Sök i Ratio Lex

Angående lån till främjande av bostadsproduktionen m. m

1925-02-16 · 58 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 39 av 58 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1925:202, Angående lån till främjande av bostadsproduktionen m. m

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

Nr 202.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående lån till främjande

av bostadsproduktionen m. m.; given, Stockholms slott den

13 mars 1925.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över soda •

ärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders,

Larsson, Wigeorss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med tillförordnade chefen för finansdepartementet

och chefen för jordbruksdepartementet anför chefen för socialdepartementet,

statsrådet Möller, följande:

I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, sid. 287—288, erinrade jag

om vissa spörsmål på bostadsfrågans område, vilka syntes böra föreläggas

riksdagen, och ifrågasatte därvid närmast, att till ökning av statens bostadslånefond

skulle få disponeras ytterligare 8,000,000 kronor såsom lån ur statsverkets

fond av rusdrycksmedel. I samband därmed borde emellertid tagas

under övervägande, huruvida icke den statliga långivningen till främjande

av bostadsproduktionen kunde och borde göras bestående, och hade jag, jämlikt

Kungl. Maj:ts bemyndigande, den 21 november 1924 uppdragit åt statens

byggnadsbyrå att verkställa utredning i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse

med en i statsrådsprotokollet samma dag angiven plan. Jag förutsatte, att

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 162 Käft. (Nr 202.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

jag, när denna utredning blivit verkställd, skulle bliva i tillfälle att förelägga

Kungl. Maj:t förslag till proposition i ämnet.

Jag anhåller nu att få till behandling upptaga ifrågavarande spörsmål.

Statens^ byggnadsbyrå har nu verkställt och i skrivelse den 16 februari

1925 avgivit den anbefallda utredningen. Nämnda skrivelse jämte ett densamma

bifogat protokollsutdrag torde såsom bilaga få fogas till dagens protokoll

(bil. A).

Under hänvisning till innehållet i byggnadsbyråns utredning får jag anföra

följande:

ta?''1 1922 årä bostadsproposition (nr 228, sid. 2) lämnades en sammanfattande

åtgärder, översikt över de åtgärder, som från statens sida vidtagits under åren 1920

och 1921 för att genom direkt ekonomiskt stöd främja bostadsproduktionen.

Motsvarande redogörelser för åren 1922 och 1923 hava lämnats i propositionerna

i ämnet för åren 1923 (nr 62, sid. 2) och 1924 (nr 68, sid. 2).

Till dessa redogörelser ävensom till den i byggnadsbyråns utredning lämnade

översikten i ämnet (bil. A, sid. 5) tillåter jag mig nu att hänvisa.

riksdags- Ar ^9.24 medSav riksdagen (skrivelse nr 292) i anledning av Kungl. Maj:ts

bésintTch proposition nr 68 och i ämnet väckta motioner, bland annat, att för ökning

kungörelse, av statens bostadslånefond finge såsom lån ur statsverkets fond av rusdrycksmedel

disponeras för nämnda år ett belopp av 7,000,000 kronor. Bostadslånefonden

bragtes härmed upp till ett sammanlagt belopp av 55,500,000

kronor.

Med avseende å dessa lånemedel hava bestämmelser meddelats i kungörelse

angående lån ur statens bostadslånefond den 20 juni 1924 (nr 262). Bestämmelserna

ansluta sig visserligen nära till föreskrifterna i motsvarande kungörelser

för åren 1922 (nr 413) och 1923 (nr 223), men då de, med vissa

ändringar, ligga till grund för det förslag, som jag strax kommer att framlägga,

får jag lämna en sammanfattande redogörelse för deras huvudsakliga

innehåll.

Lan ur statens bostadslånefond kan lämnas för bostadsbyggande i stad,

köping eller annat samhälle, där större bostadsbrist förefinnes eller sådant

statsunderstöd av andra omständigheter är särskilt påkallat. Lån nr fonden

må tillgodokomma kommun eller, under förmedling av vederbörande kommun,

bolags förening, stiftelse eller enskild person för uppförande av bostadshus’

innehållande en eller flera lägenheter. Lånen skola så fördelas, att därigenom

särskilt främjas företag av direkt allmännyttig natur eller med anordningar,

som avse att bereda den boende äganderätt eller annan stadigvarande

rätt till bostaden (kommunala eller halvkommunala företag, kooperativa

företag, egnahemsföretag eller liknande).

1 allmänhet hava lån ur bostadslånefonden ej, med mindre särskilda skäl

förelegat, kunnat lämnas för byggnadsföretag, som påbörjats tidigare än vid

ingången av det år, för vilket lånemedlen ställts till förfogande, och alltså

enligt ifrågavarande kungörelse icke tidigare än den 1 januari 1924. Ej

heller lämnas lån för annat byggnadsföretag än sådant, som avser uppförande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

3

av helt ny byggnad av mera varaktigt slag (icke om- eller tillbyggnad,

provisoriska byggnader eller baracker).

Lån må ej, med mindre Kungl. Maj:t på synnerliga skäl lämnar tillstånd

därtill, utgå för större lägenheter än om tre rum och kök eller, där fråga

är om egnahemsbyggnad innehållande allenast cn lägenhet, om fyra rum

och kök.

Lån må ej överstiga femtio procent av byggnadskostnaden, tomtkostnaden

däri ej inberäknad, och får utgå med högst åttatusen kronor för lägenhet.

Bostad, som ej är försedd med fullt inrett, odelat kök, får därvid ej räknas

såsom särskild lägenhet, för såvitt icke Kungl. Maj:t på synnerliga skäl

lämnar tillstånd därtill.

Skuldförbindelse för lån ur bostadslånefonden skall utfärdas av vederbörande

kommun till statskontoret eller order samt innehålla kommunens

åtagande att i angiven ordning återbetala lånet jämte ränta.

Lånet löper utan ränta och amortering till utgången av det kalenderår,

då det utlämnats eller, där det lyftats i särskilda delar, den sista delen utlämnats.

För tiden därefter löper lånet med fem procent ränta och såsom

amorteringslån. Amorteringen jämte ränta å oguldet lånebelopp utgöres

genom en annuitet av tillhopa sex och en halv procent,

Med avseende å räntefoten må erinras, att tidigare lån ur bostadslånefonden,

med undantag av räntefrihet under ett helt år från utlämnandet,

likaledes löpte med fem procent, vilken räntefot emellertid enligt riksdagens

medgivande år 1923 tillsvidare nedsatts till fyra procent. Härom utfärdad

särskild kungörelse (nr 224/1923), vilken fortfarande gäller, angives i nu

ifrågavarande kungörelse uttryckligen icke vara tillämplig med avseende å

1924 års lån.

Annuiteter skola beräknas för kalenderår och till statskontoret inbetalas

senast den 15 januari påföljande år. A annuiteter, som icke inom föreskriven

tid inbetalas, erlägges sex procent årlig ränta till dess betalning sker.

Därest, såsom också vanligen är fallet, annan än kommunen själv är

byggnadsföretagare, må kommunen mot denne icke betinga sig strängare

lånevillkor, än som gälla för kommunens betalningsskyldighet gent emot

staten. Dock äger kommunen rätt att stadga andra betalningsterminer (t. ex.

för kvartal) än de nyss angivna (för kalenderår). Ej heller må kommunen

av företagaren mottaga sådan säkerhet, att denne förhindras att i skälig

omfattning upptaga annat byggnadslån med förmånsrätt framför kommunens

fordran.

Ansökan om lån ur bostadslånefonden göres av vederbörande kommun

och skall, ställd till Kungl. Maj:t, vara inkommen till statens byggnadsbyrå

före viss angiven dag. År 1924 utgick ansökningstiden den 15 oktober.

I sådan ansökan skall lämnas en hel del i kungörelsen närmare angivna

uppgifter, nämligen om byggnadsföretagens karaktär, lägenheternas storlek

m. m., vilka medgiva ett allmänt bedömande av de tillgängliga lånemedlens

fördelning mellan de sökande kommunerna och, i huvuddrag, mellan olika

slag av byggnadsföretag inom en kommun (den i byggnadsbyråns instruktion

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

Användningen

av

1934 års lånemedel.

angivna s. k. förprövningen). Efter ansökningstidens utgång har byggnadsbyrån

att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till sådan fördelning. I

särskilda fall kan sådant förslag för visst byggnadsföretag överlämnas redan

före ansökningstidens utgång.

När Kungl. Maj:t fattat beslut rörande inkommet förslag, har kommun,

som erhållit lån, att till byggnadsbyrån insända ytterligare, mera i detalj

gående handlingar, bland annat byggnadsritningar och kostnadsberäkningar

för varje särskilt bygge, vilka underkastas granskning (den s. k. efterprövningen).

Bland hithörande handlingar må även nämnas särskild förbindelse

av kommunen att återbetala lån jämte ränta. Förbindelsen skall

avse jämväl sådana fall, där lånet icke kommit till användning eller förverkats.

Nämnas må, att denna uppdelning i en föregående, mera summarisk

prövning och en senare mera detaljerad sådan bland annat medgiver, dels

att behandlingen av ansökningarna sker med större snabbhet men att på

samma gång den vanligen mindre brådskande detaljgranskningen kan företagas

med större noggrannhet och dels att byggnadsritningar m. m. icke

behöva upprättas i sådana fall, där lån över huvud taget ej hade kunnat

påräknas.

Efter hand som de olika byggnadsföretagen gjorts till föremål för dylik

elterprövning och blivit godkända, beslutar byggnadsbyrån om utbetalning av

lån till desamma genom statskontoret. Utbetalningen, som sker till kommunen,

må ej äga rum, med mindre avlämnad skuldsedel blivit av statskontoret

godkänd.

Vederbörande byggnadsföretag skall vara fullbordat före utgången av

året efter det, då lånet beviljats, men äger byggnadsbyrån härutinnan medgiva

ett års anstånd.

Kommunen är vid äventyr av återbetalningsskyldighet efter uppsägning

ansvarig för att byggnadsföretagen bedrivas under erforderlig kontroll och

på lämpligt sätt i fråga om byggnadsmaterialets anskaffande och företagets

planläggning, utförande och förvaltning i övrigt ävensom, under tio år, för

att lägenheterna tillhandahållas de boende på skäliga villkor och för att de

icke till antalet minskas genom sammanslagning eller annorledes.

En fortlöpande rapportverksamhet påvilar kommunen under byggnadstiden,

intill dess bygget är fullbordat.

Slutligen är uttryckligen föreskrivet, att kostnaderna för den kommunala

organisationen och kontrollen skola bestridas av vederbörande kommun utan

anlitande av lånemedlen.

Under erinran, att särskild redogörelse för användningen av tillgängliga

medel till beredande av lån ur bostadslånefonden m. m. för vart och ett av

åren 1920—1923 varit fogad till bostadspropositionen det nästföljande året

(1921 nr 357 sid. 6, 1922 nr 228 sid. 4, 1923 nr 62 sid. 3, 1924 nr 68 sid. 3),

övergår jag nu till en redogörelse för dispositionen av 1924 års lånemedel.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunijl. Maj:ts proposition nr 202.

Vid ansökningstidens utgång den 15 oktober 1924 förelågo ansökningar

från följande antal kommuner och till följande belopp, nämligen:

4.4 städer......................113,250,324: — kronor.

(5 köpingar.....

23 munieipalsamhällen

............... 207,750: —

och landskommuner...... 929,705: 05

eller tillhopa 14,387,779: 05

kronor.

I skrivelse den 7 november 1924 framlade byggnadsbyrån förslag till fördelning

av disponibla lånemedel, vilka utgjordes av lör året anvisade '' byrå.

7,000,000 kronor jämte uppkommen besparing å cirka 404,000 kronor eller

ett sammanlagt belopp av cirka 7,404,000 kronor.

Rörande de grundsatser, som varit vägledande vid förslagets uppställande,

anförde byrån följande.

Vid prövningen av ansökningarna och uppgörandet av förslag till fördelning

av tillgängliga lånemedel hava jämlikt berörda kungörelse den 20 juni

1924 hänsyn i främsta rummet tagits till inom respektive kommun förefintlig

bostadsbrist, och har kännedom härom vunnits icke blott genom ansökningshandlingarna

utan även genom från socialstyrelsen inhämtade upplysningar.

På grund av den i § 2 av förenämnda kungörelse givna föreskriften, att

lånen skola så fördelas, att därigenom särskilt främjas företag av direkt

allmännyttig natur eller med anordningar, som avsåge att bereda den boende

äganderätt eller annan stadigvarande rätt till bostaden, har vid förslagets

uppgörande i första hand lån föreslagits åt halvkommunala företag, egnahemsföretag

och kooperativa bostadsföretag. Vidkommande kommunala byggnadsföretag,

för vilka statsunderstöd sökts, har byggnadsbyrån, med hänsyn

till lånemedlens knapphet i förhållande till de sökta understödsbeloppen

och då det i allmänhet icke torde möta hinder för kommunen att själv upplåna

för dessa byggnaders uppförande erforderliga medel, ansett att statsunderstöd

för dessa byggnadsföretag endast undantagsvis borde ifrågakomma.

I likhet med vad som tillämpats under föregående år, har såsom »eget hem»

ansetts sådan byggnad, som utom bostad för ägaren innehåller ytterligare

en lägenhet, avsedd för uthyrning. Byggnad, innehållande tre eller flera

lägenheter, ävensom sådan mindre byggnad, i vilken icke ägaren skall hava

sin bostad, har betraktats såsom hyreshus.

Vid avgivande av sina förslag till fördelning av de utav 1920 och 1921 års

riksdagar anvisade understöden framhöll byggnadsbyrån att byrån ansett den

fastställda högsta procent å byggnadskostnaden (50 %), med vilken lån och

statsbidrag kunde utgå, böra åtnjutas endast av byggnadsföretag i kommun,

där byggnadskostnaden per eldstad vore högst, men att byran vid fördelningsförslagets

uppgörande beräknat att å övriga orter statsunderstödet borde utgå

med belopp, varierande mellan 30 procent och 45 procent av byggnadskostnaden.

Den beräknade byggnadskostnaden per eldstad varierade år 1920 mellan högst

omkring 10,000 kronor och lägst omkring 2,000 kronor samt år 1921 mellan

respektive 9,000 kronor och 2,000 kronor.

1 överensstämmelse med de principer, som tillämpats vid fördelningen av

föregående års understöd, hade byggnadsbyrån vid fördelningen av 1922 års

understödsmedel med hänsyn till då .rådande lägre byggnadskostnad (i städerna

högst omkring 6,000 kronor per eldstad och lägst omkring 2,000 kronor

per eldstad) icke ansett, att lån borde utgå med den fastställda högsta

procenten av byggnadskostnaden, utan att lånesumman kunde begränsas till

omkring 40 procent av nämnda kostnad och detta endast i kommun, där

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t

beslut angå''

ende fördelningen.

*’ Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.

byggnadskostnaden per eldstad vore relativt hög. Å övriga orter hade byuan

beraknat lan hora utgå med omkring 35 procent av byggnadskostnaden

I ansökningarna om understöd av 1923 ars anslag både byg^nadskost
omkrine-

?000 tl "p ^ ^ högst, omkring 5-°°° kronor samt till lägst

dvrasteS grUM &V uedgangen av byggnadskostnaden ä de

dyraste orterna både byggnadsbyran ansett, att understödet i regel borde

kunna begränsas till omkring 35 procent av byggnadskostnaden. §

pl(rfQ i nu föreliggande ansökningar de beräknade byggnadskostnaderna per

eldstad angivits till ungefär samma belopp som i 1923 års ansökning^

. yggnadsbyrai] även nu ansett, att statslånebeloppet bör begränsas till

omkring 35 procent av byggnadskostnaden. tlU

fästdiirar5iSÖ^fn:grnaS , bedömande , bär byrån även haft sin uppmärksamhet

«tödianZ ’ att,lcke sadana omständigheter vant för handen, att genom underei

oitnknrliZ byggriaclsverksamheteiL inom en kommun eu av förhållandena

ej ovillkorligen pakallad inflyttning från landsbygden skulle befordras var
f™tälfmnpaf

fyraD ''T* ^ sådaut låtit sig göra, tillmötesgå

framställningar från sadana kommuner, som under föregående år anhållit om

kunna? ?en’ oaktat de synts förtjänta av dylikt understöd, icke då

kunnat pa grund av anslagens otillräcklighet tilldelas sådant.

’ Med bifa11 tiU byggnadsbyråns förslag beviljade Kungl. Maj:t genom beslut

den 13 november 1924 vissa kommuner lån ur statens bostadslånefond

att, i enlighet med bestämmelserna i förenämnda kungörelse nr 262 utcrå

med högsta angivna belopp, under förutsättning att vederbörande kommun,

därest jämlikt bestämmelserna i § 74 i förordningen den 21 mars 1862 om

kommunalstyrelse i stad, § 73 i förordningen av samma dag om kommunalstyrelse

på landet eller § 30 i förordningen den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse

i Stockholm så erfordrades, erhölle Kungl. Maj:ts tillstånd till lånets

upptagande. I sistnämnda hänseende skulle vederbörande länsstyrelse tillse,

att framställning i ämnet, jämte länsstyrelsens yttrande, skyndsamt och’

såvitt möjligt, icke senare än den 31 januari 1925 inkomme till Kungl. Maj:t.

Brevet innefattar tillika föreskrifter om de slag av byggnadsföretag, till

vilka länen i huvudsak skulle utgå. Jag får här framlägga eu förteckning

över de sålunda beviljade lånen.

Städer.

Borås

Eksjö

Eskilstuna

Eslöv

Gävle

Göteborg

Hälsingborg

för av bostadsbolag uppförda hyreshus samt enskilda

egnahemsbyggnader...........

» enskilda egnahemsbyggnader..........

» enskilda egnahemsbyggnader eller av kommunen

uppförda hyreshus med företrädesrätt för de

förstnämnda............

» enskilda hyreshus........... 50,000

» egnahemsbyggnader...... 350,000

Kronor.

200,000

30.000

125.000

40.000

150.000

1,200,000

400,000

50,000

Härnösand

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kunr/l. Maj:ts proposition nr 202.

7

Jönköping

Kalmar

för av bostadsförening uppförd byggnad . . 92,000

» enskilda egnahemsbyggnader...... 38,000

» > hyreshus........... 75,000

» » egnahemsbyggnader...... 30,000

Karlshamn »

Karlskrona »

Karlstad »

Kristanstad »

Kristinehamn »

Landskrona »

Lund »

Malmö »

» »

» »

» hyreshus......

»_ egnahemsbyggnader .

» »

» » ''......

av bostadsföreningar uppförda byggnader

enskilda egnahemsbyggnader......

300.000

440.000

Mjölby

Mölndal

Norrköping

Nyköping

Skellefteå

Stockholm

Söderhamn

Tranås

Trälleborg

Uppsala

Vänersborg

Västerås

Ystad

Ängelholm

Örebro

» » » ..........

> av kooperativa föreningar uppförda byggnader

samt enskilda egnahemsbyggnader......

> av kooperativa föreningar uppförda byggnader

samt enskilda egnahemsbyggnader......

> enskilda egnahemsbyggnader..........

> av kooperativ bostadsförening uppförd

byggnad............. 151,000

» av kooperativ förening eller av enskilda

uppförda egnahemsbyggnader 2,119,000

» enskilda egnahemsbyggnader..........

» » » ..........

» av bostadsförening uppförd byggnad . . 100,000

» enskilda egnahemsbyggnader...... 30,000

t> » * ..........

» av byggnadsförening uppförd byggnad.....

i enskilda egnahemsbyggnader..........

» » » ..........

» av bostadsföreningar uppförda byggnader samt

enskilda egnahemsbyggnader.........

eller tillsammans kronor

130.000

105.000

25.000

50.000

50.000

25.000

40.000

60.000

40.000

800.000

25.000

120,000

350.000

100.000

32.000

2.270.000

25.000

30.000

60.000

150.000

50.000

30.000

28.000

30,000

200.000

7.020.000

Bollnäs

Krylbo

Ljusdal

Tomelilla

Köpingar.

för enskilda egnahemsbyggnader .

» » hyreshus......

» » egnahemsbyggnader .

17.000

18.000

eller tillsammans kronor

30.000

35.000

22.000

15,000

102,000

opaginerad Kontrollera mot PDF

Backa s:n

Bromstens m:e

Oskarströms » »

Råsunda » »

Solkems » »

Stora Tuna s:n »

Stuvsta inre »

Vännäs » »

Åstorps » »

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

Municipalsamhällen och landskommuner.

för enskilda egnahemsbyggnader......

55.000

35.000

26.000

40.000

25.000

30.000

50.000

5,000

16.000

282,000

Städer

Permanent

ordnande av

seknndiirkrediten.

Allmänna synpunkter.

eller tillsammans kronor

Sammanfattning.

Köpingar''. ! ! ....................kronor 7,020,000

Municipalsamhällen och landskommuner....... „ 282 000

Summa kronor 7,404,000

I brevet medgav Kungl. Maj:t härjämte, att den omständigheten, att två

egnahemsbyggnader i Göteborg innehölle lägenheter med större antal rum än

som i § 3 av förenämnda kungörelse angives, ej utgjorde hinder för att lån

utgmge för dessa byggnadsföretag.

Vidare föreskrev Kungl. Majrt, dels att enskild byggnadsföretagare skulle

åtnjuta ränte- och amorteringsfrihet under lika lång tid som den, under

vilken kommunen åtnjöte motsvarande förmån av staten, och dels att lån, i

den man det av vederbörande kommun icke lyftats före utgången av år 1925

skulle anses förverkat och överföras till de av statens byggnädsbyrå regelbundet

redovisade besparingarna, för så vitt icke byrån på synnerliga skäl

medgave undantag. °

TiJhka bemyndigade Kungl. Majrt statens byggnädsbyrå att efter framställning

av vederbörande kommun, med iakttagande av bestämmelserna i

§ 2 i nyssnämnda kungörelse, i särskilda fall överflytta kommunen för visst

slag av byggnadsföretag beviljat lån till annat slag av byggnadsföretag,

samt anbefallde statens byggnädsbyrå, bland annat, att, därest besparing

skulle uppstå å de sålunda beviljade lånen, inkomma med förslag till fördelning

av de belopp, som därigenom bleve tillgängliga.

Jag får nu övergå till det spörsmål, i vilket byggnadsbyrån enligt mede

åt uppdrag verkställt utredning, nämligen frågan om ett permanent ordnande

av sådan sekundärkredit, 30m under senare år beretts vissa bvg«madsforetagare

ur den hittills provisoriskt inrättade statens bostad slånefond, och

till de förslag, som i sådant syfte nu närmast synas mig böra föreläggas

riksdagen.

Bostads
frågans
sociala
betydelse.

Det torde icke vara nödvändigt att mera grundligt utveckla den sociala

betydelsen av. en tillfredsställande bostadsstandard. Visst är, att ju större

del av befolkningen, som har att tillgå sunda och goda bostäder, desto större

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.

<)

bliva förutsättningarna för en sund samhällsutveckling. I denna tid av industrialism,

då särskilt kvinnornas indragande i förvärvsarbetet verkar upplösande

på hemliv och familjeliv, utgör tillgången på goda bostäder den

kanske främsta motvikten mot dylika upplösningstendenser. Det är också

allmänt erkänt, att i kampen mot vissa folksjukdomar sunda bostäder kanske

utgöra det främsta förebyggande medlet.

överväganden av sådant slag leda, synes det mig, ofrånkomligt till den

slutsatsen, att en framsynt, på bostadsstandardens höjande inriktad bostadspolitik

är ett samhällsintresse av första ordningen. Ännu är den med kristiden

sammanhängande bostadsnöden icke hävd, även om den väsentligt förminskats.

Med hänsyn till den alltjämt rådande bristen på bostäder skulle

jag hava ansett det vara min plikt att hemställa om eu fortsättning under

innevarande år av de senaste årens åtgärder i syfte att lindra bostadsnöden.

Men jag anser tiden nu vara kommen att inrikta statsmakternas omsorger i

bostadsfrågan på längre sikt. Utan att vilja forcera fram eu mycket snabb

utveckling i avseende å bostadsstandardens höjande, skulle jag anse det synnerligen

önskvärt och välbetänkt att återknyta till de positiva reformsträvandena

från tiden före krisåren.

Den verksamhet, som staten, under kommunernas medverkan, under de

senare åren bedrivit till främjande av bostadsproduktionen, har lett till

resultat, som synts mig böra betecknas såsom anmärkningsvärt goda. Från

att till en början hava bedrivits såsom ren understödsverksamhet, har den

efter hand, fortfarande med goda resultat, förskjutits i riktning mot en låneverksamhet

på sådana villkor och under sådana former, att det synts mig

böra tagas under övervägande, huruvida den icke, efter vidtagande av lämpliga

jämkningar, kunde och borde göras permanent. I sådant syfte utverkade

jag, såsom jag nyss nämnde, den 21 november 1924 Kungl. Maj:ts bemyndigande

att lämna statens byggnadsbyrå i uppdrag att enligt vissa angivna

riktlinjer närmare utreda detta spörsmål. Dessa riktlinjer anslöto sig

i huvudsak till en promemoria i ämnet, vilken min företrädare i ämbetet införskaffat

från byggnadsbyråns ordförande. Den av byrån numera verkställda

utredningen, för vars innehåll jag nyss redogjorde och som synes

lämna antagliga förslag till lösningen av vidkommande spörsmål såväl av

mera principiell som speciell betydelse, har i allo styrkt mig i min tidigare

uppfattning.

Jag finner sålunda, att bärande skäl förebragts för antagandet, att en

fortgående långivning ur statens bostadslånefond skulle kunna bidraga

till att höja bostadsstandarden för stora grupper av de mindre bemedlade

klasserna, att de erforderliga åtgärderna från statens sida endast behövde

erhålla organisatorisk, icke direkt understödjande natur och alltså icke

behövde bliva betungande för statsverket samt att man i en sådan verksamhet

kunde hos de boende själva påräkna det intresse och den beredvillighet

till aktiv självverksamhet, som utgör en väsentlig betingelse för att statens

åtgärder skola krönas med framgång.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

^finansiella3 ..Innan jag övergår till de olika spörsmål, som närmare avhandlas i detta

och allmänt förslag, får jag emellertid beröra vissa frågor av mera statsfinansiell eller

8yn"ekra allmant ekonomisk irlQebörd, vilka byggnadsbyrån icke haft att behandla.

_ Närmast kommer härvid i betraktande frågan om förräntningen av de statliga

lånemedlen. Jag återkommer strax till frågan om räntefoten men utgår,

som jag redan antytt, från den förutsättningen, att denna både kan och

bör sättas så hög, att inga betänkligheter mot densamma behövde hysas ur

förevarande synpunkter.

Vad angår frågan om själva kapitalinvesteringen, under statlig medverkan,

för ett visst ändamål, må till en början framhållas, att denna hittills utgjort

och, enligt vad jag förutsätter, framdeles kommer att utgöra en räntebärande

placering av en statlig fond, rusdrycksmedelsfonden, som oberoende

av frågan om bostadslånefonden bildats och fortfarande ökas.

Den bostadsproduktion, som kan komma att bedrivas med tillhjälp av lån

ur statens bostadslånefond, lärer under alla förhållanden blott komma att

motsvara någon del av den totala. Det gäller icke att frampressa en kapitalinvestering,

som utan statens mellankomst skulle utebliva, utan att ersätta

en faktiskt existerande kreditgivning med en annan lämpligare. Dels skulle

sålunda den hittills dominerande kreditgivningen för hyreskaserner delvis

ersättas med en kreditgivning för egnahem och kooperativa byggnadsföretag,

detta därför, att byggnader av det senare slaget avgjort äro att föredraga av

sociala skäl, och dels skulle, där lån över huvud lämnas för egnahemsbyggande,

en oändamålsenlig kreditgivning ersättas av en rationellt ordnad sådan.

Statslån har hittills utgått och skall enligt förslaget utgå med högst

ungefär en tredjedel av byggnadskostnaden. I den mån återstående byggnadskostnader

samt eventuella tomtkostnader bestridas med lånemedel, måste

denna den större delen av kapitalet anskaffas på den öppna lånemarknaden.

Den under statens medverkan bedrivna byggnadsverksamheten blir sålunda

icke lösgjord från det reglerande inflytande, som den öppna kapitalmarknaden

utövar på all ekonomisk verksamhet.

Enligt byggnadsbyråns uträkning (bil. A, sid. 6) hava de med 1922 och 1923

års lånemedel uppförda lägenheterna dragit en sammanlagd byggnadskostnad av

i genomsnitt 10 594 kronor. Lägenheterna hava i genomsnitt innehållit två

rum och kök. Denna kapitalinvestering synes icke orimligt stor. Att lägenheterna

icke desto mindre kunnat göras rymligare än de eljest för motsvarande

samhällsgrupper vanliga, lärer bero på egnahemsbyggnaderna,

vilka till följd av billigare konstruktioner, enklare inredning och företagalens

eget arbete m. m. i allmänhet torde ställa sig billigare, åtminstone per

eldstad räknat, än hyreshuslägenheter.

De arbetsprestationer, som de boende nedlägga ofta redan vid själva uppförandet

och så gott som alltid på det årliga underhållet av en egen bostad,

och den större aktsamhet, som de ådagalägga, torde spela en ekonomisk roll,

som ej bör förbises. Den kontroll över byggnadsritningarna och den rådgivande

verksamhet, som i samband därmed utövats — det må erinras, att

byggnadsbyrån låtit utarbeta och till billigt pris tillhandahåller förträffliga

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai:ts proposition nr 202.

11

typritningar till en- och tvåfamiljshus — hava medfört märkbara framsteg ej

blott i estetiskt avseende utan även i fråga om ekonomiskt ocli praktiskt

byggnadssätt.

Över huvud taget lärer en ordnad kredit, som i sin tur möjliggör en ordnad

finansplan för ett byggnadsföretag, bidraga till ett icke obetydligt direkt förbilligande

av byggnadskostnaderna. Den statliga långivningen synes även hava

bidragit att främja vissa speciella strävanden, som gå ut på byggnadskostnadernas

nedbringande, exempelvis genom standardisering och typisering av

hustyper och byggnadsdetaljer. I detta sammanhang må även nämnas, att

den med statsunderstöd bedrivna byggnadsverksamheten i åtskilliga fall föranlett

uppgörande av stadsplaner, som torde få anses särdeles förtjänstfulla.

Om sålunda statens hithörande långivning till främjande av bostadsproduktionen

lärer äga sitt givna stora sociala värde, kan den enligt min mening

på samma gång ur statsfinansiella och allmänt ekonomiska synpunkter anses

icke blott fullt försvarlig utan till och med lämplig.

Under sådana förhållanden får jag uttala min principiella anslutning till

tanken att giva hithörande låneverksamhet bestående karaktär.]

Såsom jag nyss omnämnt, har lån ur bostadslånefonden hittills kunnat utgå Kommunernas

till enskild byggnadsföretagare, endast för så vitt vederbörande kommun me v r an''

förmedlat lånet och därvid påtagit sig icke blott det lokala organisationsoch

kontrollarbetet utan även betalningsansvaret för lånet. Då detta spörsmål

är av grundläggande betydelse för hela verksamheten i framtiden, får

jag upptaga detsamma till behandling först, för att sedan övergå till specialfrågorna.

Byggnadsbyrån föreslår, att kommunernas förvaltningsmässiga medverkan Statens byggi

själva låneförmedlingen, med undantag för vissa fall, som strax skola be- n r ''

röras, bibehålies i huvudsak oförändrad. Formellt sett skall enligt förslaget

även kravet på kommunens betalningsansvar bibehållas, där kommunen förmedlar

lån, men särskilda anordningar vidtagas för att i verkligheten väsentligt

lätta detta betalningsansvar och överflytta detta närmast på staten

men i sista hand på låntagarna själva. För sådant ändamål föreslås inrättande

av en ny särskild statlig fond, benämnd bostadslånefondens reservfond,

till vilken låntagarna skulle bidraga med en merränta å en halv procent

årligen av oguldet lånebelopp. Ur denna fond skulle Kungl. Maj:t äga att

årligen, efter ansökan, lämna kommun ersättning intill två tredjedelar av

lidna förluster å förmedlade bostadslån. För att redan från början skänka

fonden nödig fasthet skulle till densamma den 1 juli 1925 överföras 500,000

kronor av tillgänglig besparing å byggnadsskattemedel.

En av byggnadsbyråns ledamöter har i särskilt yttrande (bil. A sid. 32) Särskilt yttvisserligen

anslutit sig till byggnadsbyråns positiva förslag men på samma rande,

gång uttalat vissa betänkligheter mot att man nu skulle gå in för principen

att giva bostadslånefonden mera bestående karaktär. Dessa hans betänkligheter

rikta sig företrädesvis mot den direkt ekonomiska medverkan, som

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

kommunerna enligt förslaget skulle lämna och för vilken uppgift de näppeligen

syntes finansiellt rustade.

Statskontoret. Statskontoret, som till följd av remiss avgivit utlåtande den 4 mars 1925

över byggnadsbyråns förslag, har däri beträffande hithörande frågor anfört

följande:

l likhet med byggnadsbyrån anser statskontoret, att kommunernas organisativa

medverkan vid bostadsförmedlingen bör fortbestå. Byrån har erinrat,

att vid den närbesläktade egnahemslänerörelsen kommunerna icke äro

de enda låneförmedlarna och att, utom hushållningssällskapen, som äro de

viktigaste, även^ aktiebolag och föreningar fungera såsom låneförmedlare.

Då emellertid lånen ur egnahemslånefonden utgå såsom primärkredit, under

det att lånen ur bostadslånefonden utgå såsom seknndärkredit, torde skäl

föreligga att beträffande de senare lånen uppställa strängare fordringar med

avseende på låneförmedlingen. Statskontoret anser sålunda, att kommunerna

böra fortfarande bibehållas vid sina uppgifter såsom förmedlare av lån ur

bostadslånefonden.

Med den förändrade karaktär, statens understödjande verksamhet för bostadsproduktionen

numera erhållit, torde det få anses riktigt, att det kommunala

betalningsansvaret lättas och att kommunerna erhålla täckning för

inträffade förluster på låneverksamheten. Emellertid anser statskontoret, i

likhet med byggnadsbyrån, att ansvaret åtminstone till någon del bör förläggas

till låneförmedlaren — kommunen. Denna del bör lämpligen kunna

begränsas till en tredjedel av förlusterna, under det att återstoden täckes av

staten. Mot inrättandet av den föreslagna statens bostadslånefonds reservfond

har statskontoret därför icke något att erinra. Av byggnadsskattemedel

torde till grundkapital i fonden kunna avsättas 500,000 kronor, varefter

fonden kommer att ökas genom de föreslagna avsättningarna av låneräntorna

samt genom egna räntor å kapitalet. Bestämmes ränteavsättningen

till Va procent utöver den å lånen utgående ränta, som skulle tillfalla rusdrycksmedelsfonden,

torde, då fem procent för närvarande lära kunna anses

såsom skälig förräntning vid placering av dess tillgångar, räntan å bostadslånen

böra bestämmas till 5 V2 procent. Med hänsyn till att reservfonden^

viss omfattning alltid måste hållas likvid för gäldande av uppkommande

förluster, och dä, enligt statskontorets förmenande, ifrågavarande medel böra

ur säkerhetssynpunkt bliva föremål för en mera betryggande placering än

den av byggnadsbyrån föreslagna, synas för reservfonden lämpligen böra

gälla samma föreskrifter, som lämnats beträffande fruktbargörandet av övriga

under statskontorets förvaltning ställda fonders och kassors medel.

Departe- Lika med byggnadsbyrån finner jag det synnerligen lyckligt, att man i

mcntscliefen. hithörande verksamhet vunnit aktiv medverkan från kommunernas sida. Denna

medverkan har bidragit att i väsentlig mån underlätta långivningen i ett

avseende, där de kanske största svårigheterna äro att finna, nämligen beträffande

den lokala organisationen och kontrollen, och jag går så långt, att

jag påstår, att, så vitt man nu kan bedöma, en organiserad statlig långivning

på området knappast kunde bedrivas, om sådan medverkan från kommunernas

sida över huvud taget ej stode att påräkna. Tvivelsutan får

bostadsfrågan också betraktas i första hand såsom en kommunal angelägenhet.

De kommunala myndigheterna synas hava öppen blick härför, och det

måste erkännas, att de hittills allmänt med stor beredvillighet lämnat sin

medverkan till långivningen. Jag anser därför, att kravet på sådan med
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SOS. lo

verkan, i vad rör organisation och kontroll, bör upprätthållas såsom regel.

Med sådan förvaltningsmässig medverkan sammanhänger nära den rent

ekonomiska, som hittills bestått i kommunens tulla betalningsansvar för förmedlade

lån. Detta samband lärer icke kunna alldeles upplösas. 1 den mån

kommunerna i organisatoriskt hänseende medverka vid lanetörmedlingen,

torde man vara nödsakad att även fordra ett visst ekonomiskt ansvar

av dem. Jag förstår emellertid till fullo de betänkligheter, som från kommunalt

båll kunna hysas mot att vid en mera permanent långivning bibehålla

det hittills uppställda kravet på full kommunal borgen. Med hänsyn

härtill erhöll byggnadsbyrån i uppdrag att överväga frågan om åtgärder

till lättande av kommunernas riskbörda. De anordningar, som byrån förordat

i sådant syfte, synas mig lämpliga. I och med att kommunens risk

härigenom faktiskt begränsas till eu tredjedel av uppkommande förluster,

synas de ekonomiska betänkligheterna från kommunalt håll kunna hävas. Ur

statslinansiell synpunkt är anordningen tillräckligt betryggande. Rent principiellt

anser jag det också riktigt och lämpligt, att huvuddelen av förlusterna

täckas genom bidrag från låntagarna, själva, som njuta fördelen av

lånen. Att kommunernas förluster till föreslagen del skulle täckas av staten

efter diskretionär prövning synes enkelt och praktiskt samt ägnat att förebygga

tvister mellan stat och kommun, vilka lätt nog kunde uppstå vid en

rent juridisk och formellt anordnad reglering av dessa mellanhavanden.

Denna prövning komme närmast att få karaktären av en kontroll, som staten

förbehållit sig rätten att utöva, och jag föreställer mig, att den i praktiken

ej komme att giva anledning till misshälligheter.

Förslaget att för nu ifrågavarande ändamål inrätta en särskild fond,

bostadslånefondens reservfond, biträder jag. Likaså ansluter jag mig till

tanken att till denna fond nu överföra 500,000 kronor av tillgänglig besparing

å byggnadsskattemedel. Da byggnadsskatten påförts just föi att

bereda medel till främjande av bostadsproduktionen, finner jag en sådan användning

av nämnda belopp i allo lämplig. Låntagarnas egna årliga bidrag

till fonden, enligt förslaget motsvarande en halv procent av oguldet lånebelopp,

synas mig väl avvägda. De torde ej få anses vara för dem på något

sätt oskäligt betungande, men torde, så vitt man över huvud taget kan bedöma

ett dylikt spörsmål, också förslå för det avsedda ändamålet.

Såsom jag nyss nämnde, har eu av byggnadsbyråns ledamöter i särskilt

uttalande visserligen anslutit sig till byråns förslag om avsättningar till

bostadslånefonden för åren 1925 och 1926, men framfört vissa betänkligheter

ur kommunalfinansiell synpunkt mot tanken att göra långivningen i fråga

permanent. Då jag ingalunda vill underskatta betydelsen av kommunernas

ekonomiska medverkan i långivningen ens i den begränsade omfattning, som

jag i anslutning till byggnadsbyråns förslag förordar, utan tvärtom betiaktar

detta spörsmål såsom ett av de allra viktigaste i hela frågan, anser jag mig

böra något närmare uppehålla mig vid detta yttrande. Det antages däri,

att en medelstor stad på 10,000 ä 15,000 invånare årligen skulle förmedla

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

lån för ett femtiotal nya smålägenheter till ett belopp av 200,000 kronor.

Stadens skuldbörda för dessa lån skulle under loppet av 32 år hava vuxit till

3.800.000 kronor, vilket belopp sedermera skulle bliva konstant.

Om man tänkte sig, att en stad av nämnda storlek i nuvarande stund

verkligen skulle hava ådragit sig eu sådan skuldbörda genom förmedling av

dylika lån, måste man erkänna, att konsekvenserna av förslaget onekligen

skulle kunna ingiva vissa betänkligheter. Emellertid synes kunna ifrågasättas,

om de gjorda förutsättningarna över huvud taget äro rimliga och

sannolika. Redan en granskning av den förteckning, som jag nyss framlade

över fördelningen mellan olika kommuner av 1924 års lånemedel, giver eu

antydan om att så knappast kan vara fallet. Av däri upptagna 33 städer

hade endast 6 erhållit lån till så stort belopp som 200,000 kronor eller däröver,

nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och

Borås. Även den minsta av dessa, nämligen Borås, hade vid 1923 års utgång

mer än 30,000 invånare. Sju av städerna hade 10,000 ä 15,000 invånare,

och erhöllo dessa följande belopp, nämligen Kristianstad 25,000 kronor,

Trälleborg 60,000 kronor, Kristinehamn 40,000 kronor, Ystad 28,000

kronor, Nyköping 100,000 ^kronor, Härnösand 50,000 kronor och Söderhamn

25.000 kronor eller i genomsnitt 47,000 kronor. År 1923 funnos i landet

ytterligare sex städer av denna storlek, nämligen Södertälje, Östersund,

Uddevalla, Ealun, Västervik och Luleå, vilka ej äro upptagna i förteckningen

och som alltså år 1924 ej erhöllo lån.

Under hela femårsperioden 1920—1924 hava för dessa tretton medelstora

städer faktiskt beviljats i genomsnitt 61,000 kronor per år. Het beviljade

totalbeloppet under perioden har utgjort 58''5 milj. kronor eller i genomsnitt

nära 12 milj. kronor per år. Vid en årlig utlåning av resp. 10 och 8 milj.

kronor skulle genomsnittsbeloppet per år på var och en av dessa 13 städer

reduceras till cirka 52,100 och 41,700 kronor. Även det förstnämnda, större

beloppet motsvarade föga mer än en fjärdedel av det i yttrandet ifrågasatta.

Det kan även på annat sätt visas, att de gjorda förutsättningarna äro

osannolika. Om i en stad av ifrågavarande storlek, med tillhjälp av lån ur

bostadslånefonden, årligen skulle uppföras 50 smålägenheter, komme dessa

att på 32 år uppgå till 1,600. Räknat efter fyra personer per lägenhet

skulle bostad härigenom beretts 6,400 personer, d. v. s. ungefär hälften av

stadens folkmängd. Att tillmäta ifrågavarande långivning en så stor andel

i tillgodoseendet av bostadsbehovet är knappast rimligt. Om man tager i

betraktande en sannolik folkökning under den ifrågasatta 32-årsperioden,

måste man emellertid också taga hänsyn till en häremot svarande ökad ekonomisk

bärkraft hos kommunen.

Om man antoge, att för en medelstor stad, på grund av stark utveckling

och livligt intresse för egnahemsbyggande, ett så stort belopp som 200,000

kronor årligen under en följd av ar skulle sökas och anses lämpligen böra

la utgå, sa föielage också av allt att döma både förutsättningar för och anledning

till att utnyttja den ifrågasatta möjligheten till låneförmedling genom

en förening utan direkt kommunal medverkan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr g02.

Om man, såsom här skeft, reducerar utlåningssiffrorna till mera sannolika

lägre belopp och jämväl tager i betraktande den föreslagna anordningen att

just i händelse av ett starkare lånebehov kunna överflytta låneförmedlingen

till arbetsdugliga enskilda sammanslutningar, synes det verkliga underlaget

för sådana betänkligheter, som i yttrandet framförts, också väsentligen reduceras

till sina proportioner.

Byggnadsbyrån har i sitt förslag (bil. A. sid. 17) förordat, att jämväl Låneförmedannan

än kommun, närmast bolag eller föreningar, skulle kunna ifrågakomma 11 ”9 genom

såsom förmedlare av lån ur statens bostadslånefond. ''‘kommun.

Statskontoret har i den del av sitt utlåtande i ämnet, som jag nyss återgav,

synbarligen icke velat ansluta sig till byggnadsbyråns förslag i denna

punkt.

Enligt min uppfattning är det lämpligt att tillsvidare betrakta kommu- Departenerna

såsom de så att säga normalt ifrågakommande låneförmedlarna vid mentschefen.

hithörande kreditgivning. Och jag finner det under alla förhållanden önskvärt,

att verksamheten städse bedrives under intim samverkan med de kommunala

myndigheterna, så att man icke med lånen till äventyrs främjar

uppkomsten av planlösa, oreglerade kåkstadsbildningar. Vidare skulle jag

vilja uppställa såsom allmän regel, att bolag eller föreningar, som hava

till uppgift att upplåta tomtmark, icke böra förmedla statlig byggnadskredit

till tomtköpare.

Men med dessa förbehåll anser jag mig kunna uttala min anslutning till

byggnadsbyråns förslag i denna punkt, synnerligast som jag har mig bekant,

att egnahemsbyggare på vissa håll äro livligt intresserade därav. Det synes

mig också stå i god överensstämmelse med förslagets allmänna läggning att

på detta sätt söka länka in byggnadsföretagarnas självverksamhet även på

denna arbetsuppgift och dymedelst om möjligt bana väg för ett ytterligare

lättande av kommunernas andel i långivningen. Givetvis bör man dock

endast med synnerlig försiktighet framgå på denna hittills oprövade väg

och uppställa såsom villkor, att garantier lämnas i fråga om låneförmedlarens

arbetsduglighet och solvens. Frågor om lämpliga garantier synas, såsom

byggnadsbyrån föreslagit, böra av Kungl: Maj:t prövas från fäll till fall.

Lika med byggnadsbyrån anser jag, att verksamheten i övrigt bör bedri- Lånevillkoren.

vas i huvudsaklig anslutning till hittills tillämpade grundsatser, för vilka

jag nyss redogjorde. En del ändringar synas dock höra vidtagas och övergår

jag nu till dessa.

Med avseende å räntefoten anser byggnadsbyrån, att den kan och bör Ränta,

sättas så hög, att den medgiver dels den föreslagna avsättningen av en halv

procent till den förordade reservfonden och dels skälig förräntning av de

medel, vilka såsom lån skulle överföras från rusdrycksmedelsfonden. För

egen del har byrån avstått från att avgiva positivt förslag i det senare hänseendet.

Vidare föreslår byrån, att ingen räntefrihet under viss tid medgives.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

Låneverksainhetens

lokala

omfattning.

Departe
mentschefen.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

Statskontoret anser, som framgår av den nyss återgivna delen av dess utlåtande,

att fem procent ränta erbjöde skälig förräntning av rusdrycks1

medelsfondens medel, och föreslår sålunda, i anslutning till byggnadsbyråns

förslag om en halv procent avsättning till reservfonden, en sammanlagd ränta

av fem och en halv procent.

I det stora hela kan jag ansluta mig till den principiella motivering för

grunderna för räntefotens fastställande, som byggnadsbyrån framfört. Jag

anser sålunda, att lånen icke behöva eller böra förräntas efter en så låg

räntefot, att de finge karaktären av understöd. Det synes mig långt viktigare,

att de låntagargrupper, som här skulle ifrågakomma, verkligen erhålla

en legitim och rimlig kredit i form av ordnade lån, än att de erhålla speciellt

billiga lån. Den av statskontoret föreslagna räntesatsen av fem och en

halv procent synes ur statsfinansiell synpunkt väl avvägd och får ur låntagarnas

synpunkt anses fullt skälig, särskilt i betraktande av att lånen

utgå såsom sekundärkredit. Jag ansluter mig därför till statskontorets förslag

i denna punkt. .Räntefoten för beviljat lån bör ligga fäst under hela

lånetiden och bör i allt fall icke kunna höjas. Detta utesluter emellertid

givetvis ej, att man vid beviljandet av lån tillämpar olika räntesatser under

olika tider. Den föreslagna räntesatsen av fem och en halv procent bör

alltså fastställas endast i fråga om de lån, som nu ifrågasättas, nämligen för

åren 1925 och 1926. Varje gång, när frågan om ytterligare utlåning framdeles

kan komma att upptagas till behandling, lärer sålunda spörsmålet om räntefoten

vid den fortsatta utlåning, som därvid föreslås, böra göras till föremål

för förnyat övervägande. Byggnadsbyråns förslag, att räntefrihet under

någon tid ej vidare skulle ifrågakomma, finner jag mig kunna biträda.

I överensstämmelse med vad byggnadsbyrån föreslagit, synes den nuvarande

amorteringsfriheten under första kalenderåret böra av lånetekniska

skäl bibehållas, varefter lånen skulle löpa såsom amorteringslån. Amorteringskvoten,

för närvarande en och en halv procent, synes mig därvid böra

bibehållas oförändrad. Annuiteten skalle alltså bliva sju procent och bleve

lånetiden icke fullt trettio år.

Statens byggnadsbyrå föreslår, att långivningen, som nu praktiskt taget

kan utsträckas till bostadsbyggande i alla samhällen, där bostadsbrist råder,

begränsas till städer, köpingar, andra samhällen, där byggnadsstadgan för

rikets städer gäller, eller landskommun, som innesluter tätare bebyggt område.

Vidare bör området avgränsas mot egnahemslånefonden, vars verksamhet

skulle begränsas till den rena landsbygden. I det senare hänseendet

bör emellertid avgränsningen endast ske successivt, i den mån låneprasis

stadgar sig och de lånbehövande hinna anpassa sig efter en dylik uppdelning.

De bestämmelser, som angiva, att lån endast må utgå, om förhållandena

på bostadsmarknaden äro speciellt svåra i orten, bortfalla.

I den mån förslaget i denna punkt berör statens egnahems]ånefond, har

jag beträffande detsamma närmare rådgjort med chefen för jordbruksdepartementet,

som uttalat sin principiella anslutning till vad byggnadsbyrån här
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202. 17

utinnan anfört. För egen del har jag ej något att erinra mot förslaget

i denna punkt.

Med avseende å såväl de slag av byggnadsföretag som storleken av de Olika bygglägenheter,

för vilka lån ur bostadslånefonden skulle kunna utgå, har bygg- 0ph lä„en_

nadsbyrån föreslagit de nuvarande bestämmelsernas bibehållande allenast med heter,

den ändringen, att lån för kommunala företag ej skulle ifrågakomma.

Jag biträder dessa förslag. Lika med byggnadsbyrån har jag jämväl Departeövervägt,

om ej de större hyreshusen också borde uteslutas, ej därför n‘ent8°hefcn.

att icke även sådana i och för sig skulle kunna behövas, utan av det skälet,

att lån för sådana byggen böra kunna påräknas på den öppna lånemarknaden.

Ehuru jag icke föreslår någon ändring i denna riktning, förutsätter jag dock,

att lån för dylika byggen endast beviljas i sådana fall, där speciella skäl

tala därför. Nu gällande bestämmelser innebära ju också vissa direktiv av

sådant innehåll. Med hyreshus åsyftar jag emellertid i detta sammanhang

egentligen icke sådana mindre byggnader, som innehålla bostad åt ägaren

samt ytterligare kanske två ä tre lägenheter till uthyrning. Dessa hus

synas mig nära nog kunna likställas med egnahem.

Med avseende å läget av inteckning, som skall lämnas såsom säkerhet för inteckninglån

ur statens bostadslånefond, före«lår byggnadsbyrån, att nuvarande be- ^efoppens6"

stämmelser beträffande den nedre gränsen bibehållas, och att lånen alltså få storlek m. m.

utgå såsom sekundärkredit. Vidare föreslår byrån, att lån i allmänhet bör

ligga inom högst 80 procent av egendomens värde.

Vidare föreslår byrån, att lånemaximum begränsas till 6,000 kronor för

lägenhet och till 35 procent av byggnadskostnaden, ehuru med rätt för byrån

att vid den slutliga fastställelsen av lånebeloppet jämka denna kvot

upp till 40 procent.

Slutligen har byrån berört vissa detaljspörsmål och i dessa förordat en

del jämkningar och ändringar. Beträffande dessa må hänvisas till byråns

egen skrivelse.

I det stora hela har jag ej funnit anledning till erinran mot vad bygg- Departenadsbyrån

anfört i hithörande frågor och får därför uttala min anslutning mentschcfen.

till dessa förslag.

Byrån har även (bil. A. sid. 28) berört frågan om underställelse jämlikt

kommunallagarna av kommuns beslut att upptaga lån ur statens bostadslånefond.

Efter att i frågan hava närmare rådfört mig med tillförordnade

chefen för finansdepartementet har jag emellertid ansett mig för närvarande

böra avstå från att förorda några positiva åtgärder i hithörande fråga.

Innan jag nu övergår till frågan om storleken av den utlåning ur bostads- Nya avsätt - lånefonden, som för närvarande bör tagas under övervägande, får jag förut- fotfadslåneskicka

några allmänna erinringar. Ehuru jag, som redan nämnts, princi- fonden.

piellt ansluter mig till tanken att göra bostadslånefonden permanent, anser

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sand. 162 käft. (Nr 802.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

Statens byggnadshjelp
-

Stats
kontoret.

18 Kungl. Maj :ts proposition nr 202.

jag, att frågan om utlåningens omfattning bör göras till föremål för riksdagens

prövning år från år. Vidare betraktar jag spörsmålet, huruvida till

bostadslånefonden inflytande amorteringar böra få på nytt utlånas, såsom en

principfråga, som nära sammanhänger med frågan om bostadslånefondens

framtida fortbestånd. Slutligen anser jag, att bostadslånefonden fortfarande,

liksom hittills, bör ökas genom avsättningar av medel, vilka såsom lån överföras

från statsverkets fond av rusdrycksmedel. En dylik placering synes

mig stå i god överensstämmelse med det samhälleliga syftet med denna fonds

uppläggande.

^ Byggnadsbyrån har föreslagit, att möjlighet skulle beredas att ur bostadslånefonden

utlåna under år 1925 8,000,000 kronor och under år 1926 10 000,000

kronor, och att det senare beloppet måtte bliva normerande för den framtida

utlåningen. Om en nedsättning skulle befinnas påkallad, finner byrån det

önskvärt, att beloppet ej måtte sättas lägre än till 8,000,000 kronor. Av de

nu ifrågasatta lånemedlen skulle de för år 1925 avsedda helt och hållet anskaffas

genom överföring av tillgångar från rusdrycksmedelsfonden. För år

1926 skulle det ifrågasatta beloppet anskaffas på så sätt, att dels inflytande

amorteringar för år 1925 finge på nytt utlånas, dels för samma år inflytande

räntor till bostadslånefonden finge disponeras såsom nya lån ur rusdrycksmedelsfonden

och dels slutligen att sålunda tillgängliga medel utökades till

sammanlagt 10,000,000 kronor genom helt ny överföring från rusdrycksmedelsfonden.

I sitt den 4 mars 1925 avgivna utlåtande har statskontoret härom anfört

följande.

Under erinran därom att några amorteringar å bostadslånen icke, såsom

byggnadsbyrån beräknat, komma att till bostadslånefonden inflyta år 1926

utan först efter ingången av år 1927, får statskontoret till belysande av

rusdrycksmedelsfondens ställning och förmåga att lämna bostadslånefonden

de ifrågasatta lånemedlen meddela följande beräkningar:

Rusdrycksmedelsfondens nuvarande ställning:

Tillgångar (i runt tal)...............kr. 56,000,000: —

varav såsom lån till bostadslånefonden överförts . . » ,47,000,000:_

återstå kr.

Härav hava dessutom disponerats för lån till bostadslånefonden

.....................

Återstående, för närvarande ej disponerade tillgångar

utgöra sålunda..................kr.

Räntemedel, vilka beräknas komma att under innevarande

budgetår ytterligare inflyta..............

I riksstaten för innevarande budgetår beräknad avsättning,

netto (26,000,000 kr. — 15,870,000 ki......»

Beräknad behållning den 3% 1925 . . . . . . . kr.

Av _ statens byggnadsbyrå föreslagen kapitalförsträckning

till bostadslånefonden för år 1925 ......»

9.000. 000 —

8,500,000: —

500,000: —

200,000: —

10,630,000: —

11,300,000: —

8.000. 000: —

återstå kr. 3,300,000: —

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

19

Av Kungl. Maj:t föreslagen avsättning till rusdrycks
-

medelsfonden under budgetåret 1925—1926 ......kr. 4,000,000: —

Beräknad ränteinkomst under d:o...........» 200,000: —

Beräknad behållning den s% 1926..........kr. 7,500,000: —

Rusdryck sm ede 1 s fo n d e n skulle alltså efter den av byggnadsbyrån föreslagna

kapitalförsträckningen till bostadslånefonden för år 1925 å 8,000,000

kronor utvisa en behållning av i runt tal 7,500,000 kronor.

Under förutsättning att den årliga avsättningen från rusdryckstitlarna

till rusdrycksmedelsfonden begränsas till 4,000,000 kronor, att, såsom byggnadsbyrån

föreslagit, bostadslånefonden kommer att disponera inflytande

amorteringar och räntor samt att vad som erfordras härutöver för genomförande

av byggnadsbyråns förslag får disponeras såsom lån från rusdrycksmedelsfonden,

skulle fonden från och med utgången av budgetåret 1926 —

1927 utvisa följande ställning:

A. Därest den årliga utlåningen fastställes till 8,000,000 kronor (byggnads
-

byråns alternativ I).

Beräknad behållning den 3% 1926 (se ovan).....kr. 7,500,000: —

Beräknad utlåning till bostadslånefonden för år 1926

(enl. byggnadsbyrån 5,604,000 kr. + amorteringar,

vilka inflyta först år 1927, 105,000 kr.) ......» 5,709,000: —

kr. 1,791.000: —

Avsättning för budgetåret 1926—1927 ........» 4,000,000: —

Beräknad ränteinkomst...............» 100.000: —

Beräknad behållning den 30/6 1927 ..........kr. 5,900,0u0: —

Beräknad kapitalförsträckning till bostadslånefonden år

1927 (enl. byggnadsbyrån 4,811,000 kr. + amorteringar,

som inflyta år 1928, 503,000 kr. — amorteringar, som

inflyta år 1927, 105,000 kr.)........... . > 5,209,000: —

kr. 691,000: —

Avsättning för budgetåret 1927—1928 ........» 4,000,000: —

Beräknad ränteinkomst...............» 50,000: —

Beräknad behållning den s0/« 1928 ..........kr. 4,750,000: —

Beräknad kapitalförsträckning till bostadslånefonden år

1928 (enl. byggnadsbyrån 4,002,000 kr. + amorteringar,

som inflyta år 1929, 935,000 kr. — amorteringar, som

inflyta år 1928, 503,000 kr.)............» 4,434,000: —

kr. 316,000: —

Avsättning för budgetåret 1928—1929 ........j> 4,000,000: —

Beräknad ränteinkomst...............» 25,000: —

Beräknad behållning den 3®/« 1929 ..........kr. 4,350,000: —

Beräknad kapitalförsträckning till bostadslånefonden år

1929 (enl. byggnadsbyrån 3,375,000 kr. + amorteringar,

som inflyta år 1930, 1,203,000 kr. — amorteringar,

som inflyta år 1929, 935,000 kr.)..........» 3,643.000: —

kr. 707,000: —

Avsättning för budgetåret 1929—1930 ........» 4,000,000: —

Beräknad ränteinkomst...............» 50,000: —

Beräknad behållning den s0/e 1930 ..........kr. 4,750,000: —

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.

Från och med år 1929 komma de årliga avsättningarna till rusdrycksmedelsfonden

å 4,000,000 kronor att överstiga den beräknade årliga kapitalförsträckningen

från nämnda fond till bostadslånefonden. Kapital för sträckningen

skulle komma att upphöra med år 1935.

B. Därest den årliga utlåningen fastställes till 10,000,000 kronor (bvqanadsbyråns

alternativ III). v

Beräknad behållning den 30/s 1926 (se ovan)......kr. 7,500,000: —

Beräknad utlåning- till bostadslånefonden år 1926 (enl.

byggnadsbyrån 5,604,000 kr. + amorteringar, som inflyta

år 1927, 105,000 kr.).............> 5,709,000: —

kr. 1,791,000: —

Avsättning för budgetåret 1926—1927 ........> 4,000,000: —

Beräknad ränteinkomst................ 100000:_

Beräknad behållning den so/6 1927 ..........kr. 5 900 000: —

Beräknad utlåning till bostadslånefonden år 1927 (enl.

byggnadsbyrån 6,811,000 kr. + amorteringar, som inflyta

år 1928, 503,000 kr. — amorteringar, som inflyta

år 1927, 105,000 kr.)............., 7,209,000: —

Brist kr. 1,309,000: —

Av ovanstående beräkningar framgår sålunda, att rusdrycksmedelsfonden

under angivna förutsättningar icke lämnar möjlighet att stödja en utlåning

från bostadslånefonden med årligt belopp av io,000,000 kronor, men väl av

8,000,000 kronor.

mentschefén Vid beräknande av de medel, som skulle ställas till förfogande för utlåning

ur statens bostadslånefond, hava statskontoret och byggnadsbyrån haft

något olika utgångspunkter, vilket i viss mån sammanhänger därmed, att

statskontoret betraktat fragan ur rusdrycksmedelsfondens synpunkt, vilken

fond bokföres per budgetår, under det att byggnadsbyrån sett frågan mera

ur bostadslånefondens synpunkt, vilken fond redovisas per kalenderår. Jag

anser tidpunkten nu vara lämplig till en omläggning av tiden för utlåningen,

varigenom man skulle undanröja vissa olägenheter, som stå i samband

med berörda spörsmål.

Bnn ur bostadslånefonden hava hittills beviljats mot slutet av kalenderåret.

De sålunda beviljade lånen hava utgått dels för byggen, som påbörjats

under samma kalenderår, och dels för byggen, som planerats för det

påföljande. Vid efterprövningen av ansökningar, som avse byggen av det

förra slaget, har granskningen av byggnadsritningar in. m. kunnat ske,

först sedan eu hel del arbete å byggena faktiskt redan utförts, ja understundom

t. o. m. först sedan byggnaderna blivit uppförda. Byggnadsbyrån

bär härigenom blivit i viss man bunden i sin granskning, och har i dylika

fall icke kunnat Jämna råd och anvisningar eller vidhålla berättigade krav

på förbättringar i byggnadsplan^. Tvivelsutan är det önskvärt, att lånen

avse endast byggen för ett enda kalenderår, och att fördelningen äger rum

vid sådan tidpunkt, att byggena blott planerats men helst icke påbörjats.

Om emellertid denna omläggning skall kunna genomföras utan olägenhet

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

21

för byggnadsföretagarna, erfordras, att man första gången så att såga avverkar

de byggnadsföretag, som vid fördelningen redan påbörjats i förhoppning

om lån. Jag anser därför, att en fördelning bör äga rum under senare

delen av år 1925 och att denna bör begränsas allenast till sådana byggen,

som påbörjats under samma år. I början av år 1926 verkställes därefter en

ny fördelning, avseende byggen, som ej påbörjats före den 1 januari 1926.

Enligt min mening bör man för framtiden och med början för år 1926

söka få till stånd följande anordning. Ur bostadslånefonden får för ett visst

år disponeras för utlåning ett belopp, vars storlek bestämts av riksdagen.

Kungl. Maj:ts beslut om beloppets fördelning fattas i början av året. För

detta belopp får disponeras på ovan angivet sätt amorteringar och, såsom

nya lån ur rusdrycksmedelsfonden, räntorna från föregående år, vilka influtit

till den 15 januari samma år, som utlåningen sker. Detta belopp ökas i

mån av behov till medgivet maximum därigenom, att man från rusdrycksmedelsfondens

redovisade behållning vid budgetårets utgång den 30 juni

näst föregående år överför ytterligare medel såsom nya lån.

Vid närmaste avsättningar får man emellertid förmedla en övergång till

eu sådan anordning. Statskontoret beräknar, att rusdrycksmedelsfonden den

30 juni 1925 skall uppvisa en behållning av 11,300,000 kronor. För egen

del anser jag det icke uteslutet, att behållningen kan bliva större. Efter

samråd med tillförordnade chefen för finansdepartementet anser jag emellertid,

att av denna behållning 2,000,000 kronor böra reserveras för att kunna

användas för andra ändamål.

Av behållningen i fråga skulle, såsom jag redan i årets statsverksproposition

förutsatt, 8,000,000 kronor få överföras såsom lån till bostadslånefonden

för år 1925.

Efter avdrag av detta belopp och nyss angivna 2,000,000 kronor, d. v. s.

sammanlagt 10,000,000 kronor, skulle av behållningen återstå 1,300,000 kronor

jämte det belopp, varmed rusdrycksmedelsfondens den 30 juni 1925 disponibla

behållning kan överstiga den av statskontoret beräknade summan av

11,300,000 kronor. Dessa medel, jämte de till bostadslånefonden för år 1925

löpande och senast den 15 januari 1926 inflytande räntorna och amorteringarna,

vilka jag beräknar till ungefär 1,500,000 kronor, skulle ställas till förfogande

för utlåning under år 1926. Det föii sistnämnda år disponibla lånebeloppet

skulle alltså endast uppgå till 2,800,000 kronor men kan, såsom

nämnts, antagas bliva något större. Ehuru jag finner det föga sannolikt, att

det komme att överstiga 8,000,000 kronor, synes dock nämnda summa böra

fastställas såsom maximum för år 1926.

Om sålunda det sannolika är, att det för åren 1925 och 1926 disponibla

sammanlagda utlåningsbeloppet komme att ganska betydligt understiga angivet

maximum av 16,000,000 kronor, synes det dock kunna förslå till en

rimlig utlåning under den första övergångsperioden. För att utjämna denna

lärer det bliva lämpligt att vid fördelningen av lån för innevarande år reducera

beloppet och att reservera medel till fördelningen i början av år 1926.

Huru stor del, som därvid bör reserveras, torde icke nu kunna bedömas,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Eungl. Maj:ts proposition nr 202.

utan synes böra avgöras med hänsyn tagen till ansökningarna för 1925 års

byggnadsverksamhet.

Statens . Statens byggnadsbyrå, för vilken Kungl. Maj:t den 26 september 1921 fastwksamhet

ställt instruktion (nr 560), har under år 1924 bedrivit sin verksamhet efter i

huvudsak samma riktlinjer som tidigare. Några förändringar i organisationen

hava ej vidtagits.

I sin framställning anser nu byrån, att organisationen vid en fortsatt mera

permanent verksamhet kan bibehållas i huvudsak oförändrad. Till bestridande

av kostnaderna för byråns verksamhet har under de senare åren utgått

ett belopp, motsvarande 50,000 kronor per budgetår. Byrån hemställer,

att samma belopp måtte ställas till förfogande för budgetåret 1925—1926.

I sin den 28 februari 1925 dagtecknade årsberättelse för år 1924 har byrån

lämnat en tablå över sina utgifter för nämnda år, vilken jag här får framlägga.

Kostnaderna för statens byggnadsbyrås

verksamhet

under år

1924 hava

uppgått till:

lista halv- året 1924.

2:dra halv- året 1924.

Summa.

Arvoden till ledamöter, sekreterare ock biträden ....

16,400: -

16,322: 36

32,722: 36

Tryckningskostnader för blanketter m. m......

433: 45

380: 80

814: 25

Postporto..........

408: 98

235: 19

644: 17

Telefonavgifter.......

194: 90

153: —

347: 90

Hyra jämte värme, belysning och städning ....

1,822: 45

1,817:25

3,639: 70

Skrivmaterial........

163: 19

196: 92

360: 11

Arvoden för granskning av ritningar . . .

3,852: 50

1,200: —

5,052: 50

Övriga utgifter..........

960: 44

272: 02

1,232: 46

Härtill komma förut nämnda kostnader för typrit- ningar ..........

24,235: 91

20,577: 54

44,813: 45

941: 87

63: 06

1 004: 93

25,177: 78

20,640: 60

45,818: 38

Avdragas de genom försäljning av typritningar under

året influtna beloppen........

4,503: 60

861: 05

5,364: 65

Utgöra alltså kostnaderna för byggnadsbyråns verksam- het under år 1924............kronor

20,674: 18

19,779: 55

40,453: 73

Departe- Med avseende å byggnadsbyråns organisation kan fortfarande konstateras,

mentschefen. att densamma är ändamålsenlig och fungerat på ett tillfredsställande sätt!

Jag har därför i denna del icke någon ändring att föreslå.

Vad angår beloppet till bestridande av kostnaderna för byråns verksamhet

under budgetåret 1925—1926 biträder jag byråns förslag om 50,000 kronor.

Medel till förevarande ändamål hava, såsom nämnts, hittills utgått av

vederbörande anslag till statsbidrag. Någon ändring härutinnan synes ej

böra ifrågakomma, varför nu ifrågavarande belopp torde få utgå ur det för år

1922 till statsbidrag anvisade reservationsanslaget jämte därunder omförda

besparingar.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

23

I 1922 års bostadsproposition berördes jämväl en annan statlig kreditgiv- Tilläggslån ur

ning för bostadsändamål, och då anledning nu tinnes att framlägga en fråga Mörbyfonden.

rörande denna kreditgivning för riksdagen, anhåller jag att få upptaga detta

spörsmål till behandling i förevarande sammanhang.

Med anledning av framställning från Kungl. Maj:t medgav 1911 års riksdag

(skr. nr 188) dels att till en för ändamålet bildad sammanslutning,

tjänstemannasamhällets vid Mörby egnahemsförening in. b. p. a., finge upplåtas

vissa områden av kronoegendomen Mörby, vilka numera ingå i Stocksunds

köping, och dels att en särskild fond, benämnd lånefonden för tjänstemannasamhället.

vid Mörby, finge inrättas. Ur fonden finge utgå lån dels

för tomtmarkens iordningställande (vägar, ledningar m. m.) och dels för bebyggande

av tomterna. Dessa upplätos mot tomträtt. Vid olika tillfällen

hava sedermera, efter riksdagens medgivande, ytterligare områden upplåtits,

varjämte lånefonden ökats genom nya avsättningar. Senast skedde detta år

1922. I bostadspropositionen för nämnda år (nr 228, sid. 39) lämnade föredragande

departementschefen bland annat en redogörelse för villkoren

för erhållande av byggnadslån ur fonden samt föreslog vissa ändringar,

vilka av riksdagen också godkändes (skr. nr 281). Jag tillåter mig hänvisa

till vad sålunda anfördes.

Under åren 1920—1923 hade vissa, sammanlagt sju, medlemmar av Mörbyföreningen,

vilka vid olika tillfällen under åren 1913—1919 uppfört byggnader

inom samhället och för dessa erhållit lån ur ifrågavarande fond, låtit

verkställa vissa tillbyggnadsarbeten. Föreningen hade sedermera hos statskontoret,

som har att förvalta fonden i fråga, anhållit om tilläggslån för

dessa tillbyggnader, vilken ansökan statskontoret emellertid ej ansåg sig

behörigt bifalla.

Med skrivelse den 25 februari 1924 överlämnade statskontoret en av före-statskontoret

ningen senare ingiven, till Kungl. Maj:t ställd ansökan med samma syfte, och statens

Därtill hade fogats en skrift från statens kontrollant för samhället vid Mörby, kontrollant,

vilken däri tillstyrkte bifall till ansökningen samt förordade, att lån för

tillbyggnader jämväl framdeles måtte få beviljas under vissa förutsättningar.

Det finge nämligen anses lämpligt, att en byggnadsföretagare ej från början

förbyggde sig, utan i sin strävan efter att fä ett eget hem lämpade sig efter

sina förefintliga ekonomiska resurser för att sedan följa sin egen ekonomiska

utveckling.

Statskontoret, som fann de av statens kontrollant framhållna synpunkterna

tala för att lån under de av denne angivna förutsättningarna finge

beviljas för tillbyggnader, tillstyrkte bifall till föreningens ansökan.

Till följd av remiss har statens byggnadsbyrå avgivit utlåtande i ärendet statens byggden

14 januari 1925. Byrån, som påpekade vissa redan förefintliga olikheter nadsbyrå.

mellan Mörbyfonden och statens bostadslanefond, på grund av vilka tillämpningen

i en viss riktning av bestämmelser för den ena fonden knappast finge

anses prejudicerande för den andra fondens vidkommande, fann bifall till

framställningen ej ingiva betänkligheter ur de synpunkter, som byrån närmast

hade att företräda. I övrigt ansåg byrån på i huvudsak samma skäl,

som statens kontrollant anfört, att en anordning, som medgåve beviljandet

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

Departe
mentschefen.

av tilläggslån, vore lämplig, ehuru staten därvid självfallet ej borde medverka

vid tillgodoseendet av något lyxbehov. Med hänsyn härtill fann byrån

ej anledning att för sin del motsätta sig bifall till ansökningen.

När fragan om lan för bostadsbyggande ur Mörbvfonden tidigare varit å

bane, lärer spörsmålet om lån för tillbyggnader knappast hava tagits i betraktande.

Tillfälle synes därför böra beredas riksdagen att taga detta spörsmål

under omprövning.

För egen del finner jag lika med dem, som yttrat sig i ärendet, att det

mången gång kan vara ekonomiskt riktigt och lämpligt, att en egnahemsbyggare

från början söker begränsa sitt bygge för att sedermera vid behov

av ökat utrymme och i mån av förbättrad ekonomi något utvidga det. Ett

sådant tillvägagångssätt synes icke böra försvåras. Jag finner det därför

principiellt önskvärt och lämpligt, att lån får utgå för tillbyggnader.

Jag anser sålunda, att, därest riksdagen ej gör någon erinran däremot, lån

för tillbyggnader må kunna beviljas ur Mörbyfonden, i den mån denna därtill

lämnar tillgång. Sådant lån synes få ifrågakomma endast en gång för

varje särskild byggnad. Tilläggslånet jämte beloppet av det efter byggnadens

uppförande först beviljade lånet synes därvid ej få motsvara ett sammanlagt

högre belopp eller utgå med sämre förmånsrätt än lån, som vid

tiden för tilläggslånets beviljande kan utgå för nyuppförd byggnad. Det

synes böra ankomma på statskontoret att behandla och avgöra eventuella

ansökningar om tilläggslån, därvid med ledning av uppgifter från statens

kontrollant bör tillses, att tillbyggnadsarbetet ej åsyftar att tillgodose ett

lyxbehov. Vid tvekan härutinnan synes statskontoret böra hänskjuta ärendet

till Kungl. Maj:ts prövning.

Under åberopande av vad i det föregående anförts, får jag hemställa, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

l:o) att för ökning av statens bostadslånefond må för år

1925 disponeras 8,000,000 kronor såsom lån ur statsverkets

fond av rusdrycks medel;

2:o) att för år 1926 ej mindre till bostadslånefonden inbytande

amorteringar för år 1925 må disponeras till beredande

av nya lån ur fonden än även att för samma ändamål må

disponeras såsom nya lån ur rusdrycksmedelsfonden dels de

till bostadslånefonden inflytande räntorna för år 1925 och dels,

i den mån rusdrycksmedelsfondens tillgångar den 30 juni 1925,

efter avdrag av de i föregående punkt angivna 8,000,000 kronor

jämte ytterligare 2,000,000 kronor, därtill förslå, ytterligare

så stort belopp, att detsamma tillhopa med räntorna

och amorteringarna uppgår till sammanlagt högst 8,000,000

kronor; samt

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

3:o) att till täckande, efter Kungl. Maj:ts prövning i varje

särskilt fall, intill två tredjedelar av de förluster, som låneförmedlare

kan komma att ådraga sig vid förmedling ur

bostadslånefonden av lån, utlämnat efter det ny kungörelse i

ämnet utfärdats, må inrättas en särskild, under statskontorets

förvaltning ställd räntebärande fond, benämnd statens bostadslånefonds

reservfond, till vilken fond må överföras dels den

1 juli 1925 ett belopp av 500,000 kronor att utgå av det på

extra stat för år 1922 under femte huvudtiteln till statsbidrag

åt kommuner med flera för uppförande av vissa bostadsbyggnader

anvisade reservationsanslaget jämte därunder omförda

besparingar och dels årligen, i den man räntor a omförmälda

lån ur bostadslånefonden inflyta, ett belopp motsvarande en

halv procent av beloppet vid nästföregående års utgång utestående

sådana lån.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga

vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

(Jarl Stålhammar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga A.

Till

Hen■ Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet.

Genom ämbetsskrivelse den 21 november 1924 har Herr Statsrådet bland annat

uppdragit åt statens byggnadsbyrå att verkställa utredning i huvudsaklig

överensstämmelse med i statsrådsprotokollet samma dag angiven plan rörande

ett mera permanent ordnande av den sekundärkredit, som hittills beretts vissa

byggnadsföretag genom lån ur statens bostadslånefond.

Enligt det till ämbetsskrivelsen fogade utdraget ur statsrådsprotokollet borde Direktiv för

utredningen gå ut på att söka klargöra följande spörsmål^: utredmn
storleken

av de belopp, som årligen under de närmaste åren böra ställas till 9

förfogande såsom lån ur bostadslånefonden;

storleken av de belopp, som årligen inflyta till fonden dels genom amortering

och dels genom förräntning av utlämnade lån;

anordningar till täckande av den med låneverksamheten förbundna risken,

med särskild hänsyn tagen till frågan, huruvida och på vad sätt kommunernas

hittills gällande betalningsansvar för förmedlade lån må kunna begränsas beträffande

nya lån, ävensom till frågan om kommunernas medverkan i övrigt

vid låneverksamheten;

de slag av byggnadsföretag för vilka lån må beviljas, ävensom företagens

förläggande till städer och stadsliknande samhällen eller till landsbygden samt

grunderna för lånens förräntning och amortering jämte övriga villkor för låns

erhållande.

Till fullgörande av det sålunda meddelade uppdraget får byggnadsbyrån anföra

följande.

För de åtgärder, som staten alltsedan år 1917 vidtagit i samverkan med Det aktuella

kommunerna till främjande av bostadsproduktionen, lämnas i det följande en läget på bos

är skild kortare översikt. Tills vidare må endast konstateras, att dessa åtgärder

motiverats av ett exceptionellt läge på bostadsmarknaden, kännetecknat

av allmän knapphet eller ren brist på bostäder. Innan byggnadsbyrån

övergår till fullgörande av sitt uppdrag, har byrån ansett lämpligt att i korthet

redogöra för det aktuella läget på bostadsmarknaden, närmast i syfte att

söka klargöra frågan, huruvida fortsatta åtgärder alltjämt kunna anses motiverade

jämväl ur hittills anlagda synpunkter.

De i det följande lämnade bostadsstatistiska uppgifterna basera sig på vissa

av socialstyrelsen publicerade bostadsstatistiska undersökningar.1

1 Soc. meddel. år 1924 häfte nr 4 sid. 254 tf. och nr 11 sid. 894 ff.

Statens byggnadsbyrå, ang.

ordnande av viss sekundärkredit.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Vad först angår byggnadsverksamhetens omfattning lämnas här nedan en

f°r vart,0Cl1 e1tt,av å,ren 1913—1923 antalet i landets 36 största

stader tillkomna nya bostadslägenheter och rum (eller kök) ävensom efter

avdrag av avgangna lagenheter, det kvarstående nettotillskottet av sådana Antalen

angivas jämväl genom indextal, där 1913 års siffra satts till 100

Nytil,komna bostads-1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 4921 1922 1923

lägenheter:

antal .... 5,989 5,333 3,559 3,932 4,848 3,621 3,101 2,144 4,218 3187 6040

index .... 100 89 59 66 81 60 52 36 70 ’ 53 ’i0l

ram (eller kök):

antal .... 18,732 18|337 H,825 12,139 12,885 9,400 8,563 6,323 12,764 10,815 21.833

index .... 100 98 63 65 69 50 46 34 68 58 117

NettotiUskott av

lägenheter:

antal .... 5>389 4,796 2)997 3,457 4,502 3,318 2,820 2,010 4,060 3012 5715

1Ddex • • ■ • 100 89 56 64 84 62 52 37 75 ’ 56 106

som här W?tnieJ'' far-, bPrtse ,fråa att byggnadsverksamheten under år 1913,

siffror diet tvd i åt ■lf0rv,1-ad/Xberä?nin?-ma’ Var ganska liylig, bära dessa

krisåren d™aende stagnationen var under

fart och^ll t1923ib°rJrrde emellerlld. byggnadsverksamheten åter skjuta rask

tarf och alla tre indexsiffrorna överstiga 100. Under år 1921 torde byggnadsverksamheten

ha vant ännu livligare. uyggnacis

vetviUJ«tdt°raSatk™ u11 ne tVa s?naste årens livliga byggnadsverksamhet är gide

lrie-nnr Äm® allmant starkt förbättrade ekonomiska betingelserna, som

de lugnare förhållande^ medfört, men den har säkerligen ytterligare stimu
o

van li it tV s k är o t6 fakt?T’ ,namli«e“ dels dea genom bostadsbristen

-anbgli r iPta efterfrågan pa bostäder och dels genom att det avtal inom

iT-l ket traffades På varen 1923, erhöll tvåårig giltighet och

april 1925Unde tlllampas under tvenne byggnadssäsonger. Det utlöper den 1

skS^^wÄ1 över ]mvud taget kan anses riktigt att påstå, att ett underbostäder

uppkommit, 1 samma man som produktionen under krisåren

mkt kanSh:|dfrllH0rina a’ llggerdv emellertid i öppen dag, att detta underskott

Härt i lo mnor 8 Sen°m den Produktionen under de två senaste åren.

Därtill kommer en annan omständighet, som belyses av följande tablå.

Av 100 tiUkomna lägenheter utgjordes följande antal av

enkelkök, 1 ram 2 rum 3 rum 4 0. fl. ram

enkelrum m. m. och kök och kök och kök och kök

‘4r |noQ.............18,9 32 7 24 0 10-2 19.2

, iq23.............84 17''2 36.3 18.3 19.8

923.............8-8 16.8 31.5 I6.5 26.4

+UtV1Sau e?.. markerad förskjutning från de minsta lägenheterna mot

år md3l O6rane°rCh10 T- ^1000 mi?sta lägenhetskategorierna representerade

f- 1 • P4^ 10u en ar119?.3 ,endast 25-6 Per 100. I icke ringa mån lärer

statsund0ersktJnUltlhln| Pajdet ]lvllga egnakemsbyggandet, som med eller utan

statsunderstöd betin vits under de senaste aren. ökningen av det relativa antalet

tva- och trerumslagenheter torde sålunda kunna tolkas såsom ett tecken

pa en glättande tendens till förbättrade bostäder för de mindre bemedlade. Ök
19

‘får lqi^nnh^fU^ an0talat .^orre lägenheter (4 eller flera rum och kök

9.2 ar 1913 och 26.4 ar 1923) lärer häntyda pa en annan företeelse, nämligen

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

ett minskat intresse hos den spekulativa byggnadsverksamheten för produktion

av smålägenheter. Om bostadsproduktionen under senare tid ökats betydligt,

vad angår såväl lägenheternas som eldstädernas antal, har antalet nytillkomna

lägenheter om ett rum och kök minskats; antalet utgjorde under åren

1913 och 1923 respektive 1,958 och 1,017. För stora grupper av stadsbefolkningen

torde lägenheter av denna storlek ännu, synnerligast med nu rådande

byggnadskostnader, vara den enda ekonomiskt överkomliga bostaden, i den

mån fråga är om förhyrda lägenheter.

Det är också en känd sak, att den knapphet på bostäder, som flerstädes ännu

råder, företrädesvis gäller smålägenheterna. Detta bekräftas också genom socialstyrelsens

utredningar. I nedanstående tablå visas, huru 35 större städer

(med mer än 10,000 invånare, ej Stockholm) samt 72 mindre städer vid olika

tillfällen uppskattat tillgången på bostäder av olika storlek. Graden av tillgång

har angivits med termerna »tillräcklig», »knapp» och »otillräcklig».

Antal städer, vilka betecknat tillgängen på

smålägenheter

(t. o.m. % rum och kök)

tillr.

knapp

otillr.

35 större städer:

okt. 1922 .......

. . 1

18

IG

sept. 1923 .......

. . 4

8

23

okt. 1924 .......

. . 5

10

20

72 mindre städer:

okt. 1922 .......

. . 28

33

11

aept. 1923 .......

21

15

okt 1924 .......

. . 38

26

8

medelstora lägenheter större -lägenheter

(3—5 rum och kök) (6 o. fl. rum och kök)

tillr.

knapp

otillr.

tillr.

knapp

otillr.

8

21

6

19

13

3

13

18

4

27

8

—

20

15

—

32

3

—

45

25

2

52

15

3

53

16

3

61

5

5

63

9

—

68

4

—

Ingen enda stad har år 1924 betecknat tillgången på medelstora och större

lägenheter med termen »otillräcklig». Däremot synes knapphet på smålägenheter

ännu vara allmän, åtminstone i de större städerna. Av redovisade 35 sådana

städer ha endast 5 betecknat tillgången såsom »tillräcklig» och 20 ha

angivit den såsom »otillräcklig». Med avseende å de mindre städerna ställer

sig fördelningen däremot något gynnsammare.

En mätare på knappheten på bostäder — i detta fall liktydigt med knappheten

på smålägenheter — utgöra jämväl uppgifterna om antalet genom^komrnunens

försorg omhändertagna husvilla familjer. Dessa utgjorde vid ingången

av liyresåret

1923/24 1924/25

Stockholm (med förstäder), Göteborg och Malmö .

Övriga städer med mer än 10,000 invånare . . .

Mindre städer och orter...........

i antal

antal

i antal

antal

orter

familjer

orter

familjer

. 3

1,059

3

841

. 20

619

20

753

. 10

76

11

60

Tillhopa 33 1,754 34 1,654

Minskningen sedan år 1923 är ringa och de medelstora städerna uppvisa till

och med ett något ökat antal husvilla familjer.

Nu meddelade statistiska data bekräfta det kända förhållandet, att läget på

bostadsmarknaden i åtskilliga hänseenden stadigt förbättras men att kristidens

svårigheter icke äro övervunna, i vad rör tillgången på mindre lägenheter.

Knapphet eller rent av brist på sådana gör sig alltjämt gällande på åtskilliga

håll, särskilt i städer av någon betydenhet. Det vill synas, som om denna brist

endast med långsamhet skulle övervinnas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Behovet av

statlig långivning

framtiden.

Det aktuella läget pa bostadsmarknaden synes alltså fortfarande motivera,

att till främjande av bostadsproduktionen vidtagas fortsatta statliga åtgärder

av samma natur ocb i samma syfte som de senaste arens låneverksamhet.

Den sedan ar 1917 bedrivna statliga verksamheten på hithörande område kan

betecknas såsom en kristidsatgärd, även om en successiv förskjutning ägt rum

tran ren understödsverksamhet till en kreditgivning pa tämligen affärsmässiga

lånevillkor. Ur hittills anlagda synpunkter skulle denna verksamhet måhända

ta anses hava fyllt sin uppgift, när man en gång lyckats bemästra krisårens

rubbningar på bostadsmarknaden och i huvudsak återställt de förhållanden, som

rådde vid tiden närmast före världskriget. Yi torde vara på väg mot ett sådant

mål, ehuru vi ännu ej uppnått det.

. I anslutning till givna direktiv övergår bvggnadsbyrån nu till frågan, huruvida

icke målet och syftet med denna verksamhet lämpligen kunna och böra

utvidgas.

I det föregående har berörts tvenne företeelser, som känneteckna det aktuella

läget men som torde vara alltför djupgående och bestående för att kunna anses

va,ra av. kristidsnatur. Den^ ena är den spekulativa företagsamhetens relativt

mindre intresse för produktionen av bostäder, avsedda för de mindre bemedlade

klasserna, och den andra är den därmed sammanhängande knappheten på

smålägenheter. Den förra företeelsen torde få anses förklarlig. På grund av

ett intensivare utnyttjande och väl även på grund av en viss ovarsamhet från

mången hyresgasts sida äro smålägenheter i allmänhet utsatta för större slitning

än lägenheter, som bebos av mera bemedlade. I och med att fastighetens

avkastning fördelas på ett proportionsvis större antal hyresbelopp m. m., blir

förvaltningen ovigare. Omflyttningen blir proportionsvis större. Över huvud

taget bli ekonomiska mellanhavanden med mindre bemedlade av naturliga skäl

förenade med något större risk Trots väsentligt förbättrade förhållanden härutinnan,

som säkerligen f ramdrivits under trycket av krisårens bostadsbrist, synes

den enskilda företagsamhetens olust för smålägenhetsproduktion kvarstå,

oaktat efterfrågan uppenbart är långt starkare i fråga om smålägenheter.

Om dylika moment ej stått hindrande i vägen, hade ju det naturliga eljest

varit, att företagsamheten till väsentlig del inriktats på smålägenhetsproduktionen.

Erinras må, att dessa företeelser redan före världskrigets utbrott voro föremal

för statsmakternas särskilda uppmärksamhet. Med anledning av skrivelse

från riksdagen tillkallade statsrådet och chefen för dåvarande civildepartementet,

jämlikt bemyndigande av Ivungl. Maj:t den 19 januari 1912, sakkunniga,

den s. k. bostadskommissionen, att verkställa utredning och avgiva förslag med

avseende å de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden. Kommissionen

upphörde år 1918.

Bostadskommissionens ganska brett lagda utredningsarbete kom att i väsentlig

mån förryckas av de uppkomna brännande dagsfrågorna och ledde endast

till ett par positiva förslag, åsyftande mera normala förhållanden. Del

ena av dessa — det andra utgjordes av förslag till ny byggnadsstadga för rikets

städer^— avsåg ett av de spörsmål, som under utredningsarbetet allt klarare

kommit att framstå såsom ett av bostadsfrågans centrala, kanske dess

allra viktigaste, nämligen ordnandet av den sekundära krediten. Med detta sitt

förslag avsåg kommissionen att lösa dels frågan om den så att säga egentliga

sekundärkrediten och dels just frågan om sådan kreditgivning, som vant föremål

för den statliga verksamheten på området under de senaste åren. Anledningen

till att detta förslag ej lett till något positivt resultat, torde bland annat

berott på de svårigheter, som maste vara förbundna med anordnande på affärsmässig

grundval av den för en kreditgivning av det senare slaget erforderliga

opaginerad Kontrollera mot PDF

lokala organisationen. I allt fall förtjänar konstateras, att ifrågavarande kreditspörsmål

icke uppkommit såsom en ny fråga i samband med bostadskrisen

utan klart framträtt redan under relativt normala förhållanden; spörsmålet

lärer av särskilda skäl, som nedan skola utvecklas, i framtiden få till och med

större betydelse, än det tidigare haft.

Bostadsfrågan torde få anses som ett av våra viktigaste sociala problem och

lärer sålunda allt fortfarande böra påräkna synnerlig uppmärksamhet från det

allmännas sida. Till synes har den praktiska erfarenhet, som vunnits under

en kristidsbetonad verksamhet, visat en framkomlig väg till en positiv lösning

åtminstone av en viss sida av ett spörsmål, som befunnits vara ett av bostadsfrågans

viktigaste men på samma gång ett av dess mest svårlösta problem,

nämligen kreditfrågan.

Byggnadsbyrån får här lämna en redogörelse för de resultat, som vunnits av Hittills vidde

hittills vidtagna statliga åtgärderna, men får först i korthet erinra om inne- tågna åtbörden

av dessa åtgärder. ^ _ ^dcssasre
Statsunderstöd

lämnades första gången år 1917 och utgick såsom bidrag sultat.

utan rånte- eller återbetalningsskyldighet. Bidraget utgick med högst två

niondelar av byggnadskostnaden, under villkor att vederbörande kommun bidroge

med en niondel (tillhopa alltså en tredjedel). År 1920 inrättades statens

bostadslånefond, och understöd utgick nu såsom både lån och bidrag. Understödsmaximum

sattes till 50 procent av byggnadskostnaden, därav bidraget

högst 15 procent, varjämte villkoret om kommunalt bidrag bortföll. Från och

med år 1922 har bidrag utan rånte- eller återbetalningsskyldighet ej vidare

utgått men ställdes år 1923 vissa medel till förfogande såsom extra statsbidrag

till hårt ansträngda byggnadsföretagare från krisåren 1920—21. Det extra

statsbidraget användes till nedskrivning av lån ur bostadslånefonden, och de medel,

som sålunda tillfördes fonden, utlämnades såsom nya lån. Storleken av

samtliga sålunda disponerade medel framgår av följande tablå.

I Statsbidrag Lån

Ar milj. kronor milj. kronor

1917 ........ 4 —

1918 ........ 3 —

1919 ........ 2 —

1920 ........ 4 15

1921 ........ 4.5 15

1922 .......— 11.5

1923 ........— + 3 (extra statsbidrag) 7 + 3 (extra statsbidrag)

1924 ........—_7

Summa 17.5 + B 55.5

Å statsbidragen ha uppkommit vissa besparingar, för vilka redogörelse lämnas

i det följande. De statliga administrationskostnaderna ha bestritts genom

anlitande av statsbidragsmedel. Jämväl må nämnas, att understöd beviljats

mot slutet av kalenderåret. Några resultat av 1924 års lån kunna alltså ännu

ej redovisas.

De hittills vunna resultaten belysas av följande tablå. Denna avser de byggnadsföretag,

som intill utgången av år 1924 blivit av byggnadsbyrån godkända.

Av dessa godkända företag äro de, som bedrivits med tillhjälp av

1917—1921 års medel, så gott som undantagslöst också färdiga. ^ Även av de

godkända byggen, som bedrivits med hjälp av 1922 och 1923 års lånemedel var,

såsom nedan visas, det övervägande antalet färdigt. Beträffande 1923 års

byggnadssiffror må anmärkas, att dessa icke representera det blivande slutresultatet;

vid årsskiftet 1924—1925 hade nämligen lån av detta års medel till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

ett belopp av cirka en miljon kronor preliminärt beviljats för ett antal byggnadsföretag,

som ännu icke hunnit bliva godkända. Siffrorna för år 1923

okas sålunda efter hand, som godkännande lämnas.

Med medel för år

1917 .....

1918 .....

1919 .....

1920 ......

1921 ......

1922 ......

1923 ......

Vid 1924 års utgång godkända

byggnadsföretag

hyres-

koop.

egna

lägen-

eld-

hus

byggn.

hem

heter

städer

—

101

3,293

7,484

—

108

1,478

3,590

—

25

1,081

2,787

14

1,813

3,445

11,546

20

1,953

3,880

13,360

. 57

10

1,633

3,147

10,409

20

1,277

2,984

9,466

Samma 871 64 6,910 19,308 58,642

Den sammanlagda byggnadskostnaden (tomtkostnaden ej inberäknad) för

sålunda godkanda 7,845 byggnadsföretag utgjorde 228.8 miljoner kronor. Av

statsmedel både för dessa beviljats sammanlagt 16.7 miljoner kronor såsom

statsbidrag, 3 miljoner kronor såsom extra statsbidrag (1920—1921 års företag)

samt 49.9 miljoner kronor1 såsom lån.

Större intresse erbjuder i detta sammanhang resultaten av 1922 och 1923 års

verksamhet, vilken bedrivits allenast med lånemedel (tillgängliga voro tillhopa

21.5 miljoner kronor).

Den 31 dec.

1924

godkända . .

därav färdiga

Med 1922 och 1923 års lånemedel bedrivna byggnadsföretag

beräknad

hyres-

koop.

egna

lägen-

eld-

verklig ,.b^ljat

hus

byggn.

hem

heter

städer

byggnads- lätD’ milJ

kostnad, kronor

milj. kr.

30

2,910

6,131

19,875

64.1 20.5

18

2,246

4,455

14,642

47.2 15.2

Nämnas må, att byggnaderna ofta tagas i bruk, långt innan de till byggnadsbyrån

inrapporteras såsom slutbesiktigade och sålunda såsom fullt färdiga.

Vad angår ifrågavarande redan färdiga byggnader, ha de verkliga byggnadskostnaderna

uppgått till i genomsnitt 10,594 kronor per lägenhet och 3,224 kronor

per eldstad. Lånen hava i genomsnitt motsvarat 32.2 procent härav eller

6, 2 kronor per^ lägenhet och 1,038 kronor per eldstad. Lägenheterna ha i

gcnomsmtt innehållit 3.3 eldstäder eller med andra ord 2 rum och kök.

Med avseende å kostnaderna för den statliga organisationen kunna inga

exakta genomsnittsberäkningar göras för nu angivna produktionsresultat enär

byggnadstiden ju icke sammanfaller med budgetåret och resultaten av de’olika

verksamhet gripa in i varandra. Från byggnadsbyråns inrättande år

1917 och till utgången av år 1924 ha kostnaderna för byråns verksamhet belöpt

sig till sammanlagt 233,458 : 60 kronor, motsvarande 12.10 kronor per lägenhet,

för vilken under samma period erhållits statsunderstöd. I kostnaderna

ingå ej de belopp, som särskilt ställts till förfogande för vissa av byrån utförda

Detta belopp överstiger det, som vid 1923 års utgång ställts till förfogande, nämligen 48 5 miljoner

kronor. Till förklaring härav må erinras, att cirka 3 miljoner kronor inbetalades genom extra

statsbidrag år 1923 och utlånades dessa medel på nytt för andra gången samma år. På grund av

att dessa medel sålunda beviljats två gånger, kan det sammanlagda beloppet beviljade lån överstiga

rondens verkliga omslutning med motsvarande belopp.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

typritningar. De genom försäljning av dessa ritningar inflytande medlen komma

antagligen att täcka kostnaderna.

De anvisade statsunderstöden hava rönt stark efterfrågan. Då lånen t i 11 - kommo år 1920, stod det sökta beloppet ej ens i rimlig proportion till det tillgängliga

(5 mot 1). Efter hand har emellertid kommunerna själva företagit en

mera noggrann sovring av byggnadsföretagarnas ansökningar. De allra flesta

av dem skulle både författningsenligt och av lämplighetshänsyn väl kunnat

bifallas. Det sökta beloppet har emellertid städse överskridit det tillgängliga;

de båda beloppen ha sålunda utgjort år 1922 respektive 1G.1 och 11.5, år 1923

respektive 22.2 och 10 samt år 1924 respektive 14.4 och 7 miljoner kronor.

Trots sovringen hos kommunerna ha ansökningarna kunnat bifallas blott i sin

ungefär halva omfattning.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att lån ur bostadslånefonden till

övervägande del utgått till egnahemsföretag. Nämnas må, att till egnahem

hänföras jämväl sådana av ägaren bebodda hus, vilka, såsom ofta är fallet,

innehålla jämväl en lägenhet till uthyrning. Ej sällan stå även de hyreshus,

för vilka lån utgått, på gränsen till egnahem, i det att de utgöra smärre hus,

som ägaren själv bebor men därjämte innehålla ytterligare några få lägenheter

till uthyrning; fyrafamiljshuset är här en ganska vanlig typ i småstäderna.

Hyreshuset, varom här är fråga, kan sålunda vara ett spekulativt företag,

men däri ingår dock, liksom i egnahemsföretaget, den enskildes strävan att

skaffa sig egen bostad såsom ett väsentligt moment.

Emellertid kan man påstå, att samtliga egnahem och kooperativa byggnader

samt åtminstone en del av hyreshusen kommit till utförande till följd av personliga

kraftinsatser —■ tillskjutet kapital, egen förvaltning och mycket ofta

eget arbete — från de boendes egen sida. Det primära motiv, som driver individen

till dessa kraftinsatser och att så att säga taga sin bostadsfråga i sina

egna händer, torde sällan vara beräkningar att åtminstone omedelbart kunna

minska sin bostadsutgift, ehuruväl förhoppningar, att denna i framtiden

skall ställa sig lägre än hyran för eu hyreshuslägenhet, torde spela en viss

roll. Men det aktuella och det starkaste motivet torde vara att på denna väg

förskaffa sig icke en kanske billigare utan en bättre bostad, som ur olika synpunkter

svarar mot individens önskningar. Det torde knappast förekomma,

att en familjefader, som förhyr en enrumslägenhet, ingår i en kooperativ förening

för bostadsbyggande endast i syfte att erhålla en tiggare besittningsrätt

till en annan likvärdig enrumslägenhet utan han lärer underkasta sig därmed

oundgängligen förenade uppoffringar i syfte att komma i besittning av en

större och bättre bostad, till vilken han därjämte erhåller en stadigvarande rätt.

Och detsamma torde så gott som undantagslöst gälla egnahemsbyggaren, vilken

därigenom också — låt vara i viss mån med avstående från åtskillig bekvämlighet

—• söker bereda sig och de sina de förmåner av mångahanda slag, som

följer med ett öppet byggnadssätt. Man lärer sålunda kunna utgå ifrån att

flertalet av de lägenheter, som under de senare åren tillkommit under statens

medverkan, berett individen en bättre bostad och i allt fall en bostad, som bättre

motsvarar hans egna önskningar än den förutvarande.

Det rör sig här ej om obetydligheter. Det sammanlagda antalet lägenheter,

för vilka vid senaste årsskiftet lån eller bidrag beviljats och som blivit av byggnadsbyrån

godkända, utgjorde, såsom nämnts, 19,308. Om man beräknar, att

fyra personer komma på varje lägenhet — en sannolikt alltför låg siffra, särskilt

i betraktande av att det ofta är hänsynen till barnen, som speciellt lockar

familjen till egnahemmet utanför staden — skulle förbättrad bostad beretts tillhopa

cirka 77,000 personer, motsvarande en folkmängd, som är vida större än

Norrköpings. Gör man en liknande beräkning för de lägenheter, som tillkommit

med hjälp av enbart lånemedel (för åren 1922 och 1923), erhåller man eu

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 102 haft. (Nr 202.) 3 ''

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

personsiffra av c:a 24,500, närmast motsvarande folkmängden i staden Lund,

eller, per ar räknat, siffran 12,250, närmast motsvarande folkmängden i städerna

Trålleborg eller Kristianstad. Här återgivna siffror äro visserligen baserade

på en helt schematisk kalkyl — byggnadsbyrån saknar i regel uppgift

om antalet familjemedlemmar i de med statsunderstöd uppförda byggnaderna

— men de torde dock vara ägnade att giva en ungefärlig uppfattning om storleken

av den folkmängd, för vilken den hittills bedrivna verksamheten haft betydelse,

och den, för vilken en fortsatt verksamhet årligen skulle kunna få betydelse.

Med årens lopp skulle det antal personer, som tack vare sådana statsatgarder

vuxit upp eller levat under bättre bostadsförhållanden än de eljest

skulle kunnat, säkerligen komma att utgöra en så pass betydande del av hela

var stadsbefolkning, att man bleve berättigad att tala om en därav åstadkommen

allmän höjning av bostadsstandarden.

Egnahems- Såsom framgar av ovan lämnade uppgifter, spelar egnahemsbyggandet åtHetijdelse

* Pnns*;on? numera en sa väsentlig roll inom den med hithörande lån bedrivna

byggnadsverksamheten, att det förtjänar en närmare granskning. Man skulle

kanske kunna antaga och det lärer också från vissa håll verkligen göras gällande,

att egnahemsbyggandet omkring städerna vore en mera tillfällig modesak,

som stimulerats fram dels av bostadsbristen och dels av statens (och kommunernas)

hjälp, men som komme att försvinna, så snart möjlighet erbjöde sigatt

atennflytta till den inre staden. Även om man erkänner, att intresset för

egnahemsbyggandet - bär liksom eljest i detta sammanhang åsyftas ej egnahemsbyggandet

på rena landsbygden — varit speciellt livligt, tala åtskilliga

omständigheter för att man står inför en företeelse, som är något långt mer än

en tillfälligt övergående modesak.

Att börja med må erinras, att stadsbefolkningen under några få generationer

till stor del uppkommit och allt fortfarande växer genom inflyttning från den

rena landsbygden. Stadsbefolkningen utgjorde år 1870 539,649 personer eller

12.95 procent av hela folkmängden; år 1920 voro motsvarande siffror 1,743,13 1

och 29.52. Härtill komma de talrika köpingar och municipalsamhällen, som

uppvuxit under denna period, och vilkas invånare i detta sammanhang få hänföras

till stadsbefolkningen. Man kan sålunda utgå ifrån, att stora delar av

vår nuvarande stadsbefolkning uppvuxit på eller äga sina närmaste rötter i

landsbygden.

_. Under senare ar ha tillkommit tva nya faktorer, som i väsentlig mån torde

bidraga till att vidmakthålla och öka intresset för egnahemsbyggandet. Den

ena av dessa är åttatimmarslagen och den ökade fritid, som denna berett de

kroppsarbetande klasserna. Dels ha de härigenom lättare att disponera den

tid, so in behöves för resorna till och från arbetsplatsen, och dels ha de blivit

sätta i tillfälle att ägna tid åt arbete på underhåll och förbättringar av en egen

byggnad och en egen tomt. Dylika smärre arbeten, som nästan oavlåtligt erojuda

sig på ett eget hem och vilkas utförande ingalunda saknar ekonomiskt

värde, visa sig alltid i hög grad ägnade att fånga individens intresse.

Den andra,, väl ännu viktigare faktorn är de rent revolutionerande framsteg,

som kommunikationsmedlen gjort på senare tid. Elektriska spårvägar och på

sista tiden även motoromnibusar samt andra trafikmedel ha fullständigt omdanat

närtrafiken och synas bana väg för en helt ny utveckling av stadsbyggandet.

Betingelserna för ett öppet byggnadssätt ha härigenom förbättrats i

en grad, som man ännu för ett par decennier sedan knappast kunde ana.

Det är uppenbart, att den, som på förhand ordnat sitt företags ekonomi och

som under dess fortgång äger möjlighet till kontantbetalning, kan betinga sigavsevärt

förmånligare priser än den, som nödgas anlita korta, ovissa krediter

eller begära anstånd med fullgörande av sina utbetalningar. Det förbilligande

opaginerad Kontrollera mot PDF

av byggnadskostnaderna, som välordnade lån ur statens bostadslånefond möjliggör,

bör ej underskattas.

Byggnadsbyrån har under sin verksamhet både skriftligen och muntligen

kommit i beröring med ett stort antal egnahemsbyggare. Det har därvid ej

kunnat undgå byggnadsbyråns uppmärksamhet, vilken ovanlig seghet och energi

dessa företagare utveckla för att realisera sin strävan att erhålla ett eget hem

och vilken alldeles avgörande betydelse därvid den frågan i regel äger för dem,

huruvida de kunna påräkna lån ur bostadslånefonden. Byrån har vid många

tillfällen känt anledning beklaga, att lånemedlens knapphet nödvändiggjort avslag

å gjorda framställningar.

I detta sammanhang gives anledning till ett särskilt påpekande, som förtjänar

uppmärksammas vid bedömande av den föreliggande frågan. Lånemedel

ha, med undantag för åren 1920 och 1921 varje gång ställts till förfogande för

endast ett år i sänder, och det har sålunda ej kunnat bedömas, huruvida nya

lånemedel skulle kunna påräknas för ett kommande år. För varje år har den

enskilde stått inför tanken, att det gällde att söka gripa ett kanske aldrig återkommande

tillfälle att få sin lånefråga ordnad. Den, som skulle kunna och

vilja låta sitt bygge anstå ett eller annat år för att ägna sina planer ett noggrannare

övervägande, har känt sig uppfordrad att genast skrida till handling,

ehuru han i konkurrensen om lånen utan olägenhet kunnat tills vidare vika

för andra, som varit i mera trängande behov av bostad. Att i sådana fall med

säkerhet avgöra, vem som i första hand bör erhålla lån, är icke alltid möjligt.

Andra åter, som fått avslag å sina ansökningar, starta sina byggen utan att ha

tryggat dessas ekonomi. Ofta råka sådana byggnadsföretagare i svårigheter

och i allt fall torde de få vidkännas betydligt ökade byggnadskostnader. Det

torde få anses såsom en allmän regel, att åtgärder på bostadsfrågans område

böra ställas på lång sikt. I detta avseende har tillhandahållandet av lånemedel

för bostadslånefondens ökning hittills icke motsvarat, vad som varit önskvärt,

och det sist anförda torde utvisa vissa olägenheter därav.

Med hänsyn till det sålunda anförda finner byggnadsbyrån, att det ur låntagarnas

synpunkt vore högeligen önskvärt, att statens bostadslånefond erhölle

en mera bestående karaktär, som medgåve kontinuerlig utlåning år efter år.

Och byggnadsbyrån tror sig också våga påstå, att stöd förebringats för antagande,

att åtgärder i sådan riktning från statens sida verkligen skulle bidraga

att föra den stora sociala fråga, som benämnes bostadsfrågan, ett betydande

steg framåt.

Byggnadsbyrån övergår nu till den positiva sidan av den anbefallda utred- Förslag.

ningen och har då till en början att avgiva förslag rörande storleken av de be- Erforderligt

lopp, som årligen under de närmaste åren böra ställas till förfogande såsom årligt lånelån

ur bostadslånefonden. Det ligger i sakens natur, att förevarande spörsmål belopp.

bör i hög grad bedömas såsom en lämplighetsfråga, där vid varje särskilt tillfälle

hänsyn måste, tagas såväl till statens förmåga att ställa medel till förfogande,

närmast ur rusdrycksmedelsfonden, som till behovet. Vad beträffar

lånebehovet, är detta givetvis beroende av en mångfald olika faktorer men väl

närmast av den enskildes beredvillighet att i fortsättningen positivt medverka

i egnahemsrörelsen och bostadskooperationen, av byggnadskostnadernas fluktuationer,

av stadsbefolkningens fortsatta tillväxt samt av de mindre bemedlade

klassernas allmänna ekonomiska möjligheter att höja sig till en högre

bostadsstandard än den nuvarande.

Vad beträffar den första av dessa faktorer, har byrån i det föregående sökt

visa sannolika skäl för, att beredvilligheten till dylik medverkan särskilt för

egnahemsbyggande, sådan den kommit till uttryck i åtminstone de två sista

årens låneansökningar, icke torde vara av tillfällig, övergående natur. De sökta

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

be öppen .uppgmgo åren 1923 och 1924 till 22.2 och 14.4 miljoner kronor De

tillgängliga beloppen utgjorde respektive. 10 och 7 miljoner kronor. Utan tvivel

beror storleken av det sökta beloppet i icke ringa mån på storleken av det

tillgängliga, sa till vida som kommunerna själva i viss mån modererat sina ansökningar

i förhållande till de sannolika utsikterna. Byrån kan härutinnan

."rödja sig pa under hand gjorda direkta uttalanden från kommunalt håll Så

till exempel har uppgivits, att ensamt år 1924 till Stockholms stad ingivits

val motiverade ansökningar om förmedling av lån ur bostadslånefonden till ett

sammanlagt belopp, vida överstigande det för hela landet tillgängliga. Uppenbarligen

hade det varit meningslöst, att staden sökt ett så stort belopp.

etta var sålunda av staden själv avsevärt nedsatt i den ingivna ansökningen,

men maste ändock av hänsyn till andra kommuners ansökningar ytterligare

nedsättas vid den slutliga fördelningen.

„ Hot ovan papekade förhållandet, att stadsbefolkningen i Sverige under 50- arspenoden 1870—1920 ökats från cirka 540,000 till cirka 1.743,000 invånare,

giver en antydan om det ofantliga behovet av nya bostäder, därest framtiden

kommer att visa ens en tillnärmelsevis liknande utveckling.

Vad angår de nuvarande byggnadskostnaderna, torde dessa i förhållande

till den övriga prisnivån ligga högre, än de gjorde före världskriget, och en

sänkning lärer få anses möjlig och sannolik. Räknat per lägenhet eller per

eldstad skulle i sådant fall det erforderliga lånebeloppet alltså likaledes bliva

lägre än det nuvarande. Men å andra sidan vore det väl sannolikt, att en sänknmg

av byggnadskostnaderna .skulle stimulera företagsamheten bland egnahemsbyggare

och andra och på så sätt bidraga snarare till ökad än till minskad

efterfrågan på lån ur bostadslånefonden.

Enligt byggnadsbyråns mening skulle lån ur statens bostadslånefond, vad behov

och efterfrågan angår, kunna ställas till förfogande och med framgång absorberas

till större belopp, än vad statsfinansiella hänsyn över huvud taget torde

medgiva, Om sålunda en begränsning av beloppet är nödvändig av sådana hänsyn,

bör det emellertid tillmätas så, att det kan brukas vid ett praktiskt reformarbete.

Ifrågavarande fältverksamhet föranleder igångsättandet varje år av en ganska

betydande apparat både från kommunernas och från byggnadsföretagarnas

egen sida, Tomter inköpas, byggnadsritningar anskaffas, kostnadsberäkningar

uppgöras o. s. v. och byggnadsplanerna göras sedan till föremål för granskning

och sovring från kommunalt hall. Visserligen torde icke kunna påräknas,

att samtliga ansökningar, som motsvara de uppställda villkor, skulle kunna

bifallas, men utsikterna böra dock stå i ett rimligt förhållande till dessa

och till den igångsatta apparatens omfång.

Nästlidna höst ansåg sig byggnadsbyrån böra föreslå, att ett belopp av

10 miljoner kronor ställdes till förfogande för år 1925. Byrån finner fortfarande

detta belopp väl avvägt och önskvärt vore, att det kunde bliva normerande

jämväl för framtiden. I årets statsverksproposition har emellertid förebådats

en av statsfinansiella skäl föranledd nedsättning till 8 miljoner kronor.

Såvitt kan bedömas, torde tillfredsställande resultat nu och i framtiden kunna

uppnås, även om endast detta senare belopp kunde ställas till förfogande för

utlåning. Däremot anser byrån, att eu nämnvärd ytterligare. nedsättning av

beloppet icke vore en välbetänkt åtgärd. Såsom nedan skall visas, torde ett

belopp av åtminstone 8 miljoner kronor ligga inom gränsen av det möjliga

och rimliga.

Byggnadsbyrån föreslår sålunda, att åtgärder i syfte att göra statens bostadslånefond

mera bestående måtte inriktas på målet, att från och med år

1929 och framdeles årligen ett belopp av 10 miljoner kronor må kunna utlånas,

men att, om en nedsättning av beloppet av statsfinansiella skäl befinnes

nödvändig, beloppet, ej måtte sättas lägre än till 8 miljoner kronor.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Till besvarande av den andra uppställda frågan, nämligen storleken av de

till bostadslånefonden inflytande räntorna och annuiteterna har byggnadsbyrån

låtit amanuensen A. Åman uppgöra de till frågans bedömande nödiga matematiska

kalkylerna. De i enlighet med av byrån lämnade direktiv verkställda

utredningarna jämte tabellbilagor bifogas härjämte (ej tryckta), och får byrån,

som i övrigt hänvisar till dessa, för egen del i all korthet erinra om följande.

Byggnadsbyrån har utgått från vissa givna förutsättningar, nämligen storleken

av hittills utlämnade lån samt rånte- och amorteringsvillkoren för dessa ävensom

från vissa hypotetiska förutsättningar. Dessa senare må här med några ord

beröras. Till en början har byrån ansett sig böra verkställa beräkningar för

1920—1923 års lån på grundval av de för dessa lån nu gällande ränte- och

amorteringsvillkoren (4 procent ränta och 6 procent annuitet). Enligt särskild

kungörelse (nr 224/1923) gälla dessa procentsatser emellertid blott tills vidare

och kunna åter höjas (till respektive 5 och 7 procent). Det har därför ansetts

riktigt att räkna med den teoretiska ehuru enligt byråns mening osannolika

förutsättningen, att en sådan höjning skulle vidtagas vid 1926 års ingång.

Vidare har en av utgångspunkterna varit, att 8 miljoner kronor komma att

ställas till förfogande för år 1925 samt för följande år alternativt 10 eller 8

miljoner kronor årligen. Ränta och amortering för dessa lån har satts lika

med de för 1924 års lån gällande (respektive 5 och 6.5 procent). Beräkningarna

ha framförts för så lång tid, att bostadslånefonden under olika förutsättningar

skulle bliva självförsörjande. Enligt de olika hypotetiska förutsättningarna

hava åtta alternativ uträknats.

Om bostadslånefonden tills vidare finge disponera dels inflytande amorteringar

och dels, såsom nya lån ur rusdrycksmedelsfonden, de till bostadslånefonden

inflytande räntorna, skulle under nu gällande förutsättningar lån kunna

utlämnas till ett årligt belopp av respektive 8 och 10 miljoner kronor,

(alt. I och alt. III i utredningen), därest från rusdrycksmedelsfonden finge

disponeras såsom lån tillhopa ytterligare respektive 25,467,000 kronör för åren

1926—1934 och 39,007,000 kronor för åren 1926—1936 i följande avtagande

serier.

Erforderliga nytillskott (i 1000 tal kronor) för en årlig

utlåning från och med år 1926 av

; 8 miljoner kronor 10 miljoner kronor

Ar (Alt. I) (Alt. III)

1926 .................. 5,604 5,604

1927 ................. 4,811 6,811

1928 .................. 4,002 5,872

1929 .................. 3,375 5,115

1930 ................. 2,655 4,265

1931 .................. 2,035 3,515

1932 .................. 1,515 2,865

1933 .................. 995 2,215

1934 .................. 475 1,565

1935 .................. — 915

1936 .................. — 265

Tillhopa 25,467 39,007

I årets statsverksproposition föreslås, att avsättningarna till rusdrycksmedelsfonden

skola begränsas till 4 miljoner kronor för år. De under dessa alternativ

angivna nytillskotten överskjuta detta årliga belopp i alt. I under åren

1926—1928 med tillhopa 2,417,000 kronor och i alt. III under åren 1926—

19.30 med tillhopa 7,667,000 kronor.

Inflytande

räntor och

annuiteter.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lånevillkoren.

Enligt byggnadsbyråns mening vore det ettdera av dessa alternativ —

enligt vad ovan anförts vore det senare att förorda framför det förra — som

efter hand borde läggas till grund för praktiska förslag. Om riksdagen sålunda

medgåve, dels att av inflytande räntor och amorteringar årligen ett belopp

av 8 eller 10 miljoner kronor finge utlämnas såsom nya lån — framdeles

överskjutande belopp skulle återbäras till rusdrycksmedelsfonden — och dels,

att ovan angivna belopp å tillhopa respektive 39,007,000 kronor och 25,467,000

kronor finge successivt i avtagande serie överföras såsom nya lån, skulle bostadslånefonden

tills vidare för överskådlig tid vara »självförsörjande» vid

utgången av respektive år 1934 och 1936. Anmärkas må, att dispositionsrätten

över inflytande räntor närmast är en bokföringsfråga, enär bostadslånefondens

alla tillgångar motsvaras av en lika stor fordran för rusdrycksmedelsfondens

del.

Därest man vidtoge den bokföringstekniska åtgärden, att varje år först överföra

inflytande räntor — icke amorteringarna -—- till rusdrycksmedelsfonden

och att sedan därifrån såsom nya lån återföra dessa i erforderliga belopp såsom

lån till bostadslånefonden, intill dess enbart amorteringsbeloppen försloge

att bereda lån till respektive 8 och 10 miljoner kronor, skulle till en

början erfordras, att samma belopp som de ovan angivna finge disponeras

samt därtill räntor till angivna belopp (se bil. alt. IV och VII) i förra fallet

till och med år 1951 och i senare fallet till och med år 1952. Efter nämnda

år skulle amortering sbeloppen enbart förslå till beredande av de angivna årliga

lånebeloppen.

Det lärer strida, mot praxis, att. riksdagen i en fråga av sådan beskaffenhet •

som den här föreliggande fattar bindande beslut för en längre följd av år, och

byggnadsbyrån åsyftar ingalunda att med det nu anförda föreslå ett avsteg

från sådan praxis. Emellertid vill byrån på ovan anförda skäl förorda, att

beslut, som kan komma att fattas under innevarande år, måtte, liksom fallet

var år 1920, få avse avsättningar åtminstone för två år, d. v. s. både för år

1925 och år 1926. Av samma skäl- vore det sedermera lämpligt, att frågan

om eventuell avsättning för år 1927 upptoges till behandling redan vid 1926

års riksdag o. s. v., så att såväl låneförmedlare som låntagare alltid visste,

huruvida och till vilket belopp lånemedel stode till förfogande för det löpande

året, och så att de senast vid riksdagsperiodens slut kunde bedöma motsvarande

förhållanden jämväl för det nästföljande året.

Byrån vill i detta sammanhang slutligen erinra, att räntor och amorteringar

skola inbetalas till statskontoret per kalenderår senast den 15 januari påföljande

år, en anordning, som enligt byråns mening bör bibehållas. Om nu

dylika medel, såsom här föreslagits, skola disponeras för ny utlåning, skulle

det ej möta hinder utan vore tvärtom lämpligt, att de för visst kalenderår

löpande räntorna och amorteringarna finge ingå i det för samma kalenderår

anvisade beloppet. Beslut om fördelning av detta belopp plägar visserligen

fattas mot slutet av samma kalenderår men utanordningarna kunna vanligen

påbörjas först ett stycke inpå det följande, och vid sådan tidpunkt skulle

rånte- och amorteringsmedlen sålunda redan ha inlevererats och faktiskt vid

behov finnas tillgängliga.

Under hela den tid, som lån lämnats ur statens bostadslånefond, ha i stort

sett tillämpats samma allmänna regler för verksamheten. Så vitt byggnadsbyrån

kan finna, hava dessa regler enligt erfarenhetens vittnesbörd i stort sett varit

praktiska och lämpliga, varför de i allt väsentligt synas böra bliva normerande

för en fortsatt verksamhet. Vissa ändringar synas emellertid böra vidtagas,

närmast motiverade därav, att verksamheten, som hittills varit tillfällig och åtminstone

i viss mån kristidsbetonad, nu skulle bliva av mera stadigvarande na
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1 •>

lur. Dessa ändringar, till vilka byggnads!»yrån nu övergår, inskränka sig antingen

till ett fastslående av vissa grundsatser, som laktiskt redan tillämpats, eller

till smärre jämkningar. I ett avseende innebär emellertid förslaget ett mera

principiellt avsteg från en av de hittills följda grundsatserna, nämligen i vad

rör kommunerna såsom hittills ensamma, obetingat betalningsansvariga laneförmedlare.

Byrån återkommer längre fram till denna principfråga och vissa med

byråns ändringsförslag härutinnan direkt sammanhängande spörsmål.

Enligt hittills gällande författnings föreskri f ler kan lån ur statens bostadslånefond

lämnas för bostadsbyggande i stad, köping eller annat samhälle, där

större bostadsbrist förefinnes eller sådant understöd av andra omständigheter är

särskilt påkallat. Den praktiska tillämpningen av denna ganska allmänt hållna

föreskrift har hittills i stort sett givit sig själv. Bostadsbristen har varit en så

allmän företeelse, att det huvudsakligen blott gällt att bedöma, på vilka orter

den varit mest trängande, och att sedan, i den mån tillgängliga medel därtill

kunnat förslå, bevilja de ansökningar, som ansetts starkast motiverade. I regel

bär ju bostadsbristen varit mest framträdande i städerna och bland dessa oftast

mer i de medelstora och större städerna än i de mindre.

Även om man i fortsättningen bör taga den största hänsyn till förhandenvaron

av bostadsbrist inom ett samhälle, synes det icke längre påkallat att uppställa

förefintligheten av särskilt svåra bostadsförhållanden inom en ort såsom

en förutsättning för att lån får utgå. Avsikten med verksamheten är ju att bidraga

till åstadkommande av förbättrade bostadsförhållanden och, även om dessa

skulle kunna betecknas såsom tämligen normala, utesluter detta ej, att förbättringar

kunna vara i hög grad önskvärda. Författningsenliga förbehåll av

ovan angivet slag synas sålunda, även i den tämligen vaga form, som de nu äga,

böra bortfalla. Byrån förutsätter, att man vid den praktiska tillämpningen i

allt fall skall taga all nödig hänsyn till vidkommande faktorer inom en ort sådana

som bostadsbrist eller eventuellt bostadsöverflöd samt befarad starkare

tillbakagång eller väntad tillväxt av ett samhälle.

Lån ur statens bostadslånefond har till betydande del utgått för egnahemsbyggande.

För samma ändamål står lån att erhålla från egnahemslånefonden,

nämligen för »egnahem på landsbygden eller å till stad hörande område, för vilket

stadsplan icke blivit fastställd» (§ 1 i kungörelsen den 27 juni 1919, nr 483,

angående allmänna villkor och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse).

Formellt sett har sålunda lån kunnat i vissa fall utgå ur båda fonderna för

egnahemsbyggande inom ett och samma område. Men ehuru lån ur egnahemslånefonden

utgår såsom primärkredit och lån ur bostadslånefonden såsom

sekundärkredit, har byggnadsbyrån städse ansett sig böra tillse, att lån

ur bostadslånefonden icke utgått för byggnad, för vilken lån . redan erhållits

ur den andra fonden. Däremot torde det ej vara så ovanligt, att å ena

sidan hushållningssällskapen —- de vanligast förekommande förmedlarna av lån

ur egnahemslånefonden —- anse, att vissa tätare bebyggda områden (förstäder och

industrisamhällen) falla utanför deras egentliga intressesfär, men att. å andra

sidan vederbörande kommuner, under hänvisning till de formella möjligheterna

till erhållande utan kommunal medverkan av lån ur egnahemslånefonden, avböja

att lämna sin medverkan till förmedling av lån ur bostadslånefonden. Detta

kan leda till att lån ej erhålles ur någondera fonden, eller ock att hushållningssällskapen

av omständigheternas makt drivas till att medverka till eu kreditförmedling,

som de med rätta betrakta såsom en för dem främmande uppgift.. .1

allt fall stå de båda fonderna varandra så pass nära — låt vara att lånen skilja

sig från varandra bland annat med avseende å inteckningssäkerhetens nedre

gräns — att det får anses naturligt och riktigt, att de avgränsas från varandra.

Efter samråd under hand med statens egnahemsinspektör får byrån i sådant

Läneverksamlietevs

lokala omfattning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

H

hänseende anföra följande. Ur egnahemslånefonden utgår lån till egnahem för

såväl jordbruks- som bostadsändamål. Av dessa ändamål torde det förra få anses

såsom det primära och väsentliga, och utvecklingen synes visa önskvärdheten

av att egnahemslånefonden i mera utpräglad grad än hittills blir en fond

till främjande av den inre jordbrukskolonisationen. Bostadslånefonden skulle

övertaga uppgiften att främja det rena bostadsbyggandet, d. v. s. det som betirives

i städer och stadsliknande samhällen. Emellertid förefinnes eu ytterligare

uppgift, som ligger mellan dessa båda, nämligen att främja det mera sporadiskt

framträdande egnahemsbyggandet av hantverkare och därmed jämställda

yrkesutövare ute i bygderna. Då dessa senare egnahem understundom ha någon

jord till odling och gränsen mellan dem och de verkliga jordbruksegnahemmen

blir mer eller mindre flytande, synes hithörande långivning böra fortfarande

inordnas under egnahemslånefonden, detta även med hänsyn till att innehavare

av dylika hantverkaregnahem på landsbygden ofta direkt tjäna jordbruksintresset.

Det kunde ifrågasättas, att man läte denna uppdelning av verksamhetsuppgifterna

redan nu komma till uttryck saväl i en blivande kungörelse angående

lån ur bostadslånefonden som i ovannämnda kungörelse angående egnahemslånerör

elsen. I senare hänseendet har emellertid egnahemsinspektören — som i princip

förordade, att^ utvecklingen leddes mot en dylik uppdelning — påpekat, att

lån ur egnahemslånefonden i ganska stor omfattning utgått och fortfarande utgår

för bildande av bostadsegnahem i och omkring städer och stadsliknande samhällen.

Pa vissa hall bedrives denna verksamhet under medverkan av egnahemsiöreningar

eller -bolag; på andra håll ombestyres sådan långivning genom vederbörande

kommun eller hushållningssällskap. Om nu denna verksamhet genom

ett uttryckligt stadgande i egnahemslånekungörelsen tvärt avklipptes, kunde

hithörande låntagargrunoer måhända icke genast anpassa sig efter de ändrade

förhållandena. Sålunda kunde exempelvis tänkas, att de inställt sig på att

erhålla lån från botten och upp till medgivet maximum. Om nu lån i stället

skulle sökas ur bostadslånefonden, funnes i orten ingen praxis utbildad, var och

hur det därvid erforderliga bottenlånet skulle uppbringas. Först efter hand

skulle lämpliga kreditkällor (sparbanker o. d.) öppna sig för tillgodoseende av

primärkreditbehovet. Man äventyrade sålunda genom en alltför hastig omläggning

att skada en gagnerik verksamhet. Det vore därför lämpligare, att avgränsningen

finge ske genom tillämpad praxis vid beviljandet av lån på så sätt.

att man successivt droge in på krediten ur egnahemslånefonden till dylika egnahemsföretag

och därmed automatiskt ledde de lånesökande över till bostadslånefonden.

Byggnadsbyian finner starka skäl tala för en dylik uppfattning. Byrån förordar

sålunda för närvarande för sin del ingen ändring i egnahemslånekungörel*en

men föreslår, att man i fråga om bostadslanefondens verksamhetsområde återgår

till de bestämmelser, som i sådant hänseende gällde i fråga om 1917- -1919

års statsbidrag. _ Sådant bidrag tick utgå för bostadsbyggande i »stad, köping

eller municipalsamhälle eller ock landskommun, som innesluter tätare bebyggt

område». Måhända vore det lämpligt att ordet »municipalsamhälle» utbyttes

mot orden »annat samhälle, där byggnadsstadgan för rikets städer gäller».

Den noggrannare avgränsning, som sedermera bör åstadkommas vid den praktiska

tillämpningen, skulle kunna främjas genom rapportverksamhet mellan å

ena sidan socialdepartementet och statens byggnadsbyrå och å andra sidan jordbruksdepartementet

och egnahemsinspektören samt eventuellt hushållningssällskapen.

Ej minst med tanke på de enskilda sammanslutningar, som nu förmedla

egnahemslån, har byrån föreslagit, att jämväl sådana, vid sidan av kommunerna,

skulle få fungera såsom förmedlare av lån ur bostadslånefonden.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Framhållas må, att un utveckling, sådan som den här angivna, a ena sidan

skulle minska behovet av avsättningar till egnahemslånet mulen (tor bostadsändamål)

men å andra sidan också i viss mån understryka behovet av att gvva

bostadslånefonden en mera bestående karaktär. Jämväl må nämnas, att don

förmån, som genom egnahemslånefondens inrättande beretts landsbetolkningen,

synes tala för billigheten av att liknande förmån beredes stadsbefolkningen

genom bostadslånefonden. Slutligen får byrån erinra, att de medel, som,

enligt vad nedan föreslås, skulle reserveras till täckande av eventuella iörluster

å lån ur bostadslånefonden, uppkommit genom en skatt, byggnadsskatlen.

som allenast påförts för byggnader i städer och stadsliknande samhällen.

Författningsenligt kan lån ur statens bostadslånefond tillgodokomma kom- olika slag o v

mun eller, under förmedling av vederbörande kommun, bolag, förening stiltelse

eller enskild person. Vid uppgörande av förslag till fördelning av tillgängliga

lånemedel har byggnadsbyrån emellertid under de sista-åren med något eu

staka undantag avstyrkt ansökningar om lån direkt till kommunala byggen.

Byrån har nämligen ansett, att en kommun, som beslutat uppföra ett bostadshus,

bör kunna på öppna lanemarknaden själv anskaffa för ändamalet erf(liderlig

kredit. Under sådana förhållanden ha de kommunala byggena ställts

i efterhand i konkurrensen med andra byggen, vilkas finansiering torde erbjuda

företagaren långt större, kanske oöverkomliga svårigheter, därest statslån

ej skulle beviljas. , , n o ,

Härutinnan tillämpad praxis synes böra fastslas. Lan ur bostadsianetonden

till byggnadsföretag, som bedrivas av kommun, bör sålunda ej vidare ifraga
I

övrigt anser byggnadsbyrån. att ingen ändring bör göras i gällande bestämmelser

rörande de byggnadsföretag, för vilka bostadslån må utgå. Enligt

författningen skola lånen så fördelas, att därigenom »särskilt främjas företag

av direkt allmännyttig natur eller med anordningar, som avse att bereda den

boende äganderätt eller annan stadigvarande rätt till bostaden». De sista

orden taga sikte på önskvärdheten av att bostadskooperationen och egnahemsrörelsen

gynnas, och, såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, är det

företrädesvis till egnahemsbyggande, som lånemedlen faktiskt disponerats.

Byggnadsbyrån föreställer sig, att så kommer att bliva fallet jämväl framdeles,

möjligen att bostadskooperationen kan erhålla proportionsvis ökad betydelse.

Jämväl nya former för en socialt tilltalande bostadsproduktion låta

ju tänka sig.

Möjligen kunde ifrågasättas, att man uttryckligen uteslöte hyreshusen i

detta sammanhang. Vid närmare övervägande har byrån emellertid avstått

från förslag i sådan riktning. Såsom redan i det föregående påpekats, äro

nämligen hyreshusen ofta ganska små och gränsen mellan dem och egnahem- - men tämligen flytande. En föreskrift, som begränsade hyreslägenheternas

antal i ett hus till ett visst maximum, bleve alltid mer eller mindre godtycklig.

När de nuvarande bestämmelserna i ämnet, enligt vad erfarenheten visat,

medgivit en praktisk tillämpning, som synes tillfredsställande, men särskilda

inskränkningar lätt nog kunde leda till icke asyftade konsekvenser, anser

byrån, att dessa bestämmelser böra bibehållas, allenast med den ändring beträffande

kommunala byggen, som ovan förordats.

I 1924 års lånekungörelse meddelas vissa regler med avseende å storleken

av de lägenheter, för vilka lån må beviljas. Byrån, som finner dessa regler

lämpliga, föreslår att de bibehållas i oförändrat skick.

Lån ur statens bostadslånefond förmedlas av vederbörande kommun, som Kommunerdärvid

har att gentemot staten ikläda sig fullt betalningsansvar för såväl ka- kapital

som ränta. Om en kommun ej ikläder sig sådant "betalningsansvar, kan S(.nr

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

lån över huvud taget ej utgå. I anslutning härtill liar vederbörande kommun

att utöva de med den lokala organisationen och kontrollen förenade uppgifter,

och vissa regler härför ha blivit uppställda från statens sida.

Det lärer knappast behöva utvecklas den stora betydelse, som dessa föreskrifter

ägt för hela den statliga låneverksamheten. Genom kommunernas

författningsenliga medverkan har det blivit möjligt att utan upprättande av

särskilda lokala organ anordna nödig kontroll över de enskilda byggnadsföretagen,

därvid byggnadsbyråns _ uppgift kunnat i stort sett begränsas till att

med ledning av inkomna handlingar, byggnadsritningar in. m., öva en central

ledning och tillsyn över verksamheten. Hela den lokala kontrollen jämte förvaringen

och bevakningen av inteckningarna har förlagts till kommunerna. Genom

dfenna kommunernas organisativa medverkan har man dels kunnat underlåta,

att inrätta särskilda låneförmedlande lokala organ, som eljest säkerligen hade

blivit nödvändiga, och dels kunnat hålla den centrala statliga organisationen

inom en starkt begränsad ram. Den kommunala borgen, som utgjort ett oeftergivligt

villkor för erhållande av lån ur bostadslånefonden, har inneburit, att

förlust å verksamheten till följd av enskild låntagares insolvens torde få anses

för staten helt utesluten.

Om sålunda kommunernas andel i verksamheten varit av den allra största

betydelse och bidragit att i väsentlig mån lätta statens andel i densamma, ligger

det i öppen ^dag, att kommunerna själva — låt vara allenast efter eget

beslut— fått påtaga sig en motsvarande börda. Byggnadsbyrån har städse

haft sin uppmärksamhet riktad på denna ytterst viktiga fråga och tidigare

vid avgivande av förslag om verksamhetens fortsättande berört densamma, men

har byrån, så länge^ fråga varit allenast om ett provisorium, ansett sig böra

avstå från att föreslå någon ändring. När nu ifrågasattes att förläna verksamheten

en mera stadigvarande natur, finner byggnadsbyrån tiden vara inne att,

i enlighet med de byrån vid utredningsuppdraget lämnade direktiven, underkasta

frågan mera ingående överväganden.

Vad först angår kommunernas organisativa medverkan, skulle den, såsom

nämnts, uppenbarligen ej kunna undvaras, med mindre man för ändamålet inrättade

särskilda lokala organ. Även om det vore tänkbart ehuru under alla

omständigheter högst ovigt och opraktiskt att låta visst arbete, som nu utföres

lokalt, exempelvis hela inteckningskontrollen, verkställas centralt, komme man

ändock aldrig ifrån behovet av lokal kontroll. Det vill synas, som om det ur

alla synpunkter är lämpligt och riktigt att dessa organisatoriska arbetsuppgifter

allt fortfarande få påvila kommunerna. De större städerna, där också

tyngdpunkten av verksamheten torde komma att ligga, hava allmänt inrättat

sig för en aktiv bostadspolitik, merendels i nära anslutning till stadsplaneoch

exploateringsarbetet å de i kommunernas ägo befintliga ytterområdena.

och för de kommunala organ, som ha att handlägga sådana ärenden, torde

ifrågavarande verksamhet icke framstå såsom en främmande utan fastmera

såsom en helt naturlig arbetsuppgift.

. I småstäder och andra mindre orter däremot torde arbetet bliva av så pass

ringa omfattning, att det på den grund icke torde bliva alltför tyngande. Byggnadsbyrån

vill dock ej fördölja den gjorda erfarenheten, att det i allmänhet

vant i mindre, svagt organiserade kommuner, som låneförmedlingsapparaten en

och annan gång icke fungera^ fullt tillfredsställande. Bristerna ha dock aldrig

varit större, än att rättelse statt att vinna. Antalet till sådana småkommuner

förmedlade lån är i^ allmänhet mycket ringa — ett eller annat tiotal och ofta ej

ens så många per år — och att för sådana fall inrätta en särskild, fristående

låneförmedlingsapparat skulle, hur enkel den än gjordes, framstå såsom en onödig

överorganisation.

När fråga tidigare varit om att till förmån för smärre företagare anordna en

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

verksamhet för bostadsbelåniiig, vilken kunde omiatta hela riket, torde spörsmålet

om den lokala organisationen och kontrollen utgjort ett av hindren för

Frågans lösning. Enligt byggnadsbyråns mening har det därför varit lyckligt,

att kommunernas medverkan vunnits för ändamålet. Och byrån kan för egen

de! med stöd av en snart åttaårig erfarenhet vitsorda, att denna anordning med

få, tämligen betydelselösa undantag fungerat synnerligen väl. _ Utbytet. av meddelanden

bär kunnat ske genom en skriftväxling, som trots sin icke ringa omfattning,

varit enkel och snabb; ofta har telefonsamtal kunnat skingra missförstånd

eller ersätta tidskrävande skriftväxling; tryckta blanketter och cirkulär

ha kunnat användas i stor omfattning. Samarbetet med de kommunala myndigheterna

har för byråns vidkommande städse varit det allra bästa, och byrån

har alltid funnit sig kunna hos dem påräkna förståelse för givna författningsbestämmelser

samt andra meddelade föreskrifter, råd eller anvisningar.^

Då sålunda organisationen i denna del fungerat väl och byggnadsbyrån ej ser

sig i stånd att föreslå någon annan, som kunde ersätta kommunernas medverkan

i förevarande avseende, samt då inga starkare betänkligheter^ mot sådan förvaltningsmässig

medverkan synas hysas från kommunalt håll, anser byrån

alla skäl tala för att den bibehålies vid en fortsatt statlig ^overksamhet.

Emellertid vill byrån erinra, att vid den närbesläktade egnahemslånerörelsen

kommunerna icke äro de enda och e,] ens de viktigaste låneförmedlarna. Dessa

utgöras i stället av hushållningssällskapen. ^ Men även aktiebolag och föreningar

få fungera såsom låneförmedlare. Hushållningssällskapen, som ju rikta sin

verksamhet mot landsbygden, torde ej ifrågakomma såsom . låneförmedlare i

detta sammanhang. Men däremot kan byggnadsbyrån tänka sig fall, där andra

sammanslutningar, bolag eller föreningar skulle kunna övertaga. det lokala

organisationsarbetet. Närmast tänker byrån härvid pa de redan ^befintliga sammanslutningar,

som för närvarande förmedla lån ur egnahemslånefonden, men

som, enligt vad ovan anförts, nu skulle successivt länkas in på förmedling av

lån ur hostadslånefonden. Men även på andra håll lärer det finnas egnahemsbyggare,

som känna sig förenade av gemensamma intressen, i så stort antal

samlade inom ett begränsat område, att en förening av dessa borde kunna göras

tillräckligt stor och fast organiserad för att kunna anses arbetsduglig för ifrågavarande

uppgift. Vissa villkor borde härvid uppställas, exempelvis att stadgarna

skulle vara av Kungl. Maj:t godkända, att föreningen ägde visst, icke

alltför ringa antal medlemmar, att vederbörande kommun utsåge någon av revisorerna

samt att föreningens hypotiserade inteckningar och andra värdehandlingar

förvarades på ett fullt betryggande sätt. Det torde emellertid icke vara

möjligt eller lämpligt att på förhand generellt angiva alla de villkor, som härvid

kunde tänkas ifrågakomma, utan synas sådana spörsmål böra prövas och avgöras

från fall till fall.

I stort synas de bestämmelser, som gälla för låneförmedlande kommun, även

böra gälla annan låneförmedlare. I ett avseende torde man emellertid redan nu

kunna angiva ett önskvärt undantag från en sådan regel. I nu gällande lånekungörelse

föreskrives, dels (§ 5 mom. 4) att kommunen gent emot enskild företagare

icke må betinga sig strängare villkor för lån än dem, som gälla kommunens betalningsskyldighet

gent emot staten och dels (§ 12) att kostnaderna för den kommunala

organisationen och kontrollen skola bestridas av vederbörande kommun

utan anlitande av lånemedlen. Dessa bestämmelser, som enligt byggnadsbyrån^

mening böra bibehållas med avseende a kommunerna, synas däremot icke höra

gälla för andra låneförmedlare. Givet är sålunda, att exempelvis en förening

måste bestrida sina organisationskostnader genom bidrag. av medlemmarna, och

vill en sådan förening utdebitera något högre ränta av sina medlemmar i syfte

att därigenom vid behov ha något belopp till förfogande för att kunna bispringa

en medlem, som råkat i betalningssvårigheter, synes hinder ej böra resas mot

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

en sådan åtgärd av klok förtänksamhet. Närmare bestämmelser av hithörande

natur borde i så fall inryckas i de av Kungl. Ma.j :t fastställda stadgarna.

Om ett bibehållande av den kommunerna åliggande skyldigheten att utöva

viss kontroll över den ifrågavarande byggnadsverksamheten icke torde vålla

några svårigheter, ställer sig frågan annorlunda beträffande den kommunala

medverkan, som består i kommunernas betalningsansvar för förmedlade lån.

Bet rör sig här om ekonomiska förpliktelser från kommunernas sida, som måste

ingiva dem vida större betänkligheter. Bent teoretiskt sett skulle kommunernas

betalningsansvar kunna komma att tagas i anspråk till belopp, som motsvarade

hela den förmedlade summan, men huru stor del därav, som kommunen

faktiskt kan bliva nödsakad att täcka med anlitande av egna tillgångar, later

sig av naturliga skäl ej beräkna. Ej ens några fullt tillförlitliga sannolikhetsberäkningar

torde kunna verkställas. Redan den ovisshet, som härutinnan

kommer att råda, torde för de beslutande myndigheterna innebära ett högst besvärande

moment, som givetvis komine att verka alltmer oroande, ju mer den

garanterade summan växte under årens lopp. Man har också skäl att förmoda,

att särskilt i mera hårt skattetyngda kommuner farhågorna i väsentlig mån komme

att överdriva förlustriskens verkliga storlek.

Rent principiellt sett lärer det också kunna starkt ifrågasättas, om en verklig

kommunal uppgift här föreligger. Den borgen för lån ur statens bostadslånefond,

som kommunerna hittills lämnat, kan anses fullt motiverad av de utomordentliga

svårigheter, som under senare år gjort sig gällande på bostadsmarknaden,

och någon ändring härutinnan beträffande redan lämnade lån synes

ej böra ifrågakomma. Men vid eu fortsatt långivning är det enligt byggnadsbyråns

mening fullt riktigt och av behovet påkallat att lätta det kommunala

betalningsansvaret.

Innan byrån övergår till fragan om de anordningar, som i sådant syfte kunna

tagas under övervägande, må några principiella erinringar förutskickas. Staten

lämnade tidigare bidrag utan rånte- eller återbetalningsskyldighet och den

karaktär av understöd, som sådant bidrag ägde, var klart markerad. Sedan år

1922 ha dylika bidrag upphört att utgå och därmed torde i princip ha fastslagits,

att understöd i egentlig mening icke vidare skulle ifrågakomma. När det

nu ifrågasättes att göra långivningen mera bestående d. v. s. att bedriva den

under tider, som få anses jfullt normala, synes än mindre skäl föreligga att i

verksamheten bibehålla något moment av understöd från det allmännas sida.

Härvid ma särskilt framhallas, att man måste ställa ganska stora krav på dugligheten

och uthålligheten hos de personer, vilka såsom egnahemsbyggare eller

såsom medlemmar i kooperativa byggnadsföretag skola kunna aktivt medverka

till lösningen av sin bostadsfråga. Erfarenheten har visat, att personer, som

sakna dessa personliga egenskaper och varje egen ekonomisk ryggrad, endast

förvärra sin egen ställning och råka i olycka, om de inlåta sig på en så pass

krävande uppgift, som det här är fråga om. De personer, som verkligen äro

vuxna denna uppgift, torde i regel höra till dem. som ägt förutsättningar att

skapa sig en relativt god ekonomisk ställning. Visserligen bör det allmänna

kunna räcka dessa en hjälpande hand, men hjälpen synes varken behöva eller

höra äga karaktären av ett med ekonomisk uppoffring lämnat understöd. Hjälp

av sådan art synes böra förbehållas andra, som äro i större behov därav.

Det ur byggnadsföretagarens synpunkt ojämförligt viktigaste är icke att

komma i åtnjutande av särskilt billiga lånevillkor utan att överhuvud taget erhålla

en ordnad kredit. Frågan huruvida byggnadsföretaget skall kunna komma

till stånd, beror vanligen härpå. Och kommer företaget till stånd, utan att

lånefrågan ordnats, far företagaren i regel laborera med en oordnad kredit

(korta banklån, växlar, varukredit och tillfälliga handlån), som blir alltför

tyngande, särskilt genom de ur fa stighetskreditsynpunkt oproportionerligt snab
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

ba avbetalningarna. Dessa, som för ett hell litet efta t lien» kunna uppgå till

1,000 kronor per år eller iin mera, är en egnahemsbyggens i regel icke vuxen att

fullgöra och lian drives därigenom till växelrytteri och liknande åtgärder, vilka

i längden alldeles desorganisera hans ekonomi. I statens bosladslåncfond skulle

nu företagaren erhålla ett lån mot andra hypotek på mycket betryggande villkor.

Genom ett sådant sekundärlån blir det alltid avsevärt lättare att pa den

öppna lånemarknaden uppbringa den erforderliga primärkrediten och företagaren

sättes sålunda i tillfälle att uppgöra en fast ordnad plan för hela företagets

finansiering på lång sikt. Då det här, vad egnahemsbyggare beträffar,

är fråga om relativt små lånebelopp — maximum är ju nu 8,000 kronor per lägenhet

men det vanliga är 3,000 k 4,000 kronor — spelar räntan icke någon avgörande

roll i jämförelse med förmånen att verkligen få ett dylikt lån. En ränteförhöjning

av exempelvis en halv procent skulle medföra en merutgift av endast

15 ä 20 kronor per år och lägenhet. Men i stället skulle de ordnade lånen

medgiva en nedsättning av de årliga amorteringsbeloppen under de första åren

med kanske innemot något tusental kronor.

Till stöd för här uttalade uppfattning må jämväl nämnas, att den skärpning

av lånevillkoren, som företogs år 1924 — bland annat höjdes räntan med 1 procent

— ej synes ha gjort lånen mindre begärliga-, såvitt man kan döma av den

efterfrågan de rönt. Ej heller finnes anledning antaga, att dessa lån skola leda

till sämre resultat iin exempelvis 1923 års billigare lån, med vilka de eljest äro

jämförbara.

Förluster på verksamheten torde aldrig helt kunna förebyggas. Ser man

verksamheten såsom en enhet, få förlusterna anses hänförliga till de med densamma

förbundna oundvikliga kostnaderna. I den mån dessa kostnader icke

täckas av dem, som erhålla lån, utan drabba det allmänna, blir detta liktydigt

med en förmån eller ett understöd för en var av dessa.

På den öppna lånemarknaden tillmätes ju räntefoten så, att den ej blott svarar

mot kapitalets skäliga förräntning, utan jämväl förslår att täcka förlusterna,

som beräknas kunna inträffa. Enligt byggnadsbyråns mening finnes all anledning

att tillämpa samma förfaringssätt jämväl vid långivning ur statens bostadslånefond.

Frågan vore emellertid icke löst enbart därigenom, att man fastställde räntan

efter sådana grunder. Närmast inställer sig frågan, vem som skall uppbära

denna merränta. Härvid är att märka, att en dylik merränta kan användas till

utjämnande av risker, endast för så vitt fråga är om ett större antal lån. Föreligga

blott några få lån, förslår den ej, om ett fallissemang skulle inträffa. Och

vid hithörande långivning är det, som nämnt, icke ovanligt att en kommun förmedlar

blott ett ringa antal lån. Ur denna synpunkt synes det därför riktigt,

att merräntan inflyter till staten och att staten i gengäld påtager sig att täcka

huvuddelen av förlusterna.

Nu kan det emellertid knappast ifrågasättas, att låneförmedlaren, d._ v. s, i

vanliga fall kommunen, skulle kunna ställas fullständigt oansvarig för sin verksamhet.

Enligt det föregående skulle ju låneförmedlaren lämna verksamheten

sin aktiva medverkan, och däri skulle bland annat ingå uppgiften, att^vid utebliven

räntelikvid, vanvård av byggnad o. d., besluta om erforderliga åtgärder,

exempelvis fastighetens försäljning på exekutiv auktion. Det ligger i öppen

dag, att en anordning, som å ena sidan gåve en låneförmedlare all beslutanderätt

i ekonomiska frågor, men som å andra sidan innebure, att alla förluster, som

härrörde av sådana beslut, överflyttades på staten, ingalunda vore tillfredsställande.

Det synes därför ofrånkomligt, att betalningsansvaret åtminstone

till någon del förlägges till låneförmedlaren. Denna del behöver ej göras större,

iin att den erbjuder en garanti för att låneförmedlaren skall äga ^ett positivt

ekonomiskt intresse av sina egna åtgärder. Enligt byggnadsbyråns mening

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

borde den åtminstone ej behöva sättas högre än till eu tredjedel av uppkommande

tornister, men kunde framdeles kanske sättas lägre. Återstoden skulle drabba

staten.

En dylik repartisering förutsätter, att man kan till siffran beräkna storleken

av en förlust i a förevarande område är detta emellertid förenat med stora svårigheter

och lärer aldrig kunna på rent matematisk väg genomföras, något som

synes hora närmare klargöras genom ett fingerat exempel. Ägaren till en med

statsunderstöd uppförd egnahemsbyggnad bär råkat i ekonomiska svårigheter

men lyckas under några år fullgöra sina utbetalningar. Detta har emellertid endast

kunnat ske på. bekostnad av byggnadens underhåll. Slutligen nödgas han

dock frånträda fastigheten och denna övertages nu av kommunen. Byggnaden kan

iH vlssa reparationsarbeten användas till bostad. När dessa verkställts, ernalles

intet antagligt köpeanbud utan kommunen behåller fastigheten och uthyr

den. Endast låg hyra kan erhållas. Efter några år, då konjunkturen vänt sif>''

kan byggnaden avyttras för inköpspriset. Genom att hålla byggnaden har

kommunen sålunda kunnat undvika förlust på själva försäljningen, men givetvis

har kommunen lidit förlust på byggnadens iståndsättande och den låga hyressumman.

I vad mån skola nu reparationskostnaderna betraktas såsom en engångsutgift

eller såsom löpande kostnader för ärligt underhåll och huru mycket

liar hjrån understigit den normala? Sådana frågor torde ei kunna besvaragenom

rena räkneoperationer. Om åter kommunen''ej hållit på fastigheten utan

genast bortslumpat den, hade förlust givetvis kunnat klart konstateras men sannolikt

hade den blivit vida större. Det gäller att tillse, att man ej vidtager sådana

anordningar vid förlusternas uppdelning mellan stat och kommun, att den

senare ej får intresse av ekonomiskt välbetänkta åtgärder utan föredrager en

omedelbar, större förlust, som sedan till större delen avlyftes på staten.

Om man sålunda ej med ledning av allmänna regler kan exakt beräkna storleken

av en förlust, kan man ännu mindre på sådan grundval bedöma klokheten i

de åtgärder, som vidtagits och som vanligen äro av väsentlig betydelse för förlustens

storlek. Slutligen må här nämnas en ytterligare nackdel av en anordning,

som avsåge att exakt och genom allmänna regler fixera statens och

kommunens repartisering i förevarande hänseende. Det skulle uppstå stora

svårigheter vid deras tillämpning, och de personer, som under tjänsteansvar hade

att bevaka statens eller kommunens intressen, skulle säkerligen anse sig skyldiga

att till hävdande av sin parts intressen hänskjuta tvistefrågor till domstols prövning.

.Det vore föga tilltalande, om en samhällsnyttig hjälpverksamhet gåve

anledning till. dylika förvecklingar mellan stat och kommun.

"Vad som ej med ledning av allmänna regler kan exakt beräknas och bedömas,

kan däremot med fördel göras till föremål för diskretionär prövning och uppskattning

i varje enskilt fall. I ett exempel, sådant som det nyss anförda, skulle

man säkerligen med stöd. av räkenskaper kunna bedöma, huruvida kommunens

åtgärder präglats av nödig omsikt, samt uppskatta, vad som skäligen borde anses

såsom normala reparationskostnader och kostnader för byggnadens iståndsättande

såväl som det belopp, varmed den verkliga hyran understigit en rimlighyra.

Med sammanfattning av det anförda anser byggnadsbyrån, att kommunernanuvaramD

betalningsansvar för förluster å lån ur statens bostadslånefond bör

lättas i fråga om nya lån men icke helt bortfalla utan begränsas till höo-st eu

ay förlusterna samt att återstoden av dessa böra täckas av staten, som

för ändamålet av låntagaren kräver en något högre ränta än som erfordras för

lånemedlens skäliga förräntning. De svårigheter, som yppa sig vid fastställande

av storleken av en liden förlust, lösas genom diskretionär provning’ i varje särskilt

fall. I sistnämnda hänseende föreslår byrån följande anordning, vilken i

viss mån ansluter sig till den, som tillämpades vid beviljandet av extra stats
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

bidrag år 1923, dock med den skillnaden alt det slutliga avgörandet i hithörande

ärenden synes böra ske hos Kungl. Maj:t.

Inom en viss dag varje år, förslagsvis den 1 mars, äger kommun, som anser

sig ha lidit förluster under det gångna året, att till byggnadsbyrån ingiva till

Kungl. Maj :t ställd ansökan, enligt av byrån fastställt formulär, om förlustens

täckande till viss kvot — förslagsvis två tredjedelar. Om förlusten på ett

byggnadsföretag motsvarar större belopp än lånet ur statens bostadslånefond,

bör den överskjutande delen givetvis ej tagas i betraktande. Efter verkställd

granskning avger byggnadsbyrån till Kungl. Maj:t förslag, huruvida och till

vilket belopp förlust skall ersättas med statsmedel. Ersättningen lärer i vanliga

fall utgå på så sätt, att kommunens lån ur bostadslånefonden nedskrives

med visst belopp och att motsvarande belopp tillföres fonden av andra medel,

som nedan skola omnämnas.

Det torde knappast kunna ifrågasättas, att administrativ myndighet sku le

kunna erhålla befogenhet att utan närmare beslut från riksdagens sida tacka

förluster till alldeles obegränsade belopp. En viss begränsning lärer sålunda i

och för sig vara påkallad. Enligt förslaget skulle ju statens förluster täckas

därigenom, att räntefoten för lån ur bostadslånefonden sattes så pass hög, att

den försloge jämväl för sådant ändamål. Byggnadsbyrån föreslår därför, att

viss del av bostadslånefondens ränteinkomst, förslagsvis en halv procent av

utelöpande nya lån — byrån återkommer nedan till denna fråga —- hos statskontoret

årligen avsättes till en särskild räntebärande fond, bostadslånefondens reservfond.

Förluster skulle av staten täckas endast i den man denna fonds tillgängliga

medel därtill försloge.

Emellertid tillväxer en fond av sådan beskaffenhet till en början ganska långsamt.

Om större förluster inträffade på ett tidigt stadium, skulle fonden icke

förslå att täcka statens andel i dessa. Under sådana förhållanden skulle fonden

åtminstone till en tid framåt icke erbjuda kommunerna någon verklig trygghet

och i allt fall icke den känsla av trygghet, som åsyftas.

Vissa förhållanden synas medgiva, att man redan från början gåve den ifrågasatta

reservfonden önskvärd styrka. För åren 1920—1922 anvisade, riksdagen

under femte huvudtiteln särskilda reservationsanslag om respektive .4.

6,5 och 1,5 eller tillhopa 12 miljoner kronor för beredande av statsbidrag till

främjande av bostadsproduktionen. Anslagen skulle täckas av medel från den

för åren 1921 och 1922 utgående byggnadsskatten, vilken påförts enkom i det

i skatteförordningen uttryckligen angivna syftet att bereda medel till främjande

av bostadsproduktionen. I 1924 års bostadsproposition (nr 68., sid. 19 och 20)

lämnades en översikt över dessa anslag och därur gjorda dispositionen Sålunda

meddelades, att byggnadsskatten till utgången av år 1923 inbringat 11,803,189: 59

kronor. Härav hade för angivna ändamål disponerats 11,675,100:— kronor,

vadan en behållning av 2 18,089 : 59 kronor återstode. I den^mån denna uppkommit

å de tidigare anslagen, hade den omförts under 1922 års anslag (1922,

V, F, 1). Av denna behållning disponerades enligt beslut av 1924 års riksdag

50,000 kronor för byggnadsbyråns verksamhet under budgetåret 1924/25, var

jämte 26,000 kronor ställdes till Kungl. Maj:ts förfogande för särskilda ändamål.

Efter avdrag av dessa belopp skulle alltså återstå 142,089 : 59 kronor.

Emellertid meddelades i propositionen, att behållningen kunde väntas .växa dels

genom vissa uppkommande besparingar och dels genom ytterligare inflytande

byggnadsskattemedel. Dessa senare medel borde enligt föredragande departementschefens

förslag få tillföras behållningen, jämväl om byggnadsskattemedlens

sammanlagda belopp komme att något överskjuta beloppet av ovan berörda

Henne reservationsanslag å tillhopa 12,000,000 kronor, ett förslag, som av riksdagen

lämnades utan erinran. . ,

Av ovan angivna orsaker — företrädesvis på grund av oväntat stora be
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Rånte- och

amorteringsvillkor.

''

s pa ringar å beviljade statsbidrag — har ifrågavarande behållning vuxit ganska

avsevärt under år 1924. Enligt meddelande från riks räkenskap sverket

uPPgick den vid årsskiftet 1924/25 till 889,024:60 kronor, vilket belopp finge

ökas med för andra halvåret 1924 senare redovisade byggnads skattemedel å

ytterligare 18,650: 37 kronor eller till 907,674 : 97 kronor.

Häri inginge emellertid av de 76,000 kronor, om vilka 1924 års riksdag särskilt

beslutat, vid årsskiftet ännu icke lyftade dels 30,000 kronor för byggnadsbyråns

verksamhet och dels till Kungl. Maj:ts förfogande ställda 26,000

kronor. Efter avdrag av sistnämnda båda belopp å tillhopa 56,000 kronor

utgjorde sålunda den verkligen disponibla behållningen 851,674 : 97 kronor.

Enligt uttalande i nyssnämnda proposition (68 1924) av föredragande departementschefen,

vilket uttalande icke föranledde någon erinran från riksdagens

sida, borde denna behållning reserveras för kommande behov, närmast till

bestridande av kostnaderna för byggnadsbyråns fortsatta verksamhet, vilka

alltifrån byråns tillkomst bestritts av dessa eller liknande medel. När nu

behållningen^ökats mer, än som år 1924 torde ha kunnat förutses, och det ej

torde vara påkallat, att reservera medel för ett visst ändamål för så lång tid,

■som fallet skulle bliva, om fråga blott vore att bestrida kostnaderna för byggnadsbyråns

verksamhet, synas skäl tala för att en del av behållningen avsättes

för att täcka statens eventuella förluster å lån ur statens bostadslånefond. Enligt

byggnadsbyråns mening skulle denna anordning härigenom i hög grad

främja det ändamål, för vilket byggnadsskatten en gång påfördes. Byggnadsbyrån

föreslår sålunda, att av berörda behållning 500,000 kronor måtte avsättas

såsom grundkapital i den ovan föreslagna bostadslånefondens reservfond.

Med ett sådant startkapital bör fonden redan från början skänka kommunerna

känslan av trygghet, att fondens tillgångar skola förslå till täckande,

inom den ovan angivna ramen, av statens andel i eventuella förluster.

Fonden, skulle sedermera, i den mån den ej anlitades, ökas genom föreslagna

avsättningar av låneräntorna samt genom egna räntor å kapitalet. Om förlusterna

kunde förebyggas så mycket, att fonden komme att växa mer, än som

för ändamålet kunde anses av behovet påkallat, borde fondens inkomster, efter

beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen, kunna framdeles, sedan återstoden av

byggnadsmedlen disponerats, få användas jämväl till bestridande av kostnaderna

för den statliga administrationen. Härigenom kunde man sålunda bidraga

till realiserandet av önskemålet att göra hela verksamheten så att

såga självförsörjande. I framtiden kunde möjligen avsättningarna minskas eller

helt upphöra, vilket borde medgiva, att räntan för lån ur bostadslånefonden i

motsvarande grad nedsattes. Vad slutligen angår placeringen av den föreslagna

reservfonden synes hinder ej böra möta, att denna placeras såsom lån i bostadsfastigheter

under samma villkor, som gälla för lån ur bostadslånefonden.

Enligt 1924 års lånekungörelse löper lån ur statens bostadslånefond utan

ränta eller amortering till utgången av det kalenderår, då det utlämnats eller,

där det lyftats i skilda delar, den sista delen utlämnats. För tiden därefter

löper lånet ined 5 % ränta och såsom amorteringslån. Amorteringskvoten är

en och en halv procent. Amorteringen jämte ränta å oguldet lånebelopp utgöres

alltså genom en annuitet av tillhopa sex och en halv procent å ursprungliga

lånebeloppet.

Byggnadsbyrån övergår först till behandlingen av räntefoten för nya lån.

tills vidare med bortseende av frågan om räntefriheten under första kalenderåret.

Härvid utgår byrån från den förutsättningen, att de lånemedel, över

vilka fonden skulle förfoga, framdeles liksom hittills utgöras av medel, vilka

överföras såsom lån från statsverkets fond av rusdrycksmedel. Då verksamheten

enligt byggnadsbyråns mening icke behöver och ej bör äga karak
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

lären av understödsverksamhet, synes räntan böra fastställas till sådan procentsats,

att den dels erbjuder en i fullt skälig grad räntebärande placering

av rusdrycksinedelsfondens medel och dels möjliggör tillräckliga avsättningar

till den föreslagna reservfonden.

Vad angår den erforderliga och lämpliga storleken av den senare avsättningen

bör framhållas, att exakta beräkningar i sådant hänseende självfallet

ej kunna verkställas. Knappast kan heller någon erfarenhet från andra håll

i sådant hänseende åberopas. I vårt land har ju hithörande kreditgivning

hittills varit i hög grad eftersatt. Om vederbörande kreditgivare överhuvud

taget skulle kunna lämna upplysningar om förluster å lån av någorlunda jämförlig

natur under någon längre tid, skulle en närmare undersökning härutinnan

bliva synnerligen omfattande utan att dock bereda något säkert underlag

för frågans bedömande. Från utlandet kunna vissa erfarenheter hämtas

— byggnadsbyrån tänker närmast på de sedan 1890-talets mitt på sekundärkreditens

område verksamma s. k. hypoteksföreningarna i Danmark — men

de torde knappast få anses vara utan vidare tillämpliga på den speciella

sekundärbelåning, som här åsyftas. Byrån vill blott nämna, att dessa föreningar

även under kritiska perioder synas ha vetat att skydda sig mot nämnvärda

förluster.

Någon erfarenhet står att hämta från egnahemslånefonden, som varit i

funktion ungefär två decennier. Låneförmedlarna uppbära av staten ett årligt

s. k. förvaltningsbidrag, motsvarande en halv procent av utelöpande lån.

Detta bidrag, som lämnas utan något förbehåll om användningen, plägar i

många fall helt eller delvis fonderas till mötande av eventuella förluster och

synas i allmänhet räckt för sådant ändamål. I allt fall har staten hittills

ej lidit förlust å lån ur egnahemslånefonden. Emellertid må erinras, att

lån ur egnahemslånefonden dels till större delen utgått till egnahem för jordbruksändamål

och dels lämnats såsom primärlån.

Emellertid tror sig byggnadsbyrån med stöd av sin egen erfarenhet våga

påstå, att risken på området icke bör överskattas. Byggnadsbyrån riktade

på förekommen anledning under november 1924 en förfrågan till 32 stadskommuner,

huruvida och till vilka belopp förlust dittills uppkommit i samband

med förmedling av statsunderstöd. En redogörelse för resultatet av

denna enquéte synes här förtjäna lämnas.

Den verkställda undersökningen avsåg alla de byggnadsföretag, som med

statsunderstöd uppförts under åren 1917—1923. Byrån anhöll, att kommunerna,

enligt särskilt formulär, skulle lämna uppgift om

1) de fastigheter, vilka kommunen nödgats inköpa för att sedan avyttra,

2) de förluster, som i samband därmed drabbat kommunen,

3) de förluster, som drabbat kommunen på grund av utebliven ränta (eller

amortering), vilken måst avskrivas, samt

4) andra förluster.

Från tvenne tillfrågade städer har svar ej ingått. Alla återstående trettio

städer hava lämnat begärda uppgifter, nämligen: Stockholm, Göteborg, Malmö,

Norrköping, Hälsingborg, Gävle, Örebro, Borås, Eskilstuna, Västerås, Jönköping,

Karlskrona, Linköping, Landskrona, Halmstad, Sundsvall, Östersund,

Uddevalla, Falun. Västervik, Kristinehamn, Ystad, Nyköping, Härnösand,

Söderhamn, Skövde, Oskarshamn, Vänersborg, Umeå och Karlshamn. Uppgift

har alltså inkommit från flertalet av våra större städer, däribland samtliga

de elva största, samt från en del mindre städer.

I dessa trettio städer ha under perioden med statsunderstöd uppförts 4,429

byggnader, innehållande 36,756 eldstäder, fördelade på 12,377 lägenheter, för

en sammanlagd byggnadskostnad av 157,726,000 kronor. Statsunderstöd har

utgått med 32,787,000 kronor såsom lån och 12,901,000 kronor såsom statsbi
Bihang

till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 162 höft. (Nr 202.) 4

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

drag (avrundade tal). Tillhopa 18 städer ha förklarat sig icke ha lidit några

förluster, vare sig till följd av inköp av dylik fastighet eller till följd av eftersatta

räntelikvider. Övriga tolv städer ha nödgats inköpa tillhopa 29 fastigheter;

den i samband därmed lidna förlusten uppgår till sammanlagt 187,642:23

kronor jämte ett belopp, som ej kunnat fixeras närmare än till 6,000 ä 8,000 kronor.

En kommun har vid andra exekutiva försäljningar nödgats avskriva

35,075 kronor å förmedlade bostadslån. Förluster genom eftersatta räntebetalningar

belöpa sig till 9,153:95 kronor. Totalförlusterna uppgå alltså till icke

fullt 240,000 kronor.

Tre kommuner ha i detta sammanhang dessutom uppgivit, att de själva uppfört

vissa byggnader med statsunderstöd, vilka sedan försålts till pris, understigande

kommunens egna kostnader. Kommunerna ha härigenom åsamkats utgifter

å tillhopa 348,660 : 68 kronor. Dessa utgifter torde emellertid ej få betraktas

såsom förluster i här åsyftad bemärkelse utan torde böra hänföras till

sådana uppoffringar av annat slag, som kommunerna till följd av bostadsnöden

allmänt påtagit sig till betydande belopp under krisåren men som i detta sammanhang

ej synas böra tagas i betraktande.

Jämför man den uppgivna totalförlusten av cirka 24 0,000 kronor med de

ovan för de trettio kommunerna uppgivna byggnadskostnaderna, 157,726.000 .

kronor, och de förmedlade statsunderstöden (lån och bidrag), 45,688,700 kronor,

ha de under den ungefär sjuåriga perioden motsvarat av de förra 0.152 procent

och av de senare 0.525 procent.

Det är visserligen sant, att erfarenheten här omfattar endast en jämförelsevis

kort period och att särskilda omständigheter därunder varit rådande, som mana

till försiktighet vid dragande av slutsatser ur de meddelade upplysningarna. Särskilt

förtjänar nämnas, att den bostadsbrist, som varit rådande i de flesta orterna,

givetvis gjort, att byggnadsföretagarna allmänt ansträngt sig till det yttersta

för att fullgöra sina räntebetalningar m. m. Och genom 1923 års extra

statsbidrag fingo åtskilliga av dem en kraftig både ekonomisk hjälp och moralisk

uppmuntran i dessa strävanden. Men å andra, sidan bör erinras, att byggnadsföretagen

till icke ringa del tillkommit under exceptionellt ogynnsamma förhållanden

(dyrtiden och det följande starka prisfallet), vilka torde uppväga

de ur andra synpunkter gynnsamma betingulserna för byggnadsföretagens bevarande.

Ej heller bör förglömmas, att sedan år 1920 inträffat den svåraste

depressionstid, som under senare tider förekommit och som säkert under långa

tider berövade många byggnadsföretagare deras inkomster. Det torde snarast

vara ägnat att väcka förvåning, att kommunernas förluster ej varit större, än

vad den verkställda utredningen utvisar. ''

Åtskilliga skäl tala för att verksamheten icke torde behöva räkna med synnerligen

stor förlustrisk. De personer, av vilkas solvens byggnadsföretagets "bevarande

avhänger, äro, såsom nämnts, vanligen att söka bland de dugliga och

skötsamma. De personliga kraftinsatser, de måst prestera, samt andra omständigheter

av mera personlig natur göra dem i allmänhet starkt fastade vid den

bostad, som de lyckats skaffa sig, något som väsentligt bidrager att stimulera

deras ansträngningar att bevara den. I regel torde såväl egnahemsbyggare

som medlemmar av kooperativa bostadsföreningar starkt leva sig in

i, att den vunna bostaden skall utgöra deras framtida hem; även om rik

tillgång på bostäder skulle uppstå och hyreslägenheter skulle kunna erhållas

för något mindre kostnader, torde de dock ej av utsikten till kanske

blott tillfälligt minskade utgifter låta locka sig att byta bostad. Beståndet av

lägenheter i egna hem och i kooperativa byggnader torde därför vara mindre

känsligt för konjunkturväxlingar än hyreshusbeståndet. Denna större stabilitet

torde i sin mån bidraga att minska den risk, som sammanhänger med konjunkturväxlingarna.

Slutligen må framhållas, att såväl bostadskooperationen som

opaginerad Kontrollera mot PDF

i all synnerhet egnahemsbyggandet i städernas ytterområden vuxit avsevart i

styrka under senare år. Det betraktas ingalunda såsom något ovanligt och

märkvärdigt att skalla sig ett eget hem; kretsen av egnahemsspekulanter bär

också vidgats i motsvarande grad. Om därför eu egnahemsbyggare nodtvunget

eller frivilligt frånträder sitt bygge, lärer det i allmänhet finnas andra, som

äro beredda att i hans ställe övertaga byggnaden. .

Byggnadsbyrån håller före, att om man tager hänsyn till nu beroicla iaktorer

samt bedriver låneverksamheten med nödig försiktighet byrån återkommer

i det följande till särskilda föreskrifter, ägnade att garantera sådan försiktighet

— förluster på grund av insolvens eller andra orsaker kunna begränsas

till jämförelsevis ringa belopp. Om exempelvis en halv procent^ av utelöpande

lån årligen avsättes till deri föreslagna reservfonden — alltså samma

kvot, som nu lämnas såsom förvaltningsbidrag vid förmedling av lån ur egnakemslånefonden

— skulle denna fond kunna beräknas förslå för det uppställda

ändamålet. Till belysande av de föreslagna avsättningarnas storlek lämnas här

nedan en tablå, utvisande de avsättningar, som skulle äga rum å de för år 1925

föreslagna lånen å 8,000,000 kronor, intill dess lanen slutamorterats enligt nu

gällande villkor. Beloppen angivas i avjämnade 100-tal kronor.

100

År

100

År

100

År

kronor

kronor

kronor

1927 ....

.... 400

1938 ....

. ... 315

1949 .

....... 169

1928. . . .

.... 394

1939 ....

.... 304

1950 .

....... 151

1929 ....

.... 388

1940 . . •

.... 294

1951 .

....... 133

1930. . . .

.... 381

1941 ....

.... 282

1952 .

...... 114

1931 ....

.... 374

1942 ....

.... 271

1953 .

..... 93

1932. . . .

.... 367

1943 ...

.... 258

1954 .

....... 72

1933 ....

.... 359

1944 . . . •

.... 245

1955 .

...... 50

1934 ....

.... 351

1945. . . .

.... 231

1956 .

....... 26

1935 ....

.... 343

1946 ....

.... 217

1957 .

...... 1

1936 ....

.... 334

1947 ....

.... 202

Summa kronor 708.000

1937 ....

.... 325

1948 ....

.... 186

Förluster skulle alltså på dessa lån kunna under hela lånetiden inträffa till

ett sammanlagt belopp av c:a 763,000 kronor, utan att planen rubbades. Ingen

hänsyn har här tagits till räntorna, som skulle uppstå, om inga förluster inträffade

under några år, så att beloppen kunde tillföras fonden och förräntas

där. Denna garanti torde vara tillräcklig. Visserligen vore avsättningarna under

de första åren sannolikt otillräckliga, om mera betydande förluster då skulle

inträffa, men därvid skulle ju dock enligt förslaget finnas att tillgå ytterligare

500,000 kronor. Om fonden däremot enligt vunnen erfarenhet skulle befinnas

bliva större, än vad behovet krävde, kunde, såsom nämnts, avsättningarna minskas

eller upphöra.

Vad som kan anses såsom skälig förräntning vid placering av rusdrycksmedelsfondens

tillgångar undandrager sig byggnadsbyråns bedömande, synnerligast

som ju förhållandena i detta hänseende växla under olika tider. Byggnadsbyrån

får därför, under hänvisning till sitt i ämnet gjorda uttalande, meddela, att

byrån icke ansett sig för sin del böra framlägga positivt förslag om räntefoten.

Vad angår amorteringskvoten, för närvarande en och en halv procent, liar

byggnadsbyrån ingen ändring att föreslå.

Såsom nämnts löpa 1924 års lån utan ränta och amortering under första

kalenderåret. Byggnadsbyrån har redan tidigare vid flera tillfällen och senast

vid avgivande av förslag till 1924 års långivning uttalat, att någon räntefnhet

ej bör beviljas låntagaren. Uppenbart är, att räntefrihet i varje form inne
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tid för

Inteckningens

läge

m. m.

dliek avste«.f1ran här 1 övrigt hävdade grundsatser, varför byrån, med

vidhållande av sm tidigare uppfattning, avstyrker all räntefrihet. Däremot

aJ rent ^tekniska skal, den nuvarande amorteringsfriheten böra bibeliallas,

d. v. s. till utgången av första kalenderåret, eller, där lånet lvftats i

skilda delar, till utgången av det kalenderår, då sista delen utlämnats.

Iåns utbeta- nU kungörelse (§ 7, e) skall kommunen förbinda sig att till

lande genom utbetala beviljat lan i man av byggnadsföretagets fortskridande

kommuner, enligt av byggnadsbyran meddelade närmare föreskrifter. Utan tvivel utgör

fel6" S 1°ordei..for10företagaren att på detta sätt erhålla lånet successivt och

före?kritften?n-f0reslar’ a? an°rdnineen i sak bibehålies. Emellertid innebär

oreskriften i sin nuvarande lydelse väsentligen en kommunen ålagd gkyldig
knm™°

företagaren. Förhållandet ställer sig emellertid annorlunda, om

kommunen, såsom har föreslås, i viss utsträckning skall kunna erhålla nottgorelse

av staten för lidna förluster. I samband därmed synes, till skyddande

av statens fordran, föreskriften höra ändras i sådan riktning, att kommunen

s all vara skyldig att såsom hittills utlämna lånet successivt redan under

byggnadstiden men allenast i man av byggets fortskridande. Lånet skulle alltså

aldrig fa till fullo utbetalas, förrän bygget fullbordats.

I nu gällande författning meddelas ingen annan bestämmelse rörande läget

av inteckning, som lämnas såsom säkerhet för lån ur bostadslånefonden, än att

kommunen ej av företagare ma betinga sig sådan säkerhet, att denne förhindras

att skalig omfattning för byggnadsföretaget upptaga annat byggnadslån med

ormansratt.framför kommunens fordran. Härmed åsyftas att lån ur statens

bostadslånefond äro avsedda att utgå såsom sekundärlån, vaHgenom byggnad"

företagaren skall aga möjlighet att vid upptagande av lån på den öppnfmarknaden

utnyttja den bättre lnteckningssäkerheten. Ehuru bestämmelsen är

ganska väg bär den i allmänhet icke givit anledning till svårigheter. Bygo-- nadsbyran bär visserligen haft att behandla eu del tvister mellan kommuner

och enskilda rörande bestämmelsens innebörd, men i allmänhet ha dessa kunnat

bilaggas i godo utan tvångsåtgärder. Endast i något enstaka fall, där kommunen

fordrat inteckning med bästa förmånsrätt, har byrån, under hänvisning

till denna forfattningsforeskrift, meddelat, att lånet icke komme att beviljas

därest kommunen vidhölle sadant krav. Rättelse bar då vunnits.

, f''-, a,r*K:!r bestämmelsens materiella innehåll anser byggnadsbyrån, att det

b?r, bibehållas Länens kanske största värde har legat just däri, att de fått

utgå såsom sekundarkredit I formellt hänseende synes bestämmelsen likaledes

hora bibehållas oforandrad. Aven om den varit något väg, har den dock

medgivit en praktisk tillämpning, som kunnat anpassas efter de skiftande förhållandena,

något som ej skulle bli fallet, om man angåve den lägre belåningsgransen

med fixa procentsatser eller dylikt. ö

, J, fn\ga °“''1den };ögre belåningsgränsen har staten icke gjort några förbehåll.

Att sa kunnat ske bär helt naturligt berott på att kommunen varit beta

ningsansvang utan någon inskränkning. Det har varit kommunens sak att

tillse, att säkerheten ej vant alltför klen.

I och med det ovan framförda förslaget om begränsning av kommunens betalningsansvar

kommer sistnämnda fråga i ett ändrat läge. Detta ansvar skulle

bil sa pass ringa, att fall kunde tänkas, där kommunen skulle vara böjd att gå

med pa eu äventyrligt hög belåning, varvid en väsentlig del av förlusterna kun
li

-fTVa n Pa St,aten‘ IJf ;?Aes sålunda påkallat, att staten hädanefter icke

alldeles lamnar den ovre belåningsgränsen okontrollerad. Emellertid kompliceras

denna fråga i någon män därav, att byggnadsbyrån hittills haft att ta«n

hänsyn endast till sjalva byggnadskostnaden, men kunnat lämna tomtkostmi
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

den helt ur räkningen. Där tomten utgöres av fri och egen grund, graverar

ju all intecknad gäld fastigheten i dess helhet. För fastställande av en intecknings

verkliga läge, måste man sålunda kunna bedöma även tomtens värde.

Detta kan mången gång erbjuda svårigheter. Jämväl bör tagas i betraktande

de svårigheter, som uppstå, då tomten upplåtits mot tomträtt eller måhända

mot den nyligen införda återköpsrätten.

För fastställande av den övre belåningsgränsen skulle erfordras ett ganska

ingående och för låntagaren dyrbart värderingsinstrument, vars anskaffande

skulle försvåras därav, att lån utgår såsom ett slags byggnadskreditiv efter

hand, som en byggnad uppföres. Med hänsyn till att låneförmedlaren dock

ikläder sig ett visst betalningsansvar och Kungl. Maj:t enligt förslaget skulle

äga fri prövningsrätt vid beräknande av statens andel i inträffade förluster —

vid uppenbart äventyrlig belåning kunde denna andel förvägras kommunen —

synes det ej påkallat, att i fråga om'' belåningsgränsen för lån ur bostadslånefonden

meddela så strikta bestämmelser som de, vilka i 1919 års egnahemslånekungörelse

(nr 483, § 8) lämnas beträffande lån ur egnahemslånefonden.

Det synes vara tillräckligt, om byggnadsbyrån ålägges att tillse, att belåningen

ej blir äventyrligt hög — omkring 80 % av egendomens värde synes i

allmänhet böra utgöra den högsta tillåtna belåningsgränsen — samt att byrån,

om skäl därtill kunna antagas föreligga ur förevarande synpunkter, bemyndigas

införskaffa sådana handlingar (gravationsbevis, värderingsinstrument

m. m.), som kunna erfordras för beräknande av belåningsgränsen.

I § 7 av gällande lånekungörelse föreskrives, att kommunen, efter det Kungl.

Maj :t fattat beslut om lånens fördelning mellan olika kommuner, skall till

byggnadsbyrån ingiva vissa handlingar, som där sedermera göras till föremål

för en detaljprövning (den s. k. efterprövningen). Bland annat skall kommun

därvid avgiva en förbindelse rörande lånets återbetalning. I •§ 8 föreskrives

vidare, att utbetalning av lån ej må äga rum, med mindre avlämnad skuldsedel

blivit av statskontoret godkänd. Enligt tillämpad praxis godkänner statskontoret

icke en skuldsedel, med mindre den äger ett innehåll, som sammanfaller

med innehållet i förbindelsen till byggnadsbyrån. I verkligheten avlämnar

kommunen sålunda två i huvudsak likalydande förbindelser, vilket synes innebära

en onödig och för båda parterna besvärande omgång. Byggnadsbyrån

föreslår därför, att skyldigheten att till byrån avgiva särskild förbindelse bortfaller.

_ I samband därmed böra de bestämmelser, som nu närmare angiva innehållet^

förbindelsen till byggnadsbyrån, överflyttas till att uttryckligen gälla

innehållet i skuldsedeln till statskontoret.

Alltsedan bostadslånefondens bildande har lån ur fonden författningsenligt Lånens

kunnat utgå med högst 50 % av byggnadskostnaden, tomtkostnad däri ej inbe- storlek.

räknad.

Med byggnadskostnaden åsyftas här den verkliga. Emellertid fastställes lånebeloppet

preliminärt i förhållande till den beräknade. Om det senare skulle

visa sig, att den verkliga byggnadskostnaden ställt sig lägre än den beräknade,

nedsätter byrån beloppet i proportion härtill, så framt icke skillnaden är relativt

obetydlig (mindre än 500 kronor), detta särskilt i sådana fall, där det för

byggnadsföretagaren skulle medföra svårigheter, om lånet reducerades under det

belopp, han trott sig kunna påräkna.

Vid fastställande av lånekvoten har byggnadsbyrån, såsom redan tidigare omförmälts

(prop. 68/1924 sid. 5), numera ansett sig kunna begränsa den till 35 %

av byggnadskostnaden, ehuru denna kvot i sådana fall som de ovan angivna

understundom kan något överskridas. Enligt byggnadsbyråns mening motsvarar

lån av denna relativa storlek behovet av sådan kredit, varom här är fråga.

Särskild

förbindelse

till byggnadsbyrån

överflödig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Hittills tillämpad praxis synes därför böra fastslås och relativt lånemaximum

sättas till 35 % av byggnadskostnaden, ehuru med rätt för byggnadsbyrån att

vid det slutliga fastställandet av lånebeloppet medgiva en jämkning uppåt av

denna gräns intill 40 %.

Tillika har gällt, att lånet ej fått överstiga visst belopp per lägenhet. Beloppet,

som från början sattes till 15,000 kronor, har sedermera vid tvenne tillfällen

nedsatts och utgör för närvarande 8,000 kronor. Även detta maximibelopp är

högre än det faktiskt förekommande och torde få anses överstiga det verkliga

behovet av sekundärlån. Byrån anser därför, att maximibeloppet bör sänkas till

6,000 kronor per lägenhet.

Tillstånd Lån ur bostadslånefonden beviljas alltid under det villkoret, att_vederbörande

leommunal kommun, därest jämlikt kommunallagarna så erfordras, erhåller Kungl. Majrts

lagarna att tillstånd att upptaga lånet. Kommunen har i sådant fall att göra särskild anupptagalån.

sökan härom; hithörande ärenden avgöras på föredragning inom finansdepartementet.

Ehuru det ej må bestridas, att ansökningar om rätt att upptaga beviljat

lån prövas ur andra synpunkter än ansökningar om att erhålla lån ur

fonden, kan byrån dock ej frigöra sig från den uppfattningen, att när Kungl.

Maj:t väl en gång beviljat en kommun ett lån, det knappast läte tänka sig, att

Kungl. Maj:t sedermera vägrade kommunen rätt att upptaga det. Den senare

underställelsen får i viss mån karaktären av en formell åtgärd, som emellertid

föranleder en hel del besvär och omgång. Vid bifall till byråns förslag om

fördelning mellan stat och kommun av uppkommande förluster lärer även det

verkliga behovet av en dylik särskild underställelse ytterligare minskas.

Byggnadsbyrån anser sig ej kunna till fullo överblicka konsekvenserna av att

i fråga om hithörande författningsföreskrifters tillämplighet undantag gjordes

för lån ur bostadslånefonden, och har därför avstått från att framlägga positivt

förslag i sådan''riktning men har dock ansett sig böra framhålla, att en dylik

åtgärd vore önskvärd åtminstone ur de synpunkter, som byrån har att företräda.

Ten korn- Kommunerna ha, såsom nämnts, hittills haft att utöva viss kontroll över den

kontrollen mec^ s^a^s^n bedrivna byggnadsverksamheten, och kommunernas därmed för''

bundna ansvarighet har i vissa hänseenden gällt under tio år, efter det byggnaden

tagits i bruk (§ 10 i 1924 års lånekungörelse). I huvudsak synes denna

kontroll böra bibehållas, men samtidigt synes den kunna något begränsas. Sålunda

torde den kontroll, som skall utövas i fråga om byggnadsmaterialets anskaffande,

numera sakna praktisk betydelse och bestämmelserna härom saklöst

kunna bortfalla. Vidare lärer föreskriften om kommunens under tio år gällande

ansvarighet för att vederbörande lägenheter tillhandahållas de boende på skäliga

villkor icke innebära någon sakligt sett vägande garanti, synnerligast som

de flesta lägenheterna framdeles liksom hittills torde ingå i kooperativa eller

egnahemsbyggnader. När statens understöd innebar direkt subventiva och det

dessutom tvivelsutan förelåg eu viss jordmån för en osund spekulation i

lägenheter och fastigheter, kunde det anses motiverat, att staten sökte förekomma

sådan spekulation. Numera torde orsakerna till kristidsjobberiet på

detta område i huvudsak ha försvunnit och lånevillkoren skulle ej göras sådana,

att de lockade till ett utnyttjande av lånen i sådant syfte. Däremot har iakttagits

fall, där dessa bestämmelser skulle kunna leda till obilligheter. Om exempelvis

ett egnahem på grund av ägarens sjukdom eller dödsfall skall försäljas,

tyckes köparen vara benägen att under åberopande av dessa bestämmelser söka

pressa ned köpeskillingen under en skälig nivå, under förebärande av att den

kommunala kontrollen skulle kännas besvärande för honom. Byggnadsbyrån anser

därför, att denna kontroll numera kan och bör upphöra i fråga om nya lån.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kommunerna äro vidare, likaledes under tio år, ansvariga för att lagenheterna

icke till antalet minskas genom sammanslagning eller annorledes. Donna

ansvarighet synes böra bibehållas och utsträckas att gälla för hela lånetiden,

där ej byggnadsföretagaren erhåller tillstånd till sammanslagningen.

• Statens byggnadsbyrås organisation och åligganden angivas i den av Kungl.

Maj:t den 26 september 1921 för byrån fastställda instruktionen (Sv. förf. sand.

nr 560). Byrån består enligt denna av en ordförande och två verkställande

ledamöter, som handlägga löpande ärenden, samt av fyra extra ledamöter, som

kunna inkallas för deltagande i vissa viktigare beslut. Därjämte äger byrån

anställa sekreterare och nödig kanslipersonal mot arvode,, som bestämmes av

Kungl. Maj:t. För närvarande äro anställda en sekreterare, ett manligt och två

kvinnliga biträden samt en kontorsvakt. Slutligen anlitas sakkunniga för biträde

vid granskning av typritningar m. m. mot av Kungl. Maj :t fastställt

arvode.

Denna organisation lärer få anses hava motsvarat det hittills varande behovet,

och enligt byråns mening skulle så även bliva fallet, om verksamheten gjordes

mera bestående. Uteslutet vore dock kanske ej, att kanslipersonalen framdeles

behövde ökas med något biträde. Så vitt nu kan bedömas, bleve någon

ändring eller utökning av byråns organisation ej påkallad och har byrån i allt

fall ej nu funnit anledning till förslag i sådan riktning. Huruvida någon förstärkning

av arbetskrafterna inom statskontoret skulle bliva påkallad med anledning

av verkets åliggande att förvalta statens bostadslånefond undandrager

sig byråns bedömande. Vid bifall till byråns ovan framlagda förslag borde

måhända vissa smärre jämkningar av mera formell natur lämpligen vidtagas i

instruktionen.

Till bestridande av kostnaderna för byråns verksamhet har alltsedan första

hälften av år 1923 anvisats ett belopp, motsvarande 50,000 kronor för år, att,

såsom förut nämnts, utgå av vederbörande anslag till främjande av bostadsproduktionen.

Hittills har detta belopp kunnat förslå och även lämnat överskott,

som ej behövt tagas i anspråk. För så vitt ingen extra arbetsbörda kommer

att åvila byrån, lärer kostnaden för byråns verksamhet under det kommande

budgetåret 1925—1926 kunna hållas inom den hittillsvarande ramen.

Byggnadsbyrån hemställer sålunda, att Herr Statsrådet måtte utverka, att till

bestridande av kostnaderna för byråns verksamhet under budgetåret 1925—1926

ställes till förfogande samma belopp som för det nu löpande eller 50,000 kronor.

Med kort sammanfattning av huvudinnehållet i det ovan sagda får byrån

anföra följande.

Ehuru läget på bostadsmarknaden förbättrats, råder ännu på åtskilliga håll

knapphet eller brist på bostadslägenheter, åtminstone mindre sådana, och till

avhjälpande av denna brist synas fortsatta statsåtgärder alltjämt påkallade

och lämpliga. Den hittills bedrivna statliga verksamheten, enkannerligen den

rena långivningen ur statens bostadslånefond, har lämnat beaktansvärda resultat,

och erfarenheten av dessa synes utvisa, att staten genom att med sådan

långivning stödja särskilt företagsamheten från de boendes egen sida (bostadskooperationen

och egnahemsrörelsen) skulle kunna i nämnvärd mån bidraga till

höjande av bostadsstandarden för stora grupper av de mindre bemedlade klasserna,

utan att dock en sådan verksamhet behövde eller borde bedrivas under

ekonomisk uppoffring för statsverket. För närvarande förefinnes ett starkt intresse

för bostadskooperation och framför allt för egnahemsbyggande, och vissa

skäl tala för att detta intresse ej är av övergående natur. En utlösning av detta

i aktiv självverksamhet bör anses äga allmänt socialt och i viss mån även allmänt

ekonomiskt intresse. För sådant ändamål erfordras i främsta rummet

Stall’an

byggnadxbyfas

organisation

samt

kostnader.

Samman
fattning.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

kredit och ett starkt behov av sådan gör sig gällande. Särskilt framträdande

är detta behov i fråga om den sekundära krediten för egnahemsbyggarna. I

den mån dessa överhuvud lyckas uppbringa den erforderliga sekundärkrediten,

nödgas de dock anlita dyra, oordnade och såsom fastighetslån betraktade

alldeles olämpliga krediter (växlar, korta lån o. d.), som bliva ytterst betungande,

i all synnerhet på grund av oproportionerligt korta avbetalningstider.

Önskvärt synes därför vara, att staten tillsvidare, åtminstone så länge ett

starkt och på samma gång fullt legitimt behov kan påvisas, bereder tillfälle till

erhållande, .under ordnade former, av en dylik sekundärkredit. Sådan kredit

bör få utgå jämväl för annat bostadsbyggande, avsett för de mindre bemedlade

klasserna, dock ej till kommuner, enär dessa torde vara i tillfälle att själva

upplåna erforderliga medel.

För möjliggörandet av en dylik kreditgivning synas dels de till statens bostadslånefond

återinflytande amorteringarna efter riksdagens medgivande böra

få utlämnas såsom nya lån. Tillsvidare synas jämväl räntorna böra få disponeras

för ändamålet, ehuruväl de därvid bokföras såsom nya lån ur rusdrycksmedelsfonden.

Det sålunda årligen tillgängliga beloppet bör genom överiöring

av ytterligare medel såsom lån ur rusdrycksmedelsfonden ökas helst till

10 men åtminstone till 8 miljoner kronor för år, räknat från och med år 1926.

De för en utlåning av denna omfattning erforderliga rena nytillskotten skulle,

förutom ifrågasatta 8 miljoner kronor för år 1925, belöpa sig till i runt tal

respektive 39 och 25.5 miljoner kronor, fördelade i avtagande serie på de närmast

följande i förra fallet elva och i senare fallet nio åren. Önskvärt synes

vidare, att beslut om dessa avsättningar fattas redan året innan det, då lånemedlen

skola ställas till förfogande, och att 1925 års riksdag sålunda fattar

beslut, avseende såväl 1925 som år 1926, och att sedermera frågan om avsättningar

för år 1927 underställas 1926 års riksdag.

Långivningen synes böra bedrivas efter i huvudsak samma riktlinjer som

hittills. Vad angår kommunernas medverkan, synes deras andel i eventuella

förluster höra begränsas till en tredjedel av dessa. Återstoden täckes av staten

genom anlitande av medel ur en för ändamålet bildad reservfond, till vilken

årligen avsättes en del av inflytande räntor till belopp, motsvarande en halv

procent av utelöpande lan. För att redan från begynnelsen giva reservfonden

erforderlig fasthet överföras till densamma 500,000 kronor av tillgänglig besparing

å byggnadsskattemedel. Räntefoten behöver och bör ej sättas lägre,

än att den medgiver dels fullt skälig förräntning av disponerade rusdrycksmedel

och dels avsättningarna till reservfonden.

I den mån. långivningen ur statens egnahemslånefond för närvarande bedrives

till främjande av egnahemsbyggande i städer och andra tätare bebyggda

platser, överflyttas den successivt till bostadslånefonden att bedrivas enligt de

för denna senare fond föreslagna grunder, under det att egnahemslånefondens

verksamhet i motsvarande grad avgränsas till rena landsbygden (huvudsakligen

jordbruksegnahem). I nära anslutning härtill öppnas möjlighet jämväl för

enskilda^ sammanslutningar att, vid sidan av kommunerna, förmedla lån ur

bostadslånefonden.

Den nuvarande statliga organisationen för kreditgivningen bibehålies oförändrad.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer statens byggnadsbyrå,

att Herr Statsrådet, i och för möjliggörande av fortsatt långivning ut statens

bostadslånefond i huvudsaklig överensstämmelse med ovan angivna grunder,

måtte utverka, att Kungl. Maj:t i proposition föreslår riksdagen medgiva,

opaginerad Kontrollera mot PDF

l:o) att för ökning av statens bostadslånefond måtte för år 1925 få disponeras

8,000,000 kronor såsom lån ur statsverkets fond av rusdrycksmedel,

2 :o) att för år 1926 ej mindre till bostadslånefonden inflytande amorteringar

för år 1925 måtte få disponeras till beredande av nya lån ur fonden än även att

för samma ändamål måtte få disponeras såsom nya lån ur rusdrycksmedelsfonden

dels de till bostadslånefonden inflytande räntorna för år 1925 och dels ytterligare

så stort belopp, att detsamma tillhopa med räntorna och amorteringarna

uppgår till sammanlagt 10,000,000 kronor, samt

3:o) att till täckande, efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall,

intill två tredjedelar av de förluster, som låneförmedlare kan komma att ådraga

sig vid förmedling ur bostadslånefonden av lån, utlämnat efter det ny kungörelse

i ämnet utfärdats, måtte inrättas en särskild, under statskontorets förvaltning

ställd räntebärande fond, benämnd statens bostadslånefonds reservfond,

till vilken fond måtte få överföras dels den 1 juli 1925 ett belopp av 500,000

kronor att utgå av det på extra stat för år 1922 under femte huvudtiteln till

statsbidrag åt kommuner med flera för uppförande av vissa bostadsbyggnader

anvisade reservationsanslaget jämte därunder omförda besparingar och dels årligen,

i den mån räntor å omförmälda lån ur bostadslånefonden inflyta, ett belopp

motsvarande en halv procent av beloppet vid nästföregående års utgång

utestående sådana lån.

I detta ärendes handläggning hava, förutom undertecknad, ordförande, deltagit

verkställande ledamoten Bäckström samt extra ledamöterna Pettersson,

Lindholm, Ward och Bergström, av vilka den sistnämnde, på Herr Statsrådets

särskilda uppdrag, tillika fungerat såsom sekreterare vid utredningen. Herr

Lindholm har avgivit särskilt yttrande, som bilägges.

Stockholm den 16 februari 1925.

AXEL RYDIN.

Kurt Bergström.

Bihang till riksdagens protokoll 1925

1 sand.

162 käft. (Nr 202.)

o

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utdrag ur protokoll, hållet vid statens byggnadsbyrås

sammanträde den 16 februari 1925.

Beslöts att med anledning av den anbefallda utredningen rörande ett mera permanent

ordnande av den sekundärkredit, som hittills beretts vissa byggnadsföretag

genom lån ur statens bostadslånefond till herr statsrådet och chefen för

k. socialdepartementet avlåta skrivelse av lydelse, som registraturet utvisade.

Herr Lindholm gjorde till protokollet följande uttalande:

Jag ansluter mig till byggnadsbyråns hemställan under punkterna 1—3

härovan. Likaså biträder jag byråns förslag rörande grunderna för låneverksamhetens

fortsättande under de närmaste två åren.

Däremot är jag synnerligen tveksam, huruvida tiden nu kan anses vara inne

för ett permanent ordnande av ifrågavarande långivning. Bostadsproduktionen

arbetar fortfarande under så ovissa villkor, att tillräckliga hållpunkter knappast

stå till buds, då det gäller att för någon längre period framåt bestämma, på

vad sätt det allmänna bör bidraga till stödjande av denna produktionsgren. Av

praktiska skäl hyser jag vidare starka betänkligheter emot en utveckling, som

skulle medföra, att tillgodoseendet av den sekundära fastighetskrediten i stadssamhällena

även under normala förhållanden i stor omfattning bleve en kommunen

såsom sådan åliggande uppgift.

o Stadskommunerna i allmänhet torde näppeligen vara finansiellt rustade att

påtaga sig en dylik uppgift. Hur omfattande och krävande denna i själva verket

är belyses av följande exempel. Antag att en medelstor stad (10,000—15,000

invånare) årligen ur bostadslånefonden upplånar 200,000 kronor, motsvarande

ungefär det belopp, som erfordras i sekundärkredit för åstadkommande av 50

nya smålägenheter om 2 ä 3 rum och kök, så skulle denna stad efter 10 år

hava ådragit sig en skuldbörda för ifrågavarande ändamål å 1,840,000 kronor;

efter 20 år stege skuldbördan till 3,200,000 kronor och efter 32 år till 3,800,000

kronor,, vilken summa sedermera, under här antagna förutsättning, bleve i det

väsentliga konstant. Vid en årlig investering av 500,000 kronor, vilket belopp

väl torde nas av större städer, uppginge den konstanta ansvarighetssumman

till 9.5 miljoner kronor. Även om förlustriskerna på ett rationellt sätt fördelas

mellan staten och kommunerna, stå dock de senare alltid en avsevärd risk. Därtill

kommer, att en upplåning av så betydande mått som det här gäller, oavsett

risken, .med nödvändighet måste verka tyngande på den kommunala hushållningen

i allmänhet och minska kommunernas möjligheter att mot skäliga villkor

erhålla nödiga krediter för övriga legitima behov.

Enligt min mening har det varit fullt riktigt, att kommun, där bostadsbrist

eller i ^allt fall en besvärande knapphet på bostäder rått, genom sekundärkreditfragans

ordnande pa kommunens ansvar åstadkommit förutsättningar för

ökad bostadsproduktion. I den mån motiv av denna art alltjämt föreligga, bör

möjlighet hållas öppen för verksamhetens fortsättande. När en gång kristidens

särskilda svårigheter helt övervunnits och uppgiften blir att under normala

opaginerad Kontrollera mot PDF

produktionsvillkor tillgodose det löpande behovet av nya bostäder, lärer den härför

erforderliga sekundära fastighetsbelåningen, såvitt detta över huvud taget

låter sig göra, böra ordnas på annat sätt än genom kommunerna. Denna stora

och svårlösta fråga har, naturligt nog, icke nu kunnat upptagas till närmare

undersökning. Innan en sådan undersökning skett och det därvid eventuellt

konstaterats, att kommunernas ekonomiska medverkan är en oundgänglig förutsättning

för sekundärbelåningens ändamålsenliga reglerande, kan jag för min

del icke tillstyrka en anordning, genom vilken kommunerna permanent bindas

för dylik långivning beträffande viktiga områden av bostadsproduktionen.

Jag anser mig slutligen böra tillägga, att jag icke fullt delar byggnadsbyråns

uppfattning om egnahemsbyggnadsverksamhetens dominerande betydelse för

städernas bostadsfråga. Som läget för tillfället gestaltar sig torde emellertid

goda skäl finnas att särskilt uppmuntra egnahemsbyggandet. Med hänsyn härtill

har jag icke funnit anledning att närmare precisera min avvikande mening

i denna del utan blott velat framhålla, att vid ett permanent ordnande av den

sekundära fastighetskrediten frågan om de olika byggnadssättens inbördes företräde

torde kräva mera allsidig och ingående prövning än i förevarande sammanhang

kunnat ägnas densamma.

Ur protokollet:

Krister Bergström.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1925:111 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående lån till främjande av bostadsprodukticmen m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 2 i texten