Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 och 2 mom., 18 § 2 mom. och 23 § i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212)

1925-01-30 · 35 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 33 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1925:34, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 och 2 mom., 18 § 2 mom. och 23 § i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.

1

Nr 34.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 2 § 1 och 2 mom., 18 § 2 mom. och 23 § i

skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212); given Stockholms

slott den 30 januari 1925.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 och

2 mom., 18 § 2 mom. och 23 § i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).

GUSTAF.

Sven Linders.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. 28 höft. (Nr 34.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 2 § 1 och 2 mom., 18 § 2 mom. och 23 § i

skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).

Härigenom förordnas, att 2 § 1 och 2 mom., 18 § 2 mom. och 23 § i

skogsvårdslagen den 15 juni 1923 skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 $.

1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantagas:

1) skogar, som äro underkastade bestämmelserna i förordningen angående

utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

med flera områden samt lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden;

2) allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län samt inom Kopparbergs

och Gävleborgs län vid storskifte avsatta häradsallmänningar. och

besparingsskogar;

3) städernas skogar;

4) skyddsskogar samt i kungl. brev den 16 juni 1847 och den 27 juli

1860 omförmälda skogar å flygsandsfälten i Hallands län;

5) statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar;

6) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika

boställen; samt

7) övriga här ovan ej nämnda skogar, varå förordningen den 26 januari

1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger tilllämpning

eller som avses i § 4 av nämnda förordning.

2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 6) eller 7) angives, i samfällighet

med skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det

samfällda skogsområdet i dess helhet.

18 §.

2 mom. Skogar inom Gotlands län och på Öland skola utan förordnande,

varom i 1 mom. sägs, vara underkastade de i 19—21 §§ meddelade bestämmelserna.

23 $.

Vad i denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för skogsmarks omläggning

vare sig till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller till annat liknande

ändamål och ej heller, så framt marken är därtill lämplig och icke av större

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 34.

3

ytvidd än soni kan anses skäligt, för anordnande medelst röjning eller andra

särskilda åtgärder av betesmark för varaktigt betesbruk eller äng.

Dock erfordras för omläggning, som nu sagts, tillstånd av skogsvårdsstyrelsen:
1)

därest marken ingår i område, angående vilket förordnande enligt 18 §

meddelats, eller den är belägen inom Gotlands län eller på Öland; i vilken

händelse avverkning och omläggning må medgivas allenast om marken

prövas icke böra fortfarande användas för skogsbörd till skydd mot ödeläggelse

av angränsande marker; samt

2) därest omläggning av annan skogsmark, än i 1) sägs, till betesmark

eller äng ifrågasättes och å området finnes yngre skog.

Då tillstånd jämlikt denna paragraf lämnas, skall skogsvårdsstyrelsen ock

bestämma tid för fullgörandet av åtgärder, som erfordras för det avsedda

ändamålet.

Vad i 7 § är .stadgat för där avsedda fall skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om ärenden, som omförmälas i denna paragraf.

Denna lag, varigenom upphävas lagen den 13 juni 1908 (nr 44 s. 1) angående

vård av enskildes skogar inom Gotlands län samt kungl. brevet den

31 december 1907 angående tillämpning beträffande viss del av Fårö socken

av lagen den 24 juli 1903 (nr 79 s. 7) angående skyddsskogar, skall träda

i kraft den 1 juli 1925.

Dock skall vid skogsvårdslagens tillämpning å de skogar, som varit underkastade

bestämmelserna i lagen den 13 juni 1908 eller avses i berörda kungl.

brev, iakttagas:

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande,

skall förut gällande lag äga tillämpning; dock att i fråga om förfarandet

för åstadkommande av åtgärder till återväxtens betryggande skogsvårdslagen

skall gälla.

2) Har utsyning skett eller avverkningstillstånd meddelats enligt förut

gällande lag, men avverkningen ej utförts före denna lags ikraftträdande,

må den verkställas därefter, dock ej senare än inom fem år från utsyningen

eller tillståndets meddelande eller den kortare tid, som därvid bestämts.

3) Vad i skogsvårdslagen stadgas om skyldighet att vidtaga åtgärder till

betryggande av återväxt i anledning av skada, varom i 10 § av lagen sägs,

gäller icke, där sådan skaffa uppkommit före denna lags trädande i kraft.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.

Historik

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 januari 1925.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Thorsson, Olsson, Nothin,

Hansson, Linders, Lårsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför

departementschefen statsrådet Linders:

I skrivelse den 31 maj 1923, nr 278, har riksdagen anhållit om utarbetande

och framläggande av förslag till de ändringar i lagen den 13 juni 1908

(nr 44 sid. 1) angående vård av enskildes skogar inom Gotlands län, som

kunde finnas erforderliga i anledning av vissa därom från skogsvårdsstyrelsen

i länet framställda erinringar.

Sedermera har domänstyrelsen i skrivelse den 22 december 1923 gjort framställning

om vidtagande av sådana åtgärder, att skogsvårdslagen den 15 juni

1923 (nr 212) utsträcktes att gälla inom Gotlands län samt att i samband

härmed den del av Fårön, som genom Kungl. Maj:ts beslut den 31 december

1907 förklarats för skyddsskogsområde, måtte inordnas under sagda lag.

Över sistnämnda skrivelse hava infordrade utlåtanden avgivits av länsstyrelsen,

hushållningssällskapets förvaltningsutskott och skogsvårdsstyrelsen

i Gotlands län, varjämte åtskilliga kommuner och enskilda personer därstädes,

efter därtill erhållna tillfällen, yttrat sig över skrivelsen.

Sedan herörda yttranden inkommit, har förevarande lagstiftningsärende

varit föremål för beredning inom jordbruksdepartementet. Efter det denna

beredning numera slutförts, anhåller jag att få anmäla detta ärende för

Kungl. Maj:t.

Sedan mer än femtio år har särskild lagstiftning varit gällande rörande

vården av enskilda skogar inom Gotlands län. Redan den 10 september 1869

(nr 45) utfärdade Kungl. Maj:t på därom av riksdagen gjord framställning

förordning angående åtgärder till förekommande av skogsförödelse på Gotland,

däri stadgades befogenhet för länsstyrelsen att, därest till skogsbörd ägnad

mark så skövlades eller föröddes, att skogens naturliga återväxt omöjliggjordes

eller äventyrades, förbjuda skogens anlitande för annat ändamål än

husbehov. Dylikt förbud skulle av länsstyrelsen återkallas, därest ägaren

eller innehavaren av skogen visade, att han vidtagit ändamålsenliga åtgärder

för skogens återväxt å den avbrukade marken. Förordningen vilade sålunda

i viss utsträckning på återväxtprincipen.

Berörda förordning visade sig emellertid ej ägnad att på ett effektivt sätt

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 84.

tillgodose det därmed avsedda huvudändamålet, att hindra skogsskövling inom

länet. Den ersattes därför med eu ny författning i ämnet, lagen den 30 mars

1894 (nr 13), däri upptogos, förutom bestämmelserna i 1869 års förordning

med vissa ändringar, jämväl stadganden om förbud mot utförsel från länet

av virke från barrträd, som ej innehade viss minimistorlek. Berörda lag

var sålunda byggd dels å återväxt- och dels å dimensionsprineipen.

Ej heller denna författning visade sig äga erforderlig effektivitet. Efter

tillkomsten av lagen den 24 juli 1903 (nr 79 sid. 1) angående vård av enskildes

skogar gjorde därför Gotlands läns landsting upprepade framställningar

hos Kungl. Maj:t om utarbetande och framläggande av förslag till

ny skogslagstiftning för länet, som i högre grad än 1894 års lag anslöte sig

till de grunder, på vilka 1903 års allmänna skogsvårdslag vilade. Dessa

framställningar resulterade däri, att Kungl. Maj:t för 1908 års riksdag framlade

ett inom jordbruksdepartementet utarbetat förslag till lag angående vård

av enskildes skogar inom Gotlands län, vilket förslag i huvudsak vann riksdagens

bifall. Kungl. Maj:t utfärdade sedermera den 13 juni 1908 förenämnda

ännu gällande lag i ämnet.

Sistnämnda lag är i likhet med 1903 års allmänna skogsvårdslag byggd på Huvudinnegrundsatsen

om skogsägarens skyldighet att efter skedd avverkning sörja för “v

återväxtens betryggande. Gotlandslagen inskränker sig dock ej, såsom 1903 9 skiftning9''

års lag, till att blott stadga sådan skyldighet och anvisa medel för att framtvinga

dess fullgörande utan söker tillika genom föreskrivande av direkt

kontroll över all saluavverkning förebygga, att dylik avverkning bedrives,

så att hänsynen till skogens återväxt därvid åsidosattes. ■

Beträffande sättet för utövande av berörda kontroll stadgas i lagen, att å

enskilde tillhörig skogsmark avverkning för annat ändamål än gårdens behov

eller skogsmarks omläggning i vissa fall, i det följande benämnd saluavverkning,

må äga rum allenast med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen i Gotlands

län. Dylikt tillstånd må i allmänhet meddelas av skogsvårdsstyrelsen allenast

efter förutgången undersökning på marken samt utsyning. Därest styrelsen

på grund av verkställd utredning finner uppenbart, att genom avverkning,

vartill tillstånd sökes, skogens återväxt icke äventyras, är utsyning ej erforderlig.

Rörande den omfattning, vari saluavverkning må av skogsvårdsstyrelsen

medgivas, gäller, att skogsägaren är berättigad att erhålla tillstånd till avverkning

på en gång i så stor utsträckning, som, med hänsyn tagen jämväl

till gårdens framtida behov, är med skogens återväxt förenlig. Därest avverkningen

är av sådan omfattning, att särskilda åtgärder erfordras för återväxtens

tryggande, må dock densamma tillåtas, allenast om dylika åtgärder

kunna företagas utan oskälig kostnad.

„ Då tillstånd till saluavverkning meddelas, äger skogsvårdsstyrelsen tillika

att föreskriva de åtgärder, som prövas erforderliga för återväxtens betryggande.

Underlåter styrelsen att vid lämnande av avverkningstillstånd meddela dylik

s. 6 Kontrollera mot PDF

Skogsvårdsstyrelsens

i

Gotlands län

skrivelse den

30/a 1916.

6 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 34.

föreskrift, äger styrelsen ej sedermera framställa krav mot avverkaren på

vidtagande av reproduktionsåtgärder med anledning av avverkningen. Ansvarigheten

för av styrelsen föreskrivna reproduktionsåtgärder åvilar i främsta

rummet skogsmarkens ägare, och gäller detta, såsom lagens motiv utvisa,

även om succession i äganderätten inträtt efter avverkningens företagande.

Är avverkningsrätt av ägaren upplåten till annan, är jämväl denne underkastad

ansvarighet i förevarande avseende, dock med rätt att av ägaren söka

åter vad han sålunda nödgats utgiva, om ej annat blivit avtalat.

Beträffande förfarandet, därest av skogsvårdsstyrelsen föreskrivna reproduktionsåtgärder

eftersatts, stadgas, att domstol på talan av styrelsen äger förklara

denna berättigad att på vederbörandes bekostnad verkställa åtgärderna

eller, om dessa äro av beskaffenhet att icke vidare kunna med åsyftad verkan

fullgöras, andra åtgärder, som domstolen prövar vara erforderliga för återväxtens

betryggande samt av beskaffenhet att kunna verkställas utan oskälig

kostnad.

På sätt förut nämnts, erfordras ej skogsvårdsstyrelsens tillstånd för avverkning

till gårdens behov eller för skogsmarks omläggning i vissa fall,

nämligen sådan, som avser markens uppodling till trädgård, åker eller äng

eller användande till byggnadstomt eller annat likartat ändamål. Såsom

korrektiv mot missbruk av denna fria avverkningsrätt har i lagen upptagits

föreskrift därom, att virke, som avverkats för berörda ändamål, ej må användas

annorledes än till gårdens behov, med mindre skogsvårdsstyrelsen

därtill lämnat tillstånd. Vid meddelande av sådant tillstånd i fråga om

virke, som avverkats för behov, som nyss sagts, äger skogsvårdsstyrelsen

jämväl föreskriva de åtgärder, som erfordras för återväxtens betryggande.

I övrigt stadgas ej någon reproduktionsskyldighet efter avverkning för

gårdens behov.

Bedriver någon avverkning utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd i fall, då

sådant tillstånd erfordras, drabbas han av bötesstraff, varjämte det avverkade

virket är underkastat beslag och konfiskation. Undgår virket beslag, är

avverkaren pliktig utgiva ersättning för dess värde. Förutom dessa påföljder

medför nu angiven olaga avverkning jämväl skyldighet att vidtaga

åtgärder för återväxtens tryggande. Denna skyldighet åvilar ej blott avverkaren

utan även, därest dylik avverkning företagits av avverkningsrättsinnehavare,

vederbörande ägare, vilken senare dock äger regressrätt mot

avverkaren. Nu angivna bestämmelser äga motsvarande tillämpning för

det fall, att virke, som avverkats utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd, användes

annorledes än till gårdens behov, oaktat styrelsen ej därtill lämnat tillstånd.

Sedan Kungl. Maj:t den 16 juni 1911 uppdragit åt skogslagstiftnings

kommittén att verkställa utredning rörande bland annat vissa ändringar i

1903 års allmänna skogsvårdslag, hemställde skogsvårdsstyrelsen i Gotlands

län i skrivelse till kommittén den 30 maj 1916, att kommittén vid fullgörandet

av sitt uppdrag måtte taga i övervägande, huruvida ej jämväl

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr M
-

7

L!J08 års gotlandslag börda i vissa av skogsvårdsstyrelsen angivna hänseenden

undras. De av styrelsen ifrågasatta ändringarna i sist angivna lag

avsågo dels ett närmare angivande av den mark, vara lagen ägde tillämpning,

vilken mark i lagen betecknats med ordet skogsmark, dels upptagande

i lagen av bestämmelser, som effektivt hindrade missbruk av den däri medgivna

rätten till fri avverkning för skogsmarks uppodling i vissa fall, dels

oek stadgande av förbud mot avverkning av triid, som styrelsen vid meddelande

av avverkningstillstånd kvarlämnat såsom fröträd.

Till stöd för de av skogsvårdsstyrelsen i sistberörda två avseenden föreslagna

ändringarna anförde styrelsen bland annat:

Bestämmelsen i 2 § gotlandslagen, att virke, som avverkats för skogsmarks

uppodling, ej finge utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd användas annorledes

än till gårdens behov, syntes avse endast sådant virke, som redan

blivit för berörda ändamål avverkat, och sålunda förutsätta, att odlingen

vore avslutad eller åtminstone avverkningen utförd, då tillstånd begärdes.

I de flesta fall ville emellertid skogsägaren, medan skogen ännu stode på

rot, genom tillstånd av skogsvårdsstyrelsen försäkra sig om fri dispositionsrätt

till det virke, som erhölles genom avverkningen. Innan odlingen vore

verkställd och särskilt medan skogen ännu stode på rot, kunde emellertid

styrelsen ofta ej avgöra, huruvida sökandens avsikt verkligen vore att uppbryta

marken till åker för varaktigt bruk. Det hade nämligen vid lagens

tillämpning visat sig, att lämnad uppgift om odling i vissa fall varit en

förevändning, i det den verkliga avsikten varit att i strid med lagens grundmening

möjliggöra kalavverkning av för odling mer eller mindre olämplig

skogsmark. I följd härav hade styrelsen sett sig nödsakad att i åtskilliga

fall, då ansökning avsett större areal och i synnerhet då missbruk varit

att befara, infordra särskild med säkerhet försedd odlingsförbindelse av

sökanden. Denna innehölle, att, därest av någon anledning det område,

ansökningen avsåge, eller del därav ej inom viss angiven tid efter avverkningen

bleve uppodlad till det i ansökningen uppgivna ändamålet i enlighet

med ortens bruk, sökanden förbunde sig att å sådant område på tid och

sätt, som av skogsvårdsstyrelsen bestämdes, verkställa fullständig skogsodling

och, där så erfordrades, hjälpkultur samt hålla det sålunda skogsodlade

området skyddat och fredat för betande kreatur under minst fem år, räknat

från skogsodlingens avslutande, allt till viss i förbindelsen angiven kostnad.

Därest sökanden bruste i någon del av berörda åligganden, skulle styrelsen

äga att utan hans vidare hörande och på hans bekostnad låta verkställa

erforderlig skogsodling å det avverkade området samt skydda densamma,

allt inom den angivna kostnadssumman. Styrelsen hade tänkt sig, att, till

förekommande av missbruk i det av styrelsen angivna hänseende, berörda

av styrelsen praktiserade förfarande legaliserades genom upptagande i lagen

av en tilläggsbestämmelse till 4 § av innehåll att, därest i 2 § omförmäld

odling ännu ej verkställts, då tillstånd enligt samma paragraf söktes, skogsvårdsstyrelsen

skulle äga att före ärendets slutliga avgörande infordra den

säkerhet för odlingens fullgörande, som skogsvårdsstyrelsen prövade skälig.

Skogsvårdsstyrelsen ville därjämte framhålla, hurusom det stundom inträffat,

att, sedan styrelsen beviljat tillstånd till en viss avverkning och utsyning

i enlighet därmed verkställts, därvid kvarlämnade fröträd blivit

nedhuggna för användning till husbehov. Dylika händelser vore givetvis

till men för en god skogsvård och borde förebyggas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Skogslagstiftning

8- kommittén.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.

I sitt den 9 december 1918 avgivna betänkande framlade skogslagstiftningskommittén,

förutom förslag till ny allmän lagstiftning rörande vården

av enskildes skogar, jämväl bland annat förslag till ändrad lydelse av vissa

§§ i gotlandslagen. Sistnämnda förslag avsåg ändringar i gotlandslagen i de

hänseenden, varom skogsvårdsstyrelsen hemställt, utom så vitt angick frågan

om förtydligande av begreppet skogsmark, varutinnan kommittén fann någon

ändring i lagen ej vara erforderlig.

För stävjande av det av skogsvårdsstyrelsen påtalade missbruket av rätten

till avverkning för skogsmarks uppodling föreslog kommittén, att i lagen

skulle upptagas vissa bestämmelser i detta ämne, avfattade i nära överensstämmelse

med motsvarande stadganden i kommitténs förslag till allmän

skogsvårdslag. Berörda bestämmelser inneburo, att såsom förutsättning för

markägares rätt att uppodla skogsmark till trädgård, åker eller äng eller

att använda den till byggnadstomt eller annat likartat ändamål skulle gälla,

att marken vore för det avsedda ändamålet lämplig. Därest å marken

funnes skog, skulle dock markägaren ej äga avverka denna, förrän skogsvårdsstyrelsen

därtill lämnat tillstånd. Vid meddelande av dylikt tillstånd

skulle skogsvårdsstyrelsen äga att bestämma den tid, inom vilken de för

markens nya användning erforderliga åtgärder skulle vara verkställda, och

skulle, om berörda tid försuttes, domstol på talan av skogsvårdsstyrelsen

äga efter omständigheterna förelägga ny tid för vidtagande av dylika åtgärder

eller förordna om markområdets återförsättande i skogbärande skick.

Beträffande det av skogsvårdsstyrelsen i förevarande avseende framlagda

förslaget om rätt för styrelsen att avfordra markägaren särskild odlingsförbindelse

anmärkte kommittén, att detsamma ej syntes vara tillfredsställande.

Såsom skogsvårdsstyrelsen själv framhållit, kunde det nämligen i vissa fall

inträffa, att för ändamålet olämplig mark föregåves skola odlas, och vore

för dylika fall en strävan att få odlingen till stånd föga gagnelig eller tilltalande.

Till förhindrande av sådan avverkning av kvarlämnade fröträd, som i

skogsvårdsstyrelsens förberörda skrivelse omnämnts, föreslog kommittén, att

i gotlandslagen måtte upptagas förbud mot dylik avverkning av väsentligen

enahanda innehåll som de förbud, vilka i motsvarande avseende stadgats i

1915 års dimensions- och utsyningslagar för Västerbottens och Norrbottens län.

Förutom nu angivna ändringar i gotlandslagen föreslog kommittén jämväl

en utvidgning av lagens giltighetsområde. I samband med ett av kommittén

i betänkandet framlagt förslag om upphävande av 1903 års skyddsskogslag

förordade nämligen kommittén, att den del av Fårön, som, på sätt

förut nämnts, förklarats för skyddsskogsområde, måtte inordnas under gotlandslagens

bestämmelser. Kommittén framhöll härvid, att det skydd, som

genom gotlandslagen bereddes en skog, vore icke mindre än det, varmed

densamma kringgärdades genom den vanliga tillämpningen av skyddsskogslagen.

Skillnaden i fråga om graden av skydd enligt de båda lagarna vore

med andra ord endast den, som enligt skyddsskogslagen läge i möjligheten

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 34. !)

att tillämpa bestämmelserna i lagens 2 § rörande större inskränkning i

ägarens rätt att bruka skogen än som enligt (len allmänna regeln i lagen

gällde. Nämnda § hade emellertid aldrig blivit tillämpad, vare sig inom

Gotlands län eller annorstädes, och behövligheten av densamma inom detta

län minskades ytterligare, om den av kommittén föreslagna ändringen i gotlandslagen

rörande skydd av fröträd bleve antagen. Under denna förutsättning

kunde sålunda enligt kommitténs förmenande det av skyddsskogs

natur varande området inom Gotlands län utan men inordnas under gotlandslagens

bestämmelser.

I motiveringen till förslaget om ändringar i gotlandslagen redogjorde

kommittén även för de skäl, som föranlett kommittén att — i motsats till

den'' ståndpunkt kommittén intagit i fråga om skogarna på Öland — ej inordna

gotlandsskogarna under den av kommittén föreslagna allmänna skogsvårdslagstiftningen.

Sedan kommittén till en början i detta avseende framhållit,

att bland de vid meddelandet av kommitténs uppdrag angivna ärendena

intet funnes, som direkt berörde gotlandslagen, samt erinrat om den

av skogsvårdsstyrelsen hos kommittén gjorda framställningen om ändringar

i lagen, anförde kommittén vidare:

Bortsett från de i nyssnämnda framställning gjorda erinringar hade skogsvårdsstyrelsen

förklarat, att lagen vore god och ur forstlig synpunkt tillfyllestgörande

samt även från allmänhetens sida, ehuru till en början mött

med motvilja och misstro, numera omfattad med förståelse och sympati. Ett

avlösande av den nuvarande lagen med en ny skulle därför enligt skogsvårdsstyrelsens

övertygelse riva upp det rådande goda förhållandet mellan

allmänheten samt lagen och dess handhavare. I betraktande av dessa förhållanden

och då Gotland hittills haft sin egen skogslagstiftning ävensom i

flera andra hänseenden intoge en särställning, hade det synts kommittén,

ehuruväl gotlandslagen i mångt och mycket fått tjäna till förebild för kommitténs

förslag till lag angående vård av enskildes skogar och likheterna

dem emellan alltså vore stora, saknas allt fog för att inlägga Gotland under

berörda förslag eller att i den nuvarande lagen göra andra än direkt påkallade

ändringar.

Ordföranden i kommittén, landshövdingen K. S. Husberg, intog i förevarande

avseende en från kommitténs majoritet skiljaktig ståndpunkt. I

avgiven reservation till kommitténs betänkande anförde denne beträffande

frågan om ändrad skogslagstiftning för Gotlands län:

För sin del hade han funnit innehållet av det uppdrag, som kommittén

erhållit, icke innebära någon orsak att, såsom kommittén ansett riktigast,

lämna gotlandslagen oberörd i alla andra punkter än de av skogsvårdsstyrelsen

anmärkta. Tvärtom vore enligt reservantens mening beröringspunkterna

och sambandet mellan 1903 års skogsvårdslag och gotlandslagen

av den art, att kommittén haft full anledning till en närmare undersökning,

huruvida icke i och med en revision av den förra lagen gotlandslagen borde

i större eller mindre omfattning ändras. Gotlandslagen byggde på återväxtprincipen

liksom 1903 års lag och hade skogsvårdsstyrelse liksom denna.

Det historiska förloppet av den gotländska skogslagstiftningen visade ock, att,

efter det 1903 års lag blivit antagen, lagstiftningen för Gotland ställts i sam
-

Kommitté
reservanten.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.

Yttranden

över skogslag

stiftning skommitténs

förslag.

Myndigheter

i Gotlands

län.

band med och inneburit ett väsentligt närmande till den sydsvenska skogslagstiftningen.

Den nuvarande gotländska lagstiftningen hade sålunda ernåtts

under fullt hänsynstagande till den å fastlandet gällande lagstiftningen

och i avsiktlig anslutning till denna. Häri läge enligt reservantens uppfattning

ett sådant inre samband mellan de båda lagstiftningarna, att vid

fråga om ändringar i den ena av dem man icke blott kunde utan ock borde

taga i övervägande, huruvida motsvarande ändringar borde ske i den andra.

Att, såsom kommittén förfarit, överhuvud avvisa en dylik undersökning av

hänsyn till befarade stämningar, vilka, om de ens komme att uppstå, kanske

skulle visa sig, såsom i motsvarande fall tidigare skett, bliva av snart övergående

natur, borde icke få ifrågakomma. Kommittén hade icke haft någon

slik hänsyn i fråga om Öland och hade därutinnan säkerligen gjort rätt.

Vid härefter verkställd undersökning rörande de ändringar i gotlandslagstiftningen,

som påkallades med hänsyn till den av kommittén ifrågasatta

revisionen av 1903 års lag, fann reservanten, att gotlandsskogama borde

underkastas väsentligen enahanda skogsvårdsbestämmelser som å fastlandet

befintliga s. k. svårföryngrade skogar. På grund härav och då enligt reservantens

mening formella skäl talade för inrymmande i fastlandets allmänna

skogsvårdslagstiftning av de bestämmelser, som sålunda borde gälla

för gotlandsskogama, upptog reservanten i det av honom framlagda förslaget

till sådan lagstiftning en särskild avdelning rörande skogarna inom Gotlands

län, i huvudsak överensstämmande med förslagets stadganden rörande

svårföryngrade skogar.

Jämväl i fråga om berörda skyddsskogsområde å Fårön var reservanten

skiljaktig från kommitténs förslag och ansåg, att detta borde bibehållas såsom

sådant. Enligt reservantens förslag skulle för detta område liksom för

övriga skyddsskogsområden fortfarande gälla vad i 2 § av 1903 års skyddsskogslag

funnes stadgat om rätt för Kungl. Maj:t att, därest så prövades nödigt,

förordna om inskränkning i ägarens rätt att bruka skogen till husbehov samt

om befogenhet för denne att i sådant fall påfordra skogsmarkens inlösande

av staten.

I från Gotlands län infordrade yttranden över kommitténs betänkande

tillstyrkte landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i

huvudsak kommitténs ifrågavarande förslag.

Jämväl skog svår dsstyr elsen anslöt sig till kommitténs huvudståndpunkt,

att gotlandslagen borde med vissa ändringar bibehållas, men framställde åtskilliga

erinringar mot förslaget, särskilt de däri upptagna nya bestämmelserna

rörande skogsmarks omläggning till annan användning. Till utveckling

av sina erinringar mot sistberörda bestämmelser anförde skogsvårdsstyrelsen,

bland annat:

De önskemål, som enligt skogsvårdsstyrelsens mening borde tillgodoses

genom ändring av gotlandslagens stadganden rörande skogsmarks omläggning,

vore, att tillstånd borde kunna sökas och lämnas, medan skogen ännu

stode på rot, sålunda innan marken vore tagen i bruk för det nya ändamålet,

att det under vissa former borde förbehållas skogsvårdsstyrelsen rätt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 34. 11

att förhindra sådana avverkningsföretag, som på grund av markens beskaffenhet

eller företagets omfång uppenbarligen mindre avsåge markens odling än

skogens exploatering, att det förbehölles skogsvårdsstyrelsen att liksom i

fråga om vanlig avverkning i vissa fall föreskriva de åtgärder, som erfordrades

för markens återställande i skogbärande skick, därest marken ej inom

skälig tid toges i bruk för det ändamål, som föranlett skogsvårdsstyrelsens

bifall till avverkningen, samt att sådana bestämmelser borde införas i lagen,

att skogsvårdsstyrelsen ägde rätt att infordra säkerhet för de åtgärder till

markens återställande i skogbärande skick, vilka tilläventyrs bleve behövliga,

och detta även om marken överginge i annan ägares hand. Kommitténs

förslag beaktade i viss mån dessa önskemål med undantag av det sistnämnda.

Skogsvårdsstyrelsen vidhölle emellertid, att det i vissa fall såväl vid odling

som vid vanlig avverkning borde fordras, att avverkaren ställde betryggande

säkerhet för de av avverkningen föranledda återväxtåtgärdernas verkställande.

Enligt kommitténs förslag, som förutsatte, att endast markägaren

bleve ansvarig för föreskrivna återväxtåtgärder, skulle sålunda en egendomsspekulant

kunna kalkylera med kalavverkning av skogsbestånd utan tanke

på framtiden. Efter egendomens försäljning eller styckning måste skogsvårdsstyrelsen

vända sig till den nye markägaren, för vilken det ställde sig kanske

ekonomiskt outförbart eller svårt att utföra de föreskrivna åtgärderna.

Skogsodlingskostnaderna torde i många fall behöva förskotteras av skogsvårdsstyrelsen.

Följden bleve tvister och processer mellan skogsvårdsstyrelsen

och den nye markägaren, mellan denne och avverkaren med risk för

skogsvårdskassan, i stället för att med tillämpning av det av styrelsen föreslagna

och nu praktiserade systemet avverkaren gjordes medveten om ansvaret

för kulturkostnaderna, medan skogen ännu stode på rot, avverkaren

ohetaget att med en ny markägare överenskomma om dennes övertagande av

skogsodlingsarbetenas utförande. Även med tillämpning av detta system vore

jämlikt nu gällande och föreslagna bestämmelser jämväl markägaren ansvarig

för åtgärdernas vidtagande.

Beträffande kommitténs förslag om inordnande av skyddsskogsområdet

å Fårön under gotlandslagens bestämmelser förklarade skogsvårdsstyrelsen,

att styrelsen tillstyrkte detsamma men att styrelsen härvid dock ville erinra,

att det skydd mot ovarsam husbehovsavverkning å skyddskogsområdet,

som innefattades i bestämmelserna i 2 § skyddsskogslagen, enligt förslaget

skulle bortfalla. Gentemot det av kommittén åberopade förhållandet, att

nyssnämnda bestämmelser ej vid något tillfälle blivit tillämpade, ville skogsvårdsstyrelsen

framhålla, att detta förhållande kunde hava sin grund redan

i befintligheten av en paragraf, som möjliggjorde ett ingripande. Det syntes

därför styrelsen önskvärt, att någon bestämmelse angående kontroll över

husbehovsavverkningen på ifrågavarande område vid skyddsskogslagens upphävande

överflyttades till gotlandslagen.

Länsstyrelsen ansåg det kunna starkt ifrågasättas, huruvida ej, på sätt

kommittéreservanten föreslagit, gotlandslagen lämpligen borde inordnas såsom

ett särskilt kapitel i den allmänna skogslagen. I varje fall borde det

enligt länsstyrelsens mening, då en ingående revision av skogslagstiftningen

i övrigt ifrågasattes, komma under noggrant övervägande, huruvida icke,

utöver de särskilda bestämmelser, som påkallades av å Gotland rådande förhållanden,

åtskilliga i förslaget till den allmänna skogslagen förekommande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.

bestämmelser av allmängiltig natur, såsom exempelvis angående särskilt

skydd för ungskog, åtgärder för återväxt vid skada å skog genom brand,

storm etc., även borde få tillämpning inom Gotlands län. Länsstyrelsen framhöll

därjämte, att de bestämmelser i gotlandslagen, som avsåge åtgärder

till återväxtens betryggande, lede av vissa brister, vilka skulle avhjälpas,

därest sagda bestämmelser ändrades till överensstämmelse med de i nyssnämnda

förslag i detta avseende upptagna. Till utveckling härav anförde

länsstyrelsen:

Enligt skogslagstiftningskommitténs förslag till allmän skogsvårdslag vore

föreskrifter rörande åtgärder till återväxtens betryggande bindande för varje

ägare av skogsmarken vare sig de lämnats av skogsvårdsstyrelse eller domstol.

Detta syntes även vara nödvändigt för att dylika föreskrifter under

alla omständigheter skulle kunna bringas till verkställighet. I berörda avseende

_ innehölle gotlandslagen ej fullt klara bestämmelser, och syntes ett

förtydligande i berörda riktning vara behövligt. För det fall att skogsvårdsstyrelsen

själv nödgades låta utföra de föreskrivna åtgärderna för återväxtens

betryggande vore vidare möjlighet icke styrelsen beredd att vid fall av tredska

hos den ersättningsskyldige utan större omgång och med i möjligaste

mån betryggad rätt utsöka kostnadsersättningen. Styrelsen syntes i likhet

med vad som funnes stadgat i nyssnämnda förslag i berörda fall böra äga

att hos överexekutor erhålla handräckning. De i nämnda lagförslag innefattade

bestämmelserna därom, att skogsvårdsstyrelse, då föreskrifter om åtgärder

till återväxtens betryggande meddelades, tillika skulle bestämma viss

tid, inom vilken åtgärderna skulle vara vidtagna, samt att skogsvårdsstyrelse,

då dylika föreskrifter icke av styrelsen meddelats, men skyldighet till sådana

åtgärders utförande ändock kunde vederbörande markägare åläggas,

skulle med markägaren härom söka träffa överenskommelse — vilken, om den

komme till stånd, erhölle bindande verkan mot framtida ägare — samt först

om överenskommelse ej kunde träffas ägde anlita domstol, torde slutligen

lämpligen böra erhålla sin motsvarighet i gotlandslagen.

Beträffande skyddsskogsområdet å Fårön framhöll länsstyrelsen, att det

väl kunde tänkas, att inskränkningar utöver vad gotlandslagen medgåve

kunde finnas nödiga till hämmande av en långt driven husbehovsavverkning

å sagda område. Länsstyrelsen delade därför reservantens mening, att

den i 2 § av nuvarande skyddsskogslag åt Kungl. Maj:t inrymda befogenhet

borde bibehållas i fråga om samma område.

Vomimatyrel- Domänsstyrelsen förklarade sig till alla delar biträda de i skogsvårdssty,

en‘ relsens nyssberörda yttrande uttalade önskemål samt framlade ett i enlighet

härmed utarbetat särskilt förslag till ändringar i gotlandslagen.

iSä3 års för■ Sedan frågan om ändrad skogslagstiftning för Gotlands län därefter varit

’Ja9vårdsikag9S'' föremål för beredning inom jordbruksdepartementet i samband med övriga

av skogslagstiftningskommittén behandlade lagstiftningsfrågor, framlade Kungl.

Maj:t genom proposition nr 104 för 1923 års riksdag förslag till ny allmän

skogsvårdslag. Enligt detta skulle de i gotlandslagen avsedda skogar inordnas

under den föreslagna nya skogsvårdslagen samt därvid underkastas

de bestämmelser, som enligt förslaget skulle gälla för å fastlandet befintliga

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.

svårföryngrade skogar. Dessa bestämmelser föreslogos skola erhålla tillämpning

jämväl beträffande enskildes skogar å Öland. Förslaget anslöt sig sålunda

i fråga om skogarna i Gotlands län till kommittéreservantens ståndpunkt.

I propositionens motivering anförde jag i egenskap av föredragande departementschef

till stöd för vad sålunda föreslagits beträffande sistnämnda skogar.

Vid bedömandet av, huruvida gällande bestämmelser å ett sådant område

som skogslagstiftningen vore att anse som tillfyllestgörande eller i behov av

förändringar, måste givetvis stor betydelse tillerkännas den uppfattning härom,

som gjort sig gällande såväl hos den därav berörda allmänheten som hos

vederbörande myndigheter, särskilt den myndighet, vilken det direkta handliavandet

av bestämmelserna tillkomme. Hade det icke varit ifrågasatt att

nu göra någon som helst ändring i den nuvarande gotlandslagen, kunde man

låtit därvid bero. Annorlunda syntes mig emellertid frågan ligga på grund

av att ändringar i lagen i varje fall vore erforderliga. Med hänsyn härtill

torde det riktiga vara att göra en jämförelse mellan gotlandslagen, sådan den

skulle bliva med nyssberörda ändringar, samt den nya allmänna skogsvårdslagen

för att se, om de därvid framkommande olikheterna vore av beskaffenhet

att motivera ett bibehållande av särskild lag för Gotland eller icke. På

grund av det exponerade läge, vari gotlandsskogarna befunne sig, borde denna

jämförelse hänföra sig till de bestämmelser i den allmänna skogsvårdslagen,

som avsåge svårföryngrade skogar.

Vad då de avseenden beträffade, vari olikheter skulle förekomma, vore de

viktigaste av dessa, att beträffande Gotland: någon skyldighet icke skulle

förefinnas att vidtaga reproduktionsåtgärder efter avverkning till husbehov,

reproduktionsskyldighet i anledning av inträffad skada å skogen icke skulle

gälla, omläggning av skogsmark till betesanvändning icke Ange ske annat

än genom dess uppodling till äng, föranstaltande av eftersatta reproduktionsåtgärders

vidtagande endast kunde ske efter domstolsprocedur, samt förmånsrätt

till betalning ur fastigheten för av skogsvårdsstyrelsen förskjutna kostnader

icke skulle gälla.

Av dessa olikheter skulle de flesta innebära lindrigare bestämmelser för

de gotländska skogsägarna med den särskilda lagen än enligt den nya skogsvårdslagen.

Endast i ett avseende kunde den särskilda lagens ersättande

med den nya skogsvårdslagen synas medföra en mildring för skogsägarna,

nämligen i fråga om rätten att omlägga skogsmark till betesanvändning utan

att därför behöva uppodla den till äng. De å Gotland förefintliga lövängarna

och betesförhållandena torde emellertid göra en dylik ändring utan betydelse.

Beskaffenheten och innebörden av de olikheter, som således skulle förefmnas

mellan skogsbestämmelserna för Gotland och för fastlandet, om de förra ändrades

i därutinnan angivna hänseenden, torde kunna sägas vara sådan, att därav

icke motiverades ett bibehållande av den särskilda gotlandslagen. Då från

skogsvårdsstyrelsen anförts, att uttagandet av husbehovsvirke i allmänhet

skedde på sådant sätt, att fara för återväxten icke uppstode, vore detta ett

förhållande, som, utom det att det vittnade om en glädjande förståelse hos

allmänheten, borde medföra, att konstituerandet av reproduktionsskyldighet

även efter husbehovsavverkning komme att verka jämförelsevis ringa ökning

i ägarnas skogsvårdsåtgärder och således att kännas föga betungande. Beträffande

de övriga följderna av lagändringen för ön torde någon närmare

utläggning icke vara erforderlig, då någon anledning att i de berörda av
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.

seendena behandla Gotland annorlunda än fastlandet icke torde kunna andragas.

Enligt förslaget skulle förut angivna område å Fårön ej inordnas under

den nya skogsvårdslagen utan bibehållas såsom skyddsskogsområde.

1923 år Med anledning av propositionen väcktes vid 1923 års riksdag inom första

riksdag. kammaren av herr Bodin en motion, nr 189, däri yrkades, att från tillämpningen

av den föreslagna skogsvårdslagen måtte undantagas skogar, helägna

inom Gotlands län. Till stöd härför framhölls, bland annat, att ett anpassande

från den gotländska allmänhetens sida efter den föreslagna skogsvårdslagen

måste möta stora svårigheter på grund därav, att den nu gällande

gotlandslagen jämförelsevis nyligen trätt i kraft och först under de senare

åren hunnit fullt genomtränga det allmänna medvetandet. Ett slopande av

denna lag skulle lätt kunna äventyra de framsteg, som vunnits i detta avseende.

Under alla omständigheter vore de skiljaktigheter, som rådde mellan

gotlandslagen och förslaget till skogsvårdslag, ej av den betydelse, att de

uppvägde denna risk.

Sedan berörda proposition och motion för förberedande handläggning hänvisats

till särskilt utskott, framhöll skogsvårdsstyrelsen i en till utskottet

ingiven skrivelse såsom ytterligare skäl för motionärens hemställan, att i

förslaget till skogsvårdslag införts begreppet betesmark, men att något dylikt

ägoslag ej funnes betecknat i den nuvarande gotlandslagen. På Gotland vore

nästan all skogsmark av ej allt för dålig beskaffenhet inhägnad till beteshagar.

Genom införandet i lagen av termen betesmark skulle kunna uppkomma

den uppfattningen, att inhägnade beteshagar vore undantagna från lagens

grundregel. Genom en dylik begreppsförvirring skulle kunna uppstå en

genom sina konsekvenser synnerligen stor fara för Gotlands skogar. Styrelsen

vidhölle därför sin åsikt om önskvärdheten av att den särskilda skogslagen

för Gotland bibehölles.

I sitt med anledning av propositionen och motionen avgivna utlåtande

nr 1 anförde utskottet beträffande frågan om ändrad skogslagstiftning för

Gotlands län:

Den opinion för ett bibehållande tillsvidare av en särskild skogslagstiftning

för Gotlands län, som framkommit från skilda håll, syntes utskottet vara

sådan, att densamma åtminstone för närvarande borde tillmöteskommas. Såväl

allmänheten representerande röster som skogsvårdsmyndigheten i länet

hade bestämt uttalat sig därför, och det torde då, på ett lagstiftningsområde

sådant som detta, böra fordras starka skäl för ett beslut i motsatt riktning.

Väl kunde den av departementschefen framlagda jämförelsen mellan de olika

bestämmelser, som skulle bliva gällande, icke synas ådagalägga några mera

väsentliga olikheter härutinnan, men särskilt i betraktande av skogsvårdsstyrelsens

senaste framställning syntes det icke uteslutet, att en närmare utredning

av den nya skogsvårdslagens lämplighet för Gotlands del kunde vara

påkallad, innan den gjordes gällande där. Då Gotland hittills haft sin egen

skogslagstiftning och jämväl i andra hänseenden intoge en särställning, an
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.

15

slöte sig utskottet till den i motionen gjorda hemställan om ändring av

Kungl. Maj:ts förslag uti denna punkt.

Vunne åsikten om bibehållande av den särskilda skogsvårdslagen för Gotlands

län bifall, kvarstode frågan om vissa ändringar i densamma. Förslag

hiirtill hade avgivits av såväl skogslagstiftningskommittén som domänstyrelsen,

men innan beslut härutinnan fattades, torde vidare utredning böra ske,

och torde förty hemställan därom böra göras i samband med riksdagens beslut

angående den allmänna skogsvårdslagen.

På grund av vad utskottet sålunda och i övrigt i utlåtandet anfört hemställde

utskottet, dels att riksdagen måtte antaga förslaget till skogsvårdslag

med bland annat sådan ändring, att skogarna inom Gotlands län undantoges

från lagens tillämpning, dels ock att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande för riksdagen av förslag till

de ändringar i 1908 års gotlandslag, som kunde finnas erforderliga i anledning

av de därom från skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län framställda erinringarna.

Denna hemställan bifölls av riksdagen, som, på sätt förut nämnts, avlät

skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t den 31 maj 1923, nr 278.

Sedan Kungl. Maj:t den 15 juni 1923 utfärdat den av riksdagen sålunda Domänatyrélantagna

skogsvårdslagen, hemställde domänstyrelsen, såsom förut berörts, i

skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 december 1923, att sagda lag måtte utsträckas

att gälla inom Gotlands län. Såsom skäl härför framhöll domänstyrelsen

till en början, att de skogliga förhållandena å Gotland i allmänhet

vore av den art, att de motsvarade förutsättningarna för tillämpande av

skogsvårdslagens bestämmelser i fråga om svårföryngrade skogar samt att

de önskemål, som skogsvårdsstyrelsen velat vinna med de av styrelsen föreslagna

ändringarna i gotlandslagen, skulle bliva tillgodosedda, därest skogs.

vårdslagens nyssnämnda bestämmelser därstädes vunne tillämpning. Vidare

anförde domänstyrelsen i detta avseende:

Vad anginge de betänkligheter, som skogsvårdsstyrelsen uttalat mot skogsvårdslagens

tillämpning å Gotland med hänsyn därtill, att begreppet betesmark

införts i lagen, ville domänstyrelsen framhålla, att sådana bestämmelserna

i detta avseende utformats i 23 § av lagen desamma avsåge ett efter

lagens ikraftträdande företaget utläggande till betesmark av särskilt därför

lämpligt område, som genom röjning eller andra särskilda åtgärder bereddes

för varaktigt betesbruk. Någon inskränkning i vad som enligt tidigare definition

och uppfattning ansetts vara skogsmark och förty komme att falla

under lagen hade därmed ej åstadkommits, och syntes det domänstyrelsen ej

heller gärna vara möjligt att åt sagda bestämmelser giva en dylik innebörd.

Lagens räckvidd syntes vara klart angiven i skogsvårdslagens 1 §, vilken

med hänsyn till innebörden i nu gällande gotlandslag, som föreskreve tillstånd

för avverkning till avsalu, syntes väl ansluta sig till denna. Dessutom

borde erinras, att skogarna å Gotland i övervägande omfattning, om ej till

uteslutande del, vid ett eventuellt tillämpande av skogsvårdslagen torde

komma att förklaras såsom svårföryngrade skogar.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 34.

Yttranden

Över domänstyrelsens

skrivelse.

Av vad sålunda anförts och då den nuvarande gotlandslagen i stor utsträckning

fått utgöra en förebild för skogslagstiftningskommitténs lagförslag,

av vilket en del upptagits i 1923 års skogsvårdslag, syntes det domänstyrelsen

ur alla synpunkter icke blott lämpligt utan även synnerligen önskvärt,

att sistnämnda lag finge gälla även för Gotland.

I ett avseende skulle genom berörda utsträckning av skogsvårdslagens giltighet

en viss skärpning inträda i den nuvarande gotlandslagstiftningen utöver

vad skogsvårdsstyrelsen föreslagit, nämligen ifråga om skyldighet att

även efter avverkningar för husbehov sörja för återväxt samt att vid dylik

avverkning iakttaga föreskrifterna om avverkning av yngre skog. I fråga

om åstadkommande av återväxt efter avverkning för husbehov hade domänstyrelsen

funnit efter härom inhämtad kännedom, att ett verkligt behov av

sådan lagstiftning förefunnes. För närvarande bedreves i allmänhet husbehovsavverkning

å Gotland genom en försiktig plockhuggning, varigenom

så små föryngringsytor upptoges, att någon annan återväxt än av den

skuggfördragande granen i stort sett icke vore att påräkna på naturlig väg,

då därjämte den rikliga gräsväxten, som å den något djupare och överallt

synnerligen kalkhaltiga marken hastigt inställde sig efter varje även den

minsta avverkning vore synnerligen besvärande för särskilt återväxt av tall.

Följden av att tillämpa en sådan avverkningsmetod hade visat sig uti frånvaron

i synnerligen hög grad av återväxt eller yngre bestånd av tall, vilket

trädslag eljest syntes hava goda förutsättningar att kunna trivas och allt

efter markens beskaffenhet utveckla sig till det för de särskilda fallen bäst

lämpade skogsträdet på Gotland.

Ett annat stöd för sin åsikt att skogsvårdslagen vore synnerligen lämpad

för Gotland med hänsyn till klimatiska, biologiska och jämväl därstädes

rådande ekonomiska förhållanden hade domänstyrelsen ansett sig finna uti

av länsjägmästaren därstädes under hand gjort uttalande, att denna lag i

stort sett vore väl anpassad för Gotland just med hänsyn till nämnda förhållanden.

Såsom förut nämnts, uttalade sig domänstyrelsen i skrivelsen jämväl

rörande förenämnda skyddsskogsområde å Fårön och framhöll därvid såsom

sin åsikt, att, därest skogsvårdslagen antoges att gälla för länet, densamma

borde erhålla tillämpning även å skogarna inom nämnda område, vilka därvid

borde förklaras för svårföryngrade skogar. Härigenom skulle bland

annat det av skogsvårdsstyrelsen vitsordade behovet av kontroll över husbehovsavverkningarna

å berörda skogar bliva tillgodosett.

På sätt jag förut berört, hava infordrade yttranden över domänstyrelsens

berörda skrivelse avgivits av länsstyrelsen, hushållningssällskapets förvaltningsutskott

och skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län. Därjämte hava, sedan

länsstyrelsen genom utfärdad kungörelse berett kommuner och skogsägare

inom länet tillfälle att yttra sig över skrivelsen, med anledning härav yttranden

avgivits av Ardre, Björke, Vamlingbo och Vänge kommuner ävensom

av åtskilliga skogsägare i Lokrume socken samt häradsdomaren Johan

Olsson i Västerhejde. Härförutom har yttrande i ärendet avgivits av häradshövdingen

i Gotlands södra domsaga.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kung], Maj:ts proposition Nr 34.

Skogsvårdsstyrelsen liar vitsordat, att de skogliga förhållandena på Gotland

i allmänhet vore av den art, att de motsvarade förutsättningarna för tillämpandet

av skogsvårdslagens bestämmelser angående svårföryngrade skogar samt

att de önskemål beträffande ändringar i nu gällande gotlandslag, som framförts

av skogsvårdsstyrelsen och representanter för allmänheten på Gotland, i

huvudsak blivit tillgodosedda i skogsvårdslagens bestämmelser. Under sådana

förhållanden kunde det förefalla naturligt, att gotlandsskogarna inrymdes

under nyssnämnda lag. Vid eu kritisk granskning av denna lags avfattning

och praktiska tillämpning på skogarna inom Gotlands län hade emellertid

skogsvårdsstyrelsen kommit till en delvis annan uppfattning än domänstyrelsen.

Till utveckling härav har skogsvårdsstyrelsen anfört bland annat:

Den första anmärkningen mot den allmänna skogsvårdslagens tillämpning

vore av formell natur. Da de undantagsbestämmelser i densamma, som gällde

för svårföryngrade skogar, skulle, såsom i detta fall, tillämpas på ett helt län,

torde icke kunna bestridas, att den nya lagen för allmänheten inom ett sådant

län måste förefalla svårförståelig och invecklad gentemot den nuvarande

gotlandslagens i regel korta och klara bestämmelser. Men de anmärkningar,

som måste göras, vore emellertid icke blott av formell natur.

I sin till 1923 års riksdags särskilda utskott ingivna skrivelse hade skogsvardsstyrelsen

uttalat betänkligheter mot införandet i lagen av undantagsbestämmelser

för de ägoslag, som betecknats med ordet betesmark, vilka betänkligheter

domänstyrelsen emellertid funnit ogrundade. Såsom domänstyrelsen

erinrat, erfordrades visserligen enligt 23 § av allmänna skogsvårdslagen

tillstånd av skogsvårdsstyrelsen för omläggning av skogsmark till

betesmark för verkligt betesbruk, men man kunde dock ej värja sig från den

tanken, att grundvalarna för nuvarande lag kunde rubbas genom särskiljandet

av begreppet »betesmark» från begreppet »skogsmark».

Ett kanske ännu tyngre vägande skäl till anmärkning mot den allmänna

skogsvårdslagens tillämpning på Gotland hade skogsvårdsstyrelsen funnit vid

närmare granskning av bestämmelserna i dess 22 §, varigenom från lagens

tillämpning undantoges försumpad skogsmark, ett undantag, som egendomligt

nog syntes gälla även svårföryngrade skogar. Nu förhölle det sig så, att en

mycket stor procent av gotlandsskogarna pa grund av öns topografi vore mer

eller mindre vattensjuka. Skogsvårdsstyrelsen hyste stort intresse och hade

nedlagt mycket arbete för dränerandet av dessa marker. Alldeles orimligt

vore väl att ställa de odränerade markerna utom lagen, medan de såsom

dränerade skulle återinföras under densamma. Lagbestämmelsen ifråga torde

utan tvivel i allmänna lagen hava tillkommit för att icke skogsägare skulle

efter en i god tro utförd avverkning å försumpad mark kunna tvingas nedlägga

oskäliga kostnader på en kanske lönlös återplantering. Men för Gotland

liksom övriga svårföryngrade trakter måste det överlämnas åt skogsvårdsstyrelsen

att bedöma, under vilka former en avverkning i vattensjuk

skogsmark finge äga rum. Den nuvarande gotlandslagens styrka läge i dess

enkelhet, varigenom lagen, såsom den nu tolkades, omfattade praktiskt taget

all saluavverkning. Det kunde då synas opåkallat att i lagen införa vissa

riskmoment, varigenom dess giltighetsområde bleve svävande och kontrollen

försvårad.

De anförda skälen talade mot den allmänna skogsvårdslagens införande på

Gotland. Det aterstode då att pröva, vilka fördelar i skogsvårdshänseende

som med dess antagande skulle vinnas i jämförelse med bibehållande av nuBihang

till riksdagens protokoll 192:>. 1 sand. 28 höft. (Nr 3i.) 2

Skog svår (in

styrelsen

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.

varande lag med förut angivna förslag till ändringar. Det viktigaste av -de

avseenden, i vilka olikheter skulle förekomma, vore, att enligt den allmänna

lagen skulle införas skyldighet att efter avverkning till husbehov sörja för

återväxt samt att vid dylik avverkning iakttaga föreskrifterna om avverkning

av yngre skog. Domänstyrelsen hade framhållit, att ett verkligt behov

av sådan lagstiftning förefunnes, enär det system, som i regel användes vid

husbehovsavverkningar, nämligen försiktig s. k. »plockhuggning», försvårade

återväxten, särskilt av tall. Ur ren skogsvårdssynpunkt vore givetvis domänstyrelsens

åsikt om plockhuggning och faran av densamma riktig. Men man

måste ihågkomma, att behovet av husbehovsvirke vid mindre och medelstora

gårdar lätt ville inbjuda till plockhuggning och stundom nödvändiggjorde

sådan, nämligen i de fall, då vissa dimensioner eller sortiment krävdes för

byggnader, reparationer och dylikt. Och det torde för övrigt knappast med

ifrågasatta reproduktionsföreskrifters införande i lagen vinnas annat än att

hos de skogsägare, som studerade den ifrågasatta nya skogslagen, inskärptes

nödvändigheten av att även vid husbehovsavverkning sörja för återväxt. Det

måste nämligen beaktas, att i fråga om alla de avverkningsansökningar, som

årligen inkomme till skogsvårdsstyrelsen, i medeltal 80 procent vore av beskaffenhet,

att tillstånd av praktiska skäl måste lämnas utan föregående utsyning,

undersökning å marken eller särskilda föreskrifter. I och med erhållandet

av dylikt tillstånd vore även efter den nya skogsvårdslagen, 21 §,

skogsägaren lagligen befriad från särskilda reproduktionsskyldigheter. Det

läte sig då knappast göra att ingripa mot plockhuggning just för husbehov

genom föreskrifter om upptagandet av större blädningsluckor eller dylikt.

Liknande vore förhållandet beträffande avverkning av yngre skog för husbehov.

Den gotländske bonden sökte i regel efter bästa förstånd försiktigt

och sparsamt uttaga sitt husbehovsvirke. Sant vore, att han därvidlag ofta

genom bristande insikt beginge fel mot skogsvårdens fordringar, särskilt

genom oförståndig plockhuggning och försummad gallring av ungskog, men

syntes det skogsvårdsstyrelsen, att bästa medlet häremot vore upplysningsarbete,

för vilket ändamål genom länsjägmästaren årligen hölles flera föredrag

vid de s. k. lantmannaveckorna och vid länets lantmannaskola. Tyvärr

kunde det stundom hända, att efter omfattande utsyningar särskilt vid egendomsspekulationer

genom husbehovsavverkningar återväxten äventyrades och

ungskogen illa medfores, men det syntes lämpligare söka stävja detta genom

att åt skogsvårdsstyrelsen lämna befogenhet att i särskilda fall i samband

med nödiga föreskrifter om återväxtens betryggande efter utsyningar utfärda

de bestämmelser eller med skogsägaren träffa de överenskommelser, som

rörande husbehovsavverkning under viss tid vore att iakttaga.

Börande den allmänna skogsvårdslagens bestämmelser om föranstaltande

av eftersatta reproduktionsåtgärders vidtagande genom domstolsprocedur ansåge

skogsvårdsstyrelsen, att ett dylikt förfaringssätt gentemot eu ny markägare,

som icke haft att göra med den föregående avverkningen, endast i

undantagsfall borde tillämpas, utan syntes det böra påvila avverkaren att före

eller i samband med avverkningen ställa säkerhet för de åtgärder, som behövdes

för återväxtens betryggande. Markägaren borde däremot bära ansvarighet

för att icke vidtagna kulturer skadades genom beteskreatur.

Med stöd av vad skogsvårdsstyrelsen sålunda anfört och då några sakliga

ändringar i den av 1923 års riksdag antagna skogsvårdslagen ej torde kunna

förutsättas, har skogsvårdsstyrelsen förklarat sig vidhålla sin förut uttalade

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. s proposition Nr 34.

19

åsikt, att den nu gällande gotlandslagen borde bibehållas med de ändringar däri,

som funnes erforderliga i anledning av de från skogsvårdsstyrelsens sida mot

lagen framställda erinringar.

Mot domän styrelsens förslag att hänföra de nuvarande skyddsskogarna å

Fårön under samma lagstiftning som Gotlands övriga skogar har skogsvårdsstyrelsen

ej funnit något att invända, under förutsättning att någon kontroll

över husbehovsavverkningen å av flygsanden hotade delar åvägabragtes.

Även hushållningssällskapets förvaltningsutskott har uttalat sig för bibehållandet

av den nu gällande gotlandslagen med nyss angivna ändringar,

och har förvaltningsutskottet därvid i stort sett framfört samma synpunkter

som skogsvårdsstyrelsen.

Länsstyrelsen har anfört:

Det måste väl medgivas, att skogsvårdslagen i väsentliga delar vore anpassad

även för förhållandena på Gotland, men att göra den helt tillämplig även

inom detta län, syntes länsstyrelsen dock betänkligt. I sådant avseende ville

länsstyrelsen åberopa vad hushållningssällskapets förvaltningsutskott och skogsvårdsstyrelsen

anfört beträffande vanskligheten att å skogarna på Gotland

tillämpa stadgandena i den allmänna skogsvårdslagen om betesmark och försumpad

skogsmark. Vad särskilt försumpad skogsmark anginge finge länsstyrelsen

framhålla, att sedan flera år genom skogsvårdsstyrelsens försorg och

med anlitande av därför avsedda donationsmedel ett energiskt arbete bedrivits

för dränering av sådan mark och att det syntes välbetänkt, att dylik mark

ej lösgåves för skogsavverkning, förr än resultatet av berörda arbete kunde

tillförlitligt bedömas. Att den gällande särskilda skogslagen för Gotland

under alla förhållanden icke borde bibehållas i oförändrat skick, torde emellertid

vara obestridligt, och finge länsstyrelsen beträffande en revidering av nämnda

lag åberopa såväl vad länsstyrelsen anfört i sitt utlåtande över skogslagsstiftningskommitténs

betänkande som ock vad skogsvårdsstyrelsen i avgivna

yttranden framhållit.

Förenämnda fyra kommuner samt berörda skogsägare i Lokrume socken

hava uttalat sig för bibehållande av den nu gällande gotlandslagen antingen

i oförändrat skick eller ock med de ändringar, som föranleddes av de av

skogsvårdsstyrelsen mot lagen framställda erinringar.

Häradshövdingen i Gotlands södra domsaga och häradsdomaren Johan

Olsson i Västerhejde hava anmärkt, att det i 1908 års gotlandslag förekommande

uttrycket »till gårdens behov» vore otydligt och föranlett svårigheter

vid lagens tillämpning. Den senare har därjämte framhållit, att, då

det å Gotland vore vanligt, att flera hemmansdelar ägdes av samme person,

rätten till husbehovsavverkning borde avse ej allenast den fastighets behov,

där avverkningen ägt rum, utan även behovet å övriga fastigheter, som innehades

av samme ägare.

Sedan under beredningen av förevarande lagstiftningsärende fråga uppkommit,

huruvida — därest skogsvårdslagen utsträcktes att gälla inom Gotlands

Hushållnings
sällskapets
förvaltnings
utskott.

Länsstyrelsen.

Kommuner

och skogsägare

m. fl.

Särskilda yttranden

rörande

den

s. 20 Kontrollera mot PDF

omfattning,

vari skogsvårdslagen

bör vinna

tillämpning

inom Gotlands

län.

Departements
chefen.

Skogar under

got land dag en.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.

län — länet i dess helhet eller allenast vissa områden därav borde underkastas

lagens bestämmelser rörande svårföryngrade skogar, hava på anmodan

länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen särskilt yttrat sig rörande denna fråga.

Skog svår dsstyr elsen har härvid såsom sin bestämda åsikt framhållit, att

Gotland i lagstiftningshänseende måste behandlas såsom en enhet och att

sålunda, därest skogsvårdslagen antoges att gälla för Gotland, länet i dess

helhet borde underkastas bestämmelserna rörande svårföryngrade skogar.

Skogsvårdsstyrelsen har till stöd härför anfört:

De viktigaste av de faktorer, som inverkade på möjligheterna att åstadkomma

föryngring efter avverkning, hänförde sig till markens beskaffenhet,

nederböfdsförliållandena, markvegetationen och kreatursbetet. I avseende på

markens beskaffenhet vore sandjordarna de mest lättföryngrade, under det

att lerjordarna, hällmarkerna och de torra grusjordarna vore svårföryngrade.

På Gotland vore dessa markslag blandade om varandra. Att sålunda med

hänsyn till markbeskaffenheten uppdela länet i vissa geografiska zoner, för

vilka olika lagstiftning skulle gälla, läte sig alltså icke göra. De övriga

faktorer, som påverkade föryngringssvårigheterna, kunde ännu mindre än

markbeskaffenheten tagas till utgångspunkt för en zonindelning. Nederbördsförhållandena

vore ju i stort sett lika för hela länet. Gotland vore känt för

nederbördsbrist under våren och försommaren. Denna nederbördsbrist gjorde

i viss mån all mark svårföryngrad. Markvegetationen — den starka gräsväxten

— och kreatursbetet verkade även i hög grad menligt på återväxten.

Men härav påverkades mest de djupare jordarna, under det att de i avseende

på markbeskaffenheten svårföryngrade hällmarkerna och torra grusjordarna

mindre lede av denna olägenhet. Icke heller de sistnämnda faktorerna kunde

sålunda läggas till grund för en uppdelning av länet.

Länsstyrelsen har biträtt den åsikt skogsvårdsstyrelsen i förevarande avseende

uttalat.

Vad först angår frågan om ändrad lagstiftning för de skogar, som nu lyda

under 1908 års gotlandslag, torde vid dess bedömande avgörande hänsyn böra

tagas till de inom Gotlands län rådande skogsbiologiska förhållanden.

Till närmare upplysning om dessa förhållanden tillåter jag mig åberopa,

vad föredragande departementschefen härutinnan anfört i motiveringen till

det förslag till nu gällande gotlandslag, som förelädes 1908 års riksdag. Efter

erinran att på framställning av skogsvårdsstyrelsen i länet sakkunnig utredning

ägt rum, huruvida särskilda åtgärder kunde befinnas erforderliga för

skogens bevarande å hällmarksområdena därstädes, anförde departementschefen

beträffande resultaten av denna utredning:

På grund av ogynnsamma klimatiska förhållanden, i vilket avseende särskilt

vore att erinra om den under våren och försommaren gemenligen rådande

osedvanligt starka torkan, vore återväxtförhållandena på Gotland över huvud

betydligt sämre än på fastlandet. I detta avseende rådde för övrigt väsentlig

olikhet mellan olika trakter allt efter markens beskaffenhet. Där marken

bestode av sandjord, vore skogsodlingsföretag väl tänkbara, om de ock ej

ställde sig synnerligen fördelaktiga. På grund, som utgjordes av moränmergel,

vore försök att skogsödla efter kalhuggning eller grundligare blädning,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 34.

21

särskilt pa grund av den därvid uppstående ymniga gräsväxten, i regel allt

för kostsamma i förhållande till resultaten, och på hällmarksområdena skulle

skogsodlingar ställa sig hart när ruinerande. Naturlig återväxt kunde däremot

nästan alltid påräknas även på sämre mark, men vore i högre grad än vad

fallet vore på fastlandet beroende av, om avverkningen skett efter rationella

grunder. Även om sålunda den allmänna skogsvårdslagens återväxtprincip

kunde tänkas tillämpad på av sandjord bestående skogsmark, så kunde en

god hushållning med skogen å moränmergelgrund och hällmarker upprätthållas

allenast genom en lag, som tvingade skogsägaren att redan vid avverkningens

bedrivande ställa sig den förstuga sakkunskapens anvisningar i det

särskilda fallet till efterrättelse. Att, såsom för hällmarkernas del blivit satt

i fråga, formligen urskilja de sämre skogsmarkerna och göra dessa till föremål

för särskild lagstiftning, bleve ett lika kostsamt som opraktiskt företag,

spridda som dessa marker läge över hela Gotland och ofta insprängda i de

mest oregelbundna figurer bland värdefullare skogsmark. Ville man tillförsäkra

den sämre skogsmarken skydd, torde detta alltså icke låta sig göra

i annan form än att man läte den värdefullare skogsmarken dela de villkor

i lagstiftningsavseende, som för den förras del vore påkallade. Att det ingalunda

vore obetydliga skogsarealer, frågan här gällde, framginge bäst därav,

att ensamt hällmarkerna — av vilka dock en mindre del för närvarande icke

vore skogbevuxen — beräknats omfatta sammanlagt omkring 52,000 hektar,

medan länets övriga skogsareal uppginge till omkring 98,000 hektar. Slutligen

kunde framhållas, att enligt vederbörande sakkunniges uppfattning

skogens bevarande avgjort vore av betydelse för Gotland i klimatiskt avseende

och att, om den ytterligare utpinades, de klimatiska förhållandena säkerligen

komme att försämras.

Dessa uttalanden, som bekräftas av den i förevarande ärende förebragta

utredningen, utvisa, att den övervägande delen av skogsmarken inom Gotlands

län i återväxthänseende måste anses likställd med de i 18 § skogsvårdslagen

avsedda svårföryngrade trakterna å fastlandet samt att de lagbestämmelser,

som ur skogsvårdssynpunkt äro påkallade för nyssnämnda

del, av praktiska skäl böra gälla även för den övriga enskilda skogsmarken

inom länet. Härav följer, att Gotlands län med hänsyn till därstädes

rådande skogsbiologiska förhållanden betingar en skogslagstiftning av samma

effektivitet som berörda svårföryngrade trakter å fastlandet.

En jämförelse mellan 1908 års gotlandslag och skogsvårdslagens bestämmelser

rörande svårföryngrade skogar giver emellertid vid handen, att den

förra i ett flertal betydelsefulla hänseenden ej kan anses motsvara de krav,

som sålunda böra ställas på skogslagstiftningen för Gotlands län. En översikt

över de mera anmärkningsvärda brister i gotlandslagen, som framträda

vid en dylik jämförelse, torde här böra lämnas.

Beträffande avverkning för annat ändamål än gåx-dens behov samt omläggning

av skogsmark gäller enligt gotlandslagen, att skogsvårdsstyrelsen

vid meddelande av tillstånd till dylik avverkning dels har att tillse, att

avverkningen ej sträckes längre än •som är förenligt med skogens återväxt,

dels ock skall taga hänsyn till gårdens framtida behov av virke. Däremot

innehåller lagen ej någon bestämmelse, att styrelsen vid lämnande av dylikt

tillstånd jämväl skall beakta ungskogens vård, och är styrelsen enligt lagen

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.

ej ens berättigad vägra begärt avverkningstillstånd på den grund, att avverkningen

är stridande mot de rörande sagda vård gällande förstuga regler.

Då behovet av ungskogens skyddande vid här avsedd avverkning å Gotland

är minst lika stort som å fastlandet, måste saknaden av bestämmelser i

detta hänseende betecknas såsom en allvarlig brist i lagen.

Avverkning för gårdens behov må, såsom förut nämnts, enligt gotlandslagen

företagas utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd, och innehåller lagen i

övrigt ej några bestämmelser, som inskränka ägarens rätt att verkställa

dylik avverkning. Utom det att skogsägaren sålunda ej heller vid husbehovsavverkning

är pliktig att taga hänsyn till ungskogens vård, ålägges han

vid detta slag av avverkning ingen skyldighet att sörja för skogens återväxt.

Att denna frihet är ägnad att i vissa fall leda till ovarsamhet och hänsynslöshet

vid avverkningens bedrivande, synes vara uppenbart. Visserligen

torde, på sätt i de avgivna yttrandena framhållits, husbehovsavverkningarna

å Gotland i allmänhet verkställas med stor försiktighet, men saknas dock

ingalunda exempel på motsatsen. Jag erinrar härvid om skogsvårdsstyrelsens

uttalande, att det vid egendomsspekulationer i vissa fall inträffat,

att, sedan omfattande avverkningar med skogsvårdsstyrelsens tillstånd ägt

rum, vederbörande ägare företagit husbehovsavverkningar, varigenom återväxten

äventyrats och ungskogen illa medfarits. Vidare torde här böra

Uppmärksammas det av skogsvårdsstyrelsen påtalade förhållandet, att träd,

som skogsvårdsstyrelsen vid verkställda utsyningar kvarlämnat såsom fröträd,

sedermera av skogsägaren avverkats för husbehov. Uppenbarligen bör

lagen erbjuda möjlighet att förhindra dylika avverkningar, och synes detta

vara desto mera angeläget som, på sätt förut framhållits, skogsmarken å

Gotland till övervägande del är svårföryngrad. I detta sammanhang tilllåter

jag mig även erinra därom, att det i lagen förekommande uttrycket

»till gårdens behov», såsom från vissa håll anmärkts, vid lagens tillämpning

visat sig föranleda missuppfattning och svårigheter i tolkningsavseende.

En liknande anmärkning torde ej med fog kunna riktas mot skogsvårdslagens

motsvarande uttryck »för tillgodoseende av fastighetens eller därmed

sambrukad fastighets husbehov». Att för Gotland medgiva en vidsträcktare

rätt till liusbehovsavverkning, än som avses med nyssangivna uttryck, torde

ej böra ifrågakomma.

Vad härefter angår den i gotlandslagen medgivna rätten till avverkning

för skogsmarks uppodling i vissa fall, har denna rätt, såsom av utredningen

i ärendet framgår, understundom missbrukats på det sätt, att med stöd

därav omfattande avverkningar företagits, oaktat något verkligt odlingssyfte

ej förelegat. För stävjande av detta missbruk har skogsvårdsstyrelsen

nödgats vid sidan av lagen praktisera förut angivna förfarande att från vederbörande

markägare infordra särskilda ''odlingsförbindelser, vilket förfarande

i själva verket inneburit en utvidgning av styrelsens befogenhetsområde.

Vill man effektivt förhindra dylikt missbruk, torde någon annan lämplig

utväg ej stå till buds än att, på sätt i skogsvårdslagen i motsvarande fall

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kandi. Mujris proposition Nr 34.

skett, ställa även här avsedd avverkning under direkt kontroll av skogsvårdsstyrelsen

med rätt för denna att jämväl bestämma den tid, inom vilken

de för uppodlingen erforderliga åtgärderna skola vara vidtagna, vid äventyr

att reproduktionsskyldighet eljest inträder.

I fråga om gotlandslagens återväxtbestämmelser är den allmänna erinran

att göra, att dessa ej angiva reproduktionsskyldighetens innebörd och omfattning

utan överlämna åt skogsvårdsstyrelsen och vederbörande domstol

att härutinnan fritt besluta efter allmänna förstuga regler samt i varje särskilt

fall föreliggande skogliga förhållanden. Uppenbarligen medför denna

fria prövningsrätt dels vissa svårigheter för vederbörande myndigheter vid

lagens tillämpning, dels oek minskad trygghet för skogsägarna.

Med avseende ä nyssnämnda bestämmelser är vidare att märka, att lagen

ej föreskriver någon reproduktionsskyldighet efter husbehovsavverkning eller,

bortsett från visst slag av åverkan, efter sådan skada å skogen, som omförmäles

i 10 § skogsvårdslagen. Vad husbehovsavverkning angår, framgår

otvetydigt av skogsvårdsstyrelsens nyssanförda yttrande och av vad domänstyrelsen

i ärendet anfört, att stadgande av reproduktionsskyldighet efter

dylik avverkning för Gotlands del är påkallat av ett verkligt behov. Beträffande

skada enligt 10 § skogsvårdslagen tala uppenbarligen samma skäl,

som föranlett statsmakterna att för fastlandet stadga reproduktionsskyldighet

efter sådan skada, jämväl för samma skyldighets införande å Gotland.

Vad särskilt angår stormskador, torde faran härför å Gotland vara till och

med ej oväsentligt större än å fastlandet. Jag torde i detta sammanhang

få erinra, att den i 13 § gotlandslagen upptagna bestämmelsen om befogenhet

för Kungl. Maj:t att efter hörande av landstinget och hushållningssällskapet

i Gotlands län meddela särskilda föreskrifter angående inskränkning

av rätten till bete å skogsmark inom länet under viss tid av året, där sådant

prövas erforderligt för skogsåterväxtens skyddande, icke någonsin tillämpats

och sålunda ej visat sig ägnad att tillgodose det därmed avsedda syfte.

Vissa erinringar torde även kunna framställas mot gotlandslagens bestämmelser

om ansvarighet för av skogsvårdsstyrelsen föreskrivna återväxtåtgärder.

Enligt 3 § i lagen åvilar sagda ansvarighet i första rummet skogsmarkens

ägare, och framgår av motiven, att detta gäller, även om fastigheten efter

företagandet av den avverkning, med anledning varav åtgärderna föreskrivits,

övergår till ny ägare. Däremot behandlas varken i lagen eller motiven den

viktiga frågan, huruvida i nyss angivna fall förre ägaren genom fastighetens

överlåtande befrias från ansvar för utförandet eller bekostandet av här avsedda

åtgärder eller jämte nye ägaren svarar för dessa. Med hänsyn till

ordalydelsen av 3 § synes dock böra antagas, att frågan bör besvaras i överensstämmelse

med det förra alternativet. Denna ståndpunkt torde dock näppeligen

ur praktisk synpunkt kunna anses tillfredsställande och har ej heller

accepterats i skogsvårdslagen, där i motsvarande fall förre ägaren förklarats

vara jämte nye ägaren i förhållande till skogsvårdsstyrelsen ansvarig för

kostnaderna för de av avverkningen föranledda återväxtåtgärderna, dock med

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.

rätt att, därest ej annat avtalats, av den nye ägaren söka åter vad lian för

sådant ändamål utgivit. Nu angivna regel har upptagits i skogsvårdslagen

i syfte att förebygga, att till följd av markens försäljning från en vederhäftig

avverkare till en mindre solvent ny ägare skogsvårdsstyrelsens rätt till ersättning

för nedlagda kostnader bleve illusorisk.

På sätt från skogsvårdsstyrelsens sida erinrats, förefinnes ej enligt gotlandslagen

någon rätt för styrelsen att vid meddelande av avverkningstillstånd

fordra ställande av säkerhet för kostnaderna för därvid föreskrivna återväxtåtgärder,

även om dessa kostnader äro betydande. Styrelsen är visserligen

enligt 1 § i lagen berättigad vägra tillstånd, därest de av avverkningen

orsakade återväxtåtgärderna ej kunna företagas utan oskälig kostnad, men

kostnaden kan givetvis uppgå till synnerligen avsevärt belopp, utan att den

därför kan betraktas såsom oskälig. Att styrelsen i sådant fall skall vara

skyldig lämna tillstånd utan rätt att fordra säkerhet för kostnaden, ändock

styrelsen måhända har grundad anledning antaga, att den för kostnaden ansvarige

är eller kommer att bliva insolvent, måste betecknas såsom en brist

i lagen. Den nya skogsvårdslagen har som bekant uppmärksammat denna

fråga. Enligt 17 och 21 §§ sistnämnda lag gäller i fråga om svårföryngrade

skogar, att, därest styrelsen vid meddelande av tillstånd till avverkning å

sådan skog föreskrivit verkställande av sådd, plantering eller andra jämförelsevis

kostsamma återväxtåtgärder efter avverkningen, styrelsen äger att

av vederbörande fordra betryggande säkerhets ställande för den kostnad, som

berörda åtgärder beräknas medföra. Vid underlåtenhet att på anfordran

ställa sådan säkerhet äger styrelsen meddela avverkningsförbud. Dylikt förbud

upphör, därest yrkad säkerhet ställes eller föreskrivna återväxtåtgärder

vidtagits av den därtill skyldige eller ock betalning gottgjorts styrelsen för

på dess föranstaltande vidtagen åtgärd.

Slutligen torde böra framhållas, att gotlandslagens stadganden rörande

■verkställighet av föreskrivna återväxtåtgärder, där dessa av vederbörande

eftersatts, i vissa hänseenden äro otillfredsställande. Enligt 7 § gäller härutinnan,

att skogsvårdsstyrelsen, innan den föranstaltar om dylik verkställighet,

genom rättegång skall utverka sig domstols medgivande därtill. Sedan

sådant medgivande erhållits och verkställigheten av skogsvårdsstyrelsen ombesörjts,

äger styrelsen ej omedelbart hos den försumlige utsöka kostnaden

för åtgärdernas vidtagande utan måste, därest denne vägrar betala, anhängiggöra

ny rättegång för att få hans betalningsskyldighet fastställd. Uppenbarligen

erbjuder denna procedur möjlighet för en illojal skogsägare att ej

blott förhala själva verkställigheten utan även, sedan denna ägt rum, förhindra,

att skogsvårdsstyrelsen inom skälig tid utfår ersättning för kostnaderna därför.

Ett dylikt förfarande är uteslutet enligt skogsvårdslagens motsvarande

bestämmelser. Dessa medgiva skogsvårdsstyrelsen rätt dels att själv omedelbart

föranstalta om föreskrivna återväxtåtgärders verkställande, sedan genom

undersökning å marken eller vederbörandes skriftliga erkännande konstaterats,

att åtgärderna eftersatts, dels ock att därefter hos överexekutor erhålla hand
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 34.

25

räckning för uttagande av kostnaderna såväl för själva åtgärderna som för

undersökningen å marken. Den, hos vilken kostnad sålunda utsökts, äger

dock rätt att inom viss tid efter exekutionen söka återvinning vid domstol.

Av vad sålunda anförts torde otvetydigt framgå, att en revision av den

nuvarande gotlandslagen är i hög grad av behovet påkallad samt att denna

revision, därest skogsvårdens kräv skola tillgodoses, bör givas en sådan omfattning,

att samtliga förenämnda brister i lagen avhjälpas. En dylik revision

har ock förordats av domänstyrelsen i förenämnda skrivelse den 22 december

1923, och har en liknande ståndpunkt tidigare intagits av kommittéreservanten

och länsstyrelsen samt gillats av Kungl. Maj:t i förenämnda proposition till

1923 års riksdag.

En härifrån avvikande mening har emellertid hävdats av övriga i ärendet

hörda gotländska myndigheter liksom av skogslagstiftningskommitténs majoritet.

Enligt denna mening borde revisionen begränsas till vidtagande av

allenast ett fåtal ändringar i gotlandslagen, avseende väsentligen förhindrande

av missbruk i fråga om rätten till avverkning för skogsmarks uppodling,

• stadgande av skyldighet i vissa fall att vid avverkning ställa säkerhet för

erforderliga återväxtåtgärder samt införande av förbud mot avverkning av

fröträd. I övrigt skulle lagen bibehållas orubbad. Till stöd härför har

huvudsakligen anförts, att den nuvarande gotlandslagen av länets befolkning

omfattades med förståelse och sympati, men att det kunde befaras, att dess

ersättande med en ny lagstiftning skulle kunna rubba det goda förhållandet

mellan allmänheten samt lagen och dess handhavare.

Med anledning härav tillåter jag mig erinra, att enligt nu angivna ståndpunkt

de från rent skoglig synpunkt allvarligaste bristerna i gotlandslagen

skulle vid revisionen lämnas obeaktade. Denna skulle sålunda ej beröra

frågorna om skydd för den yngre skogen, effektiv kontroll över husbehovsavverkningen,

reproduktionsskyldighet efter dylik avverkning och efter å

skogen inträffad skada, ansvarighet för markägare med avseende å reproduktionsåtgärder

efter fastighetens överlåtande samt förenkling av sättet för

verkställighet av eftersatta reproduktionsåtgärder. En dylik begränsning i

revisionens omfattning skulle hava till följd, att Gotlands län för framtiden

bleve underkastat en skogslagstiftning, som i nyss angivna hänseenden vore

väsentligt underlägsen ej blott skogsvårdslagens föreskrifter angående svårföryngrade

skogar utan även däri upptagna allmänna skogsvårdsbestämmelser.

Självfallet är, att en sådan lösning av Gotlands skogslagstiftningsfråga ej kan

tillstyrkas utan synnerligen vägande skäl.

Jag finner det emellertid vara uppenbart, att några dylika skäl ej föreligga.

Vad angår förenämnda farhågor i fråga om tillämpningen å Gotland

av en ny skogslagstiftning, böra dessa farhågor enligt min mening anses

ogrundade. Även om revisionen sträckes så långt, som enligt vad förut anförts

är ur skoglig synpunkt betingat, skulle dock huvudgrunderna i den

nuvarande gotlandslagen bibehållas samt uppsikten å den nya lagstiftningens

tillämpning alltjämt komma att handhavas av skogsvårdsstyrelsen. Några

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.

större rubbningar i det gotländska skogsbruket uppstode sålunda ej. Därjämte

är att märka, att, så vitt känt är, fastlandets motsvarande lagstiftning

under sin tillämpning ej väckt någon ovilja eller misstro bland de skogsägare,

som äro underkastade densamma.

Med stöd av vad sålunda anförts finner jag mig böra giva min anslutning

till förut angivna av domänstyrelsen i förevarande avseende intagna ståndpunkt.

Vad härefter angår formen för genomförandet av en revision av den av

mig nu förordade omfattning, kan detta tänkas ske antingen på det sätt, att

den nuvarande särskilda gotlandslagen bibehålies med för ändamålet erforderliga

ändringar och kompletteringar, eller ock sålunda, att skogsvårdslagens

bestämmelser rörande svårföryngrade skogar, eventuellt med behövliga

jämkningar, utsträckas att gälla inom Gotlands län. Någon tvekan synes

näppeligen kunna råda därom, att det senare alternativet — förutsatt att

berörda bestämmelser utan större ändringar kunna anses tillämpliga inom

länet — är att föredraga. Härigenom skulle dels vinnas fördelen av större

enhetlighet i landets skogslagstiftning, dels ock vederbörande myndigheter och

skogsägare å Gotland beredas rikare möjligheter att till gagn för skogsvården

därstädes tillgodogöra sig den å fastlandet förvärvade erfarenheten rörande

skogsvårdslagens tillämpning.

Frågan om tillämpligheten inom Gotlands län av skogsvårdslagens bestämmelser

om svårföryngrade skogar bär varit föremål för undersökning såväl

i domänstyrelsens nyssnämnda skrivelse den 22 december 1923 som i de

däröver avgivna yttrandena. Från samtliga håll har därvid vitsordats, att

de skogliga förhållandena å Gotland i allmänhet vore av den art, att de

motsvarade förutsättningarna för tillämpning av sagda bestämmelser.

Beträffande tvenne särskilda stadganden i skogsvårdslagen hava emellertid

från de gotländska myndigheternas sida vissa tvivel uttalats i förevarande

avseende. Dessa stadganden äro bestämmelsen i 22 § rörande undantag

från lagens tillämpning i fråga om försumpad skogsmark samt föreskrifterna

i 23 § angående skogsmarks omläggning till betesmark för varaktigt

betesbruk.

Med avseende å bestämmelsen i 22 § har framhållits, att mycket stora

områden av skogsmarken å Gotland vore mer eller mindre vattensjuka samt

att dessa områden, som nu vore underkastade gotlandslagens föreskrifter och

därå omfattande dräneringsarbeten utförts av skogsvårdsstyrelsen, borde kvarstå

under styrelsens avverkningskontroll. Detta syntes emellertid ej bliva

fallet, om berörda bestämmelse vunne tillämpning å Gotland. Med anledning

härav vill jag erinra, att enligt sagda bestämmelse från lagens tilllämpning

undantages allenast sådan försumpad skogsmark, där skogens tillväxt

och återväxten uppenbarligen ej kunna utan oskäliga kostnader tryggas

genom särskilda åtgärder. Då bestämmelsen enligt såväl dess ordalydelse

som de därför anförda motiv bör tolkas restriktivt, torde den skogsmark,

som däri avses, ur skoglig synpunkt sakna nämnvärd betydelse. Den allra

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.

27

största delen av'' den å Gotland förefintliga vattensjuka marken torde otvivelaktigt

vara av den beskaffenhet, att det är ekonomiskt möjligt att dränera

densamma samt i övrigt därå trygga skogens växt, och sålunda ej bliva

enligt förevarande bestämmelse undantagen frän skogsvårdslagens tillämpning.

Detta framgår bland annat därav, att skogsvårdsstyrelsen själv ansett sig

böra nedlägga betydande kostnader å berörda mark för nyss angivna ändamål.

På grund av'' vad sålunda anförts finner jag hinder ej med hänsyn

till förevarande § möta mot utsträckande till Gotlands län av skogsvårdslagens

här avsedda bestämmelser.

Beträffande berörda stadgande!! i 23 § skogsvårdslagen hava farhågor uttalats,

att det däri gjorda särskiljandet av begreppen skogsmark och betesmark

vid skogsvårdslagens tillämpning å Gotland, där nästan all bättre skogsmark

vore inhägnad till beteshagar, kunde föranleda den uppfattning, att dylika

hagar vore undantagna från lagens tillämpning, eller i allt fall medföra

svårighet att avgöra, när skogbärande mark vore att anse såsom skogseld

betesmark. Även dessa farhågor synas emellertid grundade på en

missuppfattning av skogsvårdslagens hithörande stadgande!!. Enligt skogsvårdslagen

— som i likhet med gotlandslagen betecknar den mark, varå

lagen äger tillämpning, med ordet skogsmark — har den omständigheten,

att dylik mark användes till bete eller inhägnas till beteshage, ej i och för

sig till följd, att marken förlorar sin natur av skogsmark. Härför erfordras,

att marken i enlighet med bestämmelserna i 23 §, av lagen omlagts till

betesmark för varaktigt betesbruk, och gäller såsom villkor för dylik omläggning

av svårföryngrad skogsmark, bland annat, att skogsvårdsstyrelsen

därtill lämnat tillstånd. Härav följer, att vid eventuell tillämpning å Gotland

av skogsvårdslagens bestämmelser om svårföryngrade skogar all betesmark,

som enligt gotlandslagen varit att anse såsom skogsmark, jämväl enligt

nyssnämnda bestämmelser är att betrakta såsom sådan, därest den ej med

skogsvårdsstyrelsens tillstånd i vederbörlig ordning omlagts till betesmark

för varaktigt betesbruk. På grund härav och då rätten att verkställa här

avsedd omläggning i 23 § skogsvårdslagen så snävt begränsats, att det får

anses uteslutet, att större områden än betesbehovet verkligen kräver göras

till föremål för dylik omläggning, finner jag ej heller förevarande bestämmelser

i 23 § skogsvårdslagen utgöra något hinder för lagens nu ifrågasatta

tillämpning å Gotland. Med hänsyn till den rikliga gräsväxt, som å Gotland

i allmänhet förekommer även å egentlig skogsmark, torde emellertid

berörda rätt näppeligen få större praktisk betydelse därstädes.

Ej heller i övrigt finner jag med hänsyn till de skogliga förhållandena

inom Gotlands län hinder möta mot tillämpning därstädes av skogsvårdslagens

bestämmelser rörande svårföryngrade skogar.

Från skogsvårdsstyrelsens sida hava framställts vissa erinringar mot skogsvårdslagens

föreskrifter så vitt angår skyldighet att efter husbehovsavverkning

sörja för återväxt samt vid dylik avverkning iakttaga reglerna om

avverkning av yngre skog ävensom beträffande markägares ansvarighet för

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.

Skyddsskogar

inom Gotlands

län.

Ikraft
trädande.

Övergångs
bestämmelser.

Äldre avverkningar.

eftersätta reproduktionsåtgärder. Då emellertid dessa erinringar ej kunna

anses föranledda av särskilda inom Gotlands län rådande förstuga förhållanden

samt frågor om vidtagande av ändringar i skogsvårdslagen av

annan grund i detta sammanhang ej torde böra upptagas till prövning,

anser jag berörda erinringar ej böra vinna avseende.

Ej heller eljest finner jag skäl att på grund av den nu ifrågasatta utsträckningen

av skogsvårdslagens giltighetsområde föreslå andra ändringar i

lagen än sådana, som direkt föranledas av berörda utsträckning. Sistnämnda

ändringar hänföra sig till 2 § 1 och 2 mom., 18 § 2 mom. samt

23 $.

Under åberopande av vad sålunda anförts tillstyrker jag, att skogsvårdslagens

bestämmelser rörande svårföryngrade skogar göras tillämpliga inom

Gotlands län utan andra ändringar än nyss angivits.

Jag tillåter mig härvid erinra, att, då skogsvårdslagen inom sitt nuvarande

giltighetsområde äger tillämpning, förutom å enskildes skogar, jämväl å

sockenallmänningar samt skogar, tillhöriga kommuner och andra samfälligheter

av kommunal karaktär samt hushållningssällskap, dock med undantag

av städer, även dylika allmänningar och kommunala skogar å Gotland —

vilka ej lyda under gotlandslagen — vid genomförande av den nu föreslagna

lagstiftningsåtgärden komma att underkastas skogsvårdslagens ifrågavarande

bestämmelser.

Vad härefter angår domänstyrelsens förelag om inordnande av förut angivna

skyddsskogsområde å Fårön under skogsvårdslagens nyssberörda bestämmelser,

är att märka, att det skydd, som härigenom skulle beredas

skogarna inom ifrågavarande område, måste anses likvärdigt eller i vissa fall

till och med mera effektivt än det, som enligt 1903 års skyddsskogslag kommer

samma skogar till del. Särskilt skulle kontrollen över husbehovsavverkningen

å dessa skogar bliva mera tillfredsställande ordnad genom deras hänförande

under nämnda bestämmelser. Jag finner mig alltså böra tillstyrka

domänstyrelsens förevarande förslag. Genomförandet härav föranleder ej

någon ändring i skyddsskogs- eller skogsvårdslagen.

Beträffande tiden för ikraftträdandet av den nu förordade utsträckningen

av skogsvårdslagens giltighet anser jag denna lämpligen böra bestämmas till

den 1 juli 1925.

Vid skogsvårdslagens här föreslagna tillämpning å förenämnda skyddsskogar

samt de skogar, som nu lyda under gotlandslagen, erfordras vissa

övergångsbestämmelser.

I överensstämmelse med allmänna regler torde rättsförhållanden, härflytande

från avverkningar, som ägt rum före ikraftträdandet av den föreslagna

utvidgningen av skogsvårdslagens tillämplighetsområde, böra bedömas

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. M(ij:ts proposition Nr 34.

‘29

enligt dittills gällande lag. Härav följer, att lagstridigt förfarande, som vid

dylika avverkningar ägt ruin, bör straffas enligt sådan lag, även om straffet

utdömes först efter berörda ikraftträdande, samt att den, som under dylik lags

giltighetstid avverkat virke till husbehov eller för uppodling av skogsmark, i

avseende å rätten att förfoga över virket samt påföljd för lagstridigt förfogande

däröver är underkastad samma lags bestämmelser jämväl efter nyss angivna

tidpunkt. Berörda regel innebär även, att vidtagande av reproduktionsåtgärder

efter här avsedd avverkning ej kan krävas i vidare mån än

som överensstämmer med den lag, enligt vilken avverkningen skett. I fråga

om avverkning enligt skyddsskogslagen kan följaktligen anspråk i berörda

avseende ej göras gällande.

Vad angår förfarandet för åstadkommande av återväxtåtgärder, då skyldighet

att vidtaga sådana enligt äldre lag föreligger, följer av allmänna regler,

att detsamma efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande, där så lämpligen

kan ske, bör anordnas enligt skogsvårdslagen. Beträffande verkställighet

av reproduktionsåtgärder, som enligt gotlandslagen föreskrivits av

skogsvårdsstyrelsen, är härvid att märka, att gotlandslagen ej i likhet med

skogsvårdslagen innehåller föreskrift om skyldighet för skogsvårdsstyrelsen

att bestämma viss tid, inom vilken åtgärderna skola vara verkställda. Då

emellertid, enligt vad jag inhämtat, skogsvårdsstyrelsen det oaktat vid föreskrivande

av dylika åtgärder enligt gotlandslagen städse utsätter tid för

åtgärdernas vidtagande, är berörda olikhet mellan lagarna i detta sammanhang

utan betydelse. Ej heller i övrigt torde hinder möta mot tillämpande

av skogsvårdslagens bestämmelser i förevarande avseende, då reproduktionsskyldighet

enligt gotlandslagen föreligger. Härav följer, att bestämmelserna

i 15 och 16 §§ skogsvårdslagen böra tillämpas, då sådan skyldighet föreskrivits

av skogsvårdsstyrelsen, samt stadgandena i 12—16 §§ samma lag,

då skyldigheten grundas å avverkning eller förfogande, varom förmäles i

8 § 2 mom. gotlandslagen.

I anslutning till vad sålunda anförts torde föreskrift böra meddelas därom,

att beträffande avverkning, som ägt rum före de nya bestämmelsernas ikraftträdande,

förut gällande lag skall äga tillämpning, dock att i fråga om förfarandet

för åstadkommande av återväxtåtgärder skogsvårdslagen skall gälla.

Beträffande avverkningstillstånd, som meddelats enligt gotlandslagen, så Äldre awerkock

i fråga om utsyningar enligt skyddsskogslagen torde böra gälla, att, ninsstillständ

därest sålunda medgiven avverkning ej verkställts före de nya bestämmelsernas utsyningar.

ikraftträdande, den må utföras efter denna tidpunkt utan nytt tillstånd. I

anslutning till den i skogsvårdslagen intagna ståndpunkt rörande avverkningstillstånds

giltighet synes emellertid härvid böra föreskrivas, att avverkningen

ej må verkställas senare än inom fem år från tillståndets meddelande

eller utsyningens verkställande eller den kortare tid, som därvid bestämts.

Utan särskilt stadgande torde vara tydligt, att föreskrifter, som skogsvårdsstyrelsen

i samband med avverkningstillstånd meddelat rörande åtgärder till

s. 30 Kontrollera mot PDF

Skada enligt

10 § i skogsvårdslagen.

Tillämpning

inom Ootlands

län av 1923

års skogsvårdsstyrelsef

anordning.

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.

äterväxtens betryggande, skola i nyss angivet fall äga giltighet jämväl efter

de nya bestämmelsernas ikraftträdande samt att, därest sålunda föreskriven

åtgärd eftersättes, vad i skogsvårdslagen är stadgat om verkställighet av

dylik åtgärd skall äga motsvarande tillämning.

Därest skada, som omförmäles i 10 § skogsvårdslagen, uppkommit å här

avsedd skog före de nya bestämmelsernas ikraftträdande, torde enligt allmänna

regler skogsvårdslagens återväxtbestämmelser ej böra vinna tillämpning å

dylik skada. Ehuru behövligheten av en uttrycklig föreskrift i detta avseende

synes kunna ifrågasättas, torde dock, då ett dylikt stadgande redan

upptagits bland skogsvårdslagens övergångsbestämmelser, en motsvarande

föreskrift böra även i detta fall meddelas.

En följd av gotlandslagens ersättande med skogsvårdslagens bestämmelser

rörande svårföryngrade skogar är, att förordningen den 13 juni 1908 (nr 44

s. 5) angående skogsvårdsstyrelse inom Gotlands län samtidigt med gotlandslagen

kommer att upphöra samt att förordningen den 15 juni 1923 (nr 213)

angående skogsvårdsstyrelser i stället erhåller tillämpning inom länet.

Någon ändring i sistnämnda förordning med hänsyn till denna utvidgning

av dess giltighetsområde finner jag ej vara påkallad. Ej heller torde

några särskilda bestämmelser erfordras för reglering av övergången från

1908 års till 1923 års förordning. Utan dylika bestämmelser torde vara

tydligt, att enligt 1908 års förordning utsedda ordförande och ledamöter

i länets skogsvårdsstyrelse äga kvarstå i denna sin egenskap under den

i sådant avseende bestämda tiden, även om denna utgår först efter det

1923 års förordning vunnit tillämpning inom länet. Därjämte torde här

böra erinras, att efter sistnämnda tidpunkt skogsvårdsstyrelsen jämlikt 4 § i

förordningen har att omedelbart till Kungl. Maj:t insända sitt reglemente med

förslag till de ändringar och tillägg däri, som styrelsen finner erforderliga»

varefter Kungl. Maj:t, sedan landstinget och hushållningssällskapet i länet

blivit hörda, fastställer nytt reglemente för skogsvårdsstyrelsen.

I anslutning till vad jag sålunda anfört har jag'' låtit inom jordbruksdepartementet

utarbeta förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 och 2

mom., 18 § 2 mom. och 23 § i sko g svärd slag en den 15 juni 1923 (nr 212).

Departementschefen uppläser härefter berörda förslag, som är av den

lydelse bilaga1 vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att för det i § 87

regeringsformen angivna ändamål lagrådets utlåtande över förslaget måtte

inhämtas genom utdrag av protokollet.

1 Donna bilaga, som är av samma lydelse som det vid propositionen fogade lagförslaget,

bär här uteslutits.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kung!., Maj:tts proposition Nr 34.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Joh:s Thygesen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 januari

1925.

Närvarande:

justitierådet Svedelius,

regeringsrådet Palmgren,

justitierådet Christlansson,

justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över jordbruksärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 14 januari 1925,

hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till

lag om ändrad lydelse av 2 § 1 och 2 mom., 18 § 2 mom. och 23 § i skogsvårdslagen

den 15 juni 1923 (nr 212).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Thor Sjöfors.

Lagrådet yttrade:

Att den för Gotlands län gällande särskilda skogslagstiftningen är i vissa

avseenden bristfällig och i behov av omarbetning, synes allmänt erkänt.

Däremot gå meningarna i sär såväl beträffande omfattningen av den revision,

som bör vidtagas, som angående formen för genomförandet av densamma.

Vad den förra frågan angår, torde den verkställda utredningen hava klarlagt,

att revisionen icke bör begränsas till vidtagande av ändringar allenast i de

av skogsvårdsstyrelsen berörda hänseenden utan erhålla den vidsträcktare

omfattning, som avses med det remitterade förslaget.

Anser man således, att för skogsvården å Gotland böra i sak gälla enahanda

bestämmelser, som skogsvårdslagen innehåller rörande svårföryngrade

skogar, ligger det uppenbarligen närmast till hands att genomföra frågans

lösning på det sätt, som nu föreslagits, eller att med upphävande av gotlandslagen

göra skogsvårdslagen tillämplig även å Gotland. Det kan visserligen

ej förnekas, att detta sätt att lösa frågan för den landsdel, som därav beröres,

innebär vissa olägenheter av formell natur. I stället för en jämförelsevis

kortfattad lag, vars samtliga bestämmelser äro direkt avpassade för gotländska

förhållanden — en lag, som naturligtvis kunde med nödiga ändringar och

tillägg bibehållas — skulle träda en till omfattningen icke oväsentligen vidlyftigare

lag, avseende skogar i allmänhet och däri bestämmelserna angående

svårföryngrade skogar — de som skulle bliva tillämpliga å Gotland — närmast

framträda som undantagsbestämmelser. För menige man å Gotland

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kung!. Ma,j:ts proposition Nr 34. 33

kommer, i händelse av bifall till förslaget, det uppenbarligen att bliva förenat

med större svårigheter att vinna inblick i de lagbestämmelser, som reglera

deras rätt att handhava skogen, än nu är förhållandet; särskilt må härvid

beaktas de i 19 och 21 §§ av skogsvårdslagen gjorda hänvisningarna till

vissa föregående stadganden i lagen, vilka förklaras skola med avseende å

svårföryngrade skogar äga motsvarande tillämpning. Å andra sidan är

emellertid påtagligt, att genom den föreslagna anordningen, varigenom åstadkommes

större enhetlighet i den för landet gällande skogslagstiftningen,

väsentliga fördelar skulle beredas icke blott vederbörande myndigheter utan

jämväl den allmänhet, som av lagstiftningen beröres. I den mån genom

skogsvårdslagens tillämpning den närmare kännedomen om lagens innehåll

vinner spridning i vidare kretsar, skulle också med all säkerhet de anmärkta

olägenheterna förlora i betydelse. Med hänsyn härtill torde ovan anförda

betänkligheter icke kunna tillmätas sådan betydelse, att de böra anses innefatta

något hinder för tillstyrkande av förslaget.

Det skulle kunna ifrågasättas att till övergångsbestämmelserna foga ett

stadgande med innehåll i tillämpliga delar motsvarande 15 § tredje stycket

i gotlandslagen. Därest emellertid, såsom anledning torde vara att antaga,

någon upplåtelse, som där avses, numera icke är gällande, lärer ett dylikt

stadgande icke vara av behovet påkallat.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt 28 höft. {Nr 3h.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 januari 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandlek, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Olsson,

Nothin, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

departementschefen statsrådet Linders lagrådets den 28 januari 1925 avgivna

utlåtande över det den 14 januari 1925 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 och 2 mom., 18 § 2 mom.

och 23 § i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen:
Lagrådet

har ansett det kunna ifrågasättas, att till övergångsbestämmelserna

i förslaget fogades ett stadgande med innehåll i tillämpliga delar

motsvarande 15 § tredje stycket i gotlandslagen. Lagrådet har emellertid

framhållit, att, därest, såsom anledning torde vara att antaga, någon upplåtelse,

som i berörda stycke avsåges, numera icke vore gällande, ett dylikt

stadgande icke torde vara av behovet påkallat. Med anledning härav

tillåter jag mig erinra, att enligt bestämmelsen i berörda stycke fastighetsägare

är befriad från den honom jämlikt 8 § 2 mom. av lagen åliggande

ansvarighet för reproduktionsåtgärder efter avverkningar, som i där angivna

fall företagits av avverkningsrättshavare, för den händelse avverkningsrätten

upplåtits före lagens utfärdande. Då tiden för avverkningsrätts

giltighet — utom så vitt angår rätt till avverkning för husbehov, varifrån

emellertid i detta sammanhang torde kunna bortses genom förordningen

den 16 juni 1875 (nr 42 s. 30) bestämdes till 50 år samt genom lagen den

25 april 1889 (nr 16 s. 1), vilken trädde i kraft den 1 januari 1890,

begränsades till tjugo år och genom lagen den 24 juli 1903 (nr 79 s. 28)

ytterligare inskränktes till fem år, skulle eu övergångsbestämmelse av

innehåll motsvarande 15 § tredje stycket gotlandslagen äga praktisk betydelse

allenast i fråga om avverkningsrätter, som upplåtits före den 1

januari 1890 för eu tid, överstigande trettiofem år. Enligt vad jag från

skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län inhämtat, är emellertid, såvitt styrelsen

har sig bekant, någon dylik avverkningsrätt ej gällande inom länet. Jagfinner

det förty obehövligt att i förslaget upptaga någon övergångsbestämmelse

i förevarande avseende.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 34. 35

Föredragande departementschefen uppläser härefter förenämnda förslag

till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 och 2 inom., 18 § 2 mom. och 23 § i

skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) samt hemställer, att förslaget

måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan behagar Hans Maj:t Konungen

förordna, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Flodman.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1925:112 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 och 2 mom., 18 § 2 mom. och 23 § i skogsvårdsla a1 i texten
  2. JoU 1925:30 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.-ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 och 2 mom., 18 § 2 mom. och 23 § i skogsvårdslagen den 15 ju s. 1 i texten