Sök i Ratio Lex

Angående viss ändring av bestämmelserna angående tilläggsavvittring i Västerbottens läns lappmark

1923-03-10 · 22 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 20 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1923:189, Angående viss ändring av bestämmelserna angående tilläggsavvittring i Västerbottens läns lappmark

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.

1

Nr 189.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående viss ändring av

bestämmelserna angående tilläggsavvittring i Västerbottens läns

lappmark; given Stockholms slott den 10 mars 1923.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag

av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, inhämta

riksdagens yttrande över bilagda förslag till kungörelse rörande vissa

ändringar i kungörelsen den 30 december 1916 (nr 603) angående

tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmark.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Linders.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 152 höft. (Nr 189.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.

Förslag

till

kungörelse

om ändrad lydelse av 4 och 23 §§ av kungörelsen den 30 december 1916

(nr 603) angående tilläggsavvittring i vissa delar av Tästerbottens läns

lappmark.

Härigenom förordnas, att 4 och 23 §§ i kungörelsen den 30

december 1916 angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens

läns lappmark skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse.

4 §•

Då laga kraft ägande utslag rörande den pågående allmänna

avvittringen föreligger, skall beträffande varje inom avvittringslagen

belägen och ej under kronans omedelbara disposition stående fastighet,

som fått sig tillagda en eller flera under stadgandet i 1 § inbegripna

slåtterängar, så snart ske kan genom särskild avvittringsnämnd undersökas,

huruvida och på vad sätt lämpligen kan företagas odling, som,

med beräkning av en årlig höskörd av lägst ettusenfemhundra kilogram

och högst tretusen kilogram för varje hektar odlad jord, kan i avkastning

lämna samma myckenhet hö, som beräknas i medeltal årligen kunna

skördas å nämnda ängar. Till ledning vid sistnämnda beräkning skall

tjäna den uppskattning, som skett vid den allmänna avvittringen; dock

må avvikelse därifrån äga rum i den mån sådant föranledes av kreatursantalet

vid gården eller andra omständigheter. Avvittringsnämnden äge,

då särskild anledning därtill föreligger, att för höavkastningens beräknande

företaga besiktning av ängarna.

Till--— fastighet.

23 §.

Sedan — — — år.

I utslag — — — hänseende.

Har område, som skall avträdas, eller del därav utsetts till odlingsområde

för annan fastighet, äge avträdandet rum, så snart beslutet

därom vunnit laga kraft men vare i sådant fall hemmansägaren eller

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.

nybyggaren berättigad att av statsmedel uppbära ersättning för mistad

avkastning med högst femton gånger det belopp, som efter ett pris av

högst femton kronor för varje lass kan beräknas motsvara den årliga

höavkastningen, sådan denna blivit jämlikt 4 § första stycket bestämd.

Ersättningsbelopp, varom här är fråga, skall beräknas av avvittrings

nämnden och fastställas i utslaget angående tilläggsavvittringen.

Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen,

enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling,

och skall äga tillämpning jämväl å redan avslutade förrättningar,

börande dessa till följd härav ånyo företagas och i erforderlig

omfattning ändras och fullständigas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å Stockholms slott

den 10. mars 1923.

N ärvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Linders anmäler

ärende rörande ändring i kungörelsen den 30 december 1916 (nr 603)

angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmark

och anför härvid:

Genom ifrågavarande kungörelse togs på sin tid det första steget

till en lösning av frågan om indragande till kronan av de spridda ängslägenbeter

(ströängar), som vid avvittringen i Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker tilldelats hemman och nybyggen utanför deras

egentliga ägoområden. Ströängarna äro till huvudsaklig del belägna å

kronoparker och annan kronomark. Med indragningen av desamma

har man velat tillgodose flera viktiga intressen. Främst har eftersträvats

att utveckla jordbruket från det extensiva system, som hittills varit

rådande i ifrågavarande trakter och som företrädesvis bestått i insamlande

av hö från själv växande ängar och starrkärr, till en rationellt ordnad

foderproduktion å odlade vallar. Vidare har det vad angår trakterna

nedom odlingsgränsen visat sig nödvändigt att indraga ströängarna

av det skäl, att de i stor utsträckning äro för kronan behövliga för

kolonisations- och skogsvårdsändamål. Vad fjälltrakterna angår har ett

särskilt syfte förelegat, i det staten genom ströängarnas indragande avsett

att undanröja ett väsentligt hinder för renskötseln därstädes samt

minska anledningarna till stridigheter mellan lapparna och den bofasta

befolkningen.

Spörsmålet om en lösning av ströängsfrågan har upprepade gånger

varit föremål för behandling. Vid avvittringens påbörjande inom lappmarken

gåvos provisoriska bestämmelser i ämnet genom ett stadgande

att ströängarna skulle, innan de kunde mot annan kronans mark ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 189.

bytas, tillsvidare fa bibehållas under det hemman eller nybygge, dit de

hörde, och under tiden endast räknas såsom ett skifte vid avvittringen.

Detta stadgande har tillämpats vid samtliga avvittringar jämväl i fjälltrakterna

i Västerbottens län. Genom 191 ti års kungörelse om tilläggsavvittring

vann emellertid ströängsfrågan en slutgiltig lösning, så vitt

angår nämnda fjällområden. Ett ordnande av frågan därstädes underlättades

därigenom att eu anslutning kunde ske till den allmänna avvittringen,

och det torde kunna sägas, att en lösning framtvingades

genom avvittringsförfattningarnas bristande förmåga att, trots de bestämmelser,

som tid efter annan i sådant syfte utfärdats, skydda nomadlapparnas

berättigade intressen. Tillkomsten av bestämmelserna i berörda

kungörelse föregicks av ett vidlyftigt gransknings- och utredningsarbete,

åsyftande bland annat utredning rörande hemmanens rätt

till de särskilda ängarna. Härunder ifrågasattes jämväl ett fullständigt

upprivande av det redan utförda avvittringsarbetet med åtföljande revision

av avvittringsförfattningarna. I syfte att avveckla den sålunda

uppkomna situationen medgav riksdagen, efter Kungl. Maj:ts i

proposition nr 166 till 1916 års riksdag därom gjorda framställning,

att de upprättade förslagen till avvittring inom de fyra avvittringslagen

i länets fjälltrakter finge under vissa villkor godkännas. Bland

dessa villkor ingick skyldighet för hemmansägare och nybyggare att,

i den mån genom tilläggsavvittring bestämdes, till kronan mot ersättning

avstå slåtterängar utanför hemmanens eller nybyggenas egentliga

ägoområden. Samtidigt härmed blev det av Kungl. Maj:t för riksdagen

framlagda förslaget till bestämmelser rörande tilläggsavvittrings

genomförande av riksdagen med vissa erinringar godkänt.

Kungörelsen i ämnet, utfärdad den 30 december 1916 (nr 603) hade

till en början endast avseende å de trakter ovan odlingsgränsen inom

Dorotea och Sorsele socknar, varest allmän avvittring vid författningens

tillkomst pågick. Genom kungörelse av den 7 februari 1919 (nr 33)

utvidgades tillämpningsområdet att omfatta Vilhelmina och Stensele

socknars fjälltrakter samt Tärna socken, som i sin helhet är belägen

ovanför odlingsgränsen. Kungörelsen kom därigenom att avse hela

fjällområdet i Västerbottens läns lappmark eller i stort sett trakterna

ovan odlingsgränsen i länet.

Ströängsindragningen har emellertid icke inskränkts till de delar

av lappmarkerna, där den på sätt nämnts kunnat göras till villkor för

godkännande av upprättade förslag till avvittring. Genom lag den 22

juni 1921 (nr 378) hava bestämmelser meddelats för indragning till kro
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.

nan av ströängar inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark

nedanför odling sgränsen.

Skilda anledningar hava gjort, att under flera år ingen förrättning

enligt kungörelsen om tilläggsavvittring kom till stånd, främst kristiden

med därav följande svårigheter och höga kostnader för anskaffande av

såväl arbetskraft för att åstadkomma de odlingar, vilka skulle ersätta

indragna ängar, som erforderliga konstgödningsmedel m. m. Principen

för indragningen är nämligen såväl vid tilläggsavvittringen som vid den

allmänna ströängsindragningen, att ängarna återgå till kronan mot vederlag

av åtagande från kronans sida att bekosta så mycken odling, som

erfordras för beredande av en höskörd motsvarande den, som erhållits

från ängarna.

Redan innan 1916 års kungörelse hunnit komma i tillämpning,

uppstod fråga om vissa ändringar i densamma. Detta föranleddes av

det utredningsarbete, som under åren 1916—1919 ägnades frågan om

den allmänna ströängsindragningen och som resulterade i nyssnämnda

lag om ströängars indragande till kronan. Samtidigt med framläggandet

för riksdagen av förslaget till denna lag lämnades riksdagen (prop.

244/1921) också tillfälle att yttra sig över ett förslag till vissa ändringar

i kungörelsen om tilläggsavvittring. Sedan riksdagen (skr. nr 222) förklarat

sig icke hava något att erinra mot ändringsförslaget, utfärdades

kungörelse i ämnet den 3 juni 1921 (nr 339).

Tilläggsavvittring har satts i verket först under 1922 samtidigt

med den allmänna ströängsindragningen. Endast en avvittringsnämnd

har tillsatts. Densamma har såsom verksamhetsområde fått Dikanästrakten

inom Vilhelmina socken. Nämnden har under sommaren 1922

medhunnit 69 förrättningar. Emellertid hava förrättningsresultaten väckt

starkt missnöje hos befolkningen. I skrivelse till länsstyrelsen i Västerbottens

län den 28 september 1922 har detta anmälts av lantmätaren i

avvittringsnämnden, som därvid meddelat, att många funnes, som intet

hade att invända mot tilläggsavvittringens princip, men samtliga ansåge

de odlingsområden, som utlagts i vederlag mot indragna ströängar, för

små. Avvittringsnämnden hade heller icke kunnat undgå att märka, att

den vid allmänna avvittringen verkställda uppskattningen av ströängar

i den trakt, där nämnden haft sin verksamhet, vore så låg, att fastighetsägarna

icke finge det vederlag i form av odlingsområden, författningen

avsåge.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har nu under åberopande av denna

anmälan i skrivelse den 26 januari 1923 anfört i huvudsak följande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 18''.).

i

Enligt grunderna för tilläggsavvittringen borde den odlingsersättning, som

utginge för de avstådda ströängarna så avpassas, att skälig ersättning bereddes för

den avkastning, som ängarna lämnat innehavaren. Jämlikt 4 § i kungörelsen den

30 december 1916 skulle sålunda undersökas »huruvida och på vad sätt lämpligen

kan företagas odling, som med beräkning av en årlig höskörd om 1,500 kilogram

för varje hektar odlad jord kan i avkastning lämna samma myckenhet hö, som

vid den allmänna avvittringen beräknats kunna skördas å nämnda ängar».

För att en tilläggsavvittring enligt sålunda fastställda grunder skulle bliva

rättvis erfordrades således dels att den uppskattning av slåtterängarnas avkomst,

som skett vid den allmänna avvittringen, icke vore för låg, dels ock att avkastningen

från odlingsområdet icke vore för högt beräknad.

Med hänsyn till beskaffenheten av de odlingsområden, som kunde ifrågasättas,

finge den bestämda avkastningssiffran av odlingsområdena anses skälig.

Däremot måste den vid allmänna avvittringen verkställda uppskattningen av ströängarnas

avkastning anses så låg, att tilläggsavvittring enligt gällande grunder

icke kunde motsvara sitt syfte. Genom att uppskattningen av ströängarnas höavkastning

vid den allmänna avvittringen satts för låg, bleve den ersättning, som

lämnades för de indragna ströängarna, otillräcklig. Härav bleve åter en följd, att

den kreatursstock, som en hemmansägare eller nybyggare förut kunnat föda med

avkastningen å sitt hemman eller nybygge (med detsamma tilldelade ströängar)

icke längre kunde upprätthållas, sedan ströängarna frångått fastigheten och ersatts

med odlingsområde. Ett försvagande av hemmansägarnas eller nybyggarnas ställning

bleve således följden, ehuru motsatsen åsyftats.

Att uppskattningen vid avvittringen av ströängarnas avkastning blivit för

låg, syntes uppenbarligen framgå av till länsstyrelsen ingångna skrivelser från

vederbörande lantmätare i den 1922 tillsatta avvittringsnämnden och från överlantmätaren

i länet. Den förre hade sålunda lämnat meddelande om en approximativ

beräkning, som verkställts av avvittringsnämnden för att komma till en

uppfattning om förhållandet mellan avkastningen å till kronan indragna ströängar,

sådan denna uppskattats vid den allmänna avvittringen, och avkastningen å de

såsom vederlag för dessa ängar utlagda odlingsområdena, vilken beräkning hänfört

sig till hemmanet Dajkanvik nr 1 i Vilhelmina socken. Beräkningen hade visat,

att omkring 20 kofoder indragits till kronan, under det de utlagda odlingsområdena,

högt räknat, kunde avkasta allenast 12 kofoder.

Överlantmätaren hade efter undersökning av ett tjugutal skattläggningsförslag

inom de olika avvittringslagen funnit, att medelsiffrorna för ströängars taxering

utgjorde inom Sorsele lägst 0.13, högst 0.9, medeltal 0.4 3 lass per hektar,

inom Dorotea lägst 0.1, högst 0.2, medeltal 0.15 lass per hektar, inom Vilhelmina

lägst 0.0 5, högst 0.2 5, medeltal O.n lass per hektar samt inom Stensele och Tärna

lägst 0.1, högst 0.2 5, medeltal 0.17 lass per hektar, varvid anmärkts, att de angivna

medeltalen vore något för höga, enär i dem inräknats samtliga ströängar,

således jämväl av de tre högre klasserna. För att få fram den verkliga avkastningen

i genomsnitt av fjärde klassens ängar hade överlantmätaren meddelat vissa

uppgifter från den under 1922 skedda ströängsindragningen inom Lycksele socken

(enligt ströängslagen). Dessa uppgifter visade, att avkastningen från ängarna, vilka

så gott som uteslutande varit av fjärde klass, måst i genomsnitt höjas 33 % över

avvittringsuppskattningen till i medeltal 0.2 8 lass per hektar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.

Av vad sålunda förekommit ansåge länsstyrelsen framgå, att de grunder,

varpå tilläggsavvittringen författningsenligt skulle byggas, icke vore tillfredsställande,

och att en ändring av dessa grunder vore påkallad för att tilläggsavvittringen

skulle kunna motsvara sitt syfte. Denna ändring syntes böra gå ut på att

vederbörande avvittringsnämnd icke skulle vara bunden av den vid allmänna avvittringen

verkställda uppskattningen av avkastningen av ströäng, som skulle indragas,

utan att åt nämnden borde inrymmas befogenhet att uppskatta denna avkastning

och i förhållande därtill utlägga odlingsområdet.

Enligt de bestämmelser, som gällde för indragning av ströängar nedanför

odlingsgränsen (lagen den 22 juni 1921) skulle ströängsnämnd alltid uppskatta

ströängs avkastning, varvid till ledning skulle tjäna den uppskattning, som skett

vid avvittringen, dock att avvikelse därifrån Unge äga rum i den mån sådant

föranleddes av innehållet i skifteshandlingar, kreatursantalet vid gården eller andra

omständigheter. Dessa bestämmelser hade vid de ströängsindragninga r, som ägt

rum i enlighet med nämnda lag, visat sig tillfredsställande. Länsstyrelsen ville

även i förevarande sammanhang omförmäla, att denna ströängsindragning tillvunnit

sig befolkningens förtroende och att all anledning förelåge antaga, att de

odlingsområden, som anvisats, komma att skyndsamt uppodlas och bliva till betydelse

för jordbrukets utveckling.

Då taxeringen även inom ett och samma avvittringslag kunde vara ojämn,

vore en ny uppskattning genom avvittringsnämnden den säkraste åtgärden. I följd

härav vore den rationellaste utvägen den, att för tilläggsavvittringen upptoges ungefär

samma föreskrifter, som gällde för indragning av ströängarna nedanför odlingsgränsen.

Emellertid skulle en fullständigt ny uppskattning orsaka mycket arbete och

taga avsevärd tid samt jämväl medföra ökade utgifter. Länsstyrelsen hade därför

intet att erinra mot att, på sätt lantmätaren i avvittringsnämnden ifrågasatt,

nyuppskattningen skulle omfatta blott en viss procent, t. ex. 30 av ett byalags

ströängar, samt att med ledning av det vid denna uppskattning vunna resultatet

uppskattningssiffrorna för de icke nyuppskattade ströängarna skulle analogt korrigeras.

Huvudsaken vore, att en något så när riktig justering av den vid avvittringen

gjorda uppskattningen av ströängarnas avkastning komme till stånd.

Enligt länsstyrelsens mening borde de nya bestämmelserna till en början

gälla allenast Vilhelmina avvittringslag, där uppskattningen vid allmänna avvittringen

av ströängarnas avkastning uppenbarligen visat sig för låg. Huruvida och

i vad utsträckning nya bestämmelser i förevarande syfte kunde bliva erforderliga

jämväl för de andra avvittringslagen — utom Sorsele, där någon jämkning av

uppskattningen överhuvud icke syntes böra ifrågasättas — kunde få bero av framtida

utredning och prövning, sedan grundligare erfarenheter vunnits av tilläggsavvittringen

inom Vilhelmina avvittringslag.

Länsstyrelsen liar i sin skrivelse vidare i anledning av ett därom

av överlantmätaren i länet framställt förslag hemställt, att gällande bestämmelser

rörande tilläggsavvittring borde erhålla ett tillägg, avseende

att möjliggöra utläggande av odlingsområde jämväl å samfälld husbehovsskog.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Katigt. Maj:t* proposition Nr 189.

9

Då länsstyrelsens framställning i huvudsak avser att påvisa nödvändigheten

av att undanröja verkningarna å tilläggsavvittringen därav

att den höavkastning, vartill ströängarna vid den allmänna avvittringen

uppskattas, blivit för lågt samt även ojämnt beräknad, torde jag här

böra med några ord beröra syftet med den vid den allmänna avvittringen

skedda uppskattningen och de grunder, som därvid följts.

Vid av vittring bestämmes däri ingående fastigheters mantal genom skattläggning,

grundad på inägornas uppskattade avkastning. Närmare bestämmelser

härom äro intagna i förordningen den 30 ma.j 1873 angående skattläggningsmetod

för Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Enligt denna författning skall

afl åkerjord och odlingsmark ävensom äng och annan slåttermark uppskattas efter

den höavkastning, ägorna anses kunna, odlingsmarken efter verkställd odling, årligen

giva i medeltal. Vid uppskattningen indelas höavkastningen allt efter dess

beskaffenhet i fyra klasser. Till första klassen räknas gott hårdvallshö och annat

därmed jämförligt hö, till andra klassen mindre gott hårdvallshö och röjningshö,

till tredje klassen grövre och finare starrgräs samt hö av bättre myrar, som med

fördel kunna avbärgas varje år, samt till fjärde klassen hö av sämre myrar, som

för gräsväxtens bibehållande ej böra avbärgas årligen. Avkastningen beräknas i

lass om 10 centner (425 kilogram) och åsättes viss ränta (öretal) för varje lass

men i fallande skala för de förenämnda olika klasserna. Mantalet för varje fastighet

bestämmes därefter i förhållande till öretalet för dess inägor.

Här må emellertid anmärkas, att för beräkning vid tilläggsavvittring

av omfattningen av det odlingsområde, som skall ersätta indragna

ströängar, är taxeringen i lass hö grundläggande utan något avseende

å den nämnda klassindelningen.

Över länsstyrelsens framställning har inhämtats lantmäteristyrelsens

utlåtande, vilket är av följande lydelse:

»Uti sitt underdåniga utlåtande den 3 mars 1916 i anledning av då föreliggande

förslag rörande avvittringen inom Dorotea och Sorsele avvittringslag

erinrade lantmäteristyrelsen i avseende å bestämmelsen att den vid allmänna avvittringen

beräknade höavkastningen skulle följas i det hänseende, varom nu bifråga,

att det förut aldrig förekommit, att vid åtgärder av dylika slag på detta

sätt binda förrättningsmännen, utan att prövningsrätt städse varit inrymd åt dem.

Styrelsen kunde därför ej tillstyrka, att varje möjlighet till prövning bleve utesluten,

och framhöll, att denna mening stode i överensstämmelse med vad styrelsen

i ett tidigare utlåtande anfört, samt erinrade, att en god vägledning för bedömande

av frågan kunde vinnas genom jämförelse med kreatursbesättningen.

Uti sin skrivelse i anledning av Eders Kungl. Maj:ts proposition i ämnet

till 1916 års riksdag framhöll riksdagen såsom sin mening, att det vore av största

vikt, att visshet komme att råda därom, att det föreslagna sättet för ströängsfrågans

lösning och den nya ordning, som man avsåge att i samband därmed införa

i traktens jordbruk, lände befolkningen till nytta samt vore ägnade att lätta utkomstmöjligheterna

och höja välståndet. En förutsättning för det nya jordbrukssystemets

framgång vore enligt riksdagens mening, att det även av befolkningen

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 152 höft. (Nr 189.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.

själv mottoges såsom ett medel till utveckling och icke såsom ett hinder däremot. På

grund av de särskilda omständigheter, som förelåge, hade det synts riksdagen, att

densamma borde visa särskild frikostighet för att därigenom skapa ytterligare garantier

för tryggandet av en säker utgång av det föreslagna och dittills vid utförandet

i den omfattning, varom fråga vore, oprövade tillvägagångssättet.

Enligt vad lantmäteristyrelsen erfarit, kan man vänta, att besvär komma

att anföras över snart sagt samtliga förrättningar, som under år 1922 verkställts.

Det torde vara på grund av kännedom härom som länsstyrelsen upplyst, att tillläggsavvittringen

mötts med starkt missnöje hos den befolkning, som beröres därav.

Länsstyrelsen har emellertid meddelat, att nu gällande bestämmelse om godtagande

av den vid den allmänna avvittringen beräknade höavkastningen leder

till ett försvagande av hemmansägarnas eller nybyggarnas ställning, ehuru motsatsen

åsyftats.

Någon närmare utveckling av förhållandena synes lantmäteristyrelsen icke

erforderlig. Styrelsen utgår ifrån att ändring måste ske, och även i avseende å

frågan om sättet för denna ändring ansluter sig styrelsen på det hela taget till

länsstyrelsens mening. Det vill emellertid se ut som om länsstyrelsen utgått ifrån

att vid tillämpning av lagen om ströängars indragande till kronan städse eller i

övervägande antalet fall besiktning på marken sker för uppskattning av ströängarnas

avkastning. Det förhåller sig emellertid icke så, utan besiktning förekommer

därvid endast i enstaka undantagsfall. Uppskattningen verkställes merendels med

ledning, förutom av avvittrings- och skifteshandlingar, av sakägarnas uppgifter,

vilka man på olika sätt söker att kontrollera. Samma tillvägagångssätt bör enligt

lantmäteristyrelsens mening följas vid tilläggsavvittringen.

Enligt lantmäteristyrelsens mening bör nu ifrågavarande ändring lämpligen

kunna ske genom upptagande i 4 § av en bestämmelse av huvudsakligen samma

innehåll som 16 § i lagen om ströängars indragande till kronan, varjämte en motsvarande

ändring påkallas i 23 § tredje stycket.

Att på sätt länsstyrelsen föreslagit inskränka de nya bestämmelserna att

endast avse Vilhelmina avvittringslag anser lantmäteristyrelsen icke böra ifrågakomma.

Då i fall, varom här är fråga, erfarenheten inom en socken knappast

kan ligga till grund för beslut beträffande annan socken, komme länsstyrelsens

förslag i sistberörda del att leda till att man först skulle med avsevärd kostnad

för statsverket verkställa eu del förrättningar inom de olika socknarna, innan

ändring vidtoges. Ett dylikt tillvägagångssätt medför kostnad och besvär även

för befolkningen och är givetvis ägnat att på densamma utöva ett ofördelaktigt

inflytande i flera avseenden. Att den av överlantmätaren verkställda undersökningen

beträffande Sorsele avvittringslag givit ett högt resultat i fråga om den

vid allmänna avvittringen beräknade höavkastningen av ängarna kan bero på att

vid densamma medtagits en jämförelsevis stor procent ängar av andra och tredje

uppskattningsklasserna. För övrigt bör uppmärksammas, att den odlingsmark,

som står till buds inom Sorsele avvittringslag, i allmänhet är av särskilt dålig

beskaffenhet. Även den omständigheten att Eders Kungl. Maj:t torde anse erforderligt

att i förevarande ämne inhämta riksdagens mening torde tala för att blivande

ändring avfattas så, att densamma kommer att omedelbart gälla alla avvittringslagen.

Man bör för övrigt även räkna med att den ifrågasatta ändringen i

vissa fall kan leda till att den vid den allmänna avvittringen beräknade höavkastningen

kommer att vid tilläggsavvittringen nedsättas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr ISO.

Lantmäteristyrelsen har erfarit, att det under sistlidne sommar inträffade

fall, som föranlett föreliggande förslag om ändring i gällande bestämmelser i syfte

att möjliggöra utläggande av odlingsområde jämväl å samfälld husbehovsskog, i

verkligheten avsett odlingsområdets utläggande å allmänning. Så vitt lantmäteristyrelsen

kunnat finna föreligger enligt gällande bestämmelser ej något hinder att

utlägga odlingsområde såväl å kronomark som å mark, vilken upplåtits till enskilda,

vare sig marken tillagts viss fastighet eller flera fastigheter såsom samfälld

husbehovsskog eller allmänning. Består odlingsområdet av impediment, skall

detsamma jämlikt 3 § utan vederlag återfalla till kronan. För äng gives ersättning

i mån av verkställt odlingsarbete. Emellertid kan jämlikt 11 och 12 §§

även skogsmark komma att tagas i anspråk till odlingsområde i den man så

erfordras för områdets ändamålsenliga brukande samt för bildande av regelbundna

gränser.

Bestämmelser saknas däremot i fråga om ersättning för skogsmark, som

på sådant sätt tages i anspråk. I författningen torde böra stadgas ett maximibelopp

för bästa slag av skogsmark efter frånräknande av däri ingående impediment.

Under dessa förutsättningar föreslår styrelsen 80 kronor för hektar. Någon

utgift för statsverket av betydelse kommer förhållandet icke att medföra. Man

kan nämligen med säkerhet utgå ifrån att det endast rör sig om rena undantagsfall

och jämförelsevis obetydliga arealer.

Bestämmelse i ämnet torde böra införas i 23 § tredje stycket.

På grund av vad sålunda anförts tillåter sig lantmäteristyrelsen överlämna

bifogade förslag till ändrad lydelse av 4 och 23 §§ i kungörelsen den 30 december

1916 angående tilläggsa v vittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmarker.

På sätt lantmäteristyrelsen ovan meddelat har man att motse besvär över

måhända alla förrättningar, som verkställts under år 1922. Dessa besvär torde

komma att grundas på att höavkastningen från ängarna upptagits för lågt. Då

det givetvis bör anses skäligt, att de sakägare, som beröras av dessa förrättningar,

komma i åtnjutande av den förbättring, som kan vinnas genom skälig höjning

av den vid den allmänna avvittringen beräknade höavkastningen, men sådant

knappast torde låta sig göra utan föreskrift av Eders Kungl. Maj:t, har lantmäteristyrelsen

funnit sig böra fästa uppmärksamheten på detta förhållande. Detsamma

gäller emellertid även ovan föreslagna ersättning för avstående av skogsmark.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ — — — — — — — — — — — — —»

Lantmäteristyrelsens förslag till författningsändring är med angivande

jämväl av de till ändring ifrågasatta paragrafernas nuvarande

avfattning så lydande.

Nuvarande lydelse:

4 §.

Då laga kraft ägande utslag rörande

den pågående allmänna avvittringen

föreligger, skall beträffande varje inom

avvittringslagen belägen och ej under

kronans omedelbara disposition stående

Föreslagen lydelse:

4 §•

Då laga kraft ägande utslag rörande

den pågående allmänna avvittringen

föreligger, skall beträffande varje inom

avvittringslagen belägen och ej under

kronans omedelbara disposition stående

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. May.ts proposition Nr 189.

Nuvarande lydelse:

astighet, som fått sig tillagda en eller

flera under stadgandet i 1 § inbegripna

slåtterängar, så snart ske kan genom

särskild avvittringsnämnd undersökas,

huruvida och på vad sätt lämpligen

kan företagas odling, som, med beräkning

av en årlig höskörd om ettusen

femhundra kilogram för varje hektar

odlad jord, kan i avkastning lämna

samma myckenhet hö, som vid allmänna

avvittringen beräknats kunna skördas

å nämnda ängar.

Till odlingsområde för fastighet

må utses antingen mark, som vid den

i 1 § nämnda allmänna avvittring tilllagts

fastigheten, eller ock mark, som

därvid bibehållits såsom kronopark eller

överloppsmark eller som jämligt 1 eller

3 § kan komma att genom tilläggsavvittringen

återfalla till kronan från annan

fastighet.

23 §.

Sedan fastighet undergått tilläggsavvittring,

skola de fastigheten förut

tillagda under stadgandet i 1 § inbegripna

områden, i den mån ej något

av dem blivit utsett till odlingsområde

för fastigheten eller jämlikt 12 § blivit

därvid bibehållet avträdas till kronan

sålunda, att så mycket, som enligt den

vid allmänna avvittringen gjorda uppskattning

lämnar ungefär hälften av avkastningen

från allt, som skall frångå

fastigheten, avträdes tio år efter det

laga kraft åkom utslaget angående tillläggsavvittringen

och återstoden efter

ytterligare fem år.

I utslag angående tilläggsavvittring

skall tiden för varje särskilt områdes

avträdande bestämmas, med iakttagande

av att i allmänhet områden, som äro

mera avlägsna från boplatsen, avträdas

före de närbelägnare; och har avvitt
-

Föreslagen lydelse:

fastighet, som fått sig tillagda en eller

flera under stadgandet i 1 § inbegripna

slåtterängar, så snart ske kan genom

särskild avvittringsnämnd undersökas,

huruvida och på vad sätt lämpligen

kan företagas odling, som med beräkning

av en årlig höskörd om ettusen

femhundra kilogram för varje hektar

odlad jord, kan i avkastning lämna

samma myckenhet hö, som beräknas i

medeltal årligen kunna skördas å nämnda

ängar. Till ledning vid denna beräkning

skall tjäna den uppskattning,

som skett vid den allmänna avvittringen;

dock må avvikelse därifrån äga

rum i den mån sådant föranledes av

det antal kreatur, som kunna vinterfödas

å fastigheten, eller andra omständigheter.

Avvittringsnämnden äge,

då särskild anledning därtill föreligger,

att för höavkastningens beräknande

företaga besiktning av ängarna.

Till odlingsområde---fastighet.

23

Sedan — — — år.

I utslag — — — hänseende.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts proposition Nr 180.

13

Nuvarande lydelse:

ringsnämnd att i sitt utlåtande intaga

förslag uti ifrågavarande hänseende.

Har område, som skall avträdas, eller

del därav utsetts till odlingsområde för

annan fastighet, äge avträdandet rum,

så snart beslutet därom vunnit laga

kraft, men vare i sådant fall hemmansägaren

eller nybyggaren berättigad att

av statsmedel uppbära ersättning för

mistad avkastning med högst femton

gånger det belopp, som med ledning av

den vid allmänna avvittringen gjorda

uppskattning kan beräknas motsvara

den årliga höavkastningen efter ett pris

av högst femton kronor för varje lass.

Ersättningsbelopp, varom här är fråga,

skall beräknas av avvittringsnämnden

och fastställas i utslaget angående tillläggsavvittringen.

Föreslagen lydelse:

Har område---med högst fem
ton

gånger det belopp, som efter ett pris

av högst femton kronor för varje lass

kan beräknas motsvara den årliga höavkastningen,

sådan densamma blivit

jämlikt 4 § första stycket bestämd.

Ingår i odlingsområde, varom här år

fråga, skogsmark må ersättning, härför

av statsmedel utgå till vederbörande

ägare eller innehavare med högst åttio

kronor för hektar räknat. Ersättningsbelopp

— — — tilläggsavvittringen.

föredraganden i lantmäter istyr elsen

I uttalad särskild mening bär

ansett såsom högsta ersättning för skogsmark böra sättas ett belopp

av 100 kronor för hektar.

Domänstyrelsen har i utlåtande den 9 mars 1923 angående frågan - om högsta ersättning för skogsmark anfört, att vissa marker i bäckdalarna

ovan odlingsgränsen företedde en enastående god växtlighet

men att på grund av de dyra utdrivningsförhållandena skogen icke

kunde nå upp till något högt rotvärde. Styrelsen beräknade maximivärdet

för skogsmark till 30 kronor per hektar, häri dock ej inbegripet

värdet av den å marken befintliga skogen. Att fastslå ett högsta möjliga

värde ä dylik skog ansåge styrelsen knappast görligt, utan borde

det överlämnas åt avvittringsnämnden att uppskatta värdet därav för

varje särskilt fall.

Med skrivelse den 26 februari 1923 har länsstyrelsen i Västerbottens

län överlämnat en till Kungl. Maj:t riktad framställning från

samtliga hemmansägare i Dajkanviks by i Vilhelmina socken, vilka däri

förklara sig vara mycket missnöjda med den 1922 företagna indragningen

av ströängar från deras hemman samt vidare anföra:

»Först och främst är avkastningen från de indragna ängarna beräknad så

mycket för låg, att den avkastning, som kan tänkas bliva ifrån de som vederlag

för ströängarna utlagda odlingsområdena högt beräknat kan motsvara hälften av

vad vi få avstå, och att vipå grund härav äro nödsakade att minska våra kreatursbesättningar

så mycket att det därigenom blir omöjligt att livnära sig på dessa

våra små hemmansdelar, emedan som boskapsskötseln här är den största näringskällan.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 189.

Vidare så äro odlingsområdena i de flesta fall belägna på ett avstånd från

våra bostäder som varierar mellan minst 1 och till 3 kilometer och då landskapet här

är sådant att det med hästar och jordbruksredskap är omöjligt att kunna komma

fram till dessa odlingar sommartid annat än genom anläggning av ett flertal dyrbara

vägar och broar över bäckar och åar, och då vår ekonomiska ställning är så

svag att vi omöjligen kunna utföra dessa vägarbeten så anse vi det omöjligt att

kunna sköta dessa odlingar.

Med stöd av vad vi här anfört få vi härmed underdånigast anhålla att alla

de ströängar, som äro belägna inom Vilhelmina övre allmänningsskog samt inom

övre Stensele—Tärna allmänningsskog, icke må indragas, då dessa ängar enligt vår

uppfattning ej äro så belägna att det utgör något hinder för renskötseln om dessa

fortfarande få tillhöra våra hemman.

Om denna vår anhållan ej kan bifallas få vi då ytterligare underdånigast

anhålla, att avkastningen från alla av indragningen berörda ängar måtte av sakkunniga

personer uppskattas så att vi erhålla fullt vederlag för desamma.»

Senare bär länsstyrelsen överlämnat avskrifter av ett flertal från

nybyggare i Sjölands och Västansjö byar i Vilhelmina socken inkomna

skrivelser, vari framförts starka protester mot fullföljande av avvittringsnämndens

vid 1922 års förrättningar fattade beslut samt hemställts om

ändring, framför allt genom utläggande av tillräckliga odlingsområden,

så att därifrån kunde erhållas samma foderavkastning, som de för indragning

avsedda ströängarna lämnade.

När det gäller att taga ställning till den väckta frågan om ändring

av bestämmelserna rörande tilläggsavvittring, har man att taga hänsyn

till det nära sambandet mellan denna lokalt begränsade ströängsreglering

och den allmänna indragning av ströängar i lappmarkerna, som statsmakterna

efteråt beslutat genom antagande av lagen om ströängars indragande

till kronan. Denna lag är i viktiga delar byggd på den tidigare

utfärdade kungörelsen om tilläggsavvittring. Framförallt är detta fallet

i fråga om själva grundprincipen, nämligen att ströängarna skola ersättas

av en inom eller i närheten av fastigheten anordnad odling, varifrån

kan hämtas samma hömängd, som årligen skördats å indragna ängar.

Enligt vad jag inhämtat övervägde kolonisationskommittén vid utarbetandet

av förslaget rörande den allmänna ströängsindragningen avsevärda

avvikelser från denna grundprincip men fann till sist, att ingen annan

utväg var lika väl ägnad att med bevarande av det allmännas intresse

tillgodose jordägarnas bästa. Det hade även legat nära till hands att

vid avfattandet av regler rörande den värdering av ängarnas höavkastning,

som vid den allmänna ströängsindragningen lägges till grund för

bestämmande av vederlaget för ängarna, utan vidare — såsom vid tillläggsavvittringen

— följa den allmänna avvittringens uppskattningssiffror.

Detta ansågs dock icke möjligt. I allmänhet hade en längre

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 189. 15

tid förflutit, sedan uppskattningen ägt rum. Genom arbete, som nedlagts

å ängarna, kunde deras avkastning under tiden hava i avsevärd

grad förbättrats, medan å andra sidan, om innehavarna försummat skörda

ängarna, des3a blivit överväxta med mossor, buskar och ris, så att de

ej längre lämnade någon nämnvärd grässkörd. Vidare ansågs uppskattningen

vid äldre avvittringar icke alltid hava gjorts med den noggrannhet,

som varit önskvärd. Bland annat torde man även på åtskilliga håll för nedbringande

av skattetalen hava eftersträvat att få avkastningen uppskattad

så lågt som möjligt. Av dessa skäl ansågs nödvändigt att låta

äDgarna göras till föremål för ny uppskattning, dock med ledning av

avvittringsuppskattningen och med tillämpning av bestämmelser, varigenom

en ny tids- och kostnadskrävande besiktning av ängarna endast

undantagsvis skulle behöva komma i fråga.

Vad sålunda bestämdes angående den allmänna ströängsindragningen

ansågs dock endast till formen men icke till verkningarna skilja

sig från förfarandet vid tilläggsavvittringen. I avsaknad av mera ingående

undersökningar förmenade man, att avvittringstaxeringen i trakterna

ovan odlingsgränsen såsom senare tillkommen skulle visa sig någorlunda

tillförlitlig.

Detta har dock tydligen icke besannats. Visserligen kan måhända

den utredning, som presterats av länsstyrelsen i Västerbottens län icke

anses på ett oemotsägligt sätt klarlägga frågan. Numera finnas dock närmare

uppgifter tillgängliga i de arbetsförteckningar för föregående år, som

från lantmätarna i avvittrings- och ströängsnämnderna enligt därom givna

föreskrifter insänts till lantmäteristyrelsen, och av vilka jag tagit del.

De viktigaste uppgifterna äro sammanställda i följande tablå.

Uppgifter angående under 1922 avslutade förrättningar

Arealen av

Kostnaderna för

Totalbeloppet

av vid för- rättningarna

bestämda

ersättningar

Förrättningars art;

socknar

Antal

förrätt-

ningar

indragna

ströängar

åt fastig- heterna

bibe- hållna

ströängar

utlagda

odlings-

områden

upp-

odling

första be- gödsling

hektar

kronor

Tilläggsavvittring:

Vilhelmina.....................

69

1,499

126

32.7

27,676

7,838

36,412

Ströängsindragning:

Lycksele........................

Arvidsjaur.....................

Arjeploug .....................

177

207

10

1,616

| 2,442

107

290

96.7

125.2

81,201

89,746

16,131

21,362

100,197

119,183

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.

Av dessa uppgifter framgår, att de vid tilläggsavvittringen utlagda

odlingsområdena vid jämförelse med arealen av indragna ströängar uppgå

till allenast 2.2 procent av denna areal. Motsvarande siffra vid den allmänna

ströängsindragningen är för Västerbottens län 6 procent och för

Norrbottens län 5.1 procent. Samma ojämnhet föreligger beträffande

de vid förrättningarna bestämda ersättningarna. Det visar sig, att dessa,

fördelade på arealen indragna ströängar, för tilläggsavvittringen belöpa

sig till 24 kronor för hektar, under det att för ströängsindragningen i

övrigt motsvarande belopp utgöra i Västerbottens län 62 kronor och i

Norrbottens län 49 kronor för hektar. Visserligen kunna särskilda förhållanden

hava bidragit till avvikelsen mellan resultaten inom olika förrättningsområden.

Skillnaden mellan å ena sidan Lycksele samt å den

andra Arvidsjaurs och Arjepluogs socknar torde väsentligen bero på att

de senare innehålla relativt större vidder av sämre slåttermyrar. Ävenledes

torde ströängarna i fjälltrakterna, med undantag av röjningar och

bäckslåtter, på grund av klimatförhållanden i allmänhet vara något

mindre givande än ängar inom de nedre lappmarksområdena. De anförda

siffrorna giva dock oförtydbart vid handen, att de vid tilläggsavvittringen

utlagda odlingsområdena stå i allt för låg proportion till

arealen av indragna ströängar. Följden härav måste bli, att den genom

tilläggsavvittringen skeende indragningen av ströängar kommer att, såsom

länsstyrelsen framhållit, leda till ett försvagande av hemmansägarnas

eller nybyggarnas ställning, ehuru motsatsen varit därmed åsyftad.

Aven på en annan väg har jag funnit en bekräftelse på att ängstaxeringen

i fjälltrakterna utfallit lågt och, såsom länsstyrelsen jämväl

antytt, ojämnt. Jag meddelar här följande utdrag av en till kolonisationskommitténs

1919 avgivna betänkande i ströängsfrågan fogad,

på avvittringshandlingar grundad statistisk bilaga rörande omfattningen

av ströängar å kronomark, vari för fullständighetens skull även fjälltrakterna

medtagits, ehuru kommittéförslaget icke hade avseende å dessa

trakter.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 189. 17

U li p

k a 11 n

n g s k 1 a

s s e r

0 in rade

1 ocli 2

Antal

lass liö

Areal

i hektar

Antal

lass hö

Areal

i hektar

Antal

lass hö

Areal

i hektar

Västerbottens län.

A) Nedre lappmarken.

Samtliga socknar .....................

205

213

1,203

2,752

4,713

31,233

B) Fjälltrakterna.

Stensele ..................................

0.4

0.2

14

88

214

1,622

Sorsele .......................................

115

127

373

822

417

2,126

Dorotea.......................................

2

4

31

57

242

1,933

Vilhelmina .................................

7

4

68

411

315

4,090

Tärna ......................................

0.4

2

42

270

620

6,098

Norrbottens län:

Samtliga socknar............................

222

182

6, in

17,501

7,851

48,628

Jag kan bär inskränka mig till en jämförelse mellan uppskattningssiffrorna

för fjärde klassens ängar, vilka utgöra huvudparten. Vad angår

området för tilläggsavvittringens tillämpning utvisa dessa siffror,

att medelavkastningen för hektar utgör i Stensele 0.13 lass, i Sorsele

0.2 lass, i Dorotea 0.13 lass, i Vilhelmina 0.08 lass och i Tärna 0.1

lass. För övriga delar av Västerbottens läns lappmark utgör medelavkastningen

för hektar 0.15 lass och för Norrbottens läns lappmark

(senare avvittrad) 0. l 6 lass.

De anförda siffrorna bestyrka även riktigheten av länsstyrelsens

uppgift om att uppskattningen vid den allmänna avvittringen av ströängarnas

avkastning visat sig särskilt låg inom Vilhelmina avvittringslag.

Förhållandet är motsatt beträffande Sorsele avvittringslag.

För bedömande av samma fråga ävensom för att bereda en överblick

av tilläggsavvittringens omslutning i dess helhet torde jag här

böra lämna en ur samma källa hämtad sammanställning rörande de ströängar

i fjälltrakterna, som äro belägna dels å allmänning dels inom enskilda

fastigheters ägoområden.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 152 käft. (Nr 189.)

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.

Uppskattningsklasscr

Område

1 och 2

3

i

Antal

lass hö

Areal

i hektar

Antal

lass hö

Areal

i hektar

Antal

lass hö

Areal

i hektar

Å allmänning:

Stensele ..........................................

2

2

16

44

381

2,542

Sorsele ..........................................

0.2

0.3

29

65

139

717

Dorotea ..........................................

1

17

—

—

37

268

Vilhelmina.......................................

0.02

1

42

215

195

2,339

Tärna .............................................

2

4

0.7

2

9

49

Inom enskilda fastigheters ägoområden.

Stensele ..........................................

—

—

0.5

2

5

36

Sorsele ..........................................

0.4

O.l

9

12

8

34

Dorotea .........................................

_

—

—

—

0.4

3

Vilhelmina.......................................

11

8

2

10

24

163

Tärna ...........................................

—

21

48

59

327

Åven dessa siffror giva stöd åt länsstyrelsens förenämnda uppgift.

Det är emellertid icke endast mellan de olika avvittrings!agen, som

skiljaktighet föreligger, utan man kan efter numera vunna erfarenheter

utgå ifrån, att ojämnheter i taxeringen kunna råda även vad angår

fastigheter inom samma by. Av orsaker, som jag redan förut vidrört,

nämligen förändringar i ängarnas beskaffenhet och skötsel kunna fall

förekomma, såväl då ängarnas nuvarande avkastning över- som understiger

den vid avvittringen beräknade, även där denna ursprungligen

varit fullt riktig. Av den representant för lantmäteristyrelsen, som vid

några av de första förrättningarna för ströängsindragning i Lycksele

och Arvidsjaurs socknar närvarit för att söka åvägabringa enhetlighet i

indragningsförfarandet, har det meddelats mig, att förändringar av nyssnämnd

art visat sig vara långt vanligare än man kunnat vänta. Ju

längre tid som förflyter efter avvittringstaxeringen, desto större omfattning

få sådana förändringar, och torde förhållandena redan hava utvecklat

sig i samma riktning även i de trakter, där tilläggsavvittring

skall genomföras.

På grund av den utredning, som sålunda föreligger, tvekar jag

icke att föreslå Kungl. Maj:t att besluta ändring av bestämmelserna angående

tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmark

i ändamål att bringa dessa i närmare överensstämmelse med lagen om

ströängars indragande till kronan. Till vad därutinnan av länsstyrelsen

och lantmäteristyrelsen hemställts har jag dock ej kunnat helt ansluta mig.

Såsom av det redan sagda framgår, finnes för närvarande mellan

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.

de ifrågavarande båda slagen av förrättningar en väsentlig skillnad däri,

att beräkningen av odlingsområdes höavkastning tillgår på olika sätt.

Beträffande tilläggsavvittringen bär i författningen därom en gång för

alla fastställts ett visst belopp nämligen 1,500 kilogram för varje hektar.

Vid den allmänna ströängsindragningen åter är det överlämnat åt ströängsnämnderna

att inom vissa gränser bedöma, vilken avkastning utsedda

odlingsområden kunna beräknas lämna. Gränserna äro lägst 1,700 och

högst 3,000 kilogram för hektar. Om man nu lämnar möjlighet till att

vid tilläggsavvittring beräkna ströängarnas avkastning högre än avvittringshandlingarna

angiva, bör det vara en ofrånkomlig följd härav, att

även avkastningen från odlingsområden bestämmes efter jordens beskaffenhet

och i allmänhet högre än 1,500 kilogram för hektar. Vid

fixerandet av detta låga belopp torde man nämligen hava utgått från

att en ofta för låg avvittringstaxering därigenom skulle kompenseras.

Det synes mig emellertid skäligt, att siffran beliålles såsom minimigräns.

Såsom maximum torde böra bestämmas 3,000 kilogram för hektar. Jag

bör tillägga, att bestämmelserna om tilläggsavvittring i alla fall, och detta

med fullt skäl, bliva relativt gynnsamma för jordägarna jämfört med vad

som gäller för lappmarkerna i övrigt, detta särskilt med avseende å den

långa övergångstiden, innan ängarna skola avträdas, samt beträffande

avkastningen från röjningsland, översilningslägenheter o. d.,. som fortfarande

torde böra beräknas enligt den vid all avvittring följda regeln,

att höavkastningen skall sättas till vad marken efter dess iordningställande

anses kunna lämna.

Det förslag länsstyrelsen framställt i syfte att möjliggöra utläggande

av odlingsområde å samfälld husbehovsskog torde, på sätt lantmäteristyrelsen

anfört, hava avsett sådant områdes utläggande å allmänning,

som med tillämpning av 11 § i kungörelsen den 5 juni 1909 (nr 54),

innefattande ytterligare föreskrifter angående avvittringen inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker, avsatts för respektive avvittringslag

av därtill hörande hemmans och nybyggens skogsanslag till

den del detta ej utlagts såsom husbehovsskog. Länsstyrelsens förslag

grundar sig på missuppfattning av bestämmelserna i 11 § av kungörelsen

om tilläggsavvittring. Innebörden av dessa bestämmelser är,

att med odlingsområde, som utlägges utanför fastighets egentliga ägoområde

— det må vara å kronomark eller inom enskilda fastigheter,

samfällda husbehovsskogar eller allmänningar — städse skall förenas

den mark, som erfordras för arronderingsändamål. Något vederlag

härför har icke varit avsett. Vad angår annan mark än kronans har

skälet därtill varit, att endast helt obetydliga områden duglig mark

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.

ansetts kunna komma i fråga att avstås, exempelvis en smal skogsremsa

i kanten av en myr, en myrholme. utmålet för en tillfartsväg eller dylikt.

Intet hinder fanns heller att, innan marken genom meddelade

utslag rörande avvittringen överfördes i enskildas besittning, stadga en

så oväsentlig inskränkning i rätten till denna mark. Beträffande förslaget

vill jag vidare erinra att, därest, såsom domänstyrelsen tänkt sig,

ersättning skulle beräknas särskilt för mark och särskilt för ståndskog,

skulle detta allt för mycket inveckla förrättningsproceduren. Huru än ersättningen

bestämdes, skulle svårigheter vara förenade med att å marken

urskilja vad vid avvittringen hänförts till duglig skogsmark. För den

ståndsskog, som kan finnas å den såsom impediment upptagna marken,

kan nämligen någon ersättning ej gärna komma i fråga. Dessa omständigheter

hava gjort, att jag ansett mig icke böra föreslå införande

av rätt till ersättning för skogsmark, som kan komma att tagas i anspråk

för odlingsområdes arrondering. En sådan ersättning är så mycket

mera obehövlig, som markens innehavare är oförhindrad att före

avträdandet själv avverka och tillgodogöra sig den därå befintliga

ståndskog, som kan vara av värde.

I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag den erforderliga ändringen

av kungörelsen om tilläggsavvittring böra avse samtliga avvittringslagen

och icke endast Vilhelmina. Jag bör måhända framhålla, att det smidigare

förfaringssätt, jag förordat, möjliggör, att vid tilläggsavvittringen, där

anledning därtill förekommer, ängarnas avkastning kan beräknas lägre

än avvittringstaxeringen och att det därför icke minst är av betydelse

att medtaga bland andra Sorsele avvittringslag, där taxeringen visat sig

vara relativt hög.

Jag biträder även lantmäteristyrelsens förslag om att de nya bestämmelser,

som föreslås, skola tillämpas jämväl å de under föregående

år avslutade förrättningarna. De därav berörda sakägarna hava icke

möjlighet att genom besvär vinna önskad ändring, då förrättningarna

verkställts efter författningsenlig grund i fråga om sättet för bestämmande

av odlingsområdenas omfattning. Dessa jordägare böra dock ej

sättas i undantagsställning, utan synes mig fullgiltig! skäl finnas, att

förrättningarna företagas ånyo och underkastas erforderlig ändring, så

att tilläggsavvittringen i sin helhet blir verkställd på enhetligt sätt.

Åtskilligt redan utfört arbete kommer emellertid till godo, och torde,

enligt vad jag från lantmäteristyrelsen inhämtat, kompletteringen kunna

beräknas taga endast omkring en tredjedel av den tid, som åtgått till

den första handläggningen av förrättningarna. Länsstyrelsen har i av
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.

vaktan på beslut med anledning av dess nu ifrågavarande framställning

icke meddelat fastställelse!^] ag rörande de skedda förrättningarna.

Det synes mig vara av största vikt, att ingen omsorg lämnas

ospard att få till stånd enhetlighet i tillämpningen av de huvudgrunder

för ängsuppskattningen och för utläggande av odlingsområden, som skulle

hliva gemensamma beträffande all indragning av ströängar. För detta

ändamål synes det mig lämpligt, att de avvittrings- och ströängsnämnder,

som tillsatts för innevarande års första hälft och även därefter torde

komma att fortsätta sina arheten, i början av sommaren under några

dagar böra vara samlade i ett av deras respektive verksamhetsområden

för att överlägga om enhetliga arbetsmetoder och värderingsgrunder,

vilket helst bör ske i samband med handläggningen av indragningsförrättningar.

Genom tillsyn över dessa gemensamma arbeten bör sörjas

för att värderingsgrunderna bliva sådana, att statens intresse av att

kostnaderna för ströängsindragningen hållas så lågt som skäligen är

möjligt icke blir åsidosatt.

Jag torde i detta sammanhang även böra beröra frågan, vilken

kostnadsökning, som skulle föranledas av det förslag, jag velat framställa.

Utgångspunkten blir då den på sin tid (prop. nr 244 till 1921 års

riksdag, sid. 28) gjorda beräkningen av de med tilläggsavvittringen

förenade kostnaderna, vilka ansågos komma att uppgå till omkring

1,100,000 kronor. Till denna summa kom man då efter beräkningar,

som givetvis voro ganska säkra, då såväl ströängarnas som odlrngsområdenas

avkastning var bestämd. Odlingsområdenas areal beräknades

till omkring 900 hektar och medelkostnaden för odling och gödsling

till 1,000 kronor för hektar.

Vid en ändring av grunderna för odlingsersättnings bestämmande

bliva kalkylerna vanskligare. Jag har emellertid, efter samråd med

sakkunnig i frågan, trott mig kunna antaga, att avkastningen från ströängarna

skulle komma att beräknas till i genomsnitt högst 0.2 lass

(85 kilogram) för hektar eller omkring 40 % högre än vad avvittringstaxerings

medeltal angiver, under det odlingsområdenas avkastning bleve

bestämd till omkring 1,800 kilogram för hektar i medeltal. Odlings- och

gödslingskostnaden har vid de första förrättningarna uppgått till omkring

1,087 kronor för hektar, men då motsvarande kostnad vid den

allmänna ströängsindragningen visat sig kunna hållas lägre, i Lycksele

1,007 kronor och i Arvidsjaur och Arjepluog 846 kronor, saknar jag

anledning frångå förutvarande beräkning av 1,000 kronor för hektar.

Med utgående från nu nämnda siffror skulle odlingsområden a komma

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 152 käft. (Nr 189.)

4

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.

att ökas med 300 hektar och kostnaderna med 300,000 kronor. Flera

osäkra moment ingå dock i do gjorda kalkylerna, varför jag ansett

försiktigast att beräkna en ökning av kostnaderna med omkring

400,000 kronor. Kostnaderna för tilläggsavvittringen komma emellertid

att fördelas på ett flertal år, under vilka förrättningarna skulle

pågå. För det kommande budgetåret, varunder fortfarande endast eu

avvittringsnämnd torde böra ifrågakomma, lärer icke erfordras medel

utöver vad som för ändamålet redan, på sätt i statsverkspropositionen

rörande utgifterna under nionde huvudtiteln punkt 162 anförts, är

tillgängligt. Återföretagandet av fjolårets förrättningar kommer nämligen

att medföra uppskov med odlingsarbetet, som icke kan tänkas i

någon större utsträckning bliva påbörjat under 1923.

Departementschefen uppläser härefter ett i enlighet med av honom

angivna grunder avfattat, såsom bilaga till detta protokoll fogat förslag

till kungörelse om ändrad lydelse av 4 och 23 §§ av kungörelsen den

30 december 1916 (nr 603) angående tilläggsavvittring i vissa delar av

Västerbottens läns lappmark samt hemställer, att för inhämtande av

riksdagens yttrande över förslaget proposition i ämnet måtte avlåtas

till riksdagen.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall och förordnar, att proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

linne Thygesen.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1923.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1923:129 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. illoj ds proposition angående viss ändring av bestämmelserna angående tilläggsavvittring i Västerbottens läns lapp a1 i texten
  2. 2LU 1923:11 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring av bestämmelserna angående tilläggsavvittring i Västerbottens läns lappmark. s. 4 i texten