Sök i Ratio Lex

Med förslag dels till lag angående särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga befattningar inom Härnösands och Ltdeå stift, dels ock till lag angående anlitande av kyrkofonden för uppförande av prästgårdar inom vissa delar av Härnösands och Luleå stift

1925-03-20 · 22 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1925:213, Med förslag dels till lag angående särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga befattningar inom Härnösands och Ltdeå stift, dels ock till lag angående anlitande av kyrkofonden för uppförande av prästgårdar inom vissa delar av Härnösands och Luleå stift

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majy.ts proposition Nr 213.

1

Nr 213.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag dels till lag angående

särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa

prästerliga befattningar inom Härnösands och Ltdeå stift,

dels ock till lag angående anlitande av kyrkofonden

för uppförande av prästgårdar inom vissa delar av Härnösands

och Luleå stift; given Stockholms slott den 20

mars 1925.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag dels till lag angående särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg)

vid vissa prästerliga befattningar inom Härnösands och Luleå

stift, dels ock till lag angående anlitande av kyrkofonden för uppförande

av prästgårdar inom vissa delar av Härnösands och Luleå stift.

GUSTAF.

Olof Olsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1925.

1 samt.

173 käft. (Nr 213.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Förslag

till

lag angående särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga

befattningar inom Härnösands och Luleå stift.

1 §•

Till kyrkoherdar, komministrar samt s. k. ständiga adjunkter, vilkas bostad

och huvudsakliga verksamhetsområde äro förlagda till sådana trakter

inom Härnösands och Luleå stift, där vistelsen och verksamheten på grund

av hårt klimat, outvecklade kommunikationer och allmän kulturell isolering

måste antagas utöva en särskild påfrestning å den prästerlige tjänstinnehavaren,

må i enlighet med vad i denna lag stadgas samt Konungen efter

framställning av vederbörande domkapitel bestämmer utgå ett särskilt tilllägg

till lönen (ödebygdstillägg).

2 §.

Ödebygdstillägg må fastställas till ett belopp av högst 1,200 kronor årligen

att utgå under den period, för vilken lönereglering, fastställd enligt

lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910, äger

giltighet. Inträda, efter det dylikt tillägg blivit för viss befattning fastställt,

sådana ändrade förhållanden, att befattningen kan anses hava helt eller delvis

förlorat den karaktär, som i 1 § avses, skall, efter Konungens bestämmande,

ödebygdstillägget vid tjänstinnehavarens avgång upphöra att utgå

eller, efter ty prövas skäligt, nedsättas.

. 3 §.

Ödebygdstillägg åt kyrkoherdar, komministrar och ständiga adjunkter skall,

för varje pastorat, så vitt angår dess prästerskap, bestridas medelst församlingsavgifter

och, i den mån sådant erfordras, medelst övriga till prästerskapet

anslagna avlöningstillgångar på sätt och i den ordning, 11 § 1 mom.

samt 19 och 20 §§ lagen om reglering av prästerskapets avlöning stadga.

Har för bestridande av, jämte avlöning, ödebygdstillägg åt nu nämnda

präster såsom församlingsavgifter inom pastoratet utdebiterats sammanlagt

större belopp än som motsvarar sex öre för varje helt eller påbörjat tiotal

kronor av pastoratets hela inkomstbelopp, beräknat som i 19 § 1 mom.

nämnda lag sägs, skall ersättning av kyrkofondens medel beredas pastoratet

för det överskjutande beloppet i den ordning, 21 § samma lag stadgar.

4 §•

De ytterligare föreskrifter, som för tillämpning av bestämmelserna i denna

lag kunna finnas erforderliga, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1926.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition Nr 213.

8

Förslag

till

lag angående anlitande av kyrkofonden för uppförande av prästgårdar inom

vissa delar av Härnösands och Luleå stift.

1 §•

I de fall, då inom Härnösands och Luleå stift tjänlig prästgård saknas

för sådan kyrkoherde eller komminister, som i därför stadgad ordning förklarats

berättigad att uppbära ödebygdstillägg, må Konungen — därest lämplig

bostad för befattningshavaren icke finnes att förhyra och ett''fullgörande

av den pastoratet åliggande skyldigheten att bygga ny prästgård måste med

hänsyn till de ekonomiska förhållandena i pastoratet anses medföra oskäligt

stor tunga för pastoratet och dess invånare — medgiva, att från kyrkofonden

må under de villkor, Konungen äger bestämma, till vederbörande pastorat

utlämnas ett räntefritt lån till belopp motsvarande hela eller en del av kostnaden

för byggnadsskyldighetens fullgörande.

2 §•

I fall, som avses i 1 §, må Konungen, där särskilda förhållanden sådant

påkalla, medgiva, att kostnaden för byggnadsskyldighetens fullgörande må

helt eller delvis bestridas av kyrkofondens medel utan återbetalningsskyldighet

för pastoratet.

3 §■

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag,

meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1926.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Särskilda

lönetillägg

(ödebygdstilllägg)

vid vissa

prästerliga

befattningar

inom Härnösands

och

Luleå stift

m. m.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20

mars 1925.

N ärvarande:

Statsministern Sandlek, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Laksson, Wigfokss, Möllek,

Levinson.

Departementschefen, statsrådet Olsson anför härefter:

I skrivelse den 21 mars 1924 (nr 62) hemställde riksdagen i anledning

av en inom riksdagen väckt motion och under hänvisning till vad som anförts

i första lagutskottets utlåtande i ämnet, att Kungl. Maj:t täcktes snarast

möjligt låta verkställa utredning rörande vilka åtgärder, som borde vidtagas

till undanröjande av de svårigheter, som vore förknippade med tillsättandet

och utövandet av prästerliga tjänster i de två nordligaste stiftens ödemarksbygder,

samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill en sådan utredning

kunde föranleda.

I nämnda motion, nr 181 i första kammaren, hemställdes att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t äska, att Kungl. Maj:t täcktes

verkställa utredning i syfte att de präster, som vore anställda i ödemarkerna

i de två nordliga stiften, kunde beredas ökade möjligheter att efter en viss

icke alltför lång tjänstetid vinna befordran inom andra stift.

Till stöd för förslaget framhöllos de lidanden och försakelser, som bosättningen

i ödemarksbygderna medförde för där tjänstgörande präster såsom

en följd av den långa, mörka och kalla vintern och den isolering, som ovillkorligen

följde med bosättningen i dessa avlägsna och glest befolkade bygder,

samt de svårigheter, som på grund härav yppats att besätta de prästerliga

tjänsterna uti ifrågavarande delar av landet, För avhjälpande eller lindrande

av dessa missförhållanden ifrågasattes tre åtgärder, nämligen dels medgivande

av rätt för ifrågavarande präster att räkna dubbla tjänstår, dels införande

av ökad befogenhet för domkapitlen i de två nordligaste stiften att vid

s. k. långvakansförordnande anställa präster i ödemarksområdena även från

andra stift, dels slutligen vidtagande av sådan ändring av 3 § i lagen den

9 december 1910 angående tillsättning av prästerliga tjänster, att prästerna

i ödemarksområdena medgåves rätt att söka prästerliga befattningar inom

hela riket.

Efter att hava lämnat en redogörelse för det s. k. stiftsbandet och framkomna

förslag till detsammas upphävande anförde första lagutskottet i förberörda

utlåtande (nr 12) beträffande i motionen väckt förslag huvudsakligen

följande:

Utskottet finner motionärens hemställan synnerligen behjärtansvärd. De

stora uppoffringar i både materiellt och andligt avseende, som de personer

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition Nr 213.

måste underkasta sig, vilka uti hiir ifrågavarande delar av landet ägna sig

åt kulturarbete, äro helt visst mycket stora, och det måste anses vara ett

allmänt intresse, att dessa personers viktiga arbete i möjligaste mån röner

uppmuntran. I ödemarkstrakterna mer än annorstädes är prästerskapet befolkningen

till råd och hjälp icke blott i fråga om församlingsvården utan

även beträffande mera världsliga förhållanden. Det är då av vikt, att de

prästerliga befattningarna därstädes bliva besatta med personer, som trots

de ogynnsamma yttre förhållandena hava förmåga och uthållighet att väl

fylla de anspråk, som ställas på dem. En åtgärd, ägnad att underlätta

ifrågavarande prästerliga tjänsters besättande med därför lämpliga personer,

anser utskottet, i likhet med motionären, vara öppnandet av möjlighet för

dem att efter viss tids tjänstgöring inom ödemarksområdena få söka prästerliga

tjänster över hela riket. Samtidigt torde å andra sidan prästerskapet

i andra stift böra medgivas rätt att söka sådana tjänster inom ifrågavarande

områden.

Utskottet har redan förut i annat sammanhang uttalat sig för ett upplösande

av stiftsbandet i hela riket, och riksdagen har även hos Kungl.

Maj:t begärt utredning i denna riktning. Utskottet intager i berörda fråga

fortfarande samma ståndpunkt. Emellertid torde, även om lösning i ett

sammanhang av frågan om stiftsbandets upphävande vore önskvärd, den

nu förevarande frågan kunna utan avvaktande härav göras till föremål för

utredning.

Samtidigt borde tagas under övervägande, huruvida icke även andra åtgärder

än stiftsbandets mildrande kunde vidtagas för vinnande av motionens

syftemål. Förutom av motionären nämnda åtgärder torde särskilt ett ordnande

av bostadsförhållandena för prästerskapet inom ifrågavarande trakter

ävensom ett förbättrande av deras ekonomiska ställning i övrigt böra komma

i beaktande. Slutligen bör, enligt utskottets mening, vid en utredning uti

ifrågasatt riktning undersökas för vilka församlingar inom våra nordligaste

stift de undantagsbestämmelser, som kunna komma att föreslås, böra få

giltighet.

I anledning av riksdagens hemställan hava utlåtanden inhämtats från

domkapitlen i Härnösand och Luleå, länsstyrelserna i Härnösand, Östersund,

Umeå och Luleå samt kammarkollegiet.

Domkapitlet i Härnösand har vitsordat, att de svårigheter i omförmälda

hänseende, som berörts inom riksdagen, inverkat i hög grad hämmande på

församlingsvården inom de åsyftade församlingarna. Domkapitlet har emellertid

ställt sig ganska tveksamt inför det botemedel, som motionären anvisat

såsom det huvudsakliga, nämligen ödemarksprästers befordran till platser i

södra Sverige. Det kunde nämligen på goda grunder befaras, att de i så

hög grad i alla avseenden olika förhållanden, som rådde i södra Sverige och

i Norrlands ödebygder, gjorde sådan överflyttning — liksom ock en dylik i

motsatt riktning — i allmänhet mindre lämplig och för en sakkunnig församlingsvård

främjande. Vida lämpligare syntes det vara att främja kraftcirkulation

inom Norrland, vars präster ju till stor del kunde beräknas bäst lämpa

sig för uppgiften och vars församlingar i gemen erbjöde relativt jämförliga

arbetsuppgifter. Huvudvikten borde enligt domkapitlets mening, åtminstone

Domkapitlet

i Härnösand.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Domkapitlet

i Luleå.

*’ Kungl. Maj.ts proposition Nr 213.

till eu början, läggas vid att åt ödemarksprästema bereddes en avlöning,

som kompenserade den krävande tillvaro, som bleve deras, vidare fullt tillfredsställande

bostäder, en reseersättning, som på ett effektivt sätt möjliggjorde

även en tätare förbindelse med yttervärlden och slutligen kostnadsfri

semesterförmån. Det framförda kravet på stiftsbandets upplösande i och

för denna frågas lyckliga lösning hade enligt domkapitlets mening en ganska

underordnad betydelse, så mycket mer som ju nära nog varenda plats av

nu berört slag både en och flera gånger redan med nu gällande tillsättningslagar

stode öppen för sökande från hela riket.

Domkapitlet i Luleå vitsordar den i motionen lämnade framställningen

av de svårigheter, som äro förbundna med utövandet av prästerlig garning

i odemarksområdena. I fråga om svårigheterna att förse befattningarna i

dessa områden med lämpliga innehavare anför domkapitlet, bland annat

följande:

Icke sällan visar det sig omöjligt att erhålla någon som helst sökande till

dylik tjänst, särskilt om det gäller tjänst i från närmaste järnvägsstation

mycket aflägsen församling eller i finsktalande trakt. Det har upprepade

gånger givits kyrkoherde- och komministerstjänster, som ledigförklarats ända

7*° gånger utan att locka någon sökande, och för vilkas uppehållande

i?6n 1C^6 . nnat träffas annan åtgärd, än att förordnanden å desamma

lätt lämnas antingen någon yngre e. o. prästman, som icke varit behörig till

tjänsten, eller präst i ett »närliggande» pastorat vid sidan av egen befattning.

Det har sålunda många gånger inträffat, att ordinarie präst måst förordnas

att jämte vården om egen församling uppehålla prästerlig tjänst å eu från

o till 10 mil från hans egen kyrkby avlägsen ort.

. AJen om större svårighet att erhålla sökande icke förefinnes, visar det

sig i stället lika ofta svårt att få ödebygdstjänst besatt med lämplig person,

ra ödebygdsprästen måste ställas särskilda fordringar. Såväl fysiskt som

psykiskt måste han vara en stark människa. Han bör tillika vara en praktisk

och varmhjärtad man, som kan bistå sina församlingsbor i allehanda

trångmål, göra sig till deras målsman inför myndigheter och ämbetsverk

samt taga del i ortens utvecklingsarbete, i vilket dugliga och erfarna krafter

av lätt insedda skäl ofta saknas. Han bör även taga sig an den fattigdom

och det mänskliga elände av olika slag, som i ensliga och undangömda

trakter undandragit sig uppmärksamhet och försjunkit i resignerad hjälplöshet.

Hans förkunnelse av evangelium bör på samma gång tjäna de vanligen

djupt religiösa åhörarnas uppbyggelse och deras intellektuella och sociala

uppryckning. En präst, som icke kan i önskvärd omfattning fylla

dessa foidiingar, om icke alla så vissa av dem, kan anses ha förfelat sin

^PPfflft; ja) fall ha förekommit, då han till synes skänkt sin församling

mera skada än gagn. Domkapitlet har sökt att fylla luckorna genom ufVerkande

av dispenser, endels med mycket gott resultat, då domkapitlet

bland dispenssökande kunnat utvälja unga män, som i stället för den eljest

fordrade bokliga bildningen representerat personliga egenskaper, som kunna

vara än mera värdefulla i ödebygderna. Men dispenserna hava icke alltid

utfallit lika lyckligt. Och trots dispenserna har domkapitlet i varje fall sett

sig urståndsatt att på lämpligt sätt sörja för ett flertal ödebygdstjänsters

besättande med för uppgiften dugliga präster.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 213.

Ytterligare bör avseende fästas vid svårigheten, att, om nu eu fullt dugande

man kunnat erhållas, förmå honom att stanna på sin post. I icke så

få fall har det, tack vare en berömlig ansvarskänsla och en självuppoffrande

trohet mot kallelsen hos vederbörande, lyckats avlägsna församlingar att tå

behålla prästmän av den rätta arten vid eu kulturell pioniärtjänst, i vilken

de då uträttat ett bestående, ej sällan utomordentligt betydelsetullt livsverk.

Men man må icke förundra sig, om prästen efter förloppet av några år

eller något tiotal av år känner sig förpliktad att, om icke tör annat, sa lör

de uppväxande barnens skull söka sig till eu kulturen mera närliggande

församling. Enslighetens tryck och känslan av eu annalkande depression

kan även nödga den mest nitiske präst att av samma plikttrohet, som till

eu viss tid hållit honom kvar i ödebygden, söka transport till mindre krävande

anställning och sålunda lämna platsen öppen för en oförbrukad kraft.

Transport kan därjämte framstå såsom eu ekonomisk nödvändighet.

Domkapitlet vidrör här eu sida av ämnet, som kräver vidare utveckling.

Enligt nuvarande löneregleringslag åtnjuter ödebygdspräst avlöning, utmätt

efter enahanda grunder som präst i kulturorter och i församlingar med

ofta synnerligen obetydlig numerär och ytvidd. Prästerna i lappmarken äx-o

i det avseendet gynnade, att församlingsområdets storlek nästan alltid berättigar

dem till särskild lönefyllnad för areal, men denna bortelimineras

ofta av det obetydliga invånarantalet, som ger honom ett motsvarande starkt

beskuret fyllnadsbelopp för folkmängd. Enda utvägen att förse honom med

nödvändigt lönetillägg är att tillgripa det tilläggsanslag, som kan givas på

grund av besvärlig tjänstgöring. Men dels är detta tillägg i lagen starkt

begränsat, och dels hava löneregleringarna i de flesta fall nästan alltid i

strid mot domkapitlets yrkanden —- genomförts på ett sådant sätt, att det

medgivna tillägget för besvärlig tjänstgöring icke helt utnyttjats och många

gånger oskäligt nedprutats.

Redan bosättningen i en från järnvägsstation långt avlägsen ort medför

sina särskilda kostnader. En prästman måste i varje fall vara beredd att

uppmöblera prästgården och detta på ett sådant sätt, att han bereder sig

och de sina möjlighet att inom egna väggar kompensera den ödslighet och

den brist på kulturell trivsel, som möter honom så fort han lämnar hemmet.

Klimatet tvingar även familjens medlemmar till innevistelse större delen av

året. — Ved och lyse äro i dessa köldens och mörkrets landamären hushållsposter

av största betydelse. — Handlande saknas eller, där de finnas,

te sig deras varor antingen så undermåliga eller så förlegade och dyra, att

prästfamiljerna ofta förse sig och sitt hushåll genom direkta varurekvisitioner

söderifrån, understundom från Stockholm, då det visat sig, att varorna

härigenom icke fördyras och bliva av ojämförligt bättre kvalitet.

Kostnaderna för eu rekreationsresa ställa sig så stora i förhållande till lönen,

att varje tanke på eu sådan resa måste avvisas. — Garderoben måste förnyas

söderifrån, värjo bokinköp ske genom skriftlig rekvisition. Mest

svårlöst är emellertid frågan om barnens uppfostran. Att söka bereda sina

barn eu likvärdig utbildning med den man själv erhållit anses tillhöra en

berömvärd och den allmänna kulturnivån gagnande ambition. För prästen

i ödebygd är detta emellertid av lätt insedda skäl omöjligt eller förenat med

utomordentliga försakelser och skuldsättning för föräldrarna. Ett sjukdomsfall,

som kräver tillkallande av läkare eller den sjukes forslande till lasarett,

medför, utom oro för att hjälpen skall komma för sent, orimliga utgifter

för familjefadern. — I de utomordentligt vidsträckta församlingarna, däi

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

folket i avlägsna byar endast sällan kan komma till kyrkan, måste församlingsvården

och tillsynen över skolväsende fullgöras genom långa och besvärliga,

hälsa och liv ofta förslitande färder och predikorcsor. Då maximum

av den reseersättning, som lagligen får utmätas, utgör 250 kronor för år,

inses_ lätt hurusom prästen står inför alternativet att antingen försumma

sin tjänst eller också för bekostande av resorna tillgripa av sin knappa lön.

Resekostnaderna kunna på detta sätt uppgå till mångdubbelt den anslagna

ersättningen. Sedan befolkningen fatt klart för sig, att ersättning utgår för

tjänsteresorna, ha de kostnadsfria skjutsar, som man förut erbjudit prästen,

så gott som alldeles upphört. — På en präst i ödebygden ställer befolkningen

synnerligen stora krav även i avseende på gästvänskap och direkt

materiell hjälpsamhet. Prästen, där man knappast har någon annan att

vånda sig till, måste mer än annorstädes hava det så ställt, att han icke

står med två tomma händer, när nöden möter honom i olika gestalt. Han

måste kunna visa sin vilja att mätta den hungrige, värma den frysande

och med sitt husapotek hjälpa den sjuke. Personer, som långväga ifrån besöka

honom i tjänstärenden, måste på något sätt trakteras, om ej med annat

så med kaffe i köket. Detta är gammal tradition och tillhör i sin mån själva

den prästerliga tjänsten. Och orten besökande personer i det allmännas

tjänst bör prästen kunna bereda enkel gästfrihet såsom en skyldig representation.

— De kommunala utskylderna äro gemenligen höga, i vissa församlingar

utomordentligt dryga på grund av kommunernas obetydliga bevillningskrontal.

Såsom ivrande för utveckling, särskilt på skolväsendets område,

får prästen ofta genomdriva utskylder, vilka träffa honom mera kännbart

än någon annan medborgare. — Kommer så härtill en tyngande skuldbörda

från studieåren samt för bosättning vid giftermålet — en ödebygdspräst

bör för att uthärda ödsligheten vara gift — så ökas de materiella

bekymren för tillvaron därhän, att de draga ner prästen, stjäla hans arbetsglädje

och göra honom mer eller mindre oduglig i hans tjänst. — Sist men

icke minst må än vidare betonas att det långvariga mörkret i förening med

den ihållande kölden och isoleringen från yttervärlden samt naturens karghet

i längden verkar livshämmande och frestar på nervsystemet på ett sätt,

varom endast den med tillvaron i dessa trakter fullt förtrogne kan bilda sig

eu rätt föreställning.

Nu angivna förhållanden samverka därhän, att lönen för präst i ödebygd

oftast står i skärande kontrast till såväl de levnadsutgifter, han har att bereda

sig på, som den hårda tjänstgöringen och de försakelser, isoleringen

för med sig. Det må därför befinnas fullt förklarligt, att en tjänst av den

egenart, varom här är fråga, icke framstår såsom lockande utan fastmera

hotar att i längden släcka det varmaste missionsintresse. Gång efter annan

prästviges visserligen någon akademiskt utbildad ung man, som åtnjutit

förmånen av stipendium, förpliktande honom att tjänstgöra i lappmark eller

finnbygd, men då förpliktelsen avser en tidrymd av högst tre år, kan stipendiaten

icke förhindras att efter förloppet av denna tid söka och erhålla

missiv eller tjänst till annan ort. Många vakanser hava på detta sätt uppkommit.

De prästmän, som stannat och stanna i ödebygderna längre än

nödigt varit, hava alla — där de ej frivilligt låtit sig bindas kvar vid ett

livsverk, som de en gång hängivit sig åt — ej lyckats erhålla sökt förflyttning

därifrån eller äro hindrade från att söka transport av villkor, knutna

vid erhållen dispens.

Beträffande de av motionären och första lagutskottet föreslagna åtgärderna

till undanröjande av de nuvarande missförhållandena yttrar domkapitlet:

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

En aldrig så vidsträckt ansökningsrätt kun icke betrygga ödebygdsprästens

utsikter att erhålla transport och komma till eu förbättrad ekonomisk ställning.

Ödebygdstjänsten märker sin man, åtminstone i sydligare församlingars

ögon. En »lappräst» ter sig i sydsvensk bygds föreställning, om än oftast

med upprörande orätt, såsom en själasörjare icke den fullt värdig. Och om nu

prästen från de nordligaste delarna av riket uppträder som sökande och får

förslag till prästerlig tjänst söderut, står lian intör den kostsamma resan för

avläggande av predikoprov och inför eventualiteten att likafullt icke bliva

vald till tjänsten. Får lian tjänsten, förorsakar honom flyttningen en ännu

drygare utgift. Ofta måste lian då mot underpris försälja huvudparten av

sitt bohag för att sedan skaffa sig nytt.

Enahanda anmärkning kan riktas emot åtgärden att förse ödebygdsprästerna

med rätt till dubbla tjänstår.

Rätten åter att vid de s. k. långvakansförordnandena anställa präster i

ödemarksområdena ifrån andra stift kan bli illusorisk. Svårigheterna att

förvärva präster, hugade att mottaga dessa förordnanden, kvarstå ju alltjämt

och förminskas ingalunda av att vakansvikarie får hämtas från söder om

Luleå stift belägna orter, där fördomarna mot det norrländska klimatet

märkligt nog ännu äga sin fulla livskralt och hos många urarta till skräck.

Någon tvångsmissivering kan ju icke heller ifrågakomma.

Det ligger i öppen dag, att domkapitlet härmed icke vill hava sagt, att

de av motionären anvisade utvägar ej böra beträdas. Men för att leda till

målet måste de uppenbarligen förenas med en även ur andra synpunkter

angelägen revision av lagen om tillsättning av prästerliga tjänster i sådan

riktning, att förtjänta och dugande prästmän icke alltid behöva vara beroende

av församlingarnas nåd — ibland sammanfallande med en tillfällighet

eller en nyck av ett fåtal röstande — när de söka en tjänst, som de äga

alla förutsättningar att ombesörja på ett dugande sätt och böra erhålla på

grund av sina förtjänster i förhållande till de medsökandes.

Vid sidan härav'' och tidigare än eu revision av prästval slagen kan komma

till stånd, måste emellertid de av första lagutskottet anvisade utvägar beträdas.

Utskottet har enligt domkapitlets förmenande träffat frågans kärnpunkt

med sina krav på särskilda avlöningsförmåner och förbättrade bostadsförhållanden

för prästerna i ödemarksområdena. Utskottet har därmed

tagit sikte på ej allenast svårigheterna att besätta ifrågavarande prästerliga

tjänster utan även de svårigheter, som äro förknippade med utövandet av

dessa tjänster, därmed erkännande, att de redan i ödeb}rgd tjänstgörande

prästerna kunna hava något att begära av det allmänna även för den tid,

de där tjänstgöra.

Tillräckligt kan icke betonas nödvändigheten att förse ödebygdsprästerna

med goda bostäder. Detta bar hitintills kanske allra mest försummats. De

bostäder, som, exempelvis, kyrkoherdarna i Karesuando och Korpilombolo

ännu i dag, fastän nya nu äro under uppförande, äro nödsakade att bebo,

skulle såsom prästgårdar i södra Sverige vTäcka häpnad och böra med hänsyn

till klimatet däruppe kännetecknas såsom ytterligt hälsofarliga för människor,

som ej från barndomen vant sig vid slika bristfälliga bostäder.

Den nya prästgården i Karesuando bygges av medel, som av statsmakterna

beviljats för ändamålet. Även i några andra fall har motsvarande

välvilja visats ödemarksförsamlingar, som själva helt eller delvis saknat förmåga

att bygga prästgård. Exempel härpå äro komministersgårdarna i

Kvikkjokk, Muonionalusta och Vitträsk. Däremot ha av domkapitlet gjorda

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

framställningar om statshjälp för byggande av prästgårdar i Umnäs, i Korpilombolo

och i Junosuando hittills förklingat ohörda.

Även för innehavarna av en hel del nyinrättade andra komministerstjänster

i ödebygderna saknas ännu prästgårdar, varför de åtnjuta hyresersättning.

I de små kyrkbyarna finnes heller aldrig lämplig bostad att förhyra,

varför prästen nödgas leva ogift eller också får familjen tränga ihop sig på

ett sätt, som medför vantrevnad. De flesta församlingarna förmå icke att

fullgöra sin byggnadsskyldighet. Annan utväg synes därför icke vara för

handen, än att staten i erforderlig utsträckning träder hjälpande emellan.

När, på grund av vad här ovan blivit anfört, domkapitlet torde få utgå

från att en särskild lönekompensation rättvisligen tillkommer ödebygdspräst,

vill domkapitlet erinra, att domkapitlet flera gånger gjort inför Kungl. Maj:t

gällande, att hela stiftets prästerskap bör komma i åtnjutande av kallorts-,

dyrorts- eller fjärrortstillägg av den art, som redan tillerkänts vissa kategorier

av statstjänare inom övre Norrland. Att ett dylikt lönetillägg är av

nöden framstår i sin mån enbart därav, att prästbristen icke i något annat

stift framträder i så stor omfattning som inom det nordligaste. Utan tvivel

är också tillägget betingat av rättvisa och de mest påtagliga billighetsskäl.

Domkapitlet anser sig i värjo fall nu böra inskränka sig till ett uttalande

rörande grunderna för lönetillägg åt präster å orter, som höra anses utgöra

ödemarksområden.

Om vilka delar av riket böra anses såsom ödemarksområden, finnas såsom

känt inga bestämmelser träffade.

Domkapitlet skulle vilja tänka sig en indelning av meranämnda prästerhga

tjänster i ödebygdstjänster av första, andra och tredje grad, allt eftersom

ödemarkskaraktären vidlåder dem i mindre, större och särskilt hög grad.

Med tillämpning av en dylik iudelningsgrund kan man komma till följande

preliminära och summariska uppställning.

Odebygdsorter av första grad.

Lycksele kyrkby, Örträsk, Fredrika, Åsele, Dorotea, Arvidsjaur.

Odebygdsorter av andra grad.

Björksele (Lycksele pastorat), Vilhelmina kyrkby, Malå, Arjepluog, Stensele,

Jokkmokks kyrkby, Gällivare, Malmberget, Nedertorneå, Karl Gustaf,

Hietaniemi, Övertorneå, Turtola.

Odebygdsorter av tredje grad.

Risbäck, Dikanäs (Vilhelmina pastorat), Södra Bergnäs (Arjepluogs pastorat),

Tärna, Gargnäs (Sorsele pastorat), Kvikkjokk (Jokkmokks pastorat),

Porjus och Puottaure (Jokkmokks pastorat), Kiruna, Vitträsk (Gällivare

pastorat), Jukkasjärvi gamla kyrkby, Vittangi, Karesuando, Pajala, Muonionalusta,

Junosuando, Tärendö, Korpilombolo, Seskarö (Nedertorneå pastorat).

Till odebygdsorter av första klass böra även hänföras Överkalix och

Holmön, ehuru dessa församlingar icke äro belägna innanför lappmarksgränsen,

samt möjligen vissa andra församlingar öster om samma gräns.

, Vägande invändningar kunna otvivelaktigt i ena eller andra avseendet

framställas mot det sålunda gjorda försök till en klassificering, vars rättvisa

enligt sakens natur måste bliva ganska schematisk och på vilken så många

omständigheter äro ägnade att inverka.

Utmätandet av lönetilläggen till alla ifrågavarande tjänster bör göras så

pass frikostigt, att en verklig och för de särskilda orterna tillräcklig kompensation

för ödebygdstjäustgöringen lämnas och att respektive tjänster därigenom

göras tillräckligt begärliga för att vinna sökande.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. May.ts proposition Nr 213.

Domkapitlet hyser den uppfattning, att om ändamålet med ödobygdstilllägget

skall bliva effektivt, dess minimum icke bör sättas lägre än till 900

kronor samt maximum icke lägre än till 2,000 kronor, på sätt nedanstående!

tabell närmare utvisar.

Ortens karaktär

Lönetillägg för

kyrkoherde

komminister

Ödebygdsort av första grad..................

Kronor

1,200

Kronor

900

» » andra » ..................

1,600

1,200

» » tredje » ..................

2,000

1,500

För e. o. präster, stationerade inom ödebygdsområde, bör även liknande

tillägg utgå proportionellt till lönerna för de ordinarie, förslagsvis med respektive

600, 800 och i.,000 kronor.

Ödebygdstillägg synes självfallet böra förses med dyrtidstillägg enligt för

prästerskapet gällande grunder.

Därjämte hemställer domkapitlet om beredande av ökade medel till stipendier

för utbildande av präster i finsktalande och lapsktalande församlingar,

en fråga, vilken jag icke anser mig böra ingå närmare på i detta sammanhang.

Länsstyrelserna hava, under vitsordande av de rådande missförhållandena,

anslutit sig till vad domkapitlen anfört beträffande angelägenheten av att

prästerna i ödemarksbygderna erhölle en förbättrad ställning. Länsstyrelsen

i Luleå finner domkapitlets i Luleå förslag härutinnan beaktansvärt. Endast

i fråga om förslag till gruppering i ödebygdsorter för det föreslagna särskilda

lönetillägget är länsstyrelsen tveksam, huruvida förslaget kunde anses

innebära den rättvisaste lösningen. Det syntes sålunda kunna ifrågasättas,

huruvida tillräckliga skäl förefunnes för att placera Gällivare, Malmberget,

Nedertorneå och Karl Gustaf förmånligare än bland ödebygdsorter av första

graden, varjämte Kiruna syntes böra placeras bland ödebygdsorter av

andra graden.

Kammarkollegiet har förklarat sig icke kunna jäva de gjorda uttalandena

rörande svårigheterna att erhålla lämpliga sökande till de prästerliga tjänsterna

i ödebygderna inom rikets två nordligaste stift och att hålla dessa

tjänster besatta, rörande anledningarna till de sålunda angivna förhållandena

och rörande nödvändigheten av att genom vidtagande av särskilda åtgärder

söka undanröja omförmälda svårigheter. I avseende å de framställda förslagen

till avhjälpande av missförhållandena anför kollegiet följande:

Vad angår de för svårigheternas avhjälpande föreslagna åtgärderna, synes

det kunna förväntas att de, som avse medgivande att räkna dubbla tjänstår

och att å långvakansförordnanden anställa präster jämväl från övriga stift

ävensom avlyftande av stiftsbandet så vitt angår prästerna i ödebygdsområdena,

komma att visa sig mindre verksamma för det åsyftade ändamålets

Läns
styrelserna.

Kammar
kollegiet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

vinnande. I detta hänseende kan kollegiet inskränka sig till att hänvisa

till vad ortsmyndigheterna härutinnan yttrat.

I likhet med ortsmyndigheterna håller även kollegiet före, att lösningen

av frågan är att söka företrädesvis dels i beredande åt prästerna av goda

bostäder, där sådana saknas, och dels i förbättrade löneförmåner.

Det ligger i öppen dag, att frånvaron av en ändamålsenlig prästgård måste

utgöra ett allvarligt hinder, som motverkar anställandet av präster i församlingar

inom ödebygdsområdena eller eljest inom mera isolerade trakter.

Beredande av hyresersättning i stället för bostad torde nog i många fall vara

ett föga verksamt surrogat, då, efter vad Luleå domkapitel anfört, i de små

kyrkbyarna aldrig finnes lämplig bostad att förhyra. Det synes därför vara

synnerligen påkallat att, när fråga är om sådana i de norrländska ödebvg<^erna

liggande pastorat, vilka på grund av bristande ekonomisk styrka icke

mäkta bekosta prästgårds anordnande, vidtaga särskilda åtgärder för prästgårds

anskaffande eller iordningställande. Då prästen i dylika trakter har

att fylla betydelsefulla kulturella och sociala uppgifter, synes det föreligga

göda skäl att genom anslag av allmänna medel möjliggöra prästgårds anskaffande.

Frågan om de fall, då det allmänna sålunda bör träda hjälpande

emellan, och den omfattning, vari sådant bör ske, bör givetvis unptagas till

provning efter framställning i varje särskilt fall.

m därefter angår frågan om beviljande åt ödebygdsprästerna av särskilda

lönetillägg, bär domkapitlet i Luleå i huvudsak fog för sitt framhållande,

att avlöningen åt ödebygdsprästerna skall enligt gällande prästlöneregleringslag

utmätas efter enahanda grunder som avlöningen åt prästerna

i kulturorterna. De ganska betydande, i förhållande till pastoratets areal

beräknade fyllnadsbelopp, som i allmänhet åtnjutas av prästerna i de i regel

ofantligt vidsträckta ödebygdspastoraten och som i vissa fall kunna synas

omotiverat stora, därför att i arealen stundom ingå vidder omfattande obeboeliga

fjälltrakter, avse att innefatta kompensation för den större besvärlighet

och delvis för de ökade resekostnader, som äro förenade med tjänstgöringen

i så vidsträckta pastorat, men äro ej grundade på vare sig pastoratets

egenskap av ödebygd eller dess belägenhet i ett hårt och prövande

klimat. Det i 4 § löneregleringslagen lämnade medgivandet att under vissa

förutsättningar tillgodoräkna prästen fyllnadsbelopp till lönen med hänsjm

till särskilda förhållanden låter sig, på grund av paragrafens avfattning och

den därför lämnade motiveringen, icke använda för att höja lönen med hänsyn

till tjänstens egenskap av ödebygdstjänst och kan än mindre utnyttjas

i ändamål att göra tjänsten mera eftersträvansvärd. Kollegiet har ofta vid

handläggningen av löneregleringsärenden funnit det beklagligt, att löneregleiingslagen

förhindrar ett mera rundhänt utmätande av lönerna för präster

i pastorat, som äro belägna i Norrlands ödebygder eller eljest ligga isolerade.

Kollegiet delar ortsmyndigheternas uppfattning om att behov föreligger

att genom en höjning av lönen vid prästerliga tjänster i sådana trakter, som

pa grund av sin från kulturorter avlägsna belägenhet ej verka tilldragande

som boningsort, bereda tjänstinnehavaren en ekonomisk fördel av den storlek,

att den kan beräknas för honom utgöra en skälig kompensation för ödebygdens

svåra tjänste- och levnadsförhållanden.

På grundvalen av de ofullständiga bidrag till den föreliggande frågans

utredning,^ som i ärendet lämnats, är det uppenbarligen vanskligt att bilda

sig en något så när tillförlitlig uppfattning vare sig om storleken av de

belopp, vilka såsom »ödebygdstillägg» må böra tilldelas präster i de två

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kung/. Maj:ts -proposition Nr 213. 13

nordligaste stiften, eller om de pastorat, vilkas prästerskap kunna böra erhålla

sådant tillägg.

Efter kollegiets mening låter det sig göra att med ledning av den redan

tillgängliga utredningen framlägga ett antagligt förslag till författningsbestämmelser

i ämnet. Den fasta utgångspunkten härvid är den säkerligen

riktiga uppfattningen därom, att för de prästerliga befattningarna i de till

ödebygder hänförliga delarna av Norrland kräves ett efter förhållandena

lämpat lönetillägg — »ödebygdstillägg». En förutsättning för att i ärendets

nuvarande skick föreslå lämpliga bestämmelser i ämnet är att åt dessa ej

behöver givas ett specificerat innehåll, men att genom dem uppdrages en

tillräckligt vid ram, inom vilken man åtminstone till en början mera försöksvis

kan tilldela prästerna ödebygdstillägg, där sådant må anses påkallat.

Det torde vara endast experimentvis man kan komma till det rätta beloppet

av det tillägg, vilket i varje särskilt fall må erfordras för att uppväga de

moment, som avhålla prästerna från att söka ödebygdsbefattningar.

Vad kollegiet sålunda anfört gäller i första hand det ordinarie prästerskapet

ävensom de ständiga adjunkterna, dessa senare med hänsyn till den

mera stadigvarande karaktären hos de av dem innehavda befattningarna.

Domkapitlet i Luleå har emellertid föreslagit ödebygdstillägg även för

andra extraordinarie präster än ständiga adjunkter, såsom det vill synas för

såväl de inom stiftet tjänstgörande kontraktsadjunkterna som adjunkterna i

vanlig bemärkelse.

De omständigheter, som motivera tilldelandet av ödebygdstillägg åt ordinarie

präster och ständiga adjunkter, torde i stort sett tala för att sådana

tillägg under särskilda förutsättningar må kunna utgå även till sådana extraordinarie

präster, som inom pastorat med ödebygdskaraktär tjänstgöra som

kontraktsadjunkter eller som vikarier å eller ämbetsbiträden vid ordinarie

prästerlig tjänst (adjunkter i egentlig mening). Det kan heller icke betvivlas,

att blotta utsikten att nödgas underkasta sig måhända årslånga förordnanden

vid befattningar i ödebygdstrakter utgör ett hämmande moment ifråga om

tillströmningen av nya prästerliga krafter inom de tvenne nordligaste stiften.

För den i särskilda avseenden påfrestande tjänstgöring, som missiveringen

till ödebygdsort kräver av ämbetsbiträde, kan denne med nuvarande författningsbestämmelser

icke undfå någon särskild kompensation. Vid det på

domkapitlet ankommande bestämmandet av ersättning för bostad och vivre

åt ämbetsbiträde kan och skall visserligen hänsyn tagas till de i varje fall

å tjänstgöringsorten rådande prisförhållandena, men givetvis måste det anses

obehörigt och gentemot den ordinarie befattningshavaren i hög grad obilligt,

om denna ersättning skulle förhöjas med hänsyn till de särskilda olägenheter,

som ödebygdstilläggen avse att uppväga. Å andra sidan torde, vidkommande

rätten för tjänstgörande adjunkt att uppbära ödebygdstillägg,

skäligen böra uppställas det villkoret, att förordnandet äger viss varaktighet.

I sådant hänseende synes kunna ifrågasättas en föreskrift av innehåll att

ödebygdstillägg till adjunkt, varom här är fråga, endast må utgå för den

tid utöver fyra månader, varunder adjunkten utan avbrott tjänstgjort vid

befattning med ödebygdskaraktär.

Beträffande kontraktsadjunkterna bör framhållas att, då Kungl. Maj:t

fastställer arvodet för de i Luleå stift tjänstgörande kontraktsadjunkterna i

sammanhang med att medgivande lämnas till deras anställande — vilket

plägar ske för tre år i sänder — och Kungl. Maj:t alltså är i tillfälle att

fastställa arvodet med hänsyn till behovet av ödebygdstillägg, särskilt sådant

tillägg ej torde behöva beräknas och fastställas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

I ärendet har icke angivits vilka avlöningstillgångar skulle anlitas för det

ifrågasatta ödebygdstilläggets utgörande. Efter all sannolikhet har man

förutsatt, att det skall gäldas på samma sätt, som är stadgat angående prästerskapets

egentliga avlöning d. v. s. beträffande det ordinarie prästerskapet

och de ständiga adjunkterna av de medel, som avses i 19 § löneregleringslagen,

med rätt för pastoratet till ersättning av kyrkofonden under den i

21 § samma lag angivna förutsättningen, samt till övriga extraordinarie

präster av kyrkofonden. Det synes också kollegiet överensstämma med

grunderna för det nuvarande prästerliga avlöningssystemet att så skall ske.

Anmärkas bör emellertid att tillägget i fråga torde komma att i regel utgå

av kyrkofonden, ty i de församlingar, där sådant tillägg skall ifrågakomma,

har utdebiteringen av församlingsavgifter redan för den egentliga lönen

jämte löneförbättring och dyrtidstillögg nästan undantagslöst nått den storlek,

att ersättning enligt nämnda 21 § fordras.

I vilken män kyrkofonden skulle komma att bliva belastad med utgifter

för ödebygdstilläggets utgörande är, med hänsyn till den ställning i frågan,

kollegiet mtagit, nu ej möjligt att beräkna annat än ungefärligt. Med tilllämpning

av Luleå domkapitels förslag skulle ödebygdstillägget för det

ordinarie prästerskapet i detta stift uppgå till något över 60,000 kronor,

dyrtidstillägg oberäknat. Godkännes kollegiets förslag, torde motsvarande

kostnad kunna hållas vid ett betydligt lägre belopp, enligt vad kollegiet

föreställer sig, endast omkring hälften. Inom Härnösands stift torde vara

att räkna med ödebygdstillägg till betydligt lägre belopp än inom Luleå

stift. . Det synes emellertid kollegiet vara otvivelaktigt, att utgiften i fråga

i varje fall ej varder större, än att fonden förmår bära den.

Kammarkollegiet har uppgjort följande

Förslag

till

lag angående särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga

befattningar inom Härnösands och Luleå stift.

1 §•

Till kyrkoherdar, komministrar samt s. k. ständiga adjunkter, vilkas bostad

och huvudsakliga verksamhetsområde äro förlagda till sådana trakter

inom de två nordligaste stiften, där vistelsen och verksamheten på grund

av hårt klimat, outvecklade kommunikationer och allmän kulturell isolering

måste antagas utöva en särskild påfrestning å den prästerlige tjänstinnehavarens

själs- och kroppskrafter, må, i enlighet med vad i denna lag stadgas

samt Konungen efter framställning av domkapitlet bestämmer, utgå ett

särskilt tillägg till lönen (ödebygdstillägg).

a §■

Ödebygdstillägg må fastställas till ett belopp av högst 1,200 kronor årligen

att utgå under den-period, för vilken lönereglering, fastställd enligt

lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910, äger

giltighet. Inträda, efter det tillägg, varom nu nämnts, blivit för viss befattning

fastställd, sådana ändrade förhållanden, att befattningen kan anses

hava antingen helt eller delvis förlorat den karaktär, som i 1 § avses, skall,

efter Konungens bestämmande, ödebygdstillägget vid tjänstinnehavarens avgång

upphöra att utgå eller, efter ty prövas skäligt, nedsättas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. May.ts proposition Nr 213.

3 §•

Ödebygdstillägg åt kyrkoherdar, komministrar och ständiga adjunkter

skall, för varje pastorat, så vitt angår dess prästerskap, bestridas, i den mån

sådant erfordras, medelst församlingsavgifter och övriga till prästerskapet

anslagna avlöningstillgångar på siitt och i den ordning, 11 § 1 mom. samt

19 och 20 §§ lagen om reglering av prästerskapets avlöning stadga. Har

för bestridande av, jämte avlöning, ödebygdstillägg åt nu nämnda präster

såsom församlingsavgifter inom pastoratet utdebiterats sammanlagt större

belopp än som motsvarar sex öre för värjo helt eller påbörjat tiotal kronor

av pastoratets hela inkomstbelopp, beräknat som i 19 § 1 mom. nämnda

lag sägs, skall ersättning av kyrkofondens medel beredas pastoratet för det

överskjutande beloppet i den ordning, 21 § samma lag stadgar.

4 §•

De ytterligare föreskrifter, som för tillämpning av bestämmelserna i denna

lag kunna finnas erforderliga, meddelas av Konungen.

Såsom synes av detta förslag anser kammarkollegiet, att dessa s. k. ödebygdstillägg

icke böra utgå med högre belopp än 1,200 kronor, varjämte

någon skillnad mellan kyrkoherdar och komministrar icke bör göras. Till

stöd härför anför kollegiet, att något i saken grundat skäl icke syntes föreligga

att fastställa olika belopp för kyrkoherdar och komministrar. De

olägenheter, de ifrågasatta ödebygd stilläggen avsåge att kompensera, syntes

nämligen i lika grad öva inverkan å de senare som å de förra. Då befattningen

som ständig adjunkt, om ock av i viss mån stadigvarande beskaffenhet,

dock torde vara att betrakta som övergångstjänst, syntes kunna ifrågasättas

om ej för dem ödebygdstillägget borde vid lagens tillämpning sättas lägre

än för de ordinarie tjänstinnehavarna. Beträffande det högsta beloppet för

ödebygdstillägget framhåller kollegiet, att det kunde på goda skäl betvivlas,

att så höga belopp, som domkapitlet i Luleå föreslagit, skulle visa sig behövliga

för att göra de ifrågavarande ödebygdstjänsterna tillräckligt eftersträvansvärda.

Utmättes ödebygdstillägget efter samma penningvärde, som

läge till grund för den åt vederbörande befattningshavare utgående lönen,

syntes med fog kunna göras gällande, att ett maximibelopp av 1,200 kronor

vore fullt tillräckligt. Å ödebygdstillägget borde, om det bestämdes efter

angivna penningvärde, beräknas procentuellt dyrtidstillägg, som för närvarande

utginge med 33 %, vadan tillägget, i den mån nämnda procentsats

förbleve oförändrad, skulle uppbringas till ett högsta belopp av omkring

1,600 kronor. Vid utmätandet av de särskilda ödebygdstilläggen syntes vara

ändamålsenligt att följa en klassificering enligt i huvudsak de grunder, som

domkapitlet i Luleå föreslagit. Beträffande de övriga åtgärder, som ifrågasatts

för att förbättra ödebygdsprästernas ställning, nämligen förhöjd reseersättning

och semesterförmån, anför kammarkollegiet huvudsakligen följande:

Vad angår förslaget att bereda ödebygdsprästerna högre reseersättning

torde få erinras, att de ecklesiastika arrendesakkunniga i sitt den 28 februari

1923 avgivna betänkande angående det ecklesiastika arrendeväsendet framlagt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

förslag till bestämmelser, som avse att bereda hela det ordinarie prästerskapet

en reseersättning, som bättre än nu motsvarar behovet, samt att

kollegiet i sitt däröver avgivna yttrande på visst sätt tillstyrkt sådana åtgärder.

Med anledning av förslag att bereda präster i ödebygdsoinråden

semesterförmån torde få erinras, att fråga om beredande av sådan förmån

åt de ordinarie prästerna i hela riket för icke länge sedan varit, bland annat

på grund .av skrivelse från det år 1920 samlade kyrkomötet, föremål för

Kungl. Maj ris uppmärksamhet utan att, kollegiet veterligt, föranleda någon

vidare åtgärd. Det synes kollegiet icke föreligga tillräckligt skäl att enbart

för nu ifrågavarande kategori präster ifrågasätta införandet av semesterförmån.

Beträffande kollegiets förslag till bestämmelser i fråga om ödebygdstillägg

voro två ledamöter i så måtto av skiljaktig mening, att de ansågo sådana

tillägg icke böra utgå till extraordinarie präst, vilken i egenskap av vanlig

adjunkt tjänstgjorde inom pastorat, varom i ärendet vore fråga. Till stöd

härför anfördes, dels att de skäl, som talade för ödebygdstillägg för de ordinarie

prästerna, endast i ringa mån kunde åberopas till förmån för de

vanliga adjunkterna, vilkas tjänstgöringsorter växlade och vilkas behov av

missivering även till orter utom ödemarksområdena lätt kunde av domkapitlet

tillgodoses, dels att grundsatsen om enhetligt arvode med ålderstillägg, vilka

senare under ensartade förutsättningar tillgodokomme varje därtill berättigad

adjunkt, syntes böra uppehållas även beträffande de båda nordligaste stiften.

kostnaderna ®asom nyss anförde, framhöll första lagutskottet i sitt ovan av mig

för byggande återgivna uttalande betydelsen av att bostadsförhållandena för prästerskapet

gårdar* *nom ödemarksområdena ordnades. De hörda lokala myndigheterna hava

understrukit vikten härav och ifrågasatt bidrag av allmänna medel för att

sätta pastoraten i stånd att uppföra erforderliga prästgårdar. Även kammarkollegiet

har ansett goda skäl föreligga för det allmänna att här träda hjälpande

emellan men har ansett, att frågan om och när detta skulle ske borde

upptagas till prövning i varje särskilt fall.

Domkapitlet i Luleå har erinrat, att vissa ödemarkspastorat erhållit bidrag

av statsmedel för byggande av prästgårdar. Så har senast skett med Karesuando

pastorat. År 1922 beviljade riksdagen anslag för byggande av prästgård

åt kyrkoherden i detta pastorat. I den skrivelse, där riksdagen anmälde

sitt beslut i ämnet, anfördes bland annat följande.

Det föreliggande fallet måste riksdagen beteckna såsom ett enastående

undantagsfall, som på intet sätt kan eller får verka prejudicierande på andra

krav av motsvarande beskaffenhet. Det gäller här vår allra nordligaste församling,

. som mer än någon annan i hela riket erbjuder svårigheter i sitt

kalla klimat, i sina öde vidder, i sitt avlägsna läge samt i befolkningens

gleshet och fattigdom. Prästmannen står här såsom den svenska kulturens

yttersta utpost, utförande ett i hög grad uppoffrande och prövande arbete,

och det kan knappast anses försvarbart, att han hänvisas till eu bostad, som

svårligen kan anses människovärdig. De enastående och ömmande förhållanden,

som i detta fall föreligga, motivera alltså enligt riksdagens mening

ett bifall till det föreliggande förslaget; och vill riksdagen yttermera framhålla,

att riksdagen ej skulle hava bifallit detsamma, därest riksdagen ej

vore övertygad om att härigenom något prejudikat i avseende å motsvarande

anspråk från andra församlingar ej bildades.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Klint) 1. Maj:tu proposition Nr 2lH.

På grund av detta riksdagens utlåtande torde endast i undantagsfall bidrag

av statsmedel kunna avses för byggande av prästgårdar. Någon annan

möjlighet att lämna understöd åt de pastorat, som på grund av sina ekonomiska

förhållanden icke kunna uppfylla sina skyldigheter i avseende å prästgårdars

byggande, synes därför böra åvägabringas. Hos Kungl. Maj:t föreligga

ansökningar från åtskilliga pastorat om bidrag för ifrågavarande ändamål.

Senast har domkapitlet i Luleå gjort framställning om statsbidrag

med ett belopp av 1 (5,500 kronor för uppförande av prästgård åt kommi

nistern i Dikanäs i Vilhelmina pastorat, epär nämnda pastorat förklarat sig

urståndsatt att med egna medel uppföra denna prästgård. I utlåtande över

denna ansökning uttalar sig kammarkollegiet, om ock med tvekan, för att

hos riksdagen göres framställning om ett anslag å 16,500 kronor såsom bidrag

till kostnaderna för prästgårdens uppförande. Tillika hemställer emellertid

kollegiet, att, därest Kungl. Maj:t icke ansåge sig böra göra sådan

framställning, medgivande måtte inhämtas hos riksdag och kyrkomöte

om anvisande av berörda belopp ur kyrkofonden. Från detta kollegiets

beslut var en ledamot skiljaktig och anförde bland annat följande:

Granskar man de uttalanden, varmed riksdagen delgav Kungl. Maj:t sitt

beslut om anslag till prästgårdsbygget i Karesuando, lärer ganska oförtydbart

framgå, att riksdagen ansett den största principiella betänklighet föreligga mot

statsmedels anvisande för understöd, varom här är fråga. Man har i själva

verket starka skäl för antagandet, att riksdagen, i allt fall så länge den nuvarande

statsfmansiella situationen fortbestår, icke skall visa sig sinnad att

genom anslag av rena statsmedel tillmötesgå några ytterligare framställningar

i förevarande syfte. Man torde också vara berättigad till den förmodan,

att denna riksdagens ståndpunkt varit för Kungl. Maj:t bestämmande, då

hänvändelser till riksdagen om anslag i något eller några av de fall, som

enligt vad ovan nämnts alltjämt bero på Kung], Maj:ts prövning, hittills

uteblivit.

Då kollegiet nu har att yttra sig över den föreliggande ansökningen om

anslag av allmänna medel för uppförande av ny prästgård i Dikanäs, anser

jag att denna fråga bör inställas i ett allmännare sammanhang. Alldeles

oavsett huruvida utsikt må anses vara för handen att vidare utverka riksdagens

medgivande till statsanslag i här förevarande och likartade fall, bör,

enligt min mening, denna väg icke längre anlitas.

Då kollegiet tidigare visat hän på statsanslag som den enda till buds stående

utvägen för beredande av understöd i här föreliggande fall, har detta

skett under framhållande att numera varken från lappmarks ecklesiastikverk

eller författningsenligt från kyrkofonden kunde utlämnas medel för ifrågavarande

ändamål.

Vad lappmarks ecklesiastikverk beträffar må här erinras, att dess inkomster

utgjorts dels av statsanslag och dels av intäkter från särskilda ecklesiastikverkets

tillgångar, såsom fastigheter in. in. Av inkomsterna hava bestritts

utgifter för såväl skol- som kyrkliga ändamål. Genom Kungl. Maj:ts

brev den 11 december 1914 skedde emellertid, med föranledande av bestämmelserna

i lagen om kyrkofond den 9 december 1910, en uppdelning av

ecklesiastikverkets olika anslag, innebärande att kyrkofonden tillförsäkrades

ersättning av statsverket till belopp, motsvarande vad dittills av ecklesiastik -

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. 173 höft. (Nr 213.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition Nr 213.

verket utgått till kyrkliga ändamål men icke längre komme att bestridas

därifrån utan från kyrkofonden. Efter nämnda uppdelning lärer lappmarks

ecklesiastikverk icke kunna belastas med några nya anslag för kyrkliga

ändamål.

Vidkommande åter kyrkofonden förhåller det sig visserligen så, att för

närvarande rörande fonden gällande författningsbestämmelser icke tillstädja

^anordning av anslag för här ifrågavarande ändamål. Enligt min mening

kan det emellertid ingalunda anses strida mot den nämnda fond principiellt

tillkommande uppgiften, om möjlighet bereddes att — i de begränsade fall

varom här kan vara fråga — ur fonden lämna lämpligt avpassade anslag

till avhjälpande av de extraordinära svårigheter, som — genom församlingarnas

oförmåga att bekosta sina prästgårdars iordningställande — möta

för den kyrkliga organisationens upprätthållande i de norrländska ödemarksbygderna.

Till belysning av frågan må här göras några kortfattade erinringar.

Genomförandet av 1910 års ecklesiastika lönelagstiftning har utan tvivel

kommit att ställa alldeles särskilda krav på församlingarna i här ifrågavarande

trakter. Redan den stora ytvidden, befolkningsgleslieten och kommunikationsbristen

i ödemarkspastoraten utgöra faktorer, som, då det gäller

kostnaderna för den kyrkliga organisationen, pålägga ödemarkspastoratet en

tyngre börda än pastoratet i kulturbygden. Härtill kommer att den jämförelsevis

snabba utveckling, vari åtskilliga av dessa församlingar under de

senaste årtiondena varit stadda, merendels icke motsvarats av en ökad förmåga

att bära de växande bördorna för erforderliga kommunala och kyrkliga

anordningar. På denna förmåga eller oförmåga blir det för närvarande

rådande kommunala skattetrycket icke utan vidare någon tillförlitlig mätare.

Då det gäller ifrågavarande ödebygdsförsamlingar med sina icke sällan övervägande

inslag av lappar och i fattigdom levande kolonister, föreligger ofta

med hänsyn till de förefintliga skatteobjektens ringa bärkraft eu nära nog

absolut oförmåga att bära en ny väsentligare utgift.

Konstaterar man sålunda, hurusom redan de naturliga förhållandena inom

ödemarkspastoraten ställa dessa under ett förhållandevis hårdare ekonomiskt

tryck för den kyrkliga organisationens upprätthållande än vad som gemenligen

är fallet inom kulturbygden, lärer det icke möta någon principiell betänklighet

mot att kyrkofonden, vars allmänna uppgift just är en utjämning

av de kyrkliga kommunernas bördor i nämnda hänseende, påtager sig någon

uppoffring för finansierandet av prästgårdsbyggen i ödebygdsförsamlingar.

Man skulle nu visserligen kunna beträda den vägen att endast för varje

särskilt fall utverka riksdagens och kyrkomötets bifall till anslag ur kyrkofonden

i förevarande syfte. Denna väg är emellertid omständlig och skulle

tvivelsutan, genom den för sådant fall ofrånkomliga tidsutdräkten vid ärendenas

avgörande, minska effektiviteten av ett ingripande från det allmännas

sida. Jag anser det fördenskull föreligga goda skäl för att spörsmålet vinner

sin lösning i den riktningen, att de gällande bestämmelserna om kyrkofonden

utbyggas med tillfälliga författnings föreskrifter, varigenom Kungl. Maj:t

erhölle bemyndigande att i särskilda fall ur nämnda fond lämna anslag för

här berörda ändamål. Att kyrkofonden utan svårighet skulle vara i stånd

att bära den utgiftsökning, varom här, vid ett försiktigt bruk av ett Kungl.

Maj:t i förevarande syfte lämnat bemyndigande, kan bliva fråga, torde icke

vara tvivel underkastat.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Levnadsförhållandena i de pastorat inom Härnösands och Luleå stift, som

äro belägna i ödebygden, hava medfört stora svårigheter att få do prästerliga

befattningarna i dessa pastorat besatta med ordinarie innehavare. Till

en del sammanhänga svårigheterna med den i stora delar av vårt land

rådande prästbristen, men vad som anförts rörande förhållandena i dessa

avlägsna trakter, särskilt av domkapitlet i Luleå i dess av mig delvis återgivna

utlåtande, ger vid handen, att vidtagande av särskilda åtgärder för

förbättrande av ödebygdsprästernas ställning torde vara nödvändigt för att

få ifrågavarande befattningar besatta med därför lämpliga präster och få dessa

att kvarstanna på sina platser. Den gärning, prästen har att uträtta i ödemarken,

är synnerligen krävande; så mycket viktigare är det att söka få

härför särskilt lämpade krafter placerade i ödebygdsförsamlingarna.

I den förut omnämnda, vid 1924 års riksdag väckta motionen i ämnet

hava vissa åtgärder ifrågasatts för avhjälpande eller lindrande av de påtalade

missförhållandena, nämligen dels medgivande av rätt för ifrågavarande

präster att räkna dubbla tjänstår, dels införande av ökad befogenhet för

vederbörande domkapitel att vid så kallade långvakansförordnanden anställa

präster i ödemarksområdena även från annat stift, dels ock medgivande av

rätt för prästerna i ödebygdsförsamlingarna att söka prästerliga befattningar

.inom hela riket. I sitt över motionen avgivna utlåtande påvisade 1924 års

första lagutskott betydelsen av ett ordnande av bostadsförhållandena för

prästerskapet i ödebygden samt ett förbättrande av deras ekonomiska ställning

i övrigt. De av motionären ifrågasatta åtgärderna har domkapitlet i

Luleå på skäl, för vilka jag förut redogjort, ansett icke skola leda till målet.

Domkapitlet har däremot påvisat nödvändigheten och lämpligheten av att

förbättra dessa prästers ställning genom ordnande av bostadsfrågan samt

beredande av särskilda lönetillägg, förhöjd reseersättning och semesterförmån.

I likhet med domkapitlet i Luleå har kammarkollegiet ansett, att de ifrågasatta

medgivandena att räkna dubbla tjänstår, att å långvakansförordnanden

anställa präster jämväl från andra stift samt upphävande av stiftsbandet, så

vitt angår prästerna i ödebygden, icke skulle visa sig verksamma för det

åsyftade målets vinnande. Jag ansluter mig till denna uppfattning och anser

mig följaktligen icke böra föreslå vidtagande av några åtgärder i dessa

avseenden.

Domkapitlet i Luleå har föreslagit, att till präster i ödebygdsorter skulle

utgå särskilda lönetillägg efter vissa av domkapitlet angivna grunder. I

princip har kammarkollegiet anslutit sig till detta förslag såsom innebärande

en möjlighet att motverka de med vistelse å dessa orter förenade ekonomiska

svårigheterna. Jag giver detta förslag min anslutning och vill således

förorda, att till präster tjänstgörande inom sådana trakter i Härnösands

och Luleå stift, där vistelsen och verksamheten på grund av hårt klimat,

outvecklade kommunikationer och allmän kulturell isolering måste antagas

utöva en särskild påfrestning å den prästerlige tjänstinnehavaren, må utgå

Departe
mentschefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2Ö iZungl. Mqj. ts proposition Nr 213.

étt särskilt lönetillägg i form av ödebygdstillägg. I fråga om beloppet av

detta tillägg har domkapitlet i Luleå ifrågasatt ett maximum av 2,000 kronör,

under det att kammarkollegiet föreslagit en begränsning till 1,200 kronor.

t)å lönetillägget, även med den av kammarkollegiet ifrågasatta snävare begränsningen,

innebär en avsevärd löneförbättring, synes mig icke nödigt att

för närvarande gå längre än kollegiet föreslagit. Skulle erfarenheten visa,

ätt ett sålunda begränsat tillägg icke kan fylla sin uppgift, bör naturligen

lämpligheten av en förhöjning av maximibeloppet tagas under övervägande.

Ödebygdstillägg skulle sålunda med högst 1.200 kronor kunna tilldelas ifrågavarande

präster — kyrkoherdar, komministrar och ständiga adjunkter —

och bestridas på sätt kammarkollegiet föreslagit, d. v. s. på samma sätt som

iivriga löneförmåner. Med hänsyn till att dessa pastorat i allmänhet redan

nu torde erhålla bidrag från kyrkofonden, komma ödebygdstilläggen att till

största delen belasta denna fond. Kostnaden har beräknats till omkring

30,000 kronor för år, vilken utgift utan svårighet kan bäras av fonden. Å

ödebygdstilläggen böra givetvis utgå dyrtidstillagg. Efter prövning i varje

särskilt fall torde beslut böra lättas om ödebygdstilläggs utgående och beloppet

därav.

Löneförmånerna för kontraktsadjunkter och vanliga adjunkter utgå enligt

av Kungl. Maj:t fastställda grunder. Därest ödebygdstillägg tillerkännes

ordinarie präster och ständiga adjunkter, synes avlöningen jämväl för kontfaktsadjunkter

och vanliga adjunkter böra i motsvarande grad ökas och

torde frågan härom i sinom tid böra underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Utöver beredande av dessa lönetillägg har domkapitlet i Luleå föreslagit

förhöjda resebidrag och viss semesterförmån åt ödebygdsprästerna. Frågan

om förhöjd reseersättning åt hela rikets prästerskap hoppas jag få tillfälle

att upptaga i annat sammanhang. Då förmån av semester icke torde böra

beredas endast en grupp av prästmän, anser jag mig i varje fall icke för

härvarande böra hemställa om förslag i detta avseende.

Mot det av kammarkollegiet uppgjorda förslaget till lag om ödebygdstillägg

till ifrågavarande präster har jag i stort sett icke några erinringar att göra;

endast ett par formella ändringar har jag låtit vidtaga i detsamma. Detta

förslag torde böra framläggas för riksdagen och kyrkomötet, varefter Kungl.

Maj:t, i händelse den föreslagna lagen vinner godkännande, äger att, jämlikt

däri lämnat bemyndigande, utfärda de närmare föreskrifter, som visa

sig nödvändiga. Lagen torde böra träda i kraft med ingången av ecklesiastikåret

1926—1927.

Vid sidan av beredande utav tillräckliga löner åt prästerna i ödebygden

synes anskaffande av goda bostäder vara den viktigaste åtgärden för att få

dessa tjänster besatta med lämpliga prästmän. Såväl från riksdagens som

från de hörda myndigheternas sida har detta kraftigt framhållits. Uppförande

av prästgård åligger vederbörande pastorat, men på grund av fattigdomen

i dessa ödebygder äro pastoraten ej sällan urståndsätta att fylla

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 213. 21

.sin skyldighet i detta avseende. Såsom av myndigheterna erinrats har det

allmänna i åtskilliga fall nödgats träda hjälpande emellan. Med bidrag från

fonden för lappmarks ecklesiastikverk hava sålunda en del prästgårdar blivit

uppförda och även statsanslag hava anvisats för ändamålet. Bägge dessa

utvägar torde nu vara stängda. Riksdagens av mig förut återgivna yttrande

vid beviljande av medel för byggande av prästgård i Karesuando synes giva

vid handen, att bidrag av statsmedel kan påräknas endast i rena undantagsfall.

Efter de i samband med 1910 års lagstiftning ifråga om det prästerliga

avlöningssystemet genomförda ändringarna beträffande anslaget till lappmarks

ecklesiastikverk, kyrkliga ändamål, är det icke möjligt att från det i

riksstaten kvarstående anslaget till sistnämnda ändamål anvisa medel för

byggande av prästgård. De uppgifter, som förut ålegat fonden för lapp

marks ecklesiastikverk, hava till största del övertagits av kyrkofonden. Den

tanken ligger därför nära till hands att med kyrkofondens hjälp underlätta

lösandet av frågan om prästgårdars uppförande i Norrlands ödebygder. I

det av mig återgivna uttalandet av en ledamot i kammarkollegiet vid behandling

av frågan om bidrag för uppförande av prästgård åt komministern

i Dikanäs har hänvisats på denna väg att lösa svårigheterna. Jag anser mig

böra understödja det sålunda ifrågasatta tillvägagångssättet. Då från åtskilliga

pastorat krav framställts på bidrag i förevarande avseende, torde det vara

mest praktiskt att utverka generellt bemyndigande för Kungl. Maj:t att lämna

understöd till vissa pastorat för byggande av prästgårdar. Det lämpligaste

sättet att komma till hjälp torde vara att pastoraten erhålla räntefria lån ur

kyrkofonden för ändamålet, att återgäldas inom viss, vid lånets beviljande

bestämd tid. De pastorat, som böra ifrågakomma, äro de verkliga ödebygdspastoraten.

Saknas tjänlig prästgård för sådan kyrkoherde eller

komminister, som i därför av mig föreslagen ordning förklarats berättigad

att uppbära ödebygdstillägg, anser jag, att vederbörande pastorat bör kunna

berättigas att från kyrkofonden erhålla ett räntefritt lån till belopp, motsvarande

hela eller en del av den pastoratet åliggande byggnadsskyldigheten.

Såsom villkor härför bör jämväl uppställas, att lämplig bostad för befattningshavaren

icke finnes att hyra samt att ett fullgörande av pastoratets byggnadsskyldighet

måste med hänsyn till de ekonomiska förhållandena i pastoratet

anses medföra oskäligt stor tunga för pastoratet och dess invånare. En noggrann

undersökning av pastoratets ekonomiska förhållanden måste givetvis

föregå utlämnande av lån. Genom lämpligt avvägda bestämmelser om återbetalningen

av erhållet lån, vilka bestämmelser torde få lämnas av Kungl.

Maj:t i varje särskilt fall, kan hänsyn tagas till pastoratets ekonomiska förhållanden.

På detta sätt skulle de flesta av dessa pastorat erhålla den hjälp,

som erfordras. Emellertid kan i vissa fall den ekonomiska bärkraften vara

så liten, att även återbetalningen av ett räntefritt lån överstiger ett pastorats

ekonomiska förmåga. I sådana fall synes Kungl. Maj:t böra äga rätt att

från kyrkofonden tillerkänna pastoratet hela eller en del av byggnadsBihang

till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 173 höft. (Nr 213.) ‘3

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

kostnaden utan återbetalningsskyldighet. Jag förutsätter, att detta endast

kommer att ske undantagsvis.

I enlighet med dessa av mig anförda grunder har jag låtit inom ecklesiastikdepartementet

uppgöra förslag till lag angående anlitande av kyrkofonden

för uppförande av prästgårdar inom vissa delar av Härnösands

och Luleå stift, vilket förslag torde böra underställas riksdagens och kyrkomötets

prövning. Jämväl den nu föreslagna lagen synes böra träda i kraft

den 1 maj 1926.

Föredraganden uppläser härefter förslag dels till lag angående

särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga

befattningar inom Härnösands och Luleå stift, dels ock

till lag angående anlitande av kyrkofonden för uppförande

av prästgårdar inom vissa delar av Härnösands och Luleå

stift samt hemställer, att desamma måtte genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Gustaf Odmann.

Stockholm 1925, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

J50847

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1925:181 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. .Maj.ts proposition med förslag dels till lag angående särskilda lönetillägg a1 i texten
  2. 1LU 1925:29 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag dels till lag angående särskilda lönetillägg s. 1 i texten