Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med vissa bestämmelser rörande hyra

79 sidor, varav 58 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 58 av 79 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1923:31, Med förslag till lag med vissa bestämmelser rörande hyra

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. MajUa proposition nr 31.

1

Nr 31.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till lag med

vissa bestämmelser rörande hyra; given Stockholms slott

den 26 januari 1923.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag med vissa bestämmelser

rörande byra.

GUSTAF.

A. Åkerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 26 Käft. (Nr 31.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser rörande hyra.

Med ändring av vad lag eller författning innehåller häremot

stridande förordnas som följer:

Om hyresbelopp.

1 §•

För tid efter den 30 september 1923 skall utgå den hyra, som är

avtalad eller, i de fall varom i 2 § sägs, skall anses avtalad, och äge

med undantag för de i nämnda § omförmälda fall hyresnämnds beslut

ingen inverkan på hyrans storlek.

2 §•

Har hyresgäst i den ordning, som angives i 8 § 5 mom. i lagen

den 30 juni 1920 med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegring

m. m. eller lagen i samma ämne den 17 juni 1921, antagit

hyresvärdens vid uppsägning på grund av 1 mom. b) samma § gjorda

erbjudande att mot förändrad hyra fortfarande förhyra lägenheten, då

skall hyra, som enligt det sålunda tillkomna avtalet skall utgå för tid

efter utgången av september månad 1923, anses avtalad till belopp, som

för tiden närmast före den 1 oktober 1923 varit gällande, med iakttagande

likväl, där för nämnda tider i avtalet icke angivits samma hyresbelopp,

att hyran för varje tidsperiod efter utgången av september månad

1923 skall anses avtalad till belopp förhållande sig till det för samma

tidsperiod i avtalet angivna hyresbeloppet lika som den för tiden närmast

före den 1 oktober 1923 gällande hyran till det hyresbelopp, vilket för

denna tid nämnts i avtalet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kumjl. Maj:ts proposition nr 31.

3

Lag samma vare, där eljest uttryckligen avtalats, att hyra skall

vara eller må göras beroende av hyresnämnds beprövande.

I fråga om ersättning för värme och varmvattens beredning gälle

dock för de i första och andra styckena omförmälda fall, så framt dylik

ersättning för tiden närmast före den 1 oktober 1923 beräknats särskilt

för sig, att ersättningen skall utgå antingen enligt de allmänna grunder,

som hyresnämnden, på sätt i 3 § stadgas, fastställer för tid efter den

30 september 1923, eller ock, där nämnden enligt samma § på därom

gjord framställning för visst hyresförhållande fastställt ersättningens belopp

eller grunderna för dess beräknande, i enlighet med vad hyresnämnden

sålunda bestämt.

3 §•

För beräknande i de i 2 § tredje stycket avsedda fall av ersättning

för värme och varmvattensberedning för tid efter den 30 september 1923

skall hyresnämnd senast den 15 augusti samma år fastställa allmänna

grunder, dock med rätt för nämnden att senare jämka desamma, om

förhållandena det betinga; och åligger det nämnden, efter framställning

av hyresvärd eller hyresgäst, att beträffande visst hyresförhållande med

tillämpning av de allmänna grunderna eller, om så finnes påkallat, med

avvikelse från desamma fastställa ersättningens belopp eller grunderna

för dess beräknande. Sådan framställning skall göras före den 1 september

1923, hyresnämnd dock obetaget att till behandling upptaga

framställning, som göres senare.

Om rätt till uppsägning i vissa fall.

4 §•

Där hyra, som är bestämd genom avtal ingånget före den 1 juli

1922, för tid efter den 30 september 1923 märkligen överstiger den hyra,

som av hyresnämnd senast fastställts för någon del av tiden 1 oktober

1921—31 mars 1923, samt hyresförhållandet icke, enligt vad avtalat är,

kan genom uppsägning efter den 15 mars 1923 bringas att upphöra med

utgången av september månad samma år eller tidigare, då må hyresnämnden,

när skäl därtill äro, kunna medgiva hyresgästen att ändock

uppsäga hyresavtalet till den 1 oktober 1923. Då sådant medgivande

lämnas, skall hyresnämnden tillika angiva den hyra, som nämnden för

tiden från och med sistnämnda dag anser skälig. Uppsägningen vare

icke gällande, såvida hyresvärden i den ordning, nedan sägs, förbinder sig

att åtnöjas med den hyra, som nämnden i sitt beslut angivit såsom skälig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Ansökan otti rätt att verkställa uppsägning, som nyss sagts, skall

göras hos hyresnämnden före den 1 april 1923; och bör nämnden före

den 20 i samma månad meddela beslut över ansökningen.

Uppsägning enligt denna § skall ske skriftligen före den 1 maj

1923; och varde hyresnämndens beslut fogat vid uppsägningshandlingen.

I denna skall meddelas, att uppsägningen icke gäller, därest hyresvärden

förbinder sig att från och med den 1 oktober 1923 under återstående

avtalstiden åtnöjas med viss angiven hyra, ej understigande den, som

nämnden vid uppsägningsrättens medgivande ansett skälig. I uppsägningshandlingen

skall därjämte angivas den tid, minst femton dagar från

uppsägningsdagen, inom vilken hyresvärden, vid äventyr av hyresavtalets

upphörande, har att lämna hyresgästen meddelande, att han går in på

framställningen om jämkning av hyran; och skall i uppsägningshandlingen

intagas erinran om berörda äventyr.

Har hyresvärden till hyresgästen under dennes vanliga adress från

postanstalt inom riket i rekommenderat brev avsänt förklaring, att han

går in på framställningen om jämkning av hyran, skall så anses, som

om antagandet kommit hyresgästen tillhanda den dag, då brevet avlämnades

å posten.

Om överklagande av hyresnämnds beslut in. ni.

5 §.

1. Har vid hyresnämnds beslut i fråga, som i 3 § sägs, ledamot

av hyresnämnd varit jävig eller av annan orsak obehörig, eller nämnden

överskridit sin befogenhet, eller annan felaktighet ägt rum i avseende på

ärendets behandling, må part, som är med beslutet missnöjd, däröver föra

klagan, i Stockholm hos överståthållarämbetet, i annan stad, där magistrat

finnes, hos denna samt i övriga orter hos Konungens befallningshavande

inom trettio dagar efter erhållen del av beslutet.

2. Bestämmelserna i 14 § av lagen den 17 juni 1921 skola lända

till efterrättelse jämväl efter den 30 september 1923.

3. Finner prövningsmyndighet skäl att på grund av felaktighet i

avseende på ärendets behandling undanröja hyresnämnds beslut, och kan,

med hänsyn till tiden för upphörandet av hyresnämndernas verksamhet,

återförvisning av ärendet till hyresnämnd icke lämpligen äga rum, meddela

förstnämnda myndighet erforderligt beslut i själva saken.

4. Mot beslut, som prövningsmyndighet meddelat på grund av

bestämmelserna i 1 eller 3 mom., må talan ej föräs.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj it» proposition nr 31.

5

Om hyrans erläggande i vissa fall.

6 §•

I den man hyra för lägenhet, som omfattar högst fyra rum, kök

däri inbegripet, och helt eller delvis är uthyrd till bostad, enligt avtalet

skall erläggas i förskott för längre tid än en månad, gälle likväl såsom

förfallodag för den på varje kalendermånad belöpande hyran sista söckendagen

av nästföregående månad, dock att därigenom icke någon del av

hyran skall anses förfallen tidigare än i avtalet bestämts samt att hyran

för den under hyrestiden helt eller delvis infallande första kalendermånaden

skall erläggas å avtalad förfallodag.

7 §•

1. Är hyresrätt förverkad på grund av dröjsmål med hyrans erläggande,

men sker rättelse senast å åttonde söckendagen från den dag,

då hyresvärden genom behörig delgivning av vräkningsansökan eller

annorledes i laga ordning verkställt uppsägning, skall, oavsett vad därom

må hava avtalats, uppsägningen vara utan verkan och dröjsmålet icke

vidare kunna åberopas såsom grund för hyresgästens skiljande från

lägenheten.

Har hyresvärden, under åberopande av dröjsmålet, hos domstol,

överexekutor eller skiljemän påyrkat hyresgästens vräkande från lägenheten,

må beslut, varigenom yrkandet på berörda grund bifalles, icke

meddelas, förr än tio söckendagar förflutit från uppsägningsdagen. I fall,

som nu sagts, ankommer det på hyresgäst, vilken inom behörig tid vidtagit

rättelse, att sådant hos myndigheten eller skiljemännen anmäla

och styrka. Där beslut om vräkning meddelats, går detsamma i vanlig

ordning i verkställighet, såvida ej myndighet, varest talan emot beslutet

föres, annorlunda förordnar.

2. Där hyresgäst i mål angående hans vräkande på grund av

dröjsmål med erläggande av hyra, som skall utgå i förskott för månad

eller längre tid, visar synnerliga skäl för antagande, att dröjsmålet beror

av sjukdom eller sådan arbetslöshet, som icke är självförvållad, må

domstolen eller överexekutor, varest målet är anhängigt, efter prövning

av omständigheterna kunna medgiva ytterligare anstånd utöver det, som

i 1 mom. är stadgat, och i sådant hänseende föreskriva, att dröjsmålet

icke skall utgöra anledning till vräkning, så framt hyresgästen vidtager

rättelse inom viss dag. vilken ej må sättas senare än till trettionde söckendagen

från förfallodagen. Sedan dylikt anstånd medgivits, må slut
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.~ts proposition nr 31.

ligt beslut i målet icke meddelas, förr än två söckendagar förflutit från

anståndstidens utgång. Har hyresgästen, utan att anstånd beviljats, vidtagit

rättelse senare än å åttonde söckendagen från uppsägningsdagen

men inom trettionde söckendagen från förfallodagen, må i fall, som nyss

sagts, domstol eller överexekutor jämväl vid prövning av själva målet

kunna besluta, att det skall så anses, som om anstånd enligt första punkten

medgivits till och med betalningsdagen. Angående hyresgästens skyldighet

att anmäla och styrka vidtagen rättelse så ock beträffande verkställigheten

äge vad i 1 mom. stadgats motsvarande tillämpning.

Över domstols eller överexekutors beslut i fråga om anstånd, som

nu sagts, må klagan ej föras.

8 §•

Har från postanstalt inom riket hyra genom postanvisning avsänts

till hyresvärden under dennes vanliga adress, skall städse med avseende

å frågan, huruvida hyresgästen bevarat eller, i fall som avses i 7 §,

återvunnit sin rätt till lägenheten, även om annorlunda avtalats, så anses,

som om hyran kommit hyresvärden tillhanda den dag, då anvisningen

avlämnades å postanstalten.

Är någon satt att å hyresvärdens vägnar uppbära hyra, skall vad

ovan stadgats gälla även beträffande hyrans erläggande till denne.

Om kommunal bostadsförmedling.

9 §•

1. Inom stad med en mantalsskriven folkmängd vid 1923 års ingång

av minst 30,000 skall, där icke Konungen på framställning av stadsfullmäktige

medgiver undantag, genom kommunens försorg förmedlas

uthyrning av omöblerade bostadslägenheter.

2. Konungen äger på framställning av stadsfullmäktige i stad, där

bostadsförmedling jämlikt 1 mom. eller eljest av kommunen ombesörjes,

förordna om skyldighet för hyresvärd att, beträffande omöblerad bostadslägenhet,

enligt därom i sammanhang med förordnandet givna föreskrifter

göra anmälan om hyresledighets inträdande och upphörande ävensom

lämna andra för förmedlingen erforderliga uppgifter.

Har sådant förordnande meddelats, vare den, som försummar att

i föreskriven tid och ordning göra anmälan eller lämna uppgift, förfallen

till ansvar av böter från och med fem till och med tvåhundra kronor.

3. Stadsfullmäktige äga besluta, huru kommunal bostadsförmedling

skall anordnas, samt huruvida och med vilka belopp avgifter för

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 31.

7

sådan förmedling skola utgå, dock att, där anmälningsskyldighet jämlikt

2 mom. föreskrivits, fullgörande därav icke må medföra skyldighet för

hyresvärden att erlägga avgift, med mindre han vid sin anmälan tillika

påkallar förmedling.

Den som vid uthyrning av lägenhet, möblerad eller omöblerad, eller

vid överlåtelse av hyresrätt till sådan lägenhet tager eller för sig eller

annan betingar vederlag, av vad slag det vara må, som, enligt vad han

insett eller bort inse, är uppenbart oskäligt, straffes med böter från och

med tjugufem till och med tiotusen kronor eller med fängelse i högst

ett år. Såsom uthyrning av lägenhet skall anses även upplåtande eller

överlåtande av delägarrätt i fastighet eller i bolag eller förening, som

äger fastighet, när avtalets syfte uppenbarligen är att vinna eller bevara

tillgång till lägenhet.

Vad i första stycket stadgas äge dock ej tillämpning, där av omständigheterna

framgår, att sådant förfarande, som där beskrives, icke

inneburit utnyttjande av annan persons trångmål med avseende å möjligheten

att vinna eller bevara tillgång till en efter hans förhållanden nödig

lägenhet.

Fälles någon till straff för brott, som i denna § sägs, må domstolen,

efter ty skäligt finnes, kunna förplikta gärningsmannen att utgiva,

helt eller delvis, värdet av taget eller avtalat vederlag.

Har mellan hyresvärd och hyresgäst avtalats, att av hyresförhållandet

härflytande framtida tvist skall hänskjutas till avgörande av skiljemän,

utan att avtalet innefattar förbehåll om rätt för parterna att klandra

skiljedomen, skall dylikt avtal, även om annorlunda överenskommits, icke

äga tillämpning å tvist angående hyresgästens rätt eller skyldighet att

tillträda eller behålla lägenheten.

I fråga om skiljeavtal, som i första stycket sagts, vare, oavsett vad

avtalet därom må innehålla, så ansett, som om skiljemän ej nämnts i

avtalet och däri ej heller meddelats särskilda bestämmelser angående

skiljemännens antal och tillsättande eller beträffande skiljemannaförfarandet;

och skall förty i berörda hänseenden tillämpas vad lagen den 28

Om påföljder vid oskäliga hyresanspråk.

10 §.

Om skiljeavtal angående hyrestvister.

11 §•

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kutiffl. Maj:ts proposition nr 31.

oktober 1887 om skiljemän för sådant fall stadgar. Vad nu sagts utgöre

dock ej hinder för avtal med bindande verkan, varigenom den tid, inom

vilken skiljemannaåtgärden skall vara avslutad, bestämmes kortare än

den i nämnda lag angivna tid av sex månader.

Om åtals anställande m. in.

12 §.

1. Förseelser, som avses i 9 § 2 mom. och 10 §, skola åtalas av

allmän åklagare, de i 9 § 2 mom. angivna vid polisdomstol, där särskild

sådan är inrättad, men eljest bos poliskammare eller, där sådan icke

finnes, vid allmän domstol och de i 10 § angivna vid allmän domstol.

2. Böter, vilka ådömas enligt 9 § 2 inom., skola tillfalla vederbörande

kommun. Böter, som ådömas enligt 10 §, så ock vad gärningsmannen

enligt 10 § tredje stycket förpliktas utgiva tillfälle kronan.

3. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas

enligt allmänna strafflagen.

Denna lag träder med undantag för 9, 10 och 12 §§, vilka skola

gälla från och med den 1 oktober 1923, i kraft den 15 mars samma år.

I fråga om hyresrätt, som upplåtits före den 15 mars 1923, skola

6 och 11 §§ icke tillämpas, dock att underlåtenhet att enligt avtal erlägga

hyran i förskott för längre tid än en månad icke berättigar till uppsägning,

så länge hyresgästen sist å andra söckendagen av varje månad till fullo

erlägger den på samma månad belöpande hyran. Är hyresavtal, som

slutits före den 15 mars 1923, ingånget för obestämd tid eller med förbehåll

om rätt för såväl hyresvärden som hyresgästen att uppsäga avtalet,

och sker ej efter den 14 mars 1923 uppsägning till den dag, då

på grund av sådan uppsägning avtalet tidigast kunnat frånträdas, skall

6 § utan inskränkning tillämpas beträffande hyra, som belöper å tid

från och med sistnämnda dag, och 11 § gälla i fall, då skiljeavtalets

tillämpning påkallas samma dag eller senare.

Bestämmelserna i 7 § skola icke tillämpas i fall, då uppsägning,

som där avses, ägt rum före den 15 mars 1923.

Yad i 10 § stadgats skall gälla till och med den 30 september

1926, dock att beträffande i nämnda § omförmäld, under tiden för paragrafens

giltighet begången förseelse vad i lagen är stadgat skall gälla

även efter sistnämnda dag.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

9

\

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott lördagen

den 30 december 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anför

chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman:

»Då Kungl. Maj:t genom proposition (nr 250) den 28 april 1922

föreslog riksdagen att med ett år förlänga giltighetstiden för lagen den

17 juni 1921 med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegring

m. m. (nr 309), anbefallde Kungl. Maj:t genom skrivelse samma dag

socialstyrelsen att, efter länsstyrelsernas hörande, inkomma med yttrande

och förslag dels till eventuellt erforderliga övergångsbestämmelser vid

nämnda lags avveckling och dels till sådana ändringar i den allmänna

hyreslagstiftningen eller andra författningsföreskrifter av icke provisorisk

natur, som styrelsen kunde finna påkallade och lämpliga för att efter

avvecklingens genomförande underlätta åtkomsten och bevarandet av bostad

eller som eljest funnes vara motiverade av de under hyresstegringslagstiftningen

vunna erfarenheter. I sistnämnda hänseenden skulle styrelsen

särskilt undersöka, huruvida och på vad sätt stadigvarande bestämmelser

av likartat innehåll som föreskrifterna i 8 § 7 mom. samt i 13

och 19 §§ i berörda lag lämpligen kunde meddelas.

Till fullgörande av berörda uppdrag har socialstyrelsen anmodat

samtliga länsstyrelser att efter vederbörande hyresnämnders hörande inkomma

med yttrande i de frågor styrelsen sålunda haft att utreda; och

har styrelsen numera, med överlämnande av myndigheternas yttranden

ävensom av vissa till styrelsen inkomna skrivelser i ämnet från enskilda

sammanslutningar, avlämnat eget yttrande med ett därvid fogat förslag

till lag angående hyresregleringens avveckling m. m.»

Föredraganden redogör för innehållet i omförmälda yttrande och

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 26 käft. (Nr 31.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majds proposition nr 31.

förslag, av vilka det förra såsom bilaga B fogas vid detta protokoll,1)

ävensom för i ämnet inkomna särskilda framställningar samt anför vidare:

Tidpunkten »Då nämnda proposition icke vunnit riksdagens bifall, kommer 1921

utfärdande ars lag om hyresreglering att upphöra redan med utgången av september

ävensomdess månad. 1923. Särskilt med avseende å de övergångsbestämmelser, som

giltighetstid. be£nnas erforderliga för att reglera förhållandena vid och omkring berörda

lags sluttermin, är det av vikt, till undvikande av att bestämmelserna

bliva värdelösa eller medföra ogagn i stället för gagn, att desamma

kunna utfärdas och träda i kraft vid en tidpunkt, som medgiver

allmänheten att i tid överblicka ställningen och fatta ståndpunkt till den

för mången betydelsefulla frågan, huruvida förefintlig rätt att uppsäga

bestående hyresavtal skall begagnas eller icke. Med iakttagande härav

har socialstyrelsen föreslagit, att den nya lagen skall träda i kraft den

15 mars 1923, med undantag dock för vissa stadganden, vilka äro ämnade

att avlösa motsvarande bestämmelser i 1921 års lag och icke lämpligen

böra sättas i kraft förr än från och med den 1 oktober 1923. Uppenbarligen

är det önskvärt, att lagen utfärdas så tidigt som möjligt och

icke senare än någon av de första dagarna i mars månad 1923.

Av de i lagförslaget upptagna stadgandena innehålla 1—5 §§ föreskrifter,

vilka uteslutande avse att reglera övergången till fri hyresmarknad

och därför enligt sakens natur äro av provisorisk art. Att utsätta någon!

sluttermin för dessa bestämmelsers giltighet är fördenskull onödigt och

skulle för övrigt vara olämpligt, då det icke låter sig beräkna, när sådana

i förslaget upptagna föreskrifter som de, vilka avse att fastslå hyresbeloppen

för tid efter den 30 september 1923 eller att medgiva viss klagorätt,

kunna hava spelat ut sin roll.

Till övergångsbestämmelserna har socialstyrelsen också hänfört de

i 10 § upptagna föreskrifterna om påföljder vid oskäliga hyresanspråk,

vilka styrelsen antagit kunna undvaras efter den 30 september 1926.

Förslagets övriga bestämmelser hänföra sig till den del av det

socialstyrelsen lämnade uppdraget, som åsyftat mera bestående ändringar

i den allmänna hyreslagstiftningen. Anordningen att sammanföra dessa

bestämmelser i en särskild lag tillsammans med de rena avvecklingsföreskrifterna

har styrelsen tänkt såsom ett av vissa angivna skäl motiverat

provisorium, vilket, i den mån bestämmelserna i oförändrad eller förändrad

gestalt anses böra bibehållas, vid lämplig tidpunkt skall avlösas av

deras införande å vederbörliga platser i den allmänna lagstiftningen. Att *)

*) Socialstyrelsens lagförslag är här uteslutet, då detsamma, frånsett en oväsentlig redaktionell

jämkning, är lika lydande med det till lagrådet remitteTade lagförslaget utom deruti, att det förra icke

npptager de i det senare införda 2 mom. av 7 § och 3 mom. av 12 §.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 31.

11

redan nu angiva berörda tidpunkt genom att till viss tid begränsa ifrågavarande

stadgande^ giltighet bär styrelsen icke ansett möjligt eller

lämpligt. Detta finner jag riktigt.

1 likhet med tidigare utfärdade lagar i ämnet är 1921 års hy resstegringslag

tillämplig allenast å vissa orter. Vad angår 1—5 §§ i lag- “''område. *

förslaget följer av dessa paragrafers innehåll, att deras tillämplighet är

begränsad till platser, där hyresreglering varit införd. Bestämmelserna

om kommunal bostadsförmedling äro också, såsom av 9 § framgår, underkastade

viss lokal begränsning med avseende å giltigheten. Att införa

någon liknande inskränkning i fråga om de övriga stadgandenas tillämplighetsområde

synes icke av något skäl påkallat. I socialstyrelsens förslag

är också utsagt, att lagen, i den mån de särskilda bestämmelsernas

eget innehåll icke till annat föranleder, skall tillämpas å hyresavtal i

allmänhet.

De två huvudmomenten i den egentliga hyresregleringen äro, å ena Bestämmelsidan,

hyresnämndernas verksamhet i syfte att begränsa hyresbeloppens ^deTegent-6

storlek och, å andra sidan, de legala inskränkningarna i hyresvärdarnas hyresuppsägningsrätt.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande påvisat det nära avveckling.

sammanhang, i vilket dessa två institut stå till varandra, och tillika 1—5 §§.

såsom sin åsikt anfört, att, om avsedd effektivitet skall uppnås, det knappast

låter sig göra vare sig att bibehålla ensamt det ena eller att i mildrad

form behålla ettdera eller båda. De skäl, som styrelsen till stöd för

denna uppfattning anfört, synes det svårt att jäva; och lärer följaktligen

den av styrelsen intagna ståndpunkten, enligt vilken det icke är tillrådligt

att inlåta sig på lagstiftningsförsök i dylik riktning, böra godkännas.

Från och med den 1 oktober 1923 komma, om så sker, nämnda två

grundbeståndsdelar av hyresregleringen att helt bortfalla. Vad särskilt

uppsägningsrätten beträffar, må erinras, hurusom alltifrån den 1 juli

1922 uppsägning obehindrat kunnat ske till den 1 oktober 1923 eller

senare dag.

De av socialstyrelsen i 1—3 §§ föreslagna bestämmelserna avse i

enlighet med det nyss anförda icke att grunda någon verklig fortsättning

av hyresregleringen. Deras syfte är blott att lägga till rätta och bringa

till klarhet vad som till följd av hyresstegringslagstiftningen kan hava

blivit svävande och dunkelt i gällande hyresavtal, såvitt angår hyrans

storlek för tid efter den 30 september 1923. Skenbart kunna visserligen

föreskrifterna i 2 § te sig såsom föreskrifter, avseende hyrans reglering.

Att här dock icke är fråga om någon tvångsreglering i egentlig mening,

framgår därav, att paragrafen avser blott sådana avtal, i vilka hyres
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

beloppets storlek på något sätt uttryckligen angivits såsom beroende av

hyresnämndens beprövande. Där dylika avtal skola tillämpas, efter det

hyresnämnderna upphört att existera och deras beslut förlorat sin giltighet,

torde med fullt skäl kunna sägas, att avtalens innebörd är oklar

och ofullständig och att förty lagföreskrifter, som förläna dem ett klart

och rimligt innehåll, icke innebära ett undanträngande av frivilligt ingångna

avtal. Annorlunda skulle det däremot förhålla sig, om de i 2 §

uppställda reglerna gjordes tillämpliga på hyresavtal i allmänhet. Detta

skulle innebära verklig tvångsreglering. Den invändningen kan visserligen

ligga nära till hands, att nämnda reglers tillämpning skulle kunna

vara befogad i en del fall, även där avtalet icke innehåller någon erinran

om hyresnämndens prövningsrätt. Då denna prövningsrätt är lagstadgad,

kunna ju nämligen kontrahenterna hava slutit avtalet under tyst samförstånd

om rätten att vädja till hyresnämnd. Utan ett yttre tecken på

detta samförstånd lärer det emellertid vara hart när omöjligt, att med

erforderlig klarhet från tillämpligheten avskilja sådana fall, där kontrahenterna

slutit avtalet under den allvarligt menade förutsättningen, att

avtalets eget innehåll ovillkorligen skall tjäna till rättesnöre efter hyresregleringens

upphörande. Då däremot själva avtalet är så att säga belastat

med en erinran, att avtalets primära innehåll — det i avtalet an^

givna hyresbeloppet — må ersättas genom hyresnämndens beslut, synes

det icke obefogat att betrakta avtalet såsom i viss mån svävande, sedan

grunden för detta sekundära alternativ från och med den 1 oktober 1923

bortfallit.

Socialstyrelsens förslag tager emellertid sikte även därpå, att regeln

om de oförtydbara avtalens ovillkorliga giltighet efter den 30 september

1923 under vissa förhållanden kan leda till obilliga resultat. Att,

såsom styrelsen gjort, söka korrektivet häremot icke i en fortsatt reglering

av hyran utan i en genom lagen öppnad möjlighet för hyresgästen

att frigöra sig från ett orimligt avtal finner jag i förhållande till förslagets

övriga bestämmelser följdriktigt och väl motiverat. Såsom styrelsen

berört, lärer den ifrågavarande bestämmelsen icke komma att erhålla

en så särdeles vidsträckt tillämpning, då ju otvivelaktigt de flesta

hyresavtal under tiden 15 mars—30 september 1923 oberoende av bestämmelsen

kunna uppsägas till den 1 oktober samma år. Men å andra

sidan kan icke värdet av en lagföreskrift uppskattas enbart efter det

kvantitativa omfånget av den tillämpning, den kan förväntas erhålla.

Fastmera synes den föreslagna bestämmelsen vara av icke ringa värde

såsom ett medel att bereda även sådana hyresgäster, vilka eljest icke

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

skulle äga uppsägningsrätt, den möjlighet att få förhandling om hyresbeloppet

till stånd, som en dylik rätt medför.

De i 5 § ifrågasatta bestämmelserna om överklagande av hyresnämnds

beslut m. m. synas mig vara på ett lämpligt sätt avvägda.

Bland de önskemål, som framförts i syfte att uppnå bättre villkor Om hymns

för hyresgästerna, intaga de en framskjuten plats, vilka hava avseendee\J?89glafaii%

å fatalietiden för hyrans erläggande och den med nämnda tids försit- 6—8 §§.

tande förknippade påföljden av hyresrättens förlust. Erinras må i detta

sammanhang, hurusom riksdagens justitieombudsman i en underdånig

skrivelse den 15 januari 1918 framhållit önskvärdheten av lagstadgad

rätt för hyresgästerna inom de mindre bemedlade klasserna att erlägga

hyran månadsvis, även om längre betalningsterminer avtalats. I en i

andra kammaren vid 1922 års riksdag väckt motion (nr 37), däri påyrkats

utredning om reformerande av gällande hyreslagstiftning, har berörts, förutom

nyssnämnda fråga om hyresbetalning för månad, bland annat jämväl

behovet av en utsträckt respittid, inom vilken hyresavtal icke skulle

anses förverkat på grund av dröjsmål med hyrans erläggande, ävensom

av bestämmelser åsyftande att för avhysning skydda hyresgäster, som på

grund av sjukdom eller andra ömmande omständigheter haft svårt att

erlägga hyran. Av vissa hyresnämnder har vidare framhållits såsom ett

önskemål, att lagbestämmelser måtte meddelas till skydd för hyresrätten

i sådana fall, då hyresvärden i otillbörligt syfte gör svårigheter att mottaga

hyran; och har i detta hänseende särskilt framhållits lämpligheten

av att lagfästa utvägen att erlägga hyran genom postanvisning. Dessa

och andra framställningar med enahanda syften torde på ett ur flera synpunkter

tillfredsställande sätt bliva tillgodosedda genom föreskrifterna

i 6—8 §§ i socialstyrelsens förslag, utan att det med fog lärer kunna

påstås, att den icke obetydligt ökade trygghet för hyresgästerna, som

dessa stadganden otvivelaktigt innebära, vinnes genom åsidosättande av

den hänsyn, som skäligen kan och bör tagas till hyresvärdarnas berättigade

intressen.

På en punkt har jag dock ansett förhållandena kräva, att man

icke stannar vid vad socialstyrelsen föreslagit. Mången gång, då vräkning

påkallas, föreligga säkerligen omständigheter, vilka göra en sträng

tillämpning av gällande bestämmelser motbjudande för de myndigheter,

som hava att därtill medverka. Jag tänker härvid närmast på sådana

fall, då sjukdom eller oförvållad arbetslöshet bragt hyresgästen i ett nödläge,

som praktiskt taget gjort det omöjligt för honom att komma ut

med hyran. Det torde med visshet kunna sägas, att, där ett dylikt fall

föreligger, det för den allmänna rättskänslan framstår såsom en brist hos

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

K ungt. Maj ds proposition nr 31.

lagstiftningen, att densamma icke öppnar möjlighet för ett hänsynstagande

till ömmande omständigheter av antydd art. Då, såsom socialstyrelsen

med rätta framhållit, det torde vara förenat med mycket stora

svårigheter att genom allmängiltiga lagbestämmelser fastslå, när sådana

förhållanden skola anses vara för handen, som höra föranleda ytterligare

anstånd för rättelses vidtagande, har jag tänkt mig, att dylikt anstånd

lämpligen kan göras beroende av en diskretionär prövning för varje särskilt

fall. I olikhet med socialstyrelsen finner jag det emellertid icke

nödvändigt, att för detta ändamål något särskilt organ inrättas. Saken

synes mig kunna ordnas på ett jämförelsevis enkelt sätt sålunda, att den

domstol eller den överexekutor, där målet om vräkning är anhängigt,

tillägges befogenhet att efter prövning av föreliggande omständigheter

förordna om anstånd. En liknande befogenhet för den judiciella myndigheten

att bevilja visst anstånd med fullgörandet av svarandens betalningsskyldighet

är i främmande rättssystem en icke ovanlig företeelse, som

icke ens är knuten vid förutsättningen av sjukdom eller arbetslöshet eller

begränsad till hyresförhållanden, utan i allmänhet gäller vid gäldenärs oförmåga

att betala. Gränserna för en prövningsrätt av nu antytt slag måste

dock enligt min mening i lagen angivas. Den ifrågavarande anordningen

synes lämpligen kunna inskränkas till att avse sådana fall, där hyran skall

utgå i förskott för minst en månad. Betalas hyran, såsom mera sällan lärer

vara händelsen, i efterskott, kan ett uppskov utöver det av socialstyrelsen

föreslagna onekligen te sig obilligt mot hyresvärden, varemot denne, då

hyran utgår i förskott, knappast kan sägas tillfogas någon orätt genom ett

dylikt utvidgat, men likväl ganska begränsat anstånd. Man synes dock

även från tillämpligheten böra utesluta sådana fall, där förskottslikviden

avser kortare tid än en månad. I förhållande till en sådan kortare betalningstermin

torde det av socialstyrelsen förordade anståndet få anses

fullt tillräckligt. Med avseende å fullständigheten av den bevisning, som

hyresgästen har att förebringa, torde man icke böra uppställa krav på

»full bevisning» angående orsakssammanhanget mellan dröjsmålet och de

ömmande omständigheterna. Ett dylikt krav skulle uppenbarligen i de

flesta fall vara mycket svårt att uppfylla. Å andra sidan synes det icke

böra fastslås såsom tillfyllest, att någon den minsta sannolikhet förebringas.

En lämplig medelväg torde vara att fordra synnerliga skäl för

ett antagande, att orsakssammanhanget är för handen. Då möjlighet att

överklaga myndighetens beslut i fråga om anstånd tydligen skulle vara

ägnad att vålla oreda, synes det lämpligast att icke medgiva dylik klagorätt,

något som även torde väl överensstämma med prövningens diskretionära

karaktär.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kutig!. Afaj:ts proposition nr 31.

15

I fråga om den kommunala bostadsförmedlingen delar jag social*

styrelsens uppfattning, att de under kristiden vunna erfarenheterna icke

höra tillmätas avgörande betydelse, då lagstiftaren nu har att taga ställning

till denna fråga. Alla skäl synas tala för lämpligheten av att i den

ifrågasatta, till sin yttre gestaltning mera provisoriska lagen upptaga

vissa bestämmelser, vilka kunna utgöra ett stöd för ifrågavarande förmedlingsverksamhet.

Därest densamma åtminstone i våra största städer

upprätthålles under nu stundande och, enligt vad man torde hava anledning

att hoppas, mera normala tider, lärer det ingalunda vara uteslutet,

att nya erfarenhetsrön av helt annat slag än de föregående komma att

uppnås, vilka kunna bliva av betydelse för institutets vidare utveckling.

I sakens nuvarande läge anser jag det välbetänkt att, såsom socialstyrelsen

föreslagit, giva bestämmelserna sådan avfattning, att stor frihet lämnas

de kommunala myndigheterna att ordna hithörande frågor efter eget

beprövande.

Socialstyrelsens förslag upptager i modifierad avfattning 19 § i

1921 års hyresstegringslag. Såsom förut nämnts, utgår förslaget från

att paragrafens bestämmelser skola kunna träda ur tillämpning med utgången

av september månad 1926. Uppenbarligen är det icke möjligt

att nu med visshet uttala sig om situationen på bostadsmarknaden vid

sistnämnda tidpunkt, men det torde finnas vissa skäl för antagandet, att

utvecklingen då skall hava hragt förhållandena fram i ett mera normalt

läge. Då jag nu biträder socialstyrelsens förslag i sist berörda hänseende,

innebär detta från min sida intet definitivt ståndpunktstagande till frågan*

om eller när bestämmelser i förevarande hänseende efter utgången av

september månad 1926 må kunna umbäras. Avgörandet härav anser jag

utan olägenhet kunna uppskjutas; och jag finner även ett dylikt uppskov

lämpligt med hänsyn därtill, att frågan tydligen icke bör ses alldeles

fristående från spörsmålet om lagstiftning angående annat prisocker,

varom en anbefalld utredning nyligen slutförts och till justitiedepartementet

avlämnats.

Genom stadgandena i 11 § har socialstyrelsen sökt att på en viktig

punkt neutralisera verkningarna av de mot hyresgästerna stundom

synnerligen obilliga bestämmelser, vilka, enligt vad erfarenheten giver

vid handen, kunna förekomma i tryckta kontraktsformulär. Såsom styrelsen

i annat sammanhang framhållit, torde det näppeligen låta sig göra

att genom någon generell lagföreskrift förhindra tillkomsten av orimliga

klausuler i allmänhet i hyreskontrakten, ehuru detta tvivelsutan vore ur

många synpunkter önskvärt. Vid sådant förhållande lärer lagstiftaren

vara hänvisad till att genom enstaka stadganden söka motverka för rätts
-

Om kommunal

bostadsförmedling.

9 §■

Om påföljder

vid oskäliga

hyresanspråk.

10 §.

Om skiljeavtal

angående

hyrestvister.

n §•

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

I lagförslaget

ej

berörda

frågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

känslan stötande missbruk. Till dessa kan säkerligen räknas införandet

av sådana villkor i avtalet, genom vilka ett opartiskt och sakkunnigt

avgörande av hyrestvisterna äventyras; och jag finner det därför väl

motiverat att upptaga förevarande bestämmelser i lagförslaget.

Vid övervägande av frågan, huruvida andra bestämmelser än de

av socialstyrelsen i lagtexten upptagna böra ingå i det föreliggande lagförslaget,

har jag med förut av mig angivna undantag icke funnit anledning

att avvika från vad styrelsen därutinnan anfört. På en eller annan

punkt har jag väl varit tveksam, huruvida det icke skulle varit lämpligt

att nu söka genomföra vissa något längre gående bestämmelser till

skydd för hyresgästernas rättsställning. Då det emellertid är i hög grad

angeläget, att proposition i ämnet kan avlåtas redan vid början av instundande

riksdag, har jag med hänsyn till den korta tid, som sålunda star

till buds för frågans prövning, funnit nödigt begränsa förslaget till sådana

frågor inom detta ämne, vilka kunna anses fullt utredda. Tillfälle att

genomföra ytterligare förändringar i hyreslagstiftningen torde återkomma

vid en senare tidpunkt, då mer normala förhållanden inträtt och därjämte

en fullständigare erfarenhet föreligger rörande denna lagstiftnings

verkningar.

På grund av vad jag nu anfört och då jag sålunda i stort sett

kan biträda socialstyrelsens förslag, har jag, bortsett från en obetydlig

jämkning i redaktionellt hänseende, ej funnit skäl att däri vidtaga annan

ändring än att dels ett inom justitiedepartementet utarbetat tillägg till

7 § såsom ett andra moment fogats till nämnda paragraf och dels föreskrift

om bötesförvandling införts i 12 §.»

Föredraganden uppläser det sålunda omarbetade lagförslaget, vilket

såsom bilaga A är fogat till detta protokoll, samt hemställer, att lagrådets

utlåtande över förslaget måtte för det i 87 § regeringsformen omförmälda

ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Ivar Brynolf.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

17

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser angående hyresregleringens avveckling

in. in.

Om hyresbelopp.

1 §•

För tid efter den 30 september 1923 skall utgå den hyra, som är

avtalad eller, i de fall varom i 2 § sägs, skall anses avtalad, och äge

med undantag för de i nämnda § omförmälda fall hyresnämnds beslut

ingen inverkan på hyrans storlek.

2 §•

Därest i den ordning, som i 8 § 5 mom. i lagen den 30 juni

1920 med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegring m. m.

eller i lagen i samma ämne den 17 juni 1921 närmare angives, hyresvärd

uppsagt hyresavtal och i uppsägningshandlingen tillika erbjudit

hyresgästen att utan annan ändring i avtalet än i fråga om hyresbeloppet

fortfarande förhyra lägenheten, samt hyresgästen antagit erbjudandet, då

skall, så framt hyra för tid efter den 30 september 1923 skall utgå enligt

det sålunda tillkomna avtalet, den hyra anses avtalad, som gällt för

tiden närmast före den 1 oktober 1923.

Lag samma vare, där eljest uttryckligen avtalats, att hyran skall

vara eller må göras beroende av hyresnämnds beprövande.

I fråga om ersättning för värme och varmvattensberedning gälle

dock för de i första och andra styckena omförmälda fall, så framt dylik

ersättning för tiden före den 1 oktober 1923 beräknats särskilt för sig,

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 26 käft. (Nr 31.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 31,

att ersättningen skall utgå antingen enligt de allmänna grunder, som

hyresnämnden, på sätt i 3 § stadgas, fastställer för tid efter den 30 september

1923, eller ock, där nämnden enligt samma § på därom gjord

framställning för visst hyresförhållande fastställt ersättningens belopp

eller grunderna för dess beräknande, i enlighet med vad hyresnämnden

sålunda bestämt.

3 §.

För beräknande i de i 2 § tredje stycket avsedda fall av ersättning

för värme och varmvattensberedning för tid efter den 30 september 1923

skall hyresnämnd före utgången av berörda månad fastställa allmänna

grunder; och åligger det nämnden, efter framställning av hyresvärd eller

hyresgäst, att beträffande visst hyresförhållande med tillämpning av de

allmänna grunderna eller, om så finnes påkallat, med avvikelse från desamma

fastställa ersättningens belopp eller grunderna för dess beräknande.

Sådan framställning skall göras före den 1 september 1923, hyresnämnd

dock obetaget att till behandling upptaga framställning, som

göres senare.

Om rätt till uppsägning i vissa fall.

4 §•

Där hyra för tid efter den 30 september 1923, vars belopp skall

beräknas enligt avtal ingånget före den 1 juli 1922, märkligen överstiger

den byra, som av hyresnämnd senast kan hava fastställts för någon del

av tiden 1 oktober 1921—31 mars 1923, samt hyresförhållandet icke,

enligt vad avtalat är, kan genom uppsägning efter den 15 mars 1923

bringas att upphöra med utgången av september månad samma år eller

tidigare, då må hyresnämnden efter ansökan, som skall göras före den

1 april 1923, kunna, när skäl därtill äro, med angivande tillika av den

hyra, som nämnden för tiden från och med den 1 oktober 1923 anser

skälig, medgiva, att hyresgästen ändock uppsäger hyresavtalet att upphöra

å sistnämnda dag, därest hyresvärden icke i den ordning, nedan

sägs, förbinder sig att från och med samma dag tillsvidare åtnöjas med

den hyra, som nämnden i sitt beslut angivit såsom skälig.

Dylik uppsägning skall ske skriftligen före den 1 maj 1923. I

uppsägningshandlingen skall angivas innehållet av hyresnämndens beslut

samt meddelas, att uppsägningen icke skall gälla, därest hyresvärden

förbinder sig att från och med den 1 oktober 1923 tillsvidare åtnöjas

med viss angiven hyra, ej understigande den, som nämnden vid uppsäg
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Map.ts proposition nr 31.

ningsrättens medgivande ansett skälig. I uppsägningshandlingen skall

därjämte angivas den tid, minst femton dagar från uppsägningsdagen,

inom vilken hyresvärden, vid äventyr av hyresavtalets upphörande, har

att lämna hyresgästen meddelande, att han går in på framställningen om

jämkning av hyran; och skall i uppsägningshandlingen intagas erinran

om berörda äventyr.

Har hyresvärden till hyresgästen under dennes vanliga adress från

postanstalt inom riket i rekommenderat brev avsänt förklaring, att han

går in på framställningen om jämkning av hyran, skall så anses, som

om antagandet kommit hyresgästen tillhanda den dag, då brevet avlämnades

å posten.

Hyresnämnds beslut över ansökan, som i första stycket sägs, skall

meddelas före den 20 april 1923.

Om överklagande av hyresnämnds beslut m. m.

5 §•

1. Har vid hyresnämnds beslut i fråga, som i 3 § sägs, ledamot

av hyresnämnd varit jävig eller av annan orsak obehörig, eller nämnden

överskridit sin befogenhet, eller annan felaktighet ägt rum i avseende pa

ärendets behandling, må part, som är med beslutet missnöjd, däröver föra

klagan, i Stockholm hos överståthållarämbetet, i annan stad, där magistrat

finnes, hos denna samt i övriga orter hos Konungens befallningshavande

inom trettio dagar efter erhållen del av beslutet.

2. Bestämmelserna i 14 § av ovannämnda lag den 17 juni 1921

skola lända till efterrättelse jämväl efter den 30 september 1923.

3. Finner prövningsmyndighet skäl att på grund av felaktighet i

avseende på ärendets behandling undanröja hyresnämnds beslut, och kan,

med hänsyn till tiden för upphörandet av hyresnämndernas verksamhet,

återförvisning av ärendet till hyresnämnd icke lämpligen äga rum, meddele

förstnämnda myndighet erforderligt beslut i själva saken.

4. Mot beslut, som prövningsmyndighet meddelat på grund av

bestämmelserna i 1 eller 3 mom., må talan ej föras.

Om hyrans erläggande i vissa fall.

6 §.

Där för lägenhet, som omfattar högst fyra rum, kök däri inbegripet,

och helt eller delvis är uthyrd till bostad, hyran enligt avtalet skall

erläggas i förskott för längre tid än en månad, gälle likväl såsom för-:

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj-.ts proposition nr 31.

fallodag för den på varje kalendermånad belöpande hyran sista söckendagen

av nästföregående manad, dock att hyran för den under hyrestiden

helt eller delvis infallande första kalendermånaden skall erläggas å avtalad

förfallodag.

7 §-

1. Är hyresrätten förverkad på grund av dröjsmål med hyrans

erläggande, men sker rättelse senast å åttonde söckendagen från den dag,

då hyresvärden genom behörig delgivning av vräkningsansökan eller

annorledes i laga ordning verkställt uppsägning, skall, oavsett vad därom

må hava avtalats, uppsägningen vara utan verkan och dröjsmålet icke

vidare kunna åberopas såsom grund för hyresgästens skiljande från

lägenheten.

Har hyresvärden, under åberopande av dröjsmålet, hos domstol,

överexekutor eller skiljemän påyrkat hyresgästens vräkande från lägenheten,

må beslut, varigenom yrkandet på berörda grund bifalles, icke

meddelas förr än tio söckendagar förflutit från uppsägningsdagen. I fall,

som nu sagts, ankommer det på hyresgäst, vilken inom behörig tid vidtagit

rättelse, att sådant utan dröjsmål hos myndigheten eller skiljemännen

anmäla och styrka. Där beslut om vräkning meddelats, går detsamma

i verkställighet i vanlig ordning, såvida ej myndighet, varest talan emot

beslutet föres, annorlunda förordnar.

2. Där hyresgästen i mål angående hans vräkande på grund av

dröjsmål med erläggande av hyra, som skall utgå i förskott för månad

eller längre tid, visar synnerliga skäl förantagande, att dröjsmålet beror

av sjukdom eller oförvållad arbetslöshet, må domstolen eller överexekutor,

varest målet är anhängigt, efter prövning av omständigheterna kunna

medgiva ytterligare anstånd utöver det, som i 1 mom. är stadgat, och i

sådant hänseende föreskriva, att dröjsmålet icke skall utgöra anledningtill

vräkning, så framt hyresgästen inom viss dag, vilken ej må sättas

senare än till trettionde söckendagen från förfallodagen, ej mindre vidtager

rättelse än även hos domstolen eller överexekutor styrker, att rättelse skett.

Över domstols eller överexekutors beslut i fråga om dylikt anstånd

må klagan ej föras.

8 §•

Har från postanstalt inom riket hyran genom postauvisning avsänts

till hyresvärden under dennes vanliga adress, skall städse med avseende

å frågan, huruvida hyresgästen bevarat eller, i fall som avses i 7 §,

återvunnit sin rätt till lägenheten, även om annorlunda avtalats, så anses,

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

som om hyran kommit hyresvärden tillhanda den dag, då anvisningen

avlämnades å postanstalten.

Är någon satt att å hyresvärdens vägnar uppbära hyra, skall vad

ovan stadgats gälla även beträffande hyrans erläggande till denne.

Om kommunal bostadsförmedling.

9 §•

1. Inom stad med en mantalsskriven folkmängd vid 1923 års ingång

av minst 30,000 skall, där icke Konungen på framställning av stadsfullmäktige

medgiver undantag, genom kommunens försorg förmedlas

uthyrning av omöblerade bostadslägenheter.

2. Konungen äger på framställning av stadsfullmäktige i stad, där

bostadsförmedling jämlikt 1 mom. eller eljest av kommunen ombesörjes,

förordna om skyldighet för hyresvärd att, beträffande omöblerad bostadslägenhet,

enligt därom i sammanhang med förordnandet givna föreskrifter

göra anmälan om hyresledighets inträdande och upphörande ävensom

lämna andra för förmedlingen erforderliga uppgifter.

Har sådant förordnande meddelats, vare den, som försummar att

1 föreskriven tid och ordning göra anmälan eller lämna uppgift, förfallen

till ansvar av böter från och med fem till och med tvåhundra kronor.

3. Stadsfullmäktige äga besluta, huru kommunal bostadsförmedling

skall anordnas, samt huruvida och med vilka belopp avgifter för

sådan förmedling skola utgå, dock att, där anmälningsskyldighet jämlikt

2 mom. föreskrivits, fullgörande därav icke må medföra skyldighet för

hyresvärden att erlägga avgift, med mindre han vid sin anmälan tillika

påkallar förmedling.

Om påföljder vid oskäliga liyresanspråk.

10 §.

Den som vid uthyrning av lägenhet, möblerad eller omöblerad, eller

vid överlåtelse av hyresrätt till sådan lägenhet tager eller för sig eller

annan betingar vederlag, av vad slag det vara må, som, enligt vad han

insett eller bort inse, är uppenbart oskäligt, straffes med böter från och

med tjugufem till och med tiotusen kronor eller med fängelse från och

med en månad till och med ett år. Såsom uthyrning av lägenhet skall

anses även upplåtande eller överlåtande av delägarrätt i fastighet eller i

bolag eller förening, som äger fastighet, när avtalets syfte uppenbarligen

är att vinna eller bevara tillgång till lägenhet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Vad i första stycket stadgas äge dock ej tillämpning, där av omständigheterna

framgår, att sådant förfarande, som där beskrives, icke

inneburit utnyttjande av annan persons trångmål med avseende å möjligheten

att vinna eller bevara tillgång till en efter hans förhållanden nödig

lägenhet.

Fälles någon till straff för brott, som i denna § sägs, må domstolen,

efter ty skäligt finnes, kunna förplikta gärningsmannen att utgiva,

helt eller delvis, värdet av taget eller avtalat vederlag.

Om skiljeavtal angående hyrestvister.

11 §•

Har mellan hyresvärd och hyresgäst avtalats, att av hyresförhållandet

härflytande framtida tvist skall hänskjutas till avgörande av skiljemän,

utan att avtalet innefattar förbehåll om rätt för parterna att klandra

skiljedomen, skall dylikt avtal, även om annorlunda överenskommits, icke

äga tillämpning å tvist angående hyresgästens rätt eller skyldighet att

tillträda eller behålla lägenheten.

I fråga om skiljeavtal, som i första stycket sagts, vare, oavsett vad

avtalet därom må innehålla, så ansett, som om skiljemän ej nämnts i

avtalet och däri ej heller meddelats särskilda bestämmelser angående

skiljemännens antal och tillsättande eller beträffande skiljemannaförfarandet;

och skall förty i berörda hänseenden tillämpas vad lagen den 28

oktober 1887 om skiljemän för sådant fall stadgar. Yad nu sagts utgöre

dock ej hinder för avtal med bindande verkan, varigenom den tid, inom

vilken skiljemannaåtgärden skall vara avslutad, bestämmes kortare än

den i nämnda lag angivna tid av sex månader.

Om åtals anställande m. in.

12 §.

1. Förseelser, som avses i 9 § 2 mom. och 10 §, skola åtalas av

allmän åklagare, de i 9 § 2 mom. angivna vid polisdomstol, där särskild

sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke

finnes, vid allmän domstol och de i 10 § angivna vid allmän domstol.

2. Böter, vilka ådömas enligt 9 § 2 mom., tillfalla vederbörande

kommun. Av böter, som ådömas enligt 10 §, så ock av vad gärningsmannen

enligt 10 § tredje stycket förpliktas utgiva, tillfälle en tredjedel,

dock högst ettusen kronor, åklagaren och återstoden kronan.

3. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas

enligt allmänna strafflägen.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 31.

23

Denna lag träder med undantag för 9, 10 och 12 §§, vilka skola

gälla från och med den 1 oktober 1923, i kraft den 15 mars samma år,

och skall, i den mån de särskilda bestämmelsernas eget innehåll icke till

annat föranleder, tillämpas å hyresavtal i allmänhet.

I fråga om hyresrätt, som upplåtits före den 15 mars 1923, skola

6 och 11 §§ icke tillämpas, dock att underlåtenhet att enligt avtal erlägga

hyran i förskott för längre tid än en månad icke berättigar till uppsägning, så

länge hyresgästen sist å andra söckendagen av varje månad till fullo erlägger

den på samma månad belöpande hyran. Är hyresavtal, som slutits före

den 15 mars 1923, ingånget för obestämd tid eller med förbehåll om rätt för

såväl hyresvärden som hyresgästen att uppsäga avtalet, och sker ej efter

den 14 mars 1923 uppsägning till den dag, då på grund av sådan uppsägning

avtalet tidigast kunnat frånträdas, skall 6 § utan inskränkning

tillämpas beträffande hyra, som belöper å tid efter sistnämnda dag, och

11 § gälla i fall, då skiljeavtalets tillämpning efter samma dag påkallas.

Bestämmelserna i 7 § skola icke tillämpas i fall, då uppsägning, som

där avses, ägt rum före den 15 mars 1923.

Vad i 10 § stadgats skall gälla till och med den 30 september

1926; dock att beträffande sådan i nämnda § omförmäld, under tiden

för paragrafens giltighet begången förseelse, varå påföljd i paragrafen är

bestämd, vad därutinnan i lagen är stadgat skall gälla även efter sistnämnda

dag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga B.

Stockholm den 2 december 1922.

Till KONUNGEN.

Genom beslut den 28 april 1922 har Kungl. Maj :t anbefallt socialstyrelsen att

efter länsstyrelsernas börande inkomma med yttrande och förslag dels till eventuellt

erforderliga övergångsbestämmelser vid avvecklingen av lagen den 17 juni

Socialstyrelsen med förslag till lag angående hyresregleringens avveckling m. m.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

1921 med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig li,yresstegring m. m., vilken

bag gäller till och med flen 30 september 1921, och dels till sådana ändringar i

flen allmänna hyreslagstiftningen eller andra författningsföreskrifter av icke provisorisk

natur, som styrelsen kunde finna påkallade och lämpliga för att efter

avvecklingens genomförande underlätta åtkomsten och bevarandet av bostad eller

som eljest funnes motiverade av de under hyresstegringslagens tillämpning vunna

erfarenheter.^ I sistnämnda hänseende skulle styrelsen särskilt undersöka,

huruvida och på vad sätt stadigvarande bestämmelser av likartat innehåll som

föreskrifterna i 8 § 7 inom. samt i 13 och 19 §§ i berörda lag lämpligen kunde

meddelas.

Till fullgörande av Kungl. Maj ds uppdrag anmodade socialstyrelsen genom

cirkulärskrivelse den 9 juni 1922 samtliga länsstyrelser att efter vederbörande

hyresnämnders hörande inkomma med yttrande i de frågor, styrelsen sålunda

både att utreda. Länsstyrelserna hava med anledning härav sedermera inkommit

med egna och vederbörande hyresnämnders yttranden i ämnet. Inom socialstyrelsen

har utarbetats en sammanställning av de viktigare synpunkter, som

framförts i dessa utlåtanden. Därvid hade dock uttalanden från tre länsstyrelser

ännu ej ingått. Sammanställningen är införd i Sociala Meddelanden

<år 1922, käft. 11 sid. 899 ff.).

Under erinran att Kungl. Maj:t genom beslut den 14 september 1922 ställt

vissa medel till förfogande för ändamålet, får styrelsen vidare anmäla, att styrelsen

direkt rådgjort med sakkunniga, nämligen byråchefen G. Kihlmark, Stockholm,

kronofogden Y. Lundgren, Norrköping, borgmästaren G. T. Bissmark,

Halmstad, assessorn Hj. Hygrell, Göteborg, häradshövdingen, juris doktorn B.

Hellborn, Strömstad, och länsassessorn E. Emilén, Umeå, samtliga ordförande i

hyresnämnd inom hemorten, vattenrättsdomaren och häradshövdingen greve H.

A. H. Hamilton, tidigare i Örebro ordförande, numera i Stockholm suppleant

för ordförande i hyresnämnd, överstelöjtnanten C. A. V. Nyström och redaktören

G. Björklund i Stockholm, av vilka den senare tidigare fungerat och den förre

för närvarande fungerar såsom ledamot i hyresnämnd, ledamoten av riksdagens

andra kammare, borgmästaren J. Pettersson samt föreståndaren för Stockholms

städs rättshjälpskontor, advokaten S. Silovv. Såsom sakkunnig hade tillkallats

jämväl hyresnämndens i Malmö ordförande, länsassessorn E. Welin, som emellertid

av sjukdom var förhindrad deltaga i överläggningarna.

Styrelsen hade haft för avsikt att på samma sätt som skett tidigare, då styrelsen

i fråga om förslag till hyresstegringslagens revision rådfört sig med sakkunniga.

bereda dessa tillfälle att före utlåtandets överlämnande till Kung!.

Maj :t taga del av lagförslaget och motiveringen för detsamma samt avgiva särskilda

yttranden, i den mån de så önskade. På grund av den skyndsamhet, som

måst iakttagas vid ärendets behandling, har emellertid sådant tillfälle ej kunnat

beredas de sakkunniga, vilka allenast käft tillgång till ett tidigare rent preliminärt

lagutkast. Styrelsen har visserligen vid lagförslagets utformning fäst stort

avseende vid de i många fall värdefulla synpunkter, som de sakkunniga framfört

vid de hållna muntliga överläggningarna, samt även i motiveringen berört

sådana, synpunkter. Däremot kan styrelsen ej avgöra, huruvida de sakkunniga

önskat gorå särskilda skriftliga uttalanden, om tillfälle därtill givits. Styrelsen

har ansett sig böra bringa detta till Kung!. Maj ds kännedom.

Med överlämnande av länsstyrelsernas och hyresnämndernas yttranden ävensom

av vissa till styrelsen inkomna skrivelser i ämnet från enskilda sammanslutningar,

får styrelsen framlägga härtill fogade förslag till lag angående hyresregleringens

avveckling m. m. samt anföra följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 26 höft. (AV 31.)

Inhämtade

yttranden

samt hörda

sakkunniga.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Läget på bostadsmarknaden

m. m.

Sedan riksdagen år 1921 beslutat, att hyresstegringslagen skulle upphöra den

30 september 1923 och under innevarande år genom att avslå förslag om lagens

förlängning bekräftat nämnda beslut, anser sig styrelsen icke ha anledning att

ånyo upptaga till behandling den principiella frågan om hyresstegringslagstiftningens

giltighetstid, så mycket hellre som styrelsen för egen del såväl år 1921

som tidigare under innevarande år i avgivna utlåtanden i ämnet givit uttryck åt

den uppfattningen, att lagstiftningen borde upphöra vid den härför numera fastställda

tidpunkten.

Givetvis hade utomordentliga, tidigare icke förutsedda förhållanden, kunnat

föranleda, att denna principfråga ånyo gjordes till föremål för allvarligt övervägande.

Om emellertid förhållanden av ifrågavarande art inträtt, hade de säkerligen

gjort sig märkbara med sådan styrka, att de även utan mera ingående

undersökningar kunnat påvisas. Styrelsen anser sig därför kunna inskränka

sig endast till ett konstaterande av att läget på bostadsmarknaden under den

senaste tiden icke förändrat sig på sådant sätt, att dylika överväganden befunnits

påkallade. Styrelsen grundade sistlidna vår sin uppfattning i ämnet bland

annat på antaganden om den rådande depressionen och om vissa återverkningar

av densamma på bostadsmarknaden. Visserligen har depressionen glädjande

nog lättat sedan årets första månader, men omkastningen har ej varit sådan, att

den enligt styrelsens mening bragt ifrågavarande spörsmål i ett väsentligt ändrat

läge.

Emellertid har styrelsen redan förut framhållit, att lagens upphävande i viss

mån är ett steg ut i det ovissa. Även för avgivande av förslag i den begränsade

omfattning, som det av Kungl. Maj:t lämnade uppdraget avser, har det därför

synts angeläget att intet eftersättes ifråga om förebringandet av material för bedömande

av den situation, som vid den fastställda tidpunkten för lagens upphävande

kan förväntas inträda på bostadsmarknaden. I sådant hänseende torde

vissa erfarenheter stå att hämta beträffande förhållandena vid oktoberflyttningen

innevarande år.

Med hänsyn härtill har styrelsen gjort en hänvändelse till magistraterna eller

stadsstyrelserna i städerna med begäran, att de skulle å ett för ändamålet upprättat

frågeformulär meddela vissa summariska uppgifter, som kunde vara belysande

för ortens förhållanden på bostadsmarknaden. För huvudstadens vidkommande

hava liknande uppgifter — utan användande av frågeformuläret — inhämtats

genom hänvändelse till vissa myndigheter inom stadens förvaltning.

Resultaten av denna enquéte komma att något utförligare behandlas i en särskild

uppsats, som är avsedd att inflyta i Sociala Meddelanden (häft. 1 år 1923), och

får styrelsen hänvisa till denna uppsats. Några preliminära.meddelanden angående

enquétens huvudresultat torde emellertid böra här återgivas._ De uppgifter,

som avse Stockholm, meddelas därvid särskilt för sig efter uppgifterna rörande

övriga städer.

Styrelsen hade anmodat vederbörande att meddela, huruvida tillgången på bostadslägenheter

av tre olika kategorier (smålägenheter om högst 2 rum och kök,

medelstora lägenheter om 3—5 rum och kök samt större lägenheter) enligt deras

uppfattning borde betecknas såsom tillräcklig, knapp eller otillräcklig. Resultatet

härav framgår av nedanstående tablå, vilken, i likhet med de följande

tablåerna, icke inbegriper huvudstaden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

27

Städer med

Smålägenheter

Medelstora lägenheter

Större lägenheter

Ej

nppg-

tillr.

knapp

otillr.

tillr.

knapp

otillr. |

tillr.

knapp

otillr.

över 100,000 inv.....

_

_

2

_

_

2

—

2

—

—

10—100,000 ant.....

1

18

13

8

20

4

19

10

3

—

3.1

56.3

40.6

25.0

62.5

12.5

59.4

31.2

9.4

—

övriga städer ant. . . .

29

34

12

46

27

2

53

17

3

2 1

56 ... .

38.7

45.3

16.0

61.3

36.0

2.7

70.7

22.7

4.0

2.6

Samtliga ant.

30

52

27

54

47

8

72

29

6

2

%

27.5

47.7

24.8

49.6

43.1

7.3

66.1

26.6

5.5

1.8

Uppgift hade vidare begärts om antalet familjer och personer, som vid oktoberflyttningen

nödgats anhålla om kommunens hjälp för erhållande av husrum

samt huruvida och på vad sätt sådan hjälp beretts dessa. Med avseende härå

må meddelas följande uppgifter: _

Städer med

Antal

städer

Sökt kommu- nens hjälp

Kommunen anskaffat husrum

åt

Husrum

kunnat

har ej

beredas

fam.

pers.

fam.

pers.

fam.

pers.

i skolor

o. dyl.

eljest

i skolor

o. dyl.

eljest

över 100,000 inv.....

2

66

266

.

42

_

167

_

—

10—100,000 ......

11

58

285

28

25

161

103

5

21

övriga städer.....

13

32

166

6

19

24

112

5

21

Samtliga

26

156

717

34

86

185

382

10

42

Tablån omfattar icke dem, som redan vid föregående flyttningar stått utan

bostad och vilka av myndigheterna inkvarterats i skolor eller på liknande provisoriskt

sätt. Såsom synes upptager tablån endast 26 städer. I flertalet av rikets

städer har husvillhet ej förekommit.

Beträffande den nu pågående byggnadsverksamheten med avseende å bostadslägenheter,

vilka beräknas bliva färdiga före den 1 oktober 1923, hava uppgifter

lämnats från 106 städer, av vilka Visby, Marstrand och Skellefteå upplyst, att

ingen byggnadsverksamhet pågår. Nedanstående tabeller lämna översikt över

uppgifterna rörande pågående byggnadsverksamhet samt meddelat byggnadslov

för bostadslägenheter. ______

Antal lägenheter under uppförande

j

Städer med

Antal

städer

1

ram

1

rum

och

kök

2

ram

och

kök

3

rum

och

kök

4

ram

och

kök

5 o. fl.

rum

och

kök

Samma

över 100,000 inv.........

2

100

201

231

85

52

45

714

, 10 100,000 inv.........

30

60

183

482

240

105

127

1197

1

övriga städer...........

71

17

218

451

195

in

114

1106

Samtliga

103

177

602

1164

520

268

286

3 017

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Uppgifter om meddelat husbyggnadslov för bostadslägenheter, som ännu ei

pabörjats, ha ingått från 95 städer, därav nekande från 38.

Städer med

Antal

städer

Antal ej påbörjade lägen- heter, för vilka byggnads- lov meddelats

Summa

smålägen-

heter

större lägen- . heter

över 100,000 inv............

2

78

33

in

10—100,000 inv............

24

237

132

379 1

Övriga städer.............

31

162

59

221

Samtliga

57

477

224

711

I frågeformuläret både slutligen begärts uppgift, huruvida nu eventuellt rådande

bostadsknapphet ansåges bliva avhjälpt genom nybyggnadsverksamhet eller

genom bättre utnyttjande av förhandenvarande bostadsutrymme (inkl, kontorslokaler

o. d.) eller om bostadsbrist befarades föreligga den 1 oktober 1923.

Med anledning härav må följande meddelas.

I såväl Göteborg som Malmö befaras bostadsbrist komma att föreligga. Från

Göteborg anför hyresnämnden, att nuvarande bostadsknapphet ej torde kunna

bli avhjälpt genom nu pågående eller planerade byggnadsföretag, utan kan med

säkerhet förutsägas, att den 1 oktober 1923 i samhället fortfarande kommer att

råda svår bostadsbrist. Drätselkammaren skriver, att frågan ej f. n. kan med

säkerhet bedömas. Sannolikt torde dock bostadsbrist komma att gorå sig gällande

den 1 oktober 1923.

Av övriga städer med över 10,000 invånare meddela 16 (50 %), att bostadsbrist

1 oktober 1923 troligen ej är att befara. 115 städer (46-9 %) motses bostadsbrist

beträffande ena eller andra slaget av lägenheter. Från 7 av dessa städer, nämligen

Karlskrona, Landskrona, Lund, Trädleborg, Trollhättan, Örebro och Luleå,

meddelas mera allmänt, att man »fruktar bostadsbrist». I 6 städer, nämligen

Södertälje, Linköping, Västervik, Kristianstad, Ystad och Östersund, befaras

brist blott å smålägenheter och i 2 städer, Borås och Uddevalla, brist på medelstora

och större lägenheter.

Bland de mindre städerna anse 49 eller 65-3 %, att ingen bostadsbrist torde

vara att befara till den 1 oktober 1923. Däremot fruktar man bostadsbrist i 9

mindre städer (12 %), nämligen Eslöv, Mölndal, Alingsås, Tidaholm, Sala, Umeå,

Vadstena, Mjölby och Skövde, i de tre sistnämnda dock endast beträffande smålägenheter.

Från 17 städer (22-7 %) hava uppgifter i detta hänseende ej ansetts

kunna lämnas.

För Stockholms vidkommande har i ämnet meddelats huvudsakligen följande.

Vid 1922 års oktoberflyttning torde bostadstillgångeu inom huvudstaden varit

otillräcklig, utom vad angår större lägenheter. A Stockholms stads bostadsförmedlingskontor

hade vid nämnda tid såsom husvilla låtit anteckna sig 373 familjer

om tillhopa 1,191 personer. Av dessa behövde staden omhändertaga 39''

familjer om 136 personer. Därvid bereddes åt 32 familjer om 113 personer bostad

i stadens fastigheter, medan 7 familjer om tillhopa 23 personer genom stadens

försorg erhöllo inkvartering av mera provisorisk natur. Återstående 334 såsom

husvilla anmälda familjer synas själva hava skaffat bostad, i regel genom

inhysning hos andra. Erinras må emellertid, att, enligt vad erfarenheten visar,

familjerna vid dylik inhysning ofta splittras på flera håll.

1 Beträffande Östersnnd hava uppgivna 10 lägenheter ej fördelats efter storlek.

opaginerad Kontrollera mot PDF

■29

Beträffande den i huvudstaden pågående byggnadsverksamheten hade under

1922 ars tre första kvartal byggnadslov beviljats för 1,086 bostadslägenheter,

omfattande 3,342 ruin och 976 kök. Av dessa voro 110 enkelrum, dubbletter o. d.,

171 lägenheter om l ruin och kök, 246 om 2 rum och kök och 180 om 3 rum och

kök, medan återstående 379 voro större lägenheter. Erinras må tillika om stadens

nyligen fattade beslut att låta uppföra bostadshus om c:a 500 smålägenheter,

avsedda att kunna, tagas i bruk senast den 1 oktober 1923. Dessa lägenheter

ingå ej bland dem, för vilka enligt härovan meddelad uppgift byggnadslov

beviljats.

Under tiden jan.—okt. 1922 hade avsynats sammanlagt 490 nybyggda bostadslägenheter

om tillhopa, 1,443 rum och 441 kök mot 1,173 lägenheter om

2,566 rum och 1,019 kök under samma tid föregående år. Bland de år 1922 nybyggda

bostäderna funnos 49 enkelrum och dubletter samt 53 enrums-, 119 tvårums-

och 87 trerumslägenheter med kök, medan återstående 182 lägenheter innehöllo

4 eller Derå rum samt kök. På frågan huruvida bostadsbrist kunde befaras

uppstå vid 1923^ års oktoberflyttning ha huvudstadens myndigheter ej ansett

sig kunna giva något bestämt svar.

Allmän motivering.

Innan styrelsen övergår till motiveringen av det framlagda lagförslaget, må

i all korthet framhållas en synpunkt, som styrelsen tillmäter väsentlig betydelse

för uppfattningen av innebörden i detta förslag. De grundläggande bestämmelserna

i hyresstegringslagen äro givetvis föreskrifterna dels om reglering av

hyra och dels angående inskränkning i rätten att uppsäga hyresavtal. Även om

allmänheten numera torde hava gjort sig förtrogen med tanken på att denna

lagstiftning i enlighet med riksdagens beslut skall avvecklas under det kommande

året, synes man på många håll vara av den uppfattningen, att lagstiftaren i

en eller annan form skulle för övergångstiden utfärda lagföreskrifter, som till

viss grad innebure inskränkning i den fria hyresprisbildningen och den fria

uppsägningsrätten. Detta, anser man, skulle kunna ske, utan att man därmpcf

principiellt behövde frångå den ståndpunkt, som riksdagen år 1922 intog i

frågan.

o Styrelsen har tidigare vid flera tillfällen haft anledning beröra spörsmål av

sådan natur. Emellertid synes alltjämt råda en oklar uppfattning om dessa

frågor, vilken är så vitt utbredd, att styrelsen ej kan underlåta att ånyo beröra

den.

Vad uppsägningsrätten angår, kan man knappast tänka sig någon medelväg

mellan å ena sidan det genom hyresstegringslagen etablerade tillståndet, varunder

rätten att med laga verkan uppsäga ett hyresavtal i normala fall varit

beroende av särskilt tillstånd, och å andra sidan den frihet på området, som tidigare

varit rådande. Styrelsen syftar härvid allenast på sådana fall, där hyresrätten

icke på något sätt förverkats genom försumlighet från hyresgästens sida.

Varje försök att genom lagstadganden partiellt begränsa uppsägningsrätten i

syfte, såsom man säger, att förhindra obefogade uppsägningar och att i någon

mån bromsa en alltför stor omflyttning, torde konsekvent genomfört leda till att

man finge förläna de nuvarande bestämmelserna fortsatt giltighet i hela deras

vidd. Hyresnämndsinstitutionen måste under sådana förhållanden bibehållas.

Detsamma lärer gälla även i fråga om lagstiftningsåtgärder, som ginge ut på

att delvis kringskära möjligheten till fri prisbildning på hyresmarknaden.

När opinionen nu påyrkar, attman under övergångstiden skall bibehålla vissa,

såsom de betecknas, modifierade bestämmelser i ämnet, synes man icke hava till
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

räckligt klargjort för sig, huru nära hyresstegringslagens bestämmelser angående

hyresreglering och uppsägning sammanhänga med varandra. En föreskrift

i det ena hänseendet påkallar ovillkorligen en föreskrift i det andra. Skulle sålunda

en hyresvärd icke äga rätt att uppsäga ett hyresavtal, men däremot vara

oförhindrad att genom avtal binda hyresgästen vid vilken hyra som helst, stode

det givetvis i hans makt att genom högt uppdrivna hyresanspråk göra inskränkningen

i uppsägningsrätten fullkomligt illusorisk. Om man åter begränsade hans

rätt att vid avtals träffande fritt bestämma hyresanspråken men lämnade uppsägningsrätten

fri, kunde han med hot om uppsägning till avflyttning påverka

hyresgästen så, att denne säkerligen fogade sig i hans anspråk hellre än att han

åberopade lagens skydd i fråga om hyran. Lika uppenbart lärer det vara, att

man måste förlama bindande giltighet åt de beslut, som en offentlig myndighet

kunde fatta enligt dylika föreskrifter. Därmed vore man också tillbaka till

lagföreskrifter av samma innehåll som bestämmelserna i 6 och 8 §§ i hyresstegringslagen.

Även om det läte sig göra att utforma bestämmelser, som utgjorde en modifikation

av hyresstegringslagens föreskrifter, skulle dessa av ålit att döma lätt

nog kunna kringgås. Bestämmelser, som till sin natur ej vore effektiva, skulle

emellertid vara till föga gagn. Däremot komme de i ett hänseende att bliva till

bestämd skada. Om man nämligen genom mer eller mindre ineffektiva lagstadganden

gjorde hyresmarknaden skenbart reglerad, skulle man därigenom sannolikt

bibringa den bostadsbehövande allmänheten den uppfattningen, att man för

vinnande eller bevarande av bostad måste göra erbjudanden om vederlag, som

ginge utanför hyresavtalet. De hyressökande skulle sålunda lockas att i hemlighet

överbjuda varandra på ett sätt, som kunde befaras fullständigt förrycka

en naturlig och öppen prisbildning.

Under en sådan öppen prisbildning utgå anspråken på högre hyra givetvis från

hyresvärdarna, och dessa anspråk mötas lika naturligt från den bostadsbehövande

allmänhetens sida av ett visst motstånd, som blir kraftigare i den mån anspråken

ställas högre, än vad den enskilde vill och förmår betala. Om en allmän

hyresstegring däremot skulle föranledas av underhandserbjudanden från

hyresgästernas sida, skulle det allmänna ekonomiska motståndet mot densamma i

hög^grad^försvagas; den enskilde reagerar givetvis ej mot ett erbjudande, som

utgått från honom själv. Man skulle sannolikt på hyresmarknaden få bevittna

samma företeelse, som kännetecknade smyghandeln under varuransoneringen, då

de enskilda tävlade om att bjuda över varandra för att komma i besittning av eftersträvade

födoämnen och andra varor. Under ett sådant ekonomiskt onaturligt

tillstånd skulle de verkliga hyrorna, d. v. s. de avtalade hyrorna inklusive extra

»dusörer», »provisioner» m. m., säkerligen drivas upp till en högre nivå än en

fri hyresmarknad komme att medgiva.

Styrelsen har därför ansett sig böra bestämt avstyrka lagstiftningsåtgärder i

ovan angivna riktning. Då en vitt utbredd opinion lärer kräva sådana åtgärder

och även förvänta, att förslag härom framläggas, har styrelsen ansett sig böra,

såsom här ovan skett, något närmare utveckla skälen, varför styrelsen för sin del

ej kunnat biträda sådana krav.

Om den lämpliga tidpunkten för hyresstegringslagens avveckling hava delade

meningar varit och lära alltjämt vara rådande. Då emellertid riksdagen härutinnan

tagit ståndpunkt och det nu gäller att söka åvägabringa lagbestämmelser

beträffande tiden efter lagens upphörande, har man enligt styrelsens mening att

åt dessa giva en helt annan innebörd än den ovan berörda. Styrelsen övergår

härmed till motiveringen av sitt förslag till sådana lagbestämmelser.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Speciell motivering.

Med avseende å det framlagda lagförslaget, vilket i det följande kommer

att behandlas i anslutning till varje särskild paragraf, får styrelsen till en

början angiva anledningen till att styrelsen i förslaget sammanfört de olika bestämmelserna

i en lag. Bestämmelserna äro dels av ren övergångsnatur

(1—5 §§), avseende närmast att vid hyresstegringslagens upphörande den 30

september 1923 klarlägga vissa rättsförhållanden, som uppkommit till följd av

nämnda lagoch om vilkas rättsliga innebörd tvekan torde kunna råda, dels sådana,

som åsyfta att förläna förlängd och delvis utvidgad eller ändrad giltighet

åt vissa regler i den nuvarande hyresstegringslagen, vilka äro av den beskaffenhet,

att de kunna bidraga till att underlätta åtkomsten till och bevarandet av

bostad, dels ock slutligen en del helt och hållet nya bestämmelser, som avse att

tjäna liknande syfte. De egentliga övergångsbestämmelserna, som visserligen

böra göras giltiga formellt sett under obegränsad tid, få emellertid enligt sakens

natur aktuell betydelse allenast under tiden närmast före och efter hyresstegringslagens

upphörande och böra sålunda uppenbarligen hava sin plats i en särskild

lag. Med avseende å de övriga bestämmelserna kunde man ifrågasätta att

redan nu inrycka dem i andra lagar av bestående natur, så att föreskrifterna om

hyresbetalning per månad i fråga om smålägenheter infogades i nyttjanderättslagen

o. s. v. När styrelsen nu i förslaget i en lag sammanfört dessa föreskrifter

med de egentliga övergångsbestämmelserna, har detta skett av flera

skäl.

Allmänheten har sålunda särskild anledning att göra sig närmare förtrogen

med ifrågavarande regler. För lekmannen erbjuder ett studium av dessa givetvis

mindre svårigheter, om han återfinner dem samlade i en enda, till omfånget begränsad

lag. I den mån bestämmelserna framdeles ingått i det allmänna medvetandet

— vad angår föreskrifterna om månadsbetalningen, hyresbetalning genom

postanvisning m. m. torde detta kunna ske på tämligen kort tid — lärer

nu berörda skäl icke längre föreligga mot att upptaga föreskrifterna i de lagar,

där de äga sin lämpliga plats.

Vidare har det nu närmast gällt att icke avbryta giltigheten av rättsregler,

som kommit att tillämpas under hyresstegringslagens tid och som kunna antagas

vara till ett mera bestående gagn. Men det kan å andra sidan icke fördöljas,

att tidpunkten för närvarande, med hänsyn till ännu rådande onormala

förhållanden på bostadsmarknaden, är mindre lämplig för ett mer slutgiltigt

ståndpunkttagande till dessa och andra eventuellt erforderliga regler. Sedan ytterligare

erfarenhet vunnits, kunna ändringar bliva påkallade. Om man nu införde

dessa föreskrifter i olika, bestående lagar, äventyrade man sålunda att i en

snar framtid nödgas ånyo rubba dessa lagar, som till sin natur böra vara särskilt

stabila.

Flera av de nu berörda reglerna skulle närmast tänkas få sin plats i nyttjanderättslagen.

Nu är hela jordabalken, i vilken nämnda lag framdeles lärer komma

att infogas, föremål för revision. Det torde icke vara uteslutet, att vid ett sådant

infogande nyttjanderättslagens regler i övrigt komma att underkastas vissa

jämkningar, och det synes vara att förorda, att överflyttningen i lämpliga delar

av föreskrifterna i föreliggande lagförslag till den nya jordabalken ägde rum i

samband därmed.

Styrelsen har föreslagit, att lagen skall betecknas såsom »lag angående hyresregleringens

avveckling m. m.», vilken beteckning torde för den stora allmänheten

giva ett kort och lättfattligt uttryck åt lagens syfte och innehåll.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Genom hyresstegringslagen har det allmänna tvångsvis rubbat innehållet i hyresavtal.

Då hyresavtal gemenligen innehålla den bestämmelsen, att de, så framt

uppsägning från endera partens sida icke sker, automatiskt förlängas, har man

att förvänta, att avtal från hyresstegringslagens giltighetstid komma att äga bestånd

även efter lagens upphörande. Där nu innehållet i dessa avtal rubbats

genom det allmännas åtgöranden, kan tvekan i vissa avseenden uppstå i fråga om

avtalens rätta innehåll lör tiden efter hyresstegringslagens upphörande.

Hyresstegringslagen avvecklades som bekant redan den 30 september 1921

med avseende a andra lokaler än bostadslägenheter, vilka före den första lagens

tillkomst (25 maj 1917) blivit tagna i bruk. Avvecklingen synes hava genomförts

utan att egentligen vålla rättsliga svårigheter — måhända beroende på att

parterna i tvivelaktiga fall kunnat göra förfrågningar hos hyresnämnd och därvid

godtagit nämndens råd hellre än att hänskjuta frågan till domstols prövning.

Hithörande förhållanden torde numera i regel hava klargjorts.

Svårigheter av nyss antydd art kunna sålunda förväntas uppkomma huvudsakligen

beträffande hyresavtal om bostadslägenheter, vilka tagits i bruk före

nyssnämnda dag och i fråga om vilka avtalen följaktligen alltjämt äro underkastade

hyresstegringslagens bestämmelser om hyresreglering och uppsägning

(6 och 8 §§). Vad angår uppsägningsrätten, torde emellertid ej heller i fråga om

dylika avtal anledning till tvekan eller missförstånd vara att befara. Hyresstegringslagen

har endast temporärt inskränkt den hyresvärden enligt avtalet tillkommande

uppsägningsrätten samt klart utmärkt, att sådan inskränkning ej

skall avse uppsägning till den 1 oktober 1923. Några ytterligare förtydligande

bestämmelser synas icke påkallade.

Svårigheterna torde allenast komma att hänföra sig till frågan om storleken av

den hyra, som från och med den 1 oktober 1923 skall utgå enligt avtal, som

varit gällande före nämnda dag och som på grund av utebliven uppsägning eller

eljest komma att gälla även för tid därefter.

Innebörden av hyresregleringens upphörande lärer vara, att i dylika fall avtalad

hyra skall gälla efter utgången av lagens giltighetstid. Allmänheten torde

emellertid icke alltid vara underkunnig härom, och formuleringen av vissa stadganden

i hyresstegringslagen synes ägnad att framkalla missförstånd härutinnan.

Visserligen föreskrives i 6 § 1 mom., att hyresnämnd vid reglering av

oskälig hyra äger att varje gång för högst ett år fastställa den hyra nämnden

finner skälig. I 6 § 5 mom. föreskrives emellertid, att om hyresnämnd för viss

tid fastställt hyra för lägenhet, gälle avtal, däri högre hyra för lägenheten betingats,

såsom om hyran för nämnda tid överenskommits till det fastställda beloppet.

Det senare stadgandet kunde måhända tolkas så. att hyresnämnden vid

reglering av hyra vidtagit en ändring i själva överenskommelsens innehåll. I

sådant fall skulle hyresnämndens beslut innebära, att avtalets förlängning nå

oförändrade villkor ^medförde förlängning på de av hyresnämnd fastställda villkoren.

Styrelsen håller visserligen före, att en sådan tolkning ej är riktig. Uttrycket

»såsom om hyran för nämnda tid överenskommits etc.» lärer, med tonvikt

på orden »för nämnda tid», utmärka den ovillkorliga, ehuru till tiden begränsade

giltigheten av hyresnämndens beslut. Men berörda föreskrifter torde

jämte andra förhållanden påkalla, att man genom en generell regel klart inskärper,

att avtalad hyra — i vissa fall den hyra, som skall anses avtalad — skall

utgå från och med den 1 oktober 1923. I detta syfte hava bestämmelserna i 1 §

införts i lagförslaget. Av det anförda lärer framgå, att styrelsen med dessa bestämmelser

på intet sätt sökt gorå ändring i vad som enligt styrelsens mening

eljest, utan särskilda lagstiftningsåtgärder, skulle gälla, utan allenast sökt att

genom en för allmänheten lättfattlig regel klargöra en faktiskt föreliggande

rättsregel och därigenom bidraga till förekommande av misstag och rättstvister.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Även om en sådan allmän regel utfärdas, lärer emellertid i vissa fall tvekan

kunna uppstå om gällande hyresavtals rätta innehåll med avseende å hyrans

storlek för tiden efter den 30 september 1923. Där en dylik oklarhet direkt eller

indirekt kan sägas bero på föreskrifter i hyresstegringslagen, synes man till

förekommande av rättstvister böra genom lagstiftningsåtgärder söka utfylla de

luckor, som sålunda uppkommit i avtalen. I de fall, varom fråga är. torde de

förefintliga luckorna i avtalen hava det gemensamt, att frågan om hyresbeloppets

storlek på ett eller annat sätt gjorts beroende av hyresnämndens beprövande

även såvitt angår tid efter den 30 september 1923, ehuru nämnderna då skola

upphöra att fungera och deras beslut enligt hittills meddelade bestämmelser ej

skola inverka på hyrans storlek efter sagda dag.

Sådan otydlighet, som nu antytts, kan förväntas uppkomma i stort antal fall,

där avtal om. hyrans storlek tillkommit efter uppsägning i den ordning, som i

8 § 5 mom. i hyresstegringslagen angives. Det däri medgivna speciella uppsägningsförfarandet

torde hava kommit till vidsträckt användning. Ifrågavarande

lagrum, som första gången infördes i hyresstegringslagstiftningen år 1920

och som i oförändrad form upptogs jämväl i 1921 års lag i ämnet, är av följande

lydelse:

»Vill hyresvärd verkställa uppsägning enligt 1 mom. b), har han att skriftligen

uppsäga hyresavtalet och i uppsägningshandlingen tillika erbjuda hyresgästen att,

utan annan ändring i avtalet än hyrans höjning till visst angivet belopp eller det

belopp, hyresnämnden må komma att bestämma, fortfarande förhyra lägenheten. I

uppsägningshandlingen skall därjämte angivas ej mindre hyresvärdens postadress

än även den tid, inom vilken, vid äventyr av hyresrättens förlust, hyresgästen har

att lämna hyresvärden meddelande, att han antager det sålunda gjorda erbjudandet;

och skall i uppsägningshandlingen intagas erinran såväl om berörda äventyr som

ock, därest visst hyresbelopp fordras, därom att hyresgästen genom antagande av erbjudandet

icke betages den rätt att få beloppets skälighet prövad av hyresnämnden,

som eljest må tillkomma honom. Omförmälda tid skall bestämmas till minst femton

dagar från den dag, då uppsägningen sist kan ske.

Har hyresgästen under adress, som uppgivits i uppsägningshandlingen, från postanstalt

inom riket i rekommenderat brev till hyresvärden avsänt förklaring, att han

antager det gjorda erbjudandet, skall så anses, som om antagandet kommit hyresvärden

tillhanda den dag, då brevet avlämnades å posten.»

_ Med inskränkning av den generella regeln att uppsägning från hyresvärds

sida av vidkommande hyresavtal vore utan verkan, med mindre samtycke därtill

lämnats av hyresnämnd, bemyndigade lagstiftaren härmed hyresvärd att uppsäga

hyresavtal i och för hj^resreglering, dock under den förutsättningen, att

lian vid uppsägningen iakttog vissa formaliteter, avsedda att utgöra en garanti

för att hyresgästen icke utsattes för oskälig hyresförhöjning. Hyresvärden skulle

alltså erbjuda hyresgästen att kvarbo i lägenheten mot antingen den hyra,

som hyresnämnden bestämde, eller mot viss av hyresvärden fordrad hyra. Om

hyresvärden vid uppsägningen fordrade viss hyra, skulle lian i den skriftliga

uppsägningshandlingen tillika erinra hyresgästen därom att han, om lian antoge.

hyresvärdens anbud, därigenom icke betoges rätten att få hyresbeloppets

skälighet prövat av hyresnämnd. Vad hyresgästen beträffar synes han i dylika

fall hava ställts inför tvenne alternativ, nämligen att antingen obetingat

acceptera erbjudandet — ehuru med rätt att gå till hyresnämnd — eller att förkasta

detsamma och därmed äventyra hyresrättens bestånd.

. Såsom . nämnts, har hyresvärden att vid dylik uppsägning fordra hyra till

visst angivet belopp eller att för sin del hänskjuta frågan om hyrans storlek helt

och hållet till hyresnämnds avgörande. Att hyresvärden härvidlag kan låta erbjudandet

innefatta endast det ena av dessa båda alternativ — likaväl som båda

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 26 käft. (Nr 31.) 5

2

Första

stycket.

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

på en gång — lärer framgå av stadgandets lydelse, och styrelsen bestyrkes i

denna uppfattning av vad sammansatta stats-, bevillnings- och första lagutskottet

vid 1920 års riksdag i sitt utlåtande (nr 1 sid. 24) härom anfört. Sammansatta

utskottet anför vidare om innebörden av de båda alternativen (viss fordrad

hyra eller hänskjutande till hyresnämnd) följande:

»Det torde böra erinras, att hyresnämnden härvid kommer att fungera på tvenne

olika sätt. 1 förra fallet reglerar den jämlikt 6 § hyra, som den till äventyrs finner

oskälig. I senare fallet åter fungerar nämnden såsom en av parterna frivilligt anlitad

skiljenämnd, som med stöd av parternas överenskommelse fritt äger bestämma

avtalets innehåll i ett visst avseende, nämligen i vad rör hyresbeloppet.

Denna skillnad saknar icke betydelse. Om hyresnämnden i förra fallet sänker

hyran, må denna sänkning enligt 6 § 1 mom. icke avse längre tid än högst ett år.

Uppsäges icke avtalet att upphöra efter utgången av denna tid, förlänges det mot

det av hyresvärden fordrade hyresbeloppet, för såvitt icke nämnden företager ny reglering.

I senare fallet åter förlänges under motsvarande förhållanden hyresavtalet

mot den av hyresnämnden i dess egenskap av skiljedomare fixerade hyran.»

Enligt styrelsens uppfattning föreligga här emellertid förhållanden, som påkalla

en reglering i lagstiftningsväg, i syfte närmast att klargöra vilken hyra,

som i varje särskilt fall skall anses avtalad men också, såsom strax skall visas,

i viss mån i syfte att förekomma verkningarna av rent obilliga, delvis av hyresstegringslagen

framlockade överenskommelser.

tiar hyresvärden vid uppsägning jämlikt 8 § 5 mom. icke framställt något till

beloppet fixerat anspråk på högre hyra utan i uppsägningshandlingen förklarat

sig för sin del vilja åtnöjas med den hyra, som hyresnämnden kan komma att

bestämma, och har hyresgästen godtagit detta, lärer det, såsom sammansatta

utskottet anfört, få anses, som om parterna hänskjutit frågan om hyran till hyresnämndens

skiljedom. Nämnden kan näppeligen sägas hava reglerat hyran

jämhkt 6 §, som allenast talar om reglering av oskälig hyra; i hyresvärdens fordran

kan man ej se något oskäligt, när han ej ens framställt ett fixerat hyresanspråk.

Förfarandet kan, för att taga en konkret bild, anses hava inneburit,

att parterna för hyresnämnden framlagt ett hyresavtal, i vilket platsen för hyresbeloppet

lämnats tom, varefter nämnden i enlighet med parternas begäran

ifyllt beloppet. Att detta belopp sedan skall gälla, om avtalet förlänges på oförändrade

villkor, lärer framgå dels av den omständigheten, att något annat hyresbelopp

att falla tillbaka på över huvud taget icke existerar — det gamla avtalet

hade regelrätt uppsagts — dels ock av den omständigheten, att hyran, såsom

nämnts, icke reglerats enligt 6 § och att för regleringen sålunda icke gällt

den till tiden begränsade giltighet (högst ett år), som i nämnda paragraf stipuleras.

Om man därför, såsom skett i 2 § i det framlagda lagförslaget, bestämmer,

att den av hyresnämnden i dylikt fall fastställda hyran anses avtalad, lärer

man endast bekräfta ett redan bestående rättsförhållande.

Vad angår de. fall, där hyresvärden vid uppsägningen erbjudit hyresgästen

att kvarbo mot visst fordrat hyresbelopp och hyresgästen antagit erbjudandet —

styrelsen förutsätter, att här tillika föreligga sådana fall. där hyresnämnden

under hyresstegringslagens giltighet funnit den fordrade hyran oskälig och reglerat

densamma — synes stor tvekan kunna råda om den hyra. som vid avtalets

prolongation skall anses avtalad för tid efter den 30 september 1923. Enligt

en strängt formell tolkning skulle väl närmast den hyra anses avtalad, som

hyresvärden i sitt erbjudande vid uppsägningen fordrat och som hyresgästen

genom att antaga erbjudandet kan anses hava accepterat. Emellertid kan det

starkt ifrågasättas, om en sådan tolkning är sakligt riktig.

Starkast framträder tvivelaktigheten härutinnan i de fall. där hyresvärden i

uppsägningshandlingen angivit bägge alternativen, d. v. s. erbjudit hyresgästen

opaginerad Kontrollera mot PDF

att kvarbo mot viss till beloppet angiven hyra eller den lägre hyra, som hyresnämnden

kunde komma att bestämma. Huvudvikten synes härvid hora läggas

på det senare alternativet, under det att beloppet mera angivits såsom ett sekundärt

förslag. Hyresvärden torde hava förutsatt, att hyresgästen skulle hänskjuta

frågan till hyresnämnden. Här denna upphört, kommer avtalet att i viss mån

sväva i luften.

Men även där hyresvärden allenast fordrat viss hyra, har överenskommelsen

träffats under det säregna förhållandet, att denne enligt lagen varit sky!d:g att i

uppsägningshandlingen inrycka en uttrycklig erinran om rätten för hyresgästen

att underställa hyran hyresnämnds prövning. Hyresvärden måste sålunda å sin

sida hava varit fullt underkunnig om prövningsrätten, och hyresgästen å sin

sida måste ovillkorligen vid övervägandet, om han skulle antaga erbjudandet,

hava träffat sitt avgörande ur synpunkten av denna prövningsrätt. I sak står

även sist berörda förfarande mycket nära de fall, där båda parterna hänskjuta

frågan om hyresbeloppets fastställande till hyresnämnden.

Om nu beträffande innebörden av ett ofta tillämpat lagstadgande å ena sidan

en strängt formell tolkning och å andra sidan en sakligen mera befogad sådan

råka i inbördes konflikt och om vidare den riktiga tolkningen äger stor praktisk

betydelse, synes ett lagstadgande, som löser konflikten, vara påkallat.

Vidare torde vederbörande parter i många fall icke hava bevarat de skrifter,

som växlats vid uppsägningen. Även om så skett, torde de dock hava svårt att

alltid uppfatta de nästan hårfina formella distinktioner, som kunna känneteckna

det ena förfaringssättet till skillnad från det andra. Förutsatt sålunda, att förfaringssättet,

om intet åtgöres, kan få väsentligt olika rättsverkningar i det ena

eller andra fallet, synes ett lagstadgande, som entydigt och klart angiver en för

alla de olika fallen gemensam tolkning ytterligare påkallad.

Det kunde måhända härvid invändas, att rättstvister i sådana fall som de nu

berörda icke förekommit i större antal. Enstaka sådana hava dock förekommit

och synas hava varit av nog så komplicerad natur. Erinras må emellertid, att

anledning till rättstvister komma att uppstå, företrädesvis sedan hyresnämnderna

upphört att existera. Så länge dessa finnas, torde någondera av parterna i

regel underställa vederbörande frågor hyresnämnds prövning och därigenom

förekomma tvister.

När styrelsen i fråga om nu berörda fall föreslagit ett stadgande (2 § första

stycket), att för tid efter den 30 september 1923 den hyra skall anses avtalad,

som gällt för tiden närmast före den 1 oktober samma år, har detta skett närmast

för att tillgodose de synpunkter, åt vilka styrelsen här ovan givit uttryck.

Att styrelsen härvid såsom den bestämmande hyran valt den, som gäller vid

utgången av hyresåret 1922—23, innebär måhända ett avsteg från vad som vid

en strängt formell tillämpning skulle anses avtalat i de fall, där hyresvärden

vid uppsägning jämlikt 8 § 5 mom. fordrat viss hyra. Tänkbart hade ju varit,

att man i stället uttryckligen fastställt den av hyresvärden fordrade hyran såsom

den avtalade. Härmed hade man emellertid ej tillgodosett önskemålet att

kunna ernå en bestämmelse, som i sig inneslöte samtliga olika tillvägagångssätt

vid uppsägning jämlikt nämnda lagrum, alltså även de fall, där hyresvärden utan

att fordra viss hyra gjort frågan beroende av hyresnämnd.

Även med bortseende från nämnda synpunkt skulle det enligt styrelsens mening

icke hava varit lämpligt att fastställa den fordrade hyran såsom den avtalade.

Genom bestämmelserna i berörda lagrum har lagstiftaren nämligen framlockat

ett förfaringssätt för förlängande av hyresavtal, som på ett egenartat sätt

skiljer sig från det under normala förhållanden brukliga. Hyresvärden å ena sidan

har i enlighet med bestämmelserna i lagen framställt sina anspråk i form av

sa att säga ett skriftligt ultimatum till hyresgästen, vilket till sin natur har mer

eller mindre uteslutit de samfällda överväganden parterna emellan, som eljest

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

Andra

stycket.

pläga föregå överenskommelser av hithörande natur. Hyresgästen å sin sida

har ställts inför valet att antingen godtaga hyresvärdens anbud — och att gå

till hyresnämnden — eller att äventyra sin hyresrätt. Genom hela det sålunda

föreskrivna förfaringssättet har hyresgästen nästan tvingats att godtaga hart

när vilka hyresanspråk som helst och medvetandet om hyresnämndernas prövningsrätt

torde i väsentlig man hava bidragit till att häva hans betänkligheter

mot att acceptera dem. Het kan befaras, att mindre nogräknade hyresvärdar utnyttjat

denna situation i syfte att vid hyresstegringslagens upphävande hava

hyresgästen bunden vid en oskäligt hög hyra.

Framhallas ma, att bestämmelsen ifraga icke innebär någon maskerad utsträckning

av hyresregleringen för tiden efter hyresstegringslagens upphävande.

Sedan hyresvärden erhållit kännedom om innehållet i det föreslagna stadgandet

och till äventyrs finner den hyra, som därigenom kommer att fastslås, vara alltför

låg, lärer det nästan undantagslöst stå honom fritt att uppsäga ett sådant

hyresavtal, och träffa ett nytt. Det nya avtalet kommer i sådant fall ej att träffas

av ifrågavarande bestämmelser.

Det kali möjligen tänkas inträffa, att hyresgästen finner anledning att, då

hyran för sista kvartalet av hyresåret 1922—23 blir bestämmande för hyrans

storlek under påföljande hyresår, påkalla hyresreglering för nämnda kvartal,

oaktat han kanske under lång tid förut icke påkallat eller tänkt påkalla reglering.

Hyresvärden kan emellertid å andra sidan hava underlåtit uppsägning

under den tysta eller uttryckligen uttalade förutsättningen, att den icke reglerade

hyran såsom förut skall utgå. Denna förutsättning skulle sedermera, då

avtalet icke längre kan uppsägas, komma att brista. Att bereda rum för missbruk

i nu antytt hänseende från hyresgästs sida är givetvis icke avsett. Styrelsen

förutsätter därför, att hyresnämnderna i fall, där en hyresgäst uppenbarligen

i nu angivna syfte påkallar hyresreglering först beträffande det s;sta el''er

näst sista kvartalets hyra, icke skola tillmötesgå sådan framställning med mindre

det, befinnes, att hyresgästen icke i ovan angivna mening missbrukat sin rätt

att påkalla reglering. Med det nu anförda har styrelsen självfallet ej velat

stämpla varje dylik senkommen begäran om reglering såsom missbruk från hyresgästs

sida.

Nu berörda olägenhet undginge man, om man såsom utgångshyra fastställde

t. ex. den vid tiden för denna lags utfärdande gällande hyran. Emellertid synes

det vara ur alla synpunkter mest naturligt och för allmänheten mest lättfattligt,

att den närmast före den 1 oktober 1923 gällande hyran i de fall. varom fråga är,

fortsätter att tillämpas för tiden därefter. Styrelsen har därför ansett sig böra

ansluta sig till den ståndpunkt, som lagtexten härutinnan utvisar.

Med avseende å formuleringen av uttrycket »som gällt för tiden närmast före

den 1 oktober 1923», vilket avslutar första stycket i paragrafen, må meddelas,

att styrelsen avsiktligt undvikit att använda sådana uttryck som den »av hyresnämnd

fastställda hyran». Den nu givna formuleringen torde klart utmärka, att

därmed åsyftas den hyra, som på grund av hyresnämnds beslut eller ock parternas

tyst eller uttryckligt givna samtycke gällt för tiden närmast före den 1

oktober 1923. Det torde icke vara så sällsynt, att hyresvärden med anledning

av hyresnämnds beslut, men icke direkt på grund av detsamma godtagit eu

hyra. som understiger den avtalade. Sålunda kan hyresnämnden på framställning

hava reglerat hyra för en viss lägenhet, och hyresvärden, för att undvika

ytterligare mellanhavanden med nämnden, medgivit hyresgästerna i övriga liknande

lägenheter inom fastigheten att för viss hyresperiod betala hyran med

samma lägre belopp.

Det finnes även andra fall, där frågan om hyresbeloppets storlek är svävande

och till följd härav lämpligen bör besvaras genom lagstadgande. Särskilt må

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

i sådant hänseende erinras om de fall, där bestämmelserna i 8 § 4 mom. av hyresstegringslagen

kommit att tillämpas samt vidare om de troligen icke så sällsynta

hyresavtal, där hyrans storlek helt eller delvis (ersättning för värme och

varmvattensberedning) redan från början gjorts beroende av hyresnämnds beprövande.

Genom andra stycket av den förevarande paragrafen i förslaget har

första styckets bestämmelser utsträckts att gälla jämväl för sådana fall.

Med avseende å uttrycket »skall vara eller må göras beroende av hyresnämnds

beprövande» vill styrelsen i anslutning till vad ovan anförts framhålla, att stadgandet

icke skall gälla blott i de fall, där ett faktiskt hänskjutande till hyresnämnden

avsetts. Det kan väl tänkas, att parterna åsyftat åsämjas om den

hyra, so in hyresnämnden kunde komma att fastställa beträffande annan likartad

lägenhet inom fastigheten. Ehuru sålunda hyran för den vidkommande lägenheten

icke direkt skall fastställas av hyresnämnden, har den uppenbarligen

ställts i beroende av nämndens beprövande.

Det kan slutligen förtjäna att uttryckligen framhållas att, om exempelvis

ett hyresavtal innehåller, att hyran skall utgå med visst angivet belopp eller

det lägre belopp, som hyresnämnden bestämmer, samt någon reglering sedan icke

skett, utan hyran före den 1 oktober 1923 utgått med det angivna bdopuet,

denna beräkningsgrund enligt lagförslaget, givetvis skall äga fortsatt tillämpning

för tiden därefter.

Den osäkerhet, som vid hyresstegringslagens upphörande kan råda i fråga Tredje

om^den avtalade hyrans storlek, lärer komma att göra sig gällande icke minst stycket.

i sådana fall, där hyresvärden enligt avtalet skall ombesörja lägenhetens uppvärmning

eller tillhandahålla varmvatten till densamma. Ingår ersättningen

härför säsong en icke närmare fixerad del av en i klump tagen hyra och kan

tvekan uppstå om storleken av denna klumpsumma, torde med avseende å denna

lämpligen gälla vad i första och andra styckena av den föreslagna paragrafen är

stadgat.

Nu stadgas emellertid i 6 § 1 mom. första stycket i hyresstegringslagen,

att hyresnämnden skall »särskilt bestämma skälig ersättning för envar sådan

förmån (nämligen för värme och varmvattensberedning) att utgå med visst belopp

eller efter grund, som nämnden finner lämplig». På grund av detta stadgande

torde ersättningen för värme och varmvattensberedning i åtskilliga, kanske

i de allra flesta av hithörande hyresavtal hava fastställts skild från den

egentliga hyran. Till följd av svårigheterna att under de starka prisväxlingar,

som ägt rum på bränslemarknaden, individuellt fastställa skälig dylik ersättning,

hava hyresnämnderna, åtminstone i Stockholm och vissa andra större städer, på

grundval av värmetekniska utredningar fastställt vissa allmänna grunder för

beräknande av densamma. Enligt dessa hava vanligen, med utgångspunkt från

priset på det i förevarande fall oftast brukliga bränslet, koks, ett visst å-pris

per uppvärmd kubikmeter fastställts för olika kategorier av lägenheter. Parterna

hava sedan haft att uträkna lägenheternas volym och hava sålunda genom

en enkel räkneoperation kunnat angiva ersättningens storlek. I hyresavtalen

torde merendels i förevarande hänseende endast intagits en klausul, enligt vilken

ersättningen i fråga skall utgå enligt av hyresnämnd fastställda grunder. Antagligen

hava parterna så vant sig vid detta, att de kunna förväntas av förbiseende

låta en sådan klausul kvarstå för tid efter den 30 september 1923.

När hyresnämnderna nämnda dag upphöra, komma sådana eller liknande bestämmelser

att sakna det nödiga underlaget för att kunna tillämpas. Det har

därför synts påkallat att genom en lagföreskrift bemyndiga hyresnämnderna

att — givetvis endast i sådana fall, där ersättningen i fråga genom avtalet

ovillkorligen eller eventuellt gjorts beroende av hyresnämnds beprövande — fastställa

denna ersättning jämväl för tid efter den 30 september 1923. Hyres
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

nämnd synes sålunda höra fastställa erforderliga grunder för ersättningens beräknande

eller ock beloppets storlek i varje särskilt fall.

Den följande paragrafen (3 §) i förslaget innefattar åläggande för hyresnämnd

att taga befattning med sådana ärenden, som i 2 § sista stycket avses.

Vad angår fastställandet av allmänna grunder för beräknandet av ifrågavarande

ersättning, synes detta böla ske i anslutning till den praxis, som tillämpats å

varje ort. Skulle hyresnämnden på någon ort — så lärer fallet hava varit exempelvis

i Göteborg — tidigare hava fastställt ersättningen för varje enskild lägenhet,

men nu icke medhinna detta, lärer hinder ej möta, att nämnden fastställer

allmänna, grunder på sådant sätt, att ersättningen för tid efter den 1

oktober 1923 i varje särskilt fall skall utgå med en viss av hyresnämnden på

grundval av gällande bränslepriser m. in. beräknad generell kvot av de för

närmast föregående eldningssäsong individuellt fastställda beloppen.

1 vissa fall torde individuell prövning vara nödvändig. Styrelsen syftar härvid

bland annat på sådana fall, där hyrestiden före eller efter den 30 september

1923 icke utgör helt hyresår. Om sålunda ett avtal, som tidigare gällt från

den 1 oktober till den 1 oktober, nu förlänges allenast till den 1 april 1924, synes

det rimligt, att hyresgästen för denna del av året, som omfattar större delen av

eldningssäs.ongen, får betala högre ersättning, per år räknat, än han bort göra,

om ersättningen i jämna poster fördelats även på det varmare halvåret. En

uttrycklig anvisning om hyresnämnds skyldighet att, på därom av hyresvärd

eller hyresgäst gjord framställning, individuellt fastställa ersättningens belopp

i dylika eller liknande fall har synts erforderlig.

4 §• Under normala förhållanden på bostadsmarknaden står hyresvärden å den ena

sidan och hyresgästen eller den hyressökande å den andra som vid slutande av

hyresavtal tvenne någorlunda jämnstarka parter. Ett hyresavtal, om vilket parterna

kunnat åsämjas, giver sålunda ett uttryck för vad de båda med hänsyn

till marknadsläget funnit skäligt. Under hyresstegringslagens giltighetstid

hava däremot alldeles säregna förhållanden varit rådande. Svårigheten att anskaffa

bostad i förening med vetskapen om hyresnämndernas reglerande verksamhet

torde hava gjort hyresgästen benägen att acceptera nära nog vilka avtal

som helst.

Det låter sig tänkas, att hyresvärdar på sina håll begagnat sig av denna

situation och tvingat hyresgästen till uppgörelse, däri hyresgästen måst binda

sig vid en oskälig hyra, som han av brist på annan bostad icke kunnat undandraga

sig och efter hyresstegringslagens upphörande icke heller kan få reglerad.

Med avseende å sådana fall, om vilka man kan förutsätta, att hyresgästen låtit

förleda sig att godtaga sådana uppgörelser under intrycket av hyresstegringslagens

skydd och i förhoppning om lagens fortsatta prolongation, synas särskilda

skyddsföreskrifter påkallade.

I motiveringen till förslagets 2 § hava vissa sådana fall berörts och de i

nämnda paragraf meddelade föreskrifterna erbjuda för vissa fall ett skydd för

hyresgästen. Dessa föreskrifter avse emellertid allenast sådana hyresavtal, enligt

vilka hyresbeloppets storlek ej kan anses på ett oomtvistligt sätt fastställt.

Men det torde även förekomma, att hyresgästen med otvetydiga avtalsbestämmelser

är bunden vid en oskälig hyra för tid efter den 30 september 1923. Att

för dylika fall bibehålla möjligheten till reglering av hyran lärer vara uteslutet.

Styrelsen har därför genom införandet i förslaget av bestämmelserna i 4 §

sökt finna en utväg, genom vilken möjlighet skulle beredas hyresgästen att vid

tiden för hyresstegringslagens upphörande den 1 oktober 1923 lösa sig från av
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

tal av ifrågavarande slag, vid vilka lian eljest skulle vara bunden för tid efter

nämnda dag.

Den hyresgästen sålunda ensidigt medgivna rättigheten att uppsäga hyresavtal

innebär uppenbarligen ett avsteg från vanliga rättsregler och har därför

ansetts böra begränsas till vissa angivna fall och till förekommande av missbruk

noggrant kringgärdas med särskilda föreskrifter.

Till en början synes denna rätt icke böra medgivas i andra fall, än där hyresavtalet

träffats före den 1 juli 1922. Nämnda dag är nämligen såtillvida

av betydelse, som rätten för hyresvärd att uppsäga hyresavtal till den 1

oktober 1923 då lämnades helt fri. Därmed måste också för den enskilde

klart hava framstått det praktiskt taget oåterkalleliga i lagstiftarens tidigare

fattade beslut, att hyresstegringslagen skulle upphöra att gälla den 1 oktober

1923. Hyresgästen bör därför vid ingåendet av hyresavtal hava varit fullt

medveten om att ett sådant avtal måste få bindande verkningar för tiden från

och med sistnämnda dag. Medvetandet härom torde hava gjort hyresgästen försiktigare

vid avtalsuppgörelser. Han kan i allt fall ej sägas hava varit lockad

av några förhoppningar om fortsatt extraordinärt skydd från lagstiftarens sida.

Vidare synes denna särskilt medgivna uppsägningsrätt böra avse allenast

sådana hyresavtal, som alltjämt äro underkastade bestämmelserna i 6 och 8 §§.

Hyresavtal om butiker, nya lägenheter m. fl., vilka frigåvos redan den 1 oktober

1921, synas ej böra tagas i betraktande. I förslaget utmärkes detta genom de

i förevarande paragraf ingående orden »som av hyresnämnd senast kan hava

fastställts för någon del av tiden 1 oktober 1921—31 mars 1923».

Uppsägningsrätten synes vidare icke böra medgivas generellt utan efter

diskretionär prövning från hyresnämnds sida, därvid hyresnämnden i främsta

rummet har att konstatera, huruvida i det särskilda fallet hyran för tiden efter

den 30 september »märkeligen överstiger» viss tidigare reglerad hyra.

I övriga delar torde innebörden av de i paragrafen föreslagna reglerna framgå

av ordalydelsen och icke tarva utförligare motivering.

Förfaringssättet är enligt förslaget i viss mån det omvända mot det. som äger

rum vid uppsägning enligt 8 § 5 mom. i hyresstegringslagen. Skillnaden består

förnämligast däri, att en i båda fallen extraordinär medgiven uppsägning enligt

sistnämnda lagrum sker från hyresvärdens sida men enligt förevarande lagförslag

skulle ske från hyresgästens. Med avseende å såväl uppsägningsrättens

obligatoriska förbindande med ett visst erbjudande till motparten om fortsatt

förhyrande som de särskilda formaliteterna vid uppsägningen företer förslaget

viss likhet med berörda lagrum. Allmänhetens förtrogenhet med det sistnämnda

torde underlätta uppfattandet av de nu föreslagna, till synes något omständliga

bestämmelserna. ti

Även om styrelsen, med hänsyn till att stadgandet i fråga näppeligen kan

förväntas bliva tillämpat i ett större antal fall, icke tillmäter detsamma synnerlig

betydelse, har styrelsen dock ansett sig böra i sitt förslag upptaga detsamma.

Det kan betraktas så att säga såsom en säkerhetsventil, som, där den låt vara

i undantagsfall kan komma till användning, torde förekomma vissa indirekta

verkningar av hyresstegringslagstiftningen, vilka kunde kännas sårande för

rättskänslan.

Genom 3 § i förslaget kommer en ny, icke obetydlig uppgift att åvila hyresnämnderna.

Denna är av alldeles samma natur som den nämnderna jämlikt

6 § i hyresstegringslagen åvilande skälighetsprövningen. I 14 § i samma lag

rnedg''ves. att klagan över hyresnämnds beslut i sådan fråga må föras, då nämnden

förfarit på något sätt felaktigt. I samma paragraf angives tillika, i vilken

ordning sådana besvär skola föras. Då det synes obilligt, om parterna skulle

vara betagna liknande besvärsrätt i fråga om hyresnämnds beslut jämlikt 3 §

5§.

1 mom

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

2 mom.

3 mom.

4 »tom.

(i §.

i förslaget, vilket beslut för dem mången gång kan bliva av stor betydelse, bar

en bestämmelse om sådan klagorätt nu införts i 5 § 1 mom.

_ Styrelsen har ej förbisett, att även 4 § tillägger hyresnämnderna en ny uppgift.

Med avseende å beslut jämlikt nämnda paragraf medgiver förslaget ingen

klagorätt. Införandet av en sådan skulle nämligen vara förenat med oproportionerligt

stora svårigheter. Och med hänsyn till innebörden av den beslutanderätt.

som i denna paragraf tillagts hyresnämnderna, synes frånvaron av klagorätt

icke ägnad ingiva större betänklighet.

Det har synts styrelsen kunna ifrågasättas, om det är lämpligt, att rätten

att överklaga hyresnämnds enligt hyresstegringslagen meddelade beslut skall

upphöra med den 30 september 1923, och detta så mycket mera som dylikt

beslut på grund av bestämmelserna i förevarande förslag, om detta upphöjes

till lag, kan få viss betydelse för förhållanden, som komma att råda efter hyresstegringslagens

upphörande. Erinras må i sådant hänseende om ovan berörda

rättsverkningar av hyresnämnds reglering av hyra för senare delen av hyresåret

1922—23. Föreskrift om utsträckt klagorätt efter nämnda tidpunkt har

därför inryckts i 2 mom. i förslagets 5 §.

I många fall torde denna bestämmelse icke få praktisk betydelse. Så till

exempel lärer det knappast kunna tänkas, att någon efter den 30 september

1923 skulle överklaga l^-resnämnds beslut angående rivning, då ju bestämmelserna

om förbud mot rivning upphöra att gälla. Åt den nu föreslagna piolongationsföreskriften

har emellertid givits en generell formulering, enär föreskriften

därigenom vinner i enkelhet och det icke synes av några särskilda skäl

påkallat att i förevarande sammanhang taga ståndpunkt till frågan, i vilka fall

en klagorätt kan äga eller sakna praktisk betydelse.

Prövningsmyndighet har hittills icke haft att taga befattning med sakinnehållet

i beslut, som överklagats under åberopande av att hyresnämnd förfarit

felaktigt. Nu kan det tänkas fall, där prövningsmyndighet finner sig böra

undanröja felaktigt beslut, men där annat beslut måste sättas i dess ställe.

För de fall, där återförvisning till hyresnämnd av sådant ärende icke längre

lämpligen kan ske på grund av hyresnänmdsinstitutionens upphörande, synes

prövningsmyndigheten höra äga befogenhet att meddela erforderligt beslut i

själva saken. Föreskrift därom har inryckts i den föreslagna paragrafens 3

mom. Bestämmelsen, som uppenbarligen betecknar ett avsteg från hittills inom

hyresstegringslagstiftningen följda grundsatser, får betecknas såsom en framtvungen

nödfallsutväg. Då den lärer bliva tillämplig allenast i sällsynta undantagsfall,

torde den ej behöva ingiva större betänklighet.

Prövningsmyndighets beslut jämlikt 1 mom. synes i överensstämmelse med

vad som gällt för liknande beslut enligt hyresstegringslagen icke böra få göras

till föremål för överklagande. Detsamma synes böra gälla med avseende å

beslut, som prövningsmyndighet jämlikt 3 mom. kan fatta i sakfrågor. I 4 mom.

har bestämmelse i dessa hänseenden meddelats.

I 8 § 7 mom. i hyresstegringslagen stadgas, att där för lägenhet, som omfattar

högst fyra rum, kök däri inbegripet, och helt eller delvis är avsedd till bostad,

hyran enligt avtalet skall erläggas i förskott för längre tid än en månad,

underlåtenhet härutinnan icke berättigar till uppsägning, så länge hyresgästen

sist å andra söckendagen av varje månad till fullo erlägger den på samma månad

belöpande hyran.

Styrelsen har tidigare anslutit sig till den vitt utbredda uppfattningen, att

hyresbetalning per månad i fråga om smålägenheter innebure en sådan lättnad

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

för de mindre bemedlade klasserna, att den borde på ett mera bestående sätt

lagfästas. 1 C § hava bestämmelser i sådan riktning upptagits i det nu framlagda

lagförslaget. Innehållet i den föreslagna bestämmelsen lärer med

tydlighet framgå av ordalydelsen. De skäl, som tala för genomförandet

av en sådan lagföreskrift, synas så starka och till sin innebörd så uppenbara,

att de ej behöva närmare utvecklas. Endast några kortfattade anmärkningar

torde vara påkallade.

Till en början må meddelas, att hyresbetalning per månad, åtminstone i fråga

om smålägenheter, redan före hyresstegringsl agens tillkomst var allmän praxis

i särskilt de södra och västra delarna av Sverige. Det hade varit önskvärt, att

denna praxis på frivillighetens väg genomförts i hela landet. När så icke skett,

synes ett ingripande från lagstiftarens sida i syfte att tvångsvis införa densamma

även på de håll, där den icke förut kommit att tillämpas, val befogat. De

betänkligheter, som till äventyrs kunna hysas mot ett sådant ingripande, äro

icke av större betydelse, än att de enligt styrelsens mening böra vika inför de

starka skäl, som tala för detsamma.

Lagstadgandet i fråga synes böra äga tillämpning över hela landet. Tillämplighetsområdet

blir sålunda mera vidsträckt än för motsvarande nu gällande

stadgande i hyresstegringslagen, som endast avser vissa orter, företrädesvis medelstora

och större städer. Däremot åsyftar det föreslagna stadgandet samma

kategorier av lägenheter som stadgandet i hyresstegringslagen, nämligen lägenheter

om högst fyra rum, kök däri inbegripet. Att utsträcka bestämmelserna

till större lägenheter har ej synts strängt av behovet påkallat, ehuruväl det

måste medgivas, att månadsbetalning även för innehavare av sådana lägenheter

i många fall skulle innebära en välbehövlig lättnad i fråga om fördelningen av

hushållets utgifter.

Den föreslagna rättigheten avser närmast bostadslägenheter. Emellertid_ synes

man ej böra förvägra även de butiksinnehavare, som förhyra sin butik i

samband med bostad och som merendels torde befinna sig i små ekonomiska villkor,

att få njuta lättnaden av att erlägga hyra per månad. I sådant syfte har

uttrycket »som helt eller delvis är uthyrd till bostad» i nära anslutning till motsvarande

uttryck i hyresstegringslagen här upptagits. Ordet »avsedd» har

dock utbytts mot ordet »uthyrd». Hyresavtalets innehåll och icke lägenhetens

faktiska användning synes giva den mest oomtvistliga anvisningen angående

stadgandets tillämplighet.

Till följd av nu berörda avfattning kunde det inträffa, att stadgandet bleve

tillämpligt exempelvis på ett hyresavtal om en relativt stor banklokal, som förhyrts

i förening med en mindre vaktmästarbostad. Uppenbarligen vore det

mindre lämpligt, om hyresgästen i ett sådant fall, under åberopande av lagens

ordalydelse, undandroge sig att erlägga hyran i avtalade längre terminer. Styrelsen

anser sig dock kunna utgå från, att hyresgäster i dylika fall, som säkerligen

höra till de rena undantagen, icke mot hyresvärdens vilja komma att begagna

sig av ifrågavarande medgivande i lagen. Ett dylikt förfarande skulle

väl för övrigt leda till, att hyresvärden vid första tillfälle uppsade avtalet.

Krav hava vidare framställts på att från stadgandets tillämplighet skulle undantagas

sådana lägenheter, som på grund av mera komfortabel inredning knappast

kunna ifrågakomma såsom bostad åt personer, tillhörande de mindre bemedlade

klasserna. Detta krav saknar måhända icke alldeles berättigande.

Dess tillgodoseende kan emellertid knappast vara av större betydelse och skulle

uppenbarligen vålla stora lagtekniska svårigheter.

Bestämmelsen i fråga i hyresstegringslagen har ej obetingat sanktionerat månadsbetalning

i vidkommande fall. Ilar hyresavtalet stipulerat kvartalsbetalning

men hyresgästen erlagt hyran per månad, har hyresvärden allenast varit

betagen rätt att åberopa hyresgästens underlåtenhet härutinnan såsom grund

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 26 käft. (Nr 31.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

för dennes skiljande från lägenheten. Om också stadgandet i fråga tämligen

allmänt torde hava uppfattats som om det ägde en större räckvidd än det i verkligheten

har och på den grund icke torde hava givit anledning till betänkliga

åtgärder, synes det dock ej tillfredsställande att nu giva det en mera bestående

karaktär i denna ofullständiga form. Uteslutet vore nämligen ej, att hyresvärden

gjorde sitt krav på full kvartalshyra gällande inför domstol. Han kunde

därvid ådraga hyresgästen utmätning samt åsamka honom rättegångskostnader.

1 förslaget har därför upptagits en föreskrift, enligt vilken, även om avtalet

stipulerar hyrans erläggande i förskott för längre tid än en månad, hyresgästen

genom att under löpande hyrestid verkställa hyresbetalning i förskott

per månad skall anses hava behörigen fullgjort den avtalade hyresbetalningen.

En sådan föreskrift skulle, om den gjordes direkt tillämplig på redan, bestående

hyresavtal, innebära ett i sak visserligen skäligen obetydligt, men i princip

mindre lämpligt intrång i hyresvärdens på avtalet grundade rätt.^ Till förekommande

härav hava särskilda föreskrifter inryckts i övergångsbestämmelserna.

7 §. Enligt nyttjanderättslagen (3 kap. 23 §) är hyresrätten förverkad, om hy
resgästen

dröjer med hyrans erläggande utöver två söckendagar efter förfallodagen.

Vid dylik försummelse från hyresgästens sida äger hyresvärden att

— utan varsel — uppsäga hyresavtalet samt påkalla vräkning. Det torde vara

en vitt utbredd uppfattning, att lagstiftaren härvidlag tillämpat alltför stränga

regler, vilka borde göras till föremål för revision i modifierande riktning. I

den allmänna diskussionen härom hava framkommit vissa förslag och önskemål,

som synts förtjänta att tagas under närmare omprövning, men som styrelsen

ej funnit sig kunna biträda. Skälen härtill komma att i det följande närmare

utvecklas, enär styrelsens eget, i 7 § framlagda förslag lämpligen synes

kunna bedömas mot bakgrunden av den kritik, som ägnats andra ifrågasatta

författningsföreskrifter med motsvarande syfte.

Från allmänhetens sida har uppmärksamheten närmast varit riktad på den

respittid för hyrans erläggande av två söckendagar efter förfallodagen, varom

nyss återgivna lagrum lämnar särskild föreskrift.

Tänkbart vore nu, att man antingen, med bibehållande av gällande generella

bestämmelser i ämnet, genom ett nytt stadgande undantagsvis medgåve en längre

respittid i sådana, särskilda fall av ömmande natur, där hyresgästens oförmåga

att inom föreskriven tid erlägga hyran berodde på sjukdom eller arbetslöshet,

eller ock genom ändring av berörda föreskrifter i nyttjanderättslagen

generellt utsträckte respittiden från två till exempelvis sju dagar.

Förlängd Vad angår det första alternativet, må till en början erinras om följande uttarespittid

vid lande av lagberedningen i förarbetena till nu gällande bestämmelser. Yttrandet

sjukdom och syftar närmast på bestämmelserna om uppsägning av arrendeavtal (2 kap. 3(1 §

arbhct?°S~ i nyttjanderättslagen) men lärer äga tillämpning jämväl på motsvarande stadganden

om hyresavtal (3 kap. 23 § i samma lag) :

»Vid angivande av de orsaker, vilka lagligen böra föranleda arrenderättens förlust

bar Beredningen icke kunnat stanna vid en allrränt formulerad regel. En sådan

bestämmelse måste alltid bliva svävande och därför vid tillämpningen lämna rum

för olika meningar. Varken jordägaren eller arrendatorn skulle med en sådan bestämmelse

vara betjänt. Lagen måste angiva de särskilda fall. där påföljden inträder,

så att i allmänhet vederbörande själva må kunna utan svårighet bedöma, huruvida

ett sådant fall föreligger eller icke, och det ej må vara nödigt att för ändamålet på-,

kalla domstols prövning. De särskilda fallen måste därför uppräknas.»

Vad lagberedningen sålunda anfört förtjänar uppmärksammas även i detta

sammanhang. Det låter sig knappast göra att avfatta lagbestämmelser, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

43

klart angiva, huruvida hyresrätten vore bevarad eller ej i de fall, där hyresgasten

till följd av arbetslöshet eller sjukdom försummat hyreshetalmng. En

diskretionär prövning genom ett särskilt för ändamålet inrättat organ skulle av

ålit att döma bliva påkallad. Hela förfaringssättet bleve omständligt och

otympligt. Gjorde man genom lagbestämmelser i nu antydd riktning nämnvärt

intrång på hyresvärds rätt att uppstiga hyresavtal, skulle man sannolikt framlocka

motåtgärder från hyresvärdarnas sida, som kunde bliva högst betänkliga.

Det skulle sålunda för visso bliva till allvarligt men för hyresgästerna själva,

om hyresvärdarna vid hyresupplatelser allmänt började vidtaga sadana åtgärder

som att av den hyressökande fordra, att han styrkte sig äga god hälsa och

stadigvarande sysselsättning. ... ,

Vidare lärer det kortare obligatoriska anstånd, som vid sjukdom eller arbetslöshet

skulle kunna ifrågasättas, knappast medföra åsyftad hjälp. Om det allmänna

finner, att hjälp bör beredas, har man enligt styrelsens mening att beträda

andra vägar än den prohibitiva lagstiftningens och med direkt ekonomiskt

stöd bispringa den nödställde. Endast pa denna väg lärer hjälpen få asyftad

verkan. Styrelsen vill erinra, att av de medel, som ställts till förfogande för

arbetslöshetens bekämpande, enligt Kungl. Maj :ts medgivande viss del använts

för beredande av hyresbidrag åt arbetslösa. Enligt vad styrelsen inhämtat

från arbetslöshetskommissionen hava av vederbörande arbetslöshetsanslag dylik

hyreshjälp utgått med följande belopp nämligen:

2 kvartalet år 1921............... Öl 972: 70 kronor

g , , , 77 544:06 >

4 , , , 122 451:06 >

1 , > 1922 ...............183 850: Öl •

2 » , , 157 305:26 >

Med hänsyn till vad sålunda anförts har styrelsen ansett sig böra bestämt avstyrka

lagbestämmelser om anstånd med hyresbetalning i förevarande fall.

Styrelsen övergår därför till den andra alternativt uppställda fragan, nämligen

om generellt utsträckande av respittiden för hyresbetalning utöver nu gällande

tvenne söckendagar. Enligt de av lagberedningen verkställda förarbetena

till nyttjanderättslagen åsyftar respittiden i fråga att bereda »så stort rådrum,

som kan anses erforderligt för att ställa en ordentlig hyresgäst oberoende

av tillfälligheter eller ursäktlig glömska». Till synes har stadgandet i amnet

uppfattats på det sätt, som varit åsyftat — nämligen såsom ett medgivande

för allenast vissa undantagsfall. I regel torde hyresgäst erlägga hyra redan

å förfallodagen utan utnyttjande av respittiden. Och för sitt nuvarande syfte,

sådant detta av lagberedningen angivits, torde en respittid av två söckendagar

vara. tillräcklig. Om denna tid nu skulle utsträckas, exempelvis till sju söckendagar,

skulle en sådan åtgärd knappast innebära annat än att man införde ytterligare

ett motiv för densamma, nämligen syftet att förekomma uppsägning vid

tillfällig betalningsoförmåga hos hyresgästen.

Om nu månadsbetalning införes i fråga om smålägenheter, komma liyresbetalningsdagarna

att ligga så nära inpå varandra, att en förskjutning av hyresbetalningen

med sju dagar framåt under den ena månaden sannolikt skulle gorå

det svårare för hyresgästen att i rätt tid fullgöra nästföljande hyresbetalning.

Medförde dröjsmålet ingen påföljd, skulle han säkerligen även följande gång

vara benägen för att utnyttja sin respittid. Man äventyrade sålunda, att en

från början måhända tillfällig, mera nödtvungen förskjutning av hyresbetalningen

så småningom skulle ingå i medvetandet såsom något naturligt och riktigt,

d. v. s. att för många såsom regelrätt hyresbetalnings^dag komme att framstå

icke den sista i varje månad utan den 7 i nästföljande månad. Givetvis inne
-

Gcnerellt

förlängd

respittid?

opaginerad Kontrollera mot PDF

44

bure detta i och för sig ej den minsta lättnad för hyresgästen. Tvärtom medförde

det den risken, att hyresgästen, på grund av »tillfälligheter eller ursäktlig

glömska» kunde försumma hyresbetalningen å den dag, som enligt hans uppfattning

kommit att utgöra den verkliga förfallodagen. Han kunde därvid icke

ha att tillgodonjuta ytterligare två dagars respit, motsvarande den han i sådana

fall nu verkligen åtnjuter.

Enligt styrelsens mening skulle på nu anförda skäl en generellt utsträckt

respittid för erläggande av hyra icke lända till båtnad för hyresgästerna.

Varsel? Det har vidare ifrågasatts, att man skulle införa bestämmelser om att hyresvärd

ej skulle äga rätt att vid försummad hyresbetalning påkalla vräkning,

med mindre han hos hyresgästen sökt utfå den felande hyran och därvid gjort

honom uppmärksam på det äventyr, som vore förbundet med försummelsen. Ett

dylikt särskilt delgivningsförfarande kan knappast vara motiverat, med mindre

man därigenom förebygger en för vederbörande oväntad och ödesdiger påföljd.

Emellertid torde hyresgästerna nästan undantagslöst vara fullt underkunniga

såväl om dagen, då hyra skall erläggas, som om den risk de löpa vid försummelse.

Man har anledning befara, att man genom bestämmelser, som medgåve

att hyresgästen utan någon påföljd skulle kunna underlåta att erlägga hyran

ända till dess han fått mottaga påminnelse från hyresvärden, skulle uppamma

slarv. I övrigt torde om dylik delgivning i huvudsak gälla detsamma, som ovan

anförts gent emot tanken på en generell förlängning av respittiden. Styrelsen

har därför ej heller kunnat förorda bestämmelser i senast angivna riktning.

Styrelsens Emellertid kan det enligt styrelsens mening ej förnekas, att nu gällande lagförslag.

stiftning verkar synnerligen sträng. Man har så att säga låtit hemmet stå i

pant såsom en säkerhet för hyresvärdens fordran. Det torde vara just detta,

som framstår såsom något för den allmänna rättskänslan stötande. Härtill

kommer, att hyresvärden kan tillgripa en sådan åtgärd som vräkning, vilken

kan innebära nära nog fullständig ödeläggelse av ett hem. innan det ens konstaterats,

att hyresgästen är oförmögen att fullgöra sina ekonomiska förpliktelser.

Ja, en vräkning kan gå i verkställighet även efter det en hyresgäst vidtagit

rättelse och i förskott erlagt hyra för en ganska lång tid framåt. Även där rätt

att påkalla vräkning på grund av försummad hyresbetalning icke skäligen kan

förvägras, framstår vräkningen dock i allmänhetens ögon såsom en mer eller

mindre brutal åtgärd. Så mycket större skäl synes föreligga att kringskära

rätten så pass långt, att åtgärden, där den ändock måste tillgripas, framstår

såsom oomtvistligen nödvändig för skyddande av ekonomiska anspråk. Det vill

synas, som om nu gällande föreskrifter utformats med tanke på att hyran skulle

betalas i efterskott. Numera synes hyran åtminstone på de allra flesta håll

erläggas i förskott, vilket i förevarande sammanhang likaledes förtjänar visst

beaktande.

T enstaka fall torde nu gällande föreskrifter t. o. m. utnyttjas för att på illojalt

sätt skilja hyresgäst från lägenhet. Till styrelsens kännedom hava sålunda

kommit fall, sådana som att hyresvärd muntligen medgivit hyresgäst anstånd

med hyresbetalningen och sedermera, under förnekande av detta, uppsagt hyresavtalet,

eller att den ena maken uppburit hyran och den andra maken, såsom den

juridiska ägaren till fastigheten, sedan giort gällande, att han icke bekommit

hyran. Vidare ligger det något mindre tilltalande i att en hyresvärd, som låtit

en försumlighet med hyresbetalningen passera, vid uppkommen tvist eller av

liknande anledning skall kunna alldeles oförberett göra bruk av sin uppsägningsrätt.

Om man sålunda vill mildra nu gällande onekligen väl hårda och i vissa fall

rent obilliga regler, gäller det att tillse, att man icke betager hyresvärden möjlighet

att på effektivt sätt skydda sin fordran men på samma gång att man ej

godtager eller rent av framlockar slarv från hyresgästernas sida.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

I deri föreslagna 7 § tror sig styrelsen hava funnit bestämmelser, vilka i skälig

grad tillgodose nu framförda synpunkter i såväl den ena som den andra riktningen.

De grundsatser, som kommit till uttryck i dessa bestämmelser, äro

icke alldeles nya. Samma principer kunna nämligen sägas ligga till grund för

föreskrifterna i 3 kap. 24 § i nyttjanderättslagen, ehuru de här erhållit en väsentligt

utvidgad tillämplighet.

Enligt styrelsens mening tillgodoser man genom de föreslagna bestämmelserna

kravet på hyresrättens skyddande vida bättre än genom att utsträcka

respittiden och fullt ut lika bra, som om man föreskreve, att uppsägningen

måste föregås av varsel. Men på samma gång synes man undgå de olägenheter,

vilka, enligt vad ovan påvisats, skulle vara förbundna med lagföreskrifter av

det senare slaget. Styrelsen anser sig böra närmare utveckla skälen för denna

sin uppfattning.

Enligt förslaget göres ej någon inskränkning i nyttjanderättslagens föreskrifter

om hyresrättens förverkande vid försummad hyresbetalning. Har försumlighet

av sådan art ägt rum, är hyresrätten förverkad. Följaktligen kan

hyresvärden vidtaga alla förberedelser för hyresgästens avhysning. Vräkningsförfarandet

lärer icke heller under nuvarande förhållanden kunna försiggå på

så kort tid, att den frist, som enligt förslaget skall iakttagas, innan en vräkningsansökan

bifalles, i realiteten kommer att försinka verkställandet av vräkningen.

Man kan alltså i detta hänseende icke rimligen anses träda hj^resvärdens

rätt för nära.

Så till vida inskränkes hyresvärdens handlingsfrihet, att han lärer få avvakta

den medgivna fristens utgång, innan han kan träffa avtal om lägenhetens uthyrning

till annan person. Denna inskränkning torde emebertid knappast vara

till sådant men för hyresvärden, att den kan anses äga avgörande betydelse vid

förslagets bedömande.

Vid varsel hacle man måst föreskriva ett nog så omständligt och sannolikt

även kostsamt tillvägagångssätt. Först sedan de föreskrivna delgivningsåtgärderna

vidtagits och den utsatta tiden tilländagått utan att rättelse skett, hade

hyresvärden ägt att verkställa uppsägning. Enligt den föreslagna paragrafen

däremot blir tillvägagångssättet för hyresvärdens vidkommande detsamma som

det nuvarande.

Bestämmelsen behöver icke befaras giva anledning till slarv i fråga om hyresbetalning.

Det kan — i motsats mot vad fallet kunde bliva, om man utsträckte

respittiden eller meddelade föreskrifter om obligatoriskt varsel — icke

gärna tänkas framstå för hyresgästen såsom något normalt, att han till det

yttersta utnyttjar de möjligheter, som enligt förslaget erbjudas honom. Att hyresavtalet

vid betalningsförsummelsen är förverkat, torde tvärtom framstå för

honom såsom ett påtagligt faktum i och med att hyresvärden kan uppsäga avtalet

och t. o. m. påkalla vräkning. Och försumligheten kan vålla honom åtskilligt

obehag och omak. Erinras må i sådant hänseende om paragrafens föreskrift.

att hyresgästen i vissa fall måste göra särskild anmälan därom, att rättelse

gjorts. Försumligheten torde även kunna ådraga honom vissa kostnader.

Dylika påföljder torde utgöra ett nog så verksamt regulativ mot befarad tredska

och otillbörligt slarv och det finnes ingen som helst anledning att härutinnan

söka jämna vägen för en försumlig hyresgäst. Vad man ur social synpunkt

har att söka tillgodose är allenast kravet, att hans försumlighet icke omedelbart

och oåterkalleligen skall kunna medföra en för honom och hans familj så ytterligt

allvarlig påföljd som en vräkning.

Med bestämmelsen i fråga torde man i regel förekomma även illojala åtgärder

sådana som att hyresvärden muntligen medgiver visst anstånd med hyresbetalningen

men sedermera under förnekande av detta påkallar vräkning. Om en

hyresvärd vidtager regelrätt uppsägning av ett hyresavtal, skulle det vittna

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

om alltför långt gående godtrogenhet från hyresgästens sida, om han icke i uppsägningen

såge en allvarligt menad avsikt hos hyresvärden att verkligen skilja

honom från lägenheten, därest han ej före fristens utgång erlade hyran.

Av allt att döma utgör antalet fall, där vräkning tillgripes, blott en ringa

bråkdel av antalet fall, där hyresgästerna försumma hyresbetalning. Så länge

en hyresvärd har anledning förvänta., att en hyresgäst kommer att göra rätt för

sig, torde han i regel ådagalägga en naturlig hovsamhet, så mycket hellre som

ett ombyte av hyresgäst i och för sig knappast kan framstå såsom något önskvärt

för honom. Även där hyresvärden icke är böjd att visa sådan hovsamhet, torde

han ofta draga sig för att tillgripa en sådan åtgärd som vräkning, vilken städse

visar sig ägnad att i särskild grad utmana den allmänna opinionen. Man föreskriver

i paragrafen en hänsynsfullhet, som den lojala hyresvärden i allt fall

lärer visa.

Stadgandet torde sålunda icke komma att förändra hittills vanligast tillämpade

praxis utan får snarare anses innebära en legal generalisering av en sådan

praxis. Men det torde icke desto mindre bidraga att i väsentlig mån stärka

känslan för hemmets trygghet och okränkbarhet.

Avhysning I detta sammanhang har styrelsen jämväl velat beröra spörsmålet om ökade

av oordent- möjligheter för hyresvärd att avhysa hyresgäster, som uppenbarligen brista i

gäster m m vac^ som tillhör göda seder. Hyresgäster, som genom slagsmål, fjolleri, bråk

och oljud vålla ej blott hyresvärden utan ofta kanske än mer andra närboende

hyresgäster allvarlig olägenhet, kunna likvisst mången gång icke avhysas.

Likaså synas bestämmelser, som stadga uppsägningsrätt, där hyresgästen

utan hyresvärds samtycke överlåter lägenhet till annan person, skäligen

vaga och medgiva hyresgästen en mera vidsträckt nyttjanderätt till förhyrd

lägenhet, än som måhända varit avsedd. Fall synas hava förekommit, där hyresgästen

mot hyresvärdens vilja till och med överlåtit hela lägenheten till annan

person — ej sällan mot oskäligt vederlag — men bevarat sin hyresrätt genom

att till skenet själv nyttja någon de! av densamma.

Bestämmelser, som härvidlag medgåve utvidgad uppsägningsrätt, finge emellertid

givetvis lika litet som de nuvarande lämna rum för godtycke eller missbruk

från hyresvärds sida. De torde därför vara synnerligen vanskliga att utforma.

Då hithörande spörsmål icke omedelbart sammanhänga med hyresstegringslagens

avveckling och ej heller direkt ingå i det styrelsen nu meddelade

uppdraget, har styrelsen avstått från att upptaga dem till positiv behandling.

De synas emellertid böra uppmärksammas vid en eventuell, på längre sikt ställd

revision av nyttjanderättslagen.

S §. Det torde för hyresgästen mången gång erbjuda vissa svårigheter att infinna

sig för att fullgöra hyresbetalningen just på den plats och vid den tid på dagen,

som hyresvärden kan bestämma. Vidare synes det icke saknas exempel

på att hyresvärden i illojalt syfte sökt bereda hyresgästen särskilda svårigh ter

att anträffa honom den dag, då hyran senast kunnat erläggas. Hyresgästen

har då varit nödsakad att till skydd för sin hyresrätt nedsätta hyran hos notarius

publicus på platsen. Det synes helt naturligt, om hyresgästen för sådana

fall kunde anlita postverket för att tillställa hyresvärden den förfallna hyran.

Om också detta förfaringssätt torde hava förekommit och, med hänsyn till den

säkerhet med vilken postverket i regel fungerar, knappast synes ägnat ingiva

sakliga betänkligheter, torde det dock varit förenat med viss risk för hyresgästen.

Han har nämligen hittills icke haft någon betryggande säkerhet varken

för att beloppet inom utsatt tid hemb.judes åt hyresvärden eller att denne

icke under någon förevändning underlåter att inom sådan tid utlösa honom hembjuden

försändelse. I allt fall kan han äventyra vissa rättsliga tvister. I 8 §

opaginerad Kontrollera mot PDF

47

av förslaget liar därför hyresbetalning med anlitande av postverket uttryckligen

legaliserats. Föreskriften avser jämväl de fall där hyran erlägges enligt 7 §.

Givetvis skulle lagbestämmelsen i fråga icke kunna avse annat än försäkrad

försändelse. Styrelsen bar emellertid av flera skäl begränsat den till att avse

allenast postanvisning, vilken i förevarande fall erbjuder vissa påtagliga fördelar.

Vid användandet av postanvisning erbjudes adressaten det avsända beloppet

i kontanta pengar — i rekommenderad eller assurerad försändelse kunde

hyresgästen till äventyrs översända checker eller andra för hyresvärden

eventuellt obekväma betalningsmedel -— och hyresgästen mottager vid avsändandet

av postanvisning ett kvitto, vilket på ostridigt sätt angiver storleken av

det översända beloppet och som av honom kan åberopas i händelse av tvist.

Styrelsen har till och med tagit under övervägande, att i lagen borde föreskrivas

användandet av en för ändamålet särskilt fastställd blankett, »hyrespostanvisning».

Visserligen har styrelsen avstått från denna tanke, men det synes

i allt fall lämpligt, om postverket kunde, liksom i fråga om skattepostanvisning,

tillhandahålla en specialblankett, avfattad så, att den efter ifyllandet

klart angåve, såväl att det översända beloppet över huvud taget avsåge hyra,

som ock att det avsåge hyra för viss angiven lägenhet och viss angiven hyrestid.

Fet är givetvis lämpligt och tillbörligt, att postanvisning avsändes i så god

tid. att beloppet kan vara hyresvärden tillhanda senast å förfallodagen. Emellertid

skulle den förmån, som man åsyftar att bereda hyresgästen, väsentligen

förfelas om man meddelade en ovillkorlig föreskrift härom. Tvärtom

har man, med tanke på de fall, där hyresgästen först i sista ögonblicket

kunnat anskaffa hyran, men så ej kan anträffa hyresvärden och sålunda

lika fullt skulle kunna äventyra sin hyresrätt, tillgripit den fiktionen,

att mottagandet av postanvisningen skall anses ske samtidigt med avsändandet.

För hyresvärden innebär nu berörda medgivande någon förlängning av den

respittid. inom vilken hyran, vid äventyr av hyresrättens förlust för hyresgästen,

skall vara honom tillhanda. För hyresgästens vidkommande innebär

det däremot icke någon sådan förlängning. Styrelsen antager, att sist berörda

omständighet i förening med de portoavgifter, som alltid tillkomma, i regel

kommer att avhålla hyresgästerna från att använda det föreslagna sättet för

hyrans erläggande i otillbörligt syfte att söka bereda hyresvärden omak. Sannolikt

komma hyresgästerna i allmänhet att föredraga att erlägga hyran på

hittills brukligt sätt och anlita postverket endast i de fall, där giltiga skäl därtill

föreligga.

Hyresvärden bör givetvis liksom hittills angiva, var och när han uppbär

hyran. Men det kan å andra sidan icke rimligen påfordras, att han vid varje

tillfälle, då hyresgästen, med utnyttjande av respitdagar eller under åberopande

av 7 §. kan finna för gott att verkställa hyreslikvid vid annan tid. skall stå

till reds för sådant ändamål. Det kan då innebära fördel även för hyresvärden

att kunna hänvisa hyresgäster, som försumma de utsatta uppbördstiderna, att

använda sig av postverket.

Såsom en lämplighetsregel får styrelsen förorda, att hyresvärdens — eller

vice värdens — vanliga adress antecknas i hyresavtalen. Någon uttrycklig

föreskrift härom har styrelsen dock ej funnit sig behöva inrycka i lagförslaget.

Enligt 13 § i hyresstegringslagen skall i städer med viss folkmängd (minst t)

15.000 invånare vid 1921 års ingång) genom kommunens försorg förmedlas uthyrning

av bostadslägenheter. Förmedlingen, som skall ske avgiftsfritt, grundas

på det uppgiftsmaterial rörande hyresavtals träffande och upphörande,

som hyresvärdarna jämlikt 12 § i samma lag äro skyldiga att lämna.

Redan då författningsföreskrifter i ämnet första gången meddelades (k. för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

ordningen den 27 februari 1917 angående ändrad lydelse av § 5 mom. 1 och § 10

i förordningen den 5 maj 1916 om medling i vissa hyrestvister m. m.; sv. förf.

saml. nr 64), erinrades, att anordnandet av kommunal bostadsförmedling länge

utgjort ett bostadspolitiskt önskemål. Om det då också förverkligades genom

författningsföreskrifter av allenast provisorisk art, så hörde frågan dock till

dem, som tarvade en lösning av mera bestående natur. Liknande synpunkter

hava senare upprepade gånger hävdats, bland annat av socialstyrelsen, när den

årligen återkommande frågan om hyresstegringslagstiftningens revision varit å

bane. Styrelsen bär nu upptagit frågan till behandling i syfte att åstadkomma

en mera bestående ordning på området.

Bostadsförmedlingen under kristiden kan icke sägas hava infriat de förhoppningar,

som på många håll torde hava knutits till densamma, då den infördes.

Detta lärer emellertid ingalunda få tagas till intäkt för påståendet, att tanken

på en dylik förmedlingsverksamhet skulle vara i sig själv felaktig. Verksamheten

har nämligen bedrivits under så utomordentligt ogynnsamma betingelser,

att dess ringa framgång låter sig fullt förklara med en hänvisning till dessa.

Den naturliga omflyttningen har till ytterlighet begränsats, och bostadsknappheten

har gjort bostadslägenheter till den grad begärliga, att ofta ett flertal

personer långt i förväg anmält sig såsom spekulanter till lägenheter, som förväntats

bliva lediga. Hyresvärdarna hava i förmedlingen säkerligen i huvudsak

sett en åtgärd från det allmännas sida, som bidragit till att de ytterligare besvärats

med enträgna förfrågningar angående eventuellt lediga lägenheter. Hyresgästerna

åter hava i de meddelade eller kanske helt uteblivna förmedlingsanvisningarna

merendels sett en källa till felslagna förhoppningar.

Om man tidigare kunnat förutse, att bostadsbristen skulle antaga sådana proportioner,

som den fått, hade det måhända varit att föredraga att icke införa

förmedlingen vid nämnda tid och därigenom ådraga hela tanken ett oförtjänt

vanrykte. Vid den tilltagande bostadsknappheten gällde det emellertid att ej

lämna något medel oförsökt, som kunde bidraga till att lindra verkningarna härav.

Erinras må även, att bostadsförmedlingen åt vederbörande kommunala myndigheter

lämnat ett värdefullt material för bedömandet av de åtgärder mot bostadsnöden,

som varit påkallade.

Huvudsyftet med en kommunal bostadsförmedlingsverksamhet är emellertid

att samla utbud och efterfrågan på en enda punkt, vilket under tider av fri omflyttning

och åtminstone någorlunda normal bostadstillgång ovillkorligen måste

för den enskilde underlätta åtkomsten av en efter hans förhållanden lämplig

bostadslägenhet. Styrelsen tvekar därför icke, att, trots hittills vunna föga.

gynnsamma erfarenheter och i fullt medvetande om att ytterligare erfarenheter

av samma art kunna förväntas en tid framåt, medan bostadstillgången ännu är

onormalt knapp, obetingat förorda fortsatta författningsföreskrifter i ämnet. I

9 § i lagförslaget har styrelsen upptagit sådana föreskrifter.

Utgångspunkt för de föreslagna föreskrifterna har för styrelsen varit den uppfattningen.

att bostadsförmedlingen är en lokal angelägenhet, som, i den mån

denna tillkommer det allmänna, bör handhavas av vederbörande kommun. Med

hänsyn härtill har styrelsen vid den föreslagna paragrafens avfattande sökt giva

den en sådan form, att den kan erbjuda det legala underlaget för kommunala

åtgärder, sådana de på varje ort finnas lämpliga.

Att det står de kommunala myndigheterna fritt att utan särskilt medgivande

i lag anordna bostadsförmedling torde vara klart. Erinras må sålunda, att

bland andra Malmö stad hade anordnat sådan redan före utfärdandet av förberörda

k. förordning av den 27 februari 1917. Stadgandet i paragrafens 1 mom.,

att kommunal bostadsförmedling skall anordnas i städer, vilkas mantalsskrivna

folkmängd vid 1923 års ingång uppgår till minst 30.000, har införts i den

tanken, att det huvudsakligen torde vara i städer av sådan storlek, som en mera

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

så att säga börsmässig överblick av bostadsmarknaden å orten kan vara av betydelse.

I och med att Konungen, på framställning av stadsfullmäktige, äger

medgiva undantag från stadgandets tillämplighet i dessa orter, kan detsamma

icke anses äga obligatorisk giltighet i egentlig mening. Vid 1922 års ingång

översteg den mantalsskrivna folkmängden 90,000 i följande städer, nämligen

Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Gävle, Örebro, Västerås

och Eskilstuna.

I överensstämmelse med vad ovan anförts har styrelsen föreslagit, att avgörandet

av frågan, huruvida det för bostadsförmedlingen nödiga uppgiftsmaterialet

bör åstadkommas genom tvångsanmälan eller frivillig anmälan från hyresvärdarna,

överlåtes åt vederbörande kommunala myndigheter. Underlaget för

eventuell tvångsanmälan beredes i paragrafens 2 mom., däri tillika stadgas om

bötesansvar vid försummad tvångsanmälan, där sådan kan varda föreskriven.

Även frågan huruvida förmedlingen bör göras avgiftsfri eller ej har (i 3

mom.) överlåtits åt de kommunala myndigheterna, allenast med det förbehåll,

att en tvångsanmälan i och för sig givetvis ej kan förenas med avgiftsskyldighet.

För egen del vill styrelsen förorda, att åtminstone försök göres med en frivillig

och med avgift för den enskilde förenad bostadsförmedling. Endast på

denna väg lärer det vara möjligt att bryta udden av det motstånd, aktivt eller

passivt, som nu från hyresvärdarnas sida i åtskilliga fall reses mot förmedlingen

i fråga. Förhållandena kunna väl tänkas ändras därhän, att dessa skola

finna det med sin egen fördel förenligt att hänvända sig till ett förmedlingskontor,

som mot ringa avgift biträder dem vid uthyrningen. Man må nämligen

vid bedömandet av förevarande fråga icke taga alltför ensidigt sikte på de egenartade

stämningar och förhållanden, som för ögonblicket äro rådande. Om man

på frivillighetens väg kunde vinna intresserad medverkan från hyresvärdshåll,

skulle institutionens framgång säkerligen vara tryggad. För att nå detta mål

synes det lämpligt, att förmedlingen omfattar alla kategorier av bostadslägenheter.

Att förläna den en uttrycklig social prägel — exempelvis genom att låta

den omfatta allenast smålägenheter eller genom att bereda ett lagstadgat företräde

åt barnrika familjer — torde allenast bidraga att öka misstroendet. Verksamheten

torde äga ett inre berättigande, som enligt styrelsens mening också

kommer att trygga framgången av densamma, och dess viktiga sociala syfte

lärer i längden bäst tillgodoses, om den lyckas tillvinna sig båda parternas fulla

förtroende.

I 19 § i hyresstegringslagen stadgas straff för oskäliga hyresanspråk, med

undantag dock för sådana fall, där hyran jämlikt 6 § i samma lag kan göras till

föremål för reglering. Från hyresgästhåll har man nu med stor iver påyrkat,

att bestämmelser av likartat innehåll skulle bibehållas efter hyresstegringslagens

upphävande.

För egen del kan styrelsen ej underlåta att framföra sina betänkligheter mot

en sådan lagstiftning, i all synnerhet mot en lagstiftning av den innebörd, som

en mycket allmän opinion synes påfordra. Man synes nämligen hysa den uppfattningen,

att det skulle låta sig göra att med ockerbestämmelser effektivt ingripa

i hyresprisbildningen och i stort sett förekomma en befarad allmän hyresstegring.

Straffbestämmelser av en sådan innebörd skulle i själva verket innebära

snarare en skärpning än en mildring av hyresstegringslagens föreskrifter

om reglering av hyra.

Det synes styrelsen uppenbart, att en så rigorös lagstiftning helt enkelt skulle

vara ogenomförbar. Vad som kan ifrågasättas är i varje fall endast bestämmelser,

som rikta sig mot hyresanspråk, märkligen överstigande den allmänna

hyresmarknadens. Lagstiftningens uppgift skulle vara att förekomma dylika

anspråk och att, där sådana ändock gjordes gällande under utnyttjande av anBihang

till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 26 käft. (Nr 31) 7

10 §.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

nans trångmål, straffälla den skyldige. Men det lärer ej kunna undvikas, att

även bestämmelser av en sådan begränsad tillämplighet råka i viss konflikt med

den naturliga prisbildningens funktioner och uppgifter.

Styrelsen har sig ej bekant, huruvida vissa föreliggande förslag om utsträckta

straffbestämmelser mot ocker på andra det ekonomiska livets områden kunna

förväntas bliva upphöjda till lag. Allmänhetens ställning till frågan om lagstiftning

mot hyresocker har i allt fall säkerligen icke påverkats härav, utan

frågan har framförts såsom ett helt fristående spörsmål. Det synes emellertid

föga tilltalande, att en viss ekonomisk verksamhet skall göras till föremål för en

strafflagstiftning utan att detta sker i samband med en allmän behandling av

frågan om sådan lagstiftning mot ocker på vilket som helst ekonomiskt verksamhetsområde,

där ocker kan tänkas ifrågakomma. Man ställer därmed utövarna

av en viss ekonomisk verksamhet, hyresvärdarna, i en särställning, som för

dessa kan kännas kränkande.

Det har under hyresstegringslagens giltighet på många håll mellan hyresvärdar

och hyresgäster kommit att råda en stark spänning, som icke bidrager till

ömsesidigt tillmötesgående. Inför man nu ockerbestämmelser, befarar styrelsen,

att hyresgäster på många håll komma att ständigt föra på tungan tal om att hyresvärden

gör sig skyldig till ocker och att hota med åtal, så snart hyran i hyresgästens

ögon synes i minsta mån för hög. Ett dylikt obefogat åberopande av en

strafflagstiftning kommer att verka utmanande och ägnat att försvåra uppgörelser

i godo.

Det saknas icke heller symptom, som visa, att kapitalet är känsligt för en mera

hårdhänt lagstiftning såväl som för en okritiskt dömande opinion och reagerar

däremot på ett sätt, som i längden får en helt annan effekt än den åsyftade.

Om styrelsen sålunda hyser starka betänkligheter mot en lagstiftning av ifrågavarande

slag, har styrelsen dock ej kunnat undgå att fästa stort avseende därvid,

att de hörda myndigheterna med stor enstämmighet förordat en sådan. Och

för egen del finner styrelsen det icke uteslutet, att den situation, som inträder

just vid själva övergången från en reglerad hyresmarknad till en fri sådan, kan

försvara en eljest mindre lämplig exceptionell lagstiftning. Vidare har styrelsen

förutsatts, dels att nu gällande regler skulle modifieras på ett sätt, som strax

skall beröras, och dels att bestämmelserna uttryckligen skulle göras giltiga allenast

under en viss begränsad övergångstid. Inför dessa överväganden har styrelsen,

med framhållande av sina betänkligheter och med viss tvekan, i 10 § av

förslaget infört bestämmelser mot hyresocker.

Den föreslagna paragrafens avfattning ansluter sig i stort sett till 19 § i hyresstegringslagen.

Det i 1 mom. av sistnämnda paragraf förekommande andra

stycket saknar tillämplighet vid hyresstegringslagens upphävande och har på

den grund ej upptagits i förslaget. Vidare hava vissa ändringar vidtagits i syfte

att bringa de föreslagna bestämmelserna i närmare överensstämmelse med stadgandena

om ocker vid penningförsträckning m. m. (1901 års ockerlag). Sålunda

hava i första stycket orden »fordrar eller mottager vederlag» utbytts mot orden

»tager eller för sig eller annan betingar vederlag». Paragrafens andra stycke

är nytt. Det synes nämligen numera, då en lättnad på bostadsmarknaden kan

förväntas, böra föreskrivas, att påföljder för oskäliga hyresanspråk icke böra

inträda, med mindre förfarandet inneburit utnyttjande av annans trångmål i vidkommande

hänseende. En hyresgäst kan exempelvis frivilligt bjuda en osedvanligt

hög hyra för att komma i besittning av en ledigbliven butik med gott

affärsläge eller en bostadslägenhet, som för honom äger något speciellt affektionsvärde.

Ocker från hyresvärdens sida behöver då icke anses föreligga.

I enlighet med vad ovan anförts är det enligt styrelsens mening icke möjligt

att göra förevarande bestämmelser effektiva i den bemärkelse, som en vitt utbredd

opinion synes fordra. Man kan ej såsom ocker stämpla varje hyresanspråk, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

51

i cn hyresgästs ögon kan synas för högt drivet. Men på samma gång bör icke

något eftersättas, då det gäller att göra bestämmelserna så effektiva, att de motsvara

sakligt befogade anspråk. I syfte att öka bestämmelsernas effektivitet

har styrelsen i förslaget tillerkänt allmän åklagare andel i böter m. m.

Styrelsen har tidigare även ifrågasatt, om icke den anordningen kunde bidraga

till att öka effektiviteten av bestämmelserna, att hyresnämndernas personal,

särskilt deras lagfarna ordförande, som givetvis förvärvat stor förtrogenhet med

ortens hyresmarknad, kunde utrustas med befogenhet_ att tillhandagå domstol

med utlåtanden i oekermål. Tanken har upptagits i vissa av de inkomna utlåtandena.

Styrelsen har emellertid vid närmare övervägande funnit en sådan anordning

ägnad att ingiva betänkligheter. Man kan nämligen befara, att allmänheten

komme att tillmäta dylika officiella utlåtanden ungefär samma vitsord som en

domstols utslag. Härigenom skulle en dualism mellan utlåtanden och domstolsutslag

kunna uppstå, som erhölle icke åsyftade konsekvenser.° Om exempelvis

i ett dylikt utlåtande framfördes den meningen, att ocker förelåge, men en domstol

efter närmare utredning med vittnesförhör m. m. konstaterade, att vidkommande

vederlag icke varit oskäligt högt eller att dess utkrävande ej inneburit

försök att utnyttja vederböiandes trångmål, skulle den åtalade i allt fall sannolikt

komma att för allmänheten framstå såsom en av offentlig myndighet brännmärkt

ockrare.

Vad styrelsen i förevarande fall finner betänkligt vore att genom lagstadganden

förläna en auktoritet åt dylika utlåtanden, vilken icke vore av lagstiftaren

åsyftad. Med hänsyn härtill har styrelsen i lagförslaget icke upptagit föreskrifter

i nu antydd riktning. Därmed utesluter man givetvis ej möjligheten

för en domstol att i ockermål tillgodogöra sig den faktiska sakkunskapen hos

personer, som haft att taga befattning med arbetet inom hyresnämnderna.

I anslutning till vad sist anförts får styrelsen beröra även ett annat spörsmål, ^gsverkDet

lärer ej kunna undvikas, att frågor om rätta tolkningen av stadgandena i hy- srtw“;ie^ ge_

resstegringslagen och i denna lag kunna komma att förorsaka den enskilde vissa n0m hyressvårigheter.

Nu har allmänheten vant sig vid att hänvända sig till hyresnämn- nämnderna

derna eller hos dessa anställd personal för att där erhålla råd och anvisningar i m■ mfråga

om hyresförhållanden. Utan tvivel har hjälp ofta kunnat beredas beträffande

tolkningen av hyresavtalens bestämmelser och av gällande lagföreskrifter,

vilket säkerligen varit ägnat att skapa en viss trygghetskänsla. Styrelsen

förutsätter, att hyresnämnderna, så länge de äga bestånd, fortfarande skola taga

sig an denna uppgift. Önskvärt vore även, att nämnderna icke ställde sig främmande

för den viktiga uppgiften att söka sprida kännedom om den nya avvecklingslagens

innehåll.

Vid tiden närmast efter hyresstegringslagens upphävande torde behovet av

råd och anvisningar vid sidan av en livlig allmän upplysningsverksamhet göra

sig gällande med särskild styrka. Det skulle säkerligen bidraga till att förekomma

åtskilliga friktionsanledningar och rena rättstvister, om parterna kunde

hänvända sig till sakkunniga personer — särskilt lämpliga härför vore utan tvivel

de f. d. ordförandena i hyresnämnderna.

I ett av de inkomna yttrandena har t. o. m. förordats, att efter hyresstegringslagens

upphörande k. förordningen av den 5 maj 1916 angående medling i

vissa Ipyrestvister borde återupplivas. En så pass långt gående åtgärd skulle

enligt styrelsens mening däremot icke vara lycklig. Om hyresnämnderna bibehölles

såsom en officiell institution men med den ringa befogenhet, som tillkom

dem enligt nämnda författning, skulle de sannolikt förmå att uträtta föga eller

intet. De skulle snarare från hyresvärdshåll mötas av en opposition, som vore

ägnad att försvåra uppgörelser i godo.

opaginerad Kontrollera mot PDF

52

Om hyresnämndernas ordförande däremot, utan att intaga någon i författning

angiven ställning, på viss tid i veckan och på viss plats stode parterna till tjänst

med råd och anvisningar mera under hand, skulle detta sannolikt vara till stort

gagn. Sannolikt skulle de. i många fall, likaledes helt och hållet under hand,

kunna åvägabringa godvilliga överenskommelser mellan tvistande parter. För

en sådan personlig och grannlaga uppgift lärer en enskild person äga större förutsättningar

att lyckas än en nämnd, även om en sådan, i likhet med 1916 års

hyresnämnder, ägde befogenhet att vid vites föreläggande tillkalla de tvistande

parterna.

Mahända kommer det att visa sig behövligt och lämpligt att även framdeles,

sedan de speciella svårigheterna vid hyresstegringslagens avveckling övervunnits,

bibehålla en person vid en dylik funktion. Det vore härvid icke fråga om

rättshjälp i egentlig mening. I de fall, där sådan beredes genom kommunens försorg,

lära de rena rättsfallen liksom hittills lämpligen överlåtas åt den institution,

som har en sådan uppgift sig anförtrodd.

Styrelsen liar velat framkasta denna tanke och vill livligt förorda, att den

omsättes^i positiva åtgärder, ehuru det ej synts behövligt eller lämpligt att framtvinga

sådana genom lagföreskrifter. Det är emellertid att hoppas, att de kommunala

myndigheterna i god tid skola ägna ifrågavarande spörsmål sin uppmärksamhet.

^ Lämpligt vore även, att hyresnämnderna, innan de avvecklas, kunde

taga frågan under övervägande och för de kommunala myndigheterna framlägga

de. förslag, som de finna påkallade. Anordningar av nu ifrågasatt art, vilkas

vidtagande pa lämpligt sätt borde bringas till allmänhetens kännedom, skulle

sannolikt icke föranleda större utgifter för kommunerna.

11 §. Lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 medgiver, att avtal med bindande

verkan träffas därom, att fråga av tvistemåls beskaffenhet, om vilken förlikning

kan träffas, skall, da tvist uppstått, avgöras av en eller flera skiljemän

ävensom att.skiljeavtal om dylik fråga också må avse framtida tvist, härflytande

av visst i avtalet angivet rättsförhållande. Vidare meddelas i lagen en del

sta^dganden, som avse att reglera skiljenämndens sammansättning och verksamhet

i sådana fall, då bestämmelser i dylikt hänseende icke meddelats i avtalet.

Enligt 46. § utsökningslagen må en skiljedom under förutsättning, bland annat,

att skiljeavtalet slutits utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen,

gå i verkställighet lika som domstols lagakraftägande dom. Nämnda

förutsättning är även. ett villkor för skiljemannalagens tillämplighet å avtalet.

Styrelsen känner icke, i vilken utsträckning dylika skiljeavtal i allmänhet

träffas och tillämpas i hyrestvister. Emellertid har styrelsen haft tillfälle konstatera,

att bland de tryckta bestämmelserna i åtminstone ett formulär till hyreskontrakt

förekommer den klausulen, att tvist mellan hyresgäst och hyresvärd,

i andra, frågor än om gäldande av förfallen hyra eller värmeersättning, ej får

dragas inför domstol utan skall hänskjutas till en på lagligt sätt tillsatt skiljenämnd

av tre personer, därav hyresvärd och hyresgäst utse vardera en och de

sålunda utsedda den tredje, med bestämmelser tillika dels att, om hyresvärd eller

hyresgäst icke utsett skiljeman senast tre dagar efter anmodan, densamme skall

utses genom en organisation av hyresvärdar och dels att skiljedom skall avkunnas

inom en månad efter utseende av nämnden.

Det kan sålunda icke anses uteslutet, att dylika skiljeavtal träffats och alltjämt

träffas.

. Styrelsen vill på intet sätt uttala sig emot skiljemannaförfarandets användning

i allmänhet. Det torde dock vara givet, att olika slag av tvister mer eller

mindre väl lämpa sig för ett dylikt förfarande ävensom att avtalen i fråga om

skiljenämndens sammansättning och dylikt kunna tänkas innehålla bestämmelser,

som i allt för ringa grad tillgodose rättssäkerheten. Vidare kan under vissa

opaginerad Kontrollera mot PDF

förhållanden den faran ligga nära, då skiljeavtalet avser framtida tvister, som

härflyta ur visst samtidigt med skiljeavtalet tillskapat rättsförhållande, att den

ena av parterna icke varit i tillfälle eller förstått att vederbörligen överväga

skiljeavtalets konsekvenser eller förmått att göra gällande de betänkligheter han

däremot kunnat hysa. Nu berörda möjligheter kunna otvivelaktigt samverka

till föga tilltalande resultat.

Det kan icke förnekas, att sådana brister i den processuella behandlingen av

hithörande tvister, som nyss antytts, på ett betänkligt sätt kunna äventyra effektiviteten

av de civilrättsliga bestämmelser, som till hyresgästernas skydd

meddelas.

Enligt styrelsens mening skulle man gå för långt, om man gjorde gällande,

att inga tvister om hyresförhållanden lämpade sig för skiljemannaförfarande.

Ett dylikt förfarande torde i stället kunna tänkas vara väl ägnat för en hel del

av de tvistigheter, som uppkomma mellan hyresvärd och hyresgäst. Styrelsen hal

härvid särskilt i åtanke frågor om avtalade reparationer, ersättning vid uppkommen

skadegörelse o. d., allt frågor, vilka mången gång bäst och snabbast bedömas

genom skälighetsprövning från skiljenämnds sida. Sådana tvistefrågor

däremot, som röra hyresavtals giltighet eller fortsatta bestånd, torde i allmänhet

böra bedömas ur rent rättsliga synpunkter och synas på den grund mera

lämpade för avgörande vid domstol, där garantierna för sakkunnig prövning ur

sådana synpunkter äro större och farorna för misstag till följd av förbiseende

eller bristande utredning äro mindre. Möjlighet att kunna hänskjuta sådana

tvister till domstols prövning kan under vissa omständigheter rent av vara ovillkorligen

påkallad för rättssäkerhetens skydd. Styrelsen har därför i 11 § första

stycket förordat bestämmelser, avseende att förekomma skiljeavtal angående

framtida tvister i frågor av senast angiven natur.

Den nu synbarligen förefintliga möjligheten att på ett eller annat sätt åstadkomma

en förskjutning inom skiljenämnden till förmån för den ene av kontrahenterna

bör enligt styrelsens mening likaledes förebyggas. I sådant syfte hava

bestämmelserna i paragrafens andra stycke upptagits i lagförslaget.

Paragrafen avser i sin helhet blott skiljeavtal om framtida tvist. Där tvist

redan uppkommit, torde det icke förefinnas något skäl till att ett därom slutet

skiljeavtal skall vara underkastat några från de vanliga reglerna avvikande

bestämmelser.

I förslagets 12 § 1 mom. angives det forum, inför vilket förseelser mot lagen

skola åtalas. Stadgandet, som nära ansluter sig till lagrum av motsvarande innehåll

i hyresstegringslagen (20 §), lärer ej tarva särskild motivering.

I 2 mom. meddelas vissa föreskrifter om böter m. m., vilka ådömas enligt lagen.

Enligt motsvarande stadgande i hyresstegringslagen (21 §) skola böter

liksom ock viten m. m. tillfalla kommunen, köpingen eller municipalsamhället.

Denna föreskrift lärer hava föranletts därav, att de huvudsakliga kostnaderna

för lagens tillämpning skola jämlikt 5 § bestridas av vederbörande samhälle.

Detta särskilda skäl till avvikelse från den allmänna regeln, att böter till det

allmänna skola tillfalla staten, synes beträffande den nu föreslagna lagen äga

tillämpning allenast med avseende å böter, som ådömas jämlikt 9 § 2 mom. Beträffande

sådana böter har, i likhet med vad fallet är enligt hyresstegringslagen,

föreskrivits, att desamma skola tillfalla vederbörande kommun.

Med avseende å böter m. m. jämlikt 10 § i förslaget synes däremot böra gälla,

att vederbörande belopp skall tillfalla staten. I syfte att stimulera allmänna

åklagaren att verka för beivrandet av förseelser mot nämnda paragraf har styrelsen

emellertid, såsom ovan nämnts, velat förorda, att denne skall erhålla andel

av sådana böter m. m. Föreskrift härom har intagits i 2 mom. Bötesande
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Övergångs

bestämmer

ser.

Minsta uppsägningstid

till 1 okt.

1923.

len synes böra fastställas till en tredjedel, dock högst ettusen kronor i varje särskilt

fall.

I anslutning till vad styrelsen ovan (sid. 31) anfört, har styrelsen haft under

övervägande att göra den föreslagna lagen provisorisk, i tanke att vissa av dess

föreskrifter och eventuellt andra nya sådana framdeles skulle inflyta i andra

lagar, närmast i den blivande nya jordabalken, utsökningslagen och lagen om

skiljemän. Då emellertid den lämpliga tidpunkten härför icke nu kan fastställas,

har styrelsen förordat, att lagen skall gälla tillsvidare. Undantag härutinnan

har gjorts beträffande 10 §, vars giltighet, i enlighet med vad därom

ovan anförts, synts höra begränsas allenast till viss angiven kortare övergångstid.

Yissa i lagförslaget ej berörda frågor.

I inkomna yttranden och skrivelser hava framkommit förslag om åtgärder

jämväl i andra hänseenden än de ovan behandlade. I flera fall hava dessa synts

förtjänta av allvarligt övervägande, ehuru de icke föranlett styrelsen att i det

framlagda lagförslaget inrycka särskilda bestämmelser. Styrelsen har emellertid

ansett sig böra angiva de viktigaste av dessa förslag och angiva skälen för

den ståndpunkt styrelsen gent emot dem intagit.

Ett av dessa förslag, framfört från flera håll, har gått ut på att i lag fastställa

en viss minsta tid, förslagsvis sex månader, för uppsägning av hyresavtal

till den 1 oktober 1923. Syftet härmed vore att bereda parterna, särskilt hyresgästerna,

en längre tids rådrum än dén ofta tillämpade uppsägningstiden av

allenast tre eller t. o. m. endast en månad för träffande av erforderliga dispositioner

i samband med den omflyttning, som kan komma att äga rum vid nämnda

datum. Genom detta i många fall ökade rådrum skulle man kanske bidraga till

att förebygga uppkomsten av panikstämning inför den väntade fria omflyttningen.

Man skulle måhända också genom att sålunda samla utbud och efterfrågan

på bostadsmarknaden till en viss tidpunkt underlätta en rationell fördelning

av bostadsbeståndet.

Styrelsen vill ej frånkänna skälen för en dylik lagstiftningsåtgärd viss giltighet.

Det gäller ytterst att bedöma, huru åtgärden faktiskt komme att uppfattas

av allmänheten. Då spörsmålet dryftats med de sakkunniga, har därvid

med stor enstämmighet hävdats den uppfattningen, att ett rubbande av innehållet

i hyresavtalen i och för sig vore mindre tilltalande och snarare ägnat att

blåsa under än att dämpa en befarad panik. Vidare framhölls, att en dylik

tvångsbestämmelse om utsträckt uppsägningstid kunde föranleda hyresvärdarna

att i stor omfattning uppsäga hyresavtal i syfte allenast att icke försitta

möjligheten till vidtagande av en sådan åtgärd. Givetvis vore det föga önskvärt

att på så sätt framlocka uppsägningar och att därmed skapa ett osäkerhetstillstånd

för hyresgästerna i en mängd fall, där eljest tyst överenskommelse om

hyresavtalens förlängning sannolikt komme att träffas.

Det befarades vidare, att kännedomen om bestämmelsen icke skulle vinna vederbörlig

spridning bland allmänheten och att på den grund hyresgäster i många

fall skulle finna sig bundna av hyresavtal, som stadgade kortare uppsägningstid

och som de haft för avsikt att uppsäga.

Slutligen må framhållas ytterligare en synpunkt, som synes förtjänt av särskilt

beaktande. Ehuru det ej låter sig med tillgänglig statistik påvisa, har

det dock enstämmigt vitsordats, att hyresavtal om smålägenheter allmänt sti
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

pulera eu kortare uppsägningstid än avtalen om större lägenheter. Skulle man

genom en lagföreskrift åstadkomma, att de förra avtalen uppsades vid samma

tidpunkt som avtalen om de senare, hade man att befara en ytterligare skärpning

av konkurrensen om de lediga smålägenheterna. Vidtager man däremot

ingen särskild åtgärd i förevarande hänseende, torde de större lägenheterna utbjudas

först. Intet hinder föreligger därvid för de smålägenhetsinnehavare, som

önska sig större lägenheter, att konkurrera om ledigblivna sådana. Då knapphet

råder på smålägenheter, men tillgången på större lägenheter är jämförelsevis

god, vore det olämpligt att vidtaga en åtgärd, som kunde bidraga till att skärpa

konkurrensen om de förra lägenheterna och att minska den i fråga om de senare.

Då sålunda enligt styrelsens mening en åtgärd sådan som den nu ifrågasatta

å ena sidan med sannolikhet skulle vara förenad med stor risk och å andra sidan

skulle medföra endast ovissa fördelar, och skälen emot följaktligen väga

väsentligt tyngre än skälen för densamma, har styrelsen ansett sig böra avstyrka

åtgärdens vidtagande.

Från vissa håll har framförts tanken att lagstadga om särskild optionsrätt, Optionsrätt,

innebärande rätt för hyresgästen att, sedan hyrestiden gått till ända, under vissa

förhållanden, även mot hyresvärdens vilja, fortfarande förhyra lägenheten. I

det framlagda lagförslaget har styrelsen emellertid ej upptagit bestämmelser i

sådan riktning.

Optionsrätt gäller som bekant för närvarande för vissa fall av arrenderätt till

kronojord. Att detta egenartade rättsinstitut därvid kommit till användning

lärer bero bland annat på, å ena sidan att det synes billigt att åt arrendatorn

såvitt möjligt tillförsäkras en stadigvarande nyttjanderätt till jord, vars värde

han genom eget arbete kan hava ökat — något som man just vill framlocka —- och vars fortsatta nyttjande följaktligen kan innebära en speciell, honom skäligen

tillkommande ekonomisk fördel, och å andra sidan, att staten såsom ägare

till jorden ansett sig kunna för egen del inskränka den fria dispositionsrätt till

densamma, som lagstiftaren eljest tillerkänner enskild jordägare. Det ligger

vidare i sakens natur, att optionsrätt endast kan ifrågakomma med avseende å

nyttjanderätt av tämligen stadigvarande beskaffenhet.

I fråga om hyresavtal om bostadslägenheter föreligga ej liknande förhållanden.

Hyresgästen plägar gemenligen icke utföra förbättringar å lägenheten.

Om sådana i vissa fall utföras, lärer det knappast äga allmänt intresse att skydda

hyresgästens skäliga anspråk på att få njuta fördelen av dessa. I stället

lärer det ankomma på hyresgästen själv att söka få till stånd ett för lämplig tid

upprättat hyresavtal, som skyddar hans anspråk. Om det vidare måhända kan

anses vara även av ett visst allmänt intresse, att hyresgästen väl vårdar sin lägenhet,

kan det knappast förefinnas tillräcklig anledning att genom en lagstadgad

optionsrätt söka framlocka särskilda förbättringar från hans sida.

Det kan vidare starkt ifrågasättas, om en optionsrätt skulle medföra ökat

skydd för dem, som innehava hyresrätt till bostadslägenhet. Styrelsen har

härvid utgått ifrån, att optionsrätt icke skulle kunna ifrågakomma generellt

för alla hyresavtal om omöblerade lägenheter. Skulle exempelvis en person, som

för en månad förhyrde ett omöblerat enkelrum, därmed erhålla optionsrätt till

fortsatt förhyrning, skulle detta kunna medföra sådana av hyresvärden vid upplåtelsen

icke avsedda verkningar, att han sannolikt icke skulle kunna eller vilja

uthyra rummet. Det synes därför uppenbart, att optionsrätten skulle inträda,

först sedan hyresförhållandet varat viss tid. Vilken tid man i sådant hänseende

än föreskreve, äventyrade man emellertid, att hyresvärden, i syfte att. undandraga

sig följderna av en mot honom uppstående sådan rättighet, skulle ingå

hyresavtal allenast på kortare tid än den sålunda fastställda. Vidare är det

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

ju eu ingalunda ovanlig företeelse, att hyresavtal, som äro till ömsesidig belåtenhet

för hyresvärd och hyresgäst, oupphörligt förlängas och därigenom komma

att äga bestånd under långa perioder. Hyresvärden har i och för sig intet

intresse av att avbryta ett sådant hyresförhållande, utan hans intresse går

snarare i motsatt riktning. Skulle däremot den nu frivilliga förlängningen göras

till en skyldighet för honom, komme han sannolikt att däri se ett tvång —

optionsrätten finge ju praktisk betydelse allenast i de fall, där den medförde

avtalets förlängning mot hans önskan — som det gällde att undgå genom hyresförhållandets

avbrytande.

Styrelsen har sålunda kommit till den uppfattningen, att införandet av optionsrätt

på bostadsmarknaden kunde befaras åstadkomma en rakt motsatt effekt

mot den åsyftade och redan på den grund icke är att förorda. Även på

den grund, att en dylik rätt skulle innebära ett ingrepp i hyresvärdens rätt att

disponera över sin egendom, synes införandet av densamma ägnat ingiva betänklighet.

Vad nu anförts avser närmast till bostäder uthyrda lägenheter. Måhända

ställer sig spörsmålet annorlunda, då det gäller andra lokaler, särskilt butiker.

Till en början må sålunda erinras, att hyresavtal om bostäder vanligen

gälla för blott ett år, låt vara att de ofta förlängas, under det att hyresavtal om

butiker, åtminstone om större sådana med gott affärsläge, ofta träffas för

längre perioder. Är det vidare i fråga om bostad av tämligen underordnad vikt,

om hyresgästen har tillgång till den eller den lägenheten, blott den svarar mot

hans behov, så kan det för en butiksinnehavare vara av den allra största betydelse

att bevara tillgången till en viss butikslokal, där han har sin kundkrets

inarbetad. Och denna vid en viss lokal knutna kundkrets kan betecknas såsom

ägande ett verkligt förmögenhetsvärde, som hyresgästen själv — alldeles bortsett

från lokalens beskaffenhet, affärsläge o. d. -— genom sin förmåga skapat

eller på annat sätt förvärvat. I viss mån kan det jämföras med sådana förbättringar,

som en arrendator kan hava nedlagt på kronojorden. Det lärer ej sällan

inträffa, att hyresvärden genom hyresökningar tillgodogör sig det ökade värde,

som en butikslokal kan hava erhålit genom innehavarens arbete och som väl

därför också rätteligen borde tillkomma denne.

Om optionsrätt för dylika fall kunde tillämpas, skulle hyresvärden ej kunna

uttaga högre hyra än den, som svarade mot vad lokalen kunde anses värd för

vilken hyresgäst som helst, med frånräknande av det speciella värde den hade

för just en viss hyresgäst. Emellertid bör på samma gång icke förbises, att

nu berörda förhållanden i viss mån reglera sig själva på så sätt, att hyresvärden

efter ett ombyte av butiksinnehavare vanligen måste åtminstone för en tid

framåt räkna med en lägre hyra än den tidigare avtalade och att han sålunda

i eget intresse merendels torde undvika att driva sina hyresanspråk allt för

långt.

Det sist berörda spörsmålet äger intet omedelbart samband med de frågor,

styrelsen nu har att utreda — hyresstegringslagen avvecklades med avseende

å butikslokaler redan år 1921 — men styrelsen har med det anförda velat framhålla,

att förevarande spörsmål om optionsrätt ter sig något annorlunda i fråga

om dylika lokaler än beträffande bostadslägenheter. Ehuru styrelsen icke funnit

sig böra intaga någon definitiv ståndpunkt till frågan om införande av optionsrätt

beträffande butikslokaler, har styrelsen dock velat giva uttryck åt

den uppfattningen, att så pass starka skäl tala för en positiv lösning av densamma,

att den, om också för tillfället icke mera aktuell än eljest, icke utan

vidare bör avföras från dagordningen. Den torde få hänföras till de spörsmål,

som böra tagas under närmare övervägande i samband med en eventuell revision

av den allmänna nyttjanderättslagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

57

I hyresstegringslagen stadgas bland annat förbud mot att utan hyresnämnds

samtycke omändra bostadslägenhet för annat ändamål, att sammanslå bostads- vdn(jning av

lägenheter samt att riva bostadshus. Hithörande föreskrifter, som sta pa ett bostadslägenhelt

annat plan än de för nämnda lag grundläggande bestämmelserna om in- heter,

skränkningar i fråga om hyresprisbildning och uppsägning, kunde i och för sig

väl tänkas bibehållna, oaktat sist berörda bestämmelser upphävdes.. Visserligen

erfordrades, att någon prövningsrätt i fråga om samtycke till rivning och

omändring bibehölles, men denna kunde efter hyresnämndernas upphörande sannolikt

utan olägenhet anförtros åt annat kommunalt organ, t. ex. byggnadsnämnderna.

. . - ,

Det synes emellertid föga sannolikt, att bestämmelserna i fråga i fortsättningen

skulle få praktisk betydelse. Nu rådande konjunkturer göra det säkerligen

föga lockande för en hyresvärd att exempelvis omändra en bostadslägenhet

till kontor. Skulle detta i undantagsfall vara ekonomiskt fördelaktigt, torde det

bero på alldeles speciella skäl, som knappast lära sakna berättigande. Den allmänna

tendensen torde snarast komma att gå ^motsatt riktning och kännetecknas

av att många av kristidens kontorslokaler återbördas åt bostadsmarknaden.

Hittills torde denna tendens i viss man hämmats därav, att kontorslokaler, vilka

ju sedan år 1921 icke varit underkastade hyresreglering, vid omändring till

bostadslägenheter komma att hemfalla under lagen i fråga. 1 och med återgången

till fri hyresmarknad även i fråga om bostadslägenheter lärer den väntade

tendensen icke utebliva. . .

Vad angår förbudet mot sammanslagning av bostadslägenheter hyser styreisen

liksom tidigare den uppfattningen, att större lägenheter komma att visa sig

jämförelsevis mera svåruthyrda. Någon anledning att da genom sammanslagning

öka de stora lägenheternas antal torde ej givas annat än — liksom beträffande

omändring till kontor — i rena undantagsfall. Aven här torde tendensen

snarare komma att gå i motsatt riktning, nämligen fram emot uppdelning

av stora bostadslägenheter i mindre, där dylik klyvning kan ske.

Vad slutligen beträffar rivningsförbudet lärer någon våda av dess upphörande

knappast vara att befara. Nybyggnadsföretagen torde nämligen helst

söka sig till den ännu obebyggda tomtmarken, där man ej behöver rakna med

särskilda kostnader för rivning. I den män den söker sig till redan bebyggd

tomtmark, torde detta ske i syfte att antingen utnyttja ett fördelaktigt affärsläge

för uppförande av affärslokaler eller att ersätta ett gammalt mindre och

skröpligt bostadshus med ett större modernt sådant. Rivningar i det förra ^syltet

torde — med hänsyn till konjunkturen — icke behöva befaras taga någon

större utsträckning. Sker åter rivning i det senare syftet, kan man påräkna att

inom jämförelsevis kort tid få de förlorade lägenheterna ersatta med andra,

måhända flera och säkerligen bättre sådana.

Om bibehållandet av ifrågavarande bestämmelser sålunda av allt att döma

icke skulle medföra några positiva fördelar, skulle det. måhända onödigtvis bevara

ett intryck av fortsatta inskränkningar i den fria företagsamheten, som

kunde utöva en viss återhållande inverkan pa denna. Det har därför synts

bättre att dessa bestämmelser liksom flertalet övriga bestämmelser i lagen upphöra

vid den härför en gång fastställda tidpunkten.

Under den svåraste kristiden synas hyresvärdarna, delvis till.följd av den då inB°stkatdi^

rådande materialbristen, i stor utsträckning hava eftersatt sina fastigheters

nödiga underhåll. Ehuru materialtillgången efter hand icke längre lade hinder

i vägen för erforderliga reparationsarbeten, underläto dock fastighetsägarna pa

vissa håll alltjämt att företaga sådana. I syfte att förebygga^ bostäderna till

följd av sådan underlåtenhet skulle sjunka ned till en alltför lag nivå, föreskrevs

då i hyresstegringslagen, att hyresnämnderna vid reglering av hyran för un
Bihang

till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 26 häjt. (År 31.)

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

dermåliga lägenheter icke skulle vara bundna av den eljest gällande fria hyresstegringslatituden,

senast fastställd till 50 procent. Denna föreskrift torde i

icke ringa mån bidragit till att förmå fastighetsägare, som låtit sina lägenheter

förfalla, att åter sätta dessa i åtminstone nödtorftligen användbart skick. På

samma gång har man emellertid kunnat förmärka en tydlig, givetvis av den rådande

bostadsknappheten gynnad strävan hos åtskilliga fastighetsägare att

överflytta lägenheternas inre underhåll på hyresgästerna. Prån visst hyresgästhåll,

där man säkerligen icke utan fog häri sett en hyresökning, har man nu

påkallat statens ingripande för att åvägabringa en återgång till tidigare praxis,

enligt vilken hyresvärden hade att ombesörja även det inre underhållet av

fastigheterna.

Ifrågavarande spörsmål torde vara en ren lämplighetsfråga. Vare sig hyresvärden

ombesörjer reparationerna eller ej, lärer det ytterst vara hyresgästen,

som får bestrida kostnaderna. Frågan torde, huru den än ordnas, aldrig kunna

undgå att giva anledning till vissa tvister mellan hyresvärdar och hyresgäster,

och man torde icke rättvisligen kunna generellt skjuta skulden härför endast

på den ena parten. Finnes det å ena sidan hyresvärdar, som vägra att tillmötesgå

även de billigaste krav på reparationer, finnes det å andra sidan också hyresgäster,

_ som visa grov ovarsamhet om sina lägenheter.

Visserligen skulle underhållsskyldighetens överflyttande på hyresgästerna

säkerligen framkalla ökad varsamhet från deras sida och sålunda medföra vissa

önskvärda besparingar. Men å andra sidan synes den omständigheten, att ifrågavarande

skyldighet tidigare under fria normala förhållanden kommit att åvila

hyresvärden —• låt vara att han gjort sig betäckt för kostnaderna genom hyran

— starkt tala för att en sådan praxis är den lämpligare. De nu på vissa håll

tillämpade ändrade principerna härutinnan äro givetvis en maskerad form för

hyresökning, som framkallats av hyresregleringen. Styrelsen håller före, att,

när regleringen upphör, en återgång till tidigare praxis sannolikt kommer att

inträda av sig själv. Liksom en säljare söker tillhandahålla sina varor i ett för

köparen begärligt skick, så lärer också en hyresvärd i längden finna det mest

fördelaktigt att utbjuda sin lägenhet i välvårdat skick. I allt fall lärer något

ingripande från det allmännas sida i denna fråga ej vara påkallat.

Ett helt annat spörsmål är det, som rör uthyrandet av lägenheter av så dålig

beskaffenhet, att deras beboende är förenat med sanitära vådor. I fråga om

dessa lägenheter kan man knappast någonsin tala om en hyresmarknad i egentlig

mening, utan hyresvärden är härvid hänvisad till de ekonomiskt sämst lottade

eller på annat sätt lägst stående inom samhället, vilka över huvud taget ej förmå

att med framgång göra gällande några anspråk på dräglig bostad. I dylika fall

har det allmänna givetvis att även med tvångsåtgärder söka förekomma de olägenheter,

som sålunda kunna uppstå. Den nya hälsovårdsstadgan (av år 1919)

har också åt vederbörande hälsovårdsmyndighet inrymt ökad befogenhet att

här inskrida. Hälsovårdsnämnden eller bostadsinspektionen, där särskild sådan

är inrättad, äger sålunda ej blott i ytterlighetsfall utdöma hälsovådliga bostäder

utan även förelägga hyresvärden att vid vite avhjälpa felaktigheter, där

sådant är ur sanitär synpunkt av behovet påkallat. Krav hava framkommit på

att hithörande författningst o reskrif ter skulle ytterligare skärpas, bland annat

i den riktningen, att vederbörande myndighet skulle kunna på hyresvärdens bekostnad

låta utföra eller bemjmdiga hyresgästen att utföra nödiga reparationsarbeten.

Emellertid må erinras, att den nuvarande hälsovårdsstadgans föreskrifter

trädde i kraft år 1920 och sålunda varit gällande allenast under en tid, då bostadsbristen

med omständigheternas makt torde hava starkt begränsat deras

effektiva tillämpning. Det lärer icke vara lämpligt att skrida till en ny revision

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

av hithörande författningsföreskrifter, innan erfarenhet vunnits om de resultat,

som med tillämpning av dessa kunna ernås.

Styrelsen får i detta sammanhang jämväl bringa i erinran ett spörsmål, som

ur såväl sanitär som allmänt bostadskulturell synpunkt ingalunda är av ringa

betydelse, nämligen frågan om utrotandet av ohyra. Tekniken har på detta område,

särskilt genom införandet av giftiga gaser såsom utrotningsmedel, synbarligen

gjort stora framsteg under de senare åren, ehuru de använda metoderna

visat sig långt ifrån riskfria. Det synes förtjänt att tagas under övervägande,

om ej särskilda författningsföreskrifter påkallas i syfte att å ena sidan förekomma

fara för människoliv och å andra sidan trygga och ytterligare främja

användningen av de till buds stående medlen. Styrelsen får beträffande sist

berörda spörsmål hänvisa till sitt utlåtande i ämnet den 8 juli 1921.

Hyresavtal upprättas som bekant i allmänhet enligt vissa tryckta formulär,

som hittills merendels utarbetats genom hyresvärdarnas eller deras organisationers

försorg. Det lärer ej kunna förnekas, att man i dessa formulär sökt att på

ett väl ensidigt sätt tillgodose hyresvärdarnas intressen. De å formulären

tryckta »allmänna bestämmelserna» angiva sålunda praktiskt taget endast skyldigheter

för hyresgästen och rättigheter för hyresvärden. Det har därför

framställts krav på att opartiskt avfattade kontraktsformulär skulle tillhandahållas

genom det allmännas försorg eller till och med fastställas i lag.

Den gängse avfattningen av dylika allmänna bestämmelser ter sig utan tvivel

mindre tilltalande och styrelsen har haft tillfälle att taga del av vissa formulär,

däri man givit dylika bestämmelser en rent av utmanande avfattning. Styrelsen

får emellertid erinra dels om åtskilliga bestämmelser i det nu framlagda

lagförslaget och dels om stadgandet i 3 kap. 25 § i nyttjanderättslagen, vilket

lyder:

»Ej må genom förbehåll i hyresavtalet stadgas annan grund för hyresrättens förverkande

än 23 och 24 §§ bestämma; har sådant förbehåll skett vare det utan verkan.»

Genom att sålunda stämpla alla i lagen icke uttryckligen medgivna förbehåll

angående hyresrättens förverkande såsom ogiltiga utgör nämnda lagrum uppenbarligen

ett långt gående skydd mot godtycklighet från hyresvärds sida. Till

följd av denna lagföreskrift kunna godtyckligt avfattade »allmänna bestämmelser»

i gängse kontraktsformulär av hyresvärden i regel icke åberopas till stöd

för hyresgästens skiljande från lägenheten.

Att i lag fastställa visst formulär för hyresavtal vore givetvis förenat med

betydande svårigheter på grund av den mångfald förhållanden — ersättning

för värme och varmvattensberedning o. s. v. -— till vilka hänsyn därvid måste

tagas. Även om sådana svårigheter torde kunna övervinnas och man sålunda

skulle kunna avfatta ett formulär så, att det kunde tillämpas åtminstone vid

hyresförhållanden i allmänhet, synes det högst tvivelaktigt, om man därmed

skulle bereda hyresgästerna någon fördel. Man finge nämligen antingen medgiva

eller förbjuda införandet av ytterligare bestämmelser i sådana formulär.

I förra fallet stode det vederbörande part öppet att vid användande av det

fastställda formuläret tillika avtrycka alla de »allmänna bestämmelser», som

nu pläga återfinnas i formulären. Om man åter förbjöde införandet av särskilda

tillägg, skulle hyresgästen betagas möjligheten att få i kontraktet infört

anteckning om sådana prestationer, som hyresvärden till hans förmån kunde

hava åtagit sig. Om man då i hyresgästens intresse medgåve införandet av anteckningar

om förmåner för hyresgästen, må erinras, att tvekan i många fall

kan råda, huruvida ömsesidiga åtaganden äro till övervägande fördel för hyresgästen

eller ej. Hyresvärden kan exempelvis förbinda sig att utföra vissa förbättringar

å en lägenhet, mot det att hyresgästen förbinder sig att till honom erlägga

visst belopp utöver den avtalade hyran. Det låter sig i sådana fall

Formulär

för hyreskontrakt.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

lika val tänkas, att värdet av förbättringarna vida överstiger det avtalade ersättningsbeloppet

och att hyresgästen därför finner överenskommelsen vara för

honom synnerligen fördelaktig som motsatsen, nämligen att han i densamma

allenast ser ett nödtvunget åtagande att bekosta lägenhetens reparation. Gränserna

mellan dylika varandra motsatta fall måste ofta bliva så flytande och så

beroende av subjektiv uppfattning, att de icke låta sig fastställa genom allmänna

regler.

Uteslutet vore däremot icke, att lämpliga avtalsformulär utarbetades genom

det allmännas försorg och — utan särskilda tvångsföreskrifter om deras användande

— ställdes till allmänhetens fria disposition. Såtillvida skulle en dylik

anordning måhända fylla ett verkligt behov, som ofta just den bristande tillgången

till ett lämpligt avtalsformulär torde hava föranlett hyresgästen att acceptera

nu brukliga formulär. Emellertid har styrelsen sig bekant, att denna

brist på vissa håll — åtminstone är detta fallet i Stockholm — avhjälpts, i det

att genom enskilt initiativ opartiskt avfattade kontraktformulär utgivits av trycket

och förts i marknaden. Styrelsen anser sig ej kunna avgöra frågan, huruvida

ett formulär, som tillkommit på enskilt initiativ och sannolikt kunde påräkna

en stark opinion hos hyresgästerna eller ett genom statens försorg upprättat

formulär, till förmån för vars användande hyresgästen kunde åberopa

statens auktoritet, skulle hava de största utsikterna att slå igenom.

I allt fall synes det styrelsen önskvärt, att, i samband med den allmänna

upplysningsverksamhet, som torde påkallas för att i nödig omfattning bringa

avvecklingsbestämmelserna rörande hyresstegringslagen till en större allmänhets

kännedom, jämväl förefintligheten av nyss återgivna lagrum påpekades.

En upplysningsverksamhet i sådan riktning torde kunna bedrivas med viss

framgång och bidraga till en riktigare uppfattning om innebörden av förefintliga

»allmänna bestämmelser» i gällande hyresavtal.

Styrelsen har i det föregående beträffande flera av de frågor, som behandlats,

framhållit, att de synas vara av sådan beskaffenhet, att de höra tagas under

övervägande vid en framtida revision av nyttjanderättslagem _ Att styrelsen

därvid jämväl berört flera spörsmål, som icke nu föranlett positiva förslag till

lagstadganden, får emellertid icke tolkas, som om styrelsen sökt lämna en uttömmande

översikt av de frågor rörande hyresavtal, vilka kunna komma i betraktande

vid en sådan lagrevision. På grund av den relativt korta tid, inom

vilken styrelsen haft att fullgöra föreliggande unndrag, har styrelsen i allmänhet

måst begränsa sig till sådana spörsmål, som på ett eller annat sätt erhållit

omedelbar aktualitet.

Till sist får styrelsen under hänvisning till den föreslagna tiden för lagens

ikraftträdande framhålla önskvärdheten av att hyresnämnderna måtte hållas

underkunniga om ärendets behandling. Även om det ännu rör sig allenast

om ett förslag, kan det utan tvivel vara av värde för hyresnämnderna att äga

kännedom om de frågor, som äro å bane, så att de med ledning härav gorå sig

beredda att omedelbart taga itu med de uppgifter, som kunna komma att åvila

dem, då lagföreskrifter i ämnet sedermera utfärdas.

I detta ärendes slutliga handläggning hava, förutom undertecknade, deltagit

byråcheferna Bergsten och Järte, tillförordnade byråchefen Nyström och tjänsteförrättande

byråchefen Nilson.

Underdånigst

GUNNAR HUSS.

Kurt Bergström.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t8 proposition nr 31.

61

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 22

januari 1923.

Närvarande:

justitierådet Sundberg,

regeringsrådet Thulin,

justitierådet Ciiristiansson,

justitierådet Stenberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

30 december 1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle, för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamål, inhämtas

över upprättat förslag till lag med vissa bestämmelser angående hyresregleringens

avveckling m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av hovrättsrådet E. G. Geijer.

I anledning av förslaget avgåvos nedan intagna yttranden av lagrådet

och dess särskilda ledamöter.

Rubriken.

Lagrådet:

Den föreslagna rubriken ger ej anledning till annat antagande

beträffande lagens innehåll än att i densamma meddelas bestämmelser

om hyresregleringens avveckling och vad därmed star i samband. Av

rubriken framgår sålunda icke, att, utöver dylika bestämmelser, som skulle

komma att äga tillämpning endast för en kort tid, i lagen sammanförts

åtskilliga stadganden på hyresrättens område, vilka ej skulle hava sådan

begränsad giltighet. Med hänsyn härtill torde rubriken höra erhålla

ändrad avfattning, exempelvis så, att lagen helt allmänt angives meddela

vissa bestämmelser rörande hyra.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

1 §•

Thulin och Stenberg:

Denna § är icke avsedd att stadga något, som ej ändock skulle

gälla, utan endast att, till förebyggande av möjligt missförstånd, giva

en uttrycklig erinran om att, sedan hyresregleringen upphört, hyresnämndernas

ingripanden i det avtalsmässiga bestämmandet av hyresbelopp icke

vidare hava någon verkan, såvitt ej den nu föreslagna lagens bestämmelser

till annat föranleda. Därest en dylik erinran anses behövlig, torde

den lämpligare avfattas så, att, utom i fall som avses i 2 §, hyresnämnds

beslut om fastställande av hyra eller ersättning för uppvärmning och

beredning av varmvatten förklaras icke äga någon verkan för tid efter

den 30 september 1923. En naturlig plats för en sådan bestämmelse

erhölles, om den upptoges i ett sista stycke av 2 §.

2 §.

Lagrådet:

Ehuru utgångspunkten för ifrågavarande lagförslag är hyresregleringens

upphörande, lärer det svårligen kunna undvikas, att jämväl

för tiden närmast efter den 30 september 1923 i ett eller annat avseende

kvarstå stadganden, som medföra ett visst ingrepp i den frihet inom

hyresrättens område, vars återställande man åsyftat. Någon förlängning

av hyresregleringen i egentlig mening eller den på hyresnämndernas

prövning beroende, tid efter annan växlande fixeringen av hyresbeloppen

med den ovisshet och osäkerhet för framtiden, som därmed är förbunden,

behöver fördenskull icke inträda och synes ej heller följa av de föreslagna

bestämmelserna. Dessa torde just avse att för vederbörande bereda

möjlighet att i tid erhålla visshet om huru hyresförhållandena för

dem komma att gestalta sig efter den 30 september 1923. Även om det

ej är uteslutet att, därest de i förevarande § föreslagna stadgandena

lagfästas, desamma vid ett eller annat tillfälle, då deras tillämpning kommer

i fråga, leda till ett avgörande till hyresgästens förmån, som icke

står i full överensstämmelse med det resultat, vartill domstol skulle kommit

vid en tolkning av det ingångna hyresavtalet i och för sig, kan i

allt fall en dylik omständighet icke anses vara av beskaffenhet, att man

därför bör avstå från de betydande fördelar, som uppnås därigenom att

lagstiftningen, på sätt nu ifrågasatts, undanröjer framtida osäkerhet beträffande

hyresbeloppens storlek.

Eu särskild anledning att meddela dylika, i viss mån för hyresgästen

gynnsamma bestämmelser synes ligga i det av socialstyrelsen an
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

63

tydda förhållandet, att hyresstegringslagen genom stadgandet i 8 §

5 mom. i många fall kan antagas hava förmått hyresgäst att ingå

avtal, som han under vanliga förhållanden ej skulle hava godtagit. Ett

utsatt hyresbelopp, ehuru vida högre än vederbörande förut erlagt, har

ej verkat avskräckande, då det varit förenat med erinran om att det

kunde av hyresnämnden nedsättas, och utsikten att för närmaste

tiden få behålla bostaden på rimliga villkor har gjort hyresgästen benägen

till större eftergift beträffande den i allt fall ovissa framtiden.

I fråga om hyresavtal, vilka under de i paragrafens första stycke

angivna omständigheter ingåtts för tid utöver den 30 september 1923

och således kunna genom uppsägning bringas att upphöra kanske först

efter flera år, måste dock det föreslagna stadgandet väcka vissa betänkligheter.

Dessa ökas, därest i ett dylikt flerårigt hyresavtal stadgats

olika hyresbelopp för tiden närmast före den 1 oktober 1923 och för

tiden därefter, eventuellt flera olika belopp under kommande år. En

sålunda avtalad förhöjning, måhända i vissa fall även minskning, av

hyresbeloppet behöver ej med nödvändighet äga samband med hyresregleringen

och vara tillkommen under inflytande av vederbörandes kännedom

eller antagande om dess upphörande. Det synes under sådana förhållanden

obilligt mot vederbörande — i flertalet fall hyresvärden, men

någon gång i stället hyresgästen — om han under hela återstående

hyrestiden skulle vara bunden vid det närmast före den 1 oktober 1923

utgående hyresbeloppet utan möjlighet till den modifiering, som vid avtalets

ingående dock torde varit en väsentlig förutsättning. Så skulle

emellertid bliva förhållandet med den avfattning ifrågavarande stadgande

i förslaget erhållit.

Att råda bot härför genom att öppna möjlighet för part till en

extraordinär uppsägningsrätt, liknande den som avses i 4 § av förslaget,

synes ej vara att tillråda. Däremot torde billighetens fordringar kunna

anses tillgodosedda, därest det närmast före den 1 oktober 1923 gällande

hyresbeloppet icke göres ovillkorligen bestämmande men väl på det sätt

normgivande, att hyran för efterföljande period kommer att utgå med

belopp, stående i samma proportion till det närmast före nyssnämnda

dag gällande som den, vari det i avtalet angivna hyresbeloppet för den

senare perioden står till det i avtalet för tiden närmast före den 1 oktober

1923 fixerade beloppet.

Beträffande första stycket av förevarande § må i övrigt erinras,

att tillämpning av den däri föreslagna bestämmelsen icke synes böra

vara utesluten allenast på den grund, att vid uppsägning enligt 8 § 5

mom. av hyresstegringslagen icke i allo iakttagits de därför givna for
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

mella föreskrifterna, utan att bestämmelsen torde böra gälla för varje

fall, då hyresvärd med åberopande av stadgandet i 8 § 1 mom. b) uppsagt

hyresgäst och denne i den ordning, 5 mom. i samma § föreskriver,

antagit erbjudandet.

Med anledning av det sålunda anförda hemställer lagrådet, att

första stycket av förevarande § i förslaget måtte ändras i de angivna

hänseendena.

3 §•

Sundberg, Christiansson och Stenberg:

Då hyresnämnderna med den 30 september 1923 skola upphöra

med sin verksamhet, torde den i fråga om fastställandet av allmänna

grunder för beräknande av värme- och varmvattensersättning föreslagna

bestämmelsen, att fastställandet skall ske före utgången av sagda månad,

kunna antagas vara tillkommen med tanke på önskvärdheten därav att

nämnden vid sitt beslut må kunna taga hänsyn till inträffande förändringar

i förhållanden, som hava inverkan å frågans bedömande. A andra

sidan talar emellertid hyresvärdarnas och hyresgästernas ömsesidiga intresse

i många fall för att de allmänna grunder, som nämnden anser

böra följas, äro kända redan vid den tid, då beträffande visst hyresförhållande

framställning skall göras om fastställande av ersättningens belopp

eller grunderna för dess beräknande; med kunskap om de allmänna

grunderna skulle måhända ofta nog begäran om individuellt bestämmande

finnas överflödig. Med hänsyn härtill och då den enskilde, om han med

säkerhet skall kunna påräkna svar på dylik begäran, måste framställa

densamma före den 1 september 1923, torde antingen tiden, inom vilken

nämndens beslut om allmänna grunder för ifrågavarande ersättnings beräknande

bör meddelas, bestämmas exempelvis till den 15 augusti 1923

eller ock den i förevarande hänseende givna tidsbestämmelsen ur förslaget

uteslutas.

Thulin:

I fråga om ersättning för värme och varmvattensberedning efter

den 30 september 1923, där ersättningen för tiden dessförinnan beräknats

särskilt för sig, innehåller 2 §, att ersättningen, för såvitt hyresvärd eller

hyresgäst därom för visst hyresförhållande gör framställning, skall utgå

med det belopp hyresnämnden bestämmer. För övriga lägenheter, som

avses i denna §, skall ersättningen utgå enligt de allmänna grunder

nämnden enligt 3 § fastställt. Detta gäller ej endast sådana lägenheter,

för vilka nämnden tidigare fastställt ersättningen för värme och varmvattensberedning,

utan även sådana, där ersättningen väl utgått enligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 31.

05

avtal, men hyresnämndens beslut därutinnan kunnat påkallas. De allmänna

grunderna skola även vinna tillämpning å fleråriga kontrakt. I

fråga om dessa allmänna grunder framhåller socialstyrelsen, att fastställandet

av desamma synes höra ske i anslutning till den praxis, som tilllämpats

å varje ort, samt att, om hyresnämnden å någon ort, såsom

fallet torde vara exempelvis i Göteborg, tidigare fastställt ersättningen

för varje särskild lägenhet, men detta icke kunde medhinnas, hinder ej

torde möta, att nämnden fastställer allmänna grunder på sådant sätt, att

ersättningen efter den 30 september 1923 i varje särskilt fall skall utgå med

viss av hyresnämnden på grundval av gällande bränslepriser m. m. beräknad

generell kvot av de för närmast föregående eldningssäsong individuellt

fastställda prisen. Även om ett fastställande av allmänna grunder

i den form, som av socialstyrelsen sålunda föreslagits för orter, där

förhållandena äro sådana som i Göteborg, skulle kunna godkännas beträffande

lägenheter, för vilka ersättningen för värme och varmvattensberedning

varit föremål för reglering från hyresnämnds sida, synes det

dock vara tveksamt, om detta i alla fall kan vara lämpligt jämväl för

lägenheter, för vilka sådan reglering ej skett, och möta säkerligen även

eljest för hyresnämnderna stora svårigheter att, där allmänna grunder

tidigare ej fastställts, uppgöra sådana grunder, som kunna bliva tillämpliga

å alla lägenheter. Särskilt framträda dessa svårigheter beträffande

ersättningen för varmvattensberedning, om vilken vid åtskilliga tillfällen

framhållits, att allmängiltiga grunder för dess beräkning ej kunde angivas,

ävensom då fråga är om lägenheter med fleråriga kontrakt. Vilken

norm nämnden än följer vid de allmänna grundernas fastställande,

torde det därför i ett stort antal fall komma att visa sig nödvändigt för

hyresvärd eller hyresgäst att, sedan han tagit kännedom om de av nämnden

fastställda allmänna grunderna, påkalla individuellt beslut av nämnden

för viss lägenhet. Dessa allmänna grunder måste därför fastställas

så tidigt, att vederbörande beredes tillfälle att påkalla sådan individuell

reglering och få densamma fastställd av nämnden före den 1 oktober

1923. För möjliggörande härav, särskilt å orter där allmänna grunder

tidigare ej varit gällande, torde det, då närmare utredning om förhållandet

härutinnan å skilda orter ej synes hava skett före förslagets utarbetande,

tillika vara nödvändigt att, efter det sådan utredning verkställts,

genom socialstyrelsens försorg vägledande bestämmelser meddelas för

hyresnämnderna; och synes, då begäran om individuell reglering måste

vara framställd före den 1 september 1923, tiden, inom vilken nämndens

beslut om allmänna grunder för ifrågavarande ersättnings beräknande

skall meddelas, böra bestämmas till senast den 15 augusti 1923, dock med

Bihang till riksdagens protokoll 1323. 1 samt. 26 höft. (AV 31.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ls proposition nr 31.

öppen lämnad befogenhet för nämnderna att, där särskilda förhållanden

därtill föranleda, göra ändringar i eller tillägg till de sålunda fastställda

grunderna, innan nämndernas verksamhet upphör.

§ 4.

Thulin, Christiansson och Stenberg:

Den tid från och med den 1 oktober 1923, för vilken hyresvärd i

fall, som avses i denna §, skall förbinda sig att åtnöjas med viss hyra,

är i förslaget angiven allenast därmed, att hyran skall gälla tillsvidare.

Ett förtydligande därhän, att nämnda hyra skall tillämpas så länge

hyresavtalet i övrigt äger gällande kraft, synes vara önskligt.

Lagrådet:

I andra stycket stadgas, att i uppsägningshandling skall angivas

innehållet av hyresnämndens beslut. Lämpligare torde vara, att beslutet

fogas vid uppsägningshandlingen.

Givetvis må även ett beslut, som av hyresnämnd meddelats efter

den i fjärde stycket omförmälda tid, av hyresgäst kunna läggas till grund

för uppsägning före den 1 maj 1923. Med hänsyn härtill torde det i

sagda stycke använda ordet »skall» utbytas mot »bör».

I övrigt synes önskligt, att ifrågavarande § genom redaktionella

jämkningar göres mera lättfattlig.

5 §•

Thulin och Stenberg:

Då hyresnämnds beslut å sådan ansökan om rätt att uppsäga hyresavtal,

som i 4 § avhandlas, torde för parterna vara av den betydelse, att

ur denna synpunkt anledning saknas att förvägra missnöjd part den

klagorätt, som i 1 mom. av förevarande § tillstädjes i fråga om nämndens

beslut enligt 3 §, samt de av socialstyrelsen åberopade praktiska svårigheter,

som skulle vara förenade med klagoförfarande i förstnämnda fall,

ej lära vara avsevärt större än de, som uppstå vid tillämpning av hyresstegringslagens

bestämmelse om klagan över hyresnämnds beslut i uppsägningsfråga

enligt 8 § i samma lag, hemställa vi, att stadgandet i be-- rörda moment göres tillämpligt jämväl å beslut i fråga, som avses i

4 § av den nu föreslagna lagen.

6 §.

Sundberg, Thulin och Christiansson:

Därest, såsom emellanåt lärer förekomma, hyran enligt avtalet skall

delvis utgå i förskott sålunda, att förfallodagen för hyra, som belöper å

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. MajUs proposition nr 31.

viss tidsperiod, är bestämd icke till periodens början utan till en senare

dag, infallande mera än en månad före periodens slut, kommer enligt

den avfattning, som givits åt ifrågavarande §, förfallodagen för förskottshyra,

som belöper allenast å del av eu kalendermånad, att infalla tidigare

än i avtalet bestämts. Då eu dylik verkan av det föreslagna stadgandet

icke synes vara förenlig med stadgandets allmänna syfte, hemställes,

att detsamma måtte i nu angivet hänseende undergå erforderlig

jämkning.

Stenberg:

Därest hyresbetalning i förskott för längre tid än en månad är i

hyresavtalet stadgad endast beträffande viss del av hyrestiden, synes den

i förevarande § givna regeln böra gälla allenast i fråga om denna del

av hyrestiden. I anledning härav lärer paragrafen höra erhålla en något

förändrad formulering.

Skulle kontraktet vara så avfattat, att förskottsbetalning för viss

tid kompenseras av hyrans betalande för annan, motsvarande tid vid

denna tids slut, torde, även om den tid, för vilken hyran sålunda skall

gäldas i förskott, överstiger en månad, anledning saknas att med avseende

å sådan förskottsbetalning genom lagen ingripa i vad mellan kontrahenterna

överenskommits. Ett undantag från ifrågavarande stadgande

för dylika fall synes alltså vara påkallat.

Thulin:

Med hänsyn till det växlande innehållet i hyresavtal, som avse

kortare tid, särskilt hyresavtal beträffande sommarnöjen och dylikt, synes

det mig kunna ifrågasättas, om icke undantag i denna § borde göras

för hyresavtal för kortare tid än t. ex. tre månader (ett kvartal). Härigenom

skulle lagens tillämpning väsentligen underlättas, utan att avsevärda

olägenheter för hyresgästerna därmed vore förbundna.

7 §•

Lagrådet:

Till undvikande av den missuppfattning, att stadgandet i 1 mom.

skulle avse allenast sådana hyresavtal, som avhandlas i nästföregående §,

torde det i början av första stycket förekommande ordet »hyresrätten»

böra utbytas mot »hyresrätt».

De i andra punkten av samma moments andra stycke förekommande

orden »utan dröjsmål» synas böra utgå, enär hyresgästen, om han

dröjer med sin anmälan om rättelse, ej drabbas av någon som helst menlig

påföljd, så framt anmälan inkommer, innan beslut i målet fattats.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kimgl. Maj:tn proposition nr 31.

Den risk, hyresgäst vid dröjsmål med hyrans erläggande löper att

bliva vräkt från lägenheten, skulle icke oväsentligt minskas, om den i

1 mom. av förevarande § föreslagna bestämmelsen antages. Det torde

ock kunna ifrågasättas, om man icke genom denna eftergift åt hyresgästen

gått så långt man kunnat utan åsidosättande av den hänsyn,

som skäligen bör tagas till hyresvärdens berättigade intresse. Att under

de i paragrafens 2 mom. angivna, visserligen i och för sig behjärtansvärda

omständigheterna bereda hyresgästen möjlighet att vinna ytterligare

anstånd med vräkning synes böra komma i fråga allenast så framt

därigenom för honom skulle uppstå så påtagliga förmåner och lättnader,

att de, socialt sett, uppväga de olägenheter, som för hyresvärden följa

av uppskovet. Att detta skulle bliva fallet, lärer vara synnerligen

tvivelaktigt.

Anstånd i egentlig mening med hyrans erläggande skulle det föreslagna

stadgandet ej bereda vederbörande, då det ju ej utgjorde hinder

för att det förfallna hyresbeloppet utsöktes. Däremot skulle hyresgästen

kunna räddas från vräkning genom hyresbetalning även vid en något

senare tidpunkt än eljest vore medgivet. Under antagande att ett stadgande

i överensstämmelse med 1 mom. blir gällande, skulle den tidsfrist,

som genom nu ifrågavarande bestämmelse ytterligare stode att vinna,

kunna uppgå till allra högst 20 söckendagar jämte de helgdagar, som

infalla i samband med dessa söckendagar; denna längsta frist inträffar,

om hyresvärden verkställer uppsägning omedelbart efter andra söckendagen

från förfallodagen och längsta tillåtna respittid av myndigheten

medgives. En sådan frist kan visserligen i och för sig synas ganska

avsevärd, men i betraktande av arten av de omständigheter —- sjukdom

eller arbetslöshet såsom orsak till ekonomiskt trångmål — som skulle

utgöra villkor för stadgandets tillämpning, torde i allmänhet föga vara

därmed vunnet. För övrigt lärer hyresvärden, om han har att göra med

en ordentlig hyresgäst, som visat sig vilja, såvitt i hans förmåga står,

betala sin hyra, knappast kunna tänkas hava någon fördel av att begagna

sig av hyresgästens tillfälliga bryderi för att bliva honom kvitt. Ju längre

anståndet blir, desto närmare kommer också för hyresgästen nästa betalningstermin

med nya svårigheter med avseende å det då förfallna beloppets

anskaffande; skall hyran erläggas månadsvis — vilket ju förslaget

vill göra till regel, då det gäller mindre lägenheter — sträcker

sig det längsta tillåtna anståndet till och med några dagar in i den

månad, vid vars början nästa hyresbelopp blir förfallet. Det må ej

heller förbises, att om, såsom ofta torde bliva händelsen, sjukdomen eller

arbetslösheten upphört före hyrans förfallodag, svårighet kan yppas för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

09

hyresgästen att ådagalägga kausalsammanhanget mellan den åberopade

omständigheten och dröjsmålet med hyrans erläggande, eu svårighet, som

ökas med längden av den tid, som förilutit från sjukdomens eller arbetslöshetens

upphörande.

Får sålunda stadgandet anses vara föga effektivt för det därmed

åsyftade ändamålet, synes av detsamma till och med vara att befara en

direkt olägenhet för den, man velat bispringa. Däx-est en hyresgäst, för

vilken svårighet uppstår att i rätt tid erlägga sin hyra, med naturlig

benägenhet att underskatta vad hos honom själv må hava brustit i sparsamhet

och omtanke, ser orsaken till det iråkade trångmålet uteslutande

i sjukdom eller arbetslöshet, ligger det för honom nära till hands att,

med kännedom om tillvaron av ett stadgande av ifrågavarande innehåll

och i förhoppning att därigenom räddas från påföljd av ett eventuellt

vräkningsyrkande, uraktlåta att vidtaga till buds stående utvägar för

anskaffande av penningar, något som han under andra omständigheter

ej skulle vedervågat. Finner så myndigheten skälen otillräckliga för

anstånds medgivande, har hyresgästen försuttit tiden och förpliktas att

avflytta. Skulle åter anstånd beviljas, tilläventyrs kortare än hyresgästen

förväntat, är måhända möjligheten för honom att skaffa medel till hyrans

betalande inom den utsatta tiden ej större än förhållandet varit vid

tiden omkring förfallodagen, men han har nu icke att räkna med det

anstånd av två dagar, som vid förfallotiden varit honom medgivet, utan

blir dömd att flytta redan vid minsta överskridande av den beviljade

fristen.

Med särskilt avseende å den längre tidsutdräkt, som i mål av

förevarande beskaffenhfet vore förenad med domstolsförfarandet, lärer det

bliva regel, att hyresvärdarna med sina vräkningspåståenden vända sig

icke till domstol utan till överexekutor. En sådan utveckling av praxis

skulle emellertid vara mindre önsklig såväl med hänsyn därtill att det

avgörande, varom här är fråga, knappast kan anses vara av beskaffenhet

att falla inom ramen för den prövningsrätt, som i allmänhet är tilllagd

överexekutor, som även i betraktande av att hos överexekutor processuellt

hinder kan för hyresgästen föreligga att åstadkomma den utredning,

som för tillmötesgående av hans anståndsbegäran erfordras, med

påföljd att överexekutor nödgas lämna denna begäran utan avseende.

Vilken myndighet — domstol eller överexekutor — än får ett

ärende av förevarande art under sitt bedömande, bliva svårigheterna vid

dess avgörande stora. Bland annat är att beakta, att å ena sidan sjukdom

eller arbetslöshet kan sträcka sina ekonomiska verkningar långt

fram i tiden efter själva orsakens upphörande, men att man å andra

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr Öl.

sidan måste iakttaga synnerlig varsamhet, då fråga är om att tillerkänna

en sådan bakomliggande orsak avgörande betydelse, sedan i det yttre

normala förhållanden åter inträtt. Särskilt vanskligt lärer bliva att i

fall av arbetslöshet rätt bedöma frågan, huruvida densamma är oförvållad

eller icke. Svårigheten härvidlag torde förnämligast bero därpå

att uttrycket från olika synpunkter kan beteckna skilda begrepp, i det

att t. ex. vid arbetskonflikter en arbetslöshet, som väl från individens

synpunkt kan anses oförvållad, ej erkännes såsom sådan från det allmännas

sida. Den tolkning av uttrycket, som gjort sig gällande under

senare tids lagstiftningsarbete rörande åtgärder för mildrande av arbetslöshetens

följder, synes därför ej i och för sig vara av beskaffenhet att

lämna tillförlitlig ledning vid sådan prövning, varom nu är fråga. Det

är alltså att befara, att myndigheterna skulle i likartade fall komma till

stridiga resultat, och då enligt förslaget klagan över beslut av förevarande

art ej må föras — vilket ock synes vara av förhållandena betingat

— skulle ej heller någon enhetlighet i lagtillämpningen å denna punkt

för framtiden vara att förvänta.

På nu angivna grunder och med erinran att den hjälp, som ur

social synpunkt må krävas i de avsedda ömmande fallen, riktigast och

lämpligast lärer lämnas genom direkt ekonomiskt stöd av det allmänna,

på sätt hittills ägt rum, samt att för övrigt det föreslagna stadgandet

endast i ringa mån komme att lätta den börda det allmänna nu har

att bära härutinnan, anser sig lagrådet böra avstyrka, att vad förslaget

innehåller i förevarande paragrafs 2 mom. upphöjes till lag.

Skulle emellertid ett stadgande i angivna syfte anses böra meddelas,

synas de föreslagna bestämmelserna i visså avseenden kräva omarbetning.

Sålunda må framhållas, att då under en tidsperiod, innefattande

30 söckendagar, endast ett tingssammanträde kan beräknas infalla även

i domsagor bestående av ett enda tingslag, det ej annat än i rena undantagsfall

skulle, sedan häradsrätten medgivit anstånd, för hyresgästen

vara möjligt att, på sätt förslaget ålägger honom, inom respittiden hos

domstolen styrka, att rättelse skett. Samma svårighet kan för övrigt

uppstå även vid rådstuvurätt, därest målet av hyresvärden anhängiggjorts

först mot slutet av 30-dagarsperioden. Det synes för övrigt ej vara för

ernående av förslagets syfte nödvändigt att förelägga hyresgästen viss

tid för bevisningens företeende utan tillfyllest att sådant fullgöres, innan

slutligt utslag i anledning av hyresvärdens stämning eller ansökning hunnit

av vederbörande myndighet meddelas.

Det kan vidare inträffa, att hyresvärd, som till följd av utebliven

s. 71 Kontrollera mot PDF

Katigt. Muj:t8 proposition nr 31.

71

hyreslikvid omedelbart uppsagt hyresgäst till avflyttning utan att i anledning

därav rättelse skett inom den i 7 § 1 mom. angivna tiden, därefter

så sent under 30-dagarsperioden instämmer talan om avhysning,

att målet utsättes till en först efter utgången av samma period infallande

rättegångsdag. Särskilt vid häradsrätt torde mången gång denna utväg

vara den enda, som står öppen. Något domstolens beslut om anstånd

kan i sådant fall icke meddelas, förrän perioden redan gått till ända.

Även hos överexekutor kan motsvarande läge tänkas inträda. Fråga

uppstår då, om hyresgästen genom att, innan ännu anstånd medgivits

men dock inom 30-dagarsperioden, erlägga hyran räddat sig från avhysning

eller, med andra ord, om myndigheten kan efteråt godkänna eu

dylik senkommen betalning med samma verkan som om den skett i enlighet

med ett myndighetens på förhand givna beslut. Det synes med

förslagets syfte mest förenligt att tillerkänna myndigheten dylik utsträckt

befogenhet, men förslagets avfattning torde knappast inrymma sådan.

Liknande fråga kan för övrigt såväl vid domstol som hos överexekutor

lätteligen uppstå därigenom att hyresgäst efter erhållen del av

stämning eller ansökning om vräkning omedelbart erlägger hyran och

först därefter men i god tid före 30-dagarsperiodens utgång hos myndigheten

gör framställning om anstånd, d. v. s. godkännande av den

sålunda redan skedda betalningen såsom vidtagen rättelse. Att ett dylikt

godkännande bör kunna med åsyftad verkan meddelas, förefaller

med förslagets utgångspunkt helt naturligt, men torde jämväl behöva

tydligt angivas.

Utan särskilt stadgande lärer vara klart att, därest yrkande om

vräkning lämnats utan bifall på grund därav att hyresgästen vidtagit

rättelse i enlighet med vad i 1 eller 2 mom. stadgas, denna omständighet

icke i och för sig bör befria hyresgästen från den skyldighet att

ersätta hyresvärden för kostnader å målet, som eljest må åligga honom.

Thulin:

Då tendensen alltmera gått i den riktningen, att uttrycket »oförvållad

arbetslöshet» inom arbetarlagstiftningen fått en viss inskränkt

betydelse, synes, därest avsikten är att oförvållad arbetslöshet här skulle

kunna tilläggas eu vidsträcktare betydelse, i lagtexten annan term böra

komma till användning.

Christiansson och Stenberg:

I såväl 1 som 2 mom. har den åtgärd, varigenom hyresgäst kan

för undgående av vräkning gottgöra försummelse att i rätt tid betala

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

hyra, betecknats därmed att rättelse sker. Då det givetvis är angeläget,

att hyresgästen ej må misstaga sig om innebörden av nämnda uttryck

och därigenom äventyra, att vad han åtgör ej medför åsyftad verkan,

har inom lagrådet tagits under övervägande, om uttrycket är nog tydligt

med hänsyn till frågan, huruvida, förutom förfallna hyresbeloppet, jämväl

därå upplupen ränta måste betalas för att rättelse skall anses vidtagen,

I nyttjanderättslagen användes samma uttryck i enahanda sammanhang

i såväl 2 som 3 kap., och oss synes tvekan knappast kunna

råda därom att de avsedda bestämmelserna i nämnda lag böra tolkas så,

att gäldande av själva arrende- eller hyresbeloppet är tillfyllest. Särskilt

med avseende härå anse vi något förtydligande av uttrycket, då det

upptages i den nu föreslagna lagen, ej vara erforderligt.

Sundberg:

Ett stadgande sådant som det i 2 mom. föreslagna synes mig påkalla

tydligt angivande i lag av vad som må anses såsom rättelse av

förekommen försummelse i fråga om hyresbetalning.

Hyresgäst, som ej erlägger sin hyra å förfallodagen, är skyldig att

gälda ränta å hyresbeloppet. Denna omständighet spelar föga roll, då

det är fråga allenast om den i nyttjanderättslagen medgivna rätten att

dröja med hyran till andra söckendagen efter förfallodagen. Då hyresgästen

begagnar sig av denna sin rätt, torde erläggande av ränta i praxis

aldrig förekomma; det kan till och med sättas i fråga, om hyresgästen

är skyldig gälda sådan; åtminstone måste han vara befriad därifrån, därest

hyresvärden mottager den erbjudna hyran utan att framställa något krav

att jämväl erhålla ränta därå.

Verklig betydelse kan däremot — frånsett stadgandet i 3 kap. 24

§ nyttjanderättslagen — detta spörsmål få i de fall, som behandlas i

förevarande §, särskilt dess 2 mom. Huruvida nämligen rättelse av en

försummelse att å förfallodagen gälda hyran skall anses vidtagen, där väl

det avtalade hyresbeloppet men ej därå upplupen ränta av hyresgästen

erlägges samt hyresvärden icke i ett eller annat avseende efterskänker

sin rätt härutinnan, kan vara föremål för delade meningar; och det torde

Vara föga lämpligt, i synnerhet om hyresgästen vill begagna sig av den

i 8 § av förslaget för honom öppnade utvägen, att han skall behöva vara

oviss om vad i förevarande hänseende kräves av honom för undgående

av vräkning.

Thulin:

Har hyresgäst gjort sig skyldig till dröjsmål med hyras erläggande,

är han givetvis skyldig att till hyresvärden, där denne så fordrar, erlägga

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kung! Maj:ts proposition nr 31.

73

ränta å hyresbeloppet. Mera tveksamt kan vara, om då i nyttjanderättslagen

viss rättspåföljd är förbunden med att rättelse därutinnan av

hyresgästen vidtagits, därför erfordras ej endast att hyresbeloppet erlagts

utan även att upplupen ränta guldits. Ordalagen tala närmast för att

även räntan skall hava guldits. Frågan har ej berörts i förarbetena till

nyttjanderättslagen, och föreligger, så vitt jag kunnat finna, ej heller

något prejudikat därutinnan. Då nu enligt föreliggande lagförslag dylik

rättelse i vida större omfattning än enligt nyttjanderättslagen skulle få

betydelse, synes för undvikande av rättsförluster, särskilt för de talrika

hyresgäster med mindre lägenheter, som av förslaget beröras, vara av vikt,

att i lag tydligt angives vad som må anses såsom rättelse av förekommen

försummelse i fråga om hyresbetalning.

10 §.

Lagrådet:

Betänkligheter måste yppas mot att, såsom här ifrågasättes, beträffande

vissa avtal, hyresavtalen, belägga med straff ett förfarande,

som, då det eljest förekommer vid avtals ingående, icke i allmänhet är

underkastat ansvar. Som emellertid det föreslagna stadgandet skall

gälla allenast en bestämd kortare tid framåt, därunder det med hänsyn

till de mindre normala förhållanden på hyresmarknaden, som vid hyresregleringens

upphörande kunna befaras, i vissa fall kan bliva gagneligt,

anser sig lagrådet icke böra avstyrka förslaget i denna del.

11 §•

Lagrådet:

Huruvida de i denna § av förslaget meddelade föreskrifter, avseende

inskränkning i eljest gällande avtalsfrihet vid skiljeavtal, kunna i

fråga om hyresavtal vara av behovet påkallade, synes för närvarande

svårt att bedöma. Något överklagat allmännare missbruk av skiljedomsbestämmelser

i hyresavtal har åtminstone ej av socialstyrelsen omförmälts

i dess utlåtande. Då emellertid de av socialstyrelsen anförda

exemplen på skiljedomsklausuler, inryckta bland bestämmelser i tryckta

formulär till hyreskontrakt, tyda på att hyresgäst i detta hänseende kan

bliva utsatt för en oberäknad risk, mot vilken han skulle stå hjälplös,

finner lagrådet förevarande § ej föranleda vidare erinran.

lHliang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 26 käft. (Nr 31.)

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. May.ts proposition nr 31.

12 §.

Christiansson och Stenberg:

Föga påkallat torde vara att, där någon fälles till ansvar enligt

10 §, tillerkänna åklagaren andel i böter och värdet av vederlag med

syfte, enligt motiven, att stimulera åklagaren att verka för beivrandet av

dylika förseelser. Därtill synes föreligga så mycket mindre skäl, som

det i 10 § avsedda förfarandet ej skall vara straffbart, där av omständigheterna

framgår, att det icke inneburit utnyttjande av annan persons

trångmål. För att kunna rätt bedöma, huruvida sådan förutsättning är

för handen, torde i regel fordras medverkan av den i trångmål stadde

personen, som säkerligen ej heller försummar att själv taga initiativ till

åtal, där han finner sådant påkallat.

Yi hemställa därför om den ändring i 2 mom., att böter och vad

i övrigt jämlikt stadgandena i 10 § utdömes skola helt tillfalla kronan.

Sundberg och Thulin:

Vi instämma i vad justitieråden Christiansson och Stenberg hemställt

beträffande förevarande § samt vilja såsom ytterligare skäl därför

åberopa följande.

Stadgande av ifrågavarande art, enligt vilket ämbetsman skall

undfå särskild gottgörelse för utförande av ett ämbetsåliggande, bör icke

ifrågakomma annat än i sådana undantagsfall, där det anses lämpligt

och erforderligt att uppmuntra åklagaren att i främsta rummet fullgöra

detta hans ämbetsåliggande, således med undanskjutande, där så erfordras,

av andra tjänsteplikter. Men detta kan icke sägas vara fallet beträffande

åtal, varom här är fråga.

Thulin:

I åtskilliga i senare tid utkomna författningar, där straff stadgats

för förseelse, beträffande vilken enskild målsägande eljest kan föra talan,

har utan erinran därom, på sätt jämväl skett i förevarande §, föreskrivits,

att förseelsen skall åtalas av allmän åklagare. Då sistnämnda uttryck,

efter vad jag inhämtat, i vissa fall av domstolarna misstolkats så, att

enskild målsägande skulle vara betagen sin åtalsrätt, synes nödig omformulering

böra ske.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 31.

75

Slutbestämmelserna.

Lagrådet:

Det här införda stadgandet, att lagen skall, i den mån de särskilda

bestämmelsernas eget innehåll icke till annat föranleder, tillämpas å

hyresavtal i allmänhet, synes vara överflödigt, då de bestämmelser, som

förklaras skola äga allmän giltighet, genom sin avfattning visa, att detta

är avsett. Skulle emellertid, med hänsyn till sammanförandet i lagen

av stadganden med olika tillämpningsområden, tydligheten anses kräva,

att en föreskrift av berörda innehåll meddelas, har densamma icke sin

rätta plats bland de bestämmelser, som reglera tiden för lagens ikraftträdande

och övergången från den äldre lagstiftningen, utan bör den

upptagas i den paragraferade lagtexten.

Föreskriften om lagens tillämpning å vissa hyresavtal, som slutits

före den 15 mars 1923, bör ändras sålunda, att under de angivna förutsättningarna

6 § utan inskränkning skall tillämpas beträffande hyra, som

belöper å tid från och med den dag, då på grund av uppsägning avtalet

tidigast kunnat frånträdas, och 11 § gälla i fall, då skiljeavtalets tilllämpning

påkallas å samma dag eller senare.

Lagrådet:

Det kunde ifrågasättas, huruvida icke bestämmelserna i 6, 7, 8

och 11 §§, vilka innefatta undantag från stadganden i andra lagar,

borde föranleda, att i dessa lagar införas hänvisningar till nämnda bestämmelser.

Då emellertid desamma icke äro avsedda att annat än provisoriskt

hava sin plats i förevarande lag, torde det ej vara nödvändigt

att meddela dylika hänvisningar. Däremot synes i lagens ingress böra

utsägas, att dess utfärdande medför ändring av vad lag eller författninginnehåller

stridande mot de nya stadgandena.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen

den 26 januari 1923.

Närvarande:

Statsråden Lindqvist, Thorsson, Sandler, Notion, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman lagrådets den

22 januari 1923 avgivna utlåtande över det den 30 december 1922 till

lagrådet remitterade förslaget till lag med vissa bestämmelser angående

hyresregleringens avveckling m. m.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anför föredraganden:
»I

anledning av de inom lagrådet framställda anmärkningarna, har

jag i vissa delar låtit omarbeta lagförslaget. Därvid hava med ett undantag,

till vilket jag i det följande skall återkomma, de anmärkningar beaktats,

som framställts av lagrådet eller en pluralitet bland dess ledamöter,

varjämte i lagtexten vidtagits vissa jämkningar av formell natur. I några

avseenden anhåller jag att närmare få motivera min ståndpunkt.

Beträffande 3 § hava lagrådets samtliga ledamöter berört frågan,

inom vilken tidpunkt hyresnämnd skall hava att fastställa allmänna grunder

för beräknande av värme- och varmvattensersättning för tid efter

den 30 september 1923. Då denna tidpunkt i förslaget hade bestämts

till utgången av september månad 1923, lärer, såsom inom lagrådet framhållits,

avsikten därmed hava varit, att hyresnämnderna skulle vid grundernas

definitiva fastställande kunna taga hänsyn även till sådana omständigheter,

som inträffat omedelbart före upphörandet av nämndernas

verksamhet. Med en dylik anordning är tydligen fullt förenligt, att vederbörande

hyresnämnd redan på ett tidigare stadium preliminärt fastställer

sådana grunder, varom nu är fråga. Emellertid synes det mig lämpligt,

att sistberörda enligt det till lagrådet remitterade förslaget förefintliga

möjlighet förändras till skyldighet, då det tydligen kan vara av en viss

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. proposition nr 31.

77

vikt för såväl hyresvärdar som hyresgäster att redan vid bedömandet,

huruvida de höra söka individuell reglering, så långt möjligt äga kännedom

om de allmänna grunder, som skola tillämpas, och man tilläventyrs

kan befara, att eu eller annan hyresnämnd icke utan uttryckligt lagstadgande

beaktar detta förhållande. Jag har därför valt den av de inom

lagrådet antydda utvägarna, som går ut på att bestämma den tid, inom

vilken allmänna grunder skola fastställas, till den 15 augusti 1923. Därvid

har jag ansett lämpligt att uttryckligen medgiva hyresnämnderna

rätt att, så länge deras verksamhet fortfar, vidtaga de jämkningar, som

kunna befinnas erforderliga.

Lagrådet har på anförda skäl avstyrkt, att vad förslaget innehåller 7

i 7 § 2 mom. upphöjes till lag. Vissa av dessa skäl ådagalägga enligt

lagrådets mening, att stadgandet måste antagas bliva föga effektivt för

det därmed .åsyftade ändamålet att bereda hyresgästerna avsevärd lättnad.

I anledning av vad lagrådet i detta hänseende framhållit, anser

jag mig böra erinra, att, även om vissa svårigheter möta att göra ett

stadgande av nu ifrågavarande slag så verkningsfullt som önskvärt är,

denna omständighet icke synes böra leda till, att man helt avstår från

att på lagstiftningens väg söka nå det eftersträvade syftemålet. Är detta

syfte i och för sig behjärtansvärt, torde det vara att föredraga att, så

långt det kan ske, söka tillgodose detsamma, även om ett fullständigt

förverkligande icke är möjligt. Att det anstånd, som i förslaget avses,

icke utgör ett anstånd i egentlig mening med hyrans erläggande, är visserligen

sant. Därav följer dock icke, att det skulle vara en oväsentlig

lättnad att erhålla en extra frist, vilken kan belöpa sig ända till omkring

tre veckor och inom vilken hyresgästen har tillfälle att skydda sitt hem

för tvångsförflyttning eller skingring. Det vid dröjsmål med hyrans

erläggande inträdande tvånget att ungefär samtidigt erlägga två förfallodagars

hyra är, såvida omöjlighet föreligger att prestera någon hyra förr

än vid tiden omkring den andra förfallodagen, oberoende av huruvida

dröjsmålet sker under skyddet av sådant anstånd, varom nu är fråga,

eller icke. Efter vräkning torde hyresgästen nämligen knappast kunna

förvärva ny bostad utan att i förskott erlägga den första tidens hyra,

och den förfallna hyran för den gamla bostaden är han ju skyldig att

gälda. Förmodligen kan, såsom lagrådet ock framhållit, svårighet ofta

nog yppas för hyresgästen att ådagalägga orsakssammanhanget mellan

den åberopade sjukdomen eller arbetslösheten, å ena, samt dröjsmålet

med hyrans erläggande, å andra sidan. Därest hyresgästen därigenom

går miste om en förmån, som annars borde tillkommit honom, är detta

visserligen beklagligt, men synes icke kunna åberopas såsom anledning

§ 2 mom.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr Sl
-

ätt underlåta att öppna möjlighet till anstånds beviljande i alla de fall,

där synnerliga skäl för ett dylikt orsakssammanhang kunna påvisas.

Allvarligare betänkligheter synas däremot kunna uppstå, om man

anser sig böra tillmäta en mera allmängiltig innebörd åt den av lagrådet

uttalade farhågan, att hyresgästerna skulle av utsikten att erhålla anstånd

låta förleda sig att i oträngt mål dröja med hyrans erläggande. Att lagstadgandet

i ett och annat fall kan komma att verka därhän, lärer svårligen

kunna förnekas. Men det förefaller föga sannolikt, att ett dylikt

— för hyresgästerna själva ödesdigert — missbruk skulle erhålla någon

avsevärd utbredning. Med en riktig tillämpning av stadgandet från

myndigheternas sida, lärer det snart nog komma att stå klart för allmänheten,

att stadgandet icke är avsett för andra än verkligt ömmande

fall, och att dessutom risken för ett misslyckande med avseende å bevisningen

icke är ringa. Blir denna uppfattning allmän, lärer det huvudsakligen

bliva allenast de i sann mening nödställda, som komma att åberopa

sig på stadgandet. Varje hyresgäst med någon omtanke kommer

efter all sannolikhet att i första hand söka begagna alla till buds stående

utvägar att i tid skaffa medel till hyran.

Även om den diskretionära prövning, som här skulle komma i

fråga, kan vara vansklig att utöva, synas svårigheterna dock icke vara

större, än att prövningen med fullt förtroende bör kunna anförtros åt

såväl domstolarna som överexekutorerna.

I överensstämmelse med vad jag nu anfört, har jag låtit omarbeta

förevarande lagrum i förslaget med beaktande av de synpunkter, lagrådet

för sådant ändamål framlagt. Uttrycket »oförvållad arbetslöshet» har

jag ansett böra utbytas mot ett annat, som har sin vanliga språkliga

innebörd i behåll, och icke såsom det förra kan sägas hava övergått till

att vara en teknisk term för ett speciellt lagstiftningsområde.

Inom lagrådet har väckts spörsmålet, vad som må anses såsom rättelse

av förekommen försummelse i fråga om hyresbetalning med hänsyn

till den ränta, som upplupit från förfallodagen. Förslagets uttryckssätt

i förevarande hänseende överensstämmer med det, som kommit till användning

i motsvarande stadganden i nyttjanderättslagen. Att nu i

förtydligande syfte införa en annan terminologi i förslaget anser jag icke

böra ifrågakomma, då detta skulle sträcka sina verkningar till tolkningen

av redan gällande lag. Några rättsförluster på grund av det använda

uttryckssättet äro enligt min mening näppeligen att befara, då jag anser

begreppet rättelse i förevarande sammanhang icke kunna tolkas såsom

inbegripande den upplupna räntan. Vad särskilt angår den i 8 § av

förslaget medgivna rätten att sända hyra med postanvisning, lärer den
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. ]\faj:ts proposition nr 31.

79

samma otvivelaktigt få anses omfatta även ränta å hyran, något som

emellertid kan erhålla betydelse blott därest uttrycket rättelse skulle anses

innefatta även gäldande av upplupen ränta.

En av lagrådets ledamöter har ansett, att 12 § 1 mom. borde om-7.2 £ l mom

formuleras till undvikande av den misstolkningen, att enskild målsägande

skulle genom stadgandet vara betagen sin åtalsrätt. Såsom skäl därför

bar framhållits, att fall förekommit, då dylik misstolkning av enahanda

bestämmelse i äldre lag ägt rum. Då en ändring av stadgandets formulering,

som nu överensstämmer med avfattningen av motsvarande stadgande

i hyresstegringslagen av år 1921, emellertid lätt skulle kunna

framkalla den missuppfattningen, att en ändring i sak kommit till stånd,

och detta i sin tur måhända gåve anledning till en oriktig tydning av

andra lagföreskrifter, vilka bibehållas vid sådan lydelse som den i förslaget

nu använda, finner jag omredigering i berörda hänseende icke böra företagas.

Den nuvarande lydelsen synes mig icke heller vara sådan, att den kan

anses motivera den uppfattningen, att därigenom skulle avsetts att genomföra

en från vanliga regler i så hög grad avvikande grundsats som enskild

målsägandes uteslutande från åtalsrätt.

Stadgandet, att lagen, i den mån de särskilda bestämmelsernas eget Slutbestäm

innehåll icke till annat föranleder, skall tillämpas å hyresavtal i allmän- me sa na''

het, har jag ansett kunna helt utgå ur förslaget. Därest lagens rubrik

ändras på sätt lagrådet hemställt, bortfaller det förnämsta skälet för stadgandets

upptagande i lagen. Med stadgandet avsågs nämligen främst

att förebygga den missuppfattningen, att den förevarande lagen i likhet

med hyresstegringslagarna skulle gälla blott å vissa orter, och en dylik

missuppfattning kan lättare tänkas hava uppkommit därest den ursprungliga,

till hyresregleringen direkt sig anslutande rubriken bibehållits».

Föredraganden uppläser det omarbetade lagförslaget, betecknat förslag

till lag med vissa bestämmelser rörande hyra, samt hemställer, att detsamma

måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. Cervin.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1923:45 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser rörande hyra ävensom i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RH 2019:31 ur registret · dokumentnivå