Sök i Ratio Lex

Angående understöd av statsmedel i vissa fall på grund av förluster, förorsakade av muloch klövsjukeepizootien inom landet

1925-05-08 · 51 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 42 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1925:231, Angående understöd av statsmedel i vissa fall på grund av förluster, förorsakade av muloch klövsjukeepizootien inom landet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

1

Nr 231.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående understöd av statsmedel

i vissa fall på grund av förluster, förorsakade av muloch

klövsjukeepizootien inom landet; given Stockholms slott den

8 mai 1925.

Kungl. Mai:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Sven Linders.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 maj 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller,

Levinson.

Departementschefen, statsrådet Linders anför:

Under innevarande år hava till jordbruksdepartementet inkommit ett

stort antal framställningar om understöd av statsmedel för förluster i

samband med pågående mul- och klövsjukeepizooti. Ifrågavarande framställningar

hava ingivits såväl av jordbrukare i egentlig bemärkelse som

ock av enskilda, jordbruket icke direkt närstående personer, och innebära

framställningarna understödsanspråk, grundade på vitt skilda motiv, såsom

nödtvungen nedslagning av utav mul- och klövsjuka angripna djur,

reducerad inkomst för djurägare på grund av minskad mjölkproduktion,

inskränkning i rätten att försälja mjölk, mistad eller minskad arbetsförBihang

till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 190 höft. (Nr 231.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Motiven för

statligt understöd.

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

tjänst på grund av isolering samt minskade inkomster till följd av s. k.

nöjesförbud m. m.

Med anledning av förevarande framställningar och då det synts vara

av behovet påkallat att verkställa utredning rörande grunderna för ett

eventuellt statsunderstöd inom vissa gränser för täckande av ifrågavarande

förluster har jag anmodat de av mig jämlikt Kungl. Maj:ts den 7 januari

och den 27 februari 1925 mig givna bemyndiganden tillkallade sakkunniga

för utredning rörande åtgärder för bekämpande av mul- och klövsjukeepizootien

inom landet att upptaga till övervägande frågan om och i vad

mån bidrag av statsmedel borde utgå till ägare eller innehavare av klövbärande

djur för förluster, som under den nu pågående epizootien tillskyndats

dem genom inskränkningar i rätten att försälja producerad mjölk

eller genom att djur dött i sjukdomen, samt att skyndsamt inkomma med

det förslag, vartill utredning i sådant hänseende kunde giva anledning.

Med skrivelse den 18 april 1925 hava nu de sakkunniga överlämnat

särskilda promemorier dels »angående frågan om ersättning i vissa fall

för förluster på grund av mul- och klövsjukan» jämte förslag till förordning

i ämnet, vilket såsom bilaga A. fogats vid detta protokoll, dels ock »angående

beloppet av det anslag, som skulle erfordras för ersättning av

statsmedel för djur, som dött i mul- och klövsjuka, och för mjölkförlust.»

Sedan infordrade utlåtanden över de sakkunnigas utredning och förslag

numera avgivits den 23 april 1925 av statskontoret, den 25 april 1925 av

medicinalstyrelsen och den 28 april 1925 av lantbruksstyrelsen, anhåller

jag att få anmäla detta ärende.

I sin förberörda utredning hava de sakkunniga beträffande motiven för

ett eventuellt statligt understöd för förluster, förorsakade av mul- och klövsjukeepizootien,

anfört följande.

»Vid samtliga de tillfällen, då under de senaste årtiondena mul- och klövsjukan

förekommit i vårt land, har man såsom ett verksamt medel i kampen

mot sjukdomen använt metoden att skyndsamt nedslakta smittoför klarade

kreatursbesättningar, och vid tiden för utbrottet hösten 1924 av nu pågående

epizooti var den uppfattningen rotfast, att nämnda metod vore effektiv och

alltjämt borde tillämpas, även om den skulle kräva stora ekonomiska offer

från statens sida. Då särskilt vederbörande myndigheter företrätt denna

uppfattning, måste det framstå som helt naturligt, att lantmännen räknat

med en fortsatt tillämpning av nedslaktningsmetoden och dess ditintills

relativt gynnsamma resultat. De hava ansett sig ej behöva förutsätta att

några avsevärda förluster skulle komma att bliva en följd av denna sjukdom,

i det staten, när förordnande om nedslaktning meddelats, till fullo ersatt

djurens värde samt, vidkommande mjölkförlusten, denna blivit ringa, då

djuren omedelbart dödats och de spärråtgärder, som plägat vidtagas gentemot

s. k. misstänkta gårdar, icke haft så synnerligen vittgående konsekvenser

i detta avseende.

Den nämnda allmänt rådande uppfattningen har sålunda haft till följd,

dels att lantmännen i stor utsträckning underlåtit att söka genom försäkring

skydda sig mot de förluster, eu mul- och klövsjukeepizooti kan med
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

K linål. Maj:ts proposition Nr 231. .‘5

föra, såväl genom dödsfall bland de sjuka djuren som i följd av mjölkförlust,

i vilka två avseenden försäkring eljest kunnat tagas, dels ock att försäkringsbolag,

som tagit dylika försäkringar, vid premiernas beräknande icke

tagit hänsyn till den väsentligt större försäkringsrisk, som i verkligheten

förelåg, da sjukdomen vann allvarligare utbredning och staten den 14 januari

detta år plötsligt upphörde med nedslaktningsmetoden.

Även om det uppenbarligen icke kan läggas staten till last att epizootien

icke kunnat såsom vid föregående tillfällen relativt hastigt hämmas och att

ett fullföljande av nedslaktningsmetoden blivit ekonomiskt ohållbart, synes

dock den ovannämnda först tillämpade politiken i kampen mot sjukdomen

i viss mån vara skuld till lantmännens och bolagens bristande förutseende.

Genom detta hava avsevärda förluster tillskyndats såväl djurägarne som försäkringsbolagen,

för vilka sistnämnda fullgörandet under nu inträdda förhållanden

av ingångna försäkringsavtal, där bolaget byggts på ömsesidighet,

har konsekvenser, som i väsentlig mån upphäva nyttan för djurägaren av

försäkringen. Enligt de sakkunnigas förmenande synes därför billigheten

fordra, att staten, som förut praktiskt taget burit hela den av sjukdomen

förorsakade förlusten, därefter åtminstone i någon mån träder hjälpande

emellan till minskande av lantmännens förluster under nu pågående epizooti.

Härför talar ock den omständigheten, att dessa förluster ytterligare

ökas genom det intrång i den personliga friheten och i näringens utövning,

som de i stället för nedslaktningsmetoden tillgripna isolerings-, desinfektionsm.

fl. åtgärder medföra. Viss ersättning synes staten sålunda böra utgiva

för djur, vilka dött av mul- och klövsjuka, och för mjölkförlust, vilken blivit

en direkt eller indirekt följd av sjukdomen.»

Vad angår de av de sakkunniga sålunda anförda motiven för statligt

understöd i förevarande fall, torde jag först få redogöra för vad medicinalstyrelsen

härom anfört. Då styrelsens utlåtande är till karaktären helt och

hållet avstyrkande och allenast upptager en kritik av de sakkunnigas motivering

för statsunderstöd, torde detsamma i ett sammanhang här få återgivas.

»Hittills gällande näringspolitiska principer vid behandlingen av likartade

frågor hava varit, att, då den enskilde näringsidkaren icke genom försäkring

kunnat eller velat skydda sig för oförutsett uppkomna förluster,

så har han själv fått, med den risk, som är ofrånkomlig vid utövandet av

vilket yrke eller vilken näring det vara må, vidkännas dessa förluster

utan att övriga skattedragare i riket tvungits att för hans skull gorå offer.

Detta har också ägt sin tillämpning vid allt bekämpande av smittsamma

sjukdomar hos människor eller djur, där icke blott icke ersättning lämnats

för minskad affärsomsättning, arbetsoduglighet och dylikt, som uppstått

genom sjukdomen i och för sig, utan hava vederbörande tvärtom haft att

utan vederlag underkasta sig den inskränkning i rörelsefrihet m. m., som

staten pålagt dem i syfte att hindra farsotens spridning till andra.

Styrelsen tillåter sig att härvid exempelvis erinra om de många ganska

omfattande person- och andra isoleringar, som pläga föreskrivas vid utbrott

av smittsamma sjukdomar hos människor, om mjölkförsäljningsförbud,

om stängandet för längre eller kortare tid av matvaruaffärer, nö.jeslokaler

m. m. i sammanhang med dylika utbrott, om skyldigheten i vissa

fall för fartyg kommande från smittad ort att underkasta sig karantänsbehandling

och därvid till och med erlägga rätt sa avsevärda avgifter etc.

etc. etc.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

Frånsett statens ingripande till utjämnande av arbetslöshetens följder —

eu fråga, som dock ligger på ett helt annat och huvudsakligast socialt

plan — har styrelsen sig icke bekant något fall, där staten iklätt sig förpliktelser

av nu ifrågasatt slag mot särskilda samhällsklasser eller grupper

av medborgare. Det enda undantaget skulle måhända vara, då staten

under världskriget påtog sig ansvaret för en del krigsrisker beträffande

sjöfarten. Detta gjordes dock i det allmännas intresse, ordnades fullt försäkringsmässigt

med höga premier och resulterade till och med i en betydande

vinst för staten.

Skulle nu sakkunnigas förslag vinna bifall, innebure detta en total omkastning

av hela hittills gängse åskådningssätt och praxis beträffande statens

skyldigheter mot den enskilde och skulle, därest mul- och klövsjukan

utbredde sig över landet, vilket tyvärr icke är uteslutet, kunna komma

att medföra oerhörda anspråk på statskassan. Att utsträcka understödsverksamheten

till landet i dess helhet vore under alla förhållanden otänkbart.

Ett inslående på denna väg måste också konsekvent och rättvist

leda till att staten i alla fall. då enskild näringsidkare utsatts för olyckor

av ekonomiskt slag, mot vilka han icke kunnat försäkra sig, skulle hålla

honom skadeslös. Vart detta skulle bära hän är lätt att inse. Beträffande

de smittsamma sjukdomarna skulle detta bland annat innebära, att alla

skulle erhålla vederlag för genom sjukdomen föranledda skyddsåtgärder

av vad slag de vara må. Huru stora statsutgifter detta årligen skulle medföra

kan icke beräknas, men säkert är att högst betydande belopp komme

att åtgå.

Vad de smittsamma sjukdomarna hos djur beträffar, tillkommer dessiitom

en omständighet, som gör sakkunniges förslag än betänkligare, nämligen

att djurägarna, om full ersättning lämnas, möjligen bliva mindre intresserade

av att skydda sina djur för sjukdomen, om de icke rent av hellre

se, att djuren bliva smittade.

Redan nu börjar opinionen i Skåne......att luta häråt.

De sakkunnigas förslag har i huvudsak motiverats av att, då förut vid

inträffade fall av smittsam mul- och klövsjuka inom landet nedslaktningsmetoden

i regel tillämpats, djurägarna uraktlåtit att i tillräcklig utsträckning

genom försäkring skydda sig mot förluster i anledning av sjukdomen

samt de försäkringsbolag, som meddelat dylik försäkring, fastställt

sina försäkringspremier till belopp, som motsvarade riskerna under förutsättning

att sagda metod fortfarande komme till tillämpning. På grund

därav skulle staten, då nedslaktningsmetoden delvis övergavs, hava ådragit

sig eu viss skyldighet att hålla dem, som blivit lidande på grund av

sagda beslut, skadeslösa för därav uppkommande ytterligare förluster. I

anledning härav får styrelsen framhålla, att inom de delar av landet, som

närmast skulle beröras av de sakkunnigas förslag, nu tillämpas de bestämmelser

om bekämpande av mul- och klövsjuka, som meddelats i förordningen

den 9 december 1898 angående åtgärder till förekommande och hämmande

av smittsamma sjukdomar bland husdjuren. Då vederbörande

bort hava haft anledning att räkna med att sagda av Kungl. Maj:t meddelade

bestämmelser skulle kunna komma till tillämpning, synes Kungl.

Maj:ts beslut att inom ifrågavarande landsdelar i stället för nedslaktningsmetoden

tillämpa berörda bestämmelser icke böra föranleda någon skyldighet

för staten att i anledning därav utbetala ersättning.

Kungl. Maj:ts beslut om inställande av nedslaktningsmetoden inom Malmöhus

län och vissa delar av Kristianstads län torde i huvudsak hava för
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kurtgl. May.ts proposition Nr 231.

miletts därav, att det statsfinansiella läget ansågs utgöra hinder för en

oinskränkt fortsättning av nedslaktningsmetoden inom samtliga de delar

av landet, som blivit hemsökta av epizootien. Vid sagda tid hade kostnaderna

för sjukdomens bekämpande stigit till omkring 7,000,000 kronor.

Dessa utgifter voro visserligen högst avsevärda, men hade dock gjorts i det

för landet i dess helhet viktiga syftet att hämma sjukdomen. Sedan nedslaktningsmetoden

upphört att tillämpas inom vissa delar av Skåne, har

sjukdomens utbredning därstädes högst betydligt stegrats.

De utgifter, som de sakkunnigas nu framlagda förslag skulle medföra,

hava av dem approximativt beräknats till 1,380,000 kronor. Dä emellertid

de sakkunnigas kostnadsberäkningar grundats på antagandet att endast 50

procent av de djur, varom fråga är, bliva smittade av sjukdomen och då

förslagets 3 § ger möjlighet att åt så gott som samtliga djurägare utbetala

ersättningsbelopp, som avsevärt överstiga dem, vilka lagts till grund för

beräkningarna, torde kostnaderna kunna stiga till betydligt högre belopp

än vad av de sakkunniga beräknats.

Ifrågavarande kostnader hava dock icke i någon mån till ändamål att

förhindra sjukdomens utbredning utan allenast att ersätta djurägarna

inom de delar av landet, där nedslaktningsmetoden övergivits, för förluster,

som åsamkats dem i anledning av sjukdomen. Vid tillämpningen av

den så kallade nedslaktningsmetoden har staten visserligen plägat övertaga

större delen av de förluster, som sjukdomen kunnat medföra för djurägarna.

Detta har dock berott på det viktiga statsintresse, som sjukdomens

bekämpande ansetts hava inneburit. Då emellertid det statsfinansiella

läget icke ansetts medgiva, att staten i samband med oinskränkt

tillämpning av nedslaktningsmetoden övertoge huvudparten av samtliga

djurägarnas förluster i anledning av sjukdomen, synes det styrelsen kunna

ifrågasättas, huruvida stäten beträffande de delar av landet, där nedslaktningsmetoden

av nämnda anledning övergivits, och där sjukdomen på

grund därav erhållit en väsentligt ökad utbredning, skall fortfarande bära

djurägarnas förluster utan att därmed vinna någon som helst fördel i

fråga om sjukdomens bekämpande.

Sjukdomen pågår fortfarande inom flera delar av landet och avsevärda

kostnader torde även framdeles visa sig behövliga för densammas bekampande.

Det synes därför, enligt styrelsens mening, vara lämpligt, att de

medel, som med hänsyn till det statsfinansiella läget kunna disponeras för

åtgärder i anledning av sjukdomen, i första hand användas till hejdande

av densammas spridning inom och till övriga delar av landet.

Såsom de sakkunniga anfört kunna för en del försäkringsbolag, som

meddelat försäkring för förluster i anledning av smittesamma sjukdomar

bland husdjuren, uppstå svårigheter på grund av att försäkringspremierna

blivit fastställda till lägre belopp än vad som kan anses motsvara försäkringsrisken,

sedan nedslaktningsmetoden numera delvis upphört att tilllämpas.

Samtliga ifrågavarande bolag äro visserligen, enligt vad sakkunniga

meddelat, ömsesidiga försäkringsbolag, varför de äga möjlighet att

a försäkringstagarna uttaxera de belopp, som erfordras för den ökade

försäkringsriskens täckande. Då det emellertid kan möta svårighet att pa

eu gång uttaga de erforderliga beloppen, anser sig styrelsen, såsom föreslagits

i styrelsens och lantbruksstyrelsens gemensamma framställning

till chefen för jordbruksdepartementet den 10 mars 1925 i fråga om ett utav

chefen för försäkringsinspektionen, överdirektören P. G. Laurin, avgivet

förslag till riktlinjer för en allmän försäkring mot vissa förluster genom

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

KungI. Maj:ts proposition Nr 231.

mul- och klövsjuka, böra ifrågasätta, att staten genom lån bereder ifrågavarande

försäkringsbolag möjlighet att fördela de erforderliga uttaxeringarna

på en efter förhållandena anpassad övergångstid.»

Med stöd av vad sålunda anförts och med särskilt framhållande av de

vittgående konsekvenser ett bifall till de sakkunnigas förslag skulle komma

att medföra har medicinalstyrelsen bestämt avstyrkt förslaget ifråga.

I motsats till medicinalstyrelsen har lantbrukstyrelsen vad angår motiven

för den ifrågasatta statliga hjälpverksamheten gjort sig till tolk för en

mindre deciderad uppfattning. Även lantbruksstyrelsen refererar till förenämnda

av styrelsen och medicinalstyrelsen gemensamt avgivna yttrande

rörande överdirektören Laurins förslag till försäkring mot förlust genom

mul- och klövsjuka. Under erinran att styrelserna därvid redan haft tillfälle

framlägga vissa synpunkter på nu ifrågavarande spörsmål, anför

lantbrukstyrelsen vidare.

»Lantbruksstyrelsen har kunnat konstatera, att de sakkunnigas uppfattning,

sådan den kommit till uttryck i föreliggande promemoria, i väsentliga

delar överensstämmer med de sålunda framlagda synpunkterna. I

nämnda yttrande framhöllo ämbetsverken, bland annat, att, enligt deras

förmenande, med frånseende från eventuellt förefintliga billighets- och

hjälpsynpunkter, förluster, som förorsakats av åtgärder till skydd mot

mul- och klövsjuka, måste jämställas med andra sådana, vållade av allmänna

hygieniska föreskrifter, och att i överensstämmelse härmed staten

icke kunde anses vara mera ansvarig för genom statliga åtgärder vållade

förluster i här ifrågavarande fall än i andra därmed jämförliga. Enligt

ämbetsverkens uppfattning borde det därför tillkomma respektive djurägare

att, där han ej ansåg sig kunna och vilja själv bära den ekonomiska

risken, genom försäkring söka skydd emot densamma. Ämbetsverken

framhöllo också de vittgående konsekvenser, ett ställningstagande till frågan

i annan riktning kunde medföra.

Oaktat ämbetsverkens sålunda angivna principiella ståndpunkt, ville

ämbetsverken dock under rådande, i viss mån extraordinära förhållanden,

framhålla det behjärtansvärda uti att staten av billighetsskäl vidtoge åtgärder

för att bringa de av mul- och klövsjukans härjningar svårt hemsökta

lantmännen någon lindring i deras svåra betryck. Ämbetsverken

ifrågasatte i förevarande avseende, dels, därest så funnes vara av behovet

påkallat, sådant ekonomiskt stöd i en eller annan form till de lokala försäkringsbolag,

vilka hade sin verksamhet begränsad till de av sjukdomen

hemsökta orterna, att de skulle kunna fullgöra sin ersättningsskyldighet

utan utkrävande av efteruttaxering till för försäkringstagarna allt för betungande

belopp, dels ock ekonomiskt bistånd till sådana av sjukdomen

hemsökta djurägare, som icke haft sina djur försäkrade och som ej heller

haft tillfälle att genom försäkring säkerställa sig mot av densamma vållade

ekonomiska risker.

De säregna förhållanden, som enligt ämbetsverkens förmenande talade

för de ifrågasatta åtgärderna, berodde i stort sett på den ändring i kampen

emot epizootien som vidtagits, i det att, sedan statsverket under flera

tiotal av år konsekvent tillämpat stamping-out-metoden med inlösen av

smittade besättningar, denna metod inom viss del av landet ersatts genom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231. 1

cernering av de smittedo besättningarna, varvid djurägarna vållats störa

ekonomiska förluster, bland annat genom hindrad “^^försäljning. Detta

förhållande hade enligt ämbetsverkens förmenande vallat, dels att lorsaKringsbolagen,

vilkas ansvarighet omfattade ersättning jamval för av ceineringen

förorsakade förluster, blivit utsatta för eu av dem icke förutsedd

ökad risk, som åtminstone för vissa av dem medfört betydande ekonomiska

svårigheter, dels ock att djurägare, som i förlitande på att statsverket

skulle inlösa besättningarna, därest de angrepes av sjukdomen, underlåtit

att försäkra sina djur och nu i vissa fall saknade möjlighet att genom

försäkring säkerställa sig mot ifrågavarande ekonomiska förluster.. Lantbruksstyrelsen

vidhåller fortfarande angivna principiella uppfattning rörande

ifrågavarande spörsmål.»

Slutligen har jämväl statskontoret uttalat sig i princip rörande motiven

för ett eventuellt statligt understöd i förevarande fall. Statskontoret anför

härom följande.

»Den hittills av statsmakterna tillämpade metoden för bekämpande av

smittsam mul- och klövsjuka bland husdjuren, nedslaktningsmetoden, i förening

med ersättning av statsmedel för djurens fulla värde lärer såsom

de sakkunniga framhållit — hava haft till följd, dels att lantmannen i

stor utsträckning underlåtit att söka genom försäkring skydda sig mot

de förluster, en mul- och klövsjukeepizooti kunde medföra caval genom

dödsfall bland djuren som i följd av mjölkförlust, dels ock att försäkringsbolag,

som tecknat försäkringar mot dylika risker, icke tagit hänsyn til

den ökade försäkringsrisk, som uppkom, då myndigheterna under nu rådande

allmännare utbredning av sjukdomen plötsligt upphörde med tillämpning

av nedslaktningsmetoden. Det syntes darfor skäligt, att staten,

som hittills burit den ojämförligt största delen av de förluster, som förorsakats

av sjukdomen, i viss omfattning trädde h.1 alp ande emellan till

minskande av förluster under nu pågående farsot. Statskontoret delar de

sakkunnigas uppfattning i berörda avseenden och har i Princip icke något

att erinra mot det av de sakkunniga framlagda forslaget till ersättning i

vissa fall för dessa förluster.»

De av de sakkunniga ävensom av lantbruksstyrelsen och statskontoret

anförda motiv för ett ingripande från statens sida till lindring av de genom

mul- och klövsjukans härjningar förorsakade förlusterna delas i huvudsak

av mig. Jag får fördenskull tillstyrka, att understöd av statsmedel beredes

ifrågavarande djurägare. Emellertid vill jag samtidigt betona, att enligt

min mening några rättskrav på statligt understöd för ifrågavarande förluster

icke med fog synas kunna göras gällande. Visserligen torde å ena

sidan kunna medgivas, att den alltifrån mul- och klövsjukeepizootiernas

första uppträdande konsekvent följda metoden att skyndsamt på statens

bekostnad låta nedslakta av sjukdomen smittade kreatursbesättningar

kunnat leda till ett antagande från djurägarnas sida att denna taktik för

sjukdomens bekämpande komme att fullföljas även vid mul- och klövsjukeepizootier

av väsentligare omfattning än hittills varit för handen, detta så

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

mycket mera som nedslaktningsmetoden i vårt land ständigt tillförne visat

sig vara ett effektivt medel i kampen mot sjukdomen i fråga. Men å

andra sidan borde det också hava stått klart för djurägarna att, i likhet

med i vissa andra länder, sjukdomen i fråga kunde tänkas komma att taga

en sådan omfattning, att densammas bekämpande enligt nämnda metod

måste för staten medföra konsekvenser i ekonomiskt hänseende av högst

betänklig räckvidd, samtidigt som det genom decennier energiskt bedrivna

avelsarbetet måste komma att i hög grad äventyras. Reflektionen borde

sålunda, där den icke präglats av allt för mycken optimism beträffande

nedslaktningsmetodens effektivitet och statens ekonomiska resurser, hava

pekat hän på nödvändigheten av att i tid söka genom försäkring vinna

garantier mot ett riskmoment, vars förefintlighet icke kunnat förnekas och

som därtill i mån av epizootiernas upprepade återkomst måste framstå allt

tydligare. Att för övrigt eftertanken icke städse skjutits åsido visar det

stora antal försäkringsavtal, som med de förefintliga enskilda försäkringsanstalterna

blivit ingångna.

Om emellertid ett visst bristande förutseende icke utan fog kan läggas åtskilliga

enskilda djurägare till last, så kan i icke mindre mån göras gällande,

att berörda försäkringsanstalter bort med avseende å den av dem bedrivna

försäkringsrörelsen hava tagit behörig hänsyn till de i verkligheten

föreliggande högst väsentliga riskerna. Ty även om, såsom är fallet,

ifrågavarande försäkringsanstalter äro grundade på principen om ömsesidighet

och sålunda deras existens genom den förefintliga möjligheten

till extra uttaxeringar även vid hård påfrestning egentligen icke

äventyras, så borde dock försiktigheten givetvis bjudit, att vid försäkringsavtalens

ingående hänsyn tagits till den verkliga försäkringsrisken,

må vara att denna risk av skilda anledningar hittills icke synts vara

alltför stor. Nyttan för den enskilde av ingångna försäkringsavtal torde

självfallet eljest tendera att bliva illusorisk i samma mån som beloppet

av uttaxeringarna ökas, vartill kommer det förhållandet, att försäkringsanstalterna

utan nödigt förutseende givetvis icke äro i stånd att, på sätt

avsetts, fullgöra ingångna försäkringsavtal och ännu mindre möta en

tillfällig starkare ökning av ansökningsfrekvensen.

Men allt detta oaktat delar jag dock den uppfattningen att billigheten

synes fordra, att staten på grund av förhandenvarande säregna

förhallanden bör i viss utsträckning träda hjälpande emellan. Visserligen

har, såsom medicinalstyrelsen påpekar, de stora statsutgifter,

som nedslaktningsmetoden förorsakat, motiverats av det viktiga statsintresse,

sjukdomens bekämpande ansetts innebära. Och principiellt sett

bör också, såsom av medicinalstyrelsens utlåtande framgår, en statsutgift

av här ifrågavarande art givetvis i första hand taga sikte härpå.

Men det är också påtagligt att, sedan av förut angivna skäl nedslaktningsmetodens

tillämpning tämligen plötsligt måst begränsas, sådana

utomordentliga förhållanden inträtt, att statsintresset som sådant i icke

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231. 9

oväsentlig grad synes påfordra ett ingripande till stöd för djurägarna,

även om detta skulle innebära ett frångående, åtminstone delvis, av hittills

gällande principer. Då under alla omständigheter endast ett jämförelsevis

ringa understöd avsetts att lämnas djurägarna, torde dessa

sålunda icke, såsom medicinalstyrelsen förmenar, kunna förmodas till följd

av statsunderstödet bliva mindre intresserade av att skydda sina djur mot

sjukdomen, detta så mycket mera som statsunderstödet givetvis måste

erhålla karaktären av tillfälligt sådant och avse att lätta de förhandenvarande

ekonomiska svårigheterna för djurägarna samt därtill bereda på

området förefintliga försäkringsinstitutioner rådrum att anpassa sig efter

de nyinträdda förhållandena. Jag förutsätter nämligen, att djurägarna,

så snart möjlighet att erhålla försäkring mot här ifrågavarande förluster

föreligger, också begagna sig därav; en möjlighet, vilken synes mig böra

kunna vara förhanden redan före ingången av nästkommande vinter.

Statsunderstödets utgående torde sålunda i och för sig vara oberoende av

sjukdomens framtida utbredning.

I fråga om den statliga understödsverksamheten vill jag ytterligare anföra,

att vägande skäl icke torde föreligga att begränsa den statliga

understödsverksamheten till enbart djurägare. Där nämligen till följd

av de numera tillämpade åtgärderna i kampen mot mul- och klövsjukan,

exempelvis genom cernering eller dylikt, intrång vållats i den enskildes

näringsutövning eller enskild person på grund av cerneringen eller eljest

förorsakats minskning i arbetsförtjänst, synes mig möjlighet böra beredas

jämväl dylik person att i ömmande fall erhålla understöd. Grunderna för

sådant understöds utgående torde dock icke på förhand kunna bestämmas, utan

torde det böra ankomma på prövningsnämnderna — till vilkas verksamhet

jag framdeles skall återkomma — att i varje särskilt fall med hänsyn till förhandenvarande

ömmande omständigheter pröva och avgöra, huruvida och

i vad mån statsunderstöd må anses böra utgå i fall, varom här är fråga.

Därest sålunda, principiellt sett, på billighetsskäl grundad anledning Möjligheterna

synes föreligga för ett statsingripande på förevarande område, torde till ,Sratf^^rae

närmare granskning få upptagas spörsmålet, i vad mån djurägarna haft jorstikring.

möjlighet att under den nyinträdda situationen genom försäkring på enskild

väg skydda sig mot här ifrågavarande förluster.

Vidkommande denna fråga anföra de sakkunniga följande.

»De sakkunniga finna ersättning, grundad å ovan angivna förhållande,

ej böra utgå, med mindre det varit för djurägarna omöjligt att taga försäkring,

sedan ändring i statens kampmetod beträffande mul- och klövsjukan

ägt rum. Kungl. Maj:ts beslut, enligt vilket nedslaktningsmetoden skulle

upphöra för vissa delar av Skåne, fattades den 14 januari 1925. I vad mån

det stått djurägare öppet att efter den dagen taga försäkring, framgår av

uppgifter från de två försäkringsbolag, vilka hava de flesta djurförsäkringarna

i Skåne, nämligen Skånska lantmännens ömsesidiga försäkringsförening

och Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget, vilka båda företag

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

lämnat försäkringar såväl mot dödsfall i mul- och klövsjuka som mot mjölkförlust.

Förstnämnda förening har uppgivit, att den i allmänhet icke efter

förenämnda dag lämnat sådana försäkringar. Där det i enstaka fall skett,

har det gällt ökning av förut godkänt försäkringsvärde. Enligt uppgift i

skrivelse till jordbruksministern den 19 februari 1925 har Skandinaviska

kreatursförsäkringsbolaget uppgivit, att bolaget sedan slutet av december

månad 1924 ansett försiktigheten bjuda att ej taga mul- och klövsjukeförsäkringar

på närmare avstånd från smittat eller spärrat område än cirka

5 kilometer. Förutom av de nämnda bolagen har försäkringsverksamhet,

avseende både djur- och mjölkförsäkring, bedrivits i provinsen av Skånes

mindre jordbrukares kreatursförsäkringsförening med säte i Lund, vars verksamhet

omfattar Skåne, och Svenska ömsesidiga kreatursförsäkringsbolaget,

adress Lilleskog, Älvsborgs län, varjämte ett tjugotal andra bolag lämnat

försäkringar inom Skåne för enbart djur. Skånes mindre jordbrukares

kreatursförsäkringsförening lär även någon kortare tid efter den 14 januari

1925 hava lämnat försäkringar för djur- och mjölkförlust, dock i ringa

omfattning, men huruvida övriga nyssnämnda bolag åtagit sig nya risker

efter den dagen är ej känt för de sakkunniga. I stort sett torde det emellertid

icke varit möjligt för de inom område, där nedslaktningsmetoden ej

använts, boende djurägare, som ej förut försäkrat sig mot förlust under

mul- och klövsjuka, att efter den 14 januari 1925 mera allmänt vinna försäkringar.

Även om det kunnat förekomma i enstaka fall, torde dock vara

tydligt, att, om djurägare i större omfattning anmält sig såsom sökande till

försäkringar, bolaget helt visst skulle dragit sig för att lämna sådana.

Av vad sålunda anförts anse de sakkunniga framgå, att djurägarna i regel

saknat möjlighet att genom försäkring efter den 14 januari gardera sig

mot förlust, varom här är fråga.»

Lantbruksstyrelsen har i denna del anfört följande.

»Givetvis bör en bestämd förutsättning för att staten skall beträffande

enskilda djurägare träda hjälpande emellan vara, att vederbörande varken

haft sina djur försäkrade eller sedan beslutet om nedslaktningsmetodens

upphörande blev känt, haft tillfälle att genom försäkring skydda sig emot

förlust. Eu undersökning av varje särskilt fall i detta hänseende synes

lantbruksstyrelsen därför vara behövlig. Ett underlåtande därav skulle

nämligen lätt giva djurägare anledning att i förlitande på statens mellankomst

även framdeles underlåta att genom anlitande av försäkringsvägen

skydda sig. Av samma skäl finner lantbruksstyrelsen det angeläget, att

det tydligt fastslås, att endast ovan åberopade abnorma förhållanden föranlett

ett statsingripande, som kommer att utebliva, så snart möjlighet

förefinnes för den enskilde att genom försäkring av djuren säkerställa

sig emot förlust.»

»På grund av vad lantbruksstyrelsen inhämtat angående verksamhetens

omfattning med avseende å ifrågavarande försäkringsgrenar, anser lantbruksstyrelsen

det kunna antagas, att vid tiden omkring den 14 januari

1925 inom det område, där nedslaktningsmetoden för närvarande icke tilllämpas,

omkring en tredjedel av nötkreatursstocken icke var försäkrad.

Beträffande frågan, huruvida djurägare inom nyssnämnda område sedermera

haft möjlighet att genom försäkring skydda sig mot förlust,

varom här är fråga, hyser lantbruksstyrelsen en gent emot de sakkunniga

avvikande uppfattning. Även om försäkringsföretagen på grund av de

avsevärt ökade krav på ersättning till följd av mul- och klövsjuka, som

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Moj:ts proposition Nr 231.

ett frångående av nedslaktningsmetoden kan förutsättas medföra vid övertagande

av nya förlustrisker, ansett sig böra införa vissa mer eller mindre

vittgående restriktioner, torde det dock icke kunna förnekas, att möjlighet

förefunnits för ett avsevärt antal djurägare att vinna försäkring, även

sedan nedslaktningsmetoden upphört att tillämpas. Enligt vad lantbruksstyrelsen

har sig bekant, har också denna möjlighet i viss utsträckning utnyttjats.

Det är naturligtvis tänkbart, att denna möjlighet att taga försäkring

i åtskilliga fall icke varit känd för djurägaren, och det kan ur

denna synpunkt måhända vara motiverat att beträffande den första tiden

efter nedslaktningsmetodens upphörande icke såsom förutsättning för utgående

av statsunderstöd strängt fasthålla vid det villkoret, att djurägaren

skolat sakna möjlighet att genom försäkring skydda sig mot den förlust,

som nu ifrågasättes att helt eller delvis täckas med statsmedel. Lantbruksstyrelsen

anser det emellertid vara rimligt, att en bestämd tidsgräns

-— exempelvis två eller tre månader efter den 14 januari 1925 — fastställes,

varvid i fråga om sjukdomsfall, vilka inträffat efter nämnda tidpunkt

och beträffande vilka ersättning av statsmedel sökes, det skall åligga djurägaren

att styrka eller att åtminstone göra det i högsta grad sannolikt, att

han efter berörda tidpunkt icke ägt möjlighet att skydda sig genom försäkring.

»

Vidkommande frågan om möjligheterna för de enskilda djurägarna att Departementaefter

de den 14 sistlidna januari vidtagna ändringar i kampen mot mul- och chefmklövsjukan

erhålla försäkring mot förluster, varom här är fråga, hava

de sakkunniga sålunda gjort gällande, att möjligheten till dylik försäkring

i regel varit djurägarna betagen. Lantbruksstyrelsen åter gör gällande,

att möjlighet till försäkring förefunnits och även i viss utsträckning

utnyttjats, oaktat försäkringsföretagen ansett sig böra införa vissa

mer eller mindre vittgående restriktioner. För egen del är jag benägen

antaga att möjligheter i viss mån måste för närvarande saknas för försäkringsanstalterna

att i behörig grad och till överkomliga villkor tillgodose

plötsligen förebragta starka krav på desamma, till följd varav utan

tvivel många djurägare varit betagna möjligheten att erhålla försäkring.

Men även om den av såväl de sakkunniga som ock av lantbruksstyrelsen

angivna förutsättningen för statsunderstöd — nämligen att det skulle varit

djurägarna omöjligt att, sedan beslutet om begränsning av nedslaktningsmetodens

tillämpning blivit känt, erhålla försäkring — alltså icke helt synes

vara för handen, så anser jag dock giltiga motiv för en statlig hjälpverksamhet

föreligga, så till vida att, såsom lantbruksstyrelsen anfört, det

givetvis är tänkbart, att möjligheten att erhålla försäkring icke varit

tillräckligt känd för djurägarna och att för flertalet av dem, som verkligen

varit medvetna om de på området föreliggande möjligheterna, försäkringsanstalternas

omfattande restriktioner och givetvis starkt förhöjda

premier delvis gjort möjligheten till försäkring illusorisk. Den av

lantbruksstyrelsen förordade undersökningen av varje särskilt fall beträffande

förefintligheten av nämnda förutsättning för statsunderstöd anser

jag mig sålunda icke kunna tillstyrka och finner för övrigt en sådan

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

Tidrymd för

d*n statliga

hjälpverksamheten.

undersökning icke vara erforderlig, då till följd av statsunderstödets

karaktär av tillfälligt sådant anledning icke torde, såsom lantbruks"

styrelsen förutsätter, föreligga att djurägarna i förlitande på statens

mellankomst även framdeles skulle underlåta att genom anlitande av försäkringsvägen

skydda sig mot förluster på grund av ifrågavarande sjukdom.

En dylik undersökning skulle dessutom medföra stora svårigheter

och tidsutdrägt för de organ, som äro avsedda att handlägga hithörande

frågor. Av förenämnda anledning kan jag sålunda heller icke förorda ett

fastställande av den utav lantbruksstyrelsen föreslagna tidsgränsen av eu

eller två månader efter den 14 januari 1925, inom vilken dispens från

den angivna förutsättningen för statsunderstöd borde meddelas och efter

vilken det skulle åligga djurägaren att styrka eller åtminstone göra i

högsta grad sannolikt, att möjlighet till försäkring icke förelegat.

Till prövning torde härefter få upptagas spörsmålet angående den tidrymd,

under vilken det ifrågasatta statsunderstödet bör utgå.

De sakkunniga hava härom gjort följande uttalande.

»Vidkommande härefter frågan, hur länge staten bör fortfara med att utbetala

. ersättningar, som här avses, ligger nära till hands att säga, att så

bör bliva förhållandet, så länge djurägarna icke hava möjlighet att försäkra

sig mot förlust. Emellertid bör härvid till en början framhållas, att, även

om en statens åtgärd att utbetala ersättning kan med något fog grundas på

statens hittills förda politik för bekämpande av sjukdomen, sådan grund

likväl måste vara att anse mindre såsom en rättsgrund än en billighetsgrund.

Vidare skulle ett sådant fortsättande med utbetalning av ersättning

vara ägnat att fördröja ett ordnande genom enskilt initiativ och enskild

företagsamhet av försäkringsfrågan. Det kan nämligen icke anses alldeles

uteslutet, att sådant ordnande kan ske, även om de djurägare, som äro boende

inom starkt infekterade områden, möjligen skulle nödgas att betala

högre premier och binda sig för längre tids försäkringsavtal. På dessa

grunder hava de sakkunniga kommit till den slutsatsen att den tid, under

vilken staten träder emellan med ersättning, bör i väsentlig mån begränsas.

Härvid skulle dock, enligt de sakkunnigas mening, skillnad kunna göras

mellan a ena sidan dels förlust i följd av dödsfall bland djuren, dels ock

förlust i mjölk under den tid, sjukdomen ännu tinnes i en djurbesättning,

samt å andra sidan förlust i mjölk under den tid efter det djuren förklarats

friska, då mjölken är spärrad. Sistnämnda slag av förlust anse de sakkunniga

principiellt böra under alla förhållanden ersättas av staten, icke blott under

nu rådande epizooti utan också framgent. Det förhåller sig visserligen sa, att

åtgärden att förbjuda utsläppande av mjölk från egendom, som är förklarad

smittad av mul- och klövsjuka, är grundad på ett allmänt intresse, vare sig

det gäller mjölk, som producerats före det djuren förklarats friska, eller mjölk,

som alstrats därefter, men uppenbarligen kan djurägaren icke hava synnerligen

starkt grundade anspråk pa att — i övrigt i strid med hälsovårdsstadgans

föreskrifter — få bland allmänheten utsläppa mjölk från djur, som äro behäftade

med smittosam sjukdom, varemot det göres ett starkt ingrepp i äganderätten,

när förbud att fritt förfoga över mjölk från friska djur meddelas en

djurägare. Ett dylikt ingrepp kan vara så starkt, att det verkar orättvist,

om den, mot vilken ingreppet är riktat, skall ensam bära de ekonomiska

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 231. 13

följderna därav. Detta synes ock vara fallet med förbudet att efter djurens

friskförklaring fritt disponera över mjölken.

De sakkunniga anse följaktligen staten såväl nu som framgent böra ersätta

djurägare den förlust, han lider till följd därav, att mjölk icke ma

föras från egendomen efter det djuren förklarats friska. Beträffande återigen

den mjölk, som därförinnan producerats under den tid, egendomen iir

förklarad smittad av mul- och klövsjuka, ävensom i fråga om dödsfall bland

djur, torde av skäl, som av det föregående framgå, en statens ersättningsverksamhet

ej böra fortsätta någon längre tid. Meningarna kunna ju vara

delade om vad som är lämplig tidsrymd. De sakkunniga anse för sin del,

att tidsgränsen lämpligen kan sättas till den 1 januari 1926. Möjligen kan

epizootien vid den tiden hava upphört, men i varje fall torde tiden vara

tillräcklig för att försäkringsfrågan skall kunna hinna att på enskild väg

ordnas på lämpligt sätt.

Ehuru, som ovan angivits, de sakkunniga anse staten böra allt framgent

lämna ersättning för mjölkförlust uppkommen genom spärrning av gårdar,

där djuren äro friska, vilja de icke föreslå, att denna fråga nu regleras

även för tiden efter den 1 januari 1926, utan anse för sin del lämpligt, att

sagda tidsgräns bestämmes att gälla även för nämnda slag av mjölkförlust,

därvid de utgå från, att frågan om ytterligare ersättning framdeles kan

upptagas.

Med mjölk, som produceras under tid, då egendomen är förklarad smittad

men efter det djuren förklarats friska, bör i fråga om ersättningen mjölk

från s. k. misstänkt gård, där avyttring av mjölk förbjudes under viss tid,

i allmänhet 11 dagar efter det gården förklarats misstänkt, likställas.»

Lantbruksstyrelsen har i detta ämne anfört följande.

»Den tidrymd, under vilken ersättning av statsmedel för förlust av nu

ifrågavarande slag skulle utgå, föreslå de sakkunniga såsom nämnt, till

tiden mellan 14 januari 1925 och 1 januari 1926. Det framgår emellertid

icke tydligt av föreliggande utredning, huru de sakkunniga hava tänkt

sig ifrågavarande försäkringsverksamhet ordnad. Enligt lantbruksstyrelsens

mening hade det varit önskvärt, att de sakkunniga framlagt förslag

i dylikt avseende. Det torde nämligen vara av stor betydelse, att nu

ifrågavarande understödsverksamket, så snart ske kan, avvecklas. Vad

beträffar eventuell ersättning på grund av misstänktförklaring av egendom,

torde dylik ersättning av förut anförda skäl i förekommande fall

böra utgå från nu pågående epizootis början, alltså även för tid före den,

14 januari 1925.»

Av vad jag förut anfört beträffande motiven för här ifrågavarande Oepart

statliga understödsverksamhet torde hava framgått, att jag icke anser e e‘

skäl föreligga för denna verksamhets utsträckande över en längre tidsperiod.

Tvärtom synes mig denna tidsperiod böra i möjligaste mån begränsas,

då såsom redan antytts här givetvis är fråga om ett övergångsstadium

intill den tid, då, med samlad erfarenhet av den nuvarande situationens

vanskligheter, å ena sidan djurägarna böra hava insett nödvändigheten

av försäkringstagande och å andra sidan försäkringsinstitutionen bör

hava i viss mån omlagts och anpassats efter större fordringar på densamma.

Jag anser därför tidrymden för den statliga understödsverksam
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

Understöd

för djur- och

vnjölkförlusi ;

grunderna

härför.

heten böra i allmänhet begränsas till tiden 14 januari 1925—1 januari

1926, därest ieke Kungl. Maj:t med hänsyn till förhandenvarande förhållanden

må finna skäl bestämma tidigare dag för hjälpverksamhetens avveckling.

Vid sådant förhållande kan jag icke dela de sakkunnigas uppfattning,

att staten allt framgent bör lämna understöd för förlust icke blott

i fall, då genom spärrning av gårdar, där djuren förklarats friska, mjölk

fortfarande icke får avyttras, utan även beträffande misstänktförklarad

gård, varifrån avyttring av mjölk förbjudits. Understöd torde dock böra

utgå till ägare av djur å egendom, som förklarats smittad före den

14 januari 1925, men där på grund av Kungl. Maj:ts beslut samma dag

i fråga om begränsning av nedslaktningsmetodens tillämpning nedslagning

icke ägt rum. Vad beträffar understöd för förlust på grund av upprepad

misstänktförklaring av egendom bör dylikt understöd utgå från

nu pågående epizootis början eller den 8 november 1924.

I fråga om statligt understöd för den förlust, som till följd av muloch

klövsjukan förorsakats djurägare med avseende å djur och mjölk, samt

vad angår de grunder, som böra tillämpas vid den statliga understödsverksamheten

på området, anföra de sakkunniga följande.

»Vidkommande frågan, i vad mån ersättning bör utgå, må till en början

än en gång erinras, att statens ingripande måste till väsentlig del grundas

■på billighetsskäl. Anspråk på full ersättning synas följaktligen ej med fog

kunna göras, och hinder synes ej heller möta att vid bestämmandet av ersättningen

tillämpa enhetliga grunder, även om därigenom full rättvisa de

enskilda fallen emellan ej skulle vinnas.

Beträffande ersättningen för djur, som dött i mul- och klövsjuka, förmena

de sakkunniga, att denna icke bör omfatta svin, då dessa i allmänhet ej

kunna bliva föremål för försäkring mot smittosamma husdjurssjukdomar.

Här bör således endast bliva fråga om ersättning för nötkreatur. De sakkunniga

anse ersättningen skäligen kunna bestämmas till 50 procent av

värdet, fastställt så, att högsta värdet skall utgöra för tjur 2,000 kronor,

för ko 800 kronor, för kviga över 1V2 år 600 kronor samt övriga djur 300

kronor, vilka högsta värden skola gälla för i stambokens huvudavdelning

registrerade djur och djur, som av annan anledning (reaktionsfrihet) äga

särskilt högt marknadsvärde. För kalvar under två månader bör ersättning

ej utgå, då dödsfallsprocenten bland dessa djur även eljest är stor och dödsorsaken

ofta är obestämbar. Ersättning bör utgå även för djur, vilket nedslaktats,

emedan det antagits ej kunna utstå sjukdomen. I dylikt fall erfordras,

att nedslaktningen av veterinären anbefallts såsom den enda ändamålsenliga

åtgärden under förhandenvarande omständigheter, därvid humanitära

hänsyn skola vara bestämmande. Vid framställande av anspråk på

ersättning i detta fall skall företes veterinärintyg angående orsaken till

nedslaktningen, avfattat enligt visst formulär.

Förlust i mjölk, såvitt angår smittade besättningar, uppstår dels genom

nedgång i mjölkmängd dels ock genom i det allmännas intresse påbjudna

spärråtgärder. Att i försäkringshänseende och således även i fråga om statsersättning

göra någon skillnad mellan dessa båda slag av mjölkförlust skulle

bereda svårigheter. Nedgång i mjölkmängd beror icke endast på själva

sjukdomen utan även på det sätt, varpå djuren under sjukdomstiden skötas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231. 15

(Jiv(’ivis bör eu djurägare icke lägga an på riklig mjölkproduktion under

denna tid. Han bör tvärtom spara djuren i detta avseende. Ofta är det

också ett intresse för djuriigaren att hålla mjölkproduktionen inom snävare

gränser än nödigt skulle vara, på grund av svårigheten att a gården förarbeta

mjölken. Anmärkas må ock, att i inånga fall nedgången i mjölk

under sjukdomstiden är ganska ringa. De sakkunniga förmena således att,

även för vinnande av enkelhet vid bestämmandet av ersättning, hänsyn icke

bör tagas till, om förlusten beror av mjölknedgång eller av spärråtgärderna.

Bestämmande av den mjölkmängd, som skall ligga till grund för ersättning,

sker enklast och lämpligast genom att taga till utgångspunkt den mjölkmängd,

som producerats under tiden närmast före sjukdomsutbrottet. Lämpligt

synes vara att beräkna den efter medeltalet per dag under de fem

dagarna närmast smittförklaringen. Emellertid bör ej hela denna mjölkmängd

läggas till grund för ersättningen utan blott den, som blivit avyttrad från

gården, under det ersättning i allmänhet ej bör utgå för mjölk, som använts

till framställande av mejeriprodukter, som försålts från gården eller förbrukats

för annat produktivt ändamål, såsom kalv- eller grisuppfödning, eller

som använts i eget hushåll eller utlämnats till tjänstefolk. I dessa fall bör

dock undantag kunna göras, så att ersättning må kunna utgå, där för innehavare

av en eller ett par kor mjölkförlusten kan med hänsyn till omfattningen

av det drivna jordbruket anses vara av väsentlig betydelse.

I regel försäljes mjölken till mejeri, i vilket fall det blir lätt att fastställa

mjölkmängden. Där den sålts under hand, bör det åligga djurägaien att

förebringa nödig utredning om mängden försåld mjölk.

Likaledes bör djurägaren hava skyldighet visa storleken av producerad

mjölk i övriga fall, där ersättning skulle lämnas.

Ifråga om mjölk från gårdar, vilka blivit spärrade såsom misstänkta för

mul- och klövsjuka, anse de sakkunniga, att bestämmande av mängden av

denna mjölk bör ske på samma sätt som föreslagits för smittad gård. Något

skäl att i detta avseende handla annorlunda kan ej anses vara för handen.

Särskilt må påpekas, att även här spärråtgärderna kunnat indirekt förorsaka

nedgång i mjölkmängden, på sätt ovan iramhållits beträffande smittad gäld.

Givet är, att den mjölkmängd, som fastställes enligt ovan angivna grunder,

icke bör i sin helhet ersättas. Det måste nämligen antagas, att djurägaren

kunnat använda mjölken i vissa avseenden. Först och främst har mjölken

kunnat tjäna till foder åt djur. Vidare har det stått djurägaren fritt att

använda mjölken till beredning av smör och möjligen ost. Visserligen har

det i många fall förhållit sig sa, att svårigheter av olika orsaker yppats

för tillvaratagande av mjölken, men när det nu gäller att pröva i vad män

utnyttjande av mjölken bör inverka på ersättningsbeloppet, måste man räkna

med vad som i allmänhet kunnat i detta avseende åtgöras från djurägarens

sida, och ur denna synpunkt torde det vara befogat att utgå från, att mjölken

i avsevärd omfattning bort tagas i bruk, så att djurägaren kunnat tillgodogöra

sigxen betydande del av mjölkens värde.

Det bör i detta sammanhang påpekas, att enligt de sakkunnigas mening

det icke kan bliva fråga om att behandla varje särskilt fall, då ersättning

begäres, individuellt i den meningen, att det skulle utredas, hur mycket

mjölk, som använts till foder m. m. Tvärtom är det de sakkunnigas mening,

att avgörandet nödvändigtvis måste förenklas och schabloniseras. Det enda

som i det särskilda fallet måste avgöras är fastställande av den mjölkmängd,

som skall ligga till grund för ersättningen, tiden för avspärrningen med

särskilt angivande av sjukdomstiden samt det pris, varefter ersättning skall

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

utgå. De avdrag, som skola göras från mjölkmängden på grund därav, att

djurägaren tillvaratagit mjölk, måste däremot vara förutbestämda att likartat

tillämpas i varje förekommande fall.

Den mjölkmängd, som skall enligt det föregående läggas till grund för

ersättning, måste i följd av det sätt, varpå den skulle bestämmas, antagas

i flertalet fall överstiga den verkligen under spärrningstiden producerade

mjölken. Mängden av mjölk nedgår ju i regel till följd av sjukdomen,

och, på sätt förut anmärkts, kan den även reduceras genom sådana djurägarens

egna åtgärder, mot vilkas ändamålsenlighet intet är att anmärka.

Utgår man från, såsom de sakkunniga göra, att staten uti förevarande avseende

skall träda i stället för ett försäkringsföretag, bör undersökas, vad

ett sådant företag rimligtvis skall ersätta i fråga om mjölken, under antagande

att djurägaren skall erhålla full gottgörelse för liden förlust. Det

synes då uppenbart, att först ocli främst skall full ersättning lämnas för

nedgången i mjölk. Den återstående mjölken skall ersättas likaledes till

lulla värdet men med avdrag av det värde, mjölken bort såsom råprodukt

hava för djurägaren. I sistnämnda avseende bör skillnad göras mellan

a) mjölkspärrning under den tid, då å smittad gård sjukdomen ännu ej är

hävd, »sjukdomstiden», b) mjölkspärrning i övrigt å sådan gård samt

c) mjölkspärrning å misstänkt gård. Produktionen av mjölk å smittad gård

är, som förut nämnts, minskad under spärrningstiden, dock i .större omfattning

under »sjukdomstiden» än under den övriga tiden. Under »sjukdomstiden»

kan även eu del mjölk till följd av sin beskaffenhet vara av föga

eller intet värde, vadan man kan räkna med, att en del mjölk oskadliggöres.

Nedgången i mjölk och av nyssnämnda orsak icke använd mjölk

torde kunna, i allmänhet taget, beräknas sammanlagt till 50 procent av

den på ovan angivna sätt fastställda mjölkmängden. Den återstående

mjölkmängden får antagas kunna användas till foder eller till smör- eller

ostberedning. Orimligt är icke att antaga, att omkring hälften av sagda,

återstående mjölkmängd kan användas till foder och omkring hälften

till smör- eller ostberedning. Vidare kan med skäl antagas, att fodervärdet

utgör omkring en tredjedel av det pris. mjölken betingar vid försäljning

till mejeri. Det kunde ligga nära till hands att anse, att ett och

samma pris borde för mjölken beräknas såsom fodervärde, men då det i

regel är så, att, där mjölkpriset är högre, även priset på fodermjölk är högre

samt således dessa båda priser följa varandra, finnes anledning att för alla

fall räkna med ett fodervärde å mjölken av en tredjedel av mjölkens försäljningspris.

Om mjölken användes till beredning av mejeriprodukter, har

den för djurägaren givetvis ett väsentligt .större värde. Det är svårt samt

icke heller behövligt att noggrant bestämma detta värde, men det torde

vara uteslutet, att för högt värde beräknas, om det antages utgöra omkring

det dubbla mot mjölkens fodervärde. När hänsyn tagits till de faktorer,

som här angivits vara av beskaffenhet att inverka på bestämmande av ersättningen,

hava de sakkunniga i fråga om »sjukdomstiden» å smittad gård

kommit till ett förlustbelopp, motsvarande omkring 75 procent av den beräknade

mjölkens värde. Mjölkförlust å smittad gård under annan spärrningstid

än »sjukdomstiden» ävensom mjölkförlust å misstänkt gård tjära kunna

beräknas efter likartad princip med iakttagande, att i dessa fall nedgången

i mjölk får förutsättas vara mindre, på misstänkt gård väl i allmänhet ingen

alls, samt att mjölken kan antagas komma i större omfattning till användning

för framställande av mejeriprodukter. Om det antages, att a smittad

gård under annan spärrningstid än »sjukdomstiden» nedgången i mjölk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. May.ts proposition Nr 231.

i

mängd utgör 10 procent och av återstående beräknade mjölkmängden en

tredjedel användes till foder och två tredjedelar till mejeriprodukter samt

att å misstänkt gård ej någon nedgång i mjölkmängden inträffar och eu

fjärdedel av mjölkmängden får användas till foder och tre fjärdedelar till

mejeriprodukter, erhålles eu förlustsiffra i förstnämnda fall av 50 procent

och i sistnämnda fall, avrundad, av 40 procent, vilka förlustsiffror enligt

de sakkunnigas förmenande äro skäliga.

De sakkunniga hålla före, att av skäl, som ovan anförts, sistnämnda två

slag av mjölkförlust böra av staten fullt ersättas, varemot enligt de sakkunnigas

mening den mjölkförlust, som hänför sig till »sjukdomstiden», å

smittad gård endast bör ersättas till hälften av statsmedel.

Hänsyn till dem, som tagit försäkring mot förluster, kräver vidare, att

från det belopp, som tillerkännes en djurägare, vilken icke försäkrat, göres

ett avdrag, motsvarande premier. Ett skäligt avdrag i detta avseende synes

vara en premie av 5 kronor pro mille av ett ponerat försäkringsvärde eller

dubbelt mot den premie, som för närvarande utgår i Skånska lantmännens

ömsesidiga kreatursförsäkringsförening. Vid fastställandet av nyssnämnda,

såsom försäkringsvärde betecknade värde bör antagas, att hela förlusten i

mjölk skulle täckas, och att mjölkproduktionen under ett år utgör 365 gånger

den mjölkmängd per dag, efter vilken enligt vad ovan sagts ersättningen

skulle utgå. Därest en gård förklarats smittad av eller misstänkt för sjukdomen

mer än en gång, skall avdrag, som nyss nämnts, göras endast för

första misstänktförklaringen.

Ersättningen för mjölken bör bestämmas efter gällande pris. Har djurägare

försålt mjölken annorledes än till mejeri, skall ersättningen bestämmas,

såsom om lian i stället avyttrat mjölken till mejeri. Det pris, som han

genom direkt försäljning till allmänheten utvinner, bör ej ligga till grund

för ersättningen, då detsamma inbegriper en del kostnader för distribution

m. m., vilka bortfalla, då mjölken ej får på det övliga sättet utnyttjas.»

Lantbruksstyrelsen har i förevarande ämne anfört följande.

»Vad först beträffar den förlust, som drabbar en djurägare genom av

sjukdomen vållad minskning i produktionen och på grund av givna bestämmelser

lagda hinder att fritt förfoga över förefintlig mjölkproduktion,

synes en viss åtskillnad mellan olika perioder under sjukdomens förlopp

lämpligen kunna göras. Såsom sådana perioder torde kunna betecknas

dels den tid, då djuren äro angripna av sjukdomen, dels tiden, som,

efter det djuren befunnits återställda, åtgår, innan desinfektion blivit

verkställd, och dels den tid efter desinfektionens avslutande, varunder

egendomen ur risksynpunkt anses böra hållas cernerad. Härtill kommer

det fall, då en djurbesättning, utan att sjukdomen konstaterats, såsom

misstänkt hålles cernerad.

Med avseende å den tid, varunder djuren varit sjuka, synes det lantbruksstyrelsen

naturligt, att djurägaren — såsom vid andra sjukdomar —

själv får bära uppkommen förlust, där han ej genom försäkring skyddat

sig däremot. Förutsättas måste ock, att mjölken under angivna förhållanden

icke kan anses fullt lämplig till försäljning. Ett understöd under

denna tid torde med hänsyn till angivna förhållanden givetvis få karaktär

av ren hjälp.

Skillnaden mellan ifrågavarande period och den tid, under vilken desinfektionen

verkställes, finner lantbruksstyrelsen jämförelsevis obetydlig,

då enligt styrelsens förmenande ett fritt disponerande av mjölken knap
Bihang

till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 190 höft. (Nr 231.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

past kan ifrågasättas, förrän desinfektion skett och faran för att mjölken

skall vara bemängd med smittämnen blivit undanröjd. Endast i den mån

desinfektionen till följd av bristande tillgång på veterinära krafter blivit

obehörigen fördröjd, synes enligt lantbruksstyrelsens förmenande skäl tala

för, att staten i händelse av förlust under denna tid träder i högre grad

hjälpande emellan än under sjukdomstiden. På grund av den jämförelsevis

ringa ekonomiska betydelse, den tidsförlängning, som på så sätt kan

vållas, har för djurägaren, vill styrelsen dock ifrågasätta, om icke med

hänsyn även till den förenkling i förfarandet, som därmed skulle följa,

desinfektionstiden i allmänhet taget lämpligen borde jämställas med sjukdomstiden.

Annorlunda ställer sig saken, när fråga är om tid, då djurägaren efter

desinfektionens avslutande på grund av statliga skyddsåtgärder varit

hindrad att fritt disponera över producerad mjölk. Redan det lätt insedda

förhållandet, att djurägaren måste hava svårt att inse, varför han skall

hindras i utövandet av sin näring, sedan hans djur tillfrisknat och smittofaran

genom desinfektion åtminstone i möjligaste mån undanröjts, synes

lantbruksstyrelsen vara skäl nog att beträffande denna tid ifrågasätta

skyldighet för statsverket att hålla honom skadeslös för liden förlust. Härtill

kommer att, sedan lantbruksstyrelsen gemensamt med medicinalstyrelsen

avgav sitt förbemälda yttrande, Kungl. Maj:t ändrat gällande bestämmelse

därhän, att ifrågavarande tid först inskränkts från 20 till 10

dagar och sedermera helt bortfallit. Den omständigheten, att somliga djurägare

skulle bliva lidande på grund av gällande bestämmelser och andra i

detta avseende undgå förlust, synes i ännu högre grad tala för att statsverket

bör i möjligaste mån hålla den, som lidit förlust av detta slag, skadeslös

härför.

I viss mån torde med denna eftertid kunna jämställas den tid, varunder

en djurägare endast på grund av misstanke för smitta varit avstängd från

ett fullt utnyttjande av sin mjölkproduktion. Att märka är dock, att i

detta hänseende ingen ändring inträtt genom upphörandet av nedslaktningsmetoden.

Samma risk att bliva cernerad på grund av misstanke för

smitta förefanns jämväl förut och därför torde också, därest staten träder

emellan, beträffande detta slag av förlust ingen åtskillnad kunna göras

mellan tiden före och efter ifrågavarande omläggning med avseende på

kampen mot sjukdomen. Framhållas må ock, dels att under föregående

epizootier intet sådant statsingripande skett, dels att, efter vad lantbruksstyrelsen

har sig bekant, enligt av försäkringsbolagen tillämpade

bestämmelser försäkring av djur mot mul- och klövsjuka omfattar

jämväl sådan förlust, varom bär är fråga, och dels att hänsyn måste

tagas till de konsekvenser, ett statsunderstöd i bär ifrågavarande fall kan

förväntas medföra — vilket allt synes tala mot beviljande av statsunderstöd.

Ej heller torde skäl föreligga att för framtiden göra någon principiell

åtskillnad på förlust, vållad genom avstängning på grund av misstanke

lör smitta och sådan, vållad av andra åtgärder i kampen mot muloch

klövsjukan. Trots denna principiella ståndpunkt håller lantbruksstyrelsen

dock före, att staten under nu pågående epizooti av billighetsskäl

bör hålla envar, som ej genom försäkring skyddat sig, så mycket som

möjligt skadeslös mot förlust pa grund av ifrågavarande avstängning.

Beträffande förlust, som vållats genom av mul- och klövsjuka förorsakade

dödsfall, torde av vad redan anförts framgå, att lantbruksstyrelsen

icke finner annat än rena hjälpsynpunkter tala för statens mellankomst.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

1!)

Såsom förut nämnts föreslå de sakkunniga, att ersättning av statsmedel

efter vissa grunder skall utgå för förlust dels av djur och dels av

mjölk. Emot de föreslagna grunderna för ersättning på grund av dödsfall

bland nötkreatur liar lantbruksstyrelsen intet att erinra. Emellertid

finner lantbruksstyrelsen samma billighetsskäl, som tala för ett visst mildrande

av förlusterna på nötkreatur, jämväl skäligen kunna åberopas beträffande

svin och får och vill styrelsen därför ifrågasätta ett utsträckande

av hjälpverksamheten till att gälla även dessa djurslag.

De sakkunnigas uppskattning av djurägares förlust på grund av mjölkspärrning

i olika fall har lantbruksstyrelsen icke ansett sig kunna göra

till föremål för närmare granskning, då det material, som i förevarande

avseende stått till lantbruksstyrelsens förfogande, icke varit så omfattande

att några säkra slutsatser rörande mjölkförlustens storlek därav synas

kunna dragas.

Vidkommande de sakkunnigas förslag angående understöd av statsmedel

på grund av förlust utav ifrågavarande slag, vill lantbruksstyrelsen

i anslutning till sina föregående principiella uttalanden här ytterligare

framhålla, att enligt styrelsens förmenande det torde kunna starkt ifrågasättas,

huruvida den av de sakkunniga föreslagna skillnaden i understödsavseende

mellan sjukdomstiden och desinfektionstiden verkligen har berättigande.

»

»I 3 § i förslaget stadgas om ersättning i vissa fall åt sådan djurägare,

som tillgodogör sig den producerade mjölkens värde på annat sätt än genom

direkt försäljning. Emellertid torde ifrågavarande paragraf vara i

behov av sådan omredigering, att av innehållet tydligare framgår, vad

som åsyftas.»

Statskontoret har i hithörande ämnen gjort vissa erinringar och anför

därom följande.

»I 2 §, andra stycket, föreskrives, att den förlust i mjölkavkastning, för

vilken ersättning utgår, skall för varje dag anses utgöra i fall, som under

mom. a) sägs, under sjukdomstiden tre fjärdedelar och under tiden därefter

hälften samt i övriga fall två femtedelar av värdet av den myckenhet

mjölk, som under de fem dagarna närmast före sjukdomstiden blivit i

medeltal för dag avyttrad från egendomen. Då ersättning även skall utgå

för förlust i mjölkavkastning från djur å ''misstänkt egendom’, synes föreskriften

böra kompletteras med en bestämmelse, att ''de fem dagarna’ skola

i sistnämnda fall vara dagarna närmast före den dag, då egendomen förklarats

misstänkt för smitta.

I sista stycket av 2 § föreskrives, att värdet å mjölken skall beräknas

efter dagspris vid avyttring till andelsmejeri i orten den tid, ersättningen

avser. Det kan således inträffa, att mjölken under den tid, ersättning utgår,

beräknas hava ett högre värde än den hade under de fem dagarna

närmast före sjukdomstiden eller före den dag, då egendomen förklarades

smittad; och en sådan värdeförhöjning synes även ofta kunna inträda på

grund av en genom mul- och klövsjukan och därav påkallade åtgärder föranledd

minskning i mjölktillförsel till andelsmejeriet. Därest förhöjning

av dagspriset å mjölk av sådan anledning inträtt, bör detta givetvis icke

medföra en förhöjning i ersättningen. Det synes därför kunna ifrågasättas,

huruvida ej detta stycke borde kompletteras med en bestämmelse,

att värdet å mjölken i varje fall ej skall beräknas efter högre pris än det,

som i medeltal gällde under omförmälda fem dagar.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Departementschefen.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

I 3 § meddelas bestämmelser om ersättning i vissa fall av förluster utöver

vad som i 2 § medgives. Ehuru det torde vara att förutse, att svårigheter

och ojämnheter vid tillämpningen av dessa bestämmelser skola uppkomma,

vill statskontoret, ej motsätta sig vad de sakkunniga i detta avseende

hemställt.

15 §, sista stycket, stadgas, att ersättning ej skall utgå, därest någon

avsiktligt eller genom grov vårdslöshet ’själv’ ådragit sina djur den smitta,

som förorsakat förlusten. Då ordet ''själv’ synes kunna leda till missuppfattning

av syftet med bestämmelsen, torde detsamma böra utgå.»

Såsom i det föregående påpekats, måste statens ingripande i förevarande

avseende till väsentlig del grundas på billighetsskäl. Emellertid

är det utan vidare uppenbart, att de under tiden efter den 14 sistlidna

januari i stället för nedslaktningsmetoden tillgripna åtgärderna måste med

avseende å djurägarnas näringsutövning hava medfört betydande intrång.

Djurägarna hava sålunda givetvis i icke ringa utsträckning hindrats att

fritt förfoga över den producerade mjölken, ett ingrepp, som uppenbarligen

tilltager i styrka i samma mån förbudet fastställts att gälla mjölk, som

under cerneringstiden producerats av friska djur. Att under dylika förhållanden

ett ingripande från statens sida till stöd för den enskilde är

välmotiverat, synes mig uppenbart. Annorlunda torde emellertid förhållandena

gestalta sig i fråga om förluster, som förorsakats djurägare på

grund av dödsfall bland de smittade nötkreaturen. Ett på billighetshänsyn

grundat understöd av statsmedel torde enligt min mening här icke

vara i samma grad motiverat, då ovanberörda efter den 14 sistlidna januari

från statens sida vidtagna åtgärder icke varit ägnade att vare sig i positiv

eller negativ riktning påverka djurägarnas förluster till följd av i

sjukdomen döda nötkreatur. Jag kan därför, i motsats till de sakkunniga

ävensom lantbruksstyrelsen, icke finna anledning föreligga för staten att

i allmänhet bevilja understöd för djurägares förlust, där denna förorsakats

genom dödsfall bland de smittade nötkreaturen, och kan sålunda

heller icke tillstyrka lantbruksstyrelsens förslag, att det statliga understödet

borde avse förluster jämväl på grund dödsfall bland svin

och får.

Vissa omständigheter av särskilt ömmande natur torde dock tala för ett

med avseende å nötkreatursförluster på billighetsskäl grundat statsunderstöd

i viss omfattning. Det torde sålunda givetvis icke saknas tillfällen,

där för mindre bemedlade djurägare förlusten av ett eller annat kreatur

kan för dessa medföra ekonomiska konsekvenser av utomordentlig räckvidd

och sålunda i hög grad påverka deras existensmöjligheter. För sådant

fall anser jag billighetshänsyn tala för att understöd av statsmedel

beredes dylik djurägare jämväl för förlust genom dödsfall bland nötkreaturen.

Ytterligare vill jag i detta sammanhang erinra därom, att vid

tillfället för övergången från nedslaktningsmetoden till andra numera

tillämpade åtgärder i kampen mot mul- och klövsjukan förekommit,

att förordnande om nedslagning av besättning meddelats, men sedermera

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

21

till följd av Kungl. Maj:ts förberörda beslut den 14 januari 1925

återkallats, därvid tillämpningen av föreskrifter, som givits i avvaktan på

nedslaktningens verkställande, kunnat vara en bidragande orsak till att

nötkreatur dött i sjukdomen. Därest sådant förhållande medelst veterinärintyg

styrkes hava förevarit, finner jag djurägare givetvis böra erhålla

gottgörelse av statsmedel. I fall, där enligt vad ovan anförts understöd

för nötkreatursförluster synes mig böra utgå, anser jag de av de sakkunniga

föreslagna grunderna fiir dylik ersättning böra tillämpas.

Mot de sakkunnigas förslag till beräkningsgrunder för understöd för lidna

mjölkförluster har jag i stort sett intet att erinra, synnerligast som, då

understödet i fråga baserats på billighetshänsyn, grunderna för detsamma

icke torde kunna och ej heller böra till ytterlighet preciseras. Vid sådant

förhållande anser jag, vidkommande den av lantbruksstyrelsen ifrågasatta

åtskillnaden mellan olika perioder under sjukdomens förlopp och därtill

hänförlig ersättning, desinfektionstiden böra jämställas med sjukdomstiden.

I ett avseende är jag emellertid här icke benägen för att godtaga de sakkunnigas

förslag, detta såvitt angår understöd för mjölkförlust, hänförlig

till mjölkspärrning å misstänkt gård. Visserligen torde icke kunna förnekas,

att billighetshänsyn tala med samma kraft, då fråga är om understöd

för mjölkförlust, förorsakad av mjölkspärrning å misstänkt gård, som

då fråga är om understöd för mjölkförlust, förorsakad av annan anledning.

Med hänsyn likväl till det förhållande, att det jämlikt de sakkunnigas

förslag tilltänkta understödet åt enskild djurägare för här ifrågavarande

förluster realiter torde bliva så ringa, att detsamma icke i nämnvärd grad

kan anses påverka dennes ekonomi, synes mig dock understöd av statsmedel

för här ifrågavarande fall icke i allmänhet böra utgå. Till stöd härför

vill jag ytterligare erinra därom, att åtgärden att i vissa fall misstänktförklara

gårdar icke tillkommit på grund av Kungl. Maj:ts förberörda beslut

den 14 sistlidna januari, utan tillämpats långt tillförne, ävensom att en statlig

mellankomst av här ifrågavarande art icke tidigare varit för handen.

Tillika vill jag påpeka, att förfarandet att misstänktförklara gårdar användes

såväl inom som utom det s. k. isoleringsområdet. Skulle sålunda

understöd utgå för förlust till följd av mjölkspärrning å misstänkt gård,

torde detta såsom konsekvens föra med sig, att dylikt understöd icke

kunde begränsas vare sig till tid eller ort. Krav på sådant understöd

skulle sålunda uppenbarligen icke blott komma att avse tiden före begränsningen

av nedslaktningsmetodens tillämpning — alltså i varje fall tiden

från den nuvarande epizootiens utbrott den 8 november 1924 — utan därtill

komma att gälla misstänktförklarade gårdar såväl inom som utom det

s. k. isoleringsområdet.

Om jag sålunda med hänsyn till den ringa ekonomiska betydelsen för

de enskilda men däremot stora principiella räckvidden ur det allmännas

synpunkt icke kan tillstyrka, att i förevarande fall understöd i all
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

Ersättning

åt försäkringsanstalt.

mänhet bör utgå, synas mig dock billighetsskäl tala för ett undantag

härutinnan, gällande gårdar, vilka upprepade gånger förklarats misstänkta

för mul- och klövsjuka. Vid misstänktförklaring av gård förbjudes

avyttring av mjölk under viss tid, i allmänhet 11 dagar, efter

det gården förklarats misstänkt. Med utgångspunkt härifrån och med

hänsyn därtill, att den enskildes förluster vid upprepad spärrning av

gård givetvis undan för undan ökas, vill jag fördenskull föreslå att,

därest gård med en och samma besättning vid upprepade tillfällen varit

förklarad misstänkt för mul- och klövsjuka och med anledning härav

mjölkspärrning varit påbjuden under sammanlagt mera än 11 dagar,

understöd av statsmedel — beräknat i övrigt enligt av de sakkunniga

angivna grunder — må kunna beredas djurägare för den förlust, som i

sådant avseende tillskyndats honom under sammanlagda spärrningstiden

med avdrag av 11 dagar.

De av statskontoret föreslagna formella ändringarna i sakkunnigas förslag

finner jag vara berättigade, och böra de sålunda iakttagas.

Vad härefter angår frågan om understöd av statsmedel till försäkringsanstalt,

som meddelat försäkring mot förlust på grund av mul- och klövsjuka

hava de sakkunniga anfört följande.

»På sätt förut anmärkts har i Skåne verksamhet, avseende försäkring mot

förluster i djur och mjölk i anledning av mul- och klövsjuka, bedrivits,

såvitt de sakkunniga hava sig bekant, endast av Skånska lantmännens ömsesidiga

kreatursförsäkringsförening och Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget

samt i mindre omfattning Skånes mindre jordbrukares kreatursförsäkringsförening

och Svenska ömsesidiga kreatursförsäkringsbolaget. Därjämte hava

ett antal smärre försäkringsbolag i Skåne försäkrat mot djurförluster vid

smittosamma husdjurssjukdomar i allmänhet och således även vid mul- och

klövsjukan. Samtliga bolagen eller föreningar äro byggda på ömsesidighet.

Utöver den premie, som kan varda bestämd såsom grundavgift, vilken under

alla förhållanden skall utgå, kunna således delägarna komma att betala tillläggspremier,

beräknade efter storleken av försäkringarna. En så väsentlig

ökning av utgiften för försäkringar, som kan för bolagen uppkomma genom en

starkt utbredd eipizooti, återfaller således på delägarna och minskar följaktligen

försäkringens värde såsom sådan. Om tilläggspremien skulle stiga till

mycket avsevärt belopp, kan anledning finnas för staten att ingripa till stöd

för bolagen, likaväl som staten lämnar ersättning åt dem, som icke försäkrat

sig mot förluster uti förevarande avseenden.

En förutsättning för att ersättning i nämnda avseende skall utgå till

bolag bör vara, att bolaget skulle nödgas företaga en mera avsevärd efteruttaxering

på delägarna för att kunna fullgöra ingångna försäkringsavtal.

En dylik fordran från statens sida har sin grund däri, att det egentligen

icke gäller att stödja bolaget utan dess delägare, så att dessa senare åtminstone

icke komma i en sämre ställning än de, som ej tagit försäkring.

För bedömande av denna fråga torde vara lämpligt att undersöka, hur

det ställer sig för ett företag som har att i större omfattning utgiva ersättning

för förlust, varom här är fråga. Såsom exempel tages Skånska

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 231.

lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening, som har det ojämförligt

största antalet försäkringar för ifrågavarande risker. Enligt eu uppgift

från föreningen, dagtecknad den 20 mars 1925, hade föreningen dä

gällande försäkringar för smittosamma nötkreaturssjukdomar och mjölkförlust

till belopp av 25,717,500 kronor för djur och 15,354,100 kronor för

mjölkförlust. 1 det följande avrundas dessa siffror för enkelhetens skull

till 25,000,000 och 15,000,000 kronor. Några bestämda uppgifter om hur

stor del av dessa försäkringssummor som belöper å egendomar, vilka blivit

smittade eller förklarats misstänkta, finnas icke, något som dock torde sakna

betydelse för frågans bedömande, dä man givetvis måste räkna med att

smittan sprider sig alltmera inom denna förenings verksamhetsområde.

Till eu början må antagas, att samtliga nötkreatur inom verksamhetsområdet

bliva smittade av sjukdomen samt att följaktligen försäkringsavtalen

bliva i hela sin omfattning aktuella. Vidare må antagas, att mjölkspärren

för de försäkrade korna utgör trettio dagar och att dödsprocenten

i sjukdomen bland de djur, som skulle ersättas, om de dött i sjukdomen,

är en procent. Beträffande den angivna tiden för mjölkspärren må påpekas,

att den under den närvarande situationen är rikligt tilltagen, varemot

den för tid som gått, nämligen då mjölkspärren varade 20 eller 10

dagar efter slutdesinfektionen, iir för knappt beräknad. Såsom ett medeltal

för en längre period räknad från det nedslaktningen inom vissa delar av

Skåne upphörde, torde den dock fa anses något så när riktig. Att upptaga

dödsprocenten så som skett till en procent har stöd av erfarenheten,

som jämväl bekräftas av ett antal till de sakkunniga inkomna uppgifter

från smittade gårdar. Slutligen får antagas, att försäkringssumman för

djuren, 25,000,000 kronor, motsvarar deras värde samt att av den mjölkmängd,

som ligger till grund för förlustens beräkning och således även för

försäkringssumman, endast 66 procent ersättes. Med dessa utgångspunkter

skulle ifrågavarande förening, om alla de försäkrade djuren bleve smittade,

hava att utbetala för djurförsäkringarna 250,000 kronor = (25,000,000) 100

och för mjölkförsäkringarna S2o,000 kronor y---19 x TÖ0 / e cr tillhopa.

1,075,000 kronor. Till detta belopp kommer ytterligare utbetalningar, nämligen

för misstänkta gårdar, där mjölken under en tid av i allmänhet 11

dagar blivit spärrad. Antalet fall där gårdar efter nedslaktningsmetodens

upphörande blivit förklarade misstänkta (både inom och utanför »isoleringsområdet»)

utgjorde, enligt beräkning, uppgjord på grundval av erhållna

uppgifter, den 10 april 1925 omkring 3,000. Genomsnittliga antalet mjölkkor

på dessa gårdar kan antagas hava uppgått till 10, vadan hela antalet

mjölkkor under denna tid för misstänkta gårdar kan beräknas till 30,000.

Under antagande att medelmjölkningen per ko utgör 10 liter om dagen och

att priset per liter mjölk uppgår till 14 öre, skulle värdet av den mjölkmängd,

som icke kunnat från gårdarna utföras under spärrningstiden,

uppgå till 462,000 kronor. Vid jämförelse mellan föreningens sammanlagda

försäkringsbelopp för mjölkförlust, 15,000,000 kronor, och värdet av den

mjölkmängd, som årligen producerats å de på grund av misstanke om muloch

klövsjuka avstängda gårdarna, torde kunna antagas, att den mjölkförlust,

för vilken försäkring i föreningen tagits, utgjort högst eu tredjedel

av hela mjölkförlusten för misstänkta gårdar. Då även här bör antagas,

att föreningen ersätter 66 procent av det till omkring 150,000 kronor uppgående

mjölkmängdsvärdet, skulle föreningens ersättningsskyldighet kunna

antagas omfatta en mjölkförlust av omkring 100,000 kronor. Lägges därtill

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

ett belopp, som föreningen kan antagas komma att utbetala i ersättning för

mjölkförlust å misstänkta gårdar efter den 10 april 1925 och före den 1

januari 1926, vilket belopp högt räknat kan upptagas till 35,000 kronor,

skulle den slutliga utgift som föreningen skulle hava för försäkringar för

djur- och mjölkförlust i fråga om tiden mellan den 16 januari 1925 och

den 1 januari 1926 uppgå till 1,210,000 kronor. Om från denna summa

dragés vad under innevarande år bör inflyta i premier för de försäkringsgrenar,

om vilka här är fråga, eller omkring 100,000 kronor, återstår ett

belopp av 1,110,000 kronor, som skulle anskaffas genom en extra uttaxering

a delägarna. Enär enligt föreningens stadgar en extra uttaxering skall ske

efter erlagda premier, skulle för täckande av nämnda belopp 1,110,000

kronor genom uttaxering ä endast dem, som tagit försäkring för djur- och

mjölkförlust vid smittosam nötkreaturssjukdom, erfordras eu avgift elva

gånger större än den för året utgående, till 2 kronor 50 öre pro mille

försäkringsvärde bestämda grundpremien. Den högsta extra uttaxering,

som kunde antagas böra utgå i anledning av förlust under detta år på

grund av mul- och klövsjukan skulle sålunda utgöra 27 kronor 50 öre

pro mille, om den, såsom riktigt vore, uttoges enbart från de försäkringsgrenar,

som avse nötkreaturssjukdom och mjölkförlust. Förestående uttaxering

skulle erfordras, om föreningen hade att själv vidkännas utgifterna

för försäkringarna. Om emellertid staten skulle träda emellan enligt de

grunder, som ovan angivits för djurägare, vilka icke tagit försäkring mot

djur- och mjölkförlust, skulle den erforderliga extra uttaxeringen bliva avsevärt

mindre. På sätt framgår av förut lämnade redogörelse angående de

grunder, som böra tillämpas för ersättande genom statsmedel av förluster

uti förevarande avseenden för djurägare, vilka icke tagit försäkring, skulle

dessa i fråga om smittad gård bekomma dels hälften av förlusten i djur

och dels för förlorad mjölkinkomst, 37.5 procent av mjölkmängdsvärdet

under sjukdomstiden och 50 procent under övrig spärrningstid. Om sjukdomstiden

räknas till 20 dagar och annan spärrningstid till 10 dagar skulle

medelprocenten bliva ungefär 42 procent av mjölkmängdsvärdet. Hälften

av djurförlusten skulle, da smittofaran antages utgöra 100 procent uppgå

till 125,000 kronor. Vidare skulle staten ersätta omkring 42 procent av

mjölkmängdsvärdet, vilket, då detsamma som ovan förutsatts skulle uppgå

x.„ 15,000,000 ,

till- 12------ kronor, (sparrnmgstiden 30 dagar = 1 j,) = 1,250,000, gave ett

belopp av 525,000 kronor, dock är härvid att märka att avdrag skulle

göras för premier enligt de för djurägare, vilka icke försäkrat, angivna

grunder. Slutligen skulle av mjölkförlusten för spärrningen vid misstänkta

gärdar, vilka ovan upptagits till 100,000 och 35,000 kronor, staten svara

för ett belopp av omkring två tredjedelar, likaledes med avdrag av beräknade

försäkringspremier. Om dessa premier beräknas till 5 kronor pro mille,

skulle från sagda på staten ankommande ersättningsbelopp för mjölkförlust,

nämligen dels 525,000 och dels 23,000 kronor, avdragas ett belopp av 200,000

15,000,000 , _ 25,000,000

kronor (5 gånger

1,000

o gånger

1,000

kronor). Vad som sålunda

skulle återstå för föreningen att betala uppginge till ett belopp av 677,000

kronor [1,210,000 - (125,000 + 525,000 + 60,0001 + 23,000 - 200,000)], vilket

skulle motsvara en extra uttaxering å de här berörda försäkringsgrenarna

Detta till borde varit 67,000 kronor, men genom en misskrivning har kommit att inflyta

60,000 kronor. Skillnaden ar utan nämnvärd betydelse för utredningen (sakkunnigas anm.).

opaginerad Kontrollera mot PDF

‘2,'')

Kutigl. Maj:ts itrugosition Nr 231.

av ungefär (i 1/t gånger innevarande års premie, 2 kronor 50 öre pro nalle,

eller 16 kronor 25 öre pro nalle.

Här ovan har antagits, att samtliga i föreningen försäkrade nötkreatur

bleve smittade av mul- och klövsjuka. Av intresse är även att se, hur siffrorna

ställa sig, om 50 procent av djuren bleve smittade. För överskådlighetens

skull ställas siffrorna i de båda fallen bredvid varandra:

100 %

1) Försäkringar för djurförlust ............................ 25,000,000

2) Försäkringar för mjölkförlust 15,000,000

3) För föreningen att ersätta

för djur ................................................................ 250,000

för mjölk

a) smittade gårdar................................................ 825,000

b) misstänkta gårdar

dels .................................................................... 100,000

dels .................................................................... 3a,000

4) Summor för 3) ................................................... 1,210,000

5) Om föreningen själv skulle svara för det hela

behövdes eu premie för försäkringsgrenarna

i fråga innevarande år (grundavgift + extra

uttaxering) av pro mille ............................. 30:

(resp. 12 och 672 gånger en årspremie av 2.5 o)

6) Staten skulle utbetala enligt principerna för

oförsäkrade

a) för djur ............................................................ 125,000

b) för mjölk efter premieavdrag........................ 408,000

7) Under förutsättning av utbetalning under 6)

skulle föreningen hava att år 1925 uttaxera

på försäkringsgrenarna i fråga (grundavgift

+ extra uttaxering).................................... 677,000

8) Vid uttaxering enligt 7) skulle grundavgift +

+ extra uttaxering bliva pro mille (respektive

67a och 47a gånger en premie av 2: so) 16: 25

50 %

25.000. 000

15.000. 000

125.000

412.500

100.000

35,000

672.500

16: 2 5

62,500

145,500

464,500

11: 25

För att kunna pröva, huru ett rättvist avvägande skall ske mellan dem

som försäkrat (här benämnd försäkrad) och dem som icke försäkrat (benämnd

oförsäkrad), måste undersökas, hur å ena sidan den ersättning, som

den försäkrade får med avdrag för premier, och å andra sidan den ersättning,

som den oförsäkrade skulle hava, ställa sig till varandra. Detta

framgår bäst av ett exempel, därvid man utgår från, att två djurägare, den

ene försäkrad i Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening

och den andre oförsäkrad, hava samma förlustsiffror med avseende å mjölk,

att staten betalar ersättning till föreningen efter samma grunder som skulle

gälla för den oförsäkrade samt att den försäkrade får betala ovanstående

premie 16 kronor 25 öre, beräknad för det fall att alla kreatursbesättningar

bliva smittade. Vi antaga att värdet av den mjölkmängd efter vilken ersättning

skall utgå utgör a kronor per dag. Den försäkrade erhåller, ifråga

om smittad gård, 66 procent av 30 a (30 dagars spärrningstid) minskad med

(mjölkvärdet för år 365 a; grundpremien + uttaxeringen = 16.25

pro mille av 365 a), eller, med termerna uträknade, 19.8 a —5.9 a = avjäm
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

nät 13.8 a. Den oförsäkrade skulle erhålla av staten 42 procent av 30 a —

365 a ■ 5

j 000 avjamnat 10.8 a. Följaktligen skulle, om de föreslagna er
sättningsgrunderna

tillämpades, den oförsäkrade erhålla mindre än den försäkrade.

Jämföres den försäkrade och den oförsäkrade i avseende å mjölkspärren

för misstänkt gård ställer sig saken sålunda. Värdet av mjölkmängden

antages utgöra a kronor per dag. Ersättningen för den försäkrade

utgör då, om en spärrningstid av 11 dagar poneras, 66 procent av 11 a

. , , , 365 a • 16.25 /TT

minskad med ------ (|()0 r maste bortses från det ingalunda ovanliga

fallet att en gård kan bliva två eller flera gånger förklarad misstänkt ävensom

från det fall att en misstänkt gård sedermera blir smittad, i vilka båda

fall måste iakttagas, att premieavdrag endast en gång skall beräknas.) Med

termerna uträknade får man 7.2 6 — 5.9 a eller 1.3 6 a. Den oförsäkrade skulle

få 40 procent av 11 a med avdrag av ° eller, avjämnat, 2.6 a. Ett

likartat räkneexempel bör nu göras med den utgångspunkt, att 50 procent

av besättningarna skulle smittas. Mjölkvärdet betecknas även här med a.

För smittad gård erhåller den försäkrade i ersättning för mjölkförlust 66

Procent av 30 a minskad med eller, med termerna uträknade,

19.8 a —4.io a = 15.7 a samt den oförsäkrade 42 procent av 30 a minskat

365 a ■ 5

med j-qqq > a. v. s. samma belopp som ovan angivits vid en smittopro
cent

av 100 eller 10.8 a. För misstänkt gård böra samma siffror angivas,

vare sig 100 eller 50 procent av djuren smittats, då misstänktförklaringen

ju ej står i direkt relation till smittoprocenten.

Endast i ett av de ovan anförda exemplen — vilket dock gäller både då

100 procent och då 50 procent av djur smittats — skulle den oförsäkrade

få mera än den försäkrade. Detta exempel pekar emellertid på nödvändigheten

att söka med statens hjälp minska den extra uttaxeringen för den

försäkrade. Att den extra uttaxeringen, enligt ifrågavarande förenings stadgar,

i verkligheten måste ske även på andra försäkringsgrenar och att, då dessa

försäkringsgrenars sammanlagda premier innevarande år uppgå till ungefär

300,000 kronor, den extra uttaxeringen för dem, som fått försäkring mot

nötkreaturs- och mjölkförlust, måhända endast kommer att uppgå till omkring

en fjärdedel av det belopp, med vilket ovan räknats, torde icke böra

inverka på saken, då det får anses oegentligt, att försäkringstagare, som tilläventyrs

icke ha något som helst ekonomiskt intresse av mul- och klövsjukans

verkningar, skola deltaga i kostnaden därför. Ett ytterligare skäl

för att staten lindrar den extra uttaxeringen är, att de, som tagit försäkring,

i regel i flera år betalt premier för densamma och således fått vidkännas

avsevärda utgifter för att gardera sig för kommande förluster. På grund

härav och under framhållande att det här icke egentligen är fråga om att

bisträcka ett försäkringsföretag med statsmedel, utan att det i själva verket

gäller att bispringa de lantmän, som lidit förluster genom dödsfall bland

kreaturen och genom mjölkförlust, hålla de sakkunniga före, att staten bör

till försäkringsföretaget utbetala dels ersättning för förluster enligt samma

grunder som angivits för djurägare, vilka icke försäkrat, dock endast om

och i den mån hos försäkringsföretagen tillgängliga medel icke förslå för

täckande av förluster å här ifrågavarande försäkringsgrenar, dels ock där
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

127

Kung!. Maj:ts proposition Nr 231.

utöver ett bidrag till lindring av extra uttaxeringar. Dylikt bidrag synes

lämpligen kunna utgå i den form, att, därest det bleve nödvändigt att för

täckande av försäkringar verkställa extra uttaxering av mer sin 2 kronor

50 öre per mil le siv försäkringsvärdet, staten lämnar bidrag med tva tredjedelar

av överskottet.»

Med avseende å understödet åt ifrågavarande försäkringsanstalter bär

lantbruksstyrelsen gjort följande uttalande.

»Merberörda förändring av formen för kampen mot mul- och klövsjuka

har jämväl vållat försäkringsbolagen svårigheter och rubbat deras beräkningar.

Särskilt gäller detta de bolag, som haft sin verksamhet helt eller

huvudsakligen förlagd till de delar av landet, som beröras av förändringen.

Dessa hava på grund av föregående års erfarenheter, då annan kampmetod

tillämpats, åtagit sig -— i vissa fall mot allt för lågt beräknade premier

— risker, som de med sin lokala verksamhet numera icke kunna bära

utan att verkställa sådan uttaxering hos sina försäkringstagare, att försäkringen

kan bliva i viss mån illusorisk. Det förhållandet att denna

verksamhet fått fortgå opåtalad, talar enligt lantbruksstyrelsens förmenande

för att staten av billighetsskäl träder stödjande emellan. Ett sådant

stöd bör dock enligt styrelsens åsikt endast komma i fråga, där sådant

efter i varje särskilt fall företagen undersökning visat sig oundgängligen

behövligt. Först sedan alla härför enligt för bolagen gällande bestämmelser

tillgängliga fonder förbrukats och skälig eftertaxering skett eller beräknats.

bör genom statens försorg en del av risken avlastas. Detta förutsätter

en noggrann undersökning av varje särskilt bolags ställning och

möjligheter samt ett sådant avvägande av ifrågakommande understöd, att

icke genom statens ingripande en djurägare, som tecknat försäkring i ett

bolag, blir gynnsammare ställd än en annan, som tagit sådan i ett annat

bolag.

Även i detta fall synes det lantbruksstyrelsen höra tydligt framhållas,

att statsverket frånsäger sig alla konsekvenser för framtiden av ett ingripande

från dess sida.»

»Vad därefter angår frågan om ersättning åt försäkringsföretagen, hava

de sakkunniga föreslagit, att understöd, motsvarande ersättning till djurägare

utan försäkring, skall utgå, sedan hos försäkringsföretaget tillgängliga

medel för täckande av förluster å här ifrågavarande försäkringsgrenar

icke längre förslå för ändamålet. Därjämte förutsättes, att staten

skall lämna ett visst bidrag till lindring av extra uttaxeringar på försäkringstagarna,

sedan dylik uttaxering överstigit visst belopp. I princip

har lantbruksstyrelsen intet att erinra mot de sålunda föreslagna formerna

för understödets utgående, om också styrelsen finner det anmärkningsvärt,

att de sakkunniga icke synas hava ägnat ens någon tanke åt det av medicinalstyrelsen

och lantbruksstyrelsen i meranämnda gemensamma utlåtande

framförda förslag om stöd åt insolventa försäkringsbolag i form av

statslån. Emellertid synes det vara nödvändigt, att det i förslaget använda

uttrycket »tillgängliga medel» närmare preciseras. Enligt lantbruksstyrelsens

mening bör härtill räknas för ändamålet disponibla fonder, inklusive

reservfond, ävensom premieinkomster, de senare dock endast till den

del som återstår, sedan avdrag gjorts för på ifrågavarande försäkringsgrenar

belöpande förvaltningskostnader. Vidare synes, såsom lantbruksstyrelsen

förut framhållit, hit höra räknas jämväl beräknad inkomst av skälig

extra uttaxering. Vad angår statens bidrag till lindring av extra ut
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

taxeringar, torde detta i viss mån bliva beroende av de egentliga försäkringspremiernas

storlek. Enligt vad lantbruksstyrelsen har sig bekant,

tillämpas för närvarande väsentligt olika premiesatser av olika försäkringsföretag.

Då emellertid de olika försäkringstagarna med avseende på

statens understödsverksamhet torde böra vara fullt jämställda, bör givetvis

det avgörande för statens mellankomst vara icke, såsom förslaget synes

innebära, en viss utdebiterad extra avgift utan sammanlagda summan av

redan utdebiterade avgifter. Vidkommande storleken av det åt försäkringsföretagen

beräknade understödet, har det emellertid icke varit lantbruksstyrelsen

möjligt att bedöma, huruvida de utav de sakkunniga föreslagna

grunderna för understödet kunna — i jämförelse med den ersättning,

som föreslagits skola utgå till sådana djurägare, som icke skyddat

sig mot förlust genom försäkring — betraktas såsom skäliga eller ej,* helst

som den av de sakkunniga på denna punkt förebragta siffermässiga utredningen

icke synes vara sådan, att den kan tjäna till avsevärd ledning vid

fiågans bedömande. Det förefaller emellertid lantbruksstyrelsen, som om

statens bidrag till lindring av extra uttaxeringar borde utgå, först sedan

försäkringstagarens sammanlagda utgifter för premieavgift och ytterligare

uttaxering uppgått till ett högre belopp än enligt de sakkunnigas

förslag. Lantbruksstyrelsen vill sålunda ifrågasätta, huruvida icke företal

ande utgifter skäligen höra bestämmas till 7.5 pro mille av försäkringssumman.

Lantbruksstyrelsen vill i detta sammanhang erinra därom, att

enligt förenämnda av överdirektören Laurin uppgjorda förslag vissa kategorier

av djurägare beräknades skola betala en premiesats av ända till 9

pro mille.

1. samband härmed torde jämväl höra tagas under övervägande, huruvida

icke det avdrag, motsvarande premiekostnader, som föreslås skola

göras vid utbetalande av ersättning åt djurägare, som icke kunnat taga

försäkring, bör höjas i motsvarande grad.»

»Enligt 5 § i förslaget till förordning skall ersättning för förlust utgå

även till djurägare, som träffat försäkringsavtal, dock skall ersättningen

minskas med det belopp, djurägaren på grund av dylikt avtal må hava

därför bekommit eller äga bekomma.

I enlighet med lantbruksstyrelsens föregående uttalanden borde, enligt

styrelsens förmenande, ersättning till sådan djurägare, som har sina djur

försäkrade, ordnas helt genom vederbörande försäkringsanstalt. Något

direkt mellanhavande mellan sådan djurägare och statsverket skulle då

icke behöva förekomma, varigenom föreslagna nämnders arbete kunde i

hög grad minskas och därmed också statsverkets utgifter för dessa nämnder.

Först sedan vid noggrann undersökning fastslagits, att vederbörande

försäkringsanstalt uttömt sina möjligheter att med anlitande av här förut

angivna fonder och beräknade skäliga premiesatser fylla åtagna förpliktelser,

skulle statsingrinpande ske genom understöd till anstalten. Om

också lantbruksstyrelsen, såsom av vad redan anförts framgår, tänkt

sig möjligheten av andra former för statens understödjande verksamhet

i detta hänseende, har styrelsen dock intet direkt att erinra emot sakkunnigas

föislag, därest detta tillämpas sa, att för sådan försäkringstagare,

för vars ersättningskrav anstalten saknar tillgångar, till denna utbetalas

av statsmedel ett belopp, motsvarande vad som skulle hava utgått, därest

försäkring icke förelegat.

Lantbruksstyrelsen kan i detta sammanhang icke underlåta att framhålla,

att, efter vad styrelsen kan finna, de sakkunniga vid uppgörande ax

opaginerad Kontrollera mot PDF

2!)

KiukjI. Maj:ts proposition Nr 231.

.sill förslag: huvudsakligen torde hava haft för ögonen visst försäkringsbolag

och formulerat sina uttalanden och förslag med hänsyn härtill. Enligt

lantbruksstyrelsens förmenande måste alla iorsäkringsanstalter fullt''

likställas och givna bestämmelser så formuleras, att de kunna vinna full

tillämpning för alla anstalter och under alla förhållanden, .jämväl därest

nu pågående epizooti skulle tilltaga i omfattning.»

»Slutligen anser sig lantbruksstyrelsen icke höra underlåta nämna, att

det icke synes uteslutet, att vad man genom en verksamhet sådan som

den här ifrågasatta skulle vilja vinna, möjligen torde, och i så fall antagligen

med mindre uppoffring från statens sida, kunna ernås genom ett direkt

samarbete med vissa försäkringsföretag. Härigenom vunnes bland

annat, att man kunde undvara en statligt organiserad, alltid kostsam för-''

valtningsorganisation för tillgodoseendet av här ifrågavarande ändamål,

varjämte handhavandet av en eventuell hjälpverksamhet på bär förevarande

område kunde — utan statens omedelbara ingripande — omhänderhavas

av de organ, som äro skapade för verksamhet av detta slag och

redan förut besitta härför nödig erfarenhet och rutin. Det synes lantbrukstyrelsen

under alla förhållanden önskvärt, att, innan avgörande angående

framgående på annan väg träffas, ordnandet av bär förevarande

angelägenhet efter nu antydda linjer undersökas och prövas.»

Statskontorets erinran i förevarande del är av formell natur och av

följande lydelse.

»I 13 § meddelas bestämmelser rörande ersättning i vissa fall till ömsesidig

försäkringsanstalt, som meddelat försäkring för förlust av nötkreatur

eller mjölk på grund av mul- och klövsjuka. Därest sådan anstalt blivit

skyldig utgiva ersättning för förluster med belopp, vilka sammanlagt

motsvara summan av samtliga anstaltens enligt dess stadgar för sådana

utgifter, utan uttaxering å delägarna, tillgängliga medel, skulle anstalten

för varje gång, ersättningsskyldighet på grund av dylik försäkring

’därefter’ inträdde, av statsmedel erhålla bidrag till betalningens fullgörande.

Då ersättning av statsmedel synes gorå utgå i den mån anstaltens

utan uttaxering tillgängliga medel icke förslå till täckande av anstaltens

förluster på grund av dylika försäkringar, synes stadgandet böra givas en

i överensstämmelse härmed förändrad formulering.»

Beträffande motiven för statligt understöd åt försäkringsanstalterna till- Departementslåter

jag mig i detta sammanhang hänvisa till vad jag tidigare härutinnan chefen.

anfört. Ytterligare vill jag i detta ämne tillägga, att anledning uppenbarligen

icke kan anses föreligga för staten att i vidsträcktare mån stödja

de djurägare, vilka icke sökt försäkring mot förluster av här ifrågavarande

art, än dem, som visserligen erhållit sådan försäkring, men på grund av

försäkringsanstalternas karaktär av ömsesidighet icke kunna draga det

gagn av försäkringen, som därmed avsetts. Därest den statliga understödsverksamheten

icke skulle hava avseende å försäkringsanstalterna och

de försäkrade djurägarna sålunda kunde tänkas komma i en sämre ställning

än de oförsäkrade, skulle detta dessutom innebära en orättvisa icke

minst med hänsyn till den ekonomiska uppoffring, försäkringstagarna fått

vidkännas genom inbetalandet, måhända under eu längre följd av år, av

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition Nr 231.

premier till försäkringsanstalterna. Jag anser därför billighetsskäl tala

med samma styrka för ett statligt ingripande till förmån för försäkringsanstalterna,

som ifråga om statligt understöd åt enskilda oförsäkrade djurägare.

Enligt de sakkunnigas förslag avses att till försäkringsanstalterna utbetala

dels understöd för förluster enligt samma grunder, som angivits

för djurägare, vilka icke försäkrat — dock endast om och i den mån hos

försäkringsanstalt tillgängliga medel icke förslå för täckande av förluster

å här ifrågavarande försäkringsgrenar — dels ock därutöver ett bidrag

till lindring av extra uttaxeringar, att utgå med två tredjedelar av det

erforderliga beloppet, sedan en extra uttaxering av mera än 2 kronor 50

öre pro mille av försäkringsvärdet verkställts.

Såvitt angår de sålunda föreslagna formerna för statsunderstödets utgående

har lantbruksstyrelsen meddelat sig i princip intet hava att erinra

mot dessa. Styrelsen anför dock, att det i de sakkunnigas förslag använda

uttrycket »tillgängliga medel» borde närmare preciseras. Enligt styrelsens

mening borde härtill räknas för ändamålet disponibla fonder, inklusive

reservfond, ävensom premieinkomster — de senare dock endast till den

del, som återstode, sedan avdrag gjorts för de på ifrågavarande försäkringsgrenar

belöpande förvaltningskostnader — samt slutligen beräknad

inkomst av skälig extra uttaxering.

För egen del tillåter jag mig i detta ämne erinra om den svårighet,

som torde vara för handen vid bedömande av frågan, vilka fonderade eller

andra medel först böra tagas i anspråk, innan genom statens ingripande

försäkringsanstalternas risk till en del bör avlastas. Försäkringsanstalternas

i allt disponibla medelsresurser torde uppenbarligen hava hopbragts genom

inkomster under årens lopp å ofta vitt skilda försäkringsgrenar, varigenom

eu sammanblandning av de influtna medlen understundom torde

hava ägt rum. Härjämte synas förhandenvarande olikheter i de skilda

försäkringsanstalternas stadgar beträffande rätten till disposition av fonderade

medel så gott som omöjliggöra ett rättvist avvägande anstalterna

emellan av de understödsbelopp, som kan anses böra tillerkännas desamma.

Det torde sålunda erbjuda en icke ringa svårighet att avgöra, vilka

medel som för här ifrågavarande ändamål böra och kunna tagas i anspråk.

Med hänsyn likväl till det stora beloppet av försäkringsanstalternas

gällande försäkringar för smittsamma husdjurssjukdomar och mjölkförlust

synas mig dock anstalternas fonderade medelstillgångar på det

hela taget icke spela en avgörande roll. Ytterligare synes mig i detta

ämne med fog kunna göras gällande att, därest statligt understöd åt försäkringsanstalterna

skulle meddelas först, efter det anstalternas samtliga

tillgängliga medelsresurser uttömts, detta skulle i hög grad betaga

anstalterna möjligheterna till en på längre sikt anlagd och därmed i

samma mån för de försäkringssökande djurägarna förmånlig försäkringsrörelse,

vilket synes i hög grad betänkligt icke minst med hänsyn till att

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition Nr 231.

31

djurägarna åtminstone under en tid framåt äro hänvisade till en av det

privata initiativet beroende försäkringsrörelse. Med hänsyn till vad jag

sålunda anfört vill jag fördenskull såsom min mening uttala att, då den

ifrågavarande statliga understödsverksamheten föranletts av de nuvarande

abnorma förhållandena och sålunda torde böra upphöra, så snart försäkringsinstitutionen

hunnit anpassas efter de nyinträdda förhållandena — vilket

jag förutsätter höra hava ägt rum redan under instundande höst — anledning

torde förefinnas att vid bedömande av försäkringsanstalternas egen

prestationsförmåga vid fullgörandet av ingångna försäkringsavtal taga

behörig hänsyn till de omständigheter, som från det allmännas sida höra

i syfte av försäkringsinstitutionens fortvara och befrämjande tillerkännas

betydelse.

Principiellt sett kan jag sålunda icke odelat ansluta mig till de sakkunnigas

ävensom lantbruksstyrelsens åsikt i fråga om formerna för det statliga

understödet åt försäkringsanstalterna. Men även därutöver har jag i ämnet

vissa erinringar att göra. Sålunda synes mig, då såsom jag förut anfört

understöd av statsmedel för förlust i döda djur icke annat än i undantagsfall

torde böra tillerkännas enskilda djurägare, dylikt understöd heller icke

böra upptagas i beräkningsgrunderna för understöd åt försäkringsanstalterna.

'' Med avseende å dessa beräkningsgrunder hyser jag dessutom vidkommande

det ifrågasatta understödet för mjölkförlust en från de sakkunniga

avvikande uppfattning. Samtliga försäkringsanstalter, vilka meddelat försäkring

mot mjölkförluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar,

äro, såsom nämnts, byggda på ömsesidighet. Den ökade ersättningsskyldighet,

som uppstått för dessa anstalter på grund av statens ändrade politik

med avseende å bekämpandet av mul- och klövsjukan, måste sålunda givetvis,

i den mån förefintliga fonder icke för ändamålet kunna anlitas, uttagas

genom uttaxeringar. I samma mån nämnda uttaxeringar uppgå till

mera väsentliga belopp, torde dock, enligt vad jag förut anfört, den enskilde

försäkringstagarens fördel av försäkringen tendera att bliva i hög grad illusorisk,

vilket med hänsyn därtill, att det framdeles efter den statliga hjälpverksamhetens

avveckling måste ankomma på den enskilde djurägaren själv

att genom försäkring skydda sig mot eventuella förluster, torde få anses

mycket betänkligt, då härigenom djurägares lust att taga försäkring otvivelaktigt

försvagas.

Vid avvägande av det understöd, som från statens sida bör lämnas försäkringsanstalterna

för lindring av de behövliga uttaxeringarna, torde till

utgångspunkt böra tagas det fall, att vederbörande försäkringsanstalt för

reglerandet av utfallande försäkringar icke har till sitt förfogande andra

medel än årets premieinkomster, ett fall som för närvarande flerstädes torde vara

för handen. Statsunderstödet torde under sådana omständigheter i princip böra

avvägas så, att detsamma för varje individuellt ersättningsfall täcker skillnaden

mellan influtna premieinkomster och det understöd den enskilde skulle

enligt förut angivna grunder hava bekommit, om han icke tagit försäkring

mot ifrågavarande förluster. I syfte att förhindra försäkringsanstalt att,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

därest beloppet av den enskildes försäkring icke motsvarar försäkringsobjektets

verkliga värde eller försäkringsanstalt beräknat lägre värde med avseende

å mjölkförlust än som skulle hava ägt rum vid bestämmande av

statsunderstöd enligt ovan angivna grunder, i statsunderstöd erhålla större

del av vad av anstalten utbetalts till vederbörande försäkringstagare än

skäligt vore, torde dock understödet åt försäkringsanstalt böra maximeras

till två tredjedelar av det belopp, som utbetalts till försäkringstagaren. De

delar av utfallande försäkringsersättningar, som vid tillämpning av ovan

angivna grunder behövde täckas genom uttaxeringar, skulle i så fall utgöras

av dels den del av försäkringsersättningen för mjölkförlust vid fall av smitta,

som överstiger statsunderstödet åt oförsäkrad, dels ock understöd för sådana

förluster, beträffande vilka, enligt vad ovan anförts, statsunderstöd åt oförsäkrad

icke bör utgå (djurförluster, mjölkförlust på grund av misstänktförklarande).

Försäkringsanstaltemas uttaxeringar skulle sålunda komma

att hava avseende å allenast de fördelar, den försäkrade komrne att åtnjuta

framför den oförsäkrade, vilket synes mig vara rättvist avvägt.

Vissa försäkringsanstalter torde emellertid kunna reglera sina förbindelser

utan att vare sig anstalternas fonder helt förbrukas eller alltför betungande

uttaxeringar behöva verkställas. Under sådana omständigheter är det givetvis

icke nödvändigt att tilldela dylik anstalt så högt tillmätt understöd,

som ovan ifrågasatts. I varje fall bör dock, i överensstämmelse med vad

jag förut anfört vidkommande behovet av en livskraftig försäkringsrörelse,

sådan anstalt likväl kunna erhålla något understöd av statsmedel, icke

minst ur synpunkten av att eljest statsunderstöd skulle kunna komma att

lämnas den mindre förutseende, under det att den mera förutseende skulle

gå förlustig sådant understöd.

I anslutning till vad jag nu anfört vill jag därför i fråga om statsunderstöd

åt försäkringsanstalterna tillstyrka, att Kungl. Maj:t bemyndigas i

förekommande fall medgiva, att till ömsesidig försäkringsanstalt må utgå

understöd med högst så stort belopp, som motsvarar vad djurägare, beträffande

vilka anstalten reglerat förluster på grund av mul- och klövsjuka,

skulle av statsmedel sammanlagt hava tillerkänts för sådana förluster, därest

de underlåtit söka försäkring mot dylika, varvid av praktiska skäl jämväl

avdrag för influtna premier torde böra beräknas enligt de grunder, som i det

föregående angivits skola gälla för enskild djurägare, vilken icke tagit försäkring.

Anstaltens sammanlagda understöd av statsmedel bör emellertid

icke överstiga två tredjedelar av vad anstalten för samma förluster utbetalat

i ersättning till försäkringstagarna. Tillika torde medgivande lämnas Kungl.

Maj:t att bestämma, huruvida statsunderstöd bör lämnas försäkringsanstalt i

en summa ett för allt — vilket understundom synes kunna ske, om statsunderstödet

understiger maximum — eller på så sätt, att försäkringsanstalt

skall hava att i varje särskilt fall till prövningsnämnden inlämna ansökan

av enahanda beskaffenhet, som djurägare, vilka icke hava försäkrat, enligt

det föregående hava att ingiva — ett förfarande som synes böra komma till

användning i övriga fall.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition Nr 231. 33

Beträffande ordningen för fastställandet av de statliga understödsbeloppen

med flera hithörande spörsmål hava de sakkunniga uttalat sig sålunda.

»Ehuruväl bestämmandet av ersättningen enligt de grunder, som ovan angivits,

blivit schabloniserat, kunna dock i de särskilda fallen uppstå tvistigheter,

som för sin lösning kräva undersökning, mången gång jämförelsevis

tidsödande. Det skulle därför bliva för länsstyrelserna, vilka eljest stå

närmast till att i första hand avgöra dylika frågor, synnerligen betungande,

om arbetet lades på dem. Därtill kommer att en ingående kännedom om

mjölkhandeln och dithörande frågor är önsklig. De sakkunniga anse därför,

att avgörandet av dessa ersättningsfrågor bör överlämnas åt en särskild

nämnd. Denna bör hava en sådan sammansättning, att behövlig sakkunskap

i angivna hänseende finnes inom nämnden. Nämnden torde böra bestå av tre

personer, av vilka en utses av kungl. lantbruksstyrelsen, en av länets hushållningssällskap

och en av Kungl. Maj:t. Dess verksamhetsområde bör utgöras

av länet. Skulle det visa sig behövligt med mer än en nämnd för länet,

bör detta kunna uppdelas i två eller flera distrikt med en nämnd i varje.

Den av Kungl. Maj:t utsedda ledamoten bör vara nämndens ordförande.

Nämnden bör biträdas av en sekreterare, vilken det skall åligga att införskaffa

utredning i de ärenden, vilkas avgörande ankommer på nämnden.

Ansökningar om ersättning skola ingivas till nämndens ordförande och avfattas

enligt fastställt formulär. Sedan ansökningar i fall av behov kompletterats

med handlingar, innefattande utredning i ärendet, skall nämnden

sammanträda för prövning av ansökningar.

Ansökningarna skola vara ingivna till ordföranden inom fyra månader

efter det egendomen ifråga förklarats fri från smitta respektive förklaring om

att egendomen är misstänkt för smitta hävts. Beträffande de förluster, som

inträffat före utfärdandet av bestämmelser i ämnet, bör tiden dock räknas

från denna tidpunkt. Har ansökning ej inkommit inom behörig tid, skall

rätten till ersättning anses förfallen.

Ersättning åt nämndens ledamöter bör utgå med dagsarvode, utgörande

för ordförande 25 kronor och för en var av de båda andra ledamöterna 20

kronor jämte reseersättning.

Åt sekreteraren bör utgå ersättning med 300 kronor i manaden jämte

traktamente och reseersättning.

Kostnaderna för nämnden böra bestridas av statsmedel.»

Statskontoret anför i detta ämne följande.

»I 6 § meddelas bestämmelser om de uppgifter, som ansökning om ersättning

skall innehålla. Därvid synes sjätte punkten böra kompletteras med

uppgift rörande dag, då egendom förklarats misstänkt för smitta, och dag,

då sådan förklaring hävts.

I 7 § stadgas att för prövning av ansökningar enligt förordningen skall

inom de län, som Kungl. Maj:t bestämmer, finnas en nämnd, bestående av

tre personer, av vilka en utses av Kungl. Maj:t, en av lantbruksstyrelsen

och eu av länets hushållningssällskap. Då av motiveringen till stadgandet

framgår, att dessa nämnders verksamhetsområden skola utgöras av

respektive län samt att, om så erfordras, flera nämnder för ett och samma

län kunna tillsättas, synes åt stadgandet böra givas en härav betingad förändrad

formulering.

Enligt 9 § skall såsom nämndens beslut gälla den mening, varom tva

av dess ledamöter enas. Syftet med denna bestämmelse synes bättre fram
.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 190 höft. (Nr 231.)

Understödaverksamhetens

organiserande

m. m.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

gå, därest densamma formuleras så att den mening skall gälla, varom

minst två av nämndens ledamöter enas. Därest samtliga ledamöter äro

av olika mening om ersättningens belopp, skall ersättning utgå med det

belopp, som motsvarar medeltalet av de av nämndens ledamöter var för

sig utdömda ersättningsbelopp, ’dock att ersättning för sådant fall ej skall

utgå med högre belopp än det, som varken är det högsta eller det lägsta’.

Meningen med sistnämnda föreskrift synes böra uttryckas på ett mera lättfattligt

sätt, exempelvis ''dock att ersättning ej skall utgå med högre belopp

än det som är det näst högsta’.

I 9 § upptagas vidare vissa uppgifter, som nämnden i sitt beslut skall

angiva. Då fråga är om ersättning för mjölk från djur å ''misstänkt egendom’,

synes böra angivas den tidpunkt, då egendomen förklarats misstänkt

för smitta och då sådan förklaring hävts.

I 10 § stadgas att, därest sökanden till stöd för sin ansökning lämnat

medvetet oriktig uppgift, skall nämnden i den ordning 8 § stadgar fastställa

storleken av den ersättning, som eljest skolat till sökanden utgå,

samt därefter insända handlingarna i ärendet till Kungl. Maj:t, på vars

prövning skall bero, om och i vad mån ersättning må till sökanden utgå.

Statskontoret anser, att en sökande, som lämnar medvetet oriktig uppgift,

bör förlora all rätt till ersättning, och att stadgande härom således bör

inflyta i förordningen. Nämnden skulle givetvis vara behörig att meddela

beslut även i detta avseende. Det torde emellertid böra medgivas sökande

att — på sätt enligt 12 § för vissa fall må äga rum — draga denna fråga

under Kungl. Maj:ts prövning.»

»Enligt 15 § skall Kungl. Maj:t förordna angående ersättning åt nämndernas

ledamöter samt om bestridande av kostnaderna i övrigt för nämndernas

verksamhet. De sakkunniga hava ansett, att ersättning bör utgå

i form av dagarvode med 25 kronor till ordföranden och med 20 kronor

till en var av de båda andra ledamöterna jämte resersättning. Statskontoret

har icke något att erinra mot de föreslagna arvodesbeloppen. Ersättning

för av uppdraget föranledda resor synes böra utgå efter tredje

klassen i resereglemente!, dock att, därest vederbörande på grund av sin

tjänsteställning äger åtnjuta reseersättning enligt högre klass, ersättning

enligt denna klass skall åtnjutas. Dagarvode synes böra utgå allenast för

dag, som användes för sammanträde eller för sammanträde och resa.

För dag, som användes enbart för resa, torde dagtraktamente enligt resereglementet

men ej dagarvode böra utgå.

De sakkunniga hava ansett, att nämnderna böra äga rätt att anlita

sekreterare samt att ersättning till sekreterare bör utgå med 300 kronor i

månaden jämte traktaments- och resekostnadsersättning. Enligt statskontorets

mening synes det böra ankomma på Kungl. Maj:t att, efter

framställning av vederbörande nämnd, i varje särskilt fall bestämma,

huruvida sekreterare må av nämnden anställas, och torde därvid tillika

beslut böra meddelas angående de avlöningsförmåner m. m., som må av

honom åtnjutas.»

Till statskontorets utlåtande har fogats protokollsutdrag, utvisande att

avvikande mening i viss del av förevarande ämne uttalats av en utav

statskommissarierna, vars avvikande mening biträtts av ytterligare en

statskommissarie. Reservationen är av följande lydelse:

»Ersättning till kommittéledamöter m. fl. utgår enligt gällande bestämmelser

(Svensk Författningssamling nr 96 år 1918) med olika belopp, be
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kitnyl. Maj:ts proposition Nr 231.

roende på om vederbörande äro anställda i det allmännas tjänst eller icke,

respektive om de äro bosatta å tjänstgöringsorten eller icke. Då dessa

principer synas inig riktiga, anser jag, att statskontoret bort förorda deras

tillämpning jämväl vid bestämmande av ersättning till ledamöter i de

nämnder, varom i detta ärende är fråga.»

Mot de av de sakkunniga angivna riktlinjerna för den statliga under- Dep^lfffnt‘

stödsverksamhetens organisation har jag i stort sett intet att erinra. Vissa

smärre jämkningar i de sakkunnigas förslag härutinnan torde dock vara

av behovet påkallade, men torde avgörandet härvidlag höra ankomma på

Kungl. Maj:ts prövning. Har understödssökande, på sätt i 10 § av sakkunnigas

förslag till förordning angives, medvetet lämnat oriktig uppgift,

bör emellertid, då här ifrågavarande understöd baserats på billighetshänsyn,

understöd under inga omständigheter utgå. Fråga om ytterligare ersättning,

varom förmäles i 12 § i samma förslag till förordning, synes mig böra,

efter förnyad prövning, slutligt avgöras av prövningsnämnd. De sakkunnigas,

av statskontoret tillstyrkta förslag i fråga om formen för ersättningen

åt nämndsledamöterna biträder jag och anser jämväl, att ersättning

för av uppdraget föranledda resor bör utgå på sätt statskontoret föreslagit.

Vad angår frågan om anställande hos nämnderna av erforderliga sekreterare

synes mig, i enlighet med vad statskontoret föreslagit, höra ankomma

på Kungl. Maj:t att, efter framställning av vederbörande nämnd, i

varje särskilt fall bestämma, huruvida sekreterare må av nämnden anställas

samt angående ersättning åt dessa. Instruktion för nämnderna bör av

Kungl. Maj:t utfärdas.

Vad angår beloppet av det för ändamålet erforderliga anslaget hava de

sakkunniga beräknat detta på följande sätt:

»M. Ersättning för djur, som dött i mul- och klövsjukan.

Enligt inkomna uppgifter utgjorde antalet nötkreatur å gårdar inom isoleleringsområdet

i Malmöhus och Kristianstads län, å vilka djuren icke nedslaktats,

den 1 april 1925 omkring 37,000. Jämlikt de sakkunnigas principer

skulle ersättning ej utgå för kalvar under två månaders ålder. Med

hänsyn därtill torde här icke behöva räknas med flera djur än omkring

35,000. Dödlighetsprocenten kan antagas uppgå till omkring 1 procent. Följaktligen

skulle det gälla att ersätta omkring 350 djur. Det högsta genomsnittsvärde

som bör beräknas för djur torde vara 400 kronor. Det erhålles

sålunda ett belopp av 140,000 kronor. Enligt de sakkunnigas förslag skulle

ersättning utgå av statsmedel med 50 procent, således tillhopa 70,000 kronor.

Vad angår ersättningar för djur å gårdar, som smittats efter den 1 april

1925, må anmärkas att antalet osmittade nötkreatur inom isoleringsområdet

kan antagas utgöra omkring 120,000. Om en tredjedel av dessa bliva under

den tid, då ersättningar, varom här är fråga, skulle utgå, smittade (se antagande

beträffande mjölkförlust), skulle ett ersättningsbelopp av 80,000

kronor enligt de sakkunnigas förslag ytterligare kunna utgå för djur, som

dött av sjukdomen.

B. Ersättning för mjölkförlust.

Storleken av

erforderligt

omslag.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

I, Tiden 16 januari—10 april 1925, efter vilken senare dag mjölkavspärrningstiden

i allmänhet begränsades till dagen för desinfektionens slut.

A. Smittade gårdar:

På grund av inkomna uppgifter kan antalet smittade gårdar, där nedslaktning

ej skett, upptagas till omkring 2,500. Antalet mjölkande kor torde

kunna i medeltal beräknas till 10 på varje gård. Följaktligen skulle antalet

mjölkkor kunna upptagas till 25,000.

Spärrningstiden, vilken varit olika under olika tider, i det att karenstiden

efter desinfektionen varit först 20 dagar och sedan 10 dagar, torde kunna

beräknas i genomsnitt till 36 dagar, därav 20 dagar kunna antagas utgöra

»sjukdomstid» och 16 dagar övrig spärrningstid.

Medelmjölkning per ko beräknas till 10 liter.

Priset per liter för mjölken upptages till 14 öre.

Den slutliga ersättningen skulle utgå med 37.5 procent under sjukdomstiden

och 50 procent under den övriga tiden.

Följaktligen skulle förlusten kunna beräknas sålunda:

Antalet kor 25,000.

Mjölkmängd per dag 10 liter, vilket gör per dag för alla korna 250,000 liter.

1) Sjukdomstiden = 20 dagar.

20 gånger 250,000 liter = 5,000,000 liter

å 14 öre = 700,000 kronor.

37.5 procent därav utgöra 262,500 kronor.

2) Övrig spärrningstid = 16 dagar.

16 gånger 250,000 liter = 4,000,000 liter

å 14 öre = 560,000 kronor.

50 procent därav utgöra 280,000 kronor.

B. Misstänkta gårdar.

Det kan på grund av erhållna uppgifter antagas, att antalet gårdar som

förklarats misstänkta efter den 16 januari 1925, utgör omkring 3,000. Antalet

mjölkande kor för en gård upptages till 10. Således skulle antalet mjölkkor

för misstänkta gårdar kunna beräknas till 30,000. Med en mjölkmängd per

ko och dag av 10 liter och en spärrningstid av 11 dagar uppgår sammanlagda

litertalet till 3,300,000.

Efter ett pris av 14 öre per liter skulle nämnda mjölkmängd betinga ett

pris av 462,000 kronor.

40 procent härav utgöra 184,800 kronor.

II. Tiden efter det bestämmelserna om friförklaring efter desinfektionens

slut börjat tillämpas.

Enligt statistiska uppgifter kan antalet kor i Malmöhus län antagas utgöra

omkring 100,000 och i Kristianstads län omkring 75,000. I förhoppning att

mul- och klövsjukan skall kunna med framgång bekämpas i den del av

landet, där nedslaktningsmetoden fortfarande tillämpas, och under antagande

att det större området av Kristianstads län kommer att höra till denna del,

skulle man hava att räkna med ett antal mjölkkor för »isoleringsområdet»

av omkring 125,000. Av dessa hava omkring 25,000 antagits hava blivit

smittade intill tiden den 10 april 1925.

Om samtliga återstående 100,000 kor bleve smittade, skulle förlusten kunna

beräknas på följande sätt.

Antalet kor 100,000.

Mjölkmängd per dag 10 liter således per dag för alla korna 1,000,000 liter.

1) Sjukdomstiden = 20 dagar.

20 gånger 1,000,000 liter = 20,000,000 liter

opaginerad Kontrollera mot PDF

.‘i 7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

;i 14 öro — 2,800,000 kronor.

07.5 procent därav utgöra 1,050,000 kronor.

2) Annan spärrningstid = 6 dagar.

6 gånger 1,000,000 liter =-- 6,000,000 liter

å 14 öre =- 840,000 kronor.

50 procent därå utgöra 420,000 kronor.

Således skulle, om alla återstående djuren smittades, mjölkersättningen,

att utgå av statsmedel, utgöra 1,470,000 kronor.

Emellertid torde man väl ej behöva räkna med en sådan ytterlighet. Väl

hava under år 1924 i Holland enligt lämnade uppgifter omkring 85 procent

av klövbärande blivit smittade av sjukdomen, men bemärkas må, att faran

för smittans spridande är särskilt stor i Holland, sedan djuren kommit ut

på bete, i det att betesmarkerna utgöra stora sammanhängande områden, där

de särskilda ägolotterna skiljas från varandra endast genom smala kanaler.

Utan att hemfalla åt alltför stor optimism torde man kunna hoppas att

under den tid ersättningen skulle utgå åtminstone icke mer än en tredjedel

av de »återstående» 100,000 korna skola bliva smittade. I sadant fall skulle

ersättningen i förevarande hänseende uppgå till omkring 500,000 kronor.

Mjölkförlust på grund därav, att gårdar förklaras misstänkta för mul- och

klövsjuka kan ej antagas uppgå till mera avsevärda belopp. I den män

sjukdomen vinner ökad utbredning kommer givetvis systemet med misstänktförklaring

att till väsentlig del eller helt övergivas. För att vara på den

säkra sidan torde man dock vid beräkning av de utgifter, som staten skulle

få vidkännas för mjölkavspärmingen, böra upptaga ett belopp för misstänkta

gårdar även i avseende å framtiden, och torde detta belopp kunna sättas till

100,000 kronor, beräknat för ett mjölkvärde av 250,000 kronor.

Från sålunda erhållna förlustsiffror skola emellertid avdrag göras med

belopp, motsvarande en försäkringspremie av 5 kronor per mille årligt mjölkvärde.

De mjölkmängder, med vilka ovan räknats, utgöra.

a) för smittade gårdar före 10 april 1925 250,000 liter per dag,

för hela året motsvarande denna mängd 365 x 250,000 = 91,250,000 liter.

Efter ett pris av 14 öre litern erhålles ett värde å sist angivna mjölkmängd

av 12,775,000 kronor. Med en försäkringspremie^ av 5 pro mille

borde för försäkring av nyssnämnda mjölkvärde betalts 63,875 kronor, sålunda

skall avgå från förlustsiffrorna för sjukdomstid och övrig spärrningstid,

så att dessa belopp, tillhopa 542,500, minskas till 478,625 kronor.

b) för misstänkta gårdar före 10 april 1925 300,000 liter per dag, motsvarande

för helt år 109,500,000 liter med ett värde av 15,330,000 kronor.

»Försäkringspremierna» efter 5 kronor uppgå till 76,650 kronor, med vilket

belopp det angivna förlustbeloppet, 184,800 kronor, skall minskas, vadan

erhålles förlust att ersätta av 108,150 kronor.

c) för smittade gårdar under tiden efter 10 april 192o.

i/3 av 1,000,000 liter per dag, motsvarande 365,000,000 liter för år med

ett värde av 51,100,000 kronor. .

Med försäkringspremie av 5 kronor per mille blir avdraget för premier

för V, av 51,100,000 — 85,000 kronor i runt tal.

d) för misstänkta gårdar efter 10 april 1925 en myckenhet, som motsvarar

ett värde av 250,000 kronor för 11 dagar eller således ett årligt värde av

i avjämnat tal 8,295,000 kronor, för vilket belopp »försäkringspremierna»

efter 5 pro mille skulle bli 41,500 i runt tal.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Mcij:ts proposition Nr 231.

Enligt det ovanstående skulle ersättningen från staten för mjölkförlust

således kunna upptagas till följande belopp.

I. Tiden före 10 april 1925:

A) Smittade gårdar:

1) »Sjukdomstid» .........................

............... kronor

Förlust

262,500)

Premieavdrag

2) Övrig spärrningstid.................

B) Misstänkta gårdar:

............... »

280,000j

63,875

Hela spärrningstiden .................

II. Tiden därefter:

............... »

184,800

76,650

A) Smittade gårdar ........................

............... »

500,000

85,000

B) Misstänkta gårdar.........................

............... »

100,000

41,500

Summa kronor 1,327,300 267,025

Följaktligen skulle statens utgift för mjölkersättning under angivna förutsättningar

uppgå i runt tal till 1,060,000 kronor.

C. Bidrag av statsmedel för minskning av behövlig extra uttaxering på

delägarna i ömsesidiga försäkringsföretag.

På sätt förut nämnts hava fyra försäkringsföretag bedrivit verksamhet i

Skåne för försäkring både mot dödsfall vid smittosamma nötkreaturssjukdomar

och mot mjölkförlust vid mul- och klövsjuka, nämligen Skånska lantmännens

ömsesidiga kreatursförsäkringsförening, Skånes mindre jordbrukares

ömsesidiga kreatursförsäkringsförening, Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget

och Svenska ömsesidiga kreatursförsäkringsbolaget, Lilleskog. Beträffande

de två sistnämnda företagen kan antagas, att förutsättningen för

ett bispringande från statens sida med ekonomisk hjälp åt dem icke kommer

att inträffa, då deras verksamhet till huvudsaklig del är förlagd i sådana

delar av landet, där mul- och klövsjuka icke alls eller endast i jämförelsevis

obetydlig omfattning härjar. Skånes mindre jordbrukares ömsesidiga kreatursförsäkringsförening

kan möjligen, enligt de upplysningar som erhållits, komma

att besluta en extra uttaxering för bestridande av försäkringsutgifter i anledning

av mul- och klövsjukan, men det belopp, som staten enligt de av de

sakkunniga föreslagna grunder för ifrågavarande understöd skulle kunna få

vidkännas, är jämförelsevis obetydligt. Till belysning härav må nämnas,

att år 1923 hela sammanlagda försäkringssumman för smittosamma nötkreaturssjukdomar

endast uppgick till 820,150 kronor. Mjölkförsäkring har

detta företag endast i ringa utsträckning beviljat.

Det företag, som frågan egentligen gäller, är Skånska lantmännens ömsesidiga

kreatursförsäkringsförening. Angående detta företags risker med hänsyn

till försäkring, som bär avses, har i det föregående redogörelse lämnats. Av

denna redogörelse framgår, att föreningen skulle, med bortseende från medel

som eljest kunna vara tillgängliga, behöva uttaxera på delägarna, förutom

årets grundavgift, ett belopp motsvarande vid en smittoprocent av 100 5 1/8

gånger och vid en smittoprocent av 50 3 1/t gånger grundavgiften, allt beräknat

såsom om uttaxeringen för ifrågavarande försäkringsutbetalningar endast

skulle företagas på de försäkringsgrenar, som beröras av mul- och klövsjukan.

Skulle såsom föreslagits, staten träda emellan med två tredjedelar av uttaxering

överstigande fem kronor, inklusive grundavgiften, komme det belopp, varmed

staten skulle bidraga att uppgå till 300,000 kronor vid smittoprocent av 100

och 162,500 kronor vid en smittoprocent av 50.

De mindre, lokala djurförsäkringsföreningarna hava i allmänhet icke för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

säkrat mot smittosamma nötkreaturssjukdomar, och någon anledning att för

dem räkna med någon statshjälp tinnes icke enligt de sakkunnigas förmenande.

Om man räknar med en smittoprocent av omkring 50, vilket synes de

sakkunniga vara lämpligt, skulle de belopp, vilkas utgivande falla på staten,

utgöra:

1) Ersättning för djur omkring ......•

2) Ersättning för mjölkförlust omkring

3) Bidrag till försäkringsbolag omkring

kronor 150,000

» 1,060,000

» 170,000

Summa kronor 1,380,000».

Med avseende å storleken av det för ändamålet erforderliga statsanslaget

har lantbruksstyrelsen gjort följande uttalande.

»Vad därefter angår den utav de sakkunniga i särskild promemoria utförda

beräkningen angående storleken av det anslag, som skulle erfordras

för ersättning av statsmedel för djur, som dött i mul- och klövsjuka, och

för mjölkförlust, har lantbruksstyrelsen icke ansett sig kunna underkasta

densamma någon närmare granskning. En dylik beräkning

kan givetvis icke göra anspråk på någon större grad av tillförlitlighet, da

utgångspunkterna av naturliga skäl måste vara mycket osäkra, men de i,

vill likväl synas lantbruksstyrelsen, som om statens utgifter för ifrågavarande

hjälpverksamhet måste under de antagna förutsättningarna med

avseende på understödets storlek uppgå till avsevärt högre belopp, än det

de sakkunniga räknat med.»

Statskontoret har i ämnet anfört följande.

»I en särskild P. M. hava de sakkunniga framlagt en beräkning av de

kostnader, som förslaget skulle medföra för statsverket undei den tid,

bestämmelserna äro avsedda att gälla, eller tiden den 15 januari—-31 december

1925. Dessa kostnader hava beräknats till sammanlagt 1,380,000

kronor, därav i ersättning för djur omkring 150,000 kronor, i ersättning

för mjölkförlust omkring 1,060,000 kronor och i bidrag till försäkringsbolag

omkring 170,000 kronor. Dessa beräkningar, som grunda sig på vissa

antaganden om dödlighets- och sjukdomsfrekvens m. m., undandraga sig

givetvis statskontorets bedömande. ^ .

Statsverkets utgifter för ifrågavarande ändamål före den. 1 juli 1925

torde emellertid med hänsyn till den tidpunkt, då förordning i ämnet kan

förväntas träda i kraft, bliva jämförelsevis obetydliga och lära efter medgivande

av riksdagen kunna bestridas från det för innevarande budgetar

under nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till förekommande och

hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren, vilket anslag genom

den förändrade metoden för farsotens bekämpande blivit väsentligt

mindre belastat än detsamma eljest skulle hava blivit. Utgifterna under

senare halvåret 1925 lära böra bestridas från nämnda anslag för budgetåret

1925—1926, och synes detta anslag — från vilket torde få bestridas

jämväl kostnaderna för värderingsnämndernas verksamhet — böra av nu

ifrågakomna anledning förhöjas med i avrundat tal 1,400,000 kronor.»

Såsom ovan nämnts hava de sakkunniga beräknat kostnaderna för den Departementsstatliga

understödsverksamheten på här ifrågavarande område under vissa chefen''

förutsättningar uppgå till 1,380,000 kronor. Lägges åter till grund för här

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

ifrågavarande utgiftsberäkning allenast de kostnader, vilka torde föranledas

av en understödsverksamhet, baserad på de av mig angivna grunder, torde

kostnaderna för understödsverksamheten något reduceras. Enligt en på min

anmodan upprättad, såsom bilaga B till detta protokoll fogad kalkyl, skulle

under samma förutsättningar, som ovan berörts, och därest tillika samtliga

försäkringsanstalter komme att erhålla högsta möjliga statsunderstöd enligt

de grunder jag ovan förordat kostnaden för understöd på grund av mjölkförlust

vid smittade gårdar uppgå till omkring 880,000 kronor. Härtill bör

emellertid läggas ytterligare ett belopp för täckande av understöd på grund

av undantagsbestämmelserna rörande djurförluster ävensom mjölkförluster

vid misstänktförklarade gårdar samt vissa andra ömmande omständigheter.

Nämnda belopp beräknar jag till omkring 150,000 kronor. Sammanlagda

understödskostnaderna skulle i så fall uppgå till 1,030,000 kronor, eller alltså

350,000 kronor lägre än enligt de sakkunnigas förslag.

Beträffande de av de sakkunniga angivna förutsättningarna för ovanberörda

kostnadsberäkning har lantbruksstyrelsen gjort vissa erinringar. Enligt

vad jag inhämtat avsågo dessa erinringar huvudsakligen dels sjukdomsfrekvensen

efter den 10 april innevarande år, vilken av de sakkunniga beräknats

till en tredjedel av antalet icke smittade nötkreatur, men av lantbruksstyrelsen

förutsatts komma att uppgå till hälften av dessa, och dels

övrig spärrningstid utöver sjukdomstiden från nämnda den 10 april, vilken

spärrningstid de sakkunniga beräknat till i genomsnitt 16 dagar, men av

lantbruksstyrelsen ansetts böra uppskattas till i genomsnitt 20 dagar. I ovannämnda

kalkyl finnas olika alternativ upptagna. Det alternativ, som bygger

på lantbruksstyrelsens förutsättningar beträffande sjukdomsfrekvens och spärrningstid,

utvisar, under förutsättning att försäkringsanstalterna erhålla högsta

möjliga statsunderstöd, en kostnad för dylikt understöd på grund av mjölkförlust

vid smittade gårdar av omkring 1,150,000 kronor, vartill bör läggas

en kostnad av cirka 175,000 kronor för övrigt statsunderstöd. Den sammanlagda

kostnaden för den statliga understödsverksamheten skulle alltså

under dessa förutsättningar utgöra omkring 1,325,000 kronor. Med största

sannolikhet torde detta belopp kunna betraktas såsom det högsta, som kan

komma att utgå, då det icke torde ifrågakomma, att samtliga försäkringsanstalter

tillerkännas högsta möjliga statsunderstöd och med all sannolikhet

i varje fall antalet spärrningsdagar före den 10 april 1925 torde vara väl

högt beräknat.

Med utgångspunkt från sistnämnda kostnadsbelopp, 1,325,000 kronor, och

under förutsättning, att utgifterna för prövningsnämndernas verksamhet

torde kunna uppskattas till omkring 25,000 kronor, torde alltså sammanlagda

utgifterna för den här ifrågavarande statliga understödsverksamheten kunna

uppskattas till omkring 1,350,000 kronor. I likhet med andra av mul- och

klövsjukeepizootien föranledda kostnader synas mig jämväl de av här ifrågavarande

statliga understödsverksamhet förorsakade kostnader böra bestridas

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

41

från nionde huvudtitelns ordinarie förslagsanslag till förekommande och

hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren, varom riksdagens

medgivande torde inhämtas.

Under åberopande av vad sålunda anförts tillåter jag mig nu framlägga

följande förslag till allmänna grunder för här ifrågavarande statsunderstöd.

1. För sådan av mul- och klövsjuka förorsakad förlust i mjölkavkastning,

som är beroende av nedgång i mjölkproduktionen eller därav att

ägaren av djuren på grund av därom gällande bestämmelser varit förhindrad

att från gården avyttra mjölk, utgår till denne, där besättningen

icke genom det allmännas försorg nedslaktats, statsunderstöd

a) i fråga om mjölk från djur å egendom, som förklarats smittad av

mul- och klövsjuka (smittad egendom), dels för hälften av förlusten från

och med den dag, då avyttringen upphörde, till och med den dag samtliga

djur å egendomen förklarats friska (sjukdomstiden), dels ock för hela

förlusten under tiden därefter till och med den dag, då egendomen förklarats

fri från smitta;

b) i fråga om mjölk från djur inom en och samma besättning å egendom,

som vid upprepade tillfällen förklarats misstänkt för smitta av sådan

sjukdom (misstänktförklarad egendom) och där med anledning härav

mjölkspärrning varit påbjuden under sammanlagt mer än 11 dagar, för

hela förlusten under sammanlagda spärrningstiden med avdrag av 11 dagar.

Förlusten för varje dag skall anses utgöra i fall, som under a) sägs,

under sjukdomstiden tre fjärdedelar och under tiden därefter hälften samt

i övriga fall två femtedelar av värdet av den myckenhet mjölk, som

under de fem dagarna närmast före den dag, då egendomen förklarats

smittad eller misstänkt för smitta av mul- och klövsjuka, blivit i medeltal

för dag avyttrad från egendomen.

Värdet skall beräknas efter dagspris vid avyttring till andelsmejeri i

orten den tid understödet avser.

Med ägare av nötkreatur förstås den, som ägt tillgodogöra sig avkastningen

av djuren.

2. För sådan av mul- och klövsjuka förorsakad förlust i mjölkavkastning,

varför understöd enligt vad ovan sägs icke utgår, må, där besättningen

varit smittad av mul- och klövsjuka, men icke genom det allmännas

försorg nedslaktats, djurägare kunna tillerkännas understöd, därest han

visar, att han för sin utkomst är väsentligen beroende av avkastningen av

den kreatursskötsel, han bedriver, och av omständigheterna framgår, att

förlusten med hänsyn därtill skulle bliva synnerligen betungande för honom.

Understödet utgår allenast för förlust under sjukdomstiden och må icke

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

överstiga tre fjärdedelar av det belopp, vartill ägaren styrker att förlusten

uppgått.

3. Därest nötkreatur dött i mul- och klövsjuka, må djurägaren kunna

tillerkännas understöd för därigenom förorsakad förlust under förutsättning

a) att vid övergången från nedslaktningsmetodens tillämpning till andra

numera anlitade åtgärder i kampen mot mul- och klövsjukan förordnande

om nedslaktning av besättning meddelats, men sådant förordnande sedermera

till följd av Kungl. Maj:ts beslut den 14 sistlidna januari i fråga

om begränsning om nedslaktningsmetodens tillämpning återkallats, och av

veterinär intygas, att tillämpningen av föreskrifter, som i dylikt fall givits

i avvaktan på nedslaktningens verkställande, varit bidragande orsak till

att nötkreatur dött i sjukdomen, eller

b) att djurägaren är mindre bemedlad samt till följd av förlusten förorsakats

ekonomiskt trångmål och särskilt ömmande omständigheter äro för

handen.

Understöd, som nu nämnts, utgår med allenast hälften av djurets värde

före sjukdomen.

Med nedan stadgade undantag må djurets värde icke skattas högre än

till 400 kronor för tjur och oxe över 3 år och för ko, 300 kronor för tjur,

oxe och kviga från 1V2 till 3 år samt 150 kronor för övriga djur över 2

månader.

För tjur över 3 år, som premierats med första pris eller innehar statseller

avelspris, må värdet kunna beräknas till högst 2,000 kronor. Vid

beräkning av värdet för djur, som införts eller varit berättigat till införande

i riksstamboken för rasen i fråga, och djur, som av annan orsak

haft särskilt högt marknadsvärde, må hänsyn därtill tagas; dock att i

här avsedda fall icke må beräknas högre värde än 800 kronor för ko och

för tjur över 3 år, 600 kronor för kviga över 1 Va år och för tjur mellan

1 Va år och 3 år samt 300 kronor för övriga djur.

För djur ej över två månader utgår icke ersättning.

4. Där till följd av numera tillämpade åtgärder i kampen mot muloch

klövsjukan, exempelvis genom cernering eller dylikt, intrång vållats i

den enskildes näringsutövning eller enskild person på grund av cerneringen

eller eljest förorsakats minskning i arbetsförtjänst, må, därest särskilt

ömmande omständigheter äro för handen, understöd kunna tillerkännas

jämväl dylik person. Det ankommer på nedan under 6 omförmäld nämnd

att pröva och avgöra, huruvida och i vad mån understöd må anses böra

utgå i fall, varom här är fråga.

5. Understöd utgår allenast för förlust, som inträffat efter den 14 januari

1925 och före den 1 januari 1926 eller den tidigare dag, Kungl. Maj:t med

hänsyn till förhandenvarande förhållanden må finna skäl bestämma; dock

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

att, där egendom före den 15 januari 1925 förklarats smittad av muloch

klövsjuka, men på grund av Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 14

januari 1925 nedslaktning å egendomen icke ägt rum eller egendom vid

upprepade tillfällen efter den 8 november 1924 förklarats misstänkt för

smitta av sådan sjukdom, understöd utgår jämväl för förlust, som inträffat

före den 15 januari 1925.

Understöd för förlust skall minskas med belopp, djurägaren må på grund

av försäkringsavtal hava därför bekommit eller äga bekomma.

Har avtal som nu sagts ej träffats, skall understöd enligt 1 och 2 härovan

minskas med ett belopp, motsvarande fem för tusen av ett försäkringsvärde,

beräknat efter det i näst sista stycket av 1 härovan omförmälda

pris och den mjölkmängd, som enligt 1, andra stycket, skall läggas

till grund för förlustberäkningen.

Har någon avsiktligt eller genom grov vårdslöshet ådragit sina djur

den smitta, som förorsakat förlusten, må understöd för sådan förlust icke

utgå.

6. För prövning av ansökningar om understöd, varom här är fråga,

skall inom de hushållningssällskapsområden, som Kungl. Maj:t bestämmer,

finnas en nämnd, bestående av tre personer, av vilka en, som tillika skall

vara nämndens ordförande, utses av Kungl. Maj:t, en av lantbrukssty

relsen och en av vederbörande hushållningssällskap. För varje ledamot

skall i nu angiven ordning utses två suppleanter. Nämnd må äga tillkalla

veterinär eller annan sakkunnig att deltaga i överläggningen i

visst ämne.

Övriga föreskrifter rörande prövning av ansökningar, som i första

stycket sägs, så ock angående nämndernas verksamhet utfärdas av Kungl.

Maj:t.

Angående ersättning åt nämndernas ledamöter ävensom sakkunniga, som

nyss nämnts, så ock om bestridande av kostnaderna i öv rigt för nämn

dernas verksamhet förordnar Kungl. Maj:t.

7. Vederbörande länsstyrelse åligger att mot kvitto utbetala understöd,

som jämlikt 1, 2, 3 och 4 härovan av prövningsnämnd tillerkänts djurägare

eller annan enskild person.

8. Understöd må jämlikt Kungl. Maj:ts medgivande utgå till ömsesidig

försäkringsanstalt med högst så stort belopp, som motsvarar vad

djurägare, beträffande vilka anstalten reglerat förluster på grund av muloch

klövsjuka, skulle enligt ovan angivna grunder av statsmedel sammanlagt

hava tillerkänts för sådana förluster, därest de underlåtit söka försäkring

mot dylika; dock att anstaltens sammanlagda understöd av statsmedel

icke bör överstiga två tredjedelar av vad anstalten för samma förluster

utbetalat i ersättning till försäkringstagarna.

s. 44 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

44

“iÄr*

Då ärendet, utan hinder därav att den för propositioners avlämnande

till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända, lärer kunna jämlikt

§ 54 i riksdagsordningen föréläggas årets riksdag, hemställer jag nu,

ätt Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna de ovan av mig föreslagna grunderna för understöd av

statsmedel i vissa fall på grund av förluster, förorsakade av mul- och

klövsjukeepizootien inom landet,

dels ock medgiva, att kostnaderna för ifrågavarande understödsverksamhet

må bestridas av nionde huvudtitelns ordinarie förslagsanslag till

förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdiuren

in. ’ )• i. v. . .a.. .i . .iju

Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall

samt förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Aug. Borgström.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

45

i

Bilaga. A.

Sakkunnigas förslag

un

förordning angående ersättning i vissa fall för förlust på grund av muloch

klövsjuka i avkastning av kreatursskötsel.

1 §•

Har ägare av nötkreatur på grund av att djuren smittats av mul- och

klövsjuka, eller att den egendom, där djuren funnits, förklarats misstänkt

för smitta av sådan sjukdom, tillskyndats minskning i inkomsten av mjölkavkastningen,

eller har något av djuren dött av sjukdomen, äge han, där ej

besättningen genom det allmännas försorg nedslaktats, i den utsträckning

och den ordning nedan sägs av statsmedel erhålla gottgörelse för den förlust,

han sålunda lidit.

Med ägare av nötkreatur förstås i denna förordning den, som ägt tillgodogöra

sig avkastningen av djuren.

2 §.

För sådan förlust i mjölkavkastningen, som förorsakats av nedgång i

mjölkproduktionen eller därav att ägaren av djuren på grund av därom gällande

bestämmelser varit förhindrad att från gården avyttra mjölken, utgår

ersättning

a) ifråga om mjölk från djur å egendom, som förklarats smittad av muloch

klövsjuka (smittad egendom) dels för hälften av förlusten från och med

den dag, då avyttringen upphörde, till och med den dag samtliga djur å

egendomen förklarats friska (sjukdomstiden), dels ock för hela förlusten

under tiden därefter till och med den dag, egendomen förklarats fri från

smitta;

b) ifråga om mjölk från djur å egendom, som förklarats misstänkt för

smitta av sådan sjukdom (misstänkt egendom), för hela förlusten från och

med dagen därefter till och med den dag förklaringen hävts.

Förlusten för varje dag skall anses utgöra i fall, som under a) sägs, under

sjukdomstiden tre fjärdedelar och under tiden därefter hälften samt i övriga

fall två femtedelar av värdet av den myckenhet mjölk, som under de fem

dagarna närmast före sjukdomstiden blivit i medeltal för dag avyttrad från

egendomen.

Värdet skall beräknas efter dagspris vid avyttring till andelsmejeri i orten

den tid, ersättningen avser.

3 §.

För sådan i 1 § omförmäld förlust i mjölkavkastningen, varför ersättning

enligt 2 § icke utgår, må djurägaren kunna tillerkännas ersättning,

därest han visar, att han för sin utkomst är väsentligen beroende av

avkastningen av den kreatursskötsel, han hedriver, och av omständigheterna

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

framgår, att förlusten med hänsyn därtill skulle bliva synnerligen betungande

för honom.

Ersättningen utgår allenast för förlust under sjukdomstiden och må ej

överstiga tre fjärdedelar av det belopp, vartill ägaren styrker att förlusten

uppgått.

4 §.

För nötkreatur, som dött i mul- och klövsjuka, utgår ersättning med hälften

av djurets värde före sjukdomen.

Med nedan stadgade undantag må djurets värde icke skattas högre än till

400 kronor för tjur och oxe över 3 år och för ko, 300 kronor för tjur, oxe

och kviga från V/2 till 3 år samt 150 kronor för övriga djur över 2 månader.

För tjur över 3 år, som premierats med första pris eller innehar statseller

avelspris, må värdet kunna beräknas till högst 2,000 kronor. Vid beräkning

av värdet för djur, som införts eller varit berättigat till införande

i riksstamboken för rasen ifråga, och djur, som av annan orsak haft särskilt

högt marknadsvärde, må hänsyn därtill tagas, dock må i intet fall

högre värde beräknas än 800 kronor för ko och för tjur över 3 år, 600 kronor

för kviga över 1% år och för tjur mellan 1V2 år och 3 år samt 300

kronor för övriga djur.

För djur ej över två månader utgår ej ersättning.

5 §.

Ersättning utgår allenast för förlust, som inträffat efter den 14 januari

1925 och före den 1 januari 1926 eller den tidigare dag, då nu pågående

epizooti blivit hävd, dock att ersättning jämväl må utgå till ägare av djur

å egendom, som förklarats smittad före den 14 januari 1925, men där på

grund av Kungl. Maj:ts beslut samma dag nedslagning icke ägt rum.

Ersättning för förlust enligt 2, 3 och 4 §§> skall minskas med belopp,

djurägaren må på grund av försäkringsavtal hava därför bekommit eller

äga bekomma.

Har avtal som nu sagts ej träffats, skall ersättning enligt 2 och 3 §§ minskas

med ett belopp motsvarande fem för tusen av ett försäkringsvärde beräknat

efter det i 2 § sista stycket omförmälda pris och den mjölkmängd,

som enligt samma paragraf andra stycket skall läggas till grund för förlustberäkningen.

Har någon avsiktligt eller genom grov vårdslöshet själv ådragit sina djur

den smitta, som förorsakat förlusten, skall ersättning för den förlust ej utgå.

6 §.

Den, som vill komma i åtnjutande av ersättning, som ovan sägs, skall

därom ingiva skriftlig ansökan till ordföranden i den i 7 §> omförmälda

nämnd.

Ansökningen skall vid äventyr av ersättningens förlust hava till nämden

inkommit sist inom fyra månader från den dag, då egendomen förklarats fri

från smitta eller från misstanke för smitta, dock att, där sådan förklaring

skett innan denna förordning trätt i kraft, ansökningstiden skall räknas från

sistnämnda tidpunkt.

Ansökningen skall innehålla uppgift särskilt rörande

1) sökandens namn och hemvist, samt namnet å den egendom, som för
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

klarats smittad av mul- och klövsjuka eller misstänkt för smitta av sådan

sjukdom, ävensom socken och län, där egendom är belägen;

2) antalet nötkreatur, sökanden både å egendomen, då förklaringen skedde,

med särskilt angivande av antalet mjölkande kor, ungdjur och övriga djur;

3) den myckenhet mjölk, som under de fem dagarna närmast före förklaringen

av nämnda kreatur producerats;

4) hur mycket därav, som från egendomen avyttrats, det pris, som därvid

erhållits, det mejeri, till vilket avyttring må hava skett, ävensom i fall, som

i 3 § avses, hur den under 3) omförmälda mjölken av sökanden utnyttjats;

5) antal och beskaffenhet av djur, som dött i sjukdomen, samt beskrivning

över förloppet av djurets sjukdom och den vård djuret därvid erhållit;

6) dagen för smittoförklarandet, dagen för djurens friskförklarande och

den dag, då egendomen förklarats fri från smitta;

7) den veterinär, som omhänderhaft djurens vård under sjukdomstiden och

ombesörjt desinfektionen;

8) huruvida sökanden på grund av försäkringsavtal bekommit eller äger

bekomma ersättning för förlusten eller någon del därav, det försäkringsföretag,

med vilket avtalet slutits, ersättningens belopp och den förlust den avser;

samt

9) beloppet av den ersättning, särskild för mjölkförlust och särskild tor

djurförlust, varpå sökanden gör anspråk.

Ansökningen skall vara åtföljd av intyg, att däri meddelade uppgifter aro

riktiga, dels av veterinären och föreståndaren för det mejeri, dit mjölken

försålts, såvitt uppgifterna kunnat av dem kontrolleras, dels ock rörande

uppgifterna i övrigt av två trovärdiga personer i orten.

Har mjölken ej försålts till mejeri, bifoge sökanden bevis angående den

myckenhet lian under de fem dagarna närmast före smittoförklaringen från

gården försålt.

Ansökningen skall vara avfattad enligt härvid fogade formulär. Blanketter

till formuläret skola tillhandahållas av vederbörande landsfiskal och kommunalnämndens

ordförande.

7 §.

För prövning av ansökningar enligt denna förordning skall inom de län

Kungl. Maj:t bestämmer finnas en nämnd, bestående av tre personer, av vilka

en, som tillika skall vara nämndens ordförande, utses av Kungl. Maj:t, en

av'' lantbruksstyrelsen och en av länets hushållningssällskap. För varje ledamot

skall i nu angiven ordning utses två suppleanter.

8 §.

Finner nämnden vid granskning av inkommen ansökning viss uppgift

däri kräva ytterligare bevis, eller finner nämnden eljest utredning utöver den

ansökningshandlingarna innehåller erforderlig, och kan sådant bevis eller sådan

utredning ej annorledes införskaffas, skall nämnden förelägga sökanden

att inom viss tid, högst fjorton dagar, därmed inkomma till nämnden.

Sökanden vare ock pliktig, där nämnden så påfordrar, att personligen inställa

sig för nämnden för lämnande av de upplysningar, nämnden kan för

prövning av ansökningen finna erforderliga.

Nämnden må tillkalla veterinär eller annan sakkunnig att deltaga i överläggningen

i visst ärende.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition Nr 231.

9 *.

Sedan utredningen avslutats, meddelar nämnden ofördröjligen beslut i

ärendet.

Såsom nämndens beslut skall gälla den mening, varom två av dess ledamöter

enas. Äro samtliga ledamöter av olika mening om ersättnings belopp,

skall ersättning till sökanden utgå med det belopp, som motsvarar medeltalet

av de av nämndens ledamöter var för sig utdömda ersättningsbelopp,

dock att ersättning för sådant fall ej skall utgå med högre belopp än det,

som varken är det högsta eller det lägsta.

Nämnden skall i sitt beslut angiva

1) den tidpunkt, då sjukdomen blivit av veterinär konstaterad;

2) den dag, då veterinären förklarat samtliga djur hava tillfrisknat;

3) den dag, då egendomen förklarats fri från smitta;

4) den myckenhet mjölk, som jämlikt 2 § skall ligga till grund för ersättningens

beräknande;

5) antalet djur, som dött i sjukdomen;

6) de särskilda belopp, varmed sökanden tillkommande ersättning skall

jämlikt 5 § andra eller tredje stycket minskas; samt

7) ersättningens belopp.

10 §.

Finner nämnden sökanden hava till stöd för sin ansökning lämnat medvetet

oriktig uppgift, skall nämnden i den ordning 8 § stadgar fastställa

storleken av den ersättning, som eljest skolat till sökanden utgå, samt därefter

insända handlingarna i ärendet jämte utdrag av nämndens protokoll

till Kungl. Maj:t, på vars prövning skall bero om och i vad mån ersättning

må till sökanden utgå.

11 §.

Vid nämndens sammanträden skall genom ordförandens försorg föras

protokoll.

12 §.

Tilltror sig sökanden visa, att i nämndens beslut misstag i något av de i

punkt 1—6 av § 9 omförmälda hänseenden eller felräkning förelupit, må han

hos Kungl. Maj:t ansöka om den ytterligare ersättning, som han förmenar

rätteligen hava bort tillkomma honom.

13 §.

1 mom. Har ömsesidig försäkringsanstalt, som meddelat försäkringar för

förlust av nötkreatur eller mjölk på grund av mul- och klövsjuka, blivit

skyldig utgiva ersättningar för sådana förluster med belopp, som sammanlagt

motsvara summan av samtliga anstaltens enligt dess stadgar för sådana

utgifter, utan uttaxering å delägarna, tillgängliga medel, må anstalten för

varje gång ersättningsskyldighet på grund av dylik försäkring därefter inträder

av statsmedel erhålla bidrag till betalningens fullgörande med belopp,

motsvarande vad försäkringstagaren vid tillämpning av ovan i denna förordning

stadgade grunder skulle ägt utbekomma, där han ej tagit försäkring,

som nu sagts.

Om sökande av bidrag enligt detta moment och om ansöknings prövning

skall i tillämpliga delar gälla vad ovan i 6—10 §§ stadgas i fråga om ansökningar,

som där avses.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

2 mom. Nödgas ömsesidig försäkringsanstalt, oaktat bidrag utgått, som i

1 mom. sägs, för täckande av utgifter, som där oinförmälas, gorå uttaxering

å delägarna, överskjutande två och en halv för tusende av försäkringsvärdet,

må anstalten kunna av statsmedel erhålla bidrag till minskning i uttaxeringen

med högst två tredjedelar av nämnda överskott. Ansökan därom

skall ingivas till Kungl. Maj:t, som prövar om och i vad mån sådant bidrag

må utgå.

14 §.

Ersättning, som tillerkänts någon jämlikt 9, 10 eller 12 §§ skall av

Konungens befallningshavande i länet till honom mot kvitto utbetalas. Utbetalningen

skall påföras förslagsanslaget till förekommande och hämmande

av smittosamma sjukdomar bland boskapen.

15 $.

Angående ersättning åt nämndernas ledamöter och sakkunniga, som i 8 §

sista stycket sägs, så ock om bestridande av kostnaderna i övrigt för nämndernas

verksamhet förordnar Kungl. Maj:t.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då densamma utkommit

från trycket.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. 190 höft. (Nr 231J

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

Bilaga B.

P. M.

angående ersättning i vissa fall för förlust å mjölkavkastning på grund

av mul- och klövsjuka.

I fråga om mjölk från djur å egendom, som förklarats smittad av muloch

klövsjuka (smittad egendom), utgår understöd

dels för hälften av förlusten från och med den dag, då avyttringen upphörde,

till och med den dag samtliga djur å egendomen förklarats friska

(sjukdomstiden),

dels ock för hela förlusten under tiden därefter till och med den dag,

egendomen förklarats fri från smitta;

dock att ersättning för förlust, som här avses, minskas med ett belopp

motsvarande 5 pro mille av den beräknade årliga mjölkproduktionens värde.

Förlusten för varje dag skall anses utgöra under sjukdomstiden tre fjärdedelar

och under tiden därefter hälften av värdet av den myckenhet mjölk,

som under de fem dagarna närmast före sjukdomstiden blivit i medeltal för

dag avyttrad från egendomen.

För den efterföljande kalkylen införas följande beteckningar:

a = genomsnittligt värde av mjölkmängd per ko och dag;

dj = antal sjukdagar (sjukdomstiden);

d2 = antal spärrningsdagar utöver sjukdomstiden;

E = ersättning per smittad ko.

E

_ 0.75 x dj

2

x a

0.5o X dj x a - O.005 x 365 a = 0.375 x d, x a -f
-

+ 0.5o x d2 x a — 1.825 a.

Alternativ A: (före den 10 april)

d, = 20; d2 — 20;

E — 0.3 7 5 x 20a + 0.5o x 20 a — 1.825 a = 7.5 a + 10 a —1.8 2 5 a = 15.6 7 5 a.

Alternativ B: (före den 10 april)

d, = 20; d, = 16;

E = 0.3 7 5 X 20a + 0.5o x 16a — 1.825 a = 7.5 a + 8a — 1.825 a = 13.6 75 a.

Alternativ C: (efter den 10 april)

d, = 20; d2 = 6;

E = 0.375 x 20 a + 0.5o x 6 a — 1.825 a = 7.5 a + 3 a — 1.825 a = 8.675 a.

Antalet smittade kor före den 10 april antages utgöra 25,000 stycken.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231. 51

Efter flen 10 april beräknas alternativt att antalet smittade kor kommer

att utgöra:

Alternativ I ................................................ 33,000 stycken

„ jx ................................................ 50,000 »

Med utgångspunkt från dessa siffror erhålles följande totala ersättningsbelopp

för:

Tiden före 10 april

Alternativ A: 25,000 x 15.675 a = 391,875 a.

» B: 25,000 x 13.675 a = 341,875 a.

Tiden efter 10 april

Alternativ I: 33,000 x 8.6 7 5 a = 286,275 a.

» II; 50,000 x 8.675 a = 433,750 a.

För hela år 1925 erhållas alltså följande fyra alternativa totala ersättningsbelopp

:

a i x ................................................................... 678,150 a

g i x .................................................................... 628,150 a

+ XI .................................................................... 825,625 a

g XI .................................................................... 775,625 a

Vid en genomsnittlig mjölkkvantitet per dag och ko om 10 liter och ett

mjölkpris av 14 öre blir härvid a = 1 krona 40 öre.

I kronor uttryckt representera. de olika alternativen:

, x 949,410 kronor

B T i 879,410 »

A , xi ........................................................ 1,155,875 »

XX x- II ........................................................ 1,085,875 »

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1925:337 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående understöd av statsmedel i vissa fall på grund av förluster, förorsakade av muloch klöv s. 6 i texten
  2. JoU 1925:72 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd av statsmedel i vissa fall på grund av förluster, förorsakade av muloch klövsjukeepizootie s. 1 i texten