Med förslag till förordning angående befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar
1924-03-14 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1924:108, Med förslag till förordning angående befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar
Dokumentets text
Kung!. Maj.ts proposition Nr 108.
1
Nr 108.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar;
given Stockholms slott den 14 mars 1924.
L nder åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning angående befrielse i vissa fall från
erläggande av lastpenningar.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Nils Wohlin.
Hi hann till riksdagens protokoll 1924.
1 saml.
SO höft. (Nr 10S.)
I
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.
Förslag
till
förordning angående befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar.
Härigenom förordnas som följer:
Lastpenningar, varom stadgas i § 14 av förordningen den 9 juni 1911
med tulltaxa för inkommande varor (nr 80), skola för fartyg, för vilket
under ett kalenderår lastpenningar enligt sagda författningsrum erlagts
en gång, därefter under samma år icke utgå för den del av fartygets avgiftspliktiga
dräktighet, som överstiger 1,500 ton.
I övrigt skola från erläggande av lastpenningar vara befriade — förutom
fartyg, som på grund av bestämmelserna i ovannämnda författningsrum
åtnjuta dylik befrielse —
dels fartyg, för vilket under samma kalenderår erlagts lastpenningar
sex gånger, där fråga är om maskindrivet fartyg eller lastpråm, och fyra
gånger, där fråga är om segelfartyg;
dels ock i frihamn
fartyg, som från utrikes ort, direkt eller efter anlöpande av frihamn,
ankommer till sådan hamn och därifrån avgår till utrikes ort, direkt eller
med anlöpande av annan frihamn, ävensom
fartyg, som, i andra fall än nyss sagts, vid inkommande resa lossar last
enbart i frihamn eller vid utgående resa intager last enhart i sådan hamn.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924 och gäller till och med
den 30 juni 1927.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.
3
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 14 mars 1924.
Närvarande:
Statsministern Tryggek, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekebekg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och kommunikationsdepartementen
anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet Wohlin:
De allmänna sjöfartsavgifter, som för närvarande uppbäras i svenska ham- De allmänna
nar för såväl svenska som utländska fartyg — i regel lika för båda dessa
fartygskategorier — utgöras dels av de till statsverket ingående eller till
statsmyndigheter redovisade, nämligen lastpenningar, fyr- och båkavgifter,
tonavgifter samt lotspenningar jämte hemvägsersättning, dels ock av sådana,
som av ägare — kommuner eller enskilda — av hamnar och farleder uppbäras
såsom ersättning för dessas begagnande, såsom hamnavgifter, grundpenningar,
kanal- och slussavgifter ävensom vissa fristående avgifter, exempelvis
för trafiken å sjön Vänern m. fl.
I regel utgå de allmänna sjöfartsavgifterna med visst belopp för ton av
fartygs nettodräktighet.
Mot nämnda beräkningsgrund riktade Sveriges allmänna sjöfartsförening Fråga om
i en den 25 november 1913 till Kungl. Maj:t ingiven framställning vissa
anmärkningar samt hemställde, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda möjlig- sjöiartsavheten
och lämpligheten av de allmänna sjöfartsavgifternas beräknande efter r|^*a™dae8nb<^
lossat och lastat tonnage samt, därest utredningen gåve sådant vid handen,
vidtaga åtgärder för en sådan beräkningsgrunds införande vid dessa avgifters
erläggande. Föreningen begärde därjämte utredning av frågan om möjligheten
av lindring i hamnavgifterna, där dessa på ett alltför betungande sätt
drabbade sjöfarten eller där de icke kunde sägas vila på fullt rättvis grund.
Efter remiss yttrade sig kommerskollegium i utlåtande den 6 december
1920 över sjöfartsföreningens förevarande framställning samt tillstyrkte verkställande
av en allsidig utredning angående möjligheten och lämpligheten av
en ändring av nuvarande system för beräknandet och uppbörden av allmänna
sjöfartsavgifter med undantag av lotsavgifter.
Jämsides med det förslag, som sålunda framförts rörande ändring av Fråga om lättgrunderna
för sjöfartsavgifternas beräknande, har vid skilda tillfällen fråga f ärtsavgiiteni i
väckts om lindring i umgälderna för fartyg, som besöka frihamn. Redan lör fartygs
1894
års frilagers- och frihamnskommitté framhöll sålunda i samband med t.™iiken 11
frihamnarna.
förslag om fri hamnsinstitutionens införande i vårt land vikten av att, därest
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.
Igångsättande
av utredning.
Provisoriska
lättnader i
sjöfartsavgiftema
för
fartygstrafiken
å frihamnarna
m. to.
Sjöfavtsavgifts
sakkunniga.
man ville vinna det med frihamnarna avsedda gagnet, väsentliga lättnader
förunnades dem beträffande fartygsumgälderna. För ett sådant företag som
en frihamn krävdes — framhöll kommittén — ett synnerligen avsevärt mått
av uppoffringar, både direkta och indirekta, icke blott för själva anläggningens
åstadkommande och drivande utan ock för beredande av sådana lättnader för
rörelsen, särskilt i avseende å fartygsumgälder, att trafiken leddes till och
begagnade sig av den nya institutionen. Kravet på lindriga fartygsumgälder
framträdde icke minst, då det gällde att planlägga en svensk frihamnsinstitution,
enär hänsyn därvid givetvis måste tagas till skeppsumgälderna
i den svenska frihamnen närbelägna främmande hamnar och särskilt i
Köpenhamns då nyinrättade frihamn. Såsom sådana lindringar ifrågasatte
kommittén lastpenningarnas avskaffande samt nedsättning av fyr- och båkavgiften
och viss ändring av grunderna för dess utgående.
Sedermera inkommo från, bland andra, frihamnsföre tagen i Stockholm,
Göteborg och Malmö särskilda framställningar om lättnader i de statliga
avgifterna å frihamnstrafiken.
I vid olika tillfällen avgivna utlåtanden i nu förevarande ämne förordade
kommerskollegium och generaltullstyrelsen lastpenningarnas avskaffande
samt företagande av utredning rörande omläggning av beräkningsgrunderna
för fyr- och båkavgifterna. Statskontoret gav i ett gemensamt med kommerskollegium
år 1920 avgivet utlåtande uttryck åt samma uppfattning i
fråga om lastpenningarnas avskaffande, som kollegium och generaltullstyrelsen
förklarat sig hysa.
Med föranledande av ovan berörda framställningar och utlåtanden anbefallde
Kungl. Maj:t den 26 september 1921 kommerskollegium dels att verkställa
utredning rörande möjligheten av en omläggning av gällande system
för beräknandet och uppbörden av allmänna sjöfartsavgifter, med undantag
av lotsavgifter jämte hemvägsersättning, ävensom i samband därmed i vad
mån och på vad sätt lättnad i de till staten utgående eller till statsmyndigheter
redovisade dylika avgifter kunde beredas fartyg vid resor mellan
frihamn och utrikes ort, samt att till Kungl. Maj:t inkomma med det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda, dels ock att snarast möjligt till
Kungl. Maj:t avgiva förslag i fråga om de provisoriska avgiftslättnader,
som kunde befinnas böra i avvaktan på slutförandet av ovan omförmälda
utredning medgivas för fartygstrafiken å frihamnarna. Tillika bemyndigade
Kungl. Maj:t kollegium att för ändamålet tillkalla särskilda sakkunniga.
De med stöd av detta bemyndigande tillkallade sjöfartsavgiftssakkunniga
avgåvo den 4 februari 1922 till kommerskollegium utlåtande, innefattande
förslag till provisoriska lättnader i vissa sjöfartsavgifter för fartygstrafiken å
frihamnarna m. m., vilket utlåtande kollegium med eget yttrande den 14
februari 1922 överlämnade till Kungl. Maj:t. De sakkunnigas förslag avsåg:
1) fullständig befrielse från lastpenningar, tonavgift samt fyr- och båkavgift
för fartyg, som anlöpte enbart frihamn,
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.
2) lastpenningar^*® avskaffande även för tullhamnarna samt
3) ett flertal lättnader i skilda hänseenden i fyr- och håkavgifterna förutom
den under 1) nämnda fullständiga befrielsen därifrån för fartyg, som anlöpte
enhart frihamn.
De under 3) avsedda lättnaderna innefattade följande:
a) fullständig befrielse från fyr- och båkavgifter under vissa villkor för
alla fartyg vid ankommande från hamnar, i sjöfartshänseende belägna boitom
en linje Islands västkust — Kap Finisterre;
b) fullständig befrielse från fyr- och båkavgifter vid såväl ankommande som
förnyat utgående för fartyg, som, efter att hava erlagt vederbörlig fyr- och
båkavgift för utgående, utklarerats och med last från eller med slutlig
destination till ort, belägen bortom under a) omförmälda linje, avgått till
utrikes, innanför en linje Skagen—Lindesnäs belägen ort, vid därefter uteslutande
inom sist angivna sjöfartsområde företagna resor (av de sakkunniga
benämnda avstickareresor) till eller från svensk hamn liksom ock vid slutlig
avgång jämväl till ort bortom förstnämnda linje;
c) nedsättning. av fyr- och båkavgiften från 25 till 10 öre per ton föi
den del av fartygs dräktighet, som överstege 1,200 ton.
För egen del förklarade sig kommerskollegium anse de sakkunnigas förslag
väl ägnat att läggas till grund för den allenast provisoriska och mera experimentella
reglering av sjöfartsavgifterna med hänsyn till frihamnstrafiken,
varom närmast vore fråga. Dock kunde kollegium icke biträda de sakkunnigas
förslag om fullständig avgiftsbefrielse för fartyg, som anlöpte enbart frihamn,
i vidare mån än i vad förslaget avsåg avskaffande av lastpenningarna.
Därjämte framlade emellertid kollegium, för den händelse Kungl. Maj:t icke
skulle anse ett fullständigt avskaffande av lastpenningarna böra vidtagas
ett alternativt förslag, innefattande vissa lättnader i denna avgift, särskilt
med hänsyn till frihamnstrafiken. Detta alternativa förslag innefattade befrielse
från lastpenningars erläggande, förutom i de fall, som avses i § 14
i tulltaxeförordningen, för
fartyg, som under samma kalenderår erlagt lastpenningar, maskindrivet
fartyg eller lastpråm sex gånger och segelfartyg fyra gånger;
fartyg för den del av dess avgiftspliktiga dräktighet, som överstege
1,500 ton;
fartyg, direkt ankommande från eller med slutlig destination till ort, belägen
bortom en linje Islands västkust—Kap Finisterre, vid under fortsatt
resa förnyat inkommande från utrikes, innanför en linje Skagen Lindesnäs
samt östra mynningen av Kielkanalen belägen ort, dock under villkor att i
svensk hamn icke lossades eller intoges annan last än sådan, som medförts
från eller vore bestämd att av fartyget medföras till utländsk ort, belägen
bortom förstnämnda linje; samt
fartyg, som anlöpte enbart frihamn.
Kollegii förevarande alternativa förslag anslöt sig, som synes, i viss män
till de av de sakkunniga föreslagna lättnaderna i fyr- och håkavgifterna.
Komruers
kollegium.
Statskontoret
och generaltullstyrelsen.
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.
Någon särbestämmelse av liknande innebörd beträffande tonavgiften till sjömanshusen
ansåg kollegium på grund av, bland annat, denna avgifts mindre
betydelse för frihamnsintresset, icke erforderlig. Vad de sakkunniga föreslagit
i fråga om fyr- och båkavgifterna fann kollegium väl ägnat att underlätta
inriktandet av transitotrafiken å svenska frihamnar samt att jämväl
i övrigt tillgodose de speciella frihamnsintressena, och detta utan att genom
lättnadernas realiserande inkomstminskningen för staten syntes behöva befaras
bliva över hövan stor. Kollegium ansåg emellertid, att gränsen för
den dräktighet, intill vilken fyr- och båkavgiften skulle utgå med 25 öre
per ton, horde sättas något högre än av de sakkunniga ifrågasatts. Såsom
lämplig gräns förordade kollegium 1,500 ton.
Efter särskilda remisser avgåvos utlåtanden i ämnet av statskontoret den
IS och generaltullstyrelsen den 23 februari 1922. Statskontoret avrådde
från att för det dåvarande utan sammanhang med ordnandet av frågan om
övriga sjöfartsavgifter helt avskaffa lastpenningarna, vilket i viss mån skulle
innebära ett föregripande av den slutliga lösningen av frågan om reglerandet
av sjöfartsavgifterna, men tillstyrkte kommerskollegii alternativa förslag
beträffande lastpenningarna. Generaltullstyrelsen avstyrkte i likhet med
kommerskollegium förslaget om fullständig avgiftbefrielse för fartyg vid
anlöpande av enbart frihamn. Beträffande lastpenningarna förklarade sig
tullstyrelsen icke hava något att erinra mot dessas avskaffande, varjämte
styrelsen underkastade kommerskollegii alternativa förslag om vissa provisoriska
lättnader i fråga om lastpenningarna en granskning, som utmynnade
i vissa ändringsförslag i fråga om bestämmelserna om avgiftsfrihet vid avstickareresa.
Enligt det av generaltullstyrelsen härutinnan utarbetade förslaget
skulle befrielse från erläggande av lastpenningar åtnjutas för
fartyg, som, efter att hava direkt eller med anlöpande av mellanliggande
hamnar ankommit till svensk hamn från ort, belägen bortom en linje Islands
västkust—Kap Finisterre, samt därefter under samma resa anlöpt utrikes
innanför en linje Skagen—Lindesnäs samt östra mynningen av Kielkanalen
belägen ort, ånyo ankomme till svensk hamn för lossning endast av på
resan medförd last från förstnämnda ort, dock under villkor att för fartyget
förut vid inklarering under resan erlagts lastpenningar, samt
fartyg, som, efter att hava i svensk hamn utklarerat till ort, belägen
bortom en linje Islands västkust—Kap Finisterre, och därefter under samma
resa anlöpt utrikes innanför en linje Skagen—Lindesnäs samt östra mynningen
av Kielkanalen belägen ort, för resan ånyo utklarerade i svensk hamn, dock
under villkor, att i sistnämnda hamn icke i fartyget intagits annan last än
sådan, som vore bestämd till ort, belägen bortom förstnämnda linje, samt att
vid den föregående utklareringen för fartyget erlagts lastpenningar eller
åtnjutits befrielse därifrån med tillämpning av § 14 b) tulltaxeförordningen.
I fråga om fyr- och båkavgiften förklarade sig generaltullstyrelsen, med
tillkännagivande att styrelsen i stort sett funnit de föreslagna lättnaderna
väl avvägda, vilja framdeles avgiva närmare utlåtande.
7
Kungl. May.ts proposition Nr 108.
Efter gemensam beredning med dåvarande cheferna för finans- och kom- Kungi. Maja»
munikationsdepartementen anmälde min företrädare i ämbetet den 17 mars
1922 för Kungl. .Maj:t ovanberörda utredning och förslag i fråga om provi- års riksdag,
soriska lättnader i de statliga sjöfartsavgifterna å fri barn estrad ken m. m.
Under erinran att bestämmelserna i fråga om lastpenningar vore meddelade
i § 14 i den av riksdagen antagna förordningen den 9 juni 1911
med tulltaxa för inkommande varor, medan bestämmelserna om fyr- och båk
-
avgiften och tonavgiften till sjömanshusen vore utfärdade i administrativ
ordning, meddelade föredragande departementschefen, att han närmast hade
för avsikt att föreslå, att beslut måtte i vad anginge lastpenningarna påkallas
av riksdagen. Då det emellertid syntes honom riktigast, att riksdagen
sattes i tillfälle att uttala sin mening i hela det föreliggande frågekomplexet,
redogjorde han samtidigt för och tillkännagav sin principiella ställning till
de framkomna förslagen, även i vad de anginge nedsättning i de båda administrativt
fastställda statliga sjöfartsavgifterna.
För egen del anförde lian därvid, bland annat, följande:
»Den av sjöfartsavgiftssakkunniga förebragta utredningen synes mig giva
vid handen, att den omfattning, vari avgifter här i landet påvila sjöfarten,
särskilt måste verka hindrande för en gynnsam utveckling av den svenska
frihamnsrörelsen. En nödvändig förutsättning för att de svenska frihamnarna
skola bliva i stånd att fylla en av sina åsyftade huvuduppgifter,
nämligen förmedling av transitohandeln, är påtagligen, att de i avgiftshänseende
icke bliva väsentligt sämre ställda än den eller de frihamnar, med
vilka de därvidlag lä att närmast konkurrera. Under i övrigt lika förhållanden
lärer nämligen den frihamn, där kostnaderna äro lägst, också hava
de största utsikterna att draga till sig trafiken.
Såsom av den verkställda utredningen framgår, förhåller det sig nu sa,
att avgifterna i Köpenhamns frihamn äro väsentligt lägre än de, som enligt
gällande bestämmelser upptagas eller komma att upptagas i de svenska frihamnarna.
Detsamma torde vara förhållandet med avgifterna i övriga främmande
frihamnar, med vilka för vårt lands vidkommande konkurrens om
transitohandeln över huvud kan ifrågakomma.
Under sådana omständigheter framstår det enligt min mening såsom synnerligen
angeläget, att effektiva avgiftslättnader till förmån för de svenska
frihamnarna snarast möjligt åvägabringas. Jag vill i detta sammanhang
erinra om, att Stockholms frihamn redan är i verksamhet och att frihamnarna
i Göteborg och Malmö kunna förväntas bliva öppnade under loppet
av detta år. .
De förslag i förevarande ämne, som framlagts av de sakkunniga och kommerskollegium,
avse, såsom av det förut sagda framgår, lättnader allenast i
de statliga sjöfartsavgifterna. Givetvis ligger det nära till hands att ifrågasätta,
huruvida icke behovet av avgiftslindring i stället skulle kunna tillgodoses
genom lättnader i de kommunala och andra avgifter, som upptagas
av sjöfarten, särskilt hamnavgifterna. Redan de störa kostnader, som av
vederbörande kommuner nedlagts å frihamnsanläggningarna, torde emelleitid
bigga avgörande hinder i vägen för eu så kraftig minskning av dessa
avgifter, att densamma komme att bliva av verkligt ingripande betydelse
för trafikfrekvensen. Framför allt är emellertid att märka, att det just är
i fråga om avgifter till staten, som de svenska frihamnarna äro hårdare
opaginerad Kontrollera mot PDF
s Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.
betungade än motsvarande hamnar i det med oss konkurrerande utlandet
Ur synpunkten av de svenska frihamnarnas intressen framstår under sådana
omständigheter en minskning av de statliga sjöfartsavgifterna både såsom
berättigad och av behovet påkallad.
Vid avvägandet av arten och omfattningen av de lindringar i de statliga
sjöfartsavgifterna, som kunna och böra inrymmas till förmån för frihamnst
ra fiken, ar det emellertid med hänsyn till tullhamnarna nödvändigt att förfara
med viss varsamhet. Det mål, som härvid bör åsyftas, är uppenbarligen
att medgiva sadana avgiftslättnader, som, utan att skada tullhamnarnas
berättigade intressen eller prejudicera den fördjupade utredning i ämnet,
vilken för närvarande pågår, kunna bidraga till att avlägsna eller minska
konkurrensfaran från vederbörande utländska frihamnar och särskilt gagna
den långgående trafiken.
Vad nu först angår den av de sakkunnigas majoritet föreslagna fullständiga
avgiftsbefrielsen för fartyg, som anlöpa enbart frihamn, kan det enigt
min mening icke bestridas, att densamma ur de synpunkter, som här
ovan angivits, är ägnad att väcka vissa betänkligheter. Den farhågan låter
sig nämligen svårligen avvisa, att vid bifall till förslaget en del tullhamT-n1’
7llkaS .^äggning nedlagts högst avsevärda kostnader, skulle få sin
?^d av tidsförhållandena redan i mänga fall mindre göda ekonomiska
stallning an ytterligare försämrad genom den allvarliga skärpning av konkurrensen
med frihamnarna, som vore att befara. På grund härav och då
t''- synas mig, som om de svenska frihamnarnas intresse av att i avgi
tshanseende bliva så ställda, att de med framgång kunna upptaga tävlan
med utländska dylika hamnar, borde åtminstone provisoriskt kunna tillgodoses
genom Övriga i ärendet framkomna förslag, har jag ansett mig i nu
förevarande avseende böra ansluta mig till den av----kommers
kollegium
uttalade uppfattningen.
Beträffande lastpenningarna hava såväl de sakkunniga som kommerskollegium
i första hand föreslagit deras fullständiga avskaffande, således även
o’ t''dihamnarna. Alternativt har kollegium emellertid ifrågasatt vissa
lattnader i desamma, nära anslutande sig till de av de sakkunniga förordade
lindringarna i fyr- och båkavgiften. Statskontoret, som i förhandenvai
ande budgetära situation icke ansett sig kunna förorda lastpenningarnas
fullständiga slopande, har förklarat sig biträda det av kommerskollegium
alternativt uppgjorda förslaget.
^_v statsfinansiella skål har jag funnit mig i fråga om lastpenningarnas
avskaffande böra intaga samma ståndpunkt som statskontoret, sa mycket
mer som i det vid årets riksdag framlagda förslaget till riksstat för budgetperioden
1 januari—30 juni 1923 inkomsttiteln lastpenningar alltjämt upptagits
med ett icke obetydligt belopp. Redan det av kommerskollegium i nu
ifrågavarande hänseende alternativt avgivna förslaget, som ju tager sikte
just på frihamnarna och den långgående sjötrafiken i allmänhet, synes mig
emellertid böra vara ägnat att verksamt befrämja det ändamål — utveckling
av den svenska frihamnsinstitutionen — som med de tilltänkta avgiftslättnaderna
närmast åsyftats. På grund härav och dä ur statsfinansiell synpunkt
allvarligare betänkligheter icke torde behöva hysas mot detta förslag,
tillstyrker jag, att åtgärder nu vidtagas för dess realiserande, dock med de
smärre modifikationer däri, som föranledas av de av generaltullstyrelsen
framställda, enligt min mening befogade erinringarna ifråga om de s. k.
avstickareresorna.
Kungl. Mai ds proposition Nr 108.
9
I likhet med kommerskollegium anser jag, att bestämmelserna om de ifrågasatta
avgiftslättnaderna — med hänsyn bland annat till den pågående utredningen
rörande omläggning av grunderna för beräknandet av de allmänna
sjöfartsavgifterna — lämpligen böra givas provisorisk karaktär. Jag tillstyrker
sålunda, att deras giltighet begränsas till den 1 juli 1924. Tiden för
ikraftträdandet torde kunna bestämmas till den 1 juli innevarande år.
Den för sjöfarten ojämförligt mest betydande förändringen i bestående förhållanden
innefattas i förslaget om befrielse från eller nedsättning i fyr- och
båkavgiften. De sakkunnigas förslag i förevarande ämne har biträtts av
kommerskollegium med den ändringen likväl, att kollegium förordat en höjning
från 1,200 till 1,500 ton av gränsen för den dräktighet, för vilken avgiften
skall erläggas med det ordinarie beloppet av 25 öre per ton, varjämte kollegium,
såsom förut nämnts, ställt sig avvisande mot tanken att införa fullständig
avgiftsbefrielse för fartyg, som anlöper enbart frihamn. Mot förslaget
i den gestaltning, detsamma sålunda fått av kommerskollegium, har statskontoret
förklarat sig icke hava något att erinra, liksom generaltullstyrelsen
säger sig hava funnit de härmed avsedda avgiftslättnaderna i stort sett väl
avvägda.
Ehuru jag, innan slutligt yttrande från generaltullstyrelsen inkommit,
givetvis icke vill binda mig vid detaljerna i förslaget, sådant det efter de av
kommerskollegium förordade modifikationerna numera föreligger, anser jag
mig emellertid redan nu kunna och böra tillkännagiva, att jag i princip
ansluter mig till den uppfattning, som av ämbetsverken samstämmigt uttalats.
Ett genomförande av förslaget synes mig böra vara ägnat att väsentligt
stärka de svenska frihamnarnas ställning i konkurrensen med utlandets motsvarande
institutioner ävensom lända den långgående sjötrafiken i allmänhet
till verksamt gagn, på samma gång som, enligt vad de sakkunnigas beräkningar
giva vid handen, den därav föranledda minskningen i den totala
uppbörden av fyr- och båkavgifter skulle hålla sig inom rimliga gränser.
Min avsikt är sålunda att — med tillgång till slutligt utlåtande från generaltullstyrelsen
— ånyo för Kungl. Maj:t anmäla ärendet i vad angår fyroch
båkavgiften samt därvid påkalla avgiftslättnader i anslutning till de av
kommerskollegium tillstyrkta riktlinjerna.
Vad slutligen angår tonavgiften, anser jag på de av kommerskollegium
anförda skäl någon ändring i de rörande denna avgift gällande bestämmelser
icke för närvarande böra vidtagas.»
Därefter hemställde föredragande departementschefen, att Kungl. Maj:t
måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga ett i enlighet med de av
honom angivna grunderna upprättat förslag till förordning angående befrielse
i vissa fall från erläggande av lastpenningar.
Denna hemställan blev av Kungl. Maj:t bifallen; och avläts till riksdagen
proposition i ämnet, nr 188.
1 skrivelse, nr 133, tillkännagav riksdagen, att riksdagen antagit det med
propositionen överlämnade förslaget till förordning angående befrielse i vissa
fall från erläggande av lastpenningar. Tillika meddelade riksdagen, att vad
departementschefen i det vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet
över handelsärenden den 17 mars 1922 meddelat rörande avsedda
ändringar i de sjöfartsavgifter, beträffande vilka Kungl. Maj:t beslutade
Förordningarna
den 19
maj 1922 angående
befrielse
i vissa fall
från erläggande
av lastpenningar
resp.
fyr- och båka
vgift.
Fråga om
fortsatt tilllämpning
av
ovannämnda
förordningar
den 19 maj
1922.
Kommerskollegium
och
generaltullstyrelsen.
10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.
utan riksdagens medverkan, icke hade givit riksdagen anledning till något
uttalande.
I överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdade Kungl. Magt sedermera
den 19 maj 1922 förordning angående befrielse i vissa fall från erläggande
av lastpenningar (nr 208). Samma dag utfärdades ock i huvudsaklig anslutning
till de i propositionen angivna riktlinjerna förordning angående befrielse
i vissa fall från erläggande av fyr- och båkavgift (nr 209). Båda författningarna
trädde i kraft den 1 juli 1922 och äga giltighet allenast till och
med den 30 juni 1924.
I anledning av att författningarnas giltighetstid sålunda utlöper under
innevarande år, anmodade jag i skrivelse den 30 november 1923 kommerskollegium
och generaltullstyrelsen gemensamt att taga under övervägande,
om och i vad mån bestämmelser i de ämnen, som avsåges i nyssherörda
förordningar, även efter den 30 juni 1924 vore erforderliga, samt att till mig
inkomma med det yttrande, som därav kunde föranledas.
Den 12 februari 1924 hava de båda nyssnämnda ämbetsverken avgivit det
av mig begärda yttrandet. Till detsamma hava fogats utlåtanden i förevarande
fråga från tullförvaltningarna i vid saltsjön belägna städer samt
två särskilda framställningar i ämnet av Sveriges redareförening och Malmö
frihamnsaktiebolag ävensom uppgifter angående fartygs- och varutrafiken på
Stockholms och Göteborgs frihamnar samt viss inom generaltullstyrelsen
verkställd statistisk utredning rörande ifrågavarande lagstiftnings verkningar
under tiden 1 juli 1922—30 juni 1923. Dessa handlingar skola, om, såsom
jag har för avsikt att hemställa, proposition i ämnet avlåtes till riksdagen,
tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott.
I sitt yttrande erinra ämbetsverken till en början om att den närmaste
anledningen till åvägabringandet av de genom de ovan omförmälda författningarna
den 19 maj 1922 medgivna avgiftslättnaderna för sjöfarten var
nödvändigheten av att de svenska frihamnarna i avgiftshänseende icke bleve
väsentligt sämre ställda än de därmed konkurrerande utländska frihamnarna.
Någon anledning till annan förmodan än att bestämmelserna i ämnet härutinnan
verkat i rätt riktning funne ämbetsverken icke föreligga, vilket syntes ämbetsverken
bestyrkas av de ovannämnda uppgifterna angående trafiken å Stockholms
och Göteborgs frihamnar. Av dessa uppgifter framginge nämligen,
att den övervägande delen av trafiken på nämnda frihamnar hänförde sig
till orter bortom den i förordningarna fastslagna begränsningslinjen Islands
västkust — Kap Finisterre.
Ämbetsverken fortsätta härefter:
»Våra frihamnar befinna sig ännu på ett tidigt stadium av sin utveckling.
Redan på grund härav är det en ganska vansklig sak att beträffande
trafiken å desamma hänföra utvecklingen i den ena eller andra riktningen
till viss eller vissa orsaker. Det säger sig emellertid självt, att det av
Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.
11
samma anledning är lämpligt att i lagstiftning och eljest i största möjliga
utsträckning genomföra och bibehålla alla sådana anordningar, som kunna
anses vara ägnade att stödja och underlätta strävandena att befrämja frihamnsrörelsen.
Med utgångspunkt bland annat härifrån synas ämbetsverken
starka skäl föreligga för ett bibehållande tillsvidare av de avgiftslättnader
för fartygstrafiken på Sverige, varom här är fråga. Ett ytterligare
skäl härtill ligger i den omständigheten, att förevarande bestämmelser äro
ägnade att, jämte det de medföra en under visserligen något förbättrade
men dock alltjämt rådande depressionsförhållanden för sjöfarten välbehövlig
lättnad i avgiftshänseende i allmänhet för den sjöfart, som av bestämmelserna
beröres, åvägabringa en jämnare och mera rättvis fördelning av
den samlade avgiftsbördan mellan olika kategorier av sjöfart. Beträffande
de antagliga verkningarna i sistnämnda hänseende tillåta sig ämbetsverken
hänvisa till den utredning, som lämnades redan i samband med förarbetena
till nu ifrågavarande lagstiftning.
Ämbetsverken finna sig alltså böra förorda, att ifrågavarande lagstiftning
gives förlängd giltighetstid, därvid densamma synes böra givas i huvudsak
samma innehåll som den hittillsvarande.»
Emellertid ifrågasätta ämbetsverken åtskilliga tillägg till och jämkningar
i nu gällande bestämmelser, huvudsakligen i förtydligande syfte, men ock
i sakligt avseende till undanröjande av vissa brister, varmed desamma
vore behäftade.
Till en början förorda ämbetsverken viss inskränkning i rätten att åtnjuta
den i första punkten i respektive förordningar medgivna befrielsen från,
respektive nedsättningen i avgifterna beträffande den del av dräktigheten,
som överstiger en viss bestämd gräns.
I avseende härå yttra ämbetsverken följande:
»Enligt inom kommerskollegium verkställd undersökning besörjdes under
den tidsperiod, 1 juli 1922—30 juni 1923, förenämnda statistik avser, fartygstrafiken
på Sverige till 40.55 procent av svenskt tonnage och till 53.45
procent av fartyg av utländsk nationalitet. En jämförelse med det förhållande,
vari avgiftslättnaderna under ifrågavarande tid för svenska fartyg
stå till dylika lättnader för utländskt tonnage, utvisar nu, att dessa lättnader
kommit de utländska fartygen till del i större utsträckning än som svarar
mot deras andel i trafiken på Sverige. Av hela avgiftslättnaden belöper*
sig sålunda 42.07 procent på svenska fartyg och 57.93 procent på utländska
fartyg. Beträffande endast lastpenningarna äro motsvarande jämförelsetal
43.9, respektive 56,i procent och beträffande fyr- och båkavgiften
41.il,
Den tillgängliga statistiken utvisar, att förskjutningen till de utländska
fartygens förmån i övervägande grad har sin grund i tillämpningen av
första punkten av respektive förordningar, som innehåller för lastpenningarnas
vidkommande, att avgift icke skall erläggas för den del av fartygs
avgiftspliktiga dräktighet, som överstiger 1,500 ton, samt, beträffande fyroeh
båkavgiften, att avgiften för nämnda del av den avgiftspliktiga dräktigheten
skall utgå med lägre belopp än eljest, nämligen med allenast 10
öro för ton. Avgiftslättnaderna på grund av dessa bestämmelser hava kom
mit utländska fartyg till godo i nära nog dubbelt så stor utsträckning, som
12 Kungl. Maj:ts proposition Nr JOS.
fallet är i fråga om svenska fartyg. Ett dylikt förhållande kan icke anses
vare sig rättvist eller lämpligt.
Ämbetsverken hava därför ansett sig böra taga i övervägande, vilka åtgärder
som skulle kunna vidtagas i syfte att åvägabringa rättelse i nu
äsyftade avseende, och hava funnit eu utväg härutinnan erbjuda sig på så
sätt, att det fastställes, att nu ifrågavarande avgiftslättnad icke skall tillgodokomma
ett fartyg, förrän för detsamma erlagts lastpenningar en gång,
respektive fyr- och båkavgift två gånger under det kalenderår, varom fråga
är, d. v. s. i regel för ett första inkommande eller utgående, respektive för
ett första inkommande ocli ett första utgående.
Genom tilläggsbestämmelser av nu angiven art skulle otvivelaktigt ett
mera rättvist förhållande i fråga om lättnadernas tillgodonjutande av å ena
sidan svenska och å andra sidan utländska fartyg åstadkommas.
De av ämbetsverken föreslagna jämkningarna i nu ifrågavarande avseende
kunna emellertid anses påkallade även av ett annat skäl. Den statistiska
utredningen utvisar, att tillämpningen av föreliggande bestämmelser
i själva verket medfört lättnader i större utsträckning än som beräknats.
Givetvis utgör sjöfartens nuvarande läge eu stark anledning för statsmakterna
att lämna densamma allt det stöd, som ligger inom möjligheternas
gräns. Ur denna synpunkt är varje inskränkning i hittills åtnjutna
lättnader på det högsta att beklaga. Emellertid lärer det statsfinansiella
läget bjuda, att de avgiftslindringar, varom här är fråga, icke må i väsentligen
större utsträckning än som från början avsetts leda till minskning
av statsverkets avgiftsuppbörd. De nu föreslagna ändringarna synas
väl ägnade att tillgodose angivna intresse att hålla minskningen av statens
intäkter av nu ifrågavarande avgifter inom lämpliga gränser. Uppmärksammas
bör nämligen, att dessa ändringar avse de bestämmelser, vilka enligt
statistiken tillfört sjöfarten de ojämförligt största lättnaderna.»
Vidkommande förordningen angående befrielse i visso fall från erläggande
av lastpenningar anföra ämbetsverken vidare.
Den föreliggande statistiska utredningen syntes ämbetsverken utvisa,
att bestämmelserna om visso avgiftslättnader i samband med de s. k.
av stickarer esorna för lastpenningarnas vidkommande icke ägde så stor betydelse,
att tillräcklig anledning till deras bibehållande för närvarande förelåge.
De åsyftade bestämmelserna i förordningen angående befrielse i vissa
fall från erläggande av lastpenningar, vilka bestämmelser återfunnes i fjärde
och femte styckena av förordningen, kunde alltså enligt ämbetsverkens mening
utgå.
Däremot funne ämbetsverken icke skid att föreslå någon ändring i bestämmelsen
om befrielse från erläggande av lastpenningar för fartyg,
för vilket under samma år erlagts lastpenningar visst antal gånger. Den
statistiska utredningen utvisade nämligen enligt ämbetsverkens mening, att
ifrågavarande bestämmelse i sakligt avseende verkat på ett synnerligen tillfredsställande
sätt. Emellertid framhåller generaltullstyrelsen, hurusom bestämmelsen
vore ägnad att i viss mån försvåra klareringen av inkommande
fartyg och den inom styrelsen utövade kontrollen därå, att befrielse från
erläggande av lastpenningar icke obehörigen medgivits. Vidare påpekar
13
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 108.
styrelsen, att bestämmelsen även för trafiken medförde vissa olägenheter
i så måtto, att densamma föranledde, att oriktigt erlagda lastpenningar
merendels icke kunde restitueras förrän efter utgången av det år, varunder
de erlagts. För restitution i dylika fall erfordrades nämligen utredning
därom, att fartyget icke på grund av erläggandet av de återsökta
lastpenningarna vid klarering i annan hamn befriats från lastpenningar
på den grund, att lastpenningar erlagts föreskrivet antal gånger,
vilken utredning i allmänhet icke kunde åstadkommas förrän eftei arets
utgång. Nu berörda olägenheter funne styrelsen emellertid vara av den
beskaffenhet, att de knappast torde kunna av styrelsen förekomma*, åtminstone
icke utan vidtagande av ganska omfattande åtgärder.
Den nu medgivna rätten för fartyg, som anlöper enbart frihamn, till
befrielse från lastpenningar anse ämbetsverken böra bibehållas. I fråga
härom göra ämbetsverken följande uttalande:
»Vidkommande härefter frågan om befrielse från lastpenningar för fartyg,
som anlöper enbart frihamn, utvisar visserligen den statistiska utredningen,
att denna befrielse i jämförelsevis särskilt framträdande grad kommit de
utländska fartygen till godo. Denna synpunkt och hänsyn till den relativt
ringa lättnad, som genom denna bestämmelse hittills tillförts sjöfarten,
skulle möjligen kunna tänkas giva visst stöd för borttagande av nu ifrågavarande
bestämmelse. Härutinnan förtjänar emellertid erinras om grunden
för denna bestämmelses tillkomst. De sakkunniga, som på sin tid avgåvo
förslag till de provisoriska avgiftslättnader, varom här är fråga, ifrågasatte
befrielse ej blott från lastpenningar utan ock från fyr- och båkavgift för
fartyg, som anlöpte enbart frihamn. I sitt utlåtande den 14 februari 1922
i anledning av nämnda förslag uttalade kommerskollegium den uppfattningen,
att frihamnarna rättvisligen borde och även kunde utan olägenhet
för tullhamnama tillerkännas en särställning i avgiftshänseende framför
sistnämnda hamnar endast i den mån frihamnsrörelsen vore ägnad framkalla
eu ny trafik, vilken eljest skulle hava uteblivit. Härmed avsåges i
främsta rummet transitotrafiken och även i viss mån den magasinering och
förädling av ^illpliktigt gods för reexport, som möjliggjordes genom frihamnarna.
De betänkligheter mot en befrielse från samtliga avgifter, som
kollegium funnit vara för handen, gjorde sig icke med samma styrka gällande
beträffande enbart den relativt mindre avgift, som lastpenningarna representerade
och vilken dessutom ej utginge för något visst ändamål. Därtill
komme, anförde kollegium vidare, att det syntes böra anses i viss mån
rättvist, att frihamnarna i förhållande till tullhamnarna bereddes åtminstone
något, om ock endast mindre vederlag för den ökning av trafiken på Sverige,
som, utan att innebära någon konkurrens med tullhamnarna, uppammades
genom frihamnens speciella egenskap att underlätta viss trafik. Kollegium
trodde sig kunna med sitt förslag om fullständig befrielse för frihamnarna
från lastpenningarna utgå frän att den fördel, som härigenom erbjödes, skulle
tillsvidare såsom vederlag uppväga den genom frihamnarna framkallade
ökningen i trafiken ävensom i sin mån motväga konkurrensen från angränsande
länders frihamnar.
Givetvis kan icke förväntas, att befrielsen från lastpenningar för fartyg,
som anlöpa enbart frihamn, skall i någon större utsträckning tillgodokomma
fartygstrafiken över huvud taget, förrän landets frihamnar blivit transito
-
14
Kungl. Maj ds proposition Nr 108.
hamnar av sådana matt, att fartyg kunna därstädes ej mindre upplossa hela
den medförda lasten än även erhålla full last vid utgåendet därifrån. Såsom
ock av tullförvaltningen i Göteborgs frihamn framhålles, torde icke heller
förr ett bättre jämförelseförhållande mellan svenska och utländska fartyg
kunna uppstå. Emellertid framgår av motiven till förevarande bestämmelse,
att syftet med densamma just varit, att den skulle genom minskning av det
hinder för trafik, som avgifter å trafiken alltid i viss grad innefatta, i sin
mån underlätta framskapandet av den för frihamnarna säregna trafik, som
ovan nämnts. Då en tillökning av denna trafik därjämte kan antagas såväl
absolut som ock relativt öka det gagn, svenska fartyg ha av nu ifrågavarande
avgiftslättnad, torde, med hänsyn jämväl till att frihamnarna ännu,
som ovan antytts, befinna sig i sitt första utvecklingsskede, vara tillrådligt
att alltjämt bibehålla förevarande, för trafiken å frihamnarna i särskilt framträdande
grad avsedda avgiftslättnad.»
Emellertid har, enligt vad ämbetsverken meddela, bestämmelsens avfattning
vållat villrådighet om dess rätta tillämpning, varför eu förtydligande
utformning vore av nöden. Vidkommande denna sak anföra ämbetsverken:
»Enligt bestämmelsens nuvarande lydelse blir ett fartyg, som direkt från
utrikes ort anlöper frihamnen och sedermera avgår därifrån direkt till utrikes
ort, befriat från lastpenningar för inkommande och, i förekommande
fall, även för utgående. I tillämpningen har det emellertid visat sig råda
tvekan, huru bestämmelsen i fråga skall tolkas i de fall, att fartyg direkt
från utrikes ort anlöper frihamn och där slutlossar, varefter fartyget avgår
till svensk tullhamn för intagande av last till annan in- eller utrikes hamn.
I vissa fall har fartyget även härvid befriats från lastpenningar, men är
dylik befrielse föremål för anmärkning i revisionsväg. Generaltullstyrelsens
revision har sålunda vid granskning av tullförvaltningens i Stockholms
frihamn fartygsjournal för januari, februari, mars och juni månader år 1923
anmärkt, att åtskilliga fartyg, som inkommit till nämnda frihamn, med
stöd av ifrågavarande bestämmelse befriats från erläggande av lastpenningar,
ehuru fartygen från frihamnen avgått till svensk tullhamn. Under
handläggningen av nämnda anmärkningar har upplysts, att samtliga fartyg,
som i anmärkningarna avsåges, slutlossat i frihamn. Revisionen har gjort
gällande, att, ehuru fartygens inkommande resa avslutats i frihamnen, för
avgiftsbefrielse erfordrades, att fartygen skulle från frihamnen avgå direkt
till utrikes ort. Vederbörande redogörare hava bestritt anmärkningarna pa
den grund, att enligt de allmänna bestämmelserna i paragraf 14 tulltaxeförordningen
lastpenningar skola med vissa undantag utgå för varje särskild
resa mellan Sverige och utrikes ort och att varken av avfattningen
av förordningen den 19 maj 1922 eller av förarbetena till densamma framginge,
att avgiftsbefrielse vid inkommande resa skulle vara beroende av att
fartyget från frihamnen anträdde ny resa till utrikes ort.
Genom särskilda resolutioner den 6 februari 1924 har styrelsen i delvis
annan sammansättning än vid behandlingen av förevarande ärende fastställt
de av revisionen gjorda anmärkningarna.
Det synes emellertid ämbetsverken rent sakligt sett lämpligt och även i
viss mån överensstämmande med de primära grunderna för lastpenningarnas
utgående, att denna avgift icke heller utgår för det fall, att fartyg, på sätt
nyss angivits, inkommer till frihamn direkt från utrikes ort för lossningav
hela sin därifrån medförda last. Den omständigheten, att fartyget därefter
avgår till svensk tullhamn för intagande av ny last och såmedelst be
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 108. 15
gynner en ny resa, synes icke böra medföra avgiftsbefrielsens förverkande,
då ju fartyget under sin med slutlossningen avslutade resa på Sverige anlöpt
enbart frihamn. På motsvarande sätt borde avgiftsbefrielse ifrågakomma
för fartyg, som med enbart i frihamn intagen last avgår till utrikes
ort direkt eller med anlöpande av annan frihamn. Genom att bestämmelserna
i ämnet givas nu åsyftad innebörd torde ock svenska fartyg
kunna antagas tillföras proportionsvis större gagn av desamma än om desamma
gåves en snävare innebörd.
Om den av den lokala tullförvaltningen i Stockholm tillämpade tolkningen
av gällande bestämmelser i nu ifrågavarande avseende vore riktig, skulle
strängt taget någon ändring av bestämmelsernas lydelse icke erfordras. I
vilket fall som helst och oavsett alltså om styrelsens beslut i ovan angivna
anmärkningsmål vinner laga kraft eller icke, är givetvis lämpligt, att, då
avsikten är, att bestämmelserna skola för framtiden givas den innebörd,
som ovan nämnts, detta ock kommer till fullt tydligt uttryck i lagtexten.
Detta torde kunna ske på det sätt, att befrielse från erläggande av lastpenningar
medgives dels för fartyg, som direkt från utrikes ort ankommer till
frihamn och därifrån avgår till utrikes ort direkt eller med anlöpande av
annan friham, dels för fartyg, som med last ankommer till frihamn direkt
från utrikes ort och i sådan hamn lossar hela lasten, dels ock för fartyg,
som med enbart i frihamn intagen last avgår till utrikes ort direkt eller
med anlöpande av annan frihamn.»
Vad därefter angår förordningen angående befrielse i vissa fall från
erläggande av fyr- och båkavgift framställa ämbetsverken, förutom det
redan förut berörda förslaget om viss inskränkning i rätten att åtnjuta
den i första punkten av förordningen medgivna nedsättningen i avgiften,
en del ändringsförslag beträffande bestämmelserna i fråga om avstickareresorna.
Dessa förslag åsyfta huvudsakligen att förtydliga de nu gällande
stadgandena i ämnet samt innebära knappast någon väsentligare ändring i sak.
Ämbetsverken framhålla sålunda, hurusom de nuvarande bestämmelserna
närmast torde avse det fall, att fartyg befinner sig på rundresa från transoceansk
hamn och åter till sådan hamn och således i svenska hamnar både
lossar last från och intager last till fjärrzonen. I en ny förordning borde
enligt ämbetsverkens mening bestämmelserna i enlighet med grunderna
för ifrågavarande avgiftsbefrielse erhålla en sådan avfattning, att avgiftsbefrielse
efter avstickareresa medgåves, även då rundresa börjat i Sverige.
Avgiftsbefrielsen borde med andra ord åtnjutas såväl på uteslutande inkommande
resa som ock på uteslutande utgående resa.
Vidare föreslå ämbetsverken vissa bestämmelser, ägnade att bättre än
de nuvarande garantera fartyg den åsyftade avgiftsbefrielsen, då förutsättningarna
för dylik befrielse äro för handen, liksom ock att för vederbörande
tullförvaltning underlätta konstaterandet av berörda förutsättningars
förefintlighet.
Likaledes upptaga ämbetsverken till övervägande frågan, huruvida en
av fartyg verkställd varutransport mellan Sverige och utrikes ort innanför
linjen Skagen—Lindesnäs (närzonen) eller tvärtom under alla förhållanden
borde föranleda därtill, att rätten till avgiftsbefrielse efter avstickareresa
16
Kungl. Maj ds proposition Nr 108.
ginge förlorad. I dylikt hänseende uttala ämbetsverken såsom sin mening,
att avgiftsbefrielse icke borde medgivas fartyg vid anlöpande av svensk
hamn, då fartyget anlöpt utrikes ort inom närzonen uteslutande för reparation
eller för intagande av bunkerkol, brännolja eller andra förnödenheter.
Däremot borde enligt ämbetsverkens mening den omständigheten, att fartyg
i svensk hamn lossat eller lastat gods, till en kvantitet av högst 300 ton,
som av fartyget icke medförts från eller skall medföras till ort inom fjärrzonen,
i vissa fall icke utgöra hinder för åtnjutande av avgiftsbefrielse.
Icke heller det förhållandet, att fartyg i svensk hamn lossat till last i
egentlig mening ej hänförliga skeppsförnödenheter, medförda från annan
än inom fjärrzonen belägen ort, eller i svensk hamn ombordtagit dylika
förnödenheter, avsedda att av fartyget medföras till annan ort än ort inom
fjärrzonen, borde enligt ämbetsverkens åsikt i och för sig medföra inträdandet
av avgiftsplikt.
Slutligen tillstyrka ämbetsverken, att åt de eventuella bestämmelserna, i
vad angår såväl lastpenningar som fyr- och båkavgift, gives allenast provisorisk
giltighet. Ämbetsverken framhålla, hurusom den provisoriska karaktären
hos de nuvarande bestämmelserna i ämnet väsentligen hade sin grund
i det förhållandet, att kommerskollegium, såsom ovan omförmälts, fått sig
anförtrott att verkställa utredning rörande möjligheten av en omläggning av
nuvarande system för beräknandet och uppbörden av allmänna sjöfartsavgifter,
med undantag av lotsavgifter jämte hemvägsersättning, ävensom i
samband därmed i vad mån och på vad sätt lättnad i de statliga sjöfartsavgifterna
kunde beredas fartyg vid resor mellan frihamn och utrikes ort.
Anledningen till att låta ifrågavarande lagstiftning bibehålla den provisoriska
karaktären syntes ämbetsverken vara så mycket större, som Kungl. Maj:t
sedermera den 24 november 1922 förordnat, att omförmälda utredning skulle
från och med den 1 januari 1923 vila och därefter icke utan Kungl. Maj:ts
särskilda medgivande upptagas. Tiden för de föreslagna författningarnas
giltighet syntes ämbetsverken lämpligen böra fastslås till perioden 1 juli
1924—30 juni 1927.
Departements- De skål, som på sin tid föranledde statsmakterna att medgiva den fjärrchefen.
gående sjötrafiken, företrädesvis frihamnstrafiken, vissa lättnader i de statliga
sjöfartsavgifterna, göra sig alltjämt gällande med oförminskad styrka.
Såväl frihamnarna som sjöfarten hava fortfarande behov av det stöd och
den uppmuntran, som dessa avgiftslättnader innebära. Till belysande
av den betydelse, den nu gällande provisoriska lagstiftningen på ifrågavarande
område haft, vill jag anföra några siffror, grundade på den utredning
i ämnet, som av kommerskollegium och generaltullstyrelsen förebragts.
Till en början må då nämnas, att av det till Göteborgs frihamn under
år 1923 sjöledes ankomna godset 87.5 procent ditförts från orter moln
fjärrzonen, medan av det under samma år från frihamnen sjöledes av
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.
17
sända godset icke mindre än 94 procent destinerats till orter inom nämnda
zon. I fråga om Stockholms frihamn utgjordes av dit under tiden 1 juli
1922—30 juni 1923 ankommet gods e:a 62 procent av gods från orter inom
fjärrzonen, medan motsvarande siffra för tiden 1 juli 31 december 1923
var c:a 50 procent. Under sådana omständigheter och då ju avgiftslättnaderna
företrädesvis komma fjärrtraflken till godo, är det, såsom ämbetsverken
också framhålla, tydligt, att frihamnarna i väsentlig mån kunna
draga fördel av ifrågavarande lättnader.
I vad mån de särskilda bestämmelserna i förberörda förordningar under
tiden 1 juli 1922—30 juni 1923 medverkat till minskningen i avgiftsuppbörden
framgår av följande sammanställningar, vilka jämväl giva vid
handen, huru minskningen fördelar sig å svenskt och utländskt tonnage.
Förordningen angående befrielse från lastpenningar.
Svenska fartyg. Utländska fartyg.
Bestämmelsen om befrielse från avgift för dräk- tighet över 1,500 ton ......................................
Kronor.
59,883: 6 8
Kronor.
116,210: 7 3
Bestämmelsen om befrielse från
sådan erlagts visst antal gånger
avgift, sedan
65,966: 4 9
30,147: 6 6
Bestämmelserna om befrielse från
stickareresa ...............................
avgift vid av-
4,303: 6 3
7,476: 7 4
Bestämmelsen om befrielse från
löpande enbart av frihamn ........
avgift vid an-
5,157: 4 7
19,077: 7 5
Summa
135,311: 27
172,912: 8 8
Förordningen angående befrielse från fyr- och båkavgift.
Bestämmelsen om nedsättning i avgift för dräktighet
över 1,500 ton ................................ 119,236: 43 223,487: 65
Bestämmelsen om befrielse från avgift vid ankommande
från ort i fjärrzonen ....................... 89,757: 02 94,449: 8 8
Bestämmelserna om befrielse från avgift vid av
stickareresa
................................................. 32,459: 9 6 27,093: 61
Summa 241,453:41 345,931:14
De nu återgivna siffrorna synas mig giva vid handen, att bestämmelserna
i huvudsak väl motsvarat vad man med desamma önskade vinna. I likhet
med ämbetsverken anser jag mig därför höra förorda, att efter utgången
av giltighetstiden för den nu gällande provisoriska lagstiftningen fortsatta
avgiftslättnader medgivas i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder,
på vilka den nuvarande lagstiftningen är byggd.
liilumr) til! riksdagens protokoll 1924. t sand. SO höft. (Nr 10S.) 2
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.
Beträffande de av ämbetsverken ifrågasatta modifikationerna i de i ämnet
nu gällande bestämmelserna finner jag mig, vad till en början angår
lastpenningarna, böra på de av ämbetsverken anförda skäl — icke minst
behövligheten av en viss begränsning i de nuvarande lättnaderna med
hänsyn till det statsfinansiella läget — biträda förslaget om inskränkning
för framtiden i den nu medgivna befrielsen från lastpenningar beträffande
den del av fartygs avgiftspliktiga dräktighet, som överstiger 1,500 ton.
Mot det av ämbetsverken föreslagna borttagandet av bestämmelserna om
befrielse från lastpenningar vid avstickareresor lärer, i betraktande av den
ytterst ringa praktiska betydelse, ifrågavarande svårtillämpliga bestämmelser
visat sig äga, någon erinran icke vara att framställa.
Med hänsyn till de av ämbetsverken anförda omständigheter synes mig
en förtydligande utformning av det nuvarande stadgandet om avgiftsbefrielse
för fartyg, som anlöper enbart frihamn, önskvärd. Icke heller
ämbetsverkens förslag torde emellertid i denna del vara fullt tillfredsställande,
utan lära ur såväl saklig som formell synpunkt vissa modifikationer
häri vara påkallade. Enligt ämbetsverkens förslag skulle från
erläggande av lastpenningar vara befriade
1) fartyg, som direkt från utrikes ort ankommer till frihamn och därifrån
avgår till utrikes ort direkt eller med anlöpande av annan frihamn;
2) fartyg, som med last ankommer till frihamn direkt från utrikes ort
och i sådan hamn lossar hela lasten; samt
3) fartyg, som med enbart i frihamn intagen last avgår till utrikes
ort direkt eller med anlöpande av annan frihamn.
I lydelsen av bestämmelsen under 1) torde böra vidtagas sådan ändring,
att det blir fullt tydligt, att inkommande fartyg under angivna förhållanden
må kunna avgiftsfritt under samma resa besöka såväl en som flera frihamnar,
något som givetvis är avsett, men icke klart framgår av den
avfattning, ämbetsverken givit ifrågavarande bestämmelse.
Beträffande det under 2) föreslagna stadgandet medgiver dess lydelse
ej befrielse från erläggande av lastpenningar t. ex. vid inkommande till
frihamn, om fartyg, som i frihamn lossar hela sin till Sverige bestämda
last, dessförinnan anlöpt svensk tullhamn uteslutande för intagande av
last och i sistnämnda hamn befriats från inkommande lastpenningar på
grund av bestämmelserna i § 14 tulltaxeförordningen. Ej heller skulle
enligt ämbetsverkens förslag avgiftsbefrielse i frihamn ifrågakomma, om
fartyg avgår från frihamn till tullhamn uteslutande för lastning och därvid
medför för befordran till utrikes ort en del av den last, som fartyget
innehade vid ankomsten till Sverige. Enligt bestämmelsen under punkten
3) skulle det vidare icke vara tillåtet för fartyg, som i frihamn intagit
last för utgående resa, att därefter i tullhamn lossa på ingående resa
medförd last, även om fartyget icke intoge last i tullhamnen. Dylika
kombinerade resor äro emellertid numera synnerligen vanliga, och bestämmelser,
som lägga hinder i vägen härför, kunna för sjöfarten med
-
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.
föra kostnader och olägenheter. Då uppställandet av sådana hinder icke
på något sätt betingas av grunderna för den avgiftsbefrielse, varom
här är fråga, har jag funnit mig böra för ifrågavarande stadganden föreslå
en annan avfattning, varigenom de anmärkta olägenheterna skulle
undanröjas, på samma gång som större tydlighet, ägnad att förebygga
misstolkning av bestämmelsernas rätta innebörd, skulle vinnas.
Vad angår ämbetsverkens förslag ifråga om lättnader i fyr- och båkavgiften,
finner jag mig — utan att nu ingå på förslagets detaljer — i
princip kunna ansluta mig till detsamma. Den slutliga utformningen av
hithörande bestämmelser, vilka, såsom förut nämnts, äro av natur att tillhöra
Kungl. Maj:ts egen beslutanderätt, torde emellertid lämpligen kunna
anstå, till dess riksdagens beslut i avseende å lastpenningarna föreligger.
Liksom fallet är med den nu gällande lagstiftningen om avgiftslättnader,
torde de ifrågasatta nya bestämmelserna i ämnet böra erhålla allenast
provisorisk giltighet. Mot den av ämbetsverken i dylikt hänseende föreslagna
tiden av tre år har jag intet att erinra.
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ett i enlighet
med de av honom angivna grunder upprättat förslag till förordning angående
befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar, hemställei
departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen
att antaga nämnda förslag.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifalla samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Vid protokollet:
,/. H. Göransson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- BevU 1924:56 Bevillningsutskottets betänkande Nr 56 s. 19 i texten
- Rskr. 1924:87 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar. a1 i texten
- BevU 1924:28 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar. a1 i texten