Sök i Ratio Lex

Angående efterskänkande av återbetalning sskyldighet beträffande till underofficerare vid flottans station i Karlskrona oriktigt utbetalta dyrtidstillägg

1925-03-13 · 7 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1925:164, Angående efterskänkande av återbetalning sskyldighet beträffande till underofficerare vid flottans station i Karlskrona oriktigt utbetalta dyrtidstillägg

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Nr 164.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående efterskänkande

av återbetalning sskyldighet beträffande till

underofficerare vid flottans station i Karlskrona oriktigt

utbetalta dyrtidstillägg; given Stockholms slott

den 13 mars 1925.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

P. Albin Hansson.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 13 mars 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,

Linders, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Departementschefen, statsrådet Hansson anför:

Enligt de före den 1 januari 1922 för marinens personal gällande avlöningsbestämmelserna

var underofficer vid flottan berättigad att å den station, han

tillhörde, erhålla portion in natura eller ersättning därför i penningar till stadgat

belopp (62 öre). Denna förmån indrogs, bland annat, under sjökommendering

samt under förrättning, för vilken vederbörande ägde uppbära traktamentsersättning.

Under sjökommendering åtnjöts i stället skeppsportion in

natura eller ersättning därför, beräknad efter skeppsportionens verkliga värde.

I § 1 av kungörelsen den 29 maj 1917 (nr 224) angående krigstidstillägg

och krigstidshjälp under år 1917 åt befattningshavare i statens tjänst upptogs

bland de slag av kontanta förmåner, varå krigstidstillägg finge uppbäras,

599 85

s. 6 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Proposition

till 1924 års

riksdag.

6

»portionsersättning för underofficerare vid flottan, beräknad efter 62 öre per

dag». Berörda stadgande, som jämväl återfinnes i motsvarande senare författningar

rörande krigstidstillägg respektive dyrtidstillägg, tolkades av vederbörande

redogörare vid flottan på så sätt, att dylikt tillägg finge utbetalas

även för tid, då ersättning för portion (landportion), 62 öre, icke utginge; bland

annat alltså för tid, då underofficer åtnjöte landportion in natura, skeppsportion

in natura (ersättning därför) eller traktamente. Sådant förfarande tilllämpades

vid Stockholms station till och med april 1920 och vid Karlskrona

station till och med maj 1921. Häremot framställdes emellertid av vederbörande

revisionsmyndigheter — marinförvaltningens revisionskontor, kammarrättens

revision och riksräkenskapsverket — anmärkningar, de tidigaste

(av marinförvaltningens revisionskontor) daterade i april 1920, och genom

särskilda utslag — det tidigaste den 24 mars 1921 — gillade kammarrätten i

ett flertal mål av ifrågavarande slag de av revisionsmyndigheterna i berörda

avseende gjorda anmärkningarna, varigenom alltså redogörarna förpliktades

ersätta de anmärkta beloppen, med rätt för dem att hos vederbörande söka sitt

åter efter befogenhet. Regeringsrätten, där besvär sedermera anfördes, fann

enligt särskilda utslag den 27 november 1923 icke skäl göra ändring i kammarrättens

beslut i omförmälda anmärkningsmål.

I flertalet av målen hade emellertid redogörarna i samband med besvären

anhållit, att, därest deras yrkanden om anmärkningarnas ogillande icke skulle

bifallas, Kungl. Maj:t måtte av nåd befria dem från ålagd ersättningsskyldighet

till statsverket.

Vidkommande sistnämnda fråga hemställde i samtliga mål två av regeringsrättens

ledamöter, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga sådan åtgärd, att vid de

gjorda utbetalningarna finge bero, under det att en ledamot hemställde, att

Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärd i ändamål att vid gjord utbetalning finge,

efter prövning i varje särskilt fall, med hänsyn till föreliggande omständigheter

bero. De två återstående ledamöterna, som deltagit i målens handläggning,

biträdde beträffande de enligt räkenskaperna för tiden till och med april

månad 1920 verkställda utbetalningarna den förra hemställan samt anslöto sig

i fråga om övriga utbetalningar till den senare.

Med anledning av vad sålunda förekommit förelåg alltså till övervägande

frågan, huruvida åtgärd borde vidtagas i syfte att befria ifrågavarande redogörare

från återbetalningsskyldighet till statsverket för till underofficerare

vid flottan oriktigt utbetalta krigstids- och dyrtidstillägg å ersättning för

landportion i de fall, då sådan ersättning icke utgått utan i stället landportion

in natura, skeppsportion (ersättning därför) eller traktamente. Då ett efterskänkande

av återbetalningsskyldigheten skulle innebära avvikelse från de av

riksdagen antagna grunderna för utbetalande av krigstids- och dyrtidstillägg,

erfordrades emellertid för en dylik åtgärds vidtagande riksdagens medgivande.

Den 29 februari 1924 avläts proposition (nr 140) i ämnet. Härvid erinrade

föredragande departementschefen om att de äldsta utbetalningarna hänförde

sig till 1917 års krigstidstillägg. Enligt departementschefens mening sade det

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H4. 7

sig självt, att det, då det gällde så gamla utbetalningar, måste möta betydande

och i vissa fall säkerligen oöverkomliga svårigheter att från vederbörande, som

uppburit de oriktigt utbetalta beloppen, återfå desamma. I flertalet fall skulle

sannolikt vederbörande redogörare själva få fullgöra återbetalningen.

Med avseende å den tid, som förflutit, innan kännedom erhölls om att marinförvaltningens

revision framställt anmärkning mot utbetalningarna i fråga,

syntes det departementschefen, att återbetalningsskyldigheten borde helt eftergivas

— detta i anslutning till den uppfattning, som uttalats av fyra av de i

regeringsrättens prövning av målen deltagande ledamöterna. Vad åter anginge

de utbetalningar, som verkställts efter det marinförvaltningens revision först

framställt anmärkning, syntes det departementschefen icke föreligga tillräckliga

skäl att för det dåvarande fatta något beslut om befrielse från återbetalningsskyldighet.

I propositionen föreslogs därför, att riksdagen måtte medgiva,

att Kungl. Maj:t finge efterskänka återbetalningsskyldigheten beträffande

för tiden till och med april månad 1920 gjorda utbetalningar av ifrågavarande

slag.

Motion vid

1924 års

riksdag.

Uti sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 111, anförde statsutskottet, att utskottet

anslöte sig till Kungl. Maj:ts förslag rörande tidpunkten, intill vilken

ett efterskänkande borde kunna medgivas för ifrågavarande oriktigt utbetalta

krigstidstillägg och dyrtidstillägg. Då tillräcklig utredning för att utsträcka

ett dylikt medgivande att omfatta jämväl utbetalningar av berörda slag, som

skett efter den i propositionen angivna tidpunkten, icke förelåge, ansåge sig

utskottet böra avstyrka det i ämnet motionsvis framställda yrkandet. Då utskottet

även i övrigt icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag,

hemställde utskottet om bifall till detsamma och om avslag å motionen,

i vad densamma skilde sig från nämnda förslag.

Utskottets hemställan blev av riksdagen bifallen (riksdagens skrivelse

nr 264).

På grund av riksdagens berörda beslut har Kungl. Maj:t sedermera genom

särskilda resolutioner i ett flertal mål rörande återbetalningsskyldighet för

oriktigt utbetalta krigstids- och dyrtidstillägg av ifrågavarande slag, medgivit

att vid de gjorda utbetalningarna finge bero, i de fall då utbetalningarna verkställts

före utgången av april månad 1920.

Såsom redan framhållits hade emellertid det oriktiga utbetalandet av dyrtidstillägg

av här ifrågavarande slag vid Karlskrona station fortsatts även

efter nyssnämnda tidpunkt och därstädes pågått till och med maj månad 1921.

Uti en vid samma riksdag inom andra kammaren väckt motion (nr 424)

föreslogs, att riksdagen ville i anledning av nyssnämnda proposition medgiva,

att återbetalningsskyldigheten finge efterskänkas beträffande ej mindre för

tiden till april månad 1920 än även för tiden därefter till underofficerare vid

flottan oriktigt utbetalta krigstidstillägg och dyrtidstillägg å »portionsersättning,

beräknad efter 62 öre per dag».

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

För flertalet av de under sistberörda tid sålunda felaktigt gjorda utbétalningarna

är förste marinintendenten i marinen J. J. A. Wessman ansvarig, men

även en del av de övriga redogörarna vid stationen hava genom godkännande

av dylika utbetalningar blivit ansvariga för desamma.

Under samma tid bär även utbetalats å omförmäldä portionsersättning oriktigt

beräknat förhöjt dyrtidstillägg enligt kungörelsen den 30 juni 1920 (nr

362) angående förhöjning i vissa fall i det för första halvåret 1920 till befattningshavare

i statens tjänst utgående dyrtidstillägg. Då utbetalning jämlikt

nämnda kungörelse givetvis icke kunnat ske före dess ikraftträdande den 1 juli

1920, omfattas dessa utbetalningar icke till någon del av det vid 1924 års riksdag

lämnade medgivandet.

Efter yrkanden av vederbörande revisionsmyndigheter hava genom särskilda

utslag av kammarrätten, vilka sedermera, i de fall då de blivit föremål för

Kungl. Maj:ts prövning, fastställts, vederbörande redogörare förpliktats återbetala

de felaktigt utanordnade beloppen, dock med öppen lämnad rätt för

redogöraren att hos vederbörande söka sitt åter. Denna återbetalningsskyldighet

har i vissa fall gällt avsevärda belopp.

Sålunda har förste marinintendenten Wessman ålagts att återbetala

genom Kungl. Maj:ts utslag den 27 november 1923 . . 5,512 kronor 18 öre

» > » » » 20 juni 1924 ...... 37,276 » 76 » och

» » » » » 25 november 1924 .. 30,447 » 68 »

Det genom utslaget den 27 november 1923 till återbetalning fastställda be
loppet

5,512 kronor 18 öre avsåg förhöjt dyrtidstillägg enligt ovan nämnda

kungörelse den 30 juni 1920 (nr 362). Av det genom utslaget den 20 juni 1924

till återbetalning fastställda beloppet, 37,276 kronor 76 öre, hänförde sig emellertid

12,966 kronor 66 öre till utbetalningar, som avsågo tiden till och

med april månad 1920, och i enlighet med riksdagens förut omnämnda medgivande

lät Kungl. Maj:t vid dessa sist omförmäldä utbetalningar bero, vadan

alltså det belopp, som enligt detta utslag skulle återbetalas, minskades till

24,310 kronor 10 öre. Det belopp, för vilket Wessman på grund av omförmälda

tre utslag numera är återbetalningsskyldig, uppgår alltså till 60,269

kronor 96 öre.

Uti en den 17 november 1924 dagtecknad skrift har Wessman anhållit, att

Kungl. Maj:t måtte medgiva, att de belopp, vilkas återbetalande enligt Kungl.

Maj:ts nyssnämnda utslag den 27 november 1923 och den 20 juni 1924 ålåge,

järnte honom, i tjänst kvarstående underofficerare, finge uttagas medelst innehållande

månadsvis av vederbörande underofficerares avlöning till belopp för

varje månad, som stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona skulle

äga bestämma. Såsom skäl för sin anhållan har Wessman anfört, bland annat,

att han av representanter för de ersättningsskyldiga underofficerarna erfarit,

att dessa icke ansåge sig hava erhållit större dyrtidstillägg än dem rätteligen

tillkomma och därför icke komme att godvilligt verkställa någon återbetalning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

!)

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

För Wessman skulle sålunda endast återstå att utsökningsvis uttaga beloppen.

I dylikt fall måste han emellertid först genom beloppens inbetalande till statsverket

bereda sig rätt att anses såsom fordringsägare. Till en dylik inbetalning

vore han emellertid icke i stånd, enär han för sitt eget och sin familjs

uppehälle icke ägde andra tillgångar än sin pension och — så länge han vore

inkallad till tjänstgöring — de förmåner därutöver, som enligt gällande föreskrifter

utginge till honom. Det skulle också bliva ett mycket vidlyftigt företag

att uttaga stämning å samtliga de underofficerare, vilka berördes av de utslag,

som redan meddelats eller senare vore att förvänta, beträffande felaktigt

gjorda utbetalningar av ifrågavarande slag. Nämnda underofficerares antal

uppginge nämligen till omkring 700. En utväg för att från dem återtaga de

för mycket uppburna beloppen vore att bestämmelse meddelades om att beloppen

i fråga finge innehållas å vederbörandes avlöning. För att göra ett sådant

innehållande mindre kännbart, syntes det billigt, att. där beloppen vore stora,

innehållandet finge, enligt stationsbefälhavarens bestämmande, äga rum under

exempelvis 3 till 4 månader.

Uti ett över Wessmans berörda ansökning den 23 januari 1925 avgivet utlåtande

har stationsbe f äl h a va ren vid flottans station i Karlskrona anfört i huvudsak

följande.

Det läge i öppen dag, att kronan hade intet eller nästan intet att vinna

genom att vända kravet och verkställigheten mot Wessman. Oöverstigliga praktiska

och ekonomiska svårigheter skulle nämligen uppstå för honom att anställa

de rättegångar, vilka i detta fall otvivelaktigt skulle erfordras, mot det

störa antal underofficerare, som här vore i fråga, — i samtliga hithörande fall

bortåt 700. Ej heller skulle det tjäna något till att Wessman för vinnande av

prejudikat uttoge stämning mot endast några få av dessa underofficerare, enär,

även om det slutliga utslaget bleve fällande, de övriga gäldenärerna ej vore

därigenom förpliktade till betalning. Härtill komme att en procedur med rättegång

mot underofficerarne otvivelaktigt skulle taga lång tid i anspråk, varigenom

allt flera av dém skulle hinna avgå eller pensioneras och således merendels

befinnas sakna utmätningsbara tillgångar. Att, på sätt i ärendet föreslagits,

stationsbefälhavaren skulle förordna om ersättningsbeloppens uttagande

genom innehållande av lämpliga belopp å vederbörande underofficerares avlöningsförmåner

syntes ej böra komma i fråga. Om en dylik åtgärd vidtoges

utan uttryckligt medgivande från Kungl. Maj:ts sida, funnes skäl förmoda,

att de allra flesta underofficerarna skulle genom besvär i administrativ väg

söka få åtgärden undanröjd. Annorlunda ställde sig saken, om Kungl. Maj:t

kunde lämna bifall till Wessmans ansökning, vilken stationsbefälhavaren för

sin del förordade.

Vidare har Wessman i en till Kungl. Maj:t ställd skrift av den 16 december

1924 anhållit, att Kungl. Maj:t måtte efterskänka det belopp av 5,512 kronor

18 öre, som det enligt Kungl. Maj:ts förutnämnda utslag den 27 november

1923 ålåge honom att återbetala till statsverket.

Sedan Kungl. Maj:t förordnat, att regeringsrättens yttrande skulle inhämtas

över nämnda ansökning, över vilken stationsbefälhavaren vid flottans station

i Karlskrona och marinförvaltningen förut avgivit utlåtanden, hava regeringsrättens

flesta ledamöter den 3 februari 1925 hemställt, att Kungl. Majrt

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 7 sand. 1-30 käft. {Nr 163—164.) 599 S5 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

Departements

chefen.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

måtte vidtaga åtgärd i ändamål att vid gjord utbetalning finge, efter prövning

i varje särskilt fall, med hänsyn till föreliggande omständigheter bero.

Två av regeringsrättens ledamöter hemställde, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga

åtgärd i ändamål att vid de gjorda utbetalningarna finge bero.

Redan förut hade emellertid regeringsrätten genom särskilda beslut

den 2f> november 1924 i åtskilliga mål rörande felaktigt gjorda utbetalningar

av dyrtid stillägg eller förhöjt dyrtidstillägg enligt förut omförmälda

kungörelse den 30 juni 1920 (nr 362) å portionsersättning, beräknad

efter 62 öre per dag, hemställt, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärd i ändamål

att vid de gjorda utbetalningarna finge bero.

I dessa senare fall hade två av regeringsrättens ledamöter hemställt, att

Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärd i ändamål att vid de gjorda utbetalningarna

finge, efter prövning i varje särskilt fall, med hänsyn till föreliggande omständigheter

bero.

Såsom av det förut anförda framgår, medgav 1924 års riksdag, i enlighet

med Kungl. Maj ds förslag i ämnet, att återbetalningsskyldigheten finge efterskänkas

beträffande för tiden till och med april månad 1920 till underofficerare

vid flottan oriktigt utbetalta krigstids- och dyrtidstillägg å portionsersättning,

beräknad efter 62 öre per dag. Däremot ansågs icke tillräcklig utredning

då vara för handen för att, såsom i motion vid samma riksdag föreslogs, utsträcka

nämnda medgivande att omfatta även utbetalningar av ifrågavarande

slag, som skett efter den sålunda angivna tidpunkten.

Enligt vad som upplysts från marinförvaltningens revisionskontor, uppgår

det sammanlagda beloppet av dylika utbetalningar, vilka anmärkts till återbetalning,

till omkring 67,000 kronor. För den ojämförligt största delen av

nämnda belopp, eller 60,269 kronor 96 öre. åligger betalningsskyldigheten i

första hand numera pensionerade förste marinintendenten i marinen J. J. A.

Wessman, vilken på vanligt sätt hänvisats att hos vederbörande söka sitt åter

efter befogenhet. Såsom av Wessmans liär förut omförmälda framställningar

till Kungl. Maj:t den 17 november och den 16 december 1924 framgår, är han

ur stånd att återbetala de utdömda beloppen, och försök till indrivande skulle

blott föranleda hans försättande i konkurs. Såsom också framgår av berörda

framställningar och däröver avgivna yttranden, torde det jämväl möta nästan

oöverkomliga svårigheter och tidsutdräkt för Wessman att begagna sig av den

honom anvisade utvägen att från vederbörande underofficerare, som uppburit de

oriktigt utbetalta beloppen, återkräva desamma.

I detta sammanhang vill jag nämna, att jag icke anser mig böra ifrågasätta

några åtgärder för tillmötesgående av Wessmans i det föregående omförmälda

hemställan om innehållande av erforderlig del av vederbörande underofficerares

avlöningsförmåner.

Med hänsyn särskilt till de omständigheter, som sålunda framkommit beträffande

förste marinintendenten Wessmans återbetalningsskyldighet, har jag

ansett frågan om efterskänkande av jämväl de efter april månad 1920 gjorda

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 164. 1 1

utbetalningarna ånyo böra tagas i övervägande. Det synes mig klart, att synnerligen

starka billighetsskäl tala för att Wessmans återbetalningsskyldighet

efterskänkes. Utöver vad i detta hänseende redan berörts, anser jag även böra

framhållas, att Wessman uppnått en ålder av 69 år, vilket torde ytterligare tala

för ett milt bedömande av hans sak.

Såsom förut nämnts omfattar Wessmans återbetalningsskyldighet huvudparten

av de nu ifrågavarande utbetalningarna. Vad angår de övriga redogörare,

vilka ålagts dylik återbetalningsskyldighet, torde i viss mån föreligga

enahanda omständigheter som de beträffande Wessman anförda. I varje fall

torde näppeligen böra ifrågasättas, att behandla redogörarna på olika sätt.

Vid sådant förhållande har jag ansett mig böra tillstyrka ett fullständigt

efterskänkande av återbetalningsskyldighet beträffande nu ifrågavarande oriktiga

utbetalningar, vilka avse tiden till och med maj månad 1921.

.Tåg hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Kungl. Maj:t må efterskänka återbetalningsskyldigheten beträffande för

tiden till och med maj månad 1921 till underofficerare vid flottan oriktigt

utbetalta dyrtidstillägg och förhöjning av dyrtidstillägg å portionsersättning,

beräknad efter 62 öre per dag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnar,

att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Eric Baad-Heimer.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1925:335 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående efterskänkande av återbetalningsskyldighet beträffande till underofficerare vid flotta s. 1 i texten
  2. SU 1925:129 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående efterskänkande av återbetalningsskyldighet beträffande till underofficerare vid flottans station i K s. 1 i texten