Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om sparbanker m. in

1923-01-16 · 65 sidor, varav 59 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 59 av 65 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1923:22, Med förslag till lag om sparbanker m. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

1

Nr 22.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till lag om sparbanker

m. in.; given Stockholms slott den 19 januari 1923.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om sparbanker; och

2) lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 13 juli 1887 angående

handelsregister, firma och prokura.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 18 höft. (Nr 22.)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Förslag

till

Lag om sparbanker.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

1 §•

Med sparbank förstås i denna lag penninginrättning, som utan

rätt för dess stiftare eller andra att njuta del i den vinst, som kan

uppkomma å rörelsen, har till ändamål att befordra sparsamhet genom

att i enlighet med de bestämmelser, som i denna lag meddelas, bedriva

in- och utlåning av penningar och därmed i samband stående verksamhet.

2 §•

Ej må annan penninginrättning än sådan, som i 1 § sägs, samt

postsparbanken i sin firma eller eljest vid beteckning av verksamheten

använda ordet sparbank.

Om sparbanks bildande.

3 §■

Stiftare av sparbank skola vara här i riket bosatta svenska medborgare

och till antalet minst tjugu.

Stiftarna skola upprätta reglemente för sparbanken, vilket skall

angiva:

1) den benämning, under vilken sparbanken skall driva sin verksamhet;
2)

sparbankens verksamhetsområde;

3) den ort, där sparbankens styrelse skall hava sitt säte;

4) grundfondens belopp samt huruvida grundfonden eller del därav

skall med eller utan ränta återbäras;

5) huvudmännens antal, grunderna för val av huvudmän, tiden, för

vilken huvudmännen skola utses, huvudmännens befogenhet samt det

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

3

minsta antal huvudmän, som skall närvara vid sammanträde med huvudmännen

för att giltigt beslut må kunna fattas;

6) tid och ort för huvudmännens årssammanträdo, vilka ärenden

som skola förekomma till behandling å sådant sammanträde samt på

vilket sätt kallelse till sammanträde med huvudmännen skall ske;

7) antalet styrelseledamöter och suppleanter för dem samt tiden,

för vilken de skola väljas, vem som äger utse ordförande i styrelsen,

styrelsens åligganden och grunderna för dess beslutförhet;

8) antalet revisorer och suppleanter för dem samt tiden, för vilken

•de skola väljas;

9) huruvida avdelningskontor eller sparbankskommitté må av styrelsen

inrättas, kontorsstyrelses befogenhet och på vad sätt verksamheten

vid avdelningskontor skall övervakas;

10) det belopp, varutöver en och samma insättares tillgodohavande

icke må utan Konungens befallningshavandes samtycke ökas annorledes

än genom upplupen räntas läggande till kapitalet;

11) den uppsägningstid, som sparbanken minst må medgiva och

högst förbehålla sig för återbetalning av insatta medel;

12) huruvida sparbanken må driva annan verksamhet än in- och

utlåning av penningar eller som i 30 § omförmäles samt vari sådan verksamhet

skall bestå;

13) sättet för förvaring och inventering av sparbankens kassa och

värdehandlingar.

4 §.

Stiftarna skola hos Konungens befallningshavande i det län, inom

vilket sparbankens styrelse skall hava sitt säte, söka stadfästelse å reglementet.

Vid ansökningen, som skall vara underskriven av samtliga stiftare,

skall fogas försäkran av stiftarna, att det belopp, vartill grundfonden

enligt reglementet skall uppgå, blivit tecknat, ävensom en av stiftarna

godkänd plan över sparbankens verksamhet under de tre första verksamhetsåren.

Stadfästelse må ej meddelas, där ej sparbanken prövas vara nyttig

för det allmänna samt reglementet finnes överensstämma med denna lag

ävensom med lag och författningar i övrigt.

5 §•

Sparbanks grundfond skall vid stiftandet sättas till minst tio

tusen kronor; dock att, där sparbankens verksamhetsområde är ringa

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

eller andra särskilda omständigheter därtill föranleda, Konungens befallningshavande

må medgiva, att grundfonden bestämmes till visst lägre

belopp, ej understigande tre tusen kronor.

Grundfond må ej annorledes än i penningar inbetalas.

6 §•

Sedan huvudmän, styrelse och revisorer utsetts samt det beloppT

vartill grundfonden enligt reglementet skall uppgå, inbetalts, bör styrelsen

därom göra anmälan hos Konungens befallningshavande.

Vid sådan anmälan foge styrelsen

1) uppgift å styrelseledamöternas fullständiga namn och hemvist;

2) styrkta avskrifter av de protokoll, som bestyrka, vilka som utsetts

till styrelseledamöter;

3) bevis, att det belopp, vartill grundfonden enligt reglementet

skall uppgå, blivit behörigen inbetalt.

7 §•

Innan anmälan, som i 6 § sägs, blivit gjord, kan sparbank ej

förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter, ej heller inför domstol

eller annan myndighet söka, kära eller svara.

Handla huvudmän, styrelseledamöter eller andra å sparbanks vägnar,

innan anmälan, som nyss sagts, blivit gjord, svare de, som i åtgärden

eller beslut därom deltagit, för uppkommande förbindelser såsom

för annan sin gäld, en för alla och alla för en.

8 §•

Den benämning, varunder sparbank skall driva sin verksamhet,

skall innehålla ordet sparbank. För utmärkande av rörelsens beskaffenhet

må ej annan beteckning än sparbank användas.

Om sparbanks förvaltning.

9 §•

Sparbanks angelägenheter skola omhänderhavas dels av huvudmän,

vilka skola såsom representanter för insättarna övervaka sparbankens

förvaltning, och dels av en av huvudmännen utsedd styrelse,

som skall handhava den omedelbara ledningen av sparbankens verksamhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Matris proposition Nr 22.

10 §.

Huvudmännen skola vara minst tjugu och högst femtio. De skola

utses på sätt reglementet föreskriver; och skall i reglementet stadgas,

att minst en tredjedel av huvudmännen skall tillsättas av kommunalstämma,

kommunalfullmäktige, allmän rådstuga, stadsfullmäktige, municipalstämma,

municipalfullmäktige, landsting, hushållningssällskap eller

Konungens befallningshavande. Stiftare av sparbank må ock i reglementet

kunna förklaras för huvudman, dock ej för längre tid än i andra

stycket sägs.

Huvudman skall utses för viss tid, högst tio år. Avgår huvudman,

innan den tid, för vilken han blivit utsedd, gått till ända, skall

ny huvudman för återstoden av nämnda tid utses i den avgångnes ställe

så snart ske kan, och åligge det styrelsen att, där den avgångne varit

tillsatt av korporation eller myndighet, som i första stycket sägs, hos

korporationen eller myndigheten göra anmälan om avgången.

Arssammanträde med huvudmännen skall hållas en gång varje år

före maj månads utgång. Å årssammanträde skola huvudmännen fastställa

balansräkning och bestämma, i vilken utsträckning sparbankens

vinst skall avsättas till dess fonder, ävensom besluta om ansvarsfrihet för

styrelsen samt, där tid, för vilken styrelseledamot eller revisor eller styrelse-

eller revisorssuppleant utsetts, gått till ända, förrätta erforderliga

nyval. Övriga ärenden, vilka enligt lag eller sparbankens reglemente

tillhöra huvudmännens handläggning eller av styrelsen överlämnas till

deras avgörande, må behandlas jämväl på annat sammanträde.

Styrelsen har att på sätt reglementet föreskriver kalla huvudmännen

till sammanträde. Föreskrivna kallelseåtgärder skola vara vidtagna senast

två Amckor före årssammanträde och senast en vecka före annat sammanträde.

Där för giltighet av beslut fordras, att det fattats på två på

varandra följande sammanträden med huvudmännen, må kallelse till det

andra sammanträdet ej ske, innan det första hållits.

Vid omröstning å sammanträde med huvudmännen äge varje huvudman

en röst. Huvudman må allenast personligen utöva sin rösträtt.

Huvudman, som tillika är styrelseledamot eller tjänsteman i sparbanken,

må ej deltaga i val av revisor eller i beslut angående ansvarsfrihet för

styrelsen.

Huvudman må ej vara tjänsteman i sparbanken, där ej sådant är

i reglementet uttryckligen medgivet, ej heller ledamot av styrelse för

eller tjänsteman i annan sparbank.

Huvudman må icke i denna sin egenskap åtnjuta arvode.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

11 §•

Ledamöterna av sparbanks styrelse skola väljas för viss tid, högst

fem år; dock må tiden utgå allenast å dagen för huvudmännens årssammanträde.

Styrelseledamot må, ändå att den tid, för vilken han blivit vald, ej

gått till ända, kunna genom beslut av huvudmännen skiljas från uppdraget.

Avgår styrelseledamot, innan den tid, för vilken han blivit vald,

gått till ända, åligge det övriga styrelseledamöter att ofördröjligen föranstalta

om val av ny ledamot i den avgångnes ställe; dock må, om

suppleant tinnes, med sådant val anstå till nästa årssammanträde med

huvudmännen.

Styrelseledamot må ej vara tjänsteman i sparbanken, där ej sådant

är i reglementet uttryckligen medgivet, ej heller ledamot av styrelse

för eller tjänsteman i annan sparbank eller direktör för eller tjänsteman

i bankbolag. Av styrelsens ledamöter må ej mer än en tredjedel tillika

vara ledamöter av styrelse för bankbolag.

Styrelseledamot må i sådan egenskap uppbära arvode endast så

vitt det uttryckligen medgives i reglementet; dock att arvode icke må

utgå av andra medel än avkomsten av sparbankens fonder.

12 §.

Ledamöterna av sparbanks styrelse skola vara svenska medborgare.

Sparbanks huvudmän och ledamöterna av dess styrelse skola vara

bosatta inom sparbankens verksamhetsområde, så vida ej Konungens

befallningshavande på grund av särskilda förhållanden finner skäl medgiva

annat.

13 §.

Styrelsen äge att själv eller genom ombud ej mindre i förhållande

till tredje man handla å sparbankens vägnar än även inför domstolar

och andra myndigheter företräda sparbanken. Inskränkning i den befogenhet,

som sålunda tillkommer styrelsen, vare, i den mån ej annat

följer av Vad i denna lag stadgas, utan verkan mot tredje man, med

mindre han ägt eller bort äga kännedom om inskränkningen.

14 §.

I förhållande till sparbanken vare styrelsen pliktig att i sin förvaltning

av sparbankens angelägenheter ställa sig till efterrättelse de

särskilda föreskrifter, som i reglementet eller av huvudmännen meddelas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

7

Styrelsen må dock ej efterkomma föreskrift av huvudmännen, där

den finnes strida mot denna lag eller reglementet.

15 §.

Huvudman eller styrelseledamot äge ej deltaga i behandling av

fråga rörande avtal mellan honom och sparbanken. Ej heller må lian

deltaga i behandling av fråga om avtal mellan sparbanken och tredje

man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande

mot sparbankens. Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tilllämpning

beträffande gåva från sparbankens sida, så ock beträffande

rättegång eller annan talan.

16 §•

Sker ändring i styrelsens sammansättning eller ändrar styrelseledamot

sitt hemvist, skall styrelsens ordförande ofördröjligen göra

anmälan därom hos Konungens befallningshavande. Vid anmälan om

ändring i styrelsens sammansättning skall fogas styrkt avskrift av

protokoll, som bestyrker ändringen.

17 §•

Angående befogenhet för styrelseledamot att för sparbanken mottaga

stämning är stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant,

avseende gäller äga tillämpning jämväl, då annat meddelande skall

delgivas sparbanken.

18 §.

Huvudmän eller styrelseledamöter i sparbank, vilka genom att

överträda denna lag eller sparbankens reglemente tillfoga banken eller

tredje man skada eller som eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda

sparbanken skada, svare för skadan, en för alla och alla för em.

19 §.

Under sparbanks första verksamhetsår skall genom styrelsens ordförandes

försorg förteckning å huvudmän och styrelseledamöter i sparbanken

sist en månad från det anmälan, som i 6 § sägs, blivit gjord

införas en gång i en eller flera tidningar inom orten, där hinder ej möter,

samt anslås å lätt tillgänglig plats å ett vart av sparbankens kontor.

Sedermera åligge det styrelsens ordförande att årligen inom fjorton

dagar från huvudmännens årssammanträde låta anslå dylik förteckning

på sätt nyss är sagt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

20 §.

Vad i denna lag finnes stadgat om styrelseledamot skall äga motsvarande

tillämpning å styrelsesuppleant.

Har suppleant utövat styrelseledamots befogenhet, vare den omständigheten,

att förutsättningen för hans inträde i styrelsen saknats,

utan verkan mot en var, som ej visas hava ägt kännedom därom.

Om rörelsen.

21 §.

Sparbank må ej utan särskilt tillstånd utöva verksamhet vid avdelningskontor

eller genom sparbankskommitté å annan ort än där

styrelsen har sitt säte. Sådant tillstånd må, när verksamheten finnes

kunna vara till nytta för det allmänna, meddelas av Konungens befallningshavande

i det län, inom vilket sparbanken avser att inrätta avdelningskontoret

eller sparbankskommittén.

22 §.

Sparbank må ej driva annan inlåningsrörelse än å motboksräkning;

dock att sparbank må för fyllande av tillfälligt penningbehov begagna

kredit å löpande räkning eller kreditivräkning i riksbanken eller inländskt

bankbolag eller annorledes upptaga lån.

En och samma insättares tillgodohavande må icke annorledes än

genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver visst i reglementet

bestämt belopp, högst trettiotusen kronor; dock må Konungens

befallningshavande, då särskilda skäl därtill föranleda, meddela sparbank

tillstånd att i fråga om viss insättares tillgodohavande höja det

sålunda bestämda beloppet.

Ej må sparbank ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid,

minst en månad, efter uppsägning återbetala insatta medel; styrelsen

dock lämnat öppet att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet,

medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång.

23 §.

Insättning i sparbank skall antecknas i motbok. Motboken, som

skall vara försedd med ordningsnummer, må ej vara ställd till innehavaren

eller eljest utställd på sådant sätt, att den blir gällande i innehavarens

hand; och skall i motboken intagas erinran om att överlåtelse

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Moj:ls proposition Nr 22.

bör till den nye ägarens säkerhet anmälas hos sparbanken. Har beträffande

de insatta medlens utbetalning förbehåll gjorts, skall anteckning

därom ske i motboken. Vid motboken skola vara fogade utdrag

av denna lag och sparbankens reglemente, i vad de avse förhållandet

emellan sparbanken och insättare.

Då medel, som insatts i sparbank, lyftas, skall anteckning därom

ske i motboken.

Har motbok förkommit, bör den, som förlorat motboken, sådant

hos sparbankens styrelse ofördröjligen anmäla och därvid uppgiva tid

och omständigheter, under vilka förlusten timat. Styrelsen skall då genom

kungörelse, vilken på bekostnad av den, som förlorat motboken, införes

en gång i allmänna tidningarna och, där det kan ske, en gång i tidninginom

orten, efterlysa motboken. Därest denna icke inom sex månader

frän sista kungörandet cillrättakommit, vare den, för vars räkning efterlysning

skett, berättigad att mot kvitto utbekomma hela sitt tillgodohavande;

och äge efter medlens utbetalning motboken icke gällande

kraft mot sparbanken.

24 §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndare förfoga över

medel, som den omyndige, efter det han fyllt femton år, själv å motbok

insatt. Sådana medel må ej utan den omyndiges samtycke utbetalas

till förmyndaren.

25 §.

Sparbank må inlåna penningar

dels till ett belopp, för vilket full täckning hos sparbanken tinues

i kontanta penningar, i fordringar hos riksbanken eller inländskt bankbolag,

i riksgäldskontorets skattkammarväxlar, i statens, Sveriges allmänna

hypoteksbanks, konungariket Sveriges stadshypotekskassas eller andra

fullgoda obligationer eller i fordringar på grund av lån, för vars fulla

gäldande kommun eller dylik samfällighet är ansvarig, eller varför säkerheten

utgöres av inteckning inom hälften av senast fastställda taxeringsvärdet

uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen fastighet

än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet å landet, därvid i jordbruksfastighets

taxeringsvärde ej må inräknas värdet av växande skog;

dels och därutöver till ett belopp av högst tolv och en halv gånger

sparbankens fonder.

I intet fall må dock inlåningen med avdrag av ett belopp, motsvarande

sparbankens kassa och dess fordringar hos riksbanken eller

inländskt bankbolag, överstiga femtio gånger sparbankens fonder.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 18 höft. (Nr 22.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

26 §.

Sparbanks utlåningsrörelse skall företrädesvis avse sparbankens

verksamhetsområde.

Sparbanks medel må ej såsom lån utlämnas mot annat fordringsbevis

än skuldebrev.

Lån må, då fråga ej är om lån till kommun eller dylik samfällighet,

utlämnas allenast mot säkerhet av pant eller borgen. Såsom

pant må ej godkännas inteckning i fartyg eller förlagsinteckning; ej

heller må lån mot pant av aktier eller lottbrev utlämnas till högre

sammanlagt belopp än som motsvarar sparbankens fonder.

År lån, för vilket kommun eller dylik samfällighet ej är i egenskap

av huvudgäldenär eller löftesman ansvarig, icke ställt att betalas

inom tre månader eller, där fråga är om lån, för vilket säkerheten utgöres

av inteckning i fast egendom, inom sex månader, skall sparbanken

förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast inom

tid, som nyss för varje fall sagts.

Lån, för vilket säkerheten utgöres av borgen av annan än kommun

eller dylik samfällighet, må utlämnas allenast på viss tid och må ej

utestå längre än tio år. År lånet ställt på längre återbetalningstid än

ett år, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till

den tid, för vilken lånet beviljats; sparbanken dock alltid obetaget att

begagna sin rätt att uppsäga lånet till återbetalning på en gång.

27 §.

Oavsett vad i 22 och 26 §§ stadgas må sparbank med sådan inom

dess verksamhetsområde befintlig ekonomisk förening, som har till ändamål

att inom viss ort bereda driftkredit åt idkare av mindre jordbruk

(jordbrukskassa) och som i enlighet med bestämmelser, vilka Konungen

meddelar, vunnit godkännande från det allmännas sida, träffa avtal om

öppnande för kassan av löpande räkning eller kreditivräkning. Sådant

avtal må ej träffas för längre tid än ett år i sänder och skall, därest

det jordbrukskassan lämnade godkännandet genom laga kraftägande beslut

återkallas, kunna uppsägas att genast upphöra att gälla.

28 §.

Lån av sparbanks medel må ej utlämnas mot skuldförbindelse,

för vars uppfyllande ledamot av sparbankens styrelse eller i sparbanken

anställd tjänsteman i egenskap av huvudgäldenär eller löftesman svarar,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kung!. M(tj:ts proposition Nr 22.

utan så är, att till säkerhet för lånets lulla belopp ställes pant av sådana

obligationer eller inteckningar, som i 25 § omförmälas.

2i) §.

Sparbank vare skyldig att i tillgångar, vilka kunna med lätthet

förvandlas i penningar, redovisa ett belopp, som tillsammans med sparbankens

inneliggande kassa motsvarar minst eu tiondedel av insättarnas

behållning enligt senaste bokslut. Dylik kassareserv skall utgöras av

riksgäldskontorets skattkammarväxlar eller sådana obligationer, som i

25 § omförmälas, eller fordran hos riksbanken eller inländskt bankbolag;

dock må av kassareserv högst etthundratusen kronor utgöras av inteckningar

av sådan beskaffenhet, som i 25 § sägs.

SO §.

Sparbank må ej förvärva fast egendom, så vitt fråga ej är om

fastighet, som är avsedd för sparbankens inrymmande. Vill sparbank

förvärva eller förbättra fastighet, som nyss sagts, för belopp, vilket

sammanlagt med det belopp, vartill sparbanken förut tillhörig fastighet

av enahanda art enligt 33 § bör uppskattas, överstiger en fjärdedel av

sparbankens fonder, skall frågan härom hänskjutas till huvudmännens

prövning; och må åtgärden ej vidtagas, där ej minst två tredjedelar av

de i frågans avgörande deltagande huvudmännen uttalat sig därför samt

beslutet tillika vinner Konungens befallningshavandes stadfästelse.

Sparbank må ej förvärva annan lös egendom än penningar, obligationer,

av rörelsen betingade fordringar samt sådana inventarier, som

anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som sparbanken äger. Dock

må sparbank använda ett belopp, motsvarande högst en tiondedel

av sparbankens fonder, till förvärv av andel i ekonomisk förening,

vilken med Konungens godkännande bildas i ändamål att utgöra en

sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende av gemensamma

intressen.

Utan hinder av vad i första och andra styckena stadgats må sparbank

till skyddande av fordran på offentlig auktion eller fondbörs inköpa

egendom, som är för fordringen utmätt eller pantsatt.

Har sparbank förvärvat egendom enligt vad ovan sagts, må sparbanken

för egendomens försäljande eller tillgodogörande i övrigt vidtaga

de åtgärder, som må finnas lämpliga; dock att egendom, vilken

inköpts till skyddande av fordran, i varje fall skall avyttras, så snart

det kan ske till belopp, som täcker fordringen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Om bokföring och bokslut.

31 §.

I stället för de i förordningen angående liandelsböcker och handelsräkningar

föreskrivna dag- och inventarieböcker skall sparbank föra

följande böcker:

kassabok, som skall upptaga alla in- och utbetalningar samt föras

i två exemplar av särskilda personer, vilka hava att för varje expeditionsdag

fastställa den kontanta behållningens belopp;

avräkningsbok för insättarna med upplägg för en var av dem

ävensom ett årligt sammandrag av dessa avräkningar;

lånebok, som skall upptaga de av sparbanken utlämnade lån, därå

inbetalda räntor och gjorda avbetalningar samt för lånen ställda säkerheter

ävensom ett årligt sammandrag av låneräkningarna.

Därjämte skola föras:

register å sparbankens gäldenärer; samt

huvudbok, som skall avslutas för varje kalenderår och fullständigt

utvisa sparbankens rörelse under året samt dess ställning vid årets

början och slut.

Styrelsen äger, där så prövas lämpligt, uppdela en var av ovannämnda

böcker i flera och att låta föra även andra böcker.

32 §.

Sparbanks styrelse har att för varje år, sedan bokslut upprättats,

avgiva förvaltningsberättelse, upptagande vinst- och förlusträkning samt

balansräkning.

Berättelsen, som skall föreligga av styrelsen underskriven före

mars månads utgång, skall tillhandahållas revisorerna vid revisionens

början samt huvudmännen senast en vecka före årssammanträdet.

33 §.

Jämte vad i förordningen angående liandelsböcker och handelsräkningar

är stadgat gälle i avseende å upprättandet av sparbanks

balansräkning:

1) Sparbankens tillgångar må ej upptagas vare sig över sina

verkliga värden eller till högre belopp än som motsvara kostnaderna

för deras förvärvande eller anskaffande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

K unr/l. Mai ds proposition Nr 22.

13

Obligation må ej anses upptagen över sitt verkliga värde, om den

upptagits till gällande marknadsvärde eller till nedau angivet värde,

nämligen:

beträffande obligation av statens före lagens ikraftträdande upptagna

med tre och'' en halv procent ränta löpande räntelån: värdet av

obligationens avkastning, kapitaliserad efter en räntefot, som med en

fjärdedels procent understiger medeltalet av riksbankens officiella diskontosatser

under de senast tilländagångna tio åren; samt

beträffande annan obligation: det värde, som förhåller sig till

värdet på obligation av statens förenämnda med tre och en halv procent

ränta löpande räntelån, beräknat på sätt nu sagts, såsom obligationernas

marknadsvärden förhålla sig till varandra.

2) I den mån ej annat följer av vad nedan under 4) och 5) stadgas,

må tillgångarna dock upptagas till högre belopp än som motsvara kostnaderna

för deras förvärvande eller anskaffande, så framt sådant särskilt

angives i den förvaltningsberättelse, styrelsen enligt 32 § har att avlämna.

3) Osäkra fordringar skola upptagas endast till de belopp, varmed

de beräknas komma att inflyta, varjämte värdelösa fordringar skola

avskrivas.

4) Fast egendom, avsedd till stadigvarande bruk för sparbanken,

må ej i vidare män än som betingas av därå nedlagda förbättringar

upptagas till högre värde än det, vartill den varit uppförd i närmast

föregående fastställda balansräkning.

5) Obligation må ej upptagas till högre värde än det, vartill den

varit uppförd i närmast föregående fastställda balansräkning, därest icke

värdeökningen samtidigt tages i anspråk till täckande av förlust, som

uppstått å sparbankens rörelse, eller till motsvarande nedsättning av

annan tillgångs bokförda värde.

6) De belopp, vartill sparbankens särskilda fonder uppgå, skola

vart för sig i balansräkningen uppföras bland skulderna.

7) Organisations- eller förvaltningskostnader må ej uppföras såsom

tillgång.

Vad i förenämnda förordning stadgas om balansräknings införande

i inventariebok skall i stället avse dess införande i den i 31 § omförmäla

huvudboken.

Beträffande uppställandet av vinst- och förlusträkning gälle, att

densamma skall upptaga sparbankens inkomster av och utgifter för

rörelsen under året samt angiva verkställda avskrivningar.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22

Om sparbanks fonder och om användning av sparbanks vinst.

34 §.

Har i sparbank, vars fonder uppgå till minst tio tusen kronor, det

förhållande emellan sparbankens inlåning och dess fonder, som jämlikt

denna lag skall förefinnas, blivit rubbat, må till återställande av nämnda

förhållande genom frivilliga bidrag av huvudmän eller andra bildas

säkerhetsfond.

På sparbankens huvudmän ankomme att besluta om säkerhetsfonds

bildande. Teckning av bidrag till sådan fond skall för att vara bin*

dande ske å teckningslista, å vilken sparbankens sista balansräkning

samt revisorernas yttrande däröver skola vara avskrivna.

Säkerhetsfond ävensom, där det vid fondens bildande utfästa, ränta

efter högst sex för hundra om året skall till bidragstecknarna eller deras

rättsinnehavare återbetalas, i den mån sparbankens återstående fonder

äro tillräckliga för upprätthållande av det föreskrivna förhållandet emellan

sparbankens inlåning och fonder.

35 §.

Sparbanks vinst skall, i den mån grundfonden eller, om säkerhetsfond

bildats, denna gått förlorad, i första hand användas till att

uppbringa sådan fond till det belopp, vartill den skall uppgå. Vad som

icke tages i anspråk för nämnda ändamål skall avsättas till reservfond;

huvudmännen dock obetaget att, efter det styrelsen avgivit yttrande i

ärendet, för väckande och underhållande, särskilt hos mindre bemedlade,

av håg till sparsamhet, av tillgängliga vinstmedel använda ett belopp,

som i förhållande till sparbankens ställning är av ringa betydelse.

När reservfonden eller, där förbehåll om tillskjuten grundfonds

återbärande icke gjorts i reglementet, sammanräknade beloppet av grundoch

reservfonderna överstiger tio procent av insättarnas behållning

enligt senaste bokslut, äge sparbankens huvudmän, efter det styrelsen

avgivit yttrande i ärendet, besluta, att intill hälften av vinsten eller,

om vinsten till någon del jämlikt första stycket i denna paragraf bestämts

för där avsett allmännyttigt ändamål eller behöver tagas i anspråk

för åvägabringande av nyss angivna förhållande emellan reservfonden

eller sammanräknade beloppet av grund- och reservfonderna

samt insättarnas behållning, intill hälften av vad därefter återstår skall

användas till sådant allmännyttigt eller välgörande ändamål, som icke

på grund av gällande författning skall tillgodoses genom skattebidrag.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

15

Huvudmännens beslut skall underställas Konungens befallningshavande,

som har att pröva, huruvida beslutet överensstämmer med föreskrifterna

i denna lag och sparbankens reglemente.

36 §.

O

Skall jämlikt förbehåll i sparbanks reglemente grundfond eller del

därav med den ränta, som må vara utföst, återbäras, må det ej ske

annat än i den mån reservfonden uppgår till belopp, som motsvarar

antingen tio gånger grundfonden eller ock en tiondedel av insättarnas

behållning enligt senaste bokslut; ej heller må återbäring ske, så länge

säkerhetsfond, där sådan bildats, ej återbetalts eller om genom återbäringen

det förhållande, som skall förefinnas emellan sparbankens inlåning

och fonder, skulle rubbas. Ränta å grundfond må ej beräknas

efter högre räntefot än sex för hundra om året.

37 §.

Har sparbank försatts i konkurs efter ansökan, som gjorts inom

ett år från det beslut om återbetalning av säkerhetsfond eller om återbäring

av grundfond fattades, vare beslutet, så vitt det inverkar på

borgenärernas rätt, utan verkan; skolande å belopp, som på grund av

vad sålunda stadgats skall till konkursboet erläggas, gäldas ränta efter

sex för hundra om året från den dag, då beloppet av sparbanken utbetaltes.

38 §.

I den mån ej annat följer av vad i 34 och 36 §§ stadgats, må

sparbanks fonder ej minskas, så framt det ej erfordras till täckande av

förlust, som uppstått å sparbankens rörelse.

Om revision.

39 §.

Revisorer för granskning av sparbanks förvaltning skola väljas av

huvudmännen. Valet skall ske för en tid av högst tre år; dock må

tiden utgå allenast å dagen för huvudmännens årssammanträde.

Revisor må, ändå att den tid, för vilken han blivit vald, ej gått

till ända, kunna genom beslut av huvudmännen skiljas från uppdraget.

Avgår revisor, innan den tid, för vilken han blivit vald, gått till

ända, åligge det styrelsen att ofördröjligen föranstalta om val av ny

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

revisor i den avgångnes ställe; dock må, om suppleant finnes, med

sådant val anstå till nästa årssammanträde med huvudmännen.

Till revisor må ej utses den, som är i sparbankens eller styrelseledamots

tjänst.

Revisorerna åligge att årligen granska sparbankens kassa, värdehandlingar

och verifikationer samt räkenskaper och protokoll.

Sparbankens styrelse skall bereda revisor tillfälle att när som helst

inventera sparbankens kassa och övriga tillgångar samt granska sparbankens

alla böcker, räkenskaper och andra handlingar; och må av

revisor hos styrelsen begärd upplysning angående förvaltningen icke

förvägras.

40 §.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår över granskningen avgiva

en av dem underskriven berättelse, som genom styrelsens försorg*

skall tillhandahållas huvudmännen senast en vecka före deras årssammanträde.

Berättelsen skall innehålla iitlåtande beträffande bokslutets

riktighet och säkerheten av placeringen av sparbankens medel.

41 §.

Hava revisorer i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig

uppgift eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift

i handling, som av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt

uppdrag visat vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig till last,

en för alla och alla för en sparbanken ansvariga för all därav uppkommande

skada.

42 §.

Vad om revisor i denna lag stadgas

revisorssuppleant.

skall jämväl tillämpas å

Om talan mot styrelse eller revisorer.

43 §.

Ansvarsfrihet må ej anses styrelsen beviljad, så framt en tredjedel

av samtliga huvudmän röstat däremot.

Varder talan å styrelsens förvaltning under den tid förvaltningsberättelse

omfattar ej anställd inom ett år från det berättelsen framlades

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 22.

17

å sammanträde med huvudmännen, vare så ansett, som om ansvarsfrihet

blivit styrelsen beviljad.

Utan hinder därav, att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan å

förvaltningen, som grundas därpå, att styrelseledamot begått brottslig

handling, kunna mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen

avsett även den handling.

Talan mot revisorer enligt 41 § må ej anställas, sedan två år förflutit

från det revisorernas berättelse framlades å sammanträde med

huvudmännen, utan så är, att talan grundas därpå, att brottslig handling

blivit begången.

44 §.

Avträdes sparbanks egendom till konkurs efter ansökning, som

gjorts inom två år från det förvaltningsberättelse framlades å sammanträde

med huvtidmännen, äge konkursboet att anställa klander å förvaltningen

för den tid berättelsen avser, ändå att ansvarsfrihet blivit

styrelsen beviljad.

Försättes sparbanken i konkurs efter ansökning, som gjorts inom

två år från det revisorernas berättelse framlades å sammanträde med

huvudmännen, äge konkursboet mot dem anställa sådan talan, som omf

orm kies i 41 §.

Talan, varom ovan i denna paragraf sägs, skall anhängiggöras

inom en månad från utgången av den för bevakning av fordringar i

konkursen utsatta tid eller, där tiden för talans anställande av sparbanken

då ännu ej gått till ända, inom utgången av den tid. Försummas

det, vare rätt till talan förlorad.

Om ändring av reglementet och vissa andra fall, då särskild röstövervikt

erfordras för beslut av hnvndmännen.

45 §.

Beslut om ändring av sparbanks reglemente vare ej giltigt, med

mindre samtliga huvudmän förenat sig därom eller beslutet fattats

å två på varandra följande sammanträden med huvudmännen, därav

minst ett årssammanträde, och å det sammanträde, som sist hållits,

biträtts av minst två tredjedelar av de vid sammanträdet närvarande

huvudmännen.

Beslut om sparbanks överlåtelse på annan sparbank eller på

bankbolag eller om sparbanks trädande i likvidation i andra fall än i

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 18 höft. (Nr 22.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

58 § avses vare ej giltigt, med mindre samtliga huvudmän förenat sig

därom eller beslutet fattats å två på varandra följande sammanträden med

huvudmännen, därav minst ett årssammanträde, samt å det sammanträde,

som sist hållits, biträtts av minst fyra femtedelar av de röstande och

dessa tillika utgjort minst tre fjärdedelar av samtliga huvudmän.

År för giltighet av beslut, varom ovan är stadgat, något ytterligare

villkor bestämt i reglementet, lände ock det till efterrättelse.

Beslut om ändring av sparbanks reglemente vare ej heller giltigt,

förrän det blivit av Konungens befallningshavande stadfäst.

Om likvidation och upplösning.

46 §.

Hava sparbanks huvudmän enligt 45 § andra stycket besluta, att

sparbanken skall träda i likvidation, eller har Konungens befallningshavande

enligt vad i 58 § stadgas förordnat, att likvidation skall äga

rum, välje huvudmännen en eller flera likvidatorer att verkställa likvidationen.

47 §.

Utse ej sparbanks huvudmän likvidatorer, då Konungens befallningshavande

enligt vad i 58 § stadgas förordnat, att likvidation skall

äga rum, ankomme på Konungens befallningshavande att utse en eller

flera likvidatorer, och svare under tiden, intill dess sådant skett, de,

som med vetskap om att Konungens befallningshavande meddelat förordnande,

som nyss sagts, deltaga i beslut om fortsättande av sparbankens

verksamhet eller handla å dess vägnar, för uppkommande förbindelser,

en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.

48 §.

Likvidator skall vara här i riket bosatt svensk medborgare. Uppdraget

att vara likvidator anses gälla intill dess likvidationen blivit avslutad

men kan när som helst återkallas av den, som utsett likvidatorn.

Avgår likvidator, innan han fullgjort sitt uppdrag, och finnes ej

suppleant, åligge det övriga likvidatorer att ofördröjligen föranstalta om

val av ny likvidator.

49 §.

Likvidatorerna skola ofördröjligen hos Konungens befallningshavande

anmäla, att sparbanken trätt i likvidation. Därvid skall upp
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj:ts proposition Nr 22. 19

gift lämnas om likvidatorernas samt, där suppleanter utsetts, deras fullständiga

namn och hemvist.

Avgår likvidator eller suppleant eller utses ny sådan eller ändrar

likvidator eller suppleant sitt hemvist, skall ock därom anmälan hos

Konungens befallningshavande ofördröjligen göras av likvidatorerna.

Vid anmälan, att likvidator eller suppleant utsetts, skall fogas

styrkt avskrift av protokoll eller annan handling, som bestyrker anmälningens

riktighet.

50 §.

Då likvidatorer utsetts, göre styrelsen ofördröjligen i-eda för sin

förvaltning under den tid, för vilken ej förut förvaltningsberättelse

framlagts å sammanträde med huvudmännen.

Styrelsens redovisning skall av likvidatorerna ofördröjligen överlämnas

till revisorerna, som hava att granska densamma och däröver

inom fyra veckor avgiva skriftlig berättelse. Redovisningen jämte revisorernas

berättelse skall av likvidatorerna så snart ske kan framläggas

å sammanträde med huvudmännen; och skall å det sammanträde till

behandling företagas frågan om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen

för den tid redovisningen omfattar. Om behandling av denna fråga

samt om rätt att tala å styrelsens förvaltning äge vad i 43 och 44 §§

linnes stadgat motsvarande tillämpning.

51 §.

Likvidatorerna åligge att ofördröjligen söka årsstämning å sparbankens

okända borgenärer samt att förteckna dess tillgångar och

skulder.

Då sådant erfordras för likvidationens verkställande och så snart

det utan uppenbar skada kan ske, skall sparbankens egendom förvandlas

i penningar.

Sparbankens egendom må ej avyttras under hand på andra villkor

än som det jämlikt 58 § förordnade allmänna ombudet godkänt.

I övrigt skall om likvidatorernas befogenhet att företräda sparbanken

samt om deras rättigheter och skyldigheter i tillämpliga delar

gälla vad i denna lag är stadgat angående styrelse eller styrelseledamot.

52 §.

Finnes säkerhetsfond eller har i sparbankens reglemente gjorts

sådant förbehåll, som i 3 § andra stycket under 4) omförmäles, åligge

det likvidatorerna att, i den mån sparbankens tillgångar förslå, om
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

besörja återbetalning av säkerhets- eller grundfond jämte utläst ränta;

dock må återbäring av grundfond ej äga rum, förrän säkerhetsfond

jämte ränta återbetalts.

53 §.

Sedan den i årsstämningen utsatta inställelsedagen är förbi samt

likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skola de inför huvudmännen framlägga

redovisning för sin förvaltning.

Då sådan redovisning framlagts, anses sparbanken upplöst; och

skola likvidatorerna ofördröjligen gorå anmälan därom hos Konungens

befallningshavande.

Vid anmälan skall fogas bestyrkt avskrift av protokoll, som förts

i ärendet, ävensom bevis om dagen för årsstämningens utfärdande.

54 §.

Finnes enligt likvidatorernas redovisning överskott, skall detta på

sätt huvudmännen äga bestämma användas för allmännyttigt eller välgörande

ändamål, som icke på grund av gällande författning skall tillgodoses

genom skattebidrag.

Beslut härom skall underställas Konungens befallningshavandes

prövning; och har Konungens befallningshavande att tillse, att överskottet

användes i överensstämmelse med fastställt beslut.

55 §.

Avträdes sparbanks egendom till konkurs, skall sparbanken såsom

konkursgäldenär företrädas av styrelsen eller, om, då beslutet om egendomsavträde

meddelades, likvidatorer varit utsedda, av dessa. Under

konkursen må dock i behörig ordning nya styrelseledamöter eller nya

likvidatorer kunna utses.

56 §.

Finnes efter konkursens upphörande överskott, skall likvidation

verkställas i enlighet med bestämmelserna i 46—49 samt 51—54 §§.

Finnes ej överskott, anses sparbanken upplöst, då konkursen

upphörde. Det åligger dem, som under konkursen sist företrädde

sparbanken såsom konkursgäldenär, att om sparbankens sålunda

skedda upplösning ofördröjligen göra anmälan hos Konungens befallningshavande.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 2ii.

21

Om tillsyn.

57 §.

Haudhavandet av tillsynen över sparbank skall på sätt nedan

stadgas fördelaB emellan Konungens befallningshavande i det län, där

sparbankens styrelse bar sitt säte, samt en av Konungen för hela riket

förordnad sparbanksinspektör.

58 §.

Konungens befallningshavande tillkomme:

att för varje sparbank inom länet förordna ett allmänt ombud;

att, om sparbanks huvudmän eller styrelse fattat beslut, som står

i strid med lag eller sparbankens reglemente eller eljest finnes medföra

våda för sparbankens säkerhet, förbjuda verkställighet av beslutet;

att, om beslut av nyss omförmälda beskaffenhet gått i verkställighet,

förelägga huvudmän eller styrelse att, där så ske kan, göra rättelse;

att förelägga huvudmän, styrelse eller revisorer att fullgöra vad

dem enligt lag eller sparbankens reglemente åligger; samt

att, där huvudman eller styrelseledamot i fall, som avses i 18 §,

tillskyndat sparbanken skada, föranstalta om talans anställande mot den

ersättningsskyldige, så framt ej vad i 43 § stadgas utgör hinder därför.

Konungens befallningshavande äge förelägga vite vid meddelande

av föreskrift eller förbud, som i denna paragraf omförmäles, samt fälla

till sådant vite.

Föreläggande, som ovan sagts, må utom vad angår innehållet i

balansräkning eller vinst- och förlusträkning icke av Konungens befallningshavande

meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande

är belagt med straff. I frågor, som angå sparbanks rörelse

eller bokföring, må förbud eller föreläggande icke heller av Konungens

befallningshavande meddelas, med mindre sparbanksinspektören gjort

framställning därom.

Då Konungens befallningshavande i anledning av att rubbning

uppstått i det förhållande, som skall förefinnas emellan sparbanks fonder

och dess inlåning, förelägger sparbankens styrelse att vidtaga rättelse,

må, där ej särskilda omständigheter föranleda annat, den tid, inom vilken

föreläggandet skall vara fullgjort, icke sättas längre än två månader,

och må i intet fall sagda tid bestämmas till mer än ett år.

Har sparbanks styrelse underlåtit att ställa sig föreläggande, som

sist sagts, till efterrättelse eller har eljest svårare avvikelse skett från

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

denna lag eller sparbankens reglemente och varder avvikelsen ej inom

förelagd tid rättad, äge Konungens befallningshavande förordna, att

sparbanken genast skall träda i likvidation.

59 §.

Har sparbank trätt i likvidation, äge Konungens befallningshavande

under likvidationen enahanda befogenhet gent emot likvidatorerna som

enligt vad i 58 § första, andra och tredje styckena sägs tillkommer

Konungens befallningshavande gent emot sparbankens styrelse.

60 §.

Allmänna ombudet bör minst en gång årligen verkställa undersökning

av sparbankens förvaltning. Sådan undersökning bör, där

hinder ej möter, ske genom deltagande i den revision av sparbankens

förvaltning, varom i 39 § förmäles.

Träder sparbanken i likvidation, åligge allmänna ombudet att övervaka

denna.

Allmänna ombudet vare pliktigt att meddela Konungens befallningshavande

och sparbanksinspektören alla de upplysningar angående

sparbanken, som av dem äskas.

Förordnande att vara allmänt ombud må när som helst av Konungens

befallningshavande återkallas.

Allmänna ombudet njute arvode av allmänna medel efter de grunder

Konungen stadgar.

61 §.

Sparbanksinspektören åligge:

att i fråga om lämpliga inrättandet och bedrivandet av sparbanks

verksamhet tillhandagå med råd och upplysningar;

att med uppmärksamhet följa sparbankernas verksamhet; samt

att, därest inspektören tinner, att sparbanks verksamhet icke står

i överensstämmelse med denna lag eller sparbankens reglemente, göra

de erinringar hos sparbankens styrelse eller de framställningar hos

Konungens befallningshavande, vartill inspektören kan finna sig föranlåten.

Där inspektören tinner sådant nödigt, äge inspektören meddela

föreskrifter angående sättet för förande av sparbanks räkenskaper.

Närmare bestämmelser om inspektörens verksamhet meddelas av

Konungen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 22.

62 §.

Sparbanksinspektören ägo, när sådant prövas nödigt, sammankalla

sparbanks styrelse eller, om sparbanken befinner sig i likvidation, likvidatorerna.

Vid sammanträde med huvudmännen eller av inspektören utlyst

sammanträde med styrelse eller likvidatorer må inspektören eller, efter

inspektörens förordnande, allmänna ombudet närvara och i överläggningarna

deltaga.

63 §.

Sparbanks styrelse eller, där sparbanken trätt i likvidation, dess

likvidatorer åligge:

att för sparbanksinspektören och allmänna ombudet när som helst

hålla sparbankens kassa och övriga tillgångar samt alla böcker, räkenskaper

och andra handlingar tillgängliga för granskning;

att å tider, som av inspektören bestämmas, och enligt av inspektören

fastställda formulär upprätta och till inspektören insända översikter

över sparbankens tillgångar och skulder; skolande i sådan översikt

angivas, huruvida anledning finnes till antagande, att bokförda värdet

av någon i översikten upptagen tillgång överstiger dess verkliga värde;

att jämväl i övrigt meddela inspektören och allmänna ombudet

alla de upplysningar rörande sparbanken, som av dem äskas;

att, där inspektören meddelat föreskrift beträffande sättet för

förandet av sparbanks räkenskaper, ställa sig sådan föreskrift till efterrättelse

;

att, så snart den i 32 § omförmälda berättelsen föreligger av styrelsen

underskriven, insända avskrifter därav jämte vinst- och förlusträkning

samt balansräkning till såväl inspektören som allmänna ombudet

samt att efter verkställd revision tillställa inspektören och allmänna

ombudet den däröver avgivna berättelsen ävensom protokoll, upptagande

de å sammanträde med huvudmännen i anledning av nämnda berättelser

fattade besluten; samt

att årligen senast en månad efter huvudmännens årssammanträde

avgiva statistisk redogörelse angående sparbanken jämlikt de föreskrifter

Konungen kan låta utfärda.

64 §.

Sparbanks förvaltnings- och revisionsberättelser ävensom det protokoll,

som utvisar huvudmännens i anledning av berättelserna fattade

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

beslut, skola i erforderliga delar enligt bestämmelser, som det tillkommer

sparbanksinspektören att meddela, genom styrelsens ordförandes

försorg hållas anslagna å lätt tillgänglig plats å ett vart av sparbankens

kontor.

65 §.

Till bestridande av kostnaderna för sparbanksinspektörens verksamhet

skall sparbank årligen erlägga bidrag enligt bestämmelser, som

utfärdas av Konungen. Detta bidrag skall utgå efter visst, för samtliga

sparbanker lika förhållande till sammanlagda beloppet av de utav sparbank

vid utgången av nästföregående kalenderår förvaltade medlen men

må icke överstiga fem tusendedels procent av detta belopp.

Straffbestämmelser.

66 §.

Med böter från och med femtio till och med tvåtusen kronor eller

fängelse straffes

1) stiftare, vilken falskeligen avgiver försäkran, som i 4 § sägs;

2) styrelseledamot eller annan, som vid anmälan hos Konungens

befallningshavande mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift;

3) styrelseledamot eller likvidator, som i skriftlig handling, vilken

framlägges för huvudmännen, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift;

4) styrelseledamot, som vid upprättandet av balansräkning mot

bättre vetande förfar i strid med föreskrifterna i 33 §;

5) styrelseledamot eller annan, som mot bättre vetande till sparbanksinspektören

avgiver oriktig eller ofullständig uppgift angående

omständighet, varom det ålegat honom att lämna inspektören upplysning;

6) revisor, som i revisionsberättelse mot bättre vetande lämnar

oriktig uppgift rörande sparbankens angelägenheter eller uppsåtligen

underlåter att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling, som av

honom granskats;

7) revisor, som, oaktat han insett eller bort inse, att skada kunnat

följa därav, yppar något av vad vid granskning av styrelsens förvaltning

eller sparbankens räkenskaper kommit till hans kännedom utan att det

med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans uppdrag.

Ej må straff, som ovan är stadgat, tillämpas, där förbrytelsen enligt

allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

25

07 §.

Med böter från och med fem till och med femhundra kronor straffes

1) den, som underlåter att fullgöra honom enligt denna lag åliggande

anmälan hos Konungens befallningshavande;

2) styrelseordförande, som icke iakttager föreskrifterna i 19 eller

64 S.

68 §.

För överträdelse av det i 21 § stadgade förbudet vare straffet

böter från och med femtio till och med tvåtusen kronor.

69 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter eller vite, skall förvandling

ske efter allmänna strafflagen.

Särskilda bestämmelser.

70 §''

Över beslut, som av Konungens befallningshavande eller sparbanksinspektören

på grund av denna lag meddelas, må klagan föras hos

Konungen i vederbörande statsdepartement; dock gånge beslut, som

meddelas av Konungens befallningshavande, utan hinder av klagan i

verkställighet, där icke Konungen annorlunda förordnar.

71 §•

Sparbank vare i mål, för vilka ej annorledes genom lag stadgas,

lydande under allmän underrätt i den ort, där sparbankens styrelse

enligt reglementet har sitt säte.

Förseelser, som omförmälas i 67 §, skola åtalas vid den underrätt,

under vilken sparbanken enligt första stycket lyder.

72 §.

Enskilds förhållande till sparbank må ej i oträngt mål yppas.

73 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1924.

Bihang till riksdagens protokoll 192S. 1 sand. 18 höft. (Nr 22.)

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Mai ds proposition Nr 22.

74 §.

Genom den njm lagen upphäves, i den mån ej nedan annorlunda

stadgas, lagen angående sparbanker den 29 juli 1892, sådan den lyder

efter de ändringar i eller tillägg till densamma, som innehållas i senare

utfärdade författningar.

75 §.

I fråga om den nya lagens tillämpning å sparbank, vars reglemente

blivit stadfäst, innan nya lagen trätt i kraft, skola följande bestämmelser

lända till efterrättelse:

1) Äldre sparbank, som vill fortsätta sin verksamhet, vare pliktig

att, där ej Konungen medgiver anstånd, före den 1 januari 1925 hava,

i den mån det erfordras och ej annat följer av vad nedan stadgas, vidtagit

sådana ändringar i sitt reglemente, att detsamma står i överensstämmelse

med föreskrifterna i nya lagen, samt å ändringarna förskaffat

sig Konungens befallningshavandes stadfästelse. Erfordras ej ändringav

reglementet, skall sparbanken före nämnda dag hos Konungens befallningshavande

hava gjort anmälan om att den vill fortsätta sin verksamhet.

Så länge stadfästelse å nu föreskriven reglementsändring icke

meddelats eller anmälan, som nyss sagtB, icke blivit gjord, skola förut

gällande bestämmelser äga tillämpning å sparbanken. Har ej sparbanken

före ovan angivna dag erhållit stadfästelse eller gjort anmälan, varom

här förmäles, och har ej Konungen medgivit anstånd, skall sparbanken

genast ställas under utredning; och skall därvid stadgandet i 22 § i

lagen den 29 juli 1892 äga motsvarande tillämpning.

2) Äldre sparbank må fortsätta sin verksamhet utan hinder därav,

att sparbanken saknar grundfond eller att dess grundfond uppgår till

lägre belopp än i 5 § sägs.

3) I äldre sparbanks reglemente må stadgas, att den del av huvudmännen,

som skall utses av korporation eller myndighet, icke behöver

vara tillsatt förrän å dagen för huvudmännens årssammanträde år 1926.

4) Därest för äldre sparbank föreskriften i 10 § första stycket nödvändiggör

sådan ändring i huvudmännens sammansättning, att huvudman,

vilken icke utsetts av korporation eller myndighet, som i nämnda

lagrum sägs, skall ersättas av huvudman, tillsatt av dylik korporation

eller myndighet, skall i sparbankens reglemente stadgas, att, sedan nya

lagen vunnit tillämpning å sparbanken, nytt val av samtliga huvudmän

skall verkställas så snart ske kan och sist å dagen för huvudmännens

årssammanträde år 1926 samt att, intill dess samtliga sålunda föreskrivna

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tu proposition Nr 22.

27

nyval ägt rum, äldre reglemeutsbestämmelser angående huvudmännens

sammansättning och tillsättande skola lända till efterrättelse. Huvudman,

som tillsatts, innan nya lagen vunnit tillämpning å sparbanken, och som

icke enligt vad nu sagts är pliktig att avgå, vare, ändå att han tillsatts

för längre tid, pliktig att avgå sist å årssammanträdet år 1935.

5) Har huvudman eller styrelseledamot i äldre sparbank valts för

tid, som tilländagå!- efter den dag, då nya lagen vinner tillämpning å

sparbanken, må han utan hinder därav, att han, vad angår styrelseledamot,

icke är svensk medborgare eller att han är bosatt utom sparbankens

verksamhetsområde eller är ledamot av styrelse för eller tjänsteman

i annan sparbank eller direktör för eller tjänsteman i bankbolag,

fortsätta utövandet av sitt uppdrag, till dess tiden därför utgår, dock

ej längre än till huvudmännens årssammanträde år 1926. År, då nya

lagen vinner tillämpning å äldre sparbank, av sparbankens styrelseledamöter

mer än en tredjedel ledamöter av styrelse för bankbolag, vare

styrelseledamot ej av sådan anledning pliktig att avgå från sin befattning

förrän å huvudmännens årssammanträde år 1928.

6) Överstiger viss insättares tillgodohavande hos äldre sparbank, då

nya lagen vinner tillämpning å sparbanken, det belopp, vartill dylikt

tillgodohavande jämlikt bestämmelsen i 22 § andra stycket högst må

uppgå, utgör nämnda föreskrift ej hinder för sparbanken att, i den

mån äldre bestämmelser medgiva sådant, låta samma tillgodohavande

hos sparbanken innestå och ökas genom upplupen räntas läggande till

kapitalet.

7) Äldre sparbank vare först efter utgången av år 1939 underkastad

skyldighet att efterkomma bestämmelserna i 25 §; dock skall

föreskriften i 25 § andra stycket, att inlåningen med avdrag av visst

belopp ej må överstiga femtio gånger sparbankens fonder, av dyliksparbank

iakttagas från och med år 1928. Har efter 1927 års utgångäldre

sparbanks fondställning försämrats eller föreligger eljest särskild

anledning att påkalla förbättring- därav, äge Konungens befallningshavande,

efter att hava inhämtat sparbanksinspektörens yttrande, föreskriva,

att sparbanken må bedriva inlåning endast i viss mindre omfattning-

än sålunda medgivits; dock må sådan föreskrift ej göras

strängare än den i 25 § meddelade. Konungen äger utöver vad i detta

mom. sägs medgiva äldre sparbank anstånd med efterkommande av

bestämmelserna i 25 §.

8) Har, då nya lagen vinner tillämpning- å äldre sparbank, sparbanken

lån mot pant av aktier eller lottbrev utlämnade till högre sammanlagt

belopp än sparbankens fonder, utgöre vad i 26 § tredje stycket

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

stadgas ej hinder för sparbanken att, då dylikt lån förfaller, låta det

omsättas mot oförändrad säkerhet. Efter den 1 januari 1935 må äldre

sparbank ej hava lån utestående mot inteckning i fartyg eller förlagsinteckning;

ej heller må efter sagda dag utlåningen mot pant av aktier

eller lottbrev sammanlagt överstiga beloppet av sparbankens fonder.

9) Bestämmelsen om att sparbanks kassareserv, i den mån den

skall överstiga etthundratusen kronor, icke må redovisas i inteckningar

behöver icke vara till fullo genomförd förrän vid upprättandet av bokslut

för år 1934.

10) Innehar äldre sparbank, då nya lagen vinner tillämpning å

sparbanken, egendom, som sparbank jämlikt 30 § ej må förvärva,

vare sparbanken pliktig att, därest Konungens befallningshavande ej

medgiver anstånd, före den 1 januari 1929 hava avyttrat sådan

egendom.

11) Äldre sparbank vare, intill dess bokslut för år 1934 sker, fritagen

från den skyldighet, som jämlikt 33 § må åligga sparbanken att

vid balansräknings upprättande nedskriva sparbanken den 1 januari 1924

tillhöriga obligationer till deras verkliga värden; dock att sparbank, som

begagnar sig av den sålunda medgivna befrielsen, icke må bokföra dylika

obligationer till högre värden än de lägsta värden, vartill de må hava

bokförts efter den 1 januari 1921. Så länge sparbank tillhöriga obligationer

i balansräkning upptagas över deras verkliga värden, må grundfond

eller ränta därå icke återbäras; ej heller må, där ej Konungens

befallningshavande i särskilt fall det tillstädjer, uppkommen vinst användas

annorledes än till avsättning till reservfond.

12) Vad i denna lag stadgas må icke verka inskränkning i den

rätt, som enligt äldre sparbanks reglemente eller eljest gjort förbehåll

kan tillkomma stiftare eller annan att återbekomma tillskjuten grundfond

eller därå njuta ränta.

13) Tillstånd att utöva verksamhet vid avdelningskontor eller genom

sparbankskommitté vare ej av nöden, där avdelningskontoret eller sparbankskommittcn

inrättats före den 1 maj 1920.

14) Sparbanksinspektören vare pliktig att tillhandagå jämväl sparbank,

å vilken nya lagen icke vunnit tillämpning, med råd och upplysningar

angående lämpliga bedrivandet av sparbankens verksamhet.

76 §.

I fråga om medel, som för gift kvinnas räkning innestå i sparbank,

skall bestämmelsen i 26 § i lagen den 29 juli 1892 i dess ursprungliga

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 22.

29

lydelse fortfarande lända till efterrättelse, om äldre giftermålsbalken är

tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden.

77 §.

< )m sparbanks konkurs är särskilt stadgat.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 13 juli 1887 angående

handelsregister, firma och prokura.

Härigenom förordnas, att 8 § i lagen den 13 juli 1887 angående

handelsregister, firma och prokura skall i nedan angivna del erhålla

följande ändrade lydelse:

8 §■

Var — — — firma.

I — — — fullgörande.

Från nu stadgade anmälningsskyldighet undantagas förtygsredare

och rederier, aktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag, registrerade föreningar,

solidariska bankbolag samt sparbanker.

Enkelt — — — föreskrivet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1924.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 september 1922.

Närvarande:

Statsråden Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson,

Hansson, Åkerman.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet

anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson:

Jag anhåller att nu ånyo få för Kungl. Maj:t anmäla frågan om

en reformerad sparbankslagstiftning.

I proposition den 21 mars 1922, nr 147, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen

att antaga vid propositionen fogade förslag till dels lag om sparbanker,

dels lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 13 juli 1887

angående handelsregister, firma och prokura. Propositionen vann emellertid

ej riksdagens bifall.

Angående frågans förhistoria samt angående förslagets innehåll

och motivering tillåter jag mig hänvisa till mina anföranden den 3

februari och den 21 mars 1922.

För vad sedermera i ärendet förekommit torde det däremot tillåtas

mig att lämna en kortfattad redogörelse.

I anledning av propositionen och ett flertal motioner i ämnet

avgav bankoutskottet den 26 maj 1922 utlåtande. Utskottet anförde

däri, bland annat, följande:

Såsom ett utmärkande drag för sparbanksväsendet framstode vid en jämförelse

med övriga penninginrättningar i främsta rummet frånvaron av enskilt vinstintresse

hos sparbankernas stiftare och ledare, vilka i syfte att gagna det allmänna

påtagit sig ansvaret och arbetet med sparbankernas bildande och skötsel. Frånvaron

av det privata vinstintresset hade också tagit sig uttryck i gällande sparbankslags

bestämmelser i fråga om dispositionen av vinst å sparbanks rörelse, enligt

vilka sådan vinst under vissa förutsättningar och efter vissa regler kunde användas

till åtgärder för väckande av håg till ökad sparsamhet eller till vissa välgörande

eller allmännyttiga ändamål. Såsom anstalter med en i allmänhet enkel organisation

hade flertalet sparbanker i regel genom enskilda personers uppoffring och frivilliga

arbete kunnat förvaltas utan nämnvärda administrationskostnader eller i varje fall

med mycket obetydliga sådana. Vid placeringen av insättarnas medel hade sparbankerna

vidare i allmänhet undvikit affärsverksamhet av större omfattning och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kvmgl. Maj:ts proposition A’r 22.

huvudsakligen ägnat sig åt att tjäna fastighetskrediten (utom i vad anginge industrifastigheter),

att stödja hantverk och därmed jämförliga smärre företag samt att

tillgodose småfolkets lånebehov inom den ort, som utgjort sparbankens verksamhetsområde.

1 dessa för sparbanksväsendet utmärkande drag torde man huvudsakligen

hava att söka grunden till den lyckliga utveckling, dessa banker hittills nått, och

förutsättningarna för deras stora insats till främjande av sparsamhet och företagsamhet.

Tack vare dessa förutsättningar hade också sparbankerna, obundna av allt

för ingående och stränga lagbestämmelser, i allmänhet förvaltats på ett sätt, som

torde kunna sägas hava fullt motsvarat det förtroende, som från allmänhetens sida

ställts på sparbankernas ledning. Ytterst sällsynta torde de fall vara, då till följd

av en sparbanks otillfredsställande skötsel dess insättare lidit förluster.

Enbart den erfarenhet rörande sparbankernas verksamhet, som med hittillsvarande

lag vunnits, torde sålunda enligt utskottets mening icke kunna anses giva

stöd åt kravet på en fullständigt ny lagstiftning å detta område. Visserligen hade

icke heller sparbankerna kunnat helt undgå att röna inflytande av de våldsamma

omvälvningar, som under de senaste åren karakteriserat det ekonomiska livet i

allmänhet. I sådant avseende kunde exempelvis erinras om de tendenser till en

mindre önskvärd nybildning och filialbildning av sparbanker, som under inflationsperioden

gjort sig märkbara och mot vilka vid 1920 års riksdag i sparbankslagen

införts vissa bestämmelser av innehåll, att fastställelse å sparbanks reglemente

skulle kunna vägras, då sparbanken prövades icke vara till nytta för det allmänna,

att sparbank icke skulle äga att utan särskilt tillstånd inrätta avdelningskontor

utom den ort, där styrelsen hade sitt säte, samt att huvudmän och styrelseledamöter

i sparbank skulle vara bosatta inom det län, varinom sparbankens styrelse

hade sitt säte. Det torde vidare vara att befara, att vissa sparbanker icke helt

undgått förluster på grund av de katastrofer, som under den senaste tiden drabbat

åtskilliga affärsföretag, framför allt vissa affärsdrivande banker. Olyckor av denna

art, vilka närmast torde vara föranledda av de utav världskriget framkallade förhållandena,

torde emellertid icke vara möjliga att förebygga ens genom de mest

restriktiva lagbestämmelser. I detta avseende torde man kunna förvänta, att sparbankernas

ledningar hämtat lärdom av erfarenheten. I varje fall syntes det utskottet

uppenbart, att de abnorma förhållanden, som framkallats av en ekonomisk

kris, icke borde läggas till grund för en lagstiftning i ämnet. Erfarenheten hade

visat, att det ekonomiska livet besutte en avsevärd elasticitet och efter en kris

snart nog återtoge normala funktioner. Lagstiftningen borde därför uppenbarligen

avses icke för exceptionella utan för normala förhållanden och under kristider torde

man i stället även för sparbankernas vidkommande vara hänvisad att tillgripa provisoriska

undantagslagar, i den mån sådana vore erforderliga för att anpassa sparbankernas

verksamhet efter för tillfället rådande förhållanden.

Om sålunda behovet av en helt ny sparbankslagstiftning, avsedd för normala

ekonomiska förhållanden, enligt utskottets förmenande icke kunde anses äga tillräcklig

grund i den praktiska erfarenheten, så hade icke heller vare sig från sparbanksliåll

eller från riksdagens sida någon begäran framställts om en fullständig

revision av nu gällande sparbankslag. Yäl hade vid olika tillfällen förslag framställts

till ändringar beträffande vissa detaljer i sparbankslagen. Sålunda både svenska

sparbanksföreningen på ett möte år 1908, vid vilket sjuttiofem av landets sparbanker

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

varit representerade, besluta att till Kungl. Magt ingå med anhållan om utredning angående

inrättande av en fackmässig inspektion för rikets sparbanker, och i anledning

härav hade under år 1910 en kommitté tillsatts med uppdrag att verkställa

utredning rörande de ändringar i sparbankslagen, som kunde synas erforderliga.

Det förslag, som av denna kommitté framlagts, hade emellertid icke föranlett någon

åtgärd. Även inom riksdagen hade vid ett par tillfällen vissa detaljfrågor varit föremål

för behandling.

Ehuru utskottet icke kunde tinna en fullständig revision av gällande sparbankslagstiftning

vara av erfarenheten påkallad, ansåge utskottet dock allt fortfarande

en komplettering av 1892 års sparbankslag i vissa hänseenden erforderlig.

I sådant avseende ville utskottet särskilt framhålla behovet av en reform beträffande

sättet för huvudmännens tillsättande. Den i propositionen föreslagna anordningen

i detta hänseende funne utskottet i stort sett tillfredsställande. Jämväl de bestämmelser.

som av Kungl. Maj:t föreslagits beträffande styrelses sammansättning, hade

utskottet funnit vara väl avvägda, icke heller syntes det kunna förnekas, att i

vissa andra hänseenden, exempelvis berättande sättet för sparbanks likvidation och

upplösning, särskilda föreskrifter vore erforderliga. Emellertid innehölle det framlagda

lagförslaget dessutom en mängd andra genomgripande förändringar, ägnade

att i väsentliga avseenden omgestalta de nuvarande grunderna för sparbankernas

förvaltning. Rörande de flesta av dessa principiellt betydelsefulla bestämmelser

hade på frågans förberedande stadium synnerligen delade meningar gjort sig gällande.

Utskottet hade vid ärendets behandling kommit till den uppfattningen, att

Kungl. Maj:ts förslag icke borde oförändrat antagas. För ett tillförlitligt bedömande

av de olika föreliggande förslagen erfordrades emellertid enligt utskottets mening,

utöver de utredningar, som verkställts före propositionens framläggande, vissa ytterligare

undersökningar för att utröna de ifrågasatta bestämmelsernas praktiska verkningar

på sparbanker av olika omfattning och art. Den synnerligen begränsade tid,

som för frågans handläggning stått utskottet till buds, både icke medgivit vare sig

dessa undersökningar eller den omformning av de särskilda lagbestämmelserna, som

enligt utskottets mening erfordrades. Icke heller hade det med hänsyn till de övriga

arbetsuppgifter, som påvilat utskottet, varit möjligt att i den gällande lagen

inarbeta de delar av det föreliggande förslaget, vilka synts vara av beskaffenhet att

kunna i sin nuvarande avfattning godkännas. På grund härav hade utskottet ansett

att, innan en reform av gällande sparbankslag företoges, frågan borde göras till

föremål för en förnyad omprövning genom Kungl. Maj:ts försorg.

Det föreliggande lagförslaget syntes i första hand sträva att skydda insättarnas

intressen, och i detta syftemål hade föreslagits åtskilliga bestämmelser framför

allt till stärkande av sparbanks soliditet. Detta syfte vore även enligt utskottets

mening värt allt beaktande, och till vinnande av detsamma borde givetvis vidtagas

alla åtgärder, som vore möjliga utan att alltför strängt kringskära den rörelsefrihet,

som sparbankerna hittills ägt och vilken, såsom förut framhållits, efter utskottets

förmenande i stort sett icke missbrukats. Det ville emellertid förefalla utskottet,

som om lagförslaget utgått från en uppfattning, vilken i allt för hög grad underkänt

de tysta förutsättningarna för sparbanksväsendets lyckliga utveckling. Det främsta

villkoret för ett tillfredsställande skydd av insättarnas intressen vore enligt utskottets

mening, att sparbanken ägde en ansvarskännande och klok ledning. Därest

sparbankernas utlåning icke bedreves på ett tillfredsställande sätt, torde varken de

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

33

föreslagna soliditetsbestämmelserna (iller en sträng kontroll vara tillfyllest för att

fullt tillvarataga insättarnas rätt. De svenska sparbankerna torde i allmänhet hava

ägt goda ledningar, och de förslag beträffande sammansättningar av styrelser och

huvudmän, som av Kungl. Magt framlagts och till vilka utskottet uttalat sin anslutning,

syntes ägnade att skapa ökad trygghet för att sparbankernas angelägenheter

fortfarande komme att handhavas på ett även ur insättarnas synpunkt tillfredsställande

sätt.

Utskottet förbisåge dock icke, att, utöver de allmänna förutsättningar, vilka

av utskottet berörts, vissa ytterligare garantier för upprätthållande av sparbankernas

soliditet kunde erfordras, och att de föreskrifter i detta avseende, vilka funnes i

1892 års sparbankslag, torde behöva kompletteras. Det syntes dock kunna ifrågasättas,

huruvida de av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna beträffande relationen

mellan sparbanks inlåning och fonder samt i fråga om värderingen av sparbanks

tillgångar ur synpunkten av sparbanksväsendets lyckliga utveckling kunde

anses väl avvägda. Det föreliggande lagförslaget syntes genom föreskrifterna om

utvidgning av sparbankernas skyldighet att placera sina medel i vissa obligationer

ägnat att försvåra, att sparbankernas tillgångar tillgodogjordes den ort, där de uppsamlats.

Sparbankerna ägde för närvarande en synnerlig betydelse för fastighetskrediten

och för tillgodoseendet av kommunernas lånebehov, och det syntes utskottet

vara en angelägenhet av stor vikt, att icke genom alltför ingripande lagbestämmelser

en omläggning av denna medelplacering nödvändiggjordes. Utskottet kunde

fördenskull icke ansluta sig till den uppfattning, på vilken Kungl. Maj:ts förslag

vore grundat, att fastighetsinteckningar inom halva taxeringsvärdet eller kommunlån

icke skulle kunna godkännas såsom riskfria placeringar. Enligt lagförslagets

25 § skulle nämligen för denna del av sparbanks utlåning täckning erfordras, medan

lån mot obligationer, utfärdade av staten, allmänna hypoteksbanken eller konungariket

Sveriges stadshypotekskassa. godkändes såsom placering utan täckningsplikt.

Beträffande de ifrågavarande fastighetsinteckningarna finge visserligen erkännas,

att under exceptionella förhållanden på fastighetsmarknaden desamma givetvis

kunde förorsaka förluster och att de sålunda icke kunde anses riskfria i den mening,

att de under en i vanlig ordning företagen likvidation vid vilket tillfälle som helst

kunde väntas inbringa det belopp, vartill de i vederbörande sparbanks balansräkning

upptagits. Detta torde emellertid med samma berättigande kunna sägas om

obligationerna, vilkas värde ständigt vore underkastat större eller mindre växlingar

och vilka därför uppenbarligen kunde förorsaka förluster. Vid starka kursfluktuationer

torde sålunda en sparbank med stor obligatonsportfölj, som helt eller delvis

anskaffats under ogynnsamt prisläge, lätt kunna råka i svårigheter, även om dess

ställning i övrigt vore synnerligen god. I allmänhet torde därför enligt utskottets

förmenande fastighetsinteckningar inom halva taxeringsvärdet — utskottet frånsåge

härvid industri- och skogsfastigheter — böra kunna betraktas såsom i lika mån

riskfria som placeringar i obligationer. Förevarande spörsmål borde emellertid enligt

utskottets uppfattning, i all synnerhet som, på sätt ovan framhållits, ej någondera

av de här avhandlade placeringarna teoretiskt kunde betraktas såsom riskfri, icke

enbart ses ur den berörda synpunkten, i vad mån den ena eller den andra säkerheten

vid en eventuell likvidation kunde befaras innebära större eller mindre förlustrisk.

Avgörande hänsyn borde uppenbarligen tagas även till frågan, huruvida

de föreslagna bestämmelserna kunde anses ändamålsenliga för ett fortsatt lyckligt

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 18 käft. (Nr 22.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

bedrivande av sparbankernas lånepolitik. Ur denna synpunkt måste beträffande

sparbankernas medel placering en lättnad i kravet på obligationsinnehav till förmån

för fullgoda fastighetsinteckningar och kommunlån anses påkallad.

Jämväl i fråga om åtgärder till tryggande av sparbanks likviditet föresloges

i propositionen en betydande skärpning av gällande bestämmelser. Såvitt utskottet

hade sig bekant, hade erfarenheten icke givit vid handen, att sparbankerna under

normala förhållanden haft några väsentliga svårigheter att vid behov erhålla likvida

medel. Sparbanksledningarna visste i allmänhet väl, vid vilka tidpunkter större

påfrestningar på bankens kassa vore att vänta och vidtoge i tid åtgärder för att

möta dessa påfrestningar: utlåningen minskades tillfälligt eller medel anskaffades

på löpande räkning i en förlagsbank, vare sig en affärsbank eller en större sparbank,

med vilken samarbete uppehölles. Givet vore, att under sådana ekonomiska

omvälvningar, vilka kunde framkallas av krig eller andra liknande exceptionella förhållanden,

påfrestningar kunde uppstå av den art. att sparbankernas likviditet i större

utsträckning sattes i fara. Dylika förhållanden vore emellertid uppenbarligen att

hänföra till sådana omständigheter, vilka borde föranleda särskilda provisoriska

undantagsbestämmelser och till vilka hänsyn ej borde tagas vid en lagstiftning,

avsedd för normala förhållanden. Därest likväl efter förnyad prövning även för

vanliga förhållanden särskilda åtgärder från det allmännas sida skulle anses påkallade

till tryggande av sparbankernas likviditet, ville det förefalla utskottet, att

sådana åtgärder skulle kunna vidtagas utan att tillgripa de av Kungl. Maj:t

föreslagna bestämmelserna, vilka syntes ägnade att i alltför hög grad binda sparbankernas

frihet i fråga om medelplaceringen. I varje fall syntes de i 29 § av

lagförslaget intagna bestämmelserna i sin föreslagna avfattning icke böra lagfästas,

förrän en undersökning verkställts, huruvida icke andra utvägar till vinnande av

det avsedda syftet lämpligen kunde väljas. Sålunda torde det böra prövas, huruvida

icke antingen i lagstiftningsväg en form kunde finnas för en utvidgning av

det redan förefintliga samarbetet mellan olika sparbanker eller ett institut kunde

skapas för att — i analogi med privatbankernas rediskontering i riksbanken —

bereda sparbankerna möjlighet att genom en återbelåning av fullgoda fastighetsinteckningar

tillgodose sitt behov av likvida medel.

Bland huvudpunkterna i propositionen märktes vidare förslaget till en utvidgad

tillsyn över sparbankernas verksamhet. Det torde icke kunna förnekas, att

den kontroll, som för närvarande utövades huvudsakligen genom de av länsstyrelserna

utsedda ombuden, icke kunde anses helt tillfredsställande. Detta hade även tidigare

från olika håll framhållits. Kungl. Maj:t hade i propositionen ifrågasatt, att den

centrala inspektionsmyndigheten skulle utgöras endast av en sparbanksinsj ektör.

Konungens befallningshavandes hittillsvarandes befogenheter skulle i huvudsak bibehållas

oförändrade; dock skulle ingripande mot sparbank i frågor, som anginge dess

rörelse eller bokföring, kunna ske endast efter framställning av sparbanksinspektören.

Mot det förslag, som sålunda framlagts, hade utskottet funnit vägande invändningar

kunna göras. Det kunde visserligen ej förnekas, att en sakkunnig rådgivande

myndighet för sparbankernas verksamhet kunde vara av visst värde. Å

andra sidan måste det enligt utskottets mening ifrågasättas, huruvida en fördelning,

på sätt Kungl. Maj:t föreslagit, av själva kontrollen över sparbankerna mellan

två myndigheter, en lokal och en central, vore ägnad att befrämja en fullt effektiv

tillsyn. Det syntes vidare kunna befaras, att kostnaderna för den centrala inspek
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

liurnjl. Maj:ts proposition Nr 22.

35

tionsmyndigheten, vilka enligt Kung!. Maj:t,s förslag visserligen till en början skulle

bliva relativt begränsade, i framtiden snart nog kunde komina att väsentligt stiga

genom sparbanksinspektionens utvidgning till ett fullständigt ämbetsverk, vars

sammansättning redan skisserats av de sakkunniga. På sålunda anförda skäl hade

utskottet icke ansett sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag, så mycket mindre som

utskottet icke kunnat känna sig övertygat, att icke med lämpliga kompletteringar

av det gällande systemet en i stort sett tillfredsställande kontroll över sparbankerna

kunde vinnas. Huvudvikten läge enligt utskottets mening härvid på att

Konungens befallningshavande vid utseendet av allmänna ombud läte sig angeläget

vara att härtill förordna endast erfarna och för uppgiften fullt kvalificerade personer,

något som hittills ingalunda alltid syntes hava varit fallet. Ändamålsenligt

torde emellertid vara, att i administrativ väg dels gåves lämplig erinran härom,

dels ock meddelades enhetliga bestämmelser rörande ombudens åligganden.

Av angivna skäl hade utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka ett bifall

till Kungl. Maj:ts förslag, och ej heller, med hänsyn till den begränsade tid, som

för ärendets behandling stått till utskottets förfogande, kunnat vare sig verkställa

den omarbetning av Kungl. Maj:ts förslag, som för dess antagande synts utskottet

erforderlig, eller företaga ett inarbetande i den gällande lagen av de bestämmelser

i det föreliggande förslaget, vilka synts vara av beskaffenhet att kunna i oförändrad

avfattning godkännas. Utskottet ville emellertid ej förneka, att en omarbetning

i vissa hänseenden av gällande sparbankslag kunde anses önskvärd Utskottet

hade endast velat framhålla, att en sådan omarbetning syntes kunna ske utan så

genomgripande förändringar i grunderna för sparbankernas verksamhet och förvaltning,

som i det föreliggande förslaget ifrågasatts. Över huvud taget borde efter

utskottets förmenande vid en omarbetning av gällande sparbankslagstiftning såsom

en huvudregel uppställas, att icke andra ändringar i densamma företoges än sådana,

som utav erfarenheten visats vara av behovet oundgängligen påkallade. I själva

verket syntes det utskottet kunna ifrågasättas, huruvida i alla avseenden enhetliga

bestämmelser lämpligen kunde meddelas beträffande alla landets olika sparbanker,

vilka i fråga om struktur och omfattning växlade ifrån små sockensparbanker med

en synnerligen obetydlig omslutning till störa läns- eller stadssparbanker. Vid en

blivande revision av 1892 års sparbankslag syntes vidare böra tagas hänsyn till

den omständigheten, att sparbanksväsendet hittills vunnit sin utbredning väsentligen

inom södra och mellersta Sverige och till önskvärdheten av att icke genom alltför

stränga lagbestämmelser försvåra en nybildning av sparbanker i Norrland, där de

i många avseenden olikartade förhållandena allt fortfarande torde påkalla bibehållandet

av en relativt stor rörelsefrihet i fråga om sparbankernas anordnande. Ej

heller torde vid en sådan revision böra förbises angelägenheten av att icke genom

lagens ingripanden framtvinga en ändring av det hittills rådande lyckliga förhållandet,

att sparbankerna tack vare en enkel och föga kostsam administration samt över

huvud taget till följd av en relativ rörelsefrihet kunnat upprätthålla en lägre marginal

mellan in- och utlåningsräntan än varje annan penninginrättning i landet och på

grund härav med framgång kunnat upptaga tävlan med affärsbankerna.

Utskottet ville slutligen framhålla, att någon olägenhet av ett uppskov med

revision av sparbankslagen icke syntes vara att befara, så mycket mindre som det

föreliggande förslaget ingalunda skulle komma att förbättra ställningen för de sparbanker,

som till följd av den rådande ekonomiska krisen vore i behov av tillfälligt

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

stöd från det allmännas sida. I syfte att understödja dessa sparbanker hade Kungl.

Maj:t genom särskild proposition framlagt förslag till lag om rätt för sparbank att

bilda säkerhetsfond, vilket förslag utskottet i huvudsak tillstyrkt.

Under åberopande av det sålunda och i övrigt anförda hemställde utskottet,

bland annat, att Kungl. Maj:ts proposition nr 147 icke måtte av riksdagen bifallas.

När bankoutskottets utlåtande föredrogs i riksdagen — i första

kammaren den 31 maj och i andra kammaren den 1 juni 1922 — uttalade

jag av skäl, beträffande vilkas innebörd det torde tillåtas mig

hänvisa till kamrarnas protokoll, den önskan, att riksdagen icke måtte

godkänna bankoutskottets motivering. Efter yrkanden i vardera kammaren

biföllo också dessa utskottets hemställan men med uteslutande

av motiveringen.

Departe
ments
chefen.

Behovet av

en reform.

För min del är jag av den bestämda uppfattningen, att frågan

om en reformerad sparbankslagstiftning tränger till en snar lösning,

och kan ej dela bankoutskottets vid sistlidna riksdag uttalade mening,

att någon olägenhet av ett uppskov med en revision av sparbankslagen

icke lärer vara att befara. Såsom motiv för sin uppfattning har utskottet

endast anfört, att det i propositionen framlagda förslaget ingalunda

skulle komma att förbättra ställningen för de sparbanker, som

till följd av den rådande ekonomiska krisen vore i behov av tillfälligt

stöd från det allmännas sida. Det förhåller sig nog tyvärr i själva

verket så, att sådana sparbankers ställning icke kan förbättras genom

enbart lagstiftning utan att därför — om hjälp är möjlig — fordras

ekonomiskt bistånd. Den ifrågasatta nya lagstiftningen förutsätter emellertid,

att sådant skall kunna lämnas. Och statsmakterna hava annorledes

visat sin goda vilja att träda ekonomiskt emellan genom sin medverkan

vid bildandet av Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922, vilket ju

har till ändamål, bland annat, att bispringa sparbankerna. Den ifrågasatta

lagstiftningen vill emellertid ej endast bereda rum för eventuell ekonomisk

mellankomst. Den vill också åstadkomma något mer, nämligen i

möjligaste mån skapa garantier för att hjälpen skall bliva effektiv, så

att sparbanken, sedan den kommit på fotter, tvingas så bedriva sin verksamhet,

att ej ställningen åter försämras. Nya sparbanker böra även

vid sin bildning hava det stöd, som ligger i en klokt avvägd lagstiftning

med syfte, bland annat, att främja eu måttlig fondbildning till

insättarnas säkerhet. Måhända invändes häremot, att även utan lagstiftning

försiktighet skulle komma att iakttagas. Med allt erkännande

av den klokhet och den insikt, varmed sparbankernas ledning i det vida

övervägande antalet fall bedrivit sin uppgift, kan jag emellertid ej för
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

37

dölja, att undantagsvis en mindre förutseende ekonomisk politik synes

hava gjort sig gällande. Det är för sådana fäll och ej för de väl skötta

sparbankerna, som lagstiftningen är behövlig. Lagstiftningen bör just

binda sparbankerna i allmänhet vid en sådan politik, som de välskötta

sparbankerna i alla händelser skulle bedriva, något som givetvis innebär,

att för de senare sparbankerna lagstiftningen ej kommer att kännas som

något tvång.

Det må så vara, att förlusterna i sparbankerna hittills ej varit så

betydande; på många håll synes dock hos sparbankerna själva den

uppfattningen råda, att faran för förluster än ej är förbi. Skulle det

till äventyrs finnas någon sparbank, vilkens ställning är så undergrävd,

att den i verkligheten står på balans, fastän detta ej nu synes i balansräkningen,

är enligt mitt förmenande eu allvarsam fara förenad därmed.

Varje ny insättning i eu sådan sparbank betyder, att insättaren omedelbart

tillskyndas förlust såtillvida, att hans tillgodohavande blir mindre

värt än de insatta medlen. Det är ju möjligt, att sparbanken kan förr

eller senare förbättra sin ställning genom anskaffande av säkerhetsfond

eller annorledes, men det kan ock hända, att likvidation är oundviklig.

År detta händelsen, är det mest sannolikt, att ett uppskov endast ökar

förlusten. Den ifrågasatta nva lagstiftningen lämnar helt andra möjligheter

än den gamla att bringa klarhet i sådana förhållanden genom

sina regler om inspektionen, sättet för balansräknings upprättande m. m.

utan att dock tvinga en svag sparbank att företaga en brådstörtad

likvidation.

De nu anförda synpunkterna och andra sådana, vilka enligt mitt

förmenande med styrka tala för genomförandet av den nya lagstiftningen

snarast möjligt, torde kunna sammanfattas i en enda: önskemålet att

bibehålla och stärka allmänhetens förtroende för sparbanksverksamheten.

Denna får ej råka mer eller mindre i misskredit på grund av att kanske

en eller annan enstaka sparbank ej förmår göra rätt för sig. Det ligger,

menar jag, synnerlig vikt vid att i tid vidtaga möjligast effektiva åtgärder

för att bevara den värdefulla tillgång, som ligger i en stark

sparbanksrörelse.

Bankoutskottet synes närmast hava tänkt sig, att den reform i

8parbankslagstiftningen, som även av utskottet erkännes såsom behövlig,

borde åvägabringas genom ändringar i den gällande lagen. Häremot

vill jag framhålla, att en inarbetning i deu gällande lagen av de bestämmelser,

som av utskottet vitsordats såsom erforderliga, skulle föranleda

så betydande omarbetningar, att i alla händelser föga skulle

Formen för

den nya

lagstiftningen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Ändringar i

lagförslaget.

Sparbankernas

soliditet.

Obligationers

upptagande i

balansräkning

en.

återstå av den gamla uppställningen. Någon anledning att föredraga

detta senare alternativ, när ett fullständigt nytt förslag föreligger utarbetat,

kan jag ej finna. Huvudsaken är dock, att ur den gamla lagens

realinnehåll vad som befinnes lämpligt upptages i den nya lagen. Detta

har i själva verket i största utsträckning skett i det framlagda förslaget.

Att grundtankarna i den gamla lagen i detsamma återfinnas, visar sig

bäst därav, att för det störa flertalet sparbanker någon omläggning av

verksamheten ej kommer att erfordras.

Emellertid anser jag icke, att det lagförslag, som i proposition förelagts

1922 års riksdag, bör ånyo framläggas i alldeles oförändrad form.

Det av sakkunniga på sin tid framlagda förslaget hade i anledning av

erinringar, särskilt från sparbanksföreningens sida, undergått omarbetning

med hänsynstagande i betydande grad till dessa erinringar. Åven

mot det omarbetade förslaget framställdes emellertid såväl från sparbankshåll

som inom riksdagen anmärkningar och önskemål, vilka jag

funnit mig kunna tillmötesgå.

Jag har under hand överlagt angående dessa önskemål med medlemmar

av sparbanksföreningens styrelse. Härefter har en omarbetning

av förslaget verkställts inom finansdepartementet.

Jag torde böra påpeka, att jag ansett omarbetningen böra bedrivas

med eu viss skyndsamhet, då det givetvis är önskvärt, att det lagråd,

som granskat lagförslaget i dess helhet, också skall, innan det avlöses

av ett nytt lagråd, hinna avgiva utlåtande över ändringsförslaget.

Bland bestämmelserna i förslaget till lag om sparbanker torde de,

som avse att tillgodose kravet på sparbankernas soliditet, i diskussionen

hava tilldragit sig den största uppmärksamheten. Till dessa bestämmelser

torde främst vara att hänföra föreskrifterna i 33 § om tillgångars

och speciellt obligationers upptagande i balansräkningen samt

stadgandet i 25 § om förhållandet mellan sparbankers inlåning och

deras fonder eller den s. k. fondrelationen. Då frågan om obligationernas

värdering är att anse som i viss mån primär i förhållande till

spörsmålet om fondrelationen, skall den här först upptagas.

Sakkunniga hade endast föreslagit den allmänna bestämmelsen

(i 33 § 1), att sparbanks tillgångar ej finge i balansräkning upptayas vare

sig över sina verkliga värden eller till högre belopp än som motsvarade

kostnaderna för deras förvärvande eller anskaffande, samt därutöver be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

89

träffande obligationer den särskilda föreskriften (i 33 § 5), att sådana

ej finge utom i vissa undantagsfall upptagas till högre värde än i närmast

föregående balansräkning. I avgivna yttranden gjordes emellertid

gällande, att sakkunnigförslaget skulle medföra ett otillfredsställande

osäkerhetstillstånd, samt att det därför vore nödvändigt att i lagen upptaga

en generell regel, efter vilken värdering av obligationer skulle ske.

Sparbanksföreningen föreslog i sådant avseende en bestämmelse, enligt

vilken sparbank tillhöriga obligationer icke skulle få upptagas till högre

värde än att avkastningen av desamma minst utginge efter en räntesats,

motsvarande medeltalet av inlaningsräntan i rikets samtliga sparbanker

under de tio sista år, för vilka officiell statistik funnes utkommen

i tryck, med tillägg av tre fjärdedels procent för förvaltningskostnader

och skälig vinstmarginal. De, som jämte sparbanksföreningen

påkallat upptagandet i lag av regler för obligationernas värdering, hade

i allmänhet anslutit sig till sparbanksföreningens förslag, somliga dock

med mindre väsentliga avvikelser, såsom att tillägget för förvaltningskostnader

och vinstmarginal borde sättas till allenast en halv procent.

Av skäl, som jag ej torde böra nu upprepa, förordade jag i stället

den bestämmelse, som upptogs i propositionen, nämligen att obligationer,

utfärdade av staten, allmänna hypoteksbanken eller konungariket Sveriges

stadshypotekskassa, icke skulle anses upptagna över sina verkliga värden,

om de upptagits till gällande marknadsvärden eller till sädana värden,

att obligationernas avkastning utginge efter en räntefot, motsvarande

medeltalet av riksbankens officiella diskontosatser under de senast tilländagångna

tio åren. Den sålunda föreslagna medeltalsberäkningen

skulle, menade jag, ej mycket skilja sig från den av sparbanksföreningen

förordade. I motsats till sparbanksföreningen ansåg jag, att en föreskrift,

att marknadsvärdet ej skulle få läggas till grund för värderingen,

skulle verka allt för sträng emot många sparbanker och ofta omöjliggöra

obligationsköp. Vid värjo tillfälle, då marknadsvärdet vore högre

än det beräknade medelvärdet, skulle ju nämligen en omedelbar nedskrivning

till detta värde vara erforderlig.

Man har emellertid på sina håll inom sparbankskretsar förmenat,

att även propositionens värderingsgrunder vore för stränga, varjämte

man önskat få fastställd en värderingsregel också för andra än de i

propositionen upptagna s. k. guldkautade obligationerna.

Innebörden av de olika förslagen torde framgå av följande tabell,

där kol. 1 betecknar sparbanksföreningens förslag, kol. 2 propositionens

medeltalsvärden, kol. 3 dessa värden minskade med 0.2 5 (mera härom i

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

det följande) och kol. 4 den efter obligationernas marknadsvärden beräknade

procentuella avkastningen på statens 3.6 procents obligationer

av år 1887. Det torde böra anmärkas, att tillfredsställande uppgifter

om de sedermera omförmälda treoch»*nhalvprocentsobligationernas marknadsvärden

ej kunnat erhållas beträffande de tidigare åren, då statens

obligationer ej noterades, och att även vissa av de i kol. 4 upptagna

siffrorna av liknande skäl äro något osäkra.

Inlånings- ränta

+ 0.75

Diskonto

Diskonto

— 0.2 5

Ränta å

statsobl.

1

2

8

4

31 december

1911.........

5.295

4.941

4.69 1

—

»

1912.........

5.282

4.97 1

4.7 2 1

4.09

»

1913.........

5.298

5.071

4.821

4.39

»

1914......

5.325

5.134

4.884

4.80

»

1915.........

5.379

5.2 1 2

4.962

5.4 1

»

1916.........

5.413

5.216

4.966

5.03

»

1917.........

5.398

5.174

4.924

5.63

»

1918.........

5.397

5.279

5.029

5.71

»

1919.........

5.427

5.448

5.198

5.7 1

»

1920.........

5.492

5.678

5.428

6.99

»

1921........

lh.bb

5.871

5.621

5.50

1 Antagen approximativ siffra.

För bättre överskådlighets skull har jag på grundval av förenämnda

tabell låtit upprätta ett diagram, vilket torde få såsom bilaga

fogas vid statsrådsprotokollet (bil. 2). Av diagrammet framgår med all

tydlighet, att propositionen i regel och synnerligast under normala förhållanden

giver det mot sparbankerna mindre stränga resultatet. Värdering

skulle nämligen enligt propositionen vid varje i tabellen angiven

tidpunkt fått ske efter en kapitaliseringsprocent, motsvarande den lägsta

av de siffror, som upptagas i kol. 2 och kol. 4. Endast vid årsskiftena

1919 — 1920 och 1920—1921 skulle sparbanksföreningens förslag medgivit

en lägre kapitaliseringsprocent, i förra fallet praktiskt taget betydelselös

och i senare fallet uppgående till ej fullt två tiondedels procent.

Vid en jämförelse mellan de olika alternativen framstår det, att

den linje i diagrammet, som betecknar propositionens medeltalsberäkning,

utan att förete några alltför skarpa språng smidigare än den linje, som

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

41

betecknar sparbanksföreningens förslag, ansluter sig till den linje, som

betecknar obligationernas saluvärden vid årsskiftena, och alltså utgör ett

riktigare uttryck för de faktiska förhållandena. Sparbanksföreningens

förslag erbjuder i själva verket så få variationer — dess största differens

är enligt tabellen ungefär en fjärdedels procent — att man med nästan

lika stor fördel skulle kunna i lagen föreskriva viss bestämd procent,

efter vilken kapitalisering alltid skulle få ske. Härtill komma de av

mig i statsrådet den 3 februari 1922 framhållna rent praktiska fördelarna

med en lösning i anslutning till de officiella diskontosatserna i stället

för till medeltalen av sparbankernas inlåningsräntor.

Om jag sålunda icke kan finna anledning att nu slå in på en helt

annan linje i fråga om metoden för värdering av obligationer, är jag

emellertid villig såtillvida modifiera den av mig förordade metoden, att

den genomgående kommer att ställa sig mindre sträng mot sparbankerna

än sparbanksföreningens förslag. Ett sådant resultat synes mig lättast

kunna vinnas på det sätt, att kapitaliseringen av avkastningen äger rum

efter en procentsiffra, som med tjugofem hundradedelar understiger medeltalet

av riksbankens officiella räntesatser under de senast tilländagångna

tio åren. Med den säkerhetsspärr, som ligger därutinnan, att obligationer

ej få upptagas över anskaffningsvärdet och i regel ej få uppskrivas, tror

jag, att man skall våga sträcka sig så långt i sina medgivanden utan

fara för att balansräkningarna skola behöva betecknas som missvisande.

Åven den linje, som betecknar den sålunda modifierade medeltalsberäkningen,

har införts å diagrammet.

Också därutinnan anser jag mig böra tillmötesgå önskningarna å

sparbankshåll, att en uttrycklig regel meddelas för värdering även av andra

obligationer än guldkantade. Lika litet som de guldkantade obligationerna

torde dessa kunna anses för högt värderade, om de upptagits till sina

marknadsvärden. För övrigt synes det mig lämpligt att följa ett förslag,

som motionsvis framlades för 1922 års riksdag (motion II: 289), nämligen

att obligationerna finge upptagas till värden, vilka förhölle sig till

medeltalsvärdena på guldkantade obligationer på samma sätt som obligationernas

marknadsvärden förhölle sig till varandra. För att erhålla

tillräcklig precision i bestämmelsen, torde det emellertid vara erforderligt,

att den ifrågasatta jämförelsen sker med något visst slag av guldkantade

obligationer. Det är nämligen ej säkert, att marknadsvärdena ens

å samtliga statsobligationer förhålla sig till varandra som deras avkastningar,

enär kurserna påverkas av hänsyn till utlottnings- och konverteringamöjligheter

m. m. Ehuru det måhända kan anses tekniskt mindre

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 18 käft. (Nr 22.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Fondrela
tionen.

tilltalande, finner jag- alltså ingen annan utväg än den antydda, nämligen

att i lagtexten införa vissa obligationer såsom normgivande. Efter verkställda

undersökningar har jag funnit det lämpligast att såsom sådana

antaga obligationer av statens nu utelöpande tre och en halv procents

räntelån, bland annat på den grund att inlösen av sådana obligationer

från statens sida inom överskådlig tid knappast kan väntas

ifrågakomma.

Det är givet, att eu uträkning av de värden, till vilka obligationer

enligt det nu anförda högst skulle få upptagas, kan erbjuda svårigheter

för enskilda sparbanker. Jag förutsätter också, att en sådan uträkning

årligen skulle verkställas av sparbanksinspektören och bringas till de

enskilda sparbankernas kännedom.

Jag övergår nu till föreskrifterna i 25 § om fondrelationen.

De sakkunniga hade utan meningsskiljaktighet föreslagit, att sparbank

skulle vara pliktig att redovisa fonder, uppgående till minst fyra

procent av insättarnas behållning, minskad med det belopp, som för sparbankens

räkning innestode i riksbanken eller inländskt bankbolug (25 §);

äldre sparbank skulle dock vara berättigad att med Konungens befallningshavandes

tillstånd hålla lägre fonder än nyss sagts, nämligen —

under förutsättning att den relation, som vid tidpunkten för lagens ikraftträdande

förefunnes emellan dess fonder och dess inlåning, icke därigenom

försämrades — lägst två procent av insättarnas behållning,

minskad enligt förut angiven gruud [75 § under 7)]. Därest sparbank

icke höl le den föreskrivna relationen, skulle den vara skyldig att träda

i likvidation (58 §). För att sparbankerna icke skulle allt för hårt

träffas av nämnda bestämmelser föreslogs tillika, att sparbank under

vissa förutsättningar skulle kunna skaffa sig en tillfällig fondförstärkning

genom att bilda s. k. säkerhetsfond (34 §), samt att sparbank skulle kunna

erhålla högst ett års anstånd med att återställa rubbad fondställning

(58 §). I ett stort antal avgivna yttranden — och bland dessa sparbanksföreningens

och de flesta sparbankernas — föreslogs emellertid i

stället, att fouderna skulle bestämmas till viss procent av insättarebehållningen,

minskad med så stort belopp, som av vederbörande sparbank

placerats på ett ''riskfritt’ sätt. Såsom ''riskfria’ placeringar betecknades

av sparbanksföreningen dels insättning ar i riksbanken eller inländskt

baukbolag, dels inköp av eller lån mot fullgoda obligationer, dels lån

mot inteckningar inom halva taxeringsvärdet i vissa fastigheter och

dels slutligen lån, varför kommun eller annan dylik samfällighet vore

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

43

ansvarig. I de övriga yttrandena varierades begreppet ''riskfri’ placering

något, men i stort sett överensstämde de olika yttrandena på denna

punkt. Någon bestämd relation föreslogs icke i sparbanksföreningens

yttrande; i andra yttranden augåvos olika procenttal.

Propositionens förslag överensstämde i huvudsak med de sakkunnigas,

dock med den modifikationen, att lika med banktillgodohavanden

betraktades kassabehållning och till marknadsvärdet bokförda guldkantade

obligationer.

Åven mot propositionens bestämmelser riktades emellertid kritik,

och man anslöt sig tämligen allmänt till sparbanksföreningens ståndpunkt.

Bland andra synes bankoutskottet närmast hava varit böjd för en sådan

lösning.

Med hänsyn till den centrala ställning, som denna fråga intagit i

diskussionen, torde det vara på sin plats att i korthet belysa innebörden

av de olika förslagen. En närmare redogörelse ur vissa s}mpunkter återfinnes

i mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 3 februari 1922.

Att ett behov av fonder för sparbankerna förefinnes, har vitsordats

av samtliga, som uttalat sig i ämnet. Åven därom att fonderna böra

stå i visst förhållande till storleken av de av sparbanken förvaltade

medlen synes i stort sett enighet kunna anses råda. Sparbanken måste

ju i sin tur placera medlen och göra dem räntebärande, och dessa placeringar

måste alltid vara förenade med större eller mindre risk.

Sparbankssakkunniga och årets proposition hava ställt sig på den

ståndpunkten, att varje sparbank har dels goda och dels mindre goda

placeringar, samt att eu genomsnittlig riskprocent skulle kunna fastställas.

Att till marknadsvärdet bokförda guldkantade obligationer enligt propositionen

voro fria från fond täckning, kan visserligen synas utgöra ett

mindre avsteg från denna princip men innebär egentligen endast, att

dylika papper, vilka i regel kunna utan förlust omedelbart omsättas i

penningar, på sitt sätt äro att likställa med kontanter och banktillgodohavanden,

vilka icke kunna anses vara i egentlig mening »placerade».

Sparbanksföreningens förslag återigen ville åstadkomma en differentiering

mellan mer och mindre riskfria placeringar; för de förra

ansågs icke någon fondtäckning erforderlig, för de senare åter skulle behövas

en stark fondtäckning, s<>m man snarast synes hava tänkt sig till

tio i stället för propositionens fyra procent.

Fördelarna med detta senare system skulle ligga dels däri, att

detta system mer än det förra toge hänsyn till de olika sparbankernas

verkliga risker, dels ock däri, att det skulle giva möjlighet att på ett

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

smidigare sätt anpassa sig efter den nya lagstiftningens fonderingskrav

genom en successiv omflyttning av tillräcklig del av sparbankernas

medel i s. k. riskfria placeringar, för vilka fondtäckning ej behövdes.

Under den tioårsperiod, som ansåges erforderlig såsom övergångstid,

innan de nya fondbestämmelserna skulle träda i full kraft, förfölle automatiskt

alla amorteringslån mot personlig borgen, och sparbankerna

kunde utan att vålla de gamla låntagarna några svårigheter företaga de

erforderliga omplaceringarna.

De skäl, som företrädesvis föranledde mig att tillstyrka propositionens

ståndpunkt, kunna i korthet sammanfattas på följande sätt. Inga

placeringar äro enligt min mening fullt riskfria. En alldeles påtaglig

risk förefinnes exempelvis beträffande obligationer, bokförda på sätt 33 §

tillåter till högre värde än marknadsvärdet. Blir sparbanken nödsakad

realisera dessa, är det utan vidare klart, att den åsamkas förlust med

skillnaden mellan saluvärdet och bokförda värdet, och fondtäckning för

denna skillnad erfordras. Såsom i det stora hela mera riskfria skulle

jag vilja beteckna inteckningar i vissa fastigheter inom halva taxeringsvärdet

ävensom kommunallån. Detta tillåter jag mig särskilt framhålla

gentemot bankoutskottet, som synes hava föreställt sig, att propositionen

utgått från att dylika placeringar vore mera riskfyllda än obligationer.

Någon fondtäckning erfordrades emellertid enligt min mening för alla

placeringar. Propositionens ståndpunkt var, enligt vad som framgår av

de i statsrådsprotokollet framlagda siffrorna, såtillvida mindre sträng än

sparbanksföreningens förslag, som det senare skulle tvinga ett betydligt

större antal sparbanker att stärka sin fondställning än vad propositionens

bestämmelser skulle göra. I de allra flesta av de fall, där

fondstärkning krävdes enligt båda förslagen, erfordrades en kraftigare

sådan enligt sparbanksföreningens förslag än enligt propositionen. Att

detta ej var en tillfällighet, bestyrkes i sin mån därav, att preliminära

uppgifter för årsskiftet 1921—1922 angående sparbankernas fondställning

m. m., vilka ställts till mitt förfogande av sparbanksföreningen,

i stort sett visa ett liknande resultat. Aupassningen efter propositionens

förslag kunde däremot icke ske på samma sätt som enligt sparbanksföreningens,

d. v. s. genom omplacering i s. k. täckningsfria säkerheter.

Det synes inom riksdagen på sina håll hava antagits, att meningen varit,

att anpassningen skulle ske genom inköp av täckningsfria obligationer.

Det må så vara, att tillfälligtvis lagens bestämmelser hade kunnat fyllas

på detta sätt; kravet på värdering till marknadsvärdet hade dock

medfört, att en sparbank ej i längden kunnat bygga på denna metod.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

45

Eu sparbanksinspektör torde i regel hava avrått från en sådan utväg att

anpassa sig efter lagens fonderingskrav. Anpassningen enligt propositionen

skulle i stället ske genom eu verklig fondökning, vilken måhända i

många fall ej kunnat åstadkommas utan en, om ock synnerligen obetydlig,

ökning av marginalen mellan ut- och inlåningsränta. Eu tillräcklig övergångstid

måste stipuleras för att ej vålla onödiga svårigheter. En invändning,

att en sådan marginalökning vore till skada för antingen långivare

eller låntagare eller bådadera, kunde bemötas dels därmed, att

fondförstärkningen företoges i långivarens intresse, dels därmed, att det

för många låntagare kunde vara bättre att få lån mot någon tiondedels

procent högre ränta än att ej få något lån alls. Det sistnämuda bleve

nämligen följden, om den lånsökande blott kunde anskaffa — låt vara

förstklassig — namnborgen eller inteckning utom halva taxeringsvärdet

men sparbanken vore tvungen omplacera medlen i s. k. riskfria säkerheter.

I nu anmärkta förhållande ligger måhända hela frågans kärnpunkt:

propositionens förslag möjliggör i större utsträckning än sparbanksföreningens

förslag lån mot personlig borgen och s. k. sekundära

inteckningar. Detta skäl var också för mig det avgörande i valet

mellan de båda ståndpunkterna. Den av sparbanksföreningen åberopade

statistiken bekräftade enligt min uppfattning, hurusom även på lån mot

andra än s. k. riskfria säkerheter sparbankerna i allmänhet gjort endast

obetydliga förluster, och att även denna gren av sparbankernas utlåningsverksamhet

vore av största betydelse. Någon större omläggning

av sparbankernas verksamhet i detta avseende fanu jag för min del ej

önskvärd, om ock på sina håll större försiktighet kunde vara av nöden.

I anledning av de från så många håll framställda önskemålen vill

jag emellertid gärna i möjligaste mån tillgodose de synpunkter, som

företrätts av sparbanksföreningen. Sålunda har jag intet emot att upptaga

differentieringen mellan s. k. mer och mindre riskfria placeringar

i huvudsnklig anslutning till sparbanksföreningens — även vid riksdagen

motionsvis framförda — förslag. Endast den obetydliga ändringen

anser jag böra vidtagas, att de i stort sett betydelselösa kategorierna

»lån mot skattkammarväxlar och obligationer» ej upptagas såsom

likställda med direkta placeringar i sådana säkerheter, samt att lån

mot inteckning i växande skog likaledes undantagas. Ett avskiljande

av växande skog underlättas numera genom de nya reglerna för fastighetstaxeringen,

enligt vilka särskilt s. k. »skogsvärde» redovisas för

värde av växande skog. Å andra sidan anser jag den lättnad kunna

medgivas i fonderingskravet, att relationen bestämmes till åtta i stället för

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

motionsvis föreslagna tio procent av de placeringar, vilka betecknas som

mindre riskfria. Denna modifikation synes mig önskvärd ur den synpunkten,

att lån mot sekundära säkerheter ej böra alltför mycket försvåras.

Emellertid kan jag av skäl, som jag förut anfört, ej helt uppgiva kravet

på fondtäckning för de s. k. riskfria placeringarna. Ett i lagen fixerat fonderingskrav

skulle lätteligen kunna komma att betraktas som maximinorm

eller i varje fall anses beteckna det normalt erforderliga. En samstämmig

uppfattning torde emellertid råda därom, att alla sparbanker behöva

fonder. Därför lärer också krav på fondering böra i lagen uppställas

för alla sparbanker. Detta synes mig lämpligen kunna ske i deu

form, att såsom minimum av fonder fastställes två procent på hela sparbankens

inlåning, sedan dock från inlåningens belopp avdragits kontanta

medel och banktillgodohavanden. En dylik bestämmelse torde knappast

komma att för någon enda sparbank skärpa det krav på fondökning,

som den nyss omförmälda huvudbestämmelsen skulle medföra, men utgör

å andra sidan en maning till sparbankerna att ej över hövan försvaga

sin redan förefintliga fondställning.

Åven med dessa bestämmelser är det min förhoppning, att de svaga

sparbankerna, om de erhålla tillräckligt lång övergångstid, skola kunna

utan alltför betydande omläggningar av sin utlåningsrörelse fylla lagens

krav på fondering genom en successiv ökning av fonderna. Jag betonar,

att detta enligt min uppfattning är det mest önskvärda och anser övergångsbestämmelserna

höra formuleras i syfte att medge fullt tillräckligt

anstånd. Kravet på fondtäckning skall sålunda ej träda i full kraft

förrän år 1940. Från och med år 1928 skall dock sparbanken uppfylla

tvåprocentsvillkoret. På Konungen må ankomma att i särskilda

fall bevilja ytterligare anstånd.

Jag har haft under övervägande en annan möjlighet att särskilt

med hänsyn till den sekundära fastighetskrediten mildra fonderingskravet

för andra än s. k. riskfria säkerheter, nämligen att medgiva sparbankerna

att i stället för de av mig nu upptagna fonderingsbestämmelserua

tillämpa dem, som föreslagits av sparbankssakkunniga, därest

dessa bestämmelser skulle visa sig i särskilda fall vara mindre stränga.

Jag har emellertid befarat, att en föreskrift av sådan innebörd skulle

alltför mycket försvåra tillämpningen av bestämmelser, som i varje fall

torde te sig nog så invecklade för de lekmän, vilka lagen närmast

kommer att beröra.

Vad själva detaljutformningen av 25 § betråffar, vill jag endast

framhålla, att jag anser fordran på obligationernas upptagande till

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

47

marknadsvärdet kunna uppgivas, då täckningen för de mindre riskfria

placeringarna bestämts så högt som till åtta procent men å andra sidan

obligationerna ej få undan!agas vid fondernas beräkning efter den subsidiära

tvåproceutsbestämmelsen.

Slutligen torde ytterligare ett förhållande förtjäna påpekas. Enligt

propositionen kunde en skärpning av kravet på obligationernas värdering

enligt 33 § anses ligga däri, att värderingen i balansräkningen i ett

eller annat fall måste uppfylla också fordringarna i den vid vissa tidpunkter

strängare värderingsnormen enligt 25 §. Med den av mig nu

förordade lösningen bortfaller denna skärpning, och även i detta avseende

medgives alltså en lindring beträffande normerna för obligationers upptagande

i balansräkningen.

Vad härefter frågan om sättet för inspektionens anordnande be- inspektionen

träffar, fastslår jag, att samstämmighet synes råda därntinnan, att en

ändring av den nuvarande ordningen är nödvändig för vinnande av

större effektivitet. Det är i fråga om sättet för ändringen som meningsskiljaktigheter

förefinnas.

Propositionen har föreslagit tillsättandet av en särskild sparbanksinspektör

med placering inom finansdepartementet och dessutom en

skärpning i möjligaste måtto av länsstyrelsernas tillsyn, medan bankoutskottet

närmast synes luta åt en utveckling av det nuvarande systemet

utan central tillsjmsmyndighet.

I själva verket bär sparbanksföreningens hemställan om inrättande

av en särskild sparbanksinspektörsbelättning varit en av impulserna till

igångsättande av den utredning, varav resultatet nu föreligger. Någon

anledning att motsätta mig detta önskemål från sparbankerna har jag

för min del ej kunnat finna, då i detta fall sparbankernas intresse i

påtaglig grad sammanfaller med det allmännas.

Bankoutskottets motiv för ett avstyrkande i denna punkt av propositionen

har jag svårt att förstå. Utskottet har medgivit, att en sakkunnig

rådgivande myndighet för sparbankernas verksamhet kunde vara

av ett visst värde, men har ifrågasatt, om en fördelning av kontrollen

på en lokal och en central myndighet vore ägnad att befrämja kontrollens

effektivitet.

Vad först den senare frågan — om kontrollens effektivitet —

bet-äffar, så lärer ett närmare ingående på propositionens bestämmelser

ådagalägga, att gränserna för den enes och andres verksamhet blivit

tydligt utstakade. Det ansvar, som åligger länsstyrelsens ombud, minskas

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

i ingen mån genom sparbanksinspektörens existens — en granskning av

sparbankernas verksamhet av den art, som allmänna ombuden skola

företaga, kan en inspektör givetvis endast undantagsvis medhinna. Åven

om det skall visa sig möjligt att såsom allmänna ombud förvärva personer

av högre kompetens än som hittills stundom varit att tillgå, torde

det också för dessa ombud vara en styrka att hava en verkligt sakkunnig

person att rådföra sig med. En inspektör skulle givetvis också

genom sin ställning och särskilda sakkunskap äga en auktoritet, som

knappast i regel kunde tillkomma den, vilken endast undantagsvis sysslar

med sparbanksfrågor. Utan tvivel komme också blotta existensen av en

sakkunnig inspektionsmyndighet, vars granskning när som helst kunde

riskeras, att utgöra en hälsosam påminnelse om det allmännas vaksamhet,

i kontrollavseende i det stora hela troligen av än större värde än resultaten

av de faktiskt verkställda inspektionerna.

Bankoutskottets ståndpunkt lämnar däremot knappast något rum

för den rådgivande verksamhet, som även utskottet funnit önskvärd.

Det allmänna ombudet kan i regel ej äga förutsättningar att tjänstgöra

som rådgivare. En inspektör däremot, hämtad, såsom det givetvis varit

meningen, från sparbanksmännens egen krets, måste genom hela sin

verksamhet bliva i synnerlig grad skickad att meddela råd och anvisningar.

Behovet av en sådan rådgivare kan knappast bättre inses av

andra än av sparbanksmännen själva, och många sådana hava ju bekräftat

detta behov. Men tydligt är även för den utomstående, att under de år,

som äro avsedda för den nya lagstiftningens gradvisa genomförande, en

rådgivare för sparbankerna skulle vara av utomordentligt värde såsom i de

särskilda fallen meddelande anvisningar om lämpligaste sättet för genomförande

av erforderlig fondrelation, verkställande av avskrivningar m. m.

Vad vidare kostnadsfrågan beträffar, blir den kostnad, som åsamkas

statsverket genom inrättande av en sparbanksinspektör, obetydlig, och

även sparbankernas bidrag skulle bli föga kännbara. Den utökning av

länsstyrelsernas kontroll, som bankoutskottet synes hava avsett, skulle

väl dels i och för sig knappast bliva mindre kostsam än propositionens

anordning med hänsyn till det stora antal kompetenta krafter, som måste

anskaffas. Men dels skulle den också för statsverket bliva vida kännbarare,

då man väl knappast kunde ifrågasätta samma bidrag från sparbankerna

för en närmast revisionell granskning som för en rådgivare

åt sparbankerna. Härtill kommer, att utbytet av kostnaderna enligt

propositionen skulle bliva större, då även kravet på rådgivande verksamhet

därigenom tillgodosåges.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Rundt• Maj:ts proposition Nr 22.

49

Erfarenheterna från våra grannländer, där centrala inspektionsmyndiglieter

finnas, lära endast bestyrka den ifrågasätta anordningens

lämplighet. Slutligen vill jag också framhålla, att den senaste tidens

erfarenheter från vårt eget land enligt min mening tala för dess snara

genomförande. Till någon ändring i denna punkt har jag alltså ej

funnit anledning.

Jag övergår nu till att i korthet beröra de detaljändringar, som Detalj från1

jag efter förenämnda överläggningar med vissa sparbanksmän ansett

böra vidtagas.

I 4 § andra stycket har införts en bestämmelse, att vid ansökning * §•

om inrättande av sparbank skall fogas, bland annat, en av stiftarna

godkänd plan angående sparbankens tillämnade verksamhet under de

tre första verksamhetsåren. Då önskemålen om en sådan bestämmelse

vidhållits av målsmän för sparbankerna och bestämmelsen utan tvivel

kan vara till nytta, har jag ej velat motsätta mig densamma.

I 11 § fjärde stycket har vidtagits den ändring, att det kategoriska 11 §■

förbudet för ledamot av styrelse eller tjänsteman i annan sparbank att

vara styrelseledamot utvidgats att avse även direktör och tjänsteman i

bankbolag. Rätten för styrelseledamöter eller tjänstemän i bankbolag att

vara ledamöter i sparbanks styrelse har däremot utvidgats att avse

högst en tredjedel i stället för enligt det tidigare förslaget en fjärdedel

av samtliga styrelseledamöter.

Det i 22 § stadgade insättningsmaximum, som ej utan Konungens 22 §.

befallningshavandes medgivande får överskridas, har höjts från 20,000 till

30,000 kronor. I stället har den i 75 § 6) stadgade övergångsbestämmelsen,

enligt vilken Konungens befallningshavande skulle kunna medgiva

äldre sparbanker med högre insättningsmaximum dispens i detta avseende,

utbytts mot en bestämmelse, som lämnar vid lagens ikraftträdande

redan innestående större tillgodohavanden ograverade. En undersökning

av den sista tillgängliga sparbanksstatistiken, för år 1919, har

visat, att högre maximum än 30,000 kronor då endast varit stadgat

för ett fåtal sparbanker och dessa ej bland de största. Man har också

framhållit, att det vore olämpligt, att äldre sparbanker finge en mera

gjmnad ställning härvidlag än nya sådana.

25 § har berörts i den allmänna motiveringen. 25 §.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 18 käft. (Nr 22.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

28 §.

29 §.

30 §.

33 §.

36 §.

73 och 7B |

Ändring av 28 §:s formulering bär skett i anslutning till den nya

lydelsen av 25 § genom att i stället för den förut förekommande uppräkningen

införa en hänvisning till 25 §.

Vad 29 § beträffar, ha några avgörande skäl icke synts mig föreligga

att motsätta sig det med styrka framställda önskemålet, att av

sparbanks kassareserv högst 100,000 (i stället för enligt tidigare förslag

50,000) kronor skulle få redovisas i fastighetsinteckningar av det slag,

som i 25 § omförmälas.

I 30 § har tillmötesgåtts sparbanksföreningens även motionsvis i

riksdagens framkomna önskan, att för förvärv av fastighet för sparbanks

inrymmande i visst fall skall fordras Konungens befallningshavandes

godkännande.

Det har bragts till min kännedom, att inom sparbankskretsar förehavas

planer å bildandet av en ekonomisk förening med huvudsaklig

karaktär av garantikassa för att lämna stöd åt svagare sparbanker. En

sådan åtgärd synes mig i hög grad beaktansvärd. Möjlighet har på

den grund synts mig böra beredas sparbank att förvärva andel i sådan

förening, och bestämmelse i dylikt syfte har meddelats i form av ett

nytt fjärde stycke i 30 §. En garanti har likvisst ansetts böra stadgas

i form av fordran på att föreningens reglemente skall vara godkänt av

Konungen.

I fråga om 33 § hänvisas till den allmänna motiveringen.

Den ändring har vidtagits i 36 §, att grundfond jämte utfäst ränta

därå skall få återbäras, dels då reservfonden uppgår till belopp, som

motsvarar tio gånger grundfonden, dels ock då reservfonden uppgår

till tio procent av insättarebehållningen enligt senaste bokslut. Villkoren

för återbärande av grundfond hava härigenom gjorts väsentligt lindrigare.

Den ifrågasatta nya lagstiftningen kan givetvis ej tänkas träda i

kraft förrän den 1 januari 1924. Bestämmelse härom har införts i 73 §.

I anslutning härtill hava samtliga övergångstider i 75 § förlängts, i regel

med ett år. Förövrigt hava de ändringar gjorts i 75 §, att punkt 5)

omformulerats i anslutning till den föreslagna nya lydelsen av 11 §, att

punkt 6), på sätt förut vid 22 § nämnts, likaledes omskrivits, samt att

punkt 7) omarbetats och gjorts lindrigare i anledning av 25 §:s nya

bestämmelser om fondrelationen.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Föredraganden uppläser härefter det inom finansdepartementet upprättade

såsom bilaga nr 1 vid detta protokoll fogade förslaget till ändringar

av 4, 11, 22, 25, 28, 29, 30, 33, 36, 73 och 75 §§ idet förslag

till lag om sparbanker, som i proposition nr 147 förelagts 1922 års

riksdag, och hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget må för det

ändamål § 87 regeringsformen omförmäler genom utdrag av protokollet

inhämtas.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan finner Hans Maj:t Konungen gott bifalla.

Ur protokollet:

Georg Z. Topelius.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Bilaga I.

Förslag

till

Lag om sparbanker.

4 §•

Stiftarna skola kos Konungens befallningskavande i det län, inom

vilket sparbankens styrelse skall kava sitt säte, söka stadfästelse å reglementet.

Vid ansökningen, som skall vara underskriven av samtliga stiftare,

skall fogas försäkran av stiftarna, att det belopp, vartill grundfonden

enligt reglementet skall uppgå, blivit tecknat, ävensom en av stiftarna

godkänd plan över sparbankens verksamhet under de tre första verksamhetsåren.

Stadfästelse må ej meddelas, där ej sparbanken prövas vara nyttig

för det allmänna samt reglementet finnes överensstämma med denna

lag ävensom med lag ock författningar i övrigt.

11 §■

Ledamöterna av sparbanks styrelse skola väljas för viss tid, högst

fem år; dock må tiden utgå allenast å dagen för huvudmännens årssammanträde.

Styrelseledamot må, ändå att den tid, för vilken han blivit vald, ej

gått till ända, kunna genom beslut av huvudmännen skiljas från uppdraget.

Avgår styrelseledamot, innan den tid, för vilken han blivit vald,

gått till ända, åligge det övriga styrelseledamöter att ofördröjligen föranstalta

om val av ny ledamot i den avgångnes ställe; dock må, om

suppleant finnes, med sådant val anstå till nästa årssammanträde med

huvudmännen.

Styrelseledamot må ej vara tjänsteman i sparbanken, där ej sådant

är i reglementet uttryckligen medgivet, ej heller ledamot av styrelse

för eller tjänsteman i annan sparbank eller direktör för eller tjänsteman

i bankbolag. Av styrelsens ledamöter må ej mer än en tredjedel tillika

vara ledamöter av styrelse för bankbolag.

Styrelseledamot må i sådan egenskap uppbära arvode endast så

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22. 53

vitt det uttryckligen medgives i reglementet; dock att arvode icke må

utgå av andra medel än avkomsten av sparbankens fonder.

22 §.

Sparbank må ej driva annan inlåningsrörelse än å motboksräkning;

dock att sparbank må för fyllande av tillfälligt penningbehov begagna

kredit å löpande räkning eller kreditivräkning i riksbanken eller inländskt

bankbolag eller annorledes upptaga lån.

En och samma insättare3 tillgodohavande må icke annorledes än

genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver visst i reglementet

bestämt belopp, högst trettiotusen kronor; dock må Konungens

befallningshavande, då särskilda skäl därtill föranleda, meddela sparbank

tillstånd att i fråga om viss insättares tillgodohavande höja det sålunda

bestämda beloppet.

Ej må sparbank ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid,

minst en månad, efter uppsägning återbetala insatta medel; styrelsen

dock lämnat öppet att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet, medgiva

utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång.

25 §.

Sparbank må inlåna penningar

dels till ett belopp, för vilket full täckning hos sparbanken finnes

i kontanta penningar, i fordringar hos riksbanken eller inländskt bankbolag,

i riksgäldskontorets skattkammarväxlar, i statens, Sveriges allmänna

hypoteksbanks, konungariket Sveriges stadshypotekskassas eller andra

fullgoda obligationer eller i fordringar på grund av lån, för vars fulla

gäldande kommun eller dylik samfällighet är ansvarig, eller varför säkerheten

utgöres av inteckning inom hälften av senast fastställda taxeringsvärdet

uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen fastighet

än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet å landet, därvid i jordbruksfastighets

taxeringsvärde ej må inräknas värdet av växande skog;

dels oek därutöver till ett belopp av högst tolv och en halv gånger

sparbankens fonder.

I intet fall må dock inlåningen med avdrag av ett belopp motsvarande

sparbankens kassa och dess fordringar hos riksbanken eller

inländskt bankbolag, överstiga femtio gånger sparbankens fonder.

28 §.

Lån av sparbanks medel må ej utlämnas mot skuldförbindelse,

för vars uppfyllande ledamot av sparbankens styrelse eller i sparbanken

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

anställd tjänsteman i egenskap av huvudgäldenär eller löftesman svarar,

utan så är, att till säkerhet för lånets fulla belopp ställes pant av sådana

obligationer eller inteckningar, som i 25 § omförmälas.

29 §.

Sparbank vare skyldig att i tillgångar, vilka kunna med lätthet

förvandlas i penningar, redovisa ett belopp, som tillsammans med sparbankens

inneliggande kassa motsvarar minst en tiondedel av insättarnas

behållning enligt senaste bokslut. Dylik kassareserv skall utgöras av

riksgäldskontorets skattkammarväxlar eller sådana obligationer, som i

25 § omförmälas, eller fordran hos riksbanken eller inländskt bankbolag;

dock må av kassareserv högst etthundratusen kronor utgöras av inteckningar

av sådan beskaffenhet, som i 25 § sägs.

30 §.

Sparbank må ej förvärva fast egendom, så vitt fråga ej är om

fastighet, som är avsedd för sparbankens inrymmande. Vill sparbank

förvärva eller förbättra fastighet, som nyss sagts, för belopp, vilket

sammanlagt med det belopp, vartill sparbanken förut tillhörig fastighet

av enahanda art enligt 33 § bör uppskattas, överstiger en fjärdedel av

sparbankens fonder, skall frågan härom hänskjuta^ till huvudmännens

prövning; och må åtgärden ej vidtagas, där ej minst två tredjedelar av

de i frågans avgörande deltagande huvudmännen uttalat sig därför samt

beslutet tillika vinner Konungens befallningshavandes stadfästelse.

Sparbank må ej förvärva annan lös egendom än penningar, obligationer,

av rörelsen betingade fordifingar samt sådana inventarier, som

anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som sparbanken äger.

Utan hinder av vad i första och andra styckena stadgats må sparbank

till skyddande av fordran på offentlig auktion eller fondbörs inköpa

egendom, som är för fordringen utmätt eller pantsatt.

Ej heller må vad i andra stycket sägs utgöra hinder för sparbank

att använda högst eu tiondedel av sparbankens fonder till förvärv

av andel i ekonomisk förening med av Konungen fastställt reglemente,

vilken har till ändamål att utgöra en sammanslutning av svenska sparbanker

för tillgodoseende av gemensamma intressen.

Har sparbank förvärvat egendom enligt vad ovan sagts, må sparbanken

för egendomens försäljande eller tillgodogörande i övrigt vidtaga

de åtgärder, som må finnas lämpliga; dock att egendom, vilken

inköpts till skyddande av fordran, i varje fall skall avyttras, så snart

det kan ske till belopp, som täcker fordringen.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition Nr 22.

55

33 §.

Jämte vad i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar

är stadgat gälle i avseende å upprättandet av sparbanks

balansräkning:

1) Sparbankens tillgångar må ej upptagas vare sig över sina

verkliga värden eller till högre belopp än som motsvara kostnaderna

för deras förvärvande eller anskaffande.

Obligationer må ej anses upptagna över sina verkliga värden,

om de upptagits till gällande marknadsvärden eller till nedan angivna

värden, nämligen:

beträffande obligationer av statens före lagens ikraftträdande upptagna

med tre och en halv procent ränta löpande räntelån: värdet av

obligationernas avkastning, kapitaliserad efter en räntefot, som med

en fjärdedels procent understiger medeltalet av riksbankens officiella

diskontosatser under de senast tilländagångna tio åren; samt

beträffande övriga obligationer: de värden, som förhålla sig till

värdet på obligationer av statens förenämnda med tre och en halv

procent ränta löpande räntelån, beräknat på sätt nu sagts, såsom obligationernas

marknadsvärden förhålla sig till varandra.

2) I den mån ej annat följer av vad nedan under 4) och 5) stadgas,

må tillgångarna dock upptagas till högre belopp än som motsvara kostnaderna

för deras förvärvande eller anskaffande, så framt sådant särskilt

angives i den förvaltningsberättelse styrelsen enligt 32 § har att avlämna.

3) Osäkra fordringar skola upptagas endast till de belopp, varmed

de beräknas komma att inflyta, varjämte värdelösa fordringar skola

avskrivas.

4) Fast egendom, avsedd till stadigvarande bruk för sparbanken,

må ej i vidare mån än som betingas av därå nedlagda förbättringar

upptagas till högre värde än det, vartill den varit uppförd i närmast

föregående fastställda balansräkning.

5) Obligation må ej upptagas till högre värde än det, vartill den

varit uppförd i närmast föregående fastställda balansräkning, därest

icke värdeökningen samtidigt tages i anspråk till täckande av förlust,

som uppstått å sparbankens rörelse, eller till motsvarande nedsättning

av annan tillgångs bokförda värde.

6) De belopp, vartill sparbankens särskilda fonder uppgå, skola

vart för sig i balansräkningen uppföras bland skulderna.

7) Organisations- eller förvaltningskostnader må ej uppföras såsom

tillgång.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition Nr 22.

Yad i förenämnda förordning stadgas om balansräknings införande

i inventariebok skall i stället avse dess införande i den i 31 § ornförmälda

huvudboken.

Beträffande uppställandet av vinst- och förlusträkning gälle, att

densamma skall upptaga sparbankens inkomster av och utgifter för

rörelsen under året samt angiva verkställda avskrivningar.

36 §.

Skall jämlikt förbehåll i sparbanks reglemente grundfond eller

del därav med den ränta, som må vara utfäst, återbäras, må det ej ske

annat än i den mån reservfonden uppgår till belopp, som motsvarar

antingen tio gånger grundfonden eller ock en tiondedel av insättarnas

behållning enligt senaste bokslut; ej heller må återbäring

ske, så länge säkerhetsfond, där sådan bildats, ej återbetalts eller om

genom återbäringen det förhållande, som skall förefinnas emellan sparbankens

inlåning och fonder, skulle rubbas. Ränta å grundfond må ej

beräknas efter högre räntefot än sex för hundra om året.

73 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1924.

75 §.

I fråga om den nya lagens tillämpning å sparbank, vars reglemente

blivit stadfäst, innan nya lagen trätt i kraft, skola följande bestämmelser

lända till efterrättelse:

1) Äldre sparbank, som vill fortsätta sin verksamhet, vare pliktig

att, där ej Konungen medgiver anstånd, före den 1 januari 1925 hava,

i den mån det erfordras och ej annat följer av vad nedan stadgas, vidtagit

sådana ändringar i sitt reglemente, att detsamma står i överensstämmelse

med föreskrifterna i nya lagen, samt å ändringarna förskaffat

sig Konungens befallningshavandes stadfästelse. Erfordras ej ändringav

reglementet, skall sparbanken före nämnda dag hos Konungens befallningshavande

hava gjort anmälan om att den vill fortsätta sin verksamhet.

Så länge stadfästelse å nu föreskriven reglementsändring icke

meddelats eller anmälan, som nyss sagts, icke blivit gjord, skola förut

gällande bestämmelser äga tillämpning å sparbanken. Har ej sparbanken

före ovan angivna dag erhållit stadfästelse eller gjort anmälan, varom

här förmärs, och har ej Konungen medgivit anstånd, skall sparbanken

genast ställas under utredning; och skall därvid stadgandet i 22 § i

lagen den 29 juli 1892 äga motsvarande tillämpning.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kanal. Maj:ts proposition Nr 22.

2) Äldre sparbank må fortsätta sin verksamhet utan hinder därav,

att sparbanken saknar grundfond eller att dess grundfond uppgår till

lägre belopp än i 5 § sägs.

3) 1 äldre sparbanks reglemente må stadgas, att den del av huvudmännen,

som skall utses av korporation eller myndighet, icke behöver

vara tillsatt förrän å dagen för huvudmännens årssammanträde år 1926.

4) Därest för äldre sparbank föreskriften i 10 § första stycket nödvändiggör

sådan ändring i huvudmännens sammansättning, att huvudman,

vilken icke utsetts av korporation eller myndighet, som i nämnda

lagrum sägs, skall ersättas av huvudman, tillsatt av dylik korporation

eller myndighet, skall i sparbankens reglemente stadgas, att, sedan nya

lagen vunnit tillämpning å sparbanken, nytt val av samtliga huvudmän

skall verkställas så snart ske kan och sist å dagen för huvudmännens

årssammanträde år 1926 samt att, intill dess samtliga sålunda föreskrivna

nyval ägt rum, äldre reglementsbestämmelser angående huvudmännens

sammansättning och tillsättande skola lända till efterrättelse. Huvudman,

som tillsatts, innan nya lagen vunnit tillämpning å sparbanken, och som

icke enligt vad nu sagts är pliktig att avgå, vare, ändå att han tillsatts

för längre tid, pliktig att avgå sist å årssammanträdet år 1935.

5) Har huvudman eller styrelseledamot i äldre sparbank valts förtid,

som tilländagår efter den dag, då nya lagen vinner tillämpning å

sparbanken, må han utan hinder därav, att han, vad angår styrelseledamot,

icke är svensk medborgare eller att han är bosatt utom sparbankens

verksamhetsområde eller är ledamot av styrelse för eller tjänsteman

i annan sparbank eller direktör för eller tjänsteman i bankbolag,

fortsätta utövandet av sitt uppdrag, till dess tiden därför utgår, dock

ej längre än till huvudmännens årssammanträde år 1926. År, då nya

lagen vinner tillämpning å äldre sparbank, av sparbankens styrelseledamöter

mer än en tredjedel ledamöter av styrelse för bankbolag, vare

styrelseledamot ej av sådan anledning pliktig att avgå från sin befattning

förrän å huvudmännens årssammanträde år 1928.

6) överstiger viss insättares tillgodohavande hos äldre sparbank, då

nya lagen vinner tillämpning å sparbanken, det belopp, vartill dylikt

tillgodohavande jämlikt bestämmelsen i 22 § andra stycket högst må

uppgå, utgör nämnda föreskrift ej hinder för sparbanken att, i den

mån äldre bestämmelser medgiva sådant, låta samma tillgodohavande

hos sparbanken innestå och ökas genom upplupen räntas läggande till

kapitalet.

7) Äldre sparbank vare först efter utgången av år 1939 under
kastad

skyldighet att efterkomma bestämmelserna i 25 §; dock skall

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 18 höft. (Nr 22.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

föreskriften i 25 § andra stycket, att inlåningen med avdrag av visst

belopp ej må överstiga femtio gånger sparbankens fonder, av dylik

sparbank iakttagas från och med år 1928. Har efter 1927 års utgång

äldre sparbanks fondställning försämrats eller föreligger eljest särskild

anledning att påkalla förbättring därav, äge Konungens befallningshavande,

efter att hava inhämtat sparbanksinspektörens yttrande, föreskriva,

att sparbanken må bedriva inlåning endast i viss mindre omfattning

än sålunda medgivits; dock må sådan föreskrift ej göras

strängare än den i 25 § meddelade. Konungen äger medgiva äldre

sparbank anstånd utöver vad i denna punkt sägs med efterkommande

av bestämmelserna i 25 §.

8) Har, då nya lagen vinner tillämpning å äldre sparbank, sparbanken

lån mot pant av aktier eller lottbrev utlämnade till högre sammanlagt

belopp än sparbankens fonder, utgöre vad i 26 § tredje stycket

stadgas ej hinder för sparbanken att, då dylikt lån förfaller, låta det

omsättas mot oförändrad säkerhet. Efter den 1 januari 1935 må äldre

sparbank ej hava lån utestående mot inteckning i fartyg eller förlagsinteckning;

ej heller må efter sagda dag utlåningen mot pant av aktier

eller lottbrev sammanlagt överstiga beloppet av sparbankens fonder.

9) Bestämmelsen om att sparbanks kassareserv, i den mån den

skall överstiga 100,000 kronor, icke må redovisas i inteckningar behöver

icke vara till fullo genomförd förrän vid upprättandet av bokslut för

år 1934.

10) Innehar äldre sparbank, då nya lagen vinner tillämpning å

sparbanken, egendom, som sparbank jämlikt 30 § ej må förvärva, vare

sparbanken pliktig att, därest Konungens befallningshavande ej medgiver

anstånd, före den 1 januari 1929 hava avyttrat sådan egendom.

11) Äldre sparbank vare, intill dess bokslut för år 1934 sker, fritagen

från den skyldighet, som jämlikt 33 § må åligga sparbanken att

vid balansräknings upprättande nedskriva sparbanken den 1 januari 1924

tillhöriga obligationer till deras verkliga värden; dock att sparbank, som

begagnar sig av den sålunda medgivna befrielsen, icke må bokföra dylika

obligationer till högre värden än de lägsta värden, vartill de må hava

bokförts efter den 1 januari 1921. Så länge sparbank tillhöriga obligationer

i balansräkning upptagas över deras verkliga värden, må grundfond

eller ränta därå icke återbäras; ej heller må, där ej Konungens

befallningshavande i särskilt fall det tillstädjer, uppkommen vinst användas

annorledes än till avsättning till reservfond.

12) Vad i denna lag stadgas må icke verka inskränkning i den

rätt, som enligt äldre sparbanks reglemente eller eljest gjort förbehåll

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

59

kan tillkomma stiftare eller annan att återbekomma tillskjuten grundfond

eller därå njuta ränta.

13) Tillstånd att utöva verksamhet vid avdelningskontor eller genom

sparbankskommitté vare ej av nöden, där avdelningskontoret eller sparbankskommittén

inrättats före den 1 maj 1920.

14) Sparbanksinspektören vare pliktig att tillhandagå jämväl sparbank,

å vilken nya lagen icke vunnit tillämpning, med råd och upplysningar

angående lämpliga bedrivandet av sparbankens verksamhet.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Bilaga 2.

Sparbankernas inlånIngsränta: medeltal för de

vid angiven tidpunkt sistförflutna 10 åren

+ 0.15 (kol. 1 i tab.).

Diskontosatser: medeltal för de vid angiven tidpunkt

sistförflutna 10 åren (kol. 2 i tab.).

Diskontosatser: medeltal för de vid angiven tidpunkt

sistförflutna 10 åren —0.25 (kol. 3

i tab.).

Ränta å Svenska statens 3.6 °/o-obligation av

år 1887 (kol. 4 i tab.).

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

61

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den

6 oktober 1922.

Närvarande:

Justi tierådet Berglöf,

Regeringsrådet Ernberg,

Justitieråden Molin,

Appelberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 14 september

1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål lagrådets yttrande skulle inhämtas över upprättat

förslag till ändringar av 4, 11, 22, 25, 28, 29, 30, 33, 36, 73 och 75

§§ i det förslag till lag om sparbanker, som i proposition nr 147 förelagts

1922 års riksdag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av t. f. byråchefen för lagärenden i finansdepartementet Carl

W. U. Kuylenstierna.

Förslaget föranledde ej annan erinran, än att vid 30 § anfördes av

regeringsrådet Em berg:

I fjärde stycket av förevarande paragraf stadgas såsom villkor

för sparbanks befogenhet att förvärva andel i ekonomisk förening, som

där avses, att föreningens reglemente vunnit Konungens fastställelse.

Huruvida här med uttrycket reglemente avses föreningens stadgar i den

bemärkelse, vari detta uttryck användes i lagen om ekonomiska föreningar,

eller något annat, exempelvis vissa allmänna grunder för föreningens

organisation och verksamhet, framgår ej med tydlighet. Det förefaller

emellertid som om det för ifrågavarande ändamål borde vara tillfyllest,

ifall fastställelseprövningen begränsades på sist antydda sätt.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Oberoende av om så sker eller icke, torde man böra utgå ifrån,

att fastställelseprövningen kommer att till större eller mindre del röra

ämnen, som enligt lagen om ekonomiska föreningar skola inflyta i

föreningens stadgar. Lagligheten av stadgarna skola enligt samma lag

(75 §) vid ansökan om registrering av desamma till alla delar prövas

av Konungens befallningshavande. Ifall den förberedande prövning,

som skulle ankomma på Konungen, erhåller formen av fastställelse, torde

därför bestämmelsen härom — vare sig nu denna kommer att avse

stadgarna i deras helhet eller allenast vissa grundstadgar — böra föranleda

sådan jämkning i nyssnämnda lag, att Konungens befallningshavandes

berörda prövning icke kommer att omfatta jämväl lagligheten

av sådant, som redan utgjort föremål för fastställelse. (Jfr exempelvis

lagen om bankrörelse 242 §).

justitieråden Berglöf, Molin och Appelberg:

Med stadgandet i fjärde stycket avses tydligen, att sparbankerna

icke få förvärva andelar i förening av beskaffenhet, som där sägs, under

annan förutsättning än att Kungl. Maj:t godkänt föreningens bildande

såsom en sammanslutning mellan sparbanker för det i lagrummet angivna

ändamål. Då godkännandet sålunda icke behöver hava form av

fastställelse å ett reglemente för föreningen, synes en omredigering av

stadgandet önsklig.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

63

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 januari 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, anmäler, efter

gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, lagrådets

yttrande den 6 oktober 1922 angående det till lagrådet den 14

september 1922 remitterade förslag till ändringar av 4, 11, 22, 25, 28

29, 30, 33, 36, 73 och 75 §§ i det förslag till lag om sparbanker, som

i proposition nr 147 förelagts 1922 års riksdag.

Föredraganden anför härvid:

Lagrådet har lämnat det remitterade ändringsförslaget i huvudsak Departement*.

utan anmärkning. Blott beträffande 30 § har av lagrådets ledamöter chefenyrkats

omformulering. Sådan har sedan verkställts inom finansdepartementet,

därvid även i ett par andra lagrum redaktionella ändringar

vidtagits.

Sedan lagrådets nu berörda yttrande avgivits, har förslaget till

ny sparbankslagstiftning i den av mig ifrågasatta nya formen varit föremål

för överläggningar inom sparbanksföreningen, som jämväl inkommit

med yttrande i frågan. Förslaget har nu av sparbanksföreningen tillstyrkts

med viss ändring. Beträffande innebörden av ändringsyrkandet

tillåter jag mig hänvisa till föreningens yttrande, vilket torde få såsom

bilaga fogas vid dagens statsrådsprotokoll. Något uttalande från min

sida finner jag för övrigt nämnda yttrande icke böra i frågans nuvarande

läge föranleda.

Föredraganden uppläser härefter dels förslag till lag om sparbanker

dels ock förslag till lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den

13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura. Sedan före
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

draganden slutligen erinrat om att lagrådets yttrande beträffande de

delar av förslagen, som icke nu undergått ändring, överlämnats till

riksdagen i samband med 1922 års proposition, samt att redogörelse

för den omarbetning, som av nämnda yttrande föranletts, lämnats i det

vid samma proposition fogade statsrådsprotokollet för den 31 mars 1921,

hemställer föredraganden, att ifrågavarande två förslag måtte, jämlikt

§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Martin Philipson.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

65

Bilaga.

Till Kungl. Finansdepartementet.

Svenska sparbanksföreningens styrelse får härmed vördsamt anmäla, att föreningen

vid sitt årsmöte i Stockholm den 2 nästlidne december upptagit till behandling

frågan om den nya sparbankslagstiftningen, varvid särskilt beaktats de

förändringar och tillägg till 1922 års kungl. proposition, som varit till lagrådet

överlämnade. Föreningen gav vid mötet uttryck för sin anslutning till nämnda

ändringar och tillägg, undantagandes vad angår ändringen av 33 paragrafen, beträffande

vilken föreningen beslöt uttala sig för att bestämmelserna om bokföringsvärdet

å obligationer måtte erhålla ungefär följande lydelse:

Obligationer må ej anses upptagna över sina verkliga värden, om de upptagits

till gällande marknadsvärden eller till värdet av obligationernas sammanlagda

avkastning, kapitaliserad efter en räntesats, utgörande, vad angår statens, allmänna

hypoteksbankens och konungariket Sveriges stadshypotekskassas obligationer, medeltalet

av inlåningsräntan i samtliga rikets sparbanker under de 10 sista år, för

vilka statistiska uppgifter finnas tillgängliga, med tillägg av en fjärdedels procent

och, vad angår övriga obligationer, nämnda medeltal med tillägg av en halv

procent.

Protokollet över förhandlingarna vid årsmötet, i vad detsamma avser sparbankslagstiftningen,

skall i korrektur snarast överlämnas till Kungl. Finansdepartementet.

Stockholm den 16 januari 1923.

För Svenska sparbanksföreningens styrelse.

VICTOR SCHNEIDER.

Hjälmar Fredelius.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 18 käft. (Nr 22.)

9

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1923:290 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag dels till biträde inom finansdepartementet vid beredning av ärenden rörande spa s. 2 i texten
  2. Rskr. 1923:261 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om sparbanker m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  3. SU 1923:130 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:tsproposition angående anslag dels till biträde inom finansdepartementet vid beredning av ärenden rörande sparbanksväsendet, s. 1 i texten
  4. BU 1923:64 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om sparbanker m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten