Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar

1924-03-14 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1924:108, Med förslag till förordning angående befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts proposition Nr 108.

1

Nr 108.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar;

given Stockholms slott den 14 mars 1924.

L nder åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till förordning angående befrielse i vissa fall från

erläggande av lastpenningar.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Nils Wohlin.

Hi hann till riksdagens protokoll 1924.

1 saml.

SO höft. (Nr 10S.)

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Förslag

till

förordning angående befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar.

Härigenom förordnas som följer:

Lastpenningar, varom stadgas i § 14 av förordningen den 9 juni 1911

med tulltaxa för inkommande varor (nr 80), skola för fartyg, för vilket

under ett kalenderår lastpenningar enligt sagda författningsrum erlagts

en gång, därefter under samma år icke utgå för den del av fartygets avgiftspliktiga

dräktighet, som överstiger 1,500 ton.

I övrigt skola från erläggande av lastpenningar vara befriade — förutom

fartyg, som på grund av bestämmelserna i ovannämnda författningsrum

åtnjuta dylik befrielse —

dels fartyg, för vilket under samma kalenderår erlagts lastpenningar

sex gånger, där fråga är om maskindrivet fartyg eller lastpråm, och fyra

gånger, där fråga är om segelfartyg;

dels ock i frihamn

fartyg, som från utrikes ort, direkt eller efter anlöpande av frihamn,

ankommer till sådan hamn och därifrån avgår till utrikes ort, direkt eller

med anlöpande av annan frihamn, ävensom

fartyg, som, i andra fall än nyss sagts, vid inkommande resa lossar last

enbart i frihamn eller vid utgående resa intager last enhart i sådan hamn.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924 och gäller till och med

den 30 juni 1927.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

3

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 14 mars 1924.

Närvarande:

Statsministern Tryggek, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von

Wurtemberg, statsråden Malm, Ekebekg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,

Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och kommunikationsdepartementen

anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet Wohlin:

De allmänna sjöfartsavgifter, som för närvarande uppbäras i svenska ham- De allmänna

nar för såväl svenska som utländska fartyg — i regel lika för båda dessa

fartygskategorier — utgöras dels av de till statsverket ingående eller till

statsmyndigheter redovisade, nämligen lastpenningar, fyr- och båkavgifter,

tonavgifter samt lotspenningar jämte hemvägsersättning, dels ock av sådana,

som av ägare — kommuner eller enskilda — av hamnar och farleder uppbäras

såsom ersättning för dessas begagnande, såsom hamnavgifter, grundpenningar,

kanal- och slussavgifter ävensom vissa fristående avgifter, exempelvis

för trafiken å sjön Vänern m. fl.

I regel utgå de allmänna sjöfartsavgifterna med visst belopp för ton av

fartygs nettodräktighet.

Mot nämnda beräkningsgrund riktade Sveriges allmänna sjöfartsförening Fråga om

i en den 25 november 1913 till Kungl. Maj:t ingiven framställning vissa

anmärkningar samt hemställde, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda möjlig- sjöiartsavheten

och lämpligheten av de allmänna sjöfartsavgifternas beräknande efter r|^*a™dae8nb<^

lossat och lastat tonnage samt, därest utredningen gåve sådant vid handen,

vidtaga åtgärder för en sådan beräkningsgrunds införande vid dessa avgifters

erläggande. Föreningen begärde därjämte utredning av frågan om möjligheten

av lindring i hamnavgifterna, där dessa på ett alltför betungande sätt

drabbade sjöfarten eller där de icke kunde sägas vila på fullt rättvis grund.

Efter remiss yttrade sig kommerskollegium i utlåtande den 6 december

1920 över sjöfartsföreningens förevarande framställning samt tillstyrkte verkställande

av en allsidig utredning angående möjligheten och lämpligheten av

en ändring av nuvarande system för beräknandet och uppbörden av allmänna

sjöfartsavgifter med undantag av lotsavgifter.

Jämsides med det förslag, som sålunda framförts rörande ändring av Fråga om lättgrunderna

för sjöfartsavgifternas beräknande, har vid skilda tillfällen fråga f ärtsavgiiteni i

väckts om lindring i umgälderna för fartyg, som besöka frihamn. Redan lör fartygs
1894

års frilagers- och frihamnskommitté framhöll sålunda i samband med t.™iiken 11

frihamnarna.

förslag om fri hamnsinstitutionens införande i vårt land vikten av att, därest

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Igångsättande

av utredning.

Provisoriska

lättnader i

sjöfartsavgiftema

för

fartygstrafiken

å frihamnarna

m. to.

Sjöfavtsavgifts
sakkunniga.

man ville vinna det med frihamnarna avsedda gagnet, väsentliga lättnader

förunnades dem beträffande fartygsumgälderna. För ett sådant företag som

en frihamn krävdes — framhöll kommittén — ett synnerligen avsevärt mått

av uppoffringar, både direkta och indirekta, icke blott för själva anläggningens

åstadkommande och drivande utan ock för beredande av sådana lättnader för

rörelsen, särskilt i avseende å fartygsumgälder, att trafiken leddes till och

begagnade sig av den nya institutionen. Kravet på lindriga fartygsumgälder

framträdde icke minst, då det gällde att planlägga en svensk frihamnsinstitution,

enär hänsyn därvid givetvis måste tagas till skeppsumgälderna

i den svenska frihamnen närbelägna främmande hamnar och särskilt i

Köpenhamns då nyinrättade frihamn. Såsom sådana lindringar ifrågasatte

kommittén lastpenningarnas avskaffande samt nedsättning av fyr- och båkavgiften

och viss ändring av grunderna för dess utgående.

Sedermera inkommo från, bland andra, frihamnsföre tagen i Stockholm,

Göteborg och Malmö särskilda framställningar om lättnader i de statliga

avgifterna å frihamnstrafiken.

I vid olika tillfällen avgivna utlåtanden i nu förevarande ämne förordade

kommerskollegium och generaltullstyrelsen lastpenningarnas avskaffande

samt företagande av utredning rörande omläggning av beräkningsgrunderna

för fyr- och båkavgifterna. Statskontoret gav i ett gemensamt med kommerskollegium

år 1920 avgivet utlåtande uttryck åt samma uppfattning i

fråga om lastpenningarnas avskaffande, som kollegium och generaltullstyrelsen

förklarat sig hysa.

Med föranledande av ovan berörda framställningar och utlåtanden anbefallde

Kungl. Maj:t den 26 september 1921 kommerskollegium dels att verkställa

utredning rörande möjligheten av en omläggning av gällande system

för beräknandet och uppbörden av allmänna sjöfartsavgifter, med undantag

av lotsavgifter jämte hemvägsersättning, ävensom i samband därmed i vad

mån och på vad sätt lättnad i de till staten utgående eller till statsmyndigheter

redovisade dylika avgifter kunde beredas fartyg vid resor mellan

frihamn och utrikes ort, samt att till Kungl. Maj:t inkomma med det förslag,

vartill utredningen kunde föranleda, dels ock att snarast möjligt till

Kungl. Maj:t avgiva förslag i fråga om de provisoriska avgiftslättnader,

som kunde befinnas böra i avvaktan på slutförandet av ovan omförmälda

utredning medgivas för fartygstrafiken å frihamnarna. Tillika bemyndigade

Kungl. Maj:t kollegium att för ändamålet tillkalla särskilda sakkunniga.

De med stöd av detta bemyndigande tillkallade sjöfartsavgiftssakkunniga

avgåvo den 4 februari 1922 till kommerskollegium utlåtande, innefattande

förslag till provisoriska lättnader i vissa sjöfartsavgifter för fartygstrafiken å

frihamnarna m. m., vilket utlåtande kollegium med eget yttrande den 14

februari 1922 överlämnade till Kungl. Maj:t. De sakkunnigas förslag avsåg:

1) fullständig befrielse från lastpenningar, tonavgift samt fyr- och båkavgift

för fartyg, som anlöpte enbart frihamn,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

2) lastpenningar^*® avskaffande även för tullhamnarna samt

3) ett flertal lättnader i skilda hänseenden i fyr- och håkavgifterna förutom

den under 1) nämnda fullständiga befrielsen därifrån för fartyg, som anlöpte

enhart frihamn.

De under 3) avsedda lättnaderna innefattade följande:

a) fullständig befrielse från fyr- och båkavgifter under vissa villkor för

alla fartyg vid ankommande från hamnar, i sjöfartshänseende belägna boitom

en linje Islands västkust — Kap Finisterre;

b) fullständig befrielse från fyr- och båkavgifter vid såväl ankommande som

förnyat utgående för fartyg, som, efter att hava erlagt vederbörlig fyr- och

båkavgift för utgående, utklarerats och med last från eller med slutlig

destination till ort, belägen bortom under a) omförmälda linje, avgått till

utrikes, innanför en linje Skagen—Lindesnäs belägen ort, vid därefter uteslutande

inom sist angivna sjöfartsområde företagna resor (av de sakkunniga

benämnda avstickareresor) till eller från svensk hamn liksom ock vid slutlig

avgång jämväl till ort bortom förstnämnda linje;

c) nedsättning. av fyr- och båkavgiften från 25 till 10 öre per ton föi

den del av fartygs dräktighet, som överstege 1,200 ton.

För egen del förklarade sig kommerskollegium anse de sakkunnigas förslag

väl ägnat att läggas till grund för den allenast provisoriska och mera experimentella

reglering av sjöfartsavgifterna med hänsyn till frihamnstrafiken,

varom närmast vore fråga. Dock kunde kollegium icke biträda de sakkunnigas

förslag om fullständig avgiftsbefrielse för fartyg, som anlöpte enbart frihamn,

i vidare mån än i vad förslaget avsåg avskaffande av lastpenningarna.

Därjämte framlade emellertid kollegium, för den händelse Kungl. Maj:t icke

skulle anse ett fullständigt avskaffande av lastpenningarna böra vidtagas

ett alternativt förslag, innefattande vissa lättnader i denna avgift, särskilt

med hänsyn till frihamnstrafiken. Detta alternativa förslag innefattade befrielse

från lastpenningars erläggande, förutom i de fall, som avses i § 14

i tulltaxeförordningen, för

fartyg, som under samma kalenderår erlagt lastpenningar, maskindrivet

fartyg eller lastpråm sex gånger och segelfartyg fyra gånger;

fartyg för den del av dess avgiftspliktiga dräktighet, som överstege

1,500 ton;

fartyg, direkt ankommande från eller med slutlig destination till ort, belägen

bortom en linje Islands västkust—Kap Finisterre, vid under fortsatt

resa förnyat inkommande från utrikes, innanför en linje Skagen Lindesnäs

samt östra mynningen av Kielkanalen belägen ort, dock under villkor att i

svensk hamn icke lossades eller intoges annan last än sådan, som medförts

från eller vore bestämd att av fartyget medföras till utländsk ort, belägen

bortom förstnämnda linje; samt

fartyg, som anlöpte enbart frihamn.

Kollegii förevarande alternativa förslag anslöt sig, som synes, i viss män

till de av de sakkunniga föreslagna lättnaderna i fyr- och håkavgifterna.

Komruers
kollegium.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Statskontoret

och generaltullstyrelsen.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Någon särbestämmelse av liknande innebörd beträffande tonavgiften till sjömanshusen

ansåg kollegium på grund av, bland annat, denna avgifts mindre

betydelse för frihamnsintresset, icke erforderlig. Vad de sakkunniga föreslagit

i fråga om fyr- och båkavgifterna fann kollegium väl ägnat att underlätta

inriktandet av transitotrafiken å svenska frihamnar samt att jämväl

i övrigt tillgodose de speciella frihamnsintressena, och detta utan att genom

lättnadernas realiserande inkomstminskningen för staten syntes behöva befaras

bliva över hövan stor. Kollegium ansåg emellertid, att gränsen för

den dräktighet, intill vilken fyr- och båkavgiften skulle utgå med 25 öre

per ton, horde sättas något högre än av de sakkunniga ifrågasatts. Såsom

lämplig gräns förordade kollegium 1,500 ton.

Efter särskilda remisser avgåvos utlåtanden i ämnet av statskontoret den

IS och generaltullstyrelsen den 23 februari 1922. Statskontoret avrådde

från att för det dåvarande utan sammanhang med ordnandet av frågan om

övriga sjöfartsavgifter helt avskaffa lastpenningarna, vilket i viss mån skulle

innebära ett föregripande av den slutliga lösningen av frågan om reglerandet

av sjöfartsavgifterna, men tillstyrkte kommerskollegii alternativa förslag

beträffande lastpenningarna. Generaltullstyrelsen avstyrkte i likhet med

kommerskollegium förslaget om fullständig avgiftbefrielse för fartyg vid

anlöpande av enbart frihamn. Beträffande lastpenningarna förklarade sig

tullstyrelsen icke hava något att erinra mot dessas avskaffande, varjämte

styrelsen underkastade kommerskollegii alternativa förslag om vissa provisoriska

lättnader i fråga om lastpenningarna en granskning, som utmynnade

i vissa ändringsförslag i fråga om bestämmelserna om avgiftsfrihet vid avstickareresa.

Enligt det av generaltullstyrelsen härutinnan utarbetade förslaget

skulle befrielse från erläggande av lastpenningar åtnjutas för

fartyg, som, efter att hava direkt eller med anlöpande av mellanliggande

hamnar ankommit till svensk hamn från ort, belägen bortom en linje Islands

västkust—Kap Finisterre, samt därefter under samma resa anlöpt utrikes

innanför en linje Skagen—Lindesnäs samt östra mynningen av Kielkanalen

belägen ort, ånyo ankomme till svensk hamn för lossning endast av på

resan medförd last från förstnämnda ort, dock under villkor att för fartyget

förut vid inklarering under resan erlagts lastpenningar, samt

fartyg, som, efter att hava i svensk hamn utklarerat till ort, belägen

bortom en linje Islands västkust—Kap Finisterre, och därefter under samma

resa anlöpt utrikes innanför en linje Skagen—Lindesnäs samt östra mynningen

av Kielkanalen belägen ort, för resan ånyo utklarerade i svensk hamn, dock

under villkor, att i sistnämnda hamn icke i fartyget intagits annan last än

sådan, som vore bestämd till ort, belägen bortom förstnämnda linje, samt att

vid den föregående utklareringen för fartyget erlagts lastpenningar eller

åtnjutits befrielse därifrån med tillämpning av § 14 b) tulltaxeförordningen.

I fråga om fyr- och båkavgiften förklarade sig generaltullstyrelsen, med

tillkännagivande att styrelsen i stort sett funnit de föreslagna lättnaderna

väl avvägda, vilja framdeles avgiva närmare utlåtande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. May.ts proposition Nr 108.

Efter gemensam beredning med dåvarande cheferna för finans- och kom- Kungi. Maja»

munikationsdepartementen anmälde min företrädare i ämbetet den 17 mars

1922 för Kungl. .Maj:t ovanberörda utredning och förslag i fråga om provi- års riksdag,

soriska lättnader i de statliga sjöfartsavgifterna å fri barn estrad ken m. m.

Under erinran att bestämmelserna i fråga om lastpenningar vore meddelade

i § 14 i den av riksdagen antagna förordningen den 9 juni 1911

med tulltaxa för inkommande varor, medan bestämmelserna om fyr- och båk
-

avgiften och tonavgiften till sjömanshusen vore utfärdade i administrativ

ordning, meddelade föredragande departementschefen, att han närmast hade

för avsikt att föreslå, att beslut måtte i vad anginge lastpenningarna påkallas

av riksdagen. Då det emellertid syntes honom riktigast, att riksdagen

sattes i tillfälle att uttala sin mening i hela det föreliggande frågekomplexet,

redogjorde han samtidigt för och tillkännagav sin principiella ställning till

de framkomna förslagen, även i vad de anginge nedsättning i de båda administrativt

fastställda statliga sjöfartsavgifterna.

För egen del anförde lian därvid, bland annat, följande:

»Den av sjöfartsavgiftssakkunniga förebragta utredningen synes mig giva

vid handen, att den omfattning, vari avgifter här i landet påvila sjöfarten,

särskilt måste verka hindrande för en gynnsam utveckling av den svenska

frihamnsrörelsen. En nödvändig förutsättning för att de svenska frihamnarna

skola bliva i stånd att fylla en av sina åsyftade huvuduppgifter,

nämligen förmedling av transitohandeln, är påtagligen, att de i avgiftshänseende

icke bliva väsentligt sämre ställda än den eller de frihamnar, med

vilka de därvidlag lä att närmast konkurrera. Under i övrigt lika förhållanden

lärer nämligen den frihamn, där kostnaderna äro lägst, också hava

de största utsikterna att draga till sig trafiken.

Såsom av den verkställda utredningen framgår, förhåller det sig nu sa,

att avgifterna i Köpenhamns frihamn äro väsentligt lägre än de, som enligt

gällande bestämmelser upptagas eller komma att upptagas i de svenska frihamnarna.

Detsamma torde vara förhållandet med avgifterna i övriga främmande

frihamnar, med vilka för vårt lands vidkommande konkurrens om

transitohandeln över huvud kan ifrågakomma.

Under sådana omständigheter framstår det enligt min mening såsom synnerligen

angeläget, att effektiva avgiftslättnader till förmån för de svenska

frihamnarna snarast möjligt åvägabringas. Jag vill i detta sammanhang

erinra om, att Stockholms frihamn redan är i verksamhet och att frihamnarna

i Göteborg och Malmö kunna förväntas bliva öppnade under loppet

av detta år. .

De förslag i förevarande ämne, som framlagts av de sakkunniga och kommerskollegium,

avse, såsom av det förut sagda framgår, lättnader allenast i

de statliga sjöfartsavgifterna. Givetvis ligger det nära till hands att ifrågasätta,

huruvida icke behovet av avgiftslindring i stället skulle kunna tillgodoses

genom lättnader i de kommunala och andra avgifter, som upptagas

av sjöfarten, särskilt hamnavgifterna. Redan de störa kostnader, som av

vederbörande kommuner nedlagts å frihamnsanläggningarna, torde emelleitid

bigga avgörande hinder i vägen för eu så kraftig minskning av dessa

avgifter, att densamma komme att bliva av verkligt ingripande betydelse

för trafikfrekvensen. Framför allt är emellertid att märka, att det just är

i fråga om avgifter till staten, som de svenska frihamnarna äro hårdare

opaginerad Kontrollera mot PDF

s Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

betungade än motsvarande hamnar i det med oss konkurrerande utlandet

Ur synpunkten av de svenska frihamnarnas intressen framstår under sådana

omständigheter en minskning av de statliga sjöfartsavgifterna både såsom

berättigad och av behovet påkallad.

Vid avvägandet av arten och omfattningen av de lindringar i de statliga

sjöfartsavgifterna, som kunna och böra inrymmas till förmån för frihamnst

ra fiken, ar det emellertid med hänsyn till tullhamnarna nödvändigt att förfara

med viss varsamhet. Det mål, som härvid bör åsyftas, är uppenbarligen

att medgiva sadana avgiftslättnader, som, utan att skada tullhamnarnas

berättigade intressen eller prejudicera den fördjupade utredning i ämnet,

vilken för närvarande pågår, kunna bidraga till att avlägsna eller minska

konkurrensfaran från vederbörande utländska frihamnar och särskilt gagna

den långgående trafiken.

Vad nu först angår den av de sakkunnigas majoritet föreslagna fullständiga

avgiftsbefrielsen för fartyg, som anlöpa enbart frihamn, kan det enigt

min mening icke bestridas, att densamma ur de synpunkter, som här

ovan angivits, är ägnad att väcka vissa betänkligheter. Den farhågan låter

sig nämligen svårligen avvisa, att vid bifall till förslaget en del tullhamT-n1’

7llkaS .^äggning nedlagts högst avsevärda kostnader, skulle få sin

?^d av tidsförhållandena redan i mänga fall mindre göda ekonomiska

stallning an ytterligare försämrad genom den allvarliga skärpning av konkurrensen

med frihamnarna, som vore att befara. På grund härav och då

t''- synas mig, som om de svenska frihamnarnas intresse av att i avgi

tshanseende bliva så ställda, att de med framgång kunna upptaga tävlan

med utländska dylika hamnar, borde åtminstone provisoriskt kunna tillgodoses

genom Övriga i ärendet framkomna förslag, har jag ansett mig i nu

förevarande avseende böra ansluta mig till den av----kommers
kollegium

uttalade uppfattningen.

Beträffande lastpenningarna hava såväl de sakkunniga som kommerskollegium

i första hand föreslagit deras fullständiga avskaffande, således även

o’ t''dihamnarna. Alternativt har kollegium emellertid ifrågasatt vissa

lattnader i desamma, nära anslutande sig till de av de sakkunniga förordade

lindringarna i fyr- och båkavgiften. Statskontoret, som i förhandenvai

ande budgetära situation icke ansett sig kunna förorda lastpenningarnas

fullständiga slopande, har förklarat sig biträda det av kommerskollegium

alternativt uppgjorda förslaget.

^_v statsfinansiella skål har jag funnit mig i fråga om lastpenningarnas

avskaffande böra intaga samma ståndpunkt som statskontoret, sa mycket

mer som i det vid årets riksdag framlagda förslaget till riksstat för budgetperioden

1 januari—30 juni 1923 inkomsttiteln lastpenningar alltjämt upptagits

med ett icke obetydligt belopp. Redan det av kommerskollegium i nu

ifrågavarande hänseende alternativt avgivna förslaget, som ju tager sikte

just på frihamnarna och den långgående sjötrafiken i allmänhet, synes mig

emellertid böra vara ägnat att verksamt befrämja det ändamål — utveckling

av den svenska frihamnsinstitutionen — som med de tilltänkta avgiftslättnaderna

närmast åsyftats. På grund härav och dä ur statsfinansiell synpunkt

allvarligare betänkligheter icke torde behöva hysas mot detta förslag,

tillstyrker jag, att åtgärder nu vidtagas för dess realiserande, dock med de

smärre modifikationer däri, som föranledas av de av generaltullstyrelsen

framställda, enligt min mening befogade erinringarna ifråga om de s. k.

avstickareresorna.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai ds proposition Nr 108.

9

I likhet med kommerskollegium anser jag, att bestämmelserna om de ifrågasatta

avgiftslättnaderna — med hänsyn bland annat till den pågående utredningen

rörande omläggning av grunderna för beräknandet av de allmänna

sjöfartsavgifterna — lämpligen böra givas provisorisk karaktär. Jag tillstyrker

sålunda, att deras giltighet begränsas till den 1 juli 1924. Tiden för

ikraftträdandet torde kunna bestämmas till den 1 juli innevarande år.

Den för sjöfarten ojämförligt mest betydande förändringen i bestående förhållanden

innefattas i förslaget om befrielse från eller nedsättning i fyr- och

båkavgiften. De sakkunnigas förslag i förevarande ämne har biträtts av

kommerskollegium med den ändringen likväl, att kollegium förordat en höjning

från 1,200 till 1,500 ton av gränsen för den dräktighet, för vilken avgiften

skall erläggas med det ordinarie beloppet av 25 öre per ton, varjämte kollegium,

såsom förut nämnts, ställt sig avvisande mot tanken att införa fullständig

avgiftsbefrielse för fartyg, som anlöper enbart frihamn. Mot förslaget

i den gestaltning, detsamma sålunda fått av kommerskollegium, har statskontoret

förklarat sig icke hava något att erinra, liksom generaltullstyrelsen

säger sig hava funnit de härmed avsedda avgiftslättnaderna i stort sett väl

avvägda.

Ehuru jag, innan slutligt yttrande från generaltullstyrelsen inkommit,

givetvis icke vill binda mig vid detaljerna i förslaget, sådant det efter de av

kommerskollegium förordade modifikationerna numera föreligger, anser jag

mig emellertid redan nu kunna och böra tillkännagiva, att jag i princip

ansluter mig till den uppfattning, som av ämbetsverken samstämmigt uttalats.

Ett genomförande av förslaget synes mig böra vara ägnat att väsentligt

stärka de svenska frihamnarnas ställning i konkurrensen med utlandets motsvarande

institutioner ävensom lända den långgående sjötrafiken i allmänhet

till verksamt gagn, på samma gång som, enligt vad de sakkunnigas beräkningar

giva vid handen, den därav föranledda minskningen i den totala

uppbörden av fyr- och båkavgifter skulle hålla sig inom rimliga gränser.

Min avsikt är sålunda att — med tillgång till slutligt utlåtande från generaltullstyrelsen

— ånyo för Kungl. Maj:t anmäla ärendet i vad angår fyroch

båkavgiften samt därvid påkalla avgiftslättnader i anslutning till de av

kommerskollegium tillstyrkta riktlinjerna.

Vad slutligen angår tonavgiften, anser jag på de av kommerskollegium

anförda skäl någon ändring i de rörande denna avgift gällande bestämmelser

icke för närvarande böra vidtagas.»

Därefter hemställde föredragande departementschefen, att Kungl. Maj:t

måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga ett i enlighet med de av

honom angivna grunderna upprättat förslag till förordning angående befrielse

i vissa fall från erläggande av lastpenningar.

Denna hemställan blev av Kungl. Maj:t bifallen; och avläts till riksdagen

proposition i ämnet, nr 188.

1 skrivelse, nr 133, tillkännagav riksdagen, att riksdagen antagit det med

propositionen överlämnade förslaget till förordning angående befrielse i vissa

fall från erläggande av lastpenningar. Tillika meddelade riksdagen, att vad

departementschefen i det vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet

över handelsärenden den 17 mars 1922 meddelat rörande avsedda

ändringar i de sjöfartsavgifter, beträffande vilka Kungl. Maj:t beslutade

s. 10 Kontrollera mot PDF

Förordningarna

den 19

maj 1922 angående

befrielse

i vissa fall

från erläggande

av lastpenningar

resp.

fyr- och båka

vgift.

Fråga om

fortsatt tilllämpning

av

ovannämnda

förordningar

den 19 maj

1922.

Kommerskollegium

och

generaltullstyrelsen.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

utan riksdagens medverkan, icke hade givit riksdagen anledning till något

uttalande.

I överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdade Kungl. Magt sedermera

den 19 maj 1922 förordning angående befrielse i vissa fall från erläggande

av lastpenningar (nr 208). Samma dag utfärdades ock i huvudsaklig anslutning

till de i propositionen angivna riktlinjerna förordning angående befrielse

i vissa fall från erläggande av fyr- och båkavgift (nr 209). Båda författningarna

trädde i kraft den 1 juli 1922 och äga giltighet allenast till och

med den 30 juni 1924.

I anledning av att författningarnas giltighetstid sålunda utlöper under

innevarande år, anmodade jag i skrivelse den 30 november 1923 kommerskollegium

och generaltullstyrelsen gemensamt att taga under övervägande,

om och i vad mån bestämmelser i de ämnen, som avsåges i nyssherörda

förordningar, även efter den 30 juni 1924 vore erforderliga, samt att till mig

inkomma med det yttrande, som därav kunde föranledas.

Den 12 februari 1924 hava de båda nyssnämnda ämbetsverken avgivit det

av mig begärda yttrandet. Till detsamma hava fogats utlåtanden i förevarande

fråga från tullförvaltningarna i vid saltsjön belägna städer samt

två särskilda framställningar i ämnet av Sveriges redareförening och Malmö

frihamnsaktiebolag ävensom uppgifter angående fartygs- och varutrafiken på

Stockholms och Göteborgs frihamnar samt viss inom generaltullstyrelsen

verkställd statistisk utredning rörande ifrågavarande lagstiftnings verkningar

under tiden 1 juli 1922—30 juni 1923. Dessa handlingar skola, om, såsom

jag har för avsikt att hemställa, proposition i ämnet avlåtes till riksdagen,

tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott.

I sitt yttrande erinra ämbetsverken till en början om att den närmaste

anledningen till åvägabringandet av de genom de ovan omförmälda författningarna

den 19 maj 1922 medgivna avgiftslättnaderna för sjöfarten var

nödvändigheten av att de svenska frihamnarna i avgiftshänseende icke bleve

väsentligt sämre ställda än de därmed konkurrerande utländska frihamnarna.

Någon anledning till annan förmodan än att bestämmelserna i ämnet härutinnan

verkat i rätt riktning funne ämbetsverken icke föreligga, vilket syntes ämbetsverken

bestyrkas av de ovannämnda uppgifterna angående trafiken å Stockholms

och Göteborgs frihamnar. Av dessa uppgifter framginge nämligen,

att den övervägande delen av trafiken på nämnda frihamnar hänförde sig

till orter bortom den i förordningarna fastslagna begränsningslinjen Islands

västkust — Kap Finisterre.

Ämbetsverken fortsätta härefter:

»Våra frihamnar befinna sig ännu på ett tidigt stadium av sin utveckling.

Redan på grund härav är det en ganska vansklig sak att beträffande

trafiken å desamma hänföra utvecklingen i den ena eller andra riktningen

till viss eller vissa orsaker. Det säger sig emellertid självt, att det av

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

11

samma anledning är lämpligt att i lagstiftning och eljest i största möjliga

utsträckning genomföra och bibehålla alla sådana anordningar, som kunna

anses vara ägnade att stödja och underlätta strävandena att befrämja frihamnsrörelsen.

Med utgångspunkt bland annat härifrån synas ämbetsverken

starka skäl föreligga för ett bibehållande tillsvidare av de avgiftslättnader

för fartygstrafiken på Sverige, varom här är fråga. Ett ytterligare

skäl härtill ligger i den omständigheten, att förevarande bestämmelser äro

ägnade att, jämte det de medföra en under visserligen något förbättrade

men dock alltjämt rådande depressionsförhållanden för sjöfarten välbehövlig

lättnad i avgiftshänseende i allmänhet för den sjöfart, som av bestämmelserna

beröres, åvägabringa en jämnare och mera rättvis fördelning av

den samlade avgiftsbördan mellan olika kategorier av sjöfart. Beträffande

de antagliga verkningarna i sistnämnda hänseende tillåta sig ämbetsverken

hänvisa till den utredning, som lämnades redan i samband med förarbetena

till nu ifrågavarande lagstiftning.

Ämbetsverken finna sig alltså böra förorda, att ifrågavarande lagstiftning

gives förlängd giltighetstid, därvid densamma synes böra givas i huvudsak

samma innehåll som den hittillsvarande.»

Emellertid ifrågasätta ämbetsverken åtskilliga tillägg till och jämkningar

i nu gällande bestämmelser, huvudsakligen i förtydligande syfte, men ock

i sakligt avseende till undanröjande av vissa brister, varmed desamma

vore behäftade.

Till en början förorda ämbetsverken viss inskränkning i rätten att åtnjuta

den i första punkten i respektive förordningar medgivna befrielsen från,

respektive nedsättningen i avgifterna beträffande den del av dräktigheten,

som överstiger en viss bestämd gräns.

I avseende härå yttra ämbetsverken följande:

»Enligt inom kommerskollegium verkställd undersökning besörjdes under

den tidsperiod, 1 juli 1922—30 juni 1923, förenämnda statistik avser, fartygstrafiken

på Sverige till 40.55 procent av svenskt tonnage och till 53.45

procent av fartyg av utländsk nationalitet. En jämförelse med det förhållande,

vari avgiftslättnaderna under ifrågavarande tid för svenska fartyg

stå till dylika lättnader för utländskt tonnage, utvisar nu, att dessa lättnader

kommit de utländska fartygen till del i större utsträckning än som svarar

mot deras andel i trafiken på Sverige. Av hela avgiftslättnaden belöper*

sig sålunda 42.07 procent på svenska fartyg och 57.93 procent på utländska

fartyg. Beträffande endast lastpenningarna äro motsvarande jämförelsetal

43.9, respektive 56,i procent och beträffande fyr- och båkavgiften

41.il,

Den tillgängliga statistiken utvisar, att förskjutningen till de utländska

fartygens förmån i övervägande grad har sin grund i tillämpningen av

första punkten av respektive förordningar, som innehåller för lastpenningarnas

vidkommande, att avgift icke skall erläggas för den del av fartygs

avgiftspliktiga dräktighet, som överstiger 1,500 ton, samt, beträffande fyroeh

båkavgiften, att avgiften för nämnda del av den avgiftspliktiga dräktigheten

skall utgå med lägre belopp än eljest, nämligen med allenast 10

öro för ton. Avgiftslättnaderna på grund av dessa bestämmelser hava kom

mit utländska fartyg till godo i nära nog dubbelt så stor utsträckning, som

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr JOS.

fallet är i fråga om svenska fartyg. Ett dylikt förhållande kan icke anses

vare sig rättvist eller lämpligt.

Ämbetsverken hava därför ansett sig böra taga i övervägande, vilka åtgärder

som skulle kunna vidtagas i syfte att åvägabringa rättelse i nu

äsyftade avseende, och hava funnit eu utväg härutinnan erbjuda sig på så

sätt, att det fastställes, att nu ifrågavarande avgiftslättnad icke skall tillgodokomma

ett fartyg, förrän för detsamma erlagts lastpenningar en gång,

respektive fyr- och båkavgift två gånger under det kalenderår, varom fråga

är, d. v. s. i regel för ett första inkommande eller utgående, respektive för

ett första inkommande ocli ett första utgående.

Genom tilläggsbestämmelser av nu angiven art skulle otvivelaktigt ett

mera rättvist förhållande i fråga om lättnadernas tillgodonjutande av å ena

sidan svenska och å andra sidan utländska fartyg åstadkommas.

De av ämbetsverken föreslagna jämkningarna i nu ifrågavarande avseende

kunna emellertid anses påkallade även av ett annat skäl. Den statistiska

utredningen utvisar, att tillämpningen av föreliggande bestämmelser

i själva verket medfört lättnader i större utsträckning än som beräknats.

Givetvis utgör sjöfartens nuvarande läge eu stark anledning för statsmakterna

att lämna densamma allt det stöd, som ligger inom möjligheternas

gräns. Ur denna synpunkt är varje inskränkning i hittills åtnjutna

lättnader på det högsta att beklaga. Emellertid lärer det statsfinansiella

läget bjuda, att de avgiftslindringar, varom här är fråga, icke må i väsentligen

större utsträckning än som från början avsetts leda till minskning

av statsverkets avgiftsuppbörd. De nu föreslagna ändringarna synas

väl ägnade att tillgodose angivna intresse att hålla minskningen av statens

intäkter av nu ifrågavarande avgifter inom lämpliga gränser. Uppmärksammas

bör nämligen, att dessa ändringar avse de bestämmelser, vilka enligt

statistiken tillfört sjöfarten de ojämförligt största lättnaderna.»

Vidkommande förordningen angående befrielse i visso fall från erläggande

av lastpenningar anföra ämbetsverken vidare.

Den föreliggande statistiska utredningen syntes ämbetsverken utvisa,

att bestämmelserna om visso avgiftslättnader i samband med de s. k.

av stickarer esorna för lastpenningarnas vidkommande icke ägde så stor betydelse,

att tillräcklig anledning till deras bibehållande för närvarande förelåge.

De åsyftade bestämmelserna i förordningen angående befrielse i vissa

fall från erläggande av lastpenningar, vilka bestämmelser återfunnes i fjärde

och femte styckena av förordningen, kunde alltså enligt ämbetsverkens mening

utgå.

Däremot funne ämbetsverken icke skid att föreslå någon ändring i bestämmelsen

om befrielse från erläggande av lastpenningar för fartyg,

för vilket under samma år erlagts lastpenningar visst antal gånger. Den

statistiska utredningen utvisade nämligen enligt ämbetsverkens mening, att

ifrågavarande bestämmelse i sakligt avseende verkat på ett synnerligen tillfredsställande

sätt. Emellertid framhåller generaltullstyrelsen, hurusom bestämmelsen

vore ägnad att i viss mån försvåra klareringen av inkommande

fartyg och den inom styrelsen utövade kontrollen därå, att befrielse från

erläggande av lastpenningar icke obehörigen medgivits. Vidare påpekar

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 108.

styrelsen, att bestämmelsen även för trafiken medförde vissa olägenheter

i så måtto, att densamma föranledde, att oriktigt erlagda lastpenningar

merendels icke kunde restitueras förrän efter utgången av det år, varunder

de erlagts. För restitution i dylika fall erfordrades nämligen utredning

därom, att fartyget icke på grund av erläggandet av de återsökta

lastpenningarna vid klarering i annan hamn befriats från lastpenningar

på den grund, att lastpenningar erlagts föreskrivet antal gånger,

vilken utredning i allmänhet icke kunde åstadkommas förrän eftei arets

utgång. Nu berörda olägenheter funne styrelsen emellertid vara av den

beskaffenhet, att de knappast torde kunna av styrelsen förekomma*, åtminstone

icke utan vidtagande av ganska omfattande åtgärder.

Den nu medgivna rätten för fartyg, som anlöper enbart frihamn, till

befrielse från lastpenningar anse ämbetsverken böra bibehållas. I fråga

härom göra ämbetsverken följande uttalande:

»Vidkommande härefter frågan om befrielse från lastpenningar för fartyg,

som anlöper enbart frihamn, utvisar visserligen den statistiska utredningen,

att denna befrielse i jämförelsevis särskilt framträdande grad kommit de

utländska fartygen till godo. Denna synpunkt och hänsyn till den relativt

ringa lättnad, som genom denna bestämmelse hittills tillförts sjöfarten,

skulle möjligen kunna tänkas giva visst stöd för borttagande av nu ifrågavarande

bestämmelse. Härutinnan förtjänar emellertid erinras om grunden

för denna bestämmelses tillkomst. De sakkunniga, som på sin tid avgåvo

förslag till de provisoriska avgiftslättnader, varom här är fråga, ifrågasatte

befrielse ej blott från lastpenningar utan ock från fyr- och båkavgift för

fartyg, som anlöpte enbart frihamn. I sitt utlåtande den 14 februari 1922

i anledning av nämnda förslag uttalade kommerskollegium den uppfattningen,

att frihamnarna rättvisligen borde och även kunde utan olägenhet

för tullhamnama tillerkännas en särställning i avgiftshänseende framför

sistnämnda hamnar endast i den mån frihamnsrörelsen vore ägnad framkalla

eu ny trafik, vilken eljest skulle hava uteblivit. Härmed avsåges i

främsta rummet transitotrafiken och även i viss mån den magasinering och

förädling av ^illpliktigt gods för reexport, som möjliggjordes genom frihamnarna.

De betänkligheter mot en befrielse från samtliga avgifter, som

kollegium funnit vara för handen, gjorde sig icke med samma styrka gällande

beträffande enbart den relativt mindre avgift, som lastpenningarna representerade

och vilken dessutom ej utginge för något visst ändamål. Därtill

komme, anförde kollegium vidare, att det syntes böra anses i viss mån

rättvist, att frihamnarna i förhållande till tullhamnarna bereddes åtminstone

något, om ock endast mindre vederlag för den ökning av trafiken på Sverige,

som, utan att innebära någon konkurrens med tullhamnarna, uppammades

genom frihamnens speciella egenskap att underlätta viss trafik. Kollegium

trodde sig kunna med sitt förslag om fullständig befrielse för frihamnarna

från lastpenningarna utgå frän att den fördel, som härigenom erbjödes, skulle

tillsvidare såsom vederlag uppväga den genom frihamnarna framkallade

ökningen i trafiken ävensom i sin mån motväga konkurrensen från angränsande

länders frihamnar.

Givetvis kan icke förväntas, att befrielsen från lastpenningar för fartyg,

som anlöpa enbart frihamn, skall i någon större utsträckning tillgodokomma

fartygstrafiken över huvud taget, förrän landets frihamnar blivit transito
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj ds proposition Nr 108.

hamnar av sådana matt, att fartyg kunna därstädes ej mindre upplossa hela

den medförda lasten än även erhålla full last vid utgåendet därifrån. Såsom

ock av tullförvaltningen i Göteborgs frihamn framhålles, torde icke heller

förr ett bättre jämförelseförhållande mellan svenska och utländska fartyg

kunna uppstå. Emellertid framgår av motiven till förevarande bestämmelse,

att syftet med densamma just varit, att den skulle genom minskning av det

hinder för trafik, som avgifter å trafiken alltid i viss grad innefatta, i sin

mån underlätta framskapandet av den för frihamnarna säregna trafik, som

ovan nämnts. Då en tillökning av denna trafik därjämte kan antagas såväl

absolut som ock relativt öka det gagn, svenska fartyg ha av nu ifrågavarande

avgiftslättnad, torde, med hänsyn jämväl till att frihamnarna ännu,

som ovan antytts, befinna sig i sitt första utvecklingsskede, vara tillrådligt

att alltjämt bibehålla förevarande, för trafiken å frihamnarna i särskilt framträdande

grad avsedda avgiftslättnad.»

Emellertid har, enligt vad ämbetsverken meddela, bestämmelsens avfattning

vållat villrådighet om dess rätta tillämpning, varför eu förtydligande

utformning vore av nöden. Vidkommande denna sak anföra ämbetsverken:

»Enligt bestämmelsens nuvarande lydelse blir ett fartyg, som direkt från

utrikes ort anlöper frihamnen och sedermera avgår därifrån direkt till utrikes

ort, befriat från lastpenningar för inkommande och, i förekommande

fall, även för utgående. I tillämpningen har det emellertid visat sig råda

tvekan, huru bestämmelsen i fråga skall tolkas i de fall, att fartyg direkt

från utrikes ort anlöper frihamn och där slutlossar, varefter fartyget avgår

till svensk tullhamn för intagande av last till annan in- eller utrikes hamn.

I vissa fall har fartyget även härvid befriats från lastpenningar, men är

dylik befrielse föremål för anmärkning i revisionsväg. Generaltullstyrelsens

revision har sålunda vid granskning av tullförvaltningens i Stockholms

frihamn fartygsjournal för januari, februari, mars och juni månader år 1923

anmärkt, att åtskilliga fartyg, som inkommit till nämnda frihamn, med

stöd av ifrågavarande bestämmelse befriats från erläggande av lastpenningar,

ehuru fartygen från frihamnen avgått till svensk tullhamn. Under

handläggningen av nämnda anmärkningar har upplysts, att samtliga fartyg,

som i anmärkningarna avsåges, slutlossat i frihamn. Revisionen har gjort

gällande, att, ehuru fartygens inkommande resa avslutats i frihamnen, för

avgiftsbefrielse erfordrades, att fartygen skulle från frihamnen avgå direkt

till utrikes ort. Vederbörande redogörare hava bestritt anmärkningarna pa

den grund, att enligt de allmänna bestämmelserna i paragraf 14 tulltaxeförordningen

lastpenningar skola med vissa undantag utgå för varje särskild

resa mellan Sverige och utrikes ort och att varken av avfattningen

av förordningen den 19 maj 1922 eller av förarbetena till densamma framginge,

att avgiftsbefrielse vid inkommande resa skulle vara beroende av att

fartyget från frihamnen anträdde ny resa till utrikes ort.

Genom särskilda resolutioner den 6 februari 1924 har styrelsen i delvis

annan sammansättning än vid behandlingen av förevarande ärende fastställt

de av revisionen gjorda anmärkningarna.

Det synes emellertid ämbetsverken rent sakligt sett lämpligt och även i

viss mån överensstämmande med de primära grunderna för lastpenningarnas

utgående, att denna avgift icke heller utgår för det fall, att fartyg, på sätt

nyss angivits, inkommer till frihamn direkt från utrikes ort för lossningav

hela sin därifrån medförda last. Den omständigheten, att fartyget därefter

avgår till svensk tullhamn för intagande av ny last och såmedelst be
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108. 15

gynner en ny resa, synes icke böra medföra avgiftsbefrielsens förverkande,

då ju fartyget under sin med slutlossningen avslutade resa på Sverige anlöpt

enbart frihamn. På motsvarande sätt borde avgiftsbefrielse ifrågakomma

för fartyg, som med enbart i frihamn intagen last avgår till utrikes

ort direkt eller med anlöpande av annan frihamn. Genom att bestämmelserna

i ämnet givas nu åsyftad innebörd torde ock svenska fartyg

kunna antagas tillföras proportionsvis större gagn av desamma än om desamma

gåves en snävare innebörd.

Om den av den lokala tullförvaltningen i Stockholm tillämpade tolkningen

av gällande bestämmelser i nu ifrågavarande avseende vore riktig, skulle

strängt taget någon ändring av bestämmelsernas lydelse icke erfordras. I

vilket fall som helst och oavsett alltså om styrelsens beslut i ovan angivna

anmärkningsmål vinner laga kraft eller icke, är givetvis lämpligt, att, då

avsikten är, att bestämmelserna skola för framtiden givas den innebörd,

som ovan nämnts, detta ock kommer till fullt tydligt uttryck i lagtexten.

Detta torde kunna ske på det sätt, att befrielse från erläggande av lastpenningar

medgives dels för fartyg, som direkt från utrikes ort ankommer till

frihamn och därifrån avgår till utrikes ort direkt eller med anlöpande av

annan friham, dels för fartyg, som med last ankommer till frihamn direkt

från utrikes ort och i sådan hamn lossar hela lasten, dels ock för fartyg,

som med enbart i frihamn intagen last avgår till utrikes ort direkt eller

med anlöpande av annan frihamn.»

Vad därefter angår förordningen angående befrielse i vissa fall från

erläggande av fyr- och båkavgift framställa ämbetsverken, förutom det

redan förut berörda förslaget om viss inskränkning i rätten att åtnjuta

den i första punkten av förordningen medgivna nedsättningen i avgiften,

en del ändringsförslag beträffande bestämmelserna i fråga om avstickareresorna.

Dessa förslag åsyfta huvudsakligen att förtydliga de nu gällande

stadgandena i ämnet samt innebära knappast någon väsentligare ändring i sak.

Ämbetsverken framhålla sålunda, hurusom de nuvarande bestämmelserna

närmast torde avse det fall, att fartyg befinner sig på rundresa från transoceansk

hamn och åter till sådan hamn och således i svenska hamnar både

lossar last från och intager last till fjärrzonen. I en ny förordning borde

enligt ämbetsverkens mening bestämmelserna i enlighet med grunderna

för ifrågavarande avgiftsbefrielse erhålla en sådan avfattning, att avgiftsbefrielse

efter avstickareresa medgåves, även då rundresa börjat i Sverige.

Avgiftsbefrielsen borde med andra ord åtnjutas såväl på uteslutande inkommande

resa som ock på uteslutande utgående resa.

Vidare föreslå ämbetsverken vissa bestämmelser, ägnade att bättre än

de nuvarande garantera fartyg den åsyftade avgiftsbefrielsen, då förutsättningarna

för dylik befrielse äro för handen, liksom ock att för vederbörande

tullförvaltning underlätta konstaterandet av berörda förutsättningars

förefintlighet.

Likaledes upptaga ämbetsverken till övervägande frågan, huruvida en

av fartyg verkställd varutransport mellan Sverige och utrikes ort innanför

linjen Skagen—Lindesnäs (närzonen) eller tvärtom under alla förhållanden

borde föranleda därtill, att rätten till avgiftsbefrielse efter avstickareresa

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj ds proposition Nr 108.

ginge förlorad. I dylikt hänseende uttala ämbetsverken såsom sin mening,

att avgiftsbefrielse icke borde medgivas fartyg vid anlöpande av svensk

hamn, då fartyget anlöpt utrikes ort inom närzonen uteslutande för reparation

eller för intagande av bunkerkol, brännolja eller andra förnödenheter.

Däremot borde enligt ämbetsverkens mening den omständigheten, att fartyg

i svensk hamn lossat eller lastat gods, till en kvantitet av högst 300 ton,

som av fartyget icke medförts från eller skall medföras till ort inom fjärrzonen,

i vissa fall icke utgöra hinder för åtnjutande av avgiftsbefrielse.

Icke heller det förhållandet, att fartyg i svensk hamn lossat till last i

egentlig mening ej hänförliga skeppsförnödenheter, medförda från annan

än inom fjärrzonen belägen ort, eller i svensk hamn ombordtagit dylika

förnödenheter, avsedda att av fartyget medföras till annan ort än ort inom

fjärrzonen, borde enligt ämbetsverkens åsikt i och för sig medföra inträdandet

av avgiftsplikt.

Slutligen tillstyrka ämbetsverken, att åt de eventuella bestämmelserna, i

vad angår såväl lastpenningar som fyr- och båkavgift, gives allenast provisorisk

giltighet. Ämbetsverken framhålla, hurusom den provisoriska karaktären

hos de nuvarande bestämmelserna i ämnet väsentligen hade sin grund

i det förhållandet, att kommerskollegium, såsom ovan omförmälts, fått sig

anförtrott att verkställa utredning rörande möjligheten av en omläggning av

nuvarande system för beräknandet och uppbörden av allmänna sjöfartsavgifter,

med undantag av lotsavgifter jämte hemvägsersättning, ävensom i

samband därmed i vad mån och på vad sätt lättnad i de statliga sjöfartsavgifterna

kunde beredas fartyg vid resor mellan frihamn och utrikes ort.

Anledningen till att låta ifrågavarande lagstiftning bibehålla den provisoriska

karaktären syntes ämbetsverken vara så mycket större, som Kungl. Maj:t

sedermera den 24 november 1922 förordnat, att omförmälda utredning skulle

från och med den 1 januari 1923 vila och därefter icke utan Kungl. Maj:ts

särskilda medgivande upptagas. Tiden för de föreslagna författningarnas

giltighet syntes ämbetsverken lämpligen böra fastslås till perioden 1 juli

1924—30 juni 1927.

Departements- De skål, som på sin tid föranledde statsmakterna att medgiva den fjärrchefen.

gående sjötrafiken, företrädesvis frihamnstrafiken, vissa lättnader i de statliga

sjöfartsavgifterna, göra sig alltjämt gällande med oförminskad styrka.

Såväl frihamnarna som sjöfarten hava fortfarande behov av det stöd och

den uppmuntran, som dessa avgiftslättnader innebära. Till belysande

av den betydelse, den nu gällande provisoriska lagstiftningen på ifrågavarande

område haft, vill jag anföra några siffror, grundade på den utredning

i ämnet, som av kommerskollegium och generaltullstyrelsen förebragts.

Till en början må då nämnas, att av det till Göteborgs frihamn under

år 1923 sjöledes ankomna godset 87.5 procent ditförts från orter moln

fjärrzonen, medan av det under samma år från frihamnen sjöledes av
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

17

sända godset icke mindre än 94 procent destinerats till orter inom nämnda

zon. I fråga om Stockholms frihamn utgjordes av dit under tiden 1 juli

1922—30 juni 1923 ankommet gods e:a 62 procent av gods från orter inom

fjärrzonen, medan motsvarande siffra för tiden 1 juli 31 december 1923

var c:a 50 procent. Under sådana omständigheter och då ju avgiftslättnaderna

företrädesvis komma fjärrtraflken till godo, är det, såsom ämbetsverken

också framhålla, tydligt, att frihamnarna i väsentlig mån kunna

draga fördel av ifrågavarande lättnader.

I vad mån de särskilda bestämmelserna i förberörda förordningar under

tiden 1 juli 1922—30 juni 1923 medverkat till minskningen i avgiftsuppbörden

framgår av följande sammanställningar, vilka jämväl giva vid

handen, huru minskningen fördelar sig å svenskt och utländskt tonnage.

Förordningen angående befrielse från lastpenningar.

Svenska fartyg. Utländska fartyg.

Bestämmelsen om befrielse från avgift för dräk- tighet över 1,500 ton ......................................

Kronor.

59,883: 6 8

Kronor.

116,210: 7 3

Bestämmelsen om befrielse från

sådan erlagts visst antal gånger

avgift, sedan

65,966: 4 9

30,147: 6 6

Bestämmelserna om befrielse från

stickareresa ...............................

avgift vid av-

4,303: 6 3

7,476: 7 4

Bestämmelsen om befrielse från

löpande enbart av frihamn ........

avgift vid an-

5,157: 4 7

19,077: 7 5

Summa

135,311: 27

172,912: 8 8

Förordningen angående befrielse från fyr- och båkavgift.

Bestämmelsen om nedsättning i avgift för dräktighet

över 1,500 ton ................................ 119,236: 43 223,487: 65

Bestämmelsen om befrielse från avgift vid ankommande

från ort i fjärrzonen ....................... 89,757: 02 94,449: 8 8

Bestämmelserna om befrielse från avgift vid av
stickareresa

................................................. 32,459: 9 6 27,093: 61

Summa 241,453:41 345,931:14

De nu återgivna siffrorna synas mig giva vid handen, att bestämmelserna

i huvudsak väl motsvarat vad man med desamma önskade vinna. I likhet

med ämbetsverken anser jag mig därför höra förorda, att efter utgången

av giltighetstiden för den nu gällande provisoriska lagstiftningen fortsatta

avgiftslättnader medgivas i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder,

på vilka den nuvarande lagstiftningen är byggd.

liilumr) til! riksdagens protokoll 1924. t sand. SO höft. (Nr 10S.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Beträffande de av ämbetsverken ifrågasatta modifikationerna i de i ämnet

nu gällande bestämmelserna finner jag mig, vad till en början angår

lastpenningarna, böra på de av ämbetsverken anförda skäl — icke minst

behövligheten av en viss begränsning i de nuvarande lättnaderna med

hänsyn till det statsfinansiella läget — biträda förslaget om inskränkning

för framtiden i den nu medgivna befrielsen från lastpenningar beträffande

den del av fartygs avgiftspliktiga dräktighet, som överstiger 1,500 ton.

Mot det av ämbetsverken föreslagna borttagandet av bestämmelserna om

befrielse från lastpenningar vid avstickareresor lärer, i betraktande av den

ytterst ringa praktiska betydelse, ifrågavarande svårtillämpliga bestämmelser

visat sig äga, någon erinran icke vara att framställa.

Med hänsyn till de av ämbetsverken anförda omständigheter synes mig

en förtydligande utformning av det nuvarande stadgandet om avgiftsbefrielse

för fartyg, som anlöper enbart frihamn, önskvärd. Icke heller

ämbetsverkens förslag torde emellertid i denna del vara fullt tillfredsställande,

utan lära ur såväl saklig som formell synpunkt vissa modifikationer

häri vara påkallade. Enligt ämbetsverkens förslag skulle från

erläggande av lastpenningar vara befriade

1) fartyg, som direkt från utrikes ort ankommer till frihamn och därifrån

avgår till utrikes ort direkt eller med anlöpande av annan frihamn;

2) fartyg, som med last ankommer till frihamn direkt från utrikes ort

och i sådan hamn lossar hela lasten; samt

3) fartyg, som med enbart i frihamn intagen last avgår till utrikes

ort direkt eller med anlöpande av annan frihamn.

I lydelsen av bestämmelsen under 1) torde böra vidtagas sådan ändring,

att det blir fullt tydligt, att inkommande fartyg under angivna förhållanden

må kunna avgiftsfritt under samma resa besöka såväl en som flera frihamnar,

något som givetvis är avsett, men icke klart framgår av den

avfattning, ämbetsverken givit ifrågavarande bestämmelse.

Beträffande det under 2) föreslagna stadgandet medgiver dess lydelse

ej befrielse från erläggande av lastpenningar t. ex. vid inkommande till

frihamn, om fartyg, som i frihamn lossar hela sin till Sverige bestämda

last, dessförinnan anlöpt svensk tullhamn uteslutande för intagande av

last och i sistnämnda hamn befriats från inkommande lastpenningar på

grund av bestämmelserna i § 14 tulltaxeförordningen. Ej heller skulle

enligt ämbetsverkens förslag avgiftsbefrielse i frihamn ifrågakomma, om

fartyg avgår från frihamn till tullhamn uteslutande för lastning och därvid

medför för befordran till utrikes ort en del av den last, som fartyget

innehade vid ankomsten till Sverige. Enligt bestämmelsen under punkten

3) skulle det vidare icke vara tillåtet för fartyg, som i frihamn intagit

last för utgående resa, att därefter i tullhamn lossa på ingående resa

medförd last, även om fartyget icke intoge last i tullhamnen. Dylika

kombinerade resor äro emellertid numera synnerligen vanliga, och bestämmelser,

som lägga hinder i vägen härför, kunna för sjöfarten med
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

föra kostnader och olägenheter. Då uppställandet av sådana hinder icke

på något sätt betingas av grunderna för den avgiftsbefrielse, varom

här är fråga, har jag funnit mig böra för ifrågavarande stadganden föreslå

en annan avfattning, varigenom de anmärkta olägenheterna skulle

undanröjas, på samma gång som större tydlighet, ägnad att förebygga

misstolkning av bestämmelsernas rätta innebörd, skulle vinnas.

Vad angår ämbetsverkens förslag ifråga om lättnader i fyr- och båkavgiften,

finner jag mig — utan att nu ingå på förslagets detaljer — i

princip kunna ansluta mig till detsamma. Den slutliga utformningen av

hithörande bestämmelser, vilka, såsom förut nämnts, äro av natur att tillhöra

Kungl. Maj:ts egen beslutanderätt, torde emellertid lämpligen kunna

anstå, till dess riksdagens beslut i avseende å lastpenningarna föreligger.

Liksom fallet är med den nu gällande lagstiftningen om avgiftslättnader,

torde de ifrågasatta nya bestämmelserna i ämnet böra erhålla allenast

provisorisk giltighet. Mot den av ämbetsverken i dylikt hänseende föreslagna

tiden av tre år har jag intet att erinra.

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ett i enlighet

med de av honom angivna grunder upprättat förslag till förordning angående

befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar, hemställei

departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen

att antaga nämnda förslag.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifalla samt förordnar, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Vid protokollet:

,/. H. Göransson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. BevU 1924:56 Bevillningsutskottets betänkande Nr 56 s. 19 i texten
  2. Rskr. 1924:87 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar. a1 i texten
  3. BevU 1924:28 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar. a1 i texten