Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, m. m

1924-05-09 · 132 sidor, varav 118 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 118 av 132 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1924:223, Med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 223.

1

Nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker

och vin, m. mgiven Stockholms slott den 9 maj 1924.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin;

2) lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om

straff för olovlig varuinförsel; samt

3) lag angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.

GUSTAF.

K. J. Beskow.

Bihang till riksdagens protokoll 1924.

1 samt.

184 haft. (Nr 223.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Förslag

till

lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker

och vin.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap.

Om olovlig införsel av spritdrycker och vin, så ock om olovlig befattning

med spritdrycker och vin, som olovligen införts.

Olovlig införsel till riket.

1 %.

1 mom. Var, som utan behörig tullangivning till riket inför spritdrycker

eller vin, straffes för olovlig varuinförsel med böter till belopp motsvarande

lägst åtta, högst tjugu kronor för liter av de olovligen införda

dryckerna, dock minst trettio kronor, eller med fängelse i högst ett år.

Ändå att enligt förestående beräkningsgrund högsta bötesbeloppet i visst

fall icke uppgår till femhundra kronor, må böterna höjas till nämnda

belopp.

Sker den olovliga införseln i större omfattning eller yrkesmässigt, må

till straffarbete i högst ett år dömas.

2 mom. Vad i 1 § 2—5 mom. i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff

för olovlig varuinförsel finnes stadgat skall i tillämpliga delar äga giltighet

beträffande brott, som avses här ovan i 1 mom.

3 mom. Lika med brott, som avses i 1 mom., anses försök därtill.

Angående delaktighet i brott, varom i 1 mom. förmäles, skall gälla vad

som finnes stadgat i 7 § första stycket i lagen om straff för olovlig varuinförsel.

4 mom. Förövas olovlig införsel av spritdrycker eller vin av den, som

en eller flera gånger fällts till straff för enahanda brott, skall till fängelse

eller till straffarbete i högst två år dömas. Har införseln skett i allenast

ringa omfattning och äro omständigheterna synnerligen mildrande, må, där

ej föreligger fall, som avses i 1 § 3 mom. i lagen om straff för olovlig

varuinförsel, dömas till böter efter vad i 1 mom. här ovan stadgas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Förövas olovlig införsel av spritdrycker eller vin av den, som två eller flera

gånger undergått straff för olovlig införsel av andra varor iin spritdrycker

och vin, skall dömas till böter efter vad i 1 mom. stadgas eller till fiingelse

eller till straffarbete i högst två år; dock må ej i fall, som avses i 1 § 3

mom. i lagen om straff för olovlig varuinförsel, till böter dömas.

Olovlig införsel till svenskt territorialvatten.

2 §.

1 mom. Spritdrycker och vin må icke med farkost av mindre nettodräktighet

än tvåhundrafemtio ton införas från internationellt eller utländskt

område till svenskt territorialvatten.

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må Konungen beträffande

farkoster av större nettodräktighet, än nu sagts, meddela motsvarande förbud

att gälla i fråga om införsel till visst område av svenskt territorialvatten.

2 mom. Förbud, som i 1 mom. avses, skall icke utgöra hinder för införsel

till svenskt territorialvatten av spritdrycker och vin:

a) då dryckerna äro att hänföra till skeppsproviant för den farkost, med

vilken de forslas, eller tillhöra med farkosten följande resande eller ombord

å densamma anställda personer, allt i den mån dryckerna prövas icke överstiga

behovet under resan eller dryckerna eljest enligt gällande stadgande

må av den resande för eget bruk till riket införas; samt

b) vid genomfart utan onödigt uppehåll genom Öresund mellan Falsterbo

rev och Kullens fyr från internationellt eller utländskt område till annat

sådant område; dock att vattenområde inom en halv kilometer från svenska

landet icke må befaras.

3 mom. Generaltullstyrelsen må för särskilda fall medgiva undantag från

förbud, som avses i denna paragraf.

3 §.

1 mom. Bryter någon mot förbud, som avses i 2 §, straffes såsom för

olovlig införsel till riket.

Framgår uppenbarligen av omständigheterna, att avsikten icke varit att

olovligen införa dryckerna till riket, må dock dömas allenast till böter, högst

femhundra kronor.

Visas, att den farkost, med vilken dryckerna forslats, på grund av verklig

sjönöd icke kunnat undgå att inkomma till svenskt territorialvatten

och att där förbliva, vare den tilltalade från ansvar fri.

2 mom. Åtal för förbrytelse, som avses i 1 mom., må ej äga rum, med

mindre generaltullstyrelsen giver lov därtill.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

4 §.

Tulltjänsteman äger, där honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder,

å farkost företaga den visitation, som oundgängligen erfordras för utrönande,

huruvida mot förbud, som avses i 2 §, spritdrycker eller vin medföras

å farkosten.

Olovlig befattning med spritdrycker och vin, som olovligen införts, m. m.

5 $.

1 mom. Var som, utan att kunna såsom gärningsman eller delaktig

fällas till ansvar för brott, som i 1 § sägs, för egen eller annans räkning

förvärvar, forslar, döljer eller förvarar spritdrycker eller vin, skall, där

det är uppenbart, att dryckerna hava olovligen införts, straffas med böter

till belopp motsvarande lägst fem, högst femton kronor för liter av de

drycker, med vilka han tagit sådan olovlig befattning, dock minst tjugu

och högst femtusen kronor, eller med fängelse i högst ett år. Angående

höjning i visst fall av böternas belopp gäller vad i 1 § 1 mom. andra

stycket stadgas.

Kan den tilltalade göra sannolikt, att han vid tiden för gärningens begående

icke ägt kännedom om eller anledning misstänka, att dryckerna olovligen

införts, vare han från ansvar fri.

2 mom. Lika med brott, som avses i 1 mom., anses försök därtill.

Angående delaktighet i brott, varom i 1 mom. förmäles, skall vad i 7 §

första stycket första och andra punkterna i lagen om straff för olovlig varuinförsel

finnes stadgat äga motsvarande tillämpning.

6 §.

1 mom. Finnas å fartyg eller tåg spritdrycker eller vin så förstuckna

eller undandolda, att olovlig införsel därav till riket uppenbarligen är

tillämnad, skall fartygets eller tågets befälhavare, där ej på grund av annan

bestämmelse i denna lag strängare påföljd skall ådömas honom, för bristande

tillsyn över fartyget eller tåget straffas med böter till belopp

motsvarande högst fyra kronor för liter av dryckerna, dock lägst tio kronor.

Till ansvar, som nu sagts, må dock icke dömas i det fall, att å passagerarfartyg

eller tåg spritdrycker eller vin anträffas förstuckna eller

undandolda på plats, vilken är upplåten till medföljande resandes personliga

begagnande, eller då befälhavaren gjort vad på honom ankommit

för att förhindra dryckernas olovliga införande.

Föreligger skälig anledning antaga, att fartygets eller tågets befälhavare

haft kännedom om åtgörande, som i första stycket sägs, straffes såsom

för olovlig införsel av dryckerna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 223.

5

2 mom. Hava å fartyg i trafik mellan inrikes orter spritdrycker eller

vin, vilka uppenbarligen blivit till riket olovligen införda, påträffats under

sådana omständigheter, att olovlig forsling därav måste anses vara tillämnad

eller hava ägt rum, och finnes befälhavaren skäligen hava bort

misstänka detta, skall befälhavaren, där han det oaktat underlåtit att vidtaga

på honom ankommande åtgärder för att förhindra eller avbryta

dryckernas forslande med fartyget, för bristande tillsyn över fartyget

straffas med böter till belopp motsvarande högst tre kronor för liter av

dryckerna, dock lägst tio kronor.

Föreligger skälig anledning antaga, att befälhavaren ägt kännedom om

förhållande, som i första stycket avses, skall befälhavaren, där ej enligt

annan bestämmelse i denna lag strängare påföljd skall ådömas honom,

straffas såsom för olovlig forsling av dryckerna.

3 mom. Vad i 1 mom. andra stycket och 2 mom. andra stycket stadgas

angående ansvar i vissa fall för befälhavare å fartyg skall äga motsvarande

tillämpning beträffande annan å fartyg anställd person av befälsgrad.

Förverkande m. m.

7 $.

Påträffas spritdrycker eller vin, vilka uppenbarligen hava olovligen införts,

skola dryckerna vara förverkade, evad någon fälles till ansvar för olovlig

befattning därmed eller ej; dock att sådan påföljd icke skall inträda, där

av omständigheterna uppenbarligen framgår, att drycker, som införts till

svenskt territorialvatten, icke varit avsedda att olovligen införas till riket.

Där enligt vad sålunda stadgats drycker skola vara förverkade, skola

tillika kärl och emballage, vari de förvaras, vara förverkade.

8 $.

1 mom. Har vid olovlig införsel av spritdrycker eller vin i annat fall,

än i 3 § 1 mom. andra och tredje styckena sägs, eller har vid olovlig

forsling, som i 5 § avses, nyttjats farkost av mindre nettodräktighet än

tvåhundrafemtio ton eller dragare och fordon eller annat forslingsredskap,

skall, evad ansvar för brottet ådömes eller ej, forslingsredskapet vara

förverkat, därest det forslade godset till väsentlig del utgjorts av olovligen

införda spritdrycker eller vin, eller därest den färd, vid vilken redskapet

nyttjats, eljest måste antagas hava ägt rum i väsentligt syfte att

företaga olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller vin.

Påföljd av förverkande, varom nu sagts, skall dock icke inträda:

a) där det göres sannolikt, att varken forslingsredskapets ägare eller dess

brukare eller förare haft kännedom om eller anledning misstänka redskapets

användande vid olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller

vin; eller

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Rungl. Maj:ts proposition Nr 223.

b) då äganderätten till forslingsredskapet, efter dess användande för den

olovliga införseln eller forslingen men innan beslag skett, genom överlåtelse

övergått till annan och det göres sannolikt, att den nye ägaren

icke vid tiden för förvärvet ägt kännedom om eller anledning misstänka

redskapets olovliga användande; eller

c) där forslingsredskapets förverkande eljest finnes uppenbart oskäligt

med hänsyn till särskilda omständigheter, såsom bristande möjlighet för

ägaren eller, då annan ägt i ägarens ställe förfoga över forslingsredskapet,

för denne att förebygga redskapets olovliga användande.

2 mom. Farkost av mindre nettodräktighet än fyrtio ton, vilken uppehåller

förbindelse mellan land och där utanför beläget fartyg, skall, såvida

fartygets resa uppenbarligen skett i syfte att företaga eller främja olovlig

införsel av spritdrycker eller vin och farkostens färd skäligen får antagas

hava avsett befordrande av sådant syfte, vara förverkad, ändå att farkostens

ägare, brukare eller förare icke kan dömas till ansvar för olovlig införsel

eller forsling av dylika drycker; dock skall vad i 1 mom. andra stycket

stadgas angående undantag från påföljd av förverkande äga motsvarande

tillämpning.

3 mom. Där enligt vad i 1 eller 2 mom. stadgas forslingsredskap skall

vara förverkat, skola tillika därtill hörande och å forslingsredskapet anträffade

inventarier och utrustningsföremål vara förverkade, så ock eljest

redskap och vapen, då de anträffas å forslingsredskapet och uppenbarligen

använts vid eller medförts i syfte att användas vid olovlig införsel eller

forsling av spritdrycker eller vin eller vid olovligt uppehållande av förbindelse

mellan fartyg och land; och skall vad i denna lag stadgas om

förverkat forslingsredskap äga motsvarande tillämpning beträffande nu

avsedd egendom.

9 §.

Vad i 1 § 10 mom., 4, 5 och 8 §§, 11—14 §§ samt 18 § i lagen om

straff för olovlig varuinförsel stadgas skall äga motsvarande tillämpning,

då fråga är om brott, som avses i detta kapitel, eller om egendom, som på

grund av stadgande i detta kapitel skall vara förverkad.

2 kap.

Om olovlig befattning med spritdrycker och vin, som icke avses i 1 kap.

10 §.

1 mom. Var som, utan att kunna fällas till ansvar för olovlig tillverkning

av spritdrycker och vin eller delaktighet i sådant brott, för egen eller

annans räkning förvärvar, forslar, döljer eller förvarar spritdrycker eller

vin, skall, där det är uppenbart, att dryckerna hava olovligen tillverkats,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

7

straffas med böter till belopp motsvarande lägst fem, högst femton kronor

för liter av de drycker, med vilka han tagit sådan olovlig befattning, dock

minst tjugu och högst femtusen konor, eller med fängelse i högst ett år.

Angående höjning i visst fall av böternas belopp gäller vad i 1 § 1 mom.

andra stycket stadgas.

Kan den tilltalade göra sannolikt, att han vid tiden för gärningens begående

icke ägt kännedom om eller anledning misstänka, att dryckerna

olovligen tillverkats, vare han från ansvar fri.

2 mom. Lika med brott, som avses i 1 mom., anses försök därtill.

Angående delaktighet i brott, varom i 1 mom. förmäles, skall vad i 7 §

första stycket första och andra punkterna i lagen om straff för olovlig

varuinförsel finnes stadgat äga motsvarande tillämpning.

11 %.

1 mom. Påträffas spritdrycker eller vin, vilka uppenbarligen hava olovligen

tillverkats, skola dryckerna vara förverkade, ändå att icke någon

fälles till ansvar för den olovliga tillverkningen.

2 mom. Vad i 1 mom. stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande

spritdrycker och vin, vilka, utan att hava olovligen införts eller

olovligen tillverkats, uppenbarligen åtkommits genom olovlig överlåtelse av

dryckerna eller av inköpsrätt till dryckerna, dock endast för så vitt dryckerna

anträffas under sådana omständigheter, att det tillika är uppenbart,

att de äro avsedda att i befintligt eller förarbetat skick olovligen avyttras.

3 mom. Där enligt vad i 1 eller 2 mom. sägs spritdrycker eller vin

skola vara förverkade, skola tillika kärl och emballage, vari de förvaras,

vara förverkade.

. 4 mom. Förskingrar någon egendom, som enligt vad i detta kapitel

sägs skolat dömas förverkad, gälde dess värde.

12 §.

I de avseenden, varom i denna lag stadgas, skall lika med olovlig tillverkning

anses obehörig åtgärd, varigenom denatureringsmedel avskiljes eller

denaturering försvagas, och skola lika med drycker, vilka uppenbarligen

hava olovligen tillverkats, anses spritdrycker samt rusgivande ersättningsmedel

därför, med vilka uppenbarligen vidtagits obehörig åtgärd, som nyss

sagts, så ock spritdrycker och vin, vilka uppenbarligen hava antingen olovligen

införts eller olovligen tillverkats eller varit föremål för sådan obehörig

åtgärd, utan att dock arten av det olovliga förfarandet kan utrönas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

3 kap.

Om rättegången.

Laga domstol.

13 §.

1 mom. Mål angående brott, varom i 1 kap. sägs, skall, även i det fall

att straff skall bestämmas enligt allmänna strafflagen, anhängiggöras vid den

domstol, som jämlikt 16 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel är tullmålsdomstol

för den plats, där brottet skett eller blivit upptäckt, eller, där

brottet skett eller upptäckts å inkommande fartyg, vid tullmålsdomstolen

för den plats, dit den brottslige med fartyget först ankommer eller där han

eljest träffas.

Mål angående förverkande av egendom eller utgivande av egendoms värde

på grund av vad i 1 kap. stadgas skall, där talan om ansvar ej föres, anhängiggöras

vid tullmålsdomstolen för den ort, där beslag skett, eller, där

beslag skett å inkommande fartyg, för den ort, dit fartyget först ankommer.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må mål angående brott, som avses

i 5 §, eller angående förverkande av egendom eller utgivande av egendoms

värde på grund av sådant brott anhängiggöras jämväl vid allmän domstol

för den ort, där brottet skett eller blivit upptäckt, eller, där talan ej föres

om ansvar, för den ort, där beslag ägt rum, eller dit fartyg, därå beslaget

skett, först ankommer.

2 mom. Mål angående brott, som avses i 2 kap., eller angående förverkande

av egendom eller utgivande av egendoms värde på grund av vad i

samma kapitel stadgas skall anhängiggöras vid allmän domstol för den ort,

där brottet skett eller blivit upptäckt, eller, där talan om ansvar ej föres, för

den ort, där beslag ägt rum.

3 mom. Föres vid domstol talan angående olovlig befattning med spritdrycker

eller vin, må domstolen, under förutsättning att det finnes kunna

ske utan men för utredningens fullständighet och att det eljest med hänsyn

till kostnader och andra omständigheter finnes lämpligt, i sammanhang med

nämnda talan till bedömande upptaga jämväl talan angående annan olovlig

befattning med dryckerna, ändå att sistnämnda talan bort anhängiggöras vid

annan domstol.

Befinnes, efter det talan angående olovlig befattning med spritdrycker

eller vin anhängiggjorts vid viss domstol, att den åtalade gärningen utgör

brott, varom talan rätteligen bort väckas vid annan domstol, må ändock den

domstol, där målet anhängiggjorts, under den i första stycket angivna förutsättning

handlägga och slutligen avdöma målet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

9

Åtalsrätt.

14 §.

Talan angående olovlig befattning med spritdrycker eller vin anhängiggöres

och utföres vid tullmålsdomstol av tullverkets vederbörande åklagare

samt vid allmän domstol av vederbörande allmänne åklagare, beslagare

dock obetaget att, därest åklagaren vägrar åtala, underställa frågan prövning

av länsstyrelsen i länet eller, där åklagaren är tullverkets åklagare,

av generaltullstyrelsen.

Därom att i visst fall åtal ej må äga rum utan generaltullstyrelsens

tillstånd är stadgat i 3 § 2 mom.

Beslag.

15 §.

1 mom. Tulltjänsteman, polisman eller lotstjänsteman, som anträffar

spritdrycker eller vin, vilka skäligen kunna antagas vara förverkade på

den grund att de äro olovligen införda, skall taga dryckerna i beslag

tillika med kärl och emballage, vari de förvaras. Med egendom, som sålunda

tagits i beslag, skall förfaras på sätt i 10 § i lagen om straff för

olovlig varuinförsel linnes stadgat.

Vad nu sagts skall gälla jämväl med avseende å forslingsredskap, som

skäligen kan antagas enligt denna lag vara förverkat.

2 mom. Lands- eller stadsfiskal eller kronobetjänt eller person, vilken

särskilt förordnats att vaka över efterlevnaden av gällande förordningar

angående tillverkning av brännvin och angående försäljning av rusdrycker,

skall, då han anträffar spritdrycker eller vin, som skäligen kunna antagas

vara förverkade jämlikt stadgande i 2 kap. i denna lag, taga dryckerna

i beslag tillika med kärl och emballage, vari de förvaras. Beslag skall,

där så ske kan, göras i två vittnens närvaro, och skall innehavaren av

vad som tages i beslag eller, om han är frånvarande, hans ombud på

stället eller någon av hans husfolk tillsägas om beslaget.

3 mom. Då egendom tagits i beslag enligt 1 eller 2 mom., åligger det

beslagaren, där han själv äger anställa åtal, att så snart ske kan väcka

talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande eller ock förfara

på sätt i 17 § sägs. Äger beslagaren icke själv anställa åtal, skall

han ofördröjligen om beslaget göra anmälan hos vederbörande åklagare,

vilken det åligger att pröva, huruvida beslaget skall bestå, och, därest

beslaget linnes icke böra hävas, vidare förfara på sätt nyss sagts.

Innan domstol haft tillfälle att pröva beslag eller innan förordnande, som

avses i 17 §, blivit meddelat, må den, som drabbats av beslaget, kunna

hos vederbörande länsstyrelse eller, där åklagaren är tullverkets åklagare,

hos generaltullstyrelsen påkalla beslagets hävande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

i mom. Då egendom i annat fall, än som avses i 1 mom., tagits i

beslag men ärendet på grund av sakens beskaffenhet överlämnas till

tullverkets åklagare, så ock då mål hänvisas från allmän domstol till

tullmålsdomstol, skall den beslagtagna egendomen överlämnas till den

tullförvaltning, dit den bekvämligast kan föras, och skall med egendomen

vidare förfaras på sätt i 10 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel

stadgas.

Förfarandet i visso fall i fråga om egendoms förverkande.

16 $.

Har egendom tagits i beslag med stöd av denna lag och föres talan om

ansvar för brottslig gärning, som föranlett beslaget, må, ändå att den tilltalade

är annan än ägaren till den beslagtagna egendomen, frågan om

egendomens förverkande prövas i målet; dock må forslingsredskap icke

förklaras förverkat, med mindre ägaren, där han är känd, erhållit underrättelse

om målet i den ordning, som angående delgivning av stämning

är stadgad.

Kan ej mot någon föras ansvarstalan, som i första stycket sägs, må

ändock mot ägaren eller, om denne ej är känd eller ej kan med stämning

anträffas, mot brukare, forsiare eller annan innehavare av den beslagtagna

egendomen vid domstol föras talan angående egendomens förverkande.

Har den, som sålunda instämts, ej inställt sig vid rätten, må

utan hinder därav frågan om egendomens förverkande av domstolen prövas.

17 §.

1 mom. År varken ägare eller forsiare, brukare eller annan innehavare

av beslagtagen egendom känd eller anträffbar med stämning, och är fråga

om förverkande av allenast annan egendom än forslingsredskap, skall vederbörande

åklagare, där han finner uppenbart, att egendomen skall vara

förverkad, göra framställning om eller, såvida han jämlikt 3 mom. i denna

paragraf är därtill behörig, själv meddela förordnande, att beslaget å

egendomen skall tillsvidare bestå, samt därefter förfara på sätt i 18 och

19 §§ stadgas.

År fråga om förverkande av forslingsredskap, skall åklagaren hos vederbörande

domstol göra framställning om beslagets kungörande, varefter

domstolen låter genom åklagarens försorg i allmänna tidningarna införa

sådan kungörelse med föreläggande för vederbörande att inom sextio dagar

från kungörandet anmäla sig hos domstolen, vid äventyr att frågan

om egendomens förverkande avgöres utan hinder av hans uteblivande.

2 mom. År i fall, som i 16 § andra stycket sägs, fråga om förverkande

av allenast annan beslagtagen egendom än forslingsredskap, må åklagaren,

där han finner uppenbart, att egendomen skall vara förverkad, i stället

för att väcka talan vid domstol förfara på sätt i 1 mom. första stycket sägs.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

3 mom. Förordnande, som i denna paragraf avses, meddelas i Stockholm

av överståtliållarämbetet, i annan stad, där poliskammare finnes, av denna,

och eljest av vederbörande åklagare. Förordnande skall meddelas skriftligen;

och skall, där den beslagtagna egendomens värde uppskattas till

mindre än trettio kronor, detta angivas i förordnandet.

18 i

1 mom. Då förordnande, som avses i 17 §, blivit meddelat, skall åklagaren

utan dröjsmål låta genom stämningsman delgiva ägaren av den

egendom, förordnandet avser, eller, om ägaren ej är känd eller ej kan anträffas,

den, som vid tiden för beslaget innehade egendomen, förordnandet

med anmaning till denne, om han vill å beslaget tala, att hos åklagaren

inom fjorton dagar efter delgivningen med angivande av bostads- och

vistelseort skriftligen anmäla missnöje med beslaget, vid påföljd att eljest

beslaget står fast och egendomen är förverkad. Intyg om delgivningen

skall av stämningsmannen tecknas å förordnandet.

Är ägare eller innehavare ej känd eller kan ägare eller innehavare ej

anträffas, skall delgivning av förordnande och anmaning, varom i första

stycket sägs, ske genom införande i den eller de tidningar i orten, i vilka

allmänna meddelanden kungöras; dock skall i dylikt fall egendomens

ägare eller innehavare för missnöjes anmälande njuta eu tid av sextio

dagar efter det förordnandet och anmaningen senast kungjorts.

Har förordnande och anmaning icke inom trettio dagar, efter det förordnandet

meddelats, delgivits egendomens ägare eller innehavare eller i

fall, som avses i andra stycket, införts i vederbörlig tidning, skall beslaget

gå åter.

2 mom. Uppgår beslagtagen egendoms värde ej till trettio kronor, skall

utan vidtagande av de i 1 mom. föreskrivna åtgärder egendomen vara förverkad,

därest icke missnöje med beslaget anmäles inom trettio dagar

efter det förordnandet meddelats.

19 §.

Har enligt 18 § missnöje anmälts, skall åklagaren, då därtill finnes anledning,

inom fjorton dagar efter det anmälningen gjorts, till vederbörande

domstol instämma den, som anmält missnöje, med yrkande att den beslagtagna

egendomen måtte förklaras förverkad. Anträffas ej den, som

anmält missnöje, då han å den uppgivna vistelseorten för stämning sökes,

skall instämningstiden vara förlängd, till dess han hos åklagaren inställer

sig för stämnings mottagande. Har detta ej skett inom sex månader, efter

det förordnandet meddelats, skall missnöjesanmälningen vara förfallen.

Då stämning skett inom föreskriven tid, skall beslaget bestå, till dess

domstol annorlunda förordnar. Sker ej stämning inom sådan tid, skall

beslaget gå åter.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Har den, som anmält missnöje, ehuru lagligen stämd, ej inställt sig vid

rätten, må utan hinder därav frågan om egendomens förverkande av domstolen

avgöras.

20 $.

Har framställning gjorts om förordnande enligt 17 § eller har dylikt

förordnande meddelats, och anställes, innan frågan om egendomens förverkande

blivit avgjord i den ordning, som i 18 och 19 §§ stadgas, åtal

angående olovlig befattning med de varor, förordnandet avser, skall frågan

om egendomens förverkande i stället prövas i samband med åtalet;

och skola förty jämlikt sistnämnda paragrafer vidtagna åtgärder förfalla.

21 §.

Om ordningen för fullföljd i högre rätt av mål rörande egendoms förverkande

på grund av föreskrift i denna lag gäller vad i allmänhet för

brottmål är stadgat.

Försäljning av förverkad egendom.

22 §.

Med spritdrycker och vin, som jämlikt denna lag äro förverkade, skall

förfaras på sätt i gällande författning angående försäljning av rusdrycker

är föreskrivet beträffande förfarande med drycker, som jämlikt författningen

äro förverkade.

I fråga om förfarande med forslingsredskap, som jämlikt denna lag är

förverkat, skall vad i 21 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel stadgas

i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Böters fördelning och förvandling m. rn.

23 %.

1 mom. Av böter, vilka ådömas för sådan olovlig befattning med spritdrycker

och vin, som avses i 1 eller 3 § i denna lag eller i 4 eller 5 § i lagen

om straff för olovlig varuinförsel, så ock av behållna försäljningssumman

för egendom, som i samband med ådömande av ansvar för sådan gärning

förklaras förverkad, ävensom av belopp, som utgives i stället för dylik

egendom, skola, där ej i 5 mom. här nedan annorlunda stadgas, två tredjedelar

tillfalla beslagaren och återstoden kronan. Ej må dock till beslagare

utgå mera än sammanlagt ettusen kronor av böternas belopp och den förverkade

egendomens värde; skolande vad därutöver å beslagare belöper

ställas till generaltullstyrelsens förfogande för att användas till det i 19 §

i lagen om straff för olovlig varuinförsel omförmälda ändamål.

2 mom. Av böter, som i ändra fall än i 1 mom. avses ådömas för brott,

varom i denna lag sägs, ävensom av behållna försäljningssumman för

egendom, som i andra fall än i 1 mom. avses jämlikt lagen är förverkad,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kund. Maj.ts proposition Nr 223-

så ock av belopp, som utgives i stället för dylik egendom, skall, där ej i 5

mom. här nedan annorlunda stadgas, eu tredjedel, dock sammanlagt högst

ettusen kronor, tillfalla beslagaren och en tredjedel kronan.

Återstoden skall, då fråga är om böter, vilka ådömas enligt 1 kap., eller

om försäljningssumman för eller värdet av egendom, som enligt samma

kapitel dömes eller skolat dömas förverkad, ställas till generaltullstyrelsens

förfogande för att användas till det i 19 § i lagen om straff för olovlig

varuinförsel omförmälda ändamål och i annat fall fördelas med ena hälften

till generaltullstyrelsen, att användas på sätt sålunda sagts, och med andra

hälften i Stockholm till överståthållarämbetet, i annan stad till magistraten

samt eljest till länsstyrelsen, att i enlighet med föreskrifter, som

Konungen utfärdar, användas till uppmuntran av polismän, vilka ådagalagt

synnerligt nit vid beivrande av olovlig rusdrycks- eller sprithantering.

3 mom. På vederbörande länsstyrelse eller, där åklagaren är tullverkets

åklagare, på generaltullstyrelsen ankommer att fastställa fördelningen av

försäljningssumman för förverkad egendom, då frågan om egendomens

förverkande blivit avgjord annorledes än genom domstols utslag.

4 mom. Skall egendom vara förverkad såväl jämlikt denna lag som

jämlikt annan författning, skall beträffande fördelningen av försäljningssumman

eller egendomens värde gälla vad i denna lag är stadgat.

5 mom. Vad i 19 § andra stycket i lagen om straff för olovlig varuinförsel

är för där avsedda fall stadgat skall äga motsvarande tillämpning,

då fråga är om fördelning av böter, ådömda enligt denna lag, samt av

försäljningssumman för eller värdet av egendom, som jämlikt denna lag

dömes eller skolat dömas förverkad.

24 §.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter, som ådömas enligt denna

lag, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1924 och gäller till och med den 30 juni

1926. Så länge denna lag är gällande, skall, såvitt angår spritdrycker

och vin, lagen om straff för olovlig varuinförsel icke äga tillämpning i

vidare mån än hänvisning därtill skett i denna lag.

Genom denna lag upphäves lagen den 8 juni 1923 (nr 148) angående förbud

i vissa fall mot införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten.

Har gärning, som i denna lag avses, blivit begången under tiden för

lagens giltighet, eller har under samma tid beslag skett på grund av stadgande

i lagen, skola de i lagen meddelade bestämmelserna jämväl efter

utgången av nämnda tid tillämpas med avseende å gärningen eller beslaget.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Förslag

till

lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff

för olovlig varuinförsel.

Härigenom förordnas, att 1 § 7 mom. i lagen den 8 juni 1923 om straff

för olovlig varuinförsel skall upphöra att gälla, att i samma lag skall införas

en ny paragraf med beteckning 22 av den lydelse nedan sägs samt

att 1 § 1, 2 och 9 mom., 6 och 9 §§, 10 § 3 mom. och 12 § 2 mom. i lagen

skola hava följande ändrade lydelse:

1 §.

1 mom. Var, som utan behörig tullangivning till riket inför tullpliktig

vara, skall för olovlig varuinförsel höta från och med två till och med sex

gånger beloppet av den avgift, som för varan bort för statsverkets räkning

erläggas till tullverket, dock minst tio kronor. Sker den olovliga införseln

i större omfattning eller yrkesmässigt, vare straffet böter från och med

fyra till och med tio gånger beloppet av nämnda avgift, dock minst etthundra

kronor, eller fängelse i högst ett år.

2 mom. Om vid förövandet av den olovliga varuinförseln gärningsmannen

varit beväpnad och det skäligen kan antagas, att vapnet varit avsett

att begagnas till våld eller hot mot den, som velat hindra eller vederbörligen

anmäla den olovliga varuinförseln, må i fall, som i första punkten av

1 mom. sägs, dömas till fängelse och i fall, som i andra punkten av samma

mom. omförmäles, dömas till straffarbete i högst ett år.

9 mom. Är olovligen infört gods förverkat, vare ock förverkat:

a) emballage eller---varuinförsel; samt

b) farkost av mindre nettodräktighet än etthundratjugo ton eller dragare

och fordon eller annat forslingsredskap, som för transport av det

olovligen införda godset begagnats vid resa, vilken måste antagas hava

ägt rum i väsentligt syfte att företaga olovlig varuinförsel, eller eljest

vid tillfälle, då de forslade varorna till väsentlig del utgjorts av olovligen

infört gods, allt dock endast för så vitt forslingsredskapet tillhör godsets

ägare eller annan, som finnes hava ägt kännedom om den olovliga varuinförseln

eller skälig anledning att misstänka densamma, samt tillika godset

anträffats under forslingen.

6 i

Förövar den, som---högst två år.

Beträffande gods,---1 § 8 och 9 mom. sägs.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kuhgl. Maj:ts proposition Nr 223.

9 §.

Tulltjänsteman, polisman eller lotstjänsteman, som anträffar egendom,

vilken skäligen kan antagas enligt denna lag vara förverkad, skall taga

egendomen i beslag; och åligger det beslagaren, där han själv äger anställa

åtal, att så snart ske kan väcka talan angående ansvar för den

brottsliga gärning, som föranlett beslaget, eller ock göra sådan framställning,

som i 17 § sägs. Äger beslagaren icke själv anställa åtal, skall han

ofördröjligen om beslaget göra anmälan hos vederbörande åklagare, vilken

det åligger att pröva, huruvida beslaget skall äga bestånd, och, därest

beslaget finnes icke böra hävas, vidare förfara på sätt nyss sagts.

Innan domstol haft tillfälle att pröva beslag, må den, som drabbats av

åtgärden, kunna hos generaltullstyrelsen påkalla beslagets hävande.

10 §.

3 mom. Hair åklagare förklarat, att verkställt beslag skall återgå, må

egendomen, om. beslagare det önskar och tullförvaltningen finner skäl därtill,

kvarbliva i tullförvaltningens vård högst sex dagar från dagen för

åklagarens beslut, för så vitt ej generaltullstyrelsen beslutar, att varan

skall längre tid kvarbliva hos tullförvaltningen.

12 §.

2 mom. Är någon på--— skall där anträffas.

Konungens befallningshavande, landsfogde, lands- och stadsfiskal, chef

för polisväsende i stad, tulldirektör, tullförvaltare, kustbevakningsinspektör,

chef för kustbevakningsdistrikt, gränsbevakningschef samt tullverkets

vederbörande åklagare äga förordna om husrannsakan, som i detta

mom. avses; och må sådan verkställas, förutom av tjänsteman, som nu

nämnts, av tulltjänsteman i lägst överuppsyningsmans ställning eller av

polisman i befälsställning, som av Konungens befallningshavande därtill

särskilt förordnats. Titan förordnande, varom nyss sagts, må husrannsakan,

när fara är i dröjsmål, företagas av tulltjänsteman i lägst överuppsyningsmans

ställning eller, där egendom, som kan antagas förverkad,

på färsk gärning följts eller spårats till lägenheten, jämväl av annan tulltjänsteman

eller av polisman, ändå att denne icke är i befälsställning.

22 $.

Vad i denna lag är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga

om oarbetad eller arbetad tobak, ändå att varan icke är ^illpliktig; dock

skall därvid iakttagas,

att vad i 1 § 6 mom. stadgas icke skall äga tillämpning,

att vid olovlig införsel av oarbetad tobak eller tobaksmjöl bötesstraffet

skall utgöra lägst två, högst tio kronor för kilogram av den olovligen införda

myckenheten, dock minst tio kronor, samt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

att vid olovlig införsel av annan arbetad tobak än tobaksmjöl till grund

för beräkning av böter skall läggas den tullavgift, som skolat utgå, därest

resande infört varan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1924.

Förslag

till

lag angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas som följer:

Påträffas spritdrycker eller vin eller rusgivande ersättningsmedel därför

hos person, som anhålles för fylleri, skall vad sålunda påträffats tagas

i förvar av polismyndigheten och, där ansvar ådömes för fylleriförseelsen,

dömas förverkat, såvida ej särskilda omständigheter till annat föranleda.

Med drycker och ersättningsmedel därför, som enligt vad sålunda stadgats

dömas förverkade, skall förfaras på sätt i 90 § 2 mom. i förordningen

den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker föreskrives;

och skall belopp, som vid föryttring av förverkad vara erhålles, tillfalla

kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1924 och gäller till och med den 30

juni 1926.

Har jämlikt denna lag egendom tagits i förvar före den 1 juli 1926, skola

de i lagen meddelade bestämmelserna jämväl efter samma dag tillämpas

med avseende å egendomen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 223.

17

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars 1924.

N ärvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von

Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,

Stridsberg, Lubeck, Cl ason, Wohlin, Pettersson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow, anför efter gemensam

beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen för justitiedepartementet:
Jag

anhåller nu att få anmäla frågan om skärpta åtgärder mot den olovliga

införseln av spritdrycker och vin och i samband därmed frågan om

förlängande av giltighetstiden för den till den 1 juli innevarande år gällande

förordningen av den 22 juni 1921 angående rusdryckers förverkande i vissa

fall m. m.

Den olovliga införseln till riket av spritdrycker, vilken tidigare varit en

relativt betydelselös företeelse, har under de senare åren erhållit en synnerligen

stor och alltjämt växande omfattning. Sysslandet med denna olovliga

verksamhet har numera blivit ett näringsfång, i vilket, särskilt utomlands,

är nedlagt betydande kapital, och smugglerihanteringen förfogar över stora

materiella och tekniska resurser samt sysselsätter ett stort antal personer.

De förmånliga avsättningsmöjligheter beträffande insmugglade spritdrycker,

vilka utgöra en förutsättning för den olovliga trafiken, äro för närvarande

knappast, och i varje fall icke huvudsakligen, förorsakade av de relativt höga

pris på spritdrycker, som på grund av rådande beskattningssystem gälla

i vårt land. Det visar sig nämligen, att priset å den insmugglade spriten

å den ort, där den konsumeras, är avsevärt högre än priset på de drycker av motsvarande

beskaffenhet, som kunna i laglig ordning erhållas. Snarare får det

anses, att spritsmugglingen står i samband med det här tillämpade restriktionssystemet

i fråga om tillhandahållande av spritdrycker, framför allt

de tillämpade inskränkningarna i tilldelning av spritdrycker samt den

praktiserade uteslutningen från rätten att å motbok inköpa sådana drycker,

men även de flerstädes betydande avstånden till försäljningsställena. Det

torde vid sådant förhållande böra övervägas, huruvida möjlighet finnes

att utan rubbning av sagda restriktionssystem genom vissa lättnader i systemet

söka försvaga förutsättningarna för smugglingen. Åtgärder i sådan

riktning hava också under de senaste åren vidtagits; jag vill endast erinra

om den utvidgning av rätten till försändande av spritdrycker, som beslöts

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 184 höft. (Nr 223.)

Inledning.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

Gällande lagstiftning.

18 Kungl. Maj.ts proposition Nr 223.

vid 1922 års riksdag. Känt är även, att rusdrycksförsäljningsbolagen vid

sin tillämpning av restriktionssystemet flerstädes haft nu anförda synpunkter

för ögonen.

Då emellertid denna väg, i den mån den för närvarande är ur andra

synpunkter lämplig och praktiskt möjlig, icke lärer kunna leda till avgörande

resultat, och då man icke för den närmaste framtiden kan hoppas att

genom internationella överenskommelser mera allmänt förhindra tillförseln

av spritdrycker till våra farvatten, erfordras tydligen för spritsmugglingens

bekämpande en kraftig straffrättslig reaktion. Detta beaktades i viss mån i den

lagstiftning om straff för olovlig varuinförsel, som genom statsmakternas beslut

kom till stånd sistlidet år, och som föreligger i lagen den 8 juni 1923 om straff

för olovlig varuinförsel [i det följande benämnd varuinförsellagen. Se prop.

nr 226; sammansatta bevillnings- och första lagutskottets (nr 3) utlåtande nr 5

och memorial nr 8; riksdagens skrivelse nr 274; svensk författningssamling 1923

nr 147]. Denna lagstiftning, som i förhållande till tidigare gällande bestämmelser

i det hela innebar skärpningar, framför allt beträffande straffens storlek, innehåller

nämligen därjämte vissa särskilda bestämmelser för det fall, att olovlig

införsel haft till föremål spritdrycker, varmed i detta sammanhang — då enligt

gällande författningar gränsen mellan spritdrycker och vin endast utmärkes

av alkoholhalten — likställts sistnämnda slags drycker. I 1 § av varuinförsellagen

stadgas sålunda en i vissa avseenden strängare straffskala vid olovlig

införsel av spritdrycker och vin än vid annan olovlig införsel. Och enligt 6 §

i lagen inträder under angivna förutsättningar vid spritsmuggling högre straff

för upprepad förbrytelse, redan då någon en gång förut straffats för enahanda

brott, under det att vid annan olovlig införsel för tillämpning av den högre

straffskalan fordras två tidigare bestraffningar. Av det i riksdagens skrivelse i

ärendet åberopade utskottsutlåtandet i frågan framgår, att ett skäl för riksdagen

vid godkännande av denna särställning beträffande spritsmugglingen

varit, att detta brott, jämte det att det utgör eu kränkning av ett statslinansiellt

intresse, dessutom innebär en allvarligare fara för samhället än

smuggling i allmänhet.

I samband med nyssnämnda lag antogs tillika en särskild lag angående förbud

i vissa fall mot införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten

(i det följande benämnd territorialvattenslagen. Se svensk författningssamling

1923 nr 148). Enligt denna lag är det förbjudet att till svenskt

territorialvatten införa spritdrycker eller vin med farkost av mindre nettodräktighet

än 120 ton. Undantag från detta förbud gäller bland annat för

det fall, att en farkost av trängande nöd tvingas att inkomma till svenskt

territorialvatten. Överträdelse av förbudet straffas och medför förverkandepåföljd

i fråga om införda drycker på samma sätt som olovlig införsel till riket.

Där av omständigheterna uppenbarligen framgår, att avsikten icke varit att olovligen

till riket införa dryckerna, må dock ej dömas till högre straff än 500 kronors

böter, och skall då ej heller påföljd av förverkande äga rum. Tillika har före
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 223. 19

skrivits, att farkost, som begagnats vid olovlig införsel av spritdrycker och

vin till svenskt territorialvatten, under vissa förutsättningar skall dömas

förverkad, i samband varmed stadgats motsvarande utvidgning av varuinförsellagens

bestämmelser om förverkande av farkost, använd vid olovlig

införsel till riket. Lagen är provisorisk och gäller till och med utgången av år

1925. Anledningen till denna särskilda lagstiftning var närmast, att man

önskade kunna ingripa hindrande mot smuggeltrafiken på ett tidigare .stadium

än som eljest varit möjligt, d. v. s. då godset ilandföres från fartyg eller

försök göres till ilandförande. Territorialvattenslagen ansågs innebära eu

utväg i sådan riktning, som ej borde lämnas oprövad.

Ehuru den nu omförmälda lagstiftningen säkerligen i sin mån bidragit

till att hejda spritsmugglingen, har den dock tydligt visat sig icke

vara ett tillräckligt kraftigt vapen däremot. Ökningen av spritsmugglingen

har nämligen även efter lagarnas ikraftträdande fortsatt. Detta förhållande,

som allmänt intygats från de hall, där man har att syssla med övervakande

av införselförbudet beträffande spritdrycker och ingripande mot smugglingen

därav, bekräftas av tillgängliga statistiska uppgifter. Enligt eu från generaltullstyrelsen

erhållen uppgift har nämligen antalet för spritsmuggling

fällda personer och myckenheten spritdrycker, som förklarats förverkade, under

åren 1922 och 1923 för riket i dess helhet utgjort följande:

Månad

Å r

19 2 2

Å r

19 2 3

Antal

personer

1

Antal liter

Antal

personer

Antal liter

Januari ..........................................

in

5,722.3 6

215

10,635.33

Februari..........................................

119

5,479.68

273

9,586.21 |

Mars ...........................................

48

5,638.—

171

18,395.11

April .............................................

111

3,919.1»

262

22,534.91

Mai ...............................................

140

10,237.90

199

6,731.54

Juni................................................

165

10,079.88

273

42,941.10

| Juli ..............................................

160

4,271.52

206

3,414.09

Augusti .........................................

234

7,538.5 7

315

15,282.07

September .......................................

284

7,341.18

252

6,268.46

Oktober ........................................

267

10,302.90

207

16,235.31

November ....................................

282

15,070.0 4

267

34,337.08

December .......................................

229

5,474.81

311

5,561.10

Summa

2,150

91,075.68

2,951

191,922.31

1 Därav under senare halvåret ............

1,456

49,998.7 7

1,558

81,098.11 I

Den kraftiga ökning såväl av antalet för spritsmuggling dömda personer som

av mängden beslagtagna spritdrycker, vilken framgår av denna tabell, bekräftas

av erhållna uppgifter ur det hos tullfiskalen i Stockholm förda diariet. De

därstädes diarieförda ärendena utgjorde nämligen under år 1921 690,

Erfarenheterna

av

gällande

lagstiftning.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition År 223.

därav 462 under senare halvåret, under år 1922 1,050, därav 674 under

senare halvåret, samt under år 1923 1,716, därav 1,025 under senare halvåret,

ökningen torde i det väsentliga vara att hänföra till ärenden angående

smuggling av spritdrycker.

Vid jämförelse mellan de anförda siffrorna från generaltullstyrelsen och

från tullfiskalen i Stockholm bör uppmärksammas, att förstnämnda siffror

avse endast de fall, då fällande utslag meddelats, under det att i uppgifterna

ur tullflskalens diarium äro medräknade även ärenden, i vilka tilltalad

person frikänts eller då beslag verkställts men åtal ansetts icke kunna anställas.

De i förhållande till förstnämnda siffror höga siffrorna ur nämnda

diarium bestyrka alltså i viss mån den från olika håll uttalade uppfattningen,

att den nya lagstiftningen i alltför många fall bereder möjlighet för den, som

företagit eller varit delaktig i olovlig varuinförsel, att undgå påföljd av sin

gärning, ökningen av smugglingstrafiken lärer nämligen enligt samstämmiga

vittnesbörd vara att tillskriva icke så mycket brister i gräns- och kustbevakningen

som icke dess mera den omständigheten, att gällande lagstiftning

icke har tillräckligt avskräckande verkan, detta på den grund att en

smugglare, även då han ertappats, mycket ofta lyckas undgå straff och

förverkandepåföljd, eller att samhällets reaktion mot hans gärning, då sådan

reaktion inträder, är alltför svag i förhållande till de med det olovliga förfarandet

förenade vinstmöjligheterna.

De punkter, i vilka gällande lagstiftning sålunda brister, då fråga är

om ingripande mot den olovliga spritinförseln, hava vid lagens tillämpning

visat sig, tillika med de redan berörda, alltför låga straffen, vara huvudsakligen,

att gällande bestämmelser om ansvar för efterföljande delaktighet icke bereda

möjlighet till fällande i många fall, då sådan delaktighet uppenbarligen

föreligger eller då ändock med smuggelsprit tagits befattning, som

borde vara straffbar, att bestämmelserna om förverkande av olovligen infört

gods och reglerna om förverkande av forslingsredskap äro alltför lätta att

kringgå, att territorialvattenslagen icke är tillräckligt effektiv, samt att utslag

och utkrävande av straff icke följa tillräckligt snabbt på brottet.

Att ifråga om ingripande mot spritsmuggling lagstiftningen i eu del

punkter skulle visa sig icke gå tillräckligt långt, torde i viss mån hava insetts

redan vid tiden för tillkomsten av nu gällande lagstiftning. Då denna

det oaktat icke gått längre än som skett, har detta naturligen berott därpå, att

lagstiftningen avser smuggling av alla slag, därvid även inrymmas fall,

som icke av det allmänna rättsmedvetandet bedömas särdeles hårt, och att

det självfallet saknats anledning att icke beträffande sådana brott strängt

hålla på vissa allmänna rättsprinciper om säkerhet för egendom, om hemfrid,

om åklagarens bevisskyldighet i brottmål och dylikt. Lagstiftningen

tager — utom i ett par förut berörda punkter — icke särskilt sikte på spritsmugglingen.

Denna utgör emellertid, som redan i annat sammanhang antytts,

ett brott mera mot ett av sociala synpunkter betingat införselförbud än mot

statens anspråk på tullavgift, och på den grund, liksom med hänsyn till det

s. 21 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj.ts proposition Nr 223.

21

fullt organiserade sätt, varpå spritsmugglingen bedrives, samt den stora skala,

vari den sker, ävensom till de stora ekonomiska oeli tekniska resurser, varöver

den förfogar, måste spritsmugglingen väsentligen anses tillhöra en annan

brottskategori än den mera sporadiska smugglingen av flertalet andra varor. Vill

man bereda möjlighet till kraftigare ingripande mot spritsmugglingen, synes

detta därför böra ske i form av speciella stadganden rörande sådana brott.

Sedan i anledning av de sålunda befunna bristerna i lagstiftningen angående

spritsmuggling fråga uppstått att, i överensstämmelse med vad

nyss anförts, genom åtgärder, speciellt riktade mot sådan smuggling, bereda

möjlighet till kraftigare ingripande däremot än för närvarande, har, då

erfarenheterna frän någon tids tillämpning av 1923 års lag kunnat överblickas,

på mitt föranstaltande finansdepartementets lagbyrå företagit undersökning

och utredning i sådant syfte. Därvid hava inhämtats upplysningar

från ett flertal personer i landets olika delar, vilka i egenskap

av domare, åklagare eller tull- eller polistjänstemän haft att göra med

den praktiska tillämpningen av lagen. Tillika har granskats den särlagstiftning

angående olovlig införsel av spritdrycker, som är gällande i

våra grannländer, varjämte upplysningar inhämtats om de praktiska erfarenheterna

av denna lagstiftning. Särskild uppmärksamhet har därvid

ägnats åt de långt gående lagbestämmelserna på området i Danmark. Till

detta land, vilket som bekant har en praktiskt taget fri handel med spritdrycker,

ehuru av höga skattesatser föranledda, mycket höga priser verkat

inskränkande på förbrakningen, har tidigare pågått en synnerligen omfattande

smuggling, vilken dock på senaste tiden lärer hava avtagit,

enligt vad som upplysts till stor del tack vare nämnda lagstiftning.

Vidare har vid utredningen beaktats en av verkställande direktören i

aktiebolaget Vin- & spritcentralen medicine doktorn Ivan Bratt till mig ingiven

promemoria, innefattande resultatet av en utredning i förevarande

fråga, som på föranstaltande av nämnda bolags styrelse verkställts av

honom jämte två andra personer. Promemorian innehåller ett författningsutkast,

innebärande huvudsakligen följande ändringar i gällande lagstiftning,

nämligen dels stadgande av straff för vai''je forsling inom svenskt

territorialvatten av spritdrycker med farkost av mindre nettodräktighet

än 120 ton, utom i fall då avsikten uppenbarligen icke varit att

olovligen till riket införa dryckerna, vilket förbud skulle kunna av Konungen

för visst område utvidgas till att gälla även större fartyg, dels införande

av straff för den, som forslar, döljer eller förvarar spritdrycker,

vilka till riket olovligen införts, dels utvidgande av de förutsättningar,

under vilka forslingsredskap kan dömas förverkat, dels stadgande

om skyldighet för redare att erlägga femdubbel tullavgift, då någon å fartyg

anställd gjort sig skyldig till olovlig införsel eller olovlig forsling av spritdrycker,

och dels utvidgande av rätten att taga i häkte personer, som

misstänkas för olovlig införsel av spritdrycker.

Utredning

inom finansdepartementet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Författningsutkast,

utarbetade

inom

■finansdepartementet.

Såsom resultat av berörda, inom finansdepartementet utförda utredningsarbete

föreligga utkast till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig

befattning med spritdrycker och vin, till lag angående vissa ändringar i

varuinförsellagen och till förordning angående rusdryckers förverkande i

visst fall.

Enligt vad i dessa utkast föreslås, skulle i gällande lagstiftning göras

huvudsakligen följande, här i största korthet angivna skärpningar i materiellt

hänseende:

l:o) Straffet såväl för förstagångs- som för återfallsförbrytelse skulle

skärpas. I samband därmed skulle man övergå till att beräkna straff icke

efter den å de insmugglade dryckerna belöpande tullavgiften utan direkt efter

deras myckenhet. Grundvalen för ådömande av återfallsstrafi skulle ändras,

så att därför skulle erfordras endast fällande till, icke undergående av straff.

2:o) Förbudet mot införsel till svenskt territorialvatten skulle utsträckas

till att gälla fartyg med en nettodräktighet av mindre än 300 ton, i samband

varmed Konungen skulle erhålla rätt att för särskilt område förordna,

att förbudet skulle avse jämväl större fartyg.

3:o) Straff skulle stadgas för den, som för egen eller annans räkning emottager,

förvärvar, forslar, döljer eller förvarar olovligen införda spritdrycker

eller vin.

4:o) Straff skulle stadgas för fartygsbefälhavare, som brister i vad på honom

skäligen må ankomma till förhindrande av att olovligen införda spritdrycker

eller vin forslas å fartyg.

5:o) Förverkandepåföljd skulle stadgas beträffande olovligen införda spritdrycker

eller vin jämte kärl och emballage, evad någon dömes till straff

för olovlig befattning med dryckerna eller ej.

6:o) Förverkandepåföljden beträffande forslingsredskap skulle dels utsträckas,

så att tonnagegränsen beträffande fartyg höjdes till 300 ton, dels utvidgas, sä

att med nuvarande lagstiftning förbundna möjligheter att undgå dylik påföljd

skulle uteslutas. Därjämte skulle stadgas skyldighet för den, som fälles för olovlig

införsel eller forsling, att, då forslingsredskap med hänsyn till ägarens eller

brukarens ställning till saken icke kan dömas förverkat, utgiva redskapets värde.

7:o) Förverkandepåföljd under vissa förutsättningar skulle införas beträffande

mindre farkoster, vilka användas för upprätthållande av förbindelse med

utanför territorialvattensgränsen liggande smugglarfartyg.

8:o) Skyldighet skulle stadgas för ägare till forslingsredskap att i vissa

fall med redskapet häfta för böter, som ådömas på grund av olovlig införsel

eller forsling med begagnande av redskapet.

I analogi med vad under 3:o) anförts, upptages tillika i utkasten

stadgande om straff för den, som för egen eller annans räkning emottager,

förvärvar, forslar, döljer eller förvarar olovligen tillverkade eller olovligen

renaturerade spritdrycker eller vin.

I processuellt hänseende föreslås i utkasten sammanförande i viss utsträckning

till samma domstol av olovlig befattning av olika slag med

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

23

samma drycker ävensom inarbetande av de mera processuella bestämmelserna

i den nuvarande förordningen angående rusdryckers förverkande i vissa

fall in. in. (i det följande benämnd förverkandeförordningen) till ett enhetligt

helt med övriga bestämmelser om förfarandet med beslagtagen sprit av ifrågavarande

beskaffenhet. Därjämte upptagas i utkasten bestämmelser om s. k.

strafföreläggande, d. v. s. om ett förfarande, enligt vilket laga kraftägande

beslut om straff och förverkande skall kunna komma till stånd utan domstols

medverkan. Vidare föreslås i utkasten en höjning av maximum för

beslagares andel i böter och i försäljningssumman för förverkad egendom

från nuvarande 500 kronor till 1,000 kronor i vartdera hänseendet.

Giltighetstiden för den särskilda lagstiftningen upptages i utkasten till

två år nämligen tiden 1 juli 1924—1 juli 1926.

Jämväl i lagen om straff för olovlig varuinförsel föreslås vissa ändringar,

nämligen dels sådana, som direkt bero av att till den särskilda lagen utbrutits

specialbestämmelserna angående spritdrycker och vin, dels ock sådana,

som visserligen närmast äro föranledda av behov, uppkomna i samband

med ingripande mot olovlig spritinförsel, men som ansetts vara av natur

att höra gälla beträffande all olovlig införsel. I sistnämnda hänseende ifrågasättas

vissa jämkningar i 9 och 12 §§ i lagen samt mildring i visst avseende

av förverkandebestämmelserna i lagens 1 § 9 mom.

Över de sålunda utarbetade utkasten har det anbefallts generaltullstyrelsen,

kommerskollegium, kontrollstyrelsen och överståthållarämbetet samt länsstyrelserna

i Stockholms, i Malmöhus samt i Göteborgs och Bohus län — de

län i vilka spritsmuggling i största utsträckning förekommer — att avgiva

utlåtande. Därjämte har från processkommissionen inhämtats yttrande över

utkasten, i vad de avsåge s. k. strafföreläggande.

I de i anledning härav inkomna yttrandena anföres i fråga om behovet

av den ifrågasatta lagstiftningen samt om den allmänna läggningen av de

i författningsutkasten innehållna ändringsförslagen i huvudsak följande:

Generaltullstyrelsen har anfört i huvudsak, att, då den olovliga sprittrafiken

vore en samhällsfara av beskaffenhet att för sitt bekämpande kräva

extraordinära medel, det icke, i allt fall ej ur synpunkten av de intressen,

som styrelsen hade att tillvarataga, förelåge anledning till erinran mot utkastens

allmänna ståndpunkt, varför styrelsen ville uttala sin anslutning till

densamma.

Vid generaltullstyrelsens utlåtande var fogad en av tullfiskalen i Stockholm

avlämnad promemoria, däri anförts, bland annat, att utkasten syntes

ATäl tillgodose kravet på effektivitet vid bekämpandet av den olovliga trafiken

med spritdrycker och vin samt, såvitt efter eu hastig granskning kunnat

befinnas, täcka de fall, som kunde tänkas förekomma i berörda trafik.

Kommerskollegium, som förklarat sig hava granskat utkasten endast ur synpunkten

av de intressen, kollegium närmast hade att bevaka, har visserligen

framställt anmärkningar mot ett par punkter i utkasten, men dock icke

Avgivna utlåtanden.

Generaltull
styrelsen.

Kommers
kollegium.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Kontroll
styrelsen.

Överståth åilarämbetet.

ställt sig avvisande till en modifierad lagstiftning jämväl i därvid berörda hänseenden.

Jag återkommer vid behandlingen av de särskilda punkterna till det

närmare innehållet i kommerskollegii utlåtande ävensom till de yttranden,

som i anledning av ifrågavarande remiss avgivits till kollegium av vissa sjöfartssammanslutningar.

Kontrollstyrelsen har efter en redogörelse för gällande lagstiftning i fråga

om olovlig befattning med spritdrycker och vin anfört följande:

»Ehuruväl ifrågavarande lagstiftning på åtskilliga punkter innebar eu

skärpning i jämförelse med tidigare bestämmelser på området, har den,

såsom framgår av erfarenheterna under det senaste året, icke visat sig tillräckligt

verksam såsom medel för bekämpandet av den olovliga införseln

av rusdrycker. Sagda införsel har nämligen tagit sådana former och vid

densamma användas sådana medel, att en särskild lagstiftning, som tager

sikte härpå, måste anses med hänsyn till den sociala skada, som smugglingen

åstadkommer, vara oundgängligen påkallad. I det föreliggande lagutkastet

hava åtskilliga av de luckor, som finnas i gällande lagstiftning,

blivit täckta, och såvitt kontrollstyrelsen vid granskningen av utkastet

kunnat finna, skulle, om detsamma bleve upphöjt till lag, möjligheter beredas

de verkställande och dömande myndigheterna att verksammare än hittills

ingripa mot smuggleriet. Kontrollstyrelsen har därför intet att i princip

erinra mot det föreliggande lagutkastet.»

Kontrollstyrelsen har i sitt yttrande vidare framhållit betydelsen av en

organiserad internationell samverkan på förevarande område, i främsta

rummet mellan Östersjöländerna. Därjämte har kontrollstyrelsen bragt i

erinran ett av styrelsen redan år 1920 framlagt förslag därom, att de yrkesmässiga

spritlangarna borde kunna dömas till tvångsarbete.

Överståthållarämbetet har i sitt yttrande anfört:

»Nykterhetstillståndet i landet har, såvitt av statistiska uppgifter kan bedömas,

väsentligen förbättrats från den tid, då den nuvarande principen om

individuell kontroll vid rusdrycksförsäljningen började tillämpas. Uppenbart

föreligger här icke blott ett tidssammanhang utan ett orsakssammanhang.

Vid bedömande av det nuvarande rusdrycksförsäljningssystemets värde

för samhället har man att beakta, att dess goda verkningar efter allt att

döma kunna ytterligare väsentligt stegras, men å andra sidan får man ej

förbise en rätt besvärande post å dess debetsida. Dess genomförande har

av kända skäl bidragit till att smugglingsväsendet och annan därmed sammanhängande

mer eller mindre olaga trafik utvecklat sig från obetydlighet

till högst betydande omfattning, till en elakartad samhällsskada. Det värsta

är enligt överstäthållarämbetets mening, att aktningen för lag undergräves

och att i våra skärgårdar breda lager av en förr med fiske och jordbruk

sysselsatt idog befolkning nu äro urartade till yrkessmugglare. De åtgärder,

som hittills vidtagits till stävjande av spritsmuggleriet och detsamma närstående

företeelser, hava visat sig alldeles otillräckliga. Denna brist måste

avhjälpas. Sker det, kan man hoppas på att genom det nuvarande rusdrycksförsäljningssystemet

nykterhetsförhållandena i landet ytterligare väsentligt

förbättras. Sker det ej, föreligger den största fara för att till omätlig

skada för samhället systemet så småningom förlorar sin kraft och att en

återgång äger rum till sämre förhållanden med avseende å folknykterheten.

I detta läge torde kunna försvaras, att man för att få bukt på smugglare

och langare försöker mycket långt gående lagstiftningsåtgärder.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kanot. Maj:ts proposition Nr 223.

25

De förslag, varöver utlåtande äskats, skulle, upphöjda till lag, ge exempel

på sådana. Ytterst till tjänst för dem, som icke fritt kunna avhålla sig

från bruk av alkohol eller vara måttliga i detta bruk, jämte dem, som bero

av dessa, skulle stora offer utkrävas av andra element i samhället. Bland

annat skulle rederinäringen och automobilväsendet betungas med ökade

risker. Fråga är, om det allmänna rättsmedvetandet tillåter att på alla håll

gå så långt som författningsutkasten vilja föra.

Med de jämkningar, som må anses från sistnämnda synpunkt betingade,

och under ytterligare framhävande av att situationen kräver genomförande

av synnerligen kraftiga lagstiftningsåtgärder tillstyrker överståthållarämbetet

lagstiftning i den av utkasten angivna riktning.»

Vid överståthållarämbetets utlåtande var fogad en promemoria av polismästaren

i Stockholm, i vilken anförts, att en granskning av utkasten lämnat

den bestämda uppfattningen, att bestämmelser av i huvudsak föreslagen beskaffenhet

borde giva myndigheterna väsentligt större möjligheter än förut

att bekämpa spritsmugglingen och annan i utkasten avsedd olovlig befattning

med spritdrycker. Polismästaren har också förklarat sig dela den

meningen, att föreskrifter av sådant slag icke kunde undvaras, om icke

myndigheterna skulle nödgas kapitulera inför lagbrytarna.

Länsstyrelsen i Stockholms län gör i sitt utlåtande icke något allmänt

uttalande men ingår, utan invändning mot utkasten i deras helhet, i detaljgranskning

av desamma.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört följande:

»Bestämmelserna i förevarande lagutkast torde till stor del fä anses

strängai’e än de däri avsedda, med straff och annan påföljd belagda handlingarna

borde betinga i jämförelse med överträdelser på andra, motsvarande

rättsområden, även om å andra sidan måste medgivas, att spritsmugglingen

under senare åren tagit en omfattning, som kräver stränga åtgärder. Eders

Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle därför varit synnerligen tveksam i

fråga om lämpligheten av de föreslagna bestämmelserna, för den händelse

det gällt att fastställa en lag utan begränsad giltighetstid, men då så ej är

avsett samt under lagens blivande giltighetstid erfarenheter rörande bestämmelsernas

verkningar torde kunna vinnas, utan att allt för stora olägenheter

behöva uppstå, finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande sig böra i

huvudsak biträda förslaget.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i förevarande avseende anfört

följande:

»Den lag om straff för olovlig varuinförsel, som kom till vid 1923 års

riksdag, har utan tvivel bidragit att i någon mån stävja den insmuggling

av spritvaror, som sedan ett par år pågått. Men lagstiftningen har dock

befunnits lida av avsevärda luckor; och man nödgas tyvärr konstatera, att

denna betänkliga trafik, trots stor vaksamhet hos tull- och polispersonal,

alltjämt har en betydande omfattning. Att den har eu synnerligen menlig

inverkan på nykterhetstillståndet i de trakter, som därav beröras, är utan

vidare klart. Men dess följder sträcka sig längre. De möjligheter till stora

förtjänster, som en lyckad smugglarkupp innebär, äro ägnade att verka upplösande

på befolkningens moral, och det faktum att smuggleriet endast i

ringa mån hejdats verkar undergrävande på lagens och statsmaktens auk
-

Länsstyrelsen

i Stockholms

län.

Länsstyrelsen

i Malmöhus

län.

Länsstyrelsen

i Göteborgs

och Bohus län.

s. 26 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Allmän

?notivering.

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223-

toritet. Kungl. Maj ds befallningshavande anser sig därför böra tillstyrka,

att stränga lagbestämmelser genomföras, som bereda möjlighet att på mera

effektivt sätt upptaga kampen mot smuggleriet.

Den lagstiftning, som nu ifrågasättes, är visserligen av den beskaffenhet

att man under vanliga förhållanden skulle på många punkter ställa sig

tveksam om lämpligheten av dess införlivande med det svenska rättssystemet,

men inför den allvarliga samhällsfara, som spritsmuggleriet medför, synes

man dock böra övergiva tveksamheten och åtminstone på försök tillgripa de

rigorösa åtgärder, som i utkasten förordas.»

I samtliga nu återgivna yttranden hava på vissa punkter framställts anmärkningar

och yrkanden i fråga om de särskilda delarna av utkasten.

Jag återkommer härtill vid behandlingen av de särskilda stadgandena i den

ifrågasatta nya lagstiftningen.

I fråga om processkommissionens yttrande anhåller jag att få hänvisa

till redogörelse i samband med behandling av frågan om strafföreläggande.

Då jag nu går att taga ställning till frågan om skärpta åtgärder mot

spritsmuggling, är det i stark känsla å ena sidan av nödvändigheten utav

dylika åtgärder och å andra sidan av det betänkliga ur vissa synpunkter i att

gå så långt i lagstiftningsväg, som torde få anses erforderligt för att i

det åsyftade hänseendet ernå resultat av någon betydelse. Uppfattningen

om det oavvisliga behovet av att i lagstiftningsväg något omedelbart göres

för bekämpande av spritsmugglingen har erhållit ett kraftigt stöd i de nyss

återgivna yttrandena. Det torde icke heller kunna råda mer än en mening

därom, att det nuvarande tillståndet är ohållbart. Redan de omedelbara

verkningarna av den olovliga spritinförseln äro synnerligen betänkliga, framför

allt därför att de införda dryckerna huvudsakligen konsumeras av personer,

vilka ur sociala synpunkter ansetts böra utestängas från tillgång till

spritdrycker, men jämväl på den grund att enligt samstämmiga vittnesbörd

som följd av den rikliga och bekväma samt i kusttrakterna billiga tillgången

till smuggelsprit förtäringen av rusdrycker även bland den bofasta befolkningen

mångenstädes är stadd i ökning och i flera trakter hotar att taga

en oroväckande omfattning. Ännu allvarligare är emellertid måhända

det undergrävande av aktningen för lagen samt av statens auktoritet, som

redan följt och alltmera måste följa av samhällets alltför litet smidiga och

alltför svaga reaktion mot smugglingen samt av det lätta och genomskinliga

sätt, varpå samhällets skyddsåtgärder däremot undvikas. Verkningarna

av dylika för samhällsauktoriteten nedbrytande faktorer äro så mycket betänkligare,

som de, därest de ej omedelbart kraftigt motarbetas, måste komma

att sträcka sina verkningar långt framåt i tiden och småningom omfatta

även andra och än mera vitala grenar av rättsordningen. Ej mindre

oroväckande äro de från åtskilliga håll vitsordade erfarenheterna om de

upplösande verkningarna av spritsmugglingen på befolkningens moral i de

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

därav mest berörda trakterna, något som flerstädes lärer hava tagit sig uttryck

bland annat däri, att de borgerliga yrkena åsidosättas och befolkningen i

stor utsträckning bereder sig uppehälle såsom smugglare eller smugglares

hjälpare.

De åtgärder, som man — dä andra vägar, såsom förut antytts, för närvarande

måste anses stängda — ur dylika synpunkter kan anse sig nödsakad

att tillgripa i form av skärpt strafflagstiftning, gä emellertid, såsom jag nyss

antytt, i olika hänseenden så långt, att man inför desamma icke kan undgå

att känna en tvekan, som under normala förhållanden sannolikt skulle leda

till att man såge sig nödsakad att avstå från lagstiftningsåtgärd. Men samliällsvådligheten

i den olovliga införseln av spritdrycker i dess nuvarande

omfattning är så allvarlig och kräver så extraordinära åtgärder, att man

enligt mitt förmenande nu är nödsakad att för en tid lämna dylika betänkligheter

å sido, i förhoppning att mycket kraftiga åtgärder, gällande under

en kortare tid, skola göra det möjligt att sedermera återgå till en mindre

hårdhänt lagstiftning.

Då det alltså nu är fråga om tillfälliga åtgärder av extraordinär art,

måste det anses lämpligt att med ens taga ut steget så långt man rimligen

kan gå, för att på en gång få till stånd ett kraftigt och därigenom

säkrare verkande ingripande. Det är min förhoppning, att de nu ifrågasatta

åtgärderna skola medföra goda resultat. Än längre gående åtgärder av

liknande art synas mig knappast kunna ifrågakomma. För att, om det visar

sig nödvändigt, resultat utöver dem, vilka kunna bliva en följd av den föreslagna

lagstiftningen, skola kunna åstadkommas, torde strävandena närmast

få inriktas på åvägabringandet av internationella överenskommelser, som

skola göra det möjligt att förhindra, att fartyg med spritlaster nalkas gränserna

för det svenska territorialvattnet.

På nu anförda skäl har jag ansett, att särskild lagstiftning med bestämmelser

mot olovlig införsel av spritdrycker och vin bör med det snaraste

komma till stånd. Lika med de hörda myndigheterna anser jag, att man vid

sådan lagstiftning i huvudsak kan bygga på förenämnda, inom finansdepartementet

upprättade författningsutkast, och de förslag, för vilka jag

nu anhåller att få redogöra, ansluta sig, visserligen med en del jämkningar

delvis även av principiell innebörd, till nämnda utkast. Vid utarbetandet av

förslagen hava även beaktats de anmärkningar, som i de särskilda punkterna

anförts av de hörda myndigheterna. I den mån dessa anmärkningar medfört

ändring i utkasten, anser jag mig icke behöva uppehålla mig vid utkasten,

liksom jag ej heller ämnar behandla de delar av utkasten, som ej upptagits

i förslagen. Vid redogörelsen för förslagen torde jag till en början få

under särskilda punkter beröra frågor av något större räckvidd. Jag anhåller

tillika att efter den sålunda lämnade redogörelsen få framlägga en

speciell motivering för vissa av de särskilda paragraferna i förslagen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Gällande lagstiftning.

Författnings
utkasten.

Allmän motivering.

Olovlig införsel till riket.

Enligt gällande lag är straffet för olovlig införsel till riket av spritdrycker

eller vin i de ordinära fallen böter från och med två till och med sex

gånger beloppet av tullavgiften för dryckerna, dock minst 10 kronor. Sker

den olovliga införseln i större omfattning eller yrkesmässigt, är straffet

böter från och med fyra till och med tio gånger tullavgiften, dock minst

100 kronor, eller fängelse i högst ett år. Äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må straffet höjas till straffarbete i högst ett år. Enligt stadganden

i 2—5 mom. av 1 § i varuinförsellagen skola vissa särskilda omständigheter

medföra höjning på angivet sätt av straffskalan eller eljest verka försvårande.

I fråga om återfallsförbrytelse gäller enligt 6 § i nämnda lag,

att, då någon två eller flera gånger straffats för olovlig varuinförsel, vare

sig av spritdrycker eller annat, straffet skall vara böter efter nyss angivna

grunder, fängelse eller straffarbete i högst två år. Begår någon två gånger

spritsmuggling, inträda dessa högre straff redan för andragångsförbrytelsen,

såvida denna skett i större omfattning eller yrkesmässigt.

Redan förut har anförts, att en viktig punkt vid den ifrågasatta skärpningen

av lagstiftningen mot spritsmuggling ansetts vara höjning av

de sålunda stadgade straffsatserna. Vid de inom finansdepartementet

utarbetade författningsutkast, över vilka, såsom förut nämnts, utlåtanden

inhämtats från vissa myndigheter, var fogad en promemoria, innehållande,

bland annat, kortfattad redogörelse för de i utkasten upptagna författningsändringarna

av större betydelse. Ändringsförslagen i fråga om höjning

av straffen för olovlig införsel till riket samt vissa därmed sammanhängande

frågor sammanfattades i promemorian på följande sätt:

»a) Högre straffskala vid normalfall av förstagångsförbrytelse. Förslaget

innebär så att säga en uppflyttning av straffskalan ett steg, d. v. s. till

den skala, som för närvarande gäller vid införsel i större omfattning eller

yrkesmässigt. En dylik höjning synes motiverad därigenom, att spritsmuggling

icke enbart och icke ens huvudsakligen utgör en förseelse mot statens

fiskaliska intressen utan även är ett brott mot samhällets skyddsåtgärder i

nykterhetshänseende; den innebär i själva verket överträdelse av ett införselförbud.

Ur denna synpunkt synes det även mindre befogat att sätta

straffet i förhållande till den tullavgift, som bort utgå. Däremot torde alltjämt

straffet böra sättas i förhållande till den insmugglade varans myckenhet.

Då den tullsats, efter vilken böter för spritsmuggling allmänt beräknas,

är 2 kronor för liter, motsvara de föreslagna straffsatserna den nuvarande

skalan fyra till tio gånger tullavgiften. Huvudsakliga anledningen till att,

ehuru vinsmuggling för närvarande ej är av någon praktisk betydelse, bestämmelser

angående smuggling av vin medtagits i utkastet är den, att

gränsen mellan brännvin och vin är en rent automatisk alkoholgräns.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 223.

2!»

Därigenom att enligt utkastet fängelse skulle komma att ingå i normalskalan,

skulle man i någon mån tillmötesgå de önskemål, som gå ut på att

husrannsakan skulle kunna företagas vid skiilig misstanke om spritsmuggling,

även då ej större omfattning eller yrkesmässighet kan antagas, samt

att möjlighet skulle finnas till häktning av spritsmugglare utan stadigt

hemvist.

b) Straffarbete vid införsel i större omfattning eller yrkesmässigt, även

då ej synnerligen försvårande omständigheter föreligga.

De omständigheter, varom sägs i 2—5 mom. i 1 § varuinförsellagen, torde

inom där angivna gränser böra verka straffhöjande även i förhållande till

de nya straffen. Erinran därom har intagits i 1 §>.

c) Såsom iterationsgrundande har i överensstämmelse med vad som gäller

i spritförfattningarna i allmänhet införts den omständigheten, att vederbörande

fällts till straff.

d) Strängare iterationsstraff, dels så att kravet på större omfattning etc.

såsom förutsättning för iterationsstraff vid andragångsförbrytelse borttagits,

dels så att straffskalan höjts på så sätt att fängelse eller straffarbete blir

normalstraffet, detta i överensstämmelse med förslag i fjolårets proposition.

Böter skola dock kunna inträda vid förmildrande omständigheter och även

då införseln skett allenast i ringa omfattning.»

Såväl i fråga om behovet av lagändring i de särskilda punkterna som Departementbeträffande

avvägningen av de nya bestämmelserna ansluter jag mig i cAe^enallt

väsentligt till vad i nämnda promemoria uttalats. Vinstmöjligheten

vid spritsmuggling är för närvarande så stor, att de bötesstraff, som med

gällande straffskala kunna ådömas, i allmänhet icke hava någon avskräckande

verkan. Högre bötesstraff och större möjlighet till användande av

frihetsstraff — vilket nu endast mycket sällan förekommer — synas därför

böra införas. Fjolårets riksdag sänkte de av Kungl. Maj:t föreslagna

straffen såväl beträffande bötesminimum som i fråga om straffskalan vid

återfallsförbrytelse, under anförande, framför allt, att straffbestämmelserna

skulle kunnat komma att tillämpas även beträffande jämförelsevis obetydliga

förseelser. Även om detta beträffande smugglingsbrott i allmänhet

är riktigt, finner jag samma skäl för låga straff icke förefinnas beträffande

spritsmuggling. I fråga om utsträckning av området för frihetsstraff vill

jag erinra om att såväl i Danmark som i Norge och i Finland fängelse ingår

i normalskalan för förstagångsförbrytelse beträffande spritsmuggling.

I detta sammanhang bör nämnas, att under övervägande äro åtgärder

av administrativ natur, avsedda att rent praktiskt bereda större möjligheter

för tillämpningen av iterationsstraff. Såsom förut nämnts, förekommer

nämligen för närvarande, att dylikt straff icke kommer till användning,

ehuru förutsättningar därför föreligga; detta bland annat beroende

på svårigheten för åklagare och domstolar att erhålla kännedom om huruvida

en tilltalad förut straffats för enahanda brott. Denna svårighet skulle

visserligen bliva mindre, därest, såsom nu förordas, redan fällande till

straff skall vara iterationsgrund, men därjämte synas lämpligen vissa ytterligare

åtgärder böra vidtagas. I anslutning till en inom generaltullstyrelsen

s. 30 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

30 Kung!,. Maj ris proposition Nr 223.

för närvarande skeende registrering av alla personer, vilka dömas för

smugglingsbrott, har för sådant ändamål inom finansdepartementet utarbetats

ett utkast med förslag till bestämmelser, åsyftande att i någon form

bereda domstolar och åklagare lättare tillgång till upplysning rörande

personer, vilka fällts till straff för smugglingsbrott. Över detta utkast

har generaltullstyrelsen avgivit utlåtande, i vilket styrelsen förklarat

sig icke hava något att i princip invända mot vidtagande av en sådan

åtgärd, som i utkastet skisserats. Det är min avsikt att, utan att avvakta

den vidare behandlingen av förevarande lagförslag, med det snaraste taga

ställning till nu sist behandlade fråga.

Olovlig införsel till svenskt territorialvatten.

Full effektivitet beträffande ingripandet mot spritsmuggling på det förberedande

stadiet kan tydligen icke ernås, med mindre en stat erhåller

befogenhet att jämväl utanför sin territorialvattensgräns undersöka och

beslagtaga smuggelfartyg samt olika stater förbinda sig att ömsesidigt understödja

varandra i kampen mot spritsmugglingen. Det synes mig vara av

stort intresse för vårt land, att överenskommelser av sådan innebörd

komma till stånd med så stort antal länder som möjligt, framför allt

med dem, som driva sjöfart utanför våra kuster. Jag vill erinra om en

under senaste tiden mellan England och Amerikas förenta stater sluten

överenskommelse, enligt vilken sistnämnda makt fått rätt att låta företaga

undersökning efter sprit å och till amerikansk hamn införa engelska fartyg,

blott de befinna sig på kortare avstånd från amerikanska kusten, än

ifrågavarande fartyg tillryggalägger på en timme. Intill dess överenskommelser

i omförmälda syfte blivit träffade, synes man böra av internationella

hänsyn inskränka reaktionen mot spritsmuggling till det svenska territorialområdet.

De i sådant avseende genom utfärdandet av territorialvattenslagen

redan vidtagna åtgärderna hava, såsom tidigare anförts, visat

sig icke fylla sitt ändamål att hålla smugglarfartyg borta från våra

vatten, detta delvis på den grund att de yrkesmässiga smugglarna övergått

till att begagna större fartyg än tidigare, i följd varav den nuvarande

gränsen för förbudet mot införsel till svenskt territorialvatten,

120 ton, blivit allt för låg. Önskvärt vore i sådant hänseende, att förbudet

kunde utsträckas att gälla alla fartyg, oberoende av storleken. På

grund av nödvändigheten att tillse, att den lojala transiteringen genom

svenskt vatten från en främmande makt till en annan icke hindras, torde

man emellertid böra begränsa förbudet till sådana mindre fartyg, med

vilka transitering av spritdrycker sällan förekommer, men beträffande

vilka däremot presumtion finnes för att de icke äro ute i lovliga ärenden.

I överensstämmelse med vad kommerskollegium i sitt yttrande hemställt,

synes dräktighetsgränsen lämpligen böra sättas till 250 ton. Då

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 223. 31

emellertid med en sådan begränsning i vissa trakter, där smuggeltrafiken

försiggår i särskilt stor skala, ett dylikt förbud uppenbarligen icke skulle

bliva tillfyllest, synes det önskvärt, att Konungen skall kunna för sådana

trakter förordna, att förbudet skall gälla fartyg utan storleksbegränsning,

därvid förutsättes, att sådant förordnande skall meddelas blott beträffande

områden, som sakna nämnvärd betydelse för den lojala internationella

trafiken.

En annan anledning till att territorialvattenslagen icke fyllt sitt ändamål

lärer vara det uttryckliga stadgandet därom, att förbudet icke utgör hinder för

ett fartyg att i fall av trängande nöd inkomma på svenskt territorialvatten,

vilket stadgande missbrukats på så sätt, att, när ett fartyg ertappats på

svenskt vatten, ett tillstånd, som kunnat karaktäriseras som nöd, avsiktligt

åstadkommits. Undantag från förbudet synes emellertid böra

ifrågakomma, allenast då sjönöden icke varit konstruerad. För att i sådana

fall straff och förverkandepåföljd icke skola inträda, synes det emellertid

ej vara erforderligt med ett dylikt uttryckligt stadgande. Av allmänna

rättsprinciper lärer nämligen följa, även utan att detta uttryckligen utsäges,

att, om någon för att kunna undvika förlust av liv eller fartyg

verkligen är tvungen att bryta mot förbudet, straff eller förverkande icke

kommer att inträda. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att det icke

är ifrågasatt att göra ändring i det enligt territorialvattenslagen gällande

stadgandet, att åtal för överträdelse av införselförbudet icke får anställas

utan generaltullstyrelsens tillstånd. Det torde icke behöva befaras, att

generaltullstyrelsen skall underlåta att tillse, att vid verkligt nödtillfälle

åtal icke kommer att anställas.

Jag anhåller i detta sammanhang att få beröra en från närmast föreliggande

ämne i viss mån fristående fråga.

Under dagarna 14—17 juni 1923 hölls i Kristiania en konferens mellan

delegerade för de svenska, danska, finska, norska och tyska regeringarna, i

ändamål att åstadkomma samverkan beträffande bekämpande av smuggling,

framför allt av sprit. Vid konferensen fattades beslut att hos respektive

regeringar hemställa om att de snarast möjligt måtte genomföra

vissa förslag, om vilka konferensdeltagarna enats. Dessa förslag inneburo,

i vad de avsågo åtgärder, som skulle kunna tänkas underlätta bekämpandet

av smugglingen till Sverige, i huvudsak följande. Utförsel av

sprit och spirituösa skulle icke, utom i vissa undantagsfall, få vare sig

från frihamn eller tullinland ske med fartyg av mindre nettodräktighet än

120 ton. Oavsett fartygets storlek skulle vid utförsel av sprit från något av

konferensländerna till annat sådant land alltid fordras en skriftlig förklaring,

att den inlastade spriten skulle införas endast på lovligt sätt, och skulle avsändare

vara skyldig att inom bestämd tid förete bevis om att spriten på

lagenligt sätt framkommit till mottagaren. Å andra sidan inneburo kon
-

Kristianiakonferensen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Gällande

lagstiftning.

ferensbesluten vissa inskränkningar i möjligheten att lagstifta på förevarande

område. I sådant hänseende förordades bestämmelser, främst att

fartyg i legitim trafik, vilka medförde gods, avsett för smuggling, eller

från vilka smuggling av dylikt gods skett, icke av sådan anledning

.skulle vara underkastade vite, straff, konfiskation eller utgifter, föranledda

av smugglingskontrollen, under förutsättning dock att de å fartyget

befintliga partierna av dylika varor endast vore obetydliga eller

att smuggling från fartyget skett endast tillfälligtvis och i obetydlig omfattning.

Därjämte föreslogs, att ett fartyg, som medförde sådana varor i

större mängd och som anlöpte nödhamn, icke fördenskull skulle betungas

med omkostnader eller andra olägenheter, såvitt infärden till nödhamnen

föranletts av verklig sjönöd.

Frågan om anslutning för Sveriges del till nämnda konferensbeslut har

varit utställd till yttrande av kommerskollegium och generaltullstyrelsen,

-och hava nämnda verk förordat, att bestämmelser angående utförselkontroll

i huvudsaklig överensstämmelse med konferensens beslut måtte meddelas.

Ämbetsverken hava även utarbetat ett utkast till författning i

sådant syfte. Därjämte hava de som sin uppfattning uttalat, att bestämmelserna

i konferensbeslutet om inskränkning i möjligheten att ingripa

mot smugglingen icke syntes påkalla någon ändring i svensk lagstiftning.

Vad i sistnämnda avseende anförts överensstämmer med min uppfattning

i frågan. De ändringar i smuggellagstiftningen, som nu ifrågasättas,

beröra icke omförmälda bestämmelser i vidare mån, än som sammanhänger

med vad nyss anförts rörande borttagande av den uttryckliga

undantagsbestämmelsen för fall av trängande nöd. Såsom anförts,

är det emellertid, även efter borttagande av denna bestämmelse, alltjämt

avsett, att fallen av »verklig» sjönöd icke skola drabbas av straff och förverkande.

Även efter det sådana skärpningar i smuggellagstiftningen,

som nu ifrågasättas, blivit vidtagna, synes alltså i svensk lagstiftning

hinder icke komma att möta mot biträdande av konferensbeslutet. Innan

frågan, huruvida Sverige bör meddela de övriga konferensstaterna sin

anslutning till nämnda beslut, upptages till definitivt avgörande av Kungl.

Maj:t, torde man enligt mitt förmenande böra avvakta riksdagens beslut

rörande de förslag i nu förevarande ämne, som kunna komma att

föreläggas riksdagen.

Straff för olovlig befattning med olovligen införda eller olovligen tillverkade

drycker.

(lnnehavarstraff.)

Den gällande varuinförsellagen innehåller i 7 §, bland annat, bestämmelse

att, därest någon, sedan olovlig varuinförsel skett, med vetskap

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223. It.''!

därom varit gärningsmannen behjälplig att godset dölja, förbyta eller

föryttra, han skall straffas efter som brottet var till, dock mindre än om

han själv varit gärningsmannen. Enligt riksdagens beslut finnes till

detta stadgande fogad en bestämmelse, enligt vilken den, till vilken olovligen

infört gods avyttrats, ej på den grund skall vara förfallen till

ansvar för delaktighet i brottet. Föredragande departementschefen hade

med anledning av inom lagrådet framställda anmärkningar gjort det uttalandet,

att, därest någon särskild bestämmelse om köpares ställning till

delaktighetsansvar icke meddelades, denna tydligen bleve att bedöma

enligt allmänna regler, samt att det ej vore uteslutet, att köpare enligt

dessa regler i vissa fall kunde komma att drabbas av delaktighetsansvar.

Det sammansatta utskott, som vid 1923 års riksdag behandlade varuinförsellagen,

yttrade i detta avseende, att, även om denna tolkning vore riktig,

det syntes betänkligt, att lagens ställning i denna för dess tillämpning

betydelsefulla fråga icke bestämt uttalades. Då utskottet lika med departementschefen

funne riktigast, att delaktighetsansvar i vissa fall kunde

komma att träffa även den, till vilken vara föryttrades, hade utskottet

ansett sig böra föreslå det nyss återgivna tillägget.

Utskottets uppfattning i denna punkt utvecklades närmare vid debatten i

frågan i båda kamrarna av ledamöter av utskottet. Utskottets ordförande

anförde i sådant hänseende i huvudsak följande:

Utskottet hade icke velat ansluta sig vare sig till den uppfattningen, att

den, som köpt en insmugglad vara, sannolikt vore medskyldig i brottet och

därför också alltid borde straffas, eller till den meningen, att, huru det än

förhölle sig i berörda hänseende, man borde akta sig för att göra köparen

medansvarig och därigenom jävig att vittna, varigenom bevisningssvårigheterna

i smugglingsmål ytterligare skulle ökas. Utskottets mening vore i

stället den, att, om en köpare genom särskild handling gjort sig skyldig till

eller meddelaktig i smuggling, exempelvis så, att han förlett smugglaren till

gärningen eller på annat sätt bistått honom vid själva brottet och sedan

efteråt köpt godset, köparen icke skulle gå fri från ansvar på den grund att

han vore köpare, utan att han skulle drabbas av det delaktighetsstraff, vartill

hans särskilda delaktighetshandling kunde giva anledning. Likaså skulle, om

köparen i och med det han köpte insmugglad vara hjälpte säljaren att insmuggla

eller dölja densamma, han icke undgå sitt ansvar för delaktighet i

brottet på grund därav att han vore köpare, utan han skulle straffas för

delaktighet eller efterföljande delaktighet. Men om det i något fall skulle

kunna visas, vilket nog icke skulle inträffa så ofta, att köparen varken gjort

sig skyldig till någon särskild delaktighetshandling eller genom sitt köp uppsåtligen

hjälpt smugglaren att dölja godset och sålunda sopa undan spåren

efter brottet, och om köparen alltså kunde överbevisas endast om att han

varit köpare, skulle han icke straffas.

De genom fjolårets lagstiftning sålunda meddelade bestämmelserna hava, Departemer

såsom förut antytts, i åtskilliga fall visat sig leda till att personer, som chefen.

uppenbarligen bort drabbas av ansvar, icke kunnat fällas till straff.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 184 höft. (Nr 223.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Ovisshet har vidare rått angående den rätta tolkningen av bestämmelserna

med den avfattning, de enligt riksdagens beslut erhöllo. På sina håll har

sålunda frågan, huruvida efterföljande delaktighet förelåge eller icke, bedömts

så, att en tilltalad ansetts kunna fällas till ansvar för sådan delaktighet,

endast om han visats hava ägt kännedom om att den, från vilken

han mottagit hos honom beslagtagen sprit, varit den, vilken olovligen

infört varan till riket. Då bevisning i dylikt hänseende i allmänhet måste

vara svår att förebringa, kommer med denna praxis frågan om fällande

ofta att bero på vad den tilltalade erkänner om sin vetskap i nyssnämnda

hänseende. Vare sig nämnda praxis är riktig eller ej — en fråga, på

vilken jag icke anser mig höra i detta sammanhang ingå — synes en

jämkning av gällande bestämmelser erforderlig.

Frågan härom torde emellertid böra ses i ett vidare sammanhang. Mot

olovligt förfarande med spritdrycker ingriper gällande lagstiftning i huvudsak

på två stadier: det ena då dryckerna olovligen tillverkas eller olovligen

renatureras eller olovligen införas, och det andra då spritdrycker av

vad slag som helst utom ramen för gällande försäljningsförordnings regler

försäljas till konsumenterna. Det område, som ligger mellan dessa båda

stadier av handlande, förblir i allmänhet straffritt, och dock torde man

kunna göra gällande, att i många fall samhällsfarligheten är störst just

hos de personer, vilka befordra dryckerna från den olovliga källan och

fram till det stadium, då de överlåtas till konsumenterna. Till denna

kategori höra alla forsiare och den stora gruppen s. k. langare, d. v. s.

personer, som yrkesmässigt bedriva mellanhandsförsäljning av olovliga

spritdrycker och vilka väl stundom ertappas med innehav av spritdrycker

men endast sällan med försäljning därav. Dock är deras verksamhet en

förutsättning för att den olovliga införseln eller tillverkningen skall kunna

bedrivas på lönande sätt, liksom även för att avsättningen av dryckerna

skall erhålla den omfattning, som den för närvarande har. Skapande av

möjlighet till ingripande mot dessa langare även i andra fall, än då de

kunna övertygas om olovlig försäljning, synes därför vara betingat av

önskemålet att kraftigt kunna ingripa mot spritsmugglingen.

En effektiv kamp mot denna hantering lärer för övrigt ej kunna

bedrivas, därest ej samhällets reaktion inträder på varje punkt, där de

kanaler, genom vilka smuggelspriten sprides, komma i dagen. Större

resultat skulle naturligen ernås, därest det vore möjligt att effektivt

avskära huvudvägarna för den olovliga tillförseln från utlandet. Då

man emellertid, även med en så väsentligt skärpt lagstiftning som

den nu ifrågasatta, knappast kan hoppas att komma till avgörande

resultat på sådan väg, synes man vara nödsakad att därjämte anlita

den här antydda utvägen: att ingripa mot smuggelsprit och olovligen

tillverkad sprit, när och var man anträffar densamma. Även härvidlag

gäller vad som i annat sammanhang anförts därom, att man, med

den samhällsskadlighet, som numera utmärker den olagliga sprittill
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

35

verkningen och spritsmugglingen, måste vara berättigad att i det allmännas

intresse kräva, att var och en helt avhåller sig från att taga befattning

med olovligen tillverkade eller olovligen införda spritvaror.

Det torde ej kunna vara för den allmänna rättskänslan stötande, om den,

som det oaktat befattar sig med vara, som av lagen stämplats såsom,

»brottslig», får lida straff därför.

I överensstämmelse med de allmänna synpunkter, som jag nu utvecklat,

hava i förevarande lagförslag upptagits bestämmelser om straff för ett särskilt

slag av brott, nämligen för vad som kan betecknas såsom innehavarbrott,

d. v. s. olovlig befattning med varor, som varit föremål för olovlig hantering.

Om jag till en början begränsar mig till drycker, som olovligen

införts, är det visserligen sant, att någon bestämd avgränsning ofta

ej kan göras mellan en befattning därmed, som i förhållande till olovlig införsel

innebär efterföljande delaktighet, och en olovlig befattning, mera

fristående från dylik delaktighet. Det hade därför legat nära till hands

att för vinnande av det önskade syftet nöja sig med att utvidga området

för den efterföljande delaktigheten. Emellertid har det ansetts riktigare

att konstruera olovlig befattning med olovligen införda spritdrycker och

vin som ett självständigt brott. Erkännas måste nämligen, att dessa brott

i sina typfall utgöra självständiga förseelser; då sprit anträffas hos en

person, efter det den passerat ett kanske stort antal mellanhänder, är uppenbarligen

sambandet med den ursprungliga olovliga införseln synnerligen

svagt. Förutsättningarna på det subjektiva området för straffbarhet anknyta

ju i sådant fall endast ytterst obetydligt till den ursprungliga olovliga

införseln. Vad som kan sägas vara brottsligt är icke annat än att vederbörande,

fastän han vetat, att dryckerna varit insmugglade — låt vara att han

icke vetat när, var och av vem — tagit befattning med desamma.

På sist anförda grunder synes det också ur synpunkten av brottslighetens

avgränsande sakna betydelse, huruvida sprit är olovligen införd eller om

den eljest är av olovligt ursprung, på grund av olovlig tillverkning eller

olovligt avlägsnande av denatureringsmedel. Det har därför ansetts lämpligt

att kriminalisera icke endast den olovliga befattningen med smuggelsprit,

utan hava motsvarande regler ansetts böra gälla beträffande enahanda

befattning med olovligen tillverkad eller på annat sätt så att säga objektivt

olovlig sprit. Därvid synes man, i anslutning till vad nyss anförts, kunna

gå därhän, att man för straffbarhet icke kräver vetskap eller misstanke hos

en tilltalad om arten av det olovliga ursprunget av de drycker, med vilka han

tagit befattning; det synes böra vara tillräckligt, att lian haft eller bort

hava insikt om att dryckerna över huvud varit »olovliga», oavsett på vilket

av nämnda sätt. Det rättsbud att icke befatta sig med »olovlig» sprit, mot

vilket han brutit, är ur synpunkten av hans ställning till saken den samma i

de olika fall, som kunna ifrågakomma. Vetskap om dryckernas olovliga beskaffenhet

kan nämligen i allmänhet förutsättas redan på grund av det sätt,

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

varpå spriten tillhandaliålles, de kärl, vari den förvaras, och det pris, till

vilket den säljes, och dylikt, under det att vetskap om huruvida spriten

varit exempelvis insmugglad eller hembränd icke kan förutsättas i lika

många fall.

Vad härefter beträffar arten av den olovliga befattning, som bör vara

straffbar, torde helt allmänt kunna sägas, att, för vinnande av syftet med

införande av inneliavarstraff, till dylik befattning principiellt bör hänföras

befattning med drycker av ifrågavarande slag, som sker med vetskap eller

misstanke om deras olovliga beskaffenhet. Givetvis bör man därvid dock icke gå

så långt, att redan den omständigheten, att spritdrycker anträffas hos viss person,

skall medföra hans straffällande, även om han mottagit dryckerna eller erhållit

kännedom om deras olovliga beskaffenhet så kort före anträffandet, att han

icke haft tillfälle att i saken göra vederbörlig anmälan eller att göra sig av

med dryckerna. Något, om ock ringa, mått av permanens i det olovliga innehavet

synes alltså böra fordras. Detta har i den föreslagna lagtexten kommit

till uttryck i det ord, som valts för att beteckna innehavet, nämligen ^förvarare.

Såsom specialfall av förvaring utav särskilt praktisk betydelse hava

upptagits forslande och döljande av olovliga drycker, varvid dock är att

märka, att dessa begrepp i viss mån hava en vidare innebörd än förvaring.

— Särskilt forsling lärer vara ett av de viktigaste slagen av olovlig befattning.

I praktiken inträffar det nämligen synnerligen ofta, att spritdrycker anträffas,

medan de forslas på båt eller fordon i riktning mot en ort, där de äro avsedda

att avsättas. Med gällande lagstiftning kan en forsiare i dylikt fall icke fällas

till ansvar, med mindre han överbevisas om att forslingen utgör ett led i av

honom utförd olovlig införsel eller om att lufti är gärningsman direkt behjälplig,

vilken bevisning oftast misslyckas.

Ehuru alltså vid innehavarbrottet det väsentliga icke ligger i själva inköpet,

har dock, då det ofta just är omständigheterna vid köpet, som bort

giva anledning till misstanke om dryckernas olovliga beskaffenhet, bland

brottsfallen ansetts även böra upptagas förvärvande av smuggelsprit. Den

största betydelsen av att själva förvärvet kriminaliseras ligger emellertid på

ett område, som strängt taget faller utom innehavarbrottet. Därigenom beredes

nämligen möjlighet att ingripa mot dem, som icke själva taga befattning

med olovliga drycker men genom medhjälpare handla därmed. Bland

dessa fall äro många av de mest typiska langarnas. Då avsikten är, att

delaktighet i innehavarbrottet skall straffas efter vanliga grunder, kommer

väl ofta en dylik langare att bliva straffbar såsom anstiftare eller medhjälpare

vid olovlig forsling eller olovligt förvarande av spritdrycker, men ett

uttryckligt stadgande av straff för olovligt förvärvande synes därutöver vara

erforderligt.

Försäljning av smuggelsprit bestraffas enligt gällande rusdrycksförsälj
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 223.

;s7

ningslagstiftning; anledning synes därför icke finnas att i detta sammanhang

belägga samma brottslighet med ytterligare straff.

Vid den förberedande behandlingen av förslaget i förevarande del har

diskuterats möjligheten av en begränsning på något sätt av straffbarhetsområdet

beträffande innehavarbrott. Den ena vägen i sådant hänseende är

att stadga straff för köpare eller förvarare, blott då försäljningsavsikt förelegat;

den andra vägen är att straffa, blott då innehavet haft viss större

omfattning och avsett exempelvis minst fem liter. Vad den förstnämnda

vägen angår, skulle den, på grund av den helt naturliga svårigheten att

förebringa bevisning om försäljningsavsikt, leda till att de allra flesta —

och därtill de farligaste — fallen bleve straffria. Ett stadgande om viss minimikvantitet

åter skulle, enligt vad som försäkras från olika håll, blott leda till en

omläggning av distributionssättet, och det skulle visa sig, att man, därest dylik

regel funnes, aldrig komme att anträffa en langare, som innehade minimum

eller däröver. Jag har alltså ansett mig icke kunna förorda någon av de

diskuterade vägarna. Enligt mitt förmenande bör i stället straffskalan göras

så vid, att möjlighet beredes domstolarna att vid straffmätningen taga skälig

hänsyn till nu anförda omständigheter.

Såsom förut anförts, torde det riktiga vara att enligt överensstämmande

regler bestraffa olovlig befattning med insmugglade och med hembrända

spritvaror. Detta medför vissa svårigheter vid bestämmande av straffskalan,

i det att straffet tydligen bör stå i förhållande till och ligga något

under det regelmässiga straffet för vartdera huvudbrottet. Ur sådan synpunkt

bör straffet alltså, med hänsyn till smuggelstraffet, stå i förhållande

till dryckernas myckenhet, men, med hänsyn till straffet för tillverkningsbrott,

icke kunna gå över det för sådant brott utsatta straffmaximum.

Vidare torde hänsyn böra tagas därtill, att, då brottet i allmänhet icke kan

anses svårare än olovlig försäljning, straffet icke skall kunna bliva högre

än för olovlig rusdrycksförsäljning. Nu anförda synpunkter hava legat till

grund för utarbetandet av den straffskala, som intagits i lagförslagets 5 och

10 §§, enligt vilken straffet är böter, lägst fem och högst femton kronor

för liter av de ifrågavarande dryckerna, dock lägst tjugu och högst femtusen

kronor, eller fängelse i högst ett år.

I fråga om den skandinaviska lagstiftningen i övrigt i förevarande avseende

må anföras, att enligt dansk lag den, som medverkar vid försäljning inom landet

av smuggelsprit eller som själv köper sådan sprit, oaktat han med hänsyn

till omständigheterna bort antaga, att dryckerna äro insmugglade, drabbas av

straff och förverkande på samma sätt som för olovlig införsel. I Finland

finnes särskilt straff blott för olovlig forsling; straffet är mildare än för

olovlig införsel. I Norge straffas en köpare lika med säljare, när han vetat

eller bort förstå, att säljaren icke hade rätt att förse honom med spritdrycker.

Diskussion har i sistnämnda land förts om lämpligheten av att inskränka

köpareansvarigheten. Som stöd för dess bibehållande i full utsträckning

s. 38 Kontrollera mot PDF

Gällande lagstiftning.

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

har därvid anförts, bland annat, att sådan ansvarighet vore en naturlig konsekvens

av ett försäljningsförbud; den, som genom köp möjliggjorde eller medverkade till

olovlig försäljning, gjorde sig skyldig till en handling, som det vore lika stor anledning

ogilla som själva försäljningen. Vidare har anförts, att ett upphävande

av köpareansvarigheten skulle på ett olyckligt sätt minska möjligheten att

hos köpare göra undersökning efter spritdrycker och taga sådan vara i beslag.

Mot vad som framhållits om betydelsen av att låta köparen vara

straffri, på det att han skulle kunna höras som vittne mot säljaren, har påpekats,

att värdet av dylik vittnesmöjlighet skulle visa sig vara ganska ringa.

— Vad sålunda anförts torde i huvudsak äga giltighet även för våra förhållanden.

I det föregående har berörts frågan om olovlig befattning med insmugglade

eller hembrända eller renaturerade drycker. Det kunde ifrågasättas att

jämväl straffbelägga olovlig befattning med s. k. motbokssprit, d. v. s. drycker,

som ursprungligen tillhandahållits genom de lagliga utminuteringsorganen

men som sedermera olovligen överlåtits. Enligt gällande förverkandeförordning

kunna dylika drycker drabbas av beslag, och då tidigare övervägts att

kriminalisera innehav av olovliga spritdrycker, har även denna grupp inbegripits.

Enligt min uppfattning finnas emellertid icke tillräckliga skäl

till en sådan åtgärd. Det måste nämligen anses, att det finnes en bestämd

skillnad mellan dessa drycker och de övriga här förut berörda slagen av

drycker, icke blott däri, att beträffande de sistnämnda dryckerna ursprunget

är på annat och starkare sätt lagstridigt, utan även på den grund att varans

så att säga olovliga beskaffenhet är så mycket mera påtaglig beträffande

dessa drycker. De olovligen insmugglade och de hembrända dryckerna utgöra

en avgränsad kategori, som i allmänhet tydligt skiljer sig från »lovlig» sprit.

Vad däremot olovligen överlåten motbokssprit angår, företer den icke några

olikheter mot den sprit, som icke varit föremål för olovlig överlåtelse. Tillräckligt

objektivt underlag för ett förbud mot allt slags befattning med

spriten kan alltså därvidlag knappast anses föreligga. På nu anförda skäl har

jag ansett mig icke böra föreslå straffbeläggande av befattning med den

olovliga mot boksspriten.

Straff för bristande tillsyn å fartyg och å tåg.

I 3 § 1 mom. i lagen om straff för olovlig varuinförsel finnas bestämmelser

angående straff för befälhavare å fartyg eller tåg, då han brister i tillsyn över

fartyget eller tåget. Förutsättning för inträdande av ansvar är, att i fartyget

eller å tåget tullpliktigt gods finnes så förstucket eller undandolt, att

olovlig införsel därav uppenbarligen är tillämnad — med vilket fall, enligt

domstolsprejudikat, är likställt det fallet, att dryckerna anträffas först

sedan de blivit ilandförda från fartyget, men det blivit uppenbart, att

de forslats med detsamma. När i dylikt fall ej enligt annan bestämmelse i

nämnda lag strängare påföljd skall ådömas befälhavare, dömes han för bris
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

:i<>

tände tillsyn över fartyget eller tåget till böter efter viss grund. Föreligger

skälig anledning antaga, att fartygets eller tågets befälhavare haft kännedom

om det olovliga åtgörande, som avses i paragrafen, straffas han enligt 2 mom.

i samma paragraf såsom för olovlig varuinförsel. I enlighet med riksdagens

beslut har från dessa regler gjorts det undantag, att böter icke må ådömas i

det fall, att å passagerarfartyg eller tåg gods anträffas förstucket eller undandolt

på plats, vilken är upplåten till medföljande resandes personliga begagnande,

eller då befälhavaren gjort vad på honom ankommit för att förhindra

godsets olovliga införande.

Dessa regler böra tydligen gälla, jämväl då fråga är om spritsmuggling, och Departementsdesamma

hava också inflyttats i föreliggande lagförslag med jämkning, utom cheteni

formellt hänseende, så tillvida, att bötesstraffet i enlighet med den princip,

som i allmänhet ligger till grund för förslagets bötessatser, satts i förhållande

till dryckernas myckenhet i stället för till den undandragna tullavgiften.

En utvidgning av viss betydelse har även vidtagits i den regel, enligt vilken

befälhavare, som ägt kännedom om undanstickande, straffas såsom för olovlig

varuinförsel. Det har nämligen ansetts, att samma bestämmelse skäligen

borde gälla även beträffande andra ombord anställda personer än befälhavaren.

Ofta förekommer nämligen, att, då spritdrycker anträffas ombord å fartyg,

ingen erkänner sig vara ägare eller innehavare av dryckerna, i följd

varav ansvar icke kommer att ådömas. Ej sällan äro emellertid därvid omständigheterna

sådana, att en eller flera av de å fartyget anställda måste

anses hava ägt kännedom om undanstickandet, och att det kan antagas, att

de, som vidgå dylik kännedom, i själva verket äro smugglarna. Ansvar synes

alltså i dylikt fall böra inträda. Ett dylikt stadgande medför uppenbarligen

i praktiken en anmälningsskyldighet för den, som, utan att vara delaktig i

gärningen, erhåller kännedom om undanstickande.

En i betraktande av nu behandlade stadganden nära till hands liggande

konsekvens av att enligt förslaget forsling av olovligen införda spritdrycker

är belagd med straff synes vara, att befälhavare skall vara skyldig a^tt öva

tillsyn över, att icke heller sådan forsling äger rum, och bliva underkastad

ansvar, därest han brister i vad på honom i sådant avseende ankommit. I

de remitterade utkasten hade också upptagits bestämmelse om att, därest

en befälhavare å fartyg bruste i vad på honom skäligen kunde ankomma till

förhindrande av att olovligen införda spritdrycker eller vin forslades å fartyget,

han skulle straffas med böter, något lägre än för bristande tillsyn över

att icke olovlig införsel sker. Detta förslag har emellertid hos de hörda

myndigheterna rönt visst motstånd. Kommerskollegium hemställer, bland

annat, att stadgandet måtte förtydligas i så måtto, att genom en uttrycklig

föreskrift skyldighet att öva dylik tillsyn ålades befälhavaren, samt att det

bleve klart, att tillsynen icke skulle sträcka sig därhän, att en befälhavare

skulle vara skyldig att öva tillsyn å passagerare eller å plats, upplåten åt

passagerares personliga begagnande. Ångfartygsbefälhavaresällskapet hem
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

ställer, att straff måtte inträda, allenast då befälhavare gör sig skyldig till

uppenbar försummelse i fråga om tillsynen.

Med anledning av vad sålunda anförts har omarbetning skett av förevarande

stadgande. Man har därvid delvis övergivit parallellismen med nuvarande

3 § 1 mom. i varuinförsellagen och i stället anknutit till nyss herörda

stadgande att befälhavare och annan å fartyget anställd person, som haft

kännedom om undanstickande, skall straffas såsom för olovlig införsel. Motsvarande

stadgande har alltså införts beträffande olovlig forsling. Har

kännedom om tillämnad eller företagen olovlig forsling ej förefunnits, men

har befälhavaren skäligen bort misstänka sådant olovligt förfarande, skall

han enligt förslaget jämväl straffas, ehuru då lindrigare. Då skälig anledning

till misstanke får anses hava funnits om förehavande, som hort upptäckas

vid en så att säga normal tillsyn över fartyget, har nu avsett brott

ansetts böra straffas som bristande tillsyn. — Tydligen bör endast befälhavaren

drabbas av ansvar i sistnämnda fall.

I detta sammanhang torde jag böra nämna, att enligt mitt förmenande,

då någon, som innehar tillståndsbevis att föra automobil, ertappas med

smuggling, han bör bliva tillståndsbeviset förlustig för längre eller kortare

tid. Möjlighet till körkortets fråntagande finnes enligt gällande lagstiftning

och tillämpas av vissa länsstyrelser. I syfte att dylik förlust av körkort

skall komma att regelmässigt inträda i här avsedda fall, har jag för avsikt

att senare föreslå åtgärder, åsyftande att alla utslag av betydelse i förevarande

hänseende skola komma till vederbörande länsstyrelses kännedom.

Förverkande av olovligen införda m. fl. drycker.

Gällande I de särskilda författningarna angående olovlig befattning av olika slag

lagstiftning. med spritdrycker och vin finnas stadganden om förverkande av de drycker,

som varit föremål för den olovliga befattningen, jämte kärl och emballage

därtill.

I lagen om straff för olovlig varuinförsel stadgas i 8 och 9 mom. av 1 §,

vilken paragraf innehåller bestämmelserna om ansvar för den olovliga införseln,

att olovligen infört gods skall vara förverkat tillika med emballage eller kärl,

vari godset förvaras, ävensom vissa andra förvaringspersedlar. I 9 § av

samma lag heter det, att, då egendom, som enligt lagen skäligen kan antagas

vara förverkad, anträffas av tulltjänsteman, polisman eller lotstjänsteman, egendomen

skall tagas i beslag, och i 17 § föreskrives, att, då egendom tages i beslag,

utan att ägare eller forsiare ertappats eller kunnat med stämning anträffas, men

vederbörande icke, efter det närmare beskrivet kungörelseförfarande vidtagits,

anmäler sig hos domstolen, frågan om egendomens förverkande må avgöras

utan hinder av hans uteblivande, samt att, då ägare eller forsiare av beslagtagen

egendom, ehuru lagligen stämd, ej inställt sig vid rätten, frågan om

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

41

egendomens förverkande må utan hinder därav avgöras av domstolen. På

sina håll lära nämnda bestämmelser hava så tillämpats, att även i de fall,

då någon ställts under tilltal och inställt sig vid rätten men icke kunnat

fällas till ansvar, beslagtagna drycker förklarats förverkade, då det varit uppenbart,

att de varit olovligen införda.

I förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin

föreskrives i 30 § 5 mom., att, då någon beträdes med olovlig brännvinstillverkning,

å stället befintligt brännvin och mäsk samt de kärl, vari brännvinet

och mäsken förvaras, skola tagas i beslag och dömas förbrutna. I 74 §

3 mom. av förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker

stadgas, att, då någon utan att hava rätt till försäljning av rusdrycker

avyttrat sådana drycker, de å försäljningsstället med därtill hörande lägenheter

befintliga eller eljest för försäljning avsedda drycker skola vara förbrutna

tillika med kärl och emballage, vari de förvaras, och i 25 § av förordningen

den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit samt i 12 §

av förordningen av samma dag angående vissa alkoholhaltiga preparat är

stadgat, att, då olovlig renaturering förekommit, de förråd av skattefri sprit,

respektive av det alkoholhaltiga preparatet, som anträffats hos den brottslige

eller eljest uppenbarligen är o avsedda för olovlig användning eller försäljning,

skola dömas förbrutna, i förstnämnda fall dock icke där synnerligen förmildrande

omständigheter föreligga.

Nu återgivna förverkandebestämmelser kompletteras av den av mig förut

omförmälda förordningen den 22 juni 1921 angående rusdryckers förverkande

i vissa fall m. m. Denna förordning, som enligt förordning av den 9 juni 1922

med en mindre ändring gäller till den 1 juli innevarande år, innehåller,

jämte bestämmelser om utvidgad förverkandepåföljd, föreskrifter av processuell

natur angående en särskild ordning för prövning av frågan, huruvida viss

egendom skall vara förverkad. Till förordningens innehåll i sistnämnda hänseende

återkommer jag i det följande. I materiellt avseende innehåller förordningen

två grupper av bestämmelser. Enligt 1 § skola, om rusdrycker eller rusgivande

ersättningsmedel därför påträffas hos person, som anhålles för fylleri,

varorna, där ansvar ådömes för fylleriförseelsen, dömas förbrutna, såvida icke

särskilda omständigheter till annat föranleda. I 2 § stadgas, att, ändå att åtal

icke äger rum, rusdrycker av så att säga olovlig beskaffenhet under vissa närmare

angivna förutsättningar skola vara förverkade. De grupper av varor, som

inbegripas under sistnämnda paragraf, äro dels drycker, som olovligen tillverkats

eller varit föremål för obehörig åtgärd i syfte att avskilja denatureringsmedel

eller försvaga denaturering (2 § första stycket), dels drycker, som

olovligen införts till riket (2 § tredje stycket), och dels slutligen drycker,

vilka varit föremål för olovlig överlåtelse eller vilkas åtkomst innehavaren

icke kan tillfredsställande förklara och vilka därjämte äro avsedda att

i befintligt eller förarbetat skick olovligen avyttras (2 § andra stycket).

De angivna förutsättningarna för förverkande kunna i allmänhet sägas

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Avgivna yttranden.

vara, att varans olovliga beskaffenhet skall vara uppenbar. I fråga om

olovligen tillverkade rusdrycker har meddelats en uttrycklig bestämmelse,

att beslag och förverkande kan äga rum, även om ägare eller innehavare

ej anträffas. Motsvarande bestämmelse saknas i fråga om olovligen införda

drycker, och det har i motiven till förordningen som skäl härför

erinrats om att i tullstadgan — numera i 17 § av lagen om straff för olovlig

varuinförsel — regleras det fall, att ägare eller innehavare av olovligen införda

drycker ej anträffas. Beträffande sådana drycker har i stället såsom

förutsättning i förordningen stadgats, att dryckerna anträffats hos någon,

som insett eller bort inse, att de olovligen införts.

Den 31 maj 1923 har kontrollstyrelsen anmodats att efter länsstyrelsernas

hörande avgiva yttrande, huruvida åt bestämmelserna i förevarande förordning

borde förlänas ytterligare förlängd giltighet, samt, därest så ansåges böra

ske, huruvida bestämmelserna borde erhålla permanent karaktär eller icke, och

i senare fallet angående den tid, under vilken bestämmelserna borde fortfarande

gälla. Därest, i händelse bestämmelserna i huvudsak skulle erhålla

förlängd giltighet, någon jämkning i desamma ansåges erforderlig eller

lämplig, borde detta tillika angivas i yttrandet.

I de i anledning härav inkomna yttrandena hava samtliga länsstyrelser,

av vilka de flesta infordrat yttranden från dem underordnade polismyndigheter,

tillstyrkt förlängning av förordningen, dock att en länsstyrelse icke

gjort något bestämt uttalande i någondera riktningen. Flertalet länsstyrelser

hava jämväl tillstyrkt, att förordningen nu erhåller definitiv karaktär. I de

underordnade polismyndigheternas yttranden vitsordas från ett flertal håll,

att förordningen varit till mycket stor nytta vid bekämpande av olovlig

rusdryckshantering och att den utgjort ett välbehövligt komplement till

rusdryckslagstiftningen i övrigt. Yttranden av sådant innehåll hava framför

allt inkommit från städerna och eljest från trakter, där spritsmuggling

eller olovlig rusdryckstillverkning är vanlig. Å andra sidan anmäles från

många orter i olika delar av landet, att förordningen ej kommit till tilllämpning.

,

Kontrollstyrelsen tillstyrker för sin del, att förordningen får ny giltighetstid

och göres definitiv, och styrelsen anför i sistnämnda hänseende följande:

»Den förevarande förordningen har, såsom flere av de i ärendet hörda myndigheterna

framhållit, karaktären av kompletterande förordning till gällande

rusdrycksförsäljningsförfattningar, och då dessa författningar äro permanenta,

synes ur denna synpunkt skäl föreligga, att jämväl förordningen angående

rusdryckers förverkande i vissa fall göres permanent. Vad som i det nuvarande

läget närmast är att pröva, är huruvida det med hänsyn å ena

sidan till den erfarenhet, som nu vunnits, och under beaktande å andra

sidan av de nackdelar, som äro förknippade med en provisorisk lagstiftning,

kan anses lämpligt att skrida till definitiv lagstiftning på detta område.

Några länsstyrelser ha funnit ytterligare prövotid erforderlig. Otvivelaktigt

synes emellertid vara, att befogenheten av berörda lagstiftning ingått i

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj.ts proposition Nr 223. 43

rättsmedvetandet och att den uppfattas såsom eu naturlif; konsekvens av

gällande rusdryckslagstiftning. Icke heller har det från något håll påvisats,

att förordningen i något avseende medfört ogynnsamma verkningar. Med

hänsyn härtill och då det enligt kontrollstyrelsens mening måste anses fullt

ådagalagt, att en lagstiftning med i huvudsak det innehåll som den ifrågavarande

är av behovet påkallad, finner sig kontrollstyrelsen höra förorda,

att den förevarande lagstiftningen göres permanent.»

Angående den omfattning, vari förordningen på olika orter kommit till Omfattningen

tillämpning, må anföras följande: av hllämv
ningen.

I Stockholm hava under förra halvåret 1923 verkställts 38 beslag, alla

av olovligen införd sprit. Under senare halvåret 1923 har antalet dylika

beslag uppgått till 162. Den beslagtagna spriten har utgjort såväl olovligen

införd sprit som ock s. k. motbokssprit. Endast i tre fall har

värdet å den beslagtagna varan överstigit 30 kronor. I Stockholms län

har förordningen tillämpats i ett mindre antal fall å spridda orter, därvid

i Danderyds landsfiskalsdistrikt en gång beslagtagits 250 liter. I Göteborg

har tillämpning av 2 §> år 1921 förekommit i 17 fall, därav 15 enligt

mom. 2. Största beslagtagna kvantiteten vid ett tillfälle var 18 liter. År

1922 hava verkställts 34 beslag, därav 25 enligt 2 mom. och 9 på den grund,

att spriten var olovligen införd. År 1923 hava verkställts 14 beslag, därav

13 enligt mom. 2. Från Göteborgs och Bohus län i övrigt rapporteras, att

förordningen ofta tillämpats. I Borås hade till 1 juli 1923 verkställts 51

beslag, därav 50 enligt 1 § och ett å 37 Va liter enligt 2 § 2 mom. I Örebro

har 2 § tillämpats 13 gånger under åren 1922 och 1923. Från Gävle

vitsordas, att förordningen varit av mycket stor betydelse. Landsfiskalen i

Svegs distrikt har anmält, att han under förordningens giltighetstid tagit i

beslag omkring 60 liter spritdrycker i 10 olika partier samt därjämte i ett

flertal poster, många utan att ägare eller innehavare anträffats, över 700

liter mäsk, avsedd för brännvinstillverkning.

Av vad nu anförts torde framgå, att den i förverkandeförordningen stad- Departementsgade

vidsträcktare förverkandepåföljden i vissa avseenden visat sig vara till chefen.

stort gagn. Lika med de hörda myndigheterna anser jag fördenskull, att

bestämmelser om dylik påföljd alltjämt böra finnas. Vad angår den olovligen

införda och den olovligen tillverkade spriten, följer väl detta till stor del redan

därav, att enligt förslaget brottslig befattning i allmänhet med dylika drycker

skall bliva straffbar. Därav lärer nämligen böra bliva en följd, att de drycker,

vilka varit föremål för olovlig befattning, jämte kärl och emballage bliva

förverkade, då den olovliga befattningen bestraffas. Men därjämte synes, i

analogi med vad som stadgas i förverkandeförordningen, förverkandepåföljd

böra inträda, även då någon icke fälles till ansvar för olovlig befattning

med dylika drycker, men dryckernas olovliga beskaffenhet är uppenbar. Med

lagfästande av den av mig nyss åberopade praxis synes man därvid kunna

avstå från att som förutsättning för förverkande uttryckligen fordra den i

förverkandeförordningen omförmälda omständigheten, att dryckernas ägare

eller innehavare insett eller bort inse deras olovliga beskaffenhet. Anledning

synes vid sådant förhållande icke heller finnas att, på sätt som synes hava

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

skett i varuinförsellagen, i förevarande avseende göra skillnad mellan det

fall, att ägare eller innehavare av dryckerna kunnat anträffas med stämning,

och det fall, då så icke är förhållandet.

Vad angår rusgivande ersättningsmedel, synas dessa i nu berörda hänseende

böra vara underkastade enahanda bestämmelser som de olovligen tillverkade

dryckerna och således vara förverkade, så snart det är uppenbart, att med dem

obehörigen vidtagits åtgärd i syfte att avskilja denatureringsmedel eller försvaga

denaturering.

Ehuru förverkandeförordningens bestämmelser torde hava varit av mindre

betydelse beträffande s. k. motbokssprit än i fråga om andra grupper

av olovliga drycker, framgår emellertid av de avgivna yttrandena, att på

vissa orter beslag å motbokssprit icke varit sällsynta. Anledning synes

därför saknas att undantaga bestämmelserna i detta hänseende från förlängning,

men å andra sidan torde, då fråga icke är om att straffbelägga

innehavet av dylika drycker, förverkandepåföljden alltjämt böra vara begränsad

i huvudsak på samma sätt, som avses i förverkandeförordningen.

Bestämmelserna om förverkande av spritdrycker och vin, som anträffas

hos den, vilken dömes för fylleri, torde i överensstämmelse med de hörda

myndigheternas yrkanden, då de å många håll synas hava varit av stor

betydelse, jämväl böra förlängas. I motsats mot vad som gäller för andra

fall av förverkande torde emellertid bestämmelserna om denna förverkandepåföljd

icke lämpligen kunna införlivas med den författning, i vilken

stadgas om ansvar för olovlig befattning med spritdrycker och vin, utan

i stället böra på skäl, till vilka jag i det följande återkommer, utgöra en

särskild författning.

Beträffande övriga fall, där förverkandepåföljd inträder, gäller, att de, särskilt

efter införande av innehavarstraff, utgöra ett komplement till ansvarsbestämmelserna

angående olovlig befattning med spritdrycker och vin och följaktligen,

såsom nyss antytts, böra sammansmältas med dessa till en enhetlig

författning. Genom att denna supplementära ställning sålunda även i yttre

avseende betonas, torde man undvika vissa möjligheter till konkurrens mellan

olika författningar och till kompetenskonflikter mellan olika myndigheter, som

vid behandlingen av förverkandeförordningen tidigare befarats. Jag anhåller

att få återkomma till frågan härom i samband med behandlingen av den

särskilda ordning för förverkande, som nu finnes föreskriven i förverkandeförordningen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ifrågasatt införande av förverkandepåföljd

i ännu ett speciellt fall. Länsstyrelsen har nämligen ansett,

att beträffande överträdelse av territorialvattensförbudet alltjämt borde

finnas det uttryckliga undantaget för fall av trängande nöd men att i dylikt

fall dryckerna skulle omhändertagas av tullmyndigheten för att hembjudas

till inköp av rusdrycksförsäljningsbolag, varefter köpeskillingen skulle

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

tillhandahållas farkostens ägare eller befälhavare. Dä emellertid grumlen

till undantaget alltjämt skulle vara, att straffbar handling ej förelåge, men

genom det föreslagna förfarandet ekonomisk förlust alltid i viss män skulle

tillskyndas vederbörande, har jag icke ansett mig böra upptaga detta förslag.

Förverkande av för Kling ^red skap in. in.

I 1 § 9 mom. av lagen om straff för olovlig varuinförsel föreskrives, att,

då olovligen infört gods är förverkat, under vissa förutsättningar jämväl

forslingsredskap skola vara förverkade. Dylik påföljd drabbar enligt nämnda

stadgande farkost av mindre nettodräktighet än 120 ton, vilken för den olovliga

varuinförseln begagnats antingen vid resa, som måste antagas hava

ägt rum i väsentligt syfte att företaga olovlig varuinförsel, eller eljest vid

transport från större fartyg till land eller från ett till annat upplagsställe

vid kust eller i skärgård. Jämväl dragare och fordon, som nyttjats för

transport av olovligen infört gods, skola vara förverkade, och finnes därvidlag

icke någon inskränkning, motsvarande den beträffande fartyg gällande om att

resan skall hava ägt rum i väsentligt syfte att företaga olovlig varuinförselFörutsättning

för förverkande är i varje fall, dels att forslingsredskapet tillhör

det insmugglade godsets ägare eller annan, som finnes hava ägt kännedom om

den olovliga varuinförseln eller skälig anledning att misstänka densamma,

och dels att godset anträffats under forslingen. I territorialvättenslagen har

viss jämkning gjorts i dessa förverkandebestämmelser, då fråga är om farkoster,

som begagnats vid olovlig införsel av spritdrycker eller vin till riket

eller till svenskt territorialvatten. Enligt 2 § 2 mom. i sistnämnda lag

skola nämligen, ändå att de i varuinförsellagen stadgade, nyss återgivna förutsättningarna

för förverkande icke äro för handen, dylik farkost dömas f ör

verkad under förutsättning att farkosten är av mindre nettodräktighet än 120

ton, att mängden olovligen införda drycker minst uppgår till, beträffande farkost,

för vilken avgiftsplikt kan förefinnas, tio liter för varje ton av farkostens

avgiftspliktiga dräktighet eller, beträffande annan farkost, en tjugondedel av

vikten utav hela den å farkosten befintliga lasten, dock ej mindre än 5 lite r

att farkostens ägare ej kan göra sannolikt, att han icke ägt kännedom om

eller skäl att misstänka den olovliga införseln, samt slutligen att dryckerna

anträffats under forslingen.

Redan vid behandlingen under fjolåret av förslaget till gällande

lagstiftning ifrågasattes i nu behandlade hänseende en utvidgning av förverkandepåföljden,

utöver vad som sedermera blivit statsmakternas beslut.

I det av riksdagen i dess skrivelse i ärendet åberopade utskottsutlåtandet

heter det nämligen:

»Det torde ej sällan förekomma, att forslingsredskap, särskilt automobiler,

som användas vid olovlig varuinförsel, av gärningsmannen förhyrts

eller inköpts genom avbetalningsköp. Förslag har också framkommit

om sådan ändring i lagen, att för dylika fall redskapet skulle vara

förverkat, även om ägaren icke ägt kännedom om den olovliga införseln

Gällande

lagstiftning.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Författnings
utkasten.

eller haft skälig anledning att misstänka densamma. Detta förslag kan

utskottet ej biträda. Att en person, som saknat anledning misstänka, att

honom tillhörig egendom, som innehafts av annan, skulle komma att begagnas

vid förövandet av brott, skulle vara sin egendom förlustig, synes

utskottet betänkligt.»

Såsom förut antytts, har en av de minst effektiva punkterna i den gällande

lagstiftningen, då fråga varit om ingripande mot den organiserade spritsmugglingen,

visat sig vara de nu återgivna bestämmelserna, i det att det i

praktiken visat sig synnerligen lätt att genom falska uppgifter eller fingerade

överlåtelser eller dylikt undgå förverkandepåföljd även i sådana fall, då

dylik påföljd enligt lagens anda bort inträda.

I de inom finansdepartementet upprättade författningsutkasten upptogos nya

bestämmelser i denna del, i huvudsak åsyftande att genom ändrad avfattning

åstadkomma möjlighet för rättsskipningen att smidigare anpassa sig efter

tillvägagångssättet vid spritsmugglingen. Därjämte upptogos i utkasten stadganden

om utvidgning av förverkandepåföljden till vissa mera sekundära områden.

I den vid utkasten fogade promemorian heter det i dessa avseenden

bland annat följande:

;>a) De svårigheter, man för närvarande har att kämpa med, då det

gäller forslingsredskaps förverkande, äro huvudsakligen att genom avbetalningsköp

eller vanliga skenköp åstadkommes en fingerad ägare till

redskapet, vilken sedermera svårligen kan överbevisas om kännedom om

den olovliga införseln, i följd varav beslaget måste hävas, fastän tydligen

enligt lagens mening redskapet bort vara förverkat. För att åstadkomma

rättelse härutinnan lärer man nödgas ersätta kravet på vetskap eller misstanke

hos ägaren med dylik ställning till saken hos ägare, brukare eller

förare. Det lärer nämligen icke vara orimligt, även då sådana transaktioner,

som nyss nämnts, icke förekomma, att ett redskap blir förverkat,

då någon, som lovligen förfogat över redskapet, haft i sin makt att hindra

dess användande för olovlig transport men underlåtit att göra detta.

Det kan dock icke förnekas, att en dylik generellt gällande regel skulle

kunna verka alltför strängt. Å andra sidan är det svårt att tänka sig

ett allmänt undantag, som icke skulle kunna missbrukas, utan att man

dock därigenom vunne säkerhet för att alla de, vilka man ville skydda,

skulle bliva skyddade. Man lärer därför icke kunna undgå att åt domstolen

överlåta en viss diskretionär prövning, gående ut på att, när den

verklige ägaren tydligen står helt främmande för saken, han skall undgå

förverkandepåföljden. I utkastet har såsom vägledning åt domstolarna

i sådant hänseende särskilt pekats på den omständigheten, att ägaren

eller den, som lagligen i hans ställe ägt förfoga över redskapet, icke

haft möjlighet att förebygga dess användande vid olovlig transport. Genom

denna avfattning har man även velat förebygga, att redskap, som

genom brott frånhänts rätta ägaren, skulle bliva förverkat.

Den nuvarande förutsättningen för förverkande, att .smuggelgodset

skall hava anträffats under forslingen, torde hava till huvudsakligt ändamål

att skydda senare god tros förvärvare av redskapet. Då nuvarande

formulering visat sig erbjuda möjligheter till kryphål, har densamma i

utkastet ersatts med ett undantag, som direkt tar sikte på skyddande av

god tros förvärvare.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition Nr 223.

b) Såsom en allmän förutsättning för förverkande har uppställts, att

den olovliga transporten skall ha skett i väsentligt syfte att forsla

smuggelsprit. Detta innebär eu mildring beträffande andra forslingsredskap

än fartyg men har ansetts böra stadgas med hänsyn till den stora

utvidgningen i subjektivt hänseende av området för förverkande. I förslaget

till ändringar i varuinförsellagen hava emellertid införts motsvarande

ändringar, då nuvarande bestämmelser visat sig kunna drabba orimligt

hårt.

c) I överensstämmelse med vad som gäller bland annat i Norge, ehuru

där fakultativt, har upptagits ett stadgande av innehåll, att då ägarens

ställning varit sådan, att forslingsredskap icke kan dömas förverkat, den

för forslingen ansvarige i stället skall förpliktas att utgiva redskapets

värde. Även om det vid verklig yrkessmuggling ofta torde komma att

ordnas så, att den synlige forsiaren saknar nämnvärda tillgångar, torde

man genom eu dylik bestämmelse försvaga den solidaritet mellan huvudmannen

och forsiaren, som för närvarande ofta utesluter möjligheten till

bevisning. Äro flera skyldiga till olovlig forsling, få de tydligen gemensamt

gälda redskapets värde.

d) En avsevärd utvidgning av området för förverkande ligger i att förverkandepåföljd

inträder vid all olovlig forsling av smuggelsprit, alltså

även vid sådan som ej kan hänföras till olovlig införsel eller delaktighet

däri (jfr nedan om innehavarbrott). Även härutinnan gäller naturligen

förutsättningen Väsentligt syfte’. — Att märka är även, att jämväl

beträffande forslingsredskap talan om förverkande skall kunna föras

utan samband med ansvarstalan. Däremot skall enligt utkastet forslingsredskap

aldrig kunna bliva förverkat genom s. k. strafföreläggande

eller eljest genom förfarande utan rättegång. Är ägare eller innehavare

ej känd eller anträffas han ej eller inställer sig ej vid rätten, förfares

enligt 17 § varuinförsellagen.

e) Mindre farkoster föreslås skola hliva förverkade, även da man ej

kan förebringa bevisning om att de använts till forsling av olovliga sprit-,

drycker. Här avses de fall — som i vissa trakter äro vanliga — att

snabbgående motorbåtar användas för uppehållande av förbindelse mellan

land och fartyg, som på grund av gällande förbud måste hålla sig

utanför territorialvattensgränsen. Det vill synas såsom ett naturligt

komplement till att man hindrar spritfartygen att komma in på svenskt

vatten, att man också hindrar dem att hava förbindelse med land. Meningen

är naturligen icke, att farkoster, som användas vid tillfälliga besök

å smugglarfartygen, skulle drabbas av förverkande. De subjektiva

förutsättningarna skulle vara desamma som vid förverkande i andra fall

av forslingsredskap.

f) Enligt utkastet skola redskap, bland annat vapen, som använts vid

eller äro avsedda att begagnas vid olovlig införsel, vara förverkade, då

den båt eller det fordon, vari de medförts, är förverkad.»

De i promemorian sålunda behandlade nya bestämmelserna, till vilkas innehåll

jag i huvudsak ansluter mig, hava upptagits i 8 § av nu föreliggande

författningsförslag. Grundtanken i de föreslagna förändringarna kan sägas

vara, att forslingsredskap, som använts vid verklig smugglarfärd eller eljest

vid resa, som skett i huvudsakligt syfte att företaga transport av smuggelgods,

skola vara förverkade; dock att på det subjektiva området omständig
-

Departement»*

chefen.

Förverkande

i allmänhet.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

heter kunna föreligga, som böra föranleda undantag från förverkandepåföljd.

Såsom sådana undantag hava i författningsförslaget upptagits följande

fall, nämligen: a) då varken forslingsredskapets ägare eller dess brukare

eller förare haft kännedom om eller anledning misstänka redskapets

användande vid olovlig införsel eller forsling; h) då forslingsredskapet

efter användandet för den olovliga transporten övergått till ny ägare, som

är i god tro; och c) där forslingsredskapets förverkande eljest med hänsyn

till särskilda omständigheter finnes uppenbart oskäligt.

Det första av dessa undantag grundar sig på den uppfattningen, att,

då varken ägare, brukare eller förare av redskapet haft skäl att misstänka

dess användande vid smuggling, det skulle vara orimligt, att redskapet

bleve förverkat. Av ordalagen framgår, att enbart ovetenhet om

just den smugglarfärd, varom fråga är, icke skall verka friande; den

bristande insikten måste omfatta, att redskapet över huv.ud användes i

smuggeltrafik.

I det andra undantaget, vars innebörd icke torde behöva utvecklas, har

gjorts den inskränkning, att förvärv, som sker, efter det beslag ägt rum,

ej skall hindra redskapets förverkande. Det är nämligen knappast

sannolikt, att i dylikt fall god tro kan föreligga, och, därest inskränkning

icke gjordes, skulle tydligen utrymme lämnas för manipulationer, varigenom

ett så starkt sken av god tro skulle kunna åstadkommas, att förverkandepåföljd

skulle undgås.

Det under c) upptagna undantaget avser närmast det fall, att ett forslingsredskap

vid smuggling eller olovlig forsling begagnats av annan än

ägaren eller, där annan än ägaren ägt i dennes ställe förfoga över redskapet,

brukats av en tredje person. Det är tydligt, att under sådana omständigheter

fall kunna förekomma, då ett förverkande måste anses oskäligt.

Man måste emellertid vid utformande av undantagsbestämmelsen

fasthålla vid den allmänna utgångspunkten för ifrågavarande lagstiftning,

vilket i förevarande avseende leder till att, med den utbredning som

spritsmugglingen för närvarande har, det måste fordras, att vid upplåtande

av automobiler eller farkoster till begagnande av annan iakttages

en alldeles särskild försiktighet, på det att ett sådant redskap icke skall

komma att användas i smuggeltrafikens tjänst. Brister vederbörande i

sådan försiktighet, synes det icke obilligt, att han får stå risken av forslingsredskapets

förlust. I det nyss återgivna utskottsuttalandet anföres såsom

skäl för undantag från förverkande, att en person saknat anledning

misstänka, att honom tillhörig egendom, som innehafts av annan, skulle

komma att begagnas vid förövande av brott. Tager man hänsyn till de särskilda

skäl, som, alldeles oavsett den förevarande lagstiftningen, numera

esomoftast måste anses förefinnas att vid upplåtande av forslingsredskap

taga möjligheten av redskapets eventuella användning för spritsmuggling 5.

betraktande, synes utskottets beträffande smuggling av varor i allmänhet

gjorda uttalande ej stå illa tillsammans med ett stadgande, som i fråga om

opaginerad Kontrollera mot PDF

4»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

spritsmuggling utgår från att vid upplåtande av forslingsredskap alldeles

speciell anledning att fordra försiktighet föreligger. Särskilt av dem, som

sälja automobiler genom avbetalningsköp, måste det krävas, att de förvissa

sig om köparens hederlighet. Erfarenheten visar nämligen, att denna form

för överlåtelse av automobiler i stor utsträckning missbrukas, för att förverkandepåföljd

skall undgås. Det lärer rent av förekomma, att anordning,

varigenom å köpeskillingen ett mindre belopp formellt återstår oguldet,

vidtages just i sådant syfte. Det bör i sista hand bliva domstolens sak att

i varje särskilt fall pröva, huruvida vederbörande kan anses hava iakttagit

den varsamhet vid redskapets upplåtande, som skäligen kunnat fordras av

honom. Givetvis hade det varit önskvärt, om i lagstiftningen kunnat direkt

angivas alla de fall, då förverkande icke bör äga rum. Det lärer emellertid

i förevarande avseende icke vara möjligt att i lag uttryckligen fixera en

gräns, som giver ett tillräckligt klart uttryck för vad lagstiftaren för varje

särskilt fall åsyftar. Även enligt de remitterade författningsutkasten har det

i sista hand överlämnats åt domstolarna att inom vissa gränser efter skälighetsprövning

avgöra, huruvida förverkande skall äga rum.

Det må tillåtas mig att i detta sammanhang erinra om att enligt dansk

lagstiftning'' under försvårande omständigheter påföljd av konfiskation

inträder beträffande det eller de befordringsmedel jämte tillbehör, som

använts för smuggling eller försök till smuggling av sprit, eller som, efter

det smuggling skett, användas för befordran av sprit inom landet. Undantagna

från konfiskation äro dock fartyg på 30 tons nettodräktighet eller

däröver. Villkor för konfiskation är icke, att ägaren av befordringsmedlet

kan övertygas om att hava ägt kännedom om det ändamål, vartill

befordringsmedlet är använt, utan det är tillräckligt, att omständigheterna

tala emot honom (»omstamdighederne peger imod ham»). Därest konfiskation,

som enligt dessa regler skolat äga rum, av en eller annan anledning

icke kan ske, skall i stället redskapets värde utgivas. — I den norska och

finska lagstiftningen äro motsvarande bestämmelser i vissa avseenden än

strängare.

Ltöver de skärpningar, som jag nu berört, innehåller föreliggande för- förverkande

slag, i huvudsaklig överensstämmelse med utkasten, utvidgningar av om- si,rskilda ,al

rådet för förverkandepåföljden i tre olika hänseenden, nämligen dels så,

att, då forslingsredskap på grund av att ägaren stått utanför saken icke

kan dömas förverkat, den skyldige i stället skall förpliktas att utgiva redskapets

värde, dels så, att mindre farkoster kunna bliva förverkade, då de

användas för uppehållande av förbindelse mellan smugglarfartyg och land.

oaktat farkosterna icke kunna ertappas vid olovligt ilandförande av drycker

från dylika fartyg, och dels så, att tillbehör till forslingsredskap samt

lös egendom såsom vapen och dylikt, som medförts för att tjäna smugglingsändamålet,

skola bliva förverkade, då dylik påföljd träffar den farBihanq

till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 184 höft. (Nr 223.)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

Författnings
utkasten.

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

kost eller det fordon, där de anträffas. I fråga om grunderna för dessa förslag

tillåter jag mig att hänvisa till förenämnda promemoria. Enligt min

uppfattning äro de sålunda föreslagna utbyggnaderna, särskilt vad angår

de två förstnämnda punkterna, ägnade att i sin mån hålla smuggeltrafiken

nere. Beträffande förverkande av mindre farkoster, som uppehålla förbindelse

mellan större fartyg och land, har det från olika håll, särskilt från

kusttrakterna i närheten av norska gränsen, enträget framhållits, att ett

dylikt stadgande skulle vara synnerligen väl ägnat att såsom komplettering

av territorialvattensförbudet bereda den yrkesmässiga spritsmugglingen

allvarligt avbräck; och har tillika understrukits det för den allmänna rättskänslan

och uppfattningen om statens auktoritet i hög grad kränkande

däri, att ingripande icke kunnat ske mot uppehållande av dylik förbindelse,

ehuru det varit uppenbart, att detsamma tjänat smugglingssyfte.

Utvidgningen innebär egentligen, att farkosterna kunna bliva förverkade,

ehuru de ej ertappas med spritlast ombord; redan enligt varuinförsellagen

inträder förverkandepåföljd beträffande farkoster, som användas för

transport av själva smuggelgodset från fartyg till land.

Strafföreläggande.

Såsom förut anförts, har en av de största bristerna i nu gällande lagstiftning

på förevarande område befunnits vara, att allt för lång tid förflyter

mellan brottet och straffet, till följd varav straffet förlorar i verkan

och en tilltalad ofta genom att avresa från riket undandrager sig detsamma.

Vid undersökning av olika möjligheter att på det speciella område, varom

nu är fråga, åstadkomma sådana förhållanden, att lagstiftningens effektivitet

kan i någon större grad ökas, har uppmärksamheten riktats på den form av

åstadkommande av laga kraftägande beslut om straff utan domstols medverkan,

som innefattas under namn av straffbesked, strafföreläggande eller

dylikt. Detta rättsinstitut finnes i växlande gestalt i ett flertal andra

länder, däribland i Danmark och Norge, och har det därstädes visat sig

medföra mycket goda verkningar i nu avsedd riktning.

I de inom finansdepartementets lagbyrå upprättade författningsutkasten

intogos även, närmast i anslutning till norsk rätt, bestämmelser, åsyftande

införande av nämnda institut i fråga om brott, som avses i den föreslagna

nya lagstiftningen. I förut åberopade promemoria heter det om utkasten i

denna del väsentligen följande:

»Principen för de beträffande strafföreläggande i utkastet upptagna bestämmelserna

är, att i mindre mål åklagaren bör kunna i stället för att

stämma in saken till rätta skriftligen förelägga en misstänkt det straff och

den förverkandepåföljd, vartill åklagaren anser honom hava gjort sig skyldig.

Tecknar den misstänkte godkännande å dylikt föreläggande, får detta

rättskraft såsom laga kraftvunnen dom; godkänner han det icke, finnes

möjlighet till anställande av åtal i vanlig ordning.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223. 51

Fördelarna av eu dylik anordning på förevarande område .skulle vara

följande: De relativt ringa bötesstraff, som det här kan bliva fråga om,

verka psykologiskt starkare, då de drabba omedelbart än då de äro beroende

på utgången i en framtid av en rättegång. De utländska besättningsmän,

som utgöra eu stor procent av smugglarna, skulle icke lika lätt som för

närvarande kunna undandraga sig straffets utkrävande, något som skulle

verka i samma riktning. Den avsevärda förkortningen av tiden mellan den

brottsliga gärningen och exekutionen skulle även i andra fall visa sig välgörande.

Domstolarna skulle erhålla eu betydande lättnad genom att befrias

från ett stort antal mål, i vilka deras verksamhet är av övervägande

formell beskaffenhet. Då statsverket för närvarande er lägger 15 kronor

för vart tullmål över sex, som årligen handlägges vid varje rådstufvurätt,

skulle staten göra en besparing.

Mindre betänkligheter än eljest synes det böra möta att på detta område

åt åklagare överlämna straffmätning; detta enär böterna ju äro ställda i

visst förhållande till godsets myckenhet och då de flesta domstolar torde

tillämpa en fast »taxa», så att såväl åklagaren som den tilltalade kunna

vara förvissade om, att straffet skulle utmätas på samma sätt, därest saken

skulle hanskjutas till domstol. Ett annat stöd för institutets införande

ligger i den praxis, som, åtminstone i Stockholm, utvecklat sig i det hänseendet,

att i mål, som endast röra obetydliga partier, den tilltalade vid

stämningens delgivande eller redan vid beslagstillfället åt en tulltjänsteman

lämnar fullmakt, innefattande erkännande av förseelsen. Det synes då

snarast innebära eu fördel för den skyldige, att han, såsom med strafföreläggande,

vid underskrivandet äger kännedom om det straff han underkastar

sig.

Strafföreläggande lärer få den största betydelsen på de platser, såsom i

Stockholm och Göteborg, där förseelser beträffande småpartier förekomma i

stort antal. Betänkligheter lära därför icke behöva möta på grund därav

att vid det stora flertalet andra tullmålsdomstolar vederbörande tullförvaltare

är åklagare.

Strafföreläggande skulle enligt utkastet kunna ifrågakomma beträffande

såväl 1 som 2 kapitlets brott. Emellertid hava i andra hänseenden starka

inskränkningar gjorts i det område, där strafföreläggande skulle kunna meddelas,

nämligen dels såtillvida att åklagaren icke skulle få ålägga högre

böter än 300 kronor — motsvarande straffet vid en myckenhet av 15—30

liter — dels så att föreläggande icke skulle få ges, då fråga är om förverkande

av forslingsredskap eller utgivande av värdet av förverkad egendom.

Skälet till sistnämnda undantag har varit, att, såsom förut anförts,

frågan om forslingsredskaps förverkande är beroende på subjektiva omständigheter

av ganska invecklad art, och att utdömande av egendomens värde

förutsätter en värdering, varom olika meningar kunna råda. Att däremot

åklagaren ansetts kunna förordna om förverkande av den olovliga spriten,

har berott på att dylik påföljd inträder automatiskt, då det är klart, att

spriten är olovlig, varjämte må anmärkas, att enligt gällande förverkandeförordning

spritdrycker av obegränsad kvantitet kunna bliva förverkade

utan domstols medverkan under former, som lämna den tilltalade mindre

garanti än ett strafföreläggande skulle medföra.

Ett undantag från föreläggandes likställighet med laga kraftägande dom

torde behöva göras beträffande fördelningen av böter och försäljningssumman

för förverkad egendom, detta då åklagaren såsom beslagare själv kan

erhålla andel däri och i andra fall tvekan kan råda om vem som i visst

s. 52 Kontrollera mot PDF

Processkom
missionen.

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 2:23.

fall är att anse såsom beslagare. Huru denna fråga lämpligast bör ordnas

kan vara föremål för olika meningar; enklast synes vara, att den myndighet,

som skall giva verkställiglietsföreskrift, d. v. s. vederbörande länsstyrelse

eller generaltullstyrelsen, fastställer fördelningen. Viss analogi finnes

i förverkandeförordningens 7 §.

Erforderliga bestämmelser angående redovisning samt angående åklagares

befattning med föreläggande i övrigt torde kunna lämnas i administrativ

ordning. Till underlättande av åklagarens arbete torde formulär till

föreläggande böra tillhandahållas.

Beträffande den viljeförklaring från den tilltalades sida, som ett påtecknande

av godkännande innebär, torde utan särskild bestämmelse gälla allmänna

rättsgrundsatser om rättshandlings ogiltighet in. in.

Strafföreläggande skall ej förekomma, då fråga är allenast om förverkande.»

Över nu berörda del av utkasten inhämtades yttrande från processkommissionen,

och har kommissionen i anledning härav anfört i hu \ udsak följande.

»Svensk lag innehåller i motsats till utländska lagstiftningar icke några

bestämmelser om ett enklare förfarande i mindre brottmål. Processkommissionen

anser det vara praktiskt och av behovet påkallat att möjliggöra ett

summariskt förfarande i fråga om ringare brott, där gärningsmannen erkänner

vad som lägges honom till last samt är villig att underkasta sig

visst straff härför. I sådant syfte ämnar kommissionen i sitt betänkande

förorda införande hos oss av institutet strafföreläggande. Detta institut synes

ur vissa synpunkter väl lämpa sig för de brottskategorier, som i

utkastet avses. Reaktionen mot brottet blir synnerligen snabb, vilket torde

vara en stor fördel särskilt vid ifrågavarande brott, där den skyldige under

nuvarande förhållanden lätt undandrager sig straffets utkrävande. Straffskalan

är av relativt fix karaktär, varför det torde vara jämförelsevis lätt

för åklagaren att föreslå ett skäligt straff.

Å andra sidan kan det icke förbises, att åklagarens rätt att ålägga straff

för ifrågavarande förseelser, låt vara att åläggandet skall godkännas av den

misstänkte, i särskilda fall kan leda till mindre tillfredsställande lesultat.

Lagbestämmelserna äro av ganska invecklad art, vilket kan medföra svårighet

för en icke kvalificerad åklagare att riktigt bedöma, huruvida och efter

vilka lagrum ett visst förfarande är straffbart. En svaghet innebär det

också, att åklagaren kan använda strafföreläggande i sådana fall, där han

har andel i böter eller försäljningssumman för förverkad egendom. Dessa

anmärkningar böra emellertid icke föranleda ett avstyrkande av institutets

införande i förevarande fall. Det torde vara tillräckligt, att vissa ändringar

i förslagets bestämmelser angående proceduren vidtagas.

Åklagarens föreläggande kan enligt utkastet avse böter till ett belopp av

högst 300 kronor jämte — med vissa angivna undantag — påföljd av förverkande.

Enligt processkommissionens mening har åklagarens befogenhet

härigenom utsträckts mer än som kan anses tillrådligt. När det gällei ett

obetydligt bötesstraff, torde någon betänklighet icke möta att lata aklagaren

slutligen pröva frågan. Annorlunda ställer sig saken i sådana fall, där högre

bötesstraff eller ekonomiska påföljder av något sa när kännbai beskaffenhet

ifrågakommer. Hänsyn till rättssäkerheten synes då kräva en kontroll i

någon form å föreläggandet. En sådan kontroll har processkommissionen i

sitt förslag tänkt sig anordnad sålunda, att, därest den misstänkte godkänt

föreläggandet, som avser böter till högre belopp än femtio kronor, frågan

skall underställas rättens prövning. Rätten, som av processkommissionen

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223. 53

förutsattes i detta fall skola utgöras av eu ensam domare, sättes dä i tillfälle

att pröva dels huruvida de av åklagaren i föreläggandet uppgivna faktiska

omständigheterna innefatta ett brottsligt förfarande dels lämpligheten av det

föreslagna straffet. Finner rätten betänklighet ieke möta mot föreläggandet,

meddelar rätten fastställelse därå; i annat fall skall föreläggandet av rätten

undanröjas. Processkommissionen anser, att en dylik underställning bör anordnas,

och synes det för undvikande av tidsspillan och onödig omgång lämpligen

böra ankomma å rättens ordförande att handhava prövningen.

Enligt utkastet skall ett av den misstänkte godkänt föreläggande anses lika

med och lända till efterrättelse såsom laga kraft ägande dom. Ett fullständigt

avskärande av talan mot strafföreläggande synes dock icke vara välbetänkt.

Om de av åklagaren för den brottsliga gärningens kännetecknande

i föreläggandet uppgivna faktiska omständigheterna icke innefatta något

brottsligt förfarande, eller godkännandet icke uppfyller de betingelser, som

erfordras för att en bindande viljeförklaring skall föreligga, eller åklagaren

överträtt lagens formella föreskrifter i fråga om strafföreläggande, bör rätt

till klagan stå öppen. Med tanke på sådana fall ämnar processkommissionen

i sitt betänkande förorda, att den som godkänt föreläggande må genom besvär

inom viss tid i hovrätten söka dess undanröjande, om vad som lagts

honom till last icke är straffbart, eller om vid godkännandet förelupit sådant

fel, att godkännandet bör anses ogiltigt. I förslaget synes böra intagas bestämmelse

om rätt till fullföljd av talan i dessa fall. Införandet av sådan

fullföljdsrätt bör dock icke föranleda uppskov med straffets utkrävande.»

Övriga myndigheter, som hörts över författningsutkasten, hava icke gjort

någon erinran mot bestämmelserna om strafföreläggande. Kontrollstyrelsen

understryker i sitt yttrande, att den bristande effektiviteten av bötesstraffen

för olovlig rusdryckshantering till ej ringa del berodde därpå, att straffverkställigheten

på grund av vederbörandes avvikande från orten ej alls kunde

inträda eller åtminstone bleve undanskjuten på en längre tid. För att det nya

institutet skulle erhålla verklig betydelse, krävdes alltså enligt kontrollstyrelsen,

att straffet följde omedelbart på godkännande av föreläggande.

I likhet med processkommissionen och övriga hörda myndigheter vill jag

icke ställa mig avvisande till det uppkomna förslaget att på nu behandlade

begränsade område införa strafföreläggande. Avgörande för mitt ståndpunktstagande

hava varit i huvudsak samma synpunkter som de, vilka anförts

av kommissionen och i den återgivna promemorian. Det lärer vara obestridligt,

att en anordning, sådan som den föreslagna, skulle medföra betydliga

fördelar; jag hänvisar i sådant hänseende till vad som anförts i promemorian.

Ett visst stöd för förslaget finner jag även däri, att processkommissionen

tänkt sig införande av strafföreläggande såsom ett led i den blivande nya

processordningen. I viss mån innebär också förslaget blott ett fullföljande

av den särlagstiftning i processuellt hänseende beträffande rusdrycksbrott,

som påbörjats genom förverkandeförordningen.

Den tvekan, som i vissa andra avseenden kan råda om lämpligheten av

en lagändring, sådan som den ifrågasatta, torde väsentligen kunna hävas

genom ett lämpligt avvägande av bestämmelserna i ämnet. I sådant hän
-

Andra

myndigheter.

Departements
chefen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

seende auser jag det största avseende böra fästas vid de av process kommissionen

gjorda erinringarna. I likhet med kommissionen finner jag sålunda,

att uttryckliga bestämmelser böra meddelas om en extraordinär rätt till talan

angående föreläggandes undanröjande, och bestämmelserna om dylik talan

synas mig böra avfattas i huvudsaklig anslutning till vad kommissionen föreslagit;

till de avvikelser, som skett, återkommer jag vid specialmotiveringen.

Vidare anser jag, i överensstämmelse med vad kommissionen anfört, att

åklagare endast böra få meddela föreläggande angående jämförelsevis obetydliga

bötesbelopp, och jag finner det sålunda knappast tillrådligt att låta åklagare

kunna meddela föreläggande beträffande så höga bötesbelopp, som i utkasten

föreslagits, eller intill 300 kronor. Starka skäl torde utan tvivel tala för den

av processkommissionen förordade anordningen, att åklagaren skulle kunna

med slutligt förbindande verkan meddela strafföreläggande allenast intill ett

belopp av 50 kronors böter, samt att, då fråga vore om högre bötesbelopp,

föreläggandet skulle underställas domares prövning. Med nuvarande rättegångsordning

synes emellertid en dylik granskningsuppgift, som skulle tillkomma

ordförande i rådhusrätt och häradshövding å landet, innebära något

för dessa befattningshavares övriga ämbetsuppgifter ganska främmande. En

underställning av antydd art skulle för övrigt ej blott leda till behov av utförligare

protokollering utan även medföra en tidsförlust, som sannolikt i många

fall icke skulle bliva obetydlig. På grund av den summariska behandling, som i

allmänhet ägnas de mål, varom här är fråga, skulle med den förordade anordningen

föga återstå av de med strafföreläggande avsedda fördelarna. Den föreslagna

underställningen skulle för övrigt göra hela förfarandet mera invecklat,

än som kan anses lämpligt beträffande ett institut, som införes för ett så begränsat

rättsområde och för en så kort tid.

Det har därför förefallit mig, som om man borde söka på andra vägar

tillmötesgå de önskemål, som föranlett processkommissionens yttrande i denna

punkt. Detta synes kunna ske på två sätt. Främst lärer utan större olägenhet

det högsta bötesbelopp, beträffande vilket föreläggande skulle kunna meddelas,

kunna väsentligt nedsättas och då lämpligen bestämmas till 150 kronor. Ett

straff av denna storlek torde vara det högsta, som kan tänkas normalt förekomma

i den stora massan fall av olovlig införsel av eller annan olovlig befattning

med smuggelsprit i mindre skala. Då ett straff av angiven höjd knappast

lärer ifrågakomma, när kvantiteten spritdrycker eller vin avsevärt överstigit

10 liter, är det vidare uppenbart, att den ekonomiska betydelsen av den

förverkandepåföljd, som enligt strafföreläggande skulle kunna inträffa, icke

är alltför stor. — Därjämte synes man böra beakta det redan i promemorian

framhållna och av processkommissionen understrukna förhållandet, att åklagare

i de fall, där han själv är beslagare, kan komma att erhålla andel i böter

och i försäljningssumman för förverkad egendom. Det kan uppenbarligen

icke vara lämpligt, att åklagare skulle kunna med förbindande verkan

genom strafföreläggande bereda sig dylika förmåner. Denna olägenhet synes

emellertid effektivare än på det av kommissionen förordade sättet kunna

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223. 55

undanröjas genom ett uttryckligt undantag av innebörd, att åklagare icke

skall äga meddela strafföreläggande, då lian själv beslagtagit de drycker, som

varit föremål för den olovliga befattningen. Då tullfiskalerna i de stora

städerna aldrig torde själva verkställa beslag, synes en dylik bestämmelse icke

inskränka föreläggandets användande å de orter, där detsamma skulle erhålla

största betydelsen och för vilka det närmast är avsett. Diiremot lärer nu

åsyftade undantagsbestämmelse kunna medföra, att strafföreläggande mindre

ofta kan meddelas å landsbygden och i vissa städer, där tullförvaltare är

tullåklagare, något som i och för sig icke kan anses såsom ett olämpligt

resultat.

I fråga om undantag i övrigt från rätten att ge strafföreläggande liksom

beträffande det närmare utformandet av reglerna därom ansluter jag mig till

författningsutkastens i promemorian återgivna innehåll. Vissa speciella frågor

i sammanhang med införande av institutet strafföreläggande, såsom angående

formerna för meddelande därav och verkställighet därå, synas vara av beskaffenhet,

att bestämmelser därom lämpligen kunna meddelas av Konungen.

I lagen synes emellertid ytterligare höra regleras förhållandet mellan straffföreläggande

och ett, såsom följd av att föreläggandet icke godkänts, inlett

domstolsförfarande. Såsom framgår av den åberopade promemorian, skall

föreläggande innehålla uppmaning till vederbörande att inom viss tid inlämna

påteckning om föreläggandets godkännande. Sker ej detta, kan — och bör,

såvida ej nya omständigheter tillkommit — åtal anställas. Frågan är då,

vilken verkan som bör tillkomma ett godkännande, vilket lämnas efter utgången

av den förelagda tiden och eventuellt efter det åtal anställts. Delgivning

av stämning till inställelse vid rätten torde ofta utgöra en kraftig

impuls till att genom föreläggandets godkännande söka undvika rättegång. Det

mest rationella på samma gång som det mest praktiska synes, bland annat

med hänsyn härtill, i förevarande avseende vara, att strafföreläggande skall

kunna med laga verkan godkännas, intill dess saken förevarit vid domstol.

Ett under sådan tid meddelat godkännande hör alltså hava den verkan, att

åklagaren återkallar sin talan eller att, om så ej sker, hans talan avvisas

av domstolen. • Föreskriften om viss tid, inom vilken föreläggande skall godkännas,

kommer med denna uppfattning icke att hava annan innebörd, än

att åklagaren under den anvisade tiden är lagligen förhindrad att instämma

talan till domstol.

Så som det svenska åklagarväsendet och sättet för indrivning av böter äro

anordnade, synes det icke vara lämpligt att, på sätt som är fallet exempelvis

i Norge, vidtaga någon anordning, varigenom böterna skulle komma att i regel

erläggas omedelbart efter föreläggandets godkännande. Ehuru man genom att

icke införa dylik bestämmelse förlorar viss tid och sålunda i någon mån riskerar,

att den skyldige undandrager sig straffet, lärer alltså verkställigheten höra

försiggå i överensstämmelse med den vanliga ordningen, vilket innebär, att, sedan

avskrift eller dublett av föreläggandet insänts till länsstyrelsen i länet, respektive

till generaltullstyrelsen, det av sådan myndighet överlämnas till veder
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

börande indrivningsman för verkställighet. Det torde emellertid kunna förutsättas,

att, med insikt om ändamålet med hela systemet med strafförelägganden,

berörda myndigheter skola med största möjliga skyndsamhet behandla

dylika ärenden; den tidsvinst, som uppstår därigenom, att man icke behöver

avvakta först utgången av besvärstid och därefter erhållande av lagakraftbevis

från hovrätten, är under alla förhållanden ganska avsevärd. Samtidigt

med handläggning av ärende rörande utfärdande av vérkställighetsbeslut

synes länsstyrelsen, respektive generaltullstyrelsen böra ex officio granska

vad föreläggande innehåller om fördelning av ådömda böter och av värdet

av förverkad egendom. Väl skall enligt förslaget åklagare aldrig lagligen

kunna tillerkänna sig själv sådan andel, men det kan icke synas lämpligt,

att åklagaren genom en föreskrift i föreläggandet, av vilken den, som godkänner

detta, icke har något intresse, skulle kunna med slutligt förbindande

verkan skipa rätt mellan olika personer, vilka var för sig göra anspråk

på att vara beslagare. Någon klagorätt för beslagare över föreläggande har

icke ansetts lämplig; däremot kommer naturligen länsstyrelsens, respektive

generaltullstyrelsens beslut om att fastställa eller ändra här avsedd fördelning

att kunna i vanlig ordning överklagas.

Vid anordnande i praktiken av ett system med strafförelägganden lärer man

böra eftersträva ett enkelt och praktiskt förfaringssätt. För sådant ändamål

synas blanketter till strafföreläggande böra tillhandahållas, så upprättade att

det erforderliga ifyllandet inskränkes så mycket som möjligt, det vill säga

till vad som är nödvändigt för utrönande av den misstänktes identitet, för

klargörande av den brottsliga gärningen och av innebörden av åklagarens föreläggandebeslut.

I gällande tjänstgöringsreglemente för tullverket föreskriven

beslagsrapport torde emellertid, då fråga är om tullmål, icke kunna i dylika

fall uteslutas, men synes det böra vara möjligt för åklagaren att, i stället för

intagande i föreläggandet av beskrivning å den brottsliga gärningen, hänvisa

till en föreläggandet bilagd avskrift av sådan rapport.

Särskilt förfarande beträffande egendoms förverkande.

Gällande lag- Enligt det föregående skall förverkande såväl av forslingsredskap som av

stiftning, olovligen införda drycker med tillhörande kärl och emballage kunna prövas

av domstol även i fall, då fråga ej är om ansvar för olovlig befattning med

dryckerna men ägare eller innehavare därav är känd. Såsom redan

förut antytts, tinnes emellertid för de i nu gällande förverkandeförordning

avsedda fallen för närvarande stadgat ett särskilt förfarande, enligt vilket

frågan om förverkande av drycker kan på ett enklare sätt bliva avgjord.

Detta särskilda förfarande innebär i huvudsak följande:

Beslut om beslag meddelas i Stockholm av överståthållarämbetet, i annan

stad, där poliskammare tinnes, av denna, och eljest av allmänne åklagaren

i orten. Frågan om den beslagtagna egendomens förverkande går därefter

ej omedelbart till prövning av domstol, utan i stället skall beslutet om be
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

K un yl. Maj:ts proposition Nr 223.

57

slaget i viss ordning meddelas varans ägare eller innehavare eller, om sådan

ej anträffas, kungöras genom annonsering. Ägaren eller innehavaren äger

därpå viss tid från (lelgivningen eller kungörandet att hos den myndighet,

som beslutat beslaget, anmäla missnöje med detsamma. Sker ej sådan anmälan,

är varan förbruten. Om däremot inom rätt tid missnöje anmäles,

har åklagaren att inom viss tid instämma vederbörande till domstol, varefter

domstolen, om förutsättningarna för beslag prövas hava förelegat, förklarar

varan förbruten; eljest skall beslaget gå åter. Understiger den beslagtagna

varans värde 30 kronor, erfordras ej dylikt förfarande, utan i

sadant fall skall varan vara förbruten, om ej missnöje anmäles inom viss

angiven tid från beslaget.

Det förfarande beträffande rusdryckers förverkande, för vilket jag sålunda Departementsredogjort,

synes efter de inkomna yttrandena att döma hava fungerat väl. chefen.

Då man vidare genom förfarandet kan undvika en eljest såsom följd av den

nya lagstiftningen inträffande ökad belastning av domstolarna, torde alla skäl

tala för dess bibehållande. Framför allt lärer anledning saknas att stadga

domstolsförfarande för de fall, då ägare eller innehavare av beslagtagna

drycker ej är känd eller ej kunnat anträffas — det i varuinförsellagen för

sådant fall stadgade kungörelseförfarandet synes nämligen lämpligare och

enklare men ändock med praktiskt taget lika stor säkerhet kunna ordnas på

det i förverkandeförordningen föreskrivna sättet. Det torde också vara lämpligt

att, i likhet med vad som följer av förverkandeförordningen, låta området

för det extrajudiciella förfarandet omfatta även de fall, då ägare eller innehavare

till dryckerna är känd men straff ej kan ådömas, ehuru det är

uppenbart, att dryckerna skola vara förverkade. Förhållandet mellan domstolsförfarandet

och det särskilda förfarandet skulle då bliva, att en åklagare,

vilken erhållit rapport om beslag och som ej anser sig böra häva beslaget,

alltid, då ägare eller innehavare av dryckerna är känd, har möjlighet att

instämma saken till domstol, men att han, då han ej för talan om ansvar

men finner förverkandefrågan vara uppenbar, icke skall vara nödsakad att

gå denna väg utan kunna tillgripa det enklare delgivningsförfarandet med

den verkan, att, om missnöje icke anmäles, dryckerna utan vidare skola vara

förverkade. Är ägare eller innehavare ej känd, blir denna väg obligatorisk.

Finner i de fall, då beslut angående beslaget skall meddelas av annan

myndighet än åklagare, myndigheten ej skäl att fastställa beslaget, bör åklagaren

kunna instämma saken till domstol.

Det skulle kunna ifrågasättas att ombilda det särskilda förfarandet till

överensstämmelse med vad som, enligt vad förut förordats, skall, då fråga

är om straff, gälla rörande strafföreläggande. Skillnaden mellan de båda

instituten är huvudsakligen den, att, då fråga är om straff, den tilltalades

godkännande av den förelagda påföljden är förutsättning för att denna

skall inträda, under det att enligt förverkandeförordningen det erfordras en

viljeförklaring från vederbörande för att motsvarande påföljd icke skall in
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

Gällande

lagstiftning.

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

träffa. Då sistnämnda förfarande har visst företräde i enkelhet, och då detsamma

i de fall, som därmed avses, torde erbjuda tillräcklig säkerhet, synes

anledning icke förefinnas att skärpa de formella kraven till överensstämmelse

med vad som gäller angående strafföreläggande.

De nu gällande formerna för förverkande i särskild ordning synas alltså

böra äga tillämpning även i det följande. Då den särskilda ordningen

skall vara supplementär i förhållande till domstolsförfarandet, synes därav

böra följa, att ett påbörjat förfarande i dylik ordning icke bör förhindra

åtals anställande i saken. I stället bör, om åtal anställes, det särskilda förfarandet

avbrytas och frågan om egendomens förverkande prövas i rättegången.

Likaså bör den omständigheten, att viss egendom blivit förverkad

efter dylikt förfarande, icke utesluta, att åtal sedermera anställes för den

olovliga gärning, som föranlett beslaget. Ett sådant inpassande i det allmänna

förfarandet av den särskilda ordningen för förverkande som det, för vilket

nu redogjorts, torde i grunden icke innebära någon nyhet, utan därigenom

synes endast hava satts i system vad som lärer hava varit avsikten redan i

1921 års förordning.

Vid lagrådsbehandlingen av förverkandeförordningen yppades på sin tid

betänkligheter — utom i vad som direkt kan anses besvarat genom den föreslagna

lagstiftningen — företrädesvis i två avseenden, nämligen dels beträffande

förordningens förhållande till andra författningar, dels i frågan om

rätt till husrannsakan. Så som förverkandepåföljden och det särskilda förfarandet

nu var för sig infogats i lagstiftningen i övrigt på området, torde

anledning till tveksamhet i förstnämnda hänseende icke vidare föreligga.

Vad angår rätten till husrannsakan, kan tydligen den omständigheten, att

förverkandepåföljd skall kunna inträda oberoende av ansvarstalan, icke i och

för sig medföra, att husrannsakan skulle få ske i andra fall än då sådan

rannsakan på grund av misstanke om brott är uttryckligen medgiven.

Då, såsom förut i annat sammanhang framhållits, frågan huruvida visst

forslingsredskap skall vara förverkat i allmänhet kommer att vara av jämförelsevis

invecklad natur, och då det vid sådana frågor ofta kommer att röra sig

om relativt höga värden, bär den särskilda ordningen för förverkande icke ansetts

kunna utsträckas till att gälla även beträffande förverkande av sådan

egendom. Talan därutinnan skall alltså enligt förslaget alltid gå till domstol;

eventuellt, om ägare eller innehavare ej är känd, efter kungörelseförfarande

på sätt i 17 § första stycket varuinförsellagen stadgas. Kommer

ägare eller innehavare, ehuru lagligen stämd, ej tillstädes, bör, i analogi med

varuinförsellagen, domstolen ändock kunna pröva frågan om förverkande.

Ändrad bötesfördelning.

Enligt 19 § i varuinförsellagen äger, utom i visst undantagsfall, den,

vilken verkställt beslag å egendom, som olovligen införts, erhålla två tredjedelar

av de böter, som ådömas för den olovliga införseln, samt lika stor

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223. 5!)

andel av den behållna försäljningssumman för egendomen, da denna dömes

förverkad, eller, då egendomen blivit förskingrad, av belopp som jämlikt

8 § i lagen utgivits i stället för sådan egendom. Uenna beslagarens rätt är

dock begränsad på det sätt, att beslagare i intet fall må utbekomma mera

än 500 kronor av böternas belopp och 500 kronor av den förverkade egendomens

värde. Vad som därutöver skulle belöpa å beslagaren skall i stället

ställas till generaltullstyrelsens förfogande för att användas till uppmuntran

av tulltjänstemän och polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande

av olovlig varuinförsel, eller till särskilda åtgärder för motverkande av

sådan införsel. I motiveringen till fjolårets förslag i förevarande avseende

anförde föredragande departementschefen, att genom skapande av en sådan

fond viss frihet skulle ernås att använda medlen på det sätt, som vid varje

tillfälle befunnes mest ändamålsenligt, bland annat jämväl till anskaffande

av materiel för begagnande vid den olovliga varuinförselns bekämpande. I utskottsutlåtandet

i denna del heter det, att givetvis starka principiella betänkligheter

kunde anföras mot att över huvud tillerkänna tjänstemän ersättning

i nu förevarande form för fullgörande av tjänsteplikter, att emellertid, såsom

bekant vore, liknande bestämmelser funnes inom åtskilliga andra områden, samt

att på grund härav och med hänsyn till såväl de omständigheter, varunder

arbetet för uppdagandet av brott av ifrågavarande art måste bedrivas, som vikten

av att den nya lagstiftningen med kraft tillämpades, utskottet icke ansett

sig böra i denna del föreslå någon ändring i Kungl. Maj:ts förslag.

Såsom förut anförts, har i nu förevarande sammanhang ifrågasatts att i

viss mån höja maximum för beslå gar andelen. I den förut omförmälda, inom

finansdepartementets lagbyrå upprättade promemorian heter det härom:

»Genom varuinförsellagen borttogs den angivare enligt dittills gällande

bestämmelser tillkommande andelen i böter för smugglingsbrott och försäljningssumman

för förverkad egendom. Enligt vad som anförts från olika

håll, har denna förändring haft en ogynnsam inverkan ifråga om möjligheten

för tullmyndigheterna att komma spritsmuggling på spåren. På grund

av begränsningen av beslagares rätt till bötes- och beslagsandel kan bristen

på angivarandel i allmänhet icke ersättas därigenom, att beslagare avstår en

del av sin andel till privata angivare. Det har varit under övervägande,

vad som kan göras för åstadkommande av bättre förhållanden i nämnda

hänseende. Då återinförande av angivarandel ur olika synpunkter näppeligen

låter sig göra, har man stannat vid en höjning av maximum för beslagarandelarna,

detta i tanke att beslagarna därigenom skulle erhålla möjlighet

icke blott att ersätta enskilda angivare — vilka på detta sätt skulle kunna

vara anonyma — utan även att bestrida de ganska avsevärda kostnader, som

ofta erfordras för bevakning, även i fall som icke leda till beslag. Det kan

emellertid tänkas, att man skulle kunna nå samma resultat genom att användandet

av den enligt 19 § i varuinförsellagen konstituerade fonden till

åtgärder för smugglingens bekämpande m. m. organiserades så att möjligheten

och den relativa vissheten att, då anledning föreligger, erhålla bidrag

ur denna fond bleve allmänt känd, samt att alla fall, då anledning till utdelning

ur fonden förekommer, bleve kända för generaltullstyrelsen. På

denna väg når man emellertid icke den uppmuntrande effekt, som ligger i

Författningsutkasten.

s. 60 Kontrollera mot PDF

Generaltull
styrelsen.

Departementschefen.

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

att vederbörande kan vara säker på andel i det spritparti, han anger eller

lyckas uppbringa.»

Av de hörda myndigheterna har endast generaltullstyrelsen yttrat sig i

denna del. Styrelsen anför:

»Här avsedda höjning av beslagarandelarna torde grunda sig på ett riktigt

psykologiskt bedömande och komma att visa sig få stor praktisk betydelse.

Med den sporre till ökade beslag, vilken den föreslagna bestämmelsen innebär,

torde det ej behöva befaras, att de i 19 § av lagen om straff för olovlig

varuinförsel omförmälda överskottsmedel skola inflyta i mindre omfattning

än för närvarande utan torde snarare motsatsen vara att förvänta. Det för

uppspårandet av smugglingsbrott viktiga intresset att kunna belöna angivare

synes med de föreslagna bestämmelserna vara tillgodosett i dubbel måtto:

dels kan det förväntas, att beslagarna finnas villiga att — eventuellt efter

på förhand träffad överenskommelse — till angivare avstå någon del av de

ökade beslagarandelarna, och dels kan styrelsen av i nämnda 19 § omförmälda

medel — vilka lagligen få användas utan någon som helst inskränkning

för ''åtgärder för motverkande av olovlig varuinförsel’ — lämna angivare

lämpliga belöningar. Styrelsen vill alltså uttala sin livliga anslutning till

de föreslagna bestämmelserna.»

Enligt vad jag inhämtat, hava till utgången av sistlidna januari månad till

nämnda fond influtit omkring 10,000 kronor, därav omkring 3,000 kronor

utdelats till tulltjänstemän såsom gratifikation eller ersättning för utgifter

och utlägg för tjänsten.

Jag ansluter mig till det framkomna förslaget om höjning i förevarande

fall av maximum för beslagares andelar i böter och i värdet av förverkad

egendom. Då det vill förefalla, som om effektiviteten i efterspanandet av

smugglare rönt ogynnsam inverkan av den genom fjolårets lagstiftning vidtagna

förändringen i reglerna om bötesfördelning, synes det mig nämligen,

att man i förevarande sammanhang icke bör underlåta att genom en ändring

jämväl i denna punkt söka ernå bättre effektivitet. Vid detta ståndpunktstagande

har jag framför allt fäst mig vid den omständigheten, att efterspanande

av smugglare ofta — och däribland icke sällan i fall då spaningen

blir resultatlös — kan för vederbörande tjänsteman medföra avsevärda

kostnader i form av gottgörelse för transporter, ersättning till privata medhjälpare

vid vakthållning, skadade kläder och dylikt. Att sådana utgifter, i

den mån de icke överstiga det rimliga, böra varda ersatta, synes mig uppenbart,

och frågan är endast i vilken form detta skall ske. Därvidlag anser jag

visserligen, att åtskilliga fördelar äro förenade med den förra året antagna

principen att skapa eu fond, ur vilken var och en borde kunna erhålla

ersättning, i den mån han gjort sig förtjänt därav, under det att systemet

med beslagarandelar alltid måste komma att verka i viss mån slumpvis.

Emellertid bör man enligt mitt förmenande ej underskatta betydelsen av

det psykologiska momentet i saken; det har nämligen bekräftats av erfarenheten,

att det sporrande momentet i den, visserligen ovissa, utsikten

att genom ett stort beslag kunna förvärva en avsevärd beslagarandel inne
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223. (»1

bär eu starkare eggelse än vissheten att i administrativ ordning få utgifterna

ersatta och möjligen något därutöver. Jag tillåter mig erinra om att förslaget

icke innebär, att avsättningar till fonden icke vidare skulle förekomma;

vad som av beslagarandelar överskjuter 1,000 kronor skall enligt

förslaget fortfarande inflyta dit. Möjlighet kommer alltså även i framtiden

att finnas att utdela ersättning och gratifikationer, där sådant finnes befogat.

Den minskning i tillflödet till fonden, som skulle föranledas av förslaget,

torde för övrigt väsentligen motvägas av belopp från annat håll, på sätt

jag i det följande skall utveckla. Jag anser sålunda, att av böter för

olovlig införsel — till riket eller till svenskt territorialvatten — samt av

försäljningssumman för spritdrycker eller vin jämte emballage och forslingsredskap,

som dömas förverkade i samband med dom för sådant brott,

beslagare skall äga utfå intill 1,000 kronor i vartdera hänseendet.

Det återstår mig att beröra frågan om fördelning av böter, som för annat

brott än nyss sagts ådömas enligt förevarande lagstiftning, samt av försäljningssumman

för egendom, som annorledes än i sammanhang med domfällande

för olovlig införsel förklarats förverkad. I sådant hänseende är

att märka, att, då nu avsedda brott äro supplementära dels i förhållande

till smugglingsbrotten och dels i förhållande till tillverknings- och renatureringsbrotten,

och då i första hand, så långt det låter sig göra, straff bör

ådömas för huvudbrotten, det måste tillses, att varken åklagaren eller beslagaren

får större fördel, då ansvar ådömes enligt förevarande supplementära

stadganden, än då någon fälles enligt nyss nämnd lagstiftning. Vidare bör

tydligen beaktas, att, då fråga är om innehavarstraff, andelarna böra bliva

desamma, vare sig egendomen konstateras vara olovligen införd eller

olovligen tillverkad eller närmare utredning om beskaffenheten ej erhålles.

Med dessa utgångspunkter torde frågan lämpligen böra lösas så, att beslagares

andel bestämmes till en tredjedel med samma begränsning som

nyss sagts eller till 1,000 kronor av böterna och lika mycket av försäljningssumman,

samt att åklagare icke tillerkännes andel, därvid emellertid

är att märka, att i de fall, då han är beslagare, han kommer att erhålla

beslagarandel. Kronans andel torde på vanligt sätt böra bestämmas till en

tredjedel. Återstoden, d. v. s. en tredjedel jämte vad som av beslagarens

tredjedel överstiger 1,000 kronor, torde böra disponeras för avsättning dels

till nyssnämnda fond och dels till de fonder, som enligt rusdrycksförfattningarna

skola av vissa bötes- och beslagsandelar bildas hos överståthållarämbetet,

länsstyrelser och magistrater för att användas till uppmuntran av

polismän, vilka ådagalagt synnerligt nit- vid beivrande av olovlig rusdrycks-

eller sprithantering. Då det är utrett, att de drycker, varom fråga

är, varit olovligen införda, bör tydligen hela ifrågavarande andel gå till

generaltullstyrelsens fond; i annat fall åter torde man komma närmast

det rätta genom en föreskrift, att i varje fall beloppet skall delas lika

mellan de båda slagen av fonder.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Giltighetstid.

*■

Av vad jag i inledningen till mitt anförande yttrat framgår, att enligt

min uppfattning den nu ifrågasatta lagstiftningen endast bör göras provisorisk

och erhålla helt kort giltighet. Giltighetstiden synes mig lämpligen

böra bestämmas till återstoden av innevarande samt hela nästkommande

år. Lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 juli innevarande år,

detta bland annat på den grund, att, såsom förut anförts, förverkandeförordningen

då upphör att gälla.

Specialmotivering.

Jag övergår nu till att i vissa punkter mera i detalj redogöra för de författningsförslag,

jag ämnar framlägga.

Förslaget till lag med visso bestämmelser angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin.

Uppställning. Först torde böra lämnas en kort redogörelse för uppställningen av förslaget

till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning

med spritdrycker och vin. Lagförslaget indelas i tre kapitel. Första

kapitlet innehåller de bestämmelser, som avse olovlig införsel till riket eller

till svenskt territorialvatten samt innehavarbrott beträffande olovligen införda

drycker ävensom förverkandepåföljd beträffande dylika drycker. I detta kapitel

behandlas först de särskilda straffbestämmelserna för olovlig införsel

till riket, såväl vid förstagångsförbrytelse som vid upprepat brott. I kapitlet

äro vidare inflyttade de bestämmelser, som ersätta den nuvarande territorialvattenslagen.

Därutöver hava i kapitlet intagits fullständiga regler i de materiella

hänseenden, i vilka avvikelse eller utvidgning stadgas i förhållande till

varuinförsellagen, nämligen beträffande innehavarstraff, straff för bristande tillsyn

å fartyg och å tåg, förverkande av olovligen införda drycker ävensom av

forslingsredskap m. m. I övrigt har hänvisning skett till de delar av varuinförsellagen,

vilka skola gälla utan ändring, nämligen olovlig varuinförsels

förhållande till förbrytelse i tjänsten (varuinförsellagen 1 § 10 mom.), s. k.

tullsvek och annat med olovlig varuinförsel likställt förfarande (samma lag 4 och

5 §§), skyldighet att gälda ersättning för förverkad egendom, som förskingrats

(8 §), undersökningsrätt och husrannsakan (11—14 §§) samt tjänstemans vittnesberättelse

(18 §). Mot stadganden i. varuinförsellagen svarande bestämmelser återfinnas

även i 3 kap. i den särskilda lagen. Såsom framgår av lydelsen av övergångsbestämmelserna

till sistnämnda lag, är alltså avsikten, att den särskilda

lagen skall, kompletterad med sålunda omförmälda hänvisningar,innehålla fullständiga

bestämmelser angående olovlig införsel av spritdrycker och vin, och att

alltså under den tid, då den särskilda lagen gäller, varuinförsellagen icke skall

tillämpas beträffande spritsmuggling, i vidare mån än hänvisning till den
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 223. (i3

samma skett i den särskilda lagen. Andra kapitlet innehåller de bestämmelser

om innehavarbrott och förverkande, som äro supplementära till rusdrycksförfattningarna

i allmänhet. Därjämte avser kapitlet de fall, då det

är klart, att vissa drycker varit föremål för olovlig åtgärd av något slag,

men utredning icke kan vinnas om arten av den olovliga åtgärden. I tredje

kapitlet hava sammanförts bestiimmelser av mera processuell natur, såsom

angående laga domstol och åtalsrätt, beslag m. in. ävensom om strafföreläggande

och det särskilda förfarande beträffande förverkande, som förut

behandlats.

1 KAP.

1 § innehåller i form av uttryckliga stadganden samt hänvisningar reglerna l §

angående straff för olovlig införsel till riket samt för försök till och delaktighet

i sådant brott. I 2—4 mom. av 1 § varuinförsellagen finnas föreskrifter

därom, att strängare straff skola tillämpas i vissa fall, nämligen framför allt

därest förövare av olovlig varuinförsel varit beväpnad eller olovlig varuinförsel

förövats i tjänsten av vissa tjänstemän eller å järnväg eller å

färja, som kan medföra tåg, av någon där anställd person. I 5 mom.

av samma paragraf stadgas, att, då olovlig varuinförsel förövats av tjänsteman

vid tullverket eller vid lotsverket utom tjänsten, brottet skall anses

begånget under synnerligen försvårande omständigheter. Vad sålunda föreskrivits

bör tydligen äga tillämpning, även då olovlig införsel haft till föremål

spritdrycker eller vin. Däremot har det icke ansetts nödigt att för

dessa fall ytterligare höja den särskilda straffskalan.

1 6 mom. av 1 § varuinförsellagen göres ett undantag för det fall, att av

omständigheterna framgår, att olovlig varuinförsel icke skett i avsikt att undandraga

vara stadgad avgift till tullverket, i vilket fall straffet skall vara

endast böter till visst lägre belopp. Detta undantag har, såsom saknande

praktisk betydelse beträffande spritdrycker och vin, icke medtagits i lagförslaget.

Då, såsom förut anförts, den särskilda lagen om spritsmuggling är konstruerad

som en utbrytning ur varuinförsellagen, erfordras tydligen särskilda

bestämmelser, för att beträffande spritsmugglingen andra smugglingsbrott

skola verka itererande, på sätt i varuinförsellagen stadgas. Sådan bestämmelse

har upptagits i 3 mom. av 1 § i förslaget. Uttrycklig bestämmelse

i motsatt riktning, d. v. s. därom att vid tillämpning av varuinförsellagen

spritsmugglingen skall verka itererande på samma sätt som annan olovlig

varuinförsel, synes däremot icke erfordras.

En följd av att spritsmugglingen utbrutits till ett särskilt brott lärer bliva,

att, då smuggling samtidigt sker av spritdrycker eller vin och av andra

varor, särskilda straff skola utmätas för de olika brotten.

2 § innehåller de mot territorialvattenslagens 1 § svarande reglerna an- 2 §

gående förbud mot införsel till svenskt territorialvatten, med de ändringar

beträffande tonnagegränsen och i fråga om undantag i fall av trängande nöd,

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

som jag förut nämnt. Ytterligare må emellertid i anledning av vad

som anförts av kommerskollegium i dess yttrande nämnas följande.

Kollegium erinrar om en genom Kungl. Maj:ts beslut för Sveriges del

godkänd, vid den internationella samfärdselkonferensen i Barcelona år 1921

beslutad konvention och stadga rörande transiteringsfrihet och anför därom,

att, på grund av undantagsbestämmelse i artikel 5 av stadgan och vad i

motiven till denna undantagsbestämmelse förekommit, något hinder mot

att bibehålla redan nu stadgade eller realisera nu föreslagna inskränkningar

i transiteringsfriheten icke syntes föreligga, även om Sverige komme

att ratificera nämnda konvention. Min ställning till denna fråga har

jag haft tillfälle att utveckla förut denna dag vid anmälan av frågan

om proposition (nr 176) till riksdagen med förslag till förordning angående

transitering av införselförbjudna varor m. m. Vid behandling av nämnda

förslag har jag nämligen anfört, att avtalsslutande stat icke vore förpliktad

att medgiva transitering av varor, vilkas införsel vore förbjuden

av bland annat allmänna hälso- eller säkerhetshänsyn, samt att, därest införsel

ej vore helt förbjuden men inskränkning stadgad i införselrätten,

motsvarande inskränkning syntes kunna göras i avseende å transiteringen.

Vidare har jag anfört, att, vad särskilt anginge spritdrycker och andra

alkoholhaltiga varor, vilka kunde användas såsom berusningsmedel, så framginge

av de överläggningar å Barcelona-konferensen, som förekommit i samband

med textens fastställande, att sagda varor tillhörde dem, vilkas transitoförsändning

kunde förbjudas av allmänna hälsohänsyn. På sålunda

anförda skäl ansluter jag mig till den av kommerskollegium i förevarande

avseende uttalade uppfattningen.

Utom i förut berörda hänseenden överensstämmer 2 § i förslaget i allt

väsentligt med 1 § i territorialvattenslagen, dock att i det undantag från

förbudet, som avser genomfart genom Öresund, i anslutning till bestämmelse

i tullstadgan gjorts den inskränkningen, att vattenområde inom en

halv kilometer från svenska landet icke må befaras. För att förhindra

vissa yppade missbruk av samma undantagsbestämmelse har därjämte

stadgats, att undantaget gäller endast vid direkt genomfart genom Öresund.

På sätt generaltullstyrelsen i sitt yttrande anfört, bör tydligen detta stadgande

så förstås, att ett spritfartyg icke kan med stöd av undantagsbestämmelsen

uppehålla sig i Öresund ända till ett par dagar utan allenast

den tid, som efter föreliggande förhållanden bör åtgå för genomfart.

3 och 4 §§. 3 och 4 §§ motsvara utan saklig ändring 2 § 1 mom., 3 och 4 §§ i terri
torialvattenslagen,

dock att åt bestämmelsen om ansvar för det fall, att

avsikten icke varit olovlig införsel till riket, givits en sådan lydelse,, att

tydligt skall framgå, att bötesstraffet för dylikt brott, som är att anse

såsom en ordningsförseelse, skall vara oberoende av dryckernas myckenhet.

Jag erinrar vidare om att beträffande såväl den olovliga införseln till

territorialvattnet som den olovliga införseln till riket bestämmelserna om

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 223.

(i.r>

förverkande äro utbrutna från sambandet med straffbestämmelserna och

sammanförda i 7 och 8 % i förslaget.

Av lydelsen av förslagets 3 § 1 mom. första stycket framgår, att

jämväl reglerna om ansvar för försök till och delaktighet i olovlig införsel

till riket skola äga motsvarande giltighet, då fråga är om införsel till

svenskt territorialvatten.

Generaltullstyrelsen har i detta sammanhang framhållit önskvärdheten

av att i lagen direkt utsädes, att, då styrelsens tillstånd till åtals anställande

skulle inhämtas, tullpersonalen skulle äga att i avbidan på styrelsens

beslut kvarhålla ett fartyg och för ändamålet erhålla erforderlig

handräckning av vederbörande polismyndigheter. Att märka är emellertid,

att tillstånd icke erfordras för fartygs tagande i beslag, och att alltså, då

förutsättningarna för sådant beslag föreligga, några särskilda bestämmelser

icke erfordras, på den grund att tillstånd till åtal skall sökas. Föreligga

däremot icke förutsättningar för beslag å fartyg utan endast för beslag

å drycker jämte kärl och emballage, synes tillräcklig anledning icke förefinnas

att föreskriva, att det fartyg, på vilket dryckerna anträffas, skall

kunna kvarhållas.

I fråga om 5 §, som innehåller straffbestämmelserna för innehavarbrott 5 och 6 §§.

med avseende å olovligen införda drycker, samt 6 §, som innehåller bestämmelserna

om straff för bristande tillsyn å fartyg och å tåg, ävensom om

ansvarighet i visst fall för andra å fartyg anställda än befälhavare, hänvisas

till vad i den allmänna motiveringen anförts.

I 7 § äro sammanförda bestämmelserna om förverkande av olovligen 7 §.

införda drycker.

Det enda undantag från sådan förverkandepåföljd, som stadgas, avser det

fall, att av omständigheterna uppenbarligen framgår, att drycker, som införts

till svenskt territorialvatten, icke varit avsedda att olovligen införas till riket.

Detta undantag svarar mot förberörda stadgande i 3 § 1 mom. andra stycket,

enligt vilket lindrigare straff skall inträda i dylikt fall. Kontrollstyrelsen

har i denna del anfört, att, även om det vore rimligt, att förverkandepåföljd

ej drabbade drycker, som i fullt lojal avsikt fördes genom svenskt territorialvatten

från ett land till ett annat, där försäljning av dryckerna vore medgiven,

lagstadgandet icke borde erhålla sådan generell avfattning, att smugglare

skulle kunna använda sig därav för att göra svenskt territorialvatten till bas

för smuggling till annat land, där en restriktions- eller förbudslagstiftning vore

gällande. Visserligen ansluter jag mig till fullo till den uppfattningen — vilken

ju även legat till grund vid den av mig förut berörda Kristiania konferensen

— att olika länder böra vara varandra behjälpliga, då det gäller motarbetande

av spritsmugglingen. Den av kontrollstyrelsen föreslagna åtgärden i sådant

syfte anser jag mig dock icke kunna förorda, utan finner jag, att samarbetet

för spritsmugglingens bekämpande bör söka andra vägar. Vad nu föreliggande

fråga angår, torde det emellertid, såsom jag i annat sammanhang påpekat,

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 184 höft. (Sr 223.) a

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Kungl. May.ts proposition Nr 223.

i allmänhet förhålla sig så, att, då uppsåt att smuggla till annat land förelegat,

tillika förefunnits en avsikt att, om tillfälle därtill erbjöde sig, smuggla

även till Sverige, och det torde alltså i sådana fall icke ofta kunna anses

»av omständigheterna uppenbarligen framgå, att dryckerna icke varit avsedda

att olovligen införas till riket».

8 innehåller reglerna angående förverkande av forslingsredskap och därmed

likställd egendom. För dessa regler har i huvudsak redogjorts i det

föregående. Här må ytterligare framhållas allenast följande.

Då forslingsredskap vid en och samma färd anväfits för smuggling av

spritdrycker eller vin och av andra varor, blir frågan om förverkande tydligen

att bedöma med hänsyn till båda de olika brotten. Därvid skall naturligen,

jämväl vid prövning enligt varuinförsellagen av frågan, huruvida färden

varit smugglarfärd eller lasten till väsentlig del utgjorts av smuggelgods,

hänsyn tagas till de forslade spritkvantiteterna.

Det under c) i 1 mom. avsedda undantaget innefattar tydligen i regel det

fall, att ett forslingsredskap begagnas av någon, som genom brottslig gärning

kommit i besittning av detsamma.

Av vad förut anförts framgår, att forslingsredskap skall enligt de allmänna

förutsättningarna vara förverkat, även då ej drycker, som kunna bliva förverkade,

anträffas därå, och även då ej någon anträffas, som kan fällas till

ansvar eller bliva föremål för talan angående förverkande. Jag vill i detta

sammanhang också erinra om att strafföreläggande enligt förslaget icke skall

kunna meddelas, då förverkande av forslingsredskap kan ifrågakomma, samt

att beträffande dylikt förverkande icke heller det särskilda förfarande, som

svarar mot den i nuvarande förverkandeförordning föreskrivna proceduren,

skall kunna användas.

Beträffande det förut berörda stadgandet att, då forslingsredskap på grund

av ägarens ställning till saken icke kan dömas förverkat, den skyldige i

stället skall förpliktas utgiva redskapets värde, vill jag i anledning av ett

missförstånd, som kommit till synes i ett av de avgivna yttrandena, påpeka,

att stadgandet, som numera omformulerats, endast är avsett att tillämpas

för det fall, att forslingsredskap tagits i beslag och att de objektiva förutsättningarna

äro sådana, som erfordras för förverkande, d. v. s., i korthet sagt,

att redskapet använts vid verklig smugglarfärd. Det kan alltså icke, såsom

från visst håll ifrågasatts, ifrågakomma att, då forslingsredskap icke kunnat

tagas i beslag och man följaktligen icke känner det begagnade redskapets

värde, i stället utdöma ett skäligt funnet belopp.

2 mom. i 8 § innehåller bestämmelserna om förverkande av farkoster, som

användas för uppehållande av förbindelse mellan smugglarfartyg och land.

I de remitterade utkasten hava ifrågavarande farkoster angivits allenast såsom

»mindre farkoster». Då emellertid, enligt vad jag inhämtat, för uppehållande

av dylik förbindelse användas icke blott vanliga s. k. motorbåtar utan även

smärre fiskefartyg, torde, på det att tillämpningen av stadgandet icke skall

bliva alltför snäv, höra även i förevarande fall stadgas en tonnagegräns.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition År 223. (i7

Donna gräns synes mig lämpligen, i anslutning till eu gräns, som i olika

avseenden användes i tullstadgan, böra sättas till 40 tons nettodräktighet.

1 de remitterade utkasten voro i 9 § införda bestämmelser om 1''orslingsredskaps

häftande för böter. Då utkasten i denna del från olika håll mötts

med allvarliga invändningar oeh då bestämmelserna skulle kunna leda till en

del icke önskvärda konsekvenser, har jag, ehuru stadgande i den angivna riktningen

otvivelaktigt skulle hava varit till stor nytta vid motverkande av

smugglingen från fartyg, icke ansett mig böra upptaga dylikt stadgande i

förevarande lagförslag. Härav följer tydligen också, att jag icke ansett mig

kunna upptaga det i den av doktorn Ivan Bratt ingivna promemorian väckta,

vida längre gående förslaget, att rederierna skulle åläggas en betydlig straffavgift

i händelse av smuggling från deras fartyg.

I 9 § hava i stället intagits de förut berörda hänvisningarna till varuinförsellagen.

Beträffande hänvisningen till 12 § i nämnda lag anmärkes,

att rätten till husrannsakan naturligen blir att bedöma efter de straff, som

enligt den föieslagna lagen kunna följa å de olika brotten. Av hänvisningen

till 8 följer, att beträffande ersättning för förskingrad egendom samma regler

bliva gällande vid olovlig införsel, som enligt 11 § 4 mom. i förslaget gälla

för där avsedda fall.

2 KAP.

10 och 11 §§ innehålla bestämmelserna om straff för innehavarbrott be- io och il §§,

träffande olovligen tillverkade drycker samt om förverkande av dylika drycker.

1 dessa delar äro paragraferna analoga med bestämmelserna i 5 och 7 §§

för motsvarande fall beträffande olovligen införda drycker. — Därjämte innehålles

emellertid i 11 § 2 mom. stadgande angående förverkande av s. k. motbokssprit

för det fall, då redan enligt gällande bestämmelser i förverkandeförordningen

2 § andra stycket sådan påföljd kan inträda. Ordalydelsen har

emellertid ändrats, i ändamål att det klart skall framgå, att stadgandet

avser såväl det fall, då någon olovligen försålt motbokssprit, som ock det,

då dylik sprit obehörigen inköpts på en för annan person utfärdad motbok.

Såsom jag tidigare anfört, avser man med förevarande lagstiftning, bland 12 §.

.mildt, att med enahanda straff träffa olovligt innehav av spritdrycker och

vin, som varit föremål för olovlig åtgärd, denna må hava bestått i olovlig

införsel, olovlig tillverkning eller olovlig renaturering. I sistnämnda avseende

anmärkes, att med olovlig tillverkning i bestraffningshänseende likställt är,

enligt 22 § 1 mom. i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri

sprit och 11 § 1 inom. i förordningen samma dag angående vissa alkoholhaltiga

pieparat, obehörigt avskiljande av denatureringsmedel från skattefri

sprit eller alkohollialtigt preparat eller försvagande av denaturering. Därjämte

avses i förevarande förslag även det fall, att det visserligen, på grund av

de omständigheter, varunder drycker anträffas, och de uppgifter, som lämnas

av innehavaren, m. m. är uppenbart, att dryckerna varit föremål för någon av

nämnda olovliga åtgärder, ehuru det icke kan utredas för vilken. Även om det,

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:t$ proposition Nr 223.

sådan ställningen för närvarande är, torde finnas visst skäl för antagande, att dylika

mera allmänt olovliga drycker oftast faktiskt äro olovligen införda, har med

hänsyn framför allt till processuella förhållanden nu avsedda drycker ansetts

böra likställas med dem, om vilka man vet, att de äro olovligen tillverkade.

Bestämmelser i nu angivna hänseenden hava upptagits i 12 §. I denna

paragraf stadgas därjämte, att rusgivande ersättningsmedel, som varit föremål

för olovlig renatureringsåtgärd, skola vara likställda med olovligen tillverkade

spritdrycker. Utgångspunkten för ett sådant stadgande finnes i

förverkandeförordningen. Den stadgade likställigheten innebär huvudsakligen,

att de renaturerade dryckerna bliva föremål för innehavarbrott samt för beslag

och förverkande. Därjämte komma bestämmelserna om strafföreläggande,

om särskilt förfarande beträffande förverkande och om behandling av förverkad

egendom att vinna tillämpning å egendom, som avses i 12 §>.

3 KAP.

13 och 14 §§. Frågorna om laga domstol och om åtalsrätt behandlas i förslagets 13 och

14

I 15 § i varuinförsellagen stadgas, att åtal för brott, som avses i nämnda

lag, skall ankomma på tullverkets vederbörande åklagare, beslagare obetaget att,

därest åklagaren vägrar åtala, underställa frågan generaltullstyrelsens prövning.

I 16 § 1 mom. av nämnda lag föreskrives vidare, att mål angående brott, som avses

i lagen, skall, även i det fall att straff skall bestämmas enligt allmänna

strafflagen, anliängiggöras vid tullmålsdomstolen för den plats, där brottet

skett eller blivit upptäckt. Där brottet skett eller upptäckts å inkommande fartyg,

skall målet anhängiggöras vid tullmålsdomstolen för den plats, dit den

brottslige med fartyget först ankommer eller där han eljest träffas. I 2

mom. av samma paragraf stadgas, att tullmålsdomstol är för stad, där

såväl rådhusrätt som tullkammare eller på avdelningar fördelad tullförvaltning

finnes, stadens rådhusrätt och för annan ort rådhusrätten i närmaste

stad, där tullkammare eller tullförvaltning, som nyss nämnts, finnes, eller

gränstullrätt, om sådan är närmare.

Jämlikt territorialvattenslagen äga dessa bestämmelser motsvarande giltighet

i fråga om brott mot samma lag.

Tydligen finnes icke någon anledning att beträffande olovlig införsel av

spritdrycker till riket eller till svenskt territorialvatten göra någon ändring i

denna huvudregel. Vad åter angår laga domstol beträffande de s. k. innehavarbrotten

är saken icke lika klar. Då man önskar straffa befattning med

»olovlig» sprit över huvud, oberoende av om spriten är olovligen införd eller

olovligen tillverkad, lärer denna fråga icke kunna lösas, utan att olägenheter av

ena eller andra slaget inträda. Det kan nämligen uppenbarligen icke ifrågakomma

att överföra målen angående olovlig tillverkning från allmän underrätt

till tullmålsdomstol. På grund av det nära samband med efterföljande delaktighet

i respektive huvudbrott, som innehavarbrottet ofta äger i de fall, då det

är tydligt, av vad slag spriten är — något som gör, att det ofta först under rätte
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

(59

gången blir klart, huruvida eu tilltalad skall dömas för delaktighet i huvudbrottet

eller för innehavarbrott — torde lämpligen dessa typfall böra gå till

samma domstol som respektive huvudbrott: smuggling eller olovlig tillverkning.

Vid sådant förhållande är det tydligen icke möjligt att generellt hänföra

alla innehavarbrott till vare sig smugglingsbrottens eller tillverkningsbrottens

forum. En kategorisk uppdelning av innehavarbrotten på dessa

båda fora låter sig synbarligen icke heller göra med hänsyn till de fall, då

utredning icke vinnes om spritens beskaffenhet. Viss frihet beträffande forum

torde vid sådant förhållande icke kunna undvikas. Bestämmelserna i ämnet

hava ur nu anförda synpunkter ansetts böra utformas så, att mål angående

brott och förverkandepåföljd, varom sägs i 1 kap., skola gå till tullmålsdomstol

— dock att mål angående innehavarbrott, som avses i 5 §, d. v. s. i vilka det

är uppenbart, att spriten är olovligen införd, jämväl skola kunna instämmas

till'' allmän domstol — och att mål angående brott om förverkandepåföljd

enligt 2 kap. skola gå till allmän domstol. Valfriheten beträffande i 5 §

avsedda brott har framför allt föranletts därav att, såsom i avgivna yttranden

anförts, det kan inträffa, att någon ertappas för olovligt innehav av

smuggelsprit långt inne i landet, därifrån avståndet till närmaste tullmålsdomstol

är betydande.

Till allmän domstol hava alltså primärt hänförts även innehavarbrott,

som avses i 10 §, jämförd med 12 §, d. v. s. sådana fall, där man ej vet, huruvida

spriten är olovligen införd eller olovligen tillverkad. Detta förslag har

föranletts bland annat därav, att i dylika fall samband med smugglingsbrottet,

i varje fall vad angår det subjektiva rekvisitet, knappast är skönjbart. Med

hänsyn särskilt till att det ofta först under en rättegång lärer komma att visa

sig, huruvida ett innehavarbrott är att hänföra till 5 § eller till 10 §>, eventuellt

jämförd med 12 §, hava emellertid i förslaget införts sådana bestämmelser,

att en domstol icke någon gång skall på grund av nyssnämnda forumregler

behöva avvisa ett instämt mål angående innehavarbrott. Enligt förslaget skall

nämligen såväl tullmålsdomstol som annan domstol kunna taga upp ett instämt

mål angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, även om det

genast eller under målets vidare behandling visar sig, att målet enligt huvudregeln

bort gå den andra vägen. I samband med föreskrift i sådant hänseende

hava till förenkling och undvikande av omgång intagits bestämmelser,

avseende att tullmålsdomstol, respektive allmän domstol, skall kunna

till behandling upptaga även ett huvudbrott med avseende å olovlig befattning

med spritdrycker och vin, ehuru brottet egentligen hör till domstol av

det andra slaget, samt att eu åklagare, som instämmer talan angående viss

olovlig befattning med sådana drycker, skall, då omstämda handlingen eller

handlingskomplexet tillika innefattar olovlig befattning, beträffande vilken

domstolen enligt huvudregeln ej är behörig, kunna det oaktat samtidigt till

domstolen instämma talan jämväl i sist avsedda del. Reglerna om måls

upptagande vid annan domstol än det regelmässiga forum hava, i analogi

med vad som för motsvarande fall föreslagits i proposition nr 3 till innevarande

års riksdag med förslag till lag angående domstols behörighet i

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

fråga om upptagande av vissa brottmål, ansetts böra gälla allenast under

förutsättning, att målets upptagande tinnes kunna ske utan men för utredningens

fullständighet och att det eljest med hänsyn till kostnader och andra

omständigheter finnes lämpligt.

Dylika regler hava betydelse framför allt för de fall, då såväl försäljningsförseelse

som annat, här avsett brott föreligger. Redan nu hava visat sig olägenheter

av att mål angående olovlig införsel och angående olovlig försäljning

av samma parti rusdrycker gå till olika domstolar eller olika avdelningar av

samma domstol. Efter införande av innehavarstraff kunna dylika konkurrensfall

väntas bliva ganska talrika, och det har då ansetts lämpligt, att en handling

eller ett handlingskomplex i alla avseenden, i vilka brottslighet föreligger,

skall kunna bedömas i ett sammanhang. Bestämmelser av dylik innebörd

torde icke behöva föranleda konflikt mellan olika åklagarmyndigheter eller

medföra oreda i rättstillämpningen. Det är nämligen tydligt, att de föreslagna

reglerna icke kunna verka rubbning i respektive åklagares skyldighet att, vid

äventyr av ansvar för tjänstefel, i av dem utfärdade stämningar riktigt rubricera

en åtalad gärning och icke till annan domstol än den, som enligt huvudregeln

är laga domstol, instämma den sålunda rubricerade gärningen. Enda

undantaget från denna regel är det nyssnämnda fallet, att en åklagare i händelse

av brottskonkurrens exempelvis skall kunna stämma in till tullmålsdomstol

jämte tullmål även mål angående brott, som, om det förekommit ensamt, bort

gå till allmän domstol. Vad särskilt i in i e ha va rbr ot te n beträffar, torde det

emellertid i praktiken sannolikt komma att gestalta sig så, att exempelvis en

tullåklagare, som erhållit rapport om ett beslag, kommer att upptaga saken

utom i de fall, då han är förvissad om, att spriten icke är smuggelgods.

I fråga om åtalsrätt bör huvudregeln vara den, att i mål, som primärt

skola gå till tullmålsdomstol, talan skall föras av vederbörande tullåklagare,

d. v. s. tullfiskal, där sådan finnes, och eljest vederbörande tullförvaltare,

samt att, då mål skall gå till allmän domstol, vederbörande allmänne åklagare

är rätt åklagare. Därjämte bör tydligen stadgas, att, då enligt förut

berörda undantagsregler tullmålsdomstol skall kunna upptaga mål, som regelmässigt

skall gå till allmän domstol, och vice versa, den åklagare, som

instämt målet, skall vara behörig att fortsätta målets utförande, samt att, då

åklagare instämmer talan angående gärnings brottslighet i visst avseende,

han skall vara behörig att instämma talan angående gärningens brottslighet

i andra avseenden, som eljest ej tillhört hans handläggning.

15 §• 15 § innehåller bestämmelserna om beslagsrätt. Enligt varuinförsellagen

skall tulltjänsteman, polisman eller lotstjänsteman, som anträffar egendom,

vilken skäligen kan antagas enligt nämnda lag vara förverkad, taga egendomen

i beslag. Enligt brännvinstillverkningsförordningen verkställes beslag

av lands- eller stadsfiskal eller av kronobetjänt eller av person, vilken särskilt

förordnats att vaka över efterlevnaden av nämnda förordning. Förstnämnda

regel bör tydligen gälla beträffande spritdrycker och vin, som skäligen kunna

antagas vara förverkade enligt den särskilda lagen, på den grund att de äro

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj:ts proposition Nr 223. .71

olovligen införda. Ä andra sidan böra tydligen, då vad i sistnämnda lag

stadgas om olovlig tillverkning av drycker endast är supplementärt till brännvinstillverkningsförordningen,

beträffande olovligen tillverkade drycker, som enligt

den särskilda lagen skola vara förverkade, gälla samma regler angående beslagsrätt

som jämlikt förordningen. Svårighet uppstår då tydligen beträffande de drycker,

om vilka man icke vid den tid, då fråga om beslag uppkommer, vet, huruvida

de äro olovligen införda eller olovligen tillverkade. I överensstämmelse med

vad förut anförts synes denna fråga böra lösas så, att regler, överensstämmande

med brännvinstillverkningsförordningens, meddelas beträffande all förverkandepåföljd

på grund av 2 kap. i den särskilda lagen. Att såsom följd av

en sådan regel de drycker, vilka skäligen kunna antagas vara olovligen införda,

kunna bliva beslagtagna såväl i den ena som i den andra ordningen, synes

icke kunna undvikas men lärer icke behöva föranleda olägenhet.

It)—18 §§ i förslaget innehålla bestämmelserna om strafföreläggande, om 16—18 §§.

verkan därav samt talan däremot. Jag åberopar i dessa delar vad som anförts

i den allmänna motiveringen, varjämte jag angående detaljerna tilllåter

mig att hänvisa till författningstexten. Här må därjämte rörande

överklagande av föreläggande nämnas följande. Viss annan formulering än''

den av processkommissionen omförmälda liar kommit till användning, på

den grund att föreläggande nu införes blott för ett begränsat rättsområde.

Man bör vidare hålla i sär frågan om föreläggandes giltighet och giltigheten

av den enskilda viljeförklaring, som påteckning av godkännande innebär.

Talan bör tydligen kunna föras om ogiltighet, enligt allmänna rättsgrundsatser,

av denna viljeförklaring, oaktat genom påteckningen ett formellt

gällande föreläggande kommit till stånd. Vad angår besvärstiden, synes

den böra löpa från den tid, då föreläggande i och med straffets utkrävande

gjorts gällande mot vederbörande och då innebörden av hans godkännande

alltså senast blivit påtaglig. — Ordalagen beträffande anställande av åtal,

då föreläggande ej godkännes, äro avfattade med hänsyn till att föreläggande

naturligen icke skall ges, med mindre förutsättningarna för åtal föreligga.

Självfallet kunna dock omständigheter senare tillkomma, som göra, att, sedan

tiden för godkännande av föreläggande förgått, anledning till åtal icke vidare

förefinnes.

I 19—24 §§ hava sammanförts vissa mera processrättsliga stadganden be- 19—24 §§.

träffande egendoms förverkande, nämligen dels angående rätt att i vissa fall

föra talan om sådan påföljd, oaktat ägaren icke är svarande, dels angående

ett särskilt, övervägande administrativt förfarande.

I varuinförsellagen finnas icke några uttryckliga stadganden i frågan, mot

vem talan angående förverkande av egendom skall riktas. Av lagens ordalydelse

framgår emellertid, att, då någon fälles till ansvar för olovlig införsel

eller delaktighet däri, frågan om införd egendoms eller begagnat forslingsredskaps

förverkande avgöres i målet, även om den tilltalade är annan

än ägaren. Anmärkas kan, att i 1907 års brännvinstillverkningsförordning

intagits uttrycklig bestämmelse därom, att, om sådan förbrytelse blivit be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

gången, att redskap, mäsk, brännvin eller förvaringskärl skola dömas förbrutna,

denna påföljd skall inträda, även om den, som begått förbrytelsen,

icke är ägare av godset (39 § 3 mom.). Av 17 § i varuinförsellagen synes även

framgå, att förverkandetalan kan föras mot forsiare av olovligen infört gods,

varvid med forsiare tydligen bör likställas annan, som tagit sådan olovlig befattning

med smuggelgods, att han kan fällas till ansvar enligt nämnda lag.

I nu förevarande lagförslag hava, bland annat på grund av tillkomsten av innehavarstraff

och lagfästande av möjligheten av att egendom kan dömas förverkad

utan samband med fråga om ansvar, ansetts böra meddelas uttryckliga

regler till förekommande av ovisshet om mot vem talan om förverkande bör

anställas. I sådant hänseende måste skillnad göras emellan förverkande av

forslingsredskap och förverkande av annan egendom. Huvudregeln — som

innehålles i 19 § andra stycket — bör visserligen i båda fallen vara, att,

då fråga ej är om ansvar, förverkandetalan skall föras i främsta rummet

mot ägaren men, om denne ej är känd eller ej kan med stämning anträffas,

mot brukare, forslare eller annan innehavare av egendomen. Likaså

bör i båda fallen, i överensstämmelse med varuinförsellagens stadgande!!,

domstol kunna pröva frågan om egendomens förverkande, även då ägare eller

innehavare, ehuru lagligen stämd, ej inställt sig vid rätten. Däremot böra

reglerna bliva olika, då ägare eller innehavare icke är känd eller icke kunnat

med stämning anträffas. Då fråga är om annan egendom än forslingsredskap,

stadgas i 20 § 1 mom. första stycket, att åklagaren i sådant fall har att

använda det i 20 § 3 mom. och följande paragrafer stadgade särskilda förfarandet

beträffande förverkande. Är det däremot fråga om forslingsredskap,

bör domstol, jämlikt stadgande i 20 § 1 mom. andra stycket, efter framställning

av åklagaren, i överensstämmelse med vad i 17 § första stycket av varuinförsellagen

sägs, utfärda kungörelse om beslaget och eventuellt pröva frågan, utan

hinder av att ej någon anmäler sig hos domstolen.

Även för det fall att talan föres jämväl om straff, synes, då fråga är om

förverkande av forslingsredskap, viss modifikation böra göras i vad som lärer

följa av varuinförsellagens nyss återgivna bestämmelser, detta med hänsyn till

den stora utvidgning av antalet fall, då förverkande av dylikt redskap kan

ifrågakomma. Det har nämligen ansetts, att frågan om förverkande icke bör

prövas, med mindre ägaren haft tillfälle att inträda som part i rättegången

och värja sitt gods. Bestämmelser i sådant hänseende hava intagits i 19 §

första stycket.

Det nyss avsedda särskilda förfarandet beträffande förverkande av annan

beslagtagen egendom än forslingsredskap, varom reglerna hämtats från

gällande förverkandeförordning och för vilket jag i den allmänna motiveringen

redogjort, avhandlas i 20 § 3 inom. samt i 21—23 §§. Enligt vad jag

tidigare anfört, har detta särskilda förfarande inpassats i den allmänna rättsproceduren

påföljande sätt. En åklagare skall, såvida ägare eller innehavare av beslagtagna

drycker är känd och kan med stämning anträffas, även då ansvarstalan ej

föres, alltid hava möjlighet att till domstol instämma talan angående egendoms

förverkande, men, om han finner det uppenbart, att beslagtagna spritdrycker eller

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts -proposition Nr 223.

73

vin skola vara förverkade, skall han, då ansvarstalan ej föres, kunna använda sig

av förverkandcförordningens särskilda förfarande. Dä ägare eller innehavare av

beslagtagna sådana drycker ej är känd eller ej kunnat med stämning anträffas,

skall användande av detta förfarande vara obligatoriskt. Misslyckas åklagare vid

användande av nämnda förfarande, i det att vederbörande myndighet avslår

av honom i sådant hänseende gjord framställning, skall han ändock äga instämma

talan till domstol, om han finner skäl därtill. Anställes ej talan vid

domstol och begagnar sig ej åklagaren av det särskilda förfarandet eller gör

han detta men får avslag å sin framställning och instämmer ändock ej talan

vid domstol, bör han häva beslaget. Då fråga här endast är om förverkandetalan

utan samband med ansvarsyrkande, och då strafföreläggande icke kan

meddelas i sådant fall, behöver hänsyn här ej tagas till sådant föreläggande.

I den allmänna motiveringen har framhållits innebörden av att förverkandeförfarandet

sålunda infogats som ett led i den allmänna proceduren.

Jag vill endast ytterligare understryka, att en av principerna för omläggningen

varit, att, om över huvud i något som helst sammanhang fråga berörande

beslagtagen egendom kommer inför domstol, frågan om egendomens

förverkande skall slutgiltigt prövas i domstolsväg, så att den särskilda formen

för förverkande ej skall kunna tillgripas subsidiärt till domstolsförfarandet.

Härav bör även följa, att, såsom stadgats i 23 §, domstolsförfarande avbryter

förfarande i den särskilda ordningen.

Förslaget innebär i vissa, Ifuvudsakligen formella hänseenden avvikelser

från förverkandeförordningens nu gällande bestämmelser. Den mest i ögonenfallande

av dessa avvikelser är den, att enligt förverkandeförordningen den

åtgärd av åklagare — eller i förekommande fall överståthållarämbetet eller

poliskammare ■— som inleder här avsett förfarande, är att anse såsom själva

beslagsbeslutet, ehuru av vissa uttryck i förordningen synes framgå, att beslaget

anses hava skett redan dessförinnan. Enligt förslaget åter föreligger

beslagsbeslut i och med att varan av vederbörande beslagare tages

i beslag. Det beslut, som inleder det särskilda förfarandet, bör därför anses

såsom ett efter prövning av i lagen angivna förutsättningar meddelat förordnande,

att beslaget skall tillsvidare bestå, vilket beslut har den innebörden,

att domstolsförfarande icke kommer till stånd men att inom viss kortare tid

det särskilda förfarandet skall inledas. En följd av denna konstruktion blir

nyss återgivna bestämmelse därom att, sedan åklagarens framställning om

dylikt förordnande avslagits, beslaget icke därigenom blir hävt, utan att därför

fordras åklagarens beslut, fattat efter förnyad prövning, huruvida han

bör instämma saken till domstol.

I vissa av de yttranden, som avgivits till kontrollstyrelsen i anledning av

frågan om förlängning av förverkandeförordningens giltighetstid, hava framställts

yrkanden om detaljändringar i olika hänseenden. Kontrollstyrelsen har

ansett ändring böra föranledas allenast i en punkt. I de delar, vari kontrollstyrelsen

avstyrkt nämnda ändringsförslag, delar jag kontrollstyrelsens upp
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

fattning. Flertalet förslag hava för övrigt besvarats eller förfallit på grund

av den ändrade ställning, som det särskilda förverkandeförfarandet erhållit i

lagförslaget. Jag torde icke behöva närmare ingå på dessa frågor.

Den punkt, vari ändring föreslås av kontrollstyrelsen, är fjärde stycket

av 5 § i förverkandeförordningen, där det föreskrives, att, då beslagtagen

varas värde ej uppgår till trettio kronor, om förverkandepåföljd skall undgås,

missnöje skall anmälas inom sextio dagar, efter det beslaget ägt rum. I anslutning

till ett av polismästaren i Stockholm väckt förslag har kontrollstyrelsen

hemställt, att tidsfristen i sådant hänseende måtte bestämmas till

trettio dagar från det att beslut, som inleder det särskilda förfarandet, fattats

angående beslaget. I överensstämmelse med detta förslag har i 21 § 2 mom.

av förevarande förslag motsvarande tidrymd bestämts till trettio dagar från

det förordnande meddelats, att beslaget skall bestå.

En mindre ändring innebär också det föreslagna stadgandet i 21 § 1 mom.

att delgivning av meddelat förordnande alltid skall verkställas av åklagaren.

Enligt gällande förordning skall nämligen delgivning ombesörjas av den

myndighet, som fattat beslut angående beslaget. Med den nya ställning, det

särskilda förverkandeförfarandet fått i den föreslagna lagstiftningen, har det

synts lämpligare, att dylik delgivning i alla fall ombesörjes av åklagaren.

Jämväl i sista stycket av 22 §, motsvarande sista stycket i 6 § av förverkandeförordningen,

har viss jämkning skett, beroende därpå att särskilt stadgande

om att egendomen skall förklaras -förverkad, enligt förslaget icke

erfordras i detta sammanhang.

Med hänsyn till att uttryckliga föreskrifter meddelats om att talan om egendoms

förverkande skall kunna föras utan samband med ansvarstalan, synes det

lämpligt att uttryckligen föreskriva, att talan mot utslag i sådant mål må

fullföljas i högre rätt, på sätt som för utslag i brottmål i allmänhet är stadgat.

Sådant stadgande har intagits i 24 §. Motsvarande bestämmelse finnes i

förordningen den 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m. rörande

brott mot samma förordning.

5 och 26 §§ I 25 och 26 §§ i förslaget meddelas vissa bestämmelser i formellt hänseende

angående förfarande med beslagtagen egendom. Bestämmelserna i 25 §

sammanhänga med de nyss återgivna forumreglerna. Då det nämligen kan

komma att inträffa, å ena sidan att allmän domstol förklarar egendom förverkad

på grund av smugglingsbrott, och å andra sidan att tullmålsdomstol

förklarar egendom förverkad på grund av olovlig tillverkning eller därmed

likställt brott, och då det vidare måste anses lämpligt, att vid den fortsatta

behandlingen av ärendet, såsom egendomens försäljning och fördelning av

försäljningssumman, förfares på sätt, som i allmänhet är föreskrivet om egendom,

förverkad genom ifrågavarande brott, har det ansetts erforderligt att

stadga, att efter det dom, på sätt här åsyftas, blivit meddelad, den förverkade

egendomen skall överlämnas till den myndighet, som skolat handhava

försäljningen och fördelningen, om målet gått den regelrätta vägen.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 223.

75

Tydligen böra, om detta förslag vinner bifall, motsvarande administrativa

bestämmelser meddelas därom att en allmän domstol, som dömer enligt

1 kap. i lagen, skall insända utslaget till generaltullstyrelsen och att, i motsatt

fall, tullmålsdomstolen skall avgiva uppgift beträffande utslag rörande brott

mot 2 kapitlet.

Vad angår sättet för försäljningen av förverkad egendom göres i 26 § i föreliggande

förslag skillnad mellan spritdrycker och vin — lika därmed behandlas

rusgivande ersättningsmedel —, å ena, samt forslingsredskap och vad

därtill hör, å andra sidan. Beträffande den förstnämnda gruppen av egendom

synas bestämmelserna i 90 § 2 mom. i 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning

lämpligen böra äga giltighet. I anledning av vad som av en myndighet

yttrats vill jag därutinnan erinra om bestämmelsen i nämnda lagrum

att, i fall beslagtagen egendoms värde är så ringa, att det ej kan anses motsvara

kostnaden för forslingen, varan skall bevisligen förstöras.

Beträffande förfarande med förverkat forslingsredskap m. m. synas de i

varuinförsellagen för motsvarande fall meddelade bestämmelser böra i tilllämpliga

delar äga giltighet.

För bestämmelserna angående bötesfördelning, vilka finnas införda i 27 §

1 och 2 mom., har redogörelse lämnats i den allmänna motiveringen. Här

återstår i denna del endast att framhålla följande. I ett av de inkomna

yttrandena har föreslagits, att den fond, som enligt förevarande förslag skall

användas till uppmuntran av polismän, skulle i stad, där poliskammare

finnes, handhavas av denna och icke av magistraten. Ehuru detta förslag

i flera avseenden synes välgrundat, torde det knappast vara lämpligt att i

denna lag införa en sådan bestämmelse. Avsett är nämligen, att vad som

inflyter enligt den blivande lagen, icke skall bilda någon särskild fond utan

ingå i de allmänna fonderna för här omförmälda ändamål, och motsvarighet

till det föreslagna stadgandet saknas i det flertal författningar, i vilka föreskrivas

avsättningar till dessa fonder.

Då på grund av det särskilda förfarandet frågan om egendoms förverkande

kan komma att bliva avgjord annorledes än genom domstols utslag, erfordras,

i överensstämmelse med stadgande i förverkandeförordningen, föreskrift om

sättet, på vilket fördelningen av försäljningssumman för dylik egendom skall

fastställas. Stadgande i sådant hänseende har intagits i 3 mom. av 27 §.

Där har även införts stadgande om att verkställighetsmyndigheten skall

pröva fördelningen av böter, ålagda genom strafföreläggande, samt av försäljningssumman

för egendom, som på grund av godkänt sådant föreläggande

blivit förverkad.

Redan med nuvarande lagstiftning hava förekommit fall av konflikt mellan

bestämmelserna om fördelning av försäljningssumman för förverkad egendom,

i det att, exempelvis då talan förts vid en domstol om olovlig försäljning

av egendom och vid annan domstol om smuggling av samma egendom,

åklagaren vid förstnämnda domstol gjort anspråk på andel, som enligt ut
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

slaget i tullmålet skolat tillkomma beslagaren. Visserligen avses med den nya

lagstiftningen, att dylik dubbelbehandling vid olika domstolar skall före- kommas, men då med införandet av innehavarstraff och av andra regler an- gående försäljningssummans fördelning vid sådant brott, än vid försäljnings- eller tillverkningsbrott, konflikttillfällena kunna antagas bliva vanligare,

synes en bestämmelse i syfte att undvika sådana konflikter lämpligen böra

införas. Så har ock skett i 4 mom. av 27 §, och har det ansetts, att i dy- lika fall den särskilda lagstiftningen bör äga företräde.

28 §.

28 § innehåller erforderliga bestämmelser om förvandling av böter.

Övergångs-

bestämmel-

ser.

I övergångsbestämmelserna har intagits den förut omförmälda föreskriften

till utmärkande av att beträffande olovlig införsel av spritdrycker och vin

varuinförsellagen sättes ur kraft, så länge den särskilda lagen gäller, natur- ligen med den inskränkning, som följer av de hänvisningar till varuinförsel- lagen, som — för att parallellbestämmelser skulle undvikas och den särskilda

lagen icke allt för mycket svälla uf — gjorts i sistnämnda lag. Det har

icke ansetts erforderligt eller lämpligt att till varuinförsellagen foga ett

stadgande av motsvarande innehåll.

Med antagande av den särskilda lagen bör tydligen territorialvattenslagen,

som eljest skulle gälla till den 1 januari 1926, upphöra att äga giltighet.

I överensstämmelse med vad i sistnämnda lag skett, synes böra föreskrivas, att,

då gärning, som avses i den särskilda lagen, blivit begången under tiden för

lagens giltighet, de i lagen meddelade bestämmelserna skola jämväl efter ut- gången av nämnda tid tillämpas med avseende å gärningen. Motsvarande

bestämmelse bör tydligen gälla i fråga om förfarande med egendom, som un- der lagens giltighetstid tagits i beslag.

Generaltullstyrelsen har i sitt yttrande anfört, att slutstadgandet syntes

lämpligen kunna fullständigas med regler för bötesfördelning vid konflikt

mellan äldre och nyare lag, och att reglerna därom syntes böra bliva de- samma, som kommit till tillämpning i de i Nytt Juridiskt Arkiv årg. 1923 sid.

490 och följande refererade rättsfallen. Då övergångsbestämmelser i sådant

hänseende icke plägat meddelas och då genom de åberopade rättsfallen — enligt

vilka till grund för bötesfördelning lagts de bestämmelser, som gällde vid den

tidpunkt, då den domstol, som först fällde till ansvar, exempelvis hovrätt,

meddelade sitt utslag — frågan får anses genom praxis avgjord på ett sätt,

som äger tillämpning jämväl beträffande övergången mellan äldre och nya

regler på förevarande område, synes mig dylik bestämmelse icke böra

meddelas.

Förslaget till lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147)

om straff för olovlig varuinförsel.

Såsom tidigare anförts, hava vissa ändringar i varuinförsellagen ansetts

erforderliga i samband med införande av förevarande särskilda lagstiftning.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

77

Den ändring, som föreslås i 1 § 1 mom., föranledes av att särbestäm- i § i och

melserna för det fall, att olovlig varuinförsel haft till föremål spritdrycker 2 momeller

vin, utbrutits till en särskild lag. Av denna ändring föranledes formell

jämkning jämväl i 2 mom.

Den förordade ändringen i 1 § 9 mom. innebär i sak, att, jämväl då fors- i § 9 mom.

lingsredskap utgjorts av dragare och fordon, förutsättning för förverkande

skall vara, att redskapet begagnats i väsentligt syfte att företaga olovlig varuinförsel.

I samband med frågan om förverkande av forslingsredskap på

grund av spritsmuggling har jag tidigare anfört, att denna regel syntes böra

enligt den särskilda lagstiftningen gälla, framför allt på grund av den stora

utvidgningen av området för förverkande. Vissa skäl torde emellertid kunna

anses tala för att även varuinförsellagen får motsvarande innehåll. Stöd

för denna uppfattning erhålles av fall, som förekommit i praktiken.

Den föreslagna ändringen i 6 § innebär allenast, att särbestämmelserna f> §•

angående spritsmuggling uteslutits. Att det oaktat spritsmugglingen bör

verka itererande enligt varuinförsellagen, har jag framhållit i det föregående.

I 9 § i varuinförsellagen finnes stadgande därom att, därest beslag skett 9 och 10 §§.

men för den brottsliga gärning, som föranlett beslaget, åtal icke väckes eller

framställning om kungörelse icke göres inom en månad från beslagets verkställande,

beslaget skall gå åter. Motsvarighet till denna bestämmelse fanns

icke i tullstadgan och ej heller i det generaltullstyrelsens förslag,

som låg till grund för lagstiftningen. Bestämmelsen har i tillämpningen

visat sig medföra betydande olägenheter. Särskilt från Norrland har anförts,

att det på grund av den långsamma postgången ofta visat sig omöjligt att

inom den föreskrivna tiden medhinna såväl insändande av beslagsrapport

som den utredning, som erfordras, innan åtal anställes, samt delgivning

av stämning. Det har från olika håll anförts såsom ett önskemål, att ifrågavarande

bestämmelse måtte utgå, och, då densamma icke synes föranledas

av något väsentligt behov men tydligen kan bliva hinderlig vid tillämpningen

av den skärpta spritsmugglingslagstiftningen, har jag ansett mig

böra i detta sammanhang föreslå, att bestämmelsen får utgå. Jag vill

erinra om att korrektiv mot sakens förhalning från åklagarens sida finnes

bland annat i bestämmelsen att fråga om beslag skall, intill dess saken varit

före vid domstol, kunna dragas under generaltullstyrelsens prövning. Av den

föreslagna åtgärden föranledes även jämkning i 3 mom. av 10 §.

Jämväl i 12 § synes böra göras viss mindre ändring, innebärande komplet- 12 §<

tering av förteckningen å de myndigheter, som skola kunna giva förordnande

om husrannsakan. Då anledning synes icke hava funnits att icke i denna

förteckning upptaga chef för polisväsendet i stad, där polisväsendet är skilt

från åklagarmyndigheten, eller kustbevakningsinspektör och chef för kustbevaknings-

eller gränsbevakningsdistrikt vid tullverket, hava nu nämnda

befattningshavare införts i förteckningen.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

22 §. Till innevarande års riksdag kommer att framläggas förslag om ändrade

grunder för tobaksbeskattningen. Enligt det förslag, jag i sådant avseende

har för avsikt att framdeles anmäla, skall den tull, som för närvarande

utgår för tobaksvaror av olika slag, utom beträffande arbetad tobak, som

medföres av resande, icke vidare utgå utan ersättas med tobaksskatt. Varuinförsellagen

avser endast olovlig införsel — d. v. s. införsel utan behörig

tullangivning — av tullpliktiga varor. Då flertalet tobaksvaror icke längre

skola vara tullpliktiga, ehuru varorna i införselhänseende — på grund av

att även framgent särskild avgift, ehuru i form av tobaksskatt, kommer att

upptagas i samband med införseln — komma att vara likställda med tullpliktiga

varor, erfordras uppenbarligen särskild bestämmelse av innebörd,

att tobaksvaror, ehuru icke tullpliktiga, skola i de avseenden, som behandlas

i varuinförsellagen, vara likställda med tullpliktiga varor. I sådant hänseende

behövliga föreskrifter synas lämpligen kunna införas såsom eu ny

paragraf i varuinförsellagen med ordningsnummer 22, och torde förslag därom

böra upptagas i detta sammanhang.

Enligt nämnda lag är straffet ställt i förhållande till de å den olovligen

införda varan belöpande tullavgifter. Då, såsom nämnt, tullavgift i regel icke

vidare kommer att utgå för tobaksvara, måste tydligen denna bestämmelse

ersättas med en annan, som lämpligen bör sätta straffet i relation till varans

myckenhet. Med utgångspunkt från de för närvarande utgående tullavgifterna

för tobak och de sålunda faktiskt gällande skattesatserna har straffskalan

föreslagits till lägst 2, högst 10 kronor per kilogram av den olovligen

införda myckenheten, detta då fråga är om olovlig införsel av oarbetad

tobak och tobaksmjöl. Beträffande annan tobak bör, även då den smugglande

icke är resande, i överensstämmelse med vad som för närvarande

gäller enligt 1 § 7 inom. i varuinförsellagen, till grund för straffet läggas

den tullavgift, som skulle hava utgått, därest resande infört varan.

I anslutning till införandet av nämnda 22 § bör 1 § 7 mom., som innehåller

bestämmelserna om straffets beräkning, då annan än resande inför

tobaksvara, utgå.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att på grund av den i vissa trakter

betydliga tobakssmugglingen det ifrågasatts att låta den skärpta lagstiftning,

som nu behandlas, omfatta även tobaksvaror. Då jag ej nu upptagit detta

förslag, har det varit dels på den grund att utbredningen av tobakssmugglingen

icke är så stor och verkningarna därav på folkmoralen icke så starka, som fallet är

beträffande spritsmuggling, varför de mycket stränga åtgärder, som nu föreslås,

icke kunna anses tillfullo betingade av tobakssmugglingen, dels ock att

fjolårets riksdag avböjde då framlagt förslag att inrymma tobakssmugglingen

under den för smuggling av spritdrycker föreslagna, strängare straffskalan.

Tydligt är emellertid, att statsmakterna i fortsättningen böra hava sin uppmärksamhet

riktad på den utveckling, tobakssmugglingen kan erhålla.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

79

De i varuinförsellagen sålunda föreslagna ändringarna hava ansetts vara

av natur att böra göras definitiva. Det förutsattes nämligen, att så länge

över huvud särbestämmelser erfordras för det fäll att olovlig varuinförsel

haft till föremål spritdrycker eller vin, dessa särbestämmelser komma att

bliva av den omfattning, att de lämpligast, på sätt i förevarande förslag

skett, böra upptagas i en särskild lag.

Förslaget till förordning angående förverkande i visst fall av spritdrycker

och vin.

Tidigare har anförts, att den i 1 § i gällande förverkandeförordning befintliga

bestämmelsen om förverkande av rusdrycker, som anträffas bos den,

vilken dömes till ansvar för fylleri, ansetts böra brytas ut till en särskild

förordning. Skälen härför hava varit i huvudsak följande. Såväl år 1921

som år 1922 anförde lagrådet vid behandlingen av förslaget till förverkandeförordning,

att ifrågavarande bestämmelser uppenbarligen rätteligen hörde

hemma i strafflagens 18 kapitel och att det näppeligen kunde försvaras att

i en permanent lagstiftning bibehålla bestämmelserna i förverkandeförordningen.

Emellertid har 1920 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt

om utredning angående revision av gällande lagbestämmelser mot

fylleri och dryckenskap samt framläggande för riksdagen av de förslag, vartill

utredningen kunde giva anledning. I utskottsutlåtandet i frågan, vilket

åberopades i nämnda riksdagsskrivelse, hade anförts, bland annat, att det vore

önskvärt, att erforderlig höjning av den i 18 kap. 15 § stadgade bötessatsen

för fylleri ägde rum. I yttranden, som avgivits i anledning av denna riksdagsskrivelse,

hava flera myndigheter ifrågasatt, att bestämmelserna om fylleriansvar

borde utbrytas ur strafflagen och anslutas till rusdryckslagstiftningen.

Enligt vad jag inhämtat, kommer visserligen icke förslag i anledning

av nämnda riksdagsskrivelse att föreläggas innevarande års riksdag, men

frågan torde dock utan längre uppskov komma under behandling. Det kan

vid sådant förhållande tydligen knappast vara lämpligt att nu göra en

utvidgning av ett stadgande i strafflagen, vars utbrytande därur ifrågasättes.

Å andra sidan har det ansetts uppenbart, att förevarande förverkandepåföljd

icke har sådant samband med de förverkandebestämmelser,

som i övrigt i det föregående berörts, att det kan vara lämpligt att inflytta

bestämmelserna om densamma i den särskilda lagen. Nu anförda omständigheter

hava föranlett den anordningen, att stadgandena om ifrågavarande

förverkandepåföljd utbrutits till en särskild förordning med en begränsad

giltighetstid av samma längd som den, vilken föreslås för den särskilda

lagstiftningen, detta i ändamål att sedermera frågan om föreskrifternas

sammanförande med stadgandena angående fylleriansvar — vare sig i

strafflagen eller i särskild lagstiftning — ånyo skall upptagas till bedömande.

I sak innebär den föreslagna särskilda förordningen icke någon ändring

mot vad som för närvarande gäller. Det har tydligen varit erforderligt

Ikraft
trädande.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

att i förordningen intaga bestämmelser om förfarande med förverkad egendom,

i anslutning till vad som för närvarande gäller enligt förverkandeförordningen.

Departementschefen uppläser härefter de av honom omförmälda förslagen

till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker

och vin, till lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni

1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel samt till förordning angående

förverkande i visst fall av spritdrycker och vin av den lydelse,

bilagorna 1, 2 och 3 vid detta protokoll utvisa, samt hemställer, att för

det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler lagrådets utlåtande över

förslagen måtte genom utdrag av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall.

Ur protokollet:

Robert Borgström.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

81

Bilaga 1.

Förslag

till

las; med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker

och vin.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap.

Om olovlig införsel av spritdrycker och vin, så ock om olovlig befattning

med spritdrycker och vin, som olovligen införts.

Olovlig införsel till riket.

1 *.

1 mom. Var, som utan behörig tullangivning till riket inför spritdrycker

eller vin, straffes för olovlig varuinförsel med böter till belopp motsvarande

lägst åtta, högst tjugu kronor för liter av de olovligen införda dryckerna,

dock minst trettio kronor, eller med fängelse i högst ett år. Sker den olovliga

införseln i större omfattning eller yrkesmässigt, må till straffarbete i högst

ett år dömas.

2 mom. Om straffhöjning i vissa fall samt om ansvar för försök till och

delaktighet i brott, som avses i 1 mom., skall gälla vad som finnes stadgat

i 1 § 2—5 mom., 2 § och 7 § första stycket i lagen den 8 juni 1923 (nr 147)

om straff för olovlig varuinförsel.

3 mom. Förövas olovlig införsel av spritdrycker eller vin av den, som en

eller flera gånger fällts till straff för enahanda förbrytelse, eller av den, som två

eller flera gånger undergått straff för olovlig införsel av andra varor än spritdrycker

och vin, skall till fängelse eller till straffarbete i högst två år dömas.

Har införseln skett i allenast ringa omfattning, må, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, dömas till böter efter den i 1 mom. stadgade grund.

Olovlig införsel till svenskt territorialvatten.

2 §.

1 mom. Spritdrycker och vin må icke med farkost av mindre nettodräktighet

än tvåhundrafemtio ton införas från internationellt eller utländskt område

till svenskt territorialvatten; ägande dock generaltullstyrelsen för särskilda

fall medgiva undantag från detta förbud.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 184 höft. (Nr 223.)

(i

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må Konungen beträffande

farkoster av större nettodräktighet, än nu sagts, meddela motsvarande förbud

att gälla i fråga om införsel till visst område av svenskt territorialvatten.

2 mom. Förbud, som i 1 mom. avses, skall icke utgöra hinder för införsel

till svenskt territorialvatten av spritdrycker och vin:

a) då dryckerna äro att hänföra till skeppsproviant för den farkost, med

vilken de forslas, eller tillhöra med farkosten följande resande eller ombord å

densamma anställda personer, allt i den mån dryckerna prövas icke överstiga

behovet under resan eller dryckerna eljest enligt gällande stadgande må av

den resande för eget bruk till riket införas; samt

b) vid direkt genomfart genom Öresund mellan Falsterbo rev och Kullens

fyr från internationellt eller utländskt område till annat sådant område; dock

att vattenområde inom en halv kilometer från svenska landet icke må befaras.

3;§.

1 mom. Bryter någon mot förbud, som avses i 2 §, straffes såsom för

olovlig införsel till riket.

Framgår uppenbarligen av omständigheterna, att avsikten icke varit att

olovligen införa dryckerna till riket, må dock dömas allenast till böter, högst

femhundra kronor.

2 mom. Åtal för förbrytelse, som avses i 1 mom., må ej äga rum, med

mindre generaltullstyrelsen giver lov därtill.

4 §.

Utan hinder av föreskrifterna i gällande tullstadga äger tulltjänsteman, där

honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder, å farkost företaga den visitation,

som oundgängligen erfordras för utrönande, huruvida mot förbud, som

avses i 2 §, spritdrycker eller vin medföras å farkosten.

Olovlig befattning med spritdrycker och vin, som olovligen införts, m. m.

5 §.

1 mom. Var som, utan att hava sådan del i olovlig införsel av spritdrycker

eller vin, att han må därför fällas till ansvar såsom gärningsman

eller delaktig, för egen eller annans räkning förvärvar, forslar, döljer eller

förvarar spritdrycker eller vin, vilka uppenbarligen hava olovligen införts,

straffes, med mindre han kan göra sannolikt, att han icke ägt kännedom om

eller anledning misstänka, att dryckerna olovligen införts, med böter till belopp

motsvarande lägst fem, högst femton kronor för liter av de drycker, med

vilka han tagit sådan olovlig befattning, dock minst tjugu och högst femtusen

kronor, eller med fängelse i högst ett år.

2 mom. Lika med brott, som avses i 1 mom., anses försök därtill.

Angående delaktighet i brott, varom i 1 mom. förmäles, skall vad i 7 § första

stycket i lagen om straff för olovlig varuinförsel finnes stadgat äga motsvarande

tillämpning.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

83

6 §.

1 mom. Finnas å fartyg eller å tåg spritdrycker eller vin så förstuckna

eller undandolda, att olovlig införsel därav till riket uppenbarligen är tillämnad,

skall fartygets eller tågets befälhavare, där ej enligt annan bestämmelse

i denna lag strängare påföljd skall ådömas honom, för bristande tillsyn över

fartyget eller tåget straffas med böter till belopp motsvarande högst fyra kronor

för liter av dryckerna, dock lägst tio kronor. Till ansvar, som nu sagts, må

dock icke dömas i det fall, att å passagerarfartyg eller å tåg spritdrycker

eller vin anträffas förstuckna eller undandolda på plats, vilken är upplåten

till medföljande resandes personliga begagnande, eller då befälhavaren gjort

vad på honom ankommit för att förhindra dryckernas olovliga införande.

Föreligger skälig anledning antaga, att fartygets eller tågets befälhavare

haft kännedom om åtgörande, som ovan sagts, straffes såsom för olovlig införsel

av dryckerna.

2 mom. Där å fartyg i trafik mellan inrikes orter spritdrycker eller vin,

vilka uppenbarligen hava till riket olovligen införts, påträffas under sådana

omständigheter, att fartygets befälhavare skäligen bort misstänka, att olovlig

forsling av dryckerna tillämnats eller ägt rum, skall befälhavaren, där ej

enligt annan bestämmelse i denna lag strängare påföljd skall ådömas honom,

för bristande tillsyn över fartyget straffas med böter till belopp motsvarande

högst tre kronor för liter av dryckerna, dock lägst tio kronor.

Föreligger skälig anledning antaga, att befälhavaren ägt kännedom om

förhållande, som i första stycket avses, skall befälhavaren, där ej enligt

annan bestämmelse i denna lag strängare påföljd skall ådömas honom,

straffas såsom för olovlig forsling av dryckerna.

3 mom. Vad i 1 mom. andra stycket och 2 mom. andra stycket stadgas

angående ansvar i vissa fall för befälhavare å fartyg skall äga motsvarande

tillämpning beträffande annan å fartyg anställd person än befälhavare.

Förverkande m. m.

7 §.

Påträffas spritdrycker eller vin, vilka uppenbarligen hava olovligen införts,

skola dryckerna vara förverkade, evad någon fälles till ansvar för olovlig

befattning därmed eller ej; dock att sådan påföljd icke skall inträda, där av

omständigheterna uppenbarligen framgår, att drycker, som införts till svenskt

territorialvatten, icke varit avsedda att olovligen införas till riket.

Där enligt vad sålunda stadgats drycker skola vara förverkade, skola tillika

kärl och emballage, vari de förvaras, vara förverkade.

8 §.

1 mom. Har vid olovlig införsel av spritdrycker eller vin i annat fall, än

i 3 § 1 mom. andra stycket sägs, eller har vid olovlig forsling, som i 5 § avses,

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Kungl. May.ts proposition Nr 223.

nyttjats farkost av mindre nettodräktighet än tvåhundrafemtio ton eller

dragare och fordon eller annat forslingsredskap, skall, evad ansvar för brottet

ådömes eller ej, forslingsredskapet vara förverkat, därest det forslade godset

till väsentlig del utgjorts av olovligen införda spritdrycker eller vin, eller

därest den färd, vid vilken redskapet nyttjats, eljest måste antagas hava ägt

rum i väsentligt syfte att företaga olovlig införsel eller forsling av spritdrycker

eller vin.

Påföljd av förverkande, varom nu sagts, skall dock icke inträda:

a) där det göres sannolikt, att varken forslingsredskapets ägare eller dess

brukare eller förare haft kännedom om eller anledning misstänka redskapets

användande vid olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller vin;

eller

b) då äganderätten till forslingsredskapet, efter dess användande för den

olovliga införseln eller forslingen men innan beslag skett, genom överlåtelse

övergått till annan och det göres sannolikt, att den nye ägaren icke vid

tiden för förvärvet ägt kännedom om eller anledning misstänka redskapets

olovliga användande; eller

c) där forslingsredskapets förverkande eljest linnes uppenbart oskäligt

med hänsyn till särskilda omständigheter, såsom bristande möjlighet för

ägaren, eller, då annan ägt i ägarens ställe förfoga över forslingsredskapet,

för denne, att förebygga redskapets olovliga användande.

Kan på grund av förhållande, varom under a), b) eller c) här ovan sägs,

forslingsredskapet ej dömas förverkat, skall, där någon dömes till ansvar

för brottet, den skyldige i stället förpliktas utgiva forslingsredskapets värde.

2 mom. Farkost av mindre nettodräktighet än fyrtio ton, vilken användes

för befordran av personer, proviant, post eller dylikt till eller från fartyg

eller eljest för uppehållande av förbindelse mellan fartyg och land, skall,

därest fartygets resa uppenbarligen skett i syfte att företaga eller främja

olovlig införsel av spritdrycker eller vin, vara underkastad beslag och

dömas förverkad, ändå att farkostens ägare, brukare eller förare icke kan

dömas till ansvar för olovlig införsel eller forsling av dylika drycker; dock

skall vad i 1 mom. andra stycket stadgas angående undantag från påföljd

av förverkande äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Där enligt vad i 1 eller 2 mom. stadgas forslingsredskap skall

vara förverkat, skola tillika därtill hörande och å forslingsredskapet anträffade

inventarier vara förverkade, så ock andra redskap samt vapen, där de anträffas

å forslingsredskapet och uppenbarligen använts vid eller medförts

syfte att användas vid olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller

vin eller olovligt uppehållande av förbindelse mellan fartyg och land; och

skall vad i denna lag stadgas om förverkat forslingsredskap äga motsvarande

tillämpning å nu nämnda redskap och vapen.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

85

9 *.

Vad i 1 § It) inom., 4, 5 och 8 §§, 11—14 §§ samt 18 § i lagen om

straff för olovlig varuinförsel stadgas skall äga motsvarande tillämpning,

då fråga är om brott, som avses i detta kapitel, eller om egendom, som på

grund av stadgande i detta kapitel skall vara förverkad.

2 kap.

Om olovlig befattning med spritdrycker och vin, som icke avses i 1 kap.

10 §.

1 mom. Var som, utan att liava sådan del i olovlig tillverkning av spritdrycker

eller vin, att han må därför fällas till ansvar såsom gärningsman

eller delaktig, för egen eller annans räkning förvärvar, forslar, döljer eller

förvarar spritdrycker eller vin, vilka uppenbarligen hava olovligen tillverkats,

straffes, med mindre han kan göra sannolikt, att han icke ägt kännedom

om eller anledning misstänka, att dryckerna olovligen tillverkats, med

böter till belopp motsvarande lägst fem, högst femton kronor för liter av

de drycker, med vilka han tagit sådan olovlig befattning, dock minst tjugu

och högst femtusen kronor, eller med fängelse i högst ett år; och skola

därjämte dryckerna vara förverkade tillika med kärl och emballage, vari

de förvaras.

2 mom. Lika med brott, som avses i 1 mom., anses försök därtill.

Angående delaktighet i brott, varom i 1 mom. förmäles, skall vad i 7 §

första stycket i lagen om straff för olovlig varuinförsel finnes stadgat äga

motsvarande tillämpning.

11 $.

1 mom. Påträffas spritdrycker eller vin, vilka uppenbarligen hava olovligen

tillverkats, skola dryckerna vara förverkade, ändå att icke någon

jämlikt denna lag eller annan författning fälles till ansvar för olovlig befattning

därmed.

2 mom. Vad i 1 mom. stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande

spritdrycker och vin, vilka, utan att hava olovligen införts eller

olovligen tillverkats, uppenbarligen åtkommits genom olovlig överlåtelse av

dryckerna eller av inköpsrätt till dryckerna, dock endast för så vitt

dryckerna anträffas under sådana omständigheter, att det tillika är uppenbart,

att de äro avsedda att i befintligt eller förarbetat skick olovligen avyttras.

3 mom. Där enligt vad i 1 eller 2 mom. sägs spritdrycker eller vin

skola vara förverkade, skola tillika kärl och emballage, vari de förvaras,

vara förverkade.

4 mom. Förskingrar någon egendom, som enligt vad i detta kapitel sägs

skolat dömas förverkad, gälde dess värde.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

12 §.

I de avseenden, varom i denna lag stadgas, skall lika med olovlig tillverkning

anses obehörig åtgärd i syfte att avskilja denatureringsmedel eller

försvaga denaturering, och skola lika med drycker, vilka uppenbarligen hava

olovligen tillverkats, anses spritdrycker samt rusgivande ersättningsmedel

därför, med vilka uppenbarligen vidtagits obehörig åtgärd, som nyss sagts,

så ock spritdrycker och vin, vilka uppenbarligen hava antingen olovligen

införts eller olovligen tillverkats eller varit föremål för sådan obehörig

åtgärd, utan att dock arten av det olovliga förfarandet kan utrönas.

3 kap.

Om rättegången.

Laga domstol.

13 §.

1 mom. Mål angående brott, varom i 1 kap. sägs, skall anhängiggöras

vid den domstol, som jämlikt 16 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel

är tullmålsdomstol för den plats, där brottet skett eller blivit upptäckt, eller,

där brottet skett eller upptäckts å inkommande fartyg, vid tullmålsdomstolen

för den plats, dit den brottslige med fartyget först ankommer eller där han

eljest träffas; dock att mål angående brott, som avses i 5 §, samt angående

egendoms förverkande på grund av sådant brott jämväl må anhängiggöras

vid allmän domstol.

Mål angående förverkande av egendom eller utgivande av egendoms värde,

på grund av vad i 1 kap. stadgas, skall, där talan om ansvar ej föres, anhängiggöras

vid tullmålsdomstolen för den plats, där beslag skett.

2 mom. Mål angående brott, som avses i 2 kap., eller angående förverkande

av egendom eller utgivande av egendoms värde, på grund av vad

i samma kapitel stadgas, skall anhängiggöras vid allmän domstol.

3 mom. Finnes, där mål angående olovlig befattning med spritdrycker

eller vin anhängiggöres eller anhängiggjorts vid tullmålsdomstol, den påtalade

gärningen utgöra eller, jämte annat, innefatta sådan olovlig befattning

med dylika drycker, i fråga varom talan bort anhängiggöras vid allmän

domstol,

eller finnes, där mål angående olovlig befattning med spritdrycker eller

vin anhängiggöres eller anhängiggjorts vid allmän domstol, den påtalade

gärningen utgöra eller, jämte annat, innefatta sådan olovlig befattning med

dylika drycker, i fråga varom talan bort anhängiggöras vid tullmålsdomstol,

äger ändock den domstol, där målet anhängiggöres eller anhängiggjorts,

upptaga gärningen i dess helhet till bedömande, därest det finnes kunna ske

utan men för utredningens fullständighet och det eljest med hänsyn till

kostnader och andra omständigheter finnes lämpligt.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223. 87

A talsrätt.

14 §.

Talan 1 mål, som 1 denna lag avses, utföres vid tullmålsdoinstol av tullverkets

vederbörande åklagare, beslagare dock obetaget att, därest åklagare

vägrar åtala, underställa frågan general till Istyrelsens prövning, samt vid

allmän domstol av vederbörande allmänne åklagare.

Beslag.

15 §.

1 mom. Tulltjänsteman, polisman eller lotstjänsteman, som anträffar spritdrycker

eller vin, vilka skäligen kunna antagas vara förverkade på den

grund att de äro olovligen införda, skall taga dryckerna i beslag tillika med

kärl och emballage, vari de förvaras.

Vad sålunda stadgats skall gälla jämväl med avseende å forslingsredskap,

som skäligen kan antagas enligt denna lag vara förverkat.

2 mom. Beslag å spritdrycker eller vin, som skäligen kunna antagas vara

förverkade på den grund att de äro olovligen tillverkade, verkställes av

lands- eller stadsfiskal eller av kronobetjänt eller av person, vilken särskilt

förordnats att vaka över efterlevnaden av gällande förordningar angående

tillverkning av brännvin och angående försäljning av rusdrycker. Beslag

skall, där så ske kan, göras i två vittnens närvaro, och skall innehavaren

av vad som tages i beslag eller, om han är frånvarande, hans ombud på

stället eller någon av hans husfolk tillsägas om beslaget.

3 mom. Då egendom tagits i beslag i den ordning, som avses i 1 mom.,

åligger det beslagaren, där han icke själv äger anställa åtal, att ofördröjligen

anmäla förhållandet hos vederbörande åklagare, vilken har att pröva,

huruvida beslaget skall äga bestånd. Prövas beslaget skola bestå, åligger det

åklagaren att så snart ske kan väcka talan vid domstol med yrkande om

egendomens förverkande eller förfara på sätt i 16 eller 20 § sägs. Innan

domstol haft tillfälle att pröva beslag eller strafföreläggande, varom i 16 §

sägs, godkänts eller förordnande, som avses i 20 §, blivit meddelat, må den,

som drabbats av beslaget, kunna hos generaltullstyrelsen påkalla beslagets

hävande.

Angående förfarande med egendom, vilken tagits i beslag i den ordning,

som avses i 1 mom., skall vad i 10 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel

finnes stadgat äga motsvarande tillämpning.

4 mom. Då egendom tagits i beslag i annan ordning, än som avses i 1

mom., men ärendet på grund av sakens beskaffenhet överlämnas till tullverkets

åklagare, så ock då mål förvisas från allmän domstol till tullmålsdomstol,

skall den beslagtagna egendomen överlämnas till den tullförvaltning,

dit den bekvämligast kan föras, och skall med egendomen vidare förfaras

på sätt i 10 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel stadgas.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Strafföreläggande.

16 §.

•

1 mom. Misstankes någon för sådan olovlig befattning med spritdrycker

eller vin, som avses i denna lag, må vederbörande åklagare, om han anser

den misstänkte hava gjort sig förvunnen till böter, högst ettliundrafemtio

kronor, i stället för att utfärda stämning, till godkännande förelägga den

misstänkte det straff och den påföljd av förverkande, som åklagaren anser

böra följa å brottet.

Vad sålunda stadgats skall icke äga tillämpning, då förverkande av forslingsredskap

eller gäldande av värdet av sådant redskap eller av arman

egendom kan ifrågakomma.

Ej heller må åklagare meddela föreläggande på grund av olovlig befattning

med drycker, vilka han själv tagit i beslag.

2 mom. Föreläggande, som avses i 1 mom., skall avfattas skriftligen och

innehålla:

a) uppgift om den brottsliga gärningen, med angivande såvitt möjligt av

tid och ort för dess förövande samt av övriga omständigheter, som erfordras

för att känneteckna densamma, ävensom av gärningens rättsliga beteckning

och det eller de lagrum, som åberopas;

b) uppgift å egendom, som tagits i beslag;

c) uppgift å det bötesbelopp och den påföljd av förverkande, som föreläggas

den misstänkte, ävensom å den fördelning av böterna och av behållna

försäljningssumman för förverkad egendom, som åklagaren anser

böra tillämpas; samt

d) anmaning till den misstänkte att, därest han erkänner sig skyldig till

gärningen och underkastar sig straff och påföljd enligt föreläggandet, göra

påteckning därom å föreläggandet och, därest detsamma ej omedelbart godkännes,

inom viss tid, som, där ej särskilda omständigheter föreligga, ej må

sättas kortare än tre eller längre än tio dagar, återställa detsamma till

åklagaren.

3 mom. Föreläggande skall delgivas den misstänkte omedelbart, om bon

är tillstädes vid utfärdandet, och eljest i den ordning, som angående delgivning

av stämning är stadgad.

17 §.

1 mom. Har strafföreläggande godkänts av den misstänkte, skall föreläggandet,

utom i avseende varom sägs i 27 § 3 mom., anses lika med och

lända till efterrättelse såsom laga kraftägande dom; vederbörande dock obetaget

att angående undanröjande av föreläggandet föra sådan talan, som i

18 § sägs.

Återställes ej föreläggande, försett med påteckning om godkännande, inom

den föreskrivna tiden, anställes åtal i vanlig ordning.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Utan hinder av att åtal anställts må, intill dess målet förevarit vid domstol,

godkännande av föreläggande med laga verkan lämnas.

2 mom. Närmare bestämmelser angående meddelande och verkställighet

av strafföreläggande in. m. meddelas av Konungen.

18 §.

1 mom. Förmenar någon, som godkänt strafföreläggande, att sådant ej

rätteligen kunnat meddelas för gärning, som i föreläggandet lagts honom

till last, eller att hans godkännande är att anse såsom ogiltigt, äger han

i den ordning, som för överklagande av utslag i brottmål i allmänhet är

stadgad, hos hovrätten söka föreläggandets undanröjande.

Talan, som i första stycket avses, föres inom trettio dagar, efter det

åtgärd för indrivning av böterna vidtagits hos den tilltalade.

Angående förfarandet i mål rörande sålunda förd talan gäller vad i

allmänhet är stadgat om förfarandet i mål, som genom besvär inkommit

till hovrätten.

2 mom. Utan hinder av enligt 1 mom. förd talan må verkställigheten

av föreläggandet fortgå.

Förfarandet i vissa fall i fråga om egendoms förverkande.

19 §.

Har egendom tagits i beslag på grund av brott, som i denna lag avses,

och föres talan om ansvar för brottet, må, ändå att den tilltalade är annan

än ägaren till den beslagtagna egendomen, frågan om egendomens förverkande

prövas i målet; dock må forslingsredskap icke förklaras förverkat,

med mindre ägaren, där han är känd, erhållit underrättelse om målet

i den ordning, som angående delgivning av stämning är stadgad.

Kan ej mot någon framställas yrkande om ansvar för brottet, må ändock

mot ägare eller, om denne ej är känd eller ej kan med stämning anträffas,

mot brukare, forsiare eller annan innehavare av den beslagtagna egendomen

vid domstol föras talan angående egendomens förverkande. Har

den, som sålunda instämts, ej inställt sig vid rätten, må utan hinder

därav frågan om egendomens förverkande av domstolen prövas.

20 §.

1 mom. Är varken ägare eller forsiare, brukare eller annan innehavare

av beslagtagen egendom känd eller anträffbar med stämning, och är fråga

om förverkande av allenast annan egendom än forslingsredskap, skall åklagaren,

där han finner uppenbart, att egendomen skall vara förverkad, göra

framställning om eller, där han jämlikt 3 mom. i denna paragraf är därtill

behörig, själv meddela förordnande, att beslaget å egendomen skall tillsvidare

bestå, samt därefter förfara på sätt i 21 och 22 §§ stadgas.

Är fråga om förverkande av forslingsredskap, skall åklagaren hos vederbörande

domstol göra framställning om beslagets kungörande, varefter dom
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

stolen låter genom åklagarens försorg i allmänna tidningarna införa sådan

kungörelse med föreläggande för vederbörande att inom sextio dagar från

kungörandet anmäla sig hos domstolen, vid äventyr att frågan om egendomens

förverkande avgöres utan binder av hans uteblivande.

2 mom. Är i fall, som i 19 § andra stycket sägs, fråga om förverkande

av allenast annan beslagtagen egendom än forslingsredskap, må åklagaren,

där han finner uppenbart, att egendomen skall vara förverkad, i stället för

att väcka talan vid domstol, förfara på sätt i 1 mom. första stycket sägs.

3 mom. Förordnande, som i denna paragraf avses, meddelas i Stockholm

av överståthållarämbetet, i annan stad, där poliskammare finnes, av denna,

och eljest av vederbörande åklagare. Förordnande skall meddelas skriftligen;

och skall, där den beslagtagna egendomens värde uppskattas till mindre an

trettio kronor, detta angivas i förordnandet.

21 §.

1 mom. Då förordnande, som avses i 20 §, blivit meddelat, skall åklagaren

utan dröjsmål låta genom stämningsman delgiva ägaren av den egendom,

förordnandet avser, eller, om ägaren ej är känd eller ej kan anträffas,

den, som vid tiden för beslaget innehade egendomen, förordnandet med anmaning

till denne, om han vill å beslaget tala, att hos åklagaren inom

fjorton dagar efter delgivningen med angivande av bostads- och vistelseort

skriftligen anmäla missnöje med beslaget, vid påföljd att eljest beslaget står

fast och egendomen är förverkad. Intyg om delgivningen skall av stämningsmannen

tecknas å förordnandet.

Är ägare eller innehavare ej känd eller kan ägare eller innehavare ej

anträffas, må delgivning av förordnande och anmaning, varom i första stycket

sägs, ske genom införande i den eller de tidningar i orten, i vilka allmänna

meddelanden kungöras; dock skall i dylikt fall egendomens ägare eller innehavare

för missnöjes anmälande njuta en tid av sextio dagar efter det

förordnandet och anmaningen senast kungjorts.

Har förordnande och anmaning icke inom trettio dagar, efter det förordnandet

meddelats, delgivits egendomens ägare eller innehavare eller i

fall, som avses i andra stycket, införts i vederbörlig tidning, skall beslaget

gå åter.

2 mom. Uppgår beslagtagen egendoms värde ej till trettio kronor, skall

utan vidtagande av de i 1 mom. föreskrivna åtgärder egendomen vara förverkad,

därest icke missnöje med beslaget anmäles inom trettio dagar efter

det förordnandet meddelats.

22 §.

Har enligt 21 § missnöje anmälts, skall åklagaren, då därtill finnes anledning,

inom fjorton dagar efter det anmälningen gjorts, till allmänna underrätten

i orten eller, där åklagaren är tullverkets åklagare, till tullmålsdomstolen

för den plats, där beslaget skett, instämma den, som anmält miss
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 223-

91

nöje, med yrkande att den beslagtagna egendomen måtte förklaras förverkad.

Anträffas ej den, som anmält missnöje, då han å den uppgivna

vistelseorten för stämning sökes, skall instämningstiden vara förlängd, till

dess han hos åklagaren inställer sig för stämnings mottagande. Har detta

ej skett inom sex månader, efter det förordnandet meddelats, skall missnöjesanmälningen

vara förfallen.

Då stämning skett inom föreskriven tid, skall beslaget bestå, till dess

domstol annorlunda förordnar. Sker ej stämning inom sådan tid, skall

beslaget gå åter.

Har den, som anmält missnöje, ehuru lagligen stämd, ej inställt sig vid

rätten, må utan hinder därav frågan om egendomens förverkande av domstolen

avgöras.

23 §.

Har framställning gjorts om förordnande enligt 20 § eller har dylikt förordnande

meddelats, och anställes, innan frågan om egendomens förverkande

blivit avgjord i den ordning, som i 21 och 22 §§ stadgas, åtal angående

olovlig befattning med de varor, förordnandet avser, skall frågan om egendomens

förverkande i stället prövas i samband med åtalet; och skola förty

jämlikt sistnämnda paragrafer vidtagna åtgärder förfalla.

24 §.

Om ordningen för fullföljd i högre rätt av mål rörande egendoms förverkande

på grund av föreskrift i denna lag gäller vad i allmänhet för

brottmål är stadgat.

Försäljning av förverkad egendom.

25 §.

Har med stöd av 13 § 3 mom. allmän domstol förklarat egendom förverkad

jämlikt 1 kap. i denna lag, eller har med stöd av nämnda lagrum

tullmålsdomstol förklarat egendom förverkad jämlikt 2 kap. i denna lag eller

jämlikt annan författning, skall egendomen tillhandahållas, i förra fallet vederbörande

tullmyndighet och i senare fallet den myndighet, som enligt allmänna

regler har att ombesörja förverkad egendoms försäljning och verkställighet

av utslag.

26 §.

Med spritdrycker och vin, som jämlikt denna lag äro förverkade, skall

förfaras på sätt i gällande författning angående försäljning av rusdrycker

är föreskrivet beträffande förfarande med drycker, som jämlikt författningen

äro förverkade.

I fråga om förfarande med forslingsredskap, som jämlikt denna lag är

förverkat, skall vad i 21 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel stadgas

i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. May.ts proposition Nr 223.

Böters fördelning och förvandling m. m.

27 §.

1 mom. Av böter, vilka ådömas för brott, som avses i 1 eller 3 §,

så ock av behållna försäljningssumman för egendom, som i samband med

dom för sådant brott förklaras förverkad, ävensom av belopp, som utgives i

stället för dylik egendom eller som utgives på grund av vad i 8 § 1 mom.

tredje stycket sägs, skola, där ej i 5 mom. här nedan annorlunda stadgas,

två tredjedelar tillfalla beslagaren och återstoden kronan. Ej må dock

beslagare utfå mera än ettusen kronor av böternas belopp och ettusen kronor

av den förverkade egendomens värde; skolande vad därutöver å beslagare

belöper ställas till generaltullstyrelsens förfogande för att användas till det

i 19 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel omförmälda ändamål.

2 mom. Av böter, som i andra fall än i 1 mom. avses ådömas för brott,

varom i denna lag sägs, ävensom av behållna försäljningssumman för

egendom, som i andra fall än i 1 mom. avses jämlikt lagen är förverkad,

så ock av belopp, som på grund av stadgande i 9 eller 11 § utgives i

stället för sådan egendom, skall, där ej i 5 mom. här nedan annorlunda

stadgas, en tredjedel, dock högst ettusen kronor av böternas belopp och

ettusen kronor av den förverkade egendomens värde, tillfalla beslagaren och

en tredjedel kronan.

Återstoden skall, då fråga är om böter, vilka ådömas enligt 1 kap., eller

om försäljningssumman för eller värdet av egendom, som enligt samma

kapitel dömes eller skolat dömas förverkad, ställas till generaltullstyrelsens

förfogande för att användas till det i 19 § i lagen om straff för olovlig

varuinförsel omförmälda ändamål och i annat fall fördelas med ena hälften

till generaltullstyrelsen, att användas på sätt sålunda sagts, och med andra

hälften i Stockholm till överståthållarämbetet, i annan stad till magistraten

samt eljest till länsstyrelsen, att i enlighet med föreskrifter, som

Konungen utfärdar, användas till uppmuntran av polismän, vilka ådagalagt

synnerligt nit vid beivrande av olovlig rusdrycks- eller sprithantering.

3 mom. På vederbörande länsstyrelse eller, då åklagaren är tullverkets

åklagare, på generaltullstyrelsen ankommer att fastställa fördelningen av

böter, vilka någon på grund av godkänt strafföreläggande är pliktig utgiva,

så ock fördelningen av försäljningssumman för förverkad egendom, därest

frågan om egendomens förverkande blivit avgjord annorledes än genom

domstols utslag.

4 mom. År egendom förverkad såväl jämlikt denna lag som jämlikt

annan författning, skall beträffande fördelningen av försäljningssumman

eller egendomens värde gälla vad i denna lag är stadgat.

5 mom. Vad i 19 § andra stycket i lagen om straff för olovlig varuinförsel

är för där avsedda fall stadgat skall äga motsvarande tillämpning,

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223. 93

då fråga är om fördelning av böter, ådömda enligt denna lag, samt av

försäljningssumman för eller värdet av egendom, som jämlikt denna lag

dömes eller skolat dömas förverkad.

28

Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter, som ådömas enligt denna

lag, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1924 och gäller till och med

den 31 december 1925. Så länge denna lag är gällande, skall, såvitt angår

spritdrycker och vin, lagen om straff för olovlig varuinförsel icke

äga tillämpning i vidare mån än hänvisning därtill skett i denna lag.

Genom denna lag upphäves lagen den 8 juni 1923 (nr 148) angående

förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker och vin till svenskt

territorialvatten.

Har gärning, som i denna lag avses, blivit begången under tiden för

lagens giltighet, eller har under samma tid beslag skett på grund av stadgande

i lagen, skola de i lagen meddelade bestämmelserna jämväl efter

utgången av nämnda tid tillämpas med avseende å gärningen eller beslaget.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Bilaga 2.

Förslag

till

lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff

för olovlig varuintörsel.

Härigenom förordnas, att 1 § 7 mom. i lagen den 8 juni 1923 om straff

för olovlig varuinförsel skall upphöra att gälla, att i samma lag skall

införas en ny paragraf med beteckning 22 av den lydelse nedan sägs samt

att 1 § 1, 2 och 9 mom., 6 och 9 §§, 10 § 3 mom. och 12 § 2 mom. i

lagen skola hava följande ändrade lydelse:

1 $.

1 mom. Var, som utan behörig tullangivning till riket inför tullpliktig

vara, skall för olovlig varuinförsel höta från och med två till och med

sex gånger beloppet av den avgift, som för varan bort för statsverkets

räkning erläggas till tullverket, dock minst tio kronor. Sker den olovliga

införseln i större omfattning eller yrkesmässigt, vare straffet böter från

och med fyra till och med tio gånger beloppet av nämnda avgift, dock

minst etthundra kronor, eller fängelse i högst ett år.

2 mom. Om vid förövandet av den olovliga varuinförseln gärningsmannen

varit beväpnad och det skäligen kan antagas, att vapnet varit

avsett att begagnas till våld eller hot mot den, som velat hindra eller

vederbörligen anmäla den olovliga varuinförseln, må i fall, som i första

punkten av 1 mom. sägs, dömas till fängelse och i fall, som i andra punkten

av samma mom. omförmäles, dömas till straffarbete i högst ett år.

9 mom. Är olovligen infört gods förverkat, vare ock förverkat:

a) emballage eller---varuinförsel; samt

b) farkost av mindre nettodräktighet än etthundratjugo ton eller dragare

och fordon eller annat forslingsredskap, som för transport av olovligen

infört gods begagnats vid resa, vilken måste antagas hava ägt rum i väsentligt

syfte att företaga olovlig varuinförsel, eller eljest vid tillfälle, då

de forslade varorna till väsentlig del utgjorts av olovligen infört gods, allt

dock endast för så vitt forslingsredskapet tillhör godsets ägare eller annan,

som finnas hava ägt kännedom om den olovliga varuinförseln eller skälig

anledning att misstänka densamma, samt tillika godset anträffats under

forslingen.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

95

6 $.

Förövar den, som — — — högst två år.

Beträffande gods, — — — 1 § 8 och 9 mom. sägs.

9 $.

Tulltjänsteman, polisman eller lotstjänsteman, som anträffar egendom, vilken

skäligen kan antagas enligt denna lag vara förverkad, skall taga egendomen

i beslag; och åligger det beslagaren, där han icke själv äger anställa

åtal, att ofördröjligen anmäla förhållandet hos vederbörande åklagare, vilken

har att pröva, huruvida beslaget skall äga bestånd. Prövas beslaget skola

bestå, åligger det åklagaren att så snart ske kan väcka talan angående

ansvar för den brottsliga gärning, som föranlett beslaget, eller ock göra

sådan framställning, som i 17 § sägs. Innan domstol haft tillfälle att

pröva beslag, må den, som drabbats av åtgärden, kunna hos generaltullstyrelsen

påkalla beslagets hävande.

10 $.

3 mom. Har åklagare förklarat, att verkställt beslag skall återgå, må

egendomen, om beslagare det önskar och tullförvaltningen finner skäl

därtill, kvarbliva i tullförvaltningens vård högst sex dagar från dagen

för åklagarens beslut, för så vitt ej generaltullstyrelsen beslutar, att varan

skall längre tid kvarbliva hos tullförvaltningen.

12 $.

2 mom. Är någon på---skall där anträffas.

Konungens befallningshavande, landsfogde, lands- och stadsfiskal, polischef,

tulldirektör, tullförvaltare, kustbevakningsinspektör, chef för kustbevakningsdistrikt,

gränsbevakningschef samt tullverkets vederbörande

åklagare äga förordna om husrannsakan, som i detta mom. avses; och

må sådan verkställas, förutom av tjänsteman, som nu nämnts, av tulltjänsteman

i lägst överuppsyningsmans ställning eller av polisman i befälsställning,

som av Konungens befallningshavande därtill särskilt förordnats. Utan förordnande,

varom nyss sagts, må husrannsakan, när fara är i dröjsmål, företagas

av tulltjänsteman i lägst överuppsyningsmans ställning eller, där egendom,

som kan antagas förverkad, på färsk gärning följts eller spårats till

lägenheten, jämväl av annan tulltjänsteman eller av polisman, ändå att denne

icke är i befälsställning.

22 §.

Vad i denna lag är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga

om oarbetad eller arbetad tobak, ändå att varan icke är tullpliktig; dock

skall därvid iakttagas,

att vad i 1 § 6 mom. stadgas icke skall äga tillämpning,

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

att vid olovlig införsel av oarbetad tobak eller tobaksmjöl bötesstraffet

skall utgöra lägst två, högst tio kronor för kilogram av den olovligen införda

myckenheten, dock minst tio kronor, samt

att vid olovlig införsel av annan arbetad tobak än tobaksmjöl till grund

för beräkning av böter skall läggas den tullavgift, som skolat utgå, därest

resande infört varan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1924.

Bilaga. 3.

Förslag

till

förordning angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas som följer:

Påträffas spritdrycker eller vin eller rusgivande ersättningsmedel därför

hos person, som anhålles för fylleri, skall vad sålunda påträffats tagas

i förvar av polismyndigheten och, där ansvar ådömes för fylleriförseelsen,

dömas förverkat, såvida ej särskilda omständigheter till annat föranleda.

Med drycker och ersättningsmedel därför, som enligt vad sålunda

stadgats dömas förverkade, skall förfaras på sätt i 90 § 2 mom. i förordningen

den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker föreskrives;

och skall av belopp, som vid föryttring av förverkad vara erhålles,

en tredjedel tillfalla åklagaren, en tredjedel ställas i Stockholm till överståthållarämbetets,

i annan stad till magistratens samt eljest till länsstyrelsens

förfogande att i enlighet med föreskrifter, som Konungen utfärdar,

användas till uppmuntran åt polismän, vilka ådagalagt synnerligt

nit vid beivrande av olovlig rusdrycks- eller sprithantering, och återstoden

tillfalla kronan.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924 och gäller till och med

den 31 december 1925.

Har beslag jämlikt denna förordning ägt rum före sistnämnda dag,

skola de i förordningen meddelade bestämmelserna jämväl efter samma

dag tillämpas med avseende å beslaget.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj:ts proposition Nr 223.

97

Utdrag av protokollet, hållet i Kanal. Maj.ts lagråd den 26 april 1924.

Närvarande:

justitierådet Sundberg,

regeringsrådet Thulin,

justitierådet Stenberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 7 mars 1924, hade

Kungl. Maj:t förordnat, att för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler

lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag till lag

med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker

och vin, till lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147)

om straff för olovlig varuinförsel samt till förordning angående förverkande

i visst fall av spritdrycker och vin.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Bo Hammarskjöld.

Justitierådet Köersner, som tjänstgjort i lagrådet under föredragningen

av förslagen, var av sjukdom hindrad att deltaga i slutbehandlingen av

desamma.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och

dess särskilda ledamöter.

Förslaget till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig

befattning med spritdrycker och vin.

Sundberg och Stenberg:

Den skärpta straffrättsliga lagstiftning mot smuggling, som kom till

stånd genom lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel —

varuinförsellagen —, var i främsta rummet föranledd av den allt större

omfattning, insmugglingen av rusdrycker under de senare åren antagit.

Beträffande sådana drycker innehöll också lagen särskilda bestämmelser

för möjliggörande av ett strängare ingripande än då det gäller andra

varor, och såsom en speciallag för underlättande av spritsmugglingens

bekämpande tillkom samma dag lagen angående förbud i vissa fall mot

införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten — territorialvattenslagen.

Att de sålunda vidtagna åtgärderna visat sig icke vara tillräckliga

berättigar till tvivel, huruvida ett effektivt resultat står att vinna på den

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 184 höft. (Nr 223.)

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

hårda straffrättsliga reaktionens väg. Jämte den tvekan, som i detta hänseende

gör sig gällande vid bedömande av det nu föreliggande lagförslaget,

vilket har till huvudsakligt syfte att ytterligare väsentligt skärpa de

kriminalrättsliga påföljderna av spritsmuggling, möta även starka betänkligheter

med hänsyn till att förslaget på åtskilliga punkter innehåller

avvikelser från rättsprinciper, som hos oss äro vedertagna. Då emellertid

den föreslagna lagstiftningen avser att avhjälpa missförhållanden av allvarlig

art och åt densamma givits allenast tillfällig karaktär, anse vi oss

icke böra avstyrka, att förslaget lägges till grund för proposition till

riksdagen. I fråga om vissa av de föreslagna bestämmelserna synas dock

föreligga olägenheter av sådan vikt, att samma bestämmelser ej böra godkännas.

Yttranden härutinnan komma att avgivas vid förslagets detaljgranskning.

Thulin :

Då man har att bedöma föreliggande förslag, måste man göra klart för

sig, att inom vida kretsar av vårt folk smuggling, även då det gäller

rusdrycker, ej uppfattas såsom ett brott i egentlig mening utan mera

såsom ett spel, där vinstchanserna anses större än riskerna och som för

äventyrslystna sinnen blivit allt mera spännande, särskilt sedan statens

åtgärder mot spritsmugglingen i detalj organiserats. Vill man vidtaga

effektiva åtgärder genom skärpt strafflagstiftning mot smugglingen av

rusdrycker, synes fördenskull med nuvarande restriktionssystem förslaget

ej gå tillräckligt långt, utan torde det vara nödvändigt att omedelbart

taga steget fullt ut och göra smuggling av rusdrycker och delaktighet

däri till i regel urbota brott, med inträde av bötesstraff allenast vid förmildrande

omständigheter. Endast om så sker, skall det måhända lyckas

så småningom få in i rättsmedvetandet, att smuggling av rusdrycker är

ej endast en kränkning av statens fiskaliska intressen utan ett verkligt

brott, från vars begående åtminstone den bättre delen av befolkningen

torde komma att avhållas genom fruktan för det vanhedrande fängelsestraffet.

Anser man sig emellertid böra gå den successiva lagstiftningens

väg och nu endast taga den etapp på vägen till slutmålet, som förslaget

i själva verket innebär, måste efter min uppfattning förslaget ändock i

vissa huvudsakliga avseenden undergå förändring i syfte att man icke,

för att — vilket är ett väsentligt motiv för förslaget — hindra moralisk

försumpning av befolkningen i vissa trakter av vårt land, verkar demoraliserande

på andra stora folklager. Jag tänker härvid närmast på statens

för sin tjänst avlönade personal, som genom ökade bötes- och beslagsandelar

skulle stimuleras till sitt arbete, och på det anmälnings- och angivarsystem,

som genom förslaget skulle uppammas och uppmuntras, i vilket

senare hänseende jag allenast anser mig behöva hänvisa till 6 § 3 mom.

Mot förslaget må i övrigt erinras, att terminologien i vissa avseenden

blivit vacklande, delvis måhända beroende därav att i förslaget samman
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223. 99

förts olika lagstiftningsområden, utan att dessa helt sammansmält med

varandra.

Till de ändringsförslag, som föranledas av vad sålunda av mig framhållits,

återkommer jag vid de särskilda paragraferna.

1 §.

Lagrådet:

Beträffande de i 2 mom. intagna hänvisningarna till vissa bestämmelser

i varuinförsellagen må erinras, att stadgandet i 1 § 2 mom. av samma

lag, så vitt det avser fall som omförmäles i nämnda paragraf 1 mom.

andra punkten, icke innefattar någon straffhöjning i förhållande till vad

1 mom. av förevarande paragraf för enahanda fall innehåller samt att

föreskriften i 1 § 5 mom. av varuinförsellagen icke bör betecknas såsom

en bestämmelse om straffhöjning. Med hänsyn härtill har avfattningen

av ifrågavarande 2 mom. blivit mindre egentlig, varför någon omredigering

därav är önskvärd., Måhända skall det vid densammas företagande visa

sig lämpligt att i vissa delar ersätta hänvisningarna med fullständigt

utförda stadganden.

Att, såsom 3 mom. innehåller, i fråga om olovlig införsel av rusdrycker

knyta iterationsverkan vid lagakraftvunnet beslut om straff, oberoende av

huruvida straffet undergåtts eller icke, överensstämmer med den ståndpunkt,

som intagits vid de ändringar i författningarna angående tillverkning

och försäljning av rusdrycker ävensom andra därmed sammanhängande

författningar, som tillkommo genom förordningar den 22 juni 1921. På

grund härav anser sig lagrådet icke böra avstyrka det föreliggande förslaget

härutinnan, ehuruväl de betänkligheter mot sagda ståndpunkt, vilka

framhöllos inom lagrådet vid granskning år 1921 av förslag till nyssnämnda

förordningar, fortfarande i allo göra sig gällande.

Vad angår den i 3 mom. angivna normala strafflatituden, synes tillräcklig

anledning ej förefinnas att ur densamma utesluta böter jämväl

för det fall, att all den föregående brottsligheten avser andra varor än rusdrycker.

Såsom i motiven framhålles, är spritsmuggling av väsentligt

annan karaktär än olovlig införsel i allmänhet av tullpliktiga varor; och

skulle förty, där de föregående förbrytelserna vore ringa, urbota straff

för spritsmugglingen kunna te sig alltför strängt. Lagrådet hemställer

alltså om ändring härutinnan av ifrågavarande moment. Vidtages sådan

ändring, bör givetvis tillämpligheten av den i momentets andra punkt

föreslagna straffmildringen begränsas till att avse iteration efter förutgången

dom för spritsmuggling.

Då vid den art av kvalificerad olovlig varuinförsel, som behandlas i

1 § 3 mom. varuinförsellagen, bötesstraff är uteslutet redan där brottet

begås första gången, bör det fall, som avses i samma moment, undantagas

från möjlighet att vid itererad förbrytelse ådöma böter.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Skall någon enligt förevarande paragraf bestraffas för förbrytelse med

tillämpning av en straffskala, omfattande såväl böter som urbota straff,

kan, såsom vid tillämpning beträffande rusdrycker av motsvarande stadganden

i varuinförsellagen visat sig, utmätande av ett rättvist straff

omöjliggöras av den anledning, att i det föreliggande fallet bötesstraffets

maximum finnes för lågt men urbota straff är för strängt. Detsamma

gäller givetvis även beträffande övriga stadganden i förevarande förslag,

enligt vilka i strafflatitud ingå normerade böter jämte urbota straff. Till

undvikande av nämnda olägenhet synes för varje dylikt fall böra stadgas,

att därest högsta enligt normeringen möjliga bötesbeloppet understiger viss

summa, förslagsvis 500 kronor, böterna må höjas härtill.

2 §.

Sundberg:

Territorialvattenslagen har befunnits sakna effektivitet i det syfte, varför

den tillkommit. I anledning härav ifrågasättes nu sådan ändring av

densamma, att minsta tontalet å fartyg, med vilka rusdrycker må införas till

svenskt vattenområde, höjes från 120 till 250. Härvid har man emellertid,

såsom i motiven antydes, trott sig kunna befara, att ej heller med denna

ändring i lagen det åsyftade målet skall nås, en farhåga, som, på grund

av vad av mig anförts vid granskning inom lagrådet år 1923 av omförmälda

lag, förefaller mig icke vara ogrundad.

För syftets vinnande har fördenskull i andra stycket av förevarande

paragrafs 1 mom. stadgats befogenhet för Konungen att utsträcka förbudet

mot införsel till svenskt territorialvatten av rusdrycker till varje fartyg

utan avseende å dess dräktighet. Effektiviteten av ett dylikt förbud torde

vara ganska oviss. Men även med antagande, att detsamma skulle kunna

ej oväsentligt bidraga till bekämpande av spritsmugglingen, resa sig mot

stadgandet därom starka betänkligheter. Enligt dess avfattning skall

befogenheten vara bunden vid förutsättning att särskilda omständigheter

föranleda till förbudets utfärdande, och detsamma skall kunna avse allenast

visst område. Den nämnda förutsättningen innebär emellertid, enligt vad

av motiven framgår, icke alls, att särskilda, av lagen ej förutsedda eller

där ej omförmälda omständigheter inträffat, utan allenast helt allmänt

att stadgandet i första stycket av momentet visar sig ej vara till fyllest.

Ifrågavarande förutsättning utgör alltså i själva verket ingen inskränkning

i befogenheten, vilken givetvis ej kan antagas därförutan komma

till utövning i onödan. Vad den andra av angivna bestämmelser angår,

utstakar stadgandets avfattning inga som helst gränser vare sig beträffande

antalet förbjudna områden eller angående belägenheten eller omfattningen

av ett vart av dem. I motiven säges det vara förutsatt, att förordnande

om förbud skall meddelas blott beträffande områden, som sakna nämnvärd

betydelse för den lojala internationella trafiken. Men då — frånsett det

mindre tilltalande i att sålunda för den lojala trafiken för en viss ort

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

101

lägga hinder, från vilka andra om samma trafik konkurrerande orter äro

fria — vederbörande ej legaliter äro i sin handlingsfrihet bundna av

nämnda, för övrigt mycket vaga och tänjbara, uttalande i motiven, lärer,

i den mån så prövas nödigt till smuggeltrafikens hämmande, den Konungen

genom stadgandet tillerkända förbudsrätt kunna tillämpas å snart sagt

vilket område och huru många områden som helst. Sagda förbudsrätt

må alltså anses såsom obegränsad, och stadgandet kan, om det upphöjes

till lag, komma till användning på sådant sätt, att därigenom den lagfästa

normerande bestämmelsen i första stycket av 1 mom. förlorar väsentlig

betydelse.

Med hänsyn härtill kan nämnda stadgande i den avfattning, som givits

åt detsamma, icke av mig förordas. Bäst synes vara, att detsamma får

helt utgå ur förslaget. Skulle erfarenheten visa, att den genom första

stycket av momentet vidtagna lagändringen icke åstadkommer avsedd

verkan, må frågan om viss förbudsrätt därutöver för särskilda fall tagas

under förnyad omprövning; det torde då lättare kunna bedömas, vilken

gestaltning och begränsning skall ges åt denna förbudsrätt för att den

skall kunna tjäna sitt syftemål utan alltför stora därmed förknippade

olägenheter. Anses stadgandet ej lämpligen kunna ur förslaget helt uteslutas,

bör enligt mitt förmenande detsamma omredigeras sålunda, att

ovannämnda, nu endast i motiven angivna förutsättning för dess användning

klart uttalas i lagtexten. Tillika torde däri böra angivas, huruvida

den enligt första stycket av momentet generaltullstyrelsen tillkommande

dispensrätt må utövas jämväl i fall, som avses i andra stycket, eller icke.

Thulin:

Under åberopande i huvudsak av vad justitierådet Sundberg anfört beträffande

andra stycket av 1 mom. hemställer jag, att därest detta stadgande

hihehålles, de omständigheter, under vilka stadgandet må komma i

tillämpning, närmare angivas i lagen.

Uttrycken farkost och fartyg användas i förslaget om varandra, utan att

av lagtext eller motiv framgår, varför det ena eller andra uttryckssättet

valts. Åt ettdera uttrycket torde böra givas genomgående användning.

Stenberg:

I territorialvattenslagen är stadgat, att förbudet mot att med mindre

farkoster införa rusdrycker till svenskt territorialvatten icke skall gälla,

då farkost av trängande nöd tvingas att inkomma till sådant vatten. Motsvarande

bestämmelse har ej upptagits i förevarande förslag av den anledning,

att det uttryckliga stadgandet i ämnet skall hava missbrukats på

sådant sätt, att, när ett fartyg ertappats på svenskt vatten, ett tillstånd,

som kunnat karaktäriseras som nöd, avsiktligt åstadkommits. Meningen

har emellertid icke varit att utesluta möjligheten att taga hänsyn till

förefallande nödlägen, utan man har ansett av allmänna rättsprinciper

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

följa, även utan att detta uttryckligen utsäges, att om någon för att

undvika förlust av liv eller fartyg verkligen är tvungen att bryta mot

nämnda förbud, straff eller förverkande icke kommer att inträda.

Är åberopad sjönöd konstruerad, torde detta i de flesta fall vara så

uppenbart, att invändningen icke bör medföra frikännande. Vid sådant

förhållande lärer det knappast vara skäl att med hänsyn till antydda

missbruk utesluta ifrågavarande bestämmelse. Ej heller synes man kunna

taga för givet att, sedan det en gång befintliga stadgandet borttagits ur

lagen, vad det innehållit ändock kommer att i huvudsak gälla med tilllämpning

av allmänna rättsgrundsatser. Härvidlag är även av betydelse,

att »trängande nöd» fortfarande på flera ställen i gällande tullstadga uttryckligen

erkännes såsom grund för undantag från givna förbud av enahanda

art som det ifrågavarande. Jag hemställer alltså, att bland undantagen

i 2 mom. av förevarande paragraf upptages det fall, att farkosten

av trängande nöd tvingas att inkomma till svenskt territorialvatten.

Sundberg och Thulin:

Den omständighet, att det av justitierådet Stenberg omförmälda, i territorialvattenslagen

intagna stadgandet angående trängande nöd icke upptagits

i förevarande förslag, lärer höra antagas innebära, att den i nämnda

stadgande innefattade regeln icke vidare skall gälla. Då så icke är avsett,

instämma vi i den av justitierådet Stenberg härutinnan gjorda hemställan.

Lagrådet:

I motiveringen till förslaget anföres, att då det från territorialvattenslagens

införselförbud stadgade undantaget med avseende å genomfart genom

Öresund föranlett missbruk så till vida, att spritfartyg för genomfarten

använt längre tid än den, som efter föreliggande förhållanden bort åtgå,

i förevarande paragraf angivits, att undantaget skall gälla allenast direkt

genomfart. Den begränsning, som sålunda åsyftas, torde lämpligare uttryckas

därmed, att genomfarten skall ske utan onödigt uppehåll.

3 §.

Stenberg:

Tydligare än som skett genom de i 1 mom. första stycket använda ordalagen

torde böra utmärkas, att även i fråga om delaktighet brott mot förbud,

som avses i 2 §, är likställt med olovlig införsel till riket.

4 §.

Lagrådet:

Den i förevarande sammanhang gjorda hänvisningen till tullstadgan

torde lämpligen böra utgå.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

103

5

Lagrådet:

Den förutsättning för straffbarhet enligt 1 mom., som består däri att

rusdryckerna uppenbarligen hava olovligen införts, hänför sig givetvis

icke till vad den, som förvärvat eller på annat i momentet nämnt sätt

tagit befattning med dem, vetat eller bort veta angående dryckernas införande

till riket, utan är av rent objektiv art. Då avfattningen härutinnan

icke äger önskvärd klarhet, torde någon jämkning i densamma böra

vidtagas.

Stadgandet i 2 mom. första stycket torde böra utgå, enär detsamma kan

komma att leda till straff, där sådant icke varit avsett. Sålunda är tänkbart,

att redan mottagandet av olovligen införda varor blir betraktat som

försök till olovligt förvarande. Endast beträffande forsling synes tveksamt,

huruvida icke försök borde straffas, men att urskilja detta fall torde

icke vara nödigt.

Åven andra stycket i 2 mom. synes lämpligen kunna uteslutas. De

handlingar, som omförmälas i 1 mom., erhålla sin brottsliga karaktär i

följd därav att olovlig införsel föregått desamma och äro fördenskull,

ehuru de behandlas och bestraffas såsom självständiga förbrytelser, väsentligen

att anse såsom innefattande efterföljande delaktighet i brott. Handling,

som är att anse såsom delaktighet i sådan efterföljande delaktighet,

torde i regel icke kunna tänkas vara brottslig under annan förutsättning

än att den såsom utgörande ett led i olovligt förvärv eller av annan anledning

hemfaller under bestämmelserna i 1 mom. Ifrågavarande stadgande

synes alltså sakna egentlig betydelse.

Vad beträffande förevarande paragraf anförts äger motsvarande tillämpning

å stadgandena i 10 §.

6 §.

Lagrådet:

Stadgandet i 2 mom. första stycket torde vara avsett åt t vinna tillämpning

för det fall, att de olovligen införda dryckerna påträffas å fartyget

under sådana omständigheter, att olovlig forsling av dem måste anses

vara tillämnad eller hava ägt rum, och befälhavaren finnes skäligen hava

bort misstänka detta, men han det oaktat underlåtit att vidtaga på honom

ankommande åtgärder i syfte att förhindra forslingen. Åt denna stadgandets

innebörd synes höra genom erforderlig jämkning i avfattningen

givas klarare uttryck än som skett.

De i 1 mom. andra stycket och 2 mom. andra stycket givna reglerna

äro ej oväsentligt strängare gentemot befälhavare än som överensstämmer

med strafflagstiftningen i allmänhet. De synas dock låta försvara sig i

betraktande av den ställning, befälhavaren intager å fartyget eller tåget:

hans rätt och plikt att öva tillsyn över det hela och att söka få från far
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

tyget eller tåget avlägsnade personer eller gods, som ej böra därå forslas,

samt möjligheten för honom att bereda verkställighet åt givna order.

Om och i den mån å fartyg anställd person med anledning av befälhavarens

frånvaro eller på grund av arbetsfördelning med denne har att

utöva hans funktion i fråga om tillsynen över fartyget eller del därav bör

han vara likställd med befälhavaren och sålunda underkastad här stadgat

ansvar.

Helt annorlunda är förhållandet med den, som är anställd å fartyg i

annan egenskap än befälhavare och ej har att utöva befälhavarens funktioner.

Skall han söka ingripa mot en tillämnad olovlig införsel eller tillämnad

eller påbörjad olovlig forsling, varom han fått kännedom, står

honom för sådant ändamål i regel intet annat medel till huds än att hos

vederbörande befälhavare anmäla vad han har sig bekant i saken.

Det i 3 mom. av förevarande paragraf intagna stadgandet innebär,

såsom ock i motiven framhålles, att en dylik anmälningsplikt ålägges dem,

som jämte befälhavaren äro anställda å ett fartyg. Så vitt detta stadgande

icke avser att förhindra brotts begående utan att förekomma, att den

till brott skyldige må undgå sitt straff, innefattar detsamma en nyhet

i vår strafflagstiftning, vars införande på förevarande område icke torde

vara tillräckligt motiverat. Härtill kommer, att en anmälningsplikt av

denna art, innefattande skyldighet att till bestraffning anmäla ej blott

underordnade utan jämväl, och kanske huvudsakligen, kamrater eller överordnade,

skulle vara ägnad att medföra synnerligen betänkliga rubbningar

i den auktoritet, ett fartygs befäl måste äga, samt svåra levnads- och

arbetsförhållanden för övriga å fartyget anställda.

Lagrådet anser sig fördenskull böra tillstyrka, att det föreslagna stadgandet

i 3 mom. göres gällande endast beträffande dem, som å fartyg tjänstgöra

i befälhavarens ställe.

8

Lagrådet:

Stadgandet i sista stycket av 1 mom. därom att den, som dömes till

ansvar för olovlig införsel eller forsling, skall förpliktas utgiva beslagtaget

forslingsredskaps värde, därest det av skäl, som angives under a),

b) eller c) i andra stycket, ej kan dömas förverkat, synes icke kunna förordas.

Finnes ägarens, brukarens och förarens förhållande till saken vara

sådant, att förverkande av forslingsredskap icke bör inträda, förefaller

det föga rimligt, att denna omständighet skall ådraga den, som dömes till

ansvar för brottet, den påföljd, att han skall betala redskapets värde,

vilket med hänsyn till storleken av de fartyg, å vilka stadgandet bleve

tillämpligt, kan uppgå till högst betydande belopp. Lagrådet avstyrker

alltså upptagande i blivande proposition av ifrågavarande bestämmelse.

TTteslutes densamma ur förslaget, föranledes därav viss ändring i avfattningen

av 27 § 1 mom.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 223.

105

Då i 15 § 1 mom. andra stycket upptagits en allmän bestämmelse om

beslag å forslingsredskap, som skäligen kan antagas enligt den föreslagna

lagen vara förverkat, torde icke för det specialfall, som behandlas i 2 mom.

av förevarande paragraf, böra där särskilt föreskrivas, att redskapet skall

vara underkastat beslag. I detta avseende bemställes alltså om ändring

av sistnämnda moment.

Att, såsom 3 mom. innehåller, särskilt föreskriva, att till forslingsredskap

hörande och å redskapet anträffade inventarier skola inbegripas under

förverkandet synes vara onödigt, för såvitt man därmed allenast avsett

fartygets tillbehör i den bemärkelse detta ord har i 268 § andra stycket

sjölagen. Har däremot meningen varit, att något mera än forslingsredskapets

tillbehör skall ingå, t. ex. proviant eller bränsle eller å ångfartyg

kol eller andra för maskinens drift avsedda ämnen, bör detta komma till

tydligare uttryck än i förslaget skett.

Stenberg:

Förverkande av sådan mindre farkost, som avses i 2 mom., skall enligt

förslaget inträda redan av den anledning, att det fartyg, vars förbindelse

med land förmedlas genom farkosten, uppenbarligen är ett s. k. smugglarfartyg.

Det fordras sålunda icke, att farkostens användande i och för sig

sker i syfte att främja smuggling. Då detta synes innebära överdriven

stränghet och ändamålet med stadgandet torde väsentligen vinnas, även

om förutsättningen för förverkande skärpes sålunda, att påföljden skall

inträda allenast i händelse farkosten skäligen må antagas vara använd i

syfte att främja smuggling från fartyget, hemställes om ändring av

momentet i enlighet härmed.

Sundberg:

Måhända kan det trängande behovet att stävja smuggeltrafiken med

rusdrycker innefatta befogad anledning till lagstadgande därom att farkoster

av viss mindre dräktighet, som uppehålla förbindelse mellan ett

utanför territorialgränsen liggande smuggelfartyg och land, skola vara

förverkade även i det fall, att ingen olovlig införsel från fartyget eller

försök därtill ägt rum. Givetvis måste dock ett dylikt stadgande icke

kunna ges utan begränsning; och det gäller att se till, var denna gräns bör

dragas. Att, på sätt 2 mom. i förevarande paragraf innebär, åt regler om

förverkande i nämnda hänseende förläna en så vidsträckt omfattning, att

ingen som helst hänsyn må tagas till syftet med förbindelsens uppehållande

— icke ens om detta är att lämna läkarhjälp eller att befordra

post, vilket sistnämnda endast kan ske genom postverkets försorg — synes

vara att gå alltför långt. Rimligen torde förverkandepåföljden icke böra

drabba farkost, som i humanitärt eller eljest fullt lojalt syfte föres från

eller till fartyg, som nyss sagts. Dragés gränsen för stadgandet sålunda,

att detsamma kommer att avse allenast farkost av viss mindre dräktighet,

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

varmed förbindelsen mellan fartyget och land uppehälles under sådana

förhållanden, att det skäligen må antagas ske i syfte att företaga eller

främja olovlig införsel av rusdrycker, torde därmed stadgandet i huvudsak

uppfylla det krav, för vars tillgodoseende det ifrågasatts, utan att genom

detsamma rättmätiga enskilda och allmänna intressen behöva helt åsidosättas.

Jag hemställer alltså, att ifrågavarande stadgande måtte underkastas

omarbetning i nu angiven riktning.

Regeringsrådet Thulin förklarade sig instämma i den av justitierådet

Sundberg sålunda gjorda hemställan.

Sundberg och Stenberg:

Det lärer vara tvivelaktigt, huruvida sjöpanträtter och inteckningar,

som belasta ett fartyg, förfalla, då fartyget blir förverkat. Med den föreslagna

lagstiftningens syfte överensstämmer emellertid, att förverkande

går ut även över dessa rättigheter i fartyget. Särskilt är detta av vikt

beträffande inteckningar, enär fartygsägaren genom missbruk av möjligheten

att låta inteckna sitt fartyg lätt kan göra en förverkandedom

ekonomiskt kraftlös. Fastslås i lagen, att domen har antydd verkan,

synas dock hänsyn till lojala kreditgivare kräva, att, i överensstämmelse

med vad under 1 mom. andra stycket c) i förevarande paragraf föreslås

beträffande äganderätten till fartyget, domstolen tillerkännes befogenhet

förklara, att sjöpanträtt eller inteckning icke i anledning av fartygets

förverkande förlorar sin giltighet, där detta finnes uppenbart oskäligt med

hänsyn till särskilda omständigheter. I paragrafen torde alltså böra införas

stadganden i nu angivna syfte.

Thulin:

Den tvekan, som kan föreligga därom, huruvida de ett fartyg vidlådande

sjöpanträtter och inteckningar bliva ogiltiga därigenom att fartyget förklaras

förverkat, synes mig i rättssäkerhetens intresse böra genom uttryckligt

lagstadgande hävas. För egen del anser jag näppeligen tillräckliga

skäl föreligga för meddelande av lagbestämmelser, varigenom

sjöpanträtter och inteckningar inbegripas under förverkandet. Anses emellertid

sådana bestämmelser böra meddelas, torde i varje fall åtminstone beträffande

inteckningar åt de i 1 mom. andra stycket meddelade stadgandena

böra givas motsvarande tillämpning.

10 och 11

Lagrådet:

Att stadgandena om förverkande av olovligen tillverkade rusdrycker

fördelats så, att föreskrift givits i 10 § 1 mom. om förverkande i förening

med och i 11 § 1 mom. om förverkande utan förening med ansvar för

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

107

olovlig befattning med rusdrycker, torde vara föranlett därav att man på

så sätt uteslutit frågan om förverkande omedelbart på grund av olovlig

tillverkning. Det vill dock synas, som om förevarande stadganden kunde,

med iakttagande av nyssnämnda frågas uteslutning, sammanföras till ett

stadgande i 11 § 1 mom., varigenom erhölles överensstämmelse med motsvarande

föreskrift i 7 §.

12 §.

Lagrådet:

Det är, enligt vad av motiven synes framgå, ej avsett och torde ej heller

vara lämpligt att med olovlig tillverkning likställa varje obehörig åtgärd,

som vidtages i syfte att avskilja denatureringsmedel eller försvaga denaturering,

utan lärer dylikt likställande böra gälla allenast obehörig åtgärd,

varigenom avskiljande eller försvagande, som nyss sagts, verkligen åstadkommes.

Till undvikande av missförstånd härutinnan bör förevarande

stadgande undergå erforderlig jämkning i avfattningen.

13 i

Thulin och Stenberg:

Därest egendom, om vars förverkande på grund av vad i 1 kap. stadgas

kan bliva fråga utan samband med talan om ansvar, lägges under

beslag, medan densamma befinner sig å inkommande fartyg, saknas bestämmelse

om forum för dylikt mål. Härutinnan synes i 1 mom. komplettering

böra ske sålunda, att tullmålsdomstolen för den ort, dit fartyget först

ankommer, göres till behörig domstol.

Lagrådet:

16 § i varuinförsellagen innehåller uttryckligt stadgande, att åtal

angående brott, som i lagen avses, skall anhängiggöras vid tullmålsdomstol

även i det fall, att straff skall bestämmas enligt allmänna strafflagen.

Motsvarande föreskrift lärer vara erforderlig även i den nu föreslagna

lagen och böra inflyta i 1 mom. av förevarande paragraf.

Den valfrihet mellan tullmålsdomstol och allmän domstol, som för vissa

fall är avsedd, lärer påkalla undantag ej blott från första utan även från

andra stycket av nyssnämnda moment. I anledning härav och för erforderligt

fullständigande i vissa hänseenden av det i första stycket upptagna

undantaget hemställes, att, med uteslutande av samma undantag, i momentet

införes ett tredje stycke av innehåll, att utan hinder av vad i första

och andra styckena stadgats mål angående brott, som avses i 5 §, eller

angående förverkande av egendom eller utgivande av egendoms värde på

grund av sådant brott må anhängiggöras jämväl vid allmän domstol,

därvid beträffande den lokala behörigheten de i berörda båda stycken för

tullmålsdomstol givna reglerna skola äga tillämpning.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Stadgandet i paragrafens 2 mom. bör fullständigas sålunda, att mål,

som där avses, skall anhängiggöras vid allmän domstol i den ort, där

brottet skett, eller, så framt talan om ansvar ej föres, allmän domstol i

den ort, där beslag ägt rum.

Sundberg:

De i 3 mom. givna reglerna avse följande fall: 1) att mål, enligt förevarande

lag anhängiggjort vid tullmålsdomstol, befinnes avse brott av sådan

beskaffenhet, att målet enligt samma eller annan lag rätteligen tillhör allmän

domstols upptagande, eller tvärt om samt 2) att mål, enligt förevarande

lag tillhörande tullmålsdomstol, äger så nära samband med mål,

som enligt samma eller annan lag hörer under allmän domstol, att de

båda målen böra i ett sammanhang bedömas, eller tvärt om.

För båda dessa fall gäller enligt det föreslagna stadgandet i 3 mom.,

att vid domstol förd talan skall — under förutsättning att det kan ske

utan men för utredningens fullständighet och eljest med hänsyn till kostnader

och andra omständigheter är lämpligt — av domstolen upptagas till

bedömande utan hinder av däremot stridande forumregler.

Uppmärksammas må, att i fallet 2) talan, som mot givna forumregler

må upptagas vid viss domstol, kan där anhängiggöras ej blott efter det

att mål, som enligt samma regler tillhör domstolens upptagande, anhängiggjorts

utan jämväl samtidigt med anställandet av sådan talan, men att i

fallet 1) stadgandet innebär, att sedan ett mål anhängiggjorts vid viss

domstol under förmenande att denna är den rätta, den omständigheten,

att målets art finnes hava bort föranleda dess anhängiggörande vid annan

domstol, ej skall göra den förra domstolen obehörig. För detta fall äro

alltså de i första och andra leden av momentet förekommande orden

»anhängiggöres eller» vilseledande.

Till vinnande av gemensamt bedömande i mål, som enligt forumreglerna

tillhöra särskilda tullmålsdomstolar eller två eller flera allmänna

underrätter, innehåller stadgandet inga föreskrifter.

Det syftemål, som föranlett upptagande i förslaget av nämnda stadgande,

är givetvis av beskaffenhet att böra såvitt möjligt tillgodoses.

Detta synes dock icke lämpligen kunna ske i föreslagen omfattning, utan

torde stadgandet böra begränsas till att meddela bestämmelser, vilka medgiva,

att mål, som avses i den nu föreslagna lagen, behandlas av annan

domstol än den i regel kompetenta.

Dylik begränsning innebär t. ex. att om åtal vid vederbörlig domstol

anställes för olovlig försäljning av rusdrycker, i sammanhang därmed jämväl

må anställas talan enligt förevarande lag beträffande olovlig införsel

av dryckerna, men att däremot, därest vid domstol enligt de forumregler,

som givas i förevarande lag, talan väckes angående införseln, detta ej medför,

att åtal för den olovliga försäljningen skall kunna behandlas i sammanhang

därmed.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

109

Däremot torde skäl saknas att icke låta de bestämmelser, som i förevarande

avseende anses lämpliga, bliva gällande jämväl inbördes mellan

särskilda tullmålsdomstolar och mellan särskilda allmänna underrätter.

Jag hemställer alltså, att genom omarbetning av ifrågavarande stadgande

åt detsamma gives den innebörd,

att sådan olovlig befattning med rusdrycker, som i förevarande lag avses,

må kunna av domstol, på därom förd talan, upptagas till bedömande

i sammanhang med talan angående annan olovlig befattning med dryckerna,

även om enligt de i 1 och 2 mom. givna reglerna förstnämnda

talan rätteligen skolat anhängiggöras vid annan domstol, samt

att om, efter det mål angående olovlig befattning med rusdrycker anhängiggjorts

vid domstol enligt de i 1 eller 2 mom. givna reglerna, den påtalade

gärningen belinnes utgöra eller innefatta annat brott, som i den

föreslagna lagen avses, men varom enligt de i samma lag givna forumreglerna

talan tillhör annan domstols upptagande, domstolen, där målet

anhängiggjorts, ändock må fortfarande handlägga och slutligen avdöma

målet,

allt med rätt för domstolen till den diskretionära prövning, som i förslaget

angives.

Bifall härtill kräver vissa jämkningar i avfattningen av 25 §.

Regeringsrådet Thulin och justitierådet Stenberg instämde i vad justitierådet

Sundberg erinrat därom att de i 3 mom. föreslagna forumreglerna

borde utvidgas att gälla inbördes mellan särskilda tullmålsdomstolar och

mellan särskilda allmänna underrätter.

14 §.

Lagrådet:

Med den uppställning förslaget erhållit torde vara lämpligt att i denna

paragraf intaga hänvisning till vad i 3 § 2 mom. stadgas om erforderlighet

i visst fall av generaltullstyrelsens tillstånd till åtal.

15 §.

Lagrådet:

Huvudstadgandet i 2 mom. bör, i likhet med bestämmelsen i 1 mom.

första stycket, avfattas så, att såsom det principala framträder, att i de

avsedda fallen beslag skall ske, och endast sekundärt bestämmes, vilka

funktionärer skola vara behöriga att verkställa heslaget. Härav påkallas

någon jämkning i formuleringen av 2 mom.

Sistnämnda moment bör icke inbegripa stadgande om beslag i sammanhang

med ansvar för olovlig tillverkning, något som ligger utanför nu

ifrågavarande lagstiftnings område, men däremot hava avseende å alla de

fall av olovlig befattning med rusdrycker, i vilka enligt 2 kap. förverkande

kan äga rum, och sålunda även å förverkande, som grundas därpå

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

att dryckerna åtkommits på sätt som angivits i 11 § 2 mom. Med hänsyn

härtill hör uttrycket »på den grund att de äro olovligen tillverkade» ersättas

med hänvisning till 2 kap.

Vad 2 mom. innehåller om vittnens närvaro vid beslag och om underrättelse

angående åtgärden torde lämpligen böra göras gällande även beträffande

beslag, som avses i 1 mom.

Åklagarens skyldighet enligt 3 mom. att väcka talan vid domstol om

beslagtagen egendoms förverkande eller förfara på sätt i 16 eller 20 § sägs

åligger honom givetvis ej blott då han prövat ett av annan beslagare

verkställt beslag skola bestå, utan även då han själv lagt beslaget. I detta

avseende äro emellertid ordalagen i nämnda moment otydliga, varför hemställes

om någon ändring av desamma.

Beslag i enlighet med stadgandena i 1 mom. avser olovligen införda

drycker och skall göras antingen 1) på grund av själva införseln eller 2)

därför att med dryckerna förfarits så som sägs i 5 § eller 3) då de påträffas

under förhållanden som angivas i 7 § och icke någon kan ställas till ansvar

för brott som avses i 1) eller 2). Äger beslagaren ej själv rätt till åtal,

skall han göra anmälan om beslaget hos vederbörande åklagare, som prövar,

huruvida detsamma skall äga bestånd eller hävas. Därest beslaget består,

skall åklagaren i fallen 1) och 2) antingen instämma den skyldige till

domstol eller meddela honom strafföreläggande och i fallet 3) antingen

anhängiggöra talan enligt 19 § andra stycket eller förfara enligt 20 §.

Under tiden kan beslaget av den, som därav drabbats, underställas generaltullstyrelsens

prövning. Varder detsamma hävt, lärer sedermera ej kunna

föras talan om förverkande av den egendom det avsett.

Vad beträffar beslag på grund av bestämmelserna i 2 kap., kan sådant

göras antingen 1) därför att med olovligen tillverkade — eller därmed

enligt 12 § likställda — drycker förfarits på sätt som sägs i 10 § eller 2)

då olovligen tillverkade eller därmed likställda eller obehörigen överlåtna

drycker påträffas under förhållanden som angivas i 11 § och ansvarstalan

icke kan mot någon föras. Efter beslaget har åklagaren i

fallet 1) att stämma den skyldige till domstol eller meddela honom straffföreläggande

och i fallet 2) att anhängiggöra talan enligt 19 § andra

stycket eller förfara enligt 20 §. Att dessförinnan beslaget skall underkastas

prövning av åklagaren, där denne är en annan än beslagaren, eller

att det kan underställas högre myndighet tinnes icke föreskrivet. Då

emellertid sådan prövning och rätt till underställning torde vara lika behövliga

här som i fråga om beslag, varom förmäles i 1 mom., hemställes,

att bestämmelser härutinnan intagas i förevarande paragraf och därav

föranledd jämkning vidtages i 14 §. Den högre myndighet, vilkens prövning

må kunna påkallas, lärer böra vara Konungens befallningshavande.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition Nr 223.

111

16—18 §>§>.

Lagrådet:

Av anförda, som det vill synas giltiga, orsaker hava möjligheterna till

användning av det här föreslagna institutet strafföreläggande blivit starkt

begränsade. Sålunda äro undantagna de fall, där förverkande av forslingsredskap

eller gäldande av värdet av sådant redskap kan ifrågakomma,

vadan institutet saknar tillämpning på varje slag av forsling. Vidare må,

då fråga är om annan egendom än forslingsredskap, föreläggande ej givas,

därest gäldande av egendomens värde kan ifrågakomma, vilket innebär,

att egendomen måste hava tagits i beslag för att institutet skall kunna

användas. Enär slutligen åklagare icke äger meddela föreläggande på

grund av olovlig befattning med drycker, vilka han själv tagit i beslag,

kan, såsom i motiven framhålles, strafföreläggande mindre ofta meddelas

å landsbygden och i städer, där tullförvaltare är tullåklagare.

På det område, som dessa begränsningar lämna fritt för institutets tilllämpning,

förringas dess betydelse av andra omständigheter. Sant är, såsom

framhållits, att straffet verkar psykologiskt starkare, då det drabbar

mera omedelbart än som med den vanliga rättegångsordningen kan ske.

Men då föreläggandets verkan beror av den misstänktes godkännande, bliva

väl i allmänhet de fall, då saken genom föreläggandet bringas till slut,

sådana, där i händelse av handläggning inför domstol målet skulle på

grund av den tilltalades erkännande blivit redan vid första rättegångstillfället

avgjort genom utslag, mot vilket besvär ej förekommit; och straffföreläggandet

komme sålunda att sakna betydelse, då fråga är om tredskande

förbrytare, beträffande vilka väl den psykologiska påtryckning,

straffets omedelbara följande å brottet innebär, måste anses förnämligast

av nöden. Vidare må erinras, att den förbrytare, som vill undandraga sig

straffets utkrävande genom att avvika från orten, undgår meddelat föreläggande

genom underlåtenhet att godkänna detsamma, i vilket fall föreläggandet

icke haft annan verkan än den för förbrytaren förmånliga, att

målets instämmande till domstol blivit fördröjt.

Det ifrågasatta strafföreläggandets värde såsom medel till bekämpande

av olovlig rusdryckshantering synes sålunda vara skäligen ringa.

I övrigt synas de med strafföreläggandet förenade fördelarna inskränka

sig till att, såsom i motiven framhållits, detsammas tillämpning komme

att medföra en viss minskning i arbetet vid domstolarna. Med hänsyn till

ifrågavarande måls enkla beskaffenhet torde dock denna minskning ej vara

avsevärd; den motväges ock av de skyldigheter att föra protokoll och diarier,

som i stället komme att åligga åklagarna.

De fördelar, som stå att vinna med ifrågavarande institut, sådant

det nu föreslagits, synas alltså näppeligen vara av beskaffenhet att överväga

de betänkligheter, vilka givetvis göra sig gällande mot att i vår

rätt på ett speciellt område upptaga ett institut, som visserligen process
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

kommissionen, enligt vad densamma upplyst, ämnar förorda till införande

hos oss, men varom man ännu icke med visshet vet, huruvida det, efter

vederbörlig prövning av statsmakterna, kommer att införlivas med den

svenska rätten. Om detta blir fallet, kommer strafföreläggandet då att utgöra

ett led i en rättegångsordning av annan gestaltning än vår nuvarande; att i

denna senare, i övrigt oförändrad, på förhand infoga en ur det blivande

reformförslaget utbruten del kan av naturliga skäl vara ganska äventyrligt.

Väl är det sant, att den normering av bötesstraffet, som i det föreliggande

förslaget förekommer, gör tillämpningen av institutet lättare än på vissa

andra områden. Ävenledes må medgivas, att det förfarande med avseende

å rusdryckers förverkande, som stadgats i 1921 års förordning i detta

ämne och som föreslås i huvudsak bibehållet, är ganska likartat med

proceduren vid strafföreläggande. Dessa omständigheter synas dock icke

vara av sådan vikt, att det anförda principiella skälet mot strafföreläggandets

upptagande i det nu behandlade förslaget bör frånkännas

väsentlig betydelse. Eiktigbeten av detta argument bestyrkes ock i viss

mån av vad i förslagets motivering anföres därom, att med den nuvarande

organisationen av det svenska åklagarväsendet och det nu tillämpade sättet

för bötesindrivning det icke syntes lämpligt att vidtaga någon anordning,

varigenom böter, som avses i strafföreläggande, skulle komma att i regel

erläggas omedelbart efter föreläggandets godkännande, samt att man genom

att icke införa dylik bestämmelse förlorade viss tid och sålunda i någon

mån riskerade, att den skyldige undandroge sig straffet.

Med det ifrågasatta strafföreläggandet äro även åtskilliga andra olägenheter

förenade.

Betänkligheter möta redan i den omständigheten, att frågan om brottets

verklighet och straffets storlek underkastas dispositionsprincipen, något

som vår processlagstiftning hittills icke velat godkänna; och dessa betänkligheter

växa i styrka därigenom att de personer, vilka skola handhava institutet,

knappast kunna anses i varje fall härför kompetenta. Huruvida t. ex.

ett förfarande är av beskaffenhet att enligt bestämmelserna i 5 eller 10 §

innebära straffbart döljande eller förvarande, kan vara ganska svårt att

avgöra. Och vad angår storleken av straffet må visserligen icke vara att

befara, att genom strafföreläggande den skyldige kommer att lida men

genom erhållande av alltför strängt straff. Det motsatta förhållandet torde

däremot ej vara uteslutet; det låter väl tänka sig, att åklagaren i ett

förekommande fall, för att kunna begagna sig av föreläggande, utmäter

ett ringare bötesstraff än som skulle blivit ådömt av domstol. I så måtto

kan institutet innebära en farlig frestelse till missbruk.

I Tyskland förekommer strafföreläggande så anordnat, att det meddelas

av domaren på förslag av åklagaren, varigenom domaren och åklagaren

satts i tillfälle att så att säga kontrollera varandra. Denna anordning,

som innebär en ganska god garanti mot missbruk, minskar väsentligen

sist anmärkta olägenheter av institutet.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

113

Förbises må ej, att för lagbrytaren möjligheten att erhålla strafföreläggande

i stället för att bliva föremål för åtal vid domstol måhända ter

sig såsom en fördel, då han därigenom undgår den offentlighet rättegången

medför; det kan komma att ingå i det allmänna föreställningssättet,

att man genom omedelbart erläggande av en summa penningar kan

friköpa sig från obehaglig uppmärksamhet i anledning av begången rusdrycksförbrytelse.

Vid tillämpning av de föreslagna stadgandena om strafföreläggande

kunna yppa sig ganska svårlösta spörsmål.

Klart framgår sålunda ej, huruvida eller i vad mån stadgandena i 25

kap. 10 § rättegångsbalken skola vara tillämpliga jämte bestämmelserna

i 18 § 1 mom. av förslaget. Ej heller eljest är omfattningen av den i

samma moment omförmälda klagorätten tydligt begränsad. Otvetydigt

besvarade äro sålunda icke t. ex. spörsmålen om klagorätt förefinnes, där

det förmenas, att föreläggande givits av den, som var beslagare, eller

eljest av därtill ej behörig person, eller att det av annat skäl än som

betingas av gärningens beskaffenhet ej kunnat ges i enlighet med stadgandena

i 16 § 1 mom. eller att böter ålagts till högre belopp än i det

föreliggande fallet rätteligen kunnat förekomma eller att i föreläggandet

åberopats å förbrytelsen otillämpligt lagrum eller att felaktig uppgift

lämnats angående vad som tagits i beslag.

Att föreläggande icke kan återkallas, sedan det blivit delgivet, synes

vara självfallet. Men förslaget lämnar öppen frågan, huruvida dessförinnan

återkallelse kan äga rum och, om så må ske, huru därvid skall

förfaras.

Det må antagas vara avsett, att vid uteblivet godkännande av föreläggande

nytt föreläggande icke skall kunna meddelas. Härpå tyder avfattningen

av andra stycket i 17 § 1 mom. Innebörden av tredje stycket

i samma moment kan dock giva anledning till en tolkning i motsatt

riktning.

Oegentlig förefaller slutligen den rätt till omedelbar verkställighet av

strafföreläggande, som förslaget innebär, vid det förhållande att sådan

verkställighet ansetts icke kunna beredas åt domstols beslut i mål av enahanda

art. Ifrågasättas må, om icke det åsyftade målet bättre än på sätt nu

föreslagits kunnat vinnas genom stadganden antingen av sådant innehåll,

att verkställighet tillätes å underdomstols beslut om bötesstraff i förevarande

mål i huvudsaklig överensstämmelse med vad för urbota straff

är stadgat i lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall

av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, eller ock därom att

domstols beslut i mål av förevarande art, varigenom tilltalad, som medgivit

vad honom lagts till last, dömts till böter högst 150 kronor, ej må

överklagas.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att stadgandena i 16—18 §§

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 184 höft. (Nr 223.)

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

uteslutas ur förslaget, i sammanhang varmed höra vidtagas därav föranledda

jämkningar i vissa andra förslagets bestämmelser.

Vinner denna hemställan ej bifall, må i fråga om de föreslagna stadgande^,

utöver vad nyss sagts, ytterligare göras följande erinringar.

Delgivning av strafföreläggande torde alltid höra ske i den angående

delgivning av stämning stadgade ordningen. Ur 16 § 3 mom. hör därför

uteslutas vad där sägs om delgivning omedelbart vid föreläggandets utfärdande.

En jämförelse mellan första och andra styckena i 17 § 1 mom. kan

vålla tvekan om den tidpunkt, vid vilken strafföreläggandes likställighet

med laga kraft ägande dom skall inträda. Lämpligast synes vara, att

tiden, då föreläggandet, försett med godkännande, återställes till åklagaren,

blir avgörande. Lagrådet hemställer alltså, att till utmärkande härav

någon jämkning vidtages i avfattningen av nämnda båda stycken.

De närmare bestämmelser angående strafförelägganden, som avses i 17 §

2 mom., torde böra angivas gälla tillämpningen av vad i 16 och 17 §§

stadgas.

Thulin:

Med anledning därav att ett ej oväsentligt syfte med det föreslagna

nya rättsinstitutet synes hava varit, att därigenom en viss besparing

skulle vinnas för statsverket genom rådstuvurätts befriande från handläggning

av dessa mål, anser jag mig höra uttala, att detta syfte lämpligare

kan och bör vinnas på andra vägar. Bibehålies förslaget angående

strafföreläggande, torde särskilda stadganden erfordras, där fråga är om

omyndig person, särskilt person under aderton år, för vilken eljest tvångsuppfostran

kan ifrågakomma.

19 $.

Lagrådet:

Enligt den föreslagna lagen kan i vissa fall egendom bliva förverkad

utan att i fråga om densamma förekommit förfarande, som i lagen är belagt

med straff. Med hänsyn härtill är det icke riktigt, att i andra stycket av

förevarande paragraf, vilket stycke skall hava avseende å alla i lagen behandlade

fall av beslag, för vilka bestämmelsen i paragrafens första stycke

ej gäller, begagna uttrycket »ansvar för brottet». Någon omformulering

hör av denna anledning vidtagas.

20 och 21 §§.

Lagrådet:

Då frågan om beslagtagen egendoms förverkande skall slutligen avgöras

först efter det förordnande enligt 20 § meddelats om beslagets bestånd,

torde man icke, såsom eljest vore synnerligen önskligt, kunna i något fall

räkna tiden för anmälan av missnöje från det beslaget ägt rum, utan vara

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts proposition Nr 223.

115

nödsakad att för det fall, som avses i 21 § 2 mom., låta nämnda tid, på

sätt där sägs, börja löpa med förordnandets meddelande. Eu ovillkorlig förutsättning

härför är dock, att vederbörande beredes tillfälle att erhålla kännedom

om förordnandet, vare sig det meddelats av åklagaren eller av annan

myndighet, och att stadgande härom inflyter i förslaget.

Thulin:

Skall det i 21 § 1 mom. andra stycket föreskrivna kungörandet, vid

vilket bundits viktiga rättsverkningar, ske i den eller de tidningar i orten,

i vilka allmänna meddelanden kungöras, synes det vara erforderligt, att

det överlämnas åt viss myndighet att bestämma, i vilken eller vilka tidningar

sådan kungörelse skall införas. Sker ej detta, torde vara lämpligare,

att kungörelsen intages i länskungörelserna eller allmänna tidningarna.

25 i

Lagrådet:

I den här behandlade frågan, vilka åtgärder böra, då tillämpning av

den speciella forumregeln i 13 § 3 mom. ägt rum, vidtagas i anledning

av domstolens beslut om egendoms förverkande, synas bestämmelser lämpligen

böra meddelas i administrativ ordning. Lagrådet hemställer alltså

om uteslutning ur förslaget av förevarande paragraf.

Skall densamma bibehållas, erfordras beträffande det senare av de i

paragrafen avsedda fallen någon ändring i anledning därav att det i

detta fall ej alltid är samma myndighet, som har att ombesörja förverkad

egendoms försäljning och att föranstalta om verkställighet av utslag.

27 §.

Lagrådet:

Till böter, i fråga om vilka fördelningsbestämmelserna i 1 mom. skola

gälla, böra även räknas böter för brott, som avses i 4 och 5 §§ varuinförsellagen,

till vilka lagrum hänvisas i 9 § av förslaget. Härutinnan bör

alltså nämnda moment fullständigas.

Stenberg:

Då förslaget till varuinförsellag år 1923 granskades i lagrådet, hemställde

jag i fråga om de däri upptagna bestämmelserna om fördelning

av böter och värdet av förverkad egendom, att det högsta belopp, beslagaren

finge erhålla, skulle räknas icke särskilt å böterna och särskilt å egendomens

värde utan å det sammanlagda beloppet av böterna och nämnda

värde — ett beräkningssätt, som överensstämde med gällande rusdrycksförfattningars

regler. Skall, i enlighet med vad i förevarande paragraf

föreslås, maximibeloppet fördubblas, synas än större skäl föreligga att

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

tillämpa det av mig förordade beräkningssättet. Jag föranlåtes alltså att

hemställa om ändring i överensstämmelse härmed av föreskrifterna i paragrafen.

Sundberg:

Då större belopp än ettusen kronor icke skäligen bör i något mål utgå

såsom beslå garandel, instämmer jag i den av justitierådet Stenberg gjorda

hemställan.

Thulin:

Under åberopande av vad jag beträffande förevarande förslag i dess

helhet anfört hemställer jag, att förhöjning ej måtte ske i beslagares

andel i böter och förverkad egendom.

Vid granskning av förslaget till varuinförsellag framhöll jag, att

med hänsyn till den införda begränsningen i bötes- och beslagsandelarna

närmare regler erfordrades, huru denna begränsning skulle iakttagas,

där i ett mål förekomme flera åtalade, vilka var för sig dömdes till bötesstraff

som gärningsmän eller delaktiga, eller flera beslag behandlades i

ett sammanhang eller beslagarna vore flera än en. De upplysningar,

som jag från skilda håll bekommit om olägenheterna vid tillämpningen

av de nuvarande bestämmelserna, hava ytterligare styrkt mig i uppfattningen,

att sådana regler äro nödvändiga.

Slutstadgandena.

Lagrådet:

Med hänsyn till den riksdagsbehandling, som måste föregå eventuell

förlängning av lagen, i befintligt eller ändrat skick, synes det mindre

lämpligt att låta tiden för lagens giltighet utlöpa vid ett årsskifte. Det

torde därför böra tagas i övervägande, om ej lagen må göras gällande

även viss del av året 1926, förslagsvis till den 1 juli.

Förslaget till lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923

(nr 147) om straff för olovlig varuinförsel.

1 i

Lagrådet:

Forslingsredskap, som avses under 9 mom. b), bör givetvis för att kunna

dömas förverkat hava använts för transport av just det gods, vilket såsom

olovligen infört blivit förverkat. I början av det med b) betecknade stycket

böra därför orden »olovligen infört gods» utbytas mot »det olovligen

införda godset».

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

117

9 $.

Lagrådet:

I det hänseende, som berörts i den vid 15 § 3 mom. av spritinförsellagen

framställda erinran angående åklagarens skyldighet att väcka talan

vid domstol, tarvas omformulering även av förevarande paragraf.

10 §.

Thulin:

I 10 § av varuinförsellagen stadgas, att om åklagare förklarat, att verkställt

beslag skall återgå, egendomen, därest beslagare det önskar och tullförvaltningen

finner skäl därtill, må kvarbliva i tullförvaltningens vård

högst sex dagar från dagen för åklagarens beslut, för såvitt ej generaltullstyrelsen

beslutar, att varan längre tid skall kvarbliva hos tullförvaltningen,

dock att i intet fall gods må kvarhållas hos tullförvaltningen

mer än en månad från beslagets verkställande, där ej inom denna tid

för den brottsliga gärning, som föranlett beslaget, åtal väckts eller

framställning, som i lagens 17 § sägs, blivit gjord. I motiven till detta

stadgande har särskilt framhållits, att den rätt, som sålunda inrymts

åt generaltullstyrelsen att låta »beslaget äga bestånd», är på angivna sätt

begränsad. I det nu framlagda förslaget bar denna begränsning bortfallit,

och bar i motiven allenast hänvisats till det korrektiv, som läge däri att,

intill dess saken varit före vid domstol, frågan kunde dragas under generaltullstyrelsens

prövning. Det vill synas, som om detta korrektiv näppeligen

vore tillfyllestgörande, men i varje fall anser jag mig, under åberopande

av vad av mig anförts vid behandling i lagrådet år 1923 av förslaget till

varuinförsellag, böra hemställa, att stadgandet omformuleras så, att därav

tydligt framgår, om generaltullstyrelsens beslut, att varan skall kvarhållas

bos tullförvaltningen även efter sexdagarsperiodens utgång, är att anse såsom

ett beslag. Detta är av dess större vikt, som de nu framlagda förslagen

måste, om än terminologien på sina ställen är oklar, antagas utgå från

den uppfattning, att förverkande endast kan ske av vara, som är under

beslag.

12 §.

Lagrådet:

Då polischef upptagits bland tjänstemän, som skola vara behöriga att

förordna om husrannsakan, avses enligt motiven chef för polisväsendet i

stad, där polisväsendet är skilt från åklagarmyndigheten. Beteckningen

polischef är emellertid mera omfattande än sålunda åsyftats och torde

förty böra utbytas mot någon beteckning, som närmare ansluter sig till

motivens innehåll.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Förslaget till förordning angående förverkande i visst fall av

spritdrycker och vin.

Lagrådet:

I den gällande förverkandeförordningen göres i fråga om fördelningen

av vad som erhålles vid föryttring av förbruten vara ej någon skillnad

mellan det i 1 § behandlade fallet och övriga fall, vilka senare torde få

anses såsom de huvudsakliga. Då det förstnämnda fallet nu utbrytes till

reglering i särskild författning, kan frågan om vem nämnda medel skola

tillfalla bedömas fullt oberoende av vad för övriga i den gällande förordningen

behandlade fall är lämpligt. Härvid framstår det onekligen

såsom naturligast, att berörda medel helt tillfalla kronan, i likhet med

böterna för fylleriförseelsen. För en bestämmelse av detta innehåll talar

ock, att de influtna medlen väl i allmänhet äro obetydliga och en fördelning

av desamma sålunda förefaller skäligen onyttig. Lagrådet hemställer

förty, att en sådan bestämmelse får ersätta det nu föreslagna fördelningsstadgandet.

Polismyndighetens åtgärd med avseende å dryckerna är ej att anse som

ett beslag. Bestämmelsen i andra stycket av slutstadgandena synes därför

böra hänföra sig därtill att omhändertagandet av dryckerna skett före

den 1 januari 1926.

I enlighet med numera iakttagen praxis beträffande rättsregler tillkomna

i den ordning § 87 regeringsformen bestämmer torde ifrågavarande

författning böra benämnas lag.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

119

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 maj 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von

Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,

Stridsberg, Lttbeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow, anmäler, efter gemensam

beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen för justitiedepartementet,

lagrådets yttrande den 26 april 1924 angående de till lagrådet

den 7 mars 1924 remitterade förslagen till

l:o) lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin;

2:o) lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om

straff för olovlig varuinförsel; samt

3:o) förordning angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.

Föredraganden anför därvid:

Vad först angår förslaget till lag med särskilda bestämmelser angående

olovlig befattning med spritdrycker och vin, hava dels de i slutbehandlingen

av de remitterade förslagen deltagande ledamöterna av lagrådet

gjort vissa allmänna uttalanden, dels ock dessa ledamöter eller lagrådet i

dess helhet i fråga om en del av de speciella föreskrifterna i förslaget

gjort anmärkningar eller andra uttalanden.

En av lagrådets ledamöter har anfört, att med nuvarande restriktionssystem

förslaget icke syntes gå tillräckligt långt, utan att det syntes vara

nödvändigt att göra smuggling av rusdrycker och delaktighet däri till i

regel urbota brott, ävensom att förevarande förslag i själva verket endast

innebure en etapp på vägen till nämnda slutmål. I anledning härav må

till en början anföras följande. Den framställda anmärkningen tager i

främsta rummet sikte på de föreslagna höjningarna i straffskalan. Dessa

höjningar utgöra emellertid endast en — och icke den mest betydelsefulla

— av de ändringar i gällande lagstiftning, som innehållas i

förslaget. Vid frågans tidigare behandling har jag givit uttryck åt den

uppfattningen, att förslaget i dess helhet utgör ett synnerligen välbehövligt

komplement till gällande stadganden. Vidare har jag anfört, att det

vore min förhoppning, att de ifrågasatta åtgärderna skulle medföra goda

resultat; än längre gående åtgärder av liknande art syntes mig knappast

Förslaget till

lag med särskilda

bestämmelser

angående

olovlig befattning

med

spritdrycker

och vin

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

kunna ifrågakomma. Vad jag sålunda uttalat beträffande förslaget i allmänhet,

vidhåller jag fortfarande. I fråga särskilt om höjningarna i

straffskalan bör märkas, att lika viktigt som att införa verksamma straff

måste anses vara att icke stadga straffbestämmelser, så stränga att de

sakna resonnans i det allmänna rättsmedvetandet, något som torde bliva

fallet med obligatoriskt fängelsestraff för normalfallen å förevarande område.

Det bör i denna punkt bland annat beaktas, att flertalet i förslaget

behandlade brott torde avse kvantiteter, vilkas värde är så ringa, att

detsamma, därest dryckerna skulle hava stulits, skulle hava fallit nedanför

den s. k. snatterigränsen, i följd varav straffet för olovligt tillägnande

av samma drycker i allmänhet skulle bliva endast böter. Å andra sidan

bör fasthållas, att redan med den föreslagna straffskalan möjlighet finnes

att, då sådant av omständigheterna kan anses påkallat, döma till fängelse

upp till ett år, och att, då smugglingen skett i större omfattning eller

yrkesmässigt, straffet kan höjas till straffarbete i ett år. En ytterligare

höjning kan enligt min mening icke ifrågakomma. — Såsom framgår av

den redogörelse, jag i det följande torde få lämna, har vid överarbetningen

av förslaget detta väsentligen modifierats i de punkter — rörande åklagares

och andra beslagares andelar i böter och i försäljningssumman för

förverkad egendom samt angående ansvar för andra å fartyg anställda

än befälhavare — som nämnde ledamot av lagrådet anfört till exemplifierande

av yttrande därom, att man med det remitterade förslaget riskerade

att verka demoraliserande på stora folklager.

Då jag nu övergår till att behandla de i anledning av särskilda stadganden

gjorda uttalanden inom lagrådet, anhåller jag att i det följande få omnämna

berörda uttalanden under paragraf numren i det förslag, jag ämnar

förorda till framläggande för riksdagen.

Beträffande 1 § har lagrådet anfört, att det för varje fall, då enligt förslaget

i strafflatitud inginge normerade böter jämte urbota straff, borde

stadgas, att därest det högsta enligt normeringen möjliga bötesbeloppet understege

viss summa, förslagsvis 500 kronor, böterna finge höjas därtill. I

visst fall kunde det nämligen vid tillämpning av de föreslagna straffbestämmelserna

visa sig, att utmätande av ett rättvist straff omöjliggjordes

av den anledning, att i det föreliggande fallet bötesstraffets maximum befunnes

för lågt men urbota straff för strängt. Vad lagrådet sålunda föreslagit

har, ehuru förenat med vissa olägenheter, synts mig böra beaktas.

Då så sker, bör emellertid noga tillses, att en regel, sådan som den av

lagrådet förordade, icke får bryta själva systemet med straffets utmätande

efter myckenheten av de smugglade eller eljest »olovliga» dryckerna, och

att regeln sålunda bör få tillämpas allenast då särskilda förhållanden föreligga,

vilka, ehuru fängelsestraff anses för strängt, göra det önskvärt att

kunna utmäta ett bötesstraff, fallande utom den skala, vilken bör tillämpas

s. 121 Kontrollera mot PDF

K linål. Maj:ts proposition Nr 223.

121

för de normala fallen. På sätt lagrådet anfört, böra vid bifall till lagrådets

hemställan i denna punkt motsvarande regler gälla såväl ifråga om iterationsstraff

vid olovlig varuinförsel enligt 1 § 3 mom. i det remitterade förslaget

som beträffande bestraffning av s. k. innehavarbrott enligt 5 eller 10 §.

Detta har även iakttagits vid överarbetningen av nämnda stadganden.

Vad lagrådet i övrigt föreslagit beträffande 1 § har jag jämväl ansett böra

beaktas. Därutinnan må allenast anföras, att det befunnits lämpligt att i stället

för att, såsom lagrådet ifrågasatt, i vissa delar ersätta hänvisningen till

2—5 mom. i 1 § av varuinförsellagen med utförliga stadgande!! dela upp

2 mom. av 1 § i det remitterade förslaget i två moment, det ena innehållande

hänvisning till nämnda moment i varuinförsellagen, och det andra,

3 mom., innehållande hänvisningarna beträffande försök och delaktighet och

avfattat i överensstämmelse med motsvarande stadganden i 5 och 10 §§ i

förslaget. Av denna ändring följer, att iterationsbestämmelserna i 3 mom.

av förevarande paragraf böra flyttas till ett nytt 4 mom.

Beträffande 2 § har av en ledamot av lagrådet yttrats, att bestämmelsen i a och 3 §§

1 mom. andra stycket om rätt för Konungen att utvidga förbudet mot införsel

av rusdrycker till svenskt territorialvatten till att gälla även farkoster

av över tvåhundrafemtio tons nettodräktighet lämpligast syntes böra helt

utgå. Därest så ansåges icke kunna ske, borde stadgandet omredigeras sålunda,

att den förutsättning för dess användning, som läge i ett uttalande

vid förslagets remitterande till lagrådet om att sådant förordnande

förutsattes komma att meddelas blott beträffande områden, som saknade

nämnvärd betydelse för den lojala internationella trafiken, bleve klart uttalad

i lagtexten. En annan ledamot av lagrådet har hemställt, att, därest

stadgandet bibehölles, de omständigheter, under vilka detsamma finge komma

i tillämpning, måtte närmare angivas i lagen.

De farhågor, som synas ligga till grund för yrkandet om uteslutande av

berörda stadgande, torde knappast vara berättigade. Bestämmelsen om

att särskilda omständigheter skola föreligga för tillämpning av stadgandet

lärer nämligen icke kunna tolkas annorlunda, än att beträffande visst område

speciella förhållanden med avseende å smuggeltrafikens utbredning eller

sättet för dess bedrivande skola föreligga, vilka icke förefinnas beträffande

kusten i dess helhet eller större delen därav. Något ytterligare preciserande

av stadgandet torde sålunda icke vara erforderligt. Att bestämmelse i ämnet

är påkallad framgår enligt mitt förmenande av förhållandena inom vissa

särkilda områden av det svenska territorialvattnet, och det har från vederbörande

tullpersonal liksom ock från representanter för ortsbefolkningen i

åsyftade trakter framhållits såsom i hög grad ägnat att försvåra samhällets

reaktion mot smugglingen samt såra den allmänna rättskänslan att, medan

de smärre spritfartygen icke få inkomma till territorialvattnet, de större

utan påföljd kunna besöka svensk hamn.

Vad inom lagrådet anförts angående behovet av uttryckligt stadgande

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

om rätt för generaltullstyrelsen att dispensera från av Konungen meddelat

utsträckt territorialvattensförbud samt om formuleringen av det

under b) i 2 mom. upptagna undantaget bar jag funnit böra beaktas.

Bestämmelse i förstnämnda hänseende torde lämpligen böra upptagas som

mom. 3 i förevarande paragraf.

Vid 2 § hava vidare lagrådets ledamöter med skilda motiveringar

hemställt, att det i den nuvarande territorialvattenslagen upptagna men

i det remitterade förslaget uteslutna undantaget från territorialvattensförbudet

för det fall, att farkost, med vilken spritdrycker och vin forslas,

av trängande nöd tvingas att inkomma till svenskt territorialvatten,

måtte upptagas i förslaget.

Grunden till att omförmälda stadgande tidigare synts mig böra utelämnas

har varit, att detsamma missbrukats och i praktiken lett till att personer,

som enligt territorialvattenslagens mening bort vara straffbara, undgått

bestraffning. Uteslutandet av det uttryckliga stadgandet ansågs dock,

enligt vad jag yttrade vid förslagets remitterande till lagrådet, icke skola

förhindra, att på grund av allmänna rättsprinciper ett överskridande av

förbudet, som föranleddes av verklig trängande nöd, skulle bliva fritt från

påföljd av straff och förverkande. Såsom exempel på nödtillfällen med

dylik verkan anförde jag fara för förlust av liv eller fartyg.

Visserligen har jag av vad inom lagrådet anförts knappast blivit till

fullo övertygad om att förslaget i förevarande del i dess till lagrådet

remitterade lydelse icke skulle komma att tillämpas på det sätt som,

enligt vad sålunda anförts, varit avsett. Till undanröjande av varje

osäkerhet i frågan synes mig dock, på sätt lagrådet hemställt, bestämmelse

i ämnet böra meddelas. På grund av de av mig förut åberopade olägenheterna

av stadgandet i dess nuvarande form anser jag mig emellertid

därvid icke kunna förorda lagrådets förslag att återinföra stadgandet, sådant

det nu gäller. Mindre betänklighet möter mot en bestämmelse om straffrihet i

fall av sjönöd. Även med sådant stadgande synes dock området för undantagsbestämmelsens

tillämplighet böra inskränkas, dels så att ej blott överskridandet

av territorialvattensgränsen utan även det fortsatta uppehållet innanför

nämnda gräns skall, för att straffrihet skall inträda, hava nödvändiggjorts

av sjönöden, dels ock så att det uttryckligen stadgas skyldighet för den,

som åberopar sjönöd såsom straffrihetsgrund, att bevisa sitt påstående

därom. Till understrykande av att avsiktligt åstadkommen sjönöd givetvis

icke kan beaktas, synes lämpligen uttrycket »verklig sjönöd» böra användas.

Ett stadgande av nu antydd innebörd torde hava sin plats som ett nytt

stycke i 3 § 1 mom. i förslaget. I de fall, då bevisning om verklig sjönöd

kan förebringas, lärer alltid »av omständigheterna uppenbarligen framgå»,

att avsikten med dryckernas ifrågavarande införande över territorialgränsen

icke varit att insmuggla dem i riket. Vid sådant förhållande

synes det utan ytterligare stadgande vara klart, att bestämmelserna i

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

123

7 § och 8 § 1 mom. angående undantag från förverkandepåföljd, då sådana

omständigheter föreligga, bliva tillämpliga för sjönödsfallen. Med hänsyn

bland annat till besluten å den av mig vid förslagets remitterande

till lagrådet omförmälda s. k. Kristianiakonferensen, är det emellertid

önskvärt att, vad angår fartyg, undantaget från förverkandepåföljd uttryckligen

framgår av lagtexten. Ett tillägg av sådan innebörd torde

därför böra göras till 8 § 1 mom. första stycket.

Den av lagrådet förordade formella ändringen av avfattningen av 4 §

torde böra vidtagas.

Vad lagrådet anfört rörande jämkning av lydelsen av 1 mom. av 5 §

torde böra föranleda omformulering av stadgandet, i ändamål att därav fullt

tydligt skall framgå, att vad som säges om subjektiva omständigheter å den

tilltalades sida hänför sig till tiden för gärningens begående. I samband

med denna omformulering lärer momentet i dess helhet böra underkastas

viss formell omarbetning.

Beträffande förevarande paragraf, liksom i fråga om 10 §, bar lagrådet

vidare anfört, att stadgandena i 2 mom. om straff för försök till och delaktighet

i innebavarbrott syntes lämpligen kunna uteslutas, detta, vad försöksstraffet

angår, på den grund att stadgandet därom skulle kunna leda till straff,

där sådant icke varit avsett, och vad angår bestämmelsen om delaktighetsansvar,

enär densamma syntes sakna egentlig betydelse. Till vad sålunda

uttalats kan jag icke ansluta mig. Vad först angår delaktighetsansvaret,

torde med hänsyn till de metoder, som för närvarande användas vid

spritsmuggling, utan svårighet kunna uppvisas exempel på fall, då personer,

vilka böra anses såsom lika brottsliga som de verkligen handlande,

skulle i brist på dylikt stadgande undgå straff. I den kedja av transaktioner,

som ligger mellan den tidpunkt, då smuggelspriten inskeppas i en

utländsk hamn, och den, då spriten kommer konsumenterna i de stora städerna

till banda, deltaga ofta ett betydande antal personer, av vilka många endast

fungera såsom mellanhänder utan att någonsin hava dryckerna i sin besittning.

Anledning synes icke förefinnas att utesluta dylika personer

från straffbarhet, därför att de icke kunna överbevisas om förvärvande,

forsling, döljande eller förvaring av smuggelsprit. Såsom framgår av vad

som anförts i motiveringen till det remitterade förslaget, hava med hänsyn

till dylika fall bestämmelser om delaktighetsansvar ansetts som ett behövligt

komplement till huvudbestämmelserna om innebavaransvar. En av

anledningarna till att dylik olovlig befattning konstruerats som ett självständigt

brott har just varit, att man velat stadga ansvar för delaktighet

däri. Ej heller de, vilka äro behjälpliga vid trafiken med olovligen införda

drycker genom signalering, in- och urlastning i båtar och automobiler,

navigerande av fartyg och dylikt, synas böra gå fria från ansvar. Härtill

kommer, att det kan förväntas, att, därest straff för innehavarbrott införes

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Katigt. Maj:ts proposition Nr 223.

utan att samtidigt delaktigheten i sådant brott bestraffas, de verkliga

smugglarna och langarna skulle sätta i system ett förfaringssätt, varigenom

de skulle undvika att själva taga direkt befattning med smuggelgodset.

Straffbestämmelsen angående försök torde näppeligen kunna äga avsevärd

betydelse annat än beträffande forsling. Då de av lagrådet uttalade

farhågorna för att stadgandet i praktiken skulle kunna leda till straff,

då sådant icke vore avsett, knappast kunna anses hava praktisk betydelse,

och då fördenskull anledning icke synes föreligga att inskränka försöksstraffet

till att avse allenast forsling, finner jag mig dock böra förorda, att

stadgandet i dess nuvarande lydelse bibehålies i förslaget.

Endast i ett särskilt, mindre betydande hänseende synes modifikation

böra ske i de nu berörda stadgandena. Av hänvisningen till 7 § första

stycket i varuinförsellagen följer formellt, att vad i nämnda stycke innehålles

i tredje punkten om ansvar för den, som är gärningsmannen behjälplig

att dölja, förbyta eller föryttra smuggelgods, bliver tillämpligt

även i förevarande fall. Då straffbarhet, vad angår döljande och förbytande,

följer redan av huvudstadgandet i 5 § 1 mom. av förslaget och då föryttring

är straffbar enligt rusdrycksförsäljningsförordningen, samt det icke

varit avsett att här stadga konkurrerande ansvar för sådan gärning, synes

för undvikande av möjligt missförstånd hänvisningen till 7 § första stycket

varuinförsellagen lämpligen böra inskränkas till att avse de två första

punkterna därav.

Beträffande det i 3 mom. av 6 § i förslaget införda stadgandet om ansvar

i visst fall för andra å fartyg anställda personer än befälhavaren

har lagrådet tillstyrkt, att stadgandet måtte göras gällande endast beträffande

dem, som å fartyg tjänstgöra i befälhavarens ställe. Om och i

den mån å fartyg anställd person hade att utöva befälhavares funktion i

fråga om tillsynen över fartyget eller del därav, borde han, enligt lagrådet,

i förevarande hänseende vara likställd med befälhavaren och sålunda

underkastad nyss avsett ansvar.

Förnämsta skälet till lagrådets nämnda förslag synes hava varit hänsyn

till olägenheter, vilka skulle kunna föranledas av den anmälningsplikt,

som genom stadgandet ålades å fartyg anställda personer. Vad i sådant

hänseende anförts torde vara värt beaktande. Det synes emellertid vara

möjligt att vinna en väsentlig del av syftet med det föreslagna stadgandet,

även om, till undvikande av dylika olägenheter, området för ansvarigheten

inskränkes. En lämplig gräns lärer erhållas, därest stadgandet avfattas

så, att det avser alla å fartyg anställda av befälsgrad, d. v. s., enligt inom

sjölagstiftningen vedertagen terminologi, jämte befälhavaren, styrmän och

maskinister. Dessa hava nämligen enligt samma lagstiftning sig ålagd

viss tillsynsskyldighet. Av särskild betydelse synes vara, att ansvarig
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

125

heten kommer att omfatta jämväl styrmännen, då de i allmänhet å fartyg

hava godset om hand.

I anledning av uttalande från lagrådet rörande avfattningen av 2 mom.

första stycket anser jag detta höra undergå viss ändring i formellt avseende.

Lagrådet har avstyrkt upptagande i förslaget av stadgande i det avseende,

som behandlas i sista stycket av 1 mom. av 8 §. De skäl, som föranlett

detta avstyrkande, synas förtjäna beaktande.

I fråga om stadgandet i 2 mom. av förevarande paragraf att farkoster

av viss mindre dräktighet skola kunna vara förverkade, då de uppehålla

förbindelse mellan smuggelfartyg och land, hava lagrådets ledamöter i

särskilda anföranden hemställt, att de i momentet angivna förutsättningarna

för förverkande måtte skärpas sålunda, att påföljden skulle inträda,

allenast i händelse farkosten skäligen finge antagas vara använd i

syfte att främja smuggling från fartyget. Enär, såsom lärer framgå av

vad jag yttrat vid förslagets remitterande till lagrådet, en dylik förutsättning

torde överensstämma med vad som varit syftet med det föreslagna

stadgandet, finner jag hinder icke möta mot att biträda vad inom

lagrådet sålunda hemställts.

Lagrådets anmärkning beträffande 3 mom. bör föranleda visst förtydligande.

Vid 8 § har slutligen i de inom lagrådet avgivna yttrandena berörts

frågan angående verkningarna beträffande sjöpanträtter och inteckningar

därav att ett fartyg blir förverkat. Vid den förberedande behandlingen

inom finansdepartementet av förevarande förslag har man utgått från att,

om intet uttryckligt stadgande meddelades om att sjöpanträtter och inteckningar

i fartyg skulle förfalla, då fartyget blivit förverkat, nämnda

rättigheter icke som följd av förverkandet skulle förlora sin giltighet.

Visserligen förbisågs därvid ej — vad nu inom lagrådet framhållits —

att det förhållandet, att inteckningar bleve bestående, skulle kunna av

fartygsägare missbrukas till att göra en kommande förverkandedom ekonomiskt

verkningslös. Vådorna och olägenheterna av att införa något stadgande,

som verkade rubbning i nu avsedda slags rättigheter, befunnos

emellertid så stora, att man icke ansåg sig böra upptaga bestämmelse i

ämnet, så mycket mindre som antydda missbruk, såvitt känt, dittills icke

förekommit i praktiken. Även med sådan diskretionär prövningsrätt för

domstolarna, som även inom lagrådet förutsatts som ett komplement till stadgande

om att inteckningar och sjöpanträtter förfölle i och med fartygets

förverkande och på grund varav rättigheterna icke skulle förfalla, då

sådant vore uppenbart oskäligt, skulle ju beträffande varje fartyg under

250 ton införas ett osäkerhetsmoment, som kunde inverka på fartygskrediten

och hava ogynnsamma verkningar vida utanför den krets av

personer, vilka rättigheternas förverkande närmast vore avsett att träffa.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

De nyss antydda skälen för att icke införa bestämmelser om förverkande

av sjöpanträtter och inteckningar synas mig vara av den betydelse, att

jag icke finner mig kunna biträda den inom lagrådet uttalade uppfattningen

om att sådana bestämmelser i viss utsträckning borde givas. Enär jag

alltjämt är av den uppfattning, att, om icke uttrycklig bestämmelse i annan

riktning gives, nu berörda rättigheter trots fartygets förverkande bliva

bestående, och då alltså införande av en bestämmelse härom icke synes

betingad av hänsyn till rättssäkerheten, har jag icke utav vad i förevarande

avseende inom lagrådet anförts funnit anledning vidtaga någon

ändring i det remitterade förslaget.

10—13 §§. Vad i formellt hänseende av lagrådet anförts beträffande 10, 11 och 12

§§ torde böra föranleda viss omformulering av nämnda paragrafer. 110 §

synas vidare böra vidtagas ändringar, motsvarande dem som i det föregående

förordats beträffande 5 §.

13 §. De av lagrådet eller ledamöter därav i fråga om 1 och 2 mom. av 13 §

gjorda erinringarna, vilka huvudsakligen äro av redaktionell natur, torde

böra iakttagas.

I enlighet med vad en ledamot av lagrådet utvecklat, avse de i 3 mom. av

förevarande paragraf givna reglerna dels det fall, att mål, som enligt förslaget

anhängiggjorts vid tullmålsdomstol, befinnes avse sådant brott, att målet enligt

samma eller annan lag rätteligen tillhört allmän domstols upptagande, eller

tvärtom, och dels det fall, att mål, enligt förslaget tillhörande tullmålsdomstol,

äger så nära samband med mål, som enligt förslaget eller annan

lag hörer under allmän domstol, att de båda målen böra i ett sammanhang

bedömas, eller tvärtom. Såsom av samma ledamot av lagrådet anmärkts,

innehåller momentet icke några föreskrifter till vinnande av gemensamt

bedömande i mål, som enligt forumreglerna tillhöra olika tullmålsdomstolar

eller två eller flera allmänna underrätter. Detta förhållande sammanhänger

därmed, att det föreslagna stadgandet såsom förutsättning för tilllämpning

av de däri innehållna speciella forumreglerna bygger på att den

tilltalade i de särskilda målen eller beträffande de olika slagen av brottslighet

är en och samma person. Under sådan förutsättning kan det nämligen

icke inträffa, att mål angående olovlig befattning med samma drycker skulle

kunna rätteligen förekomma vid flera tullmålsdomstolar, eller vid flera allmänna

domstolar såvitt ej åtminstone något av de olika målen eller slagen

av brottslighet falla under annan författning. Då nu samtliga vid slutbehandlingen

deltagande ledamöter av lagrådet enat sig i erinran om att

ifrågavarande forumregler borde utvidgas att gälla inbördes mellan särskilda

tullmålsdomstolar och mellan särskilda allmänna underrätter, får uttalandet

härom följaktligen förutsättas bygga på den uppfattningen, att forumreglerna

böra kunna göras gällande, även då olika personer äro tilltalade för olovlig

befattning med samma drycker; och då flertalet av lagrådets ledamöter icke

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 223.

127

förorda någon inskränkning i principens tillämpning, torde därav kunna

slutas, att regeln ansetts kunna gälla iiven i det fall, att intet av målen är

direkt hänförligt under förslaget. Det är tydligt, att en sådan utvidgning

av tillämplighetsområdet för forumreglerna, som nu berörts, skulle i stor

utsträckning vidga deras användbarhet och främja det syfte, som ligger till

grund för bestämmelserna. Jag anser mig fördenskull böra förorda ändring

av förslaget i överensstämmelse med vad sålunda antytts.

Därest nu fråga vore om en lagstiftning av permanent natur, borde givetvis

av lagtekniska skäl de bestämmelser, som i förevarande sammanhang ansåges

lämpliga beträffande forum för handläggning av mål rörande brott, som bestraffas

enligt rusdrycksförfattningarna, införas i nämnda författningar. Så

kan emellertid icke lämpligen ske i sammanhang med förevarande, provisoriska

lagstiftning, och då en begränsning av forumreglerna till allenast mål, som

avses i den nu föreslagna lagen, skulle kunna medföra en ojämnhet i rättstillämpningen,

som icke vore sakligt grundad, synas mig avgörande binder icke

höra möta mot att i förevarande förslag införa forumbestämmelser av den nyss

antydda, av lagrådets övriga ledamöter förordade omfattningen. Förebilder

till ett sådant förfaringssätt saknas för övrigt icke i lagstiftningen; jag vill

endast erinra om att såväl i vattenlagen som i lagen om krigsdomstolar och rättegången

därstädes förekomma bestämmelser, innehållande särskilda forumregler

rörande mål, som enligt annan författning — vilken icke i det sammanhanget

ändrats — skulle hava handlagts i annan väg. Slutligen må erinras, att de

föreslagna forumbestämmelserna endast innebära en möjlighet till viss annan

ordning än den normala för handläggning av berörda mål, och att de sålunda

icke innebära upphävande av eller inskränkning i den kompetens,

som i rusdrycksförfattningarna tillagts de allmänna domstolarna.

Jämte införande, på sätt lagrådet hemställt, av hänvisning till 3 § 2 mom.

i förslaget torde i 14 § böra göras ett tillägg i överensstämmelse med visst

yrkande av lagrådet vid behandling av 15 §. Jag återkommer härtill i

mitt yttrande vid sistnämnda paragraf.

På sätt lagrådet hemställt, torde 2 mom. av 15 §> böra omformuleras till

överensstämmelse med 1 mom. i paragrafen. Jämväl i övrigt föreslagen

redaktionell ändring i momentet synes höra vidtagas. Vad lagrådet anfört

därom att bestämmelserna i 2 mom. om vittnens närvaro vid beslag och om

underrättelse angående beslagsåtgärden lämpligen syntes böra göras gällande

även beträffande beslag, som avsåges i 1 mom., synes mig däremot icke böra

föranleda ändring i förslaget. Ifrågavarande bestämmelser i 2 mom. hava

införts på grund av befintligheten av motsvarande stadganden i rusdrycksförfattningarna.

I varuinförsellagen finnas däremot icke stadganden av sådant

innehåll. I stället finnas i sistnämnda lag bestämmelser om vittnens närvaro

vid husrannsakan och kroppsundersökning. Vittnesförfarandet är sålunda

i nämnda lagstiftning ordnat efter andra linjer än som följts i rusdrycksför
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

fattningarna — vilka för övrigt icke innehålla utförliga regler angående husrannsakan

och kroppsundersökning. Med hänsyn till berörda bestämmelser

i varuinförsellagen, vilka på grund av den i 9 § av förevarande förslag införda

hänvisningen till 11—14 §§ i sistnämnda lag skola vara gällande även

beträffande spritsmuggling, torde det icke vara lämpligt eller möjligt att införa

särskilda regler om vittnens närvaro vid själva beslagsåtgärden.

Såsom lagrådet anfört, är givetvis åklagarens skyldighet att väcka talan

vid domstol om beslagtagen egendoms förverkande eller företaga viss annan

åtgärd densamma, vare sig han själv verkställt beslaget eller ej. Av lagrådet

påyrkat förtydligande av denna innebörd av stadgandet i 3 mom.

av 15 § torde alltså böra vidtagas.

Ifråga om 3 mom. har lagrådet vidare hemställt, att bestämmelse måtte

intagas om skyldighet för åklagaren att pröva jämväl beslag, som verkställts

med stöd av 2 mom., och om rätt för den, som drabbats av dylikt beslag,

att underställa detsamma högre myndighets prövning. Såsom lagrådet

anfört, torde sådan prövning och rätt till underställning vara lika behövliga

i dessa fall som beträffande beslag enligt 1 mom. av förevarande paragraf.

Att sådan bestämmelse, som av lagrådet förordats, det oaktat icke upptagits

i det remitterade förslaget har föranletts därav, att motsvarande stadganden

icke heller finnas beträffande beslag enligt rusdrycksförfattningarna. Ehuru

på denna gränd vissa ojämnheter kunna vid bifall till lagrådets hemställan

uppstå beträffande likartade beslag, beroende på huruvida till grund för

beslaget åberopas exempelvis den olovliga tillverkningen eller efterföljande

olovlig befattning med olovligen tillverkade drycker, kan det ifrågasättas,

huruvida icke olägenheten härav är mindre än den olägenhet, som

skulle följa av att olika bestämmelser gällde beträffande beslag på grund

av innehavarbrott, allt eftersom beslaget grundades på antagande om att dryckerna

varit olovligen införda eller olovligen tillverkade. På grund härav

bör omformulering verkställas av 3 mom. av förevarande paragraf, i samband

varmed andra stycket av momentet bör uppflyttas till 1 mom. På sätt lagrådet

antytt, torde härjämte — med hänsyn till det bestående sambandet mellan

nu behandlade underställningsrätt beträffande beslaget och den beslagare tillerkända

rätten att, då åklagare vägrar åtala, underställa frågan om åtal

högre myndighets prövning — i samband med den sålunda förordade ändringen

böra vidtagas sådan jämkning i 14 §, att beslagare erhåller rättighet

till hänskjutande av åtalsfrågan även i de fall, då talan i målet icke skall

utföras av tullåklagare.

16—18 §§ i Det till lagrådet remitterade förslaget innehöll i 16—18 §>§ bestämmelser

iem. orsi. ()m g> j.. strafföreläggande. Lagrådet har hemställt, att berörda stadganden

måtte utgå ur förslaget. De skäl, som föranlett denna hemställan,

äro i huvudsak följande. Strafföreläggandets värde såsom medel

till bekämpande av olovlig rusdryckshantering syntes på angivna grunder

vara skäligen ringa. I övrigt inskränkte sig fördelarna med strafföreläg
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

gande till att detsainmas tillämpning skulle komma att medföra en viss

minskning i arbetet för domstolarna, vilken minskning dock ej syntes vara

avsevärd och motvägdes av ökade åligganden för åklagarna. Vidare mötte

givetvis betänkligheter mot att i processordningen upptaga ett institut, varom

man ännu icke visste, huruvida detsamma en gång komme att införlivas

med den svenska rätten; i varje fall komme föreläggandet då att utgöra ett

led i en rättegångsordning av annan gestaltning än den nuvarande. Detta

principiella skäl borde tillerkännas väsentlig betydelse, oaktat att den normering

av bötesstraffet, som förekomme i förslaget, gjorde tillämpningen av

institutet lättare än på vissa andra områden, och ehuru det redan befintliga

och i förslaget bibehållna särskilda förfarandet med avseende å rusdryckers

förverkande vore ganska likartat med proceduren med strafföreläggande.

Betänklighet mötte vidare i den omständigheten, att frågan om brottets

verklighet och straffets storlek underkastades dispositionsprincipen, något

som vår processlagstiftning hittills icke velat godkänna, och denna betänklighet

växte i styrka därigenom, att de personer, som skulle handhava institutet,

knappast kunde anses i varje fall härför kompetenta. Institutet

kunde även i visst avseende för åklagare innebära en farlig frestelse till

missbruk. Ytterligare kunde i vissa närmare angivna hänseenden vid tilllämpning

av de föreslagna stadgandena yppa sig ganska svårlösta spörsmål.

Lagrådet har slutligen yttrat, att ifrågasättas kunde, om icke det åsyftade

målet bättre än på sätt föreslagits kunnat vinnas genom stadgande!! i vissa

andra riktningar.

I anledning av vad lagrådet sålunda yttrat må framhållas, att strafföreläggande

kunnat komma till användning för det stora flertalet smuggelmål

och innehavarbrott, särskilt vid besättningsmäns smuggling av smärre kvantiteter

eller då personer befinnas innehava smuggelsprit eller olovligen tillverkad

sprit i mindre omfattning. Fördelen av att domstolarna genom avlastning

av en del bagatellmål skulle erhålla kompensation för det ökade arbetet på

grund av kriminaliseringen av olovligt innehav skulle säkerligen icke heller

bliva obetydlig. Att det är möjligt att utan olägenheter av avgörande beskaffenhet

införliva strafföreläggande även med vårt gällande rättssystem

synes mig framgå av processkommissionens av mig vid ärendets föregående

behandling återgivna uttalande i frågan. De av lagrådet framställda

detaljanmärkningarna angående de föreslagna bestämmelserna lära

icke vara av allvarligare beskaffenhet, än att de påvisade olägenheterna

utan svårighet skulle kunna avhjälpas. Emellertid kan, såsom av mig redan

vid ärendets tidigare behandling framhållits, i vissa avseenden tvekan råda om

lämpligheten av införande av de föreslagnabestämmelsernaomstrafföreläggande.

En nytillkommande omständighet att i detta hänseende beakta är vad i det

föregående anförts om att i överensstämmelse med lagrådets hemställan böterna

i de flesta i förslaget behandlade brottsfallen skola kunna höjas till 500

kronor, även om enligt normeringen bötesmaximum skulle hava varit lägre.

Den större frihet vid straffutmätning, som ett sådant stadgande komme

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 184 höft. (Nr 223.) 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

16 §.

(19 § i det

rem. först.)

17 och 18 §§.

(20 och 21 §§

i det rem.

fors].)

25 § i det

rem. först.

23 §.

,27 § i det

rem. först.)

130 Kungl. Majits proposition Nr 223.

att medföra och varigenom det skulle läggas i åklagarens hand att träffa

avgörande om straff inom en vidare skala än enligt remissförslaget, ökar

naturligen nyss åsyftade betänkligheter.

I viss mån synes det bliva en omdömessak, huruvida fördelarna eller

nackdelarna med strafföreläggande på förevarande område skola anses övervägande.

Av lagrådets yttrande har framgått, att lagrådet vid dylikt bedömande

funnit nackdelarna vara de större. Angivna förhållanden tala naturligen

mot att i en provisorisk lagstiftning införa en så pass genomgripande

nyhet som strafföreläggande. Jag finner mig fördenskull i frågans nuvarande

läge icke böra vidhålla min tidigare uppfattning, att bestämmelser om straffföreläggande

nu böra meddelas. Mot företagande i samma syfte av andra

åtgärder i någon av de av lagrådet avgivna riktningarna talar å ena sidan,

att sådana bestämmelser endast delvis skulle medföra de fördelar, som skolat

följa av strafföreläggande, och å andra sidan, att vissa av de av lagrådet

mot det remitterade förslaget i denna del framställda anmärkningarna kunna

riktas även mot de av lagrådet antydda åtgärderna. Ehuru det torde kunna

befaras, att vissa olägenheter komma att uppstå genom den ökade tillströmning

av mål till domstolarna, som får antagas bliva en följd av förevarande lagstiftning,

därest icke några åtgärder i motsatt riktning vidtagas, synas mig

alltså för närvarande, med uteslutande av strafföreläggande, några andra

åtgärder icke kunna ifrågakomma.

Av lagrådet föreslagen omformulering av 19 § i det remitterade förslaget

torde böra vidtagas.

Under 20 och 21 §§ i det remitterade förslaget har lagrådet anfört, att en

ovillkorlig förutsättning för att fatalietid skulle börja löpa från och med i

nämnda paragrafer föreskrivet förordnande vore att vederbörande bereddes

tillfälle att erhålla kännedom om förordnandet. Denna erinran synes mig

emellertid knappast kunna tillmötesgås. Det måste ihågkommas, att de fall,

det här rör sig om, äro sådana, där den beslagtagna egendomens värde icke

uppgår till trettio kronor, och att bestämmelsen om att i dessa fall delgivning

eller kungörande icke behövdes, ursprungligen föranletts av att det icke ansetts

lämpligt att i dessa fall påbjuda ett med kostnader förenat förfarande.

Erinras må även, att vederbörande i varje fall utan särskild bestämmelse

äger möjlighet att få kännedom om meddelat förordnande genom att taga

del av de av vederbörande åklagare förda diarier.

1 överensstämmelse med vad lagrådet anfört synas mig bestämmelserna i

25 § i det remitterade förslaget lämpligen kunna meddelas i administrativ

ordning. Stadgandet torde därför böra uteslutas ur förevarande förslag.

Bland böter, i fråga om vilka fördelningsbestämmelserna i 1 mom. av

förevarande paragraf skola gälla, torde, på sätt lagrådet anfört, böra upp
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kunrjl. Maj:ts proposition Nr 223.

131

tagas även böter för brott, som avses i 4 och 5 §§ i varuinförsellagen. Härav

föranledes viss omformulering av omförmälda moment.

I fråga om metoden för begränsning av beslagares andelar i böter, ådömda

enligt förevarande förslag, och värdet av enligt förslaget beslagtagen egendom har

man att välja mellan å ena sidan det i varuinförsellagen tillämpade systemet,

enligt vilket särskilda begränsningar stadgats för andelen i böterna och andelen

i beslagsgodset, och å andra sidan den i rusdrycksförfattningarna följda

principen att räkna ett gemensamt maximum å båda beloppen. Förstnämnda

väg följdes i remissförslaget; flertalet ledamöter inom lagrådet hava åter

förordat anslutning till rusdrycksförfattningarnas system. Det har även ifrågasatts,

att det sammanlagda maximum borde fastställas till ettusen kronor.

Med anledning av vad sålunda förekommit och då sistnämnda system erbjuder

vissa fördelar, anser jag mig kunna biträda förslaget, att ett gemensamt

maximum bestämmes för bötesandel och del i försäljningssumman för

eller värdet av förverkad egendom. Ehuru med viss tvekan har jag även

funnit mig kunna godtaga det inom lagrådet ifrågasatta sammanlagda maximibeloppet

ettusen kronor.

Därav att bestämmelserna om strafföreläggande samt 8 § 1 mom. tredje

stycket uteslutas ur förslaget föranledes viss jämkning i avfattningen av 2

och 3 mom. i förevarande paragraf.

Med bifall till vad lagrådet därutinnan föreslagit, synes mig den föreslagna övergångslagens

giltighetstid lämpligen kunna utsträckas till den 1 juli 1926. Genom lämmel
sevncL
en

sådan förlängning vinnes bland annat, att avgörandet, huruvida lagstiftningen

bör, i oförändrad eller omarbetad form, förlängas, kan anstå till sistnämnda

års riksdag.

Vid förevarande förslag hava av lagrådet framställts endast smärre anmärkningar

av huvudsakligen redaktionell innebörd. I anledning av vad

sålunda anförts torde jämkningar böra vidtagas i de berörda stadgandena,

nämligen 1 § 9 mom., 9 och 12 §§.

Vad lagrådet anfört angående fördelningen av värdet av egendom, som

Förslaget till

lag angående

vissa ändringar

i lagen

den 8 juni

1923 (nr 147)

om straff för

olovlig varuinförsel.

enligt förevarande förslag förklaras förverkad, synes böra beaktas. Det från- Förslaget till

gående från den s. k. förverkandeförordningens fördelningsregler, som lag- förordning

rådets förslag innebär, torde vara tillräckligt betingat av hänsyn till de 3 verkand/T

ringa belopp, som här kunna ifrågakomma, och det nära sambandet med v''sst fa|l av

böterna för fylleriförseelsen, vilka ju tillfalla kronan. ^ochTin^

I anledning av lagrådets hemställan torde författningens beteckning böra

ändras till »lag».

Vad av lagrådet i formellt hänseende anförts synes böra föranleda jämkning

i stadgandenas avfattning.

I överensstämmelse med vad som föreslås beträffande det här först behand
-

lade lagförslaget torde giltighetstiden för nu förevarande författning böra

utsträckas till den 1 juli 1926.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

I samband med den överarbetning av förslagen, som föranledes av lagrådets

granskning av desamma, torde böra företagas vissa jämkningar i lagtexten

av rent formell natur. Uteslutandet av bestämmelserna om straffföreläggande

bör vidare föranleda en del i det föregående ej berörda redaktionella

jämkningar i särskilda stadganden, framför allt i fråga om paragrafhänvisningar.

Föredraganden uppläser härefter, under förmälan, att han låtit vidtaga de

av honom förordade ändringarna i de ifrågavarande författningsförslagen, de

sålunda omarbetade förslagen, varefter föredraganden hemställer, att förslagen

måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Maj:t Konungen bifalla och förordnar,

att proposition av den lydelse, bilagan litt. . . .

vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

E. Regnér.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1924:329 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker o s. 1 i texten
  2. Bev1LU 1924:2 Memorial med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande utskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition med förslag till lag med sä s. 1 i texten
  3. Bev1LU 1924:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, m. m. s. 1 i texten