och svåra att sätta sig in uti för den allmän

het, som skulle rätta sig efter dem, varjämte strävandet att föra in alla tänkbara

fall under lagen just öppnade portarna för luckor och missuppfattningar, som underlättade

kringgåenden eller gåve anledning till tvister. Om dessa anförda satser

ägde sin tillämpning på lagstiftning i allmänhet, hade de en särskilt stor betydelse

med avseende på en lagstiftning, vilken såsom den förevarande i större grad berörde

den icke i särskild mening lagerfarna allmänheten. I sistberörda hänseende

delade länsstyrelsen den mening, som uttalats i landstingets yttrande. Under erinran

om den nu gällande provisoriska skogslagen och att med genomförande av en permanent

lagstiftning å området nyssnämnda provisoriska lag skulle komma att upphöra,

hade länsstyrelsen för sin del velat uttala den meningen, att i sådant fall det

syntes alldeles nödvändigt att till hindrande av skogsjobberiet och den därmed förbundna

rovhuggningen några den provisoriska lagens motsvarande bestämmelser, om

än med den modifikation, som kunde anses nödig, borde inflyta i den nya lagstiftningen.

Under erinran därefter att betydande delar av Jämtlands län upptogos av

skyddsskogar har länsstyrelsen närmare ingått på de spörsmål, som beträffande

dessa skogars skötsel visat sig vara av mest vitalt och aktuellt intresse. I sådant

avseende har länsstyrelsen först uppehållit sig vid, under vilken myndighet sagda

skogar borde ställas. Med framhållande av att åsikterna, huruvida sagda skogar

borde såsom hittills vara ställda under skogsstaten eller underställas skogsvårdsstyrelserna

vore rätt så divergerande inom skilda läger, ville länsstyrelsen uttala

som sin åsikt, att det vore lämpligast, att skyddsskogarna komme under tillsyn av

samma myndighet, som hade att tillse de enskilda skogarna i allmänhet, alltså under

skogsvårdsstyrelsen. Detta hade enligt länsstyrelsens mening sin särskilt stora betydelse

för den viktiga sida av tillsyningsmyndighetens verksamhet, som avsåge

framkallande och understödjande av positiva åtgärder till skogsskötsel fromma.

Allmänt överklagat vore det, man kunde väl säga otillständiga förhållandet, att

skogsägarna å skyddsskogsområde — varifrån dock utginge skogsvårdsavgifter i

likhet med skogarna utanför detsamma — icke kunde komma i åtnjutande av understöd

från dessa avgifter till skogsvårdande arbeten på grund av att detta område

vore undandraget skogsvårdsstyrelsens bestämmande. Enligt länsstyrelsens uppfatt
-

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

ning, vilken uttalats i tidigare till Kungl. Maj:t avgivna yttranden, borde berörda

förhållande icke utgjort hinder för anvisande av medel av skogsvårdsavgifterna till

skogsförbättringsåtgärder även på skyddsskogar. En motsatt uppfattning gjordes

nu gällande av skogslagstiftningskommittén, och några medel till dylika högst nödiga

åtgärder torde därför ej komma att lämnas, förrän ny lagstiftning i ämnet kommit

till stånd. Ifråga om de föreslagna bestämmelserna rörande skyddsskogarnas behandling

ville länsstyrelsen uttala, att desamma i viss mån icke utgjorde någon

förbättring av nu gällande, utan borde därför i förevarande förslags 10 paragraf

uteslutna orden »framtida bestånd» bibehållas. Från sakkunnigt håll hade det vidare

anmärkts, att lagförslaget i vissa fall medgåve avverkning å skyddsskogsområde

utan föregående utsyning genom skogsvårdsstyrelsens försorg, nämligen om styrelsen

på grund av utredning funne uppenbart, att genom den avverkning, vartill tillstånd

söktes, skogens återväxt icke äventyrades. Man hade erinrat att, under det att

man på andra håll började allt mera övergå till att låta stämpla sin skog genom

anlitande av skogsvårdsstyrelsen, skulle dessa »våra mest ömtåliga och i klimatiskt

hänseende sämst lottade skogar» kunna göras till föremål för avverkning utan föregående

utsyning, och detta efter en utredning, som vore verkställd kanske av någon

länsskogvaktare. Länsstyrelsen hölle före, att denna anmärkning hade fog för sig.

Fara vore att härmed under skogsägarens starka påtryckning, som visat sig kunna

inverka även på personer i mera ansvarsfull ställning, samt skogsvårdsstyrelsens

brist på biträden kunde beredas en väg, varpå syftet med skyddsskogsbestäm melserna

kunde väsentligen eluderas.

Beträffande förfarandet, då skogsvårdsstyrelsen finge anledning ingripa, följde

det nya lagförslaget i visst avseende 1903 års lag, men vore detta enligt länsstyrelsens

förmenande en försämring, då rätten till erhållande av förbud i avbidande på

sakens slutliga avgörande borttagits. Under erinran om den behandling propositionen

till 1903 års riksdag angående nu gällande skogsvårdslag rönt inom vederbörande

utskott, har länsstyrelsen uttalat, att framtvingandet av skogsägarens egna

åtgöranden för återväxtens säkerställande borde kunna ske genom föreläggande av

verkande vite. Efter att hava gjort en del erinringar mot vissa konsekvenser av

lagens bestämmelser i de fall, att rättegångar skulle komma att anhängiggöras, har

länsstyrelsen vidare uttalat, att det detaljutförande, som på många punkter i lagförslaget

gjorts, åstadkommit, att lagens effektivitet blivit mindre, därigenom att

det ökat möjligheterna för tredskande och ovilliga skogsägare att undandraga sig

dess verkningar. Vidare har länsstyrelsen framhållit, att vissa bötesbelopp uppenbarligen

satts allt för låga. I fråga om den beslagsrätt, som genom lagförslaget tillerkänts

hos skogsvårdsstyrelsen anställda skogsbetjänte, har länsstyrelsen icke funnit

det vara tillrådligt att lämna dessa sådan rätt. som icke betingades vare sig av

deras utbild ing eller av den återhållande kraft mot obefogade beslag, som läge

i deras ställning och den känslighet för påföljden av ett olaga beslag, som därmed

följde.

I fråga om förslaget till lag angående vård av kommunskogar har länsstyrelsen

uttalat vissa betänkligheter. Sålunda har definitionen på stiftelser icke synts

vara riktigt avfattad. Vidare ville länsstyrelsen instämma i reservantens åsikt i

fråga om ställande under plantvång av skogar, tillhöriga föreningar eller sällskap,

som bildats i allmänt intresse för främjande av god skogsvård. Såsom en brist i

förslaget rörande upprättande av hushållningsplaner för vissa skogar har länssty
-

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

relsen vidare anmärkt, att det borde liava sörjts för, att sakkunnigt biträde för

detta arbete alltid mätte kunna erhållas t. ex. genom att tillförsäkra skogsvårdsstyrelsen

biträde av statens med sådant arbete sysslande tjänstemän. Länsstyrelsen,

som visserligen beträffande skogar, som skulle falla under den allmänna skogsvårdslagen,

förordat vite för att tvinga en tröskande markägare att fullgöra sina skyldigheter,

hade, beträffande skogslagstiftningskommitténs förslag i enahanda syfte i

fråga om kommuners m. h. skogar, funnit där stadgade äventyr av vite mindre

användbart, då det här gällde juridiska personer. I fråga om skogsvårdsstyrelsernas

sammansättning enligt kommittéförslaget har länsstyrelsen velat göra eu del erinringar.

Sålunda syntes det icke lämpligt att den »förstuga» kunskapen inom styrelsen

representerades endast av dess förstuga biträde, utan ifrågasatte länsstyrelsen,

dels att skogsvårdsstyrelsen borde utökas med ytterligare tvä ledamöter, dels att

den av Kungl. Maj:t tillsatte ledamoten, som tillika kunde vara sekreterare, borde

vara forstligt bildad. Särskilt ville länsstyrelsen framhålla, att skogsvårdsstyrelsen

efter övertagande inom Jämtlands län av tillsyn över skyddsskogarna ingalunda

kunde vara tillgodosedd med det enda förstuga biträde, som lagförslaget ifrågasatte.

Visserligen tillädes Kungl. Maj:t i samma förslag rätt att på framställning av skogsvårdsstyrelsen,

förordna om anställande av ytterligare biträden, men enbart denna

bestämmelse syntes ej vara nog för erhållande av full trygghet om sakkunnig behandling

av ifrågavarande viktiga och i den enskildes hushållning djupt ingripande

ärenden. Härför erfordrades, att styrelsens organisation och administration utbyggdes

på ett fullt betryggande sätt. Detta syntes böra liggå under Kungl. Maj:ts bestämmande

och tillsyn och sålunda kunna komma till uttryck i ett reglemente,

men för trygghetens skull borde detta dock vara i lagen anvisat. Mot en ifrågasatt

uppdelning av Jämtlands län på två skogsvårdsstyrelser ville länsstyrelsen inlägga

en bestämd protest, då en sådan åtgärd lätt kunde leda till olika principer

för de båda skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Vad anginge ett från vissa håll

framställt yrkande på inrättande av en skogsvårdsstyrelsernas centralmyndighet,

ville länsstyrelsen icke förneka, att en centralmyndighet skulle kunna vara av betydelse

för ett rätt utförande av det skogsvårdsstyrelserna anförtrodda handhavandet

av lagstiftningen om enskilda skogar. Men huruvida redan nu och som betingelse

för en förbättrad skogslagstiftning, vars snara genomförande vore av så stor vikt,

en sådan myndighet borde tillskapas syntes dock tvivelaktigt.

Slutligen ville länsstyrelsen framhålla, att det föreliggande lagförslaget borde,

innan det förelädes riksdagen, undergå en väsentlig omarbetning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har överlämnat yttranden från landsting

och hushållningssällskapets förvaltningsutskott, vilka båda, utan att hava ingått på

någon vidare granskning av lagförslagen, uttalat sig för att desamma i tillämpliga

delar väl borde kunna ersätta den inom länet för dess kustland nu gällande s. k.

dimensionslagen. Länsstyrelsen har i anslutning till hushållningssällskapets förvaltningsutskott

och landstinget uttalat sig för att det föreliggande lagförslaget borde

kunna tillämpas inom Västerbottens och jämväl Norrbottens läns kustland. Dock

har länsstyrelsen därvid ifrågasatt, att kommittébetänkandets förslag borde underkastas

en viss överarbetning, därvid särskilt borde övervägas, om och vilka tillägg

eller jämkningar däri kunde vidtagas, för att detsamma skulle bliva i allo lämpligt

för att utsträckas till att gälla för nyssnämnda delar av landet.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 82 höft. (Nr 104.)

Västerbottens

län.

28

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Norrbottens

län.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har vid avgivande av yttrande i ärendet

överlämnat yttranden från landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott,

Landstinget har, under uttalande av sin anslutning till den Husbergska reservationen,

framställt vissa erinringar mot 16, 41, 103 och 104 §§ i sagda reservation

samt därefter, under framhållande av att den för länets kustland gällande

s. k. dimensionslagen redan vid sin tillkomst betecknats såsom en tillfällig lagstiftning,

hemställt, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning om och i vad mån

den nu föreslagna skogslagen med av densamma betingade ändrade administrativa

och ekonomiska förhållanden kunde antagas att gälla för Västerbottens och Norrbottens

läns kustland.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har intet väsentligt haft att erinra

mot lagförslaget, dock har utskottet beträffande eventuella bestämmelser angående

skogsbetets ordnande velat förorda reservationen

Länsstyrelsen har ingående behandlat det föreliggande kommittébetänkandet

såväl i vissa detaljer som ock i synnerhet med hänsyn till de principer, varpå

detsamma är byggt, och vid denna granskning särskilt tagit sikte på, huruvida de

föreslagna lagbestämmelserna lämpligen borde kunna ersätta dimensionslagen. Beträffande

lagverkets form och uppställning ville länsstyrelsen uttala sin anslutning

till det av reservanten utarbetade förslaget. I fråga om skyldighet för skogsägaren

att sörja för återväxt efter avverkningen ville länsstyrelsen utan tvekan uttala, att

det föreliggande förslaget till lag angående vård av enskildes skogar väl kunde

ersätta den nu gällande aimensionslagen. Vad åter anginge den princip, som läge

till grund för bestämmelserna om avverkning, kunde länsstyrelsen icke skänka

kommittébetänkandet sitt lika odelade gillande. Kommittéförslaget, som visserligen

innehölle föreskrifter angående avverkning av växtlig ungskog i bestånd, innehölle

ej några dessa föreskrifter supplerande bestämmelser rörande själva avverkningen —

huvudavverkningen. I fråga om denna kunde förslaget sägas hava beträffande den

ålder, då skogen ansetts vara mogen för avverkning, ställt sig på den biologiska

ståndpunkten. Enligt länsstyrelsens mening kunde nämligen förslaget ej tolkas

annorlunda än så, att om skogen nått fröbarhetsålder, avverkning av densamma

vore tillåten under förutsättning, att av kommittén föreslagna åtgärder för återväxtens

säkerställande vidtoges. Måhända skulle emellertid kommitténs förslag

tolkas så, att avverkning vore under angiven förutsättning tillåten, då skogen nått

den ålder, i vilken den lämpligen kunde ställas som fröträd. Skulle emellertid förslag

framläggas om införande för länets kustland av en lagstiftning som proklamerade

>en avverkningspolitik i den ena eller andra nu angivna riktningen såsom av

statsmakterna godkänd, måste länsstyrelsen på det allra livligaste avråda från förslagets

antagande. Det hade nämligen visat sig att även så långt norrut som i

detta läns kustland växtliga träd bure ej obetydligt med kött vid en jämförelsevis

ung ålder, då de emellertid lämnade ett virkesutbyte av endast de minsta timmerdimensioner

eller t. o. m. av blott propsdimensioner. Då ungskogarna därtill ofta

vore så glesa, att de icke kunde »förväntas genom tillväxt bliva slutna» skulle

deras skördande vid en tidpunkt, då de ekonomiskt lämnade ett i hög grad otillfredsställande

resultat men kanske ännu avsatte en tillväxt, som ur räntabilitetssynpunkt

fullt motiverade deras kvarstående, genom antagande av ett sådant lagförslag

sägas hava vunnit statsmakternas godkännande. Det tillägg till dessa bestämmelser,

som reservanten gjort, kunde ej sägas borteliminera de påpekade olägen
-

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

heterna. Beträffande formuleringen av föreskrifter för avverkning av skog, särskilt

yngre, insåge väl länsstyrelsen, att det vore förenat med stora svårigheter att härför

finna de rätta uttrycken, och detta berodde därav, att skogshushållningen icke

rörde sig med begrepp, vilka vore eller kunde vara skarpt fastslagna, därför att de

hade en olika innebörd, allt efter de olika yttre förhållanden, under vilka skogshushållningen

utövades. Man måsto därför hava klart för sig, att det endast är

genom praxis och hävd, som do skogliga begreppen erhölle sin för varje trakt allmänt

erkända betydelse. Ur dessa synpunkter funne länsstyrelsen 5 § i kommitterades

förslag icke hava erhållit lycklig formulering. Under omnämnande av de

bestämmelser angående avverkning, som funnes intagna i 1918 års provisoriska

skogslag, ville länsstyrelsen hava uttalat, att den ansåge, att, därest en ny skogslag

för landet söder om Västerbotten uppbyggdes på någon av de angivna eller

med dem likartade grunderna, det borde tagas under allvarligt övervägande, om den

ej kunde gälla även för Norrbottens kustland, något som uppenbarligen bäst skedde

i sammanhang med den överarbetning, som kommittéförslaget väl torde underkastas,

innan det framlades för riksdagen. Den enda tvekan, som enligt länsstyrelsens

mening kunde tänkas böra råda gent mot antagandet av de grunder för lagstiftning,

för vilka länsstyrelsen sålunda gjort sig till tolk, vore, huruvida med en dylik lagstiftning

den statliga kontrollen över den enskildes skogshushållning bleve sådan,

att den kunde på ett verksamt och tillfredsställande sätt utövas av de nuvarande

organen. I detta avseende kunde länsstyrelsen ej underlåta att understryka, att

förslaget icke svarade mot vad som kunnat förväntas. Då länsstyrelsen hölle före,

att man i sagda hänseende nödvändigtvis borde gå ett steg längre än kommittén,

syntes det länsstyrelsen vara i hög grad önskligt, att i sammanhang med lagförslagets

överarbetning en undersökning verkställdes beträffande de i detta avseende

framkomliga vägarna. Beträffande förslaget till lag angående vård av kommunskogar

m. fl. ville länsstyrelsen, under erinran om att kommittémajoriteten och

reservanten haft betydligt skiljaktiga uppfattningar om sagda lags geografiska utsträckning,

hava uttalat, att det av kommitté majoriteten framlagda förslaget till

bestämmelser angående lagens handhavande inom de delar av landet, där skogsvårdsstyrelser

icke funnes, icke syntes i allo kunna förordas. Vidare har länsstyrelsen

framhållit, att de principer, som skulle läggas till grund för de liushållningsplaner,

efter vilka sagda skogar skulle skötas, icke blivit lyckligt utformade.

Länsstyrelsen hade sålunda funnit att, då härvid icke hänsyn tagits till det allmänt

gällande kravet, att äldre kalmarker ovillkorligen och snarast försattes i skogbärande

skick, den av kommittén föreslagna formuleringen, vilken skulle avse en

rationell hushållning, icke motsvarade vad man allmänt ville inlägga i sistnämnda

begrepp. Vidare ville länsstyrelsen framhålla det synnerligen olämpliga i kommittébetänkandets

förslag, att en hushållningsplan genast skulle tillämpas, och först

sedermera undergå granskning. Tillämpningen av en icke tillfredsställande hushållningsplan

kunde vålla svårbotlig skada, och avsåge ärendet en skog i Västerbottens

eller Norrbottens län, kunde frågans slutliga avgörande genom att parterna ömsevis

anförde besvär hos alla instanser länge fördröjas. Efter att hava framställt vissa

erinringar mot 3 § 2 mom. i förslaget till lag angående åtgärder till förekommande

och hämmande av insektshärjningar å skogar, samt sedan länsstyrelsen beträffande

skogsbetet uttalat sin anslutning till reservantens förslag, har styrelsen såsom en

sammanfattning av sina gjorda uttalanden velat tillåta sig föreslå, att en över
-

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Skogsvårdsstyrelserna.

arbetning av kommitténs lagförslag måtte verkställas och därvid undersökas, i vad

mån de nya bestämmelserna kunde vinna tillämpning även för kustlandet i’Norrbottens

län, samt vilka ändringar i administrationen, som därav kunde anses nåkallade.

r

, Skogsvårdsstyrelserna i riket hava i allmänhet tagit ställning till å ena sidan

betänkandets förslag utan vidare detaljgranskning och å den andra det förslag till

lagstiftning på området, som framlagts av de utav dem särskilt tillsatta kommitterade.

Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har i huvudsak anfört följande. Redan

från början ansåge styrelsen sig böra framhålla, att styrelsen icke kunde i deras

nuvarande skick förorda något av de framkomna förslagen: kommittémajoritetens,

reservantens eller skogsvårdsstyrelsernas. Dock ansåge styrelsen, att samtliga

förslag innehölle flera synnerligen beaktansvärda uppslag, och att det därför ganska

lätt borde låta sig göra att genom lämpliga extrakt från desamma få fram ett lagförslag,

som skulle kunna tillfredsställa såväl skogsägarnas berättigade krav som

skogsvårdsintresset. Såsom grundstomme till formen för en dylik lag ansåge styrelsen

det Husbergska förslaget vara att föredraga, dels emedan detta vore avfattat

med tanke på att i framtiden kunna ingå såsom ett led i en samtliga våra skogar

omfattande skogslag, och dels emedan detsamma vore uppställt på ett klart och

överskådligt sätt. Styrelsen ville framhålla, att det vid granskningen av de framkomna

förslagen framställts så betydande anmärkningar ej blott mot de huvudprinciper,

på vilka desamma uppbyggts, utan jämväl mot flertalet detaljer, att en överarbetning

blivit ofrånkomlig. Under dylika förhållanden ansåge styrelsen sig icke

behöva i detalj beröra varje enskilt förslag, utan fastmer böra yttra sig företrädesvis

onj själva huvudprinciperna för den förestående skogslagstiftningen samt det

sätt, pa vilket respektive betänkanden behandlat desamma. Angående lagstiftningens

omfattning ville styrelsen hava uttalat, att det ur skogsvårdssynpunkt utan tvivel

vore önskvärt, om man redan nu kunde taga steget fullt ut och föreskriva kontroll

av avverkning av afl skog å enskilda tillhöriga fastigheter, men hyste styrelsen

dock mycket allvarliga betänkligheter angående lämpligheten av en dylik åtgärd.

Angående avverkning av ungskog hölle styrelsen före, att den nya skogslagstiftningen

lämpligen kunde omfatta något mer än skogslagstiftningskommittén föreslagit,

fs .1 s styrelsen vara möjligt, att genom ett påpekande i lagmotiven kunna

få definitionen av ungskogsbegreppet att omfatta skog av ålder ända upp till 70 år.

Angående husbehovsavverkningen anslöte styrelsen sig till den grundtanke, som

kommit till synes i ombudsmötets förslag om förbud att genom saluavverkning

äventyra en egendoms tillgång till husbehovsvirke. I detta sammanhang ville styrelsen

framhålla, att, därest på sätt styrelsen nyss ifrågasatt, skydd kunde beredas

skog till 70 års ålder, en egendoms virkesbehov för egen förbrukning helt visst

skulle vara säkerställd genom ungskogarnas produktion. Beträffande avverkning å

egendomar, som bytte ägare, har styrelsen framhållit, att särbestämmelser rörande

avverkningsmöjligheterna å dylika egendomar borde införas i lagen. Angående

rättsförfarandet ansåge styrelsen att rätt att utföra åtal borde tillkomma, förutom

allmänna åklagaren, jämväl skogsvårdsstyrelsen. I fråga om betryggande av återväxt

av skog, finge styrelsen tillstyrka ombudsmötets förslag med viss ändring.

Det av landshövding Husberg framlagda förslaget angående skogsbetet funne sty
-

s. 221 Kontrollera mot PDF

/

221

relsen i stort sett tillfredsställande. Med hänsyn till inom Stockholms län rådande

förhållanden tillstyrkte styrelsen på det livligaste, att kustområdena bleve föremål

för särskild undantagslagstiftning. Vidare har styrelsen med hänsyn till den omfattning,

vari skogsegendomar inom länet uppstyckades för byggnads- och andra

liknande ändamål, föreslagit vissa bestämmelser, såsom bl. a. en skiirpning av begreppet

»byggnadstomt» på så sätt, att avverkning tillätes endast å redan bebyggda

tomter eller å sådana, där uppförandet av byggnader vore omedelbart förestående.

De skilda förslag, som framkommit därom, att sådana icke staten tillhöriga

skogar, vilka skulle ställas under plantvång, borde läggas under skogsvårdsstyrelsernas

uppsikt, ville styrelsen för sin del icke tillstyrka, enär en dylik anordning

måste medföra, att skogsvårdsstyrelserna skulle få helt andra arbetsuppgifter än

dem, som 1903 års förordning tillagt dem. Detta innebure dessutom vissa risker,

enär skogsvårdsstyrelserna genom att exempelvis nödgas fastställa hushållningsplaner,

komme att bestämma även den ekonomiska skötseln av dylika skogar, ett ingripande

som i många fall kunde befaras framkalla en opinion mot styrelserna och därmed

förringa det förtroende, som dessa hittills lyckats förvärva sig bland skogsägarna.

Vidare skulle genom en dylik omläggning den rent administrativa delen av styrelsernas

verksamhet högst avsevärt ökas. En följd därav bleve, att styrelserna skulle

svälla ut till små ämbetsverk, och att länsjägmästarna i högre grad än nu bleve

bundna vid innearbete. Detta kunde ej vara till gagn för skogsvården. Snarare

syntes då allt böra göras för att styrelserna så mycket som möjligt skulle få bibehålla

sin karaktär av stödjande och rådgivande myndighet, samt att länsjägmästarna

befriades från allt onödigt expeditionsarbete för att i stället få ägna sig åt konsultativ

verksamhet. Som en sammanfattning av det anförda hemställde slutligen

skogsvårdsstyrelsen, att eu överarbetning av det framkomna förslaget måtte verkställas

samt att härvid de ovan angivna riktlinjerna för lagstiftningen måtte vinna

beaktande.

Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län har uttalat sin anslutning i allt väsentligt

till det lagförslag, som blivit vid skogsvårdsstyrelsernas möte 1920 godkänt.

Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län, som icke kunnat tillstyrka de av

skogslagstiftningskommittén framlagda förslagen, dels på grund av att själva grundprinciperna

icke syntes motsvara nuvarande fordringar på en skogslag, dels på grund

av förslagens svårfattlighet för allmänheten, har i huvudsak anslutit sig till det av

skogsvårdsstyrelsernas kommitterade utarbetade lagförslaget. Mot det sistnämnda

har emellertid skogsvårdsstyrelsen framställt en del erinringar. Sålunda har uttalats

önskvärdheten av att åtalsrätt måtte tilläggas ej blott allmänna åklagaren utan

även skogsvårdsstyrelsen samt till dess biträde anställda tjänstemän. Vidare har

styrelsen ifrågasatt, att åt skogsvårdsstyrelse borde lämnas befogenhet att, där omständigheterna

sådant påkalla, få överlåta sin beslutanderätt åt en eller flera ledamöter

eller tjänstemän. Slutligen har skogsvårdsstyrelsen, under erinran om vissa

för Södermanlands län karaktäristiska förhållanden, ansett föreslagna inskränkningar

i betesrätten ingalunda vara betryggande för skogsåterväxten.

Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län har, efter att hava avstyrkt såväl

kommittémajoritetens som reservantens lagförslag i dess nuvarande form, uttalat

sig för att den provisoriska skogslagen av år 1920 borde göras permanent med

bl. a. den förändringen, att den komme att omfatta alla enskildes skogar, såväl

upplåtna avverkningsrätter som jordägarnas egna avverkningar utöver husbehov

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

och oberoende av, huruvida egendomen gått i handel eller ej. I fråga om kommunskogar

m. fl. har styrelsen föreslagit samma lagbestämmelser som för enskildes

skogar, dock med det tillägg, att därest sådan skog hade den omfattning och beskaffenhet,

att hushållningsplan kunde med fördel därå tillämpas, dylik plan skulle

för densamma upprättas.

Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län har helt anslutit sig till det av skogsvårdsstyrelsernas

kommitterade utarbetade lagförslaget.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde har intet haft att

erinra emot kommittémajoritetens förslag.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde har, utan att helt

vilja godtaga skogsvårdsstyrelsernas kommitterades lagförslag, likväl uttalat sin

anslutning i huvudsak till de principer, på vilket detsamma vore byggt. I fråga

om det föreliggande kommittébetänkandet har skogsvårdsstyrelsen, i anledning av

sin sålunda fattade ståndpunkt, icke ansett nödigt att ingå på någon detaljgranskning,

men likväl gjort en del erinringar. Sålunda har styrelsen framhållit, att beträffande

återväxtens betryggande kommittéförslaget vore väsentligt underlägset

1903 års lag. Angående lag för kommuners m. fl. skogar har skogsvårdsstyrelsen

hänvisat till skogssällskapets yttrande. Beträffande skogsvårdsstyrelsernas organisation

m. m. har styrelsen dels funnit det olämpligt, att hos samma skogsvårdsstyrelse

anställdes mer än en länsjägmästare, dels ansett tillsättande av en skogsvårdsinspektör

i jordbruksdepartementet ingalunda av behovet påkallat. Lagförslaget

angående åtgärder till hämmande av insektshärjningar avstyrktes, och i fråga om

ändrade bestämmelser beträffande skogsbetet förordades reservantens förslag. Förslaget

om ändrad lydelse av 2 kap. 36 § vattenlagen tillstyrktes.

Skogsvårdsstyrelsen i Gottlands län har i likhet med skogslagstiftningskommittén

ansett, att länet i fråga om skogslagstiftning fortfarande borde intaga en

särställning. Under erinran om att skogsvårdsstyrelsen på sin tid till skogslagstiftningskommittén

inkommit med hemställan om vissa ändringar i den gällande Gottlandslagen,

vilka befunnits på grund av erfarenheter vid dess tillämpning synnerligen

nödvändiga, har skogsvårdsstyrelsen vidare uttalat en del önskemål angående ytterligare

lagändringar i ifrågavarande hänseenden och sammanfattat dessa i följande

fyra punkter, avseende i huvudsak att förhindra skövling av skog genom förebärande

av att avverkningen skedde för markens användande i annat syfte än till skogsproduktion.

l:o) Att tillstånd måtte kunna sökas och lämnas, medan skogen ännu stode

på rot, sålunda innan marken vore tagen i bruk för det nya ändamålet.

2:o) Att det under vissa former måtte förbehållas skogsvårdsstyrelsen rätt

att förhindra sådana avverkningsföretag, som på grund av markens beskaffenhet

eller företagets omfång uppenbarligen mindre avsåge markens odling än skogens

exploatering.

3:o) Att det förbehölles skogsvårdsstyrelsen att liksom i fråga om vanlig

avverkning i vissa fall föreskriva åtgärder, som erfordrades för markens återställande

i skogbärande skick, därest marken ej inom skälig tid toges i bruk för det

ändamål, som föranlett skogsvårdsstyrelsens bifall till avverkningen.

4:o) Att sådana bestämmelser infördes i lagen, att skogsvårdsstyrelsen ägde

rätt att infordra säkerhet för de åtgärder till markens återställande i skogbärande

opaginerad Kontrollera mot PDF

skick, vilka till äventyrs bleve behövliga, och detta även om marken överginge i

annan ägares hand.

Slutligen har styrelsen erinrat, att därest nu gällande lag angående skyddsskogar

skulle upphävas, det enligt densamma förefintliga skyddet mot ovarsam husbeliovsavverkning

å de fiygsandsfält, som funnes inom Gottlands län, skulle bortfalla.

Det syntes därför skogsvårdsstyrelsen önskvärt, att någon bestämmelse angående

kontroll över husbehovsavverkningen på ifrågavarande område vid skyddsskogslagens

upphävande intoges i Gottlandslagen.

Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län har helt anslutit sig till det av skogsvårdsstyrelsernas

kommitterade utarbetade lagförslaget.

Skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län har utan att taga definitiv ståndpunkt

till kommittébetänkandets förslag gjort en del mera allmänt hållna erinringar mot

-detsamma.

Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län har avgivit yttrande överensstämmande

med det av skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län avlämnade.

Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län har uttalat sig för att det av skogs- .

vårdsstyrelsekommittén utarbetade förslaget måtte upphöjas till lag, dock med viss

ändring av 1 § 2 mom. Emot detta skogsvårdsstyrelsens beslut har emellertid

skogsvårdsstyrelsens ordförande avgivit reservation, vari föreslagits att skogsvårdsstyrelsekommitterades

förslag borde i oförändrat skick upphöjas till lag.

Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har helt anslutit sig till skogsvårdsstyrelsernas

kommitterades lagförslag.

Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län har i huvudsak anslutit sig till lagförslaget,

dock med en del ändringar, huvudsakligen av formell natur.

Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län har i huvudsak godkänt de lagförslag,

som av skogsvårdsstyrelsernas kommitterade framlagts, men har styrelsen föreslagit

en del ändringar i avsikt att förmildra desamma. Styrelsen kunde icke med nog

skärpa framhålla nödvändigheten av att den personliga friheten och äganderätten

icke genom lagar och förordningar bleve för skarpt kringskuren. Målet att öka

intresset för skogsvård kunde helt förfelas genom stränga lagar, som satte skogsägaren

i för stort beroende av skogsvårdsstyrelsen. Grundtanken i 1903 års lag

vore att huvudsakligast genom upplysning sprida intresse för skogsvård, och denna

tanke måste även gå igen i en blivande ny skogslag. Den provisoriska lag beträffande

enskildes skogar, som ännu gällde, hade tillkommit under kristiden och hade

visserligen mötts av förståelse, men denna omständighet torde tillräckligt förklaras

av å ena sidan den allmänna insikten om den särskilda fara för skogsskövling, söm

följde av kristidens uppdrivna pris på skogsprodukter, och å andra sidan tillförsikten

att den ifrågavarande lagstiftningen vore avsedd att i likhet med andra

kristidslagar bortfalla vid återinträdandet av normala förhållanden. Vidare hade

de ekonomiska förutsättningarna varit synnerligen gynnsamma under den provisoriska

skogslagens giltighetstid, enär skogsägarnas ekonomiska ställning under

kristiden så avsevärt förbättrats, att de därför ej blivit så beroende att lita till

avverkning av skogen. Nu när dessa goda tider syntes nalkas sitt slut, måste man

vänta, att skogsägarna skulle fordra större frihet att handskas med sina skogstillgångar.

Styrelsen ville därför såsom sin åsikt framhålla, att en åtgärd, varigenom

nu berörda kristidslag definitivt inrymdes i vår skogslagstiftning, icke skulle äga

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

erforderligt stöd i den allmänna uppfattningen om vad, som i skogsvårdens intresse

skäligen kunde anses av tidsförhållandena påkallat. Vikten av att lagstiftningen

på detta område icke allt för mycket strede mot allmänna uppfattningen borde

icke underskattas, enär eljest lagstiftningen, i stället för att främja god skogsvård,

verkade förlamande på den första förutsättningen därför: det enskilda intresset.

Det torde ock vara ställt utom allt tvivel, att förlänandet av permanens åt vissa

stränga bestämmelser i nuvarande provisoriska skogslag skulle nödvändiggöra en

omfattande omreglering av skogsvårdsstyrelsema med tillhörande tjänstemannakår.

Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län har framställt en del erinringar mot

såväl kommitténs och dess reservants förslag, som ock emot det förslag till lagstiftning,

som utarbetats genom skogsvårdsstyrelsernas försorg, och för den skull

förklarat sig icke kunna tillstyrka någotdera, De linjer, efter vilka den enligt

skogsvårdsstyrelsens mening ofrånkomliga överarbetningen av samtliga framkomna

förslag borde läggas, har styrelsen angivit till: ett bibehållande så långt som möjligt

i förändrat skick av nuvarande 1903 års beprövade och för allmänheten väl kända

återväxtlag. I denna stomme borde inarbetas dels provisoriska lagens ungskogsbestämmelser

dels ock omredigerade efter en permanent lags krav de bestämmelser

nyssnämnda provisoriska lag innefattade till skydd mot skogsskövling å egendomar,

som upprepade gånger bytt ägare. Att för närvarande genom lagstiftning söka nå

längre fram befarade styrelsen komme att snarare skada än gagna skogssaken

inom landet.

Skogsvårdsstyrelsen i Örebro lön har ansett, att det icke vore ändamålsenligt,

om skogslagstiftningskommitténs nu föreliggande lagförslag upphöjdes till

lag utan vore det riktigare och lämpligare, om nya lagbestämmelser kunde utarbetas

på grundval av 1903 års återväxtlag och 1920 års provisoriska lag till förekommande

av skövling av skog å fastighet i enskild ägo.

Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län har i huvudsak anslutit sig till det

av skogsvårdsstyrelsernas kommitterade utarbetade lagförslaget, men beträffande

betesskyddet föreslagit, att en skogsägare, som ägde skogskulturfält i behov av

betesfred å område, vilket vore till gemensamt mulbete upplåtet, och som själv ej

släppte betesdjur därå, måtte av grannar och andra kunna påfordra skydd mot betning

utan kostnader för sig själv.

Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län bär uttalat sin fulla anslutning till

det av skogsvårdsstyrelsema utarbetade lagförslaget.

Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har hemställt, att det föreliggande kommittéförslaget

ävensom reservantens förslag icke måtte till någon vidare Eders

Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda,

Skogsvårdsstyrelsen i Väster norrlands lön har i en del avseenden framställt

erinringar mot skogslagstiftningskommitténs betänkande. Sålunda har skogsvårdsstyrelsen

påyrkat ett mera verksamt skydd för den skog, som, ehuru stående i sin

bästa värdetillväxt och uppvisande en rik frösättning, icke kommit att falla under

lagens bestämmelser på grund av den definition, som i betänkandet givits åt begreppet

ungskog, och har styrelsen ansett, att sådant skydd borde beredas alla

bestånd, som icke kunde anses hava nått ekonomisk mognad. Emot bestämmelserna

beträffande skötseln av ungskogsbestånden har skogsvårdsstyrelsen gjort den erinran,

att desamma syntes rent av försvåra eller omöjliggöra rationella beståndsvårdande

huggningar i växtliga ungskogar. I detta avseende syntes den nu gällande provi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

soriska skogslagen hava liimnat ett gott uppslag, som torde tillfredsställa långt

gående anspråk. Med hänvisning till samma provisoriska skogslag liar styrelsen

uttalat, att i en blivande skogslagstiftning borde inrymmas föreskrift om att avverkning

förbjödes till sådan omfattning, att den ifrågavarande fastigheten därigenom

komrne att lida brist på skog efter ortens förhållanden, och överlämnat förslag till

ändrad lydelse av 26 § i förslag till lag angående vård av enskildes skogar. Vidare

har styrelsen funnit, att de rättsmedel, som stode den enskilde skogsägaren till

buds enligt lagförslaget, icke kunde anses skäligen tillfredsställande. Då betänkligheter

jämväl blivit uttalade rörande kompetensen hos den synenämnd, som enligt

förslaget skulle hava att verkställa den undersökning på marken, vartill en företagen

avverkning kunde giva anledning, hade skogsvårdsstyrelsen i detta sammanhang

velat framkasta tanken på viss förändrad sammansättning av sagda nämnd

och framlagt förslag härtill. Emot inrättande av en skogsvårdsöverstyrelse, varom

förslag under offentlig diskussion framkommit, ville skogsvårdsstyrelsen inlägga eu

bestämd protest. Därest ökat rättsskydd för den enskilde skogsägaren i allt fäll

skulle anses önskligt, syntes det styrelsen mera ändamålsenligt, att avsedd rättelse

skedde genom ombildning av skogsvårdsstyrelserna, varigenom desamma tillfördes

mera sakkunskap. Beträffande kommittébetänkandets förslag till ändrade bestämmelser

i fråga om skogsbetets tillgodogörande, ville skogsvårdsstyrelsen avgjort förorda

det av reservanten framlagda. Styrelsen ville vidare ifrågasätta, huruvida det

vore lyckligt, såsom kommittén föreslagit, att endast allmän åklagare skulle få

utföra de rättegångar, som av lagförslagen föranleddes, då denne näppeligen besutte

härför erforderlig kompetens. Utöver vad skogsvårdsstyrelsen förut anfört beträffande

skogsvårdsstyrelsernas sammansättning, ville styrelsen hava uttalat, att det

hade vant önskligt, om i lag angående skogsvårdsstyrelser kunnat inrymmas bestämmelser

om att skogsvårdsstyrelserna finge använda under deras förvaltning

ställda medel till pensionering av styrelserna underlydande personal.

Slutligen har skogsvårdsstyrelsen uttalat sig för den av herr Sahlberg avgivna

reservationen beträffande söder om Västerbottens län belägna skogar, vilka enligt

nu gällande bestämmelser vore underkastade utsyningstvång.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har, under uttalande av att 1903 års

skogslag samt den provisoriska lagen av år 1920 vore väl ägnade att läggas till

grund för nya lagbestämmelser, icke ansett sig böra tillstyrka vare sig kommittémajoritetens

eller reservantens förslag såsom lämpade att läggas till grund för den

blivande lagstiftningen. Däremot ville styrelsen obetingat förorda det av skogsvårdsstyrelsernas

kommittérade utarbetade lagförslaget. Emellertid syntes det styrelsen

kunna ifrågasättas, huruvida i sistnämnda förslag intagna bestämmelser rörande

skyddsskogarna vore tillfyllest. Därest emellertid skyddsskogarna, vilka uppenbarligen

fordrade en noggrannare tillsyn än övriga enskildes skogar, komrne att på

sätt skogsvårdsstyrelsernas kommitté föreslagit ställas under skogsvårdsstyrelsernas

tillsyn och vård, ville styrelsen hava uttalat, att det vore att förutse, att skogsvårdsstyrelsens

utgifter för dessa skogar komrne att väsentligen överstiga de ifrån

dessa områden utgående skogsvårdsavgifterna. Det syntes därför vara förenat med

rättvisa och billighet, att staten bidroge till kostnaderna för dessa skogars vård

med ett belopp, motsvarande dess kostnader för skogsstatstjänstemännens tillsyn och

den fria utsyningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 käft. (Nr 104.) 29

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Skog ssällskapet

m. fl

Skog ssällskapet har lämnat en vidlyftig utredning angående den av sällskapet

bedrivna verksamheten samt hemställt, att de skogar, som vore till sällskapet anslutna,

ej måtte underkastas några strängare lagstiftningsbestämmelser än som gällde

för enskildes skogar i allmänhet.

Norrlands skogsvårdsförbund, som å allmänt möte i Östersund och under

exkursion till skyddsskogsområdet i norra delarna av Jämtlands län sommaren 1920

underkastat det av skogslagstiftningskommittén utarbetade förslaget till lagbestämmelser

i fråga om skyddsskogarna en ingående granskning, har uppdragit åt sin

styrelse att inför Eders Kungl. Maj:t framlägga de synpunkter på denna fråga, som

av skogsvårdsförbundet därvid framhållits. Efter en ingående motivering har skogsvårdsförbundet

i underdånighet hemställt, att vid en blivande granskning av skogslagstiftningskommitténs

lagförslag, i vad det rörde skyddsskogsområdena i Kopparbergs,

Västernorrlands och Jämtlands län, följande synpunkter måtte varda beaktade.

1) Då efter skogsmarks avverkning särskilda åtgärder för skogens föryngring

erfordras, böra sådana under alla omständigheter komma till utförande.

2) Medelålders växtlig skog inom skyddsskogsområdet beredes samma skydd

som växtlig ungskog.

3) Från skyddsskogarna inflytande skogsvårdsavgifter böra särskilt bokföras

och uteslutande användas till förmån för dessa skogar.

4) Skogsvårdsavgift^ till ett belopp motsvarande det, som influtit från

skyddsskogarna i Jämtlands län under den tid, då anslag ej beviljats för skogsvårdsåtgärder

å dessa skogar, gottgöras i skogsvårdsstyrelsens räkenskaper samma

skogar och användas, på sätt i föregående punkt sagts, uteslutande till deras

förmån.

5) För utförande inom skyddsskogsområdet av skogsvårdsåtgärder, som befinnas

nödiga, för att skogarna skola kunna fylla sin uppgift som skyddsskogar,

men som på grund av svårartade markförhållanden eller dylikt icke anses rimligen

böra åläggas markägaren, lämnar staten ekonomiskt understöd.

6) Av de i punkterna 3, 4 och 5 omnämnda avgifter och medel bildas en

under allmän förvaltning stående skyddsskogsfond, från vilken efter ansökan anslag

beviljas för skogsvårdsarbeten, vilka där de ej av skogsstatens personal planläggas,

skola av densamma i avseende på sin planläggning granskas och i fråga om sättet

för sitt utförande avsynas.

7) Skyddsskogarna böra allt fortfarande bibehållas under skogsstatens uppsikt

och kontroll. Till förrättningsmän vid utsyningarna å desamma höra endast

förordnas tjänstemän med skoglig erfarenhet. Tillstånd till avverkning för annat

ändamål än husbehov bör endast undantagsvis medgivas annat än efter stämpling.

Effektiv kontroll över utsyningarna bör anordnas.

8) Skogsägare, som i sin tjänst har anställd fackligt utbildad skogstjänsteman,

må på framställning kunna erhålla domänstyrelsens tillstånd för sådan tjänsteman

att under vederbörlig kontroll handlägga utsyningsförrättningar å sina skyddsskogar.

Har skogsägaren genom sakkunnig person låtit utarbeta hushållningsplan

för skog inom skyddsskogsområdet, bör han äga rätt att få sådan plan granskad

av vederbörande överjägmästare och fastställd att tjäna till ledning vid skogens

skötsel; därvid må skilda skogar kunna sammanföras till en gemensam hushållsenhet.

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

9) I domänstyrelsen bör inrättas en särskild byrå för handläggande av ärenden

rörande enskildes under statskontroll stående skogar.

Skogsägareförbundet har efter ett inledande anförande, vari förbundet, som

ansåge lagförslagens systematisering och formulering vara av underordnad betydelse,

likväl uttalat, att det i sagda hänseende ville giva företräde åt reservantens förslag.

Förbundet har därefter övergått till behandling av de skogligt fackliga bestämmelserna

i de båda lagförslagen och därvid följt kommitténs uppställning och

paragrafindelning. I huvudsak har förbundet anfört följande.

I fråga om den skogsodlingsskyldighet, som jämlikt 2 § i lagen angående

vård av enskildes skogar ålagts markägaren, ville förbundet giva företräde åt den

ifrån kommittéförslaget avvikande mening, som reservanten uttalat, då han inskränkt

skyldigheten att borttaga kvarvarande sämre skog till de fall, då den i skogen

företagna avverkningen medverkat till det kvarvarande beståndets mindre nöjaktiga

skick. Likaså har förbundet funnit den fordran, som av kommittén uppställts beträffande

återväxtens beskaffenhet, oskäligt sträng, särskilt med hänsyn till de i

norra delarna av landet rådande förhållandena. Den i lagförslaget visserligen villkorligt

intagna bestämmelsen, att, i den mån det kunde vara för ändamålet erforderligt,

på avverkningsområdet kvarstående träd eller buskar borttoges, hemställde

förbundet måtte helt och hållet utgå ur lagtexten. Vidare ville förbundet erinra,

att i följd av sagda paragrafs formulering möjlighet icke uteslutits, att efter avverkning

uppkommande björk- och aspsly skulle kunna godtagas såsom fullgod återväxt.

Det vore, ville förbundet understryka, i högsta grad farligt, att i lagen intaga

en bestämmelse, som icke blott möjliggjorde utan till och med understödde vidsträckta

skogsmarkers överförande från barrskog till björk- och aspproduktion. Mot

3 § ville förbundet erinra, att detsamma ej kunde biträda det nya förslaget att

sammankoppla reproduktionsåtgärdemas omfattning med den skadade skogens värde.

T detta sammanhang framhölle förbundet, att det funne lämpligt, att i lagen intoges

bestämmelser därom att, då markägaren enligt lagens föreskrift skogsodlade å plats,

där kulturen betingades av genom olyckshändelse vållad skada, skogsvårdsstyrelsen

städse skulle vara skyldig bidraga minst med viss i lagen föreskriven andel av kostnaden.

Mot formuleringen av 5 § har förbundet velat erinra, att det maste vara

alldeles felaktigt att sätta den ålder, då de olika trädslagen bleve dugliga till fröträd,

i någon sorts förhållande till den tidpunkt, då ungskogsskyddet kunde upphöra.

Enligt förbundets förmenande borde gränsen läggas så, att skogen vore skyddad

under hela den tid som massatillväxten vore livligast, d. v. s. ett stycke in i den

åldersperiod, som man hittills plägat beteckna som skogens medelålder. I förenämnda

hänseende ansåge förbundet, att den provisoriska skogslagens formulering vore att

föredraga framför skogslagstiftningskommitténs. Förbundet ville därför hemställa,

om ej en sådan formulering borde sökas, som lämnade möjlighet att skydda det

uppväxande skog skapitalet under hela den Hd, då detta stode i sin bästa tillväxt. I

fråga om den avverkning, som vore tillåten inom ungskog, ville förbundet likaså

giva företräde åt den formulering, som i den provisoriska skogsvårdslagen kommit

till uttryck. Den anmälningsplikt, som i 7 och 13 §§ ålades skogsägaren, därest

ungskog skulle avverkas för markens uppodling till trädgård, åker eller äng samt

betesmark, hade förbundet funnit ändamålslös och såsom sådan skadlig. Något

annorlunda läge emellertid saken, då det vore fråga om avverkning av ungskog förberedande

av betesmark, och funne förbundet därför, i likhet med kommittén och

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

reservanten, att särskilda garantier borde skapas emot, att ett falskeligen föregivet

betesbehov skulle kunna leda till skövling av växtlig ungskog. Bestämmelserna i

8 § att skogsägare, som erhållit tillstånd att avverka växtlig ungskog, skulle vara

skyldig att »så vitt lämpligen ske kan» använda det därvid erhållna virket till

husbehov, har skogsvårdsförbundet funnit synnerligen olämpliga. Vad paragrafens

reella innebörd i övrigt beträffade, ville förbundet på det kraftigaste protestera mot

denna bestämmelse. 1 fråga om 9—11 §§, vilka avhandlade bl. a. lagbestämmelser

angående skyddsskogarna, hade skogsägareförbundet en ifrån kommittén avvikande

åsikt om det sätt, på vilket skogsstaten skött sin befattning med nämnda skogar.

Visserligen kunde det medgivas, att berättigade anmärkningar kunnat göras mot de

stämplingar, som utförts under de första åren av skyddsskogslagens tillämpning.

Men denna anledning till klagomål hade dock numera bortfallit. Skyddsskogsstämplingarna

verkställdes nu för tiden i allmänhet tillfredsställande och gåve ej

anledning till berättigat klander. Kommittén syntes emellertid vid avgivande avsitt

förslag ej hava till fullo beaktat, att stämplingarna å skyddsskogarna vore ett

säsongarbete, som sommartid krävde väsentligt ökade arbetskrafter. Svårighet att

anskaffa dylika komme att förefinnas för skogsvårdsstyrelsema i minst lika hög, om

ej i rent av högre grad än för domänstyrelsen. Det vore måhända i känslan härav,

som kommittén velat lossa på de nuvarande bestämmelserna om skyddsskogsutsyningarnas

utförande. Enligt dessa bestämmelser skulle individuell utsyning, d. v. s.

stämpling av varje särskilt träd, ske under skogligt bildad tjänstemans personliga ledning.

Kommittén föresloge, att denna individuella utsyning ej skulle vara ovillkorlig, utan

att den skulle kunna ersättas av s. k. anvisning, varvid å marken anvisades viss

markerad avverkningstrakt-, eller att det rent av skulle överlämnas åt skogsägaren

att själv utsyna enligt ett av honom framlagt förslag. Genom dessa förenklingar

av proceduren torde kommittén måhända ha tänkt sig att göra det möjligt för

skogsvårdsstyrelsen att gå i land med uppgiften. Förbundet vore för sin del övertygat

därom, att skulle skogsvårdsstyrelsema över huvud taget alls kunna övertaga

detta arbete, sä vore det alldeles nödvändigt, att det nuvarande kravet å individuel]

utsyning genom kvalificerat folk helt släpptes och, på sätt kommittén föreslagit,

ersattes med stämpling av länsskogvaktare eller endast anvisning eller rent av fullmakt

för skogsägaren att själv stämpla. Skogsvårdsstyrelsen torde nämligen aldrig

bliva i stånd att sommartid uppdriva den tjänstemannastyrka, som en individuell

utsyning krävde. Det torde vara domänsfyrelsen, vilken förfogade över en reservav

ett par hundratal extra tjänstemän, förbehållet att kunna lösa denna uppgift.

Man hade ett intryck av att skogsvårdsstyrelsema i allra högsta grad komme att

taga sig vatten över huvudet, om de gåve sig in på denna sak, vilken även enligt

kommitténs mening icke kunde lösas utan mycket starka förenklingar i själva utsyningsförfarandet.

Att dessa förenklingar skulle bliva till gagn för skyddsskogarnas

skötsel och utveckling, tilläte sig emellertid förbundet att betvivla. Förbundet hade

därför icke känt sig övertygat om gagnet av att överflytta skyddsskogsstämplingarna

från skogsstaten till skogsvårdsstyrelsema. Det av Norrlands skogsvårdsförbund

framlagda kravet på att skogsvårdsmedel från skyddsskogarna avsattes till en särskild

fond, vilken finge användas blott för skogsvårdsåtgärder inom skyddsskogsområdena,

ville förbundet för sin del kraftigt understödja. De i 25—27 §§ stadgade

bestämmelserna om beskaffenheten av de säkerheter skogsvårdsstyrelsema

vore skyldiga emottaga för föreskrivna kulturåtgärder hade förbundet funnit vara

opaginerad Kontrollera mot PDF

220

allt för stränga. Härmed hade förbundet i huvudsak anfört vad förbundet ansåge

sig hava att erinra mot lag angående vård av enskildes skogar. Beträffande lagens

tillämpningsområde villo förbundet med instämmande i landshövding Husbergs och

disponenten Sahlbergs reservationer hemställa, att den nya lagen måtte få gälla

jämväl för de söder om Norrbottens och Västerbottens län belägna skogar, för vilka

för närvarande den s. k. lappmarkslagen gällde. I detta sammanhang ville förbundet

jämväl hemställa, att det måtte tagas under omprövning, huruvida ej den

s. k. dimensionslagen i Norr- och Västerbottens läns kustland nu kunde upphävas

för att ersättas med en blivande lag angående vård av enskildes skogar. Beträffande

lag angående vård av kommunskogar m. fl. har förbundet uttalat sin anslutning till

reservantens förslag beträffande skogar anslutna till skogssällskapet. I fråga om

häradsallmänningarna ville förbundet i huvudsak instämma i det yttrande, som av

Sveriges häradsallmännings förbund avgivits. Angående skogsvårdsstyrelsernas organisation

framhölle förbundet, att bristen på enhetlighet och konsekvens i de olika

skogsvårdsstyrelsernas arbeten, vilken brist just bottnade i deras alltför självständiga

ställning, vore det största felet i den nuvarande skogsvårdsstyrelseinstitutionen. De

av skogslagstiftningskommittén framlagda förslagen beträffande dels skogsvårdsstyrelserna,

dels inrättande av en skogsinspektörsbefattning i jordbruksdepartementet

vore ingalunda ägnade att i någon mån råda bot för de brister, som i berörda hänseende

av förbundet nu framhållits. Förbundet funne sig därför i motsats till kommittén

böra påyrka inrättande av ett överordnat organ för skogsvårdsstyrelserna,

till vilket allmänheten kunde få vända sig i de fall, då densamma ansåge en skogsvårdsstyrelses

åtgärd eller beslut olämpligt eller obefogat. Ett sådant centralorgans

betydelse läge emellertid ej endast i dess egenskap av klagoinstans. Detsamma

skulle jämväl tillse, att kontinuitet och i vissa frågor jämväl likformighet erhölles

i skogsvårdsstyrelsernas arbete och lagtolkning, så att ej sådana förhållanden kunde

uppkomma som att, vad som på ena sidan länsgränsen vore tillåtet, ansåges som

lagbrott på den andra. Den ifrågasatta överstyrelsen behövde icke enligt förbundets

mening organiseras såsom ett ämbetsverk eller någon byrå i ett förutvarande ämbetsverk,

utan borde kunna uppbyggas på samma sätt som skogsvårdsstyrelserna själva

med förordnade ledamöter, vilka vid behov sammanträdde. En sådan styrelse kunde

exempelvis bestå av tre personer: en med juridisk utbildning och de båda övriga

skogligt bildade. Hos denna styrelse borde fäst anställas en eller flera skogsvårdsinspektörer,

vilka skulle vara framstående skogsmän. Förutom de erinringar, som

förbundet nu framställt mot kommittéförslaget till lag om skogsvårdsstyrelser, ville

förbundet därjämte hava framhållit, att i sagda lag borde inflyta bestämmelser om

grunderna för fördelning skogsägarna emellan av de medel, som skogsvårdsstyrelserna

omhänderhade för understödjande av den enskilda skogsvården. Tillika

syntes det förbundet oundgängligt nödvändigt, att i samma lag meddelades bestämmelser

om, att den av Kungl. Maj:t tillsatta revisorn skulle vara en skogligt bildad

person. Skogsägareförbundet hade beträffande lag angående åtgärder till förekommande

av insektshärjningar velat uttala, att förbundet funne det ytterst tvivelaktigt,

huruvida denna lag skulle kunna vara till nytta, och om den skulle kunna praktiskt tilllämpas.

I betesfrågan anslöte förbundet sig till de av landshövding Husberg framlagda

förslagen.

Jordkommissionen har mot det framlagda förslaget till lag angående vård av

enskildes skogar framhållit, att det syntes nödvändigt, att bestämmelser till skydd

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Skogsstats
tjänste
männen.

mot överdriven avverkning av enskilde tillhörig äldre skog meddelades, och utgjorde

enligt kommissionens förmenande frånvaron av sådana lagbestämmelser en betänklig

brist i förslaget. Kommissionen kunde ej förbise, att säkraste medlet för bevarande

av skogskapitalet å enskildes skogar vore att beträffande alla skogar av sådan

storlek, att det lämpligen läte sig göra, stadga skyldighet, att de skulle skötas enligt

av skogsvårdsmyndigheterna fastställda planer. Att kommissionen emellertid

icke nu ansåge sig kunna som allmän regel förorda ett sådant system för samtliga

större skogar, hade uteslutande sin grund däri, att kommissionen icke kände sig

fullt övertygad om, att en lagstadgad planhushållning med hänsyn till därmed förenade

ekonomiska och tekniska förhållanden läte sig redan nu genomföras, vartill

komme att syftemålet med en dylik lagstiftning torde i väsentlig mån kunna vinnas

på annat sätt. Kommissionen avsåge därmed, att förberörda syfte i huvudsak

skulle kunna vinnas genom upphöjande till lag av de bestämmelser angående avverkning,

som framlagts av skogsvårdsstyrelsernas kommitterade. Vidare ville

kommissionen ifrågasätta, huruvida icke därjämte i en blivande skogslag beträffande

enskilde tillhöriga skogar av den omfattning och beskaffenhet, att hushållningsplan

kunde med fördel därå tillämpas, borde inrymmas ett stadgande att, därest så

prövades för bevarande av en jämn tillgång på skogsprodukter inom orten eller

eljest ur allmän synpunkt erforderligt, åt länsstyrelsen kunde inrymmas befogenhet

att på framställning av skogsvårdsstyrelse föreskriva, att planhushållning därå skulle

införas. Emot kommittébetänkandets bestämmelser i 2, 3, 5, 7, 10, 14 och 35 §§

har jordkommissionen framfört en del erinringar och föreslagit vissa ändringar.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 § i förordningen den 21 december 1857

om ägors fredande emot skada av annans hemdjur och om stängselskyldighet har

kommissionen avstyrkt. Slutligen har kommissionen ifrågasatt, huruvida anställandet

av en skogsvårdsinspektör verkligen vore av behovet påkallat. Emot vad jordkommissionen

sålunda anfört hava tvenne av dess ledamöter reserverat sig.

Överjägmästarna i riket, vilkas yttranden i ärendet domänstyrelsen ansett

sig böra infordra, hava avgivit desamma på en tid, då skogsvårdsstyrelsernas kommitterades

förslag ännu icke var offentligt och i allmänhet känt, om vilket sistnämnda,

förhållande styrelsen velat erinra.

Overjägmästarna i Övre och Nedre Norrbottens distrikt hava yttrat sig

allenast beträffande de delar av betänkandet, vilka kunde hava avseende på skogar

inom de av dem förvaltade distrikten, och hava därvid uttalat sin anslutning till

reservantens förslag. Överjägmästaren i Nedre Norrbottens distrikt har emellertid

därutöver framhållit, att han icke kunnat biträda sagda förslag beträffande de söder

om Västerbotten belägna för närvarande under utsyningstvång ställda skogarna.

Överjägmästaren i Skellefteå, distrikt har visserligen i huvudsak gjort samma

uttalande som överjägmästaren i Övre Norrbottens distrikt, men framställt en del

erinringar mot vissa särskilt angivna paragrafer såväl beträffande innehåll som

formulering. I fråga om lagstiftning angående skogsbetet har man emellertid

ansett att 1896—99 års skogskommittés förslag i sagda avseende borde vara att

föredraga framför de nu framlagda.

Överjägmästaren i Umeå distrikt har yttrat sig över det föreliggande kommittébetänkandet

särskilt med hänsyn till möjligheten av att i detsamma föreslagna

lagar skulle i tillämpliga delar kunna avlösa för Västerbottens läns kustland nu

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

gillande dimensionslag. 1 sådant avseende har överjägmästaren ansett önskvärt,

att åldersgränsen för ungskog sattes högre än skogslagstiftningskommittén avsett.

Vidare liar överjägmästaren velat framhålla, att skogsvårdens fordringar måste gä

framför husbehovskravet i fråga om virke. Ävenledes har överjägmästaren framställt

erinran emot att den försumpade skogsmarken undandragits från lagens bestämmelser.

Efter att hava gjort en del anmärkningar beträffande vissa paragrafer

i betänkandet, har överjägmästaren uttalat, att det Husbergska förslaget med beaktande

av de gjorda detaljanmärkningarna icke blott vore att föredraga framför

kommitténs förslag, utan ock syntes kunna närmelsevis motsvara fordringarna på

en lag angående vård av enskildes skogar, avsedd att tillämpas jämväl inom Västerbottensjäns

kustland.

Överjägmästaren i Härnösands distrikt har anslutit sig till reservantens

förslag.

Överjägmästaren i mellersta Norrlands distrikt, inom vilket den absolut största

delen av skyddsskogarna är belägen, har i huvudsak yttrat sig med hänsyn till för

dessa skogar föreslagna lagar. Han har därvid anfört, att ehuruväl på vissa områden

av de nuvarande skyddsskogarna en större frihet vid avverkningen skulle

kunna medgivas t. ex. genom anvisning, han dock hölle före, att avverkningarna

å den ojämförligt största delen av skyddsskogsområdet vore av den ömtåliga natur,

att utstämplingen ovillkorligen borde utföras av fullt fackligt utbildad personal.

Överjägmästaren vore icke principiellt emot en anordning, varigenom skyddsskogarna

överflyttades från skogsstatens uppsikt och kontroll till att lyda under annan myndighet.

Skogssvårdsstyrelserna med deras nuvarande organisation, i vilken kommittébetänkandet

icke föreslagit någon egentlig förändring, vore emellertid icke skickade

att nu taga hand om skyddsskogarna, och gällde förut ifrågasatt lindring i utsyningsförfarandet

å skyddsskogarna endast under den förutsättningen, att desamma

bibehölles under skogsstaten. Vidare ville överjägmästaren tillstyrka inrättandet

av en överstyrelse över landets skogsvårdsstyrelser med tillräcklig myndighet att

utöva verklig ledning av dessa styrelsers numera mycket viktiga och ofta mycket

grannlaga verksamhet. Kommitterades förslag, sådant det förelåge, ville överjägmästaren

emellertid bestämt avstyrka.

Överjägmästaren i Dalarnes distrikt har i huvudsak uttalat sig på samma

sätt som överjägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt beträffande skogsvårdsstyrelserna

och förutsättningarna för deras omhändertagande av skyddsskogarna.

Överjägmästaren i Bergslagsdistriktet har uttalat sin anslutning till det

väsentliga uti landshövding Husbergs reservation, men framhållit, dels att gränsen

för kulturernas plantstadium måtte fixeras till femton år, dels att för varje landstingsområde

av Kungl. Maj:t efter domänstyrelsens förslag bestämdes viss ålder för

den skog, som avsåges med benämningen ungskog. Efter att hava framhållit att

skogsvårdsstyrelserna behövde tillföras mera fackkunskap, och att en överstyrelse

för desamma behövde inrättas, har överjägmästaren förordat, att en blivande allmän

skogsvårdslag finge omfatta även Norr- och Västerbottens läns kustland.

Överjägmästaren i Stockholm—Gävle distrikt, som uttalat önskemålet, att en

blivande skogslagstiftning för enskildes skogar måtte inriktas på dels skogsmarkens

bibehållande i full produktivitet dels skogskapitalets skyddande mot skövling, har

ansett, att för städernas skogar och häradsallmänningarna nu gällande lagbestämmelser

borde bibehållas. Slutligen har han såsom sin mening framhållit,

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

att landshövding Husbergs reservation i det stora hela syntes avgjort innehålla

riktigare synpunkter än kommittémajoritetens förslag;

att skogar, som enligt Husbergs förslag skulle behandlas enligt hushållningsplaner,

borde stå under skogsstatens, icke skogsvårdsstyrelsens uppsikt;

att den allmänna skogsvårdslagen syntes böra utökas med bestämmelser om

skydd för skogar, som bytte ägare, i likhet med det, som provisoriska skogslagen

nu innehölle;

att möjlighet borde beredas skogsvårdsstyrelserna att ingripa redan då eu

avverkning — även i äldre skog — planerades, alltså icke först sedan återväxten

äventyrats;

att skogsvårdsstyrelserna borde åläggas anordna ombudsmöten minst vart

tredje år och åläggas utföra de vid dessa möten fattade besluten; samt

att bl. a. av hänsyn till att statsanslag utginge till skogsvårdsstyrelserna,

en högre instans syntes böra skapas för nödig kontroll och uppsikt över deras

verksamhet, vilken instans lämpligen torde böra förläggas inom jordbruksdepartementet.

^

Överjägmästaren i östra distriktet har beträffande förslaget till lag angående

vård av enskildes skogar framhållit, att det icke vore nog, att den växande ungskogen

tryggades, utan att jämväl den äldre skogen erfordrade skydd, särskilt i

fråga om fastigheter, vilka titt och ofta bytte ägare. Det vore ävenledes en brist

i lagförslagen, att desamma icke behandlade skogar till fideikommissegendomar. Beträffande

städernas skogar och häradsallmänningar har överjägmästaren gjort samma

uttalande som överjägmästaren i Stockholm—Gävle distrikt samt slutligen ansett,

att de av landshövding Husberg i dennes reservation framhållna synpunkterna i

allmänhet syntes honom riktigare än kommitténs förslag, men att kontrollen å

skogar, för vilka efter Husbergs förslag skogshushållningsplaner skulle komma att

tillämpas, borde överlåtas åt skogsstaten och ej åt skogsvårdsstyrelserna, att skogsvårdsstyrelsernas

myndighet borde utvidgas, så att det bleve dem möjligt att ingripa

vid en avverkning så tidigt, att återväxtens äventyrande kunde förebyggas,

samt att över skogsvårdsstyrelserna för kontrollerande av deras verksamhet bolde

inrättas, en central myndighet.

Överjägmästaren i Smålands distrikt har beträffande skyddsskogarna framhållit,

att då en individuell utsyning d. v. s. stämpling av varje särskilt träd i

varje fall vore oeftergivlig, tillsynen å dessa skogar icke kunde överlämnas till

skogsvårdsstyrelserna. I fråga om sagda styrelser har överjägmästaren vidare uttalat,

att det vore absolut nödvändigt, att dessa sorterade under en gemensam överstyrelse

och föreslagit, att denna inrangerades såsom en särskild avdelning i domänstyrelsen

under en överdirektör såsom närmaste chef.

Överjägmästaren i södra distriktet har i valet mellan kommitterades förslag

och den Husbergska reservationen föredragit den senare, ehuruväl i densamma ej

de biologiska synpunkterna kommit till synes. Den omständigheten att den försumpade

skogsmarken vore undantagen från lagens bestämmelser, ansåge överjägmästaren

vara en synnerligen stor brist i lagförslaget. Beträffande de föreslagna

bestämmelserna rörande skyddsskogarna ville överjägmästaren framhålla, att inga

som helst verkliga skäl förefunnes för att uppdela dessa skogar uti verkliga skyddsskogar

och skogar i exponerat läge. Ehuruväl det kunde vara för skogsstaten fördelaktigt

att slippa omsorgen om skyddsskogarna, betvivlade överjägmästaren, att

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

skogsvårdsstyrelsen både bättre förutsättningar och större möjligbeter än skogsstaten

att sköta dessa ömtåliga skogar. Det måste anses som en given försämring

att rörande dessa skogar frångå kravet på utstämpling av saluavverkning för att,

där skogsvårdsstyrelsen prövade så lämpligt, låta den ersättas av vissa anvisningar

rörande avverkningarnas utförande. Efter att vidare hava gjort en del erinringar

mot bestämmelserna i och avfattningen av en del paragrafer har överjägmästaren

slutligen framhållit, att kommittéförslagen ej i föreliggande skick kunde förordas

till antagande.

Överjägmästaren i västra distriktet har utan att vare sig av- eller tillstyrka

de föreliggande lagförslagen framställt en del erinringar mot vart och ett av dem

i huvudsak sådana, vilka av andra överjägmästare eller myndigheter redan förut

andragits, men dessutom erinrat om följande. Bestämmelserna i 3 § i förslaget till

lag angående vård av enskildes skogar beträffande markägares skyldighet att vidtaga

kulturåtgärder å mark, vilken övergåtts av skogseld, reducerades till ingen

betydelse, då markägaren icke vore skyldig vidtaga kulturåtgärder till högre belopp

än den förödda skogens värde, för det fall att marken varit bevuxen med så ung skog,

att den genom eldsolyckan blivit värdelös. Beträffande lagen angående skogsvårdsstyrelser

har överjägmästaren framhållit, att i fråga om tillsättande av skogsvårdsstyrelsens

forstligt bildade biträden det vore synnerligen önskvärt, att normerande

bestämmelser utfärdades, så att ej som nu skogsvårdsstyrelsen skulle kunna utnämna

vilken den behagade utan att taga någon som helst hänsyn till meriter, erfarenhet och

ådagalagd kompetens. Den grannlaga ställning, som skogsvårdsstyrelsens nyssnämnda

biträden och skogvaktare intoge gent emot skogsägarna inom deras tjänstgöringsområde,

syntes böra föranleda, att föreskrift utfärdades därom att nämnda tjänstemän

ej utan skogsvårdsstyrelsens medgivande i varje särskilt fall ägde åtaga sig

skogsförrättningar eller skogsförvaltning åt enskilda. En del skogsvårdsstyrelser

hade emellertid redan nu meddelat en dylik föreskrift. Med hänsyn till den stora

anhopning eller fondering av de medel, som ställts till skogsvårdsstyrelsernas förfogande,

syntes det överjägmästaren lämpligt, att, då skogsvårdsstyrelserna säkerligen

för närvarande hade lyckats åstadkomma sådana fonder till belopp, avsevärt

överstigande 3,000,000 kronor, antingen en nedsättning uti de nu utgående skogsvårdsavgifterna

skedde eller ock att skogsvårdsstyrelserna berättigades använda uppkomna

överskott å sådana medel till inköp av kala skogsmarker. I varje fall

syntes det dock som om anledning förefunnes till övervägande om ej skogsägare,

som avstått ifrågavarande medel med skäl borde beredas avsevärt större fördelar

i avseende på skogsvården på sina ägor än nu vore fallet, så att medlen verkligen

komme skogsvården till godo. Slutligen har överjägmästaren gjort en erinran om att

det knappast vore berättigat, att staten, som själv helt bekostade skogsvården å sina

skogar, drabbades av skogsvårdsavgifter för virke, som försålts från desamma, samt

som stöd härför åberopat kommitténs i motiven uttalade åsikt, att skogsvårdsavgift

borde utgå endast från skogar, som ägde åtnjuta bidrag från skogsvårdskassa.

Domänstyrelsen vill nu övergå till de yttranden, som dels infordrats jämlikt

nådiga remisserna den 23 oktober och 19 november 1918 dels överlämnats med

nådiga remissen den 19 april 1920, allt rörande de på delägarnes i häradsallmänningarna

föranstaltande utarbetade förslagen ej blott till administrationssystem för

sagda skogar utan ock till förordning angående häradsallmänningarna i riket.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 käft. (Nr 104.) 30

Särskilda

yttranden

rörande

häradsall
männinyarna.

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Uppsala, Kalmar och Skaraborgs

län hava i huvudsak intet haft att erinra mot sagda förslag. Länsstyrelsen

i Kopparbergs län har avstyrkt förslagen, enär desamma icke vore effektiva med

hänsyn till den kontroll från statens sida, som sagda skogar oundgängligen måste

underkastas. Länsstyrelsen i Västmanlands län däremot har i huvudsak gillat de

principer, som ligga till grund för förslagen, men hemställt, att tillsynen över häradsallmänningarna

måtte överflyttas från skogsstaten till skogsvårdsstyrelsen. Länsstyrelsen

i Örebro län har endast erinrat om, att den befattning länsstyrelsen för närvarande

hade med allmänningsstyrelsens tillsättande och redovisning icke borde undandragas

länsstyrelserna. Länsstyrelsen i Östergötlands län, som i huvudsak anslutit sig till

ett från vederbörande överjägmästare i ärendet infordrat yttrande, vari denne, förutom

annat som länsstyrelsen för sin del icke kunnat biträda, framhållit, att såsom

bestämmelserna i förslaget till förordning för häradsallmänningarna angående beräknandet

av skogsavkastningen vore formulerade, föreskrifterna ingalunda utgjorde

någon garanti mot, utan fasthellre syntes anvisa till en betydande överavverkning,

har framhållit, att den föreslagna överstyrelsen knappast kunde anses ändamålsenlig,

utan ville länsstyrelsen föreslå, att densamma ersattes med nämnder, som tillsattes

för de särskilda länen. Tillika har länsstyrelsen ifrågasatt, om icke prövning och

fastställande av husliållningsplaner borde åligga domänstyrelsen.

Skog slag stiftning skommittén, som jämväl anmodats yttra sig över förenämnda

förslag, har utan vidare åberopat sig på det av kommittén i detta hänseende avgivna

förslaget, varvid kommitténs ordförande erinrat om sin i ärendet avgivna

reservation.

Här vore visserligen platsen att närmare redogöra för det yttrande, som

Sveriges häradsallmänningsförbund den 15 februari detta år avgivit, men då detsamma

innehåller en del mindre väsentliga förslag till komplettering av det utav

häradsallmänningskommitterade framlagda förslaget till förordning för häradsallmänningarna

har styrelsen funnit lämpligare att längre fram och i samband med kritik

av nyssnämda förordning referera ifrågavarande yttrande.

Överjägmästarna i Bergslags, västra, södra och Smålands distrikten hava

avstyrkt förslagen och därvid erinrat bl. a., att statens kontroll bleve fullständigt

utesluten, att föreskrifterna om sättet för skogsavkastningens beräknande i hushållningsplanerna

ledde till en uppenbar överavverkning, att det icke vore lämpligt,

att statsmakterna genom sina organ icke finge tillfälle att bestämma de hushållningsprinciper,

som skulle tillämpas för de skilda häradsallmänningarna, samt att

kostnaderna för förvaltningen, särskilt överstyrelsen, blevo alltför dyrbara. Därjämte

har uttalats tvivel om, huruvida det skulle vara möjligt att uppdriva avkastningen

från häradsallmänningarna till den grad, som kommitterade ifrågasatt, Överjägmästaren

i östra distriktet har ej haft annat att mot förslaget erinra än, att

dels överstyrelsen skulle få för ringa verksamhet och bliva för dyr, dels att skogsindelningskommissionen

mer än väl kunde undvaras och ersättas av domänstyrelsen,

dels att bestämmelserna om årsavverkningens beräknande i skogshushållningsplanerna

ej kunde tolkas annorlunda än ledande till en betydande överavverkning. Slutligen

har överjägmästaren ansett, att den enda betryggande kontrollen från det allmännas

sida erhölles genom nuvarande organisation för densamma. Av de i ärendet hörda

jägmästarna hava fyra antingen tillstyrkt förslagen eller ej haft något vidare att

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

mot desamma erinra, tolv framställt en del erinringar huvudsakligen emot vissa

detaljer och fem helt avstyrkt desamma.

Styrelsen för Åkers häradsallmänning har uttalat sig för att nu för häradsallmänningarna

gällande lagstiftning mätte få bestå samt framhållit, att förvaltningen

av dessa skogar genom vederbörande jägmästare visat sig synnerligen ändamålsenlig

och billig. En förvaltning enligt skogslagstiftningskommitténs förslag

komme att medföra betydande och obehövliga kostnader.

I anledning av nådiga remissen den 11 juni 1919 angående Västerbottens

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts förenämnda underdåniga framställning

har domänstyrelsen infordrat vederbörande överjägmästares underdåniga yttranden

i ärendet. Av dessa hava överjägmästarne i Övre Norrbottens och Skellefteå distrikt

tillstyrkt hushållningssällskapets förvaltningsutskotts hemställan. Överjägmästaren

i Nedre Norrbottens distrikt har avstyrkt densamma. Overjägmästaren i Umeå

distrikt har, under åberopande av vad han i särskilt yttrande över skogslagstiftningskommitténs

betänkande anfört, förklarat sig anse, att det Husbergska förslaget

med vissa ändringar vore att med tanke på eventuell tillämpning inom Västerbottens

läns kustland föredraga framför själva kommittébetänkandet.

Domänstyrelsens yttrande över de särskilda förslagen.

Då i detta synnerligen omfattande ämne föreligga icke mindre än tre skilda

förslag till lagstiftning, nämligen kommittémajoritetens, reservantens, landshövding

Husbergs, och det av skogsvårdsstyrelsernas kommitterade u! arbetade och på ombudsmötet

den 27 november 1920 godkända förslaget till lagstiftning på området,

torde det, innan styrelsen här nedan övergår till en närmare behandling av de framlagda

förslagen vara nödvändigt, att styrelsen tager ställning till frågan om det

system, efter vilket en lagstiftning på området lämpligen bör uppbyggas och vilket

av de nyssnämnda förslagen, som mest ansluter sig till denna styrelsens uppfattning.

Härvid synes det styrelsen som om man i betydande utsträckning borde taga h änsyn

till avsikten med ifrågavarande lagstiftning, och får styrelsen i sådant hänseende

framhålla, att densamma i långt högre grad än annan lagstiftning synes

böra vara ej så mycket restriktiv utan fast hellre inriktad på att åstadkomma ett

direkt positivt resultat, så långt detta är möjligt med hänsyn till jämväl de andra

uppgifter, som varje lag måste anses hava. Denna direkt positiva uppgift skulle

då vara att fostra och vägleda den skogägande svenska allmänheten till en rätt

hushållning med den stora nationalförmögenhet, vilken i större eller mindre utsträckning

lämnats i vars och ens vård. Då man icke har rättighet att förutsätta, att

denna allmänhet över huvud taget besitter någon större vana eller färdighet 1 att

läsa lagar och författningar, synes det vara icke blott önskligt utan ock nödvändigt,

att vid utformande av lagbestämmelserna taga största möjliga hänsyn härtill, och

vill styrelsen såsom ett icke oviktigt led häruti påpeka önskvärdheten av att i de

skilda lagförslagen ej behandlas mera än som är oundgängligen nödvändigt för

lagens tillämpning inom just det område den avser. Styrelsen vill med andra ord,

ehuruväl grunderna för lagverkets systematisering ej härmed få anses vara uttömmande

behandlade, hava uttalat, att den blivande lagstiftningen för enskildes skogar bör

i nyss påpekade hänseende så nära som möjligt ansluta sig till den nuvarande.

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Lag angående

våld av

enskildes

skogar.

Visserligen skulle häremot kunna göras en del invändningar, särskilt ur lagteknisk

synpunkt, men kunna också dessa vederläggas därmed, att man enligt styrelsens

förslag endast fortgår på en beprövad och såsom ändamålsenlig hittills befunnen

väg. Det av ovannämnda tre förslag, som närmast ansluter sig till styrelsens

åsikt om, huru lagstiftningen på ifrågavarande område bör systematiseras, är det

av kommittémajoriteten avgivna, vilket styrelsen kommer att här nedan beteckna

med benämningen »betänkandet», och vilket styrelsen i huvudsak kommer att följa

i sitt yttrande över de skilda förslagen, de principer, varpå de äro byggda, och de

i desamma förekommande detalj föreskrifterna.

I det föregående har styrelsen redogjort för de skilda lagförslag, som betänkandet

innehåller. Bland dessa intager då förslaget till Lag angående vård av

enskildes skogar ej blott det första utan ock det mest betydande rummet. I motiven

till lagförslaget har kommittén uttalat, att detta vore byggt på följande principer.

Skogsmarkens bibehållande till skogsbörd och åtgärder för återväxtens betryggande,

skyddande av den växtliga ungskogen samt bevarande av återväxtmöjligheterna å

sådana ställen, där särskilt ogynnsamma förhållanden äro rådande, och har kommittén

därjämte såsom en sammanfattning av de centrala skogsvårdsbestämmelserna

i sitt förslag framhållit, att till nyss uttalade principer också slöte sig bestämmelser,

avseende angivandet av de undantag från skogsmarkens användning till skogsbörd,

som kunde förekomma, de regler, som erfordrades rörande vederbörande myndighets

tillstånd till avverkning eller annat i de av lagen angivna fallen, bestämmelser

om tillsyn av lagens efterlevnad och straffpåföljder för överträdelser samt

slutligen gränserna för lagens tillämplighet.

Beträffande de principer, varpå lagförslaget uppgives vara byggt, vill styrelsen

för närvarande endast hava uttalat, att desamma måste anses innebära ett

minimum i fråga om de krav, som från det allmännas sida, kunna göras i fråga

om inskränkning uti den enskildes fria förfoganderätt över sin skog. Sedan styrelsen

här nedan upptagit till prövning om och i vad mån de i förslaget förekommande

detaljbestämmelserna kunna sägas uppbära nyssnämnda principer eller vara

ägnade att i tillämpningen effektivt omsätta desamma* har styrelsen för avsikt att

framlägga sin uppfattning om, på vilken grundval en lagstiftning av nu ifrågavarande

art bör uppbyggas.

Betänkandets förslag till lag angående vård av enskildes skogar innehåller

39 paragrafer, inordnade under följande grupprubriker:

»Om skogsmarks bibehållande för skogsbörd samt om åtgärder för återväxtens

betryggande.»

»Särskilda bestämmelser angående växtlig ungskog.»

»Särskilda bestämmelser angående skyddsskogar och skogar i exponerat läge.»

»Om skogsmarks undantagande från användning till skogsbörd.»

»härmare föreskrifter rörande tillstånd, som av skogsvårdsstyrelsen meddelas.»

»Om tillsyn å lagens efterlevnad.»

»Straffbestämmelser» samt

»Övergångsbestämmelser.»

Under den första grupprubriken falla paragraferna 1—4 och då desamma

äro till allra största del grundläggande för förslaget i sin helhet, torde det vara

nödvändigt att ordagrant återgiva de särskilda paragraferna.

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

1 §•

»Skogsmark, som tillhör enskild, skall, där ej enligt denna lag undantag

härifrån må äga rum, till skogsbörd användas.»

Domänstyrelsen kan ej annat än med stor tillfredsställelse konstatera, att en

dylik föreskrift kommit att inrymmas i lagförslaget, men vid en närmare granskning

av detsamma och de undantag från paragrafens tillämpning, som i paragraferna

12—14 omnämnas, måste styrelsen likväl framhålla, att dess betydelse i väsentlig

grad förringats. Dock är det icke allenast på grund av de i lagen gjorda undantagen,

som paragrafen i verkligheten i många fall är och kan bliva värdelös. Styrelsen

vill då särskilt erinra om, att paragrafens kategoriska föreskrift, att all

sådan skogsmark, som i densamma avses, skall till skogsbörd användas, icke kan

tillämpas å äldre kala marker, enär beträffande dylika markägaren icke ålagts någon

kulturskyldighet. Likaså förhindrar icke lagförslaget eu å skogsmarken fortgående

försumpning att slutligen omföra marken till sådan beskaffenhet, att densamma

kommer utanför lagens räckvidd. Även i en del andra fall är bestämmelsen om

skogsmarkens användande till skogsbörd i och för sig själv — helst som intet

ansvar stadgats för underlåtenhet att fullgöra dess föreskrifter — utan betydelse,

och härtill skall styrelsen återkomma vid behandling av 3 §. Styrelsen kan icke

värja sig för den uppfattningen, att den första paragrafen huvudsakligen tillkommit

för att fastslå den regel, varifrån längre fram i lagförslaget angivna undantag, skulle

komma att utgöra avsteg. Det förtjänar ock att här erinras, att såväl uti reservantens

förslag, här i fortsättningen betecknad med »reservationen», som ock i det

på skogsvårdsstyrelsernas föranstaltande utarbetade förslaget, här nedan benämnt

»ombudsmötets förslag», motsvarande bestämmelser icke finnas intagna.

2 §■

»Där vid avverkning skog icke kvarlämnas å det område, varå avverkningen

företages, eller skog, som kvarlämnas, icke är av sådan täthet och beskaffenhet,

att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden må anses nöjaktig, skola

för erhållande av återväxt erforderliga åtgärder vidtagas på sådant sätt, att skog,

som nu sagts, inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å området.

Därvid skola, i den mån det kan vara för ändamålet erforderligt, å avverkningsområdet

kvarstående träd eller buskar borttagas.»

»Beredes återväxt annorledes än genom självsådd, må därtill väljas annat

trädslag än det avverkade, dock icke sådant, som är för växtplatsen uppenbarligen

olämpligt.»

Paragrafen avhandlar som synes de fall, då efter avverkning reproduktionsskyldighet

inträder, samt meddelar vissa bestämmelser, om hurudan återväxten skall

vara för att kunna godtagas. Det är då först anmärkningsvärt, att i paragrafen

icke återfinnas från den fackliga terminologien hämtade uttryck. Härigenom har

lämnats ett oberättigat stort inflytande åt den rent subjektiva uppfattning, som från

icke fackkunnigt håll kan komma att göras gällande, medan fackmannen däremot

har berövats stödet av en rent facklig term. Paragrafen synes därför, i vad dess

första mening beträffar, vara mindre lyckligt formulerad. Föreskriften uti andra

meningen av paragrafens första stycke torde hava tillkommit i avsikt att för allmänheten

klargöra, att vid kulturåtgärder det kan bliva nödvändigt företaga rens
-

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

ning av de avverkade markerna. Emellertid inbegripes enligt vanlig terminologi

jämväl hyggesrensningen uti kulturåtgärderna. Det synes därför ej blott överflödigt

att i lagtexten hava inrymt nämnda bestämmelser, utan håller styrelsen före, att

dessa föreskrifter i vissa fall skulle kunna medföra en helt annan verkan än som

egentligen åsyftats, d. v. s. föranleda markägaren att avröja sådan återväxt, som

efter friställning kan repa sig, eller som av en eller annan anledning kan tillsvidare

med fördel överhållas å hyggestrakten.

Det har framhållits, att paragrafen, förutom annat, skulle vara avsedd att

råda bot mot den brist, som förefunnes uti 1903 års skogsvårdslag, och bestode

däruti, att sistnämnda lag icke förhindrade uppkomsten av s. k. skräpskogar. Det

vill med andra ord säga, att jämlikt nu gällande bestämmelser myndigheterna icke

kunde ingripa mot en avverkning, varvid kvarlämnades en del till fröprodocering

mer eller mindre odugliga individer, någorlunda jämnt fördelade över avverkningstrakten,

och vilken avverkning så långt ifrån gagnat föryngringen, att den tvärt

om hindrat densamma, då härigenom marken utsattes för förvildning.

Domänstyrelsen betvivlar starkt, att avsikten med dessa bestämmelser i

verkligheten kommer att nås, ty ingenting hindrar avverkaren, att även enligt förslaget

bedriva avverkningarna på samma sätt, som hittills i många fall förekommit,

d. v. s., så att efter avverkningen återstår en s. k. skräpskog eller maskerat kalhygge.

Visserligen inträder för honom reproduktionsskyldighet, men till följd av

vissa bestämmelser i lagen, som längre fram komma att avhandlas, kan denna

skyldighet för honom träda i kraft först så sent, att den avverkade skogsmarken

hunnit förvildas.

Skillnaden mellan nu gällande lag och den föreslagna blir i sagda hänseende

då den, att ehuru avverkningen allt fortfarande kan bedrivas på så sätt, att efter

densamma uppkommer ett hygge, som varken är berett för återväxt ej heller innehåller

trädindivider, vilka fortfarande kunna försvara sin existens, reproduktionsskyldighet

enligt förslaget inträder men i ett flertal fall enligt nu gällande lag icke

kan utkrävas av vederbörande.

Jämväl i ett annat avseende innehåller paragrafen föreskrifter, som till sin

konsekvens kunna bliva särdeles ödesdigra för skogsbruket. Det kan nämligen

tänkas, och detta har med skärpa framhållits i flera av de i ärendet avgivna yttrandena,

att vid avverkning av barrskogsbestånd, där förutsättning funnits att påräkna

självsådd av barrträd, densamma blir fördröjd. Under tiden inträder emellertid

naturlig föryngring av asp eller björk, vilken i fråga om tillväxt och slutenhet

lämnar intet övrigt att önska, men förkväver den tilläventyrs förefintliga återväxten

av barrskog. Här skulle sålunda beredas möjlighet för en markägare, vilken drager

sig för de stora kostnader, som ovillkorligen medfölja ett omförande av dylik föryngring

av lövskog till barrskogsåterväxt, att med stöd av paragrafens ordalydelse

få en sådan på naturlig väg åstadkommen lövskogsföryngring godtagen såsom lagenlig,

ehuru det ur skogshushållningssynpunkt i många fall ingalunda kan försvaras,

att låta marken i fråga övergå från barrskogsproduktion till producering av lövskog,

vilken sistnämnda på grund av avsättningsmöjligheterna mycket väl kan

tänkas på ifrågavarande mark vara så gott som värdelös.

Ytterligare en konsekvens av paragrafens formulering kan såsom i reservationen

påpekats ur densamma härledas, ehuruväl det är möjligt, att detta icke varit

avsett, nämligen att vederbörande, som å en trakt, varå skogen icke tillfredsställde

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

de fordringar, som paragrafen uppställde, bedrivit avverkning, som vant skogen till

nytta, men ändock ej kunnat försätta densamma i fullt nöjaktigt skick, kan komma

att på grund av denna sin åtgärd åläggas att såväl borttaga den skog, som å trakten

finnes kvar, som ock att fullständigt kultivera densamma.

Föreskriften i paragrafens andra stycke synes mindre vara av behovet påkallad,

då det väl icke kan förutsättas, att en markägare, som skyldigkännes att

åstadkomma återväxt genom kulturåtgärder, med hänsyn till de stora kostnader,

som alltid åtfölja en kultur, oberoende av trädslaget, som användes, skulle därvid

välja för platsen olämpligt sådant. Likaså synes det obehövligt att lämna honom

uttryckligt medgivande att därvid välja annat trädslag än det avverkade.

Såsom totalomdöme om paragrafen får styrelsen uttala, att om det avsedda

målet med densamma verkligen skall kunna nås, bör den fullständigt omarbetas,

och direkta föreskrifter meddelas angående sättet för en avverknings utförande,

därvid en erkänd facklig terminologi bör komma till användning.

Såväl reservationen som ombudsmötets förslag innehålla samma definition på

den skog, som, kvarlämnad efter avverkning, må anses nöjaktig eller såsom återväxt

tillfredsställande. Sistnämnda lagförslag innehåller noggranna bestämmelser

angående sättet för avverkning av all skog, medan reservationen meddelar bestämmelser

endast angående avverkning av viss skog. Med hänsyn härtill har formuleringen

av begreppet nöjaktig skog och återväxt i dessa tvenne förslag mindre

betydelse än uti betänkandet. Emellertid har i såväl reservationen som ombudsmötets

förslag framhållits, att det icke vore nog att ålägga vederbörande endast

kulturskyldighet, varför därjämte upptagits bestämmelser om skyldighet att i män

av behov utföra hjälpkultur eller »nyodling», vilken skyldighet skulle gälla, till

dess att den uppkomna »nyskogen» icke längre vore att räkna såsom plantskog.

Bestämmelsen om att reproduktionsskyldighet skulle åvila vederbörande i sådan utsträckning,

synes domänstyrelsen synnerligen lämplig.

3 §•

»Uppkommer i skog genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller annat

dylikt eller genom betning av hemdjur eller genom åverkan, skall, ändå att förhållande,

som i 2 § sägs, ej föreligger, vad i nämnda paragraf stadgats om vidtagande

av åtgärder för betryggande av nöjaktig återväxt, äga motsvarande tillämpning,

dock med iakttagande:

l:o) att åtgärder för det avsedda syftet icke må fordras till större kostnader

än som motsvara värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas å området

kvar eller av ägaren tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående träd, vilka blivit så

skadade, att de ej böra bibehållas, eller eljest måste såsom hinderliga för betryggandet

av nöjaktig återväxt borttagas, jämte den ersättning, markägaren i anledning av

skadan uppburit eller kunnat uppbära; och

2:o) att där vid verkställandet av åtgärder jämlikt denna paragraf det erfordras,

att kvarvarande träd borttagas, markägaren må härför tillgodonjuta så lång tid, som

påkallas av billig hänsyn till arbetskostnad och möjlighet för virkets avsättning.

Har markägaren uppsåtligen förorsakat skadegörelsen eller har denna vållats

genom betning av egna kreatur eller därigenom, att markägaren åsidosatt någon

honom lagligen åliggande skyldighet, galle dock icke vad i 1 ro) och 2:o) sagts.»

Denna paragraf innehåller för skogslagstiftningen helt nya bestämmelser, vilka

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

vid första påseendet, ehuruväl befogade, kunna synas nog så stränga. Emellertid

mildras dessa i hög grad genom de i mom. 1 och 2 gjorda undantagen. Sålunda

kan bemärkas, att kulturskyldighet ej inträder, då efter timad skada någon inkomst

från det av skadegörelsen övergångna området icke tillföres markägaren, såsom

t. ex. då ungskog, vilken ej nått 20-årsåldern, härjats av skogseld och ägaren av

en eller annan anledning icke kunnat erhålla ersättning för den övergångna skadegörelsen,

eller då s. k. slanvuxna bestånd belägna långt från avsättningsort och

följaktligen icke lämnande avsättningsbart virke förstörts genom snöbrott.

Det medgivande, som i paragrafens andra mom. gjorts åt markägaren, kan

ju visserligen betingas av billighetshänsyn, men styrelsen kan ej underlåta att framhålla,

att detta medgivande i många fall kan såväl försvåra som fördyra beredandet

av återväxt. Reservationen och ombudsmötets förslag innehålla i huvudsak liknande

bestämmelser, men hava inskränkt orsaken till reproduktionsskyldighetens inträdande

till skada, som förorsakats genom brand, storm, snöbrott och insektshärjning. Domänstyrelsen

får med instämmande i de skäl. som i reservationen angivits för sagda

inskränkning, uttala sin anslutning härtill.

4 §•

»För vidtagande av åtgärder, som enligt de här förut givna bestämmelser,

kunna vara erforderliga för betryggande av skogsåterväxt, är skogsmarkens ägare

ansvarig. År tvist om äganderätten till marken, skall såsom ägare anses den. vilken

med äganderättsanspråk innehar densamma.

Om det ansvar för kostnaden för dylika åtgärder, vilket må åligga avverkare,

till vilken avverkningsrätt upplåtits av ägaren, stadgas i 24 §.»

I denna paragraf har skogslagstiftningskommittén lagt skyldigheten att sörja

för återväxtens betryggande med undantag allenast för ett fall å markägaren ensam.

Ser man då frågan om skyldighet att besörja om återväxt alldeles fristående,

torde man få giva berättigande åt de skäl, som i betänkandet härutinnan anförts,

nämligen att det är markägaren, som i första hand antingen genom egen avverkning

eller upplåtande av avverkningsrätt ger upphov till förhållanden, som kunna

föranleda åtgärder för beredande av återväxt, ävensom att det är han, som i sista

hand njuter fördelarna av att skogsmarken försättes i produktivt skick. Reservanten

har ännu mera ovillkorligt lagt reproduktionsskyldigheterna på markägaren, i det

han icke gjort det undantag härutinnan, som i betänkandets 24 § angivits. Det

har varit så mycket lättare för kommittémajoriteten och reservanten att utbygga

sina förslag efter dessa linjer, som de i motsats till såväl 1903 års skogsvårdslag

som ock ombudsmötets förslag icke velat ingripa mot en oriktig avverkning för att

i tid få densamma rättad medelst avverkningsförbud. Ombudsmötets förslag bygger

däremot så gott som helt och hållet på bestämmelserna i 1903 års lag och har

därför i avsikt att på tillräckligt tidigt stadium kunna rättande ingripa i en felaktig

avverkning sammanbundit frågan om på vem produktionsskyldigheten skall läggas

med frågan om vem, som träffats av det avverkningsförbud, som tillgripes för vinnande

av rättelse. I reservationer har uti 29 g tillagts en del förtydligande bestämmelser

angående vem som är markägare i syfte att binda reproduktionsskyldigheten vid

just den fastighet, där kulturåtgärderna kommit eller skola komma till utförande.

Dessa kompletterande bestämmelser har även ombudsmötets förslag upptagit.

Betänkandets motivering för sin ståndpunkt i denna fråga torde få anses

opaginerad Kontrollera mot PDF

-1!

oangriplig, ocli med hänsyn därtill torde de praktiska skäl ombudsmötets förslag

andragit till förmån för sina bestämmelser i detta hänseende få anses vara av mera

underordnad betydelse. Domänstyrelsen har därför den uppfattningen, att det torde

finnas möjlighet framgå på en linje, som utgör en kompromiss emellan dessa båda

förslag. Härtill återkommer styrelsen senare.

Under grupprubriken -särskilda bestämmelser angående växtlig ungskog»

falla r> —8 §§.

Av dessa är 5 g särskilt betydelsefull och anmärkningsvärd, i det att densamma

innehåller bestämmelserna om skydd för ungskog. Härmed har också kommittén

tagit ett förhållandevis rätt långt gående steg till inskränkning av den

enskilde markägarens förfoganderätt över sin skog. Kommittén har emellertid

ansett behovet av ungskogsskydd alldeles oavvisligt och därjämte uttalat, att den

allmänna meningen ovillkorligen gåve stöd åt en sådan inskränkning.

Vid fixerande av den övre gränsen för begreppet ungskog har kommittén

sökt finna ett uttryck för det beståndets utvecklingsstadium, då detsamma skulle

kunna lämna till fröträd användbara individer. Härmed har kommittén ansett sig

kunna meddela bestämmelser, vilka skulle kunna tillämpas inom skilda delar av

landet med hänsyn till där rådande olika förhållanden utan att samtidigt behöva

fixera någon viss ålder på bestånd eller enskilda trädindivider. Det kan med hänsyn

härtill vara lämpligt att här erinra om den motivering, som kommittén åberopat

beträffande omfattningen av skyddsbestämmelserna i förevarande paragraf.

Kommittén upptager först till granskning de skyddsbestämmelser, som innehållas

uti s. k. dimensionslagar och det förslag till lag angående skydd för ungskog,

som av domänstyrelsen 1895 avgavs. Beträffande dimensionslagarna framhåller

kommittén, att dessa icke gagna beståndets utveckling. Angående domänstyrelsen»

förslag, som innefattade ett fixerande av viss åldersgräns för ungskog i skilda delar

av landet, vore detsamma icke tillräckligt effektivt, då enligt detta icke skulle såsom

skövlande eller förödande av ungskog anses sådan avverkning, som skedde för skogsvårdens

främjande genom hjälpgallring eller hyggesrensning, ty på sätt 1896 års

kommitté påpekade, vore därmed ett vitt fält öppnat för skogsinnehavares individuella

uppfattning och möjligheten av att under namn av hyggesrensning eller beredningshygge

bedriva eu hänsynslös skövling.

Med anledning av det sätt, varpå skogslagstiftningskommittén här återgivit

innehållet uti förenämnda förslag till ungskogslag och den kritik, som ägnats detsamma

av 1896 års kommitté, anser sig styrelsen böra göra en del erinringar.

Av det sammanträngda referatet kan vid en hastig granskning framgå, att

sagda förslag varit så bristfälligt avfattad i avseende på det rent skogliga, att det

med lagen avsedda ändamålet icke skulle kunna nås, utan att fast hellre lagförslaget

inbjöde till direkt skogsskövling. Så är emellertid icke förhållandet. I motiven

återger kommittén 1896 års kommittés kritik av domän styrelsens nyssnämnda lagförslag

bland annat i följande ord: »vidare och då i förslaget på fullgiltiga skäl

stadgades att avverkning av ungskog för skogsvårdens främjande genom hjälpgallring

och hyggesrensning ej skulle rubriceras såsom skövling av ungskog — — — —.»

Härav torde då framgå, att domänstyrelsens förslag, i vad detsamma berör det rent

skogliga, icke kunnat antastas. Svagheten uti det framlagda lagförslaget bestod

emellertid däri, att uppsikten över lagen närmast anförtrotts åt kommunalnämnd

och kronobetjäning, av vilka man icke kunde begära sakkunskap på området. Dessas

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 31

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

åligganden inskränkte sig dock till att hos Kungl. Maj:ts befallningshavande göra

anmälan om förödelse av ungskog. Sedan sådan anmälan till Kungl. Maj:ts befallningshavande

inkommit, skulle undersökning genom vederbörande jägmästare med

biträde av gode män verkställas. På så sätt blev dock varje fall bedömt av sakkunnig

person. Lagförslagets svaghet låg sålunda egentligen i organisationen för

lagens efterlevnad och ej i de rent fackliga föreskrifterna, vilka under inga förhållanden

synas böra eller på sin tid bort kunna misstolkas, allra minst i den riktning,

som skogslagstiftningskommittén antytt. I kommitténs motiv framhålles vidare.

De i olika riktning gående vansklikheter — som voro förknippade såväl med

en dimensionslag som ock domänstyrelsens lagförslag av år 1895 — hade kommittén

sökt undvika genom att låta förbudet omfatta totalav verkning eller så hård utglesning

av växtliga ungskogsbestånd, att deras förmåga att sluta sig äventyrades, men däremot

medgiva ägaren att fritt företaga gallring, som ej ginge så långt som nu sagts.

Härigenom hade alltså möjlighet lämnats skogsägaren att verkställa gallring eller

ljushuggning utan att därför erfordrades myndighets tillstånd, men på samma gång

hade för dylik huggning satts en gräns mera objektiv än den som i domänstyrelsens

förslag innehölles, och som i regel ej torde vara svår att iakttaga. Även härvidlag

hade dock åt skogsägaren beretts rättighet att i tvivelaktiga fall erhålla ett uttalande

av skogsvårdsstyrelsen att hålla sig till. Genom att sålunda dels oväxtlig

ungskog och dels så mycket av den växtliga, som kunde tagas utan att förrycka

beståndsslutenheten finge avverkas, torde ock det legitima behovet av småvirke bliva

tillgodosett, så långt begäras kunde.

Domänstyrelsen, som väl inser den stora svårighet som föreligger, då det

gäller att bestämma en gräns för ungskogens högsta ålder så avpassad, att densamma

tydligt anger, att beståndet nått sådan utveckling, att detsamma, där förhållandena

i övrigt detta medger, kan föryngringshuggas i avsikt att erhålla föryngring

på naturlig väg, vilket torde ha varit kommitténs mening, vill närmare

ingå på denna fråga vid angivande här nedan av sitt förslag till liknande lagbestämmelser.

Emot paragrafens formulering och innehåll i övrigt måste styrelsen

emellertid göra en hel del erinringar.

Uttrycket »växtlig ungskog i bestånd» måste, såsom av den anförda motiveringen

framgår, undandraga från lagens tillämpning, vad kommittén kallat för

oväxtlig ungskog, men också, synes det domänstyrelsen, växtliga ungskogsgrupper.

Beträffande först undantagandet ifrån lagens tillämpning av de »oväxtliga»

ungskogsbestånden, så vill styrelsen framhålla, att det i en mängd fall kommer att

bliva synnerligen svårt att avgöra, huruvida ett bestånd skall anses växtligt eller

icke. Vissa marker av låg bonitet, på vilka dock skogsproduktion kan försiggå,

komma alltid att uppvisa ungskogar av väsentligt lägre tillväxtkapacitet än ungskogar

på bättre mark. Här blir det då den rent subjektiva uppfattningen, som

måste fälla utslaget. Och grundar sig denna icke på bl. a. erfarenheter från orterna,

kunna ödesdigra konsekvenser uppstå av denna definiering i detalj. Detta med avseende

på svårigheten att skilja emellan, vad som anses vara växtlig eller o växtlig

ungskog. Men synes kommittén, som velat helt lössläppa avverkningen av den

oväxtliga ungskogen, därjämte hava förbisett alla de talrika fall, då ungskogsbestånd,

vilka genom påverkning av yttre omständigheter såsom allt för stark beskuggning

eller upprepade insekts- och frostskador fått sin tillväxt till den grad

nedsatt, att desamma skäligen kunna rubriceras såsom oväxtliga, genom ändamåls
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

enlig behandling, enkannerligen gallring, kunna försättas i sä pass nöjaktigt skick,

att de rätt så väl kunna försvara sin existens. Styrelsen vill med andra ord hava

sagt, att skogslagstiftningskommittén genom att tillåta avverkning av s. k. oväxtliga

ungskogsbestånd, icke tagit sikte på de utvecklingsmöjligheter, som i själva

verket finnas. Som nyss framhållits kan paragrafen tolkas så, att densamma icke

vore tillämplig på sådana marker, där växtliga ungskogsgrupper finnas, men där

desamma äro så skilda från varandra genom mindre områden, att man aldrig kan

beräkna att här erhålla ett slutet ungskogsbestånd. Det skulle i sådant fall, förmenar

styrelsen, vara allt annat än för skogsvård och skogshushållning gagneligt.

om dylika ungskogsgrupper på grund av nyssnämnda tolkning av paragrafen saklöst

skulle kunna nedhuggas. Visserligen inträder ju reproduktionsskyldighet efter avverkning

av såväl oväxtliga ungskogsbestånd som ock växtliga ungskogsgrupper.

men avsikten med paragrafen att bereda skydd åt ungskogen, har icke vunnits i

detta fall.

I fråga om den avverkning, som inom växtliga ungskogsbestånd .skulle vara

tillåten, har kommittén utformat bestämmelserna sålunda, att sådana bestånd icke

må avverkas annat än genom gallring och icke heller vid sådan så hårt utglesnas,

att beståndets förmåga att sluta sig äventyras.

Om kommittén härmed avsett, att endast gallring skulle vara formen för

inom sådana ungskogsbestånd medgiven huggning, torde definitionen på dylik huggning

i huvudsak vara riktigt avfattad. Men då av motiven framgår, att även ljushuggningar

skulle vara tillåtna uti ungskogsbestånden, får styrelsen erinra om, dels

att ljushuggningar icke böra förekomma inom ungskogar, dels att med ljushuggning

enligt den fackliga terminologien avses en i beståndet så djupt ingripande avverkning,

att beståndets slutenhet häves.

Reservanten har i sitt lagförslag meddelat samma föreskrifter angående avverkning

i ungskog.

Ombudsmötets förslag däremot upptager den provisoriska skogslagens bestämmelser

om ungskogsskydd, enligt vilka endast sådan avverkning i ungskog,

som avser beståndets ändamålsenliga utveckling genom gallring, är tillåten. Sistnämnda

bestämmelse angående avverkning i ungskog synes styrelsen vara att betydligt

föredraga framför betänkandets och reservationens nyssberörda föreskrifter

härutinnan. Enligt styrelsens förmenande måste sålunda 5 § icke anses motsvara,

vad kommittén enligt motiven därmed åsyftat, vadan en väsentlig omarbetning av

bestämmelserna angående ungskogsskyddet är ofrånkomlig.

Då betänkandet endast i 5 § meddelar bestämmelser om sättet för avverkning,

men såväl reservationen som ombudsmötets förslag upptagit föreskrifter

angående avverkning i annan skog än ungskog, torde det vara nödvändigt att här

något närmare ingå därpå.

Reservanten har i 18 § intagit bestämmelser om att växtligt, slutet skogsbestånd,

vari träden över huvud taget nått den ålder, vid vilken användbarhet såsom

fröträd efter de i orten i allmänhet rådande förhållanden är för handen, icke må

avverkas på sådant sätt, att i följd därav särskilda kulturåtgärder bliva nödvändiga

för åstadkommande av nöjaktig återväxt. Han har därmed utan att vilja bestämt

uttala sig till förmån för en föryngring på naturlig eller konstlad väg såsom varande

den under alla förhållanden bästa likväl avsett att taga vara på de tillfällen, då

ett skogsbestånd, vilket passerat den övre åldersgränsen för vad han avsett med

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

begreppet ungskog, skulle kunna föryngras pa naturlig väg. Ehuruväl avsikten

synes synnerligen vällovlig, måste styrelsen ändock erinra, att en sådan detaljerad

definition, som lämnats ä ett skogsbestånd av avsedd beskaffenhet, redan genom

sin ordrikhet lätt kan medföra olika tolkningar och därmed anledning till försök

att kringgå lagens bestämmelser. Men icke nog härmed. Det är icke enbart skogsbeståndets

beskaffenhet, som är avgörande för frågan, huruvida detsamma bör

föryngras genom ställande av fröträd, d. v. s. på naturlig väg eller genom kalavverkning,

åtföljd av kultur. - Styrelsen förbigår här de gränsfall, då mindre kalbyggen

beräknas kunna förses med naturlig föryngring genom besåning från hyggets

kanter. — Läge och markbeskaffenhet äro faktorer, som härpå kunna inverka i

minst lika hög grad. A vissa marker, vilka hava benägenhet att fört gräsbindas

efter avverkningen, och där läget ingalunda kan sägas vara exponerat, men friställda

träd på grund av markbeskaffenhet och rådande vindar lätt stormfällas, kan

det vara felaktigt att förmå en markägare att söka erhålla naturlig föryngring.

Ty följden av att på dylika marker ställa fröträd kommer helt säkert i de flesta

fall att bliva den, att fröträden stormfällas, marken gräsbindes och förvildas i förväntan

på naturlig besåning, och att slutligen intet annat återstår än att vidtaga

kulturer, vilka skulle hava ställt sig väsentligt billigare, om de kommit tidigare

till utförande. Härjämte bör också beaktas, att en särskild och successivt skeende

avverkning av de stormfällda fröträden kommer att lämna väsentligt lägre behållning

än om desamma fått avverkas i samband med hygget i övrigt.

Ombudsmötets förslag, vilket i fråga om ungskogsskyddet, icke innehåller

någon särskild definition å ungskogens högsta åldersgräns, har beträffande all annan

skog föreskrivit, att densamma icke må avverkas på sätt, som strider mot grunderna

för god skogsvård, eller så att fastigheten därigenom skulle komma att lida

brist på behövlig skog efter ortens behov. Dessa bestämmelser, vilkas räckvidd

är i väsentlig mån beroende av den innebörd, man vill giva ordet »skogsvård»,

utgöra i varje fall, även om man skulle vilja likställa ordet skogsvård» med »beståndsvård»

och ej såsom ifrån en del håll ifrågasatts utsträcka begreppet »skogsvård»

ända därhän att innefatta, vad man benämner »uthålligt skogsbruk», att så

långt gående ingrepp i den enskildes förfoganderätt över sin skog, att domänstyrelsen

icke tvekar uttala, att den allmänna meningen icke för närvarande torde

komma att finna dylika bestämmelser berättigade.

Mot syftemålet med 6 § har domänstyrelsen ingen erinran att göra utan

synas meddelade föreskrifter i denna riktning uteslutande vara till gagn.

7 avhandlar de fall, då avverkning av ungskog utan de inskränkningar,

som i 5 § angivits, må vara tillåten. Styrelsen finner det helt naturligt, att där

sådana behov föreligga, som i punkterna 1, 2 och 3 angivas, dispens från 5 paragrafens

bestämmelser bör vara medgiven. Styrelsen är emellertid ej övertygad om,

att det för alla nyss berörda fall kan vara nödigt att först inhämta skogsvårdsstyrelsens

tillstånd. En dylik anmälningsplikt lär nämligen ej sällan kunna kännas

nog så tryckande och besvärlig, då det rör sig om en förhållandevis obetydlig avverkning.

Till förhindrande av ett illojalt utnyttjande av dessa medgivanden lör

kunna utfinnas fullt effektiva bestämmelser, vilka ingalunda böra ses med så oblida

Ögon som nyssnämnda anmälningsplikt.

8 § innehåller bestämmelser om, huruledes virke, som avverkats på grund

av medgivande i 7 §. skall användas. Domänstyrelsen kan visserligen finna det

opaginerad Kontrollera mot PDF

logiskt, att virke, som avverkats jämlikt 7 1 mom. skall användas till husbehov,

men tinner det däremot synnerligen opåkallat att meddela föreskrift om att virke,

som avverkats jämlikt 7 2 och 3 mom. skall, där så lämpligen ske kan, till

husbehov användas.

Dessa föreskrifter, som äro hämtade frän de lör tfottland och Oland nu

gällande lagarna, kunna ju i dessa skogfattiga delar av landet, där virkestillgången

i allmänhet ej på långt när täcker det lokala behovet, vara befogade, men i en

lag, avsedd för hela landet i övrigt upp till gränsen mot Västerbotten, synas de

icke böra förekomma. Under varje förhållande torde eu lagföreskrift, som göres

beroende av vad som kan anses lämpligt eller ej, för att sättas i funktion, ingalunda

vara annat än i nödfall att förorda, och är styrelsen förvissad om, att allmänheten

ej gärna skulle se, att skogsvårdsstyrelsens tjänstemän började undersöka.

på vad sätt i förevarande fall avverkat virke användes. Sista momentet i 8 § bör

därför ur förslaget utgå. och vill styrelsen jämväl ifrågasätta, huruvida icke hela

paragrafen bör uteslutas.

»Särskilda bestämmelser angående skyddsskogar och skogar i exponerat läge»

avhandlas i 9—11 §§•

Denna avdelning avser att ersätta lagen angående skyddsskogar den 24 juli

1903. Kommittémajoriteten har föreslagit uppdelning av de skogar, som skulle

falla under sagda lagbestämmelser uti dels egentliga skyddsskogar, vilkas bestånd

erfordras till skydd mot flygsandsfält och fjällgränsens nedgående, dels ock sådana

skogar, där föryngringen av flerahanda orsaker såsom exponerat läge, tunn och

mager jordmån skulle kunna vid oförsiktig avverkning bliva antingen omöjliggjord

eller särskilt svår att erhålla i nöjaktigt skick inom rimlig tid. För båda dessa

grupper av skogar föreslås fullkomligt enahanda behandling, och ifrågasätter kommittén

ej heller skiljaktiga åtgärder för att få marker av nyssnämnda tvenne slag

förklarade vara av sådan beskaffenhet, som föranleder ifrågasatta inskränkningar

beträffande ägarens disposition över skogen å desamma.

I fråga om dessa bestämmelser, som innefattas uti 9 § 1 och 2 mom., och

jämväl övriga, som avse skyddsskogar och därmed jämförliga skogar får styrelsen

framhålla, att dessa enligt styrelsens mening icke böra inarbetas i den allmänna

skogsvårdslagen utan intagas i en särskild lag angående skyddsskogar.

Bestämmelserna i 9 § 3 mom. synas vara ägnade att vid fall av behov med

fördel kunna tillämpas. Mot bestämmelsen i 4 mom. första stycket, att de inom

Kopparbergs, Västemorrlands och Jämtlands län belägna skyddsskogarna alltjämt

skola anses såsom skyddsskogar och allt fortfarande hemfallna under bestämmelserna

i paragrafens l:a mom. har styrelsen intet att erinra, varemot bestämmelsen uti

sista stycket av 4 momentet, varigenom Öland förklaras i sin helhet vara hänfört

till skogar av exponerat läges natur, ej synes ändamålsenlig. Styrelsen får nämligen

ifrågasätta, om verkliga skäl härtill förelegat, eller om det icke varit lämpligare

att i huvudsak bibehålla för denna landsdel nu gällande bestämmelser, vilka i allt

väsentligt ansluta sig till Gottlandslagen. Det senare synes i varje fall mera befogat,

ej blott ur synpunkten att något egentligt klander av för sagda landsdel

gällande enskild skogslag .icke förekommit utan ock med hänsyn därtill, att de

skogliga förhållandena på Öland och Gottland äro ganska ensartade.

10 § avhandlar bestämmelserna om den ägare till skyddsskogar eller skogar

i exponerat läge tillkommande förfoganderätten över sin skog. Emot 1 och 2 monr.

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

torde i huvudsak ej så mycket vara att erinra. Dock anser styrelsen, att någon

kulturskyldighet icke bör åligga markägaren, enär dels avverkningen — med undantag

för husbehov — å dessa skogar alltid bör föregås av stämpling genom sakkunnig

person, dels kulturåtgärderna ej sällan här draga betydligt högre kostnader

än å andra marker. Föreskrifterna i 3 mom. åter lära i vissa fall, bokstavligen

tolkade, kunna giva anledning till ett vidsträcktare utnyttjande av en skyddsskog

för betesändamål än som kan med en sådan skogs egentliga uppgift vara förenat,

varför styrelsen anser, att dessa bestämmelser icke böra i lagen intiagas. Beträffande

4 mom. vill styrelsen göra samma anmärkning som förut beträffande 8 §. Under

påpekande av vad styrelsen framhållit beträffande 5 § föranleda bestämmelserna i

5 mom. icke till något styrelsens vidare yttrande.

11 § ersätter 2 § i nuvarande skyddsskogslag, men har till paragrafen fogats

några helt nya bestämmelser, varigenom staten ålagts att för vissa tänkbara fall

sörja för att en skogsägare inom skyddsskogsoinrådet, vilken icke får för eget husbehov

utnyttja sin skog, må erhålla antingen husbehovsvirke in natura eller ock

kontant ersättning för anskaffandet av sådant virke. Rent teoretiskt sett torde ju

ej så mycket vara att mot sagda bestämmelser erinra, men föreställer sig domänstyrelen,

att desamma näppeligen skola komma till användning i praktiken. Skulle

det bliva erforderligt att till den grad, som här ifrågasatts, inskränka en skogsägares

förfoganderätt över sin skog, lärer nämligen brukningen av eu sådan fastighet

bliva så besvärlig, särskilt om densamma är långt belägen ifrån kommunikationsled

och detta torde med hänsyn till skyddsskogarnas läge bliva regel

att ägaren så gott som undantagslöst torde föredraga att på sätt som i andra stycket

sägs, avstå från fastigheten.

Härmed skulle egentligen de erinringar varit framställda, som styrelsen velat

rikta mot betänkandets bestämmelser angående skyddsskogar, men då härtill ansluta

sig vissa föreskrifter i 16 §, som avhandla, hur tillstånd till avverkning inom skyddsskogarna

eller skogar i exponerat läge skall meddelas, anser sig styrelsen i detta

sammanhang böra närmare ingå på denna fråga eller huru avverkning för avsalu

enligt förslaget får bedrivas.

Enligt betänkandet kunna trenne olika förmer för dylik avverkning förekomma.

Antingen en stamvis skeende utsyning och stämpling av träden eller anvisning

av viss trakt, vars gränser skola å marken angivas eller och tillstånd till

avverkning genom skogsägaren själv utan vare sig utsyning eller anvisning. Vad

kommittémajoriteten här ifrågasatt och vartill reservanten också anslutit sig, finner

domänstyrelsen vara i hög grad betänkligt.

I regel äro samtliga bär ifrågavarande skogar av den ömtåliga natur, att ett

till synes mera obetydligt misstag uti deras behandling kan medföra de största

svårigheter för skogens framtida föryngring och bestånd. Man må blott erinra om

att föryngringsfrågan beträffande dessa skogar långt ifrån kan anses löst, utan att

man i detta hänseende allt fortfarande står på försökens och utredningarnas stadium.

Lägger man härtill, att skogsbruket på de allra flesta av dessa marker icke kan

göras räntabelt, torde härav alldeles tydligt framgå, att det vid avverkning å sådana

skogar fordras mycket mera såväl teoretisk utbildning som praktisk erfarenhet för

att rätt leda avverkningen än beträffande sådana skogar, för vilka den allmänna

skogsvårdslagen gäller.

Såsom något i hög grad anmärkningsvärt beträffande icke fackmäns på om
-

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

rådet åsikt angående denna ömtåliga fråga rörande avverkning inom skyddsskogarna,

vill styrelsen bär erinra om vad länsstyrelsen i Jämtlands län i sitt underdåniga

utlåtande anfört. Länsstyrelsen tager där helt avstånd från betänkandets förslag

och framhåller, att det givetvis icke kan vara riktigt, att då man eljest i den allra

största omfattning övergått till avverkning efter stämpling genom sakkunnig person,

nu på dessa särskilt svårföryngrade skogar låta avverkning kunna försiggå till och

med utan någon som helst anvisning på ort och ställe. Såväl Norrlands skogsvårdsförbund

som ock skogsägareförbundet hava kraftigt framhållit behovet av att nuvarande

utsyningsförfarande bibehålies å skyddsskogarna och lämpligheten av att

utsyningarna allt fortfarande utföras genom skogsstatens personal.

I detta sammanhang kan styrelsen icke underlåta att framhålla, att den

kritik, som av skogslagstiftningskommittén ägnats do av skogsstaten verkställda

utsyningarna å skyddsskogarna, vederlagts av såväl Norrlands skogsvårdsförbund

som ock skogsägareförbundet. Styrelsen anser sig för den skull icke hava något

att i denna sak vidare tillägga än att de av skogspersonalen å skilda tider verkställda

utsyningarna i stort sett få anses giva uttryck åt den uppfattning angående

huru dylika utsyningar borde utföras, som vid tiden för utsyningarnas verkställande

varit gällande. Om berörda kritik ses mot sagda bakgrund, och det förhållande

beaktas, att vid tidigare utförda utsyningar virkessortiment, som vid en senare

granskning befunnits böra uttagas, vid utsyningstillfället icke ägt saluvärde och

därjämte observeras, vad styrelsen nyss anfört ifråga om det alltjämt ännu olösta

problem, som heter skyddsskogarnas föryngring, torde ej mycket av denna kritik

kvarstå såsom berättigad.

Ombudsmötets förslag behandlar i 2 g till synes väl kort hela skyddsskogsproblemet

och anser frågan vara tillfredsställande löst genom att skogsvårdsstyrelserna

skola meddela tillstånd, innan avverkning för avsalu må äga rum å skyddsskogar

och skogar i exponerat läge, varvid skogsvårdsstyrelserna skulle äga rättighet

att fullkomligt efter gottfinnande bestämma om. hur dylikt tillstånd skulle

meddelas.

»Om skogsmarks undantagande från användning till skogsbörd» avhandlas i

12 och 13 §§. Här angivas de fall, då undantag från bestämmelserna uti 1, 2 och

3 §§. men särskilt i 1 §, kunna få äga rum.

12 § innehåller i huvudsak samma bestämmelser som punkt 3 i 12 § av

1903 års skogsvårdslag, endast kompletterad med visst tillägg, föranlett därav att

betänkandet i sin allmänna skogsvårdslag inryckt bestämmelserna om skyddsskogar.

Beträffande detta tillägg måste styrelsen framhålla vådorna av att avverkning

å försumpad mark inom skyddsskogsområdet enligt betänkandet kan medgivas

utan föregående utsyning. Inom skyddsskogsområdet finnas nämligen i större omfattning

än kanske å några andra trakter i landet försumpade skogsmarker, vilka

visserligen icke utan rätt betydande kostnader kunna omföras till verkligt produktiva

marker, men vilka dock genom skogens bibehållande å desamma i viss män

kunna förhindra försumpningens utvidgande till angränsande marker. En oförsiktig

kalhuggning å dylika skogar kan därför lätt få en rätt ödesdiger inverkan på angränsande

bestånd, även om skogarnas bibehållande icke är absolut nödvändigt för

att förhindra fjällgränsens nedgående.

13 § behandlar de fall, som i första stycket av 12 § gällande skogsvårdslag

angivas. Dock har betänkandet gjort frihet från lagens tillämpning, då det gäller

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

skogsmarks uppodling till trädgård, åker eller äng. uppröjande till beteshage eller

användande till byggnadstomt eller annat likartat ändamål, beroende av huruvida

marken vore för ändamålet lämplig och huruvida, därest marken vore belägen inom

skyddsskogsområde. hinder icke mötte med hänsyn till de för sådant område gällande

lagbestämmelser. Uti paragrafens andra stycke föreskrives, att, därest å marken

tinnes ungskog eller skogen är belägen inom skyddsskogsområde, avverkning å densamma

ej må äga rum, förrän skogsvårdsstyrelsen därtill lämnat tillstånd. Slutligen

stadgas vissa bestämmelser om användningen av det virke, som på så sätt

komme att avverkas.

Av första styckets formulering, sedd i anslutning till 1 §, skulle man kunna

få den uppfattningen att i fråga om kal skogsmark, dess användande för nyssnämnda

ändamål skulle vara beroende av huruvida den vore för varje särskilt fall lämplig,

en bestämmelse, som synes skäligen överflödig, då 1 § ej kunnat göras till sin

verkan effektiv, och i varje fall är ägnad att åstadkomma oklarhet om vad som

med paragrafen egentligen avses. Men icke nog härmed. Om man också utgår

ifrån den förutsättningen att förutom beträffande område av skyddsskogsnatur stadgandet

medgiver jämväl avverkning av skog å områden, som skulle uppodlas till

trädgård, åker eller äng, uppröjande till beteshage eller användande till byggnadstomt,

så synes det, att mot frågans bedömande ur lämplighetssynpunkt, kunna göras

en del befogade erinringar. Det torde sålunda med fullt fog kunna erinras därom,

att det må vara markägaren förbehållet att själv avgöra, huruvida användandet av

skogsmarken för annat ändamål än skogsbörd kan för hans vidkommande vara mest

fördelaktigt, även om för den utomstående det kan synas tvivelaktigt, om marken

verkligen lämpar sig för det ena eller andra ändamålet. Lagbestämmelser av nu

ifrågasatt art torde helt visst för allmänheten komma att kännas mycket betungande

och i varje fall såsom ett orättmätigt ingrepp uti deras lojala förfogande över sin

egendom. Det är givet, att bestämmelser måste finnas, vilka förhindra att lagen

kringgås under uppgiven avsikt att använda skogen för icke avsett ändamål, men

då böra dessa bestämmelser också vara inriktade på att bestraffa sådana lagöverträdelser

och hämma verkningarna av desamma på så tidigt stadium som möjligt,

något som dock ej är fallet med ifrågavarande bestämmelser. Även de i andra

stycket meddelade föreskrifterna om anmälningsplikt beträffande där omförmäld avverkning

kunna på samma grunder betecknas såsom nog så stränga. Någon större

avverkning av skog för angivna ändamål, utom då fråga är om att bereda bete —

i vilket fall styrelsen anser att kommitténs bestämmelser om markens lämplighet

för ändamålet äga fog — torde icke i allmänhet förekomma, och synes det som

om markägaren åliggande kulturskyldighet kunnat vara tillräckligt korrektiv mot

nämnvärd skogsskövling. Beträffande föreskrifterna om. huru det i förevarande fall

avverkade virket skall användas, vill styrelsen göra samma erinran som förut ifråga

om 8 §.

Föreskrifterna uti 14 §, vilka medgiva uppskov med vidtagande av åtgärder

för betryggande av nöjaktig återväxt, sedan avverkning av skog medgivits för erhållande

av kreatursbete, eller genom skada å skog av annan orsak bete för kreatur

kunnat erhållas, torde knappast vara av den betydelse att de lämpligen böra i lagen

förekomma.

Såväl reservationen som ombudsmötets förslag innehålla i huvudsak liknande

bestämmelser beträffande marker eller skogar, som undantagas från lagens tillämp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

2f*t

ning, dock med någon skärpning i fråga om betesmarkens beskaffenhet. Reservationen

upptager endast beträffande för husbehov avverkat virke kravet, att detsamma

skall för sagda ändamål användas. Ombudsmötets förslag har ej några bestämmelser

om, huru avverkat virke skall användas.

Under rubriken »Närmare föreskrifter rörande tillstånd, som av skogsvardastyrelsen

meddelas» behandlas i 15 —18 §§. Bestämmelserna uti 15 § 1 inom. första

och andra styckena, däri stadgas, att skogsvårdsstyrelsen skall vid meddelande av

tillstånd till avverkning jämväl lämna föreskrift om på vad sätt avverkningen må

bedrivas och om de åtgärder, som skola vidtagas för återväxtens betryggande, äro

uteslutande till gagn. Beträffande åter tredje stycket vill domänstyrelsen framhålla

att, då skogsvårdsstyrelsen inlåter sig på att fastställa viss tid, inom vilken uppodling

av skogsmark till trädgård, åker eller äng, dess uppröjande till beteshage

eller användande till byggnadstomt eller likartat ändamål, skall vara verkställd,

skogsvårdsstyrelsen synes hava kommit in på ett område, som strängt taget bör

ligga helt utanför dess verksamhet. Domänstyrelsen förmenar, att det hade varit

riktigare och mer i överensstämmande med en skogsvärdslag att i sådana fall, som

här avses, såsom allmän regel föreskriva, att, därest skogsmark icke för sagda

ändamål inom viss tid verkligen kommit till användning, reproduktionsskyldighet

omedelbart skall inträda. Föreskrifterna i paragrafens 2 mom. synas styrelsen

knappast erforderliga.

16 § har styrelsen redan förut i annat sammanhang behandlat, i vad den

berör avverkning av skog inom skyddsskogsområde eller i exponerat läge. Vad

paragrafen därutöver innehåller om undersökning å marken, innan skogsvårdsstyrelsens

beslut meddelas, föranleder ingen erinran från domänstyrelsens sida, men

torde direkt föreskrift ej vara nödig.

17 §, som innehåller föreskrifter om, huru besvär må anföras över skogsvårdsstyrelsens

beslut och jämväl över av Kungl. Maj:ts befallningshavande i sådana

ärenden meddelade beslut föranleder — frånsett, att styrelsen icke anser, att länsstyrelserna

skola utgöra en besvärsinstans i dylika ärenden — ingen särskild erinran

från styrelsens sida.

Emot 18 § synes i och för sig intet vara att erinra.

19-31 §§ äro inrangerade under grupprubriken »Om tillsyn a lagens

efterlevnad».

19 § föranleder ej annan erinran än att enligt styrelsens mening ej mer än

en skogsvårdsstyrelse torde vara erforderlig inom varje landstingsområde.

Föreskrifterna uti 20—29 §§ angiva, huru skogsvårdsstyrelsen har att förfära,

då vederbörande icke uppfylla dem" antingen direkt enligt lagen åvilande eller genom

särskilt avtal eller dom pålagd skyldighet att vidtaga åtgärder för betryggande av

återväxt.

Gången av denna procedur är då följande. Har markägare åsidosatt skyldigheten

att inom behörig tid jämlikt lagen vidtaga åtgärder för betryggande av återväxt,

skall skogsvårdsstyrelsen med honom härom söka träffa överenskommelse.

Kan sådan överenskommelse ej träffas, skall styrelsen instämma saken till domstol,

som ålägger markägaren vidtaga vissa för återväxtens betryggande erforderliga

åtgärder samt fastställer den tid, inom vilken de skola vara utförda. Skulle denna

tid gå till ända, utan att åtgärderna blivit vidtagna äger skogsvårdsstyrelsen att

låta utföra desamma, För sina härav föranledda kostnader kan styrelsen genom

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 82 höft. (Nr 104.) 32

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

överexekutor låta kos skogsmarkens ägare eller hos av verkaren, med s. k. regressrätt

för denna hos markägaren, uttaga kostnaderna, dock icke till högre belopp än

som av Kungl. Maj:ts befallningshavande godkännes. Skulle sådan fastighet, som

här avses, gå till försäljning efter utmätning eller i konkurs, äger skogsvårdsstyrelsen

att med viss förmånsrätt ur köpeskillingen för fastigheten utfå ogulden kostnad för

verkställda kulturarbeten. Dock har styrelsen att inom viss tid hos domaren göra

anmälan om, huruvida styrelsen vill begagna sig av denna sin rätt.

Skulle avverkning företagas på sådant sätt att för erhållande av återväxt

komme att i mera betydande omfattning erfordras jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder,

äger skogsvårdsstyrelsen att av markägaren fordra säkerhets ställande för

den kostnad, som dessa åtgärder beräknas medföra, och meddelas uti 26 § närmare

bestämmelser om huru sådan säkerhet skall vara beskaffad. Skulle säkerhet ej

inom skälig tid ställas, kan skogsvårdsstyrelsen hos Kungl. Maj:ts befallningshavande

erhålla avverkningsförbud dels för markägaren dels ock, då avverkaren är annan

person än markägaren, för den förre beträffande annan honom tillhörig skog. Sådant

avverkningsförbud upphör emellertid, där yrkad säkerhet ställes eller erforderliga

åtgärder vidtagas av den därtill skyldige eller betalning för åtgärd, som på hans

bekostnad utförts, blivit skogsvårdsstyrelsen gottgjord. I övrigt innehålla sagda

paragrafer en del detalj bestämmelser angående undersökning å marken och vem

kostnaderna härför skola drabba.

Samtliga dessa föreskrifter ansluta sig direkt till den ledande grundtanken i

betänkandet att icke ingripa i en avverkning, som bedrives i skog, vilken icke kan

rubriceras som ungskog. Häruti ligger enligt styrelsens mening lagförslagets största

svaghet, och innebär detsamma långt ifrån någon förbättring uti härutinnan nu

gällande bestämmelsei- utan fasthellre en avgjord försämring. Skogsvårdstyrelsens

ingripande torde nämligen i allmänhet komma så sent, att de kulturåtgärder, som

slutligen måste utföras, bliva till såväl sin omfattning som kostnaderna väsentligt

större än om ingripandet kommit på ett tidigare stadium. Jämförda med dessa,

man vore frestad att säga, till synes rätt så humana bestämmelser angående utkrävandet

av markägarens kulturskyldighet verka föreskrifterna i 25 och 26 §§ om

säkerställande av skogsvårdsstyrelsens risker, då kulturåtgärderna utföras av nämnda

styrelse, onödigt stränga, särskilt bestämmelserna uti 25 §, och detta har med

skärpa från en hel del håll påpekats, kunna till och med vara ägnade att i betänklig

mån rubba fastighetskrediten och torde ingalunda vara av behovet påkallade.

Beträffande beskaffenheten av den säkerhet, som jämlikt 26 § må av skogsvärdsstyrelsen

godtagas, kan väl medgivas, att dylika bestämmelser lämpligen höra finnas

i ett lagförslag sådant som det förevarande, men med avseende på deras reella

innebörd torde en väsentlig avprutning kunna göras. Styrelsen skulle för sin del

kunna finna det tillfyllestgörande, om beträffande säkerheten endast stadgades, att

den skulle vara sådan, att den av skogsvårdstyrelsen kunde godtagas.

Bestämmelser om ställande av säkerhet för kulturåtgärder torde kunna bliva

till avsevärt gagn.

I övrigt har styrelsen intet väsentligt att erinra beträffande nu icke berörda

detaljer uti 20—29 §§.

30—31 §§ föranleda med hänsyn till deras syfte ingen erinran från styrelsens sida.

Ombudsmötets förslag skiljer sig i förevarande hänseende avgjort från såväl

betänkandet som reservationen samt ansluter sig nära till nu gällande allmänna

opaginerad Kontrollera mot PDF

skogsvårdslag. Dot vill på ett tidigt stadium rättande ingripa mot en lagstridig

avverkning och söker genom omedelbart avverkningsförbud frampressa dels rättelse

i avverkningen dels säkerhet för vidtagande av erforderliga kulturåtgärder. Till

skillnad mot nu gällande skogsvårdslag vill ombudsmötets förslag tillägga skogsvårdsstyrelsen

befogenhet att omedelbart meddela avverkningsförbud och detta även

utan föregående syn på ort och ställe av ojävig förrättaingsman. Innan sådant

förbud må meddelas, skall fastighetsägaren, eller, där annan än denne bedriver avverkningen,

avverkaren beredas tillfälle att yttra sig i ärendet. Finner emellertid

skogsvårdsstyrelsen saken sådan, att den ej kan tåla dylikt uppskov, må avverkningsförbud

dock tillsvidare meddelas av skogsvårdsstyrelsen, och träder sådant

förbud utan hinder av besvär genast i kraft. Besvär över dylika eller andra skogsvårdsstyrelsens

beslut må anföras hos Kungl. Maj:ts befallningshavande. I motiven

till förslaget åberopas den omständigheten, att besvär ju alltid kunna anföras över

skogsvårdsstyrelsens beslut såsom tillräcklig säkerhet för att den vidgade befogenhet,

som lämnats skogsvårdsstyrelsen, icke kommer att missbrukas.

Domänstyrelsen, som finner bestämmelsen om möjlighet att genom avverkningsförbud

kunna reglerande ingripa på ett tidigt stadium mot en lagstridig eller

oriktig avverkning synnerligen ändamålsenligt, måste emellertid uttala sin stora

betänksamhet mot att under normala förhållanden lämna skogsvårdsstyrelserna en

så betydligt vidgad befogenhet. Dels torde skogsvårdsstyrelserna med hänsyn till

deras organisation, vartill styrelsen återkommer längre fram, icke vara skickade att

självständigt och på i övrigt tillfredsställande sätt behandla fall av så grannlaga

natur, som i detta avseende kunna förekomma, dels torde det ock vara mera överensstämmande

med allmän svensk rättsuppfattning att förbud av förevarande slag

meddelas av de exekutiva myndigheterna, vilka äro utrustade med särskild befogenhet

att omedelbart upprätthålla samma förbud.

Under grupprubriken »Straffbestämmelser» falla 32—36 §§. Beträffande dessa

vill styrelsen framhålla, att uti 32 § 2 inom., stadgad påföljd för dem, som utan

skogsvårdsstyrelsens medgivande till annat ändamål än husbehov använder virke,

som avverkats för ändamål, varom i 7 § 2 eller 3 mom. samt 10 § 3 mom. eller

13 §, andra stycket, säges, måste betecknas såsom synnerligen sträng, och synes det

styrelsen i anslutning till vad styrelsen i detta avseende förut anfört, som om sagda

straffpåföljd borde kunna ur förslaget utgå. Bestämmelsen i 32 § 3 inom., att där

flera under viss tid varit ansvariga för kulturåtgärders vidtagande den av dem,

som finnes ej hava i avsevärd grad bidragit därtill, att åtgärden icke blivit fullgjord,

skall vara från ansvar fri, torde bliva ganska svår att i praktiken rättvist

tillämpa och synes därför jämväl böra utgå. Mot de i 33 § förekommande bebestämmelserna

har styrelsen intet annat att erinra än att benämningen skogsbetjänte

å de hos skogsvårdsstyrelsen anställda lägre tjänstemännen med viss skoglig

utbildning kommit till användning. Då sagda benämning med avseende å skogsstatspersonalen

för flera år sedan avskaffats, torde inga skäl nu föreligga att bibehålla

densamma beträffande skogsvårdsstyrelsernas personal.

Mot övriga paragrafer, tillhörande denna grupp ävensom betänkandets förslag

till övergångsbestämmelser för nu behandlade allmänna skogsvårdslag har styrelsen

intet annat att erinra än att styrelsen i överensstämmelse med vad ombudsmötet

föreslagit anser, att den provisoriska skogslagens föreskrifter angående fördelning

av böter in. m. äro att föredraga framför vad kommittén föreslagit.

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Såsom en sammanfattning av vad styrelsen här senast anfört och som ett

slutligt totalomdöme om betänkandets förslag till lag angående vård av enskildes

skogar får styrelsen framhålla, att enligt styrelsens förmenande de principer, varpå

skogslagstiftningskommittén sagt sig vilja bygga lagförslaget i vissa ej oväsentliga

delar icke blivit konsekvent eller i tillräcklig grad fullföljda vid avfattningen av

förslagets detaljbestämmelser. Ehuru lagförslaget innehåller åtskilliga beaktansvärda

uppslag, synes det dock, om man frånser ungskogsskyddet, icke vara ägnat

att i högre grad än 1903 års lag befrämja en förbättrad skötsel av de enskilda

skogarna. Förslaget synes ock genom sin detaljrikedom öppna vidgade möjligheter

att kringgå lagens bestämmelser, varjämte detsamma genom hänvisningar till än eu

än en annan paragraf eller delar därav, bliver för allmänheten svårfattligt. Slutligen

torde lagförslaget genom den anmälningsplikt, som det i en del fall ålägger den

enskilde beträffande helt obetydliga avverkningar, samt de till synes obefogade ingrepp,

förslaget gör uti skogsägarens förfoganderätt över sin skog, komma att

framstå såsom allt annat än för allmänheten tilltalande. Då reservationen i allt

väsentligt i nu berörda hänseende ansluter sig till betänkandet, men i ännu högre

grad innehåller detaljerade föreskrifter och låtit den allmänna skogsvårdslagen inarbetas

uti en för samtliga, icke staten tillhöriga skogar, avsedd lag, varigenom

densamma blivit än mer svårfattlig för allmänheten, nödgas styrelsen om reservationen

i denna del avgiva enahanda omdöme som beträffande betänkandet.

Ombudsmötets förslag synes visserligen effektivt i fråga om införande av eu

bättre skötsel å de enskilda skogarna i landet och är ur denna synpunkt att föredraga

framför såväl betänkandet som reservationen. Emellertid torde det ej finnas

förutsättningar för att den allmänna meningen inom landet skall komma att uppbära

ett lagförslag, som så djupt ingriper i den enskildes förfoganderätt över sin

skog. För att på ifrågavarande område genom lagstiftning främja en utvecklingmåste

man tillse, att steget framåt för varje gång ej göres längre än vad de vid

tillfället rådande förhållandena oundgängligen kräva. Förutsättningarna för att i

den omfattning, som här skett, i detta förslag till permanent skogslag bibehålla den

provisoriska skogslagens bestämmelser äro ej heller numera tillfinnandes, sedan kristiden

med dess högkonjunktur efterföljts av en allmän depression. Talet om att

allmänheten enbart befunnit sig väl av den provisoriska skogslagens verkningar,

torde möjligen haft fog för sig under själva kristiden, då den rikliga penningetillgången

beredde skogsägaren andra möjligheter till förvärv än genom ett realiserande

av sitt skogskapital — enbart värdet av en tämligen normal årsavverkning kunde

då tillfredsställa rätt betydande krav på kontanta medel. Helt annorlunda lärer

nog omdömet av en dylik lag bliva, då vid nedgående konjunkturer eller i övrigt

tämligen normala förhållanden en egendomsägare skulle för sin ekonomiska existens

behöva i större omfattning omvandla egendomens mognade skogskapital i penningar

men finner sig förhindrad därtill av en sträng skogslag.

Men även om man ser frågan ur skogsvårdsstyrelsemas egen synpunkt och tager

hänsyn till deras huvudsakliga och första uppgift, sådan denna i 1903 års riksdags

uttalande kommit till uttryck, nämligen att främja och understödja den enskilda

skogshushållningen, synes det för främjande av ett dylikt arbete ej vara ändamålsenligt

att utrusta skogsvård sstyrelserna med befogenhet att i den grad. som här ifrågasattes.

ingripa i den enskildes ekonomiska hushållning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Såsom nr 2 bland do av skogslagstiftningskommittén utarbetade lagförslagen La<j angående

kominer förslag till Lag angående vård av kotnmunskogar, sockenall männingsskogar vmunskogar1

samt vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar. sockenaUmän
De

skogar, för vilka denna lag skall gälla, äro upptagna i dess första para- ningsskogar

graf, som torde böra in extenso återgivas. samt mssa

° stiftelsers, för
]

8 e ning ars och

sällskaps

»1. Med kommunskogar menas i denna lag skogar, som tillhöra kommuner skogar.

eller andra samfälligheter för vårdande av gemensamma angelägenheter, vilkas

uppgift och verksamhet är bestämd genom författningar av kommunallags natur

eller genom fattigvårds- eller folkskolelagstiftningen.

Som kommunskog räknas dock ej skog, vilken faller under förordningen den

26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket.

2. Till socken all männingar hänföras sådana allmännigar, som jämlikt 16

kap. byggningabalken må nyttjas av dem, som i socknen äro.

3. Med stiftelse avses här sådan inrättning, som tillkommit genom att egendom

av enskild överlåtits för att under fortvarande bestånd förvaltas som särskild

förmögenhet till främjande av bestämt ändamål. Ä stiftelse av fideikomissnatur

skall dock lagen ej äga tillämpning, och lyde i övrigt under lagens tillämpning

stiftelse tillhörig skog allenast i fall förordnande härom blivit meddelad i den ordning,

som i 2 § sägs.

4. I fråga om föreningars och sällskaps skogar skall lagen gälla för skogar,

tillhöriga

a) hushållningssällskap;

b) för befordrande av skogsvård i allmänt intresse bildade föreningar och

sällskap.»

Om man från denna lags tillämpning undantager dels sådana under punkt

4 b angivna skogar, vilka ofta nog till betydande del utgöres av ungskogar eller

kalmarker, ävensom de skogar, vilka på grund av sin omfattning och beskaffenhet

i övrigt äro sådana, att hushållningsplan för desamma icke kan med fördel tilllämpas,

har styrelsen intet att erinra mot vad kommittén anfört beträffande lämpligheten

av att sagda skogar ställas under s. k. plantvång. Såsom skäl för nu

gjorda undantag vill styrelsen ytterligare framhålla. Föreningar och sällskap, som

bildats för befordrande av skogsvård följa i regel i sin verksamhet konsekvent ett

utstakat program, och är denna deras verksamhet ofta bestämd uti ett av Kung!.

Maj:t fastställt reglemente. Avsikten med dessa sällskaps verksamhet är att understödja

och förmedla sammanförandet av större eller mindre skogsparceller till ett

lämpligt förvaltningsobjekt, avsett att i framtiden lämna dess ägare de fördelar,

som en väl skött skog kan bereda denne. Det är alltså ett nydaningsarbete i

direkt skogsvårdande intresse, som av dessa sällskap bedrives, och lärer det

alltså få anses berättigat, att åt ett dylikt sällskap lämnas all den handlingsfrihet,

som är för ändamålet nödvändig. I sådant avseende synas de böra äga rättighet

såväl att försälja en del av viss skogsegendom som också att enligt beståndsvårdens

fordringar på en gång uttaga ett avverkningsbelopp, kanske åtskilligt större än

vad en fastställd hushållningsplan medgiver. I avseende åter å andra under lagen

fallande skogar, för vilka av anledning, som nyss sagts, hushållningsplaner icke

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

ämpligen kunna upprättas, synes det styrelsen som om ingen giltig anledning

förefunnes att bibehålla dessa under denna lag, utan torde det ur alla synpunkter

vara mest lämpligt, att för dessa låta den allmänna skogsvårdslagens bestämmelser

gälla.

Frågan, huruvida stiftelse, som i 1 § avses, med hänsyn till sitt ändamål och

omfattningen av sin verksamhet kan anses vara av vikt för det allmänna, avgöres

enligt förslaget av Kungl. Maj:ts befallningshavande på framställning av skogsvårdsstyrelse

eller vederbörande skogstjänsteman.

Då lagen är avsedd att äga tillämpning över hela landet och sålunda även

inom orter, där för närvarande skogsvårdsstyrelser icke finnas, har kommittén beträffande

sistnämnda delar av landet måst begagna sig av de skogsstatstjänstemän,

som där hava uppsikten över enskildes skogar för att upprätthålla lagens bestämmelser.

Domänstyrelsen kan därför icke biträda den åsikt, som kommittén låtit

komma till uttryck i 5 § 2 och 3 mom.

Huruvida skogar, som falla under denna lag, kunna anses vara av den beskaffenhet

och omfattning, att hushållningsplan för desamma lämpligen bör upprättas,

avgöres av de myndigheter, som fått lagens överinseende sig tillagt.

Enligt domänstyrelsens mening bör emellertid skogens beskaffenhet och omfattning

i första hand och ej den omständigheten, att den besittes av viss kategori

ägare vara avgörande för, huruvida skogen bör falla under nu förevarande lag eller

den allmänna skogsvårdslagen.

6 § innehåller bestämmelser om huru den hushållningsplan bör vara beskaffad,

som för de med lagen avsedda skogarna skall upprättas. Planen skall vara lämpad

efter skogens beskaffenhet och rådande ortsförhållanden samt upprättad enligt sådana,

på vetenskapen och erfarenheten grundade regler, som äro ägnade att försätta och

bibehålla skogen i forstligt tillfredsställande skick samt bereda största och möjligast

jämna avkastning därifrån. Man torde om dessa för skogsskötsel!! å ifrågavarande

skogar grundläggande principer våga uttala den förmodan, att skogslagstiftningskommittén

härmed sökt få ett uttryck för vad man skulle kunna kalla ett något

modifierat uthålligt skogsbruk. Styrelsen vill lämna därhän, huruvida nämnda formulering

må anses lyckligt funnen, men finner sig föranlåten att erinra därom, att

så länge bestämmelsen i paragrafens sista stycke kvarstår, att mot ägarens bestridande

föreskrift icke må i hushållningsplanen meddelas om att vid dess upprättande

befintliga kalmarker skola försättas i produktivt skick, man icke kan säga, att en

på så sätt upprättad hushållningsplan verkligen är ägnad att försätta och bibehålla

skogen i forstligt tillfredsställande skick. Ty för att verkligen nå detta mål, är

det en oeftergivlig fordran, att kalmarkerna snarast möjligt förses med fullgod

återväxt. För övrigt torde med fog kunna erinras, att en skogshushållningsplan,

upprättad enligt nyssnämnda grunder, icke tager sådan hänsyn till skogsbrukets

bärighet såsom affär som godsägaren med rätta kan fordra.

Behörig att upprätta hushållningsplan är endast sakkunnig person, men vilka

kvalifikationer, som fordras hos en sådan förrättningsman angivas icke i betänkandet.

Sedan uti 7 § meddelats vissa bestämmelser om de förarbeten och utredningar,

som skola företagas, innan planen upprättas — angående vilka detaljer närmare

bestämmelser meddelas av Kungl. Maj:t — bestämmes, att hushållningsplanen

skall fastställas av skogsvårdsstyrelsen. Planen skall visserligen insändas till den

opaginerad Kontrollera mot PDF

skogsvärdsinspektör, som skall finnas i jordbruksdepartementet för att av denne

granskas, men träder, oavsett denna granskning, genast i kraft.

Till frågan om skogsvårdsstyrelsernas kompetens att kunna handlägga sädana

ärenden, som röra indelning ä och fastställande av skogshushållningsplaner för

skogar av ifrågavarande art, ämnar styrelsen återkomma i ett annat sammanhang nämligen

vid granskning av förslaget till lag angående skogsvårdsstyrelser. Emellertid

finner sig styrelsen redan nu föranlåten ej blott att framhålla önskvärdheten av att

i lagen något närmare angivas kvalifikationerna hos den sakkunnige person, som

kan erhålla uppdrag att verkställa skogsindelning, utan även att det måste betecknas

såsom mindre lämpligt, att eu icke granskad skogshushållningsplan omedelbart må

tillämpas.

Uti B § 2 inom. intagen bestämmelse om att kostnaden för indelningsförrättning

skall till viss del betalas av statsverket, finner domänstyrelsen icke motiverad,

enär det måste anses ställt utom varje tvivel, att då en skog är av den omfattning

och beskaffenhet, att hushållningsplan för densamma kan upprättas, skogen också

bör kunna ensam bära de med planens upprättande förenade kostnaderna. Den i

motiven här uppdragna parallellen emellan lappmarksskogarna och nu ifrågavarande

skogar finner styrelsen vara mindre lyckligt funnen. Flertalet ägare till lappmarksskogarna

tillhöra nämligen en kategori, hos vilken man ej kan förutsätta skall

finnas vare sig initiativ till att på egen hand ombestyra upprättande av avverkningsplaner

eller en ekonomi, som icke skulle hårt påfrestas av att ensam bära kostnaderna

för en dylik plans upprättande. Att staten i dessa fall får helt vidkännas

kostnaderna, är således enligt styrelsens mening fullt befogat.

Ehuruväl styrelsen redan förut tagit avstånd från att de smärre skogar, för

vilka ej hushållningsplaner lämpligen kunna upprättas, men vilka av kommitterade

inryckts under lagen, skulle under densamma bibehållas, vill styrelsen ändock beträffande

föreskrifterna uti 9 §, sista meningen, hava erinrat, att kostnaden för

sådan hantlangning, som där ifrågasättes, vid förrättning, vilken närmast är att

rubricera såsom en kontrollåtgärd från skogsvårdsstyrelsens sida, icke lämpligen

bör åläggas skogens ägare.

I 13 § finnas intagna vissa bestämmelser, som medgiva skogsvårdsstyrelsen

rättighet, att så snart den finner anledning härtill, vidtaga ändring uti fastställd

hushållningsplan, medan från skogsägarens sida framställd begäran om ändring i

planen icke får bifallas, utan att synnerliga skäl härför kunna anföras.

Det i 14 § stadgade förbudet att utan skogsvårdsstyrelsens medgivande verkställa

någon som helst avverkning på skogar under denna lag, innan hushållningen

å desamma blivit på något i lagen omförmält sätt reglerad, synes onödigt sträng.

Det borde hava varit tillräckligt att för sådana fäll förbjuda avverkning till avsalu

men lämna ägaren rättighet att för husbehov i varje fall utnyttja skogen. Bestämmelsen

har givetvis föranletts därav, att sagda skogar, till dess hushållningen blivit

på sätt som i lagen ifrågasättes, reglerad, äro ställda utanför lagen. Hade man

emellertid låtit frågan om skogarnas inrangerande under ifrågavarande lag i första

hand vara beroende av, huruvida hushållningsplan med hänsyn till skogens beskaffenhet

och omfattning lämpligen skulle upprättas, och dessförinnan ansett dem vara

hemfallna under den allmänna skogsvårdslagen, hade berörda inskränkning i förfoganderätten

till skogen icke behövt ifrågakomma.

15 § meddelar bestämmelser om, huruledes bot skall rådas för följderna av

opaginerad Kontrollera mot PDF

sådan avverkning, som skett i strid mot hushållningsplanen, eller då annan överträdelse

av densamma ägt rum. För dylika fall äger skogsvårdsstyrelsen föreskriva,

vad som skall åtgöras, samt även jämlikt 13 § bestämma om ändring uti hushållningsplanen.

16 § föreskriver, att om något som enligt hushållningsplan skolat ifråga om

skogsskötseln företagas, blivit eftersatt, och den eftersatta åtgärden är nödvändig

för skogens behöriga skötsel, må skogsvårdsstyrelsen hos Kung! Maj:ts befallningshavande

söka föreläggande för den försumlige, att vid visst lämpligt vite vidtaga

den eftersatta åtgärden. Försittes vitet, må detsamma utdömas, och antingen nytt

vitesföreläggande meddelas eller ock, där omständigheterna därtill föranleda, av

samma myndighet förordnas om skogens ställande under vård och förvaltning av

en eller liera gode män, som av Kung!. Maj:ts befallningshavande utses.

I 17 §, sista stycket, förordnas, att förvaltning av gode män upphör, där så

av skogens ägare yrkas, och Kungl. Maj:ts befallningshavande efter skogsvårdsstyrelsens

hörande finner omständigheterna det medgiva.

18 § stadgar uti 1 mom. bötespåföljd från och med 25 till och med 10,000

kronor för den, som vid förvaltningen av under denna lag hörande skog i egenskap

av ägarens ställföreträdare företagit eller föranstaltat om avverkning eller annan

åtgärd, som enligt lagen eller jämlikt densamma meddelad föreskrift icke må äga

ram.

.Skogslagstiftningskommittén har genom sålunda föreslagna korrektiv mot

överträdelse av lagen ansett sig hava fått till stånd ett förfarande, som, enligt dess

eget uttalande, icke behövde få smaken av ett ställande under förmyndarskap såsom

genom överlämnandet av förvaltningen åt skogsstaten enligt härom för häradsallmänningar

och städers skogar nu gällande bestämmelser.

Kommittén har i stället enligt eget uttalande funnit ett lämpligt sätt vara,

att förvaltningen uppdroges åt särskilt därtill utsedda gode män. Medelst denna

form för förvaltning genom andra vunnes större smidighet och ett lättare återgående

till förvaltningen av ägaren själv. I motiven har kommittén utförligt framlagt skälen

för de föreslagna lagbestämmelserna. Efter att först hava lämnat en redogörelse

för de beträffande häradsallmänningar och städers skogar nu gällande bestämmelser

om påföljd för uraktlåtenhet att följa hushållningsplanens föreskrifter eller vanvård

av dessa skogar, har kommittén anfört följande. Emot detta system kunde åtminstone

för den händelse det skulle få så vidsträckt tillämpning som å här ifrågavarande

skogar göras allvarliga invändningar. Visserligen skulle i händelse av förlupen

oegentlighet vederbörande först anmanas att vidtaga rättelse, men om detta

ej gjorde någon effekt, måste skogens ställande under skogsstaten tillgripas, antingen

det begångna felet vore stort eller litet, och detta torde mången gång innebära en

onödig disproportion mellan fel och botemedel. Ävenså vore detta medel en alltför

tungrodd apparat. Sedan skogsstatens förvaltning en gång kommit till stånd å en

skog, torde den vara svår att få borttagen. Varken i fråga om städernas skogar

eller beträffande häradsallmänningarna funnes några bestämmelser i den riktningen,

och ej heller vore något uttalande i detta ämne att hämta i förarbetena till de

gällande bestämmelserna. Härtill komme vidare en omständighet, som i kommitténs

ögon vore av stor betydelse: den ovilja mot en förvaltning genom statens tjänstemän,

som vore tillfinnandes hos vederbörande intressenter. Aven om densamma

kanske delvis framkallats just utav den karaktär av straffpåföljd för skogsdelägarna,

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

som enligt det anförda åtföljde förvaltningens övertagande av skogsstaten, så vore

det dock säkerligen också on känsla av nämnda skogsstatsförvaltning, såsom ett i

och för sig onödigt förmyndarskap, som gjort densamma så illa sedd. Med hänsyn

till dessa nu anförda omständigheter hade kommittén sökt utfinna andra sätt att

gä tillväga, där ett åsidosättande av den fastställda hushållningsplanens föreskrifter

ägt rum. Ett dylikt åsidosättande kunde vara positivt, d. v. s. överträdande av

något i planen förbjudet eller negativt, d. v. s. uraktlåtenhet att fullgöra något i

planen föreskrivet. Emellan dessa båda fall syntes kommittén en skillnad föreligga,

som icke beaktats i berörda båda förordningar. I det förra vore ett kriminellt

drag övervägande, och det borde därför såväl vara belagt med straff, som medföra

bomingsskyldighet d. v. s. att vidtaga vad som erfordrades för de skedda skadornas

avhjälpande. I sistberörda avseende gällde det alltså att få de erforderliga åtgärderna

fastslagna. Härutinnan lämnades bestämmelser i 15 §, varigenom skogsvårdsstyrelsen

tillerkändes befogenhet att giva föreskrifter efter de föreliggande omständigheterna.

Några åtgöranden för att få skogsägaren att fullgöra sin berörda

förpliktelse torde däremot icke i detta sammanhang vara av behovet påkallade.

Härav följde, om fråntagandet av skogens förvaltning från ägaren icke vore en ren

straffpåföljd, utan i sig mnebure ett sätt att få till stånd nödiga skogsvårdsåtgärder,

att ett skogsägarens berövande av skogens förvaltning icke hade sin plats såsom

en åtgärd till följd av en positiv förseelse mot de för skogens skötsel fastställda

föreskrifterna. Hade åter igen i skogens vård och förvaltning något blivit uraktlåtet,

som bort företagas, vore detta till sin innebörd redan bestämt — vare sig i

den fastställda planen eller genom föreskrifter, som meddelas enligt 5 § 2 mom.

eller 10, 13, 14 och 15 §§ — och det gällde endast att få det ulfört. Här kunde

alltså ett fråntagande av skogens förvaltning från dess ägare passa i stycke, men

därförutom syntes i många fall ett utförande av det uraktlåtna kunna frampressas

av skogsägaren själv, nämligen därigenom, att vite förelädes honom beträffande utförandet.

Domänstyrelsen kan visserligen mycket väl förstå avsikten med den anförda

motiveringen och följa skogslagstiftningskommitténs tankegång däri. Däremot kan

styrelsen, som velat se mera till lagförslagets rent praktiska konsekvenser än de

teorier, som kommittén sagt sig vilja tillämpa, icke komma till samma slutledningar,

som skogslagstiftningskommittén. Styrelsen avser härmed kommitténs uttalande,

att ett skogsägarens berövande av skogens förvaltning icke har sin plats såsom en

åtgärd till följd av en positiv förseelse mot de för skogens skötsel fastställda föreskrifterna.

Innan styrelsen emellertid övergår härtill, anser sig styrelsen vara uppkallad

att bemöta det sätt, varpå kommittén velat tyda bestämmelserna uti 1894 års

skogsordning angående häradsallmänningarna och 1903 års förordning angående

städernas skogar, därom att i fall av överträdelse av hushållningsplanen eller underlåtenhet

att fullgöra däri meddelade föreskrifter, häradsallmänningars och städers

skogar skulle ställas under skogsstatens vård och förvaltning. Kommittén har i

sagda föreskrifter enbart velat se en straffpåföljd och detta av den anledning, att

annan påföljd icke för sagda fall funnes stadgad, samt därjämte uttalat, att då en

anmaning till rättelse icke blivit följd, måste en dylik skogs ställande under skogsstaten

tillgripas, antingen det begångna felet vore stort eller litet. Domänstyrelsen

vill häremot erinra, att en dylik tolkning måste rubriceras såsom alltför snäv. Ty

.Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 käft. (Nr 104.) 33

opaginerad Kontrollera mot PDF

253

då nyssnämnda författningar icke angiva överträdelse eller underlåtenhet av ifrågavarande

art såsom brott, vilka medföra särskild straffpåföljd, och därjämte förutsätta,

att åsidosättandet av en skogshushållningsplans bestämmelser skall prövas såväl av flera

skogliga instanser som ock av länsstyrelserna, lärer det icke kunna tänkas, att ett

relativt obetydligt fel skall kunna medföra en åtgärd av den omfattning, vilken

såsom sista rättelse är att tillgripa i fråga om ett allvarligare åsidosättande av en

skogshushållningsplans bestämmelser. Denna yttersta åtgärd har endast i något

enstaka undantagsfall behövt tillgripas, enär en anmaning i regel varit nog för att

åstadkomma rättelse.

En omständighet, som i detta sammanhang icke får förglömmas och som väl

skogslagstiftningskommittén icke behövt vidröra — särskilt icke för avsikten med

sin argumentering, för vilken den snarare bolde hava varit mindre välkommen —

är nämligen den att uti nyssnämnda båda förordningar ifrågasattes att skogar av

nu ifrågavarande art kunna få vara ställda under skogsstatens vård och förvaltning

av den anledningen att vederbörande ägare härigenom skulle beredas tillfälle att

för en billigare kostnad än säkerligen fallet bleve om särskild, skogligt bildad förvaltare

skulle anställas, få sina skogar skötta av fullt fackkunnig person. Skogsstatens

befattningstagande med dessa skogar kan sålunda föranledas av helt annan

anledning än skogslagstiftningskommittén i detta fall berört, och då särskilt beträffande

häradsallmänningarna och jämväl i fråga om städernas skogar ej så få

begagnat sig av denna möjlighet, finner domänstyrelsen det särdeles anmärkningsvärt

att skogslagstiftningskommittén utan att härför kunna åberopa någon bevisning

påstått förefintligheten av ovilja mot en förvaltning genom statens tjänstemän,

vilken är tilllinnandes hos vederbörande intressenter, ett uttalande, som gjorts på

sådant sätt. att detsamma måste generaliseras och anses såsom ett uttryck för en

stadgad åsikt hos samtliga intressenter i landets häradsallmänningar och städers

skogar.

Skogslagstiftningskommittén har i sin nu berörda motivering ävensom vid

själva lagtextens avfattning gjort sig mycken möda att giva ett skogsägarens berövande

av skogens förvaltning karaktären av icke-straffpåföljd och för att tydligt

framhäva detta behandlat fall av överträdelse utav skogshushållningsplanens föreskrifter

i en särskild paragraf 15 och i annat lagrum stadgat ända till 10,000 kronors

böter såsom påföljd härför. Rent formellt sett, torde häremot kanske ingenting

vara att erinra, och skogslngstiftningskommitténs teorier i detta avseende torde kanske

också vara oantastliga. Men genom det mellan 13, 15 och 16 §§ rådande sammanhanget

blir dock den slutliga, om också ej första och direkta påföljden av en överträdelse

av vad i fastställd hushållningspian föreskrivits, den, att skogsägaren kan

skiljas från skogens förvaltning. Ty bär sådan avverkning, som i hushållningsplanen

icke medgivits, av ägaren företagits, och skogsvårdsstyrelsen med anledning

härav funnit sig föranlåten att föreskriva ändringar i hushållningsplanen för botande

av de menliga följderna av den icke tillåtna avverkningen, lära vederbörande myndigheter

för att få dessa åtgärder utförda, därest icke förelagt vite har åsyftad verkan,

icke kunna underlåta att förordna om skogens ställande under vård och förvaltning

av gode män.

Den enda verkliga och slutligt bestående skillnaden emellan nu gällande

bestämmelser i nyssberörda hänseende uti 1894 års skogsordning och 19<*3 års

förordning angående städernas skogar å ena sidan samt skogslagstiftningskommitténs

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

nu föreliggande förslag ä den andra är då den att enligt de förra den, som företrätt

skogsägaren, icke kan ådömas personligt ansvar samt att, då förvaltningen av

skogen fråntagits ägaren, förskrifter saknas om huru sagda förvaltning skall kunna

till ägaren återlämnas, medan enligt det senare eu överträdelse av en hushållningsplans

föreskrifter medför dels som direkt påföljd bötesstraff för vederbörande dels

ock som påföljd i andra hand ägarens skiljande från skogens förvaltning, vartill

kommer att utväg åstadkommits för att denne må kunna återfå förvaltningen av

sin egendom.

Styrelsen har med det anförda velat inlägga en protest mot kommitténs

försök att giva ett skogsstatens övertagande av en skogs förvaltning, som icke

blivit nöjaktigt utförd, karaktären av straffpåföljd, medan ett överlämnande av

dylik förvaltning åt gode män enligt kommitténs förslag skulle såsom ett medel

att i sista hand framtvinga vissa åtgärder för vederbörande skogsägare kännas

mindre frånstötande.

Bestämmelserna uti 18 § 1 mom., vilka styrelsen redan förut i viss mån

berört, synas allt för stränga.

Styrelsen vill vidare ifrågasätta, huruvida icke bestämmelserna uti 18 § 4 mom.

kunna föranleda en viss svårighet i sin praktiska tillämpning. Emot sista meningen

i nyssnämnda moment vill styrelsen göra samma erinran, som förut gjorts beträffande

32 § 3 mom. i lagen angående vård av enskildes skogar.

Mot övriga i detta lagförslag förekommande bestämmelser angående åtalsrätt,

rättighet att i beslag taga virke, huru förfaras skall med beslagtaget virke,

hur böter och viten skola fördelas, huru besvär skola anföras över vederbörande

myndigheters beslut, har styrelsen intet att erinra utöver vad förut i motsvarande

delar anförts beträffande lagen angående vård av enskildes skogar.

Beträffande övergångsbestämmelserna torde i huvudsak ej vara något att

erinra. Dock är styrelsen ej övertygad om att föreskrifterna i 23 §, tredje stycket,

äro tillfyllest för det fall att en avverkningsrättsinnehavare skulle hava, under det

1903 års skogsvåi dslag ägt tillämpning, med skogen så förfarit, att kalmarker

uppstått. Visserligen blir han ersättningsskyldig gent emot markägaren för de

åtgärder denne för återväxtens betryggande nödgas utföra, men därest dessa åtgärder

icke kommit till utförande, innan den nya lagen trätt i kraft, lära desamma

icke kunna av markägaren utkrävas, då denne icke kan mot sitt bestridande i

hushåliningsplanen tillförbindas att skogsödla vid planens upprättande förefintliga

kalmarker.

Reservanten, som upptager sitt förslag till bestämmelser angående nyss behandlade

skogar uti fjärde kapitlet, undantager från lagens tillämpning dels skogar,

som äro anslutna till eller förvaltas av sällskap, som bildats i direkt skogsvårdande

syfte dels sådana skogar, vilka icke äga den omfattning eller beskaffenhet, att

hushållningsplaner för desamma lämpligen kunna upprättas, och låter dessa falla

under den allmänna skogsvårdslagens bestämmelser. Därjämte upptager reservationen

till skillnad från betänkandet en helt ny grupp skogar, som böra ställas

under s. k. plantvång, nämligen sådana som på ägarens yrkande ställas under

planmässigt skogsbruk.

I övrigt ansluter sig reservanten beträffande grunderna för kommunskogarnas

planmässiga skötsel i huvudsak till betänkandets bestämmelser härutinnan, dock

med vissa skiljaktigheter. Sålunda undantages icke från planföreskrifter äldre

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

kalmarker. Även i ett annat hänseende syftar reservationen till att ernå ytterligare

garantier för den bästa möjliga skogshushållning på sagda skogar och meddelar

i sådant avseende mera detaljerade föreskrifter om hushållningsplanens upprättande.

Sålunda föreskrives beträffande beräknandet av avverkningsbeloppet för

perioden, att skillnad skall göras mellan för- och huvudavverkning. Föi avverkning

skall föreskrivas i den omfattning, som anses motsvara beståndens behov, men

skall utbytet därav endast förslagsvis beräknas. Huvudavverkningens storlek får i

regel icke bestämmas till mera än som motsvarar skogens tillväxt, men där å

skogen förekommer äldre eller medelålders skog utöver vad som enligt den antagna

omloppstiden är normalt, eller skäl eljest därtill föreligger, får huvudavverkningen

bestämmas högre. Den del av huvudavverkningen, som överskjuter tillväxten,,

skall i planen särskiljas från övrig avverkning.

Nu angivna bestämmelser angående avverkningsbeloppets beräknande och

fastställande giva emellertid vid handen, att reservanten utgått ifrån att huvudavverkningen

i regel skulle motsvara skogens tillväxt. Men då han därjämte

ifrågasätter föravverkningar, visserligen icke till fixerat belopp, men vilka dock

med hänsyn till kravet på beståndsvårdande huggningar kunna förutsättas bliva

rätt betydande, så innebär detta en avsevärd överavverkning och ett tydligt avsteg

från den allmänt fastslagna, grundläggande regeln för hushållning i allmänhet och

hushållning med skog i synnerhet att icke konsumera mer än vad som kapitalet

verkligen avkastar. Domänstyrelsen måste därför taga bestämt avstånd från sådana

skogshushållning-^principer.

I övrigt innehåller reservationen en hel del visserligen mindre viktiga men

dock beaktansvärda uppslag till detaljföreskrifter ägnade att taga all möjlig hänsyn

till skogsägarens berättigade krav att få framföra sina åsikter angående skogens

skötsel och att säkerställa honom för eventuella övergrepp från myndigheternas

sida. Sålunda meddelas bland annat föreskrift om, att Konungen avgör, vilka

kompetensfordringar som skola ställas på en indelningsförrättare.

Här bör därjämte erinras att reservanten med sin hushållningsplan avsett

att redan vid dess fastställande fastslå föreskrifter även i detalj gällande under

planens hela tillämpningstid. Han vill sålunda fastställa planen till efterrättelse

och ej till ledning vid skogsskötseln. Härmed har emellertid reservanten kommit

att klavbinda hushållningen på dessa skogar på ett sätt, som för deras behöriga

skötsel ej kan vara gagneligt.

Beträffande sådana skogar, vilka på ägarens yrkande skulle ställas under

planmäss gt skogsbruk har styrelsen tidigare vid avgivande av underdånigt yttrande

beträffande en inom riksdagen väckt motion i enahanda syfte uttalat sin anslutning

till den tanke, som legat till grund härför ävensom angivit grunderna för en lagstiftning

beträffande sådana skogar. Styrelsen är alltfortfarande av den uppfattningen

att för skogarnas bestånd det skulle vara av betydelse om en lagstiftning i enlighet

med reservantens förslag i nu berört hänseende kunde komma till stånd och får

därför i huvudsak uttala sin anslutning till reservantens förslag härutinnan, därvid

styrelsen dock håller före, att ett sådant lagförslag bör utarbetas i överensstämmelse

med de grunder därför, som styrelsen i sitt underdåniga utlåtande den 25 februari

1919 avgav angående motionen nr 286 i riksdagens andra kammare. Dock synes

det som om den i 94 § omförmälda vårdnadsskyldigheten borde kunna få in
-

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

träda redan under det området befinner sig i dens ägo, som gör anhållan om förordnande

i enlighet med paragrafen.

Ombudsmötets förslag har ägnat kommuners m. fl. skogar sin uppmärksamhet

uti 2 kapitlet, där detsamma i fyra tämligen kortfattade paragrafer avhandlar

de bestämmelser, som anses erforderliga för sådana »Andra än enskildes

till staten ej hänförliga skogar», vilka böra underkastas s. k. plantvång. Från

dessa särskilda bestämmelser undantagas häradsallmänningar, skogar, som förvaltas

av skogsvårdssällskap. för vilkas verksamhet äro gällande av Kung!. Maj:t fastställda

stadgar, samt sådana skogar, vilka eljest skulle falla under ovan nämnda

rubrik, men för vilka till följd av deras omfattning och beskaffenhet, hushållningsplan

icke med fördel kan tillämpas. Sistnämnda trenne kategorier skogar har

förslaget däremot inrymt under sin allmänna skogsvårdslag.

Den hushållningsplan, som för sagda skogar skall upprättas, skall vara

grundad på samma hushållningsprinciper, som uti betänkandet bär förut angivits.

Planen skall fastställas av skogsvårdsstyrelsen. Länsstyrelsen har att på yrkande

av skogsvårdsstyrelsen förelägga ägare till dylik skog att uppgöra och ingiva sådan

plan vid äventyr, att skogsvårdsstyrelsen eljest på ägarens bekostnad låter upprätta

sådan. Ifråga om överträdelse av hushållningsplanen gälla samma straffbestämmelser

och påföljder som enligt 1 kapitlet i förslaget. Lagens efterlevnad

och tillämpning är, utan att närmare detaljer härför angivas, lagd i skogsvårdsstyrelsens

händer.

Närmast i ordningen efter kommuners m. fl. skogar avhandlar betänkandet

häradsallmänningarna.

Angående dessa skogar har betänkandet i huvudsak inskränkt sig till att

meddela bestämmelser, som direkt ansluta sig till skogsskötseln å desamma, men

dock ansett sig nödsakad meddela vissa föreskrifter, om vad med häradsallmänning

förstås och om delägare däri samt om häradsallmänningens vård och förvaltning,

närmast beroende därpå att sagda skogar helt utbrutits ur förordningen den 26

januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket.

Häradsallmänningarna skola skötas efter hushållningsplan, som upprättats

på sätt och enligt grunder, som till alla delar överensstämmer med vad betänkandet

föreslagit beträffande kommuners in. fl. skogar. Påföljderna för överträdelse av

planens föreskrifter eller underlåtenhet att fullgöra desamma äro också avfattade i

full överensstämmelse med nyssberörda lagförslag, varför styrelsen ej finner sig

föranlåten att här vidare ingå på förslagets bestämmelser i detta hänseende.

Till skillnad emellertid från förslaget till lag angående kommuners m. fl.

skogar, innehåller förslaget till skogslagstiftning för häradsallmänningarna vissa

bestämmelser om dels att allmänningarna skola bibehållas oförminskade dels huru

desamma skola kunna utvidgas. "Utan att vilja ingå på detaljerna, huru för sistnämnda

fall skall förfaras, vill styrelsen emellertid erinra, att därest häradsallmänningarna

skola givas den friare ställning som skogslagstiftningskommittén avsett

genom deras utbrytande från de allmänna skogarna, synas berörda bestämmelser

icke vara ägnade att verkligen underlätta ett utvidgande eller en arrondering av

de särskilda häradsallmänningarnas områden. Då en dylik strävan ovillkorligen

måste följa med en målmedveten skogshushållning och sålunda får anses vara fullt

befogad, torde det vara nödvändigt att delägarna i häradsallmänningarna tiller
-

Lag om

häradsallmänning

ar.

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

kännas rättighet, dels att få avyttra sådana parceller, vilka icke med fördel kunna

skötas i sambruk med häradsallmänningen i övrigt, dels ock att få förvärva för

ändamålet lämpade skogsfastigheter. Dock under förutsättning att härvid givas

garantier för att en sådan handlingsfrihet icke orättmätigt utnyttjas i syfte, som

icke har med häradsallmänningarnas uppgift något sammanhang.

Reservationen upptager ett vidlyftigt och omfattande förslag till lag angående

häradsallmänningar och behandlar till synes allt, som kan beröra delägarnas

intressen, även sådant, som icke står i samband med skogshushållningen. Då det

skulle föra allt för långt att giva sig in på en fullständig redogörelse för förslaget,

får styrelsen inskränka sig till att allenast beröra de bestämmelser, som närmast

avhandla skogsskötselns ordnande.

Reservanten har i berörda hänseende likasom i fråga om sitt förslag beträffande

kommunskogarna i huvudsak följt betänkandets principer men därjämte upptagit

de särskilda för kommunskogarna angivna detaljföreskrifterna.

Emellertid skall enligt reservantens förslag allmänningsstvrelsen själv antaga

hushållningsplan för häradsallmänningen. Till följd härav erfordras ock vissa särbestämmelser,

huru förfäras skall, då allmänningsstyrelsen icke iakttager den antagna

planens föreskrifter. För övrigt innehåller förslaget en del detalj bestämmelser i

syfte att i största möjliga mån bereda allmänningsdelägarna inflytande på skogens

skötsel och stadgas bland annat rättighet för enskild medlem av allmänningslaget att

föra talan emot plan, som för häradsallmänningen upprättats. I fråga om förändring

av allmännings område vill reservationen medgiva, att viss del av häradsallmänning

må kunna försäljas, men däremot icke att område, som inköpes för att tilläggas

äldre häradsallmänning får vara besvärat av inteckning för fordran.

Den erinran, som styrelsen här förut framställt mot såväl betänkandets som

reservationens förslag till lag för kommuners m. fl. skogar, gäller även beträffande

nyss berörda båda förslag till skogslagstiftning för häradsallmänningarna med det

tillägg likväl att styrelsen måste ställa sig mycket betänksam mot reservationens

förslag, att styrelsen för en häradsallmänning skall antaga skogshushållningsplan

för allmänningen. Ett anlagande av en dylik plan är visserligen ej detsamma, som

ett fastställande, men förutsätter väl ändock att skoglig fackkunskap skall finnas

hos vederbörande. Detta kan emellertid ej förutsättas vara regel hos en allmänningsstyrelse

även sammansatt på sätt, som reservanten föreslagit. Visserligen äro riskerna

vid fastställande av en hushållningsplan för häradsallmänning enligt reservationen

till följd av vissa kontrollbestämmelser ej större än beträffande kommunskogarna,

men ändamålsenligheten av berörda förfarande vill styrelsen starkt ifrågasätta.

Ombudsmötets förslag inrymmer häradsallmänningarna under 1 kap. eller den

allmänna skogsvårdslagen, men avhåller sig från att lämna mera ingående bestämmelser

angående dessa skogar, enär förslag till föreskrifter härom vore utarbetat

av för allmänningarnas skötsel särskilt intresserade personer.

I detta sammanhang vill styrelsen yttra sig över de genom nådiga remisserna

den 23 oktober och den 9 november 1918 överlämnade av särskilda av delägarna i

häradsallmänningarna tillsatta kommitterade utarbetade förslagen dels till administrationssystem

för häradsallmänningarna dels till förordning angående häradsallmänningarna

i riket. ''

Kommitterade hava underkastat häradsallmänningarna en grundlig granskning

för att få utrönt framför allt det skogliga tillståndet å desamma och på så sätt

s. 263 Kontrollera mot PDF

263

skapa sig en grund för en kritik av det tillstånd, vari sagda skogar befinna sig.

Som ett slutligt resultat av denna undersökning hava kommitterade (på sid. 107

och 108) i sin avhandling Sveriges häradsallmänningar sammanfattat erfarenheterna

om håradsallmänningarnas skogliga tillstånd sålunda:

att de fastställda hushållningsplanernas föravverknings- och huvudavverkningsbelopp

äro för lågt beräknade;

att även de verkligen utgående föravverknings- och huvudavverkningsbeloppen

äro för låga;

att som följd härav beståndsvårdshuggningar icke kunna utföras uti tillräcklig

omfattning och äldre skog tätt kvarstå längre än som varit förenligt med en god

ekonomi eller betingats utav skogliga förhållanden;

att såväl beståndsvårdshuggning som föryngringshuggning icke alltid utförts

på sätt, som motsvarar en nutida god skogshushållnings fordringar;

att skogsodlingen i stort sett utföres nöjaktigt och med gott resultat, varemot

kulturvården försummas;

att dikningar verkställts i stor utsträckning och med växlande resultat;

att å allmänningar under skogsstaten och å allmänningar under delägarna

nedläggas ungefärligen lika stora kostnader på skogsodling, vilka därjämte i det

allra närmaste sammanfalla med motsvarande kostnader inom kronoskogarna;

att å den förstnämnda gruppen av allmänningsskogar nedläggas större kostnader

på dikning än å den andra allmänningsgruppen och kronoskogarna, vilka båda

senare uti detta hänseende äro jämnställda;

att å allmänningar under delägarna genom förvaltningens försorg upparbetas

en större del av försäljningsvirke än å allmänningar under skogsstaten, varjämte

de förra därvid nedlägga relativt större kostnader; samt

att upparbetning bedrives i större utsträckning och till ett högre förädlingsstadium

å kronoskogarna än å allmänningarna.

Därjämte hava kommitterade anfört. Skogsbruket syntes sålunda lämna åtskilligt

övrigt att önska å allmänningarna. Kommitterade voro icke ensamma om

denna uppfattning. Uti betänkandet rörande de allmänna skogarna i södra och

mellersta Sverige framhölles detta upprepade gånger. Över huvud taget vore allmänningarnas

skogsbruk mycket konservativt, för att icke säga efterblivet. Liten

avverkning, försummad beståndsvård, någorlunda nöjaktig skogsodling, förhållandevis

små inkomster och små utgifter, allt kriterium på eu förfluten tids skogsbruk

kunde återfinnas. Orsakerna härtill ville kommitterade sammanfatta sålunda:

att skogsvetenskapens forskningsresultat endast långsamt införts och ofullständigt

utnyttjats;

att hushållningsplanerna förhindrat tillgodogörandet av äldre och övermogen

skog vid den från ekonomisk synpunkt lämpligaste tiden och icke befrämjat utan

i många fall i stället omöjliggjort en tidsenlig beståndsvård;

att de rådande grunderna för befordran till revir förvaltare förhindra att tillräcklig

hänsyn tages till personliga och för den sökta befattningen lämpliga egenskaper;
att

revirförvaltare mot sin vilja icke kunna förflyttas, även om detta för

skogsbruket inom ett visst revir skulle vara önskvärt;

att reviren äro för stora, varför revirförvaltarna icke kunnat ägna allmänningarna

tillräcklig tid;

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

att reviren äro avgränsade på ett för allmänningarna olämpligt sätt, varigenom

dels ersättningarna till statsverket för jägmästarnas tjänsteresor och förrättningar

blivit onödigt stora och dels önskvärda förenklingar i såväl den skogliga

som den ekonomiska förvaltningen icke kunnat genomföras i tillräcklig utsträckning;

att förvaltningen å allmänningarna under skogsstaten är delad mellan å ena

sidan allmänningsstyrelsen och å andra sidan skogsstaten, varjämte förvaltningssystemet

icke är tillräckligt anpassningsbart efter skiftande virkeskonjunkturer och

andra växlande förhållanden;

att den skogliga förvaltningen å nästan samtliga allmänningar under delägarna

i huvudsak utövas av bevakarepersonalen;

att de ordinarie kronoskogvaktarnas avlöning i många fall utgår i form av

större helt eller delvis fria boställen;

att ingen sortering utföres av rotstående grövre saluskog, varför ofta synnerligen

värdefulla till speciella ändamål begärliga träd bliva för lågt betalda;

att auktionsförsäljning användes även under sådana förhållanden, då underhandsförsäljning

vore lämpligare;

att transportleder och vägar såväl inom som utom allmänningarna äro otillräckliga:

samt

att allmänningarna sakna sammanslutning för tillvaratagande av gemensamma

intressen.

Den kritik, som allmänningskommitterade sålunda ägnat det skogliga tillstånd,

vari häradsallmänningarna för närvarande belinna sig. har av dessa gjorts

generell d. v. s., att densamma skulle i lika hög grad träffa såväl de häradsallmänningar,

som äro ställda under skogsstaten som ock dem, vilka förvaltas av delägarna. Detta

synes emellertid domänstyrelsen icke rättvist och ej heller framgå såsom en ovillkorlig

följd av vad allmänningskommitterade anfört under avgivande mera i detalj av

nyssnämnda kritik med därvid angivna siffror.

Styrelsen har visserligen icke kunnat ingå i någon närmare prövning av.

huru kommitterade i alla detaljer gått till väga vid förenämnda granskning, eller

huru därvid framlagt siffermateriel erhållits och sammanförts, men vill styrelsen

ändock framhålla följande.

Enligt en på sidorna 102 och 103 i förenämnda avhandling om Sveriges

häradsallmänningar intagen tabell har för åren 1911 — 1915 årsavverkningen på

häradsallmänningar under skogsstaten utgjort i medeltal 3.4 6 kubikmeter per hektar,

utgörande i procent av virkesförrådet 2.8, medan samma avverkning å allmänningar

under delägarna stigit allenast till 1.9 7 kubikmeter, utgörande 1.91 procent av virkesförrådet.

På sid. 106 uppgives nettobehållningen per hektar duglig skogsmark å

häradsallmänningar under skogsstaten till 12 7 1 kronor och å övriga allmänningar

till 7 n kronor. Enbart av dessa siffror att döma synes det som om skogsskötseln

bedrivits med avgjort bättre resultat å den förra gruppen av häradsallmänningar

än på den senare. Kommitterade hava vidare uppgivit, att kulturåtgärder jämte

övriga skogsvårdsåtgärder utförts i huvudsak till samma omfattning å båda dessa

slag av häradsallmänningar. Lägger man härtill vissa av de kommitterade gjorda

uttalandena därom, att i många fall skogsstatspersonalen visat stor förståelse för

allmänningsdelägarnas intressen såväl i fråga om att få den största möjliga avkastning

av häradsallmänningarna som ock att få utvidga desamma, och därvid på ett

framgångsrikt sätt medverkat till behövliga ändringar uti hushållningsplanerna, av
-

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

seende ökning av såväl huvudavverkningar som föravverkningar, kan man svårligen

enligt styrelsens förmenande medgiva att i fråga om skogsskötsel!! ä häradsallmänningarna

likställa allmänningar, som förvaltas av delägarna, med dem, som stå

under skogsstaten.

Vidare hava kommitterade upprepade gånger uttalat, att skogsskötseln å

häradsallmänningarna i regel icke stode nämnvärt efter skogsskötseln på kronoparkerna

och i sådant avseende tagit avstånd från de skogssakunnigas för södra Sverige

uttalade åsikt, att häradsallmänningarna stode i en med avseende på skogsbrukets

ståndpunkt lägre klass än kronoparkerna. Domänstyrelsen vill icke bestrida, att

mot skogsskötseln å en del häradsallmänningar, särskilt å dem, som stå under delägarnas

förvaltning — och detta beroende på en del organisatoriska förhållanden,

främst då den omständigheten, att delägarna få övertaga förvaltningen av allmänningarna

utan annat skogligt biträde än bevakarna — kan göras vissa erinringar.

Den slutledning emellertid, vartill allmänningskommitterade å sid. 1:52 i nämnda

avhandling kommit, kan domänstyrelsen dock icke biträda. Fast hellre synes deras

uttalande, att den omständigheten att allmänningarnas skogsbruk likväl icke stode

efter kronoskogarnas talade för att styrelserna vore i stånd att själva sköta förvaltningen,

så till vida vederläggas av det anförda, att skillnaden emellan resultaten

av skogshushållningen å häradsallmänningar under skogsstaten och under delägarna

uppenbarligen är att tillskriva den sakkunniga ledning som beträffande de förra

gjort sig gällande.

Styrelsen anser sig emellertid icke med det sagda hava helt bemött det generella

uttalande om det skogliga tillståndet på häradsallmänningarna. som kommitterade

avgivit. Domän-tyrelsen vill nämligen hålla före, att allmänningskommitterade

icke klargjort för sig de för varje särskilt fäll givna förutsättningarna, och får

styrelsen framhålla, att kritiken från kommitterades sida skulle hava vunnit betydligt

i vederhäftighet, om kommitterade tagit hänsyn till följande omständigheter:

att häradsallmänningarna i regel bildats å trakter långt avlägsna från odlade

bygder och vanligen belägna å de höglänta skogspartier, som utgöra gränsen mellan

skilda län;

att häradsallmänningarnas ursprungliga uppgift varit att förse häradets jordbruk

med husbehovsvirke och mulbete samt virke till sådana byggnader såsom broar

m. m. dylikt, vilka häradets innebyggare hade att gemensamt svara för;

att häradsallmänningarna i regel haft en för avsättning av skogsprodukter,

särskilt mindre värdefulla sådana, långt annat än gynnsam belägenhet, till dess

genom kommunikationernas förbättrande i detta avseende lyckligare förhållanden

inträtt;

att vid de först upprättade hushållningsplanerna hänsyn till just dessa förhållanden

säkerligen i stor utsträckning tagits, samt att beträffande övriga i desamma

tillämpade hushållningsprinciper planerna få anses giva uttryck för de vid varje

särskilt tillfälle rådande, såsom riktiga ansedda principerna; samt

att på grund av rådande organisation och bristen på tjänstemän det till en

början varit nödvändigt att fastställa skogshushållningsplanerna för ej kortare tid

än 20 år.

Det kunde ock hava haft sitt stora intresse att få veta, huruvida kommitterade,

då de klaga över att de beståndsvårdande huggningarna så betydligt eftersatts

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 82 käft. (Nr 104.) 34

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

verkligen klargjort för sig om vid de skilda tillfällen, då en dylik huggning rätteligen

bort göras, det därvid erhållna virket kunnat avsättas.

Det kan i detta sammanhang framhållas att i jämförelse med ett flertal enskilda

skogsägare, vilka i stor utsträckning utnyttjat konjunkturerna och nu besitta

hårt genomhuggna skogar med glesa bestånd, som visserligen kunna sägas avsätta

nöjaktig tillväxt, men å andra sidan icke medgiva avverkningar, som kunna lämna

någon egentlig inkomst, häradsallmänningarna intaga med sitt enligt kommitterades

uppfattning så efterblivna skogsbruk en mycket gynnsam ställning. Den rikliga

förekomsten av grov och värdefull skog, som numera lätt kan omsättas i penningar,

bereder dem nämligen möjlighet att på skogsbruket nedlägga rätt så stora kostnader

och bestå sig med den dyrbara förvaltning, som ifrågasatts.

Skulle kommitterade med sin granskning hava avsett allenast den tid av

häradsallmänningarnas förvaltning, från vilken siffermaterialet hämtats, hade troligen

det allmänna omdömet om det skogliga tillståndet å häradsallmänningarna i betydande

grad behövt modifieras. Hava kommitterade emellertid avsett förhållanden,

som ligga längre tillbaka i tiden, så lärer härom kunna sägas, att kommitterades

uttalande icke vilar på fullt riktig och rättvis uppfattning om förutsättningarna för

de på skilda tider vidtagna hushållningsåtgärdema. Och härom vittnar bl. a. kommitterades

uttalande på sid. 107 »att såväl beståndsvårdshuggning som föryngringshuggning

icke alltid utförts på ett sätt, som motsvarar en nutida god skogshushållnings

fordringar.» Ty att såsom kommitté! ade här tyckas hava fordrat, att exempelvis

1917 års måttstock på en god skogshushållning skulle passa in på 1910 års

huggningar, synes vara en ren orimlighet.

Efter att i 6 kap. under rubriken »Kommitterades organisationsförslag» hava

i mera allmänna ordalag yttrat sig om. huru kommitterade tänkt sig den blivande

organisationen för häradsallmänningarna, har såsom en sammanfattning av det anförda

framhållits:

att kommitterade principiellt ansluta sig till den av skogssakkunniga uti betänkandet

den 17 december 1915 förordnade uppdelningen av olikartade skogar på

skilda förvaltningsorgan:

att häradsallmänningarna under inga omständigheter böra i gemensamma förvaltningsområden

sammanföras med de ecklesiastika och allmänna inrättningars

hemman tillhöriga skogarna, enär de från alla synpunkter förete grundväsentliga

olikheter i jämförelse med dem;

att kommitterade anse att skogsbruket å häradsallmänningarna bäst befrämjas,

om dessa erhålla egen från statens och övriga allmänna skogar skild administration;

att allmänningsdelägarna både vilja och kunna bedriva ett gott skogsbruk å

allmänningarna;

att övervakandet av detta liksom handhavandet utav gemensamma angelägenheter

bör påvila en för samtliga allmänningar i huvudsak av delägarna vald gemensam

styrelse;

att hushållningsplanerna upprättas och fastställas under ledning av en kommission,

bestående utav en erkänt framstående skogsvetenskapsman, en representant

för allmänningsstyrelsen samt en medlem uti den gemensamma styrelsen.

Det förslag till förordning angående häradsallmänningar i riket, som kommitterade

utarbetat, är också uppbyggt i huvudsaklig anslutning till nyssnämnda uttalanden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2(57

Domänstyrelsen har tidigare i detta utlåtande redogjort för huvuddragen i

nämnda förslag. Beträffande detaljerna anser sig styrelsen endast behöva uppehålla

sig vid dem, som i‘öra skogshushållningen. Mot föreskrifterna att häradsallmänningarna

skola skötas enligt skogshushållningsplan samt att dylik plan endast ma

upprättas av förrättningsman, som genomgått skogsinstitutet, skogshögskolan eller

utländsk högre skoglig läroanstalt har styrelsen givelvis intet annat att erinra än

att det synes obehövligt att låta eu utländsk skogsman verkställa skogsindelningar

inom landet å skogar av ifrågavarande art.

Angående sättet för själva hushållningsplanens upprättande torde erforderliga

garantier i förslaget vara lämnade för att skogshushållningen och skogsskötsel^

fordringar bliva vederbörligen iakttagna, alllt dock beroende av de principer, som

skola för desamma vara grundläggande. Härom saknas emellertid uti förslaget erforderliga

föreskrifter, vilket måste anses såsom en betänklig brist. Det synes

nämligen styrelsen såsom en oavvislig fordran, att uti ett lagförslag rörande skogai

av den art och betydelse som häradsallmänningarna borde hava influtit fullt tydliga

och klara bestämmelser om de grundläggande normerna för skogshushållningen å

desamma. Allt vad som i nu föreliggande förslag i detta avseende förekommer

återfinnes uti 9 §, där bestämmelse lämnas om, huru avverkningsbeloppets storlek

skall beräknas. De härvid lämnade föreskrifterna överensstämma i allt väsentligt

med dem, som av reservanten i skogslagstiftningskommittén föreslagits beträffande

kommuners in. fl. skogar och jämväl häradsallmänningarna. Styrelsen åberopar i

detta avseende vad styrelsen här förut anfört rörande sagda bestämmelser.

Att på sätt kommitterade ifrågasatt inrätta en överstyrelse för samtliga

häradsallmänningarna anser styrelsen visserligen medföra avsevärda kostnader för

häradsallmänningarna, men dock kunna bliva till gagn, därest den erhåller en väsentligen

förändrad sammansättning.

Föreskrifterna uti It §, att såväl skogsstatens som skogsvårdsstyrelsernas

tjänstemän skulle äga att till överstyrelsen anmäla missförhållanden uti allmänningarnas

skogsskötsel, finner styrelsen mindre välbetänkta, da det ju kan förekomma,

att hos dessa olika grupper av tjänstemän, kunna finnas väsentligt skiljaktiga uppfattningar

angående det ena eller andra fallet. Det borde för övrigt kunnat vara

tillräckligt att tillägga endera av dessa tjänstemannagrupper berörda befogenhet.

Såsom styrelsen förut angivit har Sveriges häradsallmänningsförbund beretts

tillfälle att avgiva yttrande angående skogslagstiftningskommitténs lagförslag beträffande

häradsallmänningar. Styrelsen för häradsallmänningsförbundet, vilken synes

stå synnerligen nära häradsallmänningskommitterade, har i detta yttrande dels fi amlagt

en kritik över skogslagstiftningskommitténs och särskilt reservantens lagförslag,

men därjämte gjort uttalanden, vilka få anses utgöra motiv för det av häxadsallmänningskommitterade

utarbetade förslaget till förordning för häradsallmänningarna,

samt framlagt förslag till en ny paragraf i nämnda förordning ävensom viss omredigering

av 2 §. Med hänsyn härtill har det synts styrelsen lämpligast att i detta

sammanhang närmare redogöra för innehållet uti ifrågavarande yttrande.

Styrelsen för Sveriges häradsallmänningsförbund. vilken här nedan kommer

att benämnas förbundsstyrelsen, har i sitt yttrande under vissa huvudrubriker ingått

på ovannämnda kritik och i samband därmed framlagt nyssnämnda motivering och

förslag. I de delar detta yttrande icke innehåller något väsentligen nytt utöver vad

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

häradsallmänningskommitterade i sitt förslag till förordning eller i arbetet Sveriges

häradsallmänningar framlagt, ämnar styrelsen icke vidare ingå på sagda yttrande.

Domänstyrelsen vill då först uppehålla sig vid vad förbundsstyrelsen anfört

i fråga om förändring utav häradsallmännings område.

. Efter att hava lämnat en kortfattad redogörelse över vad skogslagstiftningskommitténs

och reservantens förslag i sagda hänseende innehålla anför förbundsstyrelsen

bl. a. följande.

Hela det föreslagna tillvägagångssättet synes vara ganska invecklat och torde

av många skäl knappast komma att befordra allmänningamas utvidgning. Att allmänningsstämman

och icke styrelsen skulle besluta om inköp torde vara självfallet,

så snart dylikt vore så betydande att utgivande av köpeskillingen därför kunde öva

något mera väsentligt inflytande på allmänningens ekonomi. Att alla frågor om köp

nödvändigtvis skulle underställas stämman, syntes dock vara överflödigt och t o. m.

onödigt, enär därigenom många gynnsamma förvärv kunde förhindras. Toge man i

betraktande att styrelsen å många allmänningar utan stämmans hörande ombesörjde

arbeten för en kostnad uppgående till flera tiotal tusen, ja, i vissa fall överstigande

hundratusen kronor årligen, så torde den även kunna anförtros att göra mindre

markförvärv, exempelvis för högst tiotusen kronor årligen. Gränsen för dess befogenhet

måste bliva olika för olika allmänningar och rättas efter inkomsternas storlek

och delägarnas benägenhet att lämna sin styrelse större eller mindre frihet.

Detta spörsmål hörde för den skull rätteligen hemma i allmänningsreglementena,

och därför hade häradsallmänningskommitterade icke upptagit det i sitt förslag.

Kommitténs förslag att frågor av denna art nödvändigtvis skulle avgöras å den

ordinarie, endast en gång om året hållna allmänningsstämman syntes alldeles olämpligt

och komme säkerligen att förhindra allmänningsstyrelserna att begagna sig av

många göda tillfällen till köp. Erfarenheten utvisade, att en säljare ställde ofta

för att icke säga oftast såsom villkor för en eventuell försäljning, att den skulle

kunna genomföras inom en ej allt för långt tilltagen tid. och vore den ej avslutad

dessförinnan, förfölle hela saken. Detta gällde i all synnerhet förvärv av smärre

lägenheter. Allmänningsstyrelsen syntes i alla de fall, i vilka den icke själv kunde

besluta, böra hava möjlighet att när som helst kunna sammankalla delägarna för

att för dem framlägga saken till avgörande.

Sedan förbundsstyrelsen därefter ingått i en närmare kritik av de utav

skogslagstiftningskommmittén och reservanten föreslagna villkoren för nya områdens

införlivande med häradsallmänningarna, och sedan styrelsen i huvudsak uttalat sin

anslutning till det principiella i reservantens förslag, fortsätter styrelsen sålunda.

Nu skulle emellertid såsom förut antytts kunna inträffa, att dessa villkor förhindrade

förmånliga köp. Ofta kunde delar av en fastighet förvärvas, innan de genom lantmäteriförrättning

skilts från stamfastigheten, och det komme säkerligen att ganska

ofta inträffa, att tillräckligt med medel icke för tillfället funnes för inköp av ett

eftersträvat område, och i ett sådant fall stode vägen med inteckning lättast öppen.

Förbundsstyrelsen skulle därför vilja föreslå, att med införlivningen finge uppskjutas

tio år efter förvärvet och efter prövning av länsstyrelsen ytterligare så lång tid,

som i särskilda fall kunde befinnas nödvändig. Under denna tid skulle givas tillfällen

att icke allenast ombesörja områdets kartläggning och behöriga skiljande från

andra fastigheter, utan från desamma kunde därunder avsöndras inägor och andra

för allmänningen mindre lämpliga områden. Dessutom bereddes allmänningsdel
-

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

ägarna möjlighet till inköp, även om de för tillfället icke besutte därför tillräckliga

medel. Förbundsstyrelsen, som både sig bekant, att allmänningskommitterade visserligen

avhandlat frågan om markförvärvens införlivning med den ursprungliga häradsallmänningen,

men därvid stannat vid den meningen att inga särskilda förskrifter

tarvades härom, ville dock för sin del föreslå, att deras förslag utökades med en

paragraf med följande lydelse, vilken lämpligen borde inskjutas efter 14 g i förslaget.

»Mom. 1. Inköp av område för häradsallmännings tillökning må, så framt

reglemente icke annorlunda stadgar, ske endast efter delägarnas beslut å i reglementsenlig

tid kungjort sammanträde.

Mom. 2. Skall köpeskillingen för förvärvat område gäldas av medel, vilka

härflutit ur allmänningen, och över vilka delägarna icke äga fri rådighet, åligger

det allmänningsstyrelsen att senast en månad efter köpet insända handlingarna

därom jämte översiktskarta och beskrivning ävensom andra upprättade kartor och

handlingar till länsstyrelsen. Denna har att pröva, huruvida området må tilläggas

allmänningen samt angiva villkoren härför, bland vilka alltid bör intagas bestämmelse

därom, att området skall vara behörigen avskilt från annan mark och icke

besväras av inteckning för fordran eller för nyttjanderätt, som kan vara hindersam

för skogsbruket. Beviljas införlivning, må därmed dröjas i högst tio år efter köpet,

så framt länsstyrelsen på särskild ansökan icke medgiver längre tid.

Före den tidpunkt införlivning skall ske, har allmänningsstyrelsen att för

länsstyrelsen styrka, att de uppställda villkoren fullgjorts, varefter länsstyrelsen

förklarar området tillagt allmänningen och därom lämnar kammarkollegium och

häradsrätten meddelande.

Beviljas icke införlivning eller uppfyllas icke de stadgade villkoren härför,

skall området, så snart sådant utan förlust kan ske, försäljas och de influtna försäljningsmedlen

disponeras på sätt i 14 § föreskrives om inkomster för den del av

huvudavverkningen, som överstiger tillväxten.

Mom. 3. Område, som förvärvas för andra medel än de i mom. 2 angivna,

må, om delägarna så besluta, efter ansökan hos länsstyrelsen på i nyssnämnda

moment föreskrivet sätt och, om däri angivna villkor prövas vara uppfyllda, tillläggas

allmänning.

Med område, erhållet genom gåva eller testamente, förfares i fråga om dess

tilläggande till allmänningen efier gåvobrevets eller testamentets föreskrifter, varvid

bestämmelserna i mom. 2 i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse.

Mom. 4. Över länsstyrelsens beslut må allmänningsstyrelse eller delägare

föra klagan hos Konungen genom besvär inom trettio dagar efter delfående^»

Domänstyrelsen finner förbundsstyrelsens förslag till komplettering av det

utav häradsallmänningskommitterade utarbetade förslaget till förordning angående

häradsallmänningarna synnerligen märkligt, i vad det avser utvidgning av häradsallmänningarna

genom inköp av fastigheter. Hela denna procedur med att för

allmänningsdelägarnas räkning hålla dessa egendomar så att säga på hand under

en längre tid innebär givetvis ett visst osäkerhetstillstånd, i det att sådana markförvärv,

vilka icke tillagts häradsallmänningarna, synas komma att stå utanför den

offentliga kontroll, vilken föreslagits beträffande dessa. Domänstyrelsen kan för den

skull icke underlåta att uttala stora betänkligheter mot att i förevarande förordning

inrymma dylika föreskrifter. Visserligen har det sin stora betydelse, om i en del

fall häradsallmänningarnas områden kunna utökas och givas en för förvaltningen

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

väl avpassad arrondering, men lär man ingalunda kunna påstå att det föreligger

ett så trängande behov härav, att man för den skull bör giva allmänningsstyrelserna

och delägarna så fria händer som nu föreslagits. Beträffande särskilt den nu avförbundsstyrelsen

framlagda motiveringen för att allmänningsstyrelsen skulle erhålla

generellt bemyndigande att årligen till visst belopp inköpa fastigheter, vill styrelsen

därjämte framhålla, att jämförelsen emellan ett handhavande av för särskilda löpande

förvaltningskostnader anvisade rätt stora belopp och ett bindande av mindre belopp

såsom kapitalplacering ingalunda är befogad, då den förra åtgärden avser en helt

kort tidsperiod, medan den senare sträcker sina verkningar utöver en avsevärd

tidsrymd.

Förbundsstyrelsen har vidare redogjort för betänkandets och reservationens

förslag beträffande överlåtelse av andel i häradsallmänning samt därom anfört. Även

om denna överlåtelse begränsades till att gälla endast den tid, under vilken upplåtaren

själv ägde fastighet med andel i allmänningslaget, kunde man dock tänka

sig att härigenom skapades en utväg för vissa kapitalstarka delägare att skaffa sig

ett allt för stort inflytande på allmänningens angelägenheter. Förbundsstyrelsen

tänkte härvid företrädesvis på för allmänningarna främmande personer och industriföretag,

vilka för sin produktion gärna ville köpa och förarbeta allmänningarnas

mycket grova och värdefulla virke. Ofta vore sådana delägare i en allmänning och

kunde i varje fall lätt köpa en fastighet med andel däri. och sedan stode den möjligheten

öppen att lätt förvärva andra delägares andelar och därigenom kunna påverka

skogsskötsel!! i en för sig önskvärd riktning. Det syntes även förbundsstyrelsen,

som om dylika överlåtelser skulle kunna komma att skapa strid och

splittring bland delägarna. Hade några sådana upplåtit sin rätt och sedan funnit

densamma vara mera värd än det erhållna vederlaget komme de säkerligen att

känna sig besvikna, bliva missnöjda och förlora intresset för allmänningarna. Av

naturliga skäl kunde ej heller de ovannämnda mera tillfälliga delägarna vara lika

villiga att göra utgifter för skogsvårdens förkovran som de verkliga jordägarna.

Dessutom skulle de avkastnings- och röstberättigade komma att växla i hög grad,

vilket skulle komma att vålla ett visst besvär vid avkastningens fördelning och

vid upprättandet och justerandet av röstlängden. Svårigheter skulle framför allt

kunna uppstå vid fondering av uppkomna medel. Hade dylika hopsparats, innan

den föreslagna rättigheten att överlåta delägareskap i allmänning tillkommit, och

fortsattes sedan fonderingen efter det att dylika upplåtelser skett och fonden därefter

utdelades, så syntes det kunna uppstå vissa svårigheter att utreda, huru stora

anparter därav, som skulle tillkommaoden verkliga delägaren och den person, till

vilken han upplåtit sin delägarandel. Å andra sidan skulle utan tvivel förslaget

medföra den fördel å allmänningar, å vilka virkesavkastningen fördelades in natura,

att de utstämplade virkesposterna blevo större, varigenom arbetet vid utsyningen

något minskades. Däremot uppstode ingen vinst därigenom att delägare, som icke själva

ville avverka sina virkesposter för en längre tid överläte sina andelar i avkastningen

till annan. Detta kunde nämligen ske även under nuvarande förhållanden och därtill

utan att behöva avstå från sin rätt att deltaga uti allmänningens angelägenheter.

Förbundsstyrelsen ville därför för sin del framhålla, att reservantens förslag

i förevarande avseenden icke syntes innebära särskilt stora fördelar men däremot

ganska stora vådor och kunde komma att medföra svårigheter.

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Domänstyrelsen får i huvudsak ansluta sig till det av förbundsstyrelsen sålunda

gjorda uttalandet.

Förbundsstyrelsen har vidare närmare behandlat följderna av den medverkan

vid administrationen av häradsallmänningarna, som betänkandet och reservationen

tillagt skogsvårdsstyrelserna. Mera i förbigående vill styrelsen här citera några

uttalanden, som förbundsstyrelsen därvid funnit skäl göra. Sålunda sägs: »Det kan

nu ifrågasättas om skogsvårdsstyrelserna äro skickade och lämpliga för fullgörandet

av alla nämnda åligganden, och om dessa icke komma att i allt för hög grad

inkräkta på deras tid och arbetskrafter, vilka ju knappast räcka till för deras

nuvarande ytterst betydelsefulla arbetsfält», samt »man har alla skäl att ställa sig

tveksam om, huruvida skogsvårdsstyrelserna och alla länsjägmästare besitta den speciella

kunskap och erfarenhet, som erfordras för granskandet och fastställandet av

hushållningsplaner. Förbundsstyrelsen hyser därför den uppfattningen att skogsvårdsstyrelsernas

egentliga arbetsuppgift skulle kunna försummas, om de även i

den grad och utsträckning, som förslagen förutsätta, skulle tagas i anspråk för

häradsallmänningarnas administration.»

Beträffande allmänningskommitterades förslag i fråga om överstyrelsen och

ombudsmötet anför vidare förbundsstyrelsen. Kommitterade hade — 6 och 10 §§ —

föreslagit att förvaltningen av sådana allmänningar, i vilkas skötsel större missgrepp

eller försummelser förelåge, skulle uppdragas åt överstyrelsen, varemot kommittén

och reservanten ansett, att den borde ombesörjas utav en eller flera av länsstyrelsen

ut-edda gode män. Att kommitterade velat använda överstyrelsen härför, vore en

följd av grundprincipen för deras förslag, och förklarades även därav, att delägarna

uti ifrågakomna allmänningar i regel torde finna det mera tilltalande, att deras

egendom förvaltades utav samtliga allmänningars förtroendemän, i vilkas val de

medelbart deltagit, än av personer, vilka kanske stode främmande för såväl delägarna

som allmänningssaken. Mot själva de principiella grunderna i kommitterades

förslag i detta avseende hade reservanten icke gjort några invändningar, men däremot

hade han betvivlat överstyrelsens möjligheter att utföra den ifrågasatta förvaltningen.

Härtill kunde anmärkas, att förvaltningens detaljer skulle åligga en

skogsförvaltare, vdken styrelsen hade rättighet att tillsätta, och övervakandet av densamma

kunde verkställas av överstyrelsens föredragande. Ej heller reservantens andra

invändning, i vilken framhölles, att det vore mindre lämpligt att överstyrelsen bleve

redovisnings- och ansvarsskyldig gent emot allmänningsdelägarna, torde hava fog

för sig. Regel vore ju att förmyndare redovisade och ansvarade för myndlings

ägodelar, och från den statliga skogsadministrationen kunde påvisas ett flertal fall,

i vilka domänstyrelsen stode i alldeles samma ställning som överstyrelsen enligt

kommitterades förslag.

Domänstyrelsen får för sin del uttala sin anslutning till det principiella uti

reservantens förslag i de delar, som av förbundsstyrelsen nyss kritiserats, och vill

styrelsen därjämte framhålla, att förbundsstyrelsens jämförelse mellan domänstyrelsen

och av allmänningskommitterade föreslagna överstyrelse såsom förvaltare av

myndlings egendom är ganska haltande. Överstyrelsen tillsättes nämligen på förslag

av myndlingen — allmänningsstyrelsen — och avlönas jämväl av densamma. Domänstyrelsen

däremot står icke i något som helst förhållande av privatintresse till de

statliga myndlingar, för vilkas egendom den å tjänstens vägnar och såsom statsinstitution

är redovisningsskyldig.

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Under rubriken disposition utav allmänningarnas avkastning har förbundsstyrelsen

vidare anfört. Allmänningskommitterades grundåskådning beträffande de nuvarande

delägarnas rätt till inkomster från allmänningsskogen vore den, att denna

rätt vore begränsad till sådana inkomster, som härtlöte av den avverkning, som

motsvarade tillväxten, men de inkomster, som erhölles från avverkning utöver tillväxten,

skulle bevaras och förvaltas så, att även framtida delägare finge nytta av

den. Inkomsterna av den förra delen av avverkningen skulle i första hand användas

för att bestrida skogsbrukets löpande utgifter, och vad som därefter återstode skulle

stå till delägarnas fria rådighet. Man skulle kunna kalla nämnda inkomster och

utgifter för ordinarie inkomster och utgifter i motsats till sådana inkomster, som

härfiöte ur avverkning utöver tillväxten, vilka kunde kallas extra inkomster. Rätteligen

borde även en del av de senare begagnas för skogsbrukets drift, ty även sistnämnda

avverkning hade del i kostnaderna härför såsom exempelvis skogsodling,

förvaltning m. m. För att förenkla administrationen och under alla omständigheter

bereda möjligheter till tillräcklig avverkning genom beståndsvård föresloge emellertid

komrnitterade, att avverkning av sistnämnda slag alltid skulle beräknas efter beståndens

behov därav och icke ställas i förhållande till tillväxten, och att endast

huvudavverkningens storlek skulle göras beroende av denna. Om man nu såsom en

allmän regel utginge från att de nuvarande delägarna endast borde få åtnjuta inkomsten

av skogens tillväxt och icke därutöver inkomst av tillgodogjort virkeskapital,

så komme de i en bättre ställning än denna regel angåve, om de utöver

tillväxten finge avverkning genom beståndsvårdshuggningar. Men detta hade kommitterade

sökt motväga därigenom, att de läte samtliga utgifter för driften betalas

av de ordinarie inkomsterna, varigenom de extra inkomsterna i sin helhet och alltså

utan avdrag för några som helst utgifter på ett eller annat framdeles omnämnt

sätt kunde reserveras för de framtida delägarna. Vid uppgörandet av hushållningsplaner

hade allmänningens målsmän att meddela, huruvida de vore villiga att avsätta

de eventuella extra inkomsterna för fondering, använda dem för markinköp

eller för verkliga grundförbättringar. Skulle så vara förhållandet, finge huvudavverkningen,

om detta vore önskvärt från skoglig synpunkt, beräknas högre än

tillväxten. Den tillväxten överskjutande delen boide i regel kunna avsättas till

avverkning inom en viss noggrant avgränsad trakt. Denna kunde givetvis avverkas

antingen på en gång eller successivt, men under alla omständigheter skulle de inflytande

försäljningsmedlen skiljas från övriga sådana, och av det föregående framginge,

att de endast finge användas för de förut omnämnda framtiden avseende

syftemålen och icke för den löpande skogsdriften, en sak som det skulle åligga

överstyrelsen att övervaka.

Det är, synes det domänstyrelsen, synnerligen märkliga uttalande, som här

framkommit. Grundprincipen ifråga om dispositionen av häradsallmänningarnas avkastning

torde väl i det stora hela få anses riktig, men grunden för avverkningsbeloppets

bestämmande synes däremot på goda skäl kunna angripas, då den ej sällan

torde leda till en betydande överavverkning. Tillika finner styrelsen i förbundsstyrelsens

nyss gjorda uttalanden ett ytterligare stöd för sin här förut framlagda

mening om bestämmelserna i reservationen angående avverkningsbeloppets beräknande.

Domänstyrelsen uttalade därvid att sagda bestämmelser, vilka till sitt innehåll,

om än i annan formulering, återfinnas uti förslaget till förordning angående

häradsallmänningarna, ovillkorligen måste medföra ett avsteg från den allmänna

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

liushållningsprincipen, att <liir icke särskilda omständigheter påkalla en hastigare

avverkning, såsom ordinarie sådan icke må uttagas mer än skogens årliga tillväxt.

Det är emellertid icke blott vad som nu anförts beträffande avverkningsbeloppets

beräknande som styrelsen funnit anmärkningsvärt i förbundsstyrelsens uttalanden.

utan har styrelsen jämväl fäst sig därvid att ett uttagande av mogen

skog, vilket ur skoglig synpunkt vore önskvärt till belopp, överstigande den årliga

tillväxten, skulle göras beroende av, huruvida allmänningsdelägarna vore villiga att

för visst ändamål använda sagda »överskottsavverkning». Här göres alltså en skogshushållningsåtgärd,

vilken borde prövas enbart med hänsyn till rent skogliga förhållanden

beroende av medgivande i viss riktning från allmänningens representanter.

Visserligen kan det ur en del synpunkter såsomför att befrämja intresset för skogshushållningen

vara lämpligt att låta allmänningsdelägarna få ett visst inflytande på

densamma, men att till den grad låta, man kan med fog säga, tillfälliga intressen

eller åsikter göra sig gällande, att man för deras skull frånginge de rent sakliga

skälen för hushållningens ordnande, synes icke kunna vara tillrådligt.

Närmast efter förslag till lag om häradsallmänningar följer i betänkandet Lag om skogs
förslag

till Lag om skogsvårdsstyrelser. Förslaget skiljer sig ej, som styrelsen förut vätds
framhållit,

så särdeles mycket från nu gällande förordning om skogsvårdsstyrelser, s yre ser''

men avviker i följande avseenden.

Skogsvårdsstyrelsens forstligt bildade biträde skall hava genomgått skogsinstitutets

högre kurs eller skogshögskolans jägmästarekurs och kan därjämte mer

än ett sådant biträde vara hos samma skogsvårdsstyrelse anställt. Skogsvårdskommittéer

skola endast finnas i de kommuner, där skogsvårdsstyrelsen så påfordrar.

Betänkandet har emellertid därjämte uti sina särskilda lagförslag inarbetat en ,

del föreskrifter om skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Bland dylika bestämmelser,

vilka avse skogsvårdsstyrelsernas organisation, må framhållas stadgandet om att uti

ett och samma landstingsområde kan finnas mer än en skogsvårdsstyrelse.

Skogsvård sstyrelserna hava i organisatoriskt hänseende och ifråga om kvalifikationer

för deras uppgift ställts så gott som fullständigt på samma plan som i

nu gällande lagstiftning. Enda skillnaden är att kompetensfordringarna på det

forstligt bildade biträdet nu blivit skärpta.

Då emellertid skogslagsstiftningskommittén tillagt skogsvårdsstyrelserna en i

högst väsentlig grad ökad befogenhet, varigenom deras arbetsuppgift betydligt ökats,

synes det domänstyrelsen, som om man kunnat fordra att skogslagstiftningskommittén

närmare klargjort för sig arten och omfånget av den ökade arbetsuppgift,

som pålagts skogsvårdsstyrelserna och med utgångspunkt härifrån upptagit till

granskning, huruvida dessa styrelser vore för uppdraget behörigen kvalificerade och

utrustade med tillräckliga hjälpmedel för att fullgöra sitt åliggande.

Vad först angår arten av den vidgade verksamhet skogsvårdsstyrelserna

skulle erhålla, kan densamma i huvudsak angivas att bestå i handhavandet av

skyddsskogarna och fastställandet av hushållningsplaner för kommuners m. flis samt

häradsallmänningars skogar.

Det direkta handhavandet av en lagstiftning för skyddsskogarna med ty åtföljande

utsyningar lärer så gott som uteslutande komma att påvila skogsvårdsstyrelsernas

skogliga biträde — vilket med hänsyn till de höjda kompetensfordringar,

som enligt förslaget skola ställas på honom, får anses besitta den teoretiska utBihang

till riksdagens protokoll 1023. 1 sand. 82 höft. (Nr 104.) 35

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

bildning, som för dylikt arbete måste fordras — men lärer detta oaktat det få

anses ej blott önskvärt utan även nödvändigt att inom den styrelse, som har att

avgöra frågor som sammanhänga med skyddsskogarnas rätta behandling, finnes tillräcklig

sakkunskap för bedömande av dylika spörsmål.

Styrelsen har förut framhållit, att föryngringsfrågan beträffande skyddsskogarna

allt fortfarande är olöst, och att man i många avseenden beträffande

skyddsskogarnas behandling står på försökens och utredningarnas ståndpunkt. Även

från icke skogssakkunnigt håll har denna omständighet särskilt framhållits, och

torde det givetvis få anses vara en brist i lagförslaget, att icke verklig sakkunskap

på det skogliga området ovillkorligen skall vara inom en skogsvårdsstyrelse representerad.

Kommittén har visserligen till prövning upptagit frågan, huruvida länsjägmästaren

borde vara medlem av skogsvårdsstyrelsen, men på anförda grunder ansett

sig böra nekande besvara denna fråga.

Att skogslagstiftningskommittén över huvud taget ansett sig böra föreslå

skyddsskogarnas läggande under skogsvårdsstyrelserna, torde möjligen kunna hava

föranletts av vissa jämförelser med förhållandena inom Gottlands län, men även

om där utsyningarna i huvudsak kunnat utföras genom länsjägmästaren, lärer av

anledning, vartill styrelsen här nedan skall återkomma, en dylik anordning icke

lämpligen kunna genomföras å skyddsskogarna särskilt inom Jämtlands och Kopparbergs

län.

Vad nyss anförts beträffande dessa skyddsskogar, att skogsvårdsstyrelserna

icke vore utrustade med tillräcklig fackkunskap för att rätt kunna handhava ledningen

av en skyddsskogslags tillämpning, gäller i samma omfattning beträffande

det andra av skogsvårdsstyrelsernas åliggande att fastställa skogshushållningsplaner.

Ifråga om förarbetena till dylika planer skulle närmare föreskrifter meddelas

av Kungl. Maj:t, och beträffande själva planernas upprättande skulle vissa närmare

angivna normer följas. Planerna, vilka skulle innehålla detaljerade föreskrifter angående

såväl avverkningar som kulturer och markvård, skulle fastställas för en tid

av 10 till 20 år. I planerna skulle det vara skogsvårdsstyrelsen tillåtet att, då

enligt dess förmenande anledning härtill funnes, föreskriva ändringar, medan skogsägaren

endast, då synnerliga skäl därtill kunde anföras, skulle kunna erhålla

ändring.

Det lär icke kunna undvikas, att även om den föreskrivna utredningen ävensom

själva planens upprättande blivit verkställda på sådant sätt, att ingen berättigad

erinran kunde göras, skogsvårdsstyrelsen med hänsyn till från skogsägarens

sida eventuellt framställda önskemål kan ställas inför spörsmål av så vittgående

art, att det icke är möjligt att utan ingående sakkunskap kunna avgöra desamma.

Visserligen får man ju förutsätta, att skogsvårdsstyrelsen i sådana fall och väl som

regel skulle höra sitt skogliga biträde, innan planerna fastställdes, men bör det från

skogsägarens sida få anses vara ett rättmätigt krav, att den styrelse, som påtager

sig ansvaret för en dylik åtgärd, besitter erforderlig kompetens för att självständigt

kunna bedöma frågan.

Detta beträffande arten av skogsvårdsstyrelsernas vidgade arbetsuppgift.

Ifråga om dennas omfattning bör vidare till en början i fråga om skyddsskogarna

framhållas, att denna är mycket större än vad skogslagstiftningskommittén

synes hava föreställt sig. Enligt siffror, hämtade från statistiken hava å skydds
-

s. 275 Kontrollera mot PDF

275

skogarna inom nedanstående distrikt, utsynats följande virkeskvantiteter, vilket

krävt nedanstående antal förrättningsdagar.

Distrikt.

Medeltal dugnr

per är.

Medeltal kubik- meter per är.

Tidsperiod år.

Mellersta Norrlands...........

1,332

726,301

1914—1918 ... 5

Härnösands (Tåsjö revir)...

3.3

1,182

1916—1918 ... 3

Dalarnas ...........................

115

35,559

1916-1918... 3

Ostra (Gottlands revir)

3

487

1915—1918 ... 4

1,453.3

78,128

Om man härtill lägger, att inom Jämtlands län, där den huvudsakliga delen

av skyddsskogarna finnes, arbetet med utsyningarna är ett säsongarbete, vilket på

grund av klimatiska och lokala förhållanden är inskränkt till en tid av högst fem

månader årligen, synes det hava funnits ringa grund för skogslagstiftningskommitténs

påstående, att det skulle vara väsentligt lättare för skogsvårdsstyrelsen än

för domänstyrelsen att uppbringa erforderligt antal förrättningsmän.

Kommittén, som visserligen avsett, att den stamvisa utsyningen inom skyddsskogsområdena

skulle kunna högst väsentligt inskränkas, varigenom behovet av förrättningsmän

även skulle reduceras, har icke uttryckligen ifrågasatt, att alla dessa

utsyningar skulle verkställas av skogsvårdsstyrelsernas skogligt bildade biträde. Detta

medför som konsekvens, att till dylika maktpåliggande förrättningar skulle kunna

såsom förrättningsmän godtagas personer med lägre skoglig utbildning. Närmast

till hands ligger då förmodandet att länsskogvaktare skulle kunna ifrågakomma för

dylika uppdrag. I de över betänkandet avgivna yttrandena från en del skogsägare

har också uttalats farhågor härför. Skulle så verkligen vara fallet, att skogslagstiftningskommittén

förutsatt en dylik anordning, vill styrelsen framhålla att dessa

länsskogvaktare, vilka i allmänhet torde hava genomgått någon statens skogsskada

eller därmed jämnhördig läroanstalt, icke vid dessa erhålla någon vare sig teoretisk

eller praktisk utbildning, som kan kvalificera dem för utförande av utsyningar inom

skyddsskogsområdena. Visserligen kan det ju finnas en eller annan inom denna

kategori av skogsmän, vilken tack vare personlig begåvning, självstudier och stor

praktik kunnat förvärva sig vissa förutsättningar för att i en del fall kunna tillfredsställande

utföra en utsyning inom skyddsskogarna. Men då enligt den nya

skyddsskogslagen det även skulle åligga förrättningsmannen att uppgöra förslag till

eventuella kultur- och mark vårdsåtgärder, får styrelsen taga bestämt avstånd från

antagandet att förrättningsmän med en länsskogvaktares utbildning kunna behörigen

bedöma hithörande frågor.

Såsom ett exempel på utbildningsnivån hos vissa länsskogvaktare i berörda

hänseende får styrelsen hänvisa till sid. 318—320 uti betänkandet, där kommittén

med synbar tillfredsställelse redogör för tillvägagångsättet, då skogsvårdsstyrelsen

i Jämtlands län lämnar en markägare biträde vid utförande av »rationell avverkning»,

allt under villkor, att denne godkänner och förbinder sig att till alla delar

följa skogsvårdsstyrelsens beslut angående de åtgärder, som skola vidtagas efter

en sådan avverkning. Vid en även rätt hastig granskning av det anförda exemplet,

ett konkret fall från norra delen av Jämtlands granskogsområde, faller det genast

i ögonen, att förrättningsmannen, länsskogvaktaren, på marker, vilka uteslutande

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

ägna sig för produktion av gran, och vilka synbarligen äro av fullt medelgod och

mycket god beskaffenhet, föreslagit, om skogsvårdsstyrelsen så anser nödigt, lämplig

markberedning och sådd av tallhö. Länsskogvaktarens förslag har godkänts av

länsjägmästaren och samma dag fastställts av skogsvårdsstyrelsen.

De sålunda föreslagna, godkända och beslutade kulturåtgärderna måste, att

döma av den in extenso återgivna redogörelsen för detta fall, vara absolut felaktiga.

Aven om man får hoppas, att skogsvårdsstyrelsens i Jämtlands län nu ifrågavarande

åtgärd är ett tämligen enastående förbiseende av en dylik styrelse, så har det

passerade i varje fall icke kunnat skänka förtroende till kompetensen hos förrättningsmannen

vid tillfället ifråga.

Skulle utsyningarna inom skyddsskogsområdena enligt skogslagstiftningskommitténs

förslag väsentligen inskränkas, lärer dock arbetet, som är ett säsongarbete,

icke kunna utföras med den personal, som finnes hos skogsvårdsstyrelsen mera fast

anställd. Det torde stöta på stora svårigheter för skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands

län att för varje år kunna uppbringa den tillfälliga arbetskraft, som skulle erfordras

för utsyningarnas verkställande. Betecknar man nu dessa svårigheter även med eu

minskning i utsyningarnas omfattning såsom mycket stora, lära de under förutsättning,

att utsyningarna allt framgent skola inom skyddsskogarna företagas i huvudsak

i samma omfattning, som för närvarande — och detta är styrelsens uppfattning

— få anses såsom för skogsvårdsstyrelsen oöverkomliga.

Beträffande kostnaderna för skogsvårdsstyrelsens handhavande av skyddsskogslagen

har allenast skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län ytirat sig och därvid

uttalat, att ett belopp, motsvarande statens kostnader för det nuvarande handhavandet

av skyddsskogslagen, borde ställas till skogsvårdsstyrelsens förfogande.

Då emellertid skogsvårdsstyrelsen anslutit sig till kommitténs förslag eller att själva

stämplingsförfarandet kunde inom skyddsskogarna i väsentlig grad inskränkas, synes

det styrelsen, att under sådan förutsättning de nu för sagda lags handhavande utgående

kostnaderna, betydligt kunde inskränkas.

Betecknande just för frågan, huru skogsvårdsstyrelsema, särskilt i Jämtlands

län, vore skickade att fullgöra sina nya åligganden är att samtliga förslagsställare

och de myndigheter, som närmare ingått härpå och gillat principerna i förslagen,

när det gällt de yttersta konsekvenserna eller omsättande av desamma i handling

iakttagit fullständig tystnad. Lika anmärkningsvärt är också att länsstyrelsen i

Jämtlands län, som för sin del å ena sidan tagit bestämt avstånd från en lättnad

i utsyningstvånget å skyddsskogarna d. v. s. påyrkat utsyningsförfarande i samma

utsträckning som för närvarande, men å den andra uttalat sig för skyddsskogarnas

läggande under skogsvårdsstyrelsema och i samband därmed deras omorganiserande

i syfte att tillföra dem mera sakkunskap, icke ägnat några ord åt konsekvenserna

av sitt förslag.

Styrelsen kan visserligen förstå, att det varit förenat med rätt stora svårigheter

att kunna beräkna, i vilken omfattning skogsvårdsstyrelsernas arbetsbörda

skulle ökas genom att under dem lades kommuners och häradsallmänningars skogar

under plantvång. Emellertid hava såväl kommittén som ock reservanten synbarligen

icke hyst några betänkligheter för följderna av att ålägga skogsvårdsstyrelserna

övervakandet av att hushållningsplaner bleve för sagda skogar upprättade

och fastställda. Länsstyrelsen i Jämtlands län har däremot tydligen icke funnit

förslagen fullt tillfredsställande utan uttalat stora betänkligheter angående möjlig
-

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

heten för skogsvårdsstyrelserna att kunna erhålla tillräckligt mänga och tillräckligt

kompetenta indelningsförrättare för uppgörande av alla de hushållningsplaner, vilka

bleve följden av att förslagen upphöjdes till lag, och helst sett, att skogsstatens

tjänstemän för detta ändamål ställdes till förfogande.

Reservanten har icke avgivit något förslag till ny lag om skogsvårdsstyrelser,

utan har ansett sig genom att i skogsvårdslagen inarbetas vissa bestämmelser om

skogsvårdsstyrelsernas tjänsteförvaltning kunna ätnöjas med nuvarande förordning

angående skogsvårdsstyrelser. Ombudsmötets förslag innehåller däremot förslag till

lag angående skogsvårdsstyrelser. Detta ansluter sig i allt väsentligt till betänkandets,

men skiljer sig från det detsamma däruti, att endast en länsjägmästare bör vara

anställd hos varje skogsvårdsstyrelse.

Uti nära samband med nyssberörda lagförslag om skogsvårdsstyrelsernas

organisation m. m. står frågan om inrättande av en skogsvårdsstyrelserna överordnad

myndighet. Såväl betänkandet som reservationen hava upptagit samma förslag

om tillsättande av en skogsvårdsinspektör inom jordbruksdepartementet. Denne

skulle få till huvudsaklig uppgift

att inhämta noggrann kännedom om den enskilda skogshushållningens och

skogsvårdens tillstånd i landet, med uppmärksamhet följa dess utveckling och för

Kungl. Maj:t framlägga förslag till åtgärder från det allmännas sida, som kunna

vara ägnade att främja denna utveckling;

att sammanfatta och till skogsvårdsstyrelserna överbringa meddelanden angående

de i avseende å skogshushållning och skogsvård genom statens skogsförsöksanstalt

eller eljest gjorda rön och erfarenheter, vilka kunna vara av betydelse för

skogsvårdsstyrelsernas verksamhet;

att bereda och för chefen för jordbruksdepartementet eller uti statsrådsberedningen

föredraga alla på Kungl. Maj:ts avgörande beroende frågor rörande den enskilda

skogsvården i riket samt att uppsätta förslag till Kungl. Maj:ts beslut i

ärendet;

att inom viss tid för varje år till Kungl. Maj:t avlämna berättelse angående

den enskilda skogsvården med däri ingående sammandrag av samtliga skogsvårdsstyrelsers

berättelser och skogsstatistiska uppgifter;

att fastställa uppställning av skogsvårdsstyrelsernas årsredogörelser och, i den

mån så är erforderligt, formulär för i nämnda redogörelser ingående och eljest skogsvårdsstyrelsen

åliggande uppgifter;

att granska de jämlikt lagarna angående vård av kommunskogar in. m. och

om häradallmänningar av skogsvårdsstyrelserna fastställda, till honom insända hushållningsplaner

och, där omständigheterna sådant påkalla, däri söka ändring;

att på framställning av vederbörande skogsvårdsstyrelse meddela förordnande

för lämplig person att upprätta förslag till hushållningsplaner för under nyssberörda

lagar lydande skogar; samt

att med råd och upplysningar tillhandagå skogsvårdsstyrelserna i deras verksamhet.

Av den förenämnda befattningshavare tillagda titeln skogsvårdsinspektör

skulle man ju lätt kunna få den uppfattningen, att denne hade att inspektera skogsvårdsstyrelsernas

arbete i orterna och att därmed skulle följa en skogsvårdsstyrelserna

överordnad ställning. Detta har emellertid skogslagstiftningskommittén icke

avsett utan med all önsvärd tydlighet uttalat, att skogsvårdsinspektörens ställning

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

ingalunda skulle vara sådan. Det torde under dessa förhållanden vara berättigat

att framställa den frågan, huru skogslagstiftningskommittén tänkt sig, att skogsvårdsinspektören

skulle inhämta noggrann kännedom om den enskilda skogshushållningens

och skogsvårdens tillstånd i landet.

För att verkligen kunna med uppmärksamhet följa skogshushållningens utveckling

och för Kungl. Maj:t framlägga förslag till åtgärder från det allmännas sida,

som kunde vara ägnade att främja denna utveckling, synes det knappast vara till

fyllest, att en person inom jordbruksdepartementet granskade och samarbetade skogsvårdsstyrelsernas

årsberättelser och dessas statistiska bilagor, utan vore det väl

framför allt nödvändigt att å orterna gjordes direkta rön beträffande den enskilda

skogshushållningens ståndpunkt och utveckling. Huru nu den föreslagne skogsvärdsinspektören

skall kunna bilda sig en uppfattning om de enskilda skogslagarnas

verkan och det sätt, varpå desamma handhavas, synes styrelsen svårfattligt. Med

den självständighet, som enligt kommitténs förslag skulle tillkomma skogsvårdsstyrelserna,

lärer ett inspekterande av deras görande och låtande genom en person,

som icke är dem överordnad, och till vilkens önskningar och åsikter skogsvårdsstyrelserna

icke synas vara pliktiga att taga hänsyn, näppeligen låta sig anordnas

utan att slitningar och meningsskiljaktigheter komma att uppstå.

Av den förut lämnade redogörelsen för skogsvårdsinspektörens huvudsakliga

tjänsteuppgift får man den uppfattningen, att han skulle komma att erhålla närmast

en skogs vårdsstyrelsernas sidoordnad för att icke säga underordnad ställning. Säkerligen

kommer det ej heller att befordra ett gott samarbete mellan skogsvårdsinspektören

och skogsvårdsstyrelserna, att åt den förre lämnas bemyndigande att med

samma rättsställning som enskild skogsägare överklaga skogsvårdsstyrelsernas beslut

angående fastställande av hushål lningsplaner. För övrigt synes skogs vårdsinspektören

huvudsakligen få till uppgift att vara skogsvårdsstyrelsernas statistiker

och såsom kommissionär stå dem till tjänst vid anskaffande av förrättningsmän för

skogsindelningar å de under skogsvårdsstyrelsernas inseende ställda skogar.

Domänstyrelsen kan därför icke finna att ett tillsättande av en skogsvårdsinspektör

inom jordbruksdepartementet skulle vara till något särskilt gagn." Skogslagstiftningskommitténs

i samband med denna fråga gjorda uttalande, att skogsvårdsinspektören

skulle i huvudsak erhålla samma uppgift som det skogskontor,

vars inrättande av Norrländska skogsvårdskommittén ifrågasatts, finner domänstyrelsen

knappast befogat, då vid ett närmare studium av sistnämnda skogskommittés

förslag det otvivelaktigt framgår, att skogskontoret skulle hava intagit en gent

emot den lokala skogspersonalen överordnad ställning, vilken sträckte sig ända

därhän, att det hade att dels handlägga frågor om tillsättande av skogspersonalen

dels direkt å marken kontrollera dess verksamhet.

Vid upprepade tillfällen efter tillkomsten av nu gällande förordning angående

skogsvårdsstyrelser hava från enskilde skogsägare framställts krav på en statlig

kontroll över styrelsernas verksamhet, och bar kommittén ej heller underlåtit att

omnämna detta förhållande. Styrelsen finner ett dylikt krav från allmänhetens sida

fullt befogat, och är det en påtaglig brist uti nu gällande lagstiftning att bestämmelser

ej finnas, huru besvär skola anföras över skogsvårdsstyrelsernas beslut.

Dåde dylika bestämmelser funnits, eller skogsvårdsstyrelserna sorterat under en

gemensam överordnad myndighet, hade sådana, enligt styrelsens mening, uppenbara

orättvisor emot skogsägarna ej kunnat under en lång följd av år opåtalt fortgå, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

att skogsägare inom skyddsskogsområdet i Jämtlands län förvägrats bidrag ur

skogsvårdskassan till kultur- och markvårdsåtgärder. Nämnda förhållande, som

länsstyrelsen i Jämtlands län i sitt utlåtande karakteriserat såsom otillständigt och

ansett sakna stöd i gällande författningar, torde väl i en blivande lagstiftning bliva

observerat, men vittnar ändock om vådorna av att giva en på sätt som skogsvårdsstyrelserna

organiserad myndighet tillfälle att självständigt och i sista hand tolka

och tillämpa författningar.

I de nu över skogslagstiftningskommitténs betänkande avgivna underdåniga

utlåtandena har från skogsägarehåll med synnerlig skärpa framhållits, att skogsvårdsstyrelsernas

verksamhet måste ställas under någon sorts offentlig kontroll,

dels för att lagar och författningar skulle bliva enhetligt och i enlighet med deras

syfte tillämpade, dels för att skydda den enskilde från orättvisor. I sådant avseende

har ifrågasatts, att en av de i nu gällande förordning angående skogsvårdsstyrelser

omförmälda revisorerna skulle vara en skogligt bildad person, vars uppdrag

även skulle omfatta en granskning ute å marken av skogsvårdsstyrelsernas

verksamhet, varjämte förslag väckts om tillsättande av en samtliga skogsvårdsstyrelser

överordnad central myndighet. Detta förslag har framställts av Sveriges

skogsägareförbund, som ock i stora drag angivit, huru förbundet tänkt sig en dylik

överstyrelse sammansatt. Förbundet, som haft tillgång till förbundsmötets förslag

med dess bestämmelser, om huru besvär skulle anföras över skogsvårdsstyrelsernas

beslut, har sålunda tydligen icke ansett en sådan föreskrift vara för ändamålet

tillfyllest.

Då redan med nu gällande lagstiftning angående enskildes skogar krav på eu

statlig kontroll över skogsvårdsstyrelsernas verksamhet framställts, synes det vara

ännu mera ofrånkomligt, att därest skogsvårdsstyrelserna skola tilläggas den vidgade

befogenhet och ökade arbetsuppgift, som skogslagstiftningskommittén velat

giva dem, en central och skogsvårdsstyrelserna överordnad myndighet tillskapas.

Huru en dylik överstyrelse enligt domänstyrelsens åsikt kan organiseras,

härtill vill styrelsen längre fram återkomma.

Härefter följer i betänkandet förslag till Lag angående åtgärder till förekommande

och hämmande av inselctshärjningar å skogar.

Domänstyrelsen har tidigare lämnat en redogörelse för det huvudsakliga

innehållet i denna lag, varför här knappast torde vara nödigt att närmare ingå på

lagens detaljer, vilka icke äro av väsentlig innebörd. Framhållas bör dock, att en

underlåtenhet från markägarens sida att göra anmälan till vederbörande myndighet

om insektshärjning å hans skog medför bötesstraff från 5 till 200 kronor. Då man

icke kan begära att skogsägarna i gemen här i landet skola besitta kunskaper i

entomologi, synes det oberättigat att ålägga dem vid bötespåföljd anmälningsplikt

rörande sådana företeelser i naturen, om vilkas orsak och verkan de icke äga kännedom.

Då kontrollen över lagens efterlevnad därjämte ålagts kronobetjäningen och

de lokala skogsvårdskommittéerna, vilka ej heller på detta område kunna förutsättas

äga för uppdraget erforderliga kunskaper, torde ej mera vara att tillägga

om detaljerna i detta lagförslag.

Så gott som samtliga de myndigheter och framför allt kommunalstämmor

och dylika representanter för den lokala uppfattningen i orterna, vilka i sina över

betänkandet avgivna yttranden berört ifrågavarande lagförslag, hava samstämmigt

Lag angående

åtgärder till

för eko mm ande

och hämmande

av insektshärjningar

å

skogar.

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Lag om upphörande

av

kronans rätt

till storverksträd

och ekar

å häradsallmänning.

Lag om ändrad

lydelse

av vissa para

grafer i lagen

den 13 juni

1918 angående

vård av

enskildes skogar

inom

Gottlands lön

Lag om ändrad

lydelse

av 15 § i förordningen

den

18 juni 1915,

nr 250 (kustlandslagen)

samt Lag om

ändrad lydelse

av 19 §

i förordningen

s. d

nr 251 (lapp.

markslagen.)

uttalat, att detsamma icke kunde anses vara av behovet påkallat ävensom att det

ålade skogsägaren en anmälningsplikt, som för honom i de allra flesta fall icke vore

möjlig att fullgöra.

Domänstyrelsen, som för egen del icke är övertygad om att för närvarande

ett verkligt behov föreligger av lagstiftning på ifrågavarande område, får härmed

uttala, att styrelsen icke kan biträda lagförslaget.

Angående förslag till Lag om upphörande av kronans rätt till storverksträd

och ekar å häradsallmänning kunde visserligen åtskilligt vara att anföra beträffande

vissa detaljer och föreskrifter om sättet för en likvidering emellan kronan och

häradsallmänningarna, men då styrelsen redan den 25 april 1917 i sitt då avgivna

underdåniga utlåtande angående »Delar av den norrländska skogsvårdskommitténs

betänkande den 16 mars 1912 och i anledning av de skogssakkunnigas för södra

Sverige betänkande den 17 december 1915» tagit ställning till denna fråga och därvid

uttalat, att hinder icke syntes möta för ett upphävande av kronans rätt till

ekar och storverksträd å häradsallmänningarna, vilken rätt syntes kunna eftergivas

utan vederlag, och ej heller nu funnit anledning att frångå denna sin ståndpunkt,

anser sig styrelsen nu icke böra ingå på vidare granskning av nu ifrågavarande

lagförslag.

Härefter följer i betänkandet förslag till Lag om ändrad lijdelse av visso paragrafer

i lagen den 13 juni 1918 angående vård av enskildes skogar inom Gottlands

län. I den allmänna motiveringen till de föreslagna ändringarna framhålles, att

skogslagstiftningskommittén med desamma avsett att tillmötesgå från skogsvårdsstyrelsen

i Gottlands län gjord framställning om sådana ändringar, vilka av förhållandena

påkallats under lagens dittillsvarande tillämpningstid.

Nu har emellertid sagda skogsvårdsstyrelse framhållit, att kommittén delvis

missuppfattat skogsvårdsstyrelsens förutnämnda framställning. Skogsvårdsstyrelsen

har därför här framlagt nytt förslag om viss ändring uti de av skogslagstiftningskommittén

ändrade paragraferna och därjämte uttalat önskemål om ytterligare

ändringar och tillägg i lagen i syfte att bereda skogsvårdsstyrelsen möjlighet att

tidigare kunna ingripa emot en oriktig avverkning samt därvid avfordra vederbörande

förbindelse att eventuellt vidtaga kulturåtgärder.

Domänstyrelsen, som finner vad skogsvårdsstyrelsen i Gottlands län anfört,

synnerligen beaktansvärt och även av beskaffenhet att i viss mån böra tillämpas

jämväl å andra enskildes skogar, vill härtill senare återkomma, då styrelsen har

för avsikt att framlägga förslag till ändrad lydelse av vissa paragrafer i Gott1

andslagen.

De härefter följande tvenne förslagen till lag om ändrad lydelse av inom

Västerbottens och Norrbottens län nu gällande skogslagar för enskildes skogar, här

förut i korthet benämnda lappmarkslagen och kustlandslagen, föranleda icke något

yttrande från domänstyrelsens sida, då desamma endast avse ett konsekvent tilllämpande

av skogslagstiftningskommitténs förslag till lag angående kommuners

m. fl. skogar och stå eller falla med sistnämnda förslags antagande eller förkastande.

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Härefter följer i betänkandet förslag till Lag om ändrad lydelse ar 10 § i

lagen den 5 juni 1009 angående husbehovsslcogar inom vissa områden. . av 1(J ^ r

I fråga om detta lagförslag gäller med hänsyn till betänkandets förslag an- lagen den 5

gående upphävande av nu gällande skyddsskogslag vad bär ovan anförts beträffande juni 1909 anförslagen

till ändring i lappmarks- och kustlandslagarna.

gående knalle

liovssko g ar

inom vissa

områden.

i direkt anslutning till sin begränsning av skogsvård slagarnas omfattning bär Lag °m{^''

skogslagstiftningskommittén i sitt förslag till Lag om ändrad lydelse av 5 § i för- jj * f6r_

ordningen den 11 oktober 1912 om skogsvårdsavgift och sin i övrigt vid flerfaldiga ordning en den

tillfällen hävdade ståndpunkt och uppfattning, att de skogar, som erlade skogs- n oktober

vårdsavgift, också skulle kunna åtnjuta anslag ur skogsvårdskassan, från tillämp-

ningen av nyssnämnda förordning, undantagit sådana utom Västerbottens och ISori- -1

bottens län samt Sårna socken i Kopparbergs län belägna skogar, å vilka förordningen

den 18 juni 1915 angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden äger tillämpning eller, såsom betänkandet

angiver, skogar, som avses i förordningen den 29 juni 1866 angående dispositionsrätten

över skogen å vissa skattehemman inom \ ästerbottens och Norrbottens

län samt Sårna socken i Kopparbergs län.

Enligt gällande förordning om skogsvårdsavgift skall för avverkat virke, som

taxeras jämlikt lagen om skogsaccis, erläggas skogsvårdsavgift. Denna förordning

gäller icke virke, som avverkats inom Västerbottens eller Norrbottens län, inom

Sårna socken av Kopparbergs län eller inom området för städer, som icke tillhöra

landstingsområde. Samtliga de inflytande skogsvårdsavgifterna fördelas emellan

rikets skogsvårdsstyrelser för att av dem användas till understödjande av den enskilda

skogsvården.

Då sagda förordning av statsmakterna antogs, uttalades av riksdagen, att

skogsvårdsavgifterna skulle användas till fromma för skogshushållningen ä de skogar,

varifrån desamma utgått. Enär enskildes skogar inom Norr- och Västerbottens

län samt Sårna socken av Kopparbergs län, på grund av att för dessa särskilda

skogslagar voro gällande, icke skulle komma att ställas under skogsvårdsstyrelserna,

undantogos sagda delar av landet från tillämpning av bestämmelserna om skogsvårdsavgift,

men förbisågos därvid de skogar av samma kategori, som lappmarksskogarna,

vilka till ett mindre antal funnos spridda inom Jämtlands, Västernorrlands

och Gävleborgs län. .

Beträffande användningen av skogsvårdsavgifterna stadgas i 6 § av förordningen

den 24 juli 1903 angående skogsvårdsstyrelser, att de under skogsvårdsstyrelsens

förvaltning ställda medlen ej få användas för skogar tillhörande stat,

kommun eller allmänna inrättningar och stiftelser och ej heller för häradsallmänningar.

De vid tillkomsten av nyssnämnda förordning uttalade principerna, att

samma avgifter skulle tillgodokomma de skogar, varifrån de härflutit, hava sålunda

icke i praktiken kunnat helt omsättas på grund av bristande överensstämmelse

emellan nämnda förordning och förordningen angående skogsvårdsstyrelser. Härigenom

hava tydligen uppstått orättvisor mot vissa skogar såsom häradsallmänningar,

städers skogar m. fl. för att ej tala om statens skogar samt efter ar 1914 skyddsskogarna

i Jämtlands län.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 36

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Lag om

ändrad lydelse

av 5 § i

förordningen

den 21 december

1857

om ägors

fredande

emot skada

av annans

hemdjur samt

om stängselskyldighet.

I sitt förslag till lag angående skogsvårdsstyrelser har skogslagstiftningskommittén

intagit bestämmelser om att samtliga de skogar, vilka ställas under

skogsvårdsstyrelsernas överinseende, skola äga rätt att bekomma bidrag ur skogsvårdskassorna.

Detta förslag är en konsekvens av kommitténs uttalande, att skogsvårdsavgifterna

böra tillgodokomma de skogar, från vilka de härflyta. Med ett

uppböjande till lag av betänkandets förslag skulle häradsallmänningarna, vilka nu

erlägga skogsvårdsavgift, men icke äro delaktiga i skogsvårdskassan, beredas förmånen

av att därur erhålla anslag till skogsvårdsåtgärder och sålunda bliva rättvist

behandlade enligt nyss angivna principer. Häradsallmänningsförbundets framställning

däremot skulle under sådana förhållanden icke vinna avseende.

\ ad Tegeforsverkens m. flis underdåniga framställning vidkommer, så avser

den väl närmast förhållanden, som ansluta sig till tiden, innan en ny skogslagstiftning

kan komma att träda i kraft. Till sistnämnda fråga vill styrelsen sedermera

återkomma.

Styrelsen får här uttala sin anslutning till skogslagstiftningskommitténs åsikt

att de enskilda skogar, vilka erlägga skogsvårdsavgift också skola beredas förmånen

av att erhålla understöd till skogsvårdsåtgärder. Styrelsen har följaktligen ingen

erinran att nu i och för sig göra beträffande betänkandets förslag till ändrad lydelse

av ifrågavarande förordning.

Vidare upptager betänkandet förslag till Lag om ändrad lydelse av 5 § i

förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande emot skada av annans hemdjur

samt om stängselskyldighet. Jämväl reservationen och ombudsmötets förslag

innehålla förslag till ändrad lydelse av nämnda förordning. Då i betänkandet och

reservationen enligt styrelsens förmenande tillräcklig hänsyn icke tagits till förhållandena

i de nordligare delarna av landet med där förekommande extensiv^ betesbruk,

men ombudsmötets förslag ägnat denna del av frågan, som för stora delar av

landet är av synnerligen stor betydelse och vikt, sin uppmärksamhet och i motiven

gjort en sammanställning av betänkandets och reservationens förslag samt ägnat

dessa de enligt styrelsens förmenande både saklig och rättvis kritik, tillåter styrelsen

sig att därur anföra följande.

Här förelåge enligt kommitterades mening en fråga, som för visso icke vore

lätt att lösa till följd därav, att här stode intresse mot intresse. Å ena sidan skogsvården,

som helst skulle kräva förbud för varje betning i skogsmark av fruktan

för skador å unga skogsplantor. å andra sidan lantbrukarens behov att under sommaren

erhålla bete för sina kreatur. Med hänsyn till det senare behovet, som säkerligen

i många trakter av vårt land ännu vore trängande, vore det tydligt, att lagstiftaren

måste framgå med den yttersta försiktighet, och det vore först, när den

allmänna insikten om nödvändigheten att skydda skogsplantorna och om faran i

sådant hänseende av betning vuxit sig stark, som man kunde gå fram mot det mål.

som hägrade för skogsvårdens varme vän.

Den största fara, som i detta hänseende för närvarande förefunnes, vore

uppenbarligen betning av får och getter.

Enligt förevarande lagstadgande i dess nuvarande lydelse, skulle, därest

stängsel ej funnes emellan ägor, som bestode av skog, utmark eller beteshage å

ömse sidor, den ohägnade marken anses vara till gemensamt mulbete upplåten, där

ej annorlunda vore avtalat. Emellertid vore i flertalet län bete av får och getter

opaginerad Kontrollera mot PDF

förbjudet u mark, varom nu vore fråga antingen under hela aret eller under en

viss del av detsamma. Kommittén hade nu föreslagit, att betning av får och getter

endast Unge utövas av en var markägare å hans eget område och såvida han om

dem hölle sådan vård, att de icke inkomme å annans område. Reservanten däremot

hade föreslagit förbud för allt hetande av får och getter å ifrågavarande mark

annat än i inhägnad beteshage, med rätt dock för Konungen att medgiva undantag

för de län eller delar av län, där sådant kunde finnas erforderligt. Med hänsyn till

den fara för det unga skogsbeståndet, som i detta avseende förefunnes, och då reservantens

förslag tydligen vore mera effektivt än kommitténs, hade kommitterade

anslutit sig till vad den förre föreslagit med den ändring allenast, att dispens icke

borde meddelas förrän efter landstings och hushållningssällskaps hörande.

Ifråga om betande av andra kreatur hade kommittén föreslagit, att de olika

markägarna, som begagnade sig av betesrätten, skulle bilda ett beteslag med

skyldighet att efter beslutade och fastställda grunder utgiva ersättning för vållad

skada å växande skog eller hinder eller men för återväxten. Emot detta förslag

hade reservanten riktat en skarp kritik, därvid påpekande svårigheten att erhålla

en tillfredsställande grund för ersättningens utgående. I denna kritik instämde

kommitterade till alla delar och trodde icke att den av kommittén föreslagna vägen

vore framkomlig.

Reservanten hade i stället föreslagit, att beträffande betande av andra kreatur

än getter och får skulle Konungen äga att efter landstingets och hushållningssällskapens

hörande antingen meddela förbud mot dylik betning för länet i sin helhet

eller för del därav eller ock föreskriva viss inskränkning i rätten därtill.

Kommitterade vore de första att erkänna, att ett sådant stadgande skulle

ur skogsvårdssynpunkt vara mycket önskligt, men trodde de icke tiden ännu vara

mogen för sådana bestämmelser. Det vore i många delar av landet ännu alldeles

nödvändigt för den stora del av befolkningen, vilken av boskapsskötsel hämtade sin

huvudsakliga inkomst, att under sommarmånaderna få hava sina nötkreatur ute å

det gemensamma mulbetet, och att överlämna fortvaron av denna rätt åt avgörande

allenast efter hörande av landsting och hushållningssällskap och de tillfälliga strömningar,

som där kunde göra sig gällande, ansåge sig kommitterade icke kunna tillråda.

Ett sådant förslag skulle väcka en misstämning och en misstro mot kominitterades

förslag till skogslag, som säkerligen icke voro lyckliga för förslagets antagande

av de lagstiftande statsmakterna. När kommitterade således avrådde från anslutning

till reservationen i denna del, så ansåge de sig därjämte böra tillägga, att den

skada å unga skogsbestånd, som åstadkommits av andra kreatur än får och getter,

säkerligen icke vore jämförbar med den, som de senare åstadkommit.

Domänstyrelsen kan i huvudsak instämma i den kritik, som ombudsmötets

förslag sålunda framställt mot såväl betänkandets som reservationens förslag till

ändringar i nu gällande förordning angående stängselskyldighet m. m. Likaså kan

styrelsen instämma uti vad skogsvårdsstyrelsernas kommitterade uttalat angående

skogsvårdens önskemål i fråga om inskränkning uti det gemensamma betesbruket,

och vill styrelsen därjämte giva ett erkännande åt att samma förslag beaktat de

intressen, som den befolkning, vilken i de nordliga delarna av vårt land har sin

egentliga utkomst av den med jordbruket förenade kreatursskötseln, har av en rättvis

och ändamålsenlig lösning av denna synnerligen viktiga och ömtåliga fråga.

Ombudsmötets förslag, vilket ju är det minst restriktiva av de trenne före
-

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

liggande, torde ändock svårligen kunna påräkna förståelse hos den allmänhet, som

mest skulle komma att av detsamma beröras eller de mindre jordbrukarna i Kopparbergs

och norr därom belägna län. Härom vittnar bland annat vad landsting och

hushållningssällskap i Yästernorrlands län anfört om ifrågavarande lagförslag. Även

från andra håll inom riket hava erinringar gjorts i samma riktning, vilka samtliga

torde få anses varsla om att, innan en sådan lagstiftning, som i förevarande fall

föreslagits, bör komma till stånd, det torde vara nödvändigt att låta de lokala intressena

bliva framförda.

Huru tilltalande än ur skogsvårdssynpunkt det kan synas vara, att betning

av får och getter endast skulle tillåtas inom särskilt hägnad beteshage, får styrelsen

framhålla, att ett lagstadgande härom, såsom både reservationen och ombudsmötets

förslag skisserat detsamma, knappast torde kunna bliva utförbart. Här må

endast erinras om, att det för dessa mindre jordbrukare i de norra länen, vilka

var för sig kanske hålla endast ett mindre antal får och getter, vilka betas särskilt

och å skilda trakter av den gemensamma betesmarken, skulle vara förenat med

oöverkomliga kostnader att för dessa betesdjur inhägna särskilda betesmarker, ej

minst av den anledning, att skogsbetet mera sällan förekommer så rikligt och under

sådana förhållanden, att detta inom ett relativt begränsat område kan vara tillfyllest

för en sådan betesflock under hela betestiden.

ändrad °hdel Emot i betänkandet upptaget förslag till Lag om ändrad lydelse av 5 § i

se ''av 5V§i ^a9en ^en Jkm* 1^07 om servitut, vilket förslag även ombudsmötet upptagit, har

tagen den 14 domänstyrelsen intet att erinra.

juni 1S07

om servitut.

Lag om än- Betänkandets sista lagförslag är Lag om ändrad lydelse av 2 kap. 36 § i

drad lydelse vattenlagen den 28 juni 1918. Detta lagförslag, som avser hela landet, tillerkänner

"2 kaP- 3S § skogsvårdsstyrelsen och i de delar av landet, där skogsvårdsstyrelse ej finnes, den

''''den äs ''''juni skogstjänsteman, som där bär att öva tillsynen å värden av enskildes och kom1918.

muners m. fl. skogar, befogenhet i samma utsträckning, som enligt 1 mom. tillkommer

den, som av uppgrundningen kan lida men, att till förekommande eller

hävande av försumpning av skogsmark företaga rensning enligt nyssnämnda moment.

Jordägaren skall emellertid svara för den kostnad, som för ifrågavarande ändamål

kan skogsvårdsstyrelsen åsamkas.

I motiven till lagförslaget har skogslagstiftningskommittén uttalat, att ifrågasatta

åtgärder ingalunda skulle vara fullt effektiva för hävandet av försumpning å

skogsmark eller dess förebyggande, särskilt vad beträffar de nordliga delarna av

landet, men har kommittén, då likvisst för de södra delarna av landet åtskilligt

vore att vinna genom ifrågasatta tillägg till vattenlagen, härav funnit tillräckliga

motiv för sitt förslag.

För egen del vill domänstyrelsen särskilt understryka att hävande eller förebyggande

av försumpning utav skogsmark är beroende av en del andra åtgöranden

än enbart en upprensning av förut befintliga vattendrag såsom upptagande av nya

avlopp eller skyddsdikningar för att här endast anföra några exempel. Det må

därför betecknas såsom en brist uti lagförslaget, att kommittén icke tagit sikte på

dessa synpunkter.

Frågan är för visso synnerligen omfattande och torde kräva en särskild

s. 285 Kontrollera mot PDF

285

undersökning, varvid borde till prövning upptagas frågor sådana som, huru flera

skogsägare, vilka hava gemensamt intresse av hävande av försumpning å till varandra

gränsande skogsmarker, inbördes skola enligt lag kunna ordna sitt mellanhavande

i ett företag för nämnda syfte, då företaget icke kan komma till stånd

eller medföra något resultat utan att avdiknings- eller därmed jämförliga åtgärder

företagas å samtliga marker.

Mot det föreliggande förslaget vill styrelsen därjämte göra den erinran, att

det knappast synes befogat att tillägga skogsvårdsstyrelsen en rättighet, som rättvisligen

endast bör tillkomma markägaren eller delägare i gemensamt företag. Kan

denna invändning göras beträffande skogsvårdsstyrelsens befogenhet, synes den ännu

mera vara på sin plats mot förslaget att utrusta vederbörande skogstjänsteman med

samma befogenhet gent emot den enskilde. I anledning av det sålunda anförda

anser sig styrelsen icke kunna förorda det föreliggande lagförslaget.

I samband med den skogslagstiftningskommittén anförtrodda utredningen för

utarbetande av lagstiftning rörande gemensamhetsskogar har kommittén jämväl haft

sig förelagt att verkställa utredning i fråga om behövligheten och lämpligheten av

åtgärder från statens sida för beredande av understöd åt kommuner för bildande av

kommunskogar. Kommittén har visserligen i denna fråga förebragt en rätt omfattande

utredning, men det oaktat icke bestämt uttalat sig om behövligheten eller

lämpligheten av sådana åtgärder från statens sida, utan endast inskränkt sig till

att framlägga vissa synpunkter till beaktande vid fastställande av villkor för åtnjutande

av statsanslag för ifrågavarande ändamål, mot vilka styrelsen för sin del

icke har något att erinra.

Domänstyrelsen, som härmed i allt väsentligt avgivit den kritik styrelsen

ansett sig befogad framställa mot skogslagstiftningskommitténs betänkande, vill

såsom en sammanfattning av densamma framhålla,

att intet av de framlagda lagförslagen med undantag för Lag om ändrad

lydelse av 5 § i lagen den 14 juni 1907 om servitut anses kunna förordas ens i

huvudsakliga delar till antagande;

att skyddsskogslagens bestämmelser icke böra inarbetas uti den allmänna

skogsvårdslagen;

att skogar inom inom Gottlands län och på Oland böra likställas;

att skogsvårdsstyrelserna icke böra betungas med handhavandet av lagar

vare sig beträffande skyddsskogarna eller de enskildes skogar, å vilka hushållningen

bör regleras genom behörigen fastställda skogshushållningsplaner;

att skogsvårdsstyrelserna böra tillföras mera sakkunskap, samt att en skogsvårdsstyrelserna

överordnad institution bör tillskapas, till vilken allmänheten må

äga vädjorätt i fråga om av skogsvårdsstyrelsen meddelade beslut, och vilken

institution bör utrustas med befogenhet att ej minst vid utövande av sitt uppdrag

att pröva skogsvårdsstyrelsens beslut och åtgärder utöva inspektion över samma

styrelses verksamhet;

att någon lagstiftning angående åtgärder till förekommande och hämmande

av insiktshärjningar å skogar icke är av behovet påkallad;

att ändrad lagstiftning i fråga om ägors fredande emot skada av hemdjur

samt om stängselskyldighet icke bör ifrågakomma i anledning av härom nu väckta

förslag och på grund av den utredning, som hittills förebragts; samt

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Lag angående

vård av enskildes

skogar.

att någon ändrad lydelse av vissa stadganden i vattenlagen till förekommande

eller hävande av försumpning å skogsmark icke bör ifrågakomma, förrän hithörande

spörsmål blivit fullständigt utredda.

Härefter ämnar nu styrelsen övergå till att framlägga de förslag till lagstiftning

beträffande de enskilda skogarna, som styrelsen anser vara av behovet

påkallade och mer eller mindre föranledda av de yttranden, som avgivits över förenämnda

betänkande.

Dessa förslag anser styrelsen kunna inrymmas uti:

l:o) Lag angående vård av enskildes skogar.

2:o) Lag angående vård av kommunskogar, besparingsskogar. sockenallmänningsskogar

samt vissa stiftelser, sällskaps och föreningars skogar.

3:o) Lag angående häradsallmänningar.

Lo) Lag angående vård av enskildes skogar inom Gottlands län.

5:o) Lag angående skyddsskogar.

6:o) Lag angående skogsvårdsstyrelser och

7:o) Förordning angående skogsvårdsavgifter.

Domänstyrelsen har icke ansett sig böra beträffande samtliga här ovan nämnda

lagar framlägga fullt utarbetade förslag till lagtext, utan i detta avseende endast

förslag till

lag angående vård av enskildes skogar;

lag angående skyddsskogar och

lag angående ändring i 1—6, 8, 9 och 11 §§ av lag angående vård av

enskildes skogar inom Gottlands län den 13 juni 1908.

Domäustyrelsens förslag.

1 §■

1 mom. Å skogsmark, tillhörig enskilde, må vid avverkning av annan skog

än ungskog bestånds eller grupps slutenhet ej hävas i sådan grad, att beståndets

eller gruppens vidare utveckling eller fortbestånd äventyras, med mindre avverkningen

utföres såsom föryngringshuggning.

2 mom. Avverkning av ungskog å mark, som ovan sagts, må ej ske annorlunda

än genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring, så framt ej skogsvårdsstyrelsen

med hänsyn till skogens tillstånd och beskaffenhet finner skäligt medgiva,

att avverkning sker under annan form.

2 §•

Med skogsmark må ej så förfaras, att skogens återväxt äventyras.

3 §•

Vad i 1 g 1 mom. stadgats gäller icke skog å mark, där skogens tillväxt

och återväxten omöjliggöres av markens beskaffenhet och betäckning.

Ej heller utgör, vad i 1 och 2 §§ stadgas, hinder för skogsmarks uppodling

till trädgård, åker eller äng, för dess användande till byggnadstomt eller därmed

jämförligt ändamål eller för dess omläggning medelst röjning och andra för ändamålet

erforderliga åtgärder till betesmark för varaktigt betesbruk; dock att sådan

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

omläggning till betesmark må ske allenast, då marken är härtill lämplig och ej i

större omfattning än som skäligen kan erfordras för tillgodoseende av behovet av

bete för å fastigheten eller därmed sambrukad fastighet vinterfödda kreatur.

4 g.

1 mom. Sker avverkning i strid mot 1 § eller uppkommer efter sådan föryngringshuggning,

som omförmäles i samma paragraf 1 mom., ej inom skälig tid

naturlig föryngring av beskaffenhet, att den med hänsyn till växtplatsens belägenhet

och förhållandena i övrigt motsvarar en rationell skogshushållnings fordringar,

skola för erhållande av nöjaktig växt erforderliga kulturåtgärder vidtagas.

Slå vidtagna åtgärder fel, skall i mån av behov skogsodling ånyo ske.

Skyldigheten att vidmakthålla uppkommen skog fortfare, till dess skogen nått sådan

utveckling, att den ej längre är att räkna såsom plantskog.

2 mom. Sker skada å skog genom brand, storm, snöbrott eller insektshärjning,

skall vad i föregående mom. stadgats om vidtagande av åtgärder för återväxt äga

motsvarande tillämpning, dock ej till högre kostnad än som motsvaras av värdet

på rot av ved, som efter berörda händelse kan avverkas, jämte den ersättning, som

den för återväxten ansvarige i anledning av skadan ägt uppbära.

Där fullgörandet av sådan skyldighet skulle för visst fall bliva synnerligen

betungande, må skogsvårdsstyrelsen på ansökan kunna medgiva skälig begränsning

därav.

3 mom. Har med skogsmarken så förfarits, att skogens återväxt äventyras,

skola för dess betryggande erforderliga åtgärder vidtagas.

5 §•

För vidtagande av de åtgärder, som enligt här förut givna bestämmelser

böra äga rum för betryggande av återväxt, är skogsmarkens ägare ansvarig.

Är tvist om äganderätten, skall såsom ägare anses den, vilken med äganderättsanspråk

innehar fastigheten.

Med äganderätt likställes här stadgad åborätt, så ock fideikommissrätt.

Yad genom överenskommelse, som omnämnes i 10 § eller domstols laga

kraft ägande utslag blivit bestämt om åtgärder, som skola vidtagas för betryggande

av återväxt samt om tiden därför, vore gällande jämväl mot framtida ägare

av marken.

6 §•

Uppsikt över att vad i denna lag stadgats varder iakttaget tillkommer den

skogsvårdsstyrelse, som skall finnas i varje landstingsområde, där denna lag äger

tillämpning, samt de av skogsvårdsstyrelsen till biträde antagna tjänstemän ävensom

de inom kommunerna tillsatta skogsvårdskommittéerna.

I fråga om enskild tillhörig skogsmark, som ligger inom område för stad,

som icke deltager i landsting, vare så ansett som om sådan mark vore belägen

inom det landstingsområde, som omgiver staden.

7 §•

Vill någon med hänsyn till tillärnad avverkning påkalla yttrande av skogsvårdsstyrelsen,

huruvida visst skogsbestånd är av beskaffenhet att stadgandet i 1 §

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

2 mom., därå bär tillämpning, eller huru avverkning bör företagas i så beskaffat

bestånd eller i enlighet med föreskriften i 1 § 1 mom., utan att nämnda stadganden

varda överträdda, äge han därom göra skriftlig ansökan hos skogsvårdsstyrelsen;:

och åligge det denna att snarast möjligt i ärendet meddela besked. Sådant besked

skall vara skriftligen avfattat och, där detsamma avser sättet för avverknings utförande,

därjämte innehålla föreskrift därom.

8 §•

Ägare till skogsmark, varå denna lag äger tillämpning, vare berättigad att

efter skogsvårdsstyrelsens beprövande och i mån av härför tillgängliga medel erhålla

anslag ur skogsvårdskassan till frivilligt utförande av skogsvårds- eller kulturåtgärder.

Vid beviljande av sådant anslag äger skogsvårdsstyrelsen föreskriva villkor

för dess åtnjutande såsom beträffande sättet för användning därav eller skyldighet

att underhålla därmed bekostade arbeten.

9 §•

När på grund av inkommen anmälan eller eljest skogsvårdsstyrelsen finner

skälig anledning antaga, att skog avverkas i strid mot vad härovan stadgas eller

att sådant förfarande med skogsmark, som i 2 § sägs äger rum, skall styrelsen,

därest ej överenskommelse enligt 10 § kan träffas, hos Kungl. Maj:ts befallningshavande

påkalla undersökning, Kungl. Maj:ts hefallningshavande förordnar i anledning

härav en skogsstatens tjänsteman att med biträde av två ojäviga gode män,

vilka av förrättningsmannen utses bland dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt

eller till gode män vid lantmäteriförrättning i orten valda äro, å stället undersöka

förhållandet och däröver till skogsvårdsstyrelsen avgiva redogörelse med förslag till

de åtgärder, som för markens återställande i skoghärande skick må finnas nödiga.

Stanna synemännen i olika meningar, varda de särskilda meningarna skogsvårdsstyrelsen

meddelade.

Sådan undersökning äger skogsvårdsstyrelsen jämväl påkalla där eljest jämlikt

denna lag stadgad skyldighet att betrygga återväxt åsidosättes.

10 §.

Kan skogsvårdsstyrelsen antingen efter övervägande av de i undersökningsinstrumentet

innehållna förslag eller eljest träffa överenskommelse med den, som

jämlikt 5 § är ansvarig för återväxtens betryggande, om de åtgärder, som böra

vidtagas för markens återställande i skogbärande skick, skall densamma skriftligen

upprättas och lände därefter till efterrättelse. Till säkerhet för sådan överenskommelse

äger skogsvårdsstyrelsen påfordra ställande av sådan pant eller borgen, som

i 13 § sägs. Kan ej överenskommelse träffas eller hava efter det överenskommelse

träffats de däri avtalade åtgärderna blivit eftersatta, äger skogsvårdsstyrelsen att

vid domstol anhängiggöra och utföra talan mot vederbörande.

11 §•

Har jämlikt 10 § talan blivit till domstol instämd, äger domstolen föreskriva

de åtgärder, vilka för återväxtens betryggande å den skogsmark, som är i fråga,

höra vidtagas, samt förelägga viss tid, inom vilken samma åtgärder skola vara fullgjorda,

vid äventyr att de eljest varda av skogsvårdsstyrelsen på den försumliges

s. 289 Kontrollera mot PDF

289

bekostnad verkställda; och må domstolen därjämte, jämväl innan målet slutligen

prövas, i den män sådant synes vara av nöden samt kunna ske utan förnärmande

av annans rätt, medela förbud, intill dess de föreskrivna åtgärderna blivit verkställda,

mot avverkning å så stor del av det ägaren tillhöriga skogsområdet, som

skäligt prövas, vilket förbud må antingen gälla hela skogsbeståndet eller på visst

sätt inskränkas såsom genom tillåtelse att avverka träd av vissa mått eller att

avverka till husbehov.

Över rättens slutliga utslag föres klagan genom besvär; angående klagan

över förbud, som under rättegången meddelas, galle vad som i 16 kap., 10 § rättegångsbalken

stadgas. Avverkningsförbudet går genast i verkställighet.

12 §.

Förbud, som i 11 § sägs, må ock på begäran av skogsvårdsstyrelsen av

överexekutor meddelas, där den jämlikt 9 § verkställda undersökning giver vid

handen, att avverkning skett i strid mot 1 §, eller att sådant förfarande med

skogsmark som i 2 § sägs, äger rum, eller att missbruk av bestämmelserna i 3 §

2 stycket, är att befara, och skäl till sådant förbud i övrigt förekomma.

Om dylikt förbud gälle i tillämpliga delar vad i utsökningslagen om skingringsförbud

sägs, dock att pant eller borgen för skada, som kan genom åtgärden

vederparten tillskyndas, icke erfordras.

13 §.

Förbud, som i 11 eller 12 §§ är nämnt, upphöre, där hos överexekutor ställes

av skogsvårdsstyrelsen godkänd pant eller borgen för fullgörande av de åtgärder,

som för skogsmarkens återställande i skogbärande skick finnes erforderliga.

Där avverkningsförbud föranletts av befarat missbruk av bestämmelserna i

3 §, 2 stycket, skall pant eller borgen, som ovan sagts, jämväl innefatta säkerhet

för att åtgärderna företagas vid viss av skogsvårdsstyrelsen bestämd tidpunkt,

därest skogsmarken ej då skulle vara använd för ändamål, som där avses.

14 §.

1 mom. Företager någon avverkning i strid mot bestämmelserna i denna

lag eller mot föreskrift enligt 7 § eller medelst avverkningsförbud, straffas med

böter från och med tjugufem till och med tvåtusen kronor, och skall det avverkade

virket, där det ligger i skogen kvar, eller om det är bortfört, fortfarande är i

avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke

beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig att utgiva ersättning med

belopp, motsvarande värdet av samma virke. Har efter avverkningen förbudet

blivit genom utslag, som vunnit laga kraft, upphävt, förty att förbud icke bort

meddelas, må icke virket dömas förbrutet eller ersättning utdömas, som här är sagt.

2 mom. Innefattar avverkning, varom här är fråga, förbrytelse emot allmänna

strafflagen, skall vad förut i denna paragraf är stadgat ej vinna tillämpning;

dock skall delägare i samfälld skog, som vid överträdande av avverkningsförbud

tillika missbrukat sin rätt i samfälligheten, hava förverkat vad å honom

belöper av det avverkade virket samt, där hans andel i virket undgår beslag, därför

utgiva ersättning efter ty här förut är sagt.

3 mom. Har någon i den i 7 § angivna ordning erhållit skogsvårdsstyrelsens

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 82 höft. (Nr 104.) 37

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

besked att visst skogsbestånd icke vore att hänföra under bestämmelserna i 1 §

2 mom., vare för avverkning, som å samma bestånd företages, från ansvar för överträdelse

av berörda bestämmelser fri.

Lag samma vare, där någon vid avverkning följer av skogsvårdsstyrelsen

därom meddelad föreskrift.

15 §•

Rätt att med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet, tillkomme

allmän åklagare, samt skogsvårdsstyrelsen och de till dess biträde anställda tjänstemän,

men rätt att utföra åtal äge endast allmänne åklagaren. Har någon av de

till skogsvårdsstyrelsens biträde anställda tjänstemän gjort beslag, skall han, så

snart ske kan och senast inom fjorton dagar, göra anmälan därom hos allmänna

åklagaren.

Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga ordning

anställt, vare beslaget förfallet.

16 §.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas på

offentlig auktion så kungjord, som om auktion å utmätt lös egendom är stadgat.

Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen prövats, virkets ägare, att försäljning

skall äga rum, eller finner, på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara

är för virkets förstörelse, eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större

än skäligt är. förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss

sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende,

eller, där han bor utom riket, men inom riket har känt ombud, som äger att för

honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg

bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar, innan den hålles. Anmälan

av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga

män styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet

•17 §•

Böter, som enligt denna lag, ådömas, ävensom genom försäljning av förbrutet

virke uppkommen behållning och enligt 14 § utdömd ersättning för virke, som undgått

beslag, fördelas lika emellan skogsvårdskassan i det landstingsområde, och skogsaccisfonden

i den kommun, där avverkningen ägt rum.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess

frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken på

sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning i bankinrättning

vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

18 §.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon enligt denna lag

fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

19 §.

Den, som med skogsvårdsstyrelsens beslut icke åtnöjes, äger att däröver hos

skogsvårdsstyrelsernas överrevision anföra besvär sist innan klockan tolv å trettionde

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

dagen, efter det han av beslutet erhållit del, och skall underrättelse därom i beslutet

meddelas.

Den med skogsvårdsstyrelsernas överrevisions beslut missnöjde må däröver

hos Konungen föra klagan genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet

före klockan tolv å trettionde dagen från den dag klaganden av beslutet

erhållit del.

20 §.

Prövas för skogsåterväxtens skyddande inom viss län erforderligt, att rätt

till bete å skogsmark, varder för viss tid av året inskränkt, ankomme på Konungen

att, efter landstings och hushållningssällskaps hörande, därom meddela särskilda

föreskrifter.

21 §.

Är, då denna lag träder i kraft avverkningsrättsservituts- eller nyttjanderättsavtal,

som ingåtts före den 1 januari 1905, fortfarande gällande, vare, där

åtgärder jämlikt 4 § 1 mom. bliva erforderliga i anledning av avverkning, som

innehavare av nämnda rätt företager, denne men icke markägaren underkastad

ansvarighet för åtgärdernas vidtagande.

Gäller vid denna lags trädande i kraft avtal, som nyss sagts, ingånget under

det 1903 års skogsvårdslag ägt tillämpning, skall ansvarigheten för åtgärderna till

återväxtens betryggande efter avverkning, som företages på grund av sådant avtal,

fortfarande påvila den, som enligt sistnämnda lag varit underkastad ansvar för

återväxtåtgärder.

22 §.

Beträffande avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande, skall

förut gällande lag äga tillämpning: dock att dels i fråga om den ordning, vari

överenskommelse eller domstols beslut må ernås angående för återväxtens betryggande

erforderliga åtgärder, den nya lagen skall gälla dels ock avverkningsförbud

enligt 1903 års skogsvårdslag ej vidare må meddelas eller, där det förut meddelats,

å avverkning, som äger rum efter det den nya lagen trätt i kraft äga tillämpning

i vidare mån än som med den nya lagen överensstämmer.

Yad i 4 § 2 och 3 mom. stadgas om skyldighet att vidtaga åtgärder till

betryggande av återväxt gäller icke där i 2 mom. omförmäld skada uppkommit

eller sådant förfarande, som i 3 mom. sägs, ägt rum före denna lags trädande

i kraft.

23 §.

Kommer skog, som varit underkastad bestämmelserna i lagen angående vård

av kommunskogar m. fl., att lyda under denna lag, skall föreskrift om åtgärder för

återväxtens betryggande, som jämlikt förstnämnda lag meddelats, fortfarande lända

till efterrättelse, och skola i övrigt beträffande skyldighet att vidtaga dylika och

andra skogsvårdsåtgärder tillämpas bestämmelserna i denna lag även med avseende

på förhållanden, som uppstått under det den förra lagen var tillämplig. Förseelse,

som under sistberörda tid begåtts, straffas efter vad då gällde.

Denna lag äger icke tillämpning i avseende på:

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

1) skogar belägna inom Gottlands, Västerbottens och Norrbottens län samt

Öland;

2) sådana söder om Västerbottens län belägna skogar, som äro underkastade

bestämmelserna i förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning å viss skog inom

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden;

3) skogar, varå lagen angående vård av kommunskogar, besparingsskogar,

sockenallmänningsskogar samt vissa stiftelsers, sällskaps och föreningars skogar äger

tillämpning;

4) skogar, vilkas bestånd erfordras till skydd mot flygsandsfält eller fjällgränsens

nedgående, sedan sådant förordnande i fråga om avverkning å desamma

meddelats som i 1 § av lagen angående skyddsskogar sägs; samt

5) enskildes flygsandsfält i Hallands län.

Allmän motivering''.

Då enligt domänstyrelsens uppfattning den allmänna meningen beträffande

vården av vårt lands enskilda skogar kräver ett längre gående skydd för desamma än

vad nu gällande lagstiftning bereder, synes det styrelsen böra vara grundläggande för

hela denna fråga, huru långt man kan gå i att inskränka den enskildes förfoganderätt

över sin skog. Att den växande ungskogen måste beredas skydd, därom synas

meningarna icke vara delade, utan har styrelsen av de i ärendet angivna utlåtandena

funnit bestyrkt, att tiden nu är inne för vidtagande av en sådan lagstiftningsåtgärd.

Men att, såsom lagstiftningskommittén gjort, stanna härvid och låta skogsägaren

avverka den övriga skogen på sätt honom synes för gott utan annan risk än att få

svara för skogmarkens återförsättande i skogbärande skick, synes styrelsen icke

lämpligen böra ifrågakomma. Om man nämligen uppställer såsom mål att av de för

handen varande omständigheterna göra det bästa möjliga för skogsskötseln och särskilt

återväxten, bör man ock taga vara på alla de tillfällen, som härtill kunna yppa

sig. Styrelsen har visserligen här förut tagit avstånd från de bestämmelser, som

dels reservanten dels ombudsmötets förslag velat få införda uti skogslagstiftningen

beträffande avverkning av annan skog än ungskog, men har styrelsen ändock ej velat

släppa tanken på att kunna i lagstiftningen inrycka bestämmelser om, att vid avverkning

av annan skog än ungskog föryngringens intressen må kunna iakttagas

på samma gång som utrymme beredes skogsägaren att utan att komma i delo med

lagen eller behöva anlita skogsvårdsstyrelsens biträde kunna utföra sådana avverkningar,

vilka endast avse beståndens vård och ans. Domänstyrelsen bar sålunda

velat gå ett steg längre än skogslagstiftningskommittén och för den skull meddelat

direkt anvisning, huru avverkning i annan skog än ungskog bör bedrivas för att

återväxten därav skall gagnas. Det har nämligen synts domänstyrelsen rimligt att,

då man medgiver den enskilde skogsägaren att utan inskränkning i fråga om kvantiteten

avverka honom tillhörig skog, som icke kan hänföras till ungskog, kunna

påfordra att, då avverkning företages i den omfattning att trädsamhällena i skogen,

d. v. s. bestånden och grupperna ej vidare kunna såsom sådana utvecklas eller bestå,

densamma utföres såsom föryngringshuggning.

Genom en riktig tillämpning av sådana bestämmelser för varje särskilt fall

har styrelsen ansett att behörig hänsyn kan tagas till de svårigheter, varmed för
-

s. 293 Kontrollera mot PDF

293

yngringen av vissa skogar i exponerade liigen samt å mager eller grund jordmån

iir förenad. Styrelsen har därför icke ansett nödvändigt att föreslå särskilda bestämmelser

angående dylika skogar.

Beträffande skogsmarkens skötsel och vård har betänkandet enligt styrelsens

förmenande fäst för litet avseende vid vad i delta hänseende bör och kan göras i

en skogslag och har styrelsen därför ansett nödigt att intaga vissa föreskrifter

härom, vilka till sina konsekvenser medföra, att dels skogsmark icke opåtalt vare

sig i samband med avverkning eller eljest får utsättas för sådan vanskötsel, att

återväxten äventyras, dels sådan skogsmark, vilken nu står utanför den allmänna

skogsvårdslagen eller den försumpade skogsmarken kan bliva föremål för den

skogsvårdande myndighetens omvårdnad.

Då i lagförslaget angivas skogsägarens skyldigheter och meddelas föreskrift

om inskränkning i hans förfoganderätt över sin skog, har det synts styrelsen rimligt

och rättvist att i lagen jämväl intagas bestämmelser om hans rättigheter i fråga

om att erhålla dels biträde och hjälp av den skogvårdande myndighetens tjänstemän

vid avverkningar dels direkta anslag till skogsvårds- och kulturarbeten.

Beträffande lagens handhavande har styrelsen samma uppfattning som skogslagstiftningskommittén

eller att densamma bör tillkomma skogsvårdsstyrelsen.

Domänstyrelsen som emellertid på förut angivna skäl icke velat tillägga skogsvårdsstyrelsen

den makt och myndighet, som enligt den provisoriska skogslagen tillkommer

densamma, har i huvudsak ställt sig på nu gällande skogsvårdslags ståndpunkt

i detta hänseende men sökt giva skogsvårdsstyrelsen större möjligheter att

ingripa mot felaktiga avverkningar och befarad vanvård av skogsmark än den bär

enligt sistnämnda lag.

Då den föreslagna lagen meddelar bestämmelser, huru avverkningar dels icke

må utföras dels ock böra utföras, ävensom förbjuder vanskötsel av skogsmark har

till skillnad från 1903 års lag ansetts nödvändigt att för överträdelser i nämnda

hänseenden stadga straffpåföljd. Likaså har det befunnits nödvändigt att för upprätthållande

av skogsvårdsstyrelsens prestige, då den meddelat föreskrift om huru

en tillärnad avverkning bör utföras, stadga straffpåföljd för uraktlåtenhet att följa

sådan föreskrift. Ifråga om övriga påföljder för överträdelse av lagen ansluta sig

de föreslagna bestämmelserna i allt väsentligt till 1920 års provisoriska skogslag.

Då domänstyrelsen icke ansett sig kunna förorda de i betänkandet, reservationen

eller ombudsmötets förslag intagna förslagen till ändrade bestämmelser rörande

stängsel skyldighet och ägors fredande mot skada av annans hemdjur, har i lagförslaget

bibehållits 1903 års skogsvårdslags bestämmelser om möjlighet att stadga

viss inskränkning i rätt till bete å skogsmark för återväxtens skyddande.

Beträffande de skogar, vilka skulle undantagas från lagens tillämpning, har

styrelsen i huvudsak anslutit sig till kommittémajoritetens uppfattning. Sålunda

hava under 1) upptagits samma skogar, som i betänkandet å sid. 16, med tillägg

för skogar på Oland. Styrelsen delar jämväl kommittémajoritetens uppfattning

beträffande de skogar, varå förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning å viss

skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden äger

tillämpning. Ifråga åter om skogarna inom nyssnämnda läns kustland får styrelsen

utöver de skäl, som betänkandet därom innehåller, framhålla följande.

De skogliga förhållandena inom nyssnämnda delar av landet äro av sådan

art — vilket ock tydligt framhållits genom kraven på särskild lagstiftning för

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

dem — att det icke utan vidare kan avgöras, huruvida en lag, som beträffande

landet i övrigt kan anses tillfredsställande, även uppfyller de anspråk, som med

hänsyn till de särskilda förhållandena böra ställas på en för dessa trakter väl avpassad

skogslag. Lämpligast torde för den skull vara att invänta antagandet av

en skogsvårdslag för enskildes skogar söder om Västerbottens län, innan man upptager

frågan om huruvida Västerbottens och Norrbottens läns kustland böra under

densamma inrymmas. Då härtill kommer att trots allt vad den s. k. kustlandslagens

vedersakare mot densamma anfört, det icke lär kunna bestridas att lagen verkat

mycket gott till skogsvårdens fromma, kan styrelsen icke finna det vara förenat

med någon olägenhet för vederbörande skogsägare, om lagen allt fortfarande skulle

få äga giltighet.

De under 2) och 3) upptagna skogarna sammanfalla i väsentliga delar med

betänkandets förslag dock med viss ändring i fråga om de under 3) upptagna

skogarna.

Skyddskogarnas eller de under 4) omnämnda skogarnas undantagande från

lagens tillämpning har förut motiverats.

I fråga om 5), skogar å flygsandsfälten i Hallands län, har styrelsen anslutit

sig till kommittémajoritetens uppfattning.

Styrelsen har i motsats till reservanten och ombudsmötet icke dragit i betänkande

att såsom rubrik till lagen använda den nu gällande allmänna skogsvårdslagens

eller lag angående vård av enskildes skogar.

I fråga om själva lagtextens avfattning har styrelsen sökt ej blott tillämpa

vad styrelsen förut anfört i fråga om systematiseringen av en lagstiftning på ifrågavarande

område eller att i en och samma lag ej bör innehållas mera än som för

dess tillämpning inom avsedda områden är nödvändigt, utan ock giva de särskilda

lagparagraferna en sådan avfattning, att i desamma beträffande de rent skogliga

förhållandena endast kommer till användning sådana facktermer och uttryckssätt,

vilkas tolkning ej kan bereda fackmannen någon svårighet. Med det sålunda tilllämpade

tillvägagåendet har styrelsen också avsett att kunna så långt det är möjligt

meddela föreskrifter, vilka utan särskilda bestämmelser i detalj skola kunna tillämpas

inom skilda delar av landet allt efter sig där företeende skogliga förhållanden.

Att så avfatta en lagstiftning förmenar styrelsen vara det enda riktiga under förutsättning

att den myndighet, som har att i föista hand tolka och tillämpa lagen,

också besitter nödig fackkunskap, och härför har styrelsen velat sörja genom det

förslag till lag angående skogsvårdsstyrelser, vilket styrelsen här nedan ämnar i

dess huvudlinjer framlägga.

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Speciell motivering.

1 §•

I 1 mom. meddelas förbud att vid avverkning av annan skog än ungskog

häva bestånds eller grupps slutenhet till den grad att beståndet eller gruppens

vidare utveckling eller fortbestånd äventyras med mindre avverkningen utföres såsom

föryngringshuggning.

För eu skogs utveckling erfordras, att de särskilda samhällena inom skogen

d. v. s. beståndet eller gruppen ständigt få hava en emot dess utvecklingsstadium

svarande grad av slutenhet, och uppställer skogen jämväl för sitt fortbestånd krav

i samma hänsende, då den nått den ålder, att man egentligen icke kan tala om

dess vidare utveckling. Det är dessa synpunkter, som varit ledande för domänstyrelsen

vid avfattande av nyssnämnda bestämmelser. Häves denna slutenhet till

den grad, att beståndet och gruppen icke vidare kan i denna sin egenskap utvecklas

eller fortbestå, måste skogsmannen kräva att åtgärder vidtagas för ernående av

föryngring antingen detta med hänsyn till samtliga härpå inverkande faktorer bör

ske genom kalavverkning och direkta kulturåtgärder eller genom ställande av fröträd

och markens beredande för självsådd eller ock genom tillämpande av principerna

för en rationell blädning.

Nämnda fordringar beträtfande avverkningens utförande lägga emellertid inga

som helst hinder för sådana huggningar som gemenligen benämnas beredningshuggning

eller rensningshuggning, men förhindra att s. k. skräpskogar eller maskerade

kalhyggen kunna få uppstå utan att skogsvårdsstyrelsen skall kunna häremot

ingripa.

Härmed har domänstyrelsen också undgått de svårigheter, vilka såväl betänkandet

som reservationen haft vid karaktäriserandet av dylika avverkningar.

Domänstyrelsen är fullt medveten om att härmed i skogslagstiftningen införts

en ny facklig term på skogsvårdens område nämligen ordet föryngringshuggning,

vilken kanske den enskilde skogsägaren icke utan vidare kan i varje fall rätt tolka.

Det torde emellertid icke vara möjligt att, då man vill fortskrida på den inslagna

vägen att fostra och leda den enskilda skogsägaren till bättre insikt om vården av

sin skog, undvika vissa detaljbestämmelser, men synes det styrelsen riktigare att

utforma dessa med tillämpande av på området allmänt använda facktermer, om

vars rätta innebörd fackmannen icke svävar i tvivelsmål, än afl. såsom skogslagstiftningskommittén

använda uttryck, vilka icke hava vunnit burskap inom den

fackliga terminologien. Med den goda uppfattning, som skogsägaren här i landet

i allmänhet dock äger om det rent elementära i skogsskötsel!!, lärer det emellertid

icke möta svårighet för skogsvårdsstyrelserna att snart nog bibringa allmänheten

insikt om vad sura menas med föryngringshuggning.

I ordet föryngringshuggning inlägger emellertid skogsmannen jämväl en betydelse,

som i vissa fall går något utöver vad här förut anförts. Det är nämligen

icke tillfyllest att en föryngringshuggning för att verkligen gagna det avsedda

ändamålet enbart bedrives såsom här ovan sagts, ty för föryngringen kräves ej

blott markens beredande och besåning samt tillräckligt med ljus utan jämväl

under vissa förhållanden visst skydd för plantskogen under dess uppväxt. I följd

härav kunna fall inträffa och detta särskilt i exponerade lägen eller där jordmånen

är synnerligen ömtålig för uttorkning, att hyggena av denna anledning måste

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

högst väsentligt begränsas till sin areal och jämväl understundom förläggas på visst

sätt. Bestämmelsen om avverknings utförande såsom föryngringshuggning inbegriper

sålunda också skyldighet att taga hänsyn till nyssnämnda förhållanden.

Härmed skulle också föreskrifter vara givna, vilka täcka de fall, då skogar

förekomma i exponerade lägen eller under andra föryngringen försvårande förhållanden,

men till den ringa omfattning att från det allmännas sida rimligtvis ej

kunna krävas sådana åtgärder som att dylika skogar förklaras för skyddsskogar.

2. mom. avhandlar bestämmelserna angående skydd för ungskogar. I detta

hänseende har styrelsen i huvudsak anslutit sig till den provisoriska skogslagens

formulering av ifrågavarande bestämmelser. Visserligen skulle kunna givas ett

visst berättigande åt en skogsägares krav på att erhålla närmare kännedom om

vad som avses med ungskog såsom exempelvis dess övre åldersgräns. Men då det

dels icke är möjligt att med vis*sa siffror för olika delar av landet angiva en sådan

gräns, utan att man omedelbart skulle med hänsyn till särskilda på en ort rådande

förhållanden komma i konflikt med en dylik bestämmelse, dels en definition av

samma åldersgräns på sätt betänkandet angiver icke synes styrelsen ändamålsenlig,

enär den eljest enligt allmän uppfattning om vad med ungskog verkligen avses

icke ger ett exakt uttryck för beståndets beskaffenhet, då det passerar ungskogens

övre åldersgräns, har styrelsen icke funnit det möjligt att i lagtexten härom intaga

närmare bestämmelser.

Med ungskog avses, då detta begrepp förekommer i samband med skogsindelningar

i de södra och mellersta delarna av landet, de två yngsta 20-åriga

åldersklasserna, medan däremot i andra delar av landet, där åldersklasserna i regel

givits en omfattning av 50 år, man i allmänhet kan säga att skogen vid 80 års

ålder icke längre är att räkna såsom ungskog. I stort sett skulle således ungskogens

övre gräns ligga mellan 40 och 80 år. Då det emellertid av nyss angivna skäl

icke låter sig göra att med särskilda siffror för skilda delar av landet fixera denna

övre åldersgränsen hos ungskogen, torde icke annat återstå än att låta den allmänna

meningen på varje ort, understödd och ledd av den skogsvårdande myndighetens

fackkunskap, utbilda en uppfattning om vad som med ungskog bör avses.

Visserligen lära icke misstag och givetvis även missgrepp ifråga om ungskogens

behandling kunna undvikas under de första åren av tillämpningen utav en lag, som

stadgar sådana bestämmelser rörande ungskogen som här föreslagits, men då man

ju måste förvänta, att skogsvårdsstyrelsen under sådana förhållanden skall veta att

med urskiljning begagna sin makt att åstadkomma rättelser, torde risken för att

lagöverträdelser, föranledda av oförstånd eller missuppfattning skola bestraffas, icke

vara så stor att man på grund därav bör hysa betänkligheter mot nu föreslagna

bestämmelser.

I ett flertal av de över skogslagstifningskommitténs betänkande avgivna

yttrandena har påyrkats skydd icke blott för ungskogen utan ock för den växtliga

medelålders skogen. Domänstyrelsen har, såsom förut framhållits, icke ansett, att

man nu borde genom direkta lagstiftningsåtgärder göra ett sådant ingrepp i den

enskilde skogsägarens förfoganderätt över sin skog att även medelålders skog endast

finge avverkas genom för beståndets vidare utveckling ändamålsenlig gallring.

Fall kunna nämligen inträffa, då det för skogsägaren kan visa sig vara den mest

ekonomiska hushållningen med skogen att avverka densamma, då den ännu till stor

utgöres av medelålders skog, och synes en lagstiftning angående skogsvård icke

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

böra förhindra on skogsägare att, i sådant fall på för honom mest fördelaktiga sätt

få utnyttja sin egendom. Emellertid hyser domänstyrelsen den uppfattningen, att

det i samma män som allmänheten kommer till bättre insikt om vikten av att rätt

vårda sin skog, den övrige åldersgränsen för begreppet ungskog kommer att Hyttas

allt högre och högre upp ej minst till följd av de föreskrifter angående avverkning

av annan skog än ungskog, som styrelsen framlagt i denna paragrafs 1 mom.

Skulle det nämligen falla någon skogsägare in att. sedan ett honom tillhörigt skogsbestånd

av skogs vårdsstyrelsen förklarats icke vara ungskog, avverka detsamma i

tanke att kunna genom ställande av fröträd åstadkomma sådan föryngring, som

enligt lagen kan godtagas, men skogsvårdsstyrelsen skulle vara av annan åsikt

och påbjuda skogskultur, torde han sedermera komma att iakttaga behörig försiktighet

för att undvika de med dylika kulturåtgärder förenade avsevärda kostnaderna.

Det är därför efter övervägande av alla de faktorer, som härpå kunna

inverka, som domänstyrelsen föreslagit ifrågavarande bestämmelser angående ungskogen,

och hyser styrelsen därjämte förhoppning att i stort sett även den medelålders

skogen skall i själva verket fä del av samma skydd, som enligt ordalydelsen

i lagtexten endast avses att beredas ungskogen.

2 §•

Här meddelat förbud att så förfara med skogsmarken att skogens återväxt

äventyras gäller oavsett, huruvida skogsmarken utsättes för sådan vanskötsel i

samband med avverkning eller eljest. Den vanskötsel av ifrågavarande art, som i

allmänhet kan tänkas förekomma, består däri att ytvattnets obehindrade avrinning

av en eller annan anledning förhindras och att marken därigenom så småningom

göres obenägen för föryngring. Markägaren synes skäligen icke böra få undandraga

sig vidtaga åtgärder till undanröjande av sådant hinder. Det är emellertid

givet att, även om man kan anse en markägare moraliskt förpliktad till att under

alla förhållanden på bästa sätt vårda sin skogsmark, man likväl icke kan göra

honom ansvarig inför lagen för vanskötsel av skogsmark annat än i de fall att

vanskötseln gått så långt att återväxten äventyras.

De i denna paragraf meddelade bestämmelserna avse givetvis endast fall,

som uppkomma efter en eventuell ny skogslags ikraftträdande, och hava intet avseende

å förhållanden, som ligga längre tillbaka i tiden, och avse sålunda ej äldre

försumpade skogsmarker, vilka förut varit undandragna lagens räckvidd.

3 §•

Här avhandlas undantagen från bestämmelserna i 1 och 2 §§. Beträffande

stadgandena i första stycket hava dessa föranletts därav att domänstyrelsen icke

velat från lagens tillämpning helt undantaga den försumpade skogsmarken, vilken

ej sällan genom relativt obetydliga åtgärder kan återförsättas i fullt produktivt

skick. Emellertid är avverkning av annan skog än ungskog å försumpad skogsmark

icke underkastad lagens bestämmelser, vadan kulturskyldighet icke inträder

efter dylik avverkning. I andra stycket avhandlas det fall, då en markägare bör

vara berättigad att för skogsmarkens användning till annan kultur eller annat

ändamål än skogsbruk få utan hinder av lagen utnyttja sin skogsmark på sätt som

för honom är mest fördelaktigt. I nu gällande lag har avverkning för ändamål,

varom nu är fråga, ställts helt utanför lagen, men har domänstyrelsen i anledning

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 82 käft. (AV 104.) 38

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

av de rätt ofta förekommande missbruken av sålunda medgivna undantag funnit

det nödvändigt att på sätt som skett möjliggöra ett lojalt utnyttjande av sagda

undantags bestämmelser men på samma gång kunna beivra påtagliga missbruk

därav. Av samma anledning hava härom meddelats vissa bestämmelser om, i vilken

utsträckning skogsmark må få omläggas till betesmark.

4 §•

1 mom. Här angives de fall, då efter företagen avverkning skyldighet att

vidtaga kulturåtgärder inträder.

Vidare angives, huru återväxten skall vara beskaffad för att kunna såsom

sådan godtagas. Det kunde måhända synas överflödigt att härom meddela särskilda

föreskrifter. Det torde nämligen ej behöva förutsättas att vederbörande vid

kultur medelst sådd eller plantering skulle komma att använda annat trädslag eller

frö av trädslag, som icke helt lämpade sig för förhållandena och icke försvarade

sin insats med hänsyn till en rationell skogshushållnings krav. Men då föryngring

genom självsådd icke blott är medgiven utan även kan sägas vara i viss män förordad

genom bestämmelserna uti 1 § 1 mom. synes nödvändigt precisera, huru den

återväxt, som uppkommit genom självsådd, bör vara beskaffad för att kunna godgodtagas.

En skogstrakt eller ett bestånd av blandad barr- och lövskog kan

nämligen föryngringshuggas på så sätt att barrskogen helt avverkas, medan fröträd

ställas av lövträd såsom björk eller asp. Under sådana förhållanden erhålles ofta

synnerligen lätt föryngring av dessa båda lövträdsslag. Uppställes däremot det

krav på återväxten, att densamma skall motsvara en rationell skogshushållnings

fordringar, måste noggrant övervägas, huru återväxten skall vara beskaffad för

att motsvara dessa. Inträder föryngring allenast genom uppslag av björk och asp,

lärer avverkaren icke kunna undandraga sig den honom åvilande skyldigheten att

vidtaga åtgärder för åstadkommande av återväxt av med hänsyn till skogsskötselns

fordringar lämpliga trädslag. Det tillkommer härvid skogsvårdsstyrelsen tillse att

den skog, som uppkommer efter avverkningen, blir av sådan beskaffenhet, att markägaren

erhåller den avkastning av marken, som han med skäl kan påfordra.

Föreskrifterna i andra stycket äro hämtade från reservationens bestämmelser

1 detta avseende och torde icke nu vidare behöva motiveras, då styrelsen förut

uttalat sin anslutning härtill.

2 mom. Här återfinnas samma bestämmelser, som uti reservationens 27 §

2 mom., vilka styrelsen här förut förklarat sig i huvudsak kunna gilla. Styrelsen

har emellertid ansett sig böra föreslå viss inskränkning uti den kulturskyldighet,

som ålagts markägaren efter det hans skog övergåtts av skada genom naturföreteelser.

I vissa fall skulle nämligen denna skyldighet kunna bliva alltför betungande.

Därest ett skogsområde till mindre del utgöres av gammal sparad och värdefull

skog, hemmanets kanske enda tillgång på sådan, och hela detta område bleve härjat

av skogseld samt marken därvid så hårt skadades att för dess återförsättande uti

skogbärande skick erfordrades särskilt dyrbara kulturåtgärder såsom plantering i

fyllda gropar, till vilka fylljorden måste hämtas på långt avstånd, synes det. även

om markägaren från det avbrända området genom försäljning av den därifrån avverkade

skogen eller eljest skulle erhålla tillräckligt belopp för att bekosta dessa

dyrbara kulturer, ganska hårt om han skulle tvingas omedelbart till skogen återbörda

de värden, vilka utan hans åtgörande från skogen lösgjorts och vilka värden

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

förut för honom representerat eu förhållandevis avsevärd och lätt åtkomlig kapitaltillgång.

.

3 mom. Bestämmelserna i detta mom. hava föranletts av föreskrifterna i

2 §. Då föreskrifter i lagen intagits om att med skogsmark ej må så förfaras,

att skogens återväxt äventyras, böra dessa kompletteras med föreskrifter om att

åtgärder skola vidtagas för avlägsnande av den fara för återväxten, som genom

ett oriktigt förfa rande med marken kunde uppstå.

5 §■

Såsom förut anförts har styrelsen beträffande ansvaret för vidtagande av

åtgärder för betryggande av återväxt anslutit sig till den ståndpunkt reservanten

intagit i förevarande avseende.

6 §•

Bestämmelserna i denna paragraf återfinnas i nu gällande lagstiftning, vilken

år 1920 kompletterats i de delar, som beröras i paragrafens andra stycke.

7 §•

Utöver vad ovan anförts rörande de i denna paragraf förekommande bestämmelserna

får domänstyrelsen framhålla, det styrelsen ansett, att då en skogsägare

av skogsvårdsstyrelsen begär råd eller anvisning beträffande en avverkning skogsvårdsstyrelsen

har skyldighet att så ingående pröva frågan, att styrelsen må kunna

meddela direkt anvisning om hur avverkningen skall utföras. För att emellertid en

sådan anvisning icke skall kunna missförstås, har styrelsen funnit en dylik anvisning

böra meddelas skriftligen under formen av direkt föreskrift. På så. sätt, beredes

även skogsvårdsstyrelsen befogenhet och tillfälle att leda avverkningarna i

rätt riktning, något som synes vara särskilt av behovet påkallat under den första

tillämpningstiden för en skogslag, som meddelar direkta föreskrifter om avverkningarnas

utförande.

8 §.

De här intagna bestämmelserna avse skogsägares rätt att erhålla understöd

till skogsvård och kulturåtgärder å sin mark, samt innefatta därjämte en tydligt

utsagd sådan rättighet för samtliga ägare till de skogar, som i lagen avses. Att

tydligt framhålla detta har synts styrelsen angeläget med hänsyn därtill att skogsvårdsstyrelsema

inom vissa delar av landet hittills från erhållande av sådana bidrag

helt uteslutit vissa kategorier av skogsägare.

9 §•

Här intagna bestämmelser återfinnas i huvudsak uti 2 § av nu gällande allmänna

skogsvårdslag med erforderlig komplettering med hänsyn till vad som föreslagits

i 1, 2 och 3 §§. Styrelsen har som förut nämnts icke funnit lämpligt att

på sätt nu gäller enligt provisoriska skogslagen giva skogsvårdsstyrelsen rätt att

meddela avverkningsförbud. Under normala förhållanden, då man har att räkna

med en jämn och sund utveckling av näringslivet och konjunkturerna på trävarumarknaden,

kan det icke vara erforderligt att utrusta skogsvårdsstyrelsen med

sådan myndighet. För ett rätt tillgodoseende av även den enskildes befogade an
-

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

språk på att få sina åtgöranden opartiskt bedömda, innan han hindras i tillgodogörandet

av sin egendom, erfordras enligt styrelsens förmenande, att sådan syn å

ort och ställe i allmänhet företages, som i 1903 års lag är föreskriven. De skäl,

som anförts mot en sådan anordning eller att förrättningsman bland skogsstatens

tjänstemän i regel icke stått att erhålla så skyndsamt, som varit önskligt, kan

styl elsen icke tillerkänna giltighet eller avgörande betydelse. Emellertid lärer det

av praktiska skäl icke vara fullt lämpligt att föreskriva att sådan undersökning

alltid skall hållas, innan skogsvårdsstyrelsen får ingripa mot överträdelse av lagen

eller underlåtenhet att fullgöra dess föreskrifter. Ofta nog kan en sådan överträdelse

eller underlåtenhet vara av ganska ringa omfattning, och ej mindre ofta kan

det inträffa att markägaren är villig att enbart efter en hänvändelse från skogsvårdsstyrelsen

vidtaga rättelse. För att spara kostnader och jämväl undvika onödig

omgång, anser styrelsen att nuvarande stadgande i detta hänseende, vilket

kanske får tolkas såsom redan inrymmande en sådan möjlighet, bör givas nu föreslagen

formulering, som ansluter sig till bestämmelserna i 10 § om att överenskommelse,

som ingås utan att undersökning hållits, blir gällande.

10 §.

Denna paragraf upptager föreskrifterna i 3 § av 1903 års lag. Den bär

emellertid kompletterats med föreskrift om att skogsvårdsstyrelsen, då den söker

träffa godvillig överenskommelse med den, som är ansvarig för återväxtens betryggande,

har rättighet att påfordra pant eller borgen för överenskommelsens

säkerställande.

11 §•

Denna paragraf återger innehållet uti 4 § av 1903 års skogsvårdslag med

den ändring som föranledes av att åtgärder för återväxt enligt styrelsens förslag

kunna påfordras även utan föregången avverkning.

12 §.

I denna paragraf förekommande avvikelser från lagtexten uti 5 § nyssnämnda

skogsvårdslag äro direkt föranledda av styrelsens förslag, 1—3 §§.

13 §.

Här har 1903 års skogsvårdslags 6 § kompletterats med vissa föreskrifter

om dels att skogsvårdsstyrelsen åligger att pröva pant eller borgen, som hos överexekutor

ställes, dels huru den pant eller borgen bör vara beskaffad, som skall ställas

för hävande av avverkningsförbud, vilket föranletts av befarat missbruk av bestämmelserna

i 3 §, andra stycket.

Genom att jämlikt 9 § giva skogsvårdsstyrelsen befogenhet att påkalla syn,

där den befarar att skog avverkas i annan avsikt än för skogsmarkens uppodling

till åker eller äng eller för att användas till betesmark, byggnadstomt eller annat

därmed jämförligt ändamål samt enligt 12 § hos överexekutor erhålla avverkningsförbud

samt jämlikt 13 § kunna påfordra säkerhet för markens återställande i

skogbärande skick inom viss tid, därest den då ej tagits i anspråk för uppgivet

ändamål, har styrelsen trott sig finna en utväg ej blott att förhindra dylika missbruk

utan ock giva skogsvårdsstyrelsen medel därtill, dock utan att skogsvårds
-

s. 301 Kontrollera mot PDF

301

styrelsen därvid behöver, såsom ifrågasatts, sträcka sin kontrollerande verksamhet

på ett område, där skogsvård icke kan ifrågakomma.

14 §.

Denna paragraf är i huvudsak uppbyggd på bestämmelserna i 7 § av 1903

års skogsvårdslag, men bär kompletterats med förskrift om viss straffpåföljd i fråga

om oriktigt utförande av avverkning eller åsidosättande av utav skogsvårdsstyrelsen

beträffande avverkning meddelad föreskrift.

Domänstyrelsen, som väl haft under omprövning, huruvida icke andra påföljder

än de nu föreslagna kunde tänkas som en följd av överträdelse av lagens

föreskrifter angående avverkning och markvård, har emellertid icke funnit en sådan

väg framkomlig, utan ansett sig nödsakad föreslå bötesstraff såsom påföljd för

överträdelserna. Då styrelsen tagit detta steg, har styrelsen emellertid gjort det

under förvissning om att skogsvårdsstyrelsen, då det gäller tillämpning av skogsvårdsbestämmelser,

angående vilkas innebörd den enskilde skogsägaren icke i allmänhet

kan förmodas äga full insikt, skall förfara med all urskiljning, som är nödvändig

för att ändamålet med lagen skall vinnas, och att skogsvårdsstyrelsens uppgift

att stödja och främja den enskilda skogsvården icke skall omintetgöras eller

förhindras genom ett allt för rigoröst tillämpande av lagens bestämmelser. Straffmaximum

har styrelsen emellertid ansett böra höjas från femhundra till tvåtusen

kronor.

15-18 §§.

Föreskrifterna i dessa paragrafer äro direkt hämtade från den provisoriska

skogslagens bestämmelser. Dock har styrelsen i likhet med kommittén ansett att

beslagsrätt även bör tillkomma skogsvårdsstyrelsen.

19 §•

Här föreslagna bestämmelser om fullföljd av talan äro föranledda av styrelsens

här nedan framlagda förslag om inrättande av en skogsvårdsstyrelsemas

överrevision.

20 §.

Bibehållande av denna paragrafs föreskrifter, vilka äro hämtade från 1903

års skogsvårdslag, jämväl i det nu framlagda förslaget till lag angående vård av

enskildes skogar, är redan förut behörigen motiverat.

21-23 §§.

Här intagna övergångsbestämmelser ansluta sig i allt väsentligt till betänkandets

förslag.

Domänstyrelsen vill nu övergå till de enskildes skogar, å vilka hushållningen hig angående

med skogen bör regleras genom särskilda hushållningsplaner. _ _ vård av kom''

Dä styrelsen här förut behandlat skogslagstiftningskommitténs förslag till mu”s °gar

lag angående vård av kommunskogar, sockenallmänningsskogar samt vissa stiftelsers

och sällskaps skogar, har styrelsen uti alat sin anslutning till de motiv, som

av kommittén anförts för att å skogar av nämnda slag en genom hushållningsplan

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

reglerad, fullt ordnad hushållning borde införas. Styrelsen har endast i följ anda

avseende velat göra någon inskränkning uti de av kommittén i 1 § av förslaget

intagna skogarna, nämligen beträffande dels skogssällskapets skogar dels samtliga

övriga i paragrafen angivna skogar, vilka icke äro av den beskaffenhet eller omfattning,

att hushållningsplan skäligen kan för desamma upprättas.

Beträffande de inom Kopparbergs och Gävleborgs län belägna sockenallmännings-

eller besparingsskogarna har skogslagstiftningskommittén av den anledning

att den s. k. norrländska skogs vårdskommittén i sitt betänkande den 16 mars 1912

avgivit förslag till lag för densamma icke ansett sig böra framlägga något nytt

förslag härutinnan, enär det kunde förväntas att sistnämnda förslag skulle kunna

bliva föremål för statsmakternas prövning och beslut. Då emellertid, för så vitt

domänstyrelsen har sig bekant, någon vidare åtgärd icke i detta ärende lär hava

förekommit sedan styrelsen den 7 juli 1913 avgav underdånigt utlåtande med anledning

av den norrländska skogsvårdskommitténs nyssnämnda lagförslag, har styrelsen

den uppfattningen att det nu torde vara på sin plats att få till stånd en

lagstiftning jämväl för dessa skogar.

I sitt förberörda underdåniga utlåtande av den 7 juli 1913, vilket här i avskrift

bilägges, har styrelsen tillåtit sig erinra om innehållet i riksdagens skrivelse

till Kungl. Maj:t den 22 maj 1903 angående skogslagstift ning och därmed i samband

stående ämnen, och har styrelsen däri vidare anfört bl. a. följande. Riksdagen

hade i denna skrivelse anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och

för riksdagen framlägga förslag till författning, varigenom stadganden meddelades

om upprättande av hushållningsplaner för sockenallmänningarna och besparingsskogarna

i Kopparbergs och Gävleborgs län med befogenhet för domänstyrelsen att

granska och fastställa dessa planer ävensom att övervaka tillämpningen av desamma.

Enligt domänstyrelsens förmenande hade det varit önskligt, att det föreliggande

lagförslaget närmare anslutit sig till riksdagens nu nämnda beslut. Den befogenhet,

som riksdagen avsett att inrymmas hos domänstyrelsen hade kommittén för

sin del ansett böra uppdragas åt det föreslagna skogskontoret, som skulle inrättas

i jordbruksdepartementet. Domänstyrelsen finge härmed förklara sig beredd, att

därest ett jordbruksdepartementets skogskontor icke skulle komma till stånd,

fullgöra de åligganden, som enligt riksdagens beslut vore avsedda att tillkomma

styrelsen.

Det är sålunda i full anslutning till sitt uttalande av år 1913, som styrelsen

nu vill föreslå att sockenallmänningsskogarna och besparingsskogarna i Kopparbergs

och Gävleborgs län inrymmas i den lag, som bör gälla för sådana enskildes skogar,

vilka böra behandlas efter hushållningsplaner.

Såsom förebild för en dylik lag synes i huvudsak kunna förordas nådiga

förordningen den 24 juli 1903 angående förvaltningen av städernas skogar, kompletterad

och utvidgad med hänsyn till beskaffenheten av de särskilda slag av skogar,

vilka nu skulle falla under en sådan lag.

Grunderna för skogsskötseln å dessa synas lämpligen kunna angivas sålunda,

att vid upprättande av hushållningsplaner skall, där icke särskilda förhållanden

annat påkalla såsom allmänt mål eftersträvas den högsta möjliga avkastning, som

kan erhållas med skälig förräntning av det i hushållningen bundna kapitalet. Styrelsen

vill hålla före att, om man lägger sådana synpunkter på skogshushållningen,

höra den enskildes önskemål i ekonomiskt hänseende kunna bliva väl tillfredsställda.

s. 303 Kontrollera mot PDF

303

Sedan för dylika skogar sådan hushållningsplan blivit efter domänstyrelsens

förordnande utarbetad, granskad och av styrelsen fastställd, vill det synas som om

vederbörande skogsägare skulle beredas all önskvärd handlingsfrihet i fråga om sin

skog, sedan han anställt särskild kvalificerad skogsförvaltare för densamma. Den

skogsägare åter, som icke önskar eller anser sig hava tillfälle att anställa dylik

förvaltare, beredes möjlighet att få denna förvaltning utförd genom skogsstatens

personal. Häremot skulle visserligen kunna göras den invändningen att, sedan hushållningsplan

av styrelsen blivit fastställd, densamma måste strikte följas, och torde

ur lagens ordalydelse också en dylik tolkning kunna härledas. Styrelsen vill

emellertid framhålla att, då ur skogshushåliningssynpunkt motiverade och i övrigt

väl grundade skäl anförts för ändring i en av styrelsen fastställd hushållningsplan,

har styrelsen hittills ej visat sig oförstående gent emot den enskildes önskemål.

För att emellertid kunna få sådana önskemål särskilt väl belysta ur skogshushåliningssynpunkt

är det nödvändigt att dessa framhållas med all den sakkunskap,

som endast kan fordras av den, som avlagt fullständig avgångsexamen från

skogsinstitutets högre kurs eller skogshögskolans jägmästarekurs. Därför bör som

oeftergivligt krav på en förvaltare för dylik skog, som icke står under skogsstaten,

uppställas att han besitter nyssnämnda kvalifikationer och i övrigt av domänstyrelsen

anses lämplig för sådant uppdrag.

För att emellertid staten skall hava möjlighet att, där så mot förmodan

skulle erfordras, kunna rättande ingripa bör i lagen intagas bestämmelse om att,

därest skogens skötsel och vård icke varder nöjaktigt utförd, skogen skall ställas

under vård och förvaltning av skogsstaten.

I detta sammanhang anser sig styrelsen jämväl böra ifrågasätta sådana lagbestämmelser

att den skogsägare, vilken av anledning som nyss sagts, fråntagits

förvaltningen av sin skog, må efter viss tid eller på vissa villkor kunna få återtaga

densamma. Ett ombyte av ägare kan ju ock tänkas föranleda att skogen ej vidare

behöver stå under skogsstatens vård och förvaltning.

Då för upprätthållande av nådiga förordningen den 24 juli 1903 angående

förvaltningen av städernas skogar några särskilda straffbestämmelser icke ansetts

eller visat sig vara erforderliga, synes det styrelsen icke heller nu behövligt att

föreslå dylika.

I fråga om häradsallmänningarna anser domänstyrelsen — utan att ingå på

någon närmare prövning av frågan vem som är rätter ägare till desamma, att

dessa skogar skulle med hänsyn till den organisation, som redan finnes för större

delen av desamma, kunna givas ett ganska stort mått av självstyrelse i huvudsaklig

anslutning till av häradsallmänningskommitterade utarbetat förslag under

vissa villkor nämligen att i en blivande förordning angående dessa skogar skulle

angivas vissa grunder, varpå hushållningen med desamma skulle baseras, samt att

det allmännas intressen kunde utöva verkligt inflytande på förvaltningen.

I förstnämnda hänseende håller domänstyrelsen före att enahanda bestämmelser

böra gälla såsom i fråga om kommuners m. fl skogar här förut föreslagits.

Beträffande åter förvaltningen får styrelsen framhålla, att den kommission, som

skulle övervaka och leda upprättandet av hushållningsplanerna samt granska och

fastställa desamma synes överflödig, och att detta uppdrag lämpligen torde kunna

överflyttas till en överstyrelse bestående av 3 ledamöter, av vilka en utses av

Lag om

häradsallmännxrtgar.

s. 304 Kontrollera mot PDF

Lxg om

ändrad lydelse

av 1—6,

8, 9, 11 8§ i

lagen den

13 juni 1908

angående

vård av

enskildes

skogar inom

Goltlands län.

304

Kungl. Maj:t, såsom ordförande, en av domänstyrelsen och den tredje av allmänningsstyrelserna

gemensamt. Hos denna överstyrelse bör finnas anställd en skogligt

bildad sekreterare. Överstyrelsen avlönas av allmänningarna, som också böra bestrida

alla med upprätthållande av styrelsens verksamhet förenade kostnader.

Enligt domänstyrelsens ovan uttalade åsikt erfordras i lagen den 13 juni

1908 angående vård av enskildes skogar inom Gottlands län en del smärre ändringar,

vilka dock icke böra genomföras på sätt som skogslagstiftningskommittén föreslagit,

utan i anslutning till de önskemål, som skogsvårdsstyrelsen i Gottlands län i sitt

yttrande framhållit, vilka styrelsen till alla delar biträder. Skogsvårdsstyrelsen har

sammanfattat dessa sina önskemål i fyra här förut relaterade punkter.

De synpunkter, som kommit till uttryck i dessa punkter, hava synts domänstyrelsen

heaktansvärda och ligga även i viss mån till grund för det förslag till

ändrad lydelse av 1—6 och 8 §§ av Gottlandslagen, som styrelsen härnedan framlägger.

Utöver de ändringar i Gottlandslagen, som kunna föranledas av nyssnämnda

uttalande av skogsvårdsstyrelsen lärer samma lag tarva en del ändringar av mera

redaktionell innebörd och närmast föranledda av de nyare bestämmelser, som på

senare åren tillkommit i skogslagstiftningen. Sagda ändringar hänföra sig till 9

och 11 §§.

Dessutom bor jämväl uti denna lag, som enligt vad styrelsen förut anfört,

bör gälla även för Öland, intagas bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med

8 § i domänstyrelsens förslag till lag angående vård av enskildes skogar, däri angives

vederbörande skogsägares rättigheter att erhålla anslag ur skogsvårdskassan.

Lag angående ändrad lydelse av 1—6, 8, 9, 11 §§ i lagen den 13 juni 1908 angående vård av

enskildes skogar inom Gottlands län.

1 §•

1 mom. Å skogsmark, tillhörig enskilde må avverkning för annat ändamål

än gårdens behov äga rum allenast med tillstånd av den skogsvårdsstyrelse. som

skall finnas i länet. Skogsägaren är berättigad att erhålla tillstånd till avverkning

på en gång i så stor utsträckning, som med hänsyn tagen jämväl till gårdens framtida

behov är med skogens återväxt förenlig; dock må avverkning i den omfattning

att särskilda åtgärder erfordras för återväxtens betryggande allenast medgivas, om

sådana åtgärder kunna utan oskälig kostnad företagas.

2 mom. Erfordras för skogsmarks uppodling till trädgård, åker eller äng

eller användande till byggnadstomt eller annat likartat ändamål att skog avverkas,

vare skogsvårdsstyrelsens tillstånd ej erforderligt. Finner skogsvårdsstyrelsen anledning

antaga att avverkning för ändamål, som nyss sagts företages i annat syfte,

äger skogsvårdsstyrelsen föreskriva, att ägaren av skogsmarken skall till skogsvårdsstyrelsen

överlämna av godkänd säkerhet åtföljd förbindelse dels att. därest

marken icke inom viss av skogsvårdsstyrelsen bestämd tid blivit för uppgivet ändamål

tagen i bruk, densamma skall återförsättas i skogbärande skick, dels ock, att

därest så icke sker. gottgöra kostnaderna för de härför erforderliga åtgärder, vilka

av skogsvårdsstyrelsen vidtagas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

805

-2 g.

Vill någon annorledes än till gårdens behov förfoga över virke, som blivit

för sådant ändamål avverkat söke därtill skogsvärdsstyrelsens tillstånd.

Virke, som avverkats för skogsmarks uppodling till trädgård, åker eller äng

eller användande till byggnadstomt eller annat likartat ändamål, skall, såvitt lämpligen

ske kan, till gårdens behov användas. Vill någon över dylikt virke annorledes

förfoga, söke därtill skogsvärdsstyrelsens tillstånd.

3 §•

Ägare av skogsmark vare ansvarig för att de åtgärder vidtagas, som till

återväxtens betryggande föreskrivas. Är avverkningsrätt upplåten till annan, vare

jämväl denne underkastad enahanda ansvarighet; äge dock, där annat ej blivit avtalat,

av skogsmarkens ägare söka åter, vad han sålunda nödgas utgiva.

Om ansvarighet för åtgärder, som till återväxtens betryggande jämlikt 8 §

2 mom. föreskrivas, gäller vad där stadgat är.

Vad enligt denna lag blivit bestämt om åtgärder, som skola vidtagas för

återväxtens betryggande, vare gällande jämväl mot framtida ägare av marken.

4 §•

Tillstånd till avverkning må i allmänhet av skogsvårdsstyrelsen meddelas

allenast efter förutgången undersökning på marken samt utsyning, som på styrelsens

förordnande verkställes av någon dess forstligt bildade tjänsteman. Finner

styrelsen på grund av undersökning, varom nyss är sagt, eller eljest verkställd utredning

uppenbart, att genom avverkning, vartill tillstånd sökes, skogens återväxt

icke äventyras, vare utsyning ej erforderlig.

Då skogsvårdsstyrelsen meddelar tillstånd jämlikt 1 § 1 mom. och 2 § första

stycket, äger styrelsen jämväl föreskriva för återväxtens betryggande erforderliga

åtgärder.

Då tillstånd att förfoga över virke, varom i 2 § förmäles, blivit sökt, äger

skogsvårdsstyrelsen föranstalta om undersökning å marken, om anledning därtill

föreligger.

5 §.

1 mom. Skogsvärdsstyrelsens slutliga beslut i ärende, varom i 1 eller 2 §

sägs, skall så fort ske kan sökanden bevisligen tillställas. Den, som med beslutet

icke åtnöjes, äger att däröver hos skogsvårdsstyrelsernas överrevision anföra besvär

sist innan klockan tolv å trettionde dagen efter det han av beslutit erhållit del,

och skall underrättelse därom i beslutet meddelas.

2 mom. Över skogsvårdsstyrelsernas överrevisions beslut må klagan hos

Konungen i vederbörande statsdepartement föras i den ordning, som för ekonomimål

i allmänhet är stadgad.

§ 6.

Kostnaden för förrättning, varom i 4 § sägs, skall utgå av medel, som av

skogsvårdsstyrelsen förvaltas; dock skall nödig hantlangning av sökanden utgöras.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 käft. (Nr 104.) 39

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

8 §.

1 mom. Den, som utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd bedriver avverkning i

fall, då sådant tillstånd jämlikt 1 § är erforderligt, straffes med böter från och med

tio till och med femhundra kronor, och skall det avverkade virket, där det ligger

å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning,

tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit

verkställa avverkningen, skyldig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande dess

värde.

Förfogar någon utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd annorledes än till gårdens

behov över virke, som blivit utan styrelsens tillstånd avverkat, äge vad i första

stycket sägs motsvarande tillämpning.

Innefattar förfarande, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna strafflagen,

skall vad förut i denna paragraf är stadgat, ej vinna tillämpning; dock skall

delägare i samfälld skog, som genom sådant förfarande tillika missbrukat sin rätt

i samfälligheten, hava förverkat vad å honom belöper av virke, varmed han tagit

brottslig befattning samt där hans andel i virket undgår beslag, därför utgiva ersättning

efter ty här förut är sagt.

2 mom. År genom avverkning, som utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd bedrivits

i fall, då sådant tillstånd jämlikt 1 § är erforderligt, skogens återväxt äventyrad,

äger domstol på därom förd talan föreskriva den, som låtit verkställa avverkningen,

de åtgärder, vilka för återväxtens betryggande å den avverkade skogsmarken

erfordras och utan oskälig kostnad kunna verkställas, samt förelägga viss

tid, inom vilken samma åtgärder skola vara fullgjorda, vid äventyr att de eljest

varda av skogsvårdsstyrelsen på den försumliges bekostnad verkställda. Är av

ägare avverkningsrätt upplåten till annan och har denne genom avverkning, varom

nyss är sagt, äventyrat skogens återväxt, må jämväl ägare kunna meddelas enahanda

föreläggande; äge dock av den skyldige söka åter, vad han sålunda nödgas

utgiva.

Förfogar någon utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd annorledes än till gårdens

behov över virke, som blivit utan styrelsens tillstånd avverkat, och är genom den

avverkning skogens återväxt äventyrad, eller har markägare uraktlåtit lämna sådan

förbindelse, som i 1 § 2 mom. andra stycket sägs, äge vad förut i detta moment

är stadgat, motsvarande tillämpning.

9 §•

Kronobetjänte så ock skogsvårdsstyrelsen och de till dess biträde anställde

tjänstemän äga lika behörighet att åtala förseelser, varom i 8 § 1 mom. sägs, samt

att med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet.

Varder ej inom sextio dagar, från det beslag skedde, åtal i laga ordning

anställt, vare beslaget förfallet.

Angående åtgärder till återväxtens betryggande varom i 8 § 2 mom. förmäles,

tillkommer det skogsvårdsstyrelsen att föra talan.

11 §•

Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning av förbrutet

virke uppkommen behållning och enligt 8 § utdömd ersättning för virke, som und
-

s. 307 Kontrollera mot PDF

307

gått beslag, fördelas lika mellan skogsvårdskassan och skogsaccisfonden i den kommun,

där avverkningen ägt rum.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess

frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken

på sätt särskilt är stadgat och vare om sådana medels insättning i riksbanken lag

som i 160 § utsökningslagen sägs.

Motiv.

1 §•

De av skogsvårdsstyrelsen i Gottlands län andragna svårigheterna vid tilllämpning

av nuvarande Gottlandslag skulle huvudsakligen bestå däri att en avverkning,

som uppgåves ske för skogsmarks uppodling till trädgård, åker eller äng eller

användande till byggnadstomt eller annat likartat ändamål, men som i verkligheten

skedde i syfte att exploatera skogen, icke kunde förhindras samt att först vid framställning

från markägaren eller avverkaren om rättighet att få använda vid dylik

avverkning utvunnet virke för annat ändamål än gårdens behov skogsvårdsstyrelsen

ägde föreskriva åtgärder till återväxtens betryggande. På så sätt kunde skogsvårdsstyrelsen

icke ingripa förrän skadan vore skedd, och vore även de i lagen

meddelade korrektiven mot ett obehörigt utnyttjande av för förenämnt ändamål medgiven

fri avverkning icke ändamålsenliga och verkade i varje fall allt för sent.

Skogsvårdsstyrelsen hade därför velat uttula såsom ett önskemål, att vid fall av

ovannämnd art skogsvårdsstyrelsen måtte kunna, innan tillstånd medgåves, fordra

säkerhet för att skogsmarken återförsattes i skogbärande skick, därest ej densamma

inom viss tid toges i bruk för angivet ändamål.

För att kunna tillmötesgå denna skogsvårdsstyrelsens önskan har befunnits

nödvändigt, för det första att uppdela 1 § i tvenne moment för att skilja avverkningen

för husbehov, vilken allt fortfarande synes böra vara helt fri. och avverkning

för skogsmarks uppodling till trädgård, åker eller äng eller användande till

byggnadstomt eller annat likartat ändamål, vilken lojalt bedriven ävenledes synes

böra vara helt fri, och för det andra att beträffande sistnämnda slag av avverkning

meddela sådan föreskrift, som i paragrafens 2 mom. andra stycket sägs, varigenom

skogsvårdsstyrelsen beredes möjlighet att i tvivelaktiga fall genast vid avverkningens

påbörjande kräva säkerhet för skogsmarkens återförsättande i skogbärande

skick.

I övrigt har i paragrafen vidtagits den ändringen att ur paragrafen uteslutits

bestämmelsen om att, då skogsvårdsstyrelsen meddelar tillstånd till avverkning,

styrelsen äger föreskriva de åtgärder, som prövas erforderliga för återväxtens

betryggande, vilken bestämmelse överflyttats till 4 §.

. 2 §.

I likhet med den ändring, som härutinnan vidtagits i 1 § har även här bestämmelserna

om föreskrift angående åtgärder för återväxtens betryggande överflyttats

till 4 §.

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

3 §■

Här tillagda bestämmelser avse att binda skyldigheten att ombesörja återväxt

vid själva fastigheten.

4 §■

Det tillägg, som här blivit gjort till denna paragraf är förut behörigen motiverat

under 1 och 2 §§.

5 och 6 §§.

Här föreslagna ändringar hava föranletts av domänstyrelsens förslag om inrättande

av en skogs vårdsstyrelsernas överrevision.

8 §•

I 2 mom., andra stycket beredes skogsvårdsstyrelsen möjlighet att anlita

domstols förfarande för det fall att vederbörande icke avlämnar sådan förbindelse

som omförmäles i 1 § 2 mom.

Beträffande såväl nyssnämnda skogsvårdsstyrelsen tillagda befogenhet som

också berörda påföljd vid uraktlåtenhet att åtlyda bestämmelserna därom har domänstyrelsen

den uppfattningen, att skogsvårdsstyrelsen med all önskvärd urskiljning

kommer att i berört hänseende handhava lagens tillämpning. Då det endast gäller

att förebygga ett illojalt utnyttjande av eljest fri avverkning för visst ändamål, och

da det i de allra flesta fall torde röra sig om relativt små arealer, synes det domänstyrelsen

fullt riktigt att lagen söker förebygga ett dylikt utnyttjande av medgiven

frihet. Att för fall av tredska tillgripa avverkningsförbudet för att frampressa

förbindelsen att återställa marken i skogbärande skick, har styrelsen icke

ansett erforderligt med hänsyn till de allmänna principer, varpå Gottlandslagen

är byggd.

9 och 11 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer hava företagits för att bringa desamma i

överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i den allmänna skogsvårdslagen.

I anslutning till vad domänstyreken förut anfört anser sig styrelsen här böra

hemställa, att de för enskildes skogar inom Gottlands län gällande bestämmelserna

måtte, med av styrelsen nu föreslagna ändringar, fastställas att gälla även för enskildes

skogar på Öland.

Lag angående skyddsskogar.

1 §•

För bibehållande av skogar, vilkas bestånd erfordras till skydd mot flygsandsfält

och fjällgränsens nedgående, eller där på grund av skogsmarks belägenhet

i havsbandet det kan befaras, att genom ovarsam avverkning skogens återväxt

äventyras, må Konungen förordna att vederbörande rättsägare med avseende å disposi
-

s. 309 Kontrollera mot PDF

309

tionsrätten över skogen skola vara underkastade de inskränkningar, som i denna lag

stadgas.

Förordnande, varom ovan sägs, må även meddelas av Kungl. Maj:ts befallningshavande

att gälla intill dess Konungen i ärendet besluta.

2 §•

Avverkningen för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad

fastighets oundgängliga husbehov må bedrivas allenast efter utsyning och stämpling

av vederbörande skogsstatstjänstemän.

3 §•

Skogsägare är berättigad att på en gång erhålla utsyning i så stor utsträckning,

som med skogens återväxt och framtida bestånd är förenligt.

4 §■

Utsyning sökes före den 1 april hos vederbörande jägmästare, och åligger

det denne att före den 1 påföljande oktober verkställa utsyningen och stämpla det

utsynade virket. Tiden, då förrättningen beräknas skola äga rum. skall genom förrättningsmannens

försorg meddelas sökanden genom rekommenderat brev, som skall

med posten avsändas senast tjugu dagar före förrättningen.

Vid sådan förrättning skall sökanden utgöra nödig hantlangning.

5 §•

Anser förrättningsmannen nödigt, att vissa träd överhållas såsom fröträd eller

att till skydd för återväxten avverkning till husbehov inom visst område tillsvidare

ej må äga rum. skall föreskrift härom lämnas vid förrättningen. Fröträden skola

genom förrättningsmannens försorg förses med tydliga märken och sådant område

som ovan sagts å marken tydligt utmärkas. Utan vederbörande skogstjänstemans

tillstånd må sedermera avverkning av fröträden eller skog inom dylikt område icke

äga rum.

6 §.

Innan förrättningsmannen avreser från stället, skall han mot bevis utan lösen

tillställa sökanden eller hans ombud protokoll över förrättningen. Detta skall innehålla

uppgift på det utsynade virkesbeloppets storlek samt anvisning å de åtgärder

för skogsvårdens befrämjande å utsyningsområdet, som må befinnas behövliga, och

den tid, inom vilken åtgärder av dylikt slag böra vara vidtagna. Har föreskrift

läm nats om fröträds överhållande eller sådan inskränkning i rättigheten att avverka

till husbehov som i 5 § sägs, skall utförlig uppgift lämnas beträffande fröträd, om

deras antal och trakten för deras förekomst, samt ifråga om område, där avverkning

till husbehov ej må under viss tid förekomma, om dess belägenhet och gränserna

därför.

Protokollet skall förses med besvärshänvisning.

7 §•

Den som till annat ändamål än husbehov avverkar virke, vare pliktig att

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som för utövande av kontroll över avverkningen

meddelas av vederbörande skogstjänsteman.

8 §''

Ägare till mark, varå denna lag äger tillämpning, vare berättigad att efter

domänstyrelsens beprövande och i mån av härför tillgängliga medel erhålla anslag

till utförande av skogsvård- eller kulturåtgärder.

Vid beviljande av sådant anslag äger domänstyrelsen föreskriva villkor för

dess åtnjutande såsom beträffande sättet för användning därav eller skyldighet att

underhålla därmed bekostade arbeten.

9 8-

Den med skogstjänstemans beslut missnöjde må däröver föra klagan genom

besvär hos vederbörande överjägmästare före klockan tolv å trettionde dagen från

den dag klaganden erhöll del av beslutet.

Klagan över överjägmästarens beslut må föras genom besvär hos domänstyrelsen

före klockan tolv å trettionde dagen från den dag klaganden erhöll del av

samma beslut.

Den med domänstyrelsens beslut missnöjde må däröver hos Konungen föra

klagan genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klockan

tolv å trettionde dagen från den dag klaganden erhöll del av samma beslut.

10 §.

Sker avverkning i strid mot de i denna lag meddelade föreskrifter, vare

straffet böter från och med tjugufem till och med tvåtusen kronor, och skall det

avverkade virket, där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande

är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt

virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig att utgiva ersättning

med belopp, motsvarande värdet av samma virke.

Innefattar avverkning, varom här är fråga, förbrytelse emot allmänna strafflagen,

skall vad förut i denna paragraf är stadgat ej vinna tillämpning; dock skall

delägare i samfälld skog, som vid avverkning i strid med denna lag tillika missbrukat

sin rätt i samfålligheten, hava förverkat vad å honom belöper av det avverkade

virket, samt där hans andel i virket undgår beslag, därför utgiva ersättning

efter ty här förut är sagt.

Förbrytelse mot 7 § straffas med böter från och med tio till och med etthundra

kronor.

11 §•

Rätt att i beslag taga virke, som skall anses förbrutet, tillkomme allmän

åklagare, samt den förvaltande och bevakande personalen vid skogsstaten, men rätt

att utföra åtal äge endast allmänne åklagaren. Har någon av nämnda befattningshavare

vid skogsstaten gjort beslag, skall han så snart ske kan och senast inom

fjorton dagar göra anmälan därom hos allmänne åklagaren.

Varder ej inom sextio dagar från det beslaget skedde åtal i laga ordning

anställt vare beslaget förfallet.

s. 311 Kontrollera mot PDF

311

12 §.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas på

offentlig auktion så kungjord, som om auktion å utmätt lös egendom är stadgat.

Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen prövats, virkets ägare, att försäljning

skall äga rum, eller finner, på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara

är för virkets förstörelse, eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större

än skäligt är, förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts;

och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där

han bor utom riket, men inom riket har känt ombud, som äger att för honom mottaga

stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg bevisligen

underrättas om auktionen minst åtta dagar, innan den hålles. Anmälan av åklagare,

varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män styrkt

förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

13 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning av förbrutet

virke uppkommen behållning och enligt 10 § utdömd ersättning för virke, som undgått

beslag, fördelas lika emellan skyddsskogsfonden i det län och skogsaccisfonden

i den kommun, där avverkningen ägt rum.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess frågan

därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken på sätt

särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning i bankinrättning gälla

vad i 160 § utsökningslagen sägs.

14 §.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon enligt denna lag

fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

15 §.

Där större inskränkning i ägarens rätt att bruka skogen än i 2 § sägs, befinnes

vara av nöden, förordnar Konungen efter föregången undersökning i varje

särskilt fall om den inskränkning i förfoganderätten, som av omständigheterna påkallas.

Vill ägare, hellre än att tåla föreskriven inskränkning, avstå marken, skall

den av staten lösas; i ty fall skola de angående jords eller lägenhets avstående för

allmänt behov giva föreskrifter äga motsvarande tillämpning.

16 §.

Beträffande de områden, därå jämlikt meddelade förordnanden lagen angående

skyddsskogar den 24 juli 1903 hittills ägt tillämpning, skall så anses som hade förordnande

enligt 1 § meddelats.

Denna lag träder i kraft den dock att de angående flygsands
fälten

i Hallands län nu gällande bestämmelser skola lända till efterrättelse, till dess

annorlunda varder av Konungen förordnat.

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Allmän motivering.

I sitt över skogslagstiftningskommitténs betänkande avgivna yttrande har

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens lön uttalat, att skogshushållning inom

störa delar av de områden, särskilt inom Jämtlands län, vilka förklarats såsom

skyddsskogar, icke vore en ekonomisk hantering. Detta uttalande anser styrelsen

i rätt stor utsträckning hava fog för sig.

Skogen inom dessa områden har nämligen en helt annan uppgift än inom

andra orter, i det alt den ej får utan vidare skördas, då den är mogen. Denna

uppgift sträcker sig vida utöver att enbart vara en inkomstkälla för ägaren. Vidsträckta

områden kräva skogens i viss mån orubbade/ortbestånd för att en trädvegetation

där över huvud skall kunna förekomma. Även med hänsyn till nederbördens

fördelning och ytvattnets avrinning spela förekomsten av skyddsskogarna

en betydande roll.

Det är emellertid ej blott den inskränkning i avverkningen av dessa skogar,

vilken ägaren måste underkasta sig, som ger berättigande åt nyssnämnda uttalande

att skogshushållning å skyddsskogarna icke vore en ekonomisk hantering utan också

de svårigheter och kostnader, som äro förenade med att åstadkomma återväxt å

dessa skogar.

Dessa svårigheter hava till stor del sin grund i de klimatiska förhållanden,

vilka inom sagda trakter äro rådande, men härtill komma även inverkan av stormar

och de nackdelar, som följa av en stundom grund och mager jordmån. Alla dessa

omständigheter, vilka stundom var för sig kunna vara nog så hinderliga för skogens

föryngring, föranleda, där de samverka, till en sådan behandling av skogen att för

att rätt kunna taga hänsyn härtill erfordras en ingående kännedom om desamma.

Det gäller alltså beträffande dessa skogars skötsel att hos dem, som omhänderhava

densamma, skall finnas ej blott den teoretiska kunskap, som erfordras för att kunna

rätt bedöma alla dessa biologiska faktorers olika inverkan utan ock en från det

praktiska livet vunnen erfarenhet om sättet att kunna neutralisera verkningarna av

de svåra förhållandena.

Styrelsen har med det sagda i korthet velat framhålla, att en riklig behandling

av skyddsskogarna är ett synnerligen svårlöst problem samt att missgrepp

därvid kunna bliva ödesdigra. Det är därför av vikt att utsyningsförfarandet vid

avverkningar i skyddsskogarna lägges i fullt kompetenta händer, och synes det

styrelsen ofrånkomligt att endast avgångsexamen från skogsinstitutets högre kurs

eller skogshög^kolans jägmästarekurs kan kvalificera för dylika arbeten, och att man

icke kan eftergiva kravet att varje avverkning inom skyddsskogarna, som icke avser

fastigheternas husbehov, skall föregås av stämpling av varje särskilt träd.

Emellertid kan det icke alltid vara tillfyllest att begränsa en skogsvård-lag

av skyddsskogslagens karaktär till att gälla endast sådana skogar, som erfordras

till skydd mot flygsandsfält och fjällgränsens nedgång, utan måste, såsom ock från

en del håll gjorts gällande, krav framställas på en av staten kontrollerad avverkning

å marker belägna i havsbandet med där förekommande särskilt exponerade lägen.

Ehuru styrelsen är förvissad om att sådana områden icke förekomma i någon större

omfattning, hur styrelsen emellertid ansett sig böra för dylika områden föreslå

enahanda bestämmelser som för skyddsskogarna.

s. 313 Kontrollera mot PDF

313

Kommittén har ansett att jämväl skogar i exponerade lägen i allmänhet skulle

inrymmas under samma bestämmelser som skyddsskogarna.

Domänstyrelsen finner emellertid det ej påkallat att gå så långt. Med den

uppfattning styrelsen har om det verkliga behovet i förevarande avseende, och då

det nu gäller en permanent lag, icke framtvingad av kristidsförhållandena, har styrelsen

ansett, att endast beträffande skogar i själva havsbandet föreligger sådan risk

vid fall av overksam avverkning, att densamma måste genom lagbestämmelser bortelimineras.

Att såsom den provisoriska skogslagen av år 1920 medtaga hela kustområden,

har styrelsen icke ansett erforderligt av den anledningen, att begreppet

kustområde omsluter marker, å vilka det ingalunda kan såsom generell regel sägas

att återväxtmöjligheterna direkt äro beroende av sättet för avverkningens utförande.

I havsbandet däremot är det i allmänhet av särskild vikt, att avverkningarne

utföras så, att den spirande återväxten beredes det skydd, som erfordras

för att densamma skall kunna utväxa och utvecklas till gagnvirkesdimensioner. A

de marker styrelsen nu avser är det i regel ingen större svårighet att uppdraga

plantor av våra allmänna barr- och lövträd inom de särskilda arternas växtzoner,

utan de verkliga svårigheterna visa sig först då plantan vuxit över skyddet mot

stormarne. Saknas detta redan från början deformeras den unga plantan och utväxer

sällan till annat än vedvirkesdimensioner. I den mån detta skydd är kraftigare och

förefinnes under en längre tid av plantans utveckling, ökas möjligheterna att erhålla

värdefullare utbyte av den unga skogen.

Då 1903 års skyddsskogslag till sin egentliga innebörd varit en ren utsyningslag

har styrelsen ansett lämpligt alt nu föreslå dess komplettering med vissa i sådant

hänseende från lappmarkslagen hämtade bestämmelser.

Någon särskild inskränkning i skogsägare enligt nu gällande skyddskogslag

tillkommande rätt till fri avverkning för husbehov har styrelsen icke ansett vara

av behovet påkallad, då erfarenheten hittills givit vid handen att dylika avverkningar

i regel icke få den omfattning, att de utöva någon menlig inverkan för den

kvarstående eller närbelägna skogen.

Ej heller har styrelsen funnit nödvändigt att såsom kommittén föreslagit

stadga kulturskyldighet.

Jämväl i denna skogslag böra enligt styrelsens mening bestämmelser angående

skogsägares rätt till anslag ur skogsvårdskassan intagas. Skyddsskogarna äro nämligen

i högre grad än andra skogar i behov av dylika anslag, enär föryngringsåtgärder

här ställa sig betydligt kostsammare.

Då skyddsskogamas bibehållande därjämte tjänar ett allmänt intresse, synas

de även av sådan anledning berättigade att erhålla anslag ur skogsvårdskassan för

nyssnämnda ändamål.

Speciell motivering:.

1 §•

Här angivas de skogar, vilka på grund av sin belägenhet och övriga förhållanden

böra falla under lagen ävensom hur förfaras skall, då dylika skogar skola

förklaras vara skyddsskogar. Bestämmelserna härom ansluta sig så gott som helt

till föreskrifterna i 1 § i lagen angående skyddsskogar den 24 juli 1903, men har

Bihang till riksdagens protokoll 11)23. 1 sand. 82 höft. (Nr 104.) 40

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

därutöver tillagts bestämmelser om att skogar belagna i havsbandet jämväl kunna

förklaras skola behandlas på samma sätt som skyddsskogarna.

2 §•

I denna paragraf redogöres för arten av den inskränkning i dispositionsrätten

över skogen som vederbörande rättsägare bliva underkastade och varom sagts uti 1 §.

3 §.

Här meddelade föreskrifter äro direkt hämtade från nu gällande skyddsskogslag.

4 §•

Bestämmelserna i denna paragraf, som avse att för vederbörande meddela,

huru utsyning skall sökas och vad vederbörande förrättningsman har att iakttaga

i fråga om tiden för utsyningens verkställande samt sökandens underrättande, äro

hämtade från lappmarkslagen.

Sökandens skyldighet att utgöra nödig hantlangning har ansetts lämpligt att

särskilt framhålla i detta sammanhang. I nuvarande skyddsskogslag saknas dylik

föreskrift, vilket från skogsägarehåll vållat tvekan, huruvida sökanden eller staten

skulle vidkännas denna kostnad. I anledning härav synes dylik föreskrift vara

befogad.

5 §-

Även bestämmelserna i denna paragraf äro till stor del hämtade från lappmarkslagen,

men har här med hänsyn till inom skyddsskogarna rådande förhållanden

ansetts nödigt att intaga föreskrift om viss inskränkning uti markägaren eljest tillkommande

rätt till fri husbehovsavverkning, Att fastighetsägarens intressen skulle

bliva trädda för nära genom en dylik inskränkning i hans rättighet att var helst

man finner för gott uttaga sitt husbehovsvirke synes icke behöva befaras, då i regel

endast smärre områden torde komma att beröras härav.

6 §■

Bestämmelserna i denna paragraf ansluta sig i allt väsentligt till 9 § uti

lappmarkslagen, endast kompletterade med hänsyn till den i 5 § meddelade föreskriften

om att avverkning till husbehov kan å viss trakt tills vidare förbjudas.

7 §•

För utövande av behörig kontroll å avverkning för annat ändamål än husbehov

erfordras här föreslagna bestämmelser, vilka ansluta sig till lappmarkslagens 11 §.

8 §■

I anslutning till sin därom vid skilda tillfällen uttalade åsikt att de skogar,

från vilka skogsvårdsavgifter utgå, också böra erhålla andel i skogsvårdskassan, har

styrelsen även i denna lag intagit i huvudsak samma bestämmelser, som styrelsen

i detta avseende framlagt uti 8 § i sitt förslag till lag angående vård av enskildes

skogar. Den ändring, som här vidtagits i andra stycket av paragrafen, har föranletts

därav att skogsstatstjänstemännen hava att uppgöra förslag till de åtgärder,

s. 315 Kontrollera mot PDF

315

för vilka anslag må kunna begäras och att domänstyrelsen ansetts böra besluta om

anslagens tilldelande.

9 §■

I fråga om vädjorätt från den ena myndigheten till den andra har styrelsen

upptagit lappmarkslagens bestämmelser om huru besvär i dylika fall skola anföras.

10, 11, 12, 13 och 14 §§.

Här avhandlade bestämmelser rörande ansvar för olovlig avverkning, överträdelse

av föreskrift, som meddelas för kontroll å verkställd utsyning, samt åtalsoch

beslagsrätt ävensom hur förfaras skall med virke, som dömts förbrutet, och

förvandling av böter, då medel saknas till deras fulla gäldande, äro hämtade från

lappmarkslagen. Beträffande fördelning av böter m. m. har styrelsen i huvudsak

följt den provisoriska skogslagen, men då skyddsskogarna enligt styrelsens förslag

icke komma att stå under skogsvårdsstyrelsernas inseende, synas de från dessa

skogar inflytande skogsvårdsavgifterna böra för varje län, där skyddsskogar finnas,

bilda en särskild fond, kallad skyddsskogsfonden och ställd under domänstyrelsens

förvaltning, vilken fond bör erhålla den eljest till skogsvårdskassan ingående andelen

i böter m. m.

15 §.

Denna paragraf ersätter andra paragrafen uti nu gällande skyddsskogslag.

16 §.

Denna paragraf avser nu att föreslagna bestämmelser skola gälla för nuvarande

skyddsskogar.

Domänstyrelsen har härmed genomgått de skilda skogslagar, vilka enligt

styrelsens uppfattning böra antingen helt omarbetas eller kompletteras för att den

enskilda skogsvårdens fordringar må anses kunna bliva tillgodosedda i fråga om

föreskrifter beträffande själva skogshushållningen. 1 fråga om dessa lagars handhavande

har styrelsen förut omnämnt skogsvårdsstyrelserna, men vill styrelsen nu

övergå till att framlägga förslag till bestämmelser om dessa styrelsers sammansättning

och verksamhet.

Vid upprepade tillfällen har domänstyrelsen här förut framhållit, att skogsvårdsstyrelserna

även med hänsyn till arten av det uppdrag, som hittills varit dem

anförtrott, icke inom sig haft erforderlig sakkunskap representerad. Då med antagande

av en ny lagstiftning för enskildes skogar skogsvårdsstyrelserna ställas inför nya

och vidgade uppgifter, lärer det vara ofrånkomligt att tillföra nämnda styrelser

mera sakkunskap på det skogliga området. Detta synes domänstyrelsen bäst kunna

ernås på så sätt, att skogsvårdsstyrelserna erhålla ytterligare tvenne, medlemmar,

av vilka en med skoglig bildning utses av Kungl. Maj:t och den andre, vilken skall

hava avlagt fullständig avgångsexamen från skogsinstitutets högre kurs eller skogshögskolans

jägmästarekurs, utses av de övriga fyra ledamöterna i skogsvårdsstyrelsen,

och vilken tillika skall vara länsjägmästare. Beträffande ledamöternas mandattid

och förfarandet i det fall att inom landstingsområde finnes mer än ett hushållningssällskap,

torde nu gällande bestämmelser allt fortfarande höra komma till använd
-

Lag om

skogsvårdsslyreleer.

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

ning. Suppleanter till lika antal med ledamöterna böra utses för samma tid och

på enahanda sätt som dessa.

De i 3 § i nu gällande förordning angående skogsvårdsstyrelser intagna bestämmelserna

angående skogsvårdsstyrelses beslutmässighet torde i huvudsak allt

fortfarande höra gälla.

4 § innehåller i mom. a, b, c och d vissa bestämmelser om skogsvårdsstyrelsens

uppgift. Dessa lära i någon mån behöva omarbetas för att bringas i överensstämmelse

med vad domänstyrelsen i avsedda hänseenden föreslagit beträffande

skogsvårdsstyrelsens skyldighet att meddela föreskrift om avverkningar m. m. dylikt.

De ytterligare bestämmelser, som angående skogsvårdsstyrelserna kunna

erfordras, stå i direkt samband med det förhållande, i vilket dessa styrelser komma

att ställas till dem överordnad myndighet.

I sådant avseende får styrelsen framhålla.

Det torde icke finnas någon med kännedom på området, som vill bestrida att

skogsvårdsstyrelserna under sin mer än femtonåriga tillvaro åstadkommit mycket

gott till den enskilda skogsvårdens fromma, och att dessa styrelser, oaktat de haft

att tillämpa en helt ny och i flera avseenden rätt ofullständig lag, ändock kunnat

i många avseenden uppnå goda resultat. Men huruvida denna framgång är att tillskriva

skogsvårdsstyrelsernas organisation och det stora mått av självstyrelse, som

tillerkänts dem, därom torde meningarna vara åtskilligt delade. Bristen på konsekvens

i lagens tillämpning har vid jämförelse emellan de skilda skogsvårdsstyrelserna

ofta nog varit ganska skarpt framträdande. Domänstyrelsen har här förut, särskilt

då frågan om tillsättandet av en skogsvårdsinspektör inom jordbruksdepartementet

varit under behandling, funnit sig föranlåten att referera de uttalanden, som i de i

ärendet avgivna underdåniga yttrandena kommit till synes beträffande just skogsvårdsstyrelsernas

olika tillvägagångssätt i fråga om handhavande och tillämpning

av 1903 års skogsvårdslag. Styrelsen har härvid uttalat att man icke torde kunna

avvisa kravet på en enhetlig ledning av skogsvårdsstyrelsernas arbeten samt en

verklig och effektiv kontroll därav. Särskilt har styrelsen framhållit, att den enskilde

borde beredas rättighet att från skogsvårdsstyrelsen få vädja till högre instans och

där få sina intressen beaktade.

Domänstyrelsen är visserligen icke blind för de stora utvecklingsmöjligheter,

som finnas på ett område, där ledningen tillerkänts ganska stort mått av självstyrelse,

men kan å andra sidan icke heller finna, att en styrelse eller dess funktionärer skulle

känna det såsom något för sig nedsättande eller såsom ett hinder i sitt arbete att

detsamma ställdes under offentlig ledning och kontroll. Man må ock i detta sammanhang

ej förglömma att de stora anslag, som årligen ställas till skogsvårdsstyrelsernas

förfogande kunna anses såsom statsanslag, vadan även från det allmännas

sida krav på offentlighet och offentlig kontroll över denna verksamhet må anses

fullt berättigade.

Skogsägareförbundet har framlagt ett förslag till hur en överstyrelse för

skogsvårdsstyrelserna borde organiseras och därvid ifrågasatt, att densamma skulle

bestå av tre personer, av vilka ordföranden skulle besitta juridisk utbildning samt

utses av Kungl. Maj:t. De båda övriga ledamöterna skulle vara skogligt bildade

samt ävenledes utses av Kungl. Maj:t, den ene på förslag av landets skogsvårdsstyrelser

på deras gemensamma treårsmöten samt den andre på förslag av representanter

för skogsägarne i riket. Hos överstyrelsen skulle vara anställda skogligt

s. 317 Kontrollera mot PDF

317

bildade inspektörer, vilka hade att i orterna granska skogsvårdsstyrelsernas verksamhet

samt förbereda och för överstyrelsen föredraga de särskilda ärendena. Givetvis

bär skogsägareförbundet förutsatt, att denna centralstyrelse också skulle hava ett

organiserat kansli med den personal, som av omständigheterna påkallades.

Om man emellertid vill fasthålla vid kravet att den enskilde skall hava

vädjorätt till en dylik överstyrelse, måste man också stadga skyldighet för skogsvårdsstyrelserna

att meddela sina beslut skriftligen och att lämna besväishän
^Med

den ökade arbetsuppgift, som skogsvårdsstyrelsema ovillkorligen skulle

erhålla, huru än den blivande lagstiftningen för de enskilde skogarna slutligen kommer

att te sig, torde det icke kunna undvikas att organisationen av en skogsvårdsstyrelserna

överordnad myndighet i enlighet med skogsägareförbundets förslag snart

kommer att erhålla karaktären av ett fullständigt organiserat ämbetsverk, helst

som en sådan myndighet måste hava till uppgift att bland annat pröva och avgöra

besvär över skogsvårdsstyrelsernas beslut samt utöva ledning och granskning av

skogsvårdsstyrelsernas åtgöranden.

En utväg att åstadkomma system oeh konsekvens uti skogsvårdsstyrelsernas

arbete och tillämpningen av skogslagarna vore ju, som från visst håll även från

privata skogsägares sida framhållits, att inom domänstyrelsen tillskapa en säl skild

avdelning för vad som rör de enskilda skogarna och för desamma gällande lagstiftning.

För sådant fall bolde inom domänstyrelsen anställas ytterligare en överdirektör,

vilken hade till uteslutande uppgift att besluta i frågor angående de enskilda

skogarna. Givetvis erfordrades även att inom domänstyrelsen för ändamålet inrättades

ytterligare en eller eventuellt flera byråer med tillhörande personal, men skulle val

en dylik utbyggnad på domänstyrelsen i varje fall föranleda mindre kostnader för

det allmänna än om ett särskilt centralt ämbetsverk skulle tillskapas för de enskilda

skogarnas skull. , ,

Ett sådant arrangement skulle helt visst befordra ett samarbete uti orterna

emellan skogsvårdsstyrelsernas och skogsstatens personal samt vara till fromma för

skogsvården i allmänhet.

För att emellertid vid ett tillämpande av det framkomna förslaget att låta

domänstyrelsen utgöra den skogsvårdsstyrelsema överordnade centrala myndigheten

de enskilda skogsägarnas intressen skulle i största möjliga utsträckning bliva tillvaratagna,

kunde det måhända befinnas lämpligt att ytterligare en domänfullmäktig

tillsattes, vilken skulle hava att närvara vid och deltaga i alla beslut av mera

principiell natur, som rörde de enskilda skogarna. ..

Skulle man åter se denna fråga uteslutande ur den synpunkten att domanstyrelsen

är ett affärsdrivande verk, och att styrelsen av denna anledning icke bör

betungas med administrativ verksamhet, som icke har något sammanhang med dess

affärsrörelse, kunna givetvis starka skäl anföras emot förslaget, att domänstyrelsen

skulle utgöra ifrågavarande högre instans. Domänstyrelsen finner sig därför böra

tillstyrka inrättande av en skogsvårdsstyrelsema överordnad institution i viss anslutning

till det av skogsägareförbundet framlagda förslaget. En sådan institution, förslagsvis

benämnd skogsvårdsstyrelsernas överrevision, synes böra utgöras av tre

medlemmar, av vilka två verkligt sakkunniga och såsom framstående skogsmän

erkända personer utses av Kungl Maj:t, den ene såsom ordförande för en tid av

sex år och den andra för tre år samt den tredje likaledes en erkänt framstående

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Förordning

angående

skogsvårds
avgift.

skogsman — vilken ej får vara ledamot i någon skogsvårdsstyrelse — utses av

skogsvårdsstyrelserna ävenledes för en tid av tre år. Ordföranden i denna överrevision

skulle beständigt vara i tjänstgöring och åtnjuta så hög avlöning att för

denna befattning det vore möjligt att vinna en verkligt duglig och för ändamålet

fullt lämpligt person. De övriga tvenne ledamöterna, vilka jämte ordföranden skulle

hava till uppgift att utöva inspektion och granskning av skogsvårdsstyrelsernas

arbeten, skulle tillkallas, då så erfordrades, för fattande av vissa och mera viktiga

beslut. Med biträde av juridiskt bildad sekreterare och erforderlig kanslipersonal

skulle de löpande ärendena avgöras av ordföranden. Överrevisionen skulle såsom

besvärsinstans motsvara ett centralt ämbetsverk, och besvär över överrevisionens

beslut skulle följaktligen anföras hos Kungl. Maj.t i vederbörande departement.

Domänstyrelsen har den uppfattningen att en på i huvudsak nu skisserat

sätt anordnad skogsvårdsstyrelserna överordnad instans ej blott skulle fylla sin

uppgift utan även emottagas med förståelse av nämnda styrelser. Överrevisionen

skulle därjämte hava till uppgift att i olika avseenden leda skogsvårdsstyrelsernas

verksamhet.

Domänstyrelsen har visserligen även haft under omprövning ett förslag, att

tvenne revisorer skulle av Kungl. Maj:t förordnas med uppgift att granska såväl

skogsvårdsstyrelsernas räkenskaper som också deras verksamhet i övrigt och därvid

å ort och ställe inspektera av skogsvårdsstyrelserna företagna eller beslutade

åtgärder. Då styrelsen förut uttalat atc enligt styrelsens förmenande det vore dels

oundgängligen nödvändigt att besvärsrätt funnes över skogsvårdsstyrelsernas beslut

dels mindre lämpligt att länsstyrelserna utgjorde den instans, där besvär av nyssnämnt

slag finge anföras, bleve det vid tillämpning av förslaget att tillsätta tvenne

sådana revisorer följden att besvär över skogsvårdsstyrelsernas beslut måste anföras

i vederbörande departement. Härigenom skulle visserligen alla mål, sedan revisorerna

blivit i de skilda ärendena hörda, bliva avgjorda omedelbart i högsta instans,

men skulle ett dylikt till vägagående medföra att en mängd obetydliga ärenden,

vilka bort kunna avgöras av lägre instans, komme att dragas inför Kungl. Maj:t,

varigenom vederbörande departements arbete i hög grad skulle komma att tyngas.

Såsom den sista i raden av de lagar och författningar, vilka för vinnande

av en ändamålsenlig vård å de enskilda skogarna borde omarbetas eller kompletteras

återstår nådiga förordningen den 11 oktober 1912 om skogsvårdsavgift. För

dess innehåll har styrelsen tidigare redogjort ävensom för de uttalanden, som inom

riksdagen förekommo, då förslag till sagda förordning behandlades. De principer,

varpå denna förordning uppbyggts eller att dels skogsvården i allmänhet vore i

behov av understöd, dels att de skogsvårdsavgifter, som pålades det avverkade

virket, borde komma de marker till godo, varifrån detta virke avverkats, synas

domänstyrelsen allt fortfarande i stort sett äga giltighet. Emellertid hava förhållandena

sedan år 1912, då skogsbruket inom större delen av landet såväl det

enskilda som statens beskattades i form av skogsvårdsavgifter, undergått vissa förändringar.

Virkespriserna hava stegrats och kommunikationerna förbättrats, varigenom

skogstillgångar, som förr varit värdelösa eller haft ringa värde, nu erhållit

helt annan betydelse för trävaruindustrien. Vidare har genom den ändrade skattelagstiftningen

statens skogar numera bragts i full paritet i detta hänseende med de

enskilda. Allt detta gör att, även om man anser att nyssnämnda principer i huvud
-

s. 319 Kontrollera mot PDF

319

sak allt fortfarande äga giltighet, förutsättningarna för deras tillämpning å olika

slag av skogar nu te sig helt annorlunda än år 1912. I stort sett torde man kunna

påstå, att skogar, för vilka hushållningsplaner kunna med fördel upprättas, äro av

den storlek och beskaffenhet, att skogsbruket å desamma kan bära sina omkostnader,

varför desamma i allmänhet icke äro i behov av understöd. Under sådana

förhållanden synas skogar av detta slag icke heller böra erlägga skogsvårdsavgift.

Till denna kategori av skogar böra hänföras dels de allmänna skogar, från vilka

avkastningen tillföres statens domäners fond, kyrkofonden eller andra ecklesiastiska

fonder, dels övriga statens skogar, dels skogar, vilka enligt styrelsens här förut

framlagda förslag skulle lyda under lag angående vård av kommuners in. fl. skogar,

dels ock häradsallmänningarna. Jämväl de skogar, som äro underkastade utsyningstvång

och för vilka till statsverket erläggas gottgörelse för virkets utsynande,

synas allt fortfarande böra vara befriade från erläggande av skogsvårdsavgift.

Domänstyrelsen vill endast i förbigående erinra om, att styrelsen förut tillstyrkt

skogslagstiftningskommitténs förslag att de emellan Västerbottens och Kopparbergs

län belägna skogarna under utsyningstvång, vilka för närvarande erlägga både utsyningsavgift

och skogsvårdsavgift, skulle befrias från den sistnämnda. Skälen varför

denna kategori av skogar, varå dispositionen är inskränkt, skulle befrias från

erläggande av skogsvårdsavgift, hava närmare utvecklats vid antagande av nu

gällande förordning angående denna avgift och torde allt fortfarande få anses äga

giltighet.

De skogar, som alltså enligt styrelsens uppfattning böra erlägga skogsvårdsavgift,

äro dels de, varå lagen angående vård av enskildas skogar enligt styrelsens

förslag skulle äga tillämpning, dels skogar på Gottland och Öland, dels slutligen

skogar, som falla under skyddsskogslagens bestämmelser.

Därest nu detta styrelsens förslag skulle godtagas och jämväl vad styrelsen

här förut i lag angående skyddsskogar föreslagit beträffande anvisande av anslag

till skogsvårdsåtgärder, lärer det i en blivande förordning angående skogsvårdsavgift

erfordras bestämmelser om dels att, där fastighet delvis faller inom skyddsskogsområde

och i övrigt är underkastad bestämmelserna i lag angående vård av enskildes

skogar, skogsvårdsavgift skall debiteras särskilt för dessa skilda delar av

fastigheten, dels att från skyddsskogsområde härflytande skogsvårdsavgifter skola

ställas till domänstyrelsens förfogande.

Härmed har styrelsen visserligen föreslagit högst väsentliga förändringar att

nu gällande förordning angående skogsvårdsavgift ej minst i det hänseendet, att de

årligen inflytande afgifterna torde komma att avsevärt minskas till sitt totalbelopp,

särskilt därigenom att skogsvårdsavgift icke skulle utgå för virke, som avverkats å

statens m. fl. allmänna skogar. Domänstyrelsen är emellertid icke övertygad om

att fullt så rikliga anslag till den enskilda skogsvården å skogar, vilka stå under

skogsvårdsstyrelsernas uppsikt, äro behövliga, som de nu utgående. Om det nämligen

förhåller sig så som överjägmästaren i västra distriktet meddelat, att skogsvårdsstyrelserna

kunnat anhopa fonder eller reserver av skogsvårdsavgifter till ett

sammanlagt belopp av mer än 3,000,000 kronor, är det tydligt att allt för stora

belopp ställts till deras förfogande. I varje fall synes det domänstyrelsen icke vara

farligt att slå in på nu föreslagen väg, ty skulle på så sätt erhållna skogsvårdsavgifter

icke räcka till för den enskilda skogsvårdens understödjande, återstår ju

alltid att anvisa statsanslag härtill såsom för närvarande tillgår i viss omfattning.

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Ett sådant förfaringssätt synes för övrigt vara mera rättvist än att såsom nu dels

betunga en gren av statens affärsverksamhet med att ensam utbetala ett sådant

statsbidrag utan att på något sätt gottskrivas härför, dels pålägga vissa kategorier

skogar en beskattning, varav endast andra men icke de själva hava någon nytta.

Skogsvårdsavgifterna erläggas visserligen genom trävaruindustrien, men betalas ytterst

och i sista hand av ägaren till råvaran, vadan de innerst äro en beskattning av

skogsbruket.

Härmed har styrelsen också avgivit utlåtande över dels häradsallmänningsförbundets

framställning om att häradsallmänningarna skulle vara befriade från

erläggande av skogsvårdsavgift, dels ock i fråga om skogsvårdsstyrelsemötets förvaltningsutskotts

framställning av den 22 januari 1921 därom, att skogsvårdsavgift

jämväl skulle utgå för virke, som avverkas inom område för städer, sum icke tillhöra

landstingsområde, och tillstyrkt den förra, men avstyrkt den senare i vad

avser en blivande lagstiftning härom. Intill dess en sådan lagstiftning kommer till

stånd torde av rent praktiska skäl någon ändring i nu gällande bestämmelser i berörda

hänseende icke böra äga rum.

Vidare får styrelsen beträffande Tegeforsverkens m. fl. förut omnämnda underdåniga

framställning därom att skyddsskogarna i Jämtlands län måtte bliva delaktiga

i skogsvårdskassan samt att de skogsvårdsavgifter, vilka från och med ingången

av år 1914 utgått för virke från sagda skogar, måtte redovisas särskilt för

att komma sagda skogar till godo såsom en skyddsskogsfond, i underdånighet erinra

om riksdagens till Eders Kungl. Maj:t den 9 april 1921 avlåtna skrivelse i anledning

av väckt motion angående fondering av de från skyddsskogarna i Jämtlands

län inflytande skogsvårdsavgifterna, över vilken skrivelse domänstyrelsen den 20 maj

1921 avgivit underdånigt utlåtande.

Till sist får domänstyrelsen ifråga om senast i detta sammanhang erhållna

nådiga remiss av den 21 april 19il angående länsskogvaktareförbundets underdåniga

framställning den 27 februari samma år i underdånighet framhålla att styrelsen

beaktat förbundets anmärkning beträffande användande av ordet skogsbetjänt samt

att styrelsen icke har något emot att i ett blivande lagförslag benämningarna länsjägmästare

och länsskogvaktare komma till användning.

Samtliga till ärendet hörande handlingar får styrelsen härmed överlämna.

I ärendets handläggning hava deltagit överdirektören, byråcheferna Giöbel,

Hermelin, Cassel, föredragande, och Johanson samt t. f. byråcheferna Maass och

Aminoff ävensom domänfiskalen, varjämte de båda domänfullmäktige deltagit i fråga

om principbehandlingen.

Stockholm den 6 juni 1921.

Underdånigst:

KARL FREDENBERG.

S. Elireriborg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kort sammanfattning av det huvudsakliga i domänstyrelscns underdåniga utlåtande

över skogslagstiftningskommitténs betänkande den* 9 december 1918.

Den kritik styrelsen ansett sig böra framställa mot betänkandet har styrelsen

sammanfattat sålunda:

att intet av de framlagda lagförslagen med undantag för Lag om ändrad lydelse

av 5 § i lagen den 14 juni iy07 om servitut anses kunna förordas ens i huvudsakliga

delar till antagande;

att skyddsskogslagens bestämmelser icke böra inarbetas uti i den allmänna

skogsvårdslagen:

att skogar inom Gottlands län och på Oland böra likställas;

att skogsvårdsstyrelserna icke böra betungas med handhavandet av lagar vare

sig beträffande skyddsskogarna eller de enskildes skogar, å vilka hushållningen bör

regleras genom behörigen fastställda skogshushållningsplaner;

att skogsvårdsstyrelserna böra tillföras mera sakkunskap, samt att en skogsvårdsstyrelserna

överordnad institution bör tillskapas, till vilken allmänheten må äga

vädj orätt i fråga om av skogsvårdsstyrelsen meddelade beslut, och vilken institution

bör utrustas med befogenhet att ej minst vid utövande av sitt uppdrag att pröva

skogsvårdsstyrelsens beslut och åtgärder utöva inspektion över sammma styrelsens

verksamhet;

att någon lagstiftning angående åtgärder till förekommande och hämmande

av insektshärjningar å skogar icke är av behovet påkallat;

att ändrad lagstiftning i fråga om ägors fredande emot skada av hemdjur

samt om stängselskyldighet icke bör ifrågakomma i anledning av härom nu väckta

förslag och på grund av den utredning, som hittills förebragts; samt

att någon ändrad lydelse av vissa stadganden i vattenlagen till förekommande

eller hävande av försumpning å skogsmark icke bör ifrågakomma, förrän hithörande

spörsmål blivit fullständigt utredda.

De förslag till lagstiftning beträffande de enskilda skogarna som styrelsen

ansett vara av behovet påkallade och funnit mer eller mindre föranledda av de

yttranden, som avgivits över betänkandet, har styrelsen funnit kunna inrymmas uti:

l:o) Lag angående vård om enskildes skogar.

2:o) Lag angående vård av kommunskogar, besparingsskogar, sockenallmänningsskogar

samt vissa stiftelsers, sällskaps och föreningars skogar.

2:o) Lag angående häradsallmänningar.

4:o) Lag angående vård av enskildes skogar inom Gottlands län.

5:o) Lag angående skyddsskogar.

6:o) Lag angående skogsvårdsstyrelser och

7:o) Förordning angående skogsvårdsavgift^.

Till de här ovan under 1, 4 och 5 angivna lagarna har styrelsen utarbetat

fullständig lagtext med motiv, men däremot beträffande övriga lagar endast angivit

de riktlinjer, efter vilka desamma borde utarbetas.

Därjämte har styrelsen uttalat sig för en lagstiftning för sådana skogar, vilka

på ägarens yrkande ställdes under offentlig kontroll, i anslutning till styrelsens förslag

härom i sitt underdåniga utlåtande den 25 februari 1919 angående motionen nr

286 i riksdagens 2:dra kammare.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 41

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Domänstyrelsens förslag till lag angående vård av enskildes skogar är i väsentliga

delar utbyggt på nu gällande lag angående vård av enskildes skogar den 24 juli 1903»

men har kompletterats med:

bestämmelser om sättet för viss avverkning i annan skog än ungskog;

den provisoriska skogslagens av år 1920 bestämmelser angående avverkning

i ungskog;

förbud mot vanskötsel av skogsmark;

föreskrifter om skyldighet att vidtaga åtgärder för betryggande av återväxt

dels efter viss avverkning, dels efter förutgången vanskötsel av skogsmark, dels för

de fall att skogsmark, som uppgivits avverkas för annat ändamål än skogsbruk,

icke för detta tagits i bruk inom viss tid, dels ock efter inträffad skadegörelse å

skog; samt

skyldighet att vårda plantskog.

Skyldigheten att vidtaga åtgärder för betryggande av återväxt har helt lagts

på markägaren och bundits vid fastigheten.

Skogsvårdsstyrelsen, som har lagens handhavande sig anförtrodd, har utrustats

med samma medel och befogenhet som i 1903 års allmänna skogsvårdslag för att

kunna dels rättande ingripa uti en oriktig eller lagstridig avverkning dels tillse att

markägaren fullgör honom åliggande reproduktionsskyldighet.

Till skillnad från 1903 års lag angående vård av enskildes skogar har domänstyrelsen

ansett sig böra i sitt lagförslag intaga straffbestämmelser för lagstridig

avverkning.

Ovannämnda bestämmelser om sättet för viss avverkning i annan skog än

ungskog hava till uppgift att gagna föryngringen. De avse nämligen endast sådana

fall, då vid avverkning ett så hårt ingrepp göres uti trädsamhällena i skogen, d. v. s.

gruppen eller beståndet, att dessas utveckling eller fortbestånd omöjliggöres. Har

nämligen en så kraftig avverkning företagits, måste steget tagas fullt ut och åtgärder

vidtagas för erhållande av ny skog. Det är då en första plikt hos skogsvårdaren

att leda denna avverkning så, att föryngringens intressen verkligen främjas och sker

detta endast genom att avverkningen utföres såsom en regelrätt föryngringshuggning,

vare sig detta nu sker genom kalavverkning å större eller mindre ytor eller ställande

av fröträd eller ock enligt principerna för en rationell blädning. Genom dessa föreskrifter

göres emellertid ingen inskränkning i allmänhet uti avverkningens storlek,

ej heller befattar lagen sig med avverkningar, vilka icke så hårt ingripa i gruppernas

eller beståndenas slutenhet att densamma häves, d. v. s. rensnings- och beredningshuggningar

samt skördande av enstaka träd såsom överståndare i ungskog och dylikt.

I fråga om ungskogsskyddet har styrelsen helt upptagit den provisoriska

skogslagens bestämmelser nämligen, att avverkning av ungskog ej må ske annorledes

än genom för beståndets utveckling ändamålsenlig gallring.

Förbudet mot vanskötsel av skogsmark avser ett förhindrande av att skogsmarken

genom ägarens försumlighet försättes ur produktivt skick. Där sådan uppenbar

vanskötsel av skogsmark förekommit, kan ägaren åläggas vidtaga åtgärder för

markens försättiinde i skogsproduktivt skick.

Till skillnad mot 1903 års allmänna skogsvårdslag har i domänstyrelsens förslag

den försumpade skogsmarken icke undantagits från lagens bestämmelser i vidare

mån än att föreskrifterna om sättet för viss avverkning i annan skog än ungskog

icke äga tillämpning å försumpad skogsmark.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagen skall icke äga tillämpning i avseende på:

1) skogar belägna inom Gottlands, Västerbottens eller Norrbottens län samt

Öland;

2) sådana söder om Västerbottens län belägna skogar, som äro underkastade

bestämmelserna i förordningen den 18 juni 191 f» angående utsyning å viss skog inom

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. 11. områden;

3) skogar, varå lagen angående vård av kommunskogar, besparingsskogar,

sockenalimänningsskogar samt vissa stiftelsers, sällskaps och föreningars skogar äger

tillämpning;

4) skogar, vilkas bestånd erfordras till skydd mot llygsandsfält eller fjällgränsens

nedgående, sedan sådant förordnande i fråga om avverkning å desamma

meddelats som i 1 § av lagen angående skyddsskogar sägs; samt

5) enskildes llygsandsfält i Hallands län.

Lag angående vård av kommunskogar, besparingsskogar, sockenallmänningsskogar

samt vissa stiftelsers, sällskaps och föreningars skogar. Denna lag avser sådana

skogar, vilkas bestånd och framtida jämna avkastning äro av intresse för det allmänna.

Domänstyrelsen har under lagen fört i huvudsak samma kategorier skogar

som skogslagstiftningskommittén i sitt förslag till lag angående vård av kommunskogar

m. fl., med undantag för dels skogar, som äro anslutna till skogssällskapet,

dels sådana skogar, vilka av ovan nämnd anledning skulle hava fallit under lagen,

men för vilka på grund av deras omfattning eller övriga härpå inverkande omständigheter

skogshushållningsplaner icke med fördel anses kunna tillämpas Därjämte

har styrelsen, som av rubriken framgår, under lagen fört besparingsskogarna

uti Kopparbergs och Gävleborgs län. För nu ifrågavarande skogar skola enligt

förordnande av domänstyrelsen upprättas hushållningsplaner, vilka av styrelsen fastställas.

Vid upprättande av dessa hushållningsplaner bör, där icke särskilda förhållanden

annat påkalla, såsom allmänt mål eftersträvas den högsta möjliga avkastning,

som kan erhållas med skälig förräntning av det i hushållningen bundna kapitalet.

Sedan dylik hushållningsplan fastställts, skola dessa skogar förvaltas och

skötas antingen av särskilt anställd skogsförvaltare med samma kompetens, som

erfordras för vinnande av anställning som jägmästare vid skogsstaten, eller ock

av vederbörande skogsstatstjänsteman. Såsom förebild för en sådan lag har styrelsen

förordat i huvudsakliga delar nu gällande nådiga förordning den 24 juli 1903

angående förvaltningen av städernas skogar.

Lag angående häradsallmänningarna. Beträffande dessa skogar har styrelsen,

utan att vilja närmare ingå på spörsmålet vem som är rätter ägare till desamma,

efter någon tvekan beslutat föreslå att desamma skulle få förvaltas och skötas av

delägarna i viss anslutning till bestämmelserna härom i det förslag till förordning

för häradsallmänningarna, vilket av särskilda kommitterade utarbetats på allmänningsdelägarnas

föranstaltande. Emellertid har styrelsen, som i flera viktiga punkter

beträffande skogshushållningen icke kunnat ansluta sig till nämnda förslag till förordning

för häradsallmänningarna, uttalat att i en lag angående dessa skogar borde

intagas tydliga föreskrifter om, enligt vilka grunder skogsskötseln borde å desamma

bedrivas, och har styrelsen därvid förordat samma principer, som här ovan föreslagits

beträffande kommunskogar m. fl. Därjämte bär styrelsen ansett, att den av

häradsallmänningskommitternde föreslagna kommissionen vore överflödig, samt slutligen

föreslagit en väsentligen förändrad sammansättning av den ifrågasatta över
-

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

styrelsen i avsikt att bereda det allmänna möjlighet till fullt effektiv kontroll över

allmänningarnas skötsel.

Lag angående vård av enskildes skogar inom Gottlands län innehåller förslag

till ändrad lydelse av vissa paragrafer av nu gällande Gottlandslag. Avsikten härmed

är att bereda skogsvårdsstyrelsen möjlighet att förhindra de menliga följderna

av en avverkning, vilken uppgivits bedrivas för skogsmarks uppodling till åker

eller äng, användande till byggnadstomt eller dylikt, men som i själva verket företagits

i avsikt att exploatera skogen.

Lag angående skgddsskogar. Domänstyrelsens nu framlagda förslag innehåller

inga andra grundväsentliga ändringar i nu gällande skyddsskogslag än att underlagen

jämväl inbegripits skogar i havsbandet. Domänstyrelsen har sålunda ej ansett

sig böra i likhet med kommittén för skogar i exponerat läge föreslå bestämmelser

i huvudsaklig överensstämmelse med skyddsskogslagens. För övrigt avser lagförslaget

att meddela sådana föreskrifter beträffande lagens tillämpning och handhavande,

vilka saknas i nu gällande skyddsskogslag, och vilka befunnits vara av

behovet påkallade. Domänstyrelsen har härvid sökt i tillämpliga delar begagna

sig av dels nådiga förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning å viss skog

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden dels 1920 års

provisoriska skogslag.

Lag angående skogsvårdsstgrelser. Beträffande själva skogsvårdsstyrelserna

har domänstyrelsen ansett att, sedan i desamma insatts ytterligare tvenne ledamöter

med skoglig bildning, nu gällande förordning angående skogsvårdsstyrelser i sina

huvuddrag allt fortfarande skulle kunna tillämpas. Emellertid har domänstyrelsenr

på grund av vad härom under en följd av år framhållits såsom nödvändigt, ansett

sig höra föreslå inrättande av en skogsvårdsstyrelserna överordnad instans benämnd

skogsvårdsstyrelsernas överrevision samt framlagt förslag till organisation av denna.

Förordning angående skogsvårdsavgift. Här har domänstyrelsen föreslagit

rätt så genomgripande förändringar uti nuvarande bestämmelser på området. Grundtanken

i domänstyrelsens förslag är den, att skogar, för vilka hushållningsplan anses

kunna och böra tillämpas, i allmänhet icke äro i behov av understöd frå!n det allmännas

sida för sin skogsvård, och att de för den skull ej heller böra erlägga

skogsvårdsavgifter. Sådan avgift skall erläggas endast av skogar fallande under

dels lag angående vård av enskildes skogar dels lag angående skyddsskogar dels

skogar inom Gottlands län och på Öland. De inflytande skogsvårdsavgifterna skola

ställas till vederbörande skogsvårdsstyrelsers förfogande i huvudsak enligt nu gällande

bestämmelser, dock med undantag för skogsvårdsavgifterna från skyddsskogarna,

vilka skola bilda en skyddsskogsfond, varur anslag av domänstyrelsen anvisas till

skogsvårdsåtgärder på skyddsskogarna.

Stockholm den 6 juni 1921.

KARL FREDENBERG.

S. Ekrenborg.

s. 325 Kontrollera mot PDF

325

Bil. D.

Stockholms län: Med hänsyn till eu del av länets belägenhet i havsbandet

och dess fördelning å större eller mindre öar såväl i saltsjön som i Mälaren skulle

för följande områden den föreslagna lagändringen vara av största vikt, nämligen:

av Frösålcers härad ett område, begränsat av Uppsala läns gräns, Södra Åsjön,

Bruksdammen, Forsmarksån ned till Kallrigafjärden, från sydöstra delen av Kallrigafjärden

mot Strömsjön, Snäcksjön och Granfjärden, härifrån med fastlandet såsom

gräns ned mot Edeboviken; av Väddö och Jiäverö skeppslag Singö socken samt av

Väddö socken området öster om Väddö kanal; av Bro och Väta skeppslag områdena

öster om Björköfjärden och Vätösundet; av Frötuna och Banna skeppslag Rådmansö

och Blidö socknar Jämteo samtliga öar; av Åkers skeppslag: Ljusterö socken och

samtliga öar inom Öster-Åkers socken; hela Värmdö skepsslag; av Sothalms härad:

Tyresö, Dalarö, Ornö och Nämndö socknar; Galon m. fl. öar inom Osterhanninge

socken, Muskö och Utö socknar; av Ösmo socken områdena öster om störa landsvägen

från Hammersta förbi Ösmo och Valsjö till Tottnäs; Torö socken; av borunda

socken området väster om Fållnäsviken och landsvägen från Fållnäs till Fituna mot

Grödinge sockengräns; av Svartlösa härad: ett område inom Grödinge socken omkring

Kaggefjärden, begränsat av Sotholms häradsgräns. landsvägen ned mot Eldtomta

och Viad samt hela det s. k. Näslandet mot Södermanlands länsgräns; av

Färentuna härad: Adelsö, Munsö, Färentuna och Hillersjö socknar. — Sammanlagda

arealen av dessa områden beräknades till c:a 100,000 hektar.

Uppsala län: Såsom områden med angivna återväxtsvårigheter måste räknas

dels ett bälte utmed kusten, uppskattat till omkring 8,000 hektar, dels ock största

delen av skogsmarken i södra delen av länet, där den starka lerhalten i marken i

hög grad försvårade skogsåterväxten till följd därav att efter för stark avverkning

en synnerligen kraftig gräsväxt infunne sig, vilken förkvävde de späda skogsplantorna,

varjämte genom kultur uppkomna plantor lede mycket gv uppfösning. —

Sistberörda skogsmarker beräknades till 62,000 hektar.

Södermanlands län: Av utverkade avverkningsförbud kunde endast tvenne

hänföras till sådana, som vore i fråga. Det ena gällde ett skogsområde om c:a

190 hektar, beläget inom Aspö socken, Selebo härad, på en, i Målaren utskjutande

högland och bergbunden halvö, det andra ett hemman med 35 hektars utmark, mycket;

högland och.bergbunden, inom Husby-Rekarne socken, Öster-iteknr ne härad.

j. . Östergötlands lätt: Ingå sådana konkreta fall kudde uppgivas.

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Jönköpings län: Länet vore rikt på områden, där genom oförsiktig avverkning

återväxten kunde för alltid äventyras. Sådana voro: I bergshöjder a) enbart

på grund av det exponerade läget utan sådan jordmån eller mark av beskaffenhet

att hinder därigenom uppstode för återväxten, b) med mycket grund jordmån, där

urberget flerstädes ginge i dagen; II i hög grad sten- och bergbunden mark;

III momark utan i övrigt särskilt exponerat läge; IV momark med exponerat läge.

De under I och II upptagna fallen återfunnes huvudsakligen i länets nordöstra och

sydöstra delar: i Vista, Norra Vedbo, norra delen av Tveta samt östra och sydöstra

delarna av Ostra härad. Som exempel anfördes, åla Ekeberg i Vireda

socken och Björnaberget i Grenna socken, å I b Nynäs i Haurida socken, Rupphult

i Vireda socken, Ekholmen i Stenbergao socken och Åmjölkesbo i likna socken, å

II Spinkarp i Linderås, Tjusthult och Åmjölkesbo i likna socken. Kategorien III

återfunnes i mellersta och sydvästra delarna av länet: i Östbo, Västbo samt delar

av Mo härad, till huvudsaklig del i Lagans och Nissans ådalar, särskilt i den förra.

Det IV fallet omfattade till huvudsaklig del de områden, som läge kring de stora

mossarna: Store mosse i Åkers, Kävsjö, Värnamo, Karda och Kulltorps socknar;

Fly mosse, som egentligen utgjorde en fortsättning av den förra, i Kulltorps, Förstena,

Bredaryds och Torskinge socknar; Ysnö mosse i Refteleds socken; Risa mosse

i Refteleds och Villstads socknar; Rasta mosse i Refteleds, Villstads, Båraryds och

Våthults socknar samt Stormossen i Anderstorps, Båraryds och Kållaryds socknar.

Kalmar läns norra landstingsområde: I den Östra Eds, Loftahammars,

Vestrums och Misterhults socknar .tillhörande, vidsträckta skärgården funnes ett

flertal öar och holmar ävensom långt utskjutande uddar av fastlandet, som vore

så bergbundna och hade för havsvindar så exponerat läge, att om skogen därå allt

för hårt uthögges, återväxten skulle bliva i hög grad försvårad.

Kalmar läns södra landstingsområde: Fall av ifrågakommen beskaffenhet

förekomme endast å tvenne i havsbandet liggande öar: Vållögruppen, om 538 hektar,

och Runnö, om 578 hektar, samt på fastlandet å kuststräckan mellan Oskarshamn och

landstingsområdets gräns i norr å hemmanet Saltviks och delar av Vira värn» skogar,

1,000 hektar, eller tillhopa 2,116 hektar.

Blekinge län: Några avsevärda arealer sådan skogsmark förefunnes ej inom

länet.

Hallands län: En ovarsam hantering av kulturskogarna å flygsandsfälten

och ljungryorna innebure en allvarlig fara icke blott för närgränsande skogsbestånd

utan även för avlägsnare trakter.

Göteborgs och Bohus län: Av antydd beskaffenhet vore i stort sett skogsmarken

i länets norra del och västra hälft, eller inom Vätte, Tanums, Bullarens

Kville, Sotenäs, Stångenäs, Lane, Västra och Östra Orusts, Tjörns, Inlands Nordre

och Inlands Södre, Västra och Östra Hisings samt Askims härader.

Alvsborgs län: Sådana konkreta fall, som avsåges, förefunnes icke inom

länet.

Skaraborgs län: Sådana trakter vore 1) delar av Hökensås, c:a 10,000 hektar,

och 2) delar av Ase och Kållands härader, c:a 2,000 hektar, eller tillsammans c:a

s. 327 Kontrollera mot PDF

327

12,000 hektar, utgörande 3.5 procent av all i enskild ägo varande skogsmark inom

länet.

Örebro lön: Inom länet saknades skogsmarker med exponerat läge högt uppe

på berg eller långt ute i havsbandet, men även å större kalavverkningsområden i

sammanhängande trakter eller invid stora myrar, sjöar eller inägor lade det exponerade

läget hinder i vägen för återväxten, som därjämte i hög grad försvårades

genom svårigheten att få dylika marker avröjda och skogsodlade, innan försumpning

och skogsogräs så tilltagit, att de förkvävde de uppväxande plantorna.

Kopparbergs län: I fortsättning från skyddsskogsområdets södra gräns i Lima

socken utgjordes terrängen utefter gränsen mot Värmland ned mot Uvän av en av

stora myrkölar avbruten 4 mil lång bergskedja, vilken vid Petsjöberget och Lisskogsåsen

nådde en höjd av omkring 600 meter över havet. Likaså bildade terrängen

från Märråsen å Slättbergs utskog inom Orsa socken, över Tondoraberget (c:a 600

meter över havet) Lovarberget i närheten av Vallsjö anhalt å Orsa—Härjedalens

järnväg (525 meter över havet) och västerut mot skyddsskogsgränsen i Våmhus

socken en av Griffelåns, Emåns och Unåns dalgångar genomskuren höjdplatå, som

vid Örakämberget nådde en höjd av över 706 meter över havet; dessa höjdlägen

voro c:a 3 mil i öster och väster. Nämnda områden utgjorde de största av antydd

beskaffenhet, dessutom funnes andra, såsom Middagsberget å Vångsgärde utskog

inom Orsa socken, Hykieberget å Näsets hemskog i Älvdalens socken, Skallberget,

Bjäsmyckelberg, Lybergsnupen, Stupberget och Röfjället inom Malungs socken.

Jämtlands län: Förutom de c:a 1,100,000 hektar skogar, som blivit hänförda

till skyddsskogar, förekomme särskilt i norra, västra och södra delarna av Jämtland

samt i hela Härjeda''en milsvida bergåsar och höjdsträckningar, belägna på

mer än 400 meters höjd över havet, vilka i fråga om såväl typ som föryngringsförhållanden

vore fullt jämförliga med skyddsskogarna. Endast inom Härjedalen

beräknades c:a 60 kv.-mil av skogsmarken nedanför skyddsskogsgränsen ligga i

detta höjdläge. Inom Rätans, Klövsjö, Åsarne, Bergs, Myssjö och Ovikens socknar

torde den areal, som vore belägen högre än 450 meter över havet, uppgå till mer

än 2 kv.-mil och inom västra Jämtland anfördes såsom exempel på exponerade

höjdlägen Almåsaberget i Offerdal, Hälleberget i Alsen, höjderna på vattendelaren

mellan Undersåkersälven och Storåns vattendrag m. fl. höjdsträckningar i närheten

av skyddsskogsomrädet i Undersåkers och Mörsils socknar. Inom norra Jämtland

beräknades c:a 28,000 hektar av de under skogsvårdsstyrelsens uppsikt ställda skogsmarkerna

såväl beträffande skogens beskaffenhet som ock i avseende å höjdläge

och jordmån hava påtaglig likhet med skyddsskogarna. Av dessa marker framhöllos

särskilt: inom Alanäs socken Kvällknäppen m. fl. höjder i Havsnäs by, en

höjdsträckning nordväst om Svanlidens by, stora områden av Ringvattnets skog

samt Strömberget och omgivande åsar i Lidsjöbergs by; inom Ströms socken delar

av Näxåsens, Espnäs, Alavattnets, Hullkasåsens, Stormyrhögens, Kärrnäsets och

Gärdnäs byars skogar ävensom vissa höjdsträckningar i Hillsand, Vedjeön och

Renålandet; inom Laxsjö socken några åsar i Laxsjö by och Tuvattnet; inom

Hotagens socken trakten mot Vägsjöarna av Häggsjö by; inom Föllinge socken

Skärvångsberget i Skärvångens by samt delar av Vallruns by och områdena kring

Toskvattnet, tillhörande Alvikens och Flintens byar; inom Gåxsjö socken höjd
-

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

sträckningarna omkring Raftkälens och Raftsjöhöjdenfe byar samt av Hammerdafe

socken Trekilen med Högen.

Av skogsvårdsstyrelserna inom Gävleborgs och Västemorrlands läns landstingsområden

anfördes ett flertal fall, där det varit Önskvärt, att meddelat avverkningsförbud

icke kunnat upphävas genom ställande av pant eller borgen.

Dessa fall avsågo emellertid delvis andra förhållanden än av exponerat läge härflytande.

s. 329 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

329

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

2 mars 1923.

Närvarande:

justit:erådet Sundberg,

regeringsrådet Thulin,

justitierådet Stenberg,

justitierådet KoERSNER.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över jordbruksärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 27

oktober 1922, både Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle

för det ändamål, som i § 87 regeringsformen omförmäles, inhämtas

över upprättat förslag till skogsvårdslag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av häradshövdingen, före detta revisionssekreteraren Yngve

Wisén.

Lagrådet yttrade:

1903 års lag angående vård av enskildas skogar inledes i 1 §

med ett stadgande, innefattande förbud mot att å skogsmark, tillhörig

enskilda, så bedriva avverkning eller efter avverkningen så förfara med

marken, att skogens återväxt uppenbarligen äventyras. Såsom under

förarbetena till det nu föreliggaude lagförslaget framhållits, har innebörden

av detta stadgande, vilket är grundläggande för det följande

innehållet i 1903 års lag, varit föremål för delade meningar. Enligt eu

åsikt innefattas däri icke någon föreskrift om det sätt, vara, med hänsyn

till återväxten, avverkning skall utföras, utan står det skogsägaren fritt

att därutinnan förfara efter eget omdöme med risk att, om återväxten

sedermera skulle visa sig vara äventyrad, bliva skyldig att vidtaga

åtgärder för skadans avhjälpande. Ordalagen synas emellertid giva stöd

åt en annan mening eller att stadgandet just avser att vara en föreskrift

om sättet för avverkningens bedrivande ävensom för markens behandling

efter skedd avverkning. Tdl en tolkning i denna riktning

ansluter sig ock 1911 års skogslagstiftningskommitté, då den förmenar

ifrågavarande principbestämmelse vara så att förstå, att vid avverkning

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 42

s. 330 Kontrollera mot PDF

330 Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

hänsyn skall tagas till förefintliga reproduktionsmöjligheter, så att, där

dessa omfatta såväl självsådd som kultur, valet häremellan är fritt men,

där kultur icke har utsikt att lyckas, ett bevarande av den naturliga

föryngringen skall iakttagas.

Vilken tolkning emellertid än är den rätta, har berörda stadgande,

så vitt det avser själva avverkningen, blivit utan praktiskt värde till

följd av den utformning, lagens kontrollföreskrifter slutligen erhölio, i

det att möjlighet beretts avverkaren att bringa ett av myndighet meddelat

avverkningsförbud till upphörande därigenom att han ställer pant

eller borgen för fullgörande av de åtgärder, som finnas erforderliga för

skogsmarkens återställande i skogbärande skick. 1903 års lag verkar

alltså. som en ren återväxtlag och är icke ägnad att förhindra en avverkning,

huru olämplig eller skadlig den än må vara. Visserligen lära

skogsvårdsstyrelserna i ganska stor utsträckning hava i överenskommelser,

som de jämlikt lagen träffat med vederbörande rörande reproduktionsåtgärder

efter ovarsam avverkning, jämväl inryckt föreskrifter att iakttagas

vid blivande avverkning, men detta har skett utan verkligt stöd

i lagen.

Lagens vanmakt i nu berörda hänseende är en av dess största

brister, och nödvändigheten att härutinnan vinna ändring har utgjort

den kanske mest tvingande anledningen till arbetet å lagstiftningens

reformerande.

Innan lagrådet ingår på sättet för denna frågas lösande, synes

lämpligt att skärskåda vad förslaget innehåller om åstadkommande av

återväxt på avverkad mark; med utgångspunkt därifrån framstår tydligare,

huru stadgandena till förebyggande av skadlig avverkning böra

anordnas.

I fråga om åtgärder för återväxt å avverkad mark — vare sig

denna är kalavverkad eller avverkningen eljest bedrivits på sådant sätt,

att naturlig föryngring av skogen icke kan förväntas — har förslaget

uppställt följande regler. I 7 § ålägges skogsägaren att vidtaga nödiga

reproduktionsåtgärder. Komma dessa ej till stånd så snart lämpligen

kan ske, har skogs vårdsstyrelsen enligt 17 § att ingripa och skall därvid

söka med skogsägaren träffa skriftlig överenskommelse om samtliga

de åtgärder, som för ändamålet böra vidtagas, samt om den tid, inom

vilken eu var av dem skall vara fullgjord. Lyckas styrelsen ej åvägabringa

överenskommelse, skall den enligt 18 § instämma saken till domstol.

Den talan, styrelsen härvid har att föra, kan ej avse kriminellt ansvar,

ty sådant är ej stadgat för underlåtenhet att vidtaga reproduktionsåtgärder,

utan måste gå ut på att domstolen må meddela erforderliga

s. 331 Kontrollera mot PDF

331

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

föreskrifter om dylika åtgärder. Har deri tid, som sålunda genom överenskommelse

eller domstols utslag bestämts för åtgärdernas vidtagande,

gått till ända utan att desamma kommit till stånd, ankommer det enligt

20 och 21 §§ på skogsvårdsstyrelsen att föranstalta om eftersatta åtgärders

vidtagande och om uttagande hos den försumliga av kostnaderna

därför. Ogulden sådan kostnad häftar enligt 22 § vid den ifrågavarande

fastigheten med enahanda förmånsrätt, som i 17 kap. 6 § handelsbalken

är stadgad för avgäld av fast egendom.

Vid sidan av denna nyinförda förmånsrätt har förslaget icke i

någon form bibehållit ställande av säkerhet för fullgörande av reproduktion

såtgärder.

Huruvida förslaget avser, att, såsom enligt 1903 års lag, avverkningsförbud

skall kunna givas för framtvingande av sådana åtgärder,

torde vara tveksamt. 23 §, som innehåller stadgande om domstols rätt

att meddela avverkningsförbud, synes dock vara avfattad efter förebild

av 1903 års lags bestämmelser i 4 § om dylikt förbud, och ett förbud,

som skall gälla intill dess av domstolen angivna åtgärder blivit verkställda,

kan knappast tänkas vara till sin giltighet beroende av annat än

reproduktionsåtgärder efter skedd avverkning — en förmodan, som också

bestyrkes av föredragande departementschefens motivering till förslaget

härutinnan. Det lärer alltså få antagas, att, ehuru domstols befattning

med reproduktionsfrågor regleras i 18 §, meningen varit, att domstolen

vid handläggning av dylika frågor skall äga enligt 23 § meddela förbud

mot avverkning. Såsom förut antytts, har förslaget emellertid ej upptagit

1903 års lags föreskrift om ställande av säkerhet såsom medel att

åstadkomma förbudets hävande.

Enligt förslaget erfordras i åtskilliga fall tillstånd av skogsvårdsstyrelsen,

innan avverkning må ske, och i samband med tillstånd i vissa

av dessa fall kan styrelsen enligt 13 § meddela föreskrifter om återväxtåtgärder.

Eftersättas dessa åtgärder, inträder skyldighet för skogsvårdsstyrelsen

att föranstalta om deras vidtagande, och därefter gestaltar sig

förhållandet på enahanda sätt, som nyss sagts.

Överträdelse av givet avverkningsförbud är i förslaget belagd med

straff men, såsom förut erinrats, icke underlåtenhet att vidtaga reproduktionsåtgärder.

Den redogörelse, som sålunda lämnats för förslagets innehåll i fråga

om åtgärder för återväxt å avverkad mark, visar, att förslaget — om

man frånser den tysta förmånsrätten — i huvudsak överensstämmer med

den nu gällande lagen. Lagrådet har ej heller att framställa någon

principiell anmärkning mot de sålunda föreslagna stadgandena. Däremot

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

avstyrker lagrådet bestämt införande av den tysta förmånsrätten för

kostnader, som skogsvårdsstyrelse fått vidkännas för underlåtna reproduktionsåtgärder.

En sådan förmånsrätt är nämligen, såsom ock med skärpa

framhållits i ärendet av skogsvårdsstyrelsernas delegerade och av domänstyrelsen,

av beskaffenhet att i betänklig mån rubba fastighetskrediten.

Det må väl vara sant, att av skogsvårdsstyrelsen föranstaltade reproduktionsåtgärder

i viss mån kunna öka fastighetens värde, men sådan ökning

är dock till sin storlek mycket oviss, beroende, som den är, av åtskilliga

faktorer, vilkas inverkan är vansklig att bedöma; och då det i särskilda

fall kan komma att gälla mycket avsevärda belopp, vida överstigande

vanliga belåningsvärdet vid lån mot inteckningssäkerhet i skogsmark,

måste uppenbarligen en av lagen, på sätt nämnts, framför inteckningar

inskjuten prioritet för en till beloppet obestämd rätt bliva synnerligen

ägnad att minska förtroendet för värdet av inteckningar i skogsfastigheter.

Givet är emellertid, att, med uteslutande ur förslaget av den tysta

förmånsrätten, man bör söka på annat sätt bereda skogsvårdsstyrelserna

trygghet för återfående av förskjutna reproduktionskostnader. I sådant

avseende lärer med fördel kunna användas den av kommittén jämte den

tysta förmånsrätten föreslagna befogenheten för skogsvårdsstyrelse att,

därest för erhållande av återväxt komme att i mera betydande omfattning

erfordras sådd, plantering eller andra jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder,

kräva ställande av säkerhet för den kostnad, som dessa åtgärder

beräknas medföra. Sådan säkerhet skulle kunna framtvingas genom avverkning8förbud.

Vad kommittéförslaget i denna del innehåller i 26—29

§§ synes i huvudsak kunna godkännas; dock att beträffande beskaffenheten

av den säkerhet, som skogsvårdsstyrelsen skulle äga påfordra,

man torde kunna åtnöjas med pant eller borgen, som av överexekutor

godkännes.

I detta sammanhang må även erinras om den ökade möjlighet

för skogsvårdsstyrelserna att utfå ersättning för reproduktionskostnader,

som bleve en följd av det remitterade förslagets bestämmelse, att ej

blott markägare utan även innehavare av upplåten avverkningsrätt

svarar för återväxtåtgärder.

Då lagrådet härefter övergår till frågan, huru skadlig eller olämplig

avverkning må kunna förhindras, vill lagrådet till en början erinra

därom att, beträffande föreskrifter av materiell innebörd, förslaget —

utöver ovannämnda bestämmelse i 1 § av 1903 års lag, vilken bestämmelse

med väsentligen oförändrat innehåll överförts till första

stycket av förslagets 4 § — stadgar långt gående inskränkningar

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj: tu proposition Nr 104.

:333

i den enskildas rätt att genom avverkning förfoga över sin skog.

Dessa inskränkningar avse huvudsakligen, att för avverkning å skog i

särskilt exponerat läge, s. k. svårföryngrad skog, regelmässigt fordras

tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, som jämväl meddelar de föreskrifter i

avseende å sättet för avverkningen, viika må anses erforderliga (12 och

13 §§), samt att i andra fall ungskog, i förslaget benämnd yngre skog,

i regel ej utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd må avverkas annorledes

ån genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring (2 §) och skog,

som ej är att anse som yngre, icke må för annat ändamål än husbehov

utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen avverkas i sådan omfattning, att

fastigheten därigenom skulle komma att för framtiden lida brist på behövlig

skog efter ortens förhållanden (4 § andra stycket). Mot de sålunda

föreslagna restriktionerna synes icke i princip vara något att erinra.

Lämpligheten av föreskriften om skyldighet för skogsägaren att med

hänsyn till fastighetens framtida behov underkasta sig inskränkning i

förfogandet över fullmogen skog kan väl dragas i tvivelsmål, men

lagrådet finner sig icke äga tillräckliga skäl att avstyrka förslaget i

denna del.

Huru skall nu effektivitet kunna beredas åt dessa materiella rättsregler,

så att avverkning, som lagen förbjuder, verkligen förhindras?

I avseende härå innehåller förslaget dels bestämmelser angående omedelbar

kriminalisering av avverkningsåtgärder, som innebära uppenbara lagöverträdelser,

och dels stadganden om rätt att meddela avverkningsförbucj

i varje särskilt fall, då avverkning, som anses otillåten, är påbörjad

eller tilltänkt. Detta förbud får på grund av sitt ändamål en

väsentligt annan karaktär än förbud, givet för framtvingande av reproduktionsåtgärder

eller säkerhet för dylika åtgärder. Dess egentliga

innebörd är att fastslå, huru i det speciella, föreliggande fallet visst

allmänt, i lagen givet förbud är att tillämpa, eller ock att förhindra

olovlig avverkning tills vidare och intill dess ett avgörande, som n)ss

nämnts, kommit till stånd.

Ett dylikt specialförbud, som må synas oegentligt såsom icke

avseende annat än vad som redan i lagen är förbjudet, kan dock icke

undvaras i en lag av förevarande art. Lagens föreskrifter måste nämligen

i mångt och mycket få så svävande innehåll och så vag formulering,

att en fullt riktig tillämpning av desamma blir mycket vansklig;

Sålunda kunna onekligen i många fall delade meningar uppstå därom,

huruvida viss mark är att hänföra till skogsmark, om viss skog skall

räknas till yngre skog, om den gallring, som vid en avverkning genomföres,

är ändamålsenlig, om svårighet att genom kulturåtgärder erhålla

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

återväxt bör föranleda kvarlämnande av fröträd, om genom viss avverkning

fastighetens framtida husbehov äventyras o. s. v. Den, som

i dylikt fall i god tro handlat på sätt han ansett vara förenligt med

en riktig tolkning av lagen, bör icke för sitt förfärande bliva utsatt för

straff på den grund, att domstolen finner lagens föreskrifter böra fattas

på annat sätt. I förslaget har man ej heller ansett sig kunna kriminalisera

annat än överträdelser i verkligt flagranta fall, nämligen då de

åtalade åtgärderna finnas stå i uppenbar strid mot lagens bestämmelser;

vid tillämpning av denna bestraffningsregel lärer, i stort sett, straff

bliva uteslutet, då omständigheterna i subjektivt avseende äro sådana

som nyss nämnts. För de fall, då straff sålunda icke kan ådömas,

måste man till förhindrande av en påbörjad eller tillämnad avverkning

tillgripa förbudsförfarandet. Avverkaren meddelas till en början ett

provisoriskt förbud mot avverkningen, antingen obegränsat eller med

viss begränsning; härigenom får han en erinran om att hans åtgärder

enligt myndighetens mening äro olagliga, och det åligger honom

att tills vidare respektera denna mening och att således underlåta att

företaga eller fortsätta avverkningen, tills dess laglighet blivit vederbörligen

prövad. Då sedermera skett erforderlig utredning i ärendet,

meddelas, därest utredningens resultat därtill föranleder, avverkaren

definitivt avverkningsförbud, det ovan antydda specialförbud^t, som

genom detaljerade föreskrifter fastslår, huru den fortsatta avverkningen

må bedrivas för att stå i överensstämmelse med lagens stadganden.

För underlåtenhet att lyda ett meddelat avverkningsförbud, vare sig

provisoriskt eller definitivt, föreligger ingen ursäkt; överträdelse därav

bör med skäl vara straffbelagd.

Det skulle kunna ifrågasättas att utesluta användning av det speciella

avverkningsförbud et i fall, där kriminellt ansvar kan direkt ådömas;

men då dylika fall icke torde bliva talrika och förbudet även vid dessa

tillfällen kan vara till nytta, torde tillräcklig anledning saknas att för

dem göra något undantag.

Beträffande nyssnämnda specialförbud gäller det emellertid att avgöra,

åt vilken myndighet dess meddelande bör anförtros. Denna fråga

sammanhänger med det allmänna spörsmålet om anordnandet av kontrollen

över efterlevnaden av lagens avverkningsbestämmelser. Stadganden

härutinnan synas kunna givas efter två skilda huvudlinjer.

Fn utväg är sålunda att ej blott låta frågor om tillstånd till avverkning

och vad därmed sammanhänger avgöras av skogsvårdsstyrelse

och, efter anförda besvär, av länsstyrelse och Kungl. Maj:t utan även

åt samma myndigheter anförtro tillämpningen av reglerna om speciella

s. 335 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

335

avverkningsförbud. Dessa administrativa myndigheter skulle alltså i

fall, då tillstånd till avverkning eldigt lagen erfordras, kunna med bindande

verkan vägra tillstånd eller medgiva avverkning allenast i mindre

omfång än som begärts. Och om skogsvårdsstyrelsen t. ex. förmenade,

att skog, varå avverkning utan tillstånd påbörjats, vore att anse såsom

yngre och att avverkningen icke innefattade allenast ändamålsenlig gallring,

skulle det ankomma på styrelsen att meddela förbud mot fortsatt

avverkning, varefter talan mot styrelsens beslut finge fullföljas hos länsstyrelsen

och mot dess utslag hos Kungl. Maj:t. Sålunda tillkommet

lagakraftvunnet beslut bleve avgörande för rätten till avverkningen. I

båda fallen finge domstol under sin prövning allenast frågor om kriminellt

ansvar, nämligen för överträdelse av meddelat förbud eller för

uppenbart brott mot lagens avverkningsbestämmelser. Endast då fråga

vore om förseelse av sistnämnda art skulle domstolen få anledning att

tillämpa lagens materiella föreskrifter; och denna uppgift bleve av ringa

betydelse, då för straffskyldighet förutsattes förfarande i uppenbar strid

mot lagen.

Den andra vägen är den motsatta: att åt domstol anförtro lagens

tillämpning ej blott då fråga vore om kriminellt ansvar för överträdelse

av densamma utan därjämte i varje annat fall, då meningsskiljaktighet

uppkommit mellan skogsägaren och skogsvårdsstyrelsen

antingen sålunda att styrelsen förvägrat skogsägaren tillstånd till avverkning

i den omfiittning han begärt eller ock därigenom att styrelsen

ingripit till förhindrande av avveikuing. Styrelsens beslut i tillståndsfrågor

skulle sålunda ej kunna i administrativ väg överklagas, utan

sökande, som ej nöjdes åt beslutet, hade att draga saken under domstol,

som finge pröva frågan i hela dess vidd och därvid antingen avslå

skogsägarens begäran om tillstånd till avverkning eller bifalla densamma

helt och hållet eller i den mindre mån domstolen funne lagligt.

o o

l händelse av partiellt bifall komme domstolens beslut att givas antingen

i positiv fi>rm såsom tillstånd att avverka på visst sätt och i viss omfattning

eller negativt såsom förbud att avverka på annat än visst angivet

sätt och i större än angiven omfattning. Vilkendera formen än

valdes, skulle givetvis ett överskridande av tillståndet eller brott mot

förbudet vara kriminaliserat. Detta skulle även vara förhållandet med

förfarande i strid mot skogsvård sstyrelsens beslut i tillståndsfråga,

vilket tills vidare, intill dess domstolen annorlunda förordnat, finge lända

till efterrättelse. Styrelsens befattning med dessa frågor borde dock ej

vara inskränkt till att meddela dylika beslut, utan styrelsen borde därjämte

tillerkännas befogenhet att vid avverkning utan tillstånd, där

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

sådant enligt styrelser åsikt erfordrades, eller om styrelsen eljest funne

företagen eller planerad avverkning stå i strid mot lagens bestämmelser

eller givna föreskrifter, meddela provisoriskt avverkningsförbud, dock

med skyldighet att inom viss tid till domstol instämma skogsägaren

med yrkande antingen om kriminellt ansvar, där saken vore uppenbar,

eller om förbud mot avverkning, oinskränkt eller på visst sätt begränsat.

Stämde ej styrelsen inom den stadgade tiden, skulle förbudet förfalla,

men eljest bleve det bestående, till dess domstolen meddelat slutligt

besked i själva målet eller ock dessförinnan särskilt beslutat rörande

förbudet.

Mellan dessa huvudlinjer kunna tänkas medelvägar, huvudsakligen

utmärkta därav att frågor om tillstånds meddelande avgöras av skogsvårdsstyrelserna

och därefter passera de administrativa instanserna, men

att i övrigt lagens tillämpning tillkommer domstolarna. En sådan medelväg

går förslaget.

Svårt är att avgöra, vilken av de beskrivna anordningarna är att

föredraga; under förarbetena till det föreliggande förslaget hava uttalats

skilda meningar härutinnan. Det synes dock lagrådet, som skulle det

åsyftade målet bäst nås därigenom att den andra av de angivna vägarna

väljes eller att sålunda, frånsett skogsvårdsstyrelsernas första behandling

av tillståndsfrågorna, lagens tillämpning helt överlämnas åt domstolarna.

Därför talar i främsta rummet, att man därigenom i möjligaste mån

förebygger de vådor, vilka äro förenade med de ganska långt gående

ingrepp i den enskilda äganderätten, som lagen ansett påkallade av det

allmännas intresse i en god skötsel av de enskilda skogarna. Domstolsförfärandet

lärer sålunda möjliggöra den allsidiga och mera ingående

utredning, som icke kan påräknas vid skriftväxling inför administrativ

myndighet. I samband härmed må uppmärksammas, hurusom det, på

sätt under förarbetena från flera håll påpekats, kan ifrågasättas, om

nödiga garantier föreligga för att skogsvårdsstyrelserna komma att

besitta erforderlig kompetens för det synnerligen grannlaga och ansvarsfulla

värv, som bleve dem ålagt, samt för enhetligheten i deras

verksamhet och därav följande konsekvens i skogsvårdslagarnas tillämpning;

krav på förstärkning av det skogliga elementet i skogsvårdsstyrelserna

hava framställts, likasom även på någon anordning för åstadkommande

av enhetlig ledning på förevarande område. Åven den olägenhet,

som må ligga häri, synes vid val av domstolsvägen bliva väsentligt

mildrad.

Onekligen måste visserligen domstolsvägen i allmänhet medföra

omständligare former än önskligt vore och en viss långsamhet i proce
-

s. 337 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

337

duren, särskilt om ett mål fullföljes genom alla instanser. Men i betraktande

därav att i det alldeles övervägande antalet fall skogsvårdsstyrelserna

lära komma till uppgörelse i godo med skogsägarna och att

det alltså mera sällan skall inträffa, att domstol behöver anlitas, torde

nämnda olägenhet icke vara av avgörande betydelse; den skulle ock i

ej så oväsentlig mån minskas, därest, på sätt lagrådet vill tillstyrka,

det medgives att, då spörsmål av nu förevarande art skall av skogsägare

dragas under domstol, detta må kunna ske genom ansökning

utan stämning, varigenom själva anhängiggörandet bleve förenklat samt,

därest målet komme att fullföljas från underrätt, detta skulle ske genom

besvär och icke efter vad. Lämnas därjämte, såsom lämpligt synes, åt

skogsvårdsstyrelse, som anser sig böra ingripa mot viss avverkning,

rätt att meddela provisoriskt avverkningsförbud, och åt vederbörande

domare tillerkännes befogenhet att, innan saken blivit föremål för domstolsförhandling,

på skogsägarens begäran ingå i prövning av förbudet

och, där så finnes skäligt, upphäva detsamma, torde fordringarna på

snabbhet och effektivitet vara nöjaktigt tillgodosedda, utan att detta

behövt ske på bekostnad av rättssäkerheten. Givet är slutligen, att med

valet av domstolsvägen komme att undvikas eljest tänkbara kollisioner

mellan administrativ myndighets beslut i anledning av sökt tillstånd till

avverkning och föreskrifter, som, efter det frågan om avverkningen

dragits under domstol, av denna meddelas beträffande avverkningens

fortsättande.

Skulle emellertid den väg, lagrådet nu förordat, icke beträdas,

utan en eller annan medelväg anses vara att föredraga, vill lagrådet

erinra, att förslaget i nu förevarande delar synes behöva undergå omarbetning

i syfte att av detsamma må tydligt framgå dels att avverkningsförbud

kan meddelas till förhindrande av avverkning, som står i

strid mot lagens bestämmelser, ävensom innehållet i dylikt förbud och

dels det sätt, varpå avverkniugsfrågor skola dragas under domstols

bedömande. Därjämte lärer ur effektivitetens synpunkt även vid val

av denna utväg fordras, att skogsvårdsstyrelserna erhålla rätt att meddela

provisoriskt avverkningsförbud; att hänvisa skogsvårdsstyrelserna till att

för utverkande av dylikt förbud vända sig till överexekutor skulle äventyra

det snabba ingripande, som tvivelsutan ofta är erforderligt.

I anslutning till vad sålunda anförts rörande de allmänna grunder,

å vilka lagrådet anser den ifrågasatta skogsvårdslagstiftningen böra

byggas, synes en ändrad gruppering av de särskilda stadgandena böra

vidtagas, särskilt i syfte att tydligare än i förslaget skett få från varBihang

till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 82 käft. (Nr 104.) 43

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

andra åtskilda de stadgande^ som hänföra sig till själva avverkningen,

och de, som avse åtgärder för åstadkommande av skogsåterväxt å mer

eller mindre kalavverkad mark.

Vissa ändringar i uppställningen äro därjämte av nöden till undvikande,

så vitt möjligt, av de i förslaget talrikt förekommande hänvisningarna

till föregående stadganden, vilka hänvisningar i åtskilliga fall

gjort lagens innehåll svårt att förstå och överskåda. Denna olägenhet

är av särskild betydelse, enär den lag, som kan komma att framgå

ur förslaget, med hänsyn till det behandlade ämnets art blir av stort

allmänt intresse och även personer, som må antagas vara föga förtrogna

med lagars avfattning, bliva nödsakade taga ingående kännedom om

densamma.

Med en förändrad uppställning lärer ock kunna undvikas det föga

tilltalande i att, såsom i förslaget skett, indela de därav omfattade skogarna

i en grupp »svårföryngrade skogar» och en annan grupp, för

vilken, ehuru densamma tidigare i förslaget avhandlas, ej kunnat utfinnas

lämpligare beteckning än den i och för sig intetsägande »vanliga

skogar».

Lagrådet föreslår följande uppställning av den ifrågasatta lagen,

därvid lagrådet utgår från den förutsättningen, att lagrådets ovan angivna

förslag rörande lagstiftningens allmänna grunder varda godtagna,

men däremot tills vidare lämnar å sido vad som må vara att erinra

vid de särskilda stadgandena.

Lagen indelas i sju kapitel med förslagsvis dessa rubriker: 1 kap.

Lagens ändamål och omfattning; 2 kap. Om avverkning; 3 kap. Om

åtgärder för betryggande av återväxt; 4 kap. Särskilda bestämmelser

angående svårföryngrade skogar; 5 kap. Särskilda bestämmelser angående

försumpad skogsmark och omläggning av skogsmark; 6 kap. Ansvarsbestämmelser;

7 kap. Om fullföljd av talan.

I 1 kap. inrymmas stadgandena i 1 § av förslaget. 2 kap. innehåller

med särskilda underrubriker: Om avverkning av yngre skog bestämmelserna

i 2 och 3 §§; Om avverkning av äldre skog föreskrifterna

i 4 §; samt Gemensamma bestämmelser stadgandena i 5, 6 och

23 — 25 §§. 3 kap. upptager bestämmelserna i 7, 8, 10 och 17—21 §§,

varjämte tilläggas stadganden angående ställande av säkerhet för större

kulturkostnader. 4 kap. inrymmer bestämmelserna i 11—16 §§, så

vitt dessa innehålla regler, som för svårföryngrade skogar skola gälla i

stället för eller utöver stadgandena i 2 och 3 kap.; börande denna begränsning

tydligt angivas i kapitlets första stadgande. 5 kap. utgöres

s. 339 Kontrollera mot PDF

339

Kungl. Maj.ts proposition Nr 104.

av innehållet i 9 §. 6 kap. omfattar bestämmelserna i 26—30 §§. 7

kap. utgöres av stadgande^ i 3L och 32 §§.

Härtill fogas erforderliga övergångsbestämmelser.

Beträffande de särskilda stadgandena i förslaget avgåvos följande

yttranden av lagrådet och dess ledamöter.

1 §■

Lagrådet:

Med den vidsträckta betydelse, vari benämningen tjänsteman numera

i allmänhet användes, torde därunder vara att hänföra jämväl de

hos skogsvårdsstyrelserna anställda tillsyningsmännen, vilka fördenskull

ej böra särskilt omnämnas bland dem, som skola hava uppsikt över

lagens tillämpning.

Enligt 4 § i förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen

med de allmänna skogarna i riket gälla särskilda stadganden om

kungl. Djurgården vid Stockholm ävensom om de till vissa ändamål,

verk eller inrättningar upplåtna, kronan tillhöriga allmänningar. Då

fördenskull skogarna å Djurgården och å nämnda allmänningar icke

omfattas av bestämmelsen i 2 mom. 8) av förevarande §, men samtliga

dessa skogar givetvis böra, såsom ock beträffande vissa av dem,

nämligen statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar, stadgats

i 2 mom. 6), vara undantagna från den föreslagna lagens tillämpning,

synes förslaget härutinnan tarva förtydligande.

Därest, såsom kan vara förhållandet i fråga om bysamfälligheter

och därmed jämförliga samfällda ägor, allmän skog ligger i samfällighet

med enskild, böra reglerna för den allmänna skogen få vika, i den mån

de strida mot bestämmelserna i den föreslagna lagen. Det synes önskligt,

att i förevarande § införes uttryckligt stadgande i sådant hänseende.

I fråga om bysamfälligheter må i övrigt erinras, att givetvis skogsvårdsföreskrifter,

tillkomna i anledning av bestämmelse i lagen den 13

juni 1921, ej må tillämpas så vitt de strida mot den allmänna skogsvårdslagstiftningen

och att å andra sidan sådana föreskrifter bliva gällande

även i vad de innefatta mera ingripande restriktioner än skogsvård

slagen.

Thulin:

I 1 § föreskrives, att skogsmark skall, enligt vad i denna lag

stadgas, användas till skogsbörd, utan att någon närmare definition

lämnats å begreppet skogsmark. Givet är, att från lagens tillämplig
-

s. 340 Kontrollera mot PDF

340

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

hetsområde böra vara undantagna å ena sidan tomt med trädgård och

park ävensom åker och äng, även om spridda trädbestånd därå finnas,

samt å andra sidan impediment, som ej äro till skogsbörd tjänliga; och

vidare hag- och betesmark, som företrädesvis är avsedd för gräsproduktion

och varå träd böra finnas endast i den mån de äro till nytta för

berörda ändamål. Skogsmark skulle då vara den återstående marken,

där trädproduktion är huvudändamål, och kunna betecknas såsom för

skogsbörd tjänlig mark, skogbeväxt eller kal, som ej omlagts till ett

högre kulturändamål. Då emellertid den föreslagna lagen ej innehåller

några tvångsåtgärder för att bringa gamla kalmarker, även där de äro

till skogsbörd tjänliga, under skogsväxt, utan lagen endast avser skogbeväxt

skogsmark eller sådan efter dess ikraftträdande uppkommen kalmark,

där ägaren är skyldig svara för skogsåterväxt, synes stadgandet

i första stycket av förevarande §, såsom för vidsträckt, böra modifieras.

Anses definition å begreppet skogsmark icke kunna i förslaget

införas, vilket givetvis vore mest önskvärt, torde i anslutning

till lagens rubrik ifrågavarande stadgandes innehåll lämpligen kunna

uttryckas genom en föreskrift, att ägare av skog eller skogsmark skall,

med de undantag som i 2 mom. avses, beträffande vård av desamma

vara underkastad de i lagen givna föreskrifter.

Enär fall kunna förekomma, då hemman, som innehavas under

stadgad åborätt eller ständig besittningsrätt, hava del i skog, som skall

lyda under den nu föreslagna lagen, bör i densamma intagas ett stadgande,

som med ägare likställer innehavare av stadgad åborätt eller

ständig besittningsrätt.

Lagrådet:

Ordalydelsen av första stycket kan möjligen giva anledning till

den missuppfattning, att skogsvårdsstyrelses rätt att meddela tillstånd

till avverkning av yngre skog skulle sträcka sig längre än genom bestämmelserna

i 3 § är medgivet. Någon jämkning i avfattningen synes

därför böra vidtagas.

Till de i andra stycket uppräknade ändamålen torde böra läggas

även användning till väg, något som näppeligen kan anses ingå bland

ändamål, vilka likna användning till byggnadstomt. Dylikt tillägg föranleder

givetvis motsvarande jämkning i 12 § 2 mom. andra stycket.

Lämpligheten av de i andra stycket av förevarande § stadgade

förutsättningarna synes kunna sättas starkt i fråga. Rimligen kan det

icke ligga i det allmännas intresse att, om en jordägare önskar uppodla

s. 341 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:in proposition Nr 104.

341

skogsmark till trädgård eller åker eller använda den till byggnadstomt,

väg eller annat liknande ändamål, söka förhindra detta av sådan anleda

ning, att andra personer, och detta kanske med rätta, anse marken icke

därigenom bliva tillgodogjord på ändamålsenligaste sätt, d. v. s. så,

att den lämnar det bästa ekonomiska utbytet. Vill jordägaren, emedan

han tror, eller måhända ehuru lian icke tror, sig därigenom handla

ekonomiskt klokt, med stora uppoffringar förvandla skogsmarken till

trädgård eller åker eller använda den såsom byggnadstomt, väg eller

dylikt, synes detta icke böra vara honom förbjudet. Det allmännas

fordran i förevarande hänseende kan icke gärna sträcka sig längre än

att, därest jordägaren ej lyckas i sitt uppsåt eller han icke fullföljer

sin omläggningsplan, marken ånyo skall göras skogbärande genom hans

försorg. Denna fordran torde bliva erforderligen uppfylld, därest, på

sätt lagrådet i sitt yttrande om förslagets allmänna grunder förordat, i

förslaget införas stadganden angående skogsvårdsstyrelsens rätt att ingripa

vid en påbörjad eller tilltänkt avverkning och angående ställande

av säkerhet för betydligare reproduktionskostnader. Lagrådet hemställer

alltså om sådan ändring av ifrågavarande stycke i 2 §, att de däri för

rätt till avverkning angivna förutsättningarna angående markens lämplighet

och ytvidd utgå.

Bifall härtill föranleder motsvarande ändring i 9 § 2 monn och

12 § 2 mom. andra stycket.

3 §•

Lagrådet:

Den i 2 mom. andra stycket intagna föreskriften, att tillstånd,

varom i samma mom. sägs, må lämnas allenast, där skogsvårdsstyrelsen

finner skäl därtill föreligga, är till sin innebörd oklar, i ty att denna

givetvis måste sträcka sig utöver föreskriftens tämligen innehållslösa

ordalydelse. På grund av den förslaget åtföljande motiveringen må antagas

därmed vara avsett att framhålla, hurusom, även om någon av de

förut i momentet angivna omständigheter befinnes föreligga, tillstånd

ändock skall kunna vägras med hänsyn till den tillgång av husbehovsvirke,

som finnes å annan del av fastigheten än dess skogsmark, eller

till förut å fastigheten företagen avverkning eller ifall anledning förefinnes

att befara missbruk av lämnat tillstånd eller eljest särskilda skäl

till vägran förekomma. För tydliggörande av föreskriftens innebörd

bör densamma erforderligen ändras.

I nämnda 2 mom. ävensom å vissa andra ställen i förslaget beröres

den rätt till avverkning å skogsmark, som tillkommer annan än

s. 342 Kontrollera mot PDF

342

| Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

markens ägare. Vid angivande av sådan rättighets art har icke iakttagits

önskvärd konsekvens, i det att rättigheten rubricerats än såsom

avverkningsrätt, än såsom servituts- eller nyttjanderätt och än såsom

avverknings-, servituts- eller nyttjanderätt. Då rättighetens innehåll

alltid är tillgodogörande av skogsmark genom avverkning och det ej

synes vara av någon betydelse, om rättigheten utgöres av ett servitut

eller en nyttjanderätt, lärer å berörda ställen böra användas allenast beteckningen

avverkningsrätt.

I förevarande § eller i annat lämpligt sammanhang synes för

all avverkning beroende på tillstånd böra stadgas, att tillstånd till avverkning,

som av skogsvårdsstyrelse meddelas, ej skall vara gällande utöver

viss tid, exempelvis fem år, från den tid, då tillståndet gavs, eller utöver

den kortare tid, som i särskilda fall vid tillståndets meddelande av

skogsvårdsstyrelsen bestämmes.

4 §•

Lagrådet:

Den i första stycket upptagna, från 1903 års lag hämtade bestämmelsen,

att avverkning ej må så bedrivas och ej heller efter avverkningen

med marken må så förfaras, att skogens återväxt äventyras,

lärer, så vitt angår förfarande efter avverkning, ej hava annan innebörd

än att avverkaren är skyldig att företaga erforderliga reproduktionsåtgärder;

att föreskriften, såsom ordalagen visserligen kunna giva anledning

förmoda, skulle hava avseende å positiva åtgärder, vilka efter avverkningen

vidtagas och innebära ovarsamhet med hänsyn till återväxten,

torde så mycket mindre kunna antagas, som ansvar eller annan menlig

påföljd för den, som företager åtgärderna, icke i förslaget stadgats.

Vid sådant förhållande och då skyldigheten att reproducera fastslagits

i 7 §, varest bestämmelsen därom ock har sin rätta plats, hemställes,

att ur första stycket av 4 § uteslutes vad där säges om förfarande med

skogsmark efter skedd avverkning.

I sammanhang härmed lärer beträffande det kvarstående stadgandet

i stycket någon omredigering lämpligen böra ske i syfte att närmare

klargöra detta stadgandes egentliga innebörd att utgöra förbud

mot avverkning av skog, som bör kvarlämnas, för den händelse återväxten

icke kan betryggas genom reproduktionsåtgärder.

s. 343 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

343

Thulin:

Jämföres stadgandet i andra stycket med föreskriften i 3 § 2 inom.

l:o), att avverkning till husbehov får äga ruin för fastighet eller därmed

sambrukad fastighet, torde därav framgå, att med fastighet i förevarande

§ endast skall avses för sig bestående fastighet. Detta synes

böra få ett mera tydligt uttryck i lagen, då eljest det missförstånd skulle

kunna göra sig gällande, att om en person innehar flera för sig bestående

kamerala enheter, vilka knutits fastare till varandra än vad under

sambruk kan hänföras, paragrafens stadgande skulle, ehuru sambandet

mellan dessa enheter när som helst kan upplösas, anses tillgodosett, om

allenast å endera av dessa enheter funnes behövlig skog för samtliga.

Vad uttrycket behövlig skog angår är det väl obestämt, men torde av

det sammanhang, vari uttrycket använts, framgå, att därmed endast

avses för husbehov behövlig skog, ej skog till den omfattning, som för

jordbrukets bestånd anses erforderlig (s. k. stödskog).

Vad nu anmärkts äger tillämplighet jämväl beträffande 12 § 2

mom. tredje stycket.

5 §.

Lagrådet:

Förslaget överlåter åt avverkare att i varje särskilt fall själv bedöma,

om stadgade förutsättningar föreligga för begagnande av den i

2 och 4 §§ medgivna rätten till fri avverkning. Vanskligheten av att

härvidlag träffa ett objektivt riktigt avgörande torde i många förekommande

fall tvinga den laglydiga avverkaren att begagna sig av den

honom enligt förevarande § anvisade vägen att påkalla yttrande

i saken av skogsvårdsstyrelsen. Givet är, att avverkaren, då han ställer

sig ett sålunda tillkommet yttrande till efterrättelse, är fri från kriminellt

ansvar, även om yttrandet sedermera skulle befinnas ej stå i god överensstämmelse

med lagens stadgande. Skall emellertid yttrandet därutöver

äga verkligt värde för avverkaren, kan dess innebörd ej, såsom

förslaget lärer avse, vara inskränkt till att utgöra allenast ett råd, enär

i så fall avverkaren i förevarande hänseende skulle vara försatt i sämre

ställning än beträffande avverkning, vartill erfordras särskilt tillstånd,

utan yttrandet måste så till vida vara att likställa med ett skogsvårdsstyrelsens

beslut, varigenom dylikt tillstånd lämnats, att avverkaren

lagligen äger rätt att företaga sin avverkning i överensstämmelse med

yttrandets innehåll. Avverkning, som går därutöver, sker däremot givetvis

på avverkarens egen risk. Lagrådet hemställer om erforderlig ändring

av förslaget i nu angiven riktning.

s. 344 Kontrollera mot PDF

344

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Samma intresse av att på förhand kunna erhålla ett avgörande

besked har avverkaren beträffande de frågor, vilka avhandlas i 7 och

8 §§ samt 12 § 1 mom. av förslaget. Stadgande om rätt härutinnan

bör därför inflyta i förslaget.

Sundberg tilläde:

Av den avfattning, som givits åt 7 §, kan ej — likasom ej heller

av de motiv, som åtfölja lagförslaget — dragas någon bestämd slutsats,

huruvida den reproduktionsplikt, som här konstitueras, innebär,

att å avverkat område skall, på vad sätt det än sker, åstadkommas

nöjaktig återväxt eller man ansett vederbörande beträffande skogs uppkommande

hava gjort nog, om han vid avverkningen kvarlämnat frö träd

till den mängd och beskaffenhet, som skäligen kunnat anses erforderligt,

eller efter avverkningen vidtagit sådana åtgärder, som bort vara till

fyllest för ändamålet. Har fråga i dessa hänseenden dragits under domstols

bedömande eller varit föremål för överenskommelse med skogsvårdsstyrelse,

lärer vederbörande markägare icke, därest de sålunda bestämda

åtgärderna ej leda till förmodat resultat, kunna förpliktas vidtaga ytterligare

åtgärder för skogens återväxt, så framt ej av domstolen eller

skogsvårdsstyrelsen uttryckligen förbehållits, att ändringar i de meddelade

föreskrifterna må vidtagas på grund av framdeles inträffande

omständigheter. Ingriper åter skogsvårdsstyrelsen icke förr än det redan

visat sig, att vidtagna åtgärder ej varit till fyllest för det med dem avsedda

ändamålet, torde avverkaren ej kunna undgå att för att åstadkomma

uppkomst av plantskog vidtaga ytterligare åtgärder, även om

vad han förut åtgjort efter all sannolikhet bort vara tillräckligt för

ändamålet. Att avverkarens skyldigheter sålunda bliva olika, beroende

på vid vilken tidpunkt skogsvårdsstyrelsen ingriper, kan leda därtill, att

den laglydiga och samvetsgranna avverkaren, mot vilken skäl till ingripande

ej föreligger förr än det visar sig ett sämre resultat av hans

åtgärder till betryggande av skogens återväxt än man haft all anledning

förvänta, försättes i en avsevärt sämre ställning än den hänsynslösa

skogsskövlaren, mot vilken ingripande genast sker. Detta missförhållande

bör genom uttryckligt lagbud avhjälpas, och synes detta bäst

kunna ske genom den av lagrådet föreslagna rättigheten för avverkaren

att påkalla skogsvårdsstyrelsens yttrande angående vad som i reproduktionssyfte

må vara erforderligt.

s. 345 Kontrollera mot PDF

KUngl. Ma):ts proposition Nr 104. 345

6 §.

Lagrådet:

Då i 1 mom. av förevarande § likasom i 14 § första stycket och

20 § första stycket stadgas, att vissa förrättningar skola utföras av någon

skogsvårdsstyrelsens skogligt bildade tjänsteman, lärer därmed vara avsett

att tillägga länsjägmästarna behörighet i nämnda hänseende. I

enlighet med vad vid 1 § erinrats beträffande omfattningen av tjänstemannabegreppet

torde emellertid med de använda ordalagen även tillsyningsmännen

bliva inbegripna bland de befattningshavare, som skulle

äga att handlägga berörda förrättningar. För undvikande härav synes

annan beteckning å de avsedda befattningshavarna böra användas.

Måhända kunde det vara tillräckligt att såsom villkor för behörighet

uppställa fordran å genomgången kurs — högre eller lägre — vid

högre skogsläroverk.

Vad i paragrafen stadgas torde böra gälla jämväl beträffande

skogsvårdsstyrelses behandling av fråga om sådant tillstånd till avverkning,

som omförmäles i 4 § andra stycket.

Thulin:

I 31 § stadgas, att den, som med skogsvårdsstyrelses beslut, som

må överklagas, icke åtnöjes, däröver må anföra besvär inom viss tid

efter det han av beslutet erhållit del. Tydligt är, att även utan uttryckligt

stadgande ett sådant beslut av styrelsen skall, på sätt gäller

i administrativa ärenden, bevisligen tillställas sökanden. Någon särskild

föreskrift, att skogsvårdsstyrelsens slutliga beslut efter 3 § bevisligen

skall tillställas sökande, är därför ej erforderligt.

7 §•

Stenberg och Köersner:

Genom första punkten i denna § lärer vara uttalat, att skyldigheten

att efter avverkning företaga återväxtåtgärder är, därest annat

ej föranledes av skogsvårdsstyrelses eller domstols beslut eller överenskommelse

med styrelsen, så vidsträckt, att, i händelse åtgärder, som

blivit vidtagna^ slå fel, vederbörande skall verkställa förnyade reproduktionsåtgärder.

Andra punkten kan emellertid giva anledning till en

annan slutsats, därest den tolkas så, att endast den en gång uppkomna

skogen skall vidmakthållas under plantskogsstadiet. En sådan missuppfattning

lärer böra undanröjas genom någon ändring i andra punkten.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 82 höft. (Nr 104.) 44

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

I samband härmed torde åt 8 § böra givas sådan avtättning, att

dess tillämpning i fall, som i 7 § avses, tydligt begränsas till skog, som

ej är att hänföra till plantskog.

Thulin:

Olika meningar kunna råda i vad mån 8 § är tillämplig i fall,

som i förevarande § sägs. För egen del anser jag, att då undantag ej

gjorts i 8 §, sådan tillämpning varit avsedd; men torde i allt fall vara

nödigt att för undvikande av tvekan detta får tydligt uttryck i lagen.

8 §.

Lagrådet:

Därest skada uppkommit genom betning av hemdjur och denna

betning skett olovligt, är skadan att anse såsom förorsakad genom

åverkan och bör förty medföra reproduktion sskyldighet allenast i den

uti andra stycket stadgade begränsade omfattning. Då emellertid förslaget

härutinnan ej uttalar sig med erforderlig tydlighet, synes någon

jämkning i avfattningen av sagda stycke böra vidtagas.

9 §•

Sundberg och Stenberg:

Enligt vad av förarbetena till 1903 års lag framgår, är det i 12 §

tredje stycket av samma lag gjorda undantaget från lagens tillämpning

avsett att omfatta ej blott, enligt de använda ordalagen, fall av faktisk

omöjlighet utan jämväl sådana fall, där skogens tillväxt och återväxten

skulle kunna åstadkommas allenast genom ekonomiska uppoffringar, vilka

icke stå i rimligt förhållande till det därmed vunna resultatet. Första

stycket av förevarande § i förslaget innebär härutinnan icke någon

ändring, utan den ändrade avfattningen har tillkommit uteslutande

i ändamål att förtydliga vad för närvarande gäller. Då emellertid den

faktiska omöjligheten icke torde behöva uttryckligen utmärkas såsom

undantagen från lagens tillämpning, synes ändamålet av ett förtydligande

lämpligen vinnas genom att ur lagtexten helt utesluta detta fäll.

Lagrådet:

ti

Bestämmelserna i denna § torde lämpligen böra sammanföras

med de i 2, 3, 12 och 16—19 §§ förekommande föreskrifterna om

omläggning, att intagas i det av lagrådet föreslagna 5 kap. av lagen.

Detta kapitel skulle i så fall kunna uppdelas i tre paragrafer.

s. 347 Kontrollera mot PDF

347

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

I eu första paragraf skulle inrymmas erforderliga bestämmelser

angående försumpad skogsmark.

Den andra paragrafen skulle innehålla ungefär följande:

Vad i denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för skogsmarks

omläggning vare sig till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller annat

liknande ändamål eller för anordnande medelst röjning eller andra särskilda

åtgärder av betesmark för varaktigt betesbruk eller äng; dock

med iakttagande av att för dylik omläggning erfordras skogsvårdsstyrelsens

tillstånd i följande fall, nämligen

därest marken ingår i område, angående vilket förordnande enligt

11 § meddelats, eller den är belägen i Gottlands län eller pa Oland,

i vilken händelse avverkning må medgivas allenast om marken prövas

icke böra fortfarande användas för skogsbörd till skydd mot ödeläggelse

av angränsande marker samt, där densamma är avsedd att omläggas till

betesmark eller äng, prövas vara lämplig för ändamålet och icke av

större ytvidd än som anses skäligt; och

därest omläggning av annan skogsmark till betesmark eller äng

ifrågasättes och å området tinnes yngre skog; i vilket fall avverkning

må medgivas allenast om marken prövas vara för ändamålet lämplig

och icke av större ytvidd än som anses skäligt.

I tredje paragrafen skulle upptagas vad i 17 —19 §§ av törslaget

förekommer angående omläggning av skogsmark.

10 §.

Sundberg, Stenberg och Köersner:

Ehuru reproduktionsskyldigheten principiellt bindes vid äganderätten

till marken, lärer därav ej kunna resas hinder mot att, såsom

förslaget avser, ställa även den, som genom avverkning förorsakat behovet

av reproduktionsåtgärder, till ekonomiskt ansvar därför. Skall

emellertid detta ansvar sträcka sig till ombesörjande av sådana åtgärder,

måste genom uttrycklig lagbestämmelse beredas möjlighet för avverkare,

vars avverkningsrätt upphört, att oberoende av markägarens samtycke

fullgöra sina förpliktelser härutinnan. Till ett dylikt ingrepp i markägarens

förfoganderätt torde dock ej lörefinnas tillräckliga skäl, utan

synes avverkaren icke böra åläggas annan förpliktelse i fråga om reprod

uktionsåtgärderna än att återgälda kostnad, som ådragits skogsvårdsstyrelse

för sådana åtgärders åstadkommande, med den regressrätt

för avverkaren som förslaget tillerkänner honom.

Skäl torde saknas att, såsom förslaget innehåller, låta denna av
-

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

Kungl. Maj ris proposition Nr 104.

verkarens betalningsskyldighet inträda endast för det fall, att han vid

avverkningen begagnat sig av en åt honom av markägaren upplåten

avverkningsrätt, utan enahanda skyldighet lärer böra åläggas även avverkare,

vilken företagit sin avverkning såsom markägare men sedermera

avhänt sig äganderätten till marken. Uppenbart är, att man

genom ett dylikt stadgande i många fall skulle förebygga den med förslagets

ståndpunkt nära till hands liggande möjligheten, att i följd av

markens försäljning från en vederhäftig avverkare till en mindre solverit

ny ägare skogsvårdsstyrelsens rätt till ersättning för nedlagda

kostnader blir illusorisk.

\i hemställa, att förevarande § måtte underkastas omarbetning i

nu angivna avseenden.

Sundberg:

Då äganderätten till den mark, varå reproduktionsåtgärder erfordras,

lägges till grund för skyldigheten att ansvara för dessa åtgärders

vidtagande, följer därav, att vid markens övergång till ny

ägare förutvarande ägare befrias från skyldighet i nämnda hänseende.

Denna befrielse bör dock lämpligen ej inträda förr än marken tillträtts

av den nya ägaren. Intill dess så sker, må alltså talan i fråga om

reproduktionsåtgärder kunna riktas mot såväl den nya som den förutvarande

ägaren. Jag hemställer, att i förslaget införes bestämmelse

härutinnan.

Thulin:

Då några tillfredsställande publicitetsåtgärder beträffande försummad

reproduktion icke vare sig i förslaget intagits eller överhuvud torde vara

möjliga, synes det mig icke vara tillrådligt att, på sätt i denna § föreslagits,

göra ny ägare principiellt ansvarig för dylik försummelse. Vid

detta förhållande anser jag nu gällande lags grundsatser härutinnan fortfarande

böra upprätthållas. Bibehålies paragrafen i dess föreslagna lydelse,

instämmer jag emellertid i de dels av lagrådets övriga ledamöter dels

ock av justitierådet Sundberg mot densamma gjorda erinringar.

11 §•

Lagrådet:

Avfattningen av 1 mom. kan giva anledning till antagande, att

förordnande, som där avses, bör givas särskilt för varje fastighet, där

skogsmark finnes med sådant läge eller av sådan beskaffenhet, som i

momentet angives, eller i allt fall med noggrant iakttagande av att de

s. 349 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

349

biologiska förutsättningarna förefinnas beträffande varje del av den mark,

varom fråga är, med påföljd att förordnanden bleve meddelade för eu

mängd mindre, ifrån varandra skilda skogsområden. Då detta ej är avsett.

utan man tänkt sig, att förordnande bör omfatta skogen inom

större, sammanhängande områden med i stort sett likartade naturförhållanden,

lära för utmärkande härav ordalagen i 1 mom. böra något

ändras.

Skulle i ett förekommande fall, där förordnande enligt 1 mom.

meddelats, detsamma visa sig icke vidare vara behövligt, bör, såsom även

framhållits i motiven till förslaget, Konungen äga befogenhet att återkalla

förordnandet. Uttryckligt stadgande härom torde vara erforderligt

med hänsyn därtill att enligt 2 mom. ett motsatt förhållande kommer

att gälla beträffande där avsedda skogar, vilka utan särskilt förordnande

skola vara underkastade ifrågavarande bestämmelser.

12 §.

Lagrådet:

Från den i 2 mom. tredje stycket beträffande tillstånd till avverkning

å svårföryngrad skog uppställda huvudregeln, att skogsägaren är

berättigad erhålla sådant tillstånd på en gång i så stor utsträckning,

som är förenlig med skogens återväxt, göres bland annat det undantag,

att avverkning ej må beviljas till sådan omfattning, att fastigheten därigenom

skulle komma att för framtiden lida brist på behövlig skog efter

ortens förhållanden. Att sålunda ovillkorligen förbjuda avverkning till

avsalu, därest möjligheten att fylla fastighetens framtida husbehov anses

genom sådan avverkning bliva äventyrad, synes ej vara lämpligt. Skogsbeståndets

art eller andra särskilda förhållanden kunna nämligen i vissa

fall utgöra fullgoda skäl för att, även med dylik risk, tillstädja avverkning

för avsalu. Det nämnda undantaget torde därför böra modifieras

genom ett förbehåll i berörda avseende.

16 §.

Lagrådet:

Att, därest skogsvårdsstyrelse enligt 13 § andra stycket vid meddelande

av tillstånd till avverkning föreskrivit vissa reprod uktionsåtgärder,

vederbörandes skyldighet i fråga om dylika åtgärder är begränsad

till vad styrelsen sålunda föreskrivit och icke kan på grund av stadgandena

i 7 § utsträckas därutöver, torde ligga i sakens natur och ej behöva

i lagen uteägas; en bestämmelse därom synes också vara mindre lämplig,

s. 350 Kontrollera mot PDF

350

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

då den måhända skulle kunna föranleda missförstånd angående den

verkan reproduktionsföreskrifter, givDa i annan ordning, medföra. Det

första av de båda i förevarande § angivna undantagen lärer alltså böra utgå.

I övrigt hänvisas till vad lagrådet i det föregående anfört beträffande

förevarande §.

18 §.

Lagrådet:

Förordnande för skogsstatstjänsteman att företaga undersökning

enligt 3 mom. i förevarande § torde böra meddelas icke av domstolen

utan av länsstyrelsen. Rättighet att hos länsstyrelsen påkalla dylikt förordnande

bör, så länge saken ännu icke blivit anhängiggjord vid domstol,

tillkomma skogsvårdsstyrelsen; genom styrelsens begagnande av

dylik rättighet skulle antagligen i förekommande fall kunna undvikas

ett eljest nödtvunget uppskov i domstolens behandling av målet.

19 §.

Thulin, Stenberg och Koersner:

Då meningen är, att, efter förändring i äganderätten till skogsmark,

den nya ägaren skall i den förutvarandes ställe bliva ansvarig

för de i paragrafen omhandlade åtgärdernas vidtagande, men missförstånd

härutinnan kan vållas därigenom att bestämmelserna om åtgärderna

förklaras skola gälla även mot framtida ägare, synes någon omredigering

av paragrafen böra företagas.

20 §.

Lagrådet:

För att erkännande, som skall göra besiktning överflödig, må

kunna användas såsom bevis hos överexekutor lärer böra föreskrivas,

att det skall vara skriftligt.

21 §.

Lagrådet:

Såsom förutsättning för omedelbart uttagande av återväxtkostnader,

som av skogsvårdsstyrelsen blivit bestridda, må givetvis icke

gälla, att överexekutor vid därom anställd prövning finner det påstådda

eftersättandet av reproduktionsåtgärder vara styrkt, utan överexekutor

har allenast att granska företedda bevis därom att besiktningsmännen

funnit försummelse hava ägt rum eller att vederbörandes erkännande

s. 351 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

351

därutinnan erhållits. Ur första stycket torde fördenskull böra uteslutas

vad detsamma må innehålla angående konstaterande hos överexekutor av

dylik försummelse.

Att återvinningstalan skall vara medgiven även i händelse frivillig

betalning i enlighet med överexekutors utslag skett under förbehåll om

rätt att söka återvinning torde vara avsett, men synes böra uttryckligen

stadgas.

Då enligt förslaget den tid av tre månader, inom vilken återvinningstalan

skall anhängiggöras, räknas från det kostnaden uttagits,

torde detta innebära, att sagda tid, i överensstämmelse med vad som är

stadgat i 10 § av lagen den 26 april 1907 om handräckning för fordrans

utfående, löper från det utmätning ägt rum eller, utan föregången

utmätning, betalning skett med förbehåll om rätt för gäldenären att

söka återvinning. Det synes emellertid lämpligare att likställa överexekutors

beslut med utslag i lagsökningsmål, varför tiden bör, på sätt i

32 § utsökningslagen föreskrives, räknas från det överexekutorns utslag

vann laga kraft eller, om besvär mot utslaget blivit anförda, från det

utslag över besvären föll.

22 §.

Lagrådet:

Med hänvisning till vad av lagrådet anförts i fråga om förslagets

allmänna grunder hemställes, att förevarande paragraf uteslutes ur förslaget.

23—25 §§.

Lagrådet:

Såsom framgår av lagrådets yttrande beträffande förslagets allmänna

grunder, anser lagrådet förslagets bestämmelser om avverkningsförbud

böra omarbetas. Om, på sätt lagrådet antagit, meningen varit

att tillerkänna myndigheterna rätt att meddela förbud mot fortsatt avverkning

å viss fastighet, att gälla till dess erforderliga reproduktionsåtgärder

blivit verkställda å den redan avverkade delen av fastigheten,

så synes denna rätt böra bortfalla. De maktmedel för betryggande av

kulturåtgärder, som tillerkänts skogsvårdsstyrelsen genom föreskrifterna i

17—21 §§ i förslaget, synas nämligen vara för detta ändamål tillräckliga,

särskilt om, enligt vad lagrådet hemställt, därmed förbindes rätt att meddela

avverkningsförbud i syfte att framtvinga säkerhet för vissa reproduktionskostnader.

Däremot har lagrådet uttalat sig för avverkningsförbud

i vissa fall till förhindrande av avverkning, som enligt lagen

s. 352 Kontrollera mot PDF

352

Kungl. Majds proposition Nr 104.

är förbjuden. Föreskrifter härom synas böra här införas; närmast före

dem torde kunna placeras bestämmelser i enlighet med lagrådets förslag

angående tillståndsfrågors behandling av domstol.

I förevarande avdelning av den föreslagna lagen skulle alltså inflyta

stadganden av väsentligen följande innehåll:

Den, som icke åtnöjes med skogsvårdsstyrelses beslut å ansökan

om tillstånd till avverkning eller med styrelsens på begäran meddelade

yttrande angående tillämnad avverknings överensstämmelse med lagen,

har att genom ansökning draga frågan under prövning vid domstolen i

den ort, där fastigheten är belägen. Underrättelse härom bör intagas i

beslutet. Rätten till talan är ej inskränkt till viss tid, men skogsvårdsstyrelsens

beslut skall genast lända till efterrättelse. Påkallar part undersökning

å marken eller finner domstolen eljest sådan undersökning vara

av nöden, har länsstyrelsen att på domstolens begäran förordna en skogsstatens

tjänsteman att med biträde av två sådana gode män, som omförmälas

i 18 § 3 inom., å stället undersöka förhållandet och avgiva

redogörelse däröver till domstolen. Hantlangnings- och andra kostnader

för sådan undersökning skola gäldas av sökanden. — Finner skogsvårdsstyrelse

avverkning äga rum i strid mot bestämmelserna i lagen eller

mot föreskrifter, som enligt densamma meddelats, eller företages utstämpling

eller därmed jämförlig åtgärd för avverkning, som kan antagas

komma i strid mot lagen eller nämnda föreskrifter, äger skogsvårdsstyrelsen

att, därest sådant prövas vara av nöden, meddela förbud

att å den fastighet, där avverkning sålunda ägt rum eller planlagts,

utan styrelsens tillstånd verkställa avverkning, med rätt för styrelsen

att begränsa förbudet att gälla allenast viss del av fastigheten eller

eljest på visst sätt inskränka förbudet, såsom genom tillåtelse att avverka

träd av vissa mått eller att avverka till den av förbudet berörda

fastighetens eller med denna sambrukad fastighets oundgängliga husbehov.

Avverkningsförbudet går genast i verkställighet. Innan dylikt

förbud meddelas, skall fastighetens ägare samt, där avverkning verkställts

eller planlagts av annan, jämväl denna beredas tillfälle att yttra

sig i ärendet; finner skogsvårdsstyrelsen saken sådan, att den ej kan

tåla uppskov, må den dock meddela förbud tills vidare och intill dess annorlunda

varder förordnat. Styrelsen har därefter att genom stämning

till domstolen anhängiggöra talan angående förbudets fastställande eller

meddelande av föreskrifter cm och på vilka villkor den ifrågakomna avverkningen

må äga rum. Har ej stämning blivit delgiven inom viss

tid, t. ex. 30 dagar, är förbudet förfallet. Eljest gäller förbudet intill

dess annorledes av vederbörande myndighet förordnas. Skogsvårds
-

s. 353 Kontrollera mot PDF

353

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

styrelsen är berättigad att upphäva detsamma, innan målet anhängiggjorts

vid domstolen; efter denna tidpunkt ankommer det på domaren eller

domstolen att på framställning av skogsägaren pröva frågan om förbudets

fortbestånd. Innan sådan prövning sker, skall skogsvårdsstyrelsen

beredas tillfälle att yttra sig över framställningen. I fråga om sättet

för undersökning å marken gäller detsamma, som nj^ss yttrats beträffande

talan emot skogsvårdsstyrelsens på gjord ansökan meddelade beslut.

Skogsvårdsstyrelsen äger rätt att före eller efter meddelande av

förbud, varom här är fråga, men innan målet blivit föremål för domstols

handläggning, hos länsstyrelsen erhålla förordnande om undersökning

å marken. Sådan rätt tillkommer även skogsägaren, efter det förbud meddelats

av skogsvårdsstyrelsen. Har frågan om avverknings berättigande

dragits under domstols prövning, utan att avverkningsförbnd dessförinnan

meddelats av skogsvårdsstyrelsen, är domstolen berättigad att, innan

målet av domstolen prövas, meddela förbud att gälla tills vidare.

26 §.

Lagrådet:

Med tillämpning av det föreliggande förslaget, även efter vidtagande

av de utav lagrådet ifrågasatta ändringarna däld, kan, såsom

förut i yttrande angående förslagets allmänna grunder framhållits,

inträffa, att ett av myndighet meddtdat avverkningsförbud icke har något

reellt innehåll utöver föislagets allmänna förbudsstadganden. Likaså

lärer ett under form av avverkningsförbud givet beslut, avseende förhindrande

av tillämnad avverkning i den mån den skulle överskrida

lagens råmärken, i regeln vara till sin art och verkan identiskt med

positiva föreskrifter, innebärande villkorligt tillstånd till avverkning. I nu

antydda fall skulle enligt 1 mom. i förevarande § överträdelse av avverkningsförbud,

ehuru något verkligt sammanträffande av brott ej kunde

sägas föreligga, vara underkastad straff enligt både första och andra

styckena i momentet. Till undvikande av dylik oegentlighet torde dessa

båda stycken lämpligen böra sammanarbetas till ett stadgande med

gemensam straffskala.

För att meddelat avverkningsförbud skall äga nödig effektivitet

måste detsamma, vid äventyr av straff för överträdelse, lända till efterrättelse

även innan beslutet därom vunnit laga kraft. Skulle emellertid,

i anledning av förd klagan emot dylikt beslut, förbudet finnas icke

hava bort meddelas och förty varda upphävt, synes det innebära en

obillig hårdhet emot den, som överträtt förbudet, om, på sätt med tillBihang

till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 82 höft. (Nr 104.) 45

s. 354 Kontrollera mot PDF

354

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

lämpning av tredje stycket i 1 mom. skulle bliva förhållandet, den beivrade

överträdelsen medförde konfiskation av avverkat virke. Enahanda

obillighet skulle ock, därest, i enlighet med lagrådets hemställan, i lagen

intagas bestämmelser om avverkningsförbud för framtvingande av säkerhet

för kulturkostnader, gorå sig gällande för det fall, att sålunda meddelat

förbud förfallit i följd därav att säkerhet ställts eller erforderliga

kulturåtgärder blivit av skogsägaren vidtagna eller skogsvårdsstyrelsen

lått ersättning för bestridda kostnader. Ett stadgande av huvudsakligen

samma innehåll som 7 § första stycket sista punkten av 1903 års lag

synes fördenskull böra införas i förslaget.

Då i förslaget icke stadgas någon som helst skyldighet för ägare

av skogsmark att omlägga sådan mark till annan användning, utan

lörslaget allenast medger viss rätt därutinnan för markägare, som så

önskar, samt det allmännas intresse av att vid avverkning lagen ej må

kunna kringgås genom falskt förebärande, att avverkningen sker i dvlikt

omläggningssyfte, torde vara fullt tillgodosett genom straffbestämmelserna

i 1 mom. i förening med stadganden om rätt att inskrida med avverkningsförbud

och angående skyldighet att ombesörja återväxt, där omläggningen

ej verkställts inom avtalad eller förelagd tid, hemställer

lagrådet, att 2 mom. måtte ur förslaget uteslutas.

Förfarande, varom i förevarande § är fråga, kan innefatta förbrytelse

mot strafflagen, belagd med bötesstraff efter en skala, vars

maximum är lägre än de i 1 mom. angivna straffmaxima. I sådant fall

bör uppenbarligen tillämpning av den regel, som innefattas i första delen

av 3 mom., vara utesluten. Tillräckliga skäl torde för övrigt — med

bibehållande av det i första stycket av 1 mom. stadgade straffmaximum

— ej föreligga att i fråga om förbrytelser emot den nu föreslagna

lagen göra undantag från allmänt gällande regler beträffande sammanträffande

av brott. Med hänsyn härtill hemställes, att nämnda del av

3 mom. måtte utbytas mot ett stadgande därom att, därest förseelse,

som här sägs, tillika innefattar förbrytelse mot strafflagen, gärningen

skall bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen är för likartat

fall stadgat. Bifall härtill lärer föranleda, att erforderliga bestämmelser

angående förverkande i dylikt fall av avverkat virke eller ersättning därför

upptagas såsom ett fristående stadgande.

27 §.

Lagrådet:

Under åberopande av lagrådets anmärkning vid 1 § angående

omfattningen av begreppet tjänsteman vill lagrådet erinra, att i första

s. 355 Kontrollera mot PDF

355

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

punkten av förevarande § bör tydligare angivas, vilka hos skogsvårdsstyrelserna

anställda befattningshavare skola äga åtals- och beslagsrätt,

som här avses.

Då angeläget är, att beslag, varför oj finnes fög, må upphöra

snarast möjligt, torde till första stycket böra fogas en bestämmelse,

varigenom åtalsberättigad, till vilken inkommit anmälan om ett av tillsyningsman

gjort beslag, erhåller rätt att, där han finner beslaget sakna

fog, häva detsamma.

29 §.

Lagrådet''.

Då en särskilt för sådant ändamål tillkommen myndighet, skogsvårdsstyrelsen,

med dess personal liar att vaka över handhavandet av

enskildas skogar och efterlevnaden av därom gällande författningar,

synes det för beredande av effektivitet åt dessa författningar ej vara

erforderligt att genom andel i böter uppmuntra allmän åklagare till

anställande av åtal. Ej heller torde den omständigheten, att enligt förslaget

viss beslagsrätt i anledning av begångna lagöverträdelser tillerkänts

åklagaren och andra, i och för sig vara av beskaffenhet att

höra föranleda till avvikelse från allmänna regler i förevarande hänseende.

Lagrådet hemställer förty om den ändring i förslaget, att böter, som

enligt den föreslagna lagen ådömas, ävensom genom försäljning av förbrutet

virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke, som

undgått beslag, skola helt tillfalla den av vederbörande skogsvårdsstyrelse

omhänderhavda skogsvårdskassan.

31 §.

Lagrådet:

Stadgande torde böra i förslaget inflyta därom att i fråga om

fullföljd av talan mot överexekutors beslut enligt 21 § skall gälla vad

i utsökningslagen sägs om utslag i lagsökningsmål.

32 §.

Lagrådet:

I fråga om fullföljd av talan mot underrätts utslag till hovrätt och

mot hovrättens utslag till Kungl. Maj:t bliva rättegångsbalkens allmänna

regler tillämpliga. Dock lärer målet böra fullföljas genom besvär även

i fall, då enligt rättegångsbalken rättsmedlet mot underrättens utslag skulle

vara vad.

s. 356 Kontrollera mot PDF

356

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Ö vergångsbes tämmelser.

Lagrådet:

2).

Genom här intagna bestämmelse har, utan hinder av stadgandet

i 4 § andra stycket, avverkning medgivits för tillgodogörande av en

före den ifrågaställda lagens ikraftträdande upplåten avverkningsrätt,

även däi upplåtelsen skett för annat ändamål än i 3 § 2 mom. l;o)

sägs. Detta undantag från tillämpningen av nämnda stadgande torde

för tydlighetens skull böra införas i 4 §, så mycket hellre som den där

intagna hänvisningen till 3 § omfattar jämväl tidigare upplåten avverkningsrätt,

där densamma avser husbehovs fyllande.

Anledning synes ock saknas att åt dessa båda arter av upplåtelser,

på sätt i förslaget skett, giva en så till vida olika ställning, att den

ena skall äga giltighet om den uppkommit före lagens ikraftträdande,

men den andra allenast i fall den uppkommit före lagens utfärdande.

Då det måhända icke är uteslutet, att till undvikande av ifrågavarande

stadgandes tillämpning avverkningsrätter av ena eller andra slaget skyndsamt

tillskapas, efter det förslaget gjorts till föremål för proposition till

riksdagen, synes bäst vara, att fragan om nyttjanderätts giltighet knytes

till en tidigare tidpunkt än båda de nyss angivna, exempelvis den

1 januari 1923. r

4)-

Att i här avsedda fall avverkning ej må ske senare än inom tid

som bestämts vid meddelande av tillstånd, är självfallet, vadan erinran

därom ej behöver göras.

5) och 7).

Stadgandet i 5) och sista punkten i 7) torde såsom överflödiga

kunna utgå.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 357 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

357

Utdrag av protokollet över jordbruhsärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Ilegenten i statsrådet å Stockholms slott

den 10 mars 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Departementschefen, statsrådet Linders anför efter gemensam beredning

med chefen för justitiedepartementet:

Den 27 oktober 1922 förordnade Kungl. Maj:t, att lagrådets yttrande

skulle för det ändamål, som i § 87 regeringsformen omförmäles, inhämtas

över upprättat förslag till skogsvårdslag. Ehuru förslagets granskning

därstädes inom kort påbörjades, har, till följd av bland annat dels

inom lagrådet inträffat sjukdomsfall och dels behandlingen av andra, dit

hänskjuta frågor av brådskande natur, lagrådets yttrande över berörda

förslag först den 2 innevarande mars kunnat avgivas. Jag anhåller nu

att få anmäla detsamma.

Härefter redogör föredragande departementschefen för innehållet i

lagrådets yttrande samt anför vidare:

Såsom av redogörelsen framgått, har lagrådet, utom i ett par

hänseenden, icke haft någon anmärkning av principiell innebörd att

framställa emot förslagets bestämmelser om inskränkningar i den enskildes

rätt att genom avverkning förfoga över sin skog, om åtgärder för

återväxt å avverkad mark eller om sättet och medlen att bereda effektivitet

åt nämnda materiella rättsregler. De angivna hänseendena, i vilka

lagrådet hemställt om ändringar i förslaget, gälla dels den i förslaget

införda bestämmelsen om förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken

för kostnader, som av skogsvård sstyrelse förskjutits för verkställande

av eftersatta återväxtåtgärder, och dels, i viss mån, den väg, varpå kontrollen

över efterlevnaden av lagens avverkningsbestämmelser bör

anordnas.

Vad angår det förstnämnda hänseendet, innehöll det till lagrådet

remitterade förslaget, att om skogsvårdsstyrelse måst föranstalta om

s. 358 Kontrollera mot PDF

358

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10é.

verkställandet av reproduktionsåtgärd, som enligt lagen skolat vidtagas

men av vederbörande uraktlåtits, fastigheten skulle häfta för kostnaderna

därför med enahanda förmånsrätt, som i 17 kap. 6 § handelsbalken

är stadgad för avgäld av fast egendom. En sådan tyst förmånsrätt

avstyrkes av lagrådet. Densamma vore nämligen, yttrar lagrådet, av

beskaffenhet att i betänklig mån rubba fastighetskrediten. Det kunde

val vara sant, att av skogsvårdsstyrelsen föranstaltade reproduktionsåtgärder

i viss mån kunde öka fastighetens värde, men sådan ökning

vore dock till sin storlek mycket oviss, beroende, som den vore, av

åtskilliga faktorer, vilkas inverkan vore vansklig att bedöma; och då

det i särskilda fall kunde komma att gälla mycket avsevärda belopp,

vida överstigande vanliga belåningsvärdet vid lån mot inteckningssäkerhet

] skogsmark, måste uppenbarligen en av lagen, på sätt nämnts, framför

inteckningar inskjuten prioritet för en till beloppet obestämd rätt bliva

synnerligen ägnad att minska förtroendet för värdet av inteckningar i

skogsfas tigheter.

Om införande i lagen av den ifrågasatta förmånsrätten hava olika

meningar gjort sig gällande under förarbetena till förslaget. De skäl,

som därvid anförts emot denna rätt, hava i huvudsak varit de nu av

lagrådet framhållna. Å motsatta sidan har påpekats det naturliga och

nära till hands liggande uti att den fasta egendom, som blivit föremål

för en förbättring, själv bär upp ansvaret för denna förbättring, samt

analogien härvid med vad som gäller beträffande odlingsföretag, utdikningar

och dylikt. Då lagrådet yttrat, att det i särskilda fall kunde

komma att gälla mycket avsevärda belopp, vida överstigande vanliga

belåningsvärdet vid lån mot inteckningssäkerhet i skogsmark, har detta

mahända föranletts av ett vid remissen till lagrådet av mig återgivet

yttrande utav skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län, att »skogsodlingstvång»

ofta måst uppskattas till icke mindre än 400 å 500 kronor per

hektar. Detta yttrande hänför sig emellertid såsom framgår av det

sammanhang, vari det förekommer, till sådana av kristiden framkallade

och tillkonstlade förhallanden, att något allmänt omdöme icke bör hämtas

därifrån. Jag är fasthellre böjd att ansluta mig till skogslagstiftningskommitténs

uppfattning och förhoppning, att farhågan för av förmånsrätten

vållad skada för den allmänna fastighetskrediten allt mindre torde

komma . att besanna sig, i mån som allmänheten komme till insikt om

motsvarigheten mellan utgiften för en skogskultur och fastighetens därigenom

vunna ökning i värde. Jag anser sålunda, att den ifrågavarande

förmånsrätten bör i förslaget bibehållas.

Därav följer ock, att de bestämmelser, som av lagrådet föreslagits

s. 359 Kontrollera mot PDF

359

Kungl. Maj:tu proposition Nr 104.

till införande i lagen i stället för förmånsrätten, nämligen om framtvingande

av säkerhet i vissa fall för kulturkostnader, icke torde bliva erforderliga.

Emot desamma kan för övrigt anmärkas, att de ingalunda

alltid skulle bliva effektiva, då för deras tillämpning ju vore en förutsättning,

att det å fastigheten ifråga funnes skog, som kunde ställas

under avverkningsförbud. Härav skulle ock bliva en följd, att eu ägare,

som varit sparsam och mån om sin skog, kunde bliva avpressad säkerhet

för kulturåtgärder, men däremot icke den, som på ett eller annat sätt

kunnat renraka sin egendom från skog, ehuruväl mera skäl borde föreligga

i det senare fallet än i det förra. Aven i dessa betänkligheter mot

de i stället för förmånsrätten föreslagna bestämmelserna torde ligga ett

skäl för dennas bibehållande.

Jag övergår nu till det andra av de angivna båda hänseendena,

vari lagrådet uttalat sig för ändring uti förslaget. Medan enligt det till

lagrådet remitterade förslaget frågor om tillstånd till avverkning och vad

därmed må sammanhänga skulle avgöras av skogs vårdsstyrelsen och, i

händelse av besvär, länsstyrelsen och Kungl. Maj:t, men i övrigt lagens

tillämpning tillkomma domstolarna, har lagrådet förordat, att även de

förstberörda tillståndsfrågorna skulle lämnas till avgörande i domstolsväg,

i händelse av missnöje med skogsvårdsstyrelsens beslut. Såsom skäl

härför har lagrådet främst anfört, att man därigenom i möjligaste mån

förebyggde de vådor, vilka vore förenade med de ganska långt gående

ingrepp i den enskilda äganderätten, som enligt förslaget ansetts påkallade

av det allmännas intresse för en god skötsel av de enskilda

skogarna; domstolsförfarandet torde nämligen möjliggöra den allsidiga

och mera ingående utredning, som icke kunde påräknas vid skriftväxling

inför administrativ myndighet. Enligt lagrådets uppfattning syntes vidare

— då det från flera håll ifrågasatts, om nödiga garantier förelåge för

att skogsvårdsstyrelserna komme att besitta erforderlig kompetens för

det ansvarsfulla värv, som bleve dem ålagt, samt för enhetligheten i

deras verksamhet och därav följande konsekvens i skogsvårdslagarnas

tillämpning — den olägenhet, som kunde ligga häri, vid val av domstolsvägen

bliva väsentligt mildrad. Slutligen skulle härigenom undvikas

eljest tänkbara kollisioner mellan administrativ myndighets beslut i anleda

ning av sökt tillstånd till avverkning och föreskrifter, som efter det

frågan om avverkningen dragits under domstol, av denna meddelades

beträffande avverkningens fortsättande.

Den i det till lagrådet remitterade förslaget upptagna ordningen

för fullföljd av talan mot skogsvårdsstyrelses beslut i tillståndsfrågor

s. 360 Kontrollera mot PDF

360

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

överensstämmer, såsom jag vid remissen framhöll, med den nuvarande

gottlandslagens stadganden i ämnet. Vid framläggandet av nämnda

lag anförde dåvarande departementschefen följande:

Att skogsvårdsstyrelsens beslut i anledning av ansökan om tillstånd till avverkning

eller försäljning av virke icke i sista hand kunde få avgöra över sökandens

rätt att förfoga över sin egendom, torde vara uppenbart. Med hänsyn till vad som

för vissa närbesläktade fall gällde enligt den allmänna skogsvårdslagens 3 och 4 §§,

kunde härvid sättas i fråga, om icke efterprövningen borde ske domstolsvägen. Den

fråga, som i ena och i andra fallet skulle prövas, vore emellertid icke i allo en och

densamma. Enligt 1903 års lag §§ 3 och 4 gällde att avgöra, huruvida avverkaren

åsidosatt honom åliggande skyldigheter med avseende på skogens vård, och eventuellt

att bestämma påföljderna av en hans försummelse. Enligt gottlandslagens 1

och 2 §§ gällde däremot icke att värdesätta ett skogsägarens förfaringssätt, icke

att ovillkorligen utdöma vissa prestationer, utan att avgöra, vilka åtgärder under

vissa förutsättningar fordrades med hänsyn till skogens återväxt, och att med hänsyn

därtill meddela villkorliga föreskrifter angående skogens tillgodogörande för

framtiden. Den rent furstliga frågan trädde här helt i förgrunden, och det torde

icke med fog kunna göras gällande, att denna fråga rätteligen hemfölle under domstols

kompetens. Där lagstiftningen i övrigt erbjöde exempel på inskränkningar i

den enskildes förfoganderätt över sin skog. motsvarande den för Gottlands del föreslagna,

hade man ej heller ansett hänsynen till rättssäkerheten påkalla en efterprövning

i domstolsväg, exempelvis i skyddsskogslagen, förordningen den 29 juni

1866 angående dispositionsrätten över skogen å vissa skattehemman, 1873 års avvittringsstadga

samt förordningen för Västerbottens och Norrbottens län den 24 juli

1903. Om det sålunda icke kunde anses påkallat att underkasta skogsvårdsstyrelsens

beslut över här ifrågavarande ansökningar en lika kostsam som tidsödande

efterprövning i domstolsväg, så borde likväl såsom en garanti för den nya skogsvårdsprincipens

riktiga tillämpning fullföljdsbestämmelserna så anordnas, att ärendet

tillförsäkrades en allsidig handläggning, därvid olika förstuga synpunkter kunde

komma till sin rätt. Till vinnande av detta syfte syntes det lämpligast att förbehålla

ärendets vidare behandling Konungens befallningshavande och i sista hand

Kungl. Maj:t. Begärde klaganden hos Konungens befallningshavande förnyad skogsundersökning

eller prövade nämnda myndighet eljest sådan vara av nöden, syntes

undersökningen lämpligen böra företagas i samma ordning, som föreskreves i 2 § av

den allmänna skogsvårdslagen. Att klaganden såväl hos Konungens befallningshavande

som hos Kungl. Maj:t kunde åberopa jämväl annan sakkunnig utredning,

torde utan vidare vara uppenbart.

Till detta yttrande kan jag helt ansluta mig. Vad däri anförts

om en tillförsäkrad allsidig handläggning av ärendena hos de administrativa

myndigheterna och vad i sådant avseende stadgats i såväl gottiandslagen

som det nu förevarande förslaget synes mig visa, att den av lagrådet

losta farhågan för att med den administrativa instansordningen

de med lagens ingrepp i den enskilda äganderätten förenade vådorna

icke skulle vara tillfredsställande förebyggda, icke torde behöva tillmätas

s. 361 Kontrollera mot PDF

361

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

sådan betydelse, att på grund därav den administrativa, jämväl uti de

senaste skogsförordningarna för Väster- och Norrbottens län bibehållna

instansordningen, i det nya förslaget bör övergivas och ersättas med

domstolsvägen. Uti det anförda lärer ock vara bemött synpunkten utav,

att den brist på erforderlig kompetens för deras blivande uppgifter, som

kunde finnas hos skogsvårdsstyrelserna, skulle bliva mildrad genom att

domstolsvägen valdes. Vad angår faran för bristande enhetlighet vid

lagtillämpningen, om de administrativa klagoinstanserna bibehållas, är att

märka, att kravet på en dylik enhetlighet icke får drivas för långt, då

de synnerligen växlande skogslörhållandena i olika delar av landet kräva

olika behandling. Den grad av enhetlighet, som emellertid givetvis är

önskvärd, torde, åtminstone i någon mån, kunna ernås genom de bestämmelser

om domänstyrelsens tillsyn å vissa skogsvårdsstyrelsernas

angelägenheter, som jag låtit intaga i det förslag till ny förordning om

skogsvårdsstyrelser, vilket jag senare i dag torde få anmäla. Att förbise

är ej heller, att även med den administrativa klagovägen den sista

instansen är gemensam för hela lagens tillämpningsområde.

Vad slutligen beträffar det anförda skälet om möjliga kollisioner

mellan administrativ myndighet och domstols beslut, så torde dylika

kollisioner i varje fall bliva av synnerligen ringa praktisk betydelse.

Jag har sålunda icke funnit anledning att i förevarande delar

frångå det uppgjorda förslaget.

I formellt hänseende har lagrådet hemställt, att, särskilt i syfte

att tydligare få från varandra åtskilda de stadganden, som angå själva

avverkningen, och de, som angå reproduktion, en ändring skulle vidtagas

uti lagens uppställning på av lagrådet närmare angivet sätt.

Att det, såsom lagrådet framhållit, med en lag av ifrågavarande

art är av särskild betydelse, att densamma utan alltför stor svårighet

kan förstås även av personer, som äro mindre förtrogna med lagars

avfattning, är givetvis riktigt. De många förslag, som framkommit

under förarbetena till den nya lagen, visa emellertid, huru olika meningarna

kunna vara om det bästa sättet att i denna tillgodose berörda synpunkt.

Åven med den av lagrådet förordade uppställningen av lagen torde eu

del svårigheter med hänvisningar och annat icke kunna undvikas, och det

synes mig därför osäkert, huruvida nämnda uppställning må vara att föredraga.

Då emellertid lagrådet enhälligt hemställt om densamma, har

jag ansett mig höra följa denna hemställan, och alltså låtit omarbeta

förslaget i enlighet därmed.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 82 höft. (Kr 104.) 46

s. 362 Kontrollera mot PDF

362

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Med bortseende från en del redaktionella jämkningar får jag angående

de särskilda paragraferna i det nya förslaget anföra följande.

1-2 §§•

Beträffande dessa paragrafer, vilka motsvara 1 § i det till lagrådet

remitterade förslaget, hava jämkningar vidtagits i de av lagrådet anmärkta

hänseenden. Härvid har, vad angår andra stycket i 1 §, med

uttrycket »den av skogsvårdsstyrelsen för sådant ändamål antagna

personal» tillika avsetts att tydligt utmärka den skogsutbildade personalen

i motsättning mot skogsvårdsstyrelsernas kontors- och räkenskapspersonal.

Av en ledamot i lagrådet har det framhållits såsom önskvärt, att

en definition på begreppet skogsmark kunde införas i lagen. Förarbetena

till lagen hava emellertid visat, huru ogörligt det är att få en dylik,

tillfredsställande definition; någon praktisk fördel därmed för lagens

tillämpning torde näppeligen heller vara att vinna. Vad samme ledamot

hemställt om intagande i lagen av ett stadgande, som med ägare likställde

innehavare av stadgad åborätt eller ständig besittningsrätt, lärer

väl kunna hava fog, rent teoretiskt sett. De fall, där något dylikt kunde

bliva av praktisk betydelse, torde emellertid endast vara, då mark, innehavd

med sådan rätt, ingår uti samfällighet med enskilda ägares markområden,

och för dylika fall synes ett tyngande av lagtexten med någon

bestämmelse i det angivna hänseendet icke vara av nöden. Lagrådets

majoritet har ej heller haft någon erinran i denna del.

3-4 §§.

Vid dessa paragrafer har iakttagits vad av lagrådet hemställts

dels vid de motsvarande 2 § första stycket och 3 § 2 och 3 mom. i

det remitterade förslaget och dels under 2) i övergångsbestämmelserna.

5 §''

Lagrådets hemställan rörande första stycket i denna paragraf (4 §

i det remitterade förslaget) har tillmötesgåtts så till vida som orden om

förfarande med marken efter avverkningen uteslutits. Däremot har någon

omredigering, på sätt lagrådet förordat, av det kvarstående stadgandet icke

kunnat ske. De försök i sådan riktning, som före remissen till lagrådet

gjorts från fackmannahåll, visade sig icke giva något tillfredsställande

resultat.

Tillägget uti andra stycket har gjorts på föranledande av lagrådets

yttrande vid 2) i övergångsbestämmelserna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kandi. Maj:is proposition Nr 104.

368

6-7 §§•

Beträffande yttrande av skogsvårdsstyrelsen, som i 6 § (5 § i det

remitterade förslaget) omförmäles, liar lagrådet anfört, att dylikt yttrande,

som enligt förslaget torde vara avsett att allenast utgöra ett råd

till den frågande, för att — utöver det fritagande från kriminellt ansvar,

som torde följa med en tillämpning av yttrandet — äga verkligt

värde för avverkaren måste så till vida vara att likställa med ett styrelsens

beslut, varigenom avverkningstillstånd meddelades, att avverkaren

lagligen ägde rätt att företaga sin avverkning i överensstämmelse med

yttrandets innehåll. Ehuru i praktiken näppeligen någon olikhet torde

uppstå för avverkaren, vare sig det av skogsvårdsstyrelsen lämnade

yttrandet vore att anse som ett råd eller för styrelsen uttryckligen

förbindande, i all synnerhet som enligt förslaget yttrandet skall av styrelsen

lämnas i skriftlig form, har lagrådets önskan härutinnan efterkommits.

Lagrådets erinringar vid 7 § (6 § i det remitterade förslaget)

hava likaledes iakttagits. I 2 mom. har införts den vid 3 § i det tidigare

förslaget förordade bestämmelsen om viss giltighetstid för lämnat

avverkningstillstånd, vilken bestämmelse bör gälla även yttrande, som

meddelas enligt 6 §.

8-9 §§.

Bestämmelserna i dessa paragrafer motsvaras av 23—25 §§ i det

remitterade förslaget. Vad lagrådet härom anfört har i stort sett blivit

följt. Vid tillerkännandet av rätt åt skogsvårdsstyrelserna att, utan anlitande

av överexekutor, själva meddela provisoriskt avverkningsförbud

har lagrådet ansett detta böra förknippas med befogenhet för vederbörande

domare att, innan saken blivit föremål för domstolsförhandling,

på skogsägarens begäran ingå i prövning av förbudet och eventuellt

upphäva det. Den med skogsvårdsstyrelsernas berörda rätt åsyftade

snabbhet och effektivitet skulle, enligt lagrådets förmenande, eljest vinnas

på bekostnad av rättssäkerheten. Sådana fall, där oriktigheten eller

olämpligheten av ett utav skogsvårdsstyrelsen meddelat förbud vore så

påtaglig, att domaren skulle anse sig kunna häva detsamma, innan

saken kommit till handläggning vid domstolen, torde emellertid kunna

antagas bliva så ytterligt iå, att en för den svenska rättsorganisationen

så pass främmande anordning som den, att på domaren ensam överlåta en

eljest domstolen tillkommande befogenhet, icke torde böra här tillgripas.

s. 364 Kontrollera mot PDF

364

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

10-11 §§.

Till undanröjande av den otydlighet, som inom lagrådet anmärkts

beträffande förhållandet mellan dessa båda paragrafer (7 och 8 §§ i det

remitterade förslaget), eller närmare uttryckt, huruvida den i 11 § angivna

begränsningen utav reproduktionsskyldigheten skall gälla även

fall, som nämnas i 10 §, har i första stycket av 11 § gjorts ett tillägg

för att uttryckligen angiva, att någon dylik begränsning icke avses i

berörda fall.

Av två ledamöter har anförts, att andra punkten i 10 § kunde

giva anledning till misstolkning av den första. Då emellertid berörda

andra punkt endast utsäger, att en gång uppkommen plantskog skall

vidmakthållas, så länge nämnda stadium varar, men ej innehåller något

om, huru plantskog skall åstadkommas, lärer första punktens stadgande

härutinnan icke behöva befaras bliva utsatt för den antydda misstolkningen.

I sammanhang med sin hemställan vid 6 § om beredandet av

större kraft åt yttrande, som jämlikt nämnda paragraf meddelas av skogsvårdsstyrelsen,

har lagrådet hemställt om införande i lagen utav ett motsvarande

stadgande därom, att en skogsägare skulle hava rätt att erhålla

ett förutgående avgörande besked beträffande frågor, som avhandlas i

förevarande 10 och 11 §§.

Emellertid torde ett dylikt besked bliva av en skäligen ringa

praktisk betydelse. Den nya 10 § utgör egentligen endast en lagutformning

av vad som i hittillsvarande praxis blivit tillämpat och

fatt. uttryck genom överenskommelser och domstolsutslag i reproduktionsfrågor.

Man får på grund härav och då med de nya bestämmelserna

skogsvårdsstyrelserna säkerligen skulle bliva synnerligen försiktiga i

sadana förhands-uttalanden, som här satts i fråga, antaga, att dessa uttalanden

icke skulle komma att innehålla annat än ett visserligen i vissa

delar konkretiserat återgivande av lagens stadganden, men särskilt med

bibehållande av den ifrågakomna reproduktionsskyldighetens fortfarande,

så länge plantskogsstadiet varade. Det torde emellertid just vara med

hänsyn till möjligheten att få berörda skyldighet begränsad till att upphöra

vid en viss, in concreto fastslagen tid, som den förordade bestämmelsen

skulle vara av värde för skogsägaren. Jag har därför icke

ansett lagrådets hemställan i denna del böra efterkommas.

Detsamma är förhållandet beträffande lagrådets yttrande under 11 §

(8 § i det dit remitterade förslaget). Det synes mig nämligen, som om

ett tillmötesgående därav skulle kunna föranleda olägenheter vid lag
-

s. 365 Kontrollera mot PDF

365

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

rummets tillämpning, med hänsyn till svårigheter beträffande bevisningen,

huruvida ägarens respektive andra betesberättigades eller olovligen

ditkomna kreatur åstadkommit skadan.

12-16 §§.

Vad rörande dessa paragrafer, som hava sin motsvarighet i 10

samt 17—20 §§ i det remitterade förslaget, blivit erinrat av lagrådet

eller dess flertal, har iakttagits, utom beträffande hemställan, att förordnande

om undersökning, som i 14 § omförmäles, skulle få bos länsstyrelsen

påkallas av skogsvårdsstyrelsen, så länge saken ännu icke anhängiggjorts

vid domstol. Sådana uppskov i domstolsförhandlingarna,

som lagrådet genom en dylik bestämmelse velat förebygga, torde nämligen

icke vara att befara, då i regel skogsvårdsstyrelsens instämmande

av saken till domstol lärer hava föregåtts av sådan av styrelsen själv föranstaltad

besiktning och utredning, att någon vidare sådan från styrelsens

sida icke erfordras med mindre anledning därtill gives under förhandlingarna

inför rätta. En bestämmelse, sådan som den föreslagna,

skulle för övrigt även kunna tänkas medföra den uppfattningen eller

vanan hos skogsvårdsstyrelserna, att de alltid skulle begära dylik officiell

undersökning, och detta åter hava till följd, att den instämda markägaren

finge betala kostnaderna för densamma, ehuru den noga taget

varit onödig.

17 §•

Det torde vara ur rättssäkerhetens synpunkt tillräckligt med den

i andra stycket av paragrafen (21 § i det remitterade förslaget) vederbörande

tillerkända befogenheten att anställa atervinningstalan. Någon

rätt att jämväl överklaga av överexekutor meddelat beslut i ärendet bör

därför icke förekomma. Då ett uttryckligt stadgande härom måhända

kan vara av nöden, har sådant införts i 32 §. I övriga delar hava lagrådets

erinringar beaktats.

18 §.

Rörande bibehållandet i förslaget av stadgandet om förmånsrätt till

betalning ur fastigheten för skogs vårdsstyrelses förskjutna reproduktionskostnader

(22 § i det remitterade förslaget) hänvisas till vad ovan anförts.

19-23 §§.

Dessa paragrafer, som i det remitterade förslaget hava sin motsvarighet

i 11—16 §§ samt 9 § första stycket, hava vid omarbetningen för

s. 366 Kontrollera mot PDF

366

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

den nya uppställningen tillika jämkats i enlighet med vad därom inom

lagrådet uttalats.

24 §.

I denna paragraf hava sammanfattats bestämmelser, som i det

remitterade förslaget hava sin motsvarighet i 2 § andra stycket, 3 §

1 mom., 9 § andra stycket, 12 § 2 mom. andra stycket, 13 § tredje

stycket och 16 § sista stycket. Beträffande innehållet i dessa bestämmelser

har den avvikelsen skett från vad lagrådet hemställt, att de i det

tidigare förslaget för en omläggning av skogsmark till annan användning

intagna villkoren om markens lämplighet för det ifrågavarande

ändamålet och begränsning till sådan ytvidd, som kan anses skälig,

hava bibehållits beträffande omläggning till betesmark eller äng även uti

de fall, där desamma av lagrådet ansetts böra bortfalla. Bland de

största svårigheter, skogsvårdsstyrelserna haft att kämpa med under den

nuvarande lagens tillämpning, har varit att förhindra ett oskäligt begagnande

av rätten att tillgodogöra sig nödig betesmark, och det lärer

på grund av denna erfarenhet vara nödvändigt att så vitt möjligt minska

dessa svårigheter.

25 §.

Denna paragraf omfattar vad i 17—19 §§ stadgats om tillsyn å

efterlevnaden av bestämmelserna om omläggning av skogsmark till

annan användning.

26—30 §§.

Beträffande dessa §§, vilka hava samma nummer i det remitterade

förslaget, är följande att märka.

Vid 26 § hava lagrådets erinringar blivit följda, utom så till vida

som vissa av de i 2 mom. utav det remitterade förslaget angivna fallen

ansetts böra bibehållas under de upptagna straffbestämmelserna. Om

nämligen en markägare erhåller skogsvårdsstyrelsens tillstånd till avverkning,

där sådant är av nöden, på grund av uppgift, att han ärnar

använda marken till annat kulturändamål, samt verkställer avverkningen

men sedan icke vidtager några åtgärder för den nya användningens

realiserande, synes ett dylikt tillvägagångssätt föga eller intet skilja sig

från en avverkning utan erhållet föreskrivet tillstånd, och förty i ''likhet

med denna böra förskylla straff.

Den vid 27 § förordade bestämmelsen om rätt för åtalsberättigad,

till vilken inkommit anmälan om ett av tillsyningsman gjort beslag, att

häva detsamma, om han funne det sakna fog, har icke kunnat helt

s. 367 Kontrollera mot PDF

367

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

upptagas. Med hänsyn till de olika åtalsberättigade skulle nämligen

olägenheter kunna uppstå, om anmälan gjordes hos eu allmän åklagare

och denne hävde beslaget, men skogsvårdsstyrelsen ansåge förseelse

vara begången och anställde åtal för samma åtgörande, varför beslaget

gjorts. Däremot har skogsvårdsstyrelsen, såsom den sakkunniga myndigheten,

ansetts kunna berättigas att häva ett av dess personal verkställt

beslag, och denna rätt även kunna gälla ett av länsjägmästare

gjort beslag.

Att, såsom vid 29 § hemställts, borttaga de där stadgade bötesandelarna

kunde vara önskligt, men de praktiska förhållandena lära göra

det tillrådligt att bibehålla bestämmelserna därom.

31-32 §§.

Beträffande 31 § (med samma nummer i det remitterade förslaget)

hänvisas till vad jag förut anfört om bibehållande av den administrativa

instansordningen i tillståndsfrågor.

I 32 8 har sista stycket tillagts med anledning av vad som anförts

vid 17 §.

Övergångsbestämmelser.

Åven om, på sätt lagrådet anfört, de under 4), motsvarande 5) i

det remitterade förslaget, och i sista punkten av 6), motsvarande 7) i

det remitterade förslaget, upptagna stadgandena kunde vara överflödiga,

synes det mig likväl med hänsyn till den förut framhållna vikten utav

att ifrågavarande lag må kunna förstås även av en med lagars avfattning

mindre förtrogen allmänhet, vara lämpligt att berörda stadganden

få kvarstå.

Föredragande departementschefen uppläser härefter det omarbetade

förslaget till skogsvårdslag, vilket finnes såsom bilaga fogat vid detta

protokoll, samt hemställer, att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan behagar Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten förordna, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga

vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Rune Thygesen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1923:278 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till skogsvårdslag och förslag till lag angående vård av kommunskogar, sockenallm s. 1 i texten
  2. SärU 1923:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 104 med förslag till skogsvårdslag och nr 157 med förslag till lag angående vård av kommunskogar, socken s. 1 i texten