Med förslag till lag rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten stor skiftade delarna av Kopparbergs län
1925-01-23 · 30 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 26 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1925:21, Med förslag till lag rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten stor skiftade delarna av Kopparbergs län
Dokumentets text
Kungl. Maj ds proposit ion Nr 21.
1
Nr 21.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag rörande
vissa laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd
av staten stor skiftade delarna av Kopparbergs län;
given Stockholms slott den 23 januari 1925.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag rörande vissa laga skiften inom de på
bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs
län.
GUSTAF.
Torsten Nothin.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. 19 käft. (Nr 21.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.
Förslag
till
LAG
rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller med
understöd av staten storskiftade delarna av
Kopparbergs län.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
För vinnande av erfarenhet vilka regler böra för framtiden vinna tillämpning
med avseende å laga skifte till rubbning av storskifte, som inom Kopparbergs
län verkställts på bekostnad eller med understöd av staten, må efter
medgivande av Konungen sådant laga skifte verkställas pa de villkor och i
den ordning, som i denna lag stadgas.
2 §.
I fråga om laga skifte enligt denna lag skall gälla:
1) angående skiftesvitsord skall vad i kungörelsen den 18 februari 1859
(nr 11) finnes stadgat lända till efterrättelse;
2) i fäbod belägen inrösningsjord samt skogsmarken må, även där sådant
eljest icke är enligt lag eller annan författning medgivet, helt eller delvis
uteslutas från delningen, så framt icke sådan marks intagande i skiftet befinnes
komma att, utan någon delägares skada, för delägarna i allmänhet medföra
fördelar, som väsentligen överväga därav följande kostnader och olägenheter;
3) delägare må ej mot sitt bestridande förpliktas att utflytta;
4) i övrigt verkställes skiftet enligt särskilda föreskrifter, som Konungen
äger meddela, eller, i den mån sådana föreskrifter icke meddelats, med tilllämpning
av vad lag eller annan författning rörande laga skifte innehåller.
3 §■
Ansökning om förordnande för lantmätare att verkställa laga skifte enligt
denna lag skall vara inkommen till länsstyrelsen i Kopparbergs län senast
den 31 december 1925. I ansökningen skall uttryckligen angivas att skifte
enligt denna lag avses.
Kungl. Maj\ts proposition Nr 21.
3
Inkommen ansökning insändes till Konungen, som bestämmer, om lantmätare
skall förordnas i anledning av ansökningen.
4 §.
Sedan jämlikt Konungens beslut förordnande för lantmätare meddelats,
åligger det förrättningsmännen, därest laga hinder mot förrättningen icke
finnes möta, att vid sammanträde med delägarna verkställa utredning, huruvida
och i vilken omfattning mark, efter ty i 2 § under 2 sägs, bör uteslutas
från delningen, samt att avgiva yttrande i frågan, varefter handlingarna i
ärendet ofördröjligen skola av lantmätaren insändas till Konungen.
5 §•
Sedan handlingarna inkommit, besluter Konungen, om skifte enligt denna
lag skall komma till stånd eller icke. Bifalles ansökningen, bestämmer
Konungen tillika, huruvida och i vilken omfattning mark, som i 2 § under
2 avses, skall från delningen uteslutas, samt meddelar, i den mån omständigheterna
därtill föranleda, sådana särskilda föreskrifter i övrigt, varom i 2 §
under 4 förmäles. Sådana föreskrifter må även under förrättningens fortgång
av Konungen meddelas, därest behov av nya eller ändrade bestämmelser
yppas.
6 §•
Vid förrättning enligt denna lag skola kostnaden till förrättningsmännen,
lösen av kartor och handlingar samt kostnad för väganläggningar, som av
skiftet föranletts, ävensom för utflyttning, som prövats bereda förmånligare
ägoanordning, gäldas av allmänna medel.
4
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 21.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 19 december 1924.
Närvarande:
Statsråden Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Hansson, Linders, Larsson,
Wigforss, Möller, Levinson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Nothin anmäler, efter gemensam
beredning med chefen för jordbruksdepartementet, ett av f. d. justitierådet
Anshelm Berglöf i egenskap av ledare för den pågående utredningen angående
jordförhållandena i Kopparbergs län (Dalautredningen) med underdånig skrivelse
den 11 oktober 1924 avgivet förslag till lag med vissa särskilda bestämmelser
rörande laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten
storskiftade delarna av Kopparbergs län (bilaga A) samt anför:
»Justitierådet Berglöf har i sin skrivelse den 11 oktober 1924 anfört
följande:
Justitierådet I de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av
Berglöf. Kopparbergs län hava laga skiften endast i obetydlig omfattning förekommit.
Jordstyckningen och ägoblandningen hava i allmänhet och särskilt i de under
förra delen av 1800-talet storskiftade socknarna gått synnerligen långt och
medföra avsevärda olägenheter för jordbrukaren. Desslikes har svårigheten
att utan föregånget laga skifte lagligen utbryta områden samt den därav följande
rättsosäkerheten och oredan i fastighetsväsendet medverkat till att det
under senare tid alltmer framstått som en nödvändighet att få till stånd nya
skiften. Det har ej dess mindre visat sig svårt att vinna den erforderliga anslutningen
bland delägarna. I det stora tlertalet byar lär utsikten därtill hava
varit så ringa, att ej ens något försök gjorts. Anledningarna till detta motstånd
äro flera. Man har nog här, liksom annorstädes i landet, hyst en allmän
ovilja mot rubbning över huvud taget i bestående förhållanden. Fruktan
för vad skiftet kunde komma att bära i sitt sköte, i och för sig förklarlig,
har helt visst tagit onödigt stora proportioner och i vissa fall obestridligen
förknippats med en del vanföreställningar. I de avseenden, kring vilka motståndet
huvudsakligen samlats, kunna farhågorna dock ej betecknas såsom
grundlösa. Detta kan sålunda anses gälla förefintliga bestämmelser om utflyttningsskyldighet.
Vidare de vittutseende följderna av en rubbning av de
bestående förhållandena i skogsmarken. Och sist, men ej minst, de dryga
förrättningskostnaderna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majds proposition Nr dl.
r>
Det kan med skäl befaras, att en avsevärd tid skulle komma att åtgå,
innan en för Dalarna avpassad definitiv särlagstiftning bleve fruktbringande.
Den tanken inställer sig då naturligen att redan innan en sådan lagstiftning
kan bliva slutförd fä till stånd ett lämpligt åskådningsmaterial — att kunna
uppvisa skiften, utförda med iakttagande, så långt möjligt, av de önskemål,
som ligga befolkningen närmast om hjärtat, och i övrigt anpassade efter förhållandena
i varje särskilt fall. Säkerligen skulle med sådana skiften såsom
föredömen, därest de med tillhjälp av ett rikligare tillmätt statsbidrag kunde
snart bringas till utförande, mycket vara att vinna. Av synnerligen stort värde
vore ock för den blivande lagstiftningen att sålunda få praktiskt pröva grundläggande
riktlinjer, som Dalautredningen ämnat i huvudsak följa, och inhösta
erfarenheterna från dessa skiften. Dessa komme även att giva god ledning
vid bedömandet av frågan i vad mån för denna landsdel kräves större statsbidrag
för skiften än nu i allmänhet utgår.
Av det anförda torde framgå, att i en redan nu erforderlig speciell dalalagstiftning
böra inflyta uttryckliga bestämmelser om vilken mark må från
delningen uteslutas och om utflyttning. Till utveckling härav må anföras
följande:
Helt naturligt är behovet av sammandragning mest påfallande beträffande
inägorna vid byn, och det är i själva verket dessa, som huvudsakligen åsyftas
i det gängse talet om jordsplittringen i Dalarna. I denna mark har styckningen
och ägoblandningen nått längst, och det ligger i sakens natur, att
olägenheterna göra sig särskilt påminta vid det löpande jordbruksarbetet. I
övrig mark torde klyvningen ofta icke hava gått så djupt, och där, i synnerhet
i fäbode- och utskogsmarken, är det av mindre betydelse att ägorna sammanföras,
medan däremot ett sådant sammanförande på grund av den ojämna
avverkningen kan förväntas medföra avsevärda likvider. Och då det ojämförligt
stora flertalet delägare äro småbrukare utan annan nämnvärd tillgång
än sin jord, blir olämplig skogsavverkning lätt följden. Ofta komma ock kostnaderna
för delning av dessa vidsträckta områden att bliva alltför stora i
förhållande till nyttan. Det torde då böra givas större befogenhet att utesluta
dessa marker från delningen. Så lär till exempel den omständigheten, att
skogsmark finnes samfälld för två eller flera brukningsdelar, ej böra utgöra
hinder för uteslutningen. Och i övrigt torde lämpligen möjlighet lämnas öppen
för en friare prövning av alla på saken verkande omständigheter. Sannolikt
kommer det i många fall visa sig förmånligt att i skiftet intaga hemskogsmarken
men utesluta fäbodemarken och utskogen.
Att nu gällande och av skiftessynpunkter ensidigt påverkade bestämmelser
om utflyttningstvång äro olämpliga för Dalarna, har vid fyrfaldiga tillfällen
och från skilda håll kraftigt betonats, och härutinnan lär numera sådan enighet
råda, att något vidlyftigare ordande härom ej i detta sammanhang är av
nöden. Nu må endast i korthet framhållas, hurusom byarna alltmer utvecklats
till verkliga samhällen med för delägarna gemensamma företag och angelägenheter,
att delägarna i stor utsträckning äro för sin utkomst beroende
av hantverk och dylika sysselsättningar, som bäst främjas genom ett tätare
sammanboende, än vidare att åbyggnaderna i regel representera ett så stort
värde i förhållande till egendomen i dess helhet, att nyttan av den genom
utflyttning ökade möjligheten till ägosammandragning endast i ringa mån
skulle komma att motsvara därav föranledda kostnader. Ej heller kunna nog
uppskattas de ideella värden, som angrepes genom en längre gående utflyttning
ur de åldriga och kulturhistoriskt rika byarna. Vantrevnad skulle mer
-
6
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 21.
endels inställa sig hos de utflyttande, som av gammalt varit vana vid samlivet
i by. Så många och viktiga omständigheter tala mot en längre gående
utflyttning, att även vid en slutlig lagstiftning för denna landsdel bör tagas i
övervägande, huruvida man ej kan och bör stanna vid en inskränkning till
de fall, då delägare finner med sina intressen förenligt att flytta och frivilligt
erbjuder sig därtill. Det må vara sant, att genom en sådan begränsning vissa
fördelar ur jordbrukssynpunkt kunna uppoffras, men redan det att få de
många och vitt spridda småägorna sammanförda i ett fåtal närmare varandra
liggande större skiften skall dock visa sig medföra stort gagn för brukaren,
även om ägorna ej alltid kunna läggas så nära intill byn. I andra länder,
där i allmänhet redan byggnadssättet omöjliggjort utflyttning, har man på
detta sätt nödgats medla mellan stridande intressen och det har, såvitt mig
är bekant, slagit väl ut. Hur en blivande definitiv lagstiftning än må gestalta
sig, synes det i allt fall nödvändigt att tills vidare helt avlysa utflyttningstvånget.
Erfarenheten från blivande skiften må sedan visa, om det låter sig
göra att även framgent lägga avgörandet i den enskilde delägarens hand. Det
förefaller ej osannolikt, att till exempel, efter det ägorna vid skifte sammanförts,
en delägare, som idkar hantverk eller dylikt, stannar kvar på tomten,
medan en annan delägare i gården övertar jordbruket och slår upp sina bopålar
i anslutning till åkerjorden — en sådan tanke har ock vid Dalautredningens
sammanträden med befolkningen framkastats av personer ur allmogens
egna led. En utveckling i denna sunda riktning vore, fast långsam,
givetvis att föredraga framför den radikala och kanske ibland mera schablonmässiga
omvälvning, som gärna följer med utflyttningstväng.
Det kan för närvarande ej ifrågasättas annat än att i övrigt göra den ännu
gällande lagstiftningen i huvudsak tillämplig å skiften av ifrågavarande slag.
Med hänsyn till de växlande förhållanden i olika orter och skifteslag, som
kunna tarva särskild behandling i skifteshänseende, bör dock möjlighet hållas
öppen att i mån fråga om skifte väckes kunna meddela i det särskilda fallet
erforderliga föreskrifter. Så kan till exempel, när by, som skall skiftas, har
stor ägoblandning med annan by, vara önskvärt, att sistnämnda by helt eller
med någon del av sitt område ingår i delningen, med andra ord att en partiell
skifteslagsreglering sker. Finnes även i den senare byn den för skifte erforderliga
anslutningen bland delägarna, bör åtgärden ifråga kunna genom
särskild föreskrift tillåtas. Och vidare bör det kunna beredas möjlighet till
en förenklad redovisning av delägares å särskilda hemman uppdelade innehav
— en förenkling, som skulle syfta mot samma mål som ett förväntat lagstadgat
sammanläggningsförfarande. Dessa och liknande förhållanden synas
lämpligast böra uteslutas från detaljreglering i den nu föreslagna lagen, som
närmast tagit sikte på att undanröja de väsentliga grunderna för dalabefolkningens
ovillighet att sätta i gång med erforderliga laga skiften. Det föreslås
därför, att åt Konungen inrymmes befogenhet att meddela dylika föreskrifter.
Dock torde härvid undantag böra göras ifråga om för närvarande gällande
bestämmelser angående skiftesvitsord, och det har ansetts önskvärt att detta
kommer till tydligt uttryck i lagtexten.
Ett härvid fogat förslag till lag med vissa särskilda bestämmelser rörande
laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län har utarbetats i enlighet med nu angivna riktlinjer.
Ehuru med förslaget i första hand avsetts att för den närmaste tiden
möjliggöra skiften, vilka, såsom nedan kommer att närmare angivas, anses
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 21.
i
böra åtnjuta förmånen av särskilt statsunderstöd, har dock anledning saknats
att till dem begränsa förslagets tillämpning.
Redan förut har antytts, att för skiften av nu ifrågavarande slag skulle
krävas statsbidrag efter vidare linjer än nu gällande bestämmelser medge.
Man kan icke räkna med att den nu föreslagna lagen skall ensamt kunna
verka till åstadkommande av laga skiften, i synnerhet då det på sätt ovan
angivits icke avses att i detta så att säga försöksstadium göra ändring i fråga
om gällande föreskrifter angående skiftesvitsord. Det torde sålunda vara nödvändigt
att underlätta tillkomsten av skiften genom en kraftig ekonomisk uppmuntran
eller med andra ord att staten i allt väsentligt övertager kostnaderna
för skiften, som sökas under den närmaste tiden, exempelvis intill den 1 april
1926. Om en dylik fatalietid bestämmes, innebär detta givetvis, att senare
tillkomna ansökningar om skifte ej skola medföra berättigade anspråk på en
förmån, som man velat förbehålla framsynta pioniärer på området.
På grund av vad nu anförts tillåter jag mig i underdånighet föreslå, att
statsverket för skiften, som grundas å ansökning före den 1 april 1926, helt
åtager sig ersättningen till förrättningsmännen samt kostnaderna för utflyttning
och väganläggningar. Bidrag för utflyttning torde givetvis ställas beroende av
att sådan vid skiftet prövats bereda förmånligare ägoanordning. Är så fallet,
bör å andra sidan den omständigheten, att här endast kunna ifrågakomma
frivilliga utflyttningar, icke försätta delägarna i sämre ställning
än då förrättningsmännens beslut i frågan grundas å en delägarnas skyldighet
att finna sig i åtgärden. Om staten, på sätt nu föreslagits, åtager
sig en extra börda för dessa skiften — här må framhållas, att såsom sådan
endast kan räknas den del av kostnaderna, som överskjuter vad jordägarna
enligt redan gällande bestämmelser kunna erhålla i bidrag — bör ock tillses,
att denna förmån icke kommer sådana förrättningar till godo, vilka uppenbarligen
icke kunna lända till en mot kostnaderna svarande nytta. Om exempelvis
genom ett ifrågasatt skifte endast i ringa mån skulle beredas en förbättrad
ägoanordning, därest ej ytterligare mark intoges i skiftet, men detta
på grund av bristande anslutning bland delägarna i berörda mark ej låter
sig göra, bör ej för ett sådant skifte bidrag av den föreslagna omfattningen
utgå. Därför torde i varje särskilt fall prövas, huruvida med hänsyn till
förutsättningarna för ett ändamålsenligt skifte den extra förmånen må beviljas.
På det delägarna skola i tid veta vad de hava att räkna med, bör
prövningen föregå förrättningens verkställande och torde lämpligen kunna ske
i samband med frågan om och i vad mån särskilda föreskrifter för skiftet
erfordras. I vilken omfattning förrättningarna kunna komma att medföra kostnader
för statsverket, låter sig självfallet ej nu bedömas i annan mån än att
under nästkommande budgetår andra utgifter rimligen ej kunna förekomma
än något enstaka förskott. Endast det må tilläggas, att då eljest utflyttningskostnaden
plägar utgöra en tungt vägande post, utflyttningar här sannolikt
icke kunna förväntas i sådan omfattning, att bidraget i denna del kommer
att bliva av någon större betydelse.
Genom remiss den 15 oktober 1924 har Kungl. Maj:t anbefallt lantmäteristyrelsen
avgiva utlåtande i ärendet. Den 21 november 1924 har sagda styrelse
till justitiedepartementet inkommit med det sålunda infordrade utlåtandet
samt därvid tillika överlämnat yttrande i ärendet av överlantmätaren i Kopparbergs
län, i vilket yttrande denne anför:
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.
faren0i*Ko'' adt som '' Dalarnes skiftesfråga under föregående utredningar skrivits
parbergs °än. ?ch saSts lärer framgå, att, på samma gång som ett oemotsägligt behov av
Tf., ''Jordens omskiftande och sammandragande föreligger, särskilda bestämmelser
''allmänhet *för detta skiftande äro ofrånkomliga. De iakttagelser, vilka jag, under den
korta tid jag tjänstgjort här, haft tillfälle att göra, peka åt samma håll. Berörda
behov av särlagstiftning bottnar uti hela skiftes- och fastighetsväsendets
inom länet historiska utveckling från början av förra århundradet, de säregna
skifteslagsindelningsförhållandena, inägojordens särskilt i de övre socknarna
obetydliga vidd i jämförelse med skogsmarkens och befolkningens därav
beroende näringssätt, bosättnings- och bybildningsförhållandena, befolkningens
utpräglade kärlek till jorden och sätt att taga arv samt dess tydliga motvilja
eller farhåga för nya skiften och förändringar i jordinnehavet.
Behovet av särlagstiftning hänför sig ej endast till nu gällande skiftesstadga
utan även, ehuru kanske ej i samma utsträckning, till den väntade nya jorddelningslagstiftningen.
Denna torde nämligen såsom rikslagstiftning ej'' kunna
taga hänsyn till denna orts ovan berörda alla speciella förhållanden.
Det nu framlagda lagförslaget är, såsom av justitierådet Berglöfs skrivelse
framgår, ej att anse såsom förslag till en definitiv särlagstiftning å området
utan innebär i stället förslag endast till en tillfällig eller försökslagstiftning.
Man kan anmärka, att det icke skulle vara erforderligt eller lämpligt att
nu införa en tillfällig lagstiftning. Man skulle kunna avvakta den nya rikslagstiftningen
och därefter på en gång införa en definitiv särlagstiftning förorten.
Om det vore så, att denna särlagstiftning skulle avse endast det formella
och tekniska förfarandet vid de ifrågasatta skiftena, skulle nog en
dylik anmärkning vara berättigad. Särlagstiftningen måste emellertid jämväl
taga hänsyn till den psykologiska omständighet, som ligger i befolkningens i
många hänseenden förståeliga fruktan och motvilja för nya skiften. Bästa
medlet häremot torde vara upplysning. Arbetet torde alltså i denna del böra
inriktas på att genom i skilda delar av orten verkställda skiften för befolkningen
klarlägga, att förhållandena genom skiften kunna bliva bättre och betydligt
bättre än de nu äro samt att laga skiften verkställda med hänsyn tagen
till ortens förhållanden icke medföra sådana följder, som befaras.
Det nu framlagda lagförslagets bärande idé och syfte synes jämväl framförallt
vara att genom undanröjandet av de mest omtalade och berättigade skälen
för befolkningens motvilja söka få skiftesverksamheten i gång och fä fram
skiften, vilka kunna skingra misstänksamheten och farhågorna. På samma
gång skulle enligt detsamma verkställda skiften ge rika erfarenheter till nytta
för den blivande slutliga lagstiftningen.
Med hänsyn till det anförda och då, enligt vad den gjorda framställningen
synes ge vid handen, ett slutligt lagstiftningsförslag ej kan väntas på flera år,
håller jag före, att den tanke, vilken ligger bakom den nu föreslagna lagen,
måste anses både god och lycklig. En lagstiftning i överensstämmelse med
densamma är alltså väl värd att tillstyrkas.
^W^svite. i fråga om skiftesvitsordet intager lagförslaget samma ståndpunkt som 1859
w ‘ års kungörelse. Den s. k. jordstyckningskommissionen av år 1920 ville borttaga
varje villkorligt skiftesvitsord och litade till prövning av förrättningsmän
och ägodelningsrätter. Kommissionen för Dalarnes indelning i skifteslag anförde
härom. Man finge icke förtänka Dalabefolkningen, om densamma icke
ansåge detta tillräckligt betryggande. På grund härav och med hänsyn till
önskvärdheten av att åtgärder av den för orten djupt ingripande art, varom
Katigt. Maj:ts proposition Nr 21.
9
hiir voro fråga, matte komma till utförande sa vitt möjligt i samförstånd med
befolkningen, höll kommissionen före, att för ifrågavarande ort meddelande av särbestämmelser
uti nu ifrågavarande avseende på allvar borde tagas i övervägande.
Det lärer, enligt min mening, nu icke; vara nödvändigt att taga ståndpunkt
till de former, under vilka frågan om skiftesvitsordet slutligen bör
ordnas. Ett synes mig likväl visst eller att på detta område, som innefattar
den måhända ömtåligaste delen av ortens skiftesfråga, särbestämmelser framför
allt äro nödiga.
I det försöksstadium, varpå lagstiftningen ännu befinner sig, håller jag
vidare före, att någon rubbning i 1859 års bestämmelser ej bör ske. Detta
anser jag motiverat dels av befolkningens, som det vill synas, ganska enhälliga
önskan dels ock av de bestämmelser i kostnadsfrågan, som lagförslaget
innehåller. Därest staten skulle i den utsträckning, som föreslagits, åtaga
sig kostnaderna för laga skiften, är, såsom justitierådet Berglöf jämväl framhållit,
det givetvis viktigt, att detta sker endast för skiften, som äro särskilt
påkallade och till nytta. En viss borgen härför är den i 1859 års kungörelse
föreskrivna majoritet.
I visst detaljavseende anser jag likväl riktigt, att en komplettering eller
förklaring sker i vitsordsbestämmelsen. Jag syftar därvid på det av justitierådet
berörda ej sällsynta fall, att tvenne eller flera byar, som vid storskiftet
delats för sig, befinnas på grund av rådande ägoblandning nu böra skiftas
tillsammans. 1 dylika fall torde frågan om skifte icke kunna anses som den
ena byns enskilda angelägenhet. Vid utrönandet av, om majoritet för skifte
finnes eller ej, torde därför i sådana fall varje by icke böra betraktas såsom
en enbet för sig utan byarna tillsammans utgöra en röstningssamfällighet.
Frågan om vilken mark, som skall ingå i skifte eller därifrån uteslutas, Skiftenas omhänger
samman med frågan om den av statsmyndigheterna ifrågasatta skiftes- fattning.
lagsindelningen inom orten. Om denna torde vara nog att hänvisa till de utredningar
och framställningar, vilka i frågan gjorts av kungl. lantmäteristyrelsen
och kommissionen för Dalarnes indelning i skifteslag.
Ehuru justitierådet Berglöfs framställning, så vitt jag förstår, ej innehåller
något bestämt om hur skifteslagsindelningen enligt lagförslaget tänkes skola
tillgå, synes det likväl som om lagförslaget, genom att såsom regel förutsätta
att skiftena endast skola omfatta heminägojorden samt del av eller hela hemskogsmarken,
ville undvika skifteslagsindelning såsom en särskild skiftena
förberedande, en större trakt (socknen) övergående åtgärd och i stället ville
låta skifteslagsindelningen bero av bestämmelser fall efter fall allt efter som
skiftena begäras.
Mot en dylik anordning inställa sig helt visst betänkligheter. Det skulle
kunna hända att, om skiftena togo fart inom en sockens inägor och hemskogar,
de sista byarna kunde bli missgynnade och nödsakade att skiftas ensamma,
ehuru de lämpligen bort sammanföras i skifteslag med andra. Vidare
torde frångåendet av en allmän skifteslagsindelning innebära, att en by på
delägarnas önskan kan skiftas i inägorna för sig, ehuru densamma har sådan
ägoblandning med annan by, att så icke bort ske. Vid övervägandet av dessa
betänkligheter har jag emellertid kommit till den mening, att desamma,
med hänsyn till den föreslagna lagens tillfälliga karaktär, ej äro så
överhängande, att de kunna utgöra skäl för invändning. Lagen torde främst
och troligen endast få tillämpning vid de ifrågasatta särskilt statsunderstödda
skiftena. Och vid dessas företagande torde myndigheterna tillse och som
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.
villkor för statshjälpen uppsätta, att olämpliga skifteslagsindelningar ej ske
utan att tvärtom dessa indelningar bli det med hänsyn till förhållandena
rätta. Samlas vidare, såsom jag i annat sammanhang nedan kommer att
föreslå, samtliga ansökningar till den för statsbidragen utsatta fatalietid,
kunna förhållandera i skifteslagshänseende före arbetenas påbörjande på en
gång överblickas.
Skifteslagsindelningen må ske på vilket sätt som helst. Därom torde man
dock vara ense, att tanken på socknen såsom skifteslag måste övergivas och
att skifteslagen såsom sådana måste bildas traktvis. Härför talar främst den
erfarenheten, att laga skiften, som omfatta stora vidder, visat sig vanskliga
att genomföra. De taga allt för lång tid i anspråk. Hem- eller byinägorna
och hemskogarna måste alltså såsom regel för en eller liera byar allt efter
ägoblandningen skiftas för sig oberoende av fäbodeinägor och övrig skogsmark.
Då nu, såsom justitierådet framhåller, behovet av sammandragning genom
skifte ovedersägligen är störst och mest påfallande uti heminägorna och då
den nu föreslagna lagstiftningen torde gå ut på, att skiftena böra omfatta
endast dessa inägor och hemskogsmarkerna eller del därav, låter sig alltså
ordningen för behovet av laga skiften sammanjämkas med vad ovan sagts
om skifteslagsindelning.
På grund av vad sålunda anförts håller jag före, att erinran ej bör göras
mot den uppsatta principen, att de av den tillfälliga lagen ifrågasatta skiftena
utan föregående allmän skifteslagsindelning skola i regel omfatta endast
heminägorna samt del av eller hela hemskogsmarken.
Följande torde dock höra framhållas.
Ehuru behovet av skifte är störst och mest påfallande uti heminägorna,
lärer man dock icke böra bortse ifrån, att dylikt behov mångenstädes föreligger
jämväl i fråga om skogsmarken. Denna är i många fall synnerligen
splittrad, beroende av samma förhållanden, som föranlett splittring i byinägorna.
Det lärer från skogsvårdssynpunkt få betraktas såsom ett stort allmänt intresse,
att jämväl skogstegarne, där splittringen är störst, bli sammanförda.
Den underdåniga framställningen innehåller ej någon direkt upplysning om
huru det, efter skifte å inägor och en del av eller hela hemskogen, skulle bli med
storskiftet å övriga skogsmarken. För att emellertid åtminstone till dess närmare
utredning härom blivit verkställd, kunna hava frågan om skogarnas
skiftande öppen, håller jag före, att det i sammanhang med den föreslagna
lagen bör på något sätt sägas ifrån, att skifte enligt densamma å inägorna
och en del skogsmark ej i och för sig medför orubblighet åt storskiftet å
skogsmarken i övrigt. Huru och under vilka villkor frågan om skifte sedermera
ä skogsmarken kan komma att ordnas, torde tillhöra den definitiva
särlagstiftning, som senare torde vara att vänta.
Skiftesfrågan [)en s. k. skiftesfrågan i Dalarne är icke endast ett arronderingsspörsmål
°Cväsend^t^8 e^er en fråga om sammandragning av fastigheternas spridda ägotegar. Densamma
är i minst lika hög grad en fråga om det sätt, på vilket i orten rådande
och bekanta oreda i fastighetsväsendet skall kunna undanröjas. I varje
fall sammanhänga dessa frågor så intimt med varandra, att, då särlagssiftning
för själva skiftesförfarandet nu påbörjas, det torde böra upptagas till
undersökning, om icke de genom tillkomsten av en särskild ägostyckningslag
för orten påbörjade åtgärderna för att vinna reda i fastighetsväsendet nu
ytterligare höra påbyggas.
Någon redogörelse för oredan i fastighetsväsendet och därav beroende miss
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj-.tn proposition Nr 21.
1 I
förhållanden torde nu icke behöva lämnas. Härom lärer tillräckligt vala i
annat sammanhang skrivet och utrett. Såsom exempel på ställningen må
endast erinras om, att, enligt kommissionen för Dalarnes indelning i skifteslag,
enbart i Ovansiljans och Nedansiljans domsagor är 11)20 farinös resp.
26,184 och 18,725 vilande lagfarter. Det har vidare upplysts, att i övre
Dalarne finnas mellan 80 och 90 tusen fastigheter, som sakna klar lagfart.
I övrigt anser jag mig böra visa på min företrädares i tjänsten den 24 januari
1919 till kungl. styrelsen avgivna yttrande med därtill hörande promemoria
rörande fastighetsväsendet i länet.
Då ett laga skifte skall verkställas i ifrågavarande ort, måste en djup och
fullständig äganderättsutredning eller eu verklig jordrannsakning ingå såsom
ett ofrånkomligt led i skiftesberedningen. Erfarenheten kommer helt säkert
att visa, att denna utredning blir synnerligen besvärlig och måste ske såväl
i domarkansli och lantmäterikontor som ock ej minst i orten i jordägarnas
handlingar. Utredningens resultat i fråga om de ägor, som ingå i skiftet, blir
åskådliggjort genom skifteskartan och hävdeförteckningen. Utredning och rannsakning
rörande fastighetsförhållandena inom de ägor, som ej ingå i skifte,
blir måhända ej oundgängligen nödvändig vid skiftena. I varje fall skulle
samma utredning ej bli åskådliggjord å karta och ej heller någon inventering
ske å karta, så att man visste, att alla fastigheter och all jord är med i utredningen.
Inom de storskiftade delarna av länet hava under senare åren verkställts
några laga skiften (Vänj ans socken), vilka särskilt i ett hänseende lämna en
erfarenhet, hur skiften här icke böra utföras. Detta avser redovisningen inom
de för varje person utlagda ägolotterna av de från de särskilda åbolotterna eller
hemmanen härstammande delarna. Inom ett av dessa skifteslag har exempelvis
varje persons ägolott endast för berörda redovisning måst uppdelas uti i
medeltal 5—15 fastigheter. För en delägare har utlagts ett sammanhängande
område, som emellertid måst för sagda redovisning uppskiftas i ej mindre
än 45 skifteslotter. Ett dylikt söndersprängande av individernas ägor i en
mångfald fastigheter får påtagligen ej förekomma vid nu ifrågasatta laga skiften.
Sagda redovisning av fastighetsdelarna lärer man emellertid, såsom i
justitieråd^ Berglöfs framställning antytts, ej kunna komma ifrån utan något
sammanläggningsförfarande. Detta bör ingå såsom ett led i skiftesförfarandet
emellan hävdeförteckningen och delningsbeskrivningen. Å andra sidan lärer
sammanläggning icke kunna ske vid skifte å en del av fastigheternas ägor,
för så vitt ej samtidigt övriga i skiftet till fastigheterna hörande ägor och
andelar i ägor på något sätt bli redovisade.
På grund av vad sålunda ovan antytts är jag av den meningen, att, i
sammanhang med nu ifrågasatta laga skiften å heminägorna samt del av
skogsmarken, fullständig utredning och rannsakning rörande fastighetsindelningen
å vederbörande byars alla övriga ägor bör ske och därjämte utmärkas
å karta. Detta sistnämnda bör då lämpligen ske på det sätt, att å kopior
från storskifteskartorna, från befintliga klyvnings- och avsöndringskartor eller
efter inmätning å marken gränslinjerna för samtliga fastigheter och alla fastigheters
tillhörigheter utmärkas med hänvisning till och i överensstämmelse
med den gjorda fastighetsutredningen.
Genom sålunda föreslagna åtgärder, vilkas detaljer nu icke torde behöva
utformas, skulle mycket vara att vinna. Man skulle för de ägolotter, som vid
skiftet å inägorna utläggas, kunna angiva vilka övriga ej i skiftet ingående
ägor, som höra till varje ägolott. Endast detta representerar en stor vinst
12
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 21.
särskilt för sammanläggningsförfarandet. Man finge klarhet i fråga om de till
antalet nästan otroligt många lagfarna men ej fastställda avsöndringar, som
nu förekomma i jordregister och fastighetsböcker, för att nu ej tala om de
ej fåtaliga utan säkerligen många avsöndringar, å vilka endast vilande lagfart
förekommer och vilka ej redovisas i jordregistret. Man finge en för fastighetsredovisningen
katasterliknande stomme, vilken i dessa orter mer än
annorstädes är av nöden. Över huvud skulle genom en dylik rannsakning
och redovisning å karta av de ej i skiftena ingående markerna erhållas ett
komplement till jordregistret, vilket skulle göra detta fastighetsregister i betydligt
högre grad än nu är fallet lämpat för sin huvuduppgift eller att utgöra
underlag för nya fastighetsböcker.
Kostnaderna för nu föreslagna åtgärder i sammanhang med de ifrågasatta
laga skiftena torde bli små i jämförelse med själva skifteskostnaderna. Hur
frågan om statsunderstöd till skifteskostnaderna än kan komma att ordnas,
tordé kostnaderna för nu föreslagna utredningar och kartarbeten såsom mest
tillhörande det offentligrättsliga området helt böra gäldas av statsverket.
De genom lagförslaget ifrågasatta laga skiftena äro ju avsedda ej endast
att bryta isen i skiftesfrågan utan även att utgöra prov för vinnande av erfarenheter.
Om därvid ovan av undertecknad föreslagna åtgärder jämväl ske,
skulle erfarenheter vinnas om hur frågan om fastighetsväsendets ordnande
slutligen bör ske. Denna fråga tvingar sig fram lika berättigat som den rena
skiftesfrågan och kräver ett avgörande. Laga skifte kan ej behövas inom alla
byar. Men fastighetsväsendet inom nästan alla är i det skick, att det behöver
utredas och ordnas. Det skulle icke vara klokt, om man ej vid de nu ifrågasatta
laga skiftena påpassligt iakttog varje möjlighet att samtidigt nå förbättringar
i fastighetsväsendet.
Utflyttningen. Lagförslaget ställer sig ifråga om utflyttning vid de ifrågasatta laga skiftena
på den ståndpunkten, att det, hur en blivande definitiv lagstiftning än
må gestalta sig, i allt fall är nödvändigt att tillsvidare helt avlysa utflyttningstvånget
och lägga avgörandet, om utflyttning skall ske, helt i den enskilde
delägarens hand.
Utflyttning vid laga skifte kan särskiljas i tvenne slag. Det ena avser total
utflyttning från eller ur by till en mer eller mindre avlägset belägen odlingstrakt.
Det andra slaget gäller flyttning inom byområdet. Denna sistnämnda
flyttning kan vara total eller partiell. Den kan avse flyttning av en delägares
alla hus till en obebyggd tomt eller lucka i byn. Den kan gälla flyttning
endast av ett eller annat hus, exempelvis ett uthus med gödselanordningar
o. d., som kan stå obekvämt för grannens tomt, eller en bod, som står på
en tomt, där övriga hus tillhöra eu annan.
Den rörelse, som under de senaste åren flerstädes i landet förmärkts mot
det förra slaget av utflyttning eller utkastandet av gårdar såsom nästan nybyggen
mer eller mindre avlägset från den gamla byn, är naturlig och förståelig.
Densamma bottnar i viss mån uti vaknande kulturintressen och i den
ekonomiska samhörighet nutidens med maskinell hjälp drivna jordbruk kräver.
Gemensamma ledningar för vatten, telefon, ljus och kraft, gemensamma motorer
och tröskverksanordningar m. m. fordra, att delägarne ej bo spridda.
Vad då särskilt angår nu ifrågavarande del av Dalarne tillkomma ifråga
om utflyttning ur by de för orten egenartade omständigheter, som i Dalautredningens
framställning uppräknats, särskilt då delägarnas beroende av
andra näringar än det rena jordbruket, byggnadernas ofta stora värde i för
-
Kandi. Maj:ts proposition Nr 21. 13
hållande till fastigheternas jord samt byarnas samhiillsnatur. Befolkningens
motstånd mot skifte har jämväl i ej ringa mån samlats just i utflyttningsfrågan
och den befarade sprängningen av byarna.
Särbestämmelser för utflyttningen inom orten äro oundvikliga och nödiga.
Jag är jämväl av den mening, att, även om vissa rena jordbruksintressen
därigenom sättas tillbaka, man ifråga om utflyttningen ur byarna åtminstone
i nu föreslagna lagstiftning och särskilt med hänsyn till denna lagstiftnings
syfte bör gå på lagförslagets linje eller att dylika utflyttningar må göras beroende
av den enskilde delägarens medgivande.
Vad åter angår det andra slaget av flyttning eller rättare reglering inom
byarna torde skäl näppeligen finnas att i denna överlämna all möjlighet till
byarnas ordnande åt fri överenskommelse. En eller annan tredskande delägare
bör vidare icke få hindra en nyttig och nödig flyttning av ett eller
annat hus inom byn och därigenom omöjliggöra en nödig reglering av en
tomtgräns. Det torde icke verka skrämmande på befolkningen, om, där överenskommelse
ej kan nås, det lägges hos förrättningsmännen och ägodelningsrätten
att avgöra om dylik flyttning. Det gäller icke någon sprängning av
byarna utan endast eventuellt behövliga regleringar inom desamma.
Oberoende av utflyttningen torde byområdet såsom sådant böra ingå i
skiftet för bestämmandet av tomtgränserna, reglering av dylika olämpliga
gränser, delning av de tomter, som äro gemensamma för två eller flera, samt
avsättandet av vägar, brunnsplatser o. d. För dessa åtgärder liksom för därvid
nödiga befunna flyttningar inom byarna torde måhända särskilda bestämmelser
erfordras. Man skulle behöva en bvplaneförordning, som toge
hänsyn till såväl jordbrukets fordringar som hygieniska och kulturhistoriska
synpunkter. Bestämmelser motsvarande en dylik förordning torde måhända
kunna inrymmas i de särskilda föreskrifter Kungl. Maj:t enligt lagförslaget
skulle äga utfärda.
Det torde redan från första stund, då frågan om skifte i Dalarne sist upptogs,
stått klart, att dessa arbeten fordrade statsunderstöd i högre mått än
skiften i övriga delar av landet, så mycket mera som statens åtgöranden
icke varit utan skuld till det nu rådande tillståndet. I fråga om justitierådet
Berglöfs förslag i denna del har jag ej annat att säga, än att det skulle vara
mycket lyckligt, om det allmänna för nu ifrågasatta prov- och åskådningsskiften
åtoge sig kostnaderna i den föreslagna utsträckningen. Om man utgår
därifrån, att högre statshjälp än för riket i övrigt erfordras, torde vad
angår beloppets storlek, någon medelväg emellan riksbestämmelserna och vad
som föreslagits ej böra tillgripas. Givetvis måste, på sätt och i den ordning
justitierådet Berglöf antytt, en viss censur ske å gjorda ansökningar. Mot
principen att statsbidragen skulle komma alla delägarna i skifteslaget till
godo, alltså även sådana, för vilka kostnaderna ej skulle vara betungande,
synes, med hänsyn till nu ifrågasatta skiftens natur att bli åskådningsmaterial
och bevis för tvivlande att skiften bli till välsignelse liksom ock erfarenhetsgivande
för den definitiva lagstiftningen, ej vara något att erinra.
Någon beräkning över de kostnader, staten enligt förslaget skulle åtaga sig,
låter sig, åtminstone icke före den eventuellt bestämda fatalietiden, ej göras.
Genomförandet av de ifrågasatta skiftena torde fordra åtskilliga organisatoriska
föreskrifter inom lantmäteriet. Dit hör personalfrågan. Ej alla distriktslantmätare
kunna lämna övriga arbeten och endast ägna sig åt de ifråga
-
Kostnads
frdgan.
14
Kungd. Maj-.ts proposition Nr 21.
Lantmäteri
styrelsen.
sätta skiftena. Alla kunna ej heller anses lämpliga därtill. För att kunna
organisera arbetet torde till en början fordras, att inga förordnanden utfärdas
före utgången av den fatalietid för de högre statsbidragen, som kan bestämmas.
Då böra på en gång inkomna arbeten fördelas. Efter sagda tid lärer
näppeligen ansökning om laga skifte inkomma.
Uppsikten och ledningen av skiftena torde jämväl fordra särskilda instruktioner
och anstalter för lantmäterimyndigheterna.
Lantmäteristyrelsen anför i sitt utlåtande:
Att den särlagstiftning på jorddelningens område, som man vill åstadkomma
för Kopparbergs län, varder den bästa möjliga, är givetvis en angelägenhet
av största vikt, och bättre grund att bygga en sådan lagstiftning på än erfarenhet,
vunnen vid ett antal förrättningar med karaktären av försöksförrättningar,
kan näppeligen stå till buds. Det föreliggande lagförslaget åsyftar till
icke oväsentlig del att inhösta sådan erfarenhet. Med hänsyn härtill och då
förslagets genomförande alltså är ägnat att föra frågan om bättre jorddelningsförhållanden
och den därmed närstående frågan om ökad ordning och
reda i fastighetsredovisningen inom länet framåt, finner sig styrelsen i likhet
med överlantmätaren böra understödja lagförslaget. Styrelsen vill härvid i
allt väsentligt instämma i vad överlantmätaren anfört beträffande detta förslag.
Till ett par av överlantmätaren gjorda erinringar återkommer styrelsen
här nedan. Styrelsen övergår emellertid nu till kostnadsfrågan.
Vad denna fråga angår skulle staten enligt det remitterade förslaget ikläda
sig synnerligen vittgående och till sin innebörd ganska ovissa förpliktelser.
Visserligen innefattar förslaget vissa förutsättningar för att staten vid de
ifrågavarande förrättningarna skall vidkännas uppoffringar utöver dem, som
staten åtagit sig för understöd vid lantmäteriförrättningar i allmänhet. Men
trots dessa inskränkande bestämmelser torde man få räkna med möjligheten
av att kostnaderna för det allmänna skulle kunna komma att uppgå till
mycket stora belopp, därest icke någon begränsning stadgades. Olika sätt för
en sådan begränsning äro givetvis tänkbara. Så skulle man ju kunna lämna
bidrag till ett icke begränsat antal skiften, men sätta bidraget lägre än fulla
kostnaden till lantmätaren och gode männen, utflyttningar och väganläggningar.
Även vid ett sådant utformande av bidragsvillkoren kunde dock, då man
icke känner antalet skiften, som komma till stånd, kostnaderna komma att
belöpa sig till belopp, vilkas storlek ej ens tillnärmelsevis kan överskådas.
Så vitt styrelsen kan finna, kunde begränsning i kostnaderna säkrare vinnas,
därest de skiften, till vilka staten kommer att bidraga i den omfattning, förslaget
innehåller, till antalet bestämdes. Antalet borde då fastslås sålunda,
att det kunde antagas att de skiften, som sålunda komme att verkställas,
tillförde Dalautredningen erforderlig erfarenhet att bygga de tilltänkta särbestämmelserna
på. Att erhålla sådan erfarenhet är dock, såsom förut berörts,
ett av förslagets huvudsyften, och vad man i övrigt velat vinna med förrättningarna
enligt den föreslagna lagen torde ock stå att ernå genom en på
antytt sätt begränsad skiftesverksamhet. Ett annat skäl för en sådan begränsning
ligger enligt styrelsens förmenande i det förhållande att erforderligt antal
lämpliga förrättningsmän icke torde stå till buds för ett större antal förrättningar,
om dessa skola slutföras å sådan tid, att Dalautredningen skall kunna
draga nytta av de erfarenheter, som vid förrättningarna vunnits. Styrelsen
anser därför att de särskilda förmånerna i kostnadshänseende, som innefattas
i förslaget, böra tillkomma allenast ett bestämt mindre antal skiften. Styrelsen
Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.
15
håller vidare före, med hänsyn till den föreslagna lagens provisoriska karaktär,
att denna icke bör göras tillämplig å andra skiften än sådana, som komma
i åtnjutande av de särskilda förmånerna. Styrelsen ställer sig nämligen tveksam
gentemot bestämmelsen att beträffande all skiftesverksamhet inom ifrågavarande
delar i Dalarne till den administrativa lagstiftningens område till
väsentlig del överllytta utformningen av de föreskrifter, som skola tillämpas
vid samma skiftesverksamhet. Styrelsen åsyftar med detta uttalande den i
lagförslagets mom. c stadgade befogenheten för Konungen att, utan hinder
av vad lag eller annan författning innehåller, meddela erforderliga föreskrifter
rörande laga skiften, varom i lagen sägs.
Kostnaderna för de ifrågavarande skiftena böra enligt styrelsens mening
helt och hållet bestridas från härför särskilt anslagna medel och alltså de
vanliga bidragsbestämmelserna icke beträffande dem tillämpas. Detta synes
ock vara förslagets innebörd.
Enligt förslaget skall ansökning om skifte, vid vilket de särskilda förmånerna
skola åtnjutas, vara gjord före den 1 april 1926. Då det synes angeläget
att de ifrågavarande provskiftena verkställas snarast möjligt, ifrågasättes,
om icke ansökningstiden kunde något förkortas. Så synes utan olägenhet
kunna ske, om styrelsens förslag om skiftenas begränsande till visst antal
vinner bifall.
Styrelsen övergår nu till vissa av överlantmätaren framställda erinringar
mot lagförslaget.
Överlantmätaren har förklarat sig gilla förslaget att någon rubbning icke
bör ske i 1859 års bestämmelser om skiftesvitsord men påkallat en komplettering
eller förklaring av samma bestämmelser. Överlantmätaren har härvid
syftat på det av justitierådet Berglöf berörda ej sällsynta fall, att två
eller flera byar, som vid storskifte delats för sig, befinnas på grund av rådande
ägoblandning nu böra skiftas tillsammans. I sådana fall anser överlantmätaren
frågan om skifte icke kunna anses såsom den ena byns enskilda
angelägenhet. Vid utrönande av, om majoritet för skifte funnes eller ej, borde
i sådana fall enligt överlantmätarens mening varje by icke betraktas såsom
en enhet för sig utan byarna tillsammans utgöra en röstningssamfällighet.
Lagförslaget hänvisar beträffande skiftesvitsordet till de därom i 1859 års
kungörelse meddelade bestämmelser. Något svar på frågan vad som är att
anse såsom skifteslag gives icke i samma kungörelse och någon bestämd
ledning för frågans besvarande erhålles ej heller i skiftesstadgan. Olika uppfattningar
om vad som skall förstås med skifteslag kunna vidkommande
ifrågavarande delar av Kopparbergs län göra sig gällande. En är att de
gamla storskifteslagen — i regel sammanfallande med sockenområdena —
skulle fortfarande utgöra de egentliga skifteslagen. Denna uppfattning torde
numera, främst av praktiska skäl, vara övergiven. Enligt en annan åsikt äro
byarna eller rättare de områden, som för sig undergått åbodelning, att anse
såsom skifteslag. I brist på bestämmelser i ämnet kan väl ock den meningen
försvaras, att de ägor, vilka kameralt och privaträttsligt äro så sammanblandade,
att de lämpligen böra ingå i gemensam delning, också skola behandlas
såsom ett delningsobjekt. Vore sistnämnda mening riktig, skulle för
det av överlantmätaren framställda önskemålet ej behövas ändring i vitsordsbestämmelserna.
Än mindre kunna dessa bestämmelser genom den av honom
föreslagna röstberäkningen anses trädas för nära, om man utgår frän att vid
1859 års kungörelses tillämpning med skifteslag skall förstås hela storskifteslaget.
Hos befolkningen lärer emellertid byn framstå såsom den enhet, inom
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.
vilken delägarna hava att besluta beträffande skifte. Justitierådet Berglöf har
också i sin föreliggande framställning utgått från denna ståndpunkt. Och då
förslaget innefattar, att 1859 års kungörelse allt jämt skall helt gälla, lärer
det enligt förslaget icke vara möjligt att till en röstningsenhet sammanföra
skilda byar. Genom en sådan åtgärd skulle följden kunna bliva, att by, inom
vilken för sig tagen föreskriven majoritet för skifte icke förefunnes, i allt
fall kunde bliva indragen i skifte. Då styrelsen funnit sig böra understödja
förslagets ståndpunkt i den nu föreliggande frågan, eller att någon ändring
icke nu bör ske i 1859 års kungörelse, kan styrelsen icke ansluta sig till
överlantmätarens beträffande denna del av lagförslaget uttalade önskemål.
Enligt mom. a i lagförslaget må, utöver vad eljest är medgivet, under vissa
förutsättningar i fäbod belägen inrösningsjord samt skogsmarken helt eller
delvis uteslutas från delningen. Vidkommande detta moment har överlantmätaren
hållit före, att det i sammanhang med den föreslagna lagen borde
på något sätt sägas ifrån, att skifte enligt densamma å inägorna och del av
skogsmark ej i och för sig medförde orubblighet åt storskifte å skogsmarken
i övrigt. I det föreliggande lagförslaget har emellertid icke uttalats annat än
att mark i vissa fall kan uteslutas från delningen. Frågan huruvida förefintlig
laga delning å sådan mark skall anses orubblig eller icke har icke besvarats
i lagförslaget och bör enligt styrelsens mening avgöras från fall till fall. Tilläventyrs
bör, för varje osäkerhets undanröjande, i de särskilda föreskrifterna
beträffande ett skifte, varvid mark uteslutits från delningen, uttryckligen angivas,
huruvida tidigare delning å sådan mark skall anses orubblig eller icke.
Enligt styrelsens mening bör nämligen bestämmanderätten angående den
mark, som skall ingå i skiftet, tillkomma Kungl Maj:t. Förslagets ställning i
denna fråga synes styrelsen ej fullt klar. All ovisshet i berörda hänseende
bleve givetvis undanröjd om, i överensstämmelse med vad som skett i 6 kap.
1 § andra stycket i lagen om fastighetsbildning i stad, i lagförslagets mom. c
infördes uttrycklig föreskrift därom att det tillkomme Konungen att bestämma
vilken mark som skall ingå i delningen.
I anledning av vad överlantmätaren anfört i fråga om utflyttningen vill
styrelsen framhålla, att lagförslaget icke synes lägga hinder i vägen för mindre
betydande husflyttningar för lämplig reglering av tomterna. Detta torde följa
av att ju själva byplanen skall ingå i delningsområdet.
Slutligen får styrelsen anföra följande.
Skiftena böra sökas i vanlig ordning hos Kungl. Maj ds befallningshavande.
I ansökningen bör angivas att skifte enligt den förevarande lagen åsyftas.
Vid förordnandet av lantmätare höra föreskrifterna i 47 § mom. 2 av lantmäteriinstruktionen
vinna tillämpning. Lantmätaren bör efter erhållet förordnande
i vanlig ordning utsätta och hålla sammanträde med delägarna. A detta
sammanträde bör bland annat utredas vilka av delägarna inom skifteslaget,
som rösta för och emot skifte, och dessas mening angående vilken mark,
som bör ingå i delningen. Anföranden och yrkanden av delägarna böra noga
protokollföras. Därefter böra förrättningsmännen avgiva utlåtande, som alltid
bör innefatta förslag å den mark, som skall ingå i delningen, samt, i den
mån sådant kan ske, till särskilda bestämmelser beträffande skiftet. Därefter
böra handlingarna insändas till Kungl. Maj:t. Sedan till Kungl. Maj:t inkommit
sådana handlingar beträffande alla de förrättningar, som sökts inom den föreskrivna
tiden, synes Kungl. Maj:t böra, efter Dalautredningens hörande, avgöra
vilka skiften, som skola verkställas såsom provskiften. Ansökningar till
skiften, som icke upptagas bland provskiftena, böra vara att anse såsom för
-
Kunyl. Maj :ts proposition Nr 21.
17
fallna, därest icke uttryckligen i ansökningen eller vid sammanträdet med
delägarna angivits att skifte under alla förhållanden önskas och nödig majoritet
finnes för sådan önskan. Vinner styrelsens förslag i kostnadsfrågan bilall,
komma alla provskiften att i föreslagen omfattning bekostas av staten.
Skulle kostnadsfrågan komma att ordnas på annat sätt än styrelsen föreslagit,
synes Kung!. JVIaj:t vid den nu ifrågavarande prövningen jämväl böra bestämma,
vilka skiften som skola äga rum på statens bekostnad. Det bör undfalla
förhållanden på något sätt garanteras att delägarna icke äro bundna av
ansökning om skifte under annan förutsättning än att staten bekostar skiftet.
Sedan avgörande träffats om vilka skiften som skola verkställas såsom provskiften,
synes Dalautredningen höra få utarbeta förslag till särskilda bestämmelser
med avseende å skiftena. Över sådant förslag bör lantmäteristyrelsen
höras. Därefter böra de särskilda föreskrifterna meddelas. Det skall givetvis
icke vara nödigt, att alla ett skifte berörande särskilda bestämmelser meddelas
på en gång, utan böra de kunna meddelas successivt i mån av behov.
Att bland föreskrifterna bör ingå bestämmelse om den mark, som skall ingå
i delningen, och, där mark uteslutits ur delningen, yttrande angående orubbligheten
av å sådan mark förefintlig delning, bär ovan berörts.
Såsom framgår av justitierådet Berglöfs skrivelse är huvudsyftet med det Departementsav
honom utarbetade lagförslaget att möjliggöra verkställandet av laga skiften chefen.
till rubbning av storskiften, vilka på bekostnad eller med understöd av staten
blivit verkställda inom Kopparbergs län. Vid dessa nya skiften skulle Dalautredningen
få tillfälle att praktiskt pröva de grundläggande riktlinjer, som
Dalautredningen ämnat i huvudsak följa vid utarbetandet av sina förslag, och
att i övrigt samla erfarenhet till vägledning vid sitt arbete. Lagförslagets nu
berörda karaktär har ock understrukits av lantmäteristyrelsen i dess utlåtande.
Att genom försöksskiften söka vinna erfarenhet till ledning vid utformandet
av de särbestämmelser beträffande jorddelningen, som uppenbarligen
äro erforderliga inom ifrågavarande del av landet, finner även jag lämpligt
och anser mig därför kunna understödja förslaget. För vinnande av berörda
syfte är emellertid icke erforderligt att giva de ifrågavarande stadgandena tilllämplighet
i vidare mån än beträffande de ifrågavarande försöksskiftena. I
likhet med lantmäteristyrelsen anser jag därför, att den ifrågasatta lagen endast
bör göras tillämplig å dessa skiften. För en sådan begränsning talar ock vad
justitierådet Berglöf anfört ifråga om utflyttningsskyldigheten. 1 enlighet härmed
har jag låtit inom justitiedepartementet omarbeta lagförslaget.
I detta sammanhang anser jag mig böra framhålla, att med antagandet av
en definitiv lagstiftning för ordnande av skiftesförhållandenå i Dalarna icke
i och för sig kan behöva anstå, intill dess att nu ifrågavarande försöksskiften
blivit slutligen fastställda.
För inhöstande av erforderlig erfarenhet torde icke vara nödigt att ett
större antal skiften av nyss antytt slag komma till utförande. Det torde
i sådant hänseende vara tillfyllest att ett eller annat skifte inom olika
trakter verkställes. För en sådan begränsning av den ifrågavarande skiftesverksamheten
talar även, såsom lantmäteristyrelsen framhållit, angelägen
Bihang
till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 19 käft. (Nr 21.) 2
18
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 21.
heten av att kostnaden för de ifrågavarande skiftena, vilka jag anser böra i
hela den utsträckning, justitierådet Berglöf föreslagit, bekostas av allmänna
medel, så vitt möjligt begränsas. Lantmäteristyrelsen har ansett, att lagen
borde gälla endast ett mindre antal skiften, men bär icke angivit huru många
som enligt styrelsens mening vore tillfyllest, och antalet torde för närvarande
ej heller kunna fixeras. Vid antalets bestämmande lärer i första hand vara
av betydelse, huru många ansökningar om skifte, som inkomma. Vidare synes
det böra få betydelse, inom vilka delar av länet de skifteslag äro belägna,
som avses i de gjorda ansökningarna. Det bör nämligen tillses, att skiftesområdena
uttagas så, att icke mera än ett skifte kommer till utförande
inom varje trakt, och vidare måste den fordran uppställas, att de ifrågavarande
skiftena komma till utförande inom områden, som kunna anses lämpliga för
provskiften.
Vid en dylik begränsning torde kostnaden för provskiftena komma att hålla
sig inom rimliga gränser. Det bör härvid ihågkommas ■ att, såsom justitierådet
Berglöf också framhållit, till kostnad, som provskiftena förorsaka, endast bör
hänföras vad dessa skiften komma att kosta staten utöver vad eljest skulle
utgå enligt gällande bestämmelser om statsbidrag till lantmäteriförrättningar.
Emellertid bör frågan enligt min uppfattning så ordnas, att riksdagen kommer
i tillfälle att bestämma även den närmare omfattningen och kostnaderna.
Att staten övertager kostnaderna för försöksskiftena synes mig emellertid
böra komma till uttryck även i lagen, och har jag därför i förslaget upptagit
ett stadgande härom.
Enligt justitierådet Berglöfs förslag skulle ansökningar om laga skiften, som
bekostades av staten, göras före den 1 april 1926. Begränsas nu antalet
sådana skiften, synes ansökningstiden kunna utan olägenhet förkortas.
Detta nödvändiggöres även av annan orsak, nämligen av hänsyn till anslagsfrågans
behandling.
Å budgetåret 1925—1926 belöpa inga eller i varje fall endast så obetydliga
kostnader för den ifrågavarande skiftesverksamheten, att de utan olägenhet
kunna bestridas av det nu tillgängliga anslaget till bidrag till skiften och
hemmansklyvningar m. m. För provskiftenas verkställande bör emellertid, på
sätt lantmäteristyrelsen hemställt, för budgetåret 1926—1927 och följande
budgetår anvisas särskilt anslag.
Givet är, att innan dylikt anslag ifrågasättes till beviljande, riksdagen bör
sättas i tillfälle* att taga ståndpunkt till frågan, i vilken utsträckning provskiften
skola ske. Äro ansökningarna om skiften inkomna, låter det sig också göra
— även om frågan om vilka särskilda skiften som skola verkställas måste
stå öppen — att angiva det ungefärliga behövliga antalet samt den sannolika
omfattningen av skifteslagen. Därmed torde även kostnaden kunna beräknas
någorlunda tillfredsställande.
För att framställning i nu berörda hänseenden må kunna göras till 1926 års
riksdag, synes mig tiden för ansökan om skifte enligt den förevarande lagen
Kungl. Maj.ts -proposition Nr 21. 19
höra sä bestämmas, att ansökningarna föreligga senast vid årsskiftet 1925
—1926.
Att den förevarande lagen bör innefatta besked härom synes mig nödvändigt
för ärendenas vidare behandling, och bär jag därför intagit föreskrift härom
i det nu utarbetade lagförslaget.
Sedan ansökan om skifte inkommit till länsstyrelsen, bör ansökningen översändas
till Kungl. Maj:t, som bestämmer, vilka skifteslag som först böra
ifrågakomma till provskiften. Att härvid Dalautredningens utlåtande kommer
att inhämtas, lärer få anses självfallet. Vidkommande de skiften, som härvid
finnas böra komma till utförande, synes Kungl. Maj:ts beslut böra innefatta,
att lantmätare skola förordnas för skiftenas verkställande. Dylikt förordnande
torde böra meddelas av länsstyrelsen. Lantmätaren skall härefter hava att i
vanlig ordning utsätta sammanträde med delägarna. Vid detta sammanträde
bör jämväl behandlas frågan huruvida hinder möter för förrättningen. Härtill
hör även — därest ansökningen ej undertecknats av föreskrivet antal delägare
i skifteslaget — att utröna, huruvida förutsättning för att skiftet skall
komma till stånd föreligger enligt 1859 års kungörelse. Att bestämmelserna
i denna kungörelse om skiftesvitsord böra upprätthållas vid de ifrågavarande
skiftena synes mig uppenbart, och lärer uttryckligt stadgande härom böra
intagas i den föreslagna lagen. Vidare bör å sammanträde med delägarna
utredas, vilken mark som skall ingå i delningen. Härvid komma i första hand
i betraktande föreskrifterna i 78 § skiftesstadgan och den särskilda bestämmelsen
i 1859 års kungörelse, att, om minst två tredjedelar av delägarna,
efter skattetal räknat, förena sig om att särskilt låta skifta inrösningsjorden
tillika med så stor del av skogsmarken, som nödigt anses, samt att låta övriga
delen av skogsmarken vara oskiftad till gemensamt begagnande, detta är tilllåtet,
under villkor som i 78 § 5 mom. skiftesstadgan innehållas. Dessa frågor
avgöras i vanlig ordning. Vid sammanträdet bör vidare upptagas frågan om
tillämpning av sådana föreskrifter, som avses i mom. a i justitierådet Berglöfs
förslag och upptagits i 3 § i det nu utarbetade förslaget. Finnes härvid samma
stadgande böra få tillämpning, böra förrättningsmännen, efter att hava hört
delägarna i frågan, däri avgiva utlåtande. I samma ordning bör behandlas
frågan om särskilda föreskrifter för skiftet, i den mån denna fråga redan på
skiftets dåvarande stadium kan göras till föremål för övervägande.
Det kunde ifrågasättas att låta alla ansökningar behandlas på nu angivet
sätt och först därefter träffa avgörandet, vilka ansökningar som skulle leda
till provskiften. Någon tid skulle emellertid ej vinnas genom en sådan anordning.
Antalet förrättningsmän, som kunna komma ifråga, är nämligen
begränsat, och det måste också tillses, att provskiftena ej verka hinderligt för
den vanliga jorddelningsverksamheten. De förrättningar, som på en gång kunna
handläggas, få därför ej bliva alltför många. Man bör ej heller i onödan besvära
skiftesdelägarna samt vålla kostnader och omgång. Det förefaller sannolikt
att, om en gallring bland ansökningarna på ett tidigt stadium göres, mera
20
Kungi. Maj:ts proposition Nr 21.
hänsyn kan tagas även till det förhållandet, att inom byn finnes eu mera allmän
stämning för provskifte. De fall, där förrättning kommer till stånd, men
sedermera måste nedläggas, bliva säkerligen med en sådan anordning, som
nu av mig antytts, ej många. Skulle emellertid ett större antal nedläggas, kan
då i allt fall fråga om andra provskiften tagas upp. -
Jag återgår emellertid till frågan om den behandling ifrågavarande skiftesärenden
skola undergå, sedan förrättningsmännen, på sätt jag förut angivit,
meddelat utlåtande angående mark, som bör uteslutas från delningen, behovet
av särskilda föreskrifter m. m. Sedan dylikt utlåtande avgivits, bör lantmätaren
hava att insända handlingarna till Kung!. Maj:t. Det lärer härefter böra
ankomma på Kungl. Maj:t att — efter den ytterligare prövning, som må finnas
erforderlig angående viss eller vissa förrättningars nedläggande — meddela
föreskrifter beträffande mark, som tilläventyrs icke bör ingå i delning vid de
förrättningar, som prövas skola fortgå. Att beslutanderätten i denna senare
del bör tillkomma Kungl. Maj:t synes mig, såsom jag förut antytt, motiverat
jämväl med hänsyn till kostnadsfrågan. Vidare kunna — såsom ävenledes
förut framhållits — redan på detta stadium särskilda föreskrifter vara att
meddela i fråga om skiftena. Innan Kung!. Maj:t fattar sitt beslut i de nu
berörda frågorna, komma givetvis Dalautredningen och lantmäteristyrelsen att
höras i ärendena.
Ansökning, som enligt Kungl. Maj:ts beslut icke skall föranleda skifte, är
tydligen att anse såsom förfallen.
I anledning av förfallen ansökning kunna givetvis hava uppkommit vissa
kostnader. Enligt 1859 års kungörelse skall, om sökt skifte varder inställt,
dock kostnaden för ärendets upptagande till prövning första gången frågan
väckes av skifteslaget gäldas, men så ofta den sedermera förekommer och
förfaller, bör skiftessökanden ensam vidkännas denna kostnad. Enligt min mening
bör denna föreskrift icke tillämpas vid de ifrågavarande skiftena, utan
bör kostnaden för det eller de förberedande sammanträden, som må hava
hållits, även där försöksskifte sedermera icke kommer till stånd, gäldas av
staten i samma omfattning som kostnaden för de såsom försöksskiften verkställda
skiften. Någon uttrycklig bestämmelse härom synes mig icke erforderlig,
då förhållandet torde framgå av 6 § i det inom departementet utarbetade
lagförslaget.
Mot vad justitierådet Berglöfs förslag innehåller beträffande utflyttningsskyldigheten
har jag intet att erinra utan biträder förslaget i denna del. Härvid
ansluter jag mig emellertid till vad lantmäteristyrelsen anfört angående
möjligheten att vidtaga regleringar inom själva byplanen.
I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
omarbeta det av justitierådet Berglöf framlagda lagförslaget.»
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredraganden, att
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål lagrådets utlåtande måtte
Kunyl. Maj: t a proposition Nr 21:
21
inhämtas över förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande vissa laga
skiften inom de på bekostnad eller med understöd av statm storskiftade delarna
av Kopparbergs län av den lydelse bilaga B vid detta protokoll utvisar.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Hr protokollet:
Oskar Adélsohn.
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.
Bilaga A.
Förslag
till
LAG
med vissa särskilda bestämmelser rörande laga skiften inom
de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län.
Härigenom förordnas, att i fråga om laga skifte till rubbning av storskifte,
som inom Kopparbergs län verkställts på bekostnad eller med understöd av
staten, skall gälla:
a) Utöver vad eljest är medgivet, må i fäbod belägen inrösningsjord samt
skogsmarken helt eller delvis uteslutas från delningen, så framt icke sådan
marks intagande i skiftet befmnes komma att, utan någon delägares lidande,
för delägarna i allmänhet medföra fördelar, som väsentligen överväga därav
följande kostnader och olägenheter.
b) Delägare må ej mot sitt bestridande förpliktas att utflytta.
c) I övrigt äge Konungen, utan hinder av vad lag eller annan författning
innehåller, meddela erforderliga föreskrifter rörande laga skiften, varom i
denna lag är fråga. Sådan föreskrift må dock ej avse ändring i gällande bestämmelser
angående skiftesvitsord.
I fråga om förrättning, som påbörjats före denna lags ikraftträdande, skall
äldre lag tillämpas.
Kungl. Maj:tu proposition Nr til.
23
Bilaga B.
Förslag
till
LAG
med särskilda bestämmelser rörande vissa laga skiften inom
de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Denna lag äger tillämpning å laga skiften, vilka efter beslut av Konungen
utföras såsom försöksskiften till rubbning av storskiften, som inom Kopparbergs
län verkställts på bekostnad eller med understöd av staten.
2 §•
Ansökning om förordnande för lantmätare att verkställa laga skifte enligt
denna lag skall vara inkommen till länsstyrelsen i Kopparbergs län senast
den 31 december 1925. I ansökningen skall uttryckligen angivas att skifte
enligt denna lag avses.
Inkommen ansökning insändes till Konungen, som bestämmer, om lantmätare
skall förordnas i anledning av ansökningen.
3 §•
Utöver vad eljest är medgivet må i fäbod belägen inrösningsjord samt
skogsmarken helt eller delvis uteslutas från delningen, så framt icke sådan
marks intagande i skiftet befinnes komma att, utan någon delägares lidande,
för delägarna i allmänhet medföra fördelar, som väsentligen överväga därav
följande kostnader och olägenheter.
Konungen äger meddela beslut angående den mark, som enligt denna paragraf
skall uteslutas från delningen.
4 §•]
Finna förrättningsmännen hinder mot förrättningen icke möta, då skola de
å sammanträde med delägarna utreda, huruvida och i vilken omfattning mark,
efter ty i 3 § sägs, bör uteslutas från delningen samt häröver avgiva utlåtande.
Lantmätaren har härefter att ofördröjligen insända handlingarna till Konungen
för beslut, som i 1 och 3 §§ omförmälas.
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.
5 §•
Delägare må ej mot sitt bestridande förpliktas att utflytta.
6 §.
Vid förrättning enligt denna lag skall kostnaden till förrättningsmännen,
lösen av kartor och handlingar samt av skiftet föranledda väganläggningar
ävensom kostnad för utflyttning, som prövats bereda förmånligare ägoanordning,
gäldas av allmänna medel.
7 §•
I övrigt äger Konungen, utan hinder av vad lag eller annan författning innehåller,
meddela erforderliga föreskrifter rörande laga skiften, å vilka denna
lag äger tillämpning. Sådan föreskrift må dock ej avse ändring i gällande
bestämmelser angående skiftesvitsord.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.
25
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 19 januari
1925.
Närvarande:
Justitierådet Svedblius, regeringsrådet Palmgren, justitierådet Christians
son,
justitierådet Högstedt.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 19 december
1924, hade Kung], Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i §
87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till
lag med särskilda bestämmelser rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad
eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av extra ordinarie hovrättsassessorn Karl Gustaf Hjärne.
Förslaget föranledde följande yttranden.
Justitieråden Svedelius, Christiansson och Högstedt:
Såsom av remissprotokollet framgår, ligger till grund för det förevarande
lagförslaget en av f. d. justitierådet Berglöf i egenskap av ledare för den pågående
utredningen angående jordförhållandena i Kopparbergs län — den
s. k. Dalautredningen — gjord framställning om provisorisk lagstiftning rörande
laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade
delarna av nämnda län. Enligt berörda framställning skulle den
huvudsakliga innebörden i den ifrågasatta lagstiftningen vara, att åt Konungen
inrymdes befogenhet att, utan hinder av eljest gällande bestämmelser angående
dylika skiften, meddela de föreskrifter, som i varje särskilt fall funnés
erforderliga. Härigenom skulle möjlighet beredas att åvägabringa skiften, utförda
med iakttagande, så långt möjligt, av de önskemål, som läge ortsbefolkningen
om hjärtat; de grundläggande riktlinjer, som Dalautredningen ämnat
i huvudsak följa, skulle härvid kunna komma till praktisk prövning, Och
erfarenhet skulle vinnas till vägledning vid utformandet av den särlagstiftning
på ifrågavarande område, som erfordrades för Dalarna. Om, såsom med framställningen
jämväl åsyftades, statsverket för sådana skiften, som grundades å
ansökningar, inkomna inom viss föreslagen tid, helt åtöge sig ersättningen
till förrättningsmännen samt kostnaderna för ifrågakommande utflyttning och
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.
väganläggningar, synes man hava tänkt sig, att de skiften, som sålunda komme
till utförande, skulle för befolkningen klarlägga de fördelar, som stode att
vinna av laga skiften, och minska den nu förefintliga motviljan mot dylika
skiften. Syftet med det provisoriska lagstiftningen var således enligt framställningen
icke blott den ovannämnda att möjliggöra en tillämpning så att
säga på försök av de särskilda bestämmelser, som kunde för framtiden ifrågasättas,
utan även att befrämja skiftesverksamheten inom länet. I enlighet härmed
ansågs tillämpningen av den provisoriska lagen icke höra begränsas till
de av staten bekostade skiftena, utan borde densamma gälla, intill dess en
definitiv för Kopparbergs län avsedd lagstiftning komme till stånd.
Att, på sätt sålunda ifrågasatts, beträffande här avsedda skiften överlämna
åt administrativt^ avgörande, om och i vilka avseenden andra bestämmelser
än de eljest — huvudsakligen i allmän lag — meddelade böra vinna tilllämpning,
måste givetvis väcka betänkligheter, synnerligast som meningen
varit och jämväl enligt det remitterade förslaget är, att detta avgörande skall
ske för varje särskilt fall, utan att de riktlinjer, som därvid böra följas, blivit
i lag fastslagna. Det remitterade förslaget skiljer sig emellertid från Dalautredningens
framställning härutinnan, att den föreslagna lagen skulle gälla
allenast beträffande ett mindre antal skiften, nämligen sådana, som av Konungen
beslutas på grund av ansökningar, gjorda före utgången av år 1925. Den
sålunda vidtagna begränsningen, som sammanhänger därmed att samlande av
erfarenhet för den blivande definitiva lagstiftningens utformande ansetts böra
vara den provisoriska lagens, om icke enda, så åtminstone främsta syfte,
minskar i avsevärd mån de nämnda betänkligheterna. Begränsningen i lagens
tillämpning medför, att de föreskrifter i avseende å skiftenas verkställande,
som det skulle tillkomma Konungen att meddela, få karaktären uteslutande
av försökslagstiftning i syfte att slutligen kunna fastslå de lagbestämmelser,
som funnits vara de mest ändamålsenliga. Det måste visserligen betecknas
såsom någonting ovanligt att på detta sätt söka sig fram till den lagstiftning
som man vill åstadkomma, och endast i nödfall bör denna utväg anlitas. Men
om, såsom här på grund av särskilda förhållanden synes vara fallet, ett begagnande
av försökslagstiftningens väg bör till undvikande av misstag i den
definitiva lagen tillgripas, torde annan anordning än den föreslagna eller ett
uppdragande åt Konungen att meddela försöksbestämmelserna knappast vara
tänkbar.
Och med hänsyn till det nyss anförda de angivna betänkligheterna icke
synas böra föranleda ett avstyrkande av den föreslagna provisoriska lagen,
kan det dock ifrågasättas, om icke den i 7 § åt Konungen lämnade befogenheten
att meddela föreskrifter kunnat och bort begränsas i vidare mån än
i förslaget skett. Uttryckligt undantag är i nämnda paragraf gjort endast beträffande
de för Kopparbergs län gällande särskilda bestämmelser om skiftesvitsord,
. vilka icke skulle få av Konungen rubbas. Även i ett par andra
punkter (3 § första styeket och 5 §) innehållas stadganden, som i viss mån
Kungl. Mqj.ls proposition Nr 21.
27
reglera Konungens fria bestämmanderätt enligt 7 §. 1 Dalautredningens framställning
angivas två exempel på fall, då man ansett behov av särskilda föreskrifter
enligt nämnda paragraf kunna komma att föreligga. Men i övrigt
saknas varje hållpunkt för bedömande av de riktlinjer, som äro avsedda att
följas vid meddelandet av dylika föreskrifter. Ett närmare angivande, i vilka
hänseenden genom föreskrifterna avsteg från gällande skifteslagstiftning kunde
behöva ifrågakomma, både varit önskvärt; och det synes icke uteslutet, att
därvid en viss begränsning kunnat göras i rätten att uppställa andra regler
än de i lag stadgade, så att vissa delar av skiftesstadgan, exempelvis de,
som reglera de yttre formerna för laga skifte samt processen i skiftesmål,
lämnades helt oberörda. Då emellertid utredning härutinnan icke föreligger,
anse vi oss ej böra föreslå en dylik begränsning, enär därigenom hinder
måhända kunde uppstå för vinnande av syftet att genom möjligheten till en
friare reglering söka övervinna eljest förefintliga svårigheter för åvägabringande
av laga skifte i denna orl.
Lagrådet:
De skiften, som genom förrättningar i enlighet med förslaget kunna komma
till stånd, äro avsedda att utgöra verkliga, för framtiden bestående jorddelningar
med samma verkan, som laga skiften eljest lagligen tillkommer. Denna
betydelse av dessa skiften fördunklas dock i viss mån genom den i 1 § använda
beteckningen »försöksskiften». Ifrågavarande beteckning synes nämligen
lätt kunna giva anledning till den missuppfattningen, att här icke är fråga
om verkliga skiften utan endast om försök till sådana, detta så mycket hellre
som, enligt vad känt är, för närvarande inom orten pågår just ett sådant
endast på försök eller såsom prov igångsatt skifte, vilket icke i och för sig
äger någon rättslig betydelse. Lagrådet anser därför, att denna beteckning
såsom olämplig och missvisande bör utgå. I sammanhang härmed synes en
omredigering av 1 § böra vidtagas, varigenom syftet med förslaget och dess
begränsade räckvidd skulle komma till ett mera direkt utrryck. Detta kunde
ske genom att åt paragrafen gåves förslagsvis följande lydelse: »För vinnande
av erfarenhet vilka regler böra för framtiden vinna tillämpning med avseende
å laga skifte till rubbning av storskifte, som inom Kopparbergs län verkställts
på bekostnad eller med understöd av staten, må efter medgivande av
Konungen sådant laga skifte verkställas på de villkor och i den ordning,
som i denna lag stadgas.»
Mot förslagets uppställning synes den anmärkningen kunna framställas, att
bestämmelserna av materiellt-rättslig innebörd blivit sammanblandade med
de bestämmelser, som avse att reglera formen för tillkomsten av laga skiften
enligt förslaget, varav bristande överskådlighet och reda blivit följden. Hinder
synes icke möta att, sedan i 1 § angivits förslagets syfte och räckvidd,
i en 2 § sammanföra alla bestämmelser av materiellt-rättslig innebörd. Paragrafen
kunde förslagsvis inledas med orden: »I fråga om laga skifte enligt
28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.
derina lag skall gälla». Härefter kunde under särskilda nummer Upptagas
dels en föreskrift att angående skiftesvitsord vad i - kungörelsen den 18
februari 1859 linnes stadgat skall lända till efterrättelse, dels bestämmelsen
i den föreslagna 3 § första stycket dels innehållet i 5 § av förslaget och
dels slutligen ett stadgande av innehåll, att i övrigt skiftet verkställes enligt
särskilda föreskrifter, som Konungen äger meddela, eller, i den man sådana
föreskrifter ''icke meddelats, med tillämpning av vad lag eller annan författning
rörande laga skifte innehåller. Genom en sådan avfattning skulle paragrafen
fullständigt angiva de bestämmelser, som vid verkställande av skiften
enligt denna lag skulle äga tillämpninng. Härav synes böra föranledas den
jämkningen i den föreslagna lagens rubrik, att orden »med särskilda bestämmelser»
Uteslutas.
Efter 2 % kunde i en följd upptagas de bestämmelser, som avse förfarandet,
nämligen såsom 3 § förslagets 2 § och såsom 4 § ett stadgande motsvarande
bestämmelserna i förslagets 4 §, därvid dock föreskriften i andra
stycket borde inskränkas till ett åläggande för lantmätaren att ofördröjligen
insända handlingarna i ärendet till Konungen. I en 5 § torde därefter böra
sammanföras de bestämmelser, som röra Konungens slutliga avgörande av
frågan. Paragrafen synes böra innehålla, att sedan handlingarna inkommit,
Konungen beslutar, om skifte enligt lagen skall komma till stånd eller icke,
samt att, om ansökningen bifalles, Konungen tillika bestämmer, huruvida och
i vilken omfattning mark, som i 3 § första stycket i förslaget avses, skall
från delningen uteslutas, och meddelar, i den mån omständigheterna därtill
föranleda, sådana särskilda föreskrifter i övrigt, varom i 7 § i förslaget förmäles.
Måhända bör härvid tilläggas, att sådana föreskrifter även må under
förrättningens fortgång av Konungen meddelas, därest behov av nya eller
ändrade bestämmelser yppas. Såsom 6 § skulle slutligen upptagas de bestämmelser
i kostnadsfrågan, som innehållas i motsvarande paragraf i förslaget.
• '' *: > S
Ur protokollet:
A. V. Stenkula.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 23 januari 1925.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Thorsson, Olsson, Sandler,
Nothin, Hansson, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, anmäler lagrådets den
19 i denna månad avgivna utlåtande över det den 19 december 1924 till lagrådet
remitterade förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande vissa laga
skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna
av Kopparbergs län.
Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:
»Lagrådets flesta ledamöter hava framfört vissa betänkligheter mot förslagets
ståndpunkt att beträffande ifrågavarande laga skiften överlämna åt administrativt
avgörande att fastställa bestämmelser, vilka kunna innefatta avvikelse
från de för dylika skiften eljest gällande rättsregler, men hava likväl, med
hänsyn till föreliggande omständigheter, stannat vid det uttalande, att annan
anordning än den föreslagna knappast syntes tänkbar. Ej heller hava dessa
ledamöter ansett sig böra föreslå en närmare reglering — vilken eljest av
dem betecknats såsom önskvärd — av den administrativa bestämmanderätt,
som enligt förslaget skulle stadfästas. För min del finner jag i vad sålunda
uttalats ett stöd för den uppfattning, att, därest en lagstiftning i förevarande
hänseende skall komma till stånd, dess huvudsakliga syfte näppeligen kan
vinnas på annan väg än den, som anvisas av det remitterade förslaget.
I det uttalande, varom lagrådets samtliga ledamöter förenat sig, hava framställts
vissa formella anmärkningar mot den föreslagna lagens uppställning
och avfattning i särskilda avseenden. I enlighet härmed har förslaget omarbetats
och därvid erhållit rubriken lag rörande vissa laga skiften inom de
på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs
län.»
Föredraganden uppläser härefter det sålunda omarbetade förslaget och
30 Kungi. Maj:ts proposition Nr 21.
%
hemställer, att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Siegfried Mate.
Stockholm 1925. P. Palmquists Aktiebolag
248979
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1925:127 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av sta s. 21 i texten
- 2LU 1925:23 Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskifta s. 1 i texten