Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom

24 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 19 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1925:48, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kun yl. Maj:ts proposition nr Jt8.

I

Nr 48.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 16 juni 1875

angående lagfart å fång till fast egendom: given Stockholms

slott den 23 januari 1925.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § i förordningen

den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom''.

GUSTAF.

Torsten Nothin.

Bihang till riksdagens protokoll 1925.

1 sand.

42 höft. {Nr 48.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)

angående lagfart å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

lagfart å fång till fast egendom, jämlikt dess lydelse i lagen den 22 november

1912 (nr 324), skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

Kan — ---- -—■ ordning.

Är lagfartsansökning förklarad vilande till följd av hinder, varom i 7 § förmäles,

skall kungörelse därom av rätten utfärdas, om sökanden det äskar. Varder

ej, efter det genom sökandens försorg nämnda kungörelse blivit såväl en

gång införd i allmänna tidningarna samt tidning inom orten, som av rätten

bestämts, som ock, när fråga är om egendom å landet, tre gånger, minst en

månad mellan varje gång, uppläst i kyrkan för den församling, där egendomen

är belägen, klander å fånget instämt samt i rättens lagfartsprotokoll antecknat

inom tre år efter sista kungörandet; och förekommer ej heller eljest anledning

att annan äger bättre rätt till egendomen; då må den omständighet att förre

ägarens åtkomst ej styrkes icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande,

där det visas, att sökanden eller han och hans rättsinnehavare oavbrutet under

nämnda tre år varit i mantalslängd upptagna såsom ägare till fastigheten.

Innan i ty fall ansökningen bifallas må, skall kronans ombudsman däröver

höras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925, dock att i avseende å lagfartsansökning,

varom kungörelse tidigare utfärdats, skall gälla vad hittills varit stadgat.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.l Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 31 december 1924.

N ärvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Thorsson, Olsson, Sandler,

Nothin, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Nothin anmäler riksdagens skrivelse

den 21 mars 1924, nr 61, däri riksdagen hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes

låta verkställa utredning, huruvida och i vad mån de i 10 § andra stycket

lagfartsförordningen meddelade bestämmelser kunde omarbetas i syfte att kungörelse

angående vilande lagfart måtte ske i enklare former och att den i lagrummet

stadgade klandertid måtte förkortas, samt för riksdagen framlägga de

förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Föredraganden anför:

»Jämlikt 7 § lagfartsförordningen skall, när lagfart sökes, förre ägarens åtkomst

styrkas. Innan förre ägarens åtkomst blivit styrkt, får ej, utom i vissa

i lagen angivna fall, den sökta lagfarten beviljas. I 10 § första stycket stadgas

vidare, att om till följd av de i, bland annat, 7 § givna föreskrifter sökt

lagfart ej beviljas, rätten skall förklara ansökningen vilande, i avbidan på

hindrets undanröjande.

10 § andra stycket föreskriver därefter särskilt kungörelseförfarande i vissa

fall. År lagfartsansökning förklarad vilande till följd av hinder, varom i 7 §

förmärs, skall kungörelse därom av rätten utfärdas — dock endast om sökanden

det äskar. Varder ej, efter det genom sökandens försorg nämnda kungörelse

tre gånger, minst en månad mellan varje gång, blivit såväl införd i allmänna

tidningarna som ock, när fråga är om egendom på landet, uppläst i kyrkan

för den församling, där egendomen är belägen, ävensom när tingslaget består

av mera än en församling, jämväl i kyrkorna för angränsande, inom tingslaget

belägna församlingar, klander å fånget instämt samt i rättens lagfartsprotokoll

antecknat inom fem år efter sista kungörandet; och förekommer ej heller

eljest anledning att annan äger bättre rätt till egendomen; då må den omständigheten

att förre ägarens åtkomst ej styrkes icke vidare utgöra hinder för lagfartens

beviljande, där det visas, att sökanden eller han och hans rättsinnehavare

oavbrutet under nämnda fem ar varit i mantals- och skattskrivningslängd

upptagna såsom ägare till fastigheten. Innan ansökningen bifalles, skall kronans

ombudsman däröver höras.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8.

Första lagutskottet

1924.

Historik.

Nya lagberedningen.

I en vid 1924 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 70, hemställde

herr Andersson i Rasjön, att riksdagen måtte besluta att hos Kungl.

Maj:t begära förslag till nästkommande riksdag till sådana förändringar i förordningen

om lagfart å fång till fast egendom, att när ansökan om lagfart

förklarades vilande på grund av de hinder, som omförmältes i 7 §, kungörelse

om sådan ansökan måtte kunna utfärdas under enklare former, samt att tiden,

inom vilken klander skulle instämmas, måtte inskränkas till två år räknat från

sista kungörandet.

I utlåtande (nr 15) över motionen har första lagutskottet till en början lämnat

följande redogörelse för ifrågavarande lagrums tillkomst samt tidigare ändringsförslag:
-

»1) Klandertidens längd.

I sin ursprungliga lydelse innehöll 10 § lagfartsförordningen allenast bestämmelsen

i paragrafens nuvarande första stycke. Det senare stycket av paragrafen

bär tillagts i sammanhang med de genom förordningen den 22 april 1881 införda

bestämmelserna angående förvärv av fast egendom genom hävd. Enligt

sistnämnda förordning grundades hävden, utom på förvärv i god tro, på vunnen

lagfart samt oavbruten tjuguårig utövning av äganderätten efter lagfarten. Då

vunnen lagfart sålunda gjordes till förutsättning för hävdeförvärvet, blev det

tydligtvis nödvändigt att bereda möjlighet till vinnande av lagfart å lagliga

förvärv även i de fall, då föregående ägarens åtkomst icke kunde styrkas. Detta

skedde genom det till paragrafen fogade andra stycket. Enligt detta kunde, om

en lagfartsansökan förklarades vilande på den grund att förre ägarens åtkomst

ej styrkts, sökanden begära utfärdande av kungörelse om förhållandet. Om efter

kungörelseförfarandets avslutande klander å sökandens fång ej instämdes inom

tio år, skulle, under vissa i lagrummet angivna förutsättningar, den sökta lagfarten

beviljas, oaktat förre ägarens åtkomst ej blivit styrkt.-

Eya lagberedningen, som föreslagit nämnda tillägg till ifrågavarande paragraf,

yttrade till motivering härav bland annat:

''Sättet för lagfartsansökningens kungörande är ägnat att sprida kännedom

om förhållandet inom såväl närmare som fjärmare kretsar. Därjämte måste

för lagfarts vinnande företes sannolika skäl, att lagfartssökanden eller han och

hans rättsinnehavare oavbrutet under den föreskrivna tiden verkligen såsom

ägare haft egendomen i besittning, i vilket hänseende, då tvist därom ännu ej

yppats, erforderlig bevisning ansetts lämpligast kunna åstadkommas genom

mantals- och skattskrivningslängden. Skulle nämligen den, som alldeles icke

eller blott såsom förvaltare eller brukare besutte en fastighet, föranstalta att

han något år bleve i berörda längd upptagen såsom ägare till fastigheten, vilket

ej kunde ske utan ett falsarium, vore i allt fall utsikten, att sådant kunde utan

protest fortsättas under tio år, ytterst ringa. Ett dylikt tilltag torde därför

mycket sällan komma att ens försökas. Vidare bör märkas att, innan lagfarten

beviljas, kronans ombudsman i orten skall höras, varigenom tillförlitliga upplysningar

kunna vinnas ej mindre om kronans än ock gemenligen om enskildesrätt,

samt att domstolen har sig ålagt att med ledning av dessa och andra tillgängliga

upplysningar undersöka, huruvida anledning förekommer att annan

än sökanden är rätt ägare till fastigheten. Slutligen torde jämväl den tidsutdräkt,

som lagfartssökande måste underkasta sig, innefatta ytterligare säkerhet

att det föreslagna förfaringssättet ej varder anlitat i oträngt mål och att sålunda

den reda i äganderättsförhållandena, vilken lagfartslagen åsyftar, ej varder

genom ifrågavarande stadgande i någon mån rubbad.’

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr JtS.

Vid 1891 års riksdag väcktes i andra kammaren en motion, nr 59, vari —

under framhållande att den långa tiden av tio år, under vilken lagfartsansökningen

skulle vara vilande, visat sig vara förbunden med högst beaktansvärda

olägenheter —^ hemställdes, att den föreskrivna tiden av tio år för klandertalans

anställande måtte ändras till fem år samt att den tid, under vilken sökanden

eller hans rättsinnehavare skulle hava varit i mantals- och skattskrivningslängd

upptagna, jämväl måtte sättas till fem år.

Lagutskottet åberopade i avgivet utlåtande, nr 8, ovannämnda uttalande av Lagutskottet

nya lagberedningen angående de i förevarande stadgande givna garantier mot 1891 ur &

att den reda i äganderättsförhållandena, vilken lagfartslagen åsyftade, skulle

rubbas, samt anförde vidare:

''Utskottet föreställer sig, att verkan av nämnda garantier icke i någon väsentlig

mån skulle förringas, därest, på sätt motionären föreslagit, den tid, som

skall hava förflutit från det lagfartsansökningen sista gången kungjorts, förkortades

med hälften.

Erfarenheten har ådagalagt, att ifrågavarande förfarande icke användes så

ofta, som förhållandena därtill giva anledning; och torde skälet härtill närmast

vara, att tiden synts för lång. För fastighetsförhållandenas ordnande och stabilitet

är det emellertid av största vikt, att den utväg därtill, som tillståndet till

berörda förfarande öppnat, anlitas i så vidsträckt omfattning som möjligt; och

det synes antagligt, att, om den föreskrivna väntetiden förkortades såsom motionären

föreslagit, fastighetsägarna mer allmänt skulle tillgodogöra sig den

viktiga förmån, som förfarandet erbjuder dem. Det kan visserligen invändas,

att, därest den föreslagna ändringen komme till stånd, vådan av att nämnda

förmån beredes jämväl den oredlige förvärvaren, synes bliva större, än den nu är,

men utskottet kan icke föreställa sig, att den ifrågasatta inskränkningen i tidsbestämmelsen

skulle, då alla övriga garantier iakttagas, i och för sig öka denna

våda. Det bör dessutom i avseende härå erinras, att, liksom bland hela antalet

fång de ogiltiga utgöra ett försvinnande fåtal, samma förhållande säkerligen

äger rum bland de fall, där det ifrågavarande förfarandet kommer till användning.

Vidare bör ihågkommas, huruledes utom de garantier, som själva författningen

föreskriver, ytterligare säkerhet mot missbruk förefinnes därigenom att i

allmänhet en rätt lång tid av föregående besittning måste läggas till den tid,

vilken berörda förfarande må kräva. Ej heller må den omständigheten lämnas

obeaktad, att den preskriptionstid, varom fråga är, icke är av beskaffenhet att,

då densamma lupit till ända, avskära möjligheten för den rättmätige ägaren att

göra sin rätt gällande. I betraktande härav synes nu gällande tidsbestämmelse

kunna utan olägenhet eller våda utbj^tas emot den i motionen föreslagna.’

Utskottet hemställde därför, att riksdagen måtte för sin del antaga ett av

utskottet i anslutning till motionen utarbetat förslag till lag om ändrad lydelse

av ifrågavarande lagrum. Denna hemställan blev av riksdagen bifallen. Sedan

Kungl. Maj:t inhämtat högsta domstolens utlåtande över det sålunda av riksdagen

antagna förslaget, utfärdades den 31 december 1891 lag i ämnet.

I en vid 1901 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 49, hemställdes,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära

förslag om sådan ändring av gällande föreskrifter, att den i 10 § lagfartsförordningen

bestämda klandertid av fern år måtte inskränkas, till ett år efter sista

kungörandet.

Lagutskottet anförde i utlåtande nr 25: Lagutskottet

''Utskottet kan ej biträda motionärens förslag. Genom en lagändring av den 1901 nr 25.

innebörd, som i motionen ifrågasättes, komme nämligen,, efter utskottets uppfattning,

de bestämmelser i 10 § lagfartslagen, vilka äro ämnade att utgöra

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr J^8.

Första lagutkottet

1940 nr 11.

Lagutskottet

1895 nr 38.

garantier mot lagfarts beviljande åt annan än rätte ägaren, att i väsentlig mån

förlora sin kraft. Faran för att lagfart komme den oredlige förvärvaren till

godo bleve därigenom väsentligt ökad, liksom ock i följd därav möjligheten för

honom att emot rätte ägaren vinna hävd å fastigheten.

Till den lagfartssökandes anspråk på lättnad i att vinna stadgad rätt till fastighet,

förvärvad genom fång, vartill laga åtkomst ej kan visas, synes all skälig

hänsyn vara tagen dels i och med den redan år 1891 genomförda av motionären

omförmälda förkortningen av tidsbestämmelsen i 10 § lagfartslagen från tio till

fem år, dels ock genom den likaledes av motionären omnämnda inskränkning,

som år 1897 ägt rum beträffande antalet av de kyrkor, vari kungörelse om vilande

lagfartsansökning bör uppläsas.’

Med erinran slutligen, att ganska mycken tvekan gjorde sig gällande, då vid

1891 års riksdag fråga förelåg om förändring av berörda tidsbestämmelse från

tio till fem år, hemställde utskottet, att motionen icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda. Denna hemställan blev av riksdagen bifallen.

Vid 1920 års riksdag yrkades därefter i en inom andra kammaren väckt

motion, nr 246, bland annat att riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring

av 10 § andra stycket lagfartsförordningen, att tiden för klandertalan bleve nedsatt

till ett år efter sista kungörandet.

Första lagutskottet anförde i utlåtande nr 11, efter att hava redogjort för

motiven till lagrummet och tidigare väckta ändringsförslag:

''Såsom av förestående redogörelse framgår, var syftet med nu förevarande

stadgande att för den, som i god tro förvärvat fastighet men ej kunde styrka

förre ägarens åtkomst, bereda möjlighet att det oaktat erhålla lagfart å sitt

fång och därefter vinna hävd å fastigheten. Att nu, på sätt i motionen föreslås,

vidtaga eu ytterligare inskränkning i tiden för klandertalans anställande utöver

den, som verkställdes år 1891, kan utskottet ej förorda. Den garanti man velat

vinna mot att lagfart skulle kunna erhållas å olagliga förvärv, skulle vid ett

bifall till motionen i denna del ej oväsentligt rubbas, och den rättmätige ägarens

intressen äventyras. Utskottet anser sig sålunda ej kunna tillstyrka motionen i

berörda del.’

Motionen föranledde ej någon riksdagens åtgärd.

2) Formen för kungörelseförfarandet.

Enligt den avfattning, 10 § andra stycket lagfartsförordningen erhöll genom

förordningen den 22 april 1881, skulle kungörelsen om att lagfartsansökningen

förklarats vilande genom sökandens försorg tre gånger, minst en månad mellan

varje gång, såväl införas i allmänna tidningarna som ock, när fråga vore om

egendom å landet, uppläsas i tingslagets kyrkor.

Ändring av denna bestämmelse i fråga om sättet för kungörandet påkallades

vid 1895 års riksdag uti två inom andra kammaren väckta motioner, nr 52 och 83.

I den ena föreslogs, att lagfartskungörelsen skulle uppläsas i tingslagets kyrkor

allenast en gång, eller ock att sådan kungörelse väl skulle uppläsas tre

gånger, men endast i socknens och angränsande socknars kyrkor.

I den andra hemställdes, att i lagrummet efter orden ''uppläst i tingslagets

kyrkor’ måtte insättas orden ''eller, där tingslaget består av mera än ett härad,

i häradets kyrkor’.

Lagutskottet framhöll, hurusom båda motionerna gåve uttryck åt den uppfattning,

att ifrågavarande bestämmelse i lagfartsförordningen mera än nödigt

förorsakade den lagfartssökande kostnader och besvär, samt anförde, att det

även enligt utskottets uppfattning kunde ifrågasättas, huruvida icke i förevarande

fall kungörelsens uppläsning i kyrkorna skulle kunna utan olägenhet inskränkas.

Särskilt där flera härader eller tingslag blivit till ett tingslag sam
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf8.

7

manslagna syntes kungörelsernas uppläsande i samtliga kyrkor i det nya större

tingslaget icke vara av behovet påkallat. Utskottet hemställde därför, att riksdagen

ville i skrivelse anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, i

vad mån en inskränkning i förevarande bestämmelse om kungörelses uppläsande

i kyrka lämpligen kunde äga rum. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

I anledning av riksdagens berörda skrivelse framlades vid 1897 års riksdag

en proposition, nr 18, med förslag om ändring av 10 § lagfartsförordningen, i

syfte att uppläsande i kyrka av kungörelse om lagfartsansökning skulle kunna

i någon mån inskränkas.

Lagutskottet hemställde i utlåtande nr 6, att, med viss ändring av det kungliga

förslaget, kungörelse av däri omförmält slag skulle, när fråga vore om egendom

å landet, jämte det den infördes i allmänna tidningarna, uppläsas i kyrkan

för den församling, där egendomen vore belägen, ävensom, när tingslaget bestode

av mera än en församling, jämväl i kyrkorna för angränsande inom tingslaget

belägna församlingar. I samma utlåtande avstyrkte utskottet en inom

andra kammaren väckt motion, nr 16, att kungörelse om lagfartsansökan skulle

införas jämväl i länskungörelserna.

Riksdagen biföll utskottets hemställan, och den 19 november 1897 utfärdades

lag i ämnet av nyss angivet innehåll. Lagrummet har sedermera, såvitt nu

är i fråga, ej undergått någon ändring.

I detta sammanhang får utskottet erinra därom, att frågan om inskränkning

av kungörelsers uppläsande i kyrka varit i hela dess vidd föremål för upprepade

framställningar i kyrkomötet och riksdagen, därvid framhållits, att den

gällande ordningen lede av åtskilliga svåra olägenheter. Ett särskilt förslag till

lag angående offentliggörande av allmänna författningar och kungörelser samt

enskilda tillkännagivanden finnes utarbetat av den av Kungl. Maj:t den 21 november

1890 tillsatta kommittén för utarbetande av förslag till ändringar i

kyrkolagen m. m. Enligt kommitténs berörda förslag skulle allenast kyrkliga

kungörelser uppläsas i kyrkorna; de världsliga kungörelserna däremot, vilka

ansågos kräva en annan form för publicerande, borde fästas å anslagstavla, varjämte

uppläsning av vissa kungörelser skulle ske dels genom kommunalnämndens

försorg i sockenstuga eller annat lämpligt rum i närheten av sockenkyrkan

och dels å kommunal- eller kyrkostämma eller vid stadsfullmäktiges sammanträde.

År 1905 anhöll riksdagen, i anledning av väckt motion, i skrivelse till Konungen,

nr 50, om åtgärders vidtagande för inskränkning av kungörelsers uppläsande

i kyrkorna. Berörda riksdagsskrivelse lydde sålunda:

’I en inom riksdagen väckt motion har framhållits önskvärdheten av att åtgärder

vidtagas för att ytterligare inskränka uppläsandet av kungörelser i

kyrkorna.

Det erinras i denna motion, hurusom genom lag den 1 juni 1894 ett steg

tagits till inskränkning av kungörelsers uppläsande från predikstolarna och att

i nådigt cirkulär till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande den 28 maj 1897

föreskrifter meddelats i syfte att åstadkomma ytterligare minskning i detta uppläsande.

Med erkännande att genom dessa lagbestämmelser väg till ett mera rationellt

tillvägagående i det ifrågavarande avseendet banats, hade likväl 1898 års

kyrkomöte funnit sig böra ingå med underdånig anhållan, _ det täcktes Eders

Kungl. Maj:t vidtaga åtgärder för inskränkning i väsentlig mån av kungörelsers

uppläsande från predikstolen. Det önskemål nämnda kyrkomöte sålunda

uttalat hade emellertid — frånsett att genom nådigt cirkulär den 1 mars

1901 Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppmärksamhet fästs å angelä
-

Lagutskottet

1897 nr 6.

Kyrkdags

kommittén.

Riksdagens

skrivelse nr

50 år 1905.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Lagutskottet

1895 nr 38.

8 Iiungl. Maj:ts proposition nr \8.

genheten att noggrant iakttaga föreskrifterna i förstnämnda cirkulär — ännu

icke blivit uppfyllt.

Enligt riksdagens mening finnas goda skäl för att ytterligare inskränka det

föga tidsenliga uppläsandet i kyrkorna av en mängd olikartade kungörelser.

Från allmänt medborgerlig och kommunal synpunkt måste detta sätt att bringa

kungörelser till allmänhetens kännedom numera anses blott ofullständigt fylla

sitt ändamål. Till statskyrkan icke hörande medborgare och ett stort antal

av hennes egna medlemmar betjänas icke därav. På många håll står kyrkan

merendels tom, under det att offentliggörandet sker av vad staten har att tillkännagiva

och påbjuda. På grund av svårigheten att fatta och minnas åtminstone

ett något utförligare muntligt meddelande äro jämväl de kyrkobesökande

redan nu i många fall hänvisade till att på annat sätt erhålla närmare kännedom

om mera viktiga ärenden.

Vidare synes det brukliga kungörelseläsandet ur kyrklig synpunkt vara synnerligen

olämpligt, da det icke allenast är främmande för gudstjäntens idé,

Titan tillika störande för det religiösa livet. Slutligen torde det med hänsyn

till^den prästerliga ämbetsverksamheten vara värt beaktande, att prästen genom

ifrågavarande åliggande kan finna sig nödsakad att på ett brådskande sätt utföra

sin egentliga ämbetsgärning, eller bliva ställd i det ytterst plågsamma läget

att nödgas lämna intyg om en uppläsning från predikstolen, som på grund av

andra oundgängliga åligganden ej kunnat på ett fullt lagenligt sätt äga rum.

Stundom kan nämligen kungörelseuppläsandet bliva ganska tidskrävande, ej

minst på landsbygden, där man av sparsamhets- och bekvämlighetsskäl ofta nog

för sina enskilda tillkännagivanden föredrager predikstolen framför tidningarna,

som dock numera knappast torde saknas i någon hy eller gård.

Riksdagen, som alltså ansluter sig till det i motionen uttalade önskemål, får

fördenskull hos Eders Kungl. Maj:t anhålla om åtgärders vidtagande för ytterligare

inskränkning i det föreskrivna kungörelseuppläsandet från predikstolen.

’

I anledning av berörda riksdagsskrivelse hava åtskilliga specialförfattningar

utfärdats, vilka emellertid icke beröra frågan om kungörandet av vilande lagfarter.

^ Enligt vad utskottet inhämtat, torde skrivelsen icke komma att föranleda

någon ytterligare åtgärd från Kungl. Maj :ts sida.

Erinras kan vidare därom, att även fragan om den legala annonseringen i allmänhet

varit föremål för framställning från riksdagens sida.

Vid 1895 års riksdag hemställde sålunda lagutskottet i utlåtande nr 38. i

anledning av en inom andra kammaren väckt motion, nr 89, att riksdagen ville

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, om och i vilka fall inskränkning

i den genom lag och författning stadgade legala annonseringen kunde äga

rum samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill den verkställda utredningen

kunde föranleda. Utskottet yttrade därvid:

''Det torde ej kunna bestridas, att den i lag och författningar stadgade annonseringsskyldigheten

ofta verkar betungande för de samhällsmedlemmar, vilka

för bevakande av sina intressen hava att fullgöra densamma; och det bör därför

anses såsom ett önskningsmål att inskränka denna skyldighet, så långt sådant

utan olägenhet låter sig göra.

Uti ifrågavarande motion har särskilt framhållits det enligt motionärens tanke

onödiga fördyrandet av annonseringsskyldighetens fullgörande, som bliver en

följd av de ofta förekommande stadgandena, att en kungörelse skall i allmänna

tidningarna införas tre gånger; och motionären har tillika påpekat den tvivelaktiga,

i alla händelser ytterst ringa fördel, som en upprepad annonsering i de

allmänna tidningarna medför.

Utskottet måste i detta fall giva motionären rätt. Det nuvarande tillståndet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr Jt 8.

<)

i fråga om legal annonsering är i många avseenden mindre tillfredsställande

och utskottet anser en förändring härutinnan vara ensidig, dels ur synpunkten

att söka åstadkomma minskning i kostnaderna för vederbörande annonsörer, dels

ock huvudsakligast av den anledning, att det nu stadgade annonseringssättet ej

medför den därmed åsyftade verkan — att sprida kännedom om ett visst faktum

eller en viss händelse till alla dem, som därav kunna hava intresse.

Men ännu ett skäl finnes varför enligt utskottets åsikt en revision av gällande

bestämmelser är påkallad.

Vid granskning av den förteckning, som utskottet låtit sitt kansli upprätta

över de stadganden i allmänna lagen och viktigare allmänna författningar, vilka

innehålla bestämmelse om annonserings verkställande — vilken förteckning såsom

bilaga åtföljer utskottets betänkande — har nämligen utskottet i många

fall ej kunnat finna någon giltig, i förhållandenas egen natur grundad anledning

till den olikhet i föreskrifter, som äger rum, särskilt därutinnan, att i

vissa fall annonsering trenne gånger är påbjuden, i andra fall åter annonsering

en gång är tillräcklig. Enhet i dessa hänseenden lär ej kunna vinnas med

mindre än att samtliga annonseringsstadganden underkastas revision.’

Utskottets berörda hemställan blev av riksdagen bifallen.

I ovan omförmälda proposition nr 18 vid 1897 års riksdag med förslag

till viss ändring av 10 § lagfartsförordningen förklarade föredragande departementschefen

i fråga om riksdagens nyss berörda hemställan, att han ej kunde

förorda den däri begärda utredningen. De tillkännagivanden, som genom annonsering

bringades till allmänhetens kännedom, vore nämligen enligt departementschefens

mening av så skiljaktig beskaffenhet, att ett för alla sådana tillkännagivanden

lika annonseringssätt icke lämpligen kunde föreskrivas; å andra

sidan syntes den lättnad i annonseringskostnaderna, vilken skulle kunna genom

ändring i gällande bestämmelser beredas, icke äga den huvudsakliga betydelse,

att endast för sådant ändamål borde företagas en så omfattande lagrevision, som

i följd av omöjligheten att uppställa en allmängiltig regel om annonseringssättet

skulle bliva erforderlig. När förslag till nya lagar eller författningar eller till

ändring i äldre sådana av annan anledning upprättades, borde emellertid de av

riksdagen framhållna omständigheterna enligt departementschefens mening i

förekommande fall tagas i betraktande.

Slutligen yrkades vid 1920 års riksdag i förenämnda inom andra kammaren

väckta motion, nr 246, att riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring

i lagfartsförordningens 10 § andra stycket, att i stället för kungörelse i kyrkorna

sådan kungörelse måtte ske, förutom i Post- och inrikes tidningar, i minst tre

tidningar inom det län, där fastigheten vore belägen.

I sitt ovanberörda utlåtande, nr 11, yttrade första lagutskottet beträffande

detta yrkande:

’Utskottet kan ej heller i nu omförmälda del tillstyrka motionen. Såsom

av ovannämnda redogörelse framgår, är frågan om inskränkning av kungörelsers

uppläsande i kyrka till följd av riksdagens skrivelse år 1905 för närvarande

beroende på Kungl. Maj :ts prövning. Att vid sådant förhållande, på sätt i motionen

föreslås, upphäva föreskriften om kungörelses uppläsande i kyrka i allenast

ett av de talrikt förekommande fall, där sådan föreskrift meddelats, synes

ej vara lämpligt. Frågan om upphävande av lagfartsansökans uppläsande

i kyrka bör tagas under övervägande i samband med den prövning av berörda

spörsmål i hela dess vidd, som på Kungl. Maj:t ankommer, och härvid bör enligt

utskottets mening tillses, ej blott att kungörelsen om lagfartsansökningen

göres i möjligaste mån effektiv, utan även att — på sätt jämväl förut av riksdagen

framhållits — kostnaden för den lagfartssökande ej mer än nödigt ökas.’

Motionen föranledde ej heller i denna del någon riksdagens åtgärd.»

Prop. nr l

år 1897.

Första lag

utskottet

1920 nr 11.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

För egen del har första lagutskottet vid 1924 års riksdag anfört:

»Det torde vara ett allmänt erkänt missförhållande, att fastighetsägarna icke

i den utsträckning, som vore önskligt begagnat sig av de möjligheter att vinna

reda och stabilitet ! fastighetsförhållandena, som bestämmelserna om så kallad

kungörelselagfart i 10 § lagfartsförordningen erbjuda. Härpå häntyda, bland

annat, följande uppgifter, som kommissionen för Dalarnas indelning i skiftesla»

i skrivelse, till Kungl. Maj :t den 29 januari 1921 lämnat rörande antalet vilande

lag!arter i Dalarna:

hånligt i mars manad 1919 av domhavanden i Ovansiljans domsaga lämnad

uppgift var antalet vilande lagfarter för Mora socken 13,085, för Våmhus

socken 2,032, för Sollerö socken 1,504 och för Venjans socken 2,614 eller

f?r Mora tingslag tillhopa 19,235, för Orsa socken och tingslag 3,501, för

Älvdalens socken och tingslag 1,988 samt för Sårna och Idre tingslag 1,460

eller för hela domsagan 26,184. Nyligen verkställd undersökning beträffande

Nedansiljans domsaga visar, att antalet vilande lagfarter uppgår för Ore

socken till 893, för Eättviks socken till 6,146, för Boda -socken till 1,081,

för Leksands socken till 4,258, för Siljansnäs socken till 1,108, för Bjursås

socken till 528, för Åls socken till 1,013 och för Gagnefs socken till 3,698 eller

för hela domsagan tillhopa 18,725.’

Det torde med visshet kunna antagas, att ett stort antal av de i skrivelsen

avsedda . fallen varit av beskaffenhet, att lagfart skulle kunnat vinnas med

tillämpning av det av lagfartsförordningen anvisade kungörelseförfarandet.

Att allmänheten visat en viss obenägenhet att anlita kungörelseförfarandet,

bestyrkes även av de erfarenheter, som vunnits i andra delar av riket.

Anledningen till att kungörelseförfarandet endast i relativt ringa utsträckning

kommit till användning lärer man, bland annat, hava att söka i den

omständliga procedur och den långa klandertid, som lagfartsförordningen föreskriver.

Det framstår därför såsom önskvärt, att en närmare undersökning

verkställes rörande möjligheterna att förkorta klandertiden och förenkla kungörelseförfarandet.

Härvid .måste givetvis tillses, att de åsyftade lättnaderna

för ^lagf artssökanden icke vinnas på rättssäkerhetens bekostnad.

Vad särskilt angår den ifrågasatta förkortningen av klandertiden torde det

höra tagas under övervägande, huruvida icke en sådan åtgärd i rättssäkerhetens

intresse borde kombineras med åtgärder, som äro ägnade att göra själva kungörelseförfarandet

mera effektivt. I sådant hänseende kan framför allt ifrågasättas,

huruvida det icke borde föreskrivas, att kungörelse om vilande lagfart

skall införas i tidning inom orten. Även andra publikationsformer kunde

tänkas, såsom kungörelsens anslående i sockenstuga eller å annat lämpligt

ställe.

Införes bestämmelse om annonsering i ortstidning, torde, till undvikande av

att lagd artssökanden, tillskyndas alltför störa kostnader, böra tagas under omprövning,

huruvida icke den nu föreskrivna annonseringen i Post- och inrikes

tidningar kunde inskränkas.

Slutligen synes böra undersökas, huruvida man icke för vinnande av större

enkelhet och snabbhet i kungörelseförfarandet, skulle kunna inskränka den nu

stadgade skyldigheten att låta kungörelse om vilande lagfart uppläsas i kyrkorna.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen i

anledning av förevarande motion måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och i vad mån

de i 10 § andra stycket lagfartsförordningen meddelade bestämmelser kunna

omarbetas i syfte att kungörelse angående vilande lagfart må ske i enklare

former och att den i lagrummet stadgade klandertid må förkortas, samt för

riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.»

s. 11 Kontrollera mot PDF

KunrjI. Maj:ts proposition nr ),S.

11

Reservationer avgåvos dels av herr Ilederstierna, som, då en ytterligare inskränkning

i tiden för klandertalans anställande i fråga om vilande lagfartsansökan

utöver den, som verkställdes 1891, ej syntes förenlig med den garanti,

som man ville vinna mot att lagfart skulle kunna erhållas å olagliga förvärv,

samt frågan om formen för kungörelseförfarandet i förevarande fall

borde tagas under övervägande i samband med spörsmålet om ett lämpligt anordnande

av kungörelseförfarandet i allmänhet, hemställde, att motionen icke

måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, och dels av herr Robber g, som ansåg,

att utskottet bort hemställa om utredning endast huruvida och i vad mån

de i 10 § andra stycket lagfartsförordningen meddelade bestämmelserna kunde

omarbetas i syfte att kungörelse angående vilande lagfart måtte få ske i enklare

former.

Riksdagen biföll utskottets hemställan samt avlät i enlighet härmed den av

mig nu anmälda skrivelsen.

över riksdagens skrivelse hava hovrätterna avgivit infordrade utlåtanden, vid

vilka jämväl fogats yttranden från vederbörande häradshövdingar och rådhusrätter.

Svea hovrätt har i sitt utlåtande anfört:

»De av riksdagen i dess skrivelse ifrågasatta åtgärderna avse att för den, som

i god tro förvärvat fastighet men av en eller annan anledning icke är i stånd att

styrka sin fångesmans laga åtkomst till densamma, bereda möjlighet att med

mindre tidsutdräkt, omgång och kostnader än nu ifrågakommer kunna dels erhålla

lagfart å fastigheten dels ock sedermera genom åkommen hävd bliva tryggad

mot annans anspråk på bättre rätt till fastigheten. Särskilt skulle genom

kungörelsetidens förkortande och den därmed vunna möjligheten till snabbare

lagfart tillfälle lämnas åt dylik förvärvare att hastigare än nu är fallet

kunna genom fastighetens intecknande utnyttja densamma för kreditändamål.

Att, på sätt jämväl i ärendet framhållits, vidtagandet av de i riksdagens

skrivelse ifrågasatta åtgärderna skulle, vid ovan angivna förhållanden, komma

att verka därhän att kungörelseförfarandet oftare, än nu synes vara fallet,

komme till användning, synes jämväl antagligt, liksom ock att härigenom det,

särskilt inom vissa orter, synnerligen stora antalet vilande lagfarter skulle kunna

åtminstone i någon mån nedbringas.

Vid bedömande av frågan, huruvida de fördelar, vilka sålunda skulle kunna

påräknas genom införande av ovan antydda mindre tidsödande, enklare och billigare

förfaringssätt för vinnande av lagfart i de fall, om vilka nu är fråga,

har hovrätten emellertid icke kunnat undgå att dela de betänkligheter, som från

åtskilliga håll framställts emot en ändring av nuvarande bestämmelser på området,

i den mån sådan ändring skulle innebära ett eftergivande av de garantier

gällande lag avser att uppställa i syfte att förhindra beviljande av lagfart

för den, vilken icke härleder sitt fång från rätt ägare till fastigheten. . Ett

eftergivande av dessa garantier skulle nämligen enligt hovrättens uppfattning

medföra en icke obetydlig fara för rättssäkerheten. I sådant avseende må erinras

att, enligt hos oss rådande inskrivningssystem, vunnen lagfart icke i och

för sig utesluter klandertalans anställande av den, som förmenar sig vara fastighetens

rätte ägare, ävensom att, därest fastigheten till honom återvinnes,

jämväl tredje man, som i god tro må hava förvärvat efter lagfarten beviljade

inteckningar, går förlustig sin rätt att för dem halla sig till fastigheten. Vad

detta kan betyda för fastighetskrediten ligger i öppen dag. Även om naturligtvis

i det störa flertalet fall ett efter kungörelse lagfaret fång i verkligheten

Svea hovrätt.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 4-8.

Göta hovrätt.

är oangnpligt, ar dock tydligen kungörelseförfarandet i det hela en nödfallsutväg,

som erbjuder mindre säkerhet för inskrivningsväsendet® tillförlitlighet

än den ordinära lagfartsproceduren; och en väsentlig förkortning av kungörelsetiden

måste ur rättssäkerhetens synpunkt anses ägnad att väcka betänklighet.

Särskilt i fall där den rätte ägaren genom långvarig bortovaro är ur stånd att

taga vara på sin fastighet — till äventyrs en kvotdel i ett oskiftat hemman —

synes det ingalunda uteslutet, att en eller två företagsamma personer kunna

falla pa den tanken att med begagnande av de möjligheter kungörelseförfarandet

erbjuder vinna lagfart å fastigheten och utnyttja därmed följande kreditmöjligheter.

Något sådant ligger naturligtvis närmare till hands, ju mer kungörelsetiden

förkortas.

. * detta sammanhang torde ock böra påpekas att, enligt vad hovrätten erfarit,

vid naradsratterna icke sällan förekommer, att så kallad kungörelselagfart

sokes, under förebärande att fångesmannens fång icke kunde styrkas, ehuruväl

möjlighet härtill i själva verket ingalunda varit utesluten. Avsikten härmed

torde otta vara att söka i vederbörandes önskan att undvika det eljest föreliggande

tvånget att samtidigt begära lagfart på ett eller flera föregående fång.

trenom införandet av lättnader i kungörelseförfarandet skulle antagligen givas

ökad spridning åt ifrågavarande missbruk, genom vilket staten undanhålles lagtartsstämpel

å föregående ägares fång. I betraktande av det sålunda anförda

anser hovrätten sig ej kunna tillstyrka någon förkortning av kungörelsetiden.

^Angående. därefter den i skrivelsen omförmälda frågan, huruvida och i vad

man de uti ifrågavarande lagrum meddelade bestämmelserna kunde omarbetas

1 syfte att kungörelse om vilande lagfart finge ske i enklare former, har hovrätten

vid det förhållande, °att kungörelses införande i allmänna tidningarna

icke numera torde utgöra något särdeles effektivt medel för spridande av kännedom

hos allmänheten om kungörelsens innehåll, och då från åtskilliga synpunkter

inskränkning är önskvärd i fråga om kungörelsers uppläsande i kyrka,

funnit sig icke hava något att erinra mot den förändring i det nuvarande förfarandet,

att kungörelsen allenast en gång införes i allmänna tidningarna samt

en gång uppläses i de kyrkor, som omförmälas i nu ifrågavarande lagrum. Från

hovrättens sida sker detta emellertid under förutsättning, att genom bestämmelser,

vilkas närmare utformande icke i detta sammanhang synes böra ankomma

på hovrätten, sörjes för att åt kungörelsens innehåll gives spridning

inom orten genom införande åtminstone en gång i en eller flera där allmänt

spridda tidningar. .Härjämte bör måhända tagas under övervägande, huruvida

icke meddelandet tillika borde genom domstolens försorg anslås å rättens dörr

eller i sockenstuga eller kommunalhus. Genom nu antydda anordningar synes

kungörelsen kunna erhålla snarare ökad än minskad effektivitet utan att lagfartssökanden

därigenom betungades med ytterligare kostnader eller besvär.

Emellertid måste hovrätten sätta i fråga, huruvida formen för kungörelseförfarandet

i förevarande fall bör tagas under övervägande i annat samband

än med spörsmålet om ett lämpligt anordnande av kungörelseförfarande i allmänhet.

»

Göta hovrätt har yttrat:

»Frågan huruvida den tid, inom vilken den i lagrummet omförmälda klandertalan

skall instämmas och i lagfartsprotokollet antecknas, utan våda för rättssäkerheten

kan förkortas från nuvarande fem år från sista kungörandet är

givetvis beroende på de garantier, som i övrigt uppställas mot lagfarts beviljande

för annan än rätt ägare.

Beträffande skyldigheten att offentliggöra kungörelsen förmenar hovrätten,

att dess införande i allmänna tidningarna med hänsyn till, bland annat, den

spridning däri förekommande meddelanden kunna antagas erhålla genom deras

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr J/IS.

intagande i andra tidningar icke bör helt bortfalla men vill kunna utan olägenhet

inskränkas till en gång. 1 anseende till pressens betydelse i allmänhet för

spridande av kännedom om inträffade förhållanden synes kungörelsen böra införas

åtminstone en gång i en inom orten spridd tidning, som av rätten bestämmes.

Oaktat uppläsande av meddelande i kyrka säkerligen mångenstädes alltjämt

är ett verksamt sätt för meddelandes bekantgörande, lärer detta dock huvudsakligen

gälla meddelanden rörande den egna socknen. Uppläsande i kyrka av

kungörelse om lagfartsansökan, som förklarats vilande, bör därför kunna begränsas

till kyrkan i den socken, där fastigheten är belägen, och, då befogade

anmärkningar kunna framställas mot kungörelsers uppläsande i kyrkan i allmänhet,

till en gång.

Härutöver bör enligt hovrättens förmenande kungörelsen under klandertiden

vara anslagen å rättens dörr samt på landet i den socken, där fastigheten är

belägen, i det rum, där kommunalstämma vanligen hålles och i stad utan egen

jurisdiktion å plats, där stadsstyrelsens meddelanden pläga anslås.

Genom ett på ovan angivet sätt ordnat kungörelseförfarande anser hovrätten

det vara påsett betryggande sätt sörjt för spridande av kännedom om ansökningen.

Vid sådant förhållande och då det är att förmoda, att rätt ägare, om

han över huvud taget erhåller vetskap om ansökningen, får den jämförelsevis

kort tid efter kungörandet, kan hovrätten icke finna att, därest berörda förfarande

iakttages, rättssäkerheten skulle äventyras genom klandertidens förkortande

till två år, under förutsättning att övriga i 10 § 2 stycket lagfartsförordningen

stadgade föreskrifter bliva iakttagna, därvid dock den tid av fem år,

varunder sökanden eller han och hans rättsinnehavare skola visas hava vant

i mantals- och skattskrivningslängd upptagna såsom ägare till fastigheten, bör

utbytas mot två år.

I likhet med ett par häradshövdingar tillåter sig hovrätten ifrågasätta, om ej

kungörandet bör ske genom rättens försorg på sökandens bekostnad och om ej

till förekommande av ovisshet om vilken fastighet är i fråga, det bör åläggas

sökanden att, innan rätten meddelar beslut om kungörandet, såvitt möjligt

medelst bevis från vederbörande läns lantmäterikontor styrka, vilken registerfastighet

ansökningen avser.»

. En ledamot var så till vida skiljaktig, att han ansåg böra ur utlåtandet utgå

vad detsamma innehölle om ifrågasatt skyldighet dels för lagfarts,sökan den att

genom vederbörligt bevis styrka, vilken registerfastighet ansökningen avsåge,

och dels för rätten att på sökandens bekostnad ombesörja kungörelseförfarandet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört:

»Den uti ifrågavarande lagrum stadgade klandertiden lär utan avsevärd risk

för rättssäkerheten kunna förkortas till tre år. Samtidigt bör dock kungörelseförfarandet

göras mera effektivt, vilket syfte torde vinnas, därest kungörelse

om vilande lagfart införes en gång i en tidning inom orten, som rätten bestämmer.

Samtidigt synes kungörelsens intagande i allmänna tidningarna samt

dess uppläsande i kyrka kunna inskränkas till att ske allenast en gång.»

Såsom av det föregående framgår innebära stadgandena i 10 § 2 mom. lagfartsförordningen

ett undantag från bestämmelsen i 7 § samma förordning, att

förre ägarens åtkomst skall styrkas, innan lagfart får beviljas. Då före 1876,

med vilket år nu gällande lagfartsförordning trädde i kraft, lagfartstvång icke

gällde för samtliga fång till fast egendom, kan det bliva svårt eller omöjligt att

förebringa den erforderliga utredningen angående förre ägarens åtkomst. Även

när det gäller fång av senare datum, kan det på grund av bristande specialise
-

Hovrätten

över Skåne

och Blekinge.

Departc
entschefen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

ring av fastighetsboken inträffa, att säker utredning icke kan vinnas, huruvida

en förut gjord anteckning om lagfart hänför sig till dén fastighet, varom fråga

är, eller till någon annan. I dessa fall öppnas genom 10 § 2 mom. möjlighet

att trots den bristande utredningen om fångesmannens åtkomst vinna lagfart,

och det är i nu nämnda fall, som lagrummet får sin egentliga tillämpning.

Emellertid kan det vara omöjligt att styrka fångesmannens åtkomst jämväl

av den anledning, att dennes åtkomsthandling genom olyckshändelse förstörts

eller förkommit, innan lagfart å fånget ännu hunnit sökas. I detta fall torde

det i första hand åligga fångesmannen att genom medverkan av sin fångesman

söka erhålla ny åtkomsthandling. Står denna utväg av en eller annan anledning

icke till buds, lärer förvärvaren kunna jämlikt 10 § 2 mom. vinna lagfart.

10 § 2 mom. lagfartsförordningen innefattar alltså eu undantagsbestämmelse,

som är given till lagfartssökandens förmån, och det bör sålunda ligga i

hans eget intresse att begagna sig därav. Emellertid är det även ur det allmännas

synpunkt av vikt, att äganderättsförhållandena bliva fullständigt utredda,

då ett ordnat fastighetsväsen icke därförutan kan vinnas. Därför bör

det tillses, att den möjlighet till utredning av äganderättsförhållandena, som

genom 10 § 2 mom. lagfartsförordningen öppnas, verkligen begagnas i de fall,

då förutsättningarna för lagrummets tillämpning föreligga. Av vad första

lagutskottet vid 1924 års riksdag anfört samt vad under utredningen i övrigt

förekommit framgår, att ifrågavarande kungörelseförfarande icke kommit till

användning i åsyftad utsträckning. Orsaken härtill synes vara att söka i det

besvärliga kungörelseförfarande och den långa klandertid, som i lagrummet

föreskrivas, och en förenkling av formen för kungörandet samt en förkortning

av klandertiden synas därför böra vidtagas, i den mån detta kan ske utan att

fara för rättssäkerheten inträder.

Vad då först angår formen för kungörelseförfarandet skall, såsom förut

nämnts, kungörelsen införas i Post- och Inrikes tidningar tre gånger. Detta

kungörande torde dock icke vara i högre grad ägnat att göra ansökningen allmänt

känd. Införandet i Post- och Inrikes tidningar lärer därför lämpligen

kunna inskränkas till en gång, men i stället torde böra stadgas, att annons om

kungörelsen skall införas en gång i ortstidning, som av rätten bestämmes. Härigenom

synes effektiviteten av kungörandet väsentligt ökas utan att större

besvär eller kostnader åsamkas lagfartssökanden.

Införes bestämmelse om annonsering i ortstidning, lärer skyldigheten att

låta kungörelsen uppläsas i kyrkorna kunna väsentligen inskränkas. Kungörelsens

uppläsande i kyrkorna för andra församlingar än den, varest egendomen

är belägen, lärer icke vara av stor betydelse för spridande av kännedomen

om ansökningen. Det torde därför vara tillräckligt om kungörandet sker i kyrkan

för den församling, där fastigheten är belägen.

Det kan ifrågasättas, huruvida icke uppläsandet i kyrkan för den församling,

där fastigheten är belägen, kunde inskränkas till en gång. I stället kunde

stadgas, att kungörelsen skulle anslås å rättens dörr samt i sockenstuga eller

kommunalhus. Ett anslående å rättens dörr lärer dock knappast vara synner
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition nr J,8.

15

ligen effektivt, och att anslag sker i sockenstuga eller kommunalhus, torde vara

svårt att kontrollera. Då det i allt fall icke lilrer kunna uppställas såsom villkor

för lagfartens beviljande, att kungörelsen varit under klandertiden sålunda

anslagen, synes stadgande om dylikt anslag knappast böra meddelas. Vid sådant

förhållande är jag ej heller nu beredd att föreslå någon inskränkning i

fråga om kungörelsens uppläsande i sockenkyrkan.

Vad därefter angår frågan om förkortning av kungörelsetiden har Svea hovrätt

ansett, att väsentlig förkortning av kungörelsetiden vore ägnad att väcka

betänkligheter ur rättssäkerhetens synpunkt samt att genom en dylik förkortning

kunde givas ökad spridning åt det redan nu förekommande missbruket att

genom kungörelselagfart söka undgå lagfartsstämpel å ett eller flera föregående

fång. Svea hovrätt har därför ansett sig ej kunna tillstyrka någon

förkortning av kungörelsetiden. Göta hovrätt har, under förutsättning att på

ett betryggande sätt sörjdes för spridande av kännedomen om ansökningen, ansett

kungörelsetiden kunna förkortas till två år. Hovrätten över Skåne och

Blekinge har förordat en nedsättning av kungörelsetiden till tre år.

En förkortning av kungörelsetiden kan knappast väcka betänkligheter ur

den synpunkten, att därigenom rätt ägares talan om återvinning kan komma att

försittas. Rätter ägares klandertalan avskäres ju nämligen först genom hävd,

vilken icke inträder förrän efter tjugu år, räknat från lagfarts erhållande. Såsom

Svea hovrätt påpekat, kan emellertid, så snart lagfart vunnits, en orättmätig

innehavare genom fastighetens intecknande utnyttja dess kreditmöjligheter.

Skulle emellertid sedermera rätt ägare återvinna fastigheten, bliva de

under tiden meddelade inteckningarna ogiltiga. Ur fastighetskreditens synpunkt

är det sålunda av stor vikt, att lagfart icke beviljas för annan än rätt

ägare. För avgörandet av frågan, huruvida klandertiden kan förkortas, är

därför av intresse att veta i vilken utsträckning kungörelselagfart givit

anledning till klandertalan samt inom vilken tid klandertalan instämts. I allmänhet

hava häradshövdingarna och rådhusrätterna icke yttrat sig i denna

fråga. Några häradshövdingar och rådhusrätter hava dock förklarat, att meddelade

kungörelselagfarter icke i något fall föranlett klandertalan, och några

andra hava anfört, att klandertalan i anledning av kungörelselagfart vore

mycket sällsynt eller så gott som aldrig förekomme. Dessa yttranden synas

vara ägnade att minska betänkligheterna mot ett förkortande av kungörelsetiden.

Även om kungörelsetiden skulle inskränkas till exempelvis två år, synes

man likväl knappast behöva befara, att kungörelselagfart skulle begagnas i syfte

att bedrägligen åtkomma en fastighet. Det skulle ändock draga för lång tid,

innan vinsten kunde utnyttjas.

Svea hovrätt har vidare ansett att fara förefunnes för kungörelselagfartens

användande såsom medel att undgå lagfartsstämpel. Jämlikt 8 § i lagfartsförordningen

får lagfart, med visst undantag, ej beviljas förrän med förre ägarens

fång blivit lagfaret, och i 10 § 1 mom. stadgas, att, om på grund av 8 § hinder

möter för lagfarts beviljande, ansökningen skall förklaras vilande. Men i detta

fall får kungörelse jämlikt 10 § 2 mom. ej utfärdas. Sådan kungörelse får

meddelas allenast, då hinder för lagfarts beviljande möter på grund av 7 § -—-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf8.

eller på den grund, att förre ägarens åtkomst ej kan styrkas. Härav samt av

vad jag förut anfört rörande tolkningen av 10 § 2 mom. lagfartsförordningen

lärer följa, att det för kungörelses utfärdande icke är tillräckligt med en blott

uppgift av lagfartssökanden att hans fångesmans åtkomst ej kan styrkas; sökanden

måste göra åtminstone sannolikt, att det verkligen är omöjligt för honom

att styrka fångesmannens åtkomst antingen på grund av att fångesmannens

åtkomsthandling gått förlorad och ny åtkomsthandling ej kan erhållas eller

av annan anledning. Så torde även lagrummet i allmänhet hava tillämpats i

praxis. Härutinnan kunna åberopas Kungl. Maj:ts utslag den 19 mars 1895

(N. J. A. s. 171) och den 14 juli 1902 (N. J. A. s. 237). Jämväl kan hänvisas

till ett uttalande av riksdagens justitieombudsman i hans ämbetsberättelse

för år 1912 (s. 391). Med en riktig lagtillämpning lärer sålunda kungörelselagfarten

icke kunna begagnas såsom medel att undgå lagfart. Man torde ej

heller behöva befara, att lagen på denna punkt skall tillämpas allt för släpphänd

Sökes kungörelselagfart å en fastighet, vilken lagfarits efter 1875 och

om vilken anteckning sålunda skett i lagfartsboken, lärer det nämligen för domstolen

framstå såsom angeläget att icke utan vidare meddela kungörelse. Genom

kungörelselagfart brytes ju åtkomstkedjan, och detta kan sedermera medföra

väsentliga olägenheter bl. a. vid utfärdande av gravationsbevis.

Jag finner förty, att kungörelsetiden bör utan fara kunna väsentligen förkortas,

och anser jag, i likhet med Göta hovrätt, att tiden lämpligen bör bestämmas

till två år. I samband härmed bör jämväl den tid, under vilken sökanden

skall hava varit antecknad i mantals- och skattskrivningslängd, förkortas

till två år.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet

utarbeta förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § i förordningen

den 16 juni 1875 (nr 42) angående lagfart å fång till fast egendom.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilaga vid

detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över detta förslag

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr -1/8.

17

Bilaga.

Fors 1 a g

om ändrad

till

Lag

lydelse av 10 § i förordningen den 1(> juni 1875 (nr 42) an

gående lagfart å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

lagfart å fång till fast egendom, jämlikt dess lydelse i lagen den 22 november

1912 (nr 324), skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse.

Kan---— —■ ordning.

Är lagfartsansökning förklarad vilande till följd av hinder, varom i 7 § förmärs,

skall kungörelse därom av rätten utfärdas, om sökanden det äskar. Varder

ej, efter det genom sökandens försorg nämnda kungörelse blivit såväl en gång

införd i allmänna tidningarna samt tidning inom orten, som av rätten bestämts,

som ock, när fråga är om egendom å landet, tre gånger, minst en månad mellan

varje gång, uppläst i kyrkan för den församling, där egendomen är belägen,

klander å fånget instämt samt i rättens lagfartsprotokoll antecknat inom två

år efter sista kungörandet; och förekommer ej heller eljest anledning att annan

äger bättre rätt till egendomen; då må den omständighet att förre ägarens åtkomst''

ej styrkes icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande, där det

visas, att sökanden eller han och hans rättsinnehavare oavbrutet under nämnda

två år varit i mantals- och skattskrivningslängd upptagna såsom ägare till

fastigheten. Innan i ty fall ansökningen bifallas må, skall kronans ombudsman

däröver höras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925, dock att i avseende å lagfartsansökning,

varom kungörelse tidigare utfärdats, skall gälla vad hittills varit

stadgat.

Bihang till riksdagens protokoll 19S5. 1 sand. J$ höft. (Nr 48.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf8.

■Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 januari

1925.

N ärvarancle:

justitierådet Svedelius,

regeringsrådet Palmgren,

justitierådet Christiansson,

justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 31 december

1924, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag

om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående

lagfart å fång till fast egendom.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet Erik Bergendal.

Lagrådet yttrade:

Rätt att efter kungörelse erhålla lagfart å fång, ehuru fångesmannens åtkomst

oj blivit styrkt, förefanns icke enligt lagfartsförordningen i dess ursprungliga

lydelse utan tillkom först senare i samband med ny lagstiftning om hävd. Medgivandet

av en dylik rätt måste ock anses innefatta en eftergift i förhållande

till den princip, varpå inskrivningsväsendet hos oss är grundat, eller att äganderätten

till fast egendom skall visas genom en oavbruten följd av laga fång.

Denna fordran är det av så mycket större vikt att så vitt möjligt fasthålla, som

detta med vårt fastighetsbildningssystem i många fall varit och jämväl fortfarande

är det enda sättet att med visshet kunna bestämma en fastighets identitet,

särskilt beträffande delar av samma jordeboksenhet. Jordregistrets syftemål

är visserligen att möjliggöra en identifiering av fastigheterna såsom sådana,

men övergångstiden, innan detta mål till fullo vinnes, torde ännu ej på länge

vara till ända. Lagfart efter kungörelse utan styrkande av fångesmannens åtkomst

lärer alltså få anses såsom en, låt vara oumbärlig, nödfallsutväg, vars anlitande

ej bör särskilt underlättas.

Denna synpunkt, att åtkomstkedjan vid dylik lagfart brytes, beröres även i.

departementschefens yttrande och har kraftigt betonats av flera domhavande i

deras i ärendet infordrade yttranden. Den ordning och reda i lagfartsväsendet,

som förmenats stå att vinna genom en utsträckt användning av kungörelse om

vilande lagfartsansökning, synes i själva verket vara allenast av formell natur

och vinnes endast på bekostnad av andra viktigare intressen. För envar, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Jt8.

10

halt befattning med utfärdande av gravationsbevis, är det nogsamt bekant, vilka

svårigheter därvidlag kunna uppstå, då äganderättsföljden för eu viss liemmansdel

av eu eller annan anledning ej kan i handlingarna återfinnas. Bristen i detta

hänseende kan föranleda, att det ej är möjligt att med säkerhet avgöra, huruvida

en viss inteckning besvärar hemmansdelen eller icke, i vilket fall inteckningen

dock måste upptagas i gravationsbeviset, till stort men för ägaren särskilt

i kreditavseende.

Yad nu anmärkts gäller visserligen om kungörelseförfarandet vid lagfart i

allmänhet, oavsett villkoren för dess användande. Men det är tydligt, att i

samma mån som dessa villkor mildras, särskilt genom förkortande av väntetiden,

det måste förefalla mera lockande att söka anlita denna utväg i stället för

att — såsom i många fall dock säkerligen läte sig göra, om ock med besvär och

vissa kostnader — åvägabringa utredning om fångesmannens åtkomst, tillräcklig

för att lagfart skulle kunna vinnas i vanlig ordning, ehuru kanske först

efter föranstaltande av lagfart även å tidigare fång. För lagfartsdomstolen

måste det ofta vara vanskligt att i det särskilda fallet avgöra, när uppgiven

oförmåga att styrka fångesmannens åtkomst är verklig eller icke.

Nu anförda synpunkter synas vara av större praktisk betydelse vid bedömande

av de verkningar, som förslaget kan väntas medföra, än farhågan för

att lagfart kan komma att beviljas å fång, som äro i sig olagliga.

I sistnämnda avseende är emellertid att beakta, att den väsentliga tryggheten

mot att lagfart å olagliga fång kan vinnas efter kungörelse synes ligga

i skyldigheten för sökanden att visa sig hava varit under kungörelsetiden såsom

ägare uppförd i mantalslängden. Att någon obehörig skulle opåtalt lyckas

kvarstå i längden fem år å råd är föga sannolikt, men vid nedsättning av tiden

till två år synes man hava nått yttersta gränsen för vad som kan anses innefatta

någon verklig garanti i förevarande hänseende. Första införandet i längden

lärer nämligen ej i och för sig äga stort bevisvärde, utan först genom anteckningens

förnyande, utan att dess riktighet satts i fråga, synes densamma

erhålla ovan angivna betydelse. Även om en förkortning av kungörelsetiden

skulle anses böra ske, synes därför, på sätt av åtskilliga hörda myndigheter

föreslagits, någon eftergift icke böra äga rum beträffande den tid av fem år,

varunder sökanden — eventuellt sökanden och hans fångesman — varit såsom

ägare upptagen i mantalslängden.

På grund av det anförda och med hänsyn jämväl därtill att något allmännare

behov av kungörelsetidens förkortande, av inkomna yttranden att döma, ej

synes föreligga, finner lagrådet sig böra avstyrka lagförslaget i denna del.

I fråga om sättet för kungörelsens offentliggörande lämnar lagrådet förslaget

utan anmärkning, därvid dock må framhållas, att detsamma knappast torde

komma att för lagfartssökanden medföra åsyftad lättnad i besvär och kostnader.

Anses en förkortning av kungörelsetiden böra ske, synes den under utredningen

från flera håll föreslagna åtgärden, att kungörelsen skall genom rättens

försorg anslås å dess dörr, vara att förorda såsom ett medel, varigenom kungörelseförfarandet

kunde göras i viss mån mera effektivt utan att i något av
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr -48.

seende verka betungande för sökanden. Det är visserligen sant, att dylika

anslag mångenstädes bliva obeaktade, men på andra ställen åter torde de dock

vara föremål för icke ringa uppmärksamhet från den rättssökande allmänhetens

sida. Det lärer emellertid ligga i sakens natur, att åt en föreskrift om anslag

å rättens dörr icke kan givas den innebörden, att en försummelse därutinnan

skulle för sökanden medföra avslag vid fullföljd av lagfartsansökningen.

I förslaget har bibehållits uttrycket »mantals- och skattskrivningslängd», vilket

enligt den vid tiden för kungörelseförfarandets införande gällande förordningen

den 20 juli 1861 angående mantals- och skattskrivningarnas förrättande

ntgjorde benämningen å den avsedda längden. Då denna längd numera enligt

förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning benämnes allenast

»mantalslängd», synes, därest ändring i paragrafen vidtages, sistberörda benämning

böra i sammanhang därmed komma till användning även i förevarande

lagrum.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

s. 21 Kontrollera mot PDF

K ungt. Maj:ts proposition nr 48.

21

Utdrag av ''protokollet över justiticdepartenicntsärendcn, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 januari 1924.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Thorsson, Olsson, Sandler,

Nothin, Hansson, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Nothin anmäler lagrådets den 19

januari 1925 avgivna utlåtande över det den 31 december 1924 till lagrådet

remitterade förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 16

juni 1875 (nr 42) angående lagfart å fång till fast egendom.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Lagrådet har avstyrkt lagförslaget i vad detsamma avser förkortande av

kungörelsetiden. Såsom skäl för sitt avstyrkande har lagrådet i första hand

anfört, att medgivandet av rätt att efter kungörelse erhålla lagfart innefattade

en eftergift i förhållande till den princip, varå inskrivningsväsendet hos

oss vore grundat, eller att äganderätten till fast egendom skulle visas

genom en oavbruten följd av laga fång. Lagrådet har vidare framhållit

bl. a. följande. Denna fordran vore av så mycket större vikt att fasthålla,

som detta med vårt fastighetsbildningssystem i många fall varit och

jämväl fortfarande vore det enda sättet att med visshet kunna bestämma en

fastighets identitet, särskilt beträffande delar av samma jordeboksenhet. Lagfart

efter kungörelse utan styrkande av fångesmannens åtkomst finge alltså

anses såsom en, låt vara oumbärlig, nödfallsutväg, vars anlitande ej borde

särskilt underlättas. Den ordning och reda i lagfartsväsendet, som förmenats

stå att vinna genom en utsträckt användning av kungörelse om vilande lagfartsansökning,

syntes i själva verket vara allenast av formell natur och vunnes

endast på bekostnad av andra viktigare intressen. Vad nu anmärkts gällde

visserligen om kungörelseförfarandet vid lagfart i allmänhet, oavsett villkoren

för dess användande. Men det vore tydligt, att, i samma mån som dessa villkor

mildrades, särskilt genom förkortande av väntetiden, det måste förefalla

mera lockande att söka anlita denna utväg i stället för att — såsom i många

fall dock säkerligen läte sig göra, om ock med besvär och vissa kostnader —

åvägabringa utredning om fångesmannens åtkomst, tillräcklig för att lagfart

skulle kunna vinnas i vanlig ordning, ehuru kanske först efter föranstaltande av

lagfart även å tidigare fång. För lagfartsdomstolen måste det ofta vara vanskligt

att i det särskilda fallet avgöra, när uppgiven oförmåga att styrka fångesmannens

åtkomst vore verklig eller icke.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr Jt8.

Mot vad lagrådet anfört därom att lagfart efter kungörelse är att betrakta

såsom en nödfallsutväg lärer icke vara något att invända. Såsom jag framhållit

vid remissen till lagrådet, har det emellertid visat sig, att på grund av vissa''

brister i äldre lagstiftning denna nödfallsutväg på många håll måst tillgripas

i stor utsträckning. Och i de fall, då det är omöjligt att styrka fångesmannens

åtkomst och förutsättning för lagrummets tillämpning sålunda föreligger, är

det jämväl för främjande av reda och ordning i fastighetsförhållandena angeläget,

att den av lagen öppnade möjligheten begagnas. Möjligheten att erhålla

lagfart efter kungörelse bör därför efter min mening i dessa fall underlättas.

Såsom lagrådet erinrat, måste det emellertid möta betänklighet, om lagfart

efter kungörelse kommer till användning i andra fall än sådana, där förutsättningar

för lagrummets tillämpning verkligen föreligga. Faran för missbruk

av lagfart efter kungörelse torde ock hava varit i huvudsaklig mån bestämmande

för den ståndpunkt, lagrådet intagit. Frågan synes alltså väsentligen

gälla, huruvida på grund av en dylik fara kungörelsetiden av fem år bör bibehållas.

Kungörelseförfarandet, och därmed även stadgandet om kungörelsetiden, har

tydligen tillkommit i rättssäkerhetens intresse för att giva rätt ägare av

fastigheten tillfälle att klandra ett olaga fång. Om från denna synpunkt eu

så lång kungörelsetid som fem år icke är erforderlig, vill det förefalla, som om

särskilt starka skäl måste krävas för att i ett helt annat syfte bibehålla denna

tid. Frågan blir då, huruvida genom kungörelsetidens förkortande faran för

missbruk kan antagas bliva väsentligt ökad, missbruket må nu bero på en

önskan hos lagfartssökanden att undgå kostnaderna för lagfart å tidigare

fång, däri inbegripen stämpelavgift för dessa fång, eller därpå, att han drager

sig, för det med utredning av åtkomstkedjan förenade besväret. Såsom jag redan

vid remissen till lagrådet framhållit, synas mig de betänkligheter, som på

sådan grund kunna göras gällande mot den föreslagna lagändringen, icke vara

av alltför stör betydelse. Av de inkomna yttrandena från häradshövdingar

och rådhusrätter synes framgå, att inom domstolarna man har öppen blick för

de faror för fastighetsväsendet, vilka kunna vara förenade med ett missbruk

av lagfart efter kungörelse, och det är således anledning antaga, att domstolarna

skola såvitt möjligt tillse, att förfarandet icke användes utan att giltiga

skäl föreligga. Å andra sidan måste det, såsom lagrådet framhållit, ofta vara

vanskligt att i det särskilda fallet avgöra, när uppgiven oförmåga att styrka

fångesmannens åtkomst är verklig eller icke. Denna svårighet föreligger emellertid

redan med nuvarande lag, och genom en förkortning av kungörelsetiden

på föreslaget sätt torde benägenheten att använda kungörelseförfarandet i syfte

att undgå skyldigheten att söka lagfart å föregående fång icke kunna bliva

väsentligt ökad. Härvid må anmärkas, att för ny ägare av fastighet det i

allmänhet är av vikt att så snart som möjligt vinna lagfart för att fastigheten

må kunna utnyttjas såsom kreditunderlag. Han torde därför i allmänhet icke

undandraga sig att, om det är honom möjligt, styrka fångesmannens åtkomst

och, om det erfordras, föranstalta om lagfart å föregående fång. Utvägen att

erhålla lagfart efter kungörelse lärer i de flesta fall komma att försökas blott

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Jpv.

2.".

i den händelse att kostnaderna för lagfart å tidigare fång på grund av stämpelavgiften

bliva avsevärt höga. En förkortning av kungörelsetiden torde i

detta avseende sannolikt icke i någon väsentlig mån öka faran för missbruk

av kungörelseförfarandet.

Lagrådet har vidare såsom skäl för avstyrkande av kungörelsetidens förkortande

anfört, att något allmännare behov av sådant förkortande, av inkomna

yttranden att döma, icke syntes föreligga. Häremot vill jag framhålla, att,

även om en betydande minoritet av häradshövdingar och rådhusrätter avstyrkt

kungörelsetidens förkortning, flertalet såväl av häradshövdingar som av rådhusrätter

dock tillstyrkt lagändring i sådan riktning. I allmänhet hava avstyrkande

yttranden avgivits av häradshövdingar och rådhusrätter i orter, där fastighets

väsendet är så väl ordnat, att något allmännare anlitande av kungörelseförfaramlet

icke varit erforderligt. De tillstyrkande yttrandena synas däremot

ej sällan vara grundade å den erfarenhet, att på grund av fastighetsförhållandena

i orten det varit nödvändigt att begagna kungörelseförfarandet men att lagfartssökanden

på grund av förfarandets omständlighet dragit sig för dess användande.

Lagrådet har vidare anfört, att, även om någon förkortning av kungörelsetiden

skulle anses böra ske, eftergift icke syntes, på sätt vissa i ärendet hörda

myndigheter hemställt, böra äga rum beträffande den tid av fem år, varunder

sökanden — eventuellt sökanden och hans fångesman — varit såsom ägare upptagen

i mantalslängden. Såsom skäl härför har lagrådet åberopat, att den väsentliga

tryggheten mot att lagfart å olagliga fång kunde vinnas efter kungörelse

syntes ligga i skyldigheten för sökanden att visa sig hava varit under kungörelsetiden

såsom ägare uppförd i mantalslängden. Att någon obehörig skulle

opåtalt lyckas kvarsta i längden under fem år å rad vore enligt lagrådets uppfattning

föga sannolikt, men vid nedsättning av tiden till två år syntes yttersta

gränsen för vad som kunde anses innefatta någon verklig garanti i förevarande

hänseende vara uppnådd. Första införandet i längden ägde nämligen ej i och

för sig stort bevisvärde, utan först genom anteckningens förnyande utan att dess

riktighet satts i fråga syntes densamma erhålla nyss angivna betydelse.

Då förevarande lagförslag den 31 december 1924 remitterades till lagrådet,

angav jag såsom min uppfattning, att kungörelsetiden kunde väsentligen förkortas

och att samma tid lämpligen kunde fastställas till två år. Givet är,

att denna så väl som varje annan dylik tidsbestämmelse blir i viss mån godtyckligt

vald. Om tiden i alltför hög grad förkortas, eftersättes obestridligen

rättssäkerheten; en alltför lång klandertid medför åter, utan avsevärt ökad

säkerhet, betydande olägenhet för vederbörande sakägare.

Visserligen kan jag i stort sett icke dela de farhågor, som uttalats i fråga om

den föreslagna lagändringens verkningar, och för min del måste jag alltjämt anse

goda skäl tala för en förkortning av ifrågavarande tid till två år. Emellertid

är det obestridligt, att om farhågor beträffande innebörden av en dylik lagändring

mera allmänt skulle göra sig gällande, åtgärden kan bliva mera till

skada än till gagn för dem, i vilkas intresse den företagits. Om nämligen en,

låt vara sakligt ogrundad, misstro mot de efter kungörelse beviljade lagfarter
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr b8.

na vunne insteg, skulle detta för vederbörande fastighetsägare kunna hava en

menlig inverkan i fråga om fastighetens användande såsom kreditobjekt. Med

hänsyn härtill och till de betänkligheter, som framhållits av lagrådet, anser

jag därför lämpligast, att tiden sättes något längre än som skett i det remitterade

förslaget. I sådant hänseende tillstyrker jag, därutinnan med stöd av utlåtanden

från två av rikets tre hovrätter, att såväl kungörelsetiden som den tid,

under vilken sökanden och hans fångesmän skola hava varit i mantalslängden

antecknade såsom ägare, fastställes till tre år.

Att, på sätt lagrådet hemställt, meddela föreskrift om att kungörelse skall

anslås å rättens dörr, kan efter min uppfattning i flertalet fall icke antagas

medföra något synnerligt gagn. Beträffande domstolarna i de orter, där behovet

av nu ifrågavarande lagändring är mest framträdande, skulle en dylik föreskrift

på grund av det stora antalet sådana ärenden sannolikt komma att sakna

all betydelse. Jag har därför icke funnit anledning att i detta hänseende vidtaga

ändring i det remitterade förslaget.

I enlighet med lagrådets erinran har uttrycket mantals- och skattskrivningslängd

ändrats till mantalslängd.»

Föredraganden uppläser härefter det sålunda jämkade förslaget och hemställer,

att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Steg fried Mats.

Stockholm 1925. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1925:129 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 16 juni 1870 angående lagfart a1 i texten
  2. 1LU 1925:24 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång t s. 1 i texten