Sök i Ratio Lex

Angående ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under li)14—1919 års världskrig

1923-03-09 · 35 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 33 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1923:117, Angående ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under li)14—1919 års världskrig

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

1

Nr 117.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning av

statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats

av krigsförhållandena under li)14—1919 års världskrig; given

Stockholms slott den 9 mars 1923.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

handelsärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Majrts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF,

C. E. Svensson.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Krön pr insen-Reg enten i statsrådet å Stockholms slott

den 9 mars 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Schlyter, örne.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars- och socialdepartementen

anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet

Svensson:

»Under punkten 26 av elfte huvudtiteln i årets statsverksproposition

har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att i avbidan på den propoBihang

till riksdagens protokoll In23. 1 sand. 94 höft. (Nr 117.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts

propositioner

n:ris 34 "ch 35

till 1920 års

riksdag.

1920 års riksdags

skrivelse

nr 126.

Marin förvaltning

ens, riksförsel

ringsanstaltens

och

kommerskolItgii

betänkande

den

17 januaii

1922.

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

sition i ämnet, som kunde varda riksdagen förelagd, till beredande av

ersättning åt personer, vilka under arbete i statens tjänst eller å svenskt

fartyg eller för oskadliggörande av minor drabbats av olycksfall, uppkomna

i följd av förhållandena under världskriget, samt åt deras efterlevande

beräkna ett extra förslagsanslag av 150,000 kronor.

Sedan ärendet numera undergått vederbörlig förberedande behandling,

anhåller jag att ånyo få anmäla detsamma för Kungl. Maj:t.

I tvänne till 1920 års riksdag avlåtna propositioner, n:ris 34 och

35, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att bevilja understöd åt efterlevande

dels till vissa vid kanonbåteu Guuhilds förolyckande den 24 september

1918 omkomna, å kanonbåten tjänstgörande personer, dels ock till

några likaledes vid marinen anställda, vid desarmering av en i Västervik

ilandfluten mina den 6 maj 1918 förolyckade personer. Dessa framställningar

voro närmast motiverade av det förhållandet, att de, för vilka

understöd ifrågasattes, icke kunde erhålla ersättning enligt gällande

författningar. Med hänsyn till de särskilda omständigheter, under vilka

ovannämnda olyckshändelser inträffat, ansågos emellertid starka billighetsskäl

tala för, att ersättning bereddes de omkomnas efterlevande.

Ifrågavarande synpunkter biträddes av riksdagen, som tillerkände

vederbörande understöd i enlighet med de gjorda framställningarna

I sin till Kung! Maj:t i ämnet avlåtna skrivelse, nr 126, framhöll

emellertid riksdagen, bland annat, att de belopp, som sålunda beviljats,

måste anses vara synnerligen blygsamma och att framför allt enhetliga

grunder saknats vid beloppens fastställande. De ersättningsfrågor,

vilka uppkommit på grund av omständigheter, som stode i samband

med världskriget, borde enligt riksdagens mening bedömas efter andra

synpunkter än understödsfrågor i allmänhet och motiverade väl eu utredning

för avvägande av lämpliga grunder för understödens beräknande.

En sådan utredning borde omfatta alla de fall, då under de tilländalupna

krigsåren någon person på grund av tjänstgöring eller eljest av

intiesse för allmänt väl drabbats av olycka, uppkommen i följd av krigsförhållandena.

Enligt riksdagens förmenande borde utredningen verkställas

efter närmare ompröfning av Kungl. Maj:t.

1 anledning av vad riksdagen sålunda uttalat har jämlikt Kungl.

Maj:ts uppdrag utredning i der av riksdagen begärda syftet verkställts

av marin förvaltningen, riksförsäkringsanstalten och kommerskollegium,

vilka ämbetsverk med betänkande den 17 januari 1922 till försvarsdepartementet

ingivit ett förslag till förordning, åsyftande att av statsmedel

bereda ersättning — huvudsakligen i form av livräntor — åt

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

personer, vilka under arbete i statens tjänst eller å svenskt fartyg eller

för oskadliggörande av minor drabbats av olycksfall, uppkomna i följd

av förhållandena under världskriget, samt åt deras efterlevande.

Sedan samtliga handlingarna i ärendet den 29 april 1922 överlämnats

till handelsdepartementet, har, efter remiss, försäkringsrådet den

30 januari 1923 avgivit utlåtande över ämbetsverkens förslag; och har

försäkringsrådet, under förklaring att nämnda förslag enligt rådets mening

icke syntes böra bifallas i oförändrad form, därvid tillika överlämnat ett

av rådet utarbetat nytt författningsförslag.

Innan jag ingår på en närmare redogörelse för den av ämbetsverken

verkstä Ida utredningen och innehållet i de båda författningsförslagen,

tillåter jag mig i korthet erinra om de olika slag av ersättningar,

vilka hittills tillerkänts personer, som drabbats av olycksfall, uppkomna

i följd av förhållandeua under världskriget, och deras efterlevande, ävensom

om för grunderna för dessa ersättningars utgående.

Förutom de ersättningsbelopp, som på grund av bestämmelserna

i allmän lag, sjölagen och 1901 års olycksfullsersättningslag tilläventyrs

kunnat tillerkännas vederbörande vid olycksfall av nu ifrågavarande art,

har ersättning i förekommande fall närmast kunnat utgå enligt förordningen

den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, samt eldigt lagen den 17 juni

1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete och kungörelsen

den 30 november 1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser i fråga

om tillämpning av samma lag å arbetare, som användas till arbete för

statens räkning. Vidare äro att märka de ersättningar, som utgått på

grund av frivillig försäkring till fiskare och på grund av krigsförsäkring.

Ersättning enligt ovannämnda förordning den 18 juni 1900 tillkommer

värnpliktig, volontär vid hären och den, som tillhör flottans

eller kustartilleriets stammanskap, samt deras efterlevande.

Enligt förordningen utgår, om skadan medfört för framtiden bestående

förlust eller minskning av arbetsförmågan, en årlig livränta, i

förra fallet å 450 kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som

svarar emot arbetsförmågans minskning, dock att livränta ej utgår i

de fall, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en tiondel.

För den händelse skadan medfört döden, kan utgå — förutom begravningshjälp

med 75 kronor — till änka, när äktenskapet slutits före

den tidpunkt, då skadan uppkom, en årlig livränta av 180 kronor från

H Killa utgående

ersättningar.

Ersättning

enligt 1909

års militärersättningsförordning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Ersättning

enligt 1916

års oly''ksfallsförsäk

ringslag.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

dödsfallet, så länge hon lever ogift, och till minderårigt barn, som fötts

före sagda tidpunkt eller födes därefter i ett förut slutet äktenskap,

en årlig livränta av 90 kronor från dödsfallet, till dess det uppnått 15

års ålder.

Om den avlidne icke efterlämnat änka eller barn men fader, moder

eller minderåriga syskon, som varit av hans arbete för sitt uppehälle

huvudsakligen beroende, utgives till fader eller moder eller, om bägge

lova, till dem gemensamt en årlig livränta av 180 kronor från dödsfallet

och till varje minderårigt syskon en årlig livränta av 90 kronor

från dödsfallet, till dess det uppnått 15 års ålder. Beträffande livräntor

till efterlevande är stadgat, att, om de sammanlagt överstiga

450 kronor, de skola, i förhållande till vad på en var livräntetagare belöper.

till detta belopp nedsättas, så länge anledning till dylik nedsättning

fortfar.

För åren 1918—1922 och första halvåret 1923 har riksdagen medgivit

en höjning med 50 procent av de enligt förordningen utgående

ersättningsbeloppen. Genom förordningen den 4 juni 1920 (nr 305)

hava ersättningsbeloppen fördubblats. Då sistnämnda förhöjning emellertid

endast har avseende å skador, som uppkommit efter ingången av

år 1921, torde samma förhöjning i nu förevarande sammanhang praktiskt

taget sakna betydelse.

De personalgrupper, som avses i 1909 års militärersättningsförordning,

falla — med undantag av de värnpliktiga — jämväl under

bestämmelserna i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall

i arbete samt kungörelsen den 30 november 1917 angående särskilda bestämmelser

i fråga om tillämpning av nämnda lag å arbetare, som användas

till arbete för statens räkning. Dessa författningar hava emellertid

trätt i kraft först den 1 januari 1918, varför ersättning enligt

samma författningar kunnat utgå endast i fråga om olycksfall, som inträffat

efter 1918 års ingång. Då nämnda lag — med vissa undantag

— är tillämplig på envar, som utför arbete för annans räkning mot

en årsinkomst, understigande 5,000 kronor eller efter den 1 januari 1920

9,000 kronor, torde en avsevärd del av den personal, som under år

1918 eller senare drabbats av olycksfall under tjänstgöring å svenska

handelsfartyg, hava erhållit ersättning enligt lagen.

hånligt berörda lag utgå livräntebeloppen i relation till den skadades

eller avlidnes årliga arbetsförtjänst, dock att enligt lagens ursprungliga

lydelse högre arbetsförtjänst än 1,800 kronor icke finge tagas i beräkning

vid ersättningsbeloppens bestämmande. Därest olycksfallet icke med
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

5

fört döden, utgår ersättning vid full invaliditet med två tredjedelar av

den skadades årliga arbetsförtjänst, alltså med högst 1,200 kronor, och

vid nedsättning av arbetsförmågan med det lägre belopp, som svarar

mot nedsättningen.

I den händelse olycksfallet medfört döden, utgår — förutom begravningshjälp

— till änka eller änkling, när äktenskapet sl i it it s före olycksfallet,

en livränta från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift,

å ett årligt belopp, motsvarande en fjärdedel av den avlidnes årliga

arbetsförtjänst, således högst 450 kronor, till varje den avlidnes minderåriga

barn, till de~s barnet uppnått 15 års ålder, en livränta å ett årligt

belopp, motsvarande eu sjättedel av arbetsförtjänsten, alltså högst 300

kronor, och till den avlidnes fader eller moder eller, om båda leva, till

dem gemensamt, därest de för sitt uppehälle vant av den avlidnes arbete

huvudsakligen beroende och annan till livränta berättigad ej finnes, en

livränta å ett årligt belopp, motsvarande en fjärdedel av den avlidnes

arbetsförtjänst, alltså högst 450 kronor.

Därest livräntor till efterlevande för år räknat sammanlagt överstiga

V3 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, skola de, i förhållande

till vad på envar belöper, nedsättas till detta belopp, så länge anledning

till dylik nedsättning fortfar.

Genom lagändring den 19 juni 1919 har maximibeloppet för den

årliga arbetsförtjänst, som får tagas i beräkning vid ersättningsbeloppens

bestämmande, höjts till 2,400 kronor beträffande olycksfall, som inträffat

efter d>-n 1 januari 1920. Vid dylika olycksfall utgår sålunda i händelse

av total invaliditet till den skadade en livränta av högst 1,600 kronor.

Om den skadade på grund av olycksfallet avlidit, kan livränta till änka

eller änkling utgå med ett belopp av högst 600 kronor, till barn med

högst 400 kronor och till föräldrar med högst 600 kronor.

För kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100) och förordningen

den 11 juni 1918 (nr 375), innehållande särskilda för fiskare gällande

försäkringsbestämmelser, hava 1901 års olycksfallsersättnings- och 1916

års olyckt-fällsförsäkringslag tjänat som mönster.

De personalgrupper, som i högre grad än andra blevo utsatta för

världskrigets risker, voro ä svenska handelsflottan auställt fartygsbefäl

och övrig besättning. För dessa personer och deras efterlevande var

möjligheten till skälig ersättning på grund av gällande lagstiftning

mycket ringa.

Vissa åtgärder vidtogos därför omedelbart efter krigsutbrottet för

att i någon män råda bot för detta missförhållande. Då en detaljerad

Ersättning på

grund av frivillig

försäkring

till

fiskare.

Ersättning på

grund av

krigsförsäkring.

Ersättning

till befäl och

besättningar

å handelsfartyg.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

redogörelse härutinnan föreligger i den av kommerskollegium efter

framställning från 1918 års riksdag utarbetade och år 1921 från trycket

utgivna utredningen rörande av världskriget förorsakade förluster av

människoliv och egendom inom den svenska handelsflottan, anser jag

mig nu böra endast i största sammandrag angiva, vari dessa åtgärder

bestått, och tillåter jag mig att i övrigt hänvisa till nämnda utredning.

Genom förordningen den 17 augusti 1914 (nr 139) om statens

meddelande av sjöförsäkring mot krigsfara åtog sig staten försäkring

av fartyg och laster mot krigsfara, och tillsattes för berörda ändamål

en statens krigsförsäkringskommission.

För meddelande av kaskoförsäkring uppställde emellertid kommissionen

som villkor, att redaren förband sig att till fartygsbefäl och

manskap utgiva viss ersättning för ådragen skada.

Ersättningen utgick vid dödsfall med 500 kronor för ogift person

och med 1,000 kronor för gift person, som efterlämnade änka eller ej

till myndig ålder kommet arvsberättigat barn. Vid total invaliditet

utgick ersättningen med 2,000 kronor och vid partiell invaliditet med

en i proportion till invaliditeten svarande del därav.

För att möjliggöra för redaren att genom försäkring täcka sin

ersättningsskyldighet gentemot fartygsbefäl och besättning träffade kommissionen

med 6 av landets större olycksfallsförsäkringsbolag avtal, varigenom

dessa övertogo krigsförsäkring av besättningar på hos kommissionen

kaskoförsäkrade fartyg till ovannämnda belopp.

önskade redaren åtaga sig ersättuingen, ägde han valfrihet mellan

att utgiva densamma enligt nyss angivna grunder eller enligt bestämmelserna

i 1901 års olycksfallsersättningslag. Ersättning enligt sistnämnda

lag utgick, om olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust

eller minskning av arbetsförmågan, med en årlig livränta, i förra fallet

å 300 kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som svarade emot

arbetsförmågans minskning. Till änka utgick, förutom begravningshjälp,

livränta å ett årligt belopp av 120 kronor, medan varje minderårigt

barn erhöll en årlig livränta av 60 kronor.

Vid sidan och oberoende av dessa allmänna bestämmelser fick

fartygsbefälet sin forsakringsfråga ordnad genom en särskild överenskommelse,

som den 13 december 1914 träffades med Sveriges redareförening

Enligt denna överenskommelse förbundo sig de till nämnda

organisation ansiutna redarna att ombesörja livförsäkring å 10,000 kronor

per däeksbefäl.

Åven maskinbefäls- och manskapsorganisationerna finyo sedermera

till stånd avtal, som garanterade de av dem företrädda sjöfolkskategori
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

erna en ekonomiskt fördelaktigare försäkring än den av kommissionen

förmedlade. Denna av rederierna ombesörjda fullständigare försäkring

söktes hos vissa större livförsäkringsbolag och meddelades under form

av kollektiv livförsäkring.

Under år 1915 vidtogos vissa ändringar i fråga om den av kommissionen

förmedlade krigsförsäkringen av besättningar, varigenom en

förhöjning av försäkringsbeloppen kom till stånd.

Ersättningarna bestämdes så, att vid dödsfall utbetalades 500 kronor

för ogift person och 2,500 kronor för gift person, som efterlämnade änka

eller minderårigt barn. Vid fullständig invaliditet utgick ersättningen

med 5,000 kronor och vid partiell invaliditet med en mot invaliditetsgraden

svarande del därav.

På grund av klagomål från sjöfolkets sida över den av kommissionen

förmedlade olycksfallsförsäkringen ingick kommissionen under år 1916

nytt avtal med olycksfallsförsäkringsbolagen, varigenom dessa övertogo

risker till avsevärt högre belopp än förut.

För befäl, varmed avsågs befälhavare, styrmän och maskinister,

höjdes sålunda ersättningsbeloppen vid dödsfall eller total invaliditet till

10,(100 kronor samt vid lägre invaliditet till en mot invaliditetsgraden

svarande del därav. I fråga om övrig besättning fastställdes kapitalersättningen

vid dödsfall eller total invaliditet till 3,500 kronor, d ck att

för gift person, som efterlämnade änka eller minderårigt barn, beloppet

sattes till 4,000 kronor.

På grund av den genom det oinskränkta undervattensbåtskriget inträdda

skärpningen i sjökrigföringen framställdes av sjöfolket ånyo krav

på höjd olycksfallsförsäkring. Efter överläggningar mellan vederbörande

statsorgan och redareföreningen erhöll krigsförsäkringskommissioneu den

23 februari 1917 Kungl. Majrts bemyndigande att på vissa villkor jämväl

själv meddela försäkring för olycksfall på grund av krigsrisk.

Till grund för denna försäkring lades bestämmelserna i lagen den

17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete. Nämnda lags bestämmelser

gällde oförändrade för manskap. För befäl och underbefäl

gjordes med avseende å lagens tillämpning den förändringen, att stadgad

ersättning skulle utgå, även om den årliga arbetsförtjänsten överstege

5,000 kronor, varjämte den högsta årliga arbetsförtjänst, som skulle lagas

i beräkning vid bestämmande av ersättningsbeloppen, sattes till 3,000

kronor. Sammanlagda beloppet av till efterlevande efter befäl eller underbefäl

utgående livräntor, vilket belopp, såsom ovan nämnts, i lagen

begränsats till 8/s av den i beräkning tagna arbetsförtjänsten, kunde så
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

lunda uppgå till högst 2,000 kronor för år; för manskap var däremot

lagens maximibelopp 1,200 kronor gällande.

Härjämte vidtogs deu förändringen, att till livränteberättigade efterlevande

skulle i stället för lagstadgad begravningshjälp utgå ett kapitalbelopp

av 5.000 kronor för befäl och 3,000 kronor lör manskap.

Under år 11*18 vidtogos ytterligare en del förändringar i fråga

om de vid dödsfall utgående kapitalbeloppen. Genom kungl. brev den

12 april 1918 höjdes dessa för det hos kommissionen försäkrade däcksbefälets

vidkommande till 15,000 kronor lör befälhavare och 10,000

kronor för styrman. För omkommen maskinist skulle kapitalbeloppet

allt fortfarande utgå med 5,000 kronor och för besättningsman med 3,000

kronor. Denna ersättning var obligatorisk och tillföll stärbhuset oberoende

av, om livräntor utgingo eller icke.

Slutligen tiar Kungl. Mapt genom beslut den 11 oktober 1918

reducerat omförmälda till stärbhusen efter befälhavare och styrmän utgående

kapitalbelopp till 12,000 respektive 8,0>*0 kronor, varemot motsvarande

belopp höjts för efterlevande till maskinister och besättningsmän

till 8,000 respektive 4,000 kronor.

lottning åt Till förminskande av den risk, för vilken fiskarebefolkningen vid

fiskare. utövande av sitt näringsfång under de av världskriget föranledda förhållandena

var utsatt, bemyndigades krigsförsäkringskommissionen genom kungl.

brev den 6 december 1918 att meddela olycksfallsförsäkring för fiskare

eldigt de grunder, som stadgas i 1916 års olyckstallsförsäkringslag med

de ändringar, som nyss angivits beträffande krigsolycksfallsförsäkring av

sjöfolk. Det till stärbhusen efter omkomna fiskare utgående kapitalbeloppet

fastställdes till 4,000 krouor. Därjämte föreskrevs, att till grund för

livränteberäkning och ersättning vid övergående skada skulle, i stället för

de i nämnda lag meddelade föreskrifterna i fråga om ersättningens beroende

av åtnjuten avlöning, läggas en beräknad årsinkomst av 1,800 kronor.

Ersättning Utöver ovan angivna ersättningar hava även andra åtgärder,

fråV°mder särskilt på redareinitiativ, vidtagits till förmån för sjökrigets offer bland

svenska sjömän och deras efterlevande.

Sålunda hava insamlingar i särskilt ömmande fall gjorts, och mot

världskrigets slut och senare liava bildats ett flertal fonder, vilkas avkastning

företrädesvis kommit de förolyckades efterlevande till godo. Härvid

är dock att märka, att understöd från dessa fonder endast undantagsvis

torde vara av permanent natur utan i regel lämnats endast för en gång.

Jag övergår nu till den av ämbetsverken verkställda utredningen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

9

I sin ovannämnda skrivelse den 17 januari 1922 uttala ämbetsverken

— efter att hava erinrat om de olika ersättningar, som i ifrågakominande

fall hittills utgått — till eu början, bland annat, att även

enligt ämbetsverkens mening starka billighetsskäl talade för, att personer,

som drabbats av olycksfall under ovan angivna omständigheter, och

deras efterlevande i vissa fall komme i åtnjutande av högre ersättning

än den, de enligt gällande författningar kunnat tillerkännas, samt att

jämväl andra personalgrupper än de, som författningsenligt ägde rätt till

ersättning, bereddes erforderligt understöd.

Ämbetsverken ansåge därför, att genom statens ingripande en utvidgning

av rätten till ersättning och i vissa fall en förhöjning av hittills

utgående ersättningsbelopp borde ske.

Ämbetsverken ingå härefter på frågan om sättet för ersättningsfrågornas

prövning. Enligt ämbetsverkens mening syntes närmast två

utvägar stå till buds för åvägabringande av en lösning av dessa spörsmål.

Den ena möjligheten vore en prövning av varje särskilt fall, där

ersättning kunde ifrågakomma. Därvid skulle då tagas hänsyn till

de omständigheter, som gjorde ersättningsbehovet särskilt starkt, såsom

dåbga ekonomiska förhållanden, bristen på förvärvsmöjligbeter, utsikterna

för ekonomiskt understöd från annat håll m. m. Om också ett

tillerkännande av ersättning efter dessa principer erbjöde möjlighet att

tillgodose rättvisans krav i största utsträckning, ville ämbetsverken likväl

framhålla, att full objektivitet icke kunde förutsättas i alla föreliggande

fall och att graden av uppgivet hjälpbehov alltid i viss utsträckning

vore beroende av uppgiftslämnarnas persouliga uppfattning. Att vid

en eventuell hjälpverksamhet, i vad densamma anginge handelsflottans

personal, följa den av kommerskollegium verkställda, i kollega redogörelse

för den svenska handelsflottans krigsförluster under åren 1914

—1920 å sidorna 147—152 intagna undersökningen beträffande den

ekonomiska ställning, vald de efterlevande till de omkomna sjömännen

närmast vid årsskiltet 1919—1920 befunnit sig, läte sig icke heller

göra, då denua undersökning icke utgjort en detaljutredning av varje

särskilt fall utan avsikten därmed endast varit att nå fram till ett allmänt

bedömande av frågan, huruvida de ersättningar, som kommit de efterlevande

till del, kunde anses vara tillfyllest eller om ett mera utbrett

behov av ytterligare hjälp kunde anses föreligga. Stora svårigheter

skulle jämväl komma att upp-tälla sig på grund av den understundom

avsevärda tidrymd, som förflutit sedan olycksfallet inträffat. Att införskaffa

upplysningar rörande hjälpbehovet för de personer, som förlorat

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 91 höft. (Nr 117.) 2

Marinfrirvaltningens,

riksförsäkringsanstaltens

och kornmerskol

legii

gemensamma

skrivelse den

17 januari

1922.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

sitt ekonomiska stöd redan under åren 1914 eller 1915, läte sig svårligen

gorå Därtill komme den betydande lidsutdräkt, som ett sådant utredningsarbete

skulle medföra. Förutom med anledning av de hittills

kända, till ett antal av omkring 800 å 900 uppgående olycksfallen av

hithörande slag komme antagligen ytterligare en del framställningar

att göras om utfående av understöd i fall, som av en eller annan

anledning hittills icke blivit bemärkta.

Då det säkerligen skulle bliva ett mycket tidskrävande arbete att

ingående undersöka och utreda varje särskilt fall, hade ämbetsverken

funnit en annan lösning av ersättningsfrågornas behandling mera

rationell.

I dylikt hänseende ville ämbetsverken förorda, att bestämmelserna

i 1916 års olycksfallsförsäkringslag i det stora hela lades till grund för

ifrågavarande ersättningsfrågors bedömning; och vore det av ämbetsverken

utarbetade fort attningsföi slaget anpassat efter nämnda lag.

Därigenom vunnes enhetlighet i fråga om understödsbeloppens tillerkännande.

Prövningen bleve mera objektiv, om vis a bestämda riktlinjer

funnes att följa. Eu ingående detaljgranskning medförde däremot ofta

eu om också omedveten påverkan av de mer eller mindre subjektiva

intvgen rörande de sökandes medellöshet m. m. \ isserligen kunde det

inträffa, att person* r i relativt goda omständigheter komme i åtnjutande

av ersättning enligt detta system, vilket knappast skulle bliva förhållandet,

om en detal jerad undersökning i varje särskilt fall förekom me, men

det borde beaktas, att, om också avsikten vore att i möjligaste män

säkerställa offren för världskriget från nöd och ekonomiska bekymmer,

det samtidigt vore meningen, att utgående understöd skulle i viss män

utgöra en belöning för de stora tjänster, som vissa kategorier medborgare

gj rt vårt land uuder krigsåren. Skulle därför de ekonomiska förhållandena

för en eller annan vara jämförel-evis gynnsamma, syntes

detta icke utgöra tillräckligt skäl för understödsrättens begränsande.

Ämbetsverken övergå härefter till eu undersökning av irågan,

vilka kategorier me dbo * gare, som borde komma i åtnjutande av understöd,''

och anföra ämbetsverken i sådant avseende födande:

»Enligt ordalydelsen i Eders Kungl. Maj:ts skrivelse till ämbetsverken skulle

den anbefallda utredningen omfatta de ''personer, vilka under tjänstgöring eller

eljest av intresse för allmänt väl drabbats av olyckor, uppkomna i följd av krigsförhållandena,

eller deras efterlevande’.

Givetvis böra personer, som under arbete i statens tjänst under angivna

förhållanden skadats, ävensom, därest de omkommit, deras efterlevande komma i

åtnjutande av understöd. Så bör all fast anställd personal vid armén och marinen,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition Nr 117.

vid lotsverket, tullverket etc. omfattas av förslagets bestämmelser ävensom de värnpliktiga

vid armén och marinen. Samma bör vara förhållandet med det å svenska

handelsflottan anställda sjöfolket, såväl manliga som kvinnliga befattningshavare.

Likaledes böra de, som voro anställda å svenska fiskefartyg, erhålla sådant understöd,

då, såsom tidigare framhållits, deras sysselsättning för landets folknäring

varit av utomordentligt stor betydelse under krigsåren.

Vidkommande åter dem, som ''eljest av intresse för allmänt väl’ drabbats

av olyckor, uppkomna i följd av krigsförhållandena, tala starka skäl för, att en

närmare fixering av rätten till understöd göres. Riksdagsskrivelsens vaga och

svävande ordalag giva inga fastare hållpunkter för, vilka härvid avses. Sålunda

skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke en köpman, som vid resa mellan Sverige

och England drabbades av ett olycksfall, skulle kunna tillerkännas understöd, då

hans affärsresa kunde anses vara av ''intresse för allmänt väl’. Detta kan icke

gärna vara avsett, utan torde utöver dem, som här ovan nämnts, endast de, som

på ett mera direkt sätt medverkat till undanröjande av krigets risker, böra ifrågakomma.

Ämbetsverken syfta härvid på dem, som utom sin tjänstgöring eller sitt

dagliga arbete skadats eller förolyckats vid desarmering av minor och dylikt. På

framställning av Eders Kungl. Maj:t och enskilda motionärer har riksdagen också

i sådana fall tillerkänt ersättningar. Det synes ämbetsverken därför skäligt, att

sådana personer komma att omfattas av förslagets bestämmelser.»

I detta sammanhang upptaga ämbetsverken till behandling frågan,

huruvida jämväl utländska medborgare, som förolyckats under tjänst göt ing

ombord å svenska handelsfartyg, borde, tillerkännas ersättning. I avseende

härå anföra ämbetsverken i huvudsak följande.

Av den utav knmmerskollegium utarbetade redogörelsen beträffande

svenska handelsflottans krigsförluster framginge, att icke mindre än 430

svenskar fallit offer för krigsförhållandena under tjänstgöring ombord å

utländska handelsfartyg, under det att endast 103 personer av utländsk

nationalitet förolyckats under tjänstgöring ombord å svenska fartyg.

Därest jämväl utlänningar skulle komma i åtnjutande av ersättning,

fordrade rättvisa och billighet, att även svenskar, som förolyckats under

tjänstgöring å utländska fartyg, av vederbörande utländska stat tillerkändes

liknande rätt till ersättning. För egen del hade ämbetsverken

ansett sig böra i sitt författningsförslag inrymma ett stadgande, att

ersättning skulle kunna, under förutsättning av ömsesidighet, utgå även

till utländska medborgare.

Beträffande den tidpunkt, från vilken ersättning skulle beräknas utgå,

hava ämbetsverken uttalat, att denna borde bestämmas efter de grunder,

som stadgas i 1916 års olycksfallsförsäkringslag.

Visserligen kunde det ju, enligt ämbetsverkens mening, ifrågasättas,

om ersättning borde utgå för redan förfluten tid, då detta komme att

medföra avsevärda engångskostnader. Ämbetsverken ville emellertid icke

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

förorda en avvikelse från hithörande stadgande^ i olycksfallsförsäkringslagen,

enär ett dylikt förfarande skulle innebära en orättvisa mot dom,

vilkas ersättningsanspråk grundades på olycksfall, som inträffat under

krigets tidigare skeden. Därest Kungl. Maj:t likväl av statsfinansiella

skäl skulle finna ersättningarna icke böra utgå retroaktivt, förelåge givetvis

icke några hinder för ett framskjutande av ersättningsrättens inträdande

till en senare tidpunkt.

Vad slutligen angår kostnaderna för genomförande av ämbetsverkens

förslag utlåta sig ämbetsverken på följande sätt:

»Vidkommande kostnaderna har en beräkning verkställts på grundval dels

av till kommerskollegium införskaffade uppgifter angående de av världskriget

förorsakade förlusterna av människoliv och egendom inom svenska handelsflottan,

dels av uppgifter angående ersättningar enligt 1909 års förordning om ersättning

vid kroppskada, ådragen under militärtjänstgöring, dels av uppgifter angående

ersättningar, som av riksdagen särskilt beviljats efterlevande till vissa på grund

av förhållandena under världskriget förolyckade personer. Ehuru dessa uppgifter

givetvis icke kunna anses absolut fullständiga, torde de dock omfatta det stora

flertalet av de ersättningsfall, som skulle komma att beröras av det nu föreliggande

förslaget. Å andra sidan torde en viss del av de beräknade ersättningsfallen

icke komma att bliva aktualiserade, detta på grund av inträffade dödsfall,

otillräckliga uppgifter om erhållna ersättningar och andra förhållanden. Det sistnämnda

gäller särskilt den grupp ersättningstagare, som utgöres av föräldrar till

förolyckade personer. Då dessutom ersättningar till sådana föräldrar skulle utgå

endast, om de varit av den avlidnes arbete i avsevärd mån beroende, och de tillgängliga

uppgifterna endast undantagsvis lämna upplysningar om sådana förhållanden,

är det tydligt, att utförandet av en beräkning av kostnaderna för ersättningar

till föräldrar stöter på avsevärt större svårigheter än beträffande övriga

ersättningstagare. Dessa beräkningar hava därför behandlats särskilt.

Vid beräkningen av livräntornas kapitalvärden hava riksförsäkringsanstaltens

beräkningsgrunder för verksamheten enligt lagen om försäkring för olycksfall i

arbete tillämpats.

I de fall, då uppgift saknas om ersättningstagares ålder, hava på medeltälsberäkningar

grundade åldrar antagits.

Resultatet av kostnadsberäkningen för invalider och efterlevande änkor och

barn framgår av nedanstående två tabeller.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition Nr 117.

Tab. 1. Antal ersättnlngsfnll under åren 1914 -11)20.

Å r

Antal invaliditets- ocli dödsfall,

som tagits i

betraktande

Antal fall, i vilka

ytterligar? ersätt- ning till invalider,

änkor eller barn

erfordras

Däremot svarande

kapitalvärde vid

tiden för olycks- fallet

Kr.

1914............................................

88

22

161,000

1915.............................................

149

41

328,000

1916 ..........................................

54

14

129,000

1917................................................

156

9

18,000

1918 ..............................................

193

35

128,000

1919................................................

107

10

11,000

1920................................................

8

—

—

Summa

755

131

77o,000

Tab. 2. Antal ersättningsfall m. in. för olika grupper av ersättningstagare.

Ersättnings-

tagare

Antal fall med

ytterligare

ersättning

Däremot

svarande

kapital-

värde

Kr.

Summa ersätt- ningsbelopp,

avseende tid

före l/i 1922

Kr.

Kapitalvärde

den 1/i 1922

av framtida

ersättningar

Kr.

Ersättnings- belopp, av- seende

år 1922

Kr.

Invalider ............

10

60,000

18,000

55,000

3,000

Änkor och barn ...

121

715,000

400,000

490,000

6i >,000

Summa

131

775,000

418,000

545,000

63,000

Beträffande kostnaderna för ersättningar enligt förslaget åt föräldrar har,

såsom nämnts, någon motsvarande kostnadsberäkning på grund av bristfälliga uppgifter

icke kunnat verkställas. Emellertid har en mera approximativ uppskattning

av kostnaderna utförts under den förutsättning, att ersättning i samtliga förekommande

fall, till antalet 339'', skulle utgå till föräldrar, oberoende av, om de i större

eller mindre grad varit av den avlidnes arbete beroende. Kapitalvärdet vid tiden

för olycksfallet av de ytterligare ersättningarna bar därvid enligt en grov uppskattning

beräknats till 2,000,000 kronor, men är denna siffra givetvis på grund

av den angivna förutsättningen mycket högre än som i verkligheten kan komma

att erfordras, därest förslaget skulle antagas. På tiden före 1 januari 1922 belöpande

ersättningsbelopp skulle enligt en liknande uppskattning uppgå till omkring

900,000 kronor. På år 1922 skulle belöpa omkring 180,000 kronor, och

kapitalvärdet den 1 januari 1922 kunde uppskattas till omkring 1,400,000 kronor.

Om man kunde antaga, att föräldrarna i balva antalet fall varit av den

avlidnes arbete i avsevärd mån beroende, skulle till de ovan i tabell 2 angivna

beloppen, som avse ersättningar till invalider, änkor och barn, komma omkring

90,000 kronor på år 1922 belöpande ersättningsbelopp, varigenom på år 1922

skulle belöpa sammanlagt omkring 153,000 kronor. Av riksdagen skulle under

sådana förhållanden behöva äskas ett anslag av omkring 155,000 kronor. Kapitalvärdet

av alla framtida ersättningar vid 1922 års början skulle uppgå till samman
-

1 Därav It fall, i vilka ersättning jämväl beräknats utgå till änka och barn och vilka

sålunda ingå i de förut nämnda 121 fallen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

Departements
chefen.

lågt omkring 1,250,000 kronor. Om ersättningar skulle utgå även för tid före

den 1 januari 1922, skulle under år 1922 behöva utbetalas, utöver nämnda 153,000

kronor, ytterligare omkring 868,000 kronor.

För första halvåret år 1923 skulle i anslag erfordras omkring 77,000 kronor.

I vissa fall skulle på grund av förut bekomna ersättningar de enligt förslaget

bestämda fyllnadsérsättningarna bli mycket små, varför ett utbetalande på

en gång av ett belopp, motsvarande livräntas kapitalvärde, kan vara lämpligt.

Detta skulle medföra någon höjning av de ifrågasatta anslagens storlek för de

första åren. Då några fastare hållpunkter för beräkning av denna höjnings storlek

emellertid saknas och då anslagen likväl skulle uppföras såsom förslagsanslag,

har höjningen i detta sammanhang lämnats ur räkningen.»

1 eu på anmodan av mig inom riksförsäkringsanstalten sedermera

upprättad promemoria anföres beträffande kostnaderna för budgetåret

1923—1924 följande:

»Kostnaden för på tiden 1I11923—3% 1924 belöpande ersättningar

i enlighet med det av marinförvaltningen, kommerskollegium och riksförsäkringsanstalten

avgivna förslaget kan ej beräknas avsevärt avvika

från den i förslaget angivna kostnaden för år 1922. Sålunda ligger

förändringen i kostnaden för ersättning åt invalider, som beräknats till

3.000 kronor, helt och hållet inom ramen för den gjorda avrundningen.

Kostnaden för ersättning åt änkor och barn kan uppskattningsvis sänkas

från 60,000 till 59,000 kronor, och den i förslaget under vissa förutsättningar

till 90,000 kronor för år 1922 uppskattade kostnaden för ersättning

åt föräldrar — vilken siffra endast mycket osäkert kunnat kalkyleras —- torde kunna sändas till 88.000 kronor. För budgetåret V7 1923—3% 1924

skulle alltså behova äskas ett anslag av i runt tal 150,000 kronor.

Kapitalvärdet den ''A lt>23 av ersättningarna torde kunna beräknas

till 54,000 kronor för invalider och 455,000 kronor för änkor och barn

samt för föräldrar till cirka 650,000 krouor, d. v. s. i allt till i runt tal

1.160.000 kronor.»

Till de män, som under senaste världsk>ig och därpå följande

riskfyllda år bidragit till värnande av rikets neutralitet genom bevakning

av våra kuster samt till tryggande av våra handelsvägar genom

miusprängningsarbete och annorledes, står vårt folk givetvis i stor tacksamhetsskuld.

Ett varmt tack är vårt land också skyldigt alla dem,

som ombord å handels- och fiskefartyg trotsat de av kriget föranledda

farorna för att hålla landets tillförsel öppen och bringa hem de förnödenheter,

med vilka hunger och arbetslöshet kunnat bekämpas. Starka

billighetsskäl tala sålunda lör, att de personer, som under arbete av här

ovan antydd eller liknande art blivit invalider, samt de efterlevande

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 117.

efter dem, som under sådant arbete omkommit, böra genom statsmakternas

försorg få sin framtid någorlunda ekonomiskt tryggad.

Visserligen torde de under krigets senare skede och i synnerhet

sedan hösten 1918 vidtagna åtgärder, för vilka jag ovan redogjort, hava

varit ägnade att i ej ringa män mildra deri ekonomiska återverkan av

de olycksfall, som under tiden därefter drabbat den till följd av krigsförhållandena

för fara utsatta personalen. Särskilt gäller detta i fråga

om befäl och besättning å handelsfartygen. Men om också olycksfall

till följd av krigsforhållandena i särskilt hög grad inträffat bland sådan

personal, som nyss åsyftats, hava dylika olycksfall dock även drabbat

medborgare, som fallit utom ramen för statsingripandet i krigsförsäkringen.

Härtill kommer, att det under världskrigets förra del genom

statens bemedling lämuade försäkringsskyddet icke kan sägas hava varit

tillfredsställande. 1 betraktande av den därefter inträffade starka stegringen

i levnadskostnaderna torde de erhållna ersättningarna och understöden

i många fall vara otillräckliga för att ens nödtorftigt stånga

nöden ute från de hem, som genom de av världskriget framkallade

förhållandena berövats sitt ekonomiska stöd.

För att bringa rättelse i här ovan berörda ojämnheter samt hjälp

åt de i ekonomiskt avseende sämst ställda bland krigsolyckornas offer

synes det mig påkallat, att, på sätt riksdagen åsyftat, en utvidgning

av rätten till ersättning för olycksfall, orsakat av krigsforhållandena,

och i vissa fall eu förhöjning av redan utgående dylik ersättning kommer

till stånd.

Vid övervägande av de grunder, efter vilka ersättningsfrågorna

lämpligast böra prövas, hava ämbetsverken — under framhållande av

de svårigheter, som uppställa sig för en individu-11 bedömning efter

behovsprincipen — för sin del förordat ett enhetligt, efter 1916 års

olycksfallsförsäkringslag anpassat system.

I’å sätt ämbetsverken erinrat, har i den av kommerskollegium utarbetade

redogörelsen rörande svenska handelsflottans krigsförl aster

jäm\äl intagits resultatet av en undersökning beträffande den ställning,

vari de efterlevande till de omkomna sjömännen vid årsskiftet 1919—

1920 befnnnit sig. De inkomna upplysningarna inskränka sig emellertid

ofta till ett kortfattat omdöme om de elterlevandes försörjniugsförhållanden

samt deras beroende av de bortgångna anförvanterna. Ämbetsverken

hava också anmärkt, att det vid en ifrågasatt hjälpverksamhet

icke läte sig t öra att följa k- •!legii utredning, utau att, därest varje

särskilt fall skulle prövas efter behovsprincipen, ytterligare ett omfattande

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

utredningsarbete vore nödvändigt, ett arbete, som särskilt beträffande

de olycksfall, vilka inträffat under de första krigsåren, skulle vara förenat

med mycket betydande svårigheter och avsevärd tidsntdräkt.

Under sådana omständigheter och då riksdagen uttryckligen uttalat

sig för enhetliga grunder i avseende å ersättningsfrågornas bedömande,

anser jag mig i likhet med ämbetsverken bota tillstyrka, att dylika

grunder i författningsform tillskapas. I avseende å innehållet i de bestämmelser,

som böra utfärdas, vill jag — under hänvisning till vad

jag i det följande skall anföra — redan nu framhålla, att jag av statsfinansiella

skäl anser en utsträckning av ersättuingsföreskrifternas tilllämplighet

till tiden före den 1 juli 1923 utesluten, varjämte såsom

princip synes mig böra gälla, att från ersättning enligt de nya bestämmelserna

avdrag skall göras för belopp, som på grund av redan

gällande föreskrifter till ersättningstagare utgår.

Det författningsförslag i ämnet, som av ämbetsverken utarbetats,

grundar sig i huvudsak på bestämmelserna i 1916 års olvcksfallsförsäkringslag.

Försäkringsrådet, som funnit ämbetsverkens förslag icke böra

i oförändrad form bifallas, har för sin del verkställt en överarbetning

därav, vilken överarbetning såsom rådets eget förslag till Kungl. Maj:t

överlämnats.

De väsentligaste skiljaktigheterna i de båda förslagen, vilka sammanstämmande

vilja anförtro behandlingen av ersättningsspörsmålen åt

riksförsäkrnmsanstalten, avse besvärsinstanscn samt omfattningen av de

livränteersättningar, som samtidigt böra få utgå till olika kategorier

efterlevande till en omkommen. Vidare må anmärkas, att — utöver

de olikheter i författning stextens formulering, som föranledas av skiljaktigheterna

i själva sakfrågo-na — i försäkrinesrådets förslag medtagits

en del i ämbetsverkens förslag utlämnade detalj föreskrifter, huvudsakligen

hämtade från olycksfallsförsäkringslagen.

Då jag — ehuru jag funnit mig i huvudsak kunna ansluta mig

till försäkriugsrådets förslag — likväl i vissa icke oväsentliga avseenden

ansett mig böra giva företräde åt den mening, som av ämbetsverken

företrätts, har jag låtit inom handelsdepartementet på grundval

av de båda förslagen sammanställa en tredje författningstext., vilken

jag nu får underställa Kungl. Maj:ts prövning. För närmare kännedom

om ämbetsverkens och rådets förslag, i den mån jag icke i det följande

kommer att ingå därpå, tillåter jag mig hänvisa till handlingarna i

ärendet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

IT

Jag- övergår uu till att under de särskilda paragraferna, vilkas Författningaordningsföljd

närmast ansluter sig till uppställningen i den av försäk- f8r#,afletringsrådet

uppgjorda författningstexten, redogöra för den närmare innebörden

av det förslag, som jag för egen del anser mig böra förorda.

Jag kommer därvid att i huvudsak lämna en redogörelse även för ämbetsverkens

och rådets förslag, i efterföljande kantrubriker för korthetens

skull betecknade med Ä. F. respektive R. F. 1916 års olycksfallsförsäkringslag.

med däri genom lagen den 15 juni 1922 (nr 320) gjorda

ändringar betecknas i kantrubrikerna med O. L.

1 §''

Ämbetsverken framhålla, att bestämmelserna i denna paragraf vore Ämbetsverken.

avsedda att angiva omfattningen av den ersättningsskyldighet, som från C1 § k. t1.,

det allmännas sida skulle ifrågakomma. Tidigare hade angivits skälen 1 ®

för, att rätten till understöd ansetts böra i princip begränsas till att

omfatta svenska medborgare. Att uppställa några undantag för fartyg,

som uthyrts på grund av det i februari månad 1918 mellan Sverige

och västmakterna ingångna s. k. modusvivendiavtalet eller det i maj

månad samma år avslutade s. k. stora handels- och tonnageavtalet,

hade icke ansetts böra ske. Visserligen hade den svenska sjöfarten

icke direkt tillgodose^ genom det på grund av dessa avtal till nämnda

makter upplåtna svenska fartygstonnaget, men med hänsyn till den , -

kompensation, den svenska staten därigenom betingat sig i form av

livsmedel och råvaror för industriändamål, syntes det rimligt, att den

personal, som innehaft anställning å det av de allierade förhyrda tonnaget,

finge ifrågakomma vid tillerkännande av den nu ifrågasatta

ersättningen. Då dessutom den befraktning, som här avsåges, tillkommit

genom svenska statens ingripande och det varit till följd av

omständigheternas tvång, som vederbörande fartygsägare sett sig nödsakade

att utlämna tonnage till främmande makter, förelåge så mycket

större skäl för, att den å ifrågavarande tonnage anställda personalen

medtoges bland de ersättningsberättigade.

I det uppdrag, som ämbetsverken fått sig anbefallt, hade föreskrivits,

att utredningen skulle omfatta personer, som drabbats av olyckor,

uppkomna i följd av krigsförhållandena. Ämbetsverken hade tolkat detta

uttryck så, att därmed avsåges vederbörande övergånget olycksfall, varemot

vanliga sjukdomar, epidemiska eller ej, icke hade ansetts böra medföra

rätt till ersättning enligt förslaget. Rätten till ersättning skulle

eljest bliva alltför vidsträckt, och stora svårigheter skulle säkerligen, om

ej angivna begränsning gjordes, uppstå vid bedömandet av framställda

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 94 höft. (Nr 117.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

Flt-rsäkriitgs
r/tdet.

‘fl § R. F.)

Departements
chefen.

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

ersättningsanspråk. A andra sidan borde icke tolkningen av uttrycket

olycksfall göras alltför snäv. Ersättning borde sålunda utgå exempelvis

i fall, då en besättningsman på grund av fartygets torpedering fallit

över bord och ådragit sig en lunginflammation, varav han sedermera

avlidit.

1 enlighet med stadgandena i olycksfallsförsäkringslagen hade det

ansetts, att den statsmyndighet, som närmast hade att pröva ärenden

enligt nämnda lag och likartade författningar, nämligen riksförsäkringsanstalten,

jämväl borde handlägga nu ifrågavarande ersättningsfrågor.

Försäkringsrådet har i huvudsak ansett sig böra tillstyrka ämbetsverkens

förslag i nu ifrågavarande del.

Uttrycket »oskadliggörande av minor» hade emellertid synts rådet

icke vara tillräckligt uttömmande utan borde utvidgas till att, såsom antagligen

nog även varit avsett, omfatta torpeder och andra krigsredskap.

Av enligt rådets mening näraliggande skäl borde dock, i fråga

om verksamhet av dylik art, inskränkning göras till verksamhet inom

territorialområdet.

Ersättningarna skulle, såsom jämväl torde hava varit riksdagens

mening, bestridas av statsmedel, därom stadgande i denna paragraf

borde inflyta.

Den av riksdagen begärda utredningen borde enligt ordalagen i

riksdagens ovannämnda skrivelse avse personer, vilka under tjänstgöring

eller eljest av intresse för allmänt väl drabbats av olyckor, uppkomna

till följd av krigsförhållandena.

Ämbetsverkens i huvudsak av försäkringsrådet tillstyrkta förslag

har erhållit en något snävare avfattning än ordalagen i riksdagsskrivelsen

synas åsyfta. Särskilt har i förslaget ej upptagits uttrycket »av

intresse för allmänt väl». På de av ämbetsverken anförda skäl och dä

synnerliga svårigheter lära möta att avgöra, huruvida visst arbete, annat

än det i ämbetsverkens förslag angivna, utförts av »intresse för allmänt

väl» eller icke, finner jag mig för egen del böra tillstyrka den av ämbetsverken

föreslagna begränsningen i nu ifrågavarande avseende.

Likaledes anser jag mig böra tillstyrka, att såsom förutsättning

för ersättnings utgivande stadgas inträffandet av ett »olycksfall», då det

i riksdagsskrivelsen använda ordet »olycka» synes mig kunna medföra

alltför långt gående konsekvenser. Att uttrycket »olycksfall» icke bör

tolkas alltför snävt finner jag emellertid i likhet med ämbetsverken

uppenbart, så mycket mer som en något friare tolkning av sagda ut
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

19

tryck lärer stå i tull överensstämmelse med den praxis, som vid tillämpningen

av olycksfallsförsäkringslagen utbildat sig.

Med avseende å paragrafen i övrigt, sådan den föreligger enlig!

försäkringsrådets förslag, bär jag intet annat att erinra, än att densamma

svnts mig böra i formellt avseende omredigeras.

2 §•

Ämbetsverken anmärka till en början, att i denna paragraf upptagits

bestämmelser rörande de understödsbelopp, som skulle utgå

till skadad eller, i händelse av dödsfall, till lians efterlevande. Dessa

bestämmelser anslöte sig principiellt till de i 6 och 7 §§ av olycksfallsförsäkringslagen

intagna stadgandena.

Vissa skiljaktigheter förefunnes dock. Vad som i 6 § av nämnda

lag förordnats angående utgivande av ersättning för läkarvård jämte

läkemedel samt sjukpenning hade ansetts icke böra här ifrågakomma.

Olycksfallen både i övervägande grad inträffat så långt tillbaka i tiden,

att sådan ersättning icke nu kunde anses av behovet påkallad. Av samma

skäl hade det ansetts, att begravningshjälp icke borde utgå.

Beträffande livräntebeloppens storlek hade olycksfallsförsäkringslagens

bestämmelser angående dessas utgående i visst förhållande till

den förolyckades arbetsförtjänst blivit följda. Man hade emellertid här

utgått ifrån, att årsinkomsten alltid uppgått till 2,400 kronor, d. v. s.

det maximibelopp, vartill denna inkomst finge beräknas enligt olycksfallsförsäkringslagen

i dess genom lagen den 19 juni 1919 ändrade lydelse.

Svårigheten att nu erhålla tillförlitliga uppgifter om den skadades eller

omkomnes arbetsförtjänst talade emot ett fastställande av livräntorna i

förhållande till den faktiska årsförtjänsten. Ämbetsverken hade därför

ansett lämpligare, att livräntebeloppen fastställdes efter en för alla

ersättningsberättigade beräknad årsinkomst, som sammanfölle med nyssnämnda

maximiinkomst. Visserligen hade det maximum för arbetsförtjänster,

som enligt olycksfallsförsäkringslagen kunnat tagas i beräkningvid

livräntornas utgående beträffande de olycksfall, som inträffat före

den 1 januari 1920, uppgått till endast 1,800 kronor, men då den

stadgade förhöjningen föranletts av de på grund av världskriget långt

tidigare inträdda ekonomiska förhållandena, syntes de olycksfall, som

inträffat före denna tidpunkt, jämväl böra komma ifråga vid förhöjningen.

I det övervägande antalet fall torde för övrigt de förolyckades

arbetsförtjänst hava uppgått till 2,400 kronor och därutöver. Genom

ett fixerande av livräntebeloppens storlek vunnes också riksdagens önskemål

av mer enhetliga grunder för ersättningarnas utgående.

Ämbetsverken.

(2 § Ä. F„

6 och 7 §§

O. L.)

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition Nr 117.

I likhet med olycksfallsförsäkringslagens stadgande hade i nu

föreliggande förslag lämnats möjlighet för livräntetagaren att utbyta livräntan

mot ett kapitalbelopp för en gång. Däremot hade det ansetts,

att det ej skulle ankomma på försäkringsrådet utan på riksförsäkringsanstalten

att lämna sitt bifall till sådant utbyte, en befogenhet, som

jämväl tillkomme anstalten enligt 1909 års militärersättningsförordning.

Bland de förslag till ändringar i olycksfallsförsäkringslagen, som

antagligen komme att föreläggas 1922 års riksdag, inginge även en höjning

av den ålder, intill vilken i händelse av dödsfall efterlevande barn

ägde rätt till livränta, från 15 till 16 år. Denna höjning hade jämväl

upptagits i nu ifrågavarande förslag.

Enligt olycksfallsförsäkringslagen liksom enligt 1909 års militärersättningsförordning

ägde föräldrar rätt till livränta, därest de lör sitt

uppehälle varit av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende. Detta stadgande

hade av riksförsäkringsanstalten i regel tolkats så, att den omkomne

skulle till mer än hälften hava bidragit till föräldrarnas underhåll, lör att

ersättning skulle tillerkännas dem. Det syntes emellertid, som om i nu

ifrågavarande fall mindre rigorösa bestämmelser borde fastställas för livräntas

utgående. Med hänsyn till de förhållanden, under vilka dessa

olycksfall inträffat, hade ämbetsverken funnit skäl föreligga för en utsträckning

av rätten för föräldrar till livräntor, varför i ämbetsverkens

förslag orden »av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende» utbytts

mot »av den avlidnes arbete i avsevärd mån beroende».

I förslaget hade också — i motsats till olycksfallsförsäkringslagen

och militärersättningsförordningen — inrymts rätt för föräldrar att samtidigt

med änka och barn erhålla livränta. Som skäl därför ville ämbetsverken

åberopa vad nyss anförts i fråga om utsträckt rätt till ersättningåt

föräldrar. I överensstämmelse med bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen

hade emellertid ansetts, att, liksom livräntebeloppen till

änka eller änkling och barn icke finge överstiga 1,600 kronor tillsammantagna,

något maximum borde fastställas för det sammanlagda

beloppet av livräntorna. För att icke för mycket inkräkta på de änka

eller änkling och barn tillkommande livräntebeloppen innehölle förslaget

en bestämmelse, att, då livräntor samtidigt utginge till änka eller änkling,

barn och föräldrar, den de sistnämnda tillkommande livräntan icke

finge överstiga den änka eller änkling tillerkända. Därjämte hade föreslagits,

att, för den händelse livränta utginge samtidigt till barn och

föräldrar, den föräldrar tillkommande livräntan icke finge utgå med mer

än en och en halv gång beloppet av den varje barn tillerkända livräntan.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

K un yl. Maj:ts proposition Nr 117.

Två av de ledamöter inom riksförsäkringsanstalten, vilka deltagit

i ärendets handläggning hos ämbetsverken, hava anmält skiljaktig mening

i så måtto, att de ansett, att det i olycksfallsförsäkringslagen förekommande

uttrycket »huvudsakligen beroende» borde bibehållas, men

att till detta uttryck lämpligen syntes böra tillfogas orden »eller eljest

synnerligen ömmande omstäudigheter föreligga».

Försäkringsrådet förklarar sig icke hava något att erinra mot de

av ämbetsverken föreslagna allmänna stadgandena angående beloppen för

livräntor till invalider eller efterlevande. Däremot ansåge rådet för enkelhetens

skull de av ämbetsverken föreslagna bestämmelserna om visst

maximum för det sammanlagda beloppet av livräntor till efterlevande efter

en förolyckad kunna utgå ur förslaget, då tillämpningen av samma bestämmelser

i vissa fall skulle väsentligen minska förmånerna för de efterlevande

utan att för statsverket vara av större ekonomisk betydelse.

Beträffande vad som föreslagits därutinnan, att ansökning om utbyte

av livränta mot kapital skulle prövas av riksförsäkringsanstalten,

vore att märka, att enligt olycksfallsförsäkringslagen frågor om dylikt

utbyte prövades av försäkringsrådet. Flera av olycksfallen av nu avsett

slag hade inträffat efter ingången av år 1918 och torde hava prövats

enligt nämnda lag. Under sådana förhållanden måste det anses

lämpligt, att nu ifrågavarande utbytesfrågor prövades och avgjordes i

den ordning, som i olycksfallsförsäkringslagen förutsattes, så att ej olika

grunder komme att tillämpas vid avgörande av spörsmål av samma art.

Såsom villkor för föräldrars rätt till livränta stadgades i 6 § b)

olycksfallsförsäkringslagen, bland annat, att de »för sitt uppehälle varit

av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende». Enligt ämbetsverkens

förslag skulle livränta utgå, därest »de för sitt uppehälle varit av den

avlidnes arbete i avsevärd mån beroende.» Såsom skäl för den föreslagna

ändringen hade ämbetsverken angivit, att därigenom eu betydande

lindring skulle åstadkommas i villkoret för föräldrars rätt till livränta.

Enligt den av riksförsäkringsanstalten tillämpade praxis hade föräldrar

ansetts vara av den avlidnes arbete »huvudsakligen beroende», för den

händelse den avlidne till mer än hälften bidragit till föräldrarnas underhåll.

För sin del hade rådet vid prövning av ersättningsfrågor av förevarande

art utgått först och främst därifrån, att livräntor icke tillerkändes

föräldrar, därest de vore arbetsföra eller i övrigt ägde tillräckliga försörjningsmöjligheter

utan det bidrag, som den avlidne kunde hava lämnat

dem. Där åter föräldrarna ansetts icke kunna utan sådant bidrag försörja

sig, hade skälighetsprövning tillämpats. Då ämbetsverken såsom

Reservation.

Försäkrings
rådet.

(2 § R. F.)

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

Departements
chefen.

villkor bibehållit uttrycket »för sitt uppehälle» beroende, torde deras

mening icke hava varit, att livränta skulle tillerkännas föräldrar för

att bibehålla dessas levnadsstandard. Enligt rådets mening syntes i

varje fall icke någon annan formulering böra användas än den, som förekomme

i olycksfallsförsäkringslagen. Åven om det i denna formulering angivna

villkoret »huvudsakligen beroende» skulle, åtminstone i fråga om fall

av förevarande art, kunna anses vara för strängt, syntes å andra sidan det

av ämbetsverken föreslagna uttrycket »i avsevärd mån beroende» vara

alltför svävande. Vid en vidsträckt tolkning av sistnämnda uttryck torde

därjämte kostnaderna för livräntor till föräldrar kunna komma att avsevärt

överstiga, vad av ämbetsverken angivits.

I analogi med bestämmelsen i f> § sista stycket av olycksfallsförsäkringslagen

borde jämväl utsägas, att läkarbetyg, som erfordrades för

bedömande av invaliditet, ansåges såsom ersättning och således ej skulle

bekostas av den skadade.

1 slutet av paragrafen borde därjämte enligt rådets mening införas

en bestämmelse, motsvarande sista stycket i 10 § olycksfallsförsäkringslagen.

I fråga om denna paragraf är till eu början att märka, att ämbetsverken

föreslagit, att vid frågor om utbyte av livränta mot kapital

riksförsäkringsaustaiten och ej, såsom i motsvarande fall enligt olycksfallsförsäkriugslagen

äger rum, försäkringsrådet skulle hava att pröva,

huruvida sådant utbyte finge ske. Häremot har försäkringsrådet erinrat,

att, då flera av olycksfallen inträffat efter det olycksfallsförsäkringslagen

trätt i kraft den 1 januari 1918 och torde hava prövats enligt

samma lag, det syntes rådet lämpligt, att nu ifrågavarande utbytesfrågor

prövades och avgjordes i samma ordning, som i olycksfallsförsäkringslagen

förutsattes, så att ej olika grunder kunde komma att tillämpas.

På de av försäkringsrådet sålunda anförda skäl tillstyrker jag, att

prövningen av frågor av nu avsett slag överlämnas åt rådet.

Mot den föreslagna åldersgränsen för livränteberättigade barn har

jag intet att erinra, då genom beslut av 1922 års riksdag enahanda

åldersgräns numera stadgats i olycksfallsförsäkringslagen.

Såväl ämbetsverken som försäkringsrådet hava ansett att — i

motsats till vad i olycksfallsförsäkringslagen och militärersättningsförordningen

är stadgat — föräldrar böra inrymmas rätt att samtidigt

med änka och barn komma i åtnjutande av livränta av nu ifrågavarande

slag. I fråga om det sammanlagda beloppet av de livränteersättningar,

som skulle kunna utgå till änka eller änkling, barn och föräldrar efter

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj.ts proposition Nr 117. 23

en förolyckad, hava ämbetsverken efter mönster av stadgandena i 7 £

olycksfallsförsäkringslagen föreslagit vissa begränsningar, varemot försäkringsrädet,

under förmenande att tillämpningen av de av ämbetsverken

sålunda förordade bestämmelserna understundom skulle väsent''igen

minska förmånerna för de efterlevande utan att för statsverket

vara av större ekonomisk betydelse, ansett någon dylik begränsning

icke böra äga rum. Enligt båda förslagen skulle det kunna komma

att inträffa, att, där förolyckad jämte andra understödsberättigade efterlämnar

föräldrar, livränteersättningarna till de efterlevande komme att

sammanlagt uppgå till högre belopp än den högsta invaliditetsersättning,

som skulle hava kunnat tillerkännas den för olycksfallet utsatte, om han,

ehuru skadad, överlevat olycksfallet. Då detta icke synes mig riktigt

men jag å andra sidan icke heller kan förorda, att de till änkor och

barn utgående livräntorna i förekommande fall minskas till förmån för

föräldrar, anser jag mig böra i nu ifrågavarande avseende tillstyrka

upptagande i oförändrat skick av det enligt min mening i och för sig

rimliga stadgande i olycksfallsförsäkring-slagen, som gör föräldrars rätt

till erhållande av livränta beroende av, att annan till livränta berättigad

ej finnes. Där livräntorna till änkling eller änka samt barn sammanlagt

skulle överstiga högsta invaliditetsersättningen, 1,600 kronor, synes

mig, på sätt ämbetsverken föreslagit, jämkning till sagda belopp böra

äga rum.

Vidkommande formuleringen av det villkor för föräldrars rätt

att utfå livränta, som avser deras beroende av den avlidnes arbetsförtjänst

(»huvudsakligen» eller »i avsevärd mån» beroende), finner jag mig

även i detta avseende böra tillstyrka, att den i olycksfallsförsäkringslagen

givna avfattningen följes, och ansluter mig sålunda härutinnan till

försäkringsrådets förslag.

Ett av såväl försäkringsrådet som ämbetsverken föreslaget, från

olycksfallsförsäkringslagen hämtat stadgande av innehåll, att livränta

till änkling ej skall utgå, när han väsentligen åsidosatt den honom

gentemot hustrun åliggande försörjningsplikten eller väsentligen åsidosätter

försörjningsplikt mot makarnas barn eller adoptivbarn, synes mig

däremot — med hänsyn till det ytterst ringa antal fall, då livränta av

nu förevarande slag över huvud taget kan ifrågakomma för änkling —

kunna såsom tämligen obehövligt ur författningen uteslutas.

Vad försäkringsrådet i övrigt beträffande denna paragraf föreslagit

har, oavsett vissa formella jämkningar, icke föranlett någon erinran

från min sida.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

(3 § E. F„

8 § 0. L.)

Ämbetsverken.

(3 § Ä. F„

11 § 0. L.)

Försäkrings
rådet.

(4 § K. F.)

3 §•

Denna paragraf är likalydande med 8 § i olycksfallsförsäkring^:

lagen.

4 §•

Ämbetsverken anföra:

Stadgandena i denna paragraf motsvarades av bestämmelserna i

11 § olycksfallsförsäkringslagen och avsåge att fastställa de grunder,

efter'' vilka avdrag från de ifrågasatta livräntebeloppen skulle verkställas

för till livräntetagaren redan utgående ersättningar och understöd m. m.

De avvikelser från olycksfallsförsäkringslagen, som ägt rum, hade

motiverats av praktiska skäl och ärendenas speciella art.

Till förolyckade bland handelsflottans personal och deras efterlevande

hade under krigsåren i det övervägande antalet fall utgått kapitalbelopp av

olika storlek. Ifrågasättas kunde, om dessa understöd skulle avdragas från

nu föreslagna livräntebelopp eller icke, d. v. s. om mot kapitalbeloppen svarande

livräntor skulle avdragas från de enligt förslaget till vederbörande

utgående livräntorna. Som skäl därför talade de i vissa fall avsevärda

belopp, som utdelats, ända upp till 12,000 å 15,000 kronor, vilka belopp

tillkommit stärbhusen efter befälspersoner vid handelsflottan. Till besättningsmännens

efterlevande hade engångsersättningen däremot i regel

icke uppgått till högre belopp än 4,000 a 5,000 kronor.

För egen del ansåge ämbetsverken rättvist, att avdrag verkställdes

för engångsbelopp, som av staten eller enskild arbetsgivare eller på

grund av försäkring, som bekostats av staten eller arbetsgivare, tillerkänts

förolyckade eller deras efterlevande. Åven för av utländsk stat

utbetalat understöd borde avdrag ske.

För understöd, som tillerkänts förolyckade eller efterlevande från

för ändamålet bildade fonder, syntes avdrag däremot icke böra verkställas,

då dessa understöd icke plägade utgå årligen utan utfölle endast

efter för varje år särskilt gjord framställning och ej kunde beräknas bliva

permanenta. Därtill komme, att dessa understöd utgjorde resultatet av

enskild offervillighet och för övrigt vore relativt små till beloppet.

Försäkringsrådet framhåller, att de i ämbetsverkens förslag gjorda

avvikelserna från 11 § olycksfallsförsäkringslagen delvis vore av mera

formell art men delvis också innefattade ändringar i sak, väsentligen

föranledda därav, att under krigsåren i vissa fall av staten eller utländsk

makt utgivits livräntor eller kapitalbelopp även utan föregående utfästelse

eller stöd av författning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117. 25

Ifrågavarande avvikelser syntes emellertid i vissa avseenden icke

vara tillräckligt motiverade. Rådet hade därför sökt giva sitt förslag

eu avfattning, som anslöte sig till olycksfallsförsäkringslagens formulering

och i sak innebure ett beaktande av de viktigaste av de i ämbetsverkens

förslag angivna ändringarna.

Beträffande livräntor eller kapital, som i något fäll av utländsk

makt kunde hava tillerkänts person, vilken vore ersättningsberättigad

enligt författningsförslaget, syntes något däremot svarande avdrag, med

hänsyn till svårigheterna vid tillämpningen, icke böra ifrågakomma.

Mot försäkringsrådets förslag i avseende å denna paragraf har

jag icke någon annan saklig erinran att göra, än att jag, då av utländsk

makt beviljad understödsförmån kan hava uppgått till avsevärt

belopp, anser avdragsreglerna böra gälla även beträffande sådan förmån.

De av rådet antydda svårigheterna vid tillämpningen av ett stadgande

i dylik riktning lära icke vara oöverkomliga.

De formella ändringar i rådets förslag, som jag jämväl i avseende

å förevarande paragraf anser mig böra ifrågasätta, torde icke kräva

någon närmare motivering.

5 §•

I o § har i enlighet med försäkringsrådets förslag och efter

mönster av bestämmelserna i 13 § fjärde stycket av olycksfallsförsäkringslagen

intagits ett stadgande av innehåll, att jämkning i livränta

må äga rum, därest väsentlig förändring i de förhållanden, som varit

avgörande för livräntans bestämmande, sedermera inträtt.

6 §.

Ämbetsverken anföra:

Enligt olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser skulle tillerkänd

vränta utbetala s för varje månad. Med livräntetagarens samtycke finge

emellertid livränta utbetalas för längre betalningsterminer. Då ämbetsverken

föreslagit, att utbetalning av livräntor enligt nu ifrågavarande

förordning skulle äga rum kvartalsvis, hade ämbetsverken följt motsvarande

stadganden i 1909 års militärersättningsförordning.

Försäkringsrådet anser, att — då en år 1921 gjord framställning

om ändring av 14 § olycksfallsförsäkringslagen därhän, att livränteutbetalningarna

enligt sagda lag skulle ske kvartalsvis, icke vunnit Kungl.

Maj:ts bifall — utbetalningarna enligt nu förevarande förordning böra

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 94 käft. (Nr 117.) 4

Departements
chefen.

(5 § K. i''.,

13 § O. L.)

Ämbetsverken.

(5 § Ä. F.,

14 § O. L.)

Försäkrings•

rådtt.

(6 § R. F.)

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj.ts proposition Nr 117.

ordnas i överensstämmelse med vad enligt olycksfallsförsäkringslagen

alltjämt gäller.

i>cfmievients- Enligt huvudstadgandet i 14 § olycksfallsförsäkringslagen skall

chefen. livränta utbetalas månadsvis. På grund av det av ämbetsverken berörda

särskilda stadgandet i nämnda paragraf sker emellertid med ersättningatagarnas

samtycke utbetalning av livräntor i icke obetydlig omfattning

för längre betalningstermin än eu månad. Ett genomförande av ämbetsverkens

förslag rörande utbetalning av livränta kvartalsvis i stället för

månadsvis skulle visserligen vara ägnat att medföra någon lättnad i riksförsäkringsanstaltens

arbete. Jag ber emellertid att få erinra om, att

1922 års riksdag hos Kungl. Maj:t anhållit om vidtagande av åtgärder

för att, utöver vad redan nu är fallet, pensioner, som utbetalas av

statens verk och myndigheter, må utanordnas månadsvis, där sådant kan

anses fördelaktigt för pensionstagarna. Med anledning av riksdagens

berörda framställning synas mig skäl tala för, att olycksfallsförsäkringslagens

stadgande i nu ifrågavarande hänseende, på sätt försäkringsrådet

föreslagit, oförändrat upptages i författningsförslaget.

Utöver vad försäkringsrådet föreslagit synes mig, i analogi med

vad som skett i olycksfallsförsäkringslagen, böra intagas en föreskrift om,

att på eu gång utgående kapitalbelopp skall utbetalas så fort ske kan.

7 §■

(7 § k. f., Denna paragraf, som äger motsvarighet i 26 § olycksfallsförsäk
o®

§ A0 ringslagen, har ansetts nödvändig med hänsyn till de förhållanden,

’ s under vilka olycksfall av nu ifrågavarande slag icke sällan inträffat.

8 §■

(8 § K. F„

13 § O. h.)

Paragrafen motsvaras av sista stycket i 13 § olycksfallsförsäkringslagen.

Ämbetsverken.

(8 § Ä. F„

•28 g 0. L.)

9 §■

I överensstämmelse med vad av ämbetsverken tidigare anförts i

fråga om förslagets tillämpning å utländsk medborgare har i ämbetsverkens

förslag intagits ett stadgande om rätt för Kungl. Maj:t att,

under förutsättning av ömsesidighet, medgiva, att ersättning av nu

förevarande art må utgå jämväl till sådan medborgare.

försäkrings- Försäkringsrådet har icke haft något att erinra mot den av ämbets
verken

föreslagna bestämmelsen. För att emellertid lämna möjlighet

(io § a. r.) öppen vj(j överenskommelse med utländsk makt, från vilken mindre

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117. 27

fördelaktiga ersättningar än enligt förordningen utgäves, i motsvarande

män minska ersättningen frän svenska statsverket har rådet funnit

sig böra föreslå ett tilläggsstadgande.

Jag ansluter mig till vad försäkringsrådet i nu ifrågavarande avseende

föreslagit.

T detta sammanhang anser jag mig böra erinra, hurusom av förberörda,

av kommerskollegium utarbetade redogörelse rörande den svenska

handelsflottans krigsförluster framgår, att, förutom ett tiotal invaliditetsfall,

å den svenska handelsflottan till följd av krigsförhållandena inträffat

794 olycksfall med dödlig utgång. Av de förolyckade hava 105

personer varit utlänningar, varav 36 norrmän, 24 finländare och 18

danskar.

o

A andra sidan lära enligt inhämtade upplysningar 434 svenskar

hava till följd av krigsförhållandena omkommit under tjänstgöring ombord

å utländska handelsfartyg. Härav hade 246 anställning å norska,

146 å brittiska och 23 å danska fartyg.

Av norska staten hava hittills utbetalats 1,058,700 norska kronor i

ersättning åt svenska sjöfarande, och av danska staten har åt 17 svenska

sjömän utgivits ett sammanlagt belopp av 42,000 danska kronor.

10 §•

Denna paragraf har sin motsvarighet i 31 § olycksfallsförsäkringslageu.

u §.

Paragrafen motsvaras av 32 § olycksfallsförsäkringslagen.

12 §-

Ämbetsverken uttala, att enligt deras mening besvär över riksförsäkringsanstaltens

beslut i ersättningsfrågor av förevarande slag borde få, i

den ordning anstaltens instruktion föreskreve, anföras hos Kungl. Maj:t.

På grund härav hade något särskilt stadgande om besvärsinstansen icke intagits

i det av ämbetsverken avgivna författningsförslaget. Enligt 1916 års

olycksfallsförsäkringslag ägde vederbörande visserligen att med sina besvär

hänvända sig till försäkringsrådet, men å andra sidan vore sådan besvärsrätt

icke medgiven enligt 1918 års förordning om fiskarförsäkring eller

enligt 1909 års militärersättningsförordning. Då de nu föreslagna bestämmelserna

vore av mera tillfällig art, hade det icke ansetts erforderligt,

att besvärsfrågor av hithörande slag upptoges av rådet.

Försäkringsrådet anför beträffande denna paragraf i huvudsak

följande.

Departements
chefen.

(11 § K. F„

31 § 0. L.)

(12 § E. F.,

9 § Ä. F„

32 § O. L.)

Ämbetsverken.

försäkrings
rådet.

(13 § R. F„

33 § O. I..)

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

Departements
chefen.

Ämbetsverken.

I fråga om sättet för överklagande av riksförsäkringsanstaltens

beslut rörande ersättning enligt nu ifrågavarande författningsförslag

hade visserligen ämbetsverken ansett, att enligt instruktionen för anstalten

besvär skulle få anföras]:hos Kungl. Magt. I dylika fall finge

emellertid antagas, att försäkringsrådets utlåtande komme att inhämtas,

då grunderna för avgörandet skulle bliva desamma som i fråga om besvär

enligt olycksfallsförsäkringslageu, enligt vilken lag rådet vore sista

instans. Praktiskt taget torde därför avgörandet i allmänhet bliva detsamma,

som om frågan direkt hänvisats till rådet för slutligt avgörande.

Beträffande olycksfall, som inträffat efter ingången av år 1918, hade

dessutom frågan om invaliditetsgraden för den skadade redan kunnat

enligt den från nämnda tidpunkt gällande olycksfallsförsäkringslagen

vara föremål för riksförsäkringsanstaltens eller ömsesidigt arbetsgivarbolags

prövning och således kunnat slutligen avgöras av försäkringsrådet.

Av nu antydda skäl syntes det, för undvikande av onödig omgång

och möjligheten av olika tolkning av enahanda bestämmelser, vara

lämpligt, att försäkringsrådet även i förevarande frågor bleve sista instans.

För införande av försäkringsrådet såsom besvärsinstans i mål, som

avsåges i förordningen, syntes någon ändring i lagen om försäkringsrådet

icke vara behövlig. Bestämdes genom beslut av statsmakterna,

att besvär i hithörande frågor skulle anföras hos rådet, torde ett sådant

beslut lända till efterrättelse utan någon ändring av nyssberörda lag.

På de av försäkringsrådet angivna skäl förordar jag, att rådet

göres till besvärsinstans i mål, som avses i förevarande förordning.

Med hänsyn till författningens tillfälliga natur och då nyss omförmälda

anordning föreslagits och tillstyrkts av rådet självt, lärer

det icke vara erforderligt att av nu ifrågavarande anledning vidtaga

någon ändring i lagen om försäkringsrådet.

Mot vad rådet i övrigt föreslagit beträffande denna paragraf, som

har sin motsvarighet i 33 § olycksfallsförsäkringslagen, har jag icke

någon annan erinran, än att ett av rådet från nämnda lag hämtat stadgande

om rätt för rådet att oberoende av förd klagan eller gjord framställning

upptaga ärende, som i författningen avses, torde kunna utgå.

13 §.

I fråga om den tid, från vilken ersättning enligt förordningen

skulle beräknas, hava, såsom ovan redan antytts, ämbetsverken utgått

ifrån, att förordningens bestämmelser skulle givas retroaktiv tillämpning,

så att livräntorna för varje olycksfall skulle utgå från tidpunkten för

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai: Is proposition Nr 117.

29

sjukdomens upphörande respektive dödsfallets inträffande. 1 det övervägande

antalet fall skulle således efter förordningens ikraftträdande

betydande engångsbelopp komma att utgivas. Ämbetsverken hava emellertid

tillika framhållit, att, därest av statsfiuansiella skäl ersättningarna

skulle finnas icke böra utgå retroaktivt, några hinder givetvis icke förelåge

för ett framskjutande av tiden för ersättningsrättens inträdande till

en senare dag.

Av de ledamöter inom riksförsäkringsanstalten, som deltagit i

ärendets handläggning, har med hänsyn till det statsfinansielia läget

reservationsvis föreslagits, att ersättningsrätten skulle inträda med ingången

av år 1922.

Försäkringsrådet för sin del anför, att, då avgörandet av denna fråga

väsentligen vore av ekonomisk art och beroende på storleken av de utgifter,

staten ansåge sig kunna bära för ifrågavarande ändamål, rådet

funnit sig icke böra yttra sig däröver. Rådet hade emellertid, för den

händelse reservanternas mening skulle vinna avseende och viss senare

tidpunkt alltså bestämmas, från vilken ersättning tidigast finge utgivas,

avfattat förslag till erforderligt författningsstadgande.

Beträffande de av ämbetsverken uppgjorda kostnadsberäkningarna

har rådet förklarat sig ej hava varit i tillfälle att närmare pröva riktigheten

av desamma.

Enligt de av ämbetsverken verkställda beräkningarna skulle, för

den händelse ersättning enligt förevarande författningsförslag komme att

utgå retroaktivt, erfordras — utöver det för budgetåret 1923 — 1924 angivna

beloppet 150,000 kronor — ytterligare för tiden före den 1 januari

1922 cirka 868,000 kronor, för år 1922 cirka 153,000 kronor och

för första halvåret 1923 cirka 77,000 kronor eller sålunda ett retroaktivt

engångsbelopp av omkring 1,100,000 kronor.

Lika med reservanterna anser jag det belopp, som, vid bifall till

ämbetsverkens förslag, skulle å 1923—1924 års budget för nu ifrågavarande

ändamål begäras av riksdagen, i runt tal 1,250,000 kronor, så

stort, att med hänsyn till det statsfinansielia läget allvarliga betänkligheter

måste hysas mot att giva förslaget retroaktiv tillämpning. Då

härtill kommer, att jämväl ur andra synpunkter lämpligheten av att

utgiva stora engångsersättningar lärer kunna ifrågasättas och i allt fall

den årliga hjälp, som enligt författningsförslaget för framtiden skulle

tillkomma de ersättningsberättigade, måste anses tillmätt efter för dem

rätt så fördelaktiga grunder, anser jag det motiverat att bestämma den

tidpunkt, från vilken ersättningarna skola beräknas, till den 1 juli 1923.

Försäkrings
rådet.

(14 § R. P.)

Departements
chefen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

Hos riksdagen lärer alltså å riksstaten för budgetåret 1923—1924

böra för nu ifrågavarande ändamål såsom förslagsanslag äskas ett belopp

av 150,000 kronor.

Innan jag lämnar nu föreliggande ärende, ber jag till sist att få

nämna, att i försäkringsrådets författningsförslag jämväl intagits ett

efter mönster av 23 § olycksfallsförsäkringslagen avfattat stadgande angående

rätt för rådet och riksförsäkringsanstalten att, till vidare utredning

i mål rörande tillämpning av någon i förordningen given bestämmelse,

låta vid domstol avhöra vittnen eller sakkunniga, Då det emellertid

synes mig kunna ifrågasättas, huruvida ett stadgande av den utav

rådet ifrågasatta innebörden bör meddelas annorledes än i form av sådan

lag, som i 87 § regeringsformen avses, har jag ansett, att stadgandet

i fråga bör utgå. Jag har funnit mig så mycket hellre kunna föreslå

bestämmelsens uteslutande, som anledning synes mig föreligga att antaga,

att myndigheterna även utan anlitande av domstol utan svårighet

skola kunna komma till rätta med ifrågavarande ersättningsärenden.

Jag tillåter mig för övrigt erinra, att i det vida mera omfattande ersättningsförfarande,

som stod i samband med tobaksmonopolets införande i

riket, någon motsvarighet till vad av försäkringsrådet här föreslagits

icke förekom.»

Föredragande departementschefen uppläser härefter ett i enlighet

med förestående anförande avfattat förslag till förordning angående ersättning

av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats

av förhållandena under 1914—1919 års världskrig, (Bilaga A) samt hemställer,

att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att

dels antaga ovannämnda av honom upplästa förslag till förordning,

dels ocÅ-, vid bifall härtill, för beredande av sådan ersättning, som

i berörda författningsförslag avses, å riksstaten förbudgetåret 1923—1924

under elfte huvudtiteln anvisa ett extra förslagsanslag av 150,000 kronor.

Yad föredragande departementschefen sålunda

hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

bifalla samt förordnar, att proposition i ämnet skall

till riksdagen avlåtas av den lydelse, bilaga vid detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olof Edström.

opaginerad Kontrollera mot PDF

knuff!. Maj:ts proportion Nr 117.

Öl

Bilaga A.

Först it g

till

F örordning

angående ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats

av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig.

Härigenom förordnas som följer:

1 §''

Svensk medborgare, som skadats till följd av olycksfall, förorsakat

av krigsförhållandena under 1914 — 1919 års världskrig, så ock, om olycksfallet

medfört döden, hans efterlevande äro, där olycksfallet inträffat i arbete

för statens räkning eller eljest å svenskt fartyg eller för oskadliggörande

inom svenskt område av mina eller annat krigsredskap, berättigade till

ersättning enligt de i denna förordning stadgade grunder.

Ersättning, som här avses, bestrides av statsmedel samt bestämmes

och utgives av riksförsäkringsanstalten.

2 §•

1 mom. Har olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad

sjukdom, för den skadade medfört under längre eller kortare tid bestående

förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, skall till honom i

ersättning utgivas årlig livränta under tiden i förra fallet å ett belopp

av 1,600 kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som svarar mot

nedsättningen, jämte sådan behandling, som för höjande av arbetsförmågan

må erfordras; dock att ersättning ej utgår, där ej arbetsförmågan

blivit nedsatt med minst en tiondel. Såsom ersättning anses

jämväl kostnad för läkarbetyg, som må erfordras för bedömande av

förlust eller nedsättning av arbetsförmågan. På därom av den skadade

gjord ansökan må försäkringsrådet, där synnerliga skäl äro för handen,

besluta, att i stället för livränta eller del därav skall till den skadade

utgivas ett kapital för en gång till belopp, motsvarande högst livräntans

eller livräntedelens kapitalvärde efter de för riksförsäkringsanstalten

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete gällande beräkningsgrunder.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

2 mom. Har olycksfallet medfört den skadades död, skall i ersättning

utgivas:

a) till änka eller änkling, när äktenskapet slutits före olycksfallet,

en livränta, så länge livräntetagaren lever ogift, a ett årligt belopp av

600 kronor,

b) till varje den avlidnes minderåriga barn, evad det fötts inom

eller utom äktenskapet, eller adoptivbarn, som adopterats före olycksfallet,

en livränta, till dess barnet uppnått sexton års ålder, å ett årligt

belopp av 400 kronor, samt

c) till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller a,doptivmoder

eller, om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda

gemensamt, därest de för sitt uppehälle vant av den avlidnes arbete

huvudsakligen beroende och annan till livränta berättigad ej finnes, en

livränta å ett årligt belopp av 600 kronor,

dock att, där livräntor till under a) och b) angivna efterlevande

skulle för år räknat överstiga 1,600 kronor, de skola, i förhållande till

vad på envar livräntetagare belöper, nedsättas till nämnda belopp, så

länge anledning till dylik nedsättning fortfar.

Till änka eller änkling, som uppbär livränta och före fyllda sextio

år ingår nvtt äktenskap, utgives ett kapital för en gång av 1,800 kronor.

S mom. Riksförsäkringsanstalten äger under viss tid i stället för

livränta eller del därav bereda livräntetagare, som är hemfallen åt

dryckenskap, ersättning i naturaförmåner samt åt livräntetagare, som

därtill samtycker, bereda uppehälle å ålderdomshem, barnhem eller annan

dylik anstalt.

3 §•

Vid bedömandet i vad man viss kroppsskada åstadkommit nedsättning

av arbetsförmågan, skall hänsyn tagas ej blott till skadans

beskaffenhet och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja

sig genom arbete utan även till skadans inflytande på de särskilda

färdigheter, som för drivande av den skadades yrke må vara

erforderliga, samt till den skadades ålder och kön. Var den skadade

vid olycksfallet behäftad med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn jämväl

därtill tagas.

4 §•

Där någon, som äger rätt till livränta enligt denna förordning, på

grund av annan författning eller på grund av utfästelse, som av staten

eller, om arbetet utförts för enskild arbetsgivares räkning, av arbets
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

33

givaren gjorts före olycksfallet, är berättigad att till följd av detsamma

erhålla understöd, såsom avlöning, pension, livränta eller annat underhåll,

så ock där sådant understöd särskilt beviljats av statsmedel eller,

i andra fäll än här ovan avses, utgår från kassa eller pensionsinrättning

eller på grund av försäkring, skall från livräntan avdragas vad i anledning

av olycksfallet sålunda utgives för tid, under vilken livräntan

utgår. I fråga om understöd från kassa eller pensionsinrättning eller

på grund av försäkring må dock sådant avdrag endast ske, om staten

eller arbetsgivaren helt och hållet eller till minst en tredjedel bidragit

till kostnaden för understödet, och ej ske med större belopp än som

svarar mot bidraget. Beredas genom understödet naturaförmåner, såsom

bostad, fritt uppehälle eller dylikt, skall avdraget för dessa förmåner

beräknas efter de i arbetsorten gällande priser eller efter andra

grunder, som finnas tillämpliga.

Har understöd, som ovan sägs, utgivits med ett kapital för en

gång, skall från livräntan avdragas ett belopp, vars kapitalvärde enligt

de i 2 § 1 mom. omförmälda beräkningsgrunder motsvarar det utgivna

kapitalet minskat med beloppet av begravningshjälp, som eljest skulle

hava utgivits.

Vad sålunda stadgats om avdrag för understöd skall i tillämpliga

delar gälla även beträffande av utländsk makt beviljad dylik förmån.

5 §.

Inträder, sedan livränta till den skadade blivit bestämd, väsentlig

förändring i de förhållanden, vilka voro avgörande för livräntans bestämmande,

må jämkning i livräntan äga rum. Sådan jämkning må dock

ej avse livränta, som belöper å tiden före den dag, då ansökan därom

gjorts, eller, där jämkningen utan ansökan beslutats, före dagen för beslutet.

6 §.

Livränta utbetalas för varje månad, räknat från den dag rätten till

livränta inträtt, å månadens första dag, utan återbetalningsskyldighet

för månad, under vilken rätten till livräntan upphört eller livräntan

minskats. Livränta må ock, med ersättningstagarens samtycke och utan

återbetalningsskyldighet, utbetalas för längre betalningsterminer. På en

gång utgående kapitalbelopp utbetalas så fort ske kan. Uppkommer

vid bestämmande av belopp, som sålunda skall utbetalas, bråktal av

ören, utföres beloppet med närmast högre antal ören.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 94 höft. (Nr 117.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

Har ersättningsbelopp ej lyftats före utgången av året näst efter

det, under vilket detsamma förfallit till betalning, är rätten till beloppets

utfående förverkad.

7 §•

Har någon under resa eller eljest blivit borta, samt har all underrättelse

om honom upphört, och kan skäligen antagas, att han omkommit

till följd av olycksfall, som i denna förordning avses, äger anhörig,

som i 2 § omförmäles, uppbära livränta efter de i nämnda paragraf

angående livräntor till efterlevande stadgade grunder.

Riksförsäkringsanstalten är berättigad att av sådan anhörig, såsom

villkor för utbetalning av livränta, fordra förklaring på heder och samvete,

att han saknar varje underrättelse om den bortablivne. I fråga

om omyndig må sådan förklaring infordras från förmyndaren.

Rätten till livränta upphör, därest den bortablivne finnes vara vid

liv eller hava avlidit av annan orsak än sådant olycksfall, som i denna

förordning avses.

8 §■

Beslut om ersättning skall, så fort ske kan, meddelas den ersättningsberättigade

och utan hinder av förd klagan tillsvidare lända till

efterrättelse.

9 §•

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, medgiva,

att ersättning, som i denna förordning avses, må utgivas till medborgare

i annat land. För dylikt fall må, efter omständigheterna, ersättningen

kunna bestämmas till lägre belopp än enligt bestämmelserna

i 2 §.

10 §.

Rätt till ersättning enligt denna förordning kan icke överlåtas

och må förty ej för gäld tagas i mät.

11 §•

De närmare föreskrifter, som utöver vad denna förordning innehåller

finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av försäkringsrådet

eller riksförsäkringsanstalten.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 117.

35

12 §.

Över beslut av riksförsäkringsanstalten rörande ersättning eller

eljest rörande tillämpning av någon i denna förordning given bestämmelse

må klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas

till rådet eller i betalt brev med allmänna posten vara till rådet inkomna

sist å trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del, den

dagen oräknad, då sådant skedde.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

13 §''

Ersättning enligt denna förordning utgives ej för tid före den 1

juli 1923. J

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1923.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1923:171 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigs s. 8 i texten
  2. BU 1923:47 BankoutSköttets utlåtande Nr 47 s. 1 i texten