Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 24 oktober 1919 (nr 663) om arbetstiden å svenska fartyg

77 sidor, varav 68 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 68 av 77 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1923:63, Med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 24 oktober 1919 (nr 663) om arbetstiden å svenska fartyg

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr ti3.

1

Nr 63.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

fortsatt tillämpning av lagen den 24 oktober 1919 (nr 663)

om arbetstiden å svenska fartyg; given Stockholms slott den

23 februari 1923.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll vill Kungl. Maj:t, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag angående fortsatt tilllämpning

av lagen den 24 oktober 1919 (nr 663) om arbetstiden å

svenska fartyg.

GUSTAF.

C. E. Svensson.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 49 käft. (Nr 63.)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt tillämpning av lagen den 24 oktober 1919 (nr 663) om

arbetstiden å svenska fartyg.

Härigenom förordnas,

dels att lagen den 24 oktober 1919 om arbetstiden å svenska

fartyg, vilken lag gäller till och med den 31 december 1923, skall äga

fortsatt tillämpning till och med den 31 december 1926, dock att 1 §

2 mom. samt 4, 13, 26 och 27 §§ i samma lag skola, 1 § 2 mom. samt

4 och 13 §§ i nedan angivna delar, från och med den 1 januari 1924

hava följande ändrade lydelse:

i §•

2 mom. Från lagens tillämpning undantages arbete, som utföres av

befälhavare å fartyg, å vilket utom befälhavaren minst två personer

äro anställda;

styrman å fartyg, varest endast en styrman finnes, ävensom å

andra fartyg förste styrman;

maskinist å fartyg, varest endast en maskinist finnes, ävensom å

andra fartyg förste maskinist;

läkare och — — — — sagt, annorlunda förordnat.

4 §•

Beträffande sjöman å fartyg, som i 3 § avses, vilkens arbete är

indelat i vakter, gäller,

att arbetstiden icke må under två på varandra följande dygn

överstiga tjugufyra timmar;

att, i fall det för fartygets behöriga bemanning nödiga antalet

styrmän uppgår till minst tre, arbetstiden för styrman icke må under

två på varandra följande dygn överstiga aderton timmar;

att, i fall det för fartygets behöriga bemanning nödiga antalet

maskinister, motormän, smörjare eller kollämpare uppgår till minst tre,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 03.

3

arbetstiden för sjöman i dylik ställning- icke må under två på varandra

följande dygn överstiga sexton timmar;

att arbetstiden — — — — — avsedd personal.

13 §.

Utan hinder — — — — — resa förminskad.

För skeppstjänst, som sjöman utför på grund av bestämmelserna

i denna paragraf, är han, såvitt ej annat överenskommits, icke berättigad

till ersättning i vidare mån, än i 23 § sjömanslagen sägs.

26 §.

Om domstol i tvistemål, som bör bedömas efter denna lag, skall

vad i 86—88 §§ sjömanslagen stadgas äga motsvarande tillämpning.

27 §.

Om domstol i mål rörande förseelse, varom i denna lag sägs, skall

vad i 89 § sjömanslagen stadgas äga motsvarande tillämpning.

dels ock att beträffande sådan under tiden för ovannämnda lags

giltighet begången förseelse, som avses i dess 21—24 §§, ävensom i

fråga om domstol i tvistemål, som bör bedömas efter sagda lag, vad i

densamma är stadgat skall fortfara att gälla även efter utgången av

år 1926.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.

1921 års riksdags

begäran

om utredning

angående sjBarbetstidslagens

verkningar.

Uppdrag åt

kommerskollegium

att verkställa

den begärda

utredningen.

Utdrag av protokollet över handelsår enden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 januari 1923.

Närvarande:

Statsråden Lindqvist, Thorsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, örne.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen

anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet Svensson,

följande:

»Sedan 1919 års urtima riksdag i skrivelse, nr 17, anmält, att

riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 6, ävensom i

ämnet väckta motioner för sin del antagit lag om arbetstiden å svenska

fartyg, utfärdades ifrågavarande lag den 24 oktober 1919 (nr 663) att, i enlighet

med riksdagens beslut, liksom de vid samma riksdag antagna lagarna

om arbetstidens begränsning och om begränsning av tiden för bagerioch

konditoriarbete gälla till och med den 31 december 1923.

Redan vid riksdagen 1920 väcktes i andra kammaren en motion,

nr 125, med hemställan att riksdagen måtte för sin del besluta, att

lagen om arbetstiden å svenska fartyg omedelbart skulle upphöra att

gälla eller åtminstone tillämpningen därav inställas tillsvidare. Denna

motion vann emellertid icke riksdagens bifall.

I likalydande motioner i första kammaren (nr 72) och andra kammaren

(nr 118) framfördes vid 1921 års riksdag ånyo samma yrkande.

I anledning av dessa motioner anhöll riksdagen i skrivelse, nr 344,

att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning rörande verkningarna

av lagen den 24 oktober 1919 om arbetstiden å svenska fartyg samt

till riksdagen inkomma med de förslag, som därav kunde föranledas.

Med bifall till denna framställning uppdrog Kungl. Maj:t genom

beslut den 12 augusti 1921 åt kommerskollegium att med tillhjälp av

sakkunniga verkställa den av riksdagen begärda utredningen samt att

med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning, inkomma till

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 63. 5

Kungl. Maj:t inom sådan tid, att framställning i ämnet av Kungl. Maj:t

knndle avlåtas till 1922 års riksdag.

Kommerskollegium tillkallade i anledning härav den 30 augusti

1921 advokaten S. J. O. Themptander, konsuln F. Sternhagen och förtroendemannen

S. Lundgren att såsom sakkunniga biträda kollegium

vid ifrågavarande utredning; och utsågs den förstnämnde att i egenskap

av ordförande närmast leda de sakkunnigas arbete.

I början av år 1922 anmälde de sakkunniga för kommerskollegium,

att de, särskilt på grund av den långsamhet varmed av lagen berörda

personer och sammanslutningar inkommit med infordrade upplysningar,

icke såge sig i stånd att inom avsedd tid slutföra utredningen. Sedan

kommerskollegium med hänsyn därtill hemställt om förlängning av tiden

för förslags avgivande i ämnet, förklarade Kungl. Maj:t den 24 februari

1922, med eftergivande av den därutinnan tidigare meddelade föreskriften,

att ifrågavarande utredningsarbete skulle vara slutfört före den

1 juni 1922.

Med en den 19 maj 1922 dagtecknad skrivelse ingåvo sedermera

de sakkunniga till kommerskollegium utlåtande rörande den av dem

dåmera slutförda utredningen, vilka handlingar av kollegium med eget

utlåtande den 30 maj 1922 överlämnades till Kungl. Maj:t.

Sedan förevarande spörsmål varit föremål för vederbörlig beredning

inom handelsdepartementet, anhåller jag att nu få underställa detsamma

Kungl. Maj:ts prövning.

Vid utredningens verkställande anmodade de av kommerskollegium

tillkallade sakkunniga olika sammanslutningar å sjöfartens område, representerande

såväl redare som sjöfolk, samt enskilda rederier och redare

att inkomma med uppgifter till belysande av sjöarbetstidslagens verkningar

i olika avseenden ävensom delgiva de sakkunniga erinringar ock

önskemål beträffande lagen. Uppgifterna skulle avse lagens eventuella

inverkan på fartygens bemanning, bostadsförhållandena ombord, övertidsarbetet

och ersättningen härför, uppehållandet av sjötrafiken samt

sjöfolkets arbetsförhållanden och ställning i övrigt. För kontroll och

jämförelse infordrades dessutom en del uppgifter från några större sjömanshus,

varjämte experter hördes eller anlitades för åtskilliga delar av

utredningen.

För närmare kännedom om resultatet av den verkställda utredningen

och de sakkunnigas egen uppfattning i frågan tillåter jag mig

hänvisa till förberörda av de sakkunniga avgivna utlåtande. Härnedan

Utredningen.

De sakkunniga.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.

skall jag emellertid i allra största korthet lämna en sammanfattning'' av

vad som vid utredningen framkommit å de olika huvudpunkter, omkring

vilka utredningen rört sig. Särskilt må härvid framhållas, hurusom

de sakkunniga flerstädes i utlåtandet understrukit de stora svårigheter,

som till följd av det hopbragta utredningsmaterialets knapphändighet och

bristfällighet samt de onormala konjunkturförhållanden, till vilka detsamma

hänför sig, mött för dem att bilda sig en tillförlitlig uppfattning

av hithörande förhållanden.

Vad då först angår storleken av fartygens bemanning, utvisa de inkomna

uppgifterna — vilka beträffande stora grupper av fartyg varit

alltför knappa för att kunna läggas till grund för ett bedömande — ±

vissa fall en ökning av fartygsbesättningen med 1 eller någon gång 2

man, huvudsakligen beträffande maskinpersonalen. Att denna ökning

betingats av sjöarbetstidslagen har dock ej kunnat fastställas, varjämte

stundom eu genom omflyttning orsakad höjning av numerären hos eu

bemanningskategori i vederbörande uppgifter angivits såsom eu bemanningsökning,

ehuru någon o ökning av den totala bemanningen i

själva verket ej förekommit. A andra sidan framhålla de sakkunniga,

hurusom anställande av ytterligare personal i vissa fall kan hava undvikits

genom särskilda driftsanordningar.

I fråga om sjöarbetstidslagens verkningar å bostadsförhållandena

ombord hava de sakkunniga såsom ett allmänt omdöme uttalat, att

lagen i detta hänseende icke blivit i någon högre grad betungande för

rederinäringen.

Beträffande övertidsarbetet och ersättningen härför hava de sakkunniga

funnit ådagalagt, att i dessa hänseenden fullt påvisbara verkningar

av ekonomisk art varit en direkt följd av lagen, något som ju ock var

att förutse, då genom lagens bestämmelser den ordinarie arbetstiden

beskurits.

Några särskilt vägande vittnesbörd i fråga om förmodade, av sjöarbetstidslagen

framkallade svårigheter vid uppehållandet i allmänhet av

sjötrafiken hava de sakkunniga ansett icke vara förebragta.

Med avseende å sjöarbetstidslagens inverkan på sjöfolkets arbetsförhållanden

och ställning i övrigt hava de sakkunniga såsom avsevärda

förmåner för sjöfolket angivit minskningen av den ordinarie arbetstiden

i hamn och de i lagen föreskrivna grunderna för övertidsersättningens

beräknande. Huruvida lagen bidragit till den även inom sjömansyrket

rådande arbetslösheten samt huruvida sjömännen utnyttjat de möjligheter

till förbättrande av sin rent personliga ställning, som lagen otvivelaktigt

beredde, undandroge sig enligt de sakkunnigas mening ett säkert

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.

7

bedömande, medan de på sina håll hysta förhoppningarna om ökad

arbetsintensitet icke syntes hava blivit förverkligade.

Med stöd av den förebragta utredningen hava de sakkunniga såsom

sin mening uttalat, att det icke kunde anses lämpligt att efter så kort

prövotid, som hittills förelegat, och med den ringa erfarenhet, som därunder

vunnits, omedelbart tillägga lagen om arbetstiden å svenska fartyg

permanent karaktär, men att å andra sidan tillräckliga skäl icke heller

förelåge att upphäva lagen i fråga. I enlighet härmed förorda de sakkunniga

i princip, att lagen måtte givas fortsatt provisorisk tillämpning.

De sakkunniga redogöra vidare för de erinringar och önskemål

beträffande olika detaljföreskrifter i lagen, som framförts av de i saken

hörda sammanslutningarna, rederierna och redarna och som i vissa fall

åsyfta nog så djupgående ändringar av nu gällande bestämmelser i

ämnet. Med upptagande av en del av de framförda förslagen ifrågasätta

de sakkunniga, att i samband med viss utsträckning av tiden för

lagens giltighet vissa detaljändringar i densamma måtte genomföras.-.

Till sist framhålla de sakkunniga önskvärdheten av att före frågans

slutliga avgörande ytterligare utredning i vissa hänseenden verkställes.

I det utlåtande, varmed kommerskollegium överlämnat de sakkun- Kommerskoinigas

utredning, säger sig kollegium icke kunna finna utredningen hava Jegia™- givit vid handen, att sjöarbetstidslagen å sjöfartsnäringen haft så hämmande

inverkan, att lagens fullständiga upphävande ofrånkomligen skulle

vara att förorda. Däremot ansåge sig kollegium i likhet med de sakkunniga

böra tillstyrka, att lagen vid utgången av dess giltighetstid —

den 31 december 1923 — allenast förlänades fortsatt provisorisk tillämpning

för en tid, som syntes lämpligen böra fastställas till 2 år.

Vid sådant förhållande vore enligt kollega mening ytterligare utredning

i ämnet icke för närvarande av nöden, utan syntes härutinnan vara tillfyllest,

att de speciella förhållanden, som kunde inverka på frågans bedömande,

av kollegium under den fortsatta försökstillämpningen av

lagen gjordes till föremål för särskild uppmärksamhet. Beträffande de

sakkunnigas förslag till detaljändringar syntes kollegium vissa av dem

böra redan nu förverkligas, medan i avseende å andra kollegium funne

ett bibehållande av lagen i dess nuvarande avfattning vara att föredraga.

De sakkunniga hava i sitt utlåtande upprepade gånger och med Departements.

stor styrka framhävt olika förhållanden, ägnade att i sådan grad för- chetenringa

värdet av det hopbragta utredningsmaterialet, att slutsatser därav

endast med största svårighet och i mycket begränsad omfattning kunna

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.

dragas. Om också en del av nu avsedda förhållanden städse lära göra

sig gällande vid utredningar av ifrågavarande slag, torde dock orsakerna

till utredningens iögonenfallande brist på tillförlitliga och påtagliga resultat

av mera generell räckvidd företrädesvis vara att söka i den korta tid, varunder

sjöarbetstidslagstiftningen varit i tillämpning, samt de högst onormala

konjunkturförhållanden, som sjöfartsnäringen under denna tid varit

underkastad. Sådan utredningen nu föreligger, torde densamma dock

kunna sägas peka på, att sjöarbetstidslagen i stort sett väl fyllt sitt

syfte och att de farhågor beträffande verkningarna av lagen, som från

olika håll och vid skilda tillfällen uttalats, icke på de avgörande punkterna

visat sig grundade. Att de olägenheter, lagen kan hava för sjöfartsnäringen

medfört, icke varit oöverkomliga, synes mig ock vinna

stöd av den omständigheten, att dispens från densamma behövt lämnas

endast i jämförelsevis ringa omfattning och avseende blott viss begränsad

fart. Någon anledning att ifrågasätta upphävande av sjöarbetstidslagstiftningen,

vars bibehållande av sociala skäl synes mig i hög grad

önskvärt, föreligger sålunda enligt min mening icke.

Om jag alltså anser mig böra förorda, att sjöarbetstidslagstiftningen

förlänas förlängd giltighet, har jag dock funnit mig böra avstå

från att påyrka, att definitiv kodifiering nu sker av lagbestämmelserna

i fråga. En dylik åtgärd synes mig lämpligen böra grundas på en

längre erfarenhet, än som nu står till buds, vunnen under mera normala

konjunkturförhållanden. Såsom ett ytterligare skäl att uppskjuta ett

definitivt ståndpunktstagande på förevarande iagstiftningsområde har för

mig framstått den omständigheten, att Kungl. Maj:t förut i dag beträffande

den allmänna arbetstidslagstiftningen funnit sig icke böra

ifrågasätta annat än provisorisk förlängning. Jag tillstyrker sålunda, att

sjöarbetstidslagen tillsvidare förlänas fortsatt giltighet under samma tid,

som av Kungl. Maj:t föreslagits beträffande den allmänna arbetstidslagstiftningen,

d. v. s. tre år eller till och med 1926 års utgång.

Såsom jag redan meddelat, hava — med utgångspunkt från antagandet

att lagen komme att förlängas — åtskilliga jämkningar och

ändringar i nu gällande detaljbestämmelser ifrågasatts såväl av de i

ämnet hörda sjöfartssammanslutningarna, rederierna och redarna som

ock av de sakkunniga och kommerskollegium. En stor del av de utav

vederbörande intressenter framställda ändringsförslagen måste enligt min

mening anses mindre väl grundade eller stridande mot principerna för

sjöarbetstidslagstiftningen och hava, förmodligen med hänsyn härtill,

icke heller framförts av de sakkunniga eller kommerskollegium. Vissa

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:In proposition Nr 63. it

andra ändringsförslag åter, även sådana som ej vunnit stöd av de sakkunniga

eller kollegium, synas mig vara av sådan beskaffenhet, att de,

om fråga nu varit om definitiva lagstiftningsåtgärder på bär föreliggande

område, bort göras till föremål för ytterligare utredning och omprövning.

Då det emellertid, därest den av mig beträffande lagens förlängning

ovan intagna ståndpunkten av Kungl. Maj:t och riksdagen biträdes,

nu icke skulle bliva fråga om annat än ett fortsatt provisorium och

härtill kommer, att det förebragta utredningsmaterialet, såsom förut

antytts, på de allra flesta punkter icke medger dragandet av några

bestämda slutsatser rörande behovet och verkningarna av de ifrågasatta

lagändringarna, synes mig det lämpligaste vara, att lagen får i det

väsentliga oförändrad gälla även under den förlängda provisorietiden.

Härför talar bland annat den omständigheten, att, såvitt vid utredningen

kunnat utrönas, några större olägenheter icke förorsakats av lagen, sådan

den för närvarande är avfattad. Ändringar i de gällande bestämmelserna

torde således icke kunna anses i någon högre grad påkallade, liksom

ock en säkrare erfarenhet om lagens verkningar endast torde kunna

vinnas därigenom, att lagstiftningen på området bliver, utan några mera

väsentliga omläggningar, gällande under ytterligare någon tid framåt,

kännetecknad, såsom man får hoppas, av mera normala konjunkturförhållanden

på sjöfartens område än dem, från vilka den nu verkställda

utredningen haft att utgå. Jag anser mig sålunda böra förorda, att lagen

under den av mig tillstyrkta fortsatta provisorietiden bibehålies i huvudsak

oförändrad, allenast med ett par smärre jämkningar, till vilka jag

nu skall övergå.

De sakkunniga och kommerskollegium hava föreslagit, att ende

styrmannens och ende maskinistens arbete skall undantagas från tilllämpningen

av sjöarbetstidslagstiftningen. Såsom skäl för detta förslag

har särskilt anförts, att nu avsedda befattningshavare intoge befälsställning

och vore fullt ut att jämställa med inom industrien och liknande

verksamhetsområden anställda verkmästare och andra dylika befattningshavare,

vilkas arbete icke omfattades av lagen om arbetstidens begränsning

inom sagda områden. Denna synpunkt, bland andra, föranledde

den i sjöarbetstidslagens 1 § redan förefintliga bestämmelsen om undantagande

i angivna fall av förste styrmannens och förste maskinistens

arbete från lagens tillämpning. För egen del anser jag, i likhet med de

sakkunniga och kommerskollegium, riktigt, att motsvarande undantag

göres beträffande ende styrmannen och ende maskinisten; och tillstyrker

jag, att stadgande därom nu införes i lagens 1 §.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 49 höft. (Nr 63). 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.

I andra och tredje styckena av 4 § i gällande lag om arbetstiden

å svenska fartyg stadgas beträffande vissa bemanningskategorier, att

arbetstiden för sjöman inom respektive kategori, därest antalet sjömän

därinom uppgår till minst tre, icke må under två på varandra följande

dygn överstiga visst antal timmar. Tvekan bar uppstått, huruvida med

antalet sjömän avsåges det antal, som faktiskt funnes å fartyget anställt,

eller, i förekommande fall, det antal, som för fartygets behöriga bemanning

förutsättes. De sakkunniga och kommerskollegium hava på anförda

skäl föreslagit ett tilläggsstadgande av innebörd, att, där antalet

sjömän författningsenligt bestämts, detta antal eller eljest det minsta

antal, som må anses tillräckligt för fartygets betryggande bemanning,

skall vara avgörande i nu förevarande avseende. Ett förtydligande av

lagen i denna riktning synes mig ändamålsenligt och riktigt. Något

tilläggsstadgande av det av de sakkunniga och kommerskollegium föreslagna

innehåll torde emellertid icke erfordras, utan synes mig tillfyllest,

att i nuvarande 4 § antalet styrmän, respektive antalet maskinister

etc. uttryckligen betecknas såsom »det för fartygets behöriga bemanning

nödiga» antalet av vederbörande befattningshavare.

Slutligen torde i anslutning till den vid årets början ikraftträdda

sjömanslagen några redaktionella jämkningar böra göras i lagen om

arbetstiden å svenska fartyg. De i 13, 26 och 27 §§ i sistnämnda lag

förekommande hänvisningarna till sjölagen torde sålunda böra utbytas

mot hänvisningar till motsvarande bestämmelser i sjömanslagen.»

Föredragande departementschefen uppläser härefter ett i enlighet

med förestående anförande avfattat förslag till lag angående fortsatt

tillämpning av lagen den 24 oktober 1919 om arbetstiden å svenska

fartyg samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget måtte,

för det ändamål 87 § regeringsformen omförmäler, genom utdrag av

protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen

lämna bifall.

Ur protokollet:

Olof Edström.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.

11

Bilaga.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt tillämpning av lagen den 24 oktober 1919 (nr (»63) om

arbetstiden å svenska fartyg.

Härigenom förordnas,

dels att 1, 4, 13, 26 och 27 §§ i lagen den 24 oktober 1919 om

arbetstiden å svenska fartyg skola, 1, 4 och 13 §§ i nedan angivna

delar, erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

1 mom. — — — — — — — — — — — — — — —--

2 mom. Från lagens tillämpning undantages arbete, som utföres av

befälhavare å fartyg, å vilket utom befälhavaren minst två personer

äro anställda;

styrman å fartyg, varest endast en styrman finnes, ävensom å

andra fartyg förste styrman;

maskinist å fartyg, varest endast en maskinist finnes, ävensom å

andra fartyg förste maskinist;

läkare och — — — — — —--sagt, annorlunda förordnat.

3 mom. — — — — — — — — — — — — — — — — —

4 §•

Beträffande sjöman å fartyg, som i 3 § avses, vilkens arbete är

indelat i vakter, gäller,

att arbetstiden icke må under två på varandra följande dygn

överstiga tjugufyra timmar;

att, i fall det för fartygets behöriga bemanning nödiga antalet

stvrmän uppgår till minst tre, arbetstiden för styrman icke må under

två på varandra följande dygn överstiga aderton timmar;

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.

att, i fall det för fartygets behöriga bemanning nödiga antalet

maskinister, motormän, smörj are eller kollämpare uppgår till minst tre,

arbetstiden för sjöman i dylik ställning icke må under två på varandra

följande dygn överstiga sexton timmar;

att arbetstiden — — — — — — — — — — avsedd personal.

13 §.

Utan hinder----— — — — — — — resa förminskad.

För skeppstjänst, som sjöman utför på grund av bestämmelserna

i denna paragraf, är han, såvitt ej annat överenskommits, icke berättigad

till ersättning i vidare män, än i 23 § sjömanslagen sägs.

26 §.

Om domstol i tvistemål, som bör bedömas efter denna lag, skall

vad i 86—88 §§ sjömanslagen stadgas äga motsvarande tillämpning.

27 §.

Om domstol i mål rörande förseelse, varom i denna lag sägs, skall

vad i 89 § sjömanslagen stadgas äga motsvarande tillämpning.

dels ock att ovannämnda lag, sådan densamma lyder efter nu

angivna ändringar, skall äga fortsatt giltighet för tiden till och med

den 31 december 1926; skolande beträffande sådan under tiden för

lagens giltighet begången förseelse, som avses i dess 2h—24 §§, ävensom

i fråga om domstol i tvistemål, som bör bedömas efter nämnda

lag, vad i densamma är stadgat fortfara att gälla även efter sistberörda

dag.

Denna lag träder i kraft dén 1 januari 1924.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 63.

13

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 februari

1923.

Närvarande:

Justitierådet Sundberg,

Regeringsrådet Thulin,

Justitierådet Stenberg,

Justitierådet Koersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över handelsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 26 januari

1923, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle, för

det ändamål 87 § regeringsformen omförmäler, inhämtas över upprättat

förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 24 oktober

1919 (nr 663) om arbetstiden å svenska fartyg.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av kanslirådet Nils Carlsson.

Lagrådet avgav följande yttrande:

Den åstadkomna utredningen angående sjöarbetstidslagens verkningar

lärer, ehuru bristfällig, giva vid handen, att lagen å ena sidan

för sjöfartsnäringen medfört ganska kännbara olägenheter, men å andra

sidan visat sig ägnad att undanröja vissa missförhållanden med avseende

å sjöfolkets arbete. Då det emellertid är vanskligt att, innan

ytterligare erfarenhet vunnits, taga ståndpunkt till frågan om lagens

fortbestånd, anser sig lagrådet böra tillstyrka, att, på sätt nu föreslås,

lagen, väsentligen oförändrad, erhåller förlängd giltighet intill utgången

av år 1926. Lagrådet fäster härvid särskilt avseende vid den möjlighet

att mildra lagens ogynnsamma verkningar, som är beredd genom

den i 1 § 3 mom. stadgade allmänna befogenheten för Konungen eller

viss myndighet att medgiva undantag från lagens tillämpning.

Med den av lagrådet sålunda uttalade uppfattningen vill lagrådet

icke ifrågasätta, att, utöver de jämkningar som föreslagits, lagen nu

revideras i vissa detaljer, beträffande vilka skäl eljest synas föreligga

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.

att vidtaga ändringar; och har lagrådet i fråga om de föreslagna jämkningarna

intet att erinra.

Därest, såsom det föreliggande förslaget är uppställt, den lag,

som skall gälla från och med år 1924, icke återgives i sin helhet utan

endast i de delar, vari den avviker från 1919 års lag, synes, för undvikande

av vissa oegentligheter i dén föreslagna avfattningen, lagen

böra formuleras så, att 1919 års lag, vilken gäller till och med den 31

december 1923, skall äga fortsatt tillämpning till och med den 31

december 1926, dock att 1, 4, 13, 26 och 27 §§ skola — 1, 4 och 13

§§ i angivna delar — från och med den 1 januari 1924 hava den

lydelse, som i lagen upptages.

Det föreslagna stadgandet angående lagens tillämplighet i vissa

avseenden efter den 31 december 1926 bör givetvis kvarstå; varemot

särskild bestämmelse om tiden för den nya lagens ikraftträdande icke

erfordras.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 6.3.

15

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 februari 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen

anmäler chefen för handelsdepartementet, statsrådet Svensson,

lagrådets den 15 februari 1923 avgivna utlåtande över det den 26

januari 1923 till lagrådet remitterade förslaget till lag angående fortsatt

tillämpning av lagen den 24 oktober 1919 (nr 663) om arbetstiden å

svenska fartyg och förklarar sig härvid — under erinran att lagrådet

beträffande förslaget icke ifrågasatt annat än vissa jämkningar av formell

natur — finna vad lagrådet i sådant hänseende anfört böra vinna beaktande.

Departementschefen uppläser härefter det i enlighet med förestående

avfattade förslaget till lag angående fortsatt tillämpning av lagen

den 24 oktober 1919 (nr 663) om arbetstiden å svenska fartyg samt

hemställer, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karl Lindström.

opaginerad Kontrollera mot PDF

UTLÅTANDEN

ANGÅENDE

VERKNINGARNA AV LAGEN

DEN 24 OKTORER 1919 OM ARRETSTIDEN

Å SVENSKA FARTYG

AVGIVNA AV

UTAV KOMMERSKOLLEGIUM TILLKALLADE

SAKKUNNIGA

SAMT AV

KOMMERSKOLLEGIUM

STOCKHOLM 1923

1SAAC MAHCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

opaginerad Kontrollera mot PDF

Innehållsförteckning

: ^ ^ /• / ( | f '' \ '' .i z '' j /

Sid.

Sakkunnigas utlåtande: j s ; js . .

I. Sammandrag av utav skilda sammanslutningar och personer gjorda utta
landen

i ämnet ...,.......................<................................ l

l. i t . - - *. V -

II. Undersökning av vissa allmänna frågor ....................................................... 30

in. Undersökning av vissa utav lagens särskilda bestämmelser........................ 38

IV. Allmänt uttalande av de sakkunniga ..................................................... 50

Särskilda yttranden...................................................................................................... 51

Kommerskollegii utlåtande .................................................................................. 56

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Utlåtande

angående verkningarna av lagen den 24 oktober 1919 om arbetstiden

å svenska fartyg,

avgivet den 19 maj 1922 av genom beslut den 30 augusti 1921 av kommerskollegium

tillkallade sakkunniga, jämte särskilda yttranden.

I. Sammandrag av utav skilda sammanslutningar och personer gjorda

uttalanden i ämnet.

För vinnande av kännedom om utav lagen närmast berörda samhällsgruppers

erfarenheter och önskemål infordrades vid utredningens början upplysningar från

olika sammanslutningar å sjöfartens område, representerande såväl redare som sjöfolk

av olika kategorier, ävensom från enskilda rederier och redare. Ett stort antal

yttranden hava till följd härav inkommit, innehållande såväl allmänna synpunkter

som erinringar rörande de särskilda lagbestämmelserna; och lämnas här

nedan ett sammandrag av sagda yttranden. Uppställningen härav har ordnats sålunda,

att ur de särskilda yttrandena allmänna och speciella uttalanden utbrutits

och sammanförts i avdelningar var för sig, varvid den ordning iakttagits, att

sammanslutningars och föreningars yttranden ställts främst, varefter följa särskilda

rederiers och redares, vilka senare dock medtagits endast i den mån de visat sig

innehålla något av intresse utöver vad eljest blivit beaktat.

Styrelsen för Sveriges allmänna sjöfartsförening anför följande:

Sveriges allmänna sjöfartsförening utgör en sammanslutning mellan olika

verksamhetsgrenar inom sjöfarten, och äro inom föreningen och dess styrelse representerade

flertalet skilda yrkesgrupper inom nämnda näring. Att vid sådant förhållande

i en fråga som den nu föreliggande framlägga gemensamt uttalande i de

olika, ifrågavarande lag berörande detaljspörsmålen synes styrelsen förenat med synnerligen

stora svårigheter. Ett dylikt yttrande skulle för övrigt givetvis komma

att i stort sett innefatta allenast ett upprepande av de synpunkter i ämnet,''som,

enligt vad styrelsen inhämtat, av de olika specialsammanslutningarna inom området

redan framförts. Styrelsen har därför funnit sig böra inskränka sig allenast

till ett uttalande av mera allmän innebörd.

Styrelsen får i sådant avseende till en början erinra, hurusom styrelsen i

yttrande den 25 februari 1919 i samband med förevarande lags tillkomst framhöll,

bland annat, att man med hänsyn till de speciella betingelser, som gällde för sjöfartsnäringens

utövande, samt de många slagen av fartyg och de olika farter, vari

fartygen användas, måste på detta lagstiftningsområde gå fram med den största

varsamhet och med öppen blick för alla konsekvenser, vartill lagstadganden på om
1
-

Allmänna uttalanden.

Sveriges allmänna

sjöfartsförening.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Sveriges redareförening.

Sveriges segelfartygsförening.

rådet ledde. Fara uppstode eljest, att en lagstiftning åvägabringades, som, på

samma gång den lände till avbräck för sjöfartsnäringen, icke heller på ett tillfredsställande

sätt tjänade det mål till förbättrande av sjömännens arbetsförhållanden,

som man i första hand velat vinna. Styrelsen ville vidare särskilt betona

den ogynnsamma ställning, som vårt lands sjöfartsnäring efter genomförandet

av ett lagförslag av då ifrågavarande beskaffenhet skulle komma att intaga i

förhållande till den utländska konkurrens, som särskilt efter världskrigets avslutande

syntes komma att i hög grad skärpas. Styrelsen framhöll slutligen den

synnerliga angelägenheten därav, att lagstiftningen på förevarande område komme

att avse arbetstiden allenast å fartyg i sådan fart, där på grund av vunnen erfarenhet

lagstiftning i ämnet kunde finnas påkallad, samt därvid inskränkte sig

till vad i sådant hänseende kunde finnas oundgängligen erforderligt.

Vad styrelsen sålunda vid förenämnda tillfälle anfört vill styrelsen jämväl nu

åberopa. De synpunkter, som därvid framfördes, göra sig nu gällande i om möjligt

än högre grad. Vår sjöfartsnäring genomgår för närvarande en synnerligen

allvarlig kris, medförande särskilt en fortgående minskning av vårt tonnagebestånd

genom svenska fartygs överförande till utländsk flagg. I synnerhet nu angivna

förhållanden måste, synes det styrelsen, mana till den allra största försiktighet

ifråga om varje lagstiftning, som ålägger sjöfarten ökade pålagor av vad

slag det vara må, vilka göra svensk sjöfartsnäring mindre konkurrenskraftig i

förhållande till utländska utövare av samma näring. Det kan i längden ej heller

lända de ombord anställda till fördel, om banden, som läggas på sjöfarten, göras

alltför tunga.

Styrelsen för Sveriges allmänna sjöfartsförening hemställer, att vid det revisionsarbete,

som nu igångsatts beträffande förevarande lag och vilket med hänsyn

till lagens otvivelaktigt många brister torde hälsas med allmän tillfredsställelse,

all möjlig hänsyn måtte tagas till de synpunkter, som styrelsen funnit sig böra

här ovan i ämnet andraga.

Sveriges redareförening uttalar såsom en allmän erinran, att det enligt föreningens

uppfattning utan tvivel varit för sjöfartsnäringen lyckligast, om den

ifrågavarande lagstiftningen icke drivits fram i Sverige utan närmare kontakt

med liknande åtgärder i andra länder, särskilt grannländerna. Föreningen vill

härutinnan understryka sin verkställande direktörs, kapten O. A. Nordborgs vid

skeppstjänstkommitterades förslag fogade reservation, därvid framhållas vådorna

av att för ett visst land införa en särskild lagstiftning rörande de ombordanställdas

arbetstid utan att först avvakta de ledande sjöfartsnationernas mått och steg

på detta område. Att svenska fartyg genom arbetstidslagen förorsakats tidsutdräkt

och ökade kostnader i större mån än utländska fartyg innebär i och för

sig ett tillbakasättande i konkurrensen av svensk sjöfart, vilket i sin mån bidragit

till att för Sveriges vidkommande förvärra den kris, som sjöfartsnäringen

nu genomgår. Därtill kommer, att lagen i sin helhet måste betecknas såsom ett

hastverk med alla de brister med hänsyn till dess praktiska tillämpning, som äro

kännetecknande för en på detta sätt forcerad lagstiftning.

Sveriges segelfartygsförening anför:

Vid lagens antagande uteslötos på yrkande av Sveriges segelfartygsförening

från densamma segelfartyg icke överstigande 100 registerton av den anledning, att

bestämmelserna ansågos allt för rigorösa och omöjliga att efterfölja för den mindre

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

segelflottan, där, såsom ofta är fallet, fartygets befälhavare och bästeman hava

större eller mindre del i fartyget och följaktligen äro intresserade av att göra resornas

resultat så gott som möjligt. Det kan inte nog framhållas det förkastliga

uti, att segelfartygsnäringen skall för dess utövare vara så överlastad och svårmanövrerad

genom lagar och förordningar, att yrkets utövare därigenom bliva

delvis lamslagna.

Föreningen framhåller vidare segelfartens egenartade natur och dess beroende

av naturkrafterna samt därpå grundade behov av större rörelsefrihet i fråga

om arbetstiden än den nuvarande lagen medgiver.

Föreningen fortsätter: Beträffande den genom lagens antagande uppkomna

större friheten för besättningen kan det säkert ifrågasättas, om denna av det stora

flertalet användes på ett sådant sätt, som har avsetts i lagen om arbetstiden.

Det stora virrvarr, som nämnda lag åstadkommit genom sin svåra tolkning

för dem, som ha att handla i överensstämmelse med densamma, har kommit

till uttryck i en mängd förfrågningar hos kommerskollegium om rätta tolkningen.

Föreningen anser därför, att den nuvarande lagen om 8 timmars arbetstid

å svenska fartyg bör, för att göra vår segelflotta konkurrenskraftig, slopas och

ersättas med en ny, som tillåter 10 timmars arbetsdag och i övrigt ger klara och

tydliga direktiv med avseende å tjänsten för ombord anställda.

Kanalflottans rederiförening yttrar: Hitintills given erfarenhet av lagens

verkningar ger otvetydigt vid handen, att lagen inverkar hämmande, i all synnerhet

för trafiken å de inre vattenvägarna, vilken trafik närmast är att jämställa med

de enskilda järnvägarnas.

Föreningen hemställer därför, att åt personalen å de fartyg, som uteslutande

trafikera rikets inre vattenvägar, medgives samma undantagsställning som i lag

om arbetstidens begränsning § 1 mom. i) medgivits trafikpersonalen vid järnväg,

som är upplåten till allmän trafik, då det synes föreningen vara uppenbart oriktigt,

att tvänne transportföretag, som hava samma ändamål att fylla, behandlas olika

ur lagstiftningssynpunkt.

Skärgårds- och mälarflottornas rederiförening yttrar, med särskilda instämmanden

av ångfartygsaktiebolaget Drottningholm—Fittja och Vaxholms nya ångfartygsaktiebolag,

följande:

Vi vilja meddela, att lagen redan före dess ikraftträdande av oss bedömdes

såsom olämplig och i vissa delar omöjlig att tillämpa på fartyg i skärgårds- och

liknande fart, varför de rederier, som voro anslutna till denna förening, sågo

sig nödsakade omedelbart begagna de möjligheter, som erbjödos uti lagens 1 §

3 mom. för erhållande av vissa undantagsbestämmelser från tillämpningen av

densamma.

Kungl. Maj:t biföll i vissa delar de därvid gjorda framställningarna, och

förnyade rederierna sin anhållan innevarande år med samma framgång.

Föreningen kan sålunda icke andraga några praktiska rön och erfarenheter

av lagen i dess ursprungliga skick, då densamma icke i denna form tillämpats,

men alldenstund myndigheterna efter synnerligen omsorgsfull prövning två år å

rad insett och behjärtat våra synpunkter för undantagsbestämmelsers erhållande,

synes oss uppenbart, att lagen ej i alla delar kan tillämpas efter dess ordalydelse.

Kanalflottans

rederiförening.

Skärgårds- och

mälarflottornas

rederiförening.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts av föreningen åberopade dispensmedgivande är av följande

innehåll:

»Kungl. Maj:ts resolution etc. — — — — — — — — — _ _ given

Stockholms slott den 20 februari 1920.

Kungl. Maj:t — — — finner jämlikt 1 § 3 mom. av lagen den 24 oktober

1919 om arbetstiden å svenska fartyg gott, beträffande passagerarfartyg, tillhörande

något av ovan omförmälda bolag, tillsvidare intill utgången av år 1920

dels medgiva, att arbete, som utföres av ende styrmannen och av ende

maskinisten, må undantagas från tillämpningen av nämnda lag under villkor,

att ende styrmannen och ende maskinisten vardera erhåller såväl minst en dags

tjänstledighet under var och en av månaderna maj—september som ock utöver

avtalad månadslön ersättning per dag med minst en sjuttiofemtedel av månadslönen

för mistning av i samma lag stadgad ersättning för övertid,

dels ork meddela sådant undantag från 8 § sista stycket och 15 § 4 mom.

av lagen i fråga, att under en tid av fyra på varandra följande veckor sjöman,

tillhörande däcksmanskapet, må användas till skeppstjänst sammanlagt högst 252

timmar samt till övertidsarbete sammanlagt högst 72 timmar,

allt under villkor att fartyget icke nyttjas till passagerares befordran i vidsträcktare

fart än den, som angives uti det för fartyget gällande passagerarfartygscertifikat.

Det vederbörande etc.»

Föreningen vill med skärpa framhålla, hurusom endast genom detta Kungl.

Maj:ts medgivande möjlighet öppnades för skärgårds- och liknande fartyg att

fortsätta sin trafikverksamhet någorlunda efter normala former och krav, och

anser föreningen dispensbestämmelserna utgöra det minimum av jämkning lagen

behövde för att ej bringa sedan årtionden invanda och behövliga trafiksystem i

baklås.

Vidare anföres: Samtliga till denna förening anslutna rederier vilja som

gemensamt och starkt önskemål framföra, att lagen måtte för deras vidkommande

helt och hållet avskaffas.

Trots årlig och uppriktig vilja att opartiskt bedöma frågan kunna vi nämligen

icke utfinna de genom lagens införande uppkomna fördelarna utan se fastmera

endast olägenheter av densamma.

Arbetsfolket åtnjuter visserligen eu fördel i och med övertidsersättningen,

men denna liksom andra ekonomiska spörsmål låter sig utan svårighet ordna

genom avtal, och äro vi övertygade därom, att just denna punkt utgör hela lagens

kärna och icke, såsom från visst håll framhålles, faran för folkhälsan genom överansträngning.

Genom rundfrågor bland besättningarna å våra fartyg skall ovanstående

snart bekräftas, och kunna vi delgiva konkreta fall, där önskan hos arbetsfolket

att slippa det tvång, lagbestämmelserna medföra, uttalats.

Föreningen berör därefter arbetsindelningen å ifrågavarande fartyg, som

före av lagen framtvingad precisering innebar större otvungenhet och trevnad för

besättningen, samt fortsätter:

Att rederierna blivit lidande på lagen är avgjort och måste härvid fastslås,

hurusom den i utsikt ställda ökade arbetsintensiteten i och med lagens införande

helt och hållet uteblivit och i stället densamma nedgått märkbart. Det

är alldeles uppenbart att så måste bliva följden i de fall, där ordinarie arbetstid

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

ej är tillräcklig utan övertid måste tillgripas: prestationerna under ordinarie tid nedbringas,

för att övertid med högre löneförmån måtte i mesta möjliga mån erhållas.

Detta behöver icke innebära något klander mot våra besättningar, utan är

en helt förklarlig följd av individens benägenhet att utnyttja alla möjligheter till

ökad förtjänst. Förr arbetade folket undan villigt och raskt, i vetskap att jo

tidigare arbetet var slutfört, desto förr inträdde ledigheten; nu hägrar ofta tidpunkten

då övertiden begynner och extrabetalningen börjar.

Lagen med eller utan dispens — tillämpad på fartyg i den trafik, vi

företräda, bär för oss varit en anledning till extra kostnader, ökat organisationsarbete

och inskränkning av rörelsefriheten, och för de arbetstagande har den medfört

tvång och otrevnad utan andra fördelar än sådana, som låta sig kompenseras

på annat sätt. Den har varit ett försök att avvärja missförhållanden, som man

överdrivit, men i stället skapat nya sådana, allvarligare och skadligare, och just

emedan den icke har något verkligt behov att fylla, kan den icke anpassas efter

de säregna krav, detta slag av arbete betingar.

Nautiska föreningen i Göteborg gör följande uttalande:

Nautiska föreningen har principiellt icke något att erinra mot en lagstiftning,

som tager sikte på en allmän reglering av arbetstiden för befattningshavare,

anställda å fartyg. En sådan reglering är icke heller främmande för äldre sjölagar.

Det ligger över sjömannens arbete ombord såväl i hamn som till sjöss

så mycken rutinmässighet, att denna rutin i många avseenden bör kunna fastslås

genom lagbestämmelser. Ej heller kan med fog något invändas mot den uppfattningen,

att en begränsning av arbetstiden för arbete i land genom lagstadgad

arbetstid medför den konsekvens, att även arbetstiden ombord i fartyg, i den mån

förhållandena sådant medgiva, bör regleras genom lagbestämmelser.

Vid en undersökning av verkningarna utav den arbetstidslag, som sedan

nära två år är gällande å svenska fartyg, kommer emellertid föreningen till den

uppfattningen, att lagstiftningen härutinnan i flera avseenden skjutit över målet.

Denna lagstiftnings syfte har varit att bereda de ombord anställda, såväl de egentliga

besättningsmännen som den huvudsakliga delen av befälet, ökad vila från

skeppstjänsten och mera tillfälle att ägna sig åt egna angelägenheter. Detta syfte,

i och för sig högeligen beaktansvärt, får ju även genom de införda lagbestämmelserna

anses hava vunnits. Dock har detta i många fall onekligen skett på

bekostnad av flera för sjöfarten och de sjöfarande viktiga intressen.

Olägenheterna för sjöfarten genom lagen om arbetstiden å svenska fartyg

den 24 oktober 1919 samt vissa tolkningar och tillämpningar av denna lag äro

först och främst av ekonomisk art. Bestämmelserna om minskad arbetstid till

sjöss och i hamn hava medfört, att en i vissa fall ökad besättningsstyrka (§ 4

stycket 5) måst anställas. De snäva samt oegentligt och svårtydigt avfattade

bestämmelserna om arbetstid och vakttjänstgöring i hamn (§ 10) samt om vad

förstås med säkerhetstjänst (§ 13) hava förorsakat en i många fall högst avsevärd

stegring i fartygets driftsomkostnad. Detsamma har blivit följden på grund av

stadgandena om ersättning för övertidsarbete (§ 16), vilken ersättning för vissa

fall tillmätts abnormt hög. Under den svåra ekonomiska depression, som nu råder

inom sjöfartsnäringen och som gör icke minst den svenska sjöfartens ställning synnerligen

prekär, är det av mycket stor vikt, att de delar av arbetstidslagen, som ekonomiskt

hårdast träffa rederinäringen, revideras, så att den svenska sjöfarten icke genom

Nautiska föreningen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

arbetstidslagen ställes i ogynnsammare ekonomiskt läge än den medVårt lands sjöfart

konkurrerande utländska. Den inskränkta arbetstiden har medfört en ogynnsam

ekonomisk verkan för den svenska sjöfarten även i så måtto, att svårighet uppstått

att med det hittillsvarande besättningsantalet erhålla tillräcklig tid för underhåll

och skötsel av själva fartyget, dess maskineri och inventarier. Brister i underhållsarbeten

ombord medföra emellertid, såsom bekant är, icke oväsentligt högre

utgifter för reparationer och klassificeringar. Den fördel, som svenska fartyg i

nämnda avseende förut kunnat uppvisa gent emot exempelvis engelsk och amerikansk

sjöfart, har sålunda genom arbetstidslagen helt och hållet försvunnit.

Men det är icke blott sagda lags direkta föreskrifter, som föranlett betydande

ekonomiska utgifter för den svenska sjöfartsnäringen, utan även vissa tolkningar

av lagen. Dessa tolkningar kunna väl sägas ligga inom ramen för lagen men

måste dock anses gå utöver vad lagstiftningens syfte i ty fall varit. Såsom

exempel på en dylik enligt föreningens mening alldeles för sträng tolkning av

lagen anföres den tolkning, som gjort sig gällande i fråga om § 10 i lagen.

Denna paragraf har tolkats så, att en särskild bland besättningen uttagen vaktman

icke kan beordras till vakttjänst under en följd av dygn mellan 6 e. m. och 6

f. m., utan att han beredes övertidsersättning för den vakttjänst, som överskjuter

8 timmar per dygn. Med hänsyn till § 4 i lagen och då vakttjänst i hamn

ingalunda kan anses vara mera betungande än vakttjänst till sjöss, borde man

för vakttjänst i hamn, vari givetvis bör ingå sådan enklare sysselsättning (se

yttrande till riksdagens 2:dra lagutskott den 1 mars 1921 av byråinspektören B.

Itundblom), som oskiljaktigt hör till vakttjänst å däck eller i maskin, kunna fordra

en tjänstgöringstid av 12 timmar. Likaledes kan det anses vara i strid med lagstiftarens

mening att betrakta vakttjänstgöring under söndag som övertidsarbete

och vid sådant arbete tillämpa taxan om den dubbla övertidsersättningen. Ordet

nödig vakttjänst har tydligen insatts i det syftet att förhindra order om onödig

vakttjänst. Tolkas emellertid bestämmelserna så, att varje vakttjänstgöring över

8 timmar per dygn och all vakttjänstgöring på helgdag betraktas såsom övertid,

så kommer uttrycket »nödig» vakttjänst att bli fullständigt meningslöst. Den på

administrativ väg och på grund av bestämmelserna i § 3 e) av förordningen med

närmare föreskrifter rörande tillämpningen av lagen om arbetstiden å svenska

fartyg tillkomna tolkningen av bestämmelserna rörande vakttjänstgöringen, vilken

tolkning visat sig vara synnerligen ekonomiskt ofördelaktig för rederinäringen,

hade säkerligen kunnat undvikas och lagens naturliga mening bättre kommit till

sin rätt, ifall eventuellt förekommande tvister dragits inför domstol.

De synnerligen ogynnsamma ekonomiska följderna av arbetstidslagen för

sjöfartsnäringen äro sålunda lagens förnämsta nackdelar. Men även i andra avseenden

har lagen visat sig vara ofördelaktig. Dess bestämmelser hava menligt

ingripit i fartygens trafikförhållanden samt i arbetsrutinen ombord. Lagen har

skapat en tendens hos de ombord anställda att vilja alltför mycket begränsa vars

och ens arbetsområde ombord, varjämte lagen synes ha bibragt sjöfolket den föreställningen,

att varje slags handräckningsarbete ombord, som icke uttryckligen

omnämnes i lagen, betraktas som överloppsarbete eller arbete, för vars utförande

särskild ersättning kan fordras. Vissa av de förfrågningar, som ingått från

manskapshåll rörande lagens tolkning, samt andra förhållanden, berörande lagens

område, synas giva vid handen, att den nya lagstiftningen i förevarande hänseende

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

i stället för att stabilisera en förut på de olika arbetsområdena inom ett fartyg

gällande och bland det yrkeskunniga ocli ordningsälskande sjöfolket godtagen arbetsrutin

skapat en mängd tvistefrön såväl bland arbetstagarna själva som mellan

dem samt befälhavaren och rederiet. Allt till ringa eller ingen nytta för någondera

parten.

Ser föreningen sålunda på de verkningar, som arbetstidslagen å svenska

fartyg medfört, kan föreningen icke finna annat, än att lagen med det snaraste

bör göras till föremål för revidering.

Svenska fartygsbefälsföreningen redogör för de rön i fråga om lagens verkningar,

som fallit inom befälhavarens och däcksbefälets erfarenhet, därvid föreningen

emellertid icke gör något allmänt uttalande utan endast upptager till

behandling vissa bestämmelser, vilkas nuvarande formulering, enligt föreningens

mening, förorsaka olägenheter, vilka föreningen anser böra avhjälpas, om lagen

skall bibehållas och verka tillfredsställande. Uttalandena återfinnas nedan vid

varje särskild paragraf.

Ångfartygsbefälhavarsällskapet påyrkar en grundlig revision av lagen med

utökning av ordinarie arbetstiden samt anför: I det uttalande angående behovet

och lämpligheten av lagstiftning angående arbetstid, vilket sällskapet före lagens

tillkomst — i februari 1919 — blev satt i tillfälle att till chefen för kungl. finansdepartementet

avgiva, sammanfattade sällskapet sin uppfattning sålunda:

dels att med lagstiftning rörande vårt sjöfolks arbetsförhållanden ombord

helst bör anstå, till dess en sådan av internationell omfattning, i samförstånd med

de på sjöfartens område ledande nationerna, kan åstadkommas;

dels att, därest denna tidpunkt icke anses böra avvaktas, de lagbestämmelser

i saken, vilka dessförinnan utfärdas, böra göras gemensamma för de nordiska

länderna, samt att, om sådana bestämmelser, gällande enbart för svenska fartyg,

utfärdas, innan sådan gemenskap kunnat ernås, dessa böra begränsas till

sådana, vilka vunnen erfarenhet visat vara oundgängligen nödvändiga, och helst

meddelas på administrativ väg, icke i form av en lag, för vilkens antagande och

ändring båda statsmakternas medverkan erfordras.

Detta sällskapets uttalande vann intet beaktande, utan vårt land blev, utan

att tvingande omständigheter förelågo, ett av föregångsländerna i fråga om begränsning

genom lag av arbetstiden ombord å fartyg; men de erfarenheter, tilllämpningen

av denna lag hittills givit vid handen, synas vara ägnade att bekräfta,

att denna uppfattning icke desto mindre varit och är i huvudsak riktig.

I yttrandet framhålles vidare, hurusom sjöfartsnäringen lidit ett beklagligt

avbräck genom att vår sjöfarts konkurrensförmåga blivit väsentligt nedsatt i tävlingen

med utlandets tonnage, som icke tynges av dylika restriktioner. Denna

lags hämmande verkan hade blivit ännu mer kännbar och skadlig, sedan vid

lagens tillkomst rådande högkonjunktur kort därefter förbytts i sin motsats.

Vidare påtalas i yttrandet den brådska, om vilken lagens formulering i

många delar bure vittne, en formulering, som lämnade rum för olika tolkningar

och därigenom givit anledning till talrika tvistigheter och missförstånd, tidsutdräkt

och kostnader, vilka i många fall kanske icke varit av lagens upphovsmän avsedda.

Sådan den nu är, lär, enligt sällskapets mening, arbetstidslagen knappast kunna

frånkännas en ej så liten anledning i skulden till de svårigheter, med vilka vår

svenska sjöfart för närvarande har att kämpa.

Svenska

fartygsbefäls
föreningen.

Ångfartygs
befälhavar
sällskapet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Svenska

maskinbefäl sförbundet.

I sin egenskap av befälsammanslutning förklarar sig sällskapet icke hava

någon anledning att uttala sig emot någon av de förmåner, som lagen tillförsäkrar

en eller annan kategori av befälet, och vill icke heller principiellt uttala sig mot

ersättning för övertidsarbete i vissa fall även åt visst befäl, men det anser sig

dock på tal om arbetstidslagens allmänna verkningar icke böra underlåta att

påpeka en principiell oegentlighet, som detta stadgande drar med sig och som försätter

befälet (styrman eller maskinist) i en skev ställning, då det å ena sidan,

sin plikt likmätigt, har att ordna manskapets arbete så, att övertidsarbete så långt

ske kan undvikes, men å andra sidan självt är berättigat till ersättning för övertidsarbete

och därigenom utsatt för frestelsen att använda sådant i större utsträckning

än som kan anses av verkligt behov påkallat. Det kan åtminstone ifrågasättas,

huruvida den ekonomiska fördelen i detta fall uppväger den ständigt till hands

varande frestelsen att missbruka sin ställning, vilken av många fall att döma är

mycket stor. Sällskapet skulle anse mycket lyckligt, om någon form kunde utfinnas,

genom vilken befälet befriades ur den obehagliga, frestande ställningen att sålunda

vara domare i egen sak.

Svenska maskinbefälsförbundet anför följande: Arbetstiden i hamn var

redan före lagens tillkomst reglerad, genom avtal med manskapsorganisationerna,

i huvudsak lika med de nuvarande lagbestämmelserna. Maskinbefälets arbetstid

torde i stort sett hava varit lika med manskapets, varför den huvudsakliga skillnaden,

för undermaskinisternas vidkommande, har varit ersättningen för övertidsarbete

i de fall, då sådant erfordrats. Denna ersättning har, efter lagens tillkomst,

ökats, dels därigenom att ersättningsbeloppet blivit väsentligt höjt, dels därigenom

att ersättningen utgår för den tid, som överstiger 8 timmar per dag, vilken förut

endast erhölls för den tid, som översteg 10 timmar. Det har visserligen i en del fall,

efter åttatimmarsdagens tillkomst, medfört svårigheter att, utan övertidsarbete, medhinna

nödiga arbeten, men genom ökad arbetsintensitet torde dessa svårigheter hava

övervunnits. Åttatimmarsdagen i hamn torde utan tvivel hava medfört stora fördelar

för de fartygsanställda, utan att några avsevärda olägenheter för arbetets

ordnande blivit följden, varför det icke kan finnas några bärande skäl för att

återgå till en längre arbetstid. Då denna arbetstid fanns före lagens tillkomst,

kan man möjligen anse lagstiftning inom detta område överflödig. Men då den

avtalsenliga åttatimmarsdagen tillkommit under högkonjunkturen, är det mycket

sannolikt, att manskapsorganisationerna ej kunna värna den under lågkonjunkturen,

varför en lagstiftning var en nödvändig förutsättning för dess bibehållande.

Förbundet konstaterar, att arbetstiden till sjöss för maskinbefälet i stort

sett icke förändrats genom lagens tillkomst, men fäster uppmärksamheten på

vissa förhållanden, varigenom vakthavande maskinist fått ökat arbete på grund av

att, till följd av eldarnas fördelning i vissa fall på tre vakter i stället för såsom

förut på två, en smörjare — till undvikande av ökning av maskinbesättningen —

placerats såsom eldare och dennes arbete med smörjning och tillsyn helt lagts på

maskinisten. Sålunda påtalat missförhållande anses dock kunna effektivt avhjälpas

endast genom införande av en lagstadgad bemanningsskala, som reglerar maskinbemanningen

med hänsyn till förutom andra förhållanden även arbetstidslagen.

Den största svårigheten anser förbundet dock ligga uti tolkningen av

arbetstidslagen, och uttalar förbundet såsom ett önskemål, att lagen måtte formuleras

tydligare.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredjemaskinistföreningen framför såsom allmänna erfarenheter följande:

Beträffande maskinister å mindre kust- och kanalfartyg liar lagen verkat därhän,

att eu ersättning för utfört övertidsarbete kommit desamma till del, vilket ej

fallet varit före lagens ikraftträdande.

Beträffande bogserbåtar, på vilka lagen ägt tillämpning, synas verkningarna

varit sådana, att ett sämre förhållande varit rådande beträffande reglering av arbetstiden,

än vad fallet varit på sådana bogserbåtar, vilkas arbetstid reglerats genom avtal.

Beträffande ångslupstrafiken synes lagen hava åstadkommit en liten minskning

i arbetstiden. Någon svårighet torde emellertid ej föreligga att dirigera

tratiken inom den ram, lagen nu bestämmer.

Svenska sjömansunionens och svenska eldareunionens erfarenheter och önskemål

framföras såsom uttalanden vid särskilda paragrafer och återfinnas nedan.

Talrika yttranden från enskilda rederier och redare röja i de delar, som

kunna vara av mera allmänt intresse, stor överensstämmelse, och torde sålunda

framförda synpunkter kunna sammanfattas i det omdöme om lagen, att den verkat

försenande på sjöfarten, fördyrande för rederierna och allmänheten samt förstörande

för fartygen, vilkas underhåll måst åsidosättas. Därjämte klagas allmänt över

svårigheten att tolka lagens bestämmelser.

Skeppsredaren E. Biesért påtalar särskilt de nackdelar, lagen medfört för

insjöfarten, som dels har att räkna med den sig alltmer utvecklande automobiltrafiken

dels ock utsättes för en svår konkurrens, vartill arbetstidslagen direkt

inbjuder, nämligen genom användning av båtar under 20 registerton, särskilt

oljedrivna motorbåtar samt båtar, vilkas besättning tillhör redarens familj, en

konkurrens som allvarligt hotar de bolags existens, vars talan Biesért för (ångfartygsaktiebolaget

Bengtsfors—Nordmarken och Lennartsfors aktiebolag). Såsom

slutomdöme anföres, att lagen enligt Biesérts mening verkat och verkar olyckligt

på ifrågavarande sjöfart, varför lagen bör göras smidigare, så att den i ekonomiskt

avseende icke verkar så tryckande som nu, utan att arbetarnas berättigade intressen

därför åsidosättas.

Beträffande en annan art av den mindre sjöfarten, nämligen kust- och

skärgårdstrafiken, anföres av Härnösand—Sollefteå ångbåtsaktiebolag följande:

Såsom allmänt omdöme måste vi framhålla, att lagstiftarna troligen icke alls

ihågkommit den mindre sjöfart, som bedrives av vårt bolag och därmed jämställda,

utan lagstiftat uteslutande med hänsyn till den större, utgående sjöfarten,

varest en ordnad vakttjänstgöring är möjlig. Följden har blivit den, att lagen

drabbat den smärre, lokala sjöfarten på ett helt enkelt oresonligt sätt.

1 §•

De uti 1 § 2 mom. omförmälda undantagen böra enligt redareföreningens

åsikt omfatta alla kategorier av examinerat befäl och dessas ställföreträdare. Till

stöd för denna sin uppfattning framhåller föreningen följande:

1) Under den tid lagen varit i tillämpning har det med all tydlighet

ådagalagts, att befälets ställning till manskapet ombord blivit svår, ty, samtidigt

som befälet haft att övervaka, att manskapets arbete ombord ordnades så praktiskt

som möjligt med hänsyn till nödvändigheten av att undvika övertidsarbete, har

befälet haft att tillämpa lagens stadganden på sig självt. Det ligger i sakens natur,

att mindre samvetsgranna befälspersoner kunnat falla för frestelsen att särskilt

2

Tredje
maskinist
föreningon.

Svenska

sjömansunionen

och

Svenska

eldareunionen.

Enskilda

rederier och

redare.

Speciella

uttalanden.

Sveriges

redare
förening.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kanalflottans

rederiförening.

Skärgårds- och

mai arflottorna.

Nautiska

föreningen.

i fråga om ersättning för övertidsarbete tolka lagens bestämmelser till sin egen

fördel. Det faktum, att övertidsräkningarna på lika stora fartyg av samma typ,

sysselsatta i samma fart, företett mycket stora divergenser i det ena och andra

fallet, bestyrker detta påstående.

2) Befälets arbete är i allmänhet, rent fysiskt sett, lindrigare än manskapets.

Utgår man ifrån, att lagens huvudsyfte är att skydda mot överansträngning, är

detta syfte icke i samma mån tillämpligt på befäl som manskap.

3) Lagens tillämplighet på bl. a. ende styrman och ende maskinist har

föranlett en så stor mängd dispenser, att undantagen övergått till att bliva regel.

4) Lika väl som arbetstiden för verkmästare och ingenjörer i land icke är

föremål för laglig begränsning, lika berättigat måste det vara att från sådan

begränsning undantaga befälet ombord å fartyg.

5) I de flesta länder torde befälets arbetstid icke vara så strängt begränsad

som densamma är i Sverige enligt ifrågavarande lag. Detta medför för svensk

sjöfart högre omkostnader och sämre konkurrensmöjligheter.

Beträffande 1 § 3 mom. anför föreningen vidare:

Det har i praktiken visat sig medföra betydlig tidsutdräkt, att dispensärenden

i allmänhet skola underställas Konungen. Föreningen hemställer fördenskull

om sådan ändring av ifrågavarande stadgande, att beslutanderätten i

samtliga dispensärenden överlämnas till kommerskollegium.

Kanalflottans rederiförening har vid granskning av förhållandena under

den tid lagen varit i kraft funnit, att lagen borde omfatta fartyg av långt

mindre tonnage än vad nu är fallet; den bör förslagsvis gå ned till att inbegripa

fartyg om 50 tons bruttodräktighet, ty med nuvarande gräns, 100 ton,

finnes en mängd fartyg, som i mycket hög grad arbeta utan att vara besvärade

av lagens fordringar. Härigenom har utnyttjandet av arbetskraften ombord å

dessa fartyg givit dem möjlighet till en illojal konkurrens, som lagstiftaren

säkerligen icke avsett.

Skärgårds- och mälarflottornas rederiförening anser, på grund av vad föreningen

i sitt allmänna uttalande (se ovan) anfört, nödvändigt, att förste styrman

och förste maskinist, oaktat å hithörande fartyg endast en styrman och en

maskinist finnas, undantagas från lagen (1 § 2 mom.), då deras inrangering

under densamma synes uteslutande vara ett ekonomiskt spörsmål.

Nautiska föreningen yttrar beträffande 1 § 2 mom.: Från lagens tillämpning

undantages bland annat arbete, som utföres av befälhavare å fartyg, varå

utom befälhavaren minst två personer äro anställda. Vidare undantages segelfartyg

med eller utan hjälpmaskin, vars bruttodräktighet överskrider 100 ton,

samt annat fartyg, som icke äger en dräktighet av minst 20 ton. Genom de enligt

nautiska föreningens uppfattning alltför snävt hållna undantagen från lagens

tillämplighetsområde ha, särskilt rörande pråmfart och annan härmed likställd

sjöfart, en del arbetstagare indragits under lagen, vilka lämpligen på grund av

trafikens oregelbundna beskaffenhet och arbetets art bort stå utanför. Då man

ansett sig böra från den allmänna arbetstidslagen undantaga sådana företag, däri

arbetarnas antal i allmänhet icke överstiger fyra, torde man med fullt fog kunna

begära, att en motsvarande undantagsbestämmelse även göres från lagen om arbetstid

å svenska fartyg. Föreningen föreslår således, att första stycket av mom. 2

erhåller följande ändrade lydelse:

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

»Från lagens tillämpning undantages arbete å fartyg, å vilka de anställdas

un tal, befälhavaren inberäknad, icke överstiger fyra personer.» Befälhavaren

undantages i varje fall från arbetstidslagen.

Sveriges skepparförbund påyrkar lagens tillämplighet utsträckt att omfatta

även befälhavare (varvid dock troligen avses endast befälhavare å bogserbåtar).

Såsom motiv anföres:

För några få av befälhavarna, vilkas tjänstgöring är mestadels förlagd inom

hamnområdena, har lagen verkat fördelaktigt med ett par timmars kortare tjänstgöring

per dygn. Orsaken härtill har varit, att en del rederier dragit sig för de

merkostnader, som eljest kommit den övriga besättningen till del i form av övertidsbetalning.

För de flesta har lagen verkat på motsatt sätt, då fritid under dagen icke

kan beredas befälhavaren, emedan besättningens ringa antal hindrar arbetstidens

indelning i vakter, och då befälhavaren ofta blir nödsakad att tjänstgöra nattetid

dels för att begränsa besättningens övertidsarbete, dels emedan hans arbete ofta

icke kan anförtros åt någon annan. På så sätt inträffar det ofta, att befälhavaren

måste tjänstgöra flera dygn i sträck, varav resultatet blir överansträngning, genom

nattvak försvagad syn och oförmåga till tjänstgöring.

Svenska eldareunionen yttrar: Beträffande 1 § 2 mom. c och e i lagen,

varest föreskrives undantag från lagens tillämpning för manskap ombord å bärgningsfartyg

samt segel- och annat fartyg, understigande resp. 100 och 20 ton,

synes oss även manskapet ombord å dessa fartyg rätteligen böra inrymmas under

lagens bestämmelser, dock bör beträffande bärgningsfartygen dessa undantagas

från bestämmelserna i 15 §. Segel- och andra fartyg under resp. 100 och 20 ton

synas oss på grund av sina korta resor lämpligen kunna hänföras till bestämmelserna

i 8 §.

Stockholms transport- och bogser ingsaktiebolag, som beträffande pråm fartyg

erhållit dispens i viss utsträckning från 8 och 18 §§ (se nedan vid resp. §§),

anför: På dispens vägen hava vi erhållit sådana lättnader, att de största svårigheterna,

som lagen medfört för den inre pråmtrafiken, borteliminerats. Då de

vunna lättnaderna nödvändigtvis måste gälla för framtiden, torde mest praktiskt

vara, att under hänvisning till tidigare motivering i saken vid bearbetningen av

lagen pråmar under 100 bruttoton helt undantagas från lagens tillämpning.

Arbetstiden regleras då dels av sjölagens bestämmelser, dels genom för personalen

gällande anställningsvillkor, vari som regel finnes fastslaget den arbetstid, som

får uttagas, men intet hindrar att genom erläggande av den överenskomna övertidsersättningen

fortsätta arbetet. Härigenom erhålla besättningarna en rätt så

stor extraförtjänst, som efter lagens tillkomst uteblivit. Personalen har med anledning

av denna förlorade arbetsförtjänst också uttryckt sitt missnöje över lagens

rätt att begränsa möjligheterna till extraförtjänst.

Angående bolagets ångfartyg framhålles, att lagens ikraftträdande medfört

stora svårigheter vid ordnande av arbetstiden för styrmän och maskinister. Endast

erhållen dispens från lagen har kunnat lösa problemet.

2 §•

Sveriges redareförening yttrar angående 1 mom.: Det har icke sällan förekommit,

att besättningsmän gjort anspråk på övertidsersättning för vanlig ren
-

Sveriges skepparförbund.

Svenska

eldareunionen.

Stockholms

transport- och

bogseringsaktiebolag.

Sveriges

redare
förening.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Nautiska

föreningen.

Svenska

eldareunionen.

Svenska sjömansunionen.

Svenska

eldareunionen.

Sveriges

redare
förening.

göring av skaffningsutensilier samt mäss- och sovrum. Det ligger dock i sakens

natur, att sjöman bör med hänsyn till den egna trevnaden själv sörja för renhållning

av sitt sovrum och sina matutensilier, varför föreningen för undvikande

av tvister härutinnan hemställer, att det i förevarande lagstadgande uttryckligen

säges ifrån, att dylikt lättare rengöringsarbete ej inräknas i begreppet »skeppstjänst».

Ifråga om fartbestämning hemställer föreningen, att lagstadgandet gives

samma form som motsvarande stadgande i förordningen den 23 december 1915

om fartygs byggnad och utrustning, enligt vilken fart under månaderna maj—

oktober på Island, Färöarna och Norges kust norr om 61° nordlig latitud skall

räknas såsom nordsjöfart. Föreningen finner detta så mycket mer befogat, som

denna fart under sommarmånaderna på grund av det tempererade klimat, som

då är rådande i dessa farvatten, icke kan anses påkostande för besättningen.

Angående 2 mom.: I detta stadgande omnämnt »annat uppehåll i skeppstjänsten»

än måltidsrast bör frånräknas arbetstiden, så snart detsamma uppgår

till en halv timma. Föreningen tillåter sig till motivering av detta yrkande

hänvisa till kapten Nordborgs å sid. 47 i skeppstjänstkommitterades betänkande

intagna reservation till 2 §.

Nautiska föreningen anför angående 2 mom.: Erfarenheten har visat, att

goda skäl föreligga för den uppfattningen, att den här omförmälda tidsperioden

av en timma bör utbytas mot en halv timma.

Svenska eldareunionen föreslår, att bestämmelsen i 2 § 1 mom. rörande

»oavbruten gång» måtte erhålla följande ändrade lydelse: »Med oavbruten gång

förstås, att icke land angöres eller eljest beröring med land äger rum för lastning

eller lossning under längre tid än 5 timmar vid varje tillfälle». Denna ändring

motiveras därmed, att den ordinarie arbetstiden å fartyg, som gå i kust- och inrikes

fart, med nuvarande stadgande uppgår till 84 timmar per vecka, i trots av

att dessa fartyg lämpligen kunna inrymmas under bestämmelserna i 8 §.

Svenska sjömansunionen framställer det yrkande, att allt arbete med lossning

och lastning måtte anses såsom extraarbete med extra ersättning enligt överenskommelse.

Sådant arbete skulle icke betraktas såsom skeppstjänst. (Jfr nedan

angående övertidsarbete.)

3 §•

Svenska eldareunionen framhåller, att bestämmelsen i 3 §, att arbetstiden

skall vara indelad i vakter (skift), bör med hänsyn till skeppstjänstkommitterades

motivering (sid. 33; 4 § 1 mom. a) förtydligas av den anledning, att det i praktiken

förekommer, att arbetsvakter avbrytas för måltidsrast på så sätt, att manskap,

som har vakt mellan 4—8 e. m., bliver avlöst mellan kl. 6 och 7 för intagande

av måltid. Följden bliver att manskap, som har sin arbetsvakt förlagd

på annan tid, får sin frivakt avbruten.

4 §•

Sveriges redareförening anför angående tredje och fjärde stycket: Bestämmelserna

rörande styrmäns och maskinisters arbetstid böra, i överensstämmelse

med föreningens under 1 § 2 mom. framförda yrkande därom, att allt befäls

arbete skall undantagas från lagens tillämpning, utgå. Om det emellertid befinnes

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

påkallat att reglera även styrmäns och maskinisters arbetstid, bör det givetvis

vara det författningsenliga och ej det faktiska antalet av sådana befälspersoner,

som bör vara avgörande i fråga om tillämpning av 2 eller 3 vaktssystem för dem.

Där befälsförordningen (förordningen angående befäl å svenska handelsfartyg

den 29 mars 1912) endast föreskriver 2 styrmän resp. 2 maskinister, bör styrmännens

resp. maskinisternas arbetstid kunna utsträckas till 24 timmar under

2 på varandra följande dygn, oavsett om det faktiska antalet styrmän eller maskinister

uppgår till 2 eller 3.

Det gives nämligen fall, där rederier, tillfölje tradens karaktär och lastens

beskaffenhet eller fartygets egenskap av styckegods- eller passagerarefartyg, kunna

finna det med sin fördel förenligt att anställa 3 styrmän, utan att befälsförordningen

föreskriver sådant antal, och likaså kunna vissa omständigheter föranleda

ett rederi att anställa någon maskinist utöver det författningsenliga antalet; men

den fördel, som ett sådant utökande av antalet styrmän eller maskinister avser

att medföra, skulle i hög grad minskas och ofta alldeles bortelimineras, för den

händelse den omständigheten, att antalet utökats utöver det författningsenliga,

utgjorde anledning till lagenlig inskränkning av ifrågavarande befattningshavares

arbetstid.

Föreningen hänvisar härutinnan till en av byråinspektören i kommerskollegium,

kapten Birger Rundblom, avgiven, den 1 mars 1921 dagtecknad

promemoria i ärendet (Bilaga II t. andra lagutskottets utlåtande nr 33 för 1921).

Bestämmelsen i 4 § 4 st. därom, att smörjares och motormäns arbetstid

skall inskränkas till 16 timmar under två på varandra följande dygn, så snart

antalet i dylik tjänst anställda personer uppgår till 3, tvingar rederierna att för

befattningarna använda 2 personer i många fall, då det varit önskvärt äga tillgång

till ytterligare arbetskraft för ifrågavarande arbete. Bestämmelsen kan fördenskull

sägas i vissa fall verka till men för sjöfartssäkerheten såväl som personalens

egna intressen.

Å större fartyg, vilka trafikera varmare klimat, har det före lagens ikraftträdande

varit praxis att mönstra 3 särskilda smörjare med 8 timmars vanlig

vakttjänst samt 2 timmars »arbetsväg» per dygn. Den ifrågavarande bestämmelsen

medgiver emellertid icke arbetsvakter, med mindre övertidsersättning utbetalas.

Fartyg, varom här är fråga, komma tidvis in i kallare och mindre påfrestande

klimat, då smörjarna mycket väl kunna stå ut med att få gå två vakter

för att dymedelst frigöra den tredje smörjaren för utförande av nödigt underhållsarbete.

Detta förhindras till följd av lagens avfattning.

En begränsning till 16 timmar på två varandra följande dygn bör fördenskull

ifråga om smörjares arbetstid kunna ifrågakomma endast i tropikerna,

och då endast försåvitt maskinisternas författningsenliga antal överstiger två.

Detsamma gäller om motormännens och eldares å oljeeldade fartyg arbete.

I motorfartyg finnas endast motormän och maskinister i maskinrummet. Uti

vissa små fartyg med 2 motorer kunna anställas exempelvis 4 motormän, vilkas arbete

förut uppdelades i vakter på två skift, så att alltid två motormän och en maskinist

funnes i maskin under gång. Efter lagens tillkomst har det blivit nödvändigt

uppdela motormännens arbete på tre vakter, ehuru maskinisterna gått på

två vakter. Därigenom har arbete blivit avlastat från motormännen och pålagt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

maskinisterna. Huru detta verkar med hänsyn till såväl sjösäkerheten som fartygets

drift ligger i öppen dag. Det synes föreningen uppenbart, att motormännens

arbetstid icke bör vara kortare än maskinisternas. I fart, för vilka befälsförordningen

föreskriver endast två maskinister, bör man fördenskull kunna utsträcka

motormännens arbete till 24 timmar under två på varandra följande

dygn. Det berättigade i denna erinran framgår därav, att exempelvis A.-B.

Broströms linjeagentur för motor fartyget »Svealand» beviljats dispens i berörda

hänseende från arbetstidslagens stadgande.

Beträffande oljeeldade fartyg måste särskilt beaktas, att eldares arbete icke

innebär något egentligt kroppsarbete utan endast eftersyn.

Även i fråga om kollämpare är den ifrågavarande bestämmelsen opraktisk,

och begränsningen av lämparnes arbetstid till 16 timmar under två på varandra

följande dygn för det fall, att det finnes tre lämpare ombord, är ofta alldeles

omotiverad. Det inträffar nämligen i vanliga fall, att kolen under de tre till

fem närmaste dygnen efter bunkring rinna till utan någon lämpning, varför

arbetskraft icke alls eller i mycket ringa utsträckning behöver tagas i anspråk

för kollämpning under denna tid. För undvikande av slöseri med arbetskraften

bör man fördenskull kunna använda lämparen såsom dagman och jämväl till

andra förekommande arbeten än lämpning, till dess förhållandena påfordra lämpning

även nattetid, då vaktindelning av sig själv inträder. Men även sedan

sådan vaktindelning blivit nödvändig, är det enligt föreningens uppfattning icke

påkallat begränsa vakterna till 8 timmar per dygn annat än i tropikerna, där

arbetet på grund av klimatet är särskilt ansträngande. Undantagsfall givas

visserligen, där det på grund av kolförbrukningen och distansförhållandena ombord

kan anses påkallat att även i icke tropiska farvatten indela lämparnes

tjänstgöring i 3 vakter, och i sådana fall regleras givetvis av dessa praktiska

skäl arbetstiden på sådant sätt; men detta sker icke tillfölje lagens bestämmelse,

ty, såsom lagen nu är formulerad, innebär densamma endast i vissa fall ett opåkallat

slöseri med arbetskraften utan att i andra fall (där antalet kollämpare endast

äro två) utgöra någon garanti emot överansträngning.

Begränsning av lämparnes arbetstid till 16 timmar under två på varandra

följande dygn bör alltså enligt föreningens uppfattning ifrågakomma endast i

tropiska farvatten.

Angående femte stycket: Anledningen till, att detta lagstadgande tillåter

uppdelning i två-vaktssystem ifråga om eldares arbetstid å fartyg med maskinstyrka

upp till 600 I. H. K. i »inskränktare fart», måste vara, att eldarnes arbete

i denna fart ansetts mindre ansträngande, då land oftare angöres än i oceanocb

nordsjöfart. Är denna förutsättning riktig, bör emellertid samma frihet för

fartyg med maskinstyrka upp till 600 I. H. K. gälla i transatlantisk kustfart.

Föreningen vill därjämte hemställa om frihet att, oberoende av fart, anordna

skeppstjänsten för eldare i två-vaktssystem även för fartyg med maskinstyrka

över 600 I. H. K. och upp till 900 I. H. K., om hamn i vanliga fall

angöres vartannat dygn för lossning eller lastning, enär det effektiva arbete, som

under året uttages av eldare å dylika fartyg på grund av de täta uppehållen

för lastning och lossning vanligen bliver relativt ringa även med dylik vaktindelning.

Gränsen för två-vaktssystem för fartyg i nordsjöfart, 250 I. H. K., är all
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

deles för låg. Detta framgår av följande: I ett fartyg med 250 hästkrafters

ångmaskin är kolåtgången endast = —- jqqq ~~~ = 5,4 ton; v^ket per man

5 4

och dygn, sådan lagen nu är, endast blir ^ — 1.8 ton, mot i skeppstjänstkom
-

mitterades förslag till bemanning föreslagna 3.5 ton.

Att de svenska småfartygen härutinnan äro sämre ställda än flertalet utländska

sådana fartyg ligger fördenskull i öppen dag.

Det är att märka, att fartyg, varom här är fråga, ligga avsevärt längre

tid i hamn än de äro till sjöss. Med hänsyn härtill anser föreningen skäligt, att

gränsen höjes till 500 I. Ii. K.

Angående sjätte stycket: Bestämmelsen »lättare rengöring» torde böra förtydligas,

enär fall förekommit, då krav framställts från vederbörande på utfående

av övertidsersättning för diskning av egna matbackar och övriga matutensilier

såväl som rengöring av egna sovrum. Föreningen hänvisar härutinnan till sitt

yrkande under 2 § 1 mom. i frågan om begreppet »skeppstjänst».

Nautiska föreningen yttrar: Nordsjöfarten har i en del fall fått vidkännas

högst avsevärt ökade kostnader genom bestämmelsen att å fartyg av viss storlek

trevaktssystem kräves för eldare. Begäran om dispens från denna föreskrift har

icke vunnit Kungl. Maj:ts bifall. Vid revidering av arbetstidslagen å fartyg bör

emellertid spörsmålet om trevaktssystem i maskinen i nordsjöfart ånyo upptagas

till övervägande. Mycket stora intressen äro förknippade därmed, att nämnda

fart, särskilt i fråga om den reguljära gods- och passagerartrafiken, icke belastas

med högre omkostnader för driften än som oundgängligen är av nöden. Tiden

till sjöss är jämförelsevis kort i förhållande till tiden, som åtgår för varje tur.

Tager densamma fjorton dagar, utgör själva sjöresan endast 1/:t å ''/t av denna

tid. Även om tvåvaktssystemet användes, skulle den faktiska tjänstgöringen för

fartygets eldning per vecka i regel bliva kortare än med trevaktssystemet i oceanfart.

Att under sådana förhållanden föreskriva, att trevaktssystem ovillkorligen

skall tillämpas, synes vara att gå för långt i fråga om begränsning av arbetstiden.

Föreningen finner sig därför böra föreslå, att 4 § i arbetstidslagen å svenska fartyg

erhåller ungefär följande tillägg:

»dock att i nordsjöfart eller inskränktare fart tvåvaktssystemet (24 timmars

arbetstid på två varandra följande dygn) jämväl må för eldare (maskinister,

motormän, smörjare eller kollämpare) tillämpas på arbete med maskinen, ifall,

per kalendervecka räknat, sjöresan under vanliga förhållanden icke pågår mera

än 3 7? dygn».

Genom en sådan bestämmelse och under tillämpning av 8 timmars arbetsdag

i hamn torde uti förevarande fart å de fartyg, som här avses, arbetstiden i

medeltal per vecka icke bliva mera än 63 timmar (8 §).

I samband med nu föreslagna jämkning av trevaktssystemet tillåter sig

föreningen framhålla, att det författningsenliga och ej det faktiska antalet befattningshavare

inom en viss kategori bör vara det bestämmande, huruvida tvåeller

trevaktssystemet skall tillämpas. Härvid ansluter sig föreningen till de

synpunkter, som uttalats av byråinspektören B. Rundblom i hans förutnämnda

yttrande till andra lagutskottet vid innevarande års riksdag.. Skulle dispens hava

meddelats från författningsbestämmelserna rörande antalet av en viss kategori be
-

Nautiska

föreningen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Sveriges

Urtygsbefäls
förening.

Ångfartygs
befälhavare
sällskapet.

fattningshavare eller har på grund av omständigheter, varöver rederiet icke råder,

besättningsantalet förminskats, så synes härav uttryckligen böra följa, att vid

tillämpning av arbetstidslagen hänsyn tages till det faktiska antalet befattningshavare

ombord.

Sveriges fartygsbefälsförening: Den form för begränsning av arbetstiden

å fartyg, som i lagen tillämpats, nämligen att stadga icke viss arbetstid för dygn

utan den maximiarbetstid, som får uttagas under två på varandra följande dygn,

har visat sig ingalunda verka tillfredsställande. Så som bestämmelsen blivit avfattad,

lämnar den nämligen rum för den tolkningen, att så gott som hela arbetstiden

kan, även om ej trängande behov föreligger, uttagas under samma dygn,

endast den därpå följande fritiden blir så lång, att lagens bokstavslydelse iakttages.

En sådan tolkning har tyvärr ej sällan förekommit och lett till ett orättvist

och betungande utnyttjande av arbetstiden i stället för den lämpliga fördelning

därav, som med bestämmelsen otvivelaktigt avsetts, ty verkningarna av den

överansträngning, som uppstår genom en alltför lång arbetstid i ett sträck, kunna

givetvis icke utjämnas genom förlängning av den därpå följande fritiden. Det

synes därför nödvändigt, att bestämmelsen ändras därhän, att en högsta arbetstid

per dygn fastställes.

För styrman å fartyg, där tre av denna befälsgrad finnas anställda, bestämmer

lagen en arbetstid under två på varandra följande dygn av 18 timmar,

d. v. s. två timmar mera än för maskinist. Anledningen härtill angives i motiveringen

till lagförslaget vara den, att styrman skulle beredas tillfälle att på

denna överskjutande arbetstid efter slutad vakt å bryggan utföra sådana av denna

vakt och fartygets navigering föranledda arbeten, som under vakten icke inedhunnits,

såsom anteckningar i loggboken, uträkning av bestick, förande av journal

m. m. Detta har emellertid ej kommit till uttryck i själva föreskriften om styrmans

arbetstid, vilken därför lämnar rum för en sådan tolkning, att styrman å

sådana fartyg, varom här är fråga, fått göra s. k. arbetsvakt, d. v. s. efter slutad

vakt å bryggan blivit ålagd deltaga i arbeten för fartygets underhåll och vård,

såsom rostbankning, rengöring, målning och dylikt. Detta är en uppenbar misstolkning

av meningen med ifrågavarande föreskrift, som måste förekommas genom

att avsikten med den förlängda arbetstiden i lagen angives, och föreningen anser

en sådan rättelse så mycket mera nödvändig av den anledning, att kommerskollegium

i avgivet svar på förfrågan angående denna sak hänvisat till en

av byråassistenten B. Bundblom avfattad promemoria av sådant innehåll, att den

frågande lätt kan komma till den uppfattningen, att sådant underhållsarbete som

ovan nämnts är avsett att inrymmas i styrmannens arbetstid. Skulle ej i lagtexten

lämpligen kunna intagas föreskrift, som ej lämnar rum för misstolkning

på sätt hittills skett, anse vi, att arbetstiden för styrman under jämförliga förhållanden

i övrigt icke bör sättas längre än den för maskinist föreskrivna.

Ångfartygsbefälhavaresällskapet yttrar: Vi hava ovan erinrat, att lagen

tillkommit i hast och under trycket av andra omständigheter än direkt behov av

begränsning av sjöfolkets arbetstid, samt att en följd därav blivit, att formuleringen

av de särskilda bestämmelserna i flera fall blivit mindre exakt och begränsad,

än önskligt varit, samt lämnar rum för misstolkning. Så föreskrives

t. ex. i § 4, att manskapet å helgdag utöver nödig skeppstjänst för manöver icke

får åläggas annat än »lättare rengöring». Att på en så tänjbar definition grunda

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

avgörandet, huruvida övertidsarbete skall anses föreligga och ersättning därför

skall utgå, är ett förbiseende vid lagens avfattning, som nästan kan sägas locka

till övergrepp och har också givit anledning till mycket långt drivna anspråk på

övertidsersättning, såsom t. ex. för rengörning av egna sovrum, matbackar och

annan manskapets skaffningsmaterial in. fl. arbeten, som falla inom ramen för

nödtorftig snygghet och direkt avse manskapets egen komfort och trevnad.

Med den mycket snäva tidsbegränsning, som stadgats i fråga om söndagsarbete,

och den mycket rundligt tilltagna timpenningen för övertidsarbete å helgdag,

synes med fog kunna begäras, att arten och omfånget av det arbete, som

utan risk för övertidskrav får å helgdag manskapet åläggas, noga bestämmes och

begränsas, så att de ytterst obehagliga slitningar mellan befäl och manskap, till

vilka den nu rådande oklarheten givit upphov, undanröjas.

Svenska maskinbefälsförbundet uttalar följande: Den längre arbetstiden

för eldare i kustfart, än vad som tillämpas för såväl vidsträcktare fart som för

de flesta arbetare i land, har under högkonjunkturen medfört svårigheter att erhålla

kvalificerade eldare i kustfarten. Dessa svårigheter hava för närvarande

upphört, men de torde sannolikt återkomma vid en ny högkonjunktur. Det är

från denna synpunkt önskvärt, att arbetstidslagen bättre jämställer kustfarten med

den vidsträcktare farten.

Förbundet föreslår, att arbetstiden för maskinbefälet å fartyg med över

1,000 I. H. K. maskinstyrka samt å alla fartyg, som göra resor utanför norra polcirkeln,

Irlands västkust och Gibraltar, begränsas till 8 timmar per dygn under

fartygets gång, ävensom att arbetstiden för eldare i kustfart i största möjliga

utsträckning begränsas till 8 timmar per dygn.

Svenska eldareunionen föreslår, att 4 § tredje stycket ändras så, att arbetstiden

för samtliga i maskin och pannrum samt kolboxar sysselsatta skall vara 16

timmar under två dygn, oavsett antalet anställda.

Svenska sjömansunionen har beträffande ifrågavarande paragraf följande

yrkande:

att arbetstiden för sjöman, vars arbetstid är indelad i vakter, icke må under

två på varandra följande dygn överstiga 16 timmar, i tropikerna 14, samt för

dagmän 8 timmar om dagen, i tropikerna 7 timmar, att arbetstiden förlägges

mellan kl. 7 f. m. och 5 e. m., samt att å helgdag samt nattetid sjöman icke

ålägges annat arbete än som erfordras för fartygets manövrering, navigering och

framdrivande.

Stockholms rederiaktiebolag Svea anser sig icke böra underlåta framhålla

olämpligheten av bestämmelsen om att arbetstiden för smörjare, kollämpare och

motormän får utgöra högst 16 timmar under två på varandra följande dygn, när

antalet ombordvarande i dylik tjänst anställda uppgår till 3. Denna bestämmelse

verkar därhän, att i fall, där förut använts 3 personer, numera endast 2 antagas,

ett förhållande tydligen till men för såväl fartygets som personalens intresse.

Förnyade ångfartygsaktiebolaget Götha anför beträffande bolagets båtar,

som användas såsom passagerarångfartyg i nordsjöfart (maskinstyrka 400—1,000

i. hkr.): av 4 § 5:e stycket följde vid lagens ikraftträdande, att å varje ångare

måste anställas ytterligare en eldare, då eldarnes arbetstid minskades från 12 till

8 timmar per dygn.

Svensk»

maskinbeläls
förbundet.

Svenska

eldareunionen

Svenska sjömansunionen
-

Stockholms

rederiaktiebolag

Svea.

Förnyade ingfartygsaktiebolaget

Götha.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Sveriges

redareföre
ning.

Svenska

< ldareunionen

och Svenska

sjömansunionen.

Nya stewardsföreningen.

Kanalflottans

rederiförening.

Skärgårds- och

mälarfhittornas

rederiförening.

a §•

Sveriges redareförening anser, att det icke torde kunna förebringas tillräckliga

skäl för begränsning till 9 timmar av dagmans arbete, där icke fartyget

befinner sig i tropikerna. Föreningen hemställer fördenskull, att arbetstiden för

dagman i icke tropiska farvatten sättes till åtminstone 10 timmar. Föreningen

vill härutinnan åberopa kapten O. A. Nordborgs reservation till motsvarande lagstadgande

i skeppst jänstkommitterades betänkande, infört å sid. 10 i betänkandet.

I fråga om arbetstidens förläggande under dagen anser föreningen det olämpligt

att, på sätt i stycket 2 föreskrives, begränsa tjänstgöringstiden för dagman till

tiden mellan kl. 6 f. m. och 8 e. m. å söckendag, särskilt i tropikerna, där besättningsmännen

själva av helt naturliga skäl ofta föredraga att förlägga arbetet till

eu eller annan timma före kl. 6 f. m. och någon timma efter kl. 8 e. m. för att

under den hetaste tiden på dagen vara fria. Föreningen påkallar fördenskull, att

ifrågavarande tidsbegränsning bortfaller.

Svenska eldareunionen och svenska sjömansunionen föreslå, att arbetstiden

för sjömän, som 5 § avser, icke får överstiga 8 timmar, samt att bestämmelserna

om skeppstjänst å helgdag måtte utgå.

6 §•

Nya stewardsföreningen framlägger förslag till reglering av arbetstiden för

kökspersonalen av följande innehåll:

Arbetstiden förlägges mellan kl. 6 f. m. och 6 e. in. såväl i hamn som till

sjöss. Måltiderna intagas under arbetstiden.

Såsom motiv härför anföres, att de tre timmars rast, vartill kökspersonalen

är berättigad, ytterst sällan kunnat erhållas, vare sig i form av fritid eller ersättning.

8 §•

Kanalflottans rederiförening anför: Den i 8 § medgivna tjänstgöringstiden

63 timmar med utökning av den i 15 § tillåtna förlängda arbetstiden av 18 timmar

borde få tillämpas å kanalbåtar, varjämte däcks- och maskinfolkets arbetstid borde

få beräknas sammanlagd efter ovanstående grund för en tidrymd av 4 veckor.

Härigenom skulle en mera sammanhängande tidsperiod för erforderlig vila kunna

beredas och olägenheterna för rederierna i någon mån minskas. Detta medgivande

har egendomligt nog gjorts till andra rederier, trafikerande inre vattenvägar, men

vägrats de Trollhätte- och Göta kanaler trafikerande fartygen.

Skärgårds- och mälarflottornas rederiförening anser det beträffande skärgårds-

och mälarbåtar till fullo ådagalagt och erkänt, att 8 § måste undergå revidering

så, att en period av 4 veckor lägges till grund för arbetstidens beräkning

i stället för en vecka.

Därigenom skulle en utvidgning av ovan berörda dispens till att omfatta

även eldarepersonalen äga rum, vilket, ehuru icke alldeles erforderligt för tjänstens

behöriga skötande, dock naturligtvis bleve nödvändigt för vinnande av system och

likformighet vid tillämpningen.

Vidare anföres: Den i samma paragraf stadgade arbetstiden av 63 timmar

i veckan eller i medeltal 9 timmar per veckodag anse vi för knappt tilltagen såsom

ordinarie arbetstid, ty ehuru vid lagens stiftande hänsyn tagits till den sär
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

egna karaktären av arbetet ombord, har dock icke nöjaktigt beaktats alla de fristunder

av mindre än 1 timmes varaktighet, vilka icke frånräknas arbetstiden.

1 vår första anhållan hos Kungl. Maj:t om undantagsbestämmelser från lagen

hemställde vi, att fristunder av en halv timmes längd måtte fråndragas arbetstiden,

men som det visat sig svårt att föra kontroll redan å de entimmesledigheter

som uppstå, hava vi frångått denna anhållan, men anse däremot rättmätigt,

att den ordinarie arbetstiden utökas med 7 timmar per vecka eller enligt vårt

hittills tillämpade och ovan föreslagna system, 28 timmar under fyra veckor.

Ångfartygsaktiebolaget Drottningholm—Fittja och Vaxholms nya ångfartygsaktiebolag

instämma i föregående.

Svenska eldareunionen framhåller såsom önskvärt, att andra stycket i 8

måtte utgå.

Svenska sjömansunionen föreslår sådan ändring av 8 §, att arbetstiden

under två på varandra följande dygn icke må överstiga 18 timmar eller uppgå

till mer än 56 timmar i veckan.

Stockholms transport- och bogseringsaktiebolag har genom Kungl. Maj ds

beslut den 26 mars 1920 beträffande bolaget tillhöriga pråmar, vilka nyttjas i

trafik å linjen Stockholm—Smedjebacken, tillsvidare intill utgången av år 1920

(sedermera förlängt att gälla för 1921 och 1922) erhållit sådan dispens, att pråmstyrare

må under en tid av fyra på varandra följande veckor användas till skeppstjänst

sammanlagt högst 252 timmar och till övertidsarbete högst 72 timmar;

dock under villkor att varje särskild resa under vanliga förhållanden kräver högst

tolv timmars oavbruten gång samt att mellan varje sådan resa göres uppehåll,

överstigande två timmar; och meddelar bolaget, att genom detta medgivande trafiken

på nämnda trade kunnat hållas i gång utan alltför stora dröjsmål och därmed

sammanhängande ekonomiska uppoffringar.

Stockholms ångslupsaktiebolag uttalar såsom önskemål vid en eventuell

revidering av lagen, att övertid i en viss vecka så vitt möjligt kompenseras genom

ökad fritid i en annan vecka i stället för direkt genom penningersättning, varför

bolaget anser, att 8 § borde — för sjöman som är anställd mer än en månad — medge

en arbetstid av 9 timmar om dagen i medeltal per månad i stället för per vecka.

9 §•

Sveriges redareförening framhåller: Med fartygs uppehåll »i hamn» bör

givetvis menas, att fartyget framkommit till sitt tillämnade förtöjningsställe eller

annorstädes erhållit sådan plats, att ändamålet med fartygets anlöpande av hamnen

kan uppfyllas. Om alltså ett fartyg på grund av lågvattenstånd eller anhopning

av tonnage i hamnen eller dylikt förhindras anlöpa det ställe, där lossningen

eller lastningen skall försiggå, och tvingas att under exempelvis några

dagar förankra utanför detta ställe å plats, där dylikt arbete ej äger rum, bör

befälhavaren givetvis hava frihet att anordna skeppstjänsten, såsom då fartyget

är till sjöss, till dess fartyget kan förtöja å lossnings- eller lastningsstället, och

detta oavsett om den plats, där fartyget ofrivilligt blivit liggande, är belägen

inom eller utanför hamnområdet. Så länge fartyget ej ankommit till det tillämnade

förtöjningsstället, måste nämligen i sjösäkerhetens intresse såväl som av

andra skäl fartyget hållas manöverklart. Den tjänstgöring ombord, som på grund

därav erfordras, måste ofta anordnas i vanliga sjövakter, för vilka övertidsersätt
-

Svenska

eldareunionen.

Svenska sjömansunionen.

Stockholms

transport- och

bogseringsaktiebolag.

Stockholms

ångslups
aktiebolag.

Sveriges redareförening.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

ning under inga förhållanden bör utgå. Enär fall förekommit, då kommerskollegium

tolkat lagstadgandet i motsatt riktning, bör detsamma förtydligas i den

riktning, som av föreningen angivits.

Dessutom kan på grund av lokala förhållanden inträffa, att ett fartyg måste

lossa och lasta på öppen redd och i anledning därav under alla tider på dygnet

hållas manöverklart. Åven i sådana fall måste befälhavaren i viss utsträckning

anordna skeppstjänsten såsom då fartyget är till sjöss, och hör han därtill äga

frihet utan någon tidsbegränsning.

Svenska sjö- Svenska sjömansunionen föreslår, att 9 § måtte utgå.

mansunionen.

10 §.

Sveriges re- Sveriges redareförening anför följande: Det arbete, som i vanliga fall krä
dareförening.

ves av besättningen på maskindrivna fartyg under fartygets uppehåll i hamn, är

i regel icke så ansträngande, att en begränsning till 8 timmar per dygn med

hänsyn därtill kan anses påkallad. Föreningen finner för den skull skäligt påfordra,

att arbetstiden i hamn utsträckes till 10 timmar, åtminstone för den

personal, som erfordras, för att lossnings- och lastningsarbetet skall kunna obehindrat

pågå.

I detta sammanhang vill föreningen erinra därom, att lagstadgad begränsning

av arbetet i land i åtskilliga utländska, av svenska fartyg trafikerade hamnar

icke förekommer. I dylika hamnar måste, om lagens föreskrifter skola efterlevas,

arbetet å ett svenskt fartyg avstanna under tid, då lastnings- och lossningsarbetet

i många fall kan pågå å andra nationer tillhöriga fartyg, och — i den

mån arbete lagenligt tillätes på övertid — medför detsamma i varje fall försvenska

fartyg extra kostnader, vilka ofta uppgå till betydande belopp. Detta

innebär ett tillbakasättande av svensk sjöfart, som icke kan anses välbetänkt.

Såsom stadgandena i 10 § andra och sista styckena äro formulerade, skulle

man kunna komma till den uppfattningen, att även vakttjänst vore inkluderad i

den egentliga skeppstjänsten samt på den grund begränsad till 8 timmar per söckendygn

och såsom ordinarie arbete icke tillåten på helgdagsdygn. Detta är

absurt. Vakttjänst är icke att likställa med vanligt arbete ombord. Det ligger

i sakens natur, att sådan tjänst måste utföras alla tider på dygnet och alla dygn

i veckan, och vakttjänstgöringen har alltid ansetts ingå i sjömannens mest elementära

åliggande. Densamma är att betrakta såsom en skyddsåtgärd, icke blott

i fartygets och lastens utan jämväl i besättningens eget intresse. Någon rimlig

anledning till att arbetstidslagen skulle göra någon förändring härutinnan finnes

icke. Lagen avser och kan icke avse annat än att förhindra missbruk av besättningsmans

arbetskraft, icke att omöjliggöra ett ordinärt bruk av densamma. Vakttjänsten

har därjämte alltid ansetts och anses med skäl såsom mindre betungande

än egentlig skeppstjänst, och nattvaktstjänstgöring föredrages gärna av besättningen,

för att vederbörande skall komma i åtnjutande av motsvarande ledighet

under dagen. Föreningen anser fördenskull nödvändigt, att ifrågavarande lagstadgande

så ändras, att detsamma uttryckligen medgiver vakttjänsts anordnande

helgdags- såväl som vardagsdygn, dag såväl som natt, under 12 timmar per dygn,

utan att övertidsersättning skall ifrågakomma.

När det gäller definiera begreppet »vakttjänst» bör man givetvis utgå ifrån,

att förhållandena ombord nödvändiggöra sådan tjänst icke blott på däck utan

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

jämväl annorstädes å fartyget, såsom exempelvis i fartygets maskin- och eldrum

för tillsyn av maskineriet, underhåll av »myr»-fyrar för värmeledning ombord,

eldning för belysning i koleldade fartyg, reglering av oljetillförseln i oljeeldade

fartyg samt passning av vattenståndet i pannorna, så att icke torrkokning med

åtföljande explosion inträffar, allt »arbete», som kräver så ringa ansträngning, att

detsamma icke i någon mån kan anses mera betungande än vanlig vakttjänst å

däck, och som liksom nyssnämnda vakttjänst i de ombordvarandes lika mycket

som i fartygets och lastens intresse måste utföras alla tider på dygnet. Föreningen

avser alltså att med detta framhålla nödvändigheten av att i begreppet »vakttjänst»

inkludera all tjänstgöring ombord, vilken enligt sakens natur måste i

säkerhetens intresse utföras alla tider på dygnet, och vill föreningen särskilt betona,

att den tjänstgöring i maskin- och eldrum, som här åsyftas, dessutom tjänar

de ombordanställdas egen trevnad och bekvämlighet.

Föreningen åberopar i övrigt rörande vakttjänst i hamn den motivering

till förändrade förhållanden härutinnan, som i förutberörda promemoria av den 1

mars 1921 anförts av sjökaptenen Birger Rundblom.

I 10 § 4 st. bör uttryckligen sägas ifrån, att man kan anordna skeppstjänsten

före kl. G f. m. för person, som på morgonen måste taga upp ånga i

pannan till vinscharna före stuveriarbetets påbörjande. Om stuveriarbetct börjar

kl. 7 på morgonen, måste fyrstickning och ångupptagning påbörjas redan kl. 5 f. in.

Ifråga om arbetstiden i hamn åberopar föreningen jämväl i tillämpliga

delar kapten O. A. Nordborgs å sid. 48 och 49 i skeppstjänstkommitterades betänkande

införda reservation till 3 § i betänkandet.

Utan att vilja framställa förslag anser sig Nautiska föreningen böra påpeka,

att i den allmänna arbetstidslagen arbetstiden per dag kan uppgå till 9 timmar,

blott en arbetstid av 48 timmar i veckan härigenom icke överskrides.

På grund av den mängd anmärkningar, som framkommit rörande den i

10 § omförmälda vakttjänsten, torde det vara nödvändigt, att en revidering av

denna paragraf äger rum. Med stöd av förut anförda skäl får föreningen föreslå,

att bestämmelsen om vakttjänst formuleras så, att dels skeppstjänst såsom vaktman

särskiljes från annan skeppstjänst i hamn, dels att i fråga om tidens längd föreskrives,

att vakttjänst icke må överstiga 12 timmar per dygn eller 63 timmar i

veckan för samma person, och dels att i vakttjänst må ingå sådana tillfälliga eller

mindre ansträngande göromål som båttjänst, skötsel eller tillsyn av sanitets-, värme-,

frys- eller belysningsanordningar m. m.

Sveriges fartygsbefälsförening anför: En bestämmelse i lagen, vars oklara

avfattning givit anledning till mycket olika tolkningar och vållat en mängd tvistigheter,

är den om vakttjänst i hamn. Det är av högsta behov påkallat, att lagens

lydelse i detta fall förtydligas därhän, att tvisteanledningarna undanröjas. Särskilt

böra klara och oförtydbara föreskrifter meddelas angående vaktgöringen

under natt närmast före och efter helgdag. I lagen finnes ej ens tydligt angivet

vad som menas med vakt i hamn, och att få detta klargjort är — särskilt för

befälet — av stor betydelse.

Ångfartygsbefälhavaresällskapet framhåller likaledes olägenheten av, att bestämmelse

saknas om vad som med vakttjänst bör förstås, samt anför:

Lydelsen av 10 § kan till och med vid sammanställningen av dess andra

och sista stycke lämna rum för den tolkningen, att vakttjänsten skulle såsom in
-

Nautiska

föreningen.

Sveriges fartygsbefälsföroning.

Ångfartygs
befälbavare
sällskapet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Svenska

maskinbefäls
förbundet.

gående i skeppstjänsten vara underkastad enahanda tidsbegränsning och villkor

för övertidsarbete som denna, vilket likväl knappast kan hava varit lagstiftningens

mening. Vakttjänsten är till sin art en skyddsåtgärd, ett nödvändigt villkor, icke

blott för fartygets och lastens säkerhet, utan även för de ombordvarandes trygghet

och välbefinnande, och måste pågå utan avbrott till sjöss som i hamn dygnet

igenom och sträcka sig till alla fartygets delar, såväl till däck som maskinrum

och andra rum. Den skiljer sig från skeppstjänsten ävenledes däruti, att den

kräver mera vakenhet och påpasslighet än egentligt fysiskt arbete.

Att under några förhållanden för sådant skyddsarbete övertidsersättning

skulle kunna krävas, t. ex. för underhåll och passning under helgdag av fyrar för

värmeledning och belysning, reglering av oljetillförsel å motorfartyg, passning av

vattenståndet i pannorna till förekommande av torrkokning m. m. synes sällskapet

i hög grad oegentligt och obilligt; men så har dock vid upprepade tillfällen skett

med stöd av oklarheten i 10 §. Likaledes bör av hamnmyndighet påbjudet

arbete, t. ex. förhalning under helgdag för att bereda plats åt annat fartyg eller

dylikt, icke räknas som övertidsarbete.

Här är uppenbarligen av behovet påkallat ett förtydligande, som ställer

vakttjänsten utanför det arbete ombord, för vilket tidsbegränsningarna äro avsedda.

Svenska maskinbefälsförbundet yttrar: Enligt sjölagens 80 § åligger det

maskinisten att hava tillsyn å fartygens samtliga ångpannor och maskiner samt

ansvara för dessas behöriga drift och skötsel. Som nämnda paragraf måste åsyfta

förste-maskinisten kan denne sålunda icke stå till svars med att, under den tid på

dygnet, som ej är att hänföra till ordinarie arbetstid, då maskineri anlitas för

lastning, lossning, belysning o. d., lämna den under drift varande anläggningen

utan tillsyn av ansvarig person. Han måste således, i pliktens och säkerhetens

intresse, antingen själv övervaka driften eller anförtro denna vakt till annat ansvarigt

maskinbefäl. Den maskinist, som sålunda under längre eller kortare tid

är ansvarig för driften, måste av naturliga skäl även utföra det arbete, som är

förenat med behövlig tillsyn av anläggningen, och torde därför dylik tjänstgöring

vara att hänföra till vakttjänst i enlighet med 10 § i lag om arbetstid å svenska

fartyg.

Vi vilja även påpeka, att i enlighet med överenskommelse mellan Sveriges

redareförening och Svenska maskinbefälsförbundet före den tid, ovannämnda lag

trädde i kraft, undermaskinisterna voro berättigade till övertidsersättning, när ånga

användes för lossning och lastning under tid mellan kl. 6 e. m. och kl. 6 f. m. Sistnämnda

överenskommelse skulle dock endast gälla tills lag om arbetstid å svenska

fartyg utkommit från trycket, och skulle sedermera lagens bestämmelser, med avseende

på övertidsersättning, tillämpas. Detta fick till resultat, att maskinbefälet,

i överensstämmelse med kommerskollegii tolkning av, lagen, berövades en av de

förmåner, de avtalsenligt tillkämpat sig.

Vi vilja därför som värf önskemål framhålla, att tid utöver ordinarie arbetstid,

varunder maskinist beordras vara ombord för eftersyn av vinschar, lyse eller

annan maskinell drift, skall räknas som vakttjänst i enlighet med lagens 10 §

och ersättning utgå i enlighet därmed.

Då förste maskinisten är undantagen från lagen, gäller ovanstående ej

nämnde befattningsinnehavare, men vilja vi dock framhålla, att dylik vakttjänst

ej får överföras på denna person i större grad än vad som kan komma på hans

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

lott i fartyg, där endast tvä maskinister äro anställda, och, där mer än tvä

maskinister äro anställda, första maskinisten helt befrias från dylik vakttjänst.

Svenska eldareunionen har vid ifrågavarande paragraf följande yttrande:

Den bestämmelse angående skeppstjära av en timmes lättare rengöringsarbete,

som innehålles i 10 § första stycket, bör utgå. Arbetstiden för sjömän, som ej

tillhöra kökspersonalen, bör förläggas mellan kl. 7 f. in. och 5 e. m. Ordet

»nödig vakttjänst» bör förtydligas.

Svenska sjömansunionen framlägger följande yrkanden:

beträffande ordinarie arbetstid i hamn:

att sjöman å söckendag icke må användas till arbete mer än 8 timmar, i

tropikerna 7 timmar;

att å helgdag sjöman icke må åläggas annat arbete än sådant, som är för

fartygets säkerhet nödvändigt; samt

att arbetstiden skall förläggas mellan kl. 7 f. m. och 5 e. m.;

beträffande vakttjänst i hamn:

att arbetstiden för sjöman, som förrättar vakttjänst, må förläggas mellan kl.

5 e. in. och 7 f. m. samt icke överstiga 8 timmar pr dygn;

att å helgdagsdygn övertidsersättning måtte utgå, ävenså i sådana fall där

vaktman icke åtnjutit vederbörlig fritid i likhet med övrig ombord å däck anställd

personal; samt

att måltidsrast inräknas i vaktmans arbetstid.

Ett stort antal enskilda redare påtala samstämmigt konsekvenserna av lagens

ställning till vakttjänst och övertidsersättning samt framhålla, hurusom det nödvändiga

men synnerligen lindriga arbete, vakttjänst innebär, åsamkat rederierna

onaturligt stora kostnader, varvid särskilt ersättningen för vakttjänst å helgdag

stigit till en omotiverad höjd och blivit synnerligen betungande.

U §•

Sveriges redareförening framhåller, att i ett flertal utländska hamnar affärsoch

expeditionslokalerna icke äro föremål för lagstadgad stängningstid utan ofta

hållas öppna ända till kl. 8 på aftonen. Det synes i dylika fall alldeles omotiverat

föreskriva en obligatorisk ledighet en gång i månaden redan från kl. 12 på dagen

för varje sjöman — såväl befäl som manskap — å fartyg, som uppehålla sig i

hamn mer än 48 timmar. Särskilt å större fartyg med ett stort antal besättningsmän

hava svårigheter uppstått för beredande av denna fritid och allvarliga rubbningar

i skeppstjänstens utövande därutav förorsakats. Något verkligt behov av

ett dylikt lagstadgande torde icke heller kunna påvisas, då sjöman före lagens

tillkomst sällan eller aldrig förvägrats gå i land, så snart han kunnat visa nödvändigheten

av landpermission. Föreningen hemställer fördenskull, att denna

paragraf utgår. Skulle denna hemställan icke vinna bifall, anser föreningen nödvändigt,

att paragrafen så omredigeras, att den ifrågavarande ledigheten icke må

påfordras, försåvitt densammas uttagande skulle förorsaka dröjsmål i fartygets avgång

eller andra allvarliga olägenheter, eller försåvitt affärs- och expeditionslokalerna

hållas öppna någon avsevärd tid efter den ordinarie arbetstidens slut.

Svenska eldareunionen påyrkar, att till 11 § läggas orden: »om ej ledighet

från skeppstjänsten kan beviljas, utbetalas motsvarande övertidsersättning.»

Svenska

eldareunionen.

Svenska ajömansuniouen.

Enskilda

redare.

Sveriges redareförening.

Svenska

eldareunionen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Svenska sjömanauniouen.

Stockholms

rederiaktiebolag

Svea.

Sveriges

redareför
ening.

Svenska

eldareunionen.

Svenska

sjömans
unionen.

Sveriges

redareför
ening.

Svenska sjömansunionen framlägger beträffande ledighet under fartygs uppehåll

i hamn det yrkande,

att sjöman må åtnjuta ledighet från skeppstjänst en halv dag i månaden

under tid, då affärslokaler äro öppna, eller övertidsersättning därför, samt

att fridagen räknas efter månad, oavsett om fartyget befinner sig i hamn

eller till sjöss.

Stockholms rederiaktiebolag Svea anser, att beträffande landpermission den

bestämmelsen ovillkorligen bör inryckas, att permission ej må påfordras, om beviljande

av densamma skulle medföra olägenhet för fartygets skötsel.

12 §.

Sveriges redareförening anför härvid: Då denna paragraf är otydligt formulerad

men avsikten med densamma enligt skeppstjänstkommitterades motiv är, att

den för sjövakter stipulerade arbetstiden skall kunna utan inskränkning uttagas

för såväl dagmän som övriga besättningsmän vid fartygets ankomst till eller avgång

från hamn å såväl helg- som söckendygn och oberoende av arbetets art, bör paragrafen

formuleras så, att detta tydligt och utan hjälp av motiven framgår.

Särskilt undantag från arbetstidens begränsning på sätt nu är nämnt bör

dessutom stipuleras för fartyg, som ankommer till och avgår från hamn under

samma dygn. Lagens medgivande att anordna arbetet så, som då fartyget är till

sjöss, är här icke tillfyllest, enär särskilt däcksbesättningen vid såväl ankomsten

till hamn som avgången därifrån i sin helhet måste hållas disponibel för tjänstgöring

och sådan ledighet icke under närmast föregående eller närmast efterföljande

dygn kan beredas, att icke t. o. m. den tillåtna övertiden överskrides eller i varje

fall en avsevärd övertid enligt nuvarande beräkning av arbetstiden uppstår med

ty åtföljande kostnader, vilka av vår mindre bärkraftiga kusttrafik icke kunna

bestridas i konkurrens med utländska fartyg.

Svenska eldareunionen föreslår, att 12 § måtte utgå.

Svenska sjömansunionen påyrkar beträffande arbetstid vid ankomst till eller

avgång från hamn,

att arbetstiden för sjöman, vars arbetstid är indelad i vakter, icke må under

två på varandra följande dygn överstiga 18 timmar eller för dagmän 16 timmar;

samt att å fartyg å kortare resor (fart i trängre farvatten samt kustfart)

arbetstiden icke må överstiga 18 timmar under två på varandra följande dygn

eller överstiga 56 timmar i veckan.

13 och 14 §§.

Sveriges redareförening finner riktigast, att det arbete, varom talas i 14 §

2 stycket, genom bestämmelse under 13 § undantages från lagens tillämpning.

Sådant arbete, såsom viss rengöring, desinfektion eller förhalning, som av hamnmyndighet

påbjudes, kan nämligen icke genom befälhavarens åtgärd uppskjutas

eller förläggas till annan tid, utan måste befälhavaren foga sig i vederbörande

myndighets föreskrifter. Detsamma bör fördenskull jämställas med de olika slag

av skeppstjänst, vilka omförmälas i 13 §. Därtill kommer, att det ifrågavarande

arbetet ofta är icke blott i det allmännas utan jämväl i besättningens intresse.

Likaledes bör enligt föreningens uppfattning all båttjänst undantagas från

tidsbegränsning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kanal flottans reder it o roning yttrar: Synnerligen betungande för trafiken

har lagen verkat genom bestämmelsen om övertidsbetalning, enär fartygen för att

något så när hälla sina turer måst tillgripa nödfallsåtgärden övertidsarbete. Folket

ombord har ofta begagnat sig härav, vilket ju icke varit utan sin demoraliserande

verkan, då utsikten till erhållande av övertidsersättning medverkat till minskad

arbetsprestation under den ordinarie arbetstiden.

Svenska eldareunionen föreslår, att det i 13 § a göres undantag för stussning

i kanaler o. d., samt att punkt d utgår. Angående punkt e hemställes, att densamma

förtydligas ifråga om sjukdomsfall.

Svenska sjömansunionen har beträffande säkerhetstjänst och övertidsarbete

följande yrkanden:

att vad i 13 § sista stycket sägs om övertidsersättning måtte utgå;

att sjöman må åtnjuta övertidsersättning för arbete, som utföres utom ordinarie

arbetstid, såvida arbetet icke vidtages under förutsättning, att omedelbar fara

för liv, fartyg eller last föreligger eller lämnande av hjälp åt nödställda;

att sjöman icke må tvingas att utföra övertidsarbete, då fartyget ligger i

hamn, och att sammanlagda övertidsarbetet under alla förhållanden icke må överstiga

10 timmar per vecka;

att allt arbete med lossning och lastning måtte anses såsom extra arbete,

varför extra ersättning skall utgå enligt överenskommelse, och icke betraktas som

skeppstjänst.

15 §.

Sveriges redareförening yttrar beträffande denna paragraf, att densamma,

under den tid lagen tillämpats, visat sig vara så uppenbart i strid mot de särskilda

betingelser, under vilka sjöfarten måste arbeta, och till så stort men för vår sjöfartsnärings

konkurrenskraft samt till skada och förargelse icke blott för redare och

lastägare utan måhända i lika hög grad för besättningen, att erfarenheten härutinnan

torde utgöra fullt tillräcklig motivering för lagstadgandets slopande. Föreningen

påyrkar fördenskull full frihet för befälhavaren att uttaga övertidsarbete,

i den mån han finner, att förhållandena sådant påkalla. Den begränsning av

arbetstiden i land, som i de flesta länder numera genomförts, såväl som bestämmelserna

i 44 § sjölagen utgöra för visso full garanti emot, att överansträngning

av besättningen skulle, om ifrågavarande bestämmelse slopas, ifrågakomma. Föreningen

tillåter sig i övrigt härutinnan hänvisa till sjökaptenen Rundbloms i meromnämnda

promemoria av 1 mars 1921 framförda ändringsförslag.

Sveriges fartygsbefälsförening anför: För sjömännen, befäl som manskap,

är det en naturlig och berättigad önskan att, då det fartyg han tillhör anlöper

den hamn, där hans hem är beläget, kunna få besöka detta. I lagen om arbetstid

ombord finnes emellertid ett stadgande, som under vistelsen i hamn kan för honom

omöjliggöra att lämna fartyget, nämligen att han under flera dygn i följd kan

åläggas 6 timmars övertidsarbete. Billighet och humanitet synes oss kräva, att en

ändring sker, så att ej lagen verkar störande på familjelivets område, vilket lämpligen

skulle kunna ske genom en föreskrift, att övertidsarbete ej får av sjöman

utkrävas mer än vartannat dygn under det lossning eller lastning pågår. En sådan

bestämmelse fanns i skeppstjänstkommitterades förslag till lag om arbetstid å svenska

fartyg, men har under förslagets behandling före det slutliga antagandet uteslutits.

4

Kaualtlottain,

rederiföroning.

Svenska

eldareunionen.

Svenska

sjöraansuni
onen.

Sveriges

redareför
ening.

Sveriges

fartygsbefäls
förening.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Svenska

maskinbefäl sförbundet.

Sveriges

redareför
ening.

Nautiska

föreningen.

Svenska maskinbefälsförbundet påpekar, att övertidsarbetets begränsning i

en del fall medfört svårigheter vid anordnandet av vissa arbeten. Det är nämligen

ofta så, att eldarne ej äro lika kvalificerade för de arbeten, som behöva utföras

under fartygens uppehåll i hamn. I malmfarten är det ofta svårt att erhålla

pålitliga eldare för skötsel av donkeypanna på egen hand under nätterna. Då det

bland flera eldare å ett fartyg i en del fall endast finnas ett par, som kunna

anförtros ett sådant uppdrag, så är det önskvärt, att dessa få utföra det. Men

det är vid längre hamnliggande omöjligt att anordna det med den nuvarande

begränsningen av övertiden. Samma svårigheter hava även uppstått för att

använda verkstadskunniga eldare vid reparationsarbeten på övertid. Det bör

därför finnas möjlighet att utsträcka övertidsarbetet till exempelvis 24 timmar

per vecka, och en sådan utsträckning torde man knappast befara skulle komma

att medföra missbruk.

Förbundet föreslår därför, att det högsta tillåtna övertidsarbetet utsträckes

till 24 timmar per vecka.

16 §.

Sveriges redareförening yttrar: Denna paragraf reglerar en ren avlöningsfråga.

Det är enligt föreningens uppfattning uppenbart stridande emot de elementära

grundsatserna för närings- och yrkesutövning att överhuvudtaget genom

lagbestämmelser fastlåsa en arbetstagares avlöning vid en viss nivå. Denna anmärkning

gäller såväl den genom lag den 16 oktober 1914 i sjölagens 96 § införda

bestämmelsen härutinnan som i ännu högre grad — tillfölje de orimliga belopp,

till vilka övertidsersättningen enligt den i arbetstidslagen stadgade beräkningsgrunden

i många fall uppgå — förevarande stadgande i arbetstidslagen. Om något

i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare enligt sakens natur bör lämnas

fritt för avtal mellan parterna, gäller detta just arbetstagarens avlöning. Föreningen

hyser fördenskull den bestämda uppfattningen, att såväl 96 § i sjölagen

som 16 § i arbetstidslagen böra bortfalla, och bör i varje fall någon lagbestämmelse

härutinnan utöver sjölagens bestämmelse icke förekomma.

Därtill kommer, att tillämpningen av ifrågavarande stadgande i arbetstidslagen

om dubbel övertidsersättning i vissa fall även på vardagar för övertidsarbete,

»bestående av lastning eller lossning», lett till rena absurditeter, i det att

exempelvis eldning vid donkeypanna — oavsett om det är oljeeldade eller koleldade

fartyg — såväl som vinschtjänst under pågående lossning och lastning med

kommerskollegii goda minne rubricerats såsom »arbete, bestående av lastning eller

lossning». Otaliga exempel kunna framvisas därpå, att besättningsman, som

sysselsatts med nu nämnt arbete, haft ojämförligt mycket lindrigare tjänstgöring

än besättningsmän, vilka samtidigt utfört skeppstjänst utan att därför kunna

begära sådan övertidsersättning. Efter den erfarenhet, som varje på området

praktiskt förfaren numera otvivelaktigt besitter, torde dock ett anförande av sådana

exempel icke längre erfordras.

Nautiska föreningen föreslår följande formulering för 16 §: »Ersättning

för övertidsarbete skall, för timme räknat, utgöra minst en etthundrafemtiondedel

av sjömannens kontanta månadslön. Ersättning skall beräknas särskilt för varje

tillfälle, övertidsarbete utföres. För Varje påbörjad halvtimme betalas ersättning

såsom för halvtimme».

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Angfartygsbefälhavaresällskapet yttrar: Inom befälskretsar torde den uppfattningen

vara allmän och stadgad, att bestämmelserna i 16 § angående övertidsarbete

och ersättningen därför äro alldeles för vittgående, och denna uppfattning

torde ej heller vara alldeles utesluten bland de kategorier av befälet, soni

röna direkt förmån av dessa bestämmelser.

Utom det principvidriga i lagfästandet av övertidsersättningens belopp kan

även mot denna bestämmelse i 16 § anmärkas, att ersättningen, särskilt den för

övertidsarbete å helgdag, bestämts oskäligt hög i betraktande av de vid tiden för

lagens tillkomst synnerligen höga månadshyrorna. Vid bedömandena av övertidsarbetets

värde lär man icke lämna ur räkningen, att förhållandena till sjöss nu eu

gång för alla äro sådana, att övertidsarbete kan och måste för säkerställande av

fartyg, last och personal tagas i anspråk på helt andra tider och i helt annan

utsträckning än på land, och att detta av säkerhetshänsyn orsakade tvång billigtvis

bör verka modifierande för ersättningen för ett arbete, som verkar till skydd

för arbetaren själv.

Visst är, att övertidsbestämmelserna vid lagens tillämpning varit bland

dem, som verkat mest betungande och givit anledning till talrika tvistigheter och

slitningar, varför sällskapet anhåller att få fästa särskild uppmärksamhet på välbehövlig

revision i riktning mot mindre snäva tidsbegränsningar och bättre avvägda

ersättningsbelopp, särskilt i fråga om den fördubbling av övertidsbeloppet,

som å helgdagar tillämpas.

Svenska eldareunionen anför: I fråga om 16 § 2 stycket torde böra göras

ett förtydligande på så sätt, att klarhet om vilket arbete, som är att hänföra till

lastnings- och lossningsarbete, kan ernås.

Denna paragraf har uppkallat ett stort antal enskilda redare till kritik och

protest. Övertidsersättningens storlek anses orimligt tilltagen, och bestämmelserna

om övertidsbetalning anses i övrigt verka demoraliserande för personalen såsom

innebärande alltför stora frestelser. Kontroll i fråga om övertidsarbetet påstås

oftast vara omöjlig för rederiet. Vidare yrkas allmänt på ett förtydligande och

en begränsning av begreppen lastning och lossning.

Stockholms ångslupsaktiebolag påtalar ett särskilt förhållande, varom anföres:

Det är påtagligt, att 16 § är ofullständigt avfattad, eftersom övertidsersättning

åt sjöman, som ej är anställd med månadslön, icke finnes angiven. Lagen

avser reglering av arbetstid och icke ökade löneförmåner åt sjöman, varför bolaget

ställer sig tveksamt, huruvida lagen på något sätt bör bestämma övertidsersättningens

storlek, men bolaget anser under alla förhållanden, att, om så sker, bör

en sådan ersättning ej överskattas. Lön till sjöman utgår, förutom kontant, i

allmänhet även in natura (kosthåll), men lagens bestämmelse, att övertidsersättningen

skall utgå i viss proportion till kontanta månadslönen, drabbar jämförelsevis

hårdare sådan trafik som bolagets, där intet kosthåll ombord förekommer, än

trafik å långlinjer. Eftersom bolagets trafik måste liksom järnvägs- och spårvägstrafik

bedrivas väsentligen lika alla dagar, fmnes ej motiv, varför övertidsersättningen

för helgdag för bolagets trafik skall utgå i större proportion än för

söckendag. En övertidsersättning av 6 kronor i timmen, vilken utgår å helgdag

till en maskinist med 450 kronors månadslön, synes bolaget för övrigt hög. Här

må även anföras, att det i lagen är oklart, om helgdag skall räknas från midnatt

till midnatt eller på annat sätt.

Anglartygs
betälhavaro
sällskapet.

Svenska

eldareunionen.

Enskilda

redare.

Stockholms

ångslups
aktiebolag.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Sveriges

redare
förening.

Ångfartygs
bcfälhavare
sällRkapet.

Stockholms

transport- och

bngseringsaktiebolag.

Stockholms

ångslups
aktiebolag.

Enskild

redare.

Sveriges

redare
förening.

Ångfarlygs
hefälhavare
sällskapet.

18 §•

Sveriges redareförening framhåller, att efter genomförandet av de förändringar

ifråga om övertidsarbetets uttagande, som av föreningen påyrkats, 18 §

torde komma att innebära en onödig belastning av befälhavarens arbetstid, varför

lagstadgandet torde böra bortfalla.

Ångfartygsbefälhavaresällskapet anför: I 18 § ålägges befälhavaren att föra

så kallad övertidsjournal, ett arbete, som visat sig göra ett avsevärt intrång i

hans förut strängt upptagna tid. De allra flesta befälhavares erfarenhet torde

emellertid vara, att denna journal aldrig blivit för därmed avsett kontrolländamål

efterfrågad eller tagen i anspråk, men icke desto mindre en effektiv ömsesidig

kontroll kunnat åstadkommas.

Stockholms transport- och bogseringsaktiebolag erinrar om, att Kungl. Maj:t

på därom av bolaget — under framhållande av olämpligheten därutav, att skyldighet

att föra övertidsjournal skulle åläggas samma person, som hade att uppbära

ersättningen — gjord framställning genom resolution den 26 mars 1920

befriat befälhavarna å bolagets enmanspråmar, vilkas bruttodräktighet understiger

100 reg.-ton, från förande av nämnda journal.

Stockholms ångslupsaktiebolag erinrar likaså därom, att Kungl. Ma j:t genom

resolution den 20 februari 1920 befriat de flesta av bolagets befälhavare från skyldigheten

enligt 18 § att göra anteckning i övertidsjournaler och i stället överfört

denna skyldighet på bolagets styrelse.

Skeppsredaren Biesért påpekar, att det är svårt, för att icke säga omöjligt,

att ombord å pråmfartyg få arbetstidsjournal ordentligt förd, då det manskap, som

vanligen är anställt å dylikt fartyg, icke är kompetent därtill.

21—25 §§.

Sveriges redareförening finner de i 21 och 24 §§ stadgade straffen omotiverat

höga och anser desamma böra väsentligt reduceras.

Vidare erinrar föreningen därom, att om, såsom föreningen hemställt, bestämmelsen

i 18 § rörande övertidsjournal bortfaller, 22 och 23 §§ givetvis böra utgå.

Beträffande 25 § framhåller föreningen, att det bör ligga i målsägandens

fria skön att icke befordra begången förseelse till åtal. Allmän åklagares åtalsplikt

bör fördenskull bortfalla.

Ångfartygsbefälhavaresällskapet anför: Vid flera föregående tillfällen, då

sällskapet haft att till vederbörande myndigheter avgiva yttranden i sjöfartsärenden,

har det trott sig kunna konstatera, att i allmänhet i lagar och förordningar rörande

förhållanden ombord å fartyg straffpåföljderna för överträdelser av respektive bestämmelser

gjorts strängare än för jämförliga överträdelser av lagbestämmelser

rörande förhållanden i land.

Riktigheten av denna iakttagelse jävas ingalunda av de straffpåföljder, som

stadgas i den lag, varom här är fråga. Stränga straffbestämmelser kunna vara

berättigade i fråga om överträdelser, som kunna medföra risker av liv och egendom,

men av denna art äro ju icke de straffbestämmelser, om vilka i denna lag

är fråga.

Månne det kan anses rättvist, att i enlighet med 21 § döma en befälhavare

till 1,000 kronors böter, om han glömt att enligt 11 § låta en sjöman få land
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

permission efter kl. 12 middagen eu gång i månaden, eller att, i enlighet med 23 t},

döma honom till ti månaders fängelse, om han ofrivilligt skrivit fel i övertidsjournalen

och ett par man pa grund därav vittna, att övertidsjoumalen är falsk?

Svenska sjömansunionen föreslår, att vad i 21 § stadgas beträffande överträdelse

av 11 § måtte utgå. Detta förslag torde dock vara avsett utt sammanställas

med nämnda förenings yrkande i fråga om ändring av bestämmelserna i 11 §.

Angående förordningen den 24 oktober 1919 med närmare föreskrifter rörande

tillämpningen av lagen om arbetstiden ii svenska fartyg.

Nautiska föreningen anför beträffande 3 § e) följande: Här föreskrives bland

annat, att kommerskollegium, i den mån det kan ske utan hinder för tjänsteverksamheten

i övrigt, bör tillhandagå fartygsredare, befälhavare och besättning mod

råd och upplysningar rörande tillämpningen av föreskrifter rörande arbetstidslagen.

Av publicerad redogörelse över de utlåtanden, som i berörda avseende lämnats

av kommerskollegium, framgår, att arbetstidslagen, ehuru denna varit i gällande

kraft endast en jämförelsevis kort tid, givit anledning till åtskillig skriftväxling

från nämnda ämbetsverks sida, avseende råd, upplysningar och tolkningar av

nämnda lag. Kommerskollegium har genom denna sin verksamhet i högre grad

an vad måhända varit lyckligt kommit att ingripa i lagens tillämpning. Det

synes, åtminstone i något fall, hava gått dithän, att ämbetsverket ansett sig böra

lämna eu tolkning av en föregående tolkning. En fortsättning av detta förfarande

att pa administrativ väg så att säga på beställning lämna mer eller mindre detaljerade

föreskrifter om huru arbetstidslagen å svenska fartyg skall tolkas måste

förr eller senare leda till rent av absurda förhållanden — det blir ingen ända på

föreskrifter; den ena föreskriften tvingar fram den andra, och de komma att gripa

omkring sig som röta i trä. Området för arbetstidslagens tillämpning är så vidsträckt,

förhållandena på olika fartyg, trader o. s. v. så skilda, bland annat genom

en mer eller mindre genomförd specialisering av arbetet ombord, själva betydelsen

av vissa uttryck i lagen, exempelvis vad som förstås med säkerhetstjänst, alls icke

adekvata, då de hänföras till olika fall m. m., att det icke är möjligt, att kommerskollegium

vid alla do tillfällen, då tvistepunkter hänskjutas till detsamma, skall

ha den rätta tolkningen till hans och för övrigt en tolkning, som icke strider mot

en föregående.

Tvistepunkter rörande den allmänna arbetstidslagen regleras av arbetsrådet,

som härvid har domstols myndighet. Angående arbetstidslagen å fartyg stadgas

i 26 § av denna lag, att förekommande tvistemål avgöras av domstol på sätt i

323—325 §§ i sjölagen stadgas. Det är alltså ett juridiskt — rättsligt — avdömande

av tvistemålen, som bör bli det avgörande, och sålunda icke en på administrativ

väg tillkommen tolkning. Klart är emellertid, att de av kommerskollegium tid

efter annan bekantgjorda tolkningar av lagen på eu hel mängd håll betraktas som

i saken avgörande, rent av som prejudikat. Enligt nautiska föreningens förmenande

har arbetstidslagen å fartyg härigenom kommit att verka med större

skärpa och fått en vidsträcktare tillämpning i en hel mängd detaljer rörande skeppstjänsten,

än som varit av lagens egna föreskrifter påkallat.

Då lagen föreligger i reviderat skick bör därför, enligt nautiska föreningens

Svenska sjömansunionen.

NautiBka

föreningen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

åsikt, förfarandet vid lagens tillämpning ändras i så måtto, att lagtolkningar på

administrativ väg ej böra förekomma.

II. Undersökning av vissa allmänna frågor.

Förutom inhämtande av i det föregående resumerade uttalanden angående

erfarenheter och önskemål beträffande ifrågavarande lag hava de sakkunniga därjämte

för erhållande av material till belysande av lagens verkningar i vissa avseenden

genom utsändande av frågeformulär, vilket härtill fogas såsom bilaga \ infordrat

upplysningar, avseende dels bemanningsnumerären, dels i samband med

eventuell ökning därutinnan stående nyinredning av bostäder ombord å fartygen,

dels ock övertidsarbete och därmed sammanhängande ekonomiska frågor.

I fråga om bemanningsförhållandena hava dels infordrats upplysningar om

det faktiska antalet ombord anställda enligt första påmönstring år 1921, dels ock

till vederbörande framställts en direkt förfrågan, huruvida någon av lagen föranledd

ökning i bemanningen förekommit. Då till förfogande jämväl stått de statistiska

resultaten av en tidigare undersökning, angivande bemanningens storlek

åren 1911 och 1917, har med sagda frågeanordning avsetts vinnande av möjlighet

att kontrollera de lämnade upplysningarna rörande av lagen föranledd bemanningsökning.

Emellertid har av skilda anledningar och i olika fall visat sig synnerligen

vanskligt att komma till en bestämd uppfattning i dessa stycken. Vid undersökning

av enskilda fall har det sålunda t. ex. visat sig, att å ena sidan beträffande

ett fartyg, för vilket bemanningsökning uppgivits hava framtvingats av

lagen, men som redan år 1911 eller år 1917 hade lika stor eller t. o. m. större

bemanning än år 1921, förhållandet varit det, att en inskränkning i bemanningsnumerären

företagits före år 1920, varefter lagens ikraftträdande framkallat en

ökning. Å andra sidan kan en numerär, som vid jämförelse nu visar sig vara större

än under de tidigare åren, hava uppnåtts redan före lagens tillkomst. I ett annat

fall har eu undersökning givit vid handen, att en total ökning av besättningen

ej förekommit, men att en uppgiven ökning dock så till vida ägt rum, som en

grupp av besättningsmän (eldarnes) ökats på bekostnad av en annan (smörjarnes).

Vid sådana förhållanden och då omständigheterna ej medgivit en detaljundersökning

beträffande varje särskilt fartyg, hava redarnas uppgifter i stort

sett fått godtagas och läggas till grund för frågans bedömande, med hänsyn vartill

resultatet emellertid icke kan betraktas såsom fullt objektivt.

Vid behandlingen av det statistiska material, som utgöres av å förenämnda

frågeformulär inkomna svar, har uppdelning av fartygen i grupper skett efter

följande grunder. I överensstämmelse med lagens uppställning har till huvudskiljolinje

antagits fartygens gångtid, och sålunda fartyg med under vanliga förhållanden

högst tolv timmars oavbruten gång behandlats för sig samt fartyg med

mer än tolv timmars oavbruten gång för sig. Inom vardera avdelningen har

därefter en uppdelning i passagerarfartyg och lastfartyg skett, varjämte gruppering

verkställts dels efter fartygens cert dels ock efter den fart, vari fartygen

nyttjats. Enär emellertid dels beträffande åtskilliga grupper uppgifter inkommit

rörande alltför ringa antal fartyg, dels ock vissa uppgifter äro alltför svävande

1 Här utesluten

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

eller eljest otillräckliga, kommer vid den följande belysningen av det statistiska

materialet i olika avseenden icke varje särskild grupp att granskas för sig, utan

angivas endast de resultat, som kunna tillmätas någon betydelse.

I fråga om bemanningen synes eu eventuell ökning allt efter omständigheterna

kunna vara förorsakad antingen av påbjuden fördelning av arbetstiden i

kortare vakter än förut varit fallet eller ock av den allmänna begränsningen av

arbetstiden. I likhet med den härmed sammanhängande, nedan behandlade frågan

om övertidsarbete och ersättning härför kompliceras även detta spörsmål av hänsyn

till vissa möjligheter att undgå ifrågavarande verkningar, nämligen dels anlitande

av extra hjälp från land för lastning och lossning, reparationsarbeten o. a.,

dels ock utsträckning av tiden för fartygens resor samt förlängning av fartygens

liggetid i hamn. Det är uppenbart, att genom en sådan ordning verkningarna

av lagen i stort sett icke undvikas utan endast på annat sätt komma tillsynes,

varför sagda möjligheter måste hållas i minnet vid granskning av lagens olika

verkningar. Om sålunda för en viss grupp av fartyg någon ökning i bemanningen

med åtföljande omkostnader icke synes hava belastat rederiet, får därav

icke med säkerhet slutas, att inga verkningar av lagen drabbat fartyget. Snarare

synes det i allmänhet endast vara en lämplighetsfråga, på vilket sätt rederiet vill

bära ifrågakommande verkningar. I vissa fall kunna dock omständigheterna nödvändiggöra

viss lösning, såsom å vissa smärre fartyg, där utrymmet förbjuder

anställande av ytterligare personal ombord och där sålunda antingen den ordinarie

personalens arbete får tagas i anspråk under en längre tidsrymd eller ock

extra hjälp anlitas, där så kan ske.

Med understrykande av vad sålunda framhållits samt med därav föranledd

reservation ifråga om resultatens tillförlitlighet, få de sakkunniga därefter övergå

till granskning av bemanningsfrågan inom olika fartygsgrupper.

Inom den huvudgrupp, som representeras av fartyg, vars resor under vanliga

förhållanden kräva högst tolv timmars oavbruten gång och varå skeppstjänsten

icke är indelad i vakter, hava beträffande de flesta underavdelningarna (omfattande

cert och fart) alltför knapphändiga uppgifter inkommit för att kunna

läggas till grund för statistiska betraktelser. Detta gäller framför allt segel- och

motorfartygen, vilket även torde hava sin förklaring i dessa fartygsslags ringa

förekomst inom av lagen berörda områden av denna grupp.

Beträffande ångfartygen inom gruppen föreligger ett något större material,

men även här äro siffrorna i allmänhet för små för att kunna tillmätas någon

utslagsgivande betydelse. För lastångfartyg hava sålunda inkommit uppgifter, avseende

sammanlagt endast 13 fartyg. Det torde dock böra antecknas, att bland

dessa fartyg ökning i bemanningen förekommit endast å 2 fartyg, båda nyttjade

i den inskränktaste fart frågeformuläret avsett (se bil.). Härvid bör emellertid i

anslutning till vad ovan påpekats erinras därom, att bemanningsökning såsom en

följd av arbetstidens begränsning kunnat undgås genom att utöka tiden för varje

resa, vilket även enligt rederiernas uttalanden i vissa fall just lärer hava förekommit

inom denna grupp. Denna anordning synes beträffande lastfartyg i nu

ifrågavarande fart i allmänhet låta sig vidtaga utan större olägenheter av annat

slag än ekonomiskt, varom mera nedan. Ifråga om passagerarfartyg tillåter hänsyn

till trafiken emellertid vanligen icke en sådan ordning. Siffrorna beträffande

Lagens inverkan

/>å fartygens

bemanning.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

härtill nyttjade ångfartyg utvisa också en relativt större ökning av personalen.

För hithörande fartyg, som nyttjas i den inskränktaste farten, hava uppgifter

lämnats beträffande ett avsevärt antal, omfattande över 100 stycken. Å drygt

en tredjedel av dessa har personalökning förekommit med i allmänhet 1 man, i

en del fall 2 man, vilken ökning kommit såväl på däcksmanskapets kategori som

på maskiupersonalens. — Rörande passagerarångfartyg, som nyttjas i fart längs

kusten, hava uppgifter inkommit beträffande 9 stycken, och även å dessa har bemanningsökning

förekommit för en tredjedel med liknande fördelning, som nyss

sagts. — Ä i östersjöfart nyttjade fartyg av detta slag har däremot till synes

ingen ökning förekommit; men avse uppgifterna härför endast 5 fartyg, och kunna

de alltså ej tillmätas något egentligt värde.

Vidkommande pråmtrafiken har en utförlig redogörelse och talrika uppgifter

lämnats av Stockholms transport- och bogseringsaktiebolag, som bedriver

omfattande pråmtrafik. Uppgifterna avse cirka 160 pråmar. Å intet av dessa

fartyg har någon bemanningsökning förekommit, men gäller beträffande omkring

60 av dem särskild av Kungl. Maj:t meddelad dispens, innehållande medgivande,

att för pråmstyrare arbetstiden må beräknas efter 252 timmar under fyra på varandra

följande veckor samt övertidsarbetet efter 72 timmar för samma tid under villkor,

att varje resa under vanliga förhållanden kräver högst tolv timmars oavbruten

gång samt att mellan varje sådan resa göres uppehåll, överstigande två timmar.

Förutan denna dispens förklarar bolaget sig hava måst öka bemanningen å ifrågavarande

fartyg med en man per pråm, vilket skulle hava ekonomiskt omöjliggjort

fartygens användande i nuvarande trade.

I fråga om fartyg, vars resor under vanliga förhållanden kräva mer

än tolv timmars oavbruten gång och vara skeppstjnnsten är indelad i vakter,

göra sig i stort sett samma synpunkter gällande, som framhållits beträffande nyss

behandlade huvudgrupp. Även här äro uppgifterna alltför otillräckliga för att

tillåta någon egentlig statistisk framställning, och synas slutsatser få dragas endast

i största allmänhet och med all försiktighet.

Vad nu närmast rör eventuell bemanningsökning synes såväl å motor- och

segelfartyg som pråmar någon sådan i stort sett icke hava föranletts av lagen.

För motorf art ngen hava uppgifter inkommit rörande 24 stycken, men har enligt

uppgifterna å intet av dessa någon personalökning inträtt. Ungefär samma förhållande

gäller beträffande segelfartygen. Ökning i bemanningen har förekommit

endast i 2 av 42 behandlade fall. ± fråga om dessa fartyg uppgives emellertid

från ett flertal rederier, att tiden för resorna förlängts, vilket torde kunna hava

upphävt behovet av ytterligare personal. Ej heller vad pråm fartygen angår

synes lagens tillämpning ha förorsakat någon egentlig svårighet i vad avser

bemanningen, vilket av ett rederi uttryckligen utsäges. Uppgifterna avse ett

70-tal pråmar, varå bemanningsökning icke i något fall behövt förekomma.

De fartyg, som inom denna huvudgrupp tilldrager sig den största uppmärksamheten,

äro ångfartygen och av dessa i synnerhet de, som nyttjas i nordsjö-

och vidsträcktare fart.

Uppgifterna rörande i östersjö- och inskränktare fart nyttjade ångfartyg

synas, liksom fallet var beträffande fartyg, vars resor kräva högst tolv timmars

oavbruten gång, angiva en skillnad emellan passagerar- och lastfartyg. Medan

å de förra ökning i bemanningen förekommit å 7 av 11 behandlade fartyg, har

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

personalen å lastfartygen måst ökas endast i 3 av 32 uppgivna fall, Detta förhållande

synes bestyrka ovan gjorda antagande, att lastfartygen i större utsträckning

undvikit personalökning med åtföljande eventuella kostnader genom utsträckning

av tiden för resorna samt genom anlitande av extra hjälp i hamn, under

det att passagerarfartygen dels måst hålla gångtiden så kort som möjligt, dels

ock av hänsyn till passagerarna ständigt måste hava folk i erforderlig utsträckning

tillhands ombord. Vilkendera ordningen, som varit den för rederierna minst

olägliga, är en fråga av huvudsakligast ekonomisk innebörd.

I nordsjö- och vidsträcktare fart synas förhållandena mera enahanda för

passagerar- och lastfartyg, vilket sannolikt är en följd av den utländska konkurrensen,

som i allmänhet lärer förbjuda större tidsutdräkt vid transporter. Med

anledning härav särskiljas de båda fartygsslagen icke nedan.

Nordsjöfarten är i fråga om bemanningsökningen det område, där största

anledning förefunnits att vänta påvisbara följder av lagens ikraftträdande, och

har utredningen härutinnan också lämnat tydligt besked. Uppgifter hava inkommit

rörande 114 fartyg, och har bemanningen enligt uppgift ökats å 51 av

dessa med i de flesta fall 1 man, någon gång 2 man. ökningen har vidare

huvudsakligen kommit på maskinpersonalens kategori samt i stort sett drabbat

fartyg med eu maskinstyrka av 250 hkr. och däröver. Det är bestämmelserna i

lagens 4 § angående arbetstidens begränsning till sjöss för maskinister och eldare,

som föranlett denna ökning. Å ett stort antal fartyg inom denna grupp tillämpades

nämligen före lagens tillkomst tvåvaktssystem för maskinpersonalen, en ordning,

som icke låter förena sig med sagda bestämmelser, vilkas tillämpning för fartyg

i nu ifrågavarande fart och med nämnda maskinstyrka ovillkorligen fordrar trevaktssystem

för eldarepersonalen ävensom för övrig maskinpersonal, därest antalet

inom vederbörande kategori uppgår till minst tre.

Till ytterligare belysning av frågan må antecknas, att av nämnda fall, där

ökning förekommit, 35 avse fartyg med en maskinstyrka av 250—600 hkr. Hela

antalet fartyg med denna maskinstyrka, för vilka uppgifter lämnats, uppgår till

51, vadan sålunda ökning å dessa fartyg förekommit i 7/jn av uppgivna fall.

Härtill måste emellertid fogas en reservation med hänsyn till svårigheten

att kontrollera uppgifterna samt till grund för desamma liggande betraktelsesätt.

Sålunda har det, såsom ovan antytts, visat sig, att såsom en ökning i bemanningen

uppgivits fall, då endast en överflyttning skett till eldarnes grupp ifrån

en annan, exempelvis smörjarnes, vilkas arbete fördelats på annat sätt, eventuellt

till en del överflyttats på maskinisterna. (Se här ovan resumerade uttalande

av Svenska maskinbefälsförbundet). Givetvis torde såsom skäl för att anse

en ökning föreligga kunna andragas, att genom en dylik arbetsfördelning

besättningen i själva verket minskats — och frånsett arbetstidslagen kunnat

minskas — med eu man och sålunda den till eldarne överflyttade smörjaren är

att betrakta såsom nytillkommen. Riktigheten av ett sådant betraktelsesätt torde

emellertid vara tvivelaktig, och fallet förtjänar att anföras såsom ett bevis för

svårigheten att här fastslå vissa verkningar såsom bestämt påvisbara.

För ångfartyg i oceanfart föreligga uppgifter rörande ett 50-tal, bland

Vilka ökning i besättningens antal förekommit å knappt V4-del, vilken ökning,

med få undantag, gäller maskinpersonalens grupp.

Till vad sålunda anförts beträffande bemanningsfrågan, vilja de sakkunniga

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

foga eu erinran därom, att i de fall, där eu ökning verkligen förekommit, det

kan ifrågasättas, huruvida icke en sådan ökning, bortsett ifrån arbetstidslagens

särskilda synpunkter, varit av behovet påkallad, ett spörsmål, som emellertid tillhör

frågan om åstadkommande av lagstadgad bemanningsskala för svenska fartyg

och vars närmare behandling sålunda icke torde hava legat inom de sakkunnigas

uppdrag.

JLuycns inverkan

på

bostadsförhållandena.

I samband med undersökningen rörande bemanningsförhållandena hava de

sakkunniga upptagit frågan, huruvida lagen tvingat till inredning av nya bostäder

ombord å fartygen och på detta sätt åsamkat rederierna kostnader.

Då, såsom en återblick på det föregående giver vid handen, någon ökningav

besättningens antal, såvitt av de insända uppgifterna framgår, i stort sett icke

förekommit å andra slag av fartyg än ångare, torde man i detta sammanhang

kunna bortse från såväl motor- och segelfartyg som pråmar.

Vad ångfartygen beträffar äro uppgifterna i detta avseende ännu mer

knapphändiga än beträffande bemanningen. För ett stort antal fartyg, varom

uppgifter i övrigt erhållits, har frågan om nyinredning av bostäder förbigåtts

utan besvarande. Det kan emellertid antagas, att bostadsinredning i sådana fall

icke förekommit, liksom det såsom ett allmänt omdöme i frågan torde kunna

sägas, att denna sida av lagens förmodade verkningar icke blivit i någon högre

grad betungande för rederinäringen. I några fall hava visserligen synnerligen

höga siffror angivits såsom omkostnader för framtvingad nyinredning, men det

har därvid visat sig, att det varit fråga om större ombyggnad av fartygen, i samband

varmed även nya bostäder för besättningen inretts. I vad mån en sådan

ombyggnad varit förorsakad av behovet av ytterligare bostäder är givetvis synnerligen

vanskligt att konstatera. I vart fall synes man icke kunna anföra några

siffror, vare sig i absoluta eller relativa tal, i fråga om dessa kostnader för gruppen

i sin helhet.

Bland dessa fartyg är det emellertid tvänne särskilda grupper, som ådraga

sig uppmärksamhet och för vilka ett något rikligare material föreligger till bedömande,

nämligen av fartyg med högst tolv timmars oavbruten gång passagerarfartyg

i skärgärdsfart (ang. begreppets innebörd, se bil.) samt av fartyg med mer

än tolv timmars oavbruten gång ångfartyg i nordsjöfart.

För de förra föreligga uppgifter för ett 100-tal, och har nyinredning, som

synes direkt föranledd av lagen, här förekommit å 17 fartyg för en genomsnittligkostnad

av 1,700 kronor per fartyg. Sett i förhållande till hela antalet av till

gruppen hörande fartyg, förefalla nämnda siffror icke synnerligen stora, men

måste härvid erinras, att de fartyg, varå nyinredning ägt ruin, med något undantag

fördela sig å blott två rederier, nämligen ångfartygsaktiebolaget Drottningholm-Fittja

och Sundsvalls skärgård, vilka bolag sålunda måst vidkännas en

avsevärd kostnad. Det synes sannolikt, att det här är fråga om eu fartygstyp,

vars inredning beräknats uteslutande med hänsyn till den speciella användning

av fartygen, varom nu är fråga, och varå en av lagen förorsakad ökning av

besättningens antal med nödvändighet framtvingat nyinredning av bostäder ombord.

Vad därefter angår ångfartyg i nordsjöfart, har, såsom ovan framhållits,

inom denna grupp största antalet fall av ökning i besättningens antal förekommit,

varför man även har anledning att här vänta fall av inredning av nya bo
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

städer. Så liar ock varit förhållandet, dock icke i större utsträckning. Av de 51

behandlade fartyg, vara besättningen ökats, har bostadsinmlning uppgivits hava

förekommit å 12 stycken. Kostnaderna låta sig här icke bestämt angiva, då inom

denna grupp i vissa fall synes hava förekommit sådan total ombyggnad av fartyg,

varom ovan talats.

Till vad sålunda framhållits rörande bostadsfrågan, torde böra fogas en

anteckning därom, att enligt rederiernas uppgifter å vissa smärre fartyg i inskränktare

fart utrymmet ombord icke tillåtit någon ytterligare bostadsinredning,

varför nattlogi för nytillkommen besättningsman måst hyras i land vid fartygets

ändstationer, vilket givetvis innebär en ökad kostnad för rederiet.

Vidare bör påpekas, att ovan framhållna tillvägagångssätt att till undvikande

av ökning i besättningens antal anlita extra hjälp i hamn i viss mån

kan vara betingat just av bristande bostadsutrymme ombord, varför vid bedömandet

av förevarande fråga hänsyn därtill bör tagas.

De sakkunniga övergå härmed till att behandla frågan om lagens verkningar

beträffande övertidsarbetet och ersättningen härför.

I det föregående behandlade förhållanden äro väl till sina yttersta verkningar

samtliga av ekonomisk natur, men framför andra synas lagens bestämmelser

rörande övertidsarbetet och ersättningen för dylikt arbete vara att beteckna

såsom av speciellt ekonomisk innebörd och såsom sådana böra upptagas till särskild

granskning. Ifråga om de olika föreskrifternas särskilda innebörd vilja de

sakkunniga i samband med granskning av enskilda paragrafer nedan uttala sig;

och avses här endast eu allmän överblick av verkningarna med ledning av det

statistiska materialet, i den mån detta kan få anses vara upplysande. Det måste

därvid från början betonas, att svårigheten att i dessa frågor erhålla säkra utgångspunkter

vid bedömandet är synnerligen stor. För att få fullt komparabla

siffror rörande övertidsarbetet under två skilda år fordras, bland annat, att

ifrågakommande fartyg båda åren gått i samma fart samt gjort likartade resor

till samma antal, att lasten varit densamma till slag och kvantitet o. s. v. Att

alla dessa och liknande fordringar ytterst sällan uppfyllas beträffande ett och

samma fartyg är uppenbart och därmed även vanskligheten att härutinnan erhålla

fullt användbara uppgifter.

En annan fråga, sorn även bör beaktas, är valet av de år, från vilka uppgifterna

hämtas. Då det gäller att i jämförande tal belysa förhållandena under

år 1920, skulle det kunna göras gällande, att man till jämförelse borde taga en

möjligast närliggande tid för att därigenom erhålla så lika yttre omständigheter

som möjligt, och skulle då år 1919 vara att förorda. Med hänsyn till de i alla

avseenden onormala förhållanden, som då voro rådande, hava de sakkunniga

emellertid ansett riktigast att till jämförelse i stället upptaga det närmast före

krigstiden liggande året, nämligen år 1913. Härvid har även den omständigheten

tillagts avgörande betydelse, att under krigstiden särskilda föreskrifter rörande

extra bemanning i vissa farvatten varit gällande, vilket kunnat inverka förvillande

vid bedömandet av bemanningsfrågan.

Med hänsyn till ovan framhållna synpunkter ifråga om nödvändigheten

av största möjliga likvärdighet uti uppgifterna från de olika jämförelseåren hava

Lagen?

inverkan p-i

ti vert < (isar

b et cl och

ert ättnivgen

h är för

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

de sakkunniga sett sig nödsakade att hårt sovra det insända materialet, varför

även de slutligt kvarstående uppgifterna äro föga omfattande.

I fråga om fartyg med högst tolv timmars oavbruten gång är det sålunda

endast för én liten grupp fullt användbara uppgifter kunna anses föreligga, nämligen

för de passagerarångfartyg i östersjöfart, varmed trafik drives av ångfartygsaktiebolaget

Gotland. Dessa fartyg, inalles fem, synas erbjuda ett ovanligt

gott studiematerial i förevarande avseende, då de flesta omständigheter av betydelse

för driften varit i stort sett enahanda under resp. år. Fart, resor och seglationsperiod

synas hava varit desamma, någon ökning av besättningens storlek

har ej förekommit och extra arbetskraft i hamn synes ej hava varit anlitad. I

den män arbete utöver den ordinarie arbetstiden måst förekomma, har detta alltså

utförts av besättningen mot stadgad ersättning.

Ehuru siffrorna såsom sådana givetvis icke få generaliseras, förtjäna de

dock att anföras såsom belysande för lagens verkningar i detta stycke.

År 1913 förekom intet övertidsarbete å ifrågavarande fartyg, medan år

1920 under en seglationsperiod av nio månader per fartyg i medeltal arbetades

2,560 timmar å övertid med en häremot svarande kostnad för rederiet. Härtill

torde emellertid böra fogas den anmärkningen, att, enär uppgifter rörande med

fartygen under de olika åren befordrat gods (resgods, styckegods o. d.) icke föreligga,

möjlighet saknas att avgöra, om och i vad mån övertidsarbetet under år

1920 kan hava varit föranlett av en högre trafikfrekvens.

Vidkommande fartyg med mer än tolv timmars oavbruten gång angiva

föreliggande uppgifter såväl för passagerar- som lastfartyg, att en avsevärd ökning

i antalet timmar under året utfört övertidsarbete förekommit, ofta en minskad

transportprestation till trots.

Även med all hänsyn tagen till ovan antydda svårigheter vid bedömandet

härav finna de sakkunniga det ådagalagt, att i fråga om övertidsarbete och ersättning

härför fullt påvisbara och betydande verkningar av ekonomisk art varit en

direkt följd av lagen. Att så måste bliva förhållandet torde ock med säkerhet

kunna hava förutsagts, då genom lagens bestämmelser den ordinarie arbetstiden

beskurits och då denna sålunda förkortad uppenbarligen icke alltid skulle täcka

behovet av arbete.

I vad mån det ökade övertidsarbetet representerar direkta kostnader är ju

på grund av den automatiska karaktären av bestämmelsen rörande ersättningens

storlek beroende på vid varje särskild tidpunkt gällande lönesatser; och torde därför

siffror icke böra angivas.

En särskild fråga av vikt i detta sammanhang, som emellertid icke låter

sig med någon visshet besvara, är, i vilken utsträckning sagda kostnader stannat

å vederbörande rederi. Här upprullar sig det från andra områden kända övervältningsproblemet,

och det enda man med sannolikhet torde kunna antaga är,

att dessa utgifter liksom pålagor och andra kostnader skjutas över på den trafikerande

allmänheten i form av höjda fraktsatser och biljettpriser, i den män

konkurrensen, köpkraften och övriga inverkande omständigheter det medgiva,

vilket förhållande av vissa rederier uttryckligen erkännes föreligga. I den mån

så skett, hava ifrågavarande kostnader visserligen icke betungat rederinäringen,

men står man då i stället inför én av de på de allmänna produktionskostnaderna

inverkande faktorerna.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

I samband med förevarande fråga torde slutligen böra erinras därom, att

ovan vid olika tillfällen påpekade anordningar i fråga om arbetets organisation,

nämligen anlitande av extra hjälp i hamn samt utökande av tiden för de särskilda

resorna, även i detta sammanhang synas böra ägnas uppmärksamhet och

vederbörlig hänsyn, då härigenom å ena sidan kostnader för övertidsarbete i viss

mån undvikas, medan å andra sidan i stället antingen omkostnader tillkomma i

form av arbetslön till den extra personalen eller ock i och med tidsförlusten viss

möjlighet till förtjänst går till spillo.

För utrönande av i vad mån lagens bestämmelser kunna hava påverkat Lagens

sjötrafiken, sedd såsom allmänt intresse, hava de sakkunniga till rederier och inverkan på

olika sammanslutningar riktat en direkt uppmaning att i samband med yttrande »jotrafiken.

rörande lagen i övrigt ägna trafikfrågan särskild uppmärksamhet samt delgiva

de sakkunniga därutinnan eventuellt gjorda erfarenheter samt föreliggande önskemål.

Denna uppmaning har dock endast i ringa utsträckning efterkommits, och

synas i vart fall särskilt vägande vittnesbörd i fråga om förmodade, av lagen

framkallade svårigheter vid uppehållandet i allmänhet av trafiken icke hava

förebragts.

Vad angår godstrafiken torde de exceptionella förhållanden å näringslivets

olika områden, som rått under största delen av lagens hittillsvarande giltighetstid,

hava uteslutit möjligheten att avgöra, i vad mån lagen utgjort ett speciellt

hinder för tillgodoseendet av allmänhetens krav på transportmedel. Man kan

nämligen icke utan vidare tillskriva lagen om arbetstiden särskilt hindrande inverkan

under en tid, då en stor del av handelsflottan legat upplagd av brist på

sysselsättning. Visserligen torde kunna göras gällande, att, i den mån lagens bestämmelser

förorsakat en ökning i rederiernas driftkostnader och om denna i sin

tur framtvungit högre frakter, lagen såsom sådan medverkat till stagnationen på

fraktmarknaden med åtföljande uppläggning av fartygen. Under normala tider

skulle möjligen en sådan inverkan, om den förelegat, hava kunnat direkt påvisas,

men under så höggradigt onormala förhållanden som de här ifrågavarande låter

sig detta emellertid alldeles icke med bestämdhet göra.

Vidkommande passager artrafiken synas rederierna i allmänhet hava sökt

i möjligaste mån tillgodose allmänhetens intresse i fråga om regelbundna och tillräckligt

täta turer, och, i den mån lagens verkningar i denna trafik drabbat

allmänheten, torde det hava varit i form av förhöjda biljettpriser och fraktkostnader.

Härvid bör antecknas, att en del av Konungen meddelade dispenser gällt

just passagerarfartyg (i skärgårds- och mälarfart) och, enligt rederiernas utsago,

varit den enda utvägen för möjliggörande av driftens uppehållande.

De sakkunniga vilja slutligen i detta sammanhang erinra om sin gjorda

anmärkning rörande rederiernas strävan att på allmänheten överflytta av lagen

eventuellt framkallade ekonomiska följder samt såsom sin mening i fråga om

lagens inverkan på trafiken framhålla, att för allmänhetens del olägenheterna

torde hava varit av huvudsakligast ekonomisk natur, ett förhållande, vilket såsom

medverkande till den allmänna depressionen emellertid ingalunda bör förbises

eller förringas.

Bland andra allmänna frågor hava de sakkunniga även upptagit spörsmålet Lagens verkom

lagens verkningar för sjöfolkets del. ningar för

sjöfolkets del.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Sett ur sjömännens egen synpunkt torde den mest avsevärda fördelen av

lagens införande ligga uti begränsningen av arbetstiden i hamn, varigenom denna

i allmänhet inskränkts från 10 till 8 timmar och sålunda bragts i överensstämmelse

med den i land gällande normalarbetsdagen, medan lagen i övrigt,

bortsett från de rent ekonomiska omständigheterna, för det stora flertalet icke

anses hava inneburit någon större förändring i de närmast före lagens ikraftträdande

rådande arbetsförhållanden. I viss utsträckning torde lagens antagande

tvärtom från sjömanshåll — åtminstone vad angår arbetet till sjöss — betraktas

såsom ett lagfästande av redan avtalsmässigt ernådda förmåner, ett desto mer

betydelsefullt lagfästande, som det torde vara sannolikt, att ifrågavarande förmåner

icke hade kunnat försvaras under de vikande konjunkturerna. Ur rent ekonomisk

synpunkt sett torde det emellertid vara otvivelaktigt, att lagens bestämmelser

om beräknandet av övertidsersättningens storlek inneburit en avsevärd förmån

för sjöfolket, och har även med hänsyn härtill, enligt vad från flera håll förljudits,

bland sjömännen rått missnöje emot lagens begränsning av övertidsarbetet

och därigenom av möjligheterna att i önskad utsträckning utnyttja sagda förmån.

Huruvida lagen bidragit till den även inom sjömansyrket rådande arbetslösheten

är en annan sida av frågan i vad mån lagen medverkat till rederinäringens

depression, vilken fråga, såsom ovan framhållits, undandrager sig ett

säkert bedömande.

Vad angår utnyttjandet av de möjligheter för sjömannen att höja sin rent

personliga ställning som med lagen, bland annat, torde hava åsyftats och vartill

tillfälle otvivelaktigt genom densamma i någon mån beretts, må framhållas, att,

ehuru vittnesmålen härom från befälshåll icke äro uppmuntrande, man dock

med hänsyn till den korta tid, lagen varit i kraft, icke kan göra något som helst

uttalande vare sig i ena eller andra riktningen.

Den på sina håll i utsikt ställda möjligheten av ökad arbetsintensitet i och

med arbetstidens begränsning torde icke kunna anses hava blivit verklighet. Frånsett

att en sådan ökning, som i sista hand torde vara en arbetarens viljesak,

alltid måste förefalla synnerligen oviss, torde dess uteblivande under de omständigheter,

som här föreligga, i hög grad vara föranlett av lagens bestämmelser

om ersättningen för övertidsarbetet. Det förefaller endast alltför mänskligt, att

en arbetare icke genom särskild ansträngning vill skjuta ifrån sig en extra inkomst,

varom han kan vara säker, om arbetet icke medhinnes under ordinarie

arbetstid.

III. Undersökning av vissa utav lagens särskilda bestämmelser.

Efter undersökning av i det föregående behandlade allmänna frågor hava

de sakkunniga till prövning upptagit i samband med lagens särskilda bestämmelser

stående spörsmål, varför i det följande redogöres. På grund av de sakkunnigas

sammansättning och med hänsyn till inom desamma representerade intressen

hava beslut av de sakkunniga i allmänhet kunnat uppnås allenast i frågor,

varom ordföranden ansett sig hava vunnit tillräcklig kunskap för avgivande av

utslagsgivande votum, med anledning varav de till slutligt framförande upptagna

spörsmålen måst avsevärt begränsas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ad 1 §.

I fråga om lagens tillämpningsområde hava de sakkunniga i första hand

uppmärksammat frågan om befälhavares ställning. Lagen torde härutinnan fä

anses bygga på den grundprincip, att befälhavare bör vara undantagen från lagens

tillämpning, dock med den inskränkning, att befälhavare, som närmar sig arbetarens

ställning, omfattas av lagen. Med allt beaktande av den synpunkt, som i sagda

inskränkning kommer till uttryck, hava de sakkunniga emellertid funnit övervägande

skäl tala för en motsatt lösning av frågan i detta avseende, d. v. s.

samtliga befälhavares undantagande från lagens tillämpning. Härvid hava i första

hand hänsyn till lagens reglering av övertidsarbete och ersättning härför spelat

in, i det att det förefallit de sakkunniga principiellt oriktigt att tillerkänna en

person en viss pekuniär förmån, vars tillgodonjutande helt och hållet är beroende

på hans eget beprövande och noggrannhet. Det vill förefalla, som innebure ett

sådant förhållande alltför stor frestelse för vederbörande och alltför stor risk för

rederiet.

Vid bedömandet av detta spörsmål hava de sakkunniga särskilt haft för

ögonen pråmfartyg med befälhavare som ensam besättningsman eller med befälhavare

och en man. Det torde härvid böra erinras om, att Kungl. Maj:t beträffande

dessa fartyg — med hänsyn såväl till ifrågavarande befälhavares ofta ringa

bildningsgrad med därav följande oförmåga att korrekt föra övertidsjournalen som

även till de hinder härför, som ansetts ligga uti bristfälligheten hos eller i vissa

fall saknaden utav bostäder ombord å dessa fartyg — i ett flertal fall funnit gott

meddela undantag från 18 paragrafens bestämmelse om förande av sagda journal,

varav tydligen framgår, att rederiernas kontrollmöjlighet — vare sig övertidsjournal

föres eller ej — i dessa fall är synnerligen obetydlig. Dessa befälhavare torde

vidare hava en väsentlig självständighet i fråga om disposition av sin tid, och torde

för övrigt begränsningen av arbetstiden för olika grupper av arbetare såväl å

fartyg som i land, av vilka arbetet å pråmarna är beroende, innebära en viss

garanti emot ett oskäligt utnyttjande av pråmskepparnas arbetstid.

Med hänsyn till vad sålunda anförts samt under åberopande av ovan gjorda

allmänna principuttalande vilja de sakkunniga för sin del tillstyrka, att alla befälhavare

undantagas från lagens tillämpning såsom fallet även var i skeppstjänstkommitterades

förslag till lagen.

Liknande undantag hava de sakkunniga funnit böra göras för tvänne andra

särskilda kategorier, nämligen ende styrman och ende maskinist. De flesta av

landets skärgårdsrederier hava beträffande dessa kategorier sökt och erhållit dispens,

innebärande medgivande av sagda undantag under vissa villkor i form av särskild

ersättning samt fritid.

Såsom stöd för genom sådant medgivande bifallen ansökning hava av visst

rederi anförts följande synpunkter. Ende styrman och ende maskinist intoge

befälsställning och vore fullt ut att jämställa med inom industrien och liknande

verksamhetsområden anställda verkmästare och andra dylika befattningshavare,

vilkas arbete icke omfattades av lagen om arbetstidens begränsning inom sagda

områden. Ende styrmans och ende maskinists arbete vore icke av beskaffenhet

att lämpligen kunna uppdelas å två personer, utan skulle lagens tillämpning framtvinga

anställande av ytterligare en man i vardera gruppen endast för möjlig
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

görandet av att styrmannen och maskinisten såsom förut skulle kunna fullgöra

sitt vanliga arbete fast nu i egenskap av förste styrman resp. förste maskinist.

Medan resultatet för dessas vidkommande sålunda bleve detsamma som förut,

åsamkades rederiet en ökad kostnad för besättningsmän, som finge användas till

arbete, för vilket de alldeles icke behövde inmönstras såsom styrman eller maskinist.

De på dessa och andra skäl gjorda undantagsyrkandena synas de sakkunniga

fullt befogade, och vilja de sakkunniga uttala sig för att vad i detta stycke under

lagens hittillsvarande giltighetstid gällt i form av undantagsbestämmelser lagfästes

samt i så måtto utsträckes, att från lagens tillämpning allmänt undantagas ende

styrman och ende maskinist.

Bland de olika slag av fartyg, varå lagen äger tillämpning, hava de sakkunniga

särskilt velat fästa uppmärksamheten å pråmar, vilkas dräktighet understiger

100 ton. Det har ifrågasatts, huruvida icke dessa fartyg lämpligen borde

undantagas från lagens tillämpning. Därest av de sakkunniga ovan framfört

förslag beträffande samtliga befälhavares undantagande skulle vinna gillande,

bliver denna fråga utan betydelse, då bemanningen å pråmar med under 100 tons

dräktighet vanligen endast utgöres av en man, nämligen befälhavaren (pråmskepparen).

Om så däremot ej skulle bliva fallet, utan pråmar av ifrågavarande

slag alltjämt inrymmas under lagen, synas beträffande dessa fartyg hittills beviljade

dispenser, vilka i olika sammanhang ovan berörts, böra givas en mera stadigvarande

karaktär och generell omfattning. De sakkunniga återkomma härtill

nedan i samband med behandlingen av 8 §.

Ad 2 §.

Det har för de sakkunniga framhållits, att fall förekommit, då sjömän

begärt övertidsersättning för arbete med rengöring av egna bostäder, matkärl och

dylikt. De sakkunniga finna sig med anledning härav böra uttala, att det synes

de sakkunniga uppenbart, att sjöman är skyldig att utföra lättare rengöringsarbete

av ifrågavarande slag utan hänsyn till de begränsningar, lagen föreskriver beträffande

skeppstjänsten, ävensom att han icke kan vara berättigad till ersättning

för det fall sådant arbete förrättas utom ordinarie arbetstid.

Bland definitioner i denna paragraf synes till undvikande av missförstånd

även böra intagas en uttrycklig förklaring, att i lagen med dygn förstås borgerligt

dygn, vilket de sakkunniga förutsätta vara fallet. Anledning till sådant förtydligande

synes föreligga, enär tvistighet i frågan lärer hava förekommit.

Ad 4 §.

I andra och tredje styckena av denna paragraf stadgas beträffande, bland

andra, styrmän och maskinister, att arbetstiden för vederbörande kategori, i fall

antalet inom densamma uppgår till minst tre, icke må under två på varandra

följande dygn överstiga 18 resp. 16 timmar.

Från ett flertal håll har framhållits, att detta stadgande erbjuder en viss

svårighet vid tolkningen ävensom i vissa fall leder till ej avsedda konsekvenser.

I förordningen den 29 mars 1912 angående befäl å svenska handelsfartyg stadgas,

att antalet styrmän resp. maskinister å ångfartyg i sådan fart, som därstädes

benämnes oceanfart, skall vara tre. Då nu hänt, att detta antal blivit förminskat

enligt dispens eller på grund av sjukdom, olycksfall eller liknande orsak, har fråga

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

uppstått, huruvida det författningsenliga eller det faktiska antalet läge till grund

för lagens ifrågavarande bestämmelser, och huruvida sålunda vederbörande vore

berättigad till övertidsersättning eller ej för arbete, som utförts utöver vad han

enligt trevaktssystem haft att uträtta.

Från redarehåll har vidare framhållits, att tillämpningen av ifrågavarande

bestämmelser med hänsyn tagen allenast till det faktiska antalet i vissa fall kan

föra till olämpliga konsekvenser, varå följande exempel må anföras.

Å ett fartyg, där ett antal av två styrmän är tillräckligt, kan rederiet hava

funnit lämpligt att för särskilt ändamål anställa ytterligare eu styrman. Före

lagens giltighetstid influerade detta icke på de båda förutvarande styrmännens

arbete, utan gingo dessa såsom förut i två vakter. I och med lagens ikraftträdande

är emellertid detta omöjligt; den nytillkomne styrmannen har ökat antalet till tre,

och samtliga styrmännen måste följaktligen enligt lagen arbeta i tre vakter, varigenom

den sist anställde styrmannens arbete icke längre kan tillgodogöras för

sådant särskilt ändamål, varför han blivit anställd. Likaså kan ett rederi numera

icke tillgodogöra sig en tredje maskinists arbete utom vakterna.

En sådan verkan av ifrågavarande bestämmelse torde icke hava varit åsyftad,

så mycket mindre som den — förutom det den medför olägenheter för rederierna —

jämväl torde kunna vara till men för personalens intressen.

På dessa och liknande grunder har det yrkats, att ifrågavarande stadgande

måtte ändras därhän, att det författningsenliga och ej det faktiska antalet tjänstgörande

inom vederbörande grupp angives vara avgörande för frågan, huruvida

två- eller trevaktssystem skall tillämpas.

De sakkunniga ansluta sig i sak helt till detta förslag, som även framförts

i den av byråinspektören Rundblom utarbetade promemoria, vilken av kommerskollegium

överlämnats till riksdagens andra lagutskott med anbefallt yttrande av

den 8 mars 1921 över väckta motioner om upphävande av lagen eller inställande

tillsvidare av dess tillämpning.

Den föreslagna formuleringen synes emellertid ej fullt leda till vad därmed

åsyftas eller i vart fall icke korrekt angiva meningen. Särskilda bestämmelser

rörande bemanningens storlek (bemanningsskala) föreligga icke i författningsform.

Förutom ovan nämnda föreskrifter i befälsförordningen angående antalet

av styrmän och maskinister å oceangående ångfartyg finnas endast stadganden av

mera allmän natur dels i förordningen den 23 december 1915 angående vissa

säkerhetsåtgärder vid nyttjande av fartyg, avseende maskinbesättningens totala

minimistorlek å fartyg i utomeuropeisk fart med viss inskränkning, dels ock i

sjölagens 5 a § av innehåll, att fartyg skall vara bemannat på ett betryggande

sätt, varjämte lämnas viss föreskrift rörande besättningens totala minimistorlek

å fartyg, vars resor under vanliga förhållanden kräva mer än 12 timmars oavbruten

gång. Om nu ett fartyg skulle anses betryggande bemannat i vad avser

en viss manskapskategori med två man i densamma, torde emellertid detta antal

såsom sådant icke kunna benämnas författningsenligt, då författningarna icke

yttra sig om antalet, utan detta tvärtom måste bedömas in casu med hänsyn till

föreliggande omständigheter. Begreppet författningsenligt torde snarare vara att

hänföra till förhållandet, att antalet är betryggande, icke till antalet självt. Under

sådana omständigheter synes 4 § i nu ifrågavarande stycken höra erhålla sådan

form, att det antal, som författningsenligt bestämts, eller eljest det minsta antal(

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

som må anses tillräckligt, angives vara avgörande i frågan rörande två- eller

trevaktssystem.

Med hänsyn till hos kommerskollegium tidigare gjorda förfrågningar ävensom

till under utredningen framkomna uttalanden torde några synpunkter i fråga

om konsekvenserna av en sådan ändring höra beröras.

Vad angår de fall, där ett antal uttryckligen finnes författningsmässigt stipulerat,

torde, därest detsamma i enlighet med vederbörlig dispens inskränkts, sålunda

reducerat antal ändock vara att betrakta såsom författningsenligt; skulle återigen

det regelrätta antalet hava blivit förminskat genom sjukdom, olycksfall eller dylikt,

synas bestämmelserna i 13 § vara att åberopa. Dessa synpunkter torde även äga

giltighet beträffande de fall, där lag eller författning endast föreskriver tillräcklighet

i fråga om antalet.

Beträffande eldares arbetstid hava de sakkunniga funnit uppmärksamheten

böra riktas på eu särskild kategori, nämligen ridare å oljeeldade fartyg. Av

fjärde stycket i förevarande paragraf framgår, att det av lagstiftaren befunnits

nödigt att rörande eldares arbetstid träffa särskilda bestämmelser, varigenom dessa

arbetares tjänstgöring å alla större fartyg och i vidsträcktare fart ovillkorligt

begränsas till 16 timmar under två dygn och sålunda trevaktssystem i stor utsträckning

bliver eu direkt följd av bestämmelserna om arbetstiden, medan beträffande

styrman, maskinister och smörjare in. fl. tidsbegränsningen tvärtom gjorts beroende

av om antalet inom vederbörande grupp är tillräckligt stort för att tillåta trevaktssystem.

Detta förhållande synes giva vid handen, att eldarnes arbete befunnits

vara av jämförelsevis mer ansträngande natur och sålunda rättfärdiga en strängare

begränsning av deras arbetstid. Så torde ock utan tvivel i allmänhet vara förhållandet.

Emellertid synes ovan nämnda grupp, ridare å oljeeldade fartyg, härutinnan

utgöra ett undantag. Denna fråga lärer vid utarbetandet av förslaget till

lagen hava ansetts icke höra upptagas till avgörande, dä vid tiden därför tillräcklig

erfarenhet rörande oljeeldning i fartyg icke ansågs vara vunnen. Visserligen

torde oljeeldning i fartyg under den närmaste framtiden icke förekomma i

större utsträckning än att dispens utan alltför stora olägenheter skulle kunna beviljas

i varje särskilt fall, där så befunnes lämpligt. De sakkunniga anse emellertid

uppenbart, att ifrågavarande arbete icke är av mera ansträngande slag, varför

arbetets beskaffenhet icke synes motivera eu fördelaktigare ställning för dessa ridare

än för exempelvis smörjarne.

Sveriges redareförening har i sitt ovan resumerade uttalande berört ytterligare

ett par frågor i samband med bestämmelserna uti ifrågavarande paragraf.

De sakkunniga, som finna dem beaktansvärda, anse dem emellertid icke kunna

lämpligen lösas annorlunda än i sammanhang med behandling av frågan om införande

av eu lagbestämd bemanningsskala, vilken fråga även i annat sammanhang

under utredningen berörts, med framhållande av att eu närmare undersökning

därutav emellertid icke torde falla inom de sakkunnigas uppdrag.

Ad 8 §.

Bestämmelserna i denna paragraf reglera arbetstidens begränsning å vissa

fartyg dels under två på varandra följande dygn, dels ock under längre tidsperiod,

här fastställd till en vecka. Från dessa stadgande!! hava dispenser i stor

utsträckning meddelats av Kungl. Maj:t i vad avser den längre tidsperioden, så

opaginerad Kontrollera mot PDF

titt .denna utsträckts sitt omfatta fyra pa varandra följande! veckor, under vilken

period ordinarie arbetstid medgives för vissa besättningskategorier få uppgå till

''252 timmar.

Sådan dispens bar åtnjutits av omfattande och viktiga fartygsgrupjior,

varav den största utgöres av passagerarfartyg i skärgårds- och insjötrafik. För

dessa har ovannämnda medgivande meddelats huvudsakligen beträffande sjömän

tillhörande däcksmanskapet samt under villkor, att vederbörande fartyg icke

nyttjats till passagerares befordran i vidsträcktare fart än den, som angives i det

för fartyget gällande passagerarfartygscertifikat.

En annan grupp utgöres av fartyg, som användas i trafik <i Dalslands

kanal. Dispenserna hava här omfattat jämväl styrmän och maskinpersonal samt

gällt såväl passagerarfartyg som lastfartyg och pråmar.

Beträffande å Strömsholms kanal (å linjen Stockholm—Smedjebacken)

nyttjade pråmar har samma dispens lämnats beträffande pråmstyrare under villkor,

att varje särskild resa under vanliga förhållanden kräver högst tolv timmars

oavbruten gång samt att mellan varje sådan resa göres uppehåll, överstigande två

timmar.

Dessa dispenser, som meddelats efter ingående undersökningar, torde hava

visat sig absolut nödvändiga för trafikens upprätthållande inom respektive områden,

medan det i andra fall befunnits möjligt att ordna arbetet inom lagens gränser,

varför begärda undantag icke medgivits. Ovannämnda dispenser synas sålunda

angiva den utsträckning, i vilken undantag oundgängligen erfordrats för sjöfartens

behöriga upprätthållande inom det område, som omspännes av ifrågavarande

stadgande. Den form desamma erhållit synes de sakkunniga på ett tillfredsställande

sätt förena hänsyn till fasthållande av lagens huvudsyfte, en skälig begränsning

av arbetstiden, och näringens behov av största möjliga smidighet vid lagens

tillämpning.

En sådan smidighet synes i särskilt hög grad vara av behovet påkallad för

den mindre sjöfart, som omfattas av ifrågavarande stadgande, då förhållandena

här äro mera växlande än inom farten på längre sträckor. Ju vidare den ram

är, inom vilken redaren eller befälet kan disponera den begränsade arbetstiden,

desto lättare låta sig den hävdvunna, synnerligen skiftande arbetsrutinen ombord

å hithörande fartyg och allmänhetens krav på snabbhet och precision vid transporten

förena med lagstiftarens syften att skydda sjöfolket mot oskäligt utnyttjande

av dess krafter.

De sakkunniga, som förutsätta, att de hittills meddelade dispenserna icke

böra röna någon inskränkning, hålla därjämte före, att det, utan att skada sjöfolkets

intressen, skulle vara till stort gagn för nu ifrågavarande sjöfart, om den

till grund för undantagen liggande principen utsträcktes att omfatta paragrafens

hela giltighetsområde och sålunda förlänades generell räckvidd, vilket synes lämpligen

kunna åstadkommas på så sätt, att paragrafens sista stycke ändrades till att

angiva en tidsbegränsning av 252 timmar under fyra på varandra följande veckor.

En sådan åtgärd finna de sakkunniga vara påkallad icke minst med hänsyn

till nödvändigheten av att rederinäringen understödes i sina strävanden att

återupptaga och uppehålla driften i den utsträckning, som tidigare varit fallet,

för vilket ändamål nu föreslagna lättnader givetvis skulle vara till gagn. Frågan

om en liknande anordning beträffande övertidsarbetet upptages nedan till behandling

vid 15 §.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Ad 9 §.

Beträffande det i denna paragraf och senare flerstädes förekommande begreppet

»i hamn» hava från olika håll framställts krav på fastställande av vad

med detsamma skall förstås.

Med full insikt om svårigheten av att genom en definition fixera begreppet

finna de sakkunniga ett förtydligande av detsamma av behovet påkallat, därvid

av Sveriges redareförening härutinnan framställt förslag torde böra upptagas till

prövning.

I samband med denna fråga hava under utredningen påtalats vissa missförhållanden,

som angivits vara möjliggjorda genom det svävande i begreppet »i

hamn». Sålunda skulle det hava förekommit, att, då fartyg legat på öppen redd,

befälhavare låtit besättningen endels gå i sjövakter och endels arbeta efter arbetstid

i hamn ävensom anbefallt sjövakter under helgdagsdygn, medan under vardagar

hamnarbetstiden fått tillämpas. Lika uppenbart som att dylika förhållanden

icke böra få förekomma, synes vara, att en befälhavare till försvar för dylika

åtgärder icke kan hänvisa till lagens tystnad angående vad med »i hamn» bör

förstås. Bortsett ifrån, huruvida fartyget verkligen är att betrakta såsom i hamn

eller ej, måste denna fråga givetvis avgöras enhetligt för det särskilda tillfället

eller för liknande tillfällen; och ligger det alldeles icke i befälhavarens skön att

efter gottfinnande bestämma, huruvida det ena eller det andra skall anses vara

för handen. Ehuru dylika missförhållanden sålunda icke kunna sägas vara en

följd av lagens otydlighet härutinnan, torde ett fixerande av begreppet dock i sin

mån bidraga till att förhindra förekomsten därav.

Ad 10 §.

Denna paragraf innehåller uti sitt sista stycke ett stadgande, som mer än

de flesta andra uppkallat till opposition och anmärkning. Också synes det till

sina konsekvenser ej varit fullt beräknat. Frågan gäller vakttjänst i hamn.

Ehuru det icke uttryckligen blivit utsagt, kanske icke ens varit avsett,

synes enligt lagen vakttjänst vara att betrakta såsom en särskild art av skeppstjänst,

rent av såsom ett därur utbrutet område. Den skillnad, som i lagen göres

mellan vakttjänst och annan skeppstjänst i hamn, består i främsta rummet däri,

att vakttjänst får förrättas på natten, medan annan skeppstjänst i regel skall förläggas

mellan vissa tider på dagen, samt att nattvakttjänst får kompenseras genom

fritid eller subsidiärt genom ersättning såsom för övertidsarbete, under det att

för annan, utom ordinarie arbetstid förrättad skeppstjänst övertidsersättning i normala

fall alltid skall utgå. Själva ordalydelsen i uttrycket »eller ock ersättning

utgå såsom för övertidsarbete» synes giva vid handen, att det föresvävat lagstiftaren,

att här vore fråga om annan tjänstgöring än i övrigt avsåges med

skeppstjänst.

Denna tanke synes ock de sakkunniga vara fullt berättigad. Arten av

detta arbete är givetvis sådan, att det icke rimligtvis kan jämställas med annat

arbete ombord. Konsekvenserna härav torde emellertid icke hava blivit dragna

i den utsträckning, som lämpligen bort ske. I främsta rummet synes möjligheten

av vakttjänsts förekomst på dagen icke hava beaktats. I det förslag av kommerskollegium

och socialstyrelsen, som givit anledning till stadgandets intagande i

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

lagen — i det ursprungliga förslaget förekom intet sådant stadgande — talas

endast om nattvakt. Såsom från många håll påpekats, måste emellertid vakttjänst

ofta anordnas jämväl på dagen, framför allt på helgdagar, då intet arbete pågår.

Då lagstiftaren icke för annan tjänstgöring än nattvakttjänst velat gå in för

principen att kompensera arbete med fritid, har detta givetvis haft sin grund i en

strävan att genom övertidsersättningen resa ett hinder mot för hårt utnyttjande

av sjömännens krafter. Då sagda princip emellertid befunnits böra tillämpas i

fråga om nattvakttjänst, synes konsevensen fordra, att så jämväl får ske beträffande

vakttjänst på dagen. Särskilt brännande blir denna fråga, då det gäller

vakttjänst å helgdag, då förutom visst angivet lättare arbete ingen ordinarie

tjänstgöring förekommer. Med den avfattning lagen i hithörande stycken för närvarande

har, blir förhållandet det, att all vakttjänst, som utom ordinarie arbetstid

förrättas mellan klockan 6 f. m. och 6 e. in. är att betrakta såsom övertidsarbete,

varför ersättning skall utgå. Härav följer, att enligt 16 § för all vakttjänst

å helgdag mellan sagda klockslag dubbel övertidsersättning skall utgå.

Detta synes de sakkunniga, framför allt med hänsyn till sådan tjänstgörings

lindriga beskaffenhet, uppenbart orimligt och förefaller för övrigt att stå i strid

med den uppfattning, som kommit till uttryck i stadgandet angående nattvakttjänst.

Väl torde 13 § härvidlag kunna komma till användning, men då detta

skulle vara avsevärt ofördelaktigare för manskapet, synes en sådan lösning ej hava

varit avsedd.

På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn till uti de inkomna yttrandena

i övrigt gjorda uttalanden i detta stycke finna de sakkunniga sig böra

föreslå, att 10 § sista stycket erhåller sådan lydelse, att arbetstiden för nödig

vakttjänst må kunna förläggas till vilken tid av dygnet som helst, dock att i

sådant fall, där vakttjänsten förrättas å annan tid än ordinarie arbetstid, motsvarande

fritid skall vara beredd eller beredas under närmast föregående, samma

eller närmast efterföljande dygn eller ock ersättning utgå såsom för övertidsarbete.

Vidkommande omfattningen av begreppet vakttjänst har det under utredningen

uttalats det önskemål, att det uttryckligen måtte angivas, att vakttjänst i

maskinavdelningen må kunna förekomma i den utsträckning, som före lagens

ikraftträdande varit praxis, och sålunda omfatta, bland annat, skötsel och tillsyn

av santitets-, värme-, frys- eller belysningsanordningar. De sakkunniga, som finna

antagligt, att med lagen icke avsetts att göra ändring i härutinnan hävdvunna

förhållanden, tillstyrka vidtagande av åtgärder för tillmötesgående av berörda

önskemål.

Ad It §.

Enär med i denna paragraf angiven tidsbestämning »en gång i månaden»

torde avses eu tidrymd av fyra veckor och icke kalendermånad, men då tvekan

härutinnan i vissa fall lärer hava förekommit, förorda de sakkunniga, att ifrågavarande

uttryck förtydligas i avsedd riktning till förekommande av eventuella

fastigheter.

Ad 12 §.

Beträffande denna paragraf hava från redare- och sjömanshåll motsatta

yrkanden framförts. Från ena sidan har det framhållits, att den i stadgandet medgivna

större friheten för befälet i fråga om anordnandet av skeppstjänsten vid ankomst

till och avgång från hamn icke vore tillräcklig för sådana fartyg, som

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

varje dygn anlöpa hamn, enär besättningen här mäste kunna i sin helhet disponeras

i större utsträckning än paragrafen medgåve. Vid nuvarande förhållande

kunde detta ske blott genom tillgripande av övertidsarbete med åtföljande stora

kostnader.

Från andra sidan åter hava vissa omständigheter påtalats såsom innebärande

ej förutsedda missförhållanden vid tillämpningen av paragrafen. Det har

sålunda framhållits, att å fartyg, som användas i kustfart och som varje dygn

anlöpa hamn, stadgandet till följd av sin avfattning bragts i ständig tillämpning.

Då å fartyg, varom nn är fråga, skeppstjänsten vanligen är indelad i s. k. stationsvakter

och detta ansetts vara en indelning »på allmänt brukligt sätt», hade

följaktligen enligt 1 mom. en avsevärt längre arbetstid än eljest skulle hava varit

möjligt kunnat utkrävas av olika kategorier. De sakkunniga, som äro av den

uppfattningen, att en permanent tillämpning av paragrafen icke varit åsyftad, om

än möjligheten därav förutsetts, hava i frågan hört representanter för befälet å

fartyg i sagda fart. Av vad därvid samt under utredningen i övrigt framkommit

finna de sakkunniga sig böra draga den slutsatsen, att å ena sidan kustfarten, där

stadgandet för närvarande bringas i ständig tillämpning, skulle vara betjänt även

med en något kortare daglig arbetstid än denna paragraf sålunda tillämpad medgiver,

men att å andra sidan å fartyg såväl i kustfart som annan fart i samband

med ankomst eller avgång situationer kunna uppstå, vilka med nödvändighet

fordra hela den frihet vid arbetets ordnande, som med bestämmelsen i sitt nuvarande

skick åsyftas.

Med hänsyn därtill att arbetet å nämnda fartyg i kustfart merendels torde

omväxla med ganska betydande ledighet och då konsekvenserna beträffande andra

fartyg av en inskränkning uti den frihet, stadgandet nu innebär, icke synas de

sakkunniga låta sig fullt överblicka, anse de sakkunniga sig icke böra för närvarande

föreslå någon ändring i sak. Emellertid vilja de sakkunniga framhålla,

att ytterligare utredning torde höra verkställas rörande möjligheten och lämpligheten

av att reglera arbetsförhållandena inom kustfarten genom särskilda bestämmelser,

vilka, samtidigt som de lämna denna särskilda art av sjöfart tillräcklig

rörelsefrihet, förhindra sådana missförhållanden, som vid en permanent tillämpning

av förevarande paragraf i vissa fall torde kunna förekomma.

Vad beträffar paragrafens avfattning synes densamma hava givit anledning

till tvekan och missförstånd vid tillämpningen och därför höra i någon mån omredigeras.

Det som härvid torde vara ägnat att förvilla är, att läsaren lätteligen

får det intrycket, att det är fråga om en ny tidsberäkning, nya regler för arbetets

ordnande, under det att — liksom paragrafens 2 mom. beträffande fartyg, varå

skeppstjänsten icke är indelad i vakter, tydligen utsäger, att det endast gäller en

utsträckning av tillämpningen av reglerna för arbetstiden till sjöss — ävenledes

1 mom. beträffande fartyg med vaktindelning i sak icke innehåller annat än att

arbetet vid ankomst och avgång till hamn under angiven tid får förekomma i

samma utsträckning som då fartyget är till sjöss med den ytterligare utvidgning,

dels att arbetstiden för dagman jämställes med tiden för den personal, vars arbete

till sjöss är indelat i vakter, vadan dagman kan åläggas 24 timmars arbete under

två på varandra följande dygn, dels ock att den i 4 § stadgade begränsning av

arbete å helgdag till sjöss icke gäller under ankomst- och avgångsdygn, varjämte

något tvång att anordna skeppstjänsten i vakter icke föreligger.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Det synas de sakkunniga kunna ifrågasättas, huruvida icke stadgandet borde

erhålla eu sådan avfattning, att dess egentliga innehåll genast faller i ögonen.

Ad lil g.

Dä det lärer liava''förekommit, att arbete vid Bussning räknats såsom sådan

säkerhetstjänst, varom denna paragraf talar, synes ett uttalande böra göras därom,

att så givetvis icke är fallet. Stussning ingår i kanalfart som en bestämd och

väsentlig faktor, och arbete därvid är att betrakta som vanlig skeppstjänst å den

it rågakommande traden. Att vid stussning säkerhetstjänst å andra sidan kan påkallas

av särskilda omständigheter är ett förhållande, som naturligen icke röner

något inflytande av vad nyss uttalats.

Ad 15 g.

Då de sakkunniga vid början av innevarande år sago sig ur stånd att inom

sådan tid slutföra sitt uppdrag, att resultatet av utredningen med därav eventuellt

föranledda förslag kunde bringas inför årets riksdag, framlade de sakkunniga

som funno sjöfartsnäringens läge påfordra ett snart vidtagande av åtgärder för

bringande av lättnad i detsamma, i skrivelse till kommerskollegium visst förslag

i fråga om begränsningen av övertidsarbetet.

De sakkunniga anförde därvid, att under eu tid som den nuvarande

av djup ekonomisk depression, under vilken därtill den utländska konkurrensen

av särskilda anledningar gör sig synnerligen kännbar, förhållandena syntes påfordra

större frihet än eljest för arbetsledare!! att vid särskilt behov utsträcka arbetstiden

utöver den ordinära. Att med hänsyn härtill helt frigiva övertidsarbetet

och lämna detsamma att regleras genom fri överenskommelse parterna emellan,

syntes emellertid icke vara att förorda, då det skulle innebära ett alltför stort avsteg

från lagens huvudgrunder. De sakkunniga hade däremot sökt finna en utväg

för möjliggörande av större frihet och smidighet vid utnyttjande av de av

lagen medgivna timmarna övertidsarbete för dag; och hade de sakkunniga härvid

tiott sig finna en dylik utväg i en sådan ändring av 15 § 4 mom., att den däri

toreskrivna begränsningen för längre tidsperiod måtte beräknas för fyra veckor i

stället för en och övertidsarbetet sålunda begränsas till sjuttiotvå timmar under

veckor. Vissa av Kungl. Maj:t meddelade dispenser hade just inneburit eu

dylik utstiäckning av period, för vilken ordinarie arbete och övertidsarbete finge

beräknas; och syntes sagda dispenser hava medfört avsevärda lättnader. Med säl-- skild hänsyn till att det ekonomiska nödläget påfordrade ett utnyttjande av all

arbetskraft, så långt detta rimligtvis kunde medgivas, hade de sakkunniga vidare

funnit det särskilda förbud mot visst övertidsarbete å helgdag eller oftare än

varannan dag, som innehålles i 15 § 2 mom. fjärde stycket, tillsvidare böra suspenderas.

Vidkommande formen för medgivande av sålunda ifrågasätta undantag

^ lagens bestämmelser framhöllo de sakkunniga vidare såsom sin mening, att,

för undvikande av den fullständiga utredningen föregripande definitiva beslut''

dylikt medgivande lämpligast borde ske i form av jämlikt lagens 18 3 mom av

Kungl. Maj:t meddelat undantag för viss tid.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 februari 1922 förklarade sig kollegium

emelleitid finna, att, även om ovanberörda stadgande i 1 § 3 mom. av förevarande

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

lag kunde anses vara tillämpligt å ett undantag av den generella art, som de

sakkunniga förutsatt, något, varom kollegium dock icke funne sig övertygat, de

föreslagna undantagen vore av den principiella innebörd och stode i så uppenbar

strid mot hela lagens mening, att de icke syntes kunna genomföras annat än genom

en direkt lagändring. Som de sakkunniga emellertid förklarat sig anse en

sådan detaljändring i lagen icke böra förekomma annorledes än i samband med

granskning av utredningens resultat i dess helhet, fann kollegium sig icke kunna

tillstyrka de sakkunnigas förslag.

De skäl och omständigheter, som, enligt vad ovan angivits, legat till grund

för sagda förslag, finna de sakkunniga alltjämt föreligga. I anslutning till sitt

ovan framlagda förslag rörande utsträckning av ordinarie arbetstiden till sjöss å

fartyg, som i 8 § avses, samt under åberopande i tillämpliga delar av därvid

anförda motiv, föreslå de sakkunniga därför dels sådan ändring av 15 § 4 mom.,

att den däri föreskrivna begränsningen för längre tidsperiod må beräknas för

fyra veckor i stället för en och övertidsarbetet sålunda begränsas till sjuttiotvå

timmar under fyra veckor, dels ock att det särskilda förbud mot visst övertidsarbete

å helgdag eller oftare än varannan dag, som innehålles i 15 § 2 monn

fjärde stycket, upphäves. I fråga om sistnämnda stadgande få de sakkunniga

därjämte hänvisa till under nästföljande paragraf anförda synpunkter rörande

lastning och lossning.

Ad 16 §.

Andra stycket av denna paragraf torde i viss mån få anses utgöra ett

komplement till nyssnämnda stadgande i 15 § 2 mom. fjärde stycket, nämligen

såsom utgörande en viss garanti för att däri medgiven utsträckning av övertidsarbetet

vid fartygs avgång icke må missbrukas.

I den mån detta sammanhang får anses föreligga, torde borttagandet av

ifrågavarande stycke av 16 § vara motiverat i och med upphävandet av berörda

stadgande i 15 §.

Emellertid finna de sakkunniga bestämmelsen jämväl som självständigt stadgande

betraktad böra bortfalla, vilken mening de sakkunniga grunda på följande skäl.

Arbete med lastning och lossning torde numera i regel icke vara av sådant

slag, att särskilda stadganden rörande dylikt arbete äro motiverade. För att

så skulle vara fallet, synes lastning och lossning böra bestå i verkligt tungt

arbete, såsom bärande eller forslande av gods. Sådant arbete torde numera i regel

utföras av stuveriarbetare, och består besättningens arbete därvid huvudsakligen

i skötande av vinschar och dylikt, vilket icke torde kunna betraktas såsom sa

ansträngande, att den högre övertidsersättningen under alla omständigheter kan

anses skälig.

Vidare har detta stadgande liksom berörda bestämmelse i föregående paragraf

framkallat åtskilliga tvistigheter rörande vad med lastning och lossning skall

förstås. Exempelvis har det gjorts gällande, att arbete i maskineriet för vinscharnas

drivande vore arbete med lastning och lossning i lagens mening, till vilken tolkning

kollegium även anslutit sig. Det synes emellertid de sakkunniga oegentligt,

att en maskinist skall få tillgodoräkna sig dubbel ersättning enbart på den grund,

att maskinens kraft användes för vinscharna, medan rättighet till dylik högre

ersättning icke föreligger, om kraften användes för ankarspelets drivande, allt

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

medan maskinisten kanske själv är okunnig om, för vad slags arbete han för

iigonblicket tages i anspråk.

Skulle nyss framförda förslag om borttagande av berörda stadganden i 15

och 16 §§ rörande lastning och lossning icke kunna genomföras, torde ett fixerande

av begreppen lastning och lossning vara ofrånkomligt, och synes härvid endast

arbete, varvid sjömannen tager direkt befattning med godset såsom genom flyttande,

bärande eller forslande, böra räknas till arbete med lastning eller lossning

i lagens mening.

Vidkommande normen för beräknande av övertidsersättningens storlek finna

de sakkunniga böra uppmärksammas vad Stockholms ångslupsaktiebolag anfört

därom, att sådan trafik som bolagets, där intet kosthåll ombord förekommer och

den kontanta lönen följaktligen utgår med högre belopp än där så är förhållandet,

drabbas hårdare av lagens föreskrifter rörande övertidsersättningen än som

kan anses vara avsett. Det synes de sakkunniga böra ifrågasättas, huruvida icke

åtgärd borde vidtagas för bringande av rättelse härutinnan.

Slutligen anse de sakkunniga, utan att dock vilja göra något bestämt uttalande

i saken, sig böra framhålla, att det från flera håll framförda förslaget

om borttagande av ersättning i penningar såsom vederlag för utfört övertidsarbete

samt införande i stället av ersättning i form av fritid med penningersättning

endast efter fri överenskommelse eller subsidiärt, där fritid ej kan beredas,

bör upptagas till omsorgsfull prövning.

Ehuru de sakkunniga till fullo inse nödvändigheten av ett säkert verkande

korrektiv emot oskäligt utnyttjande av övertidsarbetet, finna de sakkunniga dock

reglerna om övertidsersättningen i sig innesluta den innersta orsaken till lagens

mest iögonenfallande nackdelar, och skulle det säkerligen vara lyckligt, om man,

utan att äventyra lagens effektivitet, kunde åtminstone i någon mån inskränka

ifrågavarande olämpliga verkningar. Bland de sakkunniga har antytts möjligheten

av att föreskriva dubbel fritid, om övertidsarbetet överskrede viss gräns,

vilket, förbundet med bestämmelse om penningersättning, subsidiärt utgående, i

den mån fritid icke kunde beredas, synes innebära en icke oväsentlig garanti.

Därvid förutsättes, att möjlighet till frivillig överenskommelse i viss utsträckning

alltid lämnades öppen.

Ad 18 §.

Från stadgandet i denna paragraf har Kungl. Maj:t i viss utsträckning

beviljat dispenser, varibland en, som meddelats på ansökning av Stockholms

transport- och bogseringsaktiebolag och avser bolaget tillhöriga pråmar med en

bruttodräktighet understigande 100 ton samt med befälhavaren som ensam besättningsman,

synes vila på sådana grunder, att dess generaliserande och lagfästande

torde böra övervägas, varvid emellertid anmärkes, att frågan härom blir av betydelse

endast för så vitt de sakkunnigas förslag beträffande alla befälhavares

undantagande från lagen icke vinner beaktande.

Ad 21 §.

Föreskriften härstädes angående straff för befälhavare, som bryter mot bestämmelsen

i 11 §, kan enligt de sakkunnigas mening eventuellt bliva väl obillig

i sin tillämpning. Föreskriften innebär en kriminalisering av underlåtenhet att

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

lämna besättningen viss frihet att gå i land och torde, då sistnämnda stadgande

synes vara en ren ordningsföreskrift, äga tillämpning även vid culpös förseelse.

De sakkunniga finna emellertid detta med hänsyn till förseelsens ringhet alltför

strängt, då sålunda en befälhavare skulle kunna bliva bötfälld för ren glömska,

möjligen på angivelse av en underordnad, som med beräkning underlåtit att begära

ledighet av detta slag. Med hänsyn härtill vilja de sakkunniga föreslå, att

paragrafen erhåller sådan lydelse att straff utgår endast om sjöman, efter hos

vederbörande gjord framställning, förvägras honom enligt 11 § tillkommande rätt.

Förutom nu behandlade bestämmelser i själva lagen finna de sakkunniga sig

böra beröra det i förordningen den 24 oktober 1919 med närmare föreskrifter rörande

tillämpningen av lagen intagna stadgandet (3 § e) angående åliggande för

kommerskollegium att, i den mån det kan ske utan hinder för tjänsteverksamheten

i övrigt, tillhandagå fartygs redare, befälhavare och besättning med råd och upplysningar

rörande tillämpningen av gällande föreskrifter angående arbetstiden å

svenska fartyg.

Utan att anse sig kunna närmare ingå på den förvaltningsrättsliga sidan av

denna sak finna de sakkunniga sig böra framhålla, att stadgandet i fråga delvis

torde hava fått en annan betydelse, än därmed åsyftats. Särskilt torde kollega uttalanden,

änskönt de uttryckligen angivas ej innebära någon lagtolkning i egentlig

mening, allmänt uppfattas såsom bindande, vilket torde kunna vara synnerligen

olämpligt framför allt med hänsyn därtill, att av kollegium i särskilt fall och rent

kasuistiskt meddelade anvisningar generaliseras och åberopas i fall, där de alldeles

icke äro tillämpliga.

För övrigt synas i många fall rena rättstvister dragas inför kollegium under

begäran om uttalande, vilket sedermera lägges till grund för vidare åtgärder i saken,

ett förfarande, som näppeligen torde vara önskvärt och helt säkert icke åsyftat.

Under hänvisning till nautiska föreningens ovan resumerade uttalande i denna

fråga, vilket synes värt beaktande, vilja de sakkunniga såsom sin mening framhålla,

att saken torde böra upptagas till prövning.

IV. Allmänt uttalande av de sakkunniga.

Såsom allmänt omdöme rörande utredningens resultat få de sakkunniga slutligen

anföra följande.

Såsom av ovan i olika sammanhang uttalade reservationer framgår, är det

synnerligen ovisst, i vilken grad de vunna resultaten kunna tillmätas utslagsgivande

betydelse. En stor del av primärmaterialet har med nödvändighet måst utgöras

av rena omdömen av i saken intresserade, och i den mån infordrade uppgifter

åter utgjorts av blotta fakta, hava synnerligen stora svårigheter omöjliggjort

en fullt effektiv kontroll. De sakkunniga hava emellertid med största omsorg sovrat

det till behandling föreliggande materialet och i övrigt gått till väga med största

möjliga försiktighet.

Även om de vunna resultaten, det nyss anförda till trots, få anses lämna en

tillnärmelsevis riktig bild av läget, måste härvid göras en synnerligen kraftig er
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

inran om de utomordentligt onormala tider, varifrån erfarenheterna om lagens verkningar

måst hämtas. Under 1920, vilket år vid utredningens början var det enda,

som stod till buds för undersökning, utsattes rederinäringen för de kraftigaste konjunkturfluktuationer.

Från att vid seglationens början hava stått på kulmen av

högkonjunkturen kunde den, redan innan halva året gått, inregistrera begynnelsen

av en synnerligen snabbt tilltagande depression. Att uppgifter från en dylik tid

icke få generaliseras ligger i sakens natur.

Härtill kommer en annan omständighet, vars vikt ej heller får förbises. En

utredning av sådan art som denna, där det gäller att undersöka företeelser, vilkas

verkningar sträcka sig över stora områden av det samhälleliga livet, måste för att

lämna ett invändningsfritt resultat baseras på de stora talen, statistiska uppgifter

av sådan omfattning, att de allmänna företeelserna med säkerhet kunna utläsas

därur. Ur denna synpunkt torde det vara tillräckligt att påpeka, att lagen vid utredningens

början varit i kraft blott halvtannat år.

Ytterligare ett annat förhållande förtjänar att omnämnas. Av flera tecken

att döma synas tvivel kunna hysas i fråga om lagens strikta tillämpning. I ej

oväsentlig utsträckning torde ett åsidosättande av lagens bestämmelser med besättningens

goda minne hava förekommit. I denna riktning hava t. o. m. gjorts direkta

uttalanden i god tro. I synnerhet bland den mindre segelflottans män synes

den gamla rättsregeln att förord bryter lag alltjämt leva med oinskränkt kraft.

Med stöd av under utredningsarbetetet vunna erfarenheter och under hänvisning

till vad i utlåtandet anförts, få de sakkunniga beträffande de åtgärder, som

närmast böra vidtagas, såsom sin mening framhålla, att det ingalunda kan anses

lämpligt att efter så kort prövotid och med så ringa erfarenhet omedelbart tillägga

lagen permanent karaktär, utan synes densamma böra erhålla fortsatt provisorisk

tillämpning, därvid hänsyn även bör tagas till den i denna sociala lagstiftningsfråga

alltjämt rådande osäkerheten i internationellt hänseende.

Åtgärder för genomförande av de utav de sakkunniga föreslagna sakliga detaljändringarna

i lagen synas emellertid böra vidtagas utan dröjsmål, i samband

varmed det torde böra föranstaltas om en överarbetning i formellt hänseende av

vissa av lagens bestämmelser i av de sakkunniga härutinnan antydda riktningar.

Vid den fortsatta utredning, som i sådant syfte otvivelaktigt synes böra

komma till stånd, innan frågan i hela dess vidd förelägges riksdagen, torde särskild

uppmärksamhet böra ägnas de spörsmål, som av angivna orsaker antingen

undandragit sig de sakkunnigas bedömande eller ej kunnat av de sakkunniga göras

till föremål för så ingående undersökningar, som sakens vikt i vart fall synes fordra,

Särskilt yttrande av herr Sternhagen.

Som lagen om arbetstiden å svenska fartyg enligt min mening är för den

svenska sjöfartsnäringen synnerligen betungande, anser jag, att densamma bör upphöra

att gälla med 1923 års utgång och ej heller erhålla fortsatt provisorisk karaktär.

Skulle emellertid lagen fortfarande komma att tillämpas, ber jag att få som

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

min mening särskilt framhålla nödvändigheten av, att ändring vidtages rörande

följande paragrafer:

§ 1 mom. 2.

I denna lagbestämmelse medgivna undantag bör utsträckas att omfatta allt

såväl däcks- som maskinbefäl.

§ 4.

Föreskriften i femte stycket angående 3-vaktssystem för eldare å fartyg med

en maskinstyrka om 250 I. H. är betungande, särskilt för den mindre sjöfarten,

varför gränsen för nämnda systems tillämpning bör höjas.

§ 15.

All begränsning av övertidsarbetet bör bortfalla.

§ 16.

Beträffande denna paragraf vill jag understryka nödvändigheten av införande

av bestämmelse, enligt vilken ersättning för övertidsarbete må kunna lämnas jämväl

i form av motsvarande fritid.

Som stöd för ovan gjorda yrkanden åberopar jag yttranden, som inkommit

från:

betr. § 1 — Sveriges Kedareförening, * Stockholms Rederiaktiebolag Svea,

‘Skärgårds- och Mälareflottornas rederiförening, m. fl.

betr. § 4 — Sveriges Redareförening, Stockholms Rederiaktiebolag Svea,

Förnyade Ångfartygs Aktiebolaget Götba.

betr. § 15 — Sveriges Redareförening, * Stockholms Rederiaktiebolag Svea,

•Skeppsredare Biesért, ‘Skeppsredare Frans Börjesson, m. fl.

betr. § 16 — Sveriges Redareförening, • Stockholms Rederiaktiebolag Svea,

•Vaxholms Nya Ångfartygsaktiebolag, * Rederiaktiebolaget

Falkvik, m. fl.

Antn. Ovan åberopade med tecknet * försedda uttalanden återfinnas antingen i sammandraget

i utlåtandets första del endast i korthet antydda eller ock ej alls, i vilket senare fall de

överensstämma med vad av redareföreningen framhållits.

Särskilt yttrande av herr Lundgren.

Härmed får jag till det inför kommerskollegium framlagda förslaget till

ändring av »Lagen om arbetstid å svenska fartyg» uttala min från kommitterade

avvikande mening i följande punkter.

Av utredningen framgår, att de uppgifter, som införskaffats rörande lagens

verkningar, äro, såsom sakkunniga själva anföra, synnerligen otillförlitliga och

missvisande. Jag kan därför icke biträda den uppfattningen, att de ändringar,

som av de sakkunniga föreslås, äro tillfyllest motiverade. Utredningen visar, enligt

mitt förmenande, att lagen icke haft några för sjöfarten menliga följder. Däremot

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

vill jag framhålla såsom min åsikt, att utredningen giver vid handen, att lagen i

väsentliga delar kan avsevärt skärpas utan att lägga nämnvärda bördor å rederirörelsen.

Beträffande § 1 vill undertecknad anföra, att det under utredningen icke

framkommit sådana skäl, som tala för att befälhavare ombord i pråmfartyg (s. k.

pråmskeppare) böra undantagas från lagens tillämpning.

I de frågeformulär, som utsänts av sakkunniga, framgår, att näringen ej lidit

ekonomisk förlust genom arbetstidslagen och att övertidsersättning på grund av

lagens bestämmelser ej förekommit. Vidare framhålles från bolagets 1 sida, att på

grund av denna egenartade yrkesgren det varit nödvändigt med dispenser rörande

arbetstidens förläggning (§ 8), men visar utredningen för övrigt, att dessa beviljade

dispenser tillfyllest varit nog för att reglera arbetstiden på så sätt, att pråmfarten

kunnat upprätthållas i samma utsträckning som tidigare. Däremot är jag förvissad

om, att skulle majoritetens av de sakkunniga förslag vinna kollega bifall, kommer

detta att medföra, att de s. k. pråmskepparnes arbetstid onödigtvis utsträckes till fördel

för rederiet. För övrigt beder jag få hänvisa till Sveriges Skeppareförenings

och Svenska Eldare Unionens önskemål beträffande nämnda paragraf, vilka önskemål

skulle hava till följd, dels att befälhavarna ombord i bogserfartygen skulle vara

skyddade för överansträngning och dels att de minderåriga, som uteslutande bemanna

det mindre tonnaget, finge en lagstadgad arbetstid.

Beträffande § 2 angående rengöringen av manskapets bostäder, beder undertecknad

få påpeka, att det sedan alla tider varit praxis, att manskapet rengjort sina

bostäder på den ordinarie arbetstiden, samt alltsedan manskapsorganisationernas

tillkomst har överenskommelse om tiden för denna rengöring varit träffad. (Se

bilagda avtal2). Skulle det inryckas en bestämmelse i lagen angående rengöring av

manskapets bostäder, blev följden säkerligen, att fartygsbefälet missbrukade densamma

på så sätt, att besättningens hygien och trevnad äventyrades, och rederierna

åsamkades merkostnader för reparation och målning. Samtidigt beder jag få påpeka,

att i de fall, där övertidsersättning krävts för rengöring av bostaden, detta

varit föranlett därav, att avtalets bestämmelser icke följts av vederbörande befäl.

Beträffande § 4 (eldare ombord i oljeeldade fartyg) får undertecknad anföra

såsom min från sakkunniga avikande mening, att eldare ombord i oljeeldade fartyg

sysselsättas icke, såsom det anföres från Sveriges Redareförening, allenast med

passning av oljetillförseln, utan deras huvudsakligaste arbete är reparations- och

underhållsarbeten. Enligt mitt förmenande skulle, i händelse av att eldares i oljeeldade

fartyg arbetstid jämställdes med smörjares, de synpunkter, som varit grundläggande

för lagens tillkomst, upphävas. Skeppstjänstkommitterade, vilka utarbetat

förslaget till denna lag, ansågo sig icke kunna föreskriva obligatorisk begränsning

av arbetstiden för alla ombord anställda, emedan detta skulle för vissa fartyg medföra

en omedelbar utökning av såväl befäl som besättning, vilket givetvis skulle

medföra svårigheter vid lagens tillämpning. Däremot ansågo de sig kunna tillstyrka

omedelbar arbetstidsbegränsning för eldare och vissa andra grupper, utan

att detta skulle åstadkomma de befarade svårigheterna. I ifrågavarande fall har

besättningens antal minskats med 50 % vid oljeeldning, förutom att en del andra

fördelar för rederierna uppnåtts genom införande av oljeeldning, varför under
1

Reservanten syftar på Stockholms transport- och bogseringsaktiebolag.

2 Här uteslutet.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

tecknad icke anser skäl föreligga att utöka arbetstiden för ifrågavarande grupp,

därför att de icke ha fullt så nedtryckande arbete. Kommerskollegium bör även

vid frågans bestämmande taga hänsyn till, att arbetet i maskin och eldrum utfores

vid en temperatur av 40 upp till 60 grader Celsius, varför Svenska Eldare

Unionens och Svenska Maskinbefälsförbundets önskemål i denna paragraf kunna

anses befogade.

Beträffande § 8 är undertecknad av den uppfattningen, att de dispenser, som

meddelats efter ingående undersökning, varit tillfyllest för att undanröja de

svårigheter, som förekommit vid lagens tillämpning, men att den föreslagna

ändringen skulle medföra missbruk, vilket kunde till stor del äventyra sjösäkerheten.

Beträffande § 10 anför undertecknad sin reservation mot förslaget, att

vakttjänst må kunna förläggas till vilken tid som helst på dygnet. Skulle förslaget

vinna kommerskollegii bifall, skulle följden därav bliva, att fartygsbefälet,

med stöd av sjölagens paragraf 78, hade möjligheter att vid varje fall ålägga

viss sjöman vakttjänst å sön- och helgdagar. Vidare kan icke sön- och helgdagsledighet

jämföras med å söckendag erhållen ledighet, och har således i alla

tider en högre övertidsersättning betalats för sön- och helgdagsarbete, oberoende

av arbetets art, detta för att i möjligaste mån förhindra onödigt utnyttjande av

detsamma. Vissa arbetsavtal föreskriva ävenledes, att söndagsarbete icke får förekomma

annat än i de fall, där detta är oundgängligen nödvändigt för upprätthållandet

av driften. I ifrågavarande fall förekommer vakttjänst å sön- och helgdag

mera sällan, varför skäl icke föreligga för bifall till förslaget, i synnerhet då

möjligheter förefinnas att mot övertidsersättning använda vaktman, då detta är

nödvändigt. Angående vakttjänst i maskinrummet synes det vara nödvändigt

med en mera ingående utredning, innan bestämmelser därom införas i lagen.

Beträffande § 12 beder jag få framhålla, att en särskild utredning bör före

tagas för att om möjligt skilja kustfart från annan fart, enär det framkommit

under utredningen, att ombord å fartyg i kustfart den medgivna rätten att förlägga

arbetstiden på två på varandra följande dygn använts så, att arbete, som

icke varit nödvändigt för fartygets ankomst och avgång, ålagts besättningen.

Beträffande § 15 får jag anföra, att undertecknad föregående år med

hänsyn till de av Sveriges Redareförening framförda motiven, vilka på grund

av den ofullständiga utredningen, som förelåg, icke kunnat bestridas, varit benägen

att såsom provisorium förorda, att Kungl. Maj:t genom dispens lämnade

lättnader i ifrågavarande paragraf, men att undertecknad numera anser, att sedan

början av innevarande år förhållandena inom sjöfartsnäringen betydligt förbättrats,

varför skäl för större frihet kunna vid utnyttjande av det av lagen medgivna

Övertidsarbetet icke föreligga. Detta med hänsyn till att de, vilkas ordinarie

arbetstid för närvarande är 24 timmar och däröver på två på varandra följande

dygn, skulle i vissa fall kunnat hållas i arbete obegränsad tid, så att de, när fartyget

avgår från hamnen, icke kunna med den vaksamhet, som är nödvändig,

sköta sitt arbete och därigenom äventyra såväl sitt som andras liv och gods.

Däremot anser jag, att lättnader i paragrafens mom. 2 sista stycket kunna lämnas,

utan att detta medför fara för missbruk, enär enligt min uppfattning lagens § 16

innehåller sådana bestämmelser, att övertidsarbete endast förekommer i särskilt

trängande fall.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Beträffande § 16 beder jag få hänvisa till sjölagens 78 §, som icke giver

sjöman tillfälle att själv bestämma eller att genom avtal, som innehålla bestämmelser

om när övertidsarbete bör utföras, hava något som helst inflytande på övertidsarbetets

reglerande. Undertecknad anser det då nödvändigt, att lagen innehåller

bestämmelser, som indirekt hämma missbruk.

Beträffande tillägg till § 16 anser undertecknad, att ett sådant tillägg icke

kan ifrågakomma med mindre än en ingående utredning företages.

Till föregående särskilda yttrande får undertecknad med understrykande av

övriga sakkunnigas uttalande om utredningens ofullständighet anföra som min

bestämda uppfattning det vara nödvändigt, att det företages en omfattande utredning

av lagens verkningar, innan kommerskollegium framlägger förslag till

ändringar beträffande densamma, enär sådana förhållanden enligt min mening

förefinnas, att en ändring av lagen enligt skeppstjänstkommitterades grundprinciper,

nämligen obligatorisk begränsning av arbetstiden, och besättningsorganisationernas

önskemål kan företagas, utan att detta skulle föranleda skada för rederinäringen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kommerskollegii utlåtande.

Stockholm den 31 maj 1922.

Till Konungen.

Genom nådigt beslut den 12 augusti 1921 har Eders Kungl. Maj:t uppdragit

åt kommerskollegium att med tillhjälp av sakkunniga verkställa utredning

rörande verkningarna av lagen den 24 oktober 1919 om arbetstiden å svenska

fartyg samt att med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning, inkomma

till Eders Kungl. Maj:t inom sådan tid, att framställning i ämnet av

Eders Kungl. Maj:t kunde avlåtas till innevarande års riksdag.

Med anledning härav tillkallade kollegium genom beslut den 30 augusti

1921 advokaten S. J. O. Themptander, konsuln F. Sternhagen samt förtroendemannen

S. Lundgren att såsom sakkunniga biträda kollegium med ifrågavarande

utredning, varvid den förstnämnde tillika utsågs att i egenskap av ordförande

närmast leda de sakkunnigas arbete.

Sedan de sakkunniga vid början av innevarande år hos kollegium anmält,

att de sakkunniga, särskilt på grund av den anmärkningsvärda långsamhet, varmed

av lagen berörda personer och sammanslutningar inkommit med infordrade

upplysningar, icke såge sig i stånd att inom avsedd tid slutföra utredningen,

vilken anmälan av kollegium överlämnats med underdånig skrivelse den 8 februari

1922, har Eders Kungl. Maj:t genom beslut den 24 februari 1922 förklarat, med

eftergivande av den därutinnan tidigare meddelade föreskriften, att utredningsarbetet

skulle vara slutfört före den 1 juni 1922.

Efter att numera hava slutfört sitt uppdrag hava de sakkunniga till kollegium

avgivit det utlåtande, vartill utredningen givit anledning.

Såsom i kollega ovannämnda skrivelse antytts, har utredningsarbetet, som

påbörjades i slutet av september månad 1921, planlagts och fullföljts sålunda, att

upplysningar infordrats från olika sammanslutningar å sjöfartens område, representerande

såväl redare som sjöfolk, ävensom från enskilda rederier och redare.

Härvid har dels kommit till användning ett frågeformulär avseende vissa faktiska

uppgifter rörande av lagen eventuellt påverkade förhållanden, dels ock vederbörande

genom särskild skrivelse anmodats inkomma med uttalanden rörande

lagens verkningar i olika avseenden samt därmed förknippade önskemål. För kontroll

och jämförelse har därjämte infordrats vissa uppgifter från sjömanshusen i

Stockholm, Göteborg och Hälsingborg, varjämte inom kollegium befintligt material

rörande olika frågor ävenledes tagits i anspråk. Vid behandlingen av vissa

frågor har under en följd av sammanträden såsom expert anlitats inspektören F.

Carman, varjämte vid särskilda tillfällen representanter dels för svenska sjömansunionen

dels ock för befälhavare ombord å vissa i kustfart nyttjade fartyg blivit

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

sutta i tillfälle att personligen uttala sig inför de sakkunniga. Slutligen har byråinspektören

hos kollegium B. Rundblom på de sakkunnigas begäran närvarit vid

ett antal sammanträden.

Med överlämnande av det sålunda utarbetade utlåtandet får kollegium för

(‘gen del anföra följande.

Kollegium kan icke finna utredningen hava givit vid handen, att ifrågavarande

lag å sjöfartsnäringen haft så hämmande inverkan, att lagens fullstän(liga

upphävande med 1923 års utgång ofrånkomligen skulle vara att förorda.

Däremot finner sig kollegium i likhet med de sakkunniga och på i utlåtandet

anförda skäl böra tillstyrka, att lagen vid utgången av dess giltighetstid

allenast förlänas fortsatt provisorisk tillämpning för en tid, som synes lämpligen

böra fastställas till två år.

I ovannämnda skrivelse av den 8 februari 1922 förmälde sig kollegium

skola efter slutförandet av utredningsarbetet närmare yttra sig rörande eventuella

åtgärder för senare behandling av ifrågavarande ärende. Kollegium utgick därvid

ifrån att, sedan undersökning verkställts rörande lagens verkningar, vissa ytterligare

utredningsåtgärder skulle visa sig nödvändiga, och har även av de sakkunniga

i det framlagda utlåtandet förutsatts vidtagande av dylika åtgärder.

Enär lagen emellertid, därest densamma i överensstämmelse med kollegii

i Öl slag erhaller allenast fortsatt provisorisk tillämpning, alltjämt kommer att behålla

sin karaktär av försökslagstiftning, vilket i främsta rummet synes motiverat

därav, att, såsom utredningen angiver, den sedan lagens ikraftträdande hittills

förflutna tiden varit alltför kort och förhallandena därunder alltför onormala för

att medgiva ett säkert bedömande av de olika lagbestämmelsernas inverkan, synes

under sådan förutsättning den av kollegium förut ifrågasatta ytterligare utredningen

icke för närvarande vara av nöden. Det torde härutinnan vara till fyllest,

att de speciella förhållanden, som kunna inverka på frågans bedömande, under

fortsatt försökstillämpning av kollegium göras till föremål för särskild uppmärksamhet.

Vissa av de utav de sakkunniga gjorda förslagen till detaljändringar i

lagen finner kollegium emellertid vara av den vikt, att de omedelbart torde böra

göras till föremål för prövning, och får kollegium i det följande till närmare

granskning upptaga sålunda åsyftade ändringsförslag.

I första hand finner kollegium sig böra biträda de sakkunnigas förslag

angående alla befälhavares undantagande från lagens tillämpning, därvid kollegium,

utöver vad därutinnan i utlåtandet anförts, vill framhålla den konflikt,

som beträffande befälhavare under vissa omständigheter torde kunna uppstå emellan

sjölagens föreskrifter och stadgandena i arbetstidslagen.

Likaså får kollegium tillstyrka, att undantag göres för ende styrman och

ende maskinist, därvid kollegium åberopar i sakkunnigutlåtandet anförda skäl.

Vad av de sakkunniga anförts beträffande de i 4 § intagna stadganden,

varigenom arbetstiden för vissa besättningskategorier göres beroende av antalet

befattningshavare inom vederbörande kategori, finner kollegium motivera därutinnan

av de sakkunniga gjort yrkande, att ifrågavarande paragraf i vederbörande

stycken måtte erhålla sådan avfattning, att det antal, som författningsenligt bestämts,

eller eljest det minsta antal, som må anses tillräckligt för betryggande

bemanning, angives vara avgörande i nu förevarande fråga.

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Med anledning av vad av de sakkunniga uttalats rörande eldares arbete

å oljeeldade fartyg, finner kollegium sig höra föreslå, att eldare å sagda fartyg

jämställas med smörjare.

Kollegium tillstyrker vidare på i utlåtandet anförda grunder av de sakkunniga

framlagt förslag rörande sådan ändring av 10 § sista stycket, att vakttjänst

i hamn må kunna förläggas till vilken tid av dygnet som helst, under

villkor att, där vakttjänst förrättas å annan tid än ordinarie arbetstid, motsvarande

frihet skall vara beredd eller beredas under närmast föregående, samma eller närmast

efterföljande dygn eller oek ersättning utgå såsom för övertidsarbete. Härvid

synes böra framhållas, att för å helgdag förrättad vakttjänst full kompensation

torde få anses föreligga, då motsvarande fritid beredes under arbetsdag närmast

före eller efter ifrågakommande helgdag. Vid bedömandet härav torde nämligen

hänsyn böra tagas såväl till det obetydliga arbete, vakttjänst utgör i jämförelse

med annan skeppsvist, som även därtill, att det för uträttande av personliga

angelägenheter oftast torde vara fördelaktigare att disponera en vardag.

Av de sakkunniga gjort uttalande angående förekomsten av vakttjänst i

maskinavdelning finner kollegium sig böra biträda, och får kollegium sålunda

tillstyrka, att sådan tjänst förklaras kunna omfatta, bland annat, skötsel och tillsyn

av sanitets-, värme-, frys- eller belysningsanordningar.

I samband med förberörda anmälan angående förhinder för de sakkunniga

att inom ursprungligen avsedd tid slutföra utredningsuppdraget framlade de sakkunniga,

som funno sjöfartsnäringens läge påfordra ett snart vidtagande av åtgärder

för bringande av lättnad i detsamma, förslag i fråga om begränsningen

av övertidsarbetet, innebärande dels att, utan hinder av vad därom stadgas i 15 §

2 mom. av förevarande lag, sjöman må å helgdag eller oftare än varannan daganvändas

till övertidsarbete för annan lastning eller lossning än sådan, som avser

passagerares effekter eller post eller gods, vars lastning eller lossning ej kan utan

fara för godset uppskjutas, jämväl i fall, då övertidsarbetet icke erfordras för att

fartygets avgång ej må avsevärt fördröjas, dels ock sådant undantag från 15 §

4 mom. av samma lag, att under en tid av fyra på varandra följande veckor

sjöman må användas till övertidsarbete sammanlagt högst 72 timmar.

Då emellertid de sakkunniga, vidkommande formen för medgivande av sålunda

ifrågasatta undantag från lagens bestämmelser, såsom sin mening framhöllo,

att, för undvikande av den fullständiga utredningen föregripande definitiva beslut,

dylikt medgivande lämpligast borde ske i form av jämlikt lagens 1 § 3 mom. av

Eders Kungl. Maj:t meddelat undantag för viss tid, förklarade kollegium i sin

förenämnda skrivelse den 8 februari 1922 sig finna, att, även om ovanberörda

stadgande i 1 § 3 mom. av förevarande lag kunde anses vara tillämpligt å ett

undantag av den generella art, som de sakkunniga förutsatt, något, varom kollegium

dock icke funne sig övertygat, de föreslagna undantagen bland annat vore

av den principiella innebörd, att de icke syntes kunna genomföras annat än genom

en direkt lagändring, varför ock, då de sakkunniga förklarat sig anse en sådan

detaljändring i lagen icke höra förekomma annorledes än i samband med granskning

av utredningens resultat i dess helhet, kollegium icke fann sig kunna tillstyrka

de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga hava funnit de skäl och omständigheter, som legat till

grund för sagda förslag, alltjämt föreligga samt hava, under åberopande av i ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

5#

låtandet anförda motiv, äter framfört detsamma, dock numera i syfte att ernå

ändring av lagen i förevarande stycken,

På av de sakkunniga anförda grunder finner kollegium sig böra tillstyrka

förslagets genomförande i numera åsyftad form. Då de lagens bestämmelser rörande

begränsningen av övertidsarbetet för dag eller dygn, varmed i första hand åsyftas

att förhindra överansträngning genom missbruk av övertidsarbetet, lämnas orubbade

av förslaget, synes något allvarligare men av ändringarnas genomförande icke

vara att befara, medan den därigenom åstadkomna större friheten för arbetsledare!!

däremot synes kunna komma att bliva till betydande hjälp vid näringens strävan

till återhämtande efter depressionens tryck.

I sammanhang med nyssberörda fråga har kollegium till prövning upptagit

av de sakkunniga framfört förslag om borttagande av 16 §, andra stycket, vilket

förslag kollegium emellertid, med hänsyn till nyss förordade ändring i 15 § 2 mom.,

fjärde stycket, icke finner sig kunna tillstyrka, då förevarande bestämmelse i 16 §

i viss mån torde kunna utgöra ett hinder emot onödigt utnyttjande av genom berörda

ändring i 15 § beredd möjlighet till disponerande av besättningen för övertidsarbete.

Vidkommande av de sakkunniga vid ett flertal paragrafer gjorda förslagom

lämnade dispensers generaliserande och lagfästande får kollegium framhålla,

att förhållandena ännu icke synas kollegium hava vunnit tillräcklig stadga för

ett obetingat förordande av dylik åtgärd, detta så mycket mindre som kollegium

förutsätter, att vid en fortsatt provisorisk tillämpning av lagen ifrågakommande

dispenser alltjämt komma att lämnas i nödig utsträckning.

Slutligen får kollegium anmäla, att kollegium uppmärksammat, att vid behandlingen

av till årets riksdag av Eders Kungl. Maj:t framlagt förslag till sjömanslag

under såväl förarbetena till detsamma som även handläggningen därav

inom riksdagen vissa frågor ställts i samband med särskilda bestämmelser i arbetstidslagen,

samt att dessa frågors slutliga lösning ansetts böra äga rum i samband

med revidering av arbetstidslagstiftningen.

De frågor, som härvid åsyftas, äro dels spörsmålet, huruvida, då besättning

under resa blivit förminskad, de kvarblivna skola hållas skadelösa för ökat arbete

genom fördelning av genom besättningsminskningen inbesparad hyra, såsom i 23 §

av förslaget till sjömanslag föreslås och uti 95 § sjölagen är stadgat, eller om

sådan ersättning eventuellt helt eller delvis borde utgå i form av ersättning för övertidsarbete,

dels ock frågan om de bestämmelser rörande arbetstidens reglering å sådana

fartyg, som icke omfattas av arbetstidslagen, vilka innehållas uti sjölagens 44 och

96 §§ samt i 56 § av förslaget till sjömanslag, lämpligen borde intagas i arbetstidslagen,

vars tillämpningsområde man därigenom skulle bliva nödsakad att utvidga

i åsyftade avseenden.

Med hänsyn därtill, att kollegium ansett sig böra föreslå ett fortsatt uppehållande

av nu rådande provisorium i fråga om arbetstidslagens giltighet och

med anledning därav icke funnit sig böra för närvarande förorda någon fullständig

revidering av lagens bestämmelser, synes en närmare undersökning av

förenämnda i samband med förslaget till sjömanslag behandlade spörsmål böra tillsvidare

anstå.

Under åberopande av vad sålunda blivit anfört får kollegium hemställa,

det täcktes Eders Kungl. Maj:t vidtaga åtgärder för framläggande av förslag till

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

nästkommande års riksdag dels om fortsatt provisorisk tillämpning av lagen om

arbetstiden å svenska fartyg efter 1923 års utgång för en tid av två år, dels ock

om vidtagande av de utav kollegium ovan föreslagna ändringar i lagen.

I detta ärendes avgörande har förutom undertecknade, chef och föredragande,

jämväl deltagit kommerserådet Friberg.

Underdånigst

K. A. FRYXELL.

Nils Gustaf Nilsson.

Gunnar Böös.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1923.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1923:273 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 24 oktober 1919 om arbetst s. 5 i texten
  2. 2LU 1923:30 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 24 oktober 1919 om arbetstiden å svenska s. 1 i texten