Med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 24 oktober 1919 (nr 663) om arbetstiden å svenska fartyg
77 sidor, varav 68 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 68 av 77 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1923:63, Med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 24 oktober 1919 (nr 663) om arbetstiden å svenska fartyg
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition Nr ti3.
1
Nr 63.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 24 oktober 1919 (nr 663)
om arbetstiden å svenska fartyg; given Stockholms slott den
23 februari 1923.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll vill Kungl. Maj:t, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag angående fortsatt tilllämpning
av lagen den 24 oktober 1919 (nr 663) om arbetstiden å
svenska fartyg.
GUSTAF.
C. E. Svensson.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 49 käft. (Nr 63.)
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.
Förslag
till
Lag
angående fortsatt tillämpning av lagen den 24 oktober 1919 (nr 663) om
arbetstiden å svenska fartyg.
Härigenom förordnas,
dels att lagen den 24 oktober 1919 om arbetstiden å svenska
fartyg, vilken lag gäller till och med den 31 december 1923, skall äga
fortsatt tillämpning till och med den 31 december 1926, dock att 1 §
2 mom. samt 4, 13, 26 och 27 §§ i samma lag skola, 1 § 2 mom. samt
4 och 13 §§ i nedan angivna delar, från och med den 1 januari 1924
hava följande ändrade lydelse:
i §•
2 mom. Från lagens tillämpning undantages arbete, som utföres av
befälhavare å fartyg, å vilket utom befälhavaren minst två personer
äro anställda;
styrman å fartyg, varest endast en styrman finnes, ävensom å
andra fartyg förste styrman;
maskinist å fartyg, varest endast en maskinist finnes, ävensom å
andra fartyg förste maskinist;
läkare och — — — — sagt, annorlunda förordnat.
4 §•
Beträffande sjöman å fartyg, som i 3 § avses, vilkens arbete är
indelat i vakter, gäller,
att arbetstiden icke må under två på varandra följande dygn
överstiga tjugufyra timmar;
att, i fall det för fartygets behöriga bemanning nödiga antalet
styrmän uppgår till minst tre, arbetstiden för styrman icke må under
två på varandra följande dygn överstiga aderton timmar;
att, i fall det för fartygets behöriga bemanning nödiga antalet
maskinister, motormän, smörjare eller kollämpare uppgår till minst tre,
Kungl. Maj.ts proposition Nr 03.
3
arbetstiden för sjöman i dylik ställning- icke må under två på varandra
följande dygn överstiga sexton timmar;
att arbetstiden — — — — — avsedd personal.
13 §.
Utan hinder — — — — — resa förminskad.
För skeppstjänst, som sjöman utför på grund av bestämmelserna
i denna paragraf, är han, såvitt ej annat överenskommits, icke berättigad
till ersättning i vidare mån, än i 23 § sjömanslagen sägs.
26 §.
Om domstol i tvistemål, som bör bedömas efter denna lag, skall
vad i 86—88 §§ sjömanslagen stadgas äga motsvarande tillämpning.
27 §.
Om domstol i mål rörande förseelse, varom i denna lag sägs, skall
vad i 89 § sjömanslagen stadgas äga motsvarande tillämpning.
dels ock att beträffande sådan under tiden för ovannämnda lags
giltighet begången förseelse, som avses i dess 21—24 §§, ävensom i
fråga om domstol i tvistemål, som bör bedömas efter sagda lag, vad i
densamma är stadgat skall fortfara att gälla även efter utgången av
år 1926.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.
1921 års riksdags
begäran
om utredning
angående sjBarbetstidslagens
verkningar.
Uppdrag åt
kommerskollegium
att verkställa
den begärda
utredningen.
Utdrag av protokollet över handelsår enden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 januari 1923.
Närvarande:
Statsråden Lindqvist, Thorsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, örne.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen
anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet Svensson,
följande:
»Sedan 1919 års urtima riksdag i skrivelse, nr 17, anmält, att
riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 6, ävensom i
ämnet väckta motioner för sin del antagit lag om arbetstiden å svenska
fartyg, utfärdades ifrågavarande lag den 24 oktober 1919 (nr 663) att, i enlighet
med riksdagens beslut, liksom de vid samma riksdag antagna lagarna
om arbetstidens begränsning och om begränsning av tiden för bagerioch
konditoriarbete gälla till och med den 31 december 1923.
Redan vid riksdagen 1920 väcktes i andra kammaren en motion,
nr 125, med hemställan att riksdagen måtte för sin del besluta, att
lagen om arbetstiden å svenska fartyg omedelbart skulle upphöra att
gälla eller åtminstone tillämpningen därav inställas tillsvidare. Denna
motion vann emellertid icke riksdagens bifall.
I likalydande motioner i första kammaren (nr 72) och andra kammaren
(nr 118) framfördes vid 1921 års riksdag ånyo samma yrkande.
I anledning av dessa motioner anhöll riksdagen i skrivelse, nr 344,
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning rörande verkningarna
av lagen den 24 oktober 1919 om arbetstiden å svenska fartyg samt
till riksdagen inkomma med de förslag, som därav kunde föranledas.
Med bifall till denna framställning uppdrog Kungl. Maj:t genom
beslut den 12 augusti 1921 åt kommerskollegium att med tillhjälp av
sakkunniga verkställa den av riksdagen begärda utredningen samt att
med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning, inkomma till
Kungl. Maj.ts proposition Nr 63. 5
Kungl. Maj:t inom sådan tid, att framställning i ämnet av Kungl. Maj:t
knndle avlåtas till 1922 års riksdag.
Kommerskollegium tillkallade i anledning härav den 30 augusti
1921 advokaten S. J. O. Themptander, konsuln F. Sternhagen och förtroendemannen
S. Lundgren att såsom sakkunniga biträda kollegium
vid ifrågavarande utredning; och utsågs den förstnämnde att i egenskap
av ordförande närmast leda de sakkunnigas arbete.
I början av år 1922 anmälde de sakkunniga för kommerskollegium,
att de, särskilt på grund av den långsamhet varmed av lagen berörda
personer och sammanslutningar inkommit med infordrade upplysningar,
icke såge sig i stånd att inom avsedd tid slutföra utredningen. Sedan
kommerskollegium med hänsyn därtill hemställt om förlängning av tiden
för förslags avgivande i ämnet, förklarade Kungl. Maj:t den 24 februari
1922, med eftergivande av den därutinnan tidigare meddelade föreskriften,
att ifrågavarande utredningsarbete skulle vara slutfört före den
1 juni 1922.
Med en den 19 maj 1922 dagtecknad skrivelse ingåvo sedermera
de sakkunniga till kommerskollegium utlåtande rörande den av dem
dåmera slutförda utredningen, vilka handlingar av kollegium med eget
utlåtande den 30 maj 1922 överlämnades till Kungl. Maj:t.
Sedan förevarande spörsmål varit föremål för vederbörlig beredning
inom handelsdepartementet, anhåller jag att nu få underställa detsamma
Kungl. Maj:ts prövning.
Vid utredningens verkställande anmodade de av kommerskollegium
tillkallade sakkunniga olika sammanslutningar å sjöfartens område, representerande
såväl redare som sjöfolk, samt enskilda rederier och redare
att inkomma med uppgifter till belysande av sjöarbetstidslagens verkningar
i olika avseenden ävensom delgiva de sakkunniga erinringar ock
önskemål beträffande lagen. Uppgifterna skulle avse lagens eventuella
inverkan på fartygens bemanning, bostadsförhållandena ombord, övertidsarbetet
och ersättningen härför, uppehållandet av sjötrafiken samt
sjöfolkets arbetsförhållanden och ställning i övrigt. För kontroll och
jämförelse infordrades dessutom en del uppgifter från några större sjömanshus,
varjämte experter hördes eller anlitades för åtskilliga delar av
utredningen.
För närmare kännedom om resultatet av den verkställda utredningen
och de sakkunnigas egen uppfattning i frågan tillåter jag mig
hänvisa till förberörda av de sakkunniga avgivna utlåtande. Härnedan
Utredningen.
De sakkunniga.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.
skall jag emellertid i allra största korthet lämna en sammanfattning'' av
vad som vid utredningen framkommit å de olika huvudpunkter, omkring
vilka utredningen rört sig. Särskilt må härvid framhållas, hurusom
de sakkunniga flerstädes i utlåtandet understrukit de stora svårigheter,
som till följd av det hopbragta utredningsmaterialets knapphändighet och
bristfällighet samt de onormala konjunkturförhållanden, till vilka detsamma
hänför sig, mött för dem att bilda sig en tillförlitlig uppfattning
av hithörande förhållanden.
Vad då först angår storleken av fartygens bemanning, utvisa de inkomna
uppgifterna — vilka beträffande stora grupper av fartyg varit
alltför knappa för att kunna läggas till grund för ett bedömande — ±
vissa fall en ökning av fartygsbesättningen med 1 eller någon gång 2
man, huvudsakligen beträffande maskinpersonalen. Att denna ökning
betingats av sjöarbetstidslagen har dock ej kunnat fastställas, varjämte
stundom eu genom omflyttning orsakad höjning av numerären hos eu
bemanningskategori i vederbörande uppgifter angivits såsom eu bemanningsökning,
ehuru någon o ökning av den totala bemanningen i
själva verket ej förekommit. A andra sidan framhålla de sakkunniga,
hurusom anställande av ytterligare personal i vissa fall kan hava undvikits
genom särskilda driftsanordningar.
I fråga om sjöarbetstidslagens verkningar å bostadsförhållandena
ombord hava de sakkunniga såsom ett allmänt omdöme uttalat, att
lagen i detta hänseende icke blivit i någon högre grad betungande för
rederinäringen.
Beträffande övertidsarbetet och ersättningen härför hava de sakkunniga
funnit ådagalagt, att i dessa hänseenden fullt påvisbara verkningar
av ekonomisk art varit en direkt följd av lagen, något som ju ock var
att förutse, då genom lagens bestämmelser den ordinarie arbetstiden
beskurits.
Några särskilt vägande vittnesbörd i fråga om förmodade, av sjöarbetstidslagen
framkallade svårigheter vid uppehållandet i allmänhet av
sjötrafiken hava de sakkunniga ansett icke vara förebragta.
Med avseende å sjöarbetstidslagens inverkan på sjöfolkets arbetsförhållanden
och ställning i övrigt hava de sakkunniga såsom avsevärda
förmåner för sjöfolket angivit minskningen av den ordinarie arbetstiden
i hamn och de i lagen föreskrivna grunderna för övertidsersättningens
beräknande. Huruvida lagen bidragit till den även inom sjömansyrket
rådande arbetslösheten samt huruvida sjömännen utnyttjat de möjligheter
till förbättrande av sin rent personliga ställning, som lagen otvivelaktigt
beredde, undandroge sig enligt de sakkunnigas mening ett säkert
Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.
7
bedömande, medan de på sina håll hysta förhoppningarna om ökad
arbetsintensitet icke syntes hava blivit förverkligade.
Med stöd av den förebragta utredningen hava de sakkunniga såsom
sin mening uttalat, att det icke kunde anses lämpligt att efter så kort
prövotid, som hittills förelegat, och med den ringa erfarenhet, som därunder
vunnits, omedelbart tillägga lagen om arbetstiden å svenska fartyg
permanent karaktär, men att å andra sidan tillräckliga skäl icke heller
förelåge att upphäva lagen i fråga. I enlighet härmed förorda de sakkunniga
i princip, att lagen måtte givas fortsatt provisorisk tillämpning.
De sakkunniga redogöra vidare för de erinringar och önskemål
beträffande olika detaljföreskrifter i lagen, som framförts av de i saken
hörda sammanslutningarna, rederierna och redarna och som i vissa fall
åsyfta nog så djupgående ändringar av nu gällande bestämmelser i
ämnet. Med upptagande av en del av de framförda förslagen ifrågasätta
de sakkunniga, att i samband med viss utsträckning av tiden för
lagens giltighet vissa detaljändringar i densamma måtte genomföras.-.
Till sist framhålla de sakkunniga önskvärdheten av att före frågans
slutliga avgörande ytterligare utredning i vissa hänseenden verkställes.
I det utlåtande, varmed kommerskollegium överlämnat de sakkun- Kommerskoinigas
utredning, säger sig kollegium icke kunna finna utredningen hava Jegia™- givit vid handen, att sjöarbetstidslagen å sjöfartsnäringen haft så hämmande
inverkan, att lagens fullständiga upphävande ofrånkomligen skulle
vara att förorda. Däremot ansåge sig kollegium i likhet med de sakkunniga
böra tillstyrka, att lagen vid utgången av dess giltighetstid —
den 31 december 1923 — allenast förlänades fortsatt provisorisk tillämpning
för en tid, som syntes lämpligen böra fastställas till 2 år.
Vid sådant förhållande vore enligt kollega mening ytterligare utredning
i ämnet icke för närvarande av nöden, utan syntes härutinnan vara tillfyllest,
att de speciella förhållanden, som kunde inverka på frågans bedömande,
av kollegium under den fortsatta försökstillämpningen av
lagen gjordes till föremål för särskild uppmärksamhet. Beträffande de
sakkunnigas förslag till detaljändringar syntes kollegium vissa av dem
böra redan nu förverkligas, medan i avseende å andra kollegium funne
ett bibehållande av lagen i dess nuvarande avfattning vara att föredraga.
De sakkunniga hava i sitt utlåtande upprepade gånger och med Departements.
stor styrka framhävt olika förhållanden, ägnade att i sådan grad för- chetenringa
värdet av det hopbragta utredningsmaterialet, att slutsatser därav
endast med största svårighet och i mycket begränsad omfattning kunna
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.
dragas. Om också en del av nu avsedda förhållanden städse lära göra
sig gällande vid utredningar av ifrågavarande slag, torde dock orsakerna
till utredningens iögonenfallande brist på tillförlitliga och påtagliga resultat
av mera generell räckvidd företrädesvis vara att söka i den korta tid, varunder
sjöarbetstidslagstiftningen varit i tillämpning, samt de högst onormala
konjunkturförhållanden, som sjöfartsnäringen under denna tid varit
underkastad. Sådan utredningen nu föreligger, torde densamma dock
kunna sägas peka på, att sjöarbetstidslagen i stort sett väl fyllt sitt
syfte och att de farhågor beträffande verkningarna av lagen, som från
olika håll och vid skilda tillfällen uttalats, icke på de avgörande punkterna
visat sig grundade. Att de olägenheter, lagen kan hava för sjöfartsnäringen
medfört, icke varit oöverkomliga, synes mig ock vinna
stöd av den omständigheten, att dispens från densamma behövt lämnas
endast i jämförelsevis ringa omfattning och avseende blott viss begränsad
fart. Någon anledning att ifrågasätta upphävande av sjöarbetstidslagstiftningen,
vars bibehållande av sociala skäl synes mig i hög grad
önskvärt, föreligger sålunda enligt min mening icke.
Om jag alltså anser mig böra förorda, att sjöarbetstidslagstiftningen
förlänas förlängd giltighet, har jag dock funnit mig böra avstå
från att påyrka, att definitiv kodifiering nu sker av lagbestämmelserna
i fråga. En dylik åtgärd synes mig lämpligen böra grundas på en
längre erfarenhet, än som nu står till buds, vunnen under mera normala
konjunkturförhållanden. Såsom ett ytterligare skäl att uppskjuta ett
definitivt ståndpunktstagande på förevarande iagstiftningsområde har för
mig framstått den omständigheten, att Kungl. Maj:t förut i dag beträffande
den allmänna arbetstidslagstiftningen funnit sig icke böra
ifrågasätta annat än provisorisk förlängning. Jag tillstyrker sålunda, att
sjöarbetstidslagen tillsvidare förlänas fortsatt giltighet under samma tid,
som av Kungl. Maj:t föreslagits beträffande den allmänna arbetstidslagstiftningen,
d. v. s. tre år eller till och med 1926 års utgång.
Såsom jag redan meddelat, hava — med utgångspunkt från antagandet
att lagen komme att förlängas — åtskilliga jämkningar och
ändringar i nu gällande detaljbestämmelser ifrågasatts såväl av de i
ämnet hörda sjöfartssammanslutningarna, rederierna och redarna som
ock av de sakkunniga och kommerskollegium. En stor del av de utav
vederbörande intressenter framställda ändringsförslagen måste enligt min
mening anses mindre väl grundade eller stridande mot principerna för
sjöarbetstidslagstiftningen och hava, förmodligen med hänsyn härtill,
icke heller framförts av de sakkunniga eller kommerskollegium. Vissa
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:In proposition Nr 63. it
andra ändringsförslag åter, även sådana som ej vunnit stöd av de sakkunniga
eller kollegium, synas mig vara av sådan beskaffenhet, att de,
om fråga nu varit om definitiva lagstiftningsåtgärder på bär föreliggande
område, bort göras till föremål för ytterligare utredning och omprövning.
Då det emellertid, därest den av mig beträffande lagens förlängning
ovan intagna ståndpunkten av Kungl. Maj:t och riksdagen biträdes,
nu icke skulle bliva fråga om annat än ett fortsatt provisorium och
härtill kommer, att det förebragta utredningsmaterialet, såsom förut
antytts, på de allra flesta punkter icke medger dragandet av några
bestämda slutsatser rörande behovet och verkningarna av de ifrågasatta
lagändringarna, synes mig det lämpligaste vara, att lagen får i det
väsentliga oförändrad gälla även under den förlängda provisorietiden.
Härför talar bland annat den omständigheten, att, såvitt vid utredningen
kunnat utrönas, några större olägenheter icke förorsakats av lagen, sådan
den för närvarande är avfattad. Ändringar i de gällande bestämmelserna
torde således icke kunna anses i någon högre grad påkallade, liksom
ock en säkrare erfarenhet om lagens verkningar endast torde kunna
vinnas därigenom, att lagstiftningen på området bliver, utan några mera
väsentliga omläggningar, gällande under ytterligare någon tid framåt,
kännetecknad, såsom man får hoppas, av mera normala konjunkturförhållanden
på sjöfartens område än dem, från vilka den nu verkställda
utredningen haft att utgå. Jag anser mig sålunda böra förorda, att lagen
under den av mig tillstyrkta fortsatta provisorietiden bibehålies i huvudsak
oförändrad, allenast med ett par smärre jämkningar, till vilka jag
nu skall övergå.
De sakkunniga och kommerskollegium hava föreslagit, att ende
styrmannens och ende maskinistens arbete skall undantagas från tilllämpningen
av sjöarbetstidslagstiftningen. Såsom skäl för detta förslag
har särskilt anförts, att nu avsedda befattningshavare intoge befälsställning
och vore fullt ut att jämställa med inom industrien och liknande
verksamhetsområden anställda verkmästare och andra dylika befattningshavare,
vilkas arbete icke omfattades av lagen om arbetstidens begränsning
inom sagda områden. Denna synpunkt, bland andra, föranledde
den i sjöarbetstidslagens 1 § redan förefintliga bestämmelsen om undantagande
i angivna fall av förste styrmannens och förste maskinistens
arbete från lagens tillämpning. För egen del anser jag, i likhet med de
sakkunniga och kommerskollegium, riktigt, att motsvarande undantag
göres beträffande ende styrmannen och ende maskinisten; och tillstyrker
jag, att stadgande därom nu införes i lagens 1 §.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 49 höft. (Nr 63). 2
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.
I andra och tredje styckena av 4 § i gällande lag om arbetstiden
å svenska fartyg stadgas beträffande vissa bemanningskategorier, att
arbetstiden för sjöman inom respektive kategori, därest antalet sjömän
därinom uppgår till minst tre, icke må under två på varandra följande
dygn överstiga visst antal timmar. Tvekan bar uppstått, huruvida med
antalet sjömän avsåges det antal, som faktiskt funnes å fartyget anställt,
eller, i förekommande fall, det antal, som för fartygets behöriga bemanning
förutsättes. De sakkunniga och kommerskollegium hava på anförda
skäl föreslagit ett tilläggsstadgande av innebörd, att, där antalet
sjömän författningsenligt bestämts, detta antal eller eljest det minsta
antal, som må anses tillräckligt för fartygets betryggande bemanning,
skall vara avgörande i nu förevarande avseende. Ett förtydligande av
lagen i denna riktning synes mig ändamålsenligt och riktigt. Något
tilläggsstadgande av det av de sakkunniga och kommerskollegium föreslagna
innehåll torde emellertid icke erfordras, utan synes mig tillfyllest,
att i nuvarande 4 § antalet styrmän, respektive antalet maskinister
etc. uttryckligen betecknas såsom »det för fartygets behöriga bemanning
nödiga» antalet av vederbörande befattningshavare.
Slutligen torde i anslutning till den vid årets början ikraftträdda
sjömanslagen några redaktionella jämkningar böra göras i lagen om
arbetstiden å svenska fartyg. De i 13, 26 och 27 §§ i sistnämnda lag
förekommande hänvisningarna till sjölagen torde sålunda böra utbytas
mot hänvisningar till motsvarande bestämmelser i sjömanslagen.»
Föredragande departementschefen uppläser härefter ett i enlighet
med förestående anförande avfattat förslag till lag angående fortsatt
tillämpning av lagen den 24 oktober 1919 om arbetstiden å svenska
fartyg samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget måtte,
för det ändamål 87 § regeringsformen omförmäler, genom utdrag av
protokollet inhämtas.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen
lämna bifall.
Ur protokollet:
Olof Edström.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.
11
Bilaga.
Förslag
till
Lag
angående fortsatt tillämpning av lagen den 24 oktober 1919 (nr (»63) om
arbetstiden å svenska fartyg.
Härigenom förordnas,
dels att 1, 4, 13, 26 och 27 §§ i lagen den 24 oktober 1919 om
arbetstiden å svenska fartyg skola, 1, 4 och 13 §§ i nedan angivna
delar, erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
1 mom. — — — — — — — — — — — — — — —--
2 mom. Från lagens tillämpning undantages arbete, som utföres av
befälhavare å fartyg, å vilket utom befälhavaren minst två personer
äro anställda;
styrman å fartyg, varest endast en styrman finnes, ävensom å
andra fartyg förste styrman;
maskinist å fartyg, varest endast en maskinist finnes, ävensom å
andra fartyg förste maskinist;
läkare och — — — — — —--sagt, annorlunda förordnat.
3 mom. — — — — — — — — — — — — — — — — —
4 §•
Beträffande sjöman å fartyg, som i 3 § avses, vilkens arbete är
indelat i vakter, gäller,
att arbetstiden icke må under två på varandra följande dygn
överstiga tjugufyra timmar;
att, i fall det för fartygets behöriga bemanning nödiga antalet
stvrmän uppgår till minst tre, arbetstiden för styrman icke må under
två på varandra följande dygn överstiga aderton timmar;
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.
att, i fall det för fartygets behöriga bemanning nödiga antalet
maskinister, motormän, smörj are eller kollämpare uppgår till minst tre,
arbetstiden för sjöman i dylik ställning icke må under två på varandra
följande dygn överstiga sexton timmar;
att arbetstiden — — — — — — — — — — avsedd personal.
13 §.
Utan hinder----— — — — — — — resa förminskad.
För skeppstjänst, som sjöman utför på grund av bestämmelserna
i denna paragraf, är han, såvitt ej annat överenskommits, icke berättigad
till ersättning i vidare män, än i 23 § sjömanslagen sägs.
26 §.
Om domstol i tvistemål, som bör bedömas efter denna lag, skall
vad i 86—88 §§ sjömanslagen stadgas äga motsvarande tillämpning.
27 §.
Om domstol i mål rörande förseelse, varom i denna lag sägs, skall
vad i 89 § sjömanslagen stadgas äga motsvarande tillämpning.
dels ock att ovannämnda lag, sådan densamma lyder efter nu
angivna ändringar, skall äga fortsatt giltighet för tiden till och med
den 31 december 1926; skolande beträffande sådan under tiden för
lagens giltighet begången förseelse, som avses i dess 2h—24 §§, ävensom
i fråga om domstol i tvistemål, som bör bedömas efter nämnda
lag, vad i densamma är stadgat fortfara att gälla även efter sistberörda
dag.
Denna lag träder i kraft dén 1 januari 1924.
Kung!. Maj:ts proposition Nr 63.
13
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 februari
1923.
Närvarande:
Justitierådet Sundberg,
Regeringsrådet Thulin,
Justitierådet Stenberg,
Justitierådet Koersner.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över handelsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 26 januari
1923, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle, för
det ändamål 87 § regeringsformen omförmäler, inhämtas över upprättat
förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 24 oktober
1919 (nr 663) om arbetstiden å svenska fartyg.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av kanslirådet Nils Carlsson.
Lagrådet avgav följande yttrande:
Den åstadkomna utredningen angående sjöarbetstidslagens verkningar
lärer, ehuru bristfällig, giva vid handen, att lagen å ena sidan
för sjöfartsnäringen medfört ganska kännbara olägenheter, men å andra
sidan visat sig ägnad att undanröja vissa missförhållanden med avseende
å sjöfolkets arbete. Då det emellertid är vanskligt att, innan
ytterligare erfarenhet vunnits, taga ståndpunkt till frågan om lagens
fortbestånd, anser sig lagrådet böra tillstyrka, att, på sätt nu föreslås,
lagen, väsentligen oförändrad, erhåller förlängd giltighet intill utgången
av år 1926. Lagrådet fäster härvid särskilt avseende vid den möjlighet
att mildra lagens ogynnsamma verkningar, som är beredd genom
den i 1 § 3 mom. stadgade allmänna befogenheten för Konungen eller
viss myndighet att medgiva undantag från lagens tillämpning.
Med den av lagrådet sålunda uttalade uppfattningen vill lagrådet
icke ifrågasätta, att, utöver de jämkningar som föreslagits, lagen nu
revideras i vissa detaljer, beträffande vilka skäl eljest synas föreligga
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.
att vidtaga ändringar; och har lagrådet i fråga om de föreslagna jämkningarna
intet att erinra.
Därest, såsom det föreliggande förslaget är uppställt, den lag,
som skall gälla från och med år 1924, icke återgives i sin helhet utan
endast i de delar, vari den avviker från 1919 års lag, synes, för undvikande
av vissa oegentligheter i dén föreslagna avfattningen, lagen
böra formuleras så, att 1919 års lag, vilken gäller till och med den 31
december 1923, skall äga fortsatt tillämpning till och med den 31
december 1926, dock att 1, 4, 13, 26 och 27 §§ skola — 1, 4 och 13
§§ i angivna delar — från och med den 1 januari 1924 hava den
lydelse, som i lagen upptages.
Det föreslagna stadgandet angående lagens tillämplighet i vissa
avseenden efter den 31 december 1926 bör givetvis kvarstå; varemot
särskild bestämmelse om tiden för den nya lagens ikraftträdande icke
erfordras.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 6.3.
15
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 februari 1923.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Schlyter, Örne.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen
anmäler chefen för handelsdepartementet, statsrådet Svensson,
lagrådets den 15 februari 1923 avgivna utlåtande över det den 26
januari 1923 till lagrådet remitterade förslaget till lag angående fortsatt
tillämpning av lagen den 24 oktober 1919 (nr 663) om arbetstiden å
svenska fartyg och förklarar sig härvid — under erinran att lagrådet
beträffande förslaget icke ifrågasatt annat än vissa jämkningar av formell
natur — finna vad lagrådet i sådant hänseende anfört böra vinna beaktande.
Departementschefen uppläser härefter det i enlighet med förestående
avfattade förslaget till lag angående fortsatt tillämpning av lagen
den 24 oktober 1919 (nr 663) om arbetstiden å svenska fartyg samt
hemställer, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Karl Lindström.
opaginerad Kontrollera mot PDF
UTLÅTANDEN
ANGÅENDE
VERKNINGARNA AV LAGEN
DEN 24 OKTORER 1919 OM ARRETSTIDEN
Å SVENSKA FARTYG
AVGIVNA AV
UTAV KOMMERSKOLLEGIUM TILLKALLADE
SAKKUNNIGA
SAMT AV
KOMMERSKOLLEGIUM
STOCKHOLM 1923
1SAAC MAHCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
opaginerad Kontrollera mot PDF
Innehållsförteckning
: ^ ^ /• / ( | f '' \ '' .i z '' j /
Sid.
Sakkunnigas utlåtande: j s ; js . .
I. Sammandrag av utav skilda sammanslutningar och personer gjorda utta
landen
i ämnet ...,.......................<................................ l
l. i t . - - *. V -
II. Undersökning av vissa allmänna frågor ....................................................... 30
in. Undersökning av vissa utav lagens särskilda bestämmelser........................ 38
IV. Allmänt uttalande av de sakkunniga ..................................................... 50
Särskilda yttranden...................................................................................................... 51
Kommerskollegii utlåtande .................................................................................. 56
1
Utlåtande
angående verkningarna av lagen den 24 oktober 1919 om arbetstiden
å svenska fartyg,
avgivet den 19 maj 1922 av genom beslut den 30 augusti 1921 av kommerskollegium
tillkallade sakkunniga, jämte särskilda yttranden.
I. Sammandrag av utav skilda sammanslutningar och personer gjorda
uttalanden i ämnet.
För vinnande av kännedom om utav lagen närmast berörda samhällsgruppers
erfarenheter och önskemål infordrades vid utredningens början upplysningar från
olika sammanslutningar å sjöfartens område, representerande såväl redare som sjöfolk
av olika kategorier, ävensom från enskilda rederier och redare. Ett stort antal
yttranden hava till följd härav inkommit, innehållande såväl allmänna synpunkter
som erinringar rörande de särskilda lagbestämmelserna; och lämnas här
nedan ett sammandrag av sagda yttranden. Uppställningen härav har ordnats sålunda,
att ur de särskilda yttrandena allmänna och speciella uttalanden utbrutits
och sammanförts i avdelningar var för sig, varvid den ordning iakttagits, att
sammanslutningars och föreningars yttranden ställts främst, varefter följa särskilda
rederiers och redares, vilka senare dock medtagits endast i den mån de visat sig
innehålla något av intresse utöver vad eljest blivit beaktat.
Styrelsen för Sveriges allmänna sjöfartsförening anför följande:
Sveriges allmänna sjöfartsförening utgör en sammanslutning mellan olika
verksamhetsgrenar inom sjöfarten, och äro inom föreningen och dess styrelse representerade
flertalet skilda yrkesgrupper inom nämnda näring. Att vid sådant förhållande
i en fråga som den nu föreliggande framlägga gemensamt uttalande i de
olika, ifrågavarande lag berörande detaljspörsmålen synes styrelsen förenat med synnerligen
stora svårigheter. Ett dylikt yttrande skulle för övrigt givetvis komma
att i stort sett innefatta allenast ett upprepande av de synpunkter i ämnet,''som,
enligt vad styrelsen inhämtat, av de olika specialsammanslutningarna inom området
redan framförts. Styrelsen har därför funnit sig böra inskränka sig allenast
till ett uttalande av mera allmän innebörd.
Styrelsen får i sådant avseende till en början erinra, hurusom styrelsen i
yttrande den 25 februari 1919 i samband med förevarande lags tillkomst framhöll,
bland annat, att man med hänsyn till de speciella betingelser, som gällde för sjöfartsnäringens
utövande, samt de många slagen av fartyg och de olika farter, vari
fartygen användas, måste på detta lagstiftningsområde gå fram med den största
varsamhet och med öppen blick för alla konsekvenser, vartill lagstadganden på om
1
-
Allmänna uttalanden.
Sveriges allmänna
sjöfartsförening.
2
Sveriges redareförening.
Sveriges segelfartygsförening.
rådet ledde. Fara uppstode eljest, att en lagstiftning åvägabringades, som, på
samma gång den lände till avbräck för sjöfartsnäringen, icke heller på ett tillfredsställande
sätt tjänade det mål till förbättrande av sjömännens arbetsförhållanden,
som man i första hand velat vinna. Styrelsen ville vidare särskilt betona
den ogynnsamma ställning, som vårt lands sjöfartsnäring efter genomförandet
av ett lagförslag av då ifrågavarande beskaffenhet skulle komma att intaga i
förhållande till den utländska konkurrens, som särskilt efter världskrigets avslutande
syntes komma att i hög grad skärpas. Styrelsen framhöll slutligen den
synnerliga angelägenheten därav, att lagstiftningen på förevarande område komme
att avse arbetstiden allenast å fartyg i sådan fart, där på grund av vunnen erfarenhet
lagstiftning i ämnet kunde finnas påkallad, samt därvid inskränkte sig
till vad i sådant hänseende kunde finnas oundgängligen erforderligt.
Vad styrelsen sålunda vid förenämnda tillfälle anfört vill styrelsen jämväl nu
åberopa. De synpunkter, som därvid framfördes, göra sig nu gällande i om möjligt
än högre grad. Vår sjöfartsnäring genomgår för närvarande en synnerligen
allvarlig kris, medförande särskilt en fortgående minskning av vårt tonnagebestånd
genom svenska fartygs överförande till utländsk flagg. I synnerhet nu angivna
förhållanden måste, synes det styrelsen, mana till den allra största försiktighet
ifråga om varje lagstiftning, som ålägger sjöfarten ökade pålagor av vad
slag det vara må, vilka göra svensk sjöfartsnäring mindre konkurrenskraftig i
förhållande till utländska utövare av samma näring. Det kan i längden ej heller
lända de ombord anställda till fördel, om banden, som läggas på sjöfarten, göras
alltför tunga.
Styrelsen för Sveriges allmänna sjöfartsförening hemställer, att vid det revisionsarbete,
som nu igångsatts beträffande förevarande lag och vilket med hänsyn
till lagens otvivelaktigt många brister torde hälsas med allmän tillfredsställelse,
all möjlig hänsyn måtte tagas till de synpunkter, som styrelsen funnit sig böra
här ovan i ämnet andraga.
Sveriges redareförening uttalar såsom en allmän erinran, att det enligt föreningens
uppfattning utan tvivel varit för sjöfartsnäringen lyckligast, om den
ifrågavarande lagstiftningen icke drivits fram i Sverige utan närmare kontakt
med liknande åtgärder i andra länder, särskilt grannländerna. Föreningen vill
härutinnan understryka sin verkställande direktörs, kapten O. A. Nordborgs vid
skeppstjänstkommitterades förslag fogade reservation, därvid framhållas vådorna
av att för ett visst land införa en särskild lagstiftning rörande de ombordanställdas
arbetstid utan att först avvakta de ledande sjöfartsnationernas mått och steg
på detta område. Att svenska fartyg genom arbetstidslagen förorsakats tidsutdräkt
och ökade kostnader i större mån än utländska fartyg innebär i och för
sig ett tillbakasättande i konkurrensen av svensk sjöfart, vilket i sin mån bidragit
till att för Sveriges vidkommande förvärra den kris, som sjöfartsnäringen
nu genomgår. Därtill kommer, att lagen i sin helhet måste betecknas såsom ett
hastverk med alla de brister med hänsyn till dess praktiska tillämpning, som äro
kännetecknande för en på detta sätt forcerad lagstiftning.
Sveriges segelfartygsförening anför:
Vid lagens antagande uteslötos på yrkande av Sveriges segelfartygsförening
från densamma segelfartyg icke överstigande 100 registerton av den anledning, att
bestämmelserna ansågos allt för rigorösa och omöjliga att efterfölja för den mindre
3
segelflottan, där, såsom ofta är fallet, fartygets befälhavare och bästeman hava
större eller mindre del i fartyget och följaktligen äro intresserade av att göra resornas
resultat så gott som möjligt. Det kan inte nog framhållas det förkastliga
uti, att segelfartygsnäringen skall för dess utövare vara så överlastad och svårmanövrerad
genom lagar och förordningar, att yrkets utövare därigenom bliva
delvis lamslagna.
Föreningen framhåller vidare segelfartens egenartade natur och dess beroende
av naturkrafterna samt därpå grundade behov av större rörelsefrihet i fråga
om arbetstiden än den nuvarande lagen medgiver.
Föreningen fortsätter: Beträffande den genom lagens antagande uppkomna
större friheten för besättningen kan det säkert ifrågasättas, om denna av det stora
flertalet användes på ett sådant sätt, som har avsetts i lagen om arbetstiden.
Det stora virrvarr, som nämnda lag åstadkommit genom sin svåra tolkning
för dem, som ha att handla i överensstämmelse med densamma, har kommit
till uttryck i en mängd förfrågningar hos kommerskollegium om rätta tolkningen.
Föreningen anser därför, att den nuvarande lagen om 8 timmars arbetstid
å svenska fartyg bör, för att göra vår segelflotta konkurrenskraftig, slopas och
ersättas med en ny, som tillåter 10 timmars arbetsdag och i övrigt ger klara och
tydliga direktiv med avseende å tjänsten för ombord anställda.
Kanalflottans rederiförening yttrar: Hitintills given erfarenhet av lagens
verkningar ger otvetydigt vid handen, att lagen inverkar hämmande, i all synnerhet
för trafiken å de inre vattenvägarna, vilken trafik närmast är att jämställa med
de enskilda järnvägarnas.
Föreningen hemställer därför, att åt personalen å de fartyg, som uteslutande
trafikera rikets inre vattenvägar, medgives samma undantagsställning som i lag
om arbetstidens begränsning § 1 mom. i) medgivits trafikpersonalen vid järnväg,
som är upplåten till allmän trafik, då det synes föreningen vara uppenbart oriktigt,
att tvänne transportföretag, som hava samma ändamål att fylla, behandlas olika
ur lagstiftningssynpunkt.
Skärgårds- och mälarflottornas rederiförening yttrar, med särskilda instämmanden
av ångfartygsaktiebolaget Drottningholm—Fittja och Vaxholms nya ångfartygsaktiebolag,
följande:
Vi vilja meddela, att lagen redan före dess ikraftträdande av oss bedömdes
såsom olämplig och i vissa delar omöjlig att tillämpa på fartyg i skärgårds- och
liknande fart, varför de rederier, som voro anslutna till denna förening, sågo
sig nödsakade omedelbart begagna de möjligheter, som erbjödos uti lagens 1 §
3 mom. för erhållande av vissa undantagsbestämmelser från tillämpningen av
densamma.
Kungl. Maj:t biföll i vissa delar de därvid gjorda framställningarna, och
förnyade rederierna sin anhållan innevarande år med samma framgång.
Föreningen kan sålunda icke andraga några praktiska rön och erfarenheter
av lagen i dess ursprungliga skick, då densamma icke i denna form tillämpats,
men alldenstund myndigheterna efter synnerligen omsorgsfull prövning två år å
rad insett och behjärtat våra synpunkter för undantagsbestämmelsers erhållande,
synes oss uppenbart, att lagen ej i alla delar kan tillämpas efter dess ordalydelse.
Kanalflottans
rederiförening.
Skärgårds- och
mälarflottornas
rederiförening.
4
Kungl. Maj:ts av föreningen åberopade dispensmedgivande är av följande
innehåll:
»Kungl. Maj:ts resolution etc. — — — — — — — — — _ _ given
Stockholms slott den 20 februari 1920.
Kungl. Maj:t — — — finner jämlikt 1 § 3 mom. av lagen den 24 oktober
1919 om arbetstiden å svenska fartyg gott, beträffande passagerarfartyg, tillhörande
något av ovan omförmälda bolag, tillsvidare intill utgången av år 1920
dels medgiva, att arbete, som utföres av ende styrmannen och av ende
maskinisten, må undantagas från tillämpningen av nämnda lag under villkor,
att ende styrmannen och ende maskinisten vardera erhåller såväl minst en dags
tjänstledighet under var och en av månaderna maj—september som ock utöver
avtalad månadslön ersättning per dag med minst en sjuttiofemtedel av månadslönen
för mistning av i samma lag stadgad ersättning för övertid,
dels ork meddela sådant undantag från 8 § sista stycket och 15 § 4 mom.
av lagen i fråga, att under en tid av fyra på varandra följande veckor sjöman,
tillhörande däcksmanskapet, må användas till skeppstjänst sammanlagt högst 252
timmar samt till övertidsarbete sammanlagt högst 72 timmar,
allt under villkor att fartyget icke nyttjas till passagerares befordran i vidsträcktare
fart än den, som angives uti det för fartyget gällande passagerarfartygscertifikat.
Det vederbörande etc.»
Föreningen vill med skärpa framhålla, hurusom endast genom detta Kungl.
Maj:ts medgivande möjlighet öppnades för skärgårds- och liknande fartyg att
fortsätta sin trafikverksamhet någorlunda efter normala former och krav, och
anser föreningen dispensbestämmelserna utgöra det minimum av jämkning lagen
behövde för att ej bringa sedan årtionden invanda och behövliga trafiksystem i
baklås.
Vidare anföres: Samtliga till denna förening anslutna rederier vilja som
gemensamt och starkt önskemål framföra, att lagen måtte för deras vidkommande
helt och hållet avskaffas.
Trots årlig och uppriktig vilja att opartiskt bedöma frågan kunna vi nämligen
icke utfinna de genom lagens införande uppkomna fördelarna utan se fastmera
endast olägenheter av densamma.
Arbetsfolket åtnjuter visserligen eu fördel i och med övertidsersättningen,
men denna liksom andra ekonomiska spörsmål låter sig utan svårighet ordna
genom avtal, och äro vi övertygade därom, att just denna punkt utgör hela lagens
kärna och icke, såsom från visst håll framhålles, faran för folkhälsan genom överansträngning.
Genom rundfrågor bland besättningarna å våra fartyg skall ovanstående
snart bekräftas, och kunna vi delgiva konkreta fall, där önskan hos arbetsfolket
att slippa det tvång, lagbestämmelserna medföra, uttalats.
Föreningen berör därefter arbetsindelningen å ifrågavarande fartyg, som
före av lagen framtvingad precisering innebar större otvungenhet och trevnad för
besättningen, samt fortsätter:
Att rederierna blivit lidande på lagen är avgjort och måste härvid fastslås,
hurusom den i utsikt ställda ökade arbetsintensiteten i och med lagens införande
helt och hållet uteblivit och i stället densamma nedgått märkbart. Det
är alldeles uppenbart att så måste bliva följden i de fall, där ordinarie arbetstid
5
ej är tillräcklig utan övertid måste tillgripas: prestationerna under ordinarie tid nedbringas,
för att övertid med högre löneförmån måtte i mesta möjliga mån erhållas.
Detta behöver icke innebära något klander mot våra besättningar, utan är
en helt förklarlig följd av individens benägenhet att utnyttja alla möjligheter till
ökad förtjänst. Förr arbetade folket undan villigt och raskt, i vetskap att jo
tidigare arbetet var slutfört, desto förr inträdde ledigheten; nu hägrar ofta tidpunkten
då övertiden begynner och extrabetalningen börjar.
Lagen med eller utan dispens — tillämpad på fartyg i den trafik, vi
företräda, bär för oss varit en anledning till extra kostnader, ökat organisationsarbete
och inskränkning av rörelsefriheten, och för de arbetstagande har den medfört
tvång och otrevnad utan andra fördelar än sådana, som låta sig kompenseras
på annat sätt. Den har varit ett försök att avvärja missförhållanden, som man
överdrivit, men i stället skapat nya sådana, allvarligare och skadligare, och just
emedan den icke har något verkligt behov att fylla, kan den icke anpassas efter
de säregna krav, detta slag av arbete betingar.
Nautiska föreningen i Göteborg gör följande uttalande:
Nautiska föreningen har principiellt icke något att erinra mot en lagstiftning,
som tager sikte på en allmän reglering av arbetstiden för befattningshavare,
anställda å fartyg. En sådan reglering är icke heller främmande för äldre sjölagar.
Det ligger över sjömannens arbete ombord såväl i hamn som till sjöss
så mycken rutinmässighet, att denna rutin i många avseenden bör kunna fastslås
genom lagbestämmelser. Ej heller kan med fog något invändas mot den uppfattningen,
att en begränsning av arbetstiden för arbete i land genom lagstadgad
arbetstid medför den konsekvens, att även arbetstiden ombord i fartyg, i den mån
förhållandena sådant medgiva, bör regleras genom lagbestämmelser.
Vid en undersökning av verkningarna utav den arbetstidslag, som sedan
nära två år är gällande å svenska fartyg, kommer emellertid föreningen till den
uppfattningen, att lagstiftningen härutinnan i flera avseenden skjutit över målet.
Denna lagstiftnings syfte har varit att bereda de ombord anställda, såväl de egentliga
besättningsmännen som den huvudsakliga delen av befälet, ökad vila från
skeppstjänsten och mera tillfälle att ägna sig åt egna angelägenheter. Detta syfte,
i och för sig högeligen beaktansvärt, får ju även genom de införda lagbestämmelserna
anses hava vunnits. Dock har detta i många fall onekligen skett på
bekostnad av flera för sjöfarten och de sjöfarande viktiga intressen.
Olägenheterna för sjöfarten genom lagen om arbetstiden å svenska fartyg
den 24 oktober 1919 samt vissa tolkningar och tillämpningar av denna lag äro
först och främst av ekonomisk art. Bestämmelserna om minskad arbetstid till
sjöss och i hamn hava medfört, att en i vissa fall ökad besättningsstyrka (§ 4
stycket 5) måst anställas. De snäva samt oegentligt och svårtydigt avfattade
bestämmelserna om arbetstid och vakttjänstgöring i hamn (§ 10) samt om vad
förstås med säkerhetstjänst (§ 13) hava förorsakat en i många fall högst avsevärd
stegring i fartygets driftsomkostnad. Detsamma har blivit följden på grund av
stadgandena om ersättning för övertidsarbete (§ 16), vilken ersättning för vissa
fall tillmätts abnormt hög. Under den svåra ekonomiska depression, som nu råder
inom sjöfartsnäringen och som gör icke minst den svenska sjöfartens ställning synnerligen
prekär, är det av mycket stor vikt, att de delar av arbetstidslagen, som ekonomiskt
hårdast träffa rederinäringen, revideras, så att den svenska sjöfarten icke genom
Nautiska föreningen.
6
arbetstidslagen ställes i ogynnsammare ekonomiskt läge än den medVårt lands sjöfart
konkurrerande utländska. Den inskränkta arbetstiden har medfört en ogynnsam
ekonomisk verkan för den svenska sjöfarten även i så måtto, att svårighet uppstått
att med det hittillsvarande besättningsantalet erhålla tillräcklig tid för underhåll
och skötsel av själva fartyget, dess maskineri och inventarier. Brister i underhållsarbeten
ombord medföra emellertid, såsom bekant är, icke oväsentligt högre
utgifter för reparationer och klassificeringar. Den fördel, som svenska fartyg i
nämnda avseende förut kunnat uppvisa gent emot exempelvis engelsk och amerikansk
sjöfart, har sålunda genom arbetstidslagen helt och hållet försvunnit.
Men det är icke blott sagda lags direkta föreskrifter, som föranlett betydande
ekonomiska utgifter för den svenska sjöfartsnäringen, utan även vissa tolkningar
av lagen. Dessa tolkningar kunna väl sägas ligga inom ramen för lagen men
måste dock anses gå utöver vad lagstiftningens syfte i ty fall varit. Såsom
exempel på en dylik enligt föreningens mening alldeles för sträng tolkning av
lagen anföres den tolkning, som gjort sig gällande i fråga om § 10 i lagen.
Denna paragraf har tolkats så, att en särskild bland besättningen uttagen vaktman
icke kan beordras till vakttjänst under en följd av dygn mellan 6 e. m. och 6
f. m., utan att han beredes övertidsersättning för den vakttjänst, som överskjuter
8 timmar per dygn. Med hänsyn till § 4 i lagen och då vakttjänst i hamn
ingalunda kan anses vara mera betungande än vakttjänst till sjöss, borde man
för vakttjänst i hamn, vari givetvis bör ingå sådan enklare sysselsättning (se
yttrande till riksdagens 2:dra lagutskott den 1 mars 1921 av byråinspektören B.
Itundblom), som oskiljaktigt hör till vakttjänst å däck eller i maskin, kunna fordra
en tjänstgöringstid av 12 timmar. Likaledes kan det anses vara i strid med lagstiftarens
mening att betrakta vakttjänstgöring under söndag som övertidsarbete
och vid sådant arbete tillämpa taxan om den dubbla övertidsersättningen. Ordet
nödig vakttjänst har tydligen insatts i det syftet att förhindra order om onödig
vakttjänst. Tolkas emellertid bestämmelserna så, att varje vakttjänstgöring över
8 timmar per dygn och all vakttjänstgöring på helgdag betraktas såsom övertid,
så kommer uttrycket »nödig» vakttjänst att bli fullständigt meningslöst. Den på
administrativ väg och på grund av bestämmelserna i § 3 e) av förordningen med
närmare föreskrifter rörande tillämpningen av lagen om arbetstiden å svenska
fartyg tillkomna tolkningen av bestämmelserna rörande vakttjänstgöringen, vilken
tolkning visat sig vara synnerligen ekonomiskt ofördelaktig för rederinäringen,
hade säkerligen kunnat undvikas och lagens naturliga mening bättre kommit till
sin rätt, ifall eventuellt förekommande tvister dragits inför domstol.
De synnerligen ogynnsamma ekonomiska följderna av arbetstidslagen för
sjöfartsnäringen äro sålunda lagens förnämsta nackdelar. Men även i andra avseenden
har lagen visat sig vara ofördelaktig. Dess bestämmelser hava menligt
ingripit i fartygens trafikförhållanden samt i arbetsrutinen ombord. Lagen har
skapat en tendens hos de ombord anställda att vilja alltför mycket begränsa vars
och ens arbetsområde ombord, varjämte lagen synes ha bibragt sjöfolket den föreställningen,
att varje slags handräckningsarbete ombord, som icke uttryckligen
omnämnes i lagen, betraktas som överloppsarbete eller arbete, för vars utförande
särskild ersättning kan fordras. Vissa av de förfrågningar, som ingått från
manskapshåll rörande lagens tolkning, samt andra förhållanden, berörande lagens
område, synas giva vid handen, att den nya lagstiftningen i förevarande hänseende
7
i stället för att stabilisera en förut på de olika arbetsområdena inom ett fartyg
gällande och bland det yrkeskunniga ocli ordningsälskande sjöfolket godtagen arbetsrutin
skapat en mängd tvistefrön såväl bland arbetstagarna själva som mellan
dem samt befälhavaren och rederiet. Allt till ringa eller ingen nytta för någondera
parten.
Ser föreningen sålunda på de verkningar, som arbetstidslagen å svenska
fartyg medfört, kan föreningen icke finna annat, än att lagen med det snaraste
bör göras till föremål för revidering.
Svenska fartygsbefälsföreningen redogör för de rön i fråga om lagens verkningar,
som fallit inom befälhavarens och däcksbefälets erfarenhet, därvid föreningen
emellertid icke gör något allmänt uttalande utan endast upptager till
behandling vissa bestämmelser, vilkas nuvarande formulering, enligt föreningens
mening, förorsaka olägenheter, vilka föreningen anser böra avhjälpas, om lagen
skall bibehållas och verka tillfredsställande. Uttalandena återfinnas nedan vid
varje särskild paragraf.
Ångfartygsbefälhavarsällskapet påyrkar en grundlig revision av lagen med
utökning av ordinarie arbetstiden samt anför: I det uttalande angående behovet
och lämpligheten av lagstiftning angående arbetstid, vilket sällskapet före lagens
tillkomst — i februari 1919 — blev satt i tillfälle att till chefen för kungl. finansdepartementet
avgiva, sammanfattade sällskapet sin uppfattning sålunda:
dels att med lagstiftning rörande vårt sjöfolks arbetsförhållanden ombord
helst bör anstå, till dess en sådan av internationell omfattning, i samförstånd med
de på sjöfartens område ledande nationerna, kan åstadkommas;
dels att, därest denna tidpunkt icke anses böra avvaktas, de lagbestämmelser
i saken, vilka dessförinnan utfärdas, böra göras gemensamma för de nordiska
länderna, samt att, om sådana bestämmelser, gällande enbart för svenska fartyg,
utfärdas, innan sådan gemenskap kunnat ernås, dessa böra begränsas till
sådana, vilka vunnen erfarenhet visat vara oundgängligen nödvändiga, och helst
meddelas på administrativ väg, icke i form av en lag, för vilkens antagande och
ändring båda statsmakternas medverkan erfordras.
Detta sällskapets uttalande vann intet beaktande, utan vårt land blev, utan
att tvingande omständigheter förelågo, ett av föregångsländerna i fråga om begränsning
genom lag av arbetstiden ombord å fartyg; men de erfarenheter, tilllämpningen
av denna lag hittills givit vid handen, synas vara ägnade att bekräfta,
att denna uppfattning icke desto mindre varit och är i huvudsak riktig.
I yttrandet framhålles vidare, hurusom sjöfartsnäringen lidit ett beklagligt
avbräck genom att vår sjöfarts konkurrensförmåga blivit väsentligt nedsatt i tävlingen
med utlandets tonnage, som icke tynges av dylika restriktioner. Denna
lags hämmande verkan hade blivit ännu mer kännbar och skadlig, sedan vid
lagens tillkomst rådande högkonjunktur kort därefter förbytts i sin motsats.
Vidare påtalas i yttrandet den brådska, om vilken lagens formulering i
många delar bure vittne, en formulering, som lämnade rum för olika tolkningar
och därigenom givit anledning till talrika tvistigheter och missförstånd, tidsutdräkt
och kostnader, vilka i många fall kanske icke varit av lagens upphovsmän avsedda.
Sådan den nu är, lär, enligt sällskapets mening, arbetstidslagen knappast kunna
frånkännas en ej så liten anledning i skulden till de svårigheter, med vilka vår
svenska sjöfart för närvarande har att kämpa.
Svenska
fartygsbefäls
föreningen.
Ångfartygs
befälhavar
sällskapet.
8
Svenska
maskinbefäl sförbundet.
I sin egenskap av befälsammanslutning förklarar sig sällskapet icke hava
någon anledning att uttala sig emot någon av de förmåner, som lagen tillförsäkrar
en eller annan kategori av befälet, och vill icke heller principiellt uttala sig mot
ersättning för övertidsarbete i vissa fall även åt visst befäl, men det anser sig
dock på tal om arbetstidslagens allmänna verkningar icke böra underlåta att
påpeka en principiell oegentlighet, som detta stadgande drar med sig och som försätter
befälet (styrman eller maskinist) i en skev ställning, då det å ena sidan,
sin plikt likmätigt, har att ordna manskapets arbete så, att övertidsarbete så långt
ske kan undvikes, men å andra sidan självt är berättigat till ersättning för övertidsarbete
och därigenom utsatt för frestelsen att använda sådant i större utsträckning
än som kan anses av verkligt behov påkallat. Det kan åtminstone ifrågasättas,
huruvida den ekonomiska fördelen i detta fall uppväger den ständigt till hands
varande frestelsen att missbruka sin ställning, vilken av många fall att döma är
mycket stor. Sällskapet skulle anse mycket lyckligt, om någon form kunde utfinnas,
genom vilken befälet befriades ur den obehagliga, frestande ställningen att sålunda
vara domare i egen sak.
Svenska maskinbefälsförbundet anför följande: Arbetstiden i hamn var
redan före lagens tillkomst reglerad, genom avtal med manskapsorganisationerna,
i huvudsak lika med de nuvarande lagbestämmelserna. Maskinbefälets arbetstid
torde i stort sett hava varit lika med manskapets, varför den huvudsakliga skillnaden,
för undermaskinisternas vidkommande, har varit ersättningen för övertidsarbete
i de fall, då sådant erfordrats. Denna ersättning har, efter lagens tillkomst,
ökats, dels därigenom att ersättningsbeloppet blivit väsentligt höjt, dels därigenom
att ersättningen utgår för den tid, som överstiger 8 timmar per dag, vilken förut
endast erhölls för den tid, som översteg 10 timmar. Det har visserligen i en del fall,
efter åttatimmarsdagens tillkomst, medfört svårigheter att, utan övertidsarbete, medhinna
nödiga arbeten, men genom ökad arbetsintensitet torde dessa svårigheter hava
övervunnits. Åttatimmarsdagen i hamn torde utan tvivel hava medfört stora fördelar
för de fartygsanställda, utan att några avsevärda olägenheter för arbetets
ordnande blivit följden, varför det icke kan finnas några bärande skäl för att
återgå till en längre arbetstid. Då denna arbetstid fanns före lagens tillkomst,
kan man möjligen anse lagstiftning inom detta område överflödig. Men då den
avtalsenliga åttatimmarsdagen tillkommit under högkonjunkturen, är det mycket
sannolikt, att manskapsorganisationerna ej kunna värna den under lågkonjunkturen,
varför en lagstiftning var en nödvändig förutsättning för dess bibehållande.
Förbundet konstaterar, att arbetstiden till sjöss för maskinbefälet i stort
sett icke förändrats genom lagens tillkomst, men fäster uppmärksamheten på
vissa förhållanden, varigenom vakthavande maskinist fått ökat arbete på grund av
att, till följd av eldarnas fördelning i vissa fall på tre vakter i stället för såsom
förut på två, en smörjare — till undvikande av ökning av maskinbesättningen —
placerats såsom eldare och dennes arbete med smörjning och tillsyn helt lagts på
maskinisten. Sålunda påtalat missförhållande anses dock kunna effektivt avhjälpas
endast genom införande av en lagstadgad bemanningsskala, som reglerar maskinbemanningen
med hänsyn till förutom andra förhållanden även arbetstidslagen.
Den största svårigheten anser förbundet dock ligga uti tolkningen av
arbetstidslagen, och uttalar förbundet såsom ett önskemål, att lagen måtte formuleras
tydligare.
9
Tredjemaskinistföreningen framför såsom allmänna erfarenheter följande:
Beträffande maskinister å mindre kust- och kanalfartyg liar lagen verkat därhän,
att eu ersättning för utfört övertidsarbete kommit desamma till del, vilket ej
fallet varit före lagens ikraftträdande.
Beträffande bogserbåtar, på vilka lagen ägt tillämpning, synas verkningarna
varit sådana, att ett sämre förhållande varit rådande beträffande reglering av arbetstiden,
än vad fallet varit på sådana bogserbåtar, vilkas arbetstid reglerats genom avtal.
Beträffande ångslupstrafiken synes lagen hava åstadkommit en liten minskning
i arbetstiden. Någon svårighet torde emellertid ej föreligga att dirigera
tratiken inom den ram, lagen nu bestämmer.
Svenska sjömansunionens och svenska eldareunionens erfarenheter och önskemål
framföras såsom uttalanden vid särskilda paragrafer och återfinnas nedan.
Talrika yttranden från enskilda rederier och redare röja i de delar, som
kunna vara av mera allmänt intresse, stor överensstämmelse, och torde sålunda
framförda synpunkter kunna sammanfattas i det omdöme om lagen, att den verkat
försenande på sjöfarten, fördyrande för rederierna och allmänheten samt förstörande
för fartygen, vilkas underhåll måst åsidosättas. Därjämte klagas allmänt över
svårigheten att tolka lagens bestämmelser.
Skeppsredaren E. Biesért påtalar särskilt de nackdelar, lagen medfört för
insjöfarten, som dels har att räkna med den sig alltmer utvecklande automobiltrafiken
dels ock utsättes för en svår konkurrens, vartill arbetstidslagen direkt
inbjuder, nämligen genom användning av båtar under 20 registerton, särskilt
oljedrivna motorbåtar samt båtar, vilkas besättning tillhör redarens familj, en
konkurrens som allvarligt hotar de bolags existens, vars talan Biesért för (ångfartygsaktiebolaget
Bengtsfors—Nordmarken och Lennartsfors aktiebolag). Såsom
slutomdöme anföres, att lagen enligt Biesérts mening verkat och verkar olyckligt
på ifrågavarande sjöfart, varför lagen bör göras smidigare, så att den i ekonomiskt
avseende icke verkar så tryckande som nu, utan att arbetarnas berättigade intressen
därför åsidosättas.
Beträffande en annan art av den mindre sjöfarten, nämligen kust- och
skärgårdstrafiken, anföres av Härnösand—Sollefteå ångbåtsaktiebolag följande:
Såsom allmänt omdöme måste vi framhålla, att lagstiftarna troligen icke alls
ihågkommit den mindre sjöfart, som bedrives av vårt bolag och därmed jämställda,
utan lagstiftat uteslutande med hänsyn till den större, utgående sjöfarten,
varest en ordnad vakttjänstgöring är möjlig. Följden har blivit den, att lagen
drabbat den smärre, lokala sjöfarten på ett helt enkelt oresonligt sätt.
1 §•
De uti 1 § 2 mom. omförmälda undantagen böra enligt redareföreningens
åsikt omfatta alla kategorier av examinerat befäl och dessas ställföreträdare. Till
stöd för denna sin uppfattning framhåller föreningen följande:
1) Under den tid lagen varit i tillämpning har det med all tydlighet
ådagalagts, att befälets ställning till manskapet ombord blivit svår, ty, samtidigt
som befälet haft att övervaka, att manskapets arbete ombord ordnades så praktiskt
som möjligt med hänsyn till nödvändigheten av att undvika övertidsarbete, har
befälet haft att tillämpa lagens stadganden på sig självt. Det ligger i sakens natur,
att mindre samvetsgranna befälspersoner kunnat falla för frestelsen att särskilt
2
Tredje
maskinist
föreningon.
Svenska
sjömansunionen
och
Svenska
eldareunionen.
Enskilda
rederier och
redare.
Speciella
uttalanden.
Sveriges
redare
förening.
10
Kanalflottans
rederiförening.
Skärgårds- och
mai arflottorna.
Nautiska
föreningen.
i fråga om ersättning för övertidsarbete tolka lagens bestämmelser till sin egen
fördel. Det faktum, att övertidsräkningarna på lika stora fartyg av samma typ,
sysselsatta i samma fart, företett mycket stora divergenser i det ena och andra
fallet, bestyrker detta påstående.
2) Befälets arbete är i allmänhet, rent fysiskt sett, lindrigare än manskapets.
Utgår man ifrån, att lagens huvudsyfte är att skydda mot överansträngning, är
detta syfte icke i samma mån tillämpligt på befäl som manskap.
3) Lagens tillämplighet på bl. a. ende styrman och ende maskinist har
föranlett en så stor mängd dispenser, att undantagen övergått till att bliva regel.
4) Lika väl som arbetstiden för verkmästare och ingenjörer i land icke är
föremål för laglig begränsning, lika berättigat måste det vara att från sådan
begränsning undantaga befälet ombord å fartyg.
5) I de flesta länder torde befälets arbetstid icke vara så strängt begränsad
som densamma är i Sverige enligt ifrågavarande lag. Detta medför för svensk
sjöfart högre omkostnader och sämre konkurrensmöjligheter.
Beträffande 1 § 3 mom. anför föreningen vidare:
Det har i praktiken visat sig medföra betydlig tidsutdräkt, att dispensärenden
i allmänhet skola underställas Konungen. Föreningen hemställer fördenskull
om sådan ändring av ifrågavarande stadgande, att beslutanderätten i
samtliga dispensärenden överlämnas till kommerskollegium.
Kanalflottans rederiförening har vid granskning av förhållandena under
den tid lagen varit i kraft funnit, att lagen borde omfatta fartyg av långt
mindre tonnage än vad nu är fallet; den bör förslagsvis gå ned till att inbegripa
fartyg om 50 tons bruttodräktighet, ty med nuvarande gräns, 100 ton,
finnes en mängd fartyg, som i mycket hög grad arbeta utan att vara besvärade
av lagens fordringar. Härigenom har utnyttjandet av arbetskraften ombord å
dessa fartyg givit dem möjlighet till en illojal konkurrens, som lagstiftaren
säkerligen icke avsett.
Skärgårds- och mälarflottornas rederiförening anser, på grund av vad föreningen
i sitt allmänna uttalande (se ovan) anfört, nödvändigt, att förste styrman
och förste maskinist, oaktat å hithörande fartyg endast en styrman och en
maskinist finnas, undantagas från lagen (1 § 2 mom.), då deras inrangering
under densamma synes uteslutande vara ett ekonomiskt spörsmål.
Nautiska föreningen yttrar beträffande 1 § 2 mom.: Från lagens tillämpning
undantages bland annat arbete, som utföres av befälhavare å fartyg, varå
utom befälhavaren minst två personer äro anställda. Vidare undantages segelfartyg
med eller utan hjälpmaskin, vars bruttodräktighet överskrider 100 ton,
samt annat fartyg, som icke äger en dräktighet av minst 20 ton. Genom de enligt
nautiska föreningens uppfattning alltför snävt hållna undantagen från lagens
tillämplighetsområde ha, särskilt rörande pråmfart och annan härmed likställd
sjöfart, en del arbetstagare indragits under lagen, vilka lämpligen på grund av
trafikens oregelbundna beskaffenhet och arbetets art bort stå utanför. Då man
ansett sig böra från den allmänna arbetstidslagen undantaga sådana företag, däri
arbetarnas antal i allmänhet icke överstiger fyra, torde man med fullt fog kunna
begära, att en motsvarande undantagsbestämmelse även göres från lagen om arbetstid
å svenska fartyg. Föreningen föreslår således, att första stycket av mom. 2
erhåller följande ändrade lydelse:
11
»Från lagens tillämpning undantages arbete å fartyg, å vilka de anställdas
un tal, befälhavaren inberäknad, icke överstiger fyra personer.» Befälhavaren
undantages i varje fall från arbetstidslagen.
Sveriges skepparförbund påyrkar lagens tillämplighet utsträckt att omfatta
även befälhavare (varvid dock troligen avses endast befälhavare å bogserbåtar).
Såsom motiv anföres:
För några få av befälhavarna, vilkas tjänstgöring är mestadels förlagd inom
hamnområdena, har lagen verkat fördelaktigt med ett par timmars kortare tjänstgöring
per dygn. Orsaken härtill har varit, att en del rederier dragit sig för de
merkostnader, som eljest kommit den övriga besättningen till del i form av övertidsbetalning.
För de flesta har lagen verkat på motsatt sätt, då fritid under dagen icke
kan beredas befälhavaren, emedan besättningens ringa antal hindrar arbetstidens
indelning i vakter, och då befälhavaren ofta blir nödsakad att tjänstgöra nattetid
dels för att begränsa besättningens övertidsarbete, dels emedan hans arbete ofta
icke kan anförtros åt någon annan. På så sätt inträffar det ofta, att befälhavaren
måste tjänstgöra flera dygn i sträck, varav resultatet blir överansträngning, genom
nattvak försvagad syn och oförmåga till tjänstgöring.
Svenska eldareunionen yttrar: Beträffande 1 § 2 mom. c och e i lagen,
varest föreskrives undantag från lagens tillämpning för manskap ombord å bärgningsfartyg
samt segel- och annat fartyg, understigande resp. 100 och 20 ton,
synes oss även manskapet ombord å dessa fartyg rätteligen böra inrymmas under
lagens bestämmelser, dock bör beträffande bärgningsfartygen dessa undantagas
från bestämmelserna i 15 §. Segel- och andra fartyg under resp. 100 och 20 ton
synas oss på grund av sina korta resor lämpligen kunna hänföras till bestämmelserna
i 8 §.
Stockholms transport- och bogser ingsaktiebolag, som beträffande pråm fartyg
erhållit dispens i viss utsträckning från 8 och 18 §§ (se nedan vid resp. §§),
anför: På dispens vägen hava vi erhållit sådana lättnader, att de största svårigheterna,
som lagen medfört för den inre pråmtrafiken, borteliminerats. Då de
vunna lättnaderna nödvändigtvis måste gälla för framtiden, torde mest praktiskt
vara, att under hänvisning till tidigare motivering i saken vid bearbetningen av
lagen pråmar under 100 bruttoton helt undantagas från lagens tillämpning.
Arbetstiden regleras då dels av sjölagens bestämmelser, dels genom för personalen
gällande anställningsvillkor, vari som regel finnes fastslaget den arbetstid, som
får uttagas, men intet hindrar att genom erläggande av den överenskomna övertidsersättningen
fortsätta arbetet. Härigenom erhålla besättningarna en rätt så
stor extraförtjänst, som efter lagens tillkomst uteblivit. Personalen har med anledning
av denna förlorade arbetsförtjänst också uttryckt sitt missnöje över lagens
rätt att begränsa möjligheterna till extraförtjänst.
Angående bolagets ångfartyg framhålles, att lagens ikraftträdande medfört
stora svårigheter vid ordnande av arbetstiden för styrmän och maskinister. Endast
erhållen dispens från lagen har kunnat lösa problemet.
2 §•
Sveriges redareförening yttrar angående 1 mom.: Det har icke sällan förekommit,
att besättningsmän gjort anspråk på övertidsersättning för vanlig ren
-
Sveriges skepparförbund.
Svenska
eldareunionen.
Stockholms
transport- och
bogseringsaktiebolag.
Sveriges
redare
förening.
12
Nautiska
föreningen.
Svenska
eldareunionen.
Svenska sjömansunionen.
Svenska
eldareunionen.
Sveriges
redare
förening.
göring av skaffningsutensilier samt mäss- och sovrum. Det ligger dock i sakens
natur, att sjöman bör med hänsyn till den egna trevnaden själv sörja för renhållning
av sitt sovrum och sina matutensilier, varför föreningen för undvikande
av tvister härutinnan hemställer, att det i förevarande lagstadgande uttryckligen
säges ifrån, att dylikt lättare rengöringsarbete ej inräknas i begreppet »skeppstjänst».
Ifråga om fartbestämning hemställer föreningen, att lagstadgandet gives
samma form som motsvarande stadgande i förordningen den 23 december 1915
om fartygs byggnad och utrustning, enligt vilken fart under månaderna maj—
oktober på Island, Färöarna och Norges kust norr om 61° nordlig latitud skall
räknas såsom nordsjöfart. Föreningen finner detta så mycket mer befogat, som
denna fart under sommarmånaderna på grund av det tempererade klimat, som
då är rådande i dessa farvatten, icke kan anses påkostande för besättningen.
Angående 2 mom.: I detta stadgande omnämnt »annat uppehåll i skeppstjänsten»
än måltidsrast bör frånräknas arbetstiden, så snart detsamma uppgår
till en halv timma. Föreningen tillåter sig till motivering av detta yrkande
hänvisa till kapten Nordborgs å sid. 47 i skeppstjänstkommitterades betänkande
intagna reservation till 2 §.
Nautiska föreningen anför angående 2 mom.: Erfarenheten har visat, att
goda skäl föreligga för den uppfattningen, att den här omförmälda tidsperioden
av en timma bör utbytas mot en halv timma.
Svenska eldareunionen föreslår, att bestämmelsen i 2 § 1 mom. rörande
»oavbruten gång» måtte erhålla följande ändrade lydelse: »Med oavbruten gång
förstås, att icke land angöres eller eljest beröring med land äger rum för lastning
eller lossning under längre tid än 5 timmar vid varje tillfälle». Denna ändring
motiveras därmed, att den ordinarie arbetstiden å fartyg, som gå i kust- och inrikes
fart, med nuvarande stadgande uppgår till 84 timmar per vecka, i trots av
att dessa fartyg lämpligen kunna inrymmas under bestämmelserna i 8 §.
Svenska sjömansunionen framställer det yrkande, att allt arbete med lossning
och lastning måtte anses såsom extraarbete med extra ersättning enligt överenskommelse.
Sådant arbete skulle icke betraktas såsom skeppstjänst. (Jfr nedan
angående övertidsarbete.)
3 §•
Svenska eldareunionen framhåller, att bestämmelsen i 3 §, att arbetstiden
skall vara indelad i vakter (skift), bör med hänsyn till skeppstjänstkommitterades
motivering (sid. 33; 4 § 1 mom. a) förtydligas av den anledning, att det i praktiken
förekommer, att arbetsvakter avbrytas för måltidsrast på så sätt, att manskap,
som har vakt mellan 4—8 e. m., bliver avlöst mellan kl. 6 och 7 för intagande
av måltid. Följden bliver att manskap, som har sin arbetsvakt förlagd
på annan tid, får sin frivakt avbruten.
4 §•
Sveriges redareförening anför angående tredje och fjärde stycket: Bestämmelserna
rörande styrmäns och maskinisters arbetstid böra, i överensstämmelse
med föreningens under 1 § 2 mom. framförda yrkande därom, att allt befäls
arbete skall undantagas från lagens tillämpning, utgå. Om det emellertid befinnes
13
påkallat att reglera även styrmäns och maskinisters arbetstid, bör det givetvis
vara det författningsenliga och ej det faktiska antalet av sådana befälspersoner,
som bör vara avgörande i fråga om tillämpning av 2 eller 3 vaktssystem för dem.
Där befälsförordningen (förordningen angående befäl å svenska handelsfartyg
den 29 mars 1912) endast föreskriver 2 styrmän resp. 2 maskinister, bör styrmännens
resp. maskinisternas arbetstid kunna utsträckas till 24 timmar under
2 på varandra följande dygn, oavsett om det faktiska antalet styrmän eller maskinister
uppgår till 2 eller 3.
Det gives nämligen fall, där rederier, tillfölje tradens karaktär och lastens
beskaffenhet eller fartygets egenskap av styckegods- eller passagerarefartyg, kunna
finna det med sin fördel förenligt att anställa 3 styrmän, utan att befälsförordningen
föreskriver sådant antal, och likaså kunna vissa omständigheter föranleda
ett rederi att anställa någon maskinist utöver det författningsenliga antalet; men
den fördel, som ett sådant utökande av antalet styrmän eller maskinister avser
att medföra, skulle i hög grad minskas och ofta alldeles bortelimineras, för den
händelse den omständigheten, att antalet utökats utöver det författningsenliga,
utgjorde anledning till lagenlig inskränkning av ifrågavarande befattningshavares
arbetstid.
Föreningen hänvisar härutinnan till en av byråinspektören i kommerskollegium,
kapten Birger Rundblom, avgiven, den 1 mars 1921 dagtecknad
promemoria i ärendet (Bilaga II t. andra lagutskottets utlåtande nr 33 för 1921).
Bestämmelsen i 4 § 4 st. därom, att smörjares och motormäns arbetstid
skall inskränkas till 16 timmar under två på varandra följande dygn, så snart
antalet i dylik tjänst anställda personer uppgår till 3, tvingar rederierna att för
befattningarna använda 2 personer i många fall, då det varit önskvärt äga tillgång
till ytterligare arbetskraft för ifrågavarande arbete. Bestämmelsen kan fördenskull
sägas i vissa fall verka till men för sjöfartssäkerheten såväl som personalens
egna intressen.
Å större fartyg, vilka trafikera varmare klimat, har det före lagens ikraftträdande
varit praxis att mönstra 3 särskilda smörjare med 8 timmars vanlig
vakttjänst samt 2 timmars »arbetsväg» per dygn. Den ifrågavarande bestämmelsen
medgiver emellertid icke arbetsvakter, med mindre övertidsersättning utbetalas.
Fartyg, varom här är fråga, komma tidvis in i kallare och mindre påfrestande
klimat, då smörjarna mycket väl kunna stå ut med att få gå två vakter
för att dymedelst frigöra den tredje smörjaren för utförande av nödigt underhållsarbete.
Detta förhindras till följd av lagens avfattning.
En begränsning till 16 timmar på två varandra följande dygn bör fördenskull
ifråga om smörjares arbetstid kunna ifrågakomma endast i tropikerna,
och då endast försåvitt maskinisternas författningsenliga antal överstiger två.
Detsamma gäller om motormännens och eldares å oljeeldade fartyg arbete.
I motorfartyg finnas endast motormän och maskinister i maskinrummet. Uti
vissa små fartyg med 2 motorer kunna anställas exempelvis 4 motormän, vilkas arbete
förut uppdelades i vakter på två skift, så att alltid två motormän och en maskinist
funnes i maskin under gång. Efter lagens tillkomst har det blivit nödvändigt
uppdela motormännens arbete på tre vakter, ehuru maskinisterna gått på
två vakter. Därigenom har arbete blivit avlastat från motormännen och pålagt
14
maskinisterna. Huru detta verkar med hänsyn till såväl sjösäkerheten som fartygets
drift ligger i öppen dag. Det synes föreningen uppenbart, att motormännens
arbetstid icke bör vara kortare än maskinisternas. I fart, för vilka befälsförordningen
föreskriver endast två maskinister, bör man fördenskull kunna utsträcka
motormännens arbete till 24 timmar under två på varandra följande
dygn. Det berättigade i denna erinran framgår därav, att exempelvis A.-B.
Broströms linjeagentur för motor fartyget »Svealand» beviljats dispens i berörda
hänseende från arbetstidslagens stadgande.
Beträffande oljeeldade fartyg måste särskilt beaktas, att eldares arbete icke
innebär något egentligt kroppsarbete utan endast eftersyn.
Även i fråga om kollämpare är den ifrågavarande bestämmelsen opraktisk,
och begränsningen av lämparnes arbetstid till 16 timmar under två på varandra
följande dygn för det fall, att det finnes tre lämpare ombord, är ofta alldeles
omotiverad. Det inträffar nämligen i vanliga fall, att kolen under de tre till
fem närmaste dygnen efter bunkring rinna till utan någon lämpning, varför
arbetskraft icke alls eller i mycket ringa utsträckning behöver tagas i anspråk
för kollämpning under denna tid. För undvikande av slöseri med arbetskraften
bör man fördenskull kunna använda lämparen såsom dagman och jämväl till
andra förekommande arbeten än lämpning, till dess förhållandena påfordra lämpning
även nattetid, då vaktindelning av sig själv inträder. Men även sedan
sådan vaktindelning blivit nödvändig, är det enligt föreningens uppfattning icke
påkallat begränsa vakterna till 8 timmar per dygn annat än i tropikerna, där
arbetet på grund av klimatet är särskilt ansträngande. Undantagsfall givas
visserligen, där det på grund av kolförbrukningen och distansförhållandena ombord
kan anses påkallat att även i icke tropiska farvatten indela lämparnes
tjänstgöring i 3 vakter, och i sådana fall regleras givetvis av dessa praktiska
skäl arbetstiden på sådant sätt; men detta sker icke tillfölje lagens bestämmelse,
ty, såsom lagen nu är formulerad, innebär densamma endast i vissa fall ett opåkallat
slöseri med arbetskraften utan att i andra fall (där antalet kollämpare endast
äro två) utgöra någon garanti emot överansträngning.
Begränsning av lämparnes arbetstid till 16 timmar under två på varandra
följande dygn bör alltså enligt föreningens uppfattning ifrågakomma endast i
tropiska farvatten.
Angående femte stycket: Anledningen till, att detta lagstadgande tillåter
uppdelning i två-vaktssystem ifråga om eldares arbetstid å fartyg med maskinstyrka
upp till 600 I. H. K. i »inskränktare fart», måste vara, att eldarnes arbete
i denna fart ansetts mindre ansträngande, då land oftare angöres än i oceanocb
nordsjöfart. Är denna förutsättning riktig, bör emellertid samma frihet för
fartyg med maskinstyrka upp till 600 I. H. K. gälla i transatlantisk kustfart.
Föreningen vill därjämte hemställa om frihet att, oberoende av fart, anordna
skeppstjänsten för eldare i två-vaktssystem även för fartyg med maskinstyrka
över 600 I. H. K. och upp till 900 I. H. K., om hamn i vanliga fall
angöres vartannat dygn för lossning eller lastning, enär det effektiva arbete, som
under året uttages av eldare å dylika fartyg på grund av de täta uppehållen
för lastning och lossning vanligen bliver relativt ringa även med dylik vaktindelning.
Gränsen för två-vaktssystem för fartyg i nordsjöfart, 250 I. H. K., är all
-
15
deles för låg. Detta framgår av följande: I ett fartyg med 250 hästkrafters
ångmaskin är kolåtgången endast = —- jqqq ~~~ = 5,4 ton; v^ket per man
5 4
och dygn, sådan lagen nu är, endast blir ^ — 1.8 ton, mot i skeppstjänstkom
-
mitterades förslag till bemanning föreslagna 3.5 ton.
Att de svenska småfartygen härutinnan äro sämre ställda än flertalet utländska
sådana fartyg ligger fördenskull i öppen dag.
Det är att märka, att fartyg, varom här är fråga, ligga avsevärt längre
tid i hamn än de äro till sjöss. Med hänsyn härtill anser föreningen skäligt, att
gränsen höjes till 500 I. Ii. K.
Angående sjätte stycket: Bestämmelsen »lättare rengöring» torde böra förtydligas,
enär fall förekommit, då krav framställts från vederbörande på utfående
av övertidsersättning för diskning av egna matbackar och övriga matutensilier
såväl som rengöring av egna sovrum. Föreningen hänvisar härutinnan till sitt
yrkande under 2 § 1 mom. i frågan om begreppet »skeppstjänst».
Nautiska föreningen yttrar: Nordsjöfarten har i en del fall fått vidkännas
högst avsevärt ökade kostnader genom bestämmelsen att å fartyg av viss storlek
trevaktssystem kräves för eldare. Begäran om dispens från denna föreskrift har
icke vunnit Kungl. Maj:ts bifall. Vid revidering av arbetstidslagen å fartyg bör
emellertid spörsmålet om trevaktssystem i maskinen i nordsjöfart ånyo upptagas
till övervägande. Mycket stora intressen äro förknippade därmed, att nämnda
fart, särskilt i fråga om den reguljära gods- och passagerartrafiken, icke belastas
med högre omkostnader för driften än som oundgängligen är av nöden. Tiden
till sjöss är jämförelsevis kort i förhållande till tiden, som åtgår för varje tur.
Tager densamma fjorton dagar, utgör själva sjöresan endast 1/:t å ''/t av denna
tid. Även om tvåvaktssystemet användes, skulle den faktiska tjänstgöringen för
fartygets eldning per vecka i regel bliva kortare än med trevaktssystemet i oceanfart.
Att under sådana förhållanden föreskriva, att trevaktssystem ovillkorligen
skall tillämpas, synes vara att gå för långt i fråga om begränsning av arbetstiden.
Föreningen finner sig därför böra föreslå, att 4 § i arbetstidslagen å svenska fartyg
erhåller ungefär följande tillägg:
»dock att i nordsjöfart eller inskränktare fart tvåvaktssystemet (24 timmars
arbetstid på två varandra följande dygn) jämväl må för eldare (maskinister,
motormän, smörjare eller kollämpare) tillämpas på arbete med maskinen, ifall,
per kalendervecka räknat, sjöresan under vanliga förhållanden icke pågår mera
än 3 7? dygn».
Genom en sådan bestämmelse och under tillämpning av 8 timmars arbetsdag
i hamn torde uti förevarande fart å de fartyg, som här avses, arbetstiden i
medeltal per vecka icke bliva mera än 63 timmar (8 §).
I samband med nu föreslagna jämkning av trevaktssystemet tillåter sig
föreningen framhålla, att det författningsenliga och ej det faktiska antalet befattningshavare
inom en viss kategori bör vara det bestämmande, huruvida tvåeller
trevaktssystemet skall tillämpas. Härvid ansluter sig föreningen till de
synpunkter, som uttalats av byråinspektören B. Rundblom i hans förutnämnda
yttrande till andra lagutskottet vid innevarande års riksdag.. Skulle dispens hava
meddelats från författningsbestämmelserna rörande antalet av en viss kategori be
-
Nautiska
föreningen.
16
Sveriges
Urtygsbefäls
förening.
Ångfartygs
befälhavare
sällskapet.
fattningshavare eller har på grund av omständigheter, varöver rederiet icke råder,
besättningsantalet förminskats, så synes härav uttryckligen böra följa, att vid
tillämpning av arbetstidslagen hänsyn tages till det faktiska antalet befattningshavare
ombord.
Sveriges fartygsbefälsförening: Den form för begränsning av arbetstiden
å fartyg, som i lagen tillämpats, nämligen att stadga icke viss arbetstid för dygn
utan den maximiarbetstid, som får uttagas under två på varandra följande dygn,
har visat sig ingalunda verka tillfredsställande. Så som bestämmelsen blivit avfattad,
lämnar den nämligen rum för den tolkningen, att så gott som hela arbetstiden
kan, även om ej trängande behov föreligger, uttagas under samma dygn,
endast den därpå följande fritiden blir så lång, att lagens bokstavslydelse iakttages.
En sådan tolkning har tyvärr ej sällan förekommit och lett till ett orättvist
och betungande utnyttjande av arbetstiden i stället för den lämpliga fördelning
därav, som med bestämmelsen otvivelaktigt avsetts, ty verkningarna av den
överansträngning, som uppstår genom en alltför lång arbetstid i ett sträck, kunna
givetvis icke utjämnas genom förlängning av den därpå följande fritiden. Det
synes därför nödvändigt, att bestämmelsen ändras därhän, att en högsta arbetstid
per dygn fastställes.
För styrman å fartyg, där tre av denna befälsgrad finnas anställda, bestämmer
lagen en arbetstid under två på varandra följande dygn av 18 timmar,
d. v. s. två timmar mera än för maskinist. Anledningen härtill angives i motiveringen
till lagförslaget vara den, att styrman skulle beredas tillfälle att på
denna överskjutande arbetstid efter slutad vakt å bryggan utföra sådana av denna
vakt och fartygets navigering föranledda arbeten, som under vakten icke inedhunnits,
såsom anteckningar i loggboken, uträkning av bestick, förande av journal
m. m. Detta har emellertid ej kommit till uttryck i själva föreskriften om styrmans
arbetstid, vilken därför lämnar rum för en sådan tolkning, att styrman å
sådana fartyg, varom här är fråga, fått göra s. k. arbetsvakt, d. v. s. efter slutad
vakt å bryggan blivit ålagd deltaga i arbeten för fartygets underhåll och vård,
såsom rostbankning, rengöring, målning och dylikt. Detta är en uppenbar misstolkning
av meningen med ifrågavarande föreskrift, som måste förekommas genom
att avsikten med den förlängda arbetstiden i lagen angives, och föreningen anser
en sådan rättelse så mycket mera nödvändig av den anledning, att kommerskollegium
i avgivet svar på förfrågan angående denna sak hänvisat till en
av byråassistenten B. Bundblom avfattad promemoria av sådant innehåll, att den
frågande lätt kan komma till den uppfattningen, att sådant underhållsarbete som
ovan nämnts är avsett att inrymmas i styrmannens arbetstid. Skulle ej i lagtexten
lämpligen kunna intagas föreskrift, som ej lämnar rum för misstolkning
på sätt hittills skett, anse vi, att arbetstiden för styrman under jämförliga förhållanden
i övrigt icke bör sättas längre än den för maskinist föreskrivna.
Ångfartygsbefälhavaresällskapet yttrar: Vi hava ovan erinrat, att lagen
tillkommit i hast och under trycket av andra omständigheter än direkt behov av
begränsning av sjöfolkets arbetstid, samt att en följd därav blivit, att formuleringen
av de särskilda bestämmelserna i flera fall blivit mindre exakt och begränsad,
än önskligt varit, samt lämnar rum för misstolkning. Så föreskrives
t. ex. i § 4, att manskapet å helgdag utöver nödig skeppstjänst för manöver icke
får åläggas annat än »lättare rengöring». Att på en så tänjbar definition grunda
17
avgörandet, huruvida övertidsarbete skall anses föreligga och ersättning därför
skall utgå, är ett förbiseende vid lagens avfattning, som nästan kan sägas locka
till övergrepp och har också givit anledning till mycket långt drivna anspråk på
övertidsersättning, såsom t. ex. för rengörning av egna sovrum, matbackar och
annan manskapets skaffningsmaterial in. fl. arbeten, som falla inom ramen för
nödtorftig snygghet och direkt avse manskapets egen komfort och trevnad.
Med den mycket snäva tidsbegränsning, som stadgats i fråga om söndagsarbete,
och den mycket rundligt tilltagna timpenningen för övertidsarbete å helgdag,
synes med fog kunna begäras, att arten och omfånget av det arbete, som
utan risk för övertidskrav får å helgdag manskapet åläggas, noga bestämmes och
begränsas, så att de ytterst obehagliga slitningar mellan befäl och manskap, till
vilka den nu rådande oklarheten givit upphov, undanröjas.
Svenska maskinbefälsförbundet uttalar följande: Den längre arbetstiden
för eldare i kustfart, än vad som tillämpas för såväl vidsträcktare fart som för
de flesta arbetare i land, har under högkonjunkturen medfört svårigheter att erhålla
kvalificerade eldare i kustfarten. Dessa svårigheter hava för närvarande
upphört, men de torde sannolikt återkomma vid en ny högkonjunktur. Det är
från denna synpunkt önskvärt, att arbetstidslagen bättre jämställer kustfarten med
den vidsträcktare farten.
Förbundet föreslår, att arbetstiden för maskinbefälet å fartyg med över
1,000 I. H. K. maskinstyrka samt å alla fartyg, som göra resor utanför norra polcirkeln,
Irlands västkust och Gibraltar, begränsas till 8 timmar per dygn under
fartygets gång, ävensom att arbetstiden för eldare i kustfart i största möjliga
utsträckning begränsas till 8 timmar per dygn.
Svenska eldareunionen föreslår, att 4 § tredje stycket ändras så, att arbetstiden
för samtliga i maskin och pannrum samt kolboxar sysselsatta skall vara 16
timmar under två dygn, oavsett antalet anställda.
Svenska sjömansunionen har beträffande ifrågavarande paragraf följande
yrkande:
att arbetstiden för sjöman, vars arbetstid är indelad i vakter, icke må under
två på varandra följande dygn överstiga 16 timmar, i tropikerna 14, samt för
dagmän 8 timmar om dagen, i tropikerna 7 timmar, att arbetstiden förlägges
mellan kl. 7 f. m. och 5 e. m., samt att å helgdag samt nattetid sjöman icke
ålägges annat arbete än som erfordras för fartygets manövrering, navigering och
framdrivande.
Stockholms rederiaktiebolag Svea anser sig icke böra underlåta framhålla
olämpligheten av bestämmelsen om att arbetstiden för smörjare, kollämpare och
motormän får utgöra högst 16 timmar under två på varandra följande dygn, när
antalet ombordvarande i dylik tjänst anställda uppgår till 3. Denna bestämmelse
verkar därhän, att i fall, där förut använts 3 personer, numera endast 2 antagas,
ett förhållande tydligen till men för såväl fartygets som personalens intresse.
Förnyade ångfartygsaktiebolaget Götha anför beträffande bolagets båtar,
som användas såsom passagerarångfartyg i nordsjöfart (maskinstyrka 400—1,000
i. hkr.): av 4 § 5:e stycket följde vid lagens ikraftträdande, att å varje ångare
måste anställas ytterligare en eldare, då eldarnes arbetstid minskades från 12 till
8 timmar per dygn.
Svensk»
maskinbeläls
förbundet.
Svenska
eldareunionen
Svenska sjömansunionen
-
Stockholms
rederiaktiebolag
Svea.
Förnyade ingfartygsaktiebolaget
Götha.
3
18
Sveriges
redareföre
ning.
Svenska
< ldareunionen
och Svenska
sjömansunionen.
Nya stewardsföreningen.
Kanalflottans
rederiförening.
Skärgårds- och
mälarfhittornas
rederiförening.
a §•
Sveriges redareförening anser, att det icke torde kunna förebringas tillräckliga
skäl för begränsning till 9 timmar av dagmans arbete, där icke fartyget
befinner sig i tropikerna. Föreningen hemställer fördenskull, att arbetstiden för
dagman i icke tropiska farvatten sättes till åtminstone 10 timmar. Föreningen
vill härutinnan åberopa kapten O. A. Nordborgs reservation till motsvarande lagstadgande
i skeppst jänstkommitterades betänkande, infört å sid. 10 i betänkandet.
I fråga om arbetstidens förläggande under dagen anser föreningen det olämpligt
att, på sätt i stycket 2 föreskrives, begränsa tjänstgöringstiden för dagman till
tiden mellan kl. 6 f. m. och 8 e. m. å söckendag, särskilt i tropikerna, där besättningsmännen
själva av helt naturliga skäl ofta föredraga att förlägga arbetet till
eu eller annan timma före kl. 6 f. m. och någon timma efter kl. 8 e. m. för att
under den hetaste tiden på dagen vara fria. Föreningen påkallar fördenskull, att
ifrågavarande tidsbegränsning bortfaller.
Svenska eldareunionen och svenska sjömansunionen föreslå, att arbetstiden
för sjömän, som 5 § avser, icke får överstiga 8 timmar, samt att bestämmelserna
om skeppstjänst å helgdag måtte utgå.
6 §•
Nya stewardsföreningen framlägger förslag till reglering av arbetstiden för
kökspersonalen av följande innehåll:
Arbetstiden förlägges mellan kl. 6 f. m. och 6 e. in. såväl i hamn som till
sjöss. Måltiderna intagas under arbetstiden.
Såsom motiv härför anföres, att de tre timmars rast, vartill kökspersonalen
är berättigad, ytterst sällan kunnat erhållas, vare sig i form av fritid eller ersättning.
8 §•
Kanalflottans rederiförening anför: Den i 8 § medgivna tjänstgöringstiden
63 timmar med utökning av den i 15 § tillåtna förlängda arbetstiden av 18 timmar
borde få tillämpas å kanalbåtar, varjämte däcks- och maskinfolkets arbetstid borde
få beräknas sammanlagd efter ovanstående grund för en tidrymd av 4 veckor.
Härigenom skulle en mera sammanhängande tidsperiod för erforderlig vila kunna
beredas och olägenheterna för rederierna i någon mån minskas. Detta medgivande
har egendomligt nog gjorts till andra rederier, trafikerande inre vattenvägar, men
vägrats de Trollhätte- och Göta kanaler trafikerande fartygen.
Skärgårds- och mälarflottornas rederiförening anser det beträffande skärgårds-
och mälarbåtar till fullo ådagalagt och erkänt, att 8 § måste undergå revidering
så, att en period av 4 veckor lägges till grund för arbetstidens beräkning
i stället för en vecka.
Därigenom skulle en utvidgning av ovan berörda dispens till att omfatta
även eldarepersonalen äga rum, vilket, ehuru icke alldeles erforderligt för tjänstens
behöriga skötande, dock naturligtvis bleve nödvändigt för vinnande av system och
likformighet vid tillämpningen.
Vidare anföres: Den i samma paragraf stadgade arbetstiden av 63 timmar
i veckan eller i medeltal 9 timmar per veckodag anse vi för knappt tilltagen såsom
ordinarie arbetstid, ty ehuru vid lagens stiftande hänsyn tagits till den sär
-
19
egna karaktären av arbetet ombord, har dock icke nöjaktigt beaktats alla de fristunder
av mindre än 1 timmes varaktighet, vilka icke frånräknas arbetstiden.
1 vår första anhållan hos Kungl. Maj:t om undantagsbestämmelser från lagen
hemställde vi, att fristunder av en halv timmes längd måtte fråndragas arbetstiden,
men som det visat sig svårt att föra kontroll redan å de entimmesledigheter
som uppstå, hava vi frångått denna anhållan, men anse däremot rättmätigt,
att den ordinarie arbetstiden utökas med 7 timmar per vecka eller enligt vårt
hittills tillämpade och ovan föreslagna system, 28 timmar under fyra veckor.
Ångfartygsaktiebolaget Drottningholm—Fittja och Vaxholms nya ångfartygsaktiebolag
instämma i föregående.
Svenska eldareunionen framhåller såsom önskvärt, att andra stycket i 8
måtte utgå.
Svenska sjömansunionen föreslår sådan ändring av 8 §, att arbetstiden
under två på varandra följande dygn icke må överstiga 18 timmar eller uppgå
till mer än 56 timmar i veckan.
Stockholms transport- och bogseringsaktiebolag har genom Kungl. Maj ds
beslut den 26 mars 1920 beträffande bolaget tillhöriga pråmar, vilka nyttjas i
trafik å linjen Stockholm—Smedjebacken, tillsvidare intill utgången av år 1920
(sedermera förlängt att gälla för 1921 och 1922) erhållit sådan dispens, att pråmstyrare
må under en tid av fyra på varandra följande veckor användas till skeppstjänst
sammanlagt högst 252 timmar och till övertidsarbete högst 72 timmar;
dock under villkor att varje särskild resa under vanliga förhållanden kräver högst
tolv timmars oavbruten gång samt att mellan varje sådan resa göres uppehåll,
överstigande två timmar; och meddelar bolaget, att genom detta medgivande trafiken
på nämnda trade kunnat hållas i gång utan alltför stora dröjsmål och därmed
sammanhängande ekonomiska uppoffringar.
Stockholms ångslupsaktiebolag uttalar såsom önskemål vid en eventuell
revidering av lagen, att övertid i en viss vecka så vitt möjligt kompenseras genom
ökad fritid i en annan vecka i stället för direkt genom penningersättning, varför
bolaget anser, att 8 § borde — för sjöman som är anställd mer än en månad — medge
en arbetstid av 9 timmar om dagen i medeltal per månad i stället för per vecka.
9 §•
Sveriges redareförening framhåller: Med fartygs uppehåll »i hamn» bör
givetvis menas, att fartyget framkommit till sitt tillämnade förtöjningsställe eller
annorstädes erhållit sådan plats, att ändamålet med fartygets anlöpande av hamnen
kan uppfyllas. Om alltså ett fartyg på grund av lågvattenstånd eller anhopning
av tonnage i hamnen eller dylikt förhindras anlöpa det ställe, där lossningen
eller lastningen skall försiggå, och tvingas att under exempelvis några
dagar förankra utanför detta ställe å plats, där dylikt arbete ej äger rum, bör
befälhavaren givetvis hava frihet att anordna skeppstjänsten, såsom då fartyget
är till sjöss, till dess fartyget kan förtöja å lossnings- eller lastningsstället, och
detta oavsett om den plats, där fartyget ofrivilligt blivit liggande, är belägen
inom eller utanför hamnområdet. Så länge fartyget ej ankommit till det tillämnade
förtöjningsstället, måste nämligen i sjösäkerhetens intresse såväl som av
andra skäl fartyget hållas manöverklart. Den tjänstgöring ombord, som på grund
därav erfordras, måste ofta anordnas i vanliga sjövakter, för vilka övertidsersätt
-
Svenska
eldareunionen.
Svenska sjömansunionen.
Stockholms
transport- och
bogseringsaktiebolag.
Stockholms
ångslups
aktiebolag.
Sveriges redareförening.
20
ning under inga förhållanden bör utgå. Enär fall förekommit, då kommerskollegium
tolkat lagstadgandet i motsatt riktning, bör detsamma förtydligas i den
riktning, som av föreningen angivits.
Dessutom kan på grund av lokala förhållanden inträffa, att ett fartyg måste
lossa och lasta på öppen redd och i anledning därav under alla tider på dygnet
hållas manöverklart. Åven i sådana fall måste befälhavaren i viss utsträckning
anordna skeppstjänsten såsom då fartyget är till sjöss, och hör han därtill äga
frihet utan någon tidsbegränsning.
Svenska sjö- Svenska sjömansunionen föreslår, att 9 § måtte utgå.
mansunionen.
10 §.
Sveriges re- Sveriges redareförening anför följande: Det arbete, som i vanliga fall krä
dareförening.
ves av besättningen på maskindrivna fartyg under fartygets uppehåll i hamn, är
i regel icke så ansträngande, att en begränsning till 8 timmar per dygn med
hänsyn därtill kan anses påkallad. Föreningen finner för den skull skäligt påfordra,
att arbetstiden i hamn utsträckes till 10 timmar, åtminstone för den
personal, som erfordras, för att lossnings- och lastningsarbetet skall kunna obehindrat
pågå.
I detta sammanhang vill föreningen erinra därom, att lagstadgad begränsning
av arbetet i land i åtskilliga utländska, av svenska fartyg trafikerade hamnar
icke förekommer. I dylika hamnar måste, om lagens föreskrifter skola efterlevas,
arbetet å ett svenskt fartyg avstanna under tid, då lastnings- och lossningsarbetet
i många fall kan pågå å andra nationer tillhöriga fartyg, och — i den
mån arbete lagenligt tillätes på övertid — medför detsamma i varje fall försvenska
fartyg extra kostnader, vilka ofta uppgå till betydande belopp. Detta
innebär ett tillbakasättande av svensk sjöfart, som icke kan anses välbetänkt.
Såsom stadgandena i 10 § andra och sista styckena äro formulerade, skulle
man kunna komma till den uppfattningen, att även vakttjänst vore inkluderad i
den egentliga skeppstjänsten samt på den grund begränsad till 8 timmar per söckendygn
och såsom ordinarie arbete icke tillåten på helgdagsdygn. Detta är
absurt. Vakttjänst är icke att likställa med vanligt arbete ombord. Det ligger
i sakens natur, att sådan tjänst måste utföras alla tider på dygnet och alla dygn
i veckan, och vakttjänstgöringen har alltid ansetts ingå i sjömannens mest elementära
åliggande. Densamma är att betrakta såsom en skyddsåtgärd, icke blott
i fartygets och lastens utan jämväl i besättningens eget intresse. Någon rimlig
anledning till att arbetstidslagen skulle göra någon förändring härutinnan finnes
icke. Lagen avser och kan icke avse annat än att förhindra missbruk av besättningsmans
arbetskraft, icke att omöjliggöra ett ordinärt bruk av densamma. Vakttjänsten
har därjämte alltid ansetts och anses med skäl såsom mindre betungande
än egentlig skeppstjänst, och nattvaktstjänstgöring föredrages gärna av besättningen,
för att vederbörande skall komma i åtnjutande av motsvarande ledighet
under dagen. Föreningen anser fördenskull nödvändigt, att ifrågavarande lagstadgande
så ändras, att detsamma uttryckligen medgiver vakttjänsts anordnande
helgdags- såväl som vardagsdygn, dag såväl som natt, under 12 timmar per dygn,
utan att övertidsersättning skall ifrågakomma.
När det gäller definiera begreppet »vakttjänst» bör man givetvis utgå ifrån,
att förhållandena ombord nödvändiggöra sådan tjänst icke blott på däck utan
21
jämväl annorstädes å fartyget, såsom exempelvis i fartygets maskin- och eldrum
för tillsyn av maskineriet, underhåll av »myr»-fyrar för värmeledning ombord,
eldning för belysning i koleldade fartyg, reglering av oljetillförseln i oljeeldade
fartyg samt passning av vattenståndet i pannorna, så att icke torrkokning med
åtföljande explosion inträffar, allt »arbete», som kräver så ringa ansträngning, att
detsamma icke i någon mån kan anses mera betungande än vanlig vakttjänst å
däck, och som liksom nyssnämnda vakttjänst i de ombordvarandes lika mycket
som i fartygets och lastens intresse måste utföras alla tider på dygnet. Föreningen
avser alltså att med detta framhålla nödvändigheten av att i begreppet »vakttjänst»
inkludera all tjänstgöring ombord, vilken enligt sakens natur måste i
säkerhetens intresse utföras alla tider på dygnet, och vill föreningen särskilt betona,
att den tjänstgöring i maskin- och eldrum, som här åsyftas, dessutom tjänar
de ombordanställdas egen trevnad och bekvämlighet.
Föreningen åberopar i övrigt rörande vakttjänst i hamn den motivering
till förändrade förhållanden härutinnan, som i förutberörda promemoria av den 1
mars 1921 anförts av sjökaptenen Birger Rundblom.
I 10 § 4 st. bör uttryckligen sägas ifrån, att man kan anordna skeppstjänsten
före kl. G f. m. för person, som på morgonen måste taga upp ånga i
pannan till vinscharna före stuveriarbetets påbörjande. Om stuveriarbetct börjar
kl. 7 på morgonen, måste fyrstickning och ångupptagning påbörjas redan kl. 5 f. in.
Ifråga om arbetstiden i hamn åberopar föreningen jämväl i tillämpliga
delar kapten O. A. Nordborgs å sid. 48 och 49 i skeppstjänstkommitterades betänkande
införda reservation till 3 § i betänkandet.
Utan att vilja framställa förslag anser sig Nautiska föreningen böra påpeka,
att i den allmänna arbetstidslagen arbetstiden per dag kan uppgå till 9 timmar,
blott en arbetstid av 48 timmar i veckan härigenom icke överskrides.
På grund av den mängd anmärkningar, som framkommit rörande den i
10 § omförmälda vakttjänsten, torde det vara nödvändigt, att en revidering av
denna paragraf äger rum. Med stöd av förut anförda skäl får föreningen föreslå,
att bestämmelsen om vakttjänst formuleras så, att dels skeppstjänst såsom vaktman
särskiljes från annan skeppstjänst i hamn, dels att i fråga om tidens längd föreskrives,
att vakttjänst icke må överstiga 12 timmar per dygn eller 63 timmar i
veckan för samma person, och dels att i vakttjänst må ingå sådana tillfälliga eller
mindre ansträngande göromål som båttjänst, skötsel eller tillsyn av sanitets-, värme-,
frys- eller belysningsanordningar m. m.
Sveriges fartygsbefälsförening anför: En bestämmelse i lagen, vars oklara
avfattning givit anledning till mycket olika tolkningar och vållat en mängd tvistigheter,
är den om vakttjänst i hamn. Det är av högsta behov påkallat, att lagens
lydelse i detta fall förtydligas därhän, att tvisteanledningarna undanröjas. Särskilt
böra klara och oförtydbara föreskrifter meddelas angående vaktgöringen
under natt närmast före och efter helgdag. I lagen finnes ej ens tydligt angivet
vad som menas med vakt i hamn, och att få detta klargjort är — särskilt för
befälet — av stor betydelse.
Ångfartygsbefälhavaresällskapet framhåller likaledes olägenheten av, att bestämmelse
saknas om vad som med vakttjänst bör förstås, samt anför:
Lydelsen av 10 § kan till och med vid sammanställningen av dess andra
och sista stycke lämna rum för den tolkningen, att vakttjänsten skulle såsom in
-
Nautiska
föreningen.
Sveriges fartygsbefälsföroning.
Ångfartygs
befälbavare
sällskapet.
22
Svenska
maskinbefäls
förbundet.
gående i skeppstjänsten vara underkastad enahanda tidsbegränsning och villkor
för övertidsarbete som denna, vilket likväl knappast kan hava varit lagstiftningens
mening. Vakttjänsten är till sin art en skyddsåtgärd, ett nödvändigt villkor, icke
blott för fartygets och lastens säkerhet, utan även för de ombordvarandes trygghet
och välbefinnande, och måste pågå utan avbrott till sjöss som i hamn dygnet
igenom och sträcka sig till alla fartygets delar, såväl till däck som maskinrum
och andra rum. Den skiljer sig från skeppstjänsten ävenledes däruti, att den
kräver mera vakenhet och påpasslighet än egentligt fysiskt arbete.
Att under några förhållanden för sådant skyddsarbete övertidsersättning
skulle kunna krävas, t. ex. för underhåll och passning under helgdag av fyrar för
värmeledning och belysning, reglering av oljetillförsel å motorfartyg, passning av
vattenståndet i pannorna till förekommande av torrkokning m. m. synes sällskapet
i hög grad oegentligt och obilligt; men så har dock vid upprepade tillfällen skett
med stöd av oklarheten i 10 §. Likaledes bör av hamnmyndighet påbjudet
arbete, t. ex. förhalning under helgdag för att bereda plats åt annat fartyg eller
dylikt, icke räknas som övertidsarbete.
Här är uppenbarligen av behovet påkallat ett förtydligande, som ställer
vakttjänsten utanför det arbete ombord, för vilket tidsbegränsningarna äro avsedda.
Svenska maskinbefälsförbundet yttrar: Enligt sjölagens 80 § åligger det
maskinisten att hava tillsyn å fartygens samtliga ångpannor och maskiner samt
ansvara för dessas behöriga drift och skötsel. Som nämnda paragraf måste åsyfta
förste-maskinisten kan denne sålunda icke stå till svars med att, under den tid på
dygnet, som ej är att hänföra till ordinarie arbetstid, då maskineri anlitas för
lastning, lossning, belysning o. d., lämna den under drift varande anläggningen
utan tillsyn av ansvarig person. Han måste således, i pliktens och säkerhetens
intresse, antingen själv övervaka driften eller anförtro denna vakt till annat ansvarigt
maskinbefäl. Den maskinist, som sålunda under längre eller kortare tid
är ansvarig för driften, måste av naturliga skäl även utföra det arbete, som är
förenat med behövlig tillsyn av anläggningen, och torde därför dylik tjänstgöring
vara att hänföra till vakttjänst i enlighet med 10 § i lag om arbetstid å svenska
fartyg.
Vi vilja även påpeka, att i enlighet med överenskommelse mellan Sveriges
redareförening och Svenska maskinbefälsförbundet före den tid, ovannämnda lag
trädde i kraft, undermaskinisterna voro berättigade till övertidsersättning, när ånga
användes för lossning och lastning under tid mellan kl. 6 e. m. och kl. 6 f. m. Sistnämnda
överenskommelse skulle dock endast gälla tills lag om arbetstid å svenska
fartyg utkommit från trycket, och skulle sedermera lagens bestämmelser, med avseende
på övertidsersättning, tillämpas. Detta fick till resultat, att maskinbefälet,
i överensstämmelse med kommerskollegii tolkning av, lagen, berövades en av de
förmåner, de avtalsenligt tillkämpat sig.
Vi vilja därför som värf önskemål framhålla, att tid utöver ordinarie arbetstid,
varunder maskinist beordras vara ombord för eftersyn av vinschar, lyse eller
annan maskinell drift, skall räknas som vakttjänst i enlighet med lagens 10 §
och ersättning utgå i enlighet därmed.
Då förste maskinisten är undantagen från lagen, gäller ovanstående ej
nämnde befattningsinnehavare, men vilja vi dock framhålla, att dylik vakttjänst
ej får överföras på denna person i större grad än vad som kan komma på hans
23
lott i fartyg, där endast tvä maskinister äro anställda, och, där mer än tvä
maskinister äro anställda, första maskinisten helt befrias från dylik vakttjänst.
Svenska eldareunionen har vid ifrågavarande paragraf följande yttrande:
Den bestämmelse angående skeppstjära av en timmes lättare rengöringsarbete,
som innehålles i 10 § första stycket, bör utgå. Arbetstiden för sjömän, som ej
tillhöra kökspersonalen, bör förläggas mellan kl. 7 f. in. och 5 e. m. Ordet
»nödig vakttjänst» bör förtydligas.
Svenska sjömansunionen framlägger följande yrkanden:
beträffande ordinarie arbetstid i hamn:
att sjöman å söckendag icke må användas till arbete mer än 8 timmar, i
tropikerna 7 timmar;
att å helgdag sjöman icke må åläggas annat arbete än sådant, som är för
fartygets säkerhet nödvändigt; samt
att arbetstiden skall förläggas mellan kl. 7 f. m. och 5 e. m.;
beträffande vakttjänst i hamn:
att arbetstiden för sjöman, som förrättar vakttjänst, må förläggas mellan kl.
5 e. in. och 7 f. m. samt icke överstiga 8 timmar pr dygn;
att å helgdagsdygn övertidsersättning måtte utgå, ävenså i sådana fall där
vaktman icke åtnjutit vederbörlig fritid i likhet med övrig ombord å däck anställd
personal; samt
att måltidsrast inräknas i vaktmans arbetstid.
Ett stort antal enskilda redare påtala samstämmigt konsekvenserna av lagens
ställning till vakttjänst och övertidsersättning samt framhålla, hurusom det nödvändiga
men synnerligen lindriga arbete, vakttjänst innebär, åsamkat rederierna
onaturligt stora kostnader, varvid särskilt ersättningen för vakttjänst å helgdag
stigit till en omotiverad höjd och blivit synnerligen betungande.
U §•
Sveriges redareförening framhåller, att i ett flertal utländska hamnar affärsoch
expeditionslokalerna icke äro föremål för lagstadgad stängningstid utan ofta
hållas öppna ända till kl. 8 på aftonen. Det synes i dylika fall alldeles omotiverat
föreskriva en obligatorisk ledighet en gång i månaden redan från kl. 12 på dagen
för varje sjöman — såväl befäl som manskap — å fartyg, som uppehålla sig i
hamn mer än 48 timmar. Särskilt å större fartyg med ett stort antal besättningsmän
hava svårigheter uppstått för beredande av denna fritid och allvarliga rubbningar
i skeppstjänstens utövande därutav förorsakats. Något verkligt behov av
ett dylikt lagstadgande torde icke heller kunna påvisas, då sjöman före lagens
tillkomst sällan eller aldrig förvägrats gå i land, så snart han kunnat visa nödvändigheten
av landpermission. Föreningen hemställer fördenskull, att denna
paragraf utgår. Skulle denna hemställan icke vinna bifall, anser föreningen nödvändigt,
att paragrafen så omredigeras, att den ifrågavarande ledigheten icke må
påfordras, försåvitt densammas uttagande skulle förorsaka dröjsmål i fartygets avgång
eller andra allvarliga olägenheter, eller försåvitt affärs- och expeditionslokalerna
hållas öppna någon avsevärd tid efter den ordinarie arbetstidens slut.
Svenska eldareunionen påyrkar, att till 11 § läggas orden: »om ej ledighet
från skeppstjänsten kan beviljas, utbetalas motsvarande övertidsersättning.»
Svenska
eldareunionen.
Svenska ajömansuniouen.
Enskilda
redare.
Sveriges redareförening.
Svenska
eldareunionen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Svenska sjömanauniouen.
Stockholms
rederiaktiebolag
Svea.
Sveriges
redareför
ening.
Svenska
eldareunionen.
Svenska
sjömans
unionen.
Sveriges
redareför
ening.
Svenska sjömansunionen framlägger beträffande ledighet under fartygs uppehåll
i hamn det yrkande,
att sjöman må åtnjuta ledighet från skeppstjänst en halv dag i månaden
under tid, då affärslokaler äro öppna, eller övertidsersättning därför, samt
att fridagen räknas efter månad, oavsett om fartyget befinner sig i hamn
eller till sjöss.
Stockholms rederiaktiebolag Svea anser, att beträffande landpermission den
bestämmelsen ovillkorligen bör inryckas, att permission ej må påfordras, om beviljande
av densamma skulle medföra olägenhet för fartygets skötsel.
12 §.
Sveriges redareförening anför härvid: Då denna paragraf är otydligt formulerad
men avsikten med densamma enligt skeppstjänstkommitterades motiv är, att
den för sjövakter stipulerade arbetstiden skall kunna utan inskränkning uttagas
för såväl dagmän som övriga besättningsmän vid fartygets ankomst till eller avgång
från hamn å såväl helg- som söckendygn och oberoende av arbetets art, bör paragrafen
formuleras så, att detta tydligt och utan hjälp av motiven framgår.
Särskilt undantag från arbetstidens begränsning på sätt nu är nämnt bör
dessutom stipuleras för fartyg, som ankommer till och avgår från hamn under
samma dygn. Lagens medgivande att anordna arbetet så, som då fartyget är till
sjöss, är här icke tillfyllest, enär särskilt däcksbesättningen vid såväl ankomsten
till hamn som avgången därifrån i sin helhet måste hållas disponibel för tjänstgöring
och sådan ledighet icke under närmast föregående eller närmast efterföljande
dygn kan beredas, att icke t. o. m. den tillåtna övertiden överskrides eller i varje
fall en avsevärd övertid enligt nuvarande beräkning av arbetstiden uppstår med
ty åtföljande kostnader, vilka av vår mindre bärkraftiga kusttrafik icke kunna
bestridas i konkurrens med utländska fartyg.
Svenska eldareunionen föreslår, att 12 § måtte utgå.
Svenska sjömansunionen påyrkar beträffande arbetstid vid ankomst till eller
avgång från hamn,
att arbetstiden för sjöman, vars arbetstid är indelad i vakter, icke må under
två på varandra följande dygn överstiga 18 timmar eller för dagmän 16 timmar;
samt att å fartyg å kortare resor (fart i trängre farvatten samt kustfart)
arbetstiden icke må överstiga 18 timmar under två på varandra följande dygn
eller överstiga 56 timmar i veckan.
13 och 14 §§.
Sveriges redareförening finner riktigast, att det arbete, varom talas i 14 §
2 stycket, genom bestämmelse under 13 § undantages från lagens tillämpning.
Sådant arbete, såsom viss rengöring, desinfektion eller förhalning, som av hamnmyndighet
påbjudes, kan nämligen icke genom befälhavarens åtgärd uppskjutas
eller förläggas till annan tid, utan måste befälhavaren foga sig i vederbörande
myndighets föreskrifter. Detsamma bör fördenskull jämställas med de olika slag
av skeppstjänst, vilka omförmälas i 13 §. Därtill kommer, att det ifrågavarande
arbetet ofta är icke blott i det allmännas utan jämväl i besättningens intresse.
Likaledes bör enligt föreningens uppfattning all båttjänst undantagas från
tidsbegränsning.
25
Kanal flottans reder it o roning yttrar: Synnerligen betungande för trafiken
har lagen verkat genom bestämmelsen om övertidsbetalning, enär fartygen för att
något så när hälla sina turer måst tillgripa nödfallsåtgärden övertidsarbete. Folket
ombord har ofta begagnat sig härav, vilket ju icke varit utan sin demoraliserande
verkan, då utsikten till erhållande av övertidsersättning medverkat till minskad
arbetsprestation under den ordinarie arbetstiden.
Svenska eldareunionen föreslår, att det i 13 § a göres undantag för stussning
i kanaler o. d., samt att punkt d utgår. Angående punkt e hemställes, att densamma
förtydligas ifråga om sjukdomsfall.
Svenska sjömansunionen har beträffande säkerhetstjänst och övertidsarbete
följande yrkanden:
att vad i 13 § sista stycket sägs om övertidsersättning måtte utgå;
att sjöman må åtnjuta övertidsersättning för arbete, som utföres utom ordinarie
arbetstid, såvida arbetet icke vidtages under förutsättning, att omedelbar fara
för liv, fartyg eller last föreligger eller lämnande av hjälp åt nödställda;
att sjöman icke må tvingas att utföra övertidsarbete, då fartyget ligger i
hamn, och att sammanlagda övertidsarbetet under alla förhållanden icke må överstiga
10 timmar per vecka;
att allt arbete med lossning och lastning måtte anses såsom extra arbete,
varför extra ersättning skall utgå enligt överenskommelse, och icke betraktas som
skeppstjänst.
15 §.
Sveriges redareförening yttrar beträffande denna paragraf, att densamma,
under den tid lagen tillämpats, visat sig vara så uppenbart i strid mot de särskilda
betingelser, under vilka sjöfarten måste arbeta, och till så stort men för vår sjöfartsnärings
konkurrenskraft samt till skada och förargelse icke blott för redare och
lastägare utan måhända i lika hög grad för besättningen, att erfarenheten härutinnan
torde utgöra fullt tillräcklig motivering för lagstadgandets slopande. Föreningen
påyrkar fördenskull full frihet för befälhavaren att uttaga övertidsarbete,
i den mån han finner, att förhållandena sådant påkalla. Den begränsning av
arbetstiden i land, som i de flesta länder numera genomförts, såväl som bestämmelserna
i 44 § sjölagen utgöra för visso full garanti emot, att överansträngning
av besättningen skulle, om ifrågavarande bestämmelse slopas, ifrågakomma. Föreningen
tillåter sig i övrigt härutinnan hänvisa till sjökaptenen Rundbloms i meromnämnda
promemoria av 1 mars 1921 framförda ändringsförslag.
Sveriges fartygsbefälsförening anför: För sjömännen, befäl som manskap,
är det en naturlig och berättigad önskan att, då det fartyg han tillhör anlöper
den hamn, där hans hem är beläget, kunna få besöka detta. I lagen om arbetstid
ombord finnes emellertid ett stadgande, som under vistelsen i hamn kan för honom
omöjliggöra att lämna fartyget, nämligen att han under flera dygn i följd kan
åläggas 6 timmars övertidsarbete. Billighet och humanitet synes oss kräva, att en
ändring sker, så att ej lagen verkar störande på familjelivets område, vilket lämpligen
skulle kunna ske genom en föreskrift, att övertidsarbete ej får av sjöman
utkrävas mer än vartannat dygn under det lossning eller lastning pågår. En sådan
bestämmelse fanns i skeppstjänstkommitterades förslag till lag om arbetstid å svenska
fartyg, men har under förslagets behandling före det slutliga antagandet uteslutits.
4
Kaualtlottain,
rederiföroning.
Svenska
eldareunionen.
Svenska
sjöraansuni
onen.
Sveriges
redareför
ening.
Sveriges
fartygsbefäls
förening.
26
Svenska
maskinbefäl sförbundet.
Sveriges
redareför
ening.
Nautiska
föreningen.
Svenska maskinbefälsförbundet påpekar, att övertidsarbetets begränsning i
en del fall medfört svårigheter vid anordnandet av vissa arbeten. Det är nämligen
ofta så, att eldarne ej äro lika kvalificerade för de arbeten, som behöva utföras
under fartygens uppehåll i hamn. I malmfarten är det ofta svårt att erhålla
pålitliga eldare för skötsel av donkeypanna på egen hand under nätterna. Då det
bland flera eldare å ett fartyg i en del fall endast finnas ett par, som kunna
anförtros ett sådant uppdrag, så är det önskvärt, att dessa få utföra det. Men
det är vid längre hamnliggande omöjligt att anordna det med den nuvarande
begränsningen av övertiden. Samma svårigheter hava även uppstått för att
använda verkstadskunniga eldare vid reparationsarbeten på övertid. Det bör
därför finnas möjlighet att utsträcka övertidsarbetet till exempelvis 24 timmar
per vecka, och en sådan utsträckning torde man knappast befara skulle komma
att medföra missbruk.
Förbundet föreslår därför, att det högsta tillåtna övertidsarbetet utsträckes
till 24 timmar per vecka.
16 §.
Sveriges redareförening yttrar: Denna paragraf reglerar en ren avlöningsfråga.
Det är enligt föreningens uppfattning uppenbart stridande emot de elementära
grundsatserna för närings- och yrkesutövning att överhuvudtaget genom
lagbestämmelser fastlåsa en arbetstagares avlöning vid en viss nivå. Denna anmärkning
gäller såväl den genom lag den 16 oktober 1914 i sjölagens 96 § införda
bestämmelsen härutinnan som i ännu högre grad — tillfölje de orimliga belopp,
till vilka övertidsersättningen enligt den i arbetstidslagen stadgade beräkningsgrunden
i många fall uppgå — förevarande stadgande i arbetstidslagen. Om något
i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare enligt sakens natur bör lämnas
fritt för avtal mellan parterna, gäller detta just arbetstagarens avlöning. Föreningen
hyser fördenskull den bestämda uppfattningen, att såväl 96 § i sjölagen
som 16 § i arbetstidslagen böra bortfalla, och bör i varje fall någon lagbestämmelse
härutinnan utöver sjölagens bestämmelse icke förekomma.
Därtill kommer, att tillämpningen av ifrågavarande stadgande i arbetstidslagen
om dubbel övertidsersättning i vissa fall även på vardagar för övertidsarbete,
»bestående av lastning eller lossning», lett till rena absurditeter, i det att
exempelvis eldning vid donkeypanna — oavsett om det är oljeeldade eller koleldade
fartyg — såväl som vinschtjänst under pågående lossning och lastning med
kommerskollegii goda minne rubricerats såsom »arbete, bestående av lastning eller
lossning». Otaliga exempel kunna framvisas därpå, att besättningsman, som
sysselsatts med nu nämnt arbete, haft ojämförligt mycket lindrigare tjänstgöring
än besättningsmän, vilka samtidigt utfört skeppstjänst utan att därför kunna
begära sådan övertidsersättning. Efter den erfarenhet, som varje på området
praktiskt förfaren numera otvivelaktigt besitter, torde dock ett anförande av sådana
exempel icke längre erfordras.
Nautiska föreningen föreslår följande formulering för 16 §: »Ersättning
för övertidsarbete skall, för timme räknat, utgöra minst en etthundrafemtiondedel
av sjömannens kontanta månadslön. Ersättning skall beräknas särskilt för varje
tillfälle, övertidsarbete utföres. För Varje påbörjad halvtimme betalas ersättning
såsom för halvtimme».
27
Angfartygsbefälhavaresällskapet yttrar: Inom befälskretsar torde den uppfattningen
vara allmän och stadgad, att bestämmelserna i 16 § angående övertidsarbete
och ersättningen därför äro alldeles för vittgående, och denna uppfattning
torde ej heller vara alldeles utesluten bland de kategorier av befälet, soni
röna direkt förmån av dessa bestämmelser.
Utom det principvidriga i lagfästandet av övertidsersättningens belopp kan
även mot denna bestämmelse i 16 § anmärkas, att ersättningen, särskilt den för
övertidsarbete å helgdag, bestämts oskäligt hög i betraktande av de vid tiden för
lagens tillkomst synnerligen höga månadshyrorna. Vid bedömandena av övertidsarbetets
värde lär man icke lämna ur räkningen, att förhållandena till sjöss nu eu
gång för alla äro sådana, att övertidsarbete kan och måste för säkerställande av
fartyg, last och personal tagas i anspråk på helt andra tider och i helt annan
utsträckning än på land, och att detta av säkerhetshänsyn orsakade tvång billigtvis
bör verka modifierande för ersättningen för ett arbete, som verkar till skydd
för arbetaren själv.
Visst är, att övertidsbestämmelserna vid lagens tillämpning varit bland
dem, som verkat mest betungande och givit anledning till talrika tvistigheter och
slitningar, varför sällskapet anhåller att få fästa särskild uppmärksamhet på välbehövlig
revision i riktning mot mindre snäva tidsbegränsningar och bättre avvägda
ersättningsbelopp, särskilt i fråga om den fördubbling av övertidsbeloppet,
som å helgdagar tillämpas.
Svenska eldareunionen anför: I fråga om 16 § 2 stycket torde böra göras
ett förtydligande på så sätt, att klarhet om vilket arbete, som är att hänföra till
lastnings- och lossningsarbete, kan ernås.
Denna paragraf har uppkallat ett stort antal enskilda redare till kritik och
protest. Övertidsersättningens storlek anses orimligt tilltagen, och bestämmelserna
om övertidsbetalning anses i övrigt verka demoraliserande för personalen såsom
innebärande alltför stora frestelser. Kontroll i fråga om övertidsarbetet påstås
oftast vara omöjlig för rederiet. Vidare yrkas allmänt på ett förtydligande och
en begränsning av begreppen lastning och lossning.
Stockholms ångslupsaktiebolag påtalar ett särskilt förhållande, varom anföres:
Det är påtagligt, att 16 § är ofullständigt avfattad, eftersom övertidsersättning
åt sjöman, som ej är anställd med månadslön, icke finnes angiven. Lagen
avser reglering av arbetstid och icke ökade löneförmåner åt sjöman, varför bolaget
ställer sig tveksamt, huruvida lagen på något sätt bör bestämma övertidsersättningens
storlek, men bolaget anser under alla förhållanden, att, om så sker, bör
en sådan ersättning ej överskattas. Lön till sjöman utgår, förutom kontant, i
allmänhet även in natura (kosthåll), men lagens bestämmelse, att övertidsersättningen
skall utgå i viss proportion till kontanta månadslönen, drabbar jämförelsevis
hårdare sådan trafik som bolagets, där intet kosthåll ombord förekommer, än
trafik å långlinjer. Eftersom bolagets trafik måste liksom järnvägs- och spårvägstrafik
bedrivas väsentligen lika alla dagar, fmnes ej motiv, varför övertidsersättningen
för helgdag för bolagets trafik skall utgå i större proportion än för
söckendag. En övertidsersättning av 6 kronor i timmen, vilken utgår å helgdag
till en maskinist med 450 kronors månadslön, synes bolaget för övrigt hög. Här
må även anföras, att det i lagen är oklart, om helgdag skall räknas från midnatt
till midnatt eller på annat sätt.
Anglartygs
betälhavaro
sällskapet.
Svenska
eldareunionen.
Enskilda
redare.
Stockholms
ångslups
aktiebolag.
28
Sveriges
redare
förening.
Ångfartygs
bcfälhavare
sällRkapet.
Stockholms
transport- och
bngseringsaktiebolag.
Stockholms
ångslups
aktiebolag.
Enskild
redare.
Sveriges
redare
förening.
Ångfarlygs
hefälhavare
sällskapet.
18 §•
Sveriges redareförening framhåller, att efter genomförandet av de förändringar
ifråga om övertidsarbetets uttagande, som av föreningen påyrkats, 18 §
torde komma att innebära en onödig belastning av befälhavarens arbetstid, varför
lagstadgandet torde böra bortfalla.
Ångfartygsbefälhavaresällskapet anför: I 18 § ålägges befälhavaren att föra
så kallad övertidsjournal, ett arbete, som visat sig göra ett avsevärt intrång i
hans förut strängt upptagna tid. De allra flesta befälhavares erfarenhet torde
emellertid vara, att denna journal aldrig blivit för därmed avsett kontrolländamål
efterfrågad eller tagen i anspråk, men icke desto mindre en effektiv ömsesidig
kontroll kunnat åstadkommas.
Stockholms transport- och bogseringsaktiebolag erinrar om, att Kungl. Maj:t
på därom av bolaget — under framhållande av olämpligheten därutav, att skyldighet
att föra övertidsjournal skulle åläggas samma person, som hade att uppbära
ersättningen — gjord framställning genom resolution den 26 mars 1920
befriat befälhavarna å bolagets enmanspråmar, vilkas bruttodräktighet understiger
100 reg.-ton, från förande av nämnda journal.
Stockholms ångslupsaktiebolag erinrar likaså därom, att Kungl. Ma j:t genom
resolution den 20 februari 1920 befriat de flesta av bolagets befälhavare från skyldigheten
enligt 18 § att göra anteckning i övertidsjournaler och i stället överfört
denna skyldighet på bolagets styrelse.
Skeppsredaren Biesért påpekar, att det är svårt, för att icke säga omöjligt,
att ombord å pråmfartyg få arbetstidsjournal ordentligt förd, då det manskap, som
vanligen är anställt å dylikt fartyg, icke är kompetent därtill.
21—25 §§.
Sveriges redareförening finner de i 21 och 24 §§ stadgade straffen omotiverat
höga och anser desamma böra väsentligt reduceras.
Vidare erinrar föreningen därom, att om, såsom föreningen hemställt, bestämmelsen
i 18 § rörande övertidsjournal bortfaller, 22 och 23 §§ givetvis böra utgå.
Beträffande 25 § framhåller föreningen, att det bör ligga i målsägandens
fria skön att icke befordra begången förseelse till åtal. Allmän åklagares åtalsplikt
bör fördenskull bortfalla.
Ångfartygsbefälhavaresällskapet anför: Vid flera föregående tillfällen, då
sällskapet haft att till vederbörande myndigheter avgiva yttranden i sjöfartsärenden,
har det trott sig kunna konstatera, att i allmänhet i lagar och förordningar rörande
förhållanden ombord å fartyg straffpåföljderna för överträdelser av respektive bestämmelser
gjorts strängare än för jämförliga överträdelser av lagbestämmelser
rörande förhållanden i land.
Riktigheten av denna iakttagelse jävas ingalunda av de straffpåföljder, som
stadgas i den lag, varom här är fråga. Stränga straffbestämmelser kunna vara
berättigade i fråga om överträdelser, som kunna medföra risker av liv och egendom,
men av denna art äro ju icke de straffbestämmelser, om vilka i denna lag
är fråga.
Månne det kan anses rättvist, att i enlighet med 21 § döma en befälhavare
till 1,000 kronors böter, om han glömt att enligt 11 § låta en sjöman få land
-
29
permission efter kl. 12 middagen eu gång i månaden, eller att, i enlighet med 23 t},
döma honom till ti månaders fängelse, om han ofrivilligt skrivit fel i övertidsjournalen
och ett par man pa grund därav vittna, att övertidsjoumalen är falsk?
Svenska sjömansunionen föreslår, att vad i 21 § stadgas beträffande överträdelse
av 11 § måtte utgå. Detta förslag torde dock vara avsett utt sammanställas
med nämnda förenings yrkande i fråga om ändring av bestämmelserna i 11 §.
Angående förordningen den 24 oktober 1919 med närmare föreskrifter rörande
tillämpningen av lagen om arbetstiden ii svenska fartyg.
Nautiska föreningen anför beträffande 3 § e) följande: Här föreskrives bland
annat, att kommerskollegium, i den mån det kan ske utan hinder för tjänsteverksamheten
i övrigt, bör tillhandagå fartygsredare, befälhavare och besättning mod
råd och upplysningar rörande tillämpningen av föreskrifter rörande arbetstidslagen.
Av publicerad redogörelse över de utlåtanden, som i berörda avseende lämnats
av kommerskollegium, framgår, att arbetstidslagen, ehuru denna varit i gällande
kraft endast en jämförelsevis kort tid, givit anledning till åtskillig skriftväxling
från nämnda ämbetsverks sida, avseende råd, upplysningar och tolkningar av
nämnda lag. Kommerskollegium har genom denna sin verksamhet i högre grad
an vad måhända varit lyckligt kommit att ingripa i lagens tillämpning. Det
synes, åtminstone i något fall, hava gått dithän, att ämbetsverket ansett sig böra
lämna eu tolkning av en föregående tolkning. En fortsättning av detta förfarande
att pa administrativ väg så att säga på beställning lämna mer eller mindre detaljerade
föreskrifter om huru arbetstidslagen å svenska fartyg skall tolkas måste
förr eller senare leda till rent av absurda förhållanden — det blir ingen ända på
föreskrifter; den ena föreskriften tvingar fram den andra, och de komma att gripa
omkring sig som röta i trä. Området för arbetstidslagens tillämpning är så vidsträckt,
förhållandena på olika fartyg, trader o. s. v. så skilda, bland annat genom
en mer eller mindre genomförd specialisering av arbetet ombord, själva betydelsen
av vissa uttryck i lagen, exempelvis vad som förstås med säkerhetstjänst, alls icke
adekvata, då de hänföras till olika fall m. m., att det icke är möjligt, att kommerskollegium
vid alla do tillfällen, då tvistepunkter hänskjutas till detsamma, skall
ha den rätta tolkningen till hans och för övrigt en tolkning, som icke strider mot
en föregående.
Tvistepunkter rörande den allmänna arbetstidslagen regleras av arbetsrådet,
som härvid har domstols myndighet. Angående arbetstidslagen å fartyg stadgas
i 26 § av denna lag, att förekommande tvistemål avgöras av domstol på sätt i
323—325 §§ i sjölagen stadgas. Det är alltså ett juridiskt — rättsligt — avdömande
av tvistemålen, som bör bli det avgörande, och sålunda icke en på administrativ
väg tillkommen tolkning. Klart är emellertid, att de av kommerskollegium tid
efter annan bekantgjorda tolkningar av lagen på eu hel mängd håll betraktas som
i saken avgörande, rent av som prejudikat. Enligt nautiska föreningens förmenande
har arbetstidslagen å fartyg härigenom kommit att verka med större
skärpa och fått en vidsträcktare tillämpning i en hel mängd detaljer rörande skeppstjänsten,
än som varit av lagens egna föreskrifter påkallat.
Då lagen föreligger i reviderat skick bör därför, enligt nautiska föreningens
Svenska sjömansunionen.
NautiBka
föreningen.
30
åsikt, förfarandet vid lagens tillämpning ändras i så måtto, att lagtolkningar på
administrativ väg ej böra förekomma.
II. Undersökning av vissa allmänna frågor.
Förutom inhämtande av i det föregående resumerade uttalanden angående
erfarenheter och önskemål beträffande ifrågavarande lag hava de sakkunniga därjämte
för erhållande av material till belysande av lagens verkningar i vissa avseenden
genom utsändande av frågeformulär, vilket härtill fogas såsom bilaga \ infordrat
upplysningar, avseende dels bemanningsnumerären, dels i samband med
eventuell ökning därutinnan stående nyinredning av bostäder ombord å fartygen,
dels ock övertidsarbete och därmed sammanhängande ekonomiska frågor.
I fråga om bemanningsförhållandena hava dels infordrats upplysningar om
det faktiska antalet ombord anställda enligt första påmönstring år 1921, dels ock
till vederbörande framställts en direkt förfrågan, huruvida någon av lagen föranledd
ökning i bemanningen förekommit. Då till förfogande jämväl stått de statistiska
resultaten av en tidigare undersökning, angivande bemanningens storlek
åren 1911 och 1917, har med sagda frågeanordning avsetts vinnande av möjlighet
att kontrollera de lämnade upplysningarna rörande av lagen föranledd bemanningsökning.
Emellertid har av skilda anledningar och i olika fall visat sig synnerligen
vanskligt att komma till en bestämd uppfattning i dessa stycken. Vid undersökning
av enskilda fall har det sålunda t. ex. visat sig, att å ena sidan beträffande
ett fartyg, för vilket bemanningsökning uppgivits hava framtvingats av
lagen, men som redan år 1911 eller år 1917 hade lika stor eller t. o. m. större
bemanning än år 1921, förhållandet varit det, att en inskränkning i bemanningsnumerären
företagits före år 1920, varefter lagens ikraftträdande framkallat en
ökning. Å andra sidan kan en numerär, som vid jämförelse nu visar sig vara större
än under de tidigare åren, hava uppnåtts redan före lagens tillkomst. I ett annat
fall har eu undersökning givit vid handen, att en total ökning av besättningen
ej förekommit, men att en uppgiven ökning dock så till vida ägt rum, som en
grupp av besättningsmän (eldarnes) ökats på bekostnad av en annan (smörjarnes).
Vid sådana förhållanden och då omständigheterna ej medgivit en detaljundersökning
beträffande varje särskilt fartyg, hava redarnas uppgifter i stort
sett fått godtagas och läggas till grund för frågans bedömande, med hänsyn vartill
resultatet emellertid icke kan betraktas såsom fullt objektivt.
Vid behandlingen av det statistiska material, som utgöres av å förenämnda
frågeformulär inkomna svar, har uppdelning av fartygen i grupper skett efter
följande grunder. I överensstämmelse med lagens uppställning har till huvudskiljolinje
antagits fartygens gångtid, och sålunda fartyg med under vanliga förhållanden
högst tolv timmars oavbruten gång behandlats för sig samt fartyg med
mer än tolv timmars oavbruten gång för sig. Inom vardera avdelningen har
därefter en uppdelning i passagerarfartyg och lastfartyg skett, varjämte gruppering
verkställts dels efter fartygens cert dels ock efter den fart, vari fartygen
nyttjats. Enär emellertid dels beträffande åtskilliga grupper uppgifter inkommit
rörande alltför ringa antal fartyg, dels ock vissa uppgifter äro alltför svävande
1 Här utesluten
31
eller eljest otillräckliga, kommer vid den följande belysningen av det statistiska
materialet i olika avseenden icke varje särskild grupp att granskas för sig, utan
angivas endast de resultat, som kunna tillmätas någon betydelse.
I fråga om bemanningen synes eu eventuell ökning allt efter omständigheterna
kunna vara förorsakad antingen av påbjuden fördelning av arbetstiden i
kortare vakter än förut varit fallet eller ock av den allmänna begränsningen av
arbetstiden. I likhet med den härmed sammanhängande, nedan behandlade frågan
om övertidsarbete och ersättning härför kompliceras även detta spörsmål av hänsyn
till vissa möjligheter att undgå ifrågavarande verkningar, nämligen dels anlitande
av extra hjälp från land för lastning och lossning, reparationsarbeten o. a.,
dels ock utsträckning av tiden för fartygens resor samt förlängning av fartygens
liggetid i hamn. Det är uppenbart, att genom en sådan ordning verkningarna
av lagen i stort sett icke undvikas utan endast på annat sätt komma tillsynes,
varför sagda möjligheter måste hållas i minnet vid granskning av lagens olika
verkningar. Om sålunda för en viss grupp av fartyg någon ökning i bemanningen
med åtföljande omkostnader icke synes hava belastat rederiet, får därav
icke med säkerhet slutas, att inga verkningar av lagen drabbat fartyget. Snarare
synes det i allmänhet endast vara en lämplighetsfråga, på vilket sätt rederiet vill
bära ifrågakommande verkningar. I vissa fall kunna dock omständigheterna nödvändiggöra
viss lösning, såsom å vissa smärre fartyg, där utrymmet förbjuder
anställande av ytterligare personal ombord och där sålunda antingen den ordinarie
personalens arbete får tagas i anspråk under en längre tidsrymd eller ock
extra hjälp anlitas, där så kan ske.
Med understrykande av vad sålunda framhållits samt med därav föranledd
reservation ifråga om resultatens tillförlitlighet, få de sakkunniga därefter övergå
till granskning av bemanningsfrågan inom olika fartygsgrupper.
Inom den huvudgrupp, som representeras av fartyg, vars resor under vanliga
förhållanden kräva högst tolv timmars oavbruten gång och varå skeppstjänsten
icke är indelad i vakter, hava beträffande de flesta underavdelningarna (omfattande
cert och fart) alltför knapphändiga uppgifter inkommit för att kunna
läggas till grund för statistiska betraktelser. Detta gäller framför allt segel- och
motorfartygen, vilket även torde hava sin förklaring i dessa fartygsslags ringa
förekomst inom av lagen berörda områden av denna grupp.
Beträffande ångfartygen inom gruppen föreligger ett något större material,
men även här äro siffrorna i allmänhet för små för att kunna tillmätas någon
utslagsgivande betydelse. För lastångfartyg hava sålunda inkommit uppgifter, avseende
sammanlagt endast 13 fartyg. Det torde dock böra antecknas, att bland
dessa fartyg ökning i bemanningen förekommit endast å 2 fartyg, båda nyttjade
i den inskränktaste fart frågeformuläret avsett (se bil.). Härvid bör emellertid i
anslutning till vad ovan påpekats erinras därom, att bemanningsökning såsom en
följd av arbetstidens begränsning kunnat undgås genom att utöka tiden för varje
resa, vilket även enligt rederiernas uttalanden i vissa fall just lärer hava förekommit
inom denna grupp. Denna anordning synes beträffande lastfartyg i nu
ifrågavarande fart i allmänhet låta sig vidtaga utan större olägenheter av annat
slag än ekonomiskt, varom mera nedan. Ifråga om passagerarfartyg tillåter hänsyn
till trafiken emellertid vanligen icke en sådan ordning. Siffrorna beträffande
Lagens inverkan
/>å fartygens
bemanning.
32
härtill nyttjade ångfartyg utvisa också en relativt större ökning av personalen.
För hithörande fartyg, som nyttjas i den inskränktaste farten, hava uppgifter
lämnats beträffande ett avsevärt antal, omfattande över 100 stycken. Å drygt
en tredjedel av dessa har personalökning förekommit med i allmänhet 1 man, i
en del fall 2 man, vilken ökning kommit såväl på däcksmanskapets kategori som
på maskiupersonalens. — Rörande passagerarångfartyg, som nyttjas i fart längs
kusten, hava uppgifter inkommit beträffande 9 stycken, och även å dessa har bemanningsökning
förekommit för en tredjedel med liknande fördelning, som nyss
sagts. — Ä i östersjöfart nyttjade fartyg av detta slag har däremot till synes
ingen ökning förekommit; men avse uppgifterna härför endast 5 fartyg, och kunna
de alltså ej tillmätas något egentligt värde.
Vidkommande pråmtrafiken har en utförlig redogörelse och talrika uppgifter
lämnats av Stockholms transport- och bogseringsaktiebolag, som bedriver
omfattande pråmtrafik. Uppgifterna avse cirka 160 pråmar. Å intet av dessa
fartyg har någon bemanningsökning förekommit, men gäller beträffande omkring
60 av dem särskild av Kungl. Maj:t meddelad dispens, innehållande medgivande,
att för pråmstyrare arbetstiden må beräknas efter 252 timmar under fyra på varandra
följande veckor samt övertidsarbetet efter 72 timmar för samma tid under villkor,
att varje resa under vanliga förhållanden kräver högst tolv timmars oavbruten
gång samt att mellan varje sådan resa göres uppehåll, överstigande två timmar.
Förutan denna dispens förklarar bolaget sig hava måst öka bemanningen å ifrågavarande
fartyg med en man per pråm, vilket skulle hava ekonomiskt omöjliggjort
fartygens användande i nuvarande trade.
I fråga om fartyg, vars resor under vanliga förhållanden kräva mer
än tolv timmars oavbruten gång och vara skeppstjnnsten är indelad i vakter,
göra sig i stort sett samma synpunkter gällande, som framhållits beträffande nyss
behandlade huvudgrupp. Även här äro uppgifterna alltför otillräckliga för att
tillåta någon egentlig statistisk framställning, och synas slutsatser få dragas endast
i största allmänhet och med all försiktighet.
Vad nu närmast rör eventuell bemanningsökning synes såväl å motor- och
segelfartyg som pråmar någon sådan i stort sett icke hava föranletts av lagen.
För motorf art ngen hava uppgifter inkommit rörande 24 stycken, men har enligt
uppgifterna å intet av dessa någon personalökning inträtt. Ungefär samma förhållande
gäller beträffande segelfartygen. Ökning i bemanningen har förekommit
endast i 2 av 42 behandlade fall. ± fråga om dessa fartyg uppgives emellertid
från ett flertal rederier, att tiden för resorna förlängts, vilket torde kunna hava
upphävt behovet av ytterligare personal. Ej heller vad pråm fartygen angår
synes lagens tillämpning ha förorsakat någon egentlig svårighet i vad avser
bemanningen, vilket av ett rederi uttryckligen utsäges. Uppgifterna avse ett
70-tal pråmar, varå bemanningsökning icke i något fall behövt förekomma.
De fartyg, som inom denna huvudgrupp tilldrager sig den största uppmärksamheten,
äro ångfartygen och av dessa i synnerhet de, som nyttjas i nordsjö-
och vidsträcktare fart.
Uppgifterna rörande i östersjö- och inskränktare fart nyttjade ångfartyg
synas, liksom fallet var beträffande fartyg, vars resor kräva högst tolv timmars
oavbruten gång, angiva en skillnad emellan passagerar- och lastfartyg. Medan
å de förra ökning i bemanningen förekommit å 7 av 11 behandlade fartyg, har
33
personalen å lastfartygen måst ökas endast i 3 av 32 uppgivna fall, Detta förhållande
synes bestyrka ovan gjorda antagande, att lastfartygen i större utsträckning
undvikit personalökning med åtföljande eventuella kostnader genom utsträckning
av tiden för resorna samt genom anlitande av extra hjälp i hamn, under
det att passagerarfartygen dels måst hålla gångtiden så kort som möjligt, dels
ock av hänsyn till passagerarna ständigt måste hava folk i erforderlig utsträckning
tillhands ombord. Vilkendera ordningen, som varit den för rederierna minst
olägliga, är en fråga av huvudsakligast ekonomisk innebörd.
I nordsjö- och vidsträcktare fart synas förhållandena mera enahanda för
passagerar- och lastfartyg, vilket sannolikt är en följd av den utländska konkurrensen,
som i allmänhet lärer förbjuda större tidsutdräkt vid transporter. Med
anledning härav särskiljas de båda fartygsslagen icke nedan.
Nordsjöfarten är i fråga om bemanningsökningen det område, där största
anledning förefunnits att vänta påvisbara följder av lagens ikraftträdande, och
har utredningen härutinnan också lämnat tydligt besked. Uppgifter hava inkommit
rörande 114 fartyg, och har bemanningen enligt uppgift ökats å 51 av
dessa med i de flesta fall 1 man, någon gång 2 man. ökningen har vidare
huvudsakligen kommit på maskinpersonalens kategori samt i stort sett drabbat
fartyg med eu maskinstyrka av 250 hkr. och däröver. Det är bestämmelserna i
lagens 4 § angående arbetstidens begränsning till sjöss för maskinister och eldare,
som föranlett denna ökning. Å ett stort antal fartyg inom denna grupp tillämpades
nämligen före lagens tillkomst tvåvaktssystem för maskinpersonalen, en ordning,
som icke låter förena sig med sagda bestämmelser, vilkas tillämpning för fartyg
i nu ifrågavarande fart och med nämnda maskinstyrka ovillkorligen fordrar trevaktssystem
för eldarepersonalen ävensom för övrig maskinpersonal, därest antalet
inom vederbörande kategori uppgår till minst tre.
Till ytterligare belysning av frågan må antecknas, att av nämnda fall, där
ökning förekommit, 35 avse fartyg med en maskinstyrka av 250—600 hkr. Hela
antalet fartyg med denna maskinstyrka, för vilka uppgifter lämnats, uppgår till
51, vadan sålunda ökning å dessa fartyg förekommit i 7/jn av uppgivna fall.
Härtill måste emellertid fogas en reservation med hänsyn till svårigheten
att kontrollera uppgifterna samt till grund för desamma liggande betraktelsesätt.
Sålunda har det, såsom ovan antytts, visat sig, att såsom en ökning i bemanningen
uppgivits fall, då endast en överflyttning skett till eldarnes grupp ifrån
en annan, exempelvis smörjarnes, vilkas arbete fördelats på annat sätt, eventuellt
till en del överflyttats på maskinisterna. (Se här ovan resumerade uttalande
av Svenska maskinbefälsförbundet). Givetvis torde såsom skäl för att anse
en ökning föreligga kunna andragas, att genom en dylik arbetsfördelning
besättningen i själva verket minskats — och frånsett arbetstidslagen kunnat
minskas — med eu man och sålunda den till eldarne överflyttade smörjaren är
att betrakta såsom nytillkommen. Riktigheten av ett sådant betraktelsesätt torde
emellertid vara tvivelaktig, och fallet förtjänar att anföras såsom ett bevis för
svårigheten att här fastslå vissa verkningar såsom bestämt påvisbara.
För ångfartyg i oceanfart föreligga uppgifter rörande ett 50-tal, bland
Vilka ökning i besättningens antal förekommit å knappt V4-del, vilken ökning,
med få undantag, gäller maskinpersonalens grupp.
Till vad sålunda anförts beträffande bemanningsfrågan, vilja de sakkunniga
5
34
foga eu erinran därom, att i de fall, där eu ökning verkligen förekommit, det
kan ifrågasättas, huruvida icke en sådan ökning, bortsett ifrån arbetstidslagens
särskilda synpunkter, varit av behovet påkallad, ett spörsmål, som emellertid tillhör
frågan om åstadkommande av lagstadgad bemanningsskala för svenska fartyg
och vars närmare behandling sålunda icke torde hava legat inom de sakkunnigas
uppdrag.
JLuycns inverkan
på
bostadsförhållandena.
I samband med undersökningen rörande bemanningsförhållandena hava de
sakkunniga upptagit frågan, huruvida lagen tvingat till inredning av nya bostäder
ombord å fartygen och på detta sätt åsamkat rederierna kostnader.
Då, såsom en återblick på det föregående giver vid handen, någon ökningav
besättningens antal, såvitt av de insända uppgifterna framgår, i stort sett icke
förekommit å andra slag av fartyg än ångare, torde man i detta sammanhang
kunna bortse från såväl motor- och segelfartyg som pråmar.
Vad ångfartygen beträffar äro uppgifterna i detta avseende ännu mer
knapphändiga än beträffande bemanningen. För ett stort antal fartyg, varom
uppgifter i övrigt erhållits, har frågan om nyinredning av bostäder förbigåtts
utan besvarande. Det kan emellertid antagas, att bostadsinredning i sådana fall
icke förekommit, liksom det såsom ett allmänt omdöme i frågan torde kunna
sägas, att denna sida av lagens förmodade verkningar icke blivit i någon högre
grad betungande för rederinäringen. I några fall hava visserligen synnerligen
höga siffror angivits såsom omkostnader för framtvingad nyinredning, men det
har därvid visat sig, att det varit fråga om större ombyggnad av fartygen, i samband
varmed även nya bostäder för besättningen inretts. I vad mån en sådan
ombyggnad varit förorsakad av behovet av ytterligare bostäder är givetvis synnerligen
vanskligt att konstatera. I vart fall synes man icke kunna anföra några
siffror, vare sig i absoluta eller relativa tal, i fråga om dessa kostnader för gruppen
i sin helhet.
Bland dessa fartyg är det emellertid tvänne särskilda grupper, som ådraga
sig uppmärksamhet och för vilka ett något rikligare material föreligger till bedömande,
nämligen av fartyg med högst tolv timmars oavbruten gång passagerarfartyg
i skärgärdsfart (ang. begreppets innebörd, se bil.) samt av fartyg med mer
än tolv timmars oavbruten gång ångfartyg i nordsjöfart.
För de förra föreligga uppgifter för ett 100-tal, och har nyinredning, som
synes direkt föranledd av lagen, här förekommit å 17 fartyg för en genomsnittligkostnad
av 1,700 kronor per fartyg. Sett i förhållande till hela antalet av till
gruppen hörande fartyg, förefalla nämnda siffror icke synnerligen stora, men
måste härvid erinras, att de fartyg, varå nyinredning ägt ruin, med något undantag
fördela sig å blott två rederier, nämligen ångfartygsaktiebolaget Drottningholm-Fittja
och Sundsvalls skärgård, vilka bolag sålunda måst vidkännas en
avsevärd kostnad. Det synes sannolikt, att det här är fråga om eu fartygstyp,
vars inredning beräknats uteslutande med hänsyn till den speciella användning
av fartygen, varom nu är fråga, och varå en av lagen förorsakad ökning av
besättningens antal med nödvändighet framtvingat nyinredning av bostäder ombord.
Vad därefter angår ångfartyg i nordsjöfart, har, såsom ovan framhållits,
inom denna grupp största antalet fall av ökning i besättningens antal förekommit,
varför man även har anledning att här vänta fall av inredning av nya bo
-
35
städer. Så liar ock varit förhållandet, dock icke i större utsträckning. Av de 51
behandlade fartyg, vara besättningen ökats, har bostadsinmlning uppgivits hava
förekommit å 12 stycken. Kostnaderna låta sig här icke bestämt angiva, då inom
denna grupp i vissa fall synes hava förekommit sådan total ombyggnad av fartyg,
varom ovan talats.
Till vad sålunda framhållits rörande bostadsfrågan, torde böra fogas en
anteckning därom, att enligt rederiernas uppgifter å vissa smärre fartyg i inskränktare
fart utrymmet ombord icke tillåtit någon ytterligare bostadsinredning,
varför nattlogi för nytillkommen besättningsman måst hyras i land vid fartygets
ändstationer, vilket givetvis innebär en ökad kostnad för rederiet.
Vidare bör påpekas, att ovan framhållna tillvägagångssätt att till undvikande
av ökning i besättningens antal anlita extra hjälp i hamn i viss mån
kan vara betingat just av bristande bostadsutrymme ombord, varför vid bedömandet
av förevarande fråga hänsyn därtill bör tagas.
De sakkunniga övergå härmed till att behandla frågan om lagens verkningar
beträffande övertidsarbetet och ersättningen härför.
I det föregående behandlade förhållanden äro väl till sina yttersta verkningar
samtliga av ekonomisk natur, men framför andra synas lagens bestämmelser
rörande övertidsarbetet och ersättningen för dylikt arbete vara att beteckna
såsom av speciellt ekonomisk innebörd och såsom sådana böra upptagas till särskild
granskning. Ifråga om de olika föreskrifternas särskilda innebörd vilja de
sakkunniga i samband med granskning av enskilda paragrafer nedan uttala sig;
och avses här endast eu allmän överblick av verkningarna med ledning av det
statistiska materialet, i den mån detta kan få anses vara upplysande. Det måste
därvid från början betonas, att svårigheten att i dessa frågor erhålla säkra utgångspunkter
vid bedömandet är synnerligen stor. För att få fullt komparabla
siffror rörande övertidsarbetet under två skilda år fordras, bland annat, att
ifrågakommande fartyg båda åren gått i samma fart samt gjort likartade resor
till samma antal, att lasten varit densamma till slag och kvantitet o. s. v. Att
alla dessa och liknande fordringar ytterst sällan uppfyllas beträffande ett och
samma fartyg är uppenbart och därmed även vanskligheten att härutinnan erhålla
fullt användbara uppgifter.
En annan fråga, sorn även bör beaktas, är valet av de år, från vilka uppgifterna
hämtas. Då det gäller att i jämförande tal belysa förhållandena under
år 1920, skulle det kunna göras gällande, att man till jämförelse borde taga en
möjligast närliggande tid för att därigenom erhålla så lika yttre omständigheter
som möjligt, och skulle då år 1919 vara att förorda. Med hänsyn till de i alla
avseenden onormala förhållanden, som då voro rådande, hava de sakkunniga
emellertid ansett riktigast att till jämförelse i stället upptaga det närmast före
krigstiden liggande året, nämligen år 1913. Härvid har även den omständigheten
tillagts avgörande betydelse, att under krigstiden särskilda föreskrifter rörande
extra bemanning i vissa farvatten varit gällande, vilket kunnat inverka förvillande
vid bedömandet av bemanningsfrågan.
Med hänsyn till ovan framhållna synpunkter ifråga om nödvändigheten
av största möjliga likvärdighet uti uppgifterna från de olika jämförelseåren hava
Lagen?
inverkan p-i
ti vert < (isar
b et cl och
ert ättnivgen
h är för
36
de sakkunniga sett sig nödsakade att hårt sovra det insända materialet, varför
även de slutligt kvarstående uppgifterna äro föga omfattande.
I fråga om fartyg med högst tolv timmars oavbruten gång är det sålunda
endast för én liten grupp fullt användbara uppgifter kunna anses föreligga, nämligen
för de passagerarångfartyg i östersjöfart, varmed trafik drives av ångfartygsaktiebolaget
Gotland. Dessa fartyg, inalles fem, synas erbjuda ett ovanligt
gott studiematerial i förevarande avseende, då de flesta omständigheter av betydelse
för driften varit i stort sett enahanda under resp. år. Fart, resor och seglationsperiod
synas hava varit desamma, någon ökning av besättningens storlek
har ej förekommit och extra arbetskraft i hamn synes ej hava varit anlitad. I
den män arbete utöver den ordinarie arbetstiden måst förekomma, har detta alltså
utförts av besättningen mot stadgad ersättning.
Ehuru siffrorna såsom sådana givetvis icke få generaliseras, förtjäna de
dock att anföras såsom belysande för lagens verkningar i detta stycke.
År 1913 förekom intet övertidsarbete å ifrågavarande fartyg, medan år
1920 under en seglationsperiod av nio månader per fartyg i medeltal arbetades
2,560 timmar å övertid med en häremot svarande kostnad för rederiet. Härtill
torde emellertid böra fogas den anmärkningen, att, enär uppgifter rörande med
fartygen under de olika åren befordrat gods (resgods, styckegods o. d.) icke föreligga,
möjlighet saknas att avgöra, om och i vad mån övertidsarbetet under år
1920 kan hava varit föranlett av en högre trafikfrekvens.
Vidkommande fartyg med mer än tolv timmars oavbruten gång angiva
föreliggande uppgifter såväl för passagerar- som lastfartyg, att en avsevärd ökning
i antalet timmar under året utfört övertidsarbete förekommit, ofta en minskad
transportprestation till trots.
Även med all hänsyn tagen till ovan antydda svårigheter vid bedömandet
härav finna de sakkunniga det ådagalagt, att i fråga om övertidsarbete och ersättning
härför fullt påvisbara och betydande verkningar av ekonomisk art varit en
direkt följd av lagen. Att så måste bliva förhållandet torde ock med säkerhet
kunna hava förutsagts, då genom lagens bestämmelser den ordinarie arbetstiden
beskurits och då denna sålunda förkortad uppenbarligen icke alltid skulle täcka
behovet av arbete.
I vad mån det ökade övertidsarbetet representerar direkta kostnader är ju
på grund av den automatiska karaktären av bestämmelsen rörande ersättningens
storlek beroende på vid varje särskild tidpunkt gällande lönesatser; och torde därför
siffror icke böra angivas.
En särskild fråga av vikt i detta sammanhang, som emellertid icke låter
sig med någon visshet besvara, är, i vilken utsträckning sagda kostnader stannat
å vederbörande rederi. Här upprullar sig det från andra områden kända övervältningsproblemet,
och det enda man med sannolikhet torde kunna antaga är,
att dessa utgifter liksom pålagor och andra kostnader skjutas över på den trafikerande
allmänheten i form av höjda fraktsatser och biljettpriser, i den män
konkurrensen, köpkraften och övriga inverkande omständigheter det medgiva,
vilket förhållande av vissa rederier uttryckligen erkännes föreligga. I den mån
så skett, hava ifrågavarande kostnader visserligen icke betungat rederinäringen,
men står man då i stället inför én av de på de allmänna produktionskostnaderna
inverkande faktorerna.
37
I samband med förevarande fråga torde slutligen böra erinras därom, att
ovan vid olika tillfällen påpekade anordningar i fråga om arbetets organisation,
nämligen anlitande av extra hjälp i hamn samt utökande av tiden för de särskilda
resorna, även i detta sammanhang synas böra ägnas uppmärksamhet och
vederbörlig hänsyn, då härigenom å ena sidan kostnader för övertidsarbete i viss
mån undvikas, medan å andra sidan i stället antingen omkostnader tillkomma i
form av arbetslön till den extra personalen eller ock i och med tidsförlusten viss
möjlighet till förtjänst går till spillo.
För utrönande av i vad mån lagens bestämmelser kunna hava påverkat Lagens
sjötrafiken, sedd såsom allmänt intresse, hava de sakkunniga till rederier och inverkan på
olika sammanslutningar riktat en direkt uppmaning att i samband med yttrande »jotrafiken.
rörande lagen i övrigt ägna trafikfrågan särskild uppmärksamhet samt delgiva
de sakkunniga därutinnan eventuellt gjorda erfarenheter samt föreliggande önskemål.
Denna uppmaning har dock endast i ringa utsträckning efterkommits, och
synas i vart fall särskilt vägande vittnesbörd i fråga om förmodade, av lagen
framkallade svårigheter vid uppehållandet i allmänhet av trafiken icke hava
förebragts.
Vad angår godstrafiken torde de exceptionella förhållanden å näringslivets
olika områden, som rått under största delen av lagens hittillsvarande giltighetstid,
hava uteslutit möjligheten att avgöra, i vad mån lagen utgjort ett speciellt
hinder för tillgodoseendet av allmänhetens krav på transportmedel. Man kan
nämligen icke utan vidare tillskriva lagen om arbetstiden särskilt hindrande inverkan
under en tid, då en stor del av handelsflottan legat upplagd av brist på
sysselsättning. Visserligen torde kunna göras gällande, att, i den mån lagens bestämmelser
förorsakat en ökning i rederiernas driftkostnader och om denna i sin
tur framtvungit högre frakter, lagen såsom sådan medverkat till stagnationen på
fraktmarknaden med åtföljande uppläggning av fartygen. Under normala tider
skulle möjligen en sådan inverkan, om den förelegat, hava kunnat direkt påvisas,
men under så höggradigt onormala förhållanden som de här ifrågavarande låter
sig detta emellertid alldeles icke med bestämdhet göra.
Vidkommande passager artrafiken synas rederierna i allmänhet hava sökt
i möjligaste mån tillgodose allmänhetens intresse i fråga om regelbundna och tillräckligt
täta turer, och, i den mån lagens verkningar i denna trafik drabbat
allmänheten, torde det hava varit i form av förhöjda biljettpriser och fraktkostnader.
Härvid bör antecknas, att en del av Konungen meddelade dispenser gällt
just passagerarfartyg (i skärgårds- och mälarfart) och, enligt rederiernas utsago,
varit den enda utvägen för möjliggörande av driftens uppehållande.
De sakkunniga vilja slutligen i detta sammanhang erinra om sin gjorda
anmärkning rörande rederiernas strävan att på allmänheten överflytta av lagen
eventuellt framkallade ekonomiska följder samt såsom sin mening i fråga om
lagens inverkan på trafiken framhålla, att för allmänhetens del olägenheterna
torde hava varit av huvudsakligast ekonomisk natur, ett förhållande, vilket såsom
medverkande till den allmänna depressionen emellertid ingalunda bör förbises
eller förringas.
Bland andra allmänna frågor hava de sakkunniga även upptagit spörsmålet Lagens verkom
lagens verkningar för sjöfolkets del. ningar för
sjöfolkets del.
38
Sett ur sjömännens egen synpunkt torde den mest avsevärda fördelen av
lagens införande ligga uti begränsningen av arbetstiden i hamn, varigenom denna
i allmänhet inskränkts från 10 till 8 timmar och sålunda bragts i överensstämmelse
med den i land gällande normalarbetsdagen, medan lagen i övrigt,
bortsett från de rent ekonomiska omständigheterna, för det stora flertalet icke
anses hava inneburit någon större förändring i de närmast före lagens ikraftträdande
rådande arbetsförhållanden. I viss utsträckning torde lagens antagande
tvärtom från sjömanshåll — åtminstone vad angår arbetet till sjöss — betraktas
såsom ett lagfästande av redan avtalsmässigt ernådda förmåner, ett desto mer
betydelsefullt lagfästande, som det torde vara sannolikt, att ifrågavarande förmåner
icke hade kunnat försvaras under de vikande konjunkturerna. Ur rent ekonomisk
synpunkt sett torde det emellertid vara otvivelaktigt, att lagens bestämmelser
om beräknandet av övertidsersättningens storlek inneburit en avsevärd förmån
för sjöfolket, och har även med hänsyn härtill, enligt vad från flera håll förljudits,
bland sjömännen rått missnöje emot lagens begränsning av övertidsarbetet
och därigenom av möjligheterna att i önskad utsträckning utnyttja sagda förmån.
Huruvida lagen bidragit till den även inom sjömansyrket rådande arbetslösheten
är en annan sida av frågan i vad mån lagen medverkat till rederinäringens
depression, vilken fråga, såsom ovan framhållits, undandrager sig ett
säkert bedömande.
Vad angår utnyttjandet av de möjligheter för sjömannen att höja sin rent
personliga ställning som med lagen, bland annat, torde hava åsyftats och vartill
tillfälle otvivelaktigt genom densamma i någon mån beretts, må framhållas, att,
ehuru vittnesmålen härom från befälshåll icke äro uppmuntrande, man dock
med hänsyn till den korta tid, lagen varit i kraft, icke kan göra något som helst
uttalande vare sig i ena eller andra riktningen.
Den på sina håll i utsikt ställda möjligheten av ökad arbetsintensitet i och
med arbetstidens begränsning torde icke kunna anses hava blivit verklighet. Frånsett
att en sådan ökning, som i sista hand torde vara en arbetarens viljesak,
alltid måste förefalla synnerligen oviss, torde dess uteblivande under de omständigheter,
som här föreligga, i hög grad vara föranlett av lagens bestämmelser
om ersättningen för övertidsarbetet. Det förefaller endast alltför mänskligt, att
en arbetare icke genom särskild ansträngning vill skjuta ifrån sig en extra inkomst,
varom han kan vara säker, om arbetet icke medhinnes under ordinarie
arbetstid.
III. Undersökning av vissa utav lagens särskilda bestämmelser.
Efter undersökning av i det föregående behandlade allmänna frågor hava
de sakkunniga till prövning upptagit i samband med lagens särskilda bestämmelser
stående spörsmål, varför i det följande redogöres. På grund av de sakkunnigas
sammansättning och med hänsyn till inom desamma representerade intressen
hava beslut av de sakkunniga i allmänhet kunnat uppnås allenast i frågor,
varom ordföranden ansett sig hava vunnit tillräcklig kunskap för avgivande av
utslagsgivande votum, med anledning varav de till slutligt framförande upptagna
spörsmålen måst avsevärt begränsas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ad 1 §.
I fråga om lagens tillämpningsområde hava de sakkunniga i första hand
uppmärksammat frågan om befälhavares ställning. Lagen torde härutinnan fä
anses bygga på den grundprincip, att befälhavare bör vara undantagen från lagens
tillämpning, dock med den inskränkning, att befälhavare, som närmar sig arbetarens
ställning, omfattas av lagen. Med allt beaktande av den synpunkt, som i sagda
inskränkning kommer till uttryck, hava de sakkunniga emellertid funnit övervägande
skäl tala för en motsatt lösning av frågan i detta avseende, d. v. s.
samtliga befälhavares undantagande från lagens tillämpning. Härvid hava i första
hand hänsyn till lagens reglering av övertidsarbete och ersättning härför spelat
in, i det att det förefallit de sakkunniga principiellt oriktigt att tillerkänna en
person en viss pekuniär förmån, vars tillgodonjutande helt och hållet är beroende
på hans eget beprövande och noggrannhet. Det vill förefalla, som innebure ett
sådant förhållande alltför stor frestelse för vederbörande och alltför stor risk för
rederiet.
Vid bedömandet av detta spörsmål hava de sakkunniga särskilt haft för
ögonen pråmfartyg med befälhavare som ensam besättningsman eller med befälhavare
och en man. Det torde härvid böra erinras om, att Kungl. Maj:t beträffande
dessa fartyg — med hänsyn såväl till ifrågavarande befälhavares ofta ringa
bildningsgrad med därav följande oförmåga att korrekt föra övertidsjournalen som
även till de hinder härför, som ansetts ligga uti bristfälligheten hos eller i vissa
fall saknaden utav bostäder ombord å dessa fartyg — i ett flertal fall funnit gott
meddela undantag från 18 paragrafens bestämmelse om förande av sagda journal,
varav tydligen framgår, att rederiernas kontrollmöjlighet — vare sig övertidsjournal
föres eller ej — i dessa fall är synnerligen obetydlig. Dessa befälhavare torde
vidare hava en väsentlig självständighet i fråga om disposition av sin tid, och torde
för övrigt begränsningen av arbetstiden för olika grupper av arbetare såväl å
fartyg som i land, av vilka arbetet å pråmarna är beroende, innebära en viss
garanti emot ett oskäligt utnyttjande av pråmskepparnas arbetstid.
Med hänsyn till vad sålunda anförts samt under åberopande av ovan gjorda
allmänna principuttalande vilja de sakkunniga för sin del tillstyrka, att alla befälhavare
undantagas från lagens tillämpning såsom fallet även var i skeppstjänstkommitterades
förslag till lagen.
Liknande undantag hava de sakkunniga funnit böra göras för tvänne andra
särskilda kategorier, nämligen ende styrman och ende maskinist. De flesta av
landets skärgårdsrederier hava beträffande dessa kategorier sökt och erhållit dispens,
innebärande medgivande av sagda undantag under vissa villkor i form av särskild
ersättning samt fritid.
Såsom stöd för genom sådant medgivande bifallen ansökning hava av visst
rederi anförts följande synpunkter. Ende styrman och ende maskinist intoge
befälsställning och vore fullt ut att jämställa med inom industrien och liknande
verksamhetsområden anställda verkmästare och andra dylika befattningshavare,
vilkas arbete icke omfattades av lagen om arbetstidens begränsning inom sagda
områden. Ende styrmans och ende maskinists arbete vore icke av beskaffenhet
att lämpligen kunna uppdelas å två personer, utan skulle lagens tillämpning framtvinga
anställande av ytterligare en man i vardera gruppen endast för möjlig
-
40
görandet av att styrmannen och maskinisten såsom förut skulle kunna fullgöra
sitt vanliga arbete fast nu i egenskap av förste styrman resp. förste maskinist.
Medan resultatet för dessas vidkommande sålunda bleve detsamma som förut,
åsamkades rederiet en ökad kostnad för besättningsmän, som finge användas till
arbete, för vilket de alldeles icke behövde inmönstras såsom styrman eller maskinist.
De på dessa och andra skäl gjorda undantagsyrkandena synas de sakkunniga
fullt befogade, och vilja de sakkunniga uttala sig för att vad i detta stycke under
lagens hittillsvarande giltighetstid gällt i form av undantagsbestämmelser lagfästes
samt i så måtto utsträckes, att från lagens tillämpning allmänt undantagas ende
styrman och ende maskinist.
Bland de olika slag av fartyg, varå lagen äger tillämpning, hava de sakkunniga
särskilt velat fästa uppmärksamheten å pråmar, vilkas dräktighet understiger
100 ton. Det har ifrågasatts, huruvida icke dessa fartyg lämpligen borde
undantagas från lagens tillämpning. Därest av de sakkunniga ovan framfört
förslag beträffande samtliga befälhavares undantagande skulle vinna gillande,
bliver denna fråga utan betydelse, då bemanningen å pråmar med under 100 tons
dräktighet vanligen endast utgöres av en man, nämligen befälhavaren (pråmskepparen).
Om så däremot ej skulle bliva fallet, utan pråmar av ifrågavarande
slag alltjämt inrymmas under lagen, synas beträffande dessa fartyg hittills beviljade
dispenser, vilka i olika sammanhang ovan berörts, böra givas en mera stadigvarande
karaktär och generell omfattning. De sakkunniga återkomma härtill
nedan i samband med behandlingen av 8 §.
Ad 2 §.
Det har för de sakkunniga framhållits, att fall förekommit, då sjömän
begärt övertidsersättning för arbete med rengöring av egna bostäder, matkärl och
dylikt. De sakkunniga finna sig med anledning härav böra uttala, att det synes
de sakkunniga uppenbart, att sjöman är skyldig att utföra lättare rengöringsarbete
av ifrågavarande slag utan hänsyn till de begränsningar, lagen föreskriver beträffande
skeppstjänsten, ävensom att han icke kan vara berättigad till ersättning
för det fall sådant arbete förrättas utom ordinarie arbetstid.
Bland definitioner i denna paragraf synes till undvikande av missförstånd
även böra intagas en uttrycklig förklaring, att i lagen med dygn förstås borgerligt
dygn, vilket de sakkunniga förutsätta vara fallet. Anledning till sådant förtydligande
synes föreligga, enär tvistighet i frågan lärer hava förekommit.
Ad 4 §.
I andra och tredje styckena av denna paragraf stadgas beträffande, bland
andra, styrmän och maskinister, att arbetstiden för vederbörande kategori, i fall
antalet inom densamma uppgår till minst tre, icke må under två på varandra
följande dygn överstiga 18 resp. 16 timmar.
Från ett flertal håll har framhållits, att detta stadgande erbjuder en viss
svårighet vid tolkningen ävensom i vissa fall leder till ej avsedda konsekvenser.
I förordningen den 29 mars 1912 angående befäl å svenska handelsfartyg stadgas,
att antalet styrmän resp. maskinister å ångfartyg i sådan fart, som därstädes
benämnes oceanfart, skall vara tre. Då nu hänt, att detta antal blivit förminskat
enligt dispens eller på grund av sjukdom, olycksfall eller liknande orsak, har fråga
41
uppstått, huruvida det författningsenliga eller det faktiska antalet läge till grund
för lagens ifrågavarande bestämmelser, och huruvida sålunda vederbörande vore
berättigad till övertidsersättning eller ej för arbete, som utförts utöver vad han
enligt trevaktssystem haft att uträtta.
Från redarehåll har vidare framhållits, att tillämpningen av ifrågavarande
bestämmelser med hänsyn tagen allenast till det faktiska antalet i vissa fall kan
föra till olämpliga konsekvenser, varå följande exempel må anföras.
Å ett fartyg, där ett antal av två styrmän är tillräckligt, kan rederiet hava
funnit lämpligt att för särskilt ändamål anställa ytterligare eu styrman. Före
lagens giltighetstid influerade detta icke på de båda förutvarande styrmännens
arbete, utan gingo dessa såsom förut i två vakter. I och med lagens ikraftträdande
är emellertid detta omöjligt; den nytillkomne styrmannen har ökat antalet till tre,
och samtliga styrmännen måste följaktligen enligt lagen arbeta i tre vakter, varigenom
den sist anställde styrmannens arbete icke längre kan tillgodogöras för
sådant särskilt ändamål, varför han blivit anställd. Likaså kan ett rederi numera
icke tillgodogöra sig en tredje maskinists arbete utom vakterna.
En sådan verkan av ifrågavarande bestämmelse torde icke hava varit åsyftad,
så mycket mindre som den — förutom det den medför olägenheter för rederierna —
jämväl torde kunna vara till men för personalens intressen.
På dessa och liknande grunder har det yrkats, att ifrågavarande stadgande
måtte ändras därhän, att det författningsenliga och ej det faktiska antalet tjänstgörande
inom vederbörande grupp angives vara avgörande för frågan, huruvida
två- eller trevaktssystem skall tillämpas.
De sakkunniga ansluta sig i sak helt till detta förslag, som även framförts
i den av byråinspektören Rundblom utarbetade promemoria, vilken av kommerskollegium
överlämnats till riksdagens andra lagutskott med anbefallt yttrande av
den 8 mars 1921 över väckta motioner om upphävande av lagen eller inställande
tillsvidare av dess tillämpning.
Den föreslagna formuleringen synes emellertid ej fullt leda till vad därmed
åsyftas eller i vart fall icke korrekt angiva meningen. Särskilda bestämmelser
rörande bemanningens storlek (bemanningsskala) föreligga icke i författningsform.
Förutom ovan nämnda föreskrifter i befälsförordningen angående antalet
av styrmän och maskinister å oceangående ångfartyg finnas endast stadganden av
mera allmän natur dels i förordningen den 23 december 1915 angående vissa
säkerhetsåtgärder vid nyttjande av fartyg, avseende maskinbesättningens totala
minimistorlek å fartyg i utomeuropeisk fart med viss inskränkning, dels ock i
sjölagens 5 a § av innehåll, att fartyg skall vara bemannat på ett betryggande
sätt, varjämte lämnas viss föreskrift rörande besättningens totala minimistorlek
å fartyg, vars resor under vanliga förhållanden kräva mer än 12 timmars oavbruten
gång. Om nu ett fartyg skulle anses betryggande bemannat i vad avser
en viss manskapskategori med två man i densamma, torde emellertid detta antal
såsom sådant icke kunna benämnas författningsenligt, då författningarna icke
yttra sig om antalet, utan detta tvärtom måste bedömas in casu med hänsyn till
föreliggande omständigheter. Begreppet författningsenligt torde snarare vara att
hänföra till förhållandet, att antalet är betryggande, icke till antalet självt. Under
sådana omständigheter synes 4 § i nu ifrågavarande stycken höra erhålla sådan
form, att det antal, som författningsenligt bestämts, eller eljest det minsta antal(
6
42
som må anses tillräckligt, angives vara avgörande i frågan rörande två- eller
trevaktssystem.
Med hänsyn till hos kommerskollegium tidigare gjorda förfrågningar ävensom
till under utredningen framkomna uttalanden torde några synpunkter i fråga
om konsekvenserna av en sådan ändring höra beröras.
Vad angår de fall, där ett antal uttryckligen finnes författningsmässigt stipulerat,
torde, därest detsamma i enlighet med vederbörlig dispens inskränkts, sålunda
reducerat antal ändock vara att betrakta såsom författningsenligt; skulle återigen
det regelrätta antalet hava blivit förminskat genom sjukdom, olycksfall eller dylikt,
synas bestämmelserna i 13 § vara att åberopa. Dessa synpunkter torde även äga
giltighet beträffande de fall, där lag eller författning endast föreskriver tillräcklighet
i fråga om antalet.
Beträffande eldares arbetstid hava de sakkunniga funnit uppmärksamheten
böra riktas på eu särskild kategori, nämligen ridare å oljeeldade fartyg. Av
fjärde stycket i förevarande paragraf framgår, att det av lagstiftaren befunnits
nödigt att rörande eldares arbetstid träffa särskilda bestämmelser, varigenom dessa
arbetares tjänstgöring å alla större fartyg och i vidsträcktare fart ovillkorligt
begränsas till 16 timmar under två dygn och sålunda trevaktssystem i stor utsträckning
bliver eu direkt följd av bestämmelserna om arbetstiden, medan beträffande
styrman, maskinister och smörjare in. fl. tidsbegränsningen tvärtom gjorts beroende
av om antalet inom vederbörande grupp är tillräckligt stort för att tillåta trevaktssystem.
Detta förhållande synes giva vid handen, att eldarnes arbete befunnits
vara av jämförelsevis mer ansträngande natur och sålunda rättfärdiga en strängare
begränsning av deras arbetstid. Så torde ock utan tvivel i allmänhet vara förhållandet.
Emellertid synes ovan nämnda grupp, ridare å oljeeldade fartyg, härutinnan
utgöra ett undantag. Denna fråga lärer vid utarbetandet av förslaget till
lagen hava ansetts icke höra upptagas till avgörande, dä vid tiden därför tillräcklig
erfarenhet rörande oljeeldning i fartyg icke ansågs vara vunnen. Visserligen
torde oljeeldning i fartyg under den närmaste framtiden icke förekomma i
större utsträckning än att dispens utan alltför stora olägenheter skulle kunna beviljas
i varje särskilt fall, där så befunnes lämpligt. De sakkunniga anse emellertid
uppenbart, att ifrågavarande arbete icke är av mera ansträngande slag, varför
arbetets beskaffenhet icke synes motivera eu fördelaktigare ställning för dessa ridare
än för exempelvis smörjarne.
Sveriges redareförening har i sitt ovan resumerade uttalande berört ytterligare
ett par frågor i samband med bestämmelserna uti ifrågavarande paragraf.
De sakkunniga, som finna dem beaktansvärda, anse dem emellertid icke kunna
lämpligen lösas annorlunda än i sammanhang med behandling av frågan om införande
av eu lagbestämd bemanningsskala, vilken fråga även i annat sammanhang
under utredningen berörts, med framhållande av att eu närmare undersökning
därutav emellertid icke torde falla inom de sakkunnigas uppdrag.
Ad 8 §.
Bestämmelserna i denna paragraf reglera arbetstidens begränsning å vissa
fartyg dels under två på varandra följande dygn, dels ock under längre tidsperiod,
här fastställd till en vecka. Från dessa stadgande!! hava dispenser i stor
utsträckning meddelats av Kungl. Maj:t i vad avser den längre tidsperioden, så
opaginerad Kontrollera mot PDF
titt .denna utsträckts sitt omfatta fyra pa varandra följande! veckor, under vilken
period ordinarie arbetstid medgives för vissa besättningskategorier få uppgå till
''252 timmar.
Sådan dispens bar åtnjutits av omfattande och viktiga fartygsgrupjior,
varav den största utgöres av passagerarfartyg i skärgårds- och insjötrafik. För
dessa har ovannämnda medgivande meddelats huvudsakligen beträffande sjömän
tillhörande däcksmanskapet samt under villkor, att vederbörande fartyg icke
nyttjats till passagerares befordran i vidsträcktare fart än den, som angives i det
för fartyget gällande passagerarfartygscertifikat.
En annan grupp utgöres av fartyg, som användas i trafik <i Dalslands
kanal. Dispenserna hava här omfattat jämväl styrmän och maskinpersonal samt
gällt såväl passagerarfartyg som lastfartyg och pråmar.
Beträffande å Strömsholms kanal (å linjen Stockholm—Smedjebacken)
nyttjade pråmar har samma dispens lämnats beträffande pråmstyrare under villkor,
att varje särskild resa under vanliga förhållanden kräver högst tolv timmars
oavbruten gång samt att mellan varje sådan resa göres uppehåll, överstigande två
timmar.
Dessa dispenser, som meddelats efter ingående undersökningar, torde hava
visat sig absolut nödvändiga för trafikens upprätthållande inom respektive områden,
medan det i andra fall befunnits möjligt att ordna arbetet inom lagens gränser,
varför begärda undantag icke medgivits. Ovannämnda dispenser synas sålunda
angiva den utsträckning, i vilken undantag oundgängligen erfordrats för sjöfartens
behöriga upprätthållande inom det område, som omspännes av ifrågavarande
stadgande. Den form desamma erhållit synes de sakkunniga på ett tillfredsställande
sätt förena hänsyn till fasthållande av lagens huvudsyfte, en skälig begränsning
av arbetstiden, och näringens behov av största möjliga smidighet vid lagens
tillämpning.
En sådan smidighet synes i särskilt hög grad vara av behovet påkallad för
den mindre sjöfart, som omfattas av ifrågavarande stadgande, då förhållandena
här äro mera växlande än inom farten på längre sträckor. Ju vidare den ram
är, inom vilken redaren eller befälet kan disponera den begränsade arbetstiden,
desto lättare låta sig den hävdvunna, synnerligen skiftande arbetsrutinen ombord
å hithörande fartyg och allmänhetens krav på snabbhet och precision vid transporten
förena med lagstiftarens syften att skydda sjöfolket mot oskäligt utnyttjande
av dess krafter.
De sakkunniga, som förutsätta, att de hittills meddelade dispenserna icke
böra röna någon inskränkning, hålla därjämte före, att det, utan att skada sjöfolkets
intressen, skulle vara till stort gagn för nu ifrågavarande sjöfart, om den
till grund för undantagen liggande principen utsträcktes att omfatta paragrafens
hela giltighetsområde och sålunda förlänades generell räckvidd, vilket synes lämpligen
kunna åstadkommas på så sätt, att paragrafens sista stycke ändrades till att
angiva en tidsbegränsning av 252 timmar under fyra på varandra följande veckor.
En sådan åtgärd finna de sakkunniga vara påkallad icke minst med hänsyn
till nödvändigheten av att rederinäringen understödes i sina strävanden att
återupptaga och uppehålla driften i den utsträckning, som tidigare varit fallet,
för vilket ändamål nu föreslagna lättnader givetvis skulle vara till gagn. Frågan
om en liknande anordning beträffande övertidsarbetet upptages nedan till behandling
vid 15 §.
44
Ad 9 §.
Beträffande det i denna paragraf och senare flerstädes förekommande begreppet
»i hamn» hava från olika håll framställts krav på fastställande av vad
med detsamma skall förstås.
Med full insikt om svårigheten av att genom en definition fixera begreppet
finna de sakkunniga ett förtydligande av detsamma av behovet påkallat, därvid
av Sveriges redareförening härutinnan framställt förslag torde böra upptagas till
prövning.
I samband med denna fråga hava under utredningen påtalats vissa missförhållanden,
som angivits vara möjliggjorda genom det svävande i begreppet »i
hamn». Sålunda skulle det hava förekommit, att, då fartyg legat på öppen redd,
befälhavare låtit besättningen endels gå i sjövakter och endels arbeta efter arbetstid
i hamn ävensom anbefallt sjövakter under helgdagsdygn, medan under vardagar
hamnarbetstiden fått tillämpas. Lika uppenbart som att dylika förhållanden
icke böra få förekomma, synes vara, att en befälhavare till försvar för dylika
åtgärder icke kan hänvisa till lagens tystnad angående vad med »i hamn» bör
förstås. Bortsett ifrån, huruvida fartyget verkligen är att betrakta såsom i hamn
eller ej, måste denna fråga givetvis avgöras enhetligt för det särskilda tillfället
eller för liknande tillfällen; och ligger det alldeles icke i befälhavarens skön att
efter gottfinnande bestämma, huruvida det ena eller det andra skall anses vara
för handen. Ehuru dylika missförhållanden sålunda icke kunna sägas vara en
följd av lagens otydlighet härutinnan, torde ett fixerande av begreppet dock i sin
mån bidraga till att förhindra förekomsten därav.
Ad 10 §.
Denna paragraf innehåller uti sitt sista stycke ett stadgande, som mer än
de flesta andra uppkallat till opposition och anmärkning. Också synes det till
sina konsekvenser ej varit fullt beräknat. Frågan gäller vakttjänst i hamn.
Ehuru det icke uttryckligen blivit utsagt, kanske icke ens varit avsett,
synes enligt lagen vakttjänst vara att betrakta såsom en särskild art av skeppstjänst,
rent av såsom ett därur utbrutet område. Den skillnad, som i lagen göres
mellan vakttjänst och annan skeppstjänst i hamn, består i främsta rummet däri,
att vakttjänst får förrättas på natten, medan annan skeppstjänst i regel skall förläggas
mellan vissa tider på dagen, samt att nattvakttjänst får kompenseras genom
fritid eller subsidiärt genom ersättning såsom för övertidsarbete, under det att
för annan, utom ordinarie arbetstid förrättad skeppstjänst övertidsersättning i normala
fall alltid skall utgå. Själva ordalydelsen i uttrycket »eller ock ersättning
utgå såsom för övertidsarbete» synes giva vid handen, att det föresvävat lagstiftaren,
att här vore fråga om annan tjänstgöring än i övrigt avsåges med
skeppstjänst.
Denna tanke synes ock de sakkunniga vara fullt berättigad. Arten av
detta arbete är givetvis sådan, att det icke rimligtvis kan jämställas med annat
arbete ombord. Konsekvenserna härav torde emellertid icke hava blivit dragna
i den utsträckning, som lämpligen bort ske. I främsta rummet synes möjligheten
av vakttjänsts förekomst på dagen icke hava beaktats. I det förslag av kommerskollegium
och socialstyrelsen, som givit anledning till stadgandets intagande i
45
lagen — i det ursprungliga förslaget förekom intet sådant stadgande — talas
endast om nattvakt. Såsom från många håll påpekats, måste emellertid vakttjänst
ofta anordnas jämväl på dagen, framför allt på helgdagar, då intet arbete pågår.
Då lagstiftaren icke för annan tjänstgöring än nattvakttjänst velat gå in för
principen att kompensera arbete med fritid, har detta givetvis haft sin grund i en
strävan att genom övertidsersättningen resa ett hinder mot för hårt utnyttjande
av sjömännens krafter. Då sagda princip emellertid befunnits böra tillämpas i
fråga om nattvakttjänst, synes konsevensen fordra, att så jämväl får ske beträffande
vakttjänst på dagen. Särskilt brännande blir denna fråga, då det gäller
vakttjänst å helgdag, då förutom visst angivet lättare arbete ingen ordinarie
tjänstgöring förekommer. Med den avfattning lagen i hithörande stycken för närvarande
har, blir förhållandet det, att all vakttjänst, som utom ordinarie arbetstid
förrättas mellan klockan 6 f. m. och 6 e. in. är att betrakta såsom övertidsarbete,
varför ersättning skall utgå. Härav följer, att enligt 16 § för all vakttjänst
å helgdag mellan sagda klockslag dubbel övertidsersättning skall utgå.
Detta synes de sakkunniga, framför allt med hänsyn till sådan tjänstgörings
lindriga beskaffenhet, uppenbart orimligt och förefaller för övrigt att stå i strid
med den uppfattning, som kommit till uttryck i stadgandet angående nattvakttjänst.
Väl torde 13 § härvidlag kunna komma till användning, men då detta
skulle vara avsevärt ofördelaktigare för manskapet, synes en sådan lösning ej hava
varit avsedd.
På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn till uti de inkomna yttrandena
i övrigt gjorda uttalanden i detta stycke finna de sakkunniga sig böra
föreslå, att 10 § sista stycket erhåller sådan lydelse, att arbetstiden för nödig
vakttjänst må kunna förläggas till vilken tid av dygnet som helst, dock att i
sådant fall, där vakttjänsten förrättas å annan tid än ordinarie arbetstid, motsvarande
fritid skall vara beredd eller beredas under närmast föregående, samma
eller närmast efterföljande dygn eller ock ersättning utgå såsom för övertidsarbete.
Vidkommande omfattningen av begreppet vakttjänst har det under utredningen
uttalats det önskemål, att det uttryckligen måtte angivas, att vakttjänst i
maskinavdelningen må kunna förekomma i den utsträckning, som före lagens
ikraftträdande varit praxis, och sålunda omfatta, bland annat, skötsel och tillsyn
av santitets-, värme-, frys- eller belysningsanordningar. De sakkunniga, som finna
antagligt, att med lagen icke avsetts att göra ändring i härutinnan hävdvunna
förhållanden, tillstyrka vidtagande av åtgärder för tillmötesgående av berörda
önskemål.
Ad It §.
Enär med i denna paragraf angiven tidsbestämning »en gång i månaden»
torde avses eu tidrymd av fyra veckor och icke kalendermånad, men då tvekan
härutinnan i vissa fall lärer hava förekommit, förorda de sakkunniga, att ifrågavarande
uttryck förtydligas i avsedd riktning till förekommande av eventuella
fastigheter.
Ad 12 §.
Beträffande denna paragraf hava från redare- och sjömanshåll motsatta
yrkanden framförts. Från ena sidan har det framhållits, att den i stadgandet medgivna
större friheten för befälet i fråga om anordnandet av skeppstjänsten vid ankomst
till och avgång från hamn icke vore tillräcklig för sådana fartyg, som
46
varje dygn anlöpa hamn, enär besättningen här mäste kunna i sin helhet disponeras
i större utsträckning än paragrafen medgåve. Vid nuvarande förhållande
kunde detta ske blott genom tillgripande av övertidsarbete med åtföljande stora
kostnader.
Från andra sidan åter hava vissa omständigheter påtalats såsom innebärande
ej förutsedda missförhållanden vid tillämpningen av paragrafen. Det har
sålunda framhållits, att å fartyg, som användas i kustfart och som varje dygn
anlöpa hamn, stadgandet till följd av sin avfattning bragts i ständig tillämpning.
Då å fartyg, varom nn är fråga, skeppstjänsten vanligen är indelad i s. k. stationsvakter
och detta ansetts vara en indelning »på allmänt brukligt sätt», hade
följaktligen enligt 1 mom. en avsevärt längre arbetstid än eljest skulle hava varit
möjligt kunnat utkrävas av olika kategorier. De sakkunniga, som äro av den
uppfattningen, att en permanent tillämpning av paragrafen icke varit åsyftad, om
än möjligheten därav förutsetts, hava i frågan hört representanter för befälet å
fartyg i sagda fart. Av vad därvid samt under utredningen i övrigt framkommit
finna de sakkunniga sig böra draga den slutsatsen, att å ena sidan kustfarten, där
stadgandet för närvarande bringas i ständig tillämpning, skulle vara betjänt även
med en något kortare daglig arbetstid än denna paragraf sålunda tillämpad medgiver,
men att å andra sidan å fartyg såväl i kustfart som annan fart i samband
med ankomst eller avgång situationer kunna uppstå, vilka med nödvändighet
fordra hela den frihet vid arbetets ordnande, som med bestämmelsen i sitt nuvarande
skick åsyftas.
Med hänsyn därtill att arbetet å nämnda fartyg i kustfart merendels torde
omväxla med ganska betydande ledighet och då konsekvenserna beträffande andra
fartyg av en inskränkning uti den frihet, stadgandet nu innebär, icke synas de
sakkunniga låta sig fullt överblicka, anse de sakkunniga sig icke böra för närvarande
föreslå någon ändring i sak. Emellertid vilja de sakkunniga framhålla,
att ytterligare utredning torde höra verkställas rörande möjligheten och lämpligheten
av att reglera arbetsförhållandena inom kustfarten genom särskilda bestämmelser,
vilka, samtidigt som de lämna denna särskilda art av sjöfart tillräcklig
rörelsefrihet, förhindra sådana missförhållanden, som vid en permanent tillämpning
av förevarande paragraf i vissa fall torde kunna förekomma.
Vad beträffar paragrafens avfattning synes densamma hava givit anledning
till tvekan och missförstånd vid tillämpningen och därför höra i någon mån omredigeras.
Det som härvid torde vara ägnat att förvilla är, att läsaren lätteligen
får det intrycket, att det är fråga om en ny tidsberäkning, nya regler för arbetets
ordnande, under det att — liksom paragrafens 2 mom. beträffande fartyg, varå
skeppstjänsten icke är indelad i vakter, tydligen utsäger, att det endast gäller en
utsträckning av tillämpningen av reglerna för arbetstiden till sjöss — ävenledes
1 mom. beträffande fartyg med vaktindelning i sak icke innehåller annat än att
arbetet vid ankomst och avgång till hamn under angiven tid får förekomma i
samma utsträckning som då fartyget är till sjöss med den ytterligare utvidgning,
dels att arbetstiden för dagman jämställes med tiden för den personal, vars arbete
till sjöss är indelat i vakter, vadan dagman kan åläggas 24 timmars arbete under
två på varandra följande dygn, dels ock att den i 4 § stadgade begränsning av
arbete å helgdag till sjöss icke gäller under ankomst- och avgångsdygn, varjämte
något tvång att anordna skeppstjänsten i vakter icke föreligger.
47
Det synas de sakkunniga kunna ifrågasättas, huruvida icke stadgandet borde
erhålla eu sådan avfattning, att dess egentliga innehåll genast faller i ögonen.
Ad lil g.
Dä det lärer liava''förekommit, att arbete vid Bussning räknats såsom sådan
säkerhetstjänst, varom denna paragraf talar, synes ett uttalande böra göras därom,
att så givetvis icke är fallet. Stussning ingår i kanalfart som en bestämd och
väsentlig faktor, och arbete därvid är att betrakta som vanlig skeppstjänst å den
it rågakommande traden. Att vid stussning säkerhetstjänst å andra sidan kan påkallas
av särskilda omständigheter är ett förhållande, som naturligen icke röner
något inflytande av vad nyss uttalats.
Ad 15 g.
Då de sakkunniga vid början av innevarande år sago sig ur stånd att inom
sådan tid slutföra sitt uppdrag, att resultatet av utredningen med därav eventuellt
föranledda förslag kunde bringas inför årets riksdag, framlade de sakkunniga
som funno sjöfartsnäringens läge påfordra ett snart vidtagande av åtgärder för
bringande av lättnad i detsamma, i skrivelse till kommerskollegium visst förslag
i fråga om begränsningen av övertidsarbetet.
De sakkunniga anförde därvid, att under eu tid som den nuvarande
av djup ekonomisk depression, under vilken därtill den utländska konkurrensen
av särskilda anledningar gör sig synnerligen kännbar, förhållandena syntes påfordra
större frihet än eljest för arbetsledare!! att vid särskilt behov utsträcka arbetstiden
utöver den ordinära. Att med hänsyn härtill helt frigiva övertidsarbetet
och lämna detsamma att regleras genom fri överenskommelse parterna emellan,
syntes emellertid icke vara att förorda, då det skulle innebära ett alltför stort avsteg
från lagens huvudgrunder. De sakkunniga hade däremot sökt finna en utväg
för möjliggörande av större frihet och smidighet vid utnyttjande av de av
lagen medgivna timmarna övertidsarbete för dag; och hade de sakkunniga härvid
tiott sig finna en dylik utväg i en sådan ändring av 15 § 4 mom., att den däri
toreskrivna begränsningen för längre tidsperiod måtte beräknas för fyra veckor i
stället för en och övertidsarbetet sålunda begränsas till sjuttiotvå timmar under
veckor. Vissa av Kungl. Maj:t meddelade dispenser hade just inneburit eu
dylik utstiäckning av period, för vilken ordinarie arbete och övertidsarbete finge
beräknas; och syntes sagda dispenser hava medfört avsevärda lättnader. Med säl-- skild hänsyn till att det ekonomiska nödläget påfordrade ett utnyttjande av all
arbetskraft, så långt detta rimligtvis kunde medgivas, hade de sakkunniga vidare
funnit det särskilda förbud mot visst övertidsarbete å helgdag eller oftare än
varannan dag, som innehålles i 15 § 2 mom. fjärde stycket, tillsvidare böra suspenderas.
Vidkommande formen för medgivande av sålunda ifrågasätta undantag
^ lagens bestämmelser framhöllo de sakkunniga vidare såsom sin mening, att,
för undvikande av den fullständiga utredningen föregripande definitiva beslut''
dylikt medgivande lämpligast borde ske i form av jämlikt lagens 18 3 mom av
Kungl. Maj:t meddelat undantag för viss tid.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 februari 1922 förklarade sig kollegium
emelleitid finna, att, även om ovanberörda stadgande i 1 § 3 mom. av förevarande
48
lag kunde anses vara tillämpligt å ett undantag av den generella art, som de
sakkunniga förutsatt, något, varom kollegium dock icke funne sig övertygat, de
föreslagna undantagen vore av den principiella innebörd och stode i så uppenbar
strid mot hela lagens mening, att de icke syntes kunna genomföras annat än genom
en direkt lagändring. Som de sakkunniga emellertid förklarat sig anse en
sådan detaljändring i lagen icke böra förekomma annorledes än i samband med
granskning av utredningens resultat i dess helhet, fann kollegium sig icke kunna
tillstyrka de sakkunnigas förslag.
De skäl och omständigheter, som, enligt vad ovan angivits, legat till grund
för sagda förslag, finna de sakkunniga alltjämt föreligga. I anslutning till sitt
ovan framlagda förslag rörande utsträckning av ordinarie arbetstiden till sjöss å
fartyg, som i 8 § avses, samt under åberopande i tillämpliga delar av därvid
anförda motiv, föreslå de sakkunniga därför dels sådan ändring av 15 § 4 mom.,
att den däri föreskrivna begränsningen för längre tidsperiod må beräknas för
fyra veckor i stället för en och övertidsarbetet sålunda begränsas till sjuttiotvå
timmar under fyra veckor, dels ock att det särskilda förbud mot visst övertidsarbete
å helgdag eller oftare än varannan dag, som innehålles i 15 § 2 monn
fjärde stycket, upphäves. I fråga om sistnämnda stadgande få de sakkunniga
därjämte hänvisa till under nästföljande paragraf anförda synpunkter rörande
lastning och lossning.
Ad 16 §.
Andra stycket av denna paragraf torde i viss mån få anses utgöra ett
komplement till nyssnämnda stadgande i 15 § 2 mom. fjärde stycket, nämligen
såsom utgörande en viss garanti för att däri medgiven utsträckning av övertidsarbetet
vid fartygs avgång icke må missbrukas.
I den mån detta sammanhang får anses föreligga, torde borttagandet av
ifrågavarande stycke av 16 § vara motiverat i och med upphävandet av berörda
stadgande i 15 §.
Emellertid finna de sakkunniga bestämmelsen jämväl som självständigt stadgande
betraktad böra bortfalla, vilken mening de sakkunniga grunda på följande skäl.
Arbete med lastning och lossning torde numera i regel icke vara av sådant
slag, att särskilda stadganden rörande dylikt arbete äro motiverade. För att
så skulle vara fallet, synes lastning och lossning böra bestå i verkligt tungt
arbete, såsom bärande eller forslande av gods. Sådant arbete torde numera i regel
utföras av stuveriarbetare, och består besättningens arbete därvid huvudsakligen
i skötande av vinschar och dylikt, vilket icke torde kunna betraktas såsom sa
ansträngande, att den högre övertidsersättningen under alla omständigheter kan
anses skälig.
Vidare har detta stadgande liksom berörda bestämmelse i föregående paragraf
framkallat åtskilliga tvistigheter rörande vad med lastning och lossning skall
förstås. Exempelvis har det gjorts gällande, att arbete i maskineriet för vinscharnas
drivande vore arbete med lastning och lossning i lagens mening, till vilken tolkning
kollegium även anslutit sig. Det synes emellertid de sakkunniga oegentligt,
att en maskinist skall få tillgodoräkna sig dubbel ersättning enbart på den grund,
att maskinens kraft användes för vinscharna, medan rättighet till dylik högre
ersättning icke föreligger, om kraften användes för ankarspelets drivande, allt
opaginerad Kontrollera mot PDF
40
medan maskinisten kanske själv är okunnig om, för vad slags arbete han för
iigonblicket tages i anspråk.
Skulle nyss framförda förslag om borttagande av berörda stadganden i 15
och 16 §§ rörande lastning och lossning icke kunna genomföras, torde ett fixerande
av begreppen lastning och lossning vara ofrånkomligt, och synes härvid endast
arbete, varvid sjömannen tager direkt befattning med godset såsom genom flyttande,
bärande eller forslande, böra räknas till arbete med lastning eller lossning
i lagens mening.
Vidkommande normen för beräknande av övertidsersättningens storlek finna
de sakkunniga böra uppmärksammas vad Stockholms ångslupsaktiebolag anfört
därom, att sådan trafik som bolagets, där intet kosthåll ombord förekommer och
den kontanta lönen följaktligen utgår med högre belopp än där så är förhållandet,
drabbas hårdare av lagens föreskrifter rörande övertidsersättningen än som
kan anses vara avsett. Det synes de sakkunniga böra ifrågasättas, huruvida icke
åtgärd borde vidtagas för bringande av rättelse härutinnan.
Slutligen anse de sakkunniga, utan att dock vilja göra något bestämt uttalande
i saken, sig böra framhålla, att det från flera håll framförda förslaget
om borttagande av ersättning i penningar såsom vederlag för utfört övertidsarbete
samt införande i stället av ersättning i form av fritid med penningersättning
endast efter fri överenskommelse eller subsidiärt, där fritid ej kan beredas,
bör upptagas till omsorgsfull prövning.
Ehuru de sakkunniga till fullo inse nödvändigheten av ett säkert verkande
korrektiv emot oskäligt utnyttjande av övertidsarbetet, finna de sakkunniga dock
reglerna om övertidsersättningen i sig innesluta den innersta orsaken till lagens
mest iögonenfallande nackdelar, och skulle det säkerligen vara lyckligt, om man,
utan att äventyra lagens effektivitet, kunde åtminstone i någon mån inskränka
ifrågavarande olämpliga verkningar. Bland de sakkunniga har antytts möjligheten
av att föreskriva dubbel fritid, om övertidsarbetet överskrede viss gräns,
vilket, förbundet med bestämmelse om penningersättning, subsidiärt utgående, i
den mån fritid icke kunde beredas, synes innebära en icke oväsentlig garanti.
Därvid förutsättes, att möjlighet till frivillig överenskommelse i viss utsträckning
alltid lämnades öppen.
Ad 18 §.
Från stadgandet i denna paragraf har Kungl. Maj:t i viss utsträckning
beviljat dispenser, varibland en, som meddelats på ansökning av Stockholms
transport- och bogseringsaktiebolag och avser bolaget tillhöriga pråmar med en
bruttodräktighet understigande 100 ton samt med befälhavaren som ensam besättningsman,
synes vila på sådana grunder, att dess generaliserande och lagfästande
torde böra övervägas, varvid emellertid anmärkes, att frågan härom blir av betydelse
endast för så vitt de sakkunnigas förslag beträffande alla befälhavares
undantagande från lagen icke vinner beaktande.
Ad 21 §.
Föreskriften härstädes angående straff för befälhavare, som bryter mot bestämmelsen
i 11 §, kan enligt de sakkunnigas mening eventuellt bliva väl obillig
i sin tillämpning. Föreskriften innebär en kriminalisering av underlåtenhet att
7
50
lämna besättningen viss frihet att gå i land och torde, då sistnämnda stadgande
synes vara en ren ordningsföreskrift, äga tillämpning även vid culpös förseelse.
De sakkunniga finna emellertid detta med hänsyn till förseelsens ringhet alltför
strängt, då sålunda en befälhavare skulle kunna bliva bötfälld för ren glömska,
möjligen på angivelse av en underordnad, som med beräkning underlåtit att begära
ledighet av detta slag. Med hänsyn härtill vilja de sakkunniga föreslå, att
paragrafen erhåller sådan lydelse att straff utgår endast om sjöman, efter hos
vederbörande gjord framställning, förvägras honom enligt 11 § tillkommande rätt.
Förutom nu behandlade bestämmelser i själva lagen finna de sakkunniga sig
böra beröra det i förordningen den 24 oktober 1919 med närmare föreskrifter rörande
tillämpningen av lagen intagna stadgandet (3 § e) angående åliggande för
kommerskollegium att, i den mån det kan ske utan hinder för tjänsteverksamheten
i övrigt, tillhandagå fartygs redare, befälhavare och besättning med råd och upplysningar
rörande tillämpningen av gällande föreskrifter angående arbetstiden å
svenska fartyg.
Utan att anse sig kunna närmare ingå på den förvaltningsrättsliga sidan av
denna sak finna de sakkunniga sig böra framhålla, att stadgandet i fråga delvis
torde hava fått en annan betydelse, än därmed åsyftats. Särskilt torde kollega uttalanden,
änskönt de uttryckligen angivas ej innebära någon lagtolkning i egentlig
mening, allmänt uppfattas såsom bindande, vilket torde kunna vara synnerligen
olämpligt framför allt med hänsyn därtill, att av kollegium i särskilt fall och rent
kasuistiskt meddelade anvisningar generaliseras och åberopas i fall, där de alldeles
icke äro tillämpliga.
För övrigt synas i många fall rena rättstvister dragas inför kollegium under
begäran om uttalande, vilket sedermera lägges till grund för vidare åtgärder i saken,
ett förfarande, som näppeligen torde vara önskvärt och helt säkert icke åsyftat.
Under hänvisning till nautiska föreningens ovan resumerade uttalande i denna
fråga, vilket synes värt beaktande, vilja de sakkunniga såsom sin mening framhålla,
att saken torde böra upptagas till prövning.
IV. Allmänt uttalande av de sakkunniga.
Såsom allmänt omdöme rörande utredningens resultat få de sakkunniga slutligen
anföra följande.
Såsom av ovan i olika sammanhang uttalade reservationer framgår, är det
synnerligen ovisst, i vilken grad de vunna resultaten kunna tillmätas utslagsgivande
betydelse. En stor del av primärmaterialet har med nödvändighet måst utgöras
av rena omdömen av i saken intresserade, och i den mån infordrade uppgifter
åter utgjorts av blotta fakta, hava synnerligen stora svårigheter omöjliggjort
en fullt effektiv kontroll. De sakkunniga hava emellertid med största omsorg sovrat
det till behandling föreliggande materialet och i övrigt gått till väga med största
möjliga försiktighet.
Även om de vunna resultaten, det nyss anförda till trots, få anses lämna en
tillnärmelsevis riktig bild av läget, måste härvid göras en synnerligen kraftig er
-
51
inran om de utomordentligt onormala tider, varifrån erfarenheterna om lagens verkningar
måst hämtas. Under 1920, vilket år vid utredningens början var det enda,
som stod till buds för undersökning, utsattes rederinäringen för de kraftigaste konjunkturfluktuationer.
Från att vid seglationens början hava stått på kulmen av
högkonjunkturen kunde den, redan innan halva året gått, inregistrera begynnelsen
av en synnerligen snabbt tilltagande depression. Att uppgifter från en dylik tid
icke få generaliseras ligger i sakens natur.
Härtill kommer en annan omständighet, vars vikt ej heller får förbises. En
utredning av sådan art som denna, där det gäller att undersöka företeelser, vilkas
verkningar sträcka sig över stora områden av det samhälleliga livet, måste för att
lämna ett invändningsfritt resultat baseras på de stora talen, statistiska uppgifter
av sådan omfattning, att de allmänna företeelserna med säkerhet kunna utläsas
därur. Ur denna synpunkt torde det vara tillräckligt att påpeka, att lagen vid utredningens
början varit i kraft blott halvtannat år.
Ytterligare ett annat förhållande förtjänar att omnämnas. Av flera tecken
att döma synas tvivel kunna hysas i fråga om lagens strikta tillämpning. I ej
oväsentlig utsträckning torde ett åsidosättande av lagens bestämmelser med besättningens
goda minne hava förekommit. I denna riktning hava t. o. m. gjorts direkta
uttalanden i god tro. I synnerhet bland den mindre segelflottans män synes
den gamla rättsregeln att förord bryter lag alltjämt leva med oinskränkt kraft.
Med stöd av under utredningsarbetetet vunna erfarenheter och under hänvisning
till vad i utlåtandet anförts, få de sakkunniga beträffande de åtgärder, som
närmast böra vidtagas, såsom sin mening framhålla, att det ingalunda kan anses
lämpligt att efter så kort prövotid och med så ringa erfarenhet omedelbart tillägga
lagen permanent karaktär, utan synes densamma böra erhålla fortsatt provisorisk
tillämpning, därvid hänsyn även bör tagas till den i denna sociala lagstiftningsfråga
alltjämt rådande osäkerheten i internationellt hänseende.
Åtgärder för genomförande av de utav de sakkunniga föreslagna sakliga detaljändringarna
i lagen synas emellertid böra vidtagas utan dröjsmål, i samband
varmed det torde böra föranstaltas om en överarbetning i formellt hänseende av
vissa av lagens bestämmelser i av de sakkunniga härutinnan antydda riktningar.
Vid den fortsatta utredning, som i sådant syfte otvivelaktigt synes böra
komma till stånd, innan frågan i hela dess vidd förelägges riksdagen, torde särskild
uppmärksamhet böra ägnas de spörsmål, som av angivna orsaker antingen
undandragit sig de sakkunnigas bedömande eller ej kunnat av de sakkunniga göras
till föremål för så ingående undersökningar, som sakens vikt i vart fall synes fordra,
Särskilt yttrande av herr Sternhagen.
Som lagen om arbetstiden å svenska fartyg enligt min mening är för den
svenska sjöfartsnäringen synnerligen betungande, anser jag, att densamma bör upphöra
att gälla med 1923 års utgång och ej heller erhålla fortsatt provisorisk karaktär.
Skulle emellertid lagen fortfarande komma att tillämpas, ber jag att få som
52
min mening särskilt framhålla nödvändigheten av, att ändring vidtages rörande
följande paragrafer:
§ 1 mom. 2.
I denna lagbestämmelse medgivna undantag bör utsträckas att omfatta allt
såväl däcks- som maskinbefäl.
§ 4.
Föreskriften i femte stycket angående 3-vaktssystem för eldare å fartyg med
en maskinstyrka om 250 I. H. är betungande, särskilt för den mindre sjöfarten,
varför gränsen för nämnda systems tillämpning bör höjas.
§ 15.
All begränsning av övertidsarbetet bör bortfalla.
§ 16.
Beträffande denna paragraf vill jag understryka nödvändigheten av införande
av bestämmelse, enligt vilken ersättning för övertidsarbete må kunna lämnas jämväl
i form av motsvarande fritid.
Som stöd för ovan gjorda yrkanden åberopar jag yttranden, som inkommit
från:
betr. § 1 — Sveriges Kedareförening, * Stockholms Rederiaktiebolag Svea,
‘Skärgårds- och Mälareflottornas rederiförening, m. fl.
betr. § 4 — Sveriges Redareförening, Stockholms Rederiaktiebolag Svea,
Förnyade Ångfartygs Aktiebolaget Götba.
betr. § 15 — Sveriges Redareförening, * Stockholms Rederiaktiebolag Svea,
•Skeppsredare Biesért, ‘Skeppsredare Frans Börjesson, m. fl.
betr. § 16 — Sveriges Redareförening, • Stockholms Rederiaktiebolag Svea,
•Vaxholms Nya Ångfartygsaktiebolag, * Rederiaktiebolaget
Falkvik, m. fl.
Antn. Ovan åberopade med tecknet * försedda uttalanden återfinnas antingen i sammandraget
i utlåtandets första del endast i korthet antydda eller ock ej alls, i vilket senare fall de
överensstämma med vad av redareföreningen framhållits.
Särskilt yttrande av herr Lundgren.
Härmed får jag till det inför kommerskollegium framlagda förslaget till
ändring av »Lagen om arbetstid å svenska fartyg» uttala min från kommitterade
avvikande mening i följande punkter.
Av utredningen framgår, att de uppgifter, som införskaffats rörande lagens
verkningar, äro, såsom sakkunniga själva anföra, synnerligen otillförlitliga och
missvisande. Jag kan därför icke biträda den uppfattningen, att de ändringar,
som av de sakkunniga föreslås, äro tillfyllest motiverade. Utredningen visar, enligt
mitt förmenande, att lagen icke haft några för sjöfarten menliga följder. Däremot
53
vill jag framhålla såsom min åsikt, att utredningen giver vid handen, att lagen i
väsentliga delar kan avsevärt skärpas utan att lägga nämnvärda bördor å rederirörelsen.
Beträffande § 1 vill undertecknad anföra, att det under utredningen icke
framkommit sådana skäl, som tala för att befälhavare ombord i pråmfartyg (s. k.
pråmskeppare) böra undantagas från lagens tillämpning.
I de frågeformulär, som utsänts av sakkunniga, framgår, att näringen ej lidit
ekonomisk förlust genom arbetstidslagen och att övertidsersättning på grund av
lagens bestämmelser ej förekommit. Vidare framhålles från bolagets 1 sida, att på
grund av denna egenartade yrkesgren det varit nödvändigt med dispenser rörande
arbetstidens förläggning (§ 8), men visar utredningen för övrigt, att dessa beviljade
dispenser tillfyllest varit nog för att reglera arbetstiden på så sätt, att pråmfarten
kunnat upprätthållas i samma utsträckning som tidigare. Däremot är jag förvissad
om, att skulle majoritetens av de sakkunniga förslag vinna kollega bifall, kommer
detta att medföra, att de s. k. pråmskepparnes arbetstid onödigtvis utsträckes till fördel
för rederiet. För övrigt beder jag få hänvisa till Sveriges Skeppareförenings
och Svenska Eldare Unionens önskemål beträffande nämnda paragraf, vilka önskemål
skulle hava till följd, dels att befälhavarna ombord i bogserfartygen skulle vara
skyddade för överansträngning och dels att de minderåriga, som uteslutande bemanna
det mindre tonnaget, finge en lagstadgad arbetstid.
Beträffande § 2 angående rengöringen av manskapets bostäder, beder undertecknad
få påpeka, att det sedan alla tider varit praxis, att manskapet rengjort sina
bostäder på den ordinarie arbetstiden, samt alltsedan manskapsorganisationernas
tillkomst har överenskommelse om tiden för denna rengöring varit träffad. (Se
bilagda avtal2). Skulle det inryckas en bestämmelse i lagen angående rengöring av
manskapets bostäder, blev följden säkerligen, att fartygsbefälet missbrukade densamma
på så sätt, att besättningens hygien och trevnad äventyrades, och rederierna
åsamkades merkostnader för reparation och målning. Samtidigt beder jag få påpeka,
att i de fall, där övertidsersättning krävts för rengöring av bostaden, detta
varit föranlett därav, att avtalets bestämmelser icke följts av vederbörande befäl.
Beträffande § 4 (eldare ombord i oljeeldade fartyg) får undertecknad anföra
såsom min från sakkunniga avikande mening, att eldare ombord i oljeeldade fartyg
sysselsättas icke, såsom det anföres från Sveriges Redareförening, allenast med
passning av oljetillförseln, utan deras huvudsakligaste arbete är reparations- och
underhållsarbeten. Enligt mitt förmenande skulle, i händelse av att eldares i oljeeldade
fartyg arbetstid jämställdes med smörjares, de synpunkter, som varit grundläggande
för lagens tillkomst, upphävas. Skeppstjänstkommitterade, vilka utarbetat
förslaget till denna lag, ansågo sig icke kunna föreskriva obligatorisk begränsning
av arbetstiden för alla ombord anställda, emedan detta skulle för vissa fartyg medföra
en omedelbar utökning av såväl befäl som besättning, vilket givetvis skulle
medföra svårigheter vid lagens tillämpning. Däremot ansågo de sig kunna tillstyrka
omedelbar arbetstidsbegränsning för eldare och vissa andra grupper, utan
att detta skulle åstadkomma de befarade svårigheterna. I ifrågavarande fall har
besättningens antal minskats med 50 % vid oljeeldning, förutom att en del andra
fördelar för rederierna uppnåtts genom införande av oljeeldning, varför under
1
Reservanten syftar på Stockholms transport- och bogseringsaktiebolag.
2 Här uteslutet.
54
tecknad icke anser skäl föreligga att utöka arbetstiden för ifrågavarande grupp,
därför att de icke ha fullt så nedtryckande arbete. Kommerskollegium bör även
vid frågans bestämmande taga hänsyn till, att arbetet i maskin och eldrum utfores
vid en temperatur av 40 upp till 60 grader Celsius, varför Svenska Eldare
Unionens och Svenska Maskinbefälsförbundets önskemål i denna paragraf kunna
anses befogade.
Beträffande § 8 är undertecknad av den uppfattningen, att de dispenser, som
meddelats efter ingående undersökning, varit tillfyllest för att undanröja de
svårigheter, som förekommit vid lagens tillämpning, men att den föreslagna
ändringen skulle medföra missbruk, vilket kunde till stor del äventyra sjösäkerheten.
Beträffande § 10 anför undertecknad sin reservation mot förslaget, att
vakttjänst må kunna förläggas till vilken tid som helst på dygnet. Skulle förslaget
vinna kommerskollegii bifall, skulle följden därav bliva, att fartygsbefälet,
med stöd av sjölagens paragraf 78, hade möjligheter att vid varje fall ålägga
viss sjöman vakttjänst å sön- och helgdagar. Vidare kan icke sön- och helgdagsledighet
jämföras med å söckendag erhållen ledighet, och har således i alla
tider en högre övertidsersättning betalats för sön- och helgdagsarbete, oberoende
av arbetets art, detta för att i möjligaste mån förhindra onödigt utnyttjande av
detsamma. Vissa arbetsavtal föreskriva ävenledes, att söndagsarbete icke får förekomma
annat än i de fall, där detta är oundgängligen nödvändigt för upprätthållandet
av driften. I ifrågavarande fall förekommer vakttjänst å sön- och helgdag
mera sällan, varför skäl icke föreligga för bifall till förslaget, i synnerhet då
möjligheter förefinnas att mot övertidsersättning använda vaktman, då detta är
nödvändigt. Angående vakttjänst i maskinrummet synes det vara nödvändigt
med en mera ingående utredning, innan bestämmelser därom införas i lagen.
Beträffande § 12 beder jag få framhålla, att en särskild utredning bör före
tagas för att om möjligt skilja kustfart från annan fart, enär det framkommit
under utredningen, att ombord å fartyg i kustfart den medgivna rätten att förlägga
arbetstiden på två på varandra följande dygn använts så, att arbete, som
icke varit nödvändigt för fartygets ankomst och avgång, ålagts besättningen.
Beträffande § 15 får jag anföra, att undertecknad föregående år med
hänsyn till de av Sveriges Redareförening framförda motiven, vilka på grund
av den ofullständiga utredningen, som förelåg, icke kunnat bestridas, varit benägen
att såsom provisorium förorda, att Kungl. Maj:t genom dispens lämnade
lättnader i ifrågavarande paragraf, men att undertecknad numera anser, att sedan
början av innevarande år förhållandena inom sjöfartsnäringen betydligt förbättrats,
varför skäl för större frihet kunna vid utnyttjande av det av lagen medgivna
Övertidsarbetet icke föreligga. Detta med hänsyn till att de, vilkas ordinarie
arbetstid för närvarande är 24 timmar och däröver på två på varandra följande
dygn, skulle i vissa fall kunnat hållas i arbete obegränsad tid, så att de, när fartyget
avgår från hamnen, icke kunna med den vaksamhet, som är nödvändig,
sköta sitt arbete och därigenom äventyra såväl sitt som andras liv och gods.
Däremot anser jag, att lättnader i paragrafens mom. 2 sista stycket kunna lämnas,
utan att detta medför fara för missbruk, enär enligt min uppfattning lagens § 16
innehåller sådana bestämmelser, att övertidsarbete endast förekommer i särskilt
trängande fall.
55
Beträffande § 16 beder jag få hänvisa till sjölagens 78 §, som icke giver
sjöman tillfälle att själv bestämma eller att genom avtal, som innehålla bestämmelser
om när övertidsarbete bör utföras, hava något som helst inflytande på övertidsarbetets
reglerande. Undertecknad anser det då nödvändigt, att lagen innehåller
bestämmelser, som indirekt hämma missbruk.
Beträffande tillägg till § 16 anser undertecknad, att ett sådant tillägg icke
kan ifrågakomma med mindre än en ingående utredning företages.
Till föregående särskilda yttrande får undertecknad med understrykande av
övriga sakkunnigas uttalande om utredningens ofullständighet anföra som min
bestämda uppfattning det vara nödvändigt, att det företages en omfattande utredning
av lagens verkningar, innan kommerskollegium framlägger förslag till
ändringar beträffande densamma, enär sådana förhållanden enligt min mening
förefinnas, att en ändring av lagen enligt skeppstjänstkommitterades grundprinciper,
nämligen obligatorisk begränsning av arbetstiden, och besättningsorganisationernas
önskemål kan företagas, utan att detta skulle föranleda skada för rederinäringen.
56
Kommerskollegii utlåtande.
Stockholm den 31 maj 1922.
Till Konungen.
Genom nådigt beslut den 12 augusti 1921 har Eders Kungl. Maj:t uppdragit
åt kommerskollegium att med tillhjälp av sakkunniga verkställa utredning
rörande verkningarna av lagen den 24 oktober 1919 om arbetstiden å svenska
fartyg samt att med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning, inkomma
till Eders Kungl. Maj:t inom sådan tid, att framställning i ämnet av
Eders Kungl. Maj:t kunde avlåtas till innevarande års riksdag.
Med anledning härav tillkallade kollegium genom beslut den 30 augusti
1921 advokaten S. J. O. Themptander, konsuln F. Sternhagen samt förtroendemannen
S. Lundgren att såsom sakkunniga biträda kollegium med ifrågavarande
utredning, varvid den förstnämnde tillika utsågs att i egenskap av ordförande
närmast leda de sakkunnigas arbete.
Sedan de sakkunniga vid början av innevarande år hos kollegium anmält,
att de sakkunniga, särskilt på grund av den anmärkningsvärda långsamhet, varmed
av lagen berörda personer och sammanslutningar inkommit med infordrade
upplysningar, icke såge sig i stånd att inom avsedd tid slutföra utredningen,
vilken anmälan av kollegium överlämnats med underdånig skrivelse den 8 februari
1922, har Eders Kungl. Maj:t genom beslut den 24 februari 1922 förklarat, med
eftergivande av den därutinnan tidigare meddelade föreskriften, att utredningsarbetet
skulle vara slutfört före den 1 juni 1922.
Efter att numera hava slutfört sitt uppdrag hava de sakkunniga till kollegium
avgivit det utlåtande, vartill utredningen givit anledning.
Såsom i kollega ovannämnda skrivelse antytts, har utredningsarbetet, som
påbörjades i slutet av september månad 1921, planlagts och fullföljts sålunda, att
upplysningar infordrats från olika sammanslutningar å sjöfartens område, representerande
såväl redare som sjöfolk, ävensom från enskilda rederier och redare.
Härvid har dels kommit till användning ett frågeformulär avseende vissa faktiska
uppgifter rörande av lagen eventuellt påverkade förhållanden, dels ock vederbörande
genom särskild skrivelse anmodats inkomma med uttalanden rörande
lagens verkningar i olika avseenden samt därmed förknippade önskemål. För kontroll
och jämförelse har därjämte infordrats vissa uppgifter från sjömanshusen i
Stockholm, Göteborg och Hälsingborg, varjämte inom kollegium befintligt material
rörande olika frågor ävenledes tagits i anspråk. Vid behandlingen av vissa
frågor har under en följd av sammanträden såsom expert anlitats inspektören F.
Carman, varjämte vid särskilda tillfällen representanter dels för svenska sjömansunionen
dels ock för befälhavare ombord å vissa i kustfart nyttjade fartyg blivit
57
sutta i tillfälle att personligen uttala sig inför de sakkunniga. Slutligen har byråinspektören
hos kollegium B. Rundblom på de sakkunnigas begäran närvarit vid
ett antal sammanträden.
Med överlämnande av det sålunda utarbetade utlåtandet får kollegium för
(‘gen del anföra följande.
Kollegium kan icke finna utredningen hava givit vid handen, att ifrågavarande
lag å sjöfartsnäringen haft så hämmande inverkan, att lagens fullstän(liga
upphävande med 1923 års utgång ofrånkomligen skulle vara att förorda.
Däremot finner sig kollegium i likhet med de sakkunniga och på i utlåtandet
anförda skäl böra tillstyrka, att lagen vid utgången av dess giltighetstid
allenast förlänas fortsatt provisorisk tillämpning för en tid, som synes lämpligen
böra fastställas till två år.
I ovannämnda skrivelse av den 8 februari 1922 förmälde sig kollegium
skola efter slutförandet av utredningsarbetet närmare yttra sig rörande eventuella
åtgärder för senare behandling av ifrågavarande ärende. Kollegium utgick därvid
ifrån att, sedan undersökning verkställts rörande lagens verkningar, vissa ytterligare
utredningsåtgärder skulle visa sig nödvändiga, och har även av de sakkunniga
i det framlagda utlåtandet förutsatts vidtagande av dylika åtgärder.
Enär lagen emellertid, därest densamma i överensstämmelse med kollegii
i Öl slag erhaller allenast fortsatt provisorisk tillämpning, alltjämt kommer att behålla
sin karaktär av försökslagstiftning, vilket i främsta rummet synes motiverat
därav, att, såsom utredningen angiver, den sedan lagens ikraftträdande hittills
förflutna tiden varit alltför kort och förhallandena därunder alltför onormala för
att medgiva ett säkert bedömande av de olika lagbestämmelsernas inverkan, synes
under sådan förutsättning den av kollegium förut ifrågasatta ytterligare utredningen
icke för närvarande vara av nöden. Det torde härutinnan vara till fyllest,
att de speciella förhållanden, som kunna inverka på frågans bedömande, under
fortsatt försökstillämpning av kollegium göras till föremål för särskild uppmärksamhet.
Vissa av de utav de sakkunniga gjorda förslagen till detaljändringar i
lagen finner kollegium emellertid vara av den vikt, att de omedelbart torde böra
göras till föremål för prövning, och får kollegium i det följande till närmare
granskning upptaga sålunda åsyftade ändringsförslag.
I första hand finner kollegium sig böra biträda de sakkunnigas förslag
angående alla befälhavares undantagande från lagens tillämpning, därvid kollegium,
utöver vad därutinnan i utlåtandet anförts, vill framhålla den konflikt,
som beträffande befälhavare under vissa omständigheter torde kunna uppstå emellan
sjölagens föreskrifter och stadgandena i arbetstidslagen.
Likaså får kollegium tillstyrka, att undantag göres för ende styrman och
ende maskinist, därvid kollegium åberopar i sakkunnigutlåtandet anförda skäl.
Vad av de sakkunniga anförts beträffande de i 4 § intagna stadganden,
varigenom arbetstiden för vissa besättningskategorier göres beroende av antalet
befattningshavare inom vederbörande kategori, finner kollegium motivera därutinnan
av de sakkunniga gjort yrkande, att ifrågavarande paragraf i vederbörande
stycken måtte erhålla sådan avfattning, att det antal, som författningsenligt bestämts,
eller eljest det minsta antal, som må anses tillräckligt för betryggande
bemanning, angives vara avgörande i nu förevarande fråga.
8
58
Med anledning av vad av de sakkunniga uttalats rörande eldares arbete
å oljeeldade fartyg, finner kollegium sig höra föreslå, att eldare å sagda fartyg
jämställas med smörjare.
Kollegium tillstyrker vidare på i utlåtandet anförda grunder av de sakkunniga
framlagt förslag rörande sådan ändring av 10 § sista stycket, att vakttjänst
i hamn må kunna förläggas till vilken tid av dygnet som helst, under
villkor att, där vakttjänst förrättas å annan tid än ordinarie arbetstid, motsvarande
frihet skall vara beredd eller beredas under närmast föregående, samma eller närmast
efterföljande dygn eller oek ersättning utgå såsom för övertidsarbete. Härvid
synes böra framhållas, att för å helgdag förrättad vakttjänst full kompensation
torde få anses föreligga, då motsvarande fritid beredes under arbetsdag närmast
före eller efter ifrågakommande helgdag. Vid bedömandet härav torde nämligen
hänsyn böra tagas såväl till det obetydliga arbete, vakttjänst utgör i jämförelse
med annan skeppsvist, som även därtill, att det för uträttande av personliga
angelägenheter oftast torde vara fördelaktigare att disponera en vardag.
Av de sakkunniga gjort uttalande angående förekomsten av vakttjänst i
maskinavdelning finner kollegium sig böra biträda, och får kollegium sålunda
tillstyrka, att sådan tjänst förklaras kunna omfatta, bland annat, skötsel och tillsyn
av sanitets-, värme-, frys- eller belysningsanordningar.
I samband med förberörda anmälan angående förhinder för de sakkunniga
att inom ursprungligen avsedd tid slutföra utredningsuppdraget framlade de sakkunniga,
som funno sjöfartsnäringens läge påfordra ett snart vidtagande av åtgärder
för bringande av lättnad i detsamma, förslag i fråga om begränsningen
av övertidsarbetet, innebärande dels att, utan hinder av vad därom stadgas i 15 §
2 mom. av förevarande lag, sjöman må å helgdag eller oftare än varannan daganvändas
till övertidsarbete för annan lastning eller lossning än sådan, som avser
passagerares effekter eller post eller gods, vars lastning eller lossning ej kan utan
fara för godset uppskjutas, jämväl i fall, då övertidsarbetet icke erfordras för att
fartygets avgång ej må avsevärt fördröjas, dels ock sådant undantag från 15 §
4 mom. av samma lag, att under en tid av fyra på varandra följande veckor
sjöman må användas till övertidsarbete sammanlagt högst 72 timmar.
Då emellertid de sakkunniga, vidkommande formen för medgivande av sålunda
ifrågasatta undantag från lagens bestämmelser, såsom sin mening framhöllo,
att, för undvikande av den fullständiga utredningen föregripande definitiva beslut,
dylikt medgivande lämpligast borde ske i form av jämlikt lagens 1 § 3 mom. av
Eders Kungl. Maj:t meddelat undantag för viss tid, förklarade kollegium i sin
förenämnda skrivelse den 8 februari 1922 sig finna, att, även om ovanberörda
stadgande i 1 § 3 mom. av förevarande lag kunde anses vara tillämpligt å ett
undantag av den generella art, som de sakkunniga förutsatt, något, varom kollegium
dock icke funne sig övertygat, de föreslagna undantagen bland annat vore
av den principiella innebörd, att de icke syntes kunna genomföras annat än genom
en direkt lagändring, varför ock, då de sakkunniga förklarat sig anse en sådan
detaljändring i lagen icke höra förekomma annorledes än i samband med granskning
av utredningens resultat i dess helhet, kollegium icke fann sig kunna tillstyrka
de sakkunnigas förslag.
De sakkunniga hava funnit de skäl och omständigheter, som legat till
grund för sagda förslag, alltjämt föreligga samt hava, under åberopande av i ut
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
5#
låtandet anförda motiv, äter framfört detsamma, dock numera i syfte att ernå
ändring av lagen i förevarande stycken,
På av de sakkunniga anförda grunder finner kollegium sig böra tillstyrka
förslagets genomförande i numera åsyftad form. Då de lagens bestämmelser rörande
begränsningen av övertidsarbetet för dag eller dygn, varmed i första hand åsyftas
att förhindra överansträngning genom missbruk av övertidsarbetet, lämnas orubbade
av förslaget, synes något allvarligare men av ändringarnas genomförande icke
vara att befara, medan den därigenom åstadkomna större friheten för arbetsledare!!
däremot synes kunna komma att bliva till betydande hjälp vid näringens strävan
till återhämtande efter depressionens tryck.
I sammanhang med nyssberörda fråga har kollegium till prövning upptagit
av de sakkunniga framfört förslag om borttagande av 16 §, andra stycket, vilket
förslag kollegium emellertid, med hänsyn till nyss förordade ändring i 15 § 2 mom.,
fjärde stycket, icke finner sig kunna tillstyrka, då förevarande bestämmelse i 16 §
i viss mån torde kunna utgöra ett hinder emot onödigt utnyttjande av genom berörda
ändring i 15 § beredd möjlighet till disponerande av besättningen för övertidsarbete.
Vidkommande av de sakkunniga vid ett flertal paragrafer gjorda förslagom
lämnade dispensers generaliserande och lagfästande får kollegium framhålla,
att förhållandena ännu icke synas kollegium hava vunnit tillräcklig stadga för
ett obetingat förordande av dylik åtgärd, detta så mycket mindre som kollegium
förutsätter, att vid en fortsatt provisorisk tillämpning av lagen ifrågakommande
dispenser alltjämt komma att lämnas i nödig utsträckning.
Slutligen får kollegium anmäla, att kollegium uppmärksammat, att vid behandlingen
av till årets riksdag av Eders Kungl. Maj:t framlagt förslag till sjömanslag
under såväl förarbetena till detsamma som även handläggningen därav
inom riksdagen vissa frågor ställts i samband med särskilda bestämmelser i arbetstidslagen,
samt att dessa frågors slutliga lösning ansetts böra äga rum i samband
med revidering av arbetstidslagstiftningen.
De frågor, som härvid åsyftas, äro dels spörsmålet, huruvida, då besättning
under resa blivit förminskad, de kvarblivna skola hållas skadelösa för ökat arbete
genom fördelning av genom besättningsminskningen inbesparad hyra, såsom i 23 §
av förslaget till sjömanslag föreslås och uti 95 § sjölagen är stadgat, eller om
sådan ersättning eventuellt helt eller delvis borde utgå i form av ersättning för övertidsarbete,
dels ock frågan om de bestämmelser rörande arbetstidens reglering å sådana
fartyg, som icke omfattas av arbetstidslagen, vilka innehållas uti sjölagens 44 och
96 §§ samt i 56 § av förslaget till sjömanslag, lämpligen borde intagas i arbetstidslagen,
vars tillämpningsområde man därigenom skulle bliva nödsakad att utvidga
i åsyftade avseenden.
Med hänsyn därtill, att kollegium ansett sig böra föreslå ett fortsatt uppehållande
av nu rådande provisorium i fråga om arbetstidslagens giltighet och
med anledning därav icke funnit sig böra för närvarande förorda någon fullständig
revidering av lagens bestämmelser, synes en närmare undersökning av
förenämnda i samband med förslaget till sjömanslag behandlade spörsmål böra tillsvidare
anstå.
Under åberopande av vad sålunda blivit anfört får kollegium hemställa,
det täcktes Eders Kungl. Maj:t vidtaga åtgärder för framläggande av förslag till
60
nästkommande års riksdag dels om fortsatt provisorisk tillämpning av lagen om
arbetstiden å svenska fartyg efter 1923 års utgång för en tid av två år, dels ock
om vidtagande av de utav kollegium ovan föreslagna ändringar i lagen.
I detta ärendes avgörande har förutom undertecknade, chef och föredragande,
jämväl deltagit kommerserådet Friberg.
Underdånigst
K. A. FRYXELL.
Nils Gustaf Nilsson.
Gunnar Böös.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1923.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1923:273 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 24 oktober 1919 om arbetst s. 5 i texten
- 2LU 1923:30 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 24 oktober 1919 om arbetstiden å svenska s. 1 i texten