Sök i Ratio Lex

Angående fortsatt befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld

1924-03-07 · 11 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1924:77, Angående fortsatt befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

1

Nr 77.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fortsatt befrielse

för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa

av banken utgivna sedlar med guld; given Stockholms slott

den 7 mars 192i.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

K. J. Beskow.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von

Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot.

Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow, anför:

Jag anhåller nu att få för Kungl. Maj:t anmäla frågan om fortsatt befrielse

för riksbanken från skyldigheten att vid anfordran inlösa sina sedlar

med guld efter deras lydelse. I fråga om vad som i detta ämne tidigare

förekommit vill jag allenast erinra, att sådan befrielse varit riksbanken medgiven

alltsedan den 17 mars 1920 samt att det nu gällande medgivandet

lämnats i kungörelse den 20 oktober 1923, nr 376, för tiden till och med

den 31 mars 1924.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 februari 1924 hava nu fullmäktige i Biksbanksful

riksbanken hemställt, att Kungl. Maj:t ville i proposition till riksdagen mäktlseBihang

till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 57 höft (Nr 77.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

föreslå, att riksbanken måtte under tiden från och med den 1 april till

och med den 30 september 1924 fritagas från skyldigheten att inlösa sina

sedlar med guld. I samband härmed har hemställts, att till riksdagen

måtte avlåtas proposition med förslag till lag angående rätt för Konungen

att fritaga riksbanken från den enligt 10 § andra stycket i lagen för Sveriges

riksbank den 12 maj 1897 riksbanken åliggande skyldigheten att inlösa

guld i plants, som för riksbankens räkning till myntverket avlämnas,

samt att förklara, att bestämmelsen i § 9 i lagen om rikets mynt den 30

maj 1873 om rätt för en var, som vid myntverket inlämnar guld, att därför

erhålla guldmynt icke skall äga tillämpning.

Till stöd för sin hemställan om fortsatt befrielse från sedelinlösningsskyldigheten

hava fullmäktige anfört följande:

»Den Sveriges riksbank senast medgivna befrielsen från skyldigheten att

inlösa sina sedlar med guld går till ända den 31 mars 1924.

Enligt vad den officiella bankstatistiken visar, har vårt lands allmänna

ekonomiska ställning gent emot utlandet under år 1923 och sedan början

av innevarande år försvagats. Riksbankens och privatbankernas samlade

utländska behållningar, efter avdrag av skulder till utlandet, minskades

under är 1923 från 357 till 210 miljoner kronor eller med 147 miljoner.

Under januari månad innevarande år minskades samma behållningar med

ytterligare 23 miljoner.

Detta oaktat kunna dock förutsättningarna för en återgång till guldmyntfoten

fortfarande sägas vara bättre för vårt land än för något annat europeiskt

land. Men detta är enligt fullmäktiges mening icke nog för att vi

ensamma i Europa skola våga taga detta steg. Fullmäktige hava upprepade

gånger uttalat den meningen, att vårt land borde återgå till guldmyntfot,

först när det kan ske samtidigt med andra länder. Till denna mening har

även riksdagen anslutit sig. Någon utsikt till att något annat europeiskt

land skall inom den närmaste tiden återgå till guldmyntfot linnes icke för

närvarande. När fullmäktige för ett år sedan gjorde framställning om utsträckning

av tiden för riksbankens den 31 mars 1923 utlöpande befrielse

från skyldigheten att inlösa sedlarna med guld, voro utsikterna för att vårt

land skulle under en nära framtid kunna samtidigt med andra länder, bland

vilka främst England, återgå till guldmyntfoten avgjort gynnsammare än

de nu äro. Detta framgår redan därav, att pund sterling då noterades här

17: 73 eller 2.4 % under pari; nu är noteringen 16: 4» eller 9.2 % under

pari. Då noterades dollar här 3: 75 holländska floriner 149: 25, schweiziska

francs 71: — mot nu resp. 3: 79 >/?, 143: 10 och 66: 45.

Om Sverige nu återginge till guldmyntfoten, skulle vi säkerligen bliva

ensamma om åtgärden, vilket, såsom fullmäktige likaledes tidigare flera gånger

framhållit, vore att inlåta sig på ett experiment, vars utfall icke kan på förhand

med någon grad av säkerhet beräknas. Att under nu rådande utomordentligt

ovissa förhållanden inom hela den ekonomiska världen tillförlitligt

bedöma och förutse utvecklingen ens under den allra närmaste tiden

möter oöverstigliga svårigheter. Det samband mellan de olika valutorna,

som den gemensamma guldmyntfoten tidigare bildade, är brutet. Skillnaden

mellan olika valutors avvikelse från guldpariteten är mycket stor. Möjligheterna

till plötsliga och starka kursfluktuationer äro snart sagt obegränsade.

Så länge som den ekonomiska utvecklingen är i så hög grad som för närvarande

prisgiven åt politiska inflytelser, äro tillförlitliga beräkningar

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77, 3

rörande framtiden fåfänga. Jämförelser med utvecklingen under tidigare

liknande situationer lämna ingen säker vägledning, därför att det av kriget

skapade ekonomiska världsläget i själva verket saknar historisk motsvarighet.

Förenta Staterna är det enda land i världen, som för närvarande kan

sägas hava guldmyntfot, det enda land, från vilket praktiska lärdomar

kunna hämtas rörande guldmyntfotens verkningar under en tid, då pappersinyntfot

råder i alla andra länder. Den mest framträdande av dessa verkningar

är guldanhopningen därstädes. Större delen av det guld, som kommer

i marknaden, går automatiskt till Förenta Staterna. Något behov av

detta guld eller någon användning för detsamma har man icke i Förenta

Staterna. Det kan icke användas som underlag för ökad sedelutgivning,

utan att ny inflation bleve oundviklig. Det importerade guldet måste med

stora ekonomiska uppoffringar magasineras. Man frågar med oro, hur

dessa ständigt växande guldmassor komma att användas den dag, da de maste

komma till användning. Den frågan tränger sig självmant fram, om det

över huvud taget är möjligt för ett enda land, även om detta är världens

mäktigaste, att under längre tid upprätthålla guldmyntfoten och samtidigt

bevara penningens köpkraft oförändrad, under det alla andra länder

hava pappersmyntfot.

Om genom guldöverflödets användning inflation inträdde i Förenta Staterna,

skulle denna fortplanta sig till vårt land, om vi då hade guldmyntfot.

Skulle äter Förenta Staterna, för att upprätthålla dollarns värde, förbjuda

guldimport, vore detta liktydigt med guldets demonetisering, och vi skulle,

om vi hade guldmyntfot, tvingas att omedelbart följa Förenta Staternas

exempel för att undvika guldinströmning och inflation.

Under dessa förhållanden lärer för vårt land icke något annat återstå

i in att försiktigt och tålmodigt pröva sig fram steg för steg på vägen mot

det föresätta målet: guldmyntfotens återställande. Med hänsyn till de stora

risker, som det rådande allmänna osäkerhetstillståndet innebär, är det bättre

att iakttaga försiktighet än motsatsen. Då härtill kommer, att vårt lands

ställning i valutahänseende är bättre än de flesta andra länders och att vi

i stort sett redan äro i åtnjutande av de fördelar, en återgång till guldmyntfoten

kan väntas medföra, borde vi kunna visa nödig tålmodighet, så

att vi icke genom förhastade åtgärder bringa vår gynnsamma undantagsställning

i fara.

Fullmäktige anse därför, att tiden för riksbankens befrielse från skyldigheten

att inlösa sina sedlar med guld bör utsträckas. Da eldigt fullmäktiges

mening utsikt icke finnes, att vårt land under den närmaste tiden

skall kunna återgå till guldmyntfoten, anse fullmäktige, att befrielsen bör

utsträckas att gälla under sex månader eller till och med den 30 september

1924.

Fullmäktige komma självfallet att fortfarande som hittills ägna all omsorg

åt guldparitetens upprätthållande. Och om före nyss nämnda tidpunkt

mot förmodan sådana förändrade förhållanden skulle hava inträtt,

att vårt lands återgång till guldmyntfot med trygghet kan försiggå, skola

fullmäktige icke underlåta att utan tidsutdräkt vidtaga härför nödiga

åtgärder.»

Av fullmäktige har åberopats bilagt utdrag av protokoll över ärendets

behandling hos fullmäktige, och torde detta utdrag få såsom bilaga fogas

till dagens statsrådsprotokoll.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Riksgäyd8- fnl Imäktige.

Departementschef

ev.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava förklarat sig ej hava något att

erinra mot bankofullmäktiges framställning.

Då det nu gäller att taga ställning till det viktiga spörsmål, som i riksbanksfullmäktiges

föreliggande skrivelse behandlas, vill jag bringa i erinran

de bestämda uttalanden angående riktlinjerna för den svenska valutapolitiken,

som gång efter annan blivit gjorda såväl inom statsrådet som

av riksdagen. I det följande utgår jag ock från att en samstämmig uppfattning

bos statsmakterna förefinnes, att den svenska valutapolitiken

skall inriktas på kronans bibehållande vid guldparitet samt återgång, när

tiden därtill är inne, till den grundlagsstadgade guldmyntfoten. De fördelar

för svenskt ekonomiskt liv, som denna politik medför, finner jag

mig fördenskull ej nu behöva närmare utveckla. Angående frågan om

den rätta tidpunkten för guldmyntfotens återställande råder däremot

tvekan.

När jag i maj månad 1923 för Kungl. Maj:t anmälde frågan om proposition

till riksdagen angående fortsatt befrielse för riksbanken från sedelinlösningsskyldigheten,

anförde jag vissa skäl, som åberopats för en omedelbar

återgång till guldmyntfot, och åter andra, som ansåges tala emot en

sådan åtgärd. Såsom skäl för en omedelbar återgång kunde framhållas

den omständigheten, att därigenom skulle vinnas största möjliga säkerhet,

och säkerhet på lång sikt, för att den lagstadgade pariteten mellan den

svenska kronan och guldet komme att bibehållas. Ett dröjsmål kunde

även medföra ökade svårigheter för en återgång till guldmyntfot. Emot

en omedelbar återgång ansåges däremot tala det förhållandet, att varuprisnivån

i Amerikas förenta stater — det enda landet med guldmyntfot —

kunde komma att förete sådana växlingar, att Sverige icke utan större

olägenhet skulle förmå följa desamma. Därjämte framhölls, att vissa

svårigheter kunde vara förknippade med de guldrörelser, vartill ett återinförande

av guldmyntfoten kunde giva anledning.

Då jag vid nämnda tillfälle tillstyrkte den begärda befrielsen från sedelinlösningsskyldigheten,

kunde jag hänvisa dels till det förhållandet, att

den svenska kronan uppnått den lagstadgade guldpariteten och inemot ett

års tid bibehållit densamma, dels därtill, att bankofullmäktige förklarat

sig hava för avsikt att även för framtiden bevara denna paritet, därest icke

sådana förhållanden skulle inträffa, att dessa, om guldmyntfoten vore återinförd,

skulle framtvinga dess frångående. Den officiella dollarkursen, vars

medeltal för augusti 1.922 utgjort 3.8 0 och för september 3.7 8, hade därefter

nedgått till 3.7 2 i december. Under de fyra första månaderna av år 1923

hade kursens månadsmedeltal varierat mellan 3.7 3 och 3.7 6.

Under månaderna juni—september 1923 höll sig den officiella dollarkursens

månadsmedeltal mellan 3.76 och 3.77, utgjorde i oktober 3.79, i november

3.7 9 6, i december 3.795, i januari 1924 3.788 och i februari 3.795. Enligt

vad som är känt och jämväl framgår av det vid bankofullmäktiges före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

liggande skrivelse fogade protokollsutdrag, äro emellertid icke de officiella

växelkurserna under de sista månaderna ett uttryck för det verkliga värdeförhållandet

mellan kronan och dollarn. I fria marknaden har nämligen

gällt en särskild kurs, som i allmänhet hållit sig omkring 3.8 3 men varit

uppe i 3.8 6 — ett förhållande, som sammanhänger därmed, att riksbanken

ransonerat sina försäljningar av utländska valutor och tillhandahållit sådana

endast för behov, som av riksbanken ansetts såsom legitima. Kursen i den

fria marknaden lärer riktigare än den officiella kursen angiva kronans värde

i förhållande till dollarn. Detta bekräftas av kurserna å den amerikanska

marknaden. Den svenska kronan har sålunda sjunkit något under guldpariteten.

Med hänsyn till berörda förhållanden är utgångspunkten för mitt bedömande

av skälen för och emot ett omedelbart återinförande av guldmyntfoten

nu i viss mån en annan än föregående år. Även om avvikelsen från

guldpariteten är obetydlig och i någon mån torde kunna betraktas som en

säsongvariation, vilken tenderar att försvinna, då likvider för vår export

på våren börja att i större utsträckning inflyta, torde den vara ägnad att

framkalla missförstånd i avseende å riksbankens möjligheter att fullfölja

sitt program. Enligt min uppfattning bör riksbanken kunna genom åtgärder

av ena eller andra slaget — på sätt statsmakterna förutsatt — inom

rimlig tid återföra kursen för den svenska kronan till full paritet med

guld. De uppoffringar, som härför kunna erfordras, lära icke vara större,

än att de övervägas av de fördelar, som ett fullständigt fasthållande vid

guldpariteten medför.

Under dylika omständigheter finner jag det i nuvarande läge vara av

största vikt, att statsmakternas vilja att uppehålla guldpariteten erhåller ett

otvetydigt uttryck. Uppenbarligen skulle ej minst ur denna synpunkt ett beslut

om återgång till guldmyntfot vara av stor betydelse. Jag liar ock varit

allvarligt betänkt på att nu framlägga förslag i sådant syfte.

På den praktiska handläggningen av förevarande spörsmål inverka emellertid

vissa omständigheter, vilka ej böra lämnas ur räkningen och vilka

föranleda mig att nu förorda ett kort provisorium på grundval av den

nuvarande ordningen.

Även om beslut nu skulle fattas om guldmyntfotens återställande, vore det

enligt min mening erforderligt att bestämma en viss övergångstid för detta

återställande. Riksbanken lärer, särskilt med hänsyn till nuvarande kursställning,

behöva någon tid till de förberedelser, vilka kunna påkallas för

ett återupptagande av sedelinlösningen. Övergångstiden har jag ansett knappast

kunna bestämmas kortare än intill den 1 juli 1924. Jag erinrar i detta

sammanhang, att den gällande överenskommelsen med Danmark och Norge

angående upprätthållande av guldexportförbudet beträffande skandinaviska

guldmynt löper med en uppsägningstid av tre månader.

Nu har den från riksbankshåll såväl i den föreliggande skrivelsen som

under hand framförda argumenteringen gentemot ett omedelbart återstå!-

opaginerad Kontrollera mot PDF

(5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

lande av guldmyntfoten utav riksbanksledningen tillmätts eu synnerligen

stor betydelse. För egen del finner jag visserligen denna argumentering

icke övertygande, men vissa invändningar torde vara av den natur, att en

ytterligare undersökning angående betydelsen av desamma bör äga rum.

I anledning härav och då i alla händelser, på sätt jag nyss anfört, en viss

förberedelsetid erfordras, anser jag mig ej böra nu föreslå ett definitivt

ställningstagande till frågan om tiden för återgång till guldmyntfoten. Jag

förutsätter emellertid, att det uppskov med beslutet, som alltså skulle förekomma,

icke skall behöva förskjuta denna tidpunkt. Såvitt på riksbanksledningen

ankommer, bör enligt min mening den närmaste tiden utnyttjas

för arbetet på ett fullständigt återställande av den svenska kronans guldparitet

samt för vidtagande av sådana åtgärder, som i övrigt kunna erfordras

för att underlätta ett återupptagande av sedelinlösningen.

Ett uppskov i frågan om återinförande av guldmyntfoten bör givetvis

ej sättas längre, än att innevarande års riksdag får tillfälle taga ställning

till densamma. Lämpligen bör därför den nu begärda befrielsen för sedelinlösningsskyldigheten

meddelas för tiden intill den 1 nästkommande juni.

Då jag alltså anser mig böra hemställa om förlängd befrielse för riksbanken

från sedelinlösningsskyldigheten allenast för tiden intill den 1 juni,

saknar jag anledning att framlägga något förslag om rätt för Konungen att

i vissa fall inställa tillämpningen av 10 § andra stycket i lagen för Sveriges

riksbank den 12 maj 1897 och av § 9 i lagen om rikets mynt den 30 maj

1873.

På grund av vad nu anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att riksbanken må för tiden från och med den 1 april till och med den

31 maj 1924 vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av

banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock för

riksbanken att, om förhållandena därtill giva anledning, före utgången av

nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Maj:t Konungen bifalla och förordnar,

att proposition av den lydelse, bil. litt. vid

detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Robert Borgström.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

Bilaga.

Utdrag av protokollet, hållet hos fullmäktige i riksbanken den 28

februari 1924.

§ 6. Förste deputeraden anmälde till behandling fråga om fortsatt befrielse

för riksbanken efter den 31 mars 1924 från skyldigheten att vid anfordran

inlösa sina sedlar med guld efter deras lydelse samt anförde härom

följande:

»Under år 1923 minskades riksbankens nettobehållning av fordringar på

utrikes räkningar samt av utländska växlar och statspapper från 248 miljoner

kronor till 143 miljoner eller med 105 miljoner. Samtidigt minskades

privatbankernas utländska nettobehållningar från 109 miljoner kronor till

67 miljoner eller med 42 miljoner. Landets samlade behållningar av dylika

medel minskades således under år 1923 med 147 miljoner kronor.

Utrikes handeln visade under året importöverskott, enligt statistiken

uppgående till ett värde av 206 miljoner kronor. Om härtill lägges värdet

av under året från utlandet återköpta svenska obligationer, omkring 70

miljoner, blir värdet av importöverskottet i dess helhet 276 miljoner. Importöverskottet

har till ett belopp av 147 miljoner kronor betalats genom

anlitande av bankernas utländska behållningar, vilka, såsom ovan nämnts,

minskats med detta belopp. Återstoden, 129 miljoner kronor, har täckts av

fraktinkomster från utlandet m. m.

Importen av från utlandet återköpta svenska värdepapper har under

åren 1915—1923 uppgått till ett sammanlagt inköpsvärde av omkring 750

miljoner kronor. Dessa återköp hava verkat tyngande på vår utländska

betalningsbalans, men den minskning av vår skuld till utlandet, som härigenom

uppkommit, innebär en mycket betydande förbättring av vårt lands

ställning. Vår skattskyldighet till utlandet för räntor och amorteringar

har härigenom minskats med ett belopp, som kan anslås till omkring 50

miljoner kronor årligen.

Även om vissa av dessa sifferuppgifter äro i större eller mindre grad

approximativa, torde ur desamma kunna dragas den slutsatsen, att vårt

lands finansiella ställning till utlandet itnder år 1923 icke undergått någon

oroande försämring. Om hänsyn tages till den dåliga skörden, torde försämringen

kunna sägas snarare vara mindre än man haft skäl befara.

Under januari månad innevarande år hava riksbankens utrikes behållningar

minskats med 30 miljoner kronor och privatbankernas ökats med 7

miljoner, således nettominskning 23 miljoner. Stora anspråk på dollar

hava ställts på riksbanken. Sedan början av innevarande månad har emellertid

denna sugning avtagit, och den skillnad, som tidigare uppstått mellan

riksbankens dollarnotering och marknadskursen, minskats.

Vårt lands valutapolitik har under de senaste åren gått ut på, först att

höja den svenska kronans värde till paritet med guldet och, sedan detta

mål nåtts, att bibehålla guldpariteten. Då Förenta Staterna är det enda

land i världen, som kan sägas hava guldmyntfot, betraktas guld och dollar

såsom likvärdiga, ja, nästan som synonyma begrepp. Under guldmynt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

<S Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

fotens gyllene tidsålder före världskriget, då de flesta länder av större betydenhet

hade guldmyntfot, då alla dessa kunde repliera på den fria guldmarknaden

i London och då de olika guldvalutornas avvikelser från guldpariteten

i regel höllo sig inom de s. k. guldpunkterna eller, när de visade

benägenhet att överskrida dessa, kunde återföras inom guldpunkterna med

hjälp av diskontoskruven eller medelst guldsändningar, hölls hela det internationella

systemet av valutakurser automatiskt i balans. Varje valuta

var beroende av och stödde sig på alla de andra och på den fria guldmarknaden

i London.

Detta balanssystem existerar ej numera, sambandet och solidariteten

mellan de olika valutorna äro brutna. Före kriget var guldpriset i London

normerande för värdet av valutorna i alla länder med gnidmyntfot. Guldpriset

i London var den fasta punkt, på vilken hela systemet vilade. Guld

noteras visserligen fortfarande i London, men denna notering följer troget

fluktuationerna i kursen på dollar. Dollarn har övertagit guldets roll som

värdemätare. Om vi nu överginge till guldmyntfot, skulle vi fastkedja

den svenska kronans värde vid dollarn. Men sådana förhållandena äro i

Förenta Staterna, måste man räkna med möjligheten av att en ny inflation

där kan komma att sättas i gång. Genom att ensamma övergå till guldmyntfot

skulle vi uppgiva vår självbestämningsrätt och ställa oss i beroende

av den kommande ekonomiska utvecklingen i Förenta Staterna, antingen

denna kommer att gå i överensstämmelse med eller i strid mot våra

egna intressen. Rörande denna utveckling vet man i Förenta Staterna litet

eller intet med någon säkerhet, och vi i vårt land veta därom ändå

mindre. Men så mycket veta vi, att vi icke skulle förmå utöva något som

helst inflytande på nämnda utveckling.

Även under det gynnsamma antagandet, att denna utveckling i stort sett

skulle komma att röra sig i överensstämmelse med våra intressen, skulle

vi utsätta oss för stora risker genom att ensamma återgå till guldmyntfoten.

Stockholm skulle bliva Europas enda fria guldmarknad. Riksbanken

skulle nödgas ä ena sidan att tillfredsställa varje anspråk på guld mot

riksbankens sedlar, som framställdes, å andra sidan att mottaga vilka

kvantiteter guld som helst, allt till på förhand fastslaget pris. Vi skulle

utsätta oss å ena sidan för möjligheten av stora gulduttagningar, som det

kunde bliva oss svårt att möta, å andra sidan för möjligheten av guldöverflöd

och inflation.

Ginge vi över till guldmyntfot, skulle en del av det guld, som nu går till

Förenta Staterna, sannolikt söka sig till Sverige. Men den största faran

hotar oss här från Förenta Staterna. Hur komma de därstädes sig hopande

guldmassorna att användas? Man får hoppas, att det kommer att ske efter

en på förhand uppgjord, vill genomtänkt plan med vederbörlig hänsyn tagen

även till europeiska intressen. Men man får icke helt lämna den möjligheten

ur räkningen, att svårigheterna kunna bliva vederbörande övermäktiga,

att fördämningarna för de växande guldmassorna en dag giva

vika och att det blir guldöversvämning både i Förenta Staterna och i andra

länder, dit guldet enligt lagen om minsta motståndet söker sig väg.

Och vilka fördelar, utöver dem vi redan hava, tror man sig kunna vinna

genom övergång till guldmyntfot? Jo, svarar man, vi skulle få säkerhet

för att den svenska kronan bibeliölles i paritet med guld eller dollar. Riksbanken

liar, säger man, oaktat utfästelser icke lyckats att bibehålla parite

ten. Varuti har då avvikelsen från pariteten bestått, vilka olägenheter har

den medfört? Jo, riksbanken har under senaste tiden hållit dollar vid 3.797.,

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

under det att guldpunkten ligger vid omkring 3.77. Vidare har riksbanken

genom att sälja dollar endast för täckning av import från Amerika föranlett,

att differens uppstått mellan riksbankens dollarnotering och dollarkursen

i öppna marknaden, vilket i sin ordning dragit med sig, att pund

sterling noterats högre än om nämnda differens icke funnits. Följden av

avvikelsen från pariteten har således blivit, att importen från Amerika belastats

med en överkurs över guldpunkten av omkring 21/.. öre per dollar:

spekulationen har fått betala ännu några öres högre kurs; och pund sterling

har stått högre i kurs än som motsvarat riksbankens dollarnotering.

Varför har nu riksbanken handlat på detta sätt? Jo, därför att man

icke ansett sig böra för hårt anlita riksbankens valutareserver, vilket man

befarade skulle ske, om även spekultationens och arbitragörernas anspråk

hade av riksbanken tillgodosetts. Man har härvid låtit sig ledas av sin

övertygelse om nödvändigheten av att riksbanken under niT rådande förhållanden

har till sin disposition fullt tillräckliga valutareserver. Utan

sådana kunde riksbanken riskera att förlora kontrollen över valutamarknaden.

Man har ansett, att bibehållandet av förtroendet till den svenska

valutan med nödvändighet förutsätter dylika reserver.

Kurssättningen härstädes går som bekant så till, att förslag till dagens

kurser uppgöres vid sammanträde med ombud för privatbanker och bankirer

i närvaro av en representant för riksbanken. Under normala förhållanden

följer riksbanken i regel detta förslag vid fastställandet av kurserna.

När undantagsvis ändring vidtages i förslaget, sker detta lör att

korrigera någon föreslagen kurs, som riksbanken icke anser fullt motsvara

det verkliga läget för tillfället. För att motverka dollarkursens ytterligare

stegring har emellertid riksbanken under den senaste tiden ansett sig böra

avvika från bankernas förslag, även .om detta varit i full överensstämmelse

med marknadsläget. Riksbanken har satt dollarkursen lägre än bankerna

föreslagit. Den oundvikliga följden härav har blivit, att riksbanken

måst tillfredsställa det förefintliga behovet av dollar, varvid riksbanken

dock begränsat sina försäljningar till täckning av verkliga importbehov.

Hade ej denna inskränkning gjorts, hade riksbanken givetvis fatt täcka

även spekulationens och arbitragörernas anspråk.

Vad angår pundkursen, har riksbanken följt bankernas förslag, vilket

givetvis stått i överensstämmelse med den av bankerna föreslagna dollarkursen.

Härigenom har pundkursen kommit att stå högre än som motsvarat

riksbankens dollarkurs. Om riksbanken låtit pundkursen följa dollarkursen,

hade följden blivit, att riksbanken fått tillfredsställa även pundbehoven.

Detta har man, med hänsyn till angelägenheten av att riksbankens

valutareserver icke för hårt ansträngas, icke ansett sig böra göra.

Under normala förhållanden hållas valutakurserna i stort sett automatiskt

i jämvikt. Diskussionen mellan riksbanken och privatbankerna angående

kurssättningen rör sig i regel endast om mycket obetydliga differenser.

Kurserna bestämmas av förhållandet mellan tillgång och efterfrågan

för tillfället. När dollarkursen mot slutet av år 1922 var i fallande

och riksbanken ville motarbeta detta, satte riksbanken kursen högre än

privatbankerna föreslogo, med det resultat att riksbanken måste köpa vad

som utbjöds. Hade riksbanken då ''ransonerat’ sina köp, hade otvivelaktigt

en differens uppstått mellan riksbankens och marknadens kurs. Men

då riksbanken köpte allt, som utbjöds, kunde någon differens icke uppkomma,

Efter någon tid upphörde utbuden, och kursen började åter stiga.

Det är betydligt lättare för riksbanken att köpa allt, som utbjudes, än att

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 57 höft. (Sr 77.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kunyl. Maj:tn proposition Nr 77.

utan begränsning sälja. Riksbankens förmåga att sälja beror av storleken

av riksbankens tillgångar och möjlighet att öka dessa. Efterfrågan på

dollar bar emellertid avtagit under den senaste tiden, och efter all sannolikhet

kommer den nuvarande kursstegringen att efter någon tids förlopp

förbytas i sin motsats, på samma sätt som kursnedgången mot slutet av år

1922 efter någon tid förbyttes i stegring. Och samtidigt kommer differensen

mellan riksbankens och marknadens kurs att försvinna. Både den tidigare

kursnedgången och den nuvarande kursstegringen har man i riksbanken

betraktat som övergående företeelser. Differensen mellan riksbankens

och marknadens kurs är beklaglig, men mellan två onda ting brukar

man välja det minst onda, och man har i riksbanken ansett kursdifferensen

vara ett mindre ont än att riksbankens valutabehållningar alltför

starkt reducerades.

Riksbankens kurs på dollar var under år 1923 högst 3.7it7/8, lägst 3.70, i

medeltal 3.7«2A. Kursen fluktuerade således mellan 1.8 procent över och 0.x

procent under pari. Om hänsyn tages till den emot årets slut rådande differensen

mellan riksbankens kurs och marknadskursen, kan härvarande

dollarkurs sägas hava fluktuerat mellan högst 2.5 procent över och lägst

0.8 procent under pari. Dollarkursen i London, Zurich och Amsterdam

stod under hela året långt högre och visade vida större fluktuationer än

härvarande dollarkurs. I jämförelse med närmast jämförbara valutor stod

den svenska kronan närmare dollarpariteten och visade långt mindre

fluktuationer. En dollarkurs här av 3.797/8 är icke högre än att i det närmaste

samma överkurs över den övre guldpunkten förekommit även under

guldmyntfotens dagar. Är 1907 var nämligen kursen uppe i 3.79 och medelkursen

för året 3.77.

Riksbankens bemödanden att under året hålla den svenska kronan så

nära som möjligt vid dollarpariteten och i största möjliga stabilitet torde

därför vid en jämförelse med andra närstående valutor kunna sägas hava

krönts med en viss framgång. Till stöd för dessa bemödanden nödgades

emellertid riksbanken den 9 november höja diskontot från 4’/. procent till

572 procent.

Under de senaste årens diskussioner om valutaproblemet hava vid många

tillfällen fallit yttranden, av vilka framgått, att man på många häll synes

leva i den tron, att det är riksbanken, som råder över den svenska valutan

och suveränt kan bestämma dess värde. Hur förhåller det sig härmed1?

Vad eller vem bestämmer valutans värde?

Härpå kan svaras: Värdet av landets valuta beror närmast av utrikes

handeln och därmed följande tillgång och efterfrågan på utländska valutor.

Men dessutom påverkas valutans värde direkt och indirekt av en

mängd faktorer, såsom växeldiskonto, kreditgivning, export och import

av värdepapper, guldtransaktioner, spekulation, arbitrage m. m. Vidare

påverkas valutans värde i hög grad av statens och kommunernas hushållning.

Av dessa faktorer råder riksbanken direkt egentligen endast över

en enda, nämligen diskontot. Men diskontot har ännu icke återtagit sin

normala verksamhetsförmåga och kan icke väntas återtaga denna, förrän

mer stadgade förhållanden inträtt på den internationella valutamarknaden.

Riksbankens makt över den svenska valutans värde är därför för

närvarande mer än vanligt begränsad. Riksbankens inflytande är av övervägande

reglerande natur. Att dock riksbanken även under nuvarande

förhållanden kan inverka på valutakurserna, visar tillfyllest den senaste

tidens erfarenhet. Men denna visar också, att bemödanden att ''styra kur
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

sen’ under tider, då växeldiskontots kursreglerande förmåga är starkt beskuren,

kräva mycket omfattande valutaoperationer, vilka i sin ordning,

såsom läget för närvarande är, fordra starka valutareserver.

Genom vårt lands återgång till guldmyntfot skulle de materiella förutsättningarna

för bibehållandet av den svenska kronans paritet med dollar

icke förbättras. Någon ökad säkerhet för paritetens bibehållande skulle

icke vinnas. Sedan ett och ett halvt år står kronan vid eller nära pariteten

med dollar, och vi anse oss alltjämt hava goda utsikter att kunna bibehålla

denna ställning. Om emellertid i Förenta Staterna skulle inträda

ny inflation, hava vi, så länge den nuvarande ordningen gäller, utvägen

att helt enkelt släppa dollarpariteten. Men om nämnda situation inträder,

sedan vi övergått till guldmyntfot, kunna vi frigöra oss från beroendet av

Förenta Staterna endast genom att åter uppgiva den nyupprättade guldmyntfoten.

I utlandet råder för närvarande den meningen, att vi lyckats

ganska bra i våra bemödanden att upprätthålla den svenska kronans

värde. Men om vi återginge till guldmyntfoten och nödgades åter frångå

densamma, skulle man i utlandet anse, att vi misslyckats i våra bemödanden.

Med övergång till guldmyntfot förstås givetvis här övergång till fullständig

guldmyntfot, sådan som rådde före kriget. Det har satts i fråga,

att vi skulle i avvaktan på den fullständiga guldmyntfoten nu inskränka

oss till att återupptaga sedelinlösningen med guld men låta guldexportförbudet

fortbestå. Men därigenom skulle vi icke komma tillbaka till guldmyntfoten.

En dylik halvåtgärd skulle icke få något stabiliserande inflytande

på den svenska valutans värde; den skulle egentligen bliva till gagn endast

för smugglare, vilka med anledning av den efterfrågan på guldmynt

till ett pris av 20 procent och mera över pari, som för närvarande råder i

vissa länder, skulle kunna göra synnerligen lukrativa affärer.» I

I samband härmed ifrågasatte förste deputeraden utverkande av förnyat

bemyndigande för Konungen dels att fritaga riksbanken från skyldigheten

att till visst pris köpa guld i plants dels att sätta ur tillämpning den

en var tillkommande rätten att mot inlämnande av guld till myntverket

erhålla guldmynt.

I anslutning till vad förste deputeraden sålunda anfört beslöto fullmäktige

att i ärendet till Konungen avlåta skrivelse enligt registraturet. Som

ovan.

Ur protokollet:

Morcus Ohlin.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1924:68 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kung!.. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av ban a2 i texten
  2. BU 1924:27 Bankoutskottets utlåtande Nr 27 s. 1 i texten