Med förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom
24 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 19 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1925:48, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom
Dokumentets text
Kun yl. Maj:ts proposition nr Jt8.
I
Nr 48.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom: given Stockholms
slott den 23 januari 1925.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § i förordningen
den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom''.
GUSTAF.
Torsten Nothin.
Bihang till riksdagens protokoll 1925.
1 sand.
42 höft. {Nr 48.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 48.
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)
angående lagfart å fång till fast egendom.
Härigenom förordnas, att 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom, jämlikt dess lydelse i lagen den 22 november
1912 (nr 324), skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:
Kan — ---- -—■ ordning.
Är lagfartsansökning förklarad vilande till följd av hinder, varom i 7 § förmäles,
skall kungörelse därom av rätten utfärdas, om sökanden det äskar. Varder
ej, efter det genom sökandens försorg nämnda kungörelse blivit såväl en
gång införd i allmänna tidningarna samt tidning inom orten, som av rätten
bestämts, som ock, när fråga är om egendom å landet, tre gånger, minst en
månad mellan varje gång, uppläst i kyrkan för den församling, där egendomen
är belägen, klander å fånget instämt samt i rättens lagfartsprotokoll antecknat
inom tre år efter sista kungörandet; och förekommer ej heller eljest anledning
att annan äger bättre rätt till egendomen; då må den omständighet att förre
ägarens åtkomst ej styrkes icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande,
där det visas, att sökanden eller han och hans rättsinnehavare oavbrutet under
nämnda tre år varit i mantalslängd upptagna såsom ägare till fastigheten.
Innan i ty fall ansökningen bifallas må, skall kronans ombudsman däröver
höras.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925, dock att i avseende å lagfartsansökning,
varom kungörelse tidigare utfärdats, skall gälla vad hittills varit stadgat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 48.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.l Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 31 december 1924.
N ärvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Thorsson, Olsson, Sandler,
Nothin, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Nothin anmäler riksdagens skrivelse
den 21 mars 1924, nr 61, däri riksdagen hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes
låta verkställa utredning, huruvida och i vad mån de i 10 § andra stycket
lagfartsförordningen meddelade bestämmelser kunde omarbetas i syfte att kungörelse
angående vilande lagfart måtte ske i enklare former och att den i lagrummet
stadgade klandertid måtte förkortas, samt för riksdagen framlägga de
förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Föredraganden anför:
»Jämlikt 7 § lagfartsförordningen skall, när lagfart sökes, förre ägarens åtkomst
styrkas. Innan förre ägarens åtkomst blivit styrkt, får ej, utom i vissa
i lagen angivna fall, den sökta lagfarten beviljas. I 10 § första stycket stadgas
vidare, att om till följd av de i, bland annat, 7 § givna föreskrifter sökt
lagfart ej beviljas, rätten skall förklara ansökningen vilande, i avbidan på
hindrets undanröjande.
10 § andra stycket föreskriver därefter särskilt kungörelseförfarande i vissa
fall. År lagfartsansökning förklarad vilande till följd av hinder, varom i 7 §
förmärs, skall kungörelse därom av rätten utfärdas — dock endast om sökanden
det äskar. Varder ej, efter det genom sökandens försorg nämnda kungörelse
tre gånger, minst en månad mellan varje gång, blivit såväl införd i allmänna
tidningarna som ock, när fråga är om egendom på landet, uppläst i kyrkan
för den församling, där egendomen är belägen, ävensom när tingslaget består
av mera än en församling, jämväl i kyrkorna för angränsande, inom tingslaget
belägna församlingar, klander å fånget instämt samt i rättens lagfartsprotokoll
antecknat inom fem år efter sista kungörandet; och förekommer ej heller
eljest anledning att annan äger bättre rätt till egendomen; då må den omständigheten
att förre ägarens åtkomst ej styrkes icke vidare utgöra hinder för lagfartens
beviljande, där det visas, att sökanden eller han och hans rättsinnehavare
oavbrutet under nämnda fem ar varit i mantals- och skattskrivningslängd
upptagna såsom ägare till fastigheten. Innan ansökningen bifalles, skall kronans
ombudsman däröver höras.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8.
Första lagutskottet
1924.
Historik.
Nya lagberedningen.
I en vid 1924 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 70, hemställde
herr Andersson i Rasjön, att riksdagen måtte besluta att hos Kungl.
Maj:t begära förslag till nästkommande riksdag till sådana förändringar i förordningen
om lagfart å fång till fast egendom, att när ansökan om lagfart
förklarades vilande på grund av de hinder, som omförmältes i 7 §, kungörelse
om sådan ansökan måtte kunna utfärdas under enklare former, samt att tiden,
inom vilken klander skulle instämmas, måtte inskränkas till två år räknat från
sista kungörandet.
I utlåtande (nr 15) över motionen har första lagutskottet till en början lämnat
följande redogörelse för ifrågavarande lagrums tillkomst samt tidigare ändringsförslag:
-
»1) Klandertidens längd.
I sin ursprungliga lydelse innehöll 10 § lagfartsförordningen allenast bestämmelsen
i paragrafens nuvarande första stycke. Det senare stycket av paragrafen
bär tillagts i sammanhang med de genom förordningen den 22 april 1881 införda
bestämmelserna angående förvärv av fast egendom genom hävd. Enligt
sistnämnda förordning grundades hävden, utom på förvärv i god tro, på vunnen
lagfart samt oavbruten tjuguårig utövning av äganderätten efter lagfarten. Då
vunnen lagfart sålunda gjordes till förutsättning för hävdeförvärvet, blev det
tydligtvis nödvändigt att bereda möjlighet till vinnande av lagfart å lagliga
förvärv även i de fall, då föregående ägarens åtkomst icke kunde styrkas. Detta
skedde genom det till paragrafen fogade andra stycket. Enligt detta kunde, om
en lagfartsansökan förklarades vilande på den grund att förre ägarens åtkomst
ej styrkts, sökanden begära utfärdande av kungörelse om förhållandet. Om efter
kungörelseförfarandets avslutande klander å sökandens fång ej instämdes inom
tio år, skulle, under vissa i lagrummet angivna förutsättningar, den sökta lagfarten
beviljas, oaktat förre ägarens åtkomst ej blivit styrkt.-
Eya lagberedningen, som föreslagit nämnda tillägg till ifrågavarande paragraf,
yttrade till motivering härav bland annat:
''Sättet för lagfartsansökningens kungörande är ägnat att sprida kännedom
om förhållandet inom såväl närmare som fjärmare kretsar. Därjämte måste
för lagfarts vinnande företes sannolika skäl, att lagfartssökanden eller han och
hans rättsinnehavare oavbrutet under den föreskrivna tiden verkligen såsom
ägare haft egendomen i besittning, i vilket hänseende, då tvist därom ännu ej
yppats, erforderlig bevisning ansetts lämpligast kunna åstadkommas genom
mantals- och skattskrivningslängden. Skulle nämligen den, som alldeles icke
eller blott såsom förvaltare eller brukare besutte en fastighet, föranstalta att
han något år bleve i berörda längd upptagen såsom ägare till fastigheten, vilket
ej kunde ske utan ett falsarium, vore i allt fall utsikten, att sådant kunde utan
protest fortsättas under tio år, ytterst ringa. Ett dylikt tilltag torde därför
mycket sällan komma att ens försökas. Vidare bör märkas att, innan lagfarten
beviljas, kronans ombudsman i orten skall höras, varigenom tillförlitliga upplysningar
kunna vinnas ej mindre om kronans än ock gemenligen om enskildesrätt,
samt att domstolen har sig ålagt att med ledning av dessa och andra tillgängliga
upplysningar undersöka, huruvida anledning förekommer att annan
än sökanden är rätt ägare till fastigheten. Slutligen torde jämväl den tidsutdräkt,
som lagfartssökande måste underkasta sig, innefatta ytterligare säkerhet
att det föreslagna förfaringssättet ej varder anlitat i oträngt mål och att sålunda
den reda i äganderättsförhållandena, vilken lagfartslagen åsyftar, ej varder
genom ifrågavarande stadgande i någon mån rubbad.’
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!. Maj:ts proposition nr JtS.
Vid 1891 års riksdag väcktes i andra kammaren en motion, nr 59, vari —
under framhållande att den långa tiden av tio år, under vilken lagfartsansökningen
skulle vara vilande, visat sig vara förbunden med högst beaktansvärda
olägenheter —^ hemställdes, att den föreskrivna tiden av tio år för klandertalans
anställande måtte ändras till fem år samt att den tid, under vilken sökanden
eller hans rättsinnehavare skulle hava varit i mantals- och skattskrivningslängd
upptagna, jämväl måtte sättas till fem år.
Lagutskottet åberopade i avgivet utlåtande, nr 8, ovannämnda uttalande av Lagutskottet
nya lagberedningen angående de i förevarande stadgande givna garantier mot 1891 ur &
att den reda i äganderättsförhållandena, vilken lagfartslagen åsyftade, skulle
rubbas, samt anförde vidare:
''Utskottet föreställer sig, att verkan av nämnda garantier icke i någon väsentlig
mån skulle förringas, därest, på sätt motionären föreslagit, den tid, som
skall hava förflutit från det lagfartsansökningen sista gången kungjorts, förkortades
med hälften.
Erfarenheten har ådagalagt, att ifrågavarande förfarande icke användes så
ofta, som förhållandena därtill giva anledning; och torde skälet härtill närmast
vara, att tiden synts för lång. För fastighetsförhållandenas ordnande och stabilitet
är det emellertid av största vikt, att den utväg därtill, som tillståndet till
berörda förfarande öppnat, anlitas i så vidsträckt omfattning som möjligt; och
det synes antagligt, att, om den föreskrivna väntetiden förkortades såsom motionären
föreslagit, fastighetsägarna mer allmänt skulle tillgodogöra sig den
viktiga förmån, som förfarandet erbjuder dem. Det kan visserligen invändas,
att, därest den föreslagna ändringen komme till stånd, vådan av att nämnda
förmån beredes jämväl den oredlige förvärvaren, synes bliva större, än den nu är,
men utskottet kan icke föreställa sig, att den ifrågasatta inskränkningen i tidsbestämmelsen
skulle, då alla övriga garantier iakttagas, i och för sig öka denna
våda. Det bör dessutom i avseende härå erinras, att, liksom bland hela antalet
fång de ogiltiga utgöra ett försvinnande fåtal, samma förhållande säkerligen
äger rum bland de fall, där det ifrågavarande förfarandet kommer till användning.
Vidare bör ihågkommas, huruledes utom de garantier, som själva författningen
föreskriver, ytterligare säkerhet mot missbruk förefinnes därigenom att i
allmänhet en rätt lång tid av föregående besittning måste läggas till den tid,
vilken berörda förfarande må kräva. Ej heller må den omständigheten lämnas
obeaktad, att den preskriptionstid, varom fråga är, icke är av beskaffenhet att,
då densamma lupit till ända, avskära möjligheten för den rättmätige ägaren att
göra sin rätt gällande. I betraktande härav synes nu gällande tidsbestämmelse
kunna utan olägenhet eller våda utbj^tas emot den i motionen föreslagna.’
Utskottet hemställde därför, att riksdagen måtte för sin del antaga ett av
utskottet i anslutning till motionen utarbetat förslag till lag om ändrad lydelse
av ifrågavarande lagrum. Denna hemställan blev av riksdagen bifallen. Sedan
Kungl. Maj:t inhämtat högsta domstolens utlåtande över det sålunda av riksdagen
antagna förslaget, utfärdades den 31 december 1891 lag i ämnet.
I en vid 1901 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 49, hemställdes,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
förslag om sådan ändring av gällande föreskrifter, att den i 10 § lagfartsförordningen
bestämda klandertid av fern år måtte inskränkas, till ett år efter sista
kungörandet.
Lagutskottet anförde i utlåtande nr 25: Lagutskottet
''Utskottet kan ej biträda motionärens förslag. Genom en lagändring av den 1901 nr 25.
innebörd, som i motionen ifrågasättes, komme nämligen,, efter utskottets uppfattning,
de bestämmelser i 10 § lagfartslagen, vilka äro ämnade att utgöra
6
Kungl. Maj:ts proposition nr J^8.
Första lagutkottet
1940 nr 11.
Lagutskottet
1895 nr 38.
garantier mot lagfarts beviljande åt annan än rätte ägaren, att i väsentlig mån
förlora sin kraft. Faran för att lagfart komme den oredlige förvärvaren till
godo bleve därigenom väsentligt ökad, liksom ock i följd därav möjligheten för
honom att emot rätte ägaren vinna hävd å fastigheten.
Till den lagfartssökandes anspråk på lättnad i att vinna stadgad rätt till fastighet,
förvärvad genom fång, vartill laga åtkomst ej kan visas, synes all skälig
hänsyn vara tagen dels i och med den redan år 1891 genomförda av motionären
omförmälda förkortningen av tidsbestämmelsen i 10 § lagfartslagen från tio till
fem år, dels ock genom den likaledes av motionären omnämnda inskränkning,
som år 1897 ägt rum beträffande antalet av de kyrkor, vari kungörelse om vilande
lagfartsansökning bör uppläsas.’
Med erinran slutligen, att ganska mycken tvekan gjorde sig gällande, då vid
1891 års riksdag fråga förelåg om förändring av berörda tidsbestämmelse från
tio till fem år, hemställde utskottet, att motionen icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda. Denna hemställan blev av riksdagen bifallen.
Vid 1920 års riksdag yrkades därefter i en inom andra kammaren väckt
motion, nr 246, bland annat att riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring
av 10 § andra stycket lagfartsförordningen, att tiden för klandertalan bleve nedsatt
till ett år efter sista kungörandet.
Första lagutskottet anförde i utlåtande nr 11, efter att hava redogjort för
motiven till lagrummet och tidigare väckta ändringsförslag:
''Såsom av förestående redogörelse framgår, var syftet med nu förevarande
stadgande att för den, som i god tro förvärvat fastighet men ej kunde styrka
förre ägarens åtkomst, bereda möjlighet att det oaktat erhålla lagfart å sitt
fång och därefter vinna hävd å fastigheten. Att nu, på sätt i motionen föreslås,
vidtaga eu ytterligare inskränkning i tiden för klandertalans anställande utöver
den, som verkställdes år 1891, kan utskottet ej förorda. Den garanti man velat
vinna mot att lagfart skulle kunna erhållas å olagliga förvärv, skulle vid ett
bifall till motionen i denna del ej oväsentligt rubbas, och den rättmätige ägarens
intressen äventyras. Utskottet anser sig sålunda ej kunna tillstyrka motionen i
berörda del.’
Motionen föranledde ej någon riksdagens åtgärd.
2) Formen för kungörelseförfarandet.
Enligt den avfattning, 10 § andra stycket lagfartsförordningen erhöll genom
förordningen den 22 april 1881, skulle kungörelsen om att lagfartsansökningen
förklarats vilande genom sökandens försorg tre gånger, minst en månad mellan
varje gång, såväl införas i allmänna tidningarna som ock, när fråga vore om
egendom å landet, uppläsas i tingslagets kyrkor.
Ändring av denna bestämmelse i fråga om sättet för kungörandet påkallades
vid 1895 års riksdag uti två inom andra kammaren väckta motioner, nr 52 och 83.
I den ena föreslogs, att lagfartskungörelsen skulle uppläsas i tingslagets kyrkor
allenast en gång, eller ock att sådan kungörelse väl skulle uppläsas tre
gånger, men endast i socknens och angränsande socknars kyrkor.
I den andra hemställdes, att i lagrummet efter orden ''uppläst i tingslagets
kyrkor’ måtte insättas orden ''eller, där tingslaget består av mera än ett härad,
i häradets kyrkor’.
Lagutskottet framhöll, hurusom båda motionerna gåve uttryck åt den uppfattning,
att ifrågavarande bestämmelse i lagfartsförordningen mera än nödigt
förorsakade den lagfartssökande kostnader och besvär, samt anförde, att det
även enligt utskottets uppfattning kunde ifrågasättas, huruvida icke i förevarande
fall kungörelsens uppläsning i kyrkorna skulle kunna utan olägenhet inskränkas.
Särskilt där flera härader eller tingslag blivit till ett tingslag sam
-
Kungl. Maj:ts proposition nr Jf8.
7
manslagna syntes kungörelsernas uppläsande i samtliga kyrkor i det nya större
tingslaget icke vara av behovet påkallat. Utskottet hemställde därför, att riksdagen
ville i skrivelse anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, i
vad mån en inskränkning i förevarande bestämmelse om kungörelses uppläsande
i kyrka lämpligen kunde äga rum. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
I anledning av riksdagens berörda skrivelse framlades vid 1897 års riksdag
en proposition, nr 18, med förslag om ändring av 10 § lagfartsförordningen, i
syfte att uppläsande i kyrka av kungörelse om lagfartsansökning skulle kunna
i någon mån inskränkas.
Lagutskottet hemställde i utlåtande nr 6, att, med viss ändring av det kungliga
förslaget, kungörelse av däri omförmält slag skulle, när fråga vore om egendom
å landet, jämte det den infördes i allmänna tidningarna, uppläsas i kyrkan
för den församling, där egendomen vore belägen, ävensom, när tingslaget bestode
av mera än en församling, jämväl i kyrkorna för angränsande inom tingslaget
belägna församlingar. I samma utlåtande avstyrkte utskottet en inom
andra kammaren väckt motion, nr 16, att kungörelse om lagfartsansökan skulle
införas jämväl i länskungörelserna.
Riksdagen biföll utskottets hemställan, och den 19 november 1897 utfärdades
lag i ämnet av nyss angivet innehåll. Lagrummet har sedermera, såvitt nu
är i fråga, ej undergått någon ändring.
I detta sammanhang får utskottet erinra därom, att frågan om inskränkning
av kungörelsers uppläsande i kyrka varit i hela dess vidd föremål för upprepade
framställningar i kyrkomötet och riksdagen, därvid framhållits, att den
gällande ordningen lede av åtskilliga svåra olägenheter. Ett särskilt förslag till
lag angående offentliggörande av allmänna författningar och kungörelser samt
enskilda tillkännagivanden finnes utarbetat av den av Kungl. Maj:t den 21 november
1890 tillsatta kommittén för utarbetande av förslag till ändringar i
kyrkolagen m. m. Enligt kommitténs berörda förslag skulle allenast kyrkliga
kungörelser uppläsas i kyrkorna; de världsliga kungörelserna däremot, vilka
ansågos kräva en annan form för publicerande, borde fästas å anslagstavla, varjämte
uppläsning av vissa kungörelser skulle ske dels genom kommunalnämndens
försorg i sockenstuga eller annat lämpligt rum i närheten av sockenkyrkan
och dels å kommunal- eller kyrkostämma eller vid stadsfullmäktiges sammanträde.
År 1905 anhöll riksdagen, i anledning av väckt motion, i skrivelse till Konungen,
nr 50, om åtgärders vidtagande för inskränkning av kungörelsers uppläsande
i kyrkorna. Berörda riksdagsskrivelse lydde sålunda:
’I en inom riksdagen väckt motion har framhållits önskvärdheten av att åtgärder
vidtagas för att ytterligare inskränka uppläsandet av kungörelser i
kyrkorna.
Det erinras i denna motion, hurusom genom lag den 1 juni 1894 ett steg
tagits till inskränkning av kungörelsers uppläsande från predikstolarna och att
i nådigt cirkulär till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande den 28 maj 1897
föreskrifter meddelats i syfte att åstadkomma ytterligare minskning i detta uppläsande.
Med erkännande att genom dessa lagbestämmelser väg till ett mera rationellt
tillvägagående i det ifrågavarande avseendet banats, hade likväl 1898 års
kyrkomöte funnit sig böra ingå med underdånig anhållan, _ det täcktes Eders
Kungl. Maj:t vidtaga åtgärder för inskränkning i väsentlig mån av kungörelsers
uppläsande från predikstolen. Det önskemål nämnda kyrkomöte sålunda
uttalat hade emellertid — frånsett att genom nådigt cirkulär den 1 mars
1901 Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppmärksamhet fästs å angelä
-
Lagutskottet
1897 nr 6.
Kyrkdags
kommittén.
Riksdagens
skrivelse nr
50 år 1905.
Lagutskottet
1895 nr 38.
8 Iiungl. Maj:ts proposition nr \8.
genheten att noggrant iakttaga föreskrifterna i förstnämnda cirkulär — ännu
icke blivit uppfyllt.
Enligt riksdagens mening finnas goda skäl för att ytterligare inskränka det
föga tidsenliga uppläsandet i kyrkorna av en mängd olikartade kungörelser.
Från allmänt medborgerlig och kommunal synpunkt måste detta sätt att bringa
kungörelser till allmänhetens kännedom numera anses blott ofullständigt fylla
sitt ändamål. Till statskyrkan icke hörande medborgare och ett stort antal
av hennes egna medlemmar betjänas icke därav. På många håll står kyrkan
merendels tom, under det att offentliggörandet sker av vad staten har att tillkännagiva
och påbjuda. På grund av svårigheten att fatta och minnas åtminstone
ett något utförligare muntligt meddelande äro jämväl de kyrkobesökande
redan nu i många fall hänvisade till att på annat sätt erhålla närmare kännedom
om mera viktiga ärenden.
Vidare synes det brukliga kungörelseläsandet ur kyrklig synpunkt vara synnerligen
olämpligt, da det icke allenast är främmande för gudstjäntens idé,
Titan tillika störande för det religiösa livet. Slutligen torde det med hänsyn
till^den prästerliga ämbetsverksamheten vara värt beaktande, att prästen genom
ifrågavarande åliggande kan finna sig nödsakad att på ett brådskande sätt utföra
sin egentliga ämbetsgärning, eller bliva ställd i det ytterst plågsamma läget
att nödgas lämna intyg om en uppläsning från predikstolen, som på grund av
andra oundgängliga åligganden ej kunnat på ett fullt lagenligt sätt äga rum.
Stundom kan nämligen kungörelseuppläsandet bliva ganska tidskrävande, ej
minst på landsbygden, där man av sparsamhets- och bekvämlighetsskäl ofta nog
för sina enskilda tillkännagivanden föredrager predikstolen framför tidningarna,
som dock numera knappast torde saknas i någon hy eller gård.
Riksdagen, som alltså ansluter sig till det i motionen uttalade önskemål, får
fördenskull hos Eders Kungl. Maj:t anhålla om åtgärders vidtagande för ytterligare
inskränkning i det föreskrivna kungörelseuppläsandet från predikstolen.
’
I anledning av berörda riksdagsskrivelse hava åtskilliga specialförfattningar
utfärdats, vilka emellertid icke beröra frågan om kungörandet av vilande lagfarter.
^ Enligt vad utskottet inhämtat, torde skrivelsen icke komma att föranleda
någon ytterligare åtgärd från Kungl. Maj :ts sida.
Erinras kan vidare därom, att även fragan om den legala annonseringen i allmänhet
varit föremål för framställning från riksdagens sida.
Vid 1895 års riksdag hemställde sålunda lagutskottet i utlåtande nr 38. i
anledning av en inom andra kammaren väckt motion, nr 89, att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, om och i vilka fall inskränkning
i den genom lag och författning stadgade legala annonseringen kunde äga
rum samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill den verkställda utredningen
kunde föranleda. Utskottet yttrade därvid:
''Det torde ej kunna bestridas, att den i lag och författningar stadgade annonseringsskyldigheten
ofta verkar betungande för de samhällsmedlemmar, vilka
för bevakande av sina intressen hava att fullgöra densamma; och det bör därför
anses såsom ett önskningsmål att inskränka denna skyldighet, så långt sådant
utan olägenhet låter sig göra.
Uti ifrågavarande motion har särskilt framhållits det enligt motionärens tanke
onödiga fördyrandet av annonseringsskyldighetens fullgörande, som bliver en
följd av de ofta förekommande stadgandena, att en kungörelse skall i allmänna
tidningarna införas tre gånger; och motionären har tillika påpekat den tvivelaktiga,
i alla händelser ytterst ringa fördel, som en upprepad annonsering i de
allmänna tidningarna medför.
Utskottet måste i detta fall giva motionären rätt. Det nuvarande tillståndet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj ds proposition nr Jt 8.
<)
i fråga om legal annonsering är i många avseenden mindre tillfredsställande
och utskottet anser en förändring härutinnan vara ensidig, dels ur synpunkten
att söka åstadkomma minskning i kostnaderna för vederbörande annonsörer, dels
ock huvudsakligast av den anledning, att det nu stadgade annonseringssättet ej
medför den därmed åsyftade verkan — att sprida kännedom om ett visst faktum
eller en viss händelse till alla dem, som därav kunna hava intresse.
Men ännu ett skäl finnes varför enligt utskottets åsikt en revision av gällande
bestämmelser är påkallad.
Vid granskning av den förteckning, som utskottet låtit sitt kansli upprätta
över de stadganden i allmänna lagen och viktigare allmänna författningar, vilka
innehålla bestämmelse om annonserings verkställande — vilken förteckning såsom
bilaga åtföljer utskottets betänkande — har nämligen utskottet i många
fall ej kunnat finna någon giltig, i förhållandenas egen natur grundad anledning
till den olikhet i föreskrifter, som äger rum, särskilt därutinnan, att i
vissa fall annonsering trenne gånger är påbjuden, i andra fall åter annonsering
en gång är tillräcklig. Enhet i dessa hänseenden lär ej kunna vinnas med
mindre än att samtliga annonseringsstadganden underkastas revision.’
Utskottets berörda hemställan blev av riksdagen bifallen.
I ovan omförmälda proposition nr 18 vid 1897 års riksdag med förslag
till viss ändring av 10 § lagfartsförordningen förklarade föredragande departementschefen
i fråga om riksdagens nyss berörda hemställan, att han ej kunde
förorda den däri begärda utredningen. De tillkännagivanden, som genom annonsering
bringades till allmänhetens kännedom, vore nämligen enligt departementschefens
mening av så skiljaktig beskaffenhet, att ett för alla sådana tillkännagivanden
lika annonseringssätt icke lämpligen kunde föreskrivas; å andra
sidan syntes den lättnad i annonseringskostnaderna, vilken skulle kunna genom
ändring i gällande bestämmelser beredas, icke äga den huvudsakliga betydelse,
att endast för sådant ändamål borde företagas en så omfattande lagrevision, som
i följd av omöjligheten att uppställa en allmängiltig regel om annonseringssättet
skulle bliva erforderlig. När förslag till nya lagar eller författningar eller till
ändring i äldre sådana av annan anledning upprättades, borde emellertid de av
riksdagen framhållna omständigheterna enligt departementschefens mening i
förekommande fall tagas i betraktande.
Slutligen yrkades vid 1920 års riksdag i förenämnda inom andra kammaren
väckta motion, nr 246, att riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring
i lagfartsförordningens 10 § andra stycket, att i stället för kungörelse i kyrkorna
sådan kungörelse måtte ske, förutom i Post- och inrikes tidningar, i minst tre
tidningar inom det län, där fastigheten vore belägen.
I sitt ovanberörda utlåtande, nr 11, yttrade första lagutskottet beträffande
detta yrkande:
’Utskottet kan ej heller i nu omförmälda del tillstyrka motionen. Såsom
av ovannämnda redogörelse framgår, är frågan om inskränkning av kungörelsers
uppläsande i kyrka till följd av riksdagens skrivelse år 1905 för närvarande
beroende på Kungl. Maj :ts prövning. Att vid sådant förhållande, på sätt i motionen
föreslås, upphäva föreskriften om kungörelses uppläsande i kyrka i allenast
ett av de talrikt förekommande fall, där sådan föreskrift meddelats, synes
ej vara lämpligt. Frågan om upphävande av lagfartsansökans uppläsande
i kyrka bör tagas under övervägande i samband med den prövning av berörda
spörsmål i hela dess vidd, som på Kungl. Maj:t ankommer, och härvid bör enligt
utskottets mening tillses, ej blott att kungörelsen om lagfartsansökningen
göres i möjligaste mån effektiv, utan även att — på sätt jämväl förut av riksdagen
framhållits — kostnaden för den lagfartssökande ej mer än nödigt ökas.’
Motionen föranledde ej heller i denna del någon riksdagens åtgärd.»
Prop. nr l
år 1897.
Första lag
utskottet
1920 nr 11.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 48.
För egen del har första lagutskottet vid 1924 års riksdag anfört:
»Det torde vara ett allmänt erkänt missförhållande, att fastighetsägarna icke
i den utsträckning, som vore önskligt begagnat sig av de möjligheter att vinna
reda och stabilitet ! fastighetsförhållandena, som bestämmelserna om så kallad
kungörelselagfart i 10 § lagfartsförordningen erbjuda. Härpå häntyda, bland
annat, följande uppgifter, som kommissionen för Dalarnas indelning i skiftesla»
i skrivelse, till Kungl. Maj :t den 29 januari 1921 lämnat rörande antalet vilande
lag!arter i Dalarna:
hånligt i mars manad 1919 av domhavanden i Ovansiljans domsaga lämnad
uppgift var antalet vilande lagfarter för Mora socken 13,085, för Våmhus
socken 2,032, för Sollerö socken 1,504 och för Venjans socken 2,614 eller
f?r Mora tingslag tillhopa 19,235, för Orsa socken och tingslag 3,501, för
Älvdalens socken och tingslag 1,988 samt för Sårna och Idre tingslag 1,460
eller för hela domsagan 26,184. Nyligen verkställd undersökning beträffande
Nedansiljans domsaga visar, att antalet vilande lagfarter uppgår för Ore
socken till 893, för Eättviks socken till 6,146, för Boda -socken till 1,081,
för Leksands socken till 4,258, för Siljansnäs socken till 1,108, för Bjursås
socken till 528, för Åls socken till 1,013 och för Gagnefs socken till 3,698 eller
för hela domsagan tillhopa 18,725.’
Det torde med visshet kunna antagas, att ett stort antal av de i skrivelsen
avsedda . fallen varit av beskaffenhet, att lagfart skulle kunnat vinnas med
tillämpning av det av lagfartsförordningen anvisade kungörelseförfarandet.
Att allmänheten visat en viss obenägenhet att anlita kungörelseförfarandet,
bestyrkes även av de erfarenheter, som vunnits i andra delar av riket.
Anledningen till att kungörelseförfarandet endast i relativt ringa utsträckning
kommit till användning lärer man, bland annat, hava att söka i den
omständliga procedur och den långa klandertid, som lagfartsförordningen föreskriver.
Det framstår därför såsom önskvärt, att en närmare undersökning
verkställes rörande möjligheterna att förkorta klandertiden och förenkla kungörelseförfarandet.
Härvid .måste givetvis tillses, att de åsyftade lättnaderna
för ^lagf artssökanden icke vinnas på rättssäkerhetens bekostnad.
Vad särskilt angår den ifrågasatta förkortningen av klandertiden torde det
höra tagas under övervägande, huruvida icke en sådan åtgärd i rättssäkerhetens
intresse borde kombineras med åtgärder, som äro ägnade att göra själva kungörelseförfarandet
mera effektivt. I sådant hänseende kan framför allt ifrågasättas,
huruvida det icke borde föreskrivas, att kungörelse om vilande lagfart
skall införas i tidning inom orten. Även andra publikationsformer kunde
tänkas, såsom kungörelsens anslående i sockenstuga eller å annat lämpligt
ställe.
Införes bestämmelse om annonsering i ortstidning, torde, till undvikande av
att lagd artssökanden, tillskyndas alltför störa kostnader, böra tagas under omprövning,
huruvida icke den nu föreskrivna annonseringen i Post- och inrikes
tidningar kunde inskränkas.
Slutligen synes böra undersökas, huruvida man icke för vinnande av större
enkelhet och snabbhet i kungörelseförfarandet, skulle kunna inskränka den nu
stadgade skyldigheten att låta kungörelse om vilande lagfart uppläsas i kyrkorna.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen i
anledning av förevarande motion måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och i vad mån
de i 10 § andra stycket lagfartsförordningen meddelade bestämmelser kunna
omarbetas i syfte att kungörelse angående vilande lagfart må ske i enklare
former och att den i lagrummet stadgade klandertid må förkortas, samt för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.»
KunrjI. Maj:ts proposition nr ),S.
11
Reservationer avgåvos dels av herr Ilederstierna, som, då en ytterligare inskränkning
i tiden för klandertalans anställande i fråga om vilande lagfartsansökan
utöver den, som verkställdes 1891, ej syntes förenlig med den garanti,
som man ville vinna mot att lagfart skulle kunna erhållas å olagliga förvärv,
samt frågan om formen för kungörelseförfarandet i förevarande fall
borde tagas under övervägande i samband med spörsmålet om ett lämpligt anordnande
av kungörelseförfarandet i allmänhet, hemställde, att motionen icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, och dels av herr Robber g, som ansåg,
att utskottet bort hemställa om utredning endast huruvida och i vad mån
de i 10 § andra stycket lagfartsförordningen meddelade bestämmelserna kunde
omarbetas i syfte att kungörelse angående vilande lagfart måtte få ske i enklare
former.
Riksdagen biföll utskottets hemställan samt avlät i enlighet härmed den av
mig nu anmälda skrivelsen.
över riksdagens skrivelse hava hovrätterna avgivit infordrade utlåtanden, vid
vilka jämväl fogats yttranden från vederbörande häradshövdingar och rådhusrätter.
Svea hovrätt har i sitt utlåtande anfört:
»De av riksdagen i dess skrivelse ifrågasatta åtgärderna avse att för den, som
i god tro förvärvat fastighet men av en eller annan anledning icke är i stånd att
styrka sin fångesmans laga åtkomst till densamma, bereda möjlighet att med
mindre tidsutdräkt, omgång och kostnader än nu ifrågakommer kunna dels erhålla
lagfart å fastigheten dels ock sedermera genom åkommen hävd bliva tryggad
mot annans anspråk på bättre rätt till fastigheten. Särskilt skulle genom
kungörelsetidens förkortande och den därmed vunna möjligheten till snabbare
lagfart tillfälle lämnas åt dylik förvärvare att hastigare än nu är fallet
kunna genom fastighetens intecknande utnyttja densamma för kreditändamål.
Att, på sätt jämväl i ärendet framhållits, vidtagandet av de i riksdagens
skrivelse ifrågasatta åtgärderna skulle, vid ovan angivna förhållanden, komma
att verka därhän att kungörelseförfarandet oftare, än nu synes vara fallet,
komme till användning, synes jämväl antagligt, liksom ock att härigenom det,
särskilt inom vissa orter, synnerligen stora antalet vilande lagfarter skulle kunna
åtminstone i någon mån nedbringas.
Vid bedömande av frågan, huruvida de fördelar, vilka sålunda skulle kunna
påräknas genom införande av ovan antydda mindre tidsödande, enklare och billigare
förfaringssätt för vinnande av lagfart i de fall, om vilka nu är fråga,
har hovrätten emellertid icke kunnat undgå att dela de betänkligheter, som från
åtskilliga håll framställts emot en ändring av nuvarande bestämmelser på området,
i den mån sådan ändring skulle innebära ett eftergivande av de garantier
gällande lag avser att uppställa i syfte att förhindra beviljande av lagfart
för den, vilken icke härleder sitt fång från rätt ägare till fastigheten. . Ett
eftergivande av dessa garantier skulle nämligen enligt hovrättens uppfattning
medföra en icke obetydlig fara för rättssäkerheten. I sådant avseende må erinras
att, enligt hos oss rådande inskrivningssystem, vunnen lagfart icke i och
för sig utesluter klandertalans anställande av den, som förmenar sig vara fastighetens
rätte ägare, ävensom att, därest fastigheten till honom återvinnes,
jämväl tredje man, som i god tro må hava förvärvat efter lagfarten beviljade
inteckningar, går förlustig sin rätt att för dem halla sig till fastigheten. Vad
detta kan betyda för fastighetskrediten ligger i öppen dag. Även om naturligtvis
i det störa flertalet fall ett efter kungörelse lagfaret fång i verkligheten
Svea hovrätt.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 4-8.
Göta hovrätt.
är oangnpligt, ar dock tydligen kungörelseförfarandet i det hela en nödfallsutväg,
som erbjuder mindre säkerhet för inskrivningsväsendet® tillförlitlighet
än den ordinära lagfartsproceduren; och en väsentlig förkortning av kungörelsetiden
måste ur rättssäkerhetens synpunkt anses ägnad att väcka betänklighet.
Särskilt i fall där den rätte ägaren genom långvarig bortovaro är ur stånd att
taga vara på sin fastighet — till äventyrs en kvotdel i ett oskiftat hemman —
synes det ingalunda uteslutet, att en eller två företagsamma personer kunna
falla pa den tanken att med begagnande av de möjligheter kungörelseförfarandet
erbjuder vinna lagfart å fastigheten och utnyttja därmed följande kreditmöjligheter.
Något sådant ligger naturligtvis närmare till hands, ju mer kungörelsetiden
förkortas.
. * detta sammanhang torde ock böra påpekas att, enligt vad hovrätten erfarit,
vid naradsratterna icke sällan förekommer, att så kallad kungörelselagfart
sokes, under förebärande att fångesmannens fång icke kunde styrkas, ehuruväl
möjlighet härtill i själva verket ingalunda varit utesluten. Avsikten härmed
torde otta vara att söka i vederbörandes önskan att undvika det eljest föreliggande
tvånget att samtidigt begära lagfart på ett eller flera föregående fång.
trenom införandet av lättnader i kungörelseförfarandet skulle antagligen givas
ökad spridning åt ifrågavarande missbruk, genom vilket staten undanhålles lagtartsstämpel
å föregående ägares fång. I betraktande av det sålunda anförda
anser hovrätten sig ej kunna tillstyrka någon förkortning av kungörelsetiden.
^Angående. därefter den i skrivelsen omförmälda frågan, huruvida och i vad
man de uti ifrågavarande lagrum meddelade bestämmelserna kunde omarbetas
1 syfte att kungörelse om vilande lagfart finge ske i enklare former, har hovrätten
vid det förhållande, °att kungörelses införande i allmänna tidningarna
icke numera torde utgöra något särdeles effektivt medel för spridande av kännedom
hos allmänheten om kungörelsens innehåll, och då från åtskilliga synpunkter
inskränkning är önskvärd i fråga om kungörelsers uppläsande i kyrka,
funnit sig icke hava något att erinra mot den förändring i det nuvarande förfarandet,
att kungörelsen allenast en gång införes i allmänna tidningarna samt
en gång uppläses i de kyrkor, som omförmälas i nu ifrågavarande lagrum. Från
hovrättens sida sker detta emellertid under förutsättning, att genom bestämmelser,
vilkas närmare utformande icke i detta sammanhang synes böra ankomma
på hovrätten, sörjes för att åt kungörelsens innehåll gives spridning
inom orten genom införande åtminstone en gång i en eller flera där allmänt
spridda tidningar. .Härjämte bör måhända tagas under övervägande, huruvida
icke meddelandet tillika borde genom domstolens försorg anslås å rättens dörr
eller i sockenstuga eller kommunalhus. Genom nu antydda anordningar synes
kungörelsen kunna erhålla snarare ökad än minskad effektivitet utan att lagfartssökanden
därigenom betungades med ytterligare kostnader eller besvär.
Emellertid måste hovrätten sätta i fråga, huruvida formen för kungörelseförfarandet
i förevarande fall bör tagas under övervägande i annat samband
än med spörsmålet om ett lämpligt anordnande av kungörelseförfarande i allmänhet.
»
Göta hovrätt har yttrat:
»Frågan huruvida den tid, inom vilken den i lagrummet omförmälda klandertalan
skall instämmas och i lagfartsprotokollet antecknas, utan våda för rättssäkerheten
kan förkortas från nuvarande fem år från sista kungörandet är
givetvis beroende på de garantier, som i övrigt uppställas mot lagfarts beviljande
för annan än rätt ägare.
Beträffande skyldigheten att offentliggöra kungörelsen förmenar hovrätten,
att dess införande i allmänna tidningarna med hänsyn till, bland annat, den
spridning däri förekommande meddelanden kunna antagas erhålla genom deras
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!. Maj:ts proposition nr J/IS.
intagande i andra tidningar icke bör helt bortfalla men vill kunna utan olägenhet
inskränkas till en gång. 1 anseende till pressens betydelse i allmänhet för
spridande av kännedom om inträffade förhållanden synes kungörelsen böra införas
åtminstone en gång i en inom orten spridd tidning, som av rätten bestämmes.
Oaktat uppläsande av meddelande i kyrka säkerligen mångenstädes alltjämt
är ett verksamt sätt för meddelandes bekantgörande, lärer detta dock huvudsakligen
gälla meddelanden rörande den egna socknen. Uppläsande i kyrka av
kungörelse om lagfartsansökan, som förklarats vilande, bör därför kunna begränsas
till kyrkan i den socken, där fastigheten är belägen, och, då befogade
anmärkningar kunna framställas mot kungörelsers uppläsande i kyrkan i allmänhet,
till en gång.
Härutöver bör enligt hovrättens förmenande kungörelsen under klandertiden
vara anslagen å rättens dörr samt på landet i den socken, där fastigheten är
belägen, i det rum, där kommunalstämma vanligen hålles och i stad utan egen
jurisdiktion å plats, där stadsstyrelsens meddelanden pläga anslås.
Genom ett på ovan angivet sätt ordnat kungörelseförfarande anser hovrätten
det vara påsett betryggande sätt sörjt för spridande av kännedom om ansökningen.
Vid sådant förhållande och då det är att förmoda, att rätt ägare, om
han över huvud taget erhåller vetskap om ansökningen, får den jämförelsevis
kort tid efter kungörandet, kan hovrätten icke finna att, därest berörda förfarande
iakttages, rättssäkerheten skulle äventyras genom klandertidens förkortande
till två år, under förutsättning att övriga i 10 § 2 stycket lagfartsförordningen
stadgade föreskrifter bliva iakttagna, därvid dock den tid av fem år,
varunder sökanden eller han och hans rättsinnehavare skola visas hava vant
i mantals- och skattskrivningslängd upptagna såsom ägare till fastigheten, bör
utbytas mot två år.
I likhet med ett par häradshövdingar tillåter sig hovrätten ifrågasätta, om ej
kungörandet bör ske genom rättens försorg på sökandens bekostnad och om ej
till förekommande av ovisshet om vilken fastighet är i fråga, det bör åläggas
sökanden att, innan rätten meddelar beslut om kungörandet, såvitt möjligt
medelst bevis från vederbörande läns lantmäterikontor styrka, vilken registerfastighet
ansökningen avser.»
. En ledamot var så till vida skiljaktig, att han ansåg böra ur utlåtandet utgå
vad detsamma innehölle om ifrågasatt skyldighet dels för lagfarts,sökan den att
genom vederbörligt bevis styrka, vilken registerfastighet ansökningen avsåge,
och dels för rätten att på sökandens bekostnad ombesörja kungörelseförfarandet.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört:
»Den uti ifrågavarande lagrum stadgade klandertiden lär utan avsevärd risk
för rättssäkerheten kunna förkortas till tre år. Samtidigt bör dock kungörelseförfarandet
göras mera effektivt, vilket syfte torde vinnas, därest kungörelse
om vilande lagfart införes en gång i en tidning inom orten, som rätten bestämmer.
Samtidigt synes kungörelsens intagande i allmänna tidningarna samt
dess uppläsande i kyrka kunna inskränkas till att ske allenast en gång.»
Såsom av det föregående framgår innebära stadgandena i 10 § 2 mom. lagfartsförordningen
ett undantag från bestämmelsen i 7 § samma förordning, att
förre ägarens åtkomst skall styrkas, innan lagfart får beviljas. Då före 1876,
med vilket år nu gällande lagfartsförordning trädde i kraft, lagfartstvång icke
gällde för samtliga fång till fast egendom, kan det bliva svårt eller omöjligt att
förebringa den erforderliga utredningen angående förre ägarens åtkomst. Även
när det gäller fång av senare datum, kan det på grund av bristande specialise
-
Hovrätten
över Skåne
och Blekinge.
Departc
entschefen.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 48.
ring av fastighetsboken inträffa, att säker utredning icke kan vinnas, huruvida
en förut gjord anteckning om lagfart hänför sig till dén fastighet, varom fråga
är, eller till någon annan. I dessa fall öppnas genom 10 § 2 mom. möjlighet
att trots den bristande utredningen om fångesmannens åtkomst vinna lagfart,
och det är i nu nämnda fall, som lagrummet får sin egentliga tillämpning.
Emellertid kan det vara omöjligt att styrka fångesmannens åtkomst jämväl
av den anledning, att dennes åtkomsthandling genom olyckshändelse förstörts
eller förkommit, innan lagfart å fånget ännu hunnit sökas. I detta fall torde
det i första hand åligga fångesmannen att genom medverkan av sin fångesman
söka erhålla ny åtkomsthandling. Står denna utväg av en eller annan anledning
icke till buds, lärer förvärvaren kunna jämlikt 10 § 2 mom. vinna lagfart.
10 § 2 mom. lagfartsförordningen innefattar alltså eu undantagsbestämmelse,
som är given till lagfartssökandens förmån, och det bör sålunda ligga i
hans eget intresse att begagna sig därav. Emellertid är det även ur det allmännas
synpunkt av vikt, att äganderättsförhållandena bliva fullständigt utredda,
då ett ordnat fastighetsväsen icke därförutan kan vinnas. Därför bör
det tillses, att den möjlighet till utredning av äganderättsförhållandena, som
genom 10 § 2 mom. lagfartsförordningen öppnas, verkligen begagnas i de fall,
då förutsättningarna för lagrummets tillämpning föreligga. Av vad första
lagutskottet vid 1924 års riksdag anfört samt vad under utredningen i övrigt
förekommit framgår, att ifrågavarande kungörelseförfarande icke kommit till
användning i åsyftad utsträckning. Orsaken härtill synes vara att söka i det
besvärliga kungörelseförfarande och den långa klandertid, som i lagrummet
föreskrivas, och en förenkling av formen för kungörandet samt en förkortning
av klandertiden synas därför böra vidtagas, i den mån detta kan ske utan att
fara för rättssäkerheten inträder.
Vad då först angår formen för kungörelseförfarandet skall, såsom förut
nämnts, kungörelsen införas i Post- och Inrikes tidningar tre gånger. Detta
kungörande torde dock icke vara i högre grad ägnat att göra ansökningen allmänt
känd. Införandet i Post- och Inrikes tidningar lärer därför lämpligen
kunna inskränkas till en gång, men i stället torde böra stadgas, att annons om
kungörelsen skall införas en gång i ortstidning, som av rätten bestämmes. Härigenom
synes effektiviteten av kungörandet väsentligt ökas utan att större
besvär eller kostnader åsamkas lagfartssökanden.
Införes bestämmelse om annonsering i ortstidning, lärer skyldigheten att
låta kungörelsen uppläsas i kyrkorna kunna väsentligen inskränkas. Kungörelsens
uppläsande i kyrkorna för andra församlingar än den, varest egendomen
är belägen, lärer icke vara av stor betydelse för spridande av kännedomen
om ansökningen. Det torde därför vara tillräckligt om kungörandet sker i kyrkan
för den församling, där fastigheten är belägen.
Det kan ifrågasättas, huruvida icke uppläsandet i kyrkan för den församling,
där fastigheten är belägen, kunde inskränkas till en gång. I stället kunde
stadgas, att kungörelsen skulle anslås å rättens dörr samt i sockenstuga eller
kommunalhus. Ett anslående å rättens dörr lärer dock knappast vara synner
-
Kunyl. Maj:ts proposition nr J,8.
15
ligen effektivt, och att anslag sker i sockenstuga eller kommunalhus, torde vara
svårt att kontrollera. Då det i allt fall icke lilrer kunna uppställas såsom villkor
för lagfartens beviljande, att kungörelsen varit under klandertiden sålunda
anslagen, synes stadgande om dylikt anslag knappast böra meddelas. Vid sådant
förhållande är jag ej heller nu beredd att föreslå någon inskränkning i
fråga om kungörelsens uppläsande i sockenkyrkan.
Vad därefter angår frågan om förkortning av kungörelsetiden har Svea hovrätt
ansett, att väsentlig förkortning av kungörelsetiden vore ägnad att väcka
betänkligheter ur rättssäkerhetens synpunkt samt att genom en dylik förkortning
kunde givas ökad spridning åt det redan nu förekommande missbruket att
genom kungörelselagfart söka undgå lagfartsstämpel å ett eller flera föregående
fång. Svea hovrätt har därför ansett sig ej kunna tillstyrka någon
förkortning av kungörelsetiden. Göta hovrätt har, under förutsättning att på
ett betryggande sätt sörjdes för spridande av kännedomen om ansökningen, ansett
kungörelsetiden kunna förkortas till två år. Hovrätten över Skåne och
Blekinge har förordat en nedsättning av kungörelsetiden till tre år.
En förkortning av kungörelsetiden kan knappast väcka betänkligheter ur
den synpunkten, att därigenom rätt ägares talan om återvinning kan komma att
försittas. Rätter ägares klandertalan avskäres ju nämligen först genom hävd,
vilken icke inträder förrän efter tjugu år, räknat från lagfarts erhållande. Såsom
Svea hovrätt påpekat, kan emellertid, så snart lagfart vunnits, en orättmätig
innehavare genom fastighetens intecknande utnyttja dess kreditmöjligheter.
Skulle emellertid sedermera rätt ägare återvinna fastigheten, bliva de
under tiden meddelade inteckningarna ogiltiga. Ur fastighetskreditens synpunkt
är det sålunda av stor vikt, att lagfart icke beviljas för annan än rätt
ägare. För avgörandet av frågan, huruvida klandertiden kan förkortas, är
därför av intresse att veta i vilken utsträckning kungörelselagfart givit
anledning till klandertalan samt inom vilken tid klandertalan instämts. I allmänhet
hava häradshövdingarna och rådhusrätterna icke yttrat sig i denna
fråga. Några häradshövdingar och rådhusrätter hava dock förklarat, att meddelade
kungörelselagfarter icke i något fall föranlett klandertalan, och några
andra hava anfört, att klandertalan i anledning av kungörelselagfart vore
mycket sällsynt eller så gott som aldrig förekomme. Dessa yttranden synas
vara ägnade att minska betänkligheterna mot ett förkortande av kungörelsetiden.
Även om kungörelsetiden skulle inskränkas till exempelvis två år, synes
man likväl knappast behöva befara, att kungörelselagfart skulle begagnas i syfte
att bedrägligen åtkomma en fastighet. Det skulle ändock draga för lång tid,
innan vinsten kunde utnyttjas.
Svea hovrätt har vidare ansett att fara förefunnes för kungörelselagfartens
användande såsom medel att undgå lagfartsstämpel. Jämlikt 8 § i lagfartsförordningen
får lagfart, med visst undantag, ej beviljas förrän med förre ägarens
fång blivit lagfaret, och i 10 § 1 mom. stadgas, att, om på grund av 8 § hinder
möter för lagfarts beviljande, ansökningen skall förklaras vilande. Men i detta
fall får kungörelse jämlikt 10 § 2 mom. ej utfärdas. Sådan kungörelse får
meddelas allenast, då hinder för lagfarts beviljande möter på grund av 7 § -—-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr Jf8.
eller på den grund, att förre ägarens åtkomst ej kan styrkas. Härav samt av
vad jag förut anfört rörande tolkningen av 10 § 2 mom. lagfartsförordningen
lärer följa, att det för kungörelses utfärdande icke är tillräckligt med en blott
uppgift av lagfartssökanden att hans fångesmans åtkomst ej kan styrkas; sökanden
måste göra åtminstone sannolikt, att det verkligen är omöjligt för honom
att styrka fångesmannens åtkomst antingen på grund av att fångesmannens
åtkomsthandling gått förlorad och ny åtkomsthandling ej kan erhållas eller
av annan anledning. Så torde även lagrummet i allmänhet hava tillämpats i
praxis. Härutinnan kunna åberopas Kungl. Maj:ts utslag den 19 mars 1895
(N. J. A. s. 171) och den 14 juli 1902 (N. J. A. s. 237). Jämväl kan hänvisas
till ett uttalande av riksdagens justitieombudsman i hans ämbetsberättelse
för år 1912 (s. 391). Med en riktig lagtillämpning lärer sålunda kungörelselagfarten
icke kunna begagnas såsom medel att undgå lagfart. Man torde ej
heller behöva befara, att lagen på denna punkt skall tillämpas allt för släpphänd
Sökes kungörelselagfart å en fastighet, vilken lagfarits efter 1875 och
om vilken anteckning sålunda skett i lagfartsboken, lärer det nämligen för domstolen
framstå såsom angeläget att icke utan vidare meddela kungörelse. Genom
kungörelselagfart brytes ju åtkomstkedjan, och detta kan sedermera medföra
väsentliga olägenheter bl. a. vid utfärdande av gravationsbevis.
Jag finner förty, att kungörelsetiden bör utan fara kunna väsentligen förkortas,
och anser jag, i likhet med Göta hovrätt, att tiden lämpligen bör bestämmas
till två år. I samband härmed bör jämväl den tid, under vilken sökanden
skall hava varit antecknad i mantals- och skattskrivningslängd, förkortas
till två år.
I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
utarbeta förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § i förordningen
den 16 juni 1875 (nr 42) angående lagfart å fång till fast egendom.»
Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över detta förslag
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom
utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
H. Stefenson.
Kungl. Maj:ts proposition nr -1/8.
17
Bilaga.
Fors 1 a g
om ändrad
till
Lag
lydelse av 10 § i förordningen den 1(> juni 1875 (nr 42) an
gående lagfart å fång till fast egendom.
Härigenom förordnas, att 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom, jämlikt dess lydelse i lagen den 22 november
1912 (nr 324), skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse.
Kan---— —■ ordning.
Är lagfartsansökning förklarad vilande till följd av hinder, varom i 7 § förmärs,
skall kungörelse därom av rätten utfärdas, om sökanden det äskar. Varder
ej, efter det genom sökandens försorg nämnda kungörelse blivit såväl en gång
införd i allmänna tidningarna samt tidning inom orten, som av rätten bestämts,
som ock, när fråga är om egendom å landet, tre gånger, minst en månad mellan
varje gång, uppläst i kyrkan för den församling, där egendomen är belägen,
klander å fånget instämt samt i rättens lagfartsprotokoll antecknat inom två
år efter sista kungörandet; och förekommer ej heller eljest anledning att annan
äger bättre rätt till egendomen; då må den omständighet att förre ägarens åtkomst''
ej styrkes icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande, där det
visas, att sökanden eller han och hans rättsinnehavare oavbrutet under nämnda
två år varit i mantals- och skattskrivningslängd upptagna såsom ägare till
fastigheten. Innan i ty fall ansökningen bifallas må, skall kronans ombudsman
däröver höras.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925, dock att i avseende å lagfartsansökning,
varom kungörelse tidigare utfärdats, skall gälla vad hittills varit
stadgat.
Bihang till riksdagens protokoll 19S5. 1 sand. J$ höft. (Nr 48.)
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr Jf8.
■Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 januari
1925.
N ärvarancle:
justitierådet Svedelius,
regeringsrådet Palmgren,
justitierådet Christiansson,
justitierådet Högstedt.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 31 december
1924, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag
om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående
lagfart å fång till fast egendom.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet Erik Bergendal.
Lagrådet yttrade:
Rätt att efter kungörelse erhålla lagfart å fång, ehuru fångesmannens åtkomst
oj blivit styrkt, förefanns icke enligt lagfartsförordningen i dess ursprungliga
lydelse utan tillkom först senare i samband med ny lagstiftning om hävd. Medgivandet
av en dylik rätt måste ock anses innefatta en eftergift i förhållande
till den princip, varpå inskrivningsväsendet hos oss är grundat, eller att äganderätten
till fast egendom skall visas genom en oavbruten följd av laga fång.
Denna fordran är det av så mycket större vikt att så vitt möjligt fasthålla, som
detta med vårt fastighetsbildningssystem i många fall varit och jämväl fortfarande
är det enda sättet att med visshet kunna bestämma en fastighets identitet,
särskilt beträffande delar av samma jordeboksenhet. Jordregistrets syftemål
är visserligen att möjliggöra en identifiering av fastigheterna såsom sådana,
men övergångstiden, innan detta mål till fullo vinnes, torde ännu ej på länge
vara till ända. Lagfart efter kungörelse utan styrkande av fångesmannens åtkomst
lärer alltså få anses såsom en, låt vara oumbärlig, nödfallsutväg, vars anlitande
ej bör särskilt underlättas.
Denna synpunkt, att åtkomstkedjan vid dylik lagfart brytes, beröres även i.
departementschefens yttrande och har kraftigt betonats av flera domhavande i
deras i ärendet infordrade yttranden. Den ordning och reda i lagfartsväsendet,
som förmenats stå att vinna genom en utsträckt användning av kungörelse om
vilande lagfartsansökning, synes i själva verket vara allenast av formell natur
och vinnes endast på bekostnad av andra viktigare intressen. För envar, som
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr Jt8.
10
halt befattning med utfärdande av gravationsbevis, är det nogsamt bekant, vilka
svårigheter därvidlag kunna uppstå, då äganderättsföljden för eu viss liemmansdel
av eu eller annan anledning ej kan i handlingarna återfinnas. Bristen i detta
hänseende kan föranleda, att det ej är möjligt att med säkerhet avgöra, huruvida
en viss inteckning besvärar hemmansdelen eller icke, i vilket fall inteckningen
dock måste upptagas i gravationsbeviset, till stort men för ägaren särskilt
i kreditavseende.
Yad nu anmärkts gäller visserligen om kungörelseförfarandet vid lagfart i
allmänhet, oavsett villkoren för dess användande. Men det är tydligt, att i
samma mån som dessa villkor mildras, särskilt genom förkortande av väntetiden,
det måste förefalla mera lockande att söka anlita denna utväg i stället för
att — såsom i många fall dock säkerligen läte sig göra, om ock med besvär och
vissa kostnader — åvägabringa utredning om fångesmannens åtkomst, tillräcklig
för att lagfart skulle kunna vinnas i vanlig ordning, ehuru kanske först
efter föranstaltande av lagfart även å tidigare fång. För lagfartsdomstolen
måste det ofta vara vanskligt att i det särskilda fallet avgöra, när uppgiven
oförmåga att styrka fångesmannens åtkomst är verklig eller icke.
Nu anförda synpunkter synas vara av större praktisk betydelse vid bedömande
av de verkningar, som förslaget kan väntas medföra, än farhågan för
att lagfart kan komma att beviljas å fång, som äro i sig olagliga.
I sistnämnda avseende är emellertid att beakta, att den väsentliga tryggheten
mot att lagfart å olagliga fång kan vinnas efter kungörelse synes ligga
i skyldigheten för sökanden att visa sig hava varit under kungörelsetiden såsom
ägare uppförd i mantalslängden. Att någon obehörig skulle opåtalt lyckas
kvarstå i längden fem år å råd är föga sannolikt, men vid nedsättning av tiden
till två år synes man hava nått yttersta gränsen för vad som kan anses innefatta
någon verklig garanti i förevarande hänseende. Första införandet i längden
lärer nämligen ej i och för sig äga stort bevisvärde, utan först genom anteckningens
förnyande, utan att dess riktighet satts i fråga, synes densamma
erhålla ovan angivna betydelse. Även om en förkortning av kungörelsetiden
skulle anses böra ske, synes därför, på sätt av åtskilliga hörda myndigheter
föreslagits, någon eftergift icke böra äga rum beträffande den tid av fem år,
varunder sökanden — eventuellt sökanden och hans fångesman — varit såsom
ägare upptagen i mantalslängden.
På grund av det anförda och med hänsyn jämväl därtill att något allmännare
behov av kungörelsetidens förkortande, av inkomna yttranden att döma, ej
synes föreligga, finner lagrådet sig böra avstyrka lagförslaget i denna del.
I fråga om sättet för kungörelsens offentliggörande lämnar lagrådet förslaget
utan anmärkning, därvid dock må framhållas, att detsamma knappast torde
komma att för lagfartssökanden medföra åsyftad lättnad i besvär och kostnader.
Anses en förkortning av kungörelsetiden böra ske, synes den under utredningen
från flera håll föreslagna åtgärden, att kungörelsen skall genom rättens
försorg anslås å dess dörr, vara att förorda såsom ett medel, varigenom kungörelseförfarandet
kunde göras i viss mån mera effektivt utan att i något av
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr -48.
seende verka betungande för sökanden. Det är visserligen sant, att dylika
anslag mångenstädes bliva obeaktade, men på andra ställen åter torde de dock
vara föremål för icke ringa uppmärksamhet från den rättssökande allmänhetens
sida. Det lärer emellertid ligga i sakens natur, att åt en föreskrift om anslag
å rättens dörr icke kan givas den innebörden, att en försummelse därutinnan
skulle för sökanden medföra avslag vid fullföljd av lagfartsansökningen.
I förslaget har bibehållits uttrycket »mantals- och skattskrivningslängd», vilket
enligt den vid tiden för kungörelseförfarandets införande gällande förordningen
den 20 juli 1861 angående mantals- och skattskrivningarnas förrättande
ntgjorde benämningen å den avsedda längden. Då denna längd numera enligt
förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning benämnes allenast
»mantalslängd», synes, därest ändring i paragrafen vidtages, sistberörda benämning
böra i sammanhang därmed komma till användning även i förevarande
lagrum.
Ur protokollet:
A. V. Stenkula.
K ungt. Maj:ts proposition nr 48.
21
Utdrag av ''protokollet över justiticdepartenicntsärendcn, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 januari 1924.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Thorsson, Olsson, Sandler,
Nothin, Hansson, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Nothin anmäler lagrådets den 19
januari 1925 avgivna utlåtande över det den 31 december 1924 till lagrådet
remitterade förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 16
juni 1875 (nr 42) angående lagfart å fång till fast egendom.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:
»Lagrådet har avstyrkt lagförslaget i vad detsamma avser förkortande av
kungörelsetiden. Såsom skäl för sitt avstyrkande har lagrådet i första hand
anfört, att medgivandet av rätt att efter kungörelse erhålla lagfart innefattade
en eftergift i förhållande till den princip, varå inskrivningsväsendet hos
oss vore grundat, eller att äganderätten till fast egendom skulle visas
genom en oavbruten följd av laga fång. Lagrådet har vidare framhållit
bl. a. följande. Denna fordran vore av så mycket större vikt att fasthålla,
som detta med vårt fastighetsbildningssystem i många fall varit och
jämväl fortfarande vore det enda sättet att med visshet kunna bestämma en
fastighets identitet, särskilt beträffande delar av samma jordeboksenhet. Lagfart
efter kungörelse utan styrkande av fångesmannens åtkomst finge alltså
anses såsom en, låt vara oumbärlig, nödfallsutväg, vars anlitande ej borde
särskilt underlättas. Den ordning och reda i lagfartsväsendet, som förmenats
stå att vinna genom en utsträckt användning av kungörelse om vilande lagfartsansökning,
syntes i själva verket vara allenast av formell natur och vunnes
endast på bekostnad av andra viktigare intressen. Vad nu anmärkts gällde
visserligen om kungörelseförfarandet vid lagfart i allmänhet, oavsett villkoren
för dess användande. Men det vore tydligt, att, i samma mån som dessa villkor
mildrades, särskilt genom förkortande av väntetiden, det måste förefalla
mera lockande att söka anlita denna utväg i stället för att — såsom i många
fall dock säkerligen läte sig göra, om ock med besvär och vissa kostnader —
åvägabringa utredning om fångesmannens åtkomst, tillräcklig för att lagfart
skulle kunna vinnas i vanlig ordning, ehuru kanske först efter föranstaltande av
lagfart även å tidigare fång. För lagfartsdomstolen måste det ofta vara vanskligt
att i det särskilda fallet avgöra, när uppgiven oförmåga att styrka fångesmannens
åtkomst vore verklig eller icke.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr Jt8.
Mot vad lagrådet anfört därom att lagfart efter kungörelse är att betrakta
såsom en nödfallsutväg lärer icke vara något att invända. Såsom jag framhållit
vid remissen till lagrådet, har det emellertid visat sig, att på grund av vissa''
brister i äldre lagstiftning denna nödfallsutväg på många håll måst tillgripas
i stor utsträckning. Och i de fall, då det är omöjligt att styrka fångesmannens
åtkomst och förutsättning för lagrummets tillämpning sålunda föreligger, är
det jämväl för främjande av reda och ordning i fastighetsförhållandena angeläget,
att den av lagen öppnade möjligheten begagnas. Möjligheten att erhålla
lagfart efter kungörelse bör därför efter min mening i dessa fall underlättas.
Såsom lagrådet erinrat, måste det emellertid möta betänklighet, om lagfart
efter kungörelse kommer till användning i andra fall än sådana, där förutsättningar
för lagrummets tillämpning verkligen föreligga. Faran för missbruk
av lagfart efter kungörelse torde ock hava varit i huvudsaklig mån bestämmande
för den ståndpunkt, lagrådet intagit. Frågan synes alltså väsentligen
gälla, huruvida på grund av en dylik fara kungörelsetiden av fem år bör bibehållas.
Kungörelseförfarandet, och därmed även stadgandet om kungörelsetiden, har
tydligen tillkommit i rättssäkerhetens intresse för att giva rätt ägare av
fastigheten tillfälle att klandra ett olaga fång. Om från denna synpunkt eu
så lång kungörelsetid som fem år icke är erforderlig, vill det förefalla, som om
särskilt starka skäl måste krävas för att i ett helt annat syfte bibehålla denna
tid. Frågan blir då, huruvida genom kungörelsetidens förkortande faran för
missbruk kan antagas bliva väsentligt ökad, missbruket må nu bero på en
önskan hos lagfartssökanden att undgå kostnaderna för lagfart å tidigare
fång, däri inbegripen stämpelavgift för dessa fång, eller därpå, att han drager
sig, för det med utredning av åtkomstkedjan förenade besväret. Såsom jag redan
vid remissen till lagrådet framhållit, synas mig de betänkligheter, som på
sådan grund kunna göras gällande mot den föreslagna lagändringen, icke vara
av alltför stör betydelse. Av de inkomna yttrandena från häradshövdingar
och rådhusrätter synes framgå, att inom domstolarna man har öppen blick för
de faror för fastighetsväsendet, vilka kunna vara förenade med ett missbruk
av lagfart efter kungörelse, och det är således anledning antaga, att domstolarna
skola såvitt möjligt tillse, att förfarandet icke användes utan att giltiga
skäl föreligga. Å andra sidan måste det, såsom lagrådet framhållit, ofta vara
vanskligt att i det särskilda fallet avgöra, när uppgiven oförmåga att styrka
fångesmannens åtkomst är verklig eller icke. Denna svårighet föreligger emellertid
redan med nuvarande lag, och genom en förkortning av kungörelsetiden
på föreslaget sätt torde benägenheten att använda kungörelseförfarandet i syfte
att undgå skyldigheten att söka lagfart å föregående fång icke kunna bliva
väsentligt ökad. Härvid må anmärkas, att för ny ägare av fastighet det i
allmänhet är av vikt att så snart som möjligt vinna lagfart för att fastigheten
må kunna utnyttjas såsom kreditunderlag. Han torde därför i allmänhet icke
undandraga sig att, om det är honom möjligt, styrka fångesmannens åtkomst
och, om det erfordras, föranstalta om lagfart å föregående fång. Utvägen att
erhålla lagfart efter kungörelse lärer i de flesta fall komma att försökas blott
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr Jpv.
2.".
i den händelse att kostnaderna för lagfart å tidigare fång på grund av stämpelavgiften
bliva avsevärt höga. En förkortning av kungörelsetiden torde i
detta avseende sannolikt icke i någon väsentlig mån öka faran för missbruk
av kungörelseförfarandet.
Lagrådet har vidare såsom skäl för avstyrkande av kungörelsetidens förkortande
anfört, att något allmännare behov av sådant förkortande, av inkomna
yttranden att döma, icke syntes föreligga. Häremot vill jag framhålla, att,
även om en betydande minoritet av häradshövdingar och rådhusrätter avstyrkt
kungörelsetidens förkortning, flertalet såväl av häradshövdingar som av rådhusrätter
dock tillstyrkt lagändring i sådan riktning. I allmänhet hava avstyrkande
yttranden avgivits av häradshövdingar och rådhusrätter i orter, där fastighets
väsendet är så väl ordnat, att något allmännare anlitande av kungörelseförfaramlet
icke varit erforderligt. De tillstyrkande yttrandena synas däremot
ej sällan vara grundade å den erfarenhet, att på grund av fastighetsförhållandena
i orten det varit nödvändigt att begagna kungörelseförfarandet men att lagfartssökanden
på grund av förfarandets omständlighet dragit sig för dess användande.
Lagrådet har vidare anfört, att, även om någon förkortning av kungörelsetiden
skulle anses böra ske, eftergift icke syntes, på sätt vissa i ärendet hörda
myndigheter hemställt, böra äga rum beträffande den tid av fem år, varunder
sökanden — eventuellt sökanden och hans fångesman — varit såsom ägare upptagen
i mantalslängden. Såsom skäl härför har lagrådet åberopat, att den väsentliga
tryggheten mot att lagfart å olagliga fång kunde vinnas efter kungörelse
syntes ligga i skyldigheten för sökanden att visa sig hava varit under kungörelsetiden
såsom ägare uppförd i mantalslängden. Att någon obehörig skulle
opåtalt lyckas kvarsta i längden under fem år å rad vore enligt lagrådets uppfattning
föga sannolikt, men vid nedsättning av tiden till två år syntes yttersta
gränsen för vad som kunde anses innefatta någon verklig garanti i förevarande
hänseende vara uppnådd. Första införandet i längden ägde nämligen ej i och
för sig stort bevisvärde, utan först genom anteckningens förnyande utan att dess
riktighet satts i fråga syntes densamma erhålla nyss angivna betydelse.
Då förevarande lagförslag den 31 december 1924 remitterades till lagrådet,
angav jag såsom min uppfattning, att kungörelsetiden kunde väsentligen förkortas
och att samma tid lämpligen kunde fastställas till två år. Givet är,
att denna så väl som varje annan dylik tidsbestämmelse blir i viss mån godtyckligt
vald. Om tiden i alltför hög grad förkortas, eftersättes obestridligen
rättssäkerheten; en alltför lång klandertid medför åter, utan avsevärt ökad
säkerhet, betydande olägenhet för vederbörande sakägare.
Visserligen kan jag i stort sett icke dela de farhågor, som uttalats i fråga om
den föreslagna lagändringens verkningar, och för min del måste jag alltjämt anse
goda skäl tala för en förkortning av ifrågavarande tid till två år. Emellertid
är det obestridligt, att om farhågor beträffande innebörden av en dylik lagändring
mera allmänt skulle göra sig gällande, åtgärden kan bliva mera till
skada än till gagn för dem, i vilkas intresse den företagits. Om nämligen en,
låt vara sakligt ogrundad, misstro mot de efter kungörelse beviljade lagfarter
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr b8.
na vunne insteg, skulle detta för vederbörande fastighetsägare kunna hava en
menlig inverkan i fråga om fastighetens användande såsom kreditobjekt. Med
hänsyn härtill och till de betänkligheter, som framhållits av lagrådet, anser
jag därför lämpligast, att tiden sättes något längre än som skett i det remitterade
förslaget. I sådant hänseende tillstyrker jag, därutinnan med stöd av utlåtanden
från två av rikets tre hovrätter, att såväl kungörelsetiden som den tid,
under vilken sökanden och hans fångesmän skola hava varit i mantalslängden
antecknade såsom ägare, fastställes till tre år.
Att, på sätt lagrådet hemställt, meddela föreskrift om att kungörelse skall
anslås å rättens dörr, kan efter min uppfattning i flertalet fall icke antagas
medföra något synnerligt gagn. Beträffande domstolarna i de orter, där behovet
av nu ifrågavarande lagändring är mest framträdande, skulle en dylik föreskrift
på grund av det stora antalet sådana ärenden sannolikt komma att sakna
all betydelse. Jag har därför icke funnit anledning att i detta hänseende vidtaga
ändring i det remitterade förslaget.
I enlighet med lagrådets erinran har uttrycket mantals- och skattskrivningslängd
ändrats till mantalslängd.»
Föredraganden uppläser härefter det sålunda jämkade förslaget och hemställer,
att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Steg fried Mats.
Stockholm 1925. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1925:129 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 16 juni 1870 angående lagfart a1 i texten
- 1LU 1925:24 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång t s. 1 i texten