Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen m. m

1924-02-29 · 50 sidor, varav 47 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 47 av 50 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1924:67, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

1

Nr 61.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen m. m.; given

Stockholms slott den 29 februari 1924.

Med åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen;

2) lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet

av domstols förordnande om tvångsuppfostran;

3) lag innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa

minderåriga;

4) lag om ändrad lydelse av 25 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig

straffdom;

5) lag om ändrad lydelse av 1, 3 och 4 §§ i lagen den 2 juni 1922 om tiden

för företagande av rannsakning med häktad;

6) lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister ;

samt

7) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken.

GUSTAF.

Birger Ekeberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. J^8 Käft. (Nr 67.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 3 § strafflagen skall erhålla följande ändrade

lydelse:

5 KAP.

3 §.

Är brott begånget av någon, som fyllt femton, men ej aderton år, och dömes

han härför till böter eller fängelse eller till straffarbete i högst två år; må

domstolen, där den brottsliges sinnesbeskaffenhet och omgivning samt graden

av hans förståndsutveckling prövas sådant föranleda, förordna, att han skall,

i stället för att undergå det ådömda straffet, insättas i allmän uppfostringsanstalt.

Har domstol, enligt vad därom särskilt stadgas, genom villkorlig dom

beviljat anstånd med ådömt straff, och har därefter, innan den dömde fyllt

aderton år, anståndet förklarats förverkat, galle, ändå att ny straffdom ej meddelats,

vad nyss är sagt.

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och annat tidigare

meddelat beslut, varigenom samma person blivit dömd till straff, skall

detta straff anses inbegripet i förordnandet, därest straffet utgöres allenast av

böter. Lag samma vare, så framt genom beslutet ålagts fängelse eller straffarbete

samt de förskyllda straffen tillsammans ej uppgå till mera än fängelse

i fyra år eller straffarbete i två år.

Inträffar sådant fall, att meddelat förordnande, enligt vad särskilt stadgas,

är förfallet, gälle om det ådömda straffets förening eller sammanläggning med

annat straff och om dess verkställande vad eljest är föreskrivet.

Vid utskrivning från allmän uppfostringsanstalt vare sådan jämte straffet

ådömd påföljd, som i 2 kap. 19 § sägs, förfallen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

opaginerad Kontrollera mot PDF

• Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

O

O

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 27 juni 1902 (nr 72 s. 3) angående verkställighet

av domstols förordnande om tvångsuppfostran.

Härigenom förordnas, att 8 § i lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet

av domstols förordnande om tvångsuppfostran skall erhålla följande ändrade

lydelse:

8 §.

Varder någon, sedan domstol förordnat om hans insättande i allmän uppfostringsanstalt,

men innan han från anstalten utskrivits, övertygad att hava

begått annat brott, vare förordnandet förfallet.

förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och annat

beslut, varigenom samma person blivit dömd till straff, vare förordnandet

ock förfallet, så framt genom beslutet ålagts fängelse eller straffarbete samt

de förskyllda straffen tillsammans uppgå till mera än fängelse i fyra år eller

straffarbete i två år.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:is proposition nr 07. ''

Förslag
till
Lag
innefattande

bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa

minderåriga.

Med upphävande av lagen den 27 juni 1902 (nr 72 s. 7), innefattande vissa

bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderårige, förordnas som

följer:

1 §•

Har, enligt vad särskilt stadgas, till domstols ordförande inkommit anmälan

därom, att någon, som ej fyllt aderton år, blivit häktad för brott, som i

allmänna strafflagen är belagt med straff, och ingår i straffsatsen straffarbete

i två år eller kortare tid eller fängelse, skall ordföranden skyndsamt

för vinnande av utredning rörande den häktades personliga förhållanden samt

angående de åtgärder, som med hänsyn därtill må anses lämpligast för hans

rättande, förordna om särskild förundersökning, där ej anledning är antaga,

att sådan utredning kommer att därförutan vara för domstolen tillgänglig.

Prövas eljest, då talan om ansvar väckts mot någon, som ej fyllt aderton

år, särskild förundersökning erforderlig för vinnande av utredning, som i

första stycket sägs, må sådan förundersökning kunna beslutas, före målets

handläggning vid domstol av dess ordförande, och därefter av domstolen.

2 §•

Vid beslut om särskild förundersökning skall lämplig och villig person

(förundersökare) förordnas att utföra densamma.

I fråga om förundersökares åligganden samt om ersättning åt honom skall

vad i lagen angående villkorlig straffdom stadgas om förundersökare äga motsvarande

tillämpning.

3 §.

Barnavårdsnämnd skall, på begäran av förundersökare eller allmän åklagare,

meddela för nämnden tillgängliga upplysningar rörande de förhållanden,

under vilka tilltalad, som ej fyllt aderton år, uppvuxit, samt huruvida

han tillförene gjort sig känd för vanart, ävensom avgiva yttrande angående

sådana för nämnden kända omständigheter i övrigt, som kunna antagas vara

av betydelse vid bestämmandet av de lämpligaste åtgärderna för hans rättande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 07.

5

4 §•

Finner domstol i mål, där någon, som ej fyllt aderton år, är tilltalad för brott,

att förhandlingarnas offentlighet till följd av den uppmärksamhet, för vilken

den tilltalade kan arltagas bliva föremål, är till uppenbar olägenhet, må domstolen

kunna förordna, att målet skall handläggas inom stängda dörrar. Anses

förordnande, varom nu sagts, böra meddelas, och är jämväl någon, som uppnått

nämnda ålder, i målet tilltalad, skall domstolen, där det finnes kunna ske

utan att utredningen i målet avsevärt försvåras, såsom särskilt mål handlägga

åtalet mot den, som ej fyllt aderton år.

Meddelas ej förordnande, att målet skall handläggas inom stängda dörrar,

och finner domstolen det vara till avsevärt men för den tilltalade eller annan,

att kännedom om personliga förhållanden, som inför domstolen framkomma genom

förundersökningen och därmed sammanhängande utredning, i följd av rättegångens

offentlighet vinner spridning, må domstolen kunna bestämma, att

under handläggning av sådan fråga åhörarna skola avträda.

Utan hinder av beslut, som i första eller andra stycket avses, må domstolen

medgiva tilltalads anhöriga ävensom annan, vilkens närvaro kan förväntas bliva

till nytta under förhandlingarna i målet, rätt att övervara desamma.

5 §•

Ej må domstol meddela förordnande om någons insättande i allmän uppfostringsanstalt,

med mindre den, som har vårdnaden om honom, där så kunnat

ske, blivit hörd i målet.

6 §.

Sedan vid underrätt rannsakning i mål mot den, som ej fyllt aderton år,

blivit förd till slut, skall dom avsägas samma dag eller senast nästa dag, där

ej i målets vidlyftighet eller eljest hinder därför möter.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 25 § i lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående

villkorlig straffdom.

Härigenom förordnas, att 25 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig

straffdom skall erhålla följande ändrade lydelse:

25 §.

Har, enligt vad särskilt stadgas, till domstols ordförande inkommit anmälan

därom, att någon, som fyllt aderton år, blivit häktad för brott, och ingår i

den straffsats, som finnes för sådant brott bestämd, straffarbete i sex månader

eller kortare tid eller fängelse i ett år eller kortare tid, skall, därest den

häktade erkänt gärningen, och fall ej föreligger, som omförmäles i 2 §, ordföranden

skyndsamt för vinnande av utredning, huruvida erforderliga förutsättningar

för villkorlig dom finnas, förordna om särskild förundersökning,

där ej anledning är antaga, att sådan utredning kommer att därförutan vara

för domstolen tillgänglig.

Prövas eljest, då talan om ansvar väckts mot någon, som fyllt aderton år,

särskild förundersökning erforderlig för vinnande av utredning, som i första

stycket sägs, må sådan förundersökning kunna beslutas, före målets handläggning

vid domstol av dess ordförande, och därefter av domstolen.

Vid beslut om särskild förundersökning skall lämplig och villig person (förundersökare)

förordnas att utföra densamma.

Angående förundersökning rörande tilltalad, som ej fyllt aderton år, är särskilt

stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1, 3 och 4 §§ i lagen den 2 juni 1922 (nr 214) om tiden

för företagande av rannsakning med häktad.

Härigenom förordnas, att 1, 3 och 4 §§ i lagen den 2 juni 1922 om tiden

för företagande av rannsakning med häktad skola erhålla följande ändrade

lydelse:

1 §■

Har någon blivit här i riket häktad för brott, för vilket åtal skall äga ruin

inför svensk domstol, skall den, som'' beslutat om häktningen, därom ofördröjligen

göra anmälan hos ordföranden i den domstol, som har att företaga rannsakningen

med den häktade.

Anmälan, som i första stycket sägs, skall innefatta uppgift om den häktades

ålder och om beskaffenheten av det brott, för vilket han blivit häktad, ävensom,

därest han fyllt aderton år, innehålla upplysning, huruvida han erkänt

gärningen, och, i sådant fall, huruvida han tillförene blivit dömd till fängelse

eller straffarbete.

Kan ej ofördröjligen vinnas tillförlitlig upplysning om den häktades ålder

eller huruvida han tillförene blivit dömd till straff, som nyss nämnts, skall i

anmälan upptagas vad han härutinnan om sig själv uppgivit''.

3 §.

Har rannsakning med häktad hänvisats till annan domstol för fortsatt handläggning,

skall ordföranden i den rätt, som meddelat beslut om hänvisning,

därom omedelbart underrätta ordföranden i den domstol, till vilken rannsakningen

hänvisats, med angivande tillika, när rannsakningshandlingarna komma

att översändas.

( Fortsatt handläggning av rannsakningen skall därefter utsättas att äga rum

snarast möjligt, vid allmän underrätt senast å fjortonde dagen efter den dag,

då rättens ordförande erhöll meddelande om hänvisningen; dock att vid rådhusrätt

handläggningen i intet fall må utsättas senare än till åttonde dagen från

den dag, då rannsakningshandlingarna enligt erhållet meddelande komma, att

översändas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

4 §.

Kan rannsakning med häktad ej vid ett rättegångstillfälle slutföras, skall

fortsatt rannsakning företagas snarast möjligt, inför rådhusrätt senast å åttonde

dagen och inför häradsrätt senast å fjortonde dagen från förra rannsakningen,

där ej särskilt förhållande nödvändiggör längre uppskov.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

9

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om

straffregister.

Härigenom förordnas, att 8 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister,

sådan denna paragraf lyder enligt lagen den 24 maj 1918 (nr 315), skall i

nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

8 §.

1 mom. Fullständigt utdrag---givit tillstånd.

2 mom. Utdrag av registret, innehållande allenast upplysning,

huruvida viss person blivit dömd till förlust av medborgerligt förtroende

eller påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen eller ställts under framtiden för

brott, som kan medföra sistnämnda påföljd,

ävensom, där så skett,

a) när och av vilken domstol utslaget meddelats samt för vilken tid sådan

påföljd ådömts,

b) när den dömde efter utståndet straff blivit frigiven, eller, därest han från

straffanstalt lösgivits enligt lagen angående villkorlig frigivning, dels när

detta skett och när prövotiden utgår eller gått till ända, dels huruvida den villkorligt

medgivna friheten återkallats eller förklarats förverkad, dels ock rörande

häktning av den dömde före prövotidens utgång för brott och om åtalets

utgång, eller ock, därest domstol förordnat, att den dömde skall, i stället för

att undergå det ådömda straffet, insättas i allmän uppfostringsanstalt, huruvida

den dömde blivit från dylik anstalt utskriven, och, i sådant fall, när detta

skett, samt

c) huruvida av nåd meddelats befrielse från straffpåföljden, och, i sådant

fall, om dagen för därom fattat beslut,

skall på begäran meddelas myndighet ävensom annan, vilken utövar allmän

befattning, varmed är förenad skyldighet att pröva, huruvida någon på grund

uv sådant utslag, som här avses, är jämlikt lag eller författning utestängd från

behörighet, rättighet eller förmån.

Sådant utdrag ----innehålla upplysning.

3 mom. Därjämte skola---uppgifterna avse.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Förslag1

till

Lag

om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken,

sådana dessa lagrum lyda enligt lagen den 19 juni 1919 (nr 369), skola i nedan

angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

16 KAP.

10 §.

Har underrätt genom beslut under rättegången dömt någon till utgivande

av vite eller till ansvar för uteblivande eller annan förseelse i målet; eller

ogillat yrkande om ansvar för förseelse, som nu är sagd, eller om ådömande

av förelagt vite för uteblivande; eller utlåtit sig angående ersättning åt förundersökare

jämlikt lagen angående villkorlig straffdom eller lagen innefattande

bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga eller åt

vittne eller annan, som kallats att meddela upplysning i målet, eller åt någon,

som förordnats att biträda part i rättegången eller att i visst mål eller ärende

biträda såsom tolk; eller skilt fullmäktig från fullmäktigskapet: mot det beslut

skall, i händelse av missnöje, särskild talan föras; och skall underrättelse

härom i sammanhang med beslutet av rätten meddelas. Lag samma vare, där

genom beslut, som av underrätt meddelats under rättegången, kvarstad eller

skingringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd beviljats eller yrkande om hävande

av sådan åtgärd ogillats.

Vad i---partens klagan.

25 KAP.

5 §•

Vill part klaga över beslut, varigenom underrätt dömt till värjemålsed, skall

i fråga om sättet för talans fullföljd lända till efterrättelse vad i sådant hänseende

gäller om rättens slutliga utslag i målet. Har underrätt eljest under

rättegång meddelat beslut, som enligt lag må särskilt överklagas, skall talan

pot beslutet föras genom besvär. Lag samma vare, där i fråga, som rörer

förundersökare jämlikt lagen angående villkorlig straffdom eller lagen innefattande

bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga,

eller som angår fullmäktig eller vittne eller annan, som kallats att meddela

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.is proposition nr 67.

11

upplysning i målet, eller rättegångsbiträde åt part eller tolk, underrätt i slutligt

utslag meddelat beslut av beskaffenhet att, där det under rättegången givits,

särskild klagan varit tillåten. Innefattar eljest underrätts slutliga utslag

beslut, som, där det under rättegången givits, kunnat särskilt överklagas,

skall talan mot det beslut föras i sammanhang med fullföljd av talan i huvudsaken;

vill ej den, som är med beslutet missnöjd, fullfölja talan i huvudsaken,

vare lag, som hade beslutet blivit under rättegången meddelat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Ma,j:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

19 januari 1924.

Närvarande: statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks

von Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,

Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg anför:

»I skrivelse den 7 juni 1918 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes

låta verkställa utredning, dels huruvida och under vilka villkor den i 5

kap. 1 § strafflagen stadgade straffbarhetsåldern av femton år skulle kunna

höjas till sexton år ävensom, därest så funnes böra ske, huruvida den, som

fyllt femton men ej sexton år och beginge brott, borde intagas i skyddshem

eller i tvångsuppfostringsanstalt och i senare fallet, huruvida domstol eller

annan myndighet skulle härom förordna, dels huruvida och i vad mån varning

eller annan tillrättavisning skulle kunna komma till användning vid

behandlingen av minderåriga förbrytare, dels ock huruvida och under vilka

förutsättningar förordnande om intagande i allmän uppfostringsanstalt skulle

kunna allenast villkorligt meddelas.

Efter remiss hava underdåniga yttranden över ej mindre riksdagens omförmälda

skrivelse än även ett av fångvårdsstyrelsen i underdånig skrivelse

den 28 maj 1918 framställt förslag angående anordnande av en särskild straffverkställigheten

efterföljande uppfostringsbehandling för dem, som på grund

av brott, begånget innan de fyllt tjugu år, blivit dömda till fängelse eller

straffarbete, avgivits av överståthållarämbetet, länsstyrelserna, strafflagskommissionen,

professorn vid universitetet i Lund Johan Carl Wilhelm Tbyrén,

barnavårdsnämnderna i åtskilliga kommuner, styrelsen för statens uppfostringsanstalt

å Bona, föreningen Skyddsvärnet samt styrelsen för Föreningen till

minne av Konung Oscar I och Drottning Josephina. Sedan därvid såväl straff - lagskommissionen som Thyrén hemställt, att den ifrågasatta utredningen måtte

utvidgas att omfatta frågan om ungdomsbrottsligheten i hela dess vidd, beslöt

Kungl. Maj:t, efter föredragning av chefen för justitiedepartementet, den

22 november 1918 bemyndiga departementschefen att tillkalla högst sex personer

för att inom departementet biträda vid utarbetande av förslag till åtgärder

för bekämpande av ungdomsbrottsligheten. Jämlikt detta bemyndigande

kallade departementschefen samma dag överdirektören Viktor Almquist,

dåvarande hovrättsrådet i Svea Hovrätt Holdo Edling, ledamoten av riks
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

13

dagens andra kammare Johan Bernhard Eriksson i Grängesberg, överläkaren

vid Långbro sjukhus medicine doktorn Olof Kinberg och dåvarande direktören

för åkerbrukskolonien Hall filosofie doktorn David Lund att i egenskap av

sakkunniga biträda vid berörda arbete. Åt Almquist uppdrogs därvid tilllika

att såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar. Efter det

Eriksson den 29 april 1919 på därom framställd egen begäran blivit entledigad

från uppdraget, förordnade departementschefen samma dag ledamoten

av riksdagens andra kammare Axel Lindqvist, då i Kosta, numera i Halmstad,

att i Erikssons ställe såsom sakkunnig biträda vid utarbetandet av

förslag i ämnet. Såsom de sakkunnigas sekreterare har tjänstgjort juris

kandidaten Olof Barklind.

Med skrivelse den 18 oktober 1922 hava de sålunda utsedda sakkunniga

till chefen för justitiedepartementet överlämnat betänkande med förslag till

lag om tvångsuppfostran åt unga förbrytare m. m.

Över de sakkunnigas förslag hava efter remiss underdåniga utlåtanden

avgivits av justitiekanslersämbetet, fångvårdsstyrelsen, skolöverstyrelsen, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i samtliga län, Stockholms magistrat, magistraten

i Göteborg, styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona samt

styrelsen för Svenska Diakonissällskapet. Länsstyrelserna hava i viss utsträckning

givit landsfogdar, magistrater, barnavårdsnämnder och fängelsedirektörer

tillfälle att yttra sig över förslaget. Härav hava vederbörande emellertid

endast i ett fåtal fall begagnat sig. Vid överståthållarämbetets utlåtande

finnas fogade särskilda yttranden av barnavårdsnämnden i Stockholm samt

av styrelsen för Stockholms stads skyddshem för gossar vid Skrubba.

Brottsligheten bland de unga är ett samhällsont, vars bekämpande för

visso är av utomordentlig vikt. Effektiva åtgärder härför äro ägnade att

minska den för samhället farligaste formen av brottslighet, den kroniska

kriminaliteten. De, som hemfalla häråt, röja nämligen i regel redan i unga

år sina brottsliga böjelser. Utsikterna att kunna rätta en samhällsfarlig

vilja äro också större, ju tidigare ett ingripande äger rum. För visso

gäller även härvidlag den gamla regeln, att det är bättre att förekomma

det onda än att söka bota det, sedan det väl fått tillfälle att framträda. Av

största betydelse i kampen mot brottsligheten äro för den skull alla åtgärder,

samhället vidtager för att bereda barnen omvårdnad i såväl moraliskt

som materiellt hänseende. Jag tillåter mig i detta sammanhang erinra om

de betydelsefulla reformer, som på senare tid genomförts i fråga om de utom

äktenskap födda barnens rättsställning samt beträffande skolväsen och fattigvård,

ävensom om den förbättring av samhällets barnavårdande verksamhet,

varom förslag med det snaraste torde komma att föreläggas Kungl.

Maj:t. Samhället kan emellertid icke förlita sig enbart på effektiviteten av

förebyggande åtgärder utan måste också på lämpligt sätt ordna en botande

verksamhet i de fall, där brottslighet hos de unga redan framträtt. Och

det ligger stor vikt uppå, att denna verksamhet från början blir rätt inriktad.

På grund av det unga sinnets stora mottaglighet för intryck kan nämligen

den behandling, för vilken den unge brottslingen blir föremål, antagas

Departe
ments
chefen.

Allmänna

synpun kter

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Historisk

översikt.

få ett bestämmande inflytande på hans framtida livsriktning. För det rätta

valet av botemedel mot det onda är det av vikt att känna dess orsaker.

Undersökningar såväl i Sverige som i utlandet hava givit vid handen, att

brottsligheten bos de unga i det övervägande flertalet fäll kan antagas bero

på ogynnsamma miljöförhållanden, och att försummad eller bristfällig uppfostran

härvid spelat en i många fall väsentlig roll. En omplacering i lämpligare

omgivning i förening med fostrande omvårdnad måste därför antagas

vara ett medel av utomordentlig vikt såväl för förebyggande av brottslighet

som för rättande av dem, som redan råkat in på brottets bana. Sedan länge

tillbaka har man också allmänt strävat att vid behandlingen av unga förbrytare

giva allt mer ökat utrymme åt uppfostrande åtgärder antingen inom

straffets ram eller i utbyte mot straff.

Enligt den ursprungliga lydelsen av vår gällande strafflag var garning,

som förövats av barn, innan det fyllt femton år, straffri, dock med

det undantag, att där gärning, som i allmänhet var belagd med dödsstraff

eller straffarbete över två år, blivit begången av den, som fyllt fjorton

men ej femton år, straff skulle ådömas, därest gärningsmannen prövades

hava ägt nog urskillning att inse gärningens brottslighet, varvid emellertid

en betydande nedsättning av det i allmänhet stadgade straffet föreskrevs.

Då straffrihet på grund av den felandes ungdom inträdde, ägde

domstolen efter omständigheterna förordna, att han skulle av föräldrar

eller annan, under vars vård och lydnad han stode, rättas med aga

hemma i huset eller insättas i allmän uppfostringsanstalt, om tillgång därtill

funnes. En genomgripande reform i fråga om behandlingen av unga

lagöverträdare vidtogs år 1902. Genom lag den 27 juni sistnämnda år ändrades

ovan berörda bestämmelser i strafflagen därhän, att gärning, begången

av barn, innan det fyllt femton år, icke i något fall kan straffas. Av än

större betydelse var emellertid, att möjligheten att draga dessa unga lagöverträdare

inför domstol uteslöts. Frågan om deras behandling ordnades

genom lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt

avseende försummade barn. Enligt sistnämnda lag ankommer det på

barnavårdsnämnd att inskrida, då barn under femton år funnits vara i sedligt

avseende försummat eller visat vanart. Förövandet av gärning, som i

allmänhet är belagd med straff, kommer, då det gäller barn under femton

år, i betraktande allenast såsom en yttring av vanart. Barnavårdsnämnd

äger efter omständigheterna antingen tilldela barnet varning och, där så

anses gagneligt, tillika föreskriva, att barnet skall agas, eller ock besluta

om barnets skiljande från hemmet och om dess insättande i annat enskilt

hem, i barnhem eller i skyddshem. Så framt barnet ej insättes i skyddshem,

skall nämnden därjämte genom lämplig person övervaka dess uppförande

och uppfostran. Den nyssnämnda lagen den 27 juni 1902 innebar

emellertid icke allenast, att straffmyndighetsåldern för alla fall sattes vid

fyllda femton år, utan medförde tillika en viktig nyhet i fråga om behandlingen

av unga brottslingar ovan straffmyndighetsgränsen. Beträffande den,

som begått brott, efter det han fyllt femton år, men innan han uppnått

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

15

aderton års ålder, erhöll nämligen domstol befogenhet att, där den brottsliges

sinnesbeskaffenhet och omgivning samt graden av hans förståndsutveckling

prövades sådant föranleda, förordna, att han skulle i stället för att

undergå det straff, som blivit honom ådömt, insättas i allmän uppfostringsanstalt.

Sådant förordnande skulle dock icke fä meddelas i annat fall, än

då det ådömda straffet utgjordes av böter eller fängelse i högst sex månader.

Verkställigheten av tvångsuppfostran reglerades genom särskild lag

den 27 juni 1902. Samma dag utfärdades en lag, innefattande vissa bestämmelser

om förfarandet i brottmål rörande minderårige, Med ikraftträdandet

av omförmälda ändringar i strafflagen och övriga nya bestämmelser angående

minderåriga förbrytare fick i avbidan på anstaltsfrågans praktiska ordnande

anstå till den 1 januari 1905. Den av staten upprättade för minderåriga

brottslingar av mankön avsedda allmänna uppfostringsanstalten å Bona

i Östergötlands län stod då färdig att tagas i bruk. För vården om de

minderåriga kvinnor, som enligt domstols förordnande skulle insättas i allmän

uppfostringsanstalt, hade diakonissanstalten i Stockholm genom överenskommelse

med staten åtagit sig att sörja och för ändamålet upplåtit sitt

vid Sjötorp i Stockholms län belägna skyddshem, vilket emellertid under

loppet av år 1906 utbyttes mot skyddshemmet å Viebäck i Jönköpings län.

Redan vid behandlingen av de förslag, som ligga till grund för nu omförmälda

reformer i lagstiftningen rörande minderåriga förbrytare, hade såväl

inom högsta domstolen som av riksdagen uttalats önskemål om att

tvångsuppfostran måtte kunna komma till användning å minderåriga förövare

av tjuvnadsbrott jämväl i det fall, att straffarbete, ej överstigande visst

maximum, blivit för brottet ådömt. Svårigheten att anskaffa erforderligt

antal anstaltsplatser lade emellertid hinder i vägen för ett omedelbart förverkligande

av detta önskemål. Därtill kom, att man ville avvakta resultaten

av det nya rättsinstitutets tillämpning i förut angivna mera begränsade

omfattning. Sedan de goda verkningarna av tvångsuppfostrans användning

visat sig, vann också kravet på utvidgning av dess tillämpningsområde

aktualitet. Genom lagändring den 7 maj 1917 erhöll domstol befogenhet

att förordna om minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt jämväl

i det fall, att straffarbete i högst sex månader ådömts. Samtidigt höjdes

gränsen för det fängelsestraff, som må utbytas mot tvångsuppfostran, till

ett år. För reformens genomförande krävdes ökat antal anstaltsplatser, och

anskaffandet härav mötte särskilda svårigheter på grund av den under krisåren

inträffade starka tillväxten av antalet minderåriga brottslingar. Innan

det kunde bliva fråga om att låta den beslutade lagändringen träda i kraft,

måste särskilda åtgärder vidtagas för att kunna omhändertaga dem, som

med tillämpning av dittillsvarande lagstiftning i ämnet skulle överlämnas

till tvångsuppfostran. Sålunda togs från och med ingången av år 1919 den

för vård av alkoholister inrättade statsanstalten vid Venngarn i Stockholms

län i bruk såsom allmän uppfostringsanstalt. Därjämte uppfördes nybyggnader

vid Bona, varigenom den där belägna anstalten sattes i stånd att mottaga

ett ökat antal elever. Den 1 januari 1920 trädde 1917 års lagändring

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Sammanfattning

av

de sakkunnigas

betänkande.

i kraft. Redan under år 1919 hade försports en avsevärd minskning i ungdomsbrottslighetens

omfattning i jämförelse med frekvensen under det närmast

föregående året, och sedermera har antalet unga brottslingar varit i

stadigt sjunkande, till dess det under de tre senast förflutna åren stannat

vid en nivå, som ungefär motsvarar den före krisåren normala. Oaktat omförmälda

utvidgning av tvångsuppfostrans tillämpningsområde har också antalet

till tvångsuppfostran överlämnade minderåriga undergått en sådan

minskning, att anstalten vid Venngarn den 1 juli 1921 kunde provisoriskt

återgå till sitt ursprungliga ändamål. Å anstalten vid Bona, som kan mottaga

252 elever, utgjorde elevantalet den 31 december 1923 allenast 195. Även

å det för kvinnliga minderåriga avsedda skyddshemmet å Yiebäck står ett

icke obetydligt antal lediga elevplatser till förfogande.

Det av omförmälda sakkunniga avgivna betänkandet innehåller i korthet

följande:

Efter att inledningsvis hava framhållit vikten av effektiva åtgärder för

bekämpande av ungdomsbrottsligheten hava de sakkunniga till behandling

upptagit dels frågan om höjning av straffmyndighetsåldern, dels spörsmål

rörande de åtgärder, som böra vidtagas mot unga brottslingar, dels ock härmed

sammanhängande processuella frågor.

Vidkommande den förstnämnda av de sålunda till behandling upptagna

frågorna hava de sakkunniga på skäl, till vilka jag i det följande återkommer,

ansett sig icke böra föreslå någon ändring i gällande rätt.

Vad angår arten av de åtgärder, som kunna ifrågasättas böra komma till

användning vid behandlingen av unga brottslingar, ägnas i betänkandet

en särskild utredning åt den i riksdagens förenämnda skrivelse berörda

frågan om meddelande av varning eller annan tillrättavisning. De sakkunniga

hava emellertid funnit det icke vara av behovet pakallat att vid sidan

av den villkorliga straffdomen, vilken kan sägas utgöra en varning i skärpt

form, i vår rätt införa någon särskild form av varning vare sig såsom straff

eller såsom självständig uppfostringspåföljd i anledning av begånget brott.

Däremot föreslå de sakkunniga en betydande utvidgning av tvångsuppuppfostrans

tillämpningsområde. Sålunda skall enligt förslaget tvångsuppfostran

kunna komma till användning jämväl för brottslingar i åldern mellan

aderton och tjuguett år, och gränsen för det straff, som må utbytas mot

tvångsuppfostran, har höjts beträffande fängelsestraff till fyra år och i fråga

om straffarbete till två år. Därjämte föreskrives i förslaget, att förordnande

om tvångsuppfostran skall meddelas, därest villkorlig straffdom finnes

icke lagligen kunna eller lämpligen böra meddelas samt med hänsyn till

den dömdes förståndsutveckling, karaktär och personliga förhållanden i övrigt

en särskild uppfostrande behandling prövas vara för hans rättande

lämpligare än straffets undergående.

De sakkunniga framhålla, att redan enligt gällande rätt förordnande om

insättande i allmän uppfostringsanstalt kan meddelas, då ett genom villkorlig

straffdom medgivet anstånd med ådömt straff i samband med dom över

annat brott förfaller eller förklaras förverkat, men att denna möjlighet där
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 67.

17

emot icke för närvarande förefinnes i det fall, som avses i 13 § av gällande

lag angående villkorlig straffdom, nämligen att det genom villkorlig dom

lämnade anståndet förklaras förverkat på den grund, att den dömde under

prövotiden, utan att hava gjort sig skyldig till nytt brott, visat dåligt uppförande

eller eljest åsidosatt de särskilda förpliktelser, som enligt domen

åligga honom. De sakkunniga hava i sitt förslag upptagit ett särskilt stadgande

om rätt för domstol att jämväl i sistberörda fall meddela förordnande

om tvångsuppfostran.

Uppfostringsinstitutets juridiska konstruktion är i förslaget densamma som

enligt gällande rätt. Straff skall sålunda i vanlig ordning ådömas, varefter

i domen tillika meddelas förordnande om straffets utbytande mot tvångsuppfostran.

Därest förordnandet jämlikt särskilda i huvudsak med gällande

rätt överensstämmande stadgauden förfaller, skall det ådömda straffet gå i

verkställighet. Har verkställighet ågått förordnande, som sålunda sedermera

förfallit, skall emellertid domstol enligt förslaget i vissa fall äga föreskriva,

att straffet skall efter närmare angivna grunder anses helt eller delvis verkställt.

Då tvångsuppfostran, utan att förordnandet därom förfallit, definitivt

avslutats, skall straffet anses till fullo verkställt.

För verkställighet av tvångsuppfostran skola enligt förslaget upprättas

anstalter av två slag, nämligen allmän uppfostringsanstalt, avsedd för yngre

eller mindre utvecklade elever, och allmän förbättringsanstalt, avsedd för

äldre eller mera svårartade elever. För elevernas fördelning mellan de

båda slagen av anstalter skall i första hand elevernas ålder vid intagandet

vara avgörande, därvid .fyllda aderton år satts såsom gräns, men överflyttning

kunna äga rum, där så finnes lämpligt.

Vid varje anstalt skall enligt förslaget finnas en särskild av Kungl.

Maj:t utsedd nämnd, som har att besluta om elevernas utskrivning från anstalten

och att handlägga vissa ärenden, vilka anses stå i nära samband

med frågan om utskrivning. Däremot skall nämnden icke utöva någon befattning

med anstaltens ekonomi eller förvaltning i övrigt, som i stället ansetts

böra anförtros åt en central myndighet, nämligen fångvårdsstyrelsen,

vars benämning emellertid enligt de sakkunnigas mening bör i samband med

den sålunda föreslagna utvidgningen av styrelsens ämbetsområde på lämpligt

sätt ändras.

Om villkorlig utskrivning från anstalterna och om tillsyn över sålunda

utskrivna elever innehåller förslaget närmare bestämmelser. Flev skall villkorligt

utskrivas, så snart sannedika skäl föreligga, att han utom anstalten

under lämplig tillsyn skall förhålla sig väl. Enär emellertid en viss begränsning

av anstaltsristelsen måste stadgas, och dä det synts angeläget, att

elev icke får oförmedlat övergå från anstaltslivets tvång till full och okontrollerad

frihet, hava de sakkunniga i förslaget upptagit bestämmelse därom, att

elev, då han varit intagen i anstalt under viss tid och uppnått viss ålder,

skall villkorligt utskrivas, ändå att Fan icke ingiver förhoppning om välförhållande.

Vid bestämmandet av maximitiden för anstaltsvistelsen har

tagits viss hänsyn till storleken av det ådömda straffet. Villkorligt utskri
Bihang

Ull riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 48 käft.. (Nr 67.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

ven elev skall under viss prövotid vara underkastad tillsyn av särskild tillsyningsman.

Prövotiden har satts till ett år men kan, därest eleven vid

dess utgång icke fyllt tjuguett år, utsträckas till dess eleven uppnått nämnda

ålder. Under prövotiden skola för eleven gälla i huvudsak enahanda åligganden

som för villkorligt dömd person. Åsidosätter eleven sina åligganden,

kan han antingen erhålla varning eller också återtagas till anstalten. Har

han icke blivit återtagen till anstalten, skall han slutligt utskrivas vid

prövotidens utgång. Återtagen elev skall slutligt utskrivas efter förloppet

av viss tid. Slutlig utskrivning skall i varje fäll äga rum senast, då elev

fyllt tjugusex år.

I fråga om inskränkning av allmän åklagares rätt att åtala brott, begångna

av tvångsuppfostringsanstalts elever, innehåller förslaget enahanda

bestämmelser som de nu gällande.

Yad angår processuella frågor, hava de sakkunniga väl vidrört spörsmålet

om inrättande av särskilda ungdomsdomstolar men under framhållande bland

annat, att fördelarna av en dylik anordning icke skulle motsvara de för dess

genomförande erforderliga kostnaderna, funnit sig icke böra framlägga något

förslag härutinnan. De sakkunniga hava emellertid uttalat önskvärdheten

av att den vid Stockholms rådhusrätt i administrativ väg genomförda ordning,

enligt vilken alla brottmål rörande unga tilltalade handläggas av en

särskild avdelning, vinner tillämpning jämväl i övriga städer, där rådhusrätterna

arbeta på flera avdelningar. För att sätta domstol i tillfälle att

erhålla så fullständig utredning som möjligt angående de förhållanden, vilka

kunna vara av betydelse för bedömande av frågan om de lämpligaste åtgärderna

för rättande av unga brottslingar, hava i förslaget upptagits särskilda

stadganden om förundersökning i nära anslutning till vad för närvarande

gäller enligt lagen angående villkorlig straffdom. Utöver den inskränkning

i rättegångsförhandlingarnas offentlighet, som kan påkallas av hänsyn till

de ömtåliga personliga förhållanden, vilka kunna inför domstol framkomma

genom förundersökningen och vad därmed äger samband, medgiver förslaget

domstol rätt att i mål mot unga tilltalade hålla förhandlingarna inom

stängda dörrar, därest domstolen finner offentligheten lända den tilltalade

till skada på grund av den uppmärksamhet, för vilken han skulle bliva

föremål.

I lagen den 17 oktober 1900 om straffregister föreslås av de sakkunniga

sådana ändringar, att straffregistret för framtiden skulle komma att innehålla

upplysning angående varje förordnande om tvångsuppfostran samt utvisa,

när elev blivit villkorligt eller slutligt utskriven från anstalt eller dit

återtagen, ävensom redovisa de fäll, i vilka förordnande förfallit.

Såsom av denna redogörelse framgår skola enligt de sakkunnigas förslag

uppfostrande åtgärder i betydligt större utsträckning än hittills

komma till användning vid behandlingen av unga brottslingar. Den princip,

åt vilken förslaget sålunda givit uttryck, har i det stora hela vunnit

gillande i de över förslaget avgivna underdåniga utlåtandena. I åtskilliga

av dessa utlåtanden har emellertid kommit till synes en viss tveksamhet

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 67.

19

dels i fråga om den ålder, intill vilken en särskilt på uppfostran inriktad

behandling bör komma till användning, dels ock beträffande lämpligaste

sättet för anordnande av sådan behandling. Aven i övrigt hava vissa erinringar

framställts mot särskilda delar av förslaget.

Jag anser mig icke för närvarande hava anledning att ingå på en närmare

granskning av de sakkunnigas förslag i dess helhet eller att fatta ståndpunkt

till de erinringar mot förslagets principer, som framställts i vissa

av de avgivna utlåtandena. Med hänsyn till nuvarande statsfinansiella

läge kan jag nämligen icke tillstyrka, att förslaget i hela dess vidd nu

underställes riksdagens prövning. Ett fullständigt genomförande av förslaget

skulle kräva högst betydande kostnader för staten, främst för anskaffande

av erforderligt antal anstalter. Kostnaderna härför hava icke

av de sakkunniga beräknats. Att de skulle stiga till ansenliga belopp

ligger dock i öppen dag. De sakkunniga hava i första hand utgått från

att den för närvarande för vård av alkoholister använda anstalten vid

Yenngarn åter skulle få tagas i bruk såsom allmän uppfostringsanstalt

och i samband därmed genom uppförande av nybyggnader å till anstalten

hörande mark sättas i stånd att mottaga ett 60-tal elever utöver det antal,

för vilket anstalten med nuvarande utrymmen kan bereda plats. Då

emellertid de vårdmöjligheter, ifrågavarande anstalt bereder, för närvarande

i full utsträckning äro tagna i anspråk för det ändamål, anstalten nu

tjänar, och jämväl för framtiden måste antagas bliva därför erforderliga,

kan anstalten uppenbarligen icke disponeras för annat ändamål, med mindre

staten sörjer för upprättande av en ny vårdanstalt för alkoholister. Vare

sig staten valde den av de sakkunniga förordade utvägen eller föredroge att

upprätta en ny allmän uppfostringsanstalt, erfordrades nybyggnader med

sovplatser för 160 ä 180 interner. Den vid Bona inrättade anstalten bör

enligt de sakkunnigas mening användas såsom allmän förbättringsanstalt,

d. v. s. omhändertaga dem, som med tillämpning av de sakkunnigas förslag

skulle efter fyllda aderton år överlämnas till tvångsuppfostran. Nämnda

anstalt bleve emellertid icke ensam för sig tillräcklig för ändamålet. För

fyllande av bristen i det beräknade antalet erforderliga elevplatser i allmän

förbättringsanstalt hava de sakkunniga tänkt sig ett utnyttjande av ettdera

av de nuvarande straffängel serna i Norrköping eller Mariestad, vilka vid

genomförande av de sakkunnigas förslag ansetts bliva obehövliga för fångvårdens

behov. I samband härmed skulle erfordras vissa omändringsarbeten,

för vilka kostnaderna icke blivit av de sakkunniga beräknade. I andra

hand hava de sakkunniga framkastat den tanken, att anstalten vid Yenngarn

och de där föreslagna nybyggnaderna skulle ersättas av sträf fängelserna i

Uppsala och Mariestad. Detta alternativ betecknas emellertid av de sakkunniga

själva såsom allenast en provisorisk nödfallsutväg. Icke ens såsom

sådan torde det böra komma i övervägande. Allt för starka skäl synas

mig nämligen tala emot att låta förutvarande fängelser tjäna såsom uppfostringsanstalter

för minderåriga.

Av de sakkunnigas beräkningar framgår, att det är tvångsuppfostrans till
-

Departe
ments
chefen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Straff
gränsens
höjning.

De sakkunniga.

Utlåtanden.

lämpning å brottslingar i åldern över aderton år, som skulle medföra behov

av större antal anstaltsplatser än det, som för närvarande står till förfogande,

under det att den av de sakkunniga jämväl föreslagna utvidgningen

av tvångsuppfostrans användning å brottslingar under aderton år skulle kunna

genomföras, utan att de vårdmöjligheter, statens uppfostringsanstalt å

Bona erbjuder, behövde utökas. På grund härav anser jag frågan om en

reform av behandlingen av unga brottslingar i åldern över aderton år böra

tills vidare lämnas öppen.

Önskemålet att vid behandlingen av brottslingar i åldern under aderton

år låta straffet i ökad omfattning ersättas med tvångsuppfostran synes mig

däremot omedelbart böra förverkligas.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle straffarbete till och med två år och

fängelsestraff i högst fyra år kunna utbytas mot tvångsuppfostran. I motiveringen

framhålles, att ett upphävande av varje begränsning med hänsyn

till straffets storlek icke torde vara att tillråda. Att låta även de strängaste

straffen utbytas mot en uppfostrande behandling kunde nämligen befaras

komma att allt för mycket stöta det allmänna rättsmedvetandet och skulle

dessutom vara betänkligt ur allmänpreventiv synpunkt, med mindre uppfostringsbehandlingen

finge utsträckas över betydligt längre tid, än enligt gällande

rätt vore medgivet. De sakkunniga finna den av dem föreslagna begränsningen

vid två års straffarbete motiverad av hänsyn därtill, att för den händelse

strängare frihetsstraff, än nu nämnts, blivit ådömt, strafftiden torde få

anses tillräckligt lång för att bereda tillfälle att under straffverkställigheten

utöva erforderlig uppfostrande påverkan å den dömde. I berörda fall finnes

också möjlighet att, sedan den dömde utstått två tredjedelar av straffet,

låta honom komma i åtnjutande av villkorlig frigivning, i samband varmed

han ställes under tillsyn, som skall fortgå i minst ett år. Visserligen är,

framhålla de sakkunniga vidare, villkorlig frigivning medgiven även vid

kortare straff, förutsatt att den dömde dock hållits i straffanstalt i minst

ett år, men en straff behandling under allenast ett år eller något därutöver

har enligt erfarenhetens vittnesbörd ofta visat sig otillräcklig för brottlingens

rättande. Till jämförelse lämnas uppgifter angående tvångsuppfostringsbehandlingens

faktiska tidslängd, av vilka uppgifter framgår, att de elever,

som under åren 1916—1921 fått lämna statens uppfostringsanstalt å Bona,

hållits i anstalten i medeltal något över två år.

Länsstyrelsen i Stockholms län och styrelsen för anstalten å Bona hava

i utlåtanden över de sakkunnigas förslag ifrågasatt, att tvångsuppfostran för

minderåriga förbrytare skulle få komma till användning utan någon som helst

begränsning med hänsyn till straffets storlek. Det framhålles, att man i förlitande

på domstolarnas goda omdöme icke behövde befara, att tvångsuppfostran

komrne till användning i olämpliga fall. Länsstyrelserna i Gävleborgs,

Norrbottens och Uppsala län hava däremot förordat en begränsning

till straffarbete i ett år. Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att icke heller

fängelsestraff på längre tid än ett år borde få utbytas mot tvångsuppfostran,

under det att länsstyrelsen i Gävleborgs län finner gränsen för fängelse
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

21

straffets vidkommande böra sättas vid två år. I sistberörda fråga bar länsstyrelsen

i Norrbottens län icke gjort något uttalande. I övriga avgivna

utlåtanden har den av de sakkunniga föreslagna begränsningen med hänsyn

till straffets storlek lämnats utan erinran.

Den av de sakkunniga föreslagna begränsningen med hänsyn till storleken

av det straff, som må utbytas mot tvångsuppfostran, synes mig välgrundad.

Göres begränsningen snävare, lämnas icke tillräckligt utrymme för det uppfostrande

momentet. A andra sidan skulle en längre gående reform knappast

äga stöd i rådande folkåskådning och för övrigt vara betänklig ur allmänpreventiv

synpunkt. Där strafftiden är längre än två år, finnes också,

såsom de sakkunniga framhållit, tillfälle att under straffverkställigheten

utöva ett, vad tidslängden beträffar, i regel tillräckligt fostrande inflytande

på den dömde. Med stöd av särskilda bestämmelser i gällande lag angående

verkställighet av straffarbete och fängelsestraff har man också sökt

så ordna straffverkställigheten, att de unga fångarnas behov av fostran

i möjligaste mån må tillgodoses. Huruvida beträffande fängelsestraff gränsen

för tvångsuppfostrans tillämplighet sättes vid två eller vid fyra ar

lärer väl ur praktisk synpunkt vara likgiltigt. Fyraårsgränsen synes emellertid

motiverad med hänsyn till det i 4 kap. 6 § strafflagen stadgade

förhållandet mellan straffarbete och fängelsestraff.

Till belysning av den ifrågasatta reformens praktiska betydelse må med

ledning av de sakkunnigas betänkande här meddelas några statistiska uppgifter.

Icke någon brottsling i åldern under aderton år blev under perioden

1918—1921 dömd till fängelsestraff på längre tid än ett år. Antalet till

straffarbete i mer än sex månader men ej över två år dömda män i nämnda

ålder utgjorde år 1919 53, år 1920 10 och år 1921 allenast 1. Medeltalet

för de tre åren var således omkring 22. Är 1918 var motsvarande antal 91.

Under sistnämnda år var emellertid ungdomsbrottslighetens frekvens nära

sex gånger större än under perioden 1912—1916. Även år 1919 voro förhållandena

i förevarande hänseende abnorma, i det att sagda år antalet nykomna

straffarbetsfångar, vilka icke fyllt tjugu år, var mer än två och en

halv gånger så stort som under perioden 1912—1916. Om man utgår från

att en utsträckning av tvångsuppfostrans användning i enlighet med vad

ovan ifrågasatts skulle med ett antal av omkring 10 öka den årliga kontingenten

till tvångsuppfostran överlämnade ynglingar, torde man därför i

varje fall icke hava räknat med för låg siffra. Med en beräknad anstaltsvistelse

av i medeltal två och ett halvt år — jämväl denna beräkning lärer

vara snarare för hög än för låg — skulle reformen i fråga medföra, att för

manliga minderåriga omkring 25 elevplatser mer än för närvarande komme

att tagas i anspråk. Tillgång härtill finnes enligt vad av förut lämnade

uppgifter framgår vid anstalten å Bona. Vad angår kvinnor i åldern under

aderton år, var antalet av dem, som blivit dömda till straffarbete i mer än

sex månader men ej över två år, under åren 1918—1921 resp. 3, 1, 2 och 2

eller i medeltal 2 om året. För omhändertagande av dessa vid skyddshemmet

å Viebäck möter icke någon svårighet.

Departe
ments
chefen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Strängare straff än straffarbete i två år ådömes endast i sällsynta undantagsfall

för brott, begånget av den, som icke fyllt aderton år. Jämlikt 5

kap. 2 § strafflagen må nämligen för brottsling i nu nämnd ålder straffarbete

på viss tid nedsättas intill hälften av det i brottets straffskala stadgade

minimum, dock ej under två månader. Med ledning av statistiska uppgifter,

som lämnas i de sakkunnigas betänkande, må här nämnas, att under

åren 1918—1920 icke någon kvinna och sammanlagt endast 13 män blivit

för brott, begångna i åldern under aderton år, dömda till strängare frihetsstraff

än straffarbete i två år. Av de sålunda dömda hade 9 (4 femton-, 2

sexton- och 3 sjuttonåringar) gjort sig skyldiga till grova sedlighetsbrott,

1 (femtonåring) förövat mordbrand, 1 (sextonåring) begått våldtäkt, 1 (sjuttonåring)

medelst sprängämne åstadkommit förödelse å byggnad samt 1 (sjuttonårig)

gjort sig saker till ett flertal förfalskningsbrott. Är 1921 dömdes

allenast 1 sextonåring och 2 sjuttonåringar till mer än två års straffarbete.

Samtliga dessa voro män. Om beskaffenheten av deras brott lämnar den

av de sakkunniga uppgjorda statistiken icke någon upplysning. I verkligheten

blir det således allenast ett obetydligt fåtal brottslingar i åldern

under aderton år, vilka på grund av den ifrågasatta begränsningen beträffande

straffets storlek komma att bliva utestängda från förmånen att få

straffet utbytt mot tvångsuppfostran.

En reform av nu angivna begränsade innebörd synes mig böra genomföras

utan rubbning i övrigt av gällande huvudgrunder för tvångsuppfostringsinstitutet.

Mera omfattande lagändringar torde böra anstå, till dess frågan om

ungdomsbrottsligheten i dess helhet kan upptagas till behandling. Jag anser

mig därför icke hava anledning att i detta sammanhang närmare ingå på

spörsmålet angående lämpligheten av en sådan ändring av tvångsuppfostringsinstitutets

juridiska konstruktion, att förordnande om tvångsuppfostran

skulle meddelas utan föregående ådömande av straff. Då emellertid en dylik

ändring förordats i de utlåtanden, som avgivits av skolöverstyrelsen, länsstyrelserna

i Kopparbergs och Västernorrlands län samt styrelsen för statens

uppfostringsanstalt å Bona, anser jag mig dock böra erinra därom, att, såsom

av de sakkunnigas betänkande (sid. 62—67) framgår, den nuvarande

ordningen vid sidan av vissa olägenheter medför särskilda fördelar i olika

hänseenden, samt att ett övergivande av densamma följdriktigt borde föranleda

en motsvarande omläggning av den villkorliga domen, vad angår

minderåriga förbrytare. Jag finner det därför olämpligt att i samband med

den föreslagna partiella reformen frångå nu gällande ordning för meddelande

av förordnande om tvångsuppfostran. Icke heller synes mig i detta sammanhang

böra vidtagas någon ändring beträffande de till den brottsliges

personliga förhållanden sig hänförande förutsättningarna för tvångsuppfostrans

användning eller i gällande föreskrifter angående uppfostringsanstalternas

organisation och verksamhet.

I förevarande hänseende inskränker jag mig därför till att föreslå en ändring

av de i 5 kap. 3 § strafflagen och 8 § i lagen den 27 juni 1902 angående

verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran givna stad
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

23

gandena, i vad de röra straffets storlek. Med hänsyn därtill, att 1 mom.

i nyssnämnda lagrum i strafflagen är avfattat med det fall för ögonen,

att allenast ett enda brott föreligger till bestraffning, bör i nämnda moment

icke angivas någon begränsning beträffande fängelsestraff. Sådant straff kan

nämligen endast i händelse av sammanträffande av brott ådömas på längre

tid än två år. Däremot synes det nödigt att även i fråga om fängelsestraff

en begränsning stadgas i 2 mom. i samma lagrum ävensom i ovannämnda

paragraf i verkställighetslagen. Det kan nämligen tänkas inträffa fall, i

vilka med tillämpning av 4 kap. 10 § strafflagen dömes till fängelsestraff

över fyra år.

I omförmälda skrivelse den 7 juni 1918 hemställde riksdagen bland annat Villkorligt

om utredning av frågan, huruvida och under vilka förutsättningar förordnande

om insättande i allmän uppfostringsanstalt kunde få meddelas allenast uppfostran.

villkorligt.

En tänkbar lösning av detta spörsmål vore väl medgivande av särskild Departevillkorlig

dom å tvångsuppfostran. Man kunde med andra ord låta domstol

förordna, att den dömde skulle insättas i allmän uppfostringsanstalt, men

samtidigt föreskriva, att med verkställigheten av det sålunda meddelade förordnandet

skulle anstå på samma villkor som de i lagen om villkorlig straffdom

stadgade. En sådan ordning skulle emellertid medföra åtskilliga olägenheter.

Ingen torde väl hysa en tanke på att avskaffa den villkorliga

straffdomen för minderåriga brottslingar. Sistnämnda institut skulle således

bestå vid sidan av villkorlig dom å tvångsuppfostran. Frånsett att vid berörda

förhållande tvångsuppfostran lätteligen komme att framstå såsom

ett straff, vore det tydligen förenat med stora svårigheter för domstol att

redan vid den villkorliga domens meddelande avgöra, huruvida den dömde

i en framtid, därest det i domen lämnade anståndet förverkas eller förfaller,

bör undergå straff eller insättas i allmän uppfostringsanstalt. Förutsättning

för varje villkorlig dom bör ju vara, att det föreligger anledning antaga,

att den dömde skall låta sig rätta utan vare sig straff eller tvångsuppfostran.

Valet mellan straff och tvångsuppfostran bör därför träffas först, sedan det

visat sig. att denna förutsättning brustit. Vid denna senare tidpunkt kunna

förhållandena vara helt andra än vid den villkorliga domens meddelande.

Olämpligheten av att domstolen redan i samband med den villkorliga domen

träffar valet mellan straff och tvångsuppfostran framträder för övrigt än

tydligare, om man besinnar, att det kan inträffa, att den dömde vid den

tidpunkt, då det i den villkorliga domen medgivna anståndet förverkas eller

förfaller, överskridit minderårighetsgränsen eller ådragit sig ett mycket

strängt straff, och att i följd därav användning av tvångsuppfostran är

utesluten.

Ovan framhävda olägenheter undgås däremot, om domstolen i vanlig ordning

meddelar villkorlig straffdom och det först, om och när det genom denna

dom lämnade anståndet förverkas eller förfaller, tages under omprövning,

huruvida straffet bör gå i verkställighet eller utbytas mot tvångsuppfostran.

Såsom de sakkunniga framhållit, förefinnes redan enligt gällande rätt till
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

fälle för domstol att meddela förordnande om minderårigs insättande i allmän

uppfostringsanstalt, då ett genom tidigare villkorlig dom lämnat anstånd

med honom ådömt straff förklaras förverkat eller förfaller i samband därmed,

att straff för annat brott adömes honom. Denna möjlighet har också utnyttjats

av ett flertal domstolar. Ifrågavarande fall av anståndets förverkande

eller förfallande äro de, som omförmälas i 11 och 12 §§ i gällande lag

angående villkorlig straffdom. Förverkande av anståndet kan emellertid

ifrågakomma även enligt 13 § i samma lag. Sistnämnda lagrum avser bland

annat det fall, att den villkorligt dömde utan att hava gjort sig skyldig till nytt

brott visat dåligt uppförande under prövotiden, eller att han undandragit

sig övervakningen. Anses härvid en varning icke tillräcklig, kan anståndet

förklaras förverkat. I sistnämnda fall måste straffet gå i verkställighet.

Såsom stadgandena angående tvångsuppfostran för närvarande äro avfattade

äger domstolen nämligen icke befogenhet att härvid förordna om straffets

utbytande mot tvångsuppfostran. Olägenheten härav har påtalats av många

bland dem, som verka såsom övervakare av villkorligt dömda.

För undanröjande av sistberörda olägenhet föreslår jag, att i 5 kap. 3 §

strafflagen infogas ett särskilt stadgande därom, att förordnande om insättande

i allmän uppfostringsanstalt må meddelas jämväl, då ett genom villkorlig

dom lämnat anstånd med straff, utan samband med meddelande av

ny straffdom, förklaras förverkat, innan den dömde fyllt aderton år. Därmed

blir det i riksdagens skrivelse uttalade önskemålet förverkligat, i det

att varje villkorlig dom för den, som ej uppnått nämnda ålder, kan sägas .

innebära ett alternativt förordnande om tvångsuppfostran.

På/öOd en- Då tvångsuppfostran enligt vad av mig sålunda förordas skall kunna

19 § strajf- k°mma till användning även i det fall, att straffarbete i mer än sex månaiagen.

der ådömes, måste särskilt beaktande skänkas åt frågan om den föreslagna

reformens förhållande till gällande bestämmelser angående påföljd enligt

2 kap. 19 § strafflagen.

Gärättde Huvudregeln är enligt nu gällande rätt, att ifrågavarande påföljd skall

r“ '' ådömas, då till straffarbete i minst sex månader dömes för brott, som i lag

är belagt med sådan påföljd. Vad angår brottslingar i åldern mellan femton

och aderton år, har emellertid domstol jämlikt 5 kap. 2 § strafflagen att

efter omständigheterna pröva, huruvida påföljden bör ådömas. Frånsett det

fall, att straffarbete pa livstid ålägges — ett straff, som emellertid på grund

av stadgande i sist omförmälda lagrum i strafflagen är uteslutet från användning

å den, som vid brottets begående icke fyllt aderton år — ådömes

påföljden att gälla, intill dess viss tid, minst ett och högst tio år, förflutit

från det den dömde efter utståndet straff blivit frigiven.

De sakknn- De sakkunniga hava i sitt betänkande till behandling upptagit frågan,

^ huruvida omförmälda påföljd möjligen borde helt uteslutas från tillämpning

å unga brottslingar. Härom yttra de sakkunniga följande:

»Lagstiftningen i förevarande ämne har så sent som år 1918 varit föremål

för en genomgripande revision, varigenom dels vidtagits en begränsning av

de rättigheter och förmåner, från vilkas utövande eller åtnjutande påföljden

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

25

utestänger den dömde, dels ock träffats anordning till förekommande av att

kännedom om påföljdens ådömande vinner onödig spridning. Med hänsyn

härtill och i betraktande av de viktiga intressen, som enligt vad under tidigare

lagstiftningsarbeten i ämnet betonats, äro bundna vid påföljdens bibehållande,

hava de sakkunniga, ansett sig icke böra för unga brottslingars

del föreslå någon ändring i förefintliga bestämmelser på området. Såsom

påföljden numera är ordnad, torde densamma för övrigt icke lända den brottslige

till men utöver vad oundgängligt är och i varje fall icke stå hindrande

i vägen för hans återgång till en lovlig och nyttig verksamhet.»

I likhet med de sakkunniga, vilkas yttrande i denna del icke föranlett

någon erinran i de avgivna utlåtandena, finner jag det icke vara tillrådligt

att helt avskaffa ifrågavarande påföljd för dem, som vid brottets begående ej

fyllt aderton år. Icke heller synas mig tillräckliga skäl föreligga att utesluta

tvångsuppfostrans användning för det fall, att påföljd ådömts. Jämväl

de sakkunniga hava intagit samma ståndpunkt.

Däremot anser jag det mindre väl stämma överens med den princip, som

ligger till grund för tvångsuppfostringsinstitutet, att en person skall vara underkastad

ifrågavarande påföljd även efter det hans tvångsuppfostran i regelrätt

ordning avslutats och således det med uppfostringsförfarandet fullföljda syftet

får antagas hava blivit uppnått. Oegentligheten härav framträder än mera

vid det förhållande, att påföljden, därest, såsom val bleve nödigt för beräkning

av dess varaktighet, åt utskrivning från allmän uppfostringsanstalt

tillerkändes samma betydelse som åt frigivning efter utståndet straff, komme

att, i den mån uppfostringstiden överstege tiden för det ådömda straffet, gälla

längre tid, om den dömde blivit insatt i uppfostringsanstalt, än om han undergått

straffet. Jag föreslår därför, att i 5 kap. 3 § strafflagen införes ett

särskilt stadgande därom, att påföljden skall vara förfallen, då eleven utskrives

från allmän uppfostringsanstalt. Därest uppfostringsförordnandet förfaller

och straffet går i verkställighet, kommer däremot påföljden att enligt den

allmänna regeln gälla, intill dess den i domen utsatta tiden förflutit från det den

dömde efter utståndet straff blivit frigiven. Det föreslagna nya stadgandet

påkallar viss ändring i 8 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister.

Dör att rätt kunna bedöma frågan om tvångsuppfostrans lämplighet i det

särskilda fallet bör domstol äga kännedom om den tilltalades personliga förhållanden.

De sakkunniga anföra härom följande:

»Domstolen måste söka skapa sig en bild av den unge brottslingens individualitet.

Den bör förskaffa sig upplysningar angående hans föräldrar och

närmaste släkt för utrönande av hans ärftliga anlag, angående de förhållanden,

under vilka han växt upp, den uppfostran han åtnjutit, hans uppförande

i skola och på arbetsplats, hans umgänge och levnadsvanor. Behovet av

dylik utredning har i viss män vunnit beaktande i den samtidigt med tvångsuppfostringsinstitutets

införande i vår rätt tillkomna, ännu gällande lagen

den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål

rörande minderårige. Enligt stadgande i nämnda lag sktfll nämligen, då

någon, som ej fyllt aderton år, tilltalas för gärning, som i allmänna strafflagen

är belagd med straff, domstolen i protokollet upptaga, utom vad i

Departe
mentschefen
-

Förunder
sökning.

In skrän kning

i domstolsförhandhngarnas

offentlighet.

De sakkunniga.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

allmänhet för rannsakningens fullständighet erfordras, jämväl upplysning

om de förhållanden, under vilka den tilltalade uppvuxit, samt huruvida han

tillförene gjort sig känd för vanart. För domstolens tillhandagående med

dylika upplysningar har emellertid den ifrågavarande lagen icke sörjt i

vidare mån än genom föreskrift om skyldighet för barnavårdsnämnd att, på

begäran av allmän åklagare, meddela i nämndens protokoll och anteckningslängd

tillgängliga upplysningar i ovannämnda avseenden ävensom att avgiva

yttrande angående de omständigheter i övrigt, som kunna inverka på bedömande

av frågan om lämpligheten av den tilltalades intagande i tvångsuppfostringsanstalt.

Sist anförda stadgande är uppenbarligen av betydelse

för upprätthållande av nödig förbindelse mellan domstol och barnavårdsnämnd.

Någon tillräcklig garanti för vinnande av erforderlig utredning erbjuder

bestämmelsen däremot icke. Härför kräves, att domstolen erhåller biträde

av särskild förundersökare. Sedan ett framgångsrikt arbete för åstadkommande

av förundersökningar rörande tilltalades personliga förhållanden på

enskilt initiativ bedrivits i våra största städer, främst av föreningen »Skyddsvärnet»,

har sådan förundersökning genom 1918 års lag angående villkorlig

straffdom övergått till ett lagligen erkänt och reglerat institut. Förundersökning

är enligt nyssnämnda lag i vissa fall obligatorisk; i andra fall

ankommer det på domstolen eller dess ordförande att pröva, huruvida sådan

undersökning bör äga rum. Vid uppställandet av reglerna härom har emellertid

av förklarliga skäl tagits hänsyn endast till fall, i vilka villkorlig

straffdom kan komma i fråga.»

De sakkunniga anse därför, att man bör bygga vidare på den i lagen

angående villkorlig straffdom lagda grunden genom att i mål mot unga

tilltalade giva utsträckt användning åt särskild förundersökning. Stadganden

härom äro upptagna i ett i de sakkunnigas betänkande ingående förslag till

»lag, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande unga

tilltalade», vilken lag avses skola ersätta nu gällande lag i ämnet.

Nämnda lagförslag innehåller jämväl bestämmelser angående inskränkning

i domstolsförhandlingarnas offentlighet.

Ur de sakkunnigas motivering för sist berörda bestämmelser må här anföras

följande:

»Den utredning, som genom förundersökning åstadkommes, berör ofta åtskilliga

ömtåliga förhållanden, vilkas dragande inför offentligheten kunde

lända till avsevärd skada för den tilltalade eller annan. Gällande lag angående

villkorlig straffdom medgiver därför domstol rätt att, där det ur angivna

synpunkt anses påkallat, föreskriva, att åhörarna skola avträda under hithörande

frågors handläggning inför domstolen. Motsvarande befogenhet bör

naturligen tillerkännas domstol beträffande förundersökning enligt de sakkunnigas

förslag.

Det är emellertid icke blott till värn för privatlivets helgd, som en inskränkning

i domstolsförhandlingarnas offentlighet kan framstå såsom önskvärd i

mål, där unga personer äro tilltalade. Närvaron av åhörare under rannsakningen

och redogörelser för densamma i dagspressen kunna i andra hänseenden

än det ovan nämnda utöva ett menligt inflytande på unga tilltalade.

Arten och graden härav torde växla allt efter den tilltalades olika läggning.

För en vek och känslig natur lärer stundom domstolsförhandlingarnas offentlighet

betydligt öka bördan av den med brottet förbundna skam, av vilken

han redan förut känner sig tyngd. För ett trotsigt äventyrarsinne, sådant

det ej sällan förekommer i de åldrar, förslaget avser, kan åter medvetandet

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 67.

27

om att under rannsakningen vara föremål för allmän uppmärksamhet innebära

en säregen lockelse. I båda fallen måste domstolsförhandlingarnas

offentlighet anses vara till skada. Domstolen bör därför äga befogenhet att

handlägga målet inför lyckta dörrar. Utnyttjandet av denna befogenhet bör

emellertid föregås av en prövning i varje särskilt fall. Domstolsförhandlingars

offentlighet är nämligen uttryck för en princip av så stor betydelse

både för tilltalades rättssäkerhet och för upprätthållande av allmänhetens

förtroende till rättskipningen, att undantag icke böra tillstädjas i andra fall,

än då vägande skäl tala därför. Med stöd av vad sålunda anförts föreslå

de sakkunniga, att domstol i mål, där någon, som icke fyllt tjuguett år är

tilltalad, må kunna föreskriva, att rannsakningen skall hållas inom stängda

dörrar, därest domstolen finner förhandlingarnas offentlighet på grund av

den uppmärksamhet, för vilken den unge blir föremål, vara till uppenbar

olägenhet.»

Jag finner alla skäl tala för att redan i samband med den av mig föreslagna

utvidgningen av tvångsuppfostrans tillämpningsområde genomföra

omförmälda processuella reformer. Härvid anser jag de sakkunnigas förslag

i huvudsak böra läggas till grund. Då emellertid enligt vad jag föreslagit

tvångsuppfostran fortfarande kommer att tillämpas allenast å dem, som vid

brottets begående icke fyllt aderton år, böra jämväl de processuella stadgauden,

om vilka nu är fråga, begränsas till att gälla tilltalade under aderton år.

I de sakkunnigas nyss omförmälda lagförslag upptagna stadganden angående

skyldighet att hos rättens ordförande göra anmälan om häktning liksom

motsvarande bestämmelser i lagen angående villkorlig straffdom synas mig

rätteligen hava sin plats i lagen den 2 juni 1922 om tiden för företagande

av rannsakning med häktad, vilken sistnämnda lag innehåller ett allmänt

stadgande rörande anmälan om häktning för brott, för vilket åtal skall äga

rum inför allmän underrätt. Att i likhet med vad de sakkunniga föreslagit

stadga skyldighet för allmän åklagare att hos rättens ordförande göra anmälan

om åtal mot icke häktad person synes mig obehövligt. Införandet av

särskilda bestämmelser angående förundersökning i brottmål rörande tilltalade

under aderton år påkallar, att de i lagen angående villkorlig straffdom givna

stadgandena om förundersökning begränsas till att gälla tilltalade, vilka fyllt

aderton år. Dessutom bör vidtagas viss ändring i 16 kap. 10 § och 25 kap.

5 § rättegångsbalken.

Vad angår de särskilda kostnader, som komma att åsamkas statsverket

genom den föreslagna utsträckningen av förundersökningens tillämpningsområde,

är det givetvis omöjligt att någorlunda exakt beräkna desamma.

Man torde dock på goda grunder kunna antaga, att antalet förundersökningar

icke kommer att ökas med mera än högst 30 å 40 fall om året. Beräknas

vidare ersättningen för en förundersökning i medeltal belöpa sig till omkring

30 kronor, skulle merkostnaden för statsverket bliva allenast omkring 900 ä

1,200 kronor om året.

I det föregående har jag underlåtit att angiva min ställning till den i

riksdagens förut omförmälda skrivelse den 7 juni 1918 jämväl berörda

Dtp arta

mentschefen.

Straffmyn
digrhets
åldern.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Frågans

behandling

vid 1918 år

riksdag.

frågan om en höjning av den för närvarande stadgade straffmyndighetsåldern.

Denna fråga synes mig nämligen icke böra bedömas lösryckt ur

sitt sammanhang med spörsmålet om behandlingen av unga förbrytare ovan

straffmyndighetsgränsen. Först sedan riktlinjerna för behandlingen av straffmyndiga

unga brottslingar uppdragits, finnes full möjlighet att på sakliga

grunder avgöra, huruvida tillräckliga skäl föreligga för en höjning av straffmyndighetsåldern.

I den motion (AK nr 210), som föranledde riksdagens nyssnämnda skrivelse,

.erinrade motionären, herr Bengtsson i Norup, om de vanliga frihetsstraffens

skadliga verkningar å det unga sinnet. Med anledning härav ansåg motionären

det böra ifrågasättas, huruvida icke femtonåringen, kanske också sextonåringen,

helt borde undandragas möjligheten av straffarbete och fängelsestraff.

Enklast och mest tilltalande syntes i fråga om de yngsta brottslingsgrupperna

vara att i varje fall ersätta straffet med behandling i skyddshem eller med

tvångsuppfostran. Skulle emellertid sådant finnas olämpligt, kunde den väg

följas, som anvisades av vissa utländska strafflagsförslag, nämligen att låta

straff komma till användning allenast i det fall, att gärningsmannen prövades

hava ägt nödig mogenhet att bedöma sin handlings rättsliga och sociala

betydelse.

I utlåtande (nr 64) i anledning av berörda motion anförde lagutskottet vid

1918 års riksdag i huvudsak följande. Visserligen hade det enligt utskottets

förmenande varit i hög grad önskvärt, att frågan om lagstiftningen rörande

minderåriga förbrytare kunnat i hela sin vidd under den närmaste

framtiden upptagas till behandling. Men då detta svårligen syntes kunna

ske, aterstode intet annat än att med bibehållande av huvudgrunderna för

gällande lagstiftning försöka ytterligare utsträcka tillämpningen av de i 5

kap. 3 § strafflagen givna bestämmelserna. Beträffande sättet för denna utvidgning

kunde man givetvis tänka sig olika utvägar. Den av motionären

föreslagna eller en höjning av straffbarhetsåldern från femton till åtminstone

sexton år hade så till vida företräde, som den toge direkt sikte på den minderåriges

ålder. Det läge nämligen i sakens natur, å ena sidan, att uppfostringsförfaran

det vore nyttigare och mer verksamt, samt, å andra sidan, att

straffet vore skadligare och mera fördärvbringande, ju yngre förbrytaren vore.

Att i en allmän regel angiva en viss ålder, då den minderårige skulle anses

hava uppnått sådan mognad i omdöme och självständighet i vilja, att en av

honom begången brottslig handling borde åtföljas av straff, vore uppenbarligen

förenat med de allra största svårigheter. Valet måste bliva mer eller

mindre godtyckligt. Ej heller kunde den en gång satta åldersgränsen, såsom

historien bestyrkte, förbliva densamma. Ju mer utvecklat samhället

vore, desto större krav måste ställas på individen för att han skulle anses

hava uppnått mogenhet. Vad beträffade valet av just femtonårsåldern i vårt

land för inträde av kriminell ansvarighet, ville utskottet till en början erinra

därom, att det vore över femtio år sedan sagda åldersgräns införts i vår lagstiftning.

De skäl, som i samband med tillkomsten av 1902 års lagstiftning

rörande minderåriga förbrytare samt vanartade och i sedligt avseende för
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

*

• Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 29

summade barn anförts för bibehållandet av straffbarhetsåldern vid femton

år, syntes utskottet icke längre äga samma giltighet som då. I detta sammanhang

förtjänade nämligen anmärkas, dels att tiden för skolgången utökats

icke allenast vad anginge folkskola och obligatorisk fortsättningsskola

utan jämväl i fråga om deltagande i undervisningen i yrkesskolor, dels ock

att minderårighetsgränsen i fattigvårdshänseende höjts från femton till sexton

år. Ur synpunkten att uppnåendet av viss utveckling borde utgöra förutsättning

för straffbarhet torde enligt utskottets förmenande intet vara att

invända däremot, att åldersgränsen för straffbarhet framflyttades till sexton

år. Men gränsen för straffbarhetsåldern bestämdes icke enbart av den minderåriges

mogenhet och fasthet i viljan. Den ännu i folkmedvetandet härskande

vedergällningstanken krävde understundom straff, så snart förbrytaren

uppnått viss ålder, liksom allmänpreventiva hänsyn kunde för visst fall

påkalla samhällets reaktion i form av straff. Men ej heller ur dessa synpunkter

ansåge utskottet allt för stora betänkligheter möta mot att höja

åldersgränsen till sexton år, åtminstone icke om man undantoge de grövsta

brotten. Yad slutligen beträffade det uppfostringsmedel, som borde komma

till användning, då det gällde minderåriga förbrytare, som fyllt femton men

ej sexton år, och sättet för denna uppfostrans anordnande, hade det synts

motionären enklast och mest tilltalande, att dessa femtonåringar antingen

omhändertoges av barnavårdsnämnd och intoges å skyddshem enligt lagen

om uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn eller ock

underkastades tvångsuppfostran. Fångvårdsstyrelsen hade i ett till utskottet

avgivet yttrande för sin del förordat tvångsuppfostringsförfarandet under

framhållande särskilt, dels att tvångsuppfostringsanstalten torde bättre än

skyddshemmet lämpa sig för den, som fyllt femton år, dels ock att minderårig

i nu nämnd ålder borde få sin gärning bedömd av domstol. Utan

att vilja bestämt uttala sig för det ena eller andra alternativet ville utskottet

framhålla angelägenheten av att, då en ifrågasatt utvidgning av uppfostringsinstitutet

såsom blott en provisorisk åtgärd icke vore avsedd att verka

ändring i huvudgrunderna för gällande lagstiftning på området, blivande

ändringar mätte kunna i möjligaste mån genomföras utan allt för störa rubbningar

i nuvarande domstolsförfarande.

De sakkunniga hava efter lämnad redogörelse för nämnda motion och lagutskottets

utlåtande yttrat följande:

»Utöver de skäl, vilka lagutskottet sålunda funnit tala för straffmyndighetsålderns

höjande till sexton år, kunde man såsom motiv för en dylik höjning

åberopa, att genom lagar den 11 juni 1920 den ålder, intill vilken ovillkorlig

underhållsplikt ålagts föräldrar i förhållande till barn såväl inom som

utom äktenskap, bestämts till sexton år. Dessutom har från olika håll,

bland annat i vissa av de utlåtanden, som i anledning av riksdagens förenämnda

skrivelse avgivits av länsstyrelser och barnavårdsnämnder, anförts,

dels att femtonåringars ställande inför domstol medförde olägenheter, vilka

skulle undvikas, om dessa unga i stället hänvisades till barnavårdsnämnd,

dels ock att det ur uppfostringssynpunkt vore lämpligare att femtonåringar

intoges i de för barn avsedda skyddshemmen än i de för mera vuxen ung
-

I)e sakkunniga.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

dom anordnade allmänna uppfostringsanstalterna, samt att reformer i berörda

hänseenden icke torde kunna genomföras utan att straffmyndighetsåldern

samtidigt framflyttades.

Vad sålunda framhållits giver onekligen ett beaktansvärt stöd för en höjning

av straffmyndighetsåldern, under förutsättning att rättsreglerna i övrigt

beträffande minderåriga förbrytare korame att lämnas oförändrade.

När man gör gällande, att femtonåringen i regel ännu står kvar på barnets

ståndpunkt, ligger däri obestridligen en viss sanning. Femtonåringen

befinner sig nämligen mitt uppe i den såväl kroppsligt som andligt djupt ingripande

pubertetsutvecklingen. Det får dock icke förbises, att denna utveckling,

som i vårt land i allmänhet tager sin början vid tretton eller fjorton

år, ingalunda är avslutad vid fyllda sexton år, åtminstone hos gossar,

utan i regel pågår fram emot sjuttonde eller adertonde levnadsårets slut. Ville

man låta pubertetens avslutning vara normerande vid bestämmandet av

straff myndighetsåldern, kunde man således icke stanna vid sextonårsåldern

utan måste vara beredd att låta straffmyndighet inträda först vid fyllda

sjutton eller aderton år. En så betydande höjning av straff myndighetsåldern

torde dock av skäl, som lagutskottet anfört, icke böra komma i fråga.

Väl måste erkännas, att lagstiftaren vid bestämmande av nämnda ålder

bör taga hänsyn till skolpliktens omfattning, så att barn i den regelmässiga

skolåldern icke göras straffrättsligt ansvariga. Innan de unga åtnjutit det

minimum av uppfostran och utbildning, samhället anser erforderligt, för att

de nödtorftigt rustade skola kunna på egen hand träda ut i livet, kunna de

nämligen icke förutsättas äga den mognad i förstånds- och karaktärsutveckling,

som rättvisligen bör vara ett villkor för straffbarhet. Den egentliga

skolgången är nu emellertid för det stora flertalet barn i vårt land avslutad

vid fyllda fjorton eller femton år. Härutinnan har icke skett någon ändring

gpnom undervisningsväsendets utbyggnad i fortsättnings- och yrkesskolor.

Ty undervisningen i dessa skolor skall vara så anordnad, att den ej

lägger hinder i vägen för att de däri deltagande sysselsättas i förvärvsarbete.

Vidare må framhållas, att konfirmationen, som anses bilda en viss avslutning

av den unges uppfostran, i det stora flertalet fall torde hava ägt

rum före fyllda femton år.

Genom ovan omförmälda utsträckning av såväl föräldrars som samhällets

försörjningsplikt mot barn har man väl sökt förhindra, att dessa allt för

tidigt tvingas att på egen hand försörja sig, och tillika velat bereda dem

möjlighet att erhålla lämplig utbildning, innan självförsörjningen vidtager.

Rättsligt hinder finnes emellertid icke för femtonåringars sysselsättande i

de flesta slag av förvärvsarbete. I själva verket torde ock ännu alltjämt

det övervägande flertalet unga redan vid nämnda ålder hava dylik sysselsättning

och i större eller mindre omfattning bidraga till sitt uppehälle. Då

femtonåringarna sålunda i allmänhet trätt ut i livet såsom i ekonomiskt

avseende i viss mån självständiga individer, kan med fog göras gällande, att

de också äga sådan mognad, att de böra vara straffrättsligt ansvariga för

sina handlingar.

I det av professor Thyrén framlagda förberedande utkastet till stafflagens

allmänna del har också femton år bibehållits såsom kriminell åldersgräns.

Till sist må framhållas, att åldersgränsen för absolut straffomyndighet

icke någonstädes i Europa, med undantag för Belgien,1 vare sig i gällande

rätt eller i de på senare tid framlagda lagförslagen satts högre än vid femton

år. I allmänhet stannar man vid fjorton är eller ännu lägre ålder.

1 Det må emellertid erinras, att enligt 191sJ års belgiska lagstiftning till barnens skydd barn,

som före fyllda sexton år begått med strängt straff belagd gärning, kan underkastas långvarig

internering, i vissa fall intill tjuga år utöver uppnådd civil myudighetsålder.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 67.

31

De erinringar, som sålunda kunna göras mot ett framflyttande av straffbarhetsäldern

utöver nuvarande gräns, skulle måhända icke i och för sig få

vara avgörande, om det gällde att genom gränsens framflyttande undandraga

från frihetsstraff sådana femtonåringar, för vilka en behandling under straffets

form och namn kunde anses vara till skada.

Men hela den förevarande frågan förlorar väsentligt i vikt, i samma mån

som behandlingen av unga lagöverträdare, vilka nått över straffmyndighetsgränsen,

ordnas så, att uppfostringsåtgärder i vidsträckt omfattning träda i

stället för straff. Om i flertalet fäll behandlingen av den unge kan bliva

praktiskt taget densamma, vare sig han är straffmyndig eller icke, kommer

den åldersgräns, som för straffmyndighet fastställes, att få sin huvudsakliga

betydelse i processuellt hänseende. Det ankommer nämligen enligt vår nu

gällande rätt på domstol att bestämma påföljden för brott av straffmyndig

person, under det att barnavårdsnämnd har att inskrida i anledning av straffbelagd

handling, begången av någon, som icke uppnått straffmyndighetsåldern.

Med tillämpning av gällande rätts princip för kompetensfördelningen mellan

domstol och barnavårdsnämnd skulle sålunda en höjning av straffmyndighetsåldern

föranleda, att ytterligare en eller annan åldersgrupp av unga

lagöverträdare finge sina gärningar bedömda av barnavårdsnämnd i stället

för av domstol. Detta kunde väl anses innebära en fördel därutinnan, att

handläggningen inför barnavårdsnämnd försiggår under friare och mindre

uppseendeväckande förmer än inför domstol. Dessutom torde man lättare

hos barnavårdsnämnd än hos domstol kunna påräkna närmare kännedom om

den felandes person. Det kan emellertid starkt ifrågasättas, om barnavårdsnämnderna,

särskilt på landsbygden, kunna anses vara vuxna uppgiften att

omhändertaga även den, som begått brottslig gärning i åldern mellan femton

år och den högre ålder, vid vilken staffmyndighet skulle inträda.

Domstolsförfarandet erbjuder däremot garantier såväl för fullständig och

opartisk utredning angånae brottet som för att effektiva åtgärder mot den

felande minderårige bliva vidtagna. Genom utsträckt användning av förundersökning

kan domstolen sättas i tillfälle att erhålla nödig kännedom om den

tilltalades personliga förhållanden. Den väsentligaste av de olägenheter, som

äro förenade med sakens behandling inför domstol, torde därför ligga i förhandlingarnas

offentlighet. Denna olägenhet kan emellertid förebyggas genom

att åt domstol inrymma befogenhet att, där det anses påkallat, utesluta

offentligheten i mål mot unga tilltalade.

Beträffande spörsmålet om straffmyndighetsåldern torde det ock vara tvivel

underkastat, huruvida det allmänna rättsmedvetandet hos vårt folk skulle

känna sig tillfreds med att även de grövsta brott av minderårig, som fyllt

femton men ej sexton år — för att nu ej räkna med ytterligare höjning av

straffmyndighetsåldern — icke skulle föranleda annat än uppfostringsåtgärd.

Denna invändning kunde visserligen förekommas genom att stadga ett sådant

undantag från den allmänna straffmyndighetsregeln, att straff skulle för

grövre brott ådömas den, som fyllt femton men ej sexton år, för så vitt

färningsmannen prövades hava ägt tillräcklig mognad för att anses staffhar.

»etta skulle nära överensstämma med vad som före 1902 års lagändring

gällde beträffande grövre brott av den, som fyllt fjorton men ej femton år.

Emellertid bör ej förbises, att avgörandet huruvida den tilltalade i det

särskilda fallet nått för staffbarhet erforderlig mognad ofta erbjuder stora

praktiska svårigheter. Erfarenheten från utlandet har också visat, att domstolarna

i stor utsträckning härvid låta sig bestämmas av hänsyn till den

åtgärd — straff eller uppfostran — som de finna lämpligast, i stället för att

uteslutande beakta den tilltalades utvecklingsgrad.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Utlåtanden.

Departe
ments
chefen.

På grund av vad sålunda anförts hava de sakkunniga ansett någon höjning

av straffmyndighetsåldern icke för närvarande böra vidtagas. Då enligt de

sakkunnigas mening ett väsentligt hinder härför ligger i den svaga kompetensen

hos barnavårdsnämnderna i många kommuner, kan frågan förtjäna att

tagas i förnyat övervägande, därest nämndernas kompetens framdeles kommer

att på ett eller annat sätt stärkas. Skulle därvid en höjning av stratfmyndighetsåldern

vidtagas, måste tillses, att tiden för den anstaltsbehandling,

som kan beredas åt lagöverträdare över femton år, må kunna vid behov utsträckas

avsevärt utöver den ålder, vid vilken uppfostran i skyddshem för

närvarande måste vara avslutad.»

I de över de sakkunnigas förslag avgivna utlåtandena har den ståndpunkt,

de sakkunniga sålunda intagit till frågan om straff myndighetsåldern,

i allmänhet lämnats utan erinran. En höjning av straffmyndighet,såldern

till sexton år förordas emellertid av skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i

Jönköpings, Skaraborgs och Västern o rrl an ds län, magistraten i Sala, landsfogden

i Jönköpings län, barnavårdsnämnden i Stockholm och styrelsen för

Stockholms stads skyddshem för gossar vid Skrubba. Till stöd härför har

särskilt framhållits, att det vore önskvärt, att lagöverträdare i åldern mellan

femton och sexton år, såsom alltjämt stående på barnets utvecklingsståndpunkt,

finge sina gärningar bedömda av barnavårdsnämnd i stället för av

domstol, överståthållarämbetet, som tidigare, då mera vittgående reformer

beträffande behandlingen av unga förbrytare ännu icke voro ifrågasatta, icke

ställt sig avvisande till en höjning av straffmyndighetsåldern, har i utlåtande

över de sakkunnigas förslag förklarat sig anse, att de sakkunniga gjort ett

gott val, då de bestämt sig för att utan höjning av den kriminella myndighetsåldern

bygga vidare på gällande lagstiftning om tvångsuppfostran.

Erägan när en person bör anses straffmyndig torde kunna betraktas dels

såsom ett rent tillräknelighetsspörsmål, dels såsom en fråga, huruvida det i

betraktande av hans utvecklingsgrad kan anses lämpligt att underkasta

honom straff. Anlägger man förstnämnda synpunkt, gäller det att avgöra,

om den unge lagöverträdaren nått den mognad i omdömesförmåga och karaktär,

att skuld över huvud kan tillvitas honom i förhållande till hans rättsstridiga

handling. Ett dylikt avgörande kan emellertid svårligen träffas genom att

lagstiftningen fastställer en viss ålder, före vars uppnående straffbarhet alltid

skall vara utesluten, och efter vars överskridande straffrihet på grund

av den felandes ungdom aldrig kan ifrågakomma. Man torde i stället nödgas

överlämna prövningen åt domaren i varje särskilt fall, låt vara att lagen

av praktiska skäl kan inskränka denna prövning till att gälla allenast vissa

åldersgrupper, så att före viss ålder otillräknelighet och efter viss annan,

högre ålder tillräknelighet presumeras vara för handen. En sådan metod

för straffmyndighetsspörsmålets lösning tillämpas också i ett flertal främmande

länder. Det säger sig emellertid självt, att den prövning, som sålunda

lägges i domarens hand, måste bliva synnerligen vansklig. I de länder, i

vilka en dylik ordning gäller, har det också, såsom de sakkunniga erinrat,

visat sig, att domaren vid ifrågavarande prövning låter sig ledas huvudsakligen

av hänsyn till de praktiska följderna av straffmyndighetsfrågans avgö
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts -proposition nr 67.

33

rande i den ena eller andra riktningen. Det rena tillräknelighetsspörsmålet

skjutes med andra ord i bakgrunden, och det avgörande för domaren blir,

huruvida han anser straffet såsom en lämplig reaktion mot den tilltalade

eller finner andra åtgärder, som lagstiftningen ställer till förfogande, vara

att föredraga.

Sist anförda synpunkt är också den, som varit ledande för såväl motionären

som lagutskottet vid 1918 års riksdag. I betraktande av de vanliga

frihetsstraffens, i synnerhet de korta frihetsstraffens, allmänt erkända olämplighet

för unga brottslingar i ett stort antal fall vill man vid behandlingen

av dessa brottslingar låta rent uppfostrande åtgärder i ökad omfattning träda

i stället för straff. En framflyttning av straffmyndighetsåldern har med

rätta betraktats såsom allenast en av de vägar, på vilka detta syfte kan

nås. Fråga är emellertid om denna väg är den lämpligaste. Det väsentliga

av vad man med en höjning av straffmyndighetsåldern velat vinna nås nämligen

genom den av mig föreslagna reformen av stadgandena om behandlingen

av brottslingar i åldern under aderton år. Visserligen blir härigenom straff

icke utan vidare uteslutet från användning å brottslingar, som fyllt femton men

ej sexton år, utan skola de grövsta brotten alltid föranleda straff, och kommer

i övrigt frågan, huruvida den brottslige skall undergå straff eller icke,

att avgöras efter en prövning av omständigheterna i det särskilda fallet.

Häri synes mig emellertid ligga en fördel.

Å ena sidan bör nämligen ej förbises, att den allmänna rättsuppfattningen

hos vårt folk svårligen skulle känna sig till freds med att även

de grövsta brott av en femtonåring aldrig skulle kunna föranleda annan

påföljd än en uppfostringsåtgärd. Väl kan man häremot vilja invända, att

rättsuppfattningen hos vårt folk icke reagerat mot den fullständiga strafflöshetens

utsträckning intill fyllda femton år, samt att mellan fjorton- och

femtonåringen förefinnes endast en oväsentlig skillnad i utvecklingsgrad. Ett

år mer eller mindre betyder emellertid ganska mycket just på ifrågavarande

åldersstadium. Av stor betydelse för det allmänna rättsmedvetandets reaktion

inför fullständigt uteslutande av straffbarheten intill viss ålder

torde nämligen vara, huruvida de unga vid ifrågavarande ålder i allmänhet

»kommit ut i livet» och börjat bidraga till eller kanske rent av ensamma

sörja för sitt uppehälle. Visserligen har samhället genom den nyare lagstiftningen

på flera områden givit uttryck åt en strävan att förhindra, att

de unga redan vid femton års ålder, då de ännu icke alltid fått önskvärd

utbildning, tvingas att själva förtjäna sitt bröd. Men det finnes icke något

rättsligt hinder för femtonåringars sysselsättande i de flesta slag av förvärvsarbete.

Och de ekonomiska förhållandena göra det nödvändigt för de flesta

av dem att själva i större eller mindre utsträckning bidraga till sitt uppehälle.

Det lärer även alltjämt vara en faktisk regel i vårt land, åtminstone

på landsbygden, att de unga redan i femtonårsåldern vunnit sysselsättning

i förvärvsarbete.

A andra sidan bör ej heller förglömmas, att omhändertagande för uppfostran

icke är något universalmedel, vars användning vore påkallat gent

Bihang till riksdagens protokoll 1984. 1 sand. 48 häft. (Nr 67.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj-is proposition nr 67.

emot varje ung brottsling. Åtskilliga fall förekomma, i vilka varken brottet

i och för sig eller omständigheterna i övrigt utvisa behov av uppfostrande

behandling. Brottet kan hava förövats under inflytande av en ovanligt stark

frestelse eller tillkommit av vållande, som icke har något djupare rotfäste

i den felandes karaktär, eller härflyta av bevekelsegrunder, vilka icke kunna

anses klandervärda. De mångtaliga polisförseelserna, vilka i vår rätt ej

äro bestämt avgränsade från egentliga brott, böra också uppmärksammas i

detta sammanhang. Då femtonåringarna, såsom ovan erinrats, i regel »kommit

ut i livet», äro nyss omförmälda fall av brottslighet hos dem icke sällsynta.

En höjning av straffmyndighetsåldern till sexton år skulle medföra,

att såväl bötes- som frihetsstraff och följaktligen också villkorlig straffdom

helt uteslötes från tillämpning å dessa unga brottslingar. Att, oaktat behov

av uppfostran icke funnits föreligga, insätta den unge lagöverträdaren i en

uppfostringsanstalt av ett eller annat slag, eventuellt på en på förhand bestämd,

kortare tid, synes föga principenligt. Av allmänpreventiva skäl kan

samhället ej heller låta honom gå alldeles onäpst, så framt icke hans förseelse

är av rent bagatellartad beskaffenhet. Vilka åtgärder skola då i dylika

fall vidtagas? Man lärer svårligen kunna tänka på att tillgripa andra

medel än dem, som enligt gällande lag angående uppfostran åt vanartade

och i sedligt avseende försummade barn stå till buds för liknande fall, nämligen

varning, eventuellt i förening med kroppsaga, samt övervakning. Att

enbart varning i många fall måste anses otillräcklig, torde ligga i öppen

dag. Man tänke till exempel på det fall, att en femtonåring gjort sig skyldig

till vållande till annans död. Och lämpligheten av kroppsaga för lagöverträdare

i åldern mellan femton och sexton år torde kunna ifrågasättas.

Vad slutligen övervakningen angår, lärer densamma i brist på lämpliga

tvångsmedel icke kunna, såsom vid villkorlig straffdom, effektivt upprätthållas

efter det att den övervakade överskridit straffmyndighetsåldern.

Såsom av det nu anförda framgår, skulle en höjning av straffmyndighetsåldern

till sexton år medföra, att mot lagöverträdare i åldern mellan

femton och sexton år komme att användas samma åtgärder som de, vilka anvisas

av lagstiftningen rörande vanartade och i sedligt avseende försummade

barn, låt vara att det måhända kunde finnas lämpligt att beträffande femtonåringarna

låta tvångsuppfostran träda i stället för insättande i skyddshem.

Vid angivna förhållande skulle icke föreligga skäl till något avsteg från den

gällande rättens princip, att de, som icke uppnått straifmyndighetsåldern,

skola få sina gärningar bedömda av barnavårdsnämnd och icke av domstol.

I de femtonåriga lagöverträdarnas hänvisande till barnavårdsnämnd i stället

för till domstol har också mången velat se en av de väsentligaste fördelarna

av en höjning av straffmyndighetsåldern. Onekligen har barnavårdsnämnd,

då det gäller omhändertagande av barn, vissa betydande företräden framför

domstol. Handläggningen inför barnavårdsnämnd försiggår i friare och mindre

uppseendeväckande former, och barnavårdsnämnden har lättare att vinna

närmare kännedom om den felandes personliga förhållanden samt att komma

i mera personlig kontakt med honom. Jag är också övertygad om att barna
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj;ts ■proposition nr 67,

35

vårdsnämnderna i våra större städer och åtskilliga landskommuner skulle

komma att väl fylla sin uppgift även beträffande femtonåriga lagöverträdare,

därest sådana skulle ställas inför dem. Men innan erfarenhet vunnits om verkningarna

av de reformer i organisationen av samhällets barnavård, varom förslag

snart torde komma att framläggas, lärer det icke vara tillrådligt att i vidare

mån än enligt berörda förslag torde komma att ske, utvidga barnavårdsnämndernas

verksamhetsområde. Jag kan därför icke för närvarande tillstyrka,

att domstols ingripande mot brottslingar i femtonårsåldern uteslutes.

De olägenheter, som äro förbundna med de yngsta brottslingarnes ställande

inför domstol, komma för övrigt att i väsentlig mån minskas vid genomförande

av de av mig föreslagna stadgandena om särskild förundersökning

och inskränkning i domstolsförhandlingarnas offentlighet.

På grund av vad nu anförts har jag icke funnit skäl att föreslå någon

ändring i gällande rätts bestämmelser angående straffmyndighetsåldern.

I enlighet med de av mig nu angivna grunderna har jag låtit inom justitiedepartementet

upprätta förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen;

2) lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 21 juni 1902 (nr 72 s. 3) an
gående

verkställighet av domstols förordnande om tvång suppfostran;

3) lag innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa

minderåriga;

4) lag om ändrad lydelse av 25 § i lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående

villkorlig straffdom;

5) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 2 juni 1922 (nr 214) om

tiden för företagande av rannsakning med häktad;

6) lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)

om straffregister; samt

7) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångs
balken.

»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag, av den lydelse bilagor

vid detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen

måtte, för det i § 87 regeringsformen angivna ändamål inhämtas

genom utdrag av protokollet

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

N. Cervin.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 3 § strafflagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

5 KAP.

3 §■

Är brott begånget av någon, som fyllt femton, men ej aderton år,

och dömes han härför till böter eller fängelse eller till straffarbete i

högst två år; må domstolen, där den brottsliges sinnesbeskaffenhet och omgivning

samt graden av hans förståndsutveckling prövas sådant föranleda,

förordna, att han skall, i stället för att undergå det ådömda straffet, insättas

i allmän uppfostringsanstalt. Har domstol, enligt vad därom särskilt stadgas,

genom villkorlig dom beviljat anstånd med ådömt straff, och har därefter,

innan den dömde fyllt aderton år, anståndet förklarats förverkat, gälle,

ändå att ny straffdom ej meddelats, vad nyss är sagt.

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och annat

tidigare meddelat beslut, varigenom samma person blivit dömd till straff,

skall detta straff anses inbegripet i förordnandet, därest straffet utgöres

allenast av böter. Lag samma vare, så framt genom beslutet ålagts fängelse

eller straffarbete samt de förskyllda straffen tillsammans ej uppgå till

mera än fängelse i fyra år eller straffarbete i två år.

Inträffar sådant fall, att meddelat förordnande, enligt vad särskilt stadgas,

är förfallet, gälle om det ådömda straffets förening eller sammanläggning

med annat straff och om dess verkställande vad eljest är föreskrivet.

Vid utskrivning från allmän uppfostringsanstalt vare sådan jämte straffet

ådömd påföljd, som i 2 kap. 19 § sägs, förfallen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mäj:ts proposition nr 67.

O »T

o7

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 27 juni 1902 (nr 72 s. 3) angående

verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran.

Härigenom förordnas, att 8 § i lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet

av domstols förordnande om tvångsuppfostran skall erhålla följande

ändrade lydelse:

8 §•

Varder någon, sedan domstol förordnat om hans insättande i allmän uppfostringsanstalt,

men innan han från anstalten utskrivits, övertygad att hava

begått annat brott, vare förordnandet förfallet.

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och annat

beslut, varigenom samma person blivit dömd till straff, vare förordnandet

ock förfallet, så framt genom beslutet ålagts fängelse eller straffarbete samt

de förskyllda straffen tillsammans uppgå till mera än fängelse i fyra år eller

straffarbete i två år.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Rungl. Maj ds proposition nr 67.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa

minderåriga.

Med upphävande av lagen den 27 juni 1902 (nr 72 s. 7), innefattande vissa

bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderårige, förordnas som

följer:

1 §•

Har, enligt vad särskilt stadgas, till domstols ordförande inkommit anmälan

därom, att någon, som ej fyllt aderton år, blivit häktad för brott,

som i allmänna strafflagen är belagt med straff, och ingår i straffsatsen

straffarbete i två år eller kortare tid eller fängelse, skall ordföranden skyndsamt

för vinnande av utredning rörande den häktades personliga förhållanden

samt angående de åtgärder, som med hänsyn därtill må anses lämpligast

för hans rättande, förordna om särskild förundersökning, där ej anledning

är antaga, att sådan utredning kommer att därförutan vara för domstolen

tillgänglig.

Prövas eljest, då talan om ansvar väckts mot någon, som ej fyllt aderton

år, särskild förundersökning erforderlig för vinnande av utredning, som i

första stycket sägs, må sådan förundersökning kunna beslutas, före målets

handläggning vid domstol av dess ordförande, och därefter av domstolen.

2 §•

Vid beslut om särskild förundersökning skall lämplig och villig person

(förundersökare) förordnas att utföra densamma.

I fråga om förundersökares åligganden samt om ersättning åt honom skall

vad i lagen angående villkorlig straffdom stadgas om förundersökare äga

motsvarande tillämpning.

3 §•

Barnavårdsnämnd skall, på begäran av förundersökare eller allmän åklagare,

meddela för nämnden tillgängliga upplysningar rörande de förhållanden,

under vilka tilltalad, som ej fyllt aderton år, uppvuxit, samt huruvida han

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

39

tillförene gjort sig känd för vanart, ävensom avgiva yttrande angående sådana

för nämnden kända omständigheter i övrigt, som kunna antagas vara av

betydelse vid bestämmandet av de lämpligaste åtgärderna för hans rättande.

4 §.

Finner domstol i mål, där någon, som ej fyllt aderton år, är tilltalad

för brott, att förhandlingarnas offentlighet till följd av den uppmärksamhet,

för vilken den tilltalade kan antagas bliva föremål, är till uppenbar olägenhet,

må domstolen kunna förordna, att målet skall handläggas inom stängda

dörrar.

Meddelas ej sådant förordnande, och finner domstolen det vara till avsevärd

skada för den tilltalade eller annan, att kännedom om personliga förhållanden,

som inför domstolen framkomma genom förundersökningen och

därmed sammanhängande utredning, i följd av rättegångens offentlighet

vinner spridning, må domstolen kunna bestämma, att under handläggning

av sådan fråga åhörarna skola avträda.

5 §.

Ej må domstol meddela förordnande om någons insättande i allmän uppfostringsanstalt,

med mindre den, som har vårdnaden om honom, där så

kunnat ske, blivit hörd i målet.

6 §•

Sedan vid underrätt rannsakning i mål mot den, som ej fyllt aderton år,

blivit förd till slut, skall dom avsägas samma dag eller senast nästa dag,

där ej i målets vidlyftighet eller eljest hinder därför möter.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 25 § i lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående

villkorlig straffdom.

Härigenom förordnas, att 25 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkor

lig straffdom skall erhålla följande ändrade lydelse:

25 §.

Har, enligt vad särskilt stadgas, till domstols ordförande inkommit anmälan

därom, att någon, som fyllt aderton år, blivit häktad för brott, och

ingår i den straffsats, som finnes för sådant brott bestämd, straffarbete i

sex månader eller kortare tid eller fängelse i ett år eller kortare tid, skall,

därest den häktade erkänt gärningen, och fall ej föreligger, som omförmäles

i 2 §, ordföranden skyndsamt för vinnande av utredning, huruvida erforderliga

förutsättningar för villkorlig dom finnas, förordna om särskild

förundersökning, där ej anledning är antaga, att sådan utredning kommer

att därförutan vara för domstolen tillgänglig.

Prövas eljest, då talan om ansvar väckts mot någon, som fyllt aderton

år, särskild förundersökning erforderlig för vinnande av utredning, som i

första stycket sägs, må sådan förundersökning kunna beslutas, före målets

handläggning vid domstol av dess ordförande, och därefter av domstolen.

Vid beslut om särskild förundersökning skall lämplig och villig person

(förundersökare) förordnas att utföra densamma.

Angående förundersökning rörande tilltalad, som ej fyllt aderton år, är

särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

41

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 1 § i lagen den 2 juni 1922 (nr 214) om tiden

för företagande av rannsakning med häktad.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 2 juni 1922 om tiden för företagande

av rannsakning med häktad skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Har någon blivit här i riket häktad för brott, för vilket åtal skall äga

rum inför svensk domstol, skall den, som beslutat om häktningen, därom

ofördröjligen göra anmälan hos ordföranden i den domstol, som har att företaga

rannsakningen med den häktade.

Anmälan, som i första stycket sägs, skall innefatta uppgift om den häktades

ålder och om beskaffenheten av det brott, för vilket han blivit häktad,

ävensom, därest han fyllt aderton år, innehålla upplysning, huruvida han

erkänt gärningen, och, i sådant fall, huruvida han tillförene blivit dömd

till fängelse eller straffarbete.

Kan ej ofördröjligen vinnas tillförlitlig upplysning om den häktades ålder

eller huruvida han tillförene blivit dömd till straff, som nyss nämnts, skall

i anmälan upptagas vad han härutinnan om sig själv uppgivit.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 & 1) om

straffregister.

Härigenom förordnas, att 8 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister

skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

8 §•

1 mom. Fullständigt utdrag — — — givit tillstånd.

2 mom. Utdrag av registret, innehållande allenast upplysning,

huruvida viss person blivit dömd till förlust av medborgerligt förtroende

eller påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen eller ställts under framtiden för

brott, som kan medföra sistnämnda påföljd,

ävensom, där så skett,

a) när och av vilken domstol utslaget meddelats samt för vilken tid sådan

påföljd ådömts,

b) när den dömde efter utståndet straff blivit frigiven, eller, därest han

från straffanstalt lösgivits enligt lagen angående villkorlig frigivning, dels

när detta skett och när prövotiden utgår eller gått till ända, dels huruvida

den villkorligt medgivna friheten återkallats eller förklarats förverkad, dels

ock rörande häktning av den dömde före prövotidens utgång för brott och

om åtalets utgång, eller ock, därest domstol förordnat, att den dömde skall,

i stället för att undergå det ådömda straffet, insättas i allmän uppfostringsanstalt,

huruvida den dömde blivit från dylik anstalt utskriven, och, i sådant

fall, när detta skett, samt

c) huruvida av nåd meddelats befrielse från straffpåföljden, och, i sådant fall,

om dagen för därom fattat beslut,

skall på begäran meddelas myndighet ävensom annan, vilken utövar allmän

befattning, varmed är förenad skyldighet att pröva, huruvida någon

på grund av sådant utslag, som här avses, är jämlikt lag eller författning

utestängd från behörighet, rättighet eller förmån.

Sådant utdrag — — — innehålla upplysning.

3 mom. Därjämte skola — — — uppgifterna avse.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

43

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § ocli 25 kap. 5 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 16 kap. 10 § ock 25 kap. 5 § rättegångsbalken

skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

16 KAP.

10 §.

Har underrätt genom beslut under rättegången dömt någon till utgivande

av vite eller till ansvar för uteblivande eller annan förseelse i målet; eller

ogillat yrkande om ansvar för förseelse, som nu är sagd, eller om ådömande

av förelagt vite för uteblivande; eller utlåtit sig angående ersättning åt förundersökare

jämlikt lagen angående villkorlig straffdom eller lagen innefattande

bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga

eller åt vittne eller annan, som kallats att meddela upplysning i målet, eller

åt någon, som förordnats att biträda part i rättegången eller att i visst mål

eller ärende biträda såsom tolk; eller skilt fullmäktig från fullmäktigskapet:

mot det beslut skall, i händelse av missnöje, särskild talan föras; och skall

underrättelse härom i sammanhang med beslutet av rätten meddelas. Lag

samma vare, där genom beslut, som av underrätt meddelats under rättegången,

kvarstad eller skingringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd beviljats eller

yrkande om hävande av sådan åtgärd ogillats.

Yad i — — — partens klagan.

25 KAP.

5 §•

Yill part klaga över beslut, varigenom underrätt dömt till värjemålsed,

skall i fråga om sättet för talans fullföljd lända till efterrättelse vad i

sådant hänseende gäller om rättens slutliga utslag i målet. Har underrätt

eljest under rättegång meddelat beslut, som enligt lag må särskilt överklagas,

skall talan mot beslutet föras genom besvär. Lag samma vare, där

i fråga, som rörer förundersökare jämlikt lagen angående villkorlig straffdom

eller lagen innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande

vissa minderåriga, eller som angår fullmäktig eller vittne eller annan, som kallats

att meddela upplysning i målet, eller rättegångsbiträde åt part eller tolk,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

underrätt i slutligt utslag meddelat beslut av beskaffenhet att, där det under

rättegången givits, särskild klagan varit tillåten. Innefattar eljest underrätts

slutliga utslag beslut, som, där det under rättegången givits, kunnat

särskilt överklagas, skall talan mot det beslut föras i sammanhang med fullföljd

av talan i huvudsaken; vill ej den, som är med beslutet missnöjd, fullfölja

talan i huvudsaken, vare lag, som hade beslutet blivit under rättegången

meddelat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

45

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 25 februari

1924.

Närvarande:

justitierådet Sundberg,

regeringsrådet Thulin,

justitierådet Stenberg,

justitierådet Köersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 19 januari

1924, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen angivna ändamål inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen,

2) lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 27 juni 1902 (nr 72 s. 3) angående

verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran,

3) lag innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa

minderåriga,

4) lag om ändrad lydelse av 25 § i lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående

villkorlig straffdom,

5) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 2 juni 1922 (nr 214) om tiden

för företagande av rannsakning med häktad,

6) lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om

straffregister och

7) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll och inför lagrådet föredragits

av juris kandidaten Olof Barklind, föranledde allenast de erinringar, som innefattas

i följande, av lagrådet och dess särskilda ledamöter gjorda uttalanden.

Förslaget till lag innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål

rörande vissa minderåriga.

Sundberg och Thulin:

Ifrågavarande föreslagna lag är avsedd att vinna tillämpning å alla dem,

som enligt vanligt språkbruk äro att anse såsom minderåriga. Någon emot

detta språkbruk stridande, allmängiltig regel finnes ej införd i vår rätt. Då

förty anledning torde saknas att i förevarande hänseende frångå den terminologi,

som användes i nu gällande, uti förslagets ingress åberopade lag av den 27 juni

1902, hemställes, att det i rubriken intagna ordet »vissa» måtte därur uteslutas.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj;ts proposition nr 67.

Ändras rubriken i angivet avseende, bör denna ändring beaktas vid de hänvisningar

till den nu föreslagna lagen, som förekomma uti det till lagrådet

jämväl remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 16 ka.p. 10 § och

25 kap. 5 § rättegångsbalken.

Sundberg:

Givetvis måste hos oss, liksom i andra länder, regeln om offentlighet vid

underdomstolarna i vissa fall underkastas inskränkning beträffande rättegångar,

däri minderårig äger del och har att personligen inställa sig vid rätten. Härvid

är dock med hänsyn till nämnda regels synnerliga vikt, särskilt i fråga om

stroffprocessen, angeläget att gå fram med stor varsamhet. Att framhålla detta

torde så mycket hellre vara av nöden, som vid den lagstiftning, vilken tillkommit

under det senaste decenniet, en tydlig tendens framträtt att låta de enskilda

intressen, som kräva offentlighetens uteslutande, i allt vidsträcktare omfattning

få övertag över det allmänna intresse offentlighetsregeln avser att

befrämja.

De inskränkningar i regeln om offentlighet, som 4 § i förevarande förslag

innehåller, synas mig gå för långt. Betänkligheter möta sålunda redan i fråga

om den i andra stycket intagna bestämmelsen, vilken hämtats från lagen om

villkorlig straffdom och genom överflyttning till den föreslagna lagen fatt ökad

betydelse. Undantag från regeln om offentlighet vid rättsförhandlingarna synes

sålunda ej vara påkallat, där offentligheten länder till men allenast för annan än

den tilltalade. Härför utgör den omständighet, att den ifrågavarande utredningen

förebragts vid en förundersökning, intet skäl; tvärtom torde de föga

betryggande former, under vilka förundersökning sker och materialet för densamma

uppsamlas, samt möjligheten av att dennas resultat färglagts genom de

därvid hördas sympatier eller antipatier och förundersökarens egen karaktärsläggning

kräva offentlighetens fulla ljus över förundersökningen, på det att densamma

icke må förorsaka skada, som vederbörande i sin okunnighet om dess

innehåll ej förmått avvärja. Lätt nog kan detta, med tillämpning av det föreslagna

stadgandet, bliva fallet till följd därav att domstolen icke tillerkänts

rätt att låta vissa av åhörarna övervara förhandlingarna, utan måste låta sitt

beslut om avvisande därifrån gå ut över samtliga åhörare.

I första stycket av paragrafen har åt stadgandet om undantag från offentlighetsregeln

givits en så vidsträckt omfattning, att det må komma till användning,

så snart domstolen finner, att offentligheten av viss angiven orsak är till uppenbar

olägenhet. Huruvida stadgandet avser allenast olägenhet, som drabbar den

tilltalade, eller även olägenhet för annan part i målet, åhörare eller annan utom

målet stående person eller domstolen själv, därom innehåller styckets avfattning

intet; stadgandet är enligt dess lydelse i varje av dessa fall tillämpligt, där

domstolen konstaterar olägenhet och anser den bero av nyss antydd orsak, nämligen

den uppmärksamhet, för vilken den tilltalade kan antagas bliva föremål.

Skäl torde näppeligen förefinnas att under angivna omständigheter tillåta undantag

från offentlighetsregeln av hänsyn till annan olägenhet än den, som tillskyndas

den tilltalade, i vilket avseende vissa fördelar kunna vara att vinna

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

47

redan genom tillämpning av lagen den 29 mars 1899, varigenom domstolens

ordförande tillerkännes rätt att avvisa åhörare, som, enligt vad känt är eller

antagas må, ej fyllt aderton år. Alltför vidsträckt synes ock ifrågavarande

undantagsstadgande därutinnan att det medgiver, att mål, däri flera personer

äro tilltalade, i dess helhet undandrages offentligheten på den grund, att någon

av de tilltalade är minderårig. Vilken betydelse denna domstolens rätt kan

få i ett omfattande tjuvnads- eller smugglingsmål, i vilket det med hänsyn till

målets beskaffenhet och bevisningen däri ej går för sig att låta åtalet mot den

minderårige särskilt behandlas, ligger i öppen dag.

Enligt mitt förmenande bör i den föreslagna lagen undantaget från offentlighetsregejn

icke gå längre än att, om i mål, däri minderårig är tilltalad för

brott och personligen tillstädes, domstolen finner förhandlingarnas offentlighet

tillskynda den minderårige avsevärt men och offentligheten ej påkallas därav

att jämväl andra än den minderårige stå i målet tilltalade eller av annan orsak,

domstolen äger förordna om målets handläggning inom stängda dörrar eller bestämma,

att åhörarna skola avträda under handläggningen av viss del av målet,

med rätt för domstolen att från förordnandet undantaga personer, tillhöriga

vissa, i lag så noggrant som möjligt angivna kategorier.

Jag hemställer om ändring av 4 § i överensstämmelse med vad jag nu anfört.

Thulin:

Lika med justitierådet Sundberg anser jag, att lagstiftningen på senare tiden

gått för långt i fråga om uteslutande av offentligheten vid rättsförhandlingar.

I varje fall äro de inskränkningar i regeln om offentlighet, som 4 § i första

stycket innehåller, för omfattande. I mål, där jämte minderårig även andra

stå tilltalade, bör offentligheten uteslutas allenast om målet mot den minderårige

kan avskiljas och behandlas för sig och sådant uteslutande, där ej fall

föreligger, som i andra stycket avses, ske endast om målets behandling inom

lyckta dörrar kräves av hänsyn för minderårig, som personligen inställer sig

vid rätten. Undantag från beslut om dylik behandling bör göras för vissa

grupper av närstående.

Det i andra stycket förekommande ordet »skada» torde lämpligen utbytas mot

det i lagen angående villkorlig straffdom använda ordet »men».

Stenberg och Köersner:

Därest i samma mål äro tilltalade såväl någon, som ej fyllt aderton år, som

äldre person, och domstolen efter prövning av föreliggande omständigheter meddelar

förordnande enligt första stycket av 4 §, kommer jämväl åtalet mot den

äldre att bliva handlagt inom stängda dörrar. Detta synes vara ägnat att

väcka betänklighet; man torde så vitt möjligt böra undvika en sådan följd av

det avsteg från principen om domstolsförhandlingars offentlighet, som här föreslås

av hänsyn till den unge brottslingen. I dylikt syfte anse vi oss böra hemställa

om upptagande i lagen av en föreskrift av innebörd att, därest förordnande,

som nyss sagts, prövas böra meddelas och även någon, som uppnått den

i paragrafen angivna åldern, är i målet tilltalad, domstolen skall, såframt det

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

utan men för utredningen kan ske, såsom särskilt mål handlägga åtalet mot

den unge förbrytaren. Efter sådant uppdelande av målet kan beslut om handläggning

inom stängda dörrar meddelas beträffande allenast åtalet mot den

unge.

Från förordnande om åhörares utestängande från handläggningen av visst

mål eller del därav lärer domstolen böra äga befogenhet att medgiva undantag

beträffande personer, som stå den unge brottslingen nära eller vilkas närvaro

av annan anledning kan förväntas bliva till nytta under förhandlingarna. ,Vi

hemställa alltså om föreskrift i detta hänseende.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 2 juni 1922 (nr 214)

om tiden för företagande av rannsakning med häktad.

Lagrådet:

Att de i gällande lag förekommande orden »allmän underrätt» i förslagets

första stycke utbytts mot orden »svensk domstol» synes böra medföra vissa

jämkningar i avfattningen av lagens 3 och 4 §§.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 17 oktober 1900

(nr 82 s. 1) om straffregister.

Lagrådet:

Ifrågavarande paragrafs gällande lydelse är bestämd genom lag den 24 maj

1918. Detta torde med hänsyn till de i den föreslagna lagtexten vidtagna transumeringarna

böra omförmälas i lagens ingress.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

49

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 29 februari 1924.

Närvarande: Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre

Marks von WCrtembero, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth,

Hasselrot, Stridsberg, Löbeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg anmäler lagrådets den

25 fehruari 1924 avgivna utlåtande över den 19 januari 1924 till lagrådet remitterade

förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen,

2) lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 27 juni 1902 (nr 72 s. 3) angående

verkställighet av domstols förordnande .om tvångsuppfostran,

3) lag innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa

minderåriga,

4) lag om ändrad lydelse av 25 § i lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående

villkorlig straffdom,

5) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 2 juni 1922 (nr 214) om tiden

för företagande av rannsakning med häktad,

6) lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om

straffregister och

7) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Då något allmänt språkbruk icke torde kunna åberopas till stöd för att såsom

''minderåriga’ äro att anse endast de, som ej fyllt aderton år, har jag icke funnit

anledning iakttaga den inom lagrådet framställda anmärkningen mot rubriken

till det under 3) upptagna lagförslaget.

Vidkommande 4 § i samma lagförslag finner jag de vägande skäl, vilka

kunna tala för uteslutande av offentligheten i brottmål mot minderåriga under

aderton år, icke vinna tillbörligt beaktande, därest den föreslagna befogenheten

för domstol att i den minderåriges intresse förordna om målets handläggning

inom stängda dörrar skulle begränsas på sätt justitierådet Sundberg och regeringsrådet

Thulin var för sig hemställt. Däremot har jag låtit paragrafen

undergå omarbetning i enlighet med den hemställan, som gjorts av justitieråden

Stenberg och Köersner, och har därvid tillika, med beaktande av vad regeringsrådet

Thulin härutinnan anfört, det i paragrafens andra stycke förekommande

ordet ''skada’ ersatts med ''men''.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 48 höft. (Nr 67.) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Av lagrådet vid två av de övriga lagförslagen gjorda erinringar hava föranlett

ändring av dessa förslag i de av lagrådet angivna hänseenden, varjämte

viss redaktionell jämkning vidtagits i ingressen till det under 7) upptagna lagförslaget.

»

Föredraganden uppläser härefter de sålunda omarbetade förslagen samt hemställer,

att desamma ävensom de ovan under 1), 2) och 4) omförmälda förslagen,

i vilka icke någon ändring skett, måtte genom proposition föreläggas innevarande

års riksdag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riks''

'' « dagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. C er vin.

Stockholm 1924. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner,

240757

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1924:244 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen m. m. a1 i texten
  2. 2LU 1924:26 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen m. m. dels ock en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten