Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition nr 4

19 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1925:4, Kungl. Maj:ts proposition nr 4

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

I

Nr 4.

Kungl. Maj:ts proposition till nies dagen angående godkännande av

dels en internationell konvention av den 4 maj 1910 angående

bekämpandet av den vita slavhandeln och dels en

internationell konvention av den 30 september 1921 för

undertryckande av handeln med kvinnor och barn; given

Stockholms slott den 12 december 1924.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll samt med överlämnande

av dels en internationell konvention av den 4 maj 1910 angående

bekämpandet av den vita slavhandeln och dels en internationell konvention

av den 30 september 1921 för undertryckande av handeln med kvinnor

och barn vill Kungl. Maj:t härmed äska riksdagens godkännande av samma

konventioner.

GUSTAF.

Torsten Nothin.

Bihang till riksdagens protokoll 1925.

1 samt

4 Käft. (Nr 4.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr b.

Internationell konvention angående bekämpandet av den vita slavhandeln.

Paris den 4 maj 11)10.

Suveränerna, statscheferna och regeringarna i nedan angivna stater, föranledda

av en önskan att giva största möjliga kraft åt bekämpandet av den

s. k. »vita slavhandeln», hava beslutat att i detta syfte avsluta en överenskommelse,

och sedan ett förslag till sådan överenskommelse blivit antaget

vid en första konferens i Paris den 15—25 juni 1902, hava de utsett befullmäktigade

ombud, vilka sammanträtt till en andra konferens i Paris den

18 april—4 maj 1910 och därvid överenskommit om följande bestämmelser:

Art. 1. Underkastad straff är envar, som, för att tillfredsställa andras

lidelser, värvar, bortför eller förleder omyndig kvinna, även om det sker med

hennes samtycke, i otuktigt syfte, även då de särskilda handlingar, som

grundlägga gärningens egenskap av brott, utförts i skilda länder.

Art. 2. Underkastad straff är ock envar, som, för att tillfredsställa andras

lidelser, med svek, våld, hotelser, missbruk av myndighet eller med andra medel

innebärande tvång värvar, bortför eller förleder myndig kvinna i otuktigt

syfte, även då de särskilda handlingar, som grundlägga gärningens egenskap

av brott, utförts i skilda länder.

Art. 3. De av de fördragsslutande parterna, vilkas lagar för närvarande

icke stadga straff för brott, som avses i de två föregående artiklarna, förbinda

sig att själva vidtaga eller att föreslå vederbörande lagstiftande myndigheter

att vidtaga erforderliga mått och steg för att dessa brott må bliva

belagda med straff allt efter brottets allvarliga beskaffenhet.

Art. 4. De fördragsslutande parterna skola genom bemedling av franska

republikens regering giva varandra del av de Jagar, som redan må hava utfärdats

eller som komma att utfärdas i deras stater angående det ämne, som

är föremål för denna konvention.

Art. 5. De brott, som avses i artiklarna 1 och 2, skola från och med den

dag, då denna konvention träder i kraft, anses såsom vore de upptagna

bland de slag av brott, vilka jämlikt redan ingångna fördrag mellan de fördragsslutande

parterna skola föranleda till gärningsmannens utlämnande.

För det fall att nu angivna bestämmelse icke skulle erhålla gällande kraft

med mindre nuvarande lag komme att ändras, förbinda sig de fördragsslutande

parterna att själva vidtaga eller att föreslå vederbörande lagstiftande

myndigheter att vidtaga i dylikt syfte erforderliga mått och steg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Art. 6. Framställning om handräckning i ärende angående brott, som

avses i denna konvention, skall försiggå:

l:o) genom omedelbar skriftväxling mellan vederbörande domstolsmyndigheter;

eller

2:o) genom bemedling av diplomatisk eller konsulär representant för det

land, varifrån framställningen utgår. Denne tjänsteman skall överlämna

framställningen om handräckning direkt till vederbörande domstolsmyndighet

och skall från denna myndighet direkt erhålla protokoll över handräckningens

verkställande.

(i båda dessa fall skall avskrift av framställningen samtidigt överlämnas

till vederbörande högre myndighet i den stat, hos vilken framställningen

göres)

eller ock slutligen

3:o) på diplomatisk väg.

Envar av de fördragsslutande parterna skall meddela envar av de övriga

fördragsslutande parterna, vilket eller vilka av nu angivna sätt för framställning

om handräckning, som den medgiver beträffande sådan framställning

utgående från denna stat.

Alla svårigheter, som kunna uppstå med anledning av framställningar,

som skett på sätt i punkterna 1 och 2 av denna artikel förutsättes, skola

ordnas på diplomatisk väg.

Med mindre annorlunda avtalats skall framställning om handräckning avfattas

antingen på handräckningsmyndighetens språk eller på det språk, som

blivit överenskommet mellan de båda staterna i fråga eller ock åtföljas av

översättning på ett av dessa tvenne språk, vilken till riktigheten skall vara

bestyrkt av diplomatisk eller konsulär representant för den stat, från vilken

framställningen utgår, eller av edsvuren översättare i den stat, hos vilken

framställningen göres.

För verkställande av handräckningsåtgärd må icke utgå avgift eller ersättning,

av vad slag det vara må.

Art. 7. De fördragsslutande parterna förbinda sig att meddela varandra

uppgifter angående domstolsutslag beträffande brott, som avses i denna konvention,

såvida de handlingar, som grundlägga gärningens egenskap av brott,

blivit utförda i skilda länder.

Dylik uppgift skall direkt översändas av den myndighet, som utsetts jämlikt

art. 1 i den i Paris den 18 maj 1904 avslutade överenskommelsen, till

motsvarande myndighet i de övriga fördragsslutande staterna.

Art. 8. De stater, som icke undertecknat denna konvention, äga rätt att

senare ansluta sig till densamma. Sin avsikt härutinnan skola de tillkännagiva

genom en handling, som skall deponeras i franska republikens regerings

arkiv. Franska regeringen skall på diplomatisk väg översända bestyrkt avskrift

därav till en var av de fördragsslutande staterna och på samma gång

underrätta dem om dagen för deponeringen. I sagda tillkännagivande skall

även lämnas upplysning om de lagar, som utfärdats i den anslutande staten

rörande det ämne, som behandlas i förevarande konvention.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj-.ts proposition nr 4.

Sex månader efter deponeringen av tillkännagivandet träder överenskommelsen

i kraft inom hela området för den anslutande staten, som därigenom

blir fördragsslutande stat.

Anslutningen till konventionen medför även utan särskilt tillkännagivande

med full verkan samtidig och fullständig anslutning till överenskommelsen

den 18 maj 1904, vilken träder i kraft samtidigt med denna konvention i

den anslutande statens hela område.

Genom denna bestämmelse göres ingen avvikelse från art. 7 i nämnda

överenskommelse den 18 maj 1904, som alltjämt är tillämplig i händelse en

stat skulle föredraga att söka anslutning endast till detta avtal.

Art. 9. Förevarande konvention, fullständigad med ett slutprotokoll, som

utgör en intregerande del därav, skall ratificeras, och ratifikationerna skola

deponeras i Paris, så snart sex av de fördragsslutande staterna äro beredda

därtill.

Över varje deponering av ratifikation skall protokoll upprättas, varav en

bestyrkt avskrift på diplomatisk väg skall överlämnas till envar av de fördragsslutande

staterna.

Förevarande konvention träder i kraft sex månader efter deponeringen av

ratifikationerna.

Art. 10. För den händelse någon av de fördragsslutande staterna skulle

uppsäga denna konvention har denna uppsägning verkan endast beträffande

denna stat.

Uppsägningen skall tillkännagivas genom en handling, som skall deponeras

i franska republikens regerings arkiv. Denna regering skall på diplomatisk

väg översända en bestyrkt avskrift därav till envar av de föredragsslutande

staterna och på samma gäng underrätta dem om dagen för deponeringen.

Tolv månader efter sagda dag upphör konventionen att gälla inom hela

området för den stat, som verkställt uppsägningen.

Uppsägning av konventionen innebär icke utan vidare samtidig uppsägning

av överenskommelsen den 18 maj 1904, såvida detta icke uttryckligen omnämnes

i tillkännagivandet; om så icke är fallet, har den fördragsslutande

staten för uppsägning av sagda avtal att förfara enligt art. 8 i samma överenskommelse.

Art. 11. Om en fördragsslutande stat önskar, att förevarande konvention

skall träda i kraft i en eller flera av dess kolonier, besittningar eller konsulära

jurisdiktionsområden, skall den tillkännagiva sin avsikt genom en

handling, som skall deponeras i franska republikens regerings arkiv. Denna

regering skall på diplomatisk väg sända en bestyrkt avskrift därav till en

var av de föredragsslutande staterna och på samma gång underrätta dem

om dagen för deponeringen.

I sagda tillkännagivande skall beträffande dessa kolonier, besittningar eller

konsulära jurisdiktionsområden lämnas upplysningar om de lagar, som där

utfärdats rörande det ämne, som behandlas i denna överenskommelse. Angående

de lagar, som senare möjligen komma att utfärdas därstädes, skola meddelande

lämnas de fördragsslutande staterna i enlighet med art. 4.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

f>

Sex månader efter dagen för deponeringen av tillkännagivandet träder

denna konvention i kraft för de kolonier, besittningar och konsulära jurisdiktionsområden,

som tillkännagivandet avser.

Vederbörande stat skall genom ett meddelande, ställt till envar av de

fördragsslutande staterna giva tillkänna vilket eller vilka sätt, som den medger

för vidarebefordran av framställning om handräckning i de kolonier, besittningar

eller konsulära jurisdiktionsområden, som äro föremål för tillkännagivandet,

avsett i första stycket av förevarande artikel.

Uppsägning av denna konvention utav en av de fördragsslutande staterna

för en eller flera av dess kolonier, besittningar eller konsulära jurisdiktionsområden

skall försiggå enligt de former och bestämmelser, som angivas i

första stycket av förevarande artikel. Denna uppsägning träder i kraft tolv

månader efter dagen för deponeringen av uppsägningshandlingen i franska

republikens regerings arkiv.

Anslutning till denna konvention från en fördragsslutande stat för en eller

flera av dess kolonier, besittningar eller konsulära jurisdiktionsområden medför

även utan särskilt tillkännagivande med full verkan samtidig och fullständig

anslutning till överenskommelsen den 18 maj 1904. Sagda avtal träder

i kraft samtidigt med denna konvention. Uppsägning av denna konvention

från en av de fördragsslutande staterna beträffande en eller flera av dess

kolonier, besittningar eller konsulära jurisdiktionsområden innebär emellertid

icke — såvida det icke uttryckligen omnämnes i tillkännagivandet —

utan vidare samtidig uppsägning av överenskommelsen den 18 maj 1904.

Dessutom äro fortfarande gällande de förklaringer, som de makter, vilka

undertecknat överenskommelsen den 18 maj 1904, kunnat göra rörande anslutning

av sina kolonier till sagda avtal.

Dock skall från och med den dag, då förevarande konvention träder i kraft,

anslutning eller uppsägning hänförande sig till sagda avtal och avseende

kolonier, besittningar eller konsulära jurisdiktionsområden, försiggå enligt

föreskrifterna i förevarande artikel.

Art. 12. Förevarande konvention, som skall dagtecknas den 4 maj 1910,

är öppen för undertecknande i Paris intill den 31 följande juli av befullmäktigade

för de stater, som voro representerade vid den andra konferensen

hållen för bekämpande av den vita slavhandeln.

Som skedde i Paris den 4 maj 1910

i ett enda exemplar, varav en bestyrkt avskrift skall överlämnas till envar

av de stater, som undertecknat densamma.

(Underskrifter *)

Slutprotokoll.

I begrepp att underteckna konventionen av denna dag, hava undertecknade

befullmäktigade ombud ansett nödigt att angiva den anda, i vilken art. 1,

* Konventionen har undertecknats av Tyskland (under reservation ketr. art. 6), ÖsterrikeUngern,

Belgien, Brasilien (under reservation betr. art. 5), Danmark, Spanien, Frankrike, Storbritannien,

Italien, Nederländerna, Portugal, Ryssland och Sverige.

opaginerad Kontrollera mot PDF

fi

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

2 och 3 i denna konvention höra tolkas och enligt vilken det är önskvärt

att de föredragsslutande staterna i utövningen av sin lagstiftande makt sörja

för genomförande av de fastslagna bestämmelserna eller för deras fullständigande.

A) Bestämmelserna i art. 1 och 2 böra anses såsom ett minimum i den

merling att det faller av sig självt, att de avtalande regeringarna hava sin

fulla frihet att straffa andra liknande brott, t. ex. värvning av myndiga,

även när varken svek eller tvång föreligger.

B) Vad angår undertryckande av brott, avsedda i art. 1 och 2, är det

överenskommet, att orden »omyndig kvinna» eller »myndig kvinna» beteckna

kvinnor under och över fyllda tjugo år. En lag kan dock fastslå en högre

ålder för erhållande av skydd under förutsättning att åldern är densamma

för kvinnor av varje nationalitet.

C) I och för undertryckande av ifrågavarande brott bör lagen för varje

fall föreskriva frihetsstraff, vederbörande obetaget att jämväl stadga andra

huvudstraff eller påföljder; lagen bör också, oberoende av offrets ålder, taga

hänsyn till de försvårande omständigheter, som kunna föreligga i det särskilda

fallet, såsom de vilka avses i art. 2 eller den omständigheten att

offret verkligen använts i otuktigt syfte.

D) Det fall, att en kvinna mot sin vilja kvarhålles i hus, där otukt bedrives,

har icke, trots dess allvarliga beskaffenhet, kunnat upptagas i denna

överenskommelse, enär det hänför sig uteslutande till den inre lagstiftningen.

Förevarande slutprotokoll skall anses såsom en integrerande del av konventionen

utav denna dag och skall hava samma kraft, giltighet och varaktighet

som denna.

Som skedde i ett enda exemplar i Paris den 4 maj 1910.

(Samma underskrifter)

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ta proposition nr 4-

internationell konvention för undertryckande av handeln med kvinnor

och barn. Geneve den 30 september 1921.

Art. 1. De höga fördragsslutande parterna överenskomma att, så vitt

de ännu icke anslutit sig till överenskommelsen den 18 maj 1904 och konventionen

den 4 maj 1910, snarast möjligt och i den form, som är föreskriven

i ovannämnda överenskommelse och konvention, överlämna sina ratifikationer

av sagda avtal eller sina tillkännagivanden om anslutning till densamma.

Art. 2. De höga fördragsslutande parterna överenskomma att vidtaga

alla mått och steg för att efterspana och straffa sådana personer, som ägna

sig åt handel med barn av det ena eller andra könet, skolande sådan gärning

anses inbegripen under art. 1 i konventionen den 4 maj 1910.

Art. 3. De höga fördragsslutande parterna överenskomma att vidtaga

nödiga åtgärder för att straffa försök till brott och, inom de i lag angivna

gränser, förberedande handlingar till brott, som avses i art. 1 och 2 i konventionen

den 4 maj 1910.

Art. 4. De höga fördragsslutande parterna överenskomma att, så vitt

det icke skulle finnas mellan dem konventioner angående utlämnande av förbrytare,

vidtaga alla i deras makt stående åtgärder för utlämnande av personer,

tilltalade eller dömda för brott avsedda i art. 1 och 2 i konventionen

den 4 maj 1910.

Art. 5. I moment B i slutprotokollet till konventionen av 1910 skola orden

ifyllda tjugu år» utbytas mot orden »fyllda tjuguett år».

Art. 6. De höga fördragsslutande parterna överenskomma att, så vitt

de ännu icke vidtagit lagstiftande och administrativa åtgärder i syfte att

auktorisera och övervaka agenturer och byråer för platsanskaffning, utfärda

bestämmelser i sådant syfte för att tillförsäkra skydd åt kvinnor och barn.

som söka arbete i annat land.

Art. 7. De höga fördragsslutande parterna överenskomma beträffande anordningarna

för immigration och emigration att vidtaga lagstiftande och administrativa

åtgärder avsedda att bekämpa handeln med kvinnor och barn.

De överenskomma särskilt att utfärda nödiga bestämmelser till skydd för

kvinnor och barn, som resa på emigrantfartyg, icke endast vid avresan och

vid ankomsten utan även under själva resan och att vidtaga anordningar beträffande

affischering på stationer och i hamnar, varigenom kvinnor och barn

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr lt.

varnas för farorna på grand av sådan handel och anvisning lämnas å

platser, där de kunna få bostad, hjälp och skydd.

Art. 8. Förevarande konvention, vars franska text och engelska text skola

äga lika vitsord, skall bära denna dags datum och kan undertecknas intill

den 31 mars 1922.

Art. 9. Förevarande konvention är underkastad ratifikation. Ratifikationsinstrumenten

skola överlämnas till generalsekreteraren i Nationernas

Förbund, vilken skall tillkännagiva mottagandet för de andra medlemmarna

av förbundet och för de stater, som äga att underteckna konventionen. Ratifikationsinstrumenten

skola deponeras i sekretariatets arkiv.

I överensstämmelse med art. 18 i förbundsakten skall sekreteraren inregistrera

förevarande konvention, så snart deponeringen av den första ratifikationen

blivit verkställd.

Art. 10. De medlemmar av Nationernas Förbund, som icke undertecknat

förevarande konvention före den 1 april 1922, kunna ansluta sig till densamma.

Detsamma gäller för stater, vilka icke äro medlemmar av Nationernas Förbund

och vilka Förbundsrådet kan komma att besluta att giva officiell del

av förevarande konvention.

Anmälan om anslutning skall tillkännagivas för generalsekreteraren i För - bundet, som därom skall underrätta alla vederbörande makter jämte meddelande

om dagen för tillkännagivandet.

Art. 11. Förevarande konvention skall träda i kraft för varje part den

dag då ratifikationen eller anslutningshandlingen deponeras.

Art. 12. Förevarande konvention kan uppsägas av varje medlem av förbundet

eller stat, som är ansluten till sagda konvention, genom ett tillkännagivande

12 månader i förväg. Uppsägningen skall verkställas genom ett

skriftligt tillkännagivande, ställt till generalsekreteraren i Förbundet. Denne

skall omedelbart överlämna till alla de övriga medlemmarna exemplar av

detta tillkännagivande med angivande av dagen för mottagandet.

Uppsägningen träder i kraft ett år efter dagen för tillkännagivandet till

generalsekreteraren och gäller endast den stat, som verkställt uppsägningen.

Art. 13. Generalsekreteraren i Förbundet skall upprätta en förteckning

över alla de parter, som undertecknat, ratificerat eller uppsagt förevarande

konvention eller anslutit sig till densamma. Denna förteckning skall alltid

vara tillgänglig för medlemmarna i Förbundet; den skall offentliggöras så

ofta som möjligt i enlighet med Rådets föreskrifter.

Art. 14. Varje förbundsmedlem eller stat, som undertecknat konventionen,

kan förklara, att undertecknandet icke innesluter alla eller någon viss av

dess kolonier, besittningar på andra sidan havet, skyddsområden eller områden,

som stå under dess överinseende och myndighet, och kan i följd därav

senare ansluta sig särskilt för vilken som helst av sina kolonier, besittningar

på andra sidan havet, skyddsområden eller områden, som uteslutits genom

sagda förklaring.

Uppsägning kan likaledes verkställas särskilt för varje koloni, besittning

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr h. 9

på andra sidan havet, skyddsområde eller område, som står under dess överinseende

och myndighet. Bestämmelserna i art. 12 skola tillämpas på sådan

uppsägning.

Som skedde i Genéve den 30 september 1921 i ett enda exemplar, vilket

skall deponeras i Nationernas Förbunds arkiv.

(Underskrifter.*)

* Konventionen har undertecknats av Albanien, Tyskland, Australien, Österrike, Bulgarien, Brasilien,

Kanada, Chile, Kina, Columbia, Costa-Rica, Kuba, Estland, Storbritannien, Grekland, Ungern,

Indien, Italien, Japan, Lettland, Lithauen, Norge, Nya feland, Nederländerna, Persien, Polen,

Danzig, Portugal, Rumänien, Siam, Sverige, Schweiz, Tjeeko-Slovakiet och Sydafrikanska

Unionen. Av dessa makter hava Tyskland, Australien, Österrike, Belgien, Kanada, Kuba, Storbritannien,

Grekland, Indien, Italien, Lettland, Norge, Nya Zeland, Nederländerna, Polen, Portugal,

Rumänien, Slam, Tjeeko-Slovakiet och Sydafrikanska unionen jämväl ratificerat konventionen.

Till konventionen hava vidare anslutit sig Danmark, Finland, Panama, Spanien och vissa brittiska

kolonier.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

21 augusti 1924.

N ärvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von

Wurtemberg, statsråden Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot, Löbeck,

Clason, Wohlin.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anför chefen

för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg:

»För Sveriges del har den 18 maj 1904 undertecknats och den 28 oktober

samma år ratificerats Internationellt avtal angående åtgärder till motarbetande

av den s. k. »vita slavhandeln». Sverige har vidare undertecknat en

internationell konvention av den 4 maj 1910 angående bekämpandet av den

vita slavhandeln. Denna konvention har dock ej blivit ratificerad av Sverige.

Ytterligare har den 30 mars 1922 för Sveriges del undertecknats en internationell

konvention av den 30 september 1921 för undertryckande av handeln

med kvinnor och barn. Undertecknandet av sistnämnda konvention har dock

skett med förbehåll av ratifikation under förutsättning av riksdagens bifall.

Berörda konventioner, vilka i översättning torde såsom bilagor1 få åtfölja

detta protokoll, innehålla bland annat följande bestämmelser:

Konventionen den 4 maj 1910:

»Art. 1. Underkastad straff är envar, som, för att tillfredsställa andras

lidelser, värvar, bortför eller förleder omyndig kvinna, även om det sker med

hennes samtycke, i otuktigt syfte, även då de särskilda handlingar, som

grundlägga gärningens egenskap av brott, utförts i skilda länder.

Art. 2. Underkastad straff är ock envar, som, för att tillfredsställa andras

lidelser, med svek, våld, hotelser, missbruk av myndighet eller med andra

medel innebärande tvång värvar, bortför eller förleder myndig kvinna i

otuktigt syfte, även da de särskilda handlingar, som grundlägga gärningens

egenskap av brott, utförts i skilda länder.

Art. 3. De av de fördragsslutande parterna, vilkas lagar för närvarande

icke stadga straff för brott, som avses i de två föregående artiklarna, förbinda

sig att själva vidtaga eller att föreslå vederbörande lagstiftande myndigheter

att vidtaga erforderliga mått och steg för att dessa brott må bliva

belagda med straff allt efter brottets allvarliga beskaffenhet.»

Konventionen den 30 september 1921:

1 Dessa bilagor hava här uteslutits.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition ur Ji.

11

»Art. 2. De höga fördragsal utande parterna överenskomma att vidtaga

alla mått och steg för att efterspana och straffa sådana personer, som ägna

sig åt handel med barn av det ena eller andra könet, skolande sådan gärning

anses inbegripen under art. 1 i konventionen den 4 maj 1910.

Art. 3. De höga fördragsslutande parterna överenskomma att vidtaga

nödiga åtgärder för att straffa försök till brott och, inom de i lag angivna

gränser, förberedande handlingar till brott, som avses i art. 1 och 2 i

konventionen den 4 maj 1910.»

För att ratifikation av ifrågavarande konventioner må kunna äga rum

erfordras sålunda att de brott, varom förmäles i artiklarna 1 och 2 av konventionen

den 4 maj 1910, ävensom försök till sådana brott äro straffbelagda

enligt svensk lag. Brottet enligt artikel 1 består däri att man värvar,

bortför eller förleder omyndig kvinna1, i syfte att förmå henne till otukt med

annan. Enligt artikel 2 i 1921 års konvention skall under brottet inbegripas

jämväl enahanda förfarande med barn av manligt kön. Artikel 2 i 1910 års

konvention handlar om värvande, bortförande eller förledande av en myndig

kvinna i enahanda syfte. Gärningen är i detta fall straffbar allenast om

vissa tvångsmedel eller svek kommit till användning. I 15 kapitlet 17 §

strafflagen stadgas straff för den, som bortförer kvinna mot hennes vilja i

uppsåt att henne till giftermål eller otukt förmå. Vidare straffas enligt 18 §

i samma kapitel under vissa förutsättningar den, som i enahanda uppsåt

bortför minderårig kvinna med hennes vilja. Dessa straffbestämmelser träffa

en del av de brott, som omförmälas i 1910 års konvention, men de täcka icke

helt konventionens straffstadganden. För nämnda stadganden är det väsentliga,

att bortförandet eller värvandet skett för att tillfredsställa andras lidelser, och

stadgandena komma därför att närmast motsvara vårt koppleridelikt. I 18

kapitlet 11 § 1 mom. stadgas, att var, som vanemässigt eller för att därmed

bereda sig vinning förleder till, förmedlar eller på annat sätt främjar otukt

mellan andra, skall för koppleri dömas till straffarbete i högst fyra år eller

fängelse i högst sex månader. Här stadgas sålunda straff för förledande till

otukt med annan. Vad angår bortförande av kvinna i syfte att förmå henne

till otukt med annan, lärer ett sådant förfarande jämväl bliva straffbart enligt

denna paragraf, då detsamma får anses innebära ett främjande av otukt

mellan andra. För att ett fullbordat koppleridelikt skall föreligga, torde

det nämligen icke vara erforderligt, att det faktiskt kommit till otukt mellan

andra. Huruvida ett värvande av en kvinna till otukt med annan fäller

under ifrågavarande straffbestämmelse, kan möjligen vara mera tveksamt.

Ett sådant värvande innebär likväl, att man hos annan framkallat ett beslut

i nyss nämnd riktning, och synes detta vara tillräckligt för konstituerande

av ifrågavarande brott. Under paragrafens stadgande om straff för den, som

främjar otukt mellan andra, lärer inbegripas jämväl ett främjande av otukt

mot naturen. Även med den utvidgning, brottsbegreppet i artikel 1 av 1910

års konvention genom artikel 2 i konventionen av år 1921 erhållit, täeker

1 Angående betydelsen av uttrycket omyndig kvinna se slutprotokollet i 1910 års konvention B)

och art. 5 i 1991 årg konvention.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

sålunda ifrågavarande straffstadgande konventionernas bestämmelser i denna

del.

Enligt 18 kapitlet 11 § 1 mom. strafflagen uppställes såsom villkor för straffbarhet,

att främjandet av otukten skett vanemässigt eller i vinningssyfte. Någon

motsvarande fordran upptages icke uttryckligen i artiklarna 1 och 2 av 1910

års konvention. Med hänsyn till konventionens syfte att undertrycka handeln

med kvinnor och barn torde någon verklig skillnad i detta hänseende likväl

icke förefinnas emellan berörda stadganden. Överhuvud synes man sålunda

kunna påstå, att de brott, varom förmäles i nämnda artiklar, äro straffbara

enligt 18 kapitlet 11 § strafflagen, i den mån straff icke följer redan enligt

15 kap. strafflagen. Så till vida synes till och med svensk lag gå längre,

som ett bortförande, värvande eller förledande av myndig kvinna är straffbart,

oberoende av om sådant tvångsmedel använts, som sägs i art. 2 av konventionen.

Jämlikt artikel 3 i 1921 års konvention skall emellertid även försök till

sådana brott, varom förmäles i förenämnda artiklar av 1910 års konvention,

beläggas med straff. Ett försök att bortföra en kvinna i förut nämnt syfte

kan möjligen anses innebära ett sådant främjande, varom 18 kap. 11 § strafflagen

talar. Däremot kan ett försök att värva eller förleda en kvinna till

otukt med annan icke straffas enligt nämnda lagrum. För att Sverige skall

kunna ratificera 1921 års konvention torde sålunda lagen behöva i nämnda

punkt kompletteras.

Något principiellt hinder för en dylik lagändring synes icke föreligga.

Att ett försök att värva en kvinna för prostitutionen eller eljest för otukt med

annan, om detsamma sker i vinningssyfte, för den allmänna rättsuppfattningen

framstår såsom ett straffvärt förfarande, lärer vara otvivelaktigt.

Möjligen kan mot straffbeläggandet av ett dylikt försök invändas, att i svensk

strafflag straff för försöksbrott förekommer allenast i ringa utsträckning samt

att för Sveriges del något behov av utvidgat straffskydd på nu ifrågavarande

område knappast gjort sig gällande. Häremot må framhållas, att det måste

anses vara synnerligen angeläget, att Sverige stödjer den internationella

kampen mot den vita slavhandeln samt att, därest förhållandena skulle utveckla

sig så att sagda trafik komme att i högre grad beröra Sverige, vi

böra vara beredda att aktivt deltaga i striden mot densamma.

I 18 kapitlet 11 § strafflagen synes sålunda böra upptagas ett stadgande

om straff för den, som för egen vinning gör försök till främjande av otukt

mellan andra. Då det här gäller allenast försök, lärer icke kunna ifrågakomma

att, såsom beträffande det fullbordade brottet, med vinningssyfte

jämställa vanemässighet. I verkligheten torde för övrigt ett vanemässigt

övande av koppleri knappast förekomma utan vinningssyfte. Att vanemässigheten

särskilt omnämnts, lärer allenast i bevisningshanseende vara av

betydelse.

Förevarande paragraf stadgar straff för den som förleder till, förmedlar

eller annorledes främjar otukt mellan andra. Såsom av ordalagen framgår,

anses uttrycket främjande av otukt i sig innefatta jämväl ett förledande

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

eller förmedlande. Det lärer därför vara tillräckligt att vid formuleringen

av försöksbrottet använda allenast uttrycket främja otukt.

Vad angår straffsatsen för ifrågavarande försöksbrott lärer densamma

lämpligen kunna fastställas till fängelse i högst sex månader eller böter,

minst femtio kronor.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om ändrad lydelse av 18

kapitlet 11 § strafflagen av den lydelse, bilaga A vid detta protokoll utvisar,

samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte, för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamål, inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj ris proposition nr -i.

Bil. A.

Förslag
till
Lag
om

ändrad lydelse av 18 kapitlet 11 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 18 kapitlet 11 § strafflagen i dess lydelse enligt

lagen den 20 juni 1918 skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade

lydelse:

Var, som — ---sex månader.

Gör någon för egen vinning försök till främjande av otukt mellan andra,

straffes med fängelse i högst sex månader eller böter, minst femtio kronor.

dill straff, som i 1 mom. stadgas, skall ock dömas, där någon, utan att

hava gjort sig skyldig till sådant förfarande, som i samma moment sägs, för

egen vinning stadigvarande utnyttjar annans otuktiga levnadssätt.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1925.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

15

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:in lagråd den 13 oktober 192-i.

N ärvarande:

justitierådet Svedislius,

regeringsrådet Palmgren,

justitierådet Christiansson,

justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 21 augusti

1924, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag

om ändrad lydelse av 18 kapitlet 11 § strafflagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet Erik Bergendal.

Lagrådet yttrade:

Det remitterade förslaget, enligt vilket, i motsats till vad för närvarande gäller,

försök till koppleri enligt 18 kap. 11 § strafflagen skulle beläggas med

straff, har tillkommit i syfte att möjliggöra ratifikation av konventionen för

undertryckande av handeln med kvinnor och barn den 30 september 1921. Räckvidden

av det föreslagna stadgandet går emellertid längre; därigenom skulle

försök till koppleri bliva straffbart även när det gäller sådana former av detta

brott, som icke kunna inbegripas under den s. k. vita slavhandeln.

Straff för försök till brott förekommer i vår strafflag allenast i ringa utsträckning.

Vad särskilt angår 18 kapitlet, är för närvarande sådant straff

icke i något fall där stadgat. Av strafflagskommissionens förslag till strafflag,

allmänna delen, framgår, att, enligt vad kommissionen tänkt sig, försök

till brott,''i likhet med vad för närvarande gäller, skulle straffas endast i vissa,

i lagen särskilt utsatta fall. Vilka dessa skulle vara, utvisar icke nämnda förslag

och något förslag till strafflagens speciella del omfattande sedlighetsbrotten

har ju under det pågående arbetet på en strafflagsreform ännu icke framlagts.

Emellertid må beaktas, att professor Thyrén i »Principerna för en strafflagsreform»1

uttalat sig för att straff för försök borde kunna ådömas i det i

18 kap. 12 § strafflagen avhandlade fall av förledande till otukt ävensom vid

de svårare fallen av de av honom såsom allmänfarliga demoralisationsbrott betecknade

brott. Under denna grupp hänföres av professor Thyrén, bland annat,

brott enligt 18 kap. 11 § strafflagen, vilket brott emellertid icke upptagits

bland de av honom anförda särskilda exempel å hithörande brott, som enligt

hans åsikt borde kriminaliseras redan på försöksstadiet.

1 II sid. 44 och 88 samt III sid. 156 och 157

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

Redan av det sålunda anförda framgår, att det måste vara ägnat att väcka

betänkligheter att, .såsom nu blivit föreslaget, i fråga om ett visst slag av sedlighetsbrott

genom särskild lagstiftning införa eu allmän straffbestämmelse

för försök, i all synnerhet som, på sätt av departementschefen framhållits, för

Sveriges del något behov av utvidgat straffskydd på detta område knappast

gjort sig gällande. Men dessa betänkligheter ökas, när man beaktar den allmänt

hållna brottsbeskrivningen i första .stycket av ifrågavarande lagrum och

de olika tolkningar, som härav kunna föranledas. Vad det härvid närmast

kommer an på är, huruvida, för att koppleribrottet skall anses fullbordat, det

erfordras, att det faktiskt kommit till »otukt mellan andra». Departementschefen

har anslutit sig till en inom doktrinen härutinnan uttalad mening, att

sådant icke skulle vara erforderligt. Brottet skulle enligt denna åsikt vara fullbordat

i och med det att genom verksamheten i fråga skapats objektivt gynnsammare

förutsättningar för otukts bedrivande och fullbordat brott skulle exempelvis

kunna föreligga redan genom framkallandet av ett beslut hos annan,

fastän beslutet sedermera icke omsättes i handling. Med denna utgångspunkt

falla uppenbarligen inom området för det fullbordade brottet åtskilliga företeelser,

som med en motsatt uppfattning skulle vara att hänföra till försök, men

å andra sidan bliver under denna förutsättning försöksbegreppets omfattning

synnerligen oviss och svävande. När ett förledande, ett förmedlande eller ett

främjande, ehuru det icke i verkligheten lett till otukt mellan andra, likväl

skall anses som fullbordat koppleribrott, synes det bliva förenat med stora svårigheter

att uppdraga en skiljelinje häremellan och sådant förledande, förmedlande

eller främjande, som skall anses hava stannat vid försök. Det synes också

med samma utgångspunkt kunna befaras, att, om förslaget upphöjes till lag,

tendenser skola yppas att utsträcka straffbestämmelsens tillämplighet till åtgöranden,

som snarare äro att hänföra till förberedelser än till försök i egentlig

mening.

Lagrummets avfattning —• och detta gäller även lydelsen före 1918 års lagändring

— möjliggör emellertid otvivelaktigt även den motsatta tolkningen,

varigenom räckvidden av straffbestämmelsen skulle på ovan angivet sätt begränsas.

I den mån lagrummet kommit till tillämpning i praxis, synes också

såväl före som efter nämnda lagändring för straffbarhet regelmässigt hava

förutsatts, att otukt mellan andra verkligen ägt rum. En annan sak är, att

med avseende å måttet av bevisning härutinnan ofta en på föreliggande omständigheter

grundad presumtion kunnat vara tillfyllest. Reglementeringskommittén,

som givit uppslaget till 1918 års lagändring, åberopade som motiv

för sitt ändringsförslag huvudsakligen behovet att kunna med straff åtkomma

sådana former av otuktsbefrämjande verksamhet, som brukade betecknas med

uttryckena »flickställen» och »partihotell», varjämte kommittén även ville möjliggöra

bestraffande av vissa andra av kommittén angivna former av ockrande

å prostitutionen. De uttalanden kommittén i sina motiv gör rörande tolkningen

av de för beskrivningen å brottet föreslagna nya uttrycken — desamma

som sedermera inflöto i lagen — synas också närmast giva vid handen, att

kommittén med dessa uttryck avsett att karakterisera en verksamhet, som givit

otukt mellan andra till resultat.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4-

17

Ansluter man sig till sistnämnda uppfattning, innebär det nu föreslagna andra

stycket i paragrafen en väsentlig utvidgning av densammas tillämplighetsområde.

De svårigheter, som med den motsatta uppfattningen göra sig gällande

vid särskiljande av fullbordat brott och försök, skulle i detta fall icke behöva

uppstå, och då försöksbrottets omfattning sålunda bleve lättare att bestämma,

skulle det också otvivelaktigt möta mindre svårigheter att i tillämpningen uppdraga

gränsen mellan straffbart försök och blotta förberedelser.

Vilkendera av dessa båda uppfattningar än må vara den riktiga, ett bifall

till förslaget skulle i varje fall innebära ett steg, vars betydelse icke kan

fullt överskådas. Att under sådana förhållanden, oberoende av den

stundande strafflagsreformen, vidtaga denna partiella lagändring, som icke av

något inom landet yppat behov påkallas, bör naturligtvis icke ifrågakomma under

annan förutsättning, än att det åsyftade ändamålet •— möjliggörandet av

ratifikation av 1921 års konvention — icke kan på annan väg åstadkommas och

ratifikation inom den närmaste framtiden anses vara av den särskilda betydelse,

att betänkligheterna mot det föreslagna stadgandet i jämförelse härmed väga

mindre tungt.

Därest man icke, med godtagande av den i remissprotokollet hävdade uppfattningen

av första stycket i lagrummet i fråga, skulle anse paragrafen i sitt

nuvarande skick praktiskt taget i allt väsentligt täcka även 1921 års konvention,

synes den utvägen tänkbar att i särskild lag stadga straff i anslutning till

1910 och 1921 års konventioner. Otvivelaktigt skulle ett sådant förfaringssätt

möta svårigheter i olika avseenden. Betänkligheterna härvidlag kunde dock anses

vara av jämförelsevis mindre betydelse, då en sådan lagstiftning med hänsyn

till det pågående arbetet å en strafflagsreform endast torde bliva av provisorisk

karaktär.

Under förutsättning dels att för ändamålet särskild lagstiftning befinnes

nödvändig, men den nu antydda vägen icke visar sig framkomlig, och dels att

omedelbar ratifikation av 1921 års konvention prövas vara av ovan angiven

betydelse, finner lagrådet sig emellertid, trots föreliggande betänkligheter, icke

böra avstyrka, att det remitterade förslaget upphöjes till lag. I sådant fall kan

emellertid ifrågasättas, huruvida icke för konsekvensens skull straff för försök

borde stadgas även i det i 18 kap. 12 § strafflagen behandlade fall. Där

avsedda brott torde vara att anse som ett kvalificerat fall av koppleri. Skall

försök till koppleri i vanliga fall kunna bestraffas, bör väl så även vara förhållandet

här. I detta fall torde för övrigt betänkligheterna mot ett dylikt tillägg

kunna anses mindre, eftersom för straffbarhet enligt 12 § väl måste förutsättas,

att förledandet haft otukt med annan till resultat, och betydelsen av ett

tillägg i angiven riktning således bleve mindre tveksam. Det remitterade förslaget

torde icke kunna anses täcka även 12 §:s fall, då i sistnämnda lagrum

icke för .straffbarhet förutsättes vanemässighet eller avsikt att bereda sig vinning.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. 4 höft. (Nr 4•)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 12 december 1924.

N ärvarande:

Statsråden Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Hansson, Linders, Larsson,

Wigforss, Le VINSON.

Efter gemensam beredning med tillförordnade ministern för utrikes ärendena

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin lagrådets den

13 oktober 1924 avgivna utlåtande över det den 21 augusti 1924 till lagrådet

remitterade förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kapitlet 11 § strafflagen.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Ifrågavarande lagförslag, som remitterats till lagrådet, innan jag tillträdde

mitt nuvarande ämbete, har upprättats för att möjliggöra ratificering för

Sveriges del av de internationella konventionerna för undertryckande av

handeln med kvinnor och barn. Liksom min företrädare i ämbetet finner

jag det vara av vikt, att berörda konventioner bliva ratificerade av Sverige.

Med denna uppfattning kan jag nu inskränka mig till det uttalande, vartill

förslagets granskning i lagrådet giver anledning.

Lagrådet har uttalat vissa betänkligheter mot ifrågavarande lagförslag

och ifrågasatt huruvida särskild lagstiftning vore behövlig för ratifikation

av konventionerna, ävensom, i jakande fall, huruvida man icke borde välja

den utvägen att i särskild lag stadga straff i anslutning till 1910 och 1921

års konventioner. Under förutsättning dels att för ratificering av konventionerna

särskild lagstiftning befunnes nödvändig, men den ovan antydda

vägen icke visade sig framkomlig, och dels att omedelbar ratifikation av 1921

års konvention prövades vara av särskild betydelse, har lagrådet emellertid,

trots föreliggande betänkligheter, icke ansett sig böra avstyrka, att förslaget

upphöjdes till lag.

Såsom härav framgår har lagrådet sålunda ifrågasatt, huruvida över huvud

särskild lagstiftning är erforderlig för ratifikation av konventionerna. Min

företrädare i ämbetet har, såsom av hans yttrande till protokollet vid förslagets

remitterande till lagrådet framgår, tolkat ifrågavarande lagrum så

att för fullbordat brott i förevarande hänseende icke erfordras, att det faktiskt

kommit till »otukt mellan andra». Med denna tolkning skulle man, enligt

vad lagrådet antyder, kunna anse, att lagrummet redan i dess nuvarande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

1!>

lydelse praktiskt taget i allt väsentligt täcker även 1921 års konvention.

Med hänsyn till detta lagrådets uttalande anser jag mig kunna avstå från

att föreslå ändring i strafflagen. Ehuru hittills olika meningar kunnat råda

om tolkningen av hithörande strafflagsbestämmelser, utgår jag ifrån att domstolarna

skola, under hänsynstagande till statsmakternas beslut om ratifikation

av konventionerna, tillämpa den vidsträcktare tolkning, som lagrådet

sålunda funnit förenlig med den nuvarande avfattningen av ifrågavarande

lagrum.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte genom proposition äska riksdagens godkännande av konventionerna.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga vid

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. St ef enson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1925:57 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående godkännande av dels en internationell konvention av den 4 maj 1910 angående bekämpand a1 i texten
  2. 1LU 1925:7 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av dels en internationell konvention av den 4 maj 1910 angående bekämpandet av den vita s. 1 i texten