Sök i Ratio Lex

Angående anslag till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning

1925-03-13 · 49 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 38 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1925:173, Angående anslag till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majits •proposition Nr 173.

1

Nr 173.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till bestridande

av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning;

given Stockholms slott den 13 mars 1925.

Kungl. Maj:t vill härmed under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitiedepartementsärenden för denna dag föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Torsten Nothm.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13

mars 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandlek, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders,

Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Nothin anför:

Vid anmälan till årets statsverksproposition av de frågor, som tillhöra regleringen

för budgetåret 1925—1926 av utgifterna under riksstatens andra

huvudtitel, upptog jag under punkt 23 till behandling ärendet rörande bestridande

av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning. Jag

framhöll därvid, att av de sakkunniga, som jämlikt Kungl. Maj:ts den 10

oktober 1924 givna bemyndigande tillkallats för utredning beträffande den

praktiska juristutbildningen och andra dithörande ämnen, framlagts förslag

om vissa ändringar av de i gällande domsagostadga angivna grunderna för

användningen av det hittills till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna

för domsagornas förvaltning utgående anslaget, samt att i betraktande härav

med äskande av nytt anslag borde anstå, tills berörda förslag, sedan erforderliga

yttranden däröver inhämtats, blivit föremål för närmare prövning.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 137 höft. (Nr 173.) ]

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.

Anledningarna

till

att sakkunniga

tillkallats.

I anslutning härtill gjorde jag i sagda proposition allenast anmälan om

det föreliggande behovet av dylikt anslag, och föreslog Kungl. Maj:t på min

framställning riksdagen att, i avbidan å särskild proposition i ämnet, till

bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning

för budgetåret 1925—1926 såsom extra förslagsanslag beräkna ett belopp av

500,000 kronor.

Sedan numera utlåtanden över de sakkunnigas förslag inkommit från

rikets hovrätter ävensom från styrelserna för föreningarna Sveriges häradshövdingar

och Extra lantdomare samt häradshövdingarna lämnats tillfälle

att över förslaget avgiva yttrande, får jag ånyo anmäla detta ärende.

Det av min företrädare begärda bemyndigandet att tillkalla särskilda sakkunniga

har föranletts av följande omständigheter.

Enligt 2 § 2 mom. i lagen den 22 juni 1923 angående kvinnas behörighet

att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag äger Konungen meddela

särskilda bestämmelser angående villkoren för kvinnas tillträde till domartjänst,

med vilken är förenad skyldighet att föra ordet i underrätt å landet.

Då behörighetslagen är avsedd att träda i kraft den 1 juli innevarande år,

har det ansetts, att före nämnda tidpunkt en utformning jämväl borde

ske av de bestämmelser, som kunna finnas av berörda lagrum påkallade.

I samband härmed har ock ansetts böra till omprövning upptagas vissa

andra spörsmål, som beröra domsagornas förvaltning. I sådant hänseende

tillåter jag mig erinra, hurusom i 1924 års statsverksproposition, andra huvudtiteln,

sid. 37—38, av dåvarande chefen för justitiedepartementet vid behandling

av frågan, huruvida ytterligare uppskov borde medgivas med ikraftträdandet

av den i 24 § andra stycket av domsagostadgan den 22 juni 1920

givna föreskriften, enligt vilken, sedan tingsmyndigt biträde hållit tre allmänna

tingssammanträden, fortsatt förordnande icke i allmänhet må meddelas

honom, med mindre han fullgjort viss tjänstgöring i hovrätt, uttalades, att

den diskussion, som ägt rum för och emot nämnda föreskrift, boi''de avlösas

av en utredning, huruvida den tanke, som fanns uttalad i föreskriften,

kunde realiseras på ett sätt, som kunde förväntas icke verka störande på

häradsrätternas och hovrätternas arbete. Den dåvarande tidpunkten syntes

departementschefen så mycket mera lämpad för en sådan utredning, som

problemet i alla händelser måste upptagas till behandling, så vitt anginge

den kvinnliga juristutbildningen. Enligt departementschefens mening borde

nämligen i främsta rummet övervägas, huruvida icke såsom villkor för

kvinnas tillträde till domartjänst, med vilken vore förenad skyldighet att

föra ordet i underrätt å landet, borde uppställas viss tjänstgöring i hovrätt.

Departementschefen fann det ändamålsenligt, att i detta sammanhang till

förnyad prövning upptoges frågan, huruvida och i vilken form tjänstgöring

i hovrätt på ett tidigt stadium borde ingå såsom ett led jämväl i de unga

manliga juristernas utbildning.

Önskvärdheten av ett förnyat övervägande av frågan om de unga manliga

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kling/■ proposition Nr 173. 3

juristernas utbildning betonades därefter ytterligare vid behandling under

1924 års riksdag av en i andra kammaren väckt motion, nr 90. 1 anledning

av denna motion hemställde nämligen andra kammarens femte tillfälliga

utskott i avgivet utlåtande, nr 8, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte låta skyndsamt verkställa utredning och för

riksdagen framlägga förslag om ändrade föreskrifter i syfte dels att häradshövdingarna

med inskränkning i dem tillkommande rätt till tjänstledighet

måtte i större utsträckning än nu vore fallet själva omhänderhava de egentliga

domargöromålen, dels att skärpta villkor måtte genomföras för behörighet

att såsom vikarie för häradshövding å allmänt tingssammanträde handlägga

mål och ärenden av alla slag.

Utskottets hemställan blev av andra kammaren bifallen.

Första kammaren beslöt visserligen med bifall till ett av dess första tillfälliga

utskott avgivet utlåtande, nr 11, att icke biträda andra kammarens

i ärendet fattade beslut. Men i fråga om biträdesutbildningen motiverades

denna ståndpunkt av utskottet med bl. a. följande uttalande:

Utskottet medgåve, att en mera tillfredsställande ordning och en höjd

kompetens för vikarierna kunde vara behövlig. Frågan därom vore föremål

för Kungl. Maj ds uppmärksamhet och torde, enligt vad av chefen för justitiedepartementet

uttalats, komma att göras till föremål för utredning i sammanhang

med att frågan angående den kvinnliga juristutbildningen upptoges

till prövning. Då utskottet förutsatte, att en sådan utredning skyndsamt komme

till stånd och att vid densamma även toges under övervägande, huruvida icke

överhuvud villkoren borde skärpas för vinnande av kompetens att å allmänt

tingssammanträde utan inskränkning handlägga alla slags mål och

ärenden, syntes med hänsyn därtill någon riksdagens skrivelse med begäran

om utredning i ovannämnda syfte icke för det dåvarande påkallad.

Beträffande frågan om häradshövdingarnas rätt till tjänstledighet anfördes

i sistnämnda utskottsutlåtande, att det syntes utskottet icke befogat att företaga

en inskränkning i den häradshövdingarna i nämnda hänseende tillkommande

rätt, särskilt med tanke på att den tid, som förflutit, sedan domsagostadgan

utfärdades, varit allt för kort för vinnande av tillräcklig erfarenhet

angående dess effektivitet, och att densamma ännu ej i sin helhet trätt i kraft.

Enligt den nu gällande domsagostadgan må tjänstledighet årligen beviljas

häradshövding för åtnjutande av semester högst en och en halv månad

samt för vinnande av lättnad i arbetsbördan och för ombesörjande av enskilda

angelägenheter sammanlagt likaledes högst en och en halv månad,

dock att dylik ledighet ej må beviljas å sådan tid, att häradshövdingen därigenom

vinner befrielse från mer än högst tre allmänna tingssammanträden

om året (19 §). I syfte att åstadkomma en uppdelning av göromålen så, att

de mera ansvarsfyllda göromålen i så stor omfattning som möjligt skola

falla på häradshövdingens lott, medgiver stadgan vidare rätt för häradshövding

att vinna befrielse dels från att å sammanlagt högst halva antalet

Gällande

domsayo
stadga.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

allmänna tingssammanträden om året handlägga mål och ärenden, som

avses i 1 § av lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för

handläggning av vissa mål och ärenden (i det följande benämnd tremansnämndslagen),

dels från att å andra sammanträden än allmänna tingssammanträden

handlägga sådana mål och ärenden, dels ock från att i viss omfattning

utfärda gravationsbevis (21 §). Ytterligare har i samma syfte förste

notarie tillagts befogenhet att på eget ansvar utföra vissa av de till domar

ämbetet hörande göromålen (2 §).

Biträdesutbildningen är anordnad i tre stadier. Första befogenhetsgraden,

som avser förstenotarie-förordnandet, vinnes efter uppnådd tjugutre års ålder

och tjänstgöring under ett halvt år efter avlagd juridisk examen såsom

biträde åt häradshövding (4 §). Andra befogenhetsgraden avser behörighet

att handlägga mål och ärenden, som kunna förekomma å sammanträde med

tremansnämnd, samt att eljest förvalta häradshövdingämbete med den begränsning,

att den förordnade icke äger såsom ordförande i häradsrätt handlägga

andra mål och ärenden än nyss sagts eller tjänstgöra såsom ordförande

i synerätt eller vid sammanträde med ägodelningsrätt. Denna befogenhetsgrad

ernås efter fyllda tjugufyra år samt tjänstgöring under ett år efter

avlagd juridisk examen såsom biträde åt häradshövding (23 §). Tredje

befogenhetsgraden avser förordnande att med vidsträcktare befogenhet än

förut sagts förvalta häradshövdingämbete. Härför erfordras att hava uppnått

tjugufem års ålder samt att efter avlagd juridisk examen antingen

under ett och ett hälft år hava tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding

och under sex rättegångsdagar eller tre allmänna tingssammanträden hava

handlagt mål och ärenden, som i tremansnämndslagen avses, eller ock

att hava under ett år tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding och under

sex månader hava uppehållit befattning såsom ledamot i rådhusrätt med

viss sammansättning (24 §).

»e takkun- De sakkunniga hava, efter en redogörelse för den omfattning, i vilken

dels mål och ärenden handlagts å sammanträde med tremansnämnd, dels

häradshövdingarna begagnat dem medgiven rätt till ledighet från dylika

sammanträden ävensom från att å allmänna tingssammanträden handlägga

mål och ärenden av beskaffenhet att kunna förekomma å sammanträde med

tremansnämd, kommit till den slutsats, att de möjligheter till åstadkommande

av en uppdelning av göromålen efter dessas beskaffenhet mellan häradshövdingen

och hans biträden, som tremansnämndslagen i förening med 21 §

domsagostadgan erbjuder, icke i större omfattning begagnats. De sakkunniga

anföra vidare, att häradshövdingarna synas till fullo hava utnyttjat de i

19 § domsagostadgan givna möjligheter till vinnande av befrielse från

häradshövdingämbetet i dess helhet. Efter det de sakkunniga åberopat

uppgifter ur rättsstatistiken, vilka utvisa bl. a., att 1921 49. o procent och

1922 46.5 procent av antalet ting och allmänna tingssammanträden hållits

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 173. .">

under ordförandeskap av den ordinarie domaren, yttra de sakkunniga vidare

i huvudsak följande:

Dessa mindre gynnsamma siffror förklarades visserligen till eu del av att

häradshövdingarna åtnjutit ledighet i betydande omfattning för utförande av

på häradshövdingen ankommande arbete med avseende å jordregistret samt

för fullgörande av offentliga uppdrag. Men även om tillbörlig hänsyn toges

härtill och till att häradshövdingämbetenas upprätthållande på förordnande

i viss omfattning städse vore oundgängligt på grund av sjukdom och vakanser

i domsagorna, kunde dock resultatet icke sägas vara tillfredsställande.

Ett nöjaktigt handhavande av rättsvården vid underrätterna å landet

krävde, att denna i större utsträckning än hittills skett utövades av personer

med de insikter och den erfarenhet, som allenast de ordinarie innehavarna

av domarämbetena hunnit förvärva. Visserligen ställde sig en jämförelse av

ändringsfrekvensen i av hovrätterna till prövning upptagna mål, vilka vid

häradsrätt avdömts av ordinarie och av vikarierande domare, ej särskilt

ogynnsam för de vikarierande domarna. Härvid finge dock ej förbises dels

att tillgängliga uppgifter härom allenast omfattade mål, i vilka domslutet

ändrats, dels ock att bristande kompetens för utövande av ordförandeskap i

underrätt gjorde sig gällande ej allenast vid målens avdömande utan jämväl

och i ej mindre grad vid handläggningen av målen. I sistnämnda hänseende

torde icke kunna bestridas, att den handläggning, som av vikarierande

domare vid häradsrätterna ägnades målen, i ett alltför stort antal fall

lämnade rum för befogat klander.

En förutsättning för att i berörda avseende åstadkomma bättre förhållanden

torde vara, att en sådan uppdelning av göromålen i domsagorna genomfördes,

att häradshövdingen själv komme att i avsevärt större omfattning än

som med tillämpning av hittills gällande bestämmelser skett handhava de

egentliga domargöromålen.

De sakkunnigas förslag, så vitt angår ordnandet av arbetsförhållandena i

domsagorna och de manliga juristernas utbildning, innefattar i anslutning

till det anförda väsentligen:

1) en mera rationell fördelning av göromålen mellan häradshövdingen och

hans biträden jämte vissa ändrade bestämmelser angående häradshövdings

rätt till tjänstledighet; samt

2) ett mera ändamålsenligt ordnande av utbildningen av de rättsbildade

biträdena i domsagorna och i samband därmed skärpning av villkoren för

vinnande av behörighet att vid häradsrätt handlägga andra mål än sådana

av mindre vikt.

Därjämte har av i berörda avseenden föreslagna ändringar i domsagostadgan

påkallats vissa nya grunder för dispositionen av det till bidrag till

domsagornas förvaltning utgående anslaget.

En mera rationell uppdelning av göromålen hava de sakkunniga sökt

åstadkomma dels genom en utökning av de grupper av mål, vilka å annat

tingssammanträde än sådant med tremansnämnd för närvarande kunna handläggas

av biträde, som innehar allenast andra befogenhetsgraden, dels ock

genom att bereda häradshövding ökad möjlighet till ledighet från handläggning

av dylika mål ävensom inskrivningsärenden. Den föreslagna

utökningen av mål omfattar flertalet av de grupper av de s. k. polismålen,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.

vilka för närvarande icke kunna förekomma å sammanträde med tremansnämnd.

Uteslutna från att å annat tingssammanträde än sådant med tremansnämnd

kunna handläggas av biträde, som innehar allenast andra befogenhetsgraden,

skulle förenämnda mål ävensom de i 1 § 1 i tremansnämndslagen

avsedda mål vara endast för det fall, att talan däri föres av målsägande.

Därjämte skulle samtliga nämnda grupper av mål kunna ej allenast

vid första rättegångstillfället utan jämväl efter uppskovsbeslut bliva

föremål för handläggning och avgörande å dylikt annat tingssammanträde

under ordförandeskap av biträde med allenast andra befogenhetsgraden.

För att de ökade möjligheter till uppdelning av göromålen, som sålunda

beretts, verkligen ock skulle komma till användning, hava de sakkunniga

föreslagit, att häradshövdingen skulle kunna erhålla ledighet från att å

annat sammanträde än sådant med tremansnämnd handlägga mål och

ärenden, som skulle kunna handläggas av biträde med allenast andra

befogenhetsgraden, i den mån sådan ledighet erfordrades för att häradshövdingen

skulle kunna ägna handläggning åt övriga domargöromål, att

häradshövdingens möjlighet att för vinnande av lättnad i arbetsbördan

erhålla ledighet från hållande av allmänt tingssammanträde skulle göras

beroende av att han, i den mån omständigheterna medgivit, begagnat den

honom givna möjlighet att åt vikarie överlämna förenämnda enklare göromål,

samt att ledighet för semester och för vårdande av enskilda angelägenheter

ej i annat fall än då sådant prövades oundgängligen erforderligt skulle

beviljas häradshövding för tid, varunder allmänt tingssammanträde infölle.

Det skulle sålunda bero på hovrättens prövning i varje särskilt fall, om

häradshövdingen funnes vara i behov av ledighet från hållande av allmänt

tingssammanträde.

Efter en uppdelning av göromålen enligt ovan antydda regler, vilken bland

annat skulle hava till följd, att i de större och medelstora domsagorna häradshövdingarna

i regel ej komme att själva handhava lagfarts- och inteckningsärendena,

beräknades det, att häradshövdingarna skulle kunna i varje

fall i avsevärt större omfattning än för närvarande är händelsen, själva

handhava de egentliga domargöromålen, till den del dessa icke kunna anses

vara av mera enkel beskaffenhet.

Därest den sålunda föreslagna uppdelningen av göromålen bleve förverkligad,

skulle behovet av vikarier för hållande av allmänt tingssammanträde

komma att väsentligt minskas. De sakkunnigas förslag utgår ock

från att detta behov skulle kunna i stort sett fyllas av dem, som ämna

för framtiden ägna sig åt domarkallet. Förslaget bibehåller den nu gällande

stadgans uppdelning av biträdesutbildningen i tre stadier. Första befogenhetsgraden

skulle ernås med hovrätts förordnande såsom notarie i domsaga.

Sådant förordnande skulle kunna meddelas den, som uppnått tjugutre års

ålder och avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov

samt därefter ett halvt år tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding.

För uppnående av andra befogenhetsgraden skulle fordras, förutom uppnådd

ålder av tjugufyra år, ett halvt års tjänstgöring såsom av hovrätt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kandi. Maj:ls proposition Nr 17,''J. 7

förordnad notarie. De sakkunniga hava ansett, att den unge juristen,

etter det han ett år tjänstgjort i denna befogenhetsgrad och därvid under

minst åtta rättegångsdagar eller fyra allmänna tingssammanträden handlagt

mål och ärenden, som enligt förslaget skulle falla under ett dylikt

biträdes kompetens, borde hava förvärvat den kännedom om rättsväsendet,

som i allmänhet kunde anses erforderlig för annan verksamhet än domarkallet.

Eu sålunda avpassad utbildning omfattande minst två års tjänstgöring

såsom rättsbildat biträde åt häradshövding borde enligt de sakkunnigas

mening bliva måttet fiir normal praktisk juristutbildning för

andra än domaraspiranter. Den, som fullgjort sådan tjänstgöring, skulle

ock kunna förordnas att uppehålla fiskalstjänst i hovrätt. Härför fordras

för närvarande att hava hållit minst tre allmänna tingssammanträden.

Tredje befogenhetsgraden, vilken medför befogenhet att hålla allmänt

tingssammanträde, skulle ernås genom uteslutande tjänstgöring i domsaga

eller genom tjänstgöring dels i domsaga dels ock i större rådhusrätt eller

ock genom tjänstgöring dels i domsaga dels ock i hovrätt. Enligt det

första alternativet erfordras två och ett halvt års tjänstgöring såsom av

hovrätt förordnad notarie i domsaga samt att under sexton rättegångsdagar

eller åtta allmänna tingssammanträden hava handlagt mål och

ärenden, som enligt förslaget falla under den kompetens, som andra befogenhetsgraden

medför. Därutöver skulle, innan förordnande att hålla

allmänt tingssammanträde meddelas sådant biträde, den domare, hos vilken

biträdet senast tjänstgjort, hava vitsordat att, så vitt dittills vunnen erfarenhet

givit vid handen, förordnandet kunde anförtros biträdet. Enligt

det andra alternativet erfordras likaledes sammanlagt två och ett halvt

års tjänstgöring, därav minst sex månader såsom av hovrätt förordnad

notarie i domsaga och minst ett år såsom ledamot i rådhusrätt med viss

sammansättning. Därjämte fordras att under sexton rättegångsdagar eller

åtta allmänna tingssammanträden hava handlagt mål och ärenden, som

falla under den kompetens, andra befogenhetsgraden medför. Enligt det

tredje alternativet erfordras att hava fullgjort sådan tjänstgöring i domsaga,

som, enligt vad ovan angivits, av de sakkunniga föreslagits såsom

villkor för att kunna förordnas att uppehålla fiskalstjänst i hovrätt, samt

därutöver att hava under sammanlagt minst fyra månader i hovrätt fullgjort

på fiskal ankommande göromål.

Den av de sakkunniga föreslagna anordningen av biträdesutbildningen

förutsätter, att biträdande domare komme till utsträckt användning. Anordningen

skulle vidare leda till att häradshövdingarna komme att vissa

tider vara i avsaknad av tingsmyndigt biträde. Av sistnämnda anledning

har det ansetts erforderligt, att statsverket vidkändes kostnaderna för avlöning

av vikarie åt häradshövding, då denne åtnjöte ledighet för vinnande

av lättnad i arbetsbördan. För att de ytterligare utgifter, som av

nämnda två omständigheter påkallades, skulle kunna täckas inom ramen

för de nuvarande kostnaderna för domsagornas förvaltning, hava de sak
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Häradshöv
ciingarna.

Hovrätterna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.

kunniga ansett ofrånkomligt att föreslå sådana restriktiva bestämmelser i

flaga om arvodena till de rättsbildade biträdena, att dessa för tiden, innan

de ernådde hovrätts förordnande såsom notarie i domsaga, d. v. s. under

minst sex månader, skulle bliva i avsaknad av arvode.

Från häradshövdingarnas sida har förslaget föranlett anmärkningar i

åtskilliga hänseenden. Sålunda har framhållits, att olägenheterna av det

vid häradsrätterna tillämpade vikariatsystemet betydligt överdrivits, att

i betraktande borde tagas, hurusom häradshövdingarna histode sina biträden

med råd och anvisningar, när sådant erfordrades, att resultatet av denna

häradshövdingarnas handledande verksamhet ock visade sig däri, att ändringsfrekvensen

i hovrätterna i under ordförandeskap av annan vikarie än vice

häradshövding vid häradsrätterna avdömda mål vore endast oväsentligt högre

än beträffande de mål, som avdömts under ordförandeskap av ordinarie häradshövding,

att den föreslagna arbetsfördelningen icke i den omfattning, de sakkunniga

tänkt sig, kunde genomföras i andra domsagor än sådana, där biträdande

domare funnes anställd och kunde övertaga det huvudsakliga ansvaret

för inskrivningsväsendet, att i övriga domsagor det, med hänsyn till de stora

ekonomiska värden, som vore beroende av ett noggrant handhavande av

inskrivningsärendena, icke läte sig göra att helt överlåta dessa ärenden åt

en ofta växlande och med nödig erfarenhet ej utrustad biträdespersonal,

att den föreslagna uppdelningen av målen mötte svårigheter vid genomförandet

och icke vore ägnad att bringa någon lättnad i häradshövdingens

arbetsbörda, att det maste anses för strängt, att häradshövding i regel

icke skulle kunna för semester eller för enskilda angelägenheter erhålla

ledighet under tid, då allmänt tingssammanträde infaller, att den föreslagna

anordningen av biträdesutbildningen skulle leda till att häradshövdingarna

under perioder, som kunde uppgå till mer än två år, skulle

bliva i avsaknad av tingsmyndigt biträde, samt att den föreslagna förlängningen

av utbildningstiden i förening med reduktionen av biträdenas

arvoden innebure en fara för att häradshövdingarna komme att bliva ur

stånd att anskaffa erforderligt antal rättsbildade biträden.

Svea hovrätt har tillstyrkt den av de sakkunniga föreslagna uppdelningen

av göromålen, dock med, bland andra, den modifikationen, att häradshövding

icke bör kunna vinna ledighet från handläggning av inskrivningsärenden i

större utsträckning än att han bibehålies vid sådan handläggning under

minst fyia allmänna tingssammanträden årligen. Däremot har hovrätten

avstyrkt den föreslagna anordningen av biträdesutbildningen. Hovrätten har

anfört, bland annat, att sedan arbetet med jordregistret för landsbygden och

fastighetsregistret för städerna blivit avslutat, vilket kunde förväntas ske inom

loppet av de närmast följande fem åren, det torde få antagas, att statsmakterna

snarast komme att vidtaga åtgärder för att upphöja lagberedningens förslag

till jordabalk till lag. Tillämpningen av denna lag krävde emellertid uppläggande

av nya fastighetsböcker. Hovrätten ansåge det även med nu till
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 173. I*

gängliga arbetskrafter förenat med synnerlig svårighet att få dessa böcker

upplagda inom rimlig tid; och därest man vidtoge en så väsentlig nedsättning

i antalet domsagobiträden, som sakkunnigförslaget måste antagas föranleda,

skulle enligt hovrättens mening ifrågavarande uppgift visa sig hart

när olöslig. Hovrätten har vidare mot denna del av förslaget anmärkt, att

dess genomförande skulle medföra olägenheter för såväl häradshövdingar

och biträden som för hovrätterna. För hovrätterna skulle sålunda genomförandet

av det föreslagna passagesystemet vara förenat med svårigheter

i organisatoriskt hänseende. Aspiranter, som i domsaga utfört allenast

sådana göromål, som falla inom andra bef ogen hetsgraden, skulle i regel icke

besitta den mogenhet i omdömet och de egenskaper i övrigt, som krävas för

tillfredsställande föredragning av andra mål än de allra enklaste, och deras

användande i fiskalst.iänst skulle sålunda komma att verka tyngande pa

hovrättens arbete.

Göta hovrätt har avstyrkt nu nämnda delar av förslaget.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett, att förslaget, om det

bleve godkänt, skulle komma att i olika avseenden för såväl hovrätterna

som häradshövdingarna medföra olägenheter.

Samtliga tro hovrätterna hava uttalat betänkligheter mot att företaga en

inskränkning i de arvoden, som för närvarande utgå till förste och andre

notarierna. Hovrätterna hava ock samstämmigt ansett, att olägenheterna av

det för närvarande tillämpade vikariatsystemet överdrivits. Härom yttrar

Svea hovrätt i huvudsak följande:

Eu skara rättsbildade biträden — väsentligen talrikare än de ordinarie

lantdomarnas egen grupp — utgjorde i själva verket ett oumbärligt element i

nuvarande organisation av landsbygdens domstolsväsen. Skulle någon föreställa

sig, att dessa biträden i väsentligare grad kunde undvaras, torde det

vara tillfyllest att hänvisa till förhållandena under världskriget och åren

närmast därefter, då biträdesplatserna i domsagorna varit föga eftersökta.

Intill helt nyligen hade den utbildning domsagoarbetet medförde och framför

allt de ganska omfattande vikariatsförordnanden, som erbjöde sig, betraktats

såsom det huvudsakliga vederlaget för det arbete, biträdet presterade i första

hand åt häradshövdingen men — djupare sett — åt staten. I dessa förhållanden

hade under krigsåren så till vida inträtt en förändring, som staten då fann sig

föranlåten att anslå avlöning åt en del av de rättsbildade domsagobiträdena.

De avlöningar, som för närvarande utginge, torde dock icke i och för sig i

längden vara tillräckliga för att trygga tillgången på rättsbildade biträden.

Det, som gjorde det möjligt för staten, att med eu relativt ringa kostnad

tillgodogöra sig det för rättsvården oumbärliga arbete, som presterades av

dessa biträden, vore alltjämt de fördelar i utbildningshänseende, som tjänstgöring

i domsaga medförde. Dessa fördelar vore emellertid i väsentlig grad

förknippade med de möjligheter, som de unga juristerna under tjänstgöringen

i domsagorna kunde erhålla att självständigt utöva domarverksamhet, framför

allt att vid allmänt tingssammanträde fungera såsom ordförande. Ville

man inskränka på dessa möjligheter, måste man enligt hovrättens mening

på annat sätt sörja för tillgodoseendet av behovet av nödig rättsbildad personal

i domsagorna. Något sådant torde näppeligen låta sig göra annor
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.

Departements
chefen.

ledes än medelst anställande i domsagorna av ett stort antal äldre, någorlunda

väl avlönade funktionärer. Ville statsmakterna underkasta sig de

betydande utgifter, som måste bliva förknippade med en sådan anordning,

torde man kunna till största delen undvara den stab av helt unga jurister,

som nu utgjorde huvudparten av domsagornas rättsbildade extra personal.

Denna kunde då i stort sett begränsas till personer, som hade för avsikt att

ägna sig åt domarbanan, och det vore då i sin ordning, att dylika domaraspiranter

genomginge en mångårig utbildningskurs, innan de finge sig anförtrott

att självständigt utöva domarverksamhet. För den händelse däremot

man ansåge sig icke kunna till domsagoförvaltningen anslå så stora belopp

som skulle erfordras för tillräckligt avlönande av ett stort antal äldre domsagoaspiranter,

måste hovrätten betvivla lämpligheten av att för närvarande

genomföra mera väsentliga restriktioner, vare sig i avseende å häradshövdingarnas

möjlighet att erhålla ledighet eller beträffande vikariernas kompetens.

De anmärkningar, som framställts mot grunderna för det av de sakkunniga

utarbetade förslaget, har jag icke funnit i och för sig bärande. De

hörda myndigheternas och särskilt häradshövdingarnas mot förslaget avvisande

ståndpunkt synes i viss mån finna sin förklaring i omständigheter

av psykologisk art. Häradshövdingarnas erfarenheter från tiden för

världskriget och åren närmast därefter, då på grund av särskilda förhållanden

rådde avsevärd brist på rättsbildade biträden, de senare årens omfattande

lagstiftning, varigenom häradshövdingarna pålagts en väsentligt

ökad arbetsbörda, samt de jämsides därmed upprepade gånger framförda

och delvis genomförda kraven på begränsning av häradshövdingarnas rätt

till ledighet hava varit ägnade att mot ytterligare reformförslag frammana

en betänksamhet, som ej helt beaktar bristerna i det nuvarande systemet.

Enligt min uppfattning äro olägenheterna av det rådande vikariatsystemet

betydande. Rättegångsförhandlingen i ett mål av någon betydenhet

försiggår sällan vid ett enda tillfälle. Förhandlingen är i stället i regel

uppdelad på ett flertal sammanträden. Då arbetsbördan i domsagorna

omöjliggör för häradshövdingen att själv svara för alla göromålen, och

en effektiv uppdelning av dessa efter deras art och beskaffenhet mellan

häradshövdingen och hans biträden hittills icke kommit till stånd, har

följden blivit, att det f. n. hörer till undantagen, att ett mål, som förekommit

vid flere rättegångstillfällen, vid samtliga dessa handlagts och därefter

jämväl avdömts av samme domare. Vanligen har handläggningen

vid ett eller flera tillfällen och ofta även avkunnandet av domen skett under

ordförandeskap av en vikare, och oavsett om domen avkunnas av den

ordinarie domaren eller av eu tillförordnad domare, är denne för bedömande

av viktiga spörsmål i målet uteslutande hänvisad till protokollet.

Till det anförda är ytterligare att beakta, att de unga vikarierna på

grund av bristande insikt och erfarenhet ofta icke kunna sägas vara

skickade att utöva den processledande verksamhet, som tillkommer ordförande

i underrätt. En god processledning kräver en ingående kännedom

ej blott om vad i målet förekommit utan jämväl om lagens ståndpunkt till

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kung/. Maj:ts proposition Nr 173.

11

de rättsfrågor, som äro föremål för tvist. Den fordrar ock stor takt, erfarenhet

och människokännedom. Här må blott erinras om de svårigheter,

som mången gång, i synnerhet i mål av mera invecklad eller ömtålig beskaffenhet,

äro förenade med utövandet av rätten att genom frågor bidraga

till utredande av parternas talan, att pröva behövligheten och tjänligheten

av utav part erbjudet bevis och att, där så finnes lämpligt, söka

förlika parterna. Det kan emellertid enligt min mening icke rimligen

förväntas, att de unga män, som f. n. efter avlagd juridisk examen och en

därpå följande tjänstgöring såsom biträde åt häradshövding under ett och

ett halvt år tillåtas hålla allmänt tingssammanträde, skola vara i stånd

att fylla de krav, som eu rätt utövad processledning ställer på domstolens

ordförande.

Då till försvar för de unga juristernas tingssittning åberopats, att

ändringsfrekvensen i hovrätterna i mål avdömda under ordförandeskap av

vikarierande domare endast obetydligt överstege ändringsfrekvensen i mål

avdömda under ordförandeskap av ordinarie domare, må ej förglömmas, att

detta förhållande till en del kan finna sin förklaring däri, att allmänheten

hyser större förtroende till de av ordinarie häradshövdingar avkunnade utslag

och därför i dessa söker ändring företrädesvis endast i mera. tveksamma

fall. Emellertid må vidare anmärkas, att i hovrätten över Skåne

och Blekinge, där häradshövdingkåren procentuellt sett i den största omfattningen

rekryteras av personer med föregående långvarig tjänstgöring i

överrätt, ändringsfrekvensen i mål avdömda av ordinarie domare dock

är avsevärt lägre än i mål avdömda av vikarierande domare. En jämfö

relse av ändringsfrekvensen i radernål och civila besvärsmål avdömda

under ordförandeskap å ena sidan av annan vikarie än vice häradshövding

och å andra sidan av ordinarie domare utvisar sålunda, att den förra

översteg den senare 1921 med 6.2 procent och 1922 8.<; procent. I Svea hovrätt

och Göta hovrätt överstiger skillnaden i ändringsfrekvensen beträffande

motsvarande grupper av mål icke något av berörda år en procent. Statistiken,

beträffande vilken i övrigt hänvisas till bifogade tabell, häntyder

sålunda även på en av de sannolikt mest allvarliga följderna av vikariatsystemet,

nämligen de möjligheter det öppnar för aspiranter på lantdomarbanan

att ernå ordinarie häradshövdingämbete utan att deras lämplighet

och skicklighet blivit genom långvarig tjänstgöring i överrätt tillräckligt

noggrant prövad. Den nuvarande ordningen bär nämligen föranlett så

stort behov av lantdomaraspiranter, att det icke varit möjligt att på ett

tillräckligt tidigt stadium och under så lång tid, som varit önskvärt, bereda

alla dessa tillfälle till utbildning vid överrätt.

Vill man söka råda bot för de missförhållanden, jag här vidrört, lärer

någon annan utväg med nu gällande domstolsorganisation och rättegångsordning

ej stå till buds än att man, i lik-het med vad de sakkunniga föreslagit,

dels genomför en sådan uppdelning av göromålen mellan häradshövdingen

och hans biträden, att den förre bliver i tillfälle att i större

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.

omfattning än f. n. är fallet själv handlägga de egentliga domargöromålen,

dels ock ej oväsentligt förlänger utbildningstiden för ernående av kompetens

att hålla allmänt tingssammanträde. De sakkunnigas förslag innefattar

enligt min mening i huvudsak vad som i nämnda avseenden f. n.

vore möjligt att genomföra. Då jag likväl anser mig höra avstå från att

nu framlägga ett förslag till en så genomgripande omgestaltning av domsagoförvaltningen,

som förslaget innebär, beror detta väsentligen på följande

skäl.

Ett effektivt avhjälpande av de med vikariatsystemet förenade olägenheterna

torde tarva en omläggning, visserligen icke av vårt rättegångsväsen

såsom sådant, men av de häradshövdingarna åliggande arbetsuppgifterna

och av det för dem gällande avlöningssystemet. Vid den tidpunkt,

då frågorna om biträdesutbildningen och om fördelningen av göromålen i

domsagorna av mig upptogos till behandling, ingick jämväl i min plan

att upptaga spörsmålet om sportelsystemets avskaffande och dess ersättande

med fasta löner för häradshövdingarna. Vid närmare övervägande

har jag emellertid ansett mig höra avstå från att nu omedelbart åtgöra något

vid denna senare fråga. Med hänsyn därtill, att processkommissionen

står nära avslutandet av sitt arbete, har det nämligen synts mig kunna

göras befogade invändningar däremot, att man, måhända endast kort tid

innan det gäller att taga ståndpunkt till spörsmålet om vår framtida domstolsorganisation,

genomför en omfattande lönereglering, där bestämmandet

av antalet ordinarie domarämbeten och avvägandet av lönerna skulle hänföra

sig till förhållanden, som kunna antagas komma att äga giltighet endast

en relativt kort tid. Att under sådana förhållanden söka genomföra eu

förändring i avseende å arbetssättet i domsagorna, om vilken det likaledes

kan antagas, att den skulle komma att vinna tillämpning allenast under

jämförelsevis få år, och vilken därtill ej skulle råda verklig hot på de rådande

olägenheterna, har synts mig ägnat väcka en viss betänksamhet.

Enligt min uppfattning torde statsmakterna komma att jämförelsevis

snart hava att taga ståndpunkt till hela frågan om domstolsorganisationen

här i landet, Skulle det emellertid, mot vad jag nu antagit, vid det statsmakternas

övervägande av lämpligaste ordningsföljden vid rättegångsreformens

genomförande, vilket bör åvägabringas så snart förutsättningarna

därför äro för handen, komma att visa sig, att frågan om domstolsorganisationen

kan lösas allenast i samband med eller efter övriga frågor och

därigenom bliva undanskjuten i eu mera oviss framtid, då måste ånyo

upptagas till övervägande spörsmålet om mera genomgripande partiella reformer.

Ytterligare ett skäl att icke i år framlägga något mera omfattande

förslag har den omständigheten utgjort, att ett sådant icke lärer kunna genomföras

utan ökade utgifter för statsverket, De sakkunniga hava själva

framhållit, att den av dem föreslagna ordningen förutsätter, att biträdande

domare komma till utsträckt användning. Verkställda beräkningar hava

emellertid givit vid handen, att även med den av de sakkunniga förordade

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj ris proposition Nr 173. I 3

reduktionen av notariearvodena inom vamen för statsverkets nuvarande utgifter

till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas

förvaltning ieke torde kunna anställas de! antal biträdande domare eller

med dem i avseende å kvalifikationer och avlöningsförmåner jämställda

äldre funktionärer, som den föreslagna organisationen kräver.

Vid nu angivna förhållanden hav jag, trots min ovan uttalade principiella

ståndpunkt till frågan om vikariatsystemet vid häradsrätterna, ansett

mig f. n. böra föreslå endast sådana ändringar däld, som så att säga rymmas

inom ramen för den nuvarande domsagostadgan.

Jag upptager då först till behandling frågan om ytterligare uppdelning

av göromålen mellan häradshövdingen och hans biträden samt om häradshövdings

rätt till ledighet.

De sakkunniga hava härom anfört bland annat:

>Den föreslagna uppdelningen av göromålen kan, i varje fall i de större

och medelstora domsagorna, medföra, att häradshövdingarna i regel ej

komma att själva handlägga lagfarts- och inteckningsärendena. Att, så

länge möjlighet ej föreligger att överlämna handhavandet av det publika

inskrivningsväsendet åt mera fast anställd personal, befogade invändningar

kunna anföras mot en dylik anordning, är ovedersägligt. Skall emellertid

eu sådan arbetsfördelning kunna ske, att häradshövdingen själv

handlägger alla egentliga domargöromål, som icke kunna anses av mindre

vikt, torde ett oeftergivligt villkor härför vara, att häradshövdingen erhåller

möjlighet till befrielse från befattningen med inskrivningsväsendet.

Vill man nå det förra, torde man ej kunna undgå att trots betänkligheter

godtaga det senare.

Det får härvid ej förbises, att häradshövdingarna, även om de ej komma

att själva handlägga lagfarts- och inteckningsärendena, likväl icke bliva

helt avkopplade från denna del av verksamheten vid häradsrätterna.

Häradshövdingarna hava fått sig anförtrott att leda utbildningen av de

unga juristerna. Ett rätt fullgörande härav förutsätter givetvis, att häradshövdingarna

ej mindre giva sina biträden nödig handledning än ock

i viss omfattning kontrollera deras arbete. Då emellertid detta arbete i

betydande grad hänför sig till inskrivningsväsendet, lärer härav följa, att

häradshövdingarna måste ägna detta en viss tillsyn.

Vidare torde den häradshövdingarna eldigt kungl. kungörelsen den 5 juli

1923 med vissa föreskrifter rörande utfärdande av gravationsbevis ålagda

skyldigheten att kontrollera, att inteckningsböckerna överensstämma med

inteckningsprotokollen, rätt utförd innebära eu ganska god kontroll åtminstone

över inteckningsväsendet.

De sakkunniga hava haft under övervägande att beträffande inskrivningar,

som skulle komma att verkställas efter det den nya ordningen trätt i

tillämpning, föreslå enahanda jämförelse av lagfartsböckerna med lagfartsprotokollen.

Redan granskningen av inteckningsböckerna kräver

dock avsevärd tid. Skulle till denna tunga genom uttryckligt stadgande

läggas ännu en, som kan väntas under ytterligare en icke ringa tid årligen

draga häradshövdingarna från de egentliga domargöromålen, föreligger

fara för att det syfte, man vill nå genom den föreslagna uppdelningen av

arbetet, kommer att äventyras. För att förekomma denna risk lärer man

i sådan händelse näppeligen kunna undgå att släppa kravet på att härads
-

Uppdelning av

göromålen och

häradshövdings

rätt

till ledighet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 173.

Departements
chefen.

hövdingarna skola i viss omfattning’ själva utfärda gravationsbevis. I valet

mellan dessa två alternativ bär det ansetts vara att föredraga att bibehålla

häradshövdingarna vid den senare skyldigheten. Därest häradshövdingarna

fortfarande få sig ålagt att utfärda gravationsbevis, innebär

detta säkerligen en god garanti för att de jämväl komma att ägna nödig

uppmärksamhet åt inskrivningsväsendet i dess helhet.»

Svea hovrätt, vilken, såsom nämnts, med vissa modifikationer tillstyrkt

den föreslagna uppdelningen av göromålen, yttrar därom bland annat:

Inskrivningsärendena vore uppenbarligen av den stora vikt, att det ej

kunde vara tillrådligt att helt bryta kontinuiteten i fråga om deras handläggning.

Det vore synnerligen angeläget, att dessa ärenden i väsentlig

omfattning handhades av en med ortsförhållandena förtrogen person, som

under en längre tid behölle ledningen av arbetet. Efter hovrättens åsikt

borde häradshövding ej kunna vinna ledighet från handläggning av inskrivningsärenden

i större omfattning än att han bibehölles vid sådan

handläggning under minst fyra allmänna sammanträden årligen; detta

borde gälla även för domsagor, där biträdande domare vore anställd, naturligtvis

med undantag för Södra Eoslags domsaga, så länge biträdande

domare där vore sysselsatt med allenast inskrivningsväsendet.

Göta hovrätt, som avstyrkt ytterligare uppdelning av göromålen, yttrar

bland annat:

Då lagfarts- och inteckningsärendena ej sällan vore svårbedömbara och

för sin riktiga behandling fordrade grundlig kännedom om fastighetsförhållandena

i domsagan, skulle det enligt hovrättens mening vara mindre

välbetänkt att lägga dessa ärenden helt och hållet i händerna på häradshövdingens

biträden. Ett riktigt handhavande av fastighetsärendena vore

av största betydelse, och det vore enligt hovrättens mening oundgängligen

nödvändigt, att därest dessa ärenden skulle handläggas på ett tillfredsställande

sätt, häradshövdingarna själva ägnade desamma oavlåtlig tillsyn.

De sakkunniga hade visserligen tänkt sig, att häradshövdingen alltjämt

skulle bibehållas vid ledningen och kontrollen av småprotokollsärendena,

särskilt fastighetsärendena. Men om de föreslagna bestämmelserna i fråga

om häradshövdingens rätt till ledighet komrne att antagas, skulle häradshövdingen

helt säkert bliva så upptagen av andra ämbetsgöromål, att det

icke vore att förvänta, att han skulle kunna ägna någon tid åt småprotokollsärendena.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar, att, så länge nu rådande

ordning för behandling av lagfarts- och inteckningsärenden vore gällande,

det vore förbundet med väsentlig risk, att häradshövding i den utsträckning,

som av de sakkunniga förutsattes, överlämnade dessa viktiga ärendens

handläggning åt biträde, som icke hunnit förvärva tillräcklig erfarenhet.

De sakkunnigas förslag om uppdelning av göromålen i domsagorna har,

såsom av det föregående framgår, rönt motstånd från såväl hovrätterna

som flertalet häradshövdingar.

Vad häradshövdingarna erinrat därom, att den föreslagna uppdelningen

av rättegångsmålen skulle möta vissa svårigheter vid genomförandet, kan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition, Nr 173. IT)

icke lämnas helt obeaktat. Det torde icke kunna förväntas, att enskilda

parter och allmänna åklagarna i tillräcklig utsträckning komme att i stämningarna

närmare precisera sina yrkanden, varför det ej sällan skulle

bliva vanskligt att avgöra, om ett mai vore av beskaffenhet att kunna handläggas

av biträde, som ej innehade kompetens att förvalta häradshövdingämbete

utan inskränkning. Vidare måste det medgivas icke vara helt tillfredsställande

att, såsom skulle bliva händelsen enligt de sakkunnigas förslag,

olika bestämmelser skulle gälla i fråga om vilka mål, som å allmänt

liugssammanträde och å sammanträde med tremansnämnd kunna handläggas

av biträde med allenast andra befogenhetsgraden. Skall en ytterligare

uppdelning av rättegångsmålen genomföras, torde därför en undersökning

böra ske, huruvida tremansnämndslagen kan revideras i sådan

riktning, att därunder inbegripes ett större antal grupper av mål än f. n.

är fallet. En sådan undersökning, vilken jämväl torde böra omfatta en

utredning om tremansnämndslagens verkningar i domsagor av olika typ,

har i samband med den av de sakkunniga företagna utredningen icke kunnat

äga rum.

En ökad möjlighet för häradshövdingarna att på frivillighetens väg

genomföra en mera ändamålsenlig arbetsfördelning torde emellertid kunna

beredas genom eu utvidgning av den häradshövding enligt 21 § domsagostadgan

tillkommande rätt till ledighet från handläggning å allmänt tingssammanträde

av mål och ärenden, som i tremansnämndslagen avses. Sin

egentliga betydelse skulle en utvidgning av rätten till dylik ledighet få för

häradshövdingens befattning med inskrivningsärendena. Svea hovrätt

har ansett, att häradshövdingen borde bibehållas vid handläggningen av

dessa ärenden under minst fyra allmänna sammanträden årligen. Det

synes dock, som om den erforderliga kontrollen över och kontinuiteten i

denna gren av domsagoverksamheten skulle kunna anses betryggad, därest

det föreskrives, att häradshövding ej må erhålla ledighet från handläggning

av inskrivningsärenden i större utsträckning än att han bibehålies

vid sådan handläggning å minst tre allmänna sammanträden årligen. 1

nämnda hänseende bör ytterligare beaktas, att de häradshövding åliggande

förpliktelserna att utfärda gravationsbevis och att granska inteckningsböckerna

mot inteckningsprotokollen ävenledes äro ägnade att hos häradshövdingen

uppehålla intresset för en noggrann fastighetsbokföring. Då

emellertid skäl ej föreligger att meddela olika bestämmelser i fråga om

inskrivningsärendena, å ena, samt övriga ärenden ävensom de mål, som i

tremansnämndslagen avses, å andra sidan, torde 21 § i stadgan böra undergå

allenast sådan jämkning, att häradshövding må, när skäl därtill

äro, kunna befrias från att å samtliga allmänna tingssammanträden om

året i domsagan med undantag av tre handlägga mål och ärenden, som i

tremansnämndslagen avses.

Någon nedsättning i maximisiffran å antalet allmänna sammanträden,.

under vilka häradshövding enligt 19 § domsagostadgan kan beviljas ledig
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kung!. Maj:ts proposition Nr 173.

Biträdes.

utbildningen.

A. Förlängning

av utbildningstiden.

het från ämbetet i dess helhet, synes, då planen för en obligatorisk uppdelning

av göromålen fått förfalla, f. n. icke böra vidtagas.

Givetvis är emellertid den i 19 § domsagostadgan fastslagna inaximisiffran

icke att tillika betrakta såsom en minimisiffra. Det bör av hovrätterna

tillses, att ledighet icke beviljas i större utsträckning än som är av verkligt

behov påkallat. För att i detta hänseende åstadkomma enhetlighet

mellan hovrätterna har jag f. n. under övervägande att låta hovrätterna

årligen till Kungl. Maj:t inkomma med uppgift å häradshövdingarna

beviljade ledigheter.

Jag övergår härefter till vissa spörsmål angående anordnandet av utbildningen

av rättsbildade biträden.

Redan i skrivelse den 25 maj 1906 hemställde riksdagen, att Kungl.

Maj:t måtte efter verkställd utredning taga i övervägande, bland annat,

om icke fordran på praktisk utbildning i domarkallet skulle kunna i

någon mån skärpas. Vid denna tid fordrades för erhållande av domarvikariat,

förutom uppnådd ålder av tjugufem år, att efter avlagd examen

hava tjänstgjort hos häradshövding under ett och ett halvt år.

Någon åtgärd i den av riksdagen önskade riktningen blev emellertid icke

vidtagen förrän med tillkomsten av 1918 års domsagostadga. Enligt denna

fordrades för ernående av fullständigt domarvikariat att efter avlagd examen

antingen under två år hava tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding

och att under åtta rättegångsdag^1 eller fyra allmänna tingssammanträden

hava handlagt mål och ärenden, som i tremansnämndslagen avses,

eller ock att under ett och ett halvt år hava tjänstgjort såsom sådant biträde

och att under sex månader hava uppehållit befattning såsom ledamot i rådhusrätt

med viss sammansättning. De genom denna stadga vidtagna

skärpningarna i kompetensvillkoren trädde emellertid aldrig i kraft.

Enligt till stadgan fogade övergångsbestämmelser tilläts den, som före

1920 års ingång fyllt tjugufem år och ett och ett halvt år efter avlagd

examen tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding, att förvalta häradshövdingämbete

och hålla allmänt tingssammanträde intill 1921 års utgång.

Oaktat Kungl. Maj:t sedermera i förut omförmälda proposition till

1920 års riksdag angående partiell löneförbättring för häradshövdingarna,

vilken jämväl innefattade förslag till vissa ändringar i domsagostadgan,

uttalat sig mot en definitiv ändring i fråga om kompetensvillkoren, blev

dock i domsagostadgan den 22 juni 1920 i viss anslutning till vad Svea

hovrätt och processkommissionen i avgivna yttranden förordat, tjänstgöringstiden

efter avlagd examen såsom biträde åt häradshövding, på sätt

redan omnämnts, nedsatt för uppnående av andra befogenhetsgraden till

ett år och för uppnående av tredje befogenhetsgraden genom tjänstgöring

uteslutande i domsaga till ett och ett halvt år samt genom tjänstgöring

dels i domsaga och dels i rådhusrätt med viss sammansättning till ett

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.

:ir. I sistnämnda fall fordrades därutöver tjänstgöring såsom ledamot

i rådhusrätt av angiven beskaffenhet under sex månader. Det i

samma stadga för uppnående av tredje befogenhetsgraden uppställda

villkoret om handläggning å sex rättegångsdagar eller tre allmänna

tingssammanträden av mål och ärenden, som i tremansnämndslagen

avses, skulle på grund av särskilda övergångsbestämmelser icke äga

tillämpning för tiden intill utgången av juni månad 1923. Genom

kungörelsen den 23 mars 1923 (nr 42) blev denna undantagsbestämmelse

därefter utsträckt att gälla intill utgången av 1923.

Svea hovrätt och Göta hovrätt hava i sina över de sakkunnigas betänkande

avgivna yttranden förordat en utsträckning av tiden för biträdestjänstgöringen

för uppnående av tredje befogenhetsgraden till två år.

Svea hovrätt yttrar bland annat, att den ej ville avstyrka, att nu gällande

bestämmelser i avseende å kompetensvillkoren i någon mån skärptes.

Det torde ej kunna bestridas, att någon gång den unge vikarien tydligen

visat sig ej vara vuxen det viktiga värv, som lagts i hans händer.

Bestämmelsen om en förlängd utbildningstid måste antagas i sin mån motverka

detta missförhållande.

Göta hovrätt anför att, därest åtgärder skulle anses böra vidtagas för

att höja kompetensen hos domarbiträdena, syntes det fullt tillräckligt, att

såsom villkor för erhållande av förordnanden att förvalta fullständigt

domarämbete uppställa fordran på två års tjänstgöring. Under en dylik

tjänstgöringstid borde den unge juristen hava förvärvat den praktiska

inblick i domsagoarbetet, som kunde anses erforderlig för att på ett tillfredsställande

sätt kunna förvalta häradshövdingämbete under kortare

förordnanden.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett, att den av de sakkunniga

föreslagna förberedelsetiden av minst tre år för erhållande av behörighet

att förvalta häradshövdingämbete torde böra icke oväsentligt förkortas.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar ävensom ett mindre

antal bland häradshövdingarna hava i sina yttranden tillstyrkt en utsträckning

av tiden för biträdestjänstgöringen för uppnående av tingsmyndighet

till två år.

Styrelsen för föreningen extra lantdomare har förklarat sig i huvudsak

icke hava något att erinra mot de sakkunnigas förslag till anordnande

av biträdesutbildningen.

Bortsett från att från och med 1924 års ingång biträde måste för ernå- Departement

ende av behörighet att förvalta fullständigt domarämbete hava under sex chefen''

rättegångsdagar eller tre allmänna tingssammanträden handlagt mål och

ärenden, som i tremansnämndslagen avses, har någon skärpning i de före

tillkomsten av 1918 års stadga i nämnda hänseende gällande villkoren

icke kommit till stånd. De i 1920 års stadga gjorda eftergifterna i fråga

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. 137 höft. (Nr 173.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.

om kompetensvillkoren tillkommo väsentligen för att underlätta de svårigheter,

som vid nämnda tidpunkt förefunnos för häradshövdingarna att

få behovet av rättsbildade biträden fyllt. I detta avseende hava emellertid

förhållandena nu väsentligen förändrats. Med tillbakagången i konjunkturerna

har följt minskad efterfrågan på yngre jurister inom andra verksamhetsområden.

Detta har i sin tur föranlett, att biträdesplatserna i domsagorna

numera blivit mera eftersökta. Vidare har antalet vid de juridiska

fakulteterna årligen inskrivna juris studerande ävensom årliga antalet

utexaminerade juris kandidater stegrats. Huru förhållandena i sistberörda

avseenden gestalta sig framgår av följande tabell:

1915

1916

1917

1918

1919

1920

1921

1922

1923

1924

Vid de juridiska takul-|

teterna inskrivna;

studerande .........| 1,003

1,056

1,137

1,186

1,319 1,412

1,502

1,620

1,758

1,759

Utexaminerade juris

kandidater .........I 90

106

ISO

no

HS

135

121

103

140

150

Av här berörda omständigheter torde framgå, att någon brist på

rättsbildade biträden för den närmaste framtiden icke är att befara och

att ur denna synpunkt något hinder nu icke föreligger att genomföra eu

skärpning av kompetensvillkoren för ernående av befogenhet att förvalta

fullständigt domarämbete. Av vad jag i det föregående yttrat angående

min ståndpunkt till de sakkunnigas förslag framgår, att jag anser en dylik

skärpning i rättskipningens intresse önskvärd. Jag har därför för

avsikt att, därest riksdagen icke har någon erinran, för Kungl. Maj:t

framlägga förslag till sådan ändring i 24 § första stycket domsagostadgan,

att, i överensstämmelse med vad 1918 års stadga i sådant hänseende föreskrev,

tiden för tjänstgöring såsom biträde åt häradshövding för ernående

av behörighet att förvalta fullständigt domarämbete bestämmes, därest

denna behörighet förvärvas enbart genom tjänstgöring i domsaga, till två

år. I anslutning härtill bör därjämte tiden för den biträdestjänstgöring,

som tillika med tjänstgöring under sex månader såsom ledamot i rådhusrätt

med viss sammansättning meriterar för tredje befogenhetsgraden, bestämmas

till ett och ett halvt år. Emellertid bör ock behörighet, som här

avses, kunna ernås genom kombinerad tjänstgöring i första och andra

befogenhetsgraderna i domsaga samt i hovrätt och bör för sådant fall

tjänstgöringstiden bestämmas, tiden såsom biträde åt häradshövding till

ett och ett halvt år, därvid biträdet skall under sex rättegångsdagar eller

tre allmänna tingssammanträden hava handlagt mål och ärenden, som i:

tremansnämndslagen avses, samt tiden för tjänstgöring i hovrätt till sex

månader.

En dylik skärpning av kompetenskraven torde lämpligen böra tillämpas

i fråga om dem, vilkas första förordnande av nu ifrågasatt slag avser tiden

efter 1925 års utgång.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunc/l. Muj:ts proposition Nr 173.

1!)

De sakkunniga Lava föreslagit att, innan förordnande att halla allmänt B. Vitsord,

tingssammanträde meddelas aspirant, vilken såsom merit för dylikt förordnande

har att åberopa uteslutande tjänstgöring såsom biträde åt häradshövding,

den domare, hos vilken biträdet senast tjänstgjort, skall hava

vitsordat, att förordnandet kan anförtros biträdet. Med denna bestämmelse

har åsyftats, att hos domarkåren inskärpa nödvändigheten av att

till erhållande av dylikt förordnande icke förordas annan än sådan person,

som under sin föregående tjänstgöring visat sig besitta sådana egenskaper,

att honom kan anförtros förordnande att utöva ordförandeskap i underrätt.

Förslaget har icke föranlett erinran från vare sig Svea hovrätt eller

hovrätten över Skåne och Blekinge.

Göta hovrätt har ansett, att det borde stadgas skyldighet för den, som

föreslår vikarie, att i samband därmed avgiva noggrant yttrande i fråga

om den föreslagnes lämplighet att utöva domarkallet.

Styrelsen för föreningen extra lantdomare har ansett, att det av de sakkunniga

föreslagna vitsordet borde fordras jämväl då biträde fullgjort viss

del av sin tjänstgöring vid rådhusrätt. Vidare borde vitsord, utfärdat av

annan domare än den, hos vilken biträdet senast tjänstgjort, äga giltighet,

därest biträdet hos denne fullgjort någon väsentlig del av sin biträdestjänstgöring.

För egen del finner jag det otvivelaktigt, att häradshövdingarna genom ; partementsatt

handleda och övervaka biträdena i deras arbete äro i tillfälle att öva chefen.

ett betydelsefullt inflytande å biträdenas utbildning. Få häradshövdingarna

sig ålagt att utfärda utlåtande rörande biträdenas duglighet, skall

detta säkerligen leda till att häradshövdingarna komma att lägga större

vikt vid denna sida av sin verksamhet än hittills måhända i åtskilliga fall

skett. Fn sådan föreskrift måste ock förväntas åstadkomma vad därmed

i första hand åsyftats, nämligen att sådana biträden, som visat sig icke besitta

erforderliga kvalifikationer, ej heller bliva tilldelade vikariatsförordnanden.

Det får icke betraktas såsom en rättighet för biträdena att, oberoende

av lämplighet och skicklighet, erhålla häradshövdings förord till

sådana förordnanden. Vad nu sagts måste i första hand äga tillämpning,

då fråga är om förordnande att förvalta fullständigt domarämbete.

Men även för erhållande av förordnande med den mindre befogenhet,

varom i 23 § domsagostadgan förmäles, torde böra fordras, att domare,

hos vilken biträdet tjänstgjort, vitsordat vederbörandes kompetens

för förordnandet. Givetvis har häradshövdingen härvid att uppställa

mindre stränga villkor än då fråga är om fullständigt domarvikariat. Jag

anser följaktligen, att i domsagostadgan bör intagas uttrycklig föreskrift

därom att, såväl innan förordnande, som i 24 § i stadgan avses, som ock

innan förordnande, varom i 23 § samma stadga förmäles, första gången

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.

meddelas biträde, domare, hos vilken biträdet under minst sex månader

tjänstgjort, skall hava vitsordat, att biträdet är lämpligt och skickat

att uppehålla förordnande av det slag, varom fråga är. Har biträde,

på sätt i stadgan är medgivet, fullgjort viss del av sin tjänstgöring i rådhusrätt

med viss sammansättning, bör intyg, utfärdat av sådan rådhusrätt,

äga enahanda giltighet.

C. Begräns- 1 1918 års stadga föreskrevs, att den, som icke tjänstgjort såsom ledaning

av förent mot eller fiskal i hovi’ätt eller under sex månader uppehållit befattning sågöringen.

s<>m ledamot i rådhusrätt med viss sammansättning, icke fick förordnas

att hålla flera än tre allmänna tingssammanträden, så vitt annan vikarie

icke fanns att tillgå. Enligt eu till stadgan fogad övergångsbestämmelse

tilläts emellertid den, som före 1920 års ingång fyllt tjugufem år och ett

■och ett halvt år efter avlagd examen tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding,

att för tiden intill 1921 års utgång förvalta häradshövdingämbete.

Mot en begränsning av första tingstjänstgöringen till hållande av allenast

ett mindre antal tingssammanträden hade under förarbetena till

stadgan emellertid invändningar framställts såväl från häradshövdingarna

som från de två största hovrätterna och i det år 1920 avgivna

betänkandet med förslag till partiell löneförbättring för häradshövdingarna,

vilket betänkande jämväl innefattade förslag till vissa åtgärder

för säkerställande av nödiga arbetskrafter för rättskipningens behöriga

gång, hemställdes ock, att berörda bestämmelse i 1918 års stadga måtte

ändras därhän, att den första tingstjänstgöringen finge omfatta hållande

av högst sex allmänna tingssammanträden. Till stöd härför anfördes

i nämnda betänkande, bland annat, att för rättskipningens behöriga

handhavande vid häradsrätterna svårigheter givetvis kunde uppkomma

därigenom, att domsagobiträdena tvingades lämna sina befattningar just

när de börjat vinna erforderlig mognad för att kunna mera självständigt

utföra de med domarämbetet förenade göromålen och tillika erhållit en

viss förtrogenhet med de lokala förhållandena i den domsaga, där de

tjänstgjorde.

Vid betänkandet fanns fogad en skiljaktig mening av innehåll, att ifrågavarande

i 1918 års stadga givna bestämmelser borde i princip bibehållas,

dock borde de i betänkandet föreslagna bestämmelserna antagas att gälla

till och med år 1923.

Svea hovrätt, Göta hovrätt och styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar

tillstyrkte ändring av stadgandet i enlighet med A^ad i betänkandet

föreslagits.

HoATrätten över Skåne och Blekinge avstyrkte däremot förslaget.

Processkommissionen hemställde, då vissa andra i sistberörda betänkande

föreslagna åtgärder åsyftade en \''äsentlig förbättring av biträdenas

avlöningsförhållanden och då den kritiserade bestämmelsen i domsagostadgan

eftersträvade en för domarutbildningen synnerligen Arärde
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.

21

full växelverkan mellan underrätterna ock hovrätterna, att, för vinnande

av erfarenhet rörande verkan av de föreslagna åtgärderna, sagda bestämmelses

tillämpande måtte, ulan ändring i domsagostadgan, för viss tid

suspenderas.

I Kung!. Maj:ts förenämnda proposition till 1920 års riksdag uttalade

därefter dåvarande chefen för justitiedepartementet, bland annat, att tillräcklig

anledning icke förelåge att antaga, att bestämmelsen i fråga skulle

vara olämplig. Någon definitiv ändring i 1918 års stadga i nu förevarande

hänseende borde därför icke ske. Med hänsyn till den då rådande

bristen på arbetskrafter såväl vid häradsrätterna som i hovrätterna borde

emellertid övergångstiden för ikraftträdandet av föreskriften förlängas.

I anslutning härtill blev genom kungörelse den 5 mars 1920 (nr 117)

förberörda till 1918 års stadga fogade övergångsbestämmelse utsträckt att

gälla till utgången av juni månad 1923.

I 1920 års stadga upptogs därefter i 24 § andra stycket från 1918 års

stadga villkoret om viss tjänstgöring i hovrätt såsom förutsättning för behörighet

att hålla flera än tre allmänna tingssammanträden. I särskild

övergångsbestämmelse förordnades emellertid, att föreskriften, på sätt i

förenämnda kungörelse den 5 mars 1920 stadgats, icke skulle äga tillämpning

för tiden till utgången av juni månad 1923.

Sedermera har i anledning av framställningar från föreningen Sveriges

häradshövdingar tiden för ikraftträdandet av berörda föreskrift ytterligare

uppskjutits. Den sista framställningen från föreningen ägde rum

i skrivelse den 16 november 1923. Till stöd för denna framställning anförde

föreningen i huvudsak, att ett ikraftträdande av föreskriften dels skulle

medföra synnerligen stora svårigheter för häradshövdingarna att i behövlig

omfattning erhålla vikarier, dels ock skulle hava till följd, att biträdena

måste sluta sin tjänstgöring just vid den tid, då de i allmänhet

erhållit sådan utbildning, att de skulle vara till mesta nytta så väl för

häradshövdingarna som för den rättssökande allmänheten, och då de efter

vunnen erfarenhet skulle för sin utbildning kunna bäst tillgodogöra sig

någon tids ytterligare domsagoarbete.

Över denna framställning avgåvos yttranden av rikets hovrätter, därvid

Göta hovrätt avstyrkte bifall till densamma, under det att hovrätten

över Skåne och Blekinge icke hade något att erinra mot framställningen

samt Svea hovrätt — av skäl, för vilka närmare redogjorts under punkt

16 i andra huvudtiteln till fjolårets riksdag — hemställde om fortsatt uppskov

med ikraftträdande av föreskriften intill utgången av juni månad

1926.

Vid ärendets anmälan i berörda huvudtitel uttalade dåvarande departementschefen,

att frågan om den uti ifrågavarande föreskrift uttryckta

tanken kunde lösas på ett sätt, som icke verkade störande

på häradsrätternas och hovrätternas arbete, borde bliva föremål för när
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 173.

mare utredning, samt förklarade i anslutning härtill, att han, under förutsättning

att riksdagen icke hade något att däremot erinra, vore sinnad

föreslå Kungl. Maj:t att förordna om fortsatt giltighet under ytterligare

någon tid av vad i övergångsbestämmelserna till domsagostadgan fanns

föreskrivet om undantag från 24 § andra stycket i samma stadga.

Sedan riksdagen vid behandling av ärendet förklarat, att riksdagen icke

haft något att erinra mot vad departementschefen sålunda anfört, blev

genom kungörelse den 2 maj 1924 (nr 94) bestämmelsen i 24 § andra stycket

av stadgan suspenderad ytterligare intill utgången av år 1925.

Med det av de sakkunniga föreslagna systemet för anordnande av biträdesutbildningen

skulle den omtvistade bestämmelsen i domsagostadgan

i väsentlig mån förlora sin betydelse. De sakkunniga hava därför icke

närmare inlåtit sig på här berörda spörsmål. De hava dock ur den synpunkt,

föreskriften jämväl enligt den av dem föreslagna anordningen av

biträdesutbildningen skulle äga någon uppgift, därom anfört följande:

»Med bestämmelsen i 24 § andra stycket domsagostadgan torde hava

åsyftats, bland annat, att på ett relativt tidigt stadium få till stånd en

prövning i kollegial domstol av lantdomaraspiranternas lämplighet för

kallet. En tidigare sådan prövning än som för närvarande i allmänhet

kan ske anse de sakkunniga önskvärd. Den bör ock vad hovrätterna vidkommer

om möjligt äga rum på fiskalsstadiet. Med hänsyn till det relativt

begränsade behov av vikarier med kompetens att hålla allmänt tingssammanträde,

som kan förväntas föreligga, därest den föreslagna uppdelningen

av göromålen kommer till stånd, torde en sådan prövning icke

innebära någon avsevärd tunga för hovrätterna. Den i utkastet föreslagna

anordningen av biträdesutbildningen måste emellertid leda till att häradshövdingarna

vissa tider komma att vara i avsaknad av biträde med befogenhet

att hålla allmänt tingssammanträde. De sakkunniga hava utgått

från att denna olägenhet skall i någon mån avhjälpas genom att biträdande

domare komma till ökad användning. Härutöver har det dock

av ovan nämnda anledning ansetts erforderligt att, trots det avsteg, »om

härigenom göres från önskemålet om eu tidig prövning av lantdomaraspilanterna,

bereda biträde möjlighet att, efter det biträdet uppnått tredje

befogenhetsgraden, en längre tid fortsätta sin tjänstgöring i domsaga, innan

biträdet undergår prövning i hovrätt. I utkastet har sålunda medgivits

sådant biträde att hålla högst tio allmänna tingssammanträden.»

Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge hava i sina över

de sakkunnigas förslag avgivna utlåtanden icke särskilt yttrat sig angående

denna punkt.

Göta hovrätt har, efter att hava avstyrkt de sakkunnigas förslag i fråga

om biträdesutbildningen, med hänsyn till de olägenheter, bestämmelsen om

att första tingstjänstgöringen allenast finge omfatta tre allmänna tingssammanträden

skulle medföra både för hovrätten och domaraspiranten,

hemställt, att stadgande måtte införas därom, att biträde må kunna förordnas

att hålla åtminstone sex allmänna tingssammanträden före tjänstgöring

i hovrätt.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition Nr 173. 23

Någon ytterligare utredning angående möjligheten att förverkliga, vad Departement,- som med den bär berörda bestämmelsen i domsagostadgan åsyftats, torde che^n''

i sakens nuvarande läge knappast låta sig göra.

Med bestämmelsen har avsetts att åvägabringa eu växelverkan mellan

arbetet i underrätterna och i hovrätterna. Härigenom skulle ernås, att de

unga juristerna på ett tidigt stadium finge inblick i hovrättsarbetet och

vid därefter inträffad tjänstgöring i domsaga bleve bättre i stånd att tillgodogöra

sig de lärdomar, som kunna inhämtas av tjänstgöringen i underrätt.

Vidare skulle en fördel bestå däri, att i ett jämförelsevis tidigt

skede av de unga juristernas utbildning skulle framtvingas en prövning

i hovrätt av deras lämplighet för domarverksamhet.

Vad mot en dylik begränsning av rätten till förordnanden att hålla allmänna

tingssammanträden invänts därom, att de unga jurister, vilka hållit

allenast tre allmänna tingssammanträden, icke skulle hava förvärvat

tillräcklig erfarenhet för att tillfredsställande uppehålla ett fiskalsförordnande

samt att till följd härav skulle föranledas väsentligt ökad arbetsbörda

för hovrättsledamöterna, finner jag ej tillräckligt vägande.

Vad åter angår den från häradshövdingarna mot bestämmelsens ikraftträdande

framförda invändningen, att den skulle omöjliggöra för dem

att i behövlig omfattning erhålla tingsmyndiga vikarier, så torde denna

farhåga i stort sett vara ogrundad beträffande de större domsagor, där

biträdande domare finnes eller där flera än två rättsbildade biträden äro

samtidigt anställda, ävensom beträffande de smärre domsagor, där behov

av ledighet för häradshövdingen förefinnes i allenast mera begränsad

omfattning. Vad åter angår de jämförelsevis arbetstyngda domsagor, där

häradshövdingen är i behov av i stort sett den honom medgivna lättnad i

arbetsbördan men där samtidigt ej finnas anställda flera än två lättsbildade

biträden, kan bestämmelsens ikraftträdande, vid en förberedande

tjänstgöringstid, såsom jag föreslagit, av två år, medföra, att häradshövdingen

vissa tider bliver i avsaknad av tingsmyndigt biträde.

Med beaktande jämväl av den särskilda arbetsbörda, som enligt kungörelsen

den 13 februari 1925 (nr 31) med vissa föreskrifter rörande utfärdande

av gravationsbevis under de närmaste åren åvilar häradshövdingarna,

har jag därför ansett mig icke böra föreslå, att nu åsyftade

bestämmelse i domsagostadgan med en gång träder i tillämpning i hela

dess vidd.

Lämpligt synes mig vara, att man, då förenämnda kungörelse den 2 maj

1924 upphör att gälla, begränsar rätten att utan särskild prövning hålla

allmänna tingssammanträden till fem. Genom en sådan åtgärd vinnes

det ena av de syftemål, som med ifrågavarande bestämmelse i domsagostadgan

avsetts, nämligen att på ett jämförelsevis tidigt stadium framtvinga

prövning i hovrätt av de unga juristernas lämplighet för fortsatt verksamhet

på lantdomarbanan.

En begränsning på nu angivet sätt torde icke i stort sett medföra någon

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

1). Andre

notaries

kompetens.

Departements
chefen.

B. Den kvinnliga

juristutbildningen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.

svårighet för häradshövdingarna att vid inträffat behov av ledighet även

erhålla sådan. Sedan närmare erfarenhet vunnits rörande verkningarna

av den utav mig nu ifrågasatta begränsningen av rätten till erhållande

av förordnande, hör upptagas till övervägande, huruvida man icke kan låta

domsagostadgans bestämmelser utan inskränkning träda i kraft.

Den av mig ifrågasatta bestämmelsen torde lämpligen kunna givas en

giltighetstid av två år.

I fråga om andre notaries kompetens gäller f. n., att sådan befattningshavare

har att efter häradshövdingens anvisningar och på hans ansvar biträda

honom i ämbetsgöromälen (9 §).

De sakkunniga hava härom anfört:

Den omständigheten, att den i 2 § domsagostadgan omförmälda behörigheten

att pa eget ansvar utföra vissa göromål bundits vid förordnande

såsom förste notarie, hade föranlett, att i domsagor, där såväl förste

som andre notarie funnes anställd, dylik behörighet i regel icke kunde

ernås förrän efter ett till ett och ett halvts års tjänstgöring i domsagan.

Nämnda förhållande hade förorsakat, att biträde, som ernått andra befogenhetsgraden,

likväl icke innehaft behörighet enligt 2 §. Denna

ordning kunde icke anses stå i god överensstämmelse med domsagostadgans

strävan att låta biträdesutbildningen fortgå från lättare till svårare

uppgifter och den hindrade häradshövdingen att på ett ändamålsenligt

sätt fördela göromålen mellan biträdena. De sakkunniga föreslogo

därför, att varje av hovrätten förordnad notarie i domsaga tillerkändes

ifrågavarande behörighet.

Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge hade emot vad sålunda

föreslagits intet att erinra. Göta hovrätt avstyrkte förslaget utan

motivering.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar anförde att, därest

befattningarna förste och andre notarie bibehölles, det vore önskvärt, att

andre notarie, så snart han uppfyllt villkoren för erhållande av förste notarieförordnande,

tillerkändes behörighet att efter häradshövdingens bestämmande

utöva förste notaries befattning.

Vad de sakunniga anmärkt finner jag värt beaktande. De påtalade

olägenheterna torde lämpligen kunna avhjälpas, därest sådan ändring i

domsagostadgan göres, att behörighet att utföra de i 2 § av stadgan omförmälda

göromål må, efter förordnande därom av häradshövdingen, tillerkännas

jämväl andre notarie, som under sex månader tjänstgjort såsom

biträde åt häradshövding.

Enligt förenämnda lag den 22 juni 1923 angående kvinnas behörighet att

innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag skall i fråga om behörighet

att innehava statstjänst kvinna i regel vara likställd med man.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr Ilo. 2.r>

Hörande de skäl, som föranlett det härifrån stadgade undantaget, enligt vilket

Konungen äger meddela särskilda bestämmelser angående villkoren

för kvinnas tillträde till domartjänst, med vilken är förenad skyldighet

att föra ordet i underrätt it landet, anförde riksdagen i sin skrivelse den

25 maj 1923, nr ''113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition i ämnet

följande:

Riksdagen hade icke kunnat undgå att i viss mån dela den tveksamhet,

som i åtskilliga fall kommit till uttryck beträffande lämpligheten av att

kvinna nu erhölle tillträde till domartjänster, enkannerligen sådana, med

vilka vore förenad skyldighet att utöva ordförandeskap i häradsrätt. För

riksdagen vore därvid praktiska synpunkter bestämmande. Särskilt måste

enligt riksdagens mening beaktas de förhållanden, under vilka förordnande

att såsom vikarie förvalta häradshövdingämbete för närvarande

meddelades i vårt land. På sätt i propositionen erinrats, hade någon kortare

tids tjänstgöring för hållande av ting å landet kommit att ingå såsom

ett led i den juridiska utbildningen icke blott för blivande domare utan

även för många, som senare ägnade sig åt administrativ tjänstgöring

eller privat verksamhet såsom advokater och affärsjurister. Fullgjord

tingstjänstgöring gällde i ett flertal fall såsom kompetensvillkor för administrativa

befattningar eller betraktades för dessa, liksom ej sällan inom

nyssnämnda slag av privat verksamhet, såsom en värdefull merit.

Under nu berörda förhållanden hade det icke kunnat undvikas, att den

ordning, i vilken ordförandeskapet i våra häradsrätter i stor utsträckning

utövades, blivit i vissa avseenden mindre tillfredsställande. Då unga jurister

regelmässigt redan ett par år efter avslutade universitetsstudier erhölle

förordnande att förvalta domarämbete, måste därav följa, att denna

viktiga och maktpåliggande uppgift ofta komme att handhavas av personer,

vilka icke vore i besittning av nödig erfarenhet och vilkas lämplighet

för domarvärvet icke blivit med tillräcklig noggrannhet prövad. Att

vidsträcktare möjlighet kunde beredas till eu dylik prövning och ett mer

omsorgsfullt urval bland aspiranterna till ifrågavarande domarförordnanden,

vore ett länge erkänt önskemål. Detta bleve särskilt framträdande,

då nu ifrågasattes, att även kvinnor skulle kunna bekläda domartjänster.

Även om det enligt riksdagens uppfattning vore befogat att bortse från

de invändningar av övervägande principiell natur, vilka från åtskilliga

håll anförts mot denna reform, syntes vid det praktiska utförandet av densamma

en viss varsamhet vara av nöden. Men hänsyn till de brister, som

vidlådde det nuvarande systemet i fråga om lantdomarförordnanden, ville

det förefalla mindre lämpligt att omedelbart och utan varje förbehåll

medgiva tillämpning av behörighetslagens allmänna likställighetsregel

även på detta område. Med denna uppfattning hade riksdagen ansett en

utväg böra sökas att möjliggöra en särskild prövning, huruvida lantdomarförordnande

borde kunna meddelas kvinna. Detta syfte kunde enligt

riksdagens mening vinnas på det sätt, att Kungl. Maj:t erhölle befogenhet

att meddela särskilda föreskrifter i fråga om villkoren för kvinnas tillträde

till domartjänst, med vilken vore förenad skyldighet att föra ordet

i underrätt å landet; och hade riksdagen i enlighet härmed ansett sig böra

föreslå, att till behörighetslagens 2 § skulle fogas ett särskilt moment av

nyss angivna innehåll.

I fråga om den närmare innebörden av en dylik bestämmelse hade riksdagen

utgått från att det borde tillkomma Kungl. Maj:t att efter hovrät
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.

ternas hörande fastställa de regler, som därutinnan kunde vara påkallade.

Några mera bestämda direktiv i detta avseende ansåge riksdagen icke

lämpligen nu borde från dess sida angivas. Riksdagen ville i detta sammanhang

blott erinra, att gällande domsagostadga uppställde som villkor

för behörighet att förvalta häradshövdingämbete — förutom viss levnadsålder

hos aspiranten — att denne fullgjort viss tjänstgöring i hovrätt,

större rådhusrätt eller domsaga. Enligt riksdagens uppfattning borde

det särskilt komma under övervägande, huruvida fullgörande av viss

tjänstgöring i hovrätt eller rådhusrätt borde förutom viss tids tjänstgöring

i domsaga för kvinna utgöra en förutsättning för behörighet att hålla

allmänt tingssammanträde.

De sakkunnigas förslag beträffande utbildningen av de rättsbildade biträdena

upptager icke några särskilda villkor för att kvinna skall vinna

första och andra befogenhetsgraderna. Däremot är enligt deras förslag

kvinna utestängd från möjlighet att enbart genom tjänstgöring i

domsaga ernå tredje befogenhetsgraden. Denna skall enligt förslaget

kunna av kvinna uppnås på ettdera av två sätt. Det ena avser tjänstgöring

under två och ett halvt år dels såsom av hovrätt förordnad

notarie i domsaga dels såsom ledamot i rådhusrätt, i vilken enligt

gällande bestämmelser förutom borgmästaren sitta minst två lagfarna

ledamöter. Därjämte fordras enligt detta alternativ att under sexton

rättegångsdagar eller åtta allmänna tingssammanträden hava handlagt

mål och ärenden, som enligt förslaget falla under andra befogenhetsgradens

kompetens. Det andra sättet innefattar dels tjänstgöring under

ett och ett halvt år såsom av hovrätt förordnad notarie i domsaga samt att

därvid hava under åtta rättegångsdagar eller fyra allmänna tingssammanträden

handlagt mål och ärenden, som falla under andra befogenhetsgradens

kompetens, dels ock att under fyra månader hava i hovrätt fullgjort

på fiskal ankommande göromål.

De sakkunniga hava i denna fråga anfört:

De sakkunniga hade icke funnit anledning att föreslå särskilda villkor

beträffande kvinnas tillträde till första och andra befogenhetsgraderna.

Icke utan fog torde ock kunna ifrågasättas, huruvida skäl förelåge att i

fråga om villkoren för ernående av tredje befogenhetsgraden föreskriva

särskilda villkor för kvinna. Därest de sakkunnigas förslag till anordnande

av biträdesutbildningen bleve genomfört, torde förordnande att hålla allmänt

tingssammanträde icke komma att meddelas annan än den, vars

lämplighet för domarkallet blivit noggrant prövad. Härmed torde ock

det skäl, som att döma av riksdagens förut omförmälda skrivelse närmast

föranlett den i behörighetslagen infogade undantagsbestämmelsen beträffande

kvinnas tillträde till domartjänst, med vilken vore förenad skyldighet

att föra ordet i underrätt på landet, hava bortfallit. Emellertid hade riksdagen

uti nämnda skrivelse, under anförande av att särskild varsamhet

vore av nöden vid det praktiska genomförandet av ifrågavarande reform,

sas o in sin uppfattning uttalat, att kvinna borde bliva föremål för ''särskild

provning’, innan lantdomarförordnande meddelades henne. Vissa skäl

torde ock kunna anföras mot att, åtminstone tills vidare, innan ännu erfarenhet

vunnits om kvinnas lämplighet för domarvärv, förlägga en dylik

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj:ts proposition Nr 173.

27

prövning till hennes tjänstgöring såsom biträde åt häradshövding. Denna

prövning, vilken hlove avgörande för hennes möjlighet till vidare framkomst

på domarbanan, skulle för sådant fall komma att ligga i en enda

persons hand. Erfarenheten av biträdestjänstgöringen vid domsagorna

hade emellertid ådagalagt, att det ofta kunde vara vanskligt att, innan ett bi

träde undergått det prov, som hållandet av allmänt tingssammanträde

utgjorde, fälla etl tillförlitligt omdöme om biträdets lämplighet för domarkallet.

Det torde ej sällan hava inträffat, att utgången av detta prov föranlett

en häradshövding att ändra sitt omdöme i ena eller andra riktningen.

Icke utan skäl torde kunna antagas, att berörda svårighet skulle

komma att framträda i förstärkt form, därest fråga bleve att avgiva utlåtande

om ett kvinnligt biträde. Det borde måhända ej heller lämnas helt

obeaktat att, med hänsyn till de meningsskiljaktigheter, som förefunnes

inom domarkåren rörande kvinnas lämplighet över huvud för dömande

verksamhet, eu häradshövdings omdöme om ett kvinnligt biträde kunde

komma att, om ock omedvetet, influeras av hans allmänna uppfattning i

denna fråga. På grund av vad sålunda anförts hade de sakkunniga trott

sig böra föreslå, att tillsvidare, i avvaktan på närmare erfarenhet om kvinnas

fallenhet för domarkallet, kvinna icke bereddes möjlighet att enbart

genom tjänstgöring i domsaga vinna behörighet att utan inskränkning

förvalta häradshövdingämbete och hålla allmänt tingssammanträde.

Däremot hade de sakkunniga icke funnit skäl föreligga att föreslå särskilda

villkor för att kvinna skulle genom kombinerad tjänstgöring i första,

och andra befogenhetsgraderna i domsaga samt i större rådhusrätt eller i

hovrätt ernå denna befogenhet. Med eu på något av sist angivna två sätt

anordnad utbildning torde nämligen fullt betryggande garantier föreligga

för att aspirants lämplighet bleve tillförlitligt prövad.

Svea hovrätt har förklarat sig icke kunna förorda den anordning, som

sålunda föreslagits. Visserligen syntes intet vara att erinra mot att kvinna

såsom av hovrätt förordnad notarie i domsaga finge sig anförtrodda de åligganden,

som avsåges i 2 § domsagostadgan. Annorlunda måste det däremot

enligt hovrättens mening ställa sig, då det gällde de med andra befogenhetsgraden

förenade domargöromål. Hovrätten hänvisade till sitt den 4 februari

1921 avgivna utlåtande över det år 1920 avgivna betänkandet med förslag

i fråga om kvinnors tillträde till statstjänster, däri hovrätten avstyrkt

berättigande för kvinnor att inneliava befattning eller förordnande såsom

ordförande i häradsrätt, men tillika uttalat, bland annat, att, därest det

ansåges böra ifrågakomma att lämna kvinnor tillträde till häradshövdingbefattningar

och häradshövdingförordnande, borde i varje fall härvid stadgas

särskilda kompetensvillkor, avseende en högre ålder än den för närvarande

föreskrivna och långvarig föregående tjänstgöring vid domstol. I

anslutning härtill har hovrätten nu anfört:

I mål rörande sådana brott som lönnbränning, rusdrycksförsäljning, fylleri,

förargelseväckande beteende och dylikt torde mången gång den tilltalades

personlighet och sätt att uppträda inför rätta vara av den art,

att det ej kunde vara tillrådligt att uppdraga handläggningen åt en tjugu

fyraårig kvinna. Men det torde kunna med fog ifrågasättas, huruvida

en yngre kvinna över huvud lämpade sig att utöva ordförandeskap i hä
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kung!. Moj-.ts proposition Nr 173.

radsrätt. Även när hennes personliga egenskaper vore av den art, att de

borde göra henne skickad att uppträda med tillbörlig auktoritet gent

emot parter, vittnen och tingsmenighet, vore det mer än tvivelaktigt, huruvida

tänkesätt och stämning hos lantbefolkningen kommit därhän, att

hon skulle lyckas i det hela, men framför allt i uppkommande vanskliga

situationer, upprätthålla den respekt för domstolen, som hittills lyckligtvis

hörde till traditionen i vårt land och tillgodokomme även mindre framstående

manliga ordförande. Ur denna synpunkt ansåge hovrätten det

visserligen utan avsevärd olägenhet låta sig göra, att en kvinna under

samma villkor som man erhölle behörighet att handlägga lagfarts- och

inteclmingsärenden; men i fråga om andra mål och ärenden funne hovrätten

en avsevärt högre ålder, förslagsvis trettio år, höra för kvinna stadgas

såsom kompetensvillkor för ordförandeskap i häradsrätt. Bleve denna

uppfattning godkänd, vore det enligt hovrättens mening mindre behövligt

att för kvinnas kompetens att tjänstgöra såsom ordförande i häradsrätt

vid handläggning av rättegångsmål samt av andra ärenden än dem,

som hörde till inskrivningsväsendet, eller att eljest förvalta häradshövdingämbete

uppställa villkor i avseende å viss tids tjänstgöring vid underrätt

eller hovrätt. Man torde med säkerhet kunna utgå från, att hovrätterna

även utan uttryckliga bestämmelser skulle låta sig angeläget vara

att icke till vikarier förordna andra kvinnor än sådana, som vid sidan av

nödiga personliga egenskaper hesutte praktisk erfarenhet från såväl underrätt

som hovrätt. Skulle emellertid även för kvinnor gälla bestämda

kompetensregler, motsvarande dem, som komme att givas för män, så

ville det synas som om i sådant avseende kunde stadgas två års tjänstgöring

såsom av hovrätt förordnad notarie i domsaga samt ett års fiskalstjänstgöring

i hovrätt.

Hovrätten uttalade vidare, att de bestämmelser, som för närvarande

funnes i hovrätternas arbetsordningar intagna om viss lantdomartjänstgöring

såsom villkor för erhållande av fiskals- och assessorsförordnande,

borde förklaras ej äga tillämpning å kvinnor. För närvarande gäller, att

för ernående av förordnande av det förra slaget fordras att hava hållit

tre och för ernående av förordnande av det senare slaget att hava hållitfem

allmänna tingssammanträden.

Göta hovrätt bär pa av de sakkunniga anförda skäl ansett, att prövningen

av de kvinnliga juristernas lämplighet för domarkallet borde äga

rum i kollegial domstol. Hovrätten anför vidare:

För att kvinna skulle kunna erhålla förordnande att förvalta häradshövdingämbete

utan inskränkning borde fordras nöjaktigt vitsordad

tjänstgöring antingen såsom fiskal i hovrätt eller såsom ledamot i större

rådhusrätt. För att de kvinnliga juristerna måtte vinna större erfarenhet,

innan de skulle börja sin fiskalstjänstgöring, ansåge hovrätten

den fordringen höra uppställas, att kvinna för att kunna erhålla

fiskalsförordnande skulle hava tjänstgjort såsom biträde hos häradshövding

minst tre år. Uppställande av en dylik fordran vore ock nödvändig

med hänsyn till att de kvinnliga juristerna eljest skulle kunna erhålla

fiskalsförordnande före sina manliga kamrater. Därest kvinna emellertid

hellre skulle vilja genom tjänstgöring i rådhusrätt vinna kompetens

att kunna förvalta fullständigt domarämbete, syntes böra stadgas, att

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition Nr 173. 29

kvinna, förutom att hava fullgjort för män stadgado kompetensvillkor,

därjämte skulle hava under ett år tjänstgjort såsom ledamot i rådhusrätt

av angiven beskaffenhet.

Hovrätten ansåg tillika, att det borde stadgas skyldighet för den häradshövding,

som föresloge kvinna till erhållande av förordnande, som i 23 §

domsagostadgan avses, att i samband därmed avgiva noggrant yttrande

rörande sin erfarenhet i fråga om vederbörandes lämplighet att utöva

domarkallet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat, att den omständigheten,

att kvinna fullgjort viss tjänstgöring hos häradshövding och rådhusrätt,

uppenbarligen icke i och för sig innebure någon tillfyllestgörande garanti

för hennes lämplighet för domarkallet. Om sådan garanti kunde anses

erforderlig och alltså olika bestämmelser skulle gälla för man och kvinna

—• i avseende å vilken fråga hovrätten ställde sig tveksam — torde därför

böra meddelas den bestämmelsen, att, innan kvinna förordnades att

med vidsträcktare befogenhet än i 23 § domsagostadgan sägs förvalta

häradshövdingämbete, skulle såväl den häradshövding som den rådhusrätt,

där hon senast tjänstgjort, hava vitsordat, att, såvitt dittills vunnen

erfarenhet givit vid handen, förordnandet kunde anförtros henne.

Styrelsen för föreningen extra lantdomare har ansett, att en anordning

sådan de sakkunniga föreslagit i fråga om villkoren för kvinnas tillträde

till domartjänst, med vilken vore förenad skyldighet att föra ordet i underrätt

å landet, utan större betänkligheter kunde godtagas.

Ehuru riksdagen uppdragit åt Kungl. Maj:t att meddela de särskilda bestämmelser

angående villkoren för kvinnas tillträde till domartjänst, med

vilken är förenad skyldighet att föra ordet i underrätt å landet, som påkallas

av behörighetslagens ikraftträdande, har jag dock ansett för riksdagen

böra angivas de riktlinjer, efter vilka jag tänkt mig, att denna fråga bör

ordnas. Vad riksdagen närmast åsyftat med ifrågavarande undantag från

behörighetslagens allmänna regel, enligt vilken kvinna skall vara likställd

med man, synes hava varit att få till stånd en mera noggrann prövning

av om kvinna är i besittning av nödig erfarenhet och lämpliga egenskaper

för utövande av ordförandeskap i underrätt å landet, än som med tillämpning

av nu gällande bestämmelser i fråga om meddelande av förordnande,

att uppehålla häradshövdingämbete är möjligt. Närmast torde väl riksdagen

velat förekomma, att det skulle kunna inträffa, att en kvinnlig ordförande

i underrätt ej vore i stånd att upprätthålla domstolens och rättskipningens

auktoritet.

Vid utformande av de bestämmelser, som kunna vara erforderliga för

att ernå vad riksdagen åsyftat, synes det mig böra undvikas att

för kvinna föreskriva sådana villkor, att hon blir utestängd från möjlighet

att inom samma tid som man uppnå tingsmyndighet. T)en principen

Vepa* tments - chefen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.

synes mig böra upprätthållas, att i den mån särskild prövning anordnas i

fråga om kvinnlig aspirant, denna prövning skall verkställas inom samma

tidrymd, som blivit för manlig aspirant tillmätt för förberedande tjänstgöring.

Jag kan sålunda icke dela den uppfattning, som kommit till ut-»

tryck särskilt i Svea hovrätts utlåtande, däri hemställes, att kvinna ej må

kunna förordnas att utöva ordförandeskap i underrätt förrän efter uppnådd

ålder av trettio år. Såsom processkommissionen framhållit redan i

sitt yttrande över förut omförmälda betänkande med förslag i fråga om

kvinnors tillträde till statstjänster, vilket förslag legat till grund för behörighetslagen,

skulle det icke vara förenligt med nuvarande organisation

och befordringsväsen att föreskriva en viss högre ålder såsom villkor för

domarförordnande åt kvinna. Eu sådan föreskrift skulle bland annat försätta

kvinnorna i en avgjort sämre ställning än männen i fråga om möjligheten

att förvärva sådana meriter, som anses erforderliga i praktisk verksamhet

och vid sökande av administrativa tjänster.

Vad först angår frågan om kvinnas tillträde till första och andra befogenhetsgraderna,

har jag, lika med de sakkunniga, ej funnit erforderligt,

att i sådant hänseende föreskrivas särskilda villkor. Möjligen kunde

delade meningar i större utsträckning göra sig gällande, därest

fråga vore att tillerkänna kvinna behörighet att handlägga brottmål

i den omfattning, som de sakkunniga föreslagit. Jag avser emellertid,

såsom jag i det föregående anfört, icke att nu föreslå någon utvidgning

av de grupper av mål, som falla under andra befogenhetsgraden.

Hit höra för närvarande av brottmål allenast sådana, som kunna förekomma

till handläggning å sammanträde med tremansnämnd, d. v. s.

mål angående ansvar för förseelse, som ej i lag eller författning är

belagd med svårare straff än böter, högst 500 kronor, dock ej mål av beskaffenhet

att talan däri kan föras av målsägande. Bland de av Svea hovrätt

särskilt nämnda grupper av mål, beträffande vilka hovrätten ansett,

att det icke kunde vara tillrådligt att uppdraga handläggningen åt en

yngre kvinna, falla visserligen under andra befogenhetsgradens kompetens

förseelser för fylleri och för förargelseväckande beteende, men däremot,

på några få undantag när, vilka torde sakna större praktisk betydelse,

icke andra av de egentliga förseelserna mot rusdryckslagstiftningen

än sådana, som närmast hava karaktär av brott mot ordningsföreskrifter.

Vidare är att beakta, att de grupper av brottmål, vilka,

enligt vad ovan omförmälts, kunna förekomma å sammanträde

med tremansnämnd, allenast vid första rättegångstillfället kunna handläggas

vid sådant sammanträde. Den förhandling, som därvid äger

rum, är emellertid i allmänhet icke av beskaffenhet, att den ställer särskilda

anspråk på ordförandens förmåga att uppträda med tillbörlig auktoritet.

Erkänner svaranden vad som lagts honom till last, företages målet

vanligen till omedelbart avgörande. Bestrider svaranden åtalet, begär åklagaren

regelmässigt uppskov för införskaffande av bevisning och någon yt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 173.

terligare förhandling äger då vanligen ej rum vid detta rättegangstillfålle.

Dessutom föreligger alltid den möjligheten, att häradshövding, vilken till

vikarie föreslår kvinnligt biträde, kan förbehålla sig själv handläggningen

av sådana mål, som han finner ej böra överlämnas åt kvinnlig vikarie.

Skulle häradshövding å någon ort, med hänsyn till tänkesätt och stämning

hos befolkningen, anse det ej kunna med tillförsikt åt kvinnlig vikarie

överlämnas att handlägga rättegångsmål av något slag, finnes intet hinder

för att han, vid begäran om förordnande för kvinna såsom vikarie, från

förordnandet undantager samtliga rättegångsmål.

I detta sammanhang vill jag ytterligare erinra om att, på sätt jag i det

föregående omnämnt, det är avsett, att hädanefter utlåtande av domare,

hos vilken aspirant å lantdomarförordnande tjänstgjort, kommer att fordras

angående aspirant ens lämplighet och duglighet, innan sådant förordnande

med den begränsade behörighet, som andra befogenhet sgraden medför, första

gången meddelas aspiranten. Det måste antagas, att denna bestämmelse

kommer att leda till ett visst urval och att den följaktligen även för de

kvinnliga aspiranternas vidkommande skall befordra det av riksdagen uttalade

önskemålet om en mera noggrann prövning av deras lämplighet och

förmåga att utöva ordförandeskap i underrätt å landet.

Beträffande härefter frågan om kvinnas tillträde till tredje befogenhetsgraden

torde visserligen den av mig föreslagna förlängningen av utbildningstiden

och bestämmelsen om vitsord om lämplighet och skicklighetvara

ägnade att skapa en viss garanti för att de kvinnor, som hädanefter erhålla

förordnande att förvalta fullständigt häradshövdingämbete, även äro

skickade därtill. Med hänsyn till vad riksdagen därom uttalat synes emellertid

en prövning av kvinnas lämplighet för erhållande av fullständigt

lantdomarförordnande böra ske i kollegial domstol. Därest kvinna vill

uppnå denna behörighet, bör i anslutning härtill uppställas krav på kombinerad

tjänstgöring i första och andra befogenhetsgraderna i domsaga

och antingen tjänstgöring såsom ledamot i sådan större rådhusrätt, som i

domsagostadgan åsyftas, eller tjänstgöring i hovrätt. I det förra fallet

skulle hovrätten sålunda till ledning för sitt bedömande, huruvida kvinnlig

aspirant kan anses lämpad och skickad att förvalta fullständigt häradshövdingämbete,

hava att tillgå utlåtande av den rådhusrätt, hos vilken

hon tjänstgjort såsom ledamot, och i senare fallet skulle hovrätten

till grundval för sitt bedömande hava att lägga egen erfarenhet om hennes

kvalifikationer. Denna särskilda prövning medför ingen tidsutdräkt

för den kvinnliga aspiranten. Dess innebörd är endast att av de två års

tjänstetid, som måste föregå erhållande av önskvärt domarförordnande,

för kvinnlig aspirant ett halvt år skall vara förlagt till hovrätt eller visst

slags rådhusrätt, under det att för manlig aspirant valfrihet härutinnan

förefinnes, hovrätt givetvis obetaget att, om anledning därtill förefinnes,

av manlig aspirant fordra dylik provtjänstgöring.

I sammanhang med införande av stadgande av nyss angiven innebörd

s. 32 Kontrollera mot PDF

Behovet av

rättsbildade

arbetskrafter

A. Förste

och andre

notarier.

1. Andre notarie

ej erforderlig''

i

alla domsagor.

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.

bör till den i hovrätternas arbetsordningar intagna föreskriften, att förordnande

att uppehålla fiskalstjänst i regel ej må meddelas annan än

den, som hållit minst tre allmänna tingssammanträden, fogas ett

tillägg av innehåll, att nämnda föreskrift icke skall äga tillämpning beträffande

kvinna.

Jag upptager härefter till behandling frågan om behovet av rättsbildade

arbetskrafter i domsagorna.

I domsagostadgan föreskrives, att därest häradshövding är i behov av

biträde, som äger att på eget ansvar utföra vissa på domaren eljest ankommande

göromål, skall han anmäla det hos hovrätten, som förordnar om

anställande i domsagan av förste notarie. Har förste notarie anställts,

kan på framställning av häradshövdingen befattningen indragas eller med

förordnande av förste notarie under viss tid anstå, när giltiga skäl därtill

äro (1 §). Vidare stadgas, att om anmälan skett om anställande i domsaga

av förste notarie, och häradshövdingen finner, att för domsagans behöriga

skötsel ytterligare erfordras rättsbildat biträde, har hovrätten på häradshövdingens

anmälan att förordna om anställande i domsagan av andre

notarie, vilken har att efter häradshövdingens anvisningar och på hans

ansvar biträda honom i ämbetsgöromålen. Har andre notarie anställts,

kan på framställning av häradshövdingen befattningen av hovrätten indragas

eller med förordnande av andre notarie under viss tid anstå, när

giltiga skäl därtill äro (9 §). Ärligt arvode till förste notarie utgår f. n.

med 2,700 kronor i domsaga inom Norr- och Västerbottens län samt i

Härjedalens domsaga och med 2,400 kronor i annan domsaga. Motsvarande

arvoden till andre notarie utgöra 2,000, respektive 1,800 kronor. Av

arvodet till andre notarie utgår ett belopp av 800 kronor av häradshövdingens

avlöningsmedel. I övrigt gäldas här berörda arvoden av statsmedel

(29 och 31 §§).

Enligt det år 1920 avgivna betänkandet med förslag till partiell löneförbättring

för häradshövdingarna, vilket betänkande jämväl innefattade

vissa förslag till säkerställande av nödiga arbetskrafter för rättskipningens

behöriga gång, skulle anställandet av andre notarie i domsaga med

invånarantal uppgående till eller överstigande 30,000 allenast vara beroende

av att häradshövdingen därom gjorde framställning hos hovrätten. I

övriga domsagor däremot skulle det bero på hovrätten att efter anmälan

av häradshövdingen, därest behov därav kunde anses föreligga, meddela

föreskrift om anställande av andre notarie antingen för viss tid eller tillsvidare.

Het uttalades dock, att det syntes lämpligt, att i dylika mindre

domsagor andre notarie förordnades i så god tid före förste notaries förmodade

avgång, att biträde med behörighet att erhålla förordnande såsom

förste notarie så vitt möjligt alltid funnes att tillgå.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition Av 173. 33

Sedan styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar i över berörda

förslag avgivet yttrande framhållit såsom ett för rekryteringens

behöriga upprätthållande oavvisligt behov, att rätt stadgades för härads

hövdingarna i samtliga rikets domsagor att få statsavlönad andre notarie

hos sig anställd, blev denna princip i Kungl. Maj:ts proposition, nr 334,

till 1920 års riksdag angående partiell löneförbättring för häradshövdingarna

nu m. godtagen. I syfte att skapa en garanti för att andre notarie

icke komme att anställas i andra fall än då sådant erfordrades, före

slog Kungl. Ma,i:t emellertid, att häradshövding skulle själv bestrida viss

del av andre notaries avlöning.

I enlighet med vad sålunda föreslagits erhöllo bestämmelserna om andre

notarie i domsagostadgan sin nuvarande avfattning.

I samband med beviljandet av anslaget till bestridande av vissa bidrag till

kostnaderna för domsagornas förvaltning vid 1924 års riksdag betonade emellertid

riksdagen i skrivelse den 26 februari 1924, nr 2 A, angelägenheten av

att med statsmedel avlönade juridiska biträden icke anställdes å domsagokanslierna

i större utsträckning än som befunnes vara av omständigheterna

oundgängligen påkallat.

I anledning härav lät min företrädare i ämbetet inom justitiedepartementet

verkställa undersökning, huruvida gällande bestämmelser angående

anställande å domsagokanslierna av rättsbildade biträden vore ägnade

att tillgodose det sparsamhetskrav, som av riksdagen betonats.

I yttrande till protokollet över justitiedepartementsärenden den 9 maj

1924 anförde dåvarande departementschefen härom bl. a.:

Vad anginge anställande av förste notarie syntes någon ändring av gällande

bestämmelser icke böra ifrågakomma. Det torde nämligen föreligga

behov av förste notarier i rikets samtliga domsagor och under sådana förhållanden

borde icke den ovillkorliga rätten att på framställning erhålla

förordnande av förste notarie berövas häradshövdingarna.

Beträffande andre notarie ställde sig saken något annorlunda. Behov av

andre notarie kunde icke anses föreligga i samtliga domsagor. När häradshövdingarna

icke desto mindre fått sig tillerkänd ovillkorlig rätt att erhålla

andre notarie, skulle garantin mot missbruk av denna rätt ligga däri

att häradshövdingarna förpliktats att själva bidraga till avlöning åt andre

notarie. Då det bidrag, som av häradshövdingen lämnades till andre notariens

avlöning, icke uppginge till mera än 800 kronor om året, syntes emellertid

den möjligheten icke vara utesluten, att en häradshövding, utan att

verkligt behov förelåge, i domsagan anställde andre notarie, som lian använde

till arbete, för vars utförande juridisk utbildning icke vore erforderlig.

Som riksdagen nu särskilt betonat angelägenheten av att med statsmedel

avlönade juridiska biträden icke anställdes i domsagokanslierna i större

utsträckning än som befunnes vara av omständigheterna oundgängligen

nödvändigt, hade departementschefen icke ansett det vara lämpligt att bibehålla

häradshövdingarna vid den ovillkorliga rätten att erhålla andre

notarie, utem hade han funnit det böra överlåtas åt hovrätterna att efter

framställning av häradshövdingen meddela förordnande för andre notarie,

såvida hovrätten funne sådant biträde vara för domsagans skötsel erforBihang

till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 137 höft. (Nr 173.)

n

s. 34 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.

derligt. Det kunde härvid ifrågasättas att bibehålla häradshövdingarna i

domsagor- med större folkmängd vid den ovillkorliga rätten att erhålla

andre notarie. Den uppdelning av domsagorna, som ett sådant stadgande

innebure, bleve dock alltid i viss mån godtycklig. Det vore nämligen icke

säkert, att arbetsbördan i en domsaga alltid stode i visst förhållande till

invånarantalet i domsagan. Då det ej heller torde kunna förutsättas, att

hovrätterna skulle komma att vägra anställande av andre notarie i mera

arbetstyngda domsagor, torde det lämpligaste vara att för samtliga fall

överlåta avgörandet i föreliggande fråga åt hovrätterna.

I anslutning till vad sålunda anförts, anbefallde Kungl. Maj:t hovrätterna,

att, sedan tillfälle beretts häradshövdingarna att i ärendet yttra sig,

avgiva utlåtande över ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag

till sådan ändrad lydelse av 9 § i domsagostadgan, att den häradshövdingarna

tillkommande rätt att i domsaga få anställa andre notarie skulle

upphöra och på vederbörande hovrätts prövning bero, huruvida dylikt biträde

finge förordnas.

Svea hovrätt tillstyrkte förslaget. Hovrätten ville dock framhålla, att

det i vissa fall kunde komma att visa sig svårt för hovrätten att träffa

avgörande vid uppkommen fråga, huruvida i en viss domsaga andre notarie

borde anställas eller ej. Hovrätten torde nämligen icke alltid besitta

den i detalj gående kännedom om alla på frågans avgörande inverkande

förhållanden inom domsagan, som för frågans prövning vore önskvärd.

Därjämte ville hovrätten fästa uppmärksamheten på att det i domsagor,

där ofrånkomligt behov av två rättsbildade biträden icke i och för sig

förelåge, ändock av rekryteringshänsyn stundom kunde vara erforderligt

att få en andre notarie åtminstone under viss tid förordnad i ändamål att

därigenom säkerställa nödig rekrytering av förste notarier.

Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge hade mot förslaget

intet att erinra. Göta hovrätt förutsatte emellertid, att det föreslagna

stadgandet icke komme att utgöra hinder för hovrätten att, om så syntes

lämpligt, i domsaga, där andre notarie i allmänhet icke vore för domsagans

skötsel erforderlig, förordna andre notarie i så god tid före förste

notaries förmodade avgång, att biträde med behörighet att erhålla förordnande

såsom förste notarie funnes, då vakans uppstode.

Av 37 häradshövdingar, som yttrat sig, hava 23 avstyrkt förslaget, medan

14 ej haft något att erinra mot detsamma.

Uti förut omförmälda betänkande av år 1920 med förslag till partiell

löneförbättring bil- häradshövdingarna in. in. beräknades, att med tillämpning

av ovan angivna, i betänkandet föreslagna grunder för anställande av

andre notarier, sådana biträden komme att samtidigt vara förordnade i omkring

100 av rikets dåvarande 123 domsagor, och i det år 1923 avgivna betänkandet

med förslag till lönereglering för befattningshavare i domsagorna

m. m. har antalet domsagor, i vilka göromålen icke kräva både förste och

andre notarie, uppskattats till omkring 25. Enligt publicerade uppgifter

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kun yl. Maj: ta proposition Nr 173. 3f>

angående vikarier och rättsbildade biträden i domsagorna i mars 1924 funnos

vid nämnda tid i 98 av rikets 124 domsagor både förste och andre notarier,

i 21 domsagor allenast förste notarie, i 3 domsagor allenast andre

notarie och i 2 domsagor varken förste eller andre notarie. Antalet domsagor,

i vilka anställts både förste och andre notarie, synes sålunda av

dessa uppgifter att döma icke hava överskridit vad i sådant hänseende beräknats.

Emellertid föreligger givetvis den möjligheten, att nämnda beräkningar

tåla vid någon .jämkning. Den omständigheten, att alla tre hovrätterna

godkänt det inom justitiedepartementet uppgjorda förslaget till

ändring i 9 § domsagastadgan, synes berättiga till den förhoppning, att genom

den föreslagna ordningen för anställande av andre notarie antalet domsagor,

där förutom förste notarie, jämväl andre notarie må finnas anställd,

skall kunna i någon män nedbringas. Jag anser följaktligen, att

sådan ändring av domsagostadgan bör äga rum, att på hovrättens prövning

i varje särskilt fall kommer att bero, huruvida i domsaga andre notarie

må finnas anställd. Den föreslagna ordningen är givetvis ej så att

förstå, att densamma skulle utgöra hinder för hovrätt att i domsaga, där

i regel behov ej föreligger av mer än en notarie, någon tid, innan den i

domsagan tjänstgörande förste notarien beräknas lämna sin anställning,

förordna jämväl en andre notarie, för den händelse sådant skulle finnas

erforderligt. Eu dylik möjlighet torde böra hållas öppen, på det häradshövdingen

i sådan domsaga ej under allt för lång tid åt gången skulle

bliva i avsaknad av biträde med kompetens att förvalta häradshövdingämbete.

Den torde i varje fall vara påkallad med hänsyn till den förlängning

av utbildningstiden till två år för ernående av dylik kompetens,

som jag i det följande kommer att föreslå.

Emellertid torde 9 § i domsagostadgan böra ändras jämväl i sådan riktning,

att möjlighet beredes att i de största domsagorna förordna mer än en

andre notarie. Uti det år 1921 avgivna betänkandet rörande frågan om

avskaffandet av sportelsystemet såsom avlöningsform för domare m. in.

föreslogs, att utöver en förste och en andre notarie skulle efter Kung!.

Majrts prövning i domsaga, där göromålen det krävde, få anställas ytterligare

en eller flera statsavlönade förste eller andre notarier. Antalet nya

förste och andre notarier, som sålunda skulle behöva anställas, beräknades

till 27, därav 18 förste notarier och 9 andre notarier. Uti det år 1923

avgivna betänkandet med förslag till lönereglering för befattningshavare

i domsagorna m. m. uttalades därefter, att mot vad sålunda anförts i fråga

om behovet av förste och andre notarier i de största domsagorna torde,

enligt vad en förnyad undersökning givit vid handen, icke vara något att

erinra.

I det förslag, som avgivits av de av mig tillkallade sakkunniga, ingår

ock, att flere än två notarier skola kunna förordnas i samma domsaga, samt

att, om i domsaga finnes mer än eu av hovrätten förordnad notarie, av ar
-

2. Mera än

en andre notarie

i samma

domsaga.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majds proposition Nr 173.

vodet till en av dem skall av häradshövdingens avlöningsmedel utgå ett

telopp av 800 kronor.

Uti över sistnämnda förslag avgivna yttranden har hovrätten över

Skåne och Blekinge intet haft att erinra mot berörda punkt och Svea hovrätt

förklarat sig sakna tillräcklig anledning att avstyrka densamma, varemot

Göta hovrätt utan motivering avstyrkt ändring i vad f. n. i nämnda

hänseende gäller.

Departements- En förändring av domsagostadgans bestämmelser därhän, att mer än

chefen. en an(jre notarie må kunna anställas i de största domsagorna, torde vara

överensstämmande med rättvisa och billighet. Antalet statsavlönade

rättsbildade biträden i de största domsagorna står f. n. icke i rimlig proportion

till arbetsbördan i dessa domsagor. Det må vara tillräckligt att

till belysande av berörda förhållanden nämna, att f. n. finnas i de tre

stora Stockholmsdomsagoma anställda, utöver de rättsbildade biträden,

som åtnjuta avlöning av statsmedel, ytterligare tillhopa 25 dylika biträden,

av vilka dock 5 fullgöra allenast halvtidstjänst. Det kan givetvis

icke ifrågakomma att tillåta anställande av ytterligare statsavlönade juridiska

biträden i de större domsagorna i tillnärmelsevis den utsträckning,

som i 1921 års omförmälda betänkande ansetts behövligt. Att i detta

hänseende fixera någon bestämd siffra torde icke vara lämpligt. Emellertid

synes det böra eftersträvas, att sammanlagda antalet andre notarier

under varje hovrätt icke kommer att överstiga antalet domsagor under

samma hovrätt, d. v. s. det antal, som nu högst kan förordnas såsom

andre notarier. Det synes kunna föreskrivas, att vederbörande

hovrätt berättigas att förordna ytterligare en andre notarie i domsaga,

där Kungl. Maj:t på framställning av häradshövdingen och efter

hovrättens hörande funnit göromålens omfattning sådant kräva. I arvodet

till sålunda förordnad andre notarie synes mig emellertid häradshövdingen

höra, i motsats till vad de sakkunniga tänkt sig, deltaga efter de i

fråga om dylik befattningshavare nu gällande grunder. I motsatt fall

skulle den ifrågasatta omregleringen medföra ökade utgifter för statsverket.

B Vice Vice häradshövdingar skola vid varje hovrätt finnas av Kungl. Maj:t

härads- förordnade till så stort antal, som erfordras för att hovrätten må äga tillhövdingar.

gång ^j]] lämpliga personel’ att, när häradshövdingämbete är obesatt eller

häradshövding åtnjuter långvarig tjänstledighet, mottaga förordnande att

förvalta häradshövdingämbete (13 §). Vice häradshövding äger, så länge

han vid förordnandet bibehålies, av statsmedel uppbära ett fast arvode efter

4,500 kronor för år. Arvodet kan efter fem år höjas med 500 kronor. Förtid,

då vice häradshövding uppehåller revisionssekreterarämbete eller är

förordnad att under minst eu månad tjänstgöra såsom adjungerad ledamot

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 173.

tf

i Ilo vrätt eller förvaltar ledig domsaga eller på grund, av Kungl. Maj: ts

föreskrift åtnjuter samma avlöningsförmåner som vikarie i ledig domsaga,

innehålles arvodet, där ej Kungl. Maj:t för särskilt fall annorlunda

förordnar. Samma regel gäller, därest vice häradshövding förestår domsaga

såsom vikarie för häradshövding, vilken på grund av gällande bestämmelser

under ledighet ej äger uppbära någon del av de till tjänsten hörande

avlöningsförmåner (28 §).

Uti en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse den 2G juni 1924 har Göta

havrätt anfört, att till följd av inträffade omständigheter behovet av vice

häradshövdingar för tillfället minskats i sådant omfång, att förordnande

att förvalta häradshövdingämbete, när detta vore obesatt eller häradshövdingen

åtnjöte långvarig tjänstledighet, eller såsom adjungerad ledamot

eller såsom biträdande domare icke för det dåvarande kunde meddelas samtliga

vice häradshövdingar vid hovrätten. Under dylika omständigheter och

intill dess gynnsammare förhållanden dämtinnan inträtt, torde plats såsom

förste notarie lämpligen böra beredas den eller de vice häradshövdingar,

som icke kunde erhålla annat förordnande i eller under hovrätten. Dådomsagostadgan,

som ej syntes hava förutsatt, att så skulle kunna ske, saknade

bestämmelser rörande storleken av den ersättning, som utöver vice

häradshövdingarvodet för sådant fall skulle utgå, anhöll hovrätten, att

Kungl. Maj:t måtte därom meddela erforderliga föreskrifter, och hemställde

hovrätten, att vice häradshövding för den tid, då han uppehölle befattning

såsom förste notarie, måtte berättigas att utöver arvode såsom

vice häradshövding uppbära ersättning efter 1,500 kronor om året och

detta jämväl för tid, då han med bibehållande av befattningen som förste

notarie innehade förordnande att helt eller delvis tjänstgöra såsom vikarie

för häradshövding.

Förslaget har tillstyrkts av Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och

Blekinge.

Statskontoret har ej haft något att erinra mot den av Göta hovrätt föreslagna

anordningen, varigenom en besparing skulle uppstå för statsverket.

Statskontoret funne, särskilt med hänsyn till att vice häradshövding icke

torde hava skyldighet mottaga dylikt förordnande, ej heller anledning till

anmärkning mot beloppet av den föreslagna ersättningen. Denna borde

erhålla benämningen arvode, på det att dyrtidstillägg måtte kunna därå

utgå. Arvode till vice häradshövding utginge emellertid från anslaget

till bidrag till domsagornas förvaltning, vilket anslag enligt riksdagens

medgivande finge användas i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder,

som funnes angivna i domsagostadgan. Då nu ifrågavarande arvode

ieke kunde sägas utgå i huvudsaklig överensstämmelse med nyss angivna

grunder, förmodade statskontoret, att Kungl. Maj:t icke ansåge sig kunna

utan riksdagens medgivande disponera andra medel än det under andra

huvudtiteln uppförda reservationsanslaget till extra utgifter. Statskontoret

uttalade tillika att, därest det skulle visa sig, att den för tillfället in
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.

träffade minskningen i behovet av vice häradshövdingar skulle fortfara,

torde antalet vice häradshövdingar böra inskränkas.

De sakkunniga hava föreslagit, att i domsagostadgan skulle intagas stadgande

om att vice häradshövding, som förordnas till förste notarie, äger

av statsmedel uppbära tilläggsarvode av 1,500 kronor.

Såsom framgår av ovan återgivna bestämmelse i 13 § domsagostadgan,

böra vice häradshövdingar icke förordnas till större antal än som erfordras

för att vederbörande hovrätt må äga tillgång till sålunda kvalificerade

personer för uppehållande av vikariat å häradshövdingbefattning på

längre tid.

F. n. finnas under Svea hovrätt 22, under Göta hovrätt 13 och under hovrätten

över Skåne och Blekinge 4 eller tillhopa 39 vice häradshövdingar.

Av dessa tjänstgöra 31 under hovrätterna, nämligen 17 under Svea hovrätt,

10 under Göta hovrätt och 4 under hovrätten över Skåne och Blekinge.

Övriga innehava förordnanden på annat håll. Enligt vad erfarenheten

ådagalagt, har antalet förordnade vice häradshövdingar hittills icke överstigit

behovet. Skall emellertid det i domsagostadgan angivna syftet med

vice häradshövdinginstitutionen tillgodoses, kan det icke undgås, att för

vice häradshövding lämpligt vikariatsförordnande någon gång ej kommer

att stå till buds. Så vitt angår Svea hovrätt och hovrätten över Skåne

och Blekinge, har detta hittills icke vid något tillfälle inträffat. Däremot torde

vissa svårigheter i nämnda hänseende under sistlidet år hava rått vid

Göta hovrätt. Att fall skulle komma att inträffa, då lämpliga förordnanden

ej kunde erbjudas vice häradshövding, har emellertid förutsetts redan vid inrättandet

av denna befattning. I Kungl. Maj :ts proposition till 1918 års riksdag,

nr 389, däri medel till avlönande av vice häradshövding första gången

äskades, uttalade sålunda föredragande departementschefen såsom skäl

för att vice häradshövding borde tillerkännas ett fast årligt arvode, bland

annat, att vikariat icke alltid kunde av vice häradshövding påräknas under

hela året. Det synes mig skäligt, att vice häradshövding, om han för dylik

händelse mottager förordnande såsom förste notarie, berättigas uppbära

ett tilläggsarvode, mot vars bestämmande till 1,500 kronor jag intet

har att erinra. Emellertid synes behov ej föreligga att i domsagostadgan

intaga någon uttrycklig bestämmelse i förevarande ämne, utan torde

Kungl. Maj:t, därest riksdagen häremot icke framställer erinran, kunna

efter ansökan i varje särskilt fall av vederbörande hovrätt, tillerkänna

vice häradshövding, som uppehåller förordnande såsom förste notarie, ett

tilläggsarvode beräknat efter 1,500 kronor för år att utgå ur förevarande

anslag. Något förordnande såsom förste notarie under mera avsevärd tid

synes ej böra ifrågasättas för vice häradshövding, om i stället kan beredas

honom tjänstgöring inom hovrätten. Därest frågan ordnas på nu föreslaget

sätt, beredes Kungl. Maj:t därjämte ökad möjlighet att kontrollera, att

hovrätterna ej föreslå förordnande av vice häradshövding utan att verk
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition Nr 173. 39

ligt behov därav föreligger. Det är min avsikt att iakttaga den återhållsamhet

i fråga om förordnande av vice häradshövdingar, som är möjlig

utan att det med dessa befattningar avsedda syftet åsidosättes.

Biträdande domare skall vara anställd i domsaga, där Kungl. Maj :t efter

häradshövdingens och hovrättens hörande finner det för göromålens behöriga

gång erforderligt (10 §).

Antalet biträdande domare uppgår f. n. till 14, nämligen 8 under Svea

hovrätt, 4 under Göta hovrätt och 2 under hovrätten över Skåne och Blekinge.

Av de under Svea hovrätt tjänstgörande biträdande domarna är

eu förordnad såsom chef för den vid Södra Koslags domsaga till 1925 års

utgång inrättade särskilda avdelningen för handläggning av inskrivningsärenden,

om vars ytterligare fortbestånd jag kommer att här nedan

framställa förslag.

Befattningen som biträdande domare, vilken tillkom med 1920 års stadga

för att underlätta handhavandet av rättskipningen i de mest svårskötta

-domsagorna, har visat sig vara till stort gagn. Att företaga någon inskränkning

i antalet biträdande domare torde knappast låta sig gorå. I verkligheten

föreligger tvärtom närmast behov av ökat antal biträdande domare,

och jag håller för sannolikt, att det även kan komma att visa sig

oundgängligt att något utöka antalet.

I detta sammanhang vill jag omnämna en fråga, som har avseende å

förordnandet av biträdande domare. Enligt 10 § sista stycket, jämfört

med 4 § domsagostadgan, skall biträdande domare, där ej särskilda förhållanden

föranleda annat, förordnas för helt eller halvt kalenderår eller för

återstående del av år eller halvår. Med denna bestämmelse har åsyftats

att så vitt görligt åvägabringa kontinuitet i fråga om biträdande domaretjänsterna.

Emellertid har en av rikets hovrätter tillämpat bestämmelsen

sålunda, att den i upprepade fall begränsat biträdande domareförordnande

till att omfatta så korta perioder som en till två månader.

Er rättskipningens intresse måste det emellertid vara av vikt, att

dessa förordnanden meddelas för en längre tid. Ett sönderstyckande av

förordnandena utesluter för häradshövdingen möjligheten att ändamålsenligt

planlägga arbetet i domsagan. Jämväl biträdet har ett berättigat

intresse av att för en något längre tid veta, var han skall få sin verksamhet

förlagd. För att de synpunkter, jag här framlagt, vid meddelande

av förordnande såsom biträdande domare skola bliva vederbörligen

beaktade, torde böra vidtagas sådan ändring i 10 § av stadgan, att dylikt

förordnande, där ej Kungl. Maj:t för särskilt fall annorlunda bestämmer,

skall meddelas för en tid av ett år, eller för återstående del av sålunda

angiven tid.

C. Biträ

(landtdomare.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.

Särskild avdelning

för

inskriv ningsärenden

i

Södra Roslags

domsaga.

Slutligen anhåller jag att få anmäla väckt fråga om bibehållande av inskrivningsavdelningen

i Södra Roslags domsaga.

Sedan 1922 års riksdag i anledning av proposition, nr 206, i skrivelse den

3 juni 1922, nr 264, medgivit, att i Södra Roslags domsaga finge under närmare

angivna villkor för en tid av högst tre år upprättas en avdelning för

behandling av inskrivningsärenden, utfärdande av gravationsbevis m. in.,

förordnade Kungl. Maj:t i brev den 7 juli 1922, nr 439, att under tre

år fr. o. m. den 1 januari 1923 skulle i domsagan vara inrättad eu särskild

avdelning, inskrivningsavdelningen, för behandling av samtliga ärenden

tillhörande lagfarts-, intecknings- och tomträttsprotokollen samt utfärdande

av expeditioner och bevis, som grundade sig på nämnda protokoll

med tillhörande lagfarts-, intecknings-, tomträtts- och vattenfallsrättsböcker.

Samtidigt meddelade Kung!. Maj:t närmare bestämmelser angående

avdelningens organisation och arbetsuppgifter.

I skrivelse till chefen för justitiedepartementet den 17 november 1924 hav

Svea hovrätt hemställt, att åtgärder måtte vidtagas i syfte att jämväl för

åren 1926—1928 inskrivningsavdelning måtte vara i domsagan inrättad för

behandling av förenämnda ärenden.

Förslag till inrättande av eu särskild inskrivningsavdelning i omförmälda

domsaga väcktes på sin tid av dåvarande t. f. domhavanden därstädes.

Förslaget var föranlett av den arbetsanhopning, som ägt ram i domsagan,

och som haft till följd, bland annat, att tiden för expedieringen av lagfarts-

och inteckning,särendena kommit att avsevärt överstiga den författningsenligt

stadgade.

T. f. domhavandens förslag vann understöd av processkommissionen,

medan däremot Svea hovrätt förordade en delning av domsagan. Proeesskommissioneu

framhöll i sitt utlåtande i ärendet, bland annat, att

kommissionen i avseende å den framtida organisationen av våra underdomstolar

tänkt sig, att varje domsagas område borde göras så stort, att

domsagans förvaltning kunde giva fullt arbete åt flera fast anställda domare.

Antalet domare i en normal domsaga hade beräknats till tre. Den

främste domaren inom domsagan skulle handlägga de större och viktigare

målen, en finge behandla övriga mål och en förestå inskrivningsväsendet.

Genom den av t. f. domhavanden föreslagna anordningen med särskild inskrivningsdomare

— vilken anordning vore ett steg i den riktning processkommissionen

tänkt sig, att utvecklingen borde gå vid processreformens

genomförande — skulle häradshövdingen befrias från det tidsödande arbetet

med kontrollen över inskrivningsärendena och kunna uteslutande

ägna sig åt den egentliga dömande verksamheten. Under förutsättning

att till inskrivningsdomare erhölles en person med tillräcklig erfarenhet

och duglighet och som både stadigvarande anställning i sådan egenskap,

skulle den önskliga säkerheten och kontinuiteten i dessa ärendens behandling

betryggas. En nödvändig förutsättning för att ifrågavarande anordning

skulle fylla sitt ändamål vore enligt kommissionens mening, att be—

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Majrts proposition Nr 173.

41

fattningen såsom inskrivningsdomare bleve ordinarie och att dess innehavare

erhölle god avlöning.

Vid ärendets föredragning i, statsrådet den 14 mars 1922 uttalade föredragande

departementschefen sin anslutning till den av t. f. domhavanden

föreslagna och av processkonimissionen förordade anordningen. Såsom förutsättning

för att en inskrivningsavdelning sådan som den föreslagna skulle

fylla sitt ändamål, yttrade departementschefen, hade processkommissionen

framhållit nödvändigheten av kontinuitet i arbetets ledning. För sådant ändamål

hade den ifrågasatta tjänsten ansetts böra bliva ordinarie samt innehavaren

tillförsäkras god avlöning. I sistnämnda hänseende förklarade sig

departementschefen vara fullt ense med processkommissionen. Däremot

ansåge han, även om många skäl kunde tala för en sådan ordning, sig

icke kunna föreslå, att tjänsten genast från början sattes på ordinarie stat.

Fråga vore bär om ett prov, varunder erfarenhet borde samlas rörande

lämpligheten av ett nytt system, vilket sedermera eventuellt kunde komma

till användning ytterligare i en eller annan av övriga större domsagor.

Vidare erinrade departementschefen, att frågan om avlöningsförhållandena

för häradshövdingarna och övrig personal i domsagorna befunne sig under

omprövning, därvid föreslagits, att häradshövdingarna väsentligen skulle

erhålla sin avlöning direkt av staten och att denna övertoge kostnaden

för domsagornas förvaltning. Så länge man hade att utgå från det nuvarande

avlöningssystemet i domsagan, då domaren såsom en statens entreprenör

mot rätt att uppbära viss lösen å utfärdade expeditioner hade

skyldighet att betala skrivbiträdena och bestrida övriga förvaltningskostnader,

måste helt andra och mera invecklade regler fastställas vid

organiserandet av inskrivningsavdelningen än om enligt en ny ordning

staten ensam svarade för alla förvaltningskostnader. I avbidan på det

slutliga avgörandet av frågan om nytt avlöningssystem för häradshövdingarna

och vad därmed sammanhängde, borde även anstå med den slutliga

prövningen av inskrivningsavdelningens organiserande. Även om man genom

eu mera tillfällig anordning icke kunde nå allt, som genom en för

längre framtid byggd organisation kunde vinnas, syntes dock tillräckliga

fördelar vara att Anlita för att ett provisorium i avbidan på avgörandet

av häradshövdingarnas löneregleringsfråga skulle \Tara motiverat.

Beträffande inskrivningsdomarens löneförmåner föreslog departementschefen,

att likställighet borde genomföras mellan nämnde befattningshavare

och byråchefer väd oreglerade verk. Avlöningen skulle alltså, inberäknat

tillfällig löneförbättring, uppgå till 9,100 kronor, \rartill borde

komma ett ålderstillägg efter 5 års tjänstgöring med 600 kronor. Då man

måste utgå från att åtminstone under de första åren biträdande domaren

toge befattningen såsom en övergång till häradshövdingbeställning, torde

det bliva nödvändigt att medgiva, att åtminstone två års tjänstgöring såsom

i n.sk r i vn ingsd om are i merithänseende jämställdes med förordnande å

häradshövdingämbete.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.

Arbetet å inskrivningsavdelningen borde enligt departementschefens mening

i stor utsträckning baseras på icke juridiskt utbildad personal, vilken

skulle hava att mera självständigt uppsätta protokoll m. m. För biträde

vid den omfattande kontrollen av detta arbete samt vid uppsättande av

de talrika och besvärliga gravationsbevisen och dylikt tarvades en förste

och en andre notarie förutom å avdelningen mera tillfälligt anställda

unga jurister. Nämnda båda notarier skulle avlönas enligt den ordning,

som i allmänhet gällde för dylika notarier. Av andre notariens lön skulle

sålunda 800 kronor bestridas av häradshövdingen. Ersättning till skrivbiträden

och övriga förvaltningskostnader vid inskrivningsavdelningen

borde bäras av häradshövdingen, med rätt för honom att såsom förut uppbära

expeditionslösen. Åt Svea hovrätt borde uppdragas att besluta rörande

det antal biträden, som skulle anställas å inskrivningsavdelningen,

ävensom i fråga om personalens avlöning.

I anslutning till vad departementschefen sålunda anfört hemställde

Kungl. Maj:t i den till riksdagen i ärendet avlåtna propositionen, att

riksdagen måtte medgiva

dels att i Södra Koslags domsaga finge såsom chef för en därstädes i

överensstämmelse med uti propositionen angivna grunder upprättad avdelning

för behandling av inskrivningsärenden, utfärdande av gravationsbevis

m. m. för högst tre år tillsättas en biträdande domare med. ett arvode

av 9,100 kronor om året jämte rätt till ett ålderstillägg å 600 kronor

efter 5 års tjänstgöring, i vilken finge inräknas mera sammanhängande

förordnande å domartjänst;

dels att i samma domsaga finge anställas, utöver den förste och den

andre notarie, som enligt gällande bestämmelser för närvarande finge där

antagas, ytterligare en förste och en andre notarie för tjänstgöring å avdelningen

för inskrivningsärenden;

dels ock att den ersättning, som statsverket hade att bestrida för nämnda

tjänstemäns avlönande, finge utgå av det under andra huvudtiteln uppförda

förslagsanslaget till bidrag till domsagornas förvaltning.

Det sammansatta stats- och första lagutskott, som i ärendet avgav utlåtande,

nr 11, biträdde Kungl. Maj:ts förslag utom beträffande frågan om

inskrivningsdomarens avlöning. Härutinnan anförde utskottet följande.

Det syntes utskottet betänkligt, att i landets största domsaga, som torde

lämna högst betydliga inkomster, anställa tre nya funktionärer, av vilka

två helt och hållet och eu till största delen skulle avlönas av statsmedel,

utan att häradshövdingen skulle få vidkännas annan minskning i sina

inkomster, än att han förpliktades bidraga till andre notariens avlöning

med 800 kronor om året. Att någon avsevärd minskning i domsagans avkastning

skulle uppstå genom att åt hovrätten uppdroges att besluta angående

antalet å inskrivningsavdelningen anställda skrivbiträden och

dessas avlöning, syntes knappast kunna antagas. Då genom den tillämnade

anordningen häradshövdingen skulle komma i åtnjutande av en

högst avsevärd lättnad i arbetsbördan, syntes det vara ett rimligt krav,

att han i större utsträckning, än i förslaget förutsatts, finge bidraga till

de erforderliga kostnaderna. Det syntes även vara befogat, att detta bi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuno/. Ma,):ts proposition Nr /''/■>.

4.‘*

drag ställdes 1 förhållande till de inkomster, som genom inskrivuingsavdelningens

arbete tillfördes häradshövdingen. Utskottet ansåge för sin

del lämpligt, att berörda bidrag bestämdes till viss andel av inflytande lösen

för i domsagan utfärdade gravationsbevis. Då antalet dylika bevis

uppginge till omkring 2,000 om året, skulle den därav inflytande lösen

belöpa sig till, lågt räknat, 4,500 kronor ärligen. Därest den biträdande domarens

andel av ifrågavarande lösen bestämdes till 40 procent samt det

av statsmedel utgående arvodet fastställdes till 7,500 kronor, skulle den biträdande

domaren erhålla eu avlöning, som säkerligen komme att uppgå

till det av Kungl. Maj:t föreslagna beloppet. Samtidigt skulle man emellertid

vinna, förutom en nedsättning av den ifrågasatta utgiften för statsverket,

ett tydligt fastslående av att häradshövdingen hade att bidraga

till de nödvändiga kostnadernas täckande. I fråga om de föreslagna avlöningarna

till förste och andre notarie samt ålderstilläggen åt den nya biträdande

domaren hade utskottet intet att erinra.

Under åberopande av vad utskottet anfört, beslöt riksdagen medgiva

dels att i Södra Koslags domsaga finge såsom chef för en därstädes i

Överensstämmelse med uti propositionen angivna grunder upprättad avdelning

för behandling av inskrivningsärenden, utfärdande av gravationsbevis

in. m. för högst tre år tillsättas en biträdande domare med rätt att

uppbära ej mindre av statsmedel ett arvode av 7,500 kronor om året jämte

rätt till ett ålderstillägg å 600 kronor efter 5 års tjänstgöring, i vilken

finge inräknas mera sammanhängande förordnande å domartjänst, än

även 40 procent av inflytande lösen för i domsagan utfärdade gravationsbevis:
dels

att till den biträdande domaren skulle, enligt de grunder, som

gällde för tjänsteman i verk, som icke blivit i avlöningshänseende nyreglerat,

utgå dyrtidstillägg å en antagen inkomst av 9,100 kronor eller, där

den biträdande domaren ägde uppbära ålderstillägg, å eu antagen inkomst

av 9,700 kronor;

: dels att i samma domsaga finge anställas, utöver den förste och den

andre notarie, som enligt gällande bestämmelser finge där antagas, ytterligare

en förste och en andre notarie för tjänstgöring å avdelningen för

inskrivningsärenden;

dels och att den ersättning, som statsverket hade att bestrida för nämnda

tjänstemäns avlönande, finge utgå av det under andra huvudtiteln uppförda

förslagsanslaget till bidrag till domsagornas förvaltning.

Till grund för hovrättens nu ifrågavarande framställning ligger en den

11 november 1924 dagtecknad, till hovrätten ställd skrivelse från häradshövdingen

i domsagan, Yngve G. Wisén, och chefen för inskrivningsavdelningen,

vice häradshövdingen Lennart Almqvist, vilken skrivelse

utmynnar i en hemställan, att den nuvarande organisationen

med särskild inskrivningsavdelning i domsagan måtte bibehållas även

efter utgången av år 1925, därvid på skäl, som anfördes vid avdelningens

inrättande, det syntes lämpligt, att tiden för dess fortsatta

verksamhet bestämdes till tre år. I skrivelsen framhålles, hurusom

den arbetsfördelning, som med tillkomsten av den särskilda inskrivningsavdelningen

ernåtts, visat sig medföra tillfredsställande resultat. De miss
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.

förhållanden och olägenheter, som tidigare rått i domsagan, finge numera

anses hava upphört. Då emellertid någon minskning i antalet mål och

ärenden i domsagan i stort sett ej försports, kunde befaras, att i händelse

den särskilda inskrivningsavdelningen nu upphörde, de förutvarande

arbetssvårigheterna åter skulle göra sig gällande. Såsom ytterligare

skäl för bibehållande av den särskilda inskrivningsavdelningen åberopas

i skrivelsen de arbeten i fråga om fastighetsbokföringen»

som för närvarande påginge i domsagan, nämligen dels föreskriven

granskning av inteckningsböckerna mot inteckningsprotokollen, dels

granskningen av fastighetsregistret för de betydande fastighetskomplex

inom domsagan, där dylika register hölle på att uppläggas, dels oek

uppläggande av nya fastighetsböcker enligt de för stad gällande grunder,

vilket arbete syntes vara avsett att efter hand omfatta samtliga fastigheter

inom domsagan. Det anföres, att intet av dessa arbeten kunde

undgå att bliva lidande, därest domsagans nuvarande organisation uppreves.

Slutligen framhålles såsom ett önskemål, att vissa ärenden mått©

överflyttas från huvudavdelningen i domsagan till inskrivningsavdelningen,

nämligen ärenden angående sammanläggning enligt 3 och 4 kap.

i lagen om fastighetsbildning i stad den 12 maj 1917 samt ärenden angående

sammanläggning av frälseränta med den fastighet, varav räntan

utgår, enligt lagen härom den 8 november 1912. Även den på domhavanden

ankommande befattningen med jordregistret borde framdeles utövas

av chefen för inskrivningsavdelningen.

Svea hovrätt, som, enligt vad redan omförmälts, hemställt, att inskrivningsavdelningen

måtte bibehållas för åren 1926—1928, har i sin

skrivelse icke ansett sig böra förorda den ifrågasatta överflyttningen

till inskrivningsavdelningen av förberörda ärenden. Beträffande

sammanläggningsärendenas överflyttande har hovrätten framhållit,

att en sådan anordning skulle medföra vissa praktiska svårigheter

så till vida, som dessa ärenden enligt gällande lagbestämmelser skola införas

i den hittills allenast av häradshövdingen förda domboken och torde

höra till de delar av densamma, vilka böra i renoverat skick insändas till

hovrätten. Jordregistergöromålen åter vore, sedan det sammanhängande

arbetet med jordregistret i domsagan avslutats, av ringa omfattning och

syntes utan olägenhet fortfarande kunna handhavas av häradshövdingen.

Till upplysning angående göromålens omfattning i domsagan meddelas

följande tabell, utvisande årliga antalet i domsagan slutligt handlagda

mål ävensom ärenden angående lagfart och inteckning.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.

45

Antalet slutligt h

ärenden

angående

A r

|lagfart

Mål

inteck
ning
-

darav civila mål

® J° 2.

eu <_ s

Övriga

Summa

*Ö o:

►Ö 5

P Jf _

S W C

B g S

P 3

— P- p:

esf—

p- *"■

° fi a

3-12

n (1 1 a g d a

därav kriminella mål

| genom slutligt utslag j

j avgjorda angående

brott mot

oi öö] ~_£* 2- er-:

Stnr

2! p ■

O S- t

—■ <

p- c*- P

C****! <

P o <

•• | Summa

< w rt —

•-* P f=

- cd sr

jjf ** <

cfq'' o: ,

1916—1920 1

1,680

4,838

—

—

—

-

—

—

—

_

1920 .........

1,560

5,421

1,130

267

158

425

26

104

575

705

1921 .........

1,480

5,774

1,253

486

247

733

15

95

410

520

1922 .........

1,414

5,470

1,287

578

254

832

34

84

337

455

1923 .........

1,537

5,246

1,235

397

192

589

39

• 98

509

646

1924 .........

1,292

5,056

1,520

494

205

699

48

107

666

821

1 Årligt medeltal.

2 Därest någon i mål, varom i denna kolumn är fråga, hållits häktad, har målet inräknats

i det i närmast föregående kolumn angivna antalet mål.

Tabellen utvisar att, sedan inskrivningsavdelningen inrättats, antalet

lagfarts- och inteckningsärenden nndergått någon minskning. Minskningen

av antalet inteckningsärenden överensstämmer med den tendens till

nedgång i antalet beviljade inteckningar, som så vitt hittills publicerade

uppgifter giva vid handen, synes hava gjort sig gällande i städerna sedan

år 1921. Vad lagfartsärendena beträffar torde de återgivna siffrorna utgöra

ett uttryck för den allmänna tendensen å förevarande område efter

den ekonomiska depressionens inträde. De slutligt handlagda målens antal

har däremot ökats, därvid dock civilmålens antal under åren 1923 och

1924 företer någon nedgång i jämförelse med de två närmast föregående

åren.

Angående antalet utfärdade gravationsbevis har jag inhämtat följande

uppgifter, av vilka framgår, att en ej oväsentlig stegring i bevisens antal

inträtt:

gravationsbevis utfärdade under år 1922 omkring 2,370,

» » » » 1923 » 2,640,

» » » » 1924 » 2,710.

I likhet med de myndigheter, som yttrat sig i ärendet, finner jag den

särskilda inskrivningsavdelningen vid Södra Roslags domsaga böra fortbestå

även efter utgången av den treårsperiod, för vilken avdelningen provisoriskt

upprättats. Att behov av en dylik avdelning alltjämt är för handen

torde, med hänsyn till omfattningen av de i domsagan förekommande

göromålen, vara ställt utom tvivel. Den gynnsamma erfarenhet om avdel
-

Departementschefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

,46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.

Anslagets

storlek.

Departementschefens

slutliga

hemställan.

ningens verksamhet, som under den med utgången av detta år tilländalupna

treårsperiod vunnits, kunde visserligen i och för sig motivera att nu till

prövning upptoges frågan, huruvida avdelningen ej borde ombildas till en

permanent institution och inskrivningsdomaren beredas ordinarie anställning.

Såsom skäl för att avdelningen till en början borde inrättas för

allenast en mera begränsad tidrymd åberopades — såsom nämnts — av dåvarande

departementschefen vid ärendets föredragning i statsrådet framförallt

det förhållandet, att häradshövdingarnas lönefråga da ännu icke

vunnit definitiv lösning. I avbidan på det slutliga avgörandet av frågan

om nytt avlöningssystem för häradshövdingarna och vad därmed sammanhängde

syntes enligt departementschefens mening även böra anstå med den

slutliga prövningen av inskrivningsavdelningens organiserande.

Såsom jag i det föregående omnämnt, bör enligt min mening spörsmålet

om reglering av häradshövdingarnas löneförmåner icke omedelbart upptagas

till prövning. Jämväl med frågan om ett definitivt organiserande av

inskrivningsavdelningen vid Södra Roslags domsaga synes därför för närvarande

böra tillsvidare anstå. Den provisoriska förlängning av avdelningens

verksamhet, som nu bör beslutas, torde för ernående av anslutning

till budgetåret böra bestämmas till två och ett halvt år och sålunda

omfatta tiden från och med den 1 januari 1926 till och med den 30 juni 1928.

I fråga om fördelningen av göromålen mellan huvudavdelningen och inskrivningsavdelningen

sjuies den nu gällande ordningen böra i huvudsak

bibehållas. Dock torde böra tagas under övervägande, huruvida icke någon

jämkning i fördelningen, på sätt i ärendet ifrågasatts, kan befinnas

lämplig. Beträffande de till inskrivningsdomaren utgående avlöningsförmånerna

och den för närvarande gällande ordningen, att å inskrivningsavdelningen

äro anställda en förste och en andre notarie, lärer någon förändring

icke böra vidtagas.

Vad angår storleken av det anslagsbelopp, som erfordras, vill jag erinra^

att den av Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition gjorda framställningen om

beräknande av medel till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för

domsagornas förvaltning för budgetåret 1925—1926 avser ett förslagsanslag

å 500,000 kronor eller samma belopp, som är upptaget i nu gällande riksstat.

De ändringar i domsagostadgan, som betingas av vad jag i det föregående

föreslagit, torde ej föranleda någon ökning av statsutgifterna för domsagoförvaltningen

i dess helhet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen V#

dels att under andra huvudtiteln bevilja till bestridande av vissa bidrag

till kostnaderna för domsagornas förvaltning i huvudsaklig överensstämmelse

med de grunder, som finnas upptagna i den av1 Kungl. Maj:t utfärdade stadga

i ämnet med de ändringar i samma stadga, som kunna föranledas av vissa

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.

47

av mig i detta ärende väckta förslag, ett extra förslagsanslag för budgetåret

1925—192ö av kronor 500,000;

dels ock att medgiva,

att i Södra Roslags domsaga må såsom chef för eu därstädes i överensstämmelse

med ovan angivna grunder upprättad avdelning för behandling

av inskrivningsärenden, utfärdande av gravationsbevis in. m. för tiden intill

den 1 juli 1928 tillsättas en biträdande domare med rätt att uppbära ej,

mindre av statsmedel ett arvode för år räknat av 7,500. kronor jämte rätt till

ett ålderstillägg å 600 kronor efter 5 års tjänstgöring, i vilken må inräknas,

mera sammanhängande förordnande å domartjänst, än även 40 procent av

inflytande lösen för i domsagan utfärdade gravationsbevis;

att till den biträdande domären skall, enligt de grunder, som gälla för

tjänsteman i verk, som icke blivit i avlöningshänseende nyreglerat, utgå

dyrtidstillägg å en antagen inkomst av 9,100 kronor eller, där den biträdandedomaren

äger uppbära ålderstillägg, å en antagen inkomst av 9,700 kronor;;

att i samma domsaga må anställas, utöver de notarier, som enligt gällandebestämmelser

må där antagas, ytterligare en förste och en andre notarie för

tjänstgöring å avdelningen för inskrivningsärenden; samt

att den ersättning, som statsverket har att bestrida för nämnda tjänstemäns

avlönande, må utgå av det under andra huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

till bidrag till domsagornas förvaltning.

Till denna av statsrådets övriga ledmöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,,

bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.

Ändringsfrek vensen i av hovrätterna till prövning

Vademål och besvärsmål av civil natur avgjorda av

Svea hovrätt

Göta hovrätt

Hovrätten över

Skåne och Blekinge

Samtliga hovrätter

Häradsrätt

Därav

Därav

!

Därav

Därav

Hela

ändrade

Hela

ändrade

Hela

ändrade

Hela

ändrade

antalet

eller

antalet

eller

antalet

eller

antalet

eller

mål

återförvisads

mål

återförvisade

mål

återförvisade

mål

återförvisade

Antal

%

Antal

%

Antal

o/

/O

Antal! %

1913

235

94

40.o

165

62

37.6

83

27

32.5

483

183

37.9

1914

346

125

36.1

145

50

34.6*

86

20

23.8

577

195

33.8

1915

401

148

36.9

150

66

44.0

58

28

48.3

609

242

39.7

1916

321

132

41.1

159

65

40.9

40

11

27.5

520

208

40. o

förande-

1917

275

no

40.0

170

66

38. s

38

11

28.9

483

187

38.7

skap av •

1918

305

102

33.4

161

56

34.8

76

19

25.0

542

177

32.7

domare

1919

417

158

37.9

279

118

42.3

98

27

27.6

794

303

38.2

1920

359

140

39.0

269

94

34.9

126

37

29.4

754

271

35.9

1921

471

163

34.e

302

116

38.4

151

44

29.1

924

323

35.o

1922

411

161

39.2

378

139

36.8

185

48

25.9

974

348

35.7

1913

571

235

41.2

i 408

175

42.9

221

72

32.6

| 1200

482

40.2

1914

630

250

39.7

400

176

44.0

275

115

41.8

1305

541

41.6

under ord- förande- skap av

1915

616

258

41.9

404

162

40.1

266

86

32.8

1286

506

39.3

1916

648

292

45.1

353

153

43.3

269

93

34.6

1270

538

42.4

1917

! 618

245

39.6

343

148

43.1

223

69

30.9

1 184

462

39.0

vikarieran- de domare

1918

543

208

38.8

| 309

132

42.7

214

61

28.6

1066

401

37.6

1919

519

174

33.5

| 343

142

41.4

338

127

37.6

1 200

443

36.9

1920'' 488

192

39.4

i 338

135

40.0

362

123

34.0

1188

450

37.9

under ord-

förande- skap av

vice

1921

115

52

45.2

1 76

43

56.6

31

12

38.7

1 222

107

48.2

1922

no

48

43.6

94

41

43.6

49

18

36.7

253

107

42.3

härads-

hövding

under ord-

förande- skap av

1921

1 462

156

33.8

281

no

39.1

368

130

35.8

1 in

396

35.6

annan vi- karierande

1922

! 587

236

40.2

284

102

35.9

316

109

34.5

1 187

447

37.7

domare

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.

49

upptagna mål frän häradsrätter aren 1913—1922.

Kriminella

besvärsmål avgjorda av

Svea hovrätt

Göta hovrätt

Hovratten over i « ■, ....

...o i tji i • Samtliga hovrätter

Skåne och Blekinge

Samtliga mål

Hela

antalet

mål

Därav

ändrade

eller

återförvisade.

Hela

antalet

mål

Därav

ändrade

eller

återförvisade

Hela

antalet

mål

Därav

ändrade

eller

återförvisade

Hela

antalet

mål

Därav

ändrade

eller

återförvisade

Hela

antalet

mål

Därav

ändrade

eller

återförvisade

Antal | %

Antal

o/

/o

Antal

%

Antal 1 %

Antal

%

127

52

40.9

68

31

45.6

51

17

33.8

246

100

40.7

729

283

38.8

146

54

37.0

55

24

43.6

20

7

35.0

221

85

38.5

798

280

35.1

127

49

38.6

52

24

46.2

25

7

28.0

204

so

39.2

813

322

39.c

120

58

48.3

69

33

47. s

26

6

23.1

215

97

45.1

735

305

41.5

143

45

31.5

92

34

37.0

38

12

31.6

273

91

33.3

756

278

36.8

204

62

30.4

132

40

30.8

57

20

35.1

393

122

31.0

935

299

32.0

350

131

37.4

233

90

38.6

109

43

39.4

692

264

38.2

1486

567

38.2

171

60

35.1

251

133

53.0

49

11

22.4

471

204

43.8

1225

475

38.8

234

100

42.7

131

66

50.4

61

16

26.2

426

182

42.7

1350

505

37.4

00

61

41.2

96

26

27.1

39

12

30.8

283

99

35.0

1 257

447

35.6

282

129

45.7

248

100

40.8

112

37

33.0

642

266

41.4

1842

748

40.6

297

124

41.8

180

79

43.9

no

38

34.5

587

241

41.1

1892

782

41.8

209

94

45.0

164

68

41.5

94

33

35.1

467

195

41.8

1 753

701

40. o

271

126

46.5

191

84

44.o

in

53

47.7

573

263

45.9

1843

801

43.5

304

124

40.8

178

79

44.4

•203

57

28.1

685

260

38.0

1 869

722

38.6

435

146

33.6

250

69

27.6

1 266

128

48.1

951

343

36.1

2017

744

36.9

546

197

36.1

340

114

33.5

1 235

88

37.4

1121

399

35.6

2 321

842

36.3

309

103

33.3

319

i

145

45.5

115

46

40. o

743

294

39.6

1931

744

38.5

71

31

43.7

36

19

52.8

3

1

33.3

! no

51

46.4

332

158

47.6

33

14

42.4

14

4

28.6

11

2

18.2

58

20

34.5

311

127

40.8

324

153

47.2

122

69

56.6

| 78

24

30.8

524

246

46.9

1635

642

39.3

242

86

35.6

72

26

36.1

69

30

43.5

383

142

37.1

1570

i 589

37.6

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. 137 höft. (Nr 173.) 4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1925:207 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maf.ts jn oposition angående anslag till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning s. 1 i texten
  2. S1LU 1925:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Mai ds proposition angående anslag till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning ävensom i ämnet s. 1 i texten