Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om landsting m. m

1924-03-19 · 112 sidor, varav 105 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,1 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 105 av 112 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1924:188, Med förslag till lag om landsting m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

1

Nr 188.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

landsting m. m.; given Stockholms slott den 19 mars

1924.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t

härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

lag om landsting och

lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen den 20 maj 1921 med vissa föreskrifter

i fråga om val av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige samt av landstingsmän.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

G. Malm.

Bihang till riksdagens protokoll 19Z4. 1 sand.

149 höft. (Nr 188.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Eungl. Maj:ts proposition nr 188.

Förslag

till

Lag

om landsting.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om landstingsområde och landstingets uppgift.

1 §•

I varje län skall finnas ett landsting, sammansatt av ombud för länets landsbygd

och de städer i länet, som deltaga i landsting.

Där i anseende till läge eller andra skiljaktiga förhållanden ett för hela länet

gemensamt landsting icke anses medföra de med denna lag avsedda fördelar,

må Konungen, sedan länsstyrelsen och landstinget blivit hörda, kunna förordna,

att mer än ett landsting skall finnas inom länet.

Hava inom ett län flera landsting bildats, må Konungen, där omständigheterna

därtill föranleda, kunna efter länsstyrelsens och landstingens hörande förordna,

att antalet landsting inom länet skall minskas.

De delar av ett län, som deltaga i samma landsting, utgöra ett landstingsområde.

2§.

1 mom. Har stad, som deltager i landsting, uppnått en folkmängd av minst

en etthundrafemtiondel av rikets hela invånarantal, äger staden utträda ur

landstinget.

Vill stad, som enligt vad nyss sagts är berättigad till utträde, ej vidare deltaga

i landstinget, skall staden delgiva landstinget sitt beslut att utträda. Sker

delgivningen inom två år från det årsskifte, vid vilket staden uppnått nämnda

folkmängd, skall utträdet äga rum vid utgången av kalenderåret närmast efter

det, under vilket landstinget erhållit del av stadens beslut, men eljest vid utgången

av andra kalenderåret efter det, varunder delgivning skett.

Beslut att utträda ur landsting skall av staden underställas Konungen, som,

därest staden finnes till utträde berättigad, efter landstingets hörande meddelar

de närmare föreskrifter, som för beslutets genomförande äro erforderliga.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

3

2 mom. Sådan i landsting icke deltagande stad, vars invånarantal minskats

under det, som berättigat staden till utträde ur landsting, må inträda i landsting,

sedan staden delgivit landstinget sitt beslut att inträda.

Annan stad, som icke deltager i landsting, äger inträda i landsting, såvida

samstämmande beslut därom fattats av staden och landstinget.

Beslut, som angår stads inträde i landsting, skall underställas Konungen, som,

där staden finnes berättigad till inträde, efter vederbörandes hörande bestämmer

tiden för inträdet samt meddelar de övriga föreskrifter, som för beslutets

genomförande äro erforderliga.

3 §.

Landstinget tillkommer att, i den ordning denna lag stadgar, rådslå och besluta

om för landstingsområdet gemensamma angelägenheter, vilka avse allmänna

hushållningen, jordbrukets och andra näringars utveckling, anstalter för

kommunikationsväsendets befordrande, hälso- och sjukvård, undervisning, allmän

ordning och säkerhet med mera dylikt, såvitt dessa angelägenheter icke enligt

gällande författningar tillhöra offentlig myndighets ämbetsåtgärd, ävensom

att handhava de ärenden i övrigt, som enligt beslut av Konung och riksdag

skola ankomma på landstinget.

4 §•

Landstingsmän jämte suppleanter för dem utses inom landstingsområdet genom

val i den ordning, som i denna lag stadgas.

Landstingsmännen och deras suppleanter äro i utövningen av sitt uppdrag

icke bundna av väljarnas föreskrifter.

2 KAP.

Om val av landstingsmän.

5 §.

Rätt att deltaga i val av landstingsmän jämte suppleanter tillkommer en var

inom landstingsområdet i kommuns gemensamma angelägenheter röstberättigad

man eller kvinna, som senast under nästföregående kalenderår uppnått tjugusju

års ålder.

Vid valet skall den för vederbörande kommun å landet eller för stad senast

fastställda röstlängd ligga till grund, och ankomme på Konungen att i fråga

om sådan längd meddela de särskilda föreskrifter, som erfordras för iakttagande

av vad nyss stadgats om viss särskild ålder såsom villkor för rösträtt vid landstingsmannaval.

6 §.

1 mom. Valbar till landstingsman eller suppleant för landstingsman är eu

var inom landstingsområdet vid landstingsmannaval röstberättigad man eller

k\inna.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts propositiön nr 188.

Landstingsman eller suppleant för landstingsman kan ej vara:

a) den som icke råder över sig och sitt gods;

b) den som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest

på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller

genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd,

varom sist förmäles, eller den som är ställd under framtiden för brott, vilket kan

medföra sådan påföljd;

c) den som är förklarad ovärdig, att inför rätta föra ändras talan.

Landshövding, landssekreterare, landskamrerare och länsassessör kunna med

hänsyn till sin tjänsteställning icke vara landstingsman.

Hustru vare ej på den grund, att äldre giftermålsbalken är tillämplig i fråga

om makarnas förmögenhetsförhållanden, obehörig att utöva uppdrag, varom nu

är fråga.

2 mom. Landstingsman eller suppleant må ej kunna avsäga sig uppdraget,

såvida han ej är bosatt utom landstingsområdet eller i fyra år tjänstgjort såsom

landstingsman eller uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som av

landstinget godkännes.

Väljes kvinna till landstingsman eller suppleant, äger hon när som helst

avsäga sig uppdraget.

7 §•

Landstingsmän jämte suppleanter väljas med de undantag, som i 8 § 7 mom.

andra stycket och 8 mom. tredje stycket omförmälas, för fyra år, räknat från

och med den 1 januari året efter det, då valet skett.

Landstingsman och suppleant, som utsetts vid val jämlikt nyss åberopade bestämmelser

i 8 § 7 och 8 mom., skola tjänstgöra från och med den 1 januari året

efter det, då valet skett, och till utgången av tjänstgöringstiden för övriga landstingsman

och suppleanter.

Rörande upphörande i vissa fall tidigare än ovan sägs av uppdrag att vara

landstingsman eller suppleant stadgas i 8 § 7 mom. tredje stycket och 8 inom.

fjärde stycket.

8 §.

1 mom. För val av landstingsmän indelas landstingsområdet i valkretsar.

För varje valkrets utses, oavsett dess folkmängd, en landstingsman och därutöver

efter folkmängden en landstingsman för varje fullt tal av 5,000.

2 mom. Vid landstingsområdes indelning i valkretsar skall med undantag,

varom nedan i denna paragraf förmäles, iakttagas, att för varje valkrets komma

att utses minst fem, högst nio landstingsmän.

Stad, vars folkmängd utgör minst 20,000, bildar en valkrets, även om flera

än nio landstingsmän skola för staden utses.

Stad med mindre folkmängd än 20,000 förenas med annan stad eller andra

städer eller med angränsande landsbygd till en valkrets. Delar av samma

stad må icke ingå i olika valkretsar.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

5

Vid valkretsindelningen iakttages i övrigt, att området för annan valkrets

än den, i vilken två eller flera städer ingå, skall kunna omslutas med en sammanhängande

gränslinje, samt att delningen i vad angår landsbygden verkställes,

där så lämpligen kan ske, efter domsaga, tingslag eller härad, men eljest

efter kommuner. Med tingslag förstås sådan del av domsaga, som utgör egen

domkrets.

3 mom. Där iakttagande av ovan givna bestämmelser angående minsta invånarantal

för valkrets medför synnerlig olägenhet, må område med minst

10,000 invånare utgöra egen valkrets. Sådan valkrets skall dock på landet utgöras

av domsaga eller av ett eller flera tingslag eller härad.

A morr)i. Därest det antal landstingsmän, som med tillämpning av nu meddelade

föreskrifter bör utses inom ett landstingsområde, icke uppgår till tjugu, skall

såsom grund för rättigheten att efter folkmängden välja landstingsmän bestämmas

lägre tal än det uti 1 mom. angivna, på det att landstingsmannens antal

för hela landstingsområdet må uppgå till minst tjugu; och skalk med tillämpning

av häremot svarande reduktion av folkmängdssiffrorna, i övrigt gälla vad

ovan i 2 och 3 mom. är stadgat.

5 mom. Indelningen i valkretsar jämte det antal landstingsmän, som skall

för varje valkrets utses, fastställes efter ovan angivna grunder av landstinget.

Förslag till cmförrnälda indelning skall till landstinget avgivas av länsstyrelsen.

För landsting, som enligt 1 § andra stycket nybildats, skall efter förslag av

länsstyrelsen indelning, varom i detta moment förmäles, fastställas av det äldre

landstinget vid dess sista lagtima möte.

6 mom. Varda de förhållanden, vilka legat till grund för den fastställda indelningen,

så ändrade, att jämkning däri till följd av stadgandena i 1—4

mom. här ovan påkallas, eller finnes eljest sådan jämkning nödig, äger lands-,

tinget, på länsstyrelsens förslag eller efter inhämtande av dess yttrande, verkställa

jämkningen; och skall, där ej sådant fall är för handen, som i 7 mom.

första stycket och 8 mom. andra stycket avses, jämkningen ske året innan val

av landstingsman nästa gång äger rum.

7 mom. Om genom stads inträde i landsting eller genom ändring i den territoriella

indelningen landstingsområde utvidgas, äger nästa lagtima landsting.

på länsstyrelsens förslag eller efter inhämtande av dess yttrande, verkställa

den jämkning i valkretsindelningen, som därav må föranledas.

Om folkmängden i det område, varmed landstingsområdet utvidgats, uppgår

minst till tal, som enligt 1 eller 4 mom. berättigar till att utse en landstingsman,

eller om det antal landstingsmän, som efter sådan jämkning, som i nästföregående

stycke sägs, skall utses för den eller de av jämkningen berörda valkretsar,

är högre än det antal landstingsmän, som före jämkningen utsetts för

den eller de äldre valkretsar, jämkningen omfattat, skall å den för landstingsmannaval

stadgade tid året efter det jämkningen verkställts val företagas inom

den eller de valkretsar, som må hava vid jämkningen nybildats av det överförda

området eller del därav eller ock eljest berörts av jämkningen, ändå att val av

landstingsmän därstädes eljest icke det året skulle äga rum.

Därest val på grund av bestämmelserna i nästföregående stycke företages,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

äga de landstingsman och suppleanter, som före jämkningen utsetts för den

eller de äldre valkretsar, jämkningen omfattat, icke med sina befattningar fortfara

längre än till början av tjänstgöringstiden för de vid berörda val utsedda

landstingsmän och suppleanter.

I fall, som i första stycket av detta moment avses, skall det förslag till jämkning

i valkretsindelning, som av länsstyrelsen avgives, tillika innehålla uppgift

å de val, som med anledning av jämkningen skola enligt andra stjmket företagas,

ävensom å de landstingsmän och suppleanter, för vilka enligt tredje stycket

tjänstgöringstiden inskränkes.

8 mom. Utträder stad ur landsting eller upphör på grund av ändring i den

territoriella indelningen område, som bildar egen valkrets, att deltaga i visst

landsting, äga de för staden eller valkretsen utsedda landstingsmän och suppleanter

icke fortfara med sina befattningar.

Om genom ändring i den territoriella indelningen område, som utgör del av

en eller flera valkretsar, upphör att deltaga i visst landsting, äger nästa lagtima

landsting, på länsstyrelsens förslag eller efter inhämtande av dess yttrande,

verkställa den jämkning i valkretsindelningen, som därav må föranledas.

Om folkmängden i område, som upphört att deltaga i visst landsting, uppgår

minst till tal, som enligt 1 eller 4 mom. berättigar till att utse en landstingsman,

eller om det antal landstingsmän, som efter sådan jämkning, som i

nästföregående stycke sägs, skall utses för den eller de av jämkningen berörda

valkretsar, är lägre än det antal landstingsmän, som före jämkningen utsetts

för den eller de äldre valkretsar, jämkningen omfattat, skall å den för landstingsmannaval

stadgade tid året efter det jämkningen verkställts val företagas inom

den eller de valkretsar, som berörts av jämkningen, ändå att val av landstingsmän

därstädes eljest icke det året skulle äga rum.

Därest val på grund av bestämmelserna i nästföregående stycke företages,

äga de landstingsmän och suppleanter, som före jämkningen utsetts för den

eller de äldre valkretsar, jämkningen omfattat, icke med sina befattningar fortfara

längre än till början av tjänstgöringstiden för de vid berörda val utsedda

landstingsmän och suppleanter.

I fall, som i andra stycket av detta moment avses, skall det förslag till jämkning

i valkretsindelning, som av länsstyrelsen avgives, tillika innehålla uppgift

å de val, som med anledning av jämkningen skola enligt tredje stycket företagas,

ävensom å de landstingsmän och suppleanter, för vilka enligt fjärde stycket

tjänstgöringstiden inskränkes.

9§.

Val av landstingsmän skall förrättas tredje söndagen i september månad eller

i stad, där magistraten så beslutar, närmast därförut infallande lördag.

Valet ma dock utsättas till annan dag i september månad, därest samma år

valet skall äga rum, på landet kommunalfullmäktige eller, där sådana icke finnas,

kommunalstämma å ordinarie sammankomst i mars månad och i stad stads
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

7

fullmäktige eller, där sådana icke finnas, allmänna rådstugan å ordinarie sammankomst

i maj månad sådant beslutar med minst två tredjedelar av de vid

omröstningen deltagandes röster.

Beslutas, på sätt i denna paragraf sägs, annan dag än tredje söndagen i september,

skall underrättelse därom meddelas länsstyrelsen före juli månads utgång

det år valet äger rum.

10 §.

Valen av landstingsmän och suppleanter äro omedelbara och ske med slutna

sedlar.

Vid valen skola begagnas valsedlar av vitt papper utan kännetecken.

Ä valsedel skall ovanför namnen utsättas partibeteckning (partinamn eller

annan beteckning i ord för viss grupp av valmän eller för viss meningsriktning).

Valsedeln skall antingen upptaga namnen i en följd, det ena under det andra,

eller ock avfattas på sätt formulär 1 vid denna lag utvisar.

I förra fallet må namnen å valsedeln vara högst dubbelt så många som det

antal landstingsmän, vilka skola utses för valkretsen; skall endast en landstingsman

utses för valkretsen, må dock valsedel innehålla tre namn. Namnen gälla

själva landstingsmannavalet samt, i den mån de därvid icke tagas i anspråk,

val av suppleant för avgången landstingsman.

I senare fallet må å sedelns vänstra sida upptagas högst två namn utöver det

antal landstingsmän valet avser. Dessa namn skola uppföras vart för sig i de

särskilda rummen och gälla själva landstingsmannavalet samt, i den mån namnen

därvid icke tagas i anspråk, val av suppleant för avgången landstingsman.

För suppleantvalet må dessutom i motsvarande rum å sedelns högra sida uppföras

högst två namn för vart och ett av de för själva landstingsmannavalet upptagna

namnen. Upptager rum å sedelns högra sida två namn, skola de förekomma

det ena under det andra.

Valsedel bör innehålla tydlig uppgift på den eller de utseddas namn, titel

eller yrke och hemvist, så ock den beteckning i övrigt, som kan vara nödig för

att fullt otvetydigt utmärka, vem eller vilka åsyftas.

Ogill är valsedel:

till vilken använts annat än vitt papper;

å vilken finnes något kännetecken, som kan antagas vara med avsikt dag

anbragt;

vilken saknar partibeteckning eller upptager sådan å annat ställe än ovanför

namnen;

vilken icke upptager något giltigt namn.

Är något namn å valsedeln överstruket, eller framgår med avseende å något

där förekommande namn ej fullt otvetydigt, vem som därmed åsyftas, eller

upptager valsedel namn på någon, som ej är valbar, anses sådant namn såsom

obefintligt.

Äro å valsedel upptagna flera namn än ovan är medgivet, eller äro namn, som

särskilt upptagits för val av suppleant för landstingsman, flera än två, anses

det eller de sista övertaliga namnen såsom obefintliga. För val av suppleant sär
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

skilt upptaget namn, som saknar motsvarande namn för själva landstingsmannavalet,

anses såsom obefintligt.

Finnas i ett valkuvert två eller flera valsedlar, vare de alla ogilla.

11 §.

1 mom. Val av landstingsman skall å landet förrättas distriktsvis.

Höra delar av samma kommun till olika valkretsar för landstingsmannaval.

bildar varje del ett valdistrikt, såvida icke i enlighet med vad nedan sägs

ytterligare delning i valdistrikt förekommer.

Kommun, som icke är delad i valdistrikt på sätt nyss är sagt eller i valkretsar

för val av kommunalfullmäktige, så ock valkrets, som nu nämnts, bilda

var för sig ett valdistrikt, där icke på grund av bestämmelserna i lagen om val

till riksdagen del av kommun eller del av sådan valkrets utgör valdistrikt vid

val till riksdagens andra kammare, i vilket fall sådan del bildar eget valdistrikt

jämväl vid landstingsmannaval.

Enligt lagen om val till riksdagen meddelat beslut om distriktsindelning skall,

där det icke på anförda besvär undanröjts, träda i tillämpning beträffande landstingsmannaval,

som förrättas enligt den under nästpåföljande år upprättade

röstlängden.

2 mom. Å landet skall, med avseende å valets förrättande, i övrigt iakttagas

följande:

a) Valförrättare är i varje valdistrikt den valnämnd, som enligt lagen om

val till riksdagen utses för val till riksdagens andra kammare.

b) Förrättningslokal och de tider på dagen, under vilka valförrättningen

skall äga rum, bestämmas av valförrättaren med iakttagande av att valet skall

fortgå minst två timmar före klockan tre eftermiddagen och minst två timmar

efter klockan fem eftermiddagen, samt att, där allmän gudstjänst å valdagen

hålles inom kommunen, uppehåll skall göras för den tid gudstjänsten pågår.

Om valförrättarens beslut skall underrättelse meddelas länsstyrelsen före juli

månads utgång det år valet äger rum.

c) Om valet utfärdar länsstyrelsen i god tid förut kungörelse, som uppläses

i kyrkorna och införes i ortstidningar. I kungörelsen upptages antalet landstingsmän,

som skola väljas inom varje valkrets, och angivas noggrant för varje

valdistrikt förrättningslokalen och tiden för valet.

d) Med iakttagande av vad i 5 § är stadgat om rösträtt gäller beträffande

rösträttens utövning vad om kommunalfullmäktigval är föreskrivet.

e) Ej må vid valet tal hållas eller tryckta eller skrivna upprop till de väljande

tillåtas inom vallokalen.

Vid förrättningen skola kuvert av ogenomskinligt papper, lika till storlek

och beskaffenhet, tillhandahållas för det ändamål, varom här nedan förmäles.

Innan valkuvert utlämnas, skall därå intryckas en stämpel, utvisande det valdistrikt,

för vilket förrättningen äger rum. Blanketter till valsedlar skola

jämväl å vallokalen tillhandahållas. Omedelbart före röstningens början skall

ordföranden visa de närvarande, att valurnan är torn.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

9

Valmännen äga avgiva sina röster i den tur, de anmäla sig hos ordföranden.

Till varje valman utlämnas ett valkuvert.

I vallokalen skola till lämpligt antal finnas avskilda platser, avsedda att

möjliggöra för en var att med valhemlighetens bevarande kunna inlägga sin valsedel

i kuvertet. För sådant ändamål skola dessa platser vara inrättade med

skärmar eller annat dylikt, dock så anordnat, att för såväl valförrättaren som

allmänheten är synligt, när en plats är upptagen; och åligger det valförrättaren

att vaka över att valmans förehavande där ej må av någon kunna iakttagas.

Valmannen har att vid någon av omförmälda särskilda platser inlägga sin

valsedel i kuvertet. Sedan valkuvertet tillslutits, överlämnar valmannen utan

dröjsmål personligen detsamma till ordföranden. Efter det ordföranden förvissat

sig om att den, vilken avlämnar valkuvertet, är i röstlängden upptagen

såsom röstberättigad, ävensom tillsett, att kuvertet är behörigen stämplat, men

eljest på utsidan omärkt, nedlägger ordföranden kuvertet i valurnan, i sammanhang

varmed i röstlängden vid namnet på den, vars rösträtt utövats, göres anteckning

att rösträtten begagnats. Valman, som på grund av kroppsligt fel

är oförmögen att i föreskriven ordning avgiva sin röst, äger att till biträde vid

röstningen anlita den han själv därtill utser.

Valkuvert, som saknar behörig stämpel eller är å utsidan märkt med annat

kännetecken, varde ej mottaget.

Om behandlingen av valsedelsförsändelse, som äkta make är berättigad avlämna

vid valförrättningen, är särskilt stadgat.

Då uppehåll i valförrättningen sker, skall valurnan omsorgsfullt förseglas

under minst två närvarandes sigill samt därefter sättas i säkert förvar; och bör,

innan förseglingen vid förrättningens fortsättande borttages, valförrättaren inför

öppna dörrar förvissa sig om, att sigillen äro obrutna.

De valmän, som, då uppehåll för gudstjänst eller eljest göres i valet eller

valet skall sluta, äro tillstädes i vallokalen eller, om utrymme där saknas, å

anvisad plats derintill, men ej då hunnit deltaga i valet, äga rätt att i den ordning

de anmäla sig avlämna sina valsedlar. När alla, som vid det för valets

slut fastställda klockslag äga tillträde till valet, avlämnat sina valsedlar, förklare

ordföranden röstningen avslutad.

Omedelbart därefter uttagas valkuverten ur valurnorna och räknas oöppnade.

I det protokoll, som skall föras vid förrättningen, antecknas antalet valkuvert.

Vid. avfattande av protokollet bör till ledning tjäna formulär, som av Konungen

fastställes. Valkuverten inläggas härefter i ett eller flera hållfasta omslag,

som omsorgsfullt förseglas under minst två närvarandes sigill. De sålunda

åsätta sigillen skola därefter i protokollet avtryckas. Därjämte skall i protokollet

angivas antalet omslag, vari valkuverten inlagts.

Sedan valprotokollet upplästs och dess riktighet bekräftats av ordföranden

och två av de närvarande, avslutas förrättningen. Ordföranden insände därefter

ofördröjligen till den myndighet, som har ätt sammanräkna de avgivna

rösterna, dels det eller de förseglade omslag, vari valkuverten äro inlagda, dels

ock valprotokollet och röstlängden. Sker insändandet med allmänna posten,

skall försändelsen assureras.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

3 mom.. I stad är magistraten valförrättare och skall beträffande rösträttens

utövning, med iakttagande av vad i 5 § är stadgat om rösträtt, samt beträffande

de tider pa dagen, under vilka valförrättningen skall fortgå, gälla vad om stadsfullmäktigval

är föreskrivet. I övrigt skall med avseende å valets förrättande

i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad ovan i 2 mom. b), c) och e) sägs.

12 §.

1 mom. För valkrets, som består av enbart landsbygd eller av landsbygd och

stad, skall länsstyrelsen vid offentlig, i en eller flera av ortens mest spridda tidningar

minst sex dagar förut kungjord förrättning sammanräkna de avgivna

i östernas Denna förrättning skall verkställas, så snart omständigheterna det

medgiva.

Valets utgång kungöres omedelbart genom uppläsning av det vid förrättningen

förda protokoll. Med protokollets uppläsning är valet avslutat, varefter

länsstyrelsen genast skall till vederbörande återställa den röstlängd, som för

sammanräkningen insänts.

2 mom. I stad, som bildar egen valkrets, skall magistraten sammanräkna

rösterna. Där sammanräkningen ej äger rum omedelbart efter röstningens avslutande,

skall vid valförrättningen tid och ställe för sammanräkningen tillkännagivas.

För annan stadsvalkrets sammanräknas rösterna av magistraten i den folkrikaste

staden. Tid och ställe för sammanräkningen skall minst tre dagar därförut

kungöras i en eller flera av ortens mest spridda tidningar.

Sammanräkning av rösterna skall påbörjas inom sju dagar från valförrättningarnas

avslutande.

Valets utgång kungöres omedelbart genom uppläsning av protokoll över

sammanräkningen. Med protokollets uppläsning är valet avslutat, varefter från

annan magistrat inkommen röstlängd genast återställes.

3 mom. Om behandlingen av valsedelsförsändelse, som till länsstyrelsen

eller magistraten inkommit, är särskilt stadgat.

4 mom. Vid rösternas sammanräknande användas av Konungen fastställda

blanketter med anvisningar, och bör vid avfattande av protokoll över röstsammanräkningen

till ledning tjäna formulär, som av Konungen fastställes.

Samtliga valsedlar inläggas, de godkända och de underkända var för sig, i

omslag, vilka, innan förrättningen avslutas, förses med minst två närvarandes

sigill. De sålunda inlagda valsedlarna skola förvaras, till dess valet vunnit laga

kraft eller, i händelse av besvär, dessa blivit avgjorda.

5 mom. Länsstyrelse eller magistrat, som verkställt röstsammanräkning,

äligger att utan lösen skyndsamt låta tillställa var och en landstingsman och

suppleant ett utdrag av valprotokollet, i vad det den ene eller den andre röiter;

gällande detta protokollsutdråg såsom fullmakt för den valde. Magistraten skall

ock inom tre dagar efter röstsammanräkningen till länsstyrelsen insända protokoll

över förrättningen, upptagande de personers namn och boningsort, som

blivit till landstingsmän och suppleanter utsedda, med angivande tillika av den

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

11

ordning, i vilken suppleanterna skola i stället för varje särskild landstingsman

till tjänstgöring inkallas.

Länsstyrelsen låter i länskungörelserna meddela underrättelse -om samtliga

valens utgång.

13 §.

Vid förrättning för rösternas sammanräknande skall förfaras på följande

sätt:

1 mom. a) Sedan valsedlarna ordnats efter partibeteckning, skall inom varje

parti, till den utsträckning, som för utseendet av stadgat antal landstingsmän

är nödig, genom särskilda sammanräkningar bestämmas ordning mellan de

namn å partiets valsedlar, vilka, enligt vad i 10 § sägs, avse själva landstingsmannavalet.

Vid varje sammanräkning gäller valsedel allenast för ett namn.

b) Vid första sammanräkningen gäller valsedel för det namn, som står först

å sedeln.

Partiets valsedlar ordnas i grupper så, att sedlar med samma första namn

bilda en grupp.

Valsedlarna inom varje grupp räknas, och deras antal utgör gruppens rösttal.

Samma tal är också jämförelsetal för det namn, som står först på gruppens

valsedlar.

Det namn, vars jämförelsetal är störst, erhåller första platsen i ordningen.

c) Vid varje följande sammanräkning gäller valsedel för det namn, vilket,

bortsett från namn, som redan erhållit plats i ordningen, står främst å sedeln.

Den eller de grupper, vilkas valsedlar vid närmast föregående sammanräkning

gällde för det namn, som erhöll plats i ordningen, upplösas, och nämnda

valsedlar ordnas i nya grupper så, att sedlar, som vid den pågående sammanräkningen

gälla för ett och samma namn, bilda en grupp; däremot bibehållas

övriga befintliga grupper oförändrade.

Valsedlarna inom varje nybildad grupp räknas, och deras antal utgör gruppens

rösttal.

För de namn, för vilka finnas gällande valsedlar, beräknas rösttal och jämförelsetal.

Rösttalet för ett namn är lika med rösttalet för den grupp eller sammanlagda

rösttalet för de grupper, vilkas valsedlar gälla för namnet.

Jämförelsetalet för ett namn är lika med dess rösttal, där icke grupp av

valsedlar, som gälla för namnet, deltagit i besättandet av förut utdelad plats.

Har så skett, erhålles namnets jämförelsetal genom att dela dess rösttal med det

tal, som motsvarar den del, gruppen tagit i besättandet av plats eller platser,

som utdelats (gruppens platstal), ökat med 1, eller, om flera grupper av valsedlar,

som gälla för namnet, deltagit i besättandet av förut utdelad plats, med

dessa gruppers sammanlagda platstal, ökat med 1. Platstalet för en grupp beräknas

sålunda, att gruppens rösttal delas med största jämförelsetalet vid

sammanräkningen närmast före gruppens bildande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Det namn, vars jämförelsetal är störst, erhåller plats i ordningen.

d) Bråktal, som uppkommer vid delning, beräknas i decimaler, två till antalet.

Höjning av den sista decimalsiffran må ej äga rum.

2 mcnn. a) Skola två eller flera landstingsmannaplatser besättas, fördelas de

mellan de olika partierna sålunda, att platserna, en efter annan, tilldelas det

parti, vilket för varje gång uppvisar det största av nedan angivna jämförelsetal.

Plats, som blivit ett parti tilldelad, besättes genast så, att partiets första plats

tillerkännes den, vars namn är det första i ordningen inom partiet, partiets andra

plats den, som bär andra namnet i ordningen, partiets tredje plats den, som bär

tredje namnet i ordningen, och så vidare efter samma grund, ändå att den, som

är berättigad till platsen, redan fått sig tillerkänd plats från ett eller flera andra

partier.

Jämförelsetalet är lika med partiets rösttal, så länge partiet ännu icke fått

sig någon plats tilldelad. Därefter beräknas jämförelsetalet för varje gång så.

att partiets rösttal delas med det tal, som motsvarar antalet av partiet tilldelade

platser, ökat med 1. Har samma person erhållit platser från två partier, skall

dock, vid beräkning av det antal platser, som utdelats, vardera platsen anses

blott såsom en halv plats; har någon erhållit platser från tre partier, anses

varje sådan plats såsom en tredjedels plats; och så vidare efter samma grund.

Har ett parti redan fatt sig tilldelad plats så många gånger, som motsvarar

antalet namn a partiets valsedlar, varde det från vidare jämförelse uteslutet.

b) Skall blott en plats besättas, tillfaller platsen den, vars namn står främst

i ordningen inom det parti, som enligt vad ovan under a) sägs, har största jämförelsetalet.

3 niom. a) Sedan valet av landstingsmän blivit avslutat, skola suppleanter utses

sålunda, att för landstingsman, vald för parti, som endast tilldelats en plats,

företagas två nya sammanräkningar inom detta parti, samt att för varje annan

landstingsman företages en ny sammanräkning inom det parti, för vilket han

blivit vald. Har landstingsman fått sig tillerkänd plats från flera partier, anses

han vald för det parti, från vilket plats först tilldelades honom.

De nya sammanräkningarna skola ske i den ordning, vari landstingsmannen

blivit valda.

Vid varje ny sammanräkning tages hänsyn blott till de valsedlar, vilka gällde

för landstingsmannens namn vid den sammanräkning, då namnet tilldelades

plats i ordningen. Varje valsedel gäller såsom hel röst. Med iakttagande av

att namn å någon, som blivit genom valet utsedd till landstingsman, anses såsom

obefintligt, skall röstvärdet tillgodoräknas det namn, som står främst av

de för den ifrågavarande landstingsmannen särskilt upptagna suppleantnamnen

eller, om sådant namn ej finnes, det namn för själva landstingsmannavalet,

som står främst å sedel, eller, om ej heller sådant namn finnes, det namn, som

står främst bland samtliga suppleantnamnen å sedeln.

Den, som erhållit högsta rösttalet, är vald till suppleant.

b) Vid valtillfället skall, särskilt för varje landstingsman, bestämmas den

ordning, i vilken suppleanterna från det parti, för vilket han valts, skola i hans

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

13

ställe inkallas. Härvid iakttages, beträffande landstingsman, vald för parti,

som tilldelats endast en landstingsmannaplats, att företräde tillkommer den av

suppleanterna, som blivit tidigare vald, samt beträffande annan landstingsman,

att suppleant, som utsetts genom den för landstingsmannen) företagna sammanräkning,

intager plats framför annan suppleant, och att i övrigt företräde

tillkommer suppleant, som blivit tidigare vald.

4 mom. Mellan lika rösttal eller jämförelsetal skall, där så erfordras, skiljas

genom lottning.

5 mom. Hava landstingsmän icke blivit till föreskrivet antal valda, skall,

för utseende av felande antal landstingsmän järnte suppleanter, nytt val ofördröjligen

anställas.

Äro landstingsmän men ej suppleanter valda till vederbörligt antal, skall

vid valet bero.

14 §.

Är någon missnöjd med valet, må han däröver hos Konungen anföra

besvär; och skall han, vid förlust av talan, sist inom en månad efter den

dag, då valet avslutats, ingiva sina till Konungen ställda besvär till länsstyrelsen,

som genom kungörelse, vilken i en eller flera av ortens mest spridda tidningar

införes, utsätter viss kort tid, inom vilken förklaring över besvären

må avlämnas till länsstyrelsen, varjämte länsstyrelsen, om röstsammanräkningen

verkställts av magistrat, från denna infordrar de avgivna valsedlarna

samt övriga valet rörande handlingar. Sedan den för förklarings avgivande

bestämda tid tilländagått, har länsstyrelsen att besvären jämte de förklaringar,

som må hava inkommit, ävensom protokoll över valet, valsedlarna och

övriga valet rörande handlingar ofördröjligen till Konungen insända för att i

regeringsrätten skyndsamt föredragas och avgöras.

Skiljes den valde från uppdraget, skall länsstyrelsen ofördröjligen underrättas.

Länsstyrelsen låter sådan underrättelse i länskungörelserna införa samt

inkallar, om ieke i följd av besvär över valet annan person förklarats vara vald,

till ordinarie landstingsman den suppleant, som enligt den vid valtillfället bestämda

ordning bör i stället inträda.

Förklaras hela valförrättningen olaglig, förordnar länsstyrelsen om ofördröjlig!

företagande av nytt val samt om tid och ställe för valet. I övrigt gäller

vid det nya valet i tillämpliga delar vad här ovan är stadgat om de allmänna

valen.

15 §.

I stad, där magistrat icke finnes, skall vad i detta kapitel är stadgat i avseende

å magistrat gälla om den för sådan stad särskilt tillsatta styrelse.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

3 KAP.

Om landstingets möten och om förslagsrätt till landstinget samt om

ersättning åt landstingsman.

16 §.

Till lagtima möte sammanträder utan särskild kallelse landstinget i länets

residensstad varje år den första måndagen i september månad; dock må, på

därom av föregående landsting gjord framställning eller i anseende till inträffade

utomordentliga händelser, länsstyrelsen kunna utsätta annan samlingsort.

17 §.

1 mom. Rättighet att vid lagtima möte väcka förslag tillkommer länsstyrelsen

samt medlem av landstinget och landstingets i 39 § omförmälda förvaltningsutskott.

Förslag bör, för att kunna komma under behandling, innefatta ett ämne inom

landstingets befogenhet, vara skriftligen uppsatt och senast den 1 augusti avlämnat

till landstingets expedition; dock må förvaltningsutskott jämväl efter

nämnda tid men ej senare än fjorton dagar före början av landstingets möte

väcka dylikt förslag.

Vad nu är stadgat angående tiden för förslags avlämnande utgör icke hinder

för landstinget att, da synnerligen viktiga skäl därtill föranleda, genom särskilt

beslut medgiva upptagande till behandling av förslag, som blivit väckt

senare, dock sist första dagen av landstingets möte.

Ej må i annan ordning än nu nämnts förslag komma under landstingets överläggning,

såvida icke förslaget av Konungen hänskjutits till landstinget eller

härleder sig från och star i sammanhang med förut i behörig ordning väckt

förslag.

2 mom. Till landstinget i behörig ordning inkomna förslag skola tryckas och,

såvitt ske kan, minst åtta dagar före mötets början översändas till länsstyrelsen

ävensom till samtliga landstingsmän.

över de ärenden, som skola förekomma å mötet, skall av förvaltningsutskottet

upprättas en föredragningslista, som skall tryckas och utdelas på sätt nyss

är sagt.

18 §.

Till urtima möte sammanträder landstinget endast i de fall, att Konungen

omedelbart eller på framställning av länsstyrelsen därom förordnar, eller att

sådant möte för handläggning av vissa bestämda ärenden beslutas av tre fjärdedelar

av landstingets på lagtima möte såsom närvarande antecknade medlemmar.

Urtima möte, som av landstinget beslutas, må ej äga rum förr än minst två

månader efter det lagtima möte avslutats.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

15

19 §.

Kungörelse om urtima möte skall utfärdas av länsstyrelsen, och böra de

ärenden, som därvid skola handläggas, uppgivas i kungörelsen. Kungörelsen

skall av länsstyrelsen i god tid avsändas för intagande minst fjorton dagar före

mötet i en eller flera av länets mest spridda tidningar, varjämte samtliga landstingsmän

skola särskilt underrättas om mötet.

20 §.

Vid urtima möte må ej förhandlas eller beslutas över andra ärenden än

dem, för vilkas handläggning landstinget blivit sammankallat, eller som länsstyrelsen

enligt den om urtima mötet utfärdade kungörelsen särskilt hänskjuta

till landstingets prövning.

21 §.

Landstingsman, som ej bor å den ort, där landstinget hålles, åtnjuter under

landstingets möte samt under resan fram och åter av landstingets medel dagtraktamente

med tolv kronor ävensom reseersättning, beräknad efter lägsta

skjuts- och åkdonslega, där icke järnväg är att tillgå eller fartygslägenhet begagnas,

samt avgiften i andra klassens vagn på järnväg, där sådan finnes, och

för en hyttplats eller, när hyttplats ej förekommer, en salongsplats på fartyg,

där resan såmedelst sker.

Landstingsman, som bor i den ort, där landstinget hålles, åtnjuter under

landstingets möte av landstingets medel dagtraktamente med nio kronor.

Traktamente under landstingets möte må icke utgå för längre tid än tio dagar

i följd, räknat från mötets början.

Till den, som under pågående möte inträtt i tjänstgöring, sedan av honom anmält

hinder av landstinget underkänts, må för resan till och från mötet icke

utgå traktamente eller reseersättning, såvida sådan gottgörelse utgått till annan,

som på sätt nedan i 22 § sägs inkallats i hans ställe.

22 §.

Avgår landstingsman under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, låter

länsstyrelsen sådant i länskungörelserna införa och inkallar till ordinarie

landstingsman den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda

ordning bör i stället inträda.

Inträffar för landstingsman eller behörigen kallad suppleant sådant hinder,

att han ej kan vid landstinget sig inställa, åligger det honom att därom ofördröjligen

underrätta länsstyrelsen, som till tjänstgöring vid det landsting inkallar

suppleant efter vad nyss är sagt. Den, för vilken hinder uppkommit,

åligger tillika att, så fort ske kan, till landstingets expedition insända skriftlig

anmälan om det inträffade hindret och dess beskaffenhet.

Uppkommer för landstingsman eller suppleant, som inställt sig vid landstinget,

sådant hinder, att han ej vidare kan tjänstgöra vid det landsting, skall han

ofördröjligen anmäla hindret hos landstingets ordförande, å vilken det ankom
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

mer att skyndsamt underrätta länsstyrelsen. Det ankommer därefter på länsstyrelsen

att ofördröjligen inkalla suppleant efter vad förut är sagt.

23 §.

Landstingsman eller behörigen kallad suppleant, som utan anmält, av landstinget

godkänt hinder uteblir, skall bota till landstingskassan för varje dag,

han är frånvarande, fem kronor, men dubbelt, om han i fall, som i 22 § andra

stycket avses, underlåter att underrätta länsstyrelsen eller göra anmälan till

landstingets expedition, eller om landstinget måste i anseende till de närvarandes

fåtalighet inställas eller upplösas.

4 KAP.

Om landstingets förhandlingar.

24 §.

Vid varje landstings första sammanträde företages upprop av landstingsmännen

för samtliga valkretsar.

Den, som första gången efter förrättat val inställer sig till tjänstgöring såsom

landstingsman, bör förete sin fullmakt.

25 §.

Efter upprop och företeende av fullmakter, där sådant jämlikt 24 § vid uppropet

ägt rum, utser landstinget a lagtima möte bland tingets ordinarie ledamöter

en ordförande och en vice ordförande för tiden intill nästa lagtima möte.

Upphör under nämnda tid Ordföranden eller vice ordföranden att vara landstingsman,

upphör jämväl befattningen som ordförande eller vice ordförande.

26 §.

Den landstingsman, som bevistat de flesta landstingsmöten, eller, där två

eller flera landstingsmän deltagit i lika många möten, den av dem, som är till

levnadsåren äldst, för ordet till dess ordförande blivit vald. Inträffar under

landstingets möte samtidigt förfall för både ordförande och vice Ordförande,

utses under ordförandeskap av den ledamot, som enligt vad nsrss sagts skall

anses såsom äldst, en av landstingets ordinarie ledamöter att tjänstgöra som

ordförande till dess förfallet upphört.

Vid samtidigt förfall för både ordförande och vice ordförande under den

tid, då landstinget éj är samlat till möte, skall landstingets äldste ledamot

tjänstgöra som ordförande till dess förfallet upphört.

Därest under tiden mellan landstingets lagtima möten ordföranden avgår eller

hans befattning eljest upphör, skall vice ordföranden tjänstgöra som ordförande

intill nästa lagtima möte. Skulle under samma tid jämväl vice ordföranden

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. 17

avgå eller hans befattning upphöra, skall landstingets äldste ledamot tjänstgöra

som ordförande.

Länsstyrelsen kallar äldste ledamoten till tjänstgöring, varom ovan är stadgat.

27 §.

Landstinget må ej överlägga eller fatta beslut, därest icke minst två tredjedelar

av dess ledamöter äro tillstädes.

28 §.

Landstingets förhandlingar skola vara offentliga: dock må landstinget för

någon särskild fråga kunna besluta, att överläggning skall hållas inom lyckta

dörrar.

29 §.

Ordföranden vakar över ordningen vid landstingets förhandlingar, lämnar

•ordet åt landstingets ledamöter i den ordning de anmält sig därtill, och kan,

efter varning, utvisa åhörare, som förhåller sig oskickligt.

30 §.

Landstinget meddelar i en arbetsordning de föreskrifter, som utöver vad ovan

nämnts för landstingets sammanträden och ärendenas behandling anses nödiga.

31 §.

Framställes under landstingets möte av minst två ledamöter yrkande om bordläggning

av ärende, vilket förut icke blivit uppskjutet, eller som uppskjutits

allenast för beredning, varom i 42 § förmäles, dä skall med ärendets slutliga

avgörande anstå så länge som påyrkats, dock icke utan landstingets medgivande

längre än till nästa dag, då sammanträde hålles.

32 §.

Val av ledamöter och suppleanter i landstingets förvaltningsutskott samt av

personer för sådan beredning, varom förmäles i 42 §, skall, där två eller flera

personer skola utses, ske proportionellt på sätt därom särskilt är stadgat, därest

sådant äskas av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles,

om samtliga väljandes antal delas med det tal, som uppkommer, när antalet personer

valet avser ökas med 1.

33 §. ''

1 mom. Där fråga icke är om val, som enligt 32 § skall verkställas proportionellt,

framställer ordföranden, sedan överläggningen förklarats avslutad, i

varje ärende proposition, så avfattad, att den må kunna med ja eller nej besvaras.

Ordföranden tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning beslutet

utfallit, och befäster detsamma, där omröstning ej begäres, med klubbslag.

Bihang till riksdagens protokoll 192Jt. 1 samt. lJt9 käft. (Nr 188.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Äskas omröstning, skall den verkställas öppet, utom vid val, då den skall ske

med slutna sedlar. Rösterna avlämnas efter upprop; och äger varje landstingsman

en röst. Där ej för särskilda fall, som avses i 18 § här ovan eller nedan i

2 mom., annorlunda är stadgat, bestämmes utgången genom enkel röstpluralitet.

Utfalla vid öppen omröstning rösterna lika å bägge sidor, gäller den mening,

som ordföranden biträder. Genom lottning bestämmes företrädet emellan dem,

som vid val erhålla lika antal röster.

Vägrar ordföranden att framställa proposition å gjort yrkande, skall han,

såvida någon ledamot det äskar, till landstingets avgörande hänskjuta frågan,

om yrkandet må till prövning upptagas.

2 mom. Till beslut erfordras två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes

röster, då beslutet avser följande ämnen:

a) beslut enligt 8 § 3 mom., att för landstingsmannaval skall bildas valkrets

med mindre folkmängd än 20,000;

b) medgivande, varom i 17 § 1 mom. tredje stycket sägs;

c) beslut enligt 46 § 2 mom. om befrielse från eller lindring i skyldighet att

till visst företag bidraga och om beviljande av anslag för dylikt företag;

d) påläggande av avgifter, som erfordra uttaxering för längre tid än fem år;

e) beviljande av anslag till nya ändamål eller behov;

f) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;

g) upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än fem år, eller ingående

av borgen;

h) avhändande av fast egendom eller därifrån härflytande rättighet.

34 §.

Beslut om beviljande av anslag skall tillika innefatta, huruvida anslaget skall

utgå av tillgängliga medel eller erforderligt belopp uttaxeras eller upplåning

därav ske.

35 §.

Landshövding må i kraft av sitt ämbete landstingets sammanträden övervara

och i dess överläggningar men ej i besluten deltaga. Är ej landshövding

i länet tillsatt eller förordnad, äger den i tjänsten äldste avdelningschefen i

länsstyrelsen den rätt nu är sagd. Har landshövdingen förhinder utövas samma

rätt av den avdelningschef, landshövdingen därtill förordnar, eller, därest sådant

förordnande icke meddelats, av den i tjänsten äldste avdelningschefen.

36 §.

Finner landstinget sig vid behandlingen av något ärende vara i behov av

upplysningar från ämbets- eller tjänstemän inom länet, må landstinget vända

sig till länsstyrelsen med begäran om infordrande av sådana upplysningar.

37 §.

Vid landstingets möte skall föras protokoll. Detta skall innehålla förteckning

å de vid varje sammanträde närvarande ledamöterna samt för varje föredraget

ämne, efter en kortfattad redogörelse för dess beskaffenhet, angiva däri

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

19

framställda förslag och yrkanden, som ej återkallats, samt det av landstinget

i ärendet fattade beslut, ävensom, där omröstning ägt rum, redogörelse för

propositionsordningen och uppgift om huru många röstat för eller emot.

I vidare mån än nu sagts må muntliga yttranden icke inflyta i protokollet;

dock äger ledamot, som vid ett besluts fattande tillhört minoriteten, rätt att

få sådant till protokollet antecknat. I övrigt är det varje ledamot öppet, att

senast vid protokollets justering skriftligen anföra de skäl, på vilka han stöder

sin mening. Sådana anföranden skola såsom bilagor åtfölja protokollet, och,

där de blivit avgivna uti ärende, varom beslutet skall underställas, jämte beslutet

insändas.

Varje dags protokoll skall vid början av påföljande dags sammanträde justeras.

Protokollet för sista sammanträdesdagen skall vara justerat, innan landstinget

åtskiljes.

38 §.

Landstingets framställningar till Konungen skola inlämnas till länsstyrelsen,

som ombesörjer deras avsändande.

5 KAP.

Om landstingets förvaltningsutskott, särskilda beredningar och

tjänstepersonal samt om ersättning åt innehavare av landstingets

förtroendeuppdrag.

39 §.

Landstinget skall å lagtima möte för tiden intill slutet av nästa lagtima

möte utse ett förvaltningsutskott.

Förvaltningsutskottet tillkommer :

att handhava landstingets penningväsende;

att hava överinseende över de för särskilda verkställighetsbestyr utsedda styrelsers

eller personers ekonomiska förvaltning och därjämte utöva den befattning

med förvaltningen av landstingets anstalter och inrättningar, som enligt

lag eller författning ankommer å förvaltningsutskottet;

samt att avgiva förslag till utgifts- och inkomststat för landstinget.

I den mån annorlunda icke genom lag eller författning eller landstingets beslut

föreskrives, tillkommer vidare förvaltningsutskottet:

att verkställa beredning av övriga på landstingets handläggning ankommande

ärenden;

att ombesörja verkställigheten av landstingets beslut;

att, där skäl därtill föreligga, anföra besvär över länsstyrelsens vägran att

godkänna av landstinget fattat beslut;

att avgiva förklaring i anledning av besvär över landstingets beslut;

samt att i andra hänseenden företräda landstinget mellan dess möten.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

40 §.

Landstinget antager reglemente för förvaltningsutskottet. I reglementet bestämmer

landstinget det antal ledamöter jämte suppleanter för dem, varav utskottet

skall vara sammansatt ; dock må antalet ledamöter icke vara under fem

eller över femton och antalet suppleanter icke utgöra mindre än hälften av ledamöternas

antal.

I reglementet äger landstinget tillika bestämma, huruvida och i vilken omfattning

de utskottet tillkommande bestyren skola fördelas å två eller flera

särskilda avdelningar av utskottet. Där utskottet skall vara uppdelat på avdelningar,

må landstinget i reglementet kunna föreskriva, att dessa avdelningar

skola av landstinget utses genom särskilda val. Har uppdelning skett, ankommer

dock å utskottet samfällt att uppgöra det förslag till utgifts- och inkomststat,

som skall föreläggas landstinget.

Utskottet och avdelning inom utskottet utse inom sig ordförande och vice

ordförande.

I övrigt skall genom reglementet bestämmas den ordning, i vilken utskottet’

har att fatta beslut samt eljest utöva sin befogenhet och fullgöra sina åligganden.

41 §.

Till ledamot eller suppleant i förvaltningsutskottet må kunna utses annan än

landstingsman.

I avseende på villkoren för valbarhet till ledamot eller suppleant i utskottet

ävensom angående befogenhet att innehava sådant uppdrag och rättighet att

avsäga sig detsamma gäller i motsvarande tillämpning vad i 6 § är stadgat om

landstingsman.

42 §.

Där ett eller flera ärenden äro av den beskaffenhet, att de fordra beredning

utöver den, som genom förvaltningsutskottet eller eljest kan hava verkställts,

må landstinget till särskilt utsedda personer inom eller utom landstinget överlämna

dem för sådan beredning under landstingsmötet eller mellan landstingen.

43 §.

1 mom. Landstinget äger rätt besluta, att ledamot av förvaltningsutskottet

samt utsedd ledamot av annan landstingets styrelse eller nämnd eller av styrelse

för landstingets inrättning eller av särskild beredning mellan landstingets

möten ävensom revisor för granskning av landstingets eller sådan inrättnings

förvaltning skall för deltagande i sammanträde eller förrättning i landstingets

angelägenhet inom landstingsområdet av landstingets medel åtnjuta dagtraktamente

och reseersättning. Ej må dagtraktamente eller reseersättning sättas till

högre belopp än som i motsvarande fall skulle till landstingsman utgå enligt

de i 21 § angivna grunder.

Ersättning för resa, som enligt uppdrag i landstingets angelägenhet företages

utom landstingsområdet av person, som i första stycket sägs, må, om landstinget

så beslutar, utgå efter annan grund än nu är sagt.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

21

2 mom. Jämte gottgörelse, som enligt 1 mom. beslutas, samt ersättning för

kostnader för skrivmaterialier, postporton och annan dylik utgift, som för uppdragets

fullgörande kräves, må efter landstingets bestämmande för det med uppdraget

förenade besvär utgå arvode till sådan ledamot av förvaltningsutskottet

eller av annan i 1 mom. omförmäld styrelse, nämnd eller beredning, som utsetts

till ordförande, sekreterare, räkenskapsförare, kassaförvaltare, föredragande eller

verkställande ledamot eller till innehavare av annan motsvarande befattning

inom utskottet, styrelsen, nämnden eller beredningen, så ock till revisor, varom

i 1 mom. sägs. Arvodet skall till beloppet bestämmas för högst ett år i sänder

och må icke överstiga vad på grund av göromålens omfattning och art kan anses

skäligt, ej heller bestämmas med hänsyn till en inkomst av tjänst, yrke eller

näring, som uppdragets innehavare genom dess fullgörande går förlustig.

3 mom. Där eljest i lag eller författning föreskrift meddelas om arvode eller

annan ersättning åt innehavare av landstingets uppdrag, skall vad sålunda

finnes särskilt stadgat lända till efterrättelse.

44 §.

Landstinget skall anställa eller låta anställa tjänsteman eller tjänstemän med

åliggande att föra landstingets protokoll och expediera dess beslut, att föra

landstingets räkenskaper och handhava dess kassa samt att ombesörja i sammanhang

därmed förekommande göromål på sätt och i den omfattning landstinget

föreskriver. Landstinget må i övrigt för landstingets samfällda förvaltning

kunna anställa eller låta anställa de befattningshavare, som finnas erforderliga.

Om göromålens fördelning mellan tjänstemännen samt om dessas antagande

och entledigande skola föreskrifter meddelas i reglementet för förvaltningsutskottet

eller i instruktion för tjänstemännen.

15 KAP. .

Om utgifts- och inkomststat, landstingsskatt och revision.

45 §.

Med ledning av det av förvaltningsutskottet framlagda förslag till utgiftsoch

inkomststat samt de av landstinget fattade beslut skall landstinget, innan

det åtskiljes, upprätta fullständig utgifts- och inkomststat för det nästföljande

året, utvisande, å ena sidan, de särskilda utgiftsposterna och, å den andra, de

inkomster, som äro att påräkna, samt det belopp, vilket skall hos landstingsområdets

skattskyldiga invånare uttaxeras.

46 §.

1 mom. Där i lag eller författning icke finnes stadgat, att skatt eller avgift

till täckande av landstingets utgifter skall utgå efter annan grund, skola sådana

utgifter täckas med landstingsskatt. Skyldighet att erlägga landstingsskatt

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

skall, med den inskränkning, som må föranledas av stadgandet i 2 mom., åligga

en var, som jämlikt senast fastställda taxeringslängder skall inom landstingsområdet

påföras allmän bevillning av fast egendom eller av inkomst. Landstingsskatten

utgår för fastighet i förhållande till beräknad inkomst, utgörande för

jordbruksfastighet sex kronor och för annan fastighet fem kronor för varje fulla

etthundra kronor av taxeringsvärdet, samt för inkomst i förhållande till det beskattningsbara

belopp, för vilket bevillning av inkomst skall erläggas jämlikt

senast fastställda taxeringslängd.

2 mom. Där företag, varom förslag hos landstinget blivit väckt, är av den

beskaffenhet, att endast viss eller vissa kommuner inom landstingsområdet kunna

av företaget hava huvudsaklig nytta, äger landstinget besluta, att den eller de

kommuner, som icke hava sådan nytta, skola från bidrag till företaget befrias

eller med sådant bidrag i jämförelsevis mindre mån betungas. Framställes

inom landsting yrkande om sådan befrielse från eller lindring i landstingsskatt,

som nyss sagts, då skall över det yrkande beslutas, innan huvudfrågan till avgörande

företages, och äga landstingets samtliga ledamöter att i beslut härom

deltaga, men i överläggning och beslut i huvudfrågan må icke andra deltaga än

landstingsmän för de valkretsar, från vilka bidrag till företaget skall lämnas.

47 §.

Till ledning för landstingsskattens bestämmande skola häradsskrivarna och

magistraterna varje år efter slutade taxeringsförrättningar så fort ske kan

till landstingets förvaltningsutskott genom länsstyrelsen insända förteckning,

som för varje kommun summariskt upptager såväl taxeringsvärdet å fastighet,

särskilt för jordbruksfastighet och särskilt för annan fastighet, som ock beloppet

av inkomst av fast egendom, kapital eller arbete. Förvaltningsutskottet låter

däröver upprätta sammandrag, upptagande summan för hela landstingsområdet,

samt huru mycket sig belöper å varje kommun.

48 §.

Länsstyrelsen ombesörjer, på landstingets därom framställda begäran, att

de av landstinget till uttaxering beslutade medel under benämning landstingsmedel

varda genom vederbörande, i sammanhang med kronoskatterna, debiterade

och indrivna samt i riksbanken insatta inom den tid och med det ansvar, som är

för kronans uppbörd stadgat.

Ersättning för härmed förbundna kostnader och arbete skall av landstinget

gäldas i enlighet med vad därom är särskilt stadgat.

49 §.

Genom länsstyrelsen skall senast den 15 februari till landstingets förvaltningsutskott

överlämnas av landskontoret för nästföregående år upprättad fullständig

redovisning över de i sammanhang med kronoskatterna debiterade och uppburna

landstingsmedlen.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

23

Förvaltningsutskottet låter däröver upprätta sammandrag att föreläggas

landstinget vid dess första sammanträde.

50 §.

Där debitering ock uppbörd av landstingsmedel sker i sammanhang med

kroiroskatterna, beslutar länsstyrelsen om avkortning och avskrivning av landstingsmedel

under de förutsättningar och i den ordning, som stadgas om avkortning

och avskrivning av kronoutskylder.

Öl §.

Landstingsmedel, som uppbäras i sammanhang med kronoskatterna, skola

av länsstyrelsen på skriftlig rekvisition av förvaltningsutskottet ofördröjligen

utanordnas till utskottet.

52 §.

Landstingets räkenskaper skola ställas på kalenderår.

53 §.

Landstinget skall vid lagtima möte utse minst tre revisorer jämte erforderligt

antal suppleanter för dem för granskning av det nästföljande årets räkenskaper

och den från landstingets beslut härflytande förvaltning. Före juni

månads utgång året efter det revisionen omfattar, skall berättelse över revisionen

tillställas förvaltningsutskottet, genom vars försorg densamma skyndsamt

befordras till trycket och, om sådant anses påkallat, överlämnas till vederbörande

förvaltningsstyrelser för yttrande.

Berättelsen förelägges det lagtima möte, vartill landstinget sammanträder

året näst efter det revisionen omfattar och skall landstinget vid samma möte

besluta i fråga om ansvarsfrihet.

Den som är redovisningsskyldig till landstinget må icke väljas till revisor av

förvaltning, för vilken han har att redovisa, ej heller deltaga i val av revisor för

sådan förvaltning eller i beslut i anledning av revisorernas granskning av sagda

förvaltning.

7 KAP.

Om underställning och offentliggörande av samt besvär över landstingets

beslut.

54 §.

Konungens godkännande erfordras för att giva bindande kraft åt beslut,

som avse:

a) påläggande av avgifter, vilka erfordra uttaxering för längre tid än fem år;

b) upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än fem år;

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

c) försäljning, pantförskrivning eller utbyte av någon sådan länskommunen

tillhörig fastighet, som för något dess gemensamma nytta avseende ändamål

genom gåva eller testamente tillfallit länskommunen, ävensom överenskommelse,

som medför förändring i de rättigheter länskommunen äger till sådan fastighet;
d)

landstingsområdes indelning i valkretsar för val av landstingsmän.

55 §.

Länsstyrelsens godkännande erfordras för att giva bindande kraft åt landstingets

beslut i alla övriga ämnen, med undantag likväl för följande, som ankomma

ensamt på landstingets avgörande, nämligen:

a) tillämpning av de i 23 § stadgade bötesbestämmelser;

b) fråga om medgivande, varom i 17 § 1 mom. tredje stycket sägs;

c) arbetsordning för landstinget och ordningsregler till efterrättelse vid landstingets

sammankomster ävensom reglemente för landstingets förvaltningsutskott;
d)

till- och avsättning av landstingets befattningshavare samt instruktioner

för deras tjänstgöring;

e) framställningar till Konungen; och

f) beslut om sådan på landstinget beroende verkställighetsåtgärd, som är

en ovillkorlig följd av landstingets förut fattade, fastställda beslut.

56 §.

De beslut, som erfordra länsstyrelsens godkännande, skola genast efter det

de blivit justerade anmälas hos länsstyrelsen, som bör varje särskilt beslut

antingen oförändrat godkänna eller ogilla. Länsstyrelsens svar skall, så vitt

ske kan, påföljande dag meddelas landstinget, men eljest offentliggöras i länskungörelserna,

senast fjorton dagar efter landstingets avslutande.

Vägrar länsstyrelsen sitt godkännande, bör skäl därtill uppgivas; och äger

landstinget, om det är tillsammans, men i annat fall landstingets förvaltningsutskott

att avgöra, huruvida frågan skall underställas Konungens prövning.

57 §.

Landstingets protokoll tillika med den fastställda utgifts- och inkomststaten

bör på landstingskassans bekostnad skyndsamt tryckas och, jämte de till landstinget

inkomna handlingar, vilka befordras till trycket, utdelas till kommunerna

inom landstingsområdet med ett exemplar till en var av dem i så god tid,

att samtliga dessa tryckta handlingar må kunna inom fyrtiofem dagar efter

landstingets avslutande genom vederbörande kommun alnämnd sordförandes,

magistrats eller stadsstyrelses försorg hållas tillgängliga å ställe, som för kommunalstämmas

eller allmän rådstugas hållande är bestämt.

I denna paragraf omförmälda tryckta handlingar skola i den mån tryckningen

fortskrider skyndsamt i tre exemplar överlämnas till länsstyrelsen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

58 §.

Medlem av kommun inom landstingsområdet, som icke nöjes åt landstingets

beslut, äger rätt att, där lian tilltror sig kunna visa, att beslutet kränker hans

enskilda rätt eller att detsamma strider emot de i denna lag stadgade grunder,

söka rättelse i beslutet; och skola i ty fall hans till Konungen ställda besvär

ingivas till länsstyrelsen inom sextio dagar från den dag, landstinget avslutats.

Vad nu sagts gäller i motsvarande tillämpning för kommun inom) landstingsområdet,

som icke åtnöjes med landstingets beslut.

Länsstyrelsen skall efter landstingets avslutande ofördröjligen i länskungörelserna

ävensom i en eller flera av länets mest spridda tidningar införa tillkännagivande

ej mindre om dagen för landstingets avslutande än även underrättelse

om den tid, inom vilken de till Konungen ställda besvären böra till länsstyrelsen

ingivas, ävensom därom, att landstingets protokoll och övriga handlingar

komma att, på sätt i 57 § sägs, inom kommunerna hållas tillgängliga.

Landstings beslut, som angår landstingsskatten, må oansett besvär gå i verkställighet.

Vinnes ändring i landstings beslut, gäller ändringen till förmån för den,

som klagat, men beslutet står i övrigt fast, såvida icke Konungen tillika finner

skäligt att upphäva beslutet i dess helhet.

Över landstings beslut, som avses i 8 § 5, 6, 7 och 8 mom., må ej klagas.

8 KAP.

Övergångsbestämmelser.

'' 59 §.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1925.

60 §.

Har landsting före den 1 januari 1925 med stöd av -17 § i förordningen om

landsting den 21 mars 1862 med avseende å visst företags beskaffenhet beslutat

särskild grund för uttaxering av medel, som för företagets utförande erfordrats,

må sådant beslut tillämpas jämväl efter den 1 januari 1925.

61 §.

I fråga om offentliggörande, underställning och godkännande av beslut, som

av landsting fattats, innan lagen om landsting trätt i kraft, skall gälla vad

härom är stadgat i förordningen om landsting den 21 mars 1862.

62 §.

Landsting skall vid lagtima möte år 1924 dels, med tillämpning av vad i

40 § i denna lag är stadgat i fråga om antalet ledamöter och suppleanter i

landstings förvaltningsutskott, utse ledamöter och suppleanter i sådant utskott

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj-ts proposition nr 188.

för tiden intill slutet av nästa lagtima möte, dels ock utse, förutom revisorer

och suppleanter jämlikt 56 § i landstingsförordningen för granskning av det

löpande årets räkenskaper och den från landstingets beslut härflytande förvaltning,

jämväl i enlighet med 53 § i lagen om landsting revisorer och suppleanter

för granskning av nästföljande års räkenskaper och förvaltning.

63 §.

Vid lagtima landstingsmötet år 1925 skall för val av landstingsmän och

suppleanter för dem landstingsområdet indelas i valkretsar med tillämpning

av de i denna lag härom meddelade nya bestämmelser.

64 §.

Genom denna lag upphäves förordningen om landsting den 21 mars 1862,

sådan den lyder efter de ändringar i eller tillägg till densamma, som innehållas

i senare utfärdade författningar.

65 §.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till förordningen om landsting

den 21 mars 1862 eller till lagrum i nämnda förordning, som ersatts genom

bestämmelse i lagen om landsting, skall denna i stället tillämpas.

F ordlag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 § i lagen den 20 maj 1921 med vissa föreskrifter

i fråga om val av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige samt

av landstingsmän (nr 252).

Härigenom förordnas, att 6 § i lagen den 20 maj 1921 med vissa föreskrifter

i fråga om val av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige samt av landstingsmän

skall erhålla följande ändrade lydelse:

6 §.

I den kungörelse, som angående valförrättningen utfärdas, skall tydligt angivas,

vilka dagar förrättningen skall hållas samt å vilken lokal förrättningen

skall för varje särskild förrättningsdag äga rum. För detta ändamål erforderliga

underrättelser skola i fråga om landstingsmannaval av valförrättaren

meddelas länsstyrelsen före juli månads utgång det år, då valet sker.

I kungörelsen skall ock meddelas innehållet av 5 § av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

27

Formulär 1.

Formulär till valsedel vid landstingsmannaval.

Plats för partibeteckning.

....................................................«.................

Valsedelns storlek och antalet ram å sedeln må lämpas efter behovet.

Vänstra sidan är avsedd för landstingsmanna- och suppleantnamn; högra sidan är avsedd för

särskilda suppleantnamn.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

De sakkunnigas

uppdrag.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 19 mars 192i.

N ärvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von

Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,

Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler chefen

för socialdepartementet, statsrådet Malm, kommunalförfattningssakkunnigas

betänkande IV med förslag till lag om landsting med mera. Därvid anför

föredraganden:

Frågan om ändrad lagstiftning rörande landsting föredrogs inför Kungl.

Maj:t den 21 maj 1920 av dåvarande chefen för civildepartementet. Denne yttrade

därvid bl. a. följande: ,

»Landstingens verksamhet har som bekant under senare tid, och särskilt under

de allra sista åren, varit stadd i en mycket livlig utveckling. Berörda förhållande,

som framgår bland annat av den betydande stegringen av landstingsutgifterna,

har sin grund ej blott i en snabbt fortgående utveckling inom de redan

vid landstingsinstitutionens inrättande landstingen tilldelade arbetsområden,

utan även, och särskilt under de senaste åren, däri, att landstingen fått sig

anförtrodda ett flertal särdeles krävande arbetsuppgifter, vilka ej förut ålegat

dem. Delvis äro dessa uppgifter helt nya och betingade av de senare årens lagstiftning,

delvis äro de sådana, som förut handhafts av lägre kommunala enheter.

Och utvecklingen tenderar otvivelaktigt alltjämt till ett utvidgande av

landstingens arbetsområde. Icke blott ur skatteutjämningens synpunkt utan

även med hänsyn därtill, att landstingens handhavande av vissa uppgifter är

ägnat att befordra en effektiv förvaltning, torde den antydda tendensen få anses

innebära en utveckling i rätt riktning.

Emellertid är det uppenbart, att de senare årens ökning av landstingens arbetsuppgifter

medfört behovet av en helt annan organisation av landstingsförvaltningen

än den, som vid landstingsinstitutionens tillkomst var till fyllest. Under

årens lopp hava även åtskilliga reformer i detta hänseende vidtagits, bland

annat genom inrättandet av landstingens permanenta förvaltningsutskott, och

inom vissa landsting hava under de senaste åren försök gjorts att inom gällande

lagstiftnings ram åstadkomma större planmässighet och enhetlighet i verksamheten.

På sätt framhölls vid den diskussion rörande landstingsförvaltningens organisationsfrågor,

som förekom vid landstingens ombudsmöte i Stockholm den 11

och 12 mars 1920, torde de brister, vilka vidlåda landstingens organisation,

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

29

väsentligen bestå dels i ärendenas mindre tillfredsställande beredning samt dels

i saknaden av en enhetlig ledning.

Till avhjälpande av förstberörda missförhållande har man, enligt vad vid mötet

upplystes, i ett par landsting sökt göra förvaltningsutskottet till ett organ

för förberedande utredning av de på landstingets handläggning ankommande

ärenden, varjämte man verkställt en arbetsfördelning inom förvaltningsutskottet

för att detsamma skulle kunna på tillfredsställande sätt fylla sin uppgift. För

åstadkommandet av en enhetlig ledning av landstingens angelägenheter har man

vidare inom några landsting tillsatt s. k. landstingsdirektörer, vilka hava att,

bland annat, utöva tillsyn över förvaltningens alla grenar samt taga initiativ

till åtgärder i ekonomiserande syfte och eljest till förvaltningens ändamålsenliga

ordnande. Jämväl andra utvägar påpekades vid nämnda ombudsmöte för

att åstadkomma större planmässighet beträffande landstingsarbetet..

Ehuru således redan nu på vissa håll åtgärder vidtagits för avhjälpande av

de förut antydda bristerna beträffande landstingens organisation, lärer det dock

vara allmänt erkänt, att 1862 års landstingsförordning knappast lämnar möjlighet

öppen för en så vittgående omläggning av formerna för landstingens verksamhet,

som numera måste anses vara av utvecklingen oundgängligen påkallad.

Det torde därför vara för en önskvärd utveckling på förevarande område nödvändigt,

att bestämmelserna i landstingsförordningen underkastas revision i

syfte att bereda utrymme och stöd åt mera rationell organisation av landstingens

arbetssätt och förvaltning. Därvid bör uppmärksamhet ägnas icke blott

åt de i det föregående berörda synpunkterna utan även tagas under övervägande,

i vad mån eljest åtgärder böra genom ändringar i lagstiftningen vidtagas för

främjande av landstingens verksamhet. Särskilt bör därvid tillses, att landstingens

organisation gör dem skickade att, därest sådant skulle åt dem uppdragas,

fungera såsom organ för utjämning av skattetrycket mellan de olika

primärkommunerna inom respektive landstingsområden.

Vid den ifrågasatta revisionen av landstingsförordningen synes man böra

eftersträva att åt lagbestämmelserna giva en avfattning, som för de olika landstingen

möjliggör att välja sådana organisationsformer, som lämpa sig för förhållandena

inom de särskilda länen.»

Vid samma tillfälle anmälde chefen för civildepartementet även tre av riksdagen

hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar, berörande lagstiftningen

om landsting, nämligen dels riksdagens skrivelse den 19 mars 1920, nr 83,

med anhållan om utarbetande av förslag angående rätt för landstingsman att

erhålla dagtraktamente även under resdagar, dels riksdagens skrivelse den 24

mars 1920, nr 103, med anhållan om utredning och förslag i frågan, huruvida

och under vilka förhållanden gällande bestämmelser om städs rättighet och skyldighet

att utträda ur landsting kunde ändras därhän, att i de fall, då såväl

stad som landsting önskade fortsatt samarbete i landstinget, oaktat stad uppnått

den storlek, som berättigade till utträde, den bestående gemensamheten kunde

för viss tid framåt fortfara, dels ock riksdagens skrivelse den 24 mars 1920,

nr 104, med anhållan om utredning och förslag om sådana ändringar i landstingsförordningen,

att stad, som icke utgjorde egen valkrets och ej utan olägenhet

kunde förenas med annan eller andra städer, kunde förenas med den domsaga-,

vari eller varintill den vore belägen.

Att verkställa utredning och avgiva förslag i de .sålunda av riksdagen väckta

frågorna ävensom i de av chefen för civildepartementet i hans här förut åter
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Förslagens

formella be

handling.

givna anförande till statsrådsprotokollet den 21 maj 1920 angivna hänseenden

uppdrogs åt de s. k. kommunalförfattningssakkunniga, nämligen ledamöterna av

riksdagens första kammare radmannen Ernst Eyberg och häradsskrivaren Axel

Rooth, lantbrukaren P. Lidström, ledamoten av riksdagens andra kammare

parkvaktmästaren K. E. Magnusson, häradsdomaren P. J. Persson och förste

aktuarien Sven Odén, varjämte borgmästaren Gunnar Fant och kommunalborgmästaren

Axel Sterne tillkallades att jämte de övriga sakkunniga deltaga i

utredningen. De sakkunniga hava den 31 januari 1923 avgivit sitt betänkande

IV, innefattande förslag till

lag om landsting,

lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om landsting

samt

lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen med vissa föreskrifter i fråga om val

av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige samt av landstingsmän den 20

maj 1921.

Beträffande den av riksdagen väckta frågan om rätt för landstingsman att

erhålla dagtraktamente även under resdag hava kommunalförfattningssakkunniga

avgivit förslag redan i sitt den 18 januari 1922 avlämnade betänkande III,

och har denna fråga, som i sammanhang med andra frågor rörande ersättning

åt kommunala förtroendemän förelädes riksdagen genom Kungl. Maj :ts proposition

den 9 mars 1923, nr 130, föranlett beslut av riksdagen.

över de av de sakkunniga i betänkandet IV framlagda förslagen hava utlåtanden

infordrats av medicinalstyrelsen, riksräkenskapsverket och länsstyrelserna,

varjämte landstingen, stadsfullmäktige i vissa medelstora städer samt

Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet lämnats tillfälle att

yttra sig i ärendet. Dylika utlåtanden och yttranden över de sakkunnigas förslag

i dess helhet eller delar därav hava inkommit från förstnämnda båda myndigheter

samt från 24 länsstyrelser, från samtliga 25 landsting, från stadsfullmäktige

i Uppsala, Eskilstuna, Linköping, Jönköping, Karlskrona, Örebro,

Västerås, Borås och Skellefteå samt från ovannämnda förbundsstyrelser.

De sakkunnigas uppdrag avsåg, såsom av det föregående framgår, att

verkställa utredning och avgiva förslag rörande ändringar i landstingsförordningen

i vissa angivna hänseenden. De sakkunniga hava emellertid funnit

sig föranlåtna att verkställa en mera fullständig revision av nämnda förordning

än sålunda åt dem uppdragits. Föråldrade eller eljest olämpliga bestämmelser

hava, även om de icke direkt berörts av uppdraget, utmönstrats eller

underkastats jämkning, och hava de sakkunniga därjämte efter mönster från de

för primärkommunerna gällande förordningarna uppdelat landstingsförfattningen

i särskilda kapitel med genomlöpande numrering av paragraferna, varvid

de föreskrifter, »om röra ett och samma ämne, i görligaste mån sammanförts

under gemensam kapitelrubrik. Författningen har med tillämpning av

numera vedertaget bruk benämnts lag i stället för förordning. I lagens andra

kapitel hava samtliga bestämmelser, som angå landstingsmannaval, upptagits.

Detta har, enligt vad de sakkunniga anföra, skett i syfte att underlätta bestäm
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 188,

31

melsernas utbrytande framdeles ur landstingslagen och överförande till en tilltänkt

för kommunala val gemensam vallag. I samma syfte och för att undgå

att, därest en sådan utbrytning vidtages, paragrafföljden i lagen skall behöva

rubbas, hava de sakkunniga, såsom vidare i motiveringen anföres, ansett sig

böra, med åsidosättande i viss mån av eljest önskvärd större överskådlighet, sammantränga

valbestämmelserna under det antal paragrafer, som även efter deras

utbrytande ur lagen skulle vara erforderligt för vissa med landstingsmannavalen

sammanhängande nödvändiga föreskrifter.

Av mig företagen undersökning har givit vid handen att en sådan revision

av landstingsförvaltningen, som kan anses betingad av genomförandet av de

riktlinjer, som innefattas i det till de sakkunniga lämnade uppdraget, skulle,

om den nuvarande landstingsförordningen bibehölles, kräva ändring av ett

mycket stort antal av där förekommande paragrafer förutom eu del omkastningar

beträffande paragrafernas ordningsföljd. Under sådana förhållanden

och med hänsyn jämväl till de formella brister, som i följd av tid efter annan

i förordningen vidtagna ändringar kommit att vidlåda densamma, anser jag mig

i likhet med det övervägande flertalet av i ärendet hörda myndigheter och korporationer

höra godkänna de sakkunnigas förslag att utbyta den nuvarande förordningen

mot en ny lag om landsting, så mycket mera som genom den förändrade

uppställningen hithörande bestämmelser betydligt vunnit i överskådlighet

och ett överförande framdeles av valbestämmelserna till en tilltänkt för kommunala

val gemensam vallag i hög grad underlättas.

Beträffande den av de sakkunniga föreslagna särskilda promulgationslagen

anser jag, i motsats till de sakkunniga, lämpligare att där upptagna övergångsbestämmelser

sammanföras under ett särskilt kapitel i själva landstingslagen.

Vad den formella behandlingen i övrigt beträffar har jag ansett åtskilliga

redaktionella jämkningar påkallade i formuleringen av vissa paragrafer i Se

sakkunnigas förslag, varjämte jag funnit lämpligt att inom de särskilda kapitlen

vidtaga en del ändringar i paragrafföljden ävensom i andra hänseenden.

Jag övergår nu till den sakliga behandlingen av förslaget till

Lag om landsting.

1 kap. Om landstingsområde och landstingets uppgift (1—4 §§).

Första paragrafen i det av mig framlagda lagförslaget motsvaras av 1 och

3 §§ i de sakkunnigas förslag, med vissa jämkningar i redaktionellt hänseende,

som jag funnit påkallade. Sistnämnda paragrafer äro vad deras sakliga innehåll

beträffar upptagna från 1 och 63 §§ i landstingsförordningen, med ett tilllägg

likväl, avsett att bereda möjlighet att inom ett län, där flera landsting

bildats, minska deras antal.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition nr 188.

2§-

Hiksdagsbe
handling.

2

Stadgandet om läns uppdelning på två eller flera landsting har, såsom de

sakkunniga erinrat, bibehållits uteslutande med hänsyn till det'' enda fall, där

detsamma hittills kommit i tillämpning, nämligen i Kalmar län. Någon ytterligare

tillämpning av ifrågavarande stadgande torde, såvitt förhållandena nu

kunna överskådas, icke komma i fråga.

Vad angår tillägget till förevarande paragraf, avsett att bereda möjlighet att

inom ett län, där flera landsting bildats, minska deras antal, anvisar, som bekant,

landstingsförordningen icke någon utväg att i län, som uppdelats på

flera landsting, vidtaga någon förändring i angiven riktning. Tillägget torde

visserligen icke gärna, kunna tänkas få annan praktisk betydelse än att möjliggöra

en sammanslagning av de två landstingsområdena i Kalmar län. Enligt

vad de sakkunniga anfört, har yrkande på sin tid, ehuru utan framgång, framställts

härom av länets södra landsting. Om man emellertid, såsom föreslagits,

från landstingsförordningen upptager stadgandet om läns uppdelning på flera,

landsting, anser jag det även vara önskvärt, att i lagen meddela anvisning om

huruledes en minskning i landstingens antal kan åstadkommas.

Andra paragrafen innehåller stadganden rörande stads utträde ur och inträde

i landsting.

T landstingsförordningens 1 § enligt dess ursprungliga lydelse stadgades att

förordningen icke skulle äga tillämpning å stad, som hade mera än 25,000 invånare.

Detta stadgande ställde redan från begynnelsen Göteborgs stad utanför

länsrepresentationen, varefter till följd av samma stadgande städerna Malmö,

Norrköping och Gävle sedermera utträtt ur respektive landsting.

År 1894 erhöll 1 § i landstingsförordningen den lydelse i förevarande hänseende,

som ännu gäller, nämligen att förordningen icke skall äga tillämplighet

å stad, som har en folkmängd av minst en etthundrafemtiondedel av rikets hela

invånarantal eller a stad, som utträtt ur landsting och vars invånarantal ej

nfinskats under det, som berättigat staden till utträde. Med tillämpning av

stadgandet i dess sålunda ändrade lydelse har Hälsingborgs stad utträtt ur

vederbörande landsting.

År 1920 väcktes likalydande motioner i båda kamrarna (n:r 171 i första

och n:r 143 i andra kammaren) med yrkande, dels att i landstingsförordningens

1 § orden »dock att detta stadgande etc.» till och med »utträde» skulle ur

paragrafen utgå, och dels att beträffande städer, som redan utträtt ur landsting,

måtte vid vad sålunda ägt rum bero. Till stöd för dessa yrkanden anfördes

följande:

»Den uti landstingsförordningens § 1 gällande grundsats, att stad, som har

ett invånarantal av minst en etthundrafemtiondedel av rikets hela invånarantal

etc., icke längre skall tillhöra länets landsting, torde numera i stort sett

kunna anses föråldrad och framför allt i sin nuvarande form otidsenlig.

De praktiska skäl, som från städernas sida talat för ett särskiljande av stad

som nått en viss storlek, torde ävenledes hava förlorat väsentligt i betydelse.

Ty vilka äro de största uppgifterna, som tillkomma landstinget? Jo, sjukvård

av olika slag, undervisningsfrågor, skydds- och uppfostringsfrågor, fattigvårdsuppgifter

m. m.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition nr 188.

33

I alla eller de flesta av dessa frågor torde intressena för staden som sådan

och länets landsbygd plus småstäderna vara sammanfallande, och med få undantag

torde också efter en skilsmässa gemensamt ägda anstalter av olika slag

utgöra regeln.

Samhörigheten i stort upphör således icke i och med en skilsmässa utan äger

alltfort rum, och då därtill kommer, att enligt § 4-7 mom. 3 redan nu kan i fråga

om uttaxering skiljas på olika företag, synes ingen anledning förefinnas ens

ur intressesynpunkt för den större staden, att nu gällande grund för utträde

ur landsting bibehålies.»

Konstitutionsutskottet föreslog i anledning av dessa motioner (i utlåtande n :r

10), att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, »det täcktes

Kungl. Ma-j:t låta verkställa utredning av frågan, huruvida och på vad sätt

ändring i gällande bestämmelser om stads utträde ur landsting må kunna ske,

samt till riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen giver anledning.»

Båda kamrarna stannade emellertid för ett något annorlunda beskaffat skrivelseförslag,

som inom utskottet framförts av nio reservanter, och riksdagen anhöll

sålunda genom sin förut omförmälda skrivelse n:r 103, att Kungl. Maj:t

ville »låta utreda, huruvida och under vilka förhållanden de gällande bestämmelserna

om stads rättighet och skyldighet att utträda ur landsting må kunna

ändras därhän, att i de fall, då såväl stad som landsting önska fortsatt samarbete

i landstinget, oaktat stad uppnått den storlek som berättigar till utträde,

den beståndande gemensamheten må kunna för viss tid framåt fortfara,

ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda».

I samband med denna anhållan anförde riksdagen följande, efter att förut

hava lämnat en kortare historik över frågans föregående behandling:

»Såvitt hittills varit bekant, hava gällande bestämmelser rörande stads rättighet

och skyldighet att utträda ur landsting icke förorsakat någon nämnvärd

olägenhet. För städer med omkring 40,000 invånare och därutöver skulle det

säkerligen i de flesta fall kännas såsom ett obehörigt tvång att icke få sj''älva

fritt ordna för dem betydelsefulla angelägenheter, särskilt på sjukvårdens

och fattigvårdens m. fl. områden. Riksdagen har därför icke kunnat anse

befogat att beröva dylika städer mot deras vilja en sådan författningsenligt

dem tillkommande frihet. Emellertid vill riksdagen icke förneka,

att omständigheter i vissa fall kunna tänkas vara sådana att upprätthållande

för viss tid framåt av den inom ett landstingsområde mellan stad och land bestående

gemenskapen skulle kunna vara önskvärt för såväl staden i fråga som

landstinget i övrigt. I sådant fall borde det stå staden och landstinget fritt att

genom en överenskommelse, om vilken båda parterna voro ense, besluta, att

den dittillsvarande gemenskapen skulle för viss tid framåt fortfara. Denna

tid bolde därvid fixeras till sådan längd, att alltför täta förändringar i förhållandena

undvekes.»

De sakkunniga, vilka i sitt betänkande likaledes lämnat en historisk redo- De sakkungörelse

i frågan, hava anfört, hurusom landstingsförordningens stadgande om mSade

större städernas särställning i förhållande till länet såsom landstingsområde

tillkommit i dessa stadssamhällens intresse, ett förhållande, som de sakkunniga

anse utgöra förklaringen till att stads utträde ur landsting icke gjorts beroende

Bihang till riksdagens protokoll 1021}. 1 samt. 140 höft. (Nr 188). 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

av städernas fria val. Fördelarna för staden att utträda ur landsting hade

ansetts så påtagliga, att någon obenägenhet från stadens sida icke varit att

räkna med. De skäl, som sålunda ursprungligen motiverat bestämmelsen om

de större städernas särställning, måste, säga de sakkunniga, emellertid numera

anses hava bortfallit i vad angår stadssamhälle, som ännu icke uppnått, men

hädanefter uppnår den folkmängdssiffra, som enligt gällande lag medför dess

utträde ur landsting.

»Ty», heter det i betänkandet, »i den mån landstingsförvaltningen utvecklats

och utsträckts över nya områden, kan om densamma med allt mindre fog

sägas, att den tillgodoser landsbygdens speciella behov i större omfattning än

städernas. Endast i jämförelsevis ringa omfattning är landstingens verksamhet

i vår tid av den art, att den kommer uteslutande landsbygden till godo. Och

ju längre den tidrymd varit, under vilken en stad utgjort del av länskommunen,

ju större gemenskapen mellan staden och det övriga landstingsområdet blivit

med avseende å sjukvårdsinrättningar samt andra vårdanstalter och inrättningar,

desto mindre blir upphävandet av denna gemenskap förknippat med fördelar

för staden. Då stad vid utträde ur landsting måste avstå från sin andel

i dessa inrättningar och i landstingets överskott i tillgångar utan att erhålla

lösen för denna andels värde, lärer det tvärtom kunna betraktas såsom ekonomiskt

olägligt för staden att utbrytas ur länskommunen. I allt fall kan det från

allmän ekonomisk synpunkt icke vara välbetänkt att genom lagstiftning medverka

till upplösningen av en dylik gemenskap och såmedelst giva upphov till de

större utgifter, som i regel förorsakas, om stad och landsbygd skola var för sig

i stället för gemensamt uppföra och administrera t. ex. anstalter för tillgodoseende

av sitt behov av sjukvård.

Sedan efter 1921 års grundlagsändring stad, som icke deltager i landsting,

i allmänhet icke vidare får välja egen ledamot av riksdagens första

utan har att företaga val tillsammans med landsting, har slutligen bortfallit

även det intresse, som i sådant hänseende tidigare varit förknippat med stadens

utträde ur landsting.»

De sakkunniga hava på grund av dessa ändrade förhållanden ansett starka

skäl tala för att helt borttaga det stadgande i landstingsförordningen, som avhandlar

stads utträde ur landsting. Med hänsyn till den ståndpunkt, som riksdagen

år 1920 intagit till frågan, och då historiska skäl kunde åberopas för ett

bibehållande i begränsad omfattning av stadgandet, hava de sakkunniga emellertid

stannat vid en omarbetning av detsamma.

Av de sakkunniga härutinnan föreslagna ändrade bestämmelser innebära, att

stads utträde ur landsting vid uppnående av viss folkmängd icke såsom nu blir

obligatoriskt utan beroende av stadens beslut, att sådant beslut skall fattas och

delgivas landstinget inom två år efter det årsskifte, vid vilket folkmängden uppnått

en etthundrafemtiondedel av rikets folkmängd, att i sådant fall utträdet

skall ske vid utgången av det kalenderår närmast efter det under vilket delgivning

skett, att, där sådant beslut icke delgivits landstinget inom stadgad tid,

stad icke är berättigad att utträda ur landstinget, förrän fem år förflutit, sedan

landstinget delgivits beslut om utträde, att i sistnämnda fall utträdet skall

ske vid slutet av det kalenderår, under vilket femårsperioden utgått, att stad,

som icke deltager i landsting, äger i landstinget inträda, därest samstämmande

beslut därom fattas av staden och landstinget, samt att beslut om utträde ur

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

35

eller inträde i landsting skall underställas Konungen, som meddelar de närmare

bestämmelser, vilka för beslutets genomförande kunna vara erforderliga.

Med hänsyn till den eventualitet, att en av rikets städer (Örebro) före lagens

ikraftträdande skulle hava uppnått den folkmängd, som för närvarande tvingar

stad till utträde ur landsting, hava de sakkunniga i 2 § av sitt förslag till

promulgationslag intagit en bestämmelse, att i dylikt fall den nya lagen skall

tillämpas, såvida Konungen icke före densammas trädande i kraft förordnat

om stadens utträde ur landsting. Skulle vid tidpunkten för lagens antagande

visa sig, att anledning icke funnes att räkna med något fall av ifrågavarande

beskaffenhet, behöver, säga de sakkunniga, bestämmelsen givetvis icke ingå.

Slutligen hava de sakkunniga i sin motivering till ifrågavarande stadganden

anfört, hurusom den nuvarande lagstiftningen vid stads utträde ur landstingsförvaltning

icke ansetts medgiva någon utskiftning på parterna av de förut

gemensamma tillgångarna och skulderna.

De sakkunnigas förslag beträffande stads utträde ur eller inträde i lands- utlåtanden,

ting hava i det stora hela godtagits av samtliga länsstyrelser, landsting och

stadsfullmäktige, som avgivit yttrande, ävensom av Svenska stadsförbundets

och Svenska landstingsförbundets styrelser. Vissa invändningar mot förslaget

i dessa delar hava dock förekommit.

Örebro läns landsting framhåller sålunda följande:

»I sin motivering synes de sakkunniga utgå från den uppfattningen, att enligt

nu gällande lagstiftning vid stads utträde ur landsting utskiftning av

landstingets tillgångar och skulder icke skulle lagligen kunna ske.

Den av de sakkunniga härför förebragta bevisningen verkar dock icke övertygande,

helst som med fog torde kunna ifrågasättas, huruvida icke, särskilt

med hänsyn till borgenärers rätt, frågan om dylik utskiftning är av civilrättslig

natur och alltså, i händelse av bristande överenskommelse mellan staden och

landstinget, kan bliva föremål för prövning vid annat forum än Kungl. Maj:t i

statsrådet eller regeringsrätten.

Därmed må nu vara huru som helst, men, då-------det vore orik
tigt

och orimligt, att en ur landsting utträdande stad icke skulle tillerkännas

rätt till viss andel i landstingets tillgångar, liksom den skulle befrias från all

ansvarighet för landstingets gäld, bör dock i den nya lagstiftningen uttrydkligen

stadgas, att vid stads utträde ur landstingen utskiftning av landstingets

tillgångar och skulder skall ske, och tillika riktlinjerna för en dylik utskiftning

angivas.»

Liknande synpunkter anföras av stadsfullmäktige i Örebro, som tillika finna,

att stadgandet, att stad, som underlåtit att inom föreskriven tid delgiva landstinget

beslut om utträde, icke är berättigad till utträde ur landstingen, förrän

fem år förflutit efter delgivningen, vore obilligt gent emot städerna. Vid fastställandet

av denna tid av fem år syntes de sakkunniga hava uteslutande tagit

hänsyn till landstingets intressen. Det torde emellertid kunna förekomma fullt

motiverade skäl för stad att dröja med sitt utträde ur landstinget längre tid

än två år från det de lagstadgade förutsättningarna för utträde inträffat. Att

i sådant fall binda staden längre tid än två år, innan rätt till utträde kunde

tillerkännas staden, torde kunna bliva ytterst betungande särskilt ur ekonomisk

synpunkt, medan å andra sidan landstinget icke, om tiden inskränktes, torde

komma att tillskyndas någon orätt. Stadsfullmäktige ansåge därför, att de

föreslagna fem åren borde inskränkas till två år.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Samma uppfattning uttalas jämväl av stadsfullmäktige i Linköping och av

Svenska stadsförbundets styrelse.

I sistnämnda utlåtande heter det bland annat:

»Förstnämnda bestämmelser (de om stads utträde ur landsting)---sy
nas

i det väsentliga motsvara de önskemål, som på förevarande område gjort sig

gällande från såväl landstingens som städernas sida. I en detaljfråga är styrelsen

dock av annan mening än de sakkunniga.

Sålunda håller styrelsen före, att jämkning tarvas beträffande tidpunkten för

genomförandet av stads utträde ur landsting för det fall att stad senare än två år

efter den för utträde stadgade folkmängdssiffrans uppnående vill begagna sin

rätt att vinna skilsmässa från landstinget. Enligt förslaget får under sådana

omständigheter utträde icke ske, förrän fem år förflutit, sedan landstinget delgivits

stadens utträdesbeslut.

Önskvärdheten av att en i sak avgjord utbrytning icke uppskjutes längre än

oundgängligen kräves torde från alla sidor erkännas. Sedan en stad bestämt sig

för att utträda ur landstinget, kan svårligen en gemenskap av verkligt värde

för någondera parten längre upprätthållas. Meningsskiljaktigheter och slitningar,

som ogynnsamt inverka på förvaltningens gång, torde icke helt kunna undvikas.

Onekligen föreligger vidare en viss risk för att landstinget under väntetiden

skall söka obehörigen utnyttja stadens skattekraft för ändamål, som blott

komma det återstående landstingsområdet till godo. Att neutralisera antydda

olägenhet genom särskilda garantiföreskrifter motsvarande dem som för liknande

fall meddelas i 23 § nybildningslagen (lagen den 13 juni 1919 om ordning

och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning) kan av nära till

hands liggande skäl ej gärna ifrågakomma. För att icke överhövan försämra

städernas läge synes en väsentlig förkortning av uppsägningstiden vara nödvändig.

Om denna bestämmes till två eller allra högst tre år, skulle enligt styrelsens

förmenande landstingens befogade anspråk på stabilitet i hithörande förhållanden

bliva fullt ut tillgodosedda.»

Stadsfullmäktige i Karlskrona uttala i denna punkt, att bestämmelserna om

tiden för utträde böra göras något mera elastiska, om parterna äro överens om

densamma och Konungen finner den överenskomna tidpunkten lämplig.

Vidare hava mot den av de sakkunniga föreslagna avfattningen av ifrågavarande

stadganden framförts vissa erinringar av mera. formell beskaffenhet.

Länsstyrelsen i TJppsala län erinrar följande:

»Första stycket av 1 mom. i de sakkunnigas förslag till 2 § förefaller efter

ordalydelsen uttömmande med avseende å stad, vars folkmängdssiffra utgör

minst en etthundrafemtiondedel av rikets invånarantal, men av andra stycket

framgår, i negativ form, att sådan stad även i visst annat fall står utanför landstingsområde.

Det riktiga är att i första stycket blott upptaga ungefär följande:

’I landstingsområde ingår .... hela invånarantal och som i nedan stadgad ordning

fattat och delgivit landstinget beslut att ur landstinget utträda. Första

stycket av 2 mom. giver anledning därtill, att sådan stad, som där avses, är

berättigad att även utan landstingets samtycke och Konungens medgivande inträda

i landsting. Att stad, vars folkmängd minskats under det tal, som berättigat

staden till utträde, är skyldig att i landsting inträda, överensstämmer

visserligen med gällande lag, men synes icke desto mindre vara omotiverat och

olämpligt; förbehållet kan för övrigt anses sakna praktisk betydelse. Andra

stycket bör förtydligas därhän, att beslutets verkställande är beroende av Konungens

fria lämplighetsprövning.»

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

37

Länsstyrelsen i Stockholms län gör följande uttalande:

»Av ordalagen i 2 § 2 mom. första, stycket i de sakkunnigas förslag torde

den slutsats böra dragas, att stad, som icke ingår i landstingsområde, är skyldig

att i landsting inträda, därest stadens folkmängd understiger en etthundrafemtiondedel

av rikets hela invånarantal och tillika minskats under det tal, som

berättigat staden till utträde.

Att denna uppfattning delas av de sakkunniga, framgår av de sakkunnigas

uttalande härutinnan å sid. 75.

Under sådana förhållanden bör enligt länsstyrelsens mening i lagtexten införas

bestämmelse ej mindre härom än även om huru ett sådant inträde i landsting

skall åvägabringas. Länsstyrelsen föreställer sig att detta bör ske på det sätt,

att, efter anmälan av vederbörande länsstyrelse, Konungen förordnar om inträdet

och i sammanhang därmed meddelar de närmare bestämmelser, som för förordnandets

genomförande äro erforderliga.»

De yttranden, som avgivits över de sakkunnigas förslag i denna del, giva vid

handen, att de av de sakkunniga föreslagna huvudbestämmelserna angående stads

utträde ur och inträde i landsting i det stora hela motsvara de önskemål, som

härutinnan gjort sig gällande från såväl landstingens som städernas sida, och

förslaget synes även stå i god överensstämmelse med riksdagens i dess av mig

förut åberopade skrivelse uttalade uppfattning. Den förutsättning, på vilket

förslaget bygger, nämligen att upprätthållandet av gemenskapen mellan landstinget

och staden är det för båda parterna önskvärda, synes mig riktig. Då förslaget

därtill lämnar stadens självbestämmanderätt oförkränkt, har jag ingen

väsentligare erinran att göra mot de principiella bestämmelserna om stads utträde

ur och inträde i landsting.

Jag kan sålunda icke godtaga den utav Örebro läns landsting och stadsfullmäktige

i Örebro hävdade ståndpunkten, att vid stads utträde ur landsting en

utskiftning på de båda parterna av landstingets tillgångar och skulder skall

ske. En sådan utskiftning skulle förutsätta en ömsesidig uppgörelse mellan

de båda parterna, och utträdet måste följaktligen åtminstone i viss mån bero

jämväl av landstingets ståndpunkt i frågan. Redan med hänsyn till att stad

icke måtte berövas den rätt till utträde ur landsting, den nu äger och enligt de

sakkunnigas förslag allt framgent skulle bibehålla, torde sålunda det från Örebro

läns landsting och Örebro stad framförda kravet icke kunna godkännas.

Härtill kommer, att ett tillmötesgående av ett dylikt krav skulle kunna medföra

oöverskådliga och icke önskvärda ekonomiska konsekvenser för landstingen.

Däremot torde man böra tillmötesgå det i några utlåtanden framförda

önskemålet om en jämkning beträffande tidpunkten för genomförandet av stads

utträde ur landstinget för det fall, att stad senare än två år efter den för utträde

stadgade folkmängdssiffrans uppnående vill begagna sin rätt att vinna skilsmässa

från landstinget. Med godtagande av de motiv, som härutinnan anförts

av bland andra Svenska stadsförbundets styrelse, anser jag, att i så,dant fall

utträdet må ske efter det att två år förflutit, sedan landstinget delgivits beslutet.

I anslutning till de, som mig synes i det stora hela berättigade invändningar,

som framförts av länsstyrelserna i Uppsala och Stockholms län, har jag vidare

ansett, att av de sakkunniga föreslagna bestämmelser i förevarande paragraf

Departe
mentschefen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Övriga §§.

De sakkunniga.

Utlåtanden.

höra omredigeras. Såväl enligt nu gällande lag, som enligt vad av de sakkunniga

föreslagits, är tydligen stad skyldig att inträda i landsting, därest stadens

folkmängd understigit en etthundrafemtiondedel av rikets hela invånarantal och

tillika minskats under det tal, som berättigat staden till utträde, och det måste

under sadana förhållanden, även om det ifrågasätta fallet icke inom överskådlig

tidrymd torde komma att inträffa, betecknas såsom en lucka i såväl den nuvarande

som den föreslagna lagstiftningen, att det saknas direkt stadgande härom

och om huru sådant inträde i landsting skall ske. Emellertid torde det, sedan

möjlighet i allmänhet beretts för stad att inträda i landsting, icke vara erforderligt

att införa ett speciellt stadgande därom, att stad, som står utanför landsting

och ordnat sin förvaltning härefter, ovillkorligen skall inträda i landstinget, blott

därför att stadens folkmängd minskats på angivet sätt, utan torde inträde i landsting

i sådant liksom i andra fall lämpligen kunna bero av vederbörandes beslut.

Att i sådant fall fordra samstämmiga beslut av staden och landstinget torde

emellertid icke vara riktigt, eftersom det för en dylik stad med sjunkande folkmängd

möjligen kan utgöra ett ekonomiskt trängande krav att icke längre stå

utanför landsting. Jag har därför ansett inträdet böra bero allenast av stadens

beslut.

I tredje stycket av 2 mom. i denna paragraf har intagits en förtydligande bestämmelse,

enligt vilken det skall ankomma på Konungen att vid prövning av

beslut om stads inträde i landsting fastställa tidpunkten för inträdet.

Den eventualitet, som de sakkunniga räknat med vid införandet av bestämmelsen

i 2 § av promulgationslagen, nämligen att Örebro stad före landstingslagens

ikraftträdande skulle uppnå en folkmängdssiffra, som med nuvarandb

bestämmelser skulle tvinga staden att utträda ur landsting, torde, efter vad nu

med säkerhet kan avgöras, icke komma att inträffa, vadan nyssnämnda bestämmelse

torde kunna utgå.

I fråga om övriga §§ i detta kapitel hava de sakkunniga icke föreslagit

några sakliga ändringar.

Västernorrlands läns landsting anmärker, att med hänsyn till kvinnas ledamotskap

av landsting benämningen landstingsman borde ändras till landstingsfullmäktig.

Medicinalstyrelsen ifrågasätter ett par smärre tillägg i bestämmelserna om

landstingets arbetsuppgifter. Uttrycket »hälsovård» borde sålunda utbytas mot

»hälso- och sjukvård», och vidare borde i paragrafen uttryckligen angivas, att

veterinärväsendet tillhörde de frågor, med vilka landstinget hade att taga befattning.

Begreppet hälsovård syntes enligt styrelsens uppfattning hava en mera

inskränkt betydelse, än vad i förevarande sammanhang torde hava avsetts, och

innebära allenast åtgärder för förhindrande av sjukdomars uppkomst och

spridning, men icke åtgärder för sjukdomars behandling. Dessa sistnämnda

åtgärder borde lämpligen betecknas med ordet sjukvård, som i stor omfattning

folie inom landstingets behörighetsområde. Beträffande veterinärväsendet medgiver

styrelsen, att detsamma i huvudsak kunde hänföras till begreppet »jordbruk

och andra näringar» samt, i vad det avser köttbesiktning, till »hälsovård».

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

39

Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker beträffande bestämmelserna om landstingets

arbetsuppgifter, att det från gällande förordning upptagna uttrycket

»med mera dylikt», om länsstyrelsens prövningsrätt avskaffades, torde vara

alltför obestämt och kunna föranleda betänkliga missbruk.

Förslaget att ledamöterna i landsting hädanefter med hänsyn till kvinnas [mentg^hefen.

iedamotskap skola benämnas »landstingsfullmäktige», har jag icke kunnat godtaga.

Skulle härutinnan någon ändring ske i benämningen, så borde den väl,

såsom av de sakkunniga ifrågasatts, böra gå ut på att kalla landstingsledamöterna

icke för »landstingsfullmäktige» men väl för »länsfullmäktige» i

analogi med benämningarna för primärkommunernas representanter. Då emellertid

ett flertal yrkes- och förtroendeuppdrags beteckningar av enahanda anledning

kunna sägas tarva justering, har jag i likhet med de sakkunniga ansett

onödigt att göra någon ändring av antydd art beträffande ledamotskapet i

landsting, så mycket mindre som jämväl historiska skäl kunna åberopas för

bibehållandet av benämningen landstingsman.

Vad angår de utav medicinalstyrelsen framförda synpunkterna har jag

ansett, att det med »hälsovård» i nuvarande landstingsförordning samt i förslagets

3 § betecknade området för landstingets verksamhet lämpligen bör benämnas

»hälso- och sjukvård». Däremot bör enligt min mening veterinärväsendet

icke särskilt nämnas såsom föremål för landstingets verksamhet, enär

detsamma, såsom även medicinalstyrelsen anfört, kan hänföras under redan

i lagrummet nämnda begrepp.

Av länsstyrelsen i Uppsala län framförd anmärkning i fråga om uttrycket

»med mera dylikt» i 3 § har tydligen fog för sig endast under förutsättning

att länsstyrelsens prövning av landstingets beslut avskaffas. Då jag emellertid,

såsom jag vid behandlingen av 7 kapitlet kommer att närmare angiva, ansett

länsstyrelsens prövningsrätt böra bibehållas i sin nuvarande omfattning,

torde ifrågavarande anmärkning förfalla.

2 Kap. Om val av landstingsman (5—15 §§).

Beträffande 5 och 7 §§ i förslaget, som i allt väsentligt överensstämma med 5 och 7 §§■

de delar av landstingsförordningen, där motsvarande bestämmelser äro upptagna,

har jag intet att erinra.

I fråga om diskvalifikationsgrunderna för landstingsmannaskap hava de sak- 6 §.

kunniga föreslagit sådan ändring i gällande bestämmelser, att landstingets egna De ®iaorkkn,l‘

tjänstemän och betjänte skulle i motsats till vad nu är fallet kunna vara landstingsmän.

De sakkunniga erinra i denna punkt bl. a. dels därom, att i kommunalförordningen

för landet inga motsvarande diskvalifikationsgrunder finnas

stadgade för kommunalfullmäktige, dels därom, att i kommunalförordningen för

stad från behörighet att innehava stadsfullmäktigeuppdrag undantagas »de

tjänstemän och betjänte, vilka äro vid stadens drätsel- eller andra dess förvaltande

verk anställda och för sin befattning redo skyldiga». Därest landstingsförordningens

bestämmelse i denna punkt över huvud taget skall upprätthållas, bör den
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Utlåtanden.

samma, säga de sakkunniga, lämpligen till innehållet överensstämma med förbelörda

stadganden i fråga om utövande av stadsfullmäktiguppdrag. Men därigenom

skulle från behörighet att vara landstingsman uteslutas t. ex. syssloman,

ehuru för närvarande fall finnas, då sådana tjänstemän äro ledamöter av landsting

och i denna egenskap intaga en framskjuten ställning, utan att några praktiska.

olägenheter yppats på grund därav, att landstinget samtidigt är deras

principal. Med hänsyn härtill har det synts de sakkunniga riktigast att i

landstingslagen helt stryka den omförmälda diskvalifikationsgrunden.

Vidare hava de sakkunniga ansett omotiverat att utestänga allmän åklagare

från möjligheten att vara ledamot av landstinget, vadan stadgandet om tjänsteställning

såsom diskvalifikationsgrund kommit att omfatta endast landshövding,

landssekreterare och landskamrerare.

I övrigt hava de sakkunniga i fråga om diskvalifikationsgrunderna. föreslagit

atskilhga andra avvikelser från nu gällande lag, på sätt närmare framgår av

deras förslag, jämfört med landstingsförordningens 10 §, där motsvarande bestämmelser

återfinnas.

Mot vad de sakkunniga föreslagit i fråga om landstingets egna tjänstemän

och betjänte har erinran framförts allenast från länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, som finner det principiellt betänkligt, att nämnda befattningshavare

skulle kunna utses till landstingsman. Detta gällde särskilt i fråga

om de tjänstemän, som vore redovisningsskyldiga i förhållande till landstinget.

Skulle de sakkunnigas förslag bliva lag, borde i varje fall, enligt

länsstyrelsens mening, i 53 § i förslaget inflyta en bestämmelse därom, att

landstingsman, som vore redovisningsskyldig inför landstinget, ej finge deltaga

i beslut om ansvarsfrihet för hans förvaltning.

I fråga om paragrafens bestämmelser i övrigt erinrar länsstyrelsen i Södermanlands

län, att länsassessorn i allmänhet vore självskriven att vid förfall

uppehålla landssekreterarens och landskamrerarens tjänster, samt att han dessutom

enligt för ärendenas fördelning givna föreskrifter kunde hava att föredraga

frågor, som anginge landsting. Om det föreskreves, att landssekreterare

och landskamrerare med hänsyn till sin tjänsteställning icke kunde vara landstingsman,

syntes för den skull enahanda bestämmelser böra meddelas angående

länsassessor.

Norrbottens läns landsting förmenar, att en sådan ändring av 2 mom. vore

erforderlig, att samma rätt att avsäga sig representantskapet. medgåves landstingsman,

som genom de senare årens lagändringar tillagts riksdagsman. Det

funnes alltså, enligt landstingets uppfattning, anledning att giva mannen samma

rätt, som medgivits kvinna, nämligen att utan undantag avsäga sig landstingsmannauppdrag.

T-'' ästernorrlands läns landsting anser, att såsom nytt moment borde införas

bestämmelse därom, att »landstingsfullmäktige», som avflyttat från landstingsområdet,

skulle i och med mantalsskrivning utom området vara tvungen att avgå

ur landstinget.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

41

Mot de sakkunnigas motiv för och förslag till att med ändring av hittills gällande

bestämmelser landstingets egna tjänstemän och betjänte skola kunna vara

landstingsman har jag intet att erinra, dock bör, såsom framhållits av länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län, ovillkorligen i 53 § inflyta en bestämmelse

därom, att landstingsman, som är redovisningsskyldig inför landstinget, ej får

deltaga i beslut om ansvarsfrihet för hans förvaltning och ej heller väljas till

revisor för sådan förvaltning eller deltaga i sådant revisorsval.

Även förslaget att ej utestänga allmän åklagare från möjlighet att vara ledamot

av landstinget anser jag mig böra godtaga.

Av länsstyrelsen i Södermanlands lön framförda skäl för att länsassessor

med hänsyn till sin tjänsteställning i likhet med landshövding, landssekreterare

och landskamrerare ej bör få väljas till landstingsman synas mig övertygande

och böra föranleda ett motsvarande tillägg i paragrafen.

Beträffande övriga med avseende å diskvalifikationsgrunderna föreslagna

bestämmelser, i vad de avvika från gällande stadganden, har jag ansett lämpligt

att i landstingslagen upptaga hithörande föreskrifter i den lydelse, de erhållit

genom lag den 23 december 1918; dock med en mindre av nya giftermålsbalkens

antagande föranledd jämkning i fråga om gift kvinna.

Då landstingsmannaskapet är ett kommunalt förtroendeuppdrag, bör enligt

mitt förmenande för avsägelse av detsamma i stort sett gälla enahanda grunder

som i fråga om avsägelse av andra kommunala förtroendeuppdrag. Följaktligen

kan jag icke biträda den mening, som framförts från Norrbottens läns landsting,

att för avsägelse av ledamotskap i landsting skulle stipuleras samma bestämmelser,

som för närvarande gälla i fråga om riksdagsmannauppdrag. Däremot

synes det mig lämpligt, att i analogi med vad som för närvarande gäller

i fråga om avsägelse av ledamotskap i stadsrepresentation stadga rätt för landstingsman,

att, om han avflyttar ur landstingsområdet, avsäga sig uppdraget att

vara landstingsman.

Att härutinnan gå så långt, som föreslagits från Västernorrlands läns landsting,

nämligen att landstingsman i och med mantalsskrivning utom området skall

gå förlustig sitt ledamotskap i landstinget, kan jag däremot icke anse befogat.

Att representant i och med sin avflyttning skulle förlora förmåga och vilja att

med ansvar och nät handhava sitt uppdrag, bekräftas på intet sätt av hittills

gjorda erfarenheter. Möjligheten att efter avflyttning fortfarande deltaga i

landstinget, vars sammanträden vanligen pågå allenast en vecka under året, är

tydligen långt större än att under enahanda förhållande fortfara med utövande

av stadsfullmäktigeskap, som innebär deltagande i åtskilliga representantmöten

under olika tider på året.

De nuvarande bestämmelserna i landstingsförordningens 2 § om valkretsindelning

vid landstingsmannaval innebära i huvudsak, att länet för val av landstingsmän

skall indelas i valkretsar särskilt för landsbygden och särskilt för

städerna; att för varje valkrets skall utses, oavsett dess folkmängd, en landstingsman

och därutöver efter folkmängden en landstingsman för varje fullt tal

av 5,000; att domsaga med en folkmängd av 40,000 eller däröver skall delas i

Departe
mentschefen.

8 §■

Nuvarande bestämmelser

och riksdagsbehandling.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

valkretsar under iakttagande, att för varje valkrets utses minst fem, högst åtta

landstingsman, att området för varje valkrets skall kunna omslutas med en sammanhängande

gränslinje, att delning av domsaga, som utgöres av flera

tingslag eller härad, verkställes, där sådant utan avvikelse från redan givna

regler kan ske, efter tingslag eller härad, samt att eljest delning i valkretsar

sker efter kommuner; att utan hinder av vad nu är sagt av tingslag

må bildas valkrets med mindre folkmängd än 20,000, då synnerliga skäl därtill

äro; att domsaga, vars folkmängd ej uppgår till 40,000, skall utgöra en valkrets,

att om delar av samma domsaga höra till olika landstingsområden, varje

del skall bilda en valkrets; att stad, vars folkmängd utgör minst 10,000, skall

bilda egen valkrets; att stad med mindre folkmängd än 10,000 skall förenas

med annan eller andra sådana städer till en valkrets med minst 10,000, högst

20,000 invånare samt att, om förening ej sålunda kan ske eller om den skulle

medföra synnerlig olägenhet, stad eller städer må bilda en valkrets, ändå att

folkmängden däri ej uppgår till 10,000.

1 fråga om tillkomsten av dessa bestämmelser hänvisas till den av de sakkunniga

meddelade historiken å sid. 77 o. ff. i betänkandet. I förevarande

sammanhang må endast erinras, att bestämmelserna i fråga fått sin nuvarande

utformning dels i samband med det proportionella valsättets införande år 1907

och dels genom de vid 1918 års urtima riksdag genomförda ändringarna, varigenom

den från landstmgsförordnmgens tillkomst gällande regeln om en i förhållande

till folkmängden dubbelt så stark representation för städerna som för

landsbygden upphävdes samt kravet pa större valkretsar i proportionalismens

intresse delvis tillfredsställdes.

Vid 1920 års riksdag upptogs frågan om valkretsindelning vid landstingsmannaval

till förnyad behandling pa grund av en i andra kammaren väckt motion,

n:r 58. I denna hemställdes »att riksdagen för sin del måtte besluta sådan

ändring i förordningen om landsting, att stad, som icke utgör egen valkrets,

och som icke utan olägenhet kan förenas med annan eller andra städer, må

förenas med den domsaga, vari eller varintill den är belägen». Till stöd för

denna hemställan anförde motionären följande:

»Enligt 2 § i förordningen om landsting skall, för utseende av landstingsman,

länet indelas i valkretsar särskilt för landsbygden och särskilt för städerna.

Bestämmelsen om att städer och landsbygd skola utgöra särskilda valkretsar

var nödvändig, så länge de hade att utse landstingsmän efter olika grunder,

men sedan denna bestämmelse upphört, torde det böra tagas under övervägande,

huruvida något skäl vidare förefinnes för att bibehålla den nu gällande åtskillnaden

mellan land och stad i avseende å valkretsindelningen.

. Bestämmelsen i fråga tillkom otvivelaktigt under intryck av den uppfattningen,

att stad och land hade skilda intressen att bevaka i landstingen, många

ansago till och med, att tingen huvudsakligen skulle komma att syssla med

landsbygdens angelägenheter, så att det kunde sättas i fråga, huruvida städerna

alls skulle deltaga i desamma. De år som gått sedan 1862, då landstingen infördes,

ha dock givit en helt annan erfarenhet. Någon intressemotsättning mellan

stad och land har ej förmärkts, åtminstone icke på senare tiden, och den

proportionellt starkare representation, som städerna haft gentemot landsbygden,

har därför också ansetts, utan fara för landsbygdens övervikt, kunna av
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

43

skaffas. Däremot har bestämmelsen om, att stad och land skola utgöra särskilda

valkretsar, bibehållits, utan att något annat skäl därför kunnat åberopas,

än att bestämmelsen vunnit hävd, och att dess avskaffande måhända skulle

synas städerna ägnat att medföra en ytterligare förskjutning till deras nackdel.

Bestämmelsen medför emellertid ganska stora olägenheter, bland annat därigenom,

att en valkrets, omfattande småstäder, får en mycket spridd form, och

detta blir i ännu högre grad fallet genom den utökning av valkretsarnas storlek,

som beslutades i samband med rösträttsreformen vid urtima riksdagen

1918. I detta fall kan Stockholms län giva ett exempel. Där äro länets alla

städer, utom Södertälje, sammanförda till en valkrets, således omfattar denna

valkrets 6 städer, spridda över hela länet. Frånsett omöjligheten för valmännen

i de olika städerna att lära känna de kandidater, som skola väljas, medför

denna valkretsindelning många praktiska svårigheter såväl vid uppsättande

av kandidater som vid förberedande av valet i övrigt.

Den största olägenheten är dock den, att stadsvalkretsarna bli alltför små

för att någon proportionell rättvisa skall kunna åstadkommas. Enligt den valkretsindelning,

som verkställdes föregående år, utse 34 valkretsar eller 60 % av

samtliga, 3 landstingsmän eller därunder, 9 valkretsar utse två landstingsmän,

oph en valkrets utser endast en landstingsman. Att proportionalismen i dessa

fall ej kan komma till sin rätt är uppenbart.

Då, enligt mitt förmenande, städerna ha mera gemensamma intressen med de

bygder, vari de äro belägna, än med varandra, tager jag mig friheten föreslå

sådan ändring i förordningen om landsting, att städer, som ej bilda egen valkrets,

må kunna förenas med den domsaga, vari eller varintill de äro belägna.

Samtidigt kunde tagas under övervägande, huruvida stadsvalkretsarna borde

göras lika stora som landsvalkretsarna, eller med en minimifolkmängd av

20,000. Då emellertid en sådan förändring skulle innebära, att flertalet städer

skulle komma att tillföras landsvalkretsar, och då något skäl möjligen kan finnas

att bibehålla stad och land åtskilda, då ej särskilda olägenheter därav uppstå,

bär jag ej velat föreslå någon ändring i detta hänseende. Likaledes anser

jag, att städer fortfarande må kunna förenas, då detta utan olägenhet kan ske.»

I sitt utlåtande (n:r 8) i anledning av denna motion ägnade konstitutionsutskottet

först en kortare återblick åt den föregående utvecklingen av frågan om

stads och landsbygds olika representationsrätt i landstingen, därvid uppmärksamhet

särskilt fästes vid ett uttalande av tredje särskilda utskottet vid 1918

års urtima riksdag rörande en reform av sådan beskaffenhet, som i den förevarande

motionen påyrkades.

Sagda utskott hade föreslagit, att på landet minimiantalet landstingsmän per

valkrets skulle höjas från tre till fem. En motsvarande anordning för städernas

vidkommande hade utskottet däremot med hänsyn till därmed förenade

praktiska svårigheter och den knappa tid, som stått till utskottets förfogande,

ej kunnat föreslå. Emellertid ansåge utskottet denna fråga vara värd all uppmärksamhet,

varvid särskilt borde tagas under övervägande, huruvida icke för

vinnande av det angivna syftemålet mindre städer lämpligen kunde förenas med

kringliggande landsbygd i gemensamma valkretsar.

Efter att hava anfört detta uttalande från 1918 års urtima riksdag fortsatte

konstitutionsutskottet sålunda:

»En förändring i den riktning, som i det nämnda utskottsutlåtandet antydes

och i förevarande motion föreslås, synes ur flera synpunkter vill motiverad.

De vid landstingsförordningens tillkomst framkomna farhågorna för en stark

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

intressemotsättning mellan stad och landsbygd inom landstingen hava, så vitt

utskottet har sig bekant, icke besannats och därmed hade bestämmelsen om

skilda, valkretsar lika väl som det 1918 borttagna stadgandet om olika representationssätt

förlorat sitt väsentliga berättigande. Det torde vara otvivelaktigt,

att de smärre städer, varom bär är fråga, ur intressesynpunkt i regel stå

närmare kringliggande landsbygd än de städer, med vilka de för närvarande äro

förenade till landstingsvalkretsar. Särskilt starkt framträder den berörda bristen

i nuvarande ordning i de icke sällsynta fall, då ett flertal småstäder i skilda

delar av ett län äro förenade till en landstingsvalkrets. Härtill kommer att,

såsom i det citerade utskottsutlåtandet framhålles, genom en förändring i föreslagen

riktning större valkretsar skulle kunna erhållas, vilket ur proportionalismens

synpunkt måste anses önskvärt; de flesta stadsvalkretsarna äro enligt nu

gällande ordning så små, att det proportionella valsättet alls icke, eller blott i

ringa grad,, kommer till sin rätt. På grund av dessa skäl anser utskottet en

förändring i den av motionären föreslagna riktningen önskvärd.

Utskottet anser sig ej kunna, såsom i motionen påyrkats, omedelbart föreslå

de ändringar i landstingsförordningen, som för tillgodoseende av motionens

syftemål äro behövliga. En begäran hos Kungl. Maj:t om utarbetandet av behövliga

stadganden synes så mycket mera befogad, som möjligen, i samband

med pågående, utredning om reformering av det proportionella valsättet, även

andra förändringar i hithörande delar av landstingsförordningen kunna visa

sig behövliga. Därjämte bör, enligt utskottets mening, vid utarbetandet av

dessa bestämmelser den frågan komma under prövning, huruvida icke i fall,

då städerna i en landstingsvalkrets fortfarande önska bilda gemensam valkrets,

detta fortfarande utan hinder av de ifrågasatta nya bestämmelserna må kunna

ske.»

Utskottet hemställde på grund av vad sålunda anförts, »att riksdagen i anledning

av förevarande motion ville i skrivelse till Kungl. Ma.j:t anhålla, det

täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag om sådana

ändringar i förordningen om landsting, att stad, som icke utgör egen valkrets

och ej utan olägenhet kan förenas med annan eller andra städer, må förenas

med den domsaga, vari eller varintill den är belägen». Denna hemställan

bifölls av riksdagen, som i sin i överensstämmelse härmed avlåtna skrivelse n :r

104 såsom eget utlåtande återgiver, vad utskottet i ämnet anfört.

Det med anledning av sagda riksdagsskrivelse åt de sakkunniga uppdragna

utredningsarbetet har resulterat i framläggande i 8 § av ett förslag till fullständig

omläggning av bestämmelserna om valkretsindelning vid landstingsmannaval.

De föreslagna ändringarna avse i huvudsak följande: Bestämmelsen att land

och stad ovillkorligen skola välja var för sig upphäves. En generell bestämmelse

införes därom, att för varje valkrets i stad som på landet i allmänhet skola utses

minst fem högst nio landstingsmän. Stad med mindre folkmängd än 20,000

förenas med annan stad eller andra städer eller med angränsande landsbygd

till valkrets med minst 20,000 och högst 44,999 invånare. Stad, vars folkmängd

utgör minst 20,000, bildar en valkrets, även om flera än nio landstingsmän

skola för staden utses. Landsbygden delas för sig eller, i fall som nyss

är sagt, tillsammans med angränsande stad eller städer i valkretsar med minst

20,000 och högst 44,999 invånare; och få därvid delar av samma stad icke

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

45

ingå i olika valkretsar. Vid valkretsindelningen iakttages i övrigt, att området

för valkrets, som icke består enbart av två eller flera städer, skall kunna

omslutas med en sammanhängande gränslinje, samt att delningen i vad angår

landsbygden verkställes, däT så lämpligen kan ske, efter domsaga, tingslag eller

härad, men eljest efter kommuner. Där med iakttagande av ovan givna bestämmelser

valkrets med minst 20,000 invånare icke kan bildas eller bildandet av

sådan valkrets medför synnerlig olägenhet, må område med minst 10,000 invånare

utgöra egen valkrets, dock får i sådant fall valkretsindelningen, så vitt

angår landsbygden, icke ske annorledes än efter domsaga, tingslag eller härad.

De sålunda föreslagna ändringarna hava i första hand förestavats av en

strävan att genom förstoring av valkretsarna i allmänhet och framför allt genom

förhindrande av alltför små stadsvalkretsar bättre utnyttja det proportionella

valsystemet. För den utförliga av de sakkunniga förebragta motiveringen för

förslaget hänvisas till betänkandet sid. 84—92.

För åskådliggörande vad de föreslagna bestämmelserna skulle innebära i

praktiken hava de sakkunniga uppgjort förslag till valkretsindelning med

tillämpning av de nya bestämmelserna. Därvid hava i regel för varje landstingsområde

upptagits två alternativ, av vilka det första inriktats på städernas

sammanförande med angränsande landsbygd och det senare mera allmänt sammanfört

städerna med varandra.

Vidare har i promulgationslagens 5 § intagits en övergångsbestämmelse, enligt

vilken valkretsindelning med tillämpning av den nya lagens bestämmelser

skall företagas vid 1925 års lagtima möten, och att, om jämkning i valkretsindelningen

dessförinnan blir nödig, den gamla lagens stadgande om minsta

antalet landstingsmän för valkrets, men i övrigt den nya lagens bestämmelser

skola lända till efterrättelse.

De föreslagna bestämmelserna om valkretsindelning hava i stort sett godtagits

av de myndigheter och korporationer, som avgivit utlåtande över betänkandet,

och i ett flertal av dessa utlåtanden framhålles uttryckligen, att den

föreslagna reformen erbjuder betydande fördelar samt att de för densamma

framlagda motiven äro övertygande.

Länsstyrelsen och landstinget i Södermanlands län ävensom Kalmar läns

norra och Skaraborgs läns landsting samt stadsfullmäktige i Skellefteå anse

emellertid, att länets indelning i valkretsar för val av landstingsmän fortfarande

bör ske särskilt för landsbygden och särskilt för städerna. Några bland dessa

myndigheter och korporationer göra jämväl invändningar mot förslaget att höja

nuvarande mandatsminimum för stadsvalkrets såsom ägnat att äventyra stadsintressena

i landstinget.

Även länsstyrelsen och landstinget i Kristianstads län ifrågasätta lämpligheten

av att införa blandade städs- och landsvalkretsar.

I yttrande från Kristianstads läns landsting, i vilket länsstyrelsen instämmer,

heter det sålunda bl. a.:

»De skäl, som föranlett krav å avskaffande av de rena stadsvalkretsarna, ha

varit dels önskan att bättre tillgodose proportionell rättvisa än som kunnat ske

med valkretsar av enbart städer, vilka kretsar måst i stor utsträckning bildas

Utlåtanden.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kung!. Maj:ts proposition nr 188.

med tillämpning av minimum av landstingsman och understundom därunder,

dels förmenandet, att länets ej sällan avlägset från varandra belägna städer

ägde ringare gemenskap i intressen än stad och närliggande landsbygd.

Det förra skälet torde ej kunna underkännas, men det senares giltighet lär

knappast såsom regel kunna godtagas.

Även om det må vara riktigt, att samarbetet emellan landsbygdens och städernas

representanter inom landstingen i allmänhet präglas av den bästa förståelse

och gemensamheten i intressen vida överväger de ringa motsättningarna,

sa lärer det ej kunna förnekas, att det alltjämt för städerna framstår såsom en

god och synnerligt önskvärd anordning, att de äga trygghet, att deras gentemot

landsbygden till numerären så ringa representation besattes ur stadsbefolkningens

krets. De sakkunniga ha ej kunnat helt underkänna de farhågor, som

uttalats, att vid bildning av blandade valkretsar åt stadsrepresentanter, om än

sa skickade för landstingsarbetet, med större svårighet skall beredas plats. Det

är givet, att vid uppdelning av länets städer å skilda blandade kretsar, städernas

valmansstyrka i förhållande till den anslutna landsbygden blir ringa. Att

icke desto mindre en för landstingsarbetet särskilt önskvärd stadsbo skulle av

landsbygdens väljare godtagas, vore visserligen ett lyckligt uttryck för gott

medborgarsmne, men innefattar ej en sannolikhet, som äger stöd av vunnen erfarenhet

av samfällda val.

Utöver den inskränkning i städernas representation, som får antagas bliva

följden av städernas sammanförande med landsbygd, innefattar höjningen i

mandatminimum för städerna en legal, med nödvändighet verkande beskärning

av städernas representation. Det ringa företräde, som bibehållandet för städerna

medelst lägre mandatminimum och därav följande möjligheter till ökning

i antalet av valkretsar, varigenom vinnes ökat antal av de mandat, som

oavsett _ folkmängden’ beräknas __ ett för varje valkrets, medför, torde i själva

verket ej rimligen kunna anses såsom en överrepresentation, den där, vare sig

politiskt eller länskommunalt, innebär olägenhet.

Det torde alltså kunna ifrågasättas om förslaget i nu berörda avseende bör

vinna stadfästelse.»

Liknande synpunkter anföras av stadsfullmäktige i Skellefteå:

»Det ledande motivet för de sakkunniga har varit att få till stånd en valkretsindelning,

däri största möjliga proportionella rättvisa kunde förefinnas.

IN ar nuvarande bestämmelser såsom mandatminimum för en normal stadsvalkrets

uppställt siffran 3, medan motsvarande tal på landsbygden är 5, avses

härigenom att det proportionella valsystemet hindras från att göra sig gällande

V] rr n^Sj1»n®»mannaVa^en * städerna. Detta hinder kan så mycket lättare bortskaffas,

da nagra sakliga intressemotsättningar mellan stad och landsbygd icke

finnas. Man kan förutsätta, att de olika väljaregrupperna såväl i stad som på

landet torr eller senare finna det för sig angeläget att söka föra fram de inom

respektive grupper för sin uppgift bäst kvalificerade personer, vare sig dessa

hava sin verksamhet i stad eller på landsbygden.

Påståendet, att sakliga intressemotsättningar mellan stad och landsbygd icke

,nas, torde väl fa så tolkas, att dylika motsättningar icke framträda vid

landstingens förhandlingar och arbete, men även så tolkat, är det icke sant.

JJe finnas dar, även om de där hållas inom vederbörande skrankor och ej så

hjärt framträda. Påståendet kan omöjligen så tolkas, att allmänheten i stad

och pa närliggande landsbygd ha så gemensamma intressen, att det vore för

densamma likgiltigt^ om dess representant i landstinget vore stads- eller landspåstående

skulle vittna om allt för stor obekantskap med verkhga

förhållanden. ^ Dessa intressemotsättningar äro bland allmänheten i stad

och pa landsbygd sa stora och starka, att man tryggt kan påstå, att en lantman

s. 47 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 188.

47

i regel aldrig skall förmås rösta på en stadsbo och tvärtom aldrig en stadsbo

på en landsbo av blott det skälet, att de tillhöra samma politiska åskådning.

Vid nominering av valorganisationernas kandidater kommer därför, därest

sakkunnigas förslag blir lag, alltid strid att uppstå mellan lands- och stadsintressena,

vilket måste anses i hög grad olyckligt och böra undvikas. Visserligen

kan det sägas, att intressena icke äro så skarpt begränsade i nyskapade

städer och den landsbygd, varur de vuxit upp, men med åren komma särintressena,

och det förefinnes under alla förhållanden ej något rimligt skäl att låta

förhållandena i dessa nybildade städer bilda underlaget för bestämmelser, som

jämväl skola gälla äldre städer.

Skellefteå och Umeå ha en sammanlagd folkmängd av över 10,000 invånare,

varför enligt förslaget det ligger i landstingets hand att besluta, om dessa städer

skola bilda en valkrets eller förenas med närliggande landsbygd. Skulle

förslaget upphöjas till lag och landstinget besluta, att städerna skulle förenas

med närliggande landsbygd, så skulle Skellefteå stad med all säkerhet icke få

någon representant i landstinget och Umeå stad möjligen en. Dessa städer, som

tillsammans erlägga mer än 20 % av hela landstingsskatten, skulle då av nuvarande

42 landstingsmän ha insatt en. Detta vore varken proportionell rättvisa

eller rättvisa i något avseende.

Vi vilja vidare uttala som vår mening, att det icke bör ankomma på landstinget

att besluta i frågan, om stad skall förenas med annan stad eller städer

till en valkrets eller om den skall läggas till närliggande landsbygd. Först

och främst är detta icke en landstingsfråga. och vidare komma på grund därav

onödiga strider att uppväckas inom landstinget.

På grund av vad vi anfört få vi i underdånighet hemställa, att vid en blivande

lagändring rörande landstingen städer och landsbygd fortfarande må bilda

egna valkretsar, eller att åtminstone stad icke mot sin vilja må förenas med

närliggande landsbygd till en valkrets.»

Jönköpings läns landsting, med instämmande från länsstyrelsen i samma län,

samt Norrbottens läns landsting anföra vissa erinringar mot den av de sakkunniga

från nuvarande landstingsförordning hämtade bestämmelse i 6 mom., enligt

vilken, då stad utträder ur valkrets, däri den förut ingått, extra val efter

jämkning av valkretsindelningen skall företagas. De anse, att utträdet eller valet

av det nya antalet landstingsmän bör ske först vid nästa allmänna val till

landstinget.

I utlåtandet från sistnämnda landsting, som avgivits av landstingets förvaltningsutskott,

heter det sålunda i denna punkt:

»Med avseende på kap. 2 i lagen har förvaltningsutskottet fäst sig vid de

enligt utskottets uppfattning synnerligen invecklade bestämmelserna om ändring

av valkretsar samt val av landstingsmän vid de tillfällen, då landstingsvalkrets

ändras till sin omfattning, speciellt då stadsvalkrets utgår ur landsting

m. m.. Förvaltningsutskottet håller före, att i sådana fall den nya valkretsindelningen

och det nya antalet landstingsmän må få väljas först vid nästa allmänna

val till landstinget. Mot en sådan anordning, som alldeles givet skulle

betydligt förenkla de tämligen invecklade bestämmelserna bl. a. i lagens § 8,

kan visserligen invändas, att det under några år skulle komma att sitta i ett

landsting representanter för ett samhälle, som utträtt ur landstinget, men torde

denna anordning vara mera att föredraga än ovan nämnda invecklade bestämmelser,

som för övrigt resultera i flera val med kanske ganska kort mellanrum,

något som lagstiftningen nu strävat att komma ifrån. I övrigt kan ju i detta

sammanhang erinras därom, att ingen bestämmelse finnes varken i nu gällande

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Departe
mentschefen.

förordning eller i det föreliggande förslaget för den ännu oftare inträffade

eventualiteten, att en landstingsman, som valts för en valkrets, flyttar bort

från länet, i vilket fall han kan, mot lagstiftningens anda och mening, fortsätta

att inom landstinget representera valkretsen.»

I utlåtandet från länsstyrelsen i Uppsala län förekommer ett flertal erinringar

emot paragrafens avfattning. Utlåtandet i dessa delar är av följande lydelse:
»Bestämmelserna

i 8 § om valkretsindelningen torde kunna förenklas. Andra

punkten i andra stycket av 2 mom. utgör ett undantag från första stycket

bör förenas med detta. Uttrycken ''med minst 20,000 och högst 44,999

invånare’ äro överflödiga, då saken följer av reglerna i 1 mom. och första

stycket av 2 mom. Överflödigt är även att uttryckligen förbjuda stads fördelning

på olika valkretsar.

Det synes onödigt och olämpligt att upprätthålla regeln om sammanhängande

gränslinje, när jämte två eller flera städer landsbygd ingår i valkrets. Tillräckligt

är, om denna landsbygd gränsar till någon av valkretsens städer. Den

föreslagna bestämmelsen kan föranleda städernas förbindande genom så kallade

halsar eller eljest omöjliggöra en rationell valkretsindelning.

J 3 mom. torde endast avses, att valkrets med mindre än 20,000 invånare

måste utgöras av domsaga eller av tingslag eller härad (ett eller flera), icke

att valkretsindelningen över huvud skall ske efter sådana enheter.

Det måste anses oegentligt, när i 7 mom., liksom av gällande lagtext, förordnande

om städs inträde i landsting och beslut om utvidgning av stads område

hänföras_ till beslut, som föranleda, ’att område överföres från ett landstingsområde

till ett annat’. Meningen torde vara, att, när ett landstingsområde

utvidgats genom stads inträde eller genom ändring i den territoriella

indelningen, avsedda åtgärder skola inom detta utvidgade landstingsområde vidtagas.

I 8 mom., som också överensstämmer med gällande lag, bör klargöras, att det

där avses, jämte stad, som upphört att deltaga i något landsting, område, som

upphört att tillhöra visst landstingområde.» I

I likhet med flertalet länsstyrelser och landsting ansluter jag mig i stort

sett till de sakkunnigas förslag till bestämmelser om valkretsindelning. Desamma

motsvara i fråga om höjning av mandatsminimum för stadsvalkrets

samt möjlighet för bildande av blandad stads- och landshygdsvalkrets de önskemål,

som härutinnan kommit till uttryck såväl hos 1918 års urtima som ock

vid 1920 års lagtima riksdag. Att såväl den ena som den andra av dessa bestämmelser

är ägnad att minska antalet stadsrepresentanter i landstingen är ett

faktum, som delvis kan avläsas i det av de sakkunniga meddelade förslaget till

valkretsindelning, som uppgjorts med tillämpning av de nya bestämmelserna.

Men, då bestämmelserna, synnerligast genom avskaffandet av samtliga 1—3- mans- och på ett undantag när även 4-mansvalkretsarna, innebära en följdriktig

tillämpning av det en gång införda proportionella valsystemet samt bestämmelserna

dessutom kunna sägas utgöra en konsekvens av avskaffandet av den

i förhållande till folkmängden starkare representationen för stad än för landsbygd

och i viss mån även en konsekvens av den lika, av skatteprestanda oberoende

rösträtten, anser jag mig sakna anledning att motsätta mig vad de sakkunniga

härutinnan föreslagit.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

49

Det tillbakasättande av städernas speciella intressen, som särskilt bestämmelsen

om möjligheten av stads sammanförande med kringliggande landsbygd

kan sägas vara ägnad att medföra, har åberopats såsom motiv för att stadens

eller rättare stadsrepresentanternas i landstinget uppfattning vid beslut om

valkretsindelning i enlighet med denna bestämmelse borde göras gällande i

större omfattning än som betingas av antalet stadsrepresentanter i tinget. Att

därvid tänka sig en sådan lösning, som i viss mån ifrågasatts av stadsfullmäktige

i Skellefteå, och enligt vilken det skulle ankomma på staden att besluta,

huruvida den skulle förenas med kringliggande landsbygd, är givetvis

uteslutet redan av den anledningen, att det oftast finnes flera städer inom ett och

samma landstingsområde, och att valkretsindelningen för landstingsmannaval

är en angelägenhet, som måste avgöras av landstinget och icke av de däri ingående

primärkommunerna. Aven en lösning av frågan på sådant sätt, att

för beslut om stads förening med kringliggande landsbygd skulle fordras

kvalificerad majoritet, torde icke vara lämplig. På grund av stadsrepresentanternas

fåtalighet i landstingen, i medeltal allenast 18 % av samtliga landstingsmän,

skulle ett dylikt stadgande i själva verket icke erbjuda åsyftad

garanti. När härtill kommer, att det, såsom framgår av det utav de sakkunniga

upprättade förslaget till valkretsindelning, icke är möjligt att utan att

låta stad välja samman med kringliggande landsbygd upprätthålla kravet

på tre landstingsman såsom minimum per valkrets, torde man böra avstå från

det beträffande valkretsindelning för övrigt helt främmande kravet på kvalificerad

majoritet för omförmälda beslut.

För övrigt torde det väl, även om städer och landsbygd allt fortfarande i

vissa avseenden hava motsatta intressen, dock ofta förhålla sig så, att i fråga

om de ärenden, som förekomma inom ett landsting, städerna hava gemensamma

intressen mera med den bygd, där de äro belägna, än med länets övriga städer.

Det torde härutinnan vara tillfyllest att erinra, hurusom i fråga om de ärenden,

där för närvarande meningarna inom ett landsting bryta sig skarpast, nämligen

dem angående förläggningsorten för den ena eller den andra sjukvårdsinrättningen,

anstalten eller skolan ävensom i fråga om trafikärenden, åsiktsgrupperingen

inom landstinget icke bestämmes av huruvida den ena eller den andra

landstingsmannen är stadsrepresentant eller landsbygdsrepresentant. Utan härvid

liksom i ett flertal andra frågor stå vanligen landsbygds- och stadsrepresentanterna

från den ena länsdelen mot representanterna från den andra, och,

om en gång vägväsendet blir en landstingsangelägenhet, så torde dylika ineningsfördelningar

inom landstinget bliva än vanligare. Jag anser fördenskull,

att under angivna förutsättningar stad bör kunna förenas till en valkrets med

angränsande landsbygd. Å andra sidan kunna givetvis förhållandena vara sådana,

att stad och landsbygd lämpligen böra, liksom hittills, få välja var för

sig. Enligt mitt förmenande bör man därför, såsom de sakkunniga föreslagit,

hava möjlighet att efter omständigheterna tillämpa den ena eller andra formen

för valkretsindelning. Då det emellertid, om landstinget ensamt har avgörandet

i fråga om valkretsindelningen, kan tänkas, att städernas intressen härvid icke

Bihang till riksdagens protokoll lOHJf. 1 samt. lJ/0 höft. (Nr 188). 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

9 §■

De sakkunniga.

Utlåtande.

Departe
mentschefen.

10—13 §§.

De sakkunniga.

bliva vederbörligen tillgodosedda, bär jag ansett, att såsom en garanti i detta

avseende bör stadgas, att landstings beslut härutinnan skall underställas Konungens

prövning. |$

De av Jönköpings läns landsting m. fl. anförda yrkandena, att stadgandet i

8 mom. måtte ändras därhän, att vid stads utträde ur landsting stadens representanter

fortfarande måtte hava säte i landstinget intill nästa allmänna nyval,

kan jag icke biträda. Det av de sakkunniga föreslagna stadgandet, att vid

dylikt utträde extra val med jämkning av valkretsindelningen skall företagas,

gäller även nu och torde böra bibehållas. Däremot synas mig de från länsstyrelsen

i Uppsala län gjorda erinringarna hava fog för sig och böra föranleda

vissa smärre jämkningar, dock att i fråga om blandade stads- och landsbygdsvalkretsar

förbudet mot stads uppdelning på olika valkretsar bör kvarstå.

Den av de sakkunniga i promulgationslagen under 5 § andra, stycket upptagna

bestämmelsen angående jämkning i valkretsindelningen torde, med den ändring

beträffande landstingslagens ikraftträdande, som jag i det följande kommer att

föreslå, icke vara behövlig, varför jag ansett densamma böra utgå. Däremot

har jag funnit lämpligt att bibehålla första stycket av samma paragraf, enligt

vilket vid 1925 års lagtima landsting indelning i valkretsar för val av landstingsmän

skall ske med tillämpning av de nya bestämmelserna.

Under 9 § hava de sakkunniga upptagit de bestämmelser angående valdag,

som för närvarande ingå i 5 § i landstingsförordningen. Därvid har gjorts

ett tillägg, som betingas av ifrågasatt ändring enligt förslagets 11 § beträffande

den, som det skall åligga att utfärda kungörelse om valförrättningen.

Vid denna § erinrar länsstyrelsen i Uppsala lån, att den här från landstingsförordningen

upptagna bestämmelsen, att beslut om att valet skall hållas å annan

dag än den i lagen eljest fastställda skall fattas av kommunen medför, att valet

inom en och samma valkrets kan komma att förrättas på flera olika dagar.

Att med anledning av den sålunda av länsstyrelsen gjorda erinringen företaga

ändring i en bestämmelse, som med full insikt om dess konsekvenser införts

så sent som år 1920, synes mig icke tillrådligt, utan godtager jag vad de

sakkunniga under förevarande paragraf föreslagit.

I 10 § hava de sakkunniga i oförändrad form upptagit i landstingsförordningens

4 § förekommande bestämmelser angående valsedlar och deras beskaffenhet,

däribland jämväl de stadganden, som avse att bereda möjlighet för väljarna

att, om de så önska, å valsedel upptaga särskilda suppleantnamn för vart

och ett av de namn, som avse själva landstingsmannavalet.

II och 12 §§ motsvara 5 § mom. 2—5 i landstingsförordningen och reglera

ordningen för valets förrättande. Härutinnan hava vissa ändringar föreslagits.

De huvudsakligaste bland dem angå sammanräknande myndighet och

kallelse till valförrättning.

I förra hänseendet har jämkning nödvändiggjorts på grund av det föreslagna

stadgandet, att stad skall kunna under vissa förutsättningar förenas med angränsande

landsbygd. Röstsammanräkningen för sådana valkretsar hava de

sakkunniga velat anförtro åt länsstyrelsen, som för närvarande har att förrätta

röstsammanräkningen för landsbygden.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. 51

I det senare hänseendet har föreslagits, att den för närvarande på valnämndsordförande

samt magistrater och stadsstyrelser ankommande skyldigheten att

kungöra valet skall överflyttas på länsstyrelsen, och att kungörandet skall ske

i huvudsakligen samma ordning, som gäller i fråga om val till riksdagens andra

kammare, ävensom att för ändamålet behövliga uppgifter skola av valförrättaren

insändas till länsstyrelsen före viss angiven tid.

Om kungörandet av valförrättningarna sålunda skall ombesörjas av länsstyrelsen,

lärer det, säga de sakkunniga, vara överflödigt stadga, att särskild kungörelse

skall i god tid före valet utgå om antalet landstingsmän och suppleanter

för varje valkrets, varom föreskrift hittills varit meddelad i 3 § av landstingsförordningen.

Motsvarighet till denna föreskrift har för den skull i lagförslaget

upptagits bland anvisningarna om vad kungörelsen om valförrättningen skall

innehålla. Därvid har dock talats endast om antalet landsting smän, enär det

efter det proportionella valsättets införande icke är möjligt att, såsom tydligen

i det nuvarande stadgandet avses, på förhand med ledning av valkretsindelningen

fixera antalet suppleanter, som skola utses.

Beträffande 11 § är vidare att anteckna, att de sakkunniga uteslutit den hittillsvarande

föreskriften, att vid valförrättning rösterna skola avlämnas efter

upprop, därest kommunalstämman (kommunalfullmäktige) sådant besluta.

Föreskriften står, enligt vad de sakkunniga anföra, i uppenbar strid med de

strävanden att för väljarna underlätta röstavgivningen, vilka strävanden tagit

sig uttryck bland annat i bestämmelserna om valförrättningens uppdelning på

olika tider under dagen. Ytterst sällan, om ens någonsin, ifrågasättes numera

röstavgivning efter upprop.

Tredje mom. i 11 § innehåller bland annat den bestämmelsen, att i fråga om

rösträttens utövning, med iakttagande av vad i 5 § är stadgat om rösträtt, samt

beträffande de tider på dagen, under vilka förrättningen skall fortgå, skall gälla

vad om stadsfullmäktigeval är föreskrivet. I landstingsförordningen stadgas

däremot, att om rösträtt och dess utövning skall gälla vad för allmänna rådstugan

är föreskrivet. Den ändring, som av de sakkunniga härutinnan föreslagits,

har skett framförallt med hänsyn därtill att den nuvarande hänvisningen

till allmänna rådstugan icke är fullt riktig, emedan enligt lagen om röstning

genom valsedelsförsändelse vid landstingsmannaval för röstning utan personlig

inställelse skola gälla samma regler som vid stadsfullmäktigeval.

I 13 § hava inrymts de i landstingsförordningen under 6—9 §§ förekommande

reglerna angående metoden för rösternas sammanräkning, däribland jämväl

bestämmelserna om sammanräkning för suppleantval, där särskilda suppleantnamn

upptagits å valsedlarna. Under denna § har även upptagits den i 9 § i

landstingsförordningen förekommande bestämmelsen om anställande av kompletteringsval

i visst fall, dock med viss jämkning med hänsyn till den år 1913

vidtagna ändringen i fråga om det antal suppleanter, som vid landstingsmannaval

skall utses.

Den i 11 § föreslagna bestämmelsen, att länsstyrelserna skola ombesörja röstsammanräkningen,

har godtagits av samtliga myndigheter och korporationer,

som avgivit utlåtande, och mot förslaget att överflytta valkungörandet till läns
-

Utlåtamlen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

styrelsen har erinran framförts allenast från länsstyrelsen i Södermanlands län,

som i denna punkt anfört följande:

»Det arbete, som kungörande av landstingsvalen för länets såväl städer som

landsbygd skulle medföra för länsstyrelserna, komme helt visst att bliva långt

mera betungande än de sakkunniga synas förmoda. Mest tidsödande därvidlag

bleve att från de många valnämndsordförandena införskaffa för kungörelsens

uppsättande erforderliga uppgifter om vallokaler, valtider o. s. v. Bestämmelse

saknas, huruvida staten eller landstinget skall vidkännas kostnaderna för den

föreslagna kungörelsen och för dess införande i ortstidningar. Som kungörande

av landstingsmannaval visat sig hittills kunna utan olägenheter ombesörjas

av vederbörande magistrater, stadsstyrelser och valnämndsordförande,

synes det Eders Kungl. Haj:ts Befallningshavande ej nödvändigt att med

detta arbete betunga länsstyrelserna, vilkas arbetsbörda snarare, i den mån ske

kan, bör lättas, än ökas.»

Länsstyrelsen i Stockholms län gör följande uttalande i fråga om den av de

sakkunniga från landstingsförordningen bibehållna bestämmelsen i 11 § 1 mom.,

andra stycket, enligt vilket lagrum, då delar av samma kommun höra till

olika valkretsar, varje del — med visst angivet undantag -— skall bilda ett valdistrikt

:

»Då, såsom förhållandet är enligt landstingsförordningen, domsaga utgör

enhet vid bildande av valkretsar på landet, måste, där kommun är delad mellan

två eller flera domsagor, kommunen uppdelas på olika valkretsar. I detta fall

kommer § 5 mom. 2 a), andra stycket, i landstingsförordningen i tillämpning.

Enligt föreliggande lagförslag skulle denna domsagans ställning till valkretsbildningen

komma att upphöra. På grund härav kan ett uppdelande av en

landskommun — och här är endast fråga om sådana kommuner — på två eller

flera valkretsar icke vidare bliva en nödvändig följd av lagens föreskrift. Teoretiskt

sett, låter det visserligen tänka sig att i det fall, som omförmäles i 8 §

3 mom. i lagförslaget och avser bildandet av valkrets med mindre invånarantal

än 20,000, i vilket fall valkretsindelningen, så vitt angår landsbygden, icke

får ske annorledes än efter domsaga, tingslag eller härad, således icke efter

kommun, det kan bliva nödvändigt att uppdela en landskommun på olika valkretsar,

om nämligen kommunen är uppdelad på olika domsagor, tingslag eller

härad och tillika de valkretsar, på vilka kommunen skulle uppdelas, var för

sig äro sådana, som avses i 8 § 3 mom. i lagförslaget, men då bildandet av

dylika lantvalkretsar måste räknas till sällsynta undantagsfall — vilket också

framgår av det i betänkandet intagna förslaget till valkretsindelning — synes

man knappast behöva räkna med den antydda möjligheten. Vid sådant förhållande,

och då det givetvis bör i möjligaste mån undvikas att vid valkretsindelning

dela upp en kommun på flera valkretsar, anser sig länsstyrelsen böra

ifrågasätta att andra stycket i 11 § 1 mom. utgår. Detta skulle föranleda en

jämkning i nästpåföljande stycket i samma moment och måhända jämväl i

31 § 4 mom. vallagen.»

Erinran beträffande 13 § har framförts allenast från Kristianstads läns

landsting, som i fråga om bestämmelsen angående suppleants inträde gör följande

uttalande:

»I fråga om val av suppleanter beslöts 1922 sådan förändring att genom uppdelning

av valsedeln och uppförande av suppleanter, motsvarande de särskilda

landstingsmännen, trygghet skulle vinnas för att valmännens avsikt beträffande

ersättare skulle tillgodoses bättre än dittills skett. Emellertid har den

tidigare föreskriften om suppleanternas successiva inträde efter landstingsman

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

53

bibehållits. Därest vid förfall för landstingsmannen den för honom valde

suppleanten jämväl är förhindrad, inträder den av partiets övriga suppleanter,

som ''blivit tidigare vald’. Då nu — såsom ofta händer — grupper med väsentligt

skilda åsikter i särskilda frågor gå fram under gemensam partibeteckning,

kan lätteligen inträffa, att en landstingsman kommer att ersättas av en suppleant,

som ej avsetts. Därest suppleantspalten upptagit två namn borde väl

även det senare av dessa namn äga företräde framför andra suppleanter. En

dylik ordning torde överensstämma med syftet av den 1922 vidtagna ändringen

i suppleantvalbestämmelserna. Eu jämkning i förevarande bestämmelser synes

alltså önskvärd.»

De i landstingsförordningen under 4, 6, 7 och 8 §§ upptagna bestämmelserna, m^epartevilka

erhållit sin nuvarande lydelse genom lag den 9 juni 1922, och som av de

sakkunniga i oförändrad form upptagits under 10 och 13 §§ i lagförslaget, hava

i vad de avse val av särkilda suppleanter visat sig i tillämpningen medföra vissa

oväntade svårigheter. Jag har dock icke ansett mig böra för närvarande föreslå •

någon ändring i bestämmelserna, enär landstingsmannaval skola äga rum först

under år 1926, och frågan om rättelse i berörda avseende torde böra upptagas

till behandling vid nästa års riksdag i samband med vissa andra spörsmål rörande

kommunala val, som då väntas bliva föremål för prövning.

Å.tt röstsammanräkningen för blandade landsbygds- och stadsvalkretsar skall,

liksom för närvarande sker i fråga om landsbygdsvalkretsar, ombesörjas av

länsstyrelsen, synes mig uppenbart.

Förslaget, att valkungörandet skall ombesörjas av länsstyrelsen, förestavas,

såsom de sakkunniga framhållit, av de synnerligen betänkliga konsekvenser,

som en av glömska beroende underlåtenhet att utfärda sådan kungörelse eller

felaktigt kungörande har för hela valet. Dessa konsekvenser ökas till sin omfattning

i samma mån, som önskemålet av större valkretsar tillgodoses. Och

sannolikheten för underlåtenhet eller felaktighet från någon valnämndsordförandes

sida inom en valkrets bliver givetvis större i samma mån, som antalet

valdistrikt ökas. Lägges skyldigheten att svara för kungörelsen på länsstyrelsen,

vinnes därjämte en avsevärd besparing av kostnader för kungörandet,

vilket, om en och samma myndighet har att ombesörja detsamma, kan ske gemensamt

för samtliga valkretsar inom landstingsområdet.

Gent emot de invändningar mot förslaget i denna punkt, som framförts av

länsstyrelsen i Södermanlands län, får jag åberopa följande uttalande av de

sakkunniga:

»Dessa olägenheter och faror hava dock icke synts uppväga de fördelar, som

den ifrågasatta överflyttningen skulle medföra. Besväret med kungörandet

bör bliva jämförelsevis litet, eftersom motsvarande åliggande beträffande valen

till riksdagens andra kammare förut åvilar länsstyrelserna samt distriktsindelningen

vidi de olika valen sammanfaller. Därigenom bör varje länsstyrelse för

sitt län redan hava tillgång till ett valschema, vilket givetvis i allt väsentligt

blir användbart även vid landstingsmannavalen, och som är ägnat att förebygga

misstag. Beträffande den ökning i länsstyrelsernas arbete, som blir en

följd av den föreslagna anordningen, kan för övrigt framhållas, att denna

ökning torde kompenseras av den minskning i detsamma, som uppkommer,

därest av de sakkunniga ifrågasatta ändringar beträffande länsstyrelsernas

befattning med framställningar till landstinget och verkställigheten av dess

beslut bliva genomförda.»

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Saknaden av bestämmelser, huruvida staten eller landstinget skall vidkännas

kostnaderna för det föreslagna kungörandet, vilka, som sagt, komma att bliva

väsentligt lägre än de för närvarande av kommunerna bestridda utgifterna för

samma ändamål, innebär givetvis, att sagda kostnader skola drabba staten.

Och detta torde väl också vara i överensstämmelse med det förhållandet, att

staten för närvarande bestrider kostnaderna för röstsammanräkningen å landsbygden,

varemot inga som helst kostnader för valen ankomma på landstingen.

Att i enlighet med det från länsstyrelsen i Stockholms län framförda yrkandet

utmönstra andra stycket i 11 § 1 mom. synes mig knappast tillrådligt,

eftersom, såsom länsstyrelsen själv medgiver, sådana fall, som i stadgandet

avses, alltjämt kunna inträffa.

Ijj heller i övrigt har jag något att erinra mot de av de sakkunniga under

10—13 §§ föreslagna bestämmelser.

§§• Angående 14 och 15 §§ i förslaget, som i allt väsentligt överensstämma med

motsvarande stadganden i landstingsförordningen, är från min sida intet att

erinra.

Utmönstrad j detta sammanhang må anmärkas, att bestämmelsen i 15 § i landstingsförordningen,

enligt vilken länsstyrelsen skall till Kungl. Maj:t insända förteckning

över de valda landstingsmännen, numera torde sakna praktisk betydelse

och fördenskull icke upptagits vare sig i de sakkunnigas eller i föreliggande

lagförslag.

3 kap. Om landstingets möten ock cm förslagsrätt till landstinget

samt om ersättning åt landstingsman (§§ 16—23).

Dessa §§ motsvara 17 och 32 §§ i landstingsförordningen samt 16 och 22 §§ i

niga. de sakkunnigas förslag.

Med hänsyn till vikten av att landstingets förvaltningsutskott, varom särskilda

stadganden intagits i 39 § i förslaget, erhåller nödigt tidsutrymme för ärendenas

beredning, hava de sakkunniga övervägt dels frågan om tidpunkten, före

vilken motioner och framställningar skola inkomma till landstingets lagtima

möte, dels frågan om tiden för början av sådant möte. I förra fallet

hava de sakkunniga ungefärligen fördubblat den tidrymd, som enligt hittillsvarande

stadgande står till förfogande. I ''Sammanhang härmed har det,

särskilt till undvikande av misstag från förslagsställarens sida, av de sakkunniga

ansetts lämpligt, att den hittills använda tidsbestämningen —

tjugonde dagen före mötet —- ersättes med viss, av den något variera

nde tidpunkten för mötets början oberoende dag, och hava de sakkunniga i

sådant hänseende föreslagit den 25 juli såsom sista dag, då förslag senast skola

hava avlämnats. Härvid hava de sakkunniga utgått ifrån, att en framflyttning

av tiden för mötets början till en senare tidpunkt än nu är föreskriven icke, trots

det att starka skäl tala för en sådan ändring, för närvarande kan genomföras.

Sammanträdestidens förläggande till oktober maste, enligt vad de sakkunniga

framhålla, medföra, antingen att landstingsskatten icke kan såsom hittills debiteras

och uppbäras i sammanhang med kronoskatten, eller ock att debitering och

uppbörd av denna skatt skall verkställas cirka en månad senare än nu. Efter

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

55

en undersökning (betänkandet sid. 125—134) av de olika utvägar, som i förevarande

hänseende äro tänkbara, stanna de sakkunniga för den meningen, att,

innan frågan om ändring i tiden för början av lagtima landstingsmöte upptages

till slutligt avgörande, utredning — med beaktande jämväl av statsfinansiella

synpunkter — bör verkställas angående möjligheten av en lösning enligt det senare

alternativet på det sättet, att samtliga direkta skatter — statsskatt, landstingsskatt

och kommunalskatt — debiteras å samma debetsedel och uppbäras

efter i viss mån enhetliga, för hela riket gällande bestämmelser. De sakkunniga

anse, att därigenom samtidigt skulle vinnas åtskilliga andra fördelar, bland annat

avsevärda besparingar i arbete och kostnader för skatternas uttagande,

samt föreslå, att utredningen därom igångsättes och slutföres under den närmaste

framtiden.

De sakkunniga föreslå vidare den ändringen i gällande bestämmelser angående

motionsrätten vid landstingsmötena, att den rätt att vid lagtima landsting

väcka frågor eller förslag, som enligt nuvarande landstingsförordning —• 32 §

— är förbehållen länsstyrelsen och enskild landstingsman, skall tilläggas jämväl

förvaltningsutskottet och eventuellt förefintliga avdelningar inom detsamma

samt de för särskilda förvaltningsgrenar tillsatta styrelser. Förvaltningsutskottets

förslagsrätt skulle sträcka sig över landstingets hela verksamhetsområde,

medan utskottsavdelningarnas och de särskilda förvaltningsstyrelsernas

initiativrätt skulle inskränkas till de speciella frågor inom nämnda verksamhetsområde,

vartill deras funktioner i övrigt äro begränsade. Vidare föreslås

av de sakkunniga, att av förvaltningsutskottet väckta förslag icke såsom

övriga förslag skulle behöva inkomma till landstinget före den 25 juli utan att

därmed skulle kunna anstå till fjorton dagar före mötets början.

I nära samband med frågan om förvaltningsutskottets och vissa styrelsers

initiativrätt vid landstingsmöten står en av de sakkunniga föreslagen bestämmelse,

som intagits i 7 § av förslaget till promulgationslag. De sakkunniga

framhålla härutinnan vid behandling av frågan om förvaltningsutskottets budgetsberedning,

att det av dem förutsattes, att framställningar och motioner,

vilka ju enligt förslaget, innan de komma inför landstinget, skola behandlas

av förvaltningsutskottet, skola avlämnas direkt till landstingets expedition.

I vissa författningar, såsom de fyra stadgorna angående sjukhusvården, föreskrives

emellertid för närvarande, att respektive sjukhusdirektioner eller sjukstugustyrelser

skola till länsstyrelsen överlämna till direktionerna eller styrelserna

inkomna revisionsberättelser ävensom förslag till utgifts- och inkomststat för

att vidare befordras till landstinget. Någon anledning att bibehålla länsstyrelsen

såsom förmedlare av anstalternas framställningar till landstinget anse

de sakkunniga icke förefinnas, enär från länsstyrelsens sida annat yttrande

över dem än ett kort tillstyrkande ytterst sällan förekomma. Bleve förvaltningsutskottet

ett beredande organ med avseende å budgeten, skulle enligt de

sakkunnigas mening en beredning jämväl av länsstyrelsen vara överflödig.

Sina insatser på sjukvårdens, likasom på andra områden av landstingets förvaltning,

kunde länsstyrelsen i allt fall göra med stöd av sin framställningsrätt

och den landshövdingen tillförsäkrade rätten att deltaga i tingets överläggningar.

För vinnande av överensstämmelse med lagen om landsting

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Utstånden.

hava de sakkunniga för den skull — att gälla, intill dess de olika stadgorna

(eller författningarna) varit föremål för omarbetning — föreslagit införandet

av en sådan generell föreskrift i 7 § av promulgationslagen, att vad i äldre författningar

är stadgat därom, att framställning till lagtima landsting skall göras

före viss tid, eller att framställning skall avlämnas till länsstyrelse, skall upphöra

att gälla och att i stället skall iakttagas vad därom stadgas i lagen om

landsting.

Vad de sakkunniga i sin motivering framhållit angående vikten av att förvaltningsutskottet

får tillräcklig tid för beredningsarbetet och angående önskvärdheten

av att för den skull landstingens sammanträdestid kunde förläggas till

en senare tidpunkt av året än för närvarande är föreskrivet, har i allmänhet i de

inkomna yttrandena vunnit understöd. De sakkunnigas yrkande på utredning an - gående möjligheten av att de direkta skatterna debiteras å samma debetsedel och

uppbäras efter i viss mån enhetliga, för hela riket gällande bestämmelser, varigenom

bl. a. en framflyttning av landstingsmötenas början skulle möjliggöras,

understödjes också i flertalet utlåtanden, både från länsstyrelserna och landstingen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län meddelar i sitt utlåtande ett förslag till

denna frågas lösande, varvid i stort sett enahanda principer tillämpats, som av

de sakkunniga förordats.

Länsstyrelsen i Stockholms län förklarar sig dela det av de sakkunniga och

av länets landsting uttalade önskemålet av ett framflyttande av dagen för

lagtima landstings sammanträde och har ansett sig böra förslagsvis framlägga

två alternativa riktlinjer, av vilka enligt länsstyrelsens mening den ena eller den

andra, om ej vid närmare granskning särskilda omständigheter lägga hinder i

vägen för godtagande av någon av dem, måhända skulle kunna vara ägnad att

läggas till grund för frågans ordnande utan större omgång och tidsutdräkt.

»I sådant avseende skulle länsstyrelsen», heter det i utlåtandet i fråga, »vilja

ifrågasätta antingen att valdagen flyttas tillbaka till första söndagen i september

och dagen för landstingets sammanträde utsättes till tredje måndagen i samma

månad eller ock att, med bibehållande av valdagen oförändrad, landstingets

sammanträde framflyttas till första mandagen i oktober, i vilket fall uppbördsterminen

skulle förläggas till första hälften av januari. Båda förslagen lida

av den olägenhet, att valet är förlagt till sådan tid i förhållande till landstingets

sammanträde, att landstingsman kan komma att såsom sådan fungera även sedan

det blivit genom valet fastslaget att han ej kommer att tjänstgöra under påföljande

mandatsperiod.»

Länsstyrelsen i Kalmar län påyrkar, för att bereda landshövdingen tillfälle

att närvara vid länets båda landsting, att länets norra landsting måtte få äga

sammanträda till lagtima möte sista måndagen i augusti månad.

Mot den starka begränsning av motionstiden, som de sakkunniga med bibehållande

av nuvarande sammanträdestid ansett nödvändig för en tillfredsställande

beredning, har det stora flertalet bland såväl länsstyrelser som landsting

ävensom Svenska landstingsförbundets styrelse uttalat betänkligheter och i

allmänhet förklarat, att dagen, före vilken motioner och förslag skola hava inkommit,

icke kan sättas tidigare än till den 1 augusti.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 188.

57

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller däremot, att det enligt länsstyrelsens

mening icke läte sig göra att fastställa en senare tidpunkt, före

vilken förslag till landstinget skulle väckas, än den 25 juli. Väl måste

det anses mindre lämpligt att under landstinget lydande förvaltningsstyrelser

skulle nödgas uppgöra sina statförslag för nästföljande år på grundval av^ förhållandena

sådana de förelåge och kunde överblickas i början av juli månad

föregående år, men detta syntes med hänsyn till vikten av en grundlig beredning

genom förvaltningsutskottet vara ofrånkomligt, så länge landstingen vore

hänvisade att sammanträda så tidigt som i början av september månad.

Värmlands läns landsting, som icke vill låta förslagstiden utgå senare än den

1 augusti, framhåller, att enligt dess förmenande »bör den av de sakkunniga

åsyftade möjligheten för förvaltningsutskottet att erhålla tillräcklig tid för

ärendenas beredning i väsentlig mån vinnas därigenom, att förslagen ingivas i

två exemplar. Härigenom undvikes, att den i samma § föreskrivna tryckningen

av de inkomna förslagen fördröjer förvaltningsutskottets granskningsarbete.

Förfaringssättet har beträffande sjukvårdsinrättningarnas statförslag

redan några år med gott resultat tillämpats vid Värmlands läns landsting.

Landstinget får därför hemställa, att i förevarande lagrum föreskrives, att nytt

förslag skall senast den 1 augusti i två exemplar avlämnas till landstingets

expedition.»

Beträffande förvaltningsutskottets och andra förvaltningsstyrelsers initiativrätt

och den härmed nära sammanhängande frågan om sådan ändring av gällande

bestämmelser, att sjukhusstyrelsernas budgetsförslag m. m., skola insändas

icke till länsstyrelsen utan direkt till landstingets expedition, hava erinringar

gjorts från några länsstyrelser och ett landsting, under framhållande av att dylika

bestämmelser äro ägnade att på ett icke önskvärt sätt minska länsstyrelsens

inflytande på landstingsärendena.

I utlåtandet från länsstyrelsen i Skaraborgs län heter det sålunda bl. a.:

»Länsstyrelsen kan icke underlåta att framhålla, hurusom — — •— länsstyrelsernas

inflytande avsevärt kringskurits och skjutits åt sidan i de sakkunnigas

förslag. Till åtgärder av sådan innebörd äro huvudsakligen att hänföra

dels bestämmelserna om den förslagsrätt, som tillerkänts landstingets förvaltningsutskott,

avdelningar av utskottet och under landstinget lydande förvaltningsstyrelser,

samt den i samma syfte i § 7 av förslaget till promulgationslag

meddelade allmänna bestämmelsen av innebörd att framställning till lagtima

landsting, som enligt stadgande i äldre lag och författning skulle avlämnas

till länsstyrelsen, i stället skall ingivas till landstingets expedition, dels

ock det nästan totala upphävandet av stadgandet om landstingsbesluts underställande

hos länsstyrelsen. Förklaringsgrunden härtill är att söka i de sakkunnigas

på flera ställen i betänkandet markerade uppfattning om den bety''- delselösa ställning, länsstyrelserna numera ansåges intaga till landstingsarbetet.

De sakkunniga anföra nämligen i sådant hänseende, bland annat, på sid.

4(1 o. ff. att ''allt eftersom landstingets verksamhet utsträckts över nya områden.

delvis vitt skilda från det område, inom vilket länsstyrelsens ämbetsutövning

rör sig, hava länsstyrelsens funktioner i förhållande till landstinget blivit

i allt högre grad av rent formell beskaffenhet och bestå väsentligen i att utan

vidare åtgärd förmedla förslags ingivande till landstinget samt att i länskungörelserna

lämna tillkännagivande om fastställelse av landstingets beslut’.

Vad de sakkunniga sålunda a.ndragit äger icke giltighet för detta läns vidkommande,

där länsstyrelsen låtit sig angeläget vara att förebringa i möjligaste

mån fullständig utredning i de ärenden, som av länsstyrelsen befordrats till landstinget,

och att taga initiativ i flera landstingets verksamhet sområde berörande

frågor, och enligt vad länsstyrelsen har sig bekant, nedlägges även annorstädes

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kung!. Maj:ts proposition nr 188.

?ida ^tresserat arbete för landstingsuppgifternas utredande

ch andamalsenJiga Ilande. I iorslaget angives såsom föremål för landstingets

omvårdnad: allmänna hushållningen, jordbrukets och andra näringars utvfeknnstaUer

för kommunikationsväsendets befordrande, hälsovård undervis
befolkninTdiuutn-mS

°Ch f ker,!iet ™ed mera dylikt- -Dessa för länet och dess

belolkmng djupt ingripande och omfattande angelägenheter höra även till området

ior länsstyrelsens ämbetsutövning, och alldeles uppenbart är, att det

bliva i tiUfäfll Jff 13 !StÖrSta be+tydelse’.å ena sidaih för länsstyrelsen att

t. 1 , , ,Pd forkand noggrant sätta sig in i de förslag, som i dessa han
del^^vnsink''noUnde?

iandstlnSets handläggning, samt giva landstinget

St Vn 1 uPPfattmn£ av frågornas lösande, och, å andra sidan, för landstinftvrelSn

uAaurnnyde^Isen erha;Ila den utredning och de upplysningar, som läns7

“ Pa grund av sitt standiga sysslande med likartade frågor är särskilt

till'' båtnadSörTn t D?na an?fsfldiehet mellan länsstyrelsen och landstinget

ernås därL 1 1 S"* ^ T ^.vetvls lcke Pa tillfredsställande sätt

gå intill landsting” förbi Sn^yrel^ ochlnTstySen bhvtl Ä Ä

Detta åsidosättande av lansstyrelserna inom viktiga områden av deras tjänste

verksam het finner lansstyrelsen synnerligt betänkligt. Det synes länsstv
SvrTlsen^och1

T-™ “ ange,lägenhet av st,örsta vikt, att kontakten mellan länsstyrelsen

och lansrepresentationen uppehälles och utvecklas beträffande de

ärenden, som tillhöra landstingets omvårdnad och samtidigt beröra länsstyrelse^

tjänsteverksamhet, samt att denna samverkan av lagstiftningen främjas

Syftet . torde aven utan större svårighet kunna ernås exempelvis härigenom “t

beredningstiden något utsträckes och i samband därmed länsstyrelsens rS åt

därunder fa del av och yttra sig över inkomna förslag lagfästes Någon allt

h )ver rpir:1lnskplnt,nfn” 1 h?en f°r förvaltningsutskottets beredningsarbete behöver

darav icke befaras. Länsstyrelsen finner sig alltså föranlåten att i ,

derdamghet hemställa om lagförslagets ändrande i sådant syfte.»

b Umbargs lans landsting vitsordar o-kså att de utredningar och yttranden

som av lansstyrelsen tillförts landstinget, ej blott för landstingets arbete varit

u-J5”°“bgen_stort värde utan ock mången gång inneburit initiativ, som vitt„i

Ll • j11 mt0rejse for landstingets verksamhet och varit ägnade att fördel
stvSsenT

H f 1 6n’ ett ^kärande eller undanskjutande av fäns
styrelsens

inflytande maste anses beklagligt.

Den utökade motionsrätten finner landstinget ei av behovet uåknllnrl

de »ty^Iser. » t», förslaget skulle få^Sdan lätt SantoSS’Se

orfoga over landstingsman, genom vilka framställningen i laga form kunde

framföras till landstinget Vidare uttalar landstinget att den nu gä not ut

^fäns^Lreheni ''cltl^df* lnglva arande tiH landstinget borde bibehållas,

vn ! ! T Gotlands lan anser riktigt, att under landstinget lydande för-VA“_SjfyTels,

!.r beredas ratf att inkomma med förslag till landstinget. Dock

sjntes sadana förslag hora ingivas till länsstyrelsen, som ofta vore i tillfälle

slag tnehölfe1! ySmngar ^ ytt°rIlgare utrednin2 utöver vad styrelsernas för
utskottef

tet D *1 Vä^manjands län yttrar sig i fråga om den förvaltningsundå

»T 1 landstl^ets.fojvaltnmgsstyrelser tillerkända förslagsrätten så!

maf; il]1, st1od. fol“ ändringsförslaget har i motiveringen anförts att

vitt ]andst,lngets0 verksamhet utsträckts över nya områden, delvis

1“ k da/ran det område, inom vilket länsstyrelsens ämbetsutövning rör

™''rln dfnaas funktioner i förhållande till landstinget blivit i allt högre

grad av rent forman beskaffenhet och de bestå i våra (lagar väsentligen i att

utan vidare åtgärd förmedla förslags ingivande till landstinget.’ Då enligt

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Uaj:ts proposition nr 188.

59

gällande landshövdingeinstruktion det tillkommer befallningshavanden att hava

noggrann akt uppå länets tillstånd och behov och i allt söka främja länets utveckling

och dess befolknings bästa, kan man undra, vilken verksamhet landstinget

utövar, som skulle vara ''vitt skild från det område, inom vilket länsstyrelsens

ämbetsutövning rör sig’. Det förefaller, som om de sakkunniga vid utformandet

av sitt berörda uttalande mera haft i tankarna de löpande ärendenas

beredning och handläggning inom länsstyrelsen än det som är och bör vara det

centrala i befallningshavandens ämbetsutövning, nämligen strävandet för länets

lyftning i alla avseenden.

Påståendet, att länsstyrelsens funktioner i våra dagar väsentligen bestå i att

utan vidare åtgärd förmedla förslags ingivande till landstinget torde också tåla

vid åtskillig avprutning. Den länsstyrelse, som verkligen intresserar sig för

de frågor, som skola avgöras av landstinget, inskränker sig säkerligen icke

härtill, utan bemödar sig att giva spörsmålen den utredning och belysning, som

synes erforderlig. Länsstyrelsens utredningsmöjligheter äro för övrigt ej så

obetydliga, att man kan helt bortse från desamma. De torde, genomsnittligt

sett, väl mäta sig med vad som därutinnan kan åstadkommas inom landstingets

expedition.

Att de såväl ekonomiskt som ock ur många andra synpunkter synnerligen

betydelsefulla frågor, vilka angå exempelvis lasarett, sjukstugor, arbets- och

skyddshem med mera dylikt, skola kunna komma under landstingets prövning,

utan att befallningshavanden blivit i tillfälle att i något hänseende giva uttryck

för sin mening, synes så mycket mindre lämpligt, som någon olägenhet av nu

gällande ordning veterligen aldrig försports och ej heller av de sakkunniga

antytts. Den självstyrelse, som ingen vill förmena landstinget, synes näppeligen

taga någon skada av att befallningshavanden får framlägga den utredning

och de förslag, som för en myndighet utom landstingets krets kunna framställa

sig vid behandlingen av de ifrågavarande anstalternas framställningar

och önskemål. Och ur befallningshavandens egen synpunkt måste det framstå

som en oegentlighet och brist, om befallningshavanden icke uppfordras att alltjämt

hålla sig au niveau med förhållandena på här berörda centrala områden.

Den befattning, landshövdingen såsom självskriven ordförande i lasaretts- och

tuberkulossjukhusdirektioner kan taga med sådana anstalter, inskränker sig ju

till just dessa och kan för övrigt till följd av förhållandena icke allsidigt beröra

andra än dem, som äro förlagda i residensstaden. Granskningen av statförslagen

och motiven härför ger en överblick, som av intet annat kan ersättas.

Det synes sålunda befallningshavanden, som om den initiativrätt, vilken i

förslaget tillerkänts under landstinget lydande förvaltningsstyrelser, borde

borttagas. Kvar står då förvaltningsutskottets initiativrätt, och via denna

skulle berörda styrelser jämväl kunna gå länsstyrelsen förbi. Befallningshavanden

vill ingalunda bestrida, att förvaltningsutskottet och dess avdelningar

böra tillerkännas rätt att väcka förslag, men förmenar, att denna rätt utan

åsidosättande av något praktiskt behov kan inskränkas till frågor, som föranledas

av eller stå i nära sammanhang med i behörig ordning väckta förslag.

I överensstämmelse härmed synes förevarande lagrum böra jämkas.»

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser, att avdelningar inom förvaltningsutskott

icke böra tillerkännas initiativrätt gentemot landstinget, enär en dylik

ordning icke vore iignad att främja sammanhållningen i utskottet och den

gemensamhet i ansvar för utskottets åtgärder, som dess medlemmar böra känna.

De framställningar, vartill utskottets avdelningar kunde finna skäl, borde

föredragas i plenum och av utskottet i dess helhet beslutas.

Stockholms läns landsting påyrkar en sådan modifiering av första stycket i

paragrafen, att utskottets avdelningar skulle äga rättighet att vid lagtima möte

väcka nya frågor eller förslag »allenast beträffande sådana ärenden, i vilka

avdelningarna enligt reglementet äga självständig beslutanderätt».

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Eungl. Maj:ts proposition nr 188.

Det föreslagna stadgandet att den normala tidsbegränsningen för förslags ingivande

icke skall gälla av förvaltningsutskottet eller dess avdelningar väckta

förslag, utan att dylika skulle kunna avlämnas så sent som fjorton dagar före

mötets början, har i allmänhet icke rönt motstånd från myndigheterna och korporationerna.

I vissa utlåtanden förekomma t. o. m. yrkanden, att förvaltningsutskottets

förslag icke skulle behöva vara avlämnade förrän »en eller annan

dag» före mötet (länsstyrelsen i Västmanlands län), eller att för sådant förslags

framläggande ingen som helst tidsbegränsning borde ifrågakomma (länsstyrelsen

och landstinget i Örebro län).

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter dock, om icke ifrågavarande tid

av fjorton dagar vore för knapp med hänsyn till att förslagen skola tryckas

och distribueras till landstingsmännen samt att dessa skola något hinna sätta

sig in i frågorna.

I utlåtanden från länsstyrelserna i Älvsborgs och Jämtlands län påyrkas,

att länsstyrelsen med avseende å sista dagen för förslags ingivande bör tillerkännas

samma rätt som förvaltningsutskottet. Länsstyrelsen i Jönköpings

län föreslår att landstinget skulle vara skyldigt att till behandling upptaga

jämväl fråga, som blivit av länsstyrelsen till landstinget hänskjuten efter utgången

av den för förslags framställande till landstinget föreskrivna tid. Förhållandena

kunde nämligen understundom vara sådana, att länsstyrelsen först

omedelbart före landstinget kunde framlägga visst förslag, och länsstyrelsen i

Ur^sala län framhåller, att den av de sakkunniga föreslagna tiden, före vilken

förslag skulle avlämnas, vore för lång. Särskilt gällde detta om länsstyrelsens

framställningar, vilka finge antagas vara i avsevärd mån beredda.

Det av de sakkunniga från landstingsförordningen upptagna stadgandet, att

landstinget, då synnerligen viktiga skäl därtill föranleda, genom särskilt beslut

skulle kunna medgiva upptagande till behandling av ny fråga, som blivit

väckt senare än som eljest är stadgat, dock sist första dagen av landstingets

möte, har från några håll föranlett erinringar.

Älvsborgs läns landsting framhåller sålunda, att avfattningen av ifrågavarande

stadgande syntes kunna föranleda tvekan, huruvida förslag, som icke upptoges

i föredragningslistan, skulle för att komma under landstingets behandling

vara avlämnade vid landstingets första sammanträde under första mötesdagen,

eller om de jämväl kunde avlämnas vid något senare sammanträde samma

dag, därest sådant hölles. Landstinget påyrkar att paragrafens text ändras

därhän, att av densamma otvetydigt framginge, att ny fråga kunde väckas

även vid sammanträde, som hölles senare under första mötesdagen.

Norrbottens läns landsting föreslår en sådan ändring av paragrafen, att punkten

i näst sista stycket: »dock sist första dagen av landstingets möte» borttages.

Erfarenheten inom Norrbottens läns landsting hade nämligen visat, att

det många gånger varit nödvändigt att till behandling upptaga frågor, som

under landstingsveckan inkommit från institutioner och inrättningar, som lyda

under landstinget.

Vid behandling av förevarande paragraf uttalar till slut länsstyrelsen i Uppsala

län, att det vid en revision av landstingsförordningen vore önskvärt att angiva,

vad som förstås med nya frågor och förslag, och Örebro läns landsting

framhåller, att de i denna paragraf förekommande uttrycken »nya frågor eller

förslag» och »nytt förslag», vilka även förekomma i 32 § av nu gällande lands
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188

61

tings förordning, till förebyggande av tveksamhet vid tolkningen borde utbytas

mot »frågor och förslag».

Vad de sakkunniga anfört såväl angående önskvärdheten av landstingens men^c"efen

framflyttande till oktober månad som angående hindren mot en sådan framflyttning

under nuvarande förhållanden, synes mig vara välgrundat, och jag anser

sålunda i likhet med de sakkunniga, att, åtminstone innan en utredning angående

en omläggning av debitering och uppbörd företagits, tidpunkten för landstingens

sammanträde såsom för närvarande bör sättas till första måndagen i september.

De av länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasatta alternativa lösningarna

av förevarande spörsmål kan jag sålunda icke biträda. Utan alt ingå på en

närmare prövning av de båda förslagen, torde det vara tillfyllest att påpeka, hurusom

det ena förutsätter en tillbakaflyttning av valdagen och följaktligen ett

upprivande av den svåra frågan om en för andrakammarvalen och landstingsmannavalen

gemensam valdag, vilken helt nyligen fått sin lösning. Det andra

alternativet förutsätter en omläggning av uppbördsterminerna, en fråga, som är

synnerligen omfattande och berör hela vårt uppbördsväsende, och som följaktligen

icke utan ett vidlyftigt utredningsarbete kan tänkas få sin lösning. När härtill

kommer, att båda förslagen, såsom länsstyrelsen själv framhållit, lida av den

olägenheten, att valet bleve förlagt till sådan tid i förhållande till landstingets

sammanträde att landstingsman kan komma att såsom sådan fungera, även sedan

det blivit genom valet fastslaget, att han ej kommer att tjänstgöra under

följande mandatsperiod, torde tillräckliga skäl föreligga för att icke omedelbart

företaga den av länsstyrelsen ifrågasatta förändringen med avseende på dagen

för landstingets sammanträde.

Det från länsstyrelsen i Kalmar län gjorda yrkandet att tiden för det lagtima

mötet med länets norra landsting måtte förläggas till sista måndagen i augusti

torde icke böra föranleda någon åtgärd. Liknande i riksdagen motionsvis framförda

yrkanden hava såväl ar 1922 som ar 1923 avslagits. Nödvändigheten av

att förvaltningsutskottet erhåller tillräcklig tid för beredning utgör ytterligare

ett synnerligen viktigt skäl mot att tillmötesgå omförmälda yrkande.

Då jag i likhet med de sakkunniga och samtliga myndigheter och korporationer,

som avgivit utlåtande över förslaget, till fullo beaktar vikten av att förvaltningsutskottet

får tillräcklig tid för beredningsarbetets fullgörande, ansluter

jag mig till förslaget att öka den tidrymd, som härutinnan för närvarande står

till buds. Emellertid delar jag de betänkligheter, som i så gott som samtliga

utlåtanden kommit till synes mot det föreslagna stadgandet att motionstiden

skulle utgå redan den 25 juli, och jag har ansett, att den 1 augusti bör bestämmas

såsom den dag, före vilken motioner och förslag skola hava inkommit. Även

med en dylik ändring bör förvaltningsutskottet med ett intensivt arbete kunna

hinna med en tillfredsställande beredning, varvid för tidens fullständiga utnyttjande

kunna tänkas särskilda anordningar, exempelvis i den form, som föreslagits

av Värmlands läns landsting. Men föreskrifter om dylika särskilda anordningar

torde lämpligen böra meddelas icke i lagen, såsom sagda landsting

ifrågasatt, utan i de arbetsordningar, som av de olika landstingen uppgöras och

antagas.

I fråga om det av de sakkunniga framlagda förslaget att utsträcka initiativ
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

rätten till landstinget till att omfatta jämväl förvaltningsutskottet och dess

avdelningar samt de för särskilda förvaltningsgrenar tillsatta styrelser och den

härmed nära sammanhängande bestämmelsen i promulgationslagens 7 § har jag

en från de sakkunniga delvis avvikande mening. Sagda förslag beröra, såsom

i flera utstånden kommit till synes, synnerligen nära länsstyrelsens ställning

till landstinget och innebära en tendens till minskning av länsstyrelsens möjlighet

att i samverkan med den valda länsrepresentationen verka till länets bästa,

ett förhållande, som jag för min del icke finner välbetänkt. Enligt min mening

bör tvärtom länsstyrelsen, som, på sätt länsstyrelsen i Västmanlands län erinrat,

enligt landshövdingeinstruktionen har till uppgift »att hava akt uppå

länets tillstånd och behov och i allt söka främja länets utveckling och dess befolknings

bästa», i möjligaste mån beredas tillfälle att taga del av och medverka

till utformande av inkomna förslag till länets utveckling på de områden, som

falla under landstingets behandling. Största möjliga samverkan mellan länsstyrelse

och landsting bör således i lagstiftningen på allt sätt främjas eller i

varje fall icke motverkas. Även om, såsom de sakkunniga framhållit, länsstyrelsen

allt fortfarande bl. a. på grund av landshövdingens medlems- och ordförandeskap

i sjukvårdsinrättningarnas styrelser och genom landshövdingens

eller under vissa förhållanden landssekreterarens eller landskamrerarens rätt att

deltaga i tingets överläggningar allt fortfarande kan göra sitt inflytande på

landstingsförvaltningen gällande, så skulle dock, därest de sakkunnigas förslag

härutinnan bifölles, möjligheterna för länsstyrelsen minskas att till fromma

för landstingsarbetet öva inflytande vid landstingsärendenas beredning.

Genom rätten till direkt initiativ för de olika förvaltningsstyrelserna och upphävande

av de olika sjukhusstadgornas bestämmelser, att budgetsförslag och

andra framställningar från sjukhusens styrelser skola insändas till länsstyrelsen

för att av denna befordras vidare till landstinget, skulle nämligen länsstyrelsen

delvis berövas möjligheten att på förhand sätta sig in i förevarande framställningar

samt att avgiva utlåtanden över desamma och eventuellt föranstalta om

de ytterligt re utredningar, som för de olika frågornas bedömande kunna anses

erforderliga. De sakkunniga göra det generella uttalandet, att länsstyrelsens

yttranden i dylika fall innebära allenast nakna tillstyrkanden. Att en dylik

generaliseiing icke är riktig, framgår tydligt nog av vissa i det föregående anförda

utlåtanden, och även om länsstyrelsen stundom nöjer sig med att utan

vidare eller med ett naket tillstyrkande befordra omförmälda framställningar

till landstinget, innebär dock det förhållandet, att desamma alltid skola passera

länsstyrelsen, en möjlighet för denna att före landstingsmötet grundligt sätta

sig in i frågan, en möjlighet, som exempelvis i de fall, där landshövdingen icke

varit i tillfälle att deltaga i styrelsens sammanträde, skulle omintetgöras, om de

sakkunnigas förslag i dessa delar utan vidare upphöjdes till lag.

Härtill kommer, att det kan anses i viss mån betänkligt, att så länge sjukhusförvaltningens

organisation väntar på sin lösning, företaga en mera genomgripande

förändring i de bestämmelser, som reglera sjukhusstyrelsernas verksamhet.

Jag anser således, att de under landstinget hörande förvaltningsstyrelserna icke

böra tillerkännas rätt att göra framställningar direkt hos landstinget, utan att

desamma fortfarande, liksom hittills, böra insända dylika framställningar till

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. 63

länsstyrelsen. Bestämmelserna i 7 § i förslaget till promulgationslag böra för

den skull utgå.

Å andra sidan måste förvaltningsutskottets rätt av direkt initiativ till landstinget

anses såsom en nödvändig förutsättning för och konsekvens av dess ställning

som landstingets speciella centralorgan. Denna rätt har även ansetts ofrånkomlig,

så att framför allt i de landsting, som nyorganiserat sin förvaltning, men

även inom flera av de övriga, förvaltningsutskottet faktiskt inkommit med direkta

framställningar till landstinget, trots att den nuvarande landstingsförordningen

icke torde hava givit stöd för ett dylikt förfarande.

Under sådana förhållanden har jag ansett mig böra biträda förslaget i vad

det tillerkänner förvaltningsutskottet rätt att inkomma med förslag till landstinget.

Däremot har jag, med hänsyn särskilt till önskvärdheten av att enhetligheten

i ärendenas beredning inom förvaltningsutskottet i största möjliga utsträckning

bevaras, icke ansett lämpligt, att utskottets avdelningar tillerkännas

egen motionsrätt hos landstinget.

Jag har intet att erinra mot att, såsom de sakkunniga föreslagit, tiden, inom

vilken förvaltningsutskottet senast må väcka förslag hos landstinget, utsträckes

till fjorton dagar före mötets början. Däremot anser jag det praktiskt taget

icke möjligt, hur önskligt det än skulle vara, att, såsom från några håll yrkats,

på liknande sätt utsträcka tiden, inom vilken förslag från länsstyrelserna senast

skola vara avlämnade. Jag förväntar emellertid att, därest något viktigare

förslag från länsstyrelsen inkommer, sedan den för förslags avlämnande

stadgade tiden tilländagått, landstinget med tillämpande av bestämmelsen i paragrafens

1 mom. näst sista stycke likväl skall upptaga frågan till behandling.

Det av länsstyrelsen i Älvsborgs län framförda yrkandet om förtydligande i

visst avseende, synes mig icke böra föranleda någon åtgärd, eftersom redan den

av de sakkunniga från landstingsförordningen upptagna bestämmelsen, att landstinget

genom särskilt beslut kan medgiva upptagande till behandling av viktigare

fråga, som blivit väckt först efter motionstidens utgång, dock sist första

dagen av landstingets möte, tillräckligt tydligt angiver, att härmed innefattas

jämväl fråga, som blivit väckt under ett eventuellt andra eller senare sammanträde

under första mötesdagen. Det av Norrbottens läns landsting framförda

önskemålet att utsträcka nyssnämnda bestämmelse till att avse jämväl frågor,

som väckas senare än under första mötesdagen, kan jag icke biträda, enär med ett

dylikt stadgande måste befaras, antingen att frågans utskottsbehandling i landstinget

bleve mindre noggrann, eller att mötestiden bleve i avsevärdare mån förlängd.

Med hänsyn till vad av länsstyrelsen i Uppsala län och av Örebro läns landsting

anförts i fråga om uttrycken »nya frågor och förslag» och »nytt förslag»,

har jag ansett dessa uttryck böra underkastas viss jämkning.

Redan nu är det inom flera län brukligt, att till landstinget inkomna förslag

efter hand som de utkomma från trycket överlämnas till länsstyrelsen. Denna

praxis finner jag fördelaktig och har fördenskull ansett densamma böra lagfästas.

I enlighet härmed har jag under 2 mom. i förevarande paragraf upptagit

ett motsvarande tillägg.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

18 §.

De sakkunniga.

Utlåtanden.

Departe
mentschefen.

19 §.

De sakkunniga.

Utlåtande.

Departe
mentschefen.

Enligt landstingsförordningens 19 § kan landstinget sammanträda till urtima

möte endast i de fall, att sådant för handläggning av vissa bestämda ärenden

beslutas av tre fjärdedelar av landstingets på lagtima möte såsom närvarande

antecknade medlemmar eller ock Kungl. Maj:t omedelbart eller på framställning

av länsstyrelsen därom förordnar. I denna bestämmelse föreslå de sakkunniga

under 17 § i sitt förslag ett sådant tillägg, att jämväl förvaltningsutskottet

skulle för vissa bestämda ärenden kunna besluta urtima mötes sammankallande,

dock endast under förutsättning att utskottets beslut härom vore

enhälligt. Såsom ytterligare säkerhet mot ett otillbörligt utnyttjande av

den för förvaltningsutskottet sålunda föreslagna rätten har föreskriften kompletterats

med en bestämmelse, att till behandling av förslag om dylikt möte

samtliga utskottsledamöter skola kallas med angivande, att vid utskottets sammanträde

sådan fråga förekommer. Utskottets beslut om urtima möte skall jämte

protokoll i ämnet överlämnas till länsstyrelsen. Beträffande de sakkunnigas

motivering i förevarande fråga hänvisas till betänkandet sid. 135 o. ff.

I fråga om de sakkunnigas förslag att tillerkänna ett enhälligt förvaltningsutskott

befogenhet att besluta om urtima landstings sammankallande hava erinringar

framförts från fyra länsstyrelser och ett landsting.

Länsstyrelsen i Stockholms län säger sig icke kunna finna, att de sakkunniga

till stöd för en sådan befogenhet anfört tillräckliga grunder. Skulle förvaltningsutskottet

anse anledning föreligga till urtima landstings inkallande, syntes

sådant lämpligast kunna åvägabringas på det sätt, att förvaltningsutskottet

därom gjorde framställning antingen direkt hos Kungl. Maj :t eller ock till länsstyrelsen

med begäran, att denna måtte utverka Kungl. Maj:ts förordnande om

urtima landstings inkallande. Härigenom skulle frågan om behövligheten av

inkallandet bliva underkastad en mera allsidig prövning. Länsstyrelsen ansåge

sålunda, att förevarande lagrum borde omarbetas så att vad den innehölle om

befogenhet för förvaltningsutskottet att påkalla urtima landsting utginge.

Liknande synpunkter anföras av länsstyrelserna i Uppsala och Jämtlands

län samt av Jämtlands läns landsting och länsstyrelsen i Jönköpings län.

Jag ansluter mig till vad sålunda anförts mot de sakkunnigas förslag i denna

punkt och anser följaktligen, att bestämmelserna om rätt för förvaltningsutskottet

att påkalla urtima landsting bör utgå ur paragrafen.

Stadgandet i 19 § har upptagits från 20 § i landstingsförordningen med det

tillägg, att samtliga landstingsmän — ej blott såsom för närvarande landstingets

ordförande — genom länsstyrelsens försorg skola underrättas om urtima

landstingssammanträde. Paragrafen motsvarar 18 § i de sakkunnigas förslag.

Mot denna bestämmelse har erinran framförts från länsstyrelsen i Kristianstads

län, som håller före, att uppgiften att meddela sådan underrättelse näppeligen

bör åläggas länsstyrelsen utan landstingets expedition, men att den länsstyrelsen

nu åliggande skyldigheten att om sammanträdet underrätta landstingets

ordförande lämpligen borde utsträckas till att avse jämväl landstingets

sekreterare.

Då jag finner riktigt, att samtliga landstingsmän särskilt underrättas om

urtima möte, och vidare anser, att dylika underrättelser enklast och säkrast ombesörjas

av länsstyrelsen, godtager jag vad de sakkunniga härutinnan föreslagit.

Påpekandet, att jämväl landstingets sekreterare borde särskilt underrättas, kan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

G5

väl hava visst fog för sig, men, då det icke torde kunna befaras, att denne, även

om han icke särskilt underrättas, skall sväva i okunnighet om elt i ortens mest

spridda tidningar kungjort urtima möte, har jag icke ansett nödigt, att de sakkunnigas

förslag i denna punkt kompletteras.

Denna § motsvarar 19 § sista stycket i landstingsförordningen och 19 § i de

sakkunnigas förslag. Emellertid hava de sakkunniga, å ena sidan, föreslagit

ett tillägg till paragrafen i syfte att bereda länsstyrelsen möjlighet att få även

andra ärenden än dem, för vilka ett urtima möte beslutats eller förordnats, upptagna

till behandling vid detsamma, nämligen sådana frågor, som länsstyrelsen

enligt den om mötet utfärdade kungörelsen särskilt hänskjutit till landstingets

prövning, samt, å andra sidan, ur paragrafen uteslutit bestämmelsen, att på urtima

möte alltid må kunna till behandling företagas frågor om besvärs anförande

över länsstyrelsens vägran att godkänna av föregående landsting fattat beslut.

Uteslutandet av nyssnämnda bestämmelse sammanhänger med den för förvaltningsutskottet

föreslagna rätten att besluta om dylikt besvär.

Mot vad de sakkunniga sålunda föreslagit har icke från något håll framställts

anmärkning, och för egen del har jag ej heller något att erinra däremot.

I 21 §, motsvarande 24 § i landstingsförordningen samt 23 § i de sakkunnigas

förslag, hava upptagits bestämmelser om landstingsmans rätt till ersättning

för deltagande i landstingsmöte. I de sakkunnigas förslag har såsom huvudföreskrift

upptagits ett stadgande överensstämmande med den lydelse, som de

sakkunniga i sitt den 18 januari 1922 avgivna betänkande III föreslagit beträffande

24 § i landstingsförordningen.

Ny är däremot en av de sakkunniga föreslagen bestämmelse, varigenom landstingsmans

rätt att erhålla traktamente under landstingets möte skulle begränsas

i så måtto, att dylikt traktamente icke får utgå för längre tid än

fjorton dagar i följd, räknat från landstingets början. Denna bestämmelse har

närmast föranletts därav, att de sakkunniga i sitt förslag icke upptagit nu gällande

stadgande i 18 § landstingsförordningen, enligt vilket lagtima landstingsmöte

i regel icke får fortfara under längre tid än sex helgfria dagar.

De sakkunniga erinra i fråga om nu gällande stadgande angående maximitiden

för ett lagtima möte, att detsamma på sina håll givit anledning till en

alltför hastig arbetstakt under mötet, ett förhållande, som i sin mån menligt

inverkat på mötets arbetsresultat. Den efter mönster från riksdagsordningen

föreslagna begränsningen av tiden för representantarvodes utgående hava de

ansett å ena sidan råda bot mot ett dylikt missförhållande och å andra sidan

utgöra en garanti mot cn onödig förlängning av landstingsmötena.

I förevarande lagrum har vidare införts ett stadgande, avsett att reglera rätten

till ersättning för det under 22 § angivna fall, att anmält hinder för deltagande

i landstingets möte icke godkännes av mötet såsom förfall och den,

vars hinder sålunda underkänts, under mötet insläller sig till tjänstgöring.

Stadgandet har, såsom de sakkunniga anföra, till syfte att förhindra att landstinget

får vidkännas dubbla kostnader i förevarande hänseende, nämligen dels

för suppleant, som i anledning av det anmälda hindret inkallats till mötet, och

Bihang till riksdagens protokoll 192Jt. 1 saml. lJi9 käft. (Nr 188.) 5

20 §.

De sakkunniga.

Departe
mentschefen.

21 §.

De sakkunniga.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:is proposition nr 188.

Utlåtanden.

Departe
mentschefen.

dels till den, vilken, efter det hans hinder underkänts, där inställer sig. Den

sistnämnde har i detta fall icke ansetts äga uppbära ersättning för inställelsen.

I fråga om de av de sakkunniga i förevarande § föreslagna huvudbestämmelserna

om landstingsmans traktamentsersättning hava i de inkomna utlåtandena

framhållits, att denna fråga redan fått sin lösning vid 1923 års riksdag,

och att bestämmelserna i fråga förty borde upptagas i den form, de erhållit

genom lag den 15 juni 1923.

De sakkunnigas förslag att ersätta den nuvarande tidsbegränsningen för lagtima

möte mot en bestämmelse, att landstingsman finge åtnjuta dagtraktamente

allenast under viss i lagen fastslagen tid har godtagits av så gott som samtliga

länsstyrelser och landsting ävensom av Svenska landstingsförbundets

styrelse.

Länsstyrelsen i Uppsala lön finner emellertid den föreslagna tidsbestämmelsen

för åtnjutande av traktamentsersättning i och för sig för vid och i alla händelser

olämplig såsom medel att begränsa landstingets varaktighet. Länsstyrelsen

framhåller dessutom, att i förevarande § borde upptagas bestämmelse om

suppleants rätt till dagtraktamente, och att det även för landstingsman vore

riktigare att säga, att traktamentet åtnjötes under den tid han bevistar landstingets

möte eller dylikt.

Kristianstads läns landsting framhåller med instämmande från länsstyrelsen

i länet, att det torde kunna ifrågasättas, om en utsträckning av sammanträdestiden

utöver nu gällande maximum av tio dagar vore erforderlig, särskilt i beaktande

därav, att den omsorgsfullare beredning av ärenden, som genom förvaltningsutskottets

handläggning vore att förvänta, borde underlätta och förkorta

landstingets arbete.

Samma uppfattning uttalas jämväl av länsstyrelsen i Södermanlands lån,

som i enlighet härmed gör det uttalandet, att det dagantal, för vilket dagtraktamente

må kunna av landstingsman uppbäras, kunde väsentligen avkortas.

I likhet med vad som framhållits i de inkomna utlåtandena, anser även jag,

att paragrafens huvudstadgande bör omformuleras till överensstämmelse med

den lydelse motsvarande paragraf i landstingsförordningen erhållit genom lag

den 15 juli 1923.

Att därvid företaga någon jämkning i den vid fjolårets riksdag antagna bestämmelsen

i enlighet med utlåtandet från länsstyrelsen i Uppsala län, kan jag

icke finna lämpligt. Ehuru bestämmelserna i denna punkt alltid varit formulerade

i analogi med den nuvarande lydelsen, har, såvitt jag kunnat finna,

hittills ingen ovisshet rått vare sig därom, att bestämmelserna avse även till

landstinget inkallad suppleant eller att traktamentet åtnjutes under den tid vederbörande

bevistar mötet, eller eljest beträffande den rätta tillämpningen av

ifrågavarande bestämmelse.

Såsom de sakkunniga framhållit, kan det uppenbarligen endast vara till fromma

för en grundlig och allsidig behandling av de på landstingets prövning ankommande

ärendena, om landstingen övergå till en mindre hastig arbetstakt än

den, som hittills på sina håll förekommit. Mötenas varaktighet bör dock givetvis

icke förlängas utöver vad som härutinnan är ofrånkomligt. Jag anser att

den föregående beredning av ärendena, som förutsättes skola äga rum, innan de

föreläggas landstinget, i och för sig är ägnad att förkorta landstingets arbete,

men finner därutöver en viss garanti vara erforderlig mot ett onödigt förlängan
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

67

de av landstingsmötena. I sistnämnda hänseende ansluter jag mig till den av

de sakkunniga efter mönster från riksdagsordningen föreslagna begränsningen

av tiden, under vilken representantarvodet må utgå; dock anser jag i likhet med

länsstyrelsen i Södermanlands län med flera, som härutinnan haft en från de

sakkunniga avvikande mening, att tiden bör begränsas till högst tio dagar.

Med avseende å hittills meddelade föreskrifter rörande hinder för landstingsman

att deltaga i landstingsmöte hava vissa smärre ändringar och kompletteringar

av de sakkunniga ansetts påkallade, såsom närmare framgår av en jämförelse

mellan 20 § i de sakkunnigas förslag och motsvarande 21 § i landstingsförordningen.

Särskilt torde därvid böra framhållas den komplettering av lagrummet,

som kommer till synes i tredje stycket av paragrafen och som avser det

i landstingsförordningen icke beaktade fallet, att hinder påkommer för landstingsman

eller suppleant, sedan han inställt sig vid landstinget. De sakkunniga

föreslå, att hindret i dylikt fall skall anmälas till landstingets ordförande, och

att denne efter sådan anmälan skyndsamt medelst hänvändelse till länsstyrelsen

eller annorledes skall föranstalta om vederbörande suppleants inkallande.

Länsstyrelsen i Uppsala län har mot sistnämnda förslag anmärkt bl. a., att

den officiella kallelsen syntes alltid böra ske genom länsstyrelsen.

Jag har mot de av de sakkunniga under förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna

intet annat att erinra än att jag ansett länsstyrelsens anmärkning

böra beaktas och paragrafen således i enlighet härmed ändras.

Nu gällande i 22 och 23 §§ i landstingsförordningen intagna bestämmelser i

fråga om landstingets prövning av anmält hinders giltighet såsom förfall för

utevaro samt beträffande bötesplikt vid förfallolös utevaro hava de sakkunniga

ansett böra helt och hållet omredigeras. Skäl hava de sakkunniga

icke synts föreligga för bibehållande av hittillsvarande uppdelning

av nämnda bestämmelser på två paragrafer, en i fråga om ordinarie

ledamot och en angående suppleant. Suppleanterna hava i nu förevarande avseende

likställts med ordinarie ledamöter. I stället för de nuvarande bötesbeloppen,

två och fyra kronor, för uteblivande utan giltigt förfall, hava föreslagits

fem och tio kronor. Slutligen har en sådan komplettering av lagrummet

föreslagits, att suppleant, som i anledning av anmält hinder på kallelse inställt

sig, skall, om hindret icke godkänts, tjänstgöra som landstingsman endast intill

dess den, vars hinder underkänts, infinner sig till tjänstgöring vid landstinget.

Mot de i förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna har länsstyrelsen i

Stockholms län framfört följande erinringar:

»I 6 § 2 mom. av de sakkunnigas förslag finnas bestämmelser rörande avsägelse,

bestämmelser, vilka hava sin motsvarighet i § 10 landstingsförordningen.

Enligt dessa bestämmelser, såväl de föreslagna som de för närvarande

gällande, äger landstingsman under vissa, särskilt angivna betingelser ovillkorlig

rätt att avsäga sig uppdraget. I dessa fall kan frågan icke komma under

landstingets prövning. Sådan avsägelse kan göras vid valtillfället. Sker den

vid en senare tidpunkt, bör den göras hos länsstyrelsen, som då har att förfara

enligt första stycket i 20 § i de sakkunnigas förslag. Det är endast i sådana

fall, där avsägelsen icke grundar sig på någon av nyss antydda betingelser, som

landstinget har att pröva skälen för avsägelsen. Men detta utsäges redan i

22 §.

De giikknnniga.

Utlåtande.

Departe
mentschefen
-

33 §.

De sakkunniga.

Utlåtanden.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kung!. Maj:ts proposition nr 188.

Departe
mentschefen.

24 §.

De sakknn

niga.

Utlåtanden.

6 § 2 mom. i de sakkunnigas förslag och bör följaktligen icke ånyo omtalas i nu

förevarande lagrum.----Mot § 22 i landstingsförordningen kan an
märkas,

att den genom orden ''sålunda anmält’ ansluter sig så omedelbart till

den nästföregående paragrafen, att den knappast kan tillämpas på det fall, att

landstingsman, som enligt § 10 samma förordning avsagt sig uppdraget under

åberopande av hinder, som landstinget funnit sig icke kunna godkänna, uteblir

från landstinget. Denna brist bör naturligtvis vid en omredigering av

paragrafen avhjälpas.

Det i de sakkunnigas förslag nytillkomma andra stycket i paragrafen anser

länsstyrelsen böra såsom obehövligt utgå. Till stöd härför får länsstyrelsen

anföra följande. Den enda påföljd, som förutsättes för uteblivande, är böter,

som utgå för varje dag landstingsmannen är frånvarande. Inställer sig landstingsmannen,

upphör av sig själv dagaboten från och med inställelsedagen.

Det kan icke råda någon tvekan om att han då omedelbart inträder i sina rättigheter

såsom landstingsman, d. v. s. tager säte i landstinget, eljest bleve påföljden

utom böter även suspension. Då en suppleant icke kan tjänstgöra samtidigt

med den ordinarie, upphör följaktligen i och med den ordinaries inträde suppleanten

att fungera. Detta ligger i sakens natur och behöver icke särskilt angivas

i lagtexten.

Med hänsyn till det ovan anförda anser länsstyrelsen, som icke kan biträda

de sakkunnigas förslag till avfattning av förevarande paragraf, densamma

lämpligen kunna erhålla följande lydelse:

Landstingsman eller inkallad suppleant, som utan anmält, av landstinget godkänt

hinder uteblir, skall bota till landstingskassan för varje dag, han är frånvarande,

fem kronor, men dubbelt, om han i fall, som i 20 § andra stycket

i de sakkunnigas förslag avses, underlåter att underrätta länsstyrelsen eller göra

anmälan hos landstinget, eller om landstinget måste i anseende till de närvarandes

fåtalighet inställas eller upplösas.»

De av länsstyrelsen sålunda framförda erinringarna finner jag befogade

och har i enlighet härmed låtit omarbeta paragrafen.

4 kap. Om landstingets förhan Lingar (24—38§§).

I de nuvarande bestämmelserna angående upprop och fullmaktsgranskning

vid landstinget, landstingsförordningens 25 §, hava de sakkunniga föreslagit

vissa sakliga ändringar. Enligt de nya bestämmelserna skall sålunda uppropet

äga rum icke blott såsom nu vid lagtima möte utan jämväl vid urtima möte och

gälla icke valkretsarna utan landstingsmännen. Stadgandet att fullmaktsgranskning

skall ske vid varje lagtima landstings första sammanträde har ändrats

därhän, att den, som första gången efter val inställer sig till tjänstgöring såsom

landstingsman, skall förete fullmakt.

Mot de föreslagna bestämmelserna hava i de inkomna utlåtandena framförts

en del anmärkningar.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför sålunda, att den från landstingsförordningen

lånade bestämmelsen om fullmaktsgranskning icke motsvarar något praktiskt

behov, och i händelse av missbruk kan framkalla de mest stötande resultat,

bland annat, att landstinget icke kan bliva fulltaligt eller ens beslutfört.

Denna uppfattning delas av Östergötlands läns landsting, som anser förfarandet

skäligen betydelselöst och ägnat att vålla onödig tidsutdräkt. Det borde

s. 69 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 188.

69

för den skull kunna avskaffas och ersältas med ett förfaringssätt, liknande det,

som tillämpas i fråga om riksdagsmannens fullmakter, i vilket fall avskrifter

av fullmakterna lämpligen borde av länsstyrelsen såsom sammanräknande myndighet

översändas till förvaltningsutskottet för att av detsamma granskas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län instämmer med landstinget, under framhållande

av att förvaltningsutskottet bör för landstinget anmäla^, vad vid fullmaktsgranskningen

förekommit, på det att tvistiga frågor matte kunna av

landstinget självt avgöras.

Västernorrland s läns landsting anser, att länsstyrelsens kungörelse om landstingsval

borde kunna gälla såsom »fullmakt» och att länsstyrelsen genom utdrag

ur valprotokollet borde delgiva landstinget valresultaten.

Norrbottens läns landsting framhåller, att det icke av i paragrafen givna

bestämmelser framginge. huru efter nyval, då alla landstingsmän lör första

gången inställde sig vid landstinget, godkännande av den först framlämnade

fullmakten skulle kunna ske, eller vem som skulle äga förklara vederbörande

berättigad att taga inträde i landstinget. Tidigare, då, endast halva landstinget

vid varje nyval förnyades, hade denna svårighet icke förefunnits. Möjligen

kunde frågan lösas på så sätt, att ålderspresidentens fullmakt i förväg

granskades och godkändes av länsstyrelsen, varefter ålderspresidenten skulle

äga att ensam förklara nästa man behörig att inträda o. s. v._

Jönköpings läns landsting, i vars uttalande länsstyrelsen i länet instämmer,

vänder sig mot den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att klagan icke

må föras mot landstingets beslut beträffande behörigheten för nyvald landstingsman

att taga inträde i landstinget. Sådan klagorätt borde medgivas så väl

den landstingsman, vars fullmakt underkänts, som vederbörande valmän.

I likhet med länsstyrelser och landsting, som yttrat sig i frågan, finner jag

den från landstingsförordningen upptagna bestämmelsen om fullmaktsgranskning

vid landstingen skäligen betydelselös och i själva verket, efter den successiva

förnyelsens avskaffande, icke möjlig att tillämpa. Fullmaktsgranskning

eller över huvud taget fullmakt å representantskapet förekommer, som bekant,

icke vare sig för stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige, och några särskilda

olägenheter härav hava, mig veterligen, icke försports. Landstingsmännens

och suppleanternas fullmakter äro ingenting annat än utdrag ur valprotokollet,

och detta är fallet även med den eller de länskungörelser, efter vilka

uppropet förrättas. Under alla förhållanden torde vara uppenbart, dels att en

person, som icke företer fullmakt, men vars behörighet framgår av sagda länskungörelse,

rätteligen icke bör förvägras deltaga i landstingets förhandlingar,

dels att, om på grund av bristande överensstämmelse mellan länskungörelsen

och fullmakten eller annan uppgift angående en person, som gör anspråk på

att tjänstgöra såsom landstingsman, ovisshet uppstår angående hans behörighet,

frågan lämpligen bör avgöras genom att gå tillbaka till originalhandlingen,

d. v. s. sammanräkningsprotokollet, som i vanliga fall torde finnas tillgängligt

hos länsstyrelsen.

.Tåg anser följaktligen, att bestämmelsen om fullmaktsgranskning bör utgå

ur paragrafen. I övrigt har jag intet att erinra mot densamma.

Bestämmelserna i dessa §§ äro upptagna från resp. 26, 27, 34, 33 och 35 §§ i

landstingsförordningen och motsvara resp. 25, 26, 31, 28, 29 och 30 §§ i de

sakkunnigas förslag. De giva icke anledning till någon erinran från min sida.

Departe
mentschefen.

2.1-30 §§.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

31 §.

De sakkunniga.

Utlåtanden.

Denna § motsvarar 27 § i de sakkunnigas förslag.

Borttagandet av den begränsning av tiden, inom vilken landstinget skall slutföra

sitt arbete, som av de sakkunniga föreslagits, har av dem icke ansetts ensamt

kunna, såsom förhållandena utvecklat sig, medföra en önskvärd garanti

mot ett alltför forcerat landstingsarbete. För att ytterligare garantera en allsidig

och grundlig behandling inom landstinget av där förekommande ärenden

hava de sakkunniga därför, efter förebild även här från riksdagsarbetet, i 27 §

i sitt förslag intagit bestämmelser dels därom, att å lagtima möte annat ärende

än val icke må företagas till slutligt avgörande tidigare än å mötets tredje dag,

såvida landstinget icke för visst ärende på förvaltningsutskottets hemställan

eller genom enhälligt beslut annorlunda bestämmer, dels ock därom, att på två

ledamöters yrkande högst en dags bordläggning kan framtvingas beträffande

ärende, vilket förut icke blivit uppskjutet, eller som uppskjutits för beredning.

Mot den förstnämnda bestämmelsen hava två av de sakkunniga anmält reservation

och därjämte i fråga om den andra bestämmelsen ansett, att densamma

borde vara tillämplig jämväl å ärende, som förekommer å urtima landstingsmöte.

Beträffande de sakkunnigas och reservanternas motivering i förevarande hänseenden

hänvisar jag till betänkandet sid. 145 och ff. samt sid. 207.

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att väckt fråga i regel icke

skulle få företagas till slutligt avgörande förr än å tredje dagen av landstingets

möte, har rönt motstånd från så gott som samtliga de myndigheter och korporationer,

som yttrat sig över förslaget. De invändningar, som framställts, sammanfalla

i allmänhet med dem, som framförts av reservanterna bland de sakkunniga.

Bestämmelserna i paragrafens andra stycke utgjorde, har man ansett,

tillräckligt skydd gent emot en alltför forcerad arbetstakt. Då vissa landsting

redan nu funnit fördelaktigt att tillämpa en förhandlingsordning, enligt

vilken landstinget tidigare än å tredje mötesdagen avgjorde en hel del ärenden

av mindre vikt, skulle stadgandet i första stycket innebära ett onödigt ingrepp

i landstingens frihet att själva bestämma sitt arbetssätt. I åtskilliga utlåtanden,

bl. a. det, som avgivits av Svenska landstingsförbundets styrelse, framhålles

dessutom, att bestämmelsen om enhälligt beslut kan inbjuda till obstruktion.

Många länsstyrelser och landsting vilja i likhet med reservanterna helt utmönstra

stadgandet i fråga, medan sagda förbundsstyrelse med instämmande

från ett flertal länsstyrelser och landsting är böjt för att ersätta stadgandet

med en bestämmelse av innehåll, att landstinget, om det så finner lämpligt, i

sin arbetsordning kan intaga föreskrift om att å lagtima möte annat ärende än

val ej må företagas till slutligt avgörande tidigare än å mötets tredje dag,

såvida icke landstinget i särskilt fall annorlunda beslutar.

Gent emot en dylik formulering av lagrummet i fråga framhåller länsstyrelsen

i Stockholms län, att, då i 30 § i lagförslaget sägs, att landstinget i en arbetsordning

meddelar de föreskrifter som för landstingets sammanträden och ärendenas

behandling ansåges nödiga, så torde landstinget redan på den grund vara

oförhindrat att i sin arbetsordning intaga en bestämmelse, motsvarande stad
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

71

gandet i första stycket. Länsstyrelsen ansåge sålunda för sin del, att paragrafen

borde avfattas i enlighet med reservanternas förslag.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser däremot bestämmelserna i förevarande

paragraf fullt befogade. Länsstyrelsen framhåller, att den för sin del hyste

farhågor, vilka, att döma av förloppet vid vissa landsting under de senaste åren

ej syntes alldeles ogrundade, att ärendena, sedan de komme att presenteras landstinget

i redan tillrättalagd form, komme att passera tinget med än större

hastighet än för närvarande och kanske i ett för somliga av tingets ledamöter

tämligen osmält skick.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att första stycket lämpligen kunde

bibehållas, såsom det av de sakkunniga föreslagits, blott ordet »enhälligt» utginge,

och samma uppfattning uttalar Kopparbergs läns landsting.

Mot stadgandet angående ärendens bordläggning till nästa dag hava rätt få

invändningar framförts. Länsstyrelserna / Gotlands, Kristianstads och Jämtlands

län samt Kristianstads, Skaraborgs och Jämtlands läns landsting hysa

emellertid betänkligheter emot att införa ett dylikt stadgande i lagen och synas

i allmänhet anse, att detsamma rätteligen hör hemma i landstingens arbetsordningar.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser vidare, att det med skäl sjmtes kunna

fordras, att ett uppskovsyrkande understöddes av ett större antal ledamöter än

som föreslagits. _ .

Länsstyrelsen i XJppsala län gör anmärkning mot stadgandets formulering.

Det i slutet på stycket förekommande uttrycket »till påföljande dag» borde utbytas

mot »till nästa dag, då sammanträde hålles». Eljest skulle särskilt medgivande

av landstinget erfordras, för att ej sammanträde kunde komma att

framtvingas å dag, som hellre borde helt ägnas åt utskottsarbete.

De sakkunnigas strävanden att åstadkomma garantier mot förhastade beslut

anser jag i och för sig vara fullt berättigade, men i likhet med så gott som samtliga

länsstyrelser och landsting kan jag icke tillstyrka det föreslagna stadgandet

att väckt fråga i regel icke skulle fa företagas till slutligt avgörande förr än a

tredje dagen av landstingets möte. Ett sådant stadgande skulle enligt min mening

innebära ett alltför kraftigt intrång på landstingens rätt att själva bestämma

sin arbetsordning och skulle i själva verket medföra, att ett flertal landsting

måste omlägga den ordning, som av dem för närvarande tillämpas. Att

ärenden slutbehandlas redan under första dagen kan visserligen medföra en viss

risk för att åt ärendena icke ägnas tillräcklig prövning, men om den av de sakkunniga

föreslagna bestämmelsen angående ärendes bordläggning lagfästes,

torde denna risk bliva så gott som fullständigt undanröjd. Att, såsom i vissa utlåtanden

föreslagits, stadga, att landstinget, om det så finner lämpligt, i sin arbetsordning

kunde intaga en motsvarande föreskrift, finner jag av skäl, som

länsstyrelsen i Stockholms län anfört, vara onödigt.

Jag godtager paragrafen i den form, som av de tva reservanterna föreslagits,

dock mod ett mindre förtydligande i enlighet med yrkandet från länsstyrelsen i

Uppsala län.

Departe
mentschefen.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

32—34 §§.

De sakkunniga.

Utlåtanden.

Bestämmelserna angående formerna för träffande av avgörande vid landstingens

möten meddelas för närvarande dels i 39 § i landstingsförordningen,

vilket lagrum avhandlar den normala propositions- och omröstningsordningen,

dels i 40 §, som giver föreskrifter i fråga om de fall, då kvalificerad majoritet

är erforderlig för besluts fattande, dels ock i 30 och 38 §§, vilka var för sig

i samband med stadgande om att landstinget må välja förvaltningsutskott

respektive särskilda beredningar föreskriva, att dessa val under vissa villkor

skola ske proportionellt. De sakkunniga föreslå nu, att hithörande bestämmelser

för vinnande av större översiktlighet i den nya lagen upptagas i ett sammanhang,

fördelade på två §§, nämligen 35 och 36 i de sakkunnigas förslag.

Bland de sakliga ändringar, som föreslagits, är främst att nämna övergången

från den hittills beträffande omröstningsförfarandet inom landstingen gällande

slutna voteringsformen till öppen omröstning, då det gäller annan fråga än val,

varigenom överensstämmelse skulle vinnas med motsvarande bestämmelse i de

övriga kommunallagarna, särskilt den för stad.

Vidare hava beträffande ärenden, som för avgörande fordra kvalificerad majoritet,

det nuvarande stadgandet, i vad det angår bildandet av valkretsar med

folkmängd understigande eljest iöreskrivet minimum, underkastats viss ändring,

betingad av de av de sakkunniga föreslagna nya stadgandena angående

valkretsindelningen vid landstingsmannaval. Ämnena »förlängning av landstings

lagtima möte utöver sex helgfria dagar» och »uppskov till nästa landsting

av väckta frågor» hava uteslutits. Att det förstnämnda av dessa ämnen uteslutits,

är en naturlig följd av den av de sakkunniga i annat sammanhang föreslagna

ändringen med avseende å mötestidens längd. Vad det andra beträffar,

har dess bibehållande synts de sakkunniga fullständigt ändamålslöst, emedan

ett med uppskov likvärdigt resultat även med stadgandets bibehållande kan

åstadkommas på annat sätt, nämligen genom ett enkelt pluralitetsbeslut, som

avslår det ifrågavarande förslaget med avsikt att framföra det ånyo vid påföljande

landsting.

Bestämmelsen, att vid propositionsvägran frågan, huruvida proposition å det

ifrågavarande förslaget må framställas eller ej, skall, därest så påyrkas, liänskjutas

till landstingets särskilda avgörande, är ny.

Stadgandet i 32 § har icke föranlett någon anmärkning från myndigheter

eller korporationer.

Mot införandet av öppen omröstning i landstinget hava erinringar framförts

från länsstyrelsen i Uppsala län, som icke finner några från erfarenheten hämtade

skäl kunna anföras för sådan omröstning, ävensom från Gotlands läns

landsting, som befarar att den öppna voteringen kommer att menligt inverka på

de röstandes självständighet, varjämte inom Skaraborgs läns landsting några

reservanter förordat bibehållande av den nuvarande ordningen, enär olägenheter

därav icke försports. Även länsstyrelsen i Kristianstads län är tveksam

beträffande nyttan av den öppna omröstningen.

Det föreslagna stadgandet angående landstingets prövning av propositionsvägran

har föranlett en erinran från Skaraborgs läns landsting, som ifrågasät
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

73

Departe
mentschefen.

ter, huruvida icke för att ändra ordförandens beslut att vägra proposition borde

fordras kvalificerad majoritet.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framställt vissa formella anmärkningar

mot uppställningen av 36 § i de sakkunnigas förslag.

I fråga om nu omförmälda paragrafer vill jag i anslutning till de sakkunniga

till en början framhålla, att tillämpande i regel av öppen i stället för

sluten omröstning redan påyrkades vid landstingsförordningens tillkomst av

ett av de då hörda riksstånden, nämligen borgarståndet, varvid samma stånd

även uttalade sig i enahanda riktning beträffande omröstningsförfarandet inom

stadsfullmäktige. I sistnämnda hänseende vann också borgarståndets mening

beaktande vid kommunalförordningarnas utfärdande, och alltsedan dess har sålunda

i fråga om stadsfullmäktige gällt den föreskriften, att omröstning, utom

vid val, skall verkställas öppet. Även beträffande beslut å allmän rådstuga, å

kommunalstämma eller inom kommunalfullmäktige har den öppna omröstningen

stadgats såsom det regelmässiga förfarandet, ehuru därvid tillika föréskrivits,

att sluten votering i större eller mindre mån skall komma till användning,

därest sådant påyrkas. Jag kan icke finna att för landstingens vidkommande

särskilda skäl föreligga att bibehålla den slutna voteringsformen.

Beträffande propositionsvägran torde det få ligga i sakens natur, att ordföranden

bör hava både rättighet och skyldighet, att, när han så finner påkallat,

vägra proposition å framställt yrkande, ävensom att landstinget bör äga befogenhet

att särskilt pröva sådan vägran. Att härvid för att omintetgöra ordförandens

vägran att framställa proposition, såsom i ett utlåtande ifrågasatts,

fordra kvalificerad majoritet, varigenom landstingets ordförande skulle ställas

i en särskild privilegierad ställning i jämförelse med ordförandena i andra beslutande

korporationer, kan jag icke anse påkallat.

Åven i fråga om det sakliga innehållet i övrigt i nu avhandlade paragrafer

godtager jag de sakkunnigas förslag, dock att av skäl, som jag redan berört,

det under 36 § 2 mom. b) i de sakkunnigas förslag upptagna stadgandet angående

landstingets prövning av behörigheten att taga inträde i landstinget, uteslutits,

varjämte jag ansett mig, med beaktande av de av länsstyrelsen i Stockholms

län gjorda formella anmärkningar, böra bland annat ur 36 § i de sakkunnigas

förslag utbryta sista stycket i 2 mom. till en särskild paragraf med

nummer 34.

Stadgandena i 35 och 36 §§ kunna även de sägas i viss mån avse att garantera 35 och 36 §§.

en allsidig behandling av frågor inom landstinget, så till vida nämligen, att De sakkunman

med dessa stadganden velat möjliggöra dels för landshövdingen eller länsstyrelsens

avdelningschefer att genom deltagande i landstingets förhandlingar

med sin auktoritet och sakkunskap främja landstingsarbetet, dels för landstinget

att under olika former tillgodogöra sig den inom länet eljest förefintliga sakkunskapen

på olika områden.

Stadgandena hava i huvudsak upptagits ur den nuvarande landstingsförordningen

och motsvara med vissa jämkningar och tillägg 32 och 33 §§ i de sakkunnigas

förslag. Enligt 17 § i landstingsförordningen äger landshövdingen,

niga.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Utlåtanden.

Departeme

ntschefen.

eller om sådan ej är tillsatt eller förordnad, eller om han har förhinder, den i

tjänsten äldste ledamoten i landshövdingämbetet rätt att övervara landstingets

sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. I 32 § i de

sakkunnigas förslag har nu för det fall, att landshövding är tillsatt eller förordnad,

men för honom hinder möter att närvara i landstinget, föreslagits, att rätten

att närvara skall utövas icke av den äldste avdelningschefen utan av den, landshövdingen

därtill förordnar. 33 § i de sakkunnigas förslag är oförändrat upptagen

från landstingsförordningens 42 §.

I fråga om det i 35 § upptagna stadgandet angående rätt för landshövding

eller avdelningschef inom länsstyrelse att övervara landstingets sammanträden

yttrar Jämtlands läns landsting, »att fråga torde kunna uppstå, huruvida icke åt

landshövdingen eller dennes ställföreträdare befogenhet borde inrymmas att i

landstinget framställa yrkanden, som i vederbörlig ordning upptagas till provning

och föranleda landstingets beslut. Ehuruväl invändningar kunna göras mot

tillerkännande åt landshövding av denna rätt, torde till förmån för denna mening

kunna framhållas bland annat, att landshövdingen såsom chef för länsstyrelsen

har rätt att göra framställningar till landstinget, att landshövdingen mer än

någon annan i landstinget äger ingående kännedom om länet och landstingets

särskilda institutioner, samt att han därjämte mera opartiskt och lidelsefritt

än landstingets ledamöter i gemen torde kunna bedöma vissa framställningar.

Någon fara för missbruk eller utövande av trjmk på landstingets beslut torde

väl knappast vara att befara genom införande av en bestämmelse i föreslagen

riktning.»

Länsstyrelsen instämmer med landstinget i denna punkt.

Länsstyrelsen i Östergötlands lön erinrar mot 35 §, att däri icke gives »någon

regel för det fall, att landshövdingen är förhindrad övervara landstingets förhandlingar

av sådan anledning — t. ex. en hastigt påkommen sjukdom — som

omöjliggör för honom att i sitt ställe förordna avdelningschef. För sådant fall

borde väl utan särskilt förordnande den i tjänsten äldste avdelningschefen inträda

i landshövdingens ställe. Fråga kan emellertid vara, huruvida det icke

rent principiellt vore riktigast, att vid förfall för landshövdingen bägge avdelningscheferna

ägde närvara med rätt för vardera av dem att yttra sig i frågor,

som beröra hans förvaltningsområde».

Samma spörsmål upptages av länsstyrelsen i Stockholms län.

Länsstyrelsen i VÖsterbottens län yrkar en sådan ändring av bestämmelserna,

att, då landshövding i länet ej är tillsatt eller förordnad, eller vid förhinder

för landshövdingen, den avdelningschef i länsstyrelsen, till vars föredragning

under behandling varande ärende hörer, må övervara landstingets förhandlingar

och i dess överläggningar, men ej i besluten deltaga.

I övriga utlåtanden hava inga erinringar framförts mot förevarande §.

Yad angår stadgandet i 36 § angående rätt för landstinget att vid behov

genom hänvändelse till länsstyrelsen erhålla upplysningar från ämbets- och

tjänstemän inom länet framhåller Västernorrlands läns landsting, att sådan rätt

borde tillkomma även förvaltningsutskottet och beredningsnämnderna.

Mot de i stort sett från nuvarande landstingsförordning upptagna bestämmelserna

i 35 § torde intet vara att erinra, dock att jag ansett dem böra kompletteras

i syfte och på sätt, som angivits i utlåtandet från länsstyrelsen

i Östergötlands län in. fl. Enär väl redan den landshövdingen eller hans ställföreträdare

medgivna rätten att deltaga i landstingets förhandlingar torde inne
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 188.

75

bära befogenhet för dem att i landstinget framföra yrkanden, torde i denna

punkt från landstinget och länsstyrelsen i Jämtlands län framförda erinringar

icke böra föranleda någon åtgärd.

Ej heller mot de redan nu gällande i 36 § intagna bestämmelser torde vara

något att erinra. I fråga om yrkandet från Yästernorrlands läns landsting,

att jämväl förvaltningsutskottet och övriga beredningsnämnder skulle erhålla

rätt att genom länsstyrelsen inhämta upplysningar från ämbets- och tjänstemän

inom länet, må framhållas, att förvaltningsutskottet, om det i enlighet med de

sakkunnigas av mig i denna punkt godkända förslag får till uppgift att vara

verkställande organ och företräda landstinget mellan dess möten, på grund av

denna sin ställning torde få sådan rätt. Övriga beredningsnämnder torde

i detta avseende ej böra likställas med landstinget eller dess förvaltningsutskott,

utan vid behov genom landstinget eller förvaltningsutskottet hänvända sig till

länsstyrelsen för att genom dess försorg erhålla önskade upplysningar.

De sakkunniga hava i sitt förslag under 34 § upptagit er. bestämmelse, enligt

vilken landstinget i särskilt fall skulle kunna besluta, att ledamot av

förvaltningsutskottet eller landstingets tjänsteman eller läkare vid landstingets

sjukvårdsinrättning äger, ehuru icke ledamot av landstinget, under

dess överläggningar för upplysningars lämnande yttra sig i ärende, varmed

han i följd av sitt uppdrag eller å tjänstens vägnar förut tagit befattning.

Såsom skäl för denna bestämmelse hava de sakkunniga bl. a. anfört,

att, trots beredning före och under mötet samt de upplysningar, som

från denna beredning inflyta i protokoll och utlåtanden och lämnas de

beslutande landstingsmännen, det icke sällan inträffar, att en fråga är av

sådan beskaffenhet eller omfattning, att den icke utan stor svårighet låter

sig på ett uttömmande sätt skriftligen belysas. Ett alltför tidsödande arbete

kan därmed vara förknippat. Nya uppslag, som icke under beredningen varit

föremål för undersökning eller kritik, kunna därefter framföras. Och till synes

vägande invändningar, som, så vitt av den skriftliga utredningen framgår, icke

därunder blivit beaktade eller bemötta, göras måhända i landstinget. Av betänkandet

framgår emellertid tydligt, att viss tveksamhet i fråga om denna nyhets

införande förefunnits hos de sakkunniga.

Till detta stadgande har länsstyrelsen i Älvsborgs län, under erinran att stadgandet,

i vad det angår rätt för landstinget att vid överläggningarna höra sina

tjänstemän, väckt motstånd på en del håll, emellertid anslutit sig, enär dylika

offentliga meddelanden, som kunde bemötas, vore långt att föredraga framför

okontrollerbara underhandsmeddelanden, som icke kunde undvikas och även av

fullt legitima skäl alltid komme att inhämtas. Länsstyrelsen i Västmanlands

län anser, att i annat sammanhang föreslagna åtgärder för utredning av på

landstinget ankommande frågor syntes innebära tillräckliga möjligheter att inhämta

sakkunnigas mening, och lutar därför åt den uppfattningen, att stadgandet

borde kunna bortfalla. Värmlands läns landsting vill ur stadgandet

utmönstra sjukhusläkarna. Landstinget yttrar i denna punkt följande:

»Erkännas måste, att ett stadgande av det innehåll, som de sakkunniga föreslagit,

innebär en viss fara för att landstingets överläggningar övergå till me
-

TJr de sakkunnigas

förslag ej

upptagen §.

De sakkunniga.

Utlåtanden.

s. 76 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

76

ningsutbyten mellan utomstående personer. Ifrågavarande förtroendemän och

tjänstemän skulle visserligen endast tillerkännas rätt att, efter landstingets

medgivande, yttra sig för upplysningars lämnande i en viss fråga. I realiteten

torde emellertid ett dylikt medgivande komma att betyda fri yttranderätt för

vederbörande i den förevarande frågan. De av de sakkunniga anförda skälen

synas likväl vara sa bärande, att betänkligheterna böra vika, åtminstone vad

beträffar sådana ledamöter av förvaltningsutskottet, som icke äro landstingsmän.

. Det låter sig ju väl tänkas att landstinget anser önskvärt att i sitt förvaltningsutskott

invälja en person med vissa kvalifikationer, som icke finnas

att tillgå inom landstingsmännens egna led. Enligt landstingets förmenande

måste, det anses lämpligt att landstinget har möjlighet att även under sina överläggningar

inhämta upplysningar från en dylik sakkunnig ledamot av dess förvaltningsutskott.

Landstinget vill för sin del föreslå, att denna möjlighet utsträckes

även till landstingets egna tjänstemän. Särskilt landstiugskamrerarna

intaga i vissa fall -— beroende på förvaltningens organisation — en ställning

likartad med förvaltningsutskottets ledamöter och komma ofta att förvärva en

sådan omfattande detaljkännedom, som kan göra deras hörande synnerligen

önskvärt. En helt annan ställning gent emot landstinget intager däremot läkarna

vid landstingets sjukvårdsinrättningar. Dessa äro i motsats till landstingets

egna tjänstemän icke utsedda av landstinget och företräda alltid ett mer

eller mindre speciellt intresse. Då de sakkunniga i motiveringen anföra, att ett

inskränkande av stadgandet till att avse endast landstingets egna tjänstemän

skulle kunna medverka till de speciella sjukvårdsintressenas undanskjutande,

torde liknande skäl kunna anföras mot uteslutande av t. ex. lärarna vid landstingets

folkhögskolor. Landstinget. får därför föreslå, att ur förslagets 34 §

utgå orden ''eller läkare vid landstingets sjukvårdsinrättningar’.»

. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att stadgandet ej syntes böra utgöra

hinder för att landstinget lämnade även sakkunniga personer av andra kategorier

än de i paragrafen angivna tillfälle att i särskild fråga yttra sig inför landstinget.

Möjligen kunde för den skull hela denna paragraf anses onödig och

böra utgå.

Övervägande flertalet bland länsstyrelserna och landstingen ävensom Svenska

landstingsförbundets styrelse hava föreslagit, att omförmälda stadgande

måtte helt utgå. Såsom skäl härför hava huvudsakligen åberopats de betänkligheter,

som av de sakkunniga själva framförts mot förslaget i fråga,

och som delvis kommit till uttryck jämväl i det nyss anförda utlåtandet

från Värmlands läns landsting. Stadgandet skulle sålunda, menar man,

kunna förvandla landstingets överläggningar till meningsutbyten mellan

tjänstemän, leda till betydande förlängning av överläggningarna, förorsaka

kontroverser mellan representanter och utanför landstinget stående fackmän

och giva de sistnämnda tillfälle att genom sin auktoritet otillbörligt influera

på representanternas ställningstagande samt i viss mån verka ett försvagande

av landstingsmännens ansvarskänsla inför besluten. De upplysningar, som

kunde erfordras från tjänstemännen, syntes lämpligen kunna lämnas under ärendenas

förberedande behandling och följaktligen böra avgivas inför landstingets

förvaltningsnämnder eller utskott. Skulle i något fall landstinget vilja upplysningsvis

höra någon av sina funktionärer, torde landstinget vara oförhindrat

att sammanträda till enskilt möte.

En motsatt ståndpunkt hävdas av medicinalstyrelsen, som anser lämpligt,

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition nr 188. 77

att stadgandet utvidgas till att omfatta jämväl förste provinsialläkare och länsveterinär.

Medicinalstyrelsens uppfattning i frågan understödjes av en så gott som

enhällig mening bland förste provinsialläkare och länsveterinärer.

Att i lagen intaga en bestämmelse av den innebörd, som av de sakkunniga

föreslagits, har jag i likhet med flertalet länsstyrelser och landsting icke kunnat

godtaga. Om överhuvud taget ledamöter av förvaltningsutskottet, som

ej äro landstingsmän, eller landstingets egna tjänstemän tillerkännas rätt att

under vissa betingelser yttra sig i landsting, så måste givetvis, såsom de

sakkunniga också förmenat, samma rätt tillkomma läkare vid landstingets

sjukvårdsinrättningar. Ty om stadgandet inbegriper endast den förra

gruppen, som kan antagas behandla de viktiga sjukvårdsfrågorna närmast

ur mera allmänna förvaltnings- och ekonomiska synpunkter, torde detsamma

med fog träffas av anmärkningen, att lagstiftningen medverkade till

de speciella sjukvårdssynpunkternas undanskjutande vid sjukvårdsärendenas behandling

i landstinget. För samarbete mellan landstinget och de speciellt sakkunniga

inom landstingets ojämförligt förnämsta verksamhetsområde skulle det

för övrigt icke vara lyckligt, om dessa hade befogad anledning till den uppfattningen,

att lagstiftningen beredde väg för ett underskattande av deras

sakkunskap och uppgift. Men utdrages konsekvenserna av ett dylikt betraktelsesätt,

så kan givetvis sägas, att under sådana förhållanden jämväl exempelvis

förste provinsialläkaren bör beredas samma rätt. Sagda tjänsteläkare

har även han synnerligen viktiga uppgifter att fylla i landstingens hälsovårdande

verksamhet, och då dennes och anstaltsläkarnas åsikter i hälso- och sjukvårdsfrågor

ej sällan divergera, så är det av förste provinsialläkarna allmänt uttalade

missnöje, att de genom det av de sakkunniga föreslagna stadgande skulle

komma i en sämre ställning än anstaltsläkarna, i ej ringa mån berättigat;

och man torde sålunda ej gärna kunna undgå att, såsom av medicinalstyrelsen

och förste provinsialläkarna yrkats, utsträcka den föreslagna bestämmelsen till

att omfatta jämväl sagda tjänsteläkare. Men detsamma gäller i stort sett även

i fråga om länsveterinärer och samtliga andra tjänstemän, som i en eller annan

form medverka i landstingsförvaltningens olika grenar.

Att utvidga den föreslagna bestämmelsen till att omfatta samtliga dessa

tjänstemannagrupper, torde uppenbarligen icke vara lämpligt, och även de

skäl, som i flertalet yttranden anförts mot stadgandet i den begränsade omfattning,

de sakkunniga givit åt detsamma, synas mig övertygande. Då härtill

kommer, att de upplysningar, som kunna erfordras frun förvaltningsutskottsledamöter,

som icke äro landstingsmän, och från de olika tjänstemännen, hädanefter

som hittills torde kunna lämnas under ärendenas förberedande behandling,

anser jag, att 34 § bör helt utgå ur de sakkunnigas förslag. I

I landstingsförordningens 44 § meddelade föreskrifter angående landstingets

protokoll hava med smärre jämkningar upptagits i 37 §. motsvarande 38 § i de

sakkunnigas förslag. Jämkningarna hava delvis betingats därav, att de sakkunniga

föreslagit upphävande av de för närvarande i G1 § av landslingsför
-

Departe
mentschefen.

37 §

De sakkunniga.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Utlåtanden.

Departe
mentschefen.

ordningen ingående bestämmelserna om skyldighet för landstinget att ombesörja

visst sammandrag av protokollen och om beskaffenheten av delta. Nu

gällande föreskrift om sättet för protokollets justering har av de sakkunniga

ansetts olämplig och har ersatts med en föreskrift, att protokollet skall i den

ordning landstinget beslutar justeras sist fjorton dagar efter landstingets avslutande.

Mot ifrågavarande bestämmelser hava i utlåtandena från Örebro, Skaraborgs

och Stockholms lems landsting framförts vissa erinringar, vilka emellertid i det

stora hela icke avse av de sakkunniga föreslagna nyheter utan stadganden, som

upptagits från den nuvarande landstingsförordningen.

Örebro läns landsting riktar sig sålunda mot stadgandet att i protokollet skall

upptagas förteckning å de vid varje sammanträde närvarande ledamöterna. Enligt

landstingets asikt borde det vara tillräckligt, om en dylik förteckning intages

i protokollet vid landstingets första sammanträde, under det att i protokollen

vid de följande sammanträdena intages allenast en uppgift å antalet

närvarande med angivande av de landstingsledamöter, som av en eller annan

anledning utevarit vid uppropet.

Skaraborgs läns landsting påtalar, att lagförslaget utesluter möjligheten till

diskussionsprotokoll. Landstinget hade sig bekant, att dylika f. n. på sina håll

förekomme. Med hänsyn till att landstinget i allmänhet sammanträdde allenast

en gång om året och att därvid stundom förekomme frågor, vilkas utförliga

behandling protokollet borde bevara, ansåge landstinget, att förbudet mot diskussionsprotokoll

borde utgå ur förslaget.

En liknande uppfattning omfattas av Stockholms läns landsting, som uttalar,

att bestämmelsen, att muntliga yttranden icke må inflyta i protokollet, lämpligen

borde utgå och ersättas med ett stadgande, att landstinget i sin arbetsordning

må intaga bestämmelse, huruvida och i vad mån muntliga yttranden

må inflyta i protokollet.

Vad sålunda erinrats, torde icke vara av den art, att det bör föranleda ändring

i sakkunnigförslaget. Sekreterarens arbete med uppgörande av förteckning över

de vid landstingssainmanträde närvarande ledamöterna kan icke vara så betungande,

att man på den grund bör frångå hittills gällande bestämmelse. Att

införa diskussionsprotokoll vid landstingssammanträdena anser jag olämpligt.

Det skulle, om fordran på opartiskhet och fullständighet skulle kunna upprätthållas,

givetvis förutsätta stenografiska referat, vilka sedermera skulle justeras

av de olika talarna o. s. v., och landstingsprotokollet skulle svälla ut i avsevärd

mån och härmed förlora i överskådlighet samt icke heller med önskvärd

snabbhet kunna utkomma i tryck. Diskussionsprotokoll för landstinget bör för

den skull enligt mitt förmenande undvikas. Allt fortfarande skulle det stå

dem som tillhört minoriteten fritt att få sådant till protokollet antecknat, ävensom

envar landstingsman, att senast vid protokollets justering i bilaga till detsamma

skriftligen anföra de skäl, på vilka han grundat sin mening. Med hänsyn

till att jag i motsats till de sakkunniga föreslagit att bibehålla länsstyrelsens

prövning av landstingets beslut, har jag ansett nödigt återföra bestämmelserna

rörande justering av landstingets protokoll till vad härutinnan för närvarande

gäller.

opaginerad Kontrollera mot PDF

• Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

70

38 § är oförändrad upptagen från landstingsförordningen och motsvarar 37 § 38 §■

i de sakkunnigas förslag. Stadgandet torde icke giva anledning till någon erinran.

Slutligen är att nämna, att de sakkunniga såsom onödiga eller olämpliga utmönstrat

i landstingsförordningen upptagna stadganden, att ordföranden äger

att deltaga i landstingets överläggningar och beslut, att, om någon landstingsman

vid föredragning av väckt förslag yrkar, att det i anseende till sin vikt

eller outredda beskaffenhet skall till nästa landsting uppskjutas, över denna

begäran först skall beslutas samt att förslag, som av Kungl. Maj:t framställes

till landstinget, skall vid samma landsting oförändrat antagas eller avslås. Angående

de sakkunnigas motivering i dessa hänseenden hänvisar jag till betänkandet

sid. 143 och 144.

Mot utelämnandet av nu nämnda stadganden hava ingå erinringar gjorts i de

inkomna utlåtandena, och även jag anser lämpligt, att desamma ej intagas i

landstingslagen.

Utmönstrade

sälle

sakkunniga.

Departe
mentschefen.

5 kap. Om landstingets förvaltningsutskott, särskilda beredningar

och tjänstepersonal samt om ersättning åt innehavare av landstingets

förtroendeuppdrag (39—44 §§).

Sitt huvuduppdrag att genom en revision av landstingsförordningen söka be- 39 och 40 §§.

reda utrymme och stöd åt en mera rationell organisation av landstingens arbets- De sakknnsätt

och förvaltning hava de sakkunniga fullgjort på det sätt, att de på grund av

erfarenheter, som vunnits inom landsting med reformerad förvaltning, åt landstingets

förvaltningsutskott givit ställning och befogenhet såsom landstingets

centrala berednings- och förvaltningsorgan.

Huvudbestämmelserna återfinnas under 39 och 40 §§ i lagförslaget. Under

det att enligt gällande lag landstingen väl äro berättigade, men ej skyldiga att

utse ett förvaltningsutskott, skall det hädanefter vara obligatoriskt för landstingen

att tillsätta ett dylikt utskott. Förslaget förutsätter, att vissa i lagen

angivna funktioner alltid skola tillkomma utskottet, men överlåter åt vederbörande

landsting att i ett reglemente för utskottet meddela närmare bestämmelser

för dessa funktioners fullgörande ävensom att i reglementet föreskriva de

arbetsuppgifter i övrigt, som skola ankomma på utskottet. De funktioner, som

enligt lagen alltid skola ankomma på förvaltningsutskottet äro följande: handhavande

av landstingets penningväsende, överinseende över de för särskilda

verkställighetsbestyr utsedda styrelsers eller personers ekonomiska förvaltning

och därutöver den befattning med landstingets anstalter och inrättningar, som

enligt lag eller författning ankommer å utskottet, samt upprättande av fullständigt

förslag till utgifts- och inkomststat för landstinget. I den mån icke

annorlunda stadgas i lag eller författning eller föreskrives av landstinget, skulle

på förvaltningsutskottet ankomma att bereda övriga landstingsärenden, att verkställa

landstingets beslut, att anföra besvär över länsstyrelsens vägran att god
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

känna av landstinget fattat beslut, att avgiva förklaring i anledning av besvär

över landstingets beslut samt att i allmänhet företräda landstinget mellan mötena.

I fråga om förvaltningsutskottets obligatoriska åliggande att hava »överinseende

över de för särskilda verkställighetsbestyr utsedda styrelsers eller personers

ekonomiska förvaltning» betona de sakkunniga angelägenheten av att

det nuvarande decentralisationssystemet inom landstingsförvaltningen vidmakthålles.

Härmed läte sig enligt deras mening väl förenas, att en central kontrollapparat

anordnades, varmedelst landstingen genom sina förtroendemän

kunde öva uppsikt över den ekonomiska förvaltningen vid de under landstinget

lydande anstalterna. Kravet därå från det anslagsbeviljande landstingets sida

torde vara väl befogat och kontrollens behövlighet hade framträtt i skarpare

dager, i den mån förvaltningen tillvuxit. Erfarenheten från redan genomförda

nyorganisationer syntes ock giva vid handen, att väsentliga besparingar härigenom

kunde åstadkommas. I vad mån önskemålen å ena sidan om kontrollens

effektivitet och å den andra om tillbörlig handlingsfrihet för de lokala förvaltningarna

komme att tillgodoses, vore en fråga, för vars lösande landstingslagen

icke kunde giva närmare direktiv. Detta ankomme dels å de reglementen,

som de särskilda landstingen komme att utfärda, dels ock å gestaltningen av

den blivande lagstiftningen rörande sjukvårdsanstalterna. Tyngdpunkten av

sjukvårdsanstalternas ekonomiska, förvaltning borde alltfort ligga hos de lokala

styrelserna, vilka jämväl utan inblandning från någon central landstingsmyndighet

borde omhänderhava de rena sjukvårdsangelägenheterna. Någon centralisering

av den ekonomiska förvaltningen vid sidan av eller under förvaltningsutskottet

borde ej heller få förekomma. Inrättande för dessa anstalter av en

särskild överstyrelse skulle kringskära förvaltningsutskottets befogenhet och

allvarligt äventyra den enhetliga överblick över och ledning av förvaltningsapparaten,

som man velat ernå genom att inrätta ett obligatoriskt förvaltningsutskott.

I 40 § av förslaget föreskrives, att antalet ledamöter i förvaltningsutskottet

skall vara minst fem och högst femton. Maximisiffran har tilltagits relativt

hög av den anledning, att det av de sakkunniga förutsättes, att utskottet oftast

kommer att uppdelas på två, tre eller kanske flera avdelningar. I landstingens

organisationsfrihet föreslås endast två begränsningar, nämligen att statförslaget

skall uppgöras av det samfällda utskottet och att den befattning med hälsooch

sjukvårdsärenden, som enligt allmänna sjukhusstadgan tillkommer utskottet,

icke får uppdelas på olika avdelningar. Den förra utgör en ytterligare

konsekvens av önskemålet om enhetlighet i budgetsberedningen. Den andra är

på sätt och vis jämväl en dylik konsekvens, enär sjukvårdsärendenas behandling

inom olika avdelningar lätt skulle kunna bidraga till att sönderbryta vad till

sin natur vore ett helt. Stadgandet anteciperar förefintligheten av en ny sjukhusstadga

med bestämmelse, att utskottet eller avdelning av detsamma men

icke en självständig sjukvårdsnämnd skall handhava viss befattning med landstingets

hälso- och sjukvårdsfrågor. I 40 § föreskrives vidare, att i reglementet

kan stadgas, att landstinget väljer varje avdelning av utskottet för sig. samt att

det ankommer på det samfällda utskottet att besluta om urtima landsting.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 188.

81

De myndigheter och korporationer, som avgivit utlåtande över kommittéför- utlåtanden,

slaget, hava så gott som enhälligt anslutit sig till vad de sakkunniga i förevarande

hänsende anfört och föreslagit. Av länstyrelserna hava sålunda åtminstone

20 och av landstingen 24 ävensom Svenska landstingsförbundets styrelse

uttalat sig för, att de sakkunnigas förslag i dessa delar lagfästes. Allmänt

gives erkännande åt de sakkunniga för att de sökt åstadkomma den erforderliga

reformen med utnyttjande av den nuvarande förvaltningsorganisationen

och med beaktande av de olika förhållandena i olika län samt att de åt

landstingen förbehållit en vidsträckt organisationsfrihet. Såsom typiskt för

den riktning, i vilken dessa utlåtanden gå, må ur det av styrelsen för Svenska

landstingsförbundet avgivna utlåtandet, som av fem länsstyrelser och fjorton

landsting åberopas såsom eget yttrande, anföras följande:

»Genom dessa bestämmelser (de i 89 och 40 §§) hava de sakkunniga på ett

lyckligt sätt och utan att rubba den decentralisation och fördelning av själva

förvaltningsuppgifterna, som är utmärkande för det länskommunala arbetssystemet,

löst den viktigaste av sina uppgifter, den att genom en obligatorisk beredning

av ärendena och en enhetlig finansiell ledning skapa en rationell landstingsorganisation.

Styrelsen vill till en början understryka behovet av en reformering

av landstingens centralorganisation. Den nuvarande landstingsförordningens

bestämmelser eller brist på bestämmelser angående ett verkligt, centralt

berednings- och »regerings»-organ hade föga att betyda på den tid, då

landstingens verksamhet hade en relativt blygsam omfattning och de sammanlagda

utgifterna belöpte sig till ett par miljoner kronor per år, men med den

väldiga expansion, som förvaltningen undergått, med den mångfald av ärenden,

som numera, delvis ur skatteutjämningssyfte, överflyttas på landstingen, och

med en sammanlagd utgiftsstat av 80 ä 100 miljoner kronor per år, duga ej

längre de gamla bestämmelserna. Den nuvarande landstingsförordningen har

så att saga blivit för trång för våra dagars landstingsförvaltning. Ett belägg

på riktigheten av detta påstående utgör det faktum, att ett flertal landsting,

delvis vid sidan av lagen, på egen hand omlagt sin centralförvaltning, och att

detta skett just på sätt, kommittén nu föreslagit, nämligen genom att ombilda

förvaltningsutskottet till ett centralt berednings- och förvaltningsorgan. Förhandlingarna

vid landstingens ombudsmöte i Stockholm den 11 och 12 mars

1920, däribland annat landstingsförvaltningens omorganisation diskuterades av

ombud från samtliga landsting, torde också ådagalägga en i landstingskretsar

synnerligt allmänt omfattad mening angående behovet av en på antytt sätt omorganiserad

förvaltning. Styrelsen får för sin del livligt tillstyrka'' att de sakkunnigas

förslag, i vad det angår tillskapandet av ett obligatoriskt förvaltningsutskott

med ovan angivna i § 39 omförmälda befogenheter bliver lagfästa!.»

Det förtjänar särskilt framhållas, att de två landsting, Älvsborgs och Stockholms

läns, som redan omorganiserat sin centralförvaltning på sådant sätt, att

vid förvaltningsutskottets sida inskjutits en särskild nämnd för sjukvårdsärendenas

behandling, icke gjort några erinringar mot de sakkunnigas förslag att

låta förvaltningsutskottet fungera såsom centralorgan för samtliga frågor, således

även dem angående sjukvården. Sistnämnda landsting synes härutinnan

vilja gå längre än de sakkunniga. I utlåtandet heter det sålunda bl. a.:

»Den måhända viktigaste förändring, vilken kommitterade föreslagit, innefattas

i §§ 39 och 40 och gäller förvaltningsutskottets sammansättning och verk
Bihang

till riksdagens protokoll 10SJt. 1 samt. lhl) höft. (Nr 188.) 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

samhet. Bestämmelserna härom avse uppenbarligen att legalisera och reglera

vissa organ, vilka åtminstone å flera håll redan, ehuru vid sidan av landstingsförordningens

bestämmelser, tillskapats på grund av landstingens växande arbetsuppgifter.

Härvid åsyftas främst de av landstingen inrättade institutioner, vilka

benämnas sjukvårdsnämnd, sjukhusnämnd, sjukvårdsutskott och dylikt. Det

synes välbetänkt att, såsom kommitterade föreslagit, giva dessa organ ställningen

av särskilda avdelningar av förvaltningsutskottet. Den befogenhet,

som skall tillkomma en sådan underavdelning i förhållande till utskottet i dess

helhet, framgår icke fullt tydligt av förslaget. Det tcrde emellertid vara principiellt

riktigt, att den förvaltningsutskottet tillkommande beslutanderätten

skall utövas av utskottet in pleno, vederbörande landsting dock obetaget att genom

det för utskottet utfärdade reglemente uppdraga beslutanderätten i mindre

viktiga frågor åt de olika avdelningarna av utskottet. Endast under denna förutsättning

kan det nämligen förväntas, att erforderlig enhetlighet i arbetet skall

vinnas och att förvaltningsutskottet skall få den överblick, som är nödvändig för

att utskottet vid anslagsfrågornas förberedande skall kunna taga vederbörlig

hänsyn till landstingets ekonomi.»

Endast från länsstyrelserna i Uppsala, Jämtlands, Älvsborgs och Skaraborgs

län samt från Gotlands läns landsting hava mer principiella invändningar framförts

mot de anförda förslagen. Dessa invändningar innebära i det stora hela,

att sagda förslag äro ägnade att giva förvaltningsutskottet alltför stor makt

och befogenhet. Även nu omförmälda länsstyrelser och landsting förorda emellertid

ett obligatoriskt förvaltningsutskott.

I utlåtandet från länsstyrelsen i Uppsala län heter det sålunda bl. a.:

»Att mellan landstings sammanträden ett förvaltningsutskott är verksamt,

måste anses nödigt och nyttigt. Som bekant har inrättandet av ett sådant utskott

med ganska vidsträckta befogenheter ansetts förenligt med nu gällande

landstingsförordning. När förslaget, på sätt som skett, lagfäster förvaltningsutskottet,

är det fara värt, att därigenom kommer att i praktiken förryckas

det rätta förhållandet mellan landstinget och utskottet samt åt detta givas en

ställning motsvarande en bolagsstyrelses. Tillika kommer tillvaron av en

ständig delegation med sådan maktfullkomlighet lätteligen att inkräkta på

den offentliga myndighetens område. Emellertid finnes givetvis icke något

att erinra däremot, att förvaltningsutskott göres obligatoriskt och erhåller till

uppgift att handhava landstingets penningväsende och utföra andra särskilda

uppdrag, som genom reglemente eller eljest bliva det anförtrodda. Av praktiska

skäl är det lämpligt, att förvaltningsutskottet äger avgiva förklaring i

anledning av besvär över landstingets beslut och anföra besvär över länsstyrelsens

efter landstingssammanträdets slut meddelade vägran att godkänna ett

av landstinget fattat beslut. Däremot bör utskottet icke ens kunna bemyndigas

att i allmänhet företräda landstinget mellan dess möten.»

Sagda länsstyrelse framhåller dessutom, att av de sakkunniga i 39 § föreslagen

lagtext bör omredigeras därhän, att därav med tydlighet framgår, att

förvaltningsutskottets mandat varar icke blott till nästa lagtima sammankomst,

utan åtminstone till dess nytt förvaltningsutskott blivit valt, samt att uttrycket

i förslagets 40 § »allmänna sjukhusstadgan» icke hänvisar till någon nu eller med

säkerhet i framtiden existerande. Hänvisningen kunde för övrigt komma att

utan riksdagens medverkan få en helt annan innebörd än som torde vara åsyftat.

Av länsstyrelsen i Jämtlands län framhålles bl. a. följande:

»Den i 39 och 40 §§ behandlade frågan om landstingets förvaltningsutskott

och dess befogenhet innebär en av de väsentligaste och enligt länsstyrelsens

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

8.3

mening följdrikaste nyheterna i förslaget. Utan tvivel innehåller förslaget i

denna del beaktansvärda fördelar. Ett större och rationellare användande av

förvaltningsutskottet och en viss därmed förbunden utsträckning av dess befogenhet

är tydligen väl ägnat att giva ryggrad åt och stärka landstingsorganisationen

i sin helhet. Men den omfattning, varuti förslaget gjort en dylik utsträckning,

synes länsstyrelsen innebära en fara att förvaltningsutskottet blir

det egentliga landstinget, vilket kommer att i regel leda och därigenom bestämma

dess beslut samt sätta de utanför utskottet stående ledamöterna i landstinget

ur stånd att i regel kunna mot utskottet inverka bestämmande i fråga om

besluten. Faran härför ökas än mera genom den tillökning av utskottsledamöternas

antal, som av förslagets genomförande i många fall skulle bliva följden.

I regel torde utskottsmedlemmarna komma att utses inom landstinget; utskottets

majoritet kommer då att bliva en kompakt stomme inom tinget, som

genom större insikt i ärendena och med stöd av partibundenheten komme att

regera tinget; någon självständighet hos tingets ledamöter hade svårt att göra

sig gällande åtminstone innanför det parti, som majoriteten företrädde. Faran

härav komme icke heller att väsentligen förminskas, om i utskottet skulle insättas

ledamöter utanför landstinget, men detta skulle än ytterligare förhöja

oegentligheten av den föreslagna maktutvidgningen.

De förvaltningsutskottets nya befogenheter, som härvid äro avgörande, äro

dess åliggande att avgiva förslag till utgifts- och inkomststat för landstinget

samt den befogenhet att verkställa beredning av övriga på landstingets handläggning

ankommande ärenden, som fakultativt tillagts detsamma. Vad det

förra angår är det utan tvivel gagneligt, att till landstingets sammanträde en

sammanställning göres av redan beslutade och till tinget föreslagna utgifter

samt beräknade inkomster. Det har visat sig, att utan en sådan sammanställning

landstinget under den första tiden av sitt sammanträde kan sväva i ovisshet

om vad det har råd till eller ej; särskilt framträder olägenheten härav i tider,

då angelägenhet föreligger att inskränka utgifterna. En sådan sammanställning

bör alltså av förvaltningsutskottet göras. Men helt annorlunda verkar

ett på prövning av de framställda förslagen grundat förslag till utgiftsoch

inkomststat. En sådan prövning kommer att med omständigheternas makt

väsentligen i förvaltningsutskottets hand överflytta beslutandemakten över de

framställningar till landstinget, som hava ekonomisk innebörd. Enahanda blir

förhållandet med andra framställningar genom en utskottet tillagd beredningsbefogenhet

av icke ekonomiska frågor. Alldeles särskilt måste detta bliva

fallet med till landstingets yttrande remitterade lagförslag och andra mera omfattande

framställningar; det kunde då vara lika så gott att redan från början

inhämta förvaltningsutskottets yttrande.»

Länsstyrelsen i Älvsborgs län erinrar om, att några landsting vid sidan av

förvaltningsutskottet tillsatt andra mellan landstingen fungerande nämnder för

utförande av vissa uppgifter eller beredande av vissa ärenden. »Särskilt har»,

säger styrelsen, »på sina håll behov känts att tillsätta en nämnd med lämpad

sammansättning för den speciella uppgiften att ägna sig åt de viktiga sjukvårdsfrågorna.

Detta uppfatta de sakkunniga som en oformlighet. Hos förvaltningsutskottet

skall hela budgetsbehandlingen koncentreras och detta medför

enligt sakkunnigas uppfattning, att sjukvårdsfrågor eller andra frågor av

ekonomisk innebörd ej i något avseende få av annan nämnd behandlas.

Förvaltningsutskottet har under utvecklingens gång fått en allt mer central

och ledande ställning inom landstingen. Sakkunniga vilja nu utesluta möjligheten

för landstingen att, om de så önska, åstadkomma något som kan försvaga

denna förvaltningsutskottets ställning.

Under intrycket av det starka behovet av en uttryckligen lagstadgad ledande

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

och sammanhållande kraft inom landstingets omfattande arbetsfält och under

påverkan av nuvarande allmänna benägenhet för förvaltningscentralisation ha

alltför teoretiska spekulationer över för de olika förvaltningsorganen lämpade

uppgifter lett till förslag, som äventyra att vågskålen kommer att slå över till

motsatta ytterligheten och att landstinget bekommer en densamma alldeles övermäktig

ledning. Emellertid skulle länsstyrelsen av den föreslagna lagtextens

formulering (§ 39 i förslaget) ej funnit anledning till dessa erinringar. Sakkunnigas

på denna punkt särskilt omsorgsfulla motivering, vilken är resultatet

av en ingående principstrid med den samtidigt arbetande lasarettskommittén,

utesluter emellertid en för länsstyrelsen tillfredsställande tolkning av ifrågavarande

lagtext. Enligt sakkunnigas förklaring innebär nämligen förvaltningsutskottets

uppgift att ''avgiva förslag till inkomst- och utgiftsstat för

landstinget’ att förvaltningsutskottet och det ensamt tillkommer att bereda

''sådana ärenden, som hava ekonomisk innebörd’. Uppgifter sådana som att

bereda underdåniga yttranden får landstinget rätt att överlämna till andra personer

än dem, som sitta i förvaltningsutskottet. Så snart det däremot gäller

pengar — mycket eller litet — får en ingående detaljgranskning ej överlämnas

åt härför speciellt tränade krafter.---Enligt länsstyrelsens

mening bör förvaltningsutskottet framlägga fullständigt förslag till budget,

men det vore säkerligen nyttigt, om exempelvis en självständigt arbetande sjukhusnämnd

finge spela det centrala ämbetsverkets roll i förhållande till riksbudgeten

och dess efter ingående granskning avgivna yttrande finge åtfölja

den av förvaltningsutskottet slutligen prövade och i budgetens ram inpassade

sjukhusbudgeten. Det kan härvidlag ej bli mer tal om ett överflödigt dubbelarbete

än vid sakkunnigas förslag, enligt vilket sjukhusärendena först skola

behandlas av en särskild avdelning av utskottet och sedan utskottet i dess helhet.

Men en självständigt arbetande sjukhusnämnd efter mönster från vissa

landsting skulle otvivelaktigt verka i riktning av en förnuftig arbets- och maktfördelning.

I varje fall bör ej landstinget förbjudas att på så sätt organisera

sin förvaltning, om det skulle finna en sådan anordning fördelaktig. Länsstyrelsen

vill därför förorda en sådan avfattning av 39 §. att därav otvetydigt

framgår, att ärenden av ekonomisk innebörd kunna beredas av annan nämnd

än förvaltningsutskottet.

Länsstyrelsen vill tillägga, att den med det sagda ingalunda tagit ställning

till frågan om en sjukhusnämnd, sådan som den av lasarettskommittén föreslagna.

Skulle emellertid en så beskaffad sjukhusnämnds maktbefogenheter

överflyttas till förvaltningsutskottet, finner länsstyrelsen givetvis vid sådant

förhållande ökad anledning till sina nu gjorda erinringar.»

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller den motsättning, som förefinnes

mellan de sakkunnigas förslag i vad det avser förvaltningsutskottets befattning

med sjukvårdsfrågorna och den s. k. lasarettskommitténs förslag, och hänvisar

beträffande sin uppfattning i dessa frågor till det utlåtande över sagda betänkande,

som länsstyrelsen inom den närmaste tiden komme att avgiva.

Gotlands läns landsting gör i fråga om de föreslagna bestämmelserna om förvaltningsutskottet

följande uttalande:

»Att förvaltningsutskotten göras obligatoriska och icke, såsom hittills, beroende

av de enskilda landstingens beslut torde icke kunna föranleda någon erinran,

så mycket mindre som samtliga landsting redan hava dylika utskott. Förslaget

innebär emellertid även att vissa — i § 39 uppräknade — funktioner alltid

skola tillkomma detta utskott samt andra i den mån annorlunda icke föreskrives

genom lag eller författning eller genom landstingets beslut.

Landstinget håller före, att det för de större landstingen, vilkas budgeter röra

sig om åtskilliga miljoner kronor, väl kan vara nödvändigt att hava ett enhetligt

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

85

organ för utövande av kontroll över användningen av de av tingen beviljade

anslag. För de mindre landstingen torde detta däremot icke vara av behovet

påkallat. Det synes åtminstone för Gotlands läns landstings vidkommande tillräckligt,

att det fåtal direktioner och styrelser, som äro redovisningsskyldiga för

erhållna landstingsanslag, underkastas den kontroll, som innebäres i den årliga

revisionen genom av landstinget utsedda revisorer.

Det torde dessutom bliva svårt att erhålla lämpliga personer, vilka kunna utan

men för sin borgerliga verksamhet ägna sig åt en dylik uppgift. Landstinget

skulle på grund härav sannolikt bliva nödsakat att anställa en för förvaltningsutskottet

föredragande avlönad tjänsteman (landstingsdirektör) en utväg, som

synes landstinget så mycket mindre önskvärd att beträda, som kostnaderna för

avlönande av en dylik tjänsteman torde bliva rätt avsevärda och säkerligen

för stora i förhållande till det gagn, som kan vinnas av en dylik anordning.

På grund av vad sålunda anförts anser landstinget, att den blivande lagen

om landsting icke bör tillägga landstingens förvaltningsutskott några obligatoriska

funktioner utan att åt landstingen bör lämnas frihet att vart för sig bestämma

de uppgifter, som skola tillkomma nämnda utskott. Behovet av bestämmelser

i detta avseende, vilket, såsom ovan anförts, torde vara olika för de

skilda landstingen, beroende på storleken av deras budget och andra omständigheter,

synes böra vara avgörande.»

Medicinalstyrelsen, som granskat det föreliggande förslaget med hänsyn till

landstingens sjukvårdande verksamhet, har i stort sett godtagit de principer, på

vilka förslaget bygger och framför i övrigt önskemål, att den medicinska sakkunskapen

måtte komma till sin rätt vid sjukvårdsärendenas förberedande behandling.

Styrelsens utlåtande i hithörande delar är av följande lydelse:

»För landstingets verksamhet på hälso- och sjukvårdens område synes en

permanent fungerande myndighet, som året om företräder landstinget, vara av

behovet synnerligen påkallad. Huruvida densamma, såsom de sakkunniga föreslagit,

skall handhava ifrågavarande verksamhet i samma omfattning, som lasarettskommittén

i sitt år 1922 avgivna betänkande föreslagit beträffande den

s. k. sjukvårdsnämnden, torde emellertid kunna vara föremål för tvekan. Att

ärenden, som för närvarande handhavas av epideminämnden, fortfarande höra

handhavas av samma nämnd, synes medicinalstyrelsen synnerligen lämpligt.

De uppdrag, som enligt epidemilagen tillkomma denna nämnd, äro nämligen i

flera avseenden av den art, att de icke kunna tillfredsställande lösas utan förste

provinsialläkarens intima deltagande i ärendenas behandling. Epidemilagen

har också i riktig insikt härav gjort förste provinsialläkaren till självskriven ledamot

av denna nämnd, en ställning, som icke lärer beredas honom i förvaltningsutskottets

avdelning för hälso- och sjukvårdsärenden. Styrelsen förutsätter,

att någon ändring i barnmorskestyrelsens och distriktssköterskestyrelsens

befogenheter icke skulle vidtagas.

Därest landstinget bestämmer, att förvaltningsutskottet skall arbeta på olika

avdelningar, synes vikten av att den avdelning, som handhar hälso- och sjukvårdsärendena,

tillgodoses med tillbörlig sakkunskap, vara så stor, att ledamöterna

av denna avdelning i varje fall böra utses genom särskilt val av landstinget.

Såsom synes framgå av ordalydelsen i 34 § i de sakkunnigas förslag

och i motiveringen till denna paragraf uttryckligen angives hava varit avsett,

kunna till ledamöter av förvaltningsutskottet utses även personer.utom landstinget.

Derigenom synes möjlighet fiirefinnas att, därest ej medicinsk sakkunskap

redan förefinnes inom landstinget, tillförsäkra utskottets sjukvårdsavdelning

sådan sakkunskap, vilket otvivelaktigt skulle vara till stor fördel för avdelningens

arbete.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8(3

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

o Under alla förhållanden synes förvaltningsutskottet, respektive dess sjukvårdsavdelning

vid behandling av frågor rörande länets hälso- och sjukvård höra

hava tillfälle att rådfråga förste provinsialläkaren i länet, vilken därför bör äga

rätt att närvara vid utskottets respektive avdelningens sammanträden i frågor,

som falla inom hans verksamhetsområde, och därvid avgiva yttrande. Bestämmelse

härom synes höra intagas i förslagts V. kapitel. Den rätt, som styrelsen

sålunda anser böra tillerkännas förste provinsialläkaren i frågor angående

hälso- och sjukvård, synes styrelsen böra medgivas vederbörande länsveterinär

i frågor rörande veterinärväsendet.»

Vad angar länsstyrelsernas och landstingens ävensom landstingsförbundets

ställning till de i 39 och 40 §§ föreslagna detaljbestämmelserna med avseende

pa förvaltningsutskottet och dess befogenhet är att anteckna, hurusom erinringarna

äro ganska få och på några undantag när mindre väsentliga.

Länsstyrelsen i Gotlands län framför betänkligheter i fråga om bestämmelsen

att förvaltningsutskottet skulle hava överinseende över de för särskilda verkställighetsbestyr

utsedda styrelsers och personers ekonomiska förvaltning. Detta

överinseende skulle, anför länsstyrelsen, enligt de sakkunnigas motivering icke

innebära att utskottet skulle kunna taga sig beslutanderätt över de uppdragsinnehavare,

varom fråga vore. För att undvika all fara för olämplig inblandning,

vartill ett stadgande om överinseende möjligen kunde leda, syntes detta

stadgande böra utbytas mot en bestämmelse, hämtad från de sakkunnigas motivering,

att förvaltningsutskottet skulle hava obehindrat tillträde till vederbörande

inrättningar och företag jämte allt vad till dem hörde och vara berättigat att

från funktionär vid dem erhålla önskade upplysningar, för att med ledning

bland annat därav verkställa budgetsberedningen samt eventuellt hos landstinget

anmäla förhållanden, som kräva dess uppmärksamhet.

Blekinge läns landsting framhåller, att den starka centralisationen och de

ökade kostnader, som den inom vissa landsting företagna omorganisationen av

landstingens förvaltning medfört, torde utgöra skäl för de smärre länen att

ställa sig tveksamma till en dylik organisation. Det nu framlagda förslaget

stadgade emellertid icke något direkt tvång för landstinget att beträda denna

väg, ehuru visserligen föreskriften i 39 § om förvaltningsutskottets obligatoriska

överinseende över de särskilda styrelsernas och organens ekonomiska förvaltning

lätteligen kunde giva uppslag till en sådan utveckling. Landstinget

ansåge att det borde ankomma på landstinget självt att pröva och avgöra, huruvida

och i vilken omfattning ett sådant överinseende över förvaltningen borde

uppdragas åt förvaltningsutskottet.

Örebro låns landsting erinrar:

»Ett dylikt övervakande kan väl teoretiskt bestämmas, men huru skall väl i

praktiken ett ansvarsfullt och effektivt överinseende över alla ett landsting underlydande

institutioner och personer kunna utövas? Genomgående av kassarapporter

och skriftliga redogörelser i både det ena och andra ämnet kan visserligen

giva förvaltningsutskottet en ungefärlig föreställning om den ekonomiska

förvaltningen, men denna kännedom måste, om förvaltningsutskottet icke

skall göra sig skyldigt till bristande noggrannhet i övervakningen och därigenom

ådraga sig ansvar, utan tvivel vidgas och fördjupas genom å vederbörlig ort

måhända flera gånger om året gjorda sorgfälliga iakttagelser och undersökningar;

och vilket besvär och kostnad dylika inspektionsresor skulle

förorsaka förvaltningsutskottets ledamöter i t. ex. Örebro län, kan man lätt göra

sig en föreställning om, då här finnes ett länslasarett, 7 sjukstugor, ett tuberkulossjukhus,

tre tuberkulossjukstugor, ett skyddshem för gossar med ett ganska

vidlyftigt jordbruk, en uppfostringsanstalt för sinnesslöa barn, ett småskole
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

87

seminarium, ett barnhem, 2 barnkolonier och 7 dispensärer, vartill komma länets

samtliga epidemisjukhus och därjämte ett ganska stort antal institutioner, bl. a.

tre folkhögskolor, som åtnjuta anslag av landstinget och därför äro redovisningsskyldiga.

Härtill kommer att ett dylikt överinseende lätteligen medför

divisionsansvar och hos den övervakade styrelsen eller personen mången gångväcker

olust och förlamar initiativkraften.

Det är alltså otvivelaktigt bäst, att landstinget självt får bestämma, huruvida

och i vad mån någon ytterligare kontroll genom förvaltningsutskott, utöver

den som bestrides av vederbörande revisorer, skall ifrågakomma med avseende å

de landstinget underlydande styrelsers och personers ekonomiska förvaltning.

I detta sammanhang vill landstinget såsom sin bestämda åsikt uttala, att i det

statförslag, som av förvaltningsutskottet framlägges för landstinget, samtliga

anslagskrav böra upptagas, förvaltningsutskottet dock obetaget att i motiveringen

till staten avsts^rka dem utskottet av en eller annan anledning anser böra

avslås eller föreslå de ändringar med avseende å framställda yrkanden, som utskottet

anser böra vidtagas.

Slutligen vill landstinget framhålla, att en befogenhet, som sakkunniga^ synes

hava förbigått, men som med allt skäl bör genom lag kunna inrymmas åt förvaltningsutskottet,

är att å landstingets vägnar pröva och fatta beslut beträffande

av fattigvårdssamhällen framställda krav på ersättning för sjukvårdskostnader

för fattiga enligt 40—42 paragraferna fattigvårdslagen samt att å landstingets

vägnar anföra besvär och avgiva förklaring i dylika ärenden.»

Jämtlands läns landsting, som i det stora hela förklarar sig instämma i det

yttrande, som av Svenska landstingsförbundets styrelse avgivits över förslaget,

påyrkar en sådan omarbetning av förslagets 40 §, att något minimiantal ledamöter

i förvaltningsutskottet icke fixeras, eller, därest så anses böra ske,

detta antal bestämmes till tre, att maximiantalet minskas, att rätt icke tillerkännes

landstinget att åt särskilda avdelningar av förvaltningsutskottet uppdraga

vissa bestj^r, samt att i stället införes bestämmelser av innebörd, att utskottet

äger att åt vissa av utskottet utsedda delegationer uppdraga handhavandet

av vissa bestyr, dock med ansvaret och överinseendet över delegationernas

verksamhet åvilande utskottet. Dessa yrkanden, i vilka länsstyrelsen

instämmer, motiveras av landstinget sålunda:

»I 40 § av förslaget har bestämmelse intagits därom, att antalet ledamöter i

förvaltningsutskottet skall utgöra minst fem och högst femton. Ehuruväl den

av de sakkunniga förebragta motivering för fastställande av dessa antal såsom

minimum och maximum torde hava skäl för sig, synes oss emellertid de sakkunniga

hava förbisett, att i de mindre landstingen något behov av ett, av flera

eller många personer bestående förvaltningsutskott icke förefinnes, och att en

bestämmelse särskilt om fixerande av minimiantalet till fem ledamöter kan

komma att vålla avsevärda olägenheter. Vad särskilt de norrländska länen beträffar,

måste de väldiga avstånd och de svåra kommunikationsförhållanden,

som alltfort förefinnas, medföra stora svårigheter att få sammanträden till

stånd med förvaltningsutskott, då detsamma består av flera ledamöter. Det är

ju så, att landstingen vid utseende av ledamöter mera taga hänsyn till dessas

duglighet och förmåga än deras boningsort, och därvid kan och har vid upprepade

tillfällen inträffat inom vårt län, att till ledamöter utsetts personer, som

varit bosatta på avsevärda avstånd från sammanträdesorten. Någon som helst

olägenhet har icke försports genom att såsom i vårt län antalet ledamöter i förvaltningsutskottet

utgjort ett så litet antal som tre. Däremot synes oss som

om avsevärda olägenheter skulle uppstå genom höjande av minimiantalet till

fem, enär därvid utskottets smidighet — åtminstone vad de nordliga länen beträffar

— avsevärt förminskas och dess enhetlighet löper fara att rubbas därigenom,

att suppleanter ofta måste inkallas, vartill kommer, att kostnaderna

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

för förvaltningsutskottet onödigt ökas. Därest föreskrift angående minimiantalet

ledamöter skall anses vara av behovet påkallad — vilket vi för vår del

icke kunna finna — synes oss detta minimiantal lämpligen böra sättas till tre.

Vad betrallar fragan om fastställande av ett maximiantal ledamöter i förvaltningsutskottet

sammanhänger denna med den landstingen enligt förslaget

ti erkända rätt att uppdela vissa bestyr å två eller flera särskilda avdelningar

av utskottet. Denna föreslagna rätt synes oss icke lycklig eller ändamålsenlig.

e??IL enhetlighet i utskottets beslut och arbete samt ansvarskänslan hos de särskilda

ledamöterna, i utskottet därigenom löper allvarlig fara att rubbas. För

det tall att hjälpkrafter behövas, torde enligt vårt förmenande detta böra ske

i den iorm, att förvaltningsutskottet — eller möjligen i visst fall landstinget —

åt vissa personer eller delegationer uppdrager handhavande av vissa bestyr,

dock med bibehållande för förvaltningsutskottet av överinseendet över delegationernas

verksamhet och ansvaret därför.»

Norr bottens läns landstings förvaltningsutskott, som erhållit uppdrag av

landstinget att å dess vägnar avgiva yttrande över sakkunnigförslaget, uttalar

c^en.1?''Ppta^ningen detsamma »i sina huvudgrunder är väl avvägt och fortast

möjligt bör komma till tillämpning», men påyrkar i fråga om 39 § en sådan

omiormulermg att efter orden »samt att ingiva förslag till utgifts- och inkomststat

för landstinget» insattes följande passus: »vilket förslag bör föreligga senast

vid landstingets öppnande _ och vara uppgjort på grundvalen av de till

landstinget inkomna framställningarna m. m. ävensom innehålla en uppgift

om den landstmgs-bevillning, som kan beräknas uppstå vid ett bifall till de

föreliggande framställningarna». Erfarenheten från Norrbottens läns landsting

hade nämligen visat, att det varit synnerligen fördelaktigt för landstingsmännen,

då de skolat taga ställning till de framlagda anslagsframställningarna

av olika slag, att de haft föreliggande redan från början en utredning om storleken

av den landstingsskatt, som skulle bliva en följd av ett bifall till samtliga

de framställningar, som inkommit till landstinget.

Skaraborgs läns landsting betonar, att de mångskiftande angelägenheter,

som folie under tingets prövning och beslut, krävde mångsidig förvaltningserfarenhet

hos förvaltningsutskottets ledamöter och erinrar därvid främst om

sjukvårdsangelägenheter av skilda slag. Med hänsyn härtill borde förvaltningsutskottet

uppdelas på åtminstone två avdelningar, av vilka en finge ägna

sitt arbete åt sjukvården, medan övriga ärenden folie under övriga ledamöters

beslutanderätt. . Lämpligt vore dock under häri frågasatta förutsättningar, att

de olika avdelningarnas förhandlingar leddes av gemensam ordförande.

Förslaget till sjukhusstadga innebure bl. a. föreskrifter om en för hela länets

sjukvård gemensam sjukvårdsnämnd. Landstinget ville framhålla, att denna

sak borde i förevarande sammanhang beaktas, samt funne lämpligt uttala att

denna nämnd, vars förvaltning komme att omsluta högst betydande ekonomiska

värden, bleve. en avdelning av förvaltningsutskottet, vars ledamöter borde väljas

ur landstingsmännens egna led.

Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter lämpligheten av bestämmelsen,

att, där utskottet skall vara uppdelat på avdelningar, dessa skola kunna av

landstinget utses genom särskilda val. Det syntes länsstyrelsen naturligare

och för vinnande av önskvärd fasthet i organisationen fördelaktigare att ledamöterna

av förvaltningsutskottet utsages vid samma val och att uppdelningen

på avdelningar finge verkställas av utskottet självt. Den föreslagna anordningen

torde icke heller enligt länsstyrelsens förmenande väl tjäna det syfte, som

läge till grund för stadgandet om proportionellt val av ledamöter i utskott och

styrelser.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

89

En grundlig beredning av de kommunala frågorna och en enhetlig finansiell

ledning anses numera av envar såsom nödvändiga garantier för en sund kommunal

finanspolitik och mot förhastade och okloka kommunala beslut. Ärendenas

obligatoriska beredning genom ett kommunalt centralorgan har också för

stadskommunens och den kyrkliga kommunens vidkommande alltsedan kommunallagarnas

tillkomst varit föreskriven, och för den borgerliga kommunen på

landet infördes en dylik obligatorisk beredning i samband med rösträttsreformen

och med klar insikt om dess betydelse ur garantisynpunkt.

Länskommunen är nu ensam bland kommunenheterna i saknad av ett i lag

föreskrivet administrativt och beredande centralorgan. Den omständigheten,

att landstingen till skillnad från primärkommunernas beslutande församlingar

i allmänhet sammanträda allenast en gång om året och följaktligen i än högre

grad än dessa torde hava behov av ett centralt berednings- och förvaltningsorgan

ävensom och framför allt landstingsförvaltningens stora expansion torde giva

än större anledning till att snarast möjligt avhjälpa denna brist.

Jag ansluter mig i denna fråga till det av de sakkunniga med ledning av

lämnade direktiv och på grundvalen av inom landstingen på olika håll vunnen

erfarenhet härutinnan uppgjorda förslaget att låta förvaltningsutskottet bliva

landstingets centrala berednings- och förvaltningsorgan med vissa i lagen föreskrivna

obligatoriska åligganden och andra, som efter landstingets beslut kunna

tilldelas detsamma. Jag kan sålunda icke biträda i ett par utlåtanden framförda

önskemål att giva landstingen full frihet att själva besluta, vilka uppgifter

skola tillkomma utskottet, eller att från förvaltningsutskottets finansiella

kontroll och ledning undandraga landstingets viktigaste och största frågor,

de angående hälso- och sjukvård, och anförtro dessa åt en särskild styrelse.

Ty i länskommunen bör enligt min mening lika litet som i primärkommunen

en så viktig fråga som en betryggande beredning och en enhetlig förvaltning

bero uteslutande på kommunens goda vilja; och ett inskjutande av en särskild

sjukvårdsstyrelse vid sidan av förvaltningsutskottet skulle givetvis komma att,

såsom de sakkunniga framhållit och från flera håll vitsordats, allvarligt äventyra

den enhetliga överblick över och ledning av förvaltningsapparaten, som

man velat ernå.

Sistnämnda fråga sammanhänger i viss mån med frågan om sjukhusförvaltningens

omorganisation. Ett förslag till en dylik omorganisation föreligger för

närvarande i det av 1920 års lasarettsstadgekommitté den 18 oktober 1922 avgivna

betänkandet med förslag till allmän sjukhusstadga.

En jämförelse mellan det nu framlagda förslaget till landstingslag, särskilt

i delar, som angå förvaltningsutskottets ställning, med nuvarande sjukhusstadgor

ävensom med förslaget till allmän sjukhusstadga giver emellertid

vid handen, att en lösning av landstingens förvaltningsfråga i huvudsaklig överensstämmelse

med de av de sakkunniga angivna riktlinjerna, enligt vilka de olika

sjukhusstyrelserna i allt väsentligt bibehållas vid dem nu tillkommande befogenheter,

på intet obehörigt sätt föregriper sjukhusförvaltningens omorganisation.

Det kan t. o. in. med fog påstås, att det provisorium i fråga om förhållandet

mellan de olika sjukhusstyrelserna och landstingets centralorgan, som

Departe
mentschefen.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

i viss mån åstadkommes, därest den nya landstingslagen antages, medan de

nuvarande sjukhusstadgorna lämnas orubbade, kan bliva till fördel så till vida,

att man därmed far tillfälle att sa att säga pröva sig fram till en lösning av

den mycket omdebatterade frågan, huru de olika sjukhusstyrelsernas och centralorganets

kompetensområden skola i detalj avvägas.

Den närmare utformning, som i 39 § givits åt förvaltningsutskottets åligganden,

finner jag i likhet med flertalet myndigheter och korporationer, som yttrat

sig över förslaget, väl avvägd, och jag kan icke dela den uppfattning, som i

nagra utlåtanden kommit till synes, att genom hithörande bestämmelser förvaltningsutskottet

skulle gent emot landstinget erhålla en alltför stor makt. En

jämförelse mellan de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna till reglering

av förvaltningsutskottets obligatoriska åligganden med motsvarande bestämmelser

i kommunalförordningen för landet ådagalägger klart och tydligt,

hurusom de sakkunniga, som i det stora hela finna det nuvarande decentralisationssystemet

inom landstingsförvaltningen vara av godo och följaktligen böra

i möjligaste mån bibehållas, icke velat tillerkänna förvaltningsutskottet samma

stora befogenheter gent emot landstinget, som kommunalnämnden äger gent emot

landskommunens beslutande församling. »Att handhava penningväsendet» och

»avgiva förslag till utgifts- och inkomststat» äro åligganden, som ovillkorligen

i länskommunen liksom i primärkommunen måste tillkomma det finansiella

centralorganet, och vad angår överinseendet över de olika förvaltningsgrenarna,

som enligt förslaget skulle tillkomma förvaltningsutskottet, så avser detta —- till skillnad från vad som härutinnan gäller för kommunalnämnd och till skillnad

från vad lasarettsstadgekommittén föreslagit i fråga om landstingets sjukvårdsnämnd

— allenast den ekonomiska förvaltningen. Påståendet, att de föreslagna

bestämmelserna skulle utgöra hinder för landstinget att för beredning av

eu ekonomisk fråga tillsätta en särskild delegation utanför förvaltningsutskottet,

är icke riktigt. Såsom för närvarande är fallet i landskommunen, skulle enligt

det förevarande förslaget — 42 § — jämväl inom länskommunen sådan beredningsdelegation

kunna tillsättas, men i båda fallen skulle kommunens ekonomiska

centralorgan, i förra fallet kommunalnämnden, i det senare förvaltningsutskottet,

lämnas tillfälle att, innan delegationens utredning eller förslag upptoges

till behandling i den beslutande församlingen, avgiva utlåtande i frågan.

Stadgandet att förvaltningsutskottet därjämte skall »utöva den befattning

med förvaltningen av landstingets anstalter och inrättningar, som enligt lag eller

författning ankomm,er å förvaltningsutskottet» får, såsom de sakkunniga framhållit,

praktisk betydelse allenast i den mån, som annan lag eller författning

tilldelar förvaltningsutskottet sådan befattning.

Så länge frågan om sjukhusförvaltningens omorganisation är olöst, har jag

icke ansett mig böra i fråga om den befattning, som förvaltningsutskottet eventuellt

skall taga med de särskilda lasaretten, sjukstugorna och tuberkulosanstalterna

samt deras direktioner, föreslå någon ändring i annan mån än vad

som i landstingslagen angives.

Vid sådant förhållande, och då, som sagt, utskottets överinseende över de

olika sjukhusstyrelsernas och andra lokala styrelsers förvaltning enligt 39 §

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

91

i lagförslaget skall inskränka sig till den ekonomiska sidan av förvaltningen,

medan däremot sagda styrelser i liuvudsak allt fortfarande skola ensamma

handhava dem nu anförtrodd sjukhusförvaltning in. m., har jag icke funnit tillräckliga

skäl föreligga att, såsom medicinalstyrelsen påyrkat, bereda förste provinsialläkare

och länsveterinär ovillkorlig rätt att närvara i utskottet vid behandling

av frågor, som angå respektive sjukvård och veterinärväsende.

Att en beslutande representation, som sammanträder allenast en gång om året

har behov av ett ställföreträdande organ förefaller mig uppenbart. Eftersom

utskottet är ansvarigt inför landstinget och landstinget äger befogenhet att

genom reglemente eller beslut i särskilda fall göra inskränkningar i förvaltningsutskottets

ställföreträdande verksamhet, synes mig tillbörlig trygghet

föreligga för att förvaltningsutskottet icke obehörigen inkräktar på landstingets

egen ställning.

Det av Örebro läns landsting gjorda uttalandet, att de sakkunniga förbigått

en befogenhet, som i lagen borde inrymmas, nämligen att »å landstingets vägnar

pröva och fatta beslut beträffande av fattigvårdssamhällen framställda

krav på ersättning för sjukvårdskostnader åt fattiga enligt 40—42 §§ fattigvårdslagen

samt att å landstingets vägnar anföra besvär och avgiva förklaringar

i dylika ärenden», torde icke föranleda någon åtgärd, enär omförmälda

ärenden tydligen, så vitt icke landstinget annorlunda beslutat, skola ankomma

på utskottet såsom verkställande organ.

En ändring i de sakkunnigas förslag till 39 §, som jag funnit erforderlig,

hänför sig till en av länsstyrelsen i Uppsala län framförd anmärkning, att det

i förevarande paragraf bör utsägas, att förvaltningsutskottet skall utses för

tiden till nästa lagtima mötes avslutande.

Mot de av de sakkunniga i 40 § intagna bestämmelser angående antalet ledamöter

i förvaltningsutskottet och rätt för landstinget att i reglementet för utskottet

fastställa, huruvida och i vilken omfattning de utskottet tillkommande

bestyren skola fördelas å två eller flera avdelningar, ävensom stadgandena att,

där utskottet skall vara uppdelat på avdelningar, landstinget i reglementet må

kunna föreskriva, att dessa avdelningar skola av landstinget utses genom särskilda

val, samt att det alltid skall ankomma på det samfällda utskottet att

uppgöra förslaget till utgifts- och inkomststat, har jag ingen erinran att göra.

Att, såsom föreslagits av Jämtlands läns landsting, sätta minimiantalet ledamöter

till tre eller således under det antal, som gäller i fråga om kommunalnämnd

och flertalet andra kommunala nämnder, och att minska maximiantalet

väsentligen under det av de sakkunniga föreslagna kan jag icke anse välbetänkt

med hänsyn till den betydande uppgift, som enligt förslaget skall åvila förvaltningsutskottet.

En någorlunda fyllig utskottssammansättning är önskvärd

även av den anledningen, att de ärenden, som ankomma på utskottets handläggning,

äro av så skiftande innehall och, vad angar större landstings(mråden,

ofta fordra kännedom om så skilda lokala förhållanden, att olika

sakintressen och olika delar av området böra vara inom utskottet företrädda.

Det relativt höga maximiantal ledamöter, som av de sakkunniga föreslagits,

sammanhänger för övrigt med medgivandet om en uppdelning pa avdel
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188,

92

ningar, och det ma härvid framhallas, hurusom inom de landstingsområden, där

man sökt ordna landstingsförvaltningen efter tidens krav, tolv ä fjorton ledamöter

ansetts behövliga. Att, såsom nyssnämnda landsting föreslagit, i avsikt

att komma ifrån detta höga maximum och garantera »enhetligheten» i utskottets

beslut, vilken genom det stora antalet ledamöter och uppdelningen på avdelningar

föimenades löpa fara, förbjuda dylik uppdelning och i stället införa bestämmelser

av innebörd, att utskottet äger att åt särskilda av utskottet utsedda

delegationer uppdraga handhavandet av vissa bestyr, dock med ansvaret och

överinseendet över delegationernas verksamhet åvilande utskottet, kan jag icke

finna lämpligt. Särskilda beredningar kunna enligt de sakkunnigas förslag -—

42 § — liksom för närvarande tillsättas, men detta tillsättande bör hädanefter

som hittills ankomma på landstinget, och de sakkunnigas förslag innebär icke

något tvång för landstinget att uppdela förvaltningsutskottet på två eller flera

avdelningar.

Framställda yrkanden, att de olika avdelningarna inom utskottet ovillkorligen

skola utses genom skilda val samt att utskottets uppdelning på avdelningar likaledes

ovillkorligen skall företagas av utskottet självt, har jag icke kunnat biträda,

utan har ansett, att det bör ankomma på landstingen själva att i reglementen

fastställa den ordning, som i förevarande hänseenden anses lämplig med

hänsyn till de olika lokala förhållandena och åskådningarna inom landstingsområdet.

Bestämmelsen, att den befattning med hälso- och sjukvårdsärenden, som enligt

allmänna sjukhusstadgan tillkommer utskottet, icke må på olika avdelningar

uppdelas, har tillkommit under förutsättning, ati en sådan stadga skulle

antagas samtidigt med landstingslagen. Då så ej är fallet, bör denna bestämmelse

utgå ur de sakkunnigas förslag. Likaledes bör av skäl, som jag tidigare

angivit, det i 40 § förekommande stadgandet, att beslut om urtima möte skall

fattas av samfällt förvaltningsutskott, utgå ur samma förslag.

41 och 42 §§■ I 41 § angivas diskvalifikationsgrunderna för ledamotskap eller suppleantDe

saktom- skap i förvaltningsutskottet och i 42 § de beredande organ i förtroendeställning,

vilka landstinget är berättigat anlita jämte förvaltningsutskottet.

Utlåtanden. Under förstnämnda § yrkar länsstyrelsen i Södermanlands län, att i lagen

måtte tydligt angivas,^ huruvida till medlemmar av förvaltningsutskottet (och

särskild beredning) må kunna väljas personer, som ej äro ledamöter av landstinget.

Om meningen vore, att endast landstingsman skulle kunna väljas till

ledamöter i förvaltningsutskottet, syntes bestämmelserna i 41 § i de sakkunnigas

förslag om villkor för valbarhet m. m. onödiga.

o Stockholms läns landsting föreslår en utvidgning av paragrafen och anför i

sådant avseende, att det stundom inträffade, att till landstinget för yttrande remitterades

frågor av den vidlyftiga beskaffenhet, att landstinget vid sitt sammanträde

icke kunde avgiva de begärda yttrandena, utan nödgades uppdraga

åt en delegation att å landstingets vägnar avgiva dessa. Landstinget ansåge

det därför vara ^ensidigt, att en uttrycklig befogenhet i sådant hänseende tillerkändes

landstinget, och att 42 § erhölle den vidsträcktare avfattning, som

härav betingades.

Mot detta landstingets uttalande genmäler länsstyrelsen i Stockholms län följande:

»Enligt 42 §, sådan den lyder i de sakkunnigas förslag, äger landstinget

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai:ts proposition nr 188.

93

att för beredning överlämna visst ärende åt särskilt utsedda personer. Verkställes

beredningen medan landstinget är samlat, avlämnas det betänkande, vari

beredningen resulterat, till landstinget, som fattar sitt beslut i frågan. Om

beredningen verkställes å annan tid, inträder i regel förvaltningsutskottet, vilket

enligt 39 § företräder landstinget mellan dess möten, i landstingets befogenhet

i förhållande till beredningens arbete. Denna förvaltningsutskottets ställning

såsom landstingets representant mellan mötena är dock icke ovillkorlig. Den

är beroende av att annorlunda icke genom lag eller författning eller landstingets

beslut finnes föreskrivet. Landstinget är sålunda redan på grund av 39 § oförhindrat

att uppdraga åt de personer, vilka beredningen anförtrotts, att vid uppdragets

fullgörande handla å landstingets vägnar. Den av landstinget föreslagna

utvidgningen av 42 § är sålunda icke behövlig.»

Länsstyrelsens i Södermanlands län ovan omförmälda erinran mot 41 § har Departesynts

mig böra föranleda en tilläggsbestämmelse till de sakkunnigas förslag, mentschefensom

tydligt angiver, att ledamotskap av landstinget icke utgör villkor för att

kunna väljas till ledamot av förvaltningsutskott.

Även 42 § har jag ansett böra i liknande syfte förtydligas. Den av Stockholms

läns landsting påyrkade utvidgningen av paragrafens bestämmelser anser jag

i likhet med länsstyrelsen i länet obehövlig.

Till förslagets bestämmelser om landstingsförvaltningens organisation ansluta 43 och 44 §§.

sig stadgandena dels i 43 § om personer i förtroendeställning — bland andra De sakkunföredragande

ledamöter i förvaltningsutskottet — åt vilka landstinget må nlga''

inom vissa gränser kunna besluta ersättning för uppdragets utförande, och

dels i 44 § om tjänstemän, som antingen måste eller kunna av landstinget anställas.

Stadgandet i 43 § är i de sakkunnigas förslag avfattat i enlighet med vad

av dem härutinnan föreslagits i deras betänkande III den 18 januari 1922.

44 § motsvarar 28 § i landstingsförordningen och vissa därpå följande §§ i

samma förordning. Under det emellertid landstingsförordningens 28 § i förevarande

hänseende är formulerad så, att varje landsting skall antaga sekreterare

och kamrerare med vissa för vardera av dem i de två därpå följande §§ angivna

åligganden, upprätthåller visserligen även 44 § i förslaget kravet på att

samma åligganden skola handhavas av personer i tjänsteställning, men lagrummet

utsäger tillika, att även andra förvaltningsbestyr kunna överlämnas åt

tjänstemän, och giver icke några som helst bindande föreskrifter angående göromålens

fördelning mellan de olika tjänsteinnehavama.

Landstingen skulle alltså få full frihet att ordna med avlönade hjälporgan på

sätt de finna för sig mest passande med den inskränkningen endast, att tjänstemän

skola anställas för protokollsföringen och expedieringen av landstingets

beslut samt för räkenskapsföringen och kassans omhänderhavande. För att

dock full klarhet skall bliva rådande beträffande göromålens och ansvarets fördelning

inom varje landsting stadgas slutligen i 44 §, att föreskrifter i sådant

hänseende skola meddelas i reglementet för förvaltningsutskottet eller i särskild

instruktion för tjänstemännen.

De sakkunnigas förslag till lösning av den omdiskuterade frågan, huruvida uu&tan(jfin

landstingsförvaltningens omorganisation borde innebära ett obligatoriskt över
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Eungl. Maj:ts proposition nr 188.

Departe
mentschefen.

gående till systemet med avlönade tjänstemän, eller om förtroendemannasystemet

skulle kunna tillämpas i samma omfattning som hittills, har, såsom tydligt

framgår av de inkomna utlåtandena, mottagits med allmän tillfredsställelse.

I utlåtande från Svenska landstingsförbundets styrelse heter det sålunda

bl. a.:

_ »Att de sakkunniga härvid (i fråga om bestämmelserna med avseende på

hjälpmedel för utförandet av förvaltningsutskottets arbete) beträtt den riktiga

och över huvud taget enda framkomliga vägen för frågans lösning, därom vittna

ej minst förhandlingarna både vid landstingsombudsmötet 1920 och konferensen

nu i år. Vid den förra bröto sig meningarna skarpt angående landstingsdirektörslinjens

fördelar och nackdelar, och det konstaterades, att hela denna fråga

hängde intimt samman med personförhållanden och lokala förhållanden, samt

att en tvångsbestämmelse till fördel för den ena eller andra linjen vore till

skada. —• — Styrelsen kan under sådana förhållanden i allo tillstyrka kommittéförslaget

jämväl vad angår de nu senast omförmälda bestämmelserna.»

I fråga om 43 § har i de inkomna utlåtandena anmärkts, att där avhandlade

fråga redan fått sin lösning genom lag den 15 juni 1923, och att följaktligen

paragrafens bestämmelser borde bringas till överensstämmelse med motsvarande

stadgande i sagda lag.

Göteborgs och Bohus läns landsting anser emellertid, att förevarande § bör

erhålla den utformning, som av de sakkunniga föreslagits. Förslagets bestämmelse

om dagtraktamente enligt tredje klassen i resereglemente! vore nämligen

med hänsyn till de ofta förekommande ändringarna i detta reglemente i enlighet

med penningvärdets växlingar uppenbarligen mer anpassbara än den antagna

lagen, varigenom dagtraktamentet fixerats till visst belopp.

Vad angår 44 §, framhåller Örebro läns landsting, att, enär en del landsting

hädanefter såsom hittills torde önska anställa allenast en tjänsteman, för

tydlighetens skull framför ordet »tjänstemän» borde inskjutas orden »tjänsteman

eller», och länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar, att i denna § borde

bland tjänstemännens skyldigheter angivas även den att föra landstingets

diarier.

Jag anser, att 43 § bör bringas till överensstämmelse med motsvarande stadganden

i landstingsförordningens 31 § i den lydelse den erhållit genom lagen

den 15 juni 1923 och att i 44 § bör införas det av Örebro läns landsting påyrkade

tillägget. Däremot synes mig icke vara nödvändigt eller lämpligt att, såsom påyrkats

från länsstyrelsen i Södermanlands län, i lagen föreskriva, att landstingets

diarieföring ovillkorligen skall handhavas av tjänsteman.

Med de ändringar och jämkningar, som sålunda av mig ansetts erforderliga,

godtager jag de i förevarande lagrum föreslagna bestämmelserna.

6 kap. Om utgifts- och inkomststat, landstingsskatt och revision

(45-53 §§).

De i sjätte kapitlet intagna lagrummen, 45—53 §§, äro avsedda att ersätta

de nuvarande stadgandena i 45—57 §§ i landstingsförordningen i fråga om

landstingets utgifts- och inkomststat, landstingets beskattningsrätt och revision

av landstingets förvaltning.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

95

Beträffande denna §, som med vissa av den föreslagna omläggningen av

landstingsförvaltningen föranledda jämkningar upptagits från 45 och 46 §§ i

landstingsförordningen, har jag intet att erinra.

Denna § motsvarar 47 § i landstingsförordningen och avser i likhet med sistnämnda

lagrum att reglera sättet för täckande av landstingets utgifter eller med

andra ord att reglera landstingets beskattningsrätt.

I fråga om grunderna för denna beskattningsrätt hava de sakkunniga i sitt

betänkande, sid. 164—188, lämnat en ingående historisk framställning, till vilken

jag hänvisar.

De sakkunniga hava, med ett undantag, till vilket jag strax återkommer, bibehållit

nu gällande grunder i sak oförändrade.

Den sakliga ändring, som föreslagits, berör landstingets rätt enligt 47 § i

landstingsförordningen att besluta om annan grund för uttaxeringen än den,

som erhålles med ledning av bevillningstaxeringen. Denna rätt hava de sakkunniga

ansett icke vidare böra tillkomma landstinget. Densamma vilar, enligt

vad de sakkunniga erinra, på historiska grunder, som numera bortfallit, och lägger

enligt de sakkunnigas mening i landstingets händer en alltför obegränsad

makt, som i händelse av missbruk skulle kunna leda till en orättfärdig fördelning

av skattetungan mellan olika samhälls- och yrkesklasser.

För att emellertid undvika rubbning i de förhållanden, med vilka landstinget

räknat på grund av redan fattat beslut om differentiering efter skatteobjekt hava

de sakkunniga ansett lämpligt att genom en bestämmelse i promulgationslagens

3 § giva bindande verkan åt dylika beslut även för tiden efter landstingslagens

ikraftträdande.

Däremot hava de sakkunniga, om än med viss tvekan, bibehållit det i landstingsförordningen

meddelade stadgandet om rätt för landstinget att besluta

skattedifferentiering i territoriellt hänseende utan frångående inom de skilda områdena

av skattens lagstadgade relation till inkomstsiffran. Stadgandet i ämnet

har emellertid undergått jämkning i syfte att närmare precisera detsamma

och förebygga en oegentlig tillämpning (betänkandet sid. 188). I sist angivna

syfte hava de sakkunniga, såsom jag vid behandlingen av 32 § i förslaget erinrat,

bland beslut, som kräva kvalificerad majoritet, upptagit även beslut i fråga

om territoriell skattedifferentiering, varjämte de sakkunniga i sitt förslag till

55 § upptagit den bestämmelse, att dylikt beslut för att få bindande kraft

skall underställas länsstyrelsens godkännande. En av de sakkunniga har i

avgiven reservation uttalat sig för att jämväl stadgandet om territoriell differentiering

måtte ur lagstiftningen om landsting utmönstras.

De sakkunniga hava icke föreslagit någon ändring i den särskilda författningen

angående den personliga sjukvårdsavgiften, men uttala sig i sin motivering

till förevarande lagrum för avskaffande snarast möjligt av denna avgift

och hava i syfte att icke behöva rubba texten i lagrummet, i händelse den särskilda

författningen angående avgiften framdeles skulle upphävas, icke uttryckligen

omnämnt sjukvårdsavgiften i 46 §. Angående de närmare skälen för denna

mening hänvisar jag till betänkandet.

45 §.

46 §.

De sakkunniga.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Utlåtanden.

Mot de sakkunnigas under 46 § anförda motiv för den personliga sjukvårdsavgiftens

avskaffande hava erinringar framförts från länsstyrelsen i Jönköpings

län samt från Uppsala och Blekinge läns landsting. Någon närmare

redogörelse för vad härutinnan förekommit torde icke här vara påkallad.

I örslaget att borttaga den nuvarande rätten för landstinget att besluta annan

grund för uttaxeringen än den i enlighet med bevillningstaxeringen har icke

framkallat några erinringar. Flertalet länsstyrelser och landsting ävensom

Svenska landstingsförbundets styrelse hava t. o. m. velat gå längre än de sakkunniga

och i enlighet med reservantens förslag beröva landstinget jämväl rätten

att besluta skattedifferentiering i territoriellt hänseende. Motiven härför sammanfalla

i allmänhet med dem, som anförts av reservanten bland de sakkunniga

och i viss mån även av majoriteten bland de sakkunniga. Särskilt framhålles,

hurusom både staten och primärkommunerna sakna dylik rätt till territoriell

differentiering, och hurusom denna rätt är ägnad att äventyra landstingets

stora betydelse såsom ett skatteutjämnande led i den kommunala självförvaltningen.

Länsstyrelsen i Gotlands län anför följande exempel på huru rätten till territoriell

skattedifferentiering kan missbrukas:

»Inom ett provinsialläkaredistrikt har förslag yäckts att inköpa bostad åt

provinsialläkaren. Samtliga kommuner utom den, inom vilken läkaren är bosatt,

hava avslagit detta förslag. Vid landstinget väckes motion av en medlem

från den kommun, där stationen för läkaren är förlagd, om sådant inköp.

Ingen av de Övriga kommunerna inom distriktet är direkt representerad i landstinget.

Detta bifaller motionen och bestämmer, att den för ändamålet nödvändiga

uttaxeringen skall drabba de läkaredistriktet tillhörande kommunerna.

Ilitt sadant beslut torde icke sta i god överensstämmelse med kommunernas rätt

att själva besluta i sina ekonomiska angelägenheter.»

Direkta uttalanden för ett bibehållande av rätten till territoriell skattedifferentiering

förekomma i utlåtandena från länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens

län samt från Blekinge, Örebro och Norrbottens läns landsting.

Förstnämnda länsstyrelse framhåller, att, vad som för länsstyrelsen vid ställningstagande

till förevarande fråga varit utslagsgivande, vore den omständigheten,

att det visat sig, att, tack vare nu gällande bestämmelse i detta avseende,

betydelsefulla företag kommit till stånd, företag som eljest icke kunde

antagas hava blivit förverkligade. Att för framtiden avskära de praktiska

utvägar till främjande av gagneliga företag, som sålunda rätten till skattediffeii(rntl.

ermg anölvet s.lag visat sig innebära, kunde länsstyrelsen icke finna

välbetänkt, så mycket mindre som faran av missbruk finge anses utesluten genom

de föreslagna bestämmelserna om länsstyrelsens godkännande såsom förutsättning

för beslut enligt 46 § 2 mom. om befrielse från eller lindring i skyldighet

att till visst företag bidraga samt om dubbelt flertal såsom villkor för beslut

i dylikt avseende.

Länsstyrelsen i Norrbottens lön anför följande:

»Otvivelaktigt torde vägande principiella skäl, på sätt anföres av reservanten

i detta stycke, kunna åberopas mot bibehållande av skattedifferentieringen.

Fmellertid torde och detta gäller i särskild grad det vidsträckta Norrbottens

län — betydande praktiska fördelar vara förbundna med bibehållande åt landstinget

av den handlingsfrihet, som möjligheten till skattedifferentiering innebär.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

97

Manga från vissa ortssynpunkter som rent lokala betecknade kommunikationsoch

andra frågor, vilka sedermera visat sig betydelsefulla för hela länskommunens

utveckling, hava genomdrivits, tack vare denna rätt i landstingets hand, och

erfarenheten rörande dess användande talar icke för dess slopande. Det lärer

icke vara troligt, med den erfarenhet som föreligger om den behandling dylika

frågor kunna röna i kommunrepresentationerna och om den mänskliga avunden,

att enighet skall kunna åvägabringas bland alla kommuner i ett vidsträckt

landstingsområde om bidrag till ett företag, som icke för dem samtliga kan

sägas vara av lika intresse, detta ej ens om landstinget föregår med beslut om

ett anslag för sin del. De skilda ortsintressenas företrädare, sammanförda i

landstinget, torde besitta eller åtminstone beredas möjlighet att få en vidare

syn pa frågor av hithörande art än som i primärkommunerna kan förväntas

komma till uttryck. Enligt de sakkunnigas utredning begagna sig för närvarande

endast sju landsting — däribland Västerbottens läns och Norrbottens

läns — av rätten att gorå avvikelse från den allmänna regeln om sättet för

landstingsskattens utgörande. På sätt framhålles i yttrande från detta läns

landsting skulle borttagande av denna rätt vara synnerligen olämpligt här, varest

tillampas och är avsett att tillämpas skattedifferentiering i fråga om ert flertal

anslag för inköp av mark till järnvägsanläggningar. Då rätten ifråga

synes hava brukats med urskiljning och densamma, ehuru jämförelsevis sparsamt

använd pa sina håll tages i anspråk, och då vidare beslut i ämnet skola

erhålla länsstyrelsens godkännande för att vinna bindande kraft, anser länsstyrelsen

betänkligheter icke böra möta mot anslutning till vad i detta avseende

iöreslagits.»

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott anför i sitt till landstinget

avgivna yttrande:

»I en annan punkt, där olika meningar varit rådande inom kommittén, vill

iorvaltmngsutskottet däremot obetingat mot en reservant inom kommittén, herr

r ! ; f.f.1®30,11- understryka kommittémajoritetens framhållande av att möjlg

let till lokal eller territoriell skattedifferentiering gives för ett landsting.

Ett motsatt stadgande skall vara synnerligen olämpligt, särskilt för Norrbottens

P?’ ,1.1}10m V1 ^ tillämpats och antagligen även kommer under kommande år

att tillampas _ dylik territoriell skattedifferentiering särskilt vid beviljande

-aİr w?P aV Järnvägsanläggning. Det torde, särskilt i ett

lan med Norrbottens utsträckning, vara ganska naturligt, att man låter de

dnT™™ H ^ narilla1re en beslutad järnvägsanläggning, betala en något

drj gare .katt till sadana ändamål som ha sammanhang med järnvägen i fråga.

^n eventuellt tillkommande ny bestämmelse rörande landstingsskatten skulle

\ ov^1?t ,vaP opP.p3 mot. kommuner, som redan fått erlägga skatt efter

den högsta skattedifi erentieringsklassen men som sedan skulle dessutom få för

en längre bort belägen järnvägsanläggning erlägga lika hög uttaxering som

^PPpuner, som direkt berördes av den nya järnvägsanläggningen och vilka

hittills kanske erlagt skatt efter lägsta differentieringsklassen.»

Då frågan om de personliga skatternas avskaffande för närvarande är under

utredning och de sakkunnigas formulering av 40 § i lagförslaget icke innebär

att sjukvurdsavgiftcn .skulle avskaffas, utan allenast att ett sådant avskaffande

i framtiden skall kunna ske utan ändring i landstingslagen, har jag icke ansett

fi forderlig-): eller lämpligt att r förevarande sammanhang göra något uttalande

om, huruvida sagda skatt bör bibehållas eller icke, utan tillstyrker allenast att

densamma, såsom av de sakkunniga föreslagits, icke vidare särskilt omnämnas

i landstingslagen.

Bihang till riksdagens protokoll 192.'',. 1 samt. lJ,Hhaft.. (AV 188 ) 7

Departe
mentschefen.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

47 §.

De sakkunniga.

Utlåtanden.

Vad de sakkunniga anfört såsom motiv för avskaffande av landstingens rätt

att besluta om annan grund för uttaxering än den, som erhålles med ledning av

bevillningstaxeringen, synes mig övertygande, och biträder jag i likhet med

samtliga länsstyrelser och det övervägande flertalet landsting de sakkunnigas

uppfattning härutinnan.

Svårare är givetvis att taga ställning till frågan om landstingets rätt att allt

fortfarande besluta skattedifferentiering i territoriellt hänseende. Härvid bör

mot varandra vägas å ena sidan, att eu dylik rätt till territoriell skattedifferentiering

är något okänt för såväl statens som primärkommunernas skattepåläggning,

och att rätten i fråga givetvis kan leda till betänkliga missbruk

och äventyra landstingets uppgift såsom skatteutjämnande led i den kommunala

självförvaltningen, samt å andra sidan, att allenast genom denna rätt för

länen synnerligen betydelsefulla landstingsåtgärder, framför allt på järnvägstrafikens

område, möjliggjorts, ävensom att sagda rätt hittills, så vitt jag vet,

icke av landstingen missbrukats. Vid övervägande av dessa omständigheter har

jag, särskilt med hänsyn tagen till de uttalanden för differentieringens bibehållande,

som anförts från länsstyrelsen och landstinget i Norrbottens län, kommit

till den bestämda uppfattningen, att landstinget fortfarande bör bibehållas

vid rätten att besluta skattedifferentiering i territoriellt hänseende. Till denna

min uppfattning har jämväl bidragit dels den omständigheten, att epidemilagens

medgivande, att stad, som utgör del av landstingsområde, under vissa betingelser

kan utgöra eget epidemidistrikt, faktiskt innebär, att under alla förhållanden en

olika landstingsbeskattning för land och stad kan äga rum, dels att, om vägväsendet

en gång i framtiden blir en landstingsangelägenhet, omförmälda rätt

till skattedifferentiering kan bliva ett nödvändigt instrument för en smidig och

rättvis fördelning av vissa vägkostnader. De krav på kvalificerad majoritet och

på länsstyrelsens prövning, som de sakkunniga uppställt för beslut om territoriell

skattedifferentiering, anser jag vara ägnade att förebygga missbruk.

Till frågan om lämpligheten av att i allmänhet låta landstingets beslut bliva

beroende av länsstyrelsens godkännande återkommer jag vid behandlingen av

55 § i förslaget.

Paragrafen, sådan den av de sakkunniga förslagits, har av mig ansetts böra

underkastas omredigering i formellt hänseende.

Mot den i promulgationslagens 3 § intagna bestämmelsen har jag ingen annan

saklig erinran att göra än att den bör jämkas i anslutning till vad jag i det

följande kommer att föreslå i fråga om tiden för den nya landstingslagens

ikraftträdande.

Lagförslagets 47 § meddelar liksom nu 48 § i landstingsförordningen föreskrifter

angående insändande till landstinget av vissa taxeringsuppgifter att

tjäna till ledning för landstingsskattens bestämmande. Andra sakliga ändringar

än sådana, som direkt äro betingade av den förvaltningsutskottet tilldelade befattning

med avseende på utgifts- och inkomststaten, hava icke av de sakkunniga

föreslagits.

Under denna §, sådan den lyder i de sakkunnigas förslag, framhålla länsstyrelsen

och landstinget i Jönköpings län lämpligheten av att för den häradsskri
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

99

vare och magistrater åliggande skyldigheten att varje år efter slutade taxeringsförrättningar

till landstingets förvaltningsutskott genom länsstyrelsen insända

angivna förteckningar bestämmes viss dag, före vilken skyldigheten skall vara

fullgjord, förslagsvis före den 1 juli.

Vad länsstyrelsen och landstinget i Jönköpings län ifrågasatt har jag icke

ansett mig kunna beakta i vidare mån än att jag i förevarande paragraf gjort

det tillägget att förteckningarna skola efter slutade taxeringsförrättningar insändas

»så fort ske kan».

De föreskrifter angående landstingsmedlens debitering och indrivning i sammanhang

med kronoskatterna, som för närvarande innehållas i 49 § i landstingsförordningen,

återfinnas i första stycket av de sakkunnigas förslag till 48 §. Allenast

i vad desamma stadga, att de inflytande medlen skola insättas i lantränteriet,

har ändring vidtagits för att befria det ifrågavarande lagrummet från den

bristande överensstämmelsen mellan ordalag och innebörd, som förefunnits alltsedan

ikraftträdandet av kungörelsen den 4 december 1908 med föreskrifter i

anledning av lantränteriernas indragning från och med 1909 års ingång.

Bestämmelsen i 48 § innebär enligt de sakkunnigas mening, att landstinget

är oförhindrat att ordna landstingsmedlens debitering och uppbörd på annat

vis, än bestämmelserna förutsätta såsom det regelmässiga.

Såsom ett andra stycke i denna paragraf upptar förslaget vidare föreskrift

angående ersättning för landstingsmedlens debitering och uppbörd ävensom för

upprättande av den i 47 § omförmälda förteckning. Då det hittills i landstingsförordningens

53 § meddelade stadgandet beträffande dylik ersättning numera

bragts ur tillämpning genom den år 1922 utfärdade förordningen med särskilda

föreskrifter angående ersättning för debitering och uppbörd av landstingsskatt

m. m., har givetvis anledning icke förefunnits att ånyo upptaga detta

stadgande i den nya lagen. I detta sammanhang hava de sakkunniga ansett

nödvändigt att i 9 § i promulgationslagen intaga bestämmelser om viss ändring

beträffande ingressen till förordningen den 15 juni 1922 med särskilda föreskrifter

angående ersättning för debitering och uppbörd av landstingsskatt m. m.

Gentemot de i denna § föreslagna bestämmelserna erinrar Örebro läns landsting,

att någon ersättning från landstingets sida icke bör utgå för upprättandet

av den i 47 § omförmälda förteckningen, då sådan ersättning hittills icke

utgått och det med förteckningens upprättande förenade arbetet icke vore av

»särdeles vidlyftig beskaffenhet».

Vad de sakkunniga under denna § föreslagit föranleder ingen annan erinran

från min sida än att jag i likhet med Örebro läns landsting icke finner skäl att

föreskriva särskild gottgörelse för den omförmälda förteckningens upprättande,

och ej heller anser påkallat att vidtaga någon ändring i ingressen till nyssnämnda

förordning, enär vad de sakkunniga under 8 § i sitt förslag till promulgationslag

stadgat torde vara tillräckligt i förevarande hänseende.

I anslutning till vad för närvarande finnes stadgat i 50—52 §§ av landstingsförordningen

hava i lagförslagets 49 § intagits bestämmelser om länsstyrelsens

redovisning av uppburna landstingsmedel och om upprättandet av sammandrag

däröver att föreläggas landstinget, samt i 50 § föreskrifter angående

Departe
mentschefen.

18 §.

De sakkunnig»-
-

Utlåtanden.

Departe
mentschefen.

19-50 §§.

De sakkunniga.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Utlåtanden.

Departe
mentschefen.

befogenhet för länsstyrelsen att besluta om avkortning och avskrivning av

landstingsmedel. Nu gällande stadganden i dessa hänseenden äro, säga de

sakkunniga, så avfattade, att de måste anses äga giltighet icke blott för det

fall, att debiteringen och uppbörden försiggår på det i lagen anvisade sättet

genom länsstyrelsens försorg, utan även därest landstinget beslutar att uttaga

landstingsmedlen i annan ordning. Påtagligt är emellertid, att någon sådan

redovisningsskyldighet, varom här är fråga, icke kan åläggas länsstyrelsen, för

såvitt denna ej tagit befattning med landstingsmedlens uppbärande. Och om

ett landsting föredrar att på egen hand ombesörja debiteringen och uppbörden,

torde det naturliga vara, att landstinget självt och ej länsstyrelsen skall äga

besluta om avkortning och avskrivning. För den skull har vid bestämmelsernas

upptagande i den nya lagen föreslagits en formulering, varav uttryckligen

framgår, att de gälla, blott för såvitt debitering och uppbörd ske i sammanhang

med kronoskattema.

I fråga om de i 50 § föreslagna bestämmelserna gör länsstyrelsen i Södermanlands

län följande uttalande:

»I denna paragraf föreskrives, att där debitering och uppbörd av landstingsmedel

sker på sätt i 48 § sägs, länsstyrelsen skall besluta om avkortning och

avskrivning av landstingsmedel i förekommande fall. Här förutsättes alltså,

att debitering och uppbörd kan ske på annat sätt än 48 § stadgar. Av motiven

framgår att, enligt de sakkunnigas mening, redan 48 §:s med nu gällande förordning

överensstämmande formulering- skulle innebära, att landstinget vore

oförhindrat att ordna landstingsmedlens debitering och uppbörd på annat vis

än bestämmelserna förutsätta såsom det regelmässiga. Enligt Eders Kungl.

Maj:ts befallningshavandes uppfattning föreligga ej tillräckliga skäl att ur

nuvarande stadganden utläsa en sådan mening, utan anser Eders Kungl. Maj :ts

Befallningshavande, att landstingsskattens debitering och uppbörd ovillkorligen

skall ske genom länsstyrelsens försorg. Denna ordning anser Eders Kungl.

Maj :ts Befallningshavande också böra bibehållas, och bör därför enligt Eders

Kungl. Maj ds Befallningshavandes åsikt första raden i förslagets 50 § bortfalla

och stadgandet börja: ''Länsstyrelsen beslutar etc.’

I händelse debitering och uppbörd verkligen skola kunna av landstinget ordnas

på annat sätt, än nu förutsatts, kunna reglerande föreskrifter om huru därvid

skall tillgå efter Eders Kungl. Maj ds Befallningshavandes mening ej undvaras.

»

I överensstämmelse med den uppfattning, som av de sakkunniga hävdats, och

som tidigare utan invändning från konstitutionsutskottet gjort sig gällande i motioner

till 1921 års riksdag — n:r 137 i första kammaren och n:r 179 i andra

kammaren —, håller jag före, att den formulering av 49 § i landstingsförordningen,

som även återfinnes i 48 § i lagförslaget, kan giva stöd för sådan tolkning,

att landstingsmedlens debitering och uppbörd icke ovillkorligen skola ske i sammanhang

med kronoskatten, utan att landstinget är oförhindrat att ordna landstingsskattens

debitering och uppbörd på annat vis än bestämmelserna förutsätta

såsom det regelmässiga. Det kunde under sådant förhållande ifrågasättas

— såsom nu skett från länsstyrelsen i Södermanlands län —, om icke lagstiftningen

i förevarande sammanhang borde meddela närmare föreskrifter angående

vad som är att iakttaga för det fall, att ett landsting väljer att självt ombe
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

101

sörja sina skattemedels upptagande. Särskilt kunde måhända dylika föreskrifter

finnas behövliga till förekommande av att ett landsting förlägger skatteuppbörden

till en olämplig tidpunkt. Som ovan framhållits, hava emellertid de

sakkunniga ansett sig böra förorda en utredning angående reformerande av den

nu tillämpade ordningen för landstingsmedlens debitering och uppbörd med

undvikande om möjligt att landstingen hänvisas till att anordna självständigt

debiterings- och uppbördssystem. Vid sådant förhållande har jag, som i likhet

med de sakkunniga och omförmälda länsstyrelse anser ett dylikt självständigt

system icke vara att förorda, icke funnit skäl föreligga att i lagen inarbeta några

nya bestämmelser i det av länsstyrelsen angivna hänseende.

Det föreslagna allmänna åliggandet för förvaltningsutskottet att förvalta

landstingets penningväsende har av de sakkunniga ansetts böra föranleda ändring

jämväl av de nuvarande bestämmelserna i landstingsförordningens 54 § angående

de till länsstyrelsen inflytande landstingsmedlens utanordning till landstinget

och deras handhavande efter utanordningen. Om åt förvaltningsutskottet

gives nyssnämnda åliggande, hava de sakkunniga ansett landstingets ordförande

böra fritagas från sin hittillsvarande befattning med ifrågavarande medels

utanordning. Det skulle givetvis åligga utskottet att på bästa sätt söka

fruktbargöra de mottagna medlen, till dess de bliva behövliga för avsedda ändamål.

Då det vidare läge vikt uppå, att dessa inkomster fortast möjligt ställdes

till förfogande för landstingsförvaltningens behov, hava de sakkunniga ansett,

att åt berörda bestämmelser borde givas sådan formulering, att därav uttryckligen

framginge, att landstingsjnedlen skola utan dröjsmål utanordnas allt eftersom

de inflyta. I förevarande hänseende har alltså föreslagits ett stadgande

av innehåll, att till länsstyrelsen inflytande landstingsmedel skola ofördröjligen

utanordnas till landstingets förvaltningsutskott.

Vad de sakkunniga sålunda anfört och föreslagit har icke föranlett något uttalande

från länsstyrelser eller landsting, och jag har intet annat att erinra

härutinnan än att utanordningen av landstingsmedlen enligt min uppfattning

bör ske först efter rekvisition av förvaltningsutskottet. Paragrafen har i enlighet

härmed omredigerats.

Landstingsförordningens föreskrift i 55 §, att landstingets räkenskaper skola

ställas på kalenderår, har oförändrad intagits såsom 52 § i lagförslaget.

Beträffande denna föreskrift erinrar riksräkenskapsverket, huru — såsom

ämbetsverket framhållit i sitt underdåniga yttrande den 13 september 1922

angående räkenskapsårets sammanförande med budgetsåret — några länsstyrelser

i då infordrade yttranden beträffande kommunala myndigheter, försäkringsanstalter

samt enskilda fonder och inrättningar tillhörande medel

föreslagit, att räkenskapsåret för samtliga sådana inrättningar, vilkas medel

uppbures i samband med kronoutskylder, bringades i överensstämmelse med statens

budgetsår. I denna fråga anförde statsrådet och chefen för finansdepartementet

till statsrådsprotokollet den 9 mars 1923 (prop. n:r 182 angående omläggning

av statsverkets räkenskapsår, sid. 18), att han då utan att uttala

någon mening om en dylik omläggnings ändamålsenlighet ville framhålla,

att den icke stode i sådant samband med frågan om statens räkenskapsår,

att anledning förelåge att i nämnda sammanhang närmare ingå därpå.

Öl §.

De sakkunniga.

Departe
mentschefen.

52 §.

De sakkunniga.

Utlåtande^

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Departe
mentschefen.

53 §.

De sakkunniga.

Utlåtanden.

Då det nu föresloges, att i en ny lag fastställa räkenskapsår för landstingen,

ville riksräkenskapsverket ifrågasätta, om icke i detta sammanhang nyssnämnda

av några länsstyrelser framförda synpunkter måtte, efter föregående utredning,

upptagas till prövning och avgörande. Riksräkenskapsverket anslöte sig

till nämnda länsstyrelsers uppfattning särskilt med hänsyn till kontrollen å statens

mellanhavanden med antydda myndigheter, anstalter, fonder och inrättningar.

Åtskilliga omständigheter kunna givetvis anföras, som tala för att man om

möjligt borde söka realisera det sålunda av riksräkenskapsverket framförda

önskemålet av en överensstämmelse mellan landstingets och statens budgetsår.

En sådan överensstämmelse kan tänkas särskilt vara till fördel vid reglerande av

de till landstingen utgående statsanslagen för olika ändamål, såsom tuberkulossjukvård,

sinnesslövård,, epidemisjukvård och polisväsen. Emellertid är det enligt

mitt förmenande även av vikt, att landstingen och primärkommunerna, såsom

nu är fallet, hava sammanfallande budgetsår, och detta på grund av de ekonomiska

mellanhavanden, som förefinnas mellan de båda kommungrupperna,

exempelvis i fråga om barnmorskeväsende, distriktssjukvård, extra provinsialläkare,

sjukstugor, fattigvård och vägväsende. Även från statens sida sett, torde

någon verklig fördel icke kunna vinnas genom en omläggning av allenast landstingets

budgetsår, utan härtill skulle fordras, att samtidigt även primärkommunernas,

framför allt landstingsstädernas, finansår samtidigt bringades till överensstämmelse

med det statliga. Härtill kommer, att en sådan omläggning för

landstingens vidkommande ovillkorligen förutsätter en omläggning av tiden för

landstingens sammanträde, då det icke gärna kan anses lämpligt eller ens möjligt,

att landstinget i början av september skall uppgöra ett budgetförslag,

som skulle börja tillämpas först den första juli året därpå. Men, då det å andra

sidan, såsom nogsamt konstaterats vid tidigare behandling av frågan om

tiden för landstingsammanträdena, icke är möjligt att förlägga dessa till årets

förra hälft — bland annat på den grund att riksdag och landsting ej gärna

kunna pågå samtidigt —, så torde det vara tydligt, att man måste avstå från att

omlägga landstingets budgetsår till likhet med statens.

Förevarande § bör sålunda behållas oförändrad. I

I 53 § hava de sakkunniga sammanfört bestämmelser motsvarande dem, som

för närvarande inrymmas i 56 och 57 §§ av landstingsförordningen. Bestämmelserna

avse revision av landstingsförvaltningen. Vid avfattandet av dessa bestämmelser

hava de sakkunniga till en början beträffande revisorernas och deras

suppleanters antal ansett, att möjlighet bör beredas landstingen att i mån av

behov överskrida den i bägge fallen hittills stadgade siffran tre, och vidare föreslagit

den ändringen, att revisorerna skola utses icke såsom nu för det löpande

årets utan för det nästföljande årets räkenskaper och förvaltning. I promulgationslagens

4 § har intagits en härav föranledd övergångsbestämmelse.

I fråga om de i 53 § upptagna bestämmelserna angående revisorsval föreslår

Norrbottens läns landsting viss ändring. Landstinget anser hinder icke böra

uppställas mot att, där särskilda skäl föreligga, exempelvis för anlitande av

auktoriserad revisor, utse person, som är bosatt utom länet. I utlåtandet från

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

103

sagda landsting erinras vidare därom, att utöver revisorer för granskning av

landstingets huvudräkenskaper även särskilda revisorer utses för granskande av

en del olika förvaltningsgrenar och anstalter, lydande under landstinget. Lagparagrafen

borde därför lämpligen förtydligas därhän, att av densamma framginge,

att val av dylika revisorer även kunde ske.

Vad Norrbottens läns landsting anfört i fråga om visst förtydligande av lagrummet

beträffande revisor för de under landstinget hörande anstalterna m. in.,

bar jag icke ansett böra föranleda någon åtgärd. Val av särskilda revisorer för

granskning av en del olika förvaltningsgrenar och anstalter böra nämligen hädanefter

som hittills företagas med stöd av bestämmelser i de respektive specialförfattningar,

som reglera de olika förvaltningsgrenarnas och anstalternas verksamhet,

eller på grund av vad landstinget självt därom beslutat. Däremot biträder

jag landstingets erinran i fråga om lämpligheten av att kunna till revisorer för

landstingsförvaltningen utse även personer utanför landstingsområdet, vadan

orden »inom landstingsområdet» böra utgå ur förevarande lagrum. Till lagrummet

har fogats ett tillägg av den innebörd, varom jag talat vid behandlingen av

6 §, eller att den, som är redovisningsskyldig till landstinget, icke må väljas till

revisor av förvaltning, för vilken han har att redovisa, ej heller deltaga i val av

revisor för sådan förvaltning eller i beslut i anledning av revisorernas granskning

av sagda förvaltning.

Den i promulgationslagen, 4 §, intagna övergångsbestämmelsen bör

underkastas viss jämkning i anslutning till vad jag i det följande kommer att

föreslå med avseende å tiden för den nya landstingslagens ikraftträdande.

7 kap. Om underställning och offentliggörande av samt besvär över

landstingets beslut (54—58 §§). I

I de nuvarande bestämmelserna om Kungl. Maj ds prövning och fastställelse

av vissa landstingsbeslut, vilka bestämmelser äro intagna i 54 §, hava de sakkunniga

icke föreslagit någon saklig ändring.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att beslut om territoriell skattedif- Utstånden,

ferentiering, som de sakkunniga funnit böra prövas av länsstyrelsen, i stället

borde underställas Kungl. Maj ds prövning. En dylik anordning vore mera

överensstämmande såväl med länsstyrelsens och landstingets inbördes ställning

som med den omständigheten, att besvär över landstingsbeslut skola anföras hos

Kungl. Majd. 55 och 56 §§ i de sakkunnigas förslag borde sålunda helt och

hållet utgå och i stället 54 § utökas med en littera.

I fråga om sistnämnda § — och motsvarande lagrum i de övriga kommunallagarna

— ifrågasätter sagda länsstyrelse vidare, huruvida icke landstings,

kommuners och församlingars beslut om ingående av borgen, såsom för närvarande

gäller i fråga om lån, borde, åtminstone i vissa fall, för att vinna

bindande kraft, fastställas av Kungl. Majd. Därtill syntes enligt länsstyrelsens

mening desto större skäl förefinnas, som vid upptagande av lan valuta er
-

54 §■

De sakkunniga.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

holles, medan däremot vid borgens ingående detta icke eller åtminstone icke

alltid vore fallet.

mentschefen. c*?n sakkunnigas mening avvikande ståndpunkt, som jag, enligt

vad jag i det följande kommer att närmare angiva, har i fråga om länsstyrelsens

provning av landstingsbeslut i allmänhet, har jag ansett den av länsstyrelsen

i bodermanlands län gjorda erinran i fråga om underställning av beslut om

territoriell skattedifferentienng icke böra föranleda någon ändring i de sakkunnigas

förslag till 54 §.

Ehuru det från sagda länsstyrelse framförda förslaget att utsträcka kravet

pa vungl. Maj:ts fastställelse till att avse jämväl beslut i vissa fall angående

borgen kan hava visst fog för sig, anser jag, att man, i saknad av nödig utredmng

angående de ekonomiska verkningarna av ett dylikt stadgande, som i så

iaH, pa satt lansstyrelsen erinrat, borde avse samtliga kommunenheter, åtminstone

tillsvidare icke bör göra något tillägg till de nuvarande bestämmelserna.

Ej heller mot paragrafens Övriga bestämmelser, sådana de av de sakkunniga

föreslagits, har jag något att erinra; dock att jag av skäl, som av mig anförts

vid behandlingen av 8 § angående landstingsområdes indelning i valkretsar, funnit

nödigt att dels gorå ett tillägg till förevarande paragraf, enligt vilket''även

beslut om valkretsindelning skall underställas Konungen, dels utesluta sista

stycket av samma paragraf.

rj;>och^§§. Vad angår den underställning hos länsstyrelsen, som enligt landstingsför
en?ga.

nn °rJningien erfordras for att giva bindande kraft åt flertalet landstingsbeslut,

hava . de sakkunniga under 55 § föreslagit, att någon sådan underställning

icke vidare skall förekomma, med undantag dock för beslut enligt 46 §

2 mom. om territoriell skattedifferentiering. Till motivering av sin ståndpunkt

i denna fråga erinra de sakkunniga bland annat därom, att, såsom tydligt framginge

av förarbetena till landstingsförordningen, föreskriften om att landstingsesluten

skulle underställas länsstyrelsens prövning hade sin grund därutinnan

att gränserna för landstingens verksamhet vore i landstingsförordningen angivna

i så allmänna ordalag, att denna verksamhet, ju mera omfattande och mångsidig

den av sin egen natur måste bliva, lätt kunde komma i kollision med den

allmänna ekonomiska lagstiftningen, och att det för undvikande av en dylik

kollision ansetts påkallat att landstingens beslut underställdes prövning. Men

denna grund hade, säga de sakkunniga, numera bortfallit, sedan gränserna för

andstmgens verksamhet genom praxis och i betydande mån även genom särskild

lagstiftning så noggrant fixerats, att någon orsak att befara osäkerhet eller

missförstånd från landstingens sida angående räckvidden av deras befogenheter

icke syntes vara för handen. Härutinnan torde en generell underställningsbestämmelse

i varje fall icke vara mera påkallad beträffande landstingen

ån i fråga om primärkommunernas beslutande församlingar, för vilka dylik generell

bestämmelse ej förefunnes. Ej heller vore numera faran för att besluten

skulle stå i strid med lag och författning eller vila på orättvis grund större

i fråga om landstingen än i fråga om primärkommunerna, varför ej heller ur

denna synpunkt något särskilt skäl förelage att för de förras vidkommande bi
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

105

behålla underställningsbestämmelsen. Länsstyrelsens prövning hade i allmänhet

blivit en rent formell expeditionsåtgärd utan reell betydelse. Till ytterligare

stöd för sin ståndpunkt i denna fråga hänvisa de sakkunniga till vad länsstyrelsen

i Södermanlands län i ämnet anfört uti ett till Kungl. Maj :t den 7 mars

1921 avgivet utlåtande, vilket överlämnats till de sakkunniga, för att tagas i

övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag.

Beträffande de sakkunnigas förslag att borttaga bestämmelsen om att landstingsbeslut

skola underställas länsstyrelsens prövning hava flera länsstyrelser

och landsting, vilka yttrat sig i frågan, biträtt de sakkunnigas uppfattning,

medan andra icke gjort något direkt uttalande i denna punkt eller, med eller

utan erinringar mot andra delar av förslaget, i övrigt instämt med de sakkunniga.

Även de länsstyrelser och landsting, som i enlighet med vad förut anförts

— sid. 57 och ff. — motsatt sig bestämmelsen om förvaltningsutskottets och övriga

förvaltningsstyrelsers direkta förslagsrätt till landstinget med förbigående

av länsstyrelsen, hava i allmänhet icke invänt något mot underställningens

borttagande.

I utlåtande från länsstyrelsen i Kristianstads län heter det sålunda:

»På de skäl, som av de sakkunniga anförts och som jämväl angivits i länsstyrelsens

i Södermanlands län i betänkandet återgivna utlåtande, anser länsstyrelsen

någon anledning till bibehållande av skyldigheten att underställa besluten

länsstyrelsens prövning knappast föreligga.»

Och motsvarande punkt i utlåtandet från länsstyrelsen i Västmanlands län

är av följande lydelse:

»Vad befallningshavanden angår innehåller förslaget slutligen den nyheten,

att befallningshavandens godkännande av landstingets beslut icke vidare skulle

erfordras. Det nu gällande stadgandet är så avfattat, att befallningshavanden

torde äga behörighet att ingå på en saklig prövning av besluts lämplighet.

Veterligen har så aldrig skett, utan lära länsstyrelserna hava inskränkt

sig till en prövning av beslutens formella laglighet. Givetvis innebär

en prövning av sistberörda beskaffenhet för landstingets vidkommande en uppfordran

till varsamhet, som kan vara av ett visst värde. Befallningshavanden

vill emellertid icke motsätta sig, att stadgandet även i antydda modifierade

form helt bortfaller, då ju åtskilliga skäl kunna anföras till stöd härför.»

Länsstyrelsen i Uppsala län och, av tidigare åberopat yttrande att döma, även

länsstyrelsen i Skaraborgs län hava dock uttalat en annan uppfattning i denna

fråga än de sakkunniga. Förstnämnda länsstyrelse anför:

»Det förhåller sig visserligen så, att länsstyrelserna icke ofta haft anledning

att vägra godkännande av beslut, som landsting fattat. Men härav följer ingalunda,

att nu gällande bestämmelse om underställning saknar praktisk betydelse.

Det lärer nämligen kunna förväntas, att, liksom man i beslutande församlingar

plägar vara angelägen att undvika propositionsvägran från ordförandens

sida, på samma sätt ett landsting fäster avseende vid vetskapen därom, att

ett visst beslut, om det fattas, icke kommer att fastställas. Det lärer vara av

stor vikt att icke mera än nödigt är upplösa sambandet mellan länsstyrelsen

och landstinget, särskilt när den förras inflytande snart sagt oundvikligen minskas

genom utskottsväsendets utveckling.»

Skaraborgs läns landsting är det enda landsting, som yttrat sig för att bibehålla

underställningen.

Utlåtanden

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Departe
mentschefen
-

57 §.

De sakkunniga.

I det föregående liar jag vid behandlingen av 17 § betonat vikten av att vid en

reform av landstingsförvaltningen samverkan mellan länsstyrelse och landsting

främjas samt att en dylik reform så vitt möjligt icke finge innebära ett undanskjutande

av länsstyrelsen, utan att denna borde bibehålla sina nuvarande möjligheter

att till fromma för länet öva inflytande på landstingsförvaltningen,

och jag har därvid i motsats till de sakkunniga hävdat, att den nuvarande

bestämmelsen om att sjukvårdsinrättningarnas framställningar, budgetförslag

in. in. skulle befordras till landstinget genom länsstyrelsen icke vore att betrakta

såsom allenast en tom form, utan att densamma hade verklig reell betydelse och

för den skull borde bibehållas.

Med denna uppfattning i fråga om länsstyrelsens betydelse för landstingsförvaltningen

kan jag icke heller biträda de sakkunnigas förslag att i allmänhet

upphäva länsstyrelsernas rätt att pröva landstingets beslut. Jag .anser härutinnan

i likhet med länsstyrelsen i Uppsala län det vara av synnerlig vikt att

sambandet mellan länsstyrelsen och landstinget i görligaste mån upprätthålles,

detta särskilt med hänsyn därtill att det eljest torde bliva vanskligt för länsstyrelsen

att rätt fylla de åligganden, som enligt landshövdingeinstruktionen

och andra författningar ankomma på densamma. Behovet av länsstyrelsens

prövning är enligt min mening desto mera nödvändig som den motionsrätt,

vilken enligt föreliggande förslag tillerkännes förvaltningsutskottet, torde komma

att verka därhän, att länsstyrelsen icke skulle bliva i tillfälle att bereda eller

på förhand pröva åtskilliga frågor, som kunna vara nog så betydelsefulla. Jag

har därför funnit lämpligt att i landstingslagen bibehålla nu gällande bestämmelser

angående länsstyrelsens prövning av landstingets beslut, med en saklig

ändring likväl, betingad därav att landstingsbeslut beträffande landstingsområdes

indelning i valkretsar, såsom jag nyss erinrat, enligt min mening böra underställas

Konungen.

Bland de frågor, som det enligt gällande förordning ankommer på landstinget

att ensamt avgöra, upptages även frågan om instruktion (reglemente) för landstingets

förvaltningsutskott. Med hänsyn till den maktbefogenhet, som i förslaget

tillagts utskottet och som genom reglementet bör närmare regleras, och då,

såsom jag i det föregående erinrat, på sina håll förekommit att landstinget åt

förvaltningsutskottet uppdragit befogenheter, vartill landstingsförordningen

knappast givit stöd, kan ifrågasättas, huruvida icke landstings beslut angående

reglementet borde underställas länsstyrelsens prövning. Som emellertid vad i

sistnämnda hänseende förekommit torde hava haft sin grund däri, att landstingsförordningen

icke lämnat tillräckligt utrymme för en efter förändrade förhållanden

anpassad förvaltning, och då man har anledning förvänta, att, sedan

lagstiftningen på hithörande område reviderats, landstingen även utan särskilda

garantier skola låta sig angeläget vara att vid reglementets fastställande icke

överskrida i lagstiftningen angivna gränser, har jag icke ansett mig böra föreslå

någon ändring i vad i förevarande hänseende nu gäller. I

I fråga om offentliggörandet av landstingets beslut hava de sakkunniga borttagit

bestämmelsen i 61 § i landstingsförordningen om protokollsamin andraga

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

107

Departe
mentschefen.

uppgörande, tryckning och utdelning till kommunerna. Dessa skulle i stället i

enlighet med sakkunnigförslagets 57 § erhålla tryckt exemplar av protokollet

jämte den fastställda utgifts- och inkomststaten ävensom samtliga de till landstinget

inkomna handlingar, vilka befordrades till trycket. Beträffande primärkommunernas

skyldighet att offentliggöra landstingens beslut hava sådana bestämmelser

föreslagits, att dylik skyldighet skall åligga i stad magistrat eller

st.adsstyrelse och på landet kommunalnämndsordförande. Den tid, inom vilken

iandstingshandlingarna skola göras tillgängliga för kommunerna, har utsträckts

från nu stadgade trettio till fyrtiofem dagar.

Sålunda föreslagna bestämmelser hava i de inkomna utlåtandena varit före- utlåtanden,

mål för erinran allenast från Örebro läns landsting, som finner utdelandet till

kommunerna inom landstingsområdet av tryckta exemplar av de till landstinget

inkomna handlingarna vara föga påkallat och för landstingen medföra onödiga,

ej obetydliga kostnader, varför orden »jämte de till landstinget inkomna handlingar,

vilka befordras till trycket» borde utgå. Dessa handlingar kunde ju

efter rekvisition översändas till vederbörande.

De sakkunniga hava med sitt förslag, att visst landstingstryck skall tillställas

primärkommunerna, tydligen avsett, att dessa och landstingsområdets

invånare skola kunna erhålla, full kännedom om landstingens beslut. Såsom landstingsprotokollen

äro avfattade med talrika hänvisningar till inkomna handlingar,

som jämte protokollet befordras till trycket, kan dylik kunskap icke

erhållas med mindre än att protokollet åtföljes av sagda handlingar. Under

sådant förhållande torde det från Örebro läns landsting framförda yrkandet

icke böra föranleda någon ändring i de sakkunnigas förslag.

De i landstingsförordningens 62 § givna föreskrifterna angående besvär över 58 §.

landstingens beslut hava av de sakkunniga delvis med anledning av det av dem De sakkunföreslagna

upphävandet av stadgandet angående länsstyrelsens godkännande av

landstingsbeslut i 58 § i deras förslag omformulerats till närmare överensstämmelse

med motsvarande bestämmelser i förordningarna om kommunal styrelse på

landet och i stad. De sakkunniga föreslå bl. a. dels en uttrycklig bestämmelse

att besvärsrätt tillkommer kommun inom landstingsområdet och medlem

av sådan kommun, dels ett stadgande därom, att vid besvär klaganden inom

fjorton dagar efter det tiden för besvärs anförande utgått skall till landstingets

ordförande ingiva diarieutdrag däröver, att han besvärat sig, och att, om

detta försummas, beslutet skall gå i verkställighet, dels vissa föreskrifter beträffande

verkställigheten av beslut, som överklagats. I sistnämnda hänseende har

föreslagits, att beslut enligt 46 § om landstingsskattens storlek må kunna gå i

verkställighet oansett besvär. Detta, anföra de sakkunniga, torde vara nödvändigt,

enär eljest hela landstingsförvaltningen kunde äventyras och möjligheten

att debitera och uppbära landstingsskatten i samband med kronoskatterna skulle

bliva utesluten.

Slutligen hava de sakkunniga icke ansett skäl föreligga, att från landstingsförordningen

upptaga bestämmelsen om begränsning till den klagande själv av

verkningarna av ändring i ett överklagat beslut, emedan de ansett en dylik be
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

stymmelse i fråga om beslut, som kränker enskild rätt, obehövlig och i Övriga

hänseenden oegentlig.

utlåtanden. Mot stadgandet, som avser ingivande av diariebevis, har erinran gjorts allenast

från länsstyrelsen i Gotlands län, som anser ett dylikt stadgande knappast

vara av behovet påkallat, enär besvären i alla händelser torde komma att delgivas

landstinget eller dess förvaltningsutskott.

men it chefen Med hänSyn ti]1 vad J3# nyss föreslagit angående bibehållande av länssty
relsens

prövning av landstings beslut har jag ansett lämpligt, att i huvudsak

återföra besvärsbestämmelserna till den lydelse de hava i 62 § i landstingsförordningen;

dock att jag från de sakkunnigas förslag upptagit bestämmelsen angående

dem, vilka skola äga rätt att klaga över landstingets beslut, ävensom

stadgandet att landstingsbeslut, som angå landstingsskatten, må gå i verkställighet

oansett besvär.

8 kap. Övergångsbestämmelser (59- 65 §§).

Jag har, såsom jag tidigare nämnt, icke ansett lämpligt att meddela för landstingslagens

införande erforderliga övergångsbestämmelser i en särskild promulgationslag,

utan har sammanfört dem under ett särskilt kapitel i själva lagen

om landsting.

59 och62§§- I sitt förslag till promulgationslag, 1 §, föreslår majoriteten bland de sakDe

iK1™”'' kunniga, att den nya landstingslagen skall träda i kraft den 1 juli 1924,

och anför till stöd för detta sitt förslag bl. a. följande:

»Då lagrevisionen utförts i syfte att snarast möjligt dels legalisera inom

åtskilliga landsting använda förvaltningsformer, som av förhållandena framtvungits,

ehuru de väsentligen ligga utanför gällande lagstiftnings ram, och

dels för övriga landsting möjliggöra önskliga nyorganisationer, utan att åtgärder

pa sidan om lagen därvid behöva tillgripas, torde det ligga i sakens natur,

att den nya lagen snarast möjligt får fylla sitt syfte.

o Endast för den händelse, att andra skäl med styrka tala för ett uppskov —

såsom av en minoritet av de sakkunniga förordats -— bör sådant komma i

fråga. Några dylika skäl synas icke föreligga. Visserligen har såsom stöd för

yrkande om uppskov anförts, att vissa förvaltningsutskott icke utsetts med

tanke på eller behörigt hänsynstagande till de maktpåliggande och vittomfattande

värv, som enligt lagförslaget skulle ankomma på utskottet, och att dessa

utskott för den skull icke bleve vuxna sin uppgift. Men denna uppfattning

har endast ett visst formellt berättigande, eftersom landstingen vid 1923 års

lagtima möte torde bliva i tillfälle att yttra sig över lagförslaget och följaktligen

då, om icke tidigare, måste vid utseende av förvaltningsutskott hava

sm uppmärksamhet riktad på möjligheten av ökade åligganden för detsamma.

För övrigt förhåller det sig på det sättet, att de landsting, varom här är fråga,

i allmänhet velat avvakta den motsedda nya lagstiftningen, innan de bundit

sig vid organisationsformer, vilka möjligen mindre väl komme att överensstämma

med denna lagstiftning. De hava ofta redan igångsatt utredning i syfte

att erhålla förslag till förvaltningsarbetets ordnande. Och inom det återstående

mindretalet landsting torde liknande åtgärder få antagas komma till stånd vid

192o års lagtima möte, därest landstingen, på sätt nyss erinrats, då erhålla del

av lagförslaget. Det är alltså sannolikt, att landstingen senast vid 1924 års

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

100

lagtima möte, d. v. s. kort efter det att lagen skulle träda i tillämpning, hava

färdig en förvaltningsorganisation, som står i samklang med denna lags innehåll.

Om detta undantagsvis icke skulle ske, lärer knappast någon skada

därav följa, utan det tvärtom i allt fall vara en fördel för det ifrågavarande

landstinget, om dess förvaltningsutskott det oaktat erhåller utsträckt befogenhet:

initiativrätt, befogenhet att bereda och sammanställa budgeten, företräda

landstinget mellan mötena, hava möjlighet att öva inseende över och

samarbeta med landstingets sjukhusdirektioner etc. Det är riktigt, att arbetet

antagligen blir mindre tillfredsställande än för det fall, att förvaltningen nyorganiserats

och efter nyorganisationen någon tid fungerat. Men anledning finnes

näppeligen antaga, att det skulle bliva avsevärt sämre än det, som utförts

av ett nyss ombildat förvaltningsutskott, inom vilket det gamla utskottets

ledamöter säkerligen i allmänhet komma att utgöra den väsentligaste arbetskraften.

Under sådana omständigheter torde föreligga så mycket mindre skäl att uppskjuta

lagens ikraftträdande, som det ju icke heller för den händelse att lagen

träder i kraft senare skulle åligga landstingen någon skyldighet att omorganisera

sina förvaltningsutskott. Även i sådant fall kan det inträffa, att

landstinget underlåter detta. Det enda tvång som i detta hänseende skulle påläggas

landstinget gäller antalet utskottsledamöter. Men att den visserligen

behövliga bestämmelsen, att utskottet skall bestå av minst fem ledamöter skulle

vara en positiv garanti för ett tillfredsställande arbete, har givetvis icke någon

förutsatt. Sex landsting hava för närvarande mindre än fem ledamöter. Skulle

något av dem icke redan år 1923 höja antalet till föreslaget minimum, utan ett

mindre förvaltningsutskott under tiden mellan den 1 juli och landstingets möte

i början av september år 1924 utöva de vittomfattande nya funktionerna, lärer

det vara en olägenhet, som vida uppväges av ovan omförmälda fördelar, och som

icke rimligen kan motivera ett lagbud, vilket formellt skulle medföra hinder för

utskottet såväl under denna tid som även efter val av lagstadgat större antal

ledamöter att utöva funktioner, som sedan flera år tillbaka de facto genom landstingsbeslut

tillagts vissa förvaltningsutskott utan några reglerande lagbestämmelser.

»

Tre reservanter påyrka däremot, att lagen skall gälla till efterrättelse från

och med den 1 juli 1925. Angående de för detta yrkande åberopade motiven

må anföras följande:

»Till belysande av vår uppfattning härutinnan vilja vi till en början erinra

om, att lagförslaget innehåller föreskrift om tillsättande av ett förvaltningsutskott

med vissa närmare angivna åligganden, bl. a., att i förväg bereda de

ärenden, som äga sammanhang med utgifts- och inkomststaten, samt att upprätta

förslag till denna stat. Visserligen hava åtskilliga landsting redan omorganiserat

sin förvaltning i huvudsaklig överensstämmelse med de i lagförslaget

upptagna riktlinjer för landstingsförvaltningen, men övriga landsting

hava ej utrustat sina förvaltningsutskott med den vidsträckta befogenhet, som

enligt förslaget skall tillkomma utskottet, utan låtit deras uppgift huvudsakligen

begränsas till den egentliga finansförvaltningen. Sålunda ingår icke

landstingsärendenas beredning bland de funktioner, som nu tillkomma förvaltningsutskotten

inom sistnämnda landsting. Vidare understiger ledamotsantalet

i några landstings förvaltningsutskott, som endast bestå av 3 ledamöter,

det i lagförslaget angivna minimum.

Nu torde väl i allmänhet få anses vara principiellt oriktigt att genom lagbud

utrusta en för visst ändamål vald kommunal styrelse med behörighet vida

mer omfattande och delvis av annan art än den. som förutsatts, då uppdraget

lämnats de valda, utan att tillfälle lämnas för den väljande församlingen att

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

förrätta nytt val innan lagbudet träder i kraft. Av vad ovan erinrats framgår

emellertid, att just detta förhållande skulle inträffa, därest lagen om landsting

bleve gällande redan den 1 juli 1924. Ty först de i september nämnda år

sammanträdande landstingen kunde vid val av förvaltningsutskott beakta den

genom nya lagstiftningen åt förvaltningsutskottet tillerkända befogenheten.

Medan de sakkunnigas majoritet synes förutsätta, att redan 1923 års landsting

skola vid utskottsvalen taga viss hänsjm härtill, och bl. a. i denna omständighet

sökt stöd för sitt beslut i fråga om tiden för lagens ikraftträdande,

kunna vi1 däremot icke finna, att enbart tillkomsten av ett sakkunnigförslag

till lagstiftning bör förväntas åstadkomma dylik verkan. Om ock, på

grund av att de i förslaget angivna grundlinjerna numera finge anses hava

vunnit mera allmänt godkännande, majoritetens om förmälda förutsättning visade

sig hållbar och sålunda jämväl de icke nyorganiserade landstingen vid val

av förvaltningsutskott i fråga om såväl ledamotsantal som personval beaktade

att de valda eventuellt komme att genom ny lagstiftning tillerkännas väsentligt

vidsträcktare befogenhet, kvarstår dock den av oss angivna principiella

anmärkningen.

Men även andra skäl tala emot ett så tidigt ikraftträdande, som av majoriteten

föreslagits.

Förvaltningsutskotten få för kort tid att sätta sig in i lagbestämmelser, vilka,

promulgerade i maj eller juni 1924, skola av dem tillämpas redan den 1 juli

samma år. Och många av utskottets ledamöter, vilka icke äga tillgång till

Svensk författningssamling, komma antagligen att sväva i okunnighet om dessa

bestämmelser, intill dess de blivit kallade till eller infunnit sig å utskottssammanträde,

som utlysts för behandling av de nytillkomna uppgifterna,»

Utlåtanden. Även bland länsstyrelser och landsting råda delade meningar angående tidpunkten

för ikraftträdandet, i det att ett tiotal länsstyrelser och åtta landsting

uttala sig för den 1 juli 1925 samt fem länsstyrelser och lika många

landsting för den 1 juli 1924, medan fyra länsstyrelser och fem landsting

anse, att lagen bör tillämpas från den 1 januari 1925 eller »tidigast

1925». De för dessa olika ståndpunkter i utlåtandena angivna motiven, där

sådana förebragts, äro, vad de två förstnämnda meningarna angår, desamma,

som åberopats av respektive reservanter och kommittémajoritet. I vissa av de

utlåtanden, där den 1 januari 1925 föreslås såsom dag för ikraftträdandet, framhålles

såsom förutsättning härför, att i promulgationslagen intagas bestämmelser,

att landstingen vid sina lagtima möten år 1924 skola utse förvaltningsutskott

enligt den nya lagen och även i övrigt fatta beslut, som påkallas av

dennas tillämpning från och med den 1 januari 1925.

Departe- I likhet med såväl majoriteten som reservanterna bland de sakkunniga även
□lentBchefen.

gQm ftertalet länsstyrelser och landsting anser även jag, att den nya lagen bör

träda i kraft snarast möjligt.

Med hänsyn härtill har jag såsom övriga, vilka tagit befattning med förevarande

lagförslag, ansett, att man icke bör för lagens ikraftträdande uppställa

fordran på att reglementen för förvaltningsutskottet och arbetsordningar

med tillämpning av den nya lagens bestämmelser skola föreligga färdiga och

vara av landstingen antagna. Uppställdes ett dylikt krav, skulle i själva verket

flertalet landsting kunna börja tillämpa den nya lagen först efter 1925 års

landsting, eftersom, där icke förvaltningsutskott eller enskilda landstingsman

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

111

av eget initiativ utarbetade förslag till dylika reglementen och arbetsordningar

och 1924 års landsting därom fattade beslut, detta års landsting allenast

skulle kunna uppdraga åt förvaltningsutskott eller särskilda delegerade att

utarbeta förslag till sådana reglementen och arbetsordningar att föreläggas

landstinget år 1925. Från ett dylikt krav kan man så mycket hellre avstå, som

givetvis under alla förhållanden utskottets verksamhet under den första tiden,

innan tillräcklig erfarenhet vunnits, icke kan bliva i allo tillfredsställande.

Men i likhet med dem, som motsatt sig sakkunnigmajoritetens förslag, kan

jag icke finna riktigt, varken att ett förvaltningsutskott, som utsetts för ett

synnerligen begränsat ändamål, skulle genom ett lagbud utrustas med behörighet

vida mer omfattande och delvis av annan art än den, som förutsattes, då

uppdraget lämnats åt de valda, utan att tillfälle lämnas för den väljande församlingen,

landstinget, att förrätta nytt val innan lagbudet träder i kraft, eller

att förvaltningsutskotten skulle få allenast några veckor på sig att sätta sig in

i de nya lagbestämmelserna.

Emellertid kan man undgå dessa oegentligheter och olägenheter och likväl

vinna ett tidigare ikraftträdande än reservanterna föreslagit, om man, såsom

från en del håll påyrkats, fastställer detta ikraftträdande till den 1 januari

1925, vilket jag för min del vill föreslå.

Vid sådant förhållande är det emellertid nödvändigt att bland övergångsbestämmelserna

intaga föreskrifter därom, att landstingen vid 1924 års möten

skola vidtaga vissa åtgärder, som påkallas av den nya lagens ikraftträdande.

Men dessa bestämmelser torde ej böra få en så kategorisk form, som i vissa

utlåtanden ifrågasatts, ty därmed skulle landstingen i själva verket, innan de

i behörig ordning uppgjort förslag till och antagit reglementen och arbetsordningar,

komma att fastlåsa sin förvaltningsorganisation efter den ena eller

den andra linjen, utan allenast innehålla åliggande för 1924 års lagtima landsting,

att med tillämpning av vad i 40 § i lagen om landsting stadgas beträffande

antalet ledamöter och suppleanter i förvaltningsutskott utse sådana ledamöter

och suppleanter för tiden intill slutet av nästa lagtima möte.

I fråga om återstående övergångsbestämmelser bär jag redan, i den man så Övriga §§.

påkallats, uttalat mig.

Lag om ändra(1 lydelse av 6 § i lagen den 20 maj 1921 med

vissa föreskrifter i fråga om val av kommunal-, municipalocli

stadsfullmäktige samt av landstingsman. I

I fråga om de sakkunnigas förslag till ändrad lydelse av 6 § i ovan angivna

lag har jag intet att erinra.

Lagen bör i likhet med lagen om landsting träda i kraft den 1 januari 1925.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Under förmälan, att han låtit vidtaga de av honom förordade ändringarna

i de sakkunnigas förslag, uppläser departementschefen de sålunda omarbetade

förslagen till

lag om landsting och

lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen den 20 maj 1921 med vissa föreskrifter i

fråga om val av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige samt av landstingsmän,

samt hemställer, att desamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Carl Stålhammar.

Stockholm 1924. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

2ioeeo

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1924:318 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om landsting m. m. jämte sex i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  2. KU 1924:30 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 80 s. 1 i texten