Sök i Ratio Lex

Angående understöd åt föreningar för jordbrukskredit

36 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 25 av 36 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1925:207, Angående understöd åt föreningar för jordbrukskredit

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 207.

1

Nr 207.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående understöd åt föreningar

för jordbrukskredit; given Stockholms slott den 13

mars 1925.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Sven Linders.

Utdrag av protokollet Över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandlek, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,

Lindeks, Laksson, Wigfokss, Möllek, Levinson.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för finansdepartementet anför

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Linders:

I statsverkspropositionen till innevarande års riksdag hemställde jag

under nionde huvudtiteln, punkten 97, — efter att hava erinrat om att utredning

rörande ändringar i gällande författningar om jordbrukskassor

och centralkassor för jordbrukskredit igångsatts inom jordbruksdepartementet

-— att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att i avbidan på den

proposition i ämnet, som Kungl. Maj:t kunde komma att avlåta till riksdagen,

till understöd åt föreningar för jordbrukskredit beräkna för budgetåret

1925—1926 ett belopp av 30,000 kronor.

Jag anhåller nu att få anmäla frågan om genomförande av förändrade

bestämmelser angående föreningar för jordbrukskredit. Jag torde till en

början få fästa uppmärksamheten på, att den tendens till en alltmera intensiv

drift, som i så hög grad utmärkt de sista årtiondenas jordbruksverksamhet,

haft den effekten, att jordbrukarnas penningbehov stegrats

i följd av bland annat ökad användning av såväl lejd arbetskraft

som maskiner. Att med bankbolagens och sparbankernas hjälp tillgodose

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. 167 höft. (Nr 207.)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

Jordbruks
kassor.

detta kreditbehov på de villkor och under de former, som jordbrukarna behöva,

är — därom torde man allmänt vara ense — av olika anledningar, på

vilka jag ej har skäl att närmare ingå, icke möjligt i den utsträckning,

som jordbruksnäringen kräver. Redan med hänsyn till att inemot hälften av

vårt lands befolkning har sitt levebröd av jordbruket, är det emellertid ett

statsintresse, att jordbrukets behov av driftkredit på tillfredsställande villkor

vederbörligen tillgodoses. Statsmakterna hava också sökt att bidraga

härtill genom den år 1915 genomförda och sedermera vid olika tillfällen

kompletterade lagstiftningen angående jordbrukskassor och centralkassor

för jordbrukskredit, varigenom ett betydelsefullt steg tagits för särskilt

det mindre jordbrukets förseende med driftkapital.

Nämnda lagstiftning innebär (jfr Svensk författningssamling 1915 nr

231—237, 1916 nr 36, 1918 nr 592, 595—597, 1920 ur 171 och 172 samt

1924 nr 73 och 74), att statsverket lämnar visst förvaltningsbidrag under

de första tio verksamhetsåren åt ekonomisk förening, som har till ändamån

att inom visst område bereda driftkredit åt idkare av mindre jordbruk

(jordbrukskassa) eller utgör sammanslutning för ett eller flera län

av jordbrukskassor (centralkassa för jordbrukskredit). Centralkassa erhåller

därjämte visst organisationsbidrag. Förutsättning för bidrags erhållande

är, att vederbörande kassor vunnit godkännande från det allmännas

sida, och sådant godkännande kan vinnas, om kassan uppfyller vissa

av staten uppställda villkor för godkännande. Dessa villkor avse att

skapa garanti för att kassornas soliditet och, vad angår kassor, som idka

inlåningsverksamhet, jämväl deras likviditet äro tillfredsställande. Slutligen

säkerställer staten så till vida centralkassornas borgenärer, som för

varje centralkassa för jordbrukskredit, som vinner godkännande från det

allmännas sida, från riksgäldskontoret till Sveriges riksbank överlämnas

svenska statens obligationer till värde av 100,000 kronor att av riksbanken

innehavas såsom pant för samtliga centralkassans förbindelser med

rätt för kassans fordringsägare att i viss ordning använda panten till täckande

av sina fordringar.

De ursprungliga bestämmelserna om villkor för jordbrukskassas godkännande

innehöllo bland annat följande:

Jordbrukskassa skulle vara organiserad såsom ekonomisk förening med

begränsad personlig ansvarighet. Delaktighet i sådan kassa skulle beräknas

efter det antal hektar jord, för vilket medlem vunnit inträde i kassan.

Ägare eller brukare av jord finge vinna inträde i kassan för högst det antal

hektar odlad jord, lian verkligen ägde eller brukade inom kassans verksamhetsområde.

på fastighet av ägaren upplåtits åt annan till brukande,

finge ägaren ej vinna delaktighet för mer än hälften av fastighetens areal

odlad jord. Vid beräkning av delaktighet skulle del av hektar räknas

såsom hel hektar. Beträffande annan medlem av jordbrukskassa än som

nyss berörts skulle kassans stadgar angiva det antal hektar odlad jord,

för vilket sådan medlem skulle anses ingå i kassan. Ingen linge vinna inträde

i kassan för mer än 50 hektar odlad jord eller för större areal än

som motsvarade en tiondel av den sammanlagda areal, för vilken med
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1\ un yl. Maj:ts proposition Nr 207.

:s

lemskap i kassan vunnits. Det högsta sammanlagda belopp, intill vilket

medlem skulle vara berättigad att genom kassan erhålla lån, iinge i stadgarna

icke sättas till högre belopp än 75 kronor lör varje hektar jord, lör

vilken han ägde delaktighet i kassan (medlems lånerätt). Medlem skulle

personligen svara lör kassans förbindelser intill ett belopp, som i stadgarna

icke finge bestämmas lägre än till eu och eu halv gång hans lånerätt.

Lånerätt finge dock ej begagnas av annan medlem än sådan, som inom

kassans verksamhetsområde ägde eller brukade minst en halv hektar odlad

jord. Till jordbruk skulle hänföras även trädgårdsskötsel och annan

därmed jämförlig verksamhet, som avsåge frambringande av kulturväxter.

Jordbrukskassa finge ej utlämna lån för andra ändamål än 1) inköp av

för jordbruket nödiga eller nyttiga husdjur och maskiner, utsäde, foderocli

gödselmedel eller torvströ, 2) beredande av rörelsekredit i övrigt för

jordbrukets drift under de tider, då fastighetens avkastning vore lägst,

ö) beredande av medel för bedrivande av sådan binäring till jordbruket,

som lämpade sig lör egendomen, 4) anläggande av vatten- eller avloppsledning

eller anordning för gödsels tillvaratagande eller för ekonomiskt

utnyttjande av jordbruksegendoms tillgångar med vad därtill hörde, 5)

smärre grundförbättringar samt uppförandet av smärre ekonomibyggnader

och 6) erläggande av insats för inträde i annan ekonomisk förening,

som i närmare angivna avseenden åsyftade jordbruksnäringens befrämjande.

Växelkredit finge icke medgivas för de under 4) och 5) angivna

ändamålen. Jordbrukskassa skulle äga att för förmedling av

växellån betinga sig provision, som för växlar med omloppstid, icke överstigande

tre månader, icke finge överstiga procent av växelbeloppet,

däri inbegripet även den provision, som finge uppbäras av vederbörande

centralkassa för den växelförpliktelse, den kunde behöva ikläda sig för

ändamålet. Jordbrukskassa skulle icke äga att driva annan inlåningsrörelse

än å sparkasseräkning och icke äga att emottaga insättningar av

andra än kassans medlemmar eller, i den mån dessa utgjordes av ekonomiska

föreningar, deras medlem max1. Jordbrukskassa, som för egen räkning

dreve sparkasserörelse, skulle vara skyldig att i tillgångar, bestående

av statens, allmänna liypoteksbankens, konungariket Sveriges stadshypotekskassas

eller kommuners obligationer eller fordran hos bankinrättning,

för vilken Kung!. Maj:t fastställt reglemente, eller hos godkänd centralkassa

för jordbrukskredit, till vilken kassan vore ansluten, redovisa kassareserv,

som tillsammans med inneliggande kassa motsvarade minst en

tiondel av insättarnas behållning. I övrigt skulle sådan jordbrukskassa

vara skyldig att redovisa minst a/10 av insatta medels sammanlagda belopp

i dylik kassareserv eller i lån med högst ettårig betalningstid. Jordbrukskassa,

som vore ansluten till centralkassa, finge icke förskaffa sig

kredit i annan kreditinrättning. Medlems insats skulle vara minst tio kronor

för varje påbörjat tiotal hektar jord, varför han vunnit inträde i kassan.

Av insats skulle en tiondel betalas kontant och återstoden inom

ett år efter det insatsen tecknats.

Redan kort efter den nya lagstiftningens tillkomst framkommo från

olika håll anmärkningar mot densamma. I anledning av dessa anmärkningar,

vilka gingo ut på, att kassornas verksamhet blivit allt för snävt

begränsad, genomfördes år 1918 vissa ändringar i villkoren för jordbrukskassas

godkännande från det allmännas sida. Sålunda medgavs rätt till

delaktighet i jordbrukskassa för intill 60 hektar ängsmark utom ströängar

samt för intill 120 hektar skogs- och betesmark. Denna delaktighetsrätt

s. 4 Kontrollera mot PDF

Ccr.lralkassor.

4 Kung!. Maj:ts proposition Nr 207.

anordnades sa, att eu hektar ängsmark beräknades såsom en tredjedels

hektar odlad jord och en hektar skogs- eller betesmark beräknades såsom

en sjättedels hektar odlad jord. Den högsta areal, för vilken inträde finge

vinnas, höjdes från 50 till 100 hektar odlad jord. Högsta lånerätten förhöjdes

till 200 kronor för hektar odlad jord eller, vad anginge jord, som

brukades för trädgårdsskötsel, till 400 kronor för hektar, dock finge den

för trädgårdsjord medgivna förhöjningen icke, därest jordbrukskassa vore

ansluten till centralkassa, tillämpas annat än efter samtycke av dennas

styrelse och pa de villkor i fråga om säkerhet, nämnda styrelse bestämde.

Bland de ändamål, för vilka lan skulle få utlämnas, uppräknades ytterligare

anläggande av ängsvattning eller förbättringsarbeten å redan befintlig

sådan anläggning eller a hagmark eller annan betesmark samt skogsodlingsåtgärder

av mindre omfattning. Jordbrukskassa berättigades att

med medlem öppna kreditivräkning eller löpande räkning i fall, då bevil

jat lån avsage inköp av utsäde, foder- eller gödselmedel eller torvströ,

ellei beredande av rörelsemedel i övrigt i den utsträckning, förut angivits,

för drivande av jordbruk eller någon dess binäring. För de två nytillkomna

låneändamålen skulle växelkredit ej få användas. Kassa, som anslutit

sig till centralkassa, skulle icke äga att utan central ka ssans medgivande

utlåna mer än 10,000 kronor till eu och samma medlem.

Fn ytterligare utvidgning av jordbrukskassas rörelsefrihet skedde

ai 1924, da lånerätten förklarades kunna för annan joixl än trädgårdsjord

höjas från 200 till 300 kronor per hektar, dock att vederbörande länsstyrelse

eller, om jordbrukskassa anslutit sig till centralkassa, denna skulle

lämna samtycke till utlämnandet av större lån än 200 kronor per hektar.

De ursprungliga bestämmelserna angående villkor för centralkassas godkännande

innehöllo bland annat följande:

Cen ti alkassa skulle Vara organiserad såsom ekonomisk förening med begränsad

personlig ansvarighet och hava till uteslutande ändamål att främja

anslutna jordbrukskassors ändamål. Till medlem av centralkassa kunde

endast antagas jordbrukskassa, vars styrelse hade sitt säte inom centralkassans

verksamhetsområde. Jordbrukskassa skulle vid inträde i centralkassa

teckna insatser för minst 400 kronor, därav minst Vio skulle betalas

omedelbart och återstoden inom ett år från tecknandet. Jordbrukskassa

skulle svara för centralkassas förbindelser med ett belopp,

som icke finge understiga 30 gånger dess insatsbelopp, men skulle

e4. få ingå med liera insatser än att ansvarighetsbeloppet uppginge till

högst /s av det sammanlagda belopp, intill vilket dess medlemmar

f ordning'' svarade för dess förbindelser. Jordbrukskassa skulle

alltså fn en ansvarighet, som icke finge överstiga sammanlagda beloppet

av dess medlemmars lånerätt. Det högsta belopp, intill vilket jordbrukskassa

skulle vara berättigad att genom centralkassa erhålla lån (jordbrukskassas

lånerätt) skulle i centralkassas stadgar icke få sättas högre

an halva, det belopp, varmed jordbrukskassan ansvarade för centralkassans

förbindelser, ökat med hälften av det sammanlagda belopp, intill vilket

jordbrukskassans medlemmar i sin ordning ägde lånerätt i denna. Den

högsta lånerätten skulle alltså bliva lika med det belopp, varmed jordbruks
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung/. Maj:ta inoposition AV 207.

kassan högst skulle kunna ansvara för centralkassans förbindelser. Centralkassans

verksamhet för att bereda anslutna jordbrukskassor lån skulle

bestå dels i beviljandet av direkta lån och dels i förmedling av växellån till

jordbrukskassornas medlemmar. Lån, som centralkassa lämnade av medel,

vilka anskaffats genom upptagande av lån, finge ej utlämnas på

längre återbetalningstid än kassan själv åtnjöte. Centralkassa skulle äga

att av anslutna jordbrukskassor mottaga medel till förräntning å sparkasse-,

depositions-, upp- och avskrivnings- samt löpande räkning. Vidare

skulle centralkassorna kunna mottaga insättningar å sparkasseräkning

från anslutna jordbrukskassors medlemmar. Med Kungl. Maj :ts- tillstånd

skulle centralkassa vidare äga att av allmänheten mottaga insättningar å

såväl sparkasseräkning som å vissa andra bankmässiga räkningar av

beskaffenhet att icke medföra skyldighet att vid anfordran återbetala insatt

belopp. I fråga om skyldighet att hålla kassareserv samt att redovisa

viss del av insatta medel i korta lån skulle, liksom i fråga om rätt att

taga provision för förmedling av växellån, för centralkassa gälla likartade

bestämmelser som för jordbrukskassa.

1918 genomfördes den ändringen i centralkassornas organisation, att centralkassa

berättigades att såsom medlem, vid sidan av jordbrukskassorna, intaga

ekonomisk förening, vars styrelse hade sitt säte inom centralkassans

verksamhetsområde och vars medlemmar vore personligen ansvariga för

föreningens förbindelser och som hade till ändamål befordrande av jordbrukets

eller någon till jordbruket liörandebinäringsutvecklingellertillgodogörandet

av genom jordbruket med tillhörande binäringar vunna produkter.

Dylik ekonomisk förening skulle hos centralkassan kunna erhålla lån

till högst halva det belopp, varmed föreningen svarade för centralkassans

förbindelse, ökat med en tredjedel av det belopp, varmed föreningens medlemmar

i sin ordning svarade för dess förbindelser (ekonomisk förenings

länsrätt). Oavsett lånerättens belopp skulle till dylik ekonomisk förening

dock icke, utan att särskild fullgod säkerhet ställdes, högre lån kunna av

centralkassan utlämnas än som motsvarade V20 av dess samtliga medlemmars

lånerätt. I den mån ej annat särskilt stadgats skulle till centralkassa

ansluten ekonomisk förening, varom nu är fråga, vara likställd med

till centralkassan ansluten jordbrukskassa.

I anslutning till 1915 års lagstiftning hava hittills bildats fem centralkassor

för jordbrukskredit, nämligen

1) Mälarprovinsernas centralkassa, bildad 1916 och omfattande Stockholms,

Uppsala, Södermanlands, Östergötlands och Gävleborgs län,

2) Södra Sveriges centralkassa, bildad 1916 och omfattande Kronobergs,

Kalmar, Blekinge, Kristianstads och Hallands län,

3) Malmöhus läns centralkassa, bildad 1916 och omfattande Malmöhus

län,

4) Skaraborgs läns centralkassa, bildad 1918 och omfattande Skaraborgs

län, samt

5) Mellersta Norrlands eentralkassa, bildad 1924 och omfattande Jämtlands

och Västernorrlands län.

Driftkasserörelsens hittillsvarande utveckling framgår av följande sammanställning

av uppgifter rörande förefintliga centralkassors förhålhuiden:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

Sammanställning av vissa uppgifter rörande centralkassorna för jordbrukskredit.

Tidpunkt, vartill

uppgifterna

hänföra sig

Antal ansluta*.

i jordbruks-

kassor

1 Antal andra

|| anslutna

föreningar

t” 2

c 3 i

ST 3 ~

*■ 3 -

05 —• p

© o'' n

aa .

Medlemmar-

nas delaktig- het för hektar

Medlemmar- nas låneratt

i jordbruks- kassorna

kr.

Av central- kassan ut- lämnade län

kr.

Cei.tral- kass ms

inlåning

kr.

Central-

kassans

omslutning

kr.

Mälurprovin- sernas C. K.

8i/i! i9i6.:..........

37

—

909

15,746

1,180.950

400

1,500

12,900

» 1917............

47

—

1,161

2''i,941

1,5711,575

49,900

45,200

101,100

• 1918............

42

3

1,050

19,329

1,727,425

195,600

211,100

269,200

» 1919............

40

4

1,066

19,313

3,257,475

620.600

381,600

718,000

» 1920............

58

7

1,538

33,295

6,659,000

1,632,700

718,600

2,0.36,700

» 1921............

66

9

2,182

49,514

9,902.800

3,202,600

933,600

4,294,600

» 1922............

63

11

2,206

48,877

9,775,400

4,278,700

1,115,900

4,648,»00

» 1923...........

62

11

2,22!

48,600

9,720,000

4,150,000

1,12»,700

4.531,000

» 1924 .........

Södra Sveriges

C. K.

58

11

*

*

*

4,299,000

1,228,000

4,621,000

|

•

S!/i2 1916............

21

—

745

7.073

530,475

114,500

22,050

116,840

» 1917............

20

—

916

9,047

678,525

205,800

126,570

338,120

» 1918............

22

—

1,19)

11,999

899,925

272,100

428,570

446,160

» 1919............

23

2

1,415

15,201

3.010,800

867,980

699,480

1,134,57"

» 1920............

32

2

1,472

23,250

4,650,900

1,492,600

791,750

1.705,860

» 1921............

33

2

2,189

26,519

5,303,800

1,844.860

898,760

2,127,000

» 1922............

35

2

2,441

29,490

5,898,000

2,189,350

902,030

2,289,760

> 1923............

37

2

2,714

30,914

6,182,800

2,307.370

955,800

2,771,180

» 1924............

Malmöhus läns

36

9

%

*

*

2,768,490

1,199,030

3,158,190

C. K.

81/i2 1916............

13

—

335

6,108

45», 120

_

130

6,135

» 1917............

14

—

451

7,271

545,325

86,381

129,763

264,786

» 1918............

15

—

582

9,060

679,500

121,648

293,407

431,600

» 1919...........

16

—

677

10,52H

2,104,600

338,067

404,960

571,292

» 1920............

19

—

818

12,150

2,430,000

534,506

445,10:

809,420

» 1921............

19

—

911

13,201

2,640,200

774,503

550,574

912,975

» 1922............

19

—

1,035

14,660

2,932.000

897,401

631,670

1,008,400

» 1923 ...........

18

—

1,069

14,932

2,986,400

922,1«9

583,449

1,020,385

» 1924............

Skaraborgs läns

C. K.

19

•■Sfi

*

*

928,440

634,240

1,009,025

sl/i2 1918............

11

_

400

*

Sfi

*

ifi

*

» 1919............

11

—

400

*

*

*

*

36,472

» 1920..........

14

—

440

6,416

1,283,200

29,479

106,239

110,939

» 1921............

14

—

495

6,702

1,340,400

164,311

184,873

198,537

» 1922 ...........

14

—

495

6,702

1,310,400

292,344

287,23g

314,414

14

—

500

6,708

1,341,600

365,734

324,636

383,668

1 » 1924............!

Mellersta Norr-

14

*

*

339,424

368,843

378,836

lands C. K.

*7» 1925............

15

_ I

588

*

*

*

*

sfs

* Uppgift saknas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 207.

Dol lordo viil knappast kunna sägas, all resultatet av (lön hittillsvarande

verksamheten motsvarat de förväntningar, som man från början ställde

på jordbrukskasserörelsen. Men det torde vara förhastat att av det flit

,flis vunna resultalet draga (loa slutsatsen, att rörelsen saknar ntveck

lingsmöjligheter. Centralkassornas verksamhet sträcker sig, år 1924 inräknat,

över en tidrymd av allenast nio år. Under de iörsta av dessa hade

lantbrukarna som bekant överflöd på penningmedel, och det är därför

endast naturligt, att man under denna tid icke ägnade jordbrukskasserörelsen

det intresse, som under andra förhållanden borde kunnat påräknas.

Då jämväl de år, som följt efter den egentliga överflödsperiodens slut,

måste betecknas såsom föga normala, lärer anledning saknas till oro över

att utvecklingen blivit mindre snabb och jämn än önskligt varit. Till det

mindre lyckliga resultatet torde dessutom hava i icke ringa grad bidragit,

att man till en början i syfte att göra kassorna så solida som möjligt uppdrog

allt för snäva gränser för deras verksamhet. Redan förut har omnämnts,

hurusom på åtskilliga punkter lättnader erhållits, särskilt genom

de år 1918 genomförda ändringarna i villkoren för jordbrukskassas

godkännande. Och den av mig åberopade statistiken torde giva stöd för

antagandet, att dessa ändringar varit av ej oväsentlig betydelse för jordbrukskasserörelsens

utveckling. Vad angår den höjning av lånerätten, som

medgavs år 1924, så hava de stadgeändringar, som för dess tillämpande

erfordras, hittills icke medhunnits i mer än ett fåtal fall. Denna ändring,

som således ännu icke fått någon egentlig betydelse för rörelsens utveckling,

har emellertid närmast karaktär av en provisorisk anordning,

vidtagen i avbidan på en mera genomgripande reform.

1918 års reform innefattade nämligen ingalunda något slutligt ordnande

av driftkassornas verksamhet, och de från jordbruks- och centralkassehåll

framförda önskemålen om mera vittgående ändringar äro alltjämt

i huvudsak orealiserade.

Ett första steg till en lösning av reformspörsmålet togs år 1921, då dåvarande

chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande

tillkallade sex sakkunniga (1921 års fastighetskreditsakkunniga)

för att inom nämnda departement verkställa utredning, bland annat, om

och i vad mån åtgärder från statens sida lämpligen kunde och borde vidtagas

för den sekundära fastighetskreditens ändamålsenliga ordnande

samt rörande de jämkningar, som på grund av den sekundära kreditens

ordnande eller eljest borde företagas i gällande bestämmelser angående

driftkreditföreningarna.

Innan de sakkunniga blivit i stånd att framlägga förslag i nyssberörda

ämnen, förordnade Kungl. Maj:t genom beslut den 30 november 1922, att

utredningsarbetet skulle upphöra senast med utgången av år 1922.

De sakkunniga hade emellertid vidtagit vissa förberedande åtgärder för

utredande av jämväl förevarande spörsmål och bland annat från central
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Linerätt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

kassorna införskaffat upplysningar angående deras önskemal i avseende

å de för jordbruks- och centralkassorna gällande bestämmelserna. Jag

kommer att i det följande vid behandlingen av de olika spörsmål, som här

föreligga, närmare gå in på vad sålunda av centralkassorna påyrkats och

kan därför här inskränka mig till att omnämna, att berörda yrkanden

hade formen av svar å ett av de sakkunniga utsänt frågeformulär, vari ett

antal spörsmål framställdes angående den sekundära jordbrukskrediten,

angående lånerätten, ansvarigheten, säkerheten och likviditeten i kassorna,

angående deras verksamhet i allmänhet och angående upprättandet

av ett centralorgan för driftkasserörelsen.

Sedermera verkställdes inom jordbruksdepartementets egnahemsbyrå

av statskonsulenten för egiiahemsväsendet, vilken varit en av de sakkunniga,

under år 1923 en bearbetning av den av de sakkunniga åstadkomna

utredningen. Denna bearbetning resulterade i ett förslag till vissa ändringar

i gällande kungörelser angående godkännande från det allmännas

sida av jordbruks- och centralkassor. Nämnda förslag, här nedan benämnt

192o års förslag, torde, med. uteslutande av de delar, som avse en

redan verkställd ändring, få såsom bilaga fogas vid detta protokoll.

Över förslaget, varå de sakkunnigas ordförande, riksgäldsfullmäktigen

Ii. S. Tamm, tecknat förklaring, att han icke hade något att däremot

erinra, infordrades utlåtanden från fullmäktige i riksbanken och

riksgäldskon före t, lantbruksstyrelsen, bank- och fondinspektionen samt

överståthållarämbetet och vederbörande länsstyrelser. Även till dessa

yttranden torde jag få tillfälle återkomma i det följande.

Innan jag ingår på de olika reformfrågorna, torde det tillatas mig att

precisera min ställning till spörsmålet i dess helhet. Såsom jag redan antytt,

är jag av den uppfattningen, att de nuvarande bestämmelserna icke

lämna kassorna tillräcklig rörelsefrihet, och jag är därför principiellt benägen

för all medgiva kassorna alla lättnader, som utan fara för rörelsens

fortsatta utveckling kunna komma i fråga. Om genom sådana lättnader

kassorna skulle erhålla möjlighet att utvidga sin verksamhet till annat

än relativt korttidig driftkredit, varigenom eu omläggning av det ursprungliga

programmet skulle ske, ser jag däri i och för sig ingen olägenhet,

blott kassorna därigenom bliva jordbrukskasserörelsen till verkligt gagn.

Det viktigaste av de spörsmål, som upptog os till behandling i de av 1921

ars fastighetskreditsakkunniga utsända frågeformulären, är det, som avser

rätten att erhålla lån i jordbrukskassa.

De nuvarande bestämmelserna äro knappast lyckligt avvägda. Genom

att rätten att erhålla lån gjorts beroende av storleken av den areal, vederbörande

lånesökande äger eller brukar, har man avstått från möjligheten

att göra en rationell differentiering med hänsyn till det verkliga lånebehovet.

För en modernt skött jordegendom i någon av landets bördigaste

trakter med ett taxeringsvärde av 2,000 kronor per hektar eller mera, kan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kumjl. Maj:ts proposition Nr 207. !•

uppenbarligen möjligheten till ett län a 300 kronor per hektar icke anses

tillräcklig. Däremot skulle ett lån av nämnda storlek säkerligen vara

alldeles för högt för jord med ett relativt lågt taxeringsvärde, t. ex. av 500

kronor per hektar. Disken att för störa lån utlämnas i sådana fall som

det sistnämnda lärer dock icke vara sa stor. Någon ovillkorlig rätt att

erhålla lån till det belopp, vartill medlems lånerätt uppgår, tillkommer

nämligen icke jordbrukskassemedlem, utan jordbrukskassans styrelse kar

icke blott befogenhet utan skyldighet att avväga lånet efter den lånesökandes

behov och kreditvärdighet.

Icke heller den metod, enligt vilken annan jord än odlad jord evalveras

i odlad jord, kan anses rationell. Då man fastslagit lånerätten för

ängsmark till en tredjedel och för skogsmark till en sjättedel av lånerätten

för odlad jord, har man upptagit en norm, som måhända i stort

sett kan vara riktig men som i ett flertal fall icke alls överensstämmer med

verkliga förhållandet.

I svar å de av 1921 års fastiglietskreditsakkuuniga framställda frågorna

framkommo centralkassorna med förslag om att rätten att låna skulle

ställas i relation till vederbörande fastighets taxeringsvärde. Det föreslogs

sålunda, att medlem skulle berättigas att teckna en andel i jordbrukskassa

för varje fullt hundratal kronor av taxeringsvärdet, dock med

rätt för jordbrukskassas styrelse att efter vederbörande centralkassas godkännande

medgiva medlem rätt att teckna ytterligare andelar. För varje

andel, medlem tecknat i kassa, borde medlemmen äga en nominell kredit

av 40 kronor.

I väsentlig anslutning till vad sålunda föreslagits innehöll 1923 års förslag,

att brukare av egen jordbruksfastighet skulle äga att i jordbrukskassa

teckna högst eu andel för varje fullt tal av 500 kronor av fastighetens

taxeringsvärde. Om ägare av jordbruksfastighet upplåtit densamma till

brukare, skulle ägaren få teckna endast hälften av det nyss angivna antalet

andelar, medan brukaren skulle berättigas att teckna en andel för varje

fullt tal av 500 kronor av det i fastighetens taxeringsvärde ingående jordbruksvärdet.

För varje andel skulle jordbrukskassa kunna medgiva eu

lånerätt av högst 200 kronor eller 40 procent av taxeringsvärdet,

1923 års förslag lämnades i förevarande del utan anmärkning av så

gott som alla de hörda myndigheterna. I tvenne yttranden gjordes dock

gällande, att det kunde vara förenat med risk att medgiva eu så hög

lånerätt som den föreslagna.

För min del hyser jag inga betänkligheter mot att godtaga taxeringsvärdet

såsom norm för lånerätten, och jag kan ej heller finna några

vägande skäl för att bestämma den högsta tillåtna lånerätten till lågt o

Inlopp än det i 1923 års förslag förordade. Frånsett, att redan för nu

medgivna låneändamål ett legitimt lånebehov av 40 procent av fastighets

taxeringsvärde ingalunda är något ovanligt, komma här ytterligare

Departements
chefen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kutig!. Maj:ts proposition Nr 207.

t\ä omständigheter i betraktande. Den ena är, att genom den föreslagna

bestämmelsen jordbrukskassa givetvis icke skulle bliva skyldig utan allenast

berättigad att till medlem utlämna lån till 40 procent av taxeringsvärdet

och att det, såsom redan berörts, är kassans skyldighet att bestämma

länens belopp efter noggrant övervägande av de lånesökandes kreditbehov

och kreditvärdighet. Den andra omständigheten är, att inom jordbrukskassorna

den praxis alltmera vunnit insteg, att man icke utlämnar län

annat än mot särskild real- eller borgenssäkerhet. Denna praxis är i hög

glad ägnad att minska risken av den föreslagna utvidgningen, och det

förefaller mig, med hänsyn till det anförda, som om den nu ifrågasatta

ändringen icke borde innebära någon för jordbrukskassas medlemmar farlig

ökiiing av den risk, som de genom den personliga ansvarigheten löpa, och

sålunda ej heller föranleda till en minskad tillslutning till kassorna. Anmärkas

bör, att de föreslagna bestämmelserna icke innefatta skyldighet

för jordbrukskassa att i sina stadgar fastställa lånerätten till 200 kronor

för andel utan att ett lägre belopp kan bestämmas.

^ ad angåi det sätt, varpa rätten att teckna andelar närmare reglerats i

1923 års förslag, synas mig vissa erinringar befogade.

Enligt nu gällande bestämmelser taxeras fast egendom såsom jordbruksfastighet,

då den användes för jord- eller skogsbruk, och såsom annan

fastighet, då den brukas för annat ändamål. Vid taxering av jordbruksfastighet

skola, i den män förhållandena därtill föranleda, följande särskilda

värden, vilka tillsammans utgöra fastighetens taxeringsvärde, redovisas,

nämligen dels jordbruksvärde, varmed förstås fastighetens värde

för jordbruk med binäringar, ävensom värdet av skogsmark, betesvärde

dan inberäkna!, och övrig till fastigheten hörande mark, dels skogsvärde,

varmed förstås värdet av växande skog, och dels tomt- och industri värde!

varmed förstås det värde, som mark äger utöver jordbruksvärdet. Det

synes mig näppeligen motiverat att medgiva ägare av jordbruksfastighet

rätt att i denna sin egenskap erhålla lån, vars belopp bestämmes med

hänsyn till tomt- och industrivärdet. Icke heller torde, innan betryggande

former för belåning av växande skog genomförts, skogsvärdet böra läggas

till grund för lånerätten. Enligt min uppfattning bör alltså såväl ägare

som brukare av jordbruksegendom äga att teckna andelar i jordbruks

kassa i förhållande till allenast det i fastighetens taxeringsvärde ingående

jordbruksvärdet. Mot att därvid, i överensstämmelse med nu gällande

bestämmelser, låta ägare, som ej själv brukar sin jord, erhålla hälften

av den lånerätt, som eljest tillkommit honom, synes mig icke något

vara att invanda.. Däremot skulle måhända kunna ifrågasättas, om brukare

av annans jord bör erhålla samma lånerätt som den, som brukar

egen jord. Frånsett, att detta är gällande kungörelses ståndounkt, torde

det vara skal att här överlåta åt kassornas styrelser att vid Iåns beviljande

genomföra den begränsning av krediten, som i nu omnämnda fall

kan vara påkallad.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

Genomföras här förordade regler om delaktighet och länsrätt, torde det

icke vara möjligt att längre bibehålla ägande- eller besittningsrätt till en

halv hektar odlad jord såsom villkor för låns erhållande. 1 stället torde

höra stadgas, att lån ej må utlämnas till annan medlem än sådan, som

inom jordbrukskassas verksamhetsområde äger eller brukar jordbruksfastighet,

för vilken han tecknat minst en andel i kassan.

Om lånerätten höjas på sätt i det föregående förordats, innebär det, Medlemmar, i

därest de nuvarande ansvarighetsreglerna bibehållas oförändrade, att

medlem av jordbrukskassa ikläder sig ett personligt ansvar för kassans nyhet för

förbindelser till belopp, motsvarande GO procent av vederbörande fastighets

taxeringsvärde. Att ansvarigheten således åtminstone nominellt

skulle ökas till ett synnerligen högt belopp, innefattar uppenbarligen en

anledning att taga under övervägande, huruvida ansvarighetsreglerna

äro väl avvägda.

Frågan härom är icke ny. Inom 1921 års fastighetskreditsakkunniga

diskuterades sålunda i närvaro av representanter för oentralkassorna,

på sätt vid de sakkunnigas sammanträden förda protokoll utvisa, huruvida

den nuvarande ansvarighet sregeln borde bibehållas eller ersättas

med en bestämmelse om att jordbrukskassas medlemmar skulle svara för

dess förbindelser intill ett belopp, som vore lika med lånerätten. För den

senare ståndpunkten uttalade sig de närvarande representanterna för

centralkassorna.

Spörsmålet behandlades sedermera vid det första allmänna jordbrukskassemötet,

vilket hölls i Göteborg den 5 juli 1923. Vid sammanträdet uttalades

sympatier såväl för nu gällande regler som för en nedsättning

av ansvarigheten till samma belopp som lånerätten.

I 1923 års ''förslag berördes icke förevarande fråga, och den upptogs ej

heller i de däröver avgivna yttrandena.

Till förmån för förslaget att bestämma den personliga ansvarigheten

lika med lånerätten åberopas huvudsakligen, att lantbrukarna betrakta

ansvarigheten såsom en vanlig borgensförbindelse och därför genom ansvarighetens

höga nominella belopp avskräckas från att inträda i jordbrukskassorna.

För den motsatta ståndpunkten åberopas huvudsakligen, att man genom

en nedsättning i ansvarighetens belopp skulle riskera att minska förtroendet

för kassorna, så att insättningarna å kassornas sparkasse- och övriga

räkningar skulle nedgå och svårigheter för centralkassorna att erhålla

lån uppkomma.

Det framgår av det lämnade referatet för de olika åsikterna, att man Departement,- på intetdera hållet förutsätter, att en verklig sänkning av jordbrukskas- che,en''

sornas soliditet skulle bliva en följd av en nedsättning av ansvarsbeloppet.

Detta synes mig också uppenbart. Man lärer nämligen, bland

s. 12 Kontrollera mot PDF

Begränsning

av lånträtten

med hänsyn

till fastighetens

storlek.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

annat med hänsyn till driftkassornas förut omnämnda praxis att taga

särskild säkerhet för varje lån, icke behöva räkna med möjligheten, att

hela ansvarigheten, även om denna sättes lika med lånerätten, tages i

anspråk. Skulle emellertid mot all förmodan ett dylikt fall uppkomma,

synes det mig osannolikt att något nämnvärt antal av vederbörande kassas

medlemmar skulle vara i stånd att helt fullgöra sin ansvarighet, vare sig

denna är bestämd på det ena eller det andra sättet. Förlust skulle alltså

alltid träffa borgenären.

Utgår man från att det från soliditetssynpunkt är praktiskt sett betydelselöst,

vilken ståndpunkt man väljer, skulle det egentliga skälet mot

en sänkning av ansvarigheten vara, att förtroendet för kassorna genom

en sådan i alla fall skulle minskas. Farhågorna härför synas mig dock

överdrivna. Med all sannolikhet skulle anslutningen till kassorna ökas

och då insättningar å jordbruks- och centralkassornas sparkasse- och

Övriga räkningar väsentligen torde komma från medlemmarna eller dem

närstående, synes man icke behöva räkna med att dessa insättningar skola

minskas. Och att centralkassornas större kreditgivare skulle taga hänsyn

till annat än kassornas verkliga förmåga att göra rätt för sig, kan

enligt mitt förmenande icke förutsättas.

Övervägande skäl för att medgiva nedsättning av ansvarighetens nominella

belopp synas mig alltså föreligga. Då jag därför nu vill förorda

en sådan, tillåter jag mig att samtidigt påpeka, att de nya bestämmelserna

givetvis skola avfattas så, att kassorna alltjämt äro berättigade att bibehålla

eller eventuellt skärpa den nu gällande ansvarighetsregeln. Skulle i

enlighet med det sagda olika jordbrukskassor tillämpa olika ansvarighetsbestämmelser,

finge man möjlighet att praktiskt utröna, vilkendera av de

omförmälda ansvarighetsreglerna är den gynnsammaste för jordbrukskasserörelsens

fortsatta utveckling.

Till sist må erinras om att jordbrukskassas ansvarighet för centralkassas

förbindelser redan är bestämd så, att jordbrukskassas lånerätt i centralkassa

kan bliva lika med ansvarigheten. Fn ändring av de för jordbrukskassorna

gällande reglerna beträffande ansvarigheten måste emellertid

föra med sig vissa ändringar i hithörande bestämmelser angående centralkassor.

Bland de önskemål, som centralkassorna framlade inför 1921 års fastighetskreditsakkunniga,

var även, att den nuvarande begränsningen av delaktigheten

i jordbrukskassa till 100 hektar borde bortfalla.

I 1923 års förslag hade ingen annan begränsning av rätten att för jordbruksfastighet

vinna delaktighet i jordbrukskassa genomförts än att bestämmelse

upptagits om att medlem ej finge vinna medlemskap för mer

än eu tiondel av kassans hela andelstal.

T de avgivna yttrandena framställdes icke någon anmärkning häremot.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kung!. Maj ds proposition Nr 207.

Lägger man taxeringsvärdet till grund för medlems delaktighet i jordbrukskassa,

är det tydligen icke möjiigt att bibehålla den nuvarande,

efter fastighetens storlek bestämda gränsen för delaktighet. Att fastställa

ett visst taxeringsvärde såsom gräns för medlemskap skulle säkerligen

komma att verka på olika sätt i olika delar av landet. Någon annan

metod än att bestämma högsta tillåtna delaktigheten i förhållande till den

totala delaktigheten i kassan synes mig därför icke kunna komma i fråga.

Vad angår spörsmålet, huru enligt denna metod högsta delaktigheten bör

fastställas, synas mig några berättigade invändningar icke kunna göras

mot innehållet i 1923 års förslag, som i själva verket principiellt överensstämmer

med Arad som redan gäller.

I sina svar ä det av 1921 års fastighet skreditsalckunniga utsända fräge- Dån^ttfar

formuläret föreslogo centralkassorna, att lån skulle få lämnas även till jordbrukare.

ägare och brukare av annan fastighet än jordbruksfastighet samt till på

landsbygden bofasta hantverkare m. fl.

I anslutning till vad sålunda förordats innehöll 1923 års förslag föreskrift

om att jordbrukskassemedlem, som icke vore ägare eller brukare av

jordbruksfastighet eller, ehuru ägare eller brukare av dylik fastighet,

icke hade jordbruk såsom huvudsaklig näring, skulle få teckna det antal

andelar i kassan, som kassans styrelse bestämde, dock skulle styrelsens beslut

underställas centralkassans styrelse för prövning och fastställelse. Vidare

skulle gälla, att icke-jordbrukare tillsammans finge utgöra högst 1/6 av

kassans samtliga medlemmar och teckna högst 1/10 av samtliga andelar.

Icke-jordbrukare skulle liksom övriga medlemmar erhålla en lånerätt

av 200 kronor per andel, dock skrdle lån kunna utlämnas till icke-jordbrukare

endast om han vore bosatt inom kassans verksamhetsområde.

Förslaget lämnades i de avgivna yttrandena i allmänhet utan anmärkning;

i ett av länsstyrelsen i Kristianstads län från allmänna ombudet för

Södra Sveriges Centralkassa infordrat utlåtande föreslogs dock, att lånerätt

borde tillkomma, utom jordbrukare, endast sådana icke-jordbrukare,

som inom kassans område ägde eller brukade fastighet.

I tanken att öppna jordbrukskassorna för dem, som ekonomiskt och so- Departement!- cialt sammanhöra med jordbrukarna, ligger otvivelaktigt något lockande, ^

men det förefaller mig knappast, som om den ifrågasatta utvidgningen

skulle medföra några egentliga fördelar för kassorna. Därtill kommer, att

det torde vara så gott som omöjligt att på ett lämpligt sätt begränsa kretsen

av de icke-jordbrukare, som böra få lånerätt i jordbrukskassa, och att

det synes svårt att finna en tillfredsställande metod för att bestämma

lånerättens omfattning. Att låta kassorna själva bestämma härom, medan

man låter motsvarande regler för jordbrnkare bestämmas i särskild författning,

skulle innefatta en uppenbar inkonsekvens. Det förefaller mig

därför lämpligast, att kassorna åtminstone tillsvidare fortsätta att arbeta

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utvidgning

tAneända
målen.

Departements
chefen.

^ Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

På ökad tillslutning bland jordbrukarna. Om och när jordbrukarna själva eu

gång mera allmänt anslutit sig till kassorna, synes tiden vara inne att

overvaga, om jordbrukskassorna böra upptaga kreditverksamhet, som nu

omhanderhaves av bostadskassor, eller tillhandagå i eke-fastighetsägare

av Fran centralkassehåll gjordes i svaren å de förut omnämnda frågeformulären

gällande, att de nuvarande detaljerade bestämmelserna om låneanaamalen

borde ersättas av en mera generell föreskrift i ämnet. Såsom

skäl härför åberopades, att gällande bestämmelser varken följdes eller

kunde följas och dessutom saknade praktisk betydelse.

I överensstämmelse med de av centralkassorna framförda önskemålen

innefattade 1923 års förslag, att lån till jordbrukare i regel icke skulle få utämnas

för andra ändamål än jordbruks uppsättning och drift, varunder

jämväl skulle inbegripas uppsättning och drift av binäring, som lämpade

sig för vederbörande egendom, ävensom erläggande av insatser i till jordbruksdriftens

stöd bildade ekonomiska föreningar och dylikt.

Någon erinran häremot förekom icke i de avgivna yttrandena.

Såsom av den föreslagna bestämmelsens formulering framgår, innefattade

den vida mera än en rätt för jordbrukskassorna att utlämna lån till

andra produktiva ändamål än de i de gällande kungörelserna uppräknade

Aven lån för betalning av köpeskillingsskuld liksom över huvud lån för

andra än driftkreditändamål skulle kunna medgivas. En dylik utvidgning

av driftkreditkassornas verksamhet åsyftades också, och förslagsställaren

tänkte sig, att man genom föreskrifter om en på visst sätt genomlord

ökning av lånerätten, vartill jag senare skall komma, skulle kunna

ytterligare främja den här omhandlade utlåningsverksamheten.

. Tydligt är, att den föreslagna utvidgningen av lånerörelsen från principiell

synpunkt innebär en ej alldeles oväsentlig ändring av driftkreditkassornas

verksamhet. Praktiskt sett skulle däremot, åtminstone för närvarande,

utvidgningen ej komma att spela så stor roll. Å ena sidan skulle

nämligen i den föreslagna bestämmelsen ligga en maning till kassornas

styrelser att i första hand avse tillgängliga medel till lån för direkt produktiva

ändamål. Å andra sidan begränsas tillgången på medel för långtidiga

lån genom en för kassorna redan gällande bestämmelse, att lån, som

kassa lämnar av medel, vilka den anskaffat genom upptagande av lån, ej

ma utlamnas på längre återbetalningstid än den kassan själv åtnjuter.

Och om, på sätt i 1923 års förslag förordats, för centralkassorna skulle stadgas,

att av lån, som centralkassa lämnar av medel, vilka den anskaffat genom

upptagande av lån, högst eu fjärdedel finge utlämnas på längre tid

an ett år, skulle ett relativt ringa belopp stå till jordbrukskassornas förfogande

för långtidig kredit.

For mm del har jag icke kunnat finna några vägande skäl emot den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 207. 15

föreslagna ändringen. Vad angår yrkandet att lån må fä utlämnas till

andra driftkreditändamål än de i den nu gällande kungörelsen uppräknade,

synes mig driftkasserörelsen numera hava nått en sådan utveckling,

att man med tillit förtroende kan överlämna åt kassornas styrelser att

bedöma, om ett visst produktivt låneändamål bör tillgodoses eller icke.

För eu sådan ändring talar ock den från centralkassehåll vitsordade svårigheten

att kontrollera, att lån verkligen användes för det från början

uppgivna ändamålet.

Vad beträffar kravet pa rätt att utlämna lån för annat än driftkredit,

må till en början anmärkas, att det redan vid tillkomsten av 11)15 års

bestämmelser var ifrågasatt att låta jordbrukskassorna bevilja län för betalning

av gamla skuldförbindelser. Därom yttrades i den i ämnet till

1915 års riksdag avlåtna propositionen (nr 119, sid. 130) bland annat: En

oundgänglig förutsättning för sådana låns erhållande skulle vara, att låntagaren

förbunde sig att ej på något annat håll än inom föreningen

skaffa sig personalkredit. Denna tanke kunde emellertid, åtminstone för

det dåvarande, ej realiseras. Skulle åtgärder i antydd riktning bliva effektiva,

måste försträckningarna givas i form av avbetalningslån på jämförelsevis

lång tid, och just för sådana lån måste penningtillgången tillsvidare

antagas redan förut bliva kanske allt för ringa.

Bakom det sålunda förda resonnemanget torde ligga, att man räknat

med. att för den egentliga driftkrediten realsäkerhet icke ställes. Skulle

således jordbrukare kunna få lån för betalning av köpeskillingsskuld och

dylikt i jordbrukskassa, kunde det befaras, att han på annat håll samtidigt

upptoge lån mot säkerhet av inteckningar samt dessutom skaffade sig lån

utan realsäkerhet för driftkreditens tillgodoseende. En allt för stark skuldsättning

skulle således befrämjas. Risken för en dylik möjlighet torde

emellertid ej oväsentligt hava minskats genom att man inom kassorna på

de flesta håll kräver full real- eller annan säkerhet för varje lån. Därtill

kommer, att kasserörelsen bygger och måste hygga på att jordbrukskassas

styrelse har eu någorlunda tillförlitlig kännedom om låntagarnas

förhållanden. I annat fall skulle det även med nuvarande bestämmelser

bliva möjligt för kassans medlemmar att i kassan och andra kreditinstitutioner

eller hos enskilda skuldsätta sig i nyss antydd omfattning. Den

omständigheten, att lån för annat än driftkredit skulle kunna erhållas

utan ställande av realsäkerhet och till äventyrs utan garanti för att låntagaren

skaffar sig borgen slån även på andra håll, synes mig därför icke

utgöra något avgörande hinder mot den ifrågasatta ändringen. Dock bör

anmärkas, att jordbrukskassas styrelse har all anledning, att, då lån lämnas

till jordägare för annat ändamål än driftkredit, fordra säkerhet av

inteckning. Icke heller anser jag mig böra mot den föreslagna ändringen

åberopa, att kassornas möjlighet att utlämna långtidiga lån är begränsad.

Om ändringen i och för sig är motiverad, saknas anledning att motsätta

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

sig densamma på den grund, att lån av här berörda art måhända komrne

att bliva relativt sällsynta.

Ehuru jag alltså kan ansluta mig till förslaget att låta jordbrukskassas

styrelse själv avgöra, i vad mån ett visst kreditbehov bör tillgodoses eller

icke, förefaller det mig dock icke lämpligt att endast helt allmänt angiva

jordbruks uppsättning och drift såsom det kreditändamål, som i första

hand bör tillgodoses. Bättre synes mig vara att i anslutning till nuvarande

bestämmelser uppräkna de huvudsakliga driftkreditändamål, som

höra tillgodoses, men låta uppräkningen få karaktären av en exemplifiering.

Pa detta sätt torde man bättre kunna hos jordbrukskassorna

bibehålla insikten om, på vad sätt det huvudsakliga syftet med kassorna,

nämligen flen produktiva kreditens befrämjande, lämpligast bör främjas.

IZerVne. , SjTmJag redan framhfilUt, skulle den rätt att meddela annan kredit än

rätten. dnitkredit, som jag i det föregående förordat, icke få synnerligen stor betydelse,

därest man i övrigt bibehåller hittills gällande'' regler om lånerättens

omfattning.

1923 års förslag sökte emellertid att på ytterligare ett sätt göra det

möjligt för kassorna att utlämna lån för andra än driftkreditändamål.

Forslaget innefattade nämligen, att jordbrukskassa skulle vara berättigad

att tilldela medlem, som vore ägare av jordbruksfastighet, lån utöver hans

lånerätt, i den mån för lånet ställdes säkerhet inom sju tiondelar av fastighetens

taxeringvärde.

Även detta förslag lämnades i de flesta av de avgivna yttrandena utan

anmärkning.

Lantbruksstyrelsen ansåg det emellertid icke lämpligt, att jordbrukskassorna

med upplånade medel bedreve sådan verksamhet, som i förslaget förordats.

Enligt styrelsens förmenande tillgodosåges det primära fastighetskreditbehovet

intill 50 procent av taxeringsvärdet av hypoteksföreningarna

och den sekundära krediten mellan 50 och 70 procent av bankinrattnmgar.

Därest ett av 1921 års fastighetskreditsakkunniga framlagt

förslag om den primära fastighetskreditens höjande till 60 procent av taxeringsvärdet

bifölles, syntes så avsevärda lättnader hava vunnits, att ytterligare

statliga åtgärder knappast kunde anses vara av behovet påkallade

eller ens tillrådliga.

Länsstyrelsen i Södermanlands län instämde i ett av länsstyrelsen från

länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott infordrat utlåtande vari

gjorts gällande, att en lånerätt av intill 70 procent av fastighets ’ taxeringsvärde

borde medgivas endast om det belopp å 200 kronor, som jordbrukskassemedlem

skulle berättigas att låna utan inteckningssäkerhet,

inkluderades i nämnda 70 procent.

I enahanda riktning uttalade sig länsstyrelsen i Hallands län, som ansåg

det orimligt att kumulera sekundär inteckningskredit och andelskredit

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 2()7. 17

pa det föreslagna sättet, varigenom lånerätten skulle kunna komma att

överstiga jordvärdet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län föreslog den modifikationen i förslaget,

att den ifrågasatta utvidgningen av lånerätten skulle sättas till 70 procent

av fastighets verkliga värde, om detta kunde anses understiga taxeringsvärdet.

Såsom av den vid 192ö ars förslag fogade motiveringen framgar, har

förslagsställaren tänkt sig, att man genom nu omförmälda bestämmelse

skulle giva driftkreditkassorna en möjlighet att fylla den brist å anstalter

för sekundär fastighetskredit, som torde förefinnas i vårt land. Klart

synes dock vara, att förslaget icke med den nuvarande omfattningen av

jordbruks- och centralkasserörelsen kan antagas innefatta en verklig lösning

av spörsmålet om den sekundära jordbrukskreditens ordnande. Något

sådant har ej heller förslagsställaren tänkt sig. Men det är dock icke

uteslutet, att den föreslagna anordningen i förbindelse med den i det föregående

förordade utvidgningen av de ändamål, för vilka lån må av jordbrukskassa

utlämnas, framdeles skall sätta kassorna i stånd att göra en

mera betydelsefull insats på denna punkt. De fördelar, som skulle vinnas

genom att kassornas medlemmar kunde förlägga hela sin kredit till kassorna,

böra ej heller underskattas. Endast genom en dylik koncentration

av krediten kunna kassorna vinna den behövliga överblicken över sina

medlemmars ekonomi.

Det synes mig med hänsyn till det sagda saknas anledning att motsätta

sig en utvidgning i den föreslagna riktningen av jordbrukskassornas rätt

att utlämna lån. Dock får uppenbarligen eu dylik utvidgning icke ske

på sådant sätt, att den kan medföra en försvagning av kassornas soliditet.

Därest en jordbrukskassa skulle på en gång kunna utlämna dels 20 procent

av taxeringsvärdet mot inteckningar, belägna mellan 50 och 70 procent

av detsamma, och dels ytterligare 40 procent av jordbruksvärdet mot annan

realsäkerhet eller borgen eller till äventyrs utan någon särskild säkerhet,

synes det mig som om kassornas utlåningsverksamhet skulle komma

att bliva förenad med en betydligt ökad risk. Möjligt är, att eventuella

förluster icke skulle kunna bliva så stora, att centralkassornas kreditgivare

därav kunde beröras. Men antagligt är, att den föreslagna bestämmelsen

skulle för centralkassorna försvåra den för rörelsen nödvändiga upplåningen.

Därtill kommer, att det enligt min mening över huvud taget är

olämpligt, att jordbrukskassorna i någon mera avsevärd omfattning öka

sina risker, innan kassorna hunnit förvärva någorlunda tillfredsställande,

fonder, vilket ännu icke är fallet. På grund av bristen på fonder skulle

nämligen den ifrågasatta utvidgningen lätt kunna få den effekten, att upprepade

uttaxeringar bleve nödvändiga, och att sådant skulle bliva till mycket

stor skada för hela kasserörelsen, torde ligga i öppen dag. Jag förbiser

icke, att den försiktighet, varmed jordbrukskassornas styrelser pläga

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 167 höft. (Nr 207.) 2

Departfments*-

rhefen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Insatser.

It? Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

behandla 1 åneansökn in ga r — en försiktighet, som bland annat har sin

grund i den ansvarighet för kassans förbindelser, som styrelsemedlemmarna

såsom ledamöter av kassan iklätt sig — innebär en god garanti

mot en oklok utlåningspolitik. Men denna garanti synes mig icke vara

tillräcklig. Jag tror alltså, att man måste starkare begränsa rätten att

utöver den vanliga krediten erhålla lån mot realsäkerhet, och jag vill härutinnan

förorda upptagandet av en bestämmelse, enligt vilken jordbrukskassa

må till fastighetsägare, utöver vad som följer av hans vanliga lånerätt,

utlämna lån mot säkerhet av inteckningar, belägna inom 60 procent

av fastighetens jordbruksvärde. Jag vill i detta sammanhang erinra om

att 1921 års fastighetskreditsakkunniga föreslagit, att hypoteksföreningarna

skola berättigas att utlämna lån till 60 procent av egendomens jordbruksvärde.

Häri ligger, att någon egentlig risk i regel icke kan antagas

förbunden med ett lån av denna höjd, och om nyssberörda förslag varder

godtaget, skulle det ju i stor utsträckning komma att inträffa, att medlemmarna

finge låna 60 procent av jordbruksvärdet hos vederbörande

hypoteksförening och 40 procent av samma värde hos jordbrukskassan.

Den omständigheten, att under nyssberörda förutsättning jordbrukskassorna

icke skulle få ägna sig åt sekundär kredit i vidare mån än densamma

kunde tillgodoses inom ramen av den vanliga lånerätten, ger mig,

såsom av det förut anförda torde framgå, icke någon anledning att för

närvarande föreslå, att rätten att utlämna inteckningslån utöver lånerätten

utvidgas i samma mån som gränsen för den primära krediten höjes.

Innan jag lämnar ifrågavarande punkt, vill jag framhålla, att vad här

föreslagits medför ytterligare en, låt vara ej alltför väsentlig fördel, varpå

man å centralkassehåll torde sätta ett visst värde, nämligen att kassorna

ej längre bliva nödsakade att under hänvisning till lånerättsbestämmelserna

avvisa lånesökande, som vid tillfälligt behov tillbjuda säkerhet

av inteckningar, belägna till och med inom 50 procent av taxeringsvärdet.

Icke utan skäl göres gällande, att det för de jordbrukare, som icke särskilt

studerat grunderna'' för jordbrukskasserörelsen, måste framstå såsom en

oegentlighet, ägnad att minska kassornas popularitet, att kassorna i dylika

fall ej äga taga emot ens de allra bästa säkerheter.

I centralkassornas svar på det av 1921 års fastighetskreditsakkunniga

utsända frågeformuläret föreslogs, att medlem av jordbrukskassa skulle

vara pliktig att erlägga en insats av 30 öre för varje tecknad andel,

vilket, då en andel enligt berörda svar skulle erhållas för varje fullt tal

av 100 kronors taxeringsvärde, skulle motsvara 1 krona 50 öre för en andel

enligt 1923 års förslag.

I 1923 års förslag sattes insatsen — under hänvisning till det klander,

som på senare tid förekommit mot de alltför låga insatserna i lantmännens

ekonomiska föreningar — till 3 kronor för varje andel, varav minst en

tiondel skulle inbetalas kontant och återstoden inom två år efter tecknandet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

I!)

Någon anmärkning mot sistnämnda förslag har icke förekommit.

För min del är jag lika mod förslagsställaren av den uppfattningen,

att en ökning av jordbrukskassornas insatskapital bör befrämjas, men det

förefaller mig som om vad av honom föreslagits skulle bliva allt för betungande.

Det är dock att märka, att den föreslagna ändringen på åtskilliga

orter skulle medföra en mångdubbling av de nuvarande insatserna.

Ä andra sidan torde det icke vara lämpligt att låta insats understiga

10 kronor. På grund härav förordar jag, att insatsen bestämmes till

2 kronor för varje andel, dock minst 10 kronor, samt att minst en tiondel av

insatsen erlägges kontant vid tecknandet av medlemskap och återstoden

inom två år därefter.

Den begränsning av rätten att taga växelprovision, »om nu finnes stadgad

för jordbrukskassorna, infördes på sin tid för att hindra missbruk.

Bestämmelsen härom uteslöts i 1923 års förslag under hänvisning

till att den avsåge en detaljsak, som med fullt förtroende kunde överlämnas

åt organisationerna själva.

Mot vad 1923 års förslag sålunda innehåller har ingen anmärkning förekommit,

och jag kan ej heller för min del finna något att däremot erinra.

I 1923 års förslag har vidare upptagits bestämmelse om att jordbrukskassa,

som är ansluten till centralkassa, med samtycke i varje särskilt

fall av centralkassans styrelse må förskaffa sig kredit i annan kreditinrättning

än centralkassan.

Icke heller häremot har jag något att erinra.

Under hand hava slutligen från centralkassehåll framställts vissa

önskemål.

Sålunda har påyrkats, att till centralkassa ansluten jordbrukskassa icke

må för egen räkning öppna sparkasseräkning utan centralkassans medgivande.

Detta yrkande har jag ingen anledning att motsätta mig, och torde, vad

angår jordbrukskassa, som ej är ansluten till centralkassa, medgivande i

ifrågavarande avseende böra lämnas av vederbörande länsstyrelse.

Vidare har påyrkats, att jordbrukskassa skulle vara berättigad att redovisa

kassareserv jämväl i riksgäldskontorets skattkammarväxlar, fordringar

hos riksbanken samt andra fullgoda obligationer än sådana, som utgivits

av staten, allmänna hypoteksbanken, konungariket Sveriges stadshypotekskassa

eller kommuner. Man påyrkar alltså här överensstämmelse

med vad som enligt 29 § i lagen den 29 juni 1923 om sparbanker är

föreskrivet angående dessa.

De nuvarande bestämmelserna äro hämtade från ett förslag till lag,

innefattande särskilda bestämmelser om ekonomiska föreningar, som idka

Departements
chefen.

Detaljändringsförslag

beträffande

joidbrukskussor.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Ån dringar

beträffande

central-.

kassor.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

.sparkasserörelse, vilket år 1912 framlades av särskilt tillkallade sakkunniga.

Då frågan om lagbestämmelser i nämnda ämne för närvarande

är föremål för förnyad utredning genom en inom finansdepartementet

tillkallad sakkunnig, synes det mig icke lämpligt att tillgodose det här

framställda kravet i vidare mån än det kan anses uppenbart, att det icke

kan komma i strid med en ny lagstiftning i ämnet. Jag kan därför allenast

förorda, att såsom kassareserv godkännas jämväl riksgäldskontorets

skattkammarväxlar och fordringar hos riksbanken.

Slutligen lorde en rent formell ändring böra ske. Termen lånerätt och

den definition därå, som, på sätt i det föregående refererats, lämnas i den

nu gällande kungörelsen om godkännande från det allmännas sida av

vissa jordbrukskassor, har på sina håll av kassornas medlemmar missuppfattats

så, att man föreställer sig, att medlem har en ovillkorlig rätt

att i mån av tillgång erhålla lån till lånerättens belopp. För att bespara

centralkasserörelsen besväret med upplysningsverksamhet i detta avseende

torde det vara lämpligt att utbyta ordet mot ett annat, förslagsvis lånemaximum,

och definiera denna term sä, att det obetydligt framgår, att

därmed avses det högsta belopp, intill vilket jordbrukskassa må lämna

medlem lån.

Genomföras de ändringar i bestämmelserna rörande jordbrukskassor,

som i det föregående förordats, torde jämväl föreskrifterna rörande centralkassor

böra undergå ändring på sådana punkter, där likartade regler

nu gälla för båda slagen av kassor. Sålunda bör tiden för insatsbelopps

fulla gäldande utsträckas till två år, en ändring, som i själva verket blir

en nödvändig konsekvens av motsvarande ändring för jordbrukskassorna;

vidare böra nu gällande bestämmelser om växelprovision utgå och stadgandet

angående de tillgångar, som må godkännas såsom kassareserv,

ändras på enahanda sätt som i fråga om jordbrukskassorna. Termen lånerätt

bör utbytas mot termen lånemaximum, vilken bör definieras såsom

avseende det högsta belopp, intill vilket lån må av centralkassa till viss

jordbrukskassa utlämnas.

Jag kommer härefter till frågan, huruvida föreskrifterna angående

jordbrukskassas ansvarighet för centralkassas förbindelser och angående

lånemaximums förhållande till jordbrukskassas ansvarighetsbelopp böra

omarbetas i följd av ett genomförande av de föreslagna nya bestämmelserna

rörande jordbrukskassor. Vad ansvarigheten angår synes mig denna

böra sättas så, att något ansvarighetsbelopp, avsett att tagas i anspråk

för förbindelser, som jordbrukskassa ikläder sig i förhållande till andra

än centralkassa, må återstå. Då emellertid jordbrukskassornas förbindelser

gent emot andra än centralkassorna måste bliva oväsentliga, torde

ansvarighetsbeloppets maximum kunna sättas till 4/5 eller 80 procent av

det belopp, varmed jordbrukskassas medlemmar svara för dess förbindelser.

Jag utgår då ifrån att vederbörande jordbrukskassor sänkt medlems

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

ansvarighet sä, att flen är lika med lånerätlen. Då detta emellertid icke

behöver bliva fallet, torde, för att icke jordbrukskassornas ansvarighet

för centralkassornas förbindelse skall bliva olika för olika kassor, ansvarighetsregeln

böra uttryckas så, att jordbrukskassa ej må ingå i centralkassa

med så mänga insatser, att det belopp, varmed den blir ansvarig

för centralkassans förbindelser, kommer att överstiga 4/5 av det sammanlagda

belopp, intill vilket jordbrukskassan må utlämna lån till sina medlemmar.

Beträffade länemaximum torde skäl föreligga att något sänka detsamma.

I fall, då .jordbrukskassa idkar sparkasserörelse för egen räkning, behöver

tydligen dess länemaximum ingalunda vara lika med det belopp, som

högst må av densamma utlånas till dess egna medlemmar. Men även om

jordbrukskassan praktiskt sett skulle täcka hela sitt lånebehov hos centralkassan,

skulle det vara orimligt att tänka sig, att den toge i anspråk

hela sistnämnda belopp. Jordbrukskassas länemaximum hos centralkassa

synes mig därför lämpligen kunna begränsas till hälften av det belopp,

varmed jordbrukskassan ansvarar för centralkassans förbindelser, ökat

med 2/5 av summan av jordbrukskassans medlemmars lånemaxima. Härigenom

nås också, att jämväl i centralkassoma ansvarighet och lånemaximum

komma att bliva lika, om jordbrukskassa tecknar högsta medgivna

antal insatser. Emellertid måste å andra sidan, för att jordbrukskassa

skall få medel att utlämna kredit mot inteckningssäkerhet utöver dess

medlemmars lånemaxima, sådan kassa berättigas att i sin tur mot inteckningar

inom 60 procent av jordbruksvärdet erhålla kredit i centralkassan

utöver sitt länemaximum.

Jämte vad sålunda förordats torde ytterligare några ändringar i

reglerna för centralkassorna vara motiverade.

I 1923 års förslag förordades sålunda, att till centralkassa ansluten jordbrukskassa

skall teckna insatser för minst 500 kronor.

Mot att på detta sätt låta ökningen av insatserna i jordbrukskassorna i

någon mån komma även centralkassorna till godo, torde intet vara att

invända.

1923 års förslag innehöll vidare, att i centralkassas stadgar skulle intagas

föreskrift om att anslutna jordbrukskassor skulle vid behov vara underkastade

uttaxering intill visst i stadgarna bestämt belopp för år räknat.

Ej heller mot upptagande av denna bestämmelse, vilken centralkassorna

redan äro oförhindrade att iakttaga, torde någon invändning vara att

framställa.

Slutligen föreslogs, att centralkassa icke vidare skulle vara bunden av föreskrift,

att lån, som centralkassan lämnade av medel, vilka anskaffats genom

upptagande av lån, icke finge utlämnas på längre återbetalningstid

än kassan själv åtnjuter. I stället föreslogs, att av medel, som erhållits på

sistnämnda sätt, högst en fjärdedel skulle få utlånas på längre tid än ett

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

år. Såsom skäl anfördes, att den nuvarande regeln i praktiken vore synnerligen

svår att följa.

Tydligt torde vara, att den föreslagna regeln innefattar såväl en in

skränkning i som en utvidgning av eentralkassornas befogenhet. Då densamma

knappast kan innebära någon risk för att centralkassorna skola

få svårigheter att punktligt fullgöra sina förbindelser och jag har mig

bekant, att den överensstämmer med vad man på centralkassehåll eftersträvar,

vill jag icke motsätta mig dess godtagande.

Andra till

centralkassor

anslutna ekonomiska

föreningar

än

jordbrukskassor.

I fråga om de särskilda bestämmelser, som gälla angående till centralkassor

anslutna ekonomiska föreningar utom jordbrukskassor, torde andra

ändringar icke bliva nödvändiga på grund av de i fråga om sistberörda kassor

föreslagna nya reglerna än att bland sagda bestämmelser uttryckligen

upptages den nu gällande föreskriften angående omfattningen av här avsedd

förenings ansvarighet för centralkassas förbindelser ävensom att termen

lånerätt ersättes med termen lånemaximum.

Emellertid torde skäl finnas att godtaga ett i 1923 års förslag upplagd

stadgande, enligt vilket nu åsyftad ekonomisk förening icke skall behöva

teckna insatser för mer än 100 kronor. Ändringen är motiverad därav, att

även helt små lantbrukarföreningar, t. ex. föreningar för inköp av maskiner

för några få tusen kronors värde, böra kunna använda sig av cen

tralkassorna såsom kreditgivare. Detta omöjliggöres för närvarande därigenom,

att insatsbeloppet är för stort i förhållande till det lån, som kan

behövas, och genom att den ekonomiska föreningen måste ikläda sig

ett alltför stort ansvar (minst 30 gånger insatsbeloppet eller sålunda minst

12,000 kronor) för att kunna erhålla lån.

Övergångs
bestämmelser.

Samtliga de ändringar, som här förordas beträffande centralkassorna sand

dit anslutna jordbrukskassor och övriga ekonomiska föreningar, äro sådana,

att, för att de må kunna träda i tillämpning, ändring måste hava i

laga ordning vidtagits i de vid de nya bestämmelsernas utfärdande exi

sterande kreditföreningarnas stadgar. Då enligt 42 § i lagen den 22 juni

1911 om ekonomiska föreningar för beslut om dylik stadgeändring kräves,

att detsamma fattas på två på varandra följande sammanträden, därav ett

ordinarie, är det tänkbart, att för förändringens genomförande kan erfor

dras ett helt kalenderår. Då vidare enligt 44 § i nyssnämnda lag beslut,

som innefattar upphävande av den personliga ansvarigheten för förenings

förbindelser, icke må gå i verkställighet, förrän ett år förflutit från

det beslutet registrerades, samt vissa av de ändringar, som här förordats,

inverka på den personliga ansvarighetens omfattning, lära sådana bestämmelser

icke kunna träda i tillämplighet, förrän två fulla kalenderår

förflutit från föreskrifternas utfärdande.

I den mån nödvändiga stadgeändringar ej kunnat genomföras under

första halvåret 1925, komma sålunda intill den 1 januari 192S endast nybildade

kassor att i allo kunna följa de nya reglerna. Åtminstone intill

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 207.

sistnämnda dag masta man alltså lata de äldre föreningarna i vissa avseenden

tillämpa regler, som icke kunna godkännas i en ny förenings

stadgar.

Detta är vad jordbrukskassa angår först och främst förhållandet med de

nya reglerna om delaktighet och lånemaximum. I de jordbrukskassor,

som nu medgiva ett lånemaximum av 200 kronor per hektar odlad jord,

inträder en minskning av lånemaximum, så snart taxeringsvärdet för

hektar understiger 500 kronor; i de föreningar, vari lånemaximum nu är

300 kronor för hektar, inträder en dylik minskning, så snart taxeringsvärdet

för hektar understiger 750 kronor.

Den omständigheten, att någon motsvarighet icke föreslås till föreskriften

om att vid beräkning av den areal, för vilken delaktighet i jordbrukskassa

vunnits, område, som understiger eu hektar, räknas såsom hel

hektar, verkar på likartat sätt. Den, som äger jordbruksfastighet, i areal

uppgående till exempelvis l.i hektar och taxerad till 750 kronor per hektar,

äger nu möjlighet att låna 400 eller 600 kronor. Enligt de nya reglerna

skulle han få låna endast 200 kronor.

Av enahanda art är bestämmelsen, att lån icke må utlämnas till den,

som icke tecknat åtminstone en andel i jordbrukskassa. Härigenom uteslutes

ju från möjlighet att erhålla lån den, som äger eller brukar jordbruksegendom,

vars areal väl uppgår till ett halvt hektar, men vars jordbruksvärde

enligt taxeringen icke når upp till 500 kronor.

På angivet sätt verkar också höjningen av insatserna. Exempelvis

måste den, som nu eriagt 20 kronors insats för en fastighet om 20 hektar,

värderad till 15,000 kronor, antingen höja sin insats eller ock nöja sig

med andelar för 5,000 kronors taxeringsvärde med därav följande minskning

av lånemaximum.

I fråga om rätten att idka sparkasserörelse utan särskilt tillstånd kunna

icke heller de äldre kassorna omedelbart anpassa sig efter de nya bestämmelserna.

Detsamma gäller om den rent formella ändringen av termen

lånerätt till lånemaximum.

Av motsatt karaktär äro för jordbrukskassornas del de ändringar, som

hava avseende å ansvarighetens förhållande till lånemaximum, å högsta tilllåtna

delaktigheten, å rätten att utlämna lån utöver lånemaximum mot

säkerhet av väl belägna inteckningar, å låneändamålen, å växelprovision,

å jordbrukskassornas rätt att bereda sig kredit annorstädes än i centralkassa,

å tiden för gäldande av insats och å rätten att redovisa ytterligare

vissa tillgångar såsom kassareserv. Beträffande samtliga dessa ändringar

gäller, att jordbrukskassa icke är skyldig att genomföra desamma.

Vad centralkassoma beträffar äro de bestämmelser, som avse ansvarighetens

omfattning och lånemaximum, höjning av insats, rätt till uttaxering

från anslutna kassor och föreningar och rätt att utlämna lån för

längre åteTbetalningstid än kassan beträffande de till utlånande anlitade

medlen själv åtnjuter, av den art, att ändringar i vederbörande stadgar

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

äro nödvändiga. Beträffande övriga här förordade föreskrifter skulle dylika

ändringar icke vara nödvändiga.

Ifrågasättas kunde att även efter den nödvändiga övergångstidens utgång

medgiva de äldre föreningarna rätt att bibehålla nuvarande, regelrätt

mindre fria verksamhetsregler. Ett dylikt medgivande skulle dock

otvivelaktigt vara föga ägnat att befordra reda och överskådligbet på ifrågavarande

område. Man torde därför böra nöja sig med att för de äldre

föreningarnas del medgiva undantag från de nya bestämmelserna intill

den 1 januari 1928.

I vissa avseenden synas emellertid mera vittgående undantag erforderliga.

Därest lånemaximum skulle minskas i så hög grad, att utlämnat lån

skulle komma att ligga delvis över detsamma, torde man, om lånet är givet

på viss längre tid, t. ex. såsom amorteringslån på tio år, icke skäligen

kunna kräva, att lånet avvecklas före nämnda tids utgång.

Icke heller torde man böra tvinga jordbrukskassorna att omedelbart till

lånemaximum nedbringa annat lån, som genom ändringarna skulle komma

att delvis överskjuta lånemaximum. Här synes en femårig övergångsperiod

böra medgivas. I detta sammanhang erinras om, att möjligheten att

mot viss bättre inteckningssäkerbet erhålla lån utöver lånemaximum är

ägnad att underlätta övergången.

Har jordbrukskassa redan före de nya bestämmelsernas ikraftträdande

för egen räkning öppnat sparkasserörelse, torde kassan icke skäligen

böra åläggas att för rörelsens fortsättande inhämta särskilt samtycke.

Ett särskilt beaktande kräver de här förordade ändringarnas inverkan

på jordbruks- och centralkassors förhållande till tredje man.

Vissa av dessa ändringar äro av beskaffenhet att kunna minska den

ansvarighet för kassas förbindelser, som nu åvila medlem av kassa.

De nya delaktighetsreg.lerna kunna sålunda hava en dylik verkan. Så

snart i följd av ändringarna lånemaximum minskas — vid vilket taxeringsvärde

detta inträffar, har jag redan behandlat — inträder med oförändrad

ansvarighetsregel en automatisk minskning av ansvarigheten.

Ändras gällande ansvarighetsregler, inträder en minskning av ansvarigheten

i kassor, där lånemaximum nu är satt till 200 kronor per hektar,

så snart taxeringsvärdet understiger 750 kronor, och i kassor, där lånemaximum

nu är 300 kronor per hektar, så snart taxeringsvärdet understiger

1,125 kronor. I vissa fall kan minskningen inträda ännu tidigare. Den,

som har två hektar med ett värde av 1,200 kronor per hektar, har nu vid

ett lånemaximum av 300 kronor en ansvarighet av 900 kronor. Enligt de

nya reglerna skulle han erhålla allenast fyra andelar med en ansvarighet

av 800 kronor. Ytterligare fall av minskat ansvar torde kunna inträffa

på grund av den nya regeln, att lån må utlämnas blott till den, som äger

minst eu andel.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj:ta ''proposition Nr ~07. 25

Deri nya regeln om jordbrukskassors maximiansvarighet för centralkassas

förbindelser, varigenom denna siinkes från ett belopp, motsvarande

summan av lånemaxima, till ett belopp, motsvarande Va därav, kan också,

under förutsättning att summan av lånemaxima icke genom ändringarna

ökas med minst V», medföra en minskning av jordbrukskassornas ansvarighet

för centralkassornas förpliktelser.

Den minskning av ansvarigheten, som i det föregående berörts, är snarast

av teoretisk natur. Praktiskt sett ligga, förhållandena så, att det totala

ansvarighetsbeloppet för varje jordbrukskassa liksom för varje centralkassa

torde komma att ökas, även om jordbrukskassorna över lag

sänka ansvarigheten från 1J4 gång lånemaximum till paritet med detta.

Stickprovsundersökningar, verkställda likväl innan i någon jordbrukskassa

lånemaximum höjts över 200 kronor, utvisa, att vid övergång

från ett lånemaximum av 200 kronor per hektar till ett lånemaximum

av 200 kronor per andel om 500 kronors taxeringsvärde summan av lånemaxima

i undersökta jordbrukskassor skulle hava stigit med 60 till 350

procent. Även med eu sänkning av ansvarigheten till paritet med lånemaximum

skulle alltså en ökning av det totala ansvarighetsbeloppet hava

inträtt. Att den föreslagna ökningen av insatsernas belopp skulle medföra

en ökning av den säkerhet, kassorna erbjuda för sina förbindelser, är

uppenbart.

Emellertid, även om man finner, att berörda säkerhet i verkligheten icke

kan antagas komma att minskas, kvarstår alltjämt, att de föreslagna ändringarna,

såsom sagt, kunna medföra en teoretisk sänkning av ansvarigheten.

Då man i 44 § i lagen om ekonomiska föreningar stadgat, att beslut,

som innefattar upphävande av medlemmarnas personliga ansvarighet för

förenings förbindelser, icke må träda i kraft förrän ett år förflutit från det

beslutet registrerats, torde man hava åsyftat att sätta föreningens borgenärer

i stånd att före berörda tids utgång göra sina fordringar gällande och

sålunda undgå förlust i följd av upphävandet. En nedsättning av den

personliga ansvarigheten torde också innefatta en sådan ändring av de förutsättningar,

som förelågo vid vederbörande fordrans tillkomst, att borgenären

är berättigad att uppsäga sin fordran. En dylik konsekvens av de

nya reglerna skulle emellertid vara mycket otillfredsställande och kunna

bereda centralkassorna avsevärda svårigheter. Det är därför nödvändigt

att tillse, att någon möjlighet för kassornas borgenärer att på formella

skäl uppsäga sina fordringar icke inträder i följd av ändringarna. För

sådant ändamål torde det enklaste vara att låta staten träda emellan och

påtaga sig all den förlust, som tilläventyrs må kunna uppkomma för den,

som förvärvat fordran hos jordbruks- eller centralkassa innan registrering

verkställts av beslut, varigenom i enlighet med de bestämmelser, som

här förordats, minskning skett av medlemmarnas personliga ansvarighet

för vederbörande kassas förbindelse. Såsom jag redan antytt, är jag av

den uppfattningen, att den ansvarighet, som statsverket sålunda skulle

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

ikläda sig, aldrig kommer att behöva tagas i anspråk. För säkerhetens

skull torde emellertid vara lämpligt, att medgivande lämnas till att från

riksgäldskontoret till Sveriges riksbank överlämnas obligationer till visst

belopp, förslagsvis 100,000 kronor, vilka obligationer utan vidare må tagas

i anspråk för täckande av här avsedda förluster. Under erinran om, att

den personliga ansvarigheten i ekonomisk förening icke kan utkrävas annat

än vid föreningens konkurs, anser jag mig beträffande de närmare

reglerna för användande av ifrågavarande obligationer böra förorda, att

desamma avfattas i huvudsaklig överensstämmelse med de regler, som

gälla beträffande rätt att för borgenärers i centralkassa räkning använda

de obligationer, som för sådant ändamål innehavas av riksbanken.

Jag får till sist erinra om, att bestämmelser angående godkännande från

det allmännas sida av jordbruks- och centralkassor jämlikt riksdagens bemyndigande

meddelas av Kungl. Maj:t samt att vid utfärdandet av bestämmelser

i ämnet en växlande praxis tillämpats, i det att riksdagen i

vissa fall erhållit och i andra icke erhållit tillfälle att yttra sig angående

ifrågasatta ändringar. I detta fall måste riksdagen — med hänsyn till behovet

av eu särskild deposition av obligationer till säkerställande av vissa

borgenärer i jordbruks- och centralkassor — under alla förhållanden erhålla

tillfälle att i princip taga ståndpunkt till de av mig förordade

ändringarna.

Nämnda ändringar äro icke av beskaffenhet att föranleda någon ändring

av det nu utgående anslaget till understöd åt föreningar för jordbrukskredit.

Ej heller i övrigt torde anledning förefinnas till ändring

av sagda anslagsbelopp.

På sätt jag i statsverkspropositionen, nionde huvudtiteln punkt 97, omnämnt,

har anslaget för budgetåret 1924—1925 utgått med 30,000 kronor.

På grund av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå

riksdagen att

dels medgiva, att från riksgäldskontoret må till Sveriges

riksbank överlämnas svenska statens obligationer

till ett belopp av 100,000 kronor att, där jordbrukskassa

eller centralkassa för jordbrukskredit i avseende

å medlemmarnas ansvar för kassans förbindelser beslutat

nedsättning, som möjliggjorts genom ändringar,

vilka vidtagits i gällande bestämmelser angående

godkännande av dylik kassa från det allmännas sida,

av riksbanken användas till täckande av förlust, som

i följd av nedsättningen må hava tillfogats någon,

som, då beslutet därom registrerades, ägde fordran hos

kassan, under villkor att förlustens anledning och omfång

styrkes genom intyg av rättens ombudsman i

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

kassans konkurs samt, vad angår centralkassa, jämväl

av det allmänna ombud, som förordnats att deltaga i

förvaltningen av konkursboet, att medgivande till

obligationernas användande skall lämnas av länsstyrelsen

i det län, där kassans styrelse har sitt säte, att

därvid tillika skall meddelas erforderliga föreskrifter

angående sättet för behövliga obligationers tillgodogö

rande, att riksgäldskontoret ofördröjligen skall under

rättas, då dylikt medgivande lämnas, att obligationerna

därvid tillika i första hand skola hembjudas

riksgäldskontoret till inlösen samt att utbetalning till

kassas fordringsägare av för obligationer influtna

medel skall verkställas genom konkursförvaltningens

försorg,

dels ock för budgetåret 1925—1926 till understöd åt

föreningar för jordbrukskredit anvisa ett extra förslagsanslag

av ........................ kronor 30,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj :t Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Flodman.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

Bilaga.

V. P. M.

med förslag till ändringar i kungörelserna rörande godkännande från

det allmännas sida av vissa jordbrukskassor och centralkassor för

jordbrukskredit.

Förslag till ändringar i Knngl. Maj:ts kungörelse angående godkännande

från det allmännas sida av vissa jordbrukskassor den 18 juni 1915 med

ändringar enligt kungörelsen den 11 juli 1918 (nr 595).

§ 3.

Kassans stadgar skola innehålla bestämmelser uti de i §§ 4—20 här nedan

berörda ämnen, och må dessa bestämmelser icke avvika från vad i

nämnda paragrafer föreskrives.

§ 7.

Delaktighet i jordbrukskassan beräknas efter det antal andelar, för vilket

medlem vunnit inträde i densamma.

För brukare av egen jord inom kassans verksamhetsområde kan nämnda

antal icke vara högre än motsvarande en andel för varje fullt 500-tal kronor

av taxeringsvärdet å den eller de jordbruksfastigheter han äger och

brukar inom området, dock att, om brukningsdel sträcker sig över gränsen

för detta, delaktighet i kassan må kunna vinnas motsvarande taxeringsvärdet

å brukningsdelen i dess helhet.

För brukare av annans jord kan antalet andelar icke vara högre än

motsvarande en andel för varje fullt 500-tal kronor av det jordbruksvärde,

som den sålunda brukade fastigheten blivit vid fastighetstaxering åsatt.

Ägare av jordbruksfastighet, som blivit till annan upplåten för brukande,

kan vinna delaktighet för högst hälften av det antal andelar, vartill

han såsom jämväl brukare av ifrågavarande fastighet enligt nyssangivna

grunder vore berättigad.

Beträffande medlem, vilken icke är ägare eller brukare av jordbruksfastighet

eller, ehuru ägare eller brukare av dylik fastighet, icke har jordbruk

som huvudsaklig näring (icke-jordbrukare), bestämmer kassans styrelse

det antal andelar, för vilket han må vinna delaktighet i kassan; dock

att, därest kassan är ansluten till centralkassa, beslutet härom skall underställas

centralkassans styrelse för prövning och fastställelse.

I övrigt skall gälla, att ingen må kunna vinna inträde i kassan för

större antal andelar än som motsvarar en tiondel av det sammanlagda antal

andelar, för vilket medlemskap i kassan vunnits; att medlemskap av

icke-jordbrukare ej må kunna vinnas för flera än motsvarande en femtedel

av antalet medlemmar i kassan eller för tillsammans större antal an
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

delar än motsvarande en tiondel av kassans hela andelstal; att vid beräkning

och bestämmande av det medlemskap och den delaktighet i kassan,

som enligt nyssangivna bestämmelser må vinnas, brutet tal utjämnas till

närmast högre hela tal; att medlem icke må för samma hrukningsdel vara

medlem jämväl i annan jordbrukskassa; samt att stadgarna skola innehålla

bestämmelser angående de ändringar och jämkningar uti medlemskap

och delaktighet, som betingas därav, att medlem må hava upphört

att vara ägare eller brukare av fastighet eller fastighetsdel, varför delaktighet

vunnits, eller att genom utträde av medlemmar medlemsantalet

eller summa andelar .så nedgått, att antalet medlemmar av icke-jordbrukare

eller antalet andelar, för vilket sådana medlemmar vunnit inträde,

kommer att överstiga respektive en femtedel och en tiondel av kassans

medlemsantal eller summa andelar.

§ 8.

Det högsta sammanlagda belopp, intill vilket medlem är berättigad att

genom kassan erhålla lån (medlems lånerätt), skall vara i stadgarna bestämt,

och må ej sättas högre än till tvåhundra kronor för varje andel,

för vilken han äger delaktighet i kassan, dock att lån, lämnade mot inteckning

i medlems jordbruksfastighet, må, i den mån inteckningen ligger

inom sju tiondelar av fastighetens taxeringsvärde, kunna anses ligga vid

sidan av sagda lånerätt.

§ 9. _

Beträffande medlemmarnas bidragsplikt och deras ansvarighet för kassans

förbindelser skall särskilt iakttagas:

1) att medlems insats skall vara minst tre kronor för varje andel, för

vilken han vunnit inträde i kassan;

2) att medlemmarna skola vid behov vara underkastade uttaxering intill

visst i stadgarna bestämt belopp för år räknat; samt

3) att medlems personliga ansvarighet icke må bestämmas lägre än till

ett belopp, motsvarande en och en halv gång hans lånerätt.

§ 10.

I punkt l:o) utbytes »ett» år mot två år.

§ 13.

Kassans verksamhet för beredande av lån åt medlemmarna skall kunna

bestå dels i utlämnande av direkta lån i mån av tillgång till därför erforderliga

medel och dels i förmedling av växellån.

För erhållande av lån erfordras att vara bosatt inom kassans verksamhetsområde

eller att därstädes äga eller bruka minst en halv hektar odlad

jord.

§ 14.

Lån må i regel icke lämnas för andra ändamål än som avse:

1) jordbruks uppsättning och drift, inberäknat sådan jordbrukets binäring,

som lämpar sig för vederbörande egendom, erläggande av insatser

i till jordbruksdriftens stöd bildade ekonomiska föreningar och dylikt;
2)

beredande av nödig näringskredit åt medlemmar, som icke hava

jordbruk till sitt egentliga levebröd.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

§ 15.

För tillgodoseende av löpande lånebehov må kassan kunna med medlem

öppna kreditivräkning eller löpande räkning till belopp, som efter prövning

av föreliggande behov finnes skäligt.

_ I övrigt skall gälla, att för ett och samma ändamål växelkredit ej må anlitas

under längre tid i en följd än nio månader; att lån, stim kassan lämnar

av medel, vilka den anskaffat genom upptagande av lån, ej må utlämnas

på längre återbetalningstid, än den kassan själv åtnjuter; att, därest

kassan är ansluten till centralkassa, åt samma medlem ej må utan medgivande

av centralkassans styrelse utlämnas lån till sammanlagt belopp

överstigande tiotusen kronor; samt att, därest kassan för egen räkning

mottager insättningar på sparkasseräkning och löpande räkning, minst

sex tiondelar av de hos kassan insatta medlens sammanlagda belopp skall

redovisas i sådan kassareserv, som omförmäles i § 17 här nedan, eller i

lån å återbetalningstid, som ej överstiger ett år.

(§ 16 utgår; paragraferna därefter få envar närmast föregående nummer.)

§ 26 (25).

Godkänd jordbrukskassa må ej idka annan rörelse än penningrörelse

eller bereda lån åt andra än medlemmar i kassan.

Sådan kassa må icke samtidigt vara medlem av mer än en centralkassa

för jordbrukskredit eller, så länge den är medlem av centralkassa, förskaffa

sig kredit i annan kreditinrättning, såvida icke centralkassans styrelse

för särskilt fall därtill lämnar medgivande.

§ 29 (28).

Till jordbruk hänföres i denna kungörelse även trädgårdsskötsel och annan

därmed jämförlig verksamhet, som avser frambringande av kulturväxter.

(Andra stycket utgår).

Motiv.

% 3.

Den föreslagna ändringen består endast däri, att 4—21, med hänsyn till

att § 16 föreslås skola utgå, ändras till 4—20 och att orden »samt § 29 andra

stycket» utgå av skäl, som anföras i motiveringen till ändringen av sistnämnda

paragraf.

§ 7.

Genom den ändring, som 1918 företogs i denna paragraf, skedde viss välbehövlig

rättelse i de ursprungliga, enbart den odlade jorden avseende bestämmelserna.

Även de nu gällande bestämmelserna äro emellertid alltför

stela och oändamålsenliga. De taga ingen hänsyn till, att jordens beskaffenhet

kan vara mycket olika i olika fall, att intensivare drift i regel

motsvaras av såväl högre kreditbehov som större kreditvärdighet o. s. v.

Dessa förhållanden komma däremot i större eller mindre mån till uttryck

i jordbruksfastigheternas taxeringsvärden. Så är t. ex. den intensivt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t.•i proposition Nr 207. -i 1

skötta och i sig själv värdefullare jorden ä Skänes slättbygd och i vissa

andra utpräglade jordbruksbygder i regel åsatt högre taxeringsvärde än

jorden i skogstrakter och kargare bygder. Delaktigheten i jordbrukskassa

bestämmes därför lämpligare i förhållande till jordbruksfastighets taxeringsvärde

än till dess areal odlad jord. Bestämmelsen, att även hagmark

och skogsmark får i viss utsträckning medräknas såsom odlad jord, verkar

ojämnt och ej så litet orättvist.

Av centralkassornas styrelser hade i deras svar ä 1921 års fastighetskreditsakkunnigas

promemoria ifrågasatts, att en andel skulle kunna tecknas för

varje fullt 100-tal kronor av taxeringsvärdet, men med hänsyn till att man

därigenom skulle nödgas att röra sig med ganska stora andelstal, har det

befunnits vara lämpligare med eu andel för varje fullt 500-tal kronor;

man ernår fullt nöjaktig anpassning härigenom.

Att enligt det föreliggande förslaget endast taxeringens »jordbruksvärde»

tages i betraktande för arrendatorer, torde få anses vara en nära

nog självklar följd av den värdeuppdelning, som vid taxeringen nu skall

ske. De föreslagna nya bestämmelserna rörande icke-jordbrukare äro

motiverade bland annat därav, att dylika medlemmar enligt den föreslagna

nya lydelsen av § 13 avses få lånerätt. Att icke den nuvarande

övre gränsen för delaktighet — 100 hektar — ersatts av någon motsvarande

bestämmelse, motiveras med, att dylik gräns är såväl obehövlig som

icke önskvärd; bestämmelsen, att en medlem kan vinna delaktighet för

högst en tiondel av en kassas hela andelstal, samt vederbörande kassastyrelses

rätt att inom den fastställda ramen bevilja inträde för större eller

mindre antal andelar anses tillräckliga såsom utjämningsgarantier härvidlag.

§ 8.

Högsta lånerätten föreslås till 200 kronor per andel eller till samma belopp,

som nu är medgivet per hektar odlad jord. I fall, där taxeringsvärdet

ej är högre än motsvarande 500 kronor per hektar odlad jord (inberäknat

till »odlad jord» reducerad ängs-, hag- och skogsmark), blir sålunda

lånerätten lika som nu, men i mån som taxeringsvärdet är högre, stiger

maximilånerätten. Lånerättshöjningen följer sålunda, enligt föreliggande

förslag, mera av de ändrade bestämmelserna i § 7 än av § 8 och

de två paragraferna måste ses i intimt samband med varandra. Fastighetskreditsakkunnigas

motivering i yttrande den 17 februari 1922 vid

deras tillstyrkan av viss lånerättsutvidgning äger sin tillämpning på

ändringsförslagen i de två paragraferna. Den höjning av maximilånerätten,

sora nu föreslås, blir för många fall lägre, än den, som de sakkunniga

då förordade, men den blir för intensivt skötta jordbruk å god jord däremot

något större; den kommer med andra ord att anpassa sig bättre till

förefintlig kreditvärdighet och till sannolika driftkreditbehov.

En betydelsefull särskild utvidgning av lånerätten ingår i den föreslagna

tilläggsbestämmelsen, att lån, lämnat mot säkerhet av inteckning

i medlems jordbruksfastighet, må, i den mån inteckningen ligger inom sju

tiondelar av fastighetens taxeringsvärde, kunna anses ligga vid sidan

av den stadgeenligt begränsade lånerätten. Detta tilläggsförslag är

att anse såsom resultatet av de verkställda utredningarna, i vad de hänföra

sig till 1921 års fastighetskreditsakkunnigas uppdrag att utreda, vilka

»jämkningar, som på grund av den sekundära kreditens ordnande eller

eljest borde företagas i gällande bestämmelser för driftkredit för enin
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

.32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

gärna». Genom detta tillägg få jordbrukskassorna möjlighet att, där sä

lämpligen kan ske, lämna även sekundär fastighetskredit i viss utsträckning.

Om, såsom är att hoppas, berörda sakkunnigas förslag om höjning

av maximigränsen för den primära jordbruksfastighetskrediten från nuvarande

50 procent till 60 procent av taxeringsvärdet (eller det annorledes

utrönta belåningsvärdet) snart blir förverkligat, skulle sålunda den belåning,

som enligt det här föreliggande förslaget skulle, om så av vederbörande

kassastyrelse prövas skäligt, få anses ligga utom lånegränsen, i

regel sträcka sig från 60 till 70 procent av taxeringsvärdet. Den sekundära

jordbruksfastighetskrediten plägar i regel utsträckas till 75 procent av

taxeringsvärdet, och jordbrukskassorna böra givetvis också kunna lämna

dylik kredit till denna gräns; följden av den här föreslagna bestämmelsen

blir endast, att krediten, i den mån den överskjuter 70 procent av taxeringsvärdet,

måste inberäknas i den stadgebestämda lånerätten. Man har

icke, innan någon erfarenhet av denna utvidgning vunnits, velat ifrågasätta

något längre gående stadgande än det föreslagna. Inom den gräns,

som härmed uppdrages, inskränka för övrigt andra föreskrifter denna kreditart

ytterligare, sä att den ej behöver befaras taga en sådan omfattning,

att jordbrukskassornas ursprungliga och huvudsakliga uppgift därav väsentligen

påverkas. Den viktigaste föreskriften härvidlag är den, som

efter föreslagen ändring- skulle komma att ingå i § 14 av kungörelsen angående

godkännande från det allmännas sida av vissa centralkassor för

jordbrukskredit (se nedan) och som stadgar, att centralkassa icke må av

medel, som den själv anskaffat genom upptagande av lån, utlämna mer än

en fjärdedel på längre tid än ett år. Denna bestämmelse återverkar på

jordbrukskassornas utlåning genom det stadgande i § 15 av kungörelsen

om jordbrukskassas godkännande (se ovan), som säger, att lån, som kassan

lämnar av medel, vilka den själv anskaffat genom upptagande av lån, ej

må utlämnas på längre återbetalningstid, än den kassan själv åtnjuter.

De närmare motiven att möjliggöra för jordbrukskassorna att kunna

lämna även något sekundär jordbruksfastighetskredit äro utvecklade i

min promemoria av april 1920 om den sekundära jordbruksfastighetskrediten

samt landsbygdens penningomsättning. Inom 1921 års fastighets

k r ed i.‘s ak k u n n i g a var man vid överläggningarna, ense om, att det borde

prövas, huruvida icke nyssangivna kredit läte sig ordnas utan inrättande

av särskilda kreditinrättningar, bland annat genom att gränsen för den

primära jordbruksfastighetskrediten höjdes på föreslaget sätt och genom

vidgande i någon mån av jordbrukskassornas verksamhetsfält. Någon

•strävan att avskilja och för speciella inrättningar monopolisera den sekundära

jordbruksfastighetskrediten vore ej motiverad eller berättigad.

Den ingående utredning av sparbankernas kreditgivning, som de sakkunniga

hade verkställt, gåve vid handen, att dessa banker lämnade dylik

kredit till avsevärda belopp och på jämförelsevis goda villkor. Det vore

ej påkallat, att man sökte undantränga sparbankerna från en kreditgivning,

som för dem vore lämplig och genom vilken de i avsevärd grad gagnade

jordbruket. Det syntes vara sannolikt, att hypoteksföreningarna,

jordbrukskassorna och sparbankerna genom att var för sig fritt bedriva

den verksamhet, för vilken de vore avsedda och lämpade sig, bäst kunde

tillgodose jordbrukets kreditbehov.

Det är mot denna bakgrund den här berörda författningsändringen bör

ses. Den avser endast att giva jordbrukskassorna tillfälle att i någon

mån tillfredsställa, medlemmarnas behov" även av inteckningskredit,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 207. 38

liggande över den primära jord bruks fast i g In; t sk red i ten. Att detta

är berättigat och behövligt framgår bland annat därav, att Sveriges

allmänna lantbrukssällskap, som i anslutning till eu av sällskapet anordnad

utredning gjort förberedande undersökningar rörande möjligheterna

att få till stånd en särskild kreditinrättning för lämnande av företrädesvis

sekundär jordbruksfastighetskredit, med skrivelse den 18 november

1922 till 1921 års fastighetskreditsakkunniga överlämnat sitt utredningsmaterial

och därvid förklarat, att sällskapet, efter förfrågningar

hos livförsäkringsbolag och andra försäkringsinrättningar om möjligheten

att därifrån få lånemedel, icke såge någon utväg till åstadkommande

av nödigt kapital för en enskild jordkreditinrättning.

§§ 9 och 10.

Ändringen rörande insatsbeloppet innebär, att detta blir ungefär tredubblat,

och den föreslås med hänsyn till det klander, som under senare

tid förekommit mot lantmännens ekonomiska föreningar för deras i regel

allt för låga insatser. För att göra denna höjning mindre kännbar för

jordbrukskassemedlemmarna, föreslås den ändringen i § 10, att insatsbeloppet

skall vara i sin helhet inbetalt inom två år efter tecknandet i

stället för mot nu inom ett år.

§ 18.

Ändringen i andra stycket innebär medgivande för medlemmar bland

icke-jordbrukare att även få lån från sin kassa, dock under förutsättning,

att de äro bosatta inom dess verksamhetsområde. Det torde få anses såsom

skäligt, att hantverkare och andra, som faktiskt höra till bygden, få

rätt ej blott att sätta in sparmedel i vederbörande jordbrukskassor, utan

att de även kunna få nödig lånehjälp därstädes. Jämför den föreslagna

nya § 7 med dess begränsningsbestämmelser rörande icke-jordbrukare.

§§ 14 och 15.

Förslaget till ändring av § 14 är till synes ganska radikalt, men det är

väl motiverat av den erfarenhet, som hittills vunnits inom

verksamheten. Det visar sig vara mycket svårt och i många fall omöjligt

att tillämpa de mycket detaljerade bestämmelser, som nu finnas — bland

annat på grund av svårigheten att åstadkomma en effektiv kontroll —- varför centralkassornas representanter ivrigt yrka på mera generella bestämmelser.

Det måste nog erkännas vara eu rimlig begäran, att . jordbrukskassornas,

och i andra hand centralkassornas, styrelser få förtroendet

att inom den vidare ram, som ändringsförslaget utgör, pröva, vilka

låneändamål skola vara mest förtjänta av att tillgodoses. Enär det i allmänhet

torde bliva knappt med medel i förhållande till lånekraven, så

måste under alla förhållanden en gallring ske. — Den ändring, som föreslås

för § 15, hänger nära samman med ändringen av § 14 och bär samma

skäl för sig som ändringen av denna.

§ 16.

Denna paragraf föreslås skola utgå av det skäl, att bestämmandet av

ifrågavarande provisioner är en sådan detaljsak, som med fullt förtroende

bör kunna överlämnas till organisationerna själva.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 167 höft. (Nr 207.) ä

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

§ 26 (25).

Tillägget: »såvida icke centralkassornas styrelse för särskilt fall därtill

lämnar medgivande», är förestavat av den praktiska erfarenheten inom

verksamheten. Bestämmelsen, att jordbrukskassa icke må förskaffa sig

kredit i annan kreditinrättning, avser att trygga centralkassan mot att

jordbrukskassan inleder transaktioner, som den ej har vetskap om eller ej

kan överblicka. Detta ernås även med de föreslagna, ändrade bestämmelserna,

vilka dock lämna en frihet, som mången gång kan komma att visa

sig vara i såväl centralkassornas som jordbrukskassornas intresse.

§ 29 (28).

Med genomförande av de föreslagna ändringarna i §§ 7 och 8 bortfaller

behovet av undantagsbestämmelsen för trädgårdsjord, enär dylik på grund

av sin göda beskaffenhet och den kultur den är underkastad — bland annat

dess plantering med fruktträd och bärbuskar etc. — i regel torde bliva så

högt taxerad, att en lånerätt motsvarande den nu gällande vinnes inom

ramen av de nya bestämmelserna.

Förslag till ändringar i Kungl. Maj:ts kungörelse angående godkännande

från det allmännas sida av vissa centralkassor för jordbrukskredit

den 18 juni 1915 (nr 236) med ändringar enligt kungörelsen den

11 juli 1918 (nr 596).

§ 5.

Till medlem i centralkassa må kunna antagas:

1) godkänd jordbrukskassa, vars styrelse har sitt säte inom centralkassans

verksamhetsområde;

2) annan ekonomisk förening än jordbrukskassa, jämlikt vad därom är

särskilt stadgat (i kungörelsen nr 597 år 1918).

§ 6.

Insatserna i centralkassan skola lyda å minst tio kronor.

Jordbrukskassa skall vid inträdet teckna insatser för minst femhundra

kronor, annan ekonomisk förening för minst etthundra kronor.

§ 7.

Beträffande anslutna jordbrukskassors ansvarighet för centralkassans

förbindelser och deras bidragsplikt skall iakttagas:

l:o). att jordbrukskassas ansvarighet ej må bestämmas lägre än till ett

belopp, motsvarande trettio gånger det sammanlagda insatsbelopp, med

vilket jordbrukskassan ingått i centralkassan; och

2:o) att jordbrukskassorna skola vid behov vara underkastade uttaxering

intill visst i stadgarna bestämt belopp för år räknat.

§ 9.

I punkt 1) utbytes »ett» år mot två år.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 207. 35

§ 12.

Centralkassans verksamhet för att bereda de ansiutua .jordbrukskassorna

lån skall kunna ske dels genom beviljande av direkta lån i mån av tillgång

till därför erforderliga medel samt dels genom förmedling åt nämnda kassors

medlemmar av växellån.

I övrigt skall gälla, att av lån, som centralkassan lämnar av medel,

vilka den anskaffat genom upptagande av lån, högst en fjärdedel må utlämnas

på längre tid än ett år, samt att minst sex tiondelar av de bos

kassan insatta medlens sammanlagda belopp skall redovisas i sådan kassareserv,

som omförmäles i § 15 (14) bär nedan eller i lån å återbetalningstid,

som ej överstiger ett år.

(§ 13 utgår; paragraferna därefter få envar närmast föregående nummer.

)

Motiv.

§ 5.

Ändringen innebär i sak ingen ändring; den utgör blott ett påpekande

av vad som gäller enligt kungörelsen nr 597 år 1918.

§ 6.

Minimiinsats för jordbrukskassa föreslås höjd från nuvarande 400 kronor

till 500 kronor — en jämförelsevis liten höjning i förhållande till den

föreslagna höjningen i jordbrukskassemedlemmernas insatser i jordbrukskassorna.

Med hänsyn till att ganska små jordbrukskassor här och varkunna

bliva bildade, har man dock ej velat föreslå större ökning. här.

Den låga minimiinsatsen för andra ekonomiska föreningar föreslås i och

för underlättande av även mycket små, för begränsade lokala uppgifter

bildade dylika föreningars anslutning till centralkassa.

§7.

Tillägget om viss uttaxering är i harmoni med vad därom är stadgat

för jordbrukassornas medlemmar. Av utredningen framgår, att i de

mönsterstadgar, som utarbetas på grundval av den ändrade kungörelsen,

bör kunna föreslås, att uttaxeringen ej må överstiga en procent av vederbörande

jordbrukskassas lånerätt hos sin centralkassa. Denna gräns är i

mönsterstadgarna för jordbrukskassor för dessas medlemmar satt till fem

procent av deras lånerätt.

§ 9.

Ändringen från ett till två år för insatsernas inbetalande föreslås

närmast för att få bestämmelsen att harmoniera med motsvarande bestämmelse

i kungörelsen om jordbrukskassorna.

§ 12.

I denna paragraf andra stycket stadgas f. n., »att lån, som centralkassan

lämnar av medel, vilka den anskaffat genom upptagande av lån, en må utlämnas

på längre återbetalningstid än den kassan själv åtjuter». _ Det visar

sig i praktiken, att denna bestämmelse är synnerligen svår, ja nästan

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. May.ts proposition Nr 207.

omöjlig att följa. Det föreslås därför, att det i stället må stadgas, att

oentralkassan icke ma utlåna mer än högst en fjärdedel av nyssangivna

medel på längre tid än ett år — en bestämmelse, som hör kunna antagas

medföra nära nog samma verkan som den, vilken den är avsedd att ersätta.

Jämför motiveringen till ändringen av § 8 i kungörelsen om jordbrukskassors

godkännande.

§ 13.

Föreslås utgå av samma skäl som anfördes beträffande uteslutande av

nuvarande § 16 i kungörelsen om jordbrukskassorna.

Stockholm den 20 oktober 1923.

Aug. östergren.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1925:252 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående understöd åt föreningar för jordbrukskredit. a1 i texten
  2. JoU 1925:57 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående understöd åt föreningar för jordbrukskredit ävensom i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten