Sök i Ratio Lex

Angående befrielse för N. A. Degerman ni. fl. från skyldighet att utgiva vissa vitesoch skadeständsbelopp

1923-03-16 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1923:193, Angående befrielse för N. A. Degerman ni. fl. från skyldighet att utgiva vissa vitesoch skadeständsbelopp

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 193.

1

Nr 193.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse för

N. A. Degerman ni. fl. från skyldighet att utgiva vissa

vites- och skadeständsbelopp; given Stockholms slott den

16 mars 1923.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå

riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Anders örne.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 16 mars 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson,

Hansson, Åkerman, Schlyter, Orne.

Departementschefen, statsrådet Orne anför:

Jag anhåller nu att få till behandling upptaga eu hos Kungl. Maj:t

gjord framställning av N. A. Degerman m. fl. om befrielse från skyldighet

att till statens järnvägar utgiva vissa vites- och skadeständsbelopp.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 156 höft. (Nr 193.) sos »3 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 193.

Genom kungörelse den 10 oktober 1915, i behörig ordning införd

i allmänna tidningar och ortstidningar, infordrade distriktsförvaltningen

vid statens järnvägars V distrikt anbud å 122,000 sliprar, varvid anbud

inlämnades av, bland andra, G. A. Berg i Räktjärv, J. A. Larsson i

Sundsnäs, Degerselet, N. A. Degerman och E. A. Öhman i Gunnarsbyn,

J. J. Johansson i Rödupp, Aug. Wikström i Brännberg, L. E. Nilsson

i Svartbyn, överkalix, Claes Ekman i Niemisel, Felix Isaksson i Hundsjön,

K. A. Forsen i Vargbacken och Ernst Nilsson i Luleå.

Sedan de av nämnda personer avgivna anbuden antagits och kontrakt

i vederbörlig ordning tecknats, påkallade distriktsförvaltningen i

anledning av bristande leverans skiljedom rörande tillämpningen av de

sålunda ingångna kontrakten. I särskilda, den 20 april 1918 meddelade

domar förpliktade skiljenämnden nämnda personer att till statens järnvägar

utgiva dels försuttet vite och dels skadestånd med belopp, som

framgå av nedanstående tablå, däri även angivas de belopp, som sedermera

inbetalts:

Namn

Vite

Skadestånd

Summa

Inbetalt

Återstår att

inbetala

Berg, G. A.. Räktjärv.....................

1,895

57

17,478

08

19,373

65

19,373

65

Degerman, N. A., Gunnarsbyn.........

730

99

6.654

71

7,385

70

—

—

7,385

70

Ekman, Claes, Niemisel..................

435

27

4,800

01

5,235

28

—

—

5,235

28

Forsén, K. A., Vargbacken ...........

255

73

3,000

—

3,255

73

3,255

73

—

—

Isaksson, Felix, Hundsjön...............

1,117

75

8,835

76

9,953

51

—

—

9,953

51

Johansson, J. J., Rödupp ..............

633

86

7,340

20

7,974

06

4.800

—

3,174

06

Larsson, J. A., Sundsnäs, Degerselet

904

67

8,110

69

9.015

36

—

—

9,015

36

Nilsson, Ernst, Luleå .....................

1.503

46

15,809

94

17,313

40

5.500

—

11,813

40

Nilsson, L. E., Svartbyn, Over-Kalix

386

36

3.773

69

4.160

05

4.160

05

—

-1

Wikström, Aug., Brännberg............

223

90

2,948

06

3,171

96

—

—

3,171

96,

Öhman, E. A., Gunnarsbyn ............

596

44

6,526

68

7.123

12

—

—

7.123

12

Slamma

8,684

—

85,27782

93,961 82

17,71578

76,24604

Med stöd av dessa domar anmodade distriktsförvaltningen vederbörande

att före den 1 juni 1918 inbetala utdömda belopp. Denna anmodan

efterkoms av endast Johansson, som dock ej inbetalade hela beloppet

utan endast 4,800 kronor.

I maj 1918 anhöllo samtliga dessa leverantörer med undantag av

Ernst Nilsson, att styrelsen måtte efterskänka de sålunda utdömda beloppen.

Vid ärendets behandling den 12 september 1918 fann styrelsen

ej skäl att bifalla dessa framställningar men medgav med hänsyn till föreliggande

omständigheter, att ovannämnda skadestånds- och vitesersättningar

finge likvideras genom leverans av sliprar, varvid sliperskostnaden

finge beräknas efter vissa angivna grunder. Av leverantörerna förklarade

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ls Proposition Nr 193.

3

sig blott två villiga erlägga utdömda belopp medelst leverans av sliprar

men fullgjorde icke sina åligganden. Då emellertid leverantörerna meddelat,

att de både för avsikt att hos riksdagen göra framställning om

efterskänkande av utdömda belopp, ansåg distriktsförvaltningen lämpligt

att tills vidare låta med verkställigheten av skiljedomarna anstå.

På anmodan av styrelsen den 24 november 1919 begärde sedermera

vederbörande distriktsbefäl hos länsstyrelsen i Norrbottens län förordnande

om verkställighet av skiljedomarna och anhöll, sedan dylikt förordnande

lämnats, hos vederbörande landsfiskaler med flera, att hos gäldenärerna

skulle i laga ordning uttagas statens järnvägars fordran.

I skrivelse till järnvägsstyrelsen den 19 april 1920 gjorde samtliga

ovanbemälda personer framställning, att styrelsen måtte befria sökandena

från utgivande av de ådömda beloppen eller att, därest denna framställning;

icke skulle kunna bifallas, styrelsen måtte tills vidare och intill

dess sökandena blivit i tillfälle att draga sin sak inför regering och

riksdag, inhibera alla exekutiva åtgärder rörande omhandlade domar. Till

0 7 O

stöd härför anfördes i huvudsak följande:

Vid leveranskontraktens avslutande hade icke meddelats och ingen av sökandena

haft anledning tro annat än att, såsom förhållandena varit alla föregående

år, hela V distriktets behov av sliprar utgjordes av det omannonserade antalet,

122,000 stycken. Sökandena hade därför såsom vanligt förutsatt, att något

annat anbud än deras icke skulle komma att antagas samt att sålunda möjlighet

alltid skulle förefinnas för den, vars anbud antagits, att, om han icke själv

kunde tillverka vad han åtagit sig, fylla leveransen genom inköp hos dem,

vilkas anbud underkänts. Emellertid hade distriktsförvaltningen ifrågavarande

år antagit anbud å en betydlig mängd sliprar utöver det omannonserade antalet,

vilket omöjliggjort för sökandena att fylla sina leveranser hos andra, enär

även dessa ingivit anbud, som antagits. Då likväl det omannonserade behovet,

122,000 sliprar, genom att så många anbud antagits, i allt fall inom föreskriven

tid blivit fyllt, hade statens järnvägar genom sökandenas oförmåga att fullgöra

sina leveranser i dessas helhet icke satts i något som helst trångmål. Det brukade

varje år inträffa, att någon leverantör av olika orsaker bleve befriad från

fullgörande av åtagen leverans, då behovet i allt fall blivit fyllt genom andra

leverantörer. Järnvägsstyrelsens erbjudande, att sökandena skulle få avbetala

ådömda vites- och skadeståndsbelopp genom att leverera sliprar, hade icke kunnat

antagas, då det erbjudna priset för dessa sliprar, varit alldeles för lågt.

Därest verkställighetsåtgärderna fullföljdes, skulle sökandena bliva satta i

den svåraste ekonomiska situation. Sålunda skulle Berg, Ekman, Johansson,

Larsson och Ölirnan bliva ruinerade. Deras tillgångar utöver skulderna utgjorde

respektive 3,000, 400, 9,000, 4,800 kronor och ett mindre hemman och de hade

att försörja, Berg hustru och fem barn, Ekman hustru och sex barn, Johansson

hustru och fyra minderåriga faderlösa syskon, Larsson hustru och två barn och

Ölirnan hustru och nio barn. Isaksson hade intet annat än sitt födoråd från det

hemman, han tidigare ägt. Hos Degermau skulle visserligen statens järnvägar

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Framställning

av N. A. Dagerman

m. fl.

Järnvägs
styrelsen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 193.

kunna.få ut hela sin fordran, men bleve Degerman, som hade åldrig fader och

två minderåriga barn att försörja, därigenom utblottad. L. E. Nilsson vore i

goda ekonomiska omständigheter men hade hustru och åtta minderåriga barn

samt _ en åldrig fader att försörja. Ernst Nilsson, Forsén och Wikström vore

alla i goda ekonomiska förhållanden och skulle icke hava deltagit i framställningen,

därest de icke ansett hela skiljemannaförfarandet i ärendet opåkallat, då

statens järnvägar icke lidit någon som helst förlust eller blivit satta i trångmål.

I anledning härav infordrade järnvägsstyrelsen uppgifter rörande

sökandenas ekonomiska ställning och deras möjligheter att betala ifrågavarande

vites- och skadeståndsbelopp, och med ledning av dessa uppgifter

anmodades distriktsförvaltningen att gå i författning om verkställande

av skiljedomarna mot L. E. Nilsson, Wikström, Forsén och Ernst

Nilsson samt att söka ordna rättsförhållandet med Degerman på så sätt,

att Degerman avgåve skuldförbindelse till statens järnvägar å hela skuldbeloppet,

löpande med 6 % ränta tills betalning skedde samt upptagande

årliga avbetalningar under förslagsvis 15 år. Såsom säkerhet för skuldens

infriande skulle Degerman överlämna till distriktsförvaltningen inteckningar

med bästa rätt i Degermans hemmansdelar till belopp, uppgående minst

till skuldbeloppet. Därest Degerman icke ville ingå på en dylik uppgörelse,

ägde distriktsförvaltningen begära verkställighet av skiljedomen.

Vidkommande de övriga leverantörerna beslöt styrelsen, att tills vidare

skulle bero med att mot dem vidtaga exekutiva åtgärder med anledning

av omnämnda skiljedomar. Sedan Degerman förklarat sig icke vilja

uppgöra sin skuld, på sätt styrelsen föreslagit, påkallade distriktsförvaltningen

i enlighet med styrelsens bemyndigande verkställighet av

skiljedomen mot honom.

I nu förevarande hos Kungl. Maj:t gjorda framställning hava samtliga

ovanbemälda personer med undantag av Isaksson hemställt, att

Kungl. Maj:t måtte av nåd befria dem från skyldighet att utgiva de

dem ådömda vites- och skadeståndsbeloppen.

I häröver infordrat utlåtande den 19 juli 1921 anför järnvägsstyrelsen

i huvudsak följande:

_ Styrelsen hade låtit verkställa förnyad utredning rörande sökandenas ekonomiska

ställning, men hade resultatet av denna utredning icke föranlett styrelsen

frångå sin tidigare intagna ståndpunkt i frågan. Grunden för statens järnvägars

fordran i förevarande fall, vite och skadestånd till följd av sökandenas

uraktlåtenhet att fullgöra åtagna leveranser av sliprar, vore en helt annan än i de

fall, då statsmakterna tidigare medgivit befrielse från skuld till statens järnvägar.

I dessa fall hade det varit fråga om skadeersättning i anledning av tågsammanstötning,

till vilken någon av personalen varit vållande. Ehuru styrelsen sålunda ansåge,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 193.

att fullgiltiga skäl förelåge för att vidhålla kravet mot sökandena, syntes de föreliggande

omständigheterna vara av sådan beskaffenhet, att det torde kunna ifrågasättas,

om icke sökandena av nåd borde befrias från utbetalande av ifrågavarande

belopp. Styrelsen ausåge emellertid, att en sådan befrielse dock icke borde innebära,

att redan inbetalda belopp skulle till vederbörande återlämnas.

Statskontoret, som den 3 februari 1923 avgivit infordrat utlåtande statskontoret,

i ärendet, meddelar, att ämbetsverket från länsstyrelsen i Norrbottens

län införskaffat upplysningar, huruvida sedan år 1921 någon ändring

inträtt i sökandenas ekonomiska ställning av beskaffenhet att inverka

på frågans bedömande, samt anför vidare i huvudsak följande:

Ehuru den av sökandena åberopade omständigheten, att distriktsförvaltningens

åtgärd att upphandla väsentligt större antal sliprar än det, vara anbud

infordrats, varit den egentliga anledningen till att leveranserna icke blivit fullgjorda,

ingalunda kunnat fritaga sökandena från fullgörande av åtagen leverans,

torde man likväl icke kunna undgå att taga viss hänsyn till densamma vid förevarande

ansökans bedömande. A andra sidan kunde framhållas, att sökandena

underlåtit att begagna sig av järnvägsstyrelsens i september 1918 gjorda erbjudande

att likvidera skadestånds- och vitesersättningarna genom leverans av sliprar

till visst pris. _ . .....

Av de sökande hade två, Forsen och L. E. Nilsson, till statens järnvägar

till fullo inbetalt dem ålagd ersättning, och tre, Ernst Nilsson, Wikström och

Öhman, vore enligt vad länsstyrelsen upplyst, numera försatta i konkurs. Enligt

statskontorets åsikt torde det i varje fall icke böra ifrågakomma att återbära

redan erlagda belopp — detta gällde även den avbetalning, som gjorts av en av

de sökande — eller att avstå från utdelning i pågående konkurser. Vad_ övriga

sökande beträffade, syntes av de verkställda utredningarna framgå, att i några

fall — Berg och Ekman — knappast några utsikter förefunnes för kronan att

utfå någon del av sin fordran, men att i andra åter — Larsson, Johansson och

Degerman — det icke vore uteslutet, att fordringarna helt eller delvis skulle

kunna indrivas. I allmänhet syntes, med hänsyn till vederbörandes levnadsålder,

åliggande försörjningsplikt och små ekonomiska förhållanden, omständigheterna

kunna betraktas såsom mer eller mindre ömmande, och ett fullföljande av de

exekutiva åtgärderna torde komma att ödelägga personernas i fråga eKonomi.

Det sagda torde i mindre grad gälla beträffande Degerman, men syntes vid föreliggande

ansökans prövning någon åtskillnad svårligen kunna göras mellan de

olika sökande.

Ehuru det givetvis alltid måste väcka betänkligheter att eftergiva kronans

genom laga utslag fastslagna rätt mot enskilda, ville statskontoret för sin del på

grund av de särskilda omständigheterna i detta fall icke motsätta sig, att de sökande

efter därom hos riksdagen gjord framställning befriades från erläggande

av omhandlade skadestånd och viten, varvid dock, såsom ämbetsverket förut framhållit,

efterskänkandet icke torde böra avse de belopp, som redan gäldats, eller

den utdelning, som kunde erhållas i pågående konkurser.

En av de personer, som av enahanda anledning och vid samma tillfälle

genom skiljedom ådömts vite och skadestånd, nämligen F. Isaksson, återfunnes

ej nu bland de sökande, men hade tillsammans med dem vid tvänne tillfällen

ansökt hos järnvägsstyrelsen om eftergift. Då förhållandena syntes fullt analoga,

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 156 käft. (Nr 193.) sos 23 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

Depart»

ments
chefen
-

6 Kung!. May.ts Proposition Nr 193.

förefölle det statskontoret, som om hans uraktlåtenhet att deltaga i ansökningen

ej borde föranleda, att icke jämväl frågan rörande efterskänkande av kronans

fordran hos honom borde samtidigt med de övriga kunna upptagas till prövning.

De särskilda omständigheter, som äro för handen i förevarande fall,

synas mig tala för eftergivande i viss omfattning av kronans rätt mot

nu ifrågavarande personer. Jag anser mig därför i likhet med statskontoret

böra förorda, att samtliga sökandena utom Forsén och L. E.

Nilsson, vilka redan till fullo inbetalt dem ådömda belopp, ävensom F.

Isaksson, ehuru han icke deltagit i nu förevarande ansökning, befrias

från skyldighet att erlägga de vites- och skadeståndsbelopp, som skola

av dem erläggas till statens järnvägar, dock endast till den del, dessa

belopp icke redan guldits eller i förekommande fall kunna bliva guldna

genom utdelning i vederbörandes konkurs.

Jag hemställer därför, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

medgiva,

att G. A. Berg, N. A. Degerman, C. Ekman, F. Isaksson,

J. J.^ Johansson, J. A. Larsson, Ernst Nilsson, A. Wikström

och E. A. Ohman må befrias från dem på grund av skiljedom

åliggande skyldighet att, i anledning av bristande leverans till

statens järnvägar av sliprar, till nämnda järnvägar utgiva vite

och. skadestånd till belopp, som i statsrådsprotokollet närmare

angivits; samt

att de belopp, från vilkas gäldande bemälda personer sålunda

befrias, må ur statens järnvägars räkenskaper avskrivas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

Stockholm, K. L. Beckmans Roktr., 1925.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1923:141 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts ''proposition angående befrielse för N. A. Degerman m. fl. f rån skyldighet att utgiva vissa vitesoch skad a1 i texten
  2. SU 1923:67 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för N. A. Degerman m. fl. från skyldighet att utgiva vissa vitesoch skadeständsbelopp. s. 9 i texten