Sök i Ratio Lex

Angående ökning av lånefonden för rederinäringens understödjande

1923-02-09 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1923:69, Angående ökning av lånefonden för rederinäringens understödjande

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 69-

1

Nr «9.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ökning av lånefonden

för rederinäringens understödjande; given Stockholms

slott den 9 februari 1923.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

C. E. Svensson.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 februari 1923.

Närvarande:

Statsråden Lindqvist, Thorsson, Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Svensson, anför:

På sätt innevarande års statsverksproposition bilagt utdrag av

statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 30 december 1922 (Utgifter

för kapitalökning: Bil. 4, sid. 2) utvisar, anmälde jag nämnda

dag för Kungl. Magt, att jag hade för avsikt att, sedan av mig igångsatt

utredning i ärendet hunnit slutföras, underställa Kungl. Maj:ts

prövning frågan om åtgärder för ökning av rederilånefondens kapitaltillgång;

och beslöt Kungl. Maj:t, på hemställan av mig, föreslå riksdagen

att, i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde varda riksdagen

förelagd, för dylikt ändamål bland utgifter för kapitalökning under

tionde huvudtiteln beräkna ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 55 höft. (Nr 69.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Rederilåne*

fondens uppkomst

och

sylte samt

villkoren för

lån från den*

amma.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

Sedan berörda utredning numera slutförts, anhåller jag att få

återkomma till saken; och torde det då tillåtas mig att till en början

lämna en kort redogörelse för ifrågavarande lånefonds uppkomst och

syfte samt villkoren för lån från densamma.

På därom av Kungl. Maj:t gjorda framställningar anvisade riksdagen

vart och ett av åren 1903, 1905 och 1907 ett belopp av 5,000,000

kronor till en lånefond för rederinäringens understödjande (rederilånefonden)

att förvaltas och användas i huvudsaklig överensstämmelse med

vissa angivna grunder; och bemyndigades riksgäldskontoret att i mån

av behov tillhandahålla statskontoret nämnda belopp, därvid tillika föreskrevs,

att statskontoret skulle till riksgäldskontoret inleverera den å

utlämnade lån inflytande räntan. Vidare anvisade 1911 års riksdag,

jämväl på framställning av Kungl. Maj:t, till ökning av rederilånefondens

kapital ett anslag av 2,000,000 kronor.

Med bifall till därom av Kungl. Maj:t gjorda framställningar medgav

riksdagen därjämte åren 1903, 1905, 1907, 1909 och 1911, att de

kapitalavbetalningar, som verkställdes å de från fonden beviljade lånen,

finge intill utgången av år 1913 tilläggas fonden. På förslag av Kungl.

Maj:t lämnade in 13 års riksdag enahanda medgivande även för tiden

efter sistnämnda år att gälla tillsvidare.

I fråga om användningen av de anvisade medlen utfärdade Kungl.

Maj:t den 18 december 1903 kungörelse (nr 133), varigenom fastställdes

vissa allmänna villkor och bestämmelser för erhållande och åtnjutande

av lån från fonden. Denna kungörelse är med däri genom kungörelse

den 26 april 1912 (nr 64) vidtagna ändringar fortfarande gällande.

Vad angår rederilånefondens syfte, erinras i ingressen till 1903

års kungörelse, att fonden huvudsakligen är avsedd för befrämjande av

den svenska skeppsfarten på utrikes orter och särskilt i avlägsna farvatten,

att rederiföretag för inrikes sjöfart endast undantagsvis kommer

att understödjas med lån från fonden, och att, därest lån sökes för anskaffande

av fartyg, företräde kommer att under i övrigt lika förhållanden

givas åt den lånesökande, som låter tillverka fartyget vid svensk verkstad.

Av de i samma kungörelse i övrigt stadgade villkor och bestämmelser

må följande här bringas i erinran.

Ansökning om lån skall med angivande av det önskade lånebeloppet

ställas till Kungl. Maj:t och vara åtföljd av, bland annat, fullständig

redogörelse för såväl arten och omfattningen av den rederiverksamhet,

sökanden bedriver, som ock plan för det fortsatta bedrivandet.

Lånebeloppet bestämmes av Kungl. Maj:t, efter det kommerskollegium

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

3

avgivit utlåtande över ansökningen. Härvid bör kommerskollegium taga

synnerlig hänsyn till sådan ansökning, som avser anskaffando av nytt

fartyg, tillverkat vid svensk verkstad, ävensom föreslå de särskilda villkor

för lånebelopps lyftande och åtnjutande, som må finnas påkallade i syfte

att trygga beloppets användande för avsett ändamål. Beviljat lånebelopp

utlämnas av statskontoret, sedan låntagaren dit avlämnat skuldförbindelse

jämte sådan säkerhet för förbindelsens behöriga fullgörande, som av

statskontoret godkännes. Därest för beviljat lån icke inom två månader

efter därom erhållet föreläggande avlämnats säkerhet, som kan av statskontoret

godkännas, skall rätten till lånets utbekommande anses förverkad.

Skulle statskontoret under lånetiden finna den ställda säkerheten

icke vidare vara nöjaktig, skola nya säkerhetshandlingar avlämnas,

som av statskontoret godkännas. Lånetiden är åtta år. De båda forsta

åren äro amorteringsfria, medan under de återstående sex åren skall

årligen återbetalas eu sjättedel av det ursprungliga lånebeloppet, så att

hela lånet varder till fullo guldet senast inom utgången av det åttonde

året. Låninnehavare skall årligen inom tid, som kommerskollegium äger

bestämma, hos kollegium styrka, att och i vilken omfattning den rederirörelse,

för vilken lånet beviljats, fortfarande bedrives. Dessutom skall

låninnehavare, därest fartyg utgör pant för lånet, årligen inom tid, som

statskontoret ägor bestämma, hos statskontoret styrka, att det eller de

pantförskrivna fartygen fortfarande befinna sig i sjövärdigt skick. Skulle

den rederirörelse, för vilken lånet beviljats, under lånetiden nedlägyas,

har kommerskollegium att härom underrätta statskontoret, och skall i

sådant fall lånet eller vad därav återstår oguldet an*es vara genast till

betalning förfallet. Om rederirörelsen finnes hava inskränkts till nämnvärt

mindre omfattning än den, med hänsyn till vilken lånet beviljats,

skall kommerskollegium därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t, som

därefter bestämmer, huruvida eller i vad mån lånet skall genast återbetalas.

Erlägger låninnehavare icke likvid inom åtta dagar från förfallodagen

eller försummar han eljest att fullgöra något för lånets åtnjutande

uppställt villkor, kan lånet av statskontoret förklaras vara

genast förfallet till återbetalning.

Vad angår räntan å lånen, vilken i 1903 års kungörelse bestämdes

till fyra procent, höjdes densamma sedermera med riksdagens medgivande

till fem procent beträffande de lån, som från och med den

28 april 1916 beviljades att utgå från fonden. Efter riksdagens medgivande

är enligt kungörelse den 26 maj 1922 (nr 222) räntan åter

sänkt till fyra procent, vilken räntesänkning ock har avseende å redan

beviljade femprocentslån.

s. 4 Kontrollera mot PDF

1918 års riksdagsskrivelse

i

fråga om ökning

av röderilånef''onden.

Förslag om

överföring till

rederilånefondm

av

krigsförsäkrinyskommissionens

överskottsmedel.

4 Kungl. Ma}:ts proposition Nr 69.

Utdelning av lån äger för närvarande rum två gånger årligen, och

skola enligt en den 7 maj 1916 utfärdad kungörelse (nr 249) lånansökningar,

för att vid närmast inträffande prövning av dylika ansökningar komma

under bedömande, ingivas senast den 30 juni respektive den 31 december.

Då sedan år 1911 ytterligare ökning av rederilånefondens kapital

icke ägt rum, uppgår detta för närvarande till 17,000,000 kronor. Efter

sistnämnda år hava emellertid vid upprepade tillfällen förslag framställts

i fråga om ökning av fonden, dock utan att ännu hava lett till åsyftad

åtgärd.

Sålunda hemställde vid 1918 års riksdag herr A. Lindman m. fl.

i motion, nr 125, i riksdagens andra kammare, att riksdagen, under anhållan

att Kungl. Maj:t måtte skyndsamt låta verkställa utredning angående

åtgärder till befordrande av den svenska handelsflottans ökning,

ville besluta vidtaga en höjning av rederilånefonden till 30,000,000 kronor.

Sedan kommerskollegium i utlåtande till riksdagens statsutskott den 3

april 1918 på anförda skäl i huvudsak biträtt motionärernas hemställan,

anhöll riksdagen i skrivelse den 24 maj samma år, nr 216, att Kungl.

Maj:t ville snarast möjligt låta verkställa utredning angående behovet av

och lämpligaste åtgärderna för utökning av den svenska handelsflottan,

vid vilken utredning jämväl borde tagas under övervägande frågan om

höjning av rederilånefonden.

I en inom riksdagens andra kammare den 21 januari 1921 avgiven

motion, nr 94, hemställde herr A. Thore m. fl., att det belopp,

som enligt förslag av chefen för finansdepartementet skulle av överskottet

å krigsforsäkringskommissionens verksamhet tagas i anspråk för

budgetändamål, 20,000,000 kronor, i stället måtte överföras till rederilånefonden.

Denna motion blev av riksdagen avslagen.

I skrivelse den 15 april 1921 hemställde Sveriges varvsindustriförening,

bland annat, att Kungl. Maj:t måtte överföra krigsförsäkringskommissionens

överskott till rederilånefonden och att denna fond måtte

uteslutande användas till anskaffande av fartyg, som byggdes eller skulle

byggas vid svenska varv.

Ungefär samtidigt, i skrivelse den 20 april 1921, hemställde Sveriges

redareförening, att återstoden av krigsforsäkringskommissionens överskott

måtte avsättas till en under offentlig kontroll ställd rederinäringens

lånefond för finansiering, i den mån medlen därtill försloge, av fartygsbyggnader

vid svenska varv samt rederierna under närmaste tiden påvilande

skatter och andra trängande utgifter, ävensom att räntan för

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

dylika lån icke måtto sättas högre än 5 procent och villkoren för låns

erhållande göras så enkla och lindriga, som över huvud taget vore förenligt,

med en affärsmässig förvaltning av fonden.

I över nu nämnda två framställningar den 13 maj 1921 till Kungl.

Maj:t avgivet utlåtande anförde kommerskollegium, bland annat, att enligt

kollega mening vägande skäl talade för, att någon del av krigsförsäkringskommis8ionens

överskottsmedel komme de i framställningarna

berörda ändamål tillgodo, varför kollegium hemställde, att Kungl. Maj:t

täcktes vidtaga åtgärder i sådant syfte.

Grenom beslut den 27 januari 1922 fann Kungl. Maj:t emellertid

framställningarna icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

I detta sammanhang torde slutligen böra uppmärksammas en av

herr Osberg i riksdagens andra kammare den 19 januari 1921 väckt

motion, nr 42, däruti hemställdes om uppdelning av statens rederilånefond

på det sättet, att 80 procent av tillgängliga medel skulle utlämnas

till sådana lånesökande, som ägde större fartyg, och de övriga 20 procenten

avses som lån åt ägare av mindre fartyg i storlek från 20—100

brutfoton. I häröver den 9 mars 1921 till riksdagens statsutskott avgivet

utlåtande förklarade sig kommerskollegium visserligen finna i och för

sig önskvärt, att de mindre rederiföretagen bereddes tillfälle att i större

utsträckning, än som nu vore fallet, komma i åtnjutande av lån från

fonden i fråga, men att, då densamma visat sig otillräcklig för att ens

tillnärmelsevis kunna tillgodose framställda lånekrav från rederiföretag,

vilka enligt gällande bestämmelser i första hand borde därtill komma

i fråga, kollegium funne en uppdelning av fonden till de mindre rederiernas

förmån mindre välbetänkt. Med hänsyn till vad sålunda och i

övrigt anfördes fann sig kollegium endast under förutsättning, att riksdagen,

i det syfte motionären avsåge, medgåve ökning av fonden, kunna

tillstyrka, att ökad möjlighet bereddes att ur fonden tillhandahålla lån

åt mindre rederier. Motionen blev icke av riksdagen bifallen.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 februari 1922 gjorde kommerskollegium

sedermera framställning om vidtagande av åtgärder för åstadkommande

av viss höjning av rederilånefonden. Efter att härvid till

en början hava erinrat om att kollegium vid ett flertal tillfällen i utlåtanden

över ansökningar om lån frän fonden framhållit fondens oförmåga

att i önskvärd utsträckning fylla lånekraven, anförde kollegium

vidare i huvudsak följande:

Den synnerligen allvarliga kris, som vår sjöfart liksom andra

Motion av

herr Osberg

om viss uppdelning

av

rederilånefonden.

Kommerskollegii

skrivelse

den 4

februari 1922

om ökning av

rederilånefonden.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

näringar genomginge, gåve anledning att taga under övervägande, huruvida

icke särskilda åtgärder borde och kunde från statens sida vidtagas

i syfte att lämna sjöfartsnäringen erforderligt Btöd. Bland de åtgärder,

som härvid syntes böra ifrågakomma, vore enligt kollega mening en

om ock endast tillfällig ökning av rederilåuefonden av förhållandena

särskilt påkallad.

Syftet med rederilånefonden vore huvudsakligen att befrämja den

svenska skeppsfarten på utrikes orter och särskilt i avlägsna farvatten.

Av naturliga skäl hade emellertid understöd från fonden i själva verket

hittills kommit att lämnas allenast i de fall, då ansökning om lån avsett

anskaffande av fartyg. Vid sådant förhållande och med hänsyn till

för tillfället rådande sjöfartsläge, då svenskt tonnage av kända orsaker

i väsentlig omfattning ej kunde förses med sysselsättning och därför

läge upplagt, syntes den invändningen mot ökning av rederilånefonden

ligga rätt nära till hands, att en sådan ökning, så länge det icke funnes

användning för det redan förefintliga svenska tonnaget, icke skulle gagna

utan snarare förvärra situationen genom framskapande av än större överskott

av tonnage. Vid detta betraktelsesätt förbisåges emellertid —

förutom att rederilånefonden i själva verket ingalunda vore avsedd

allenast för lämnande av lån till nyanskaffning av fart}^g utan även till

lån för främjande av sjöfarten på annat sätt — att anledning förelåge

att antaga, dels att tonnageuppläggningen skulle visa sig vara en mer

eller mindre tillfällig företeelse, som, när mera normala förhållanden inställde

sig, skulle så småningom upphöra, för såvitt icke den svenska

sjöfartsnäringen innan dess ta^it obotlig skada av den genomgångna

krisen, dels ock att, när förhållandena över huvud taget möjliggjorde

ett mera effektivt deltagande från svensk sjöfartsnärings sida i den allmänna

konkurrensen inom sjöfarten, handelsflottans tonnagetillgång skulle

visa sig ingalunda överstiga vad som vore erforderligt.

I själva verket utgjorde just den omständigheten, att en del av

det befintliga svenska tonnaget för det dåvarande icke kunde sysselsättas,

en av anledningarna till att särskilda åtgärder från statens sida till sjöfartsnäringens

stöd vore erforderliga. Bland annat härigenom hade

nämligen sjöfartsnäringen kommit i det prekära läge, vari densamma

obestridligen befunne sig. Till följd av den avsevärda minskningen av

inkomsterna, vilka i vissa fall och under vissa tider utbytts mot förlust

å rörelsen, kunde rederiföretagen ofta icke utan stora svårigheter,

ibland icke alls, bestrida förekommande utgifter, såsom likvider i anledning

av under högkonjunkturen avslutade kontrakt om fartygsnybyggnader,

amorteringar å redan erhållna rederilån, företagen ännu åvilande,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

från högkonjunkturen häi ledda skatter m. m. Härigenom bragtes rederierna

att i stor utsträckning söka försälja sitt tonnage, som därvid i

brist på avsättning inom landet mot tillräckligt ekonomiskt vederlag

ginge till utländska köpare. Ett avsevärt tonnagebestånd hade av denna

anledning under år 1921, trots gällande förbud mot försäljning till utlandet

av fartyg, på grund av meddelade licenser frångått landet. Såsom

ock av kollegium i utlåtande den 18 oktober 1921 angående förlängd

giltighet av gällande förhud mot fartygsförsäljning till utlandet

antytts, vore ytterligare tonnageöverlåtelser till utlandet i avsevärd omfattning

att befara.

Det syntes kollegium under sådana omständigheter vara en vida

mera framsynt ståndpunkt att söka genom positiva åtgärder på ett relativt

tidigt stadium bringa sjöfartsnäringen stöd än att genom en blott

avvaktande hållning medverka till framskapande av en situation, då

rederiföretagnn bleve tvingade att allmänt söka realisera sina tonnagebestånd

och därmed på det allvarligaste försvaga eller förstöra sina möjligheter

att uppehålla konkurrensen med utländska rederiföretag. Att

denna konkurrens för Sveriges vidkommande redan lett till synnerligen

beklagliga påföljder frumginge av att, medan vårt transportbehov år

1913 kunde till hälften tillgodoses på svenska kölar, detta förhållande

under senare tid år från år väsentligt försämrats därhän, att transportbehovet

under år 1921 till allenast omkring 38 procent tillgodosetts

genom svenskt tonnage. Om förhållandena ej med det snaraste förändrades

till det bättre, syntes Sverige alltså tendera till att för sitt

transportbehovs fyllande alltmera komma i beroende av utländskt tonnage,

ett förhållande av den art, att något närmare berörande av de menliga

konsekvenserna för landet i nationalekonomiskt och annat hänseende

icke vore erforderligt. Det borde ej heller förgätas, att, om det svenska

fartygsbeståndet skulle som följd av depressionen komma att undergå

en mera avsevärd tillbakagång och denna tenderade att bliva konstant,

detta skulle medföra i motsvarande grad minskade arbetstillfällen och

tvinga de härav drabbade att antingen söka övergå till andra yrken

eller ock hämta sin utkomst i andra länder. I tider av allmän arbetslöshet

bleve de menliga följderna av tillbakagången givetvis än mera

kännbara.

En sådan tillbakagång skulle även innebära de allvarsammaste

konsekvenser för den inhemska industrien beträffande dess avsättningsmöjligheter

på utländska marknader. Den betydelse, uppehållandet av

direkta sjöfartsförbindelser med svenskt tonnage i detta avseende äger,

kunde icke nog kraftigt framhållas. Genom beredande av nödigt stöd

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Mai ds proposition Nr 69.

för sjöfartsnäringen under dess förhandenvarande brydsamma och kritiska

läge understödiles därför jämväl industrien. Särskilt skulle de för landets

ekonomi så viktiga exportindustriernas fortbestånd och framtida utvecklingsmöjligheter

härigenom på ett kraftigt sätt främjas.

En ökning av möjligheterna att från rederilånefonden utlämna lån

syntes kollegium i väsentlig grad stärka utsikterna att kunna föra rederiföretagen

genom krisen, utan att dessa tvingades till ytterlighetsåtgärder

av ovan antydd eller annan art.

Till en början syntes kollegium åtgärder böra vidtagas i syfte att

de rederiföretag, vilka redan erhållit lån från rederilånefonden, skulle

kunna, i mån som behov därav styrktes och eljest prövades lämpligt,

erhålla något års uppskov med amortering av dessa lån. Ett flertal

ansökningar i sådant hänseende hade ingivits, men måst avslås, enär

fondens möjligheter att tillgodose nya lånebehov eljest ytterligare förminskats.

För att möjliggöra bifall till befogade ansökningar om uppskov

med amorteringar av rederilån, vilka uppskov syntes åtminstone

tillsvidare böra få avse allenast högst ett år, utan att nya lånebehovs

tillgodoseende därigenom äventyrades, vore en tillfällig, omedelbart

disponibel ökning av fonden å förslagsvis 3,000,000 kronor erforderlig.

Såsom redan påvisats, förelåge jämväl ett starkt framträdande

behov av att kunna, i större utsträckning än på senare tid ägt rum,

tillgodose anspråken på lån från rederilånefonden för likviderande av

redan avslutade kontrakt rörande fartygsnybyggnader eller täckande av

därför anlitad kredit. Att anspråken härutinnan fortfarande uppginge

till mycket höga belopp hade sin förklaringsgrund i det förhållandet,

att nybyggnaderna merendels kontrakterats under högkonjunkturen med

då rådande exceptionellt höga fartygspriser. Det syntes kollegium naturligt,

att, då staten tillskapat en fond, som vore tillmätt med hänsyn till

normala tider, och krisförhållanden inträdde, vilka ställde ökade krav

på statens stöd i de avseenden, som med fonden åsyftats, staten ock

så långt möjligt vidtoge åtgärder i syfte att tillfälligt förstärka fondens

möjligheter att tillgodose sitt ändamål.

En särskild anledning härtill utgjorde ytterligare den omständigheten,

att staten under rådande statsönansiella situation icke syntes

kunna genom direkta anslag utan återbetalningsskyldighet (subventioner)

i den utsträckning, som eljest vore av förhållandena betingad, understödja

enskilda rederiföretag, vilka därav vore i behov.

Kollegium ansåge sig alltså böra förorda, att för tillgodoseende

av anspråken på rederilånefonden i avseende å lån för likviderande av

fartygsnybyggnader och för understöd i allmänhet åt rederiföretag, som,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 69.

på sätt ovan antytts, kunde därav vara i behov, en tillfällig ökning av

rederilånefonden åvägabragtes, vilken ökning för att bliva tillräckligt

effektiv syntes böra bestämmas till 7,000,000 kronor.

Den ökning av rederilånefonden, som kollegium sålunda föreslagit

och vilken, såvitt anginge proportionen mellan de för de olika ändamålen

beräknade beloppen, icke borde vara för den slutliga användningen

bindande, skulle komma huvudsakligen sjöfarten på avlägsna

farvatten tillgodo. Men även den mindre sjöfarten vore under rådande

förhållanden i behov av stöd från statens sida. I anslutning till ovan

åberopade motion vid 1921 års riksdag och vad kollegium anfört i utlåtande

den 9 mars 1921 över nämnda motion förordade kollegium därför, att

för tillhandahållande av lån företrädesvis åt mindre rederiföretag en

utökning av rederilånefondens tillgångar med förslagsvis 3,000,000 kronor

åvägabragtes.

Sammanlagt skulle alltså enligt kommerskollegii förberörda förslag

rederilånefonden ökas med 13,000,000 kronor och fondens tillgångar

sålunda uppbringas från nuvarande 17,000,000 till 30,000,000 kronor.

Då emellertid kommerskollegii förevarande framställning inkom

först efter det förslaget till riksstat för första halvåret 1923 för riksdagen

framlagts, fann Kungl. Maj:t vid ärendets föredragning den 24

februari 1922 framställningen icke föranleda någon åtgärd.

Under åberopande av innehållet i ovan återgivna skrivelse av den

4 februari 1922 har kollegium sedermera den 28 augusti 1922 gjort

framställning om ökning av rederilånefonden, vilken framställning emellertid

avser ett något mindre belopp än det av kollegium tidigare begärda.

I dylikt hänseende anför kollegium, att sedan tidpunkten för

avgivandet av framställningen den 4 februari 1922 en viss minskning

i efterfrågan av lån från fonden gjort sig gällande. Kollegium ansåge

därför ökningen av fonden kunna inskränkas till sammanlagt 8,000,000

kronor, därav borde avses 1,500,000 kronor till möjliggörande i förekommande

fall av högst ett års uppskov med amorteringar av rederilån,

1,500,000 kronor till lån, företrädesvis åt mindre rederiföretag, till

understödjande av den mindre sjöfarten samt 5,000,000 kronor till lån

åt sådana rederiföretag och för sådana ändamål, som hittills företrädesvis

tillgodose^ genom fonden. Fondens tillgångar skulle sålunda, tillsvidare

tillfälligt, ökas från 17,000,000 till 25,000,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 55 höft. (Nr 69.) 2

Kommerskollegii

skrivelse

den 2S

augusti 1922

angående ökning

avrederilånefonden.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Departements
chefen.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 69.

Att rederilånefondens kapitaltillgång redan länge varit otillräcklig

för att ens närmelsevis motsvara de krav, som ställts å fonden, torde

tillfyllest belysas av de uppgifter angående sökta och beviljade lånebelopp,

som jag i nedanstående tabell låtit sammanställa.

Utdelade under år

Antal av

Kungl. Maj:t

prövade an- sökningar

Summa sökta

och prövade

lånebelopp

Antal be- viljade an- sökningar

I de beviljade

ansökningarna

begärda låne- belopp

Summa be- viljade låne- belopp

1914 .......................

30

7,178,000

25

6,923,000

3,010,000

1915 ........................

28

5,968,500

27

5,953,500

3,140,000

1916 ........................

76

23,107,870

33

14,220,870

6,265,000

1917 ......................

33

8.062,000

22

4,382,000

3,068,500

1918 ........................

33

13,611,000

14

6,576,000

5,090,000

1919 .......................

54

40,173,500

16

9,170,000

3,850,000

1920 ........................

39

49,956,000

14

36,950,000

3,230,000

1921 ........................

46

54,950,000

18

37,335,000

4,308,000

1922 ........................

28

20,592,000

9

17,600,000

2,684,000

Såsom av tabellen framgår, hava under senare år till följd av de

tillgängliga medlens knapphet blott ett fåtal av de lånesökande kunnat

tilldelas lån och detta till jämförelsevis obetydliga belopp. Visserligen

har under år 1922 inträtt en avsevärd minskning såväl i antalet lånansökningar

som i sammanlagda summan av de framställda lånekraven.

Orsaken härtill är emellertid väsentligen att söka däri, att, då vid lånfördelningarua

under de föregående åren de länesökandes anspråk på

grund av fondmedlens otillräcklighet endast i mycket ringa omfattning

kunnat vinna beaktande, redarna i stor utsträckning ansett lönlöst att

inkomma med nya ansökningar.

Ehuru sålunda det lånebehov, som kommit till synes genom ansökningar

om lån från rederilånefonden, under det sist förflutna året

minskats, torde i själva verket sjöfartsnäringens kapitalbehov på grund

av den depression, som övergått och alltjämt övergår denna liksom

andra näringar, hava starkt ökats. Men depressionen har också i viss

mån förändrat karaktären av detta behov. De hittills utgivna lånen

från fonden hava, särskilt vad angår de senare åren, nästan uteslutande

avsetts såsom bidrag till nybyggnader eller nyförvärv av fartyg. Under

de förutvarande gynnsamma sjöfartskonjunkturerna och den därav föranledda

expansionen har detta varit forklatligt och naturligt. Den

sedermera iuträdda lågkonjunkturen har emellertid, på sätt kommers
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

kollegium närmare utvecklat, i så hög grad försvagat näringens ekonomiska

bärkraft, att många rederiföretag för närvarande hava att kämpa

med ekonomiska svårigheter av den art och omfattning, att de endast genom

mycket energiska ansträngningar kunna övervinnas. Särskilt är det

bristen på rörelsekapital, som härvid gör sig starkt gällande. Till följd

av de tryckta frakterna tillföres nämligen företagen icke i tillräcklig

grad dylikt kapital genom intäkterna av rörelsen, och kapitalanskaffning

å den allmänna lånemarknaden är under förhandenvarande förhållanden

en både svårtillgänglig och dyrbar utväg. Visserligen har under senare

delen av år 1922 en viss ljusning i läget kunnat skönjas. Sålunda utvisa

de senaste uppgifterna från Sveriges red arfförening, avseende situationen

den 30 september 1922, att praktiskt taget allt till föreningen

anslutet tonnage då hade sysselsättning, och genom en verkställd särskild

undersökning har ådagalagts, att det svenska tonnagets andel av

det för fyllandet av landets transportbehov använda totala tonnaget för

tiden 1 januari—30 november samma år utgjort 45.12 procent mot av

kommerskollegium för år 1921 uppgivna omkring 38 procent. Trots denna

ljusning, om vars varaktighet och stadga det för övrigt ännu är för

tidigt att närmare uttala sig, arbetar likväl rederinäringen alltjämt, till

följd av det tryckta läget å fraktmarknaden, under mycket svåra förhållanden.

För landet i dess helhet är det emellertid ett intresse av

yttersta vikt, att den svenska handelsflottan, till vars glädjande utveckling

rederilånefonden otvivelaktigt kraftigt bidragit, åtminstone icke

minskas utan i görligaste mån vidmakthålles, och särskilt att de under

de senaste årtiondena startade transoceana linjerna, vilka för vår exportindustri

varit av utomordentlig betydelse, beredas tillfälle att försvara

den plats, som de i hård konkurrens med andra länders motsvarande

linjer tillkämpat sig. Det synes mig under sådana omständigheter både

befogat och i hög grad önskvärt, att lånemöjligheter i större utsträckning

än hittills öppnas för upprätthållandet av viss fartygslinje eller rörelse

i allmänhet, oberoende av huruvida för tillfället nyförvärv av fartyg är

ifrågasatt eller icke. Härför kräves emellertid oundgängligen en ökning

av rederilånefondens redan sedan lång tid tillbaka otillräckliga kapitaltillgång.

Men även för nyanskaffningsändamål är behovet av ökade lånemöjligheter

i hög grad trängande. Det må härvid ihågkommas, att en

nyanskaffning, även då den avser helt fartyg, icke alltid är liktydig

med en tonnageutökning utan många gånger föranledes av nödvändigheten

att ersätta försliten, omodern eller oekonomisk materiel med ny.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

Med den hårda konkurrens, som under de senaste åren kännetecknat

utvecklingen på sjöfartens område, är det givetvis av yttersta vikt, att

vår handelsflotta i fråga om fartygsmaterielens beskaffenhet, kostnadsbesparande

driftsanorduingar m. m. icke står efter det tonnage, med

vilket det har att upptaga tävlan. Den måste, om den vill försvara

sin rangplats, tillgodogöra sig den moderna teknikens rön, verkställa

ombyggnader och nyinstallationer och i viss utsträckning helt ersätta

äldre fartygsmateriel med ny. För många rederiföretag har detta under

nu rådande förhållanden ställt sig svårt; och särskilt det önskvärda utbytet

av tonnage har nog i viss utsträckning måst eftersättas. Emellertid

torde man vara berättigad att hysa förhoppning, att. det uppehåll i

utvecklingen, som av omständigheterna nödvändiggjorts, icke skall bliva

av alltför långvarig beskaffenhet utan så småningom avlösas av gynnsammare

förhållanden. Sålunda befinna sig fartygsbyggnadspriserna

numera i stadigt nedåtgående från den höjd. vartill de uppdrevos under

krisåren, och torde kunna förväntas inom en ganska nära framtid hava

nått ned till den nivå, då det för rederiföretagen blir möjligt och lönande

att i väsentligt ökad omfattning icke blott föranstalta om reparation

och ombyggnad av äldre fartygsmateriel utan även kontraktera om

nybeställidngar av fartyg, därav behov i åtskilliga fall redan nu föreligger.

Det är då av stor vikt, att erforderligt kapital kan beredas på

skäliga villkor. En ökning av rederilånefonden, vars utlåningsmöjligheter,

såsom redan nämnts, länge varit otillräckliga, framstår sålunda

även ur nu senast antydda synpunkter såsom i hög grad önskvärd.

Det må i detta sammanhang framhållas, att de statliga åtgärderna

till underlättande av kapitalanskaffningen för den svenska sjöfartens

upprätthållande och utveckling, utöver sitt allmänt näringsfrämjande

syfte, jämväl äga betydelse för beredande av arbete såväl för sjöfolket

som ock — till följd av den företrädesrätt, som gives lånesökande,

vilken för anskaffande av sin fartygsmateriel begagnar sig av svensk

verkstad — för de arbetare, som äro knutna till den för landet så betydelsefulla

varvsindustrien.

I likhet med kommerskollegium finner jag det således angeläget,

att den ökning av rederilånefonden, som sedan lång tid tillbaka från

olika håll påyrkats, nu kommer till stånd. Ökningen, vilken givetvis

bör komma icke blott den större utan, i den mån sådant*kan befinnas

lämpligt, jämväl den mindre sjöfarten till godo, synes mig böra avse

hela det belopp, om vars beräknande framställning, på sätt jag förut

erinrat, gjorts i årets statsverksproposition, eller 3,000,000 kronor. Jag

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

tillstyrker alltså, att ett mot detta belopp svarande anslag, att utgå av

lånemednl, bland utgifter för kapitalökning äskas å riksstaten för budgetåret

1923—1924. Det är min förhoppning, att beloppet i fråga, vilket

är det högsta, som nu kan för ändamålet avses, skall, även om det väsentligen

understiger det av kommerskollegium begärda, dock bliva till avsevärt

gagn för strävandena att upprätthålla och stödja svensk sjöfart.

Beträffande förvaltningen och användningen av de medel, vdka

vid bifall till mitt förslag nu skulle tillgodoförns rederilånefonden, samt

dispositionen av inflytande räntor och kapitalavbetalningar å därav utlämnade

lån torde böra gälla samma regler, som finnas meddelade i

fråga om de redan till fonden anvisade medlen.

Vidkommande slutligen kommerskollegii uttalanden om önskvärdheten

i vissa fall av någ >t års uppskov med erläggande av föreskriven

amortering å erhållet rederilån ber jag att få erinra, att Kungl. Magt,

då framställning år 1903 gjordes till riksdagen om anslag för bildande

av en rederilånefond, utgick från, att lånetiden borde sättas till tio år,

men att riksdagen för sin del bestämt uttalade sig för en något kortare

lånetid. I anledning härav föreskrevs, såsom redan nämnts, i kungörelsen

den 18 december 1903, att lån, sedan detsamma innehafts amorteringsfritt

under två år, skulle under de därpå följande sex åren årligen återbetalas

med en sjättedel av det ursprungliga lånebeloppet, så att hela

lånet bleve senast inom utgången av det åttonde året tillfullo guldet.

I den maximilånetid, som sålunda i anslutning till riksdagens direktiv

stadgats, anser jag mig icke böra ifrågasätta någon ändring. Huruvida

i något undantagsfall, där särskilt tungt vägande skäl kunna föreligga

för frångående av den fastställda amorteringsplanen, utsträckning må

beviljas av den amorteringsfria tiden eller uppskov medgivas helt eller

delvis med något års amortering, dock alltid så, att lånet tillfullo återbetalas

inom den stadgade åttaårsperioden, lärer böra ankomma på

Kungl. Maj:t att efter närmare utredning och prövning av de förebragta

omständigheterna bedöma.

I anslutning till vad jag här ovan anfört, hemställer jag alltså

nu, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till kapitalökning för fonden för rederinäringens understödjande

å riksstaten för budgetåret 1923—1924 bland utgifter för kapitalökning

anvisa ett reservationsanslag av ...................................... kronor 3,000,000.

Vad föredragande departementschefen sålunda

hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 65 käft. (Nr 69.)

3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

behagar Hans Maj:t Konungen bifalla samt förordnar,

att proposition skall till riksdagen avlåtas av den

lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Elin Rydeberg.

STOCKHOLM, ISAAC MA ROTS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1923.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1923:143 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ökning av lånefonden för rederinäringens understödjande jämte i ämnet väckta motioner s. 6 i texten
  2. SU 1923:69 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökning av lånefonden för rederinäringens understödjande jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten