Sök i Ratio Lex

Angående vissa understöd och pensioner, att utgå av postmedel eller trafikmedel

1924-03-07 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1924:99, Angående vissa understöd och pensioner, att utgå av postmedel eller trafikmedel

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

1

IVr 99.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa

understöd och pensioner, att utgå av postmedel eller

trafikmedel; given Stockholms slott den 7 mars 1,924.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Sven Liiheck.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 7 mars 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von

Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,

Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Departementschefen, statsrådet Lubeck anför:

1:°)

I skrivelse den 30 augusti 1923 har generalpoststyrelsen hemställt om UnderstolI åt

beviljande av ålderdomsunderstöd åt postbiträdet fru Emma Grundell, och P°st>’llrddet

därvid anfört i huvudsak följande,: ru deli.’1"''

Sedan den tid, då trafiken tvingat postverket att i tämligen stor utsträck- Generaipostning

tillfälligt anställa personal utan att binda densamma fastare vid sig, 8

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 74 höft. (Nr 99—101.) 51721 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Statskontorot

den 2%> 1923.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 09.

funnes ännu i tjänst några personer, som så länge stått till postverkets

disposition, att man icke ansett sig, trots tillgång på fast reservpersonal,

kunna skilja dem från verket, helst då deras levnadsålder och ekonomiska

förhållanden utgjort ytterligare motiv för att ej beröva dem den inkomst,

de haft av sitt postarbete.

En av dessa personer vore postbiträdet fru Emma Grundell, vilken sedan år

1894 innehaft olika uppdrag inom postverket. Fru Grundell vore född 1852

och sedan år 1908 änka efter postmästaren J. Grundell i Nyland. I änkepension

efter sin man uppbure hon 468 kronor, dyrtidstillägg därå oräknat,

och vore taxerad till inkomst av kapital, vilken inkomst för år 1922 uppgått

till 560 kronor. Hennes ekonomiska ställning vore alltså icke sådan,

att man ansett sig kunna med åberopande allenast av hennes höga ålder

och helt naturligt nedsatta arbetsförmåga utan vidare entlediga henne från

hennes befattning i postverket och därmed beröva henne en årsinkomst, som

för år 1923 uppginge till omkring 1,500 kronor. Då emellertid med hennes

entledigande svårligen kunde anstå längre än till utgången av år 1924, när

fru Grundell alltså skulle vara över 72 år och hennes kvarstående i tjänst

varken för hennes egen eller postverkets del kunde anses önskvärt, hade

generalpoststyrelsen ansett sig böra hemställa om ett ålderdomsunderstöd

för henne från och med den dag, hon kunde komma att entledigas.

Fru Grundell hade tjänstgjort såsom dispositionsbiträde vid postkontoren

i Mora och Nyland omkring 10 år, såsom biträde hos postsparbanken omkring

3 år och såsom postbiträde å postkontoret Stockholm 7 omkring 12 år.

Då uppdraget att vara dispositionsbiträde i regel medfört en tjänstgöringsskyldighet

av endast 4 timmar per dag, syntes fru Grundells första 10 tjänstår

i detta sammanhang ej få räknas till mera än 4/7, om man utginge från

att 6 ä 7 timmars arbete per dag, i allmänhet varit att anse som full dagstjänst.

Hennes sammanlagda tjänstår skulle alltså vid utgången av år 1924

vara 21 år.

Från och med år 1918 hade fru Grundell tilldelats årsarvode och hade

sedan dess åtnjutit ersättning från postverket med i medeltal 1,495 kronor

för år, varav 225 kronor kunde anses motsvara dyrtidstillägg och 1,270 kronor

sålunda utgjort hennes årsarvode. Vid sedvanlig beräkning att ett ålderdomsunderstöd

borde uppgå till 2/3 av arvodet, reducerat i den mån tjänstårens

antal understege 30, skulle understödet i detta fall bliva 2/3 X 21/3o X 1,270

eller 592 kronor. Då emellertid fru Grundell icke inbetalat några pensionsavgifter,

varmed ordinarie tjänstemän hade att gälda kostnaden för en tredjedel

av sin pension, skulle hennes understöd sänkas med 197 kronor och

kunna utgå med högst 395 kronor för år. Som tidigare visats, vore fru

Grundell icke helt medellös och, om hon än vid sin höga levnadsålder efter

ett gott och långvarigt arbete i statens tjänst icke ansetts kunna entledigas,

utan att ett understöd tillerkändes henne, funne generalpoststyrelsen dock,

att vid dettas bestämmande hänsyn måste tagas till hennes inkomst av kapital

Styrelsen ville sålunda föreslå, att understödet på denna grund avrundades

nedåt till 300 kronor per år.

Generalpoststyrelsen har på grund av vad sålunda anförts hemställt, att

fru Grundell måtte från och med den dag, då hon erhåller entledigande ur

postverkets tjänst, tillerkännas ett årligt understöd av 300 kronor under sin

återstående livstid. I

I utlåtande av den 20 september 1923 har statskontoret tillstyrkt generalpoststyrelsens

framställning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Sedermera har fru Grundell i en till Kungl. Maj:t ingiven skrift anhållit,

att det av generalpoststyrelsen föreslagna understödsbeloppet måtte avsevärt

höjas. Detta belopp skulle nämligen icke sätta fru Grundell i stånd att försörja

sig själv. Då hon vid utgången av år 1924 kunde räkna drygt 25 tjänstår

syntes det billigt, att hon vid 72 års ålder icke skulle behöva sakna en

torftig bärgning. Den av generalpoststyrelsen med hänsyn till kortare arbetstid

vidtagna reduktionen av antalet tjänstår vore icke fullt berättigad; fru

Grundell hade under 25 års tid stått till postverkets förfogande, ehuru hon ej

alltid anlitats till lika många timmars arbete per dag som ordinarie tjänstemän.

Den omständigheten, att fru Grundell år 1922 haft en inkomst av

kapital av 560 kronor syntes icke böra tagas i betraktande vid bestämmande

av understödsbeloppet. År 1923 hade hon nämligen uppburit allenast 25 kronor

i inkomst av kapital och syntes för framtiden icke komma att åtnjuta

någon som helst dylik inkomst, enär hennes förut innehavda kapital under

år 1923 gått henne ur händerna. En minskning av fru Grundells årliga inkomster

från postverket från över 1,700 kronor, som hon enligt beräkning

skulle uppbära för år 1923, till 300 kronor, som av generalpoststyrelsen föreslagits,

skulle bliva ödesdiger, synnerligast då fru Grundell icke ägde någon

anhörig, från vilken hon kunde påräkna hjälp. Fru Grundell hemställde

därför, att understödsbeloppet måtte bestämmas till minst 600 kronor för år.

Uti ett den 11 januari 1924 avgivet yttrande över denna fru Grundells

framställning har generalpoststyrelsen påpekat, att styrelsen vid sin beräkning

av understödsbeloppet utgått från det faktiska förhållandet, att fru

Grundell varit för år 1922 upptaxerad till inkomst av kapital till ett belopp

av omkring 560 kronor. Hurudan hennes ekonomiska ställning blivit under

år 1923 vore generalpoststyrelsen icke i tillfälle att bedöma. Enligt vad

styrelsen inhämtat ägde emellertid fru Grundell en bostadslägenhet om två

rum och kök i Stockholm. Yad fru Grundell i övrigt i sin skrivelse anfört

syntes icke vara av beskaffenhet att föranleda ändring i den ståndpunkt,

generalpoststyrelsen intagit ifråga om storleken av understödet.

Statskontoret, som anbefallts att ånyo yttra sig i ärendet, har i utlåtande

den 30 januari 1924 anfört, att frågan syntes hava kommit i ett annat läge

till följd av de upplysningar, som meddelats av fru Grundell. Någon reducering

av understödsbeloppet med hänsyn till den under år 1922 åtnjutna

inkomsten av kapital syntes numera knappast vara berättigad. Av en handlingarna

Inlagd deklarationsuppgift beträffande år 1922 framginge nämligen,

att såsom inkomst av kapital nämnda år visserligen upptagits ett belopp av

555 kronor, utgörande utdelning å vissa aktier, men att samtidigt bland allmänna

avdrag upptagits ränta å gäld med 640 kronor, samt att någon förmögenhet

vid årets slut icke funnes angiven. Enligt vad statskontoret erfarit

hade aktierna, som lagts till säkerhet för skulden, blivit, sedan deras

värde sjunkit under skuldens belopp, tvångsvis försålda till densammas

gäldande. Den omständigheten att fru Grundell ägde en bostadslägenhet

om två rum och kök i Stockholm syntes sakna betydelse för bedömande av

Fru Grundel!.

Generalpoetstvrelscn

den

M/i 1924.

Statskontoret

den so/i 1924.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Understad åt

f. sorteringsbiträdet

hos

generalpoststyrelsen,

änkefru J. F.

(Hertz.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

den föreliggande frågan, då, enligt vad sökanden upplyst, förvärvet av lägenheten

skett på skuld. Av hänsyn till dessa förhållanden och med någon

jämkning av generalpoststyrelsens beräkning även i övrigt har statskontoret

föreslagit, att understödsbeloppet måtte bestämmas till 450 kronor.

Med hänsyn till fru Grundells långa och väl vitsordade arbete hos postverket

samt hennes höga ålder och bekymmersamma ekonomiska förhållanden

synes det skäligt, att hon vid avgången från tjänsten kommer i åtnjutande

av ett årligt understöd. I likhet med statskontoret finner jag det

uppenbart, att vid bestämmande av understödsbeloppet hänsyn icke kan tagas

till den förmögenhet, som fru Grundell tidigare kan hava haft men som

enligt vad i ärendet upplysts numera gått henne ur händerna.

Även i ett annat avseende synes generalpoststyrelsens beräkning av understödets

storlek böra undergå någon jämkning. Styrelsen har nämligen med

hänsyn till att fru Grundell icke inbetalat några pensionsavgifter vidtagit en

reduktion av det belopp, 592 kronor, vartill understödet med tillämpning

av sedvanliga grundsatser beräknats, med icke mindre än 197 kronor. I

tidigare liknande fall har emellertid den av nämnda anledning gjorda nedsättningen

varit avsevärt mindre. Vid beräkningen av de understöd, som av

nästlidet års riksdag tillerkändes tillfälliga kontorsbiträdena hos generalpoststyrelsen

Emma Kristina Öberg och Karolina Dorothea Medeus, vidtogs sålunda

dylik reduktion från 715 kronor 66 öre, respektive 753 kronor 33 öre

till 700 respektive 740 kronor, eller med allenast omkring 15 kronor. Några

särskilda skäl synas icke föreligga att beträffande fru Grundell tillämpa avsevärt

strängare grundsatser än i de nu åberopade fallen.

Med hänsyn till dessa förhållanden anser jag, att understödet bör bestämmas

till 560 kronor, och hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå

riksdagen medgiva

att postbiträdet fru Emma Grundell må från och med den

dag, då hon entledigas ur postverkets tjänst, under sin återstående

livstid åtnjuta ett årligt understöd av 560 kronor, att

utgå av postmedel.

2:o)

I en till Kungl. Maj:t ingiven skrift har förra sorteringsbiträdet hos generalpoststyrelsen

änkefru Jenny Fatima Giertz, född Scheenholm, anhållit, att

det henne jämlikt 1912 års riksdags beslut och Kungl. Maj:ts brev den 29

juni samma år tillerkända årliga understödet av 600 kronor måtte förhöjas

till 1,000 kronor, eller, därest detta icke kunde bifallas, till det belopp, som

kunde finnas skäligt. Till stöd för sin hemställan har änkefru Giertz anfört,

att understödet icke försloge till täckande av levnadskostnaderna, vilka vore

helt andra nu än vid tiden för understödsbeloppets bestämmande. Visserligen

utginge dyrtidstillägg å understödet, men detta vore ju av allenast tillfällig

natur, och även med dyrtidstillägget vore understödet otillräckligt.

Under senare år beviljade understöd hade också satts till belopp, översti
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 99. 5

gande det änkefru Giertz tillerkända. Slutligen har änkefru Giertz framhållit,

att hon varit i postverkets tjänst sammanlagt 32 år, därav 10 år å

postkontor, samt hemställt, att, då hon nu vore fyllda 75 år och det sålunda

vore av vikt, att förhöjningen i understödet komme henne till godo

snarast möjligt, det äskade beloppet måtte tillerkännas henne från och med

den 1 januari 1924.

Över förevarande framställning har generalpoststyrelsen till följd av remiss

avgivit utlåtande den 2 november 1923. Styrelsen har därvid anfört i huvudsak

följande:

Änkefru Giertz, som vore född den 5 maj 1848, hade tjänstgjort dels såsom

dispositionsbiträde vid postkontoret i Filipstad under tiden 1 juli 1878—

31 maj 1888, dels ock såsom sorteringsbiträde å generalpoststyrelsens inrikes

postanvisningsrevision under tiden 1 oktober 1890—31 december 1912. Hennes

avlöning för tiden från och med den 1 januari 1909 intill avgången ur tjänsten

hade utgjort 1,320 kronor för år.

I sin i samband med avgivande av förslag till postverkets stater för driftkostnader

för år 1913 gjorda hemställan om understöd till änkefru Giertz

hade generalpoststyrelsen anfört, bland annat, att, då sökanden uppnått 63

levnadsår och mer än 30 tjänstår, hon skulle, därest hon varit befordrad till

ordinarie tjänst, hava varit berättigad till hel pension, motsvarande i/3 av

det henne tillkommande arvodet, 1,320 kronor, eller sålunda 880 kronor.

Med hänsyn till den pension, 300 kronor för år, hon åtnjöte efter sin make,

framlidne postmästaren i Filipstad G. L. Giertz, hade det dock synts styrelsen

skäligt, att något avdrag gjordes från det sålunda erhållna beloppet;

och hade styrelsen därför ansett, att understödet borde bestämmas till 600

kronor för år.

I enlighet med denna generalpoststyrelsens hemställan hade 1912 års riksdag

beviljat änkefru Giertz ett understöd av 600 kronor för år, vilket understöd

hon uppburit alltsedan den 1 januari 1913.

En reducering av det belopp, sökanden eljest skolat kunna erhålla, hade

alltså vidtagits med hänsyn därtill, att hon åtnjutit pension efter sin framlidne

make. Under de senaste åren hade emellertid vid beviljandet av understöd

åt sorteringsbiträden hos generalpoststyrelsen i vissa fall sådan reducering

icke ifrågakommit.

År 1919 liade riksdagen beviljat ett årligt understöd av 650 kronor åt

extra kontorsbiträdet hos styrelsen änkefru Emma Adolfina Bratt. Fru

Bratt, som vore född den 23 juli 1855 och änka efter framlidne postmästaren

i Borgholm C. Y. N. Bratt, hade avgått från sin befattning med juli månads

utgång 1921 och hade då uppnått en tjänstetid av 24 l/2 år. Hennes avlöning,

orts- och dyrtidstillägg oberäknade, hade vid avgången ur postverkets

tjänst uppgått till 1,700 kronor för år. Från civilstatens änke- och pupillkassa

uppbure fru Bratt en årlig änkepension av 200 kronor. På grund av

enskild motion hade fru Bratts understöd av 1921 års riksdag höjts med

250 kronor eller till 900 kronor, därvid riksdagen utgått från att understödet

241/

borde sättas till —X 2/s X 1,700, d. v. s., avrundat, 900 kronor för år.

I proposition, nr 66, till 1923 års riksdag hade Kungl. Maj:t föreslagit ett

ärligt understöd av 700 kronor åt tillfälliga kontorsbiträdet hos generalpoststyrelsen

änkefru Emma Kristina Öberg. Fru Öberg vore född den 11 mars

1860 och hennes sammanlagda tjänstetid uppginge vid utgången av år 1923

till 19 1/3 år. Hennes avlöning, orts- och dyrtidstillägg ej inberäknade, hade

utgjort under tiden 1 januari 1919—30 juni 1920 1,700 kronor samt för tiden

Generalpos

styrelsen

s. 6 Kontrollera mot PDF

Statskontoret.

Departements
chefen.

Understöd åt

f. städerskan

J. K. Loij.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

från och med den 1 juli 1920 2,022 kronor, allt för år räknat. Från civilstatens

änke- och pupillkassa uppbure fru Öberg pension efter sin make,

framlidne postexpeditören K. A. Öberg, med 240 kronor för år.

Generalpoststyrelsen hade hemställt, att fru Öbergs understöd måtte

19 V

sättas till gQ3 X 2/s X 2,022 = 868 kronor 71 öre eller, avrundat, 900 kro
-

nor för år. Statskontoret hade emellertid framhållit, att skäligt vore att

taga det av fru Öberg före den 1 juli 1920, d. v. s. före ikraftträdandet av

nu gällande avlöningsreglemente för kommunikationsverken, uppburna arvodet

såsom utgångspunkt vid bestämmandet av hennes pension. Då fru Öberg

kunde räkna 19 tjänsteår skulle pensionen för henne således uppgå till

I9/3o X 2/3 X 1,700 = 715 kronor 66 öre, eller — efter avrundning nedåt, då

fru Öberg ej erlagt några pensionsavgifter — 700 kronor. Bankoutskottet

hade anslutit sig till statskontorets åsikt och hemställt om beviljande av ett

understöd av 700 kronor för år åt fru Öberg, vilken hemställan riksdagen

bifallit.

I ovan nämnda två fall hade sålunda vid beräknandet av understödsbeloppens

storlek hänsyn icke tagits till den änkepension, vederbörande

åtnjutit. Då fru Giertz innehaft enahanda anställning vid postverket som

fruarna Bratt och Öberg, syntes det generalpoststyrelsen rättvist och billigt,

att ålderdomsunderstöd bereddes henne i enlighet med de förmånligare beräkningsgrunder,

vilka tillämpats beträffande förenämnda två befattningshavare.

Jämlikt dessa grunder skulle sökanden, vilken kunde räkna mer än 30

tjänsteår samt vid tiden för sin avgång åtnjutit avlöning med 1,320 kronor

för år, vara berättigad till ett understöd av 2/3 X 1,320 eller 880 kronor.

Detta belopp syntes emellertid böra minskas något i anledning därav, att

några pensionsavgifter icke blivit av sökanden erlagda, och för den skull

avrundas till 850 kronor.

Generalpoststyrelsen har med stöd härav hemställt, att änkefru Giertz

måtte från och med 1924 års ingång tillsvidare under sin återstående livstid

åtnjuta ett till 850 kronor för år förhöjt ålderdomsunderstöd.

I infordrat utlåtande den 1 december 1923 har statskontoret tillstyrkt, att

framställningen måtte bifallas på sätt generalpoststyrelsen hemställt.

Då de beräkningar, som av generalpoststyrelsen åberopats till stöd för

den föreslagna förhöjningen av understödsbeloppet, stå i full överensstämmelse

med av riksdagen tidigare i liknande fall tillämpade grunder, synes

intet vara att erinra mot bifall till styrelsens framställning.

Jag hemställer därför, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva

att förra sorteringsbiträdet hos generalpoststyrelsen änkefru

Jenny Fatima Giertz, född Scheenholm, må från och med den

1 januari 1924 tillsvidare under sin återstående livstid, utöver

henne förut tillerkänt årligt understöd av 600 kronor, åtnjuta

ett ytterligare understöd av 250 kronor för år, att utgå av

postmedel.

3:o)

I skrivelse den 8 januari 1924 har generalpoststyrelsen gjort framställning

om understöd åt förra städerskan vid postkontoret i Kristianstad fru Johanna

Kristina Loy, född Andersson. Styrelsen har därvid anfört i huvudsak

följande:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ts proposition nr 99. i

Eedan i augusti månad 1923 hade frågan om understöd åt fru Lov varit

föremål för generalpoststyrelsens prövning. Som emellertid fru Lov vid

sagda tid ännu besuttit relativt goda kroppskrafter och kunnat fullgöra

städningsarbetet till belåtenhet, hade generalpoststyrelsen icke ansett skäl

föreligga att då göra framställning om understöd åt henne.

I skrivelse den 17 december 1923 hade emellertid vederbörande postmyndigheter,

under förmälan att fru Loy på grund av sjukdom nödgats

frånträda sin befattning som städerska vid postkontoret, hemställt, att generalpoststyrelsen

ånyo ville till prövning upptaga frågan om beredande av årligt

understöd åt henne.

Fru Loy, som sedan flera år levde åtskild från sin man, vilken förlupit

henne, vore född den 4 februari 1859 och hade ombesörjt städningen av

postkontorets i Kristianstad lokaler från och med den 1 februari 1902 till

och med den 30 november 1923, då hon frånträtt sin befattning, vilken hon

alltså innehaft i 21 år 10 månader.

För städningsbestyret i fråga hade fru Loy uppburit en månatlig ersättning

av 25 kronor till den 1 oktober 1902, 30 kronor från sagda tid till

utgången av år 1907, 40 kronor de därpå följande tio åren, samt från 60

till 100 kronor under tiden ’/2 1917—3% 1921. Från och med den 1 juli

1921 till den 1 december 1923 hade fru Loy erhållit 90 kronor i månaden.

Städningsarbetet, som omfattat en tid av 7 timmar om dygnet och som

till stor del varit förlagt till sena kvällen och natten, hade av fru Loy full
gjorts

med stor omsorg och redlighet.

Beträffande fru Loys ekonomiska förhållanden hade upplysts, att liou för

sitt uppehälle varit hänvisad allenast till sin inkomst av städningsarbetet.

Enligt vad ett av fru Loy ingivet läkarintyg utvisade, syntes hon för framtiden

icke bliva nämnvärt arbetsför och kunde alltså icke påräkna någon arbetsförtjänst.

Vid sådant förhållande funne generalpoststyrelsen billigt, att fru Loy

bereddes årligt understöd. Hennes tjänsteålder uppginge visserligen allenast

till cirka 22 år, medan för tilldelande av årligt understöd åt personer, som

tjänstgjort vid postverket utan att hava innehaft ordinarie anställning, i

regel fordrats en tjänstetid av 25 år. Emellertid hade vid skilda tillfällen

beviljats årliga understöd åt personer, som därav varit i behov och som

icke uppnått 25 tjänsteår. Sålunda hade 1914 års senare riksdag beviljat

årligt understöd åt en städerska vid telegrafverket, vilken kunde visa på en

tjänstetid av allenast 18 år. En annan städerska vid samma verk hade genom

beslut av 1918 års riksdag erhållit understöd efter en tjänstetid av cirka 22 år.

Till grund för beräknande av understöd åt personer, som icke innehaft

ordinarie anställning vid postverket, plägade tagas ett belopp, motsvarande

2/3 av deras senast innehavda årsarvode. Med denna beräkningsgrund skulle

understödsbeloppet i nu förevarande fall och efter reducering av detsamma,

med hänsyn till att fru Loy icke innehade 25 tjänsteår, komma att uppgå

till 630 kronor. På grund'' emellertid av gällande bestämmelser rörande

dyrtidstillägg åt pensionärer syntes det nödvändigt att, i enlighet med vad

som skett vid bestämmandet av understöd åt städerskorna Bernhardina

Pettersson och Augusta Fahlström, vilka tillerkänts understöd av 1922 och

1923 års riksdagar, begränsa understödsbeloppet, så att pensionsförmånen

komme i ett bättre avvägt förhållande till hennes senast innehavda arvode.

I överensstämmelse härmed funne generalpoststyrelsen för sin del lämpligt,

att understödet bestämdes till 400 kronor för år.

Med stöd av vad sålunda anförts har generalpoststyrelsen hemställt, att

fru Loy måtte tillerkännas ett ärligt understöd av 400 kronor att utgå från

och med den 1 december 1923.

Generalpost
styrelsen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Statskontoret. Till följd av remiss liar statskontoret avgivit utlåtande i ärendet den 25

januari 1924 och därvid anfört i huvudsak följande:

Förevarande framställning gåve icke anledning till erinran i annat avseende

än beträffande det föreslagna understödsbeloppet. I det av generalpoststyrelsen

åberopade fallet, där det gällde beredande av understöd åt

städerskan Bernhardina Pettersson, hade förelegat såväl längre tjänstetid

som högre avlöningsmedeltal än i nu förevarande fall; men understödet hade

likväl bestämts till ett lägre belopp, 350 kronor, än som föreslagits för

städerskan Loy; detsamma kunde sägas beträffande det andra av generalpoststyrelsen

åberopade fallet, där riksdagen i anledning av väckt motion beviljat

ett understöd å 300 kronor åt städerskan Augusta Fahlström. I båda dessa fall

hade understödsbeloppen jämkats för att tillsammans med pensionstillägg

och dyrtidstillägg stå i lämpligt förhållande till vad vederbörande i medeltid

åtnjutit i avlöning, inberäknat dyrtidstillägg, under de senaste tjänstgöringsåren.

Av samma anledning syntes understödsbeloppet i nu förevarande fall

icke lämpligen böra sättas högre än till 300 kronor. Avlöningen inberäknat

dyrtidstillägg hade för städerskan Loy i medeltal för de fem sista tjänståren

utgjort 1,066 kronor. Om understödet bestämdes till 300 kronor, skulle

formånen tillsammansjned pensionstillägg och dyrtidstillägg enligt nu gällande

grunder uppgå till 768 kronor, under det att vid ett understödsbelopp av

400 kronor förmånen skulle stiga till 928 kronor.

De‘cahefe7ntS'' Jag anser mig bÖra förorda’ att frn L°y för sin återstående livstid till

erkännes ett årligt understöd. På av statskontoret anförda skäl synes detta

lämpligen böra bestämmas till 300 kronor.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förra städerskan Johanna Kristina Loy, född Andersson,

må, räknat från och med den 1 december 1923, under sin

återstående livstid uppbära ett årligt understöd av 300 kronor,

att utgå av postmedel.

4:o)

Pension åt Järnvägsstyrelsen har med skrivelse den 7 september 1923 överlämnat eu

ren vid Svart- framställning om beredande av pension åt avlidne stationsmästaren vid

älvs järnväg Svartälvs järnväg Gustaf Halls änka Amanda Johanna Hall, född Josefsson

G. Halls änka

A. J. Hall.

Järnvägs- Styrelsen anför därvid i huvudsak följande:

styrelsen. . J

Av i ärendet verkställd utredning framginge bland annat, att Gustaf Hall,

som var född den 11 juni 1863, från och med den 1 januari 1889 intill sin

den 28 januari 1923 inträffade död inneliaft anställning vid Svartälvs järnväg,

först såsom banmästare och från och med den 1 november 1895 såsom

stationsmästare av klass 2 enligt enskilda järnvägarnas klassificering; att

Gustaf Hall ej varit delägare i någon pensionskassa men att för hans räkning

genom järnvägens försorg i stället insatts ett visst belopp varje månad

å sparbanksbok; att av dessa belopp, tillhopa uppgående till 4,345 kronor,

järnvägen bidragit med 627 kronor; samt att sistnämnda belopp av Gustaf

Hall återburits den 1 juli 1922.

Vid dödsfallet hade Gustaf Halls avlöning vid järnvägen — oberäknat

förmånen av fri bostad samt dyrtidstillägg — utgjort 2,900 kronor per år.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Enligt de av Kungl. Maj:t den 28 april 1922 fastställda bestämmelserna

angående rätt till pension för viss personal vid Svartälvs järnväg skulle

Gustaf Hall varit berättigad att efter avgång ur tjänsten erhålla pension av

Svartälvs järnvägs medel till belopp, motsvarande vad han enligt lagen angående

rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket,

statens järnvägar och statens vattenfallsverk skulle hava uppburit i

pension, därest nämnda lag varit för honom gällande och hänsyn tagits

allenast till den del av tjänstepensionen, som enligt 26 § av samma lag betraktas

såsom statspension.

Det syntes styrelsen, att enahanda principer borde gälla för beredande

av pension åt Gustaf Halls änka.

Den pension, som i så fall borde tillkomma änkan Hall, skulle utgöra

281 kronor, motsvarande en tredjedel av den pension, hon ägt uppbära för

den händelse Gustaf Hall vid sin död varit delägare i statens järnvägars

änke- och pupillkassa.

På grund av vad sålunda anförts har järnvägsstyrelsen hemställt, att änkan

Hall måtte tillerkännas en årlig pension av 281 kronor att av Svartälvs

järnvägs medel utgå från och med den 1 februari 1923 i enlighet med de grunder,

som i §§ 6 och 7 i reglementet för statens järnvägars änke- och pupillkassa

stadgas rörande pensioner till änkor och barn efter delägare i nämnda

kassa.

Statskontoret har i infordrat utlåtande av den 22 september 1923 förklarat statskontoret,

sig anse intet vara att erinra mot bifall till framställningen ifråga.

Jag torde få erinra, att nästlidet års riksdag i enlighet med Kungl. Maj:ts Departements
förslag

tillerkänt lokomotivföraren vid Svartälvs järnväg J. Kjällmans änka chefen,

och barn pension till belopp, beräknat enligt samma grunder, som järnvägsstyrelsen

nu föreslagit skola tillämpas beträffande änkan Hall. Då dessa

beräkningsgrunder således nyligen i ett likartat fall vunnit statsmakternas

gillande, synes intet vara att erinra mot järnvägsstyrelsens framställning.

Kostnaden för pensionen torde, i likhet med vad som bestämts i fråga

om pensionering av Svartälvs järnvägs personal, böra bestridas av nämnda

järnvägs medel. Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har det

belopp, varmed Svartälvs järnväg bidragit till insättning å sparbank för

stationsmästaren Halls räkning, av denne redan återburits, vadan i detta fall

något särskilt villkor rörande sådan återbetalning icke behöver uppställas

för pensionens åtnjutande.

Med stöd av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att till avlidne stationsmästaren vid Svartälvs järnväg Gustaf

Halls änka Amanda Johanna Hall, född Josefsson, må av Svartälvs

järnvägs medel utbetalas pension med ett årligt belopp

av 281 kronor, att utgå från och med den 1 februari 1923 i

enlighet med de grunder, som i §§ 6 och 7 av gällande reglemente

för statens järnvägars änke- och pupillkassa stadgas

rörande pension till änkor efter delägare i nämnda kassa.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Pension åt

lokomotivföraren

K. J.

A. Rundins

änka M. M. H.

Rnndin.

Järnvägs
styrelsen.

Statskontoret.

5:o)

Med skrivelse den 31 december 1923 har järnvägsstyrelsen till Kungl.

Maj:ts prövning överlämnat en framställning från avlidne förre lokomotivföraren

vid statens järnvägar Karl Johan Andersson Rundins änka Maria

Magdalena Hedvig Rundin, född Hieronymus, om erhållande av pension.

Styrelsen har därvid anfört i huvudsak följande:

Lokomotivföraren Rundin, som anställts i ordinarie tjänst vid statens

järnvägar från och med den 1 februari 1869, hade befordrats till lokomotivförare

den 1 juni 1873, erhållit avsked med pension från och med den 1

februari 1899 och avlidit den 25 juli 1911. Vid sin död hade han som enda

dödsbodeliigare efterlämnat sin hustru, med vilken han ingått äktenskap den

24 juni 1882. Boets behållning hade utgjort 1,362 kronor 34 öre.

Rundin hade från och med den 1 januari 1890 uppburit ett arvode av

1,800 kronor om året jämte ersättning för bostad och bränsle.

Ehuru Rundin vid bildandet av statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa

år 1872 haft rättighet att ingå i nämnda kassa, hade han underlåtit

detta med påföljd, att änkan vid hans frånfälle gått miste om förmånen av

pension från kassan.

Därest Rundin varit delägare i kassan, skulle iinkan från och med den 1

januari 1924 åtnjuta en årlig pension därifrån av 704 kronor.

Änkan Rundin, som vore född den 15 jixli 1846, vore icke längre arbetsför

samt saknade egna tillgångar. Hon åtnjöte från pensionsstyrelsen eu ålderspension

av 11 kronor 70 öre per månad samt från kommunen ett hyresbidrag

av 50 kronor om året. Från statsbaneföreningen »Gör gott» hade

hon slutligen år 1923 erhållit ett understöd av 100 kronor.

Sökandens synnerliga behov av understöd hade vitsordats av kyrkoherden

i den församling, hon tillhörde.

Ehuru änkan Rundin icke hade någon som helst rätt till pension, hölle

järnvägsstyrelsen dock före att, med hänsyn till mannens långvariga anställning

vid statens järnvägar och hennes nödställda belägenhet, något understöd

borde beredas henne.

Riksdagen hade också tidigare i ett flertal fall beviljat pensioner under

sådana omständigheter som de föreliggande.

Beträffande beloppet av den pension, som skäligen borde tillkomma änkan

Rundin, syntes det styrelsen, att enahanda principer som de, vilka föreslagits

till tillämpning beträffande stationsmästaren G. Halls änka, borde

tjäna till ledning.

Enligt dessa principer skulle änkan Rundins pension utgå med ett belopp

motsvarande en tredjedel av den summa, hon skulle ägt uppbära för den

händelse Rundin vid sin död varit delägare i statens järnvägars änke- och

pupillkassa.

Järnvägsstyrelsen har därför hemställt, att sökanden måtte tillerkännas

eu årlig pension av 235 kronor att från och med den 1 januari 1924 utgå

av trafikmedel i enlighet med de grunder, som i §§ 6 och 7 av reglementet

för statens järnvägars änke- och pupillkassa stadgas rörande pension till

änkor och barn efter delägare i nämnda kassa.

I infordrat utlåtande av den 16 januari 1924 har statskontoret förklarat

sig icke finna anledning till erinran mot bifall till järnvägsstyrelsens hemställan.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kung!. Maj:ts proposition nr 99.

Det synes skäligt, att änkan Rundin, i likhet med vad som skett i tidigare

jämförliga fall, tillerkännes någon pension. Mot det av järnvägsstyrelsen

föreslagna beloppet har jag intet att erinra.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva

att till avlidne lokomotivföraren vid statens järnvägar Karl

Johan Andersson Rundins änka Maria Magdalena Hedvig

Rundin, född Hieronymus, må av trafikmedel utbetalas pension

till ett årligt belopp av 235 kronor, att utgå från och med den

1 januari 1924 i enlighet med de grunder, som i §§ 6 och 7 av

gällande reglemente för statens järnvägars änke- och pupillkassa

stadgas rörande pensioner till änkor efter delägare i nämnda

kassa.

6:o)

I två skrivelser av den 22 januari 1923 har järnvägsstyrelsen gjort framställning

beträffande dyrtidstillägg dels å till förre stationskarlen vid Halmstad—Nässjö

järnväg J. A. Lindqvist utgående understöd, dels ock å avlidne

verkstadsarbetaren vid statens järnvägar Carl Aron Strands änka Ida Sofia

Strand tillerkänt skadestånd.

Av handlingarna i ärendet framgår i huvudsak följande.

Lindqvist, som innehaft anställning såsom stationskarl vid Halmstad—Nässjö

järnväg, hade den 2 mars 1894 å nämnda järnvägs station i Halmstad överkörts

av ett Mellersta Hallands järnvägsaktiebolag tillhörigt lokomotiv. Lindqvist

hade därvid skadats i vänstra benet så svårt, att detsamma måst avtagas

vid knäet, vilket medfört, att Lindqvist icke vidare kunnat nyttjas i

järnvägens tjänst och blivit oförmögen att försörja sig själv. Med anledning

härav hade Lindqvist tillerkänts dels från Halmstad—Nässjö järnvägs pensions-

samt änke- och pupillkassa en livstidspension å 207 kronor, dels från

Mellersta Hallands järnvägsaktiebolag genom kontrakt den 10/14 maj 1895

ersättning för sveda och värk med 350 kronor samt en årlig gottgörelse

av 335 kronor. Sedan staten övertagit Mellersta Hallands järnväg, hade

nämnda kontrakt den 30 december 1895 transporterats på staten. På grund

härav hade årligen från statens järnvägar till Lindqvist utbetalats ett understöd

av 335 kronor.

Ovannämnde Carl Aron Strand hade, då han den 7 november 1901 varit

sysselsatt med att smörja en i gång varande axelledning i plåtslageriverkstaden

i statens järnvägars lokomotivreparationsverkstad vid Liljeholmen

blivit indragen i nämnda axelledning och därvid ådragit sig sådan kroppsskada,

att han omedelbart därefter avlidit. Jämlikt Kungl. Maj:ts dom den

27 mars 1907 hade järnvägsstyrelsen förpliktats att utgiva skadestånd till

änkan Strand med 280 kronor om året. Detta domslut hade grundat sig

därpå, att järnvägsstyrelsen uraktlåtit att vid axelledningen ifråga vidtaga

sådana åtgärder till förebyggande av skada, som omförmälas i lagen den

10 maj 1889 angående skydd mot yrkesfara.

Enligt såväl tidigare som för närvarande gällande bestämmelser rörande

dyrtidstillägg kunde varken Lindqvist eller änkan Strand anses vara berättigade

att å dem tillerkända belopp uppbära sådant tillägg. Lindqvist hade

nämligen icke varit anställd vid den av staten övertagna Mellersta Hallands

järnväg utan vid Halmstad—Nässjö järnväg, och hans rätt till understöd

Departements
chefen.

Dyrtidstillägg

in. in. åt

f. stationskarlen

J. A.

Lindqvist och

verkstad sarbetaren

C A.

Strands änka

Ida Sofia

Strand tillerkända

und erst ödsoch

skadeståndsbelopp.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Statskontoret.

Departements
chefen.

12 Kungl. Maj tis proposition nr 99,

grundade sig, såsom av det förut sagda framginge, allenast på ett kontrakt

med förstnämnda järnväg. Yad åter anginge änkan Strand, syntes en förutsättning

för åtnjutande av dyrtidstillägg å skadestånd, som tillerkänts änkor

och barn efter befattningshavare i statens järnvägars tjänst vara, att skadeståndet

utdömts med tillämpning av lagen den 12 mars 1886 angående

ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift, vilket likväl icke här varit

fallet.

På grund av förbiseende hade emellertid av vederbörande distriktsförvaltningar

utbetalats dyrtidstillägg till såväl Lindqvist som änkan Strand

för tiden från och med ingången av år 1918 till och med tredje, respektive

andra kvartalet 1922, då utbetalningarna av dyrtidstillägg upphört till följd

av anmärkning från järnvägsstyrelsens revisionskontor. Något pensionstillägg

jämlikt kungörelserna den 15 juni 1922 angående pensionstillägg åt vissa

f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer samt angående

pensionstillägg åt vissa änkor och barn efter befattningshavare i statens

tjänst m. fl., hade däremot icke utgått.

Beträffande Lindqvist hade vederbörande distriktsförvaltning i av järnvägsstyrelsen

infordrat yttrande anfört bland annat, att det förhållandet, att

Mellersta Hallands järnvägsaktiebolag genom kontrakt iklätt sig ansvar för

följderna av Lindqvists olycksfall grundat sig på principen, att den vid en

föreningsstation mellan två banor för båda banorna gemensamt tjänstgörande

personalen ansetts ifråga om vissa rättsförhållanden såsom tillhörande båda

banorna. Lindqvist hade därför betraktats såsom i viss mån jämställd med

den vid Mellersta Hallands järnväg formligt anställda personalen. Det vore

uteslutet att Lindqvist förmådde återgälda det till honom felaktigt utbetalda

dyrtidstillägget, uppgående till över 2,200 kronor. Icke heller syntes det

låta sig göra, att genom avdrag å honom enligt kontraktet tillkommande

understöd framtvinga en dylik återbetalning, synnerligast som Lindqvist

därigenom skulle under en följd av år berövas största delen av sina existensmedel.

Ifråga om änkan Strand hade framhållits, att hon enligt vad som framginge

av företedda intyg vore medellös och till följd av nervsjukdom och

reumatism urståndsatt att genom eget arbete förvärva sitt uppehälle, samt

att det därför syntes skäligt, att hon finge behålla det redan uppburna dyrtidstillägget

och fortfarande uppbära sådant.

Järnvägsstyrelsen har med hänvisning till vad sålunda förekommit hemställt,

att Lindqvist och änkan Strand måtte tillförsäkras samma rätt till

dyrtidstillägg och pensionstillägg å dem tillerkända understöd och skadestånd,

som skulle tillkommit dem, Lindqvist, därest han varit anställd i

Mellersta Hallands järnvägs tjänst, och änkan Strand, för den händelse

henne tillerkänts skadestånd enligt lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet

för skada i följd av järnvägs drift.

Till följd av remiss har statskontoret den 28 februari 1923 avgivit utlåtanden

över järnvägsstyrelsens båda ifrågavarande framställningar och därvid

förklarat, att starka billiglietsskäl syntes tala för bifall till desamma.

Då frågan icke hann framläggas för nästlidet års riksdag, tilldelade Kungl.

Maj:t genom beslut den 4 maj 1923 Lindqvist och änkan Strand tillfälliga

understöd om respektive 565 och 370 kronor, vilka belopp beräknats motsvara

dyrtidstillägg för ett år räknat från de tidpunkter, då enligt vad ovan

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

sagts sådant tillägg upphört att utbetalas till dem, ävensom pensionstillägg,

likaledes för ett år, räknat från och med den dag bestämmelserna om sådant

tillägg trädde i kraft, eller den 1 juli 1922.

Då de skador, på grund av vilka Lindqvist uppbär understöd, träffat

honom under arbete för den av staten sedermera övertagna Mellersta

Hallands järnväg och denna järnväg genom särskilt kontrakt iklätt sig ansvar

för följderna av olycksfallet, synes det skäligt, att Lindqvist i nu ifrågavarande

hänseende jämställes med befattningshavare, som varit formligt anställda

vid Mellersta Hallands järnväg. Yad vidare änkan Strand beträffar

torde det icke vara med billighetens krav förenligt, att utesluta henne från

åtnjutande av dyrtids- och pensionstillägg på den grund, att det henne tillerkända

skadeståndet icke utdömts i enlighet med lagen den 12 mars 1886

angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift. Jag finner mig

därför i likhet med de myndigheter, som yttrat sig i ärendet, böra förorda,

att Lindqvist och änkan Strand tillerkännes rätt att uppbära vederbörliga

dyrtidstillägg och pensionstillägg. Nämnda tillägg torde böra utgå retroaktivt,

dock måste givetvis vid utbetalandet av tilläggen för den tid, sådana

hittills icke utgått, avdrag göras med de jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den

4 maj 1923 tilldelade tillfälliga understödsbeloppen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva

dels att å förre stationskarlen vid Halmstad—Nässjö järnväg

J. A. Lindqvist och verkstadsarbetaren vid statens järnvägar

Carl Aron Strands änka Ida Sofia Strand tillerkända

understöds- och skadeståndsbelopp må utbetalas dyrtidstillägg

och pensionstillägg enligt de grunder, som skolat tillämpas beträffande

Lindqvist, därest han vid tiden för ifrågakomna olycksfall

varit anställd vid Mellersta Hallands järnväg, och beträffande

änkan Strand, därest det henne tillerkända skadeståndet

utdömts med stöd av lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet

för skada i följd av järnvägs drift;

dels ock att vad redan i sådant avseende till Lindqvist och

änkan Strand utbetalats icke skall av dem återkrävas.

Till vad departementschefen under punkterna l:o)—

6:o) hemställt, vari statsrådets övriga ledamöter instämma,

behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnar,

att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

A. C. F. v. Krusemtierna.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1924:149 Skrivelse till Konungen, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner och understöd. a1 i texten
  2. BU 1924:37 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa understöd och pensioner, att utgå av postmedel eller trafikmedel. s. 4 i texten