Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 10 mars 1922 om utsträckt rätt att från utmätning få undantagen viss egendom

1923-03-09 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1923:98, Med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 10 mars 1922 om utsträckt rätt att från utmätning få undantagen viss egendom

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is proposition nr 08.

1

Nr 98.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om fortsatt

tillämpning av lagen den 10 mars 1922 om utsträckt rätt

att från utmätning få undantagen viss egendom; given Stockholms

slott den 9 mars 1923.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om fortsatt tillämpning

av lagen den 10 mars 1922 om utsträckt rätt att från utmätning

få undantagen viss egendom.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Åkerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1023. 1 sand. 77 käft. {Nr 98.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Förslag

till

Lag

om fortsatt tillämpning av lagen den 10 mars 1922 (nr 82) om utsträckt rätt

att från utmätning få undantagen viss egendom.

Härigenom förordnas, att lagen den 10 mars 1922 om utsträckt

rätt att från utmätning få undantagen viss egendom, vilken lag gäller

till den 1 juli 1923, skall äga fortsatt tillämpning till den 1 juli 1924.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:tu proposition nr 98.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

26 januari 1923.

Närvarande:

Statsråden Lindqvist, Thorsson, Sandler, Notiiin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet

anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Åkerman:

»Lagen den 10 mars 1922 (nr 82) om utsträckt rätt att från utmätning

få undantagen viss egendom upphör att gälla den 1 juli 1923.

Med anledning av uppkommen fråga om förlängning av lagens

giltighetstid hava länsstyrelserna i samtliga län, överståthållarämbetet

samt överexekutorerna i städerna anmodats att inkomma med yttrande

angående lagens verkningar samt behovet av förlängning av giltighetstiden

för densamma.

Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört:

För utrönande, i den mån sådant kan ske, av lagens verkningar har länsstyrelsen

härutinnan inhämtat upplysningar från länets magistrater och utmätningsmän,

därvid länsstyrelsen särskilt begärt upplysning om, huruvida tillämpning

av berörda lag i mera väsentlig grad bidragit till att minska summan av

de genom indrivning influtna skattemedel. Det övervägande flertalet av dem,

som sålunda yttrat sig, haArn ansett att lagen icke haft någon nämnvärd betydelse

i nyssberörda hänseende. Några av dem, som yttrat sig, hava dock haft en motsatt

uppfattning.

Åv statsrådsprotokollet för den 9 december 1921 inhämtas att utarbetandet

av det lagförslag, som ligger till grund för ifrågavarande Jag, föranletts av den

då rådande ekonomiska depressionen, som för många medförde omöjlighet att utgöra

dem påförda utskylder.

Då den i statsrådsprotokollet vidrörda ekonomiska depressionen, ehuru i

viss mån lättad, likväl fortfarande måste betecknas såsom rätt kännbar, anser

länsstyrelsen att, om hänsyn tages till den nuvarande ekonomiska ställningen,

anledning torde föreligga att förlänga giltighetstiden för berörda lag.

Länsstyrelsen i Värmlands län har åberopat yttranden från magistraterna

i länets städer och länsstyrelsen underlydande landsfiskaler

samt för egen del anfört:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Såsom framgår av yttrandena, hava mycket skiljaktiga uppfattningar i

ämnet gjort sig gällande. Några av de härstädes hörda hava sålunda funnit

berörda lag vara i viss mån av menlig inverkan och i följd därav avstyrkt lagens

fortsatta bibehållande. Andra åter hava förmenat, att lagen saknade egentlig

betydelse och för den skull icke vore av behovet påkallad. Flertalet hava

emellertid varit av deu mening, att oftanämnda lag medfört avsevärt gagn i

därmed avsett syfte och förty under nu rådande förhållanden borde erhålla förlängd

giltighetstid. Av två landsfiskaler (landsfiskalerna i Grums och Rottna

distrikt) har dock därvid tillika framhållits, att bestämmelserna uti ifrågavarande

lag ställde ägare av smärre lägenheter i ogynnsammare ställning än

andra, å vilka lagen ägde tillämpning.

De omständigheter, som föranlett merberörda lags tillkomst, synas Kungl.

Maj:ts befallningshavande fortfarande i stort sett föreligga, och torde någon

väsentligare ändring därutinnan icke under en tid framåt vara att förvänta. Med

hänsyn härtill och då, efter vad från åtskilliga håll vitsordats, lagen lärer företrädesvis

hava verkat gagnande och får anses vara behövlig även efter det den

eljest skulle upphöra att gälla, får Kungl. Maj:ts befallningshavande, som därjämte

funnit landsfiskalernas i Grums och Rottna distrikt ovan anmärkta uttalanden

vara beaktansvärda, för sin del förorda, att lagens giltighetstid utsträckes

att omfatta ännu ett år.»

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har anfört:

Lagen är av provisorisk natur och avser att skapa eu lättnad under de

förhållanden av ekonomisk depression, som vid lagens antagande rådde. Förlängning

av giltighetstiden betingas sålunda av huruvida denna depression kan

sägas hava upphört eller i avsevärd mån minskats. Visserligen kan en avgjord

nedgång i priserna på vad till livets nödtorft hörer konstateras, men arbetslösheten

är stor och, såvitt länstyrelsen kan finna, är en förlängning av giltighetstiden

av behovet påkallad under förutsättning dock, att 1923 års vår icke medför

avgjord förbättring på arbetsmarknaden.

Lagens verkningar hava i den mån det varit länsstyrelsen möjligt kontrollera

desamma varit goda.

Länsstyrelserna i Gottlands, Kristianstads, Skaraborgs och Västmanlands

län hava jämväl tillstyrkt lagens prolongation.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har framställt vissa anmärkningar

mot lagen samt förklarat sig hysa stora betänkligheter mot lagen i och

för sig. Länsstyrelsen har vidare anfört:

Verkningarna av lagen inom detta län hava även styrkt dessa betänkligheter.

Utmätningsmannen framhålla, att lagen under den korta tid, den gällt,

haft den verkan, att det numera är nästan omöjligt att uttaga restförda utskylder

och avgifter, som uppbäras och redovisas i sammanhang med utskylder hos andra

familjeförsörjare eller personer med eget hushåll än löntagare med stadigvarande

arbete. Exempelvis mindre arrendatorer och torpare hava nämligen sällan —

utöver vad som enligt 65 § utsökningslagen får undantagas vid utmätning —

bohag, husgeråd och husdjur, som med under- senare tid gällande priser kunna

värderas till över 500 kronor. Hos löntagare och arbetare, som hava stadig
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kuugl. Maj:ts proposition nr 08.

varande anställning, kunna utskylderna uttagas genom anlitande av införselförfarandet,

men detta låter sig i praktiken ej göra med avseende å arbetare, som

ständigt ombyta arbetsställen och arbetsgivare. Hos sådana arbetare kunna

numera ej ens kronoutskylderna uttagas. Ofta befinna sig emellertid de genom

ifrågavarande lagbestämmelser skyddade personerna i väl så goda levnadsomständigheter

som andra personer, vilkas egendom ej därigenom skyddas, och därigenom

uppstår orättvisa och olikhet inför lagen. Givet är även att den som har

stor familj att försörja ej genom lagen skyddas på samma sätt som den, vilken

har blott liten familj. En tydlig olägenhet med lagen har också varit, att gäldenärs

bohag, husgeråd och husdjur skola undantagas från utmätning, även om de

icke äro för gäldenären såsom familjeförsörjare nödiga. Under sista tiden hava

flera egnahemslägenheter och andra smärre fastigheter måst utmätas för utskylders

födande, och det är icke uteslutet, att därtill bidragit lagens bestämmelser, att

ösören till högre värde skola undantagas från utmätning.

Lagen kan emellertid i praktiken icke sägas hava räddat något större antal

hem från utmätning, ty de, som hava ett bättre lösörebo än som avses i 65 § utsökningslagen,

hava i allmänhet betalat sina skatter utan utmätning. Särskilt i

städerna synes lagen knappast hava kommit i tillämpning. Redan vid lagens

trädande i kraft hade nämligen prisnivån å lösören sjunkit i mycket avsevärd

grad, och sedan dess har den varit stadd i stadigt sjunkande. Vid utmätning

sättes även i allt fall lågt värde å ett lösörebo.

Vid dessa förhållanden hava utmätningsinännen i länet med högst få undantag

ansett, att ifrågavarande lag icke bör erhålla förlängd giltighetstid; och länsstyrelsen

anser även för sin del, att denna provisoriska kristidslag, som i sig

innebär svåra brister och icke kommit i sådan tillämpning, som därmed åsyftas,

men som ändock haft i flera hänseenden skadliga verkningar och numera genom

den sjunkande prisnivån blivit obehövlig, måtte vid giltighetstidens slut den 30

juni 1923 upphöra att gälla.

Länsstyrelsen i Hallands län har åberopat yttranden av utmätningsmännen

inom länet samt anfört:

Enligt vad av flertalet av utmätningsmännens yttranden framgår, synes

ifrågavarande lag icke hava haft någon egentlig betydelse för skatteindrivningen,

då restförda skattskyldiga icke befunnits hava andra tillgångar, än vad som kunnat

inrymmas under bestämmelsen i 65 § utsökningslagen, och indrivningen av utskylder

hos dylika skattskyldiga i de fall, dä utskylderna icke genast vid anfordran

erläggas, därför regelmässigt skett genom införsel i avlöning. Vid sådant

förhållande kan frågan om tillämpning av lagen i fråga icke, vad detta län angår,

sägas hava blivit aktuell; i följd varav något därå grundat uttalande angående

lagens verkningar icke kan av länsstyrelsen avgivas.

Då det synes länsstyrelsen sannolikt, att förhållandena i fråga om lagens

tillämpning jämväl inom riket i dess helhet äro tämligen ensartade med förhållandena

här i länet, föreligger enligt länsstyrelsens åsikt icke något behov av

förlängning av lagens giltighetstid.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört:

Ifrågavarande lag torde hava tillkommit i huvudsakligt syfte att under

rådande ekonomiska förhållanden bereda lättnad för de familjeförsörjare och övriga

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

skattedragare med eget hushåll, som på grund av iråkad arbetslöshet icke kunna

betala sina skatter. Med stöd av den erfarenhet om lagens verkningar, som vunnits

inom Malmöhus län, torde kunna sägas, att lagen i stort sett visat sig sakna

betydelse för nämnda grupp av skattepliktiga, då inom densamma mera sällan

äro att finna ägare av bohag, husgeråd eller husdjur till sådant värde, som förutsattes

för lagens tillämpning. Däremot har det visat sig, att i lagen stadgad

utmätningsfrihet vunnit tillämpning beträffande arbetstagare med avlöning i form

av provision eller drickspengar (handelsresande, chaufförer, kypare in. fi.) samt

självständiga företagare (hantverkare, handlande m. fl.). Bland dessa kategorier

skattedragare torde knappast vara att finna de verkligt ömmande fall, där utmätningsfrihet

kan anses vara av omständigheterna påkallad. Emellertid har det

icke heller inom nu nämnda kategorier alltför ofta förekommit, att på grund av

lagens bestämmelser utmätningsfrihet inträtt, och lagen har icke visat sig leda

till någon mera avsevärd minskning i det allmännas intäkter av utskylder och

allmänna avgifter, ett förhållande, som i främsta rummet torde vara att tillskriva

den omständigheten, att hos den stora grupp av skattskyldiga, som utgöres av

arbetstagare med fast inkomst, uttagande av skatter nästan undantagslöst sker

genom införsel i eller utmätning av avlöning.

Med stöd av de sålunda vunna erfarenheterna om lagens verkningar inom

detta län, får länsstyrelsen uttala, att något behov av förlängning av lagens giltighetstid

icke föreligger.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har, med överlämnande av yttranden

från utmätningsmännen i länet, anfört:

Utmätningsmännen hava så gott som enstämmigt framhållit, att till följd

av lagen i fråga skatteindrivningen i hög grad försvårats ävensom att lagens

verkningar varit högst olika beträffande olika befolkningsklasser. Medan lagen

för industriarbetare och löntagare till följd av bestämmelserna om införsel i avlöning

varit nära nog utan verkan har den däremot för mindre lägenhetsägare

och torpare varit av stor och gynnsam betydelse. Tack vare lagens bestämmelser

hava dessa senare i stor utsträckning kunnat undandraga sig sin skatteplikt,

ehuru de i stort sett hava större betalningsförmåga än mången industriarbetare

och löntagare. En lagstiftning, som har en dylik verkan till följd, synes vara i

hög grad betänklig.

Till följd härav och då de skäl, som föranledde lagens tillkomst, numera

torde få anses ej längre föreligga, får länsstyrelsen för sin del utan tvekan avstyrka

en förlängning av lagens giltighetstid.

Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Blekinge,

Gävle, Jämtlands och Norrbottens län hava ävenledes avstyrkt förlängning

av lagens giltighetstid.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har överlämnat yttranden från

magistrater och landsfiskaler i länet samt för egen del anfört:

På sätt av de avgivna yttrandena framgår, synes lagen i fråga icke i

någon mera avsevärd omfattning hava kommit i tillämpning inom länet. Verkningarna

av densamma torde icke hava varit uteslutande fördelaktiga. Väl lärer

i enstaka, mera ömmande fall lagens bestämmelser hava skyddat mot obehörig

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kung}. Maj:ts proposition nr DS.

hårdhet vid indrivande av utskylder eller dylikt, men å andra sidan torde fall

ock hava förekommit, då lagen bidragit till att skapa likgiltighet hos de skattskyldiga

med avseende å skatternas gäldande. En person, som vet, att hans

lösbo i ganska stor utsträckning är skyddat från utmätning för utskylder, frestas

lätt att förbruka sina inkomster till löpande utgifter, under det att i motsatt fall

det ligger i den skattskyldiges eget intresse att avsätta någon del av inkomsterna

till gäldande av skatteutgifter. Beträffande behovet av en förlängning av lagens

giltighetstid anser sig Kungl. Maj:ts Befallningshavande böra framhålla, att förändringarna

i det allmänna prisläget sedan lagens tillkomst icke äro så avsevärda,

att redan på denna grund lagen bör sättas ur funktion den 1 juli 1923. Då

emellertid med hänsyn till ovanberörda mindre gynnsamma verkningar av lagen

en avveckling av densamma måste anses önskvärd och då i allt fall en viss tendens

till sjunkande priser gjort sig gällande, tillåter sig Kungl. Maj:ts Befallningshavande

hemställa, att värdet av de bohag m. m., som utöver vad i 65 §

utsökningslagen sägs, må undantagas från utmätningen för utskylder och härmed

jämnställda avgifter, måtte nedsättas till exempelvis 300 kronor, men att lagen i

övrigt måtte bibehållas oförändrad, förslagsvis till den 1 juli 1924.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört:

Enligt vad Kungl. Maj:ts Befallningshavande inhämtat har lagen, ehuru

den på vissa håll inom länet visat sig vara till gagn, dock icke i någon större

utsträckning vunnit tillämpning Den har givetvis sin egentliga betydelse för

mindre jordbrukare och näringsidkare. Däremot äger den knappast samma betydelse

för löntagare som för nämnda samhällsklasser. I fråga om löntagare gälla

nämligen fortfarande bestämmelserna i lagen den 17 juni 1917 om införsel i avlöning,

pension eller livränta.

Lagen har föranletts av den ekonomiska depressionen. Emellertid har en

ljusning inom näringslivet onekligen inträtt, vadan strävanden böra inriktas på

ett återvändande till normala förhållaaden jämväl på detta område. Även här

fördröjes avvecklingen, därest av depressionen föranledda bestämmelser i onödan

bibehållas.

Emellertid torde förhållandena icke redan nu medgiva ett fullständigt upphävande

av de i förevarande lag meddelade undantagsbestämmelser. Fortfarande

lord.'' sålunda en utsträckt rätt att från utmätning få undantagen i lagen

upptagen lösegendom böra finnas. Likväl torde med hänsyn till den ekonomiska

förbättring, som väl torde böra förehnnas vid utgången av nuvarande lags

giltighetstid, en betydande sänka.ng av det värde å den lösegendom, som skulle

fredas från utmätning, utan nämnvärd olägenhet kunna komma till stånd.

Kungl. Maj:ts Befallningshavande får därför förorda lagens förlängning

under ett år dock under förutsättning att värdet av den lösegendom, som får undantagas

från utmätning betydligt nedsättes.

Länsstyrelsen i Västerbottens län bar förklarat, att länsstyrelsen

för egen del hölle före, att berörda lag såsom innefattande ett undantagsstadgande

ej borde tillämpas längre, än som med hänsyn till kristidens

efterverkningar vore oundgängligen nödvändigt, men att frågan,

huruvida vid utgången av lagens giltighetstid sådan förbättring inträtt i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majds proposition nr 98.

detta avseende, att behov av lagens förlängning ej förefunnes, undandroge

sig länsstyrelsens bedömande.

Överståthållarämbetet har anfört:

Redan vid behandling inom första lagutskottet av förslaget till ifrågavarande

lag ansåg undertecknad överståthållare sig böra på i avgiven reservation

anförda skäl avstyrka dess antagande. Dessa skäl, som av lagutskottet delvis

bemöttes med att lagen skulle erhålla allenast provisorisk giltighet, äga enligt

överståthållarämbetets åsikt än större betydelse vid ett övervägande av lämpligheten

av lagens förlängning, och anser sig ämbetet därför böra avstyrka ett utsträckande

av lagens giltighetstid. Härtill kommer ytterligare, att iagens verkningar

åtminstone i Stockholm måste betecknas såsom minimala. Redan före lagens

tillkomst ägde nämligen här lösöreutmätningar för gäldande av ogublna utskylder

rum i relativt ringa omfattning, enär i de fall då boets värde översteg

det enligt utsökningslagen från utmätning undantagna boet i flertalet fall visades

vara inköpt mot s. k. avbetalningskontrakt eller också skyddat mot utmätning

genom lösöreköp eller äktenskapsförord. Att emellertid antalet lösöreutmätningar

under förra året något nedgått är otvivelaktigt, men torde detta knappast kunna

tillskrivas förevarande lag utan fast mer en benägenhet hos uppbördsmännen att

i dessa tider av ekonomiskt betryck lämna längre anstånd med skattens erläggande

än under normala förhållanden. ,

Av överexekutorerna i städerna hava de flesta tillstyrkt förlängning

av lagens giltighetstid.

Överexekutor i Göteborg har såsom eget yttrande åberopat ett av

t. f. andre stadsfogden Otto Meijer avgivet utlåtande, däri denne anfört:

Vad först angår lagens verkningar, så har, vad Göteborgs stad vidkommer,

utmätning, som eljest bort ske, i ett flertal fall förhindrats genom ifrågavarande

lag; och enligt vad jag inhämtat, har det visat sig, att den i motiven till lagen

omförmälda skövlingen av de personers hem, vilka genom depressionen urståndsätta

att utgöra dem påförda utskylder, förebyggts.

Vad härefter angår behovet av förlängning av giltighetstiden för sagda

lag torde böra framhållas, att restindrivning av 1921 års kommunalutskylder, vilka

utskylder bestämts med hänsyn till de skattskyldiges inkomster 1920, då högkonjunktur

ännu delvis rådde, med all sannolikhet kommer att pågå under större

delen av år 1923; samt att, då efter införsellagens tillkomst utmätning för utskylder

allenast i undantagsfall företages hos sådana personer, som innehava tjänst

eller arbetsanställning, utmätningsförfarandet sålunda, åtminstone vad Göteborgs

stad vidkommer, numera huvudsakligen kommer till användning gentemot den

grupp av samhällsmedlemmar, som genom depressionen icke allenast kommit på

obestånd utan jämväl berövats tillfälle till inkomster.

Den omständigheten, att den vid tiden för lagens tillkomst rådande ekonomiska

depressionen numera något lättats, torde vid avgörandet av nu ifrågavarande

spörsmål icke böra tillerkännas allt för stor betydelse vid det förhållandet,

att förenämnda samhällsgrupp för visso icke redan under nästkommande år kommer

att försvinna eller ens i avsevärd grad minskas. Att under sådana förhållanden

under pågående indrivning av utskylder, som påförts under högkonjunktur,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98. 9

beröva forenämnda samhällsmedlemmar det skydd, som ifrågavarande lag lämnat

dem, synes mig vara obilligt.

På grund av vad sålunda anförts finner jag mig böra förorda en förlängning

av giltighetstiden för lagen den 10 mars 1922 om utsträckt rätt att från

utmätning få undantagen viss egendom intill utgången av år 1923.»

Overexekutor i Skövde har anfört:

Skattskyldige, som icke å uppbördsstämma erlägga dem påförda utskylder,

ökas i hög grad för varje år. Det stora flertalet restskyldige utgöres av lägre

tjänstemän och arbetare. Vad tjänstemännen beträffar liksom ock arbetare, vilka

hava arbetsanställning, tillgripes i regeln icke utmätningsförfarandet vid indrivning

av utestående restantier, utan tillämpas i stället lagen om införsel i avlöning,

pension eller livränta. Härigenom lyckas det i regel att utfå hela skattebeloppet.

Värre ställer det sig med personer, som sakna arbetsanställning. Beträffande

dessa måste utmätningsförfarandet tillämpas i den mån så ske kan. Dylika restskyldige

äga dock i allmänhet icke mera egendom än vad enligt 65 § utsökningslagen

från utmätning skall undantagas, vadan utmätning sällan ifrågakommer.

Restskyldige, som äga mera tillgångar än vad enligt forenämnda lagrum vid utmätning

skall undantagas, betala i regel dem påförda utskylder utan att utmätning

behöver verkställas.

Lagen den 10 mars 1922 om utsträckt rätt att från utmätning undantaga

viss egendom har därför icke haft någon nämnvärd praktisk betydelse inom magistratens

verksamhetsområde. Trots detta anser magistraten det icke lyckligt, om

ifrågavarande lag vid giltighetstidens utgång komme att upphävas. Mången restskyldig,

som under detta år godvilligt erlagt sina utskylder, kan till följd av

arbetslöshet, sjukdom eller andia oförvällade orsaker bliva urståndsatt betala dem

§ åförda utskylder, och skatteindrivaren därigenom nödsakad utmätningsvis uttaga

em. Vid sådana fall synes det vara hårt, att staden och kommunen skall fråntaga

den skattskyldige hans nödvändigaste egendom, hans kanske enda ko eller

gris, för att därmed göra sig betalt för sina skattefordringar. Det synes icke vara

förenligt med det allmännas intresse att gå så hårt tillväga.

I sammanhang härmed har magistraten velat framhålla olikheten i, att då

lösören till visst angivet värde få vid utmätning undantagas, samma rätt icke

medgivits beträffande en skattskyldigs enda ägande fastighet till motsvarande

värde. Just beträffande restskyldige, som äro ägare till en mindre bostadsfastighet,

kunna svårigheter uppstå för skatternas indrivning. Dylik fastighetsägare,

vilken under bättre tider haft rätt stor arbetsförtjänst, men till följd av arbetslöshet,

sjukdom eller dylikt sedermera blivit urståndsatt förtjäna sä mycket, att

det ens räcker till hans och familjens uppehälle, ännu mindre till betalning av

skatt, kan icke erhålla avkortning för den skatt, som påförts honom för tidigare

åtnjuten större inkomst, emedan han såsom ägare till en liten, kanske högt skuldsatt

fastighet icke saknar utmätningsbar egendom. För skattens betalande bliver

han därför nödsakad ytterligare skuldsätta sig eller också får han sälja sitt,

kanske mången gång svårt förvärvade hem och bliver därigenom sämre ställd än

den, som icke äger fastighet, men i stället lös egendom till samma värde. Vid

bedömandet av frågan, huruvida förberörda lag bör förlängas, synes det böra tagas

i övervägande, om icke en skattskyldigs enda ägande fastighet, varå han har sin

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 77 käft. (Nr 98.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung!. Maj:ts proposition nr 98.

bostad, till ett taxeringsvärde av högst ettusen kronor jämväl bör undantagas från

utmätning för andra utskylder än som påvila själva fastigheten.

Överexekutor i Lund har utlåtit sig:

Här i staden finnas i skatterestlängderna upptagna ett icke ringa antal

arbetare och lägre tjänstemän, vilka äga lösbo till värde, liggande mellan 500

och 1,000 kronor, och som sålunda skulle hava berövats det nödvändigaste av sin

egendom, därest icke lagen skyddat deras bohag från utmätning för skatt. Vid

sådant förhållande och dä depression och arbetslöshet alltjämt råda synes mig en

förlängning av lagens giltighetstid vara både önskvärd och av behovet påkallad.

Överexekutor i Västerås har yttrat:

Under den jämförelsevis korta tid, som förflutit sedan lagen trädde i kraft,

har densamma här i staden icke kommit till någon allmännare tillämpning, beroende

därpå att de allra flesta personer, vilkas husgeråd och möbler m. m. hava ett

värde av mellan 500 och 1,000 kronor, hava anställning eller driva mindre rörelse,

vai för införsel i lön eller utmätning av annan egendom kunnat mot dem företagas.

I några fall har dock lagen tillämpats, nämligen beträffande å restlängd uppförda

gifta tjänstemän, som under den rådande depressionstiden blivit avskedade från

sina platser och därefter saknat inkomst. För dessa har ju lagen varit till obestridligt

gagn, och en utsträckning av giltighetstiden för densamma synes just

med hänsyn till deras svåra ekonomiska ställning vara önskvärd åtminstone under

ytterligare ett år.

Övriga överexekutorer, som tillstyrkt lagens prolongation, hava i

allmänhet såsom skäl härför anfört, att ehuru lagen icke i större utsträckning

tillämpats, då resterade utskylder i allmänhet uttagits genom införsel

i lön, lagen dock i enstaka fall varit till gagn.

Överexekutor i Jönköping har åberopat ett yttrande av stadsfogden

K. A. Kun dbäck, däri denne anfört:

Ifrågakomna lag har i min praktik icke kommit i tillämpning. I sådana

fall, där gälilenären möjligen ägt lösegendom till högre värde än vad som jämlikt

65 § utsökningslagen är utmätningsfritt, men gäldenären befunnits vara arbetslös,

har hänsyn mast tagas till sistnämnda omständighet och anstånd med utskyldernas

erläggande lämnas tills gäldenären fått arbete och för detta erhållit sa stor

avlöning, att införsel i denna kunnat beviljas. Och i varje fall, där skattegäldenär

haft stadigvarande arbete, hava utskylder, som ej godvilligt erlagts, uttagits

genom införsel i avlöning, även om gäldenär eljest haft utmätningsbar egendom.

Ovanberörda lagen av den 10 mars 1922 har ifrån början synts mig vara

obehövlig och jag anser följaktligen, att intet behov föreligger till förlängning av

dess giltighetstid.

Överexekutor i Hernösand har anfört:

Ifrågavarande lag har till sina verkningar visat sig obillig och orättvis

med hänsyn därtill att arbetare med fast anställning samt övriga löntagare, i

vilkas avlöning införsel kunnat äga rum, kunnat tvingas att erlägga dem påförda

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:In proposition nr 98.

utskyld?!-, medan personer med mycket bättre ekonomisk ställning kunnat undgå

varje exekutiv åtgärd för resterande utskylders gäldande. Vid detta förhållande

synes förlängning av lagens giltighetstid icke höra förekomma.

De överexekutorer, som i övrigt avstyrkt förlängning av lagens

giltighetstid, hava mestadels funnit, att lagen icke vunnit tillämpning i

något större antal fall, men likväl ansett, att med hänsyn till de sjunkande

priserna och förbättrade förhållandena a arbetsmarknaden lagen

icke borde prolongeras.

Såsom av Kungl. Maj:ts proposition i förevarande ämne till förra

årets riksdag framgår, har ifrågavarande lag tillkommit för att under

den rådande ekonomiska depressionen skydda de arbetslösas hem från

skövling. De inkomna yttrandena giva vid handen, att den minskning

uti indrivna skattebelopp, vilken lagens tillämpning kunnat medföra,

i allmänhet varit utan större betydelse för stat eller kommun. Ur ren

budgetsynpunkt torde därför några betänkligheter icke behöva möta mot

en prolongering av lagen.

1 de fall, där man ansett sig icke kunna tillstyrka en prolongering,

har man också i allmänhet aberopat andra skäl. Dessa kunna i stort

sett sammanfattas sålunda, att restförda utskylder i allmänhet uttagits

genom införsel i lön, att lagen icke vore behövlig, enär vederbörande

utmätningsman ändock i ömmande fall framginge med varsamhet samt

att understundom en del skattskyldiga torpare, småarrendatoiei och

hantverkare m. fl. —1 undgmge skatt oaktat de icke saknade förmåga att

erlägga densamma.

Häremot kan framhållas att just i de fall, där behovet av ett

skydd mot utmätning varit starkast, d. v. s. i de fall där den skattskyldige

saknar inkomst, kunna naturligtvis ej heller skatterna uttagas genom

införsel i lön, och den utmätningsförrättare, som utan stöd i författning

av barmhärtighetsskäl ändock dröjer med utskyldernas uttagande, där utmätningsbara

tillgångar finnas, torde därigenom understundom göra sig

skyldig till tjänstefel. Givet är, att genom en sådan lagstiftning som den

nu ifrågavarande skydd någon gång kan komma att beredas åt° skattskyldig,

som ej är i trängande behov därav. Men även om, såsom i

några yttranden framhållits, t. ex. vissa mindre lantbrukare, som undgått

utmätning, befunnit sig i en bättre ekonomisk ställning än en del

löntagare, hos vilka utskylderna uttagits genom införsel, torde dock

mången gång lagen jämväl i fråga om nämnda lantbrukare allenast hava

verkat därhän, att de kunnat från utmätning undantaga sin enda ko

eller gris, och i så fall torde lagen få anses endast hava tjänat sitt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

syfte. Man lärer därför kunna säga, att det skydd, som lagen lämnat,

i regel varit av behovet påkallat.

Enligt min uppfattning hava inga vägande anmärkningar framförts

mot lagens verkningar. De inkomna yttrandena giva i stort sett

vid handen, att syftemålet med lagen vunnits. I allmänhet torde kunna

sägas, att myndigheterna i de orter, där arbetslöshet varit rådande och

där lagen haft sin egentliga tillämpning, tillstyrkt en förlängning av

lagens giltighetstid. Särskilt må framhållas, hurusom flertalet överexekutorer

i städerna ansett, att lagens verkningar varit goda.

oFrågan om lagens prolongation blir alltså beroende av huruvida

en sådan förbättring av de ekonomiska förhållandena kan anses hava

inträtt, att lagen icke vidare är behövlig. Även om den ekonomiska

depressionen i någon man lättat, synes någon avgjord förbättring ännu

icke hava ägt rum, och arbetslösheten är fortfarande ganska stor. Det

synes sålunda, som om i avvaktan på mera stadgade ekonomiska förhållanden

lagen bör erhålla förlängd giltighetstid under ännu ett år.

Länsstyrelserna i Östergötlands samt Göteborgs och Bohus län

hava ansett, att värdet a den egendom, som må undantagas från utmätpiDg,

bör nedsättas. Det sammanlagda värdet å egendom, som jämlikt

ifrågavarande lag samt 65 § utsökningslagen får undantagas från utmätning,

uppgår till ettusen kronor, och det kan ifrågasättas, huruvida icke

sagda värde med hänsyn till nuvarande prisläge är väl högt. Den prissänkning,

som ägt rum, synes likväl icke vara så väsentlig, att om avseende

fästes å lagens syfte att skydda vederbörandes hem, någon jämkning

av värdet för närvarande bör ske.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om fortsatt tillämpning

av lagen den 10 mars 1922 (nr 82) om utsträckt rätt att från utmätning

få undantagen viss egendom, av den lydelse bilaga1 vid detta protokoll

utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte,

för det i § 87 regeringsformen angivna ändamål, inhämtas genom utdragav

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täckes Hans Maj:t Konungen bifalla.

Ur protokollet

N. Cervin.

1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har bär

u bcSlULl bo.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 98.

13

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds lagråd den 6 mars 1923.

Närvarande:

justitierådet Sundberg,

regeringsrådet Thulin,

justitierådet Stenberg,

iustitierådet Köersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

26 januari 1923, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen angivna ändamål inhämtas över

upprättat förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 10 mars

1922 {nr 82) om utsträckt rätt att från utmätning få undantagen viss

egendom.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av ledamoten å justiedepartementets lagavdelning, assessorn

i Göta hovrätt Erik Bergendal.

Justitieråden Sundberg, Stenberg och Köersner lämnade förslaget

utan anmärkning.

Regeringsrådet Thulin yttrade:

Ifrågavarande lag utgör en kristidslag, vilken givetvis bör träda

ur tillämpning, så snart de förhållanden, som föranlett densamma, upphört.

Om detta ej omedelbart kan genomföras utan lagen anses böra förnyas,

synes mig lämpligaste anordningen vara den, att det för utmätning

undantagna beloppet successivt nedsättes, och torde redan nu en nedsättning

till 400 kronor vara väl motiverad.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

KungI. Maj:ts proposition nr 98.

Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 9 mars 1923.

N ärvarande:

Statsministern och ministern för utrikesärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Schlyter, Örne.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman anmäler efter

gemensam beredning med chefen för finansdepartementet lagrådets den

6 i denna månad avgivna utlåtande över det till lagrådet den 26 januari

1923 remitterade förslaget till lag om fortsatt tillämpning av lagen den

10 mars 1922 om utsträckt rätt att från utmätning få undantagen viss

egendom.

Föredraganden hemställer, att förslaget, vilket av lagrådets flesta

ledamöter lämnats utan anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täckes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten

lämna bifall, och skall till riksdagen

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. Cervin.

Stockholm 1923. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

230429

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1923:95 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 10 mars 1922 om utsträckt rätt att fr a1 i texten
  2. 1LU 1923:13 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 10 mars 1!)22 om utsträckt rätt att från utmätning s. 1 i texten