Sök i Ratio Lex

Med förslag till kungörelser angående dels ändring i vissa delar av förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor, dels ändrad lydelse av § 2 i förordningen den 13 december 1912 angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara

1923-03-09 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1923:137, Med förslag till kungörelser angående dels ändring i vissa delar av förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor, dels ändrad lydelse av § 2 i förordningen den 13 december 1912 angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

1

Nr 137.

Kung1. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelser

angående dels ändring i vissa delar av förordningen den 9

juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor, dels ändrad

lydelse av § 2 i förordningen den 13 december 1912 angående

tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara;

given Stockholms slott den 9 mars 1923.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag

av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

F. V. Thorsson.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 9 mars 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

ÅKERMAN, SCHLYTER, ÖRNE.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, anför efter

gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet:

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 112 käft. (Nr 137.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

Upphävande

avtuilfriheten

för viss arméoch

marinmateriel.

Jämlikt § 4 mom. d) i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med

tulltaxa för inkommande varor åtnjutes tullfrihet för sådana för lanteller

sjöförsvarets räkning införda effekter, vilka icke inom landet tillverkas

eller, i följd av behov av deras skyndsamma anskaffning, icke

kunnat inom landet erhållas, dock endast efter prövning av Konungen

i varje förekommande fall.

Rörande tillkomsten av ifrågavarande stadgande i tulltaxeförordningen

ber jag få erinra om följande.

Sedan Kungl. Maj:t i ett flertal fall till förmån för särskilda verk

och inrättningar medgivit undantag från tullavgifters erläggande för

införda effekter, upptogo riksdagens år 1883 församlade revisorer i sin

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets samt andra

av allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning

under år 1881 frågan om sådant undantag för materialier, instrumontalier

och andra effekter för statens järnvägsbyggnaders räkning. Härvid

erinrade revisorerna, att Kungl. Maj:t den 22 augusti 1855 förordnat,

att sådana materialier m. m. finge tullfritt i riket införas, ävensom, i

anledning av uppkommen fråga, huruvida detta medgivande vore fortfarande

tillämpligt även för den del av samma slags effekter, som konsumerades

och därför fortfarande behövde anskaffas för de färdiga stambanornas

och materielens underhåll samt trafikens drift, den 13 februari

1863 förklarat, att någon tull för de till statens järnvägsbyggnader behövliga

materialier, instrument och andra effekter, som från utrikes ort

inkomme, tills vidare icke skulle erläggas. Därefter framhöllo revisorerna

att, även om den minskning i inkomster för tullverket, som genom

den sålunda medgivna tullfriheten föranleddes, ej kunde vara av så

synnerligt stor betydelse, densamma dock innebure ett frångående från

den principen, att varje inkomstbringande statsinstitutions inkomster

borde, såvitt möjligt vore, oavkortade till densamma ingå. Efter att

hava anfört vissa andra, särskilt med tullfriheten för järnvägsmateriel

förbundna olägenheter uttalade revisorerna slutligen den åsikt, att för

samtliga de artiklar, som för statens järuvägars behov infördes, borde

erläggas tullavgifter i enlighet med gällande tulltaxa, helst revisorerna

ansäge det vara med god ordning överensstämmande, att i allmänhet

dylika undantag från berörda taxa, såvitt möjligt vore, undvekes.

I skrivelse den 11 maj 1884, nr 53, uttalade riksdagen, att riksdagen

delade revisorernas åsikt därom, att undantag från gällande tulltaxa

borde, såvitt möjligt vore, undvikas; och anhöll riksdagen, att

Kungl. Maj:t måtte förordna, att den genom brev den 22 augusti 1855

och den 13 februari 1863 särskilt medgivna tullfrihet för de varor och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

8

effekter, som för statens järnvägars behov från utlandet infördes, skulle

för framtiden upphöra.

Den 12 september 1884 förordnade Kungl. Maj:t, att den genom

förenämnda båda brev medgivna tullfrihet skulle upphöra med 1884 års

utgång. Sedermera förordnade Kungl. Maj:t den 11 december 1885,

att samtliga för särskilda verk och inrättningar beviljade undantag

från tullavgifters erläggande skulle upphöra med utgången av år 1886;

dock att Kungl. Maj:t, där anskaffning i större skala skulle äga rum

för lånt- eller sjöförsvarets räkning av sådana varor, som ej utgjorde

föremål för inhemsk tillverkning eller i följd av brådskande behov av

deras anskaffning ej hunne inom landet tillverkas, ville på särskild

anmälan besluta om den tullfrihet, som i dylika fall kunde vara påkallad.

Vid antagande år 1911 av nuvarande förordning med tulltaxa

för inkommande varor bibehölls bestämmelsen om tullfrihet i vissa fall

för effekter, införda för lånt- eller sjöförsvarets räkning.

För att erhålla en uppfattning rörande den utsträckning, vari

tullfrihet under senaste tid plägat av Kungl Maj:t beviljas för arméoch

marinmateriel, har jag låtit från generaltullstyrelsen inhämta vissa

uppgifter. Enligt den sålunda erhållna utredningen har under tiden 7

oktober 1921—30 november 1922 tullfrihet för dylik materiel medgivits

i 62 särskilda fall. Sammanlagda beloppet av den tullavgift,

varifrån enligt dessa medgivanden befrielse lämnats, uppgår till 268,402

kronor 6 öre. För varor, inkomna under år 1921, har den tull, varifrån

befrielse erhållits, belöpt sig till 179,136 kronor 43 öre.

Den tullfrihet, som alltjämt efter Kungl. Maj:ts i varje fall lämnade

medgivande äger rum för viss materiel för armén och marinen,

kan uppenbarligen icke för staten tjäna något reellt syfte, då inbesparingen

i utgifter för armén och marinen motsvaras av en lika stor utebliven

inkomst för tullverket. Då det måste anses önskvärt, att statens

inkomster och utgifter redovisas i sitt rätta sammanhang, är den nuvarande

ordningen .tvärtom olämplig. Men därtill kommer, att handläggningen

av de olika ärendena om beviljande av ifrågavarande tullfrihet

kräver ett icke så ringa arbete dels bos det ämbetsverk — arméeller

marinförvaltningen — som har att hos Kungl. Maj it utverka tullfriheten,

dels inom finansdepartementet, som det åligger att bereda

ärendena, dels ock hos generaltullstyrelsen samt vid vederbörande tullförvaltning.

Med hänsyn förnämligast till sistnämnda förhållande har

jag ansett mig böra föreslå, att ifrågavarande tullfrihet upphäves.

Departement
chefen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

Ändring av

§ 13 mom 5

tulltaxeförord.

lingen

och § 2 i

1912 års förordning

om

s. k. handelsrestitution.

Vad angår tidpunkten för upphävande av den bestämmelse i tulltaxeförordningen,

som grundlägger ifrågavarande tullfrihet, synes det

lämpligt, att densamma sättes till ingången av nästkommande budgetår

eller den 1 juli 1923. Jag förutsätter därvid, att all rätt till tullfrihet

för materiel, varom nu är fråga, skall upphöra med utgången av juni

månad år 1923, även om Kung]. Maj:t därförinnan i särskilda fall medgivit

sådan frihet för varor, som till riket införas efter sistnämnda tidpunkt.

A andra sidan synes det icke böra vara uteslutet, att frågor

om tullfrihet för materiel, som införts före den 1 juli 1923, även efter

nämnda tidpunkt av Kungl. Maj:t prövas och avgöras enligt dittills

gällande bestämmelser.

Emellertid förhåller det sig så, att vissa å budgetförslaget för

statsregleringsperioden 1923—1924 under fjärde huvudtiteln uppförda

anslag äro beräknade under antagande, att tullfrihet skulle såsom hittills

erhållas för viss materiel. Då vid borttagande av tullfriheten i

fråga berörda anslag skulle komma att bliva otillräckliga, torde för motverkande

härav höra äskas särskilt anslag för bestridande av de tullavgifter,

för vilka vederbörande anskaffnings- och underhållsanslag icke

förslå. Enligt vad jag inhämtat skulle för ändamålet erfordras i runt tal

150,000 kronor. Chefen för försvarsdepartementet kommer att i dag för

Kungl. Maj:t anmäla frågan om avlåtande till riksdagen av förslag i

enlighet härmed. Egentligen skulle vid tullfrihetens borttagande från

och med den 1 juli 1923 den å budgetförslaget för statsregleringsperioden

1923—1924 uppförda inkomsttiteln »tullmedel» kunna höjas med ett

belopp motsvarande nämnda utgiftsanslag eller 150,000 kronor. Då

emellertid detta belopp är förhållandevis ringa, har jag ansett tillräckliga

skäl icke föreligga att föreslå en dylik åtgärd. För framtiden böra

givetvis de anslag, vilka påverkas av tullfrihetens borttagande, beräknas

med hänsyn härtill.

Den av mig nu föreslagna bestämmelsen om upphävande av § 4

mom. d) i tulltaxeförordningen torde lämpligen böra intagas i samma

kungörelse som den ändring i tulltaxeförordningen, jag i det följande

kommer att föreslå.

I en till Kungl. Maj:t ställd skrift har Stockholms handelskammare

gjort framställning om ändringar dels i första stycket av § 13 mom. 5

av gällande förordning med tulltaxa för inkommande varor, sådant detta

författningsrum lyder enligt kungörelse den 11 juni 1915 (nr 252), dels

ock i § 2 av förordningen den 13 december 1912 (nr 355) angående

tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

Ifrågavarande bestämmelse i § 13 mom. 5 i tulltaxeförordningen

lyder sålunda:

»Åt näringsidkare, som vill införa utländsk tullpliktig vara för att, med eller

utan tillsats av inhemskt eller icke tullpliktigt utländskt råämne, använda densamma

till framställning av exportvara, må, för särskilt fall eller för viss tid, kunna medgivas

rätt att vid utförsel av sålunda framställd vara eller vid dess uppläggning å

restitutionsupplag, varom i mom. 7 stadgas, återbekomma erlagd tullavgift för den

utländska tullpliktiga råvaran eller, ifall tullavgiften, efter vad nedan sägs, ännu

icke erlagts, njuta befrielse från dess gäldande; kunnande härvid jämväl tagas

hänsyn till råämnesförlust, som finnes oundviklig vid exportvaras framställning.

Rätt till tullrestitution enligt detta moment må endast lämnas åt näringsidkare,

som är känd såsom synnerligen redbar och solid samt i övrigt prövas lämplig.»

Likaledes må enligt § 2 i 1912 års förberörda förordning tillstånd

för handelsidkare att begagna sig av den i förordningen avsedda rätt

till tullrestitution vid återutförsel av utländsk vara endast lämnas handelsidkare,

som är känd såsom synnerligen redbar och solid samt i övrigt

prövas lämplig.

Handelskammarens framställning går ut på, att det i omförmälda

båda författningsrum för erhållande av tullrestitution (industrirestitution

respektive handelsrestitution) föreskrivna villkor, att vederbörande näringseller

handelsidkare skall vara känd såsom »synnerligen redbar och solid»,

bör ändras därtill, att han skall vara känd såsom »redbar», samt att

innebörden av villkoret, att han »i övrigt prövas lämplig», bör förklaras

i tillägg till ifrågavarande paragrafer eller förtydligas på annat sätt.

Såsom motiv för en ändring i den angivna riktuingen anför handelskammaren,

bland annat, att huvudvikten borde läggas på vederbörandes

lämplighet eller närmare bestämt hans förutsättningar för att

kunna och hans avsikt att vilja använda restitutionsrätten för utveckling

av de näringsgrenar, varom vore fråga, d. v. s. beträffande industrirestitutionen

näringsidkarens möjligheter att uppdriva en exportindustri

och beträffande handelsrestitutionen handelsidkarens möjligheter att utveckla

transitotulldeln. Det i författningarna uppställda villkoret »synnerligen

solid» utestängde, enligt handelskammarens mening, från restitutionsförmånen

personer, som gjort sig kända såsom energiska och mom

sitt område erfarna ledare av nystartade företag, vilka ännu icke hunnit

förvärva den synnerliga soliditet, som stipulerades. Kvalifikationen

»redbar» ansåge handelskammaren nödvändig, alldenstund det bär gällde

ett förtroende, men kvalifikationen »solid» hade ifråga om restitution av

redan erlagda avgifter betydelse endast i den mån den kunde vara en

förutsättning för vederbörandes möjlighet att uppdriva sådana näringar,

vilka författningarna avsåge att befrämja.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Kommerskollegium

och

generaltullstyrelsen.

6 Kungl. Maj:ls proposition Vr 137.

Över Stockholms handelskammares ifrågavarande framställning

hava kommerskollegium och generaltullstyrelsen den 27 januari 1923

gemensamt avgivit infordrat utlåtande, därvid fogats i ärendet införskaffade

yttranden från Sveriges industriförbund, järnkontoret, Sveriges

kemiska industrikontor, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges köpmannaförbund

och samtliga handelskamrar i riket med undantag av

Stockholms handelskammare.

Efter en redogörelse för berörda yttranden hava kommerskollegium

och generaltullstyrelsen i sitt nämnda utlåtande för egen del anfört

huvudsakligen följande.

Vad anginge det första av villkoren för åtnjutande av rätt till ifrågavarande

båda slag av tullrestitution, nämligen att vara »synnerligen redbar», delade ämbetsverken

den uppfattningen, att det syntes något oegentligt att särskilja olika grader

av redbarhet. Ordet synnerligen torde därför kunna uteslutas.

Frågan huruvida och i vad mån kravet på (synnerlig) soliditet i visst fall

kunde eftergivas hade tidigare varit föremål för såväl ämbetsverkens som Kungl.

Maj:ts prövning, bland annat i anledning av en utav Norrköpings varvs- och verkstadsaktiebolags

konkursförvaltning gjord ansökning om tullrestitutionsrätt enligt

§ 13 mom. 5 tulltaxeförordningen, varöver ämbetsverken avgivit utlåtande den 28

december 1921. I nämnda utlåtande hade ämbetsverken anfört, bland annat, att

ämbetsverken icke funnit sig enbart av ordalydelsen i vederbörande författningsrum

vara förhindrade att tillstyrka bifall till en ansökning om restitutionsrätt för en

näringsidkare, vars synnerliga soliditet icke kunnat vitsordas, vare sig på grund

av mera tillfälliga ekonomiska svårigheter eller i sådant fall som det föreliggande,

då restitutionsrätt söktes av ett konkursbo.

Kungl. Maj:t hade i omförmälda fall medgivit, att tullfrihet jämlikt § 13

mom. 5 tulltaxeförordningen finge åtnjutas.

I överensstämmelse med den ståndpunkt, ämbetsverken sålunda redan intagit

i frågan, ansåge sig ämbetsverken böra förorda Stockholms handelskammares framställning

i vad den avsåge borttagande av kvalifikationen (synnerligen) »solid» såsom

förutsättning för restitutionsrättens åtnjutande.

Visserligen kunde en sådan författningsändring anses äga mindre praktisk

betydelse, enär genom Kungl. Maj:ts nyssnämnda beslut torde hava angivits, att

ifrågavarande bestämmelse ej ovillkorligen skulle tolkas strängt efter orden, åtminstone

då det icke gällde generell tullrestitution. Emellertid kunde olägenheter uppstå,

bland annat till följd av skiljaktiga tolkningssätt, därest icke den princip, som sålunda

godtagits, motsvarades av förordningarnas ordalydelse. Därtill komme, att

berörda fall, som ju avsett tullrestitutionsrätt enligt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen,

väl knappast torde kunna åberopas såsom prejudikat, då tullrestitutionsrätt

enligt 1912 års förordning söktes.

Förslagets genomförande torde knappast kunna öka risken, att ett medgivande

av restitutionsrätt skulle kunna missbrukas. Garanti häremot erhölles, därest såsom

villkor för tillstånd till tullrestitution alltjämt kvarstode, att sökanden skulle vara

redbar och i övrigt prövas lämplig. Givetvis tillkomme det också vederbörande

handelskammare att vid prövning av en sökandes lämplighet taga under övervägande,

i vad mån hans ekonomiska ställning kunde inverka härvidlag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

Stockholms handelskammares förslag, att uttrycket »i övrigt prövas lämplig»

skulle förklaras genom särskilda författningsbestämmelser, kunde ämbetsverken

icke biträda.

Efter kommerskollegii och generaltullstyrelsens hörande samt i

enlighet med deras hemställan har Kungl. Maj:t vid några tillfällen,

såsom i det av ämbetsverken omnämnda fallet och i några därmed jämförliga

fall, funnit sig böra medgiva sökande rätt att komma i åtnjutande

av tullrestitution enligt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen utan

hinder därav, att deras ekonomiska ställning icke varit att betrakta

såsom »synnerligen solid», därest detta begrepp tages i en mera sträng

bemärkelse. Den ifrågasatta ändringen i nämnda författningsrum kan

väl med hänsyn härtill anses icke vara oundgängligen nödvändig. Då

emellertid författningens krav på synnerlig soliditet, även i mindre sträng

bemärkelse, synes kunna utgöra ett onödigt hinder för Kungl. Maj:t att

bevilja eljest önskvärd tullrestitution, har jag ansett mig böra tillstyrka

ämbetsverkens förevarande förslag. 1 anslutning härtill bör motsvarande

ändring äga rum i 1912 års förordning om s. k. handelsrestitution.

I likhet med ämbetsverken finner jag ej nödigt, att någon särskild

förklaring av respektive författningar lämnas beträffande innebörden

av uttrycket »i övrigt prövas lämplig».

Föredragande departementschefen uppläser härefter särskilda förslag

till kungörelser angående dels vissa ändringar i förordningen den 9 juni

1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande varor, dels ändrad lydelse

av § 2 i förordniugen den 13 december 1912 (nr 355) angående tullrestitution

i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara (Bilagor A och

B) samt hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att godkänna

sagda förslag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kung!. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall; och skall proposition

av den lydelse, bil. litt. vid detta protokoll utvisar,

avlåtas till riksdagen.

Departement»- chefen.

Ur protokollet:

Elis Lindahl.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

Bilaga A.

Förslag

till

kungörelse angående vissa ändringar i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80)

med tulltaxa för inkommande varor.

Härigenom förordnas,

dels att § 4 mom. d) i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa

för inkommande varor skall upphöra att gälla,

dels ock att § 13 mom. 5 första stycket i nämnda förordning, sådant

detta författniugsrum lyder enligt kungörelse den 11 juni 1915 (nr 252),

skall hava följande ändrade lydelse:

Åt näringsidkare — — — — —---exportvaras framställ
ning.

Rätt till tullrestitution enligt detta moment må endast lämnas

åt näringsidkare, som är känd såsom redbar och i övrigt prövas lämplig.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1923.

Bilaga B.

Förslag

till

kungörelse angående ändrad lydelse av § 2 i förordningen den 13 december

1912 (nr 355) angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel

av utländsk vara.

Härigenom förordnas, att § 2 i förordningen den 13 december

1912 angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk

vara skali hava följande ändrade lydelse:

Tillstånd för handelsidkare att begagna sig av den i § 1 avsedda

rätt meddelas av generaltullstyrelsen. Sådant tillstånd må endast lämnas

handelsidkare, som är känd såsom redbar och i övrigt prövas lämplig.

Tillståndet kan av generaltullstyrelsen återkallas, när de förutsättningar,

som legat till grund för tillståndets meddelande, icke längre förefinnas.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1923.

STOCKHOLM, ISAAC MAECTJS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1923.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BevU 1923:23 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelser angående dels ändring i vissa delar av förordningen den 9 juni 1911 med tullta s. 1 i texten