Med förslag till kungörelser angående dels ändring i vissa delar av förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor, dels ändrad lydelse av § 2 i förordningen den 13 december 1912 angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara
1923-03-09 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1923:137, Med förslag till kungörelser angående dels ändring i vissa delar av förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor, dels ändrad lydelse av § 2 i förordningen den 13 december 1912 angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
1
Nr 137.
Kung1. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelser
angående dels ändring i vissa delar av förordningen den 9
juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor, dels ändrad
lydelse av § 2 i förordningen den 13 december 1912 angående
tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara;
given Stockholms slott den 9 mars 1923.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
F. V. Thorsson.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 9 mars 1923.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
ÅKERMAN, SCHLYTER, ÖRNE.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, anför efter
gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet:
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 112 käft. (Nr 137.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
Upphävande
avtuilfriheten
för viss arméoch
marinmateriel.
Jämlikt § 4 mom. d) i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med
tulltaxa för inkommande varor åtnjutes tullfrihet för sådana för lanteller
sjöförsvarets räkning införda effekter, vilka icke inom landet tillverkas
eller, i följd av behov av deras skyndsamma anskaffning, icke
kunnat inom landet erhållas, dock endast efter prövning av Konungen
i varje förekommande fall.
Rörande tillkomsten av ifrågavarande stadgande i tulltaxeförordningen
ber jag få erinra om följande.
Sedan Kungl. Maj:t i ett flertal fall till förmån för särskilda verk
och inrättningar medgivit undantag från tullavgifters erläggande för
införda effekter, upptogo riksdagens år 1883 församlade revisorer i sin
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets samt andra
av allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1881 frågan om sådant undantag för materialier, instrumontalier
och andra effekter för statens järnvägsbyggnaders räkning. Härvid
erinrade revisorerna, att Kungl. Maj:t den 22 augusti 1855 förordnat,
att sådana materialier m. m. finge tullfritt i riket införas, ävensom, i
anledning av uppkommen fråga, huruvida detta medgivande vore fortfarande
tillämpligt även för den del av samma slags effekter, som konsumerades
och därför fortfarande behövde anskaffas för de färdiga stambanornas
och materielens underhåll samt trafikens drift, den 13 februari
1863 förklarat, att någon tull för de till statens järnvägsbyggnader behövliga
materialier, instrument och andra effekter, som från utrikes ort
inkomme, tills vidare icke skulle erläggas. Därefter framhöllo revisorerna
att, även om den minskning i inkomster för tullverket, som genom
den sålunda medgivna tullfriheten föranleddes, ej kunde vara av så
synnerligt stor betydelse, densamma dock innebure ett frångående från
den principen, att varje inkomstbringande statsinstitutions inkomster
borde, såvitt möjligt vore, oavkortade till densamma ingå. Efter att
hava anfört vissa andra, särskilt med tullfriheten för järnvägsmateriel
förbundna olägenheter uttalade revisorerna slutligen den åsikt, att för
samtliga de artiklar, som för statens järuvägars behov infördes, borde
erläggas tullavgifter i enlighet med gällande tulltaxa, helst revisorerna
ansäge det vara med god ordning överensstämmande, att i allmänhet
dylika undantag från berörda taxa, såvitt möjligt vore, undvekes.
I skrivelse den 11 maj 1884, nr 53, uttalade riksdagen, att riksdagen
delade revisorernas åsikt därom, att undantag från gällande tulltaxa
borde, såvitt möjligt vore, undvikas; och anhöll riksdagen, att
Kungl. Maj:t måtte förordna, att den genom brev den 22 augusti 1855
och den 13 februari 1863 särskilt medgivna tullfrihet för de varor och
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
8
effekter, som för statens järnvägars behov från utlandet infördes, skulle
för framtiden upphöra.
Den 12 september 1884 förordnade Kungl. Maj:t, att den genom
förenämnda båda brev medgivna tullfrihet skulle upphöra med 1884 års
utgång. Sedermera förordnade Kungl. Maj:t den 11 december 1885,
att samtliga för särskilda verk och inrättningar beviljade undantag
från tullavgifters erläggande skulle upphöra med utgången av år 1886;
dock att Kungl. Maj:t, där anskaffning i större skala skulle äga rum
för lånt- eller sjöförsvarets räkning av sådana varor, som ej utgjorde
föremål för inhemsk tillverkning eller i följd av brådskande behov av
deras anskaffning ej hunne inom landet tillverkas, ville på särskild
anmälan besluta om den tullfrihet, som i dylika fall kunde vara påkallad.
Vid antagande år 1911 av nuvarande förordning med tulltaxa
för inkommande varor bibehölls bestämmelsen om tullfrihet i vissa fall
för effekter, införda för lånt- eller sjöförsvarets räkning.
För att erhålla en uppfattning rörande den utsträckning, vari
tullfrihet under senaste tid plägat av Kungl Maj:t beviljas för arméoch
marinmateriel, har jag låtit från generaltullstyrelsen inhämta vissa
uppgifter. Enligt den sålunda erhållna utredningen har under tiden 7
oktober 1921—30 november 1922 tullfrihet för dylik materiel medgivits
i 62 särskilda fall. Sammanlagda beloppet av den tullavgift,
varifrån enligt dessa medgivanden befrielse lämnats, uppgår till 268,402
kronor 6 öre. För varor, inkomna under år 1921, har den tull, varifrån
befrielse erhållits, belöpt sig till 179,136 kronor 43 öre.
Den tullfrihet, som alltjämt efter Kungl. Maj:ts i varje fall lämnade
medgivande äger rum för viss materiel för armén och marinen,
kan uppenbarligen icke för staten tjäna något reellt syfte, då inbesparingen
i utgifter för armén och marinen motsvaras av en lika stor utebliven
inkomst för tullverket. Då det måste anses önskvärt, att statens
inkomster och utgifter redovisas i sitt rätta sammanhang, är den nuvarande
ordningen .tvärtom olämplig. Men därtill kommer, att handläggningen
av de olika ärendena om beviljande av ifrågavarande tullfrihet
kräver ett icke så ringa arbete dels bos det ämbetsverk — arméeller
marinförvaltningen — som har att hos Kungl. Maj it utverka tullfriheten,
dels inom finansdepartementet, som det åligger att bereda
ärendena, dels ock hos generaltullstyrelsen samt vid vederbörande tullförvaltning.
Med hänsyn förnämligast till sistnämnda förhållande har
jag ansett mig böra föreslå, att ifrågavarande tullfrihet upphäves.
Departement
chefen.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
Ändring av
§ 13 mom 5
tulltaxeförord.
lingen
och § 2 i
1912 års förordning
om
s. k. handelsrestitution.
Vad angår tidpunkten för upphävande av den bestämmelse i tulltaxeförordningen,
som grundlägger ifrågavarande tullfrihet, synes det
lämpligt, att densamma sättes till ingången av nästkommande budgetår
eller den 1 juli 1923. Jag förutsätter därvid, att all rätt till tullfrihet
för materiel, varom nu är fråga, skall upphöra med utgången av juni
månad år 1923, även om Kung]. Maj:t därförinnan i särskilda fall medgivit
sådan frihet för varor, som till riket införas efter sistnämnda tidpunkt.
A andra sidan synes det icke böra vara uteslutet, att frågor
om tullfrihet för materiel, som införts före den 1 juli 1923, även efter
nämnda tidpunkt av Kungl. Maj:t prövas och avgöras enligt dittills
gällande bestämmelser.
Emellertid förhåller det sig så, att vissa å budgetförslaget för
statsregleringsperioden 1923—1924 under fjärde huvudtiteln uppförda
anslag äro beräknade under antagande, att tullfrihet skulle såsom hittills
erhållas för viss materiel. Då vid borttagande av tullfriheten i
fråga berörda anslag skulle komma att bliva otillräckliga, torde för motverkande
härav höra äskas särskilt anslag för bestridande av de tullavgifter,
för vilka vederbörande anskaffnings- och underhållsanslag icke
förslå. Enligt vad jag inhämtat skulle för ändamålet erfordras i runt tal
150,000 kronor. Chefen för försvarsdepartementet kommer att i dag för
Kungl. Maj:t anmäla frågan om avlåtande till riksdagen av förslag i
enlighet härmed. Egentligen skulle vid tullfrihetens borttagande från
och med den 1 juli 1923 den å budgetförslaget för statsregleringsperioden
1923—1924 uppförda inkomsttiteln »tullmedel» kunna höjas med ett
belopp motsvarande nämnda utgiftsanslag eller 150,000 kronor. Då
emellertid detta belopp är förhållandevis ringa, har jag ansett tillräckliga
skäl icke föreligga att föreslå en dylik åtgärd. För framtiden böra
givetvis de anslag, vilka påverkas av tullfrihetens borttagande, beräknas
med hänsyn härtill.
Den av mig nu föreslagna bestämmelsen om upphävande av § 4
mom. d) i tulltaxeförordningen torde lämpligen böra intagas i samma
kungörelse som den ändring i tulltaxeförordningen, jag i det följande
kommer att föreslå.
I en till Kungl. Maj:t ställd skrift har Stockholms handelskammare
gjort framställning om ändringar dels i första stycket av § 13 mom. 5
av gällande förordning med tulltaxa för inkommande varor, sådant detta
författningsrum lyder enligt kungörelse den 11 juni 1915 (nr 252), dels
ock i § 2 av förordningen den 13 december 1912 (nr 355) angående
tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara.
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
Ifrågavarande bestämmelse i § 13 mom. 5 i tulltaxeförordningen
lyder sålunda:
»Åt näringsidkare, som vill införa utländsk tullpliktig vara för att, med eller
utan tillsats av inhemskt eller icke tullpliktigt utländskt råämne, använda densamma
till framställning av exportvara, må, för särskilt fall eller för viss tid, kunna medgivas
rätt att vid utförsel av sålunda framställd vara eller vid dess uppläggning å
restitutionsupplag, varom i mom. 7 stadgas, återbekomma erlagd tullavgift för den
utländska tullpliktiga råvaran eller, ifall tullavgiften, efter vad nedan sägs, ännu
icke erlagts, njuta befrielse från dess gäldande; kunnande härvid jämväl tagas
hänsyn till råämnesförlust, som finnes oundviklig vid exportvaras framställning.
Rätt till tullrestitution enligt detta moment må endast lämnas åt näringsidkare,
som är känd såsom synnerligen redbar och solid samt i övrigt prövas lämplig.»
Likaledes må enligt § 2 i 1912 års förberörda förordning tillstånd
för handelsidkare att begagna sig av den i förordningen avsedda rätt
till tullrestitution vid återutförsel av utländsk vara endast lämnas handelsidkare,
som är känd såsom synnerligen redbar och solid samt i övrigt
prövas lämplig.
Handelskammarens framställning går ut på, att det i omförmälda
båda författningsrum för erhållande av tullrestitution (industrirestitution
respektive handelsrestitution) föreskrivna villkor, att vederbörande näringseller
handelsidkare skall vara känd såsom »synnerligen redbar och solid»,
bör ändras därtill, att han skall vara känd såsom »redbar», samt att
innebörden av villkoret, att han »i övrigt prövas lämplig», bör förklaras
i tillägg till ifrågavarande paragrafer eller förtydligas på annat sätt.
Såsom motiv för en ändring i den angivna riktuingen anför handelskammaren,
bland annat, att huvudvikten borde läggas på vederbörandes
lämplighet eller närmare bestämt hans förutsättningar för att
kunna och hans avsikt att vilja använda restitutionsrätten för utveckling
av de näringsgrenar, varom vore fråga, d. v. s. beträffande industrirestitutionen
näringsidkarens möjligheter att uppdriva en exportindustri
och beträffande handelsrestitutionen handelsidkarens möjligheter att utveckla
transitotulldeln. Det i författningarna uppställda villkoret »synnerligen
solid» utestängde, enligt handelskammarens mening, från restitutionsförmånen
personer, som gjort sig kända såsom energiska och mom
sitt område erfarna ledare av nystartade företag, vilka ännu icke hunnit
förvärva den synnerliga soliditet, som stipulerades. Kvalifikationen
»redbar» ansåge handelskammaren nödvändig, alldenstund det bär gällde
ett förtroende, men kvalifikationen »solid» hade ifråga om restitution av
redan erlagda avgifter betydelse endast i den mån den kunde vara en
förutsättning för vederbörandes möjlighet att uppdriva sådana näringar,
vilka författningarna avsåge att befrämja.
Kommerskollegium
och
generaltullstyrelsen.
6 Kungl. Maj:ls proposition Vr 137.
Över Stockholms handelskammares ifrågavarande framställning
hava kommerskollegium och generaltullstyrelsen den 27 januari 1923
gemensamt avgivit infordrat utlåtande, därvid fogats i ärendet införskaffade
yttranden från Sveriges industriförbund, järnkontoret, Sveriges
kemiska industrikontor, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges köpmannaförbund
och samtliga handelskamrar i riket med undantag av
Stockholms handelskammare.
Efter en redogörelse för berörda yttranden hava kommerskollegium
och generaltullstyrelsen i sitt nämnda utlåtande för egen del anfört
huvudsakligen följande.
Vad anginge det första av villkoren för åtnjutande av rätt till ifrågavarande
båda slag av tullrestitution, nämligen att vara »synnerligen redbar», delade ämbetsverken
den uppfattningen, att det syntes något oegentligt att särskilja olika grader
av redbarhet. Ordet synnerligen torde därför kunna uteslutas.
Frågan huruvida och i vad mån kravet på (synnerlig) soliditet i visst fall
kunde eftergivas hade tidigare varit föremål för såväl ämbetsverkens som Kungl.
Maj:ts prövning, bland annat i anledning av en utav Norrköpings varvs- och verkstadsaktiebolags
konkursförvaltning gjord ansökning om tullrestitutionsrätt enligt
§ 13 mom. 5 tulltaxeförordningen, varöver ämbetsverken avgivit utlåtande den 28
december 1921. I nämnda utlåtande hade ämbetsverken anfört, bland annat, att
ämbetsverken icke funnit sig enbart av ordalydelsen i vederbörande författningsrum
vara förhindrade att tillstyrka bifall till en ansökning om restitutionsrätt för en
näringsidkare, vars synnerliga soliditet icke kunnat vitsordas, vare sig på grund
av mera tillfälliga ekonomiska svårigheter eller i sådant fall som det föreliggande,
då restitutionsrätt söktes av ett konkursbo.
Kungl. Maj:t hade i omförmälda fall medgivit, att tullfrihet jämlikt § 13
mom. 5 tulltaxeförordningen finge åtnjutas.
I överensstämmelse med den ståndpunkt, ämbetsverken sålunda redan intagit
i frågan, ansåge sig ämbetsverken böra förorda Stockholms handelskammares framställning
i vad den avsåge borttagande av kvalifikationen (synnerligen) »solid» såsom
förutsättning för restitutionsrättens åtnjutande.
Visserligen kunde en sådan författningsändring anses äga mindre praktisk
betydelse, enär genom Kungl. Maj:ts nyssnämnda beslut torde hava angivits, att
ifrågavarande bestämmelse ej ovillkorligen skulle tolkas strängt efter orden, åtminstone
då det icke gällde generell tullrestitution. Emellertid kunde olägenheter uppstå,
bland annat till följd av skiljaktiga tolkningssätt, därest icke den princip, som sålunda
godtagits, motsvarades av förordningarnas ordalydelse. Därtill komme, att
berörda fall, som ju avsett tullrestitutionsrätt enligt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen,
väl knappast torde kunna åberopas såsom prejudikat, då tullrestitutionsrätt
enligt 1912 års förordning söktes.
Förslagets genomförande torde knappast kunna öka risken, att ett medgivande
av restitutionsrätt skulle kunna missbrukas. Garanti häremot erhölles, därest såsom
villkor för tillstånd till tullrestitution alltjämt kvarstode, att sökanden skulle vara
redbar och i övrigt prövas lämplig. Givetvis tillkomme det också vederbörande
handelskammare att vid prövning av en sökandes lämplighet taga under övervägande,
i vad mån hans ekonomiska ställning kunde inverka härvidlag.
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
Stockholms handelskammares förslag, att uttrycket »i övrigt prövas lämplig»
skulle förklaras genom särskilda författningsbestämmelser, kunde ämbetsverken
icke biträda.
Efter kommerskollegii och generaltullstyrelsens hörande samt i
enlighet med deras hemställan har Kungl. Maj:t vid några tillfällen,
såsom i det av ämbetsverken omnämnda fallet och i några därmed jämförliga
fall, funnit sig böra medgiva sökande rätt att komma i åtnjutande
av tullrestitution enligt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen utan
hinder därav, att deras ekonomiska ställning icke varit att betrakta
såsom »synnerligen solid», därest detta begrepp tages i en mera sträng
bemärkelse. Den ifrågasatta ändringen i nämnda författningsrum kan
väl med hänsyn härtill anses icke vara oundgängligen nödvändig. Då
emellertid författningens krav på synnerlig soliditet, även i mindre sträng
bemärkelse, synes kunna utgöra ett onödigt hinder för Kungl. Maj:t att
bevilja eljest önskvärd tullrestitution, har jag ansett mig böra tillstyrka
ämbetsverkens förevarande förslag. 1 anslutning härtill bör motsvarande
ändring äga rum i 1912 års förordning om s. k. handelsrestitution.
I likhet med ämbetsverken finner jag ej nödigt, att någon särskild
förklaring av respektive författningar lämnas beträffande innebörden
av uttrycket »i övrigt prövas lämplig».
Föredragande departementschefen uppläser härefter särskilda förslag
till kungörelser angående dels vissa ändringar i förordningen den 9 juni
1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande varor, dels ändrad lydelse
av § 2 i förordniugen den 13 december 1912 (nr 355) angående tullrestitution
i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara (Bilagor A och
B) samt hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att godkänna
sagda förslag.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kung!. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall; och skall proposition
av den lydelse, bil. litt. vid detta protokoll utvisar,
avlåtas till riksdagen.
Departement»- chefen.
Ur protokollet:
Elis Lindahl.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
Bilaga A.
Förslag
till
kungörelse angående vissa ändringar i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80)
med tulltaxa för inkommande varor.
Härigenom förordnas,
dels att § 4 mom. d) i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa
för inkommande varor skall upphöra att gälla,
dels ock att § 13 mom. 5 första stycket i nämnda förordning, sådant
detta författniugsrum lyder enligt kungörelse den 11 juni 1915 (nr 252),
skall hava följande ändrade lydelse:
Åt näringsidkare — — — — —---exportvaras framställ
ning.
Rätt till tullrestitution enligt detta moment må endast lämnas
åt näringsidkare, som är känd såsom redbar och i övrigt prövas lämplig.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1923.
Bilaga B.
Förslag
till
kungörelse angående ändrad lydelse av § 2 i förordningen den 13 december
1912 (nr 355) angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel
av utländsk vara.
Härigenom förordnas, att § 2 i förordningen den 13 december
1912 angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk
vara skali hava följande ändrade lydelse:
Tillstånd för handelsidkare att begagna sig av den i § 1 avsedda
rätt meddelas av generaltullstyrelsen. Sådant tillstånd må endast lämnas
handelsidkare, som är känd såsom redbar och i övrigt prövas lämplig.
Tillståndet kan av generaltullstyrelsen återkallas, när de förutsättningar,
som legat till grund för tillståndets meddelande, icke längre förefinnas.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1923.
STOCKHOLM, ISAAC MAECTJS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1923.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- BevU 1923:23 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelser angående dels ändring i vissa delar av förordningen den 9 juni 1911 med tullta s. 1 i texten