Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående vård av kommunskogar, sockenallmänning sskog ar samt vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar

1923-03-10 · 79 sidor, varav 71 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 71 av 79 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1923:157, Med förslag till lag angående vård av kommunskogar, sockenallmänning sskog ar samt vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

1

Nr 157.

Kungl. Malis proposition till riksdagen med förslag till lag angående

vård av kommunskogar, sockenallmänning sskog ar samt vissa

stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar; given Stockholms

slott den 10 mars 1923.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående vård av

kommunskogar, sockenallmänningsskogar samt vissa stiftelsers, föreningars

och sällskaps skogar.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Linders.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 123 höft. (Nr 157.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kung!. Maj:ts proposition Nr 157.

Förslag

till

Lag angående vård av kommunskogar, sockenallmänningsskogar

samt vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1 mom. Denna lag skall, i den mån ej annat föranledes av bestämmelserna

i 2 mom., tillämpas i fråga om:

1) kommunskogar, varmed förstås skogar, som tillhöra kommuner eller

andra samfälligheter för vårdande av gemensamma angelägenheter,

vilkas uppgift och verksamhet är bestämd genom författningar av kommunallags

natur;

2) skogar å sockenallmänningar, som jämlikt 16 kap. bvggningabalken

må nyttjas av dem, som i socknen äro;

3) skogar, som tillhöra fideikommiss eller annan stiftelse, däri ej inbegripen

stiftelse, tillkommen enligt stadgandena i 16 kap. 1 § ärvdabalken;
4)

skogar, tillhöriga hushållningssällskap ävensom föreningar och sällskap,

bildade för befordrande av skogsvård i allmänt intresse.

2 mom. Lagen äger icke tillämpning å:

skogar, som lyda under förordningen den 26 januari 1894 (nr 17)

angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket;

inom Kopparbergs och Gävleborgs län vid storskifte avsatta häradsallmänningar

och besparingsskogar; samt

skyddsskogar och skogar å flygsandsfälten i Hallands län.

3 mom. Om rätt för Konungen att för visst fall medgiva befrielse

tillsvidare från lagens tillämpning stadgas i 19 §.

2 §''

Skogar, som i denna lag avses, skola stå under överinseende av

skogsvårdsstyrelsen i orten. För orter, där skogsvård sstyrelse icke

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition Nr 157.

finnes, åligger överinseendet den skogsstatstjänsteman, som enligt vad

därom är stadgat, där bär att taga befattning med enskildas skogar;

och skall för sistnämnda orter vad här nedan i 3—13 §§ sägs om

skogsvårdsstyrelse gälla för nn angivne skogsstatstjänsteman.

3 §.

1 mom. År skog av den omfattning och i övrigt av sådan beskaffenhet,

att hushållningsplan kan för densamma med fördel tillämpas,

skall skogen skötas efter sådan plan.

Finnas i samme ägares hand två eller flera skogar, som icke var

för sig men tillsammans äro ägnade att skötas efter hushållningsplan,

skola de underkastas gemensam sådan plan.

2 mom. I fråga om skog, därå icke efter ty i 1 mom. sägs hushållningsplan

kan tillämpas, skall skogsvårdsstyrelsen meddela de bestämmelser,

som finnas nödiga och lämpliga för ernåendet av så tillfredsställande

skogsvård, som omständigheterna medgiva.

3 mom. Fråga, huruvida föreskrifterna i 1 eller 2 mom. skola tilllämpas,

avgöres av skogsvårdsstyrelsen genom särskilt beslut. Erfordras

för prövning av denna fråga särskild utredning, äge styrelsen därom

föranstalta, vare sig genom infordrande av uppgifter rörande skogen

eller, där så finnes nödigt, genom undersökning å platsen. Vid sådan

undersökning skall nödig hantlangning utgöras av skogens ägare.

4 §•

Hushållningsplan, varom i 3 § 1 mom. sägs, skall vara lämpad efter

skogens beskaffenhet och rådande ortsförhållanden samt upprättad enligt

sådana på vetenskapen och erfarenheten grundade regler, som äro ägnade

att försätta och bibehålla skogen i skogligt. tillfredsställande skick samt

bereda största och möjligast jämna behållna avkastning därifrån. I

planen skall inbegripas förefintlig kalmark.

År skogen besvärad av avverknings- eller annan nyttjanderätt,

som upplåtits antingen före den 1 januari 1923 eller ock därefter, men

innan skogen kommit i sådan ägares hand, som i 1 § 1 mom. omförmäles,

skall vid planens upprättande tillses, att innehavaren av berörda

rätt icke vid planens tillämpning lider vidare inskränkning än som är

nödig för bevarandet av skogens återväxtmöjligheter eller till förebyggande

av sådan avverkning i yngre skog, som ej är förenlig med

en god skogsskötsel å egendomen i dess helhet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition Nr 157.

5 §.

1 mom. Finnes för skog, vilken enligt skogsvårdsstyrelsens beslut

skall skötas efter husliållningsplan, förut vederbörligen fastställd sådan

plan, skall densamma lända till efterrättelse intill dess tiden för dess

giltighet tilländalöper.

1 annat fall skall skogsvårdsstyrelsen lämna skogens ägare, där

denne inom en månad efter det skogsvårdsstyrelsens beslut vunnit laga

kraft därom framställer begäran, tillfälle att inom förelagd tid inkomma

med förslag till hushållningsplan, varvid skola fogas över skogen upprättad

karta i erforderlig skala ävensom allmän beskrivning och noggrann

beståndsbeskrivning med uppskattning av virkesförrådet samt uppgifter

angående skogen åvilande avverknings- och annan nyttjanderätt.

På skogsvårdsstyrelsen ankommer att efter prövning meddela fastställelse

å planen oförändrad eller med erforderliga jämkningar eller

ock vägra fastställelse å densamma.

2 mom. Har skogens ägare ej begärt få inkomma med förslag

till plan eller försuttit därför förelagd tid, eller har fastställelse å

ingiven plan vägrats, läte skogsvårdsstyrelsen föranstalta om hushållningsplans

upprättande genom därför av styrelsen eller, på dess begäran,

av domänstyrelsen förordnad sakkunnig person. Sålunda förordnad förrättningsman

har att verkställa den undersökning och vidtaga de övriga

åtgärder, som erfordras för upprättandet av förslag till plan, vilket förslag,

åtföljt av karta och handlingar, varom i 1 mom. sägs, skall insändas

till skogsvårdsstyrelsen för prövning och fastställelse. Över sålunda

upprättat förslag skall skogens ägare beredas tillfälle att yttra sig.

Meddelas fastställelse å planen, skall skogens ägare vidkännas kostnaderna

för nämnda åtgärder och för handlingarnas anskaffande. Skogsvårdsstyrelsen

har att i sammanhang med beslut angående planens fastställande

meddela yttrande i kostnadsfrågan.

Rörande förrättning, varom nu sagts, och om gottgörelse, som tillkommer

förrättningsman, meddelas närmare föreskrifter på sätt Konungen

bestämmer.

6 §•

Bestämmelser, som meddelas enligt 3 § 2 inom., skola särskilt

innefatta erforderliga föreskrifter om skyldighet att sörja för återväxt

samt om skydd för yngre skog och skog i sådant läge, att genom

ovarsam avverkning skogens bestånd kan äventyras eller återväxten

särskilt försvåras. Vad i 4 § andra stycket stadgas äge här motsvarande

tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157. &

Där skogsv.årdsstyrelsen finner sådant erforderligt, må styrelsen

före bestämmelsers meddelande föranstalta om undersökning på stället;

därjämte skall tillfälle beredas skogens ägare att yttra sig. Hantlangning

vid undersökningen skall utgöras av skogsägaren.

7 §•

Anser skogsvårdsstyrelsen särskilda föreskrifter för skötseln av skog,

som hör under denna lag, nödiga under tiden intill dess hushållningsplan

varder fastställd eller bestämmelser enligt 3 § 2 mom. meddelade,

äge styrelsen lämna sådana föreskrifter.

Innan hushållningsplan blivit fastställd eller bestämmelser, som

nyss sagts, meddelats, må avverkning för annat ändamål än fastighetens

eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov icke ske i

vidare mån än som varder uti jämlikt första stycket meddelade föreskrifter

eller eljest på särskild ansökan av skogsvårdsstyrelsen medgivet.

Utan hinder av vad i denna paragraf stadgas må innehavare av

avverknings- eller annan nyttjanderätt, som i 4 § andra stycket avses,

njuta sin rätt tillgodo utan vidare inskränkning än i sistnämnda lagrum

angivits.

8 §•

Hushållningsplan skall omfatta en tid av minst tio, högst tjugu

kalenderår.

Vid meddelandet av föreskrifter enligt 3 § 2 mom. skall skogsvårdsstyrelsen

för varje fall bestämma den tid, de skola gälla.

9 §•

I god tid före utgången av den för hushållningsplan fastställda

giltighetstid skall verkställas undersökning till utrönande av de förändringar,

skogen undergått, samt upprättas och fastställas ny plan. Därvid

skall i tillämpliga delar gälla vad ovan i 5 § är sagt; skolande

skogens ägare, om han vill avgiva förslag till ny plan, göra detta senast

ett år före utgången av den förutvarande planens giltighetstid.

Vad här är sagt om hushållningsplan äge motsvarande tillämpning

beträffande bestämmelser, som meddelats enligt 3 § 2 mom.

10 §.

I fastställd hushållningsplan eller av skogsvårdsstyrelsen meddelade

bestämmelser må ändring kunna av styrelsen göras, då styrelsen finner

detta på grund av förelupna omständigheter nödvändigt för det med

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

planen eller bestämmelserna avsedda ändamålet, eller från skogsägarens

sida synnerliga skäl därtill anföras; skolande i förstberörda fall tillfälle

beredas skogsägaren att yttra sig i ärendet.

11 §''

Sker överträdelse av vad i fastställd hnshållningsplan eller jämlikt

3 § 2 mom. meddelade bestämmelser föreskrivits, och bliva i anledning

därav särskilda åtgärder nödiga för skogens behöriga skötsel, äge skogsvårdsstyrelsen

föreskriva sådana åtgärder.

12 §.

Har åtgärd, som enligt hushållningsplan eller meddelade föreskrifter

skolat företagas, blivit eftersatt, och är densamma nödvändig för skogens

behöriga skötsel, må länsstyrelsen på framställning av skogsvårdsstyrelsen

förelägga den eller de försumlige att vidtaga den eftersatta åtgärden

vid visst lämpligt vite.

Försittes vite, må länsstyrelsen jämte utdömandet av det försuttna

vitet antingen meddela nytt vitesförläggande eller ock, där omständigheterna

därtill föranleda, förordna om skogens ställande under vård och

förvaltning av en eller flera gode män, som av länsstyrelsen utses.

13 §.

Gode män, som i 12 § omförmälas, skola årligen inom tid, som

av länsstyrelsen bestämmes, till skogens ägare eller den, som äger lagligen

företräda ägaren, avlämna vederbörlig redovisning för sin förvaltning.

Talan å förvaltningen må anställas vid domstol inom sex månader från

det redovisningen avlämnades; fösummas det, vare rätt till sådan talan

förlorad.

För sin förvaltning äge gode männen njuta arvode, som i brist

av åsämjande bestämmes av länsstyrelsen.

God man må av länsstyrelsen entledigas, när länsstyrelsen därtill

finner anledning.

Förvaltning av gode män upphöre, där sådant av skogens ägare

yrkas och länsstyrelsen efter skogsvårdsstyrelsens hörande finner omständigheterna

det medgiva.

14 §.

1 mom. Föranstaltar någon, som i förvaltningen av under denna

lag hörande skog företräder ägaren, avverkning eller annan åtgärd, som

enligt lagen eller jämlikt densamma meddelad föreskrift icke må äga

rum, eller företager innehavare av fideikommissegendom avverkning eller

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

åtgärd, varom nu sagts, vare straffet böter från och med tjugufem till

och med tvåtusen kronor.

Dömes innehavare av fideikommissegendom enligt detta mom. till

straff för olovlig avverkning, skall tillika det avverkade virket, där det

ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens

besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt

virke beslag, vare han skyldig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande

värdet av samma virke. Har efter avverkningen föreskrift, som

överträtts, blivit genom laga kraftvunnet beslut upphävd, förty att densamma

icke bort meddelas, må icke virke dömas förbrutet eller ersättning

utdömas, som här är sagt.

2 mom. Förbryter sig innehavare av avverknings- eller annan rätt

å skogen vid utövningen härav emot denna lag eller i enlighet därmed

given föreskrift, straffes med böter från och med tjugufem till och med

femhundra kronor; och skola därjämte bestämmelserna i 1 mom. andra

stycket äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Innefattar förseelse, varom i 1 mom. sägs, förbrytelse

mot allmänna strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap.

1 § strafflagen är för likartat fall stadgat.

15 §.

Allmänne åklagaren så ock skogsvårdsstyrelsen och dess tjänstemän

med högre skoglig utbildning äge lika behörighet att åtala förseelser,

varom i 14 § sägs, samt att med beslag belägga virke, som kan dömas

förbrutet. Sistberörda befogenhet tillkomme jämväl övrig hos skogsvårdsstyrelsen

anställd skogspersonal.

Där ej skogsvårdsstyrelse finnes, tillkomme åtals- och beslagsrätt

allmänne åklagaren och vederbörande skogsstatstjänsteman samt sistberörda

befogenhet dessutom den bevakande personal vid skogsstaten,

som har att övervaka lagens tillämpning.

Har någon, som ej är behörig att utföra åtal, gjort beslag, skall

han, så snart ske kan och senast inom fjorton dagar, göra anmälan

flärom hos någon av de åtalsberättigade.

Varder ej inom fyrtiofem eller, där ej skogsvårdsstyrelse finnes,

sextio dagar från det beslaget skedde, åtal i laga ordning anställt, vare

beslaget förfallet; ägande skogsvårdsstyrelsen att, innan åtal anhängiggjorts,

häva beslag, som verkställts av någon dess befattningshavare,

så ock skogsstatstjänsteman beslag, som verkställts av honom underlydande

personal vid skogsstaten.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition Nr 157.

16 §.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren

försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös

egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen

prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner,

på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är lör virkets förstörelse

eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är,

förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts;

och skall i ty fall virkets ägare, där lian är känd och inom riket boende,

eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger

att för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom

åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar,

innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan sägs, skall

vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män styrkt förteckning,

utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

17 §•

Böter och viten, som enligt denna lag ådöiuas, ävensom genom

försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd ersättning

för virke, som undgått beslag, fördelas så, att en fjärdedel, dock

högst ettusen kronor, tillfaller åklagaren samt återstoden den av vederbörande

skogsvårdsstyrelse omhänderhavda skogsvårdskassan eller, där

skogsvårdsstyrelse ej finnes, kronan; dock att, där annan än åklagaren

verkställt beslaget, beslagaren skall av åklagarandelen undfå hälften.

Har skogsvårdsstyrelsen anställt åtalet, skall det belopp, som eljest skulle

tillkomma åklagaren, tillfalla skogsvårdskassan.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall,

till dess frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas

i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana

medels insättning i bankinrättniug vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen

sägs.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter eller vite, vartill någon

enligt denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

18 §.

1 mom. Skogsvårdsstyrelses eller skogsstatstjänstemans jämlikt

denna lag fattade beslut skall så fort ske kan skriftligen delgivas ägaren

av den skog, beslutet avser.

2 mom. över skogsvårdsstyrelses beslut må klagan föras, om be
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

slutet avser fastställelse eller ändring av hushållningsplan genom besvär

hos domänstyreleen, och i annat fall genom besvär hos länsstyrelsen.

Besvären skola i vartdera fallet ingivas före klockan tolv å trettionde

dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.

över domänstyrelsens eller länsstyrelsens beslut må klagan föras

hos Konungen genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet

före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, klaganden

erhöll del av samma beslut.

3 mom. Mot skogsstatstjänstemans beslut må klagan föras genom

besvär hos domänstyrelsen före klockan tolv å trettionde dagen lrån den

dag, klaganden erhöll del av beslutet.

Den med domänstyrelsens beslut missnöjde må däröver föra klagan

hos Konungen efter ty i 2 mom. andra stycket sägs.

19 §•

Åges skog av skogsvårdssällskap, som i 1 § 4) sägs, eller utövas

dess vård och förvaltning under medverkan och tillsyn av sådant sällskap,

ankomme på Konungen att, där sällskapets stadgar blivit av Konungen

fastställda, beträffande sådan skog på ansökan medgiva befrielse tills

vidare från tillämpningen av vad här förut i denna lag är stadgat.

Över skogar, rörande vilka sådant medgivande är lämnat, äge

domänstyrelsen utöva tillsyn.

Denna lag, varigenom upphäves förordningen angående förvaltningen

av städernas skogar den 24 juli 1903 (nr 79 s. 20) så ock vad

eljest i lag eller författning finnes stadgat stridande mot den nya lagen,

skall träda i kraft den 1 juli 1923.

Har någon jämlikt förut gällande bestämmelser erhållit utsyning

eller tillstånd till avverkning, skall vad i denna lag stadgats ej utgöra

hinder för honom att verkställa avverkning i enlighet med vad sålunda

tidigare medgivits, dock icke senare än inom fem år från utsyningen

eller tillståndets meddelande eller den kortare tid, som därvid bestämts.

Har innehavare av avverkningsrätt enligt förut gällande bestämmelser

varit ansvarig för vidtagande av åtgärder till betryggandet av

återväxt, vare han pliktig ersätta skogsägaren kostnaden för de åtgärder

i nämnda syfte, som denne enligt denna lag fått verkställa i anledning

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 123 höft. (Nr 157). 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

av avverkningsrättsinnehavarens utövande av sin rätt, dock icke till

högre belopp än som skolat utgå för sådana åtgärder enligt tidigare

lag.

Avverkningsförbud, som meddelats enligt tidigare lag, skall, där

skogen kommer under bestämmelserna i denna lag, upphöra att gälla.

överträdelse, som ägt rum mot tidigare gällande lag, straffes enligt

densamma.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

11

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 oktober 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Svensson, Hansson, åkerman,

Linders, Schlyter, örne.

Departementschefen, statsrådet Linders anför, efter gemensam beredning

med chefen för justitiedepartementet, vidare.

Sedan Kungl. Maj:t beslutat, att lagrådets yttrande skall inhämtas

över det av mig anmälda förslaget till ny skogsvårdslag, anhåller jag

att vidare få redogöra för förslaget till lag angående vård av kommunskogar,

sockenallmänningsskogar samt vissa st ij tel sers, föreningars och

sällskaps skogar.

Skogslagstiftningskommitténs förslag att vissa skogar, som med

hänsyn till sina ägare vore lämpade för en på uthållighet beräknad hushållning,

skulle ställas under särskilda, därtill syftande bestämmelser, har

vunnit allmän anslutning. Kommittén har sammanfört de skogar, den

ansett härvid böra komma i fråga, uti ett särskilt lagförslag med ovanstående

rubrik, under framhållande bland annat att däruti ingå dels vissa

skogar, som vore att beteckna såsom enskildas, och dels sådana, som

icke kunde hänföras under nämnda beteckning. Åven domänstyrelsen

har i sitt utlåtande över kommittéförslaget tänkt sig en särskild lag angående

ifrågavarande skogar, ehuru den icke utarbetat något fullständigt

textförslag härutinnan. Av kommitténs ordförande, vilken avgivit ett

omfattande reservations förslag, hava dessa skogar g.jorts till föremål för

särskilda bestämmelser och i förslag, som avfattats av skogsvårdsstyrelsernas

delegerade, hava de sammanförts uti en och samma lag med enskildas

skogar såsom ett andra huvudkapitel under beteckningen »andra

än enskildas till statens ej hänförliga skogar». Med den ståndpunkt jag

i det föregående angivit ifråga om en systematisering för närvarande

av skogsförfattningarna, delar jag kommitténs och domänstyrelsens åsikt

härutinnan.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

Kommun
skogar.

1 §■

Komni. 1 §; reserv. 73, 92, 93 §§.

Bland de skogar, som avsetts skola ingå under de strängare bestämmelserna,

märkas främst sådana, som tillhöra kommuner eller andra

samfälligheter av kommunal natur. Härom och om vad med sådana

skulle förstås har icke någon meningsskiljaktighet synts råda.

Sockenaiimän- Såsom en andra kategori hithörande skogar upptager förslaget skogar

mngsskogar. ^ sockenallmänningar, d. v. s. sådana i gammal mening, om vilka det i 16

kap. byggningabalken är stadgat, att de må nyttjas av dem, som i socknen

äro. Om dessa allmänningar gälla vidare ännu 8—10 §§ i 1805 års skogsförordning-,

vari bland annat stadgas, att det skulle åligga sockenborna

att sinsemellan överlägga och besluta om bästa sättet samt medlen till

allmänniugens vård och tillsyn, och därvid, om de så nödigt funne, utse

vissa personer, som alltnänningen aktade, samt med dem överenskomma

om den belöning de därför hade att åtnjuta, såsom de ock ägde att av

sina medel välja tvenne uppsyningsmän, som borde å allmänningen hava

ett närmare inseende samt åvei''kansmål angiva, åtala och utföra. Allmänningar

av denna art förekomma enligt kommitténs utredning endast

till ett }dterligt fåtal, och de som förekomma äro av ringa skoglig betydelse;

de hava emellertid synts böra medtagas för att icke lämnas

utanför den reviderade skogslagstiftningen.

Kommittéreservanten har däremot icke medtagit soekenallmänningarna,

utan ansett riktigast att nu lämna hittillsvarande bestämmelser

om dessa utan ändring och utan tillägg. Med framhållande av, att

frågan om dessas skogliga vård intimt sammanhängde med frågan om

de särskilda samfällighetsdelägarnas rättigheter att bruka och tillgodogöra

sig skogen, har reservanten funnit det ovisst, huruvida de i sistberörda

hänseende gällande bestämmelserna i 1805 års skogsförordning

kunde stå väl tillsammans med det av kommittén föreslagna skogsbrukssättet

å allmänningarna. Kommittén hade emellertid saknat anledning

att ge sig in på berörda bestämmelser av mera civilrättslig art.

Såväl skogsvårdsstyrelsernas delegerade som domänstyrelsen hava i

denna punkt följt kommittémajoriteten, och även mig synes intet hinder

därför föreligga i de av reservanten anmärkta avseendena.

Stiftelsers

skogar.

Den tredje av kommittén hitförda kategorien skogsägare utgöres

av stiftelser, och dessa innefattas även i de övriga förslagen. Kommittén

har sökt giva en definition på begreppet stiftelse, varjämte kommittén

icke ansett alla stiftelsers skogar böra föras under den ifrågavarande

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Mai ds proposition Nr 157.

lagen. Definitionen lyder, att med stiftelse avsea sådan inrättning, som

tillkommit genom att egendom av enskild överlåtits för att under fortvarande

bestånd förvaltas som särskild förmögenhet till främjande av

bestämt ändamål. I fråga om begränsningen av stiftelser, vilkas skogar

borde höra under lagen, har kommittén angivit, att denna ej skulle äga

tillämpning å stiftelser av fideikommissnatur samt att i övrigt eu förutsättning

för en stiftelses förande under lagens tillämpning vore, att

Konungens befallningshavande därom förordnat med hänsyn till att

stiftelsen till sitt ändamål och omfattningen av sin verksamhet vore

sådan, att den kunde anses vara av vikt för det allmänna. Om denna

begränsning yttrar kommittén i sina motiv:

»Är nu verksamheten sådan, att den äger ruin i något allmänt intresse, torde

därav följa både en rätt och en plikt för det allmänna att tillse, det berörda förutsättning

för verksamhetens jämnhet och säkerhet upprätthålles. Det ena allmänna

intresset bör gå hand i hand med det andra. Men i det sagda lärer ock ligga, att

om förhållandet återigen är att en korporation eller stiftelse har ett enbart enskilda

intressen tjänande syfte, den visserligen även då önskvärda planmässigheten i skogsvården

icke kan från det allmännas sida påfordras. Det skulle då vara för tillvaratagandet

av de framtida tillgodonjutanlås av den ifrågavarande verksamheten

intressen, men först och främst torde det vara i principiellt hänseende tvivelaktigt,

huruvida det vore riktigt att taga dessa enskilda intressen i särskild vård framför

andra, och i varje fall skulle ett dylikt förmynderskapstagande icke kunna tillämpas

generellt, beträffande varje korporation eller stiftelse, utan finge alltid en förutgående

undersökning av korporationen eller stiftelsen och dess syfte hava skett. . Härvid

är man emellertid inne på ett annat område än den egentliga skogslagstiftmngen,

och ett område, där den för närvarande förefintliga bristen på nöjaktiga bestämmelser

icke kan avhjälpas genom några i samband med en skogslag meddelade ersättningsbestämmelser.

Utan tillfredsställande regler skulle emellertid en sådan

undersökning och bedömning, som nyss sagts, leda till svåröverkomliga vidlyftigheter

och vanskligheter.

Sådana lära nog, så länge omförmälda brist på bestämmelser i ämnet föreligga,

icke heller kunna helt undvikas, när det gäller att avgöra, huruvida en korporation

eller stiftelse kan anses verka i det allmännas tjänst eller avse ett allmänt

ändamål eller icke. För ett dylikt avgörande torde nämligen icke heller några allmängiltiga,

för inryckande i en skogsvårdsförfattning lämpade regler kunna uppställas,

då ju ändamålen med en korporation eller stiftelse .kunna vara så mångahanda.

Där syftet är välgörenhet, uppfostran eller någon särskild utbildning, lärer

det väl i regel få anses vara av allmänt intresse, men ofta kunna dock därmed vara

förknippade sådana släkt- eller hemortsvillkor, att de härigenom tillgodosedda enskilda

intressena väga över det allmänna. Om sålunda även här ett särskilt avgörande

för varje fall torde vara det enda möjliga, bör dock ett avgörande av denna

fråga vara förenat med mindre svårigheter än ett bedömande av ovanberörda innebörd

skulle vara.»

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

Kommittéreservanten har samma definition på stiftelse som kommittén,

men har beträffande dennas uppdelning av sådana stiftelsers

skogar, som böra föras under lagen, och sådana, som icke böra föras

dit, anmärkt, att kommittén icke uppmärksammat, det åtskilliga skogar,

hörande till sådana stiftelser, som definierats, lydde under förordningen

om de allmänna skogarna. Till undvikande av oklarhet, i vilka falfen

inrättnings skog enligt kommittén borde falla inom nämnda förordning

eller inom kommunskogslagen, hade, syntes det reservanten, vägledande

bestämmelser bort av kommittén lämnas. Därjämte har reservanten icke

velat skilja mellan stiftelser, som äro av vikt för det allmänna, och

andra. Han har härom yttrat:

. del har Jag icke funnit någ°n anledning att i mina förslag göra

någon åtskillnad av angiven art. I motsats mot kommittén håller jag före, att

staten alltför väl kan ställa en skog under plantvång, oavsett huruvida ägaren till

skogen har en uppgift och verksamhet, som kan sägas vara av vikt för det allmänna,

eller ej. Och att staten kan ålägga plantvång utan hänsyn till det ägande

subjektets större eller mindre betydelse för det allmänna finner jag påtagligt just

i fråga om stiftelseskogar. Vid dem finnes den ägarens permanens och uthålliga

bestånd, som i regeln är väsentligt för att ett planmässigt skogsbruk skall åläggas.

*ra,ga. om ,m äger ofta det förhållandet rum, att, huru goda bestämmelser om

förvaltningen stiftaren än givit, administrationen kanske ej kan påräknas alltid bliva

av basta slag; och det förmynderskap beträffande skogen, som staten genom sina

planvårdsbestämmelser tillerkänner sig, kan vara högst behövligt. Överhuvud kan

det val sägas vara ett statens intresse, att på framtiden beräknade stiftelser, förutsatt

att de icke ha ett Ostridigt eller osedligt ändamål, bliva vidmakthållna samt

tå åtnjuta statens särskilda — i många fall högst behövliga — skydd mot missvård

och förödelse, och detta alldeles oberoende av huruvida stiftelsens syfte i och för

sig åt av större eller mindre vikt för det allmänna. Vid övervägande av dessa

omständigheter bär jag ansett de under mitt lagförslag hörande stiftelseskogarna,

lorutsatt att de hava erforderlig storlek och beskaffenhet, böra ställas under planmässigt

skogsbruk utan någon hänsyn till, om stiftelsen kan sägas vara av vikt

tör det allmänna.»

Vad kommittéreservanten anmärkt i fråga om stiftelseskogars avgränsande

emot förordningen om de allmänna skogarna har synts

mig riktigt. Den av honom härutinnan anmärkta oklarheten i kommitténs

förslag torde hava avhjälpts genom avfattningen av 2 mom. i departementets

förslag, enligt vilket lagen icke äger tillämpning å de

stiftelser, som falla under 1894 års förordning. I förslaget har icke

upptagits någon definition å begreppet stiftelse, då någon sådan icke

ansetts vara av praktiska hänsyn påkallad. Vad angår skogar å fideikommissegendomar

hava såväl kommittén som reservanten lämnat dem åsido,

enär de ansett dem höra behandlas i sammanhang med frågan om fidei
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

kommissinstitutionens upphävande, vilken fråga vid tiden för kommittéarbetet

var överlämnad åt en särskild sakkunnig och nu ligger till behandling

hos jordkommissionen. Då emellertid, enligt vad jag därifrån

försport, något utlåtande eller förslag rörande nämnda fråga icke lärer

kunna förväntas inom den närmaste tiden, och då det bör tillses, att

berörda skogar icke må varda spolierade, har jag nu låtit införa även

fideikommisskogar uti lagförslaget.

Slutligen har kommittén under lagen intagit skogar, tillhöriga

hushållningssällskap eller för befordrande av skogsvård i allmänt intresse 00 åoga?1”

bildade föreningar och sällskap. Beträffande de förstnämnda har icke

någon invändning försports, men däremot hava i fråga om dylika

föreningars och sällskaps skogar bestämda gensagor inlagts såväl uti

de övriga förslagen som uti ett flertal andra yttranden, däribland jämväl

från det inom stora delar av landet verksamma »Skogssällskapet».

Av de i mera principiell riktning gående yttrandena lyder domänstyrelsens:
»Föreningar

och sällskap, som bildats för befordrande av skogsvård, följa i

regel i sin verksamhet konsekvent ett utstakat program, och är denna deras verksamhet

ofta bestämd uti ett av Kungl. Maj:t fastställt reglemente. Avsikten med

dessa sällskaps verksamhet är att understödja och förmedla sammanförandet av

större eller mindre skogsparceller till ett lämpligt förvaltningsobjekt, avsett att i

framtiden lämna dess ägare de fördelar, som en väl skött skog kan bereda denne.

Det är alltså ett nydaningsarbete i direkt skogsvårdande intresse, som av dessa

sällskap bedrives, och lärer det alltså få anses berättigat, att åt ett dylikt sällskap

lämnas all den handlingsfrihet, som är för ändamålet nödvändig. I sådant avseende

synas de böra äga rättighet såväl att försälja en del av viss skogsegendom som

också att enligt beståndsvårdens fordringar på en gång uttaga ett avverkningsbelopp,

kanske åtskilligt större än vad en fastställd hushållningsplan medgiver.»

Skogsrårdsstyrelsernas delegerade hava, som förut nämnts, i sitt

förslag under särskilt kapitel behandlat »andra än enskildas till statens

ej hänförliga skogar». De hava emellertid därvid från bestämmelserna

om plan tvång undantagit, bland andra, »skogar, som förvaltas av skogsvårdssällskap,

för vilkas verksamhet äro gällande av Kungl. Maj:t fastställda

stadgar». I motiven heter det:

»Vidkommande det senare slaget av skogar, så synes man böra redan däruti

hava en garanti för att god skogsvård iakttages att de förvaltas av sällskap, som

just äro bildade i skogsvårdens intresse, och då därtill kommer, att fordran uppställes

på att ett dylikt sällskaps stadgar skola vara fastställda av Kungl. Maj:t

för att undantagsbestämmelser skola träda i tillämpning, därvid Kungl. Maj:t icke

lärer underlåta att föreskriva, att erforderliga skogshushållningsplaner skola upp
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

rättas, har garantien synts oss vara fullt tillfredsställande. Skulle nämligen ett

dylikt sällskap missvårda de till deras förvaltning överlämnade skogar, lärer Kungl.

Maj:t icke dröja med att upphäva den sanktion, som de erhållit genom fastställelse

av sina stadgar. För sistberörda undantag synes tala dels den omständigheten, att

en lättnad därigenom torde beredas ett sällskap av ifrågavarande slag i dess uti

hög grad uppmuntransvärda strävan att förmå landsting och andra kommunala

samfälligheter att bilda skogsallmänningar, dels ock den lindring, som ett dylikt

undantag torde komma att medföra för skogsvårdsstyrelserna i de bördor, som den

nya lagen kommer att pålägga dem.»

I de anförda yttrandena häntydes särskilt på det nyssnämnda »Skogssällskapet»,

vars stadgar blivit fastställda av Kungl. Maj:t. Detta sällskap

har för egen del över kommitténs förslag avgivit ett yttrande, som i

förevarande delar torde böra bifogas detta protokoll. (Bil. B).

Av Skogssällskåpets redogörelse framgår den stora betydelse

sällskapets verksamhet haft och har för skogsvårdsintresset och

skogsvårdsarbetet i landet. Genom besök å flera av sällskaDets skogsodlingar

och andra marker samt vunnen inblick i dess arbetssätt

har jag kunnat personligen övertyga mig härom och om att verksamheten

under de sista åren än ytterligare fortskridit och utvecklats.

Det står också klart för mig, att denna såväl för landet i dess helhet

som för vederbörande orter gagneliga verksamhet icke får läggas

under sadana lagens former och stadganden, att det densamma uppehållande

intresset varder förkvävt. Jag ansluter mig därför till dem,

som ansett kommitténs förslag icke kunna godtagas i denna del, utan

större, utrymme böra lämnas åt självbestämmanderätten i sådana fall

som ifrågavarande. Detta har i de övriga förslagen avsetts skola ske

därigenom att skogar av ifrågavarande slag undant.oges från plantvånget

och i stället komme att lyda under bestämmelserna för enskildas skogarMot

eu sådan anordning synas dock erinringar kunna göras ur olika

synpunkter. Å ena sidan torde det icke vara riktigt att medgiva ett

generellt undantag från lagen. Därmed torde nämligen näppeligen vinnas

tillräcklig garanti för att eventuella missbruk kunde förekommas

eller beivras. Det riktiga har i stället synts vara, att lagen regelrätt

avser även skogar, varom nu är fråga, men att Konungen må för särskilda

tall medgiva dispens från lagens tillämpning.

Att å andra sidan låta ifrågavarande skogar komma under bestämmelserna

i den allmänna skogsvårdslagen torde ej heller vara lämpligt.

Anledningen till att man anser sig kunna dispensera dessa skogar

från de till en mera rationell skötsel syftande lagbestämmelserna är

ju, att man tror dem ändock komma under en dylik skötsel. Men

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition AV 157.

litar man härpå, är det toga mening i att fordra deras behandling

enligt de mindre långt gående reglerna för enskildas skogar. Detta

skulle dessutom mången gång vara direkt olämpligt, enär sagda

regler ingalunda alltid skulle passa samman med eu för en skog av

här förekommande storlek uppgjord plan. Och icke blott ifråga om

själva skogsvårdsreglerna, utan även och kanske än mera ifråga om

deras handhavande skulle det säkerligen visa sig svåröverkomliga

motsättningar; man täcke exempelvis på, huru det skulle ställa

sig, om en av sällskapet förvaltad skog vore belägen inom eu

trakt, där skogarna förklarats för svårföryngrade och därför endast finge

saluavverkas efter tillstånd och utsyning av skogsvårdsstyrelsen. Jag
kan

sålunda icke Unna annat än att ett fritagande av ett skogs
vårdssällskaps

skogar från tvånget att följa en av myndighet fastställd

plan men med skyldighet att vara underkastad bestämmelserna

i den allmänna skogsvårdslagen skulle i mångt och mycket medföra eu

försämring eller åtminstone försvåring i förvaltningen. Skall den önskade

större förvaltningsfriheten för de avsedda skogarna bliva till något

verkligt gagn, torde de därför böra kunna undantagas från den nu

förevarande lagen utan att därmed komma in under den allmänna skogsvårdslagen.

Av domänstyrelsen har ifrågasatts, att ännu en kategori skogar

skulle införas under denna lag, nämligen de inom Kopparbergs och

Gävleborgs län belägna s. k. sockenallmännings- eller besparingsskogarna.

Dessa hava av kommittén icke berörts av den anledningen, att förslagom

dem föreligger avgivet uti den norrländska skogsvårdskommitténs

betänkande av år 1912. Domänstyrelsen har emellertid nu ansett det

vara på sin plats att få till stånd en lagstiftning jämväl för dessa skogar.

Med hänsyn till det allmänna läge på skogsförfattningarnas område,

som jag i mitt anförande vid nästföregående ärende i protokollet

angav vara rådande, torde likväl nyss berörda skogar icke nu böra

komma under behandling.

Genom bibehållandet av eu särskild skyddsskogslag har det

blivit nödvändigt att här undantaga även skyddsskogar och till sagda

lag anslutna skogar å flygsands fälten i Halland. I

I ett tredje moment av paragrafen har hänvisats till bestämmelse

i 19 § om den dispensrätt för Konungen, varom i det föregående antytts.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 satnl. 123 höft. (Nr 157.) 3

S. k. besparingaskogar.

Från lagen

undantagna

skogar.

Viss di spensrätt

för

Konungen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

2 §•

Komm. 3 §; reserv. 3 §.

V ad angår den myndighet, under vars överinseende de under

denna lag lydande skogarna böra stå, hava kommittén, dess reservant

och skogsvårdsstyrelsernas delegerade följt grundsatsen, att skogsstatens

tjänstemän uteslutande böra ägna sig åt förvaltningen av de allmänna

skogarna, samt förty föreslagit skogsvårdsstyrelserna såsom tillsynsmyndigheter

här. Då kommittémajoritetens förslag avsetts skola gälla

även för Västerbottens och Norrbottens län, varest skogs vårdsstyrelser

icke finnas, har emellertid där måst i skogsvårdsstyrelsernas ställe

sättas de tjänstemän, som där hava att taga befattning med enskildas

skogar.

Domänstyrelsen har hävdat den uppfattningen, att den ifrågavarande

lagen och de därunder ställda skogarna böra ställas under

styrelsens och skogsstatens handhavande, grundande sig härvid dels på

åsikten om otillräcklig kompetens hos skogsvårdsstyrelserna för en tillfredsställande

befattning med hushållningsplanerna och därmed förknippade

förhållanden och dels på j^rkandet, att lagen borde avfattas

på grundval av och i huvudsaklig överensstämmelse med den nu gällande

förordningen om städernas skogar.

mentscJhefen. Givet är, att även den, som anser, att skogsstatens personal icke

bör betungas med några uppgifter rörande den enskilda skogsvården, kan

nödgas medgiva undantag från en dylik regel. Så synes mig dock

icke vara erforderligt här. Skogsvårdsstyrelserna synas mig nämligen

besitta tillräcklig kompetens för det ifrågavarande åliggandet, vartill

kommer önskvärdheten av att samma styrelser handhava vården av dessa

skogar och av de under den allmänna skogsvårdslagen lydande skogar.

3 §•

Komm. 5 §; reserv. 73 § 2 st., 74 § 2 mom., 91 §; deleg. 21 § 2 mom.

Då man fastslår principen att skogar, som tillhöra ägare av ifrågavarande

kategorier, skola skötas enligt särskilda, därför uppgjorda hushållningsplaner,

är det emellertid att märka, att en sådan plan förutsätter,

att skogen ifråga är av en viss omfattning ävensom i övrigt

därför lämpad. Det uppstår därför spörsmålet, huru det bör ordnas

med de hithörande skogar, som icke kunna uppbära en fullständig plan.

Kommittén har löst detta spörsmål så, att skogsvårdsstyrelsen

skall genom särskilt beslut avgöra, huruvida å en under lagen fallande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj:ts proposition Nr 157. l''J

skog skull tilläinpaö plan eller icke, samt i sistnämnda fall för skogen

meddela de särskilda bestämmelser, som finnas »nödiga och lämpliga

för ernåendet av så tillfredsställande skogsvård som omständigheterna

medgiva.» 1 motiverna yttrar kommittén härom:

Den behandling, som borde komma nämnda skogar till del, behövde icke

stanna vid allenast ett iakttagande av sådana föreskrifter, som den allmänna skogsvårdslagen

innehölle, utan torde i flertalet inträffande dylika fall kunna ske efter

därutöver meddelade, mer eller mindre nära en fullständig plan kommande regler.

Sådana så att säga mellanstadiumsregler hade sålunda skogsvårdsstyrelsen att meddela,

och skulle desamma avfattas i enlighet med vad nödigt och lämpligt befunnes

för ernåendet av så tillfredsställande skogsvård, som omständigheterna medgåve.

Utan ett dylikt utökande av bestämmelserna för dessa skogar utöver vad i den

allmänna skogsvårdslagen innehölles skulle icke blott motsättningen mellan de under

förevarande lag hörande skogar, som folie under plantvånget, och de andra bliva

större, utan även den såsom önskvärd framhållna rationellare behandlingen av de i

lagen avsedda ägarnas skogar bliva en halvmesyr, som icke vore av nödvändigheten

påkallad. Till en del skulle väl ett sådant resultat säkerligen komma att motverkas

därigenom, att om det omförmälda mellanstadiet saknades, skogsvårdsstyrelserna

sänkte anspråken på förutsättningarna hos en skog för att denna skulle kunna

läggas under hushållningsplan, för att dymedelst få in så många skogar som möjligt

under en noggrannare hushållning än den allmänna skogsvårdslagens bestämmelser

i och för sig föranledde, men ett dylikt tillvägagångssätt skulle uppenbarligen ur

flera synpunkter vara föga lyckligt, icke minst med hänsyn till skogsägaren och

hans berättigade krav.

Kommittéreservanten och skogsvårdsstyrelsernas delegerade hava, med

hänsyn till att de i sina förslag hänfört ifrågavarande skogar till

samma stora huvudkategori som andra icke allmänna skogar och låtit

dem jämte dessa ingå i samma lag, funnit en enkel lösning vara att

låta de för eu plan otjänliga skogarna stanna under de vanliga reglerna

för enskildas skogar. För reservanten synes detta sätt att ordna saken

icke hava varit en följd allenast av de mera yttre, lagtekniska förhållandena,

utan jämväl berott på skäl av reell innebörd. Han gör nämligen ,

emot kommitténs omförmälda bestämmelser anmärkningar ifråga om

dels själva sättet för deras åvägabringande och dels innehållet i bestämmelserna,

varvid han i sistberörda hänseende yttrat:

»Med stadgandet, att föreskrifter skola givas angående sagda ämnen, är

emellertid ingenting sagt om några grunder, som vid samma föreskrifters meddelande

böra följas. Formellt sett, har styrelsen härvid fria händer. Vill styrelsen i och

för beredande av återväxten hålla på, att endast naturlig reproduktion skall äga

rum, är styrelsen härtill oförhindrad. Vill styrelsen bygga ungskogsskyddet på

dimensionsprincipen, blir förhållandet enahanda. Är skogens läge exponerat, kan

styrelsen uppställa vitt gående inskränkningar och avverkningsförbud. Någon hänvisning

t. ex. att i huvudsak de grunder skola tillämpas, som å orten i allmänhet

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

gälla för andra skogar än kommunskogar, förekommer icke. Och sådant är säkerligen

icke åsyftat. Strängare skall det tvivelsutan vara. Sålunda avses helt visst

att genom bestämmelserna kommunen skall kunna åläggas åtskilliga skogsvårdande

åtgärder, gallringar eller annat, vartill enligt den eljest gällande skogslagstiftningen

en skogsägare icke kan förbindas. Den normering, som genom dem sker, närmar

sig i hög grad den, som en hushållningsplan skulle innebära. Svårt är att se, var

gränsen skulle gå. De föreskrifter, som i en hushållningsplan särskilt skola betrygga

planens stora huvudsyfte — det uthålliga skogsbruket —, skulle visserligen icke

ingå bland bestämmelserna, men detta av det faktiska skälet, att skogarna äro så

små eller i övrigt sådana, att ett dylikt skogsbruk ej för dem lämpligen kan ifrågasättas.

Men frånsett detta har jag svårt att finna, vilka bestämmelser i en hushållningsplan

som ej skulle kunna för dessa mindre skogar hava en motsvarande,

låt vara efter omständigheterna begränsad tillämplighet. Huru nära bestämmelserna

i själva verket stå en egentlig hushållningsplan, därom ger lagförslaget vissa tecken.

När nu i allt fall dessa smärre kommunskogar, om vilka här är fråga, icke

ägna sig för ett genomfört uthålligt skogsbruk, finns det då något talande skäl att

ställa dem under annan regim än vanliga hemmansskogar i deras grannskap? Skälet

skulle val då vara, att man i och genom ifrågavarande bestämmelser skulle kunna

framtvinga en del positiva skogsvårdsåtgärder, dem den vanliga skogslagstiftningen

eljest icke ålägger skogsägaren. Visserligen är från principiell synpunkt intet att

erinra mot, att man fordrar något mera av eu kommun såsom ägare till en skog.

låt vara av liten vidd, än vad man fordrar av hemmansägaren. Men skall detta

mera vinnas på det sätt, som kommittén föreslagit, genom en anordning så obestämd

men på samma gång så ingripande, då synes man med fog kunna sätta i fråga,

huruvida man icke satt i gång en apparat, som icke står i proportion till det goda,

man tror sig om att därigenom vinna.»

Åven domänstyrelsen har tänkt sig de för en fullständig hushållningsplan

icke lämpade skogarna av ifrågavarande kategorier böra lyda

under de för enskildas skogar gällande bestämmelserna. Styrelsen gör

gällande, att i första hand skogens beskaffenhet och omfattning och ej

den omständigheten, att den besuttes av viss kategori ägare borde vara

avgörande för, huruvida skogen borde falla under nu förevarande lag

eller den allmänna skogsvårdslagen.

Med kommitténs även av domänstyrelsen omfattade och av mig

fullföljda princip att göra skogarnas ägande av vissa rättssubjekt till

skäl för deras hänförande under eu särskild lag torde det vara oförenligt

att uppdela dem mellan denna lag och den allmänna skogsvårdslagen.

Skulle de ifrågavarande skogarna i och för sig höra under

denna särskilda lag, men en del av dem genom beslut av skogsvårdsmyndigheterna

kunna läggas under den allmänna skogsvårdslagen, kunde

detta i vissa fall medföra ett förande fram och tillbaka av en sko°-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 157.

mellan de båda lagarna, andra svårigheter och olägenheter att förtiga.

Så mycket mindre har jag för övrigt funnit något hinder möta för anslutning

till kommitténs system som detta erbjuder även sakliga fördelar

med hänsyn till skötseln av de för fullständig plan otjänliga

skogarna. Syftemålet med hela den föreslagna särbehandlingen av de

ifrågavarande ägarekategoriernas skogar är, att de skola komma i åtnjutande

av så rationell skötsel som möjligt. Kan nu detta i vissa fall

icke ske medelst fullständig hushållningsplan, så synes det därför icke

nödvändigt eller lämpligt att i dylika fall stanna så långt nere på

skalan av skogsvårdsbestämmelser som ett tillämpande allenast av den

allmänna skogsvårdslagens regler innebär. Finnes det i det särskilda

fallet möjligheter för direktiv, liggande mellan sistberörda regler och

vad en fullständig plan innefattar, så böra dessa möjligheter också komma

till sin rätt, och ju närmare de kunna komma en plan, desto förmånligare

måste det vara.

^ §•

Korum. 6 §; reserv. 73 § 3 st., 77 §; deleg. 21 § 2 mom.

Vid utformningen av de bestämmelser, som i lagen böra intagas

rörande innehållet i en hushållningsplan, har kommittén framhållit, att

ett mera detaljerat utformande och avvägande av de lorstliga och ekonomiska

synpunkterna vid en skogs skötande efter hushållningsplan

skulle vara förenat med stora vanskligheter ur både teoretisk och

praktisk synpunkt utan att i någon mån medföra några motsvarande

fördelar. Kommittén har därför ansett det tillfyllest att i själva lagen

angiva det mål, man med en planskogs skötsel ville vinna, medan närmare

föreskrifter rörande planernas uppställning, innehåll m. m. borde

överlåtas åt skogsvårdsstyrelserna att meddela. Den avfattning kommittén

i enlighet härmed givit är, att planen skall vara lämpad efter

skogens beskaffenhet och rådande ortsförhållanden samt upprättad enligt

sådana på vetenskapen och erfarenheten grundade regler, som äro ägnade

att försätta och bibehålla skogen i forstligt tillfredsställande skick samt

bereda största och möjligast jämna behållna avkastning därifrån. Uti

dessa principiella fordringar på en plan har kommittén dock ansett

vissa jämkningar eller begränsningar kunna vara nödvändiga, nämligen

dels med hänsyn till gamla kalmarker, rörande vilka någon laglig skyldighet

att ombesörja återväxt hittills icke förelegat, och dels med hänsyn

till annan än markägaren tillkommande avverkningsrätt. Rörande

dessa synpunkter anföres i kommitténs motiver:

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

»Då ett inordnande av en skog under en ordnad hushållning enligt denna

lag innebär en mera genomförd eller så att säga intensivare tillämpning av de

grunder, som återfinnas i den föreslagna allmänna skogsvårdslagen, men icke något

byggande på andra, mera omfattande grunder, har kommittén vid besvarandet av

nyssnämnda fråga utgått från den synpunkten, att om och i den mån en under

denna lag ingående skog eller skogsmark, därest den vore hänförlig under den allmänna

skogsvårdslagen, skulle vara undantagen från däruti stadgade föreskrifter,

densamma bör vara detta även i förhållande till den förevarande lagens stadgande!].

Detta vill med andra ord säga, att om en skogsmark blivit kallagd, genom avverkning

eller skadegörelse, som i 3 § av förslaget till allmän skogsvårdslag angives,

innan förevarande lag blev tillämplig därå, och någon skyldighet att vidtaga

åtgärder för beredande av återväxt icke förelegat enligt förut gällande bestämmelser,

han icke heller bör drabbas av någon laglig förpliktelse i nämnda hänseende

genom ett intagande av återväxtåtgärder å dylik mark i hushållningsplanen, utan

ett sådant intagande endast få ske, om markägaren därtill lämnat sitt begivande.

Iförande skogsmark, varå bestånd finnes, men ej till sådan mängd eller beskaffenhet,

som kan anses nöjaktig, föreligger ju ingen avverknings- med ty åtföljande

reproduktionsförpliktelse enligt förslaget till allmän skogsvårdslag, men att eu hushållningsplan

bär upptaga avverkning av sådan skog, är uppenbart. Denna olikhet

innebär icke något avsteg från ovanberörda synpunkt, utan följer av den angivna,

en efter hushållningsplan skeende skötsel kännetecknande intensiteten. Vare sig eu

skog skall skötas efter hushållningsplan eller ej. kan man nämligen gå ut ifrån,

att ägaren därå vill avverka så mycket som skäligen ske kan; är skogen icke

underkastad hushållningsplan, lägges ingen annan hämsko på ägarens rätt att själv

bestämma vad som skall avverkas än att vissa skogsbestånd icke alls eller endast

i viss ordning få tillgodogöras, men om hushållningsplan skall tillämpas på eu

egendoms skogar, följer det av den häri liggande större intensiteten i skötseln, att

bestämmandet av vad som för varje år må avverkas, sker efter förstuga synpunkter,

och alltså att den oväxtliga eller eljest mindervärdiga skogen tages i

främsta rummet.

Likasom beträffande skogsägarens egna rättigheter och skyldigheter torde

i fråga om avverkningsrätt, som annan än ägaren förvärvat till en skog, icke andra

grunder böra gälla, om skogen skall vara underkastad förevarande lag än om därå

skall tillämpas den allmänna skogsvårdslagen. De punkter, där uti den sistnämnda

konflikt kan uppstå mellan en avverkningsrätt och lagens bestämmelser, äro beträffande

skyddet av växtlig ungskog och skyddsskogar eller skogar i exponerat

läge. I det förra hänseendet har. på sätt under 5 § i omförmälda lag anförts,

tillkomsten av lagen den 28 juni 1918 om tillfälliga åtgärder till förekommande av

skövling av skog å fastighet i enskild ägo samt det sätt, varpå bestående avverkningsrätter

där behandlats, medfört, att i kommitténs förslag till allmän skogsvårdslag

något eftergivande icke gjorts i ungskogsskyddsbestämmelserna till förmån för

tillgodogörandet av före lagens ikraftträdande upplåtna avverkningsrätter. Beträffande

i nämnda förslag angivna skyddsskogar och skogar i exponerat läge ligger

det i sakens natur, att någon sådan eftergift icke kan ske i de meddelade skyddsbestämmelserna.

Tillämpas nu detta på en skog, som skall skötas efter en särskild hushåll
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157. 23

ningsplan, måste oeftergivligheten av sistberörda bestämmelser gälla även bär. Vad

skyddet av växtlig ungskog beträffar, är innebörden av de därom i den föreslagna

lagen angående vård av enskildes skogar givna bestämmelserna, att ä de därunder

lydande markerna, dä ifråga om skogen i övrigt därå intet är stadgat, skall tryggas

förefintligheten av skogsbestånd. A skogar, som falla under förevarande lag, sker

detta bevarande i fullständigare ordning och omfattning, så att även äldre skog

därunder innefattas, och detta har till följd, att här icke varje växligt ungskogsbestånd

nödvändigtvis behöver läggas under förbudsskydd för att det avsedda ändamålet

av en för varje tidpunkt tillfredsställande förekomst av skogsbestånd å en

egendom skall kunna ernås. En avverkningsrätt, tillkommen före lagens utfärdande,

bar alltså ansetts icke böra genom densamma lida annan inskränkning beträffande

ungskogsavverkning än som är nödvändig till förebyggandet av sådan avverkning i

växtlig ungskog, som ej är förenlig med en god skogsskötsel å egendomen i dess

helhet. Det nu sagda anknyter sig direkt till de uti förevarande förslag avsedda

skogar, som ligga inom de geografiska yttergränserna för 1903 års allmänna skogsvårdslag,

men även för de uti 1 § angivna ägare tillhörande skogar, som icke för

närvarande höra under nämnda lag, torde den träffade bestämmelsen vara riktig.

Av dessa skogar äro några för närvarande utan alla lagbestämmelser i fråga om

skogsvård, medan de övriga lyda under andra lagar. De förstberörda äro skogar,

som tillhöra eu kommun som sådan. Körande en å sådan skog upplåten avverkningsrätt

skulle alltså med det förevarande förslagets blivande till lag ske ett språng

från fullständig frihet vid utövandet av den upplåtna rätten till en sådan begränsning

därutav, som i förslaget angives, men dels torde de avverkningsrätter, som

finnas å kommuner tillhörande skogar, vara lätt räknade och dels må, där de finnas,

all tvekan rörande en dylik tvär begränsning av avverkningsrätterna lämnas åsido,

sedan 1918 års bestämmelser i ämnet mellankommit. Sistnämnda synpunkt gäller

även beträffande avverkningsrätt till sådan skog i Väster- och Norrbottens kustland,

för vars avverkning icke tarvas utsyning. Har återigen avverkning av annan skog

i sistnämnda trakter blivit av ägaren upplåten till annan, kan densamma, liksom

avverkning av skog, som är underkastad bestämmelserna i lappmarks-, gottlandseller

skyddsskogslagen, i regel endast ske efter utsyning, och härav följer, att en

övergång från nämnda lagbestämmelser till förevarande lag och enligt denna upprättade

hushållningsplaner icke torde komma att innebära någon förminskning i

omfattningen vid avverkningsrätternas utövande. Yad beträffar möjligheten av en

ökad avverkning efter införandet av hushållningsplan samt härur uppkommande förhållanden

mellan ägaren av skogen och innehavare av avverkningsrätt därå, torde

detta icke vara något att taga hänsyn till vid uppgörandet av hushållningsplan.»

Både kommittéreservanten och slcogsvårdsstyrelsernas delegerade hava

upptagit kommitténs principbestämmelser om vad i eu hushållningplan

bör innehållas, varjämte reservanten därtill fogat en del närmare detaljbestämmelser,

om föravverkning och huvudavverkning och vad dessa

få omfatta, om erforderliga beståndsvårdsåtgärder, utdikningar m. m.

Vad angår de av kommittén angivna jämkningarna med hänsyn till

gamla kalmarker och andra än markägaren tillkommande avverkningsrätter

hava de delegerade icke upptagit någondera samt reservanten

endast velat medgiva den sistberörda. Av reservanten har anförts:

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition Nr 1.57.

»Vad hushållningsplanen skall innehålla har av kommittén icke bestämts

vidare mån än genom angivande av de allmänna grunder, som vid planens upprättand*- skola följas och vilka förut återgivits, samt genom en särskild föreskrift av innehåll,

att beträffande mark, som berövats sitt skogsbestånd innan kommunskogslagen blev

å densamma tillämplig och rörande vilken enligt förut gällande bestämmelser icke

förelegat skyldighet att vidtaga åtgärder för beredande av återväxt, föreskrift om

dylika åtgärder ej må utan ägarens medgivande intagas i hushållningsplan. Jag

ser ej rätt. varför eu dylik inskränkning skall göras i detta fäll mera än i fråga

om andra åtgärder, till vilka markägaren icke tidigare varit förpliktad men som

dock säkerligen skulle enligt kommitténs mening åläggas honom i planen. Den av

kommittén uttalade meningen, att eu hushållningsplan blott innebär en så att säga

intensivare tillämpning av de grunder, som återfinnas i den allmänna skogsvårdslagen,

men icke något byggande på andra mera omfattande grunder, kan jag icke

dela. Att i ett som annat fall måttliga anspråk böra ställas å ägaren är givet och

blir nog av skogsvårdsstyrelsen iakttaget. Jag har därför icke i mitt förslag intagit

någon dylik föreskrift. Då emellertid hushållningsplan skall och detta jämväl

enligt kommitténs mening — innehålla en genomförd vårdplan, torde detta böra

komma till fylligare uttryck i lagen än som skett uti kommitténs förslag, och hava

i sådant syfte bestämmelserna i 77 § av mitt förslag intagits.

\ ilken förbindande kraft har nu en fastställd hushållningsplan? Den är en

lag för skogens ägare. Men gäller den även för annan, som fått avverknings- eller

nyttjanderätt sig upplåten å skogen? För mig är svaret på denna fråga mycket

enkelt. Planen är, som sagts, en lag för skogens ägare, och dess betydelse bör icke

sträckas härutöver. Annan persons välförvärvade rätt får icke av planen rubbas

eller omintetgöras. Hela planinstitutionens anknytning till ägarens personlighet är

så väsentlig, att det utgör en grundval för hela planlagstiftningen. Om en koinmunskog.

för vilken hushållningsplan är fastställd, övergår till annan ägare, som icke

hörer till sådan ägarekategori, för vilken plantvång äger rum, upphör planen eo

ipso att gälla. En avverkningshavares rätt kan bliva rubbad därigenom, att någon

ny lag över huvud förbjuder eller inskränker viss sorts avverkning. Men att eu

avverkningsrätt, som bestående lagstiftning tolererar på ett visst skogsområde, skulle

behöva lida minskning genom det nakna faktum, att egendomen övergår till annan

ägare —jag fäster uppmärksamhet på att här ej är fråga om rättighetens privaträttsliga

giltighet mot den senare ägaren utan om dess bestånd gentemot det allmännas

skogsvårdsintresse — det är ett steg, som lagstiftningen visserligen kan taga.

men för vilket den nogsamt bör akta sig, försåvitt den vill något så när stå i samklang

med vad vanlig rättskänsla tillsäger.

1 överensstämmelse med den tankegång, jag nu utvecklat, innehåller S3 § avmitt

förslag, att planbestämmelserna skola lända till efterrättelse för den kommun,

som äger skogen, samt att de såtillvida äro bindande även för annan som denne ej

må utöva avverknings- eller annan rätt å skogen annorledes än som med planbestämmelserna

överensstämmer, för så vitt ej rättigheten uppkommit, innan den

förevarande lagen blev gällande eller, om skogen senare förvärvats av kommunen,

innan detta skedde. I sistnämnda fall blir rättigheten oberörd av planen. Om dylik

av planen oberörd rättighet stadgar 91 § den självklara bestämmelsen, att den ej

må utövas i vidare omfattning eller på annat sätt än som skulle hava varit lagligen

opaginerad Kontrollera mot PDF

K linål. Maj:ts proposition Nr 1:77. -r>

medgivet, i händelse skogen icke varit underkastad planmässigt skogsbruk. För

rättighetens utövning blir förty gällande vad 2 kap. eller ock ■! kap. av mitt förslag

i respektive tillämpliga delar innehåller. Ty enligt mitt lagförslag räknas kommunskogar

till dem. a vilka förslaget äger tillämplighet; de lyda alltså under nyssnämnda

kapitel, vars bestämmelser träda ur tillämpning för en kommunskog blott

om och sä länge hushållningsplan är gällande för densamma, dock med nyss angivna

förbehåll, nämligen att sagda bestämmelser även under plantiden äga gällande verkan

för utövningen av sådana rättigheter, som bliva oberörda av planen.

För kommittén ställer sig frågans lösning icke lika enkel, och detta därför,

att kommunskogarna alls icke höra under kommitténs allmänna skogsvårdslag. Härav

föranledes kommittén, då nu upplåtna rättigheter å planlagd kommunskog dock måste

få någon legal reglering, till den ståndpunkten, att detta skall ske i och genom hushållningsplanen.

Denna skall alltså bliva gällande för avverkningsrätt — kommittén

nämner endast avverkningsrätt, ehuru även andra upplåtna rättigheter kunna tänkas

behöva regleras gentemot den skogsvård, som planen vill genomföra — även i det

fall, att avverkningsrätten upplåtits före kommunskogslagens utfärdande eller, om

skogen senare kommit under dennas tillämpning, innan detta skett. I riktig känsla

av, att man gentemot eu sådan avverkningsrätt icke får gå alltför hårdhänt tillväga

utan nöjas ungefär med det mått av vårdnadsförpliktelse som allmänna skogsvårdslagen

uppställer, föreskriver kommittén i 6 § av sin kommunskogslag, att rättighetens

innehavare icke får genom hushållningsplanen underkastas vidare inskränkning

än som kan vara nödig för bevarandet av skogens återväxtmöjligheter eller till

förebyggande av sådan avverkning i växtlig ungskog, som ej är förenlig med en

god skogsskötsel å egendomen i dess helhet. Då min utgångspunkt är en helt annan

än kommitténs och då jag från min kommer till det resultatet, att rättigheten i fråga

skall bliva oberörd av planen, denna må nu säga vad än den vill, har jag ingen

anledning'' att närmare granska, huru en sådan föreskrift som den av kommittén

föreslagna kunde tänkas bliva tillämpad, eller närmare ingå på dess innebörd.»

Domänstyrelsen har om kommitténs bestämmelser rörande en hushållningsplans

beskaffenhet yttrat:

»Man torde om dessa för skogsskötsel å ifrågavarande skogar grundläggande

principer våga uttala den förmodan, att kommittén härmed sökt få ett uttryck för

vad man skulle kunna kalla ett något modifierat uthålligt skogsbruk. Styrelsen

vill lämna därhän, huruvida nämnda formulering må anses lyckligt funnen, men

finner sig föranlåten att erinra därom, att så länge bestämmelsen i paragrafens

sista stycke kvarstår, att mot ägarens bestridande föreskrift icke må i hushållningsplanen

meddelas om att vid dess upprättande befintliga kalmarker skola försättas i

produktivt skick, man icke kan säga, att en på så sätt upprättad hushållningsplan

verkligen är ägnad att försätta och bibehålla skogen i forstligt tillfredsställande

skick. Ty för att verkligen nå detta mål, är det en oeftergivlig fordran att kalmarkerna

snarast möjligt förses med fullgod återväxt. För övrigt torde med fog

kunna erinras, att en skogshushållningsplan, upprättad enligt nyssnämnda grunder,

icke tager sådan hänsyn till skogsbrukets bärighet såsom affär, som skogsägaren

med rätta kan fordra.)

Sistberörda synpunkt har domänstyrelsen vidare utvecklat så, att

den enskildes önskemål i ekonomiskt hänseende borde bliva väl tillfredsJ3Utäng

till riksdagens protokoll 1923. 1 sand,. 123 höft. (Nr 157.) t

s. 26 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

26 Kungl. Maj.ts proposition Nr 157.

ställda, om grunderna för dessa skogars skötsel angåves sålunda, att

vid upprättande av hushållningsplaner skulle, där icke särskilda förhållanden

annat påkallade, såsom allmänt mål eftersträvas den högsta

möjliga avkastning, som kunde erhållas med skälig förräntning av det

i hushållningen bundna kapitalet.

Domänstyrelsen återgiver vidare reservantens bestämmelser, att

föravverkning skall föreskrivas i den omfattning, som anses motsvara

beståndens behov, men utbytet därav endast förslagsvis beräknas, att

huvudavverkningens storlek i regel icke får bestämmas till mera än som

motsvarar skogens tillväxt, men där å skogen förekommer äldre eller

medelålders skog utöver vad som enligt den antagna omloppstiden är

normalt, eller skäl eljest därtill föreligger, bestämmas högre, och att den

del av huvudavverkningen, som överskjuter tillväxten, skall i planen

särskiljas från övrig avverkning, samt yttrar härefter:

»Nu angivna bestämmelser angående avverkningsbeloppets beräknande och

fastställande giva emellertid vid handen, att reservanten utgått ifrån att huvudavverkningen

i regel skulle motsvara skogens tillväxt. Men då han därjämte ifrågasätter

föravverkningar, visserligen icke till fixerat belopp, men vilka dock med hänsyn

till kravet på beståndsvårdande huggningar kunna förutsättas bliva rätt betydande,

så innebär detta en avsevärd överavverkning och ett tydligt avsteg från

den allmänt fastslagna, grundläggande regeln för hushållning i allmänhet och hushållning

med skog i synnerhet att icke konsumera mer än vad som kapitalet verkligen

avkastar. Domänstyrelsen måste därför taga bestämt avstånd från sådana

skogshushållningsprinciper.

Här bör därjämte erinras, att reservanten med sin hushållningsplan avsett att

redan vid dess fastställande fastslå föreskrifter även i detalj gällande under planens

hela tillämpningstid. Han vill sålunda fastställa planen till efterrättelse och ej till

ledning vid skogsskötseln. Härmed har emellertid reservanten kommit att klavbinda

hushållningen på dessa skogar på ett sätt, som för deras behöriga skötsel ej kan

vara gagneligt.»

Vad domänstyrelsen framhållit om starkare betonande i lagens

riktlinjer för hushållningsplanerna utav den ekonomiska synpunkten bär

synts mig böra iakttagas.

Likaså lärer vad av domänstyrelsen och reservanten anförts i fråga

om äldre kalmarkers intagande uti hushållningsplanerna vara riktigt;

och har förty i det omarbetade förslaget uteslutits det tredje stycket i

kommitténs förevarande paragraf.

Beträffande slutligen frågan, huruvida eu förut befintlig avverkningseller

annan nyttjanderätt bör förbliva orubbad vid skogens inläggande under

hushållningsplan, synes mig ingen skiljaktighet i sak föreligga mellan

kommittén och reservanten, utan båda besvara den jakande, med restrik
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kanal. Maj.ts proposition Nr 157.

tioner likväl i enlighet med principerna i den allmänna skogsvårdslagen.

-lag liar i princip anslutit mig till kommitténs ståndpunkt härutinnan,

men ansett vissa jämkningar vara erforderliga till förebyggande av sådana

fäll som att exempelvis eu fideikommissinnehavare genom upplåtande

av avverkningsrätt före lagens ikraftträdande i större eller mindre omfattning

omöjliggör eu planmässig skogshushållning. 1 sådant syfte har

stadgats, att såsom regel vid upprättande av hushållningsplan hänsyn

skall tagas till avverknings- eller annan nyttjanderätt endast om deri

upplåtits före den 1 januari 1923. Från denna regel betingas dock

undantag för det fall, att fastigheten först senare kommit i sådan innehavares

hand, som i l § 1 mom. omförmäles, och redan då är besvärad

med rätt, som nyss nämnts.

5 §•

1 och 2 inom. Korum. 7 § 2 — 4 inom., 8 §; reserv. 75, /6, 78 §§; deleg. 21

§ 2 mom., 22 §.

3 mom. Komm. 7 § 1 inom., 22 § 1 mom. 2 st. och 3 inom.: reserv. 79 fc,

80 § 1 st.

Beträffande åvägabringandet av hushållningsplanen, där sådan skall

finnas, föreslå både kommittémajoriteten och reservanten, att till ledning

för planen skall verkställas noggrann undersökning av skogen samt att

såväl denna undersökning som uppgörandet av det därpå grundade planförslaget

skall verkställas av sakkunnig person. Olikheter föreligga

emellertid i ett par avseenden mellan kommitténs och reservantens förslag.

Enligt det förra skulle det tillkomma skogsvårdsstyrelsen att avgöra,

om eller när förutsättning av »sakkunnig» vore för handen. I

regel sammanfölle givetvis, yttrar kommittén, nämnda förutsättning med

genomgången examen från skogshögskolan, men även utan en dylik

hallstämpling kunde en person hava förvärvat en sådan insikt och rutin

i förevarande arbeten, att det icke borde vara en skogsvårdsstyrelse,

som hade kännedom därom, betaget att såsom förrättningsman godtaga

en sådan person. Enligt reservantens förslag återigen skulle villkoren

för behörighet att erhålla förordnande, varom här är fråga, bestämmas

av Konungen.

Det andra avseendet, vari olikhet föreligger mellan de båda förslagen,

är det, att majoriteten låter initiativet och valet av förrättningsman i första

hand tillkomma skogsägaren och subsidiärt skogsvårdsstyrelsen, medan

enligt reservantens förslag förrättningsman skall förordnas av den skogsvårdsinspektör,

som tänktes skola anställas i jordbruksdepartementet. Detta

reservantens underkännande av en skogsägarens valrätt har förestavats av

Förordnande

av sakkunnig

för undersökning.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

farhåga för att med en dylik rätt förrättningsmannen icke skulle bliva

nog självständig gentemot ägarens önskemål vid planens uppgörande,

utan i själva verket ett biträde åt denne. Och då befogenheten att meddela

förordnande av reservanten icke tillagts skogsvårdsstyrelserna utan den

omförmälde skogsvårdsinspektören, har detta motiverats med att därigenom

skulle fås de i bästa mån kvalificerade personerna och möjlighet att få

dessa på lämpligt sätt fördelade på de olika landsdelarna.

Skogsvårdsstyrelsernas delegerade hava icke funnit några närmare

bestämmelser i ämnet erforderliga; och domänstyrelsen har, med sin

allmänna ståndpunkt, att den förevarande lagen borde läggas i huvudsaklig

överensstämmelse med den nu gällande förordningen om städernas

skogar och sålunda planerna uppgöras av skogsstatstjänstcman och fastställas

av domänstyrelsen, dock emot kommittéförslaget anmärkt, att i

lagen något närmare borde angivas kvalifikationerna hos den sakkunniga

person, som kunde erhålla uppdrag att verkställa skogsindelning.

n-^schffen Ehuru kommittéreservanten torde hava överdrivit farhågorna för,

att upprättandet av planförslag icke skulle komma att ske nog objektivt

och lör det allmänna tillfredsställande, om förrättningsmannen finge utses

av skogsägaren, synes mig likväl så mycket beaktansvärt ligga i

de anförda synpunkterna, att jag icke ansett “mig böra föreslå eu dylik

rätt lör skogsägaren. Emellertid har jag icke funnit det nödigt att

upptaga reservantens bestämmelse om förrättningsmännens förordnande

av en central myndighet. I många fall torde nämligen detta endast

bliva . en obehövlig omgång och vad beträffar erhållandet av tillräckligt

kvalificerade förrättningsmän torde säkerhet härför vinnas även om valet

av sådana anförtros åt skogsvårdsstyrelserna, I praktiskt hänseende är

att märka, att för ernåendet av en fullgod plan det är av vikt, att förrättningsmannen

icke är främmande för skogsförhållandena inom den

landsända, där skogen i fråga är belägen, och jämväl ur denna synpunkt

torde det vara lämpligast att i första hand låta skogsvård sstyrelsen

förordna förrättningsmän. Vikten av att till sådan få en genom föregående

verksamhet med ortens förhållanden förtrogen person har ock

föranlett att i departementets förslag icke inryckts något uttryckligt

stadgande om viss teoretisk utbildning. En eventuellt behövlig reglering

eller fördelning utav arbetskrafter för förrättningarna torde vara

tryggt genom den skogsvårdsstyrelserna lämnade möjligheten att hänskjuta

meddelandet av förordnande till centralmyndigheten.

Att, såsom av kommittén och reservanten föreslagits, i lagen ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

2!)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

t lyckligen stadga, det upprättat planförslag skall delgivas skogsägaren

för yttrande, har icke ansetts nödigt.

Vad angår kostnaderna för åstadkommandet av hushällningsplan,

har kommittén föreslagit, att vid den föreskrivna förrättningen erforderlig

hantlangning skulle utgöras av skogens ägare, men kostnaden i övrigt

för den första planen betalas till hälften av denne och hälften av statsverket.

Kommittén har framhållit, hurusom det torde vara eu i gällande

skogsförfattningar undantagslöst tillämpad regel, att hantlangning vid

dylika förrättningar skall utgöras eller bekostas av skogsägaren. Vidare

har kommittén såsom skäl för den gjorda uppdelningen av de övriga

kostnaderna på ägaren och staten anfört följande:

»Enligt 1915 års lappmarksförordning står det fastighetsägaren eller åbon

fritt att genom egen försorg låta upprätta i förordningen föreskriven avverkningsplan

av sakkunnig person, men ingår det också i vederbörande skogstjänstemäns

tjänsteplikt att, om fastighetsägaren, eller åbon, det begär, upprätta planen. I förra

fallet sker planupprättandet alltså på ägarens bekostnad, i det senare på det allmännas.

Då även enligt kommitténs förslag igångsättandet av planens utarbetande

kan ske från såväl skogsägarens som det allmännas sida, kunde det måhända synas

ligga nära till hands att beträffande plankostnaderna följa lappmarksförordningens

princip bch låta dem stanna å den, som föranstaltat planens utarbetande. Det är

emellertid att märka, att medan enligt nämnda förordning vederbörande skogstjänstemän

hava att själva verkställa utarbetandet, enligt kommitténs förslag skogsvårdsstyrelserna,

även där dessa sätta i gång en plans upprättande, icke själva skola

utföra arbetet därmed, utan därtill förordna en sakkunnig person. Dessutom kunde,

om kostnaderna för planen skulle drabba den, som föranstaltat om densamma, härav

bliva en följd, att ägaren för att undslippa berörda kostnader i ett flertal fall undandroge

sig att sörja för plan, vilket givetvis skulle vara ägnat att förrycka ett gynnsamt

resultat av den samverkan mellan skogsägarna och skogsvårdsstyrelserna, som

i förevarande hänseende i förslaget avsetts och påräknats. Kommittén har i stället

ansett en fördelning av ifrågavarande kostnader lämpligen böra ske med hälften å

skogsägaren och hälften å det allmänna. Om å ena sidan det kan sägas, att upprättandet

av en hushällningsplan är en å skogen vidtagen vårdnadsåtgärd och som

sådan bör bäras av skogsförvaltningen ävensom att detta kan ske utan för stor

tunga, alldenstund plan endast påfordras för skogar, som äro av därför lämpad omfattning

och beskaffenhet, så har å andra sidan statens deltagande i kostnaderna

här synts vara i sin ordning av den orsak, att den planen föregående utredningen

här kräves synnerligen noggrann och därför även måste bliva jämförelsevis kostsam.»

Kommittéreservantens förslag företer den skiljaktigheten från kommitténs,

att även den kostnadshälft, som enligt det sistnämnda förslaget

skulle vid första planens tillkomst falla på ägaren, skall utgöras av statsverket.

Detta har motiverats därmed, att synpunkten av att planen till
-

Kostnaden

för undersökning.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

Departe
mentschefen,

Hushåll
ningsplans
fastställande.

Bestämma! - ser för under

sökningen.

kommit i allmänt intresse vore vida övervägande synpunkten av att

markägaren vunne båtnad därutav.

Av skogsrår dsstyrelsernas delegerades förslag framgår, att samtliga

kostnader för plans upprättande avsetts skola utgöras av skogsägaren.

Förslaget låter nämligen denne själv ombesörja planen, men stadgar, att

om så ej sker, skogsvårdsstyrelsen skall äga upprätta den på ägarens

bekostnad.

Domänstyrelsen har anfört:

»Bestämmelsen om att kostnaden för indelningsförrättning skall till viss del

betalas av statsverket finner domänstyrelsen icke motiverad, enär det måste anses

ställt utom varje tvivel, att då en skog är av den omfattning och beskaffenhet, att

hushållningsplan för densamma kan upprättas, skogen också bör kunna ensam bära

de med planens upprättande förenade kostnaderna. Den i motiven här uppdragna

parallellen emellan lappmarksskogarna och nu ifrågavarande skogar finner styrelsen

vara mindre lyckligt funnen. Flertalet ägare till lappmarksskogarna tillhöra nämligen

en kategori, hos vilken man ej kan förutsätta skall finnas vare sig initiativ

till att på egen hand ombestyra upprättande av avverkningsplaner, eller en ekonomi,

som icke skulle hårt påfrestas av att ensam bära kostnaderna för en dylik plans

upprättande. Att staten i dessa fall får helt vidkännas kostnaderna, är således

enligt styrelsens mening fullt befogat.»

I fråga om kostnaderna, andra än hantlangningskostnaderna, för

förarbetena till och upprättandet av planförslag hava tre olika meningar

framställts: att de skola helt utgöras av staten, att de skola helt vidkännas

av skogsägaren och att de skola betalas till hälften av vardera.

Den förstnämnda meningen, omfattad av kommittéreservanten, synes

mig ej kunna förordas, då någon grund för ett dylikt understöd från

statens sida icke torde finnas. Mera tveksamt kunde det ställa sig beträffande

den sistberörda, av kommittén hävdade meningen att fördela

kostnaderna, men även i fråga om denna lära de emot ett understöd av

allmänna medel anförda skälen äga sin giltighet. Jag har alltså i denna

fråga anslutit mig till domänstyrelsens uppfattning.

Att uppgjord hushållningsplan skall fastställas av skogsvårdsstyrelsen,

eventuellt sedan styrelsen däri vidtagit erforderliga jämkningar

eller ändringar, har redan antytts under 2 §. Givet är, att styrelsen

om så finnes nödigt, kan förordna om företagande av ny undersökning

eller uppsättande av nytt förslag.

Uti såväl kommitténs som reservantens förslag var föreskrivet, att

Konungen skulle meddela närmare bestämmelser rörande den planupp
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 157.

31

görandet föregående utredningen och den ersättning, som tillkomme av

skogsvårdsstyrelsen eller skogsvårdsinspektöron förordnad förrättningsman.

Dessa befogenheter hava synts mig kunna överlämnas åt domänstyrelsen.

6 §•

Komm. 9 §.

Om de bestämmelser, som böra givas för skogar, där fullständig

hushållningsplan icke kan komma ifråga, har förut talats. Här må

endast anmärkas, dels att i anseende till dessa skogars mindre omfattning

och i övrigt växlande förhållanden några riktlinjer för föregående

undersökningar icke ansetts behövliga, utan såväl företagandet av som

närmare föreskrifter om dylika undersökningar överlämnats åt skogsvårdsstyrelserna

att bestämma, dels ock att kommittén funnit det stå i

övereusstämmelse härmed, att kostnaderna för dylik undersökning bestredes

av skogsvårdsstyrelsens medel, med undantag för hantlangningen,

vilken även här borde utgöras av skogsägaren.

Om detta sista har domänstyrelsen anmärkt, att kostnaden för

sådan hantlangning vid förrättning, vilken närmast vore att rubricera

såsom en kontrollåtgärd från skogsvårdsstyrelsens sida, icke lämpligen

borde åläggas skogens ägare.

Då meddelandet av ifrågavarande bestämmelser innebär en mot

åstadkommandet av hushållningsplan å de större skogarna svarande

åtgärd, ehuru i mindre skala, synes icke någon anledning föreligga att

befria skogsägarna från hantlangningstungan. Dessa skogsägare komma

i allt fall att enligt förslaget intaga en gynnad undantagsställning derutinnan,

att på grund av dessa skogars mindre bärkraft de övriga kostnaderna

skola bestridas av skogsvårdsstyrelsens medel.

7 §•

Komm. 10, 14 §§.

Vad angår interimistiska skogsvårdsföreskrifter har kommittén framhållit,

att behovet av dylika oftast torde uppkomma i samband med att

ägaren önskade företaga avverkning å skogen, men att det även kunde

tänkas, att bortsett därifrån ett uppskjutande av för skogens rätta skötsel

nödvändiga åtgärder i avvaktan på hushållningsplan eller i 3 § 2 mom.

omförmälda åtgärder skulle lända till men för skogen.

Departe
mentschefen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:is proposition Nr 157.

Stadgandet i andra stycket av denna paragraf har av kommittén

angivits såsom ett av de viktigaste i lagen. Utan detsamma skulle alla

i lagen avsedda skogar, såväl de, som omedelbart vid lagens ikraftträdande

falla därunder, som de, vilka sedermera övergå dit, bliva lämnade

utanför alla skogslagsbestämmelser från nämnda tidpunkt och intill dess

hushållningsplan respektive i 3 § 2 mom. omförmälda bestämmelser

kunna komma i tillämpning.

För kommittéreservantens och de delegerades del har något dylikt

stadgande icke varit erforderligt, då enligt deras förslag skogarna under

den berörda tiden skulle komma att lyda under reglerna för enskildas

skogar.

Domänstyrelsen har angående berörda stadgande anfört:

Bestämmelsen syntes onödigt sträng. Det borde hava varit tillräckligt att

för sådana fall förbjuda avverkning till avsalu, men lämna ägaren rättighet att för

husbehov i varje fall utnyttja skogen. Bestämmelsen hade givetvis föranletts därav,

att sagda skogar, till dess hushållningen blivit på sätt, som i lagen ifrågasattes,

reglerad, vore ställda utanför lagen. Hade man emellertid låtit frågan om skogarnas

inrangerande under ifrågavarande lag i första hand vara beroende av, huruvida hushållningsplan

med hänsyn till skogens beskaffenhet och omfattning lämpligen skulle

upprättas, och dessförinnan ansett dem vara hemfallna under den allmänna skogsvårdslagen,

hade berörda inskränkning i förfoganderätten till skogen icke behövt

ifrågakomma.

Departe
mentschefen.

Såsom kommittén själv yttrat, hade kunnat ifrågasättas att låta

de bestämmelser, som en under denna lag kommande skog förut varit

underkastad, fortfara att gälla, intill dess den nya erforderliga hushållningsplanen,

eller bestämmelserna, hunnit komma till giltighet. Därmed

skulle emellertid inordnandet under skogsvårdsbestämmelser av den stora

gruppen kommunskogar, som hittills icke lytt under sådana, komma att

alltför länge framskjutas. Att då råda bot härpå genom att först inlägga

nämnda skogar under den allmänna skogsvårdslagen torde icke vara

lämpligt. Stadgandet ifråga torde ock kunna vara behövligt ur den

synpunkten, att, på sätt jämväl kommittén anfört, den nyssberörda lagens

eller andra för skogarna förut gällande bestämmelser till stor del icke

skulle förmå hindra en sådan behandling av dem i avvaktan på planens

färdigblivande, att denna till följd därav bleve i avsevärd mån förfelad.

8-9 §§.

Korum. 11, 12 §§; reserv. 73 § 3 st., 81 §.

Innehållet i dessa paragrafer torde ej erfordra närmare motivering.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

33

10 §.

Korum. 13 g; reserv. 82 §.

Då en hushållningsplan skall fastställas att gälla minst tio år, är

-det påtagligt, att oförutsedda händelser kunna inträffa, som göra det

olämpligt, att den skulle gälla oförändrad hela den fastställda tiden ut.

Bestämmelser hava därför meddelats till möjliggörande av ändring under

löpande giltighetstid. Motsvarande gäller beträffande bestämmelser,

meddelade enligt 3 § 2 mom.

11-13 §§.

Komm. 15 —17 §§; reserv. 88—90 §§.

Enligt gällande författningar få häradsallmänningar och städers

skogar, vilka skola handhavas efter hushållniugsplan, förvaltas av ägaren

eller delägarna själva. För den händelse överträdelse eller vanvård

förekommer, har stadgats i första hand en anmaning till vederbörande

att vidtaga rättelser samt, om detta ej hjälper, fråntagande av skogens

förvaltning från ägarna eller delägarna och dess överlämnande till

skogsstaten.

Att tillämpa detta system på de under denna lag lydande skogarna

har kommittén funnit icke kunna ifrågasättas. Dels skulle, enligt

kommittén, skogens ställande under skogsstaten, vilket om rättelse efter

anmaning icke vidtoges, måste tillgripas antingen det begångna felet

vore stort eller litet, mången gäng innebära en oriktig proportion

mellan fel och botemedel. Dels vore detta medel en alltför tungrodd

apparat. Kommittén har därför sökt utfinna andra sätt att gå till väga,

där ett åsidosättande av den fastställda planens föreskrifter ägt rum.

Kommittén yttrar härom bland annat:

»Ett dylikt åsidosättande kan vara positivt: överträdande av något i planen

förbjudet, eller negativt: uraktlåtenhet att fullgöra något i planen föreskrivet. Emellan

dessa båda fall synes kommittén en skillnad föreligga, som icke beaktats i ovanberörda

båda förordningar. I det förra är ett kriminellt drag övervägande, och det

bör därför såväl vara belagt med straff som medföra botningsskyldighet, d. v. s.

skyldighet att vidtaga vad som erfordras för de skedda skadornas avhjälpande. I

sistberörda avseende gäller det alltså att få de erforderliga åtgärderna fastslagna;

härutinnan lämnas bestämmelser i 15 §, varigenom skogsvårdsstyrelsen tillerkännes

befogenhet att giva föreskrifter efter de föreliggande omständigheterna. Några åtgöranden

för att få skogsägaren att fullgöra sin berörda förpliktelse torde däremot

icke i detta sammanhang vara av behovet påkallade. Härav följer, om fråntagandet

av skogens förvaltning från ägaren icke är en ren straffpåföljd, utan i sig innebär

ett sätt att få till stånd nödiga skogsvårdsåtgärder, att ett skogsägarens berövande

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 123 höft. (Nr 157.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

av skogens förvaltning icke har sin plats såsom en åtgärd till följd av en positiv

förseelse mot de för skogens skötsel fastställda föreskrifterna.

Har återigen i skogens vård och förvaltning något blivit uraktlåtet, som bort

företagas, är detta till sin innebörd redan bestämt — vare sig i den fastställda

planen eller genom föreskrifter, som meddelats enligt 5 § 2 mom., 10, 13, 14 eller

15 § — och det gäller endast att få det utfört. Här kunde alltså ett fråntagande

av skogens förvaltning från dess ägare passa i stycke, men därförutan synes i

många fall ett utförande av det uraktlåtna kunna pressas fram av skogsägaren själv,

nämligen därigenom att vite förelägges honom beträffande utförandet. Skulle emellertid

detta förfela sin verkan, kan även annat vara behövligt att tillgripa. Ett

sätt vore härvidlag att låta verkställa de felande åtgärderna genom vederbörande

myndighets försorg på ägarens bekostnad, i enlighet med vad som är stadgat beträffande

skogar, som falla under lagen angående vård av enskildas skogar. Lämpligt

för dessa sistnämnda, skulle emellertid ett dylikt tillvägagående här bliva ett

sporadiskt utförande av en eller flera i ett systematiskt helt ingående åtgärder,

vilket vore föga lyckligt. Icke heller kan här längre gälla den ovan framhållna

synpunkten, att ett fråntagande av skogens förvaltning från dess ägare bör undvikas,

ty hava vederbörande icke låtit rätta sig utav vitesföreläggandet, hava de därmed

visat så ringa icke blott intresse, utan även ansvarskänsla, att deras berövande av

förvaltningen måste anses befogat. Därvid behöver detta dock icke få smaken av

ett ställande under förmynderskap, genom överlämnandet av förvaltningen åt skogsstaten,

utan kommittén har i stället funnit ett lämpligt sätt vara, att förvaltningen

uppdrages åt särskilt därför utsedde gode män. Medelst denna form för förvaltning

genom andra vinnes större smidighet och ett lättare återgående till den normala

förvaltningen utav ägaren själv.»

Kommittéreservanten har enahanda bestämmelser som kommittén.

Domänstyrelsen har uttalat, att den enda verkliga skillnaden i förevarande

hänseende emellan nu gällande bestämmelser angående städernas

skogar samt kommitténs förslag vore att enligt de förra den, som företrätt

skogsägaren, icke kunde ådömas personligt ansvar samt att föreskrifter

saknades, huru en ägaren fråntagen förvaltning skulle kunna

till honom återlämnas, medan enligt förslaget en överträdelse av planens

föreskrifter medförde dels som direkt påföljd bötesstraff för vederbörande

och dels som påföljd i andra hand ägarens skiljande från förvaltningen,

vartill komme att utväg åstadkommits för att denne skulle kunna återfå

förvaltningen.

Beträffande frågan, huruvida en skogsförvaltning vid ett eventuellt

fråntagande av densamma från ägaren bör lämnas åt vederbörande skogsvårdsmyndighet

eller åt särskilt förordnade gode män, är först och

främst att erinra, att enligt det av mig framlagda förslaget de ifrågavarande

skogarna skola komma under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn,

vadan ett följande av det förra alternativet väl skulle medföra förvalt
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157. 35

ningens övertagande av dessa styrelser. Skogsvårdsstyrelsernas hela

organisation, sammansättning och arbetssätt äro emellertid sådana, att

de icke ägna sig för en direkt förvaltningsuppgift, och även i övrigt

skalle en dylik vara främmande för och verka förryckande på styrelsernas

arbeten. Förutom vad sålunda talar emot eu tillämpning på ifrågavarande

skogar av dnt nu för städernas skogar gällande systemet vill jag

sluiligen också såsom med godemanssystemet följande fördelar framhålla

de skiljaktigheter, som av domänstyrelsen angivits föreligga mellan de

för städernas skogar gällande och de nu föreslagna bestämmelserna.

14 §.

Korum. 18 §; reserv. 85 och 86 §§.

Beträffande bestämmelserna i denna paragraf torde endast behöva

erinras därom, att virket icke bör vara förbrutet i andra fall än där

denna påföljd ekonomiskt drabbar den för avverkningen ansvarige.

15-17 §§.

Komm. 19—21 §§; reserv. 87 §.

Stadgandena i dessa paragrafer hava avfattats i överensstämmelse

med vad som i motsvarande delar föreskrivits i den allmänna skogsvårdslagen.

Med hänsyn till förhållandena inom Väster- och Norrbottens län

har för dessa läns vidkommande tiden för anställande av åtal efter verkställt

beslag bestämts till sextio dagar därefter. Denna tid är nämligen

föreskriven uti de för nämnda län gällande skogsvårdsförordningarna.

18 §.

Av bestämmelserna i denna paragraf må endast framhållas rätten

att hos domänstyrelsen överklaga skogsvårdsstyrelses beslut, som avser

fastställelse eller ändring av hushållningsplan.

19 §.

I denna paragraf återfinnas bestämmelserna om sättet och villkoren

för ett depenserande från lagens föreskrifter utav skogar, som förvaltas utav

skogsvårdssällskap. Det är beträffande sådana sk"gar först att märka,

att de ingalunda alltid tillhöra vederbörande sällskap. Tvärtom torde,

såsom man finner av det ovan omförmälda »Skogssällskapets» stadgar

och verksamhet, regeln vara, att av dylika skogsvårdssällskap förvaltade

eller annars omhänderhavda skogar hava andra ägare. Dessa ägare lära

i de flesta fall vara av de i denna lags 1 § omförmälda kategorier. För

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

vinnande av bättre garantier mot missbruk har det synts mig riktigast

att dispens meddelas för varje särskild skog. Visserligen medför detta

en ökad omgång, men en dylik individuell anmälan synes mig ägnad att

lända till en önskvärd ordning och kontroll. Den tillsyn över dispenserade

skogar, som icke lärer helt kunna undvaras, torde med hänsyn

bl. a. till att dylika sällskaps verksamhetsområden kan sträcka sig utöver

ett landstingsområde, lämpligen böra utövas av domänstyrelsen.

20 §.

Ramm. 23 §; reserv. 115—117 §§.

Beträffande här meddelade bestämmelser torde intet vara att särskilt

framhålla.

Föredragande departementschefen uppläser härefter ifrågavarande

inom departementet utarbetade förslag till lag angående våld av kommunskogar,

sockenallmänningsskogar samt vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps

skogar av den lydelse, bilaga A vid protokollet i detta ärende utvisar,

samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget måtte inhämtas

för det ändamål, som i § 87 regeringsformen omförmäles.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Makt Konungen lämna

bifall.

Ur protokollet:

Julius Söderhjelm.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

97

Bil. A.

Förslag

till

Lag angående Tård av kommunskogar, sockenallmänningsskogar

samt vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1 mom. Denna lag skall, i den mån ej annat föranledes av bestämmelserna

i 2 mom., tillämpas i fråga om:

1) kommunskogar, varmed förstås skogar, som tillhöra kommuner eller

andra samfälligheter för vårdande av gemensamma angelägenheter,

vilkas uppgift och verksamhet är bestämd genom författningar av kommunallags

natur eller genom fattigvårds- eller folkskolelagstiftningen;

2) skogar å sockenallmänningar, som jämlikt 16 kap. byggningabalken

må nyttjas av dem, som i socknen äro;

3) skogar, som tillhöra fideikommiss eller annan stiftelser

4) skogar, tillhöriga hushållningssällskHp ävensom föreningar och sällskap,

bildade för befordrande av skogsvård i allmänt intresse.

2 mom. Lagen äger icke tillämpning å:

skogar, som lyda under förordningen den 26 januari 1894 (nr 17)

angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket; samt

skvddsskogar och skogar å flygsands fält eu i Hallands län.

3 mom. Om rätt för Konungen att för visst fall medgiva befrielse

tillsvidare från lagens tillämpning stadgas i 19 §.

2 §•

Skogar, som i denna lag avses, skola stå under överinseende av

den skogsvårdsstyrelse, som i orten skall finnas tillsatt. För orter, där

skogsvårdsstyrelse icke finnes, åligger överinseendet den skogsstatstjänsteman,

som enligt vad därom är stadgat där har att taga befattning

med enskildas skogar; och skall för sistnämnda orter vad här nedan i

3—13 §§ sägB om skogsvårdsstyrelse äga motsvarande tillämpning på

nu angivne skogsstatstjänsteman.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

3 §•

1 mom. År skog av den omfattning och i övrigt av sådan beskaffenhet,

att hushållningsplan kan för densamma med fördel tillämpas,

skall skogen skötas efter sällan plan.

Finnas i samme ägares hand två eller flera skogar, som icke var

för sig men tillsammans äro ägnade att skötas efter hushållningsplan,

skola de underkastas gemensam sådan plan.

2 mom. I fråga om skog, därå hushållningsplan icke kan tilllämpas

efter ty i 1 mom. sägs, skall skogsvårdsstyrelsen meddela de

bestämmelser, som finnas nödiga och lämpliga för ernåendet av så tillfredsställande

skogsvård, som omständigheterna medgiva.

3 mom. Fråga, huruvida föreskrifterna i 1 eller 2 mom. skola tilllämpas,

avgöres av skogsvårdsstyrelsen genom särskilt beslut. Erfordras

för provning av denna fråga särskild utredning, äge styrelsen därom

föranstalta, vare sig genom infordrande av uppgifter rörande skogen

eller, där så finnes nödigt, genom undersökning å platsen. Vid sådan

undersökning skall nödig hantlangning utgöras av skogens ägare.

4 §•

Hushållningsplan, varom i 3 § 1 mom. sägs, skall vara lämpad efter

skogens beskaffenhet och rådande ortsförhållanden samt upprättad enligt

sådana på vetenskapen och erfarenheten grundade regler, som äro ägnade

att försätta och bibehålla skogen i skogligt tillfredsställande skick samt

bereda den högsta möjliga behållna avkastning, som kan erhållas med

skälig förräntning av det i hushållningen bundna kapitalet.

År skogen besvärad av avverknings- eller annan nyttjanderätt,

som upplåtits antingen före den 1 januari 1923 eller ock därefter, men

innan skogen kommit i sådan ägares hand, som i 1 § 1 mom. omförmäies,

skall vid planens upprättande tillses, att innehavaren av berörda

rätt icke vid densammas utövande lider vidare inskränkning än som

kan vara nödig för bevarandet av skogens återväxtmöjligheter eller till

förebyggande av sådan avverkning i yngre skog, som ej är förenlig

med en god skogsskötsel å egendomen i dess helhet.

5 §•

1 mom. Då skogsvårdsstyrelsen beslutat, att skog skall skötas

enligt hushållningsplan, föronine styrelsen, sedan beslutet vunnit laga

kraft eller, dessförinnan, skogens ägare därom anhållit, sakkunnig person

att efter företagen undersökning upprätta förslag till plan. Förordnande,

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

som nu sagts, må ock på därom av skogsvårdsstyrelsen gjord framställning

meddelas av domänstyrelsen.

2 mom. Vid den i 1 mom. om förmälda undersökning skall över

skogen upprättas karta i erforderlig skala, därest sådan ej förut linnes,

ävensom allmän beskrivning och noggrann beståndsheslmvning med uppskattning

av virkesförrådet, varjämte uppgifter sk"lu lämnas angående

skogen på''ilande avverknings- och annan nyttjanderätt.

Vid förrättningen erforderlig hantlangning skall utgöras av skogens

ägare, som jämväl har att vidkännas övriga kostnader.

3 mom. Förslag till plan skall underställas skogsvårdsstyrelsen,

som prövar, huruvida planen kan fastställas, oförändrad eller med erforderliga

jämkningar.

4 mom. Rörande förrättningar, varom i 2 mom. sägs, samt om

gottgörelse, som tillkommer förrättningsman, äger domänstyrelsen meddela

närmare bestämmelser.

6 §-

Bestämmelser, som meddelas enligt 3 § 2 mom., skola särskilt

innefatta erforderliga föreskrifter om skyldighet att sörja för återväxt

samt om skydd för yngre skog och skog i sådant läge, att genom

ovarsam avverkning skogens bestånd kan äventyras eller återväxten

särskilt försvåras. Vad i 4 § andra stycket stadgas äge här motsvarande

tillämpning.

Där skogsvårdsstyrelsen finner sådant erforderligt, må styrelsen före

bestämmelsers meddelande föranstalta om undersökning på stället. Hantlangning,

som vid sådan undersökning erfordras, skall utgöras av skogens

ägare.

j §•

Anser skogsvårdsstyrelsen särskilda föreskrifter för skötseln av skog,

som hör under denna lag, nödiga under tiden intill dess hushållningsplan

kan varda fastställd eller bestämmelser enligt 3 § 2 mom. meddelade,

äge styrelsen lämna sådana föreskrifter.

Innan hushållningsplan blivit fastställd eller bestämmelser, som

nyss sagts, meddelats, må avverkning för annat ändamål än husbehov

icke ske i vidare mån än som kan varda uti jämlikt första stycket

meddelade föreskrifter eller eljest på särskild ansökan av skogsvårdsstyrelsen

medgivet.

Utan hinder av vad i denna paragraf stadgas må innehavare av

avverknings- eller annan nyttjanderätt, som i 4 § andra stycket avses,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Mai ds proposition Nr 157.

njuta sin rätt tillgodo utan vidare inskränkning än i sistnämnda lagrum

angivits.

8 §‘

Hushållningsplan skall omfatta en tid av minst tio, högst tjugu

kalenderår.

Vid meddelandet av föreskrifter enligt 3 § 2 mom. äge skogsvårdsstyrelsen

för varje fall bestämma den tid, de skola gälla.

9 §‘

I god tid före utgången av den för hushållningsplan fastställda

giltighetstid skall verkställas revision till utrönande av de förändringar,

skogen undergått, samt upprättas ny plan.

Vad här är sagt om hushållningsplan äge motsvarande tillämpning

beträffande bestämmelser, som meddelats enligt 3 § 2 mom.

10 §.

I fastställd hushållningsplan eller av skogsvårdsstyrelsen meddelade

bestämmelser må ändring kuuna av styrelsen göras, då styrelsen finner

detta på grund av förelupna omständigheter nödvändigt för det med

planen eller bestämmelserna avsedda ändamålet, eller från skogsägarens

sida synnerliga skäl därtill anföras. 11

11 §‘

Sker överträdelse av vad i fastställd hushållningsplan eller jämlikt

3 § 2 mom. meddelade bestämmelser föreskrivits, och bliva i anledning

därav särskilda åtgärder nödiga för skogens behöriga skötsel, äge skogsvårdsstyrelsen

föreskriva sådana åtgärder. Åro dessa av den omfattning,

att de böra föranleda ändring, som i 10 § omförmäles, gälle vad

där är stadgat.

12 §.

Har åtgärd, som enligt hushållningsplan eller meddelade föreskrifter

skolat företagas, blivit eftersatt, och är densamma nödvändig för skogens

behöriga skötsel, må länsstyrelsen på framställning av skogsvårdsstyrelsen

förelägga den försumlige att vidtaga den eftersatta åtgärden vid visst

lämpligt vite.

1 örsittes vite, må länsstyrelsen jämte utdömandet av det försuttna

vitet antingen meddela nytt vitesföreläggande eller ock, där omständig
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

heterna därtill föranleda, förordna om skogens ställande under vård och

förvaltning av en eller flera gode mäu, som av länsstyrelsen utses.

13 §.

Gode män, som i 12 § omförmälas, skola årligen inom tid, som

av länsstyrelsen bestämmes, till den, som eljest lagligen äger företräda

skogens ägare, avlämna vederbörlig redovisning lör sin förvaltning.

Varder talan å förvaltningen icke vid domstol anställd inom sex månader

från det redovisningen avlämnades, anses ansvarsfrihet beviljad.

För sin förvaltning äge gode männen njuta arvode, som i brist

av åsämjande bestämmes av länsstyrelsen.

God man må av länsstyrelsen skiljas från uppdraget, när länsstyrelsen

därtill finner anledning.

Förvaltning av gode män upphöre, där sådant av skogens ägare

yrkas och länsstyrelsen efter skogsvårdsstyrelsens hörande finner omständigheterna

det medgiva.

14 §.

1 mom. Föranstaltar någon, som i förvaltningen av under denna

lag hörande skog företräder ägaren, avverkning eller annan åtgärd, som

enligt lagen eller jämlikt densamma meddelad föreskrift icke må äga

rum, eller företager innehavare av fideikommissegendom avverkning eller

åtgärd, varom nu sagts, vare straffet böter från och med tjugufem till

och med tvåtusen kronor.

Har sådan avverkning å fideikomissegendom ägt rum, skall det avverkade

virket, där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört,

fortfarande är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet.

Undgår dylikt virke beslag, vare han skyldig att utgiva ersättning

med belopp, motsvarande värdet av samma virke.

2 mom. Förbryter sig innehavare av avverknings- eller annan rätt

å skogen vid utövningen härav emot denna lag eller i enlighet därmed

given föreskrift, straffes med böter från och med tjugufem till och med

femhundra kronor; och skola därjämte bestämmelserna i 1 mom. andra

stycket äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Innefattar handling, varom i 1 mom. sägs, förseelse

mot allmänna strafflagen, varde, utom straff för sistnämnda förseelse,

särskilt ansvar för överträdande av denna lag den felande ådömt.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 123 käft. (Nr 157.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

15 §. ;

Allmänna åklagaren så ock skogsvårdsstyrelsen och de till dess biträde

anställda tjänstemän äge lika behörighet att åtala förseelser, varom

i 14 § sägs, samt att med beslag belägga virke, som kan dömas förbrutet.

Sistberörda befogenhet tillkomme jämväl de bos skogsvårdsstyrelsen

anställda tillsyningsmän.

Där ej skogsvårdsstyrelse finnes, tillkomme åtals- och beslagsrätt

allmänna åklagaren och vederbörande skogsstatstjäusteman samt sistberörda

befogenhet dessutom den bevakande personal vid skogsstaten,

som bar att övervaka lagens tillämpning.

Har någon, som ej är behörig att utföra åtal, gjort beslag, skall

ban, så snart ske kan och senast inom fjorton dagar, göra anmälan därom

hos någon av de åtalsberättigade.

Varder, där beslag skett, ej inom fyrtiofem eller, där ej skogsvårdsstyrelse

finnes, sextio dagar efter beslaget åtal i laga ordning anställt,

vare beslaget förfallet.

16 §.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren

försäljas å offentlig auktion, så kuugjord som om auktion å utmätt lös

egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen

prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga ram, eller finner,

på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse

eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är,

förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts;

och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende,

eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger

att för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom

åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar,

innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom bär ovan sägs, skall

vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män styrkt förteckning,

utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

17 §•

Böter och viten, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom

försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd ersättning

för virke, som undgått beslag, fördelas så, att en fjärdedel, dock

högst ettusen kronor, tillfaller åklagaren och återstoden den av vederbörande

skogsvårdsstyrelse omhänderhavda skogsvårdskassan eller, där

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

skogsvårdsstyrelse ej finnes, kronan; dock att, där annan än åklagaren

verkställt beslaget, beslagtagaren skall av åklagareandelen undfå hälften.

Har skogs vårdsstyrelsen anställt åtalet, skall det belopp, som eljest skulle

tillkomma åklagaren, tillfalla skogsvardskassan.

Försäljes i beslag taget virb*, innan det dömts förbrutet, skall,

till dess frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas

i riksbanken på sätt särt-kilt är stadgat; och skall om sadana

medels insättning i bankinrättning gälla vad i 1(50 § utsökningslagen sägs.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter eller vite, skall förvandling

ske enligt allmänna strafflagen.

18 §.

1 mom. Skogsvård sstyrelses eller skogsstatstjänstemaus jämlikt

denna lag fattade beslut skall så fort ske kan skriftligen delgivas ägaren

av den skog beslutet avser.

2 mom. Över skogsvårdsstyrelses beslut må klagan föras, om beslutet

avser fastställelse eller ändring av hushållningsplan genom besvär

hos domänstyrelsen, och i annat fall genom besvär hos länsstyi elsen.

Besvären skola i vartdera fallet ingivas före klockan tolv å trettionde

dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.

& Över domänstyrelsens eller länsstyrelsens beslut må klagan föras

hos Konungen genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet

före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, klaganden

erhöll del av samma beslut.

3 mom. Mot sk"gsstatstjänstemans beslut må klagan föras genom

besvär hos vederbörande överjägmästare före klockan tolv å trettionde

dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.

Klagan över överjägmästarens beslut må föras genom besvär hos

domänstyrelsen före klockan tolv a trettionde dagen från den dag, klagauden

erhöll del av samma beslut.

Den med domänstyrelsens beslut missnöjde må däröver föra klagan

hos Konungen efter ty i 2 mom. andra stycket sägs.

19 §.

Åges skog av skogsvårdssällskap, som i 1 § 4) sägs, eller utövas

dess vård och förvaltning under medverkan och tillsyn av sådant sällskap,

ankomme på Konungen att, där sällskapets stadgar blivit av Konungen

fastställda, beträffande sådan skog på ansökan medgiva befrielse tills

vidare från tillämpningen av vad här förut i denna lag är stadgat.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 157.

över skogar, rörande vilka sadant medgivande är lämnat, äge

domänstyrelsen utöva tillsyn.

20 §.

Gäller för skog, som i denna lag avses, vid lagens trädande i

kraft eller, där skog sedermera kommer under lagens tillämpning, då

detta sker, hushållningsplan eller avverkningsplan, som är av vederbörande

myndighet fastställd, skall nämnda plan lända till efterrättelse

intill dess tiden för planens giltighet tilländalöper.

Har någon jämlikt förut gällande bestämmelser erhållit utsyning

eller tillstånd till avverkning, skall vad i denna lag stadgats ej utföra

hinder för honom att verkställa avverkning i enlighet med vad sålunda

tidigare medgivits.

Har innehavare av avverkningsrätt enligt förut gällande bestämmelser

vant ansvarig för vidtagande av åtgärder till betryggandet av

återväxt, vare han pliktig ersätta skogsägaren kostnaden för de åtgärder

i nämnda syfte, som denne enligt denna lag fått verkställa i anledning

av avverkningsrättsinnehavarens utövande av sin rätt.

Överträdelse, som ägt rum mot tidigare gällande lag, straffas enligt

densamma.

Avverkningsförbud, som meddelats enligt tidigare lag, skall, där

skogen kommer under bestämmelserna i denna lag, upphöra att gälla.

Denna lag, varigenom upphäves förordningen angående förvaltningen

av städernas skogar den 24 juli 1903 (nr 79), träder i kraft den

1 juli 1923.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

45

Bil. B.

»Ett närmare studium av den rörelse, som under de senast förflutna tio åren

framträtt i fråga om bildandet av skogsallmänningar och kommunskogar i detta

ords egentliga bemärkelse, skall ådagalägga, att alla spår leda tillbaka till skogssällskapet

såsom initiativtagaren till och ledaren av denna rörelse. Och det skall

då ytterligare visa sig — vad kommittén synes hava förbisett —, att skogssällskapets

verksamhet ingalunda är inskränkt blott till initiativ i fråga om siälva bildandet

av allmänningar, utan i lika hög grad är inriktad på att såväl bibehålla initiativet

beträffande planerna för dessa allmänningars skötsel och vård som ock fortfarande

utöva den centrala ledningen av det hela. Det torde också med fog kunna påstås,

att den av sällskapet sålunda uppammade allmänningsrörelsen bottnar i en strävan

att främja en god och rationell skogshushållning, samt att man härutinnan minst

av allt saknar villighet att »låta stundens fördel stå tillbaka för framtidens krav».

För att bereda möjlighet för ett fullt objektivt bedömande av allmänningsrörelsen,

dess innebörd och dess verkande krafter samt därmed ock av frågan, i vad

män det är behövligt, ändamålsenligt eller lämpligt att bringa förvaltningen av de

till sällskapet anslutna skogar under den föreslagna lagens tillämpningsområde, torde

till en början böra lämnas en närmare redogörelse för skogssällskapets uppkomst,

ändamål och verksamhet.

Sällskapet bildades år 1912 under namn av »Sydvästra Sveriges Skogssällskap».

Utvecklingen av dess verksamhet, särskilt ur rent geografisk synpunkt,

gjorde dock snart nog, att benämningen »Sydvästra Sveriges Skogssällskap» blev

oegentlig. Ursprungligen omfattade sällskapet sålunda de fem sydvästra länen,

men på grund av allt starkare framträdande intresse för sällskapets verksamhet

även hos de övriga södra länen och i sammanhang därmed framkomna önskningar

om att vinna anslutning, tog sällskapet år 1917 steget fullt ut och utvidgade sin

verksamhet att omfatta de 13 södra fastlandslänen. År 1919 tillkom ytterligare

ett län. Från och med år 1915 är benämningen därför »Skogssällskapet». Detta

omfattar numera följande län, nämligen: Malmöhus, Kristianstads, Blekinge, Kalmar,

Kronobergs, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Jönköpings, Skaraborgs,

Östergötlands, Södermanlands, Stockholms och Uppsala län.

Närmast gjorde sällskapet till sin uppgift att tillvarataga vanvårdade, skövlade

eller eftersatta skogsmarker, som erbjöde betingelser för en god skogshushållning,

samt göra dem skogbärande och så medelst återbörda dessa till en framtida gynnsam

ekonomisk utveckling. För att nå detta mål slog sällskapet allt från första början

in på den praktiska verksamhetens väg. Sina syften härutinnan ville emellertid

sällskapet förverkliga, icke genom att erbjuda den enskilde sina tjänster med iståndsättande

av hans mark och dennas beklädande med skog, och således i hans hand

lägga värden, lätta att omsätta i reda penningar. Det var i stället genom samarbete

med kommunerna, alltså landstingen, städerna och socknarna som sällskapet

sökte realisera sina planer. Dessa gingo sålunda ut på bland annat att göra de

Skogssftllskapefc,

dess

uppkomst

och ändamål.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungi. Maj:ts proposition Nr 157.

marker, sällskapet kunde förvärva, till kommunskogar, skogsallmänningar i kommunernas

ägo. Kommunerna erbjödo nämligen fullgoda förutsättningar för att kunna

följa sällskapet i dess arbete, vars strävanden ju åsyftade varaktiga och bestående

resultat och således med nödvändighet måste i stort sett leda till ett uppgivande

av tillfälliga fördelar.

Kommunerna erbjödo ju ock varaktiga betingelser för att en verksamhet på

det skogliga området med dem som intressenter skulle undgå de växlingar, som

ofta förrycka den enskildes verksamhet på detta område och i stället bli präglad

av en för skogarnas framtida bestånd ändamålsenlig jämnhet i driften. Med kommunerna

skulle en ny och mäktig kraft rycka in i arbetet för främjande av en

rätt hushållning med våra skogar.

Det må här erinras, att sällskapet uti sina initiativ för åstadkommandet av

skogsallmänningar städse låtit sig ledas av föresatsen att det ekonomiskt berättigade

och lämpliga i varje allmänningsbildande skulle vara utslagsgivande för sällskapets

medverkan.

Sällskapet ville sålunda skapa i sinom tid vinstgivande skogsföretag, vilkas

avkastning, nytta och fördelar i övrigt emellertid icke till någon del tillämnades

sällskapet, utan i varje särskilt fall skulle helt tillgodokomma den kommun, som

bleve ägare till marken i fråga. Kommunernas eget ekonomiska intresse skulle

således mana dem att göra gemensam sak med skogssällskapet i dess strävande att

förverkliga sina planer.

Redan nu har genom sällskapets verksamhet vunnits en vitt utbredd förståelse

för allmänningarnas betydelse såsom blivande värdefulla inkomstkällor. Man

inser, att allmänningsrörelsen är ägnad att såväl skapa den kontinuerliga inkomst,

som ju måste vara särskilt begärlig för kommunerna, som ock samtidigt bereda

samhället tillgång till alster, av vilka det städse har behov.

Allmänningsbildandet, ursprungligen av sällskapet tänkt som ett av medlen

för tillvaratagandet och återupprättandet av ödelagd och vårdslösad skogsmark, har

sålunda efter hand kommit att framträda såsom ett direkt mål, såsom en av sällskapets

viktigaste uppgifter.

För skogssällskapet, som givit upphov till allmänningsbildandet i vårt land,

och som bär ansvaret för denna rörelse, måste det givetvis härmed framstå som

en angelägenhet av yttersta vikt, att denna rörelses framtid icke äventyras genom

strävan efter omedelbar ekonomisk vinst för företagaren, utan överhuvud alltjämt

fortskrider på sådant sätt, att den skapar tillit i fråga om bestående resultat och

skänker förtroende för sällskapet såsom rörelsens ledande organ.

I detta sammanhang torde slutligen böra framhållas, hurusom den allmänningsrörelse,

varom här är fråga, är något för vårt land förut i stort sett främmande,

är en helt ny företeelse, till vilken någon motsvarighet för övrigt ej heller

är att söka utomlands. Av äldre allmänningar finnas inom de delar av landet, som

tillhöra skogssällskapets verksamhetsområde, blott häradsallmänningar, vilkas avkastning

emellertid tillfaller de hemman, för vilka desamma ursprungligen tillkommit.

De skogsallmänningar däremot, som leda sitt ursprung från skogssällskapets verksamhet

äro kommunskogar i detta ords egentliga bemärkelse: allmänningarna bliva

kommunens gemensamma egendom. Allmänningsfrågan blir såmedelst en angelägenhet,

som icke enbart berör den besutna jordägarklassen, utan den kommer att fånga

alla kommunmedlemmars intresse. Härtill bidrager ej minst den omständigheten,

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

KungL Maj:ts proposition Nr 157.

att kommunernas stigande utgifter göra det allt mer nödvändigt för dem att söka

inkomstkällor i kommunala företag. Allmänningar av den natur, sällskapet söker

få till stånd, måste löljaktligen komma att få betydelsefulla och naturliga uppgifter.

De erfarenheter, sällskapets verksamhet lämnat, giva ock full klarhet i,

att intresset samlar sig just om allmänningar av här ifrågavarande slag.

En kortfattad översikt rörande de konkreta resultaten av sällskapets verksamhet

med avseende å bildandet av allmänningar torde här vara på sin plats.

Till en början grep sällskapet sig an med att söka tillvarataga ljungmarker och

göra dessa produktiva samt av dem bilda allmänningar i de primära landskommunernas

hand.

Så småningom började emellertid sällskapet på detta sätt göra även andra

eftersatta marker till föremål för allmänningsbildande, och denna utvidgning av

sällskapets program visade sig snart nog erbjuda ett det kraftigaste vapen i striden

för tillvaratagandet av vårdslösad skogsmark, i vilken form och varhelst den än

mötte. Under sysslandet med allmänningsproblemet fann emellertid sällskapet snart

nog bjudande skal tala för att icke forcera bildandet av allmänningar för primärkommunerna,

utan tillsvidare i stället efter ingående utredningar angående de gynnsamma

uppslag, som framkommo, söka inom varje län först få till stånd s. k. länsallmänningar,

d. v. s. allmänningar för landstingskommunerna.

Redan år 1915 bildades de första stora länsallmänningarna, nämligen i Jönköpings

och Kronobergs län. Följande året tillkommo — alltjämt på skogssällskapets

mer eller mindre direkta^initiativ och under medverkan av vederbörande landsting —

länsallmänningar inom Älvsborgs och Hallands län, och samtidigt inköptes genom

sällskapet även ett större ljungmarksområde för Göteborgs och Bohus län.

Inom loppet av ett par år hade alltså länsallmänningsidén så slagit igenom,

att i fyra av de fem sydvästra länen, vilka som nämnts bildade sällskapets ursprungliga

verksamhetsområde, länsallmänningar kommit till stånd, medan i det femte

ett större område reserverats för ändamålet. Under loppet av ytterligare två år

bildades på enahanda sätt länsallmänningar för såväl Kalmar läns norra som Kalmar

läns södra landstingsområde. Under medverkan av sällskapets lokala organ och

för sällskapets verksamhet intresserade länsbor hava inom Malmöhus, Stockholms,

Östergötlands samt Uppsala län genom skogssällskapet förvärvats större markkomplex,

avsedda att bilda gemensamhetsskogar för dessa län.

Föremål för sällskapets behandling äro ock planer på såväl utvidgning av

äldre allmänningsskogar som nybildande av sådana.

Fall hava dessutom förekommit, då genom sällskapet bildats gemensamhetsskogar

av annan natur än de förut omnämnda, såsom för vissa hushållningssällskap

och andra sammanslutningar.

Skogssällskapets strävanden äro således ej längre av blott lokal betydelse,

utan omfattar nu störa delar av landet. Den av sällskapet bedrivna allmänningsverksamheten

har hittills lett till det resultat, att följande arealer äro tagna i anspråk

för allmänningsändamäl, nämligen:

Jtesultatet av

skogssällskapets

allmänningsbildande

verksamhet.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

1

Län

Antal

Ungefärlig areal i

Landstings- och primär- kom. skogar

Gemensam- hets.-kogar

av annan

natur

hektar

tid

Malmöhus ....................

2

1,965

3,930

Blekinge........................

1

2

734

1,468

Kalmar ........................

3

1

2,437

4,874

Kronobergs....................

8

2

3,693

7,386

Hallands........................

6

1

2,616

5,232

Jönköpings....................

2

1

1,565

3,130

Alvsborgs ....................

8

1

2,803

5,606

Göteborgs och Bohus...

7

1

2,404

4,808

Södermanlands ............

5

—

497

994

Östergötlands................

—

1

357

714

Stockholms....................

—

2

2,549

5,098

Uppsala ........................

—

1

380

760

40

15

22,000

44,000

Anslutning

till sällskapet.

Sällskapets

ekonomiska

resurser.

Undersökning

rörande

förutsättningarna

för

ytterligare

allmänuingsbildande.

Intresset för skogssällskapets strävanden har också tagit sig uttryck i en

stark anslutning till sällskapet. Inom dess verksamhetsområde hava sålunda flertalet

landsting samt omkring 170 primärkommuner och de flesta hushållningssällskap

anslutit sig för att få sina allmänningsfrågor lösta under sällskapets medverkan.

Dessutom äro enskilda — ständiga eller årligt betalande — medlemmar anslutna

till mer än ett tusental.

Redan från början vann sällskapet stöd av en storartad enskild offervillighet.

Dess grundfond är för närvarande uppe i omkring 500,000 kronor och skall enligt

senast antagna stadgar före 1921 års ingång omfatta minst 1,000,000 kronor. Avkastningen

av grundfonden får tagas i anspråk endast till uppehållande av sällskapets

organisation. Den får sålunda ej användas som bidrag vid inköp av skogsmark

eller dylikt. Härtill komma av enskilda för verksamhetens upppehållande tecknade

bidrag, som för i år uppgå till 25,000 kronor. Under år 1919 har enskild person

till främjande av sällskapets verksamhet testamenterat dels kontant 500,000 kronor

och dels skogsfastigheter till betydande värde.

Genom de utredningar, sällskapet verkställt för att vinna närmare kännedom

om förutsättningarna för bildandet av allmänningsskogar inom hela sällskapets verksamhetsområde,

har hopbragts ett material, som lämnar en tämligen säker ledningför

besvarandet av frågan, huru stor sammanlagd areal de olika slagen av allmänningar

kunna tänkas framdeles komma att omfatta inom de till sällskapet nu anslutna

länen. Deras slutresultat giver vid handen, att de olika allmänningskategorierna

skulle inom en närmare framtid komma att omfatta följande arealer, nämligen:

länsallmänningar (tillh. landstingskommuner) ........ 75,000 har, motsv. 150,000 tid.

kommunalallm. (tillh. primärkommuner) ................ 71,500 » » 143,000 >

hushållningssällskapens och andra allmänningsskogar 20,000 > » 40,000 »

Summa 166,500 har, motsv. 333,000 tid.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

Om således allmänningsrörelsen genom den omfattning, (lön dels redan fått

och dels ytterligare kan påräkna vinna, måste anses vara av synnerligen stor direkt

betydelse genom hittills ofruktbara markers erövring lör vinstgivande odling, så

komma helt visst de indirekta resultaten av denna rörelse att bliva än mer betydelsefulla.

Man bör nämligen hava berättigad anledning förutsätta, att allmänningsverksamheten

kommer att bidraga till väckande, vidmakthållande och utvecklande

av ett mera allmänt intresse för skogsvård och skogshushållning och tjäna som

föredöme på detta område, sålunda verkande uppfostrande i skogligt avseende.

De riktlinjer, skogs-ällskapet utstakat för ifrågavarande skogars förvaltning,

åsyfta nämligen att åstadkomma välskötta skogsbruk, vilkas såväl skogliga som

ekonomiska resultat på ett överskådligt sätt kunna demonstreras för de skogsbrukets

utövare, som på ort och ställe vilja göra jämförelser och av dem taga del. Allmänningsrörelsens

betydelse i detta hänseende kan måhända icke ännu fullt uppskattas,

men i en nära framtid skall den otvivelaktigt framträda i sin rätta belysning.

.

Sällskapet har redan vunnit löftesrika erfarenheter av det intresse, med vilket

dessa allmänningsskogar omfattats av landstingsområdenas och primärkommunernas

ledande män och övriga kommunmedlemmar. Det har visat sig, att de av sällskapet

anordnade exkursioner till dessa skogar ej blott vunnit livlig anslutning,

utan även skapat ökad förståelse för allmänningsidén och uppkallat nya krafter till

arbetet för dess förverkligande.

Då sällskapets ändamål ytterst är att söka åstadkomma ett rationellt utnyttjande

av vanhävdad skogsmark samt åvägabringa en ur skoglig och ekonomisk

synpunkt god hushållning å områden, som i sådant hänseende äro eftersatta eller

som äro för skogsdrift särskilt lämpade, är det uppenbart, att sällskapets verksamhet

icke kan vara begränsad till själva bildandet av allmänningar och andra

gemensamhetsskogar, något som ju då i sig skulle inneburit ett stannande på halva

vägen. En lika viktig uppgift för sällskapet ligger sålunda i ansvaret för och omsorgen

om att allmänningarna alltjämt bliva föremål för en rationell, ändamålsenlig

och livaktig drift. Då kommittén icke tillräckligt uppmärksammat betydelsen av

sällskapets uppgifter och verksamhet i detta avseende, lärer det bliva nödvändigt

att även härutinnan komplettera den utredning kommittén framlagt.

I den mån som allmänningsrörelsen utvecklades och gemensamhetsskogar bildades,

blev det för sällskapet en angelägenhet av största vikt att skapa lämpliga

och fullt tillfredsställande former för dessa skogars förvaltning. Därvid bär sällskapet

följt samma principer som vid själva bildandet av allmänningar i frivillig

samverkan med allmänningsägarna. Varje allmänning ledes av sitt särskilda organ,

men tillika är sörjt för enhetlighet och sammanhållning, i det att samtliga de lokala

förvaltningsorganen äro genom skogssällskapet sammanlänkade till ett system, som

i sällskapets centralorgan har sin enhet. Att under allmänningsrörelsen tidigare

skeden en mycket stark centralisering var nödvändig ligger i sakens natur. Sa

småningom nådde emellertid sällskapets verksamhet det stadium, att de särskilda

länen ansågos böra intaga en självständigare ställning än hittills inom organisationen,

och i enlighet härmed fastställdes på skogssällskapets årsmöte 1919 vissa

ändringar i sällskapets stadgar, vilkas nuvarande lydelse framgår av bil. I. I anslutning

härtill skall nu i korthet redogöras för allmänningsverksamhetens organisation

sådan den skapades genom beslut vid nämnda årsmöte den 18 december.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 123 höft. (Nr 157.) 7

ttkogssilllskapets

verksamhet

uppfostrande

i

skogligt och

ekonomiskt

hänseende).

Skogssällskapets

förvaltningsverksamhet.

Allmännings

verksamhetens

orga

libation.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Skogsall
männings
föreningar.

Skogsallmänningsstyrelser

och skogsal

lmänningsnämnder.

Skogssäll
skapet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

De olika länen (landstingsområdena) bilda skogsallmänningsföreninqar vilka

tillhopa utgöra organisationens underlag. Inträde i sådan förening beviljas för landstinget

och för de borgerliga primärkommunerna samt för sockenallmänningar, hushållningssällskap,

stiftelser eller inrättningar, som äro ägare av skog, ävensom föreningar

för befordrande av skogsvård i allmänt intresse.

Allmänningsförenings angelägenheter handhavas av en styrelse bestående av

sex ledamöter och fem suppleanter, i vilken landshövdingen i länet är självskriven

ledamot och ordförande, samt övriga fem ledamöter, var med sin suppleant, utses,

en av landstinget, en av hushållningssällskapet, en av skogssällskapet och två av

den ifrågavarande allmänningsföreningen. I denna allmänningsföreningsstyrelse har

allmänningsrörelsen inom länet sitt närmaste organ, och ett av styrelsens viktigaste

åligganden är, att i samarbete med skogssällskapets centralorgan anskaffa och tillhandahålla

de tjänstemän, som äro erforderliga för de olika, föreningen tillhörande

allmänningarnas skötsel och vård. Allmänningsföreningamas byggnad och uppgifter

framgå i övrigt av bifogade normalstadgar för dessa (Bil. 2).

De olika allmänningarnas angelägenheter åter handhavas av lokala organ,

nämligen allmänningsstijrelser för gemensamhetsskogar tillhörande landstingen samt

allmänning snämnder för primärkommunernas gemensamhetsskogar.

Allmänningsstyrelse består av fem ledamöter, med landshövdingen i länet

som självskriven ledamot och ordförande, och de fyra övriga ledamöterna, var med

sin suppleant, utsedda, två av allmänningsägaren d. v. s. landstinget, och två av

skogssällskapet, detta senare för att under alla förhållanden bevara sakkunskapen i

styrelsen.

Allmänningsnämnd består av tre ledamöter, var med sin suppleant, utsedda,

två av vederbörande kommun samt en av skogssällskapet.

Dessa allmänningsstyrelser och allmänningsnämnder äro rena förvaltningsorgan,

vilkas uppgift uteslutande är att i samarbete med skogssällskapets centralorgan

och med biträde av tjänstemannakrafter, som av skogsallmänningsföreningarna

och skogssällskapet ställas till förfogande, handhava skötseln och vården av de

under deras förvaltning ställda allmänningarna.

Allmänningsrörelsens ledande organ är skogssällskapets centralråd, bestående

av ordförandena i de olika allmänningsföreningamas styrelse jämte en representant

utsedd av varje allmänningsförening samt två representanter utsedda av skogssällskapet.

Centralrådet utövar högsta ledningen av skogssällskapets angelägenheter

och är tillika att betrakta såsom en allmänningsrörelsens generalförsamling, vilken

emellertid icke tager befattning med förekommande detaljfrågor.

Det omedelbara handhavandet av skogssällskapets verksamhet besörjes av

sällskapets styrelse, i vilken sällskapets verkställande direktör är självskriven ledamot

och föredragande, samt övriga ledamöter, till antal av minst tre och högst åtta,

utses av skogssällskapets centralråd.

Styrelsens verkställighetsorgan är skogssällskapets centralförvaltning med styrelsens

verkställande direktör som chef.

Närslutna, schematiska plan giver en översikt över sällskapets centrala och

lokala organisation, sådan den för närvarande fungerar och även för framtiden torde

komma att gestalta sig.

Såsom därav framgår inrymmer centralförvaltningen för närvarande följande

avdelningar:

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kanal- Maj:ts proposition Nr 157.

A.

B.

C.

D.

E.

F.

Avdelningen

2>

»

»

»

»

för skogsförvaltning och inspektion....................

» virkesförsäljning och därmed sammanhörande

angelägenheter

» dikningsangelägenheter ................................

» jordbruksangelägenheter ................................

» bokföring, kartarbeten och kontorsgöromål

i allmänhet ................................................

» statistik............................................................

4 skogsinspektörer

1 tjänsteman

1 *

1 »

(konsulterande)

4 tjänstemän

1 tjänsteman.

Av ifrågavarande tjänstemän hava, förutom verkställande direktören, samtliga

de under mom. A—C upptagna skoglig högre utbildning. ,

Denna organisation bör i sig innebära goda möjligheter för enhetlighet och

effektiv samverkan mellan skogssällskapet såsom ledande organ å ena sidan samt

allmänningsföreningarna och de särskilda allmänningarnas förvaltning å andra sidan,

ävensom mellan de båda sistnämnda inbördes, den bör ock kunna vederbörligt tillgodose

de rent lokala intressena med avseende å de olika gemensamhetsskogama,

deras skötsel och vård och tillika hava förutsättningar för att kunna antagas skola

äo-na sina skogar »en på uthållighet beräknad hushållning», vilken icke skall låta

sig förvilla av tanken på den mera tillfälliga fördelen. Åt organisationen har man

sökt giva en sådan byggnad, att den med hänsyn till det praktiska arbetet ar tunt

kvalificerad för sin uppgift, nämligen en rationell hushållning inom allmänningarna.

Att organisationen är anordnad på ett sätt, som är ägnat att väl tillvarataga

intressen, som läggas i dess hand, synes redan framgå därav, att staten vid

upprepade tillfällen tagit sällskapet i anspråk för uppgifter av omfattande organisatorisk

och ekonomisk innebörd. .. ,

En kortfattad orienterande översikt över centralförvaltningens göromål torde

ytterligare belysa detta påstående. Hos centralförvaltningen insamlas och bearbetas

det material, som frambringas genom erfarenheter och rön i olika avseenden, och

därifrån är det som initiativen förmedlas eller utgå. Där är centraliserad hela ailmänningsverksamhetens

statistik och det mest väsentliga av bokföringen, vars e

ning under alla förhållanden utövas från centralförvaltningen. .

Genom centralförvaltningen sker i samråd med allmännmgsägarna finansieringen

av samtliga större allmänningsföretag och därifrån ledas på enahanda sätt

dessa allmänningars affärer. . ,____,

Centralförvaltningen är tillika att anse som samtliga allmanmngsstyrelsers

verkställande organ, vilket genom inspektörerna besörjer utförandet av alla beslutade

åtgärder. I centralförvaltningen har allmännmgsrörelsen sitt sammanhållande organ

och det är därifrån slutligen, som impulserna till bildandet av nya allmännmgar

utgå. Det närmaste befälet ute på allmänningarna utövas av skogvaktare.

För att få de funktioner bestämda, som skola utövas av organen tor de olika

allmänningarnas omhänderhavande — allmänningsstyrelserna och allmänmngsnämndema

— har sällskapet utarbetat särskilda reglementen (Bil. 3 och 4), vilka aven

klargöra dessa organs ställning till vederbörande allmänningsägare i redovisningsm.

fl. avseenden. Dessa reglementen hava i alla förekommande fall av de allmänningsbildande

landstingen och socknarna samt hushållningssällskapen antagits till

rättesnöre för berörda organs verksamhet.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

Hur en skogsallmänning skapas och huru sedan ordnas med dess förvaltningsdetaljer

framgår för övrigt i största korthet av följande.

Ett uppslag till bildande av en allnuinningsskog tänkes framkommet inom

viss kommun. I förbindelse med representanter för kommunen undersöker sällskapet

alla de omständigheter, som kunna vara förknippade med frågan om bildande av

allmänning i det föreliggande fallet, och klargör noggrant de ekonomiska förutsättningarna

för köpets finansierande. Visa sig därvid förhållandena inbjuda till

markkomplexets förvärvande, dragés frågan inför kommunalfullmäktige (-stämman)

som träffar det slutliga avgörandet. Då detta är särskilt brådskande och kommunrepresentanterna

avgjort ställa sig för köp, händer, att sällskapet direkt förvärvar

området och därefter erbjuder kommunen till självkostnadspris övertaga detsamma.

I behandlingen av hithörande angelägenheter inom kommunalfullmäktige

(-stämma) deltager sällskapet i allmänhet genom någon representant.

I samband med det ifrågasatta inköpet beslutas träffas bestämmelser rörande

angelägenheter, som äro betingade av samarbetet med sällskapet i avseende å förvaltningen

av allmänningen; ledamöter i allmänningsnämnden utses och reglemente

för denna antages. Sedan sällskapet även utsett sin representant i nämnden och de

organisation formerna för allmänningens omhänderhavande ordnats, ligger vägen för

det praktiska förvaltningsarbetets upptagande öppen.

I samverkan med skogssällskapets tjänstemän uppgöras så de närmare planerna

för hushållningen inom allmänningen och träffas behöriga anstalter rörande

dess skötsel. Över fattade beslut föras i erforderliga avseenden protokoll. Vid

utförandet av beslutade åtgärder biträdes nämnden i stor utsträckning av skogssällskapets

lokala- och centrala förvaltningsorgan. För att kunna noggrant följa

utvecklingen inom allmänningen i ekonomiskt avseende, insändas räkenskaperna

periodvis till sällskapets centralförvaltning, där de granskas och bearbetas för vinnande

av erforderliga statistiska sammanställningar över förvaltningsverksamhetens

resultat på olika områden.

Med avseende å landstingen eller hushållningssällskapen tillhörande allmänmngsskogar

är gången i stort sett liknande den här för eu mindre kommunalallrnännmg

beskrivna, Räkenskapsförningen är dock för närvarande beträffande dessa

helt förlagd till sällskapets centralförvaltning.

Föi att skapa erforderlig enhetlighet i tillvägagåendet och möjliggöra jämtörande

översikter för olika områden har sällskapet infört ett detaljerat system,

saväl beträffande räkenskapsföringen som i avseende å andra förvaltningsdetalier

där sådana med fördel befunnits böra och kunna tillämpas.

Härmed skulle i huvuddrag vara redogjort för allmänningsrörelsens uppkomst,

mål, organisation och verksamhet.

Det fria mi- Den utveckling, allmänningsverksamheten redan nätt, beror givetvis till stor

självbestäm-1 „ rP^> a^h den framträdde med sina uppslag vid en härför gynnsam tidpunkt,

ningsrättens lämpliga aibetsmetoder valts och att sällskapet för första början sökt stöd och

betydelse för samverkan hos sanihällskrafter, som varit ägnade ingiva och vidmakthålla obetingat

ailmimumgs- förtroende. Men i allra främsta rummet bör nog framgången vara att tillskriva den

''heten11 ^fyndigheten att allmänningsrörelsen fått bäras av det egna initiativet, att den

fått fritt bana sig väg och i sin utveckling ej varit bunden av andra lagar eller

regler, än sådana som en på erfarenheter grundad ansvarsmedveten organisation

själv uppställt för sig. Varje strävan på detta område skall visa sig fruktlös, om

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Knngl. Ma,j:ts proposition Nr 157.

det icke blir sörjt för att intresset för denna sak viickes ocli vidmakthålles bos

allmänningsföretagarna fd. v. s. landsting ocli kommuner m. 11.), vilkas medverkan

ju är en oundgänglig förutsättning för allmänningarnas tillkomst ocli rätta skötsel.

Dessa i sig så naturliga synpunkter hava kommitterade enligt skogssällskapets

uppfattning ej skänkt vederbörligt beaktande.

Som förut nämnt hade kommitterade motiverat sitt förslag att ställa kommunernas

m. fl. skogar under överinseende av skogsvårdsstyrelse eller någon statens

skogstjänsteman samt för dessa skogar införa plantvång m. m. huvudsakligen med

ett citat ur 1899 års kommittébetänkande, i vilket visserligen å ena sidan konstateras,

att »kommuner och offentliga korporationer» genom sin livslängd gåve den

viktigaste förutsättningen »för att skogen i deras hand skulle bliva föremål för en

på uthållighet beräknad hushållning», men å andra sidan också framhålles, hurusom

erfarenheten skulle giva vid handen, att man hos dessa smärre samfund ej alltid

kunde påräkna samma villighet att låta stundens fördel stå tillbaka för framtidens

krav, som under normala förhållanden förefinnas hos statsmaktens målsmän. Tillika

göres gällande, att farhågorna i sistnämnda hänseende skulle dels vara bekräftade

genom erfarenheten från andra länder och dels vinna visst stöd genom förteelser i

vårt eget land, nämligen å ena sidan den i allmänhet goda hushållningen å häradsallmänningarna

och å andra sidan det dåliga skick, vari de flesta städernas skogar

befunne sig.

I detta, för tjugo år sedan gjorda uttalande hava nu kommitterade — utan

att kommittén, såvitt man kan finna, sökt närmare orientering med den under mellantiden

uppkomna allmänningsrörelsen eller med det utomordentligt starka, av insikt

om betydelsen av en rationell skogshushållning burna intresse, som sedan dess uppstått

hos kommuner och korporationer — ansett sig äga tillräckligt stöd för att ställa

ifrågavarande skogsägare, kommuner och korporationer under skogsvårdsstyrelses

eller en skogsstatstjänstemans förmynderskap, deras skogar under plantvång, innebärande

att hushållningen å dessa skogar skulle ledas efter regler, fastställda av

skogsvårdsstyrelse eller en skogstatstjänsteman, och att även planernas efterlevnad

skulle ske efter dessa myndigheters kontroll och direktiv.

Den presumtion, på vilken kommitterade uppbyggt sitt förslag, är emellertid

enligt skogssällskapets mening felaktig. Den överensstämmer icke heller med de av

verkligheten givna erfarenheterna. Ty att frånkänna allmänningsföretagarna —

“kommuner och korporationer — villighet att följa rätta intentioner på detta område

finner skogssällskapet, som i detta hänseende anser sig äga en icke ringa erfarenhet,

vara oberättigat. I den mån brister i dylikt hänseende tidigare framträtt,

hava dessa senare berott på frånvaron av ett till deras tjänst stående organ, till vilket

vederbörande frivilligt kunnat ansluta sig för att samverka till åstadkommande av

en rationell hushållning å deras skogar.

Med hänsyn till den allmänningsrörelse, som efter tillkomsten av 1899 års

kommittébetänkande utvecklat sig här i landet och som i omfattning och gestaltning

saknar motstycke annorstädes, torde den erfarenheten från andra länder, som i

nämnda betänkande åberopas, sakna betydelse. Den är i varje fall icke i någon

mån ägnad såsom bevis för att kommuner och offentliga korporationer hos oss skulle

vara i behov av den lagstiftning, kommitterade förslå.

Yad slutligen angår den jämförelse mellan häradsallmänningarna och städernas

skogar, i vilken kommitterade trott sig finna ett stöd för sitt ifrågavarande

Kritik av

kommitténs

motivering.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

förslag, så synes även detta argument föga hållbart. Med häradsallmänningarna,

vilka som bekant för närvarande äro underkastade en lagstiftning i princip överensstämmande

med vad som nu föreslås för kommunskogar, förhåller det sig nämligen

så, att allmänningarnas intressenter och målsmän, liksom för övrigt alla med dessa

allmänningarnas tillstånd förtrogna, ingalunda anse det nu tillämpade systemet med

plantvång och kontroll m. m. under ren statlig myndighet hava medfört en rätt

ändamålsenlig hushållning. Tvärtom eftersträva allmänningsintressenterna — liksom

för övrigt också städerna — att genom ett helt annat system, med självständiga

organisativa anordningar ingjuta nytt liv i förvaltningen. Erfarenheterna från detta

håll giva sålunda ej heller stöd åt kommitténs förslag i förevarande hänseende, utan

ådagalägga i stället det nu rådande systemets olämplighet.

Härmed vill sällskapet dock för ingen del hava underkänt hushållningsplanernas

betydelse. En hushållningsplan är principiellt sett oumbärlig, men den

måste uppbyggas efter ytterst fria linjer, om den ej skall hämma en lycklig utveckling

av skogen, den får aldrig göras fast, utan måste lämna rum för vittgående

modifikationer, därest en modern skogsskötsels alla växlande krav skola kunna tillgodoses.

I stort sett bör en modern hushållningsplan innehålla, utom ett konstaterande

av de i skogligt hänseende förefintliga förhållandena, allenast mera generellt

hållna förslag i det alltid givna syftet att försätta skogen i ändamålsenligaste skick

och åstadkomma högsta möjliga avkastning.

Envar, som vill taga lärdom av erfarenheterna på detta område, skall inse,

att det är ej blott utomordentligt svårt, utan därtill lönlöst att för någon längre

tid genom hushållningsplan strängt normera skötseln av en skog med dess känslighet

för inflytelser av olika slag, ej minst av ekonomisk natur.

Talrika exempel vittna om, att mycken arbetskraft och stora kostnader i

onödan slösats på utarbetandet av detaljerade hushållningsplaner, vilka snart nog

befunnits föråldrade och värdelösa eller tarvat en dyrbar omarbetning.

Men skall åter proceduren med hushållningsplanens fastställande inskränka

sig till ett mera allmänt hållet gillande av de riktlinjer, man i förslaget till hushållningsplanen

tillkännagivit sig ämna följa, då synes det föreslagna "plantvånget

lämna allt för ringa behållning för att giva berättigande åt den omständliga, för

allmänningsägarna högeligen betungande och tidsödande procedur, som plantvånget i

den av kommittén föreslagna formen komme att medföra.

Under sådana förhållanden kan kommitténs förslag att ställa kommunskogarnas

förvaltning under statligt överinseende belägga dem med ett plantvång, som även

skulle kunna innefatta vissa av statsmyndighet fastställda närmare fixerade regler

för skogarnas ekonomiska förvaltning, omöjligen syfta rätt.

Med hänsyn redan därtill att skogsvårdsstyrelserna i avseende å vården av

enskildes skogar äro tillagda uppgifter av den omfattning och beskaffenhet att deras

tid och krafter därmed äro tillfullo upptagna och i fortsättningen genom lagstiftningens

utveckling på detta område i ännu större utsträckning kunna förväntas

komma att för nämnda ändamål tagas i anspråk, synes icke vara att förorda att

utan tvingande nödvändighet utvidga deras arbetsområde.

Många erfarenheter — ej minst på det skogliga området — tala om olämpligheten

av att belasta en organisation, som redan tynges av en given uppgift, i

vilken den har sitt huvudändamål, med nya åligganden, vilka visserligen i och för

sig kunna vara betydelsefulla, men dock för den ifrågavarande organisationen, i be
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157. 55

traktande av dess ursprungliga, krävande verksamhet, måste komma att intaga

ställningen av ett sidoordnat intresse.

Kommittén har ock själv i fråga om skogsstatsförvaltningens befattningstagande

med häradsallmänningarna påvisat faran av detta förhållande och sällskapet delar

till fullo kommitténs betänkligheter härutinnan.

Skogssällskapet förmenar för övrigt, att skogsvårdsstyrelserna, även på grund

av organisatoriska förhållanden, icke hava samma möjlighet som skogssällskapet att

förvärva den intima kännedom om varje särskild allmänning, som kräves för en

verkligt rationell förvaltning; de hava till följd av sin mera ämbetsmässiga ställning

icke heller samma möjlighet till anpassning efter de särskilda förhållandena

som, på sätt påvisats, är en så viktig faktor. Det må ej heller förglömmas, att

plantvångsproceduren skulle onödigt och därtill ytterst avsevärt fördyra och fördröja

arbetet.

För skogssällskapet, som tror sig på grund av den vunna erfarenheten alltjämt

vara skickat att utgöra allmänningverksamhetens ledande organ, skulle den

föreslagna anordningen medföra bekymmersamma resultat. Genom sällskapets försorg

skulle självfallet utarbetas de hushållningsplaner, som skulle underställas vederbörande

skogsvårdsstyrelse eller skogsstatstjänsteman i de olika län, som utgöra

skogssällskapets verksamhetsområde. Sällskapet skulle därvid få att göra med minst

sexton olika myndigheter och därvid kunna bliva nödsakat att beträffande hushållningen

å gemensamhetsskogarna underkasta sig helt olika, med varandra ej väl

överensstämmande direktiv, vilka kullkastade eller högst betänkligt förryckte de

planer, som centralledningen uppgjort och som naturligen måste syfta åt enhetlighet

i största möjliga utsträckning. Centralledningen skulle under sådana förhållanden

icke kunna i längden lösa sina uppgifter. Samverkan mellan allmänningsrörelsens

ledande organ, skogssällskapet å ena sidan samt de olika allmänningarnas

förvaltning å andra sidan, vore omöjliggjord, eller i varje fall högeligen försvårad.

Det hela skulle te sig, som om man ålade ett centralt organ att foga sig

efter direktiv, givna från olika håll, men ändock av detta centrala organ krävde

att det skulle inom sitt verksamhetsområde utöva högsta ledningen. — Förr eller

senare bleve på detta sätt allmänningsverksamhetens organisation sönderbruten.

Vad skogssällskapet nu anfört innebär emellertid icke något som helst hinder

för att den förtroendefulla, fria samverkan mellan sällskapets organ och skogsvårdsstyrelserna,

som på flera håll ägt rum även för framtiden fortsättes.

Såsom förut framhållits leder den nuvarande kommunskogsrörelsen sitt ursprung

från de initiativ, skogssällskapet tagit, liksom denna rörelses utveckling och framgångar

bottna i en samverkan mellan kommunerna och sällskapet. Men då så är

förhållandet, och då kommunskogsrörelsen måste anses i sällskapet äga ett organ,

som giver alla garantier för en utveckling i den rätta riktningen, så ligger den

tanken nära till hands, att staten erkänner skogssällskapet såsom högsta ledande

organ för denna rörelse. En jämförelse mellan å ena sidan det system, som genom

skogssällskapet bragts till stånd för kommunskogarnas förvaltning och skötsel, och

å andra sidan det av kommittén föreslagna systemet med plantvång samt vad därtill

hörer och därav följer torde ådagalägga, att detta sistnämnda system, alldeles

oavsett de skadliga verkningar, det måste befaras skola utöva på allmänningsrörelsen

överhuvud, är i verkligheten ytterst litet givande i förhållande till det förstnämnda,

redan beprövade systemet. Detta inrymmer ej blott — och detta på ett mera be
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

tryggande sätt — alla de garantier mot vanvård och underlåtenhet, som kommittéförslaget

åsyftat att åstadkomma, utan skapar därjämte positivt bestämda förutsättningar

för en i alla avseenden rationell skogsdrift.

Det hittills anförda har huvudsakligen tagit sikte på lagförslagets inverkan

å redan existerande allmänningars vård och förvaltning; och sällskapet tror sig

hava påvisat, att kommitterades förslag härutinnan, icke är vare sig nyttigt eller

nödigt. Förslaget skulle dessutom med största sannolikhet förr eller senare beröva

allmänningsrörelsen de krafter, som hitintills visat sig särskilt i stånd att giva

denna rörelse liv och utvecklingsmöjligheter.

Skogssällskapet befarar emellertid, att förslagets genomförande skulle i ett

annat och viktigare avseende visa sig hava en helt enkelt ödesdiger verkan. Genom

en sådan lag skulle nämligen — därom kan knappast råda något tvivel — möjligheterna

att skapa nya allmänningsskogar bliva i ytterlig grad försvårade.

Sällskapet kan härvid åberopa sig på redan vunna erfarenheter. Det har

ingalunda alltid varit lätt att bringa kommunerna till insikt om nyttan att skapa

en skogsallmänning. Och det skulle icke hava lyckats att förmå dem till uppoffringar

för inköp av skogsmark, om man icke samtidigt kunnat göra klart för dem, att

genom anslutning till skogssällskapets organisation icke något ingrepp skedde i allmänningsägarens

bestämmanderätt över allmänningens förvaltning, att sällskapet

allenast på upplysningens väg velat med avseende å vården av allmänningens skog

göra sig gällande gent emot ägaren. Förklaringen till rörelsens obestridliga framgång

ligger uppenbarligen i denna omständighet samt däri, att allmänningsdelägarna

av egen fri vilja bringats att följa de vägar rörelsens eget ledande organ

anvisat.

Sällskapet tillåter sig till bestyrkande av denna uppfattning framhålla ytterligare

några belysande omständigheter. Redan vid de möten, som kommittén på

sin tid höll ute i bygderna för att utröna befolkningens tankar i en del hithörande

spörsmål, framhölls kraftigt, att intresset för bildandet av allmänningar vore att påräkna

endast för så vitt företagarnas, d. v. s. i detta fall kommunernas, självbestämningsrätt

med avseende å förvaltningen och skötseln av skogen tryggades, och något

plantvång ej ifrågakomme. Sällskapets egna erfarenheter gå som nämnt alla i

samma riktning. De visa oförtydbart, hurusom intresset hos kommunerna för bildandet

av skogsallmänningar har till given förutsättning, att statsmakterna hysa

obetingat förtroende för kommunernas vilja och förmåga att på egen hand rätt

fullfölja de initiativ, som av dem tagits, och således ägna sina skogar en rationell

och god hushållning.

Uppenbart är ju också, att kommunerna, som hittills ansetts kunna själva,

utan något överinseende eller förmynderskap, någon statlig hjälp, sköta sina affärsdrivande

företag, skola betrakta systemet med plantvång o. s. v. såsom en högst

onödig och obehövlig inblandning och med allt annat än sympatier skulle motse

tillkomsten av en lag, vilken i de mest byråkratiska former fixerar regler för ifrågavarande

skogars skötsel m. m., stadgar viten samt t. o. m. ställer i utsikt frånbändande

av förvaltningen i dess helhet, beslag och tvångsförsäljning. Allt detta

måste ovillkorligen verka återhållande på och till sist förkväva allt initiativ. Följden

blir olust i stället för det livaktiga intresse, som nu besjälar allmänningsrörelsen.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157■ 57

De av kommittén föreslagna lagstiftningsåtgärderna måste därför anses oberättigade

och skadliga.

Emot kommittéförslaget bär en reservant, landshövding Husberg, framfört

avvikande mening, som i de delar av förslaget, om vilka här är fråga, i stort sett

befinnas överensstämma med de synpunkter, skogssällskåpet nu gjort gällande.

Landshövding Husberg yttrar sålunda bland annat (del II sid. 17—18): »I fråga

om kommunskogar vill jag här framhålla, att då jag i motsats mot kommittén

hänför kommuners skogar till samma stora huvudkategori, som vanliga skogar och

låter dem jämte dessa ingå i min huvudlag, allenast med den jämkning att vissa —

de större bland dem — böra ställas under plantvång, så har jag alls ingen svårighet

att besvara frågan, vilka vårdbestämmelser böra gälla för de kommunskogar, som

icke bliva planskogar. Ingen som helst anledning finnes att ställa dessa under några

särskilda bestämmelser; de äro enligt mitt förslag vanliga skogar lika så väl som

hela massan andra dylika, och de för dessa senare givna föreskrifter omfatta även

dem. Kommittén åter, som icke kunnat låta kommunskogarna gå in under sin lag

om enskilda skogar, har nödsakats att för sådana kommunala skogar, som icke

komma under plantvång, konstruera en särskild reglering, som icke synes mig tillfredsställande

och vilken jag i specialmotiveringen till mina förslag får tillfälle att

närmare granska. Behövligheten att anlita denna separata reglering gör sig av

angiven orsak gällande hos kommittén jämväl i avseende å vissa andra skogar,

dem kommittén icke kan få in under sin lag om enskildes skogar, men från min

ståndpunkt blir sådant även beträffande dessa andra skogar lika överflödigt. Den

närmare innebörden av vad jag nu antydningsvis nämnt kommer att framträda

längre fram vid den mera ingående behandling av ämnet, som där lämnas.

Kommittén ställer under plantvång även skogar, vilka tillhöra föreningar

eller sällskap, som bildats i allmänt intresse för befrämjande av en god skogsvård.

Det övervägande, jag ägnat denna punkt, har lett mig till det resultat, att en sådan

tvångsanordning icke bör ifrågasättas. Lagstiftningen bör ställa sig uppmuntrande

gentemot bildandet av sådana föreningar, som här avses, men fråga är, om ej utsikten

att bliva underkastad ett särskilt förmynderskap från det allmännas sida kan härvidlag

verka hämmande. 1 Det kan för övrigt vara av intresse för det allmänna,

att olika hushållningsmetoder komma under prövande tillämpning just av sådana

sällskap, varom här är fråga; men härtill torde behövas ett större mått av frihet

än som låter förena sig med den något abstrakta uniformitet, som svårligen kan

fullt undvikas vid hushållningsplaner av den läggning, lagbuden måste åsyfta.

Enligt denna min ståndpunkt böra fördenskull skogsvårdssällskaps skogar kvarbliva

bland dem, som jag här kallat vanliga skogar, och underkastas endast de skogsvårdsregler,

som för dylika skogar måste gälla».

Innebörden av denna motivering är i korthet sagt den, att enligt landshövding

Husbergs mening endast de större kommunskogarna böra ställas under plantvång,

varemot övriga kommunskogar, ävensom skogar, tillhörande föreningar eller sällskap,

som bildats i allmänt intresse för befrämjande av en god skogsvård, böra

vara befriade från plantvång och sålunda underkastade endast de skogsvårdsregler,

som gälla för kategorien »vanliga skogar», enligt landshövding Husbergs terminologi,

1 Kursiverat av skogssällskapet.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 123 höft. (Nr 157.) 8

Reservation

mot kommitté
betänkandet.

s. 58 Kontrollera mot PDF

Sammanfattning

och

hemställan.

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

samt följaktligen i skogslagstiftningshanseende vara hänförliga under allenast de

bestämmelser, som hos kommittén återfinnas under dess »förslag till lag angående

vård av enskildas skogar».

Tillämpningen av landshövding Husbergs ovan anförda motivering ligger i

kap. 4 av hans »förslag till lag angående vård av sådana skogar, vilka icke äro

att räkna såsom allmänna».

Med »allmän skog» förstår landshövding Husberg nämligen »sådan skog, som

äges av staten eller som, utan att vara statsegendom, är avsedd att tillgodose

någon uppgift, som staten besörjer och för detta ändamål står till statens eller

någon statsinstitutions förfogande av annan grund än avtal om nyttjanderätt».

Ovannämnda kapitel 4 behandlar i avdelning 1 »Kommunskogar». I detta

kapitels första paragraf (§ 73) stadgas om kommunskog, som har den omfattning

och den beskaffenhet i övrigt, att hushållningsplan — omfattande minst tio högst

tjugo kalenderår — »kan med fördel därå tillämpas, skall vårdas enligt för skogen

särskilt uppgjord, av skogsvårdsstyrelsen fastställd plan». Med avseende å denna

hushållningsplan och dess efterlevnad följa så en del stadganden, som överensstämma

med kommitténs nu ifrågavarande förslag till lag ang. vård av kommunskogar,

sockenallmänningar m. fl. skogar.

Avdelningarna 2 och 3 av kapitel 4 i landshövding Husbergs förslag likställa

vissa stiftelsers, ävensom hushållningssällskaps skogar med kommunskogarna enligt

avdelning 1.

En närmare granskning av landshövding Husbergs motivering och lagförslag

synes giva vid handen, att två för hithörande spörsmål viktiga omständigheter

varit för reservanten okända eller av honom blivit förbisedda, den ena, att skogssällskapet

över huvud taget icke avser att för egen räkning förvärva och behålla

några skogar, den andra att emellan skogssällskapet samt de till detsamma anslutna

kommuner eller offentliga korporationer råder en mycket intensiv samverkan i avseende

å gemensamhetsskogarnas skötsel och vård, på sätt här förut är framhållet

— en samverkan så strängt genomförd och därtill så centraliserad, att i skogssällskapets

händer lagts i stort sett allt initiativ och ledningen av det hela. När

därför reservanten anser »skogsvårdssällskaps skogar» böra betraktas som »vanliga

skogar» och sålunda befrias från plantvång m. m. dylikt, så beror detta tydligen

bl. a. därpå, att han anser dylika sällskap kompetenta att sköta sina skogar på egen

hand, utan plantvång och kontroll av statsmyndighet. Men en given konsekvens

av denna uppfattning är, att något dylikt plantvång icke heller behövs för en

gemensamhetsskog, om dess ägare är ansluten till en organisation så beskaffad, att

hushållningen å skogen ledes av skogssällskapet.

Skogssällskapet förmenar sig hava i det föregående påvisat,

att hos allmänningsverksamhetens egna organ finnes både vilja och förmåga

att upprätta hushållningsplaner »lämpade efter» de olika gemensamhetsskogarnas

»beskaffenhet och rådande ortsförhållanden» samt i enlighet med »sådana på vetenskapen

och erfarenheten grundade regler, som äro ägnade att försätta och bibehålla

skogen i forstligt tillfredsställande skick samt bereda största och möjligast jämna

behållna avkastning därifrån»;

att en lagstiftning sådan som det här ifrågavarande lagförslaget åsyftar,

ingalunda är ägnad att, åtminstone med avseende å de skogar, som tillhöra skogs
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

sällskapets organisation och verksamhetsområde, främja en rationell hushållning i

högre grad än vad dessa skogars egna förvaltningsorgan förmå;

att tvärtom hos denna organisations egna ledande organ, liksom hos organisationen

som sådan, dess syften och mål i övrigt, förefinnas alla förutsättningar för

att vida säkrare och bättre resultat skola nås, än det föreslagna plantvånget med

tillhörande anstalter skäligen kan antagas medföra; samt vidare

att en dylik lag säkerligen skulle verka hämmande på allmänningsrörelsen

och den verksamhet, som därur framgått, samt följaktligen snarare skada än

gagna den sak och de intressen, som förslagsställarna vilja med sin lag tillgodose.

På grund av vad sålunda blivit anfört får skogssällskapet i underdånighet

hemställa, att, därest en lagstiftning i syfte att underkasta de

i nämnda förslag avsedda skogar särskilda bestämmelser i den riktning

förslaget innehåller, finnes böra komma till stånd, härifrån dock undantagas

de skogar, som äro anslutna till skogssällskapet, så att för dessa

skogar ej må gälla några som helst andrå handlingsfriheten inskränkande

bestämmelser än för enskildes skogar.»

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den

2 mars 1923.

Närvarande:

justitierådet Sundberg,

regeringsrådet Thulin,

justitierådet Stenberg,

justitierådet Köersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över jordbruksärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet deu 27

oktober 1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle

för det ändamål, som i § 87 regeringsformen omformäles, inhämtas över

upprättar förslag till lag angående vård av kommunskogar, sockenallmänmngsskogar

samt vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av häradshövdingen, före detta revisionssekreteraren Yngve

Wisén.

I anledning av detsamma avgåvos följande yttranden av lagrådet

och dess särskilda ledamöter.

1 §•

Lagrådet:

Det under förarbetena till ifrågavarande lagförslag angivna ändamålet

med detsamma, att vissa skogar, som med hänsyn till sina ägare

vore lämpade för en på uthållighet beräknad hushållning, skulle ställas

under särskilda, därtill syftande bestämmelser och skötas enligt av offentlig

myndighet fastställda planer eller föreskrifter, synes med fog kunna

göras gällande beträffande sådana skogar, vilka hava en i viss mån

offentlig karaktär, som motiverar det allmännas mera detaljerade ingripande

i skogsskötseln. Så är i regeln förhållandet med de skogar,

vilka omförmälas i 1 mom. 1), 2) och 4). Ifrågasättas kan väl, om beträffande

städernas skogar tillräckliga skäl föreligga att, med ändring av

vad för närvarande gäller, förflytta överinseendet över dessa skogar från

statens skogsmyndigheter till skogsvårdsstyrelserna; men ehuru, enligt

vad domänstyrelsen upplyst, ej så få stadsskogar, jämlikt förordningen

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

den 24 juli 1903 angående förvaltningen av städernas skogar, blivit

ställda under skogsstatens vård och förvaltning, torde varken på grund

härav cdler eljest avgörande betänkligheter möta mot förslaget i denna del.

Synnerligen tvivelaktig är däremot frågan om lämpligheten av att

under förslaget inordna även de i 3) upptagna skogarna.

Vad sålunda först angår skogar, som tillhöra fideikommiss, har

väl sedan länge det krav gjorts gällande, att lagbestämmelser skulle

meddelas i syfte att förekomma, att dessa skogar utsattes för sådan

behandling, att därigenom skogskapitalets fortfarande avkastningsförmåga

äventyrades, varjämte särskilt skydd för skogskapitalet påkallats under

fardagsår eller då fideikommissrätten är föremål för tvist; men det har

hittills icke ifrågasatts annat än att berörda krav kunde fyllas, utan att

skogarna likställdes med skogar, som hava en mer eller mindre oflentligträttslig

karaktär. Redan år 1904 framlades av domänstyrelsen förslag,

gående ut därpå, att för fideikommissegendomarnas skogar skulle upprättas

avverkuingsberäkningar rörande deras avkastningsförmåga, som

till beloppet borde bestämmas och ej finge vid avverkningen överskridas,

under det att skogsskötseln i övrigt finge bedrivas utan skyldighet att

efterkomma särskilda föreskrifter. Då de skäl domänstyrelsen anförde

till stöd för detta sitt förslag synas vara av beskaffenhet att fortfarande

äga bärande kraft, tillåter sig lagrådet att här åberopa desamma. Domänstyrelsen

säger sig sålunda finna föreskrifter om fullständiga hushållningsplaner

för de till fideikommissegendomar hörande skogar samt

skogshushållningens ständiga övervakande av skogsstaten onödiga och

olämpliga, enär i regeln hos innehavare av fideikommissegendom intresset

för skötseln av skog till dylik egendom finge antagas vara så

stort, att han själv övervakade skogens vård, vare sig sådan plan funnes

eller icke. Detta intresse borde icke nedtryckas av detaljerade föreskrifter

angående ej blott avverkningsbeloppets storlek och dess uttagande

beträffande lokal och avverkningssätt, utan ock om skogsodling,

hyggesrensning, dikning, betning m. m., allt med tillhörande kontrollåtgärder,

synnerligast som oförutsedda omständigheter i många fall

kunde och borde föranleda avvikelser från upprättad skogsindelningsplan.

Att begränsa fideikomtnissegendomarnas skötsel genom dylika

föreskrifter skulle därför icke vara till båtnad. Härtill komme, att de

med upprättande av fullständiga hushållningsplaner förenade kostnaderna,

vilka fideikommissinnehavare skulle få vidkännas, vore mycket betydande,

i ty att de, efter en beräkning av 90 öre per hektar, för fideikommissskogarnas

hela areal 326,861.17 hektar uppgmge till mera än V4 miljon

kronor.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

Dessa av domänstyrelsen år 1904 framburna skäl hava, som sagt,

ännu sin giltighet, så mycket hellre som kostnaderna för hushållningsplaners

upprättande å fideikommisskogarna numera givetvis skulle komma

att långt överskrida det av domänstyrelsen antagna beloppet. Fideikommisskogarnas

inordnande, på sätt som skett, inom det föreliggande

förslaget synes ock hava i detta framtvungit åtskilliga bestämmelser,

som icke betingats med hänsyn till övriga, av förslaget omfattade skogar,

och härigenom förlänat förslaget en karaktär, främmande för dess egentliga

syftemål. I avseende härå må hänvisas till stadgandena i 12 och

13 §§ angående skogs ställande under vård och förvaltning av gode

män, vilka bestämmelser icke lämpa sig för andra skogar än dem, som

tillhöra fideikommiss och andra enskilda stiftelser, samt 1 mom. av 14 §,

som för fideikommisskogarnas skull blivit vidlyftigare än eljest behövt

bliva fallet och tillika mindre lättfattligt.

Gentemot de betänkligheter, vilka sålunda framställa sig mot förslaget

i förevarande hänseende, synes vad föredragande departementschelen

till stöd för förslaget anfört därom att hos jordkommissionen

läge till behandling fråga om fideikommissinstitutionens upphävande och

att utlåtande eller förslag rörande denna fråga icke kunde förväntas

inom den närmaste tiden så mycket mindre göra till fyllest, som det

uppenbarligen skulle vara föga ändamålsenligt att enligt det föreliggande

förslaget ordna förvaltningen av fideikommissegendomarnas skogar genom

på uthållighet beräknade hushållningsplaner, med utsikt att om ett eller

annat år, då utlåtande eller förslag om fideikommissinstitutionens upphävande

inkomme, nödgas taga frågan om nämnda skogars förvaltning

under förnyad omprövning.

Vården om fideikommissegendoms skog kan emellertid, särskilt

med hänsyn till behovet av skydd för skogskapitalet under fardagsår

eller då rätten till innehav av fideikommissegendomen är föremål för

tvist, icke anses fullt betryggad allenast genom tillämpning å densamma

av de för enskildas skogar enligt det remitterade förslaget till skogsvårdslag

ifrågasatta bestämmelser. Så torde däremot bliva fallet, därest

fideikommisskogarna därutöver underkastas regler i huvudsaklig överensstämmelse

med domänstyrelsens ovannämnda förslag, med tillagd rätt

för fideikommissinnehavare, som så önskar, att få hushållningsplan av

vederbörande myndighet fastställd, att gälla även i det fall att fideikommissegendomen

övergår till ny innehavare.

Vad sålunda anförts angående fideikommiss torde i allmänhet äga

tillämpning även a övriga stiftelser, om än den offentliga karaktären

hos en del av dessa skulle kunna föranleda dem tillhöriga skogars lik
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

63

ställande med kommunskogar. Skall så ske beträffande dessa sistnämnda

stiftelser, varför ock övervägande skäl synas tala, måste i förslaget

införas begränsning av dess omfattning härutinnan, lämpligen med

tillagd bestämmelse, att dylik stiftelse faller under lagen först efter

särskilt, av länsstyrelsen därom meddelat förordnande.

I vad fall som helst bör förslaget icke omfatta stiftelser, som

uppkommit därigenom att någon i testamente eller eljest, i överensstämmelse

med stadgandena i 16 kap. 1 § ärvdabalken, bortgivit fast

egendom under villkor, som sträcka sin verkan allenast till testamentseller

gåvotagaren och hans närmaste efterträdare. Så torde ock vara

avsett, men synes, enär dylika stiftelser i vissa författningar behandlas

såsom och även benämnas fideikommisstiftelser, böra tydligt utsägas.

På grund av vad sålunda anförts och med hänvisning till vad

lagrådet i sitt yttrande angående förslaget till skogsvårdslag tillstyrkt

beträffande samma lags uppställning hemställer lagrådet:

att 1 mom. 3) i förevarande § ändras sålunda, att däri upptagas

allenast skogar, tillhörande stiftelser med offentligt-rättslig karaktär,

om vilka förordnande meddelats, att de skola lyda under lagen;

att å lämplig plats i det remitterade förslaget införes bestämmelse

därom att förordnande, varom nu sagts, meddelas av länsstyrelsen på

begäran av skogsvårdsstyrelsen, respektive vederbörande skogsstatstjänsteman,

efter skogsägarens hörande;

att stiftelser, tillkomna enligt stadgandena i 16 kap. 1 § ärvdabalken,

uttryckligen undantagas från lagen och underkastas bestämmelserna

i skogsvårdslagen;

att övriga stiftelsers skogar — därest dessa ej anses böra göras

till föremål för särskild lagstiftning — underkastas bestämmelserna i

skogsvårdslagen med ovan angivna ytterligare regler och den ändring

i sagda bestämmelser, som må finnas erforderlig;

samt att i sistnämnda lag angående dessa skogar intages ett särskilt

kapitel med rubrik: Särskilda bestämmelser angående stiftelsers

skogar och innehållande de regler, som för dem skola gälla i stället för

eller utöver stadgandena i de av lagrådet föreslagna 2 och 3 kap. av

samma lag.

Vad vidare angår 1 mom. torde, då de författningar, genom vilka

fattigvårdens och folkskolans uppgift och verksamhet bestämts, i denna

del få anses hava kommunallags natur, fattigvårds- och folkskolelagstiftningen

ej böra särskilt omnämnas i 1).

I 2 mom. synes för undvikande av missförstånd böra angivas järn
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

väl besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs län, vilka skogar i

viss mån hava kommunskogs karaktär.

Thulin:

Förslaget lämnar icke en klar vägledning angående vad som avses

med skog utan torde böra därutinnan förtydligas. Närmast till

hands läge väl därvid att, då fråga är om fastställande av hushållningsplaner,

skogsbegreppet finge samma omfattning som enligt författningarna

om de allmänna skogarna, under vilka innefattas såväl skogsmarker,

skogbeväxta eller kala, som bagmarker. Men häremot talar, att

i skogsvårdslagen skog tages i en vida inskränktare betydelse, i der

såväl hagmarker som äldre kalmarker där undantagits.

Då städernas donationsjordar ej innehavas under äganderätt samt

jämväl eljest fall kunna ifrågakomma, då skogar, som i den nu föreslagna

lagen avses, ej innehavas under sådan rätt, synes föreskrift böra

införas i lagen, varigenom med äganderätt likställes stadgad åborätt eller

ständig besittningsrätt.

4 §•

Lagrådet:

Synnerligen oklart förefaller det i slutet av första stycket använda

uttrycket. Närmast tyda ordalagen däri på att man med detsamma

åsyftat något slags begränsning i avkastningen med hänsyn till att

skogsägaren borde åtnöjas med skälig ränta å sitt kapital; men uttrycket

kan måhända ock vara av den motsatta innebörd, att skogsägaren

bör beredas skälig ränta å kapitalet, även om för uppnåendet

härav avkastningen under ett visst år måste uppdrivas högre än som

må beräknas för varje år kunna ur skogen uttagas. Tveksamt kan ock

vara vad som skall anses såsom i hushållningen bundet kapital. Vad

här bör utsägas är väl egentligen, att man bör söka tillse, att storleken

av den årliga avkastningen icke blir alltför mycket växlande utan, så

vitt möjligt, lika år efter år, oavsett om därigenom skogens ägare å

sitt skogskapital får skälig ränta eller mer eller mindre än vad som må

anses vara skälig avkastning. Detta uttalas med full klarhet i kommitténs

förslag 6 § första stycket; och hemställes förty, att ifrågavarande

uttryck jämkas till överensstämmelse med vad kommittén sålunda föreslagit.

Stenhög och Köersner:

Av förarbetena till förslaget framgår, att om skogsmark är kal

vid lagens ikraftträdande eller vid senare tidpunkt, då lagen blir tilllämplig

beträffande skogsmarken, denna skall intagas i hushållningsplan,

även om vederbörande ej förut var skyldig att vidtaga åtgärder

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

65

för beredande av återväxt. Då emellertid lagens terminologi kan giva

stöd åt antagande i motsatt riktning, synes lämpligt, att stadgande i

berörda hänseende upptages i förevarande §.

5 §•

Lagrådet:

I fråga om städernas skogar och även i åtskilliga andra fall, då

skog skulle komma att lyda under den ifrågasatta lagen, torde regelmässigt

vara förhållandet, att skogen skötes efter liushållningsplan,

som blivit av myndighet fastställd. Att upphäva eller rubba denna plan

för att sätta eu annan i stället må givetvis icke komma i fråga, utan

bör den fastställda planen lända till efterrättelse intill dess tiden för

dess giltighet tilländalöper. Stadgande härom finnes ock intaget i 20 §

av förslaget, men synes hava sin rätta plats i nu förevarande §.

Aven i många andra fall lära skogar av ifrågavarande slag skötas

efter upprättade hushållningsplaner. Att dessa icke av myndighet fastställts

är ej i och för sig något skäl att förkasta dem, där de äro fullt

tillfredsställande. Med hänsyn härtill och enär, där hushållningsplan ej

finnes, sannolikt endast i undantagsfall lärer inträffa, att skogsägare,

som med förevarande förslag avses, icke skulle låta sig angeläget vara

att för skogen få en rationell hushållning till stånd, synes till undvikande

av meningslösa kostnader skogsägaren böra beredas tillfälle att inkomma

med förslag till hushållningsplan att av skogsvårdsstyrelsen prövas,

innan styrelsen går i författning om sådan plans upprättande. Så mycket

större skäl härtill förefinnes däri, att kostnaderna för åstadkommande

av en hushållningsplan ofta nog kunna uppgå till betydande belopp,

särskilt om en ordentlig skogsräkning skall anses vara för ändamålet

erforderlig. Den ovilja mot lagen, som skulle väckas därigenom att

den medförde kostnader, som utan olägenhet kunde undvikas, bör icke

heller lämnas ur sikte.

Kan hushållningsplan sålunda ej komma till stånd genom skogsägarens

egen försorg, måste sådan upprättas genom föranstaltande av

skogsvårdsstyrelsen, på sätt i 1 och 2 mom. sägs. Uttryckligen torde

dock böra stadgas, att innan plan, som tillkommit i denna ordning, av

skogsvårdsstyrelsen fastställes, skogens ägare skall beredas tillfälle att

yttra sig över densamma. Att kostnaderna för sådan plans upprättande

böra gäldas av skogsägaren synes givet. Skulle emellertid planen, då

fråga om dess fastställande förekommer, befinnas vara så otillfredsställande,

att den ej vinner fastställelse, kunna kostnaderna för densamma

icke rimligen drabba skogsägaren.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 123 höft. (Nr 157.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

På grund härav hemställer lagrådet — som anser allmängiltiga

bestämmelser rörande förrättningar av särskilt förordnad sakkunnig och

dennas rätt till gottgörelse lämpligen böra utfärdas av Kungl. Maj:t

och icke av domänstyrelsen — att förevarande § måtte omarbetas

sålunda, att i densamma stadgas

i 1 mom.: att om för skog, vilken enligt skogsvårdsstyrelsens

beslut skall skötas efter hushållningsplan, av vederbörande myndighet

fastställd sådan plan finnes, densamma skall lända till efterrättelse intill

dess tiden för dess giltighet tilländalöper; att i annat fall skogsvårdsstyrelsen

skall lämna skogens ägare, där denna inom viss tid efter

det skogsvårdsstyrelsens beslut vunnit laga kraft därom framställer begäran,

tillfälle att inom förelagd tid inkomma med förslag till hushållniugsplan,

varvid skola fogas över skogen upprättad karta i erforderlig

skala ävensom allmän beskrivning och noggrann beståndsbeskrivniug

med uppskattning av virkesförrådet samt uppgifter angående skogen

åvilande avverknings- och annan nyttjanderätt; och att på skogs vårdsstyrelsen

skall ankomma att efter prövning meddela fastställelse å planen

oförändrad eller med erforderliga jämkningar eller ock vägra fastställelse

å densamma; samt

i 2 mom.: att om skogens ägare ej begärt få inkomma med förslag

till plan eller försuttit därför föreiagd tid eller fastställelse å ingiven

plan vägrats, skogsvårdsstyrelsen skall låta föranstalta om hushållningsplans

upprättande genom därför av styrelsen eller, på dess begäran,

av domänstyrelsen förordnad sakkunnig person; att sålunda förordnad

förrättningsman har att verkställa den undersökning och vidtaga de

övriga åtgärder, som erfordras för upprättandet av förslag till plan,

vilket förslag, åtföljt av karta och handlingar som i 1 mom. sägs, skall

insändas till skogsvårdsstyrelsen för prövning och fastställelse; att, därest

fastställelse meddelas, skogens ägare skall vidkännas kostnaderna för

närnuda åtgärder och för handlingarnas anskaffande; att skogsvårdsstyrelsen

skall i sammanhang med beslut angående planens fastställande

meddela yttrande i kostnadsfrågan; samt att rörande förrättning, varom

nu sagts, och om gottgörelse, som tillkommer förrättningsman, skola

gälla de närmare bestämmelser, som av Kungl. Maj:t meddelas.

Vid en omredigering i nu angiven riktning torde jämväl böra

iakttagas, att icke heller bestämmelser, om vilka 6 § handlar, må meddelas,

innan skogens ägare lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet.

Motsvarande rätt för skogsägaren bör ock stadgas för det fall,

att enligt 10 § skogsvårdsstyrelsen av eget initiativ finner sig böra vidtaga

ändringar i fastställd plan eller meddelade bestämmelser.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

7 §•

Thulin och Stenberg:

Därest icke andra stycket, såsom egentligen avseende fideikommisskogarna,

uteslutes i samband med att dessa skogar undantagas från

lagens tillämpning, må erinras, att, i överensstämmelse med vad förslaget

till skogsvårdslag på åtskilliga ställen i enahanda sammanhang

innehåller, det husbehov, varom här talas, bör avse behovet ej blott å

den fastighet, där ifrågavarande skog finnes, utan även å fastighet,

som är med denna sambrukad. Detta torde utsägas i lagtexten.

Stenberg och Köersner:

Att, såsom tredje stycket innebär, överlämna åt nyttja nderättshavaren

att själv bedöma, i vad mån hans rätt inskränkes med hänsyn

till de i 4 § andra stycket upptagna förhållanden, synes vara att ställa

för stora krav på honom. Lämpligare torde vara att, i enlighet med

vad kommittén föreslagit, låta skogsvårdsstyrelsen bestämma, om och i

vilken utsträckning nyttjanderätten får utövas.

9 §■

Lagrådet:

I samma syfte, vari lagrådets anmärkningar vid 5 § framställts,

synes här böra föreskrivas, att skogsvårdsstyrelsens skyldighet att före

utgången av den för hushållningsplan fastställda giltighetstiden föranstalta

om undersökning till utrönande av de förändringar skogen undergått

och fastställa ny plan icke inträder, därest skogens ägare inom

viss tid, t. ex. ett år, innan den gamla planen upphör att gälla till

styrelsen inkommit med ny plan, som kan av styrelsen fastställas.

Vidare torde vad vid 5 § föreslagits rörande skogsägarens hörande

och hans ansvarighet för kostnader samt om närmare bestämmelser angående

undersökning och gottgörelse till förrättningsman böra vinna

tillämpning jämväl i fall, varom här är fråga.

11 §•

Lagrådet:

Sista punkten kan såsom överflödig uteslutas.

12 §.

Sundberg och Thulin:

Att, på sätt förevarande § stadgar, söka upprätthålla efterlevnaden

av föreskrifterna i förslaget medelst vitesförelägganden och,

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

där sådana icke hava åsyftad verkan, genom att åt gode män överlämna

skogens vård och förvaltning skulle väl kunna vara en antaglig

utväg i fråga om skogar tillhöriga fideikommiss och andra stiftelser av

huvudsakligen enskild natur, men synes ej alls ägnat att vinna tillämpning

å övriga i förslaget avsedda, juridiska personer tillhöriga

skogar, som samtliga i större eller mindre grad äga offentligt-rättsliokaraktär.

Såväl på grund härav som även ur ekonomisk synpunkt anse vi

oss böra avstyrka anlitande av vitesinstitutet, såsom varande ett för nu

ifrågavarande ändamål mindre tjänligt medel. Samma omdöme torde

däremot ej. kunna fällas beträffande den utväg den föreslagna skogsvård

slagen i likartat fall anvisar, nämligen att, då skogens ägare icke

själv vid tan er de åtgärder, som äro föreskrivna eller anses erforderliga

för skogens behöriga vårdande, dessa åtgärder verkställas genom tillsynsmyndighetens

försorg på ägarens bekostnad. Därigenom vinnes,

utan de oegentlighet- av ekonomisk och rättslig art vilka äro förbundna

.med vitesinstitntet, trygghet, att de eftersatta åtgärderna verkligen

bliva vidtagna, och detta inom tid, som sannolikt varder kortare,

men i varje fall icke behöver bliva längre, än den tid, som måste förflyta,

vid användning av vitesförelägganden. Och vad häremot under

förarbetena till det föreliggande förslaget anförts därom att detta skulle

innebära ett sporadiskt utförande av en eller flera i ett systematiskt

helt ingående åtgärder, vilket vore föga lyckligt, synes näppeligen vara

av verklig, praktisk betydelse, i ty att ju även beträffande ett stort

antal av. de skogar, å vilka den föreslagna skogsvårdslagen skall äga

tillämpning, enahanda förhållande gäller som i fråga om kommunskogama,

att de skötas efter bestämda, på uthållighet beräknade planer,

samt det väl icke kan vara förenat med särskild svårighet att vidtaga

en eftersatt åtgärd på den grund, att åtgärdens beskaffenhet och omfattning

är på förhand bestämd såsom utgörande ett led i en uppgjord

plan, ^ utan detta fast hellre mången gång kan ske enklare och lättare

än då fråga är om att vidtaga reproduktionsåtgärder särskilt bestämda

för det förekommande, kanske ovanliga, fallet.

Visar sig genom upprepade försummelser i fråga om de för skogens

behöriga vårdande erforderliga åtgärder ägare till skog. varom nu

är fråga, icke hava vilja eller förmåga att vidtaga dessa, kan det ej

göra till fyllest, att nämnda åtgärder gång efter annan ombesörjas av

skogs vårdsstyrelsen, utan det synes i så fall vara nödvändigt, att förvaltningen

frånt.ages ägaren. Anledning torde, därest vitesföreläggande

ej må komma till användning, saknas att ej fötfara på samma sätt även

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

i det fall, att skogen vanvårdas genom åtgärder, som innebära överträdelse

av givna föreskrifter. Fråga uppstår då, huru förvaltningen

ändamålsenligast må anordnas. Det sätt, varpå förslaget sökt lösa detta

spörsmål, nämligen att ställa skogen under vård och förvaltning av gode

män, utsedda av länsstyrelsen, kan icke tillstyrkas. Dessa gode män

borde naturligtvis för att kunna förskaffa sig behövlig kännedom om

skogens beskaffenhet och öva tillsyn över densamma, helst vara närboende.

Men svårigheter torde oftast yppas att t. ex. inom en kommun

finna kompetenta personer, villiga att på dylikt sätt, så att säga, träda

i opposition mot den kommun de tillhöra och utsätta sig för den ovilja

de därigenom kunna ådraga sig från kommunens övriga medlemmar.

Att, såsom måhända kunde ligga nära till hands, lämna uppdraget åt

vederböraude länsjägmästare lärer ej heller gå för sig i betraktande av

den honom åliggande tjänstebefattningen med tillsyn av skogarna inom

hans distrikt. Vem som än finge uppdraget sig anförtrott, synes i allt

fall högst oegentligt. att sålunda åt enskild person överlämna förvaltningen

av offentliga institutioners tillgångar på den grund, att dessa

institutioners utsedda förtroendemän ej rätt handhava sitt uppdrag.

Någon verklig garanti för att därigenom det åsyftade ändamålet bättre

vunnes ägde man icke heller. 1 avseende härå må anmärkas, att förslaget

saknar förvaltningsregler för det fall, att gode männen skulle

göra sig skyldiga till försummelse eller annan vanvård; med förslagets

ståndpunkt synes då ej finnas annan utväg än utseende av andra gode

män eller godemansförvaltningens upphörande; i intetdera av dessa fall

hade utvägen att begagna sig av godemansinstitutet visat sig tillfredsställande.

Bäst och säkrast synes vara att välja den ordning, som för närvarande

gäller i fråga om städernas skogar, nämligen att, om skogens

skötsel icke varder nöjaktigt utförd, den ställes under vård och förvaltning

av skogsstaten. De skäl, som under förarbetena till det föreliggande

förslaget anförts emot anlitande av denua utväg, synas icke

kunna tillmätas avgörande vikt. Att, såsom det sagts, nämnda utväg,

om rättelse efter anmaning icke vidtoges, måste tillgripas, antingen

det begångna felet vore stort eller litet, och förty mången gång skulle

innebära en oriktig proportion mellan fel och botemedel, är riktigt

allenast under den förutsättning att eftersatta åtgärder icke kunna vidtagas

av annan än ägaren eller förvaltaren, men förlorar sin giltighef,

därest, såsom förut förordats, skogsvårdsstyrelsen tillerkännes rätt att

ombesörja dylika åtgärder på ägarens bekostnad. Då vidare anmärkts,

att skogens ställande under skogsstaten skulle vara en alltför tungrodd

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

apparat, torde detta skäl, vars innebörd ej närmare utvecklats, vila på

samma förutsättning som det nyss anförda och förty förlora giltighet

lika med detta. Och då slutligen förmenats, att ett överlämnande av

förvaltningen åt skogsstaten skulle få smak av ett ställande under''förmynderskap,

har man i själva verket endast förblandat begreppen: ett

förvaltningens anförtroende åt gode män är i det närmaste likställt med

ett förmynderskap uti ifrågavarande hänseende, men en statlig förvaltning

kan i ingen mån så anses.

Vad sålunda anförts har sin fulla tillämpning på de skogar,

som omfattas av den föreslagna lagen, sedan därifrån undantagits skogar

tillhörande fideikommiss och andra stiftelser av väsentligen enskild

natur. Skulle dessa, emot vad lagrådet förordat, anses böra inrymmas

inom samma lag, synes nödvändigt att beträffande dem i lagen stadga

särskilda, för övriga skogar ej gällande, föreskrifter; och torde, såsom

förut antytts, mot användning därutinnan av vitesinstitutet och anordningen

med godemansförvaltning icke vara att framställa erinringar av

den vikt, att sådan användning må vara utesluten.

Vi hemställa om ändring av förslaget till huvudsaklig överensstämmelse

med vad av oss förordats.

Stenberg och Koersner:

Då fråga ej är om fideikommisskog, bör vitesföreläggandet gälla

den eller dem, som i skogens förvaltning företräda ägaren. Med anledning

härav torde paragrafens första stycke underkastas någon

jämkning.

Den i andra stycket av paragrafen föreslagna anordningen, att,

om vitesföreläggande ej lett till att den försummade åtgärden utförts,

och nytt vitesföreläggande ej anses tjänligt, förordnande skall meddelas

om skogens ställande under gode mäns vård och förvaltning, kunna vi

ej tillstyrka utan hemställa, att i det förutsatta fallet skogens förvaltning

i stället överlämnas åt skogsstaten. I fråga om skalen för och

emot dessa båda förvaltningsformer åberopa vi i huvudsak vad justitierådet

Sundberg och regeringsrådet Thulin anfört. Mot godemänsinstitutet

tala även de praktiska svårigheter, som följa därav att medel

måste ställas till gode männens förfogande för uppdragets behöriga

fullgörande.

Med justitierådet Sundberg och regeringsrådet Thulin instämma

vi även därutinnan, att vi anse godemansförvaltning kunna såsom speciell

anordning ifrågakomma med avseende å skogar, som tillhöra fidci
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

7l

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

kommiss och andra stiftelser av väsentligen enskild natur, därest även

dessa skola inrymmas inom kommunskogslagen.

13 §.

Lagrådet:

Bibehålies föreskriften därom att skog, som i förevarande lag

avses, må kunna ställas under vård och förvaltning av gode män, synas

de i förevarande § om sådan förvaltning intagna bestämmelserna böra

ändras i nedan angivna avseenden:

Det synes vara mindre lämpligt föreskriva, att, där talan mot

redovisning ej anställts inom viss tid, ansvarsfrihet skall anses beviljad,

utan torde såsom påföljd av försummelse härutinnan böra stadgas, att

vederbörande förlorat sin talan.

Kan överenskommelse om arvode ej träffas, torde frågan härom

böra hänskjutas till prövning av domstol.

14 §•

Lagrådet:

Andra stycket av 1 mom. bör ej vara tillämpligt i annat fall än

då olovlig avverkning å fideikommissegendom företagits eller föranstaltats

av egendomens innehavare. Med hänsyn härtill lärer — därest lagrådets

förslag om enskilda stiftelsers uteslutande från förslaget ej viuner

godkännande — ett förtydligande av momentets innehåll i nämnda avseende

vara behövligt.

Tillräcklig anledning torde saknas att vid konkurrens mellan

ansvarsbestämmelserna i denna § och strafflagen tillämpa annan regel

än lagrådet förordat vid 26 § 3 mom. av förslaget till skogsvårdslag

eller det allmänna stadgandet i 4 kap. 1 § strafflagen. 3 mom. av nu förevarande

§ synes alltså böra i överensstämmelse härmed ändras.

Vad vid 26 § av förslaget till skogsvårdslag anförts därom att

konfiskation av avverkat virke icke bör ifrågakomma i det fall, att avverkningen

skett i strid mot avverkningsförbud, som sedermera upphävts

eller gått åter, äger motsvarande tillämpning, därest, sedan överträdelse

ägt rum av föreskrifter, givna med åberopande av den nu föreslagna

lagen, beslutet angående dessa föreskrifter i anledning av däröver förd

klagan varder upphävt eller ändrat.

Sundberg och Thulin:

Enahanda skäl, som av oss vid 12 § anförts till stöd för vår

hemställan därom att de i förslaget intagna bestämmelserna om före
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

läggande av vite måtte därur uteslutas, tala emot att med straff belägga

begångna överträdelser beträffande kommunskogar och andra skogar av

offentlig karaktär. Stadgande därom förekommer icke i gällande förordning

angående förvaltningen av städernas skogar och synes ej heller

för framtiden vara behövligt eller lämpligt vare sig för dessa eller

andra skogar av antydd art. Fog synes jämväl saknas för de föreslagna

stadgandena om konfiskation av å sådana skogar avverkat virke.

\ id bifall till lagradets hemställan om uteslutande ur förslaget av

fideikommisskogar och skogar tillhöriga andra stiftelser av enskild natur

lära alltså enligt vårt förmenande bestämmelserna i förslaget angående

böter och konfiskation böra bortfalla.

15 §.

Lagrådet:

I överensstämmelse med lagrådets erinran vid 27 § av förslaget

till skogsvårdslag torde även här böra närmare bestämmas, vilka hos

skogs vårdsstyrelserna anställda befattningshavare skola enligt första

punkten i förevarande paragrafs första stycke äga åtals- och beslagsrätt.

Av skäl, som lagrådet anfört vid nyssnämnda 27 §, synes böra

stadgas, att åtalsberättigad, som från underordnad befattningshavare,

vilken icke äger anställa åtal, erhållit anmälan om ett av denne gjort

beslag, äger häva beslaget, om han finner det vara obefogat.

17 §.

Lagrådet:

Under åberopande av lagrådets erinran vid 29 § av förslaget till

skogsvardslag hemställer lagrådet om sådan ändring av förevarande

§, att andel i böter, vite, behållning å försäljning av förbrutet virke

och ersättning för virke, som undgått beslag, ej tillerkännes åklagare

eller beslagare.

18 §.

Lagrådet:

Om beslut är meddelat av skogsstatstjänsteman, torde, för undvikande

av alltför många instanser, utan olägenhet besvär kunna få

anföras omedelbart hos domänstyrelsen, som ej lärer underlåta att, där

så finnes nödigt, i ärendet höra över jägmästaren. Lagrådet hemställer

alltså om ändring härutinnan i 3 mom., varigenom ock skulle i förevarande

avseende astadkommas den likställighet emellan skogsvårdsstyrelse

och skogsstatstjänsteman, som 2 § i förslaget konstituerar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157. 78

20 §.

Lagrådet:

Beträffande första stycket har lagrådet redan hemställt om dess

överflyttande till 5 §. Fjärde stycket torde såsom överflödigt böra utgå.

I övrigt äro paragrafens bestämmelser av beskaffenhet att såsom

föreskrifter till reglerande av övergången från den äldre lagstiftningen

böra upptagas efter promulgationsstadgandet.

Anledning torde saknas att icke — i likhet med vad som stadgats

i 4) av övergångsbestämmelserna i förslaget till skogsvårdslag — föreskriva

viss maximitid för tillgodonjutande av utsyning eller avverkningstillståud

enligt äldre lag, därest utsyningen eller tillståndet ej redan

förut till tiden begränsats.

Med den avfattning tredje stycket erhållit skulle avverkningsrättens

innehavare bliva skyldig ersätta skogsägaren dennas av rättighetens

utövande föranledda kostnader för åtgärder till betryggande av

återväxt, även om enligt nya lagen dessa åtgärder blivit mera omfattande

än de, för vilka avverkningsrättens innehavare enligt äldre bestämmelser

varit ansvarig. Då endast dessa bestämmelser böra vara reglerande med

avseende å berörda ersättningsskyldighet, bör för utmärkande härav

ifrågavarande stycke underkastas jämkning i avfattningen.

Lagrådet:

Då i gällande författningar, exempelvis speciallagstiftningen för

skogar i Västerbottens och Norrbottens län, finnas stadganden, som

skola ersättas av nya lagens föreskrifter, synes lämpligt, att genom

lagens ingress uttryckligen upphäves vad i lag eller författning finnes

stadgat stridande mot nya lagen.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 123 höft. (Nr 157.)

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

Utdrag av protokollet över j or dir uksärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den

10 mars 1923.

N ärvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Bränning, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Notion, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Departementschefen, statsrådet Linders anmäler, efter gemensam

beredning med chefen för justitiedepartementet, och redogör för lagrådets

genom utdrag av protokollet över jordbruksärenden den 27

oktober 1922 inhämtade yttrande över förslag till lag angående vård av

kommunskogar, sockenallmänningsskogar samt vissa stiftelsers, föreningars

och sällskaps skogar.

Härefter yttrar föredragande departementschefen:

Av de erinringar, som vid förslagets granskning av lagrådet framställts,

är den mest ingripande den, som avser uteslutning ur förslaget

av skogar å fideikommiss och andra enskilda stiftelser. Lagrådet åberopar,

vad angår fideikommiss, som stöd för sin ståndpunkt härutinnan,

att det med hänsyn till det intresse för sin skogs skötsel, som innehavare

av fideikommissegendom finge antagas hava, skulle vara onödigt

och olämpligt att nedtrycka detta intresse genom detaljerade föreskrifter

ej blott angående avverkningsbeloppets storlek och uttagande utan ock

om skogsodling, hyggesrensning, dikning m. m., allt med tillhörande

kontrollåtgärder. På samma gång anser lagrådet emellertid, att vården

om fideikommissegendoms skog icke skulle vara fullt betryggad allenast

genom tillämpning å densamma av de för enskildas skogar enligt förslaget

till skogsvårdslag ifrågasatta bestämmelserna, utan föreslår, att

fideikommisskogar därutöver skulle underkastas upprättande av avverkningsberäkningar

rörande deras avkastningsförmåga, som till beloppet

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

borde bestämmas och ej finge vid avverkningen överskridas, under det

att skogsskötsel i övrigt finge bedrivas utan skyldighet att efterkomma

särskilda föreskrifter. Lagrådet föreslår sålunda, förutom de båda kategorier

skogsvårdsbestämmelser, som innehållas i det förevarande förslaget

och i förslaget till skogsvårdslag, ett tredje stadium mellan dessa.

Att en sådan anordning icke skulle vara ägnad att bidraga till överskådligheten

och förenklingen av skogsvårdslagstiftningen i landet, synes

mig vara påtagligt, och den bör icke utan starkt tvingande skäl tillgripas.

Sådana skäl kan jag ej finna föreligga. Beträffande boställsskogar

gäller ju, att avkastningen därav under varje innehavares tid uttages

med vad som följer av och är förenligt med en utöver sagda

tid sig sträckande skogsvård. Samma synpunkt och regel synes kunna

göras gällande i fråga om fideikommissegendomars skogar. Någon hårdhet

eller orättvisa bör så mycket mindre för innehavaren kännas häruti,

som enligt förslaget en avsevärd medverkan vid upprättandet av hushållningsplan

blivit honom tillerkänd. I sistberörda omständighet ligger

ock — såsom jämväl av lagrådet i dess yttrande vid 5 § framhållits —

en ej oväsentlig mildring av den kostuadstunga, som plantvånget medför;''

härförutom är det i detta hänseende att bemärka dels att enligt

förslaget fullständiga hushållningsplaner endast fordras beträffande de

skogar, som kunna uppbära så«iana, och dels att även enligt lagrådets

förslag det skulle upprättas avverkningsplaner, vadan det i allt fall

endast bleve fråga om den merkostnad härutöver, som kräves för en

fullständig plan.

På grund av det anförda har jag ansett fideikommissegendomars

skogar böra bibehållas uti förslaget, och i överensstämmelse härmed

jämväl andra stiftelseskogar, som av lagrådet ansetts böra därur utgå.

Vad i övrigt av lagrådet anmärkts vid 1 § i förslaget har blivit

iakttaget. .

Vad angår av en ledamot till införande i lagen förordad föreskrift,

varigenom med äganderätt likställdes stadgad aborätt eller ständig besittningsrätt,

torde en dylik föreskrift icke vara erforderlig. Saknaden

därav i de hittills gällande bestämmelserna i ämnet lära icke hava föranlett

några vanskligheter vid tillämpningen av dessa, och det antydda

behovet har icke heller vunnit understöd av de övriga ledamöterna i

lagrådet. . .

Beträffande 4—6 §§ hava av lagrådet angivna anvisningar blivit

följda. Dock har rörande sådana före-krifter, som omförmälas i sista

stycket av 5 § 2 mom. och vilka av lagrådet ansetts böra meddelas av

4-6 §§.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

Konungen i stället för, såsom det remitterade förslaget angav, av domänstyrelsen,

den jämkning vidtagits, som framgår av den nya lagtexten.

Härmed har avsetts att inrymma rätt för Konungen att överlåta utfärdandet

av de rent tekniska föreskrifterna åt domänstyrelsen, medan

fastställandet av kostnads- och. andra mera viktiga bestämmelser förbehålles

Konungen.

o Av två ledamöter i lagrådet har ifrågasatts, att i tredje stycket av

7 § återupptaga skogslagstiftuingskommitténs stadgande, att skogsvårdsstyrelsen

skulle bestämma, om och i vilken utsträckning i detta stycke

omförmäld nyttjanderätt finge utövas. Den fara för innehavaren av

dylik rätt att överskrida vad lagen medgiver honom, med hänsyn vartill

nämnda erinran gjorts, torde emellertid ej vara så stor, då emot sagda

rätt och dess utövning står ägarens intresse, att densamma icke går för

långt och att övervaka att så ej sker. I händelse av osäkerhet å någondera

sidan lärer en hänvändelse till skogsvårdsstyrelsen komma att ske,

varför mindre omgång torde tarvas än om uttryckligt tillstånd skulle

behöva begäras hos och meddelas av styrelsen.

Emot det första av de medel, som i förslaget införts mot försummelse

att vidtaga föreskrivna skogsvårdsåtgärder, nämligen föreläggandet

av vite, hava tvenne av lagrådets ledamöter anfört, att detsamma

ej vore ägnat att vinna tillämpning å i förslaget avsedda, juridiska personer

tillhöriga skogar, som samtliga i större eller mindre grad ägde

offentligt-rättslig karaktär. I likhet med de båda övriga ledamöterna

anser jag emellertid något hinder icke föreligga för användningen av

vitesinstitutet i förevarande fall. I fråga om möjligheten att i stället

för vitesförfarande låta skogsvårdsstyrelsen föranstalta om verkställandet

av försummade åtgärder på vederbörandes bekostnad vidhåller jag, att

det skulle vara mindre lämpligt med ett dylikt skogsvårdsstyrelsens sporadiska

ingripande i en systematiskt ordnad skogsskötsel. Därtill må

även framhållas, att under det uttagandet av ersättning för av skogsyårdsmyndigheten

verkställda åtgärder i regel torde för en enskild markägare

i viss män verka som en press på ägaren, något dylikt icke skulle

äga motsvarighet beträffande de markägare, med hänsyn till vilka vitet

ansetts otjänligt. Dylik kostnadsersättning skulle nämligen utgå ur

den juridiska personens — ägarens — förmögenhetsmassa, medan däremot

förelagt och försutet vites uttagande bör rikta sig emot den eller

dem, som företräda ägaren i förvaltningen av skogen.

Att fallu kunna tänkas inträffa, där det visar sig nödvändigt, att

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition Nr 157.

förvaltningen av ifrågavarande skogar fråntages ägaren, har även lagrådet

funnit. Men i stället för förslagets anordning, att i dylikt fall

överlämna förvaltningen till särskilda av länsstyrelsen utsedda gode

män, har lagrådet såsom bäst och säkrast förordat förvaltningens övertagande

av skogsstaten. Då lagrådet såsom skäl härför anfört, att det

torde bliva förenat med svårigheter att finna kompetenta och villiga

personer att åtaga sig dylikt godmanskap, kan jag icke dela denna

farhåga. För att en sådan åtgärd som skogsförvaltningens fråntagande

från den regelrätte utövaren skall tillgripas, måste givetvis en ganska

långt gången vårdslöshet i utövningen därav hava förekommit. Där så

skett, lärer det icke vara svårt att påträffa för skogsvården intresserade

personer, även inom vederbörande kommun själv, vilka av omtanke om

skogen vilja och kunna åtaga sig uppdraget. Att ett dylikt framträdande

skulle medföra sådan animositet och därmed förenade följder, som i lagrådets

yttrande antytts, lärer dessbättre numera icke behöva räknas med.

Bland andra senare tiders tecken på en förändrad uppfattning i orterna

om skogsvårds frågor och dessas betydelse för det allmänna må nämnas

de förhållanden och krav, som lågo till grund för tillblivandet av lagen

om bysamfälligheter m. m. Då det av lagrådet ansetts såsom oegentligt

att åt enskild person överlämna förvaltningen av offentliga institutioners

tillgångar på den grund, att dessa institutioners utsedda förtroendemän

ej rätt handhaft sitt uppdrag, må det framhållas, att det här icke är

fråga om ett tillrättaläggande av den vårdslösade förvaltningen allenast

för de angivna institutionernas egen skull, utan även gäller det allmännas

intresse av en god skogsvård, och att gode männen bliva skogsvårdsstyrelsens

eller länsstyrelsens förtroendemän vid dessa myndigheters

övervakande av berörda allmänna skogsvårdsintresse.

Den av lagrådet förordade anordningen att eventuellt ställa en

försummad skogsskötsel under skogsstatens vård och förvaltning synes

ägnad att väcka vissa betänkligheter. Såväl i fråga om den förevarande

lagen som beträffande den föreslagna skogsvårdslagen har det systematiskt

iakttagits, att icke någon tillsyn eller annan befattning med

lagarnas efterlevnad tillagts skogsstaten, och redan med hänsyn härtill

skulle det te sig främmande att för nu ifrågavarande fall göra någon

rubbning däruti. Åven kan det göras erinringar mot en anordning,

varigenom skogsstatstjänstemännen uti utövningen av dessa åligganden

skulle komma att stå under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt.

Av tvänne ledamöter har såsom ytterligare skäl mot godemansinstitutionen

anförts, att det skulle vara förenat med praktiska svång
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

heter att få erforderliga medel ställda till gode männens förfogande för

uppdragets behöriga fullgörande. Något dylikt har emellertid icke anmärkts

beträffande fideikommisskogar, och någon anledning, varför det

skulle vara svårare att få sådana medel för exempelvis kommunskogar

än fideikommisskogar, torde ej finnas. Det är dessutom att ihågkomma,

att kravet på de under lagen hörande skogarnas behandling i förslaget

är lämpat efter dess förmåga att bära upp åtgärder av större eller

mindre omfattning.

På grund av det anförda har jag icke ansett mig kunna vidtaga

någon ändring i förslaget i förevarande delar.

13 §• Då det synes ligga närmast till, att länsstyrelsen, som förordnar

gode männen, jämväl avgör eventuell tvist om arvodesbeloppet, samt

lagrådet icke angivit något skäl för sin hemställan, att ändock dylik

tvist borde hänskjutas till provning av domstol, har förslagets ståndpunkt

i denna del bibehållits.

14—18 §§. I dessa paragrafer hava av lagrådet framställda erinringar blivit

iakttagna vid överarbetningen, i vissa delar dock endast i den mån

och på sätt som skett vid motsvarande bestämmelser uti den föreslagna

skogs vårdsl agen.

Beträffande 14 § må framhållas, att då någon konkurrens med

allmänna strafflagen icke torde kunna förekomma beträffande bestämmelserna

i 2 mom. samt ej heller i fråga om sådana fall i 1 mom.,

som gälla fideikommissinnehavare, det i 3 mom. ej torde behövas någon

regel angående förbrytande av avverkat virke.

Vad angående 20 § i det remitterade förslaget av lagrådet uttalats

har blivit följt; dock har bestämmelsen i fjärde stycket därav ansetts

lämpligen böra stå kvar i överensstämmelse med vad som skett i fråga

om liknande bestämmelser uti förslaget till skogsvårdslag.

Föredragande departementschefen uppläser härefter omarbetat förslag

till lag angående vård av kommunskogar, sockenallmänningsskogar

samt vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar, vilket förslag

finnes såsom bilaga fogat vid detta protokoll, samt hemställer, att

förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan behagar Hans Kungl. Hög
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

het KronprinBen-Regenten förordna, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Rune Thygesen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1923:278 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till skogsvårdslag och förslag till lag angående vård av kommunskogar, sockenallm s. 1 i texten
  2. SärU 1923:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 104 med förslag till skogsvårdslag och nr 157 med förslag till lag angående vård av kommunskogar, socken s. 1 i texten