Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållning sbesvärets utgörande på landet
1924-02-22 · 25 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 23 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1924:213, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållning sbesvärets utgörande på landet
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
1
Nr 213.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober
1891 angående väghållning sbesvärets utgörande
på landet; given Stockholms slott den
21 mars 1924.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen antaga
härvid fogat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober
1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Sven Litbeck.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 174 höft. (Nr 218.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet.
Härigenom förordnas, att 12, 24, 25, 46, 60, 61, 77 och 80 §§ i lagen den 23
oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet skola erhålla
följande ändrade lydelse:
12 §•
Finnes för beredande av lämplig och bekväm vägdelning erforderligt, att väg
eller vägsträcka från delningen undantages, må den, i ordning, varom i 43 §
stadgas, kunna från vägdelningen uteslutas för att medelst vägkassan underhållas.
Är jordbruksfastighet avsides eller obekvämt belägen i förhållande till densamma
tilldelat vägstycke eller yppar sig, till följd av vägs beskaffenhet,
märklig svårighet för behörigt fullgörande av jordbruksfastighet åliggande
vägunderhåll in natura, må fastigheten, där de väghållningsskyldiga, efter
framställning av innehavaren, därtill samtyckt eller, om samtycke vägrats,
Konungens befallningshavande på fastighetsinnehavarens besvär prövat skäligt
bifall därtill lämna, befrias från vägunderhåll in natura och detta i stället
ombesörjas av vägstyrelsen.
Därest för beredande av bättre och jämnare vägunderhåll sådant finnes nödigt,
må de väghållningsskyldiga besluta, att samtliga vägar eller viss vägsträcka
inom väghållningsdistriktet skola övertagas till underhåll medelst vägkassan;
dock att beslutet för att bliva gällande skall underställas Konungens befallningshavandes
prövning.
24 §.
Är för vägs upptorkande eller för erhållande av fri sikt erforderligt, att träd
eller buske borthugges eller att träd kvistas, må vid vägsyn, varom i 35 § sägs,
föreskrivas skyldighet för jordägaren att inom viss tid därom besörja; dock må
jordägaren, där åtgärden för honom medför avsevärd skada, ur vägkassan njuta
skälig ersättning därför med belopp, som av synemännen bestämmes. Det åligger
förrättningsmännen att i det vid vägsynen förda protokollet verkställa anteckning
om föreläggande, varom nu är sagt, samt, där ersättning till jordägaren
finnes böra utgå, om beloppet därav. Om givet föreläggande skall lands
-
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
fiskalen ofördröjligen låta bevisligen underrätta jordägaren ävensom, där jordägaren
tillerkänts ersättning ur vägkassah, vägstyrelsen.
Underlåter jordägare efterkomma föreläggande att verkställa röjning, varom
i forsta stycket sägs, äger landsfiskalen, sedan den för klagan över föreläggandet
bestämda tid gått till ända, låta på lämpligt sätt verkställa röjningen
pa jordägarens bekostnad.
Kostnad för röjning, som enligt denna paragraf utföres genom landsfiskalens
försorg, skall av vägstyrelsen förskjutas men av landsfiskalen omedelbart efter
arbetets utförande uttagas av jordägaren. Saknar denne tillgång till kostnadens
gäldande, skall den stanna å vägkassan.
25 §.
Utan Konungens befallningshavandes tillstånd må ej hädanefter utmed väg
på mindre avstånd än 3,5 meter från vägens kant byggnad uppföras.
Utmed väg må ej inom nämnda avstånd utan Konungens befallningshavandes
tillstånd förekomma upplag eller andra anordningar, som hindra vägens upptorkande
eller fri sikt, ej heller annonstavlor, reklamskyltar och dylikt, dock må
anordning, som tillkommit före den 1 juli 1924 eller allenast till följd av vägs
omläggning, breddning eller annan därmed jämförlig omständighet skulle komma
att falla under nämnda förbud, förbliva orubbad, där ej vid vägsyn föreskrives
skyldighet för vederbörande jordägare att borttaga densamma. Vad i 24 § är
stadgat om sättet för meddelande och om delgivning av där avsett föreläggande
samt ^om ersättning till jordägaren för skada till följd av åtgärd, varom där
är fråga, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om föreläggande, varom
nu är sagt..
Ej må inom synhåll från väg förekomma skylt eller dylikt av beskaffenhet
att av vägfarande kunna förväxlas med varningstecken.
Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i andra eller
tredje stycket och sker ej rättelse efter tillsägelse av landsfiskalen, eller efterkommes
ej med stöd av andra stycket meddelat föreläggande, äger landsfiskalen
föranstalta om rättelse på den felandes bekostnad; och skall vad i 24 § tredje
stycket är stadgat angående uttagande och bestridande av där avsedd kostnad
öga motsvarande tillämpning i fråga om kostnaden för åvägabringande av rättelse,
som nyss nämnts.
46 §.
För bestämmande av beloppet av de till vägkassan ingående bidrag uppskattas
särskilt för varje väghållare årliga kostnaden för underhållet den tid mark är
bär av allmän väg, bro och färja.
Vid sådan uppskattning skall skäligt avseende fästas så väl å ortens pris på
dagsverken och körslor som ock därå, att de till vägunderhåll in natura indelade
i allmänhet äro i tillfälle att med egna arbetare och dragare fullgöra arbetet,
ävensom å avståndet mellan den väghållningsskyldiga fastigheten och dess väglott;
börande i uppskattningsinstrumentet utsättas detta avstånd ävensom, där
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
detsamma är mer avsevärt, särskilt angivas det belopp, som anses motsvara väghållarens
till följd av berörda förhållande ökade besvär.
60 §.
Av uppskattade kostnaden för underhållet av allmän väg, bro och färja
lämnas tre tiondelar av statsmedel. Därutöver må väghållningsdistrikt, som
äro med väghållning synnerligt betungade, kunna efter Kungl. Maj:ts prövning
av staten erhålla särskilt understöd, i den mån medel, som för sådant
ändamål må vara anslagna, därtill lämna tillgång.
Statsbidraget utbetalas till vägstyrelsen. Det statsbidrag, som belöper på
underhållet av indelad väg, tillkommer dem, som sådant underhåll bestrida,
och tillhandahålles dem av vägstyrelsen på lämpligt sätt.
Inom distrikt, där vägunderhållet in natura helt eller delvis ut föres av därtill
jämlikt 7 § förpliktade väghållare, skall den av särskilda nämnden uppskattade
kostnad för underhåll av all indelad väg inom distriktet, som ej av vägkassan
övertagits till underhåll, efter avdrag för därå belöpande bidrag av statsmedel,
fördelas på de vägfyrkar, för vilka underhåll in natura fortfarande
utföres, varefter det belopp, som enligt denna fördelning på varje sådan fyrk
belöper, såsom vägskatt påföres varje annan vägfyrk. Yad därutöver erfordras
för bestridande av vägkassans utgifter enligt den fastställda utgiftsstaten påföres
samtliga vägfyrkar till lika andel för en var av dem. Hava väghållningsdistrikts
samtliga vägar övertagits till underhåll medelst vägkassan, skall hela
det belopp, som utöver tillgängliga medel erfordras för täckande av vägkassans
utgifter, på sätt nyss nämnts påföras samtliga vägfyrkar.
61 §.
Till ledning för vägskattens bestämmande böra häradsskrivarna varje år
efter avslutandet av taxeringsnämndernas arbeten och före den 1 juni till vägstyrelsens
ordförande insända förteckningar, som för varje kommun beträffande
de i väghållet deltagande beskattningsföremål summariskt upptaga, i
fråga om fastigheter och frälseränta, taxeringsvärdet, särskilt å fastigheter,
som utgöra vägunderhåll in natura, särskilt a staten eller menighet tillhöriga
allmänningsskogar och särskilt å alla övriga fastigheter jämte frälseränta, samt
i fråga om inkomst den beskattningsbara andelen därav.
Har inom väghållningsdistrikt allenast viss vägsträcka övertagits till underhåll
medelst vägkassan, skall ovannämnda förteckning summariskt upptaga
skilda värden å de fastigheter, för vilka vägunderhåll in natura fortfarande
utföres, och å de fastigheter, som jämlikt 12 § befriats från vägunderhåll in
natura.'' Har viss fastighet åliggande vägunderhåll allenast delvis övertagits
av vägkassan, skall häradsskrivaren för meddelandet av nyssnämnda uppgift
med ledning av den vid gällande vägdelning upprättade graderingslängden beräkna,
huru fastighetens taxeringsvärde skall anses fördela sig å det underhåll,
som övertagits av vägkassan, och det, som fortfarande utföres för fastigheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
5
Det åligger vägstyrelsen att, då viss vägsträcka övertages till underhåll
medelst vägkassan, meddela häradsskrivaren uppgift å de fastigheter, som helt
eller delvis befriats från vägunderhåll in natura, samt jämväl i övrigt lämna de
upplysningar, som kunna vara erforderliga för fullgörande av den häradsskrivaren
åliggande uppgiftsskyldigheten.
77 §.
Underlåter väghållare eller, där vägfogde finnes, denne att efter föreläggande
eller anmaning, såsom i 35 § sägs, inom föreskriven tid bättra förekommande
brister, eller underlåtes sådant av väghållare, som blivit om dylika
brister av vägfogden underrättad, böte den försumlige från och med tio till
och med två hundra kronor.
Eftersätter snöplogfogde vad honom enligt denna lag åligger, eller underlåter
delägare i ploglag att fortskaffa snöplogfogdes uppbåd eller att sådant
uppbåd hörsamma, eller försumma delägare i ploglag, för vilket snöplogfogde
icke blivit utsedd, att hålla den ploglaget tilldelade vinterväg i fargillt skick
eller att, där så tarvas, märka den ut, böte från och med fem till och med tjugu
kronor.
Enahanda ansvar drabbar den, som gör sig skyldig till överträdelse av föreskrifterna
i 25, 26, 27 och 31 §§ eller underlåter att ställa sig till efterrättelse
föreläggande, varom i 24 § och 25 § andra stycket förmäles.
Böter, som jämlikt denna paragraf ådömas, skola tillfalla vägkassan och,
där tillgång till deras fulla gäldande brister, förvandlas efter allmän lag.
Till böter enligt denna lag må ej dömas, om å förseelsen följer straff enligt
allmän lag.
80 §.
Den, som med vägstämmas beslut ej nöjes, äge däröver anföra besvär hos
Konungens befallningshavande inom tid, som nedan sägs; och varde den tid
räknad från det sådant tillkännagivande, att stämma hållits, varom i 52 § förmäles,
blivit i väghållningsdistriktets kyrkor uppläst.
I enahanda ordning och inom nedan angivna tid må klagan föras över vägdelning
och särskilda nämndens uppskattning; skolande besvärstiden räknas,
där fråga är om vägdelning enligt 45 §, från det klaganden erhållit sådan
underrättelse, varom i samma paragraf stadgas, samt där besvären avse annan
vägdelning eller särskilda nämndens uppskattning, i förra fallet från det kungörelsen
om vägdelningens avslutande och i senare fallet från det den i 51 §
omförmälda länskungörelse blivit i distriktets kyrkor uppläst.
I alla ovannämnda fall skola besvären, vid talans förlust, ingivas, i mål
från Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län inom fyrtiofem
dagar och i mål från övriga orter inom riket inom trettio dagar, dock att
menighet, som klagar, äger åtnjuta femton dagars längre besvärstid.
Finner för prövning av besvär över vägdelning Konungens befallningshavande
nödigt låta anställa syn, äge Konungens befallningshavande förordna
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
ojävig lantmätare eller annan lämplig person att med biträde av två tillkallade
jämväl ojävige gode män sådan syn hålla. Kostnaden för förrättningen skall
förskjutas av vägkassan, men stannar på den, som vid sakens slut därtill skyldig
prövas.
Väghållare, som är missnöjd med åläggande vid vägsyn eller med beslut vid
formlig efterbesiktning, varigenom han förklarats icke hava ställt sig till efterrättelse
honom meddelat föreläggande att bota brist, äge däröver föra klagan
hos Konungens befallningshavande, i förra fallet inom femton dagar från den
dag, underrättelse om åläggandet blivit, på sätt i 35 § sägs, i socknens kyrka
uppläst, och i senare fallet inom samma tid från den dag, då efterbesiktningen
förrättats. Åtnöjes ej den, som erhållit föreläggande enligt 24 § eller 25 §
andra stycket, därmed eller är vägstyrelse missnöjd med dylikt föreläggande,
varigenom ersättningsskyldighet ålagts vägkassan, må klagan över beslutet
föras hos Konungens befallningshavande inom femton dagar från det klaganden
erhöll del av föreläggandet. Ej må klagan, varom i detta stycke sägs,
verka uppehåll med verkställigheten av åläggande vid vägsyn eller hindra uttagande
av kostnad, på sätt i 24 § sista stycket, 25 § sista stycket och 35 §
sista stycket förmäles, med mindre Konungens befallningshavande annorlunda
förordnar.
Har beslut vid vägsyn eller formlig efterbesiktning fattats i strid mot landsfiskalens
mening, äger denne underställa detsamma Konungens befallningshavandes
prövning.
Över Konungens befallningshavandes beslut i fråga, som i denna lag omförmäles,
må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är
stadgad.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1924.
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
7
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Majrt Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 22 februari 1924.
Närvarande:
Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Clason, Woiilin, Pettersson.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Lubeck följande:
Behovet av förändrad väglagstiftning har redan länge gjort sig kännbart.
År 1911 uppdrogs åt den s. k. vägkommissionen att verkställa utredning
angående de åtgärder, som kunde finnas nödiga för åvägabringande
av en jämnare fördelning av väghållningsbesväret, samt att utarbeta förslag
till därav föranledda ändringar i väglagen m. m. ävensom att i samband
därmed underkasta väglagstiftningen revision jämväl i vissa andra avseenden.
Vägkommissionen avgav den 15 december 1916 och den 31 oktober 1917 förslag
till ny väglag. Med anledning av framställda anmärkningar mot förslaget
uppdrogs åt 1920 års vägsakkunniga att verkställa förnyad granskning och
omarbetning av kommissionens förslag. Sedan de vägsakkunniga den 10 augusti
1921 avgivit betänkande med förslag till lag om allmänna vägar på landet
jämte därmed sammanhängande författningar, utarbetades på grundval av
detta förslag proposition i ämnet till 1922 års riksdag (nr 100). Vid frågans
behandling inom riksdagen vann det framlagda förslaget i stort sett allmänt
gillande, men enighet kunde icke vinnas om grunderna för vägskattens utgående
och beräkningen av statsbidraget till väghållningen, varför propositionen
icke blev av riksdagen antagen. Vid 1923 års riksdag väcktes inom båda kamrarna
motioner i ämnet (I: 124 och II: 160), vilka emellertid ej heller föranledde
någon riksdagens åtgärd.
På grund av det samband, frågan om vägskattens fördelning å olika beskattningsföremål
äger med kommunalskattefrågan, torde förslag till ny väglag ej
böra framläggas för riksdagen, innan kommunalskattefrågan är färdig att lösas.
Emellertid är det uppenbart, att 1891 års väglag icke är avpassad efter de förändrade
förhållanden, som numera inträtt framför allt genom den allt mer
växande automobiltrafiken. Denna trafik utsätter i stor utsträckning vägarna
för en sådan påfrestning, att de enskilda väghållarna ej längre förmå ombesörja
vägunderhållet på ett tillfredsställande sätt. För att våra vägar ej skola förstöras,
erfordras övergång till ett modernare och mera effektivt vägunderhåll än
8
Kungl. Maj ds proposition nr Z18.
ÄndracLe bestämmelser
angående
övertagande
av viss vägsträcka
till
underhåll
medelst vägkas
san.
det, som presteras av väghållarna in natura. Även ur trafiksäkerhetssynpunkt
erfordras vissa åtgärder, som icke med nu gällande lagstiftning kunna genomföras.
Det synes mig icke försvarligt att i avvaktan på den slutliga väglagsreformen
undanskjuta nödiga förbättringar i den nuvarande väglagen, utan torde
behövliga partiella lagändringar, vilka icke kunna antagas föregripa den
slutliga reformen, böra snarast möjligt vidtagas. För sådant ändamål har jag
låtit inom kommunikationsdepartementet utarbeta förslag till dels bestämmelser
till främjande av vägkassans övertagande av vägunderhåll, dels föreskrifter om
bortröjande av träd och buskar för att underlätta vägunderhållet och minska
anledningarna till trafikolyckor, dels ock förbud mot missbruk av varningstecken
m. m. Över berörda förslag hava yttranden infordrats från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och samtliga länsstyrelser i länen.
Under den långa tid, förberedelserna till genomförandet av en helt ny väglagstiftning
hittills pågått, har utvecklingen föranlett genomförandet av en lagändring,
som redan visat sig vara av stor betydelse för strävandena att ernå ett
förbättrat vägunderhåll. Vid 1921 års riksdag antogs nämligen ett i Kungl.
Maj :ts proposition, nr 157, framlagt förslag till lag om ändrad lydelse av 12, 52
och 60 §§ väglagen, vilket förslag innebar, att de väghåilningsskyldiga skulle
kunna besluta, att samtliga allmänna vägar eller viss vägsträcka inom ett vägbållningsdistrikt
skulle övertagas till underhåll medelst vägkassan. De, som
förut fullgjort vägunderhållet in natura, skulle i stället, därest distriktets alla
vägar övertoges av vägkassan, erlägga vägskatt med samma belopp per vägfyrk,
som utdebiterades å andra beskattningsföremål påförda vägfyrkar, men
för det fall att endast viss vägsträcka övertoges, till vägkassan betala det belopp,
vartill underhållet av vederbörande väglott uppskattats av den i IV kapitlet
väglagen omförmälda särskilda nämnd. I sistnämnda fall skulle den från
vägunderhåll in natura befriade, utöver uppskattade kostnaden för nämnda vägunderhåll,
tillika betala den vägskatt, som jämlikt 60 § tredje stycket andra
punkten utdebiteras med lika belopp på alla vägfyrkar inom ett distrikt.
I anledning av Kungl. Maj:ts omförmälda proposition, nr 157, hemställdes
i motion inom andra kammaren, nr 278, att jämväl för det fall, att allenast viss
vägsträcka inom väghållningsdistrikt övertoges till underhåll medelst vägkassan,
naturaväghållare, som därigenom befriades från vägunderhåll, skulle erlägga
vägskatt liksom icke-naturaväghållare.
Jordbruksutskottet yttrade angående detta förslag (utlåtande nr 56), att det
givetvis innebure en förenkling av sättet för utdebitering av vägskatt å naturaväghållare,
som befriades från vägunderhåll in natura, och även kunde innebära
en utjämning av tilläventyrs förefintliga ojämnheter i väghållningsbesvärets
fördelning mellan naturaväghållare. Ett bifall till motionen förutsatte
emellertid förändring av viktiga delar av väglagen, vars räckvidd icke med lätthet
läte sig överskådas. Med hänsyn härtill och då förslag till ny väglag inom
kort vore att förvänta, funne utskottet det icke vara skäl att vidtaga den av
motionären ifrågasatta ändringen. Kungl. Maj:ts förslag syntes ock utskottet
vara ägnat att tillfredsställa det mest trängande behovet av en förändrad väglagstiftning
i nu ifrågavarande avseende.
Kungl. Majds preposition nr V13.
9
Vad jordbruksutskottet sålunda yttrat gillades av riksdagen.
Möjligheten att överflytta vägunderhållet på vägkassan har redan begagnats
i avsevärd utsträckning. Det torde med fog kunna påstås, att, innan ny väglag
kommer till stånd, det knappast gives annan utväg att ernå ett rationellt
underhåll av hårt trafikerade vägar. De regler, som nu gälla för övertagande
av väghållningsdistrikts samtliga vägar till underhåll medelst vägkassan, hava
såvitt känt befunnits tillfredsställande. Reglerna för vägkassans övertagande av
allenast viss vägsträcka hava däremot vid tillämpning visat sig ägnade att än
starkare framhäva den ojämnhet i väghållningsbesvärets fördelning, som mångenstädes
råder. Av 1921 års jordbruksutskotts här ovan återgivna motivering
framgår, att detta ingalunda förbisetts vid tillkomsten av 1921 års lagändring
men att man då utgick ifrån, att den nya lagstiftningen skulle få allenast kort
tillämpningstid. Sannolikt antog man även, att i allmänhet distriktens samtliga
vägar och ej allenast viss vägsträcka komme att övertagas av vägkassan.
Emellertid har antagandet av ny väglag tills vidare undanskjuta i avbidan på
kommunalskattereformen, och tillika har man mångenstädes visat livligt intresse
för att övertaga allenast de mest trafikerade huvudvägarna till underhåll
medelst vägkassan, under det man ansett det lättare underhållet av mindre hårt
trafikerade vägar kunna bestridas såsom hittills.
I detta sammanhang tillåter jag mig anmäla en av styrelsen för Sveriges allmänna
lantbrukssällskap den 9 november 1923 gjord framställning, däri styrelsen
anfört, bland annat, att för att få till stånd en utjämning av väghållningsbördan
inom vägdistrikten och en förbättring av vägarnas underhåll under
tillämpning av nu gällande väglag vore enligt lantbrukssällskapets mening den
riktiga vägen den, att de väghållningsskyldiga övertoge vägarna till underhåll
medelst vägkassan men därvid ginge fram med stor försiktighet, så att huvudvägarna
i första hand intoges till underhåll av vägkassan, medan mindre trafikerade
småvägar bibehölles under naturaunderhåll. Allteftersom det visade
sig lämpligt och nödvändigt, skulle vägkassan därefter övertaga andra mera
livligt trafikerade och slitna vägar till underhåll.
I fråga om övertagande av allenast viss vägsträcka till underhåll medelst vägkassan
har bestämmelsen, att väghållare, som befrias från vägunderhåll,
i stället skall erlägga uppskattade kostnaden för underhållet, verkat
tillbakahållande i olika avseenden. I de väghållnings distrikt, där
uppskattningen är föråldrad och således i regel för låg, blir nämligen
det bidrag, som väghållare skall erlägga i stället för det av honom
förut utförda vägunderhållet, så litet, att övriga väghållare måste finna det
orättvist, att han på sådana villkor befrias från vägunderhållet. Aven om uppskattning
nyligen gjorts, måste man dock i regel räkna med att vägdelningen
är av äldre datum. I sådant fall måste ofta fördelningen av vägstycken emellan
de olika fastigheterna numera framstå såsom orättvis. Om två likvärdiga fastigheter
vid vägdelningen erhöllo sina lotter å olika vägar, som då ansågos likställda
med avseende å underhållet, men däreRer trafiken ökats ojämförligt
mer på den ena vägen, är det klart, att den fastighet, som fått sin väglott utlagd
på sistnämnda väg, blir mera betungad med vägunderhåll än den andra. Har
10
Kungl. Maj ds proposition nr 213.
uppskattning nyligen ägt rum, kommer nyssnämnda förhållande till synes däri,
att underhållet av den mest trafikerade väglotten uppskattas till högre belopp.
Denna obefogade skillnad, vilken givetvis gör sig kännbar vid utförandet av
vägunderhållet in natura, framträder i skärpt form, därest detta utbytes mot
erläggande av den uppskattade kostnaden. Den, som i det sist omförmälda
fallet erhållit sin väglott å den mest trafikerade vägen, lärer näppeligen vara
villig antaga ett erbjudande om befrielse från underhållet av sin väglott mot
erläggande av den uppskattade kostnaden.
De olägenheter, som sålunda kunna vara förenade med tillämpningen av ifrågavarande
bestämmelser, synas bäst undvikas genom anlitande av den i förenämnda
motion vid 1921 års riksdag antydda utvägen att i alla de fall, då vägunderhållet
in natura helt eller delvis övertages av vägkassan, låta de väghållare,
som befrias från vägunderhåll, i stället erlägga vägskatt. Såsom jordbruksutskottet
i anledning av motionen framhöll, skulle en tillämpning av denna
princip i allmänhet medföra förenkling i utdebiteringen av vägskatt å väghållare,
som befriats från vägunderhåll in natura, ävensom en utjämning av förefintliga
ojämnheter i väghållningsbesvärets fördelning mellan väghållarna in
natura.
I de av myndigheterna avgivna yttrandena över det inom kommunikationsdepartementet
utarbetade förslaget, vilket i förevarande avseende i allt väsentligt
överensstämmer med det vid detta protokoll såsom bilaga fogade förslaget,
har en sådan lagändring som ovan nämnts allmänt tillstyrkts; endast en länsstyrelse
har avstyrkt förslaget i denna de! under åberopande av att vissa svårigheter
vid vägskattens debitering skulle kunna uppstå. Till dessa svårigheter
återkommer jag i det följande.
Vad angår de ändringar i väglagen, som föranledas av genomförandet av den
ovan förordade principen, så torde till en början följdriktigheten fordra, att
då denna princip vinner tillämpning i det fall, som avses i 12 § tredje stycket
väglagen, densamma även följes i de fall, som omförmälas i andra stycket av
samma paragraf. Då alltså den, som enligt 12 § befriats från vägunderhåll,
icke i något fall skall till vägkassan inbetala underhållets uppskattade kostnad,
föranledes härav den ändring av 46 §, att hänvisningen till 12 § uteslutes.
Beträffande vägskattens utdebitering i distrikt, där allt allmänt vägunderhåll
övertagits av vägkassan, gäller nu enligt 60 § väglagen, att det belopp,
som utöver tillgängliga medel erfordras för täckande av vägkassans utgifter,
påföres samtliga vägfyrkar till lika andel för en var av dem. I denna regel
ifrågasättes nu ej någon ändring. Enligt vad ovan anförts måste däremot bestämmelserna
om vägskattens utdebitering inom distrikt, där vägunderhåll in
natura fortfarande kvarstår, undergå viss jämkning. De nuvarande reglerna
i detta hänseende avse att vid påförandet av vägskatt tillgodoräkna väghållarna
genomsnittliga uppskattade värdet av det utav dem utförda vägunderhållet.
Detta sker på följande sätt. Den av särskilda nämnden uppskattade kostnaden
för underhåll av all indelad väg inom distriktet, efter avdrag av statsbidraget,
fördelas på de vägfyrkar, som enligt 7 § väglagen äro förpliktade till vägunderhåll
in natura, d. v. s. på de vägfyrkar, som påförts jordbruksfastighet med
Kungl. Maj;ts proposition nr Säl 3.
11
undantag av staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar, alltså även de
vägfyrkar, som till äventyrs jämlikt 12 § belriats från vägunderhåll. Det belopp,
som enligt denna fördelning belöper per vägfyrk, utgör ett uttryck för
naturavägunderhållets genomsnittliga uppskattade belastning av de vägfyrkar,
som äro förpliktade till sådant underhåll. För att åstadkomma likställighet
mellan de olika slagen av vägfyrkar skall nyssnämnda belopp såsom vägskatt
påföras samtliga de vägfyrkar, vilka icke äro förpliktade till vägunderhåll in
natura. Vad därutöver erfordras för bestridande av vägkassans utgifter enligt
den fastställda utgiftsstaten påföres samtliga vägfyrkar till lika andel för en
var av dem.
Såsom av denna redogörelse framgår, tillgodoräknas även de vägfyrkar, som
jämlikt 12 § befriats från vägunderhåll, vid vägskattens utdebitering det beräknade
värdet per vägfyrk av vägunderhållet in natura, men får vederbörande
fastighetsägare i gengäld erlägga uppskattade värdet av det vägunderhåll, varifrån
han befriats. Detta värde kan avsevärt avvika från omförmälda genomsnittsbelastning.
Därest man vill övergå till det systemet, att de från vägunderhåll
jämlikt 12 § befriade vägfyrkarna skola påföras full vägskatt, måste
man ordna så, att dessa vägfyrkar vid vägskattens debitering icke längre tillgodoräknas
värdet av naturavägunderhållet. Bestämmelserna i GO § tredje stycket
första punkten böra därför undergå den jämkning, att man vid beräkningen
av värdet per vägfyrk av vägunderhållet in natura ej medräknar uppskattade
kostnaden för underhåll av sådan väg, som jämlikt 12 § övertagits av vägkassan,
och vid fördelningen av den sålunda erhållna kostnadssumman på respektive
naturaväghållningsfyrkar ej medtager de vägfyrkar, som befriats från
vägunderhåll, utan allenast dem, för vilka vägunderhåll in natura fortfarande
utföres. Det belopp, som därefter erhålles såsom uttryck för naturavägunderhållets
genomsnittsbelastning per vägfyrk, skall debiteras icke blott de vägfyrkar,
som påförts allmänningsskogar, frälseränta och annan fastighet samt inkomst,
utan även de jordbruksfyrkar, som jämlikt 12 § befriats från vägunderhåll.
Härav blir en följd, att full vägskatt kommer att påföras sistnämnda
vägfyrkar.
Emellertid kan det tänkas uppkomma vissa svårigheter vid bestämmandet av
vilka vägfyrkar som befriats från vägunderhåll. Så kan bliva fallet, därest
vägkassan övertager allenast en del av en fastighets väglott eller om en fastighet
har väglotter på olika vägar och vägkassan övertager underhållet av allenast
den ena vägen, under det att fastigheten skall fortfara med underhållet av
sin väglott å den andra vägen. I vanliga fall låter det sig dock göra att utan större
besvär med ledning av den vid gällande vägdelning upprättade graderingslängden
beräkna, huru stor del av vederbörande fastighet påförda vägfyrkar belöper
pa de olika vägstyckena. Emellertid inträffar det, särskilt i fråga om större
egendomar, att delar av skilda kamerala enheter vid fastighetstaxeringen sammanföras
under ett gemensamt taxeringsvärde. Till följd härav kunna svårigheter
möta att bestämma, huru många vägfyrkar skola anses belöpa å en i graderingslängden
upptagen fastighet, och för den händelse denna fastighet exempelvis
har väglotter på olika vägar, å fastighetens olika väglotter. Därest i så
-
12
Kungl. Maj ds proposition nr SI 3.
Ändring i
24 § vägIngen
m. m.
dant fall icke svårigheten löses genom uppdelning av taxeringsvärdet på de olika
fastigheterna, lärer väghållningsdistriktet nödgas antingen övertaga fastighetens
samtliga väglotter eller ock låta fastigheten fortfara med sitt vägunderhåll.
En följd av den nu förordade ändringen i sättet för vägskattens utdebiteringär,
att häradsskrivaren vid avgivandet av de i 61 § väglagen omförmälda summariska
uppgifterna bör lämna särskild uppgift på taxeringsvärdet å de fastigheter,
som jämlikt 12 § befriats från vägunderhåll in natura. Om, på sätt förut
nämnts, allenast en del av fastighet åliggande vägunderhåll övertagits av vägkassan,
skall häradsskrivaren även med ledning av graderingslängden beräkna,
huru stor del av fastighetens taxeringsvärde belöper å det vägunderhåll, som
övertagits av vägkassan. För ifrågavarande ändamål bör vägstyrelsen tillhandahålla
häradsskrivaren uppgift å de fastigheter, vilka jämlikt 12 § helt eller
delvis befriats från vägunderhåll. Då vägstyrelsen men ej häradsskrivaren
äger tillgång till vägdelningsinstrumentet, bör vägstyrelsen även ur graderingslängden
lämna häradsskrivaren de övriga upplysningar, som kunna erfordras
för uppdelningen av fastighets taxeringvärde. Med hänsyn till den vägstyrelsen
sålunda ålagda uppgiftsskyldigheten och då nyss omförmälda uppdelning
icke torde förekomma annat än i undantagsfall, synas betänkligheter icke böra
möta att pålägga häradsskrivaren verkställandet av denna uppdelning, som ju
kommer att utgöra grundval för vägskattens debitering och därför icke lämpligen
bör anförtros mindre kvalificerad person. Av ovan anförda skäl erfordras
omredigering av 61 § väglagen.
För vägbanans hållfasthet är det av synnerlig vikt, att dess upptorkande såvitt
möjligt befordras. För sådant ändamål erfordras icke blott dikning utan
även att skuggande träd och buskar avlägsnas. Redan i 1734 års gästgivareordning
stadgades, att »små buskar på ömse sidor om landsvägen från yttre
kanten av diket till tre och, där ej dike finnes, till sex alnar skulle borthuggas,
på det vägarna så mycket snarare mage upptorkas». I det kommittébetänkande,
som låg till grund för 1891 års väglag, föreslogs, att på ömse sidor om väg
skulle buskar intill 3.5 meter från vägens kant genom jordägarens försorg borthuggas.
I 24 § väglagen fick emellertid ifrågavarande bestämmelse den avfattning,
att, där väg går genom skogsmark, skall, genom jordägarens försorg,
efter honom därom given tillsägelse, borthuggas träd eller buske, som med någon
gren når fram till vägens kant, dock med rätt för länsstyrelsen att i särskilda
fall medgiva undantag.
1920 års vägsakkunniga upptogo i 59 § första stycket av sitt förslag till lagom
allmänna vägar på landet ett stadgande av innehåll att i skogs- eller hagmark
skulle träd eller buske, som med någon gren nådde fram till vägområdets
gräns, genom jordägarens försorg, efter honom därom given tillsägelse, borthuggas.
Andra stycket av samma paragraf innehöll en bestämmelse om utvidgning
av jordägarens skyldighet uti ifrågavarande hänseende, av följande
lydelse:
»År för vägs upptorkande eller för erhållande av fri utsikt över vägbanan
erforderligt, att eljest träd eller buske borthugges eller att träd kvistas, vare
Kungl. Maj ds proposition nr H1S.
13
ock jordägaren skyldig att, efter anmaning av vägstyrelsen, därom besörja;
njuta dock, där åtgärden vidtages annorstädes än i skogs- eller hagmark, av
vägdistriktet skälig ersättning för skadan. Kan överenskommelse ej träffas
angående ersättningens belopp, skall tvisten avgöras av gode män på sätt i 15 §
sägs.»
Enligt tredje stycket skulle länsstyrelsen i särskilt fall äga medgiva befrielse
från den enligt nämnda paragraf jordägaren åliggande skyldigheten att
borthugga och kvista träd eller buske.
Såsom motivering till bestämmelserna i 59 § andra stycket anförde de vägsakkunniga:
»Uppenbarligen
kan det inträffa, att vägens upptorkande eller utsikten över
vägbanan försvåras även av träd eller buske, som icke står i skogs- eller hagmark
eller, om det växer å sådan mark, dock icke befinner sig i så omedelbar
närhet av vägområdet, att nyssnämnda föreskrift blir tillämplig. De sakkunniga
hava, särskilt med hänsyn till angelägenheten av att söka förekomma
olyckor vid automobiltrafiken men även för att underlätta vägunderhållet, ansett
nödigt att jämväl i dylika fall stadga skyldighet för jordägare att borttaga
träd eller buske. Då det för uppnående av här ifrågavarande syftemål icke alltid
är nödigt att helt borttaga hindrande träd, utan borttagande av grenar stundom
kan vara tillräckligt, har tillika en erinran härom införts. I olikhet med
kommissionen — som ju dock i detta fall föreslagit åtgärder blott beträffande
buskar och mindre träd i skogsmark — anse de sakkunniga, att ifrågavarande
skyldighet lämpligen bör inträda utan föregående prövning av länsstyrelsen,
allenast efter anmaning av vägstyrelsen. För att bereda jordägaren möjlighet
att skydda träd och buskar, som ur naturskyddssynpunkt eller av annan anledning
kunna förtjäna att skonas, hava emellertid de sakkunniga föreslagit, att
jordägare, som jämlikt vare sig första eller andra stycket i förevarande paragraf
anmanats att borttaga träd eller buske, skall äga underställa frågan länsstyrelsens
prövning.
Enligt kommissionens förslag skulle, då träd eller buske, jämlikt 63 § andra
stycket av dess förslag, i skogsmark borthögges för att främja vägs upptorkning
eller bereda fri utsikt över vägbanan, ersättning för skadan alltid utgå till vederbörande
jordägare. De sakkunniga hava emellertid ansett, att, då fråga
är om träd eller buske i skogs- eller hagmark, skadeersättning icke i något fall
skall behöva utgå. Då jordägaren givetvis äger tillgodogöra sig de träd, som
fällas, lärer den skada, som uppkommer genom ifrågavarande åtgärder, bliva
jämförelsevis ringa. Redan nu inträffar det allt som oftast att jordägare godvilligt
utan anspråk på skadeersättning vidtager sådana åtgärder, som i andra
stycket av förevarande paragraf omförmälas. Däremot har det ej ansetts skäligt
att ålägga jordägare att annorstädes än i skogs- eller hagmark utan ersättning
borttaga träd eller buskar, enär dessa ur skönhetssynpunkt eller i andra
avseenden kunna för jordägaren vara av större betydelse.»
En reservant bland de vägsakkunniga ansåg dock, att jordägare, som jämlikt
o9 § andra stycket tvingades bortröja skog för beredande av fri utsikt över vägbanan
eller dylikt, borde erhålla skälig ersättning för därav uppkommen skada.
I Kungl. Maj :ts proposition, nr 100, till 1922 års riksdag, enligt vilken bestämmelserna
i 59 § i de vägsakkunnigas förslag upptogos under 5 kap. 1 §.
vidtogs ej annan ändring i de av de vägsakkunnigas majoritet föreslagna bestämmelserna
i förevarande avseende än att träd eller buske, som med någon
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
Yttranden.
gren sköte in över vägområdets gräns, icke skulle behöva ovillkorligen borthuggas
utan allenast kvistas.
Andra särskilda utskottet, till vars behandling berörda proposition hänvisades,
avstyrkte bifall till Kungl. Maj:ts förslag. En betydande minoritet inom
utskottet förenade sig emellertid om en reservation, däri Kungl. Maj:ts
förslag med mindre väsentliga ändringar tillstyrktes. Beträffande 5 kap.
1 § andra stycket hemställde reservanterna om den jämkning, att där
i nämnda stycke föreskrivet borthuggande eller kvistande av träd medförde
avsevärd skada för jordägaren, denne skulle njuta skälig ersättning
därför. Yppades tvist, huruvida eller i vad mån ersättning borde utgå,
skulle tvisten avgöras av gode män. Till stöd för sin hemställan anförde reservanterna,
hurusom en motionär erinrat, att uthuggningar kring vägarna stundom
kunde erfordras till betydande omfattning och att jordägaren borde tillerkännas
rätt till ersättning för skogshuggning av större omfattning i skogs- eller
hagmark. Reservanterna hade funnit anmärkningen värd beaktande. Det hade
inom utskottet vitsordats, att vid tillämpning av den ifrågasatta bestämmelsen
avsevärd skada kunde åsamkas jordägare, och i sådant fall syntes det ej
kunna försvaras att fritaga vägdistriktet från ersättningsskyldighet. Vore det
däremot fråga endast om en ringa skada, syntes jordägaren kunna bära denna
utan ersättning, vare sig åtgärden i fråga ägt rum i skogs- eller hagmark eller
annorstädes. Prövningen, huruvida och till vad belopp ersättning skulle utgå.
syntes böra tillkomma gode män.
I det förut omförmälda, inom kommunikationsdepartementet utarbetade och
till vederbörande myndigheter remitterade förslaget ifrågasattes att giva 24 §
följande lydelse:
»I skogs- eller hagmark skall träd eller buske, som med någon gren skjuter
in över vägområdets gräns, genom jordägarens försorg kvistas.
Är för vägs upptorkande eller för erhållande av fri utsikt över vägbanan erforderligt,
att träd eller buske borthugges eller att träd, i annat fall än i första
stycket sägs, kvistas, skall jordägaren ock vara skyldig att, efter anmaning av
vägstyrelsen eller föreskrift vid vägsyn, därom besörja; dock må jordägaren,
där åtgärden för honom medför avsevärd skada, njuta skälig ersättning därför.
Yppas tvist huruvida eller i vad mån ersättning bör utgå, skall tvisten
hänskjutas till bedömande av tre gode män, vilka utses en av Konungens befallningshavande,
en av vägstyrelsen och en av jordägaren. Vägrar part att
utse god man, skall vad i 18 § andra stycket för där avsett fall finnes stadgat
äga motsvarande tillämpning. Emot gode männens beslut må talan ej föras.
På Konungens befallningshavande ankommer att i särskilda fall efter omständigheterna
pröva, huruvida befrielse från jordägaren enligt denna paragraf
åliggande skyldighet att borthugga eller kvista träd eller buske må äga rum.
Underlåter jordägare efterkomma anmaning att vidtaga åtgärd, varom i första
eller andra stycket sägs, äger Konungens befallningshavande förelägga honom
viss tid att fullgöra den åtgärd, varom fråga är, vid äventyr att den eljest
vidtages på hans bekostnad.»
Bland de hörda myndigheterna har enighet rått därom, att bestämmelserna om
röjning utmed väg särskilt med hänsyn till automobiltrafiken böra givas vidgad
omfattning. T allmänhet har den i det remitterade förslaget ifrågasatta ly
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majds proposition nr SIS.
lf>
delsen av 24 § godtagits, även om vissa detaljanmärkningar framställts. Emellertid
hava vissa länsstyrelser funnit det i andra stycket angivna förfarandet
alltför omständligt.
Sålunda yttrar länsstyrelsen i Kristianstads län, att, därest de föreslagna
stadgandena bibeliölles oförändrade, löljden sannolikt bleve, att ifrågavarande
åtgärder i allmänhet komme att vidtagas först efter föreläggande av länsstyrelsen,
vilket skulle komma att vålla såväl länsstyrelserna som landsfiskaler och
vägstyrelserna mycket onödigt besvär. Lämpligare syntes vara, att vägstyrelser
och vägsyneförrättare ägde föreskriva ifrågavarande åtgärder vid äventyr
att de eljest vidtoges pa jordägarens bekostnad, dock med riitt för jordägaren att
hos länsstyrelsen överklaga besluten.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att de med ett skiljemannaförfarande
förenade kostnaderna kunde bliva jämförelsevis kännbara,
särskilt då tvistens föremål, såsom i förevarande fall vanligen torde bliva förhållandet,
icke vore av större värde. Det syntes därför kunna uppdragas åt vederbörande
vägsynenämnd att bestämma ersättningens storlek. Över synemännens
beslut skulle klagan få föras i vanlig ordning. Därest röjningsarbete komme
att utföras på jordägarens bekostnad, borde kostnaden förskjutas av vägstyrelsen
för att sedermera av landsfiskalen uttagas av jordägaren eller, där tillgång
saknades till beloppets gäldande, stanna å vägkassan.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har föreslagit att låta skillnaden mellan första
och andra styckena försvinna samt för alla där avsedda fall nöja sig med den
vanliga proceduren vid vägsyn och således jämväl i fråga om ersättningen med
den prövning, som vid vägsyn kunde äga rum. Rättelse i obehörigt föreläggande
eller felaktig uppskattning kunde ju alltid vinnas genom jordägarens rätt
att klaga.
Såsom 1920 års vägsakkunniga anfört och de i ärendet hörda myndigheterna bepartevitsordat,
är det av vikt, att utmed vägarna träd och buskar bortröjas dels där-mentschefeuför,
att de hindra vägarnas upptorkande och sålunda försvåra vägunderhållet,
dels därför, att de i vägkrökar kunna hindra fri sikt över vägbanan och därigenom
giva anledning till olyckor särskilt vid automobiltrafiken. Enighet torde
även råda därom, att vederbörande myndighet bör erhålla vidgad befogenhet att
förmå vederbörande jordägare att vidtaga nu ifrågavarande åtgärder i erforderlig
utsträckning. Beträffande sättet för utövande av nyssnämnda befogenhet
synes emellertid avseende böra fästas vid de av vissa länsstyrelser framställda
anmärkningarna, att det i det remitterade förslaget ifrågasätta förfarandet vore
väl omständligt och kunde bliva förbundet med förhållandevis stora kostnader.
Med anledning härav har jag latit omarbeta det föreslagna stadgandet på det
sätt, att föreläggande för jordägare att bortröja träd och buskar, som hindra vägs
upptorkning eller fri sikt, skall meddelas av vägsynenämnden. Därvid har det
i det till myndigheterna remitterade förslaget upptagna uttrycket »fri utsikt
över vägbanan» ändrats till »fri sikt», enär en länsstyrelse hemställt om förtydligande
av ifrågavarande bestämmelse, så att den otvivelaktigt bleve tillämplig
jämväl å röjning i vägkorsningar. Anteckning om föreläggande skall göras 1
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
Ändring i
25 § väglagen.
det vid vägsynen förda protokollet, och skall därvid viss tid för fullgörandet
utsättas. Tillika skall angivas, huruvida och med vilket belopp ersättning till
jordägaren skall utgå. Är jordägare missnöjd med givet föreläggande, äger
han däröver föra klagan hos länsstyrelsen, därvid han givetvis även kan påkalla
prövning av ersättningsfrågan. Även vägstyrelsen bör kunna anföra
besvär, om den finner, att ersättning tillagts jordägare i onödan eller till
för högt belopp. Då man, särskilt i det fall att vägunderhållet övertagits av
v ägkassan, icke kan med säkerhet räkna med att alla jordägare taga del av syneprotokollet,
lärer föreläggande böra delgivas vederbörande jordägare och vägstyrelsen
samt klagotiden räknas från delfåendet. Underlåtenhet att efterkomma
föreläggande bör liksom hittills medföra straffpåföljd ävensom verkställighet
på den tredskandes bekostnad i huvudsaklig överensstämmelse med föreskrifterna
i 35 § angående avhjälpande av brister i vägunderhållet. Med hänsyn
till vad sålunda anförts torde viss omredigering, utom av 24 §, även av 77
och 80 §§ väglagen bliva erforderlig.
Enligt 25 § i gällande väglag må ej utan länsstyrelsens tillstånd utmed väg
uppföras byggnad på mindre avstånd än 3,5 meter från vägens kant. Grunden
till föreskriften har i motiven till väglagen angivits vara den, att en byggnad
eller flera sådana bredvid varandra vida mera än buskar hindra vägarnas upptorkande
och jämväl bidraga till snösamlingar. Därtill kommer numera den omständigheten,
att i vägkrökar uppförda hus, som ligga nära vägen, kunna skymma
utsikten över vägbanan, varigenom i synnerhet vid automobiltrafik olyckor kunna
inträffa.
1920 års vägsakkunniga, som i sitt förslag upptogo nämnda föreskrift med
den ändring, att det fria området utmed väg skulle sträcka sig nio meter från
vägbanans mitt, föreslogo ett tillägg till ifrågavarande bestämmelse av innehåll
att inom nio meter från vägbanans mitt ej heller finge utan länsstyrelsens tillstånd
förekomma upplag eller vidtagas andra anordningar, som hindrade vägens
avvattning eller fri utsikt över vägbanan.
Till stöd för denna hemställan anförde de sakkunniga.
»I det kommittéförslag, som låg till grund för 1891 års väglag, föreslogs jämväl
förbud att utan länsstyrelsens tillstånd på mindre avstånd än 3,5 meter från
vägens kant uppföra stenmur eller jordvall till större höjd än 3 decimeter över
vägens yta. Särskilda utskottet vid 1889 års riksdag avstyrkte emellertid antagandet
av bestämmelsen, enär förbudet ej skulle gälla gärdesgårdar, vilka i
lika hög grad kunde föranleda snösamlingar, samt stadgandets tillämpning
mångenstädes, där stenmur eller jordvallar användes som stängsel, skulle framkalla
ej obetydliga olägenheter. Förslaget blev ej heller av riksdagen antaget.
De vägsakkunniga hava visserligen icke funnit berörda bestämmelse vara
ägnad att upphöjas till lag. Däremot hava de sakkunniga fått sin uppmärksamhet
fästad vid den ofta förekommande oseden att omedelbart intill väg upplägga
halmstackar, vedtravar och andra upplag m. m., varigenom vägens upptorkning
eller utsikten över vägbanan hindras. Jämväl täta plank samt häckar
kunna i nämnda avseenden vara mycket till hinder. Till underlättande av vägunderhållet
och framför allt för att förekomma olyckor vid samfärdseln hava de
sakkunniga funnit nödigt föreslå ett stadgande av innehåll, att inom nio meter
från vägens mitt upplag eller andra anordningar, som hindra vägens avvattning
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
17
eller fri utsikt över vägbanan, icke få förekomma. För att trygga den enskilde
mot obefogat intrång har länsstyrelsen även i detta fall tillerkänts prövningsrätt.
»
I Kungl. Maj:ts proposition, nr 100, till 1922 års riksdag och i den förut berörda,
inom vederbörande utskott avgivna reservationen upptogs den av de sakkunniga
föreslagna bestämmelsen i huvudsakligen oförändrat skick.
I det inom kommunikationsdepartementet utarbetade, till vederbörande myndigheter
remitterade förslaget hade ifrågasatts följande ändrade lydelse av
25 §.
»Utan Konungens befallningshavandes tillstånd må ej hädanefter utmed väg
på mindre avstånd än 3,5 meter från vägens kant byggnad uppföras.
Utmed väg må ej inom nämnda avstånd utan Konungens befallningshavandes
tillstånd förekomma upplag eller vidtagas andra anordningar, som hindra vägens
avvattning eller fri utsikt över vägbanan, ej heller finnas uppsatta fristående
annonstavlor, reklamskyltar och dylikt.
Ej må inom synhåll från väg förekomma skylt eller dylikt av beskaffenhet att
kunna förväxlas med varningstecken.»
I de avgivna yttrandena över förslaget har detsamma i denna del i allmänhet
lämnats utan anmärkning.
I likhet med 1920 års vägsakkunniga och på de av dem anförda skäl finner
jag det i 25 § av gällande väglag upptagna förbudet att inom visst avstånd från
vägens kant uppföra byggnad böra utsträckas till att avse även upplag och andra
anordningar, som kunna hindra vägs upptorkande eller fri sikt.
På grund av senare tids erfarenhet har det befunnits nödigt, att bland anordningar,
som ej må finnas inom ifrågavarande fria område, upptaga även annonstavlor,
reklamskyltar och dylikt. Det har nämligen visat sig, att dessa uppsättas
utmed vägkanterna på sådant sätt och i sådan mängd, att de kunna draga
de vägfarandes uppmärksamhet från de till förekommande av trafikolyckor
uppsatta varningsmärkena. Då man stundom till och med gått så långt, att reklamskyltar
givits samma form och utseende som varningsmärkena, har förbud
ansetts höra meddelas mot förekomsten inom synhåll från väg av skyltar,
som av de vägfarande kunna förväxlas med varningstecken.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anmärkt, att det vore angeläget
att möjliggöra bortskaffande av här avsedda anordningar, även om de tillkommit
före den ifrågasatta lagändringens ikraftträdande, och att enahanda förfarande,
som ovan föreslagits beträffande röjning av träd och buskar därvid kunde tillämpas.
Vad sålunda anförts har synts mig beaktansvärt. dock synes det ifrågasatta
förfarandet böra tillämpas även å det fall, att anordningen i fråga ursprungligen
vidtagits inom behörigt avstånd från vägen, ehuru vägkanten till följd av breddning
eller omläggning av vägen kommit att ligga på mindre avstånd än 3,5
meter. Ett härmed jämförligt förhållande kan komma att föreligga, då enskild
väg övertages till allmänt underhåll. Bestämmelserna i tredje stycket äro
avsedda att tillämpas även på skyltar, som uppsatts före den ifrågasatta lagstiftningens
ikraftträdande. Någon ersättning synes i sistnämnda fall ej böra
ifrågakomma, då missbruk av förevarande art icke förtjäna något undseende.
Bihang till riksdagens protokoll 1921). 1 samt. 17-4 käft. (Nr 213.)
Departe
mentschefen.
2
18
Kungl. Maj ds proposition nr 218.
Därest i strid mot förbudet i första stycket byggnad uppförts, torde med hänsyn
till den större betydenheten av de intressen, som i detta fall beröras, liksom
nu domstol böra anlitas för erhållande av rättelse. I de i andra och tredje styckena
avsedda fall synes man däremot böra kunna anlita det enklare verkställighetsförfarande,
som föreslagits i 24 §.
Förenämnda inom kommunikationsdepartementet upprättade lagförslag har
i enlighet med vad sålunda angivits undergått vissa jämkningar, och torde det
sålunda föreliggande förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den
23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet få såsom
bilaga fogas vid statsrådsprotokollet.
Sedan departementschefen härefter uppläst nämnda lagförslag, hemställer
departementschefen, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte, för det ändamål
§ 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas medelst utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj :t Konungen lämna bifall.
Ur protokollet:
Fredric Hawerman.
Kungl. Majds proposition nr 213.
19
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet.
Härigenom förordnas, att 12, 24, 25, 46, 60, 61, 77 och 80 §§ i lagen den 23
oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet skola i nedan
angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
12 §.
Finnes--- — ---underhållas.
År jordbruksfastighet avsides eller obekvämt belägen i förhållande till densamma
tilldelat vägstycke eller yppar sig, till följd av vägs beskaffenhet, märklig
svårighet för behörigt fullgörande av jordbruksfastighet åliggande vägunderhåll
in natura, må fastigheten, där de väghållningsskyldiga, efter framställning
av innehavaren, därtill samtyckt eller, om samtycke vägrats, Konungens befallningshavande
på fastighetsinnehavarens besvär prövat skäligt bifall därtill lämna,
befrias från vägunderhåll in natura och detta i stället ombesörjas av vägstyrelsen.
Därest för beredande av bättre och jämnare vägunderhåll sådant finnes nödigt,
må de väghållningsskyldiga besluta, att samtliga vägar eller viss vägsträcka
inom väghållningsdistriktet skola övertagas till underhåll medelst vägkassan;
dock att beslutet för att bliva gällande skall underställas Konungens befallningshavandes
prövning.
24 §.
År för vägs upptorkande eller för erhållande av fri sikt erforderligt, att träd
eller buske borthugges eller att träd kvistas, må vid vägsyn, varom i 35 § sägs,
föreskrivas skyldighet för jordägaren att inom viss tid därom besörja; dock må
jordägaren, där åtgärden för honom medför avsevärd skada, ur vägkassan njuta
skälig ersättning därför med belopp, som av synemännen bestämmes. Det åligger
förrättningsmännen att i det vid vägsynen förda protokollet verkställa anteckning
om föreläggande, varom nu är sagt, samt, där ersättning till jordägaren
finnes böra utgå, om beloppet därav. Om givet föreläggande skall landsfiskalen
ofördröjligen låta bevisligen underrätta jordägaren ävensom, där jordägaren tillerkänts
ersättning ur vägkassan, vägstyrelsen.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
Underlåter jordägare efterkomma föreläggande att verkställa röjning, varom
i första stycket sägs, äger landsfiskalen låta på lämpligt sätt verkställa röjningen
på jordägarens bekostnad.
Kostnad för röjning, som enligt denna paragraf utföres genom landsfiskalens
försorg, skall av vägstyrelsen förskjutas men av landsfiskalen omedelbart efter
arbetets utförande uttagas av jordägaren. Saknar denne tillgång till kostnadens
gäldande, skall den stanna å vägkassan.
25 §.
Utan-----uppföras.
Utmed väg må ej inom nämnda avstånd utan Konungens befallningshavandes
tillstånd förekomma upplag eller andra anordningar, som hindra vägens upptorkande
eller fri sikt, ej heller annonstavlor, reklamskyltar och dylikt, dock må
anordning, som tillkommit före den 1 juli 1924 eller allenast till följd av vägs
omläggning, breddning eller annan därmed jämförlig omständighet skulle komma
att falla under nämnda förbud, förbliva orubbad, där ej vid vägsyn föreskrives
skyldighet för vederbörande jordägare att borttaga densamma. Vad i 24 § är
stadgat om sättet för meddelande och om delgivning av där avsett föreläggande
samt om ersättning till jordägaren för skada till följd av åtgärd, varom där är
fråga, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om föreläggande, varom nu är
sagt.
Ej må inom synhåll från väg förekomma skylt eller dylikt av beskaffenhet
att av vägfarande kunna förväxlas med varningstecken.
Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i andra eller
tredje stycket och sker ej rättelse efter tillsägelse av landsfiskalen, eller efterkommes
ej med stöd av andra stycket meddelat föreläggande, äger landsfiskalen
föranstalta om rättelse på den felandes bekostnad; och skall vad i 24 § tredje
stycket är stadgat angående uttagande och bestridande av där avsedd kostnad
äga motsvarande tillämpning i fråga om kostnaden för åvägabringande av rättelse,
som nyss nämnts.
46 §.
För bestämmande av beloppet av de till vägkassan ingående bidrag uppskattas
särskilt för varje väghållare årliga kostnaden för underhållet den tid mark
är bar av allmän väg, bro och färja.
Vid-----besvär.
60 §.
Av------tillgång.
Statsbidraget----- — sätt.
Inom distrikt, där vägunderhållet in natura helt eller delvis utföres av därtill
jämlikt 7 § förpliktade väghållare, skall den av särskilda nämnden uppskattade
kostnad för underhåll av all indelad väg inom distriktet, som ej av vägkassan
övertagits till underhåll, efter avdrag för därå belöpande bidrag av statsmedel,
Kungl. Maj ds proposition nr SIS.
21
fördelas på de vägfyrkar, för vilka underhåll in natura fortfarande utföres,
varefter det belopp, som enligt denna fördelning på varje sådan fyrk belöper,
såsom vägskatt påföres varje annan vägfyrk. Vad därutöver erfordras för bestridande
av vägkassans utgifter enligt den fastställda utgiftsstaten påföres
samtliga vägfyrkar till lika andel för en var av dem. Hava väghållningsdistrikts
samtliga vägar övertagits till underhåll medelst vägkassan, skall hela det belopp,
som utöver tillgängliga medel erfordras för täckande av vägkassans utgifter,
på sätt nyss nämnts påföras samtliga vägfyrkar.
61 §.
Till —-----därav.
Har inom väghållningsdistrikt allenast viss vägsträcka övertagits till underhåll
medelst vägkassan, skall ovan nämnda förteckning summariskt upptaga skilda
värden å de fastigheter, för vilka vägunderhåll in natura fortfarande utföres, och
å de fastigheter, som jämlikt 12 § befriats från vägunderhåll in natura. Har
viss fastighet åliggande vägunderhåll allenast delvis övertagits av vägkassan,
skall häradsskrivaren vid meddelandet av nyssnämnda uppgift med ledning av
den vid gällande vägdelning upprättade graderingslängden beräkna, huru fastighetens
taxeringsvärde skall anses fördela sig å det underhåll, som övertagits av
vägkassan, och det, som fortfarande utföres för fastigheten.
Det åligger vägstyrelsen att, då viss vägsträcka övertages till underhåll medelst
vägkassan, meddela häradsskrivaren uppgift å de fastigheter, som helt eller
delvis befriats från vägunderhåll in natura, samt jämväl i övrigt lämna de
upplysningar, som kunna vara erforderliga för fullgörande av den häradsskrivaren
åliggande uppgiftsskyldigheten.
77 §.
Underlåter------tvåhundra kronor.
Eftersätter------tjugu kronor.
Enahanda ansvar drabbar den, som gör sig skyldig till överträdelse av föreskrifterna
i 25, 26, 27 och 31 §§ eller underlåter att ställa sig till efterrättelse
föreläggande, varom i 24 § och 25 § andra stycket förmäles.
Böter ---—- — lag.
Till -----— -— lag.
80 §.
Den-----uppläst.
I-----uppläst.
I------ besvärstid.
Einner-----prövas.
Väghållare, som är missnöjd med åläggande vid vägsyn eller med beslut vid
formlig efterbesiktning, varigenom han förklarats icke hava ställt sig till efterrättelse
honom meddelat föreläggande att bota brist, äge däröver föra klagan
hos Konungens befallningshavande, i förra fallet inom femton dagar från den
22
Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.
dag, underrättelse om åläggandet blivit, på sätt i 35 § sägs, i socknens kyrka
uppläst, och i senare fallet inom samma tid från den dag, då efterbesiktningen
förrättats. Åtnöjés ej den, som erhållit föreläggande enligt 24 § eller 25 § andra
stycket, därmed eller är vägstyrelse missnöjd med dylikt föreläggande, varigenom
ersättningsskyldighet ålagts vägkassan, må klagan över beslutet föras
hos Konungens befallningshavande inom femton dagar från det klaganden erhöll
del av föreläggandet. Ej må klagan, varom i detta stycke sägs, verka uppehåll
med verkställigheten av åläggande vid vägsyn eller hindra uttagande av kostnad,
på sätt i 24 § sista stycket, 25 § sista stycket och 35 § sista stycket förmärs,
med mindre Konungens befallningshavande annorlunda förordnar.
Har — ----prövning.
över — —----stadgad.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1924.
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
23
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 20 mars
1924.
Närvarande:
justitierådet Sundberg,
regeringsrådet Thulin,
justitierådet Stenberg,
justitierådet Köersner.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över kommunikationsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 22 februari 1924,
hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle, för det ändamål
§ 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över upprättat förslag till lag om
ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående vägkållningsbesvärets
utgörande på landet.
Korslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av
t. f. statssekreteraren Willand Aschan.
Förslaget gav anledning till de erinringar, som innefattas i nedanintagna yttranden.
Lagrådet:
Har jordägare underlåtit att efterkomma föreläggande att verkställa röjning,
varom i 24 § första stycket sägs, torde med den avfattning, nämnda paragraf erhållit,
landsfiskalen vara oförhindrad att låta verkställa röjningen redan innan
den tid gatt till ända, inom vilken det står jordägaren öppet att överklaga
föreläggandet. Att så bråd verkställighet av föreläggandet förekommes är dock
av vikt, särskilt därest fråga är om borthuggande av träd, som visserligen i
någon mån äro till olägenhet med hänsyn till vägens underhåll eller trafiken å
densamma, men för vilkas skonande starkare skäl kunna anföras ur annan synpunkt,
exempelvis naturskyddets. Lagrådet hemställer alltså om sådan ändring
av ifrågavarande paragraf, att landsfiskalen ej må på berörda sätt ingripa förr
än klagotiden för jordägaren utlupit. På jordägarens i anförda besvär framställda
yrkande kan Konungens befallningshavande jämlikt 80 § femte stycket
förordna om inhibition av verkställigheten tills besvären prövats.
Thulin:
Då den beräkning, varom förmäles i 61 § andra styckets andra punkt, skall
ligga till grund ej endast för den i paragrafen avsedda förteckning utan även
för vägfyrktalslängd m. m. och hava betydelse jämväl för framtiden, torde lämpligast
vara, att denna beräkning verkställes i samband med beslut därom att viss
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
fastighet åliggande vägunderhåll endast delvis skall övertagas av vägkassan.
I enlighet härmed torde förslaget böra ändras.
Lagrådet:
I likhet med vad som gäller mål om rätt att hava byggnad utmed väg, lära
även besvär över Konungens befallningshavandes beslut om tillstånd enligt det
föreslagna andra stycket i 25 § böra upptagas av regeringsrätten. Ett tillägg
därom torde införas i 2 § 8 :o av lagen om regeringsrätten.
Flertalet av de paragrafer i väglagen, i vilka ändring nu föreslås, hava förut
vid skilda tillfällen undergått ändring, vissa paragrafer mera än en gång. Då
såväl i den nu föreslagna lagen som i flera av de lagar, vari de tidigare ändringarna
innefattas, förekomma transumeringar beträffande paragraf delar, som
vid de särskilda tillfällena lämnats orubbade, är det förenat med ganska stor
svårighet att fastställa den lydelse, ifrågavarande paragrafer i deras helhet äro
avsedda att erhålla. Med hänsyn härtill hemställes, att vid avfattande av den nu
tillämnade propositionen i ämnet paragrafernas lydelse upptages in extenso. Härvid
torde vara skäl att ur andra stycket i 77 § utesluta ordet »likaledes», vilket
uppenbarligen av förbiseende — sannolikt vållat av företagen transumering —
fått kvarstå, då nämnda paragraf ändrades genom lag den 2 juni 1922 (nr 234).
Ur protokollet:
Erik Öländer.
Kungl. May.ts proposition nr 213.
25
Utdrag av protokollet över kommunikation särenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 21 mars 102 i.
Närvarande:
Statsnunisfern Tryg<;er, ministern för utrikes ärendena friherre Varks von
Wuriemberg. statsråden Malm, Ekeberg. Beskow, Malmroth. Hasselrot
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Lubeck, lagrådets den 20 mars
1924 avgivna utlåtande över det den 22 februari 1924 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 (nr
68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet och anför därvid:
Lagrådet har hemställt om sådan ändring av 24 §, att landsfiskal ej skall
äga att bringa i verkställighet jordägare givet föreläggande att verkställa röjning,
förrän den för klagan över föreläggandet bestämda tid utlupit.
Då lagrådets hemställan torde böra följas, har jag i enlighet härmed låtit
omarbeta lagförslaget, varvid tillika vissa ändringar av redaktionell art vidtagits.
Departementschefen uppläser härefter i erforderliga delar det sålunda omarbetade
lagförslaget samt hemställer, att detsamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Nils Ädel gr en.
Bihang till riksdagens protokoll 192//. 1 samt. 774 käft. (Nr 213.)
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1924:290 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållning s. 9 i texten
- 2LU 1924:35 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om undrad lydelse av 2 § 8:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj ds regeringsrätt. a2 i texten