Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående skatt för hundar

1923-03-16 · 32 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 31 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1923:200, Med förslag till förordning angående skatt för hundar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

1

Nr 200.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående skatt för hundar; given Stockholms slott den 16

mars 1923.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till förordning angående skatt för hundar.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens ■protokoll 1923. 1 samt. 162 höft. (Nr 200.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

Förslag

till

förordning angående skatt för hundar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §''

1 mom. För varje hund skall hundskatt årligen erläggas till

kommunen; dock att skatteplikt icke föreligger för hund, som ej uppnått

en ålder av tre månader, och ej heller för hundar, vilka av lapparna

användas för renskötseln.

2 mom. Medel, som till kommunen inflyta i hundskatt, må för

kommunens behov användas på sätt, som av kommunen bestämmes.

2 §•

1 mom. Skatt för hund, för vilken ej enligt 1 § 1 mom. skattefrihet

åtnjutes, skall erläggas till den kommun, där hunden stadigvarande

innehaves.

2 mom. Har skatt för hund erlagts till en kommun, skall skatt

för samma hund för det året ej erläggas till annan kommun, med mindre

den årliga skattesatsen för hunden i den senare kommunen är högre

än det belopp, som för året redan erlagts i skatt för hunden.

3 mom. Skatteplikt inom viss kommun förfaller, om hunden dör

innan den tid gått till ända, då anmälningsplikt jämlikt 5 § senast

kunnat fullgöras, eller skatteplikt inom den tid inträder till annan

kommun.

Skatt skall ej erläggas, därest förhållande, som eljest skolat föranleda

skatteplikt, inträder efter september månads utgång.

3 §•

Skattskyldig för viss hund är den person, av vilken hunden stadigvarande

innehaves, när skatteplikt inom kommunen för året inträder.

4 §■

Skatten skall av kommunen bestämmas till ett för varje hund lika

belopp, lägst fem högst trettio kronor för kalenderår.

För hund, som av förvaltande eller bevakande personal vid skogsstaten

underhålles i och för tjänsten, skall skatten alltid utgöra fem

kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

3

I fall, som avses i 2 § 2 mom., skall eljest belöpande skatt

minskas med vad den skattskyldige styrker hava för året erlagts i skatt

för hunden till annan kommun.

5 §•

Under januari månad varje år skall skattskyldig till vederbörande

kommunala uppbördsmyndighet skriftligen anmäla de hundar, för vilka

skatteplikt vid ingången av året förelegat, med angivande tillika av

hundarnas ras, ålder, kön och färg.

Inträder skatteplikt under löpande år, skall den skattskyldige inom

trettio dagar därefter sådant på enahanda sätt anmäla.

6 §■

Vid anmälan, varom i 5 § förmäles, skall fogas belöpande skatt,

så framt icke annan ordning för skattens erläggande blivit av kommunen

bestämd.

Förfaller skatteplikt, på sätt i 2 § 3 mom. första stycket sägs,

efter det skatt för hunden erlagts, skall skatten på anfordran återbetalas.

7 §‘

1 mom. Över de hundar, som jämlikt 5 § anmälts till beskattning,

skall föras särskilt för kalenderår löpande register (hundskatteregister)

med uppgift tillika å de skattskyldiga.

Vederbörande polismyndighet äger, närhelst den sådant påkallar,

taga del av hundskatteregistret.

2 mom. Å erlagd hundskatt skall lämnas kvitto, innehållande,

såvitt möjligt, kortfattad uppgift för hundens identifiering, ävensom särskilt

skattemärke. Sådant märke skall vara tillverkat av plåt och lagom

stort att fästas vid vanligt hundhalsband. Märket skall vara försett

med kommunens namn, vederbörande årtal samt hundens nummer i

hundskatteregistret.

8 §•

Skattemärke, som i 7 § 2 mom. omförmäles, skall å halsband eller

på annat lämpligt sätt vara anbragt å hunden; dock må undantag härifrån

äga rum, när hunden står bunden eller hålles instängd, så ock då hunden

nyttjas vid jakt, där fara föreligger för att hunden i gryt eller annorstädes

kan hava men av den anordning, varå skattemärket är fästat.

» §•

Den, som underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet, vilken

enligt 5 § åligger honom, böte tio kronor och erlägge dubbel hund
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

skatt. Har skatteplikt för hund inom viss kommun under löpande

år inträtt i fall, som avses i 2 § 2 mom., må dock ej till ansvar för

underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet dömas, med mindre den

skattskyldige av kommunen erhållit anmaning att fullgöra sådan skyldighet.

Söker någon genom oriktig uppgift undandraga sig skattskyldighet

och är ej gärningen straffbar enligt allmän strafflag, vare straffet böter

från och med tio till och med etthundra kronor, och skall dessutom

gäldas dubbel hundskatt.

Den, som ej ställer sig till efterrättelse föreskriften i 8 §, straffas

med böter, högst tjugu kronor.

Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas

enligt allmän strafflag.

10 §''

Åtal för förseelse mot denna förordning skall anhängiggöras vid

polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare

eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol i den ort, där förseelsen

skett.

11 §\

Hundskatt, som efter vederbörlig anmälan enligt 5 § eller domstols

lagakraftägande utslag är förfallen till betalning, må utmätas

lika med kommunalutskylder.

Kommun äger bestämma, att hund, för vilken skatt, som på sätt

nyss sagts är förfallen till betalning, ej erlägges, skall av kommunen

omhändertagas och, därest skatten ej betalas inom viss bestämd tid efter

från kommunen erhållen anmaning med underrättelse om påföljden, dödas.

12 §•

I municipalsamhälle eller köping, som icke utgör egen kommun,

skall hundskatten tillkomma municipalsamhället eller köpingen; skolande

därvid vad i denna förordning stadgas om kommun äga motsvarande tilllämpning

i fråga om municipalsamhället eller köpingen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1924. Genom förordningen

upphäves kungörelsen den 1 juni 1877 (nr 17) angående skatt

för hundar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å Stockholms slott

den 16 mars 1923.

N ärvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Notiiin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Schlyter, örne.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och jordbruksdepartementen

anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson:

Jag anhåller härefter att få för Kungl. Maj:t anmäla frågan om

genomförande av förändrad lagstiftning beträffande skatt för hundar.

Därvid tillåter jag mig att till en början lämna en kortfattad redogörelse

för gällande bestämmelser i berörda ämne samt övergår därefter till

behandling av de förslag om införande av obligatorisk skatt för hundar

och andra ändringar av gällande bestämmelser om ifrågavarande beskattning,

som tid efter annan framställts.

Redan i 1800 års bevillningsförordning förekom en särskild avgift

för hundar, men denna upphävdes år 1810 för att genom 1812 års

bevillningsförordning återupplivas. I 1815 års bevillningsförordning var

emellertid hundskatten åter utesluten. I syfte att åstadkomma minskning

i det alltför stora antalet av hundar, som utan något gagn underhöllos och

i synnerhet i huvudstaden åstadkommo allmän vantrevnad, beslöts vid

1859—60 års riksdag, att varje stad lika som varje församling på landet

skulle äga att för längre eller kortare tid bestämma en årlig skatt, ej

överstigande fem riksdaler riksmynt, som inom kommunen boende personer,

vilka innehade hundar, skulle för varje sådant djur erlägga. Riksdagsbeslutet

sanktionerades genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 12

juli 1861.

Sedan riksdagen i skrivelse den 10 mars 1877, jämte anmälan att

det belopp, vartill den i kungörelsen den 12 juli 1861 omförmälda årliga

skatt för hund högst finge uppgå, blivit av riksdagen förhöjt till femton

kronor, tillika anhållit, att Kungl. Maj:t måtte, med bibehållande i övrigt

Historik.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Förslag om

införande av

obligatorisk

hundskatt.

Motion år

1922.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

av dittills gällande grunder för ifrågavarande beskattning, utfärda förnyad

författning i ämnet, utfärdade Kungl. Maj:t den 1 juni 1877 den

kungörelse angående skatt för hundar, som ännu gäller. Enligt denna

kungörelse må såväl i stad som å landet kommun icke allenast besluta,

huruvida för hundar eller särskilda slag av dem skatt årligen bör utgöras,

utan även bestämma beloppet av den skatt, dock ej överstigande femton

kronor, som envar inom kommunens område boende person, vilken därstädes

innehar hund, skall för sådant djur erlägga. Statens skogs- och

jägeribetjänte äro för de hundar, som de i och för sina tjänster underhålla,

fria från beskattning. Fråga om de inflytande medlens användande

för kommunens behov skall behandlas på enahanda sätt, som angående

skattens bestämmande är förordnat. Hundskatt beräknas för helt kalenderår,

där icke kommunen annorlunda vill förordna. Under januari

månad varje år skall i kommun, där skatt för hundar blivit beslutad,

innehavare av hund, för vilken skatt bör utgöras, skriftligen uppgiva,

huru många hundar han innehar och under året vill behålla, samt av

vad slag dessa äro. Blir någon senare under årets lopp innehavare av

hund, för vilken skatt bör utgöras, åligger det honom att senast inom

en månad därefter sådant på enahanda sätt anmäla. De uppgifter, vilka

sålunda äro föreskrivna, skola avlämnas i stad till vederbörande uppbördsmyndighet

och å landet till kommunalnämnden; och är den skattskyldige

pliktig att vid samma tillfälle erlägga den belöpande skatten,

så framt icke annan termin för dess gäldande blivit av kommunen

bestämd. Försummar någon att på föreskrivet sätt till beskattning

anmäla hund, som av honom innehaves, eller söker någon att medelst

oriktig uppgift eller på annat sätt undandraga sig den beskattning, han

bör vidkännas, då skall den skyldige, jämte erläggande av dubbel hundskatt,

bota från fem till tio kronor. Åtal för överträdelse av stadgandena

i kungörelsen skall upptagas och avgöras i stad hos polisdomstol,

där särskild sådan är inrättad, men i övrigt hos poliskammare och i

stad, där sådan icke finnes, ävensom å landet vid allmän domstol. Skatten

för hundar är lika utmätningsgill med kommunalutskylder.

Under senaste tid hava från olika håll och ur skilda synpunkter

krav framställts på införande av obligatorisk hundskatt. Dessutom hava

även i övrigt vissa framställningar gjorts i syfte att åt hundskatten

giva eu större betydelse i den kommuuala hushållningen.

I en år 1922 inom andra kammaren väckt motion, nr 49, föreslogs,

att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning

rörande lämpligheten av att för hela riket låta införa obligatorisk hund
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 200.

skatt till det belopp, som kundo anses lämpligt, att i första hand användas

till gottgörande av genom hundar uppkommen skada. Såsom

huvudmotiv framhölls i motionen den skada, hundar understundom

åstadkomme genom dödande av får, fjäderfä m. m. I avgivet betänkande,

nr 17, anförde emellertid bevillningsutskottet, att enligt utskottets

mening motionären icke anfört tillräckliga skäl för begränsning av den

självbestämningsrätt, som sedan gammalt på ifrågavarande område tillkomme

kommunerna. Motionen vann icke heller riksdagens bifall.

Såsom ett led i strävandena att bekämpa vattuskräck bland husdjur

har inom medicinalstyrelsen även upptagits spörsmålet om införande

av obligatorisk hundskatt. Sålunda har styrelsen i cirkulärskrivelse den

24 maj 1922 anmodat överståthållarämbetet och länsstyrelserna att yttra

sig i fråga om kontrollen över inom riket befintliga hundar, vilken kontroll

närmast ansetts böra genomföras i form av obligatorisk skattskyldighet

och därmed förenad anmälningsplikt för hundar. Sedan länsstyrelsernas

yttranden inkommit, avlät medicinalstyrelsen den 31 augusti

1922 framställning i ämnet till Kungl. Maj:t.

De av styrelsen från överståthållarämbetet och länsstyrelserna infordrade

utlåtandena i ärendet, vilka icke alltid äro så formulerade, att

en bestämd slutledning av dem kan dragas, giva vid handen, att tolv

av dessa myndigheter i första hand förorda åtgärders vidtagande för

införande av obligatorisk hundskatt, under det att åtta ansett, att stadgande

för hundägare att anmäla innehav av hund borde vara tillräckligt,

och fem icke gjort något direkt uttalande.

Beträffande den omständighet, som närmast föranlett medicinalstyrelsens

ifrågavarande framställning, eller vattuskräckens avsevärda

utbredning i olika länder under senaste tid, bär styrelsen i sin förevarande

framställning anfört följande:

»I den underdåniga skrivelse, medicinalstyrelsen den 4 sistlidne juli avlät

till Eders Kungl. Maj:t med hemställan om bemyndigande att vidtaga åtgärder

till bekämpande av vattuskräck bland husdjur, därest sjukdomen skulle uppträda

i vårt land, framhöll styrelsen, bland annat, att vattuskräck hos hundar,

som i vissa trakter av Finland brukar förekomma med sporadiska fall, under

den sista tiden därstädes vunnit avsevärd spridning, i vilket avseende styrelsen

anförde, att ett hundratal socknar i detta land av de finska myndigheterna förklarats

smittade av nämnda sjukdom.

Vattuskräcken, som sedan många år tillbaka varit stationär i ett flertal

länder, har på senare tider antagit avsevärd utbredning i dessa. Från svensk

sida är för närvarande ett stort antal europeiska och utomeuropeiska länder

smittade av sjukdomen i fråga och bland de förstnämnda följande områden,

nämligen: Finland, europeiska Rådsryssland, Estland, Lettland, Litauen, Polen,

Medicinalstyrelsens

framställning

den 31

augusti 1922.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

Tyska riket, Danzig och Memel med omgivningar, de av de allierade makterna

besatta Rhenprovinserna, Saarbäckenet, förutvarande omröstningszoonen av

Slesvig-Holstein, Storbritannien, Nederländerna, Belgien, Frankrike, republiken

Österrike, Tjecko-Slovakien, Ungern, Serbo-Kroato-Slovenska konungariket,

Rumänien, Spanien, Portugal, Italien samt Balkanhalvön öster om floden

Maritza och söder om staden Tirnovo.

Erfarenheten med avseende på nämnda sjukdoms bekämpande har givit

vid banden, att det nästan aldrig lyckats utrota sjukdomen, om den inom ett

land uppträtt med ett flertal fall, och att det för den skull är av synnerligen

stor vikt dels att förekomma densammas införande dels att redan de första

fallen kunna uppdagas och de mest effektiva åtgärder mot desamma vidtagas.

De svårigheter, som uppstå vid sjukdomens bekämpande, äro väsentligen

beroende på densammas natur. I ett visst stadium av sjukdomen bliva hundarna

nämligen liksom vilda, irra planlöst ikring, bita omkring sig och nedsmitta alla

levande väsen, de kunna komma över, o. s. v. Med anledning härav är det naturligtvis

angeläget, att man, redan innan utbrott av sjukdomen förekommer

inom ett land, vidtager sådana kontrollåtgärder, att man kan vinna största

möjliga kännedom om hundarnas egentliga hemort.»

Vidkommande frågan om införande av obligatorisk hundskatt i syfte

att erhålla kontroll över hundarna har medicinalstyrelsen, efter erinran

hurusom det nu vore överlåtet åt varje kommun att bestämma, om

hundskatt skulle uttagas eller icke, vidare anfört i huvudsak följande.

Den förebragta utredningen gåve vid handen, att hundskatt utginge i ett

mycket stort antal kommuner. Det ville därför synas, som om verkligt bärande

skäl, varför dylik skatt ej skulle kunna uttagas i samtliga kommuner, ej förefunnes.

De av styrelsen från länsstyrelserna infordrade utlåtandena i ärendet

gåve också vid handen, att ett verksamt bekämpande av vattuskräcken, därest

den skulle yppa sig inom riket, icke kunde ske, om ej en noggrann kontroll

över antalet hundar inom riket samt dessas ägare och hemvist funnes genomförd.

Det enda effektiva medlet att ernå en sådan kontroll vore enligt styrelsens

bestämda mening införandet av obligatorisk hundskatt i rikets samtliga

kommuner. Anordnandet av en sådan torde icke heller stöta på några oövervinneliga

svårigheter, då dylik skatt syntes vara införd i det ojämförligt största

antalet kommuner i riket. Det vore emellertid icke enbart allmänt hygieniska

och veterinärhygieniska skäl, som betingade en sådan åtgärd. De skäl av annat

slag, som dels i motion vid 1922 års riksdag dels ock av de s. k. jaktsakkunniga

anförts till förmån för obligatorisk beskattning av hundar, syntes nämligen

styrelsen även värda allt beaktande. Genom införande av obligatorisk hundskatt

skulle ock den fördelen vinnas, att vederbörande kommun, åt vilken torde

böra anförtros att hava tillsynen över eventuella föreskrifters efterlevnad, bereddes

en inkomst till bestridande av de med kontrollen förenade kostnader,

något som ej bleve fallet, därest enbart anmälningsskyldighet stadgades. För

övrigt skulle den obligatoriska beskattningen antagligen även medföra den fördelen,

att hundarnas antal något minskades.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kuncjl. Maj:in proposition Nr 200. 9

1 anledning av medicinalstyrelsens ifrågavarande framställning

hava utlåtanden inhämtats från Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas

förbund. Svenska stadsförbundet har därvid, bland annat,

anfört, att hundskattens syfte numera främst torde vara att hålla hundarnas

antal inom skäliga gränser samt främja allmänna ordnings- och

hälsovårdsintressen, och att i medicinalstyrelsens framställning skatten

betraktades helt och hållet såsom ett prohibitivt medel i hälsovårdens

tjänst jämväl i så måtto, att dess avkastning påräknades såsom disponibelt

tillskott för ordnande av kommunernas beredskap emot smittofara

genom hundar, varför det förefölle riktigast, att skattens upptagande

över hela linjen lämnades åt de primära hälsovårdssamhällena.

Beträffande den närmare utformningen av bestämmelserna om obligatorisk

hundskatt har stadsförbundet uttalat vissa önskemål, till vilka

jag senare torde få tillfälle att återkomma.

Svenska landskommunernas förbund har till en början meddelat

resultatet av en av förbundet verkställd undersökning, i vilken utsträckning

landskommunerna hittills begagnat sig av sin rättighet att införa

hundskatt. Undersökningen, som avsett år 1918, har givit vid handen,

att av landets 2,375 landskommuner tillhopa 1,671 infört skatt å hundar.

Det beräknade antalet beskattade hundar i dessa kommuner uppgick

enligt undersökningen till 79,729. För egen del har styrelsen uttalat,

att, om det av hänsjm till smittofara genom hundar kunde anses

nödigt att göra hundskatten obligatorisk för hela riket, det från landskommunernas

sida icke kunde vara något att häremot invända, men att

skatten i så fall fortfarande borde vara en kommunalskatt och dess medel

tillkomma den kommunala primärkommunen.

Jämväl de enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 oktober 1915

och den 3 juli 1916 inom jordbruksdepartementet tillkallade s. k. jaktsakk''inniga

hava upptagit frågan om införande av obligatorisk hundskatt.

I sitt den 15 maj 1922 avgivna betänkande II hava de sakkunniga å

sid. 291—296 yttrat sig angående åtgärder mot löst kringströvande

hundar. De sakkunniga hava därvid till en början erinrat om de i 19 §

jaktlagen förekommande bestämmelser till hindrande av skadegörelse

genom fritt kringströvande hundar. I första stycket av nämnda paragraf

stadgas, att, om hund, som jagar eller ofredar villebråd, löper lös i

mark, där villebråd finnes, under tiden från och med den 16 mars till

och med den 15 augusti, skall hundens ägare eller innehavare bota från

och med 5 till och med 20 kronor, och är han tillika skyldig ersätta

jakträttsinnehavaren skada, som därigenom må anses hava skett å villeBihang

till riksdagens protokoll 1923. 1 samt 162 käft. (Nr 200.) 2

ii t låtande av

Svenska

stadsförbundet.

Utlåtande av

Svenska

andskommunernas

förbund.

Förslag av de

s. k. jakt sakkunniga.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

brådet. Sker det å annan tid, vare hundens ägare eller innehavare

ändock skyldig utgiva ersättning enligt vad nyss sagts. Vidare äger

enligt andra stycket i paragrafen jakträttsinnehavaren eller hans folk

rätt att upptaga hund, som löper iös i mark, där villebråd finnes, om

hunden är sådan, att det kan antagas, att den jagar eller ofredar villebråd.

Berörda bestämmelser i jaktlagen — yttra de sakkunniga — syntes

icke hava medfört åsyftad verkan, enär från snart sagt alla delar av

landet förspordes starka klagomål över den skada, som kringströvande

hundar förorsakade. En förfrågan, som de sakkunniga i ämnet utsänt

till samtliga jägmästare, gåve också vid handen, att inom 76 revir skadan

betecknats såsom avsevärd eller mycket betydande. Inom 32 revir angåves

den som mindre, och endast inom 20 av de revir, från vilka svar ingått,

upptoges den såsom obetydlig eller ingen. Beträffande dessa sistnämnda

20 revir vore emellertid att märka, att icke mindre än 15 av dem vore

belägna inom glest befolkade trakter i Norrland. Det villebråd, som

företrädesvis och överallt tycktes vara utsatt för de kringdrivande

hundarnas skadegörelse, vore ruvande skogs- och fälthöns, deras ägg

och ungar samt dräktiga harhonor och späda harungar. Från vissa revir

hade dessutom uppgivits, att lösa hundar oroade och bortdreve älgarna

från deras stånd samt ihjälbete älgkalvar och gjorde skada bland rådjuren.

Härförutom förorsakade hundarna helt säkert en icke ringa skada å en

mängd på marken häckande smärre fåglar. Slutligen anställde hundarna

inom vissa trakter betydande skadegörelse på betande husdjur,

företrädesvis får. Det vore förnämligast av sistnämnda anledning, som

riksdagen år 1920 hos Kungl. Maj:t hemställt om skärpning i bestämmelserna

angående okynneshund.

I fråga om åtgärder till förekommande av de kringdrivande hundarnas

skadegörelse å viltet, hava de sakkunniga erinrat, att orsaken

till nämnda skadegörelse i första hand vore att söka i den bristande

vård och tillsyn, som många hundägare läte komma sig till last. De

sakkunniga hava anfört, att tillsynen visserligen ofta försvårades genom

att såsom gårdshundar o. d. i stor utsträckning användes med stövareller

hönshundras mer eller mindre uppblandade djur, vilka, då de lämnades

åt sig själva, på grund av sin medfödda jaktinstinkt dreve omkring

i skog och mark samt oroade djurlivet och anfölle snart sagt alla

djur, som de kunde komma åt. Denna omständighet torde emellertid

böra snarare uppmana till större försiktighet än leda till nedsättning

av påföljderna av försummelse att taga vård om hundarna, vadan eu

skärpning i nuvarande bestämmelser syntes främst böra rikta sig mot

hundinnehavarna till förekommande av vårdslöshet från deras sida.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 200.

11

I överensstämmelse med sin sålunda angivna uppfattning hava de

sakkunniga övervägt dels införande av en obligatorisk hundskatt och

dels en förhöjning av de i 19 § jaktlagen bestämda böter för innehavare

av hund, som driver lös i mark och skog. Yad beträffar frågan om

obligatorisk hundskatt, hava de sakkunniga anfört, bland annat, följande:

»Det stora flertalet av de jägmästare, som yttrat sig i frågan, förorda

införandet av en obligatorisk och, utöver de belopp som nu utgå, i allmänhet

förhöjd hundskatt, under framhållande att därigenom hundarnas antal och säkerligen

därmed också skadegörelsen avsevärt skulle minskas. Ehuru med viss

tvekan hava jämväl de sakkunniga ansett sig höra förorda eu dylik åtgärd.

Visserligen synes med visst fog kunna sägas, att en obligatorisk hundskatt ur

nu förevarande synpunkt drabbar orättvist, i det alla hundägare, även de som

taga god vård om sina djur, ävensom många mindre bemedlade, för vilka

hunden utgör en synnerligen värdefull hjälp vid hemmets eller tamdjurens bevakning,

åläggas denna utgift. Häremot synes emellertid kunna invändas, att

en dylik skatt otvivelaktigt tjänar att hålla nere hundantalet utan att, så framt

den ej uppdrives allt för högt, innebära alltför stor olägenhet för den, som

allenast vill hålla någon enstaka hund. Från en föreskrift om obligatorisk

hundskatt böra emellertid undantagas lapparnas vid renskötseln använda hundar

samt skogsstatspersonalens tjänstehundar. Att utsträcka undantaget än

längre, exempelvis även till andra vallhundar, torde med hänsyn till kontrollen

vara omöjligt och även i övrigt icke i samma mån påkallat som då det gäller

de nomadiserande lapparna, vilka för sitt uppehälle äro hänvisade uteslutande

till renskötseln samt för varje renhjords bevakning behöva ett flertal hundar.

Såsom lämplig skala för hundskattens belopp hava de sakkunniga föreslagit

5—30 kronor.

I syfte att öka kontrollen över lösa hundar och därmed också möjligheten

att avgöra vem en hund tillhör hava de sakkunniga slutligen föreslagit,

att — i likhet med vad som enligt renbeteslagen föreskrivits beträffande de

bofastas i lagen avsedda hundar under tider, då lappar med renar uppehålla

sig i trakten — å hund skall vara fästad uppgift rörande innehavarens namn

och hemort. Hunden bör jämväl vara försedd med märke, utvisande att hundskatt

för året erlagts.»

I anslutning till sin sålunda uttalade uppfattning hava de sakkunniga

framlagt förslag till kungörelse angående skatt för hundar.

Förslaget bygger i allt väsentligt på 1877 års kungörelse i ämnet.

Härjämte hava de sakkunniga föreslagit, att de i 19 § jaktlagen

stadgade böter skulle sättas till lägst 10 kronor och kunna höjas till

100 kronor. Vid detta förslag behöver jag icke i detta sammanhang

vidare uppehålla mig.

De sakkunniga hava jämväl övervägt andra förslag till förekommande

av skada genom kringdrivande hundar, nämligen dels angående

rätt för jakträttsinnehavaren eller hans folk att döda hund, som upprepade

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

Utlåtande av

domänstyrelsen.

gånger anträffats lös å hans jaktmark, dels ock om införande av skyldighet

för hundinnehavare att hava hund bunden eller instängd i hundgård

under villebrådets fortplantningstid samt senare under det ungarna

växte upp. Emellertid hava de sakkunniga av anförda skäl funnit sig

icke böra framlägga några förslag till åtgärder i angivna riktningar.

Över jaktsakkunnigas förslag i fråga om införande av obligatorisk

skatt för hundar har domänstyrelsen den 27 februari 1923 avgivit infordrat

utlåtande. Styrelsen har därvid till eu början lämnat en sammanfattning

av vad en del länsstyrelser m. fl. myndigheter i avgivna utlåtanden

över sakkunnigas betänkande II yttrat beträffande denna del av

de sakkunnigas förslag. Jag anhåller att till en början få återgiva

denna sammanfattning.

Landstinget i Uppsala län tillstyrker förslaget under framhållande, att

detsamma med hänsyn till villebrådets fredande torde vara ett av de viktigaste

av dem, som av de sakkunniga avlämnats. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i samma län ansluter sig jämväl till förslaget under erinran, att

detsamma ej synes innefatta hinder för kommunen att bestämma skatten till

olika belopp för olika slag av hundar.

Länsstyrelsen i Stockholms län avstyrker förslaget om obligatorisk hundskatt.

Då enligt vad de sakkunniga framhållit, hundskatt torde vara införd

i de flesta kommuner, vore eu bestämmelse om obligatorisk hundskatt icke av

nämnvärd betydelse för minskande av den skadegörelse, som vållades av kringströvande

hundar, eller för åstadkommande av att hundägare bättre toge band

om sina hundar. Däremot spelade skattens storlek viss roll för minskande av

antalet hundar och därmed följande minskad skadegörelse. Länsstyrelsen ville

för den skull hemställa om sådan ändring av nu gällande bestämmelser att,

där hundskatt bestämdes, densamma skulle utgöra minst fem och högst trettio

kronor.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har biträtt förslaget, men ansett, att

skatteskalan borde höjas till minst tio och högst femtio kronor, om något verkligt

resultat skulle vinnas. Hushållningssällskapets i samma län förvaltningsutskott,

som jämväl tillstyrkt förslaget, har dock framhållit, att något vägande

skäl för gällande och även nu föreslagna befrielse för skogsstatens tjänstemän

att erlägga hundskatt icke förelåge. Likaväl kunde påfordras frihet från erläggande

av skatt för vallhundar i allmänhet och för hundar, som till skydd

hölles på avsides från grannar belägna platser.

Under det att länsstyrelsen i Jönköpings län och hushållningssällskapets

i länet förvaltningsutskott förordat förslaget och därjämte uttalat, att det

kunde ifrågasättas, om ej minimiavgiften borde sättas till tio kronor, har länets

landsting ansett sig icke kunna biträda förslaget om införande av obligatorisk

hundskatt.

Länsstyrelsen i Gottlands län tillstyrker förslaget under erinran, att

detsamma möjliggjorde en även ur andra synpunkter än jaktvårdens särdeles

önskvärd kontroll över hundarna i riket.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 200.

13

Länsstyrelsen i Malmöhus lön, som i övrigt tillstyrkt förslaget, har

hemställt om sådant tillägg, att skatt icke behövde utgöras för valpar under

viss ålder, födda av hund, för vilken skatt erlagts, och under förutsättning, att

valparna under hela tiden innehades av den ursprungliga ägax-en.

Hushållningssällskapets i Göteborg och Bohus län förvaltningsutskott

har ej haft annan erinran mot förslaget än att den föreslagna skattefriheten för

skogsstatspersonalens hundar icke syntes böra medgivas.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har framhållit, att, då hundskatt icke

vore bestämd allestädes inom länets kommuner och, där sådan utginge, densamma

i allmänhet vore satt till lågt belopp, inom länet funnes löst kringströvande

hundar i riklig mängd. Det vore för den skull synnerligen angeläget,

att bestämmelse om obligatorisk hundskatt infördes; det föreslagna skatteminimibeloppet

fem kronor syntes dock väl lågt och vore önskvärt, att detta

höjdes till tio kronor. Jägare, för vilka framstode vikten av det vildas fortbestånd,

hade säkerligen intet att erinra mot förhöjd skatt. För innehavare

av vakt- och vallhundar vore en måttlig höjning ej heller av större betydelse, varjämte

sådan höjning beträffande enbart lyx- och sällskapshundar vore lämplig.

Även landstinget inom länet har tillstyrkt förslaget.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har i likhet med hushållningssällskapets

i länet förvaltningsutskott ifrågasatt, att skattebeloppet borde sättas

till minst femton kronor, varjämte förvaltningsutskottet ansett, att

det borde kunna höjas intill femtio kronor. Med hänsyn till penningvärdets

fall vore sådan skattesats ej för hög för att bestämmelserna skulle bliva

tillräckligt effektiva. Enligt utskottets förmenande saknade i städerna hundar

existensberättigande och torde en hel del kommuner komma att, om obligatorisk

hundskatt infördes, helt visst bestämma sig för minimibeloppet, innan de lärt

sig inse olägenheten av ett större antal hundar. Under år 1918 hade hundskatten

i genomsnitt uppgått till inom länets städer 15 kronor och inom landsbygden

7 kronor 30 öre för hund; sedermera hade dock skatten höjts inom flera

landskommuner.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har framhållit, att av förslagets genomförande

vunnes en, även ur andra synpunkter än jaktvårdens, synnerligen

önskvärd kontroll över hundarna i riket. Hushållningssällskapets inom länet

förvaltningsutskott har även tillstyrkt förslaget, dock med den ändring, att

skattefrihet för skogsstatens personal icke borde medgivas. Utskottet har jämväl

ansett, att viss ändring av § 7 vore erforderlig. De däri stadgade böterna

för försummelse att anmäla innehav av hund eller att erlägga skatt syntes vara

väl dryga, synnerligast då ingen skillnad gjorts mellan personer, som av ena

eller andra orsaken varit förhindrade att på bestämd tid anmäla hund eller för

sådan erlägga skatt, och dem som uppenbart sökt bryta mot bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Västerbottens läte bär velat ifrågasätta sådan bestämmelse,

att kommunalmyndighet skulle vara berättigad medgiva befrielse från

skatt för hund, som till vakt och skydd hölles av å enstaka gårdar i öde skogar

boende personer. Om sådan bestämmelse kunde stadgas, ansåge länsstyrelsen

sig kunna tillstyrka minimiskattens höjande till tio kronor. Hushållningssällskapets

inom länet förvaltningsutskott har jämväl föreslagit förenämnda skattefrihet

för hund i avlägset belägen enstaka gård. Länets landsting har ansett,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

att minimiskatten borde höjas till tio kronor, varjämte landstinget i likhet med

länsstyrelsen avstyrkt skattefrihet för hund, som innehades av skogsstatstjänsteman.

Lantbruksstyrelsen har ifrågasatt, huruvida ej befogenhet borde lämnas

åt kommunal myndighet att åsätta annan än lapp tillhörig vallhund,

som vid beteskreaturens betesgång regelbundet användes för vakttjänst, och

eljest hölles bunden vid eller i ladugård, lägre skatt än annan hund, eller att

eventuellt befria ägare av sådan vallhund från erläggande av skatt för dylikt

djur.

Svenska jäg ar förbundet har ansett, att skatte- och bötesskalan borde

ställas i bättre förhållande till varandra. Redan med nu gällande bestämmelser

förekomme, att personer, som visste med sig, att de saknade tillgångar,

vilka kunde tagas i mät för skatten, föredroge att betala de låga böter, som

plägade ådömas, framför att erlägga skatten. Det syntes förbundet som om

bötesskalan borde höjas något, under det att å andra sidan skatten kunde bestämmas

till lägst tio och högst tjugu kronor.

För egen del har domänstyrelsen anfört, bland annat, följande:

»Det har sedan länge varit erkänt, att ett av de största hindren för

framgången av utövad jaktvård läge i svårigheten att på effektivt sätt kunna

freda respektive jaktområden från den skadegörelse, som genom löst kringströvande

hundar vållas å vildnaden. Såväl i 1864 års jaktstadga som ock

än mer i nu gällande författningar ha givits bestämmelser i avsikt att lämna

jakträttsinnehavaren medel i sina händer att söka skydda sig mot dylik skadegörelse.

Förenämnda bestämmelser synas dock i allmänhet icke hava varit tillräckligt

effektiva för åsyftad minskning i det stora antal hundar, som utan

tillsyn kringströva i markerna och därvid göra avsevärd skada å det vilda.

Orsakerna härtill torde kunna sökas, bland annat, i svårigheten dels att

kunna identifiera hund, som setts löpa lös i marken, dels att upptaga en främmande

hund. Bötes- och lösenbeloppen torde ock vara väl låga.

Gällande bestämmelser angående hundskatt synas ej heller i större mån

hava bidragit till avsett ändamål, eller att åstadkomma skälig begränsning i

hundarnas antal, särskilt då dels inom flera kommuner ingen dylik skatt införts,

dels skatten, där densamma bestämts, ofta utgår med så lågt belopp, att

endast ett fåtal funnit sig därav förhindrade att hålla hund.

Någon uppgift över det antal hundar, som finnes inom riket, lärer för närvarande

icke kunna erhållas, men det torde kunna antagas, att antalet under

senare tider snarare ökat än minskat. För såväl vildnaden som ock för vissa

tamdjur, synnerligast får, är detta förhållande så mycket betänkligare, som

flertalet på landsbygden hållna hundar numera torde utgöras av eller äro

mer eller mindre uppblandade avkomlingar av hundar utav speciella jakthundsraser,

såsom stövare och fågelhundar, vilka, då de icke lämnas nödig tillsyn,

äro de för vildnaden och, beträffande hund av stövarras, även för tamdjuren

mest skadegörande.

Med hänsyn härtill och då i övrigt även ur andra synpunkter viss kon
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

15

troll över inom riket befintliga hundar, dessas fördelning å skilda orter och

i olika slag, torde vara önskvärd, anser sig styrelsen bära tillstyrka införandet

av obligatorisk hundskatt.»

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att kravet på införande

av obligatorisk skatt för hundar framkommit från flera håll och med

olika utgångspunkter. Motionären vid 1922 års riksdag ansåg en dylik

skatt motiverad av den skada, som hundar åstadkomme bland de smärre

tamdjuren, och syftet med skatten skulle förnämligast vara att bereda

tillgång för utbetalande av ersättning till den, som bleve lidande genom

inträffad sådan skada. Medicinalstyrelsens skäl för införande av obligatorisk

hundskatt ligga däremot på hygienens och hälsovårdens områden.

Närmast har det för styrelsen gällt att erhålla nödig kontroll å förefintliga

hundar för att lättare kunna bekämpa eventuellt uppträdande

vattuskräck. Slutligen hava jaktsakkunniga med hänsyn till jaktvårdens

intressen föreslagit införande av obligatorisk hundskatt och därmed

förenad kontroll å hundarna.

Bland de myndigheter, som avgivit yttranden i fråga om införande

av obligatorisk hundskatt, synes den meningen vara allmän, att en

dylik beskattning skulle vara till stort gagn. I de fall, där obligatorisk

beskattning av hundar icke tillstyrkts, har anledningen härtill

varit, att i viss trakt behov av sådan beskattning icke förefunnes, vare

sig nu detta berott på att hundskatt redan varit av kommunerna

allmänt genomförd eller på andra lokala förhållanden.

Med den betydande olikhet, som äger rum i fråga om sättet för

användningen av hunden såsom husdjur, är det helt naturligt, att olika

synpunkter kunna läggas på problemet om hundarnas beskattning.

Vid skilda användningssätt och för olika slag av hundar ävensom med

hänsyn till växlande lokala förhållanden ter sig spörsmålet i viss mån

olika. Hundar, vilka hava sin huvudsakliga eller enda användning

såsom sällskapshundar, äro väl i regel icke till sådant förfång för allmänheten,

för husdjur eller villebråd, att ur den synpunkten vare sig

kontroll över hundarna eller begränsning av deras antal kan vara tillräckligt

motiverad. I fråga om denna kategori framträder emellertid

en annan synpunkt, i det att dylika hundar i allmänhet hava karaktären

av lyx, vilken bör göras till föremål för regelmässig beskattning. En

annan grupp äro de mer eller mindre utpräglade jakthundarna, vilka,

särskilt om de tillåtas ströva omkring utan tillsyn, ofta bedriva mycket

ofog och åstadkomma betydande skada bland mindre tamdjur och å

villebrådet. Av dessa orsaker torde en beskattning med ty åtföljande

kontroll här vara fullt på sin plats. Syftet med beskattningen skulle

Departe
mentschefen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

därvid huvudsakligen vara att begränsa antalet löst kringdrivande hundar.

En beskattning i förening med kontroll skulle givetvis begränsa förekomsten

av sådana hundar. I vissa fall hava hundar användning huvudsakligen

såsom gårdvarar, vakt- eller vallhundar eller för andra nyttiga

ändamål. En beskattning av hundarna torde väl i dylika fall te sig

mindre väl motiverad, om man blott ser beskattningen såsom ett medel

att begränsa hundarnas antal. Men den skulle otvivelaktigt bidraga

till att införa bättre tillsyn och kontroll även över dessa hundar. Slutligen

ställer sig frågan om hund beskattningen olika i trakter med gles

befolkning och i orter med mera sammanträngd bebyggelse. I de

senare, alltså förnämligast i städer men även i köpingar och municipalsamhällen,

gör sig behovet av kontroll och begränsning av hundarnas

antal starkare gällande än i de förra. Detta visar sig också däri, att

landets samtliga städer redau med nu gällande bestämmelser infört

hundskatt.

Om sålunda skälen för en hundbeskattning framstå med olika

styrka allt efter växlande förhållanden, synes man emellertid icke kunna

förneka, att under alla omständigheter behovet av en ordnad kontroll

över hundarna förefinnes. Detta har av medicinalstyrelsen särskilt betonats

men synes kunna göras gällande även frän andra synpunkter

än de av medicinalstyrelsen företrädda. Redan på grund av kostnaderna

för denna kontroll bör densamma förenas med åtminstone någon

skatt å hundarna. Därtill kommer, att samhällenas kostnader för renhållning

och hygien påverkas av förekomsten utav hundar. Jag vill

ock erinra, att de i samband med beskattningen stående kontrollanordningarna

äro ägnade att bättre komma till rätta med s. k. okyuneshund

och sådan hund, som tillåtes ströva omkring å annans jaktmark

och där anställa skadegörelse.

Nu anförda omständigheter utgöra enligt min mening fullgiltiga

skäl för införande av en allmän beskattning av hundar. Det skulle

därefter icke ankomma på vederbörande kommuner att bestämma, huruvida

hundskatt skulle utgöras, utan det skulle i själva författningen

stadgas, att sådan skatt skulle utgå i alla kommuner. Liksom nu torde

emellertid skattens belopp få av kommunerna fritt bestämmas inom

vissa gränser. Härigenom skulle möjlighet beredas att låta skatten

anpassas efter olika lokala förhållanden, bill frågan om skattens belopp

anhåller jag att i det följande få återkomma.

Den obligatoriska hundbeskattning, som jag alltså funnit mig

böra tillstyrka, torde böra i allt väsentligt utformas på samma sätt som

den nuvarande fakultativa beskattningen. Denna är såsom beskattning

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

17

såtillvida egenartad, att do vanliga skattemyndigheterna icke därmed taga

någon befattning. Beskattningen grundar sig på anmälan av hnndinnehavaren,

och efter sådan anmälan är skatten lika utmätningsgill

med kommunalutskylder. Tvister om beloppet t>rde icke behöva förekomma.

Försummar innehavare av hund att göra i författningen stadgad

anmälan, följer åtal vid domstol, vilken har att såsom påföljd av försummelsen

ålägga vederbörande dubbel hundskatt jämte böter. Den sålunda

gällande ordningen, som möjliggjorts genom skatteformens enkelhet,

torde böra i huvudsak bibehållas.

Den nuvarande hundskatten tillfaller helt och hållet den kommun,

inom vilken den skattskvldige är boende. Nu föreliggande förslag

avser icke att häri göra någon principiell ändring. Endast en modifikation

till förmån för municipalsamhällena kommer jag i det följande att

föreslå.

På sätt jag redan omförmält, hava jaktsakkunniga framlagt ett i Fiirfattningshuvudsaklig

anslutning till nuvarande författning i ämnet utarbetat för- förslagel

slag till kungörelse angående skatt för hundar. Domänstyrelsen och

även medicinalstyrelsen hava emellertid föreslagit mer eller mindre omfattande

ändringar i vissa av kungörelsens paragrafer. Det har synts

mig lämpligt att, i samband med att skatten göres obligatorisk och till

beloppet höjes, den nuvarande författningen undergår ytterligare omarbetning

i förtydligande och kompletterande syfte; och torde författningen

böra erhålla karaktär av förordning. Jag anhåller nu att få redogöra

för de särskilda paragraferna i ett inom finansdepartementet utarbetat

författningsförslag i ämnet. För jämförelse torde jaktsakkunnigas förslag

till kungörelse få såsom bilaga fogas till statsrådsprotokollet.

1 §•

I förordningens 1 § hava intagits de konstitutiva bestämmelserna

om att hundskatt skall till kommunen erläggas för varje hund, allenast

med vissa angivna undantag, samt om hundskattens karaktär av tillgång

för kommunen att för dess behov användas på sätt, som av kommunen

bestämmes.

Vad angår frågan om undantag från regeln, att hundskatt skall

erläggas för varje hund, vill jag erinra, att enligt den nuvarande författningen

i ämnet staiens skogs- och jägeribetjänte äro befriade från

skatt för hundar, som av dem underhållas i och för tjänsten. Denna

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 162 höft. {Nr 200.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

skattefrihet har i jaktsakkunnigas förslag bibehållits, och dessutom hava

de sakkunniga föreslagit skattefrihet för de hundar, vilka av lapparna

användas för renskötseln.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen för de yttranden,

vilka avgivits över sakkunnigas förslag, hava vissa myndigheter m. fl.

ansett, att skattefrihet för de hundar, vilka den förvaltande och bevakande

personalen vid skogsstaten i och för sin tjänst underhölle, icke

borde stadgas, då några bärande skäl härför icke kunnat anföras. Dylik

bestämmelse har därjämte ansetts kunna komma att medföra meningsskiljaktigheter

och tvister beträffande frågan, vilka hundar skulle anses

underhållna i och för vederbörandes tjänst.

I detta avseende har domänstyrelsen anfört följande:

»Det enda officiella organet för jaktvården inom riket är domänstyrelsen

med dess underlydande personal. Enligt gällande instruktion för domänverket

åligger, bland annat, domänstyrelsen att verka för en ändamålsenlig jaktvård

i riket, samt skogsstatens personal att med iakttagande av de rörande rätt till

jakt meddelade föreskrifter, i den omfattning, som lämligen påfordras för det

nyttiga villebrådets skyddande, efterhålla för detsamma skadliga djur, ävensom

att i övrigt främja en ändamålsenlig jaktvård. För fullgörande av skogsstatspersonalens

sålunda stadgade tjänsteplikt är densamma i regeln hänvisad till

att använda sig av hund, såväl då det gäller att i påforderlig omfattning efterhålla

för det nyttiga villebrådet skadliga djur som ock då i jaktvårdande

syfte nödig beskattning eller viss gallring av stammen utav nyttigt vilt anses

böra ske. Nämnda beskattning eller utgallring kan jämväl av domänstyrelsen

uppdragas åt tjänsteman, därest å kronopark eller annan statsskog stammen av

älg, hjort eller rådjur så förökat sig, att densamma bland annat till förekommande

av olägenhet eller hinder för skogsskötsel bör minskas. De hundar,

som för skogsstatstjänstemännen kunna anses erforderliga för deras tjänster,

utgöras sålunda av jakthundar utav skilda slag, exempelvis stövare och därmed

besläktade drivande hundar, taxar eller terriers för vissa ''skadliga’ djurs

utdrivande ur gryt eller lya, fågelhundar, såväl stående som skällande, vilka,

tillika med hundar av vissa andra raser, därjämte med fördel kunna användas

såsom led- eller spårhundar dels vid uppspårande av sådana djurindivid, synnerligast

av hjortsläktet, som visat sig särskilt skadliga för skogen och för den

skull böra oskadliggöras, dels vid efterspanande av tjuvskyttar eller vid eftersökande

av vid olovlig jakt fällt vilt.

För rena sällsltapshundar, vilka på grund av natur och sedvänja icke

lämpa sig för jakt i vanlig bemärkelse, bör skogsstatspersonalen givetvis icke

åtnjuta skattefrihet.»

Jag anhåller att i detta sammanhang få anmäla en av Svenska

kennelklubben den 17 maj 1916 gjord framställning i syfte, att anmälningsskyldighet

med därav följande skatteplikt icke måtte avse hundvalp

under tre månaders ålder.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

I häröver avgivet utlåtande den 14 november 1916 har överståthållarämbetet

förklarat sig icke hava något att erinra mot bifall till

framställningen.

Beträffande detta spörsmål har nu domänstyrelsen anfört i huvudsak

följande:

Vid uppfödande av hundvalpar borde dessa fä dia modern under minst

sex å åtta veckor. Valpar, som skulle behållas vid liv, kunde fördenskull ej

gärna föras från modern förrän tidigast vid nämnd ålder. De vore dock därvid

till exteriören i regeln så litet utvecklade, att det endast med svårighet kunde

bestämt avgöras, vilka av en kull, som borde dödas. Sådant avgörande kunde

lämpligen äga rum, då valparna uppnått en ålder av cirka tre månader. Styrelsen

finge av anförda skäl och då hundvalp, som icke nått en ålder av tre

månader, ej kunde åstadkomma skada på vildnad eller tamdjur eller göra

nämnvärt ofog för annan än sin ägare, hemställa, att såsom ett tredje stycke

i 1 § måtte införas följande bestämmelse: »För hund, som icke uppnått en ålder

av tre månader, erlägges icke skatt.»

Vad till en början angår frågan om skattefrihet för de hundar,

vilka av den förvaltande och bevakande skogsstatspersonalen användas

i och för tjänsten, åtnjutes visserligen för närvarande sådan frihet. Spörsmålet

ställer sig emellertid något annorlunda, om hundskatten göres

obligatorisk, i det att undantag från regeln om skatteplikt då icke böra

stipuleras annat än där synnerliga skäl föreligga. Vad domänstyrelsen

anfört till stöd för skattefrihet i förevarande fäll synes mig emellertid

knappast innebära tillräckliga skäl för att full skattefrihet medgives för

ifrågavarande hundar. Från de synpunkter, medicinalstyrelsen företrätt

i denna fråga, skulle givetvis även för de hundar, skogsstatspersonalen

innehar, erfordras såväl anmälan som kontroll. Det synes då också vara

rimligt, att åtminstone någon skatt erlägges för dessa hundar. Lämpligen

torde emellertid endast skattens minimibelopp böra få uttagas. Jag

återkommer härtill vid 4 §.

I fråga om lapparnas vallhundar kan enligt min mening varken

anmälningsskyldighet eller skatteplikt rimligtvis påfordras. Jag biträder

alltså härutinnan jaktsakkunnigas och myndigheternas förslag.

Likaledes finner jag mig böra tillstyrka förslaget, att hundvalp

under tre månaders ålder undantages från anmälan och skatteplikt. Enligt

vad jag från medicinalstyrelsen under hand inhämtat är från hälsovårdssvnpunkt

intet att erinra häremot.

Skatteplikt skulle alltså icke äga rum dels för hundar, som icke

uppnått en ålder av tre månader, dels för hundar, vilka av lapparna

användas för renskötseln.

Departe
mentschefen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

2 §•

Enligt nuvarande bestämmelser grundas skatteplikten å den anmälan

av hundar, som enligt § 3 i gällande kungörelse skall äga rum

dels under januari månad varje år, dels ock därefter inom en månad

från det någon blivit innehavare av hund. I samband med anmälan

skall belöpande skatt erläggas, såframt icke annan termin för dess gäldande

blivit av kommunen bestämd. Där efter dylik anmälan skatt

blivit till viss kommun erlagd, utkräves icke för samma år ny skatt i

annan kommun.

Det har synts mig erforderligt, att nu, då hundskatten göres obligatorisk

och skattebeloppet höjes, varigenom skatten erhåller större betydelse

i den kommunala hushållningen, tveksamhet, såvitt möjligt,

uudanröjes beträffande spörsmålet, vilken kommun är berättigad till skatt

för viss hund. I förevarande paragraf hava intagits stadganden i sådant

syfte. Enligt 1 mom. skall skatt lör viss hund erläggas till den kommun,

där huuden stadigvarande innehaves.

I 2 mom. av förevarande paragraf upptages ett stadgande för det

fall, att hund under löpande år överflyttas till annan kommun, så att

den under året stadigvarande innehaves i flera kommuner. I sådant fäll

skall skatt erläggas jämväl till den senare kommunen, därest skattesatsen för

hunden i den kommunen är högre än det belopp, som för året redan

erlagts i skatt. Ifrågavarande bestämmelse har tillkommit i syfte att

hindra eventuella försök att från kommun med hög hundskatt till kommun

med låg sådan skatt överflytta hund vid årsskiftet för att såmedelst

undgå den högre skatten. Bestämmelsen föranleder därtill, att skatt skall

erlä.irgas jämväl i den kommun, dit hunden överflyttas. Avsikten är

emellertid icke, att full hundskatt i denna kommun skall i dylikt fall

erläggas. Pa sätt i 4 § av förslaget stadgas skall nämligen avdrag från

skatten i den nya kommunen få äga rum med vad den skattskyldige

styrker hava för året erlagts i skatt för hunden till annan kommun.

Liksom nu skall skattens erläggande följa efter anmälan av den

skattskyldige om innehav av hund, för vilken skatt skall erläggas. Då

det synts oegentligt, att skatt skulle till viss kommun behöva erläggas

för hund, som dör eller förflyttas till innehavare i annan kommun,

innan anmälningstiden gått till ända, har i 3 mom. av förevarande paragraf

intagits ett stadgande om att skatteplikt inom viss kommun förfaller

under nu angivna förutsättningar. I anslutning till detta stadgande

i förevarande paragraf har i 6 § intagits en bestämmelse därom,

att skatt, som eventuellt redan erlagts för hund, beträffande vilken

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

skatteplikt sålunda förfaller, skall på anfordran återbetalas. Ifrågavarande

bestämmelser medföra i verkligheten, att skattefrihet inom viss

kommun äger rum för hund, som där innehaves under så kort tid som

högst en månad.

Slutligen har jag ansett det rimligt, att, om förut omnämnda

grunder skulle medföra att skatteplikt för hund inom viss kommun

skulle inträda efter ingången av oktober månad, skatt dock ej skall behöva

erläggas för hunden.

3 §•

3 § innehåller bestämmelse om den subjektiva skattskyldigheten

för viss hund. För att icke ett blott tillfälligt innehav av hund vid tiden

för skattepliktens inträde skall medföra skattskyldighet, har bestämmelsen

så avpassats, att skattskyldighet åvilar den person, av vilken hunden

stadigvarande innehaves, när skatteplikten till kommunen för året inträder.

4 §•

För den nuvarande hundskatten är maximibeloppet fastställt till

femton kronor, intill vilken gräns vederbörande kommun äger bestämma

skattens storlek. Rätt allmänt har emellertid under de senaste åren

krävts en höjning av hundskatten. Jag anhåller att få lämna en kortfattad

redogörelse för de i sådant syfte framkomna förslag.

I skrivelse den 13 februari 1920 har överståthållarämbetet hemställt,

bland annat, om rätt för kommun i allmänhet eller åtminstone

för Stockholms stad att åsätta högre hundskatt, än för närvarande

vore medgivet. Till stöd för framställningen har anförts penningens

minskade värde.

Över berörda framställning hava utlåtanden inhämtats av samtliga

länsstyrelser, vilka lämnat vederbörande kommunala myndigheter tillfälle

att yttra sig i ärendet. Samtliga länsstyrelser, allenast med två

undantag, hava tillstyrkt förslaget om hundskattens höjning eller förklarat

sig icke hava något att erinra mot detsamma.

I en den 31 mars 1921 till finansdepartementet inkommen skrift

har Västervåla kommun gjort framställning om hundskattens höjning i

anledning av penningvärdets fall.

Över denna framställning hava överståthållarämbetet och länsstyrelserna

avgivit infordrade utlåtanden och därvid likaledes med få undantag

tillstyrkt höjning av skattens maximibelopp, intill tjugu och ända upp

till femtio kronor.

Såsom av den föregående redogörelsen inhämtas, hava vidare jakt
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

sakkunniga föreslagit maximibeloppets höjning till trettio kronor. Därjämte

hava de sakkunniga tillstyrkt införande av minimibelopp, i vilket

avseende de föreslagit fem kronor. Ett flertal av de myndigheter och

korporationer, som yttrat sig om förslaget, hava framhållit, att skattebeloppet

borde bestämmas till lägst tio kronor. Domänstyrelsen har för

sin drl biträtt detta förslag.

I detta sammanhang ber jag få framhålla, att i § 5 av den utav

jaktsakkunniga före-lagna kungörelsen intagits en med nuvarande stadgande

i första stycket av samma paragraf likalydande bestämmelse därom,

att hundskatt beräknas för helt kalenderår, där icke kommunen vill

annorlunda förordna. Beträffande ifrågavarande bestämmelse har domänstyrelsen

anfört, att styrelsen ansåge det för åvägabringande av reda

och ordning vara lämpligast, att i författningen bestämt utsädes, i vilka

fall skatt för hund finge utgå med lägre belopp än det för året bestämda.

Det syntes vara förenat med rättvisa och billighet, att, när

innehavare av hund vore pliktig att för hunden erlägga skatt först under

senare halvåret, han icke borde utgiva högre skattebelopp, än som svarade

mot hälften av det, som inom kommunen vore bestämt för året. Att

medgiva än större nedsättning i skatten eller till belopp, som jämnt

svarade mot återstående delen av året, syntes icke nödigt.

I sammanhang med frågan om kommunernas frihet att inom minimioch

maximigränserna bestämma skattens storlek har uppkommit ett spörsmål,

som jag i detta sammanhang torde få redogöra för. I sin förberörda

skrivelse den 13 februari 1920 har överståthållarämbetet hemställt om

frihet för kommun i allmänhet eller åtminstone för Stockholms stad att

bestämma hundskatten till olika belopp för olika delar av kommunen.

Till stöd för denna sin hemställan bär ämbetet åberopat en av stadsfullmäktige

i Stockholm hos ämbetet gjord framställning i ämnet, i vilken

gjorts gällande, att olägenheterna av förefintliga hundar vore större

inom ett tätare bebott område än där befolkningen vore glesare, såsom

i Brännkyrka och Bromma församlingar, och att fördenskull fullt fog

funnes för en olika skatteskala inom olika delar av staden.

I de utlåtanden, som av länsstyrelserna avgivits över ifrågavarande

framställning, hava meningarna angående förslagets lämplighet varit

ganska delade. Femton länsstyrelser hava tillstyrkt förslaget eller förklarat

sig icke hava något att erinra mot detsamma. Fyra länsstyrelser

hava direkt avstyrkt förslaget, tre länsstyrelser hava såsom förutsättning

för bifall till förslaget ansett, att kommunernas beslut om eu sådan

differentiering av skatten borde i vederbörlig ordning underställas. En

länsstyrelse har ansett förslaget vara olämpligt åtminstone i mindre

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kttngl. Maj:ts proposition Nr 200.

23

samhällen och en annan har funnit förslaget böra tillämpas allenast i

städer och köpingar.

Slutligen har i en del av de utlåtanden, som avgivits över jaktsakkunnigas

förslag, gjorts gällande, att förslaget ej syntes innefatta

hinder för kommun att bestämma skatten till olika belopp för olika

hundar. Beträffande denna fråga har domänstyrelsen anfört följande.

»Det synes styrelsen tveksamt, huruvida den av de sakkunniga föreslagna

lydelsen av 1 § kan innebära sådan frihet för kommunen. Styrelsen anser, att

kommunen icke bör medgivas bestämma mer än ett skattebelopp, och att detta

skall utgå för varje hund, för vilken skatt skall erläggas till kommunen, oberoende

av om hund är av ena eller andra slaget. Medgåves kommunen rätt att bestämma

hundskatten till olika belopp för olika slag eller raser av hundar, skulle därigenom

helt säkert uppstå osäkerhet och tvister, då nämligen hundarna ofta utgöra korsningar

av olika raser samt i övrigt användningen av hund till visst ändamål

långt ifrån alltid är beroende av den ras, till vilken hunden hörer. Sålunda kan

exempelvis en tax eller terrier användas av den ena hundägaren såsom sällskapseller

skyddshund och av den andra till jakthund.»

Beträffande ifrågavarande spörsmål har jämväl Svenska stadsförbundet

i sitt utlåtande över medicinalstyrelsens förberörda framställning

angående införande av obligatorisk hundskatt uttalat den uppfattningen,

att möjlighet borde beredas kommun att uttaga olika skattebelopp för

tätare och glesare bebyggda områden.

I avseende, å hundskattens storlek bör givetvis, om skatten göres Departementsobligatorisk,

ett minimum införas, under vilket skattens belopp icke må ‘^/enbestämmas.

Med hänsyn till de skiftande förhållanden, som enligt vad

jag förut anfört föreligga såväl i avseende å hundarnas användning som

mellan olika orter, .synes det erforderligt, å ena sidan, att minimibeloppet

sättes ganska lågt och, å andra sidan, att maximibeloppet höjes.

På sådant sätt skapas en lämplig marginal, varinom skatten må kunna

med hänsyn till speciella föihållauden bestämmas. Jaktsakkunnigas

förslag upptager skattens belopp till lägst fem och högst trettio kronor.

Domäustyrelsen och vissa andra av de i ärendet hörda myndigheterna

hava föreslagit minimibeloppet till tio kronor för varje hund. Under

vissa förhållanden synes detta belopp kunna bliva väl högt, och jag

tillstyrker fördenskull, att skatten må kunna sättas så lågt som till fem

kronor. Vad maximibeloppet angår, synes detsamma icke för närvarande

böra höjas utöver det av jaktsakkunniga föreslagna beloppet, trettio

kronor. Att för det fall, då skatteplikt inträder efter ingången av juli

månad, på sätt domänstyrelsen föreslagit, låta allenast halv skatt utgå

synes mig vara att onödigt inveckla bestämmelserna i ämnet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

Det framförda kravet på rätt för kommunerna att bestämma hundskatten

till högre belopp inom tätare bebyggda områden bör enligt min

mening icke tillmötesgås. Genom bifall till det av Svenska stadsförbundet

framställda förslaget, att hundskatten skulle inom municipalsamhällen

överlåtas till dessa, vilket förslag jag i det följande kommer

att tillstyrka, vinnes, att inom mera tätt bebyggda delar av landsbygden

skatten kan bestämmas till högre belopp än för övriga, mera

glest befolkade delar. Någon ytterligare differentiering i förevarande

avseende synes i varje fall icke vara påkallad för den rena landsbygden.

Icke heller i städerna torde något mera framträdande behov av skilda

skatteskalor för olika områden förefinnas. En sådan anordning skulle

otvivelaktigt giva anledning till svårigheter i tillämpningen. Skattens

differentiering med hänsyn till olika slag av hundar svnes mig, på de

av domänstyrelsen anförda skäl, icke heller vara att förorda.

Vad angår hund, som av förvaltande eller bevakande personal vid

skogsstaten underhålles i och för tjänsten, torde skatten av skäl, som

jag förut anfört, böra bestämmas till minimibeloppet eller fem kronor.

I fall, som avses i 2 § 2 mom., skulle, på sätt jag likaledes tidigare

anfört, eljest belöpande skatt minskas med vad den skattskyldige

styrker hava för året erlagts i skatt för hunden till annan kommun.

5 §•

5 § motsvarar § 3 i jaktsakkunnigas förslag till kungörelse angående

skatt för hundar.

Mot jaktsakkunnigas förslag i denna punkt har domänstyrelsen

framställt vissa erinringar. Såväl den nuvarande som den av sakkunniga

föreslagna avlättningen av paragrafen i fråga har nämligen

ansetts lida av anmärkningsvärd brist på klarhet. Domänstyrelsen har

föreslagit, att åt paragrafen måtte givas följande lydelse:

»Under januari månad varje år skall, med undantag för lappar beträffande

av dem i och för renskötseln använda hundar, envar innehavare av hund skriftligen

uppgiva, huru många hundar med en ålder av minst tre månader han

innehar och av vad slag dessa äro; och vare innehavare av hund, för vilken skatt

skall utgöras, pliktig att samtidigt med sådan anmälan erlägga den belöpande

skatten, så framt icke annan termin för dess gäldande varder av kommunen bestämd.

Bliver någon senare under året innehavare av hund, som uppnått en ålder

av minst tre månader och för vilken för löpande år skatt icke redan är erlagd,

åligger det honom att genast därefter sådant anmäla på sätt i föregående punkt

är sagt, ävensom samtidigt erlägga behörig skatt.

För hund, som för beskattning icke skolat anmälas före ingången av juli

månad, utgöres skatt med allenast hälften av det belopp, som inom kommunen

eljest är bestämt för året.»

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

25

Medicinalstyrelsen bär ansett anmälan böra innehålla uppgift dels

å huru många hundar, vederbörande innehade och under året ville

behålla, dels å dessas ras, ålder, kön och färg.

I detta sammanhang ber jag få framhålla, att i § 4 av jaktsakkunnigas

förslag, i anslutning till den nuvarande kungörelsen, intagits

bestämmelse om till vilka myndigheter uppgift skulle lämnas; och har

tillika stadgats, att samtidigt med dylik anmälan belöpande skatt skulle

erläggas, där icke kommunen annorlunda bestämt.

Domänstyrelsen har föreslagit följande avfattning av ifrågavarande

paragraf:

»Uppgift, varom i 3 § förmäles, skall avlämnas i stad till den tjänsteman

•eller kommunala myndighet, som har sig anförtrodd uppbörd av utskylderna till

staden, samt å landet till kommunalnämnden och skall den å envar innehavare

av hund belöpande skatten erläggas jämväl till förenämnda tjänsteman eller kommunala

myndigheter, så framt icke annorledes varder av kommunen bestämt.»

Det har synts mig lämpligt att under 5 § i den föreslagna förordningen

sammanföra bestämmelserna om såväl anmälan av hund som

till vilken myndighet anmälan skall ingivas och skatt erläggas.

På grund av de förtydliganden, som införts i författningens tidigare

paragrafer, torde någon brist på klarhet icke komma att vidlåda

förevarande paragraf, om densamma avfattas i huvudsaklig anslutning

till jaktsakkunnigas med nu gällande bestämmelser överensstämmande

förslag.

6 §•

I 6 § hava meddelats bestämmelser om sättet för erläggande av

hundskatt. I huvudsaklig överensstämmelse med vad nu gäller skall

skatten erläggas samtidigt med att anmälan enligt 5 § äger rum, så

framt icke annan ordning för skattens erläggande blivit av kommunen

bestämd.

På sält jag tidigare anfört har i förevarande paragraf tillika intagits

en bestämmelse om återbetalning av skatt, som erlagts för hund,

beträffande vilken skatteplikt därefter förefallit.

7 §■

I 1 mom. av denna paragraf har intagits en av medicinalstyrelsen

föreslagen bestämmelse om skyldighet för kommun att över hundarna

föra särskilt register. Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle kommunen

till vederbörande polismyndighet under februari månad varje år

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 162 höft. (Nr 200.) 4

Deyariemcrd

chefen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

överlämna bestyrkt avskrift av hundskatteregistret. Det har emellertid

synts mig tillräckligt, att polismyndigheten berättigas taga del av hundskatteregistret,

när helst den sådant påkallar.

I ett andra moment har under förevarande paragraf föreskrivits,

att kvitto skall lämnas å erlagd hundskatt; och skall detta kvitto, såvitt

möjligt, innehålla kortfattad uppgift för hundens identifiering.

Detta har betydelse, bland annat, för det fall, att kvittot sedermera skall

åberopas för skattefrihet eller avdrag å skatt i annan kommun. Tillika

har i detta moment upptagits ett av jaktsakkunniga föreslaget och av

vedeibörande myndigheter tillstyrkt förslag därom, att kommunen skulle

tillhandahålla vederbörande skattskyldige särskilt skattemärke, utvisande

att skatt erlagts. I enlighet med domänstyrelsens förslag har beträffande

skattemärket föreslagits, att detsamma skall vara tillverkat av plåt och

lagom stort att fästas vid vanligt hundhalsband samt försett med kommunens

namn, vederbörande årtal och hundens nummer i hundskatteregistret.

Däremot har det synts mig onödigt och i vissa fall för

kommunen alltför besvärligt, att uppgift om innehavarens namn och

adress skulle behöva införas å skattemärket. Då kommunens namn och

hundens nummer återfinnas å märket, synes det icke böra möta någon

svårighet att ur hundskatteregistret inhämta upplysning om vederbörande

skattskyldige.

8 §•

1 enlighet med jaktsakkunnigas förslag har föreskrivits, att skattemärke

skall å halsband eller på annat lämpligt sätt vara anbragt å

hunden. Undantag härifrån må dock äga rum i vissa fall, nämligen

då hunden står bunden, hålles instängd eller nyttjas vid jakt, där fara

föreligger för att hunden i gryt eller annorstädes kan hava men av den

anordning, varå skattemärket är fästat. I sistberörda avseende är paragrafen

avfattad i huvudsaklig överensstämmelse med vad domänstyrelsen

föreslagit.

9 §•

9 § innehåller bestämmelser om ansvar för förseelser mot förordningen.

Av sådana förseelser kunna särskiljas tre olika arter, nämligen

dels underlåtenhet att fullgöra stadgad anmälningsskyldighet,

dels försök att genom oriktig uppgift undandraga sig skattskyldighet,

dels ock uraktlåtenhet att fullgöra vad i 8 § föreskrives om skyldighet

att hava skattemärke anbragt å hunden.

Underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet medför enligt nu

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

gällande bestämmelser påföljd av dubbel hundskatt och böter från fem

till tio kronor. Jaktsakkunniga gjorde i detta avseende ingen annan

ändring än att böterna skulle utgöra från och med fem till och med

tjugu kronor. Domäustvrelsen har däremot föreslagit, att ifrågavarande

förseelse allenast skulle medföra påföljd av dubbel hundskatt. Det synes

mig emellertid icke kuuna undvikas att för ifrågavarande fall jämväl

stadga något mindre bötesbelopp. Jag föreslår, att böterna sättas till

tio kronor. Vad angår det fall, att skatteplikt för hund under löpande

år inträtt på grund av förhållande, som avses i 2 § 2 mom., har ansvarspåföljd

ansetts skäligen böra inträda först efter det att den skatt skyldige

av kommunen erhållit anmaning att fullgöra honom åliggande

anmälningsskyldighet.

Den svåraste av nyss angivna förseelser är givetvis den, då någon

söker genom oriktig uppgift undandraga sig skattskyldighet. För detta

fall har bötesstraffet ansetts böra höjas och bestämmas till minst tio,

högst etthundra kronor. År gärningen straffbar enligt allmän strafflag,

bör givetvis straff enligt förevarande förordning ej inträda.

Förseelse mot föreskriften i 8 § har ansetts icke böra medföra

högre bötespåföljd än tjugu kronor.

Böter, som ådömas enligt den nuvarande kungörelsen angående

skatt för hundar, delas lika mellan åklagaren och de fattiga inom den

kommun, där förseelsen är begången. Detta har ändrats därhän, att

böterna alltid skola tillfalla kronan.

10 §.

På sätt för närvarande finnes föreskrivet, stadgas i 10 §, att åtal

mot författningen skall anhängiggöras vid polisdomstol, där särskild

sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare, eller, där sådan ej finnes,

vid allmän domstol i den ort, där förseelsen skett.

ii §•

Vid 1916 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion

om sådan ändring i gällande kungörelse angående skatt för hundar, att

samma ansvarspåföljd bleve gällande för försummad betalning av hundskatt

som för försummad anmälan av innehavande hund. Med anledning

härav avlät riksdagen den 5 april 1916 skrivelse, nr 61, till Kungl.

Maj:t med anhållan om vidtagande av de åtgärder, som kunde finnas

påkallade för att tillförsäkra kommun befogenhet att för försummelse

att å stadgad tid erlägga skatt för hund fastställa sådana påföljder, som

vore ägnade att på ett effektivt sätt betrygga förverkligandet av syftet

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

med ifrågavarande beskattning icke blott i de fall, då den skattskyldige

ägde medel till skattens erläggande, utan även då tillgång därtill saknades.

Riksdagen, som ansett det böra överlåtas åt Kungl. Maj:ts prövning,

vilka åtgärder kunde vara påkallade för genomförande av motionens

syfte men som emellertid tagit i övervägande, i vilken riktning

frågans lösning borde sökas, yttrade i förenämnda skrivelse, bland

annat, följande.

Uppenbart vore, att man icke i allo kunde följa den väg, som i motionen

förordats, att likställa utebliven skattebetalning med försummad anmälan. I

senare fallet vore fråga om en ren ordningsföreskrift, som envar måste förutsättas

kunna utan vidare iakttaga. I det förra åter kunde försummelsen uteslutande

bero av saknad av medel och således vara fri från varje kriminellt

moment. Att för bristande skattebetalning stadga ansvarspåföljd, böter, som

eventuellt skulle förvandlas till fängelse, torde följaktligen icke kunna på allvar

sättas i fråga. Däremot syntes en sådan påföljd som skyldighet att utgöra

dubbel skatt vara ett fullt befogat och ändamålsenligt medel att komma till

rätta i allt fall med dem, som av slarv mera än av oförmåga försummade betalningen.

I de fall åter, där medel fattades till gäldande av enkel hundskatt, skulle

givetvis påföljden av dubbel hundskatt vara för kommunen av föga värde.

Författningens grund och ändamål, att i det allmännas intresse stävja en alltför

talrik förekomst av hundar, syntes dock betinga, att saknaden hos den

skattskyldige av utmätningsbar tillgång till skattens betalande icke borde få

avskära kommunen från möjlighet att fullfölja nämnda intresse. I städerna

tillämpades rätt allmänt att hund, som anträffades utan skattemärke och beträffande

vilken skatt förty presumerades icke vara erlagd, omhändertoges av

polismyndigheten och, efter viss kortare frist för ägaren att avhämta densamma

mot ersättningen för kostnaden, utan vidare dödades. Detta förfarande

vore väl i fråga om skatteindrivningen tämligen verkningslöst och lämnade i

viss mån också i ägarens hand möjlighet att undandraga sig påföljden av hundens

oskadliggörande. Det hade dock synts riksdagen kunna erbjuda uppslag till

en verkligt effektiv anordning, som kunde kombineras med påföljden av

dubbel skatt och bleve lämplig just i sådana fall, då bristande tillgång vore

orsaken till den försummade betalningen. Enligt riksdagens åsikt skulle saken

kunna ordnas så, att genom tillägg eller ändring å lämpligt ställe i förevarande

författning kommun tillförsäkrades rätt att såsom påföljder av försummad betalning

av hundskatt besluta, att den skattskyldige i första hand skulle vara

förfallen till dubbel skatt, samt, därest denna ej erlades, vara underkastad,

att hunden genom kommunens eller ordningsmaktens försorg omhändertoges

och dödades.

Den av riksdagen förordade anordningen borde alltid bero på formligt

beslut av vederbörande kommun, varigenom syntes undanröjd varje risk, att

icke de olika förhållandena å skilda håll skulle komma till sin rätt.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 200.

över riksdagens ifrågavarande skrivelse hava överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser, sedan vederbörande kommunala myndigheter

lämnats tillfälle att yttra sig, avgivit infordrade utlåtanden. I allmänhet

hava myndigheterna mer eller mindre direkt uttalat sig till förmån för

en sådan anordning som den av riksdagen ifrågasatta.

I förevarande paragraf har till en början i ändrad form intagits

den nuvarande bestämmelsen därom, att till betalning förfallen hundskatt

är utmätningsgill lika med kommunalutskylder.

Vad därefter angår den av riksdagen ifrågasatta rätten för kommun

att såsom påföljd av underlåtenhet att erlägga förfallen hundskatt besluta,

att hunden skall av kommunen eller ordningsmakten omhändertagas

och dödas, har jag funnit det vara nödigt, att ett dylikt stadgande

införes i den nya förordningen angående hundskatt. Det torde emellertid

böra ankomma på kommunen själv att bestämma, huruvida för kommunens

vidkommande dylik påföljd skall äga rum, samt vilken respittid

skall tillkomma vederbörande att fullgöra sin skattskyldighet. Stadgandet

torde alltså böra sålunda avfattas, att kommun äger bestämma,

att hund, för vilken förfallen skatt ej erlägges, skall av kommunen omhändertagas

och, där skatten ej erlägges inom viss bestämd tid efter från

kommunen erhållen anmaning med underrättelse om påföljden, dödas.

12 §.

På sätt jag redan antytt har Svenska stadsförbundet hemställt, att

hundskatt inom municipalsamhälle måtte tillkomma icke kommunm utan

municipalsamhället. I detta avseende har stadsförbundet anfört i huvudsak

följande.

Skulle rabiessmitta inträda inom ett municipalsamhälle, åvilade skyldigheten

att vidtaga avvärjande åtgärder i första rummet samhället självt och dess hälsovårdsmyndigheter.

På samma sätt förhölle det sig med sundhetsväsendet över

huvud och vanligtvis även med ordningsväsendet. Kommunen hade i detta hänseende

icke några förpliktelser gentemot municipalsamhället. Då de ekonomiska

resurser, som stode municipalsamhällena till buds, i allmänhet vore mycket begränsade

och municipalförvaltningen i och för sig städse medförde en extra skattebelastning

utöver vad som gällde för kommunen, syntes det dubbelt viktigt, att

dessa samhällen icke undandroges en skattekälla, som enligt förutsättningarna för

den nu föreslagna författningsändringen obestridligen måste anses tillhöra dem. I

ett annat tämligen analogt fall, nämligen med avseende å nöjesskatten, hade municipalsamhällets

likaberättigande med kommun blivit erkänd.

I likhet med Svenska stadsförbundet har jag funnit skäligt, att

municipalsamhälle berättigas upptaga skatt för de hundar, som finnas

inom samhället. Bestämmelse härom bär intagits i förevarande paragraf.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

De nya bestämmelserna angående skatt för hundar torde böra tråda

i kraft den 1 januari 1924.

Föredragande departementschefen uppläser härefter ett inom finansdepartementet

utarbetat förslag till förordning angående shatt för hundar

samt hemställer, att Kungl. Maj;t måtte i proposition föreslå riksdagen

att antaga sagda förslag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall; och skall proposition

av den lydelse, bil. litt. vid detta protokoll utvisar,

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gunnar Grip.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:.ts proposition Nr 200.

31

Bilaga.

Förslag

till

kungörelse angående skatt för hundar.

Med upphävande av kungörelsen den 1 juni 1877 angående skatt för hundar

förordnas härmed som följer.

§ 1.

En var inom kommunen boende person, vilken därstädes innehar hund,

skall för sådant djur årligen utgöra skatt till belopp, som kommunen äger bestämma,

dock minst fem och högst trettio kronor. Denna skatt tillfaller kommunen.

Fria från beskattning äro dels förvaltande och bevakande personal vid

skogsstaten för de hundar, som personalen i och för sin tjänst underhåller,

dels ock lapparna för av dem i och för renskötseln använda hundar.

§ 2.

Fråga om de inflytande medlens användande för kommunens behov skall

behandlas på enahanda sätt som angående skattebeloppets bestämmande är

förordnat.

§ 3.

Under januari månad varje år skall innehavare av hund, för vilken skatt

skall utgöras, skriftligen uppgiva huru många hundar han innehar och under

året vill behålla samt av vad slag dessa äro.

Bliver någon senare under årets lopp innehavare av hund, för vilken

skatt skall utgöras, åligger det honom att senast inom en månad därefter

sådant på enahanda sätt anmäla.

§ 4.

De uppgifter, vilka i § 3 äro påbjudna, skola avlämnas i stad till den

tjänsteman eller kommunala myndighet, som har sig anförtrodd uppbörd av

utskylderna till staden, samt å landet till kommunalnämnden; och vare innehavare

av hund pliktig att vid samma tillfälle jämväl erlägga den belöpande

skatten, så framt icke annan termin för dess gäldande varder av kommunen

bestämd.

§ 5.

Hundskatt beräknas för helt kalenderår, där icke kommunen vill annorlunda

förordna.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

Resande, som uppehåller sig kortare tid än två månader inom en kommun,

vare sig i stad eller på landet, erlägger för den eller de hundar, han medför,

ingen avgift till samma kommun; och njute även, om han längre kvardröjer,

enahanda befrielse, därest med kvitto styrkes, att skatt är för samma tid annorstädes

betald.

§ 6.

Å varje hund, med undantag av lapparnas i § 1 omförmälda vallhundar,

ävensom hund, som hålles instängd, samt jakthund under pågående jakt, skall

å halsband eller på annat lämpligt sätt vara fästad uppgift om innehavarens

namn och adress. Hund, för vilken skatt utgår, skall dessutom vara försedd

med märke, utvisande att skatt vederbörligen erlagts. Sådant märke skall

avgiftsfritt tillhandahållas av kommunen.

§ 7.

Försummar någon att, på sätt och i den ordning § 3 stadgar, till beskattning

anmäla hund, som av honom innehaves, eller söker någon att medelst

oriktig uppgift eller på annat sätt undandraga sig den beskattning, han bör vidkännas,

då skall den skyldige, jämte erläggande av dubbel hundskatt, bota

från och med fem till och med tjugu kronor, till tveskiftes emellan åklagaren

och de fattiga inom den kommun, där förseelsen är begången.

Underlåter innehavare av hund att fullgöra vad honom enligt § 6 åligger,

böte på sätt nyss nämnts.

Åtal för överträdelse av stadgandena i denna kungörelse skall upptagas

och avgöras i stad hos polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men i

övrigt hos poliskammare och i stad, där sådan icke finnes, ävensom å landet

vid allmän domstol; och gälle, i fråga om klagan över domstols eller poliskammares

beslut i dessa mål, vad i allmänhet angående besvär i brottmål

finnes förordnat.

Saknas tillgång till ådömda böters fulla gäldande, skola de förvandlas

enligt allmänna strafflagen.

§ 8.

Den skatt för hundar, varom nu blivit stadgat, är lika utmätningsgill

med kommunalutskylder.

§ 9.

Med iakttagande av vad i det föregående är förordnat, äger varje kommun

vidtaga de åtgärder, som kunna vidare erfordras för att på ändamålsenligt

sätt bringa denna författning till verkställighet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 192...

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1923.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1923:147 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående skatt för hundar. a1 i texten
  2. BevU 1923:34 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående skatt för hundar, ävensom i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 1994 ref. 12 ur registret