Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 40 § 1 mom. i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården

9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1925:105, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 40 § 1 mom. i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kmujl. Maj:ts proposition nr 105.

1

Nr 105.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till

lag angående ändrad lydelse av 40 § 1 mom. i lagen

den 14 juni 1918 om fattigvården; given Stockholms

slott den 13 mars 1925.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.

Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående

ändrad lydelse av 40 § 1 mom. i lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om

fattigvården.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1925.

1 samt.

92 käft. (Nr 105.)

4 It; 25

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 105.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 40 § 1 inom. i lagen den 14 juni 1918 (nr 422)

om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 40 § 1 mom. i lagen den 14 juni 1918 om

fattigvården skall erhålla följande ändrade lydelse:

40 §''

1 mom. Har fattigvårdssamhälle---är beläget.

Lag samma vare beträffande avgift för vård, som lämnats å anstalt för

sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka eller för blinda barn under skolåldern,

vilken anstalt tillhör landsting eller stad, som ej deltager i landsting,

eller å enskild anstalt för sinnesslöa eller fallandesjuka eller för blinda barn

under skolåldern, vilken anstalt åtnjuter statsbidrag eller blivit av Konungen

för ändamålet godkänd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kung). \faj:ts proposition nr 105.

3

bidrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 13 mars 1923.

N ärvarande:

Statsministern Sandlek, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,

Lindeks, Larsson, Wigfokss, Möller, Levinson.

Departementschefen, statsrådet Möller anför:

I skrivelse den 14 december 1923 bär direktionen över institutet för Framställning

blinda å Tomteboda hemställt om viss ändring av 40 § i lagen den 14 juni frän di™k1918

om fattigvården, i syfte att fattigvårdssamhälle, som erlagt avgift för blindinstitutet,

vård å anstalt för blinda barn under skolåldern, vilka saknade hem eller

lämpliga sådana, må kunna därför erhålla gottgörelse av vederbörande •

landsting. Den anstalt, på vilken framställningen särskilt tager sikte, är en

å det av nämnda direktion med fondmedel upprättade blindhemmet i Nynäshamn

befintlig avdelning för sådana barn.

Den i framställningen åberopade 40 § i fattigvårdslagen stadgar rätt för Fattigrårdsfattigvårdssamhälle

att av vederbörande landsting erhålla gottgörelse för Iagens bestäm‘

vårdkostnad i följande fall, nämligen dels för vård å statens anstalter för ersättning från

sinnessjuka eller sinnesslöa (40 § 1 mom. första stycket), dels för vård, som la„ndstins för

lämnats å anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka, vilken tillhör TardkostniMjlandsting

eller stad, som ej deltager i landsting, eller å enskild anstalt för

sinnesslöa eller fallandesjuka, vilken åtnjuter statsbidrag eller blivit av Konungen

för ändamålet godkänd (40 § 1 mom. andra stycket), dels ock för

vård å kommunal anstalt för sinnessjuka, då anstalten blivit vederbörligen

godkänd (40 § 2 mom.). Rätt till ersättning av landsting för vårdkostnad stadgas

även i 41 och 42 §§ i lagen, nämligen dels för vård å anstalt för tuberkulösa

eller vanföra, vilken anstalt åtnjuter statsbidrag (41 § 1 mom.), eller å

länslasarett eller av landsting underhållen sjukstuga eller ä annan, med länslasarett

likställd sjukvårdsinrättning (42 §), dels för vård av andra kroniskt

eller obotligt sjuka än tuberkulösa och vanföra å särskild, fattigvårdssamhället

eller annan tillhörig anstalt eller å en vid fattigvårdsanstalt för ändamålet

anordnad särskild avdelning, vilken står under läkares tillsyn (41 § 2 mom.

andra stycket). I fråga om rätten till gottgörelse jämlikt 40 § 1 mom., 41 § 1

inom. Och 42 § hava andra inskränkningar icke stadgats, än att den person,

för vilken avgift erlagts, skall hava varit i behov av fattigvård enligt 1 § i

lagen om fattigvården, att ersättning för vårdavgiften icke kunnat uttagas av

den vårdade eller för honom försörjningspliktig person, samt att omständigheterna

icke heller äro sådana, att gottgörelse för vården skall, enligt

därom givna bestämmelser, lämnas av staten. Rätten till gottgörelse enligt

s. 4 Kontrollera mot PDF

Bestå mmclser

asg&cnde kostnader

för vård

av blinda.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 105.

40 § 2 mom. och 41 § 2 mom. andra stycket är däremot dessutom begränsad

— jämte på andra sätt — så att den avser allenast hälften av det belopp,

vartill vårdkostnaden visas hava uppgått.

Av förarbetena till fattigvårdslagen framgår, att motiven till införande av

förenämnda bestämmelser voro i viss mån olika beträffande gottgörelse för

sådan vård, som avses i 40 § 2 mom. och 41 § 2 mom., å ena, samt i fråga

om gottgörelse för vård av övriga i 40, 41 och 42 §§ avsedda kategorier av

vårdbehövande å andra sidan. Beträffande de sistnämnda, för vilkas vård

ersättning lämnas med hela kostnaden, anfördes såsom huvudorsak behovet

av eu utjämning kommunerna emellan av kostnaderna för vården. "V ad

åter gäller de kroniskt eller obotligt sjuka och de sinnessjuka, som vårdas

å kommunala anstalter, föranleddes bestämmelsen om fattigvårdssamliälles

rätt till ersättning för halva vårdkostnaden närmast av angelägenheten att

avhjälpa den rådande bristen på anstalter för sådana sjuka och att för fattigvårdssamhällena

underlätta användandet av redan befintliga anstalter.

Isågra motsvarande bestämmelser till de nu återgivna finnas ej i fattigvårdslagen

angående vård av blinda. Dessa äro dock givetvis i likhet med andra

nödställda berättigade att erhålla fattigvård enligt de i nämnda lag givna

reglerna, och fattigvårdssamliälle äger samma rätt till ersättning för blindas

vård å de i 40—42 §§ i lagen omförmälda anstalter som beträffande vård

av andra vårdtagare.

För vissa kategorier av blinda finnas emellertid ur andra sj npunkter

meddelade regler om understöd eller underhall från det allmännas sida. Sa

stadgas i § 2 i lagen angående blindundervisningen den 29 maj 1896 (nr 34),

att erforderliga anstalter för blinda barns uppfostran och undervisning skola

upprättas av staten och utgöras av dels förskolor för den förberedande undervisningen

och dels institut för undervisningens fortsättande och ar slutande.

För varje blint barn, som på grund av lagens bestämmelser intagits i dylik

läroanstalt, skall av vederbörande landsting eller stad, som ej deltager i

landsting, erläggas en årlig avgift, vilken numera uppgår till 400 kronor (§ 5).

Landsting eller stadsfullmäktige i stad, som icke deltager i landsting, äger

enligt § 6 att för varje till landstingsområdet eller staden hörande sådant

barn bestämma en viss årlig avgift, med vilken föräldrar eller målsmän

skola bidraga till betäckande av kostnaderna för barnets vistelse vid läroanstalten.

Enligt den ursprungliga lydelsen av sistnämnda paragraf skulle de föräldrar

eller målsmän, vilka icke ägde tillgång till avgiftens erläggande, därutinnan

understödjas av fattigvården. I sitt betänkande med förslag till

lag om fattigvården anförde emellertid sedermera fattigvardslagstiftningskommittén

rörande de blindas vård i huvudsak följande: Lika litet som beträffande

sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka, tuberkulösa och vanföra understödstagare

förefunnes väl någon anledning att lämna kommunerna gottgörelse

för vård av blinda understödstagare i allmänhet. Ett särskilt förhållande

förelåge dock i fråga om dem, som jämlikt lagen angående blindundervisningen

vore för undervisning och vård intagna i för dem avsedda anstalter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung]. Maj:ts proposition nr K)ö. f>

Flera landsting hade redan beslutat att icke av kommunerna utkräva de

bidrag, vartill landstingen enligt gällande bestiimmelser vore berättigade, och

eu utveckling i denna riktning vore enligt kommitténs mening önskvärd.

Visserligen vore bär fråga om jämförelsevis små belopp, men för en eller

annan kommun kunde dock dessa utgifter bliva kännbara nog. För åstadkommande

av den ifrågasatta överflyttningen av dessa kostnader erfordrades

ändring i förenämnda lag, och kommittén hade uppgjort förslag till sådan

ändring. Då kommunerna skulle komma att varken i första hand betala

eller senare gottgöra dessa kostnader, följde därav, att kostnaderna icke

vidare komme att anses och behandlas som fattigvård.

Kommitténs ifrågavarande förslag gillades av såväl Kungl. Maj:t som

riksdagen, och ändrade bestämmelser i enlighet därmed utfärdades genom

lag den 14 juni 1918 (nr 427). Numera kan alltså fattigvårdssamliälle icke

komma att drabbas av kostnad för barn, som äro intagna i förskola eller å

blindinstitutet.

Motsvarande bestämmelser angående bestridande av och gottgörelse för

vårdkostnader hava sedermera den 7 juli 1921 (nr 408) meddelats i fråga

om kostnad å statens anstalt för blinda med komplicerat lyte. Nämnda

anstalt har till uppgift att till uppfostran, undervisning och vård mottaga

sådana blinda, som på grund av komplicerat lyte icke kunna mottagas i

andra för abnorma avsedda anstalter, samt att, så långt det med hänsyn till

skyddslingarnas lyten är möjligt, uppfostra dem till arbetsdugliga individer.

Att märka är i förevarande sammanhang, att eu avdelning inom anstalten

är en asyl, i vilken intagas dels sådana barn, som ännu äro för unga eller

outvecklade att kunna intagas i skolan, dels ock sådana blinda, som visa

sig sakna förutsättningar att tillgodogöra sig undervisning. I fråga om

dylika barn avse alltså landstingens avgifter helt eller framför allt vård och

ej undervisning.

Redan i det av de s. k. blindvårdssakkunniga år 1922 avgivna betänkandet

med utredning och förslag angående vården av blinda fanns upptaget det

förslag, som nu framställts av blindinstitutets direktion. De sakkunniga

redogöra i denna del av sitt betänkande för den nyss omförmälda barnavdelningen

å blindhemmet i Nynäshamn och yttra därom i huvudsak följande :

Barnavdelningen hade upprättats år 1915 och då avsetts för 10 barn. Detta

antal hade emellertid aldrig uppnåtts. Hela antalet å avdelningen intagna

barn hade aldrig överskridit 7; den lägsta siffran — 2 — nåddes hösten 1919.

Genomsnittssiffran för åren 1915—1920 vore 5.5. — I 1910 års folkräkning

angåves för åldern 0—7 år blott 40 blinda barn i hela riket. Även om

denna siffra vore åtskilligt för låg, vore det tydligen åtminstone tidtals icke

så ringa procent av landets kända blinda barn nedom skolåldern, som begagnade

denna uppfostringsmöjlighet. Ofta hände det emellertid, att den

ej anlitades, ehuru ett barn väl skulle behöva att få bättre vård, än hemmet

gåve. Det vore dock helt naturligt, att eu moder tvekade att lämna sitt

lilla blinda barn i andra människors vård. I händelse av uppenbar vanvård

både emellertid en barnavårdsnämnd, tack vare tillvaron av detta hem, ett

Blindvurds
sakkunniga.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Direktionen

för blindinstitutet.

Styrelsen

för Svenska

landstingsförbundet.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 105.

ställe, dit den lämpligen kunde sända ett blint barn, som ju mycket ogärna

mottoges i barnhem för seende.

De blindvårdssakkunniga anföra vidare, att i fråga om beredande av tillfälle

till vård åt sådana blinda barn, som ännu ej nått skolåldern och som

saknade hem eller ej lämpligen kunde förbliva där, inga ytterligare åtgärder

syntes behöva vidtagas, då det antal platser, som funnes för sådana barn

vid blindhemmet i Nynäshamn, hade visat sig fullt tillräckligt. Då kostnaden

för vård å blindavdelningen — 400 kronor för år — måhända ibland

kunde verka avskräckande på en kommun, vore det emellertid för dessa

barn önskligt, att 40 § i fattigvårdslagen vidgades till att omfatta även

blinda och att Nynäshamnsanstalten bleve av Konungen godkänd såsom

likställd med de där omnämnda anstalter, vilka åtnjöte statsbidrag. För de

blinda, som lede av komplicerat lyte, vore icke någon motsvarande förändring

av 41 § i fattigvårdslagen behövlig, sedan Kungl. Maj:t genom lag den 7

juli 1921 stadgat, att för dessa blinda skulle av landsting och städer, som

icke deltoge i landsting, erläggas årsavgift vid den befintliga statsanstalten.

De blindvårdssakkunnigas betänkande har ännu icke föranlett genomförande

av några åtgärder från statsmakternas sida. De sakkunnigas förslag

i förevarande avseende har nu emellertid, som förut nämnts, upptagits av

direktionen över blindinstitutet. I sin förevarande framställning anför direktionen

till stöd för detta förslag följande:

Antalet barn å barnavdelningen vid blindhemmet i Nynäshamn hade alltjämt

varit ganska ringa och högst uppgått till åtta. För närvarande funnes

blott tre barn där intagna. Otvivelaktigt funnes åtskilliga blinda barn, vilka

vore i stort behov av vård å ifrågavarande hem, men kostnaden, 400 kronor

för år, verkade avskräckande på målsmännen och även på fattigare kommuner,

detta till stort men för de blinda barnen. Försumlighet och vanvård under

de tidigaste barnaåren verkade synnerligen hämmande på den blindes hela

liv. Antalet vid Nynäshamnsanstalten vårdade barn skulle betydligt ökas,

om landstingen betalade årsavgiften.

Över direktionens över blindinstitutet förevarande framställning inhämtades

yttrande från Svenska landstingsförbundets styrelse, som i anledning

härav till en början erinrat om, att styrelsen i ett den 5 december 1922

över de blindvårdssakkunnigas betänkande avgivet utlåtande för sin del förklarat,

att det ifrågasatta tillägget till fattigvårdslagen torde få anses utgöra

en naturlig och av behovet påkallad komplettering av hittills gällande gottgörelsebestämmelser,

varför detsamma av styrelsen tillstyrktes. Styrelsen

fortsatte:

Betänkligheter syntes dock kunna resas emot att nu utbryta förevarande

fråga ur det av de blindvårdssakkunniga framlagda programmet, innan detta

i sin helhet blivit föremål för någon åtgärd från statsmakternas sida. Under

förutsättning att det för vinnande av direktionens syfte erforderliga tillägget

till fattigvårdslagen erhölle en sådan lagteknisk utformning, att landstingens

utvidgade ersättningsskyldighet komme att avse allenast vård vid omförmälda

blindhem i Nynäshamn och eventuella anstalter av enahanda karaktär,

ansåge emellertid styrelsen, som i fråga om de sakkunnigas blindvårdsprogram

i övrigt deklarerat en i stort sett negativ ståndpunkt, att omförmälda

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kitngl. Maj:ts proposition nr It}:''). 7

betänkligheter icke borde tillerkännas större betydelse, utan att syftet med

framställningen borde kunna tillgodoses oberoende av de blindvårdssakkunnigas

program i övrigt. Styrelsen ville emellertid, under hänvisning till vad

styrelsen anfört i eu den 13 december 1923 gjord framställning angående landstingens

ersättning till primärkommunerna enligt 40—42 §§ i fattigvårdslagen,

framhålla, att det vid en utvidgning av landstingens ersättningsskyldighet

för anstaltsvard ovillkorligen borde tillses, att den nya ersättningsskyldigheten

icke komme att avse hela vårdkostnaden. Enligt styrelsens mening

borde för den skull det av direktionen över blindinstitutet åsyftade tillägget

i fattigvårdslagen införas icke i 40 § 1 mom. andra stycket utan i något av

de lagrum, där fråga vore om ersättning för halva vårdkostnaden, d. v. s. i

40 § 2 mom. eller 41 ij 2 inom. Ur principiell synpunkt syntes intet vara

att invända mot att viss blindvård sålunda i fråga om ersättning likställdes

med vård av kroniskt eller obotligt sjuka i övrigt, och det behjärtansvärda

syfte, som direktionen åberopat såsom stöd för sin framställning, syntes

jämväl kunna nås genom ett stadgande, som förpliktade landstingen att ersätta

hälften av kostnaden för omskrivna vård. Styrelsen har till slut såsom

sin mening uttalat, att en utvidgning av landstingens ersättningsskyldighet

icke borde ske, med mindre de brister i hithörande lagstiftning och de olikheter

i tillämpningen, som av styrelsen i förenämnda skrivelse den 13 december

1923 framhållits, bleve vederbörligen avhjälpta.

Sedermera har rektorn vid blindinstitutet Gustaf Ek inkommit med eu

skrift, där han anfört bland annat följande:

»Försumlighet och vanvård under den tidiga barnaåldern är för den

blindes hela framtid av ödesdiger art. Förlusten av synen måste så långt

ersättas av känsel- och muskelsinnet. Lämnas dessa sinnen ouppövade,

liar eu obotlig skada ägt rum. Ej sällan komma till blindskolorna

barn, vilka äro till sin kroppsbeskaffenhet synnerligen svagt utvecklade.

Deras händer äro slappa och kraftlösa och nå aldrig, trots ett mödosamt

arbete från lärarens sida, den utveckling, som är nödvändig för goda arbetsprestationer.

Dylika barn kunna, ehuru de uppnått sju års ålder, ej kläda

sig själva eller utföra de enklaste handgrepp. Orsaken till denna efterblivenhet

är i de flesta fall att söka i bristande omvårdnad under tiden före

skolåldern.

Under mina inspektionsresor i landets skilda delar har jag kunnat konstatera

dylika fall av mycket bristfällig omvårdnad. Så t. ex. påträffade jag

i eu arbetarfamilj i Norrland en tre ä fyra års gosse, som ständigt satt inpackad

bland dynor och trasor i en korgiiknande vagga å golvet. Den sjukliga

modern, som hade dera barn att sköta om, hade ej tid eller krafter att

sköta om den lille. För att han ej skulle göra sig illa eller ställa till oreda,

1^''j*- han dag efter dag sitta bland dessa illaluktande paltor. Han kunde ej

stödja på sina fotter. Hela hans kropp, hans händer, armar och ben företedde

eu bedrövlig anblick.

• * ,,en arbetarfamilj i södra Sverige dog modern och lämnade efter

sig fieia minderåriga barn, därav ett fullständigt blint. Då mannen måste

vistas borta från hemmet hela dagen, lämnande åt barnen att reda sig

själva, kan man lätt föreställa sig, under vilka förhållanden detta barn skulle

växa upp.

De utgifter, som för närvarande åligga landstingen, äro av betydlig storlek.

Man må därför ej förundra sig över att förslag "till ytterligare ökning från

landstingens sida mötas med betänkligheter. Men för ifrågavarande barnhem

kommer ökningen i landstingens utgifter att bliva en ren obetydlighet.

Det allra största antalet barn, hemmet i Nynäshamn kan rymma, är 15, och

Rektorn

vid blindinstitutet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statens

fattigvårds
inspcktör.

Departements
chefen.

Kunr/l. Maj-.ts proposition nr 105.

så långt min erfarenhet sträcker sig, torde hemmet vara tillräckligt stort för

att mottaga alla de blinda barn, vilka äro i saknad av lämplig vård. Med

ett beräknat maximiantal av 15 barn och en avgift av 400 kronor för vartdera

skulle utgifterna för landets samtliga län resp. städer uppgå till 6,000

kronor. Med denna jämförelsevis ringa kostnad skulle åtskilliga blinda barn

räddas från att få sitt liv helt eller delvis förstört.»

Statens fattigvårdsinspektör har i avgiven P. M. funnit de i ärendet framförda

synpunkterna vara värda allt beaktande och böra föranleda, att den

gjorda framställningen snarast upptoges till behandling och därvid bifölles.

Syftet med förevarande framställning synes mig i hög grad behjärtansvärt.

Av den förebragta utredningen torde framgå, att det ej så sällan förekommer,

att barn, vilka i hög grad äro i behov av den bättre omvårdnad, som kan

lämnas på en anstalt av ifrågavarande slag, nu på grund av de därmed förenade

kostnaderna ej erhålla sådan vård. Såsom anförts under ärendets

förberedande behandling, är en dylik vård före skolåldern av stor betydelse

även för ett gott resultat av den efter uppnådd skolålder följande blindundervisningen.

På denna väsentligen ansetts vara eu statens och landstingens

angelägenhet, torde det även vara ett allmänt intresse, att de blinda barnen

erhålla erforderlig föruppfostran. Också ur en annan synpunkt kan ett bifall

till framställningen anses stå i god överensstämmelse med redan gällande

bestämmelser. X det föregående har erinrats, att landstingen erlägga eu

avgift av 400 kronor om året för varje i förskola eller å blindinstitutet intaget

barn liksom även för barn, som vårdas å anstalten för blinda med komplicerat

lyte. Dessa belopp må, i det fall att ersättning därför icke kan uttagas

av föräldrar eller målsman, icke utkrävas av fattigvårdssamhälle. Med

bifall till ifrågavarande framställning kommer man alltså, ehuru på en annan

väg, för de blinda barnen nedanför skolåldern till i huvudsak samma resultat,

d. v. s. befrielse för fattigvårdssamhället; att understödet blir av fattigvårds

natur torde i dessa fall ej böra tillmätas betydelse.

Styrelsen för Svenska landstingsförbundet har icke ur principiell synpunkt

haft några erinringar att göra mot förslaget. De erinringar, som från

andra synpunkter av styrelsen framställts däremot, synas icke vara av beskaffenhet

att böra inverka på frågans avgörande. Den av styrelsen åberopade

tidigare framställningen om ändringar i 40 42 §§ i fattigvårdslagen

avser en genomgripande omläggning av förfaringssättet för utbekommande

av ersättning för vårdkostnad, och prövningen av denna tidigare framställning

— som ännu icke kan företagas — torde icke på något sätt föregripas

genom den nu ifrågasatta, i sig själv föga omfattande åtgärden.

Styrelsen för landstingsförbundet har vidare uttalat, att rätt till ersättning

"för ifrågavarande vårdkostnad endast borde medgivas med kostnadens

halva belopp. Med hänsyn till det syfte, om vars främjande här är fråga,

synes mig redan den omständigheten, att de belopp, varom det här kan

komma att röra sig — antalet blinda barn under skolåldern är ju synnerligen

begränsat, liksom också antalet vårdplatser för dylika barn alltid

bliva synnerligen obetydliga, utgöra anledning att icke sålunda inskränka

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10i). 9

rutten till ersättning. Därtill kommer, att den vård, för vilken ersättning

ifrågasatts, till sin karaktär närmast torde vara att likstiilla med vård, som

behandlas i 40 § 1 mom. och 41 § 1 mom. i lagen om fattigvården och för

vilken full ersättning utgår. Rätt till ersättning för ifrågavarande vårdkostnad

torde alltså böra medgivas enligt samma regler, som gälla för de i

nämnda båda lagrum omförmälda kategorierna av vårdbehövande. Det nya

stadgandet bör vid sådant förhållande lämpligen erhålla sin plats i 40 §

1 mom. andra stycket i fattigvårdslagen.

Såsom av styrelsen för Svenska landstingsförbundet föreslagits, bör emellertid

den nya lydelsen av 40 § 1 mom. andra stycket erhålla en sådan utformning,

att ersättningen för blindas vård inskränkes till att omfatta vård å ifrågavarande

barnavdelning vid blindhemmet i Nynäshamn och andra anstalter

av enahanda karaktär, som möjligen kunna komma att upprättas, eller med

andra ord vård å anstalter för blinda barn nedanför skolåldern, vilka anstalter

antingen tillhöra landsting eller stad, som ej deltager i landsting,

eller, om de äro enskilda, åtnjuta statsbidrag eller blivit av Konungen för

ändamålet godkända. I den nu behandlade framställningen har det anförts,

att, om den ifrågasatta lagändringen kommer till stånd, sådant godkännande

kommer att sökas för blindhemmet i Nynäshamn. —■ Skolåldern för

blinda barn räknas i lagen angående blindundervisningen från och med det

år, under vilket ett barn fyller 7 år, och barnets skolgång må ej uppskjutas

längre än till det år, under vilket barnet fyller 9 år.

Då, enligt vad jag inhämtat, avgiften å blindhemmet i Nynäshamn beräknas

och uttages halvårsvis, torde den ifrågasatta lagändringen lämpligen

kunna träda i kraft den 1 nästkommande juli.

I enlighet med de av mig nu angivna grunderna har jag låtit inom socialdepartementet

utarbeta förslag till lag angående ändrad lydelse av 40 § 1 mom.

i lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

Departementschefen uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att förslaget måtte genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnar,

att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga vid detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Carl Stålhammar.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 92 höft. (Nr 105.) 446 25 2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1925:94 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 40 § 1 mom. i lagen den 14 juni 1918 om fattig a1 i texten
  2. 2LU 1925:15 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 40 § 1 mom. i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården. s. 1 i texten