Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 4 och 5 i förordningen den 16 maj 1890 angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända

1924-03-14 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1924:94, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 4 och 5 i förordningen den 16 maj 1890 angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

1

Nr 94.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändrad lydelse av §§ 4 och 5 i förordningen den 16 maj

1890 angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars

bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända;

given Stockholms slott den 14 mars 1924.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 4 och 5

i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 sid. 11) angående de allmänna

grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet

skola till efterrättelse lända.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. J. Beskow.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sarnl. 69 höft. (Nr 94.)

)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av §§ 4 och 5 i förordningen den 16 ma

1S90 (nr 21 sid. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars

bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse

lända.

Härigenom förordnas, att §§ 4 och 5 i förordningen den 16 maj 1890

angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och

framtida verksamhet skola till efterrättelse lända, skola erhålla följande

ändrade lydelse:

§ 4.

Beloppet av lån, som må av hypoteksförening meddelas å viss jordegendom,

bestämmes antingen efter taxering, som egendomen i beskattningsändamål

undergått, eller efter värdering (liypoteksvärdering), som må kunna verkställas

antingen å marken av därtill utav liypoteksföreningens styrelse utsedda

personer, eller med ledning av förefintliga handlingar av styrelsen;

och må lån till hälften av värdet kunna medgivas utom i det fall, som i

§ 4 här nedan omförmäles; föreningens styrelse alltid obetaget att förordna

om värdering å marken och efter sig företeende omständigheter bestämma

lånets belopp lägre än hälften av egendomens på någotdera av ovannämnda

sätt utrönta värde.

§ 5.

Vid bestämmande enligt nästföregående paragraf av det värde, i förhållande

vartill lån å egendom meddelas, må endast jordvärdet, men icke

åbyggnad, skog eller annat, som kan från egendomen skiljas, tagas i beräkning;

och må vid värdets bestämmande genom värdering med ledning

av förefintliga handlingar ej tillämpas högre värderingstariffer än sådana,

som med minst tio procent understiga de tariffer, vilka tillämpas vid värdering

å marken.

Lån må icke i något fall meddelas å egendom, där ej de för jordbrukets

bedrivande nödiga åbyggnader äro mot brandskada försäkrade i någon av

de med vederbörlig stadfästelse försedda försäkringsanstalter inom riket,

vilken styrelsen finner erbjuda full säkerhet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 14 mars 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von

Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskoav, Malmroth, Hasselrot,

Stridsberg, Lubeck, Cl ason, Wohlin, Pettersson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow, anför efter gemensam

beredning med chefen för jordbruksdepartementet:

Jag anhåller nu att få för Kungl. Maj:t föredraga frågan om viss ändring

i gällande bestämmelser angående de s. k. hypoteksföreningarnas verksamhet.

Hypoteksföreningarna handhava den s. k. primära jordbruksfastighetskrediten.

Denna kredit är reglerad av bestämmelserna i dels förordningen

den 16 maj 1890 angående Sveriges allmänna hypoteksbank och dels förordningen

samma dag angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars

bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.

Hypoteksbanken och hypoteksföreningarna utgöra tillsammans en enhetlig

institution för den ifrågavarande kreditens handhavande. Hypoteksföreningarna

utgöra sammanslutningar av de hos dem låntagande jordbrukarna;

hypoteksbanken är centralanstalt för hypoteksföreningarna och har ej andra

delägare än dessa.

Hypoteksbanken har till uppgift å ena sidan att upptaga de lån, som

erfordras för tillhandahållande åt föreningarna av behövliga utlåningsmedel

och å den andra att övervaka föreningarnas verksamhet, varvid särskilt

skall tillses, »att tillräcklig säkerhet i jordegendom finnes och under

hela avbetalningstiden bibehålies» för de penningmedel, banken sålunda

för föreningarnas räkning upplånat. Hypoteksbanken äger så till vida

ensamrätt till utgivande av obligationer mot säkerhet i jordegendom på

landet, som ingen annan kreditinrättning må utgiva dylika obligationer.

Bankens upplåning sker så gott som uteslutande genom försäljning av obligationer

av ifrågavarande slag. De lån, som banken sålunda upptager,

skola återbetalas efter viss, vid respektive låns upptagande bestämd tid

antingen genom årliga amorteringar eller efter uppsägning, och är banken

i varje fall skyldig att förbehålla sig rätt till uppsägning efter viss tid.

högst tio år, från ett låns upptagande. I övrigt skola lånevillkoren vara

sådana, att de äro förenliga med grunderna för låns utgivande till hypo
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

teksföreningarnas delägare. Lån till hypoteksföreningarna skola från bankens

sida utlämnas att återbetalas genom viss årlig amortering eller efter

viss längre tids förlopp. Sedan tio år förflutit från dylikt låns utlämnande,

kan det av den låntagande föreningen uppsägas till inbetalning efter ett

år. — Till grundfond och såsom säkerhet i sista hand för hypoteksbankens

förbindelser äro till banken överlämnade 30 miljoner kronor i 3 1/2 procents

statsobligationer. Föreningarnas delaktighet i banken och ansvarighet för

dennas förbindelser bestämmas efter oguldna beloppet av föreningarnas från

banken erhållna lån. Hava de nyssberörda statsobligationerna behövt tagas

i anspråk för fullgörande av bankens förpliktelser, kan banken i och för

återställande av grundfonden företaga uttaxering å hypoteksföreningarna i

förhållande till deras delaktighet. Hypoteksbanken förvaltas av en styrelse,

bestående av fem ledamöter, nämligen en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande,

en av riksgäldsfullmäktige utsedd vice ordförande samt tre av de i

banken delägande hypoteksföreningarna utsedda personer. Allmän ordinarie

sammankomst hålles årligen med delägarna i banken, och äger varje ansluten

hypoteksförening att till denna sända tre ombud. Vid sammankomsten

skola delägarna bl. a. bestämma de grunder, enligt vilka inom

varje förening särskild värdering av jordegendom (hypoteksvärdering) skall

ske, samt besluta om villkor för låns utlämnande och om förvaltningsbidrags

erläggande.

De hos hypoteksföreningarna låntagande jordägarnas delaktighet i dessa

föreningar bestämmes efter oguldna beloppet av deras från vederbörande

föreningar erhållna lån. Föreningarna utlämna i allmänhet lån endast mot

första inteckning i vidkommande egendom. Lånebeloppet bestämmes antingen

efter egendomens bevillningstaxering eller efter hypoteksvärdering

och kan uppgå till hälften (för stående lån till en tredjedel) av värdet,

»föreningens styrelse alltid obetaget att förordna om särskild värdering och

efter sig företeende omständigheter bestämma lånets belopp lägre än hälften

av egendomens på någotdera av ovannämnda sätt utrönta värde». Vidare

gäller, att man vid bestämmande av det värde, i förhållande vartill lån å

egendom sålunda lämnas, må taga i beräkning endast jordvärdet, men

icke åbyggnad, skog eller annat, som kan från egendomen skiljas. Å andra

sidan må lån icke i något fall lämnas å egendom, där ej de för jordbrukets

bedrivande nödiga åbyggnaderna äro brandförsäkrade i någon med vederbörlig

stadfästelse försedd inländsk försäkringsanstalt, som hypoteksföreningens

styrelse finner erbjuda full säkerhet. För lån, som av hypoteksförening

utlämnas, gälla motsvarande villkor som för föreningens lån hos

hypoteksbanken. Den huvudsakliga delen av föreningarnas lån till jordägarna

utlämnas såsom långtidiga amorteringslån (med 1/2 procents amortering);

1 andra rummet kommer en lånetyp med kortare amorteringstid (i regel

2 procents amortering). — Närmare föreskrifter för förvaltningen av hypoteksföreningarnas

angelägenheter meddelas i de av Kungl. Maj:t för respektive

föreningar stadfästa reglementena. Förutberörda hypoteksvärderingar

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 94. 5

verkställas av därtill av föreningarnas styrelser utsedda förrättning smän

med biträde av tillkallade godemän. Till grund för värderingarna ligga av

vederbörande föreningar och hypoteksbankens delägare fastställda tariffer

amt av de olika föreningarna antagna instruktioner.

1 ett den 14 oktober 1922 aVgivet betänkande framlade de s. k. fastighetskreditsakkunniga

för chefen för jordbruksdepartementet ett förslag angående

höjning av maximigränsen för den primära jordbruksfastighetskrediten

m. m.

Sedan detta betänkande — enär den fortsatta handläggningen av däri

berörda frågor torde ankomma på finansdepartementet — överlämnats till

chefen för detta departement, har utlåtande över betänkandet infordrats från

lantbruksstyrelsen, varjämte fullmäktige i Sveriges riksbank och i riksgäldskontoret

ävensom Sveriges allmänna hypoteksbank beretts tillfälle att avgiva

yttranden. Tillstyrkande utlåtanden från dessa inkommo sedermera,

men något förslag i anledning av kommittébetänkandet blev icke förelagt

1923 års riksdag.

Nämnda betänkande innehöll förslag i tva särskilda hänseenden, nämligen

dels om höjning av gränsen för hypoteksföreningarnas fastiglietsbelåning

till 60 procent från nuvarande 50 procent av det på visst sätt bestämda

fastighetsvärdet, dels ock om viss ändring av sättet för nämnda

värdes bestämmande, i så måtto att detta skulle kunna beräknas genom

särskild av vederbörande förenings styrelse på grundval av förefintliga handlingar

företagen s. k. överslagsvärdering.

Angående den senare frågan anförde de sakkunniga,- bland annat, följande.

Ett behov av värdering kunde med de nuvarande fastighetstaxeringsbestämmelserna

uppkomma i ett större antal fall än tidigare. Då man, bland

annat, hade att räkna med att taxeringsvärdet (jordbruksvärdet) i många

fall kunde bliva för lågt för att läggas till grund för belåningen, men det

skulle bliva för betungande särskilt för de mindre jordbruken, om man

allmänt krävde hypoteksvärdering, hade sakkunniga funnit sig böra söka

bereda möjlighet för lånesökande att utan dylik värdering erhålla högre län

än som skulle vara möjligt på grundval av taxeringsvärde (jordbruksvärde).

De sakkunniga uttala vidare följande:

»Den anordning, som de sakkunniga härvidlag vilja föreslå, hava de

kunnat anknyta till den inom flertalet hypoteksföreningar tillämpade metoden

att vid prövning av låneansökan kontrollera taxeringsvärdet, resp.

hypoteksvärderingsvärdet genom att på grundval av arealbevis och tillgängliga

uppgifter samt inom ramen av gällande värderingstariffer verkställa

en överslagsberäkning av den till belåning anmälda fastighetens värde.

Denna överslagsberäkning synes de sakkunniga utan fara kunna direkt läggas

till grund för belåning, ty, under förutsättning att vederbörande styrelse

vid beräkningens verkställande såvitt möjligt håller sig på den säkra sidan,

synes en dylik anordning icke behöva innebära någon egentlig risk.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 01.

Såsom de sakkunniga framhållit, är detta tillvägagångssätt motiverat

främst av hänsynen till de mindre fastigheterna, och det kunde därför ligga

nära till hands att begränsa anordningen till att giilla endast dem. Emellertid

visar det sig, att man på grund av de skiftande förhållandena i landets

olika delar — särskilt olikheterna mellan tättbebyggda, skogfattiga trakter

ä ena sidan och glestbebyggda, skogrika sådana ä den andra — stöter pa

oövervinneliga svårigheter, om man vill söka draga upp sådana gränser

härvidlag, som utan olägenhet kunna givas författningsbestämmelsers bindande

form. . För att anordningen skall bliva nöjaktigt smidig, bör det därför

anförtros åt hypoteksbankens delägare att i samband med bestämmandet

av värderingstariffer — för hypoteksvärdering och för överslagsvärdering —

även besluta, om och huru gränser för överslagsvärderings användning inom de

olika hypoteksföreningarna böra dragas. De sakkunniga förmena, att man

når fullt betryggande resultat genom att åt hypoteksinstitutionen själv överlämna

att bestämma i detta hänseende. — Vid överläggningarna inom de

sakkunniga har även ifrågasatts, huruvida icke en gräns för långivning på

grundval av överslagsvärdering borde bestämmas antingen på det sätt, att

överslagsvärderings belopp i intet fall linge överstiga egendoms sammanlagda

taxeringsvärde, eller ock så, att sagda belopp linge uppgå till förslagsvis

högst 80 å 00 procent av vad som vid hypoteksvärdering med användande

av maximivärden kunde ernäs. De sakkunniga, som givetvis

förutsätta, att man vid överslagsvärdering under inga förhållanden skall

komma till högre belopp än vid en hypoteksvärdering, hava emellertid med

hänsyn till de jämförelsevis få fall, det här torde röra sig om, och till de

förutberörda svårigheterna att utan olägenhet kunna uppdraga hela landet

avseende gränser icke ansett sig böra föreslå införande av någon författningsbestämmelse

härom. Även denna fråga bör, enligt de sakkunnigas

mening, kunna överlämnas till hypoteksinstitutionens eget avgörande.

I anslutning till det nu anförda vilja de sakkunniga upptaga till särskild

prövning frågan om i vad mån värdet av växande skog enligt gällande

bestämmelser må ingå i egendoms taxeringsvärde, då detta lagts till grund

för ansökan om lån, ett spörsmål, beträffande vilket en viss oklarhet gjort

sig gällande. Spörsmålet avser närmast tolkningen av § 5 i kungl. förordningen

den 16 maj 1800 angående de allmänna grunder, som vid hypotcksföreningars

bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.

Enligt nämnda stadgande skall vid bestämmandet av det värde, i förhållande

vartill enligt § 4 i förordningen lån å egendomen må meddelas, endast

jordvärdet men icke åbyggnader, skog eller annat, som kan från egendomen

skiljas, tagas i beräkning. Och i sistnämnda paragraf talas om, att beloppet

av lån må bestämmas antingen efter egendomens bevillningstaxering eller

efter särskild värdering. Den uppfattningen har nu framkommit, att den

i § 5 meddelade regeln skulle vara att tillämpa endast, då hypoteksvärderingsvärde

men icke då taxeringsvärde lagts till grund för låneansökningen,

varav skulle bliva en följd, att i det senare fallet egendomens belåningsvärde

skulle komma att formellt baseras på ett värde, som jämväl omfattade

byggnader och växande skog, under det att belåningsvärdet reellt skulle

grundas på en av styrelsen gjord kontrollvärdering, företagen på liknande

sätt, som avses för den av de sakkunniga föreslagna överslagsvärderingen.

Den motsatta uppfattningen går ut därpå, att från taxeringsvärdet bör avdragas

vad som kan antagas belöpa å förmögenhetsobjekt, som kunna från

fastigheten skiljas, och att sålunda maximum för det värde, i förhållande

vartill lån må meddelas, är, då taxeringsvärde åberopas, det på nyssberörda

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

i

sätt reducerade taxeringsvärdet. Att ifrågavarande förordning med den

förra uppfattningen skulle bliva inkonsekvent, ligger i öppen dag, och redan

denna omständighet innefattar givetvis ett vägande skäl mot att godkänna

berörda uppfattning. Därtill kommer ej blott att förordningens ordalag

avgjort strida mot densamma utan även att man vid formuleringen av förordningens

nuvarande text — enligt vad i motiveringen uttryckligen angives

— just avsåg att giva uttryck åt den senare av de här omförmälda

uppfattningarna. Under sådana förhållanden synes någon tvekan icke kunna

råda om att denna senare uppfattning är den riktiga.

Nyssberörda spörsmål har fått ökad betydelse i följd av de ändringar,

som genom kungl. förordningen den 7 juli 1921 om allmän fastighetstaxering

1922 genomförts i avseende å taxering av jordbruksfastighet. Medan enligt

äldre taxeringsbestämmelser för varje sådan fastighet skulle upptagas ett

gemensamt taxeringsvärde för allt, som enligt lag är att hänföra till den

fasta egendomen, skall taxeringen enligt nyssnämnda förordning ske på

sådant sätt, att jordbruksvärde, skogsvärde samt tomt- och industrivärde

redovisas vart för sig. Därvid förstås med jordbruksvärde fastighetens värde

för jordbruk med binäringar ävensom värdet av skogsmark och övrig till fastigheten

hörande mark, med skogsvärde värdet av växande skog samt med tomt- och

industrivärde det värde, som mark äger utöver jordbruksvärdet. Den uppdelning

av taxeringsvärdet, som med hänsyn till skogsvärdet författningsenligt skall

ske vid beviljande av hypotekslån, göres sålunda numera redan vid själva

taxeringen. Emellertid har det vid tillämpningen av 1921 års förordning

visat sig, att taxeringsmyndigheterna på sina håll vid det äldre taxeringsvärdets

uppdelning satt skogsvärdet relativt högt och i allt fall högre än

det belopp, vartill detsamma vid hypotekslåns beviljande beräknats. Härav

blir åter en följd, att vid en eventuell förnyelse av äldre iån vederbörande

fastighetsägare icke utan hypoteksvärdering kan erhålla samma lånebelopp

som förut, ja fall hava till och med förekommit, i vilka det äldre lånebeloppet

icke skulle kunna erhållas ens om lånegränsen höjdes till 60 procent

av egendomsvärdet. Ett dylikt resultat kan givetvis icke anses tillfredsställande.

Godtages emellertid den av de sakkunniga ovan förordade anordningen

att vid sidan av taxerings- och hypoteksvärderingsvärdena såsom

beräkningsgrund godkänna det värde, vartill hypoteksförenings styrelse på

grundval av arealbevis och värderingstariffer finner sig böra upptaga egendomen,

bortfaller den nyss berörda svårigheten.»

I en till chefen för finansdepartementet ställd, den 14 december 1923

dagtecknad skrivelse har nu styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank

anfört i huvudsak följande:

Då fastighetskreditsakkunnigas förslag ej föranlett proposition till 1923

års riksdag, hade hypoteksbankens delägare i juni 1923 uppdragit åt bankstyrelsen

att vidtaga de åtgärder, som styrelsen kunde finna lämpligast för

att frågan måtte så snart som möjligt erhålla en tillfredsställande lösning.

Sedan i anledning härav bankens verkställande direktör i frågan utarbetat

en vid skrivelsen fogad promemoria angående motiven för de ifrågasatta

ändringarna, hemställde styrelsen, att departementschefen ville ägna ifrågavarande

sakkunnigeförslag sin synnerliga uppmärksamhet samt föreslå

Kungl. Maj:t att till 1924 års riksdag avlåta proposition i ämnet, därvid

framställning syntes böra göras om antagande av den nya belåningsgrunden

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

Departements
chefen.

även för den händelse att hypoteksföreningarnas belåningsrätt ansåges ieke

kunna utsträckas utöver nuvarande procent av egendomens värde.

I den av bankstyrelsen åberopade promemorian framhållas, bland annat,

följande synpunkter. Hypoteksvärdering enligt nuvarande bestämmelser

innebure ett lika vidlyftigt som dyrbart förfarande, varför det i endast

jämförelsevis få fall kunde komma till användning. Särskilt betungande

bleve förfarandet för de mindre låntagarna, vilka i sparbanker och andra

penninginrättningar kunde få lån utan motsvarande kostnad. Hypoteksvärderingen

vore alltså icke ägnad att ersätta en »överslagsvärdering».

Erfarenheten inom hypoteksinstitutionen pekade bestämt därhän, att de på

grund av de ändrade taxeringsbestämmelserna försämrade lånemöjligheterna

i avsevärd grad minskat tillförseln av nya lån och försvårat konkurrensen

med andra långivare, och detta trots vissa lätt påvisbara fördelar hos

hypotekslånen. Hos fackmännen vore man numera på det klara med att

införande av s. k. överslagsvärdering vore ett nödvändigt komplement till

det nuvarande taxeringsförfarandet, och att det skulle fullständigt råda bot

för de mer och mer sig hopande svårigheterna. Då en tillbakagång för

hypoteksinstitutionen medförde ökad risk även för staten på grund av dess

garanti, måste det ligga i statens intresse att motverka en sådan tillbakagång.

Fara för ett medgivande att anställa överslagsvärdering funnes icke.

Hypoteksinstitutionen hade hittills i över 60 år skötts på ett sätt, som aldrig

— vad soliditeten beträffade — blivit föremål för anmärkningar från något

håll. Under hela denna tid hade institutionen fritt fått bestämma villkoren

(tarifferna) för hypoteksvärderingar utan annan kontroll än den, som läge

hos det allmännas representanter i hypoteksbankens styrelse och revision.

Denna kontroll skulle alltjämt utövas även beträffande villkoren för överslagsvärderingar.

Dessutom torde det ligga minst lika mycket i låntagarnasdelägarnas

intresse som i statens, att institutionens soliditet ej äventyrades,

då ju låntagarna gemensamt ansvai’ade för hypoteksbankens skuld.

Den i fastighetskreditsakkunnigas betänkande avhandlade frågan om en

höjning av belåningsgränsen för hypoteksföreningarna från 50 till 60 procent

av egendomsvärdena är jag ej beredd att nu taga ställning till. Däremot

synes mig mycket starka skäl tala för att omedelbart tillmötesgå kravet på

införande av vad de sakkunniga benämnt »överslagsvärdering» vid sidan av

den redan förekommande hypoteksvärderingen.

Anledningen till att de numera gällande bestämmelserna om fastighetstaxering

åstadkommit det resultatet, att belåningsmöjligheterna faktiskt i

vissa fall försämrats, torde företrädesvis ligga i metoden för taxering av

skog. Denna sker nämligen efter ett slags schablon, i det hela skogens

värde anses utgöra sammanlagda värdet av den beräkneliga medelavkastningen

för ett visst antal år, samt att själva skogsmarkens värde alltid anses

motsvara sammanlagda medelavkastningen för tre år. Detta markvärde redo

visas ej särskilt i taxeringslängderna utan ingår i det s. k. jordbruksvärdet,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94. 0

medan den växande skogens värde upptages särskilt såsom s. k. skogsvärde.

Sistnämnda värde får otvivelaktigt ej medräknas vid bestämmande av hypoteksbelåningen.

Den del av jordbruksvärdet, som representerar skogsmarkens

värde, är emellertid i många fall avsevärt lägre än det värde, som erhålles

vid tillämpning av de tariffer, som finnas fastställda för hypoteksvärdering,

något som synes helt naturligt med hänsyn till taxeringsmetodens avsiktliga

schablonmässighet.

En förutsättning för att hypoteksinstitutionen skall kunna tjäna sitt

syfte att under växlande konjunkturer bereda möjlighet för en primärkredit

åt jordbruket på billiga villkor till fromma för denna närings räntabilitet,

är uppenbarligen, att de penningmedel, som anskaffas för ändamålet, erhålla

en fast placering. Det är därför ett allmänt intresse av vikt, att institutionen

bevaras i sådan form, att dess bistånd även i fortsättningen betraktas såsom

en fördel av landets jordbrukare.

All hänsyn bör fördenskull enligt min mening tagas till hypoteksbankens

erfarenhet om en försämring av läget på grund av det i verkligheten ändrade

underlaget för egendomsvärdenas bestämmande. Det synes mig ock

rimligt, att botemedlet sökes i en modifiering av metoden för värdenas bestämmande.

Vad fastighetskreditsakkunniga i sådant avseende föreslagit och

hypoteksbankens styrelse nu livligt tillstyrkt, nämligen medgivande av särskild

värdering utan förrättning på stället synes mig ej böra giva anledning

till erinran. I förordningen angående Sveriges allmänna hypoteksbank

ävensom i förordningen angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars

bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända,

saknas i själva verket uttrycklig föreskrift, att värdering skall ske på stället.

Ehuru en ändring i bestämmelserna sålunda måhända strängt taget ej kan

anses nödvändig, förefaller det mig klokast, att avsikten att åstadkomma en

ändring i praxis kommer till tydligt uttryck i de nämnda förordningarna.

Fastighetskreditsakkunniga hava diskuterat möjligheten att i förordningarna

fastställa en högsta gräns, som vid s. k. överslagsvärdering ej finge överskridas.

De sakkunniga hava emellertid stannat för att ej avgiva något förslag

i dylikt syfte, under framhållande, att denna frågas lösning kunde överlämnas

åt hypoteksinstitutionen. Ehuru jag delar de sakkunnigas uppfattning, att

hypoteksinstitutionens hittillsvarande verksamhet motiverar ett fullt förtroende

för institutionens ledning, anser jag det emellertid — ej minst med hänsyn till

innehavarna av hypoteksbankens obligationer — önskvärt, att handhavandet

av det enklare värderingsförfarandet kringgärdas med en garanti från statsmakternas

sida. En sådan garanti synes mig lämpligast böra åstadkommas

på det sätt, att vid värdering med ledning av förefintliga handlingar ej må

tillämpas högre tariffer än sådana, som med minst 10 procent understiga de

tariffer, vilka tillämpas vid värdering å marken.

Slutligen ber jag få erinra, att de förordningar, varom nu är fråga, icke

hava karaktär av lagstiftning i egentlig mening utan äro att betrakta såsom

av statsmakterna fastställda reglementen för hypoteksinstitutionens verksamBikang

till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 6.9 höft. (Sr 94.) ''1

.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

het. Ändringar erfordras allenast i förordningen angående de allmänna

grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet

skola till efterrättelse lända.

Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till förordning

om ändrad lydelse av §§ 4 och 5 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21

sid. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande

och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända, samt hemställer, att

förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

bifalla och förordnar, att proposition av den lydelse,

bil. litt. vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Gunnar Grip.

Stockholm, Isaac Marcus’ Iioktryckeri-Aktiebolag, 1924.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1924:216 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 4 och 5 i förordningen den 16 maj 18,90 an s. 6 i texten