Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om förmynderskap m. m

1924-02-22 · 210 sidor, varav 194 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 194 av 210 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1924:53, Med förslag till lag om förmynderskap m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

1

Nr 53.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om förmynderskap

m. m.: given Stockholms slott den 22 februari

1924.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt 87 § regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om förmynderskap,

2) lag angående införande av lagen om förmynderskap,

3) lag om vård av omyndigs värdehandlingar,

4) lag om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet,

5) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 12 och 13 §§ giftermålsbalken,

6) lag angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den 11 juni 1920 om barn

i äktenskap,

7) lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den 14 juni 1917 om

adoption,

8) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap,

9) lag om ändrad lydelse av 12 kap. 4 § och 16 kap. 2 § ärvdabalken,

10) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 10 § handelsbalken,

11) lag om ändrad lydelse av 6 kap. 6 § och 22 kap. 14 § strafflagen,

12) lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 24 september 1861

angående vård av död mans bo,

13) lag om ändrad lydelse av § 6 i förordningen den 18 juni 1864 angående

utvidgad näringsfrihet,

14) lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom,

15) lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i förordningen den 16 juni 1875

angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden,

16) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om

bankrörelse,

17) lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda

tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden,

18) lag angående ändrad lydelse av 77 § i lagen den 14 juni 1918 om

fattigvården,

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 40 höft. (Nr53). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 53.

19) lag om ändrad lydelse av lagen den 22 april 1921 med vissa bestämmelser

om förmynderskap för omyndig medlem av det kungliga huset,

20) lag angående ändrad lydelse av 3, 6 och 7 §§ i lagen den 13 juni

1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda

ägor och rättigheter,

21) lag angående ändrad lydelse av 24 § i lagen den 29 juni 1923 om

sparbanker,

22) lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, samt

23) lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni 1909 om

konsularjurisdiktion;

ävensom föreslå riksdagen att godkänna härvid fogade förslag till

24) förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1, 3 och 4, § 3 mom. 2

och § 4 i förordningen den 21 juni 1922 angående postsparbanken.

GUSTAF.

Birger Ekeberg.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

3

Förslag till lag om förmynderskap.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap. Om omyndiga.

1 §•

Den, som är under tjuguett år (minderårig), vare omyndig.

2 §•

Den, som fyllt tjuguett år, skall av rätten förklaras omyndig:

1. om han på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning

av själsverksamheten är ur stånd att vårda sig eller sin egendom;

2. om han genom slöseri eller annan grov vanvård av sin egendom eller

eljest genom otillbörligt förfarande i avseende å egendomen äventyrar sin

eller sin familjs välfärd;

3. om han är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel och i följd därav

icke kan vårda sig eller sin egendom; eller

4. om han på grund av sjukdom, försvagat hälsotillstånd, lyte, oerfarenhet

eller annan orsak behöver annans bistånd i vården av sina angelägenheter

och av sådan anledning själv begär att bliva förklarad omyndig eller samtycker

därtill.

3 §•

Föreligger beträffande minderårig sådant fall, som i 2 § sägs, må rätten

förklara, att han skall förbliva omyndig jämväl efter uppnådd myndighetsålder.

4 §.

Omyndighetsförklaring skall av rätten hävas, om den omyndige finnes vara

i stånd att själv taga vård om sina angelägenheter.

2 kap. Om förmyndare.

1 §•

För minderårigt barn i äktenskap vare fadern förmyndare. Dör fadern, eller

kan han enligt 4 § icke vara förmyndare, eller varder han entledigad från

förmynderskapet, vare modern barnets förmyndare.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Går föräldrarnas äktenskap åter, eller vinna de hemskillnad eller äktenskapsskillnad,

vare den barnets förmyndare, som skall hava vårdnaden om

det. Varder eljest förordnat, att vårdnaden skall tillkomma allenast den ene

av föräldrarna, vare han ock förmyndare.

2 §■

För minderårigt barn utom äktenskap vare modern förmyndare. Har vårdnaden

om barnet tillagts fadern, vare han dess förmyndare.

3 §•

Finnes ej någon, som, efter vad ovan eller i lagen om adoption stadgas,

skall vara förmyndare för minderårig, skall rätten förordna förmyndare.

För den, som är förklarad omyndig, skall ock förmyndare förordnas.

0

4 §.

Den, som själv är omyndig, må ej vara förmyndare; och upphöre därför

förmyndares befattning, då han varder förklarad omyndig.

5 §•

När förmyndare skall förordnas, skall därtill utses en rättrådig, erfaren och

i övrigt lämplig man eller kvinna, helst någon, som är med den omyndige

besläktad eller besvågrad eller eljest står honom nära.

För minderåriga syskon bör gemensam förmyndare förordnas, såvida icke

särskilda skäl tala däremot.

6 §.

Skall efter föräldrarnas död förmyndare förordnas för minderårig, och hava

föräldrarna eller en av dem givit tillkänna, vem de önska till förmyndare för

den minderårige, varde han därtill förordnad, såframt han ej finnes olämplig.

7 §•

För omyndig må, när omständigheterna sådant påkalla, flera förmyndare

förordnas.

Finnes den, som på grund av lag skall vara förmyndare, icke lämpligen

böra ensam handhava förmynderskapet, skall jämte honom annan förmyndare

förordnas.

8 §•

Ej må någon undandraga sig att på grund av förordnande vara förmyndare

i andra än följande fall:

1. om han uppnått en ålder av sextio år;

2. om han på grund av sjukdom eller försvagat hälsotillstånd icke utan

avsevärd olägenhet kan utöva förmynderskapet;

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

3. om han till följd av befattning i statens eller kommuns tjänst skulle av

förmynderskapet oskäligt betungas;

4. om han redan förut innehar två förmynderskap för andra än egna barn

eller ett sådant förmynderskap av vidlyftig beskaffenhet, därvid förmynderskap

för flera minderåriga syskon räknas såsom ett;

5. om han genom förmynderskapet skulle bliva nödsakad att eftersätta

egna angelägenheter av synnerlig vikt;

6. om han skall tillsammans med annan utöva förmynderskapet eller vårdnaden

om den omyndige skall tillkomma annan;

7. om han förpliktas att ställa säkerhet för den omyndiges egendom.

Utövas förmynderskapet för minderårig av någon av föräldrarna, äge denne

på begäran bliva entledigad från förmynderskapet, allenast om jämte honom

annan förordnas till förmyndare eller han förpliktas att ställa säkerhet för

den omyndiges egendom.

9 §•

Gör förmyndaren sig skyldig till missbruk eller försummelse vid utövandet

av sin, befattning, eller kommer han på ekonomiskt obestånd, och prövas han

på grund härav vara olämplig såsom förmyndare, eller finnes han av annan

orsak icke längre lämplig att innehava förmynderskapet, varde han entledigad.

10 §.

Dör förmyndaren, och finnes ej någon, som på grund av lag skall vara

förmyndare, skall det av den, som har boet i sin vård, utan dröjsmål anmälas

till den rätt, hos vilken förmynderskapet är eller skall vara inskrivet.

3 kap. Om överförmyndare.

1 §■

Den närmaste tillsynen över förmyndares förvaltning tillkommer överförmyndaren.

2 §■

I varje tingslag, så ock i stad, där rådstuvurätt finnes, skall överförmyndare

av rätten förordnas. Kan tillsynen icke utövas av en överförmyndare

ensam, må flera överförmyndare förordnas. Erfordras flera överförmyndare,

äge rätten indela tingslaget eller staden i förmynderskapsdistrikt, ett för varje

överförmyndare, eller ock bestämma annan lämplig grund för förmynderskapens

fördelande mellan överförmyndarna.

Äro flera tingslag förenade till en domsaga, må till överförmyndare i ett

tingslag förordnas den, som blivit därtill utsedd inom annat tingslag i domsagan.

Ej må eljest någon samtidigt vara överförmyndare i mera än ett

område.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj. ts Proposition Nr 53.

3 §•

Överförmyndare förordnas för en tid av fyra år. Avgår överförmyndare,

innan tiden för hans uppdrag är ute, skall i hans ställe annan förordnas att

tjänstgöra under den tid, som återstår.

Överförmyndare kan när som helst entledigas, om han finnes icke vara

lämplig för befattningen.

4 §•

Till överförmyndare skall förordnas en i praktiska värv väl förfaren svensk

man eller kvinna, som uppnått tjugufem års ålder. Överförmyndare i stad,

där rådstuvurätt finnes, skall hava sitt hemvist i staden. Å landet samt i stad,

där rådstuvurätt ej finnes, skall överförmyndaren hava sitt hemvist inom det

område, för vilket han förordnas, eller i stad, som gränsar därintill; har

någon blivit förordnad till överförmyndare för två eller flera tingslag, skall

han hava sitt hemvist inom ett av tingslagen eller i stad, som gränsar till

något av dem. Undantag från vad om överförmyndarens hemvist är stadgat

må medgivas av rätten, om skäl därtill äro.

Domhavande må ej vara överförmyndare inom domsagan, ej heller må

ledamot av rådstuvurätt, som arbetar å endast en avdelning, vara överförmyndare

i staden.

5 §•

För varje överförmyndare skall av rätten förordnas en ersättare. Vad i

2 § andra stycket, 3 och 4 §§ stadgas om överförmyndare skall äga motsvarande

tillämpning å ersättare för honom.

6 §•

Överförmyndaren vare skyldig att föra bok angående de förmynderskap,

som stå under hans tillsyn.

7 §•

Överförmyndaren äge uppbära arvode till belopp, motsvarande ett för hundra

av den omyndiges behållna årsinkomst, där denna icke överstigit tvåhundra

kronor, och eljest två för hundra därav. Inkomsten skall beräknas enligt

årsräkning eller sluträkning eller, såvitt fråga är om omyndigs andel av

inkomst från dödsbo, däri delägarna sammanleva i oskiftat bo, enligt årsuppgift

rörande boet. Arvodet skall av förmyndaren inbetalas vid räkningens

eller årsuppgiftens avgivande, och äge förmyndare ur dödsbo, däri den

omyndige har del, förskottsvis utbekomma det belopp, som skall utgå i

arvode.

Avlämnas gemensam årsuppgift för minderåriga syskon, skall vid beräkning

av arvodets belopp hänsyn tagas till vad av boets inkomst belöper på syskonen

samfällt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53. ~

Skall ej räkning eller årsuppgift avgivas, äge rätten, om särskilda skäl därtill

äro, tillägga överförmyndaren skäligt arvode att gäldas av den omyndiges medel.

8 §•

I stad, där rådstuvurätt finnes, äger staden, om det finnes lämpligt, lämna

bidrag till arvode åt överförmyndaren och till bestridande av de med hans

verksamhet förenade kostnaderna. Staden äger ock att i ordning, som av

Konungen godkännes, bestrida samtliga utgifter för dessa ändamål, och äger

i sådant fall staden uppbära belopp, som i 7 § avses.

9 §•

Vad i 25 kap. strafflagen är stadgat om statens ämbetsmän skall ock gälla

om överförmyndaren.

10 §.

Närmare bestämmelser om överförmyndarens verksamhet samt om förandet

av den bok, varom i 6 § förmäles, meddelas av Konungen.

4 kap. Om förmynderskapsdomstol.

1 §•

Det åligger rätten att tillse, att förmyndare varder förordnad, då det skall

ske, samt att utöva tillsyn över de förmynderskap, som skola hos rätten inskrivas.

Rätten skall ock vaka över att överförmyndaren fullgör sina åligganden.

2 §•

Förmynderskap för minderårig skall inskrivas, då fader, efter vilken den

minderårige är arvsberättigad, eller moder avlider, eller då dessförinnan egendom,

som skall stå under förmyndarens förvaltning, tillfaller den minderårige

eller någon rättens åtgärd vidtages i fråga, som rör förmynderskapet.

Inskrivningen skall ske hos rätten i den ort, där den av föräldrarna, som

utövar eller intill sin död utövat förmynderskapet, har eller senast haft hemvist

inom riket. Finnes ej domstol, som efter vad ovan stadgas är behörig att

verkställa inskrivningen, skall denna ske vid Stockholms rådstuvurätt.

3 §•

Då någon, som uppnått myndig ålder, förklaras omyndig, varde förmynderskapet

inskrivet vid den rätt, där ansökningen om omyndighetsförklaring

gjordes.

4 §.

Finner rätten, där förmynderskap är inskrivet, med hänsyn till den omyndiges

eller hans föräldrars boningsort eller av annan orsak, att tillsynen över

förmynderskapet lämpligen bör överflyttas till annan rätt, äge den rätt, där

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

förmynderskapet är inskrivet, därom besluta. Om beslutet skall ofördröjligen

underrättelse givas den rätt, till vilken tillsynen sålunda överflyttas, och varde

förmynderskapet där inskrivet.

5 §‘

Äro flera överförmyndare förordnade i tingslag eller stad, skall rätten, när

förmynderskap där inskrives, angiva, vilken överförmyndare det tillkommer att

utöva tillsyn över förmynderskapet.

Har tingslag eller stad indelats i förmynderskapsdistrikt, skall, i fråga om

förmynderskaps överflyttning från ett distrikt till ett annat, vad i 4 § sägs

äga motsvarande tillämpning.

6 §■

Då rätten meddelat beslut om inskrivning av förmynderskap, skall anteckning

därom ske i förmynderskapsbok, som vid rätten föres.

Närmare bestämmelser om förmynderskapsbokens förande, så ock om vissa

åtgärder, som åligga rätten eller domaren i avseende å förmyndarvården, givas

av Konungen.

5 kap. Om verkan av omyndighet.

1 §•

Den, som är omyndig, äge, såvitt ej nedan annorlunda stadgas, icke själv

råda över sin egendom eller åtaga sig förbindelser.

2 §•

Minderårig, som fyllt sexton år, äge i den omfattning, varom är särskilt

stadgat, själv taga tjänst eller annat arbete.

3 §•

Den, som är förklarad omyndig, må utan hinder därav själv sluta avtal om

tjänst eller annat arbete. Dock äge rätten, när hänsynen till den omyndiges

välfärd kräver det, förordna, att sådant avtal skall för honom ingås och uppsägas

av förmyndaren. Har sådant förordnande givits, äge förmyndaren jämväl

häva avtal, som efter omyndighetsförklaringen träffats av den omyndige.

4 §.

Den, som är omyndig, äge själv råda över vad han genom eget arbete förvärvat

efter det han fyllt sexton år eller, om han är förklarad omyndig, efter

omyndighetsförklaringen. Detsamma gäller avkastningen av sådan egendom och

vad som trätt i egendomens ställe.

Förmyndaren må med överförmyndarens samtycke omhändertaga egendom,

varom i första stycket sägs, såvitt det må anses erforderligt med hänsyn till

den omyndiges uppfostran eller välfärd. Innan samtycke meddelas, skall överförmyndaren

bereda den omyndige tillfälle att yttra sig.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

5 §■

Har genom gåva eller testamente egendom tillfallit omyndig under villkor,

att han må själv råda däröver, skall, såframt den omyndige fyllt sexton år,

vad i 4 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning; och vare överförmyndaren

pliktig att, innan samtycke meddelas, bereda jämväl fångesmannen

eller hans arvingar tillfälle att yttra sig, om det utan märklig omgång eller

tidsutdräkt kan ske.

6 §•

Idkar omyndig, som fyllt sexton år, näring med tillstånd, varom i 8 kap.

12 § sägs, äge han ingå sådana rättshandlingar, som falla inom området för

rörelsen. Vad nu är stadgat gälle dock ej i fråga om rättshandling, som i 8

kap. 14 eller 15 § avses.

7 §•

Om omyndigs rätt att ingå vissa rättshandlingar på familjerättens och arvsrättens

område är särskilt stadgat.

8 §•

Har omyndig utan erforderligt samtycke ingått avtal, äge den, med vilken

avtalet slöts, frånträda avtalet, så länge det ej blivit godkänt eller behörigen

fullgjort. Visste han, att avtalet slöts med en omyndig, må han dock ej, med

mindre han hade anledning antaga, att den omyndige ägde behörighet att sluta

avtalet, frånträda detta under den tid, som vid dess ingående må hava blivit

bestämd för godkännande eller eljest skäligen kunde beräknas åtgå därför.

Ej må den, hos vilken omyndig tagit tjänst eller annat arbete, frånträda avtalet

härom, så länge detta fullgöres av den omyndige.

Meddelande, varigenom avtalet frånträdes, må ske jämväl till den omyndige

själv.

9 §•

Varder avtal, som den omyndige utan erforderligt samtycke ingått, ej gällande,

bäre envar åter vad han mottagit eller utgive, om det ej kan ske,

ersättning för dess värde. Dock vare den omyndige, där ej i andra stycket

annorlunda stadgas, icke pliktig att utgiva sådan ersättning i vidare mån än

vad han mottagit använts till skäligt underhåll eller eljest finnes hava för

honom medfört nytta.

Har den omyndige vid avtals ingående genom falska uppgifter om sin behörighet

vilselett den, med vilken avtalet slöts, vare han, om avtalet ej blir

gällande, pliktig att i den omfattning, som prövas skälig, utgiva ersättning för

den förlust, som föranletts av avtalet. Var den omyndiges förfarande straffbart,

skall ersättning gäldas efter vad i strafflagen sägs.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 53.

6 kap. Allmänna bestämmelser om förmyndares plikter.

1 §•

Förmyndaren har, såvitt ej annat i denna lag stadgas eller vid förvärv genom

gåva eller testamente blivit bestämt, att förvalta myndlingens förmögenhet och

företräda honom i angelägenheter, som röra denna.

2 §•

Uppstår fråga om rättshandling mellan myndlingen och förmyndaren eller

hans make eller någon, som han företräder, äge förmyndaren ej den rätt att

företräda myndlingen, varom i 1 § sägs. Hava syskon gemensam förmyndare,

äge denne dock företräda myndlingarna vid arvskifte dem emellan, såframt

de ej hava inbördes stridande intressen.

Har förmyndaren slutit avtal, vartill han, enligt vad i första stycket sägs,

saknat behörighet, skall angående skyldigheten att återbära vad jämlikt avtalet

må vara uppburet eller att utgiva ersättning därför vad i 5 kap. 9 § första

stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

3 §■

Är förmyndare förordnad för minderårig, och tillkommer ej vårdnaden hans

föräldrar eller en av dem, have förmyndaren vårdnaden om honom, och skall

i sådant fall vad om föräldrars vårdnad om barn i äktenskap är stadgat äga

motsvarande tillämpning.

Det åligger förmyndaren för den, som är förklarad omyndig, att sörja för

myndlingens person, i den mån det med hänsyn till grunden för omyndighetsförklaringen

eller eljest finnes nödigt.

4 §.

Förmyndaren skall med omsorg och nit vårda myndlingens rätt och främja

hans bästa.

5 §•

Har myndlingen fyllt sexton år, bör förmyndaren, såframt det lämpligen kan

ske, höra myndlingen om hans mening i angelägenheter av vikt. Är myndlingen

gift, skall jämväl makens mening inhämtas.

6 §■

Förmyndaren skall rörande allt vad till förmynderskapet hörer giva överförmyndaren

ävensom rätten eller domaren de upplysningar, som av dem

infordras.

7 §•

För den omyndiges egendom skall förmyndaren, såframt rätten prövar skäl

därtill vara för handen, lämna inteckning eller annan säkerhet till visst av

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 53

11

rätten bestämt belopp. Säkerheten skall, på sätt rätten bestämmer, förvaras

och förvaltas av överförmyndaren eller i annan lämplig ordning.

8 §•

blår omyndig flera förmyndare, skola de, såvitt egendomen rörer, handhava

förmvnderskapet gemensamt; dock må rätten förordna, att tillgångarna skola

för förvaltning på visst sätt dem emellan fördelas, eller att, med bibehållande

i övrigt av gemensam förvaltning, vissa tillgångar skola förvaltas av en förmyndare

ensam. Den, som skall ensam råda över vissa tillgångar, må ock

ikläda den omyndige sådana förbindelser, som falla inom området för dessa

tillgångars förvaltning.

Tillkommer ej vårdnaden om minderårig föräldrarna eller en av dem, skall

vårdnaden, om flera förmyndare förordnas, utövas av den bland förmyndarna,

som rätten därtill utser. Denne må, om det finnes lämpligt, av rätten

befrias från skyldigheten att deltaga i handhavandet av den omyndiges

övriga angelägenheter. Har den, som är förklarad omyndig, flera förmyndare,

förordne rätten en av dem att hava den omsorg om myndlingens person,

som i 3 § sägs.

Kunna, där den omyndige har flera förmyndare, dessa ej enas i ärende,

vari avgörandet tillkommer dem, gälle den mening, som överförmyndaren

finner sig kunna biträda. Är fråga om åtgärd, vartill överförmyndarens eller

rättens samtycke erfordras, må utan hinder av meningsskiljaktighet mellan

förmyndarna samtycke till åtgärden givas. Innan i dessa fall beslut meddelas,

skall överförmyndaren eller rätten bereda medförmyndare tillfälle att yttra sig.

9 §•

Förmyndare vare pliktig ersätta skada, som han uppsåtligen eller av vårdslöshet

tillskyndat den omyndige.

Äro flera förmyndare ansvariga för skada, som de tillskyndat den omyndige,

svare de för ersättningen en för alla och alla för en. Ersättningsbeloppet

varde förmyndarna emellan slutligen fördelat efter den större eller mindre

skuld, som prövas ligga envar av dem till last. Finnes någon sakna tillgång

till gäldande av vad på honom belöper, skall de övrigas ansvarighet för

bristen bestämmas efter enahanda grunder.

10 §.

Vill den omyndige, sedan han blivit myndig, eller ny förmyndare göra anspråk

på ersättning efter vad i 9 § stadgas, skall han, såframt de handlingar,

varom i 9 kap. 12 § förmäles, blivit efter vad där sägs till honom överlämnade,

inom ett år därefter genom stämning göra sitt anspråk gällande, eller

vare sin talan förlustig. Vad sålunda stadgats skall ej äga tillämpning, om

den avgående förmyndaren gjort sig skyldig till brottsligt förfarande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

7 kap. Om vård av omyndigs rätt i oskiftat bo.

1 §•

Har omyndig del i oskiftat bo, skall förmyndaren, med iakttagande av vad

nedan stadgas, vårda den omyndiges rätt i boet.

2 §•

Förmyndare, som för omyndig delägare i oskiftat dödsbo vid förvaltningen

av den dödes egendom deltager i rättshandling, vare pliktig att till rättshandlingen

inhämta överförmyndarens eller rättens samtycke, såframt sådant samtycke

för giltigheten av dylik rättshandling vid förvaltningen av omyndigs

egendom är erforderligt.

Det åligger ock förmyndaren att, då anledning därtill föreligger, genom

urarvagörelse bereda den omyndige befrielse från den dödes gäld.

3 §•

Förmyndare må ej för omyndig delägare i dödsbo sluta avtal om sammanlevnad

i oskiftat bo utan överförmyndarens samtycke. Ej må avtalet gälla

för längre tid, än omyndigheten varar.

Visar det sig, att den omyndiges bästa skulle genom avtalets fortsatta bestånd

äventyras, äge rätten häva avtalet, ändå att den tid, för vilken avtalet

slutits, ej tilländagått.

Innan beslut fattas i fråga, som avses i andra stycket, skall rätten bereda

övriga delägare i boet tillfälle att yttra sig i ärendet.

4 §.

Slutes ej för omyndig delägare i dödsbo avtal om sammanlevnad i oskiftat

bo, skall förmyndaren tillse, att bodelning och skifte, så snart ske kan, förrättas.

Samma lag vare, om dylikt avtal upphört att gälla eller ock sådan

händelse inträffat, att avtalet, enligt vad i 11 kap. 2 § ärvdabalken stadgas,

icke utgör hinder för skifte.

5 §•

Förmyndare, som för omyndig delägare i dödsbo deltager i bodelning eller

skifte, vare pliktig att inhämta överförmyndarens samtycke till egendomens

fördelning, såvitt denna ej sker genom lottning.

Avtal, varigenom delägare i boet mot vederlag, som gives eller utfästes,

övertager den omyndiges lott i boet, äge förmyndaren ej träffa utan överförmyndarens

samtycke.

6 §•

Vad i 4 och 5 §§ är stadgat om förmyndares skyldighet i fråga om bodelning

i anledning av dödsfall skall äga motsvarande tillämpning, då för

omyndig bodelning eljest skall ske.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

7 §•

Inhämtas ej överförmyndarens eller rättens samtycke, då detta enligt 2, 3,

5 eller 6 § bort ske, skall vad för sådant fall är stadgat beträffande förvaltning

av omyndigs egendom äga motsvarande tillämpning.

8 §•

Uppteckning av dödsbo, däri omyndig äger del, skall, så snart ske kan

efter det bouppteckning inregistrerats hos rätten, av förmyndaren i avskrift

ingivas till överförmyndaren.

Skall av annan anledning än dödsfall bodelning ske för omyndig, vare förmyndaren

pliktig att ofördröjligen, efter det avskrift av bouppteckningen ingivits

till rätten eller domaren, ingiva sådan avskrift till överförmyndaren.

Är i fall, varom i första eller andra stycket sägs, bouppteckningen av vidlyftig

beskaffenhet, må avskrift av handlingen lämnas allenast i erforderliga

delar.

9 §■

Varder dödsbo, däri omyndig äger del, ej skiftat inom sex månader från

det bouppteckning förrättades, skall förmyndaren, där ej avtal träffats om

sammanlevnad i oskiftat bo, inom nämnda tid till överförmyndaren avgiva

redogörelse för det hinder, som mött för skifte, och vare förmyndaren pliktig

att därefter, intill dess skifte sker eller avtal, varom ovan sägs, träffas, avgiva

sådan redogörelse var sjätte månad, där ej överförmyndaren bestämmer

annan tid.

Slutes för omyndig delägare i dödsbo avtal om sammanlevnad i oskiftat

bo, vare förmyndaren pliktig att före den 15 februari varje år till överförmyndaren

avlämna årsuppgift angående boet, upptagande den behållna inkomsten

under föregående år samt en översikt av boets tillgångar och skulder

vid årets slut. Möter till följd av boets storlek eller av annan orsak hinder

att inom nämnda tid avlämna årsuppgift, skall inom samma tid anmälan

om hindret göras till överförmyndaren; och utsätte denne ny tid, inom vilken

förmyndaren har att ingiva handlingen.

Hava minderåriga syskon samma förmyndare, må för dem gemensam redogörelse

eller årsuppgift avlämnas.

10 §.

Försummar förmyndaren att i rätt tid ingiva bouppteckning, redogörelse

eller årsuppgift efter vad i 8 och 9 §§ sägs, anmäle överförmyndaren försummelsen

hos rätten eller domaren, och äge rätten att genom vite tillhålla

förmyndaren att fullgöra sitt åliggande. Innan anmälan göres efter vad nyss

är sagt, skall överförmyndaren, där det lämpligen kan ske, erinra förmyndaren

om hans skyldighet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kun yl. Maj.ts Proposition Nr 53.

11 §•

Förmyndaren äge för vård av omyndigs rätt i oskiftat dödsbo åtnjuta skäligt

arvode. Träffas avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, skall arvodet utgå

årligen och må ej, med mindre rätten annorledes förordnar, överstiga för år

räknat ett belopp, motsvarande fem för hundra av så stor del av boets inkomst,

som enligt årsuppgift rörande boet belöper på den omyndige. Arvodet skall

förskjutas av boet.

tjäder eller moder, som på grund av lag är förmyndare, äge ej uppbära

arvode efter vad i första stycket sägs, med mindre rätten med hänsyn till

särskilda omständigheter lämnar tillstånd därtill.

8 kap. Om förmyndares förvaltning av omyndigs egendom.

1 §•

Förmyndaren vare pliktig tillse, att den omyndiges tillgångar äro anbragta

sålunda, att erforderlig trygghet finnes för deras bestånd och skälig avkastning

erhålles.

2 §•

Lösören, som icke böra behållas till nytta för den omyndige, skola avyttras;

dock att föremål, som hava särskilt värde för den omyndige eller hans

familj, må behållas, såframt icke föryttring är påkallad med hänsyn till den

omyndiges förmögenhetsförhållanden.

3 §■

Aktier och andra värdepapper böra, om de icke kunna med trygghet till

den omyndiges fördel behållas, av förmyndaren försäljas, när det lämpligen

kan ske.

Fordringar, som icke kunna med trygghet till den omyndiges fördel förbliva

utestående, böra av förmyndaren så snart ske kan indrivas. Har fordran

tillkommit därigenom, att delägare i oskiftat bo med överförmyndarens samtycke

övertagit den omyndiges lott i boet, må den förbliva utestående, så

länge den omyndiges bästa ej därigenom äventyras.

4 §.

Den omyndiges penningmedel skola göras räntebärande, och äge förmyndaren

för sådant ändamål inköpa obligationer eller förvärva fordran, som

inskrives eller inskrivits i statsskuldboken, eller utlåna medlen mot säkerhet

av inteckning i fast egendom eller ock i myndlingens namn insätta dem hos

postsparbanken eller sparbank eller för längre tid hos annan bank. Närmare bestämmelser

om de obligationer, som må inköpas, om beskaffenheten av den

inteckningssäkerhet, varemot utlåning må ske, samt om de räkningar, å vilka

insättning hos bank må äga rum, meddelas av Konungen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

5 §■

Vill förmyndaren gorå den omyndiges penningmedel räntebärande på annat

sätt än i 4 § avses, eller vill han använda dem till inköp av aktier eller

därmed jämförliga värdepapper eller eljest göra dem fruktbärande, tage han

därtill överförmyndarens samtycke.

6 §•

Böra den omyndige tillhöriga penningmedel hållas tillgängliga för bestridande

av utgifter för hans underhåll eller för vården av hans egendom, och

kunna av sådan anledning medlen icke anbringas under villkor, som i 4 §

avses, skola medlen likväl, i den mån det lämpligen kan ske, i den omyndiges

namn insättes hos bank å en för ändamålet lämpad räkning.

7 §•

Penningar eller värdepapper, som av förmyndaren innehavas för den omyndiges

räkning, skola av honom så förvaras, att de ej sammanblandas med

penningar eller värdepapper, som tillhöra förmyndaren själv eller eljest innehavas

av honom.

Har den omyndige aktier eller andra därmed jämförliga värdepapper, över

vilka enligt lag bok eller förteckning föres, skall förmyndaren tillse, att den

omyndige, så snart ske kan, där som ägare upptages.

8 §.

Aktier, obligationer, skuldebrev och andra sådana värdehandlingar skola,

såframt sammanlagda värdet överstiger tvåtusen kronor, i den omyndiges

namn nedsättas i öppet förvar hos riksbanken eller annan bank. Vill förmyndaren

uttaga nedsatt värdehandling, söke han överförmyndarens tillstånd.

De nedsatta värdehandlingarna skola under överförmyndarens tillsyn vårdas

i enlighet med vad om dylik vård av omyndigs värdehandlingar särskilt

stadgas.

Vad sålunda om nedsättning av omyndigs värdehandlingar föreskrivits skall

ej äga tillämpning i avseende å bevis eller motbok rörande tillgodohavande

å räkning hos bank, ej heller i avseende å bevis, som utfärdats om inskrivning

'' i statsskuldboken eller Sveriges allmänna hypoteksbanks skuldbok, såframt

å beviset finnes antecknat, att inskrivningen skett med förbehåll, att

kapitalbelopp å inskriven fordran eller därå utställd obligation eller ock inskriven

obligation eller å sådan obligation belöpande kapitalbelopp ej må

lyftas utan överförmyndarens tillstånd.

Hava minderåriga syskon gemensam förmyndare, skola vid tillämpning av

det i första stycket givna stadgandet syskonens värdehandlingar sammanräknas.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

9 §.

Rörande omyndigs medel, som insättas eller innestå hos bank, skall av förmyndaren

förbehåll göras, att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens

tillstånd efter vad särskilt är stadgat. Sådant förbehåll gälle ej ränta, som

innestått kortare tid än ett år.

Vad i första stycket sägs skall ej äga tillämpning i fråga om medel, som

i 6 § avses, ej heller i något fall, om sammanlagda beloppet hos bank insatta

medel icke överstiger ettusen kronor. Hava minderåriga syskon gemensam

förmyndare, skola vid beräkningen av nämnda belopp syskonens medel

sammanräknas.

10 §.

Ej må förmyndaren överlåta eller pantsätta omyndigs värdehandling, medan

den är nedsatt. Betalning av kapitalbelopp å omyndigs värdehandling må,

medan den är nedsatt, uppbäras allenast av banken.

Ej heller må överlåtelse eller pantsättning ske av bevis, som utfärdats om

inskrivning i statsskuldboken eller Sveriges allmänna hypoteksbanks skuldbok,

eller av bevis eller motbok rörande tillgodohavande å räkning hos bank, såframt

å beviset eller motboken finnes antecknat förbehåll, varom i 8 och

9 §§ sägs.

11 §■

Försummar förmyndaren att, enligt vad i 8 och 9 §§ är stadgat, nedsätta

den omyndiges värdehandlingar eller rörande den omyndiges hos bank insatta

medel göra sådant förbehåll, som i sistnämnda paragraf avses, anmäle

överförmyndaren försummelsen hos rätten eller domaren, och äge rätten att

genom vite tillhålla förmyndaren att fullgöra sitt åliggande. Innan anmälan

göres efter vad nyss är sagt, bör överförmyndaren, där det lämpligen kan

ske, erinra förmyndaren om hans skyldighet.

12 §.

Ej må förmyndaren låta den omyndige driva näring, med mindre denne

fyllt sexton år.

Utan överförmyndarens samtycke må ej förmyndaren låta den omyndige

idka handel eller annan näring, som efter vad därom är stadgat ej må drivas

utan tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan, ej heller själv å

den omyndiges vägnar driva sådan näring. Ej må ansökan om överförmyndarens

samtycke av honom bifallas, med mindre den omyndige äger nödiga medel

för rörelsens drivande.

Av förmyndaren till den omyndige givet tillstånd att driva näring må

han återkalla, om det må anses erforderligt med hänsyn till den omyndiges

uppfostran eller välfärd; tage dock, där den omyndige fyllt aderton år,

överförmyndarens samtycke. Överförmyndaren må ock återkalla sitt samtycke

till idkande av näring, som i andra stycket avses, om skäl därtill äro. Till
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

17

fälle att avgiva yttrande skall, innan överförmyndaren lämnar förmyndaren

medgivande till återkallelse, beredas den omyndige samt, innan eljest beslut

av överförmyndaren meddelas om återkallelse, förmyndaren, så ock den omyndige,

om han driver rörelsen.

13 §.

Utan överförmyndarens samtycke må ej förmyndaren å den omyndiges

vägnar upptaga lån eller ingå växelförbindelse. Vad sålunda är stadgat äge

dock ej tillämpning, om åtgärden faller inom området för rörelse, som av

förmyndaren med överförmyndarens samtycke drives för den omyndiges räkning.

Överförmyndarens samtycke vare ej heller erforderligt i fråga om lån

mot säkerhet av inteckning i omyndigs fasta egendom eller tomträtt, såframt

lånet upptages inom tre månader från det inteckningen meddelades och vid

lånets upptagande eftergift av förmyndaren ej göres i fråga om de villkor,

som äro angivna i det intecknade skuldebrevet.

Förmyndaren äge ej heller utan överförmyndarens samtycke å den omyndiges

vägnar ingå borgen eller ställa den omyndiges gods såsom säkerhet för

annans förbindelse. Till sådan rättshandling må samtycke ej givas, med mindre

särskilda skäl därtill äro.

Ej må förmyndaren bortgiva den omyndige tillhörig egendom, såvitt ej

fråga är om sedvanliga skänker, vilkas värde ej står i missförhållande till

myndlingens villkor. Dock äge förmyndaren, med samtycke av överförmyndaren,

arv den omyndiges inkomster giva understöd åt anhöriga eller andra

den omyndige närstående personer, då detta på grund av omständigheterna

må anses tillbörligt.

14 §.

Förmyndaren må ej utan överförmyndarens samtycke sluta avtal, varigenom

å den omyndiges fasta egendom lägges servitut, eller upplåta rätt till avkomst

av egendomen eller rätt att annorledes än för egendomens behov avverka

skog, ej heller annan nyttjanderätt, med mindre den avser viss tid, ej överstigande

fem år.

Före besluts fattande skall överförmyndaren, såframt det utan märklig

omgång eller tidsutdräkt kan ske, bereda den omyndige, om han fyllt sexton

år, ävensom hans make och närmaste fränder tillfälle att yttra sig.

15 §.

Vill förmyndaren överlåta eller med inteckning för gäld belasta den omyndiges

fasta egendom eller tomträtt, tage han till överlåtelsen eller inteckningen

rättens tillstånd. Ej må sådant tillstånd givas, med mindre viktiga skäl därtill

äro.

Det åligger rätten att före besluts fattande inhämta yttrande från överförmyndaren

samt, såframt det utan märklig omgång eller tidsutdräkt kan ske,

Bihang till riksdagms protokoll 1924. 1 saml. 40 höft. (Nr 53.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

bereda den omyndige, om han fyllt sexton år, ävensom hans make och närmaste

fränder tillfälle att yttra sig.

Tillstånd, varom i första stycket sägs, gälle under sex månader från det

tillståndet meddelades. Erinran härom skall göras i rättens beslut.

16 §.

Har förmyndaren i fall, då, enligt vad ovan i detta kapitel är stadgat, överförmyndarens

eller rättens samtycke bort inhämtas, å den omyndiges vägnar

ingått avtal utan sådant samtycke, må den, med vilken avtalet slöts, icke

frånträda avtalet, såframt förmyndaren söker godkännande inom den tid, som

må vara genom avtalet bestämd, eller ock, där sådan bestämmelse ej givits,

inom en månad eller, om ärendet hör till häradsrätt, sist vid det ting, som

infaller näst efter en månad från det avtalet slöts. Varder ansökan avslagen

av den myndighet, av vilken den först skall prövas, äge den, med vilken

avtalet slöts, härefter frånträda avtalet.

17 §.

Varder avtal, som i 16 § avses, ej gällande, efter vad där sägs, skall angående

skyldigheten att återbära vad jämlikt avtalet må vara uppburet eller

att utgiva ersättning därför vad i 5 kap. 9 § första stycket är stadgat äga

motsvarande tillämpning.

18 §.

Förmyndaren äge årligen uppbära arvode med belopp, som kan anses

skäligt med hänsyn till förvaltningens omfattning. Arvodet må icke, med

mindre rätten annorledes förordnar, överstiga för år räknat ett belopp, motsvarande

fem för hundra av den omyndiges behållna inkomst enligt årsräkning

eller sluträkning, med avdrag likväl för avgift, som erlagts för vård av

den omyndiges värdehandlingar efter vad särskilt är stadgat. Avdraget må

dock ej uppgå till mer än två för hundra av inkomsten av nämnda värdehandlingar.

Arvode, varom nu är sagt, tillkomme ej fader eller moder, som på grund

av lag är förmyndare, med mindre rätten med hänsyn till särskilda omständigheter

lämnar tillstånd därtill.

9 kap. Om förmyndares redovisningsskyldighet.

1 §•

Förmyndaren vare pliktig att över sin förvaltning av den omyndiges egendom

föra räkenskaper på sådant sätt, att därigenom för varje år en noggrann

redovisning lämnas för den omyndiges tillgångar och skulder samt för förvaltningens

gång.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

2 §■

När egendom, som skall stå under förmyndarens förvaltning, första gången

tillfaller minderårig, skall förmyndaren inom en månad därefter till överförmyndaren

ingiva förteckning över egendomen. Varder den, som uppnått

myndig ålder, förklarad omyndig, skall förmyndaren, inom tre månader från

det förmynderskapet inskrevs, till överförmyndaren ingiva förteckning över

den omyndiges egendom vid tiden för omyndighetsförklaringen.

Har den omyndige efter den tid, som i första stycket avses, erhållit egendom,

som skall stå under förmyndarens förvaltning, skall förteckning över

denna egendom ingivas till överförmyndaren inom en månad därefter.

Är det andel i oskiftat bo, som tillfallit omyndig, skall förteckning, varom

ovan stadgas, ingivas först inom en månad efter det bodelning eller skifte skett.

3 §.

Har egendom tillfallit den omyndige under de tre sista månaderna av året,

vare förteckning, varom i 2 § sägs, ej erforderlig, men skall i stället uppgift

angående egendomen lämnas i årsräkning, som avgives påföljande år efter

vad i 5 § stadgas.

4 §.

Saknar omyndig tillgångar, då förmynderskap för honom inskrives, skall

förmyndaren därom göra anmälan till överförmyndaren inom tre månader

från det inskrivningen ägde rum.

5 §•

Före den 15 februari varje år avgive förmyndaren till överförmyndaren

årsräkning, innefattande redogörelse för förvaltningen under föregående år

eller den del av året, varunder förmyndaren innehaft sin befattning. Då förmyndares

befattning upphör, skall förmyndaren ofördröjligen till överförmyndaren

avgiva sluträkning, avseende förvaltningen under det löpande året intill

befattningens upphörande.

I årsräkning och sluträkning skola upptagas tillgångar och skulder vid

början av den tid räkningen avser, en sammanställning av inkomster och utgifter

under nämnda tid samt tillgångar och skulder vid samma tids utgång.

6 §•

Har förmyndaren till överförmyndaren ingivit anmälan eller annan handling,

enligt vilken den omyndige saknar tillgångar eller icke har andra tillgångar

än lösören, som ej lämna inkomst, vare förmyndaren fri från skyldighet

att avgiva räkning, intill dess genom föryttring av sådana lösören eller

eljest tillgångar av annan beskaffenhet tillfalla den omyndige.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

K un al. Maj:ts Proposition Nr 53.

7 §■

I förteckning över omyndigs egendom, så ock i årsräkning och sluträkning

skola tillgångar och skulder fullständigt angivas med uppgift å de särskilda

tillgångarnas värde. Finnes hos den omyndige fordringshandling, som blivit

intecknad i honom tillhörig fastighet eller tomträtt, skall detta särskilt angivas.

Äro medel insatta hos bank, skall uppgift lämnas om den räkning,

varå medlen innestå. I fråga om värdepapper, som ej äro nedsatta hos bank

efter vad i 8 kap. 8 § stadgas, skall nummer eller annan beteckning anmärkas.

Finnas tillgångar, som stå under den omyndiges eller annans särskilda

förvaltning, skall förmyndaren jämväl lämna uppgift därom, så ock om

dessa tillgångars värde, såframt det är honom kunnigt. Skola i årsräkning

eller sluträkning upptagas tillgångar eller skulder, för vilkas fullständiga angivande

erfordras utförlig uppräkning, må, där det lämpligen kan ske, beträffande

dem hänvisning göras till förut avgiven förteckning eller årsräkning.

Förteckning och räkning skola innehålla fullständig uppgift å förmyndarens

och den omyndiges namn och hemvist samt förmyndarens postadress.

8 §■

Innehåller förteckning över omyndigs egendom uppgift å tillgångar, som

på grund av giftorätt, arv, testamente eller gåva tillfallit den omyndige, eller

upptager årsräkning eller sluträkning sådana tillgångar, om vilka uppgift förut

ej lämnats, skall vid förteckningen eller räkningen fogas besannad avskrift

av bodelnings- eller skifteshandling, testamente eller gåvobrev, om sådant

finnes, så ock av bouppteckning, där den ej förut ingivits till överförmyndaren.

Är handling, varom nu sägs, av vidlyftig beskaffenhet, må avskriften

lämnas allenast i erforderliga delar.

Upptager förteckning, årsräkning eller sluträkning värdehandlingar, som

skola hos riksbanken eller annan bank nedsättas efter vad i 8 kap. 8 §

stadgas, skall förvaringsbevis, utfärdat av banken, därvid fogas, såframt ej

sådant bevis förut ingivits till överförmyndaren. Vid förteckning eller räkning

skall ock fogas intyg av två personer, att värdehandlingar, som ej äro sålunda

nedsatta, finnas i förmyndarens förvar. Innestå medel hos bank, skall

genom bevis från banken styrkas beloppet av innestående medel, så ock förbehåll,

som gjorts, att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens samtycke.

Beloppet av medel, som innestå enligt motbok, må ock styrkas av två

personer.

9 §•

Möter till följd av förmynderskapets vidlyftiga beskaffenhet eller av annan

orsak hinder att inom tid, som är för varje särskilt fall bestämd, avlämna

förteckning, årsräkning eller sluträkning, skall inom samma tid anmälan om

hindret göras till överförmyndaren; och utsätte denne ny tid, inom vilken

förmyndaren har att ingiva handlingen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

10 §.

Försummar förmyndaren att i rätt tid avgiva förteckning, årsräkning eller

sluträkning eller anmälan, varom i 4 § sägs, anmäle överförmyndaren försummelsen

hos rätten eller domaren, och äge rätten att genom vite tillhålla

förmyndaren att fullgöra sitt åliggande. Innan anmälan göres efter vad nyss

är sagt, skall överförmyndaren, där det lämpligen kan ske, erinra förmyndaren

om hans skyldighet.

11 §.

Då förmyndarens befattning upphör, vare förmyndaren pliktig att till myndlingen,

om han blivit myndig, eller, om förmynderskapet övergått å annan,

till denne ofördröjligen utgiva de tillgångar, som förmyndaren för myndlingens

räkning har om händer.

12 §.

Sedan av förmyndaren avgiven sluträkning blivit granskad, skall överförmyndaren

till den, som äger mottaga redovisning för förmyndarens förvaltning,

överlämna, förutom sluträkningen, hos överförmyndaren förvarad förteckning

över den omyndiges tillgångar och skulder, så ock samtliga de årsräkningar,

som avgivits under hela den tid omyndighetstillståndet varat. Var

förmyndaren, då hans befattning upphörde, fri från skyldighet att avgiva sluträkning,

skola de handlingar, varom ovan sägs, av överförmyndaren tillställas

den, som äger mottaga redovisning, endast såframt denne eller den avgående

förmyndaren därom framställer begäran eller ock överförmyndaren, på sätt i

10 kap. 4 § sägs, å sådan handling gjort anteckning om anmärkning, utan

att anmärkningen föranlett ansökan till rätten.

Hava de handlingar, som i första stycket avses, tillställts ny förmyndare,

åligger det denne att inom två månader därefter till överförmyndaren återställa

handlingarna. Överförmyndaren skall vid handlingarnas överlämnande

skriftligen erinra förmyndaren härom. Försummar förmyndaren att återställa

handlingarna, skall vad i 10 § stadgas om påföljd av försummelse, varom

där sägs, äga motsvarande tillämpning.

Skall åtgärd, varom i första stycket sägs, av överförmyndaren vidtagas,

och varder den avgående förmyndarens förvaltning godkänd av myndlingen

eller ny förmyndare, innan handlingarna tillställts honom, vare godkännandet

utan verkan.

13 §.

När förmyndarens befattning upphört, skola de rörande förmynderskapet

förda räkenskaper samt de betalningsbevis och andra handlingar, som finnas

förvarade till styrkande av särskilda poster i räkenskaperna, av förmyndaren

hållas för granskning tillgängliga å tid och ort, som i händelse av tvist bestämmas

av överförmyndaren. Sedan tiden för anställande av talan om ersättning

mot förmyndaren gått till ända, eller, där sådan talan anställts, målet

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

blivit slutligen avgjort, skola nämnda räkenskaper och handlingar utgivas till

den, som äger mottaga redovisning för förmyndarens förvaltning.

14 §.

Vad i 5—13 §§ stadgas om förmyndare skall, om förmyndaren är död,

äga motsvarande tillämpning å delägarna i hans bo eller, i fall hans kvarlåtenskap

är avträdd till konkurs, konkursförvaltningen.

10 kap. Om tillsyn över förmyndares förvaltning.

1 §•

Förmyndarens förvaltning av den omyndiges egendom skall med ledning

av ingiven förteckning samt års- och sluträkningar granskas av överförmyndaren.

Vid granskningen skall särskilt tillses, att omyndigs tillgångar äro anbragta

sålunda, att erforderlig trygghet finnes för deras bestånd och skälig

avkastning erhålles, så ock att utgifterna för den omyndige icke överstigit

vad med hänsyn till hans förmögenhetsförhållanden och omständigheterna i

övrigt må anses skäligt.

2 §■

Överförmyndaren äge själv eller genom någon, som av honom därtill utses,

genomgå de av förmyndaren förda räkenskaperna ävensom de betalningsbevis

och andra handlingar, som finnas förvarade till styrkande av särskilda poster

i räkenskaperna, så ock hos förmyndaren förvarade värdehandlingar. Dessa

räkenskaper och handlingar skola av förmyndaren hållas tillgängliga å tid

och ort, som bestämmas av överförmyndaren.

Är förmyndaren icke bosatt i det distrikt, där tillsynen utövas, vare överförmyndaren

i det distrikt, där förmyndaren bor, pliktig att på anmodan av

den överförmyndare, som det tillkommer att utöva tillsynen, verkställa den

granskning, som i första stycket avses.

Medför åtgärd, som i första stycket sägs, särskilda kostnader eller avsevärt

besvär, äge rätten förordna, att särskild ersättning skall gäldas av den

omyndiges medel.

3 §•

Finner överförmyndaren vid granskningen eller eljest anledning til anmärkning

mot förmyndarens förvaltning, skall överförmyndaren bereda förmyndaren

tillfälle att förklara sig. Inkommer ej förmyndaren inom förelagd tid med förklaring,

eller finner överförmyndaren avgiven förklaring otillfredsställande,

vare överförmyndaren, såframt den omyndiges rätt och bästa kräver, att av

rätten åtgärd mot förmyndaren utan dröjsmål vidtages, pliktig att hos rätten

därom göra ansökan.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

4 §.

Angående verkställd granskning skall å förteckning, årsräkning eller sluträkning

tecknas bevis. Har överförmyndaren funnit anledning till anmärkning,

som icke efter ingiven förklaring förfallit, skall jämväl därom anteckning

göras å handlingen. Underrättelse om sådan anteckning skall meddelas förmyndaren,

därvid särskilt skall angivas, huruvida anmärkningen föranlett ansökan

till rätten eller ej.

Har, på sätt i första stycket sägs, anteckning skett om anmärkning, äge

förmyndaren, såframt anmärkningen innebär, att ersättningsskyldighet i förhållande

till den omyndige skulle åvila förmyndaren, efter stämning utföra

talan mot den omyndige om frihet från sådan ersättningsskyldighet.

5 §.

Äger den omyndige del i oskiftat bo, skall överförmyndaren med ledning

av bouppteckningen och avgivna årsuppgifter tillse, att förmyndaren väl vårdar

den omyndiges rätt i boet. Finner överförmyndaren anledning till anmärkning,

skall vad i 3 och 4 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning.

6 §.

Den omyndige må, om han fyllt sexton år, taga del av de räkningar och

andra handlingar rörande förmynderskapet, som förvaras hos överförmyndaren.

Enahanda rätt tillkommer den omyndiges make och närmaste fränder.

7 §■

Överförmyndaren skall varje år, i enlighet med de närmare bestämmelser,

som meddelas av Konungen, till rätten eller domaren överlämna uppgift rörande

tillsynen över förmyndares förvaltning under föregående år.

11 kap. Om god man.

1 §•

Är förmyndaren för sjukdom eller annan orsak ur stånd att utöva förmynderskapet,

eller varder han enligt 12 kap. 15 § skild från utövningen

därav, skall god man av rätten förordnas att i förmyndarens ställe vårda den

omyndiges angelägenheter.

2 §.

Hava förmyndaren eller hans make och den omyndige del i oskiftat dödsbo,

skall god man av rätten förordnas att vårda den omyndiges rätt i boet

vid boutredningen, så ock vid bodelning och skifte eller ingående av avtal

om sammanlevnad i oskiftat bo. God man skall ock förordnas för den omyndige,

om eljest å hans vägnar rättshandling skall företagas, vid vilken för
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

myndaren, efter vad i 6 kap. 2 § stadgas, ej äger företräda den omyndige,

eller fråga uppstår om rättegång mellan den omyndige och förmyndaren eller

hans make, eller någon, som förmyndaren företräder.

Förekommer i annat fall än i första stycket sägs angelägenhet, däri förmyndaren

eller hans make kan hava ett intresse stridande mot myndlingens,

förordne ock rätten god man för den omyndige, om förmyndaren det begär

eller det eljest finnes lämpligt.

3 §.

Är någon för sjukdom, som kan antagas vara övergående, ur stånd att

bevaka sin rätt eller förvalta sin egendom, skall rätten, där så erfordras,

förordna god man att bevaka hans rätt eller förvalta egendomen; dock må

sådant förordnande ej givas utan den sjukes samtycke, med mindre sjukdomen

medför hinder mot samtyckes inhämtande.

4 §.

Är, då dödsfall inträffar, någon dödsbodelägare å okänd ort eller så fjärran,

att han ej kan bevaka sin rätt i boet, skall det hos rätten anmälas av den,

som har boet i sin vård, och nämne rätten, när sådan anmälan sker eller

förhållandet eljest varder kunnigt, god man att bevaka den bortovarandes

rätt och förvalta hans lott i boet.

Tarvas eljest, att bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom förvaltas,

skall ock god man förordnas att bevaka hans rätt eller förvalta egendomen.

5 §.

Till god man skall utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man

eller kvinna. Skall god man förordnas att bevaka omyndigs eller bortovarandes

rätt i dödsbo, och har den avlidne nämnt, vem han önskar till god man,

varde denne därtill förordnad, såframt han ej finnes olämplig.

När omständigheterna sådant påkalla, må flera gode män förordnas.

Vad i 2 kap. 4, 8, 9 och 10 §§ stadgas om hinder att vara förmyndare,

skyldighet att övertaga förmynderskap, förmyndares entledigande och skyldighet

att anmäla förmyndares död skall äga motsvarande tillämpning i fråga

om god man eller godmanskap.

6 §•

Den närmaste tillsynen över god mans förvaltning tillkommer överförmyndaren.

I fråga om de godmanskap, som stå under överförmyndarens tillsyn,

skall anteckning ske i den av överförmyndaren jämlikt 3 kap. 6 § förda bok.

Om överförmyndarens arvode för tillsyn över godmanskap och om bidrag

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

25

till de med denna verksamhet förenade kostnaderna skall vad i 3 kap. 7 och

8 §§ stadgas med avseende å förmynderskap hava motsvarande tillämpning.

7 §•

Det åligger rätten att utöva tillsyn över de godmanskap, som enligt vad

nedan sägs skola inskrivas hos rätten.

Godmanskap varde genast inskrivet hos den rätt, som meddelat förordnandet.

Anteckning om inskrivningen skall ske i förmynderskapsboken.

Vad i 4 kap. 4 och 5 §§ stadgas om överflyttning av tillsynen å förmynderskap

och om inskrivning av förmynderskap i fall, då flera överförmyndare

äro förordnade i tingslag eller stad, skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om godmanskap, överflyttning av godmanskap, som i 1 eller 2 § avses,

må ej ske annat än i samband med överflyttning av förmynderskapet.

8 §•

Vad i 5—10 kap. stadgas i fråga om förmyndare skall i tillämpliga delar

gälla i avseende å god man, med iakttagande dock av vad här nedan i 9—11

§§ föreskrives.

9 §•

God man, som förordnats att förvalta egendom, vare, såframt förvaltningen

ej avser andel i oskiftat bo, pliktig att, inom en månad från det inskrivning

av godmanskapet ägde rum, till överförmyndaren ingiva förteckning över

egendomen.

Förteckning, som avgives av god man, varom i 1 § stadgas, skall upptaga

den lösa egendom, som omhändertages av honom. Upphör godmanskapet,

innan tid för avgivande av årsräkning eller sluträkning rörande förmynderskapet

för den omyndige inträffar, må sluträkning rörande godmanskapet upptaga

redogörelse allenast för de åtgärder, som vidtagits av gode mannen, och

skall i övrigt redogörelse för förvaltningen av den omyndiges egendom jämväl

under den tid, godmanskapet varat, avgivas av förmyndaren.

10 §.

Är behov av god man ej längre för handen, skall han av rätten entledigas.

Har god man förordnats enligt 3 eller 4 §, skall han entledigas, så snart den.

för vilken han förordnats, det begär.

Då god man slutfört sitt uppdrag, skall det av honom ofördröjligen anmälas

hos rätten eller domaren.

11 §

God man vare, såframt han ej äger uppbära årligt arvode, berättigad att

efter uppdragets slutförande erhålla skäligt arvode för uppdraget, så ock ersättning

för sina kostnader.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

12 kap. Vissa bestämmelser om rättegången.

Om omyndighetsförklaring och sådan förklarings hävande.

1 §■

Ansökan, att någon skall förklaras omyndig, värde, då fråga är om den,

som uppnått myndig ålder, upptagen av rätten i den ort, där den, som avses

med ansökningen, har sitt hemvist. Har han ej hemvist inom riket, höre målet

till rätten i den ort, där han senast haft sitt hemvist. Finnes ej behörig domstol

efter vad nu är sagt, upptages målet av Stockholms rådstuvurätt.

Avser ansökningen, att minderårig skall förbliva omyndig jämväl efter uppnådd

myndighetsålder, höre målet till den rätt, där förmynderskapet är inskrivet,

eller, om inskrivning icke ägt rum, till den rätt, där inskrivning skall ske.

Ansökan om hävande av omyndighetsförklaring upptages av den rätt, där

förmynderskapet för den omyndige är inskrivet.

2 §•

På landet samt i stad, där rådstuvurätt ej finnes, må å tid, då rättegångsdag

ej inträffar, ansökan om omyndighetsförklaring eller sådan förklarings

hävande ingivas till domaren.

3 §•

Ansökan om omyndighetsförklaring må göras, förutom av den, som avses

med ansökningen, jämväl av hans make och närmaste fränder, så ock av

överförmyndaren samt i fall, varom i 1 kap. 3 § sägs, av förmyndaren. Sinnessjuk,

som åtnjuter vård å allmän sinnessjukanstalt, må ock förklaras omyndig

på anmälan av anstaltens styrelse.

Omyndighetsförklarings hävande må sökas av den omyndige själv eller hans

förmyndare,

4 §.

Har ansökan om omyndighetsförklaring gjorts av annan än den, om vars

försättande i omyndighet är fråga, och har denne icke heller medgivit, att

omyndighetsförklaring må meddelas, skall rätten utfärda kallelse å honom

att å utsatt dag inställa sig för rätten; och åligge det sökanden att, på sätt

om stämning i tvistemål är stadgat, i god tid före nämnda dag giva honom

del av kallelsen. Kommer han ej, när kallelse behörigen skett, och visar han

ej heller laga förfall, äge rätten ändock företaga målet till avgörande.

År ansökan ingiven till domaren, skall denne utfärda kallelse, varom i

första stycket sägs.

I fall, då fråga är, att någon skall förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom,

sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, äge vad nu

är stadgat om kallelse ej tillämpning, såframt det må antagas, att hans hörande

skulle vara utan gagn.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

5 §.

När den, som försatts i omyndighet, gjort ansökan att bliva förklarad myndig,

skall rätten, såframt ansökningen ej finnes böra omedelbart avslås, inhämta

yttrande från förmyndaren eller, om så erfordras, utfärda kallelse å

honom att å utsatt dag inställa sig för rätten.

Är ansökan ingiven till domaren, äger denne inhämta yttrande eller utfärda

kallelse, varom ovan sägs.

6 §•

Har ansökan gjorts, att någon skall förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom,

sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, förordne

rätten eller domaren rättegångsbiträde att bevaka hans rätt i målet, om han

det begär eller det eljest med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligt.

Begär den, som på sådan grund försatts i omyndighet, att förklaras åter

myndig, må ock rättegångsbiträde förordnas, om det finnes erforderligt.

Den, som förordnats till rättegångsbiträde, åtnjute av allmänna medel efter

rättens prövning skäligt arvode för det arbete, han nedlagt å målet för dess

förberedande och utförande, så ock ersättning för nödvändiga utgifter och tidsspillan.

I det slutliga utslaget skall den, för vilken rättegångsbiträde förordnats,

förpliktas att till statsverket återgälda vad biträdet tillerkänts i arvode

och ersättning, såframt ej sådan skyldighet finnes höra åläggas motparten.

Vad i denna paragraf är stadgat skall ej äga tillämpning, om fri rättegång

beviljats den, för vilken biträde må förordnas.

7 §•

I mål om omyndighetsförklaring eller sådan förklarings hävande må rätten,

därest part det begär eller rätten eljest finner det lämpligt, förordna, att

målet skall handläggas inom stängda dörrar.

8 §•

Kan i mål om omyndighetsförklaring utslag ej omedelbart givas, äge rätten,

såframt dröjsmål uppenbarligen skulle medföra fara för den, vars försättande

i omyndighetstillstånd är i fråga, eller för hans egendom, förordna,

att han skall vara omyndig under tiden intill dess rätten meddelar slutligt

utslag. Innan målet förevarit vid rätten, äge jämväl domaren meddela förordnande

efter vad nu är sagt. Rätten tage dock vid första rättegångstillfället

under omprövning, huruvida förordnandet skall äga bestånd.

Innan förordnande meddelas efter vad i första stycket sägs, skall, om det

utan märklig tidsutdräkt kan ske, tillfälle beredas den, vars försättande i omyndighet

är i fråga, att yttra sig. Förordnandet kan när som helst av rätten

återkallas.

Mot rättens eller domarens förordnande, varom i första stycket stadgas, så

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

ock mot beslut, varigenom domarens förordnande förklarats skola äga bestånd,

skall, i händelse av missnöje, särskild talan föras.

9 §■

Ej må någon förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet

eller annan rubbning av själsverksamheten, ej heller den, som på sådan grund

försatts i omyndighet, förklaras myndig, med mindre läkarintyg angående hans

sinnestillstånd blivit företett. Närmare bestämmelser om sådant intyg meddelas

av Konungen.

10 §.

Har den, som förklarats omyndig, blivit förklarad åter myndig, må talan

mot beslutet föras av envar, som enligt 3 § är behörig att föra talan om hans

försättande i omyndighetstillstånd, så ock av förmyndaren.

11 §■

Om slutligt utslag, varigenom någon förklarats omyndig, så ock om förordnande,

som i 8 § avses, skall ofördröjligen genom rättens eller domarens

försorg kungörelse införas i allmänna tidningarna.

Har slutligt utslag, varigenom någon förklarats omyndig, blivit i högre rätt

ändrat genom utslag, som vunnit laga kraft, eller har den, som förklarats

omyndig, genom laga kraft ägande utslag förklarats myndig, eller har förordnande,

som i 8 § sägs, förklarats icke skola äga bestånd eller återkallats

eller i högre rätt upphävts, skall därom kungörelse ske, efter vad i första

stycket sägs.

Om ärenden angående förmynderskap.

12 §.

Fråga om förordnande av förmyndare för minderårig upptages av den rätt,

där förmynderskapet är inskrivet, eller, om inskrivning av förmynderskapet

icke ägt rum, av den rätt, där inskrivning skall ske.

Då någon, som uppnått myndig ålder, förklaras omyndig, skall förmyndare

förordnas av den rätt, där ansökningen om omyndighetsförklaring gjordes.

Erfordras ny förmyndare, skall sådan förordnas av den rätt, där förmynderskapet

är inskrivet.

Fråga om entledigande av förmyndare upptages av den rätt, där förmynderskapet

är inskrivet eller skall inskrivas.

13 §.

Ej må någon förordnas till förmyndare eller entledigas från sådan befattning,

med mindre han erhållit tillfälle att yttra sig i ärendet.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

14 §•

Kan i ärende angående förmyndares förordnande beslut ej omedelbart givas,

äge rätten, såframt omedelbar vård erfordras om den omyndiges angelägenheter,

förordna förmyndare för tiden intill dess slutligt beslut meddelas. A

landet samt i stad, där rådstuvurätt ej finnes, äge ock i fall, varom nu är

sagt, domaren för samma tid förordna förmyndare.

Har i mål om omyndighetsförklaring rätten eller domaren, på sätt i 8 §

stadgas, meddelat beslut, att den, vars försättande i omyndighetstillstånd är

i fråga, skall vara omyndig under tiden tills slutligt utslag meddelas, skall

rätten eller domaren med avseende å nämnda tid för honom förordna förmyndare.

Mot rättens eller domarens beslut i fråga, varom i denna paragraf stadgas,

skall, i händelse av missnöje, särskild talan föras.

15 §.

Uppkommer fråga om förmyndares'' entledigande av orsak, varom i 2 kap.

9 § sägs, och kan utslag ej omedelbart givas, äge rätten, såframt dröjsmål

skulle medföra fara för den omyndiges rätt och bästa, förordna om förmyndarens

skiljande från utövningen av förmynderskapet under tiden intill dess

rätten meddelar slutligt utslag. Å landet samt i stad, där rådstuvurätt ej finnes,

äge domaren, innan frågan om förmyndarens entledigande förevarit vid rätten,

meddela förordnande efter vad nu är sagt. Rätten tage dock vid första rättegångstillfället

under omprövning, huruvida förordnandet skall äga bestånd.

Innan beslut fattas om förmyndarens skiljande från utövningen av förmynderskapet,

skall, om det utan märklig tidsutdräkt kan ske, tillfälle beredas

förmyndaren att yttra sig.

Mot rättens eller domarens förordnande, varom i första stycket stadgas, så

ock mot beslut, varigenom domarens förordnande förklarats skola äga bestånd,

skall, i händelse av missnöje, särskild talan föras.

16 §.

Ansökan om förmyndares förordnande och entledigande, så ock om annan

rättens åtgärd i avseende å förmynderskap må, såframt fråga ej är om ärende,

varom i 17 § stadgas, göras, förutom av överförmyndaren och förmyndare, jämväl

av den omyndige själv, om han fyllt sexton år, så ock av hans make

och närmaste fränder. Förmyndare, som gjort sig skyldig till försummelse i

vårdnaden om minderårig, må entledigas jämväl på ansökan av allmän åklagare

eller barnavårdsnämnd. Frågor, som avses i denna paragraf, skall ock rätten,

när anledning därtill är, upptaga utan att särskild ansökan blivit gjord.

Mot rättens beslut i ärende, varom i första stycket sägs, må talan fullföljas,

förutom av den, som beslutet särskilt rörer, av envar, som äger göra ansökan

efter vad nyss är sagt.

Mot beslut, varigenom det förelagts förmyndare att vid vite fullgöra visst

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

åliggande, må talan fullföljas allenast i samband med klagan över rättens

beslut om utdömande av vitet.

17 §•

Överförmyndarens eller rättens tillstånd till åtgärd beträffande omyndigs

egendom må sökas allenast av förmyndaren. Mot överförmyndarens eller rättens

beslut i avseende å sådant tillstånd må ock talan föras allenast av förmyndaren

samt, såframt ärendet angår omhändertagande av egendom, varöver den

omyndige äger råda, eller återkallelse av förmyndarens eller överförmyndarens

tillstånd för omyndig att driva näring, av den omyndige själv, om han fyllt

sexton år.

Mot överförmyndarens eller rättens beslut i fall, varom i 6 kap. 8 § tredje

stycket sägs, må talan ej föras.

18 §.

Har i förmynderskapsärende, som skall handläggas vid häradsrätt, ansökan

ingivits till domaren, äger denne, innan ärendet förevarit vid rätten, vidtaga

de åtgärder för infordrande av yttrande eller beredande av tillfälle för förmyndare

eller annan att yttra sig, som enligt denna lag [ankomma på

rätten.

Om ärenden angående godmanskap.

19 §.

Fråga om förordnande eller entledigande av god man, som i 11 kap. 1

eller 2 § avses, skall upptagas av den rätt, där förmynderskapet för den

omyndige är inskrivet eller skall inskrivas.

God man, varom i 11 kap. 3 § eller 4 § andra stycket sägs, skall förordnas

av rätten i den ort, där den, för vilken god man förordnas, har egendom eller

eljest behov av god man yppat sig. Skall god man förordnas efter vad i 11

kap. 4 § första stycket stadgas, ankomme det på den rätt, varunder den dödes

bo lyder. Erfordras ny god man eller uppstår fråga om entledigande av god

man, ankomme ärendet på den rätt, där godmanskapet är inskrivet.

20 §.

Vad i 13—15 §§ stadgas beträffande förmyndare skall i tillämpliga delar

gälla i fråga om god man.

Å landet samt i stad, där rådstuvurätt ej finnes, äge domaren entlediga god

man, som förordnats enligt 11 kap. 3 eller 4 §, om den, för vilken han förordnats,

det begär. Det åligger domaren att å nästa rättegångsdag anmäla sitt

beslut för rätten.

21 §.

Vad i 16—18 §§ stadgas om förmyndare och förmynderskap skall i tillämpliga

delar gälla jämväl beträffande god man och godmanskap, och skall vad

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

31

där sägs om omyndig, hans make och närmaste fränder, då fråga är om

godmanskap, varom i 11 kap. 3 eller 4 § förmäles, hava avseende å den, för

vilken god man förordnats, samt dennes make och närmaste fränder. Då fråga

är om godmanskap för omyndig, skall i ärende, som i 16 § avses, även förmyndaren

äga den behörighet, varom där sägs; dock äge förmyndaren i fall,

som i 11 kap. 2 § första stycket avses, ej föra talan mot rättens beslut.

Allmänna bestämmelser.

22 §.

I mål och ärenden, varmed rätten tager befattning, har rätten att sörja för

fullständig utredning.

Rätten äger förordna, att förmyndaren, den omyndige eller, i mål om omyndighetsförklaring,

den, som avses med ansökningen, eller god man skall inställa

sig personligen. Kommer han ej, varde han, om så finnes lämpligt,

till rätten hämtad.

Då fråga är om omyndighetsförklaring på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet

eller annan rubbning av själsverksamheten, må förordnande, varom i

andra stycket sägs, ej givas beträffande den, som avses med ansökningen,

såframt det finnes, att inställelsen skulle för honom kunna medföra men eller

fara.

23 §.

I mål eller ärende, däri överförmyndaren fört talan, äge rätten, när skäl

därtill äro, i det slutliga utslaget tillerkänna överförmyndaren ersättning av

allmänna medel för det arbete han nedlagt å målets utförande ävensom för

nödiga utgifter. Rätten pröve ock i utslaget, huruvida ersättningen skall till

statsverket återgäldas av överförmyndarens motpart.

Varder någon på begäran av överförmyndaren eller enligt rättens förordnande

inkallad såsom vittne eller för att upplysningsvis höras, skall beträffande

ersättning av allmänna medel för inställelsen och sådan ersättnings återgäldande

i tillämpliga delar gälla vad i avseende å brottmål är stadgat.

Överförmyndaren äge i mål eller ärende, däri han för talan, anlita fullmäktig.

24 §.

Har rätten eller domaren på framställning av överförmyndare eller barnavårdsnämnd

i ärende angående förmynderskap eller godmanskap, eller ock

i anledning av ansökan, varom i 5 § sägs, meddelat beslut, som är avsett

att tillställas förmyndare, god man eller annan, vare rätten eller domaren

pliktig att själv draga försorg därom, att delgivningen varder verkställd.

25 §.

Vill någon föra talan mot överförmyndarens beslut, göre det skriftligen hos

rätten. Klagandens inlaga skall ingivas i stad, där rådstuvurätt finnes, till

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

rätten och eljest till domaren inom tjugu dagar från det klaganden erhöll del

av beslutet eller ock på klagandens eget äventyr med posten insändas så

tidigt, att inlagan må vara rätten eller domaren tillhanda före utgången av

den tid, som nyss stadgats.

26 §.

Talan mot rättens eller domarens beslut föres genom besvär. Klagan över

domarens beslut föres i hovrätten, och varde tiden för besvärs anförande räknad

från det klaganden erhöll del av beslutet.

I ärenden, som först handlagts av överförmyndaren, så ock i frågor, varom

i 8 § första stycket samt 14 och 15 §§ förmäles, må talan mot hovrättens

beslut ej föras.

27 §.

Beslut, som av överförmyndaren, rätten eller domaren meddelas i mål och

ärenden enligt denna lag, skola lända till efterrättelse utan hinder av att talan

däremot föres, utom för så vitt angår rättens beslut, varigenom omyndighetsförklaring

eller avtal om sammanlevnad i oskiftat bo häves eller förordnande

meddelas om gäldande av särskild ersättning, på sätt i 10 kap. 2 § tredje

stycket sägs, eller förmyndare eller god man dömes till utgivande av försutet vite.

I beslut om omyndighetsförklaring eller om förordnande eller entledigande

av förmyndare eller god man eller om skiljande av förmyndare eller god man

från utövningen av hans befattning skall erinran göras därom, att beslutet

länder till omedelbar efterrättelse på sätt i första stycket sägs.

Förslag till lag angående införande av lagen om

förmynderskap.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Den nu antagna lagen om förmynderskap skall jämte vad här nedan stadgas

lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1925. Dock skola bestämmelserna

om förordnande av överförmyndare, så ock om de övriga åtgärder,

som i samband därmed ankomma på rätten, äga tillämpning redan under år

1924.

2 §■

Genom nya lagen upphävas med de begränsningar nedan stadgas:

19—23 kap. ärvdabalken;

4:de, Öde och 8:de punkterna i förordningen den 7 juni 1749 till hämmande

av varjehanda med ungdomen förövade bedrägerier;

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53. 33

förordningen den 29 april 1756 angående lån i riksens ständers bank på

omyndiges fasta egendom;

lagen den 18 april 1884 angående tillsyn å förmyndares förvaltning av

omyndigs egendom;

lagen den 11 juni 1920 om god man för bortovarande;

4 kap. 7 och 8 §§ jordabalken;

1 kap. 8 § och 10 kap. 13 § handelsbalken;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring

av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya

lagens bestämmelser; dock skall nya lagen ej medföra ändring i vad som är

stadgat angående gode män, som enligt särskilda bestämmelser skola förordnas

i vissa fall.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skräll denna i stället tillämpas.

4 §.

I fråga om kvinna, som, då nya lagen träder i kraft, är under tjuguett år

och ingått äktenskap, innan lagen den 11 juni 1920 om ändring i vissa delar

av ärvdabalken trädde i kraft, skall vad före sistnämnda tid fanns i lag stadgat

om myndighet fortfarande äga tillämpning.

Förklaras hustru omyndig, och är äldre giftermålsbalken tillämplig å makarnas

förmögenhetsförhållanden, skall vad i nya lagen stadgas om förmynderskap

för omyndig ej lända till inskränkning ,i mannens målsmanskap, såvitt det

består.

Utan hinder av vad i nya lagen stadgas skall den, som före nämnda lags

ikraftträdande fyllt femton men ej sexton år, äga själv råda över vad han

kan förvärva efter det han fyllt femton år, dock skall jämväl i avseende å

honom gälla vad i 5 kap. 4 § andra stycket av nya lagen stadgas.

5 §•

Skall någon jämlikt 20 kap. 4 § ärvdabalken vara förmyndare, men har

han icke, innan nya lagen trädde i kraft, anmält, att han tillträtt förmynderskapet,

varde förmyndare förordnad efter vad i nya lagen stadgas.

Föreligger, när nya lagen träder i kraft, beträffande omyndig sådant fall,

varom i 6 kap. 8 § andra stycket nya lagen sägs, skall rätten, så snart ske

kan, meddela beslut, som där avses.

6 §•

I fråga om avgivande av årsräkning för år 1924 skola bestämmelserna i 9

kap. 5—10 §§ nya lagen i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 40 käft. (Nr 53.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

V §•

Har förmyndares befattning upphört, innan nya lagen trätt i kraft, men har

förmyndaren då ännu icke avgivit slutredovisning för sin förvaltning, skall

sådan redovisning lämnas enligt äldre lag.

När omyndighetstillstånd omfattar tid, för vilken årsräkning icke avgivits

enligt nya lagen, skall förmyndare, som frånträder sin befattning efter det

nya lagen trätt i kraft, vare sig han tillträtt förmynderskapet före eller efter

ikraftträdandet, alltid för nämnda tid avgiva slutredovisning enligt äldre lag.

Den i 6 kap. 10 § nya lagen stadgade tid för talans anställande skall i

sådant fall räknas från det ej mindre redovisning, varom nyss är sagt, avgivits

än även de handlingar, som i 9 kap. 12 § nya lagen avses, tillställts den

omyndige eller ny förmyndare.

8 §•

Har omyndig före nya lagens ikraftträdande enligt § 6 i förordningen den

18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet vunnit rättighet att idka handelsrörelse

eller annat näringsyrke, skall sådan rättighet för den omyndige medföra

samma behörighet att ingå rättshandlingar, som enligt 5 kap. 6 § nya

lagen i vissa fall tillkommer omyndig. Överförmyndaren äge dock meddela

förbud mot fortsatt idkande av handelsrörelse eller annat näringsyrke, vartill

rättighet vunnits efter vad ovan sägs.

9 §■

Vad i 7 kap. 3 § andra stycket nya lagen stadgas om befogenhet för rätten

att häva avtal om sammanlevnad i oskiftat bo skall gälla, även om avtalet

slutits, innan nya lagen trädde i kraft.

Har i dödsbo bouppteckning förrättats, innan nya lagen trädde i kraft, vare

förmyndaren pliktig att, där ej inom sex månader efter ikraftträdandet skifte

skett eller avtal träffats om sammanlevnad i oskiftat bo, inom nämnda tid

till överförmyndaren avgiva redogörelse, varom sägs i 7 kap. 9 § första stycket

nya lagen.

Årsuppgift jämlikt 7 kap. 9 § andra stycket i nya lagen skall för år 1924

avlämnas före den 15 februari 1925, ändock att avtal om sammanlevnad i

oskiftat bo träffats, innan nya lagen trädde i kraft.

10 §.

De, som valts till gode män för tillsyn å förmynderskap, skola frånträda

sina befattningar med utgången av år 1924.

Gode männen vare pliktiga att omedelbart sedan nya lagen trätt i kraft

till överförmyndaren avlämna de handlingar rörande förmyndares förvaltning,

som de innehava. Försummar god man vad sålunda är föreskrivet, anmäle

överförmyndaren försummelsen hos rätten eller domaren, och äge rätten att

genom vite tillhålla gode mannen att fullgöra sitt åliggande. Innan anmälan

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53. 35

göres efter vad nyss är sagt, skall överförmyndaren erinra gode mannen om

hans skyldighet.

11 §•

Den vårdnad över vissa förmynderskap, som tillkommer hovrätt enligt

lagen den 29 november 1895 angående upphävande av rätt för utländske

adelsmän, vilka hit i riket inkommit, till särskilt forum i vissa mål och lagen

den 24 mars 1916 om rätt domstol i vissa mål och ärenden angående frälsemän,

skall med nya lagens ikraftträdande upphöra.

Förmynderskap, som i första stycket avses, skola inskrivas vid underrätt.

Förmynderskap för minderårig, vilket innehaves av fader eller moder till den

minderårige, skall inskrivas hos rätten i den ort, där förmyndaren har sitt

hemvist eller, om denne ej har sådant inom riket, där han senast haft sitt

hemvist. Andra förmynderskap skola inskrivas hos rätten i den ort, där den

omyndige själv har eller senast inom riket haft hemvist. Finnes ej domstol,

som efter vad nu stadgats är behörig att verkställa inskrivningen, skall denna

ske vid Stockholms rådstuvurätt.

Angående de åtgärder, som för inskrivningens verkställande må ankomma

på hovrätten, utfärdas närmare bestämmelser av Konungen.

12 §.

Vad här ovan i denna lag stadgas om förmyndare och förmynderskap skall

i tillämpliga delar gälla i avseende å god man och godmanskap. Då vid nya

lagens ikraftträdande hovrätts vårdnad över godmanskap för bortovarande

upphör, skall godmanskapet inskrivas hos underrätt i den ort, där förvaltningen

huvudsakligen utövas.

13 §.

Med den nya lagens ikraftträdande skall Stockholms förmyndarkammare

upphöra med den verksamhet, som i enlighet med äldre föreskrifter utövats;

dock skall den förmyndarkammaren enligt 3 § i instruktionen den 21 juni

1907 tillkommande förvaltning av omyndigas samt frånvarande och okända

arvingars kontanta medel fortfarande av förmyndarkammaren handhavas, såvitt

angår medel, som där innestå, när nya lagen träder i kraft.

För Stockholms stad skall, intill dess Konungen annorlunda förordnar, överförmyndare

icke utses. Under tiden skall vad i 3 kap. 6 § och 5—12 kap.

nya lagen ävensom i denna lag stadgas om överförmyndare i stället gälla i

fråga om förmyndarkammaren. Dock må frågor om samtycke eller tillstånd,

varom sägs i 8 kap. 5, 8,j 9 och 13 §§ nya lagen, upptagas och avgöras

av viss ledamot av förmyndarkammaren, någon dess tjänsteman eller annan

lämplig person, som rådstuvurätten förordnar, och skall i sådant fall å denne

tillämpas vad i nya lagen stadgas om överförmyndare. I avseende å fullföljd

av talan mot beslut, som förmyndarkammaren meddelar, skall vad i 12 kap.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 5H.

25 § nya lagen stadgas ej äga tillämpning, utan skall i stället härom gälla

vad som är föreskrivet om talan mot rättens beslut.

Under tid, som i andra stycket avses, skall arvode enligt de i 3 kap. 7 §

nya lagen stadgade grunder utgå till förmyndarkammaren, såvitt fråga är

om förmynderskap för omyndigförklarad eller om sådant förmynderskap för

minderårig eller godmanskap, som ställts under Stockholms rådstuvurätts tillsyn

i samband med inregistrering av bouppteckning, för vilken bouppteckningsavgift

ej utgått, eller om förmynderskap för minderårig eller godmanskap,

varå tillsynen från annan domstol överflyttats till rådstu vur ätten.

Angående avvecklingen av förmyndarkammarens förvaltning av medel, varom

i första stycket sägs, samt angående handhavandet under avvecklingstiden av

de åligganden, som enligt nya lagen ankomma på överförmyndare, meddelas

närmare bestämmelser av Konungen.

Förslag till lag om vård av omyndigs värdehandlingar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Hava för omyndigs räkning värdehandlingar blivit hos riksbanken eller

annan bank i öppet förvar nedsatta efter vad i lagen om förmynderskap är

stadgat, svare banken för de sålunda nedsatta värdehandlingarnas förvaring

och förvaltning i enlighet med vad här nedan i 2—7 §§ stadgas. Ej må i

vidare mån än där sägs avtal träffas om befrielse från de förpliktelser, som

enligt nämnda lagrum åvila banken; har så skett, vare avtalet utan verkan.

2 §•

I fråga om inhemska värdehandlingar vare banken pliktig

1. att, om nedsättning skett av omyndigs aktier eller andra därmed jämförliga

värdepapper, över vilka enligt lag bok eller förteckning föres, ombesörja,

att den omyndige där som ägare upptages, varvid tillika anmälan om

förmyndarens namn och adress skall göras,

2. att lyfta ränta å obligation samt, där uppgift om tid och ort för vinstutdelning

å aktie eller annat därmed jämförligt värdepapper kan av banken

utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt inhämtas eller eljest på förfrågan meddelas

av förmyndaren, lyfta jämväl sådan utdelning,

3. att, om utlottning eller uppsägning av obligation tillkännagives i allmänna

tidningarna, därom underrätta förmyndaren samt i sådant fall, så ock

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 5.5

37

då underrättelse om utlottning eller uppsägning meddelas av förmyndaren,

uppbära betalning för utlottad eller uppsagd obligation,

4. att, då enligt kungörelse i allmänna tidningarna företrädesrätt till teckning

av ny aktie eller lott i solidariskt bankbolag tillkommer den omyndige,

därom underrätta förmyndaren, samt efter framställning av denne verkställa

teckningen och jämväl i övrigt lämna erforderligt biträde till aktiernas eller

lotternas utbekommande eller ock föranstalta om försäljning av teckningsrätten,

5. att, då enligt kungörelse i allmänna tidningarna ny aktie eller lott i

solidariskt bankbolag tillkommer den omyndige till följd av aktiekapitalets

eller grundfondens ökning medelst överföring av besparade vinstmedel, vidtaga

erforderliga åtgärder för aktiernas eller lotternas utbekommande,

6. att å intecknat skuldebrev eller annat fordringsbevis uppbära betalning

av förfallna räntor och kapitalbelopp, då betalning frivilligt erlägges, så ock,

där uppgift om gäldenärens adress kan av banken utan väsentlig omgång

eller tidsutdräkt inhämtas eller eljest på förfrågan meddelas av förmyndaren,

hos gäldenären vid utebliven betalning verkställa enskilt krav och efter framställning

av förmyndaren jämväl uppsägning,

7. att, då å värdehandling uppburits kapitalbelopp, därom ofördröjligen

underrätta såväl förmyndaren som överförmyndaren och, då medel eljest uppburits

av banken, underrätta förmyndaren i den ordning, varom överenskommelse

träffats med honom,

8. att ombesörja förnyelse av inteckning och, där uppgift om gäldenärens

adress kan av banken utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt inhämtas eller

eljest på förfrågan meddelas av förmyndaren, vidtaga laga åtgärder för fordrans

vidmakthållande, samt

9. att, om exekutiv auktion å intecknad fast egendom blivit utlyst, därom

underrätta förmyndaren.

Beträffande utländska värdehandlingar vare banken ansvarig allenast för

handlingarnas förvaring.

3 §■

Medel, som uppbäras av banken, skola, såvitt ej annan bestämmelse givits

av förmyndaren, göras räntebärande genom insättning i den omyndiges namn

å sådan bankräkning, att medlen kunna utan föregående uppsägning uttagas.

4 §■

För skada till följd av krig, uppror, upplopp eller annan utomordentlig

tilldragelse (force majeure) vare banken ej ansvarig.

5 §•

Vill förmyndaren uttaga nedsatt värdehandling, eller vill han giva banken

uppdrag att överlåta eller pantsätta sådan handling, vare banken pliktig tillse;

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

att överförmyndarens tillstånd till handlingens uttagande föreligger. Påkallar

i sistnämnda fall förmyndaren bankens biträde till influtna medels anbringande,

skall banken ock tillse, att tillståndet innefattar samtycke därtill, om sådant

samtycke erfordras.

Skall aktieteckning enligt 2 § 4 ombesörjas av banken, åligger det ock

banken tillse, att överförmyndarens samtycke föreligger.

6 §•

Vid nedsättning av omyndigs värdehandlingar skall banken till förmyndaren

överlämna skriftligt förvaringsbevis i två exemplar, innefattande erkännande, att

banken till förvaring och förvaltning enligt denna lag mottagit de nedsatta värdehandlingarna.

I beviset skola handlingarna förtecknas med angivande av deras

nominella värde och skall i fråga om värdepapper nummer och annan beteckning

anmärkas.

Då för omyndig nedsättning första gången äger rum, skall av förmyndaren

uppgift lämnas å den omyndiges och förmyndarens namn och postadress, å

den överförmyndare, under vilkens tillsyn förmynderskapet står, samt, om

den omyndige är minderårig, å hans ålder och föräldrarnas namn och hemvist.

Sker ändring av förmyndarens eller den omyndiges hemvist eller postadress,

eller varder tillsynen å förmynderskapet överflyttad till annan överförmyndare,

vare förmyndaren pliktig göra anmälan därom.

7 §•

Banken vare pliktig att årligen före januari månads utgång till förmyndaren

översända uppgift rörande de värdehandlingar, som för myndlingens

räkning voro nedsatta i bankens förvar vid föregående års utgång, så ock

avskrift av bankens räkning för året med den omyndige.

s:§.

För den vård av omyndigs värdehandlingar, som enligt denna lag åligger

banken, må bänken betinga sig en årlig avgift, icke överstigande i fråga om

inhemska värdehandlingar en krona och utländska värdehandlingar 50 öre

för varje påbörjat tusental av handlingarnas värde. Hava minderåriga syskon

gemensam förmyndare, skola syskonens värdehandlingar sammanräknas. Närmare

bestämmelser om avgiftens beräkning må, såvitt angår andra banker än

riksbanken, meddelas av Konungen.

Den avgift, varom i första stycket sägs, innefattar ej ersättning för bankens

särskilda utgifter till följd av uppdraget, ej heller för åtgärd, som banken

efter särskilt avtal vidtagit.

För fordran å avgift eller ersättning, varom i första stycket sägs, äge banken

innehålla vad av de nedsatta handlingarna i värde svarar mot fordringen.

Banken äge ock för sådan fordran uttaga betalning av medel, som för den

omyndiges räkning uppburits av banken.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53!

9 §•

Då tillstånd att uttaga nedsatt värdehandling sökes av förmyndaren, skall

han lämna uppgift om det ändamål, för vilket handlingen skall uttagas. Vill

förmyndaren utfå handlingen för försäljning, pantsättning eller fordrans indrivande,

vare han pliktig att tillika uppgiva det ändamål, vartill de influtna

medlen skola användas.

Erfordras i fall, som i första stycket andra punkten avses, för de influtna

medlens användande till det uppgivna ändamålet överförmyndarens samtycke,

och finner överförmyndaren samtycke till den ifrågasatta åtgärden ej böra

givas, skall tillstånd till handlingens uttagande vägras. Eljest må, såframt

handlingens utlämnande erfordras för det uppgivna ändamålet, tillstånd till

handlingens uttagande ej vägras, med mindre omständigheter föreligga, på

grund av vilka det kan antagas, att den omyndiges rätt och bästa skulle

genom handlingens utlämnande sättas i fara.

10 §.

Tillstånd att uttaga nedsatt värdehandling gälle allenast under tre veckor

från tillståndets meddelande, såframt ej överförmyndaren bestämt annan tid

för tillståndets giltighet.

11 §•

Har tillstånd till nedsatt värdehandlings uttagande meddelats, skall förmyndaren

sist inom en månad därefter till överförmyndaren lämna redogörelse

för de åtgärder, som vidtagits, såframt ej fråga är allenast om anskaffande

av medel, som böra hållas tillgängliga för den omyndiges underhåll eller

vården av hans egendom. Överförmyndaren äge, om det finnes erforderligt,

utsätta annan tid för redogörelsens avlämnande. Har förmyndaren mottagit

avräkningsnota, betalningsbevis eller annan handling till styrkande av vidtagen

åtgärd, skall handlingen i huvudskrift eller besannad avskrift bifogas

redogörelsen. Då handlingen översänts i huvudskrift, skall den efter redogörelsens

granskning återsändas till förmyndaren. Förmyndaren skall ock vid

redogörelsen foga förvaringsbevis, utvisande att nedsättning av uttagen eller

förvärvad värdehandling skett, eller ock genom intyg styrka, att influtna medel

blivit så anbragta, att nedsättning ej erfordras.

Då tillstånd till värdehandlings uttagande förfallit, skall förmyndaren inom

tid, som i första stycket stadgas, hos överförmyndaren anmäla, att tillståndet

icke blivit använt, så ock förete bevis därom.

12 §.

När förmyndaren erhållit underrättelse, att å nedsatt värdehandling kapitalbelopp

uppburits av banken, vare förmyndaren, såframt han ej skall avgiva

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

redogörelse enligt 11 §, pliktig att till överförmyndaren lämna redogörelse

för de åtgärder, som i fråga om beloppets anbringande vidtagits, sist inom

en månad efter det beloppet uppburits av banken, därest ej annan tid blivit

av överförmyndaren bestämd. Redogörelsen skall vara bestyrkt på sätt ilig

första stycket sägs. Böra medlen hållas tillgängliga för den omyndiges underhåll

eller vården av hans egendom, skall anmälan därom göras inom tid,

som nyss är nämnd.

13 §.

Har förmyndaren angående omyndigs medel, som innestå hos bank, gjort

förbehåll, att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd, skall vad

i 9 och 11 §§ stadgas angående ansökan om tillstånd att utfå nedsatt värdehandling

och om sådan ansökans prövning, så ock om förmyndarens skyldighet

att ingiva redogörelse för vidtagna åtgärder eller anmälan, att tillståndet

icke blivit använt, i tillämpliga delar gälla rörande ansökan om tillstånd att

uttaga medel, om sådan ansökans prövning och om skyldighet för förmyndaren

att ingiva redogörelse för medlens användning eller anmälan, att tillståndet

icke blivit använt. Då fråga är om uttagning av medel till bestridande av utgifter

för den omyndiges underhåll eller för vården av hans egendom, må

tillståndet givas tills vidare och avse visst sammanlagt belopp under kalenderår.

I annat fall gälle ej sådant tillstånd för längre tid än tre veckor från det

tillståndet meddelades.

Kunna insatta medel ej utan föregående uppsägning uttagas, skall tillstånd

till medlens uttagning medföra rätt till uppsägning, och äge förmyndaren,

sedan uppsägning skett, utan nytt tillstånd lyfta medlen. I sådant fall skall

tiden för redogörelsens avgivande räknas från det dessa blivit för lyftning

tillgängliga.

14 §.

Försummar förmyndaren att i rätt tid ingiva redogörelse eller anmälan,

varom ovan sägs, anmäle överförmyndaren försummelsen hos rätten eller

domaren, och äge rätten att genom vite tillhålla förmyndaren att fullgöra sitt

åliggande. Innan anmälan göres efter vad nyss är sagt, bör överförmyndaren,

där det lämpligen kan ske, erinra förmyndaren om hans skyldighet.

15 §.

Vad i denna lag stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om

vård av värdehandlingar, som tillhöra den, för vilken god man förordnats

efter vad i 11 kap. 3 eller 4 § av lagen om förmynderskap stadgas, så ock

i fråga om medel, som för hans räkning innestå hos bank under förbehåll,

varom i 13 § är sagt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 53.

41

Förslag till lag om verkan av avtal, som slutits under inflytande

av rubbad själsverksamhet.

Med ändring av vad som finnes stadgat häremot stridande förordnas som

följer:

Har någon under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan

rubbning av själsverksamheten ingått avtal, vare avtalet ogiltigt, och bäre

envar åter vad han mottagit eller utgive, om det ej kan ske, ersättning för

dess värde. Dock vare, där ej nedan annorlunda stadgas, den, som ingått

avtal i sådant sinnestillstånd, ej pliktig att utgiva ersättning i vidare mån än

vad han mottagit använts till skäligt underhåll eller eljest linnes hava för

honom medfört nytta.

Var den, med vilken avtalet slöts, i god tro, äge han rätt att i den omfattning,

som prövas skälig, utbekomma ersättning för den förlust, som föranletts

av avtalet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 12 och 13 §§

giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 12 och 13 §§ giftermålsbalken skola hava

följande ändrade lydelse:

5 kap.

12 §.

En var av makarna äge att för den dagliga hushållningen eller barnens

uppfostran med förpliktande verkan jämväl för den andra maken ingå sådana

rättshandlingar, som sedvanligen företagas för dessa ändamål. Rättshandlingen

skall anses vara ingången i syfte att förplikta jämväl andra maken, såvida

ej annat framgår av omständigheterna. Make, som är omyndig på grund av

sin ålder, äge utan hinder därav ingå rättshandling, varom nyss är sagt.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Rättshandling, varom i första stycket sägs, vare ej förpliktande för andra

maken, om den, med vilken rättshandlingen slöts, insåg eller bort inse, att

det, som anskaffades genom rättshandlingen, ej var erforderligt. Var i fall,

som nu är sagt, make, som ingick rättshandlingen, omyndig, vare den ej

heller för honom bindande.

Vad sålunda är stadgat skall ej äga tillämpning, om makarna på grund av

söndring leva åtskilda.

13 §.

Missbrukar make den honom enligt 12 § tillkommande behörighet, må han

kunna på yrkande av andra maken av rätten förklaras behörigheten förlustig.

Är han omyndig, må behörigheten frånkännas honom på yrkande jämväl av

förmyndaren.

Sådant beslut varde av rätten upphävt, om makarna och, när den beslutet

avser är omyndig, jämväl förmyndaren enas därom eller förändrade förhållanden

visas hava inträtt.

Om rättens beslut, som i denna paragraf avses, skall ofördröjligen genom

rättens försorg anmälan göras till äktenskapsregistret samt kungörelse införas

i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den

1 1 juni 1920 (nr 407) om barn i äktenskap.

Härigenom förordnas, att 5 § i lagen den 11 juni 1920 om barn i äktenskap

skall hava följande ändrade lydelse:

5 §•

Barn, som fyllt aderton år, må själv taga tjänst eller annat arbete. Hava

föräldrarna dessförinnan låtit barnet taga tjänst eller annat arbete, varigenom

barnet blivit i stånd att försörja sig, äge barnet, sedan det fyllt sexton år,

själv uppsäga avtalet ävensom träffa avtal om annat arbete av liknande art.

Avtal, som barnet träffat efter vad i första stycket sägs, äge föräldrarna

häva, om det må anses erforderligt med hänsyn till barnets uppfostran eller

välfärd; tage dock, om barnet fyllt aderton år, rättens samtycke. Har avtalet

hävts, äge barnet ej därefter rätt att träffa arbetsavtal efter vad i första

stycket stadgas.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

I fråga om verkan av avtal, som barnet slutit utan erforderligt samtycke,

stadgas i lagen om förmynderskap.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den

14 juni 1917 (nr 378) om adoption.

Härigenom förordnas, att 12 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption skall

hava följande ändrade lydelse:

Adoptant have den vårdnad om adoptivbarnet, som tillkommer föräldrar.

Vad i 2 kap. 2 § giftermålsbalken sägs om föräldrars samtycke till barns

äktenskap skall i fråga om adoptivbarn i stället tillämpas å adoptanten.

Adoptanten vare ock barnets förmyndare; och skall vad i lagen om förmynderskap

är stadgat om föräldrar och barn äga motsvarande tillämpning

å adoptanten och adoptivbarnet.

År någon adopterad av makar, eller har ena maken adopterat den andres

barn, vare i de avseenden, om vilka nu är sagt, så ansett, som vore barnet

deras gemensamma.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917

(nr 376) om barn utom äktenskap.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ i lagen den 14 juni 1917 om barn

utom äktenskap i nedan angivna delar samt den före sistnämnda paragraf

upptagna rubriken skola hava följande ändrade lydelse:

1 §•

Barn -— — — — — — -—---— ogift
Fadern,

sä ock, där modern är gift, hennes make må giva barnet sitt släktnamn.

Till sådan ändring av namn erfordras samtycke av den, som har vårdnaden

om barnet, där detta är under tjuguett år, och av barnet själv, om

det fyllt aderton år.

År barnet trolovningsbarn, äge den, som har vårdnaden om barnet, eller

barnet själv, om det fyllt tjuguett år, bestämma, att det skall bära faderns

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ta Proposition Nr 53.

namn. Har barnet fyllt aderton år, må ej den, som har vårdnaden, utan dess

samtycke träffa bestämmelse, som nu är sagd.

Med------------------tro.

Om vårdnad.

2 §•

Modern have vårdnaden om barnet, tills det fyllt tjuguett år eller ingått

äktenskap.

Äro föräldrarna ense, att fadern skall träda i moderns ställe, varde han,

på anmälan, av rätten förordnad att övertaga vårdnaden om barnet, om han

därtill är lämplig.

Finnes modern ej vara lämplig förese barnet, eller dör hon, skall rätten

överflytta vårdnaden å fadern eller särskilt förordnad förmyndare. Uppkommer

fråga härom, och kan utslag ej omedelbart givas, äge rätten att, för tiden intill

dess slutligt utslag meddelas, förordna om vårdnaden, efter vad som finnes

skäligt. Har å landet frågan ej förevarit vid rätten, äge domaren meddela

förordnande efter vad nu är sagt. Beträffande förordnande, som sålunda meddelats

av rätten eller domaren, samt slutligt utslag, varigenom överflyttning

av vårdnaden skett, skall i övrigt vad nedan i 28 § andra stycket, 29 § andra

och tredje styckena, SO § samt 31 § andra stycket stadgas i tillämpliga delar

lända till efterrättelse.

Har modern vårdnaden om barnet, äge hon, ändå att hon på grund av

sin ålder är omyndig, för barnet föra talan, som i 21 eller 34 § sägs, så

ock efter vad i 9 eller 11 § föreskrives sluta avtal om underhåll.

Fader — —----------emellan.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 2 kap. 4 § och 1 6 kap.

2 § ärvdabalken.

Härigenom förordnas, att 12 kap. 4 § och 16 kap. 2 § ärvdabalken skola

hava följande ändrade lydelse:

12 kap.

4 §.

Vid skiftet skall egendomen i fast och löst, redbart, och fordringar, i jämngoda

delar läggas, så att ej någon därigenom lider. Sedan behålle vardera

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53. . 45

det honom med lott tillfaller. Åsämjas arvingar att dela arvet utan lottning;

vare det så gillt, som hade var sitt med lott fångit.

IG kap.

2 §•

IVJan eller kvinna, som ej fyllt tjuguett år, må ej göra testamente, där ej

han eller hon är eller förut varit gift. Den, som fyllt sexton år, må dock

genom testamente bortgiva sådan egendom, den han eller hon genom eget

arbete sig förvärvat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925; dock skall 16 kap.

2 § ärvdabalken i dess äldre lydelse äga tillämpning i fråga om den, som

före den 1 januari 1925 fyllt femton men ej sexton år.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 10§handels
balken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 10 § handelsbalken skall hava följande

ändrade lydelse:

Sedan uttages omyndigs fordran på ersättning i anledning av förmynderskap,

som gäldenären innehaft för den omyndige. Har gäldenären innehaft

flera förmynderskap, äge de omyndige sig emellan lika rätt. Om vid tiden

för ingivandet av konkursansökningen mer än två år förflutit från det förmyndarens

befattning upphörde, äge förmånsrätt, varom nu är sagt, ej rum,

med mindre talan om fordrans utfående anhängiggjorts inom nämnda tid, så

ock laga åtgärder, som därutöver erfordrats, utan oskäligt dröjsmål vidtagits

och fullföljts intill tiden för ingivandet av konkursansökningen.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning med avseende

å fordran i anledning av godmanskap, som gäldenären jämlikt lagen

om förmynderskap innehaft för borgenären.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925; dock skall i fall, då

förmyndares befattning upphört före nämnda dag, äldre lag lända till efterrättelse.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Förslag till lag om ändracT lydelse av 6 kap. 6 § och 22 kap.

14 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 6 kap. 6 § och 22 kap. 14 § strafflagen skola

hava följande ändrade lydelse:

6 kap.

6 §.

Är skada gjord av person under femton års ålder eller sådan, som i 5 kap.

5 § omtalas, vare han pliktig att ersätta skadan, om och i den mån det med

hänsyn till hans sinnesart, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i

övrigt må anses skäligt. Vad han sålunda utgivit äge han söka åter av den,

som genom underlåten vård om hans person vållat skadan.

, 22 kap.

14 §.

Går fullmäktig i sak, den .honom betrodd är, svikligen huvudmannens vederpart

tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande, eller med råd eller skäl,

eller eljest till huvudmannens skada främjar sin eller andras nytta, eller begår

syssloman vid annat uppdrags utförande trolöshet emot huvudman; vare

lag som i 11 § sägs; och varde fullmäktig, som med sådant brott beträdes,

dömd ovärdig att vidare föra andras talan inför rätta.

Såsom syssloman skall ock straffas, efter ty nu sagt är, förmyndare och

god man, som förordnats för omyndig, sjuk eller bortovarande, så ock ledamot

i styrelse för bolag eller förening samt annan, som är satt att leda bolagets

eller föreningens angelägenheter.

Förleder man, i sviklig avsikt, annan till oskälig rättegång; straffes med

böter.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den

24 september 1861 angående vård av död mans bo.

Härigenom förordnas, att 3 § i förordningen den 24 september 1861 angående

vård av död mans bo skall hava följande ändrade lydelse:

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

47

Nu kan så hända, att å tid, då rättegångsdag ej inträffar å landet, föreskrift

tarvas, huru bo vårdas skall; då äge domaren därom tills vidare förordna;

anmäle dock förhållandet å nästa rättegångsdag; och meddele rätten

därefter beslut i ämnet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag om ändrad lydelse av § 6 i förordningen den

18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Härigenom förordnas, att § 6 i förordningen den 18 juni 1864 angående

utvidgad näringsfrihet skall erhålla följande ändrade lydelse:

Omyndig, som fyllt sexton år, kan jämväl vinna rättighet att idka handelsrörelse

eller annat näringsyrke, såvida förmyndaren och överförmyndaren

därtill samtycka. Under" enahanda villkor må, därest handlande eller annan

näringsidkare varder ställd under förmyndarvård, rörelsen kunna fortsättas.

Å omyndigs vägnar äge ock förmyndaren idka handelsrörelse eller annat

näringsyrke, såframt överförmyndaren därtill samtycker.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den

16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 2 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom skall hava följande ändrade lydelse:

Häftar fast egendom för ogulden köpeskilling, på sätt i 11 kap. 2 § jordabalken

sägs, eller är ägare av fast egendom genom domstols lagakraftvunna

utslag i brottmål^ förpliktad att utgiva skadestånd, som ej genast är förfallet

till betalning; då må inteckning beviljas till säkerhet för sådan fordran, ändå

att gäldenären det ej medgivit.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kung!. Maj. ts Proposition Nr 53.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i förordningen

den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över

lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående

särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden,

1 § i nedan angivna delar, skola hava följande ändrade lydelse:

1 §•

Över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, nämligen:

ett över lagfarter med fång av fast egendom; ett över inteckningar i

sådan egendom; ett över inskrivningar av.tomträtt samt av fång till sådan

rätt, inteckningar i tomträtt, inskrivningar av vattenfallsrätt samt av fång

till sådan rätt så ock över inteckningar i vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll);

ett över äktenskapsförord; ett över ärenden angående förmynderskap

och godmanskap; samt ett över bouppteckningar, testamenten, som vid domstolen

bevakas, och avhandlingar om lösöreköp. Uti lagfarts-, intecknings- och

tomträttsprotokollen skall för varje ärende å bredden tecknas namnet på den

egendom, ärendet rörer, uti protokollet över ärenden angående förmynderskap

och godmanskap namnet å den omyndige eller den, för vilken god man förordnats,

ävensom det nummer, varunder förmynderskapet eller godmanskapet

blivit infört i förmynderskapsboken, samt uti övriga protokollen för ärende,

som angår inregistrering av bouppteckning eller bevakning av testamente,

den dödes namn och för annat ärende namnet å den person, ärendet rörer.

Vid-------------—-----drives.

Hos-----------------— infört.

Har — — — — — —--— — — — — •— — — — anmärkt.

2 §■

De i 1 § nämnda protokoll skola insändas till hovrätten å landet av den,

som hållit ting eller tingssammanträde, vid vilket sådant protokoll förts, inom

tre månader från tingets avslutande och i stad av rådstuvurätten för varje

månad inom utgången av nästa månad därefter. I det exemplar av protokollet

över ärenden angående förmynderskap och godmanskap, som insändes till

hovrätten, skola endast införas ärenden, som angå inskrivning av förmynderskap

och godmanskap, anteckning att förmynderskap innehaves av den, som

på grund av lag är förmyndare, samt förordnande och entledigande av förmyndare

eller god man eller vilka röra tillstånd till åtgärd beträffande fast

egendom.

Försummas skyldigheten att till hovrätten insända protokoll, varom ovan

sägs, böte den försumlige minst en krona femtio öre och högst tre kronor

för varje dag protokollen eller något av dem uteblivit. Hovrätten äge, när

skäl därtill äro, vid vite förelägga den försumlige att inom viss tid inkomma

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj.ts Proposition Nr 53. til

med felande protokoll; ställer han sig sådant föreläggande till efterrättelse och

varder förty ej fälld till vitet, böte enligt vad nu är sagt även för den tid

försummelsen efter föreläggandet fortfarit.

Är i fall, då ärende av beskaffenhet att skola i visst protokoll antecknas

icke förekommit, anmärkning därom ej gjord såsom i t § sägs, gälle i fråga

om böter och vitesförläggande vad i andra stycket är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den

22 juni 191 1 (nr 74) om bankrörelse.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse

skola införas två nya paragrafer av nedan angivet innehåll och betecknade

52 c och 168 c, dels ock att 3 och 113 §§ i nämnda lag skola i nedan angivna

delar hava följande ändrade lydelse:

3 §.

De---— — — — — — — — — — —--stadfästelse.

Stiftarna — — — — — — — — — —--— — tio.

Finnes---------------erfordras.

Stadfästes---------------kalenderår.

Vid meddelande av tillåtelse att driva bankrörelse äger Konungen stadga

skyldighet för bankaktiebolag att vid huvudkontoret och avdelningskontor, som

Konungen bestämmer, mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning

i enlighet med de i lagen om förmynderskap och eljest i lag givna bestämmelser.

52 c §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,

som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt hos bankaktiebolag.

Sådana medel må ej av bolaget utbetalas till förmyndaren utan den

omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd att

omhändertaga medlen och därom hos bolaget företett bevis, äge dock förmyndaren

ensam förfoga över medlen. I fall, varom nu är sagt, skall anteckning,

att förmyndaren äger ensam förfoga över innestående medel, verkställas

å bevis eller i motbok, som av bolaget utlämnats, när beviset eller motboken

företes hos bolaget.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man

efter vad i lagen om förmynderskap är stadgat, må hos bolaget förbehåll när

som helst göras, att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sam 40 höft. (Nr 53.) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kuntjl. Maj.ts Proposition Nr 53

Har förbehåll gjorts, skall anteckning därom verkställas å bevis, som utfärdas

om insättningen, eller i motbok, som utlämnas av bolaget. Då med överförmyndarens

tillstånd uttagning av medel skett, skall ock anmärkning om

tillståndet göras. Förmyndare och god man äga på begäran erhålla bevis om

beloppet av de medel, som insättas eller innestå under sådant förbehåll, så

ock, om meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Utan hinder därav, att motbok rörande insättning å sparkasseräkning eller

därmed likartad räkning förut utfärdats, må ny motbok utfärdas för den,

till vilkens förmån medel insatts med förbehåll i avseende å medlens utbetalning,

så ock för omyndig, som fyllt sexton år, för vilken utfärdats motbok

å medel, varöver den omyndige ej äger själv förfoga. Har i fråga om medel,

som stå under förvaltning av förmyndare eller god man, förbehåll gjorts,

varom i andra stycket sägs, äge jämväl förmyndaren eller gode mannen för

insättning av medel utan sådant förbehåll utfå annan motbok.

113 §.

De — — — — — — — — — — — — — — — — bolagsordning.

Stiftarna — — — — — — — — —---— — tio.

Finnes — — — — — — —--— —----— erfordras.

Stadfästes — —------— —----kalenderår.

Vid meddelande av tillåtelse att driva bankrörelse äger Konungen stadga

skyldighet för solidariskt bankbolag att vid huvudkontoret och avdelningskontor,

som Konungen bestämmer, mottaga värdehandlingar till förvaring och

förvaltning i enlighet med de i lagen om förmynderskap och eljest i lag givna

bestämmelser.

168 c $.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,

som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt hos solidariskt

hankbolag. Sådana medel må ej av bolaget utbetalas till förmyndaren utan

den omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd

att omhändertaga medlen och därom hos bolaget företett bevis, äge dock förmyndaren

ensam förfoga över medlen. I fall, varom nu är sagt, skall anteckning,

att förmyndaren äger ensam förfoga över innestående medel, verkställas

å bevis eller i motbok, som av bolaget utlämnats, när beviset eller motboken

företes hos bolaget.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man

efter vad i lagen om förmynderskap är stadgat, må hos bolaget förbehåll när

som helst göras, att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd.

Har förbehåll gjorts, skall anteckning därom verkställas å bevis, som utfärdas

om insättningen, eller i motbok, som utlämnas av bolaget. Då med överförmyndarens

tillstånd uttagning av medel skett, skall ock anmärkning, om tillståndet

göras. Förmyndare och god man äga på begäran erhålla bevis om

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kunrjl. Maj:ts Proposition Nr i>3.

beloppet av de medel, som insättas eller innestå under sådant förbehåll, så

ock, om meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Utan hinder därav, att motbok rörande insättning å sparkasseräkning eller

därmed likartad räkning förut utfärdats, må ny motbok utfärdas för den, till

vilkens förmån medel insatts med förbehåll i avseende å medlens utbetalning,

så ock för omyndig, som fyllt sexton år, för vilken utfärdats motbok å medel,

varöver den omyndige ej äger själv förfoga. Har i fråga om medel, som stå

under förvaltning av förmyndare eller god man, förbehåll gjorts, varom i

andra stycket sägs, äge jämväl förmyndaren eller gode mannen för insättning

av medel utan sådant förbehåll utfå annan motbok.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925; dock skall omyndig, som före

nämnda dag fyllt femton men ej sexton år, äga utan tillåtelse av förmyndaren

förfoga över medel, som han, efter det han fyllt femton år, själv å motbok

insatt, såframt ej förmyndaren enligt bevis, som företetts hos banken,

erhållit överförmyndarens tillstånd att omhändertaga medlen.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den

7 maj 1918 (nr 294) om särskilda tingssammanträden för

handläggning av vissa mål och ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden

för''handläggning av vissa mål och ärenden skall i nedan angivna

del hava följande ändrade lydelse:

I------------------slag:

1. mål---------—-----målsägande;

2. växelmål--------------check;

3. andra —--— —--— —---—--räkning;

4. mål----—---— — — — — — — boskillnad;

5. ärenden, som avses i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda

protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, dock av ärenden

angående förmynderskap och godmanskap endast de, som angå inskrivningav

förmynderskap och godmanskap, anteckning att förmynderskap innehaves

av den, som på grund av lag är förmyndare, samt förordnande och entledigande

av förmyndare eller god man.

6. ärenden-------------— stad.

Vid-----------—---— närvarande.

Mål-----— —----—----behandling.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kurgl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 77 § i lagen den

14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 77 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården

skall hava följande ändrade lydelse:

Över den, som enligt 36 § genom fattigvårdsstyrelsens försorg beretts

tjänst eller anställning, bör styrelsen, ändå att han icke åtnjuter fattigvård,

öva tillsyn, intill dess han fyllt aderton år.

Föreligger anledning, att understödstagare bör förklaras omyndig, har fattigvårdssstyrelsen

att anmäla förhållandet till vederbörande överförmyndare.

Denna lag skall träda i kraft den I januari 1925.

Förslag till lag om ändrad lydelse av lagen den 22 april

1921 (nr 159) med vissa bestämmelser om förmynderskap

för omyndig medlem av det kungliga huset.

Härigenom förordnas, att lagen den 22 april 1921 med vissa bestämmelser

om förmynderskap för omyndig medlem av det kungliga huset skall hava

följande ändrade lydelse:

De i lagen om förmynderskap givna bestämmelser om överförmyndarens

och rättens tillsyn över förmyndares förvaltning, om förmyndares skyldighet

att i vissa fall inhämta överförmyndarens eller rättens samtycke, så ock om

förmyndares redovisningsskyldighet skola ej äga tillämpning i avseende å förmynderskap

för omyndig medlem av det kungliga huset. .Beträffande sådant

förmynderskap skall fortfarande gälla vad i ärvdabalken stadgas om förmyndares

skyldighet att, när han frånträder förmynderskap, utgiva den omyndiges

egendom samt lämna slutredovisning, så ock om talan å sådan redovisning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 3, 6 och 7 §§

i lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning av

bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda

ägor och rättigheter.

Härigenom förordnas, att 3, 6 och 7 §§ skola i nedan angivna delar erhålla

följande ändrade lvdelse:

3 §•

I fall — — — — — — — — — — — — — — — sammanträdet.

Kallelse ä delägarna skall bevisligen tillställas dessa minst fjorton dagar

före sammanträdet, såframt ej kortare tid av dem medgives, samt innehålla

uppgift om tid och ort för sammanträdet ävensom det ärende, för vars behandling

det påkallas. Hava ej delägarna enats om annat ställe för samman
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kun yl. Maj:ts Proposition Nr 53.

trädes hållande, skall detta äga rum inom någon av de fastigheter, till vilka

samfälligheten hörer. Är någon delägare å okänd ort eller så fjärran, att han

ej kan bevaka sin rätt, begäre den sammankallande förordnande av god man

för den bortovarande enligt lagen om förmynderskap.

Äro delägarna flera än tio eller kan icke med säkerhet utrönas, vilka hava del

i samfälligheten, må kallelsen delgivas sålunda, att densamma överlämnas till

en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig, varjämte kallelsen skall, med

underrättelse, vilken av delägarna bekommit densamma, minst tjugu dagar före

sammanträdet ej mindre uppläsas i kyrkan i den eller de församlingar, där

fastigheterna äro belägna, än även införas i en eller flera tidningar i orten.

Har---------------fastigheten.

Kostnad---------------samfälligheten.

6 §•

1 mom. Vilja---— — — — — — — — — — härav.

2 mom. För beslut om ägas utlegning för längre tid än fem år erfordras

minst två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet,

beräknat på sätt i andra punkten av 4 § 3 mom. är sagt. Beslutet skall

underställas rättens prövning. Finner rätten, att beslutet icke är i laga ordning

tillkommet eller att det strider mot allmän lag eller författning eller länder

till märkligt förfång för delägare, som ej lämnat sitt medgivande till upplåtelsen,

skall beslutet av rätten undanröjas; i annat fall varde det fastställt.

3 mom. Vad i 8 kap. 14 § av lagen om förmynderskap stadgas, skall ej

äga tillämpning i avseende å upplåtelse enligt denna lag av rätt till samfällighet,

vari omyndig eller ock sjuk eller bortovarande, för vilken god man

förordnats, äger del. Dock må beslut om upplåtelse, som i 2 mom. avses,

även om det biträtts å den omyndiges, sjukes eller bortovarandes vägnar, ej

fastställas, såframt beslutet finnes lända till märkligt förfång för denne.

'' §•

Vilja delägare avhända sig äga, som i denna lag avses, och kan det ske utan

märkligt förfång för delägare, som ej därtill samtycker, äge de ock härom besluta;

och skall vad i 6 § 2 mom. sägs om besluts fattande och underställande

äga motsvarande tillämpning. Där någon delägare det yrkar, må dock avhändandet

ej äga rum annorledes än genom försäljning å offentlig auktion.

Vad i 8 kap. 15 § av lagen om förmynderskap stadgas skall ej äga tilllämpning

i fråga om försäljning enligt denna lag av samfällighet, vari omyndig

eller ock sjuk eller bortovarande, för vilken god man förordnats, äger del,

och skall i sådant fall vad i 6 § 3 mom. sista punkten stadgas angående

fastställelse å beslut, som där avses, äga motsvarande tillämpning.

Har -----1----------ordning.

J)å-----•------------underskrivas.

Är —-----— — — — — — — — — — — därtill.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kunyl. Maj. ts Proposition Nr

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 24 § i lagen den

29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

Härigenom förordna*, att 24 § i lagen den 29 juni 1928 om sparbanker

skall hava följande ändrade lydelse:

24 §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,

som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt å motbok. .Sådana

medel må ej från sparbanken utbetalas till förmyndaren utan den

omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd att

omhändertaga medlen och därom hos sparbanken företett bevis, äge dock

förmyndaren ensam förfoga över medlen. I fall, varom nu är sagt, skall arifeoi-ning,

att förmyndaren äger ensam förfoga över innestående medel, verkställas

i den avräkningsbok, som omförmäles i 31 §, så ock i motboken, när

den nästa gång företes hos banken.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man

efter vad i lagen om förmynderskap är stadgat, må förbehåll när som helst

göras, att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd. Har förbehåll

gjorts, skall anteckning därom verkställas såväl i avräkningsboken som

i motboken. Då med överförmyndarens tillstånd uttagning av medel skett,

skall ock anmärkning om tillståndet göras. Förmyndare och god man äge på

begäran erhålla bevis om beloppet av de medel, som insättas eller innestå

under sådant förbehåll, så ock. om meddelat tillstånd icke blivit använt,

intyg därom.

Utan hinder därav, att motbok förut utfärdats, må ny motbok utfärdas för

den, till vilkens förmån medel insatts med förbehåll i avseende å medlens

utbetalning, så ock för omyndig över sexton år, för vilken utfärdats motbok

å medel, varöver den omyndige ej äger själv förfoga. Har i fråga om medel,

som stå under förvaltning av förmyndare eller god man, förbehåll gjorts,

varom i andra stycket sägs, äge jämväl förmyndaren eller gode mannen för

insättning av medel utan sådant förbehåll utfå annan motbok.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925; dock skall omyndig,

som före nämnda dag fyllt femton men ej sexton år, äga utan tillåtelse av

förmyndaren förfoga över medel, som han, efter det han fyllt femton år, själv

å motbok insatt, såframt ej förmyndaren enligt bevis, som företetts hos banken,

erhållit överförmyndarens tillstånd att omhändertaga medlen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts Proposition Nr. HH.

Förslag till lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904

om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap

och förmynderskap.

Härigenom förordnas, att i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap dels 4 kap. skall

erhålla den ändrade lydelse nedan angives, dels efter 4 kap. skall införas

ett nytt kapitel, betecknat såsom 5 kap., med den överskrift och av den

lydelse nedan angives och dels nuvarande 5 kap. hädanefter skall betecknas

såsom (i kap.:

4 kap. Om förmynderskap för minderåriga.

1 §•

Vad i svensk lag är stadgat om förmynderskap för minderårig skall äga

tillämpning jämväl i avseende å minderårig svensk undersåte, som ej har

hemvist inom riket. Varder förmynderskap för sådan minderårig anordnat i

främmande stat, där han har hemvist, må dock rätten, såframt ej särskilda

omständigheter påkalla, att förmynderskap är anordnat här i riket, besluta,

att förmynderskap ej skall vara anordnat enligt svensk lag.

Konungen äger beträffande förmynderskap för minderåriga svenska undersåtar,

som hava hemvist i främmande stat, meddela särskilda bestämmelser

angående vården av minderårigs värdehandlingar, så ock förordna svensk

diplomatisk eller konsulär ämbetsman att vara överförmyndare.

2 §.

Har utländsk undersåte, som enligt lagen i den stat, han tillhör, bör på

grund av minderårighet förses med förmyndare, hemvist här i riket, inhämte

rätten, genom bemedling av ministern för utrikes ärendena, huruvida förmynderskap

kommer att anordnas i enlighet med den främmande statens lag.

Upplyses det, att sådant förmynderskap ej kommer att anordnas, eller erhålles

ej svar inom sex månader, varde förmynderskap anordnat enligt svensk

lag. Anordnas förmynderskap i enlighet med lagen i den stat, den minderårige

tillhör, förordne rätten, att förmynderskap ej längre skall vara anordna!

enligt svensk lag.

3 §•

Skall förmynderskap för minderårig, som vistas här i riket, ej anordnas

enligt svensk lag, eller är ännu ej utrett, om det skall ske, ägc likväl rätten

eller domaren, om den omyndiges angelägenheter kräva omedelbar vård, efter

vad i svensk lag är stadgat förordna förmyndare för tiden intill dess förmvn

derskap anordnats i enlighet med den främmande statens lag eller förmyndare

blivit av rätten genom slutligt beslut utsedd.

s. 56 Kontrollera mot PDF

Kun yl. Maj.ts Proposition Nr 53.

56

Är förmynderskap anordnat enligt lagen i främmande stat, må i trängande

fall god man enligt svensk lag förordnas att vårda den omyndiges angelägenheter.

4 §.

Enligt lagen i den stat, minderårig tillhör, skall, även om förmynderskap

är anordnat efter annan lag, bedömas, när behov av förmyndare upphör.

5 §•

Är förmynderskap för minderårig i överensstämmelse med vad ovan sägs

anordnat enligt främmande ag, lände den lag till efterrättelse i fråga om

verkan av omyndigheten och förmyndarens behörighet att handla å den minderåriges

vägnar.

Har den minderårige här i riket företagit rättshandling på förmögenhetsrättens

område, som han enligt den främmande lagen är obehörig att företaga,

vare rättshandlingen likväl för honom bindande, om han ägt behörighet

enligt svensk lag och den, emot vilken rättshandlingen företogs, varken insåg

eller bort inse hans bristande behörighet.

Om verkan av förbindelse enligt växel eller check är särskilt stadgat.

6 §■

Varder förmynderskap för minderårig svensk undersåte, som har hemvist

i främmande stat, anordnat här i riket, göre rätten ofördröjligen anmälan

därom till ministern för utrikes ärendena.

7 §•

Konungen äger, efter avtal med främmande stat, med avseende å svenska

undersåtar, som där hava hemvist, eller undersåtar i den staten, vilka hava

hemvist här i riket, stadga avvikelser från de i 1, 2, 3, 4 och 5 §§ givna

bestämmelser.

Skall, enligt de i viss främmande stat gällande allmänna regler om internationella

rättsförhållanden, förmynderskap för minderårig anordnas enligt,

lagen i den stat, där han har hemvist, äger ock Konungen förordna, att förmynderskap

skall enligt svensk lag anordnas för undersåtar i den staten,

vilka hava hemvist här i riket, samt att förmynderskap ej skall sålunda anordnas

för svenska undersåtar, vilka hava hemvist i den främmande staten.

5 kap. Om förmynderskap för omyndigförklarade.

1 §•

Vad i svensk lag är stadgat om omyndighetsförklaring och om förmynderskap

för omyndigförklarade skall äga tillämpning jämväl i avseende å svensk

undersåte, som ej har hemvist inom riket. Varder förmynderskap anordnat i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Öl

främmande stat för svensk undersåte, som där har hemvist men som är förklarad

omyndig här i riket eller om vars försättande i omyndighet här är

fråga, må dock rätten, såframt ej särskilda omständigheter påkalla, att förmynderskap

är anordnat här i riket, besluta, att förmynderskap ej skall vara

anordnat enligt svensk lag.

Konungen äger beträffande förmynderskap för omyndigförklarade svenska

undersåtar, som hava hemvist i främmande stat, meddela särskilda bestämmelser

angående vården av omyndigs värdehandlingar, så ock förordna svensk

diplomatisk eller konsulär ämbetsman att vara överförmyndare.

Har ansökan gjorts om omyndighetsförklaring av utländsk undersåte, som

har hemvist här i riket, inhämte rätten, genom bemedling av ministern

för utrikes ärendena, huruvida förmynderskap kommer att anordnas enligt

den främmande statens lag. Upplyses det, att sådant förmynderskap icke

kommer att anordnas, eller erhålles ej svar inom sex månader, varde omyndighetsförklaring

av rätten meddelad och förmynderskap här anordnat enligt

svensk lag.

3 §•

Är svensk undersåte förklarad omyndig i främmande stat, kan omyndighetsförklaringen

hävas jämväl här i riket enligt svensk lag.

Har undersåte i främmande stat förklarats omyndig här i riket, men varder

förmynderskap för honom anordnat enligt den främmande statens lag, skall

den här förordnade förmyndaren entledigas.

Skall i visst fall svensk lag ej äga tillämpning beträffande omyndighetsförklaring

av någon, som vistas här i riket, eller är ännu ej utrett, om det

skall ske, äge likväl rätten eller domaren, om dröjsmål uppenbarligen skulle

medföra fara, förordna, att han skall vara omyndig under tiden intill dess

vård om hans angelägenheter anordnats i enlighet med lagen i hans hemland

eller rätten meddelat slutligt utslag, så ock för samma tid förordna förmyndare.

I avseende å förordnande, varom nu är sagt, skall vad i lagen om förmynderskap

12 kap. 8 § och 14 § andra och tredje styckena är stadgat äga

motsvarande tillämpning.

Är förmynderskap anordnat enligt lagen i främmande stat, må ock i trängande

fall god man enligt svensk lag förordnas att vårda den omyndiges

angelägenheter.

5 §•

Om omyndighetsförklaring, som meddelats av behörig utländsk myndighet,

skall genom svensk domstols försorg, på begäran, kungörelse införas i all
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Kungl. Maj. ts Proposition Nr ö;S.

manna tidningarna. Den utländska myndighetens behörighet skall styrkas

genom intyg av här i riket anställd diplomatisk eller konsulär ämbetsman

eller av svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning, då omyndighetsförklaring

blivit hävd av behörig utländsk myndighet.

§■

År förmynderskap för omyndigförklarad efter vad ovan sägs anordnat i

enlighet med utländsk lag, skall vad i 4 kap. 5 § är stadgat i avseende å

minderårig äga motsvarande tillämpning.

Har omyndighetsförklaringen kungjorts efter vad i detta kap. 5 § är sagt,

må dock den, mot vilken den omyndigförklarade här i riket företagit rättshandling,

icke åberopa, att han ej ägde eller bort äga kännedom om omyndighetsförklaringen.

'' §•

Vad i detta kap. sägs om omyndighetsförklaring och förmynderskaps anordnande

enligt utländsk lag skall äga motsvarande tillämpning i avseende å

annan därmed jämförlig åtgärd, som är förenad med inskränkning i den

rättsliga handlingsförmågan.

8 §•

Varder svensk undersåte, som har hemvist i främmande stat, här i riket

förklarad omyndig och förmyndare för honom förordnad, göre rätten ofördröjligen

anmälan därom till ministern för utrikes ärendena.

9 §•

Konungen äger, efter avtal med främmande stat, med avseende å svenska

undersåtar, som där hava hemvist, eller undersåtar i den staten, vilka hava

hemvist här i riket, stadga avvikelser från de i 1, 2, 3, 4 och 6 §§ givna

bestämmelser.

Skall, enligt de i viss främmande stat gällande allmänna regler om internationella

rättsförhållanden, lagen i den stat, där hemvistet är, äga tillämpning

med avseende å omyndighetsförklaring och förmynderskap för omyndigförklarade,

äger ock Konungen förordna beträffande undersåtar i den staten, vilka

hava hemvist här i riket, att omyndighetsförklaring må ske och förmynderskap

anordnas enligt svensk lag, samt i fråga om svenska undersåtar, vilka

hava hemvist i den främmande staten, att omyndighetsförklaring må ske och

förmynderskap anordnas i den främmande staten.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 53.

59

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 2 t? i lagen

den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion.

Härigenom förordnas, att 12 § i lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion

skall i nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse:

Konsulardomaren är konkursdomare.

I fråga —--------—--------landet.

Beträffande — —-------—-----underrätt.

Han skall jämväl förordna förmyndare och god man, som i lagen om förmynderskap

avses; åliggande honom att öva den tillsyn å förmyndares och

god mans förvaltning, som enligt nämnda lag åligger rätten. Han äge ock

förordna överförmyndare, där så erfordras.

Äktenskapsförord — — —--— —- — — — — — — — honom.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2 mom, 1, 3

och 4, § 3 mom. 2 och § 4 i förordningen den 21 juni 1922

(nr 277) angående postsparbanken.

Härigenom förordnas, att § 2 mom. 1, 3 och 4, § 3 mom. 2 och § 4

förordningen den 21 juni 1922 angående postsparbanken skola hava följande

ändrade lydelse:

§

Mom. 1. Envar äger att för egen räkning eller till förman för annan (enskild

person, firma, förening eller dylikt) insätta medel i postsparbanken.

Insättning må icke ske annat än i helt krontal. En och samma persons tillgodohavande

må ej ökas utöver 5,000 kronor annorledes än genom upplupen

räntas läggande till kapitalet. Då, efter vad i mom. 4 stadgas, för samma

person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss är sagt gälla i fråga

om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.

Mom. 3. Den, som begär motbok för annan, äger gorå det förbehåll, att

medel, som insättas å motboken, icke skola få uttagas förr än efter viss tid.

Vill, han göra annat förbehåll, ankommer det på generalpoststyrelsens prövning,

huruvida motbok må med det förbehåll utfärdas.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 53.

1 fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man

efter vad i lagen om förmynderskap är stadgat, må förbehåll när som helst

göras, att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd. Förmyndare

och god man äge på begäran erhålla bevis om beloppet av de medel, som

insättas eller innestå under sådant förbehåll, så ock, om meddelat tillstånd

icke blivit använt, intyg därom.

Rörande varje förbehåll, som gäller i fråga om de å motbok insatta medlen,

skall anteckning finnas i motboken.

Mom. 4. Fn och samma person äger i allmänhet ej utbekomma mer än en

motbok. Utan hinder därav, att motbok förut utfärdats, må ny motbok utfärdas

för den, till vilkens förmån medel insatts, med förbehåll i avseende å

medlens utbetalning, så ock för omyndig över sexton år, för vilken utfärdats

motbok å medel, varöver den omyndige ej själv äger förfoga. Har i fråga om

medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man, förbehåll

gjorts, varom i mom. 3 andra stycket sägs, äge jämväl förmyndaren eller gode

mannen för insättning av medel utan sådant förbehåll utfå annan motbok.

§ 3.

Mom. 2. Uttagning, som icke omfattar hela det å motbok innestående beloppet,

må icke ske annat än i helt krontal.

Uttaget belopp skall avföras i motboken. Då medel uttagits av förmyndare

eller god man med överförmyndarens tillstånd, skall ock anmärkning om tillståndet

göras.

§ 4.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,

som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt å motbok. Sådana

medel må ej utbetalas till förmyndaren utan den omyndiges samtycke.

Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd att omhändertaga medlen

och därom hos postsparbanken företett bevis, äge dock förmyndaren ensam

förfoga över medlen. I fall, varom nu är sagt, skall anteckning, att förmyndaren

äger ensam förfoga över innestående medel, verkställas i motboken,

när den nästa gång företes bos banken.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1925; dock skall omyndig,

som före nämnda dag fyllt femton men ej sexton år, äga utan tillåtelse

av förmyndaren förfoga över medel, som han, efter det han fyllt femton år,

själv å motbok insatt, såframt ej förmyndaren enligt bevis, som företetts hos

postsparbanken, erhållit överförmyndarens tillstånd att omhändertaga medlen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Hl

Utdrag av protokollet över jmtitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

5 oktober 1022.

Närvarande:

Statsråden Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman,

Schlyter, Örke.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Åkerman, anmäler att, sedan

Kungl. Maj:t genom beslut den 25 januari 1918 förordnat, att lagberedningen

skulle, efter det revisionen av giftermålsbalken fullbordats, företaga revision

av ärvdabalken med vad därmed ägde samband, varvid det skulle tillåtas

beredningen att, därest sådant funnes lämpligt, framlägga förslag i särskilda,

efter ämnenas beskaffenhet lämpade avdelningar, beredningen med underdånig

skrivelse den 30 september 1921 överlämnat av motiv åtföljda förslag

till

1) lag om förmynderskap;

2) lag angående införande av lagen om förmynderskap;

3) lag om vård av omyndigs värdehandlingar;

4) lag om verkan av avtal, som s t lits under inflytande av rubbad själsverksamhet;
5)

lag om ändrad lydelse av 5 kap, 12 och 13 §§ giftermålsbalken;

6) lag angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den 11 juni 1920 om barn

i äktenskap;

7) lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den 14 juni 1917 om

adoption;

8) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap;
9)

lag om ändrad lydelse av 12 kap. 4 § och 16 kap. 2 § ärvdabalken;

10) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 10 § handelsbalken;

11) lag om ändrad lydelse av 6 kap. 6 § och 22 kap. 14 § strafflagen;

12) lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 24 september 1861

angående vård av död mans bo

13) förordning om ändrad lydelse av § 6 i förordningen den 18 juni 1864

angående utvidgad näringsfrihet;

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kung!. Maj. ts Proposition Nr ö3.

14) lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom;

15) lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i förordningen den 16 juni 1875

angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden;

16) lag om ändrad lydelse av 23, 24 och 26 §§ i lagen den 29 juli 1892

angående sparbanker;

17) lag om ändrad lydelse av 3, 52, 113 och 168 §§ i lagen den 22 juni

1911 om bankrörelse;

18) lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda

tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden;

19) lag om ändrad lydelse av lagen den 22 april 1921 med vissa bestämmelser

om förmynderskap för omyndig medlem av det kungl. huset;

20) lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap; samt

21) lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni 1909 om

konsulat urisdiktion.

Föredraganden anför: »I skrivelse den 15 april 1902, vilken av Kungl.

Maj:t överlämnats till lagberedningen att tagas i övervägande vid utarbetandet

av förslag till ny förmynderskapslagstiftning, har riksdagen anhållit, att Kungl.

Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida icke mera betryggande föreskrifter

rörande kontrollen över förmyndares förvaltning av omyndigs tillgångar i

kontanta medel och värdehandlingar kunde ernås och i sådant fall låta utarbeta

och för riksdagen framlägga förslag i ämnet. Lagberedningen, som

avvisat tanken på inrättande av förmyndarkamrar för övertagande av förvaltningen

av de omyndigas kontanta medel och värdehandlingar främst av

hänsyn till de med eu sådan ordning förbundna kostnader, har i förslaget

till lag om förmynderskap sökt bereda de omyndiga ökad trygghet dels genom

inrättande av ett nytt kontrollorgan, överförmyndaren, i den nuvarande godemansinstitutionens

ställe, dels genom vissa bestämmelser rörande förvaltningen

av omyndigs egendom i syfte att tillförsäkra omyndig betryggande

placering av hans tillgångar, dels genom föreskrift om särskilda kontrollåtgärder

för det fall, att omyndigs tillgångar äro till större belopp anbragta i

värdehandlingar eller insatta hos bank. Sålunda föreslås, att omyndigs aktier,

obligationer, skuldebrev och andra sådana värdehandlingar skola, såframt

sammanlagda värdet överstiger femtusen kronor, nedsättas i öppet förvar hos

riksbanken eller annan bank, vilken därefter äger ombesörja den löpande

förvaltningen i huvudsaklig överensstämmelse med gällande regler för öppen

deposition. Sedan nedsättning skett, skall förmyndaren ej äga uttaga nedsatt

värdehandling utan överförmyndarens tillstånd. Värdehandlingarna skola sålunda

komma att i regel linnas förvarade hos banken för den omyndiges

räkning under överförmyndarens kontroll. Rörande omyndigs medel, som insättas

eller innestå hos bank, skall enligt förslaget förbehåll göras, att medlen

ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd. Sådant förbehåll skall döek

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition AV

(»B

ej göras i fråga om medel, som böra hållas tillgängliga för bestridande av

utgifter för den omyndige, ej heller såframt sammanlagda beloppet hos bank

insatta medel icke överstiger ettusen kronor. 1 fråga om nedsatta värdehandlingar

och medel, som innestå hos bank under förbehåll, varom nyss

är sagt, vinnes genom beredningens förslag i huvudsak samma trygghet som

genom inrättande av förmyndarkamrar. Även för de fall, då omyndig hatvärdehandlingar

till sådant belopp, att nedsättningsplikt ej föreligger, eller

medel innestående i bank utan nyssnämnda förbehåll, innehåller förslaget

stadganden, som äro ägnade att bereda den omyndige avsevärt större trygghet

än nu gällande bestämmelser. Lagberedningens förslag tillgodoser därför

enligt min mening, så långt det är utan allt för dyrbara organisatoriska anordningar

möjligt, på ett lyckligt sätt de önskemål, som uppställts i riksdagens

förutnämnda skrivelse.

Med hänsyn till den trygghet, förslagets bestämmelser om förvaltningen avomyndigs

egendom och kontrollen däröver får anses bereda de omyndiga,

anser lagberedningen de särskilda fördelar, Stockholms förmyndarkammares

bibehållande kunde medföra i vissa hänseenden, icke motsvara de kostnader,

som i eu framtid skulle bliva därmed förenade för det allmänna, till följd

varav enligt förslaget förmyndarkammarens verksamhet skall avvecklas.

Efter remiss hava utlåtanden i ärendet inkommit från hovrätterna, från

häradshövdingarna i Uppsala läns norra domsaga, Nyköpings domsaga, Gotlands

södra härads domsaga, Nordmarks härads domsaga och Kullings in. tl.

härads domsaga, från Stockholms rådstuvurätt och rådstuvurätterna i Nyköping

och Örebro, från fullmäktige i Sveriges riksbank, från medicinalstyrelsen,

från Svenska bankföreningen och från styrelsen för Sveriges advokatsamfund.

Stockholms rådstuvurätt har på anförda skäl hemställt om förmyndarkammarens

bibehållande. Vad rådstuvurätten härutinnan åberopat har icke synts

mig innefatta anledning att frångå lagberedningens förslag.

Vad de börda myndigheterna i övrigt anfört avser huvudsakligen detaljbestämmelser

i förslagen. Av de framställda anmärkningarna har jag, efter

samråd med lagberedningen, ansett vissa nu böra beaktas. I 1 kap. 4 i? avförslaget

till lag om förmynderskap liar upptagits eu bestämmelse av innehåll,

att innan kungörelse om omyndighetsförklaring ägt rum, förklaringen

skall vara utan verkan mot den, som ej därom ägt eller bort äga kännedom.

Mot denna bestämmelse har såväl Stockholms rådstuvurätt som styrelsen för

Sveriges avdokatsamfund erinrat, att det dröjsmål med förklaringens rättsverkan,

som härav blir en följd, kan innebära en fara för den omyndige, och

hemställt, att som olägenhet för tredje man av gällande rätts ståndpunkt

härutinnan ej försports, förslaget måtte ändras sålunda, att verkan av omyndighetsförklaringen

kommer att inträda, oberoende av kungörelsen, redan

genom beslutets meddelande. Då syftet med den av lagberedningen föreslagna

bestämmelsen icke torde kunna till fullo vinnas, utan att omyndighetsför
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 58.

klaringens rättsverkan framflyttas till tidpunkten för antecknings verkställande

i det av beredningen föreslagna registret över omyndigförklarade, men därigenom

ytterligare ett betänkligt dröjsmål med omyndighetsskyddets inträde

skulle uppstå, har jag ansett mig böra biträda de av Stockholms rådstuvurätt

och styrelsen för Sveriges advokatsamfund framställda yrkanden. Med anledning

därav anser jag ändrade bestämmelser om omyndighetsförklarings

kungörelse ej heller erforderliga. 1 kap. 4 § bör således utgå ur förslaget

och 12 kap. 11 § undergå jämkning. Tillika bör till följd av dessa ändringar

i förmynderskapslagförslaget motsvarande ändringar vidtagas i förslaget till

lag om ändrad lydelse av 5 kap. 13 § giftermålsbalken.

I 8 kap. 13 § av förslaget till lag om förmynderskap har upptagits förbud

för förmyndare att å den omyndiges vägnar ingå borgen eller ställa den

omyndiges gods som säkerhet för annans förbindelse. Av styrelsen för Sveriges

advokatsamfund har häremot erinrats, att fall kunna förekomma, då det

måste anses ligga i den omyndiges intresse, att exempelvis borgen kan ingås

för den omyndige av förmyndaren. Sålunda kan, då arv tillfaller omyndig

efter person, som häftat för borgensförbindelse, det understundom vara vida

fördelaktigare för den omyndige, att borgensansvar övertages av honom, än

att borgensförbindelsen inbetalas med boets medel. Erforderligt skydd mot

att rättshandling, varom här är fråga, ingås i strid mot den omyndiges intresse,

torde kunna vinnas därigenom, att till rättshandlingen kräves överförmyndarens

samtycke. Jag har därför ansett 8 kap. 13 § böra i detta

hänseende omarbetas. Härvid bör uttryckligen uttalas, att samtycke ej må av

överförmyndare givas, utan att särskilda skäl därtill äro.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har påpekat, att vid formuleringen av

4 kap. 3 § och 12 kap. 12 § av förslaget till lag om förmynderskap förbisetts

det fall, då omyndighetsförklaring efter klagan meddelats av överrätt.

Vidare har upplysts, att hovrätt i visst fall fortfarande, på grund av föreskrift

i lagen den 29 november 1895 angående upphävande av rätt för utländske

adelsmän, vilka hit i riket inkommit, till särskilt forum i vissa mål,

utövar vårdnad över förmynderskap för omyndigförklarad utländsk adelsman.

Svea hovrätt har hemställt, att 11 § av förslaget till lag angående införande

av lagen om förmynderskap måtte erhålla sådan avfattning, att jämväl denna

vårdnad komme att upphöra. Med anledning av vad sålunda anmärkts får

jag föreslå erforderliga ändringar i lydelsen av 4 kap. 3 § och 12 kap.

12 § av förslaget till lag om förmynderskap och av 11 § av förslaget till

promulgationslag.

Under år 1921 vidtagna ändringar i 52 och 168 §§ av lagen den

22 juni 1911 om bankrörelse samt 1 § av lagen den 7 maj 1918 om

särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden

böra givetvis införas i lagberedningens förslag till ny lydelse av nämnda

lagrum.

Vad de hörda myndigheterna i övrigt anfört har jag funnit icke vara av

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Mcvj.ts Proposition Nr 53.

beskaffenhet att böra föranleda ändring i förslagen. Då dessa anmärkningar

allenast röra detaljbestämmelser, torde det icke vara nödigt att i detta sammanhang

ingå på en närmare redogörelse för desamma.»

Härefter hemställer föredraganden att, för det ändamål § 87 regeringsformen

omförmäler, lagrådets utlåtande över ifrågavarande av lagberedningen

utarbetade lagförslag med de ändringar föredraganden nu angivit, de ändrade

förslagen av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, måtte inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

N. Cervin.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 40 käft. (Nr 53.)

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. May.ts Proposition Nr 53.

Bilaga.

Förslag till lag om förmynderskap.

1 kap. Om omyndiga.

4 § utgår.

5 § blir 4 §.

4 kap. Om förmynderskapsdomstol.

3 §■

Då någon, som uppnått myndig ålder, förklaras omyndig, varde förmynderskapet

inskrivet vid den rätt, där ansökningen om omyndighetsförklaring

gjordes.

8 kap. Om förmyndares förvaltning av omyndigs egendom.

13 §.

Utan överförmyndarens samtycke-----inteckningen meddelades.

Förmyndare äge ej heller utan överförmyndarens samtycke å den omyndiges

vägnar ingå borgen eller ställa den omyndiges gods såsom säkerhet för annans

förbindelse. Till sådan rättshandling mä samtycke ej givas, med mindre

särskilda skäl därtill äro.

Ej .må förmyndare bortgiva---------anses tillbörligt.

12 kap. Vissa bestämmelser om rättegången.

U §•

Om slutligt utslag, varigenom någon förklarats omyndig, så ock om förordnande,

som i 8 § avses, skall ofördröjligen genom rättens eller domarens

försorg kungörelse införas i allmänna tidningarna och anmälan göras till

registret över omyndigförklarade.

Har slutligt utslag------—---stycket sägs.

Det register över----------av Konungen.

‘12 §.

Fråga om förordnande----------skall ske.

Då någon, som uppnått myndig ålder, förklaras omyndig, skall förmyndare

förordnas av den rätt, där ansökningen om omyndighetsförklaring gjordes.

Erfordras ny förmyndare, skall sådan förordnas av den rätt, där förmynderskapet

är inskrivet.

Fråga om entledigande

skall inskrivas.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

67

Förslag till lag angående införande av lagen om

förmynderskap.

11 §•

Den vårdnad över vissa förmynderskap, som enligt lagen den 29 november

1895 angående upphävande av rätt för utländske adelsman, vilka hit i riket

inkommit, till särskilt forum i vissa mål och lagen den 24 mars 1916 om

rätt domstol i vissa mål och ärenden angående frälsemän tillkommer hovrätt,

skall med nya lagens ikraftträdande upphöra.

Förmynderskap, som-------Stockholms rådstuvurätt.

Angående de åtgärder--------av Konungen.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 12 och 13 §§

giftermålsbalken.

13 §.

Missbrukar make — — — — — — — av förmyndaren.

Sådant beslut-------hava inträtt.

Om rättens beslut, som i denna paragraf avses, skall ofördröjligen genom

rättens försorg anmälan göras till äktenskapsregistret samt kungörelse införas

i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 3, 52, 113 och

168 §§ i lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse.

52 §.

Varda penningar-----------hos bolaget.

.;.f Å| medel, — ------------i motboken.

Har motbok----en gång i allmänna tidningarna och en gång i

tidning, som i orten----— — mot bolaget.

I fråga--—-----överförmyndarens tillstånd.

168 §.

Varda penningar-----------hos bolaget.

Å medel,----------—--i motboken.

Har motbok----en gång i allmänna tidningarna och en

tidning, som i orten------mot bolaget.

I fråga--------överförmyndarens tillstånd.

gång i

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den

7 maj 1918 (nr 294) om särskilda tingssammanträden för

handläggning av vissa mål och ärenden.

Härigenom förordnas---------i bilagd räkning;

4. mål angående gäldenärs försättande i konkurs, angående fastställelse å

ackord i konkurs eller i ackordsförhandling utan konkurs, angående skyldighet

för gäldenär att avlägga utmätningsed samt angående boskillnad;

5. ärenden, som--— — den 1 januari 192 .

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

69

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds lagråd dm 8 februari

1924.

Närvarande:

justitierådet Sundberg,

regeringsrådet Thulin,

justitierådet Stenbeeg,

justitierådet Köersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet, härvid fogat utdrag av protokollet över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

5 oktober 1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att, för det ändamål § 87 regeringsformen

omförmäler, lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag om förmynderskap,

2) lag angående införande av lagen om förmynderskap,

3) lag om vård av omyndigs värdehandlingar,

4) lag om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet,

5) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 12 och 13 §§ giftermålsbalken,

6) lag angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den 11 juni 1920 om barn

i äktenskap,

7) lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption,

8) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap,

9) lag om ändrad lydelse av 12 kap. 4 § och 16 kap. 2 § ärvdabalken,

10) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 10 § handelsbalken,

11) lag om ändrad lydelse av 6 kap. 6 § och 22 kap. 14 § strafflagen,

12) lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 24 september 1861

angående vård av död mans bo,

13) förordning om ändrad lydelse av § 6 i förordningen den 18 juni 1864

angående utvidgad näringsfrihet,

14) lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom,

15) lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i förordningen den 16 juni 1875

angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden,

16) lag om ändrad lydelse av 23, 24 och 26 §§ i lagen den 29 juli 1892

angående sparbanker,

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

17) lag angående ändrad lydelse av 3, 52, 113 och 168 §§ i lagen den 22

juni 1911 (nr 74) om bankrörelse,

18) lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 (nr 294)

om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden,

19) lag om ändrad lydelse av lagen den 22 april 1921 med vissa bestämmelser

om förmynderskap för omyndig medlem av det kungliga huset,

20) lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap samt

21) lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni 1909 om

konsularjurisdiktion.

Härefter hade med utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 24 november 1923, till

lagrådet överlämnats, för att tagas i övervägande vid avgivande av nämnda

utlåtande, två underdåniga skrivelser angående ifrågasatt avskaffande av Stockholms

förmyndarkammare, avlåtna den ena av Stockholms rådstuvurätts

första avdelning och förmyndarkammaren den 5 november 1923 och den

andra av samfällda rådstuvurätten den 23 i samma månad.

De remitterade förslagen, utgörande de förslag, <som framlagts uti ett av

lagberedningen den 30 september 1921 avgivet betänkande angående revision

av ärvdabalken, med vissa däri vid frågans behandling i statsrådet den 5

oktober 1922 vidtagna ändringar, hade inför lagrådet föredragits av revisionssekreteraren

Arthur Lindhagen beträffande 1, 2, 3, 4, 6, 7, 9, 10 och 12

kap. av förslaget till lag om förmynderskap, förslagen under 2), 7) och 8),

förslaget under 9), så vitt angår 12 kap. 4 § ärvdabalken, samt förslagen

under 10), 14), 15) och 18) och av revisionssekreteraren Einar Stenbeck beträffande

de remitterade förslagen i övrigt; och blevo förslagen nu företagna

till slutlig behandling.

Beträffande den ifrågasatta lagstiftningens allmänna grunder yttrade lagrådet:

Vid utarbetandet av det förslag till lagstiftning om förmynderskap, som

föreligger till lagrådets granskning, har — frånsett behovet att ersätta föråldrade

stadganden med nya och att i vissa delar fullständiga den gällande

lagen — syftet huvudsakligen varit att avhjälpa de brister, som otvivelaktigt

vidlåda den nuvarande kontrollen över förmyndarnas förvaltning av de omyndigas

tillgångar i kontanta medel och värdehandlingar. Det är sålunda de

kapitel i den föreslagna förmynderskapslagen, vilka reglera förvaltningen av

de omyndigas egendom samt tillsynens anordnande och utövande, som i

praktiskt avseende erbjuda största intresset. Hithörande frågor hava enligt

lagrådets uppfattning blivit i de remitterade förslagen lösta på ett i

stort sett lyckligt sätt. Genom inrättande av överförmyndarinstitutionen, genom

brytandet med den gamla uppfattningen om förmyndarens rätt att

ställa sig som gäldenär i fråga om myndlingens av honom förvaltade medel

och fastslåendet av plikt för förmyndaren att handhava dessa såsom anför
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

71

trött gods, genom inskränkningen i förmyndarens frihet vid val av placeringsobjekt

och övriga begränsningar av hans förvaltningsbefogenhet samt genom

föreskrifterna om värdehandlingars deponerande hos bank och penningmedels

insättande därstädes under betryggande villkor blir myndlingens säkerhet i

väsentlig mån ökad. Det lärer emellertid icke kunna förnekas, att arbetet

för förmyndarvården kommer att bliva mera betungande än hittills och att

den frihet i förvaltningen, som är av vikt för ett gott utövande av förmyndarfunktionen,

blir avsevärt beskuren. De betänkligheter, som i dessa

hänseejjden yppa sig, torde dock ej vara av den styrka, att man med hänsyn

till dem bör avstå från den större trygghet, som med den föreslagna anordningen

står att vinna. Vad arbetsbördan beträffar, lärer för övrigt få antagas,

att vid lagens tillämpning skall utbilda sig en praxis, ägnad att medföra lättnader

och förenklingar.

Lagrådet tillstyrker alltså, att ny förmynderskapslagstiftning bygges på den

grund, varå förevarande förslag vila.

Förslaget till lag om förmynderskap.

Följande yttranden avgåvos av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

1 kap.

1 §■

Sundberg och Thulin:

För att med ett kort uttryck beteckna dem, som äro omyndiga på grund

av sin ålder, har använts ordet minderårig. Till stöd därför har åberopats,

att detta uttryck äger internationell användning i nämnda betydelse och jämväl

på denna väg redan vunnit insteg i vårt lagspråk genom lagen den 8 juli

1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

Då emellertid enligt svenskt språkbruk med beteckningen minderårig

i regel förknippas betydelse av en ålder ej oväsentligt lägre än myndighetsåldern

och denna beteckning i åtskilliga lagar användes i sådan betydelse,

t. ex. i 1918 års lag om fattigvården 1 § sista stycket (den som icke fyllt

sexton år) samt 1912 års lag om arbetarskydd 8 § och 1902 års lagstiftning

om tvångsuppfostran (den som är under aderton år), synes det vara mindre

lämpligt att i en lag, som är avsedd att ingå bland balkarna i vår allmänna

lagbok, för dem, som äro omyndiga på grund av ålder, använda sagda beteckning,

utan torde därför böra väljas något annat uttryck, t. ex. underårig

eller åldersomyndig.

Därest uttrycket minderårig bibehålies, bör i lagtexten tydligt angivas, att

den däråt förlänade betydelsen gäller allenast så vitt uttrycket användes i den

nu föreslagna lagen.

s. 72 Kontrollera mot PDF

1 kap.

72

Kungl. May.ts Proposition Nr 53.

2 §■

Koersner:

I nyare utländsk lagstiftning är väl såsom villkor för omyndighetsförklaring

uppställd fordran, att vederbörandes oförmåga har sin grund i någon av vissa

noggrant angivna och begränsade orsaker, så att, därest oförmågan härleder

sig av annan orsak, omyndighetsförklaring är utesluten. Men antagligen beror

detta huvudsakligen på historiska skäl. Med sinnessjukdom och slöseri, vilka

omständigheter redan i den romerska rätten gåvo anledning till förmynderskap

eller kuratel, hava anledningarna till omyndighetsförklaring befunnits

alltför ofullständigt angivna. Vid tillkomsten av reformerad lagstiftning hava

därför nya grunder av olika slag och med olika formulering tillkommit. En

viss osäkerhet om innebörden av de uttryck, som begagnats för att angiva

orsakerna, har också försports, och för varje ny lagstiftning har yppats behov

av grundernas fylligare utformning eller deras komplettering. Några verkligt

klara riktlinjer i fråga om det angivande av orsaker, som en modern lag bör

upptaga, erbjuder således icke nyare utländsk lagstiftning. Men densamma

giver ej heller något belägg för att, om man haft blicken öppen för den grundtanken,

att det avgörande för om en person bör mot sin vilja förklaras omyndig

är, huruvida han kan vårda sina angelägenheter eller icke, denna grundtanke

icke också skolat bliva tillämpad i lagstiftningen. Förhållandet synes

snarare vara, att problemet icke upplagts på sådant sätt, att motsättningen

mellan å ena sidan en direkt tillämpning av denna grundtanke och å andra

sidan nödvändigheten att angiva vissa begränsade orsaker till oförmåga kommit

under avgörande debatt.

Det föreliggande förslaget upptager såsom dylika orsaker rubbning av själsverksamheten,

grov vanvård av egendom och hemfallenhet åt missbruk av

rusgivande medel. Mot sin vilja kan enligt förslaget ingen förklaras omyndig,

om icke oförmågan visas hava sin grund i någon av angivna tre orsaker.

Andra grunder få således icke därför åberopas, såsom t. ex. kroppslig sjukdom,

ålderdomssvaghet, lyte eller oerfarenhet, även om dessa omständigheter

äro förknippade med fullständig oförmåga ej blott att tillvarataga sina angelägenheter

utan även att instruera och kontrollera en medhjälpare.

Vad i förslagets motivering anförts angående dess ståndpunkt härutinnan

synes icke vara till fyllest, särskilt som förslaget i förevarande hänseende

avser att åstadkomma ändring i gällande rätt, vars tillämpning under närmare

tvåhundra år icke visats medföra några olägenheter. Att den fria prövningsrättens

bibehållande icke skulle vara förenligt med rättssäkerhetens fordringar

motsäges i viss mån av det vitsord, som i motiven gives åt de svenska

domstolarnas försiktighet i fråga om omyndighetsförklaring, och vinner icke

stöd av rättsutvecklingen på andra områden, där den fria prövningsrätten —

t. ex. i fråga om insolvens, då det gäller en persons försättande i konkurs

— vunnit allt vidsträcktare tillämpning. Fast hellre synes det vara en fördel,

att domstolarnas prövning kan ske på grundvalen av alla de omständigheter,

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

som i varje särskilt fall utgöra bevis på oförmågan. Det torde nog också ej i kap.

sällan möta viss svårighet att avgränsa och precisera den föreliggande orsaken,

en svårighet, som emellanåt ganska tydligt tager sig uttryck däruti,

att domsmotiveringen endast innehåller ett allmänt uttalande, huruvida vederbörande

kan anses vara i stånd att vårda sig och sin egendom. Visserligen

är det, då själsliga rubbningar åberopas såsom grund för oförmågan, ofta

fallet, att föreliggande omständigheter av sakkunniga rubriceras såsom sådana,

men i detta hänseende står också ej sällan utlåtande mot utlåtande.

Med tillämpning av förevarande förslag blir domstolen i sådan händelse ur

stånd att lämna en verkligt oförmögen den förmyndarhjälp, som han under

nuvarande lagstiftning lyckligtvis erhåller även mot sin vilja. Detsamma gäller,

när i trots av visst lyte, t. ex. kombinerad blindhet och dövstumhet, eller

synnerligen stor oerfarenhet någon grov vanvård av angelägenheter visserligen

icke ännu är konstaterad, men enligt domstolens mening mycket väl kan tänkas

inträffa, då vederbörande uppenbarligen själv saknar personlig kompetens

och icke heller äger förmåga att kontrollera det biträde, som lämnas

honom av annan.

Begär någon själv att bliva förklarad omyndig eller biträder han annans

ansökan härom, bör ansökningen givetvis icke vinna bifall under annan förutsättning

än att vederbörande, såsom i förslaget angives, behöver annans

bistånd i vården av sina angelägenheter. Men anledning synes icke föreligga

att, på sätt i 4. av förevarande paragraf ägt rum, begränsa möjligheten att

erhålla förmyndarhjälp till de fall, då biståndet erfordras på grund av sjukdom,

försvagat hälsotillstånd, lyte eller oerfarenhet, utan vederbörandes egen

önskan om att bliva försatt i omyndighetstillstånd bör tillgodoses även då

såsom skäl härför åberopas rubbning av själsverksamheten, vanvård av egendom

eller svaghet för rusgivande medel eller annan i 4. ej angiven grund

samt behovet av bistånd är uppenbart, ehuru fullständig oförmåga ej anses

föreligga.

Kravet på bevisning i detta fall synes ej böra särskilt strängt upprätthållas.

Sällan torde nämligen en dylik ansökan göras utan att verkligt behov ligger

bakom; i regel torde därför till och med sökandens blotta uppgift om ett

visst förhållande kunna godkännas, naturligtvis under förutsättning att uppgiften

icke uppenbarligen står i strid med verkliga förhållandet eller direkt

motbevisas.

Det förhållandet, att nu gällande lag medgiver domstolarna rätt att efter

fri prövning av alla omständigheter meddela omyndighetsförklaring, har nog

också mången gång underlättat underhandsuppgörelser, som resulterat i att

personer, vilka behövt förmyndarvård, föredragit att själva under åberopande

av försvagade kropps- eller själskrafter, oerfarenhet eller annan mera allmänt

hållen grund begära sig under förmyndare framför att utsätta sig för en rätte- .

gång, där ömtåliga och familjelivets helgd störande moment kunna väntas bliva

framdragna. Att detta medfört stort gagn lärer vara otvivelaktigt. Och det må

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

kap. befaras, att benägenheten för dylika uppgörelser skulle väsentligt minskas,

om det föreliggande förslaget med dess begränsningar bleve lag.

I övrigt kan det, även då det gäller att få någon tvångsvis förklarad omyndig,

vara synnerligen motbjudande att nödgas framlägga den verkliga orsaken,

där oförmågan på annat sätt konstateras.

Det bör i detta sammanhang bemärkas, att behovet att få erforderligt skydd

för den, som på grund av sjukdom icke är förmögen att vårda sig och sin

egendom, icke tillgodoses genom bestämmelserna i förslagets It kap. 3 §

om god man, enär dylik god man kan förordnas utan den sjukes samtycke

allenast om sjukdomen medför hinder mot samtyckes inhämtande.

Ävenså bör uppmärksammas, att det i 4. använda ordet »önskar» bör utbytas

mot annat uttryck till undvikande av den ej avsedda tolkningen, att

stadgandet äger tillämplighet allenast i det fall, att initiativ i ärendet tages

av den, vars omyndighetsförklaring ifrågasättes.

Jag hemställer således, att förevarande paragraf måtte omarbetas i den

riktning, att den, som fyllt tjuguett år, skall av rätten förklaras omyndig, om

han i följd av någon av de i 1.—3. upptagna grunder eller av annan orsak

är ur stånd att vårda sig eller sin egendom eller om han på grund av något

av de i 1.—4. upptagna skäl eller av annan uppgiven orsak behöver bistånd

i vården av sina angelägenheter och av sådan anledning själv söker att bliva

förklarad omyndig eller biträder annans ansökan härom.

Sundberg:

Med huvudsakligt instämmande i vad justitierådet Köersner anfört och då

antagas må, att förevarande paragraf under 1.—4. inrymmer en uttömmande

uppräkning av tänkbara orsaker till en persons oförmåga att vårda sina angelägenheter,

hemställer jag om sådan ändring av paragrafen, att jämväl uti

de i 4. uppräknade fallen styrkt oförmåga skall utgöra anledning till omyndighetsförklaring

samt att, då ansökan om omyndighetsförklaring grundas på

någon av de i paragrafen angivna omständigheter, men den åberopade omyndighetsgrunden

ej visas föreligga i sådan grad, att den ovillkorligen bör föranleda

omyndighetsförklaring, ansökningen ändock må bifallas, därest den

gjorts av den, som avses med densamma, eller han därtill lämnat medgivande.

Thulin:

Mot förslagets ståndpunkt, att de fall, då en person tvångsvis må kunna

sättas under förmynderskap, skola fullständigt angivas i lagen, synes ej vara

något att erinra, men det kan ifrågasättas, om icke den i 1.—3. gjorda uppräkningen

borde utvidgas genom upptagande av åtminstone vissa utav de i

4. avsedda fall. Då fråga däremot uppstår om en persons ställande under

. förmynderskap allenast på grund därav att han behöver annans bistånd i vården

av sina angelägenheter och vederbörande själv begär eller samtycker till

åtgärden, synes en större frihet böra tillkomma rätten sålunda, att omyndig
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

75

hetsförklaring må meddelas även där behovet av bistånd föranledes av annan

omständighet än någon av de i 4. angivna. I enlighet härmed torde paragrafen

böra omformuleras.

Stenberg:

I de fall, då omyndighetsförklaring är medgiven allenast under förutsättning,

att vederbörande själv begär eller samtycker till åtgärden, synes det

icke vara erforderligt att göra möjligheten att få dylik förklaring till stånd

beroende av att det behov, som för ifrågavarande person uppkommit att erhålla

annans bistånd i vården om sina angelägenheter, har sin grund i sjukdom,

försvagat hälsotillstånd, lyte eller oerfarenhet; utan olägenhet lärer,

genom tillägg av orden »eller eljest», stadgandet kunna i detta hänseende

erhålla allmän tillämplighet. Med sådan avfattning bleve ock klart -— vad

enligt motiven är avsett men icke med önskvärd tydlighet framgår av lagtexten

— att paragrafens ifrågavarande stadgande under 4. kan komma till

användning i alla de fall, då beträffande en person väl föreligger en omyndighetsgrund

av beskaffenhet, som angives under 1., 2. eller 3., men icke i

så utpräglad grad, att man utan eller mot hans egen vilja kan skrida till

omyndighetsförklaring.

För tydligare utmärkande av vad som åsyftas torde i stadgandet under 4.

förutsättningen om vederbörandes egen medverkan till en omyndighetsförklaring

böra uttryckas så, att han själv begär eller samtycker till åtgärden.

Sundberg och Thulin:

På sätt vid 2 kap. 3 § kommer att närmare utvecklas, synes det önskvärt,

att gränsen mellan vårdnad om och förmynderskap för den, som ej uppnått

myndig ålder, upprätthålles. I enlighet härmed torde beträffande omyndighetsförklaring

förmynderskapsbegreppet böra begränsas till skötseln av vederbörandes

ekonomiska angelägenheter. Något behov av vårdnad i den betydelse

detta begrepp har i fråga om barn föreligger därvid icke. Den omvårdnad

en sinnessjuk eller sinnesslö behöver och den tillsyn, som till hans förbättrande

bör ägnas åt en alkoholist, lämnas enligt särskilda, för ändamålet

utfärdade författningar och utan hans ställande under förmynderskap. Det

bör alltså vara uteslutet, att någon skulle kunna, på sätt förevarande paragraf

under 1. och 3. innehåller, förklaras omyndig allenast på den grund,

att han är ur stånd att vårda sig själv; skäl till hans ställande under förmynderskap

må icke sökas annat än i oförmåga att vårda egendom, som tillhörer

eller kan tillfalla honom. Vi hemställa alltså om ändring av paragrafen

i nu angivet syfte.

Bifall härtill torde föranleda, att ur 12 kap. 8 § uteslutes den i första

styckets första punkt angivna förutsättningen av fara för den, vars försättande

i omyndighetstillstånd är i fråga.

1 kap.

s. 76 Kontrollera mot PDF

1 kap.

76 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

3 §.

Koer snor:

De erinringar, som jag gjort vid 2 §, torde ha betydelse jämväl och icke

minst i fråga om förlängning av minderårigas omyndighetstillstånd, enär dylik

förlängning emot den omyndiges önskan lärer böra komma till stånd även

i fall, då anledning förekommer, att han vid uppnådd myndighetsålder av

andra orsaker än de i 1.—3. av 2 § angivna blir ur stånd att vårda sig och

sitt gods, liksom behov av bistånd i vården av hans angelägenheter, oberoende

av grunden, bör åstadkomma bifall till minderårigs begäran om att även

efter uppnådd myndighetsålder fortfarande vara ställd under förmyndare.

Stenberg:

Då fråga är om att minderårig skall förklaras omyndig jämväl efter uppnådd

myndighetsålder, lärer det icke vara lämpligt att i något fall göra omyndighetsförklaringen

beroende av medverkan från den minderåriges sida; uppställande

av krav härå skulle ofta omintetgöra en av omständigheterna i hög

grad påkallad åtgärd till skydd för den minderårige. Härutinnan synes ändring

böra vidtagas i paragrafen.

Sundberg:

Vad i fråga om 2 § 4. anmärkts gäller i särskilt hög grad beträffande

kvarhållande av en person i omyndighetstillstånd efter det han uppnått myndig

ålder. De skäl, som kunna tala för en förlängd omyndighet, äro i regel

*

— fransett sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten

— vederbörandes efterblivenhet i utveckling, hans ännu ej stadgade

karaktär eller andra dylika omständigheter, vilka icke äro av beskaffenhet

att inrymmas bland de i 2 § 1.—3. angivna grunder. Att i många sådana

fall ett kvarhållande i omyndighetstillstånd skulle vara den åldersomyndige till

stort gagn är otvivelaktigt; och att i fråga härom tillmäta avgörande betydelse

åt hans egen önskan synes sakna fog. Synnerligen angeläget torde fördenskull,

därest min rörande 2 § gjorda hemställan ej vinner bifall, vara, att

förevarande paragraf undergår sådan ändring, att omyndighetsförklaring kan

äga rum även utan den åldersomyndiges önskan av andra grunder än som

omnämnas i 2 § 1.—3.

Vid bifall till min nyssberörda hemställan erfordras ingen ändring av förevarande

paragraf för vinnande av nu antydda syfte.

4 §.

Thulin:

Enligt mitt förmenande lärer innebörden av ifrågavarande stadgande vara,

att den, som efter 2 § 1.—3. tvångsvis förklarats omyndig, ej må, även om

det förhållande, som föranlett omyndighetsförklaringen, ej längre föreligger,

förklaras myndig, därest han fortfarande av annan i nämnda punkter angiven

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

77

grund befmnes vara ur stånd att vårda sina angelägenheter, samt att lika- l kap.

ledes den, som med sin vilja enligt 2 § 4. av viss grund förklarats omyndig,

ej må, även om denna grund ej längre föreligger, förklaras myndig, därest

han med föranledande av annan i sistnämnda punkt omförmäld omständighet

befmnes behöva annans bistånd i vården av sina angelägenheter eller fall

föreligger, som i 1.—3. sägs. Däremot torde ej hava avsetts, att den, som

tvångsvis försatts under förmynderskap enligt 1.—3., mot sin vilja skulle

kunna kvarhållas i omyndighet allenast därför, att han fortfarande anses

behöva bistånd i vården av sina angelägenheter. Då detta senare emellertid ej

torde kunna utläsas av den alltför sammandragna lagtexten, synes nödig omformulering

av denna böra ske. Även om förslagets mening skulle vara, att den,

som enligt 2 § 4. av viss grund förklarats omyndig, ej må mot sin vilja

kvarhållas i omyndighetstillstånd av annan i 4. angiven grund, kräves förtydligande

av det i förevarande paragraf intagna stadgandet.

2 kap.

1 och 2 §§.

Thulin, Stenberg och Koer snor:

Det lärer icke vara lämpligt, att ett förordnande, varigenom vårdnaden om

ett barn tillägges viss av föräldrarna, verkar ändring beträffande förmynderskapet

för barnen förr än förordnandet blivit slutgiltigt. Det skulle vålla onödigt

besvär i redovisningsavseende, om förmynderskapet omedelbart överginge

på vårdnadshavaren för att kanske inom kort till följd av förordnandets upphävande

återgå till förre innehavaren. Skulle dennes fortsatta utövande av

förmynderskapet anses medföra risk för den omyndiges ekonomi, har rätten

möjlighet att jämlikt den föreslagna 9 § i kapitlet entlediga honom.

Då emellertid avfattningen av förevarande paragrafer lämnar rum för en

annan mening än den nu utvecklade, få vi — under hänvisning tillika, vad

angår barn utom äktenskap, till vad lagrådet kommer att anföra vid förslaget till

lag angående ändring i lagen om barn utom äktenskap — hemställa om sådan

ändring av samma paragrafer, att en dylik tolkning undvikes.

3 §•

Lagrådet:

Då den i första stycket intagna hänvisningen till annan lag har avseende

allenast å de i 12 § adoptionslagen föreslagna bestämmelserna om förmynderskap

för adoptivbarn, torde hänvisningen lämpligen kunna uttryckligen gälla

nämnda lag.

Sundberg och Thulin:

Genom den åren 1915—1920 tillkomna lagstiftningen på familjerättens område

blev i fråga om person, som ej uppnått myndig ålder, begreppet vårdnad

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

kap. utformat såsom betecknande omsorgen om hans person till åtskillnad från

frågan om skötseln av hans ekonomiska angelägenheter. Uttryckliga regler

gåvos sålunda, enligt vilka, på grund av det naturliga sambandet mellan den

minderårige och hans föräldrar, dessa i förening eller en av dem skulle utöva

vårdnaden om honom, även om ingendera av dem vore skickad att handhava

skötseln av hans ekonomi, och vårdnaden endast i vissa fall skulle anförtros

åt annan än föräldrarna, varjämte bestämmelser meddelades angående vårdnadsbegreppets

omfattning.

Klart blev gränsen dock ej uppdragen mellan vårdnaden och det egentliga

förmynderskapet. Lagstiftningen lämnade nämligen i vissa hänseenden orörd

den lagens terminologi, enligt vilken ett förmynderskap innebure ej blott

skötsel av den minderåriges ekonomi utan jämväl vård om hans person.

Förmodligen ansågs den definitiva lösningen av spörsmålet i dess helhet böra

ske i sammanhang med den revision av förmynderskapslagstiftningen, vilken

då redan var påbörjad.

Det förslag till förmynderskapslagstiftning, som nu föreligger till granskning

av lagrådet, innehåller en del stadganden, som gå i riktningen av att markera

åtskillnaden mellan vårdnad och förmynderskap. Man har dock icke

ansett sig böra taga steget fullt ut till ett fullständigt särskiljande av begreppen,

utan fortfarande låtit förmynderskapet såsom sådant under vissa förhållanden

omfatta ej blott skötseln av den minderåriges ekonomi utan även

vården om hans person. Anledningen härtill torde förnämligast vara att söka

däri att, såsom i barnlagarna tyckes vara förutsatt och i förevarande förslag

till lag om förmynderskap 6 kap. 8 § andra stycket uttryckligen utsäges samt

i 12 kap. 16 § av samma förslag ytterligare framhålles, man icke velat tilllåta,

att då vårdnaden ej handhades av föräldrarna eller någon av dem, den

anförtroddes åt annan än den, som intoge en ställning, innefattande befogenhet

att ombesörja jämväl den minderåriges ekonomiska angelägenheter.

Tillräckliga skäl torde dock ej förefinnas att fasthålla vid denna regel. Väl

må det vara sant, att då vårdnaden om en minderårig måste uppdragas åt

annan än hans föräldrar, hans förmyndare i allmänhet är den, som därvid

främst bör komma i fråga. Ej sällan lära dock inträffa sådana förhållanden,

att bästa vården kan ägnas den minderårige av en hans nära anförvant eller

äldre vän, ehuruväl denne saknar förutsättningar för att förvalta den minderåriges

egendom. Och uppenbart är, hurusom det skulle kunna lända den

minderårige till stor skada, om nu ifrågavarande regel framtvingade entledigande

av en förmyndare, som på ett utmärkt sätt skötte den ekonomiska

förvaltningen men befunnes olämplig att handhava den personliga vårdnaden.

Sagda regel torde fördenskull nu böra lämnas å sido och en bestämd gräns

uppdragas mellan vårdnad och förmynderskap sålunda, att förmynderskapet

såsom sådant endast omfattar skötseln av omyndigs ekonomiska angelägenheter.

Därigenom undvikes ock oegentligheten av att hos rätten bliva inskrivna

och under överförmyndares tillsyn ställda förmynderskap, som tillkommit för

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

79

och icke hava annan uppgift än att omhänderhava en minderårigs person- 2 kap.

liga vård.

Uppdragandet av en dylik gräns innebär naturligtvis icke, att vårdnaden

om en minderårig ej må anförtros åt hans förordnade förmyndare; tvärtom

torde i de flesta fall, där vårdnaden ej handhaves av den minderåriges föräldrar

eller någon av dem, framstå såsom synnerligen önskvärt, att vårdnaden

och förmynderskapet äro förenade hos samma person. Ej heller ligger däri

något som helst hinder mot att en förmyndare ålägges skyldighet att tillse,

det hans minderårige myndling varder försedd med vårdare, och att, så länge

sådan saknas, ägna honom erforderlig omvårdnad och att sörja för omvndigförklarad

myndlings person i den mån så finnes nödigt.

Vad ovan anförts berör följande stadganden i det föreliggande förslaget till

lag om förmynderskap.

5 tcap. 4 §. Ifrågasättas kan, om icke för tillämpning av första punkten

i andra stycket i det fall, att fråga är om minderårig, vars vårdnad handhaves

av annan än förmyndaren, bör fordras, att yrkande om egendomens

omhändertagande gjorts hos förmyndaren av den, under vars vårdnad den

omyndige står, eller åtminstone att denne varder i ärendet hörd.

5 Tcap. 8 §. Frågan om tjänst eller annat arbete för åldersomyndig är en

vårdnadsfråga, vars lösning sammanhänger med stadgandena i 5 § av lagen

om barn i äktenskap. Sista punkten av nu behandlade paragrafs första stycke

bör fördenskull omredigeras sålunda, att däri intagna stadgande endast kommer

att avse den, som är omyndig förklarad. Måhända kan därvid befinnas

erforderligt att i förevarande lag intaga någon hänvisning till barnlagarna.

6 Tcap. 3 §. Innehållet i första stycket bör utbytas mot en hänvisning till

barnlagarna angående skyldighet för minderårigs förmyndare att handhava

vårdnaden, varjämte bör stadgas åläggande för sådan förmyndare att, därest

och så länge vårdare saknas, ägna myndlingen erforderlig vård.

6 Tcap. 8 §. Andra stycket torde, såsom innehållande allenast en tämligen

självfallen regel, kunna uteslutas, i sammanhang varmed ock andra stycket

i 5 § av förslaget till lag angående införande av lagen om förmynderskap

bör utgå. Anses emellertid sagda regel böra uttryckligen uttalas och innehållet

i förstnämnda styckes första punkt icke, såsom synes ligga närmast

till hands, överflyttas till lagen om barn i äktenskap, bör avfattningen av

samma punkt omformuleras till föreskrift för rätten att, där minderårig har

flera förmyndare, utse en av dem att ombesörja den vård om den minderåriges

person, som ankommer på förmyndare. Med dylik ändring av sagda

punkt kan angivna stadgande i promulgationslagen kvarstå oförändrat.

12 Tcap. 16 §. Med vårdnadsregler av det innehåll nu ifrågasatts lärer

icke kunna förekomma, att minderårigs förmyndare entledigas allenast på den

grund, att vårdnaden icke vidare må anförtros honom. I dylikt fall måste

dock givetvis vårdnaden fråntagas honom och uppdragas åt annan person.

Särskilt stadgande härom torde näppeligen vara erforderligt. Anses emeller
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. May.ts Proposition Nr 53.

2 kap. tid önskligt, att uttrycklig bestämmelse gives i fråga om rätt att göra ansökan

om entledigande i nämnda hänseende, torde denna bestämmelse hava sin

rätta plats i lagen om barn i äktenskap. Sista punkten i första stycket av

förevarande paragraf bör alltså därur utgå.

12 leap. 24 §. Då framställning av barnavårdsnämnd endast lärer kunna

ske i frågor, som röra vårdnaden om minderårig, men beslut i dylika frågor

ej må meddelas enligt förevarande föreslagna lag, torde orden »eller barnavårdsnämnd»

böra uteslutas.

Såsom förut antytts, äro de förslag till ändringar i barnlagarna, vilka

framlagts i sammanhang med förslaget till lag om förmynderskap, icke till

fyllest för tillgodoseende av kravet på bestämmande av tydlig åtskillnad mellan

vårdnad och förmynderskap. Ytterligare ändringar betingas av sådana i

barnlagarna förekommande stadganden, enligt vilka för fullgörande av en

vårdnadsfunktion skall förordnas förmyndare, även om den minderårige saknar

egendom att förvalta och ej heller eljest hans rätt i ekonomiskt hänseende

behöver omhändertagas. Vidare bör i avfattningen av stadganden,

genom vilka vissa funktioner, som äro att hänföra till vårdnaden, ålagts en

förmyndare såsom sådan, ske någon jämkning till förtydligande därav att

dessa funktioner icke åligga förmyndaren i annat fall än att han omhänderhar

även vårdnaden om den minderårige.

Ur nu angivna synpunkter äro följande stadganden i barnlagarna att beakta.

Bestämmelserna i 8 § sista punkten och 11 § i lagen om barn i äktenskap

avse icke allenast det fall, att för den minderårige redan finnes förordnad

förmyndare, å vilken vårdnaden kan överflyttas, utan innebära jämväl skyldighet

för rätten att förordna förmyndare i ändamål att övertaga vårdnaden.

Detta framgår såväl av den motivering, vilken ligger till grund för stadgandena,

som även därav att eljest regler skulle saknas för det fall, att den

förut tillsatte förmyndaren av en eller annan anledning icke kan handhava

vårdnaden. Jämkning i dessa bestämmelser torde böra ske sålunda, att vårdnaden

skall uppdragas åt förmyndare, om särskild sådan är förordnad, eller

annan därför skickad person. Motsvarande ändring bör även vidtagas i tredje

stycket av det remitterade förslaget angående ändring i lagen om barn utom

äktenskap. Till undvikande av tvetydighet torde ock lämpligen någon jämkning

i nu angivet syfte böra vidtagas beträffande andra stycket av 20 § i

lagen om adoption.

Samtycke, varom förmäles i första stycket sista punkten av sistnämnda

lags 6 §, bör inhämtas icke från förmyndaren såsom sådan, utan från den,

som omhänderhar vårdnaden. Genom ändring härutinnan skulle ock stadgandena

i 9 § första stycket sista punkten och 28 § första punkten av samma

lag få sin naturliga innebörd.

I andra punkten av sistnämnda paragraf bör den för godmansförordnande

angivna förutsättningen att ej annan än adoptanten är förmyndare utbytas

mot att adoptanten har vårdnaden om det omyndiga adoptivbarnet; och den

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

regel, som för sådant fall gives, bör innehålla, att barnets rätt i ärendet skall 2 kap.

bevakas av dess förmyndare, där ej rätten finner skäl att därtill förordna

annan person såsom god man. Förbehåll i sist angivet hänseende torde ock

måhända böra intagas i 2 § första stycket och 5 § av lagen om äktenskaplig

börd samt i 10 § av lagen om barn i äktenskap.

Vad i 1 och 20 §§ av lagen om barn utom äktenskap säges om förmyndare

bör i stället göras gällande beträffande den, som utövar vårdnaden om

barnet.

Stadgandena i 7 § och 19 § andra punkten av lagen om adoption torde

kunna lämnas orubbade.

Någon ändring synes ej heller vara erforderlig beträffande stadgandena i

13 § av lagen om barn utom äktenskap. Då nämligen barnavårdsmannen

har att ombesörja vidtagande av åtgärder, som ingå i vårdnaden om barnet,

måste — om ock ej fullt i överensstämmelse med stadgandenas motivering —

antagas, att förmyndare och förmynderskap, varom här talas, allenast avse

skötseln av barnets ekonomiska angelägenheter. Likaledes erfordras ej ändring

av stadgandet i 25 § av samma lag därom att envar, som äger att

för barnet föra talan, skall erhålla tillfälle att yttra sig i målet, enär det

synes vara fullt i sin ordning att låta detta gälla såväl förmyndaren som

vårdaren.

Däremot torde måhända befinnas nödigt, att barnlagarna kompletteras med

föreskrifter angående entledigande av vårdare.

Stadgandet i sista punkten av 2 kap. 2 § giftermålsbalken torde ock behöva

undergå ändring, betingad därav att vårdaren, och icke förmyndaren, i

här förutsatta fall skall träda i föräldrarnas ställe.

4 §.

Lagrådet:

I motiven till 1 § ävensom till förevarande paragraf göres gällande, att

om fader på grund av egen omyndighet varit utesluten från förmynderskapet

för sitt barn, han otvivelaktigt inträder i förmyndares ställning i och med

att hindret bortfaller. Detta lärer emellertid bliva förhållandet endast för den

händelse förmynderskapet automatiskt övergått å modern såsom legal för

myndare. Finnes däremot särskilt förordnad förmyndare, medför den omständigheten,

att fadern blir myndig och således ojävig, icke i och för sig

någon ändring i förmynderskapet.

5 §•

Stenberg:

Liksom i den nyligen utfärdade, danska lagen torde i svensk rätt höra

föreskrivas, att när förmyndare skall förordnas, därtill endast må utses vederhäftig

person. På sätt i de danska motiven framhålles, behöver man i denna

fordran icke inlägga krav på att förmyndaren äger förmögenhet; det innebär

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 40 höft. (Nr 53.) 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kun yl. Maj :ts Proposition Nr 53.

2 kap. allenast, att han har en ordnad ekonomi, så att anledning icke förekommer,

att hans ekonomiska förhållanden skola inleda honom i frestelse att missbruka

sin ställning som förmyndare. Härmed överensstämmer ock vad i 9 §

av förevarande kapitel säges angående entledigande av förmyndare på grund

av iråkat ekonomiskt obestånd.

Vid bifall till vad nu föreslagits torde motsvarande föreskrift höra intagas

i II kap. 5 §.

8 §•

Lagrådet:

Enligt förslaget skall, frånsett föräldrar, envar kunna undandraga sig förmynderskap,

då vårdnaden om den omyndige tillkommer annan än förmyndaren.

Givetvis föreligger, på sätt i motiven erinras, fara för personliga slitningar

mellan den, som utövar vårdnaden, och förmyndaren. Envar av dem

har dock sina skilda plikter; och då dessutom, därest ifrågavarande skäl till

ursäkt från förmynderskap bibehålies, svårighet ej sällan lärer kunna uppstå,

att erhålla förmyndare, hemställes, att i första stycket (». orden »eller vårdnaden

om den omyndige skall tillkomma annan» få utgå.

Att i förevarande paragraf förmynderskap för flera minderåriga syskon

räknas såsom ett förmynderskap bör måhända för undvikande av missförstånd

anges i lagtexten, på sätt som å andra ställen i förslaget bestämmelser

i enahanda syfte upptagits.

9 §.

Lagrådet:

Någon omformulering av denna paragraf torde företagas, så att av densamma

tydligt framgår, att ej varje försummelse vid utövandet av förmynderskap

skall medföra entledigande. Såsom i motiven framhålles, bör det

vara möjligt att bibehålla förmyndaren vid befattningen, om försummelsen är

obetydlig eller förhållandena i övrigt tala för att han ej entledigas; domstolen

må i sådant fall, liksom då fråga är om t. ex. ekonomiskt obestånd, äga

frihet att pröva, huruvida vad som inträffat gör förmyndaren olämplig att

vidare innehava förmyndarskapet.

3 kap.

^ §•

Lagrådet:

I motiven framhålles såsom mindre lämplig en sådan anordning av förmynderskapsdistrikten,

att en överförmyndare skulle komma att lyda under flera

domstolar. Det torde fördenskull vara med förslaget avsett, att till överförmyndare

icke må utses person, som redan förut är överförmyndare inom

annan domstols jurisdiktionsområde. Uttryckligt stadgande härom synes böra

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj.ts Proposition Nr 53- 83

intagas i sammanhang med stadgandét i ''sista stycket av förevarande paragraf,

så: mycket hellre soiö eljest den oriktiga tillämpningen av paragrafen ligger

nära till hands, att en överförmyndare, som jämlikt lag eller med vederbörligt

tillstånd bor utom det jurisdiktionsområde hans distrikt tillhör, varder förordnad

till överförmyndare jämväl inom det distrikt, där han sålunda har sin

bostad.

8 §•

Lagrådet:

Andra stycket torde vara så ätt förstå, att överförmyndare icke må mot

sin vilja entledigas utan att det visat sig, att han icke fyller de krav, som

skäligen kunna ställas på honom. Till undvikande av annan tolkning synes

denna styckets innebörd böra genom erforderligt tillägg förtydligas. Genom

ett dylikt tillägg skulle ock klargöras, att rätt till klagan mot beslutet är

medgiven.

4 §•

Thulin och Stenberg:

Då i första stycket talas om var överförmyndare skall hava sitt hemvist,

avses därmed att lämna föreskrifter angående den ort, där han skall vara

boende. Då det emellertid icke är uteslutet, att uttrycket hemvist oriktigt uppfattas

såsom syftande å mantalsskrivningsorten, hemställes, att beteckningen

bostad i stället må komma till användning.

Lagrådet:

De i andra stycket upptagna bestämmelserna om obehörighet all utöva

befattning såsom överförmyndare torde kunna undvaras. Att rätten skulle till

överförmyndare förordna någon, som befinner sig i sådan ställning, som här

angives, är säkerligen uteslutet; och därest en redan förordnad överförmyndare

skulle komma i dylik ställning, kan rätten begagna sig av den befogenhet

att entlediga honom, som enligt 3 § av förevarande kapitel tillkommer rätten.

5 .§.

Sundberg, Thulin och Stenberg:

Förslaget innehåller ingå särskilda bestämmelser angående tillsynen över

förmynderskap, som överförmyndaren själv innebar. Med avseende å dessa är

enligt förslagets motivering avsett, ätt tillsynen skall utövas av överförmyndarens

ersättare. Då detta i regel torde vara mindre lämpligt med hänsyn

till den ställning överförmyndare och hans ersättare eljest intaga till varandra

och det icke lärer gå för sig att förbjuda en överförmyndare att innehava

förmynderskap inom sitt distrikt, vilja vi i förevarande avseende förorda eu

sådan anordning, att där överförmyndare själv innehar förmynderskap,

söm skulle stå under hans kontroll, det ankommer på rätten att förordna,

hurö med tillsyn därå skall förhållas. Enahanda stadgande torde böra gälla

i fråga om förmynderskap, som innehävCs av överförmyndarens ersättare.

3 kap.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

3 kap. Klart torde vara, att, huru än tillsynen anordnas, vederbörliga anteckningar

om överförmyndarens och ersättarens förmynderskap skola göras i de av

överförmyndaren förda böcker. Avgivna förmyndarräkningar och andra handlingar

böra däremot stanna i dens förvar, som underkastat dem granskning

eller annan handläggning.

6 §.

Lagrådet:

Det torde knappast vara nödigt att i lag föreskriva, vilka böcker överförmyndaren

vid utövande av sin verksamhet skall föra, åtminstone för såvitt

det gäller annan skyldighet än att föra bok eller annan förteckning angående

förmynderskapen. Ändring härutinnan av förevarande paragraf medför behov.

av jämkning jämväl i avfattningen av 10 § i detta kapitel och 11 kap. 6 §.

7 §•

Koersner:

Den i . lagberedningens betänkande uttalade uppfattningen, att det besvär,

som förorsakas överförmyndaren, är så mycket mera betydande, när fråga

är om de .större förmögenheterna, att det med avseende å dem motiverar

ersättningens bestämmande efter en högre beräkningsgrund än då det rör

sig om mindre förmögenheter, kan jag icke dela. Enligt min mening föreligger

icke anledning att av ifrågavarande orsak låta arvodet utgå efter en högre

procentsats beträffande de större förmögenheterna; ökningen i arbetet i fråga

om dessa täckes val av den höjning i arvodet, som vinnes genom procentens

beräkning på högre avkastningssumma, Däremot kan med skäl göras gällande,;

att, med frånseende möjligen av de största förmögenheterna, ett arvode av,

en procent i allmänhet är synnerligen lågt och att därför en förhöjning till

två procent icke vore i och för sig oskälig. Emellertid håller jag före, att då

det avsedda anslaget av allmänna medel för de minsta förmynderskapen

kommer att bereda överförmyndaren en viss fast inkomst och dessutom

antalet av de förmynderskap, som skola tillkomma varje överförmyndare, blir

så pass avsevärt, att sammanlagt i regel vinnes en jämn och icke obetydlig

inkomst, någon avgörande svårighet att erhålla dugliga överförmyndare icke

skall yppa sig, även om man behåller den lägre arvodesprocenten. En särskild

anledning härtill föreligger ock däri, att höjning av denna procent komme att

alldeles förrycka proportionen mellan överförmyndarens och förmyndarens

arvoden. Skulle det föreliggande förslaget i fråga om en ovillkorlig skyldighet

för förmyndaren att vidkännas avdrag å sitt arvode för kostnaderna för deposition

hos bank av myndlingens värdehandlingar bliva upphöjt till lag, skulle

för det dock endast undantagsvis förekommande fallet, att samtliga deponerade,

värdehandlingar giva avkastning, uppgående till fem procent av deras kapitalvärde,

två procent av avkastningen utbetalas till vederbörande bank och därefter

återstå högst tre procent såsom förmyndararvode — kanske till fördel-,

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:in Proposition Nr 53.

ning mellan flera förmyndare — och förmyndaren vara skyldig åtnöjas därmed,

om rätten ej annorledes beslutar. Förmyndaren, som dock är den.

vilken har ansvaret för och utövar förvaltningen, skulle således få endast

en halv gång större arvode än kontrollorganet. Ännu ofördelaktigare för förmyndaren

ställer sig jämförelsen, om från det normala förmyndararvodet,

fem procent på avkastningen, såsom i 8 kap. 18 § förutsättes, avdrag för

avgift till depositionsanstalten skall ske även för värdehandlingar, som icke

lämna någon avkastning. Medan överförmyndarens arvode i sådan händelse

alltid utgår med en å två procent på egendomens avkastning, oavsett i vad

mån deponerade värdehandlingar däri ingå, erhåller förmyndaren arvode

endast om något återstår av fem procent på avkastningen, sedan därifrån

avgått 1 krona per 1,000 kronor av deponerade värdehandlingars kapitalvärde,

dessa handlingar må nu lämna avkastning eller icke.

På grund härav och då det är svårt att bilda sig någon säker uppfattning,

i vilken grad överförmyndarnas medverkan kommer att tagas i anspråk utöver

den kontinuerliga granskningen av årsräkningarna, synes man kunna, åtminstone

för närvarande, begränsa överförmyndarnas arvode till en procent av

de omyndigas årsinkomster. De omyndigas tillgångar komma i alla händelser

att belastas med en sammanlagd utgift av sex procent på inkomsterna.

För vissa fall synes emellertid rätten böra tilläggas befogenhet att tillerkänna

skäligt arvode efter annan grund än den här angivna. Om vad vid

7 kap. 9 § kommer att föreslås i fråga om överförmyndarens kontroll angående

oskiftade dödsbon, för vilka någon överenskommelse om sammanlevnad

i bo oskifto icke föreligger, vinner avseende, skulle det för vissa fall

vara oegentligt, om icke överförmyndaren tillerkändes ersättning, ehuru någon

ursuppgift ej avgivits. Även då för visst år ingen nettoavkastning av den

omyndiges tillgångar erhållits, men överförmyndarens medverkan i vidsträcktare

omfattning påkallats, kan det befinnas skäligt, att någon ersättning av

kapitalet tilldelas honom. Detsamma gäller, dä myndlingen tilldelats äganderätten

till visst kapital genom gåva eller testamente med föreskrift, att hela avkastningen

utan avdrag för förvaltningskostnader under viss tid skall tillfalla

annan. I dylika fall synes det vara oskäligt att pålägga överförmyndare en

ej sällan rätt omfattande kontrollskyldighet utan att någon ersättning får utgå.

Jag hemställer därför, att i nu förevarande paragraf måtte inflyta ett tillägg

av innehåll, att där arvode enligt i paragrafen angivna grunder icke skulle

utgå eller komme att utgå med otillräckligt belopp, rätten skall äga att på

framställning av överförmyndaren tillerkänna honom skäligt arvode att utgå

av myndlingens medel.

Att den omyndigs årsinkomst, efter vilken arvode skall beräknas, är den

behållna årsinkomsten — således bruttoinkomsten efter avdrag av skuldräntor

och förvaltningskostnader — torde böra, till undvikande av missuppfattning,

tydligt angivas i lagtexten.

3 kap.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 53.

kap. Stenberg:

När den omyndiges årsinkomst överstiger 1,000 kronor, skall för döt överskjutande

beloppet överförmyndarens arvode enligt förslaget höjas från en till

två procent. Denna fördubbling av arvodet torde, då det gäller myndlingar

med de största årsinkomsterna, leda (ill arvoden, som icke stå i rimligt förhållande

till det besvär, förmynderskapen orsaka överförmyndaren. Utan risk

för svårighet att erhålla lämpliga innehavare av befattningarna synes begränsning

kunna göras dels genom det högre procenttalets minskande från

två till en och eu halv och dels genom fastställande av 1,000 kronor såsom

det högsta arvode, som må utgå för något förmynderskap. Med tillämpning

av den sålunda modifierade regeln skulle maxirniarvodet komma att beräknas

för myndlingar, vilkas årsinkomst belöper sig till 67,000 kronor eller mera.

Genom den av mig föreslagna minskningen av överförmyndarens arvode skulle

även vinnas en rimligare relation mellan detta arvode och vad enligt förslaget

skulle tillgodokomma förmyndarna i behållet arvode.

Lika med justitierådet Köersner anser jag, att i lagtexten bör angivas, att

det är den behållna årsinkomsten, som skall ligga till grund för arvodesberäkningen.

Sundberg och Thulin:

Att låta överförmyndares — likasom även i viss män förmyndares —

arvode utgå efter visst förhållande till de omyndigas behållna årsinkomster

är föga tillfredsställande, då detta givetvis kommer att leda till att storleken

av arvodet blir mycket växlande i förhållande till värdet av det därmed

betalda arbetet. Olägenheten därav ökas, därest, såsom förslaget innehåller,

arvodet för överförmyndare procentuellt höjes i fråga om förmögenheter med

en årlig avkastning av mera än 1,000 kronor. Då emellertid ifrågavarande

sätt att bestämma arvodet bär sin historiska förklaring och stål’ i överensstämmelse

med vad för närvarande galler; tprde måhända förslaget härutinnan

kunna principiellt godkännas. Dock synes vid tillämpning av den principiella

regeln nödigt att för envar överförmyndare tillse ej blott, såsom i förslaget

skett, att lian får tillräcklig ersättning för sitt arbete utan ock att det till honom

utgående arvodet ej må stiga till en oskälig: höjd samt att, på sätt justitie:

rådet Köersner närmare utvecklat, detsamma kommer att stå i rättvis pror

portion till det arvode förmyndaren äger tillgodonjuta.

Givet är, att de båda sistnämnda'' önskemålen bäst tillgodoses, om den

ifrågasatta procentuella förhöjningen beträffande större förmögenheter bortfaller.

Frågan blir. fördenskull,, om även utan denna förhöjning tillräckligt

arvode beredes överförmyndaren. Enligt vårt förmenande: lärer i regel, annat

ej vara att befara, därest saken ordnas .så,'' att överförmyndaren,'' vars-befatb

ning ju väsentligen måste vara att betrakta såsom, ett förtroendeappdragi

erhåller en krona för värjo inskrivet förmynderskap med behållen årsinkomst

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunc/l. Maj:ts Proposition Nr Öl!. <■>?

av högst 100 kronor samt ett för hundra av behållna årsinkomsten vid övriga

förmynderskap.

Emellertid ligger enligt vår åsikt ingen obillighet däri, att de större förmögenheterna

få vidkännas en procentuellt större bidragsskyldighet i förevarande

hänseende än som anses kunna åläggas förmynderskap i allmänhet

och att vad sålunda utgår av de större förmögenheterna utöver vad på dem

belöper i arvode till överförmyndaren tjänar till lättnad för det allmänna i

dess utgifter för bidrag till sagda arvode.

På grund av vad sålunda anförts föreslå vi, att nu ifrågavarande paragraf

i förslaget utbytes mot stadgande!! av det huvudsakliga innehåll: att till beredande

av arvode åt överförmyndare skola av behållna årsinkomsten vid ett

vart förmynderskap, varöver han har tillsyn och vars årsinkomst överstiger

100 kronor, utgå de belopp, som angivas i första punkten av första stycket:

att härvid inkomsten skall beräknas på sätt i andra punkten av samma stycke

sägs; att arvodesbeloppen skola inbetalas såsom i sista punkten av stycket

angives med den rätt för förmyndare, som där stadgas; att överförmyndaren

av de inbetalade beloppen äger tillgodogöra sig ersättning med en krona för

värjo förmynderskap, där årsinkomsten uppgår till högst 100 kronor, och ett

för hundra av årsinkomsterna vid övriga förmynderskap; samt att där de influtna

medlen ej härtill föreslå, bristen skall fyllas genom bidrag från det allmännas

sida, varemot eventuellt uppstående överskott skall av överförmyndaren

redovisas att ingå till en fond, bildad för utgivande av nyssnämnda bidrag.

Huruvida eu på detta sätt bildad fond bliver av tillräcklig storlek för att

bidraget skall kunna i dess helhet utgå från fonden är naturligtvis svårt

att på förhand bedöma; eventuellt låter måhända tänka sig, att därest man

ej vågar beräkna, att fonden skall uppnå nämnda storlek, någon jämkning

tiger ruin i förslagets bestämmelser angående befrielse för vissa förmynderskap

från skyldigheten att utgiva arvode till överförmyndaren och angåendegränsen

för den procentuellt högre bidragsskyldigheten.

I särskilda fall kan, på sätt justitierådet Köersner framhållit, befinnas lämpligt,

att rätten äger bestämma arvode åt överförmyndare efter skälig grund.

Regeringsrådet Thulin tilläde, att lian ansåge den ytterligare begränsning i

överförmyndarens arvode böra göras, att detta arvode icke i något fall finge

för ett förmynderskap uppgå till mera än 1,000 kronor.

Thulin:

Med tillämpning av förevarande paragraf skall arvodet utgå efter årsinkomsten,

varmed avses nettoinkomsten under året, d. v. s. intäkter med frånräknande

av skuldräntor och förvaltningskostnader. I regel skall enligt motiven

inkomstens beräkning ske efter samma grunder som vid skattedeklaration,

allenast med det undantag att i årsinkomsten ej skall inräknas belopp, vilket

vid omsättnipg av kapitaltillgångar i penningar som realisationsvinst i beskattningsavseende

räknas som inkomst. Kunde den regeln fastslås, att med

3 kap.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ls Proposition Nr 53.

3 kap. nämnda undantag årsinkomsten skall beräknas efter samma grunder som vid

skattedeklarationen, hade man fått en lätt tillämplig grund för beräkningen,

men torde därmed i många fall under inkomsten komma att hänföras belopp,

vilka till sin innebörd rätteligen äro att anse såsom kapitalökning, t. ex.

vissa beskattningsbara konjunkturvinster, lotterivinster o. dyl. Tveksamt kan

även vara, i vad mån arvode bör beräknas på beskattningsbara inkomster,

som ej influtit i penningar, såsom naturaförmåner, värdet av hyresfri bostad

etc. Önskligt vore, om för årsinkomstens beräkning kunde lämnas sådana

regler, att i densamma komme att inräknas allenast verkliga inkomster utan

någon som helst hänvisning till de grunder, som gälla för skattedeklaration,

samt att det även bleve bestämt, i vad mån hänsyn skall tagas till inkomster,

som ej influtit i penningar.

8 §•

Thulin och Koer snor:

Vi anse det vara synnerligen tveksamt, om kostnaderna för den i stället

för nuvarande godmansinstitutionen, som innefattar ett kommunalt förtroendeuppdrag,

föreslagna överförmyndarinstitutionen . kunna vara att hänföra till

den rättsvård städer med egen jurisdiktion äro pliktiga att bekosta. Det

stöd, man härutinnan velat hämta från fastighetsregistret, synes ej tillfyllestgörande.

I allt fall torde vara mindre lämpligt att nu införa stadgande om

en sådan skyldighet, då den tid ej kan anses avlägsen, när staten själv övertager

kostnaden för rättsvården i nämnda städer. Den ifrågasatta anordningen

innebär även en obillighet mot dessa städer i förhållande till de städer, som

ej hava egen jurisdiktion. Vi anse därför lämpligast, att även i städer med

egen jurisdiktion erforderligt bidrag till överförmyndare lämnas av staten.

Även om sådan ändring sker i förslaget, föreligger naturligtvis ej hinder

för stad att i den ordning Konungen godkänner bestrida utgifterna för överförmyndaren

mot uppbörd av hans arvode med eller utan bidrag av statsmedel.

Skall det nu föreslagna stadgandet bibehållas, måste närmare vägledning

lämnas, i vilken ordning det skall bestämmas, när bidrag till överförmyndaren

erfordras.

9 §•

Lagrådet:

Innebörden av här intagna bestämmelser är allenast, att överförmyndarna

skola i straffrättsligt hänseende beträffande såväl ansvar som skyldighet att

utgiva skadestånd likställas med de personer, som avses i 25 kap. 22 §

strafflagen. Detta syftemål synes bäst vinnas genom att bestämmelserna i fråga

utbytas mot ett stadgande av innehåll, att vad i 25 kap. strafflagen är stadgat

om statens ämbetsmän ock skall gälla om överförmyndare.

10 §.

Thulin, Stenberg och Koer snor:

I fråga om de administrativa bestämmelser, som med stöd av förevarande

paragraf skola meddelas, anse vi oss böra fästa uppmärksamheten därå att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

det är av synnerlig vikt, att överförmyndarens verksamhet icke alltför mycket

bindes genom detaljerade föreskrifter i den för honom gällande instruktionen,

samarbetet mellan överförmyndaren och förmyndarna kan endast vinna därpå

att fria former få tillämpas, i den mån icke instruktionella bestämmelser påkallas

för åstadkommande av ordning och reda.

4 kap.

2 §•

Thulin och Stenberg:

Utgångspunkt för kontrollen över förmyndarens förvaltning skall enligt förslaget

vara förmynderskapets inskrivning hos förmynderskapsdomstolen. Avpraktiska

skäl skall emellertid förmynderskapet icke under alla förhållanden

inskrivas utan endast då åtgärd från det allmännas sida kräves. Enligt 3 §

skall sålunda inskrivning alltid äga rum, då förmynderskapets anordnande har

sin grund i en omyndighetsförklaring, men förmynderskap för minderårig skall

enligt 2 § inskrivas allenast då fader, efter vilken den minderårige är arvsberättigad,

eller moder avlider, då dessförinnan egendom, som skall stå under

förmyndarens förvaltning, tillfaller den minderårige eller då någon rättens

åtgärd vidtages — eller, rättare, påfordras — i fråga, som rör förmynderskapet.

Det kan ifrågasättas, om icke inskrivning bör ske även i vissa andra

fall. Det synes vara ett viktigt intresse, att hos rätten eller domaren alltid

må kunna vinnas upplysning om vem som är förmyndare för viss omyndig,

och för detta syftes vinnande torde det vara erforderligt, att regeln om inskrivning

av förmynderskap vid fäders eller moders död fullständigas sålunda,

att hos rätten komma att inskrivas alla sådana förmynderskap för minderåriga,

som utövas av annan än fader som legal förmyndare för barn i äktenskap

eller moder såsom legal förmyndare för barn utom äktenskap. I följd

härav skulle inskrivning stundom ske, fastän rättens åtgärd endast mera indirekt

avser förmynderskapet. Hit är att hänföra det fall, då den av föräldrarna,

som innehaft förmynderskapet, uteslutes från del i vårdnaden genom

beslut, varigenom denna tillägges den andra av föräldrarna, vilken då också

på grund av stadgande i 2 kap. 1 § övertager förmynderskapet. Ett annat

fall, då den av oss föreslagna bestämmelsen medför inskrivning, som eljest

ej skulle ske, är det, då fader, som är legal förmyndare för sitt barn, blir

omyndigförklarad eller entledigad och förmynderskapet i följd härav övergår

på modern. Även om inskrivning av förmynderskapet i nu berörda fall skulle

orsaka särskilt besvär för förmyndare och myndigheter, vilket besvär kan

framstå såsom betungande, eftersom det här endast gäller förmynderskap

utan tillgångar — de övriga skola av annan anledning inskrivas —, vill det

synas, som om inskrivning i dessa fall ur allmän ordningssynpunkt icke kan

underlåtas.

.Jämväl den i motiven berörda händelsen, att en legal förmyndare påkallar

i kap.

s. 90 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

90

4 kap. överförmyndarens samtycke till någon åtgärd beträffande ett förmynderskap,

vars inskrivande ej kräves av andra orsaker, synes böra medföra, att förmynderskapet

inskrives. För att rätten eller domaren skall kunna kontrollera

överförmyndarens alla åtgärder, bör nämligen varje förmynderskap, varmed

denne tager någon befattning, inordnas under rättens kontroll. Endast härigenom

kan man ernå, att förmynderskapet i fråga, såsom väl är erforderligt,

blir upptaget såväl i den av domaren förda förmynderskapsboken som i överförmyndarens

på denna grundade förmynderskapsbok.

Bifall till vad sålunda föreslagits kräver jämkning av bestämmelsen i förevarande

paragrafs andra stycke, varjämte torde bliva nödvändigt att i administrativ

väg stadga dels skyldighet för domstol, som meddelar vårdnadsbeslut,

vilket föranleder förmynderskaps överflyttning, att, där den ej är förmynderskapsdomstol,

till denna om beslutet meddela underrättelse, dels ock skyldighet

för överförmyndare att, där åtgärd hos honom påkallas beträffande ej

inskrivet förmynderskap, därom lämna rätten meddelande för inskrivning av

förmynderskapet.

Lagrådet:

Beträffande verkställandet av förmynderskaps inskrivning hos förmynderskapsdomstolen

torde den ståndpunkt förslaget intager icke böra godkännas.

Att, såsom motiven föranleda, fingera, att inskrivning skett i och med företagande

av viss rättens åtgärd, framstår såsom ganska oegentligt. Härtill kommer,

att lagtexten icke ens omförmäler denna fiktion, utan flerstädes förutsätter

en verklig inskrivningsåtgärd. Inskrivning bör tillkomma genom särskilt

beslut, som rätten därom meddelar; och synes det vara nödvändigt, att detta

uttryckligen angives i förslaget. Då inskrivning skall ske hos viss domstol,

följer därav, att vid överflyttning av förmynderskap ny inskrivning måste ske

hos den rätt, dit överflyttning ägt rum.

6 §■

Lagrådet:

Stadgandet i förevarande paragraf har till ändamål att, där i tingslag eller

stad med rådstuvurätt finnas två eller flera överförmyndare, få bestämt vem

av dessa skall hava tillsyn över ettvart förmynderskap inom tingslaget eller

staden. Det lärer vara avsett, att vid överflyttning av förmynderskap den rätt,

som beslutar överflyttningen, icke därvid har att yttra sig i nämnda avseende,

utan att saken ankommer på den rätt, till vilken överflyttning skett.

Ett förtydligande härutinnan synes emellertid erforderligt. Och torde i samband

därmed stadgandet böra fullständigas till att gälla även i händelse tingslaget

eller staden icke indelats i förmynderskapsdistrikt, utan förmynderskapen

skola fördelas mellan överförmyndarna efter annan grund, som funnits

lämplig. Denna grund kan väl tänkas vara sådan, att det av sig självt fram
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr bil.

91

går, vilken överförmyndare skall hava tillsyn över visst förmynderskap, men

det synes det oaktat vara lämpligt, att rätten alltid vid förmvnderskapets

inskrivning fastslår förhållandet.

Stenberg:

Att rätten i här avsett fall skall till förmyndaren utfärda bevis om denna

hans egenskap synes vara en expeditionsföreskrift, som ej har sin rätta plats

i lagen; dylikt bevis är ej av annan art än en expedition i anledning av

meddelat förmyndarförordnande. Däremot kan det vara lämpligt att i lagen

intaga bestämmelse av innebörd, att i händelse förmynderskap, som för minderårig

på grund av lag innehaves av fader eller moder, icke blivit inskrivet,

fadern eller modern skall äga att få sin egenskap av förmyndare konstaterad

genom anteckning i rättens protokoll. Med en sådan bestämmelse vunnes

klarhet om tillvaron i det särskilda fallet av ett legalt förmynderskap men

bleve även utsagt, att den nu stundom tillämpade praxis att för legal förmyndare

utfärda formligt förordnande ej överensstämmer med naturen av

dylikt förmynderskap.

Ändras förevarande paragraf i enlighet härmed, böra därav föranledda

jämkningar vidtagas i första stycket av 2 § i 1875 års förordning angående

särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden samt först»

stycket 5. i 1 § av 1918 års lag om särskilda tingssammanträden för hand

läggning av vissa mål och ärenden, sådana dessa båda stadganden lyda enligt

de till lagrådet remitterade förslagen.

Sundberg och Thulin:

Självfallet måste, då domstol förordnat förmyndare, denne till bevis om

sin rätt att företräda den omyndige erhålla skriftligt besked om domstolens

beslut. Enligt gängse praxis, som torde stödja sig allenast på förordningen

angående expeditionslösen, gives detta besked sålunda, att åt förmyndaren

utskrives utdrag av förmynderskapsprotokollet i ärendet att av förmyndaren

utlösas med den omyndiges medel. Måhända expedieras vid några domstolar

särskilt förordnande i stället för protokollsuldrag.

För fader eller moder såsom legal förmyndare föreligger däremot endast

undantagsvis behov att åberopa skriftligt bevis angående förmynderskapet

utöver vad som framgår av faders eller moders prästbetyg. Den i förevarande

paragraf intagna föreskriften om utfärdande av dylikt bevis torde fördenskull

ofta kunna föranleda en onyttig utgift för den omyndige. Anses emellertid

föreskriften böra bibehållas, synes densamma icke hava sin rätta plats i förevarande

civillag utan hellre höra givas genom erforderligt tillägg till förordningen;

angående expeditionslösen,; ;

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att stadgandet får ur förslaget

utgå och att i sammanhang därmed vidtagas ändringar i vissa andra remitterade

förslag. ,

4 kaij.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

4 kap. Justitierådet Köersner förklarade sig biträda den av justitierådet Sundberg

och regeringsrådet Thulin gjorda hemställan.

Lagrådet:

Därest, med föranledande av vad inom lagrådet anförts, ändring skall vidtagas

i förordningen angående expeditionslösen, torde i sammanhang därmed

den i samma förordning förekommande rubriken »förmynderskapsbevis» lämpligen

böra uteslutas. Med denna rubrik, vilken, om än med mera utförd avfattning,

återfinnes redan i 1821 års taxa på expeditionslösen, avses bevis,

huruvida någon innehar förmynderskap. Sådana bevis skulle tjäna till upplysning,

i vad mån viss person hade om händer barnaarv och dylikt, som

enligt 17 kap. 8 § handelsbalken, enligt detta lagrums ursprungliga lydelse,

skulle i vissa fall utgå med förmånsrätt framför intecknad fordran; de antyddes

i fastställda reglementen för hypoteksföreningar genom fordran på

företeende av »bevis, huruvida låntagaren veterligen är förmyndare eller har

om händer barnaarv, uppbörd eller andra sådana medel, som kunna lända

hypoteksföreningen till förfång i dess inteckningsrätt, och, om han förmyndare

eller uppbördsman varit, huruvida han avgivit redovisning, som blivit

godkänd, eller icke inom behörig tid klandrad». Efter tillkomsten av förordningen

den 8 oktober 1861, varigenom sagda förmånsrätt borttogs, hava dylika

bevis förlorat så gott som varje betydelse och torde fördenskull numera,

där de undantagsvis skulle förekomma, lämpligen kunna inrymmas under

rubriken »bevis, annat». Att rubriken »förmynderskapsbevis» upptagits även

i nu gällande, efter 1861 års förordning tillkomna förordning angående expeditionslösen

är ägnat att föranleda missförstånd, såsom ock vid upprepade

tillfällen visat sig bliva fallet.

5 kap.

3§.

Lagrådet:

Förmyndarens rätt att häva arbetsavtal, som den omyndige ingått innan

rättens förordnande gavs, synes icke böra sträcka sig därhän, att den omfattar

avtal, slutna redan före omyndighetsförklaringen. I detta avseende torde

paragrafen behöva förtydligas.

5 §•

Sundberg och Thulin:

Omyndig bör icke äga avgöra, huruvida gåva eller testamente, som ej för

honom medför ekonomiska förpliktelser, skall mottagas eller icke, utan bestämmanderätten

härutinnan må tillkomma vårdnadshavaren eller förmyndaren.

Givetvis gäller detta även om gåvan eller testamentet förbundits med

villkor, att den omyndige må själv råda över egendomen. Har i sådant fall

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kun yl. Maj:ts Proposition Nr 53. 98

egendomen fått av den omyndige mottagas, höra beträffande befogenheten

att fråntaga den omyndige den fortsatta dispositionen av egendomen gälla

motsvarande regler som i fråga om arbetsförtjänst. Härav följer icke, att

egendomen i varje fall får definitivt omhändertagas av förmyndaren; huruvida

så kan ske, lärer bliva beroende på gåvo- eller testamentsvillkoren; i regel

torde frågan härom icke kunna lösas utan medverkan av givaren eller testatorn

eller deras rättsinnehavare. Med hänsyn härtill torde förevarande stadgande

böra inskränkas till uttalande av nämnda befogenhet att i enlighet

med reglerna i fråga om omhändertagande av arbetsförtjänst fråntaga den

omyndige dispositionen av egendomen.

Vad nu sagts gäller omyndig, som fyllt sexton år. Beträffande omyndig,

som ej uppnått denna ålder, ligger i sakens natur, att han icke kan utan

vederbörandes samtycke vare sig mottaga eller behålla egendom, som genom

gåva eller testamente tilldelats honom. Därest alltså omarbetning av stadgandet

vidtages, torde detsamma böra göras gällande allenast beträffande omyndig,

som fyllt sexton år. Därigenom vinnes ock den fördel, att hänvisningen

till 4 § blir fullt korrekt, vilket med stadgandets föreslagna lydelse ej kan

anses vara förhållandet.

Mindre lämpligt synes vara att bibehålla bestämmelsen om skyldighet att

lämna fångesmannen eller hans arvingar tillfälle att yttra sig. Sådant yttrande

saknar betydelse för tillgodoseende av myndlingens intresse och lärer ej hava

någon inverkan på frågan om gåvans eller testamentets giltighet i det fall.

att därmed förbundna villkor ej kunna upprätthållas.

Stenberg:

Då, enligt motiven, regeln att omyndig skall äga själv råda över egendom,

som genom gåva eller testamente tillfallit honom under villkor om sådan

förfoganderätt, skall, vad angår minderårig, gälla oberoende av hans ålder

vid tiden för egendomens mottagande, men hänvisningen till 4 §, där fordran

på uppnådda sexton år är i visst avseende uppställd, kan vålla missförstånd,

torde detta böra undanröjas genom någon jämkning i formuleringen.

'' '' 8 §■

Lagrådet:

Då i första punkten stadgas, att rätten för den omyndiges medkontrahent

att frånträda avtalet upphör i och med det att avtalet blivit »rätteligen» fullgjort,

avses härmed, enligt vad motiven upplysa, att avtalet fullgjorts antingen

av förmyndaren eller ock av den omyndige själv med egendom, varöver han

äger förfoga, eller med eget arbete. Däremot är icke meningen att uppställa

fordran på att fullgörandet skett i överensstämmelse med avtalets innehåll,

så att t. ex. vid ett köpeavtal anmärkning om fel i godset skall vara utesluten.

För undvikande av missförstånd härutinnan lärer någon jämkning i

paragrafens avfattning böra vidtagas.

5 kaj).

s. 94 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr -Vt.

94

Lagrådet:

Den i förslå stycket föreslagna regleringen av den omyndiges återbärings

skyldighet synes skäligen tillgodose kravet på skydd för den omyndige utan

att för honom bereda möjlighet till obehörig vinst därigenom att han utan

vederlag får behålla vad som kommit honom till nytta. Väl må härvid kunna

invändas, att ehuru i främmande rätt obehörigt riktande i stor utsträckning

utgör norm för reglering av ersättningsskyldighet, svensk rätt endast i undantagsfall

såsom rättsfaktum erkänner obehörig vinst eller riktande på annans

bekostnad. Men åt denna invändning synes ej böra tillmätas avgörande betydelse,

då det gäller riktande i den modifierade form, som nyss sagts. I

åtskilliga fall hava våra domstolar — frånsett den befattning, som de mera

undantagsvis taga med växel- och sjölagarnas föreskrifter om obehörigt infilande

*— haft att verkställa en skälighetsprövning av liknande art som den här

föreskrivna, såsom t. ex. vid frågor om undansättande av egendom för gäld,

som tillkommit genom ena makens särskilda vållande eller förgörelse, därav

den andra maken ingen nytta haft, om vederlag till make vid bodelning samt

om rättshandlings giltighet enligt 18 kap. 3 § handelsbalken, jämförd med

27 § av lagen den 11 juni 1915 om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens

område.

Sundberg:

1 den mån de i andra stycket intagna skadeståndsregler icke avse jämväl

det fall, att den omyndige i övertygelse om sin behörighet lämnat oriktiga

och vilseledande uppgifter därutinnan, lärer skadeståndsfrågan vara att

bedöma enligt gällande straffrättsliga regler. Man skulle alltså i förekommande

fall hava att tillämpa såväl stadgandena i sistnämnda kapitel som

bestämmelserna i nu behandlade del av förslaget. Uppenbarligen är detta föga

tillfredsställande; det skulle ock kunna visa sig ogörligt, i ty att en tillämpning

av stadgandet i andra punkten av 6 kap. 1 § strafflagen kan leda till

annat resultat än som kräves av ifrågavarande bestämmelser i förslaget. Jag

hemställer alltså, att andra stycket ur förslaget uteslutes, i den mån dess bestämmelser

icke anses böra kvarstå för reglerande av skadeståndsskvldighet

i fall, å vilka strafflagen icke äger tillämpning.

Stenberg och Köersner:

Att ersättning för skada genom den omyndiges straffbara förfarande skall

utgå lärer följa av 6 kap. strafflagen, och det i andra stycket av förevarande

paragraf intagna stadgandet härom är strängt taget överflödigt. Att stadga,

att full ersättning skall gäldas, synes i alla händelser icke vara riktigt, dåjämkning

kan tänkas förekomma med hänsyn till bestämmelsen i andra

punkten av (5 kap. I § strafflagen. Skall stadgandet kvarstå, bör det därför

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 95

undergå den jämkning, att ersättning skall gäldas i enlighet med vad i strafflagen

sägs.

Thulin:

Genom stadgandet i första punkten av andra stycket har, där fråga är om

brottslig gärning, skadeståndsskyldigheten för omyndig i vissa avseenden inskränkts,

men delvis även utsträckts utöver vad som skulle bliva fallet med

tillämpning av strafflagens skadeståndsregler. Det vill synas, som om näppeligen

tillräckliga skäl föreligga till dessa avvikelser. Bibehålies emellertid

stadgandet, torde det i varje fall böra omformuleras, så att därav tydligt

framgår, att strafflagens skadeståndsregler ej skola, vare sig de äro mildare

eller strängare, komma i tillämpning.

I fråga om sista punkten instämmer jag uti vad justitieråden Stenberg och

Köersner hemställt.

<> kap.

2 §.

Sundberg och Stenberg:

Hinder för förmyndaren att vid rättshandling företräda myndlingen torde

böra föreligga ej blott då medkontrahenten är förmyndaren själv eller någon,

som han företräder, utan även i fråga om rättshandling mellan myndlingen

och förmyndarens make; och hemställes förty om ändring härutinnan av första

stycket.

I enahanda hänseende synes ändring böra vidtagas av stadgandet i 1 I

kap. 2 §.

7 §•

Lagrådet:

Givetvis böra bestämmelser om sättet för säkerhetens förvaring och förvaltning

lämnas av rätten. Emellertid saknas anledning att, på sätt i förslaget

skett, härtill knyta föreskrift därom att förvaltningen skall anförtros antingen

till överförmyndaren eller till särskild god man, i synnerhet som genom eu

dylik föreskrift begreppet god man införes i förslaget beträffande en syssloman,

som icke är att hänföra till någon av de i 11 kap. av förslaget avsedda

kategorierna av gode män. Säkerheten bör kunna förvaltas även på

annat betryggande sätt, t. ex. av viss banks notariatavdelning. Lagrådet hemställer

alltså, att sista punkten av förevarande paragraf måtte utbytas mot

stadgande, att rätten skall meddela bestämmelser om säkerhetens förvaring

och förvaltning genom överförmyndaren eller i annan lämplig ordning.

Thulin och Stenberg:

Under det den säkerhet, som enligt gällande lag kan avfordras en förmyndare,

huvudsakligen avser återbetalandet av sådana myndlingens medel, för vilka

myndlingen har fordran hos förmyndaren, bar den säkerhet, varom föreva
-

5 kap.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 58.

6 kap. rande paragraf innehåller stadganden, avseende å de fordringar ä skadestånd,

som myndlingen kan erhålla hos förmyndaren i anledning av dennes befattning.

Att uttrycka säkerhetens sålunda förändrade karaktär därmed att densamma

skall till visst belopp ställas för »den omyndiges egendom» synes

mindre lyckligt, utan torde ordalag, som närmare angiva säkerhetens föremål,

böra komma till användning.

9 §.

Thulin, Stenberg och Köer snor:

Att från regeln om graden av den individuella skulden såsom norm för

samförmyndares inbördes ansvar för skada, som tillskyndats den omyndige,

stadga undantag så till vida, att om någon handlat uppsåtligen, han skall i

förhållande till annan, som allenast gjort sig skyldig till vårdslöshet, svara

för ersättningens hela belopp, torde ej vara lämpligt. Väl kan det synas

mindre tilltalande, att den, som med uppsåt tillfogat annan skada, undslippaen

del av ersättningsbeloppet därför att skuld jämväl åvilar en medförmyndare,

som exempelvis allenast brustit i tillsyn a den förres åtgöranden. Men

å andra sidan lärer det ej heller i dylikt fall kunna anses obilligt, att den

vårdslöse får vidkännas någon del av skadeståndet, och ett stadgande, som

fullständigt fritoge honom från ansvarighet, kunde helt visst bidraga till

mindre noggrannhet i den kontroll samförmyndare böra utöva gentemot varandra.

Särskilt otillfredsställande bleve undantagsbestämmelsen i det avslagberedningen

anförda fallet, att jämte uppsåt hos den ene sådan grov vårdslöshet

föreligger hos den andre, att jämväl denne med skäl kan misstänkas

för uppsåtlig gärning. Vi hemställa alltså, att berörda undantag uteslutes.

Sundberg:

Huruvida förevarande paragraf och 10 § i samma kapitel skola avse jämväl

skada, förorsakad genom brottslig gärning, är oklart. Lagberedningens

motiv giva därutinnan föga ledning, i ty att å ena sidan antydes, att genom

stadgandena i 9 § skulle regleras även frågan om gemensam ansvarighet, då

delaktighet i brott föreligger, varemot andra uttalanden synas giva vid handen,

att anspråk på skadestånd på grund av brott, vartill förmyndaren gjort

sig skyldig vid handhavandet av förmynderskapet, icke skall vara att hänföra

till skadeståndsanspråk av den art, som avses i 9 §.

Äro nämnda båda paragrafer avsedda att vinna tillämpning även å skada,

som tillskyndas den omyndige genom förmyndarens brottsliga förfarande, må

beträffande 9 § anmärkas, att innehållet i första stycket och första punkten

av andra stycket, så vitt fråga är om brottsliga gärningar, allenast utgör ett

onödigt upprepande av strafflagens regler härutinnan. Och vad angår återstående

delar av andra stycket, lärer det — vare sig strafflagen må anses

vid brott, begångna av flera personer, medgiva regressrätt brottslingarna inbördes

eller sådan regressrätt är utesluten — näppeligen vara tillrådligt att

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

97

giva stadganden om regressrätt att äga tillämplighet allenast beträffande visst 6 kap.

slags brott och för såvitt brottslingarna till målsägaren intaga ställningen av

förmyndare.

Med antydda omfattning av nämnda paragrafer blir ock fastslaget, att i fall,

som avses i första stycket av 9 §, för fordran å skadestånd på grund av

förmyndarens brottsliga förfarande, varå åtal ägt rum inom den i 17 kap.

10 § handelsbalken stadgade tid, men efter utgången av den ettåriga klandertiden,

skall åtnjutas förmånsrätt enligt sistnämnda lagrum. Riktigheten härav

torde kunna sättas i fråga.

Jag hemställer förty om den jämkning i 9 §, att från tillämpningen av

däri intagna stadganden tydligt uteslutes skada, som genom brottsligt förfarande

å förmyndares sida tillskyndas den omyndige. Sådan jämkning torde

medföra, att stadgandena bliva begränsade till att gälla allenast skada, som

uppkommer såsom följd av förmyndares vårdslöshet.

Enligt den tillämpning, som i rättspraxis givits åt gällande lag, har, när

ett förmynderskap innehafts av flera personer efter varandra, den siste av

dessa att avgiva redovisning för förmynderskapet i dess helhet, således även

beträffande tid, som förflutit, innan han själv övertog detsamma. Redovisningsskyldigheten

för sistnämnda tid må väl i regel kunna fullgöras genom

att förmyndaren avlämnar de räkningar han mottagit av sin företrädare; men

äro dessa räkningar i ett eller annat avseende ofullständiga, har han att

själv, så gott han kan, upprätta räkningar till bristens fyllande. Klander mot

förvaltningen, även så vitt den avser tid, som ligger före den siste förmyndarens,

må anställas endast mot denne; och han torde näppeligen åtnjuta befrielse

från ansvar för den förmyndarförvaltning, som föregått hans egen, i

vidare mån än så vitt han därför kan stödja sig på dom, meddelad i anledning

av klander, som han själv eller någon hans företrädare anställt mot

förutgången förvaltning.

Angivna ståndpunkt torde icke hava intagits av 1734 års lag i dess ursprungliga

lydelse, utan nu tillämpade regler i förevarande hänseende hava

så småningom utbildat sig. De hava tillkommit med hänsyn till dels, å ena

sidan, den omyndiges rätt att vid sitt myndigblivande erhålla redovisning för

hela förmynderskapet och ej vara avskuren från klander av de åtgärder, som

vidtagits under dettas tidigare skede, och dels, å andra sidan — och detta

har vid särskilda tillfällen huvudsakligen framhållits —, en förut avgången

förmyndares berättigade anspråk på att icke för befrielse från ansvar för sin

förvaltning behöva avvakta den omyndiges myndigblivande utan inom viss

kortare tid efter frånträdandet från förmynderskapet komma i åtnjutande av

dylik befrielse.

Rehöriga tillgodoseendet av dessa ömsesidiga rättigheter lärer med det sätt,

varpå förmynderskapsväsendet för närvarande är ordnat hos oss, svårligen

kunna åvägabringas annorlunda än därigenom att, med stark begränsning av

tiden för rätt till klander mot förmyndarförvaltning, den siste förmyndaren

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 40 käft. (Nr 53.) 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

6 kap. gentemot den omyndige får bära ansvaret för det hela. Ett visst fog därför

kan måhända ock anses ligga däri, att förmyndaren för sina ändamål äger

förfoga över den omyndiges penningmedel såsom vore de hans egna.

Sagda ansvar för en förmyndare kan emellertid icke sägas följa av förmynderskapets

natur. Det synes fasthellre i viss mån stridande mot att övertagande

av förmynderskap gjorts till en allmänt medborgerlig plikt, som man

icke äger undandraga sig annat än under vissa i lagen uttryckligen angivna

omständigheter. Obestridligt är också, att omförmälda ansvarsskyldighet för

en förmyndare kan i särskilda fall komma att drabba såväl oväntat och

ganska oförskyllt som obilligt hårt. Våra prejudikatsamlingar erbjuda ej så

få exempel härpå.

Vilken ställning det föreliggande förslaget intager till nämnda spörsmål är

ej fullt klart. Eftersom emellertid enligt detsamma redovisning skall genom

överförmyndarens försorg framtvingas år efter år och slutredovisning för envar

förmyndare skall genom överförmyndaren tillställas myndigbliven person

eller ny förmyndare, torde det kunna antagas, att för förmyndare icke vidare

skall ifrågakomma skyldighet att upprätta räkning för tid, som efter den

föreslagna nya lagens trädande i kraft förflutit, innan han tillträdde förmynderskapet.

Även förmyndares ersättningsskyldighet i anledning av en företrädares felaktiga

förvaltningsåtgärder eller bristande verifikationer till dennes räkenskaper

torde enligt förslaget ej vara fullt densamma som nu.

I det förstnämnda av dessa hänseenden må nämligen bemärkas, att vid

den årliga, av kompetent person verkställda granskning av avgivna räkningar,

som enligt förslaget skall äga rum, uppmärksamheten utan tvivel kommer att

bliva fäst vid så gott som alla omständigheter av beskaffenhet att giva anledning

till befogat klander mot förvaltningen. Ytterligt sällan torde sålunda

kunna komma i fråga, att förmyndaren, efter det han frånträtt förmynderskapet,

ställes till ansvar för något i hans förvaltning, som ej redan under

dennas gång uppmärksammats. Har nu överförmyndaren vid sin granskning

såsom klandervärd påpekat viss förmyndarens åtgärd eller underlåtenhet,

men, sedan närmare utredning i saken skett, funnit den påpekade omständigheten

icke vara förtjänt av att såsom anmärkning åtecknas avgiven årsräkning

eller annan handling, torde anledning till klander i denna del ej förefinnas.

Har åter överförmyndaren med föranledande av en uppmärksammad

åtgärd eller underlåtenhet gjort anmärkning, som nyss sagts, tillerkänner förslaget

under viss förutsättning förmyndaren rätt att genom provokatorisk

rättegång få denna anmärknings befogenhet omedelbart prövad. Med hänsyn

härtill och därest nyss antydda rätt utvidgas på sätt vid 10 kap. 4 §

kommer att framhållas, lärer det knappast vara tänkbart, att en förmyndare

skulle kunna göras ansvarig för en företrädares förvaltningsåtgärder i

annat än det säkerligen helt sällsynta fall, att deras felaktighet upptäckes

först efter överförmyndarens granskning.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

99

Vad åter beträffar brist i fråga om verifikationer torde, med hänsyn till 6 kap'',

det sätt varpå förslaget ordnat frågan om avgivande av redovisning, anspråk

på tillhandahållande av verifikationer icke, såsom nu är fallet, kunna gentemot

en förmyndare göras gällande i lika mån beträffande räkningar, vilka

han fått mottaga av sin företrädare, som angående dem han själv upprättat.

Hans ansvar i sådant hänseende för äldre räkenskaper må nämligen enligt

förslaget anses vara begränsat till det fall, att han genom underlåtenhet att

väcka ersättningstalan i anledning av bristande verilikationer gjort sig skyldig

till uppsåtlig gärning eller vårdslöshet vid sin egen förvaltning.

I betraktande av såväl den vid jämförelse med nuvarande förhållanden inskränkta

omfattning, i vilken förmyndare enligt förslaget får omyndigs medel

till disposition, som ock gängse praxis att icke verificera utgifter för den

omyndiges vård och underhåll, torde, med den ståndpunkt förslaget, enligt

vad ovan sagts, må anses intaga, den omyndiges rätt vara fullt tillgodosedd,

helst som därigenom en förmyndares underlåtenhet att klandra en företrädares

förvaltning blir att bedöma efter alldeles samma norm, som skall gälla

beträffande positiva åtgärder å hans sida.

Ett förtydligande av förslaget är emellertid önskligt, särskilt med hänsyn

till det föreliggande ämnets synnerliga vikt.

I detta sammanhang lämnas å sido frågor om ansvar och skadestånd på

grund av förmyndares brottsliga förfarande, vilka frågors lösning bör förläggas

utanför nu förevarande lagstiftningsområde.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag om sådan jämkning i avfattningen

av förevarande paragraf, att däri uttalas, att förmyndare för skada,

som tillkommit under en föregående förmyndares förvaltning, må göras ansvarig

endast i det fall, att han genom underlåtenhet att väcka talan mot sin

företrädare angående skadans ersättande i sin egen förvaltning förfarit på sätt

i första stycket av paragrafen sägs.

Thulin:

Det är oklart, om, i motsats till vad enligt motiven gäller 10 §, förevarande

paragraf jämväl skall avse skada förorsakad genom brottslig gärning.

Uteslutes paragrafens näst sista punkt, torde varje anledning saknas att för

förmyndares skadeersättningsskyldighet vid brottslig gärning meddela särskilda

bestämmelser. Anses emellertid sådana bestämmelser böra upptagas i paragrafen,

torde stadgandet därom böra så formuleras, att därav tydligt framgår,

att strafflagens skadeståndsregler ej skola komma i tillämpning, och bör i

samband därmed i 10 § ersättningsanspråk på grund av brottslig gärning uttryckligen

uteslutas från samma paragrafs tillämpningsområde.

10 §.

Stenberg och Koersner:

Det torde vara avsett, att bestämmelserna i 9 § skola vara tillämpliga även

i kriminella fall, något som också lärer framgå av vissa uttalanden i lag
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

6 kap. beredningens motiv till samma paragraf. I sådana fall skall däremot, enligt

motiveringen till 10 §, denna paragrafs preskriptionsstadgande ej gälla. Då

emellertid, med den omfattning som ersättning enligt 9 §, efter vad nyss

sagts, får anses äga, formuleringen av 10 § blivit sådan, att bestämmelsen

efter orden avser jämväl ersättningsanspråk på grund av brott, torde sådana

anspråk böra uttryckligen uteslutas från sistnämnda paragrafs tillämpningsområde.

Thulin:

Det synes mig vara erforderligt, att ett förtydligande av paragrafen äger

rum, så att därav klart framgår, att för ny förmyndare ersättningsskyldighet

för fel eller försummelse av föregående förmyndare inträder endast om han

vid granskningen av den sistnämndes förvaltning gjort sig skyldig åtminstone till

vårdslöshet. Detta innebär väl en obillighet mot den omyndige, som därigenom

avskäres från klander efter ettårspreskriptionens förlopp för fel eller försummelse

av avgången förmyndare, där denne ej gjort sig skyldig till brottslig

gärning, och detta desto mer, som vid bedömande av om vårdslöshet må

anses hava förelegat rätten säkerligen kommer att kräva bevisning om en

vida högre grad av vårdslöshet än som kan tålas av förmyndaren i fråga om

hans egen förvaltning. Men synes med den kontroll, som enligt förslaget införts

över förmyndarräkningar, denna obillighet icke vara av den art, att den

bör förhindra en lagstiftning, varigenom för en avgående förmyndare möjliggöres

att inom begränsad tid få ansvarsfrihet för sin förvaltning. Anses bättre

skydd härutinnan höra beredas den omyndige än förslaget medför, torde detta

ej kunna ske på annat sätt än att ettårspreskriptionen ej blir tillämplig å

förmyndare, som efterträdes av annan förmyndare.

7 kap.

1 §•

Lagrådet:

Till vården om omyndigs intressen med avseende å delägarskap i oskiftat

bo hör även att genom urarvagörelse iakttaga myndlingens rätt till befrielse

från boets gäld. Om den skyldighet, som härutinnan åligger förmyndaren,

torde erinran ej böra saknas i förslaget, helst försummelse att fullgöra skyldigheten

medför den påföljd, att förmyndaren själv blir ansvarig för den gäld,

som ej kan utgå av vad den omyndige i boet äger.

Regeringsrådet Thulin tilläde, att det kunde ifrågasättas, om icke i samband

med förevarande lagstiftning ändring borde ske i stadgandet angående

nämnda, med försummelse att göra myndlingen urarva förknippade alltför

stränga påföljd.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

3 §•

101

7 kap.

Lagrådet:

Att i lagen uttala, att överförmyndaren ej må samtycka till avtal om sammanlevnad

i oskiftat bo, med mindre han prövar avtalet lända till den omyndiges

bästa, synes överflödigt, då kravet på överförmyndarens samtycke givetvis

är uppställt för att myndlingens intresse må på ett betryggande sätt bliva

iakttaget. Då bestämmelsen därjämte genom sin kategoriska form kan föranleda,

att överförmyndaren icke tillbörligen beaktar omständigheter, som i delägarnas

samfällda intresse tala för bifall till framställningen, hemställes, att

andra punkten i första stycket måtte uteslutas.

Av enahanda skäl torde sista punkten av andra stycket i 5 § böra utgå.

8 §■

Stenberg och Koersner:

Överförmyndaren torde ej alltid hava behov av en i alla delar så specificerad

uppgift angående tillgångarna i ett bo, som en bouppteckning innehåller;

exempelvis i fråga om vad som är att hänföra till ett lösörebo

lärer väl i allmänhet ett sammandrag av bouppteckningen vara till fyllest.

För undvikande av onödig kostnad, vilken komme att drabba myndlingen,

synes till förevarande paragraf böra fogas ett stadgande, varigenom medgives,

att i de där föreskrivna bouppteckningsavskrifterna utelämnas specifikationer

av sådana tillgångar, om vilka detaljerade uppgifter finnas icke

vara erforderliga. Skulle överförmyndaren av särskild anledning sedermera

anse sig behöva avlämnad transumerad avskrift fullständigad i något hänseende,

kan han jämlikt 6 kap. 6 § anmoda förmyndaren att föranstalta

om sådan komplettering.

I enahanda syfte, som nu angivits, torde ändring böra vidtagas jämväl i

första stycket av 9 kap. 8 §.

9 §•

Sundberg, Stenberg och Koersner:

Har avtal träffats om sammanlevnad i oskiftat bo, kräves utan tvivel en

fortlöpande kontroll över förmyndarens vård av den omyndiges rätt i boet.

För detta ändamål synes också den i förevarande paragraf föreslagna anordningen

vara lämplig, under förutsättning likväl att icke alltför stora krav

ställas på årsuppgifts fullständighet, så att därav orsakas ett mot nyttan ingalunda

svarande besvär. Beträffande inkomsterna synes sålunda erforderligt

allenast att av uppgiften framgår boets behållna inkomst, d. v. s. inkomsten

efter.avdrag av förvaltningsutgifter och skuldräntor. Boets tillgångar och skulder

vid årets utgång torde ock kunna få tämligen summariskt angivas. En

årsuppgift av denna art bör i allmänhet vara tillräcklig för att bereda överförmyndaren

möjlighet att efter jämförelse med bouppteckning och föregående

årsuppgifter vinna erforderlig kännedom om ställningen för bedömande, om

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

7. kap. ingripande från överförmyndarens sida erfordras för att åvägabringa ett rättens

beslut om avtalets hävande. Skulle överförmyndaren i något fall anse närmare

underrättelse om förhållandena behövlig, kan han med stöd av bestämmelsen

i 6 kap. 6 § från förmyndaren infordra mera detaljerade upplysningar.

Även för tiden, innan avgörande träffas om arvskifte eller sammanlevnad

i oskiftat bo, kunna visserligen årsuppgifter vara av nytta med avseende å

överförmyndarens kontroll över boutredningen. Det skall dock säkerligen ofta

möta svårighet för förmyndaren att erhålla material för en tillförlitlig årsuppgift;

och ändamålet med en sådan synes kunna på lämpligare sätt vinnas

genom en föreskrift, att förmyndaren skall inom viss tid efter bouppteckningens

förrättande till överförmyndaren ingiva avskrift av instrument över

arvskifte, om sådant ägt rum, eller uppgift om anledningen till att boet fortfarande

är oskiftat. Inkommer sådan uppgift, kan därvid tills vidare få bero,

om överförmyndaren, med den kännedom han äger om förhållandena, anser

dröjsmålet ej innebära fara för åsidosättande av den omyndiges intressen. I

annat fall kan han förelägga ny tid eller vidtaga andra av omständigheterna

betingade åtgärder, därvid han naturligtvis äger rätt att infordra de upplysningar

angående boets ställning, som han finner vara nödiga. Det vill synas,

som om kontrollen över boutredningarna genom dylik anordning skulle bliva

för förmyndaren mindre besvärande men också möjligen mera effektiv än

genom den i förslaget upptagna.

Om den nu föreslagna ändringen genomföres, blir därav en följd, att arvode

åt överförmyndaren för tiden till dess avtal om sammanlevnad i oskiftat bo

träffas eller skifte sker icke kommer att utgå; för arvode förutsättes nämligen

årsuppgift. I regel är ej heller överförmyndarens arbete under denna

begränsade tid av mera avsevärd omfattning; det torde ej behöva bliva nämnvärt

större än det, som åligger honom, då det gäller att tillse, att förmyndaren

för en omyndigförklarad i tid inkommer med förteckning över ställningen.

11 § i förevarande kapitel lärer ock böra så jämkas, att förmyndarens rätt

till årsarvode inskränkes att avse det fall, att avtal om sammanlevnad i oskiftat

bo kommit till stånd.

Thulin:

Det ligger i sakens natur, att årsuppgift för oskiftat bo ej behöver hava

samma fullständighet som en årsräkning, men synas dock, särskilt då årsuppgiften

skall ligga till grund för arvodesberäkning, betänkligheter möta

mot att göra den så summarisk, som enligt förslaget skulle bliva fallet och

jämväl med vissa lindringar tillstyrkts av lagrådets övriga ledamöter. I vad

nämnda ledamöter i övrigt anfört vid förevarande paragraf anser jag mig i

huvudsak kunna instämma.

Enligt förslaget skall årsuppgift för oskiftat bo avlämnas före den 15 februari

varje år samt avse föregående kalenderår. Vad årsräkning angår, skall

den jämväl avlämnas före den 15 februari, men har ej stadgats, att den skall

opaginerad Kontrollera mot PDF

10B

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

avse kalenderår utan »föregående år», vilket torde medgiva, att där räkenskaperna

ej föras för kalenderår, räkenskapsåret, liksom för skattedeklaration,

må läggas till grund. Någon anledning, varför motsvarande regler ej skulle

vinna tillämpning å årsuppgift, synes ej föreligga. Uttrycket »föregående

kalenderår» torde därför böra utbytas mot »föregående år».

Thulin, Stenberg och Köersner:

Av enahanda skäl, som föranlett, att i 9 kap. 9 § föreslagits rätt för överförmyndaren

att, då undantagsvis längre rådrum än det i lagen stadgade

skulle krävas för avgivande av egendomsförteckning eller räkning, som i

nämnda kapitel avses, efter anmälan om hindret bevilja anstånd, synes i

förevarande paragraf böra intagas motsvarande bestämmelse i fråga om årsuppgift.

10 §.

Lagrådet:

Såsom förevarande paragraf i förslaget avfattats lärer, i motsats till vad i

lagberedningens motiv vid 8 kap. 11 § uttalas, utövning av här föreslagna

befogenhet för rätten att meddela vitesföreläggande ej kunna ifrågakomma

utan att föreskriften om erinran från överförmyndaren behörigen iakttagits

samt, då förmyndaren under den i paragrafen angivna tid uraktlåtit att ställa

sig sagda erinran till efterrättelse, anmälan om hans försummelse skett hos

rätten eller domaren. Stadgandet kan alltså befaras komma att verka såsom

ett hinder för rätten att i här omhandlade fall omedelbart ingripa mot förmyndaren.

Då detta icke är önskligt, hemställes, att paragrafen underkastas

omredigering sålunda, att berörda erinran och anmälan icke framstå såsom

ovillkorliga förutsättningar för vitesföreläggande.

Vad sålunda anförts gäller jämväl beträffande 8 kap. 11 § samt 9 kap.

10 § och 12 § andra stycket i förevarande förslag ävensom 14 § i förslaget

till lag om vård av omyndigs värdehandlingar.

Måhända skall vid eventuell omredigering befinnas lämpligast, att samtliga

fyra i förevarande förslag intagna bestämmelser sammanarbetas till ett gemensamt

stadgande, tillämpligt för varje fall, då överförmyndaren finner förmyndaren

ej fullgöra sina skyldigheter på ett tillfredsställande sätt.

11 §•

Lagrådet:

I fråga om andra stycket i förevarande paragraf hänvisas till de yttranden,

som komma att avgivas beträffande 8 kap. 18 § andra stycket.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

8 kap.

3 §•

Sundberg och Koersner:

Såväl formuleringen av första stycket som motiven därtill föranleda närmast

den tolkning av stadgandet, att detsamma utgör en föreskrift för förmyndaren

att sälja den omyndiges aktier och andra värdepapper, så snart

det är tveksamt, om de med trygghet kunna behållas. Visserligen innehåller

stadgandet förbehåll därom att försäljning lämpligen skall kunna ske, men

häri lärer näppeligen kunna inläggas annan modifikation i vad nyss sagts än

att försäljning icke får äga rum till vad pris eller villkor som helst och att

fördenskull förmyndaren i vissa fall nödtvunget måste behålla papper, som

helst borde säljas. Själva principen, att försäljning skall ske, så snart förmyndaren

icke känner sig övertygad därom att papperen med trygghet till den

omyndiges fördel kunna behållas, har icke blivit begränsad genom nämnda

förbehåll.

Denna regel synes icke böra lagfästas. Förekommande ovisshet därom

huruvida värdepapper kunna med trygghet behållas eller helst böra avyttras

innebär, att risken av förlust synes lika stor, vare sig försäljning

äger rum eller icke. Om ett värdepapper visar tendens att sjunka i värde,

är det ofta ej lätt att klargöra, huruvida detta beror på marknadens allmänna

läge, på någon mera tillfällig omständighet, vilkens verkningar bliva så småningom

undanröjda, eller slutligen på förhållanden, som leda till att papperets

värde kommer att ytterligare nedgå. Endast om sistberörda fall skäligen

kan antagas hava inträffat, synes förpliktelse för förmyndaren att sälja vara

för handen. I andra fall lärer förmyndarens åtgärd, vare sig han behåller

papperet eller försäljer detsamma till gällande kursvärde, i regel icke kunna

bliva föremål för anmärkning. Man kan vid en dylik situation icke av förmyndaren

fordra mera än att han handlar så, som hans egen framsynthet

bjuder.

Anses emellertid lagen böra genom uttrycklig föreskrift anvisa den väg,

som skall väljas i tveksamma fall, torde, i motsats till vad som må antagas

vara förslagets innebörd, föreskriften inriktas på att försäljning ej

skall äga rum: Ej sällan lärer vara fallet, att omyndig tillhöriga värdepapper

för honom och hans familj äga ett ideellt, och kanske även ekonomiskt, värde

utöver det noterade kursvärdet. Man uppmärksamme i avseende härå t. ex.

det fall, att fråga är om aktier i ett företag, inom vilket sedan lång tid tillbaka

familjen ägt aktiemajoriteten, och att denna majoritet genom försäljningen

skulle frångå familjen.

Med nu angivna principiella ståndpunkt skulle naturligtvis någon rubbning

icke ske i den förmyndaren åliggande skyldigheten att städse söka tillgodose

myndlingens trygghet i ekonomiskt hänseende. Inhämtar han sådana upplys
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

ningar, att han finner verklig positiv anledning föreligga att hellre sälja för 8 kap.

att rädda det befintliga värdet än vänta med antaglig risk, att förlust därigenom

uppkommer, skall han givetvis sälja utan att därvid låta sig påverka

av andra hänsyn än den omyndiges bästa. Det må sålunda fasthållas, att den

angivna regeln endast äger tillämpning i fall av ovisshet om vilken väg

kommer att medföra förlust.

Enligt vårt förmenande bör alltså en omformulering av ifrågavarande stadgande

ske i den riktning, att myndlingens värdepapper böra av förmyndaren

försäljas, därest omständigheterna giva vid handen, att sådant är för myndlingens

trygghet erforderligt.

Thulin:

Det synes mig tveksamt, om beträffande bibehållande eller försäljning avaktier

och andra värdepapper några bestämmelser erfordras utöver vad i 1 §

av förevarande kapitel stadgas. Varje regel därutöver kommer att innebära,

att lagen åt det ena eller andra förfaringssättet giver ett företräde, som i

förekommande fall för den omyndige kan medföra en förlust, vilken, om förmyndaren

ej varit bunden av en lagföreskrift, måhända kunnat undgås. Jag

anser därför stadgandet böra utgå. Skulle emellertid, vid det förhållande att

specialregler givits för samtliga övriga förmögenhetsobjekt, särskilda regler

anses böra givas jämväl beträffande aktier och andra värdepapper och förslaget

därvid böra intaga en mera bestämd ståndpunkt till frågan om värdepapperens

bibehållande eller försäljning, har jag ej något att erinra mot förslaget.

Lagrådet:

I motiven angives, att innebörden av sista punkten i paragrafens andra

stycke är, att fordran, som tillkommit därigenom att delägare i oskiftat bo

med överförmyndarens samtycke övertagit den omyndiges lott i boet, må förbliva

utestående, så länge förändrade förhållanden icke inträtt. Under åberopande

av vad som anförts vid 7 kap. 3 § hemställes om någon jämkning

av lagtexten för dess bringande i bättre överensstämmelse med stadgandets

sålunda angivna innebörd.

4 §.

Lagrådet:

Genom den uti riksgäldskontoret inrättade svenska statsskuldboken, för

vilken reglemente fastställts den 4 februari 1918, hava särskilda fördelar

beretts vid medels placering i svenska statsobligationer. Inskrivning i statsskuldboken

kan ske ej blott i samband med avlämnande av obligationer utan

även efter kontant inbetalning av kapitalbelopp, avseende visst statslån. Den

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 53.

8 kap. senare inskrivningsformen, vilken kommit till ganska vidsträckt användning,

torde utgöra ett placeringssätt, som vid sidan av de i förevarande paragraf

nämnda bör upptagas såsom utan överförmyndarens samtycke tillåten beträffande

förmyndarmedel.

Förmyndarens rätt att utan överförmyndarens samtycke använda de i denna

paragraf omförmälda sätten för placering av den omyndiges penningmedel

skall närmare regleras genom den administrativa författning, som Konungen

med stöd av andra stycket utfärdar. Meningen är, att däri skall bestämmas,

vilka obligationer förmyndaren äger inköpa, beskaffenheten av den inteckningssäkerhet,

varemot utlåning må äga rum, samt de räkningar, som kunna

anlitas vid insättning i bank. Att förmyndarens frihet vid placeringar av

nämnda art skall vara på detta sätt begränsad framgår ej av ordalagen i

första stycket; och däri lärer erforderlig modifikation icke vara gjord genom

hänvisningen i andra stycket till närmare, administrativa bestämmelser om

de villkor, under vilka placeringarna må ske. För undanröjande av denna

ofullständighet torde paragrafen böra omarbetas.

6 §•

Thulin:

Med anledning av vad i motiven anförts därom att förmyndaren ej skulle

hava rätt att av vårdnadshavaren fordra redovisning för användningen av

de medel han efter prövning av förhållandena överlämnar till vårdnadshavaren,

anser jag mig böra framhålla, att väl i många fall sådan redovisning ej

kan ifrågakomma, men att i andra fall förmyndaren måste hava ej endast

rätt utan även plikt att påfordra dylik redovisning såsom verifikation till vederbörande

års- eller sluträkning.

8 §•

Lagrådet:

Ur synpunkten allenast av myndlingens säkerhet vore det givetvis bäst, om

skyldighet att deponera värdehandlingar ålades förmyndaren utan hänsyn till

det belopp, vartill myndlingens tillgångar av denna art uppgå. Det lärer emellertid

icke kunna bestridas, att om den föreslagna anordningen med bankerna

såsom depositionsanstalter kommer till stånd, en begränsning av nedsättningstvånget

till värdehandlingar av viss betydenhet blir nödvändig. Denna begränsning

bör dock icke göras starkare än till följd av berörda anordning

oundgängligen kräves. Att med förslaget sätta gränsen vid ett värde av 5,000

kronor synes vara att stanna vid ett för högt belopp. Avgörande vid frågans

bedömande torde vara kostnadssynpunkten. Då de enskilda bankernas taxa

för öppna depositioner stadgar 5 kronor såsom minsta avgift för varje

deposition och det ansetts knappast kunna ifrågasättas att föreslå sänkning

av detta belopp, skulle — säges i motiven — deposition av någon eller

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj: t ti Proposition Nr 53.

107

några värdehandlingar av mindre värde än 5,000 kronor medföra alltför stor 8 kap.

kostnad. Härtill må erinras, att i betraktande av de fördelar, depositionsrörelsen

åtminstone indirekt lärer bereda de enskilda bankerna, det icke

torde vara obilligt att av dem fordra reducering av minimiavgiften till 2 eller

3 kronor. Med fastställande av en dylik minimiavgift skulle ur kostnadssynpunkt

hinder ej möta mot att bestämma den för nedsättningsskyldigheten

normerande värdegränsen till 2,000 eller 3,000 kronor. Lagrådet föranlåtes

alltså att hemställa om sådan ändring i förslaget.

Till värdehandlingar, som skola deponeras, måste även räknas i myndlingens

egen fastighet eller tomträtt intecknade skuldebrev, som innehavas av

myndlingen. Detta torde böra angivas i lagen.

Ofta lärer det finnas lämpligt att placera förmyndarmedel i svenska statsobligationer.

Utöver den trygghet, sådan placering erbjuder, finnes, på sätt

lagrådet vid 4 § erinrat, möjlighet att genom fordringens inskrivning i statsskuldboken

komma i åtnjutande av därmed förbundna förmåner. Om icke

inskrivning äger rum efter kontant inbetalning å visst statslån, blir obligationsägaren,

som vid inskrivningen skall till riksgäldskontoret avlämna obligationen,

befriad från omsorgen om dess förvarande. Å fordringen, som, då

fråga är om statsräntelån, förändrats till en i statsskuldboken för viss ägare

inskriven fordran, utbetalas räntan, efter fordringsägarens önskan, antingen

kontant i riksgäldskontoret eller genom postremissväxel, check eller postanvisning

eller genom insättning på en av fordringsägaren uppgiven bankräkning.

Om obligationen tillhör ett amorteringslån, underrättas obligationsägaren

om skedd utlottning, varefter obligationens kapitalbelopp tillhandahålles dess

ägare. Med tillämpning av reglementets § 7, som stadgar, att med riksgäldsfullmäktiges

medgivande inskrivning må ske med angivande av viss inskränkning

i ägarens dispositionsrätt, torde kunna så ordnas, att för rätten att lyfta

kapitalfordringen uppställes såsom villkor, att överförmyndarens tillstånd därtill

företes. Inskrivning i statsskuldboken kan sålunda sägas vara likställd

med obligationens överlämnande till bank i öppet förvar; den är så till vida

förmånligare för myndlingen, som någon avgift icke erlägges för inskrivningen

och, med ett oväsentligt undantag, även alla andra av riksgäldskontoret vidtagna

åtgärder äro avgiftsfria.

Av det sagda torde vara klart, att i fråga om myndlings statsobligation —

tillhörande statsräntelån eller amorteringslån — inskrivning i statsskuldboken

bör tillåtas i stället för deposition hos bank, såframt förbehåll göres om

överförmyndarens samtycke till fordringens lyftande. Fråga blir härefter,

huruvida deposition skall fordras av det certifikat, som riksgäldskontoret utfärdar

till bevis om verkställd inskrivning. Som regel gäller visserligen, att

fordringen kan genom påskrift å certifikatet överlåtas till annan man, men

med hänsyn till det vid inskrivningen gjorda förbehållet, varom anteckning

lärer komma att ske å certifikatet, torde anledning saknas att kräva deposition

av detta. Härvid är även att beakta den möjlighet, som enligt reglemen
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

tet står öppen att, om certifikatet förstörts eller förkommit, få nytt certifikat

utfärdat.

Sådan förmån i fråga om inskrivning i skuldbok, som enligt den nu lämnade

redogörelsen är förbunden med placering i statsobligationer, är numera

beredd även med avseende å obligationer, utfärdade av Sveriges allmänna

hypoteksbank. För inskrivning av obligation i hypoteksbankens skuldbok gälla

väsentligen enahanda bestämmelser som för inskrivning i statsskuldboken.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att i förevarande

paragraf måtte intagas en bestämmelse av innebörd, att beträffande certifikat

över inskrivning i statsskuldboken eller i hypoteksbankens skuldbok vad i

första stycket sägs ej skall äga tillämpning, där inskrivningen skett med angivande

å certifikatet, att inskriven obligation eller kapitalbelopp av fordran,

som med inskrivningen avses, ej må utlämnas utan överförmyndarens tillstånd.

Av en sådan bestämmelse framgår, att inskrivningen anses ersätta

bankdeposition.

Stadgandet i sista stycket av paragrafen, likasom motsvarande stadganden

i 7 kap. 9 § och i sista punkten av 10 § i förevarande kapitel, böra gälla

allenast där syskon, som hava gemensam förmyndare, äro minderåriga. Till

undvikande av missförstånd torde nämnda stadganden härutinnan behöva

förtydligas.

Koersner:

Den i. paragrafen stadgade depositionsskyldigheten gäller även utländska

värdehandlingar, ehuru enligt 2 § av den föreslagna lagen om vård av omyndigs

värdehandlingar banken i fråga om dylika handlingar allenast är ansvarig

för deras förvaring, medan alla förvaltningsåtgärder ankomma på förmyndaren.

I vissa fall kan det emellertid visa sig snart sagt omöjligt att betryggande

förvalta utländska värdehandlingar utan att desamma äro tillgängliga

i det främmande landet. Det kan därför tänkas, att för undvikande av

onödiga kostnader och omgång handlingar av detta slag med större fördel

kunna omhänderhavas av utländsk bank eller böra genom svensk diplomatisk

eller konsulär tjänsteman eller på annat betryggande sätt förvaltas å utländsk

ort eller eljest böra vara underkastade särskilda föreskrifter. Jag hemställer

därför, att i förevarande paragraf måtte införas stadgande om befogenhet för

rätten att beträffande utländska värdehandlingar, där särskilda omständigheter

därtill giva anledning, på föreskrivna villkor meddela befrielse från den

här stadgade depositionsplikten.

Jämväl beträffande omyndiga, som hava sitt hemvist utom riket, kan erfordras

befrielse från skyldighet att deponera hos svensk bank. Sådan befrielse

lärer emellertid i allmänhet kunna uppnås med stöd av föreskrifterna i 4 kap.

1 § och p kap. 1 § av den föreslagna lagen angående ändring i lagen om

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53. 109

10 §.

Lagrådet:

Den till förhindrande av obehöriga uttag av myndlings hos bank insatta

medel i förevarande paragraf föreslagna anordningen skall bringas i funktion

därigenom, att förmyndaren själv gör förbehåll, att medlen ej må uttagas

utan överförmyndarens tillstånd. Frånsett att det onekligen förefaller mindre

egentligt att sålunda ålägga förmyndaren att till skydd mot missbruk från

hans egen sida göra förbehåll till inskränkning i hans handlingsfrihet, torde

anordningens effektivitet i väsentlig mån minskas därigenom, att spärrningen

av den omyndiges medel skall bero av positiv åtgärd från förmyndarens sida.

Visserligen bör genom den tillsyn, som överförmyndaren har att utöva, kunna

förhindras, att föreskriven spärrning för längre tid underlåtes, men det är

dock betänkligt, att förmyndaren för någon tid kan, om också icke i oredlig

avsikt, sätta ifrågavarande skyddsbestämmelse ur kraft. Denna olägenhet kan

avhjälpas genom att i regel göra spärrningen automatisk och fordra förbehåll

av förmyndaren om rätt till uttag utan överförmyndarens tillstånd för att

spärrning ej skall äga rum. Sådant, till fri förfoganderätt för förmyndaren

ledande förbehåll borde då, i överensstämmelse med paragrafens föreslagna

innehåll, vara medgivet endast i de uti andra stycket upptagna fall, att fråga

är om medel, som erfordras för bestridande av utgifter för myndlingens

underhåll eller för vården av hans egendom, eller i varje fall om så små

kapitalbelopp, att de hos en eller flera banker sammanlagt icke uppgå till

mera än 1,000 kronor. Därjämte borde, utan förbehåll från förmyndarens

sida, gottskriven ränta, som innestått kortare tid än ett år, vara fri från

spärrningen.

Givetvis kan mot det system, för vilket nu redogjorts, erinras, att ej heller

detta medför full trygghet, då den befogenhet, som tillerkänts förmyndaren

att förbehålla sig fri disposition — en befogenhet, som synes nödvändig för

att bereda honom viss rörelsefrihet — öppnar möjlighet till förfaranden mot

lagens syfte/ Att, såsom korrektiv häremot, ålägga bankerna kontroll över

att i det särskilda fallet någon av förutsättningarna för förmyndarens rätt

att göra förbehåll är för handen lärer icke vara möjligt. Bankerna höra endast

hava att iakttaga, att om insättning av annan än den omyndige sker

för hans räkning och i hans namn, beloppet blir spärrat, såvida icke förbehåll

sker om fritt förfogande. Helt visst kan man emellertid antaga, att förmyndaren

skall draga sig för att vidtaga den positiva åtgärden att vid en

insättning göra förbehåll om fri uttagning, ehuru han vet, att icke något av

de fall föreligger, i vilka han har rätt därtill. Med den i det remitterade

förslaget upptagna anordningen synes däremot förmyndaren vara utsatt för

en större frestelse att mer eller mindre avsiktligt försumma att göra förbehåll

om spärrning. Fördelarna med automatisk spärrning visa sig även däruti

att, då vid sådan spärrning beloppet blir oåtkomligt i och med insättningen,

underlåtenhet av förmyndaren att till överförmyndaren i enlighet med 9 kap.

8 kap.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

8 kap.

2 § ingiva förteckning över nytillkomna medel, som insatts å den omyndiges

räkning hos bank, icke kan orsaka någon skada.

Man torde knappast behöva befara, att förmyndare av oförstånd eller förbiseende

skall underlåta att göra tillåtna förbehåll och därigenom vålla, att

överförmyndaren kommer att besväras med ansökningar om tillstånd, som

kunnat undvikas. Sannolikt komme vederbörande bankfunktionärer att taga

för vana att vid insättning för omyndigs räkning efterfråga, om spärrning är

avsedd eller icke, varigenom kan förekommas, att åtgärden underlåtes, där

den bör ske; och i många fall komme antagligen förmyndaren att hava

spärrade medel mera fast placerade på depositions-, kapital- eller annan liknande

räkning, medan däremot för övriga insättningar öppnas sparkasse-,

giro- eller dylika räkningar, i fråga om vilka anteckning från början göres,

att de icke äro spärrade. Till sistnämnda räkningar kunna också enligt

överenskommelse med förmyndaren överföras gottskrivna räntor å de spärrade

räkningarna, likasom de myndlingens ränteinkomster, vilka uppbäras

av banken såsom depositionsanstalt.

Det sagda föranleder lagrådet att hemställa om sådan ändring av förevarande

paragraf, att däri stadgas: att omyndigs medel, som insättas eller innestå

hos bank, ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd efter vad därom

är särskilt stadgat; att vad nu sagts dock ej gäller gottskriven ränta,

som innestått kortare tid än ett år, ej heller andra medel, i fråga om vilka

förmyndaren gjort förbehåll, att de må uttagas utan överförmyndarens tillstånd;

samt att sådant förbehåll må av förmyndaren göras beträffande ett

sammanlagt hos bank insatt belopp av högst 1,000 kronor ävensom vad därutöver

bör hållas tillgängligt för bestridande av utgifter, som i 6 § avses.

Därjämte skulle bestämmelsen om beräkning av nämnda maximibelopp, då

minderåriga syskon hava gemensam förmyndare, bibehållas.

De nu föreslagna ändringarna föranleda jämkningar på åtskilliga ställen i

förmynderskapslagen ävensom i därmed sammanhängande lagförslag. Likaså

måste bestämmelserna angående postsparbanken underkastas ändring.

Beträffande medel, som vid den nya förmynderskapslagens trädande i kraft

innestå hos banker, framgår av en jämförelse mellan förevarande paragraf

samt lagens 9 kap. 8 § och 6 § i den föreslagna promulgationslagen, att

under tiden mellan den 1 januari det år lagen trätt i kraft och den 15 feb

ruari samma år förmyndaren skall hava i erforderlig omfattning hos banken

gjort förbehåll om förbud för medlens uttagande utan överförmyndarens tillstånd,

så att bevis därom må kunna bifogas den första årsräkning, som avgives

efter lagens ikraftträdande. Med den av lagrådet förordade spärrningsmetoden

synes med avseende å nämnda medel böra förfaras så, att förmyndaren

berättigas att, i den mån han enligt lagen äger förbehålla sig fritt förfogande,

göra sådant förbehåll före den 15 februari, men att medel, om

vilka förbehåll sålunda ej gjorts av förmyndaren, skola anses innestå under

spärrning. Att utöver den 15 februari utsträcka tiden för vidtagande av för
-

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

111

myndarens berörda åtgärd torde ej vara behövligt, då förmyndaren i samband 8 kap.

med upprättandet av årsräkningen och anskaffandet av de bevis om bankinsättningarna,

som enligt 9 kap. 8 § skola bifogas räkningen, har anledning

beakta nödvändigheten av att göra förbehåll. Även i detta fall komma nog

bankerna att giva sina klienter nödig handledning, och det eventuella besväret

för överförmyndaren att lämna en del tillståndsbevis må för övrigt

anses uppvägas av den ökade säkerhet för myndlingarna, som ligger däri, att

deras i bank placerade kapital från viss dag bliva spärrade. Bestämmelser i

nu nämnda hänseende böra intagas i 6 § av promulgationslagen.

12 §.

Lagrådet:

Tveksamt synes vara, om förmyndare, resp. överförmyndare, må tillerkännas

ovillkorlig rätt att återkalla tillstånd, varom fråga är i förevarande paragraf.

Åtminstone beträffande den, som fyllt aderton år, torde den en gång

meddelade emancipationen beträffande rätt att driva rörelse böra hava lika

vidsträckt giltighet, som är föreslagen angående arbetsavtal, vadan återkallelse

ej må ske utan rättens tillstånd. I varje fall synes detta böra gälla, därest,

såsom vid förslaget till ändring i § 6 av 1864 års näringsfrihetsförordning

kommer att föreslås, förmyndares personliga ansvarsskyldighet för de

under rörelsens bedrivande uppkommande förbindelserna bortfaller. Anser

man sig icke kunna på nyss angivet sätt begränsa återkallelserätten, torde

genom erforderlig ändring av 12 kap. 17 § i förevarande förslag rätt böra

beredas den omyndige till talan mot förmyndares eller överförmyndares åtgärd

eller beslut, varigenom rörelsens fortsättande förhindras.

13 §.

Lagrådet:

I motiven till förevarande paragraf har framhållits, att om förmyndaren

vill använda en inteckning såsom hypotek för ett lån under villkor, som

väsentligen avvika från dem, vilka finnas upptagna i inteckningsreversen, det

för lån mot inteckningssäkerhet föreslagna undantaget från kravet å överförmyndarens

samtycke till upptagande av lån ej äger tillämpning, utan dylikt

samtycke alltid skall inhämtas. Gives icke erinran härom i den föreslagna

lagen, torde det vara att befara, att långivaren lätt förbiser en mellan villkoren

i inteckningsreversen och lånevillkoren föreliggande skiljaktighet, som

bort föranleda särskilt tillstånd till lånets upptagande, med påföljd att lånetransaktionen

kan bliva ogiltig. Till undvikande av dylik otrygghet med avseende

å fastighetskrediten synes lämpligast vara, att vid lånets upptagande ej

utan överförmyndarens samtycke må från villkoren i det intecknade skuldebrevet

ske någon som helst avvikelse, innebärande eftergift av dessa villkor;

och torde förty såsom förutsättning för tillämpning av berörda undantag böra

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

8 kap. uttryckligen föreskrivas, att lånet upptages utan någon eftergift i fråga om de

i det intecknade skuldebrevet angivna villkoren.

Den tid, inom vilken lånet skall upptagas för att särskilt lånetillstånd ej

skall erfordras, har bestämts till sex månader, räknade från det tillstånd till

inteckningen meddelades. Samma tid är emellertid i 15 § föreslagen såsom

tid, varunder inteckningstillståndet skall gälla. Då nämnda tidsperioder ej

synas böra sammanfalla, torde omförmälda föreskrift i nu förevarande paragraf

jämkas därhän, att lånet utan särskilt lånetillstånd får upptagas intill

dess viss tid förflutit från det inteckningen meddelades.

14 §.

Lagrådet:

Från gällande lags bestämmelser i 22 kap. 3 § ärvdabalken och 4 kap. 8 §

jordabalken, att försäljning av omyndigs jord ej må ske utan närmaste fränders

råd och rättens samtycke, har stadgats undantag i lagen om förvaltning

av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter

sålunda, att nämnda bestämmelser ej skola äga tillämpning i fråga om försäljning

enligt samma lag av samfällighet, vari omyndig äger del. Principen

om tillstånd av domstol till dylik försäljning har emellertid upprätthållits,

men då det kan vara fråga om samfälligheter med stort antal ägare och det

måste anses innebära onödig omgång, att varje förmyndare skall vara skyldig

att för sina myndlingar, måhända hos särskilda domstolar, begära medgivande

till försäljningen, har stadgandet i ämnet avfattats så, att försäljningsbeslut

ej är giltigt, med mindre rätten i den ort, där samfälligheten är belägen, på

ansökan av någon delägare finner skäl lämna tillstånd till försäljningen.

Då nu i förevarande paragraf intagits bestämmelse om samtycke av överförmyndaren

till vissa upplåtelser av beskaffenhet att ej fordra rättens medgivande

och härav givetvis kunna vållas olägenheter av den art, som nyss

nämnts, torde till undvikande av desamma i bysamfällighetslagen böra vidtagas

ändring i överensstämmelse med reglerna angående försäljning eller på

annat lämpligt sätt.

16 §.

Thulin:

Av en jämförelse mellan förevarande paragraf och 12 kap. 17 § framgår,

att där förmyndare å omyndigs vägnar slutit avtal utan erforderligt samtycke

av överförmyndaren eller rätten, väl den, med vilken förmyndaren slutit avtalet,

är bunden viss tid, men att förmyndaren när som helst, till dess vederbörligt

samtycke erhållits, äger rätt frånträda avtalet, ett frånträdande, som

kan ske jämväl på det sätt, att förmyndaren underlåter att söka överförmyndarens

eller rättens samtycke, liksom han även kan återkalla gjord ansökning

om godkännande. Givetvis kunna sådana omständigheter inträffa efter avtalets

slutande, att den omyndiges intresse kräver avtalets frånträdande. Detta bör

dock ske endast på rent objektiva skäl. Avgörandet härutinnan synes förden
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 53.

113

skull icke uteslutande böra läggas i förmyndarens hand, utan torde frågan

härom böra få bero på en förmyndaren överordnad myndighet, allt efter

ärendets art överförmyndaren eller rätten. Vid sådant förhållande bör jämväl

den, med vilken förmyndaren slutit avtalet, tillerkännas befogenhet att underställa

avtalet överförmyndarens eller rättens prövning.

18 §.

Thulin, Stenberg och Köersner:

Då förmyndaren genom depositionen hos bank av värdehandlingar, som

tillhöra den omyndige, befrias från åtskilligt arbete med den löpande förvaltningen

av dessa handlingar, synes det skäligt, att hänsyn härtill tages vid

bestämmande av förmyndarens arvode; men att, på sätt i förslaget skett, för

arvodets beräknande uppställa en regel, som utgår från att avgiften till banken

för vården av värdehandlingarna skall utan inskränkning slutligen drabba

förmyndaren, torde kunna medföra resultat, som måste betecknas såsom

obilliga mot denne. Visserligen kan dylik obillighet undanröjas genom beslut

av rätten om högre arvode än det, som utan rättens samtycke må uttagas,

men då det ur såväl den enskildes som domstolens synpunkt är av

vikt, att rättens befattning med arvodesfrågorna så vitt möjligt begränsas, bör

det tillses, om ej bestämmelsen angående det regelmässiga maximiarvodet kan

i berörda hänseende något modifieras.

Härför talar ej blott att själva förbindelsen mellan förmyndaren och banken

orsakar förmyndaren besvär, som med nuvarande ordning ej förekommer,

utan även att förmyndarbefattningen i övrigt enligt förslaget torde i vissa

avseenden kräva ökat arbete av förmyndaren. Och en alldeles särskild anledning

att här vidtaga jämkning ligger däri, att då förmvndararvodet beräknas

efter avkastningen å myndlingens egendom men depositionsavgiften efter

dess kapitalvärde, vilket icke alltid står i ett något så när bestämt förhållande

till avkastningen, det avdrag, förmyndaren får vidkännas för avgiften

till banken, kan bliva så stort, att föga eller intet återstår av arvodet.

Att för den önskvärda begränsningen finna en form, som tillbörligt tillgodoser

förmyndaren utan att göra regeln alltför invecklad, torde vara ganska

vanskligt; vad som åsyftas lärer emellertid väsentligen ernås genom ett till

första stycket av förevarande paragraf fogat stadgande av innehåll, att därest

avgift för värdehandlingars förvaring uppgår till mera än viss del, exempelvis

två procent, av inkomsten å värdehandlingarna, för överskjutande del av

avgiften ej skall göras avdrag vid maximiarvodets beräknande.

Thulin:

Då stadgandet av ett maximibelopp för förmyndararvodet torde komma att

medföra, att i regel arvode debiteras med nämnda belopp, men detta i vissa

fall lärer vara för högt, synes införande av ett dylikt maximibelopp ej böra

ske med mindre i lag inskärpes plikten för överförmyndaren att granska

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 40 höft. (Nr 53.) 8

8 kap.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

8 kap. debiterade förmyndararvoden och tillse, om de kunna anses skäliga med

hänsyn till förvaltningens omfattning och med beaktande av de särskilda kostnader,

som debiteras den omyndige.

Sundberg och Köersner:

Andra stycket synes böra utgå. I regel lärer väl legal förmyndare icke

debitera förmyndararvode. Men det torde icke finnas tillräckliga skäl att förbjuda

honom att tillgodogöra sig sådant. Ej sällan äro förhållandena av den

art, att det skulle innebära en obillighet, om han vore skyldig att utan ersättning

handhava förmynderskapet. Ett stadgande i dylik riktning kan ock

lätteligen medföra den påföljd, att den legale förmyndaren i stället för arvode

påför den omyndige en oskälig inackorderingsavgift eller på annat sätt söker

kringgå stadgandet.

Av skäl, som nu anförts, bör jämväl andra stycket av 7 kap. 11 § uteslutas.

Thulin och Stenberg:

I regel lärer det visserligen bäst överensstämma med förhållandet mellan

föräldrar och barn, att fader eller moder, som utövar legalt förmynderskap

för sitt barn, icke uppbär arvode därför. Därest barnets inkomster endast

förslå till täckande, helt eller delvis, av utgifterna för dess uppehälle och utbildning,

följer av faderns eller moderns skyldighet att av egna medel subsidiärt

bestrida dessa utgifter, att något arvode för förmynderskapet ej kräves,

och även om inkomsterna äro större, torde i de flesta fall av naturliga skäl

något anspråk på arvode icke framställas. Undantagsvis kunna emellertid

omständigheterna vara av den art, att det vore obilligt att utesluta förmyndaren

från arvode. I sådant hänseende hava i utlåtanden över förslaget erinrats

om det fall, att en mindre bemedlad fader eller moder är skyldig att

vara förmyndare för barn med betydande förmögenhet, vars förvaltning tager

i anspråk kanske större delen av förmyndarens tid. För dylika fall synes

rätten böra kunna medgiva, att förmyndaren gottskriver sig arvode. Vi hemställa

alltså om sådan ändring av andra stycket i förevarande paragraf, att

fader eller moder, som på grund av lag är förmyndare, förklaras ej äga

uppbära arvode, varom i paragrafen är sagt, där ej rätten med hänsyn till

särskilda omständigheter lämnar tillstånd därtill.

Bifall härtill föranleder motsvarande ändring i 7 kap. 11 §.

9 kap.

1 §■

Lagrådet:

För att icke giva anledning till det antagandet, att bokföring i egentlig

mening skulle vara nödvändig vid varje förmynderskap, även om förvaltningen

är av än så ringa omfattning, torde paragrafens avfattning böra något jämkas.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Av samma skäl bör i 13 § av förevarande kapitel och i 10 kap. 2 § termen 9 kap.

»räkenskapsböcker» undvikas.

2 §•

Sundberg:

Bestämmelserna i första och andra styckena lära sakna tillämpning på det

fall, att den omyndiges enda tillgång utgöres av andel i ett eller flera oskiftade

bon. Huru nämligen överförmyndaren skall erhålla kännedom angående

dylik tillgång stadgas i 7 kap.; och att därutöver ålägga en förmyndare att

inge förteckning, upptagande endast samma tillgång, vore meningslöst. För

övrigt skulle ju, med tillämpning av första punkten i första stycket eller av

andra stycket på andel i oskiftat bo, förmyndaren vara pliktig ingiva där omförmäld

förteckning vid en tidigare tidpunkt än som är stadgad för upprättande

av bouppteckning, något som är otänkbart.

Med tredje stycket synes alltså vara avsett att dels uttala, att, så länge ett

dödsbo är oskiftat, någon förteckning enligt första eller andra stycket ej ifrågakommer,

dels ock lämna föreskrift, huru förmyndaren i förevarande'' hänseende

skall förfara, då omyndigs ideella andel i oskiftat bo utbrytes, vare sig

denna andel utgör hans enda tillgång eller han därjämte äger annan egendom,

och den omyndige sålunda i stället för sagda andel erhåller viss egendom,

varöver förteckning kan upprättas.

Stadgandena i första punkten av första stycket och i andra stycket torde

för dylikt fall kunna vinna direkt tillämpning; och hemställes fördenskull, att

tredje stycket får utgå.

Därest denna hemställan ej bifalles, synes i allt fall sagda tredje stycke,

detsammas innebörd må yrara den nyss angivna eller annan, böra undergå

omredigering i förtydligande syfte.

Lagrådet:

Med anledning av vad i lagberedningens motiv anförts därom att i administrativ

väg borde för vinnande av kontroll över gåvor till omyndiga föreskrivas

skyldighet för deklarationsmyndighet att om sådan gåva meddela förmynderskapsdomstolen

underrättelse, må erinras, att dylik anordning svårligen

lärer vara möjlig utan ändring i gällande tryckfrihetsförordning.

7 §■

Lagrådet:

I anslutning till vad vid 8 kap. 8 § anförts beträffande skuldebrev, för

vilka inteckning i myndlingens fastighet eller tomträtt är gällande och som

innehavas av myndlingen själv, må här erinras, att föreskrift lärer erfordras

därom att sådana skuldebrev skola anmärkas i förteckning över den omyndiges

egendom samt i årsräkning och sluträkning.

Även i andra hänseenden än i fråga om lösören kan det i vissa fall visa

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

9 kap. sig önskvärt, att i årsräkning eller sluträkning finge för undvikande av upprepningar

göras hänvisningar till förut avlämnade handlingar. Ett sådant medgivande

vore lämpligt exempelvis då ett fastighetskomplex, bestående av ett

stort antal fastigheter, skall år från år oförändrat upptagas eller då värdehandlingar,

lika till antal, valörer och nummer, ingå i uppgifterna det ena

året efter det andra eller då bland skulderna finnas stående inteckningslån.

Lagrådet hemställer förty, att rätten att göra hänvisningar utsträckes att gälla

alla fall, då sådana kunna anses lämpliga.

Thulin:

Enligt förordningen den 28 oktober 1910 angående taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid taxering skola förmyndarkammare eller gode män för

tillsyn å förmynderskap varje år till ledning för taxeringen lämna uppgift

angående, bland annat, värdet av varje omyndigs förmögenhet vid utgången

av nästföregående år, därest förmögenheten uppgått till minst 1,200 kronor.

För såvitt denna uppgiftsskyldighet skall kvarstå, torde densamma, sedan

förevarande lag trätt i kraft, komma att överflyttas å överförmyndarna. För

minskande av deras arbete synes nödvändigt tillse, att årsräkningar, årsuppgifter

och förteckningar upprättas på sådant sätt, att överförmyndaren utan större besvär

må kunna lämna ifrågavarande uppgifter för taxeringen. Detta mål skulle

på enklaste sätt vinnas, om i förevarande paragraf intoges föreskrift, att i

förteckning över omyndigs egendom samt årsräkning och sluträkning tillgångarna

skola upptagas med deras värde enligt de för skattedeklaration

gällande grunder. Enär emellertid fall kunna förekomma, då en förmyndare

finner lämpligt att i berörda räkningar och förteckningar upptaga tillgångarna

till annat värde, synes åt stadgandet böra givas*den innebörd, att där tillgångarnas

värde ej upptagits enligt de för skattedeklaration gällande grunder,

uppgift tillika skall lämnas å deklarationsvärdet.

Sundberg och Kdersner:

Den i första stycket stadgade skyldigheten för förmyndaren att lämna uppgift

jämväl om tillgångar, som stå under den omyndiges eller annans särskilda

förvaltning, kan för förmyndaren vålla besvär och svårigheter och är knappast

av någon vikt. Vi hemställa förty, att detta stadgande får ur förslaget utgå.

12 §.

Sundberg:

Överlämnandet av vissa handlingar, på sätt sägs i första punkten av första

stycket, skapar en utgångspunkt för den tid, under vilken klander mot förmyndarförvaltningen

må anställas. På grund härav är det önskligt, att överlämnandet

omfattar samtliga de handlingar, som avlämnats till överförmyndaren

och äro erforderliga för granskning av förvaltningen genom den omyn
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

117

dige själv eller ny förmyndare. I förslaget hava ock fördenskull urskilts och 9 kap.

uttryckligen uppräknats de handlingar, som äro att dit hänföra.

Helt naturligt bygger förslaget på det antagande, att överförmyndaren, som

handlar under tjänstemannaansvar, icke vid överlämnandet skall göra sig

skyldig till vårdslöshet eller förbiseende. Uteslutet är emellertid icke, att de

av honom överlämnade handlingarna, vare sig av nyss antydda eller av annan

orsak, komma att i ett eller annat avseende lida av ofullständighet; man

uppmärksamme i sådant hänseende t. ex. det fall, att under förmyndarförvaltningen

avlämnats ej, såsom i förevarande paragraf av förslaget synes förutsatt,

allenast en förteckning över den omyndiges tillgångar och skulder utan

flera dylika förteckningar.

Härvid må anmärkas, att, enligt vad som synes höra antagas, under årsräkningar,

om vilka i förevarande stycke talas, icke skola vara inbegripna

sådana redovisningsräkningar, som med tillämpning av nu gällande lag avlämnats

till vederbörande granskningsmän. Avfattningen av 10 § andra stycket

i det remitterade förslaget till lag angående införande av lagen om förmynderskap

kan emellertid giva anledning till någon tvekan i detta hänseende.

Skulle så inträffa, att någon av de i förevarande stadgande uppräknade

handlingar icke kommit med vid överlämnandet, uppställer sig frågan, om

denna omständighet föranleder framskjutande av klandertidens begynnelse.

Ett jakande svar på denna fråga synes, vid jämförelse av stadgandets lydelse

med ordalagen i 6 kap. 10 §, vara antagligast. I så fall bleve emellertid

stadgandets syfte i väsentlig mån förfelat. Till förebyggande härav är förty

en ändring av förslaget härutinnan att förorda.

Denna ändring synes lämpligen kunna ske sålunda, att i förslaget utsättes

viss tid, inom vilken det skall åligga den, som emottaga handlingarna, att

hos överförmyndaren anmäla, att och i vad avseende han anser handlingarna

vara ofullständiga, vid äventyr, om denna tid försittes, att klandertiden börjat

löpa med det redan skedda överlämnandet; sker anmälan rätteligen och finner

överförmyndaren den grundad, räknas klandertiden från den dag, då den

felande handlingen överlämnas; leder åter sådan anmälan ej till önskad påföljd,

har handlingarnas mottagare för sig öppen möjligheten att i rättegång

mot överförmyndaren, eller eventuellt förmyndaren, efter befogenhet göra

gällande talan om fullständig redovisning; och där han vinner rättegången,

kommer domen däri att bilda utgångspunkt för klandertiden.

Mot en sådan anordning kan visserligen göras den invändning, att den

med den avgivna redovisningen missnöjde, som anställt rättegång, i de flesta

fall bleve nödsakad att, utan att avvakta rättegångens slutliga resultat, anhängiggöra

klandertalan för att icke, i händelse sagda resultat ginge honom

emot, hava försuttit sin klanderrätt. Men denna olägenhet synes dock icke

vara av avgörande betydelse, så mycket mindre som förhållandet härutinnan

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

kap, skulle bliva på det hela taget detsamma, som för närvarande i praxis är

gällande.

Bifall till vad nu förordats medför behov av någon jämkning i avfattningen

av stadgandet i 6 kap. 10 §.

I andra punkten av förevarande paragrafs första stycke ges särskilda stadganden

för det fall, att förmyndaren, då hans befattning upphörde, var fri

från skyldighet att avgiva sluträkning. Såsom huvudregel därvid skall enligt

förslaget gälla, att handlingarna icke skola från överförmyndaren utlämnas,

utan hos denne kvarstanna. Huruvida denna huvudregel är att föredraga

framför en regel därom ätt handlingarna städse även i detta fall skola överlämnas

är en lämplighetsfråga.

Skall förslaget härutinnan bibehållas, synes det vara i sin ordning att,

såsom förslaget innehåller, från sagda huvudregel göres undantag, därest

handlingarnas överlämnande begäres av den, som äger mottaga redovisning,

eller av den avgående förmyndaren. Kommer av sådan anledning överlämnande

till stånd, torde avsett vara, att överlämnandet bildar utgångspunkt

för en ettårig klandertid. Uttryckligt stadgande härutinnan synes emellertid

önskligt. Det andra undantaget torde hälst böra utgå.

Thulin:

Lika med justitierådet Sundberg anser jag det vara av vikt, att bestämmelser

meddelas, huru klandertiden skall beräknas, där de i förevarande paragraf

uppräknade handlingar icke alla kommit med vid överlämnandet; men

synes mig detta missförhållande enklast avhjälpas genom att låta förslaget

intaga den ståndpunkt, att, såframt bland de av överförmyndaren avlämnade

handlingarna finnes sluträkning över förmynderskapet, överlämnandet, även

om annan ofullständighet vidlåder detsamma, innebär avgivande av slutredovisning,

som bildar utgångspunkt för klandertiden.

I varje fall synes saknaden av en eller annan förteckning icke böra vara

hinder för tillämpning av ettårspreskriptionen, om samtliga årsräkningar och

sluträkningen överlämnats. Möjligen skulle en viss fördel vinnas, om den

avgångne förmyndaren bereddes tillfälle genomgå de handlingar, överförmyndaren

skall överlämna till myndlingen eller ny förmyndare, eller överförmyndaren

ålades till avgången förmyndare överlämna en förteckning å de

handlingar, som tillställts den omyndige eller ny förmyndare.

Beträffande klandertiden uti det i första styckets andra punkt omförmälda

fall instämmer jag med justitierådet Sundberg.

Vad angår det andra av de i samma punkt upptagna undantagen från

där stadgade huvudregel, nämligen att överförmyndaren å någon av handlingarna

gjort anteckning om anmärkning utan att anmärkningen föranlett ansökan

till rätten, torde tillämpningen härav i de flesta fall komma att

verka såsom en uppmaning åt vederbörande att anställa klandertalan på

grund av den gjorda anmärkningen och förty kunna giva upphov till rätte
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

119

9 kap.

gångar av beskaffenhet att helst hava bort undvikas. Med hänsyn härtill hemställes,

att detta undantag ur förslaget uteslutes.

Stenberg och Köersner:

Då det är av vikt, att ny förmyndare, som får handlingar, varom i denna

paragraf är fråga, sig tillställda, tager noggrann vård om dem för deras återställande

inom stadgad tid, synes lämpligen böra i paragrafens andra stycke

infogas en föreskrift, att överförmyndaren skall vid handlingarnas överlämnande

skriftligen erinra förmyndaren om den skyldighet att återställa handlingarna,

som åligger honom.

Lagrådet:

Ifrågasättas kan, om icke fastslåendet i lag av de i första stycket angivna

regler tillika, till förebyggande därav att hos överförmyndarna hopas handlingar,

som sakna betydelse annat än som arkivalier, bör medföra stadgande

om rätt att, sedan viss längre tid förflutit från det förmynderskapet upphörde,

förstöra handlingarna, där de fortfarande finnas i allmänt förvar.

14 §.

Thulin, Stenberg och Köersner:

Även efterlevande make och universaltestamentstagare tillhöra kretsen av

dem, som efter förmyndarens död böra träda i hans ställe i de hänseenden,

om vilka här är fråga. På grund härav bör ordet arvingar utbytas mot dödsbodelägare.

10 kap.

1 §•

Sundberg, Stenberg och Köersner:

Det torde vara lämpligt, att i förevarande paragraf såsom föremål för tillsyn

av överförmyndaren särskilt angives jämväl att förmyndaren vid beräknande

av sitt arvode icke överskridit vad enligt gällande bestämmelser tillkommer

honom.

Regeringsrådet Thulin åberopade vad han i nu anmärkta hänseende anfört

vid 8 kap. 18 §.

2 §•

Lagrådet:

Även om en särskild inventering endast mer undantagsvis lärer komma till

stånd, bör överförmyndarens rätt att när som helst företaga sådan icke i

lager? framstå såsom något extraordinärt. Lagrådet hemställer därför, att

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

10 kap. den i paragrafen förekommande mellansatsen »om det för granskningen av

förmyndarens förvaltning finnes nödigt» måtte utgå.

Uttryckligt stadgande torde böra meddelas därom att, då förmyndaren är

bosatt inom annat förmynderskapsdistrikt än den överförmyndare, under vars

tillsyn förmynderskapet står, överförmyndaren i nämnda distrikt skall vara

skyldig att i fråga om de i denna paragraf angivna åtgärder lämna erforderligt

biträde.

4 §.

Lagrådet:

Anledning torde saknas att begränsa den förmyndaren i andra stycket tillerkända

rätt att få frågan om honom åliggande ersättningsskyldighet prövad

till de fall, att gjord anmärkning icke föranlett ansökan till rätten.

6 §.

Stenberg och Koersner:

På sätt lagberedningen i sitt betänkande erinrat, vilar den här upptagna

föreskriften om rätt för den omyndiges make och närmaste fränder att hos

överförmyndaren taga del av räkningar och andra handlingar rörande förmynderskapet

pa den förutsättningen, att dessa handlingar icke enligt tryckfrihetsförordningens

bestämmelser i § 2 mom. 4 äro att anse såsom offentliga.

Nämnda förutsättning torde knappast föreligga. Överförmyndarna bliva otvivelaktigt

att betrakta såsom publika tjänstemän; och även om sagda handlingar

svårligen känna sägas röra allmänna ärenden, utan fastmer hava avseende å

enskilda angelägenheter, synes det oss, särskilt i betraktande av att i vissa

likartade fall uttryckliga undantag från offentlighetsprincipen funnits erforderliga,

icke kunna antagas, att handlingar av ifrågavarande beskaffenhet utan

sådant undantag bleve uteslutna från principens tillämpning. På grund härav

och då vi lika med lagberedningen finna övervägande skäl tala för att dessa

handlingar bliva undandragna offentligheten, bör enligt vår mening i samband

med den nya förmynderskapslagstiftningen åvägabringas sådan ändring i tryckfrihetsförordningen,

att hos överförmyndare förvarade räkningar och andra

handlingar rörande förmynderskap (och godmanskap) ej må utlämnas till andra

än dem, som enligt allmän lag äga taga del därav. Sådan grundlagsändring

torde icke kunna slutligen antagas förr än vid 1925 års lagtima riksdag, men

detta bör givetvis ej hindra civillagens tillämpning redan från samma års

början.

Sundberg och Thulin:

Med den ställning, överförmyndarna komma att intaga såsom publika tjänstemän,

måste hos dem förvarade räkningar och andra handlingar rörande förmynderskap

enligt stadgandena i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen vara

* att anse såsom offentliga handlingar. Anledning synes ej, särskilt vid jämförelse

med bouppteckningar, förekomma till ändring härutinnan av trvckfi4hets
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

121

förordningen. På grund härav hemställes, att förevarande paragraf ur förslaget 10 kap.

uteslutes.

7 §•

Sundberg och Koersner:

Då den bär stadgade uppgiftsskyldigheten icke lärer tjäna rätten eller domaren

till avsevärt gagn, men densamma i särskilda fall kan ådraga överförmyndaren

betydande besvär och kostnader, hemställes, att stadgandet får utgå ur förslaget.

Justitierådet Koersner tilläde:

En mera effektiv kontroll synes för övrigt kunna vinnas, om i den föreslagna

kungörelsen om förandet av rättens förmynderskapsbok, så ock om vissa åtgärder,

som åligga rätten eller domaren i avseende å förmyndarvården, infördes

föreskrift om skyldighet för domaren att t. ex. vart annat år infordra den av

överförmyndaren förda förmynderskapsboken för jämförelse med den hos domstolen

förda boken. Om en dylik jämförande granskning av förmynderskaps

böckerna företages före den i 7 § av nämnda kungörelse omförmälda inspektion,

torde berörda förrättnings utförande i väsentlig grad underlättas.

11 kap.

Rubriken.

Thulin:

Enär på skilda områden av lagstiftningen förekomma stadganden om gode

män, å vilka förevarande kapitel ej skall äga tillämpning, synes åt kapitlets

rubrik böra givas en sålunda ändrad avfattning, att därav framgår, att här

allenast avses sådana godmanskap, vilkas innehavare handla under förmyndaransvar.

1 §•

Sundberg:

Här omförmälda godmanskap är avsett att utgöra ett förmynderskap, till

arten skilt från andra förmynderskap därutinnan, att det redan från början

tänkts få, frånsett den omyndiges ålder, allenast begränsad varaktighet. Denna

artskillnad är väsentlig. Just med hänsyn till antydda tidsbegränsning kan nämligen

gode mannen i verkligheten aldrig erhålla samma ställning och ansvarighet

som en förmyndare. Godmanskapets innehavare lärer vara nödsakad att inskränka

sin verksamhet för den omyndige huvudsakligen till åtgärder, som icke

tåla uppskov; han kan sålunda t. ex. ej anses befogad att enligt sin egen uppfattning

omlägga av förmyndaren uppgjorda planer rörande förvaltningen av den

omyndiges egendom eller vården om den omyndige, där denna vård handhafts

av förmyndaren. Redovisningsskyldigheten blir en annan än förmyndarens, då

gode mannen ej kan åläggas redovisning beträffande annat eller mera av den

omyndiges egendom än han haft anledning taga befattning med, vilket högst

sällan kan gälla all den omyndiges egendom. Att å gode mannen tillämpa

den i 6 kap. 10 § av förslaget givna regeln på sätt som gäller om ny för
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

kap. myndare lärer ock vara otänkbart, eftersom någon sluträkning från förmyndaren

ej avgivits och gode mannen förty ej kunnat erhålla någon redovisning

för förmynderskapet beträffande förfluten tid. Av samma skäl har man ock

nödgats stadga skyldighet för gode mannen att inom viss tid efter godmanskapets

inskrivning till överförmyndaren ingiva förteckning över den omyndiges egendom,

en skyldighet, som enligt förslaget saknar motsvarighet, då ny förmyndare

förordnats för den omyndige.

Godmanskapet kan sålunda näppeligen vara att anse såsom ett förmynderskap.

I godmanskapets natur ligger i själva verket, att det, då förmyndare är förordnad,

skall antingen ersätta förmynderskapet i visst avseende eller ock utan

angiven begränsning supplera förmynderskapet, men aldrig helt ersätta eller

träda i stället för detsamma. *

Det synes även vara svårt att förstå, varför en sjuk person enligt förevarande

paragraf skall berövas sin rättshandlingsförmåga beträffande handhavandet av

förmynderskap, men enligt 3 § i fråga om alla andra sina angelägenheter få

bistånd vid deras skötsel utan förlust av den egna rättshandlingsförmågan. Vad

angår det andra, i förevarande paragraf angivna fallet, då god man skall förordnas

att i förmyndarens ställe vårda omyndigs angelägenheter, är detta fall

av så synnerligt säregen natur, att det borde kunna lämnas alldeles ur räkningen.

Anses emellertid regler därom icke kunna undvaras, lärer, då av här

ifrågavarande anledning ett godmansförordnande blir erforderligt, utan någon

som helst olägenhet kunna ordnas så, att förordnandet kommer att omfatta

vissa angelägenheter, vilka kräva ett snart ingripande; att representant för

den omyndige beträffande hans övriga, mindre aktuella angelägenheter kommer

att saknas under ifrågavarande, ytterst begränsade tid har endast teoretiskt

intresse, som icke behöver tillgodoses.

På grund av vad sålunda blivit anfört hemställes, att förevarande paragraf

uteslutes och att, därest bestämmelser anses erforderliga angående förordnande

av god man i anledning därav att förmyndaren enligt 12 kap. 15 §

suspenderats från utövningen av förmynderskapet, dessa bestämmelser inordnas

under reglerna i 2 § av förevarande kapitel.

Bifall härtill medför behov av jämkning i avfattningen av sista punkten i

7 § samt av 12 kap. 19 §.

Justitierådet Koersner hänvisade till vad han komme att anföra vid 8 §.

Thulin:

Då en enligt förevarande paragraf förordnad god man i llertalet fall ej

torde behöva övertaga en förmyndares alla funktioner eller helt träda i dennes

ställe, synas orden »i förmyndarens ställe» böra utbytas mot »i den

omfattning rätten bestämmer».

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

2 §.

123

11 kap.

Lagrådet:

Har avtal ingåtts om sammanlevnad i oskiftat bo, däri omyndig äger del,

torde den omständighet, att jämväl hans förmyndare är delägare i boet, ej i

och för sig utgöra hinder för denne att under avtalstiden förvalta den rätt i

boet, som tillkommer den omyndige. Det godmansförordnande, varom i första

styckets första punkt är fråga, skall sålunda, så vitt angår sammanlevnad i

oskiftat bo, avse allenast avtalets ingående. Skulle under avtalstiden behov

yppas, att den omyndige varder representerad av annan än förmyndaren, får

särskilt förordnande meddelas i den omfattning förhållandena kräva. Förslagets

mening lärer ock, enligt vad av dess motivering framgår, vara den

nu angivna, men synes detta böra till undvikande av missförstånd tydligare

än som skett utmärkas i lagtexten.

3 och 4 §§.

Thulin:

Den sjuke eller bortovarande, för vilken god man enligt stadgande i dessa

paragrafer förordnas, får ej därigenom sin rättsliga handlingsförmåga inskränkt.

Godmanskap, som avhandlas i 1 och 2 §§, utövas däremot för

omyndiga personer. Denna väsentliga olikhet framträder icke med önskvärd

tydlighet genom den avfattning nu förevarande paragrafer erhållit. Det skulle

bidraga till större klarhet, om i förslaget utsädes, att godmanskap enligt

någon av dessa paragrafer icke länder till inskränkning i den sjukes eller

bortovarandes rätt att själv råda över sin egendom.

Köersner:

Lagförslaget saknar stadgande om ett slag av gode män, som domstolarna

för närvarande bruka förordna, nämligen gode män för förvaltning av viss

egendom, som genom gåva eller testamente bortgivits under villkor att densamma

skall förvaltas av god man under förmyndaransvar.

Dylika villkorsbestämmelser pläga tillkomma i det lovvärda syftet att skydda

existensminimum för personer, som förväntas icke kunna med tillräckligt

förstånd handhava sina ekonomiska angelägenheter, ehuru de icke anses böra

eller ens kunna ställas under förmyndare. Jag anser det därför vara av vikt,

att möjlighet beredes att allt fortfarande kunna bringa till verkställighet villkor

av denna art. Om emellertid föreskrift om rätt för domstolarna att förordna

dylik god man icke inflyter i lagen, är det icke osannolikt, att domstolarna

efter denna lags ikraftträdande icke skola tillhandagå med sådana

förordnanden. Men även om förordnanden kunna utverkas, synes det vara

önskligt, att gode män för uppdrag av ifrågavarande beskaffenhet i fråga om

förpliktelser och ansvarighet likställas med den nya lagens gode män av

annat slag.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

11 kap. Jag hemställer således, att i förevarande kapitel måtte inflyta stadgande

angående antydda slag av gode män.

5 §.

Köer säter:

Därest min vid föregående paragrafer gjorda hemställan om rätt för domstol

att förordna god man för förvaltning under förmyndaransvar av genom

gåva eller testamente bortskänkt egendom vinner avseende, synes det önskvärt,

att domstolarna beredes rättighet att till god man för berörda ändamål

utse jämväl annan än fysisk person, t. ex. bank eller annan institution, som

blivit föreslagen i donationsurkunden eller eljest är lämplig.

I många fall skulle det bereda den bästa trygghet, om uppdraget sålunda

kunde anförtros åt en juridisk person med odisputabel vederhäftighet. Den

utväg, som för närvarande stundom anlitas, nämligen att, sedan avtal träffats

om en banks garanti för förvaltningen, till god man föreslås och utses t. ex.

chefen för bankens notariatavdelning, är ej odelat tillfredsställande och låter

sig för övrigt icke under alla förhållanden genomföra.

Sundberg och Thulin:

Stadgandet i tredje stycket tarvar förtydligande sålunda, att därav framgår,

huruvida innehavande av godmanskap medför samma rätt att undandraga sig

annat godmanskap, som enligt 2 kap. 8 § 4. tillägges innehavande av förmynderskap

beträffande annat sådant. I sammanhang härmed torde böra

klargöras, huruvida och i vad mån innehavande av godmanskap befriar från

skyldigheten att åtaga sig förmynderskap.

8 §•

Koersner:

Godmansförordnande enligt 1 § av detta kapitel innefattar väl uppdrag att

i förmyndarens ställe ombesörja alla angelägenheter för den omyndige. I följd

härav medför förordnandet rätt och i vissa fall plikt för gode mannen att

omhändertaga och förvalta all den egendom, som tillhör eller kan tillfalla

den omyndige. Har han utövat eller varit pliktig utöva nämnda befogenhet,

åligger det honom också att fullgöra lagstadgad skyldighet att överlämna förteckningar

och räkningar samt att vid uppdragets upphörande avgiva redovisning.

Möjligen bör emellertid uttrycklig föreskrift inflyta i lagen därom att

överförmyndaren har att efter granskning av gode mannens sluträkning till

den ordinarie förmyndaren överlämna, förutom sluträkningen, den eller de

förteckningar över den omyndiges tillgångar och skulder och de årsräkningar,

som avgivits av gode mannen, samt att talan mot gode mannen skall inom

ett år, efter det ifrågavarande handlingar överlämnats, genom stämning anhängiggöras

vid äventyr av den i 6 kap. 10 § föreskrivna preskriptionspåföljd.

Om uttryckligt stadgande i denna riktning icke intages i lagen, kan det må
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

hända komma att antagas, att gode mannen för åtnjutande av klanderfrihet n kap.

har att avvakta den tid, då förmyndarens uppdrag upphör och sluträkning

för honom avgives, något som säkerligen icke varit förslagets mening.

Emellertid kan det ifrågasättas, om gode mannen skall vara ovillkorligen

pliktig att övertaga alla den omyndiges tillgångar. Med hänsyn till dessa tillgångars

beskaffenhet eller de omständigheter, under vilka godmanskapet tillkommit,

eller den tid, det är avsett att gälla, lärer det nämligen ej sällan

komma att visa sig, att något övertagande av den omyndiges hittillsvarande

tillgångar icke varit nödigt eller att endast vissa tillgångar behövt övertagas.

Att för sådana fall ändock påfordra, att gode mannen övertager alla till.

gångarna och om dem giver förteckning samt att han skall redovisa för en

förvaltning, varmed han ej tagit någon befattning, utan vilken allt fortfarande

pågått i samma ordning som under den ordinarie förmyndarens förvaltningstid,

synes icke vara påkallat. Skulle en dylik fordran upprätthållas, synes

hela systemet med god man såsom tillfällig förmyndare enligt 1 § kunna

bortfalla. Vida enklare ordna sig då förhållandena därigenom, att den ordinarie

förmyndaren, såsom för närvarande i dylika fall sker, frånträder förmynderskapet

och ny förmyndare förordnas, vilken i sin tur avgår och lämnar

rum åt den förutvarande, när hindret för honom upphört.

Däremot får institutet god man verklig praktisk betydelse, om gode mannens

skyldighet att överlämna förteckning över den omyndiges tillgångar samt

att avgiva redovisning för förvaltning av hans egendom kan inskränkas till

att avse den egendom, som han med anledning av godmanskapet fått om

händer eller varit skyldig att omhändertaga.

Jag hemställer därför, att stadgande härom måtte inflyta på lämpligt ställe

i förevarande kapitel.

10 §.

Lagrådet:

Därest, på sätt förslaget innehåller och jämväl synes lämpligt, god man

skall, då det behov, som föranlett förordnande av god man, ej längre är för

handen, erhålla formligt entledigande av rätten, bör så anordnas, att med

dylikt entledigande ej får anstå för länge. Med hänsyn härtill torde böra i

förslaget intagas stadgande, varigenom gode mannen ålägges att, sedan hans

uppdrag slutförts, ofördröjligen hos rätten göra anmälan därom.

12 kap.

3 §.

Lagrådet:

Om ärende, varom här är fråga, ej skall kunna upptagas på ansökan eller

anmälan av fattigvårdsstyrelse, bör 77 § sista stycket i lagen den 14 juni

1918 om fattigvården ändras så, att den däri föreskrivna anmälan skall göras

hos vederbörande överförmyndare i stället för hos domstol.

s. 126 Kontrollera mot PDF

12 kap.

126

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

4 §.

Stenberg:

Då i tredje stycket av denna paragraf domaren icke förklarats skyldig utan ■

endast berättigad att i fall, som i första stycket avhandlas, utfärda kallelse

å den, om vars försättande i omyndighet ansökan gjorts, är härmed ej, såsom

i nästföljande paragraf, avsett jämväl att domaren skall ingå i bedömande,

huruvida sådant fall är för handen, att ansökningen kan av rätten avslås

utan motpartens hörande, och, allteftersom dylik prövning utfallit, vidtaga

åtgärd för motpartens hörande eller underlåta sådan åtgärd, utan avsikten

är endast att, likasom rätten icke skall utfärda kallelse i händelse sådant

förhållande föreligger, varom i andra stycket av förevarande paragraf sägs,

för samma fall befria domaren från kallelseskyldighet. Med hänsyn härtill

synes det vara lämpligt att, med uteslutande av tredje stycket, i första stycket

ålägga domaren, då ansökan ingivits till honom, samma skyldighet med

avseende å kallelses utfärdande, som där stadgas för rätten, och sålunda

göra undantagsbestämmelsen i andra stycket gällande i lika mån för såväl

domaren som rätten.

6 §.

Lagrådet:

Den i 22 § av förevarande kapitel föreslagna uttryckliga bestämmelsen om

officialprincipens tillämpning gäller även handläggningen av mål om omyndighetsförklaring;

rätten skall sörja för fullständig utredning i målet. I betraktande

härav synes behov knappast föreligga att bereda den, om vars försättande

i omyndighet är fråga, möjlighet att genom statens försorg erhålla

biträde i rättegången; domstolen själv skall tillse, att de omständigheter, som

kunna åberopas såsom grund för ansökningens avvisande, bliva förebragta

och utredda. Om lagrådet det oaktat anser sig ej böra avstyrka den i föreliggande

paragraf upptagna föreskriften om förordnande av god man att, när

yrkande om omyndighetsförklaring riktas mot den, som är sinnessjuk eller

sinnesslö eller vars själsverksamhet eljest är rubbad, bevaka hans rätt, sker

det emedan det dock kan tänkas, att i något fall av särskilt grannlaga natur,

där den sjuke ej själv kan anskaffa hjälp, hans intressen skulle genom

mera personligt biträde av en väl kvalificerad man bliva bättre iakttagna än

genom de åtgärder för utrednings åstadkommande, som domstolen kan vidtaga.

Av enahanda skäl, som nu anförts, synes ej heller förslaget om biträde

åt den, som försatts i omyndighet och begär att förklaras åter myndig, höra

avstyrkas.

Att giva den, åt vilken rätten eller domaren lämnar uppdrag enligt denna

paragraf, benämningen god man lärer emellertid vara mindre lämpligt, då

det bör undvikas att enligt förmynderskapslagen anordna andra godmanskap

än dem, som regleras i det särskilda kapitlet om gode män. Ifrågavarande

befattnings karaktär skulle bättre framträda, om innehavaren benämndes

rättegångsbiträde. Med sådan benämning bleve även klart, att — vilket torde

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

vara avsett — bestämmelserna i 16 kap. 10 § rättegångsbalken, så vitt de 12 kap.

angå rätt till särskild talan mot vissa under rättegången meddelade beslut i

fråga om rättegångsbiträden, komma att äga tillämpning även med avseende

å dem, som erhålla uppdrag, varom nu sagts. På grund av vad sålunda erinrats

hemställes om utbytande av benämningen god man mot rättegångsbiträde.

Tredje styckets innebörd bleve tydligare angiven genom ett stadgande, att

vad förut i paragrafen sagts ej skall tillämpas, därest fri rättegång beviljats

vederbörande.

7 §•

Sundberg och Thulin:

Då tillräckliga skäl ej torde föreligga att i här angivna fall göra avvikelse

från den synnerligen betydelsefulla regeln om offentlighet vid underdomstolarna,

hemställes, att förevarande paragraf måtte ur förslaget uteslutas.

11 §•

Thulin, Stenberg och Köersner:

Samtidigt med att lagberedningen föreslog, att omyndighetsförklarings verkan

mot den, som är i god tro, ej skall inträda förr än kungörelse om förklaringen

ägt rum, upptog beredningen i förevarande paragraf en bestämmelse

om förklaringens kungörande ej blott, såsom för närvarande sker, i allmänna

tidningarna utan även i ortstidning. Beredningen framhöll härvid vikten av

att de personer, som kunna tänkas komma att inlåta sig i rättshandling med

den omyndigförklarade, så snart som möjligt erhölle kännedom om omyndighetsförklaringen,

något som skulle befordras genom kungörandet i ortstidning.

Då sedermera det remitterade förslaget återgick till den gällande

rättens regel, att verkan av omyndighetsförklaring inträder, oberoende av

kungörelsen, redan genom beslutets meddelande, uteslöts bestämmelsen om

kungörelsens införande i ortstidning. Detta uteslutande förklarades vara föranlett

av den ändrade ståndpunkten i fråga om inträdet av omyndighetsförklaringens

verkan. Det synes emellertid, som om behovet av effektivitet i

kungörandet vore minst lika stort, därest ett beslut om omyndighetsförklaring

skall äga omedelbar verkan, som om dess verkan skall i viss mån vara

beroende av att kungörelse skett. Ett kungörande i tidning inom orten lärer

ock, på sätt lagberedningen anfört, kunna bliva till avsevärt gagn. Den kostnadsökning,

som skulle bliva en följd av sådant kungörande, torde ej heller

vara av väsentlig betydelse, helst den omyndigförklarade i allmänhet lärer

vara i sådan ekonomisk ställning, att kostnaden ej blir betungande. Vi hemställa

alltså, att kungörelsens införande även i tidning inom orten föreskrives.

Lagrådet:

Uppläggandet av det här föreslagna centralregistret kommer att medföra

ej ringa arbete för åtskilliga domare i fråga om anmälningars insändande till

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

kap. centralmyndigheten samt avsevärda kostnader för statsverket vid anmälningarnas

registrerande och bearbetande. Till minskande av dessa olägenheter

synes förfarandet böra så vitt möjligt förenklas. En förenkling i sådant hänseende

torde kunna lämpligen ske sålunda, att till grund för registret läggas

icke anmälningar från domstolarna utan kungörelserna i allmänna tidningarna.

Härigenom skulle domarna befrias från allt besvär med registreringen och

arbetet härmed skulle hos centralmyndigheten draga ringare kostnader, enär

detsamma bestode allenast i att sammanföra kungörelserna i fråga till ett

praktiskt register och fördenskull kunde verkställas med tämligen okvalificerad

och billig arbetskraft.

Emellertid synas jämväl för en på dylikt sätt åvägabragt samling kostnaderna

bliva större än som motsvaras av den nytta samlingen medför. Även utan centralregistret

torde myndigheter och penninginrättningar regelmässigt erhålla kännedom

om omyndighetsförklaringar, i synnerhet som de allmänna tidningarna

för varje månad innehålla ett annonsregister med särskild rubrik beträffande

dylika domstolsbeslut. Vad angår andra inrättningar och enskilda personer

lärer ett centralregister sakna så gott som varje betydelse, även om den

tryckta samlingen, på sätt är avsett, hålles lätt tillgänglig för allmänheten.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att bestämmelserna om centralregistret

måtte uteslutas ur förslaget eller förenklas i den riktning, som

nyss antytts.

Vid bifall härtill erfordras viss jämkning i 5 kap. 5 § av det till lagrådet

remitterade förslaget angående ändringar i 1904 års internationella lag.

Anses den föreslagna anordningen med ett centralregister böra i huvudsak

bibehållas, må erinras, att genom införskaffande av uppgifter om dem, som

vid lagens ikraftträdande äro omyndigförklarade, måste sörjas för att registret

från början får erforderlig fullständighet; sker ej så, skulle registret

först efter ganska lång tid medföra verklig nytta.

Härjämte bör iakttagas, att det i syfte att göra registrets innehåll lättare

tillgängligt föreslagna utgivandet av en samling av vad i registret införts

måste, om ej ändamålet skall förfelas, ske med all möjlig snabbhet. En överskådlig

uppställning av materialet är även av vikt. Att erinra härom är särskilt

påkallat, enär den på äktenskapsregistret grundade publikation, som synes

vara ämnad att utgöra förebild för den nu ifrågavarande samlingen, ej

torde i nämnda hänseenden motsvara berättigade krav.

15 §.

Lagrådet:

Då ordalagen i början av denna paragraf kunna giva anledning till den

oriktiga uppfattningen, att domstolen för att kunna entlediga en förmyndare

skall genom framställning från någon utomstående hava fått fråga om sådant

entledigande hos sig väckt, synes någon omformulering, som tydligt lämnar

rum även för domstolens eget initiativ, böra företagas.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta Proposition Nr 5.V.

129

16 §. 12 kap.

Smidbar/ och Thulin;

Då det, på sätt vid 15 § av lagrådet antytts, lärer vara avsett, att rätten

skall i frågor av beskaffenhet, som i första stycket sägs, äga vidtaga erforderliga

åtgärder även utan föranledande av därom gjord framställning, synes

varje begränsning i befogenheten att göra ansökan vara utan betydelse men

måhända kunna leda till ett motbjudande tvång för domstolen att rent formalistiskt

avvisa en, materiellt sett fullt befogad, framställning. Sagda stycke

torde därför lämpligen böra ur förslaget uteslutas, i sammanhang varmed

andra stycket givetvis tarvar någon omredigering.

I vad fall som helst torde sagda befogenhet böra utvidgas utöver vad förslaget

därom innehåller. Att t. ex. från rätt härutinnan utestänga en boutredningsman

förefaller synnerligen olämpligt, särskilt om, på sätt i 21 § sägs. god man

i förevarande hänseende likställes med förmyndare.

20 §.

Lagrådet:

Om domaren jämlikt andra stycket i denna paragraf, pa begäran av den.

för vilken god man enligt 11 kap. 3 eller 4 § förordnats, entledigat gode

mannen från befattningen, bör beslutet härom icke för sitt bestånd vara beroende

av rättens prövning; vederbörandes framställning om gode mannens

entledigande innebär en anmälan, att det behov, som föranlett förordnandet,

upphört, och mot sådan anmälan lärer rätten ej kunna bibehålla gode

mannen vid befattningen. Det meddelande om domarens beslut, som skall

lämnas till rätten, bör därför endast hava till ändamål, att entledigandet

antecknas i rättens protokoll. I enlighet härmed torde bestämmelsen i nämnda

stycke ändras.

21 §.

Stenberg och Koersner:

Enligt andra punkten i denna paragraf skall förmyndare äga fullföljdsrätt

i ärende angående förordnande av god man för den omyndige och entledigande

av sådan god man. Av naturliga skäl bör en dylik regel icke äga

tillämpning, då det gäller godmanskap enligt 11 kap. 2 § första stycket; gode

mannen är i sådant fall förordnad för att i någon rättslig angelägenhet iakttaga

myndlingens intresse gentemot förmyndaren eller någon, som denne företräder.

En begränsning i nämnda hänseende av bestämmelsens giltighet svnes

erforderlig.

22 §.

Lagrådet:

Vid prövning, huruvida den enligt andra stycket rätten tillerkända befogenheten

att förordna om personlig inställelse skall utövas, bör rätten givetvis,

då fråga är om omyndighetsförklaring på grund av psykisk defekt, taga hän

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 40 käft. (Nr 53.) 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. May.ts Proposition Nr 53.

12 kap. syn även till sådan omständighet, som i tredje stycket avses. På grund härav

lärer detta stycke såsom obehövligt kunna uteslutas.

23 §.

Lagrådet:

Då med den ställning, överförmyndaren intager, han icke torde utan särskilt

i lag givet bemyndigande för utförande av talan vid domstol äga anlita

fullmäktig, men ur praktisk synpunkt möjlighet härtill synes böra stå honom

öppen, hemställes, att i förslaget intages föreskrift om rätt för överförmyndaren

i nämnda hänseende.

Regeringsrådet Thulin tilläde, att vid bifall till lagrådets hemställan bestämmelse

tillika bör meddelas till förhindrande av att statsverket tillskyndas

särskilda kostnader till följd därav att överförmyndaren anlitar fullmäktig.

Förslaget till lag angående införande av lagen om förmynderskap.

Lagrådet och dess särskilda ledamöter avgåvo följande yttranden.

2 §•

Lagrådet:

I vissa författningar, t. ex. kungl. brevet den 5 februari 1808 angående besittningsrätt

å kronohemman, punkt 4;o), finnas meddelade särskilda regler

angående godmanskap av den art, att den nu ifrågasatta förmynderskapslagstiftningen

skulle bliva tillämplig å desamma. Även där dessa regler ej i

allo överensstämma med nyssnämnda lagstiftning torde de icke böra till någon

del sättas ur kraft. Till det i slutet av förevarande paragraf intagna stadgandet

lärer fördenskull böra fogas tillägg, varigenom fortfai’ande giltighet

beredes åt samma regler.

Thulin:

Enligt 77 § i lagen om fattigvården har, där någon, som icke nått myndig

ålder, på fattigvårdssamhällets bekostnad åtnjuter vård utanför sina föräldrars

eller målsmans hem, samhällets fattigvårdsstyrelse målsmansrätt över honom.

Vad denna målsmansrätt innebär är, på sätt även framgår av fattigvårdslagstiftningskommitténs

motiv till nämnda lag, tveksamt, och har kommittén jämväl

i samband med förslag till lag om den offentliga barnavården hemställt

om sådan ändring i lagen om fattigvården, att denna målsmansrätt helt skulle

upphävas. Till stöd därför har kommittén anfört, att ifall behov skulle visa

sig av legal företrädare för understödstagare, för vilken faltigvårdsstvrelsen

förut haft målsmansrätt, i stället för denne lämpligen borde hos domstol begäras

förmyndare. Tills lagen i detta hänseende ändrats, kvarstår emellertid

målsmansrätten, och torde det därför vara nödvändigt att, om ej nämnda

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 53.

131

ändring redan nu anses kunna göras, i förevarande lag införes föreskrift,

att genom den föreslagna förmynderskapslagen ej göres ändring i fattigvårdslagens

ifrågavarande bestämmelse. En sådan föreskrift torde lämpligen kunna

få sin plats i den nu behandlade paragrafen.

4 §.

Lagrådet:

Enligt bestämmelser i den föreslagna lagen om förmynderskap samt vissa

därmed sammanhängande författningsförslag skall den rätt, som nu efter

fyllda femton år tillkommer en omyndig att råda över honom tillhörig egendom,

ej inträda förr än vid uppnådd sexton års ålder. Denna förändring

synes ej böra medföra, att omyndig, som enligt gällande lag förvärvat rätt i

berörda hänseende, vid den nya lagstiftningens ikraftträdande går densamma

förlustig. Lagrådet anser sig förty böra tillstyrka, att, efter förebild av den

i första stycket av förevarande paragraf upptagna bestämmelsen, i förslaget

intages stadgande därom att i fråga om den, som, då den nya förmynderskapslagen

träder i kraft, fyllt femton men ej sexton år, äldre lags bestämmelser

om rätt att råda över honom tillhörig egendom fortfarande skola äga

tillämpning.

6 §•

Thulin, Stenberg och Köersner:

Även bestämmelserna i 9 och 10 §§ av 9 kap. förmynderskapslagen torde

böra göras tillämpliga i fråga om avgivande av årsräkning för året näst före

det, med vilket nya lagen skall träda i kraft.

7 §•

Lagrådet:

I det remitterade förslaget har den tidpunkt, intill vilken, enligt vad i andra

stycket av förevarande paragraf sägs, särskild räkning skall avgivas, lämnats

öppen, men synes av förslagets motivering framgå, att man såsom nämnda

tidpunkt tänkt sig tiden för den nya lagens ikraftträdande. Enligt 6 § åligger

det emellertid den, som då är förmyndare, att för senast tilländalupna året

avgiva räkning enligt nya lagens bestämmelser. I den mån så sker, bör givetvis

särskild räkning enligt äldre lag icke ifrågakomma. Vid styckets fullständiga

avfattande i blivande proposition torde detta förhållande beaktas.

Första punkten av andra stycket lärer innebära, att om omyndighetstillståndet

tagit sin början innan den nya lagen om förmynderskap trätt i kraft,

envar förmyndare skall, utan hänsyn till huruvida han tillträtt förmynderskapet

före eller efter sagda tidpunkt, vid upphörandet av sin befattning

lämna redovisning enligt äldre lag beträffande den del av omyndighetstiden,

för vilken årsräkning enligt nya lagen ej avgivits. Åt denna stadgandets

innebörd torde böra genom erforderlig omredigering givas tydligare uttryck

än i förslaget skett.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 53.

9 §.

Thulin och Stenberg:

Med hänsyn till vikten av att den omyndiges intresse så fullständigt som

möjligt skyddas har i 7 kap. 3 § av förslaget till förmynderskapslag gjorts

den avvikelsen från principen om avtals orubblighet, att om det visar sig,

att den omyndiges bästa skulle äventyras, därest ett av förmyndaren med

överförmyndarens samtycke för den omyndige slutet avtal om sammanlevnad

i oskiftat dödsbo finge äga fortsatt bestånd, rätten äger häva avtalet, ändå

att den tid, för vilken det slutits, ej tilländagått. Om vi än icke kunna tillerkänna

de betänkligheter, som i yttranden över förslaget uttalats mot detta

stadgande, avgörande betydelse, anse vi dock — i enlighet med vad även

anmärkts — tillräckliga skäl icke föreligga att, på sätt i förevarande paragraf

föreslås, giva bestämmelsen tillbakaverkande kraft, så att rätten skulle äga

att häva jämväl avtal, som träffats vid en tid, då i lagstiftningen ännu ej

fanns upptaget något stadgande om sådan hävningsrätt. Vi hemställa alltså

om uteslutande av första stycket i den nu behandlade paragrafen.

10 §.

Thulin:

Skulle, dä den nya lagen träder i kraft den 1 januari 1925, räkning för

år 1923 eller tidigare år ej hava avgivits, synes vara avsett, att räkningen

skall lämnas ej till gode mannen, utan till överförmyndaren för att av honom,

mot det arvode som eljest skolat tillkomma gode mannen, granskas; men

torde, särskilt med hänsyn till arvodesfrågan, måhända vara lämpligt, att

uttryckligt stadgande härom införes i förevarande paragraf.

13 §.

Thulin:

Enligt förslaget skall, till dess Konungen annorlunda förordnar, överförmyndare

ej utses för Stockholms stad, utan vad i 3 kap. 6 § och 5—12 kap.

av nya förmvnderskapslagen ävensom i promulgationslagen stadgas om överförmyndare

i stället gälla i fråga om förmyndarkammaren, som, enligt de

närmare bestämmelser Konungen meddelar, skall handhava de åligganden,

vilka enligt nya lagen eljest ankomma på överförmyndaren. Det synes mig

tveksamt, om åt nämnda kammare lämpligen må kunna överlämnas att, på

sätt torde vara avsett, under övergångstiden, även om denna skulle kunna

begränsas till ett mindre antal år, kollegialt fullgöra dessa åligganden. För

åstadkommande av det personliga samarbete mellan överförmyndaren och

förmyndaren, som förslaget avsett böra äga rum, torde, därest förmyndarkammarens

nuvarande arbetskrafter, så länge förmyndarkammaren består,

därför företrädesvis tagas i anspråk, en arbetsfördelning redan från början

av den nya lagens tillämpning böra äga rum, så att rätten åt särskilda av förmyndarkammarens

tjänstemän, i den mån de finnas därför lämpade, uppdrager

att envar inom sitt distrikt vara överförmyndare och där ensam sköta

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts Proposition Nr ii3.

133

en överförmyndares åligganden. Skulle tillräckligt antal för överförmyndarsysslan

lämpade personer ej vara att tillgå inom förmyndarkammaren, måste

tättén naturligtvis tilläggas befogenhet att till överförmyndare för visst distrikt

utse person utom förmyndarkammaren. Då föreskrifterna i förevarande paragraf

ej torde medgiva en sådan anordning, synes paragrafen böra i enlighet

härmed omarbetas.

Även om förmyndarkammaren ej vidare kommer att såsom ett kollegialt

verk handhava överförmyndarsysslorna, utgör detta givetvis ej hinder för att

förmyndarkammaren, på sätt förslaget innehåller, under erforderlig övergångstid

såsom ett kollegium fortfarande tills vidare handhar den förmyndarkammaren

enligt 3 § i instruktionen den 21 juni 1907 tillkommande förvaltning

av omyndigas samt frånvarande och okända arvingars kontanta medel, så vitt

angår medel, som där innestå, när nya lagen träder i kraft.

Ovannämnda reglering av överförmyndarsysslorna utgör ej heller hinder för

att i avbidan på den ytterligare utredning, som — med anledning av de nya

uppslag förmyndarkammarens och rådstuvurättens första avdelnings till lagrådet

remitterade underdåniga skrivelse innehåller — må anses erforderlig för

att bedöma, om förmyndarkammaren fortfarande skall bestå såsom depositionsanstalt

för värdepapper med penningförvaltning, låta förmyndarkammaren

under erforderlig tid i enlighet med hittillsvarande bestämmelser till förvar

och förvaltning mottaga omyndigas värdepapper och kontanta medel, dock

med iakttagande av de i nya lagen för sådan deposition fastställda villkor

och de ytterligare bestämmelser Konungen därutinnan meddelar.

Lämnas sådant medgivande, torde erfarenheten måhända komma att ådagalägga,

att förmyndarkammaren för framtiden skall kunna, ehuru under ändrade

förhållanden och med mera moderna arbetsmetoder, under samarbete

med till kammaren intimt knutna överförmyndare fylla den uppgift att skydda

de omyndigas medel, särskilt de små förmögenheterna, som den under sekler

på ett tillfredsställande sätt skött, samt att det även kan vara lämpligt att

på andra större platser inrätta förmyndarkammare, givetvis, därest tillräckliga

fonder ej finnas, under kommunal garanti.

Följande åtgärder synas mig i ovanberörda syften påkallade:

I förmynderskapslagen likställes med bank såsom depositionsanstalt förmyndarkammare,

där sådan med Konungens tillstånd inrättas.

Närmare utredning verkställes, om och under vilka villkor förmyndarkammaren

i Stockholm må kunna bibehållas såsom depositionsanstalt med penningförvaltning.

Denna utredning bör avse, bland annat, om erforderligt ekonomiskt

underlag för en förmyndarkammare föreligger eller kommunal garanti

erfordras, och måste därvid i första hand klargöras förhållandet mellan

Stockholms stad och allmänna barnhuset, vars rätt till förmyndarkammarens

överskottsmedel, särskilt efter nu ifrågasatt omläggning av dess verksamhet,

torde kräva förnyad undersökning.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Under den övergångsperiod, som erfordras för verkställande av ovannämnda

utredning, ordnas överförmyndarsysslorna i Stockholm och förmyndarkammarens

verksamhet i övrigt i enlighet med ovan angivna riktlinjer.

Sundberg och Stenberg:

Att för Stockholms stad bibehålla den där befintliga förmyndarkammaren

även efter genomförandet av en ny förmynderskapslagstiftning, som anordnar

förmyndarkontrollen efter annat system än det, som legat till grund för förmyndarkammarens

inrättande, synes höra ifrågakomma endast om det kan förväntas,

att därigenom förmyndarvården i Stockholm blir lika väl tillgodosedd

som enligt det nu föreliggande förslaget och detta utan väsentligt högre kostnad.

Vad kostnadsfrågan angår, har ny utredning tillkommit, sedan lagberedningen

avgav sitt betänkande, däri uttalades, att enligt beredningens mening förmyndarkammarens

bibehållande skulle draga alltför helga kostnader. Denna utredning,

vilken innefattas i den till lagrådet överlämnade skrivelsen från förmyndarkammaren

och Stockholms rådstuvurätts med förmyndarkammaren i viss mån

sammanhörande första avdelning, har beträffande förmyndarkammarens förvaltningskostnader

givit vid handen, att om de utgifter, som hänföra sig till

första avdelningens utom förmynderskapsväsendet fallande verksamhet behörigen

frånskiljas, kostnaderna för förmyndarkontrollen stanna vid en lägre siffra än

lagberedningen synes hava antagit. I betraktande härav kan ur allmän kostnadssynpunkt

något avgjort företräde icke tillerkännas det nu föreslagna kontrollsystemet.

I andra avseenden torde emellertid väsentliga fördelar med detta

system även för huvudstadens del stå att vinna. Sålunda lärer överförmyndarens

kontroll, utövad i enlighet med den föreslagna lagstiftningens bestämmelser,

i effektivitet och allsidighet överträffa den tillsyn förmyndarkammaren ägnar

förvaltningen av myndlingars egendom. Bankernas förvaltning av omyndigas

hos dem nedsatta värdehandlingar bleve ock betydligt mera omfattande än

den befattning förmyndarkammaren tager med värdepapper, som hos kammaren

lämnas i förvar. Säkerheten för värdehandlingarna bleve åtminstone ej

mindre än nu, därest, enligt förslaget, deposition sker hos bank under dess

garanti; och må härvid bemärkas, att den säkerhet, som förmyndarkammaren

erbjuder, allenast under den förutsättning kan vara att likställa med den

säkerhet, som vinnes genom deposition i bank, att depositionen hos förmyndarkammaren

sker under särskild garanti, denna må nu beredas genom direkt

åtagande från kommunens sida eller, såsom för närvarande är fallet, genom

en fond, skapad av medel, som uttagits hos kommunens medlemmar.

Visserligen skulle enligt förslaget skyldigheten att deponera värdehandlingar

icke, på sätt för närvarande i Stockholm gäller, vara obegränsad, utan undantag

skulle göras för mindre poster. De betänkligheter, som kunna framföras mot

dylik begränsning, lära dock väsentligen förlora betydelse, om, på sätt vid 8 kap.

8 § av den föreslagna förmynderskapslagen hemställts, värdegränsen i berörda

hänseende nedsättes från 5,000 till 2,000 eller 3,000 kronor.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Vi anse följaktligen den nya lagstiftningens anordningar äga ett bestämt

företräde framför det system förmyndarkammaren i sitt befintliga skick representerar.

Frågan om förmyndarkammarens fortbestånd är emellertid icke härmed

fullständigt besvarad. I sitt senast avgivna yttrande har förmyndarkammaren

icke ställt sig avvisande mot att förmyndarkammaren komme att övertaga

alla de åligganden, som enligt förslaget skulle tillkomma överförmyndarna,

samt med avseende å deponerade värdehandlingar fullgöra alla de förpliktelser,

som skulle åligga bankerna. Att företaga eu sådan genomgripande utvidgning

av förmyndarkammarens verksamhet synes ej böra ske, såvida ej påtagliga

fördelar därav äro att förvänta. Vi kunna ej finna detta vara fallet. Man

måste över huvud ställa sig tveksam, huruvida den för verksamhetens omläggning

erforderliga omorganisationen av ett verk, där arbetet bedrives efter

sedan gammalt i huvudsak oförändrade metoder, skall låta sig genomföra på

ett tillfredsställande sätt. I allt fall komme säkerligen verksamhetens utvidgning

att betinga en avsevärd kostnadsökning, varigenom kostnadsfrågan åter

komme i ett för förmyndarkammaren mindre gynnsamt läge, och förmyndarkammaren

bleve dock fortfarande ett ämbetsverk med de olägenheter, som

därav följa vid utövande av en verksamhet av ifrågavarande art. Tanken, att

förmyndarkammaren kunde bibehållas, därest verksamheten omlägges, synes

alltså ej vara ägnad att rubba uppfattningen, att förmyndarkammaren vid den

nya lagstiftningens genomförande bör upphöra.

I detta sammanhang vilja vi ej heller underlåta att erinra om angelägenheten

därav att den utbyggnad av överförmyndarinstitutionen, som måhända

blir nödvändig i Stockholm, icke sker på sådant sätt, att det personliga samarbete

mellan överförmyndaren och förmyndaren, som bör vara utmärkande

för överförmyndarens verksamhet, äventyras och institutionen erhåller karaktär

av ämbetsverk.

Den jämförelsevis långa avvecklingstid, som lagberedningen trott bliva nödvändig

med avseende å förmyndarkammarens kontantförvaltning, lärer huvudsakligen

hava varit betingad av de vid tiden för avgivandet av beredningens

betänkande gällande låga kurserna å obligationer, i vilka allmänna fondens

medel till stor del äro placerade. Med obligationsmarknadens numera förändrade

läge torde vara att förvänta, att avvecklingstiden kan väsentligt förkortas.

Köersner:

Den huvudsakliga särskilda fördel, som bibehållandet av Stockholms förmyndarkammare

skulle medföra, vore, att förmynderskapsdomstol, överförmyndare och

depositionsanstalt bleve samlade på ett ställe. Denna fördel är givetvis betydande,

men jag har icke kunnat finna, att åt densamma bör tillmätas

avgörande inflytande. Ehuru med en viss tvekan anser jag mig därför, i väsentlig

anslutning till vad justitieråden Sundberg och Stenberg anfört, böra biträda

s. 136 Kontrollera mot PDF

136 Kung1. Maj:ts Proposition Nr 53.

det remitterade förslagets ståndpunkt, att förmyndarkammaren skall upphöra.

Härvid skulle jag dock helst se, att även för Stockholm särskilda överförmyndare

bleve utsedda redan i samband med lagens ikraftträdande, så att

den nya överförmyndarinstitutionen omedelbart kunde börja fungera även i

huvudstaden.

Skulle emellertid uppskov med förordnande av överförmyndare meddelas i

enlighet med vad i förevarande paragraf föreslagits, erfordras möjligen något

tillägg till paragrafen för utmärkande av att Kungl. Maj:t, för den tid förmyndarkammaren

fungerar som överförmyndare, äger förordna om sättet för

talans förande mot förmyndarkammarens åtgärder såsom överförmyndare.

Förslaget till lag om vård av omyndigs värdehandlingar.

Förslaget gav anledning till följande erinringar.

1 §•

Lagrådet:

Att, såsom avsett är, bestämmelserna i 2 § av förevarande förslag skola

vara av tvingande natur sålunda, att bankens skyldigheter med avseende å

nedsatta värdehandlingar icke må inskränkas genom avtal, bör uttryckligen

framhållas i lagtexten.

Köer snor:

För att i möjligaste mån skydda de tillgångar, om vilka här är fråga,

synes önskligt, att förmånsrätt såsom för omyndigs fordran hos förmyndare

beredes fordran på ersättning, som uppkommer därigenom att depositionsförpliktelserna

icke blivit från bankens sida uppfyllda.

2 §•

Köer snor:

1. Med hänsyn till vikten av att den omyndiges representant erhåller de i

aktiebolagslagen omförmälda underrättelser (jfr §§ 30, 41, 52, 69 och 80 aktiebolagslagen),

vilka förutsätta, att aktieägares adress är för bolagets styrelse

tillgänglig, torde böra i förslaget upptagas förpliktelse för banken att vid

registreringen uppgiva ej endast den omyndiges utan ock förmyndarens namn

och adress. Enligt 6 § av förevarande förslag skola nämnda adresser vara

hos banken anmälda.

Lagrådet:

1. Innebörden av bankens skyldighet i fråga om registrering av värdepapper

torde riktigare återgivas genom stadgande, att banken skall ombesörja

registreringen.

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 53.

2. Att i Post- och inrikes tidningar införes kungörelse om tid och ort för

utdelning å aktier och andra därmed jämförliga värdepapper förekommer,

åtminstone numera, i mycket ringa omfattning. Den föreslagna skyldigheten

för bankerna att lyfta utdelning skulle sålunda i regel bliva beroende av

att förmyndaren lämnar banken uppgift, när och var utdelningen får lyftas.

Enligt vad upplyst är, lära emellertid bankerna för närvarande i stor utsträckning

verkställa lyftning av utdelningar, om vilka de erhålla kännedom genom

uppgifter, som för bankernas räkning insamlas genom Svenska bankföreningen.

Sådana uppgifter torde även framdeles bliva att tillgå; och därest beträffande

visst bolag detta ej skulle vara fallet och ej heller förmyndaren lämnar något

meddelande i ämnet, lärer svårighet för banken ej möta att vinna den erforderliga

upplysningen efter hänvändelse till bolaget under åberopande av

att aktier i bolaget blivit enligt förmynderskapslagen nedsatta bos banken.

Med hänsyn härtill synes någon begränsning i banks skyldighet att lyfta utdelning

ej behöva eller böra göras. Skulle till följd av att banken ej i tid

erhållit kännedom om utdelning, som för myndlingen är att lyfta, utdelningen

först någon tid efter förfallodagen inflyta, är givetvis banken ej skyldig att

gottgöra myndlingen ränta, såvida banken gjort vad skäligen kunnat av banken

fordras för att förskaffa sig upplysning om utdelningen.

Vad nu sagts gäller dock endast beträffande utdelning av vinst. 1 fråga om

annan utbetalning från bolag, såsom vid bolagets upplösning, lärer bankens förpliktelse

att lyfta sådan böra begränsas till det fall, att förmyndaren lämnat

banken meddelande om utbetalningen.

4. Bankens skyldighet att hålla förmyndaren underrättad om tillfälle, som

för myndlingen yppar sig att erhålla ny aktie, bör ej blott avse företrädesrätt.

till nyteckning utan även omfatta det fall, att aktiekapitalet skall ökas genom

överförande till detsamma av besparade vinstmedel. Stadgandet bör vidare

gälla även lotter i solidariska bankbolag. Vad sålunda erinrats torde överensstämma

med förslagets mening, ehuru det icke kommit till uttryck i lagtexten.

Denna synes i anledning härav böra något jämkas.

På sätt bankerna för närvarande pläga åtaga sig, bör dem enligt den föreslagna

lagen åläggas skyldighet att icke blott ombesörja själva nyteckningen

av aktier eller lotter utan jämväl i övrigt lämna erforderligt biträde till aktiernas

eller lotternas utbekommande.

5. Endast om gäldenärens adress uppgivits är enligt förslaget banken skyldig

att verkställa enskilt krav å skuldebrev eller annat fordringsbevis eller att

uppsäga fordringen. Att sålunda begränsa bankens förpliktelser i nämnda hänseenden

synes ej böra ifrågakomma. Angående en adress, varom förmyndaren

ej lämnat uppgift, kan som oftast upplysning hämtas ur tillgängliga kalendrar

eller andra uppslagsböcker. Det torde därför vara lämpligare föreskriva,

att de ifrågavarande skyldigheterna skola fullgöras av banken allenast med

den inskränkning att, därest kännedom om gäldenärens adress ej kan vinnas

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 53.

utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt, underrättelse om det uppkomna hindret

för åtgärdens vidtagande skall lämnas förmyndaren.

Vad sålunda anmärkts gäller även det i 7. intagna stadgandet, så vitt detsamma

avser vidtagande av laga åtgärder för fordrans vidmakthållande.

6. Att underrättelse om att banken för myndlingens räkning uppburit medel

skall för varje gång ske ofördröjligen lärer vara nödvändigt i fråga om till

banken gjorda kapitalinbetalningar, men beträffande avkastning kunna leda

till dryga portokostnader för myndlingen och även orsaka banken onödigt

besvär. Vid regelbundet återkommande uppbörd av avkastning kan besked halvårsvis

eller kvartalsvis göra till fyllest. Det torde därför utan olägenhet kunna

överlåtas åt banken och förmyndaren att efter förhållandenas natur överenskomma

om tiden för avlämnande av uppgifter angående uppburen avkastning.

Lagrådet hemställer alltså, att förevarande stadgande måtte underkastas ändring

i nu angiven riktning.

I övrigt hänvisas till lagrådets yttrande vid 3 §.

3 §•

Lagrådet:

Med det kontrollsyfte, som genomgår den ifrågasatta förmynderskapslagstiftningen,

överensstämmer ej väl, att förmyndaren, på sätt i förevarande

paragraf förutsättes, får, även då det gäller kapitalbelopp, fritt bestämma om

förfarandet med medel, som uppbäras av bank i egenskap av depositionsanstalt.

I fråga om dylika belopp bör medgivandet för förmyndaren att föreskriva

annat tillvägagångssätt än insättning å bankräkning uteslutas och i

stället meddelas stadgande därom att kapitalbelopp, som banken uppburit,

skall av banken insättas med förbehåll, att det ej må uttagas utan överförmyndarens

tillstånd.

Med vidtagande av denna ändring i förslaget synes den förenkling i förslagets

övriga bestämmelser kunna äga rum, att dels banken befrias från

skyldighet, på sätt i 2 § 6. stadgas, att om mottagande av medel underrätta

överförmyndaren dels ock föreskrifterna i 12 § om viss redogörelse- och anmälningsskyldighet

för förmyndaren uteslutas.

8 §■

Lagrådet:

Då nedsättningsskyldigheten skall vara stadgad i lag, torde ock i lag böra

angivas den gräns, vartill avgiften till bank för förvaring och förvaltning av

omyndigs värdehandlingar högst må stiga. De föreskrifter i ämnet, som ytterligare

äro erforderliga, lära beträffande andra banker än riksbanken lämpligen

kunna meddelas av Konungen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

9 §.

Sundberg, Thulin och Köer snor:

Med det i sista punkten av andra stycket intagna stadgandet angående rätt

och plikt för överförmyndaren att vägra tillstånd till värdehandlings uttagande

avses, enligt vad av motiven framgår, befogenhet för överförmyndaren till

sådan vägran, då han hyser grundad misstanke, att handlingens uttagande

skall ske för annat ändamål än det uppgivna eller att, efter det handlingen

uttagits för försäljning, förmyndaren skall komma att slå under sig inflytande

försäljningsmedel, eller ock då den föreslagna åtgärden uppenbarligen innebär

ett sådant åsidosättande av den omyndiges intressen, att den skulle för förmyndaren

medföra skadeståndsskyldighet. Klart är, att i dylika fall tillstånd

ej bör lämnas till handlingens uttagande. En vägran av sådan anledning lärer

dock ej gärna vara tänkbar annorledes än i sammanhang med framställning

till förmynderskapsdomstolen om förmyndarens entledigande. Och att, då en

dylik framställning gjorts eller göres, överförmyndaren tiger att, därest han

anser den omyndiges rätt och bästa så kräva, förhindra, afl förmyndaren uttager

deponerade värdehandlingar, torde otvivelaktigt vara att inbegripa i den

allmänna tillsyn överförmyndaren har att utöva över förmyndarens förvaltning.

Något särskilt stadgande om rätt för överförmyndaren att ingripa lärer ej

vara erforderligt för här ifrågavarande fall och är så mycket mindre lämpligt,

som en motsvarande rätt för överförmyndaren utan tvivel föreligger i en hel

del andra fall, fastän stadganden därom ej finnas i förslaget.

Vi hemställa förty, att den föreslagna rätten för överförmyndaren att vägra

handlings utlämnande på den grund, att den omyndiges rätt och bästa skulle

sättas i fara, måtte utgå.

Lagrådet:

Då varje uttag av deponerad värdehandling, som förmyndaren tillätes göra,

verkar avbrott i den kontroll, som med depositionen är avsedd, böra uttag

undvikas, där det kan ske utan intrång i förmyndarens förvaltningsrätt. Ett

fall, då uttag i allmänhet icke behöver ifrågakomma, är det, då förmyndaren

vill sälja en värdehandling för att med de därför influtna medlen inköpa annan.

En dylik transaktion kan, vare sig avtalen förmedlas genom banken eller

ej, genomföras på det sättet, att banken mot likvid utlämnar den sålda handlingen

till köparen av densamma och tillhandahåller betalning för den handling,

som för myndlingens räkning förvärvas, samt härvid mottager denna i

deposition. Enär anordningen även ur praktisk synpunkt i regel erbjuder betydande

fördelar, torde föreskrift om sådant förfarande böra av överförmyndaren

meddelas i varje fall, då han har att fatta beslut i anledning av förmyndarens

begäran att få uttaga en till försäljning ämnad värdehandling och

förfarandet utan olägenhet kan användas. Möjligen skulle överförmyndaren

kunna anses enligt förslaget hava befogenhet härtill, men bäst synes vara,

att uttryckligt stadgande i ämnet upptages i förevarande paragraf.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 53.

H §•

Thulin, Stenberg och Köer snor:

Det synes icke vara erforderligt, att besannad avskrift av avräkningsnota,

betalningsbevis eller annan handling till styrkande av vidtagen åtgärd bifogas

redogörelse, som här avses, utan förmyndaren lärer böra äga att i stället

uppvisa handlingarna i original för granskning av överförmyndaren, med rätt

att därefter återfå desamma. Tredje punkten av första stycket torde alltså

böra i enlighet härmed jämkas.

Justitierådet Sundberg hemställde på de av lagrådets övriga ledamöter anförda

skäl, att tredje punkten av första stycket måtte få utgå.

Förslaget till lag om verkan av avtal, som slutits under

inflytande av rubbad själsverksamhet.

Justitierådet Sundberg yttrade:

Frågan om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet,

är synnerligen svår att besvara. Man har ock, såsom framgår

av motiven till det föreliggande förslaget, i de särskilda länderna vid försök

att lösa spörsmålet kommit till principiellt ganska olika resultat. Att så skett

är föga underligt, då lösningen innebär ett avgörande, i vad mån man i ändamål

att skydda den, vilken saknar förmåga att rätt bedöma verkan av sina

handlingar, skall våga sätta den allmänna rättssäkerheten på spel. Uppenbart

är, att detta avgörande icke kan ske efter rent teoretiska linjer, utan att,

vilken principiella regel man än må lägga till grund för lösningen, praktiska

hänsyn måste påkalla avvikelser från grundregeln.

Så har ock skett i förslaget. Den däri uppställda grundregeln om ifrågavarande

avtals ogiltighet, vilken regel otvivelaktigt måste erkännas såsom

principiellt riktig, har av praktiska skäl modifierats genom det i andra stycket

stadgade undantaget.

Det synes mig emellertid, att någon jämkning i detta undantagsstadgande

lämpligen bör ske. Att låta ersättning utgå med belopp, bestämt allenast efter

skälighet och utan ledning av några i lagen angivna skälighetsgrunder, lämnar

alltför stort utrymme åt den enskilde domarens subjektiva omdöme. Det

lärer ock kunna befaras, att den möjlighet, som enligt det föreslagna stadgandet

medges att utdöma ett jämförelsevis lågt ersättningsbelopp, kan föranleda

minskning av fordringarna på den goda tro, som utgör förutsättning

för stadgandets tillämplighet. Allt emellanåt har hos oss visat sig en viss

benägenhet vid rättsskipningen att utvidga omfattningen av begreppet god tro;

emot denna rättsutveckling lärer man böra vara på vakt. Föreligger åter

verkligen god tro i den bemärkelse, som här åsyftas, torde det vara med

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 53.

141

den allmänna rättskänslan mest överensstämmande, att denna goda tro bereder

fullt rättsskydd, så vitt avser det s. k. negativa kontraktsintresset.

Jag hemställer fördenskull om den ändring av andra stycket, att orden »i

den omfattning, som prövas skälig» därur uteslutas.

Regeringsrådet Thulin anförde:

Att, såsom med förevarande förslag skulle bliva förhållandet, även eu tillfällig

rubbning av själsverksamheten skall medföra avtalets ogiltighet, så snart

det kan sägas, att rubbningen utövat inflytande på avtalet, synes vara att gå

för långt. Ifrågasättas kan, om icke lämpligast vore att låta avtalets ogiltighet

inträda allenast när rubbningen av själsverksamheten varit av den art,

att den vid tillfället för avtalets ingående uteslutit rättslig handlingsförmåga

(jfr 10 kap. 3 § giftermålsbalken); men erfordras i varje fall en omformulering

av första punkten i stycket för undvikande av misstolkning av det däri

intagna stadgandet.

Justitieråden Stenberg och Köersner lämnade förslaget utan anmärkning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 12 och 13 §§

giftermålsbalken.

13 §.

Lagrådet yttrade:

Förutsättningarna för upphävande av beslut, varigenom make förklarats

förlustig behörighet, som i denna paragraf avses, torde lämpligen böra, i närmare

anslutning till andra styckets nuvarande lydelse, angivas sålunda, att

makarna och, där den beslutet gäller är omyndig, förmyndaren enas om

beslutets hävande eller förändrade förhållanden visas hava inträtt.

I övrigt lämnades förslaget utan erinran.

Förslagen till lag angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den

11 juni 1920 om barn i äktenskap och lag angående ändrad

lydelse av 12 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption

lämnades utan anmärkning.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 14 juni

1917 om barn utom äktenskap.

Förslaget gav anledning till de erinringar, som innefattas i nedan intagna

uttalanden.

I

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Stenberg och Köersner:

Med den skillnad, som genom 1920 års barnlagstiftning uppdragits mellan

vårdnadsangelägenheter och egentliga förmyndarangelägenheter, torde bäst

överensstämma, att beslutanderätten i frågor rörande barns namn tillkommer

den, som har vårdnaden om barnet, även om förmynderskapet handhaves av

annan. Denna uppfattning har också kommit till uttryck i de ändringar, som

genom kungörelse den 11 oktober 1920 gjordes i förordningen den 5 december

1901 angående antagande av släktnamn. Enligt 1 § i lagen om barn

utom äktenskap äger emellertid förmyndaren att i vissa fall träffa avgörande

i frågor rörande barnets namn eller lämna sitt samtycke till beslut i sådana

angelägenheter. Vidtagande av ändring härutinnan synes böra ske i samband

med den ändring av 2 § i nämnda lag, som avses med det föreliggande förslaget.

Justitierådet Sundberg och regeringsrådet Thulin hänvisade i berörda hänseende

till vad de beträffande förevarande förslag anfört vid 2 kap. 3 § av

förslaget till lag om förmynderskap.

Lagrådet:

Då förordnande av förmyndare även enligt gällande rätt länder till efterrättelse

utan hinder av att talan mot beslutet föres, torde stadgandet i 2 § tredje

stycket i dess nuvarande lydelse innebära, att vårdnaden om barnet i och

med förordnandet av förmyndare övergår till denne. Med den föreslagna ändringen,

vilken förutsätter ett särskilt beslut i vårdnadsfrågan, torde överflyttningen

av vårdnaden icke, lika litet som enligt lagen om barn i äktenskap,

träda i tillämpning förr än beslutet vunnit laga kraft. I sistnämnda lag har

för motsvarande fall i 20 § inrymts rätt för domstolen att för tiden intill

dess laga kraft ägande dom föreligger meddela provisoriskt förordnande om

vårdnaden. Efter genomförandet av den föreslagna ändringen i ovannämnda

stycke torde jämväl beträffande barn utom äktenskap behov av provisoriska

åtgärder för vårdnadsfrågans ordnande kunna yppas. Med anledning härav

och då för närvarande i lagen saknas bestämmelse, med stöd varav domstolen

skulle kunna ingripa i angivna hänseende, hemställes, att till samma

stycke fogas ett tillägg av innehåll, motsvarande förut omnämnda stadgande i

lagen om barn i äktenskap.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 12 kap. 4 § och 16

kap. 2 § ärvdabalken

lämnades utan anmärkning.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

143

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 10 §

handelsbalken.

Justitierådet Stenberg anförde:

Det torde icke vara lämpligt att göra förmånsrätten beroende av ett så ovisst

förhållande, som att laga åtgärder utan oskäligt dröjsmål vidtagits och fullföljts

intill dess konkursansökningen ingavs. Bibehållande av gällande lags

regel, att laga åtgärd, som utöver anhängiggörande av talan om fordrans utfående

varit av nöden, skall hava vidtagits viss tid från det i varje fall anledning

därtill yppades, är därför att förorda. Nämnda tid, för närvarande

ett år, torde dock möjligen kunna förkortas. Underkastas det i förslaget intagna

första stycket av paragrafen sådan ändring, följer därav, att andra

stycket av paragrafen enligt dess gällande lydelse måste kvarstå, eventuellt,

med förkortning av nyss angivna tid.

Lagrådet ansåg sig böra erinra, att i enlighet med vad som iakttogs vid

de ändringar, vilka i andra delar av förevarande kapitel genomfördes i samband

med antagandet av 1921 års konkurslag, den tidpunkt, för vars betecknande

i den nu föreslagna preskriptionsbestämmelsen använts uttrycket konkursens

början, i stället borde utmärkas såsom tiden för ingivandet av konkursansökning.

I övrigt lämnades förslaget utan anmärkning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 6 § och 22

kap. 14 § strafflagen.

• 6 kap. 6 §.

Följande yttranden avgåvos.

Köer snor:

Frågan om skadestånd i utomobligatoriska rättsförhållanden är, för såvitt

skadan orsakats av brottslig handling, reglerad i 6 kap. strafflagen. I 6 § av

detta kapitel givas särskilda stadganden för det fall, att skadan är gjord av

person under femton års ålder eller sådan, som i 5 kap. 5 § omtalas, d. v. s.

sinnessjuk. Det anses vara tvivelaktigt, huruvida för ansvarigheten förutsattes,

att gärningen, därest den handlande varit kriminellt tillräknelig, kunnat i såväl

objektivt som subjektivt hänseende kännetecknas såsom ett brott. Antager

man detta vara förutsatt, skulle därav följa, att en gärning, som allenast

innefattar vållande till egendomsskada, i regel faller utanför stadgandets

tillämpningsområde.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 63.

Vare sig man vill tala om analogisk tillämpning av vissa bestämmelser i

6 kap. strafflagen eller om en tillämpning, vid sidan av strafflagen, av allmänna

rättsgrundsatser, lärer man emellertid — åtminstone för såvitt fråga

är om egendomsskada, denna må nu vara grundad å uppsåt eller vållande

av viss person och förfarandet må vara straffbart eller icke — få i stort sett,

således med frånseende av vissa bestämmelser vilka icke äro av intresse i

det sammanhang, varom nu är fråga, tillämpa de grundsatser, som komma

till uttryck i 6 kap. strafflagen. Beträffande skada, som orsakats av omyndig

eller sinnessjuk, bemärkes därvid följande.

Har skadan orsakats av minderårig, som uppnått femton är, eller av

omyndigförklarad och ligger honom till last uppsåt eller vållande till skadan,

skall han betala skadestånd enligt grunderna för 6 kap. 1 § strafflagen, således

i regel fullt skadestånd. Detsamma gäller, om skadan orsakats av

annan, som väl var i sådan sinnesförvirring, att han ej till sig visste, men

själv hade skuld därtill. Har skadan orsakats av minderårig under femton

år eller under inflytande av sådan rubbning i själsverksamheten, som omnämnes

i 5 kap. 5 § strafflagen, och kan skadan anses tillkommen genom

uppsåt eller vållande, åligger det enligt den nuvarande lydelsen av 6 kap.

fi § strafflagen honom likaledes i regel att betala fullt skadestånd, ehuru

endast subsidiärt, nämligen i den mån skadestånd ej kan utfås hos någon,

som för underlåten vård över honom är till ansvar för vållande förfallen.

Särskilt om den minderårige eller sinnessjuke uppenbarligen icke haft sådan

förståndsutveckling, att han i någon mån kan anses tillräknelig för sina gärningar,

föreligger i själva verket ett fall av skadeståndsskyldighet utan skuld.

Ett avvägande av intressena hos den, som blivit utsatt för skadan, och den,

som omedvetet orsakat densamma, har utfallit till den förres förmån. Meningsskiljaktigheter

om befogenheten av detta avvägandes resultat hava gjort

sig gällande ur olika synpunkter. Det förslag, som ligger till grund för gällande

stadgande i 6 kap. 6 § strafflagen, lämnade rätt för domstolen att med hänsyn

till vissa omständigheter jämka skadeståndets belopp, liksom för gäldande

av skadestånd ej skulle få tagas vad som till uppfostran för barn eller underhåll

för avvita nödigt funnes. Detta förslag, som framlades för 1862—1863

års riksdag, vann ej rikets ständers bifall, men har nu i princip upptagits i

det föreliggande förslaget. Det vill ock synas, som om den ovillkorliga

ersättningsskyldighet, som enligt gällande lag åligger minderåriga och sinnessjuka,

i många fall kan verka för betungande och att det vore synnerligen

billigt, att en rätt för domstolarna att jämka skadeståndet införes. Härvid

framstår väl såsom mindre egentligt, att ändringen sker i ett lagrum, som

endast avser skadestånd på grund av brottslig handling. Men då en reform

av skadeståndslagstiftningen i dess helhet icke för närvarande lärer kunna

genomföras, synes man kunna antaga, att det ändrade stadgandet kommer

att vinna analogisk tillämpning även beträffande egendomsskada, tillkommen

genom ett vållande, som icke ens för tillräkneliga eller kriminellt myndiga

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

ur straffbart. I det föreliggande förslaget har ifrågavarande rätt för domstolen

formulerats så, att skadeståndsskyldighet i angivet fall ålägges den

minderårige eller sinnessjuke, så vitt det med hänsyn till hans sinnesart, gärningens

beskaffenhet och omständigheterna i övrigt må anses skäligt. Det

förefaller, som om i denna formulering alltför avgörande vikt lagts vid vederbörandes

sinnesart och gärningens beskaffenhet, om också dessa faktorer

givetvis böra tagas i betraktande. A andra tidan torde ej heller det vid 1862

—1863 års riksdag framlagda förslaget vara av beskaffenhet att kunna utan

vidare förordas, i ty att däri tagits hänsyn uteslutande till vederbörandes

större eller mindre förmåga att inse handlingens skadlighet ävensom till hans

ekonomiska ställning, varemot jämkning förutsatts icke kunna äga rum t. ex.

på grund av den skadades ekonomiska förhållanden eller handlingens större

eller mindre farlighet. Det torde ej möta hinder att även härutinnan överlämna

till domstolarna att med hänsyn till samtliga förekomna omständigheter

bedöma, om och till vilket belopp skadestånd bör utgå. Skulle någon

inskränkning i denna fria prövningsrätt stadgas, synes endast kunna ifrågakomma

att återgå till ovanberörda, i det ursprungliga förslaget upptagna

stadgande, att skadestånd ej må utgå av vad som erfordras för uppfostran

av barn eller underhåll av sinnessjuk. Även denna inskränkning torde

emellertid helst böra undvikas, då det kan tänkas fall, där billigheten kräver,

att den skadelidande tillätes göra intrång jämväl på nämnda egendom.

Jag hemställer alltså att, utan angivande av vissa grunder för bedömningen,

domstol tillerkännes fri prövningsrätt, om och i vad mån skadestånd

må utgå.

Thulin och Stenberg:

I det sammanhang, vari det nuvarande stadgandet i förevarande paragraf

förekommer, torde detsamma vara tillämpligt endast då den handling, som

orsakat skadan, skulle, därest den handlande ägt kriminell tillräknelighet,

varit att betrakta såsom ett brott. Detta lärer även vara fallet med det

föreslagna nya stadgandet, vars innehåll och avfattning icke giva anledning

till antagande av ett vidgat område för dess giltighet. I motiven till förslaget

anför emellertid lagberedningen, att då frågan, om och i vilken mån skadeståndsskyldighet

bör inträda, skall bero på en prövning av omständigheterna

x varje särskilt fall, stadgandets tillämplighetsområde syntes icke behöva inskränkas

till gärningar, som i och för sig kunna kännetecknas såsom brott.

Detta uttalande överensstämmer med vad vi nyss anfört endast så vitt detsamma

må innebära, att beträffande skadestånd i anledning av andra handlingar

enahanda jämkning av ersättningsskyldigheten kan följa av allmänna

rättsgrundsatser.

Sundberg:

Det synes, särskilt i betraktande av innehållet i 6 kap. 1 § strafflagen,

vara ställt utom tvivel, att 6 § i samma kapitel enligt dess nuvarande ly
Bihang

till riksdagens protokoll 1924. 1 samt 40 käft. (Nr 53.) 10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

delse icke äger vidsträcktare tillämplighet än i fråga om gärning, som objektivt

sett kan kännetecknas såsom ett brott och förty, där den begåtts av en

tillräknelig person under de av lagen förutsatta subjektiva omständigheterna,

i lagen belägges med straff.

Ändring härutinnan torde näppeligen komma till stånd, därest lagrummet

erhåller den avfattning, som i det föreliggande förslaget angives.

Ej heller innebär förslaget någon principiell ändring beträffande förhållandet

i förevarande hänseende mellan vårdaren och den ej tillräknelige person,

som begått gärningen. Enligt gällande lag skall vårdaren, där skadan

är att tillskriva straffbart vållande å hans sida, gälda skadans fulla värdes

gärningsmannens egendom skall endast subsidiärt anlitas, nämligen i den

mån å vårdarens sida icke föreligger något skadan förorsakande, straffbart

vållande eller han ej kan till fullo gälda honom åliggande skadestånd. Samma

principiella ståndpunkt i fråga om ansvarets slutliga fördelning intager ock

förslaget; dess avfattning medför i själva verket härutinnan allenast en ändring

av processuell art. Huruvida denna ändring må vidtagas, torde alltså

vara en ren lämplighetsfråga.

Bestämmelserna i gällande lag föranleda den olägenhet för den förfördelade,

att han icke kan för skadans ersättande anlita gärningsmannens egendom

annorledes än medelst särskilt rättsförfarande, igångsatt efter det hans

anspråk mot vårdaren slutligen avgjorts.

Denna olägenhet undvikes med förslaget. Men med detsamma äro i stället

förknippade andra ganska avsevärda olägenheter.

I avseende härå må först bemärkas, hurusom det synes bäst överensstämma

med den grund, varå 6 kap. strafflagen i dess helhet är byggt och som klart

uttalas i dess 1 §, att den straffskyldiges skadeståndsplikt framstår såsom

det primära och den ej tillräknelige gärningsmannens ersättningsskyldighet

inträder allenast för det fall och i den mån så erfordras för att den förfördelade

må komma i åtnjutande av sin rätt att få den lidna skadan ersatt

till fullo.

Mindre egentligt förefaller ock att där, såsom regelmässigt är förhållandet

beträffande omyndig, hans vårdare tillika är hans förmyndare, låta denne

bevaka den omyndiges talan i rättegång mot honom, innan frågan om vårdarens

ansvar är utagerad. Situationen kan då lätteligen tänkas bliva den,

att förmyndaren, för att freda sig såsom vårdare för ansvar, söker sköta

saken så, att skulden för gärningen helt och uteslutande vältras över på den

omyndige. Och att, till förhindrande av uppkomsten utav en dylik situation,

på förhand emot förmyndarens vilja utverka förordnande av god man för den

omyndige för anhängiggörande av rättegång mot honom lärer näppeligen vara

tillåtet.

I betraktande av nu angivna, förslaget åtföljande olägenheter synes tillräcklig

anledning saknas att i förevarande processuella syftning vidtaga någon,

omarbetning av nu gällande lag.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition A''r ö3.

147

Sin egentliga betydelse har förslaget genom den inskränkning, som däri

stadgas beträffande den ej tillräknelige gärningsmannens ersättningsskyldighet.

Huruvida denna inskränkning påkallas av en allmännare rättsåskådning i vårt

land, är ej alldeles säkert; obestridligen ligger dock något tilltalande i tanken,

att under vissa omständigheter den skadelidande själv må bära en del av

skadan. Särskilt gäller detta den i motiven antydda, men i den föreslagna

lagtexten ej angivna omständigheten, att stor olikhet äger rum i parternas

förmögenhetsförhållanden sålunda, att skadeersättningens utbekommande är

av långt ringare betydelse för den förfördelade än dess gäldande är för motparten.

Då emellertid samtliga de skäl, som i motiven uttryckligen anförts

till stöd för den föreslagna inskränkningen, nämligen dels sagda olikhet, dels

gärningsmannens sinnesart och dels gärningens egen beskaffenhet, särskilt

dess större eller mindre farlighet, i viss mån torde kunna åberopas jämväl

såsom grund för minskning av en för gärningen straffbar persons skadeståndsskyldighet,

synes mig med den tilltänkta ändringen böra anstå tills

frågan anses mogen att göras till föremål för en mera allmän reglering.

Jag hemställer alltså, att det remitterade förslaget i förevarande del icke

må läggas till grund för proposition till riksdagen.

Sundberg och Thulin:

Till undvikande av misstolkning torde det i första punkten använda ordet

»såvitt» böra utbytas mot orden »i den mån» eller »om och i den mån»

eller annat uttryck, som otvetydigt utmärker vad med stadgandet avsetts.

Beträffande 22 kap. 14 § lämnades förslaget utan anmärkning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen

den 24 september 1861 angående vård av död mans bo

lämnades utan anmärkning.

Förslaget till förordning om ändrad lydelse av § 6 i förordningen

den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Lagrådet fann förslaget giva anledning till de erinringar, som innefattas i

följande yttrande :

Såsom villkor för omyndigs rättighet att idka handelsrörelse eller annat

näringsyrke har i förslaget bibehållits gällande rätts krav, att förmyndaren

ikläder sig ansvar för de förbindelser, som den omyndige kan komma att

ingå i och för rörelsen, varjämte för den föreslagna befogenheten för förmyndaren

att å omyndigs vägnar driva näringsyrke uppställts som villkor,

att förmyndaren skall personligen svara för de förbindelser han ingår i och

för rörelsen. Tillräcklig trygghet för tredje man har ansetts icke föreligga

utan dylik ansvarighet, och har tillika framhållits, hurusom ansvarigheten så

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

till vida skulle lända till skydd för den omyndige, som den kan antagas

medföra, att förmyndaren i sitt eget intresse iakttager en viss försiktighet vid

gäldsstiftelse.

Att för tredje mans skull behålla regeln om förmyndarens personliga ansvarighet

vid idkande av rörelse för omyndigs räkning, denna rörelse må nu

drivas av den omyndige själv eller av förmyndaren, synes emellertid knappast

vara påkallat. Då förhållandena äro sådana, att den omyndiges intresse

kräver rörelsens bedrivande, synes det vara att alltför hårt tynga förmyndaren,

att denne sålunda uteslutande för att iakttaga sin myndlings bästa

nödgas ikläda sig direkt ekonomisk risk. Vad åter angår skyddet för den

omyndige, kan, även om tillvaron av en dylik ansvarighet är ägnad att

åstadkomma en ökad försiktighet hos förmyndaren och därigenom i viss mån

säkerställa den omyndige, å andra sidan befaras, att förmyndaren, för att

slippa personligt ansvar, skyndar sig att, måhända med förlust för myndlingen,

avveckla en gammal affär, som det legat i myndlingens intresse att

fortsätta. Någon skyldighet för förmyndaren att fortsätta affären och därmed

ikläda sig direkta ekonomiska förpliktelser kan nämligen icke föreligga.

Ett dylikt sakernas tillstånd synes vid förmynderskapslagstiftningens reformerande

icke böra upprätthållas. Överförmyndaren bör väl vaka över att förmyndaren

icke fortsätter eller börjar en affärsrörelse utan att myndlingens

bästa verkligen kräver det. Kan en bestående affär ombildas på sådant sätt, att

den ej vidare drives för myndlingens egen räkning och med personlig risk för

honom, bör detta regelmässigt ske. Men äro omständigheterna sådana, att den

omyndiges bästa fordrar, att han själv fortsätter eller börjar en affärsrörelse

eller att förmyndaren å den omyndiges vägnar idkar handel eller annat näringsyrke,

synes detta kunna äga rum utan att förmyndaren därvid nödgas

ikläda sig ansvarighet för rörelsens förbindelser. En annan sak är, att man

får ställa störa krav på förmyndarens vaksamhet och praktiska duglighet,

när han inlåter sig på ett dylikt, för myndlingen i viss mån riskabelt sätt

att förvalta hans egendom, och att förmyndaren fördenskull kan relativt lättare

än eljest bliva utsatt för ersättningskrav i följd av försummelse i förmyndarvården.

Då övervägande skäl alltså tala för att förmyndare befrias från personligt

ansvar för omyndigs förbindelser vid idkande av rörelse, anser sig lagrådet

böra föreslå, att stadgandena om dylikt ansvar måtte uteslutas ur förslaget.

Erinras må, att såväl gällande som nu föreslagna stadganden i förevarande

hänseende icke äga tillämpning å näringsyrke, som omförmäles i § 8 av

näringsfrihetsförordningen, eller å rörelse, till vars drivande tillstånd av offentlig

myndighet eller särskild anmälan ej erfordras, t. ex. jordbruksrörelse.

Då ifrågavarande förslag, på sätt remissen till lagrådet innehåller, är avsett

att ligga till grund för proposition till riksdagen enligt § 87 regeringsformen,

torde den förslagna författningen icke böra betecknas såsom en förordning

utan komma till stånd under benämningen lag.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ris Proposition Nr 53.

149

Förslaget till lag om ändrad lydelse av'' 2 § i förordningen

den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom

lämnades utan anmärkning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i förordningen

den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll

över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

: 2 §.

Lagrådet yttrade:

Till ärenden, som enligt den föreslagna 1 § skola upptagas i förmynderskapsprotokollet,

höra även de, som angå sökt tillstånd att överlåta eller med inteckning

för gäld belasta omyndigs fasta egendom eller tomträtt. Dessa ärenden

protokollföras för närvarande i allmänhet i domboken, beträffande vars renovation

gäller, bland annat, att i det renoverade protokollet skola införas mål

och ärenden angående ägande- eller nyttjanderätt till fast egendom. Härigenom

lärer hava stadgats renovationsskyldighet även i fråga om ansökningsärenden

av nämnda beskaffenhet, enär desamma måste vara att hänföra till ärenden,

som grundlägga eller hava inflytande på framtida rättsförhållanden, vilket

uppenbarligen utgör förutsättning för renovationsskyldighet. Då det icke lärer

vara skäl att härutinnan åstadkomma ändring, hemställes, att sagda ärenden

i förslaget upptagas bland de till förmynderskapsprotokollet hörande, i vilka

protokollet skall renoveras.

Måhända bliva, med iakttagande härav, de hithörande ärenden, vilka icke

skulle komma att renoveras, till antal och beskaffenhet så oväsentliga, att för

deras skull undantag från renovationsskyldigheten icke kan anses erforderligt;

och bör i så fall sista punkten av första stycket i sin helhet utgå ur förslaget.

I övrigt lämnades förslaget utan anmärkning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 23, 24 och 26 §§ i

lagen den 29 juli 1 892 angående sparbanker.

Följande yttranden avgåvos.

Lagrådet:

Efter det ifrågavarande förslag remitterats till lagrådet, har den 29 juni

1923 utfärdats ny lag om sparbanker, vilken trätt i kraft den 1 januari 1924.

Den nya lagen skiljer sig, så vitt nu är i fråga, från den förut gällande därutinnan,

att omyndigs rätt att utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga

över medel, som den omyndige själv å motbok insatt, uttryckligen förklarats

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 53 i

gälla allenast sådana medel, som insatts efter det den omyndige fyllt femton

år. Härjämte hava i den nya lagen uteslutits åtskilliga i förut gällande lag

upptagna bestämmelser angående lämnande av vissa uppgifter beträffande deri,

till vars förmån insättning i sparbank första gången verkställes, med mera.

De nya stadganden, som genom det föreliggande förslaget ifrågasättas till

införande, äro innefattade i sista stycket av 23 §, sista punkten i första

stycket, andra stycket och sista punkten i tredje stycket av 24 § samt de två

sista punkterna av 26 §, varjämte i sistnämnda paragraf åldersgränsen för

inträde av omyndigs rätt att förfoga över medel av nyss angiven art bestämts

till sexton i stället för femton år.

Mot dessa stadganden torde, med hänsyn till innehållet i det till lagrådet

remitterade förslaget till förmvnderskapslag, intet vara att erinra. Om emellertid

de i samma förslag upptagna bestämmelserna om spärrning av myndlings hos

bank insatta medel i enlighet med lagrådets hemställan omarbetas sålunda,

att i regel spärrningen blir automatisk och för förmyndarens fria förfogande

över medlen förutsättes särskilt därom gjort förbehåll, medför detta givetvis

behov av åtskilliga ändringar uti ifrågavarande stadganden i sparbankslagen.

Den nya sparbankslagens uppställning är sådan, att de i förevarande hänseende

erforderliga bestämmelserna böra få sin plats i 24 § av lagen. Nu

förevarande förslag till ändring av vissa paragrafer i 1892 års lag bör alltså

utbytas mot förslag till lag om ändrad lydelse av 24 § i den nya lagen.

Det synes nödigt att giva lämplig övergångsbestämmelse därom, huru skall

förfaras med medel, som av person, vilken vid den nya förmynderskapslagstiftningens

ikraftträdande uppnått femton men ej sexton års ålder, insatts

efter det han fyllt femton år.

Thulin:

I den vid tiden för avgivande av lagberedningens förslag till lag om förmynderskap

gällande lagen angående sparbanker av den 29 juli 1892 upptogos

vissa bestämmelser om de i sparbanker av eller för omyndig insatta medel,

vilka bestämmelser kompletterats i lagberedningens förslag till ändrad lydelse

av vissa paragrafer i sparbankslagen. En del motsvarande bestämmelser förekommo

även i förordningen den 22 juni 1883 angående en postsparbank för

riket.

Då det gäller att bedöma dessa stadgande^ lämplighet, är det av vikt att

göra klart för sig, huruvida desamma allenast äro att betrakta såsom instruktoriska

bestämmelser, givna inom den genom allmän lag reglerade förmynderskapsrättens

ram, eller de jämväl innehålla tillägg till eller ändringar i denna

rätt. För bedömande härav torde en historisk redogörelse erfordras.

Ett av utsedda kommitterade den 23 december 1882 avgivet förslag till reglemente

för postsparbanken innehöll dels i § 6 mom. 3, att för en och samma

persons räkning insättning å mer än en motbok ej finge äga rum, dock att

minderårig, för vars räkning medel blivit av annan person insatta, kunde

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts Proposition Nr - 5ö’.

utbekomma särskild motbok för insättning av egna medel, dels i § 12 mom.

2, att minderårig, som uppnått femton år, jämväl utan särskild tillåtelse av

målsman finge förfoga över medel, insatta å sådan motbok, som han på grund

av § 6 mom. 3 för insättning av egna medel utbekommit.

I det betänkande, vari förslaget var intaget, framhölls såsom motiv till

nämnda stadganden, att ehuru kommitterade ansett förbud böra intagas mot

insättning av medel för en och samma persons räkning på mer än en motbok,

ett undantag därifrån synts böra medgivas. Om någon uttagit motbok i

ändamål att å densamma för minderårigs räkning insätta medel, skulle, med

tillämpning av föreskriften om endast en motboks utfärdande, nämnda omständighet

kunna komma att avhålla den minderårige från att själv göra insättningar,

enär han icke förr än vid uppnådd myndighetsålder kunde fä dispo

liera över medel, som blivit insatta å en sålunda, på rekvisition av annan

person, utfärdad motbok. För att göra det kraftiga — moraliska såväl som

ekonomiska — uppfostringsmedel, som bildades av en egen sparbanksbok, tillgängligt

för även sådan minderårig, för vars räkning medel redan blivit av

annan person i postsparbanken insatta, hade kommitterade därför föreslagit

den inskränkning i förbudet mot insättning på mer än en motbok, att för

insättning av egna medel minderårig kunde utbekomma särskild motbok, och

i sammanhang därmed, i överensstämmelse med vad allmän lag stadgade i

fråga om minderårigs rätt att själv förfoga över medel, som han sig förvärvat,

föreslagit, att minderårig ägde att, vid uppnådd ålder av femton år.

själv lyfta medel, som blivit, å särskild motbok av honom i postsparbanken

insatta.

Vad kommitterade föreslagit intogs utan förändring i § 5 mom. 3 och § 11

mom. 2 av den under den 22 juni 1883 utfärdade förordningen angående eu

postsparbank för riket.

Den 27 oktober 1891 avgavs av utsedda kommitterade förslag med betänkande

angående sparbanker; och intogos däri bestämmelser dels i 2-1 § —

såsom undantag från huvudregel därom att för en och samma person insätt

ning å mer än en motbok ej linge äga rum — att minderårig, för vars räkning

medel blivit av annan person insatta, kunde utbekomma särskild motbokför

insättning av egna medel, och dels i 26 §, att minderårig, som uppnått

femton år, utan särskilt tillstånd av målsman ägde förfoga över medel, insatta

å motbok, som han på grund av 24 § för insättning av egna medel

utbekommit, dock med tillägg att medel, om vilka nu vore sagt, ej finge från

sparbank utbetalas till målsman utan minderårigs samtycke.

1 betänkandet framhölls, att § 11 i förordningen om postsparbanken legat

till grund för stadgandet i 26 §, men motiverades detsamma dock på ett något

skiljaktigt sätt, i ty att stadgandet angavs vila på den presumtion, att minderårig

efter uppnådda femton år själv förvärvat de medel, han på sådan

motbok i sparbank insatt, samt att med stöd av denna presumtion, enligt

vilken den minderårige ägde afl råda över medlen, så länge de vore i spar
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

banken innestående, kommitterade, utan syfte att därvid ändra gällande lagstiftning

i ämnet, endast velat till förebyggande av ersättningsanspråk mot

sparbanks styrelse bestämma sättet för utlämnande från sparbank av densamma

för den minderåriges räkning anförtrodda medel.

Då därefter vid 1892 års riksdag förehades en på grundval av sistnämnda

kommittéförslag utarbetad proposition med förslag till lag angående sparbanker,

däri utan särskild motivering ordet »minderårig» utbytts mot »omyndig»,

blevo, på hemställan av lagutskottet, bestämmelserna i 24 § om förbud

för en och samma person mot insättning å mer än en motbok och därmed

även det därifrån stadgade undantaget uteslutna; varjämte åt 26 §, i angivet

syfte av en förenklad redaktion, gavs den lydelse, att omyndig, som uppnått

femton år, utan särskild tillåtelse av målsman ägde förfoga över egna medel,

som han själv å motbok insatt, dock med tillägg i enlighet med kommittéförslaget.

I överensstämmelse med detta riksdagens beslut utfärdades sedermera lagen

angående sparbanker den 29 juli 1892.

I nu föreliggande förslag till lag om ändrad lydelse av, bland annat, 26 §

i sparbankslagen har upptagits motsvarande stadgande, dock med visst tilllägg

och med förändring av femton år till sexton år.

Efter det lagberedningen avgav det betänkande, vara nu till granskning

föreliggande förslag är grundat, har, på sätt förut erinrats, den 29 juni 1923

utfärdats en ny lag om sparbanker. I denna lag har motsvarande stadgande,

24 §, fått följande ändrade lydelse: »Omyndig må utan särskild tillåtelse

av förmyndare förfoga över medel, som den omyndige, efter det han fyllt

femton år, själv å motbok insatt. Sådana medel må ej utan den omyndiges

samtycke utbetalas till förmyndaren».

Detta stadgande skiljer sig från 1892 års lag i två avseenden.

Den ena ändringen är, att uttrycket »egna medel» utbytts mot ordet »medel».

Denna ändring har vidtagits i enlighet med förslag av 1921 års sparbankskommitté,

som till stöd därför anfört följande: Uteslutandet av »egna» innebure

icke en ändring av saklig natur. Att en sparbank skulle pröva, huruvida

av omyndig själv insatta medel verkligen vore hans egna, kunde ju icke

vara avsett. Till sin egen säkerhet borde sparbank lämpligen vid insättning

å en för en omyndig utställd motbok göra anteckning om vem som verkställt

insättningen.

Den andra ändringen är, att uttrycket »medel, som han själv å motbok

insatt» utbytts mot »medel, som han, efter det han fyllt femton år, själv å

motbok insatt». I motiven till det förslag till lag om sparbanker, som framlades

vid 1922 års riksdag, anfördes såsom stöd för denna jämkning, vilken

ansågs allenast vara redaktionell, att den skett för att bringa ordalagen i

bättre överensstämmelse med 19 kap. 1 § ärvdabalken i dess gällande lydelse.

I ett av utsedda kommitterade den 15 november 1921 avgivet betänkande

angående omorganisation av postsparbanken hade åt förevarande bestämmelse

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

givits följande ändrade lydelse: »Omyndig äger att förfoga över medel, som

för hans räkning innestå å motbok, utfärdad efter det han fyllt femton år.

Har motboken utfärdats tidigare, har däremot målsmannen förfoganderätt

över medlen, ända tills ägaren blivit myndig.» Såsom motiv härför framhölls

i betänkandet, att på grund av det stora antal delägare, postsparbanken hade,

det i praktiken vore omöjligt att tillämpa förut gällande bestämmelse efter

ordalydelsen. I det förslag till förordning om postsparbanken, som av Kungl.

Maj:t förelädes 1922 års riksdag, fick stadgandet emellertid utan särskild

motivering samma lydelse som i lagen om sparbanker; och godkändes denna

lydelse även av riksdagen samt ingick såsom § 4 i den under den 21 juni

1922 utfärdade förordningen angående postsparbanken.

Ehuru de tidigare använda uttrycken i förevarande hänseende kunnat giva

anledning till den tolkning, att omyndig efter fyllda femton år finge förfoga

över egna medel, som han tidigare själv å motbok insatt, är numera fastslaget,

att denna förfoganderätt allenast avser medel, insatta efter det den omyndige

fyllt femton år, varemot tidigare av honom insatta egna medel få disponeras

av förmyndaren, där ej vid insättning för omyndigs räkning av annan än

honom själv gjort förbehåll till annat föranleder. I detta avseende innehåller

vid sådant förhållande den nu gällande lagstiftningen om sparbanker ej någon

ändring i eller tillägg till den genom allmän lag reglerade förmynderskapsrätten.

Mera tveksamt ställer det sig med den nya sparbankslagens stadgande,

enligt vilket medel, som den omyndige efter fyllda femton år själv insatt, må

uppbäras av honom och ej av förmyndaren, utan att utredning erfordras, om

de äro hans egna medel. Är det så, att även i andra förhållanden presumtion

anses föreligga, att där den omyndige efter fyllda femton år disponerat

över medel, som han haft om händer, dessa äro att anse såsom hans egna

medel, innebär stadgandet ej heller i denna del någon ändring i eller tillägg

till förmynderskapsrätten. Men i så fall kan ifrågasättas, om bestämmelser i

detta syfte böra i lag meddelas särskilt för sparbanker, helst dessa bestämmelser

lätteligen kunna föranleda den missuppfattningen, att motsvarande

regler ej gälla i andra likartade förhållanden. Lämpligast torde därför vara,

att samtliga bestämmelser angående i sparbanker av eller för omyndig insatta

medel uteslutas ur sparbankslagen och hänvisas till reglementariska bestämmelser

eller att, om särskilda lagstadganden i ämnet anses erforderliga, dessa

inflyttas i lagen om förmynderskap. Iakttages ej detta, torde motsvarande

stadganden böra införas i banklagstiftningen.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ta Proposition Nr 55’.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3, 52, 1 13 och

168 §§ i lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse.

Lagrådet yttrade:

I 3 och 113 §§ torde böra angivas, att däri omförmälda värdehandlingar

skola mottagas till förvaltning i enlighet med de i lagen om förmynderskap

och eljest i lag givna bestämmelser.

Givetvis erfordras åtskilliga jämkningar i förevarande lag, för den händelse

lagrådets hemställan därom att spärrning av myndlings hos bank insatta

kapitaltillgångar i regel skall inträda automatiskt vinner avseende.

Vid framläggande för riksdagen av proposition i ämnet bör uppmärksammas,

hurusom 52 och 168 §§ erhållit ny lydelse genom lagen den 1 september

1923 om vissa ändringar i banklagen.

Justitieråden Stenberg och Köersner anförde:

Då enligt gällande lag hinder synes möta, att samma person innehar liera

sparkasseböcker, men möjlighet härtill bör beredas av enahanda skäl, som

föranlett bestämmelser i sparbankslagen angående flera sparbanksböckers utfärdande

i vissa fall för samma person, hemställes, att motsvarighet till dessa

bestämmelser måtte införas i banklagen.

Jämväl sådana bestämmelser, som föreslagits till införande i sparbankslagen

i fråga om rätt för omyndig, som uppnått viss ålder, att utan tillåtelse av

förmyndaren förfoga över medel, som han själv insatt, ävensom om förpliktelse

för bank, hos vilken omyndig insatt medel ä egen räkning, att, om förmyndaren

erhållit överförmyndarens samtycke att omhändertaga medlen, respektera

därom gjord, vederbörligen bestyrkt anmälan, synas böra inflyta i

banklagen.

Regeringsrådet Thulin åberopade i de av justitieråden Stenberg och Köersner

berörda hänseenden sitt vid förslaget till ändringar i sparbankslagen avgivna

yttrande.

I övrigt lämnades förevarande förslag utan anmärkning.

Förslagfen till lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen

den 7 maj 1918 (nr 294) om särskilda tingssammanträden

för handläggning av vissa mål och ärenden och lag om

ändrad lydelse av lagen den 22 april 1921 med vissa bestämmelser

om förmynderskap för omyndig medlem av

det kungliga huset

lämnades utan anmärkning.

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Förs>aget till lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904

om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap

och förmynderskap.

Förslaget gav anledning till de erinringar, som innefattas i nedan intagna

yttranden.

4 kap. 1 §.

Thulin:

Andra stycket torde böra så omformuleras, att Konungen må äga meddela

däri avsedda särskilda bestämmelser ej endast generellt för samtliga förmynderskap

för minderåriga undersåtar i viss främmande stat utan även speciellt

beträffande visst förmynderskap.

5 kap. 9 §.

Lagrådet:

Då föreskrifterna i 5 kap. 4 § i viss mån strida mot art. 3 i 1905 års

Haagkonvention, torde, för möjliggörande av Sveriges anslutning till denna

konvention, jämväl nämnda paragraf böra upptagas bland dem, från vilka

Konungen enligt första stycket av nu förevarande lagrum skall äga att stadga

avvikelse. Vidtages denna ändring, synes motsvarande komplettering lämpligen

böra ske i 4 kap. 7 § första stycket, där 3 § av samma kapitel borde

införas bland lagrum, från vilka avvikelser kunna stadgas.

Konungens förordnande enligt andra stycket av den nu behandlade paragrafen

lärer böra uttryckligen reglera ej blott frågan, huruvida förmynderskap

enligt vår lag skall anordnas eller icke, utan även och i främsta rummet

frågan, om omyndighetsförklaring enligt svensk lag skall äga rum eller ej.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen

den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion

föranledde ej annan anmärkning av lagrådet än att i förslaget icke blivit

iakttaget, att genom lag den 13 maj 1921 i förevarande paragraf upptagits

ett första stycke av innehåll, att konsulardomaren är konkursdomare.

De till lagrådet överlämnade skrivelserna från Stockholms rådstuvurätts

första avdelning och förmyndarkammaren samt från samfällda rådstuvurätten

skulle återställas till vederbörande departement.

Ur protokollet

Erik Öländer.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Utdrag av ‘protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 22 februari 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von

Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,

Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg anmäler lagrådets den

8 februari 1924 avgivna utlåtande över de genom Kungl. Maj:ts beslut den

5 oktober 1922 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag om förmynderskap,

2) lag angående införande av lagen om förmynderskap,

3) lag om vård av omyndigs värdehandlingar,

4) lag om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet,

5) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 12 och 13 §§ giftermålsbalken,

6) lag angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den 11 juni 1920 om barn

i äktenskap,

7) lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den 14 juni 1917 om

adoption,

8) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap,

9) lag om ändrad lydelse av 12 kap. 4 § och 16 kap. 2 § ärvdabalken,

10) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 10 § handelsbalken,

11) lag om ändrad lydelse av 6 kap. 6 § och 22 kap. 14 § strafflagen,

12) lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 24 september 1861

angående vård av död mans bo,

13) förordning om ändrad lydelse av § 6 i förordningen den 18 juni 1864

angående utvidgad näringsfrihet,

14) lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom,

15) lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i förordningen den 16 juni 1875

angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden,

16) lag om ändrad lydelse av 23, 24 och 26 §§ i lagen den 29 juli 1892

angående sparbanker,

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53. 157

17) lag angående ändrad lydelse av 3, 52, 113 och 168 §§ i lagen den 22

juni 1911 om bankrörelse,

18) lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda

tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden,

19) lag om ändrad lydelse av lagen den 22 april 1921 med vissa bestämmelser

om förmynderskap för omyndig medlem av det kungliga huset,

20) lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap samt

21) lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni 1909 om

konsularj urisdiktion.

Departementschéfen anför:

»Det förslag till lag om förmynderskap, som nu föreligger, utgör ett led i

den inom vårt land pågående revisionen av 1734 års lag. Sedan lagberedningen

avslutat omarbetningen av giftermålsbalken, har åt beredningen uppdragits

att företaga revision av ärvdabalken med vad därmed äger samband,

därvid det tillåtits beredningen att, därest sådant funnes lämpligt, framlägga

de förslag, till vilka bearbetningen föranledde, i särskilda efter ämnenas beskaffenhet

lämpade avdelningar. Början har nu av lagberedningen gjorts med

den sista avdelningen av den nuvarande ärvdabalken, nämligen den, som

omfattar förmynderskapslagstiftningen. Att denna avdelning upptagits till behandling

först har berott dels därpå, att en revision av förmynderskapsrätten

sedan lång tid tillbaka stått på dagordningen och att en del förarbeten för

denna revision redan tidigare blivit utförda, och dels därpå, att vissa till

förmynderskapsrätten hörande frågor upptagits på det program, som på sin

tid utarbetades för ett gemensamt skandinaviskt lagstiftningsarbete på familjerättens

område.

I enlighet med nämnda program har det föreliggande förslaget tillkommit

under samarbete med delegerade för Danmark och Norge. Redan från början

var det förutsatt, att samarbetet icke skulle omfatta lagstiftningsområdet i

dess helhet, och i enlighet härmed har samarbetet varit begränsat till vissa

delar. En så omfattande enighet som beträffande giftermålsbalken hade pa

förevarande område varit otänkbar. Förmynderskapsrättens utformning är

nämligen i viktiga avseenden beroende på allmänt organisatoriska och administrativa

förhållanden, och då härutinnan stora skiljaktigheter föreligga mellan

de skandinaviska länderna inbördes, hava till gemensam behandling kunnat

upptagas endast sådana delar av lagstiftningsområdet, där dylika förhållanden

icke behöva inverka. Ej heller har samarbetet i lika mån omfattat båda de

andra länderna. Med både Danmark och Norge har samarbete bedrivits

rörande frågorna om myndighetsålder och om villkoren för omyndighetsförklaring,

om verkan av själva omyndigheten — däri inbegripna frågorna om

omyndiga personers rättsliga handlingsförmåga och följderna av att omyndiga

personer ingå avtal, vartill de icke varit behöriga — samt slutligen om ord
-

Förslagens

tillkomst.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

bände av vissa spörsmål av internationellt-privaträttslig natur. Samarbetet

med Danmark har härutöver omfattat, bland annat, reglerna om rätt och plikt

att vara förmyndare, de allmänna bestämmelserna om förmyndares kompetens

och skyldigheter samt frågan om verkan av avtal, som myndig person

slutit under inflytande av rubbad själsverksamhet. Det danska förslaget har

den 30 juni 1922 blivit upphöjt till lag.

Gällande rätt. Gällande rätt innehåller beträffande förmyndarvården synnerligen få bestämmelser.

Åt förmyndaren har lämnats den största frihet att enligt eget omdöme

bestämma angående vården och förvaltningen av den omyndiges egendom.

Han skall visserligen tillse, att den omyndiges medel bliva på räntebärande

sätt placerade, men hinder anses ej föreligga, att han utan vidare använder

dem uti egen rörelse eller eljest för egen räkning och sålunda okontrollerat

ställer sig såsom den omyndiges gäldenär. Beträffande förmyndarens redovisningsskyldighet

stadgades i 1734 års lag, att han skulle redovisa för förmynderskapet

till den omyndiges fränder samt att, om fränder ej funnos

eller ville åtaga sig granskningen, domaren skulle förordna granskningsman

i deras ställe.

Den frihet, som lagen medgivit förmyndaren, i förening med de otillfredsställande

bestämmelserna om redovisning och kontroll medförde svåra förluster

för de omyndiga genom vårdslösa eller oredliga förmyndare. På grund

härav framställdes redan tidigt krav på förändrade eller mera betryggande

bestämmelser. Reformyrkandena följde i huvudsak två olika linjer. Den ena

linjen avsåg genomförande av strängare lagstiftning rörande förmyndarnas

redovisningsskyldighet och kontrollen å deras förvaltning. Den andra linjen

däremot avsåg, att förvaltningen skulle i större eller mindre utsträckning

fråntagas förmyndarna och anförtros åt särskilda förmyndarkamrar, därvid

den ända sedan år 1667 i Stockholm befintliga förmyndarkammaren tänktes

skola tjäna såsom mönster. De reformer, som kommit till stånd i lagstiftningsväg,

hava följt den första linjen. Resultatet har framgått i förordningar

den 19 maj 1845 och den 24 september 1861 samt slutligen i den ännu

gällande lagen av den 18 april 1884. Härigenom har det ålagts förmyndarna

att årligen till gode män, som utses av kommunerna, avgiva räkning över

sin förvaltning. Räkningen granskas av gode mannen, vilken det åligger att,

om granskningen giver anledning till anmärkning, anmäla förhållandet hos

rätten för vidtagande av erforderliga åtgärder mot förmyndaren.

Även efter antagandet av 1884 års lag hava krav blivit resta på förbättrad

förmynderskapslagstiftning. Tid efter annan hava i riksdagen väckts motioner

utvisande ett behov härav. Otvivelaktigt är också, att 1884 års lag i många

avseenden är otillfredsställande. Denna lag lämnar inga regler angående sättet

för förmyndarens förvaltning utan avser endast att reglera förmyndarens

redovisningsskyldighet. Lagen giver emellertid gode männen föga ledning för

bedömande av när ett ingripande från deras sida erfordras, och den nuva
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majits Proposition Nr 53.

159

rande formen för utseende av gode män torde ej heller lämna erforderlig

garanti för att på alla håll lämpliga och kompetenta personer utses för uppdraget.

I skrivelse den 15 april 1902 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes

taga i övervägande, huruvida icke mera betryggande föreskrifter rörande kontrollen

över förmyndares förvaltning av omyndigs tillgångar i kontanta medel

och värdehandlingar kunde ernås, samt i sådant fall låta utarbeta och för

riksdagen framlägga förslag i ämnet. Denna riksdagsskrivelse föranledde tillkallande

av särskilda sakkunniga inom justitiedepartementet, vilka den 5

januari 1911 avlämnade ett förslag till lag om förmynderskaps förvaltning.

Över detta förslag infordrades yttranden, men ärendets behandling inom

departementet hade ännu icke föranlett någon åtgärd, då lagberedningens

arbete med en revision av förmynderskapsrätten började.»

Departementschefen redogör härefter för såväl förslaget till lag om förmynderskap

som de övriga i samband därmed framlagda lagförslagen och yttrar

därvid bland annat följande:

»Förslaget till lag om förmynderskap är uppdelat i tolv kapitel. Dessa kunna hårslagens

med hänsyn till innehållet sammanföras i olika grupper. 1 kap. bildar ensamt uppställning.

en grupp. Detta kap. handlar om dem, som äro omyndiga, och här givas sålunda

bestämmelser om myndighetsålder och om de orsaker, på grund av

vilka omyndighetsförklaring kan meddelas. I de främmande länder, där man

har en systematisk civillag, behandlas dessa ämnen icke i samband med förmynderskapsrätten

utan bland de s. k. personrättsliga reglerna, hörande till

lagens allmänna del. Då sådan avdelning saknas i den svenska lagen, hava

ifrågavarande stadganden såsom närmast sammanhörande med förmynderskapsrätten

fått sin plats såsom inledning till denna. Därefter följer en annan

grupp, omfattande de i 2 kap., 3 kap. och 4 kap. givna stadgandena angående

de organ, som handhava förmyndarvården, nämligen dels förmyndarna,

dels ett särskilt nyskapat kontrollorgan, överförmyndaren, och dels

slutligen förmynderskapsdomstolen. En särskild grupp bildar härefter 5 kap.,

som närmare angiver, vari omyndigheten, rättsligt sett, består. Även detta

ämne brukar i främmande rätt behandlas i civillagens allmänna del eller i

en särskild åt personrätten ägnad avdelning av civillagen. Den därpå följande

gruppen omfattar 6 kap., 7 kap. och 8 kap. Här givas regler angående förmyndarens

allmänna befogenheter jämte detaljerade föreskrifter för förvaltningens

utövande under olika förhållanden. En grupp för sig bilda 9 kap.

och 10 kap., som innehålla bestämmelser angående omfattningen av förmyndarens

redovisningsskyldighet och sättet för dess fullgörande ävensom angående

utövandet av överförmyndarens tillsyn över förmyndarens förvaltning.

I 11 kap. givas därefter regler om gode män för vissa fall, vilka regler i

huvudsak hava karaktär av hänvisningar till vad som gäller om förmynderskap.

Slutligen upptagas i 12 kap. vissa bestämmelser om det processuella

s. 160 Kontrollera mot PDF

160 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

förfarandet i mål och ärenden, varå lagen om förmynderskap äger tillämpning.

Bland de övriga lagförslag, som lagberedningen framlagt, äro de viktigaste

— förutom förslaget till lag om införande av lagen om förmynderskap

— dels ett förslag till lag om vård av omyndigs värdehandlingar, vilket förslag

ansluter sig till de i 8 kap. av förslaget till lag om förmynderskap givna

reglerna om förvaltningen och innehåller särskilda bestämmelser i avseende

å den medverkan från bankernas sida, som kräves för lagstiftningens genomförande,

och dels ett förslag till lag om verkan av avtal, som slutits under

inflytande av rubbad själsverksamhet, vilket lagförslag nära sammanhänger

med de i 5 kap. föreslagna reglerna om verkan av omyndighet. Slutligen mä

framhållas, att lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden

rörande äktenskap och förmynderskap blivit fullständigt omarbetad i vad

angår de förmynderskapsrättsliga delarna.

Förslagens Lagberedningen har till en början haft att taga ståndpunkt till frågan, hurumnehåll.

vjja förvaltningen av de omyndigas egendom bör i viss mån undandragas

förmyndarna och överlämnas till förmyndarkamrar. Tanken därpå har med

allt skäl avvisats. Först och främst ställer kostnadsfrågan oöverstigliga hinder

i vägen för en sådan anordning. I vårt vidsträckta land skulle vidare kommunikationen

mellan förmyndaren och en ofta avlägsen förmyndarkammare

medföra avsevärt besvär och extra kostnader för de omyndiga. Slutligen är

det att befara, att en förvaltning genom förmyndarkamrar skulle i stor utsträckning

taga allt för byråkratiska former. De fördelar, som skulle vara

förenade med förvaltning genom förmyndarkamrar, torde lika väl kunna vinnas

genom förvaltningens bibehållande hos förmyndaren med de inskränkningar

i hans handlingsfrihet och den kontroll, varom bestämmelser upptagits

i förslaget.

Beträffande förslagens innehåll i övrigt torde följande böra framhållas:

Myndighets- Med avseende å de i 1 kap. upptagna bestämmelserna om omyndiga märomyndighets

^es> myndighetsåldern bibehållits vid 21 år. Under det att i gällande rätt

förklaring, endast gives en kortfattad regel, att omyndighetsförklaring må meddelas, när

någon på grund av vanvett, slöseri eller andra orsaker är ur stånd att vårda

sitt gods, hava i förslaget upptagits uttömmande och mera detaljerade bestämmelser

om orsaker till omyndighetsförklaring.

Förmyndare. Stadgandena om förmyndare ansluta sig i huvudsak till gällande rätts regler,

Vfbrdmyndér- sådana dessa blivit bestämda genom nyare lagändringar, särskilt i samband

skap. med antagandet av nya giftermålsbalken. Härvid torde observeras, att i den

samtidigt med giftermålsbalken antagna lagen om barn i äktenskap givits särskilda

regler angående vårdnad d. v. s. angående handhavandet av de angelägenheter,

som röra barnets person. Härigenom har en gräns kommit till

stånd mellan personliga och ekonomiska angelägenheter i vad angår dem, som

äro omyndiga på grund av sin ålder. Till de personliga angelägenheterna räknas

emellertid också ingåendet av arbetsavtal. Medan det i regel tillkommer

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

161

föräldrarna i förening att handhava vårdnaden, utövas bestämmanderätten i

barnens ekonomiska angelägenheter av fadern i egenskap av legal förmyndare.

Modern har sålunda icke del i förmynderskapet men blir förmyndare,

om fadern dör eller han av en eller annan anledning blir hindrad att utöva

förmynderskapet. I samband härmed må erinras, att det endast i ytterst få

undantagsfall förekommer, att barnen i båda föräldrarnas livstid äga egendom,

för vilken kräves förmyndarvård. Om föräldrarnas äktenskap upplöses

på annat sätt än genom enderas död, skall domstolen tillägga en av föräldrarna

vårdnaden, och den, som sålunda får vårdnaden, blir i och med detta

också förmyndare. När båda föräldrarna äro döda, förordnas en förmyndare,

och denne får i så fall omhändertaga såväl vårdnaden som de ekonomiska

angelägenheterna. Den behörighet, som tillkommer förmyndaren såsom sådan,

har följaktligen olika stor omfattning, när förmynderskapet innehaves av någon

av föräldrarna såsom legal förmyndare och när det utövas av en förordnad

förmyndare. I nu angivna bestämmelser om vårdnad och förmynderskap göres

genom förslaget ingen ändring.

Mot den nuvarande godemansinstitutionen torde förnämligast vara att invända,

att distrikten ofta äro för små. Arbetet blir för ringa och ingen samlad

erfarenhet vinnes, vilket hos vederbörande förminskar intresset för hans

verksamhet. Det nya kontrollorganet — med benämningen överförmyndare —

har därför erhållit ett större verksamhetsområde men ansluter sig i övrigt till

det nuvarande systemet. Överförmyndare skall utses för varje tingslag eller

stad med egen jurisdiktion. I händelse av behov skola dock flera överförmyndare

kunna utses för varje sådant område. Överförmyndaren skall icke

vara tjänsteman i vanlig mening, utan han förutsättes skola innehava sin befattning

såsom ett offentligt uppdrag vid sidan av annan borgerlig verksamhet.

Emellertid skall han icke utses genom val utan tillsättas av domstolen

för en tid av fyra år i sänder. Särskilt intresse tilldrager sig spörsmålet om

det arvode, som bör tillförsäkras överförmyndaren. Då denna fråga blivit

föremål för behandling i lagrådets utlåtande, får jag hänvisa till vad jag i

det följande har att anföra därom.

I förslaget har rätten bibehållits vid i huvudsak samma funktioner såsom

förmynderskapsdomstol som enligt gällande rätt.

Bestämmelserna i 5 kap. reglera gränserna för den omyndiges rätt att råda

över sin egendom och att ikläda sig förbindelser. Bland annat lämnas således

också stadganden om rätten att råda över arbetsförtjänst. Enligt förslaget

skall förmyndaren med överförmyndarens samtycke äga omhändertaga egendom,

varöver den omyndige eljest äger råda, om detta må anses erforderligt

med hänsyn till den omyndiges uppfostran eller välfärd. I detta kapitel upptagas

även bestämmelser för det fall, att den omyndige överskrider gränserna

för sin rättsliga handlingsförmåga.

Beträffande frågan om förmyndares förvaltning har till en början fastställts,

att förmyndaren skall, på samma sätt som en syssloman, förvalta den omyn
jBihang

till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 40 käft. (Nr 53.) 11

Överförmyn
dare.

Förmynder

skapsdomstol.

Verkan av

omyndighet.

Förvalt
ningen.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

diges egendom såsom anförtrott gods. Han får sålunda icke ställa sig såsom den

omyndiges gäldenär. Skulle han det oaktat slå under sig den omyndiges egendom,

blir han förfallen till ansvar för förskingring. Vid förvaltningen har förmyndaren

i princip att fritt följa sin egen uppfattning om vad den omyndiges bästa

kräver. Han kan ej genom instruktionella föreskrifter från överförmyndarens

eller rättens sida tvingas att företaga den ena eller andra åtgärden. I två olika

avseenden har emellertid förmyndarens rörelsefrihet underkastats inskränkning

genom föreskrifter i själva lagen. Han får nämligen å ena sidan icke

placera den omyndiges penningmedel på vad sätt som helst och måste å

andra sidan inhämta särskilt tillstånd till vissa förvaltningsåtgärder.

I förra avseendet gäller, att förmyndaren utan särskilt tillstånd kan göra

den omyndiges penningmedel räntebärande genom att inköpa obligationer eller

utlåna medlen mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller insätta dem

i bank. Det förutsättes emellertid, att Kungl. Maj:t skall lämna närmare bebestämmelser

om de särskilda villkor, varunder den omyndiges medel må

placeras på detta sätt. Om förmyndaren önskar placera den omyndiges medel

på annat sätt, t. ex. genom att köpa aktier eller utlåna medlen mot borgenssäkerhet,

är detta icke förbjudet, men förmyndaren får icke vidtaga sådan

åtgärd utan att därtill hava inhämtat överförmyndarens samtycke. Därest den

omyndige redan vid förmynderskapets övertagande äger aktier eller hans medel

eljest äro placerade på annat sätt än förut angivits, är förmyndaren icke skyldig

vare sig att realisera tillgångarna för att placera medlen på det lagstadgade

sättet eller att inhämta samtycke för tillgångarnas bibehållande. Realisation

av värdehandlingar eller indrivning av fordringar företager förmyndaren, när

han finner det nödigt för den omyndiges trygghet. Men om han företager en

sådan åtgärd, inträder skyldighet att placera härigenom inflytande medel på

det lagstadgade sättet eller i enlighet med tillstånd, som kan utverkas av

överförmyndaren.

I det senare avseendet åter gäller, att domstolens samtycke skall, på samma

sätt som för närvarande, inhämtas till försäljning av fast egendom eller dess

intecknande för gäld. Härvid har föreskrivits, att sådant tillstånd icke må

givas, med mindre viktiga skäl därtill äro. Vidare erfordras samtycke av överförmyndaren

till bland annat följande åtgärder: tillåtelse för den omyndige att

driva handel, upptagande av lån eller ingående av växelförbindelse, såvida

åtgärden icke faller inom området för rörelse, som drives med vederbörligt

tillstånd, ingående av borgen samt vissa upplåtelser av servituts-, avkomstoch

nyttjanderätt till fast egendom.

Vid sidan av dessa inskränkningar i förmyndarens rörelsefrihet hava dessutom

upptagits bestämmelser angående särskilda skyddsåtgärder för möjliggörande

av en permanent kontroll över förvaltningen av den omyndiges värdehandlingar

och banktillgodohavanden. Det har ålagts förmyndaren att, om

den omyndige har aktier, obligationer eller andra värdehandlingar till ett

sammanlagt belopp överstigande visst värde, nedsätta dessa värdehandlingar

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

i öppet förvar hos riksbanken eller annan bank. När sådan nedsättning skett,

skall banken svara för värdehandlingarnas förvaring och förvaltning enligt

bestämmelser, som upptagits i förut angivna särskilda lagförslag. Bankens

skyldigheter härutinnan överensstämma i huvudsak med vad bankerna för

närvarande åtaga sig i fråga om värdehandlingar, som mottagas såsom s. k.

öppet depositum. Banken skall i stor utsträckning svara för inkassering av

räntor, utdelningar och förfallna kapitalbelopp, biträda vid aktieteckning, ombesörja

förnyelse av inteckning o. s. v. De nedsatta värdehandlingarna få ej

uttagas utan överförmyndarens tillstånd. Då förmyndaren ensam äger besluta

om försäljning och andra förvaltningsåtgärder, kan tillstånd till handlingarnas

uttagande i regel icke förvägras. Tillståndets sökande har sin egentliga betydelse

däri, att överförmyndaren vet, att vederbörande värdehandling nu

innehaves av förmyndaren, och följaktligen håller sig beredd att kontrollera,

på vad sätt förmyndaren förfogar över handlingen. Förmyndaren har skyldighet

att inom viss tid efter tillståndets meddelande redogöra för de åtgärder,

han vidtagit. Överförmyndaren får härigenom möjlighet övervaka, att uttagna

värdehandlingar åter bliva nedsatta eller att medel, som inflyta genom deras

försäljning, placeras eller eljest användas på ett med lagen överensstämmande

sätt. Beträffande den omyndiges hos bankinrättning innestående medel skall

förmyndaren göra förbehåll, att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens

tillstånd. När sådant förbehåll skett, blir banken ansvarig för att medlen ej

uttagas utan tillstånd. Genom denna s. k. spärr beredas överförmyndaren

möjlighet att på motsvarande sätt som i fråga om värdehandlingar utöva

permanent kontroll. Skyldighet att göra förbehåll om spärr föreligger icke i

fråga om medel, som behöva hållas tillgängliga för mötande av löpande utgifter,

och icke heller, när sammanlagda beloppet hos hank innestående medel

icke överstiger 1,000 kronor.

Förmyndaren skall enligt förslaget äga uppbära arvode med skäligt belopp.

Arvodet skall dock utan tillstånd av rätten icke få överstiga 5 % av den

omyndiges behållna inkomst under ett år. Då förmyndaren genom de åtgärder, som

banken är skyldig vidtaga med avseende å nedsatta värdehandlingar, beredes

avsevärd lättnad i sitt arbete, har det föreslagits, att förmyndaren å sitt arvode

skall vara skyldig avräkna gottgörelsen till banken för dess befattning med

förvaringen och förvaltningen av värdehandlingarna. Om fader eller moder

är förmyndare, skall enligt förslaget arvode icke tillkomma dem.

Därest den omyndige är delägare i ett oskiftat bo, giver gällande lagstiftning

icke någon möjlighet till verklig kontroll över det sätt, varpå hans intressen

i boet bevakas. Detta missförhållande har man sökt undanröja i förslaget

genom att i ett särskilt kapitel, det 7:de, upptaga vissa regler angående

förmyndarens skyldigheter med avseende å vården av myndlingens rätt i

oskiftat bo.

Beträffande förmyndarens redovisning för sin förvaltning skiljer sig förslaget Redovisning.

i princip icke från gällande rätt. Vissa nyheter förekomma dock. En för
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

Gode män.

Processuella

bestämmelser

Stockholms

förmyndar
kammare.

164 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

teckning över den omyndiges tillgångar och skulder skall sålunda ingivas till

överförmyndaren, när förvaltningen tager sin början. Enligt gällande rätt avgives

till gode männen endast räkning för varje kalenderår, men då förmyndare

frånträtt sin befattning under loppet av ett år, är lian icke skyldig avgiva

räkning för den förflutna delen av det löpande året. Denna brist har undanröjts

genom föreskrift om skyldighet för förmyndaren att vid frånträdande

av sin befattning avgiva en sluträkning för det löpande året. Då förmyndare

frånträder sin befattning, skall han enligt nuvarande lag till myndlingen, om

denne blivit myndig, eller till hans nye förmyndare avgiva eu slutredovisning,

avseende hela omyndighetstiden. Enligt förslaget skall sådan slutredovisning

i stället avgivas genom förmedling av överförmyndaren på det sätt, att denne

till den redovisningsberättigade avlämnar de räkningar och övriga handlingar,

som han tid efter annan mottagit. Under den tid, den omyndige har del i

ett oskiftat bo, skall enligt förslaget avgivas en årlig redogörelse angående

boets förvaltning, kallad årsuppgift, som skall möjliggöra kontroll över det

sätt, varpå den omyndiges intressen tillvaratagas.

I förslaget hava införts de bestämmelser, som för närvarande äro upptagna

i lagen den 11 juni 1920 om god man för bortovarande. De fall, där i övrigt

enligt förslaget god man kan förordnas, äro dels då förmyndaren för omyndig

är av någon anledning urståndsatt att sköta den omyndiges angelägenheter

eller på grund av en intressekonflikt med den omyndige icke bör få göra

detta, och dels då myndig person på grund av sjukdom, som kan antagas

vara övergående, är ur stånd att bevaka sin rätt eller förvalta sin egendom.

Beträffande de i 12 kap. upptagna processuella bestämmelserna märkas

särskilt de mera detaljerade regler, som ansetts erforderliga för mål om omyndighetsförklaring

eller sådan förklarings hävande.

I förslaget till lag om införande av lagen om förmynderskap tilldrager sig

frågan om Stockholms förmyndarkammare särskilt intresse. Denna institution,

som tillkom redan år 1667, har för närvarande en dubbel uppgift. Till en

början tjänstgör förmyndarkammaren såsom bankinrättning, i det att tvång

föreligger för förmyndarna att hos förmyndarkammaren insätta de omyndigas

kontanta medel. Vidare tjänstgör förmyndarkammaren såsom depositionsanstalt

för de omyndigas värdehandlingar. Förmyndarna äro skyldiga att nedsätta

värdehandlingarna hos förmyndarkammaren. Denna förvarar desamma och

tillhandagår förmyndarna med vidtagande av vissa förvaltningsåtgärder,

dock icke i samma utsträckning, som enligt det föreliggande förslaget åligger

bankerna. Lagberedningen har nu föreslagit, att förmyndarkammaren skall

upphöra med sin verksamhet. Dess särskilda inlåningsrörelse anses sakna

berättigande i vår tid med de goda placeringsmöjligheter, som stå öppna.

Beträffande förmyndarkammarens funktion såsom depositionsanstalt för värdehandlingar

har gjorts gällande, att då enligt förslaget sådan deposition skall

ske hos bankerna, därmed vinnes lika gott skydd för de omyndiga som genom

nedsättning i förmyndarkammaren, varjämte bankerna skulle komma att till
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

handagå med avsevärt flera förvaltningsåtgärder än förmyndarkammaren. Slutligen

har framhållits, att de bouppteckningsavgifter, varmed förmyndarkammarens

förvaltningsutgifter utan kostnad för de omyndiga för närvarande täckas, inom

närmare framtid kunna antagas komma att genom förändrad lagstiftning

upphöra att utgå, och att sålunda medel skulle komma att i framtiden saknas

för ett fortsatt uppehållande av förmyndarkammarens verksamhet. Kostnaderna

härför hava nämligen av lagberedningen antagits skola uppgå till väsentligt

högre belopp än de kostnader, som föranledas av den föreslagna förmynderskapslagstiftningens

genomförande jämväl för huvudstaden. Även om förmyndarkammaren

skall upphöra, torde emellertid en övergångsperiod vara erforderlig

för avveckling av dess penningrörelse. Det har föreslagits, att under denna

avvecklingsperiod överförmyndare icke skall utses för Stockholm utan överförmyndarfunktionerna

fullgöras av förmyndarkammaren.»

Härefter redogör departementschefen för innehållet av lagrådets utlåtande

och anför därvid:

»Lagrådet tillstyrker, att ny förmvnderskapslagstiftning bygges på den grund,

varå förevarande förslag vila. De erinringar, som framställts av lagrådet eller

dess särskilda ledamöter, röra detaljer och äro i stor utsträckning av formell

natur. Beträffande den överarbetning av de föreliggande förslagen, som med

anledning av lagrådets anmärkningar ägt rum inom justitiedepartementet, torde

jag få anföra följande:

rörslagens

överarbetning

inom justitiedepartementet.

Två ledamöter av lagrådet hava vid 1 Icap. 1 § av förslaget till lag om för-Förslaget till

lag om förmynderskap.

mynderskap framställt anmärkning mot användandet av beteckningen »minderårig»

å den, som är omyndig på grund av sin ålder. Det är visserligen sant,

att ifrågavarande beteckning i andra lagar användes i annan betydelse. På

sätt påpekats, är emellertid beteckningens användning icke enhetlig i dessa

andra lagar, i det att med minderårig än avses den, som icke uppnått aderton

års ålder, och än åter den, som icke uppnått sexton års ålder. När beteckningen

minderårig användes i viss lag, avses således endast att därmed utmärka

en person, som icke uppnått den ålder, vilken på det ifrågavarande

lagstiftningsområdet är av särskild betydelse. Med hänsyn härtill torde hinder

icke möta att å det nu förevarande lagstiftningsområdet med »minderårig»

beteckna den, som är under tjuguett år. Det synes mig också mera tilltalande

att använda denna beteckning, som i nämnda betydelse har internationell

hävd och redan influtit i 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållanden

rörande äktenskap och förmynderskap, än att för ändamålet särskilt skapa

en ny terminologi.

Ej heller torde det vara erforderligt att, på sätt alternativt hemställts, i lagtexten

särskilt angiva, att den här åsyftade betydelsen av beteckningen minderårig

gäller endast såvitt uttrycket användes i förevarande lag. Även utan sådant

tillägg bör det vara tydligt, att den olikartade betydelse, vari uttrycket användes

1 kap.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

på andra lagstiftningsområden, icke rubbas genom uttryckets införande i förevarande

lag.

Mot 1 Tcap. 2 § hava lagrådets ledamöter i särskilda yttranden framställt

anmärkningar, avseende ett ökande av möjligheterna att vinna omyndighetsförklaring

antingen mot vederbörandes vilja eller i varje fall med hans eget

begivande.

Vad då först angår omyndighetsförklaring mot vederbörandes vilja anser

jag mig till en början böra framhålla, att vid fastställandet i lag av de anledningar,

som må föranleda en dylik förklaring, alltid bör förfaras med försiktighet.

Omyndighetsförklaring är en åtgärd, som ingriper synnerligen djupt

i en människas liv. Med förlusten av rätten att själv bestämma över sina

ekonomiska angelägenheter följer i regel en stark begränsning i förmågan att

i fråga om sin livsföring över huvud följa egna åsikter och böjelser. Därtill

kommer, att omyndighetsförklaringen även medför offentligrättsliga verkningar,

i det den omyndigförklarade förlorar både valrätt och behörighet att bekläda

allmänna förtroendeuppdrag. Med hänsyn härtill bör omyndighetsförklaring

icke komma till stånd i andra fall, än då detta är oundgängligen nödvändigt

för att skydda vederbörande själv eller honom närstående personer,

i förhållande till vilka han är underhållsskyldig. Frågan är då, huruvida det

med dessa allmänna riktlinjer överensstämmer att, på sätt inom lagrådet föreslagits,

tillåta meddelande av omyndighetsförklaring — utom i de under 1.—3.

angivna fall — även när någon av annan i lagen icke särskilt angiven orsak

finnes vara ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Huruvida i ett visst fall

en person skall anses sakna förmåga att själv taga vård om sina angelägenheter,

kan emellertid bliva föremål för högst olika bedömande, allt efter den

bedömandes läggning och allmänna uppfattning. Ett handlingssätt, som för

den ene vittnar om uppenbar oförmåga, utgör för den andre endast ett uttryck

för tillåtlig originalitet. Först om vid frågans avgörande hänsyn också

måste tagas till huruvida den påstådda oförmågan har sin grund i viss lättare

bestämbar objektiv omständighet, vinnas förutsättningar för en någorlunda

likformig tillämpning av reglerna angående omyndighetsförklaring. I likhet

med lagberedningen anser jag sålunda, att till ledning för domstolarna böra i

lagen på uttömmande sätt angivas de omständigheter, vilka kunna anses föranleda

sådan oförmåga hos en person att vårda sina angelägenheter, att man

på grund därav kan skrida till hans förklarande för omyndig. Häremot har

visserligen inom lagrådet anmärkts, att man nyligen på ett annat område gått

i motsatt riktning, i det att genom 1921 års konkurslag — i motsats mot

vad förut gällde — medgivits, att gäldenär må, förutom av vissa i lagen

upptagna orsaker, försättas i konkurs, jämväl när han på grund av andra, i

lagen icke angivna omständigheter måste antagas vara på obestånd. Det torde

dock kunna härtill erinras, att man vid bedömandet av frågan, om en person

är ur stånd att fullgöra sina förbindelser, har större ledning i yttre objektiva

omständigheter än då det gäller att enbart avgöra, huruvida en person saknar

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

167

förmåga att vårda sina angelägenheter, samt att i varje fall borgenärernas

intresse i att konkursen icke obehörigen fördröjes är så stort, att gäldenärens

intresse måste stå tillbaka, medan däremot vid frågor om omyndighetsförklaring

ett utomstående intresse av denna styrka saknas.

Även om sålunda orsakerna till omyndighetsförklaring böra fullständigt angivas

i lagen, kan det naturligtvis ifrågasättas, såsom ock i lagrådet skett,

om icke även andra orsaker än de, som innehållas i förslaget, böra upptagas.

1 detta avseende har föreslagits, att jämväl de i 4. angivna omständigheterna

skulle utgöra anledning till omyndighetsförklaring, då de förorsakat oförmåga

för vederbörande att vårda sina angelägenheter och icke endast behov av

bistånd i vården därav. Härigenom skulle visserligen alla omständigheter,

under vilka en omyndighetsförklaring kunde tänkas fylla ett ändamål, bliva

beaktade. Enligt min uppfattning skulle man dock härigenom, på samma sätt

som vid en fri prövning av huruvida oförmåga föreligger, riskera en svävande

och osäker rättstillämpning. Särskilt måste begreppet oerfarenhet anses

vara för mångtydigt för att kunna läggas till grund för ett genomförande av

omyndighetsförklaring i fall, där vederbörande icke själv begärt eller samtyckt

till åtgärden. För övrigt skulle en omarbetning av förslaget i nämnda

syfte bryta sönder den enhet, som på ifrågavarande punkt vunnits under det

skandinaviska samarbetet, något som torde böra undvikas, så länge avgörande

skäl för en ändring i sådan riktning icke äro för handen.

Bland de omständigheter, som vid förslagets utarbetande icke skulle hava

i erforderlig mån beaktats såsom anledning till omyndighetsförklaring, har

särskilt framhållits kroppslig sjukdom. I de fall, då sjukdomen icke medfört

rubbning av själsverksamheten, torde det emellertid få antagas, att den sjuke

själv förstår, huruvida hans sjudom innebär sådant hinder i handhavandet

av hans angelägenheter, att han bör själv söka omyndighetsförklaring. Detsamma

lärer gälla i fråga om lyte. Å andra sidan torde böra beaktas sådana

fall, där en person avhänder sig eller eljest förfogar över- sin egendom på

ett sätt eller för ändamål, som utvisar fullständig brist på omdöme. Särskilt

komma här i betraktande de tillfällen, där någon står under inflytande av

ovärdiga personer, släktingar eller andra, som förstå att utnyttja vederbörande

i ekonomiskt avseende. Ofta torde nog i dylika fall av otillbörligt förfarande

i fråga om egendomen omständigheterna vara sådana, att vederbörande kan

förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning av själsverksamheten.

Där detta icke är händelsen, synes det kunna ifrågasättas, om

icke fallet skulle kunna hänföras under 2. i förevarande paragraf. Med beteckningen

»grov vanvård av egendom» torde emellertid närmast åsyftas en

grovt försumlig, vårdslös eller lättsinnig förmögenhetsförvaltning och icke avhändelser

av egendom utan tillfredsställande motiv. Då jag anser det vara

av vikt att i alla de fall, varom sist förmäles, skydd kan beredas genom

omyndighetsförklaring även mot vederbörandes vilja, har åt omförmälda punkt

givits sådan förändrad avfattning, att omyndighetsförklaring kan meddelas, när

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

någon äventyrar sin och sin familjs välfärd icke blott genom slöseri eller

annan grov vanvård utan även eljest genom otillbörligt förfarande med avseende

å egendomen. Genom denna ändring bringas också punkten i närmare

överensstämmelse såväl med den danska lagen som även med det stadgande

om anledningar till boskillnad, som upptagits i 9 kap. 1 § nya giftermålsbalken.

Vad därefter angår frågan om omyndighetsförklaring i sådana fall, där

vederbörande själv begär eller samtycker till åtgärden, torde, på sätt inom

lagrådet anmärkts, avfattningen av den fjärde punkten vara något snäv. På

grund härav och då man givetvis icke här behöver lika strängt fasthålla principen,

att anledningarna skola vara fullständigt angivna i lagen, har ifrågavarande

punkt undergått omarbetning i vissa hänseenden, som antytts inom

lagrådet.

Det har inom lagrådet blivit anmärkt, att en person icke bör få förklaras

omyndig allenast på den grund, att han är ur stånd att vårda sig själv. Visserligen

beredes hjälp åt sinnessjuka och alkoholister i huvudsak genom bestämmelser,

som tillhöra den offentliga rätten. Men jag anser det ingalunda

vara utan betydelse, att hjälp i personligt hänseende kan bringas jämväl genom

ingripande eller tillsyn av förmyndare. Att omyndighetsförklaring skulle

komma att meddelas allenast på grund av styrkt oförmåga hos en person att

vårda sig själv, måste naturligtvis bliva ytterligt sällsynt, men då från förmyndarens

skyldigheter icke kan uteslutas plikten att i händelse av behov

taga vård om den omyndigförklarades person, torde man vid lagens utformande

icke få bortse från möjligheten, att omyndighetsförklaring kan vara

påkallad ensamt av detta behov.

Inom lagrådet har framhållits, att om 1 kap. 2 § bibehålies i dess ursprungliga

lydelse, sådana ändringar erfordras i 1 kap. 3 §, att omyndighetsförklaring

må kunna meddelas även utan den minderåriges samtycke i varje fall,

där den minderårige kan antagas sakna förmåga att vårda sina angelägenheter.

Någon ändring i förslaget i nämnda riktning har icke vidtagits. Det

synes nämligen icke vara lämpligt att beträffande minderårigs kvarhållande i

omyndighetstillstånd uppställa mindre stränga villkor än för fullmyndigas försättande

i omyndighetstillstånd. Förevarande paragraf har till ändamål allenast

att i fråga om en minderårig, vilken skulle kunna förklaras omyndig, därest

han redan uppnått myndighetsåldern, hindra uppkomsten av en mellantid av

myndighet, i det att uppnåendet av myndighetsåldern icke behöver avvaktas

för öppnande av det erforderliga processuella förfarandet. Övergivande av

denna ståndpunkt skulle i själva verket betyda en förändring i fråga om den

betydelse, som tillkommer myndighetsålderns uppnående. Den minderårige

skulle principiellt icke längre äga anspråk på att bliva myndig, utan det skulle

i det enskilda fallet kunna komma att bero på en prövning, huruvida den

minderårige med hänsyn till allmän mognad och erfarenhet borde tillåtas

förvärva myndighet. Icke heller torde avfattningen av bestämmelserna i 1.—3.

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

av 2 § medföra svårigheter för bestämmelsernas tillämpande på minderåriga

efter samma norm, som gäller fullmyndiga. Den minderårige har ju förvaltningsrätt

över sin arbetsförtjänst, och där han endast har egendom under förmyndarens

förvaltning, tillåter förmyndaren honom i regel att i stor utsträckning

själv ombesörja utgifter med medel, som förmyndaren ställer till hans

förfogande. Har den minderårige i den förvaltning, som sålunda tillkommit

honom, ådagalagt oförmåga, lättsinne eller brist på omdöme,"kunna givetvis

ifrågavarande bestämmelser tillämpas, därest övriga erforderliga förutsättningar

föreligga. Eventuella försök från den minderåriges sida att göra sig oberoende

av förmyndaren, t. ex. genom upptagande av lån utan förmyndarens

tillstånd, böra ävenledes beaktas, om fråga uppstår att tillämpa omförmälda

bestämmelser.

Fråga har inom lagrådet väckts rörande den rätta tolkningen av 1 kap. 4 §

för det fall, att den orsak, som föranlett omyndighetsförklaringen, icke längre

föreligger, men den omyndigförklarades ansökan att åter bliva myndig mötes

med den invändningen, att annan grund till omyndighetsförklaring numera

föreligger. Då för hävande av omyndighetsförklaring förutsättes, att den omyndige

finnes vara i stånd att själv taga vård om sina angelägenheter, är det

uppenbart, att omyndighetsförklaringen, oavsett av vilken orsak den meddelats,

icke kan hävas, om numera föreligger en annan orsak, vilken faller under

de i 1.—3. av 2 § angivna. Däremot torde av grunderna för stadgandet i 2 $

4. följa, att den, som försatts i omyndighet enligt någon av bestämmelserna

i 1.—3., icke kan mot sin vilja kvarhållas i omyndighet, därför att någon

av de i 4. angivna objektiva omständigheterna föreligger, ävensom att den.

vilken samtyckt till omyndighetsförklaring enligt 4., icke kan kvarhållas i omyndighet

på grund av annan i nämnda punkt angiven omständighet än den,

som uttryckligen omfattats av samtycket. Då tillräcklig ledning för lösningen

av ovanberörda spörsmål synes mig vinnas genom en sammanställning av

stadgandena i 2 och 4 §§, har jag ansett en omarbetning av paragrafen i och

för stadgandets förtydligande icke vara behövlig.

I likhet med vad inom lagrådet yttrats vid 2 kap. 1 och 2 §§ anser jag, att

ett enligt 20 § i lagen om barn i äktenskap meddelat beslut, varigenom vårdnaden

om ett barn provisoriskt tillagts en av föräldrarna ensam, icke bör medföra,

att jämväl förmynderskapet övergår till den vårdnadsberättigade. Sådan

verkan bör tillkomma endast det lagakraftvunna slutliga beslutet i vårdnadsfrågan.

Även gällande rätt står på denna ståndpunkt, vilket torde tydligt framgå

av en jämförelse mellan 20 kap. 2 § ärvdabalken, ä ena sidan, samt 8.

9, 11 och 20 §§ i lagen om barn i äktenskap, å den andra. Att i 2 kap.

1 § andra stycket av förslaget använts andra ordalag än i 20 kap. 2 § ärvdabalken

beror, enligt vad lagberedningens motiv giva vid handen, uteslutande

på att man velat vinna en mera kortfattad lydelse och innebär följaktligen

icke, att förslaget uti ifrågavarande avseende står på annan ståndpunkt än

gällande rätt. För undvikande av missförstånd har emellertid 2 kap. 1 §

2 kap.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

andra stycket omarbetats på så sätt, att stadgandet i 20 kap. 2 § ärvdabalken

där upptagits i oförändrad lydelse. Yad åter angår 2 kap. 2 § i förevarande

kap. saknas för närvarande i lagen om barn utom äktenskap bestämmelser

om provisoriska beslut i vårdnadsfrågor. Med anledning av anmärkning

inom lagrådet har emellertid, på sätt längre fram under förslaget

till lag om ändring i nämnda lag skall framhållas, föreslagits upptagande av

sådana bestämmelser. Emellertid är det tydligt, att icke heller i fråga om

barn utom äktenskap ett provisoriskt beslut i vårdnadsfrågan bör anses medföra

överflyttning av förmynderskapet. Med hänsyn till den, i förhållande till

lagen om barn i äktenskap, avvikande utformning bestämmelserna om tiden

för provisoriska besluts giltighet och slutligt utslags verkställbarhet erhållit i

lagen om barn utom äktenskap, måste däremot det slutliga utslaget rörande

vårdnaden om sådant barn, oavsett att det ej vunnit laga kraft, medföra överflyttning

av förmynderskapet, såframt ej rätten enligt 30 § förordnat, att det

slutliga utslaget ej må verkställas såsom lagakraftägande dom. Skulle i något

fall behov yppas, att förmynderskapet —- vare sig fråga är om barn i eller

utom äktenskap — fråntages den förutvarande förmyndaren samtidigt som

vårdnaden genom ett provisoriskt beslut berövas honom, låter sig detta lätt

genomföra med tillämpning av 2 kap. 9 § och 12 kap. 15 § i förslaget till

lag om förmynderskap.

Enligt 1915, 1917 och 1920 års lagstiftning på familjerättens område tillkommer

vårdnaden om minderårigt barn i äktenskap båda föräldrarna i förening

eller på grund av rättens beslut en av dem. Så länge någon av föräldrarna

lever, äger en för barnet förordnad förmyndare vårdnaden om detta

allenast i de fall, då vårdnaden enligt 8 eller 11 § av lagen om barn i äktenskap

överflyttats å honom. Då båda föräldrarna äro döda, tillkommer

vårdnaden om barnet på grund av lag dess förmyndare. Två av lagrådets

ledamöter hava vid 2 lcap. 3 § framhållit önskvärdheten därav, att

vårdnaden såsom innefattande omsorgen om den omyndiges person helt

skiljes från förmynderskapet såsom innefattande skötseln av den omyndiges

ekonomiska angelägenheter och ej ovillkorligen tillägges förmyndaren i de

fall, då vårdnaden ej innehaves av fader eller moder. I fall, som avses i

8 eller 11 § av lagen om barn i äktenskap, borde således vårdnaden efter

omständigheterna uppdragas åt förmyndaren, om särskild förmyndare är

förordnad för barnet, eller åt annan därför skickad person, och, om bägge

föräldrarna äro döda, borde särskilt förordnande givas såväl i fråga om

vårdnaden som i fråga om förmynderskapet för barnet. Härvid framhålles

emellertid såsom synnerligen önskvärt, att om vårdnaden ej handhaves av

den minderåriges föräldrar eller någon av dem, vårdnaden och förmynderskapet

förenas såvitt möjligt hos samma person. Med denna uppfattning —

som ock delas av mig — synes det mig allenast medföra onödig omgång att

i princip ålägga domstolarna att, när legal vårdnadshavare och förmyndare

saknas, förordna såväl vårdare som förmyndare eller i varje fall fatta särskilt

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

beslut om vårdnadens anförtroende åt förmyndaren. För de säkerligen mindre

vanliga fall, då en person finnes, som är framför andra lämplig att handhava

vårdnaden om en minderårig, medan förvaltningen av dennes egendom bör

helt överlämnas till en annan person, synes mig det åsyftade önskemålet —

att vårdnaden anförtros den ene och förvaltningen den andre — lämpligen

kunna vinnas genom en sådan ändring i förslagets 6 kap. 8 §, att när för

minderårig flera förmyndare förordnas, vårdnaden kan anförtros åt en av dem,

medan de ekonomiska angelägenheternas handhavande helt överlämnas åt den

eller de övriga. Genom en sådan ordning undgår man ock behovet av särskilda

regler om förordnande och entledigande av vårdare, regler, vilka bliva

erforderliga med den ståndpunkt, som intagits av ovannämnda två ledamöter

av lagrådet.

Genom berörda ändring i 6 kap. 8 § vinnes ej möjlighet att i de fall, som

avses i 8 och 11 §§ av lagen om barn i äktenskap, med bibehållande av det

legala förmynderskapet hos någon av föräldrarna, anförtro allenast vårdnaden

åt annan person. I detta syfte synes mig emellertid en ändring i sistnämnda

lagrum så mycket mindre påkallad som ett bibehållande av förmynderskapet

hos någon av föräldrarna i fall, som där avses, synes mig av sakliga grunder

ej böra ifrågakomma.

Med anledning av framställd erinran därom, att i vissa stadganden i de

redan antagna nya lagarna på familjerättens område vårdnadsfunktioner,

exempelvis vid legal vårdnadshavares frånfälle eller vid hinder för honom,

tillagts förmyndaren, utan att därvid uttalats, att dessa funktioner ålåge förmyndaren

allenast under förutsättning, att vårdnaden tillkomme honom, vill

jag framhålla, att det synes mig utan ändring av dessa stadganden uppenbart,

att därest vårdnaden om en minderårig anförtrotts en av flera förmyndare,

berörda stadganden få anses äga tillämpning å den av förmyndarna, som har

vårdnaden om den minderårige.

De anmärkningar, som framställts mot åtskilliga stadganden i nämnda lagar,

äro — i den mån de ej sammanhänga med yrkandet om vårdnadens fullständiga

skiljande från förmynderskapet — av väsentligen formell natur och

synas mig ej böra vinna beaktande förrän möjligen, om efter det nu föreliggande

förmynderskapslagförslagets antagande fråga uppstår om sammanförande

av förmynderskapslagen med de s. k. barnlagarna till en balk, i samband

med arbetet härpå. Till vissa av de erinringar, som framställts mot stadganden

i följande kapitel av detta lagförslag, återkommer jag vid nämnda stadganden.

Såvitt angår avfattningen av 2 kap. 8 § har den ändring vidtagits, att i

enlighet med lagrådets hemställan införts uttrycklig hänvisning till lagen om

adoption.

Den från motiven i viss mån avvikande uppfattning, som lagrådet vid 2

leap. 4 § gjort gällande i fråga om omyndig faders rätt att vid omyndighetens

upphörande inträda i utövning av förmynderskapet, synes mig riktig. Den

torde bäst överensstämma med förslagets allmänna grunder, i vilket samman
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

3 kap.

172 Kungl. Maj. ts Proposition Nr 53.

hang kan erinras om att ett godmanskap i enlighet med stadgandet i 11 kap.

10 § upphör först med entledigande, och icke redan när behovet av god man

bortfaller.

Vad lagrådet anmärkt i fråga om 2 kap. 8 § första stycket 6., har icke

föranlett någon ändring i förslaget. Därest vårdnaden fortfarande skall tillkomma

någon av föräldrarna, under det att de ekonomiska angelägenheterna

skola handhavas av en särskilt förordnad förmyndare, måste mellan dem äga

rum ett samarbete av så grannlaga natur, att man icke rimligen bör kunna

tvinga någon att under angivna förhållanden åtaga sig förmynderskapet. Med

den ändring, som av mig föreslås i 6 kap. 8 § andra stycket, kan samma

situation uppkomma även i fall, där vårdnaden skall tillkomma förordnad förmyndare,

i det att om två förmyndare förordnas, arbetet kan mellan dem

fördelas så, att vårdnaden tillägges uteslutande den ene, medan den andre

ensam handhar de ekonomiska angelägenheterna. På grund av anmärkning,

som lagrådet framställt mot första stycket 4. i 2 kap. 8 §, har det däremot

ansetts erforderligt att i nämnda punkt göra ett förtydligande tillägg. Beträffande

tillämpningen av ifrågavarande punkt får jag i övrigt hänvisa till vad

jag kommer att anföra vid 11 kap. 5 §.

Med anledning av vad lagrådet erinrat har formuleringen av 2 kap. 9 §

något jämkats.

Vad lagrådet anmärkt under 3 kap. 2 och 3 §§ har föranlett vissa ändringar

i nämnda lagrum. Likaså har med anledning av lagrådets anmärkning

andra stycket i 3 kap. 4 § borttagits. De i nämnda stycke innehållna bestämmelserna

om vissa diskvalifikationsgrunder för överförmyndare hava väl i allmänhet

motsvarighet inom lagstiftningen beträffande andra offentliga förtroendeuppdrag.

Då emellertid överförmyndare icke skall utses genom medborgares

val utan genom rättens förordnande samt följaktligen en förhandsprövning

av den till befattningen föreslagna personens lämplighet alltid måste

komma till stånd, samt utsedd överförmyndare när som helst kan entledigas,

torde ifrågavarande bestämmelser vara överflödiga. Enär enligt mitt förmenande

uttrycken »hemvist» och »bostad» i det avseende, varom här är fråga,

icke hava olika betydelse, har jag saknat anledning att vidtaga den ändring

i 4 § första stycket, varom två ledamöter av lagrådet hemställt.

Vid förslagets utarbetande har förutsatts, att överförmyndaren och ersättaren

skola inbördes kontrollera varandra i fråga om förmynderskap, som de

själva innehava. Tre ledamöter av lagrådet hava vid 3 kap. 5 § uttalat, att

en sådan anordning vore olämplig, och hava i stället förordat en anordning,

varigenom rätten skulle förordna särskild person att utöva tillsyn över dessa

förmynderskap. Då överförmyndaren och ersättaren icke till varandra stå i

sådant förhållande, att den ene kan anses vara på något sätt beroende av

den andre, synas inga avgörande skäl tala mot den tanke, som legat till grund

för förslaget, och bestämmelser i den riktning, som förordats inom lagrådet,

hava därför ansetts kunna undvikas.

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Med anledning av vad lagrådet anmärkt i fråga om 3 Jcap. 6 § har denna

undergått omarbetning, och har härav föranletts jämkning i avfattningen av

3 Jcap. 10 § och 11 Jcap. 6 §. I samband härmed vill jag framhålla, att det

möjligen kan befinnas lämpligt, att den förmynderskapsbok, varom här är

fråga, föres enligt s. k. kortsystem.

Vad angår den i 3 Jcap. 7 och 8 §§ behandlade frågan om överförmyndarens

arvode, äga granskningsgodemännen enligt gällande rätt såsom arvode uppbära

en procent av den omyndiges inkomst. Arvodet inbetalas i efterskott i

samband med ingivandet av räkning för föregående år och beräknas på den

i denna räkning redovisade inkomsten. De regler om arvode till överförmyndaren,

som upptagits i 3 kap. 7 § av förslaget, utgå likaledes därifrån, att

vid årsräknings avgivande skall till överförmyndaren inbetalas arvode av den

omyndiges medel, beräknat å den i räkningen upptagna inkomsten. Grunderna

för arvodets beräknande avvika dock från motsvarande regler i gällande rätt.

Av hänsyn till den ringa bärkraften hos omyndiga med ringa inkomst och

på grund av önskvärdheten att tillika befria överförmyndaren från inkassering

av allt för små arvodesbelopp, har i det av lagberedningen utarbetade

förslaget till en början föreslagits, att av omyndigs medel över huvud icke

skall utgå arvode, med mindre hans inkomst under året överstigit 100 kronor.

Om inkomsten överstigit detta belopp, skulle arvodet utgöra 1 procent

av den del utav inkomsten, som icke överstigit 1,000 kronor, och 2 procent

av överskjutande del av inkomsten. De sålunda såsom gränser fastställda inkomstbeloppen

av 100 respektive 1,000 kr. motsvara — efter en räntefot av

4 procent — kapitalbelopp av 2,500 respektive 25,000 kr. Den föreslagna

progressionen har motiverats med det, även relativt, större besvär, som skulle

förorsakas överförmyndaren genom tillsynen över de större förmynderskapen.

Vid sidan av ifrågavarande arvode av de omyndigas medel skulle på landet

utgå ett statsbidrag till överförmyndaren. I förslaget har icke angivits, huru

detta bidrag skulle beräknas, men lagberedningen har i sina motiv föreslagit,

att statsbidraget skulle utgå i form av ersättning till överförmyndaren för

hans tillsyn över de förmynderskap, där den omyndige haft så ringa inkomst,

att enligt ovanstående regler arvode av den omyndiges medel icke skulle utgå

till överförmyndaren. I sådant avseende skulle statsverket i efterskott för varje

år betala överförmyndaren en krona för varje avgiftsfritt förmynderskap,

beträffande vilket räkning under året avgivits, dock så att överförmyndaren

skulle erhålla 100 kronor för varje påbörjat 100-tal sådana förmynderskap

samt lägst 200 kronor. Det årliga statsanslag, som för ändamålet skulle erfordras,

har approximativt beräknats till omkring 100,000 kronor. Något särskilt

anslag för nödiga kostnader skulle överförmyndaren icke åtnjuta, utan det

skulle åligga honom att bestrida alla utgifter med de medel, som tillfördes

honom dels i arvode av de omyndigas medel och dels såsom statsbidrag. I

städer med egen jurisdiktion skulle det enligt 3 kap. 8 § i förslaget åligga staden

att, i mån det visade sig erforderligt, lämna bidrag till arvode åt över
-

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

förmyndaren och till täckande av de med hans verksamhet förenade kostnaderna.

Städerna skulle således icke vara skyldiga att alltid lämna bidrag, och

grunderna för deras bidragsskyldighet skulle icke med nödvändighet behöva

överensstämma med vad som skulle gälla om statsbidraget till överförmyndarne

på landet.

Inom lagrådet har förslaget i vad angår överförmyndarens arvode föranlett

åtskilliga anmärkningar. Samtliga ledamöter av lagrådet hava varit ense

därom, att förslaget i vad anginge arvode till överförmyndaren av de omyndigas

medel skulle genom den föreslagna progressionen komma att förrycka

proportionen mellan överförmyndarens och förmyndarens arvode, särskilt

med hänsyn till den skyldighet, som enligt förslaget skall åligga förmyndaren

att å sitt arvode tåla avdrag för ersättning till vederbörande bank för förvaring

och förvaltning av den omyndiges värdehandlingar. Dessutom har i lagrådet

uttalats, att det arbete, som åsamkas överförmyndaren av ett större förmynderskap,

icke är så mycket mera betydande än det arbete, som beredes

av ett mindre, att skillnaden över huvud motiverar en progressiv förhöjning

eller i varje fall en progressiv förhöjning av den föreslagna storleken. En

ledamot har emellertid i detta sammanhang framhållit, att ett arvode av en

procent — bortsett från de största förmynderskapen — innefattade ett synnerligen

lågt arvode och att därför en förhöjning till två procent icke vore

i och för sig oskälig. Med avseende å arvodesfrågans ordnande hava likväl

lagrådets ledamöter uttalat olika meningar. En ledamot har hemställt, att

stadgandet om progression i arvodet måtte utgå och övermyndarens arvode

av de omyndigas medel för alla förmynderskap, där inkomsten överstiger

100 kr., bestämmas till 1 procent av inkomsten. En annan ledamot föreslår

ingen annan ändring än dels det högre procenttalets minskande från 2 till

1 Va procent och dels fastställande av ett belopp å 1,000 kr. såsom det

högsta arvode, som må utgå för något förmynderskap. Båda dessa ledamöter

förutsätta, att på landet statsbidrag skall utgå efter de grunder, lagberedningen

angivit i motiven. Två andra ledamöter hava intagit en annan ståndpunkt.

Även dessa ledamöter anse, att överförmyndaren icke bör äga i arvode

behålla mera än 1 procent av inkomsten, varjämte en av dessa ledamöter

därjämte föreslagit en begränsning till högst 1,000 kr. för ett förmynderskap.

Däremot anse dessa ledamöter, att det icke skulle ligga någon obillighet

däruti, att de större förmögenheterna finge vidkännas en procentuellt

större bidragsskyldighet till överförmyndarinstitutionen såsom sådan i och

för åstadkommande av lättnad för statsverket. I överensstämmelse härmed

skulle överförmyndaren hava skyldighet att, där den omyndiges inkomst överstigit

100 kr., indriva en avgift, beräknad efter de i lagberedningens förslag

angivna grunder. Av medel, som sålunda inflöte, skulle överförmyndaren

tillgodoföra sig dels vad han enligt det föregående ägde behålla i arvode

enligt procentberäkning och dels en krona för varje avgiftsfritt förmynderskap,

för vilket årsräkning blivit granskad under året. Därest de influtna

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

medlen icke räckte härtill, skulle överförmyndaren äga utbekomma skillnaden

av en för ändamålet bildad fond. För den händelse åter de indrivna

medlen lämnade överskott, skulle överförmyndaren redovisa detta till fonden.

Underskott i fonden skulle fyllas genom bidrag av statsverket. Ifrågavarande

ledamöter hava dessutom ifrågasatt, huruvida gränsen för de avgiftsfria förmynderskapen

samt gränsen för det högre procenttalets beräknande möjligen

skulle kunna sänkas till lägre inkomstbelopp för att på detta sätt ytterligare

minska behovet av bidrag från det allmänna. Med avseende å lagrådets behandling

av frågan må här ytterligare erinras därom, att två ledamöter av

lagrådet ifrågasatt, huruvida skyldighet kan åläggas städer med egen jurisdiktion

att lämna bidrag till överförmyndaren, och hava samma ledamöter ansett

för varje fall lämpligast, att sådant bidrag lämnas av staten och icke av staden.

Då överförmyndarbefattningen är ett offentligt förtroendeuppdrag, torde

från principiell synpunkt ej något vara att invända mot att överförmyndarens

arvode icke utgör full ersättning för det arbete, han utför. Ej heller

torde på allvar behöva befaras, att svårighet skall yppas att erhålla dugliga

överförmyndare, även om endast ett relativt lågt arvode kan beredas. Sedan

lagberedningens förslag avgavs, har penningvärdet avsevärt stigit, och på

grund av denna omständighet lärer det icke möta betänkligheter, om överförmyndarens

sammanlagda arvodesförmåner skulle komma att utgå med

lägre belopp än lagberedningen beräknat.

Då här är fråga om kontroll över en förmögenhetsförvaltning, synes det

principiellt böra åligga dem, i vilkas intresse kontrollen inrättas, att själva

bära kostnaderna för denna. Med hänsyn härtill torde invändning icke kunna

resas mot bibehållande av den för närvarande gällande grundsatsen att även

omyndiga med obetydlig förmögenhetsförvaltning skola lämna bidrag till arvode

åt kontrollorganet. Häremot talar visserligen den av lagberedningen framhållna

synpunkten, att överförmyndaren bör besparas besväret att indriva

allt för små arvodesbelopp. Det torde emellertid nu hava utbildats en bestämd

praxis, att förmyndaren själv beräknar beloppet av det arvode, som

tillkommer kontrollorganet, och inbetalar detta belopp vid ingivandet av årsräkning.

Ett bibehållande av skyldighet för alla omyndiga, vilka haft inkomst

av kapital under förmyndares förvaltning, att bidraga till arvode åt kontrollorganet

lärer med hänsyn härtill icke behöva befaras skola i allt för stor

utsträckning medföra besvär för överförmyndarne.

Beträffande därefter frågan om grunderna för arvodets beräknande, anser

jag ett arvode av två procent på den behållna inkomsten vara skäligt, om

hänsyn tages till såväl det arbete överförmyndaren kan förväntas få utföra

som även till den nytta de omyndiga hava av överförmyndarinstitutionen

som sådan. På grund härav synes anledning ej föreligga att i allmänhet bestämma

arvodet efter lägre grund i vad angår inkomst, som icke överstiger

ettusen kronor. Man torde dock icke kunna även för de allra minsta förmynderskapen

uttaga arvode efter två procent å inkomsten. Det bör obser
-

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

veras, att skyldigheten att nedsätta den omyndiges värdehandlingar i bank,

enligt förslag till ändring av 8 kap. 8 §, som jag på grund av lagrådets anmärkning

kommer att framlägga, skall inträda, då värdehandlingarnas värde

överstiger 2,000 kr., samt att omyndigs bankräkningar enligt förslaget skola

vara spärrade, så snart sammanlagda beloppet där innestående medel, vilka

icke erfordras för löpande utgifter, överstiger 1,000 kr. I de fall, där varken

nedsättningsskyldighet föreligger eller spärr erfordras, är det arbete, som förorsakas

överförmyndaren, avsevärt mindre än i andra fall. Det omfattar då

huvudsakligen granskning av ingivna räkningar. Samtidigt blir den omyndiges

nytta av överförmyndarinstitutionen ävenledes mindre. I dessa fall torde

det därför vara påkallat, att arvode utgår efter lägre beräkningsgrund, och

synes här den nu gällande beräkningsgrunden av en procent på inkomsten

böra förordas. Emellertid skulle det vara allt för besvärligt och även lätt

medföra tvekan, om avgörandet, vilkendera beräkningsgrunden borde komma

till tillämpning, skulle bero på, huruvida i det enskilda fallet förelåge skyldighet

att nedsätta värdehandlingar eller träffa förbehåll om spärr. Gränsen

bör lämpligen dragas vid viss inkomst, och för att man med säkerhet skall

kunna beräkna, att alla de fall undantagas, där lägre arvode bör utgå, torde

gränsen böra sättas vid ett inkomstbelopp av 200 kr., motsvarande, efter en

räntefot av fyra procent, ett kapitalbelopp av 5,000 kr. Om gränsen mellan

olika beräkningsgrunder kommer att dragas på detta sätt, lärer det icke vara

lämpligt att i fråga om de högre inkomstbeloppen beräkna arvodet progressivt,

utan synes samma beräkningsgrund böra gälla även för den del av inkomsten,

som icke överstiger 200 kr. Härigenom uppkommer visserligen någon

ojämnhet i fråga om belastningen av inkomster, som till storleken äro

ungefär lika stora men falla på olika sidor om gränsvärdet. Olägenheten härav

är dock ringa i jämförelse med fördelen av ett förenklat beräkningssätt.

Genom de nu av mig förordade ändringarna rörande det arvode, som

skall utgå av de omyndigas medel, skulle enligt verkställda beräkningar

komma att på landsbygden inflyta cirka 47,000 kr. utöver det belopp av

omkring 90,000 kr., som överförmyndarne där skulle komma att uppbära enligt

de av lagberedningen föreslagna grunderna för arvodesberäkningen. Härigenom

synes överförmyndarnes arvode komma att sammanlagt uppgå till

sådant belopp, att bidrag från statens sida icke erfordras. Visserligen skulle

överförmyndarne komma att åtnjuta något mindre än enligt lagberedningens

förslag, men av anledningar, som jag tidigare framhållit, lärer detta icke behöva

möta betänkligheter.

I enlighet med nu angivna grunder har stadgandet i 3 kap. 7 § omarbetats.

Vid omarbetningen hava vissa andra anmärkningar och förslag, som

framställts inom lagrådet, blivit beaktade.

Det torde emellertid icke kunna förnekas, att det även med dessa nya

grunder för arvodets beräknande kan komma att inträffa, att vissa överförmyndare

av de omyndigas medel erhålla arvode till så ringa belopp, att

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53. 177

detta icke med säkerhet täcker ens de utgifter vederbörande måste ådraga

sig för befattningens vederbörliga uppehållande. Detta kan särskilt befaras

beträffande vissa tingslag i övre Norrland. Det bör därför tagas under övervägande,

huruvida icke sådana överförmyndare skola av statsmedel tillförsäkras

ett ringa förvaltningsbidrag. Av verkställda undersökningar framgår

att, vilka grunder man än bestämmer för ett sådant bidrag, det anslag, som

för ändamålet bleve erforderligt, antagligen icke skulle behöva uppgå till

högre belopp än 5,000 kr. Då eventuella bidrag skola utgå i efterskott, är ej

erforderligt, att anslag för ändamålet äskas av innevarande års riksdag.

Då arvodesfrågan för överförmyndarna på landsbygden sålunda skulle ordnas

utan arvodesbidrag från det allmännas sida, synes det icke längre böra

uppställas skyldighet för städer med egen jurisdiktion att lämna bidrag till

arvode åt överförmyndaren i staden eller till de med hans verksamhet förenade

kostnaderna. Med de nu föreslagna grunderna för beräknande av arvode

av de omyndigas medel torde det icke heller i regel yppas något behov

av sådant bidrag. Då likväl en mera fast organiserad överförmyndarinstitution

kan visa sig önskvärd i vissa städer, särskilt de största, lärer det böra

genom lagstiftningen sörjas för att frågor om sådant bidrag kunna av de

särskilda städerna göras till en kommunens angelägenhet. I enlighet härmed

hava ändringar vidtagits i 3 kap. 8 §.

Med anledning av lagrådets erinran hava bestämmelserna i 3 kap. 9 §

utbytts mot en hänvisning till 25 kap. strafflagen.

Vid 4 kap. 2 § hava två ledamöter av lagrådet gjort en hemställan, enligt

vilken de fall, då inskrivning av förmynderskap bör äga rum, skulle komma

att ökas. En sådan ändring synes mig dock knappast önskvärd. Särskilt

torde de olägenheter för domstolar och förmyndare, som skulle föranledas

av att inskrivning komme till stånd på grund av vårdnadsbeslut i samband med

hemskillnad eller äktenskapsskillnad, betydligt överväga de fördelar, som en sådan

anordning i vissa undantagsfall kunde bereda genom lätthet för utomstående

att erhålla kännedom om vilken av föräldrarna förmynderskapet tillkommer.

I likhet med lagrådet har jag funnit det erforderligt, att åt stadgandet i

4 kap. 4 § i förslaget gives något förändrad lydelse för att utmärka, att inskrivningen

bör ske genom ett rättens därom meddelade beslut. Det torde

emellertid i samband härmed böra framhållas, att ett sådant beslut icke får

upptaga större utrymme i protokollet. Beslutet bör sålunda icke meddelas

under särskild paragraf i protokollet utan ske i form av ett tillägg till

den paragraf, varunder det ärende, som föranlett inskrivningen, behandlats.

Med hänsyn till de i 12 kap. 1, 12 och 19 §§ givna reglerna om rätt domstol

för upptagande av åtskilliga ansökningsärenden, torde det dessutom vara

erforderligt att i 4 kap. klarlägga, att »inskrivning» icke är liktydig med

den åtgärd, varigenom ett förmynderskap, som förut icke stått under kontroll,

först ställes under domstols tillsyn, utan att förmynderskapet skall inskrivas

jämväl vid den domstol, till vilken tillsynen kan komma att över
Bihang

till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 40 käft. (Nr 53). 12

4 kap.

s. 178 Kontrollera mot PDF

.5 kap.

178 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

flyttas. Med anledning härav har ett tillägg i detta syfte gjorts i 4 Jcap. 5 §,

som handlar om överflyttning av förmynderskap från den ena domstolen till

den andra. På grund av sistnämnda ändring har jag ansett det lämpligt, att

förut omförmälda stadgande i förslagets 4 §, som avser att angiva, på vad

sätt inskrivning kommer till stånd, flyttas ned och infogas såsom ett första

stycke i den sista paragrafen i förevarande kap. Den förutvarande 5 §, i

vilken tillika företagits en mindre redaktionell ändring, kommer därigenom

att erhålla ordningsnumret 4. I enlighet med hemställan av lagrådet har 4

kap. 6 §, vilken numera blir 5 §, undergått någon omarbetning. Slutligen

har, med beaktande av lagrådets anmärkning, 4 kap. 7 § uteslutits. Det sålunda

uteslutna stadgandet hade särskild betydelse för utmärkande av det

felaktiga i den av de flesta underrätter tillämpade praxis att meddela särskilt

förordnande även för den, som enligt lag är förmyndare. Även utan

ifrågavarande stadgande torde dock skillnaden mellan legal och förordnad

förmyndare vara i förslaget så tydligt framhävd, att ett vidhållande av nämnda

praxis icke torde vara att befara.

Vad inom lagrådet vid 5 kap. 3 § erinrats har föranlett paragrafens förtydligande

i angivet hänseende.

Beträffande 5 kap. 4 § hava vid 2 kap. 3 § två av lagrådets ledamöter ifrågasatt,

att för tillämpning av andra stycket första punkten borde, då vårdnaden

av minderårig tillkommer annan än förmyndaren, fordras, att yrkande

om omhändertagande av den minderåriges arbetsförtjänst framställts hos förmyndaren

av vårdnadshavaren, eller åtminstone att denne bleve i ärendet

hörd. Vid bedömande av frågan, huruvida minderårig, som nått därför stadgad

ålder, bör äga själv råda över sin arbetsförtjänst eller förmyndaren bör

omhändertaga densamma, äro visserligen främst att beakta uppfostringssynpunkter.

Men att, då vårdnaden tillkommer annan än förmyndaren, inrymma

vårdnadshavaren initiativrätt i förevarande hänseende eller, då vårdnaden

tillkommer fader och moder i förening, tillerkänna antingen dem gemensamt

eller vardera av dem sådan rätt, synes mig dock icke lämpligt. Det stora

antalet fall, då vårdnad och förmynderskap ej äro helt förenade hos samma

person, äro de, då vårdnaden om barn i äktenskap tillkommer fadern och

modern gemensamt, medan förmynderskapet tillkommer fadern ensam. Att

härvid tillerkänna även modern initiativrätt, med vilken måste vara förenad

klagorätt, då fadern icke ansett sig böra i överensstämmelse med hennes

yrkande omhändertaga barnets arbetsförtjänst, skulle innebära, att lagstiftningen

i denna fråga tilläte tvist mellan fader och moder, ehuru eljest tvist mellan föräldrar

— i överensstämmelse med den ståndpunkt, som intogs av riksdagen vid behandlingen

av den föreslagna 6 § i förslaget till lag om barn i äktenskap — ej må

förekomma i vårdnadsfrågor. Att i denna ordning åter upptaga spörsmålet om rätt

för endera av föräldrarna att i händelse av meningsskiljaktighet vända sig till myndighet

synes mig ej böra ifrågakomma. Då jag av praktiska hänsyn ej heller

anser åtgärd, som i 4 § andra stycket avses, böra i de fall, då vårdnaden till
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

kommer föräldrarna i förening, vara beroende av samverkan mellan dem, har

jag för nämnda fall ansett skäl ej föreligga till avvikelse från lagberedningens

förslag. Det återstår alltså de — särskilt inom de befolkningslager, där frågan

om minderårigs arbetsförtjänst är av betydelse — sällsynta fall, då förmyndare

förordnats för minderårig, medan vårdnaden om honom fortfarande

tillkommer föräldrarna eller en av dem. Att för dessa fall uppställa särskilda

regler torde ej vara erforderligt. Anser vårdnadshavaren, att förmyndaren

genom underlåtenhet att omhändertaga myndlingens arbetsförtjänst försummar

sina plikter som förmyndare, äger vårdnadshavaren hos domstol söka

förmyndarens entledigande.

Nu anförda skäl tala ock mot en föreskrift om skyldighet för överförmyndaren

att, då tillstånd av förmyndaren sökes till arbetsförtjänstens omhändertagande,

föranstalta om hörande av den, som jämte förmyndaren eller ensam

har vårdnaden om den omyndige. En meningsskiljaktighet mellan vårdnadshavaren

och förmyndaren lärer väl dessutom sällan hava den innebörd, att

vårdnadshavaren motsätter sig ett ingripande, som förmyndaren anser påkallat.

Anledning har därför ej synts mig föreligga att frångå lagberedningens

förslag.

I fråga om 5 lcap. 5 § hava två av lagrådets ledamöter anmärkt, att omyndig

icke bör äga avgöra, huruvida en gåva, som för honom ej medför ekonomiska

förpliktelser, skall mottagas eller icke, utan bestämmanderätten härutinnan

bör tillkomma vårdnadshavaren eller förmyndaren. Enligt den uppfattning,

som ligger till grund för lagberedningens förslag, kan en sådan gåva med

laga verkan mottagas av omyndig, såframt han besitter de psykiska egenskaper,

som erfordras för att han skall kunna uppfatta innebörden av den

rättshandling, varom är fråga. Riktigheten av denna uppfattning, som överensstämmer

med hävdvunnen åskådning och som jämväl kommit till uttryck

i främmande lagstiftning, anser jag mig icke kunna ifrågasätta. Har en omyndig

icke de psykiska egenskaper, som erfordras för att han skall kunna med

laga verkan mottaga en viss gåva, ankommer åter dess mottagande på förmyndaren.

Då så är förhållandet, är förmyndaren otvivelaktigt behörig att

avvisa gåvan. Han är ej härvid beroende av de regler, som gälla i fråga om

ett benefikt förfogande över omyndig tillhörig egendom. Men uppenbart är.

att förmyndaren bör avvisa en gåva till den omyndige allenast om gåvans

avvisande kan anses verkligen vara i den omyndiges intresse påkallat. Även

då en gåva mottagits av den omyndige själv, hör den emellertid, när vid

gåvan ej fästs förbehåll att den omyndige skall äga råda däröver, under förmyndarens

förvaltning och kan omedelbart omhändertagas av honom, och

lärer väl även i sadant fall få anses gälla vad nyss är sagt om förmyndares

rätt att avvisa gåva, vars mottagande ankommer på förmyndaren. Var åter

gåvan given med förbehåll om rätt för den omyndige att råda däröver, äger

den omyndige enligt förslaget, utan hänsyn till om han uppnått sexton års

ålder eller icke, själv råda över gåvan, såframt ej förmyndaren erhåller

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 5-i.

överförmyndarens tillstånd att omhändertaga denna. Rätt för förmyndaren att

avvisa gåvan föreligger icke. Visserligen torde gåvor med sådant förbehåll

icke i avsevärdare omfattning förekomma, innan omyndig fyllt sexton år, men

då behov av överförmyndarens prövning i fall, då omyndig ej uppnått nämnda

ålder, knappast torde föreligga, har jag enligt yrkande av nämnda två ledamöter

av lagrådet vidtagit den ändring i 5 kap. 5 §, att överförmyndarens

tillstånd till gåvans omhändertagande kräves endast när den omyndige fyllt

sexton år. Dessförinnan kan således, även när sådant förbehåll skett, gåvan

omhändertagas av förmyndaren, och lärer han i dylikt fall, efter vad ovan

sagts, jämväl äga återlämna gåvan.

Jag vill vidare framhålla, att det ifråga om gåvor till minderårig, vilka ej

äga avsevärd ekonomisk betydelse, får anses gälla, att den, som har vårdnaden

om den minderårige och således äger av honom kräva lydnad, kan,

då mottagandet av en viss gåva får anses skadlig för den minderårige från

uppfostringssynpunkt, ålägga denne såväl att ej emottaga gåvan som att återlämna

densamma.

I bestämmelsen om fångesmannens eller hans arvingars hörande, då överförmyndarens

tillstånd till gåvans omhändertagande sökes, har jag allenast

gjort den jämkning, att — i överensstämmelse med vad som stadgas exempelvis

i 8 kap. 14 och 15 §§ — överförmyndaren ålägges att bereda fångesmannen

eller hans arvingar tillfälle att yttra sig, allenast om det utan märklig

omgång eller tidsutdräkt kan ske.

Med anledning av den erinran, som av lagrådet framställts mot avfattningen

av 5 kap. 8 § första stycket första punkten, har jämkning i första styckets

lydelse vidtagits.

Dä i lagen om barn i äktenskap vårdnaden om barnet tillädes föräldrarna

i förening, avsågs därmed främst att tillerkänna dem båda bestämmanderätten

i fråga om barnets uppfostran. Med hänsyn till den betydelse särskilt det

första arbetsavtalet måste anses äga från uppfostringssynpunkt, hänfördes

också bestämmanderätten i fråga om minderårigs arbetsavtal till vårdnaden

och upptogos i nämnda lag jämväl regler om minderårigs rätt att efter

uppnådd högre ålder själv i viss omfattning sluta arbetsavtal. I förevarande

kap. har därför i fråga om minderårigs rätt att sluta arbetsavtal i 2 § hänvisats

till lagen om barn i äktenskap. De i 5 kap. 8 och 9 §§ givna bestämmelser

om verkan därav, att omyndig slutit avtal utan erforderligt samtycke,

hava däremot avseende såväl på de fall, då samtycke av förmyndaren erfordrats

enligt bestämmelserna i detta kap., som på de fall, då samtycke av

minderårigs föräldrar erfordrats enligt lagen om barn i äktenskap. Att i sistnämnda

lag upptaga särskilda bestämmelser motsvarande dem, som givits i

5 kap. 8 och 9 §§, skulle hava medfört en onödig vidlyftighet. Vad två av

lagrådets ledamöter vid 2 kap. 3 § anmärkt i fråga om 5 kap. 8 § har jag

därför ansett ej böra föranleda annan åtgärd, än att i 5 § av lagen om barn

i äktenskap intagits hänvisning till bestämmelserna i 5 kap. 8 och 9 §§.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 53.

181

Såvitt angår 5 kap. 9 § andra stycket — där bestämmelser givits om

omyndigs skadeståndsskyldighet för det fall, att han vid avtals ingående vilselett

medkontrahenten i fråga om sin behörighet — har i överensstämmelse

med anmärkning, som framställts inom lagrådet, stadgandet i sista punkten,

avseende det fall att den omyndiges förfarande var straffbart, undergått föreslagen

jämkning. För det fall, att förfarandet ej var straffbart, bär i andra

stycket första punkten skadeståndsskyldighet förklarats åvila den omyndige,

allenast såframt han genom falska uppgifter om sin behörighet vilselett medkontrahenten.

Att härmed avses ett uppsåtligt vilseledande genom veterligen

oriktiga uppgifter synes mig uppenbart framgå av ordalagen. Skadeståndsskyldighet

åvilar således icke den omyndige, om lian vilselett medkontrahenten

allenast genom förtigande av den bristande behörigheten, även om vilseledandet

med hänsyn till omständigheterna framstår såsom uppsåtligt. Fn

skadeståndsplikt i sådant fall skulle enligt min mening kunna lända till allt

för betydande minskning av omyndighetsskyddet. Då av andra styckets avfattning

tydligt framgår, att därmed avses att uttömmande reglera den skadeståndsskyldighet,

som kan åvila omyndig på den grund, att han vid avtals

slutande vilselett medkontrahenten i fråga om sin behörighet, är det uppenbart,

att de i 6 kap. 6 § strafflagen upptagna allmänna skadeståndsreglerna

ej äga tillämpning i avseende å skada till följd av sådant vilseledande. Jag

anser mig därför ej hava anledning vidtaga annan ändring i förevarande

stadgande än ovan angivits.

Förslaget gör ingen annan inskränkning i förmyndarens befogenhet att företräda

den omyndige än såvitt rör rättshandlingar mellan myndlingen samt

förmyndaren själv eller någon, som han jämväl företräder, t. ex. en annan

myndling. Därest man med hänsyn till de intressekonflikter, som kunna uppstå

för förmyndaren i anledning av myndlingens rättsförhållanden till förmyndarens

anförvanter, vill ytterligare begränsa förmyndarens befogenhet att

företräda myndlingen, uppstå givetvis svårigheter att draga gränsen på ett ur

principiell synpunkt tillfredsställande sätt. Uppenbarligen kan man härvid

icke inskränka förmyndarens befogenhet så långt, som skett genom rättegångsbalkens

regler om domare- och vittnesjäv. Två ledamöter av lagrådet

hava nu hemställt om sådan ändring i 6 kap. 2 § första stycket, att förmyndarens

rätt att företräda myndlingen uteslutes, jämväl när fråga är om

rättshandling mellan myndlingen och förmyndarens make. Med hänsyn till

den giftorättsgemenskap, som enligt nya giftermålshalken i regel består mellan

makarna, kan det icke förnekas, att förmyndaren i avseende å en angelägenhet,

som direkt rör hans make, blir intresserad i vida högre grad än som

är fallet även i fråga om angelägenheter, vilka röra hans skyldeman i rätt

upp- och nedstigande led. Jag har därför ansett mig höra uti ifrågavarande

paragraf vidtaga den ändring, varom sålunda hemställan gjorts inom lagrådet.

Med anledning av lagrådets anmärkning mot G kap. 7 § i avseende å sättet

för den ställda säkerhetens förvaring och förvaltning har stadgandets avfatt
-

6 kap.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

ning något jämkats. Att säkerheten förklarats avse den omyndiges egendom

torde icke, på sätt två ledamöter i lagrådet gjort gällande, innebära en oegentlighet.

Om förmyndaren skulle slå under sig den omyndiges egendom, uppkommer

för den omyndige en fordran på ersättning för egendomens fulla

värde, och säkerheten kan på grund härav sägas avse den omyndiges egendom.

Uppenbart är emellertid, att, där säkerhet anses erforderlig, densamma

kan bestämmas till vilket belopp som helst, allt efter omständigheterna i det

särskilda fallet.

I 6 kap. 8 § andra stycket har av anledning, för vilken jag redogjort under

2 kap. 3 §, vidtagits den ändringen, att rätten beretts möjlighet att anförtro

vårdnaden om minderårig åt en av flera förordnade förmyndare,

utan att han samtidigt skall hava del jämväl i de ekonomiska angelägenheterna.

Stadgandet i 6 kap. 9 § första stycket avser att reglera förmyndarens ersättningsskyldighet

i förhållande till den omyndige, oavsett om förmyndaren

gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller icke. På sätt en ledamot i lagrådet

anmärkt innehåller stadgandet, såvitt angår det brottsliga förfarandet,

icke annat än som skulle gälla redan enligt 6 kap. strafflagen. Det måste

emellertid anses fullt tillåtligt att på ett speciellt lagstiftningsområde uttömmande

reglera frågan om ersättningsskyldigheten i dess helhet. Till den del

strafflagens regler ersättas av speciella bestämmelser, bliva de senare gällande.

Sådan specialreglering gives ock på andra områden, t. ex. i aktiebolagslagen.

Vad nu sagts har tillämpning även beträffande första punkten i andra stycket.

Större anledning till tvekan kunde föreligga beträffande den i fortsättningen

av andra stycket upptagna regeln, varigenom flera var för sig ersättningsskyldiga

tillerkänts regressrätt mot varandra. Som bekant råda olika meningar

beträffande frågan, huruvida de, som genom brottsligt förfarande ådragit sig

skadeståndsskyldighet, enligt svensk rätt äga regress mot varandra, men enligt

den åsikt, som hittills varit rådande i rättstillämpningen, förefinnes icke

regressrätt. Genom förslagets regel skulle således å ifrågavarande specialområde

för jämväl det brottsliga förfarandet införas en regel, som skulle sakna

motsvarighet vid andra brottsliga förfaranden. Det bör emellertid uppmärksammas,

att det rättsförhållande, varom här är fråga, är av obligatorisk natur,

varför det också ligger nära till hands att använda regler likartade med

dem, som gälla för förpliktelser grundade på avtal. Att den reglering, som

i gällande rätt i 23 kap. 5 § ärvdabalken givits rörande flera förmyndares

ansvar gent emot den omyndige och i förhållande till varandra, rönt stark

påverkan av rättsförhållandets obligatoriska natur, torde vara otvivelaktigt.

Med hänsyn till nu berörda förhållande lärer icke heller den omständigheten,

att här upptages en regel om regress, kunna anses binda lagstiftaren i fråga

om den ståndpunkt, som en gång framdeles kan behöva intagas till spörsmålet

om regress för skadestånd i utomobligatoriska förhållanden. Att regeln

på nu förevarande rättsområde icke kan undvaras, torde vara otvivelaktigt

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

med hänsyn därtill, att, på grund av förmyndarnas skyldighet att övervaka varandra,

ersättningsskyldighet för skada, som genom den ene förmyndarens åtgärd

tillskyndats den omyndige, åvilar jämväl förmyndare, som allenast genom

sin underlåtenhet att övervaka den andre medverkat till skadan.

Även om jag sålunda anser, att förslagets huvudregel om regress bör bibehållas,

har jag likväl ansett mig böra följa den av tre ledamöter i lagrådet

gjorda hemställan om uteslutande av den särskilda regeln, att den, som handlat

uppsåtligen, alltid skall i förhållande till den, som endast gjort sig skyldig

till vårdslöshet, svara för ersättningens hela belopp. Då man här för ett specialfall

upptar en regel på ett eljest av lagstiftningen föga behandlat område,

synes det tillrådligt att framgå med en viss försiktighet. Även med en tillämpning

av huvudregeln kan full rättvisa skipas mellan de skadeståndsskyldiga

inbördes, ty om domstolen finner den, som endast gjort sig skyldig till vårdslöshet,

hava försvinnande liten skuld i jämförelse med den, som handlat uppsåtligen,

kan domstolen också låta den förre av skadeståndet vidkännas huru

obetydligt belopp som helst.

Då den i 6 leap. 10 § upptagna bestämmelsen om ett-årig preskription, på

sätt i motiven framhållits, icke bör äga tillämpning för det fall, att fordringen

hos den avgående förmyndaren uppkommit i följd av dennes brottsliga

förfarande, utan i sådant fall allmänna preskriptionsregler böra gälla, har, i

enlighet med hemställan inom lagrådet, ett förtydligande tillägg härom gjorts

till nämnda paragraf.

Vad angår den av vissa ledamöter av lagrådet berörda frågan om en senare

förmyndares ansvar för den föregåendes förvaltning, torde den uppfattning

rörande förslagets ståndpunkt härutinnan, som kommit till uttryck inom

lagrådet, i huvudsak vara riktig. Oavsett vad den hittillsvarande rättstillämpningen

kan anses innebära, är det otvivelaktigt, att enligt förslaget den senare

förmyndaren icke genom underlätet klander av den förutvarandes förvaltning

blir ansvarig för denna såsom för sin egen. Har den avgående förmyndaren

i sin förvaltning visat vårdslöshet, som medfört en ersättningsfordran för den

omyndige, och har den tillträdande förmyndaren genom underlätet klander av förvaltningen

föranlett, att denna fordran blivit preskriberad, kan emellertid

detta ådraga den nye förmyndaren ersättningsskyldighet jämlikt 9 §, om underlåtenheten

att klandra kan anses hava inneburit vårdslöshet i hans egen

förvaltning. Vid bedömandet härav skall naturligtvis hänsyn tagas till alla

föreliggande omständigheter, bland annat också till sådana omständigheter,

som komma underlåtenheten att anställa rättegång att framstå såsom försvarlig,

t. ex. berättigade tvivelsmål rörande den förutvarande förmyndarens solvens.

Något förtydligande av förslaget i denna del anser jag icke erforderligt.

Under 7 leap. 1 § har lagrådet anmärkt, att i förslaget ej bör saknas erinran

om förmyndarens skyldighet att vid behov genom urarvagörelse iakttaga

myndlingens rätt till befrielse från boets gäld. Då stadgandet i 1 § avser

icke blott dödsbo utan även makars bo, medan däremot 7 leap. 2 § av
-

7 kap.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 53.

ser uteslutande dödsbo, har erinran i det av lagrådet angivna syfte intagits i

sistnämnda paragraf.

Med anledning av lagrådets anmärkningar hava i 7 kap. 3 och 5 §§ de

punkter uteslutits, vilka innehålla föreskrift, att överförmyndarens samtycke

till avtal, varom där är fråga, icke må meddelas, utan att avtalet finnes lända

till den omyndiges nytta. På sätt lagrådet framhållit, ligger det i sakens natur,

att överförmyndaren skall tillse, att den omyndiges intresse blir iakttaget.

I 7 kap. 8 § har tillfogats ett tredje stycke, däri enligt hemställan av två

ledamöter av lagrådet upptagits medgivande att vid avskrift av bouppteckning

utesluta sådant, som kan anses sakna betydelse.

Lagrådets ledamöter hava beträffande 7 kap. 9 § enat sig om att förorda

ett förslag till omläggning av anordningarna för kontroll över det oskiftade

boet. Detta förslag anser jag innebära avsevärda fördelar, och paragrafen har

med hänsyn härtill omarbetats. Första stycket i det omarbetade förslaget avser

det fall, att avtal icke träffats om sammanlevnad i oskiftat bo. I detta

fall skall, om skifte icke skett inom viss tid efter det bouppteckning förrättades,

redogörelse lämnas till överförmyndaren för hinder, som mött för

skifte. Det har synts mig vara av vikt, att den tid, som får förflyta innan

redogörelse behöver lämnas, blir så lång, att skifte kan antagas i de flesta

fall medhinnas inom tiden. På grund härav har denna föreslagits till sex

månader från bouppteckningens förrättande. Med den sålunda föreslagna

redogörelsen kan man dock icke låta sig nöja. För att kontrollen icke skall

bliva avbruten, har det måst åläggas förmyndaren att även framdeles periodiskt

avlämna liknande redogörelse, ända till dess skifte sker. Då en redogörelse

måste avgivas, även när det hinder, som mött för skifte, består däri,

att efter skuldernas betalning behållen egendom ej finnes, har stadgandet om

särskild anmälan för detta fall ansetts kunna uteslutas. Det bör i övrigt

framhållas, att om skifte skett före utgången av den för avgivande av redogörelse

bestämda tiden, förmyndaren icke heller inom tiden behöver till

överförmyndaren redogöra för skiftet. Enligt 9 kap. 2 § tredje stycket och

8 § första stycket har nämligen förmyndaren, efter det skifte skett, en månads

anstånd för ingivande av arvskifte och därå grundad förteckning över

den egendom, som tillskiftats den omyndige. Om överförmyndaren — efter

det tiden för redogörelsen gått till ända men innan förteckning och arvskifte

ingivits — uppmanar förmyndaren att ingiva redogörelse, måste emellertid

förmyndaren kunna visa, att arvskifte verkligen skett.

Andra stycket i den omarbetade paragrafen avser det fall, att avtal träffats

om sammanlevnad i oskiftat bo. För detta fall skall årsuppgift angående boet

avgivas. Med anledning av anmärkningar inom lagrådet hava föreskrifterna

om årsuppgiften något jämkats, särskilt för att göra tydligt, att för årsuppgiften

icke erfordras samma fullständighet som för en årsräkning enligt 9

kap. Därjämte har tillagts en bestämmelse om anstånd med ingivande av

årsuppgift.

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. May.ts Proposition Nr 53.

På grund av lagrådets anmärkning har 7 kap. 10 § omarbetats. Samma

ändring har genomförts jämväl i fråga om övriga av lagrådet angivna stadganden.

Då det vid lagens tillämpning av överförmyndarne torde vara axpraktisk

betydelse, att stadgande om föreläggande alltid kan återfinnas i

omedelbart samband med de föreskrifter, vilkas efterlevnad skall framtvingas

genom föreläggandet, har jag icke ansett mig böra företaga den sammanarbetning

av samtliga ifrågavarande stadganden, som lagrådet ifrågasatt.

Med anledning av omarbetningen av 7 kap. 9 § har en ändring blivit

nödvändig jämväl i 7 kap. 11 § första stycket. Beträffande en vidtagen ändring

i andra stycket av samma paragraf får jag hänvisa till vad jag kommer

att anföra vid 8 kap. 18 §.

Beträffande 8 kap. 3 § första stycket hava två av lagrådets ledamöter hemställt

om sådan ändring av det där upptagna stadgandet, att förmyndaren

ålägges försälja omyndigs aktier och andra värdepapper, endast därest omständigheterna

giva vid handen, att försäljning är för myndlingens trygghet

erforderlig. I tveksamma fall borde således försäljning ej äga rum. Med åtskilliga

bestämmelser i detta kap. har avsetts att inskärpa, att i fråga om placering

av omyndigs medel kravet på trygghet för den omyndige främst bör

tillgodoses. Omyndig tillhöriga penningmedel skola sålunda i första hand

placeras i viss såsom betryggande angiven ordning. För avvikelse därifrån

fordras samtycke av överförmyndaren. Förpliktelse för förmyndaren att realisera

omyndigs tillgångar och övergå till av lagen anvisade placeringsformer

har däremot ej stadgats. Men förmyndaren är skyldig att vid förmynderskapets

övertagande granska den placering av den omyndiges tillgångar, som då

föreligger, och, om han finner placeringen icke kunna med trygghet och till

den omyndiges fördel bibehållas, föranstalta om försäljning för övergång till

mera betryggande placering. I tveksamma fall skall således enligt förslaget

försäljning ske och placering äga rum i av lagen anvisad eller av överförmyndaren

godkänd ordning. Det i 3 § första stycket upptagna stadgandet är

ett uttryck för denna princip. Då jag anser riktigt att i fråga om placering

av omyndigs medel trygghetskravet sålunda betonas, har jag icke funnit omarbetning

av nämnda stadgande påkallad. Om i visst fall — på sätt i yttrandet

jämväl framhållits — särskilda omständigheter föreligga, som måste

anses tala emot en eljest påkallad omplacering, böra dessa, även utan att i

paragrafen erinran därom intages, kunna vinna beaktande, i den mån det

får anses överensstämma med hänsynen till den omyndiges bästa.

Enligt lagrådets hemställan har 3 § andra stycket sista punkten underkastats

den jämkning, som är påkallad av vidtagen ändring i 7 kap. 2 §.

Bland placeringsformer, som utan särskilt samtycke av överförmyndaren

äro tillåtna vid placering av förmyndarmedel, har i enlighet med lagrådets

hemställan i 8 kap. 4 § upptagits jämväl i statsskuldboken inskriven fordran

hos svenska staten. Sådan fordran kan enligt §§1,3 och 12 av det den 4

februari 1918 av fullmäktige i riksgäldskontoret fastställda reglementet för

,> kaj).

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

den svenska statsskuldboken förvärvas dels därigenom, att fordran hos svenska

staten på grund av obligationer, tillhörande svenska statsräntelån, förändras

till en i statsskuldboken för viss ägare inskriven fordran, dels efter

kontant inbetalning, dels ock genom överlåtelse, tecknad å det certifikat, som

utfärdas vid inskrivning av fordran i statsskuldboken. I överensstämmelse med

lagrådets förslag har vidare 4 § andra stycket erhållit en utförligare avfattning

och sammanförts med första stycket.

Med anledning av den ändring i grunderna för beräkningen av taxeringsvärdet

å jordbruksfastighet, som ägt rum sedan lagberedningens förslag utarbetades,

anser jag det kunna ifrågasättas, huruvida i de särskilda bestämmelser,

som skola av Kungl. Maj:t meddelas angående hl. a. beskaffenheten

av den inteckningssäkerhet, varemot utlåning av omyndigs medel må ske,

olika helåningsvärden böra — på sätt lagberedningen i motiven föreslagit —

fastställas i fråga om fast egendom på landet och i stad och huruvida icke

jämväl beträffande jordbruksfastighet ett belåningsvärde, motsvarande halva

taxeringsvärdet, får anses lämpligt. Vidare anser jag vad fullmäktige i riksbanken

och styrelsen för svenska bankföreningen i avgivna yttranden framhållit

i fråga om det växlande värdet å olika slag av fastigheter böra föranleda,

att rätten att utan överförmyndarens tillstånd utlåna medel mot säkerhet

av inteckning inskränkes till att avse allenast inteckning i jordbruksfastighet

och i fastighet i stad, vilken huvudsakligen innehåller vanliga bostadslägenheter.

Om i de särskilda bestämmelser, som enligt 4 § sista punkten

komma att meddelas av Kungl. Maj:t, placering av omyndigs medel enligt

nämnda paragraf medgives allenast mot inteckning inom halva taxeringsvärdet

i jordbruksfastighet och fastighet i stad, som huvudsakligen innehåller

vanliga bostadslägenheter, kommer således överförmyndarens tillstånd att

erfordras för placering av omyndigs medel dels i inteckningar i dylika fastigheter,

som ej ligga inom nämnda värde, och dels i inteckningar, meddelade

i fastigheter av annat slag, såsom villor på landet, byggnader för affärsändamål

o. s. v.

Vid 8 kap. 8 § har lagrådet hemställt, att den värdegräns, som föreslagits

såsom avgörande för frågan, huruvida omyndigs värdehandlingar skola nedsättas

i bank eller icke, måtte bestämmas till 2,000 eller 3,000 kronor. Den

av lagberedningen föreslagna värdegränsen 5,000 kronor motsvarar det värde,

vid vilket efter en avgift av en krona för tusen den av bankerna för närvarande

fordrade minimiavgiften för deposition i öppet förvar 5 kronor kommer

att utgå. Sedan lagberedningens förslag utarbetades, har penningvärdet

inom landet väsentligen ökats och samtidigt värdet särskilt å aktier avsevärt

nedgått. Redan denna omständighet påkallar en sänkning av den föreslagna

värdegränsen, för att ej den i 8 § upptagna nedsättningsregeln skall få ett

vida mindre tillämpningsområde än som avsetts. Då det vidare synes mig

önskvärt, att den kontroll, som med den föreslagna depositionen åsyftas, i

största möjliga utsträckning kommer även omyndiga i blygsammare ekono
-

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 53.

187

miska villkor till del, har jag ansett mig böra föreslå, att den i förevarande

paragraf upptagna värdegränsen bestämmes till 2,000 kr. Från riksbankens

sida möter häremot intet hinder. Och jag har anledning att antaga, att de till

svenska bankföreningen anslutna banker i allmänhet ej skola vägra att godtaga

två kronor såsom minimiavgift vid mottagande av omyndigs värdehandlingar

i öppet förvar enligt förevarande lagstiftning. Närmare meddelande

härom torde inom kort vara att förvänta.

Av lagrådet har framhållits, att enligt § 7 i reglementet för den svenska

statsskuldboken inskrivning av fordran må efter fullmäktiges medgivande ske

med angivande av vissa inskränkningar i ägarens dispositionsrätt. Och sådan

inskränkning kan ock enligt § 19 stadgas, då obligationer, tillhörande av

svenska staten utgivna eller övertagna amorteringslån, enligt § 18 för förvaring

överlämnas till riksgäldskontoret och inskrivas i statsskuldboken såsom

tillhöriga viss uppgiven ägare. På av mig framställd förfrågan hava fullmäktige

i riksgäldskontoret förklarat hinder ej möta vare sig mot inskrivning i

statsskuldboken av omyndigs fordran med förbehåll, att fordringens kapitalbelopp

ej finge av förmyndaren lyftas utan överförmyndarens tillstånd, eller

mot nedsättning i riksgäldskontoret och inskrivning i statsskuldboken av

omyndigs obligationer med förbehåll, att obligationerna ej finge uttagas eller

å dem belöpande kapitalbelopp lyftas utan överförmyndarens samtycke. Förbehåll,

att kapitalbelopp å inskriven fordran ej må lyftas utan överförmyndarens

tillstånd, bör gälla ej blott vid kapitalskuldens återbetalning. Även för

utbekommande, enligt 12 § av reglementet för statsskuldboken, av obligation

i stället för inskriven fordran, bör fordras sådant tillstånd. Då förbehåll

av ovannämnda innehåll gjorts vid inskrivning av fordran i statsskuldboken

eller vid nedsättning och inskrivning av statsobligationer, vinnes genom förbehållet

samma kontroll som genom den föreslagna spärrningen av omyndigs

tillgodohavande hos bank och depositionen i bank av omyndigs värdehandlingar.

Deposition i bank enligt de för andra värdehandlingar gällande bestämmelser

och de därmed förbundna kostnader skulle således kunna undvikas

i fråga om såväl statsobligationer som de rörande inskrivning i statsskuldboken

utfärdade certifikat. Då sådant certifikat kan överlåtas, bör dock för

frihet från skyldighet att nedsätta detsamma krävas, att anteckning om förbehållet

skett i certifikatet. Tillika bör i 8 kap. 9 § av förslaget förbud stadgas

mot överlåtelse eller pantsättning av certifikat, å vilket anteckning om sådant

förbehåll finnes. Även Sveriges allmänna hypoteksbanks obligationer kunna

— såsom jämväl omnämnts av lagrådet — nedsättas hos hypoteksbanken

och inskrivas i den skuldbok, som föres hos banken. Enligt vad jag inhämtat,

kommer hinder ej att möta mot att vid inskrivning i hypoteksbankens skuldbok

stadga förbehåll, varom ovan nämnts. I enlighet med lagrådets hemställan

har jag därför i förevarande paragraf föreslagit upptagande av ett andra

stycke, vari stadgas, att nedsättningsskyldighet ej skall föreligga i avseende

å bevis (certifikat), som utfärdats om inskrivning i statsskuldboken eller Sve
-

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 53

riges allmänna hypoteksbanks skuldbok, såframt å beviset finnes antecknat,

att inskrivningen skett med förbehåll, att kapitalbelopp å inskriven fordran

eller ock inskriven obligation eller å sådan obligation belöpande kapitalbelopp

ej må lyftas utan överförmyndarens tillstånd. Jag har vidare ansett

lämpligt, att i sammanhang med nämnda stadgande ett uttryckligt uttalande

upptages därom, att nedsättningsskyldighet ej föreligger i fråga om bevis eller

motbok rörande tillgodohavande å räkning i bank.

Bland omyndigs värdehandlingar måste räknas i myndlingens egen fastighet

eller tomträtt intecknade skuldebrev, som finnas hos myndlingen (s. k.

ägarhypotek). Även i fråga om dem föreligger således nedsättningsskyldighet.

För möjliggörande av kontroll häröver har i 9 kap. 7 § införts bestämmelse

om skyldighet för förmyndaren att i förteckning eller räkning, som av honom

avgives, upptaga sådan handling.

På hemställan av lagrådet har stadgandet i 8 kap. 8 § sista stycket förtydligats

i det av lagrådet anmärkta hänseendet.

Med anledning av det i 8 kap. 8 § införda stadgandet om frihet från nedsättningsskyldighet

beträffande bevis (certifikat) om inskrivning i statsskuldboken

eller Sveriges allmänna hypoteksbanks skuldbok, såframt å beviset

finnes antecknat, att inskrivningen skett med förbehåll, varom i 8 § andra

stycket omförmäles, har jag — såsom jag redan vid 8 kap. 8 § anfört —

ansett i 8 kap. 9 § av beredningens förslag böra upptagas förbud mot överlåtelse

eller pantsättning av sådant bevis, om därå finnes anteckning efter

vad nyss är sagt. I samband därmed har jag ansett enahanda förbud böra

uttryckligen stadgas i fråga om bevis eller motbok rörande tillgodohavande å

räkning hos bank, såframt å beviset eller motboken finnes tecknat förbehåll,

varom stadgas i 8 kap. 10 § av förslaget. Med hänsyn härtill har jag ansett

de i 9 § av lagberedningens förslag upptagna stadganden böra nedflyttas

efter bestämmelserna i 10 §, varav omnumrering av dessa paragrafer blivit

en följd.

I fråga om 8 kap. 10 § i lagberedningens förslag, vilken paragraf numera

erhållit ordningsnumret 9, föreslår lagrådet en sådan ändring, att däri stadgas:

att omyndigs medel, som insättas eller innestå hos bank, ej må uttagas utan

överförmyndarens tillstånd; att vad nu sagts dock ej skall gälla gottskriven

ränta, som innestått kortare tid än ett år, ej heller andra medel, i fråga om

vilka förmyndaren gjort förbehåll, ätt de må uttagas utan överförmyndarens

tillstånd; samt att sådant förbehåll må av förmyndaren göras beträffande ett

sammanlagt belopp av 1,000 kr. ävensom beträffande vad därutöver bör hållas

tillgängligt för bestridande av utgifter, som i 6 § avses. Lagrådet framhåller,

att det förefölle mindre egentligt att, såsom lagberedningen föreslagit, ålägga

förmyndaren att till skydd mot missbruk från hans egen sida göra förbehåll

till inskränkning i hans handlingsfrihet, samt att anordningens effektivitet

torde i väsentlig mån minskas därigenom, att den s. k. spärrningen av den

omyndiges medel sålunda skulle bero av förmyndarens egen åtgärd. Då emel
-

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

lertid lagrådet icke anser sig kunna ifrågasätta att ålägga bankerna kontroll

över, att förbehåll om fri uttagningsrätt ej göres i vidsträcktare omfattning

än lag medgiver, kommer det även med lagrådets förslag ytterst att bero av

en efterföljande kontroll från överförmyndarens sida, huruvida förmyndarens

uttagsrätt blir i den omfattning, som i lagberedningens förslag avses, beroende

av överförmyndarens tillstånd eller icke. Lagrådets förslag erbjuder endast

så till vida en fördel, som det måste medgivas, att frestelsen för förmyndare

att underlåta att göra förbehåll om spärrning av en bankräkning, då spärrning

bör ske, får anses större än frestelsen att göra ett förbehåll om frihet

från spärr, då sådan frihet ej lagligen må åtnjutas.

En ändring av förslaget i överensstämmelse med lagrådets hemställan skulle

emellertid medföra betydande olägenheter. Det kan med säkerhet antagas, att

såväl vid lagens ikraftträdande som under åtskilliga år därefter förmyndare

ävensom gode män, som förordnats för sjuka och bortovarande, skulle komma

att i stor utsträckning av förbiseende underlåta att göra förbehåll om fri

uttagningsrätt, där sådant förbehåll vore medgivet. Ett utomordentligt stort antal

bankräkningar, i flertalet fall avseende endast små belopp, skulle bliva föremål

för spärrning. Härvid är att beakta, att det antal förmynderskap och

godmanskap 57,059, för vilka enligt den föreliggande statistiken såsom huvudsaklig

tillgång uppgivits tillgodohavande å bankräkning, icke på långt när kan

antagas motsvara antalet bankräkningar, å vilka medel innestå för omyndig eller

bortovarande. Sålunda måste det i fråga om en mängd av de 54,108 förmynderskap

och godmanskap, för vilka uppgivits annan tillgång såsom huvudsaklig

placering eller blandad placering eller för vilka uppgift om placering ej lämnats,

antagas, att bland tillgångarna ingå tillgodohavande hos bank å en eller flera

räkningar. I nämnda statistik ingår ej uppgift om ett stort antal bankböcker,

å vilka för omyndigs räkning år från år insatts smärre belopp och över vilka

den omyndige efter uppnådd mognare ålder ofta själv disponerar med legal

förmyndares samtycke. Även dessa räkningar skulle automatiskt bliva föremål

för spärrning. Genom spärrning av omyndigs tillgodohavanden hos bank

i sådan omfattning skulle stort besvär utan motsvarande nytta komma att

vållas såväl förordnade som legala förmyndare och överförmyndarinstitutionen

skulle omedelbart belastas i en omfattning, som icke är avsedd.

Jag måste vidare framhålla, att en ändring av förslaget i den riktning, som

antytts av lagrådet, skulle innebära, att alla de banker, hos vilka insättning

skett eller komme att ske för omyndig, komme att åläggas en medverkan i

fråga om förmyndarkontrollens genomförande, som knappast billigtvis bör

åläggas bankerna. Enligt beredningens förslag ankommer spärrningens genomförande

på förmyndarna och överförmyndarna. Endast då spärrning av en

bankräkning ägt rum åligger det banken att tillse, att uttag ej sker utan

överförmyndarens samtycke. Risk för misstag från bankens sida är så gott

som utesluten. Med lagrådets förslag åter skulle bankerna nödgas att, sä snart

en person önskade i egenskap av förmyndare verkställa uttagning av medel,

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 53.

tillse, att överförmyndarens samtycke förelåge, såframt förbehåll ej funnes

antecknat om fri uttagningsrätt för förmyndaren. Att detta ej sällan skulle

komma att försummas, särskilt av en del smärre bankinrättningar, är uppenbart.

Främst måste detta befaras i fråga om det mycket stora antal bankböcker,

å vilka insättning skett för minderårigas räkning och över vilka

dessa själva efter uppnådd mognare ålder disponera med de legala förmyndarnas

samtycke.

Med hänsyn till det anförda har jag ej ansett mig böra frångå lagberedningens

förslag, och till stöd för min ståndpunkt härutinnan vill jag ytterligare

åberopa, att en ändring av förslaget i den av lagrådet angivna riktningen

skulle medföra, att i fråga om omyndigs tillgodohavande hos bank

kontroll bleve hos oss genomförd i en omfattning, som — såvitt jag Immig

bekant — överhuvud ej förekommer i någon främmande lagstiftning på

detta område.

Beträffande 8 kap. 12 § sista stycket har lagrådet ifrågasatt, huruvida ovillkorlig

rätt att återkalla givet tillstånd till drivande av näring bör tillkomma

förmyndaren och överförmyndaren. Med hänsyn till den emancipation, som

tillstånd för omyndig att idka näring medför för honom, innebär återkallelse

av tillståndet ett synnerligen kännbart ingripande mot den omyndige. Ett

sådant ingripande bör ej ske utan att skäl därtill föreligga. Frågan om för-''

myndaren det oaktat bör tillerkännas en ovillkorlig återkallelserätt synes mig

främst vara beroende av, om kravet på förmyndarens personliga ansvarighet

för de förbindelser, som den omyndige ingår i och för rörelsen, bör upprätthållas

eller icke. Så länge detta krav upprätthålles, måste enligt min mening

ovillkorlig återkallelserätt billigtvis tillerkännas förmyndaren. Då jag emellertid

av skäl, som närmare angivas vid förslaget till lag om ändrad lydelse av

§ 6 i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet, ansett

mig böra följa lagrådets förslag att låta bestämmelserna i nämnda paragraf

om förmyndarens personliga ansvarighet utgå, har jag ock ansett en inskränkning

i förmyndarens återkallelserätt kunna tagas under övervägande. Att, på

sätt lagrådet föreslagit, kräva rättens tillstånd till återkallelse, när den omyndige

fyllt aderton år, synes mig dock ej erforderligt. Tillräckligt skydd för

den omyndige torde vinnas, om förmyndarens rätt att återkalla honom givet

tillstånd att driva näring göres, sedan den omyndige fyllt aderton år, beroende

av överförmyndarens samtycke. Innan sådant samtycke gives, bör tillfälle

beredas den omyndige att yttra sig. Detsamma bör gälla, om överförmyndaren

själv vill återkalla sitt eget samtycke till idkande av näring, som avses i

12 § andra stycket. Jag har vidare ansett omyndig böra tillerkännas rätt att

klaga över såväl överförmyndarens samtycke till förmyndarens återkallelse avtillstånd

till närings drivande som överförmyndarens återkallelse av eget samtycke

till drivande av näring, som i 12 § andra stycket avses. I enlighet med

vad sålunda anförts har omarbetning skett av 12 § tredje stycket och ändringgjorts

i 12 kap. 17 §.

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

I enlighet med lagrådets anmärkning har i 8 Jcap. 13 § första stycket intagits

uttryckligt uttalande därom, att intecknat skuldebrev må belånas utan

tillstånd av överförmyndaren, allenast såframt vid lånets upptagande eftergift

av förmyndaren ej göres i fråga om de villkor, som äro angivna i det skuldebrev,

därför inteckning meddelats, och som således prövats av rätten enligt

8 kap. 15 §. Vill förmyndaren exempelvis medgiva högre ränta, måste överförmyndarens

tillstånd inhämtas.

Om ock den tid, som föreslagits för intecknings sökande och det intecknade

skuldebrevets belånande på grund av rättens tillstånd till inteckningen, synes

mig tillräcklig, är det måhända ägnat att förekomma misstag, om tiden för

det intecknade skuldebrevets belånande, såsom lagrådet föreslagit, räknas från

inteckningens meddelande. Jag föreslår därför i berörda hänseende en tid av

tre månader från det inteckningen meddelades.

Vid 8 kap. 14 § har lagrådet anmärkt, att i nämnda paragraf upptagna

bestämmelser icke lämpligen böra äga tillämpning, då fråga är om upplåtelse

av rätt, som där avses, till samfällighet, vari omyndig äger del, i enlighet

med bestämmelserna i lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter

och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter. I det förslag

till lag om ändrad lydelse av bl. a. 6 och 7 §§ i ovannämnda lag, som redan

antagits av innevarande års riksdag, föreslås, att beslut såväl om samfälld ägas

utlegning för längre tid än fem år som ock om sådan ägas försäljning skall

underställas rättens prövning. Finner härvid rätten, att beslutet icke är i laga

ordning tillkommet eller att det strider mot allmän lag eller länder till märkligt

förfång för delägare, som ej lämnat sitt medgivande till åtgärden, skall

beslutet av rätten undanröjas. I annat fall skall det fastställas. Då fråga är

om försäljning av samfällighet, vari omyndig äger del, skall enligt bestämmelse

i 7 § andra stycket vad i 22 kap. 3 § ärvdabalken och 4 kap. 8 § jordabalken

stadgas ej äga tillämpning, men beslutet om försäljningen skall, oavsett

om det biträtts å den omyndiges vägnar, ej fastställas av den domstol,

vars prövning beslutet underställes, med mindre domstolen finner skäl tillåta

försäljningen, såvitt den omyndiges rätt rörer. Försäljningen skall således,

såvitt den omyndiges rätt rörer, alltid prövas av den domstol, där underställningen

sker. Däremot fordras till försäljningen ej tillstånd av vederbörande

förmynderskapsdomstol. Att, då fråga är om upplåtelse av rätt, som i 8 kap.

14 § avses, till samfällighet, vari omyndig äger del, ej heller kravet på tillstånd

av vederbörande överförmyndare bör upprätthållas, synes mig uppenbart.

Den omyndiges intressen böra erhålla tillräckligt skydd, om den domstol,

där underställning jämlikt 6 § 2 mom. äger rum, ålägges att pröva beslut,

som där avses, såvitt den omyndiges rätt rörer, även om beslutet biträtts

av förmyndaren. I fråga om upplåtelse av annan rätt till samfällighet än som

avses i 6 § 2 mom. synes förmyndaren kunna tillåtas ensam företräda den

omyndige.

Då utan den omyndiges röst erforderlig majoritet finnes för beslut, som i

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

6 § 2 mom. eller 7 § avses, bör den omyndige icke åtnjuta vidsträcktare

skydd än en myndig delägare, som ej lämnat sitt medgivande till upplåtelsen

eller försäljningen. I sådant fall torde fastställelse ej kunna vägras, såframt

ej beslutet får anses lända till märkligt förfång för den omyndige. Att fastställa

särskilda grunder för det fall, då beslut, varom i 6 § 2 mom. eller

7 § sägs, oavsett den röst, som avgivits för den omyndige, fattats med erforderligt

röstetal, synes mig emellertid medföra onödigt invecklade lagbestämmelser.

I förevarande fall, då den omyndige i allmänhet endast är

en av ett större antal delägare, synes det mig tillräckligt att — på sätt av

två ledamöter av lagrådet föreslogs vid granskning av ovanberörda förslag

till lag om ändrad lydelse av bl. a. 6 och 7 §§ i bysamfällighetslagen —

ålägga domstol att, när omyndig delägare finnes, oavsett om förmyndaren biträtt

beslutet eller ej, underkasta detta, såvitt den omyndiges rätt rörer, samma

prövning, som i fråga om myndig delägare, vilken icke biträtt beslutet.

Vad här sagts om det fall, då omyndig äger del i samfällighet, som i bysamfällighetslagen

avses, bör jämväl gälla, när sjuk eller bortovarande, för

vilken god man förordnats enligt 11 kap. 3 eller 4 § i lagen om förmynderskap,

äger del i sådan samfällighet.

Skulle samtliga delägare i samfällighet, som avses i lagen om förvaltning

av bysamfälligheter, ena sig om upplåtelse eller försäljning och frågan sålunda

ej upptagas och avgöras i den ordning, varom stadgas i nämnda lag, skola

naturligen de regler äga tillämpning, som i allmänhet gälla i fråga om upplåtelse

av rätt till fast egendom, däri omyndig äger del, eller i fråga om försäljning

av sådan egendom. Överförmyndarens eller rättens tillstånd måste

således inhämtas i den omfattning, som följer av 8 kap. 14 och 15 §§ i

lagen om förmynderskap.

I anslutning till vad jag nu anfört har jag låtit utarbeta förslag dels till

ett nytt mom. 3 i 6 § och dels till ändrad lydelse av 7 § andra stycket.

Vid 8 Jcap. 18 § hava tre av lagrådets ledamöter hemställt, att då avgiften

för depositionen i bank av omyndigs värdehandlingar uppgår till mer än viss

del, exempelvis två procent av inkomsten av nämnda värdehandlingar, avdrag

ej må göras för överskjutande del av avgiften från det av lagen utan särskild

prövning medgivna maximiarvodet. Med hänsyn till de skäl, som åberopats

för en sådan begränsning av avdraget, har jag i 18 § första stycket infört

ett stadgande av det innehåll, som sålunda föreslagits.

Två av lagrådets ledamöter hava ansett, att fader och moder såsom legala

förmyndare böra i arvodeshänseende jämställas med förordnade. Då jag i likhet

med lagberedningen anser ombesörjandet av de till förmynderskapet hörande

åligganden, när det på grund av lag utövas av fader eller moder, vanligen

framstå såsom en naturlig, i föräldraskapet grundad förpliktelse, anser

jag mig böra såsom huvudregel bibehålla den av lagberedningen föreslagna

bestämmelsen. Däremot har jag, med hänsyn till de visserligen sällsynta fall,

då en mindre bemedlad fader eller moder är förmyndare för ett barn med

opaginerad Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

en betydande förmögenhet, vars förvaltning tager i anspråk en väsentlig del

av förmyndarens tid, ansett mig böra biträda det av övriga två ledamöter av

lagrådet framställda yrkandet, att arvode må utgå, då rätten med hänsyn till

särskilda omständigheter lämnar tillstånd därtill.

Vad lagrådet anmärkt i fråga om 9 kaj). 1 § har iakttagits.

Med hänsyn till den terminologi, som använts i förslaget, torde det tredje

stycket i 9 kap. 2 § icke kunna utgå, på sätt en ledamot i lagrådet hemställt.

På grund av den ändring, som vidtagits i 7 kap. 9 §, har jag däremot ansett,

att den uti ifrågavarande stycke intagna hänvisningen till 7 kap. icke

bör bibehållas.

I 9 kap. 7 § första stycket h»r tillagts en punkt avseende skyldighet att.

lämna uppgift angående s. k. ägarhypotek. Härom får jag hänvisa till vad

jag yttrat vid 8 kap. 8 §. Vidare har med anledning av lagrådets hemställan

sista punkten i samma stycke omarbetats. Av den nya lydelsen torde tydligt

framgå, att hänvisning till tidigare förteckning eller årsräkning endast får ske

för undvikande av längre samt i och för sig onödig specifikation å föremål,

som ingå under en huvudpost, t. ex. lösören eller aktier i visst bolag.

En mera utsträckt befogenhet att göra hänvisningar skulle lätt föranleda, att

vederbörande räkning komme att sakna överskådlighet.

Inom lagrådet hava två ledamöter hemställt, att ur 9 kap. 7 § måtte utgå

det där upptagna stadgandet om skyldighet för förmyndaren att lämna uppgift

jämväl om tillgångar, som stå under den omyndiges eller annans särskilda

förvaltning. Samtidigt har lagrådet beträffande förslaget till förordning om

ändrad lydelse av § 6 i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad

näringsfrihet hemställt, att stadgandena om personligt ansvar för förmyndaren

i fråga om förbindelse, som den omyndige ikläder sig under utövande av

näring, ävenledes måtte utgå. Av anledningar, som jag skall närmare utveckla

vid nämnda författningsförslag, torde bifall till lagrådets sistberörda

hemställan böra förordas. Om förmyndarens personliga ansvar för den omyndiges

förbindelser upphör, kommer förmyndarens intresse för effektiv kontroll

över det sätt, varpå den omyndige utövar näringen, att i hög grad minskas,

och betydelsen av överförmyndarens tillsyn blir därigenom så mycket större.

Därest det icke ålägges förmyndaren att uppgiva jämväl de tillgångar, vilka i

och för rörelsen stå under den omyndiges egen förvaltning, skulle emellertid

tillräckligt underlag komma att saknas för överförmyndarens tillsyn. På grund

härav och då kännedom om den omyndiges samtliga tillgångar även eljest

är av betydelse för överförmyndaren för att han skall kunna bilda sig en

uppfattning om den omyndiges förmögenhetsställmng, synes någon ändring i

förslaget i nu ifrågavarande avseende icke böra göras.

Beträffande den inom lagrådet berörda frågan angående överflyttning på

överförmyndarne av den för närvarande granskningsgodemännen åliggande

skyldigheten att till taxeringsmyndigheterna lämna uppgift angående omyndigas

inkomst och förmögenhet, synes det böra tagas under övervägande, huruvida

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 40 käft. (Nr 53.) 18

t) kap.

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

icke överförmyndarne utan olägenhet för det allmänna skulle kunna fritagas

från denna skyldighet eller densamma i varje fall begränsas.

I 9 kap. 8 § har till första stycket fogats ett tillägg överensstämmande med

det nya tredje stycket i 7 kap. 8 §.

Då överförmyndaren fullgjort vad honom enligt 9 kap. 12 § åligger i fråga

om översändande av vissa handlingar till den myndigblivne eller till ny förmyndare,

börjar enligt 6 kap. 10 § ett-årig preskriptionstid att löpa beträffande

fordran, som den omyndige kan hava erhållit hos den förutvarande förmyndaren

i anledning av dennes förvaltning. I lagrådet hava två ledamöter ifrågasatt,

att vissa ändringar skulle göras i förslaget för alt förhindra framskjutande

av preskriptionstidens begynnelse, därest någon av de handlingar, som överförmyndaren

har i sitt förvar och bör överlämna, likväl skulle hava blivit

bortglömd. Då överförmyndaren handlar under ämbetsmannaansvar synes man

icke behöva i större utsträckning räkna med en sådan glömska från hans

sida. Dessutom har den förutvarande förmyndaren det största intresse i att

själv övervaka, att fullständiga handlingar överlämnas. Jag har därför icke

ansett ändring i förslaget erforderlig på denna punkt. Ej heller torde ändring

uti ifrågavarande paragraf böra göras i anledning av de anmärkningar, samma

ledamöter i övrigt framställt. Däremot har på grund av erinran inom lagrådet

till paragrafens andra stycke fogats ett tillägg, varigenom det ålagts överförmyndaren

att vid handlingarnas överlämnande erinra den, som mottager handlingarna,

om hans skyldighet att återställa dem till överförmyndaren.

Den av lagrådet berörda frågan om behandlingen av arkivalier, som samlas

hos överförmyndaren, torde lämpligen böra upptagas till lösning, först sedan

någon erfarenhet hunnit vinnas rörande överförmyndarens verksamhet över

huvud.

Den ändring, som vidtagits i 9 kap. 1 §, har föranlett jämkning jämväl i

9 kap. 13 §.

Vad inom lagrådet anmärkts i fråga om 9 kap. 14 § har föranlett en mindre

jämkning i nämnda paragraf.

10 kap. Vad lagrådet erinrat vid 10 kap. 1 § synes icke böra föranleda ändring i

nämnda paragraf, varemot en bestämmelse i avsett syfte lämpligen bör inflyta

i den instruktion, som skall utfärdas för överförmyndaren.

Med anledning av lagrådets anmärkningar hava smärre ändringar vitagits i

10 kap. 2 och 4 §§.

Vid 10 kap. 6 § har såväl lagberedningen som lagrådet berört frågan,

huruvida de hos överförmyndaren förvarade handlingarna rörande visst förmynderskap

skola anses vara offentliga handlingar i tryckfrihetsförordningens

mening eller ej. Visserligen finner jag det önskvärt, att icke vem som helst

skall äga taga del av handlingar av denna beskaffenhet, men då behov av

frågans snara lösning icke kan anses föreligga, har jag ansett framläggande

av förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen böra undvikas. Det torde således

få ankomma på rättstillämpningen att taga ståndpunkt till frågan. Vilken

s. 195 Kontrollera mot PDF

Katigt. Maj:ts Proposition Nr 53. 195

uppfattning man än har angående själva principfrågan, synes av praktiska

hänsyn stadgandet i förevarande paragraf böra bibehållas.

Den uppgift, som överförmyndaren enligt 10 kap. 7 § årligen skall avgiva,

är avsedd att läggas till grund för det övervakande av överförmyndarens

verksamhet, som enligt 4 kap. 1 § åligger rätten. Med hänsyn härtill har jag

icke ansett skäl föreligga att, på sätt inom lagrådet blivit ifrågasatt, låta stadgandet

i förevarande paragraf utgå, men torde närmare föreskrift om de

åtgärder rätten eller domaren skall vidtaga med anledning av inkomna uppgifter

böra intagas i den särskilda författning, som skall utfärdas enligt stadgandet

i 4 kap. 6 §.

I anledning av anmärkning, som av lagrådet framställts vid 11 kap. 2 §,

har jämkning i avfattningen av första stycket första punkten vidtagits. Tilllika

har i överensstämmelse med den ändring, som ägt rum i 6 kap. 2 §,

såsom anledning till förordnande av god man upptagits, att rätts- eller intressekollision

föreligger mellan den omyndige och förmyndarens make.

Till följd av erinran, som två av lagrådets ledamöter framställt beträffande

11 kap. 5 § tredje stycket, har det däri upptagna stadgandet så till vida

förtydligats, att vad i 2 kap. 4, 8, 9 och 10 §§ stadgas om hinder att vara

förmyndare, skyldighet att övertaga förmynderskap, förmyndares entledigande

och skyldighet att anmäla förmyndares död förklarats skola äga motsvarande

tillämpning i fråga om god man eller godmanskap. Då sålunda en god man

enligt detta stadgande äger såsom ursäkt åberopa godmanskap, som förut innehaves,

och en förmyndare enligt 2 kap. 8 § förmynderskap, synes av en sammanställning

mellan dessa bestämmelser böra utan särskilt stadgande följa,

att, då fråga är om skyldighet att övertaga godmanskap, innehav av förmynderskap

och, då fråga är om skydighet att övertaga förmynderskap, innehav

av godmanskap eller, i båda dessa fall, innehav av såväl förmynderskap

som godmanskap bör kunna åberopas såsom ursäkt.

Vid 11 lcap. 8 § har en av lagrådets ledamöter framhållit, att den förpliktelse,

vilken enligt förslaget ålåge god man, som avses i 1 §, att omhändertaga

och förvalta all den omyndiges egendom och i fråga om förvaltningen

fullgöra samma redovisningsskyldighet, som åvilar en förmyndare,

ofta måste med hänsyn till bl. a. egendomens beskaffenhet och den tid, godmanskapet

kan beräknas vara, framstå såsom opåkallad. Institutet skulle erhålla

större praktisk betydelse, om gode mannen ålades avgiva förteckning och

räkning allenast rörande den egendom, som han med anledning av godmanskapet

fått om händer. Och vid 11 kap. 1 § har en annan av lagrådets ledamöter

hemställt, att, då en enligt 1 § förordnad god man i flertalet fall ej

torde behöva övertaga alla en förmyndares funktioner och således icke heller

träda i dennes ställe, orden »i förmyndarens ställe» borde utbytas mot

orden »i den omfattning rätten bestämmer». Då god man enligt 1 § skall

förordnas allenast vid hinder för förmyndaren att utöva sin befattning, bör

gode mannen äga att i förmyndarens ställe representera den omyndige. I

11 kap.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

den mån det visar sig, att den omyndiges intresse kräver åtgärd frän godo

mannens sida, bör denne äga såväl skyldighet som befogenhet att vidtaga

åtgärden. En begränsning av gode mannens representationsrätt till vissa på

förhand bestämda angelägenheter bör därför ej ifrågakomma. Är hindret för

förmyndaren av sådan natur, att det endast gäller viss angelägenhet, bör

denne kunna använda ombud och god man över huvud ej förordnas. Däremot

anser jag en viss begränsning i gode mannens redovisningsskyldighet

kunna utan olägenhet medgivas. Sålunda bör det vara tillräckligt, om den

förteckning, som skall av gode mannen avgivas vid tillträdet till sin befattning,

upptager allenast den lösa egendom, gode mannen tar om händer. Det:

torde ej vara erforderligt, att i förteckningen upptages fast egendom eller

värdehandlingar, som äro nedsatta hos bank, ej heller lös egendom, som

kvarlämnas i förmyndarens förvar. Vidare synes mig den skyldiget att avgiva

räkning, som enligt hänvisningen till 9 kap. åligger gode mannen, kunna

i visst fall inskränkas. Faller ett godmanskap till tiden helt inom en redovisningsperiod,

bör den sluträkning, som det åligger gode mannen att avgiva,

kunna begränsas till en redogörelse allenast för de åtgärder, som vidtagits

av honom, och skyldighet att i övrigt avgiva redogörelse för förvaltningen

av den omyndiges egendom jämväl under den tid, godmanskapet. varat, bör

kunna åläggas förmyndaren. Inträder, medan gode mannens uppdrag varar,

skyldighet att avgiva årsräkning rörande förmvnderskapet, synes mig däremot

knappast tillrådligt att eftergiva kravet på en fullständig årsräkning.

Gode mannen bör då vara skyldig att avgiva en sådan räkning upprättad

med den fullständighet, som under föreliggande förhållanden är möjlig. Detsamma

gäller, om under godmanskapet tid för avgivande av sluträkning rörande

förmynderskapet inträder. Gode mannen har därvid jämväl att. till deri

myndigblivne överlämna egendomen. I överensstämmelse med vad nu anförts

har förslag till stadgande upprättats och införts i 11 kap. 9 §.

Enligt lagrådets hemställan har i 11 kap. 10 § upptagits föreskrift om skyldighet

för god man att, sedan hans uppdrag slutförts, ofördröjligen hos rätten

göra anmälan därom.

12 kap. Med anledning av erinran, som en ledamot av lagrådet gjort vid 12 kap.

4 §, samt på grund av lagrådets samfällda anmärkningar mot 12 kap. 6 §

hava dessa paragrafer jämkats.

I fråga om 12 kap. 7 § hava tvä ledamöter av lagrådet hemställt, att stadgandet

måtte uteslutas. I de nya lagarna på familjerättens område har liknande

stadgande upptagits. I ett rättsförfarande, där enligt sakens natur

högst personliga förhållanden måste framdragas, har man velat bespara de

inblandade det ytterligare lidandet att behöva offentligen förhandla härom

inför en sensationslysten allmänhet. Då behovet av skydd i detta avseende

icke är mindre i mål om omyndighetsförklaring än vid andra tvister av familjerättslig

natur, synes anledning saknas att utesluta det föreslagna stadgandet.

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj:ts Proposition Nr 53.

197

Vid 12 kap. 11 § har lagrådet hemställt, att bestämmelserna om ett särskilt

centralregister över omyndigförklarade måtte uteslutas ur förslaget. Det

synes även mig tvivelaktigt, huruvida den nytta allmänheten kan beräknas

hava av ett dylikt register motsvarar de kostnader, som det allmänna skulle

få ikläda sig för registret. Om registret skulle inrättas, anser jag vidare, i

likhet med lagrådet, att däri måste intagas uppgifter även angående dem, som

vid lagens ikraftträdande äro omyndigförklarade. Därigenom skulle emellertid

redan för registrets första uppläggande krävas ganska dryga kostnader. Registret

kan icke heller tjäna till upplysning rörande de personer, som icke

råda över sin egendom, med mindre däri intagas uppgifter, förutom angående

omyndigförklarade, jämväl rörande personer, som äro försatta i konkurstillstånd.

I samband med den nya konkurslagens genomförande ansågs det dock

icke erforderligt att inrätta ett centralregister över konkursgäldenärer. Jag

har således ansett frågan om ett centralregister icke böra nu upptagas, varför

ifrågavarande paragraf undergått omarbetning.

Inom lagrådet hava tre ledamöter hemställt, att den bestämmelse angående

omyndighetsförklarings kungörande i tidning inom orten, som föreslagits av

lagberedningen men uteslutits vid förslagets remitterande till lagrådet, åter

måtte däri införas. De skäl, som av dåvarande chefen för justitiedepartementet

anfördes för bestämmelsens uteslutande, synas mig likväl vara så vägande,

att jag saknar anledning tillstyrka återgång till det ursprungliga förslaget.

Med anledning av erinran från lagrådets sida har avfattningen av 12 kap.

15 § första stycket undergått en mindre jämkning.

I fråga om 12 kap. 16 § har den anmärkning, som två ledamöter av lagrådet

framställt, föranlett den ändringen, att i paragrafens första stycke intagits

ett uttryckligt stadgande om rättens behörighet och skyldighet att även

utan ansökan upptaga frågor, som i paragrafen avses. Uppenbart är, att härmed

följer möjlighet för rätten att upptaga dylika frågor även i anledning av

påpekanden till rätten av personer, som icke höra till de i paragrafen såsom

behöriga sökande särskilt angivna personerna. Då på grund av den vidtagna

ändringen andra punkten i andra stycket icke längre är behövlig, har nämnda

punkt utgått.

Beträffande den ändring, som vidtagits i 12 kap. 17 §, får jag hänvisa till

vad jag redan anfört under 8 kap. 12 §.

Med anledning av anmärkningar vid 12 kap. 20 och 21 §§ hava i dessa

paragrafer gjorts smärre ändringar.

Lagrådet har hemställt, att tredje stycket i 12 kap. 22 § måtte uteslutas.

Ifrågavarande stadgande, som har motsvarighet i främmande lagstiftning rörande

förfarandet vid omyndighetsförklaring, torde emellertid icke kunna anses

alldeles överflödigt såsom en erinran till domstolarna, och jag har därför

ansett stadgandet böra bibehållas.

På grund av lagrådets erinran bär . i 12 kap. 23 § tillagts ett nytt stycke,

s. 198 Kontrollera mot PDF

Förslaget till

promulgationslag.

198 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

däri överförmyndaren förklarats äga rätt att anlita fullmäktig. Även utan särskilt

stadgande torde det vara tydligt, att överförmyndaren icke på den grund,

att han anlitat fullmäktig, äger av allmänna medel tillgodonjuta högre ersättning

än han skulle ägt uppbära, om han uppträtt personligen.

Vad angår förslaget till lag om införande av lagen om förmynderskap hava

med anledning av lagrådets erinringar tillägg gjorts till 2 och 4 §§, varjämte

den i 6 § upptagna hänvisningen till bestämmelser i 9 kap. jämkats.

Likaledes har på grund av lagrådets anmärkningar andra stycket i 7 §

omarbetats. Med avseende härå torde böra erinras, att om en förmyndare

frånträtt sin befattning under året närmast före lagens ikraftträdande och

efterträtts av en annan förmyndare, årsräkning för nämnda år i enlighet med

den nya lagens bestämmelser endast skall avgivas i fråga om den del avåret,

som faller efter ombytet av förmyndare. För den tidigare delen av året

avlägges räkenskap allenast genom den slutredovisning, som den avgående

förmyndaren har att avgiva enligt äldre lag. Det är därför också tidpunkten

för detta ombyte av förmyndare, som vid blivande slutredovisningar blir avgörande

för, i vilken omfattning redovisning skall lämnas genom överförmyndaren

enligt ny lag eller genom avgående förmyndare enligt äldre lag.

Den omarbetning, som verkställts av 7 kap. 9 § i förslaget till lag om förmynderskap,

har i 9 § av förevarande lag nödvändiggjort ett tillägg angående

den tidpunkt, då skyldighet inträder att redogöra för hinder, som mött

för skifte av äldre dödsbo. Av samma anledning har stadgandet i 9 § om

skyldighet att avgiva årsuppgift för år 1924 undergått jämkning.

Jag har vidare ansett det vara lämpligt, att avfattningen av andra stycket

i 10 § jämkas till närmare överensstämmelse med den nya lydelsen av 7

kap. 10 § in. 0. lagrum i lagen om förmynderskap.

I anslutning till den ståndpunkt, som vid förslagens remitterande till lagrådet

intogs av dåvarande chefen för justitiedepartementet och som sedermera

intagits av lagrådets flesta ledamöter, anser jag, att Stockholms förmyndarkammare

icke bör bibehållas. Den av förmyndarkammaren utövade penningförvaltningen

synes mig uppenbarligen icke fylla ett verkligt behov.

Utan tvivel erbjuder också förslaget lika stor säkerhet för värdehandlingarna,

om deposition sker i bank, som om den sker i förmyndarkammaren. Det

lärer vidare vara tydligt, att förmyndarna genom deposition i bank erhålla en

högst avsevärd lättnad i fråga om hjälp vid handhavandet av förvaltningsuppgifter

i jämförelse med vad i detta avseende erbjudes vid deposition i

förmyndarkammaren. På sätt i lagrådet framhållits är det i nu berörda hänseenden

av stor betydelse, att gränsen för depositionsskyldighetens inträde

nedsättes. I yttranden, som avgivits över förslaget, har såsom skäl för förmyndarkammarens

bibehållande särskilt framhållits den fördel, som det skulle

innebära för förmyndarna att på ett och samma ställe hava såväl rätten och

överförmyndaren som även den anstalt, där deposition av värdehandlingarna

skulle äga rum. Farhågan att särskilt besvär skall förorsakas förmyndarna

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

genom att de nödgas på olika håll uppsöka rätten, överförmyndaren och barn

ken, synes mig dock vara i någon mån överdriven. För att den nu berörda

fördelen skall kunna vinnas, måste emellertid förmyndarkammaren i varje fall

underkastas en synnerligen genomgripande omorganisation, i ändamål att den

skall kunna fylla samma uppgifter som en bank. Enligt mitt förmenande

skulle en sådan omorganisation vara förenad med så betydande svårigheter

och till resultatet vara så tvivelaktig, att jag anser denna utväg icke böra försökas.

Mot lagberedningens förslag, att förmyndarkammaren skall under eu avvecklingsperiod

tjänstgöra såsom överförmyndare, har i lagrådet framställts

den anmärkningen, att överförmyndarfunktionerna icke lämpa sig för ett kollegialt

handhavande samt att följaktligen särskilda överförmyndare borde tillsättas

även för Stockholm i och med förmynderskapslagens ikraftträdande.

Jag anser denna anmärkning vara synnerligen tungt vägande. Om särskilda

överförmyndare skulle utses, medan förmyndarkammaren står under avveckling,

skulle det emellertid icke kunna undvikas, att man å ena sidan finge

en överförmyndarinstitution, som med hänsyn till behovet av kanslipersonal

skulle draga avsevärda kostnader, och å andra sidan hade den gamla förmyndarkammaren

med dess talrika personal, som icke kunde tillbörligen sysselsättas

enbart med avvecklingen av penningförvaltningen men som dock

skulle uppbära full avlöning i enlighet med de för förmyndarkammarens

tjänstemän gällande bestämmelser. Ur såväl praktiska som ekonomiska synpunkter

synes det mig därför erforderligt att under övergångsperioden undvika

en fullständig skillnad mellan överförmyndarinstitutionen och förmyndarkammaren.

Vad i lagrådet anförts mot ett kollegialt handhavande av överförmyndarens

åligganden har jag dock ansett böra föranleda vissa ändringar

i promulgationslagens 13 §. Man synes nämligen böra hålla möjligheten öppen

att överlämna åt en eller liera personer att var för sig avgöra sådana frågor,

där ett kollegialt avgörande, med hänsyn till frågornas brådskande natur,

framstår såsom särskilt olämpligt. En sådan uppgift kan givetvis anförtros åt

viss ledamot av förmyndarkammaren eller åt någon dess tjänsteman men bör

också kunna lämnas åt utomstående person, vilken då till sin hjälp skulle

äga anlita förmyndarkammarens personal och vilken skulle äga åtnjuta arvode

på förmyndarkammarens stat. I överensstämmelse härmed har jag låtit införa

ett tillägg i 13 §.

På sätt en ledamot i lagrådet anfört, erfordras också särskilda bestämmelser,

huru beslut, som förmyndarkammaren in pleno meddelar, skola överklagas.

Uppenbarligen kan det icke vara lämpligt, att talan mot sådana beslut

fullföljes till rådstuvurättens första avdelning, vilken i huvudsak har

samma sammansättning som förmyndarkammaren. Jag har därför ansett erforderligt

att i förslaget intaga bestämmelse därom, att talan mot förmyndarkammarens

beslut skall fullföljas i samma ordning, som gäller för överklagande

av rättens beslut. Talan kommer således att fullföljas direkt till

s. 200 Kontrollera mot PDF

Förslaget till

lag om vård

av omgndtgs

värd, handlingar.

200 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Svea hovrätt. 1 den mån viss person skulle komma att fullgöra överförmyndarfunktioner,

skola däremot av honom meddelade beslut överklagas hos rådstuvurätten.

I anledning av lagrådets erinran vid 1 § av förslaget till lag om vård av

omyndigs värdehandlingar har upptagits uttryckligt uttalande därom, att bestämmelserna

i 2—7 §§ äro av tvingande natur, i den mån ej annorlunda

stadgas.

Lagrådets anmärkningar beträffande 2 § 1, 4, 5, (i och 7 hava iakttagits,,

ävensom vad en av lagrådets ledamöter erinrat i fråga om 2 § 1.

Såvitt angår lagrådets anmärkning rörande 2 § 2 finner jag väl icke bankens

skyldighet att lyfta utdelning å aktie eller annat därmed jämförligt värdepapper

böra inskränkas till de fall, dä tid och ort för utdelning kungjorts i

allmänna tidningarna. Men å andra sidan synes mig icke skyldighet att lyfta

utdelning lämpligen böra utan all begränsning åläggas banken. Såsom lagrådet

framhållit, erhålla för närvarande bankerna i stor utsträckning uppgift

om tid och ort för vinstutdelningar genom en av svenska bankföreningen utgiven

publikation, och med säkerhet torde en publikation, innehållande sådana uppgifter,

kunna beräknas vara att tillgå även i framtiden. Förpliktas banken att lyfta

vinstutdelning, när uppgift om tid och ort därför kan inhämtas utan väsentlig omgång

eller tidsutdräkt d. v. s. av tillgängliga publikationer, lär i allmänhet vinstutdelning

komma att utan besvär för förmyndaren lyftas av banken. I övriga fall

bör banken vara skyldig att hos förmyndaren framställa förfrågan om tid och

ort för utdelning och, om uppgift därå lämnas, lyfta denna. Stadgandet i 2 § 2

har omarbetats i överensstämmelse med vad sålunda anförts.

I fråga om 3 § har lagrådet föreslagit, att ett stadgande där upptages av

innehåll, att kapitalbelopp, som uppburits av banken, skall insättas med förbehåll,

att beloppet ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd. Med ett

sådant stadgande i 3 § kunde såväl den i 2 § 6 upptagna bestämmelsen om

skyldighet för banken att om uppburet kapitalbelopp underrätta överförmyndaren

som ock bestämmelserna i 12 § utgå. Om det av lagrådet föreslagna

stadgandet upplages i 3 §, bleve förmodligen lämpligast för banken att i anslutning

till depositionen upplägga två giroräkningar, en spärrad för insättning

av uppburna kapitalbelopp och en ospärrad för insättning av uppburen

ränta och vinstutdelning, såframt ej i fråga om sådan inkomst annan föreskrift

givits av förmyndaren, såsom insättning å annan räkning eller i annan

bank översändande med posten o. s. v. Den föreslagna anordningen innebär,

att å nedsatt värdehandling influtet kapitalbelopp kommer att innestå under

samma förbehåll, som gällt i fråga om värdehandlingen. Såtillvida innebär

anordningen en konsekvent tillämpning av spärrningsreglerna. Emellertid är

att märka, att när ett kapitalbelopp influtit å eu värdehandling, förmyndaren

är skyldig att utan dröjsmål verkställa placering av de influtna medlen. Det

har därför synts obehövligt att ålägga förmyndaren att begära tillstånd till

medlens uttagande för placering. Beredningen har ansett lämpligare, att med
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

201

len omedelbart ställas till hans förfogande samt att samtidigt underrättelse

ingår till överförmyndaren, för vilken förmyndaren har att inom en månad

därefter avgiva redogörelse för placeringen. Härigenom vinnes samma ändamål,

som huvudsakligen åsyftas med spärrningsreglerna, nämligen en kontroll

inom så kort tid, att frestelsen till missbruk får anses väsentligen undanröjd.

Då dylik kontroll synes mig vara tillräckligt betryggande, har jag

ej ansett mig böra vidtaga den föreslagna ändringen, som skulle komma att

medföra behov av ett stort antal ansökningar till överförmyndaren, vilka alltid

måste bifallas och därför synas mig överflödiga. Jag har därför ansett mig

böra bibehålla av lagberedningen i 3 § föreslagna bestämmelser.

Vid 8 § har lagrådet anmärkt, att då skyldighet att hos bank nedsätta

omyndigs värdehandlingar skall vara stadgad i lag, torde ock i lag böra angivas

den gräns, vartill avgiften till banken för förvaringen och förvaltningen

av dessa värdehandlingar högst må stiga. Även om det får antagas, att

Kungl. Maj:t, vilken enligt lagberedningens förslag skulle, såvitt angår andra

banker än riksbanken, äga meddela erforderliga bestämmelser om avgiftens

beräkning, därvid skulle på ett fullt tillfredsställande sätt bevaka de omyndigas

intresse, kan det dock ej förnekas, att en bestämmelse i det av lagrådet

angivna hänseendet skulle för dem medföra ökad trygghet. Jag har

därför ansett mig böra föreslå, att i 8 § första stycket upptages en bestämmelse

av innehåll, att bank, hos vilken nedsättning av omyndigs värdehandlingar

äger rum, må för den vård av dessa handlingar, som enligt förevarande

lag åligger banken, betinga sig en avgift, icke överstigande i fråga om

inhemska värdehandlingar en krona och utländska värdehandlingar 50 öre

för varje påbörjat tusental av handlingarnas värde. Härvid skola, när minderåriga

syskon hava gemensam förmyndare, syskonens värdehandlingar sammanräknas.

Närmare bestämmelser om avgiftens beräkning böra kunna, såvitt

angår andra banker än riksbanken, meddelas av Kungl. Maj:t.

I fråga om .9 § andra stycket hava tre av lagrådets ledamöter hemställt,

att den i sista punkten upptagna bestämmelsen måtte utgå. Med hänsyn till

stadgandet i första punkten av samma stycke anser jag dock nämnda bestämmelse

böra i klarhetens intresse kvarstå. Dess avfattning synes mig ej

heller giva anledning befara, att den skall av överförmyndaren brukas såsom

medel till obehörigt intrång i förmyndarnas förvaltningsrätt.

Lagrådet har vidare föreslagit, att genom särskilt stadgande i 9 § andra

stycket befogenhet skulle inrymmas överförmyndaren att, då förmyndaren vill

sälja en nedsatt värdehandling för att med de influtna medlen inköpa en

annan, föreskriva, att banken skall allenast mot likvid utlämna den nedsatta

värdehandlingen och tillhandahålla betalning för den värdehandling, som

inköpes, först då den mottages i deposition. Sådan föreskrift borde enligt

lagrådets mening meddelas, så snart förfarandet utan olägenhet kunde användas.

Såsom lagberedningen i sina motiv anför, har beredningen haft under

övervägande en ordning, enligt vilken såväl realisationen av en nedsatt värde
-

s. 202 Kontrollera mot PDF

202 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

handling, dess utlämnande till köparen och köpeskillingens uppbärande som

ock köpeskillingens placering skulle enligt tvingande föreskrift ske genom

banken efter förmyndarens anvisningar. Beredningen framhåller emellertid,

att det visserligen mången gång komme att te sig naturligast och bekvämast

för förmyndaren, särskilt vid försäljning eller köp av värdepapper, som förekomma

i den allmänna marknaden, att använda banken såsom mellanhand

såväl vid försäljningen som köpet, utan att förmyndaren personligen toge

befattning med likvidernas verkställande. Men en regel, som utan hänsyn

till kontrahenternas bekvämlighet förläde fullgörandet av alla avtal rörande

omyndigs värdehandlingar till bankerna, skulle enligt beredningens mening i

många fall te sig som ett besvärande band och som ett ej sällan stötande

misstroende mot förmyndaren. De praktiska olägenheter, som i många fall

bleve en följd av en ovillkorlig föreskrift om likvids verkställande genom

banken vid köp och försäljning av värdehandlingar, skulle visserligen kunna

undvikas med den av lagrådet föreslagna regeln, enligt vilken det ankomme

på överförmyndaren att meddela sådan föreskrift i de fall, då enligt hans

uppfattning likvid i nämnda ordning utan olägenhet kunde ske. Då jag icke

dess mindre tvekar att i 9 § upptaga den av lagrådet föreslagna regeln, är

det främst därför, att jag anser de i lagberedningens förslag upptagna bestämmelserna

erbjuda tillfredsställande trygghet. Enligt dessa bestämmelser skall förmyndaren

inom en månad efter depositionens brytande till överförmyndaren

inkomma med redogörelse för verkställd omplacering, åtföljd av verifikationer.

Härigenom vinnes — såsom jag framhållit vid 3 § — kontroll över

förmyndaren inom så kort tid, att frestelsen till missbruk får anses vara

väsentligen undanröjd. Att bereda skydd mot en person, som trots utsikten

av omedelbar upptäckt planlägger ett tillgrepp, synes knappast vara förmynderskapslagstiftningens

uppgift. Därtill kommer, att med lagrådets förslag

vinnes skärpt kontroll allenast på en enstaka punkt i det enligt lagberedningens

förslag enhetliga kontrollsystem, som föreligger i fråga om deponerade värdehandlingar

och spärrade tillgodohavanden å räkning hos bank. Ty då fråga

är om tillstånd att uttaga medel från spärrad räkning hos bank för inköp av

värdehandling, som skall nedsättas, kan föreskrift ej meddelas om skyldighet

för banken att utbetala medlen först i samband med den inköpta värdehandlingens

nedsättning i annat fall, än då uttagning skall ske av medel från

spärrad räkning hos den bank, där deri omyndiges värdehandlingar äro deponerade.

Att giva särskilda regler i fråga om rätten till uttagning av medel

från spärrad räkning hos den bank, där den omyndiges värdehandlingar äro

nedsatta, och om rätten till uttagning från spärrad räkning hos annan bank

synes mig möta betänkligheter. Och skall trygghet vinnas mot ett sådant tillgrepp,

som ovan omförmälts, skulle regler ytterligare erfordras till förhindrande

av att spärrad räkning i annan bank än den, där den omyndiges värdehandlingar

äro nedsatta, anlitades i större omfattning än som vore erforderligt.

Ett system av regler skulle erfordras, som skulle medföra en besvärande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53. t-03

ofrihet för förmyndarna. Vid sådant förhållande och då den kontroll, som

vinnes genom lagberedningens förslag, synes mig erbjuda hög grad av trygghet,

har jag ej ansett mig böra föreslå avvikelse från lagberedningens förslag.

I 11 § har jämkning skett med anledning av den erinran, som vid nämnda

paragraf framställts av tre av lagrådets ledamöter.

Lagrådets erinran i fråga om avfattningen av 13 § i förslaget till lag om

ändrad lydelse av 5 kap. 12 och 13 §§ giftermålsbalken har iakttagits.

Såsom redan vid 5 kap. 8 § i förslaget till lag om förmynderskap omför

mälts, har jag med anledning av anmärkning, som där framställts inom lagrådet,

i förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den 11 juni

1920 om barn i äktenskap infört en hänvisning till de i 5 kap. 8 och 9 §§

i förslaget till lag om förmynderskap givna bestämmelser.

Med anledning av erinran, som lagrådet gjort vid förslaget till lag angående

ändring i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap, har till tredje

stycket i 2 § gjorts ett tillägg angående provisoriska beslut om vårdnadsöverflyttning.

Därjämte har den erinran, som två av lagrådets ledamöter gjort

rörande behovet av vissa ändringar jämväl i 1 §, blivit iakttagen. Härav har

föranletts en jämkning i ingressen till lagförslaget.

Då på anmärkning av lagrådet i 4 § av lagen angående införande av lagen

om förmynderskap upptagits bestämmelse av innehåll, att den, som före nya

lagens ikraftträdande fyllt femton men ej sexton år, skall, utan hinder av

vad i nya lagen stadgas, äga själv råda över vad han förvärvat efter det lian

fyllt femton år, har i förslaget till lag om ändrad lydelse av 12 kap. 4 § och

16 kap. 2 § ärvdabalken övergångsbestämmelsen undergått på grund härav

erforderlig jämkning.

Jämväl förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 10 § handelsbalkcn

har i anledning av lagrådets anmärkning undergått jämkning.

Vid förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 6 § och 22 kap. 14 §

strafflagen har en ledamot av lagrådet avstyrkt förslaget, såvitt angår 6 kap.

6 §, under åberopande bl. a. därav, att de skäl, som av lagberedningen anförts

till stöd för den föreslagna jämkningsregeln, i viss mån kunde åberopas

såsom grund för jämkning även av en straffbar persons skadeståndsskyldighet

och att den tilltänkta ändringen därför borde anstå, till dess frågan kunde

göras till föremål för en mera allmän reglering. Det är visserligen sannt, att

befogenhet för domstol att i allmänhet vid prövning av skadeståndsskyldighet

på grund av rättsstridig handling bestämma skadeståndet med hänsyn till

föreliggande omständigheter, särskilt gärningsmannens skuld, icke är okänd i

främmande lagstiftning. Och frågan, om en sådan befogenhet bör inrymmas

domstol, kommer för visso att bliva föremål för uppmärksamhet i samband

med ett upptagande i lag av de allmänna reglerna om skadeståndsskyldighet

på grund av rättsstridig handling. När en lagstiftning i detta ämne kan komma

till stånd är emellertid synnerligen ovisst. Och enligt min uppfattning bör.

även om jämkningsrätt ej föreligger, då fråga är om skada av on för sina

Övriga

förslag

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kung}. Maj:is Proposition Nr »it.

handlingar fullt ansvarig person, en sådan rätt dock erkännas, du fråga är

om skada av en person, som på grund av minderårighet eller själslig rubbning

ej är ansvarig för sina handlingar. Här föreliggande fråga kan således

enligt mitt förmenande — såsom ock skett inom flera främmande rättssystem

— behandlas utan samband med ovanberörda, synnerligen svårlösta spörsmål.

I fråga om de skäl, som kunna åberopas till förmån för den föreslagna regeln,

har jag i sak intet att tillägga utöver vad som anförts av lagberedningen

och en ledamot av lagrådet.

Såvitt angår det i 6 kap. 6 § föreslagna stadgandets tillämplighetsområde,

anser jag, såsom ock inom lagrådet framhållits, uppenbart, att — även om

nämnda stadgande kan anses omedelbart tillämpligt allenast såframt den

handling, varigenom skada orsakats, skulle, om den handlande ägt kriminell

tillräknelighet, varit att betrakta såsom ett brott — enahanda jämkning av

skadeståndet, som i 6 kap. 6 § föreskrives, på grund av analogi bör komma

till användning, då skadeståndsskyldighet enligt allmänna grundsatser om

skadeståndsskyldighet på grund av rättsstridig men ej brottslig handling åvilaiperson,

som i 6 kap. 6 § avses.

Jämlikt erinran, som framställts av två av lagrådets ledamöter, har jag av

hänsyn till vikten av att tydligt utmärka innebörden av den i 6 kap. 6 §

strafflagen upptagna jämkningsregeln utbytt ordet »såvitt» mot »om och i

den mån».

Beträffande förslaget till förordning om ändrad lydelse av § 6 i förordningen

den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet har lagrådet föreslagit, att

stadgandena om förmyndares personliga ansvarighet för förbindelser, vilka

ingås i och för rörelse, som drives av den omyndige eller för hans räkning,

måtte uteslutas ur förslaget. Den för närvarande i denna paragraf upptagna

bestämmelsen, att omyndig kan vinna rättighet att driva näring, allenast såframt

förmyndaren ikläder sig ansvarighet för de förbindelser, den omyndige

kan komma att ingå i och för rörelsen, har visserligen uppenbarligen tillkommit

för betryggande av deras rätt, som sluta avtal med den omyndige.

Men bestämmelsen har i våra dagar otvivelaktigt haft betydelse främst därigenom,

att den såtillvida länt till skydd för den omyndige, som den medfört,

att det legat jämväl i förmyndarens eget intresse att övervaka näringsdriften

och omfattningen av den omyndiges gäldsstiftelse. Bestämmelsen har vidare

varit ägnad att motverka det ofta överklagade missbruket, att legal förmyndare

i omyndigs namn fortsätter en näring i eget intresse, exempelvis efter

konkurs. Möjlighet till ett sådant missbruk bör med lagberedningens förslag,

enligt vilket överförmyndarens samtycke fordras till drivande av näring, som

här avses, knappast föreligga. Däremot lärer överförmyndaren i regel icke

kunna utöva någon verklig kontroll över en rörelse, vare sig den drives av

den omyndige själv eller av förmyndaren å den omyndiges vägnar. Den

garanti, förmyndarens ansvarighet i dessa fall innebär mot bristande vaksamhet

och försiktighet från dennes sida, kan därför enligt min mening ej

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

vinnas genom överförmyndarkontrollen. Emellertid måste jag medgiva att, då

hänsynen till den omyndiges intresse kräver en närings drivande, det — på

sätt lagrådet framhållit — är att hårt tynga förmyndaren, att denne uteslutande

för att iakttaga sin myndlings bästa nödgas ikläda sig direkt ekonomisk

risk, och att det naturligtvis kan befaras, att en förmyndare understundom

för att slippa personligt ansvar avvecklar en gammal affär, ehuru det legat

i myndlingens intresse, att affären fortsatts. Då det vidare får antagas, att

tillstånd till drivande av näring, som här avses, vare sig genom den omyndige

eller förmyndaren, ej kommer att givas av överförmyndaren, såframt icke

dels rörelsens bedrivande är av avsevärt intresse för den omyndige och dels

förmyndaren får anses äga den erfarenhet och insikt, som erfordras för rörelsens

drivande eller övervakande, har jag ansett mig böra biträda lagrådets

förslag och i det av lagrådet angivna hänseendet omarbetat förevarande

paragraf.

Uppenbart är, att då omyndig, innan nu föreslagna ändring av § 6 näringsfrihetsförordningen

trätt i kraft, vunnit rätt att idka näring, denna lagändring

ej har någon verkan i avseende å förmyndarens skyldighet att svara för de

förbindelser, den omyndige ingått eller kan komma att ingå i och för rörelsen.

Med anledning av lagrådets anmärkning har rubriken till förevarande förslag

ändrats till förslag till lag om ändrad lydelse av § 6 i förordningen den

18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Med anledning av lagrådets anmärkning vid 2 § av förslaget till lag om ändrad

lydelse av 1 och 2 .§§ i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda

protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden har tillägg gjorts i 2 §

rörande renovation av protokollet även i vad angår ärenden, som röra tillstånd

till åtgärd beträffande fast egendom. Då 4 kap. 7 § i huvudförslaget

uteslutits, har nämnda paragraf jämväl i övrigt måst jämkas.

Vad lagrådet anmärkt vid 3 och 113 §§ i förslaget till lag angående ändrad

lydelse av 3, 52, 113 och 168 §§ i lagen den 22 juni 1911 om hankrörelse

har iakttagits. Tillika har uppmärksammats, att 52 och 168 §§ erhållit liv

lydelse genom lagen den 1 september 1923 om vissa ändringar i lagen den

22 juni 1911 om bankrörelse.

Inom lagrådet har hemställts, att bestämmelser, motsvarande dem, som av

mig föreslås i 24 § sparbankslagen första och tredje styckena, måtte införas

i lagen om bankrörelse. Även om det ej synes mig oundgängligen erforderligt,

att sådana bestämmelser införas i nämnda lag, skulle dock därigenom

säkerhet vinnas för en enhetlig tillämpning av de principer, som kommit till

uttryck i stadgandena i 24 § första och tredje styckena sparbankslagen.

Skola bestämmelser, motsvarande nämnda stadganden, upptagas i lagen om

bankrörelse, synes det mig emellertid lämpligt, att särskilda paragrafer, motsvarande

hela 24 § sparbankslagen i dess föreslagna lydelse, där införas och

de av lagberedningen föreslagna nya styckena i 52 och 168 §§ utgå. Jag

föreslår därför införande i banklagen av 52 c och 168 c §§ till innehållet, i

opaginerad Kontrollera mot PDF

20b

Kuugl. Maj Uti Proposition Nr 53.

huvudsak motsvarande 24 § i sparbankslagen i dess föreslagna lydelse samt

ändrad lydelse allenast av 3 och 113 §§. Med anledning härav har lagförslagets

rubrik ändrats till förslag till lag angående ändring i vissa delar av

lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.

Tillika har övergångsbestämmelse, motsvarande den, som av mig föreslås

beträffande sparbankslagen, upptagits.

Med anledning därav, att 7 § i 4 kap. av förslaget till lag om förmynderskap

uteslutits, har förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen

den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa

mål och ärenden måst undergå jämkning.

Med anledning av anmärkning, som lagrådet framställt vid 12 kap. 3 § i

förslaget till lag om förmynderskap, har jag ansett erforderligt, att ändring i

det av lagrådet angivna syfte företages i 77 § tredje stycket i 1918 års lag

om fattigvården.

Stadgandet i 77 § första stycket om fattigvårdsstyrelses målsmansrätt över

minderårig, som på dess bekostnad vårdas utom hemmet, står ej väl tillsamman

med den nya familjerättsliga lagstiftningen. På sätt en ledamot i lagrådet

påpekat vid 2 § i förslaget till lag angående införande av lagen om förmynderskap

har också den s. k. fattigvårdslagstiftningskommittén i samband med

sitt förslag till lag om den offentliga barnavården hemställt om sådan ändring

i lagen om fattigvården, att denna målsmansrätt skulle helt upphävas. Visserligen

torde förslag till lag om den offentliga barnavården jämte förslag till

ändringar i fattigvårdslagstiftningen komma att föreläggas detta års riksdag,

men då förslaget till lag om förmynderskap lärer komma att framläggas tidigare,

har jag ansett det lämpligt att redan i detta samband föreslå upphävande

av första stycket i 77 § av lagen om fattigvården.

På grund härav framlägger jag förslag till lag angående ändrad lydelse av

77 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården.

Av skäl, som anförts vid 8 kap. 14 § av förslaget till lag om förmynderskap,

har jag låtit utarbeta förslag dels till ett nytt mom. 3 i 6 § och dels

till ändrad lydelse av 7 § andra stycket av lagen den 13 juni 1921 om förvaltning

av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter.

Tillika har jag ansett ändring böra ske av den i 3 § andra stycket av

nämnda lag upptagna hänvisning. Jag framlägger därför förslag till lag angående

ändrad lydelse av 3, 6 och 7 §§ i lagen den 13 juni 1921 om förvaltning

av bysamfälligheter och därmed jämförliga ägor och rättigheter.

Såsom av lagrådet erinrats har, sedan ifrågavarande lagförslag remitterats

till lagrådet, den 29 juni 1923 utfärdats ny lag om sparbanker. De till införande

i 23, 24 och 26 §§ av lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker

föreslagna bestämmelser måste således införas i den nya lagen. I likhet med

lagrådet anser jag dessa bestämmelser lämpligen kunna få sin plats i 24 §

och framlägger således härmed förslag till lag om ändrad lydelse av 24 § i

lagen den 29 juni 1923 om sparbanker.

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53

207

I 4 § av lagen angående införande av lagen om förmynderskap har jag i

enlighet med lagrådets hemställan upptagit stadgande av innehåll, att den.

som före den nya lagens ikraftträdande uppnått femton men ej sexton års

ålder, fortfarande skall vara bibehållen vid rätten att råda över vad han kan

förvärva. Dock skall jämväl i avseende å honom gälla vad i 5 kap. 4 § andra

stycket nya lagen sägs. Med hänsyn härtill har jag ansett mig böra i förevarande

lag föreslå en övergångsbestämmelse av innehåll, att omyndig, som

före den 1 januari 1925 fyllt femton men ej sexton år, skall äga utan tilllåtelse

av förmyndaren förfoga över medel, som han, efter det han fyllt femton

år, själv å motbok insatt, såframt ej förmyndaren enligt bevis, som företetts

hos sparbanken, erhållit överförmyndarens tillstånd att omhändertaga medlen.

I fråga om 4 kap. 1 § av förslaget till lag angående ändring i lagen den

8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och

förmynderskap har en ledamot av lagrådet anmärkt, att andra stycket borde

så omformuleras, att Konungen erhölle rätt att meddela däri avsedda särskilda

bestämmelser ej endast generellt för samtliga förmynderskap för minderåriga

undersåtar i viss främmande stat, utan även speciellt beträffande

visst förmynderskap i främmande stat. Då enligt det föreslagna stadgandets

avfattning Konungens förordnande skall avse förmynderskap för minderåriga

svenska undersåtar, som hava hemvist i viss främmande stat, synes därav

framgå, att stadgandet närmast avsett ett gemensamt förordnande beträffande

alla i viss främmande stat bosatta minderåriga svenska undersåtar. Emellertid

måste det onekligen anses från praktisk synpunkt påkallat — särskilt med

hänsyn till de olikartade förhållandena å skilda platser inom de till vissa

främmande länder hörande kolonialområden — att understundom särskild

föreskrift kar givas rörande förmynderskapet för en viss minderårig. I detta

syfte har stadgandets avfattning undergått jämkning. Motsvarande jämkning

har ock vidtagits i 5 kap. 1 § andra stycket.

Jämlikt lagrådets anmärkning har i 5 kap. 9 § första stycket bland de

lagrum, från vilka avvikelser må efter konvention stadgas av Konungen, upptagits

5 kap. 4 §. Lagrådet har ock ansett motsvarande komplettering lämpligen

böra ske i 4 kap. 7 § första stycket, där således 3 § i samma kap.

borde införas bland lagrum, från vilka avvikelser må stadgas. Ehuru 1902

års Haag-konvention angående förmynderskap för minderåriga icke innehåller

bestämmelser, stridande mot stadgandena i 4 kap. 3 §, och det vid sådant

förhållande ej är av hänsyn till nämnda konvention erforderligt, att nämnda

paragraf upptages bland de i 4 kap. 7 § första stycket uppräknade, har jag

dock ansett mig böra iakttaga lagrådets erinran, då det ej är uteslutet, att

vid en ny behandling av de frågor, som reglerats i 1902 års konvention,

bestämmelser kunna bliva antagna, motsvarande vissa av de i 3 art. av 1905

års konvention angående omyndighetsförklaring och därmed likartade åtgärder

upptagna.

Då med stadgandet i 5 kap. 9 § andra stycket avsetts att bemyndiga Ko

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 53.

nungen ej blott att i fråga om stat, i vilken domicilprincipen tillämpas beträffande

omyndighetsförklaring och förmynderskap för omyndigförklarade,

giva bestämmelser rörande anordnande av förmynderskap för undersåtar i

den staten, som hava hemvist här i riket, och för svenska undersåtar, som

hava hemvist i nämnda stat, utan även att föreskriva, att omyndighetsförklaring

enligt svensk lag skall kunna äga rum av undersåtar i den främmande

staten, som hava hemvist här i riket, samt att omyndighetsförklaring

i nämnda stat enligt dess lag må med laga verkan ske av svensk undersåte,

som där har hemvist, har jag i enlighet med lagrådets erinran delvis omarbetat

5 kap. 9 § andra stycket.

I fråga om förslaget till lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den

5 juni 1909 om konsularjurisdiktion har lagrådets erinran iakttagits.

Då bestämmelser, motsvarande dem, som av mig föreslagits till införande

i lagen den 29 juni 1923 om sparbanker, böra upptagas jämväl i förordningen

den 21 juni 1922 angående postsparbanken, har jag låtit utarbeta förslag

till förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1, 3 och 4, § 3 mom. 2

och § 4 i sistnämnda förordning.

Utöver vad jag förut anfört hava vissa smärre redaktionella jämkningar

företagits i de upprättade förslagen.

Slutligen får jag erinra därom, att för vinnande av riksbankens medverkan

till den nya lagstiftningens genomförande torde erfordras, att i § 20

mom. 2 av reglementet för riksbankens styrelse och förvaltning införes en

bestämmelse av innehåll, att då värdehandlingar bliva hos riksbanken i öppet

förvar nedsatta efter vad i lagen om förmynderskap är stadgat, skall i avseende

å de nedsatta värdehandlingarnas förvaring och förvaltning gälla de

i lagen om vård av omyndigs värdehandlingar givna bestämmelser. Tillika

torde i § 20 mom. 3 böra upptagas ett stadgande därom, att i sådant fall

avgift för handlingarnas förvaring och förvaltning skall utgå efter vad fullmäktige

därom bestämma, därvid avgiften dock ej må bestämmas till högre belopp

än som fastställts i lagen om vård av omyndigs värdehandlingar. För det

fall, att ifrågavarande lagförslag upphöjas till lag, hava vidare fullmäktige i

riksgäldskontoret förklarat hinder icke möta mot vidtagande av de ändringar

i reglementet för den svenska statsskuldboken, som kunna vara erforderliga.

Av de nu ifrågavarande lagförslagen har jag förehaft vissa i gemensam

beredning med cheferna för andra departement, nämligen förslaget till lag

om ändrad lydelse av § 6 i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad

näringsfrihet med chefen för handelsdepartementet, förslagen till lag angående

ändring i vissa delar av lagen dtn 22 juni 1911 om bankrörelse och lag

angående ändrad lydelse av 24 § i lagen den 29 juni 1923 om sparbanker

med chefen för finansdepartementet, förslaget till förordning om ändrad lydelse

av § 2 mom. 1, 3 och 4, § 3 mom. 2 och § 4 i förordningen den 21

juni 1922 angående postsparbanken med chefen för kommunikationsdepartementet,

förslaget till lag angående ändrad lydelse av 77 § i lagen den 14 juni

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Matris Proposition Nr 53.

209

1918 om fattigvården med chefen för socialdepartementet, förslaget till lag

angående ändrad lydelse av 3, 6 och 7 §§ i lagen den 13 juni 1921 om

förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och

rättigheter med chefen för jordbruksdepartementet samt förslaget till lag angående

ändrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion

med chefen för utrikesdepartementet.»

Föredragande departementschefen uppläser härefter i enlighet med förestående

anförande avfattade förslag till

1) lag om förmynderskap,

2) lag angående införande av lagen om förmynderskap,

3) lag om vård av omyndigs värdehandlingar,

4) lag om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet,

5) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 12 och 13 §§ giftermålsbalken,

6) lag angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den 11 juni 1920 om

barn i äktenskap,

7) lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den 14 juni 1917 om

adoption,

8) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap,

9) lag om ändrad lydelse av 12 kap. 4 § och 16 kap. 2 § ärvdabalken,

10) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 10 § handelsbalken,

11) lag om ändrad lydelse av 6 kap. 6 § och 22 kap. 14 § strafflagen,

12) lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 24 september 1861

angående vård av död mans bo,

13) lag om ändrad lydelse av § 6 i förordningen den 18 juni 1864 angående

utvidgad näringsfrihet,

14) lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom,

15) lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående

särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden,

16) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om

bankrörelse,

17) lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda

tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden,

18) lag angående ändrad lydelse av 77 § i lagen den 14 juni 1918 om

fattigvården,

19) lag om ändrad lydelse av lagen den 22 april 1921 med vissa bestämmelser

om förmynderskap för omyndig medlem av det kungliga huset,

20) lag angående ändrad lydelse av 3, 6 och 7 §§ i lagen den 13 juni

1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda

ägor och rättigheter,

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 40 höft. (Nr 53.)

14

s. 210 Kontrollera mot PDF

210 Kungl. Maj.ts Proposition Årr 53.

21) lag angående ändrad lydelse av 24 § i lagen den 29 juni 1923 om

sparbanker,

22) lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap,

23) lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni 1909 om

konsularjurisdiktion samt

24) förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1, 3 och 4, § 3 mom. 2

och § 4 i förordningen den 21 juni 1922 angående postsparbanken,

och hemställer departementschefen, att de under 1)—23) angivna förslagen

måtte, jämlikt 87 § regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande ävensom att det under 24) angivna förslaget måtte i samband

därmed föreläggas riksdagen till godkännande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

Stockholm 1924. P. Palmquists Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. 1LU 1924:44 Memorial angående arvode åt den, som inom första lagutskottet biträtt vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 53 med förslag till lag om förmynderskap s. 1 i texten
  2. Rskr. 1924:172 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om förmynderskap m. m. dels ock i ämnet väckta motioner. [Första lagu s. 1 i texten
  3. 1LU 1924:32 Memorial med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första lagutskottets utlåtande nr 29 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med för s. 1 i texten
  4. 1LU 1924:29 Utlåtande i anledning av dels Kung!. Maj:ts proposition med förslag till lag om förmynderskap m. m. dels ock i ämnet rädda motioner. s. 1 i texten