Sök i Ratio Lex

Angående anskaffande av ett statens isbrytarfartyg

1924-03-19 · 29 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 26 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1924:156, Angående anskaffande av ett statens isbrytarfartyg

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

1

JSTr 156.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anskaffande av ett

statens isbrytarfartyg; given Stockholms slott den 19 mars

1924.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att bifalla det

förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Nils Wohlin.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Hegenten i statsrådet å Stockholms slott

den 19 mars 1924.

Närvarande:

Statsministern Tbyggee, ministern för utrikes ärendena friherre Maeks von

Wurtemberg, statsråden Malm, EkebErg, Beskow, Malmroth, Hasseleot,

Stbidsbeeg, Lubeck, Clason, Wohlin, Petteesson.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, finans- och kommunikationsdepartementen

anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet

Wohlin:

I en vid 1913 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 5, Motion nr 5

hemställde herr Palmstierna m. fl., att riksdagen i skrivelse till Kungl. Makt 1 andra kam''

• muren vid

måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville lata verkställa utredning angående rjis års

lämpligaste sättet att åstadkomma isbrytning utmed Norrlandskusten i dess riksdag.

hamnar och vid dess kustorter, så att sjöfarten kunde uppehållas längre på

hösten och börja tidigare på våren, samt för riksdagen framlägga de förslag,

vartill utredningen kunde föranleda.

Denna motion vann icke riksdagens bifall.

Bihang till riksdagens protokoll 11)2-1. 1 sand. Ils höft. (Nr löd.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majits proposition Nr L56.

Proposition

nr Öl vid

1913 års

riksdag.

Riksdagens

skrivelse nr

19 vid 1913

års riksdag.

Kungl. Maj:ls

beslut den

7 mars 1913.

2

I anledning av framställningar i ämnet från Stockholms stads hamnstyrelse

föreslog emellertid Kungl. Maj:t, som i statsverkspropositionen till

1913 års riksdag under femte och sjunde huvudtitlarna beräknat särskilda

anslag, validera å 87,500 kronor, såsom bidrag till Stockholms stad för

anskaffande av en isbrytare, i en till samma års riksdag avlåten proposition,

nr 51, riksdagen att under vissa villkor såsom bidrag till Stockholms

stad för anskaffande av en för genombrytande av packis byggd

isbrytare av storlek och beskaffenhet i övrigt, som av marinförvaltningen

prövades vara för marinens behov tillfredsställande, bevilja ett anslag av

350,000 kronor samt därav på extra stat för år 1914 anvisa halva beloppet

eller 175,000 kronor, att utgå med hälften eller 87,500 kronor från vardera

av riksstatens femte och sjunde huvudtitlar, med rätt för Kungl. Maj:t att

disponera nämnda belopp å 175,000 kronor redan under år 1913. Såsom

villkor för bidragets åtnjutande föreslogs, att fartyget, som borde bliva stadens

uteslutande egendom, finge av staten i fredstid — under vintertid dock

endast såvitt ej öppenhållandet av för handelssjöfarten erforderlig ränna

till Stockholm därigenom äventyrades — mot bestridande av kostnaden för

förbrukade materialier disponeras, efter varje gång mellan sjöförsvarsdepartementet

och Stockholms stads hamnstyrelse träffad överenskommelse.

I skrivelse, nr 19, anmälde riksdagen, som sade sig finna ett samarbete i

förevarande angelägenhet mellan staten och Stockholms stad vara önskvärt

framför allt i sjöförsvarets intresse, att riksdagen under de i propositionen

angivna villkor såsom bidrag till Stockholms stad för anskaffande av en för

genombrytande av packis byggd isbrytare beviljat ett anslag av 175,000 kronor

samt därav på extra stat för år 1914 anvisat halva beloppet eller 87,500

kronor att utgå från riksstatens femte huvudtitel med rätt för Kungl. Maj:t

att disponera nämnda belopp, 87,500 kronor, redan under år 1913. Det återstående

beloppet, 87,500 kronor, anvisades av 1914 års senare riksdag, likaledes

under femte huvudtiteln, a extra stat för år 1915, med rätt för Kungl. Maj:t

att låta utanordna beloppet redan under år 1914.

Riksdagen framhöll i sin ovanberörda skrivelse därjämte, att riksdagen

icke förbisett betydelsen för landet i dess helhet, att huvudstaden utan

avbrott hölles tillgänglig för handelsflottans fartyg. Riksdagen föreställde

sig emellertid, att, därest Kungl. Maj:t skulle finna handelns intresse fordra, att

från det allmännas sida vidtoges åtgärder för främjande av detta mål, Kungl.

Maj:t icke saknade tillfälle att från handels- och sjöfartsfonden anvisa de

medel, som i detta hänseende kunde finnas erforderliga.

Vid föredragning den 7 mars 1913 av riksdagens berörda skrivelse förklarade

sig Kungl. Maj:t också vilja såsom bidrag till anskaffande av ifrågavarande

isbrytare ställa till Stockholms stads förfogande, förutom de av riksdagen

beviljade medel, enahanda belopp, 175,000 kronor, att under loppet

av två år bestridas av handels- och sjöfartsfonden.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

3

Angående anskaffande av isbrytaren ifråga avslutades den 27 oktober 1913

kontrakt mellan marinförvaltningen och Stockholms stads hamnstyrelse.

Genom detta kontrakt förband sig staden att anskaffa, underhålla och driva

en för genombrytande av packis byggd isbrytare av viss beskaffenhet, storlek

och maskinstyrka.

I överensstämmelse med kontraktet erhöll isbrytarfartyget, som blev färdigt

år 1915 och benämnes »Isbrytaren II», en längd av 60.9 6 meter, eu bredd

av 16.9 9 meter och ett djupgående av 6.5 5 meter. Fartygets båda maskiner

utveckla en sammanlagd maskinstyrka av, vid vanlig gång, 2,600 hästkrafter

och, vid forcering, 3,700 hästkrafter.

Enligt kontraktet åligger det staden att sjöassurera fartyget till dess fulla

värde för dess ordinarie tjänstgöring med ett arbetsfält, liggande mellan

Simpnäs klubb i norr ocli Landsort i söder samt sträckande sig 15 engelska

mil utanför de yttersta grunden. Skulle isbrytaren genom olyckshändelse

bliva oanvändbar, skall utfallande assuransbelopp användas till att ofördröjligen

åter iståndsätta densamma eller anskaffa annan i dess ställe.

I 2 § i kontraktet stadgas, att »Isbrytaren II», som är stadens uteslutande

egendom, må av kronan i fredstid under den tid, fartyget är av staden utrustat

och bemannat för isbrytning, och såvitt ej öppenhållandet av för

handelssjöfarten erforderlig ränna härigenom äventyras, få, mot bestridande

av kostnader för förbrukade materialier, disponeras efter för varje gång

mellan Kungl. Maj:t i kommandoväg och stadens hamnstyrelse träffad överenskommelse.

Skulle därvid fartygets resor utsträckas utom dess ovannämnda

ordinarie arbetsfält, skall staden av kronan erhålla ersättning även

för vad staden visar sig hava utgivit i förhöjd assuranspremie för sådan

utsträckt resa.

Vidare stadgas, att kronan efter beslut av Kungl. Maj:t i kommandoväg

jämväl under annan tid i fred äger använda »Isbrytaren II», mot det att

alla kostnader av vad slag de vara må för driften, ut- och avrustningen

samt extra assurans ersättas staden.

I samband med ovanberörda beslut den 7 mars 1913 om beviljande av

medel till anskaffandet av »Isbrytaren II» anvisade Kungl. Maj:t därjämte

från handels- och sjöfartsfonden ett årligt belopp av 20,750 kronor såsom

bidrag till bestridande av kostnaderna för nämnda isbry tar fartygs drift,

assurans och underhåll att utgå under eu tid av fem år från och med

år 1915.

Jämväl för driften av det av Stockholms stad år 1896 anskaffade mindre

isbrytarfartyget »Isbrytaren» har alltifrån år 1897 visst statsbidrag utgått.

Nämnda statsbidrag utgjorde för ettvart av åren 1897—1901 10,000 kronor,

för ettvart av åren 1902—1917 12,000 kronor och för ettvart av åren 1918 ocli 1919

18,000 kronor. Jämväl dessa belopp hava utgått från handels- och sjöfartsfonden.

För vartdera av åren 1920 och 1921 beviljades för båda isbrytarna ett

sammanlagt statsbidrag av 38,750 kronor. Enahanda årliga belopp har av

Kungl. Maj:t den 22 september 1922 anvisats för liden 1922—1924. När

Kontrakt den

27 oktober

1913 med

Stockholms

stad.

Statsbidrag

till driftskostnaderna

för

Stockholms

stads isbrytare.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

Motion nr 2

i andra hammaren

vid

1916 års rits(lag.

Riksdag ens

skrivelse nr

144 vid 1916

års riksdag.

statsanslaget för år 1924 av Stockholms stad lyftats, vilket ännu icke skett,

har staten således från och med år 1897 för verkställande av isbrytning i de

till Stockholm angränsande farvattnen utgivit i form av bidrag till de

därvid använda isbrytarfartygens driftskostnader tillsammans 575,500 kronor,

allt från mer berörda fond.

Den vid 1913 års riksdag behandlade frågan om förbättring av vintertrafiken

på Norrland upptogs ånyo vid 1916 års riksdag på grund av en i

andra kammaren av herr Liibeck m. fl. väckt motion, nr 2. Däri hemställdes,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära föranstaltande av

utredning angående åtgärder för underlättande av vintertrafiken utmed

Norrlandskusten och på de norrländska hamnarna.

Efter att hava inhämtat yttranden från åtskilliga myndigheter och korporationer,

vilka enhälligt uttalade sig i tillstyrkande riktning, förordade

vederbörande utskott bifall till motionen, varefter riksdagen i skrivelse den

20 maj 1916, nr 144, anhöll, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning

i ämnet och för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

Ur riksdagens skrivelse må anföras följande.

Av den utredning, som i ärendet åstadkommits, hade riksdagen funnit

framgå dels — något som dåmera också finge anses såsom ett för alla välkänt

sakförhållande — att Norrland genom sina ännu icke i bruk tagna

naturtillgångar ägde rika möjligheter för en stark industriell utveckling,

dels ock att en fortgående förbättring av denna landsändas kommunikationsväsende

vore för denna utveckling av mycket stor betydelse. Men

därjämte hade utredningen givit vid handen, att den kommunikationsfråga,

som för åtskilliga industrier, såväl redan existerande som andra, för vilka

förutsättningar i övrigt förefunnes, syntes vara av det allra största intresse,

vore frågan om åstadkommande av förbättrade förbindelser över havet genom

en utsträckning av seglationstiden på de norrländska hamnarna. Bland

de fördelar för industrien, som genom en förlängning av seglationstiden

skulle kunna vinnas, ville riksdagen särskilt framhålla förbättrade såväl

inköps- som försäljningspriser, minskning i lagringskostnader och därmed

sammanhängande ränteförluster samt förbättrade möjligheter till konkurrens

med utlandet. Men även på andra områden än handelns och industriens

ansåge riksdagen sannolikt, att en förlängd seglationstid skulle

kunna medföra gynnsamma följder. Riksdagen ville i sådant hänseende

påpeka, av vilken betydelse det skulle vara, även sett ur social synpunkt,

om genom de ifrågasatta åtgärderna kunde uppnås jämnare förhållanden

å den norrländska arbetsmarknaden, inskränkningar i där förekommande

säsongarbete o. dyl.

Till ovannämnda fördelar av ekonomisk och social art, som skulle följa

av vidtagandet av åtgärder till förbättrande av seglationsförhållandena på

Norrland, komme, att förbättrade trafikmöjligheter vid Norrlandskusten

skulle medföra tillgodoseendet av rent militära synpunkter. Det syntes

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 150.

nämligen riksdagen påtagligt, att med de få järnvägsförbindelser, som funnes

mellan norra och södra delarna av Norrland, det måste framstå som

högeligen önskvärt att för vår flotta skapades ökade möjligheter att bereda

dessa förbindelser ett välbehövligt skydd mot eventuella fientliga angrepp.

Utredningen borde enligt riksdagens mening även omfatta möjligheten

att för de norrländska, tidigare tillfrysande och senare isfria farvattnen taga

i bruk isbrytare, som anskaffats för sydligare havsområden. Stockholms

stads delvis med statsmedel anskaffade isbrytare borde då givetvis i första

hand komma ifråga för en dylik uppgift.

I anledning av riksdagens skrivelse beslöt Kungl. Maj:t den 13 februari Vintersjöfarts1917

tillsätta en kommitté med uppdrag att verkställa den av riksdagen

begärda utredningen. Till ordförande i kommittén förordnades dåvarande

generallotsdirektören D. U. V. Linder samt till ledamöter kommerserådet

P. G. Friberg, sjökaptenen O. F. Hedborg, direktören E. Lange och motionären

vid 1916 års riksdag, civilingenjören, numera statsrådet Liibeck.

Denna kommitté, den s. k. vintersjöfartskommittén för Norrland, framlade

i två särskilda, respektive den 19 mars 1918 och 28 maj 1919 avgivna

betänkanden resultaten av den anbefallda utredningen. I det första av

dessa betänkanden, vilket närmast gällde isbrytarfrågan, hemställde kommittén,

att åtgärder måtte vidtagas för anskaffande för statens räkning

av en havsisbrytare.

Kommittén, som låtit verkställa en del ekonomiskt-statistiska utredningar Vintersjo,fartsrörande

det norrländska näringslivet, underströk i betänkandet kraftigt de l°tM™kmde

synpunkter, vilka i riksdagens skrivelse kommit till uttryck rörande be- den 19

tydelsen av en utsträckning av seglationstiden på Norrland.

Kommittén anförde vidare bland annat följande.

De svårigheter, under vilka vintersjöfarten på Norrland bedreves, uppträdde

mindre i början av vintern, november—december, utan gjorde sig

mera gällande på våren, då driv- och packis mycket försvårade navigeringen.

Det framginge av kommitténs undersökning i ämnet, att den tidsvinst,

det i första hand gällde att tillvarataga, vore i Bottenviken omkring

fjorton dagar och i Bottenhavet omkring en månad. Denna tidsvinst kunde

ernås i början av vintern, då i allmänhet ringa drivis och packis förekomme,

varför det egentligen endast vore fråga om att forcera fasta isband

utomskärs eller inomskärs och till hamn. Med en havsisbrytare i samarbete

med lokala isbrytare borde tidsvinsten emellertid avsevärt kunna ökas, i

Bottenviken till omkring en månad, d. v. s. till mitten av december eller

längre, och i Bottenhavet till omkring en och en halv månad, d. v. s. till

mitten av februari.

Obestridligt vore därför, att en havsisbrytare alltid bleve av den största

betydelse för Norrland, vars vintersjöfartsfråga endast därigenom kunde

bringas ur sitt latenta läge.

Under behandlingen av kommitténs uppgifter både det vidare för kom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

•i Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

mittén framstått allt klarare, att vårt land kommit att intaga ett mycket

efterblivet läge i förhållande till de närmaste grannländerna ej blott med

avseende å tillgängligt, för vintersjöfart användbart tonnage utan framför

allt vad anginge medel att säkerställa och betrygga en sådan sjöfart. Norge

hade flera isbrytare stationerade i Kristianiaf jorden; i Danmark hade staten

medelst insättande av dyrbara isbrytande ångfärjor och talrika särskilda

isbrytare säkerställt sin vintertrafik, och i Finland hade statsverket med

oavlåtlig uppmärksamhet främjat vintersjötrafikens uppkomst och utveckling

icke blott genom anskaffande och underhållande av tre större havsisbrytarfartyg

utan även genom att med kraftiga subventioner underlätta anskaffandet

av för vintersjöfart avsett isförstärkt tonnage.

Om man bortsåge från det visserligen icke obetydliga belopp av statsmedel,

som utgått för anskaffning, drift och underhåll av Stockholms stads

fartyg »Isbrytaren II» ävensom eljest för öppenhållande av vintertrafik å

Stockholm, hade svenska staten hittills knappast nedlagt några kostnader

på utvecklingen av vintersjöfart utmed rikets kuster.

Användandet för detta ändamål av den Stockholms stad tillhöriga »Isbrytaren

II», som väl lämpade sig härtill, förutsatte särskilda assuransöverenskommelser

och vore för övrigt förknippat med så stora formella

svårigheter och därav följande tidsutdräkt, att det endast i utomordentliga

fall kunde ifrågasättas. Enligt kommitténs åsikt utgjorde det därför ett

viktigt intresse för staten att snarast möjligt anskaffa och sätta i bruk ett

eget isbrytarfartyg, som kunde komma till användning utanför Stockholms

skärgård och dirigeras genom statsverkets försorg. Under sådana vintrar

som de då sistförflutna tre årens vore det utom allt tvivel, att eu statens

isbrytare varit väl behövlig i Östersjön även söder om Gävlebukten. Vid

många tillfällen hade de trafikerande fartygen hämmats i sin rörelse av

isen, blivit instängda och råkat i fara bland isarna samt sålunda varit i

behov av isbrytarhjälp. År efter år bekräftade sig vidare erfarenheten om

att fyrskeppen å våra kuster för att kunna i det längsta utnyttjas på sina

stationer så, som sjöfarten allt kraftigare krävde, måste kunna repliera på

statens isbrytarhjälp vid intagandet. Det vore härav tydligt, att redan med

den vintersjöfart, som för närvarande påginge å våra Östersjöhamnar, behövligheten

av en liavsisbrytare, som dirigerades genom statsverket, vore

påfallande, även oberoende av den norrländska vintersjöfarten. Trafikerande

fartyg och uteliggande fyrskepp skulle för visso mindre bliva utsatta för

vanskligbeter, om man hade möjlighet att vid trängande behov komma dem

till undsättning. Att assistans i händelse av behov funnes att tillgå vore

den viktigaste förutsättningen för vinternavigeringens trygghet.

Verkställd undersökning av möjligheterna att från ortsintressenterna erhålla

bidrag till anskaffningskostnaderna för ett fartyg av nu ifrågavarande

slag hade visat, att stora svårigheter mötte härför. Med hänsyn till vikten

av att en liavsisbrytare snarast anskaffades, förordade kommittén därför,

att ett dylikt fartyg byggdes på statsverkets bekostnad. Ett tungt vägande

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156. 7

skäl för att staten ensam borde bekosta isbrytaren vore, att staten därigenom

vunne fri och obegränsad förfoganderätt över densamma.

Det fartyg, för vars anskaffande kommittén uttalade sig, motsvarade tämligen

nära »Isbrytaren II». Fartyget skulle liava en längd av 61 meter, eu

bredd av 17 meter och ett djupgående av cirka 6.5 o meter. Det skulle

vara försett med tvenne maskiner, eu akterlig och en förlig, tillsammans

utvecklande vid normal gång cirka 3,000 hästkrafter och vid forcerad gång

cirka 4,000 hästkrafter. Kostnaderna för själva anskaffningen beräknade

kommittén till omkring 5 miljoner kronor. Tillika verkställde kommittén

vissa beräkningar rörande drifts- och underhållskostnaderna för det föreslagna

isbry tar fartyget, vilka beräkningar till följd av ändrade förhållanden numera

icke äga aktuellt värde, varför någon redogörelse för desamma torde vara

överflödig.

Efter övervägande av frågan, huruvida och, i sä fall, i vilken utsträckning

särskilda isbrytaravgifter borde för täckande av kostnaderna påläggas

de i vintertrafik använda fartygen, förordade kommittén, att man tillsvidare

avstode från påläggandet av dylika avgifter, men uttalade tillika som sin

uppfattning, att, därest förhållandena skulle framdeles därtill föranleda,

det ej borde vara uteslutet, att staten i någon form sökte få ersättning för

sina utlägg, vare sig genom upptagande av avgifter av de trafikerande fartygen

eller på annat sätt.

Isbrytarens förvaltning och ledningen av dess verksamhet ansåg kommittén

lämpligen böra anförtros åt lotsstyrelsen, som redan förfogade över ett avsevärt

fartygsmaterial. Planen för isbrytarens användande borde emellertid

för vederbörligt tillgodoseende av de allmänna näringsintressena uppgöras

i samråd med kommerskollegium och underställas Kungl. Maj:ts prövning.

De närmare instruktioner i ämnet, som bleve erforderliga, borde dock meddelas

av lotsstyrelsen, som det jämväl skulle åligga att ordna samverkan

med den lokala isbrytningen.

Kommittén hemställde slutligen, att Kungl. Maj:t mätte avlåta proposition

i ämnet redan till 1918 års riksdag.

Över kommitténs betänkande infordrades yttranden från lotsstyrelsen,

kommerskollegium och marinförvaltningen.

I utlåtande den 24 april 1918 förklarade sig lotsstyrelsen till fullo inse Lättstyrd»™.

fördelen för sjöfarten och i viss mån jämväl för lotsverket av att en staten

tillhörig isbrytare funnes att tillgå även vid sjöfart av den omfattning,

som under de senare åren ägt rum såväl i norra Östersjön som vid Norrlandskusten,

samt tillstyrkte anskaffningen av ett isbrytarfartyg av ungefär den

storlek och med de egenskaper, kommittén föreslagit.

Kommerskollegium uttalade i utlåtande den 16 april 1918, att kollegium, Kommer,- i likhet med kommittén, funne det vara av mycket stor betydelse för vårt kolu9lumland,

att vintersjöfarten på Norrland fortginge så länge, som det vore möjligt

med hänsyn till naturförhållandena. Därigenom främjades bland annat

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

exporten av de stora artiklarna trä och malm, och de norrländska järnvägarna

bleve i stånd att bättre kunna fylla sin krävande uppgift. Kommitténs utredning

gåve vid handen, att för ernående av nämnda mål erfordrades

särskilt ett isbrytarfartyg av den beskaffenhet, kommittén förordat.

Enligt kollega mening förefunnes det alltså grundade skäl för staten att

anslå medel för förverkligande av kommitténs berörda förslag. Även kollegium

hölle före, att, om staten ensam ägde fartyget och sålunda oberoende

av enskilda lokala intressen kunde bestämma dess användande, fartyget

komme att bliva till avsevärt större nytta för landet i dess helhet än eljest.

Något uppskov med planens förverkligande borde enligt kollega mening icke

ifrågakomma.

Ma,inför- Marinförvaltningen, som avgav utlåtande den 17 april 1918, förklarade

laitmngen. slg icke hava något att erinra mot förslaget om anskaffande för statens

rökning av eu havsisbrytare. Därjämte ville ämbetsverket framhålla, att

ett dylikt fartyg hade sin stora betydelse ur militär synpunkt, då den såväl

vid allmän mobilisering och under krigstid som ock, därest den ej för

handelssjöfarten erfordrades, även under fredstid enligt Kungl. Maj:ts bestämmande

skulle kunna vid behov ställas till flottans förfogande.

Vintersjö- Då emellertid någon proposition i ämnet icke framlades vid 1918 års

téns skrivelse 1 iksdag, gjoide vintersjöfartskommittén, som damera låtit uppgöra detaljerade

,len 16 okt°- ritningar till och specifikation över det i dess betänkande den 19 mars

1918 omförmälda isbrytarfartyg och infordrat anbud å fartygets byggande,

i skrivelse den 16 oktober 1918 framställning om att frågan rörande anskaffande

för statens räkning av eu havsisbrytare måtte föreläggas 1919

års riksdag.

Ämbetsverken. Till följd av remisser avgåvo kommerskollegium, lotsstyrelsen och marinförvaltningen

över sistberörda framställning särskilda utlåtanden, dagtecknade

respektive den 26 och 28 oktober samt 11 november 1918. De båda

förstnämnda ämbetsverken tillstyrkte framställningen, medan marinförvaltningen

ifrågasatte, huruvida det kunde vara lämpligt att för det dåvarande

avsluta beställningskontrakt å en havsisbrytare, då, såsom av kommitténs

skrivelse framginge, inga bindande anbud kunnat lämnas av verkstäderna

och materialpriserna efter allt att döma komme att nedgå.

Ej heller till 1919 års riksdag blev proposition i ämnet avlåten.

fartskommit 1 Sitt den 28 maj 1919 av§ivna betänkande II, vilket huvudsakligen hade

téns °betän- avseende a isunderrättelseväsendet ocli vissa åtgärder beträffande säkerhets,

%*9 anstalterna för sjöfarten med hänsyn särskilt till vintertrafiken på Norr
ma’

'' 9'' land> uPPtog vintersjöfartskommittén ånyo frågan om anskaffande av den avkommittén

föreslagna havsisbrytaren och hemställde, att åtgärder måtte

snarast möjligt vidtagas för sådant ändamål.

Ämbetsverken. I häröver avgivna särskilda utlåtanden, dagtecknade i oktober 1919,

tillstyrkte marinförvaltningen, kommerskollegium och lotsstyrelsen framställningen

ifråga.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

9

Någon åtgärd i det av vintersjöfartskommittén påyrkade syfte blev emellertid

icke av Kungl. Maj:t vidtagen.

Under vintern år 1922 voro på grund av den då rådande väderleken isförhållandena

utmed rikets kuster synnerligen svåra, framför allt i Kattegat

och Öresund, där väldiga, för sjöfarten i hög grad hinderliga ismassor hopats.

Följden härav blev, icke blott att fartygen — även de som gingo i reguljär

trade — i stor utsträckning nödgades kvarligga i hamnarna, utan jämväl att

fartyg, som redan utlöpt ur eller stått i begrepp att inlöpa i hamn, fastnade

i isen utan möjlighet att under dåvarande väderleksförhållanden med egen

maskin eller med tillhjälp endast av de lokala isbrytarresurserna taga sig

ut ur isbältet. Endast i Kattegat lågo åtskilliga tiotal fartyg på dylikt sätt

infrusna i närheten av den svenska kusten under en tid av flera veckor.

Denna isblockad innebar för de infrusna fartygen och deras besättningar den

allvarligaste fara. Det kunde befaras, att proviant- och kolförråd närsomhelst

kunde börja tryta, och fartygen löpte, särskilt i händelse av hårt väder

med ispressning mot land, den allra största risk att sönderbrytas i ismassorna

eller trängas på grund. I båda fallen kunde en katastrof inträffa,

ödesdiger icke blott för själva fartygsmaterielen, utan även för de ombordvarandes

liv.

Under sådana förhållanden träffades överenskommelse mellan staten och

Stockholms stad om upplåtande åt staten av »Isbrytaren II», som undsatte

de infrusna fartygen.

För ifrågavarande undsättningsexpedition, som tog i anspråk en tid av

nitton dagar, utbetalades av statsverket till Stockholms stad ett belopp av

120,273 kronor 15 öre.

Liknande isförhållanden hava även under innevarande vinter förorsakat

sjöfarten vid våra kuster stora svårigheter. Under sistlidna januari månad

föranleddes därför Kungl. Maj:t att ånyo begagna sig av kronans dispositionsrätt

till »Isbrytaren II», som då togs i anspråk för en sex dagars expedition

till Gävlebukten samt farvattnen norr därom upp till Ljusne.

Slutligen har nu Kungl. Maj:t den 3 innevarande mars, på därom gjord

framställning och efter överenskommelse med Stockholms stads hamnstyrelse,

befallt, att »Isbrytaren II» skall med anledning av de i de södra farvattnen

rådande isförhållandena och särskilt svårigheterna att uppehålla våra förbindelser

med kontinenten företaga en expedition till sagda farvatten för

handelssjöfartens underlättande, vilken expedition för närvarande pågår.

Givet är, att ovan berörda svårigheter för vintersjöfarten kommit att föranleda

framställningar från sjöfartens målsmän om åtgärders vidtagande

för anskaffande genom .statens försorg av lämpligt isbrytarfartyg till sjöfartens

tjänst. Framställningar i sådant syfte hava sålunda gjorts av Sveriges

redareförening i februari 1922 och av svenska hamnförbundet i december

1923. I en den 18 januari 1924 dagtecknad skrivelse har vi
-

Statens isbry

t ar expedition

er åren

1922 och 1924.

Åtskilliga

framställninqar

om anskaffande

av

en stat »isbrytare.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

dåre Sveriges allmänna sjöfartsförening hemställt, att Kungl. Maj:t måtte

till innevarande åts riksdag avlåta proposition om omedelbart anskaffande

för statens räkning av ett tillräckligt kraftigt isbrytarfartyg för åstadkommande

av stöd och hjälp åt vintersjöfarten på och omkring Sveriges kuster

samt för fullgörande av den verksamhet i övrigt för statens räkning, som

kunde befinnas påkallad.

Därjämte hava länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt Hallands

län i särskilda skrivelser till chefen för handelsdepartementet den 2, respektive

11 nästlidna februari, med hänsyn till de senaste vintrarnas erfarenheter,

framhållit behovet av kraftigare isbrytarhjälp å västkusten.

Isbrytarfräfjan

i riksdagen

åren

1919, 1920,

1922, 1923

och 1924.

Motioner

år 1919.

Motioner

år 1920.

Interpellationer

år 1922

Även inom riksdagen har förevarande fråga varit föremål för fortsatt beaktande

genom motioner eller interpellationer åren 1919, 1920, 1922, 1923

och 1924.

Sålunda väcktes vid 1919 års riksdag likalydande motioner i första

kammaren av herrar Lindström och Fagerlin (nr 37) och i andra kammaren

av herr Liibeck in. fl. (nr 205) om anskaffande för statens räkning av

ett havsisbrytarfartyg. Under åberopande av vintersjöfartskommitténs utredning

hemställde motionärerna, dels att riksdagen måtte bemyndiga Kungl.

Maj:t att avsluta kontrakt om leverans för statens räkning av ett havsisbrytarfartyg

att byggas och användas i huvudsaklig överensstämmelse med

av kommittén angivna grunder, dels ock att för ändamålet måtte omedelbart

anvisas tillsammans 1,550,000 kronor, utgörande ungefär en tredjedel av den

beräknade anskaffningskostnaden.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande (nr 170) förklarade sig emellertid

statsutskottet icke finna tillrådligt att, utan att Kungl. Maj:t fått tillfälle

slutligt pröva isbry tar frågan i hela dess vidd, förorda riksdagen att

fatta omedelbart och definitivt beslut i det i motionen berörda ämnet. Utskottet

hemställde därför, att motionerna icke måtte för det dåvarande

vinna riksdagens bifall.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Vid 1920 års riksdag väcktes ånyo motioner i båda kamrarna, i första

kammaren av herr Jeansson (nr 89) och i andra kammaren av herr Liibeck

in. fl. (nr 107), med liknande hemställan som i de båda ovannämnda motionerna

av år 1919.

I utlåtande (nr 178) avstyrkte statsutskottet motionerna av enahanda skäl,

som utskottet i ämnet anfört år 1919.

Motionerna blevo i enlighet härmed av riksdagen avslagna.

Frågan om anskaffande av en statsisbrytare bragtes ånyo på tal i riksdagen

år 1922 genom interpellationer i båda kamrarna. De båda interpellanterna,

i första kammaren herr Enhörning och i andra kammaren herr Lithander,

riktade till dåvarande chefen för handelsdepartementet spörsmålet, huruvida

regeringen ämnade förelägga riksdagen förslag om byggande av en dylik

isbrytare.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 156.

11

I sina svar pa dessa interpellationer förklarade sig min företrädare i ämbetet

vara fullt ense med interpellanterna därutinnan, att det under de svåra

isförhållanden, som under vintern 1922 varit rådande, skulle hava varit

fördelaktigt, om staten haft till sitt förfogande ett eget havsisbrytande fartyg,

som till gagn för sjöfarten kunnat detacheras till trakter, där det bäst

behövts, liksom lian ock vore av den meningen, att även under mera normala

år, då isförhållandena vore mindre besvärande än de gestaltat sig under

berörda vinter, en statens liavsisbrytare borde kunna vara sjöfarten till hjälp

och nytta. I och för sig framstode sålunda även enligt hans uppfattning anskaffandet

av ett dylikt fartyg såsom önskvärt. Ä andra sidan kunde han

emellertid icke förbise, att anskaffningen ocli driften av ett isbrytande fartyg

av den storlek och maskinstyrka, varom här måste bliva fråga, därest fartyget

skulle bliva till verkligt gagn, vore eu affär, som droge mycket stora kostnader.

Under sådana omständigheter funne han det i dåvarande statsfinansiella

läge icke kunna undgås, att saken finge tillsvidare skjutas åsido.

Han ville emellertid framhålla, att den betydelsefulla frågan syntes honom

böra bliva föremål för förnyat övervägande, så snart den statsfinansiella

situationen kunde medgiva åtgärder för frågans lösning.

Vid 1923 års riksdag riktade herr Enhörning ånyo med första kammarens

medgivande en interpellation till min företrädare i ämbetet rörande, bland annat,

frågan, huruvida det kunde förväntas, att 1923 års riksdag genom proposition

skulle sättas i tillfälle att pröva spörsmålet om anskaffande av statsisbrytare.

Såsom svar på denna fråga meddelade min företrädare, att han fortfarande

vidhölle den uppfattning, varåt han med anledning av herr Enhörnings

interpellation i ämnet vid 1922 års riksdag givit uttryck, nämligen att på

grund av de statsfinansiella förhållandena åtgärder för anskaffande av en

statens liavsisbrytare borde tillsvidare anstå.

Vid innevarande års riksdag hava två motioner i förevarande ämne väckts,

den ena, nr 15, i första kammaren av herr Enhörning, med instämmande

av åtskilliga andra kammarledamöter, och den andra, nr 128, i andra kammaren

av herr Nyländer.

I den förstnämnda motionen hemställes, att riksdagen matte besluta byggandet

av en statens isbrytare och att för ändamålet i riksstaten för budgetåret

1924—1925 upptaga ett anslag av 2,000,000 kronor eller, under förutsättning

att Stockholms stad återbetalade det för byggandet av »Isbrytaren

II» erhållna statsbidraget, 1,700,000 kronor. Herr Nyländer åter hemställer,

att riksdagen mätte, i avvaktan på proposition i ämnet, för budgetåret

1924—1925 anvisa ett extra reservationsanslag å 1,000,000 kronor till anskaffande

för statens räkning av ett havsisbrytarfartyg.

Pa grund av de under innevarande års vinter utmed rikets kuster rådande

svåra isförhållandena, vilka, såsom förut nämnts, redan i januari medförde

allvarliga vanskligheter för sjöfarten, blev frågan om anskaffandet av ett

statens isbrytarfartyg på ett alldeles särskilt sätt aktuell. Under sådana

Interpellation

År 1923,

Motioner år

1924.

Förnyad

utredning

rörande ett

statens is

bryta rf art yg

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

1024 års

sakkunnigas

bei tinkal ide.

Stats
.

isbrytarens

typ och dimensioner.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

omständigheter och med hänsyn till den avsevärda tid, som förflutit, sedan

vintersjöfartskommitténs betänkande avgavs, ävensom de ytterligare erfarenheter,

som sedan dess vunnits i olika avseenden, framstod det för mig såsom

önskvärt, att den av nämnda kommitté verkställda utredningen kompletterades

med en efter de i viss mån ändrade förhållandena anpassad, förnyad undersökning

angående den lämpligaste typen och storleken av ett statens isbrytarfartyg

samt med nya beräkningar angående anskaffnings-, drifts- och underhållskostnader

för ett dylikt fartyg. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 12 januari 1924 tillkallade jag därför vice verkställande direktören i

Stockholms rederiaktiebolag Svea, f. d. kommendörkaptenen B. von Sydow

och ingenjören G. Bremberg för att inom handelsdepartementet biträda vid

fortsatt utredningsarbete i fråga om anskaffandet av ett statens isbrytarfartyg.

1 skrivelse den 31 januari 1924 till chefen för handelsdepartementet hava

ovannämnda sakkunniga på grundval av verkställd utredning förordat anskaffandet

för statens räkning av ett isbrytarfartyg ar- ungefärligen samma

typ och storlek som »Isbrytaren II».

I dylikt hänseende anföra de sakkunniga följande:

»Efter noggranna överväganden hava vi till eu början ansett oss böra

giva uttryck för den uppfattningen, att det mera speciella spörsmål rörande

vintersjöfart på Norrland, som utgjorde föremål för vintersjöfartskommitténs

undersökningar, icke hör i och för sig få inverka på den nu aktuella frågan

om anskaffande för statens räkning av ett isbrytarfartyg. Vad det här nu

närmast gäller synes oss nämligen vara, att svenska staten förskaffar sig

tillgång till ett fartyg, som vid de tillfällen, då den mera normala och i

hittillsvarande utsträckning bedrivna vintersjöfarten runt Sveriges kuster

på grund av starkare isbildningar behöver hjälp av ett särskilt kraftigt isbrytarfartyg,

kan lämna dylik hjälp utan tidsutdräkt och på ett i övrigt

så långt möjligt effektivt sätt.

För bedömande av detta senare spörsmål erbjuder emellertid givetvis det

förslag rörande fartygstyper, förenämnda kommitté framlagt, betydande intresse.

Efter synnerligen noggrann jämförelse mellan olika isbrytartyper

har kommittén slutligen funnit, att ett isbrytarfartyg av »amerikansk typ»

med för- och akterpropeller, d. v. s. av samma typ som den Stockholms stad

tillhöriga »Isbrytaren II» samt finska isbrytarfartygen »Tarmo» och »Sampo»,

skulle för våra förhållanden vara det lämpligaste.

I överensstämmelse med den jämväl av kommittén företrädda åsikten få

vi såsom vår bestämda mening uttala, att det är praktiskt taget omöjligt

att konstruera en fartygstyp, som skulle kunna vara i stånd att under alla

förhållanden genomtränga den packis, som under särskilt försvårande omständigheter

kan uppstå i Bottenhavet och Östersjön och som kan uppnå en

oerhörd styrka. Vi anse det i stället vara av vikt att ej välja större och

starkare typ, än som erfordras för att fartyget skall kunna motstå därstädes

och i Kattegat förekommande isskruvning samt nöjaktigt genomtränga sådan

fast is, som kan förekomma vid rikets kuster.

Erfarenheterna från de många lyckade expeditioner, som »Isbrytaren II»

under synnerligen stränga samt för sjöfarten besvärande och farofyllda vintrar

företagit dels till Bottenhavet och dels till landets södra och västra kuster, hava

tydligt ådagalagt detta fartygs framstående egenskaper såsom isbrytarfartyg.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

Ett fartyg av huvudsakligen den typ och storlek, »Isbrytaren II» företräder,

synes oss jämväl på ett nöjaktigt sätt tillgodose de hänsyn, vilka

måste tagas till möjligheterna för ett isbrytarfartyg av här ifrågavarande

slag att kunna med trygghet navigera i våra skärgårdar samt flertalet

hamnar och farleder med begränsat vattendjup. En jämförelse med de isbrytarfartyg,

som våra grannländer under de senaste åren anskaffat eller

beställt, pekar även på lämpligheten av att »Isbrytaren II» närmast tjänar

till förebild, när det gäller att för statens räkning anskaffa ett isbrytarfartyg.

I detta sammanhang finna vi oss böra avråda från några försök att, såsom

i vissa fall ifrågasatts, åvägabringa en kombination av ett sådant fartygs

egenskap av verklig isbrytare med varjehanda andra mer eller mindre

fantastiska ändamål, såsom flygbas eller godsfärja. En dylik kombination

skulle självfallet i avsevärd mån förringa de verkligt goda isbrytnings- och

bärgningsresultat, som man eljest med full rätt kan förvänta av ett fartyg,

varom här är fråga. Vi anse oss alltså beträffande typen och storleken av

ett statens isbrytarfartyg böra förorda ett fartyg av samma typ och ungefärliga

storlek som »Isbrytaren II».

Det av de sakkunniga förordade fartyget skulle erhålla en längd av 61.5 0

meter och eu bredd av 17 mete]1, varjämte dess djupgående beräknats bliva

6.50 meter.

Emellertid framhålla de sakkunniga vissa med driften av »Isbrytaren II»

förenade olägenheter, vilka framträtt under de med sagda fartyg företagna

expeditionerna och som enligt de sakkunnigas mening vid bedömande av

frågan om anskaffande av ett nytt fartyg krävde beaktande. Fartygets

maskinstyrka hade sålunda vid vissa tillfällen visat sig vara något svag.

Vid andra tillfällen åter, då behovet av biträde under riskfyllda situationer

varit särskilt aktuellt, hade fartygets hjälparbete måst avbrytas på

grund av bristande koltillgång å fartyget.

I anledning härav anse de sakkunniga, att den ifrågasatta statsisbrytaren

bör äga omkring 50 procent större maskinstyrka än »Isbrytaren II». De

föreslå därför, att statsisbrytaren förses med maskineri, som vid forcerad

gång kan utveckla cirka 5,500 hästkrafter, därav vid normal gång 3,500

hästkrafter böra tagas i anspråk.

De sakkunniga framhålla vidare, att framdrivningsmaskineriet, då det

gäller arbete i svår packis, måste utgöras av kolvångmaskiner och således

icke av ångturbiner eller dieselmotorer.

I fråga om maskinbränslet göra de sakkunniga följande uttalande:

»Med de koleldade pannorna hos »Isbrytaren II» utgör aktionsradien för

nämnda fartyg endast 6 å 7 dagar. Genom att ett fartyg av här avhandlade

slag försåges med ångpannor, konstruerade för oljeeldning, skulle fartygets

aktionsradie kunna utökas till omkring 30 dagar, vartill kommer

förutom tidsvinst, att därigenom skulle vid fartygets drift inbesparas åtskilliga

eldare samt alla eljest erforderliga kollämpare. Vi anse oss därför

böra föreslå, att det fartyg, som kan ifrågakomma till anskaffning, förses

med anordningar för oljeeldning oaktat denna anordning medför såväl dyrare

anskaffnings- som driftkostnad.»

Stats
isbrytarens
maskineri.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Anskaffnings

kostnader.

Förläggning,

skötsel och

bemanning.

Drifts- och

underhållskostnader.

14 Kungl. Maj:ts proposition ''Nr 156.

De sakkunniga framhålla vidare, att fartyget bör kunna provianteras och

i övrigt utrustas för minst en månads oavbruten gång samt att detsamma

bör hava plats för reservlager av kol och proviant för assisterade fartyg

ävensom vara försett med de modernaste och bästa navigeringsmedel.

Kostnaderna för anskaffning och fullständig utrustning av ett fartyg av

den storlek och den beskaffenhet i övrigt, som de sakkunniga förorda, beräkna

de under nuvarande konjunkturer icke komma att överstiga två miljoner

tvåhundratusen kronor, därvid de förutsätta, att detsamma bygges vid

svensk verkstad och i största möjliga utsträckning med anlitande av

svenskt material. De sakkunniga tillägga emellertid, att den ringa tillgång

på arbete, som för närvarande rådde vid våra verkstäder, och den stora

arbetslösheten på föreliggande område icke gjorde det osannolikt, att en

eventuell beställning, på grund av den starka konkurrensen om bygget,

kunde komma att effektueras till lägre pris än det nämnda.

Fartygets förläggningsort bör enligt de sakkunnigas mening vara Stockholm.

De föreslå, att fartygets skötsel anförtros åt flottans varv därstädes

samt att fartyget bemannas med flottans personal, allt i syfte att omkostnaderna

skola bliva de minsta möjliga.

Beträffande fartygets drift framhålla de sakkunniga, hurusom erfarenheterna

under tjänstgöring å ett fartyg av detta slag äro så ofantligt värdefulla

ej blott i fråga om själva isbrytarfartyget, dess navigering och

manövrering, skötsel samt vård m. in. utan ock beträffande kännedomen om

de fartygs byggnadssätt, maskinstyrka och manöverförmåga m. m., vilka

skola assisteras, att det måste framstå såsom ytterst viktigt, att posterna

som befälhavare, uppbördsmaskinist och uppbördsstyrman beklädas med

personer, vilka äga förutsättningar att kunna kvarstå i i frågakommande

tjänst under en längre tid.

Vid sin beräkning av drifts- och underhållskostnader för fartyget hava

de sakkunniga utgått från sitt förberörda förslag rörande fartygets bemanning

ävensom förutsatt, att assurans av fartyget icke skall ifrågakomma.

Med utgångspunkt från dessa förutsättningar hava de sakkunniga beräknat

kostnaderna för isbrytaren per gångdag till cirka 1,300 kronor, varav

avlöningar cirka 75 kronor, bränslekostnader 1,125 kronor och kostnader

för förbrukningsartiklar 100 kronor. Därjämte räkna de sakkunniga med

diverse maskin-, däcks- och allmänna underhållskostnader till ett årligt

belopp av 10,000 kronor.

Den 5 februari 1924 har Kungl. Maj:t anbefallt dels kommerskollegium

och lotsstyrelsen gemensamt, dels ock marinförvaltningen efter samråd med

chefen för marinstaben att skyndsammast avgiva utlåtande över de sakkunnigas

betänkande, därvid de båda förstnämnda ämbetsverken tillika skulle

hava att efter verkställd utredning yttra sig i frågan, om och i vad mån

de årliga utgifterna för det ifrågasatta isbry tar fartygets drift och underhåll

kunde täckas genom höjning vintertiden av någon eller några av de

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156. 15

uu utgående statliga sjöfartsavgifterna eller genom uttagande av särskild

isbrytaravgift.

Kommerskollegium och lotsstyrelsen liava den 18 februari 1924 avgivit

det anbefallda gemensamma utlåtandet. Efter att i korthet hava erinrat

om vintersjöfartskommitténs förslag om anskaffande av en statens liavsisbrytare

med främsta uppgift att i viss omfattning möjliggöra förlängningav

vintersjöfarten på de norrländska hamnarna framhålla ämbetsverken,

hurusom orsaken till att detta förslag, som tillstyrkts av de i saken hörda

ämbetsverken, icke ännu realiserats, syntes vara att söka, bland annat, i

förevarande spörsmåls komplicerade art, vartill på senare tid sällat sig hänsynen

till det statsfinansiella läget.

Ämbetsverken uttala sig därefter om de i viss man ändrade synpunkter,

varur frågan om anskaffande av ett statens isbrytarfartyg enligt ämbetsverkens

mening nu borde betraktas. I avseende härå anföra ämbetsverken:

»Den närmaste anledningen till att frågan om anskaffande för statens

räkning av ett isbrytarfartyg nu blivit på ett särskilt sätt aktuell torde i

själva verket vara den i början av nästlidna januari månad inträffade starka

isbildningen vid vissa delar av Sveriges kuster, vilken, trots sin relativa

kortvarighet, emellertid hann åstadkomma farofyllda situationer för åtskilliga

fartyg med deras besättningar. Det var sålunda vid tidpunkten härför

som den förnyade utredning i ämnet igångsattes, vilken närmast utgör

föremål för ämbetsverkens nu föreliggande utlåtande.

Enligt ämbetsverkens mening är det ock ur den synpunkten, att isbildningen

vid våra kuster visat sig innebära väsentliga risker ej blott för de

fartyg, vilka i normal utsträckning bedriva vintersjöfart på Sverige, utan

ock för deras besättningar, förevarande spörsmål för närvarande närmast

bör betraktas. Det nuvarande statsfinansiella läget kan givetvis anses lägga

vissa hinder i vägen för åtgärder, som, ehuru för landet i längden nyttiga,

likväl icke kunna anses direkt trängande eller eljest nödvändiga och sålunda

även för realiserande av vintersjöfartskommitténs förslag, i vad detsamma

ensamt avser att möjliggöra förlängd vintersjöfart på Norrland.

Med hänsyn till de senare årens erfarenheter måste emellertid tyngdpunkten i

kommitténs förslag numera förläggas åt ett annat håll, nämligen till frågan

om anskaffande för statens räkning av ett isbrytarfartyg för sjöfartens

hjälp och stöd i allmänhet under vintermånaderna och de därav förorsakade

särskilda riskerna även vid trafik i mera normal omfattning. Med utgångspunkt

härifrån synas ämbetsverken de statsfinansiella skälen icke böra verka

hindrande på frågans avgörande. Det måste nämligen anses såsom i första

hand en det allmännas angelägenhet att tillse, att så långt möjligt betryggande

anordningar finnas för bispringande av fartyg och deras besättningar

i fall, varom här är fråga, och denna angelägenhet är enligt ämbetsverkens

mening av den stora vikt, att den bör ofördröjligen föras till en tillfredsställande

lösning, redan oavsett vilken ställning statsmakterna finna

sig böra intaga i fråga om det mera speciella spörsmålet om viss vintertrafik

på Norrland. En sådan lösning torde, som ock den föreliggande utredningen

synes giva vid handen, icke stå att vinna, utan att staten själv

anskaffar ett isbrytarfartyg, som kan av staten i obegränsad omfattning

och när som helst disponeras för sitt ändamål.

Förutom den betydelse för fyllande av ett mera trängande behov, som en

Kommerskollegii

och

lotsntyrelsens

gemensamma

utlåtande

den 18

februari

19,94.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

Stats
isbrytarens
uppgifter.

Statsisbrytarens

typ, storlek

m. m.

statens isbrytare i nyss omnämnt avseende skulle få, måste emellertid ett

sådant fartyg tillerkännas stor betydelse även därutinnan, att detsamma

skulle verksamt bidraga till befrämjande och betryggande i allmänhet av

den nu till avsevärd omfattning upparbetade vintersjöfarten på svenska

hamnar. Betydelsen härav bör, synes det ämbetsverken, så mycket mindre

underskattas, som landets läge i och för sig gör sjöfartens uppehållande året

runt till ett riksintresse av den största vikt.

Slutligen torde det ligga i öppen dag, att en lämplig statsisbrytare skulle

vara av ej oväsentlig betydelse även för vårt försvarsväsen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anse sig ämbetsverken böra tillstyrka,

att åtgärder med det snaraste vidtagas för anskaffande av ett isbrytarfartyg

för statens räkning.»

I anslutning härtill angiva ämbetsverken det tillstyrkta isbrytarfartygets

uppgifter sålunda:

»Fartygets uppgifter skulle, såvitt angår den allmänna sjöfarten, vara

att under vintermånaderna fullgöra den isbrytnings- och övrig verksamhet

till denna sjöfarts gagn, som icke torde böra ankomma å i enskild hamns iigo

varande isbrytare. Det torde emellertid icke föreligga något hinder för att

ett för huvudsakligen sådant ändamål byggt fartyg, då det icke upptages

av nu nämnd verksamhet eller kan förväntas för sådan verksamhet behöva

tagas i anspråk, användes till att, i den mån det ligger inom fartygets

förmåga, i lämplig utsträckning tillgodose intresset av någon förlängning

av sjöfarten på Norrland och såmedelst eventuellt lämna visst stöd åt trafiken

speciellt å Norrlandshamnarna. Givetvis bör härvid dock största varsamhet

iakttagas, på det att icke trafik uppmuntras i större utsträckning än vad

som är ekonomiskt sunt och naturligt och som med isbrytarens genom erfarenhet

efter hand bestyrkta aktionsmöjligheter kan till fullo betryggas.»

I fråga om isbrytarfartygets typ och storlek in. in. ansluta sig ämbetsverken

till de sakkunnigas förslag. De uttala sig härom på följande sätt:

»Den typ för ett statens isbrytarfartyg, som de sakkunniga föreslagit,

grundar sig på det huvudsakliga ändamål, för vilket jämväl ämbetsverken

ansett detsamma företrädesvis böra avses. De sakkunniga giva nämligen

direkt uttryck för den uppfattningen, att det mera speciella spörsmål rörande

vintersjöfart på Norrland, som utgjorde föremål för vintersjöfartskommitténs

undersökningar, icke borde i och för sig få inverka på den nu aktuella

frågan om ett statens isbrytarfartyg. Vad det här nu närmast gällde syntes

de sakkunniga sålunda vara, att svenska staten förskaffade sig tillgång till

ett fartyg, som vid de tillfällen, då den normala och i hittillsvarande utsträckning

bedrivna vintersjöfarten runt Sveriges kuster behövde hjälp av

ett särskilt kraftigt isbrytarfartyg, kunde lämna dylik hjälp utan tidsutdräkt

och på ett i övrigt så långt möjligt effektivt sätt.

Ämbetsverken hava vid sin granskning av handlingarna i ärendet i huvudsak

icke funnit anledning till erinran mot den av de sakkunniga med angivna

utgångspunkt föreslagna typen för den statsägda isbrytaren. Typen

i fråga ansluter sig nära till Stockholms stads större isbrytare, »Isbrytaren

II», vilken givit goda erfarenheter i de hänseenden, varom här är fråga.

Ämbetsverken finna det synnerligen lämpligt att, på sätt de sakkunniga gjort,

bygga vidare på dessa erfarenheter.

Med hänsyn särskilt till våra större fartyg kunde ifrågasättas att an
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

17

skuffa ett isbrytarfartyg med större bredd än den föreslagna. Dä det emellertid

icke kan ifrågakomma att nu anskaffa ett så väsentligt större isbryvarfartyg,

som skulle bliva följden av en fordran å sådan bredd, att våra

större fartyg kunde taga sig fram i en av en sådan isbrytare uppbruten

enkel ränna, utan utgångspunkten ändock måste bliva, att isbrytaren för

fartyg av viss större bredd måste forcera upp en dubbel ränna, ha ämbetsverken

icke ansett sig böra framställa krav på ett isbrytarfartyg med större

bvedd än förslaget avser. Med den föreslagna bredden torde fartyg av inti

1 15 meters bredd kunna utan större svårighet trafikera av isbrytaren

uppbruten enkel ränna, under det att dubbel ränna erfordras för fartyg av

större bredd.

Ej heller de föreslagna anordningarna för oljeeldning föranleda erinran

från ämbetsverkens sida. Med hänsyn till den därmed förenade stora eldfarerisken,

vilken påkallat stränga bestämmelser i andra länder, torde emellertid

höra föreskrivas, att de i detta hänseende erforderliga säkerhetsanordningarna

skola godkännas av den svenska fartygsinspektionen.

beträffande den förliga maskinens varvantal bör framhållas, att i varje

fall högre varvantal än det föreslagna icke bör ifrågakomma.

B rättande isbrytarens utrustning få ämbetsverken framhålla, att radiotelegraf

installationen bör uttryckligen angivas skola vara i överensstämmelse

med telegrafstyrelsens fordringar och jämväl, i tillämpliga delar, föreskrifterna

i nådiga förordningen den 31 december 1914 angående fartygs byggnad och

utrustning, liksom ock att patent- och båtdäverterna skola vara av godkänd

konstruktion.

Det är visserligen icke vare sig brukligt eller lämpligt, att statens fartyg

byggas till klass, men då kontroll givetvis erfordras även över själva arbetets

utförande, böra bestämmelser härutinnan utfärdas. Ifrågavarande

kontroll synes lämpligen kunna handhavas av någon statens fartygsinspektör».

Beträffande åtskilliga andra spörsmål, som stå i samband med anskaffandet

och liandhavandet av den föreslagna statsisbrytaren, göra ämbetsverken

följande uttalanden:

»Den korta tid, som ämbetsverken hava haft till sitt förfogande för remissens

besvarande bär icke medgivit någon mera ingående granskning av de sakkunnigas

beräkningar rörande det pris, ett isbrytarfartyg av det förordade

slaget skulle kunna betinga. Dock synes ämbetsverken icke anledning föreligga

till antagande, att priset skulle behöva överstiga det av de sakkunniga

beräknade. Ämbetsverken förutsätta härvid liksom de sakkunniga, att fartyget

bygges och utrustas i Sverige, och torde sådana anordningar böra

vidtagas, varigenom garantier vinnas för att alltså svenskt varv må kunna

företrädesvis ifrågakomma för byggets verkställande.

De sakkunnigas kostnadsberäkningar i övrigt, d. v. s. beräkningarna angående

drifts- och underhållskostnader, sammanhänga med deras förslag om

isbrytarfartygets förläggning och skötsel.

I sistnämnda avseende anföra de sakkunniga, att förläggningsorten för

fartyget borde vara Stockholm, och syntes fartygets skötsel lämpligen höra

anförtros åt flottans varv därstädes, varjämte detsamma syntes de sakkunniga

böra bemannas med flottans personal, och åberopas till stöd för dessa

förslag hänsynen till att genom de sålunda föreslagna anordningarna omkostnaderna

syntes bliva de minsta möjliga.

Särskilt under nuvarande förhållanden måste drifts- och underhallskost
-

Aiiskaffnings
koatnad.

Förläggningsort,

skötsel

och bemanning.

Uilwnti till riksdai/ens protokoll 1924. t samt. IIS haft (S’r 1 !>(>.)

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

nadernas största möjliga nedbringande betraktas såsom mycket betydelsefullt.

Ur denna synpunkt synes ämbetsverken de sakkunnigas förslag i

hög grad förtjänt av beaktande. Genom att fartygets skötsel anförtros åt

ett flottans varv måste sålunda avsevärda besparingar kunna göras i avseende

å såväl personal som materialier. Fartygets bemanning med flottans

personal bygger tydligen på den förutsättningen, att sådan personal inom

flottan finnes att tillgå, som under de månader, då fartyget är i verksamhet

eller i beredskap, kan avses för tjänst därå. Därest denna förutsättning

är riktig, kunna givetvis genom den härutinnan föreslagna anordningens

realiserande ytterligare besparingar vinnas, på samma gång som förslaget

därigenom synes bereda möjlighet till ett bättre utnyttjande i allmänhet av

den flottans personal, varom fråga är.

Beträffande fartygets förläggningsort har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

i Göteborgs och Bohus flin framhållit angelägenheten av att beakta

det trängande behovet av en kraftig isbrytares stationerande vid västkusten.

Ämbetsverken finna sig böra biträda de sakkunnigas förslag även

på förevarande punkt, å ena sidan synas nämligen ovan berörda möjligheter

att med anlitande av flottans varv och flottans personal nedbringa

drifts- och underhållskostnaderna genom fartygets förläggning till Stockholm

kunna på det mest effektiva sättet utnyttjas. Ä andra sidan torde

fartygets användning för sitt ändamål ej heller i och för sig påkalla annan

förläggningsort än den nämnda, som tvärtom i själva verket även i detta

hänseende torde få anses såsom lämplig. Vid övervägande av frågan om

fartygets huvudförläggning böra nämligen tagas till utgångspunkt mera

normala förhållanden. Till en början bör beaktas, att fartygets verksamhet

alltjämt måste komma att under vintertidens såväl första som sista delar i

allt väsentligt påkallas allenast vid orter, som ligga nära Stockholm, och

under rent normala vintrar torde dess verksamhet ock företrädesvis ifrågakomma

inom områden, för vilka i och för sig Stockholm ter sig som väl

så naturlig förläggningsort som någon annan plats i Sverige. För mera

stränga vintrar åter, på vilka vi under de senare åren haft flera exempel,

kan givetvis fartyget bliva behövligt och i varje fall av gagn även på åtskilliga

platser i närheten av Göteborg eller över huvud taget även utanför

västkusten och i Öresund. Särskilt för dessa fall liksom ock beträffande

vintrarna i allmänhet måste emellertid uppmärksammas, att fartygets huvudstation

i egentlig mening icke spelar någon större roll, då fartygets tillfälliga

förläggning alltid måste bliva den, där fartyget i varje särskilt fall

bäst behöves. Under strängare vintrar ligger det sålunda i viss mån i sakens

natur, att, därest fartygets verksamhet är på ett trängande sätt behövlig

vid orter, som ligga mera avlägset från Stockholm, fartyget så vitt

möjligt ock dirigeras dit. Möjligheterna härtill äro så mycket större, som

statsverket äger viss dispositionsrätt över Stockholms stads stora isbrytare,

vilken dispositionsrätt ju alltid bör kunna lättare utnyttjas, i samma mån

som fartyget vid dess användning för statens räkning icke behöver avlägsnas

alltför långt från Stockholm. Ämbetsverken förutsätta sålunda, att statens

nuvarande dispositionsmöjligheter i fråga om detta fartyg alltjämt bibehållas.

På nu anförda skäl tillstyrka ämbetsverken alltså de sakkunnigas förslag

beträffande statsisbrytarens förläggning, skötsel och bemanning. Fn bestämd

förutsättning för realiserandet av förslaget i sistnämnda avseende är

emellertid, att den personal, som skall utgöra däcksbefäl, varit i tillfälle

att förut förvärva ingående kännedom och erfarenhet om rätta handhavan
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

det av isbrytarfartyg av den storlek, förslaget avser, och sålunda består av

i allo kompetent och på området beprövat folk.

Realiserandet av de sakkunnigas förslag på dessa punkter bör medföra,

att havsisbrytarens förvaltning och närmaste ledningen av dess verksamhet

uppdragas åt central förvaltningsmyndighet. För att. liandelssjöfartens

intressen skola kunna under alla förhållanden påräkna nöjaktigt beaktande,

torde böra eu gång för alla uppgöras en allmän plan för havsisbrytarens

användande, och torde denna plans utarbetande böra äga ruin under samverkan

med de ämbetsverk och övriga, som kunna hava särskilda intressen

att därvid bevaka, samt underställas Eders Kungl. Maj:ts prövning. Därjämte

böra emellertid för de tider, då isbrytarens verksamhet kan komma

att påkallas, särskilda anordningar vidtagas i syfte att i mån av behov tillföra

den förvaltningsmyndighet, vilken sålunda erhåller den närmaste ledningen

av isbrytarens verksamhet, fullt allsidig sakkunskap, särskilt i vad

det gäller bestämmandet i varje fall av till vilken kuststräcka isbrytaren

bör dirigeras. Beträffande dessa anordningar, vilka icke få bliva av beskaffenhet

att betaga den ledande myndigheten nödig handlingsfrihet, torde

närmare bestämmelser böra meddelas, och förutsätta ämbetsverken att, innan

definitiva åtgärder härutinnan eller i övrigt vidtagas, ämbetsverken

sättas i tillfälle att avgiva närmare yttrande och förslag i ämnet.

Beträffande härefter de sakkunnigas driftskostnadskalkyl hava ämbetsverken

ej funnit erinran att framställa mot densamma i vidare mån än att

dels posten å 10,000 kronor, avseende allmänna underhållskostnader m. in.,

torde böra väsentligt höjas, förslagsvis med 10,000 kronor, dels ock bränsleåtgången

synts ämbetsverken böra beräknas något högre än enligt nämnda

kalkyl. Tillrådligt synes nämligen vara att, särskilt med hänsyn till bränsleåtgången

under forcering, räkna med eu kostnad för bränsle per gångdag

av omkring 1,300 kronor, varigenom kostnaden per månad under gång uppbringas

till i uppåt avrundat tal 45,000 kronor. Den tid, varunder fartyget

bör beräknas antingen vara i gång eller beredskap, torde uppskattningsvis

böra anslås till i genomsnitt högst 5 månader om året. Med utgångspunkt

från att fartyget genomsnittligt sett skulle behöva vara i gång under

högst hälften av denna tid, skulle den årliga kostnaden för isbrytarfartygets

drift och underhåll te sig ungefärligen sålunda:

Under gång 21/a månader............................... Kr. 112,500: —

I beredskap 21/ä » ............................. » 7.500: —

Diverse maskin-, däcks- och allmänna underhållskostnader

................................................ » 20,000: —

Summa kronor 140,000: —

För beredskapstiden har härvid räknats med en genomsnittlig dagskostnad

av 100 kronor. Kostnader för eventuella större eller mindre haveriers avhjälpande

och för assurans av isbrytaren ingå givetvis icke i kalkylen.»

Därefter övergå ämbetsverken till frågan om lämpligaste sättet för täckandet

av drifts- och underhållskostnaderna för isbrytarfartyget och anföra

i sådant avseende:

»Vidkommande den av förevarande remiss omfattade frågan, om och i vad

män de ärliga utgifterna för det ifrågasatta i sbry tar fartygets drift och underhåll

må kunna täckas genom avgifter och, för den händelse avgift finnes

böra upptagas, hur detta bör ske, få ämbetsverken till en början uttala,

att ämbetsverken under sina överväganden i förevarande angelägenhet flin

Förvaltning

och närmaste

ledning.

Drifts- och

underhållskostnader.

Isbrytaravgift.

opaginerad Kontrollera mot PDF

-b Kungl. Mcij:ts proposition Nr 156.

nit skäl kunna tala för att någon dylik avgift åtminstone tillsvidare icke

uttages.

Den betydelse, ett .statens isbry tarf artyg skulle fa, har av ämbetsverken

iiär ovan angivits i samband med behandlingen av frågan, om skäl föreläge

för anskaffande överhuvud taget för statens räkning av ett dylikt fartyg.

Härav framgar, synes det ämbetsverken, att nyttan av den verksamhet,

som skulle ankomma på ett dylikt fartyg, skulle tillgodokomma landet

i dess helhet, särskilt dess handel och industri, på ett sådant sätt, att de

därav föranledda kostnaderna med visst berättigande borde kunna ifrågasättas

skola bestridas i samma ordning som kostnaderna för andra statliga

institutioner, vilkas verksamhet icke gagnar endast viss kategori medborgare

eller viss näringsgren. Betydelsen av att vintersjöfarten på landets kuster

befrämjas och betryggas ligger sålunda, med hänsyn särskilt till landets

läge, i öppen dag, liksom ock att det måste vara eu väsentligen det allmännas

angelägenhet att härvid uppehålla den verksamhet, som redan ur allmän

sjösäkerhetssynpunkt erfordras, d. v. s. att i förekommande fall bispringa

sadana fartygsbesättningar, som befinna sig i farlig belägenhet på grund

av isens inverkan på fartygen och trafiken, ävensom att från förstörelse

rädda betydande fartygs- och varuvärden. Även försvarets intressen i en

statsisbrytare bidrager till att göra frågan om en avgift, lagd speciellt på

sjöfarten, mindre motiverad.

Ett ytterligare skäl mot att täcka kostnaderna för isbrytarens drift och

underhåll genom eu sjöfartsavgift ligger däri, att stora svårigheter äro förknippade

med lösningen av problemet att finna fullt ut eller åtminstone

något så när rättvisa grunder för en avgift med det speciella syfte, varom

bär är fråga.

Ämbetsverken vilja emellertid forma sitt uttalande i det föreliggande

spörsmålet sålunda, att, därest frågan om isbrytarens anskaffande anses böra

göras beroende av den omständigheten, att kostnaderna för fartygets drift

och underhåll helt eller delvis täckas genom avgift i en eller annan form,

ämbetsverken obetingat tillstyrka, att viss avgift för ändamålet uttages.

För den händelse en avgift såsom bidrag till ifrågavarande omkostnader

befinnes skola uttagas, erbjuda sig härför ett flertal utvägar.

Därvid kan till en början ifrågakomma att i någon form lägga avgiften

pa varu träd ken eller uttaga den efter grunder, som mera direkt ansluta sig

till varutrafikens omfattning. Emellertid kräver realiserandet av en dylik

tanke närmare utredning. Härutinnan får kollegium erinra, att kollegium

jämlikt nådigt beslut den 26 september 1921 fått sig anförtrott att verkställa

utredning bland annat rörande möjligheten av eu omläggning av nuvarande

system för beräknandet och uppbörden av allmänna sjöfartsavgifter,

med undantag av lotsavgifter jämte hemvägsersättning, men att Eders Kungl.

Maj:t sedermera genom nådigt beslut den 24 november 1922 förordnat, att

omförmälda utredning skulle från och med den 1 januari 1923 vila och därefter

icke utan Eders Kungl. Maj:ts särskilda medgivande upptagas. En

utredning i det hänseende, varom nu närmast är fråga, torde lämpligen

böra bedrivas i samband med den sålunda anbefallda, men dock fortfarande

vilande undersökningen rörande sjöfartsavgifterna i allmänhet.

Uppgörandet av grunder för en särskild isbrytaravgift, vilken fråga dock

med hänsyn till den tid, som åtgår för isbrytarens anskaffande, ej synes

kräva omedelbar, definitiv lösning, är i och för sig ett synnerligen komplicerat

problem, främst i vad avser särskiljandet av den trafik, som rättvisligen

bör drabbas av en sådan avgift, från annan trafik, som bör från avgiften

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kunyl. Maj.ts proposition Nr 156.

fri tagas. Beträffande den rent lokala trafiken säger det sig självt, att denna

i regel icke bör drabbas av en statlig isbrytaravgift, och i stor utsträckning

råder samma förhållande i fråga om den inre skärgårdstrafiken. Däremot

torde den egentliga kustfarten i regel kunna antagas få sådan nytta

av eu statens isbrytare, att den, därest avgift skall uttagas, rätteligen borde

drabbas därav. Den närmare utredning, som för trafikens klassificering i

förenämnda hänseende måste anses erforderlig, har på grund av den korta

tiden för remissens besvarande icke medhunnits. Därtill kommer emellertid,

att, då statliga avgifter på den rena inrikes sjöfarten för närvarande icke

förekomma i svensk lagstiftning, ett införande av dylika avgifter skulle

fora med sig särskilda anordningar för uppbördens ordnande, som för utformande

och genomförande kräva vissa undersökningar.

På nu antydda skäl ha ämbetsverken funnit den utväg, som för närvarande

lämpligen skulle kunna anvisas för tillgodoseende av intresset att

genom avgift bidraga till täckande av kostnaderna för isbrytning genom

statens försorg, vara att uttaga avgiften i form av förhöjning under viss

tid av någon redan nu utgående statlig sjöfartsavgift.

Den enda av de statliga sjöfartsavgifterna, som härvid kan ifrågakomma,

är fyr- och båkavgiften. Denna avgift utgår för närvarande — med vissa

angivna undantag — för varje fartyg, vilket ankommer från eller avgår

till utrikes ort, med 25 öre för varje ton av fartygets avgiftspliktiga

dräktighet. Därest under ett kalenderår fyr- och båkavgift erlagts för

maskindrivet fartyg åtta gånger eller för segelfartyg fyra gånger, är fartyget

under året befriat från vidare erläggande av fyr- och båkavgift. Från

fyr- och båkavgift äro vidare befriade:

fartyg, som tillhör kronan eller främmande nations örlogsflotta;

fartyg, vars avgiftspliktiga dräktighet icke överstiger 40 ton;

svenskt för fiske utrustat fartyg, då det för sådant ändamål användes;

fartyg, som av tvingande orsaker eller till inhämtande av order för vidare

resa eller endast i ändamål att vid svenskt skeppsvarv, docka eller mekanisk

verkstad undergå reparation eller undersökning för utrönande av behövligheten

av reparation, anlöper svensk ort utan att därstädes lossa annan

last än den, som i fartyget åter intages, eller intaga annat gods än proviant,

kol eller skeppsförnödenheter för fartygets behov;

fartyg, som uteslutande trafikera floder och kanaler samt andra insjöar

än Mälaren.

Vid tillämpning av grunderna för fyr- och båkavgiften pa den avgift,

varom här är fråga, torde med hänsyn till sakens natur vissa särskilda

undantag utöver de beträffande den ordinarie avgiften fastställda höra

ifrågakomma. Sålunda böra från förhöjningen undantagas alla segelfartyg

liksom ock fartyg överhuvud taget, vilkas bruttodräktighet understiger 100

ton. Vidare synes viss lindring av avgiften böra tillgodokomma fartyg i

reguljär fart på så sätt, att dessa böra från förhöjningen befrias, sedan

denna erlagts för fartyg i sådan fart på orter bortom en linje Islands västkust—Kap

Finisterre två gånger och för övriga fartyg i reguljär fart fyra

gånger. Däremot böra enligt kollegii mening de föreskrifter angående befrielse

i vissa fall från fyr- och båkavgift, varom kollegium gemensamt

med generaltullstyrelsen den 12 februari 1924 framlagt förslag, icke liga

tillämpning på den ifrågasatta förhöjningen.

Tiden för den föreslagna förhöjningen torde böra fastställas att börja

exempelvis den 1 december, och torde slutdagen i sådant fall böra bliva

den 31 mars.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kunyl. Maj:ts proposition Nr löO.

Marinförualtningem

utlåtande

den 21

februari 1924.

Statsisbrytarens

typ, storlek

ro. m.

Anskaffningsoch

underhållskostnader.

Enligt vad ovan beräknats, skulle den ärliga utgift, till vars täckande

förevarande avgift avsåges skola utgöra bidrag, uppgå till omkring 140,000

kronor. Om förhöjningen av fyr- och båkavgiften sattes till 5 öre, kan

med utgångspunkt från uppbörden av fyr- och båkavgifter under december

1922—mars 1923 samt från på trafiken år 1922 grundade antaganden

rörande segelfartygens andel i ifrågavarande uppbörd den av förhöjningen

orsakade ökningen av inkomsterna för statsverket beräknas uppgå till ett

belopp av omkring 130,000 kronor. Härvid har tillika räknats med att

verkningarna i uppbördsminskande riktning av de för reguljär fart föreslagna

lindringarna skulle väl motvägas av att någon befrielse från förhöjningen

i anslutning till nyssnämnda, av kollegium och generaltullstyrelsen

avgivna förslag icke skulle ifrågakomma, i motsats till vad förhållandet

varit beträffande fyr- och båkavgiften även under den tid av

åren 1922 och 1923, som legat till grund för ovan angivna beräkningar.

Då eu höjning av fyr- och båkavgiften med 5 öre alltså kan antagas i

varje fall i det närmaste täcka kostnaderna för eu statlig isbrytares drift

och underhåll, varvid kostnaderna för eventuella större eller mindre haveriers

avhjälpande och för assurans, såsom redan ovan nämnts, icke inberäknats,

anse sig ämbetsverken böra förorda, att, därest avgift skall uttagas, den

anordning för avgiftsfrågans lösning, som härutinnan här ovan angivits,

anlitas åtminstone som ett provisorium, gällande för ett år i sänder, till

dess att eventuellt andra mera lämpliga definitiva former härför kunna

utfinnas, liksom ock närmare erfarenhet vinnes angående drifts- och underhållskostnaderna

och verkliga inkomsten av en eventuell avgiftsförhöjning.»

I sitt den 21 februari 1924 avgivna utlåtande över de sakkunnigas betänkande

förordar marinförvaltningen, att staten anskaffar ett eget isbrytarfartyg,

varigenom viktiga statsintressen såväl ur handelsflottans som

ur örlogsflottans synpunkter enligt ämbetsverkets mening skulle bliva tillgodosedda.

Ämbetsverket framhåller i sådant hänseende, att de isbrytare,

som nu stode till förfogande, ej försloge att under krigstid på eu gång

både öppna väg för flottans fartyg i sådan omfattning, att flottan erhölle

erforderlig rörelsefrihet, och hålla sjöförbindelserna för handeln öppna.

Emellertid anför ämbetsverket, att med hänsyn till flottans behov ett större

isbrytarfartyg än det av de sakkunniga föreslagna vore behövligt. I avseende

härå framhålles, att fartyget borde hava minst samma bredd som pansarbåtarna

av Sverige-typ, 18.6 meter, så att dessa båtar kunde passera i de

av fartyget brutna rännorna. För att fartyget skulle kunna bryta isen i

Kalmarsund krävdes, att detsamma icke vore mera djupgående än 6 meter.

På grund härav behövde deplaceinentet ökas och längden utökas med

minst omkring 12 meter samt fartyget förses akterut med två maskiner

och två propellrar i stället för eu. Fartyget borde kunna hålla 15 knops fart.

Därjämte framställer marinförvaltningen vissa särskilda fordringar på

fartygets byggnad och utrustning.

Anskaffningskostnaden för en dylik större isbrytare beräknar ämbetsverket

uppgå till omkring 3 miljoner kronor.

Underhållskostnaderna synas ämbetsverket vara väl lagt beräknade av de

sakkunniga.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kutig!. Maj:ts proposition Nr 156. 23

Marinförvaltningen finner slutligen lämpligt, att fartyget, såsom de sakkunniga

föreslagit, förlägges till Stockholm under flottans vård och hemannas

med flottans personal.

Sedan, på sätt av det förut anförda framgår, frågan om anskaffande snarast

möjligt av en statsisbrytare blivit aktuell, har — i anledning av att i

årets statsverksproposition icke beräknats något anslag för ändamålet — å

handelsdepartementets handels- och sjöfartsbyrä verkställts en undersökning

för utrönande av huruvida, utan äskande av dylikt anslag, medel för

byggets igångsättande skulle kunna beredas. I en å byrån upprättad promemoria

har därvid ifrågasatts, att, därest det. nu från handels- och sjöfartsfonden

till Stockholms stad utgående årliga statsbidraget å 38,750

kronor till bestridandet av driftskostnader för stadens isbrytare upphörde,

fonden skulle — utan alltför stort men för de intressen, som brukade tillgodoses

genom dess årliga ränteavkastning — kunna vidkännas en minskning

med ett kapitalbelopp, svarande mot en årlig ränta av 38,750 kronor,

eller i runt tal 800,000 kronor. Detta belopp skulle då under budgetåret

1924—1925 tagas i anspråk för byggnadsarbetets påbörjande. Medel

för byggets fortsättande och avslutande skulle därefter anvisas å riksstaten

för budgetåret 1925—1926. Genom begränsning under lämplig tidsperiod

av bidragsutdelningen från fonden borde densamma så småningom

åter uppbringas till sitt nuvarande kapitalbelopp.

över det i ifrågavarande promemoria innefattade förslaget har Kungl.

Maj:t den 1 mars 1924 anbefallt statskontoret och kommerskollegium att

skyndsamt avgiva gemensamt utlåtande.

Det anbefallda utlåtandet har av ämbetsverken avgivits den 7 mars

1924.

I utlåtandet anföra ämbetsverken bland annat följande.

Enligt ämbetsverkens förmenande måste det anses betänkligt att, för

beredande av medel till främjande av ett än så viktigt ändamål, på en

gång avhända en statsverkets fond så stor del av dess kapitaltillgång,

som nu ifrågasatts. Ett dylikt anlitande av statens fonders kapital torde

kunna medföra konsekvenser av icke önskvärd art. I promemorian hade

visserligen framförts den tanken att genom begränsning av utdelningen

av bidrag från fonden åter uppbringa densamma till dess nuvarande belopp.

Detta skulle innebära, att under ett flertal år — exempelvis tjugu

— eu avsevärd del av fondens avkastning skulle undandragas de ändamål,

vilka fonden hittills ansetts böra tillgodose, liksom ock att de nya

krav, som i sådant avseende i fi-amtiden väl skulle inställa sig, måste

undanskjutas. Det eftersättande av fondens egentliga ändamål, som

ett dylikt förfarande skulle innebära, borde enligt ämbetsverkens mening

icke äga ram. Då härtill komme, att anskaffandet av ett statens isbrytarfartyg

ingalunda kunde sägas uteslutande vara ett handels- och

Förläggningsort,

skötsel

och bemanning.

Fråga om beredande

av

medel till

anskaffningskostnaden

för

en statsisbrytare.

P. M. av handelsdepartementets

handels-

och sjöfartshyrå.

Statskontoret

och kommerskollegium.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Förhandlingar

med

Stockholms

stad angående

kontraktet

rörande “Isbrytaren

11“.

Departements

chefen.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

sjöfartsintresse, utan även hade betydelse för industrien och andra näringar

liksom även för försvaret och landet i dess helhet, syntes det

ämbetsverken icke vara motiverat att för det ifrågasatta ändamålet

göra ett så djupt ingrepp i fondens kapital. Ämbetsverken avstyrkte

därför, att fonden anlitades för beredande av tillgång för den utgift,

som under budgetåret 1924—1925 erfordrades för fartygsbyggets påbörjande.

Ämbetsverken meddela emellertid, att, därest Kungl. Maj:t ändock

skulle anse handels- och sjöfartsfonden böra tagas i anspråk för nu

ifrågavarande ändamål, av fondens tillgångar, som vid utgången av nästlidna

februari månad belöpte sig till — förutom upplupna, ej förfallna

räntefordringar — 0,274,870 kronor 28 öre, medel för ändamålet kunde

göras disponibla.

Slutligen må nämnas, att jag pa förekommen anledning, jämlikt Kungl.

Maj:ts bemyndigande den 29 nästlidna februari, uppdragit åt landshövdingen

M. R. Sahlin att å kronans vägnar med Stockholms stad föra

förhandlingar angående det mellan staten och staden gällande avtal rörande

stadens isbrytarfartyg »Isbrytaren II». Stadskollegiet i Stockholm

har utsett borgarråden J. Åkerman och C. Juhlin-Dannfelt att å stadens

vägnar förhandla i den angivna frågan. Vid förhandlingarna

har, enligt vad jag inhämtat, bland annat ifrågasatts möjligheten av

återbetalning till staten av det för anskaffandet av stadens större isbrytarfartyg

beviljade statsbidraget å 350,000 kronor, mot det att den för

fartygets och den mindre isbrytarens drift, assurans och underhåll nu

utgående statssubventionen, om än med minskat belopp, bibeliölles under

en avsevärd tid framåt. Förhandlingarna äro emellertid ännu icke slutförda.

Såsom i de i ämnet avgivna betänkandena och utlåtandena upprepade

gånger framhålles, är det ett allmänt intresse av stor vikt, att sjöfarten,

som ju direkt ombesörjer praktiskt taget all varutransport till och från

vårt land, obehindrat och med trygghet kan fortgå under största möjliga

del av året. Att så kan ske är icke blott ett betydelsefullt sjöfartsintresse,

utan framstår såsom angeläget för landet i dess helhet, särskilt kanske

för de stora exportindustrierna och de omfattande befolkningslager, som

genom dem beredas arbetstillfällen och utkomstmöjligheter. Det måste

därför anses såsom en ur olika synpunkter synnerligen viktig uppgift att

söka i görligaste mån undanröja eller mildra de svårigheter för sjöfartens

bedrivande, som de av klimatet föranledda isförhållandena utmed

landets kuster förorsaka.

I viss utsträckning lärer visserligen denna uppgift böra betraktas närmast

såsom en lokal angelägenhet, nämligen såvitt angår öppenhållandet

av infartslederna från havet till de olika hamnarna. Åtskilliga av de

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

större hamnplatserna hava också i sitt eget intresse sökt att efter bästa

förmåga fullgöra vad på dem i ifrågavarande hänseende kan anses ankomma.

De senaste vintrarnas erfarenheter liava emellertid givit vid

handen, att på grund av de svårartade isförhållandena icke ens denna

mera begränsade uppgift alltid kunnat fyllas med de isbrytareresurser,

som stått vederbörande till buds. Framför allt har det emellertid under

de sistförflutna åren visat sig, att i öppen sjö, d. v. s. utanför det verksamhetsområde,

för vilket de lokala isbrytarna i regel äro lämpade och

avsedda, så stark isanhopning gång på gång förekommit, att sjöfarten,

Sven i farvatten, som rimligtvis böra och kunna hållas navigabla hela

året, under långa tider i hög grad försvårats eller rent av omöjliggjorts.

Icke sällan har det därvid inträffat, att såväl fartyg och laster

som människoliv utsatts för allvarliga faror, och vid ett par tillfällen

har, på sätt av det förut sagda framgår, situationen blivit så vansklig,

att staten nödgats ingripa genom att efter avtal med Stockholms stad

till de nödställda fartygens undsättning utsända stadens större isbrytarfartyg

»Isbrytaren II».

Det är under sådana omständigheter icke ägnat att förvåna, att från

olika håll allt starkare krav rests på att staten — liksom redan skett

i våra grannländer — måtte förskaffa sig ett eget kraftigt isbrytarfartyg,

tillgängligt för ingripande icke blott i sådana fall av överhängande

fara, som förorsakat vissa av de med »Isbrytaren II» företagna undsättningsexpeditionema,

utan över huvud taget i fall, då fartyg i farvatten,

som böra kunna hållas öppna för trafik, till följd av issvårigheter

icke kunna taga sig fram ensamma eller med tillhjälp av förefintliga

lokala isbrytareresurser. Redan de viktiga uppgifter, en statsisbrytare

sålunda skulle få för sjöfartens bispringande i de under hela

året regelmässigt trafikerade farvattnen utmed rikets södra och mellersta

kuster, synas mig göra anskaffandet av ett dylikt fartyg synnerligen

önskvärt. Härtill kommer emellertid, att en statsisbrytare jämväl skulle

vara ägnad att tillgodose det behov, på vilket vintersjöfartskommittén

jämlikt sitt uppdrag närmast haft sin uppmärksamhet riktad, nämligen

förlängandet av seglationssäsongen på Norrland. Även om denna förlängning

skulle inskränka sig till exempelvis en månad om året, därav

fjorton dagar vid seglationens öppnande och fjorton dagar vid dess avslutande,

skulle detta, enligt vad vintersjöfartskommitténs utredning giver

vid handen, för Norrland och särskilt dess industriella utveckling

vara av mycket stor betydelse. Framhållas må särskilt, att på grund av

de olika tidpunkter, då för sjöfarten hinderlig isbildning förekommer å

skilda delar av rikets kuster, disponerandet på ovan angivet sätt av en

statlig isbrytare för förlängning av seglationen på Norrland icke skulle

på något sätt behöva inkräkta på fartygets användning i de sydligare,

under hela vintern trafikerade farvattnen, utan fastmer låta sig väl

förena därmed.

Rilmni/ till riksdagens protokoll 1 samt. IlS haft tNr lön./ !i

opaginerad Kontrollera mot PDF

2ti

Kungl. Maj:ts proposition År lön.

Att den villkorliga och begränsade dispositionsrätt, staten kontraktsenligt

tillförsäkrats till Stockholms stads isbrytarfartyg »Isbrytaren It»,

icke är tillfyllest för fullgörandet av de uppgifter, som i ifrågavarande

hänseende rimligtvis böra ankomma på staten, ligger i öppen dag

och har av erfarenheterna tillfullo bestyrkts. Redan de dryga kostnader,

dispositionsrättens användande medför, föranleda, att densamma

endast tillfälligtvis och i särskilt trängande fall kan tagas i anspråk.

Härtill kommer, att det vid inträdande behov för staten av ifrågavarande

fartyg lätt kan inträffa, att detsamma just vid samma tillfälle erfordras

för öppenhållande av inseglingsrännan till Stockholm och sålunda

icke kan av staden ställas till förfogande. Så länge staten saknar egna

isbrytareresurser, kan situationen sålunda alltför lätt bliva den, att staten,

även om det uppenbaraste nödläge föreligger för i isen inneslutna

fartyg, står utan varje möjlighet att göra något för deras undsättning.

Att starka skäl tala för anskaffandet av ett statligt isbrytarfartyg lärer

sålunda vara obestridligt. Samtliga de i ärendet hörda sakkunniga

och myndigheter hava ock på det kraftigaste tillstyrkt vidtagandet av åtgärder

i dylikt syfte. Likaledes hava, på sätt jag redan antytt, upprepade

framställningar härutinnan gjorts från sjöfartsintressets målsmän.

Min företrädare i ämbetet gav ock i förut omförmälda, vid 1922

års riksdag avgivna interpellationssvar uttryck åt den uppfattningen,

att anskaffandet av en statens isbrytare vore önskvärt, ehuru han med

hänsyn bland annat till de dryga anskaffnings- och driftskostnaderna

för ett dylikt fartyg fann saken böra för det dåvarande skjutas åsido.

Sedan dess hava de kostnader, varom i interpellationssvaret talades,

väsentligt nedgått. Vid sådant förhållande och med hänsyn till de av

mig här förut anförda omständigheter, vilka synas mig tillfullo ådagalägga

vikten av att staten äger möjlighet att lämna sjöfarten erforderligt

stöd och hjälp i dess ansträngningar att uppehålla vintertrafiken på

våra kuster, finner jag för egen del, med fullt beaktande av de alltjämt

rådande statsfinansiella svårigheterna, frågan om anskaffandet av en

statsisbrytare icke längre böra undanskjutas. Jag tillstyrker sålunda, att

åtgärder nu vidtagas för byggandet av ett dylikt fartyg.

Vad angår fartygets typ och dimensioner ansluter jag mig i huvudsak

till 1924 års sakkunnigas av kommerskollegium och lotsstyrelsen

tillstyrkta förslag. Jag vill emellertid framhålla, att möjlighet bör hållas

öppen att däri göra de jämkningar, som, särskilt med hänsyn till de

senaste månadernas erfarenheter, kunna befinnas önskvärda. Mot

marinförvaltningens hemställan om ökning av den ifrågasatta fartygsstorleken

talar icke blott nödvändigheten att hålla anskaffningsoch

driftskostnaderna vid rimligt belopp, utan även — och i främsta

rummet — hänsynen till fartygets användbarhet i våra skärgårdar och

trängre farleder längs våra kuster, där dess navigeringsmöjligheter va
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr låö.

ståtligen äro beroende av att detsamma erhåller jämförelsevis måttliga

dimensioner. För övrigt må erinras om att den av de sakkunniga föreslagna

fartygstypen, som nära överensstämmer med »Isbrytaren II:s»,

under de av sistnämnda fartyg företagna expeditionerna visat sig synnerligen

vill lämpad för de förhållanden, med vilka vi i vårt land hava

att räkna.

I fråga om maskinstyrkan hava de svåra isförhållanden, som innevarande

vinter rått, varit ägnade att understryka det av de sakkunniga

framhållna behovet av att fartyget utrustas med starkare maskineri än

det, som »Isbrytaren II» besitter. Vad de sakkunniga i dylikt hänseende

föreslagit giver mig icke anledning till erinran. Likaledes ansluter jag

mig till förslaget om fartygets inrättande för oljeeldning. De i kommerskollegii

och lotsstyrelsens gemensamma utlåtande gjorda erinringarna

beträffande radioinstallationens beskaffenhet m. in. torde böra

beaktas.

Vad anskaffningskostnaden angår, lärer densamma, enligt av mig införskaffade

upplysningar, kunna antagas komma att ställa sig något

lägre än de sakkunniga angivit. Sannolikheten talar för att ifrågavarande

kostnad i varje fall icke kommer att överstiga 2,100,000 kronor.

I likhet med de sakkunniga anser jag lämpligt, att skötseln av fartyget

anförtros åt flottans varv samt att fartyget bemannas med manskap

från flottan. Till frågan om fartygets förläggningsort är jag däremot

icke beredd att nu taga ställning, utan synes mig densamma böra göras

till föremål för ytterligare överväganden. Detsamma är förhållandet

med spörsmålet om ledningen av fartygets verksamhet.

Beträffande underhålls- och driftskostnaderna synas mig de av kommerskollegium

och lotsstyrelsen i sådant hänseende uppgjorda kalkylerna,

även om de tillsvidare måste anses allenast såsom preliminära, väl ägnade

att läggas till grund för bedömandet av de utgifter av dylik art,

som anskaffandet av en statsisbrytare skulle medföra.

Vad därefter angår frågan om upptagande av särskild avgift av sjöfarten

till täckande av sistberörda kostnader, anser jag någon befogad

erinran icke kunna riktas mot en dylik anordning. Såsom ämbetsverken

framhållit, torde liera utvägar härvid vara tänkbara. Den av ämbetsverken

föreslagna anordningen med förhöjning vintertiden av fyroch

båkavgiften erbjuder påtagligen vissa fördelar. Då emellertid förevarande

fråga icke 1)1 i ver aktuell, förrän isbrytarfartyget kan tagas i

bruk, och detta i varje fall icke lärer kunna ske tidigare än vintersäsongen

1925—1926, torde, i och för vissa ytterligare överväganden i saken,

med det definitiva ståndpunktstagandet tillsvidare kunna anslå.

På grund av de erfarenheter, som särskilt under innevarande vinter

vunnits rörande det trängande behovet av att staten äger tillgång till

ett eget isbrytarfartyg. synes det mig angeläget, att byggandet av den

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition Nr 156.

här förut av mig förordade statsisbrytaren skyndsammast möjligt tager

sin början. Såsom förut nämnts, hava emellertid på grund av det budgetära

läget, till vilket jag vid beredandet av frågorna om reglerandet

av utgifterna under riksstatens tionde huvudtitel för budgetåret 1924—

1925 genomgående måst taga hänsyn, medel för ändamålet icke beräknats

i det i statsverkspropositionen framlagda förslaget till riksstat för

sagda budgetår. Under sådana omständigheter lärer det icke böra ifrågakomma

att nu i proposition å förberörda riksstat äska anslag för byggets

igångsättande. Då emellertid saken, med hänsyn till de issvårigheter,

varmed sjöfarten denna vinter haft att kämpa, och riskerna för att

liknande svårigheter kunna komma att uppstå jämväl under efterföljande

år, synes mig vara av den beskaffenhet, att den icke tål uppskov,

anser jag mig, hellre än att frågan undanskjutes, böra förorda, att visst

belopp från handels- och sjöfartsfonden disponeras för byggnadsarbetets

påbörjande. Det belopp, som för tiden intill den 1 juli 1925 erfordras för

att arbetet skall kunna bedrivas med nödig skyndsamhet, lärer icke kunna

beräknas lägre än till 800,000 kronor. Visserligen är den minskning, som

genom utanordnandet från handels- och sjöfartsfonden av sagda belopp

skulle föranledas i fondbebållningen, kännbar, men olägenheterna härav

neutraliseras dock i väsentlig mån, därest, på sätt i förberörda å handelsdepartementets

handels- och sjöfartsbyrå upprättade promemoria ifrågasatts,

det till Stockholms stad för dess båda isbrytare utgående årliga statsbidraget

upphör.

Skulle det för anskaffandet av Stockholms stads större isbrytare beviljade

statsbidraget å 350,000 kronor av staden återbetalas, synes mig

sagda belopp, även i vad angår den del därav, som beviljats å riksstaten,

böra få tagas i anspråk för statsisbrytarbygget. Härigenom skulle vinnas

motsvarande minskning i den summa, som från handels- och sjöfartsfonden

behövde tagas i anspråk för ifrågavarande bygge. Till följd härav

och med hänsyn till den nedsättning, som samtidigt skulle vidtagas i

det från fonden till staden för dess båda isbrytarfartyg nu utgående årliga

statsbidraget, skulle jämväl i detta fall undvikas, att någon mera väsentlig

minskning komme att inträda i fondens för andra ändamål disponibla årsavkastning.

Väl är det sant, att anskaffandet av en statsisbrytare är en angelägenhet,

som icke uteslutande berör sjöfarten utan som för landet i dess helhet

och särskilt dess näringsliv är av den största betydelse. Det förhåller

sig dock så, att med den ifrågasatta anskaffningen i främsta rummet

avses tillvaratagandet av sjöfartens och handelns intressen. Vid sådant

förhållande synes det mig i princip icke oberättigat, om ovannämnda

fond, vars syfte just är tillgodoseendet av nyssberörda intressen, i sin

mån anlitas för vinnandet av en särskilt ur dessa näringars synpunkl

önskvärd snabb lösning av förevarande spörsmål. I allt fall komme ett

belopp, väsentligt större än det, som från fonden skulle tagas i anspråk,

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition Nr 156.

att anvisas å riksstaten och sålunda att utgå av medel, till vilkas beredande

landet i dess helhet bidragit. Erinras må i detta sammanhang,

att redan vid ett tidigare tillfälle ett betydande belopp ur handels- och

sjöfartsfonden disponerats för ett ändamål, närbesläktat med det nu

ifrågasatta, i det nämligen av det statsbidrag, som på sin tid tillerkändes

Stockholms stad för byggandet av dess större isbrytarfartyg, hälften

eller 175,000 kronor utanordnades från nämnda fond.

Jag finner mig sålunda, för möjliggörande av ett skyndsamt igångsättande

av statsisbrytarbygget, böra tillstyrka, att från handels- och sjöfartsfonden

ställes till förfogande ett belopp, som, därest återbetalning

äger rum av det för anskaffandet av Stockholms stads större isbrytarfartyg

beviljade statsbidraget, lärer böra beräknas till 450,000 kronor men

eljest till 800,000 kronor; och förutsätter jag därvid, på sätt i det föregående

anförts, dels i förstnämnda fall att hela det belopp, som av staden

till statsverket återbetalas, må tagas i anspråk för ifrågavarande

bygge, dels ock att medel för täckande av återstående delen, 1,300,000 kronor,

av de för ändamålet beräknade kostnaderna anvisas å riksstaten

för budgetåret 1925—1926.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kung!. Maj:t

måtte i proposition föreslå riksdagen

att, med godkännande av de av mig angivna grunderna för beredande

av de för ändamålet erforderliga medlen, besluta anskaffande av ett statens

isbrytarfartyg för en beräknad kostnad av sammanlagt högst 2,100,000

kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Xronprinsen-Regenten

lämna bifall och förordnar, att proposition

i ämnet skall till- riksdagen avlåtas av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar.

Vid protokollet:

Nils Sehlberg.

Bihciiig till riksdagens protokoll 192 i. 1 sand. 118 höft. (Nr 156.)

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1924:158 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffande av ett statens isbrytarfartyg. s. 7 i texten
  2. SU 1924:61 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anskaffande av ett statens isbrytarfartyg jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten