Angående statens verksamhet för egnahem■sbildning
1923-03-10 · 67 sidor, varav 58 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 58 av 67 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1923:144, Angående statens verksamhet för egnahem■sbildning
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition Nr 144.
1
JVr 144.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående statens verksamhet
för egnahem■sbildning; given Stockholms slott den 10 mars 1923.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Sven Linders.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 10 mars 1923.
N ärvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson
åkerman, Linders, Schlyter, Örne.
Departementschefen, statsrådet Linders anför:
Riksdagen anhöll 1918 i skrivelse nr 342, att Kungl. Makt måtte
verkställa viss utredning, huru kolonisation å bondejord i Norrland skulle
kunna kraftigare än dittills befrämjas, och därefter för riksdagen framlägga
de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. Sedan Kuu°4.
Maj:t den 11 juli 1918 uppdragit åt den genom beslut den 30 juni mö
tillsatta kolonisation skommittén att verkställa jämväl den av riksdagen
sålunda begärda utredningen, har kolonisationskommittén i sitt den 31
maj 1922 avgivna betänkande uti en särskild avdelning, benämnd kraftigare
befrämjande av egnahemsbildning å enskild jord i Norrland framställt
vissa förslag avseende, bland annat, jordförmedlings- och egnaBthang
till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 118 höft. (Nr 144—145.) 1
2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
hemslåneverksamheten (betänkandets avd. III, sid. 91 o. f.). Åtskilliga
myndigheter hava häröver avgivit yttrande.
I den till 1919 års lagtima riksdag avlåtna propositionen, nr 106,
angående vissa egnahemsväsendet berörande frågor framhöll dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet, att otvivelaktigt, återstode ännu
ganska mycket, innan egnahemsväsendet i sin helhet bleve så anordnat,
som önskvärt och möjligt vore, samt att ytterligare utredning i viktiga
hänseenden tarvades. Efter att hava framhållit, att vissa för frågans
lösning betydelsefulla utredningar ännu vore oavslutade, uttalade
departementschefen, att för tillfället och i avvaktan på resultatet av
dessa utredningar åtgärderna på egnahemsväsendets område syntes böra
inriktas på att inom den dåvarande organisationens ram vidtaga de
förändringar, som befunnes behövliga eller önskvärda, dock med uppmärksamt
tillseende, att härigenom icke några för framtiden bindande
anordningar träffades, genom vilka ökade svårigheter skulle uppstå för
en eventuell omläggning av organisationen. De förslag, som framlades
i nyssnämnda proposition, avsågo icke att åstadkomma någon genomgripande
ombildning av egnahemsrörelsen utan hade närmast karaktären
av kompletteringar i och förbättringar av det dåvarande systemet. Propositionen
blev av riksdagen i huvudsak bifallen, och riksdagen uttalade
i skrivelsen nr 339 sin anslutning till departementschefens nyss angivna
uppfattning.
Riksdagen 1920 har därefter i två särskilda skrivelser, nr 98 och
nr 306, gjort framställningar till Kungl. Maj:t i egnahem sfrågan. I den
förstnämnda skrivelsen anhölls om utredning beträffande vilka åtgärder,
som från statens sida borde vidtagas för att underlätta nyodling och
betes förbättring å sådana egnahemslägenheter, för vilkas förvärvande lån
erhölles från egnahemslånefonden. I den senare skrivelsen anhöll riksdagen
— under framhållande att, därest egnahemsrörelsen i vårt land
skulle kunna fylla sin ur befolkningssynpunkt trängande uppgift, en
reform av egnahemsväsendet icke kunde undanskjutas — att utredning
måtte verkställas angående vilka åtgärder, som kunde utöver vad som
redan skett vidtagas till förekommande av landsbygdens avfolkning.
Allt sedan tillkomsten 1920 av jordbruksdepartementets egnahemsavdelning,
till vilken Kungl. Maj:t för utredning överlämnat sistberörda
riksdagsskrivelser, har frågan om erforderliga reformer varit föremål för
egnahemsavdelningens uppmärksamhet, och har egnahemsinspektören,
efter beredningar inför mig, i en till mig avgiven promemoria nu sammanställt
resultatet av verkställda utredningar i ärendet samt framlagt
vissa förslag till ändrade bestämmelser m. m. angående statens verksamhet
för egnahemsbildningen.
Kun (il. Mnj:ts proposition Nr 144.
3
I avvaktan på utredningens slutförande liar i årets stutsverksproposition
för budgetåret 1923—1924 beräknats under nionde huvudtiteln
dels ett anslag av 800,000 kronor till odlings- och byggnadshjelp åt
egnahemslån t ägare (punkten 117) och dels ett anslag av 200,000 kronor
till bestridande av kostnader för jordförmedling i samband med egnahemslånerörelsen
(punkten 118) ävensom under utgifter för kapitalökning,
bil. 3, såsom kapitalökning för egnahemslånefonden ett belopp av
25,000,000 kronor (statens utlåningsfonder, punkten 3).
1 egnahemsinspektörens promemoria lämnas till eu början följande
kortfattade historik angående statens hittillsvarande egnahemsverksamhet.
»Sedan riksdagen 1899 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit, att Kungl.
Ma.i:t behagade föranstalta om utredning, huruvida, och i vilket avseende
åtgärder kunde vidtagas för beredande av tillfälle för mindre bemedlade arbetare
att på landsbygden förvärva egna hem, och därefter till riksdagen inkomma
med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda, samt med anledning
härav frågan varit föremål för utredning genom en särskild kommitté
— den s. k. egnahemskommittén — och åtskilliga myndigheter yttrat
sig, avlät Kungl. Maj:t till 1904 års riksdag proposition, nr 92, angående lån
av statsmedel för beredande av tillfälle för arbetare att på landsbygden förvärva
egna hem. Denna proposition blev av riksdagen i huvudsak bifallen,
varefter Kungl. Maj:t den 17 juni 1904 utfärdade kungörelser (nr 36, s. 1 och nr
36, s. 6) dels angående de allmänna villkor och bestämmelser, som skulle gälla
för den sålunda beslutade egnahemslånerörelsen, och dels med särskilda föreskrifter
till iakttagande vid lånerörelsens bednivande.
Lånerörelsen byggdes på följande huvudgrunder. Riksgäldskontoret
skulle tillhandahålla statskontoret under åren 1905—1909 mot räntegottgörelse
ett belopp av tillhopa högst 10 miljoner kronor för bildande av en egnahemslånefond.
Under nämnda tid finge sagda belopp av Kungl. Maj:t disponeras
att såsom statslån tilldelas företag av viss närmare angiven beskaffenhet, vilka
ville såsom ansvariga mellanhänder, Inne förmedlare, omhänderhava lånerörelsen
och av de erhållna statslånen i enlighet med närmare angivna bestämmelser
utlämna egnahemslån till enskilda låntagare för förvärvande av
jordbrukslägenheter eller bostadslägenheter.
De närmare bestämmelser, som reglerat egnahemslånerörelsen, hava underårens
lopp tid efter annan varit föremål för ändringar. Redan vid 1906 och
1907 års riksdagar beslötos vissa mindre jämkningar i lånevillkoren.
Beträffande tillförandet av medel till egnahemslånefonden har från och
med 1908 den anordning träffats, att år från år beräknats det belopp, som behövde
tillföras fonden såsom kapitalökning för att möjliggöra viss årlig
maximiutlåning jämte tillhandahållande av erforderligt förvaltningsbidrag till
låneförmedlarna. Vid 1908 års riksdag beslöts därjämte förnyade allmänna
villkor och bestämmelser för den av staten utövade egnahemslånerörelsen. Med
bibehållande av allt väsentligt i grunderna för verksamheten vidtogos där
-
Egnahemslånefondens
inrtotum de
1904.
Ändringar
åren 1906—
1918.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
vid åtskilliga jämkningar i detaljbestämmelserna. De 1908 förnyade bestämmelserna
återfinnas i kungörelser av den 13 juni 1908 (nr 53, s. 1 och nr
53, s. 8).
Sedan vissa jämkningar i och tillägg till de 1908 beslutade bestämmelserna
agt rum på grund av riksdagsbeslut åren 1909, 1910, 1912, 1913 och 1918.
blev frågan om den statliga egnahemslånerörelsen i hela dess vidd förelagd
1919 års lagtima riksdag.
fåZiråaan , , ''Iämlikt Kungl. Maj:ts den 20 januari 1911 dåvarande chefen för jord
bi
d 1919 års köksdepartementet givna bemyndigande hade särskilda sakkunniga — de
lagtima s-_ k- egnahemssakkunniga — tillkallats för att verkställa en ingående granskriksdag.
ning och utredning av egnahemsfrågan i hela dess omfattning samt utarbeta
förslag dels till de förändringar i gällande bestämmelser för statens egnahemslånerörelse,
som på grund av vunnen erfarenhet kunde befinnas önskvärda,
dels ock de ytterligare åtgärder, som från statens sida kunde vidtagas för att
underlätta och befordra egnahemsbildningen. Sedan egnahemssakkunniga den
14 oktober 1914 avgivit sitt betänkande och detsamma varit föremål för yttrande
av skilda myndigheter, framlades på grundval härav till 1919 års lagtima
riksdag proposition, nr 106, angående vissa egnahemsväsendet berörande
frågor. De förslag, som därvid framlades, avsågo icke att åstadkomma någon
genomgripande ombildning av egnahemsrörelsen utan hade närmast karaktären
av kompletteringar i och förbättuingar av det dåvarande systemet.
Nyssnämnda proposition blev av riksdagen i huvudsak bifallen, varefter Kungl.
Maj:t den 27 juni 1919 utfärdade kungörelse (nr 483)) angående allmänna
villkor och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse. Den 26 september
1919 meddelade Kungl. Maj:t i kungörelse (nr 623) särskilda föreskrifter angående
erhållande och tillgodonjutande av statslån från egnahemslånefonden.»
Därefter lämnas i promemorian följande redogörelse för nu gällande
egnahemslånebestämmelser.
»I senast nämnda kungörelser återfinnas de bestämmelser, som vid närvarande
tidpunkt reglera den statliga egnahemslånerörelsen. Att märka är
dock, att i en av paragraferna i förstnämnda kungörelse vid 1920 års riksdag
beslöts viss ändring, varom kungörelse utfärdades den 26 mars 1920 (nr
127). De nu gällande villkoren och bestämmelserna för egnahemslånerörelsen
äro i huvudsak följande.
Förmedlare av egnahemslån kunna vara hushållningssällskap, kommuner
samt vissa aktiebolag och föreningar, vilka samtliga i avseende ås,inegnahemslåneverksamhet
och vad därmed sammanhänger skola stå under uppsikt
och kontroll av den från och med 1920 inrättade egnahemsavdelningen
inom jordbruksdepartementet.
Hushållningssällskap skall för att kunna åtnjuta statslån frän egnahemslånefonden
bedriva egnahemslånerörelsen genom en särskild egnahemsnämnd,
bestående av utav sällskapet eller dess förvaltningsutskott utsedda
personer jämte en å statens vägnar, av vederbörande länsstyrelse utsedd ledamot,
vilken äger deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Ett å statens
vägnar utsett ombud skall äga deltaga i granskningen av egnahemsnämndens
räkenskaper och förvaltning. Inom varje kommun av hushållningssällskapets
iVu gällande
egnahemslänebestänu
melscr.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kanal- Maj:ts proposition Nr 144. r>
oinrado skall finnas anställt ett av egnahemsnämnden utsett ombud med uppffilt
att biträda nämnden i dess verksamhet samt tillhandagå lånesökande med
råd och anvisningar, dock kan, där så finnes liimpligt, gemensamt ombud utses
loa- högst tre kommuner. Hos hushållningssällskapet skall finnas anställd
nrist™mod ln^''aff av statsmedel avlönad jordbrukskonsulent med åliggande
att biträda egnahemsnämnden samt i övrigt medverka vid egnahemsväsendets
utveckling inom sällskapets område. Slutligen skall hushållningssällskapet
na va tor egnahemslånerörelsen antagit reglemente, som godkänts av egnahemsinspektoren
i jordbruksdepartementet. I reglementet skola finnas hisna
bestämmelser, bland annat, angående verkställandet genom jordhrukskonsulent
eller i dennes ställe genom annan sakkunnig person av besiktning
av lagenheter för vilka egnahemslån blivit sökta, samt inspektion å lägenheter,
or vilka dylika lan beviljats; vidare därom, att jordbrukskonsulent skall vid
egnahemsnämndens sammanträden närvara och föredraga ärendena, att låneansokningar
skola prövas och avgöras minst fyra gånger om året, att särskilda
räkenskaper skola föras för egnahemslånerörelsen m. m. _ Hushåll
ningssällskapen
hava allt sedan 1905 varit de huvudsakliga bärarna av statens
egnahemslån er örelse.
v illkor för att kommun skall kunna erhålla statslån från egnahemslånefonden
gäller, att kommunen skall hava för egnahemslånerörelsen antagit
reglemente, som godkänts av egnahemsinspektören i jordbruksdepartemen.
et. Före 1920 ägde kommuner icke att förmedla egnahemslån.
Aktiebolag eller ekonomisk förening kan erhålla statslån från egnahemslånefonden
under villkor, att dess uppgift är att befrämja förvärvandet av
egnahem samt företaget av Kungl. Maj:t, vid provning i varje särskilt fall,
finnes vara lämpligt såsom mellanhand vid lånerörelsen och bereda tillräcklig
trygghet för att egnahems förvärvande av mindre bemedlade personer blir
på ett oegennyttigt och ändamålsenligt sätt befrämjat. Liksom beträffande
hushållningssällskapen gäller, att en å statens vägnar utsedd ledamot i bolagets
eller föreningens styrelse skall äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten
samt att ett ombud a statens vägnar skall äga deltaga i granskningen
av räkenskaperna och förvaltningen. Likaså skall reglemente för egnahemslånerörelsen
av i huvudsak samma innehåll, som i fråga om hushållningssällskapen,
. vara antaget och godkänt av egnahemsinspektören. Bolagsordningen,
respektive föreningsstadgarna skola vara upprättade i överensstämmelse med
vissa av Kungl. Maj:t särskilt föreskrivna grunder, innehållande, bland annat,
bestämmelse om viss begränsad vinstutdelning till aktieägarna, respektive
medlemmarna, om dispositionen av överskjutande vinstmedel etc.
Låneförmedlarna tilldelas efter ansökan hos Kungl. Maj:t visst statslånebelopp
för år och hava därefter att av de erhållna statslånen på egen risk
och med egen beslutanderätt utlämna egnahemslån till enskilda låntagare för
förvärvande av antingen jordbrukslägenheter eller bostadslägenheter. För
statslån behöva hushållningssällskap och kommuner icke ställa någon säkerhet,
men andra låneförmedlare skola ställa säkerhet, som av statskontoret godkännes.
Låneförmedlarna åtnjuta ett årligt bidrag av statsmedel för täckande
av för dem genom lånerörelsen uppkommande kostnader och möjliga förluster.
Bidraget belöper sig till ''A % å låneförmedlarens kapitalskuld och utgår
direkt av egnahemslånefondens avkastning.
6
Kungl. Maj ds proposition Nr 144.
De lägenheter, för vilkas förvärvande egnahemslån kunna av låneförmedlarna
beviljas, skola vara belägna å landsbygden eller å till stad hörande
område, för vilket stadsplan icke blivit fastställd. Deras beräknade värde —
jorden jämte därå befintliga eller för uppförande avsedda byggnader — får
icke överstiga för obebyggd jordbrukslägenhet 15,000 kronor, för bebyggd jordbrukslägenhet
12,000 kronor och för bostadslägenhet 10,000 kronor. Såsom
obebyggd må därvid räknas lägenhet, där en mera omfattande ombyggnad
erfordras. Egnahemslån får utgå endast för bildande av sådant eget hem,
där låntagaren äger såväl jordområdet som därå uppförda byggnader, dock
må egnahemslån tillsvidare även utgå till förvärvande av bostadslägenhet,
för vilken mark upplåtits med tomträtt eller, beträffande Hvitfeldtska stipendieinrättningen
tillhörande mark, med ständig och oinskränkt besittningsrätt.
Under i övrigt lika förhållanden bör vid beviljandet av egnahemslån
företräde givas åt sökande, som åsyftar att genom nyodling och nybyggnad
bilda ett nytt eget hem.
Egnahemslån får ej tilldelas annan mindre bemedlad arbetare eller med
sådan likställd man eller kvinna, än den, som är svensk medborgare, minst
21 år och i regel ej över 50 år gammal, är känd för sparsamhet, nykterhet och
hedrande vandel och visserligen ej saknar medel att i någon mån bidraga till
bildande av eget hem men är i behov av kraftigt bistånd för dess förvärvande,
samt, när fråga är om jordbrukslägenhet, äger förutsättningar att driva det
jordbruk, som å lägenheten kan förekomma.
Egnahemslånebeloppet får uppgå till högst 6/e av jordbrukslägenhets
värde och till högst 3A av bostadslägenhets värde. Käntan å alla lån, som beviljats
för 1920 eller därefter, beräknas efter 43/» %■ Egnahemslån — liksom även
statslånen till låneförmedlarna — skall i fråga om återbetalningen delas i två
lika delar, en stående del och en amorteringsdel. De fem första åren skall
endast betalas ränta å hela lånet, därefter skall amorteringsdelen även amorteras
på så sätt, att å denna erlägges en annuitet, avseende såväl amortering
som ränta, av 6 % för lån för jordbrukslägenheter och 7 % för lån för bostads
lägenheter. Sedan amorteringsdelen slutbetalts, skall den stående delen inbetalas
senast inom femte året. Annan säkerhet för egnahemslånet får icke betingas
än första inteckning i egnahemslägenhet, dock kan visst förskott få
lämnas mot annan säkerhet. I det lånekontrakt, som skall upprättas, skall
bland annat intagas bestämmelser även om vilka byggnader, som böra å lägenheten
uppföras och om tiden, inom vilken de böra vara fullbordade, samt angående
de fall, i vilka låneförmedlaren äger rätt uppsäga egnahemslånet till
inbetalning.
Från och med 1920 kan egnahemslån — till tryggande av låntagarens
efterlevandes existens och till stärkande av låneförmedlarens säkerhet •— förenas
med försäkring å låntagarens liv på sätt stadgas i § 26 av föromnämnda
kungörelse nr 483/1919 och i särskild kungörelse den 30 juni 1920 (nr 509) angående
särskilda villkor och bestämmelser för livförsäkring å personer, som
erhålla lån ur statens egnahemslånefond. Riksförsäkringsanstalten ombestyr
berörda försäkring.»
Angående statens verksamhet för underlättande av jordförmedling
innehåller promemorian följande redogörelse.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
7
»I proposition, nr 149, till 1907 års riksdag framlade Kungl. Maj:t för
slag till bildande av en lånefond (jordförmedlingsfonden) avseende under
lättandet av inköp på landsbygden eller å till stad hörande, men utanför det
planlagda området belägen mark av större jordområden, som kunde erhållas
för billigt pris och särskilt lämpade sig att helt och hållet eller till väsentlig
del utstyckas till egnahemslägenheter. I propositionen framhölls såsom ett
av de viktigaste hindren för egnahemsrörelsens utveckling svårigheten att erhålla
det nödvändiga jordområdet. Det framstode därför som önskvärt, att
staten på något sätt bidroge till att för egnahemsbildning — framför allt jordhruksnyhildning
— lämplig jord bleve tillgänglig i större utsträckning och
till billigare pris än som utan det allmännas ingripande visat sig bliva fallet.
Förslaget gick ut på, att riksdagen skulle anvisa visst belopp, till en början 2
miljoner kronor, att såsom en jordförmedlingsfond från och med 1908 vara
för Kungl. Maj:t tillgängligt för lämnande av statslån (jordförmedlingslån)
till aktiebolag och föreningar av samma beskaffenhet, som de, vilka kunde erhålla
lån ur egnahemslånefonden. Lån ur jordförmedlingsfonden skulle avse
inköp till uppgivet pris av visst område, som skulle i ansökningen beskrivas.
För bedömande av områdets verkliga värde skulle vissa uppgifter bifogas.
Lån skulle få beviljas till högst av detta värde, dock ej till
mer än iU av köpesumman. Aktiebolag och förening skulle ställa
av statskontoret godkänd säkerhet för lånet. Lånet skulle lyftas inom
ett år från beviljandet. Med ledning av låntagarens årliga redogörelser
över försäljningar av lotter från området skulle Kung]. Maj:t för varje år
föreskriva, hur mycket av statslånet, som skulle återbetalas. Detta belopp
skulle bestämmas efter värdet å de försålda lotterna i förhållande till hela områdets
värde. Lånet finge dock i regel ej åtnjutas längre än intill utgången
av femte kalenderåret efter det, då detsamma blivit lyft. Lånet skulle löpa
med en ränta efter 4 %. Från det medelst lånet inköpta området finge upplåtelser
av lotter ske endast under äganderätt, dock att, intill dess försäljning
kunde ske, området finge upplåtas på arrende under kortare tid.
I skrivelse nr 226 anmälde riksdagen sitt bifall till propositionen, men
gjorde det tillägget, att även hushållningssällskap medgåves rätt erhålla lån
från jordförmedlingsfonden, varvid dessa fritogos från skyldighet att ställa
säkerhet för erhållna lån. Kungl. Maj:t utfärdade därefter den 28 juni 1907
kungörelse (nr 49, s. 1) angående allmänna bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden
samt den 29 november 1907 kungörelse (nr 120, s. 2) med särskilda
föreskrifter till iakttagande av hushållningssällskap, aktiebolag och
föreningar, vilka vilja erhålla statslån från jordförmedlingsfonden.
I samband med den behandling av egnahemsfrågan i allmänhet, som —
enligt vad nyss nämnts — ägde rum vid 1919 års lagtima riksdag, beslötos
jämväl, på Kungl. Maj:ts förslag i propositionen nr 106, åtskilliga ändringar
i jordförmedlingsverksamheten och antagos förnyade allmänna bestämmelser
för lån från jordförmedlingsfonden. Dessa bestämmelser, vilka alltjämt äro
gällande, återfinnas dels i kungörelsen den 27 juni 1919 (nr 484) angående allmänna
villkor och bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden och dels
i kungörelsen den 26 september 1919 (nr 622) med särskilda föreskrifter angående
erhållande och tillgodonjutande av statslån från sagda fond. Där
-
Jord förmedling*
fonden»
inrättande
1907.
1919 års
(nu gällande)
bestämmelser
om jordförmedlingsfonden.
Jord för med•
lingsbyråer.
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
vid vicltog-os, bland annat, de ändringar, att även kommuner kunde tilldela»
Dordformedlingslån, att räntefoten -höjdes till 43A % och att lånen i viss utsträckning
och under särskilda villkor kunde få användas för bildande av
lagenheter »om för viss tid upplätes på arrende med rätt för arrendatorn att
c ter högst -0 ar under äganderätt förvärva lägenheten som eget hem. Låntagarna
ur fonden — för vilka skulle gälla i stort sett samma kvalitetsfordringar
som beträffande egnahems!åneförmedlare och vilka benämndes jordförmedlare
— skulle till jordbruksdepartementet för prövning och fastställelse
insända upprättad -styckningsplan jämte över densamma avgivet yttrande av
jordbrukskonsulent, därest planen icke uppgjorts av dylik tjänsteman. Innan
st> ckningsplan sålunda fastställts, finge jordförmedlaren icke avyttra någon
del av den inköpta fastigheten eller avverka -eller låta avverka skog å densamma
utöver vad som erfordrades till husbehov å fastigheten.
På förslag av Kungl. Maj:t beviljades för första gången vid 1911 års
riksdag anslag till jordförmedlingsbyråer. Anslaget avsåg först endast sådana
byråer, som upprättats av hushållningssällskap, men redan vid 1912 års löksäng
ändrades villkoren, sa att statsbidrag skulle kunna under vissa förutsättningar
utgå även för andra byråer. Statsbidrag fick till en början utgå
med högst 700 kronor för byrå och år, därav 500 kronor såsom bidrag till avlöning
åt den sakkunnige person, som skulle finnas anställd hos byrån, och
200 kronor såsom bidrag till övriga driftkostnader; 1919 höjdes dessa maximibelopp
till 700 respektive 400 kronor, och från och med 1922 äro de bestämda
till 800 respektive 600 kronor, alltså sammanlagt 1,400 kronor per byrå och
år. Nu gällande allmänna bestämmelser i ämnet ingå i kungörelsen den 27
juni 1919 (nr 574) angående statsbidrag till jordförmedlingsbyråer för egnahemsrörelsen
med däri genom kungörelsen den 29 juni 1921 (nr 349) gjord
ändring. Enligt dessa bestämmelser skall statsunderstödd jordförruedlingsbyrå
stå under närmaste ledning, om det gäller av hushållningssällskap eller
hushållningssällskaps egnahemsnämnd inrättad byrå, av vederbörande egnahemsnämnd,
om av landsting inrättad byrå, av en utav landstinget tillsatt
styrelse, samt i andra fall av styrelse, i vilken hushållningssällskap och landsting
skola äga rätt att utse vardera minst en ledamot. Byrås verksamhet
skall huvudsakligen avse dels att insamla och i samverkan med egnahemsavdelningen
inom jordbruksdepartementet bland allmänheten sprida uppgifter
rörande till salu befintliga egnahemslägenheter och vissa andra smärre fastigheter,
dels ock att lämna spekulanter å sådana lägenheter det bistånd vid avtals
avslutande samt beträffande övriga i samband därmed stående förhållanden,
varav de kunna vara i behov. För sistnämnda ändamål skall, såsom
ovan antytts, hos byrån finnas anställd sakkunnig person med uppdrag, bland
annat, att kostnadsfritt lämna spekulanter å lägenheter erforderliga upplysningar
om köpebestämmelser samt om villkoren och sättet för erhållande av
egnahemslån ävensom biträde med uppsättande av låneansökningar samt köpeoch
andra avtalshandlingar samt vid ordnandet av intecknings- och lagfartstörhållanden
m. m. Å tider, som i särskild ordning bestämmas, skall byrå tillhandahålla
egnahemsavdelningen fullständiga uppgifter över lägenheter, som
genom byrån utbjudas till försäljning.. De uppgifter, som enligt anförda bestämmelser
tid efter annan insändas till egnahemsavdelningen (före 1920 till
Kungl. Maj.ts proposition Nr 144.
9
av lantbruksstyrelsen utsedd person), sammanföras för alla byråerna i ett
tryckt häfte, betitlat ''Fastigheter till salu genom de med statsmedel understödda
jordförmedlingsbyråer’, vilket häfte under senaste tid utkommit
två gånger årligen och genom egnahemsavdelningen, byråerna m. fl. tillhandahålles
intresserade.»
Egnakemsinspektörens promemoria innehåller vidare eu statistisk
översikt över den hittills hedrivna statliga egnahemsrörelsen, så lydande:
»Enligt beslut vid 1904 års riksdag medgavs till en början en utlåning
från egnakemslånefonden av sammanlagt 10,000,000 kronor, vilket belopp avsåg
att tillgodose utlåningsbehovet under de fem åren 1905—1909. Emellertid
medgavs sedermera, att under 1908 finge därutöver utlånas ett belopp av
800,000 kronor. Från och med 1909 liava följande belopp av riksdagen fastställts
som maximiutlåning från fonden, nämligen för
1909 ........
........ 5
miljoner kronor
1916 .......
........ 6
miljoner kronor
1910 ........
........ 5
» »
1917 ........
........ 6
» »
1911 ........
........ 5
» »
1918 ........
........ 7.5
» »
1912 ........
........ 5
» »
1919 ........
....... 7.5
» »
1913 ........
........ 7.5
» »
1920 .......
........ 12
» »
1914 ........
........ 7.5
» »
1921 .......
........ 12
» »
1915 ........
........ 7.5
» »
1922 ........
........ 13
» »
varjämte för 1922 medgivits, att för sagda år tillhopa med 1923 — då maximiutlåningen
till en början bestämts till 12 miljoner kronor — finge därutöver
för jordbrukslägenheter utlånas ytterligare 6 miljoner kronor.
Sedan 1920 gäller den huvudregel, att av den årligen medgivna utlåningen
får högst V* disponeras såsom lån för bostadslägenheter; för 1922 medgavs
en utlåning för sistnämnda ändamål av 5 miljoner kronor.
Den sammanlagda av riksdagen medgivna utlåningen från egnahemslånefonden
uppgår till 135,300,000 kronor för de nitton åren 1905—1923 tillhopatagna.
För sagda år uppgår summan av de av Kungl. Maj :t låneförmedlama beviljade
statslånen till sammanlagt i runt tal 134 miljoner kronor, varav 93 miljoner
kronor avseende lån för jordbrukslägenheter och 41 miljoner kronor lån
för bostadslägenheter. Från låneförmedlama ingivna ansökningar om statslån
hava under berörda tidrymd uppgått till sammanlagt i Tunt tal 197 miljoner
kronor, varav 114 miljoner kronor för jordbrukslån och 83 miljoner
kronor för bostadslån. Statslånebelopp för jordbrukslägenheter hava alltså
av Kungl. Maj:t beviljats till 81.5 % av sökta lånebelopp; beträffande bostadslån
är motsvarande procenttal 49 %.
I efterföljande tabell meddelas uppgifter över de statslånebelopp, jordbrukslån
för sig och bostadslån för sig, som begärts och av Kungl. Maj:t beviljats
låneförmedlama för ett vart av åren 1905—1923.
Bihang till riksdagens protokoll 1923■ 1 sand. 118 käft. (Nr 144—145) 2
Av riksdagen
medgivet
maximiutlåning
från
egnahemslån
i fonden.
Slatslånebelopp
åt
egnahemsläneförmedlama.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
Av låneförmedlarna
utlämnade
egnahemslån.
Begärda och beviljade statslånebelopp från egnaliemslånefonden i sammandrag för
vart och ett av åren 1905—1923.
A r
Begär
t Hn e b
(kronor)
e 1 o p p
B e v i 1 j
åt 1 å n e
(kronor)
belopp
Jordbruks-
lån
Bostads-
lån
Summa
Jordbruks-
lån
Bostads-
lån
Summa
1905 ...............
3,260.000
1,287,750
4,547,750
3,260,000
1,287,750
4,547,750
1906 ...............
2,281,650
994,600
3,276,250
2,281,650
979,300
3,260,950
1907 ...............
2,309,980
1,125,450 ,
3,435,430
2,309,980
1,125,450
3,435,430
1908 ...............
3,988,850
3.449,100
7,437,950
3,154,250
1,768,225
4,922,475
1909...............
4,048,445
4,270,550
8,318,995
3,664,900
1,335,100
5,000,000
1910...............
5,130,600
3,880,600
9,011,200
3,846,600
1,153,400
5,000,000
1911...............
5,999,350
3,886,400 1
9,885,750
4,078,400
921,600
5,000,000
1912...............
5,886,045
3,417,400
9,303,445
3,963,600
1,036,400
5,000,000
1913............
5,705,575
3,223,400
8,928,975
5,270,575
2,229,425
7,500,000
1914...............
5,276.550
2,798,000 ''
8,074,550
4,906,550
2,093,000
6,999,550
1915...............
5,273,900
2,738,800 1
8,012,700
3,023,700
994,300
4,018,000
: 1916 ...............
5,623,900
3,226,600
8,850,500
3,733,100
1,476,600
5,209,700
! 1917 ...............
5,687,800
3,542,550
9,230,350
3,662,800
1,597,200
5,260,000
1918...............
5,493,700
3,399,100
8,892,800
4,783,700
2,715,100
7,498,800
! 1919...............
5,664,200
3,695,300
9,359,500
4,724,200
2,775,300
7,499,500
■ 1920...............
7,387,200
7,938,700
15,325,900
6,730,500
3,999,900
10,730,400
| 1921 ...............
8,132,500
8,528,750
16.661,250
7,970,000
4,000,000
11,970,000
| 1922...............
14,169,000
12,940,350
27,109,350
11,930,000
5,000,000
16,930,000
S:a 1905—1922
101,319,245
74,343,400
175,662,645
83,294,505
36,488,050
119,782,555
1923 ...............
13,250,000
8,476,475
21,726,475
10,070,000
4,000,000
14,070,000
Summa 114,569,245
82,819,875
197,389,120
93,364,505
40,488,050
133,852,555
Av de belopp, tillhopa 83,294.505 kronor för jordbrukslägenheter och
36,488,050 kronor för bostadslägenheter eller tillhopa 119,782,555 kronor, som
Kungl. Maj:t för de aderton åren 1905—1922 beviljat iåneförmedlarna såsom
statslån, hava Iåneförmedlarna i sin tur under ifrågavarande år disponerat
följande belopp såsom egnahemslån, nämligen
för jordbrukslägenheter ... 72,260,812 kronor eller 87 procent av beviljade statslån
» bostadslägenheter........ 33,052,040 »_» 91 » »__»__»_______
för samtliga lån 105,312,852 kronor eller 88 procent av beviljade statslån.
Att beloppen av utav Iåneförmedlarna beviljade egnahemslån understiga de
utav Kungl. Maj:t anvisade statslånebeloppen förklaras därav, att åtskilliga
låneförmedlare — särskilt under lånerörelsens första skeden — antingen icke
till fullo lyftat beviljade statslånebelopp eller också i föreskriven ordning till
fonden återburit vissa, icke såsom egnahemslån placerade statslånebelopp.
Under de tre senaste åren U920—1922), då för övrigt de av Iåneförmedlarna beviljade
egnahemslån ebeloppen i genomsnitt per år belöpa sig till ungefär tre
gånger genomsnittliga årsutlånimgen under de femton första aren 1905—1919,
hava emellertid de av Kungl Maj:t till förfogande ställda statslånen blivit
av Iåneförmedlarna praktiskt taget till fullo disponerade såsom egnahemslån
under respektive år, i det låneförmedlarnas utlåning av egnahemslån under
åren 1920—1922, sammanlagt ungefär 38 miljoner kronor, endast med 4 %
understiger de för samma år beviljade statslånebeloppen.
Körande låneverksamhetens utveckling meddelas i följande tabell upp
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
11
gifter om antalet och beloppen av genom 1 åneförmed 1 arna utlämnade egnahemslån
år från år från och med 1905 t. o. in. 1922.
Av låneförmedlarna under åren 1 905 1022 beviljade egnahemslån i sammandrag
för hela riket.
För jordbru^slägenheter
För bostadslägenheter
Tillhopa
A r
Antal
Belopp
Kronor
Antal
Belopp
Kronor
Antal
Belopp
Kronor
Hushållningssällskap.
j
1905 ................................
661
1,421,880
245
371.380
909
1,793,260
1906 .................................
441
1,032,989
196
337,702
637
1,370,691
1907 ...............................
645
1,673,475
366
736,220
1,011
2,409,695
1908 .................................
900
2,473,235
446
888,830
1,346
3,362,065
1909 .................................
987
2,698,355
365
697,600
1,352
3,395,955
1910 .................................
1,236
3,552,060
346
660,325
1,582
4,212,385
1911..................................
1,036
3,019,160
307
595,350
1,343
3,614,510
1912 .................................
1,113
3,019,534
359
692,950
1,472
3,711,584
1913 .................................
1,303
3,909,475
523
1,019,600
1,826
4,929,075
1914 .................................
1,225
3,797,825
549
1,083,075
1,774
4,880,900
1915 .................................
1,024
3,154,110
413
822,450
1,437
3,976,560
1916 .................................
966
3,002,820
406
817,130
1,372
3,819,950
1917 .................................
880
2,962,880
376
812,600
1,256
3,775,480
1918 .................................
761
2,792,300
386
910,400
1,147
3,702,700
1919 .................................
853
3,743,360
419
1,387,250
1,272
5,130,610
1920 .................................
1101
5,636,425
598
2,520,375
1,699
8,156,800
1921 .................................
1,377
6,972,950
743
3,596,650
2,120
10,569,600
1922 .................................
2.314
10,720,900
1,132
4,359,450
3,446
15,080,350
Summa
Bolag och föreningar (samt
18,826
65,583,733
8,175
22,308,437
27,001
87,892,170
fr. o. m. 1920 kommuner).
* .
. ■
1905 .................................
_
—
48
128,500
48
128,500
1906 .................................
_
—
13
25,300
13
25,300
1907 .................................
- -.
52
153.000
52
153,000
1908 .................................
56
238,429
250
693,900
306
932,329
1909 .................................
136
542,700
314
850,815
450
1,393,515
i 1910 .................................
76
316,150
195
537,010
271
853,160
[1911 .................................
60
262,500
140
379,275
200
641,775
11912 .................................
70
301,800
84
223,340
154
525,140
1913 .................................
122
542,100
330
901,384
452
1,443,484
1914 .................................
115
511,500
277
770,230
392
1,281,730
1915 .................................
66
323,400
138
377,654
204
701,054
1916 .................................
123
542,650
41.5,200
197
544,450
320
1,087,100
1917 .................................
89
176
494,100
265
909,300
1918 .................................
62
309,500
185
564,200
247
873,700
1919 .................................
130
1,008,500
268
1,184,625
398
2,193,125
i 1920 .................................
92
658,100
194
1,466,776
286
2,124,876
|1921 .................................
53
417,150
136
749,394
189
1,166,544
11922 ................................
42
287.400
143
699.650
185
987,050
Summa
1,292
6,677,079
3,140
10,743,603
4,432
17,420,682
Samtliga låneförmedlare.
1905 .................................
664
1,421,880
1,032,989
293
499,880
957
1,921,760
j1906 .................................
441
209
363,002
ftoU
1,395,991
2,562,695
1907 .................................
645
1,673,475
418
889,220
1,063
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
Egnahemslänens
storlek
1
Å r
| För jordbrukslägenheter
För bostadslägenheter
Tillhopa
Antal
Belopp
Kronor
Antal
Belopp
Kronor
Antal
Belopp
Kronor .
1908 ................................
956
2,711,664
696
1,582,730
1,652
4,294,394
190!) ..............................
1123
3,241,055
. 679
1,548,415
1,802
4,789,470
1910 ..............................
1,312
3,868,210
541
1,197,335
1,853
5,065,545
1911 .................................
1,096
3,281,660
447
974,625
1,543
4,256''285
|1912 .................................
1,183
3,321,334
443
915,390
1,626
4,236,724
11913 .................................
1,425
4,451,575
853
1,920,984
2,278
6,372,559
1914 .................................
1,340
4,309,325
826
1,853,305
2,166
6,162,630
1915 .................................
1,090
3,477,510
551
1,200,104
1,641
4,677,614
1916 ..............................
1,089
3,545,470
603
1,361,580
1,692
4,907,050
1917 ............................
969
3,378,080
552
1,306,700
1,521
4,684,780
1918 .................................
823
3,101,800
571
1,474600
1,394
4,576,400
1919 ...............................
983
4,751,860
687
2.571,875
1,670
7,323,735
1920 .................................
1,193
6,294,525
792
3,987,151
1,985
10,281,676
1921 .................................
1,430
7,390,100
879
4,346.044
2,309
11,736,144
1922 ................................
2,356
11,008,300
1,275
5,059,100
3,631
16,067,400
Summa
20,118
72,260,812
11,315
33,052,040
31,433
105,312,852
Av de i sistintagna tabell meddelade uppgifter framgår, att egnahemslånerörelsen
under den hittillsvarande tiden i stort sett befunnit sig i stegring.
Under kristiden förmärkes visserligen en ganska kraftig tillbakagång,
men för de allra senaste åren 1920—1922 företer lånerörelsen å andra sidan en
synnerligen kraftig utveckling. Särskilt i fråga om de årligen utlämnade lånebeloppen
är ökningen påfallande.
Att antalet utlämnade lån icke vuxit i samma mån som de årliga totala
lånesummorna visar tydligen, att de enskilda egnahemslånens genomsnittliga
storlek även undergått förändringar, vilket närmare belyses av följande uppgifter.
Egnahemslånens genomsnittliga storlek (kronor).
Å r
Jordbruks-
lån
Bostads-
lån
Tillhopa
Å r
Jordbruks-
lån
Bostads-
lån
Tillhopa
1905............
2,141
1,706
2,008
1914............
3,216
2,244
2,845
1906............
2,342
1,737
2,148
1915............
3,190
2,178
2,850
1907............
2,595
2,127
2,411
1916............
3,256
2,258
2,900
1908............
2,836
2,274
2,600
1917............
3,424
2,367
3,080
1909............
2,886
2,280
2,658
1918............
3,769
2,582
3,283
1910............
2,948
2,213
2,734
1919............
4,834
3,744
4,385
1911 ...........
2,994
2,180
2,758
1920...........
5,276
5,034
5,180
1912............
2,808
2,066
2,606
1921............
5.168
4,944
5,083
1913............
3,124
2,252
2,797
1922...........
4,672
3,968
4,425
Nu senast meddelade uppgifter visa, att medelvärdet av de enskilda lånen
i stort sett år från år stegrats tills toppvärdet nåddes 1920, varefter en märk
-
Kungl. Maj.ts proposition Nr 144.
13
bär nedgång inträtt. Påpekas må, att det för hela perioden emellertid varit
relativt blygsamma belopp, som i genomsnitt beviljats såsom egnahemslån.
I fråga om de med egnahemslån belånade lägenheternas storlek meddelas
i efterföljande tablå vissa uppgifter. Uppgifterna avse jordbrukslägenheter,
för vilka egnahemslån beviljats under 1921.
JordbrLikslägenheternas storlek 1021.
Antal lägenheter med en totalareal av
Summa
högst
1—5
5—10
10—20
över
1 har
har
har
har
20 har
7o
Darav med
högst 1 har åker och
trädgård ...............
51
95
17
19
36
218
16.8
268
177
143
166
754
58.»
5—10 » d:o............
—
93
95
85
273
21.0
10—20 » d:o............
—
_
—
27
25
52
4.0
över 20 » d:o............
—
—
—
_
3
3
0.2
Uppgift om åkerareal
lOO.o
saknas ..................
—
67
34
20
5
126
51
430
321
304
320 || 1,426
x ninopa \ i
r (procent
3.6
30.1
22.5
21.8
22.5
lOO.o
Medelarealen för samtliga de jordbrukslägenheter, för vilka egnahemslån
beviljades 1921, uppgick till 17.2 har, varav vid tiden för lånens beviljande
3.8 har utgjordes av redan odlad åker och trädgård. I
I efterföljande tabell har verkställts en fördelning å vid lånetillfället
obebyggda och bebyggda jordbruks- och bostadslägenheter, för vilka egnahemslån
beviljats under 1905—1922.
Jordbruki
egnahemmcns
areal.
Obebyggda
och bebyggda
lägenheter.
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
Antal beviljade egnahemslån åren 1906-1922 med fördelning: pii obebyggda och bebyggda
jordbruks- och bostadslägenheter.
År
Hushållningssällskap
Bolag
(samt fr. c
och föreningar
. m. 1920 kommuner)
jordbrukslägenheter
bostadslägenheter
j ordbrukslägenheter
bostadslägenheter
Obeb.
Beb.
Summa
Obeb.
Beb.
Summa
Obeb.
Beb. | Summa
Obeb.
Beb. jSumma
1905......
122
1
542! 664
160
|
851 245
1
1
_
48
_;
48
1906......
115
326
441
149
47
196
—
—
13
—
13
1907......
199
446
645
288
78
366
—
—
52
52
1908......
255
645
900
341
105
446
42
14
56
237
13
250
1909......
320
667
987
262
103
365
95
411
136
302
12
314
1910... .
455
781
1,236
287
59
346
53
23
76
180
15
195
1911......
340
696
1,036
252
55
307
38
22)
60
120
20
140
1912......
246
867
1,113
276
83
359
34
361
70
62
22''
84
1913......
348
955
1,303
373
150
523
55
67
122
239
9X|
330
1914......
406
819
1,225
372
''. 177
549
58
57)
115
234
43
277
1915......
307
717
1,024
267
. 146
413
29
37
66
96
42
138
1916......
283
683
966
233
173
406
69
541
123
151
46
197
1917......
212
668
880
199
177
376
45
44|
89
138
38!
176;
1918......
189
572
761
212
174
386
28
34)
62
164
21 i
185;
1919......
236
617
853
225
194
419
81
49)
130
244
24 i
268''
1920......
360
741
1,101
402
196
598
37
55
92
155
39;
194;
1921......
611
866
1,377
570
173
743
28
25;
53
104
32;
136;
1922......
896
1,418
2,314
911
221
1,132
22
20;
42
137
6|
143;
Summa
5,800 13,026
18,826
5,779
2,396
8,175
714
578)
1,292
2,676
464)
3,140
T
Samtliga l å n e f ö r in e dl a r e
jordbrukslägenheter bostadslägenheter
Obeb.
Beb.
Summa
Obeb.
Beb.
Summa
1905..................
122
542
664
208
85
293
957
1906..................
115
326
441
162
47
209
650
1907..................
199
446
645
340
78
418
1,063
1908..................
297
659
956
578
118
696
1,652
1909..................
415
708
1,123
564
115
679
1,802
1910..................
508
804
1,312
467
74
541
1,853 ;
1911..................
378
718
1,096
372
75
447
1,543
1912..................
280
903
1,183
338
105
443
1,626
1913..................
403
1,022
1,425
612
241
853
2,278
1914..................
464
876
1,340
606
220
826
2,166
1915.................
336
754
1,090
363
188
551
1,641
1916..................
352
737
1,089
384
219
603
1,692
1917..................
257
712
969
337
215
552
1,521
1918..................
217
606
823
376
195
571
1,394
1919..................
317
666
983
469
218
687
1,670
1920..................
397
796
1,193
557
235
792
1,985
1921..................
539
891
1,430
674
205
879
2,309
1922..................
918 1
1,438
2,356
1,048 i
227
1.275
3,631 ;
Summa
6,514 1
13,604
20,118
8.455 1
2,860
11,315
31,433
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
15
För tiden 1905—1922 utgjorde antalet
obebyggda jordbrukslägenheter................................ 20.7 procent
bebyggda » 43.3 »
obebyggda bostadslägenheter.................................... 26.9 »
bebyggda » 9.1 »
allt i procent av hela antalet lägenheter.
Under senaste tid har antalet obebyggda lägenheter relativt ökats på de
bebyggdas bekostnad. Sålunda uppgick för 1922 antalet
obebyggda jordbrukslägenheter till........................ 25.3 procent
bebyggda » » ........................ 39.6 »
obebyggda bostadslägenheter » ........................ 28.9 »
bebyggda » » ........................ __
100. o procent
Lånerörelsen
hos skilda
lånefOrmedlare.
Det vida övervägande antalet egnahemslån har förmedlats av hushållningssällskapen,
som under 1905—1922 beviljat sammanlagt 27,001 lån, varav
18,826 för jordbruks- och 8,175 för bostadslägenheter, motsvarande respektive
86 %, 94 % och 72 % av utav samtliga låneförmedlare beviljade egnahemslån.
Angående omfattningen av de enskilda låneförmedlamas egnahemslånerörelse
hänvisas till efterföljande tabell.
16 Kungl. Maj:ts proposition Nr Hi.
Antalet genom olika låneförmedlare 1905—1922 utlämnade egnahemslån m. m.
Låneförmedlarens namn
Antal under 1905—1922 be- viljade egnahemslån för
Kapitalskuld
,sl/i2 1921 till ;
jordbruks-
lägenheter
bostads-
lägenheter
tillhopa
statskontorek
Kronor
i ———-
Hushållningssällskap.
Stockholms läns.......................................
385
438
823
2,316,146
Uppsala » .......................................
Södermanlands » .......................................
465
292
757
1,742,951
396
285
681
1,619,999
Östergötlands » ....:..................................
656
333
989
2,085,760
Jönköpings » .......................................
422
249
671
1,281,486
Kronobergs » .......................................
621
78
699
1,427,059
Kalmar läns norra ..........................................
265
191
456
1,134,069
Kalmar » södra..........................................
164
365
529
983,516
Gottlands läns.......................................
715
144
859
1,826,976
Blekinge » .......................................
589
218
807
2,038,999
Kristianstads » .......................................
2,623
519
3,142
9,243,674
Malmöhus » .......................................
384
252
636
1,650,567
Hallands » .......................................
446
161
607
1,746,415
Göteborgs och Bohus läns ..............................
539
661
1,200
2,058,017
Alvsborgs läns norra.......................................
478
104
582
1,370,375
Alvsborgs » södra......................................
993
282
1,275
2,332,278
Skaraborgs läns.......................................
662
106
768
1,668,360
Värmlands » .......................................
996
321
1,317
2,335,471
Örebro » .....................................
347
159
506
1,145.027
Västmanlands » .......................................
428
191
619
1,851,451
Kopparbergs » ......................................
Gävleborgs » .......................................
253
478
731
1,248,611
594
419
1,013
2,398,344
Västernorrlands » .......................................
1,609
702
2,311
3,964,310
Jämtlands » ......................................
715
198
913
1,768,521
Västerbottens » .......................................
1,750
528
2,278
5,917,282 i
Norrbottens » ......................................
1,331
501
1,832
3,270,511
Summa
18,826
8,175
27,001
60,426,175 i
Bolag och föreningar (samt fr. o. m. 1920
kommuner).
Bergslagets bostadsaktiebolag ............... .........
—
670
670
1,837,391
Egna hems låneförmedlingslöreningu.p. a. (Motala)
Malmöhus läns egnahemsförening u. p. a..........
296
277
573
1,943,642 |
201
144
345
1,422,715 j
A.-B. Hem på landet....................................
241
83
324
1,290,652 !
Sandvikens egnahemsakliebolag........................
—
208
208
540,160 |
A.-B. Egna hem på Gottland ...........................
99
99
198
583,173
Rinna & Örby egnahemsförening u. p. a..........
100
93
193
461,589 1
Huskvarna egnahemsförening u. p. a................
17
128
145
305,434
Kristianstads egnahemsförening u. p. a.............
—
105
105
232,062
Föreningen Hem och jord u p. a......................
1
93
94
182,634
Vulcans egnahemsförening u p. a...................
2
54
56
107,636
Klavreströms egnahemsaktiebolag .....................
8
42
50
76.342
Hedentorps egnahemsförening u. p. a................
—
49
49
146,053
Grängesbergs bostadsförening u. p. a................
—
43
43
116,755
16 st. företag, som förmedlat ett färre antal lån
och alltjämt äro i verksamhet ....................
7
294
301
1,059,128
20 st. företag, som tidigare men ej under de senaste
åren förmedlat egnahemslån ........................
320
758
1,078
4,125,620
Summa
1,292 j
3,140
4,432
14,430,986
Summa för samtliga
20,118
11,315
31,433 j
74,857,161
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
17
Från jor d för medling sf onden hava följande lånebelopp begärts och beviljats:
-
Å r
Begärda
lån
Kronor
Beviljade
lån
Kronor
Å r
Begärda
lån
Kronor
Beviljade
lån
Kronor
1908........................
734,600
550,200
1916......................
586,000
586,000
1909........................
251,300
398,350
94.000
246,300
397,350
94,000
520.600
1917
1.296.000
617,'' OO
1.025.000
464,000
728,480
363,840
733,000
1910........................
1918
1911........................
1919
1912.......................
520,600
1920........................
1913.................
1,180,000
204.000
187.000
1,000,000
204.000
175.000
1921......
259,700
17,400
259,700
17,400
1914.....................
1922.....................
Summa
7,834,950
5,875,870
Jordförmedlingslån hava icke sökts av hushållningssällskapen utan
endast av vissa egnahemsföreningar eller egnahemsbolag. Den för de
senaste åren tydligt märkbara nedgången i beloppen av beviljade jordförmedlingslån
beror till viss del på skärpta fordringar på de enskilda företag,
som med anlitande av statslån omhänderhava jordförmedling. Vid 1922 års
slut utestod hos låntagarna av beviljade jordförmedlingslån ett belopp av
349,700 kronor. Därtill kommer dels ett belopp av 17,400 kronor, som beviljats
i december 1922, men vid årsskiftet ännu icke utanordnats, samt dels 70,000
kronor, utgörande ett den 9 februari 1923 beviljat lån.
Beträffande jordförmedlingsbyråerna torde få meddelas följande sammanställning
rörande antalet byråer och beviljade statsbidrag åren 1912—1923.
Antal byråer anordnade av
Statsbidrag
A r
hushållnings-
sällskap
andra
företag
Summa
Kronor
1912 .....................
5
5
3,500
1913 .....................
7
it
18
11,800
1914 .....................
8
15
23
15,050
1915 .....................
8
15
23
15,200
1916 .....................
8
15
23
15,100
1917 .....................
7
17
24
16,150
1918 ....................
7
17
24
16,300
1919 .....................
7
16
23
22,450
1920 .....................
8
14
22
22,500
1921 ..................
17
6
21
22,550
1922 ....................
21
1
22
25,400
1923 .....................
21
1
22
27,500
Av andra än hushållningssällskap anordnade byråer hava — med undantag
av den för 1923 anordnade byrån, som sorterar under en särskild för ändamålet
bildad lokal jordförmedlingsförening — uppehållits av nationalföreningen
mot emigrationen.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 118 käft. (Nr 144—145.)
Jordförmed
tingställe
rörelsen.
Jordförmedlingsbyråei.
3
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
Egnahems
rörelsens allmänna
syftemål.
Till belysande av frekvensen av antalet genom jordförmedlingen verkställda
anmälningar och försäljningar av smärre fastigheter, må meddelas,
att i det häfte av publikationen ''Fastigheter till salu’, som utgavs under
augusti månad 1922 (häfte 12), funnos upptagna sammanlagt 524 till salu utbjudna
fastigheter. Härav hava under tiden därefter genom försäljningar m. m.
avförts 145, vadan 379 kvarstå att intagas i det nya häfte, som förberedes till
utgivande under februari 1923. Därjämte tillkomma till detta nya häfte sammanlagt
230 nya fastigheter, som anmälts till försäljningar sedan förra häftets
utgivande och under tiden icke försålts direkt genom byråerna.»
Egnahemsinspektören övergår därefter till att på följande sätt redogöra
för egnahemsrörelsens syftemål och behovet av reformer.
Den statliga egnahemsrörelsen beträffande jordbrukslägenheter avsåge
huvudsakligen att främja två störa syftemål.
Den ville å ena sidan genom en ändamålsenlig nybildning av smärre,
självständiga jordbruk befrämja brytandet för kulturen av ny, därtill tjänlig
mark samt åstadkomma en ur produktionssynpunkt lämplig uppdelning av
den odlade och odlingsvärda jorden, allt i syfte att därigenom så väl kvantitativt
som kvalitativt utveckla och höja vår jordbruksnäring och åstadkomma
ett fullständigare och mera rationellt tillvaratagande av landets naturliga
resurser i jordbrukshänseende, varigenom möjligheter skapades för ökad inhemsk
produktion, särskilt av näringsmedel, med åtföljande vidgade arbetsoch
inkomstmöjligheter inom det egna landet av även för framtiden och kommande
släkten beståndande värden.
Men egnahemsrörelsens betydelse inskränkte sig ingalunda enbart till
denna mera nationalekonomiska sida. Den vore dessutom en rörelse av stor
social betydelse. Den hade till uppgift att underlätta och möjliggöra för
sådana mindre bemedlade, som önskade och strävade efter att såsom självständiga
brukare komma i besittning av ett eget jordbruk, att i den mån
naturliga förutsättningar härför vore till finnandes nå detta mål, därigenom
förhjälpande dessa nu jordlösa arbetare och deras familjer till en såväl ur
ekonomiska som allmänt kulturella synpunkter sett mera tryggad och lycklig
tillvaro.
Jämväl den gren av den nuvarande egnahemsrörelsen, som avsåge bildandet
av sådana egnahem, där bostaden för arbetaren och dennes familj vore
det väsentliga, både dels ett mera allmänt-produkti vt syfte, nämligen tillskapandet
av en vidgad tillgång av tjänliga, smärre bostadslägenheter till nytta
för samhället i gemen både nu och framdeles, och dels det mera personligt —
sociala syftet att för den enskilde, som härav vore i behov, underlätla hembildandet.
Vad nu sagts gällde givetvis icke endast de båda polerna inom egnahemsrörelsen
— å ena sidan de självständiga jordbruksföretagen, där ägaren
och dennes familj hade sin fulla bärgning och sysselsättning av jordbruksdriften
å lägenheten, och å andra sidan de rena bostadsegnahemmen, där
innehavaren för sin utkomst vore helt hänvisad till lönearbete utom hemmet
— utan torde hava sin tillämpning även på hela den serie av mellanformer,
som funnes häremellan. Körelsen i dess helhet hade att taga sikte både på
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
19
betydelsen för det allmänna nu och för framtiden av f ra mska pandet av nya
odlings- och produktionsmedel, nya bostäder och ekonomibyggnader etc. och
på vikten av att den person eller familj, det i de enskilda fallen närmast
gällde, förhjälptes — och detta på ett ekonomiskt sunt sätt — till ett hem eller
näringsfång.
Om alltså båda de nu nämnda grunddragen måste klart fattas såsom
väsentliga i egnahemsrörelsen, kunde emellertid det ena syftemålet vid skilda
tillfällen framträda kraftigare än det andra eller åtminstone framstå såsom
det primära.
För närvarande torde angelägenheten av att bereda bistånd åt de skaror,
som önskade att såsom självständiga brukare av ett mindre jordbruk få sitt
uppehälle, vara det, som mest påtagligt trädde i förgrunden, ehuruväl detta
mål som medel förutsatte en kraftig nybildning av smärre jordbruk.
Den situation, som framkallat detta förhållande, syntes egnahemsinspektören
vara på ett mycket belysande sätt skildrad av socialstyrelsen i ett den
30 november 1922 avgivet utlåtande över kolonisationskommitténs den 31 maj
1922 avgivna betänkande.
Socialstyrelsen anförde därvid, bland annat, i huvudsak följande. Medan
under årtiondet före kriget försiggått en nettoemigration av i genomsnitt
cirka 16,000 personer per år, hade denna under krigsåren och de närmast
följande åren föga stigit över 1,000 personer årligen; det hade till och med
funnits år, då immigranterna varit flera än emigranterna. Hade emigrationen
fortgått i samma omfattning under åren 1914—1921 som under föregående
decennium, skulle Sveriges befolkning hava minskats mot nu med ungefär
120,000 personer, huvudsakligen tillhörande åldersgruppen 15—35 år. Under
krigskonjunkturen hade problemet att bereda nya lönande sysselsättningar
för cirka 100,000 män lösts utan synbar svårighet genom industriens enorma
expansion. Men då krisen kommit mot slutet av 1920, hade man stått inför en
arbetslöshet av större omfattning än någonsin förut i vårt land. Numera hade
dock av industriens särskilda grenar de på hemmamarknaden inriktade i
huvudsak återtagit samma omfattning som före kriget, och bland exportindustrierna
hade detta gällt åtminstone i fråga om trävara-, trämasse- och
pappersindustrierna, låt vara att hela krigstidsexpansionen över allt varit så
gott som bortfallen. Å andra sidan hade depressionen även sträckt sig till
jordbruket och därigenom åtminstone för de närmaste åren grusat de förhoppningar,
man på sina håll hyst om arbetslöshetens avhjälpande genom utökningen
av lantarbetarna i samband med övergång till mera intensiv jordbruksdrift.
Även om man sålunda hade grundad anledning antaga, att inom
den närmaste framtiden industrien som helhet betraktad skulle kunna giva arbete
åt samma antal individer som 1913 och kanhända något däröver samt
jordbruket åtminstone behålla sin hittillsvarande arbetarstam, så återstode ändock
problemet att bereda sysselsättning åt krigsårens faktiska befolkningsöverskott.
Då ju detta i huvudsak uppkommit genom emigrationens avstannande,
läge det ju närmast till hands att antaga, att detsamma åter skulle sköljas
bort, då emigrationens genom tillfälliga förhållanden uppdämda flod efter
alla tecken att döma åter satte sig i rörelse. Det vore dock intet skäl att för
-
Socialstyrelsen
om förefintligt
befolkningsöverskott.
20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
bise önskvärdheten och möjligheten av att åt en möjligast stor del av befolkningsöverskottet
bereda sysselsättning inom egna landamären.
Tull- o ''h
traktatkommittén
afgående
behovet
av ökade
arbetstillfällen
inom
jordbruket.
I detta sammanhang ville egnahemsinspektören erinra om en skrivelse den
20 maj 1922 från tull- och traktatkommittén angående åtgärder för beredande av
ökade arbetstillfällen inom jordbruket. Inom kommittén hade framförts frågan
om möjligheterna att skapa tillfällen till produktiv verksamhet dels för den
ström av arbetare, som under normala förhållanden brukat gå till industrien
eller söka utkomstmöjligheter i främmande världsdel, och dels för arbetslösa
övertaliga industriarbetare. En av kommittén tillsatt subkommitté hade den
16 maj 1922 avgivit preliminärt yttrande i berörda spörsmål och därvid anfört,
bland annat, följande. Jämviktsförhållandena inom många nutida samhällen
både så till vida förskjutits i ogynnsam riktning, att industrien kommit att
intaga en allt för dominerande ställning inom näringslivet. Så vitt i dåvarande
läge kunde bedömas, förelåge icke sannolikhet för att den svenska industrien
inom överskådlig framtid åter skulle kunna i fabrikerna upptaga hela den
industriarbetarmassa, som ginge arbetslös till följd av driftnedläggelserna och
driftinskränkningarna. Det vore ett vitalt samhällsintresse av första ordningen,
att vår ekonomiska politik numera inriktades jämväl på problemet att förminska
eller hejda den ström av arbetare, som under tidigare rådande förhållanden
normalt brukade gå från jordbruket till industrien, ävensom den arbetareström,
som brukade gå till främmande världsdelar men som numera i följd
av inträdda olikartade förhållanden icke i samma omfattning som förr kunde
utomlands vinna levebröd. Vad beträffade de nu arbetslösa industriarbetarna,
kunde nian utgå ifrån, att endast ett mindre antal av dessa skulle kunna beredas
sysselsättning inom andra industrier, liksom att de ej heller i nämnvärd mån
kunde vinna utkomst i främmande världsdelar. Det vore därför av största betydelse
att även dessa arbetare bereddes tillfälle till produktiv verksamhet inom
jordbruket, i den mån de och deras hustrur vore dugliga för jordbruksarbete.
Som regel torde det dock vara de yngre, från jordbrukarhem komna arbetarna,''
som härvid kunde påräknas, ehuruväl det icke vore uteslutet, att även medelålders
arbetare med fallenhet för jordbruk och med raska hustrur kunde komma
i betraktande. Vid sidan av den återströmning till jordbruket, som till stor del
skedde av sig självt, statsåtgärder förutan, påfordrades emellertid åtgärder för
nybildning i större skala av mindre jordbruk. För egen del betonade tull- och
traktatkommittén — som icke ansåge sig kunde verkställa den ytterligare utredning
i ämnet, som kunde vara påkallad — önskvärdheten av att en snabb
och allsidig undersökning åvägabragtes rörande förberörda spörsmål.
Inkomna
framställningar
om
bistånd för
bidande av
jordb uk.
Förefintligheten av det i nu refererade framställningar framhållna behovet
att vid närvarande tidpunkt så vitt möjligt inom jordbruket placera ett
förefintligt befolkningsöverskott hade i viss mån fått en påtaglig praktisk bekräftelse
i det förhållande, att under det gångna året till vederbörande myndigheter
framställts krav på bistånd för erhållande av smärre jordbruk från ett
osedvanligt stort antal personer. Redan av den tidigare meddelade statistiska
översikten framginge, att frekvensen inom egnahemslånerörelsen varit vida
större under 1922 än under något tidigare år. Men utöver det antal, som kunnat
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 144. 21
bispringas med egnahemslån eller förhjälpas på annat sått (genom kolonat å
kronomark in. m.), hade synnerligen många till skilda myndigheter riktat framställningar
med begäran om skyndsamt och effektivt bistånd för erhållande av
jord och hjälp till iordningställande av jordbruk. Enbart direkt till jordbruksdepartementet
eller dess egnahemsavdelning hade sålunda under våren,
sommaren och hösten 1922 omkring fyra tusen personer anmält sin önskan att
i sagda hänseende erhålla bistånd. Statens kolonisationsnämnd (för den norrländska
kronoparkskolonisationen) hade under 1922 fått mottaga ansökningar
eller förfrågningar från omkring ett tusen personer. De sökande hade utgjorts
icke endast av personer, som på grund av depressionen inom industrien eller
eljest önskat återgå eller övergå till jordbruket, utan därjämte hade ett mycket
stort antal framstiillningar i ämnet inkommit från arbetare, vilka redan tjänade
jordbruket, men av skilda anledningar — bland annat det större jordbrukets
av konjunkturerna förorsakade behov att i möjligaste mån inskränka arbetskraften
— vore i trängande behov av att få hjälp till bildande av ett eget
självständigt mindre jordbruk.
Egnahemsinspektören ville på det livligaste understryka behovet och
önskvärdheten av att effektiva åtgärder snarast möjligt vidtoges. som på ett
ändamålsenligt, praktiskt och ekonomiskt sunt sätt kunde i görligaste mån lösa
problemet att i den vidgade omfattning, som situationen krävde, inom jordbruket
bereda varaktig utkomst och sysselsättning åt så många som möjligt
av dem, som hyste en välgrundad önskan att förvärva ett eget jordbruk och
härtill vore skickade. Väl inseende nödvändigheten av att viktiga inneboende
förutsättningar -— såväl beträffande de planerade jordbrukens bärighet som i
fråga om brukarnas kvalifikationer —- måste vara till finnandes för en lyckosam
utgång av en kraftigt bedriven jordbruksnybildning samt å andra sidan
vådan av en på konstlad väg framdriven rörelse, hölle egnahemsinspektören
före, att man härutinnan borde framgå med varsamhet och noggrant överväga
de anordningar, som förslagsvis kunde ifrågakomma.
Egnahemsinspektören ansåge, att man till en början borde undersöka,
huruvida det icke vore möjligt att huvudsakligen inom den nuvarande egnahemsrörelsens
ram och med utnyttjande av den erfarenhet, som där skapats,
kunna åtminstone i det väsentliga och i avvaktan på ytterligare omprövning
tillgodose de krav och behov, varom nu vore fråga. Detta, syntes egnahemsinspektören
så mycket mer befogat, som å ena sidan egnahemsrörelsen haft och
hade till föremål just att tjäna de syften, det nu gällde att i vidgad omfattning
tillgodose, och under senaste tid såväl kvantitativt som kvalitativt nått
aktningsvärda resultat, men å andra sidan ett genomförande av helt nya anordningar
i allt fall tarvade sådana förberedelser, att de svårligen omedelbart
kunde komma till tillämpning i nöjaktig omfattning. Det nu sagda hade närmast
avseende å nybildning av jordbruk från enskild jord.
Skulle emellertid den statliga egnahemsrörelsen på ett tillfredsställande
sätt förmå fylla de stora uppgifter, den enligt vad tidigare angivits hade att
tjäna, och detta särskilt under nuvarande situation, så krävdes otvivelaktigt
åtskilliga ganska genomgripande reformer. Rörelsens styrka såväl som svag
-
het omedelbara
behovet
av åtgärder.
Möjlighet att
vinna målet
inom nuvarande
egnahemsrörelses
ram.
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
Erforderliga
reformer.
het läge till stor del däri, att den icke omhänderhades direkt av staten utan av
ansvariga mellanhänder, »om själva stode de med rörelsen förenade risker.
Detta vore en styrka, ty ansvarigheten hos de i nära kontakt med det praktiska
livet arbetande lokala förmedlingsorgan — främst hushållningssällskapen, som
genom hela sin verksamhet hade den intimaste känningen med jordbruket och
dess livsbetingelser — vore en god garanti för, att rörelsen icke komme ut i
äventyrligheter utan främjade nyskapande och förvärvande av egnahemslägenheter
endast i sådana fall, där risken av ett misslyckande vore ringa. Men
systemet med icke-statliga förmedlingsorgan, på vilka staten överflyttat risken,
lede av den svaghet, att det allmänna härigenom i viss mån avhänt sig möjligheten
att beordra de arbetande lokalorganen att påtaga sig och verkställa
allt vad staten i en given situation önskade att på området i fråga få utfört,
vartill komme, att mellanhändernas nyss nämnda strävan att icke föra rörelsen
ut i äventyrligheter understundom kunde drivas så långt, att resultatet bleve
alltför minimalt i fråga om verkligt nyskapande av jordbruk såväl som beträffande
bistånd åt de i ekonomiskt hänseende svagare ställda egnahemsspekulantema.
Egnahemsinspektören ansåge emellertid, att man borde, med bibehållande
i stort sett av ansvarigheten hos nuvarande mellanhänder, bereda
dessa tillgång till sådana hjälpmedel i arbetet, att staten rimligen borde kunna
påräkna att genom dem få utfört det väsentliga.
Vad som erfordrades för att få egnahemsverksamheten kraftigare utvecklad
såväl kvantitativt som kvalitativt och framför allt mera inriktad på
tillgodoseendet av behovet av nybildningen av självständiga jordbruk, torde
vara i huvudsak följande:
1) Skärpta krav på företräde vid egnahemslånegivningen åt dem, som
skapade helt nya lägenheter eller eljest genom odlings- och byggnadsarbeten i
avsevärd mån i produktivt hänseende utvecklade den förvärvade lägenheten.
2) Ökade möjligheter att få till stånd bärkraftiga jordbruk av den storlek,
att vederbörande därå finge sin fulla bärgning och sysselsättning.
3) Utvidgande av egnahemslånerörelsen att omfatta jämväl lägenheter,
som med ärftlig och förytterlig besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt)
upplätes från kronojord.
4) Odlings- och byggnadsbidrag i sådana fall, som nyss omnämnts under
första punkten, därigenom beredande ökade möjligheter för även de mindre
och minst bemedlade att komma i besittning av ett eget jordbruk.
5) Vissa ändringar i räntebestämmelserna för egnahemslånen.
6) Åstadkommande av en effektiv jordförmedling i anslutning till egnahemsrörelsen.
7) Förhindrande av ränteförluster för låneförmedlarna vid egnahemslånerörelsen.
8) Kapitalökning till eg nahemslånef onden.
De av egnahemsinspektören sålunda ifrågasatta ändringsförslag
hava under utarbetandet inom jordbruksdepartementets egnahemsavdelning
varit föremål för överläggning, som inför mig ägt rum med repre
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
23
sentanter för hushållningssällskapens egnahemsnämnder vid en i december
1922 med dem avhållen konferens. Vidare har statskontorets yttrande
inhämtats beträffande vissa delar av förslagen.
Jag övergår härefter till att under särskilda avdelningar redogöra
för egnahem sinspektörens förslag.
1. Nya lägenheter.
Egnahemsinspektören lämnar följande utredning över förslaget i
avseende å skärpta krav på företräde till egnahemslån åt dem, som
skapa nya lägenheter eller eljest genom odlings- och byggnadsarbeten
i avsevärd mån i produktivt hänseende utveckla förvärvad lägenhet.
»Huruvida de lägenheter, för vilkas förvärvande egnahemslån finge utgå,
skulle bilda nya egna hem, eller om lån finge givas för förvärv av redan upptagna
och bebyggda lägenheter, var icke föremål för någon föreskrift i de före
1920 gällande lånevillkoren. I detta avseende hade i praktiken tillämpats växlande
regler.
De s. k. egnahemssakkunniga hade i sitt den 14 oktober 1914 avgivna betänkande
ej heller i sitt författningsförslag intagit bestämmelser härom. Däremot
hade de sakkunniga ganska ingående behandlat frågan dels i motiven och
dels i en sammanfattande redogörelse angående framställda förslag och därvid
framhållit i huvudsak följande: Lån från egnahemslånefonden borde utgå förnämligast
till inköp av sådana fastigheter, genom vilkas förvärvande nya hem
bildades, d. v. s. genom laga förrättning nyuthrutna brukningsdelar. Dessa behövde
dock icke nödvändigt bestå av obebyggda fastigheter, utan de kunde även
utgöras av torp eller andra fullständigt eller delvis bebyggda lägenheter, vilka
förut icke varit belägna på fri och egen grund eller särskilt för sig lagfarna.
Därjämte borde lån utgå även till inköp av äldre, redan förut lagfarna fastigheter,
nämligen dels icke bebyggda utjordar och dylikt, dels sådana, som kunde
sägas hava upphört att utgöra egna hem, såsom fastigheter, som ägdes av
bolag eller enskilda personer, som själva icke bebodde desamma, dels sådana,
som eljest skulle upphöra att utgöra egna hem, såsom då en fäderneärvd fastighet,
därest egnahemslån å densamma icke beviljades, måste säljas till utomstående
på grund av svårigheter för någon av barnen att övertaga densamma.
De av de sakkunniga sålunda utvecklade principerna hade i de över betänkandet
avgivna yttranden i de flesta fall godkänts, ehuruväl det från några
håll framhölls, att en strängare princip, nämligen beviljandet av lån i huvudsak
endast för obebyggda lägenheter, förut tillämpats av respektive låneförmedlare,
medan det från andra håll gjorts gällande, att den av de sakkunniga uttalade
principen måste anses för sträng.
Egnahems
sakkunniga.
24
Departementschefens
uttalande
1919.
1919 års riksdag
och nu
gällande bestämmelser.
Förekomsten
hittills av nija
lägenheter.
Egnahemsinspektören.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
Vid avlåtandet till riksdagen 1919 av propositionen nr 106 i egnahemsfrågan
framhöll föredragande departementschefen, att det icke syntes lämpligt
att i författningen inrycka så bestämda regler rörande tolkningen av uttrycket
''bildande av eget hem’, att de skulle på ett alltför snävt sätt binda de möjligheter,
som borde stå öppna för att kunna i detta avseende jämka efter ortsförhållanden
och omständigheter i varje särskilt fall. Lån borde uppenbarligen
icke ifrågakomma, då de avsåge att utgöra en fördelaktig omplacering av äldre
lån eller då skenköp e. d. förekommo. Men å andra sidan syntes det, framhöll
departementschefen vidare, som om den av de sakkunniga uttalade principen
skulle i sin tillämpning mången gång komma att alltför snävt kringskära låneverksamheten
och att för stor vikt fästes vid den på sidan om saken liggande,
mera formella och kamerala frågan, huruvida lägenheten förut varit föremål för
särskild lagfart eller icke. Om alltså möjligheterna att lämna lån till förvärvande
av lägenheter, vilka ej kunde anses som nya egna hem i egentlig mening,
icke borde begränsas i så hög grad, som de sakkunnigas uttalanden syntes
kunna föranleda, fann departementschefen det dock vara fullt befogat, att
under i övrigt lika förhållanden företräde gåves åt lånesökande, som ville skapa
alldeles nya hem och för sådant ändamål lade ny jord under odling samt byggde
nya hus. En föreskrift i detta syfte föreslogs till införande i lånevillkoren.
Riksdagen hade år 1919 intet att erinra häremot, och i kungörelsen i
ämnet (nr 483/1919) intogs under § 5 bestämmelsen, att under i övrigt lika förhållanden
borde vid beviljandet av egnahemslån företräde givas åt sökande,
som åsyftade att genom nyodling och nybyggnad bilda ett nytt hem. För övrigt
ändrades i vissa paragrafer det i äldre kungörelser förekommande uttrycket, att
egnahemslånen avsåge att bereda tillfälle att ''bilda'' egnahem till att ''förvärva''
egnahem.
Av den tidigare meddelade statistiska översikten framgår, att av de
31,433 egnahemslån, som utlämnats under åren 1905—1922, hänföra sig beträffande
lån för jordbrukslägenheter 32 % och beträffande lån för bostadslägenheter
75 % till lägenheter, som av låneförmedlarna räknats såsom
vid lånebeviljandet obebyggda. Procenttalen obebyggda lägenheter utgjorde
för åren 1905—1919 för jordbrukslägenheter 31 % och för bostadslägenheter
74 %. För åren 1920—1922, sedan de vid 1919 års riksdag beslutade nya anordningarna
fått tillämpning, hade relativa antalet obebyggda lägenheter vuxit
till 37 % i fråga om jordbruks- och 77 % beträffande bostadslägenheter.
Dessa siffror kanske icke säga så mycket, men de giva ju till en början vid
handen, att egnahemslån i ganska stor utsträckning — sammanlagt omkring
15,000 fall — förekommit för bildandet av lägenheter, där nybyggnad skett, varmed
emellertid i detta sammanhang även räknas lägenheter, där en mera omfattande
ombyggnad ägt rum. De fall, då lån beviljats för äldre, redan iordningställda,
särskilt lagfarna fastigheter, torde under de senaste åren hava varit
relativt sällsynta.»
Egnahemsinspektören anför för egen del följande i denna fråga.
Trots dessa förhållanden torde det icke kunna förnekas, att rörelsen i vad
den avsåge jordbrukslägenheter på åtskilliga håll allt för litet tillgodosett det
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144. 23
verkliga nyskapandet av jordbruk. Man kunde visserligen med visst fog —
åtminstone ytligt sett — siiga, att gällde det att i det enskilda fallet förhjälpa en
viss person eller familj, som kraftigt önskade och vore i stort behov av att få ett
eget hem och ett självständigt jordbruk, att förverkliga detta, så vore det viil
så god hjälp för den enskilde att placeras på ett till salu befintligt, äldre, redan
färdigbyggt och uppodlat ställe som att skickas ut att börja från början med
nyodling och nybyggnad. Men såge man på frågan ur större synpunkter, vore
det uppenbart, att man genom lånegivning för dylika, äldre lägenheter, icke
nådde vad rörelsen innerst åsyftade, nämligen att öka tillgången, befintligheten
av lägenheter och smärre jordbruk.
Lånegivningen borde likväl icke vara utesluten för åtskilliga slag av
lägenheter, som ej kunde räknas såsom nya. Lån borde få förekomma för friköpande
av torp, för inlösen av jord till byggnader på ofri grund, för förvärvande
av bolagsfastigheter m. m. och detta i all synnerhet om härmed samtidigt
— som ofta vore fallet — vederbörande egnahemslåntagare, tack vare lånehjälpen,
i avsevärd mån upprustade och i produktivt hänseende förbättrade och
utökade ett förut kanske illa hävdat, dåligt bebyggt och ofullständigt uppodlat
ställe. Härmed utnyttjade man för utvecklingen en redan befintlig grund, vartill
komme den stora fördelen, att stället bleve besatt och brukat under gynnsammare
sociala former. Men rörelsen borde ingalunda få stanna här. Den
borde mera markerat än hittills och i vidgad omfattning inrikta sig på verklig
nybildning av jordbruk, vare sig detta skedde genom styckning och bebyggelse
av för ändamålet lämpliga redan odlade men obebyggda jordområden, utjordars
förvandlande till självständiga jordbruk, allt helst även förenat med brytande
av någon ny mark, eller om nyskapandet ägde rum i form av inre kolonisation
i egentlig mening, d. v. s. upptagande för kulturen av helt nya förut icke under
plog lagda, obebyggda jordområden.
I nu gällande lånebestämmelser återfunnes under § 5 den föreskrift, att
under i övrigt lika förhållanden borde vid beviljande av egnahemslån företräde
givas åt sökande, som åsyftade att genom nyodling och nybyggnad bilda ett
nytt eget hem. Denna föreskrift syntes innebära, att den omständighet, att ett
nytt eget hem vore avsett att bildas genom nyodling och nybyggnad, icke skulle
vara avgörande för lånebehandlingen i andra fall än då lika förhållanden i övrigt
vore till finnandes, d. v. s. icke förrän en låneförmedlare stodc inför nödvändigheten
att välja om ett visst lånebelopp skulle tilldelas den ene eller den andra
av flera sökande, vilka med hänsyn tagen till alla andra på frågan inverkande
omständigheter — såsom personliga kvalifikationer, ekonomiska förhållanden,
om familj funnes eller ej, lägenhetens lämplighet ur olika synpunkter etc. —
befunnits vara lika förtjänta av egnahemslån.
Sagda bestämmelse torde nu böra omformuleras, så att de nyss anförda
synpunkterna beträffande nyskapande av jordbruk tydligare komme till uttryck.
I lånevillkoren borde stadgas ett åliggande för låneförmedlare att vid
fördelning av egnahemslån för jordbrukslägenheter söka främja jordbruksnybildning.
Vidare därom att dylikt lån i regel icke borde beviljas i andra fall, än
där sökanden åsyftade 1) att genom nyodling och nybyggnad bilda ett helt och
hållet nytt jordbruk eller 2) att genom mera väsentligt nyodlings-, byggnadseller
grundförbättringsarbete i avsevärd mån förbättra eller utvidga förut beBihang
till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 118 käft. (Nr 144—145.) 4
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
stående jordbruk eller sådan del därav, som vore avsedd att bilda en ny självständig
lägenhet, eller, ändock att mera väsentligt odlings- eller byggnadsarbete
icke vore avsett att komma till utförande, 3) att friköpa torp eller annan
jordbruksfastighet, som lånesökanden innehade under nyttjanderätt, eller
4) att förvärva bolagsfastighet eller annan fastighet, som ej brukades eller beboddes
av ägaren själv.
I fråga om bostadslägenheter borde vid beviljandet av egnahemslån företräde
givas åt sökande, som åsyftade att genom nybyggnad bilda ett nytt eget
hem.
Egnahemsinspektören bär i anslutning härtill föreslagit ändrad
lydelse av § 5 i gällande allmänna villkor och bestämmelser för statens
egnahemslåneröreise. Nuvarande ävensom den sålunda föreslagna ändrade
§ 5 lyda sålunda:
(Nu gällande bestämmelser.)
§5.
Egnahemslån må, med de i § 25
stadgade undantag, utgå för bildande
endast av sådant eget hem, där låntagaren
äger såväl jordområdet som
därå uppförda byggnader, och kan beviljas
lör förvärvande av lägenhet, avsedd
för jordbruk (jordbrukslägenhet),
eller lägenhet, där bostaden är det väsentliga
(bostadslägenhet). För att lägenhet
må anses som jordbrukslägenhet,
skall å densamma kunna födas
minst ett fullvuxet större husdjur
(nötkreatur eller häst).
Under i övrigt lika förhållanden
bör vid beviljande av egnahemslån
företräde givas åt sökande, som åsyftar
au genom nyodling och nybyggnad
bilda ett nyu . nem, ävensom åt sökande,
som med lånet förenar livförsäkring
på sätt i § 26 sägs.
(Egnahemsinspektörens förslag.)
§5.
Egnahemslån---(nötkrea
tur
eller häst).
Låneförmedlare åligger att vid
fördelning av egnahemslån för jordbrukslägenheter
söka främja nybildning
av jordbruk. Dylikt lån bör sålunda
i regel icke beviljas i andra fall,
än där sökanden åsyftar
1) att genom nyodling och nybyggnad
bilda ett helt och hållet nytt
jordbruk eller
2) åt t genom mera väsentligt
nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete
i avsevärd mån förbättra
eller utvidga förut bestående
jordbruk eller sådan del därav, som är
avsedd att bilda en ny självständig
lägenhet.
3) eller, ändock att mera väsentligt
nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete
icke är avsett att
komma till utförande,
a) att friköpa torp eller annan
jordbrukslägenhet, som sökanden innehar
under nyttjanderätt, eller
b) att förvärva bolagsfastighet
eller annan fastighet, som ej brukas
eller bebos av ägaren själv.
27
Kungl. Maj:ta proposition Nr 144.
(Nu gällande bestämmelser.) (Egnahemsinspektörens förslag.)
I fråga om bostadslägenheter bör
vid beviljandet av egnahemslån företräde
givas åt sökande, som åsyftar
att genom nybyggnad bilda ett nytt
eget hem.
Under i övrigt lika förhållanden
bör vid beviljandet av egnahemslån
företräde givas åt sökande, som med
lånet förenar livförsäkring på sätt i
§ 26 sägs.
2. Bärkraftiga jordbruk.
Förslaget om ökade möjligheter att få till stånd bärkraftiga j"rdbruk
av den storlek, att ägaren därå lar sin fulla bärgning och sysselsättning,
utvecklar egnahemsinspektören sålunda:
»Såsom inledningsvis erinrats får egnahemslån ej utgå, där det av låneförmedlaren
beräknade värdet å lägenheten, varmed förstås jorden jämte därå
befintliga eller för uppförande avsedda byggnader, överstiger vissa bestämda
belopp. I den första egnahemslåneförfattningen bestämdes maximivärdet så
lågt som till 5,000 kronor för jordbrukslägenheter och 3,000 kronor för bostadslägenheter.
Sedermera hava höjningar ägt rum tid efter annan såsom framgår
av följande uppgifter angående de värdemaxima, som under egnahemslånerörelsens
hittillsvarande tid varit gällande. Till jämförelse meddelas jämväl
uppgifter om de högsta egnahemslånebelopp, som under respektive tider fått
beviljas:
T i d
Värdemaximum i kronor för
Lånemaximum i kronor för
obebyggda
bebyggda
bostads-
lägen-
heter
obebyggdaj bebyggda
bostad s- lägen- heter
j ordbrukslägenheter
jordbrukslägenheter
1905 «/« 1906 .................
Ve 1906 28/it 1910 ............
2»/ii 1910—1912..................
1913—1918 .....................
1919..............................
l/i 10/4 1920 ..................
u/4 1920— .....................
5.000
6.000
7.000
8,000 | 7,000
12.000 9,000
12.000 1 10,000
15,000 | 12,000
3.000
4.000
4.000
4 000
7.000
8.000
10,000
4,166
6,000
5,000
6,666 i 5,833
10,000 ! 7,500
10,000 1 8,333
12,500 | 10,000
2.250
3,000
3,000
3.000
5.250
6.000
7,500
I en till hushållningssällskapens 1922 församlade ombud riktad framställning
har Sveriges allmänna lantbrukssällskap berört frågan om åtgärder för
nybildningen av bärkraftiga smärre jordbruk och därvid, bland annat, ifråga
-
Nya egnahemslån.
Lägenheter - nas värdemaximum.
Framställningar
från
hushållnings
-
sällskapens
ombudsmöte
och Sveriges
allmänna
lantbrukssällskap.
28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
satt ytterligare höjning av värdemaximum för obebyggda jordbrukslägenheter.
Lantbrukssällskapet anförde därvid i huvudsak följande:
>Det är av många orsaker angeläget, att även självständiga småbruk —
---bildas, småbruk, å vilka brukaren och hans familj får full användning
för sin arbetskraft och vilka sålunda kunna giva uppehälle åt hela familjen.
För detta ändamål bör jordarealen till dylika brukningsdelar i regel tagas så
stor, att brukaren å densamma kan hålla ett par dragare. En icke alltför liten
areal kräves också, om icke förhållandet mellan byggnadskapital och jordvärde
skall bliva alltför ogynnsamt. Byggnadskapitalet utgör som bekant alltid en
relativt större del av fastighetsvärdet ju mindre egendomen är. Detsamma
gäller även i viss mån om inventariekapitalet. Vid mycket små egendomar
är det omöjligt att anskaffa flertalet av de moderna arbetsbesparande redskapen
och maskinerna, varför arbetet ofta blir alltför ineffektivt. — Det är att
märka, att den danska ''husmansrörelsen’, som utgjort mönstret för vår egnahemsrörelse,
bygges på en produktion, för vilken vi ej ha samma förutsättningar
varken i ekonomiskt hänseende eller beträffande småbrukarebefolkningens
ståndpunkt och yrkesutbildning, nämligen produktion av smör, fläsk och ägg
till försäljning med utsträckt användning av importerade fodermedel. Hos oss
måste småbruket säkerligen till övervägande del inriktas på självförsörjning
och naturahushållning — ej minst för att göra resultatet mindre beroende
av konjunkturerna — och då få brukningsdelarna icke tagas för små. Att
skapa fullt besuttna småbruk, som kunna bjuda brukaren och hans familj full
bärgning, är en fråga, som hittills alltför mycket förbisetts i svensk jordpolitik,
men som hädanefter torde böra ägnas större uppmärksamhet. Någon generell
minimigräns för de nya småbrukens lämpligaste storlek kan här likväl icke
fastslås; den måste anpassas efter jordmån och övriga naturliga betingelser.
En sak, som dock icke får förbises vid strävandet att skaffa arbetstillfälle
på detta sätt, är att de nya småbrukarna, särskilt under nuvarande ogynnsamma
tider för lantbruket, måste vara beredda på eu ganska blygsam levnadsstandard.
Det är därför av vikt, att endast sådana arbetare, som vuxit upp vid jordbruket
och som hava erfarenhet om de strävsamma villkor, under vilka småbrukaren
får förtjäna sitt bröd, ifrågakomma för denna jordförmedling. De mindre gynnsamma
erfarenheter, som gjorts vid tidigare försök att göra småbrukare av industriarbetare,
böra mana till att härvidlag gå fram med en viss försiktighet.
För att underlätta grundandet av något större småbruk än hittills, vore
det måhända lämpligt, att bestämmelserna för egnahemslånen ändrades därhän,
att dylika lån i vissa fall kunde beviljas för jordbruksfastighet med högre
värde än 15,000 kronor för obebyggd lägenhet. Med hänsyn till nuvarande
prisläge på jord och byggnadsmaterialier samt de ovan framhållna synpunkterna
beträffande de nya jordbrukens önskvärda storlek, håller sällskapet före,
att för ifrågavarande slag av lägenheter maximivärdet bör höjas till 20,000
kronor. Någon höjning av det nuvarande lånevärdet för bebyggd lägenhet,
12,000 kronor, synes däremot ej behövlig.»
På grund av vad sålunda anförts föreslog sällskapet, att hushållningssällskapens
ombud ville uttala sig för, att lånerätten för egnahemslån måtte ökas i
syfte att skapa självständiga jordbruk av sådan storlek, att brukaren och hans
familj därå kunde erhålla sin fulla bärgning.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
29
I en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse den 27 september 1922 hava hushållningssällskapens
ombud 1922 för sin del förklarat, att de synpunkter, som anfördes
i lantbrukssällskapets framställning, vore förtjänta av stort beaktande.
Särskilt i vissa trakter av vårt land torde det, för att frambringa självständiga
egna hem, där en familj hade fullt arbete och därigenom sin försörjning, vara
nödvändigt att söka åstadkomma egna hem av något större typ än den, som
möjliggjordes av nu gällande bestämmelser för egnahemslån. Därvid borde
dock enligt ombudens mening tillses, att den lånesökande själv disponerade tillräckliga
medel dels för anskaffande av nödig inventarieuppsättning och dels
för driften av det egna jordbruket. Ombuden, som icke nu hade möjlighet att
bedöma frågan, huruvida det av lantbrukssällskapet framförda förslagets förverkligande
borde medföra en ökning av egnahemslånefondens storlek eller
eljest ökade omkostnader för statsverket, ville således endast framhålla önskvärdheten
av egnahemslånerörelsens utveckling i ovan antydd riktning.
På grund av vad sålunda anförts hemställde ombuden, att Kungl. Maj:t
ville vidtaga åtgärder för att lånerätten för egnahemslån måtte ökas i syfte att
skapa självständiga jordbruk av sådan storlek, att brukaren och hans familj
därå kunde erhålla sin fulla bärgning.
Av antalet egnahemslån, som under 1921 beviljats för obebyggda jordbrukslägenheter,
hava 10 % hänfört sig till lägenheter med ett värde av
över 12,000 kronor och upp till 15,000 kronor. Av antalet lån för bebyggda jordbrukslägenheter
utgjordes 15 % av lån för lägenheter med ett värde av över
10,000 och upp till 12,000 kronor.»
För egen del anför eguahemsinspektören angående denna fråga
följande.
Egnahemsinspektören funne det huvudsyfte, som legat till grund för
framställningen om ytterligare höjning av värdemaximum för jordbrukslägenheter,
vara behjärtansvärt. Mot den hittillsvarande egnahemsrörelsen torde det
med ett visst fog kunna riktas den anmärkningen, att den i för liten omfattning
befordrat tillkomsten av jordbruk av den storlek, att ägaren och dennes familj
därå erhölle sin fulla bärgning och sysselsättning. Till stor del hade detta förhållande
haft sin naturliga förklaring genom de åtminstone i rörelsens början
allt för lågt satta värdemaxima, vilka praktiskt taget omöjliggjort belåning av
andra lägenheter än sådana arbetarsmåbruk, där ägaren i större eller mindre
grad varit hänvisad även till arbete och förtjänst utanför det egna jordbruket.
Utan att vilja förneka lämpligheten och önskvärdheten av att egnahemslån
även finge — där förutsättningarna härför vore gynnsamma — disponeras för
dylika arbetarsmåbruk, ansåge egnahemsinspektören dock det vara av stor vikt,
att den kraftigare insats till jordbruksnybildning, varom tidigare talats, i huvudsak
inriktades på tillskapandet av jordbrukslägenheter av den typ, att jordområdet
bleve så stort, att fastigheterna färdigodlade och vid normalt lagd
drift i regel gåve sysselsättning åt en normalt stor familjs arbetskraft och åt
ett par dragare. För att detta syfte skulle kunna nås genom egnahemslånerörelsen
vore givetvis en förutsättning, att värdegränsen för lägenheterna icke
Frekvensen av
lån för lägenheter
med
högre väiden.
Egnahems
inspektören,
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
vore satt så lågt, att lånehjälp i regel icke kunde ifrågakomma. Med nu gällande
värdemaximum för jordbrukslägenheter, 15,000 kronor för obebyggda och
12,000 kronor för bebyggda lägenheter, torde det emellertid — särskilt i betraktande
av penningvärdets stegring samt prisfallet å jord och byggnadskostnadernas
nedgång — i flertalet fall icke vara omöjligt att inom dessa
värdegränser få in smärre jordbruk även av den bärkraft och storlek,
som nyss åsyftats. För räntabiliteten hos de nybildade jordbruken vore
det uppenbarligen av den största vikt, att kostnaderna för förvärvet och
iordningställandet hölles nere så mycket som möjligt, och vore man uppe
i en kostnad — som ju icke borde ligga över det verkliga värdet —
av 15,000 kronor för en lägenhet, som skulle brukas endast av ägaren
och hans familj, så torde man i regel hava kommit så högt, att lämpligheten
att med egnahemslån belåna även dyrare lägenheter starkt måste
ifrågasättas. Då det emellertid i enstaka fall — där t. ex. lägenhetens värde på
grund av synnerligen förstklassig jord, gynnsamt läge o. d. vore osedvanligt
högt — kunde vara svårt att få in ett eljest för egnahemsbelåning synnerligen
lämpligt jordbruk under nuvarande värdegränser, torde det icke böra vara helt
uteslutet att efter noggrann prövning medgiva undantag från den vanliga regeln
rörande maximivärden. Egnahemsinspektören ansåge, att Kungl. Maj:t borde
tillerkännas rätt att under de villkor, som Kungl. Maj:t funne nödigt föreskriva
utöver eljest gällande egnahemslånevillkor, medgiva låneförmedlare, som härom
ansökte, att utlämna egnahemslån även för jordbrukslägenheter med ett av
låneförmedlaren beräknat värde, som beträffande obebyggda lägenheter överstege
15,000 kronor men icke 20,000 kronor.
För att i övrigt inom egnahemsrörelsens ram få befrämjat bildandet av
mera bärkraftiga jordbruk av den storlek, varom nyss talats, torde det väsentliga
vara, att frågan uppmärksammades och beaktades vid själva utläggandet
av lägenheterna.
Tilläggslån. Det nu sagda hade tillämpning på sådana fall, som framdeles ifråga
komme.
I syfte att få till stånd bärkraftiga jordbruksegnahem torde det emellertid
även vara av betydelse, att något åtgjordes för att, där så lämpligen
kunde och behövde ske, få med egnahemslån tidigare belånade, men som jordbruk
betraktade för små ställen utvecklade.
gällande Enligt § 6 av kungörelsen den 27 juni 1919 (nr 483) angående allmänna
immelser. vj]ikor och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse ägde låneförmedlare,
utan hinder av att egnahemslån redan blivit beviljat, att, om så ansåges lämpligt,
tilldela egnahemslåntagaren, innan hans amorteringsskyldighet inträdde,
tilläggslån en gång för utvidgande av jordområdet å lägenheten. Sådant tillläggslån
skulle, där det löpte med ränta efter samma räntefot som det förut
beviljade egnahemslånet, sammanslås med detta, men eljest i avseende å förräntning
och återbetalning behandlas såsom särskilt lån. Om tilläggslån gällde
i övrigt i huvudsak, vad som stadgats om egnahemslån för jordbrukslägenhet.
Att märka vore, att tilläggslån ej finge utgå, där det värde, som åsatts lägenheten
vid egnahemslånets beviljande, med tillägg av den avsedda utvidgningen
överstege det nu stadgade maximivärdet för jordbrukslägenheter, och skulle
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
31
därvid lägenheten anses som obebyggd, där så varit förhållandet vid egnahemslånets
beviljande samt jämväl det tillagda jordområdet vore obebyggt. Tillläggslån
finge ej utgå med annat belopp än att det tillsammans med förut beviljat
egnahemslån utgjorde minst hälften och högst fem sjättedelar av lägenhetens
jämte utvidgningens på sätt nu nämnts beräknade sammanlagda värde.
För tilläggslån ägde låneförmedlaren icke betinga sig annan säkerhet än gemensam
inteckning i det tillagda området med bästa rätt och i den äldre lägenheten
med förmånsrätt näst efter inteckning för det ursprungliga lånet.
Bestämmelserna om tilläggslån hade införts vid 1919 års lagtima
riksdag på Kungl. Maj:ts förslag i propositionen nr 106. Förslaget hade
motiverats på i huvudsak följande sätt. Icke sällan hade egnahemsbildaren
förvärvat sig ett alltför litet område. Orsakerna härtill kunde vara
mångahanda, såsom låntagarens fruktan för att skuldsätta sig utöver det
ytterst nödvändiga, oerfarenhet om avsättningsmöjligheter o. s. v. Fn lägenhet,
som från början varit tillräcklig för innehavaren, så länge han haft tillgång
till arbetsförtjänst utom hemmet, kunde bliva i behov av utvidgning även
på grund därav, att tillgången på extra arbete upphörde, och innehavaren därigenom
bleve hänvisad att helt och hållet leva på sin lägenhet. I många fall
måste det även anses som ett mycket klokt och lämpligt tillvägagångssätt av
en låntagare att först skaffa sig en mindre lägenhet, vars inköp och iståndsättande
icke överstege hans ekonomiska resurser, och därefter söka utvidga
och förbättra densamma, sedan han stärkt sin ställning samt arbetskrafterna
inom familjen eventuellt till vuxit. Ett dylikt successivt utvidgande och förbättrande
av lägenheterna borde underlättas.
Anledningen till bestämmelsen, att tilläggslån endast måtte beviljas innan
amorteringstiden inträtt — alltså inom fem år från lånets beviljande — vore
den, att det ansåges, att låntagaren borde med dessa fem år hava tillräcklig tid
på sig att bedöma, huruvida han behövde söka tilläggslån.
Egnahemsinspektören ansåge för sin del, att vissa jämkningar i bestäm- Egnahcmsmelserna
om tilläggslån vore erforderliga. Sålunda torde tilläggslån för ut- inspektören.
vidgande av jordområdet böra få utgå även sedan amorteringstiden inträtt. Tilläggslån
Behovet och nyttan av lånehjälp åt en egnahemslåntagare, som av skilda anled- för jordbraksningar
från början fått en för liten lägenhet men som sedermera önskade och även^edan
hade möjlighet till utvidgning, syntes egnahemsinspektören vara lika påtagliga, amortering
vare sig utvecklingen skedde under de första fem åren eller något senare. inträtt. °
Under stundom kunde läget vara det, att det icke vore möjligt för vederbörande
att inom de fem första åren förverkliga en önskan att utvidga jordbruket, av
den anledning, att angränsande lämplig mark icke då stått att förvärva, åtminstone
icke på rimliga villkor. Dylik möjlighet kanske yppade sig först
längre fram. Behovet av utvidgning torde icke heller alltid göra sig gällande
under de allra första, mest besvärliga åren, som ej sällan så upptoges av nyeller
ombyggnadsarbeten, uppodling och jordbrukets iordningställande i övrigt,
att egnahemsägarens krafter och resurser ej räckte till för den utvidgning, som
sedan han kommit mera i gång och barnen börjat växa upp kunde visa sig
synnerligen önskvärd. Då tilläggslånen uppenbarligen vore ett led i strävandena
att åstadkomma verkligt bärkraftiga smärre jordbruk och då erfaren
-
32
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
Tilläggslån
för bostadslägenheters
omläggning
till jordbruk.
heten hittills visat, att låneförmedlarna med den största försiktighet — och utan
att obehörigt intrång skett på de vanliga lånens område — handhaft denna gren
av verksamheten, tvekade egnahemsinspektören icke att förorda, att tilläggslån
för utvidgandet av jordområdet finge, där så ansåges lämpligt, beviljas
även sedan amorteringstiden inträtt. I dylika fall borde tilläggslånet betraktas
såsom ett särskilt lån.
Tilläggslån torde även böra få, där särskilda skäl härför förefunnes, beviljas,
då fråga vore att genom förvärvande av lämpligt jordområde och uppförande
av erforderliga ekonomibyggnader förvandla en bostadslägenhet, för
vilken egnahemslån tidigare beviljats, till en jordbrukslägenhet. Jämväl i detta
fall borde tilläggslånet betraktas såsom ett särskilt lån.
De nu föreslagna ändrade bestämmelserna i fråga om värdemaximum
och tilläggslån tarva omformuleriug av §§ 6 och 8 mom. 1 av gällande
allmänna villkor och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse.
Egnahemsinspektören föreslår följande författningsbestämmelser.
(Nu gällande bestämmelser.)
§ 6.
Beträffande jordbrukslägenhet
må låneförmedlare, utan hinder av att
egnahemslån redan blivit beviljat,
kunna, om så anses lämpligt, tilldela
egnahemslåntagaren, innan hans amorteringsskyldighet
inträder, tilläggslån
en gång för utvidgande av jordområdet
å lägenheten.
I förhållandet mellan låneförmedlaren
och egnahemslåntagaren skall
sådant tilläggslån, där det löper med
ränta efter samma räntefot som det
förut beviljade egnahemslånet, sammanslås
med detta, men eljest i avseende
å förräntning och återbetalning
behandlas såsom särskilt lån.
Om tilläggslån gälle för övrigt,
där icke särskilt därom stadgas, vad
här sägs om egnahemslån för jordbrukslägenhet.
Den omständigheten, att låneförmedlare
sålunda beviljat tilläggslån,
inverkar icke på återbetalningen av
det statslån, av vilket tilläggslånet utgått.
(Egnahemsinspektörens förslag.)
§ 6.
Utan hinder av att egnahemslån
redan blivit beviljat må låneförmedlare
kunna, om så anses lämpligt, tilldela
egnahemslåntagare en gång tilllägg
slån, beträffande jordbrukslägenhet
för utvidgande av jordområdet å
lägenheten och beträffande bostadslägenhet
för lägenhetens omläggning,
genom utvidgande av jordområdet och
uppförande av erforderliga ekonomibyggnader,
till jordbrukslägenhet.
1 förhållandet mellan låneförmedlaren
och egnahemslåntagaren skall
tilläggslån, därest det utdelas till förut
för jordbrukslägenhet beviljat egnahemslån,
innan amortering sskyldighet
för detta inträtt, och löper med samma
ränta som detta, sammanslås därmed,
men eljest i avseende å förräntning
och återbetalning behandlas såsom
särskilt lån.
Om---jordbrukslägenhet.
Den---utgått.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kun yl. Alaj:ts proposition Nr 144.
(Ey nnh emsinsp ek törn n s förslag.)
§ 8.
Mom. 1. Egnahemslån må oj utgå,
där det med ledning av uppgjort
köpeavtal, värderingsinstrument,
brandförsäkringshandlingar, kostnadsförslag
eller andra tillgängliga handlingar
av låneförmedlaren beräknade
värdet å jorden jämte därå befintliga
eller för uppförande avsedda byggnader
överstiger: för obebyggd jordbrukslägenhet
15,000 kronor, för bebyggd
jordbrukslägenbet 12,000 kronor
och för bostadslägenhet 10,000 kronor;
Kungl. Maj:t dock obetaget att
för visst fall eller för särskild ort under
viss tid och angivna förutsätt
ningar medgiva fåne för medlare rätt
att under de villkor, Kungl. Maj:t finner
nödigt föreskriva utöver eljest för
egnahemslån gällande, utlämna egnahemslån
för obebyggda jordbrukslägenheter,
vars värde överstiger 15,000 kröner
men icke 20,000 kronor.
Lägenhet, där en mera omfattande
ombyggnad erfordras, må anses
såsom obebyggd. 3 4
3. Åborätt.
Egnahemsinspektörens förslag till utvidgande av egnahemslåner öreisen
att omfatta jämväl lägenheter, som med ärftlig och färg Hertig besittningsrätt
för obegränsad tid (åborätt) upplåtas från kronojord, är uppgjort på
grundval av det den 8 januari 1923 till lagrådet för yttrande remitterade
förslaget till lag om åborätt till kronojord. Då emellertid lagrådets
yttrande över lagförslaget icke är att införvänta inom sådan
tid, att proposition i ämnet kan avlåtas till årets riksdag, saknar jag
anledning att nu redogöra för egnahemsinspektörens förslag i denna de!,
som ingår såsom avdelning 3 i promemorian.
4. Odlings- ock bygguadsbidrag.
Rörande förslaget härutinnan innehåller egnahemsinspektörens promemoria
följande redogörelse.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 118 höft. (Nr 144 — 145.)
(Nu gällande bestämmelser.)
§ 8.
Mom. 1. Egnahemslån må ej utgå,
där det med ledning av uppgjort
köpeavtal, värderingsinstrument,
brandförsäkringshandlingar, kostnadsförslag
eller andra tillgängliga handlingar
av låneförmedlaren beräknade
värdet å jorden jämte därå befintliga
eller för uppförande avsedda byggnader
överstiger: för obebyggd jord
brukslägenhet
15,000 kronor, för bebyggd
jordbrukslägenhet 12,000 kronor
och för bostadslägenhet 10,000
kronor. Lägenhet, där en mera omfattande
ombyggnad erfordras, må
härvid anses såsom obebyggd.
o
34
Egnahems
sakkunniga.
Departementschefen
1919.
1919 års lagtima
riksdag.
1920 års
riksdagsskrivelse
nr 98.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 144.
, »De s. k. egnahemssakkunniga hade framställt förslag, att i vissa fall
särskilt understöd till. nyodling måtte kunna av statsmedel utgå till egnahemslåntagare.
Under erinran att redan 1899 års egnahemskommitté föreslagit
att uppskov med erläggandet av annuitet borde kunna få medgivas, då nyodling
av inköpt område tarvades, framhöllo egnahemssakkunniga, att staten
boi.de
odling, och 1 någon form giva dem förmåner framför övriga låntagare för
att därigenom främja brytandet av ny bygd. Sakkunnigas förslag innebar,
att, för de fall då nyodling av inköpt, obebyggt område helt eller till övervägande
del tarvades, låntagaren borde kunna medgivas understöd under högst
tre år av den tid, skyldighet att erlägga amortering icke förekomme, nämligen
med högst 3.6 % (d. v. s. den föreslagna räntan) å det beviljade egnahemslånebeloppet
samt under inga förhållanden med högre belopp än hälften
av den för odlingsarbetet beräknade kostnaden.
.Förslaget tillstyrktes av nästan alla dem, som i sina utlåtanden över sakkunnigas
betänkande omnämnde denna fråga.
Vid avlåtandet till 1919 års lagtima riksdag av den meranämnda propositionen
nr 106 framhöll dåvarande departementschefen, att han visserligen
fann den till grund för sakkunnigas förslag liggande tanke behjärtansvärd,
men hade icke blivit övertygad om lämpligheten att kombinera en dylik särskild
odlingshjälp med själva egnahemslånerörelsen. Det föreslagna förfaringssättet.
torde bliva i hög grad invecklat och för övrigt torde det knappast anses
principiellt berättigat att gorå odlingshjälpens storlek beroende av det belopp,
som skulle betalas i ränta å erhållet egnahemslån. Vida riktigare vore
— ansåg dåvarande departementschefen — att låta odlingens omfattning och
kostnad ensamma öva inverkan i detta hänseende.
Då något förslag i ämnet icke upptogs i propositionen, fann riksdagen
1919 frågan om understöd till nyodling icke föranleda något uttalande från
riksdagens sida.
Vid 1920 års riksdag väcktes två likalydande motioner, nr 101 i första
och nr 200 i andra kammaren, vari yrkades, att riksdagen måtte besluta, att
av (iverskottet å kristidsanslagen till nyodling och betesförbättring anvisades
två miljoner kronor till bildande av en särskild odlingslånefond för utlåning
till egnahemslåntagare på de i motiveringen till motion nr 199 i andra kammaren
angivna grunder samt att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utfärdande
av närmare föreskrifter rörande denna fonds användning för sagda
ändamål.
Med anledning av förevarande motioner uttalade riksdagen i skrivelse
nr 98 i huvudsak följande. Särskilt ur kolonisationssynpunkt 6yntes goda skäl
tala för att staten borde uppmuntra de egnahemslåntagare, vilka i större utsträckning
utförde nyodlingar, genom att i någon form bereda dessa förmåner
framför övriga låntagare. Tanken härpå borde därför ingalunda uppgivas.
Olika former för statens medverkan i detta avseende torde kunna
komma under bedömande, såsom utlämnande av låneunderstöd från
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kanyl. Maj.ts proposition År 144.
:t r,
nuvarande, eventuellt utökade nyodlingsfonder, med företrädesrätt för
©gnahemslåntagare, utlämnande av rent understöd genom premiering
eller andra anordningar. För egen del ville riksdagen i frågans dåvarande läge
ieke intaga någon bestämd ståndpunkt vare »ig i ena eller andra avseendet.
Riksdagen anhålla om utredning beträffande vilka åtgärder, som från statens
sida borde vidtagas för att underlätta nyodling och betesförbättring å sådana
egnahemslägenheter, för vilkas förvärvande lån erhölles från ognahemslånelonden.
Vid 1920 års riksdag hade väckts ytterligare en motion i andra kamma- i?20 in
ren, nr 198, av herr O. (Isberg in. fl., vilken föranledde eu riksdagsskrivelse, riksdagsman!
i viss mån berörde nu föreliggande fråga. I denna motion hemställdes,
bland annat, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att utredning
skyndsammast möjligt måtte verkställas om uppläggande av en statens fria
jordbruksegna,hemsfond för att medelst fondens avkastning befrämja egnahemsrörelsen
för mindre bemedlade å landsbygden. I sitt utlåtande, nr 66, över
motionen framhöll jordbruksutskottet, bland annat, att de beslut angående
egnahemsväsendet, som fattats av riksdagen 1919, icke avsetts att vara slutgiltiga.
Därest egnahemsrörelsen i vårt land skulle kunna fylla sin ur befolkningssynpunkt
trängande uppgift, torde eu reform av egnahemsväsendet
icke kunna undanskjutas. I syfte att ytterligare befrämja egnahemsrörelsen
på landsbygden borde, enligt utskottets mening, tagas under övervägande,
huruvida icke räntefrihet under viss tid eller viss nedsättning av låneräntan
skulle kunna lämnas egnahemsbyggare, som med understöd från egnahemslånefonden
bildade nya egna hem å obebyggda och helt eller delvis ouppodlade
lägenheter, samt huruvida icke räntefria lån för anskaffande av nödiga inventarier
och redskap skulle kunna lämnas dem, som med understöd från
nyssberörda fond förvärvat sig jordbruk. Utskottet hemställde dock icke om
några direkta åtgärder, utan föreslog riksdagen att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning angående vilka åtgärder, som kunde utöver vad
redan skett vidtagas till förekommande av landsbygdens avfolkning, samt för
riksdagen framlägga de förslag, vartill en sådan utredning kunde giva anled
ledning. Utskottets förslag bifölls av riksdagen, som i skrivelse nr 306 framställde
berörda begäran om utredning.
Den genom Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1916 tillsatta norrländska Norrländska
kolonisatiionskommittén har i sitt den 31 maj 1922 avgivna slutliga betan- kolonisationskande
framställt vissa förslag rörande beredande av särskilda förmåner åt kommittén.
egnahemslåntagare i Norrland, som bildade nya jordbrukslägenheter. Kommittén
föreslog sålunda, att ett särskilt anslag i form av förslagsanslag, till eu
början beräknat till 50,000 kronor per år, måtte anvisas för att möjliggöra utlämnande
genom hushållningssällskapen och deras egnahemsnämnder av odlingsbidrag
till personer i Norrland, som bildade nya jordbrukarhem å väsentligen
oodlad enskild jord. Odlingsbidraget borde beräknas efter 500 kronor
per hektar och borde utlämnas för upp till en hektar av den odling, som krävdes
för att hela den odlade arealen skulle uppgå till 2 hektar. Vidare föreslog
kommittén, att personer, som med hjälp av statens egnahemslån skapade
36
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
Avgivna yttranden
över
kolonisationskommitténs
förslag.
Bidrag från
arbetslöshetsanslaget
i
förening med
egnahemslån
för nya jordbrukslägenheter.
nya jordbrukslägenheter på enskild jord i Norrland, måtte beviljas fem års
raritet riket för bekomna egnahemslån under villkor, att det ifrågavarande
området vore tillfyllest, att lånet avsåge väsentligen obebyggd lägenhet , att
lägenheten vore ouppodlad eller endast i mindre män odlad, varmed borde förstås,
att högst 2 hektar odlad jord funnes och att den odlade jorden utgjorde
högst hälften av den odlingsbara, samt att minst en hektar jord nyodlades
under de fem första åren efter lånets beviljande. Den närmare motiveringen
m. m. till berörda förslag återfinnes i kommitténs nyss nämnda betänkande,
avd. III, benämnd ''kraftigare befrämjande av egnahemsbildning å enskild jord
i Norrland’, sid. 91—95 och 105—106.
I avgivna yttranden över kommitténs betänkande hava flertalet av de
myndigheter, som yttrat sig i frågan, funnit förberörda förslag synnerligen
lämpliga. Särskilt hava samtliga de ortsmyndigheter — länsstyrelser, landsting
och hushållningssällskap —, vilka upptagit frågan om förmåner åt dem,
som skapade nya jordbruk, på det livligaste tillstyrkt kommitténs i detta hänseende
framställda förslag.
Lantmäteristyrelsen ansåg uppslagen vara goda, och ifrågasatte förhöjning
av understödet från 500 till 1,000 kronor, varav hälften för odling och
hälften för nybyggnader.
Statskontoret fann väl. att syftet med odlingshjälp åt egnahemslån taga re
vore behjärtansvärt, men uttalade betänkligheter mot att staten under nuvarande
förhållanden skulle medverka till bildandet av jordbrukarhem i vissa
delar av landet.
Fullmäktige i riksgäldskon to ret kunde, ur statsfinansiell synpunkt sett, ej
tillstyrka räntefribet, såvida ej staten bereddes kompensation härför, exempelvis
genom att den upplupna räntan vid de fem årens slut lädes till kapitalet
och betalades i samma ordning som detta, vilket emellertid skulle få till följd,
att den nuvarande amorteringstiden bleve i det närmaste fördubblad. Fullmäktige
framhöllo emellertid att, därest det av sociala eller andra skäl ansågs,
att särskilda förmåner i vissa fall borde beredas, det borde tagas under övervägande,
huruvida ej den del av anslagen till egnahemslånefonden, som ej beräknades
bliva ersatt av egnahemslåntagarna själva, för framtiden skulle utgå’
av andra statsinkomster än lånemedel.
I detta sammanhang må erinras om det beslut, som Kungl. Maj:t den
27 september 1922 träffade med anledning av en framställning från statens
egnahemsinspektör angående arbetslösketsanslagets användande för befrämjande
av jordbruksnybildningen. Kungl. Maj :t medgav därvid, att av sagda
anslag ett belopp av högst 160,000 kronor finge, efter ansökan, av egnahemsinspektören
fördelas bland egnahemslåneförmedlarna för att av dessa användas
till bidrag åt arbetslösa, vilka från egnahemslånefonden erhölle lån för
förvärvande av för jordbruk avsedda lägenheter. Följande villkor och be.
stämmelser skulle gälla. Bidrag finge utgå allenast till sådan låntagare, som
efter prövning av vederbörande understödsorgan funnes jämlikt § 2 i kungörelsen
den 7 juli 1922 (nr 419) angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp
kunna tillerkännas arbetslöshetsunderstöd, för vilket statsbidrag utginge. Bi
-
Kungl. Maj:is proposition Nr 144. 37
draget finge utgå med ett belopp, motsvarande värdet av låntagarens eget arbete
för utförande av mera väsentlig nybyggnad, ombyggnad eller nyodling
ä lägenheten, dock högst 800 kronor för varje låntagare. Därest Kungl. Maj:t
ej annorledes förordnade, finge bidraget utgå endast för arbete, som utfördes
före den 1 maj 1923. Värdet av låntagarens arbete skulle bestämmas av låneförmedlaren
i samråd med eu av statens arbetslöshetskommission utsedd representant
för vederbörande Sta tsarbeten och beräknas efter de löneprinciper, som
gällde för statliga nödhjälpsarbeten. Bidraget skulle utbetalas i den mån arbetet
utfördes; och ägde låneförmedlaren att, då skäl därtill förelåge, påfordra,
att — såsom säkerhet för att det byggnads- eller nyodlingsföretag, som
arbetet avsåge, bleve av den vid bidragets beviljande förutsatta art och omfattning
— av låntagaren avlämnades en i lägenheten intecknad skuldförbindelse
å bidragets beräknade belopp. Det ålågc låneförmedlaren att till jordbruksdepartementets
egnahem sa vdelning inkomma med redovisning för de
medel, som för ifrågavarande ändamål ställdes till låneförmedlarens förfogande.
Redovisningarna skulle därefter för revision överlämnas till överrevisorerna
för granskning av statens arbetslöshetskommission samt södra Sveriges
och Norrlands statsarbetens räkenskaper och förvaltning.
Egnahemsinspektören, som både att meddela i övrigt erforderliga föreskrifter
rörande användningen av sålunda anvisade medel, utfärdade den 30
september 1922 cirkulär i ämnet till låneförmedlarna, varvid, bland annat,
framhölls betydelsen av att man vid understödets beviljande tillsåge, att såväl
sökandena som deras hustrur hade vana vid arbete i ett mindre jordbruk eller
i övrigt befunnes äga goda förutsättningar att sköta i jordbruket förekommande
uppgifter.
Sedan ansökningar om erhållande av sådant bidrag, varom här är fråga,
inkommit från rikets samtliga hushållningssällskap samt av en egnahemsförening
till ett sammanlagt belopp av 281,000 kronor, fördelades den 11 november
1922 det till förfogande ställda beloppet, 160,000 kronor, bland de sökande.»:
Angående nu ifrågavarande förslag anför egnahemsinspektören lör
egen del följande.
»Av den nu meddelade resumén framgår, att frågan om beredande av
särskilda förmåner åt de egnahemslåntagare, som bilda nya jordbruk, ganska
länge stått på dagordningen. I de återgivna uttalandena och förslagen går det
som en röd tråd, att något härutinnan borde åtgöras. Något positivt resultat
har dock icke vunnits förrän Kungl. Maj:t den 27 september 1922 fattade nyss
nämnda beslut angående arbetslöshetsanslagets användande som byggnads- och
odlingshjälp åt vissa egnahemslåntagare. Tiden är nu inne för frågans ordnande
på ett mera beståndande sätt.
Förut har framhållits angelägenheten av att egnahemsrörelsen mera än hittills
inriktas på ett verkligt nybildande av jordbruk. Ett verksamt medel härför
torde uppenbarligen vara, att de uppoffringar för rörelsen, som staten anser
sig kunna göra, i väsentlig mån förbehållas sådana fall, där ett produktivt nyskapande
sker. Detta är så mycket mera befogat, som den, vilken genom nyodlings-
och nybyggnadsarbeten nybildar eller i avsevärd mån utvecklar ett
Egnahems
inspektören.
38
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 144.
jordbruk, icke blott utför en samhälleligt sett mera värdefull gärning utan därjämte
åstadkommer något, som i regel är mera kostsamt och arbetskrävande,
än vad i övrigt är fallet, och icke så omedelbart lämnar avkastning. Ett
kraftigt handtag, mera koncentrerat till hjälp vid själva starten, är här av
behovet påkallat.
Även av annan anledning torde ett ökat bistånd vara motiverat. Egnahemslån
för jordbrukslägenheter få beviljas till högst fem sjättedelar av fastighetens
beräknade värde. Denna bestämmelse, i vilken icke nu ifrågasättes
ändring, gör, att i regel endast den, som själv kan bidraga med den sista
sjättedelen av fastighetens värde och därjämte kan uppsätta erforderliga inventarier
m. m., kan bliva i tillfälle att erhålla hjälp från egnahemslånefonden.
Visserligen är det av vikt, att vederbörande i regel själva kunna insätta något i
lägenheten, men det är dock önskvärt och av behovet påkallat, att något göres i
syfte att även de mindre och minst bemedlade må kunna, i den mån goda förutsättningar
härför finnas, komma i åtnjutande av ett eget jordbruk. Möjligheterna
härför torde i väsentlig grad ökas genom införandet av särskilt odlingsoeh
byggnadsbidrag.
Därför synes en särskild förmån böra genom vederbörande låneförmedlare
kunna tilldelas dem, som beviljas egnahemslån för jordbrukslägenheter,
i sådana fall, där genom nyodling och nybyggnad bildas ett helt och hållet
nytt jordbruk eller där genom mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller
grundförbättringsarbete den i samband med låneansökningen förvärvade
lägenheten i avsevärd mån förbättras eller utvidgas. För att odlingsarbete
skall få räknas såsom mera väsentligt torde minst en hektar jord nyodlas, och
beträffande byggnadsarbete bör fordras, att antingen det för jordbruket erforderliga
ekonomihuset — i vilket fall fordran på rationell gödselstadsanordning
i regel bör upprätthållas — eller också bostadshuset nyuppföres.
Förmånen bör utgå i en form, som i viss mån är av samma karaktär som
de s. k. premielånen vid premiering av mindre jordbruk (jämför kungörelsen
den 19 oktober 1911, nr 116). Lån bör alltså få lämnas för utförande av nyss
åsyftade arbeten, och lånet skall anses guldet, då arbetena vid en viss tidpunkt
befinnas vara vederbörligen utförda. I det följande benämnes ifrågavarande
förmån premielån.
Beträffande premielånets storlek torde det riktigaste vara, att omfattningen
av de arbeten, som skola komma till utförande, bliver det bestämmande.
Förmånens utmätande i form av räntefrihet under fem år — såsom föreslagits
av kolonisationskommittén — synes lida av det felet, att bidraget därvid
ställes i proportion icke till vad som faktiskt skall utföras utan till egnahemslånesummans
storlek, något som förhindrar anordningen att smidigt anpassa
sig efter växlande förhållanden. Premielånet bör sättas till högst halva den
av låneförmedlaren beräknade arbetskostnaden för de odlings- och byggnadsprestationer,
som enligt vad nyss sagts befinnas böra understödjas. I intet
fall bör dock premielånet få överstiga 1,500 kronor per jordbrukslägenhet.
Sökande, som prövas icke vara i behov av sådan ekonomisk hjälp, varom
nu är fråga, bör givetvis icke tilldelas premielån.
Ansökan om premielån bör inlämnas till låneförmedlaren, som efter
den i samband med egnahemslåneprövningen företagna besiktningen av lagen
-
K un yl. Maj:ts proposition Nr 144. 39
heten, beslutar om premielåns beviljande så vitt möjligt i samband med beviljandet
av egnahemslånet.
Rörande premielånets utbetalande böra i huvudsak samma regler gälla
som de, vilka fastställts för utbetalande av arbetslöshetsunderstöd i samband
med egnahemslån, niimligen, att premielånet må utanordnas endast i den mån
arbete utförts. Låneförmedlaren äger föreskriva tid, inom vilken arbetet skall
vara avslutat, och må tiden hiirför icke sättas senare än till den tidpunkt, amorteringsskyldighet
för egnahemslånet inträder. Hinder torde icke böra möta
för låneförmedlaren att, där så anses lämpligt, utanordna premielånet på så
sätt, att i stället för kontant utbetalning till låntagaren göres motsvarande
avdrag vid debiterandet av ränta å egnahemslånet. Som säkerhet för att de
byggnads- eller odliugsföretag, som premielånet avser att främja, bliva av
vid beviljandet förutsatt art och omfattning, skall låntagaren, innan någon del
av premielånet får utbetalas, till låneförmedlaren avlämna skuldförbindelse å
beloppet, vilken vid tiden för inträdandet av amorteringsskyldigbeten för egnahemslånet
återlämnas sedan arbetet slutförts och avsynats. Ränta torde icke
böra förekomma å premielånen.
Låneförmedlarna torde för premielånens utlämnande böra, på till jordbruksdepartementet
ingiven ansökan, mot redovisningsskyldighet tilldelas visst
årligt belopp. Redovisningsskyldigheten torde böra innebära, att låneförmedlaren
skall på tid, som i särskild ordning bestämmes, till jordbruksdepartementets
egnahemsavdelning inkomma med redovisning över dispositionen av erhållna
medel, vilken redogörelse skall vara granskad och till riktigheten bestyrkt av
den för statens räkning utsedde ledamoten hos låneförmedlaren jämte det för
statens räkning utsedda granskningsombudet, ävensom åtagande att låneförmedlaren
skall till statsverket på anfordran återbetala belopp, som icke vederbörligen
disponerats.
För denna nya gren av egnahemsrörelsen har i årets statsverksproposition,
nionde huvudtiteln, punkt 117 (sid. 241), i avbidan på senare proposition,
för budgetåret 1923—1924 beräknats ett anslag av 800,000 kronor. Med
de föreslagna reglerna för beviljandet av premielån såsom odlings- och byggnadshjälp,
varvid premielån i intet fall finge överstiga 1,500 kronor, torde, om
det genomsnittliga premielånebeloppet antages bliva ungefär 1,000 kronor, den
ifrågasatta anslagssumman förslå för utlämnande av premielån till ungefär
800 egnahemslåntagare. Visserligen är detta antal icke stort — under 1922
beviljades egnahemslån för obebyggda jordbrukslägenheter i sammanlagt 918
fall — men med hänsyn till att stränga regler böra uppehållas beträffande
kravet på omfattande nyodlings- och byggnadsarbeten torde sagda anslagsbelopp
å 800,000 kronor förslå för att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad
nu föreslagits, under tiden intill den 1 juli 1924 disponeras för beviljandet av
premielån åt egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten, som utföras
efter den 30 april 1923 (d. v. s. den tidpunkt, då arbetslöshetsunderstöd i
samband med egnahemslån upphör att utgå).»
40
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
1904 ån riksdag.
Egnahems
sakkunniga.
liikgäldafullmäktige
1915
och 19 IS.
Proposition
nr 106 år
1919.
1919 års riksdag.
Norrländska
kolonisations
kommittén.
5. Egnahemslåneräntan.
Angående egnahemslåneräntan liar i egnahemsinspektörens promemoria
lämnats följande utredning.
»Då inrättandet av den statliga egnakemslånerörelsen beslöts vid 1904 års
riksdag, bestämdes, bland annat, att för alla lån ur fonden skulle erläggas en
ränta med 3,6 procent. Myndigheterna inom statsförvaltningen både visserligen
gjort gällande, att villkoren för de tillämnade egnahemslånen borde bestämmas
så, att staten icke åsamkades förlust för lånerörelsen. Sålunda hade fullmäktige
i riksgäldskontor förordat, att räntan måtte fastställas med hänsyn till den
ränteutgift, staten finge vidkännas för den upplåning, som bleve nödvändig för
anskaffande av medel till egnahemslånen, samt att räntan fördenskull borde med
hänsyn till dåvarande förhållanden sättas till 4 %. Riksdagen 1904 ville emellertid
icke biträda en sådan uppfattning. Det ansågs, att genom egnahemsrörelsens
understödjande med billiga lån landets kapitaltillgångar och ekonomiska bärkraft
ökades samt att nya skatteobjekt skapades, så att på indirekt väg staten
bereddes ersättning för den ränteförlust, som uppkomme genom fastställandet
av en lägre räntefot.
I egnahemssakkunnigas förut omnämnda betänkande 1914 behandlades
även frågan om räntefoten, och sakkunnigas majoritet förordade, att den borde
bibehållas oförändrad vid 3.6 %. En reservant hade yrkat på räntans höjning,
för närmaste femårsperiod till förslagsvis 4 %.
I över sakkunnigas betänkande avgivna yttranden var frågan om räntefoten
föremål för mycket delade meningar. Fullmäktige i riksgäldskontoret,
som i avgivet yttrande den 18 februari 1915 tillstyrkt en räntefot av lägst
4 % %, förklarade i ett sedermera med anledning av det ändrade läget å penningmarknaden
infordrat, den IT oktober 1918 avgivet förnyat utlåtande, att
räntefoten icke borde sättas lägre än till 5 14 %.
I den till 1919 års lagtima riksdag avlåtna propositionen nr 106 föreslogs,
att för alla lån, som utlämnades från och med 1920, räntan måtte höjas
till 5%.
Vid frågans behandling i riksdagen 1919 stannade kamrarna i olika beslut.
Första kammaren biföll Kungl. Maj:ts förslag om en räntesats av 5 %, medan
andra kammaren uttalade sig för 4 ''A %. Frågan gick till sammanjämkning,
och en räntefot av 43A % beslöts.
Egnahemslåneräntan har .således för alla lan, som utlämnats under åren
1905—1919 bestämts till 3.6 %. och för lån, som utlämnats från och med 1920 till
4 3U %, vilken senare räntesats fortfarande är gällande.
Kolonisationskommittén har nu i sitt den 31 maj 1922 avgivna betänkande,
bland annat, föreslagit, att räntan å egnahemslånen måtte avsevärt
sänkas och bestämmas till så låg procent, som statsmakterna i kolonisationsbefrämjande
syfte kunde finna skäligt.
41
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144
1 avgivna yttranden över kolonisationskommitténs förslag liava samtliga
de ortsmyndigheter, som berört frågan om räntesänkningen, på det livligaste
förordat kommitténs förslag. Statskontoret har framhållit, att räntan a egnahemslån
torde, med hänsyn till nu gällande räntefot, måhända kunna sänkas.
Av de myndigheter, som särskilt berört räntefrägan, hava endast fullmäktige
i riksgäldskontoret ställt sig avvisande till tanken på räntefotens
sänkning. Fullmäktige hava nämligen i yttrande över kolonisationskommitténs
förslag i ämnet — under åberopande av fullmäktiges tidigare ståndpunkt i
räntefrägan — förklarat sig fortfarande anse, att egnahemslånerörelsen borde
så ordnas, att staten ej lede förlust å densamma. Vid sådant förhållande kunde
fullmäktige ej tillstyrka, att räntefoten å egnahemslånen nedsattes under nu
giillande 43U%. Fullmäktige tilläde emellertid följande: Då fullmäktige intagit
sin ovan angivna principiella ståndpunkt i fråga om förevarande utlåningsrörelse,
hade fullmäktige betraktat spörsmålet endast ur statsfinansiell
synpunkt utan att ingå på frågan, huruvida sociala eller andra skäl borde föranleda
understödjande av egnaliemsbildandet vare sig genom utlämnande av
lån mot lägre ränta än statens egen upplåning sränta eller genom medgivande av
andra förmåner, såsom viss tids räntefrihet utan motsvarande kompensation.
Därest så skulle anses vara fallet, borde emellertid enligt fullmäktiges mening
tagas under övervägande, huruvida ej den del av anslagen till egnahemslånefonden,
som ej beräknades bliva ersatt av egnahemslånetagarna själva, för
framtiden skulle utgå av andra statsinkomster än lånemedel.
T flera motioner till innevarande års riksdag hava förslag framställts om
egnahemslåneräntans sänkande. I vissa motioner ifrågasättes en räntefot a\
4 %, i andra av 3.g %.
^ Räntefoten å lån från ett flertal av statens övriga utlåningsfonder är rätt
väsentligt lägre än å egnahemslånen. Sålunda är räntefoten för. lån frän norrländska
nyodlingsfonden 3 % (med två års räntefrihet), från odlingslånefonden
3.6 % (med tre års räntefrihet), från fiskerilånefonden 3.o % (med ett års räntefrihet),
från allmänna nyodlingsf onden 4 % (med två års räntefrihet), från täckdikningslänefonden
liksom från gödselvårdslånefonden, torvindustrilånefonden
och rederilånefonden likaledes 4 %.
I fråga om den norrländska försökskolonisationen å kronoparker gäller,
bland annat, att kolonisterna under fem år äro befriade från lega för kolonat,
att räntefoten å beviljade byggnadslån är 3.6 % (med fem års räntefrihet) samt
att, då kolonist med äganderätt förvärvar kolonat, köpeskillingen förräntas
efter 3.6 %, vartill komma åtskilliga andra förmåner.
Ur statens bostadslånefond hava lånen utlämnats med 5 % ränta (och ett
års räntefrihet), varvid emellertid är att märka, att dessa lan icke utlämnas mot
botteninteckning, enär för dem icke far mottagas sådan säkerhet, att låntagaren
förhindras i skälig omfattning för byggnadsföretaget upptaga annat
byggnadslån med förmånsrätt framför fordran å lanet ur bostadslånefonden.
Beträffande räntefoten å lån ur statens bostadslånefond har Kungl. Maj:t emellertid
numera beslutat att till riksdagen avlåta proposition om sänkning av
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 113 höft. (Nr 144 145.) G
Avgivna yttranden
Över
kolonisationskommitténs
förslag.
Riksgäldsfullmttktige
1922*
Motioner vid
1923 års riksdag.
Räntefoten d
lån från vissa
andra av statens
utlåningsfonder
m. m.
42
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 144.
Egnahems
inspektören.
räntan till 4 %. Låntagare ur bostadslånefonden hava därjämte fått bidrag
utan återbetalningsskyldighet, och i sagda proposition föreslås anslag för avskrivande
av viss del av berörda lån.»
För egen del har egnaliemsinspektören yttrat sig angående räntefrågan
sålunda.
Frågan om _ egnakemslåneräntan tedde sig givetvis olika allt eftersom
endast statsfinansiella eller även sociala synpunkter lades på densamma. Såsom
framginge av den meddelade redogörelsen för frågans tidigare behandling
hade meningarna också brutit sig ganska skarpt mot varandra i diskussionen
om detta spörsmål. Staten hade emellertid gått in för principen att icke låta de
statsfinansiella synpunkterna enbart vara de avgörande och hade följaktligen,
men hänsyn till egnahemsrörelsens stora sociala och nationalekonomiska uppgifter,
ansett sig kunna och höra gorå väsentliga ekonomiska uppoffringar
genom att utlämna lån mot lägre ränta än den, som staten — åtminstone vid
vissa tillfällen — själv finge erlägga för upplånade medel.
Egnahemsinspektören ville betona angelägenheten av att räntefrågan
såges i nära samband med frågan om lånens återbetalande.
För att egnahemslanerörelsen skulle kunna med minsta möjliga uppoff1
iug från statsverkets sida åstadkomma största möjliga sociala nytta, torde
rånte- och återbetalningsförhållandena böra så ordnas, att låntagaren å ett tillräckligt
stort lånebelopp under den första, mest brydsamma tiden erhölle särskilt
förmånliga villkor — låg ränta och amorteringsfrihet —, men att han
sedermera, då förhållandena började stabiliseras och lägenheten eller jordbruket
borde hava fått ungefär samma karaktär som andra liknande egendomar, visserligen
bereddes förmånen att successivt avbörda sig skulden under trygga villkor
och i lämplig form men icke under denna, i årtionden framåt sig sträckande tid
av staten subventionerades i vidare mån, än att han för lånet, ehuru detta på
grund av sin storlek läge osedvanligt högt i förhållande till lägenhetens värde,
finge erlägga en ränta, som stode i lämplig proportion till den, som gällde för
vanlig primär fastighetskredit av uppenbarligen sund karaktär.
För de lån, som utlämnades efter 1919 gällde ju, enligt nuvarande bestämmelser,
att under de första fem åren efter det, då lånet beviljades, erlades
endast ränta, efter 4 3/« %, å hela lånet och därefter betalades, då fråga vore om
jordbrukslån, under i det närmaste 34 år dels å den hälft av lånet, som kallades
amorteringsdelen, en för alla dessa år till storleken lika annuitet av 6 %,
varvid 4 ’/« % å det oguldna kapitalbeloppet av amorteringsdelen räknades som
ränta och resten som kapitalavbetalning, samt dels å den hälft av lånet, som
kallades den stående delen, endast ränta efter 4 3/4 %. Liknande plan gällde för
bostadslån med den skillnad, att amorteringen av amorteringsdelen här påginge
i 25 år med en annuitet av 7 %.
Principen med full amorteringsfrihet under den första perioden och därefter
lånets uppdelning i en hälft, som amorterades, och en stående del torde
vara lämplig.
För att få en klarare uppfattning av räntefrågan vore det lämpligt att
först studera den amorteringsfria tiden för sig och därefter undersöka förhål
-
Kung!. Maj:ts proposition Nr 1*4. 43
landena för tiden, sedan amorteringen börjat, betriiffande amorteringsdelen och
den stående delen var för sig.
Vad beträffade den amorteringsfria tiden syntes det synnerligen önskvärt
att för densamma få räntan något nedsatt. Härigenom bereddes låntagaren
eu välbehövlig lättnad under den mest kritiska tiden, då han med nedläggande
av arbete och kostnader hade att iordningställa liigenheten och denna
i regel icke kunde lämna lika stor avkastning som längre fram. Egnahemsinspektören
ansåge, att en räntesats av 4 % borde gälla för tiden från och med
lånets utbekommande till och med utgången av femte året efter utgången av det
kalenderår, varunder lånet bekommits. Dylik räntenedsättning torde böra tilllämpas
icke endast för lån, som hädanefter beviljades, utan jämväl från och
med 1923 för statslån, som från och med 1920 utlämnats mot 43/4%, ävensom
— sedan vederbörande låneförmedlare styrkt sig hava medgivit innehavare
av egnahemslån från respektive statslån enahanda nedsättning av räntan —
för de statslånebelopp, från vilka dessa egnahemslån beviljats. De egnahemslåntagare,
som startat under åren 1920 och senare och därvid på grund av höga
inköps- och byggnadskostnader i regel måst ådraga sig stor skuld, torde nämligen
i minst lika hög grad som de, vilka hädanefter finge lån, vara i behov
av den nu ifrågasatta räntesänkningen.
Räntesänkning jämväl för tiden sedan amorteringsfriheten upphört
syntes böra prövas med stor varsamhet. Med ett bibehållande av nu gällande
regler med en annuitet av för jordbrukslån 6 och för bostadslån 7 %, skulle beträffande
amorteringsdelen under senast nämnda period en räntesänkning från
4 3/« % till exempelvis 4 % väl medföra, att amorteringstiden förkortades — för
jordbrukslån från 34 till 29 år och för bostadslån från 25 till 22 år —, men
vederbörande finge ingen lättnad i de årliga utbetalningarna under hela den i
allt fall långa tid, amorteringen påginge. Den icke oväsentliga ekonomiska uppoffring,
staten skulle göra med att sänka räntan å amorteringsdelen under berörda
tid, skulle låntagaren alltså, om fråga vore om jordbrukslån, icke få
någon för honom märkbar fördel av förrän efter 34 år sedan lånet utlämnats
och då i den form, att han bleve fri från en annuitet, som han med bibehållen
räntefot eljest skulle fått betala under 35:te—39:de åren. Även om starka skäl
kunde anföras för att i samband med en eventuell räntesänkning få till stånd
en revidering av reglerna för lånets återbetalande — vid frågans utredning
inom egnakemsavdelningen hade förslag varit uppe att genom en rörlig annuitet,
som verkade mindre tyngande i början, åstadkomma en förkortning av
länets omloppstid — så torde dock icke behov föreligga, att omedelbart ifrågasätta
ändrade bestämmelser vare sig beträffande räntan å eller återbetalningen av
amorteringsdelen under amorteringstiden. Man borde av olika skäl så litet
som möjligt och så sällan som möjligt ändra reglerna för amorteringsplanernas
upprättande. Det syntes vara så mycket mindre skäl att nix ifrågasätta ändrade
bestämmelser i fråga om räntan å denna del av lånet, som i allt fall god tid
funnes att pröva spörsmålet, innan frågan om förräntning i samband med återbetalning
av amorteringsdelen bleve verkligt aktuell (för de lån, som första
gången utlämnades mot den högre räntan av 4 3U %>, inträdde skyldigheten till
amortering icke förrän tidigast i november 1926).
Icke heller torde det vara oundgängligt att redan nu pröva frågan om
44
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
sänkning av räntefoten beträffande lånets stående del för tiden sedan amortering
inträtt. Även denna fråga torde utan olägenhet kunna prövas längre
fram, då man dels kanske bättre än nu kunde överblicka situationen för framtiden
på den allmänna lånemarknaaen och dels fått närmare undersökt lämpligheten
att för den stående delen — lånets bottendel, som syntes böra vid
lämplig tidpunkt överföras från statens direkta kreditgivning till vederbörande
hypoteksföreningar — införa en rörlig räntesats.
Egnahemsinspektören ansåge sig följaktligen icke nu böra föreslå några
ändrade räntebestämmelser beträffande tiden, sedan amortering av egnahemslånen
inträtt, utan inskränkte sig till att förorda den nyss angivna anordningen
med räntans nedsättande till 4 % endast för tiden tills amortering inträdde.
Följande förslag till .ändrad lydelse av §§ 11 och 14 andra momentet
i de allmänna villkoren och bestämmelserna för statens egnahemslånerörelse
har i anslutning- till vad sålunda föreslagits framlagds
av egnahemsinspektören.
(Nu gällande bestämmelser.)
§ 11.
Statslån, som av Kungl. Maj:t
anvisats till beredande av egnahemslån,
förräntas efter fyra och tre fjärdedels
procent om året.
Å till betalning förfallet kapitalbelopp
erlägges ränta efter sex procent
om året från förfallodagen, till dess
likvid sker.
§ 14.
Mom. 2. Å amorteringsdelen erlägges,
intill dess densamma blivit till
fullo gulden, vid statslån, som utlämnats
till beredande av egnahemslån för
jordbrukslä genheter, en annuitet av
(Egnahemsinspektörens förslag.)
§ 11.
Statslån, som av Kungl. Maj:t
anvisats till beredande av egnahemslån,
förräntas efter fyra och tre fjärdedels
procent om året, dock att, ifråga
om statslån, som efter ingången av
1923 anvisas för 1923 eller senare år,
räntan skall för tiden till och med året
före det, amortering sskyldighet jämlikt
§ 14 inträder, utgöra allenast fyra
procent samt att jämväl ifråga om
statslån, som före 1923 anvisats för
åren 1920—1923, räntan skall för tiden
från och med 1923 till och med året
före det, amortering sskyldighet jämlikt
§ 14 inträder, nedsättas till fyra
procent, i den mån låneförmedlare
styrker sig hava medgivit innehavare
av egnahemslån från respektive statslån
enahanda nedsättning av räntan.
Å till--— sker.
§ 14.
Mom. 2. Å amorteringsdelen —
--amorteringsdelen. Amorterings
skyldigheten---utbekommits.
In
tilldess
kapitalavbetalningen börjar, erlägges
allenast ränta å statslånets hela
Kungl. Maj.ts proposition Nr 144.
45
(Nu fjällande bestämmelser.)
sex procent och vid statslån, som utlämnats
till beredande av egnahemslån
för bostadslägenheter, eu annuitet av
sju procent, varvid i vartdera fallet såsom
ränta räknas fyra och tre fjärdedels
procent å det oguldna kapitalbeloppet
av amorteringsdelen. Araorteringsskyldigheten
inträder med
sjätte året efter utgången av det
kalenderår, under vilket länet från
statskontoret utbekommits. Intilldess
kapitalavbetalningen börjar, erlägges
endast föreskriven ränta å statslånets
hela belopp. Därefter erlägges, jämte
annuiteten å amorteringsdelen, ränta å
statslånets stående del, intill dess jämväl
denna lånedel till fullo inbetalts.
(Eg nalle ms i n spak törens förslag.)
belopp jämlikt bestämmelserna i § 11
första stycket. Därefter---inbe
talts.
Statskontoret har förklarat sig icke hava något att erinra mot
egnahemsinspektörens förslag i fråga om räntan.
6. Effektiv jordförmedling.
Till utredning av förslaget om åtgärder för effektivare jordförmedling
anföres i egnahemsinspektörens promemoria följande.
»I den till 1922 års riksdag avlåtna propositionen nr 258 angående ytterligare
kapitalökning för egnahemslåne fonden fanns återgiven en av egnahemsinspektören
den 18 april 1922 avgiven promemoria, vari, bland annat, ifrågasattes
vissa ytterligare åtgärder i syfte att underlätta förmedlingen av billig
och för jordbruksnybildning lämplig jord, varvid särskilt betonades behovet
av att Kungl. Maj:t finge befogenhet att disponera jordförmedlingsfondens tillgångar
på ett vida friare sätt än nu för att därigenom bereda egnahemsnämnder
eller i anslutning till dylika arbetande egnahemsföreningar erforderligt
rörelsekapital för bedrivande av verksamhet för framskaffande av till
egna hem och nya jordbruk lämplig mark.
Med hänsyn, bland annat, till riksdagens långt framskridna arbete kunde
berörda spörsmål icke då upptagas till närmare behandling.
Jordbruksutskottet framhöll, bland annat, i sitt yttrande nr 10 A år 1922
med anledning av nyss nämnda proposition och vissa i anslutning till propositionen
väckta motioner om ytterligare kapitalökning till egnahemslånefonden,
att för inköp av erforderlig och för styckning lämplig jord torde de inom vissa
län verksamma egnahemsnämnderna i samverkan med på sina håll redan be
-
Statskontoret.
Egnahemsinspektörens
p. m. den 18
april 1922.
Jordbruksutskottets
utlåtande
nr 10 A
1922.
Norrländska
kolonisations
kommittén.
Yt Iranden
över kolonisationskommitténs
förslag.
46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
fintliga, dessa nämnder närstående egnahemsföreningar hava eu betydelsefull
uppgift att fylla.
Kolonisationskommittén har i sitt förberörda slutliga betänkande den
31 maj 1922 även uppehållit sig vid frågan om jordförmedlingsverksamheten
och därvid för denna rörelse uppdragit vissa nya riktlinjer (sid. 96—105 i betänkandets
avdelning III).
Med framhållande av bristerna i nu rådande jordförmedling och betonande
av önskemålet, att hushållningssällskapens redan bestående rätt att
utöva jordförmedlingsverksamhet genom lämpliga åtgärder förvandlades från
en möjlighet på papperet till en verklig uppgift med reella förutsättningar för
intensivt och planmässigt arbete, har kommittén framställt i huvudsak följande
förslag.
Lån från jordförmedlingsfonden borde kunna beviljas hushållningssällskap
även för att sällskapet skulle hava att tillgå ett lämpligt förlagskapital,
årligen högst 100,000 kronor, för inköp utan omgång av jord, som vore till salu
och lämpade sig för egnahemsändamål. Dylikt förlagslån skulle i tre år vara
räntefritt. Egnahemsnämnderna borde såsom verkställande organ för hushållningssällskapen
beflita sig om inköp av jord. Viss del av statslånet (högst Va)
borde få användas till väganläggningar samt dikes- och förbättringsarbeten å
för styckning förvärvade fastigheter. Räkenskaperna skulle föras på sådant
sätt, att för varje lägenhet kunde beräknas självkostnaden. Vid försäljning
finge salupriset ej sättas högre än denna kostnad.
Vad sålunda föreslagits skulle intagas som tilläggsbestämmelser i gällande
kungörelse om allmänna villkor och bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden.
För besörjande av förmedlingsverksamheten borde hos egnahemsnämnderna
anställas tillräcklig, uteslutande av statsmedel avlönad personal, och beräknades
den årliga statsutgiften härför beträffande de norrländska egnahemsnämndernas
organisation, oavsett dyrtidstillägg och ålderstillägg, till omkring
70,000 kronor.
För att vinna, att å enskild jord i Norrland genom jordförmedlingen tillskapades
årligen minst femhundra nya brukningsdelar borde jordförmedlingsfonden
årligen tillföras en kapitalökning av 3 miljoner kronor.
1 infordrade utlåtanden över kommitténs betänkande hava de av kommittén
sålunda föreslagna nya riktlinjerna för jordförmedlingsverksamheten varit
föremål för delade meningar bland dem, som ingått i behandling av dessa
förslag.
Från vissa håll — länsstyrelsen i Jämtlands län samt detta läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och landsting ävensom Västerbottens läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott — hava förslagen tillstyrkts på det
livligaste. Sålunda framhöll Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
att genom de föreslagna nya riktlinjerna kunde ett verkligt, intensivt
och planmässigt arbete utföras av hushållningssällskapen för anskaffande
av jord till rimligt pris åt egnahemslånesökande.
Statskontoret förklarade sig icke finna annan erinran mot förslaget om
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition Nr I t i. 4 7
förlagskapital åt hushållningssällskapen än att räntefrihet för bekommet lån
bolde nedsättas från tre till två år. Däremot ansåg statskontoret, att, då hushållningssällskapens
omorganisation ännu icke genomförts, frågan om avlönande
av särskilda tjänstemän för hushållningssällskapens jordförmedling
m. m. borde skjutas åt sidan, ävensom att en ökning av jordförmedlingsfondens
kapital icke borde under nuvarande ekonomiska förhållanden ifrågasättas,
innan något verkligt behov därav visat sig vara för handen.
I yttranden från Norrbottens län och Gävleborgs län framställdes väsentliga
erinringar mot kommitténs nu berörda förslag, i det de ansåges bereda
hushållningssällskapen för liten trygghet och rörelsefrihet. Norrbottens läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott anförde härom i huvudsak följande.
Förvaltningsutskottet vore visserligen fullt ense med kommittén, att jordförmedlingsverksamheten
tarvade en omläggning, om den skulle bliva effektiv,
men måste bestämt avråda hushållningssällskapet att påtaga sig de ekonomiska
risker, som vore förbundna med genomförande av kommitténs förslag. För att
motväga alla de förlustrisker, som uppstode vid en affärsverksamhet ifråga om
jordförmedling, skulle jordförmedlaren endast ha att räkna med tre års räntefrihet.
Då en effektiv jordförmedling vore kärnpunkten i frågan om en lycklig
lösning av kolonisations- och egnahemsspörsmålet beträffande Norrbottens
län, underströks behovet av förnyad ingående utredning. Gävleborgs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott betonade, bland annat, nödvändigheten
av att, om man ville räkna med något resultat av en av hushållningssällskapen
ledd jordförmedlingsverksamhet, sällskapen måste erhålla relativt stor
frihet vid jordförmedlingens handhavande, så att affärsmässighet till någon
grad kunde inläggas i verksamheten.
Nationalföreningen mot emigrationen, som av socialstyrelsen beretts
tillfälle yttra sig i frågan, gjorde i utlåtande till socialstyrelsen gällande, bland
annat, följande. Föreningen betvivlade möjligheten att på det av kommittén
föreslagna sättet lösa jordförmedlingsfrågan i Norrland. Den verksamhet,
varom här vore fråga, vore en teknisk affärsmässig uppgift av stor vansklighet.
Det syntes ha varit avgjort lämpligare att förlägga jordförmedlingsuppgiften
till statens kolonisationsnämnd än till hushållningssällskapen. Dock
torde den väg, som förr eller senare visade sig nödvändig att beträda, vara
att för arbetets fullföljande mobilisera det enskilda initiativet. Frågan om
ordnandet av den norrländska jordförmedlingen tarvade emellertid förnyad
utredning, som lämpligen borde ske genom den centrala ledning för norrlandskolonisationen,
vilken med anledning av kommitténs förslag beträffande
kronoparkskolonisationen kunde komma till stånd.
Sveriges allmänna
lantbrukssällskap
och hushållningssällskapens
ombud
1932.
Till hushållningssällskapens 1922 församlade ombud framställde Sveriges
allmänna lantbrukssällskap förslag, att ombuden ville uttala sig för, att
åtgärder vidtoges för åstadkommande i de olika länen under hushållningssällskapens
kontroll av effektiva organ för jordförmedlingen. Lantbrukssällskapet
anförde därvid i huvudsak följande.
För att de statsmedel, som toges i anspråk för nybildandet av mindre
jordbruk, skulle medföra åsyftat gagn och de lånesökandes efterfrågan på
jord icke skulle framkalla en för dem skadlig prisstegring på jorden, vore det
48
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
1 anslutning
till den statliga
egnahemsverksamheten
befintliga
jordförmedlingsföretag.
Södermanlands
läns
hushållningssällskaps
anordningar
för
anskaffande
och tillhandahållande
av
jord.
av vikt, att nödig uppmärksamhet ägnades åt jordförmedlingen. Anvisningar
å salu varande lägenheter hade visserligen hittills lämnats av de med
statsmedel understödda jordförmedlingsbyråema, men då dessa saknade medel
att positivt (inverka på jordanskaffningen och prisbildningen, hade de
icke kunnat få någon större betydelse såsom jordförmedlingsorgan. Inom vissa
län hade, i nära anslutning till hushållningssällskapen och i intimt samarbete
med deras egnahemsnämnder bildats ekonomiska företag såsom egnahemsföreningar
och egnahemsaktiebolag med syfte att förvärva lämpliga egendomar
för uppdelning till egnahemslägenheter och dessas tillhandahållande
till lånesökande till billigast möjliga pris. En dylik jordförmedlingsverksamhet
genom ett för ändamålet bildat ekonomiskt företag inom varje län och
stående under hushållningssällskapets kontroll torde vara ett lämpligt komplement
till hushållningssällskapens egnahem slånerörelse och bäst ägnad att
skapa nya jordbrukslägenheter.
Med anledning av denna framställning hemställde hushållningssällskapens
ombud i skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 september 1922, att åtgärder
måtte vidtagas för åstadkommande i de olika länen under hushållningssällskapens
kontroll av effektiva organ för jordförmedlingen.
Såsom ock framhållits i lantbrukssällskapets nyss nämnda framställning
existera redan Inom vissa län i nära anslutning till hushållningsällskapens
egnahemsnämnder arbetande jordförmedlingsorganisationer, vilka genom
inköp och tillhandahållande av jord sökt att på ett praktiskt sätt ordna jordförmedlingsfrågan
inom respektive lön. Så ä.r fallet exempelvis inom Malmöhus
län, Kristianstads län, Gävleborgs län och Västerbottens län m. fl. Liknande
anordningar planeras även på vissa andra håll. Under det gånga året
hava vidare åtminstone ett par hushållningssällskap (Södermanlands läns och
Västmanlands läns) begynt att genom sina egnahemsnämnder i egen regi inköpa
för styckning lämplig och billig jord, iordningställa denna för mindre
jordbruk och tillhandahålla lägenheterna till mindre bemedlade egnahemsspekulanter.
Egnahemsnämnden hos Södermanlands läns hushållningssällskap, som
härutinnan vanit föregångaren, bedriver sin verksamhet sålunda.
Genom annonsering och infordrande av uppgifter från egnahemsnämndens
i kommunerna verksamma egnahemsombud införskaffar egnahemsnämnden
anbud å till salu varande, för styckning lämplig jord. Efter närmare besiktning
m. in. utväljas tjänliga egendomar, och avtal om köp träffas. Sam
tidigt härmed mottager egnahemsnämnden anmälningar från personer, som
inom länet söka erhålla mindre jordbruk, prövar vederbörandes förutsättningar
och placerar de lämpliga å inköpta egendomar, vilka under nämndens
tillsyn eller av nämnden uppstyckats i verkligt bärkraftiga smärre jordbruk.
Under visst överinseende av egnahemsnämnden, som genom avtal med en tillverkare
av s. k. industribostäder medverkar till anskaffandet i parti av byggnadsmaterial
o. d., bebyggas lägenheterna av köparna själva, varvid en i arbetet
deltagande lantbyggmästare biträder. Det hela har hittills finansierats.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kandi. Maj:ts proposition Nr 144.
40
med egnahemslån till köparna jämte ovan nämnda bidrag nr arbctslöshetsanslaget,
då fråga varit om arbetslösa kolonister.
Vid besök den 6 december 1922 vid ett av Södermanlands läns egnahemsnämnds
kolon isationsf öretag — vid Båsbo under Äs säteri i Julita socken av
Södermanlands län, där tio kolonister, därav sju arbetslösa från Eskilstuna
och tro lantarbetare från gården, tilldelats var sin lott om 7 a 8 hektar åker
och 11 å 12 hektar annan mark — både chefen för jordbruksdepartementet
tillfälle bevittna såväl egnahemsnämndens som kolonisternas stora intresse
för berörda arbete.
1 och för täckande av för egnahemslåneförmedlarna genom egnahemslånerörelsen
uppkommande kostnader och möjliga förluster utgår årligen (direkt
av egnahemslånefondens avkastning) ett s. k. förvaltningsbidrag, motsvarande
för varje låneförmedlare en halv procent av den ej till betalning
förfallna kapitalskuld, vari denne på grund av från egnahemslånefonden utbekomna
statslån vid årets början häftat till staten. Södermanlands läns hushållningsssällskap
bär i eu till Kungl. Maj:t den 27 november 1922 ingiven
framställning anhållit om höjning av nyss nämnda bidrag och därvid anfört
i huvudsak följande. Bland annat på grund av sällskapets direkta ingripande
för jordbruksny bildning lord© egnahemslånerörelsen under de närmaste
åren komma att taga stor omfattning. Sällskapet ville icke tillskyndas
förlust för sin förmedlingsverksamhet och ansåge sig icke kunna lägga någon
del av sällskapets kostnader på de utlämnande lägenheterna, vilka därigenom
skulle komma att bliva i motsvarande grad svårare att finansiera för
egnahemslåntagaren.»
[ anslutning till vad sålunda åberopats och återgivits har egnahemsinspektören
för egen del yttrat sig sålunda.
En effektiv jordförmedling vore otvivelaktigt en av de allra viktigaste
och mest centrala punkterna i verksamheten för egnahemsbildningen och
grundandet av smärre, bärkraftiga nya jordbruk. Medan egnahemslånegivningens
stödjande inverkan på rörelsen genom kreditfrågans ordnande för
dem, som anskaffat jord eller lägenheter, vore av mera passiv art och begynte
så att säga på en något senare punkt, hade jordförmedlingen till uppgift att
för hugade spekulanters räkning, som utan att känna till eller hava bundit
sig för något visst jordområde i allmänhet åstundade förvärvandet av ett
eget jordbruk, framskaffa erforderlig, lämplig och billig jord och medverka
till att denna på ett sunt sätt upplätes och iordningställdes för ändamålet.
I ej ringa mån bragtes ju jord och lägenheter allt efter förhållandenas krav
i marknaden, en offentlig jordförmedling förutan, men betydelsen av en ordnad
verksamhet härför under det allmännas medverkan läge i öppen dag.
Det kunde icke förnekas, att denna aktiva fas i jordbruks- och egnahemsbildandet
i allmänhet varit alltför litet tillgodosedd inom den hittillsvarande
statliga egnahemsrörelsen. De hjälpmedel, som staten hittills kunnat erbjuda
— lån ur jordförmedlingsfonden och bidrag till jordf örmedli ngsbyråe i''
_ hade uppenbarligen Icke varit ägnade att på ett nöjaktigt sätt få frågan
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 118 höft. (Nr 114—145.) 7
Inkomna
framställningar
om
högre förvalta
ningsbidrag
för egnahem jlånerbrelsen.
Egnahems
inspektören.
50
Kungl. Maj.ts proposition Nr 144.
ordnad. Även om denna fråga i sin helhet krävde ytterligare övervägande
och icke ännu torde vara så förberedd, att densamma redan nu kunde upptagas
i hela sin vidd, så borde dock detta icke lämpligen utgöra anledning att
helt undanskjuta varje försök att inom ramen för den nuvarande, i ganska
livaktig utveckling stadda egnahemsorganisationen få till stånd kraftiga insatser
på jordförmedlingens område.
Kolonisationskommitténs förslag till nya riktlinjer för jordförmedlingen
innehölle göda uppslag.
Förslaget byggde på att få hushållningssällskapets egnahemsnämnder,
vilka enligt de allmänna villkoren för erhållande av statslån från egnahemslånefonden
hade till uppgift, bland annat, att i allmänhet verka för egnahemsyäsendets
utveckling inom respektive hushållningssällskaps område, till bärare
jämväl av en effektiv jordanskaffningsverksamhet. Egnahemsinspektören
kunde ansluta sig till denna tanke och funne det angeläget, att inom värjo län
funnes en punkt, där dessa frågor kunde -samlas, samt ansåge, att, för såvitt
icke staten själv omhändertoge verksamheten, hushållningssällskapens egnahemsnämnder
vore de redan befintliga organ, som vid valet av en dylik sam
lifspunkt närmast borde ifrågakomma. Den omständighet, att hushållningssällskapens
ombud 1922 i en förut relaterad skrivelse till Kungl. Maj:t nyligen
själva påyrkat åtgärder för åstadkommande i de olika länen under hushållningssällskapens
kontroll av effektiva organ för jordförmedlingen, syntes
vara en borgen för att villighet och intresse att härutinnan påtaga sig en vidgad
uppgift vore att påräkna.
För att inom respektive områden under hushållningssällskapens kontroll
och medverkan få mera allmänt till stånd en välordnad anskaffning av billig
jord åt dem, som önskade och befunnes lämpliga att bilda smärre jordbruk,
krävdes emellertid, att staten på ett mera praktiskt och verksamt sätt än hittills
möjliggjorde för vederbörande att på ett resultatrikt sätt arbeta för denna
uppgifts lösande.
Nu utgående anslag till jordförmedlingsbyråema, högst 1,400 kronor
per år och byrå, kunde i regel icke sätta ett hushållningssällskap i stånd att
upporganisera och själv eller genom något organ bedriva en verkligt fruktbärande
verksamhet för anskaffande och iordningställande av jord, utan
tvingade vederbörande att giva jordförmedlingsverksamheten huvudsakligen
en rent expeditionsartad karaktär, d. v. s. genom annonsering o. d. införskaffa
anmälningar om salubjudna fastigheter, tillhandahålla dessa anmälningar
åt spekulanter och lämna erforderligt bistånd i form av upplysningar
och ''medverkan vid köps avslutande. Skulle något väsentligt kunna ernås,
så vore det nödvändigt för vederbörande att förfoga över ett ganska utbrett
system för fastighetsmarknadens följande, att på ort och ställe kunna
genom markbedömningar m. m. närmare pröva förutsättningarna för styckningar
och nya jordbruks upptagande i övrigt, att äga medel i sin hand att
medverka till lägenheters utläggande och särskilt då fråga vore om ouppodlad
jord odlingsplaners upprättande; det kunde gälla att själv eller genom
något medverkande organ (t. ex. såsom nu skedde i Kristianstads och Malmöhus
län genom en i anslutning till egnahemsnämnden arbetande egnahemsförening)
ordna inköp, styckning, odlings- och vägarbeten, vartill komme det be
-
Kanyl. Maj.ts proposition Nr 144.
51
.styr, som följde med spekulanternas placerande å lotterna in. in. För en dylik
mångsidig verksamhet krävdes rörelsekapital, noll det kunde icke heller undvikas,
att ersättning måste vara att påräkna för täckande av vissa omkostnader,
som icke lämpligen kunde läggas på just de lägenheter, som såldes,
ävensom den risk, som givetvis vore förenad med en jordförmedling av nyss
antydd omfattning.
Beträffande frågan om beredande av rörelsekapital, syntes förslagen
om rätt för Kungl. Majrt att av jordförmedlingsfondens tillgångar på ett
friare sätt än nu utlämna f örlog slån kunna i huvudsak godtagas. Efterfrågan
på lån ur jordförmedlingsfonden, vars till utlåning disponibla tillgångar för
närvarande belöpte sig till i rutil tal 2,477,000 kronor, vore med nu gällande
snävt begränsade lånebestämmelser mycket ringa. Med de synnerligen väx
lande förhållanden, som ifrågakomma vid en effektiv jordförmedling, vore det
icke tillfyllest att lån kunde lämnas endast, såsom nu, till gäldande av viss
del av köpeskillingen för ett större, i låneansökningen fixerat och till inköp bestämt
jordområde, utan vad som erfordrades vore, som sagt, att rörelsemedel för
verksamhetens bedrivande över huvud taget funnes till förfogande. Kungl.
Maj:t torde därför böra tillerkännas rätt, att för åstadkommande av en effektiv
jordförmedling genom eller under kontroll av hushållningssällskapen, utan
hinder av gällande allmänna villkor och bestämmelser för lån från jordförmediingsfonden,
tillsvidare disponera jordförmedlingsfondens tillgångar för utlämnande
av förlagslån mot en ränta av 4 % per år och under villkor i övrigt,
som Kungl. Maj:t kunde finna gott att i varje särskilt fall föreskriva i syfte
att betryggande garantier ernåddes för lånens användande till främjande
av en ändamålsenlig jordförmedling.
Givetvis borde den verksamhet, som sålunda vore avsedd att stödjas, stå
under uppsikt av egnahemsavdelningen inom jordbruksdepartementet.
Något behov att för ändamålet nu ifrågasätta kapitalökning av jordförmedlingsfonden
syntes icke föreligga.
Kolonisationskommitténs förslag om statsbidrag för viss utvidgning av
de norrländska hushållningssällskapens egnahemsnämnders organisation kunde
egnahemsinspektören icke biträda i den form, som kommittén givit förslaget.
Väl vore det nödvändigt, att hushållningssällskapen bereddes viss ersättning av
statsmedel för de bestyr med en effektiv jordförmedling, som kunde ifrågakomma,
och för täckande av den med rörelsen förenade risk, men dylikt statsbidrag,
som icke borde förbehållas endast norrlandslänen, borde lämpligen
utgå i direkt proportion till vad som faktiskt åtgjordes. Ett hushållningssällskap,
som för sitt områdes vidkommande på ett tillfredsställande sätt ordnade
en effektiv jordförmedling, vare sig denna bedreves direkt av sällskapet (eller
dess egnahemsnämnd) eller under sällskapets kontroll av något i anslutning
till sällskapet arbetande egnahemsföretag, torde böra av statsmedel kunna påräkna
ett engångsbidrag till täckande av nyss nämnda kostnader och risk av 3 % å
beloppet av beviljade egnahemslån å sådana jordbrukslägenheter, som upplätes
från områden, vilka för egnahemsbildning förvärvats av sällskapet självt, sand
av 2 % å beloppet av beviljade egnahemslån å jordbrukslägenheter, som åt genom
jordförmedlingen anmälda spekulanter försåldes från områden, vilka för egnahemsbildning
eljest uppbringats under sällskapets medverkan och kontroll. Att
Gällande bestämmelser
för lyftning
av egnahemslån.
52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
bidragets storlek sattes i direkt proportion till egnahemslånebeloppen för
respektive lägenheter motiverades därmed, att anskaffandet av jord huvudsakligen
torde böra ifrågakomma för sådana mindre bemedlade, som endast
med hjälp av egnahemslån kunde bliva i stånd att förvärva ett jordbruk, vadan
sagda belopp torde bliva en tämligen god mätare på omfattningen av jordförmedlarens
arbete. Dylikt bidrag, över vilket sällskapet sedan finge fritt förfoga,
torde böra utgå blott för det år, vederbörande egnahemslån beviljades, och
torde till att börja med endast böra gälla för verksamhet under åren 1923 och
1924, varefter frågan med ledning av vunna erfarenheter torde böra ånyo omprövas.
För utbekommande av det föreslagna förvaltningsbidraget för jordförmedlingsverksamheten
torde böra erfordras, att hushållningssällskapet inom
viss tid efter utgången av respektive år till jordbruksdepartementet inlämnade
en av den för statens räkning hos egnahemsnämnden utsedde ledamoten till
riktigheten bestyrkt redogörelse över utlämnande av egnahemslån för sådana
lägenheter, för vilkas uppbringande bidrag önskades, varefter frågan om bidrags
utanordnande torde böra avgöras av Kungl. Maj:t.
Att på förhand bedöma omfattningen av den verksamhet av åsyftat slag,
som kunde komma till stånd, läte sig icke göra, men man torde helt visst med
de nu föreslagna anordningarna kunna påräkna en kraftig utveckling av jordförmedlingsverksamheten
och i följd därav ett ganska stort antal genom dylik
jordmobilisering uppbringade och iordningställda lägenheter. Det belopp, som
för tiden intill den 1 juli 1924 torde böra finnas till förfogande för beviljande av
ifrågavarande statsbidrag till jordförmedling, syntes icke kunna beräknas lägre
än till sammanlagt 200,000 kronor för hela riket. Nu nämnda belopp hade i
årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln, punkt 118, beräknats för ändamålet.
Såsom vid föredragningen av sagda punkt framhölls, torde det hittillsvarande
anslaget till s. k. jordförmedlingsbyråer kunna indragas, därest den
föreslagna nya anordningen komme till stånd.
v. Förhindrande av ränteförluster för låneförmedlarna vid
egnaliemslåuerörelsen.
Härom an föres i egnahemsinspektörens promemoria följande.
-Enligt § 10 av kungörelsen den 27 juni 1919 (nr 4S3) angående allmänna villkor
och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse får beviljat statslån från
egnahemslånefonden av vederbörande låneförmedlare efter ingången av det år,
för vilket lånet anvisats, och före den 1 november samma år på en gång eller
i skilda delar lyftas i statskontoret emot avlämnande av skuldförbindelse.
Statslånebelopp, som nämnda dag kvarstår outtaget, återfaller till fonden.
Enligt § 12 skall låneförmedlaren, med visst undantag, till statskontoret inbetala
vad av anvisat statslån icke vid utgången av det år, under vilket lånet
i statskontoret lyfts, blivit till egnahemslån utlämnat eller eljest disponerat.
Nu är emellertid förhållandet det, att de egnahemslånebelopp, som av en
låneförmedlare under det år, statslånet anvisats, beviljas egnahemslåntagare,
icke i sin helhet utbetalas till låntagarna under samma år. Ej sällan förflyter
en ganska lång tidrymd mellan beviljandet av ett egnahemslån och den sista
53
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
utbetalningen. Låntagaren har nämligen i regel att för länets utfående lämna
lagfartshandlingar, första inteckning i fastigheten m. m., vartill kommer att
egnahemslånet oftast utbetalas endast successivt, allt eftersom byggnadsarbetena
o. d. fortskrida. En låneförmedlare måste alltså under en relativt lång
tid sedan egnahemslånen för året beviljats ligga inne med lånemedel till betydande
belopp. För dessa lånemedel, vilka som nyss nämnts måste uttagas
före den 1 november, har låneförmedlaren att från lyftningsdagen erlägga ränta
till statskontoret, för närvarande efter 4 3U % per år. Å andra sidan torde låneförmedlaren
vid medlens insättning i bank icke för närvarande kunna betinga
sig högre ränta än efter 3 %. Detta leder givetvis till, att låneförmedlaren får
vidkännas ränteförluster, vilka för låneförmedlare med en omfattande egnahemslånerörelse
för närvarande torde kunna beräknas till avsevärda belopp.
Givetvis kan man icke begära, att låneförmedlarna i längden skola kunna
bära dylika ränteförluster, vilka visserligen skulle minskas men ej bortfalla
med den föreslagna ändringen av räntebestämmelserna, och helt naturligt är,
att hela verksamheten måste lida av dessa anordningar. Ur såväl låneförmedlarnas
som egnahemsverksamhetens synpunkt är det en angelägenhet av
vikt att ernå sådan ändring, att dessa ränteförluster bortfalla. Det är även för
staten mindre önskvärt att i förtid utbetala egnahemsmedel, vilka staten i sin
tur måhända får upplåna till högre ränta än egnahemslåneräntan.
Ehuru olika anordningar vore möjliga för borteliminerande av ifrågavarande
ränteförluster, synes den enklaste vägen vara den, att bestämmelsen
om skyldigheten för låneförmedlare att före den 1 november lyfta statslånebeloppet
jämkas därhän, att tidpunkten för lånets lyftande framflyttas till utgången
av nästföljande år. Låneförmedlarna få då möjlighet att successivt
under två år, allt efter behov, i statskontoret lyfta beviljade statslånebelopp.
Rätten att efter utgången av det år, för vilket statslånet anvisats, lyfta beloppet
i statskontoret bör emellertid så till vida begränsas, att vad av anvisat
statslån icke vid utgången av året disponerats av låneförmedlaren icke bör få
lyftas därefter.»
Deu sålunda föreslagna ändringen tarvar viss om formulering av
§§ 10, 12 och 14 moment 2 och 4 i nyss nämnda kungörelse, och har
egnahemsinspektören härutinnan framlagt följande förslag.
(Nu gällande bestämmelser.)
$ 10.
Av Kungl. Maj:t beviljat statslån
må av vederbörande låneförmedlare
efter ingången av det år, för vilket
lånet anvisats, och före den 1 november
samma år på en gång eller i
skilda delar lyftas i statskontoret
(Egnahemsinspektörens förslag.)
§ 10.
Av Kungl. Maj:t beviljat statslån
må under det år, för vilket lånet
beviljats, så ock i den mån lånet under
sagda år blivit till egnahemslån
disponerat jämväl under nästföljande
år av vederbörande låneförmedlare på
Egnahems
inspektören.
54
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
(Nu gällande bestämmelser.)
emot avlämnande av en utav låneförmedlaren
till statskontoret eller order
ställd, av statskontoret godkänd
skuldförbindelse, som skall innefatta
låneförmedlarens åtagande att återbetala
lånet i den ordning, bär nedan
stadgas. Statslånebelopp, som nämnda
dag kvarstår outtaget, återfaller till
fonden.
Låneförmedlande — — — godkännas.
Inteckning — — — erbjudes.
Därest---godkännas.
§ 12.
Vad av anvisat statslån icke
vid utgången av det år, under vilket
lånet i statskontoret lyfts, blivit till
egnahemslån utlämnat eller eljest disponerat,
skall till statskontoret inbelas
före utgången av mars månad
nästpåf oljande år, där ej Kungl. Maj:t
på av låneförmedlaren före utgången
av januari månad ingiven ansökning
medgiver denne rätt att ytterligare
ett år för avsett ändamål innehava
statslånebeloppet i fråga. Ränta å belopp,
som sålunda återbetalas, skall
erläggas i den ordning, § 14 mom. 4
stadgar.
§ 14.
Mom. 2. Å amorteringsdeien —
— — amorteringsdeien. Amorteringsskyldigheten
inträder med sjätie året
efter utgången av det kalenderår, under
vilket lånet från statskontoret utbekommits.
Intilldess — — — inbetalts.
Mom. 4. Ränta och amortering
å statslån skall för varje år av låneförmedlaren
inbetalas till statskonto
-
(Egnahemsinspektörens förslag.)
en gång eller i skilda delar lyftas i
statskontoret emot avlämnande av en
utav låneförmedlaren till statskontoret
eller order ställd, av statskontoret godkänd
skuldförbindelse, som skall innefatta
låneförmedlarens åtagande att
återbetala lånet i den ordning, här nedan
stadgas. Statslånebelopp, som icke
uttagits inom sålunda föreskriven tid,
återfaller till fonden.
Låneförmedlande — — — godkännas.
Inteckning —- — — erbjudes.
Därest---godkännas.
§ 12.
Vad av lyft statslån icke vid
utgången av det år, för vilket lånet beviljats,
blivit till egnahemslån — —
— stadgar.
§ 14.
Mom. 2. Å amorteringsdeien —
--amorteringsdeien. Amorterings
skyldigheten
inträder med sjätte året
efter utgången av det kalenderår, för
vilket lånet beviljats. Intilldess —
--inbetalts.
Mom. 4. Ränta och amortering å
statslån skall för varje år av låneförmedlaren
inbetalas till statskontoret
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kanyl. Maj.ts proposition Nr 144.
(Nu gällande bestämmelser.)
rot före utgången av mars månad
nästföljande år; skolande alltså den
första amorteringen verkställas under
det sjunde åTet från utgången av det
år, då statslånet lyfts.
(Egnahemsinspektörens förslag.)
före utgången av mars månad nästföljande
år; skolande alltså den första
amorteringen verkställas under det
sjunde året från utgången av det år,
för vilket lånet beviljats.
Statskontoret har förklarat sig- icke hava något att erinra mot statskontoret.
egnahemsinspektörens förslag i sist behandlade del.
8. Kapitalökning till egnahemslänefonden.
Egnahemsinspektören har slutligen angående erforderlig kapitalökning
till egnahemslänefonden anfört.
»Såsom inledningsvis omnämnts bestämdes den årliga maximiutlåningen Medgiven utfrån
egnahemslänefonden vid 1920 års riksdag till 12,000,000 kronor från och ilning 1920—
med 1920. Härav fick högst en tredjedel anvisas till lån för bostadslägenheter. 1933 m- m
Vid
1922 års riksdag medgavs emellertid, att Kungl. Maj:t finge, utöver
den förut medgivna utlåningen, disponera såsom lån från fonden dels för 1922
ett ytterligare belopp av intill 1,000,000 kronor för bostadslägenheter och dels
för 1922 och 1923 ett ytterligare belopp av intill 6,000,000 kronor för jordbrukslägenheter
sammanlagt för båda åren.
Kungl. Maj:t beviljade, såsom ock framgår av den tidigare meddelade
statistiken, i statslån för 1922 sammanlagt 16,930,000 kronor, varav 11,930,000
kronor för jordbrukslägenheter och 5,000,000 kronor för bostadslägenheter.
Den vid 1922 års riksdag medgivna extra utlåningsrätten för 1922 och 1923
hade alltså redan under 1922, med hänsyn till föreliggande stora behov, utnyttjats
sånär som på 2,070,000 kronor, som, jämte det tidigare medgivna ordinarie
utlåningsbeloppet av 12,000,000 kronor, utgjorde den summa, sammanlagt
14,070,000 kronor, som stode till förfogande för beviljande av nya statslån för
1923. Sistnämnda belopp fördelades av Kungl. Maj:t den 8 december 1922, varvid
beviljades 10,070,000 kronor i lån för jordbrukslägenheter och 4,000,000
kronor i lån för bostadslägenheter.
Vid sistnämnda fördelning förelågo ansökningar om statslån för 1923 till
ett sammanlagt belopp av icke mindre än 21,726,475 kronor, därav 13,250,000
kronor för jordbrukslägenheter och 8,476,475 kronor för bostadslägenheter. Betydande
nedsättningar av de för 1923 äskade beloppen hade sålunda måst vidtagas.
Körande låneförmedlarnas disposition av bekomna statslån må hänvisas
till den inledningsvis meddelade statistiska översikten, varav, bland annat,
framgår, att låneförmedlarna under föregående år (1922) utlämnade 3,631 egnahemslån
med ett sammanlagt lånebelopp av något över 16 miljoner kronor,
därav 11 miljoner kronor för jordbrukslägenheter och 5 miljoner kronor för
bostadslägenheter.
JEgnaktms
inspektörew.
56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
De nu meddelade uppgifterna torde giva vid handen, att redan med de
gällande bestämmelserna och anordningarna beträffande egnahems väsende t
såväl de för 1923 utlämnade statslånebeloppen som än mer den för 1924 medgivna
ordinarie maximiutlåningen av 8,000,000 kronor för jordbrukslägenheter
och 4,000,000 kronor för bostadslägenheter icke motsvara efterfrågan och behovet
av egnahemslån. Särskilt ifråga om bostadslån förslå tillgängliga medel endast att
i ringa omfattning tillgodose det spontana lånebehov, som faktiskt föreligger.
Beträffande jordbrukslägenheter må erinras om det stora antal ansökningar om
erhållande av bistånd för bildande av jordbruk, som enligt vad tidigare meddelats
under senaste tid ingivits till jordbruksdepartementet.
I det föregående har betydelsen av egnahemsrörelsens utveckling blivit
närmare belyst och särskilt har framhållits angelägenheten av att, bland annat
med hänsyn till det av angivna orsaker nu förefintliga befolkningsöverskott,
en kraftig nybildning av smärre jordbruk kommer till stånd. En serie av nya
anordningar har även föreslagits, vilka, var för sig och tillsammantagna, åsyfta
att möjliggöra rörelsens utveckling såväl kvantitativt som kvalitativt. Förslagen
om en målmedveten och omfattande verksamhet för lånegivningens
inriktande på skapandet av nya jordbruk och produktionsdelar, den ifrågasätta
anordningen att för ernående av mera bärkraftiga lägenheter i vissa fall medgiva
egnahemslån även för något större ställen än nu, förslaget om tilläggslån
för utvidgande av äldre, men för små egnahemslägenheter till ordinära småjordbruk,
öppnandet genom anordningar med premielån vid nybyggnads- och
nyodlingsarbeten av vidgade möjligheter för även de mindre och minst bemedlade
att få del av egnahemsverksamhetens anordningar samt förslagen att
genom en effektiv jordförmedling få jord anskaffad och tillgänglig för jordbruksnybildning,
allt detta kräver givetvis i sin ordning därjämte, att kreditmöjligheterna
så vidgas, att det bliver för vederbörande organ möjligt att
medelst utlämnande av egnahemslån faktiskt utföra vad som påkallas.
Då det är av den största vikt, att de nya anordningarna så snart som
möjligt må kunna i någorlunda betydande omfattning tillämpas i praktiken,
bör viss ytterligare utlåning ske redan under kalenderåret 1923, något som därjämte
i och för sig är av behovet för att kunna tillgodose den redan befintliga.
av sig själv framkommande efterfrågan å egnahemslån. För 1923 torde en extra
utlåning med 3,500,000 kronor för jordbrukslägenheter och 2,500.000 kronor för
bostadslägenheter vara erforderlig.
För 1924 torde utlåningsbeloppet böra beräknas till för jordbrukslägenheter
14,500,000 kronor och för bostadslägenheter 6,500,000 kronor.
Att beträffande jordbrukslägenheter ej föreslås mera än de nu nämnda
beloppen — vilka medgiva en utlåning som med ungefär 3,500,000 kronor för vartdera
av åren 1923 och 1924 överstiger den faktiska egnahemslånegivningen för
ändamålet under 1922 — beror dels på den statsfinansiella situationen och dels
därpå att, jämsides med egnahemsrörelsens föreslagna utveckling i positiv
riktning, en kraftigare utgallring av mindre goda fall bör komma till stånd,
något varöver egnahemsavdelningen givetvis kommer att öva uppsikt.
Den nya utlåning, som ifrågasättes för åren 1923 och 1924, belöper sig
alltså till sammanlagt 27,000,000 kronor. Enligt uppgift från statskontoret beräknas
egnahemslånefondens odisponerade kapitalbehållning vid 1923 års in
-
Kungl. Muj.ts proposition Nr 144.
57
gång till i runt tal 2,000,000 kronor. Om härtill lägges dels det för första halvåret
1923 beslutade kapitalökningsanslaget av 10,000,000 kronor, dels ock inflytande
amorteringar, av statskontoret beräknade till ungefär 2,500,000 kronor,
blir för första halvåret 1923 tillgången 14,500,000 kronor. Då till statslån för
1923 redan beviljats 14,070,000 kronor, och återstående 430,000 kronor torde ungefärligen
motsvara förvaltningsbidraget till låneförmedlarna för året, lärer
någon behållning till budgetåret 1923—24 icke kunna påräknas. För den nu
ifrågasatta ytterligare utlåningen 1923 med 6,000,000 kronor samt 1924 års föreslagna
utlåning med 21,000,000 kronor jämte ifrågakommande förvaltningsbidrag
för 1924, beräknat till ungefär 500,000 kronor, torde alltså — om hänsyn
å andra sidan tages till att det 1924 inflytande amorteringsbeloppet beräknas
till i runt tal 2,500,000 kronor — kräves ett kapitalökningsanslag för budgetaret
1923/24 av 25,000,000 kronor. Sagda belopp har även beräknats för ändamålet
i årets statsverksproposition under utgifter för kapitalökning.»
Egnahemsinspektören liar framhållit betydelsen ua-, att de av
honom förordade anordningarna för egnahemsATäsendets utveckling måtte
kunna i så stor omfattning som möjligt bringas i tillämpning eller i
allt fall \Tederbörligen förberedas redan under den nu instundande våren.
Innan jag närmare ingår på egnahemsinspektörens förslag vill jag Departement
framhålla, att statens verksamhet för egnahemsbildning å landsbygden cA*f''eriicke
är inskränkt till den i hans promemoria avsedda lånerörelse i samband
med jordförmedling. Sålunda upplåtas från kronoegendomar egnahemslägenheter
under aAr riksdagen fastställda betalnings\Tillkor, som
nära överensstämma med sättet för återbetalning av egnahemslån. Vidare
har under senare år å kronoparker i Norrland och Dalarna igångsatts
försökskolonisation, \Tarigenom enskilda personer beretts tillfälle att under
gynnsamma villkor förväxa eget hem.
Egnahemslånerörelsen, som i lnlvudsak aA7ser allenast förvärv av
enskild jord, ledes från egnahemsavdelningen, som i hushållningssällskapens
egnahemsnämnder har sina ortsorgan.
Upplåtelser av egnahemslägenheter från kronoegendomar beslutas
efter utlåtande från domänstyrelsen av Kungl. Maj:t, i vissa fall efter
riksdagens hörande. Där ej enskild person för visst fall gör ansökning
om förvärv av viss mark, framkomma förslag till dylika upplåtelser,
i fråga om jordbruksegendomar från domänintendenterna och deras
meduppskattningsmän vid egendomarnas arrendevärdering samt i fråga
om de under skogsstatens \Tård stående egendomar från skogsstatstjänstemännen.
Såsom jag i annat sammanhang framhållit, är fråga om domänverkets
omorganisation och därvid särskilt den lokala förvaltningen a\T
jordbruksdomänerna för närvarande föremål för prövning.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 118 höft. (Nr 144—145.) 8
58
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
Statens kolonisationsverksamhet kar alltifrån början letts av ett
särskilt organ, statens kolonisationsnämnd. I kolonisationskommitténs
den 31 maj 1922 framlagda förslag har kommittén framhållit det nära
sambandet mellan statens egnahemslånerörelse och jordförmedling samt
statens kolonisationsverksamhet. Kommittén har ansett organisationen
av dessa statens verksamhetsgrenar böra lösas i ett sammanhang och i
följd därav för sin del förordat, att kolonisationsnämnden tillsvidare
måtte få provisoriskt fortsätta att leda kolonisationen. Vid anmälan den
8 januari i år av kommitténs betänkande framhöll jag, att formen för
markupplåtelse och övriga villkor för kolonisation i Norrland icke borde
upptagas till prövning, förrän frågan om upplåtande av kronojord med
besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt) blivit av statsmakterna avgjord.
Då detta ej kunde väntas ske förrän under senare delen av
riksdagen, borde med prövning av kolonisationskommitténs betänkande
anstå till 1924 års riksdag. 1 överensstämmelse med mitt i anslutning
därtill framställda förslag har Kungl. Maj: t i årets statsverksproposition
äskat medel för försökskolonisation under ytterligare ett år.
I detta sammanhang vill jag erinra därom, att upplåtelser av helt
nya jordbruk även från kronoparker i mellersta och södra Sverige i
viss mån förberetts under det gångna året. Sedan sålunda genom
domänstyrelsen från jägmästarna infordrats uppgifter om odlingsmark,
har jordbruksdepartementets egnahemsavdelning med biträde av sakkunniga,
som jag jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 maj 1922
tillkallat, verkställt besiktning av ett femtital kronoparker samt på grundval
därav, efter samråd med skogsstatstjänstemännen, upprättat erforderliga
kolonisationsplaner för tillhopa 24 områden. I fråga om åtta
områden har Kungl. Maj:t anbefallt arbetslöshetskommissionen att såsom
nödhjårsarbete låta utföra erforderliga torrläggnings-, väg- och odlingsarbeten
för områdenas iordningställande till blivande jordbrukslägenheter.
Min mening hade varit att föreslå dessa lägenheters upplåtande
under åborätt, och jag har hyst förhoppning om, att dylika upplåtelser
skolat kunna komma till stånd redan i år. Emellertid har allenast å
en kronopark, Nöttja i Kronobergs län, arbetet fortskridit så långt, att
lägenheter i år kunna upplåtas till brukande. Då nu av skäl, som
jag redan anfört, åborättsförslaget icke i år kan föreläggas riksdagen,
och således lägenheterna icke kunna upplåtas med åborätt, har domänstyrelsen
anmodats att utreda lämpligaste formen, varunder lägenheterna
kunna redan i år upplåtas för jordbruk.
Vid den redogörelse för jordfrågans läge, som chefen för justitiedepartementet
lämnat till statsrådsprotokollet den 8 januari 1923, fogat
59
Kungl. Maj.ts proposition Nr 144.
till Kungl. Maj:ts proposition nr 43, framhöll chelen för justitiedepartementet,
att statsmakternas åtgärder för bildande av nya jordbruk hittills
grundat sig å frivilliga upplåtelser men att alltmer framträdde
spörsmålet, huruvida en önsklig och tillfredsställande lösning kunde
vinnas enbart på denna väg. I likhet med chefen för justitiedepartementet
anser även jag, att samhället bör äga makt att under vissa förhållanden
och förutsättningar genom tvångsåtgärder bereda möjlighet
till ett nödvändigt jordförvärv. Jag kan därför i detta sammanhang
icke underlåta att uttala mitt beklagande över att det visat sig omöjligt
att "få detta spörsmål så utrett, att förslag i ämnet kunnat föreläggas
Kungl. Maj:t inom sådan tid att, efter lagrådets hörande, förslaget
kunnat underställas riksdagen i år.
Jordkommissionen har till sitt förslag i sistberörda ämne (bet. del
IV, statens offentliga utredningar 1922:47) fogat jämväl ett förslag till
lag om en statsorganisation för sociala jordfrågor. Kommissionen har
därvid framhållit nödvändigheten av en enhetlig och verkningsfull handläggning
av jordfrågor, som äro av social betydelse.
Av vad jag nu anfört angående statens verksamhet i olika avseenden
för bildande av njm jordbruk och vad härför ytterligare föreslagits
lärer otvetydigt framgå, att det icke kan vara lämpligt att nu
ensamt för sig upptaga till prövning fråga om annan eller ändrad
organisation för statens egnahemslånerörelse. Huruvida och i vad mån
denna organisation bör ändras torde till stor del bero på resultatet av
de ännu icke slutbehandlade förslagen om ytterligare statsåtgärder för
j ordbr uksnybildning.
Detta utesluter emellertid icke att såsom egnahemsinspektören föreslagit
inom ramen för den nu bedrivna egnahemslåne- och jordförmedlingsverksamheten
vidtaga ändringar för att däråt giva större effektivitet.
Bland egnahemsinspektörens förslag synes mig det viktigaste vara
det, som avser en förbättrad verksamhet för förmedling av jord till
egnahem för jordbruksändamål. Såsom från många håll anmärkts är
bristen härutinnan svårt kännbar, och icke blott jordkommissionen utan
åtskilliga myndigheter, som yttrat sig över dess betänkande, hava framhållit
nödvändigheten av eu statlig organisation för ändamålet.
Eu dylik statsorganisation skulle, enligt vad sålunda ifrågasatts,
icke blott verka för förmedling genom frivilliga förvärv av enskild jord.
Den skulle därjämte leda upplåtandet av egna hem från kronojord och
annan publik jord såväl under ägande- som åborätt och såväl i Norrland
och Dalarna som i landet i övrigt. Slutligen skulle den hava i sin
makt att för egnahemsbildning expropriera enskild mark.
60
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 144.
Jag har redan framhållit, att tiden icke är inne för upptagande
av denna fråga i hela dess vidd. Kolonisationskommitténs av egnahemsinspektören
upptagna och utvecklade förslag att åt hushållningssällskapens
egnahemsnämnder uppdraga jämväl förmedling genom frivilliga
förvärv av enskild jord till egna hem synes mig emellertid under
förhandenvarande förhållanden böra försökas. Genom att använda sig
av redan bestående organ föregriper det icke prövningen av den större
frågan, vartill kommer, att det för dennas blivande prövning torde vara
av icke ringa betydelse att se, hur långt man kan nå utan mera genomgripande
och kostsamma åtgärder.
För att hushållningssällskapen skola kunna genom egnahemsnämnderna
åtaga sig jordförmedling fordras emellertid, såsom egnahemsinspektören
framhållit, att staten tillhandahåller förlagskapital samt bereder
sällskapen en ersättning, som åtminstone i viss mån säkerställer dem
för förluster å jordförmedlingsrörelsen.
Vad då först angår tillhandahållande av förlagskapital, så är intet
att invända mot anlitande för detta ändamål av tillgänglig kapitalbehållning
å jordförmedlingsfonden. Såsom egnahemsinspektören anfört,
har denna fond icke kommit till den användning och nytta, som därmed
åsyftats. Orsaken härtill ligger i de för densamma gällande alltför
snäva bestämmelser. Mot egnahemsinspektörens nu framlagda förslagtorde
åter kunna anmärkas, att därigenom skulle givas alltför fria former
för fondens användning. Med hänsyn till den av mig redan framhållna
önskvärdheten av att ett försök till jordförmedling genom egnahemsnämnderna
kommer till stånd samt svårigheten att på förhand föreskriva
villkor utan att lägga hinder i vägen för det för varje fall lämpligaste
sättet för lämnande av förlagslån, anser jag mig böra tillstyrka,
att förlagslån må från jordförmedlingsfonden utlämnas i enlighet med
egnahemsinspektörens förslag. Därest, såsom jag vill föreslå, Kungl.
Maj:ts rätt till disposition av fondens kapital begränsas till visst belopp,
synes mig någon befogad invändning knappast kunna göras mot en
dylik användning av londen. Beviljandet av förlagslån torde sålunda
icke böra ske i större utsträckning än att vad som utestår i dylika lån
icke vid något tillfälle under 1923 och 1924 överstiger ett belopp av
1,500,000 kronor.
Vad härefter angår det statsbidrag, som bör beredas hushållningssällskapen
till kostnader och risk å jordförmedlingsverksamheten, så är
jag med egnahemsinspektören ense om, att detta bör ställas i proportion
till vad sällskapen faktiskt uträtta. Jag har ej heller något att erinra
mot, att bidraget, på sätt egnahemsinspektören föreslagit, bestämmes i
opaginerad Kontrollera mot PDF
Öl
Kung!. Maj.ts ''proposition Nr 144.
förhållande till egnahemslånebeloppen. Statsbidragens utdelning synes
mig böra ordnas i nära överensstämmelse med det sätt, som i fråga
om åtskilliga andra bidrag till hushållningssällskap redan tillämpas. Sålunda
bör ett visst belopp årligen såsom reservationsanslag stå till Kungl.
Maj:ts förfogande. I början av varje år — vad 1923 beträffar så fort
ske kan efter riksdagens beslut i ämnet — bestämmer Kungl. Magt med
ledning av från hushållningssällskapen inkomna ansökningar, huru mycket
varje sällskap under året högst må disponera för ändamålet. Av sålunda
beviljat statsbidrag äger sällskap emellertid icke utfå mera än vad som
motsvarar de av egnahemsinspektören föreslagna procenttal av beviljade
egnahemslån. Statskontoret har att till sällskap utbetala vad enligt intyg
från egnahemsavdelningen efter dessa regler tillkommer sällskapet.
Därvid synes mig emellertid icke, såsom ifråga om de av mig åsyftade
redan förefintliga statsbidrag till sällskapen nu tillämpas, med utbetalningen
böra anstå till årets slut, utan statsbidrag tillhandahållas alltefter
och i mån som sällskapen styrka sig äga rätt därtill.
Genom att på detta sätt anordna statsbidragen vinnes, att sällskapen
redan från årets början hava kännedom om, hur mycket de kunna
påräkna i statsbidrag, så att de därefter kunna inställa sin verksamhet,
samtidigt som staten kan begränsa det årliga beloppet av sitt bidrag.
Ifråga om storleken härav för återstående del av 1923 och för
1924 synes mig ett större sammanlagt belopp än 200,000 kronor icke
böra ifrågasättas, därav högst 75,000 kronor må disponeras i år.
För att härefter övergå till egnahemsinspektörens förslag ifråga om
ändringar i bestämmelserna för egnahemslånerörelsen så är jag med
honom ense om nödvändigheten att mera målmedvetet främja jordbruksnybildning.
Den ändrade lydelse av 5 § i gällande bestämmelser, som
i sådant syfte föreslagits, synes mig bereda nybildning, väsentlig utvidgning
eller förbättring av jordbruk företräde till egnahemslån utan att
eftersätta andra därtill lika berättigade intressen.
Däremot anser jag, att med prövning av förslaget om dispensrätt
för Kungl. Maj:t i fråga om lägenhets maximivärde bör för närvarande
anstå.
Ett särdeles viktigt led i statens verksamhet för bildande av nya
jordbruk anser jag understöd i form av s. k. premielån vara. Såsom i
egnahemsinspektörens promemoria framhållits, torde därförutan obemedlade,
hur väl lämpade för drivande av jordbruk de än må vara, icke
kunna förvärva sig eget jordbruk.
Vad egnahemsinspektören föreslagit ifråga om premielånens storlek,
villkoren för deras erhållande och sättet för statens tillhandahållande
62
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
därav synes mig riktigt och lämpligt. Därest anslag för ändamålet beviljas,
torde å Kungl. Maj:t ankomma att utfärda erforderliga föreskrifter.
Låneförmedlares ansökan om medel för utlämnande av premielån
synes mig i likhet med ansökan om statslån från egnahem slånefonden
böra avse visst kalenderår samt åtminstone i regel ingivas och prövas
i samband därmed, d. v. s. i november året före det, för vilket lånen
skola utlämnas.
Då premielånen avse att utgöra en fortsättning — i vidgad form —
av det av egnahemsinspektören omförmälda provisoriska understöd, som
utgått från arbetslöshetsanslaget, bör möjlighet beredas att tillhandahålla
premielån avseende arbete, som utföres från och med ingången av maj
1923, då nämnda provisoriska understöd upphör. Medel till premielån
för därifrån återstående del av 1923 böra lämpligen utlämnas i samband
med de ytterligare statslån från egnahemslånefonden för 1923, varför
jag senare i dag ämnar göra framställning om medels anvisande. För
samma del av 1923 samt för 1924 vill jag föreslå, att för premielån
ett belopp om tillhopa 800,000 kronor äskas till upptagande i budgeten
för 1923—1924, därav för 1923 må användas högst 320,000 kronor.
Då dessa s. k. premielån icke skola återbetalas för annat fall än då
arbete, för vars utförande lånet beviljats, icke fullföljes, böra givetvis
lånemedel för ändamålet icke anlitas. Med hänsyn särskilt till den dock
eventuellt förefintliga återbetalningsskyldigheten bör anslag för ändamålet
upptagas såsom reservationsanslag.
Under åberopande av vad egnahemsinspektören anfört ifråga om
sina förslag avseende nedsättning av egnahemslåneräntan och förhindrande
av viss ränteförlust för låneförmedlarna tillstyrker jag dessa förslag.
Vad åter angår förslaget om kapitalökning för egnahemslånefonden,
finner jag, att, då lagförslaget om åborätt till kronojord icke nu kan
framläggas, det förut beräknade kapitalökningsbeloppet å 25,000,000
kronor bör kunna nedsättas till 21,000,000 kronor. Utlåningsbeloppen
för 1923 och 1924 torde därvid böra beräknas sålunda, att den ifrågasatta
extra utlåning för jordbrukslägenheter under 1923 nedbringas till
2.500.000 kronor och utlåningen för samma ändamål under 1924 till
13.500.000 kronor samt att — för ernående av en lämplig proportion
mellan jordbrukslån och bostadslån — de beräknade utlåningsbeloppen
för bostadslägenheter nedbringas med 1,000,000 kronor för ett vart av
åren, därvid alltså skulle för sist nämnda ändamål för 1923 utlånas ett
extra belopp av 1,500,000 kronor och för 1924 ett belopp av 5,500,000
kronor.
Som nu gällande allmänna villkor och bestämmelser för statens
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144. ö3
egnaheniBlånerörelse iiro av riksdagen antagna, böra de av mig tillstyrkta
ändringarna i samma villkor och bestämmelser underställas riksdagen
för godkännande. För sådant ändamål utarbetat förslag i ämnet
torde få fogas till detta protokoll såsom bilaga (A).
Jämväl gällande allmänna villkor och bestämmelser för lån från
jordförmedlingsfonden äro antagna av riksdagen. Som upphävande eller
ändring av dessa villkor och bestämmelser för utlämnande av jordförmedlingslån
icke ifrågasättes, utan det av mig tillstyrkta förslaget endast
avser rätt för Kungl. Maj:t att under 1923 och 1924 mera fritt disponera
visst belopp av fondens tillgängliga kapital, torde allenast riksdagens
medgivande härtill nu böra inhämtas, varefter erforderliga närmare
bestämmelser kunna utfärdas av Kungl. Maj:t.
Vad beträffar de föreslagna nya anordningarna i övrigt, förvaltningsbidrag
för bedriven jordförmedling samt premielån åt egnahemslåntagare
för nyodlings- och nybyggnadsarbeten, torde Kungl. Maj:t,
därest riksdagen bifaller de förslag, jag härutinnan tillstyrkt, äga i
överensstämmelse med samma förslag utfärda erforderliga närmare bestämmelser.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl.
Magt måtte föreslå riksdagen
a) att godkänna det såsom bilaga A till detta protokoll fogade
förslag till ändrad lydelse av §§ 5, 6, 10, 11 och 12 samt § 14 mom. 2
och 4 av de utav riksdagen 1919 antagna allmänna villkor och bestämmelser
för statens egnahemslånerörelse, att tillämpas från och med
dag under 1923, som av Kungl. Maj:t bestämmes;
b) att, för utlämnande under 1923 och 1924 av premielån till
egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten i huvudsaklig
överensstämmelse med av mig tillstyrkta grunder, för budgetåret 1923—
1924 anvisa ett extra reservationsanslag av ................... kronor 800,000,
därav för 1923 må användas högst 320,000 kronor;
c) att medgiva att, utan hinder av de utav riksdagen 1919 antagna
allmänna villkor och bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden,
Kungl. Maj:t må av fondens tillgängliga kapitalbehållning till
förlagslån för förmedling genom eller under kontroll av hushållningssällskap
av jord till egna hem för jordbruksändamål disponera under
1923 och 1924 tillhopa högst så stort belopp, att vad som utestår i
beviljade förlagslån icke vid något tillfälle länder sagda år överstiger
1,500,000 kronor, att utlämnas mot en ränta av 4 procent om året och
under de villkor i övrigt, som Kungl. Maj:t kan finna gott att i varje
64
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
särskilt fall föreskriva i syfte att betryggande garantier ernås för förlagslånens
användande till avsett ändamål;
d) att, för utlämnande under 1923 och 1924 i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig tillstyrkta grunder av statsbidrag till hushållningssällskap
för jordförmedlingsverksamhet, för budgetåret 1923—1924
anvisa ett extra reservationsanslag av ................................. kronor 200,000,
därav för 1923 må användas högst 75,000 kronor;
e) att medgiva, att Kungl. Maj:t må under 1923, utöver det belopp,
som av Kungl. Maj:t för samma år redan beviljats såsom lån från
egnahemslånefonden, disponera såsom lån från samma fond ett ytterligare
belopp av intill 4,000,000 kronor, därav 2,500,000 kronor för
jordbrukslägenheter och 1,500,000 kronor för bostadslägenheter;
f) att medgiva, att Kungl. Maj:t må under 1924, utöver förut
medgiven utlåning av intill 12,000,000 kronor, disponera ett belopp av
intill 7,000,000 kronor eller således tillhopa intill 19,000,000 kronor såsom
lån från egnahemslånefonden, därav 13,500,000 kronor för jordbrukslägenheter
och 5,500,000 kronor för bostadslägenheter; samt
g) att såsom kapitalökning för egnahemslånefonden för budgetåret
1923 —1924 anvisa ett reservationsanslag av............... kronor 21,000,000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten förordna, att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Rune Thygesen.
Kungl. Maj.-ts proposition Nr 144.
65
Bilaga A.
Förslag
till
ändrad lydelse av §§ 5, 6, 10, 11 och 12 samt § 14 mom. 2 och 4 av de utav
riksdagen 1919 antagna allmänna villkor och bestämmelser för statens
egnahemslånerörelse.
§ 5.
Egnahemslån — — — — (nötkreatur eller häst).
Låneförmedlare åligger att vid fördelning av egnahemslån för jordbrukslägenheter
söka främja nybildning av jordbruk. Dylikt lån bör
sålunda i regel icke beviljas i andra fall, än där sökanden åsyftar
1) att genom nyodling och nybyggnad bilda ett helt och hållet
nytt jordbruk eller
2) att genom mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete
i avsevärd mån förbättra eller utvidga förut bestående
jordbruk eller sådan del därav, som är avsedd att bilda en ny självständig
lägenhet,
3) eller, ändock att mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller
grundförbättringsarbete icke är avsett att komma till utförande,
a) att friköpa torp eller annan jordbrukslägenhet, som sökanden
innehar under nyttjanderätt, eller
b) att förvärva bolagsfastighet eller annan fastighet, som ej brukas
eller bebos av ägaren själv.
I fråga om bostadslägenheter bör vid beviljandet av egnahemslån
företräde givas åt sökande, som åsyftar att genom nybyggnad bilda ett
nytt eget hem.
Under i övrigt lika förhållanden bör vid beviljandet av egnahemslån
företräde givas åt sökande, som med lånet förenar livförsäkring på
sätt i § 26 sägs.
§ 6.
Utan hinder av att egnahemslån redan blivit beviljat må låneförmedlare
kunna, om så anses lämpligt, tilldela egnahemslåntagare en
gång tilläggslån, beträffande jordbrukslägenhet för utvidgande av jordBihang
till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 118 käft. (Nr 144—145.) 9
66
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
området å lägenheten och beträffande bostadslägenhet för lägenhetens
omläggning, genom utvidgande av jordområdet och uppförande av
erforderliga ekonomibyggnader, till jordbrukslägenhet.
I förhållandet mellan låneförmedlaren och egnahemslåntagaren skall
tilläggslån, därest det utdelas till förut för jordbrukslägenhet beviljat
egnahemslån, innan amorteringsskyldighet för detta inträtt, och löper
med samma ränta som detta, sammanslås därmed, men eljest i avseende
å förräntning och återbetalning behandlas såsom särskilt lån.
Om — — — — jordbrukslägenhet.
Den — — — — utgått.
§ 10.
Av Kungl. Maj:t beviljat statslån må under det år, för vilket lånet
beviljats, så ock i den mån lånet under sagda år blivit till egnahemslån
disponerat jämväl under nästföljande år av vederbörande låneförmedlare
på en gång eller i skilda delar lyftas i statskontoret emot avlämnande
av en utav låneförmedlaren till statskontoret eller order ställd, av statskontoret
godkänd skuldförbindelse, som skall innefatta låneförmedlarens
åtagande att återbetala lånet i den ordning, här nedan stadgas. Statslånebelopp,
som icke uttagits inom sålunda föreskriven tid, återfaller till
fonden.
Låneförmedlande — — — — godkännas.
Inteckning — — — — erbjudes.
Därest — — — — godkännas.
§ ii
Statslån,
som av Kungl. Maj:t anvisats till beredande av egnahemslån,
förräntas efter fyra och tre fjärdedels procent om året, dock
att, ifråga om statslån, som efter ingången av 1923 anvisas för 1923
eller senare år, räntan skall för tiden till och med året före det, amorteringsskyldighet
jämlikt § 14 inträder, utgöra allenast fyra procent
samt att jämväl i fråga om statslån, som före 1923 anvisats för åren 1920—
1923, räntan skall för tiden från och med 1923 till och med året före
det, amorteringsskyldighet jämlikt § 14 inträder, nedsättas till fyra procent,
i den mån låneförmedlare styrker sig hava medgivit innehavare
av egnahemslån från respektive statslån enahanda nedsättning av räntan.
Å till----sker.
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 144.
67
§ 12-
Vad av lyft statslån icke vid utgången av det år, för vilket lånet
beviljats, blivit till egnahemslån utlämnat eller eljest disponerat, skall
till statskontoret inbetalas före utgången av mars månad nästpåföljande
år, där ej Kungl. Maj:t på av låneförmedlaren före utgången av januari
månad ingiven ansökning medgiver denne rätt att ytterligare ett år för
avsett ändamål innehava statslånebeloppet i fråga. Ränta å belopp,
som sålunda återbetalas, skall erläggas i den ordning, § 14 mom. 4
stadgar.
§ 14.
Mom. 2. Å amorteringsdelen---amorteringsdelen. Amor
teringsskyldigbeten
inträder med sjätte året efter utgången av det kalenderår,
för vilket lånet beviljats. Intilldess kapitalavbetalningen börjar,
erlägges allenast ränta å statslånets hela belopp jämlikt bestämmelserna
i § 11 första stycket. Därefter — — — inbetalts.
Mom. 4. Ränta och amortering å statslån skall för varje år av
låneförmedlaren inbetalas till statskontoret före utgången av mars månad
nästföljande år; skolande alltså den första amorteringen verkställas
under det sjunde året från utgången av det år, för vilket lånet beviljats.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1923:181 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående statens verksamhet för egnahemsbildning. s. 5 i texten
- JoU 1923:39 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående statens verksamhet för egnaliemsbildning ävensom åtta i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
- JoU 1923:40 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående viss ändring i gällande grunder för upplåtande av egnahemslägenheter från vissa kromegendomar. s. 24 i texten