Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppympning

1926-01-29 · 33 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 31 av 33 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:104, Med förslag till lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppympning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

1

Nr 104.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den

2 juni 1916 om skyddskoppympning; given Stockholms

slott den 29 januari 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den

2 juni 1916 (nr 180) om skyddskoppympning.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1026. 1 samt. 86 käft. (nr 104—105.) ios s# 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj-.ts proposition nr 104.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni 1916 (nr 180) ont

skyddskoppympning.

Härigenom förordnas, att 2 §, 5 § 3 mom., 11 § 1 och 3 mom., 12 § 2 mom.,.

13 § 1 och 2 mom. samt 28 § i lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppympning

skola i nedan intagna delar erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

Barn skall undergå skyddskoppympning senast under det kalenderår då

det fyller sex år. År barnet nämnda år boende å ort för vilken jämlikt 12 §

2 mom. ympningsmöten skola hållas, och äger det år sådant möte ej rum

för orten, må med ympningen anstå till nästföljande år.

5 §•

3 mom. Säger sig någon, som är ansvarig för barns befordran till ympning

enligt 2 §, hysa farhåga för att ympningen skall för barnet medföra

ohälsa som ej är blott tillfällig, och måste det med hänsyn till av sökanden

förebragta omständigheter antagas, att sådan farhåga har sin grund i personlig

erfarenhet om något fall av dylik ohälsa, som han haft skälig anledning

anse hava inträffat i samband med ympning av barn, må i den

ordning nedan sägs barnet undantagas från ympning enligt nämnda paragraf.

Den, som---detta protokoll.

Finner medicinalstyrelsen — — — Kungl. Maj:ts prövning.

11 §‘

1 mom. Efter undergången ympning skall för utrönande av dess resultat

den ympade besiktigas; dock är den som på grund av stadgandet i 4 §

undergått ympning befriad från sådan besiktning.

Besiktning verkställes av den som förrättat ympningen, och äger denne,

med iakttagande av vad i 12 § 2 mom. sägs, härför utsätta tid och plats.

Å annan ort än stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare

skall dock, där så lämpligen kan ske, för besiktning anlitas person, som

blivit utsedd till särskild besiktningsförrättare för orten.

Särskild besiktningsförrättare utses av förste provinsialläkaren i länet,

sedan yttrande inhämtats från vederbörande provinsialläkare och hälsovårdsmyndighet.

Till särskild besiktningsförrättare må utses endast den, som undergått

föreskriven kurs i besiktning av skyddskoppympade.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 104. 3

Särskild besiktningsförrättare skall om verkställd besiktning och dess

resultat ofördröjligen insända bevis till den som förrättat ympningen.

3 mom. Det åligger ympare att efter avslutad ympning, som förrättats

å ympnings- eller besiktningsmöte eller som anordnats av hälsovårdsmyndighet,

för varje ympad person kostnadsfritt utfärda intyg enligt av medicinalstyrelsen

fastställt formulär om ympningen och dess resultat.

Har ympningen — — — nu sagts.

Vid ympning---— svarande bok.

12 §.

2 mom. A landet----ympnings- och besiktningsmöten. Dylika

möten skola hållas vartannat år, där ej med hänsyn till särskilda omständigheter

ympnings- och besiktningsmöten anses böra för viss ort hållas

varje år.

Förslag till plan för ympnings- och besiktningsmöten uppgöres av vederbörande

ympare i samråd med hälsovårdsmyndigheterna å ifrågavarande

orter, med angivande i vad mån för besiktning må kunna anlitas särskild besiktningsförrättare,

och insändes till förste provinsialläkaren i länet, vilken

har att fastställa planen samt förordna, huruvida och i vilken omfattning

besiktningsmöten skola förrättas av särskild besiktningsförrättare.

Medicinalstyrelsen äger fastställa särskilda föreskrifter angående upprättande

av plan som här avses.

Hälsovårdsmyndigheten har--- — och uppvärmd.

13 §.

1 mom. Skyddskoppympning, som verkställes å ympnings- eller besiktningsmöte

eller på föranstaltande av hälsovårdsmyndighet, ävensom ympning,

varom förmäles i 3 § eller varom beslut meddelats enligt 4 § tredje

stycket, är avgiftsfri för den ympade.

2 mom. Verkställes skyddskoppympning å ympnings- eller besiktningsmöte

eller på föranstaltande av hälsovårdsmyndighet, utgår till ympare eller

besiktningsförrättare för varje ympad eller besiktigad person, för vilken

ympningen enligt 1 mom. är avgiftsfri, ersättning av statsmedel med belopp

som Konungen bestämmer. Ympare eller — — — Konungen föreskriver.

28 §.

Med hälsovårdsmyndighet förstås i denna lag hälsovårdsnämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 104,

Inledning.

Gällande

bestämmelser.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 29 januari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Under, statsråden

Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss,

Möller, Levinson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller anför:

Jag anhåller nu att få underställa Kungl. Maj:ts prövning vissa frågor

angående ändringar i lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppympning.

Dessa frågor avse dels ändringar beträffande reglerna för skyddskoppympningens

verkställande och anordnande, dels rätten till undantag från

ympningsplikten och förutsättningarna för åtnjutande av denna rätt. I det

följande komma dessa båda grupper av frågor att behandlas var för sig.

Skyddskoppympningens verkställande och anordnande.

I detta hänseende föreligger dels ett av riksdagens revisorer i deras till

1923 års riksdag avgivna berättelse gjort uttalande angående angelägenheten

att begränsa utgifterna för rese- och traktamentsersättningar till ympare och

besiktningsförrättare, dels en av styrelsen för Jämtlands och Yästernorrlands

läns läkarförening, efter därom av föreningen vid möte den 22 juni 1924

fattat beslut, hos Kungl. Maj:t gjord framställning i syfte att besiktning av

ympade måtte å landsbygden upphöra och i städerna företagas något senare

i förhållande till ympningen än för närvarande gäller.

Innan jag ingår på redogörelse för nämnda uttalande och framställning

och i anledning därav verkställd utredning torde jag böra erinra om de

uti ifrågavarande ämnen gällande bestämmelser.

I 2 § i lagen om skyddskoppympning — i det följande benämnd vaccinationslagen

— föreskrives, att barn skall undergå skyddskoppympning senast

under det kalenderår, då det fyller sex år.

I 11 § 1 mom. i samma lag föreskrives det vidare såsom regel, att den som

undergått ympning därefter skall för utrönande av ympningens resultat besiktigas

av vederbörande ympare, som härför äger utsätta tid och plats. Föreligger

för annan ort än stad, köping eller municipalsamliälle med egen tjänsteläkare

behov av att för sådan besiktning anlita annan än vederbörande ympare

och är den sistnämnde legitimerad läkare, må enligt samma lagrum efter hans

medgivande särskild besiktningsförrättare antagas av hälsovårdsmyndigheten.

Därtill må dock endast antagas den som undergått föreskriven kurs i besiktning

av skyddskoppympade.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 104. 5

Enligt 12 § 1 mom. i nämnda lag åligger det hälsovårdsmyndigheten i

stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare att efter tv

lämpligast prövas anordna skyddskoppympning för allmänheten. A landet i

övrigt bör enligt 2 mom. av samma paragraf skyddskoppympningen i den

omfattning som befinnes möjlig företagas å ympnings- och besiktningsmöten,

för vilka möten plan uppgöres av hälsovårdsmyndigheten i samråd

med vederbörande ympare och, när ymparen är civil tjänsteläkare, underställes

förste provinsialläkaren i länet för fastställelse.

Uti den 24 november 1916 (nr 532) utfärdad instruktion för de i ornförmälda

lag avsedda ympnings- och besiktningsförrättare har vidare stadgats,

bland annat, att ympnings- och besiktningsmöten borde, dill- så kunde ske

utan olägenhet, anordnas å ort, varest ympare vore bosatt, att för smärre

kommuner, som gränsade intill varandra, skulle, där så lämpligen kunde ske,

anordnas gemensamma dylika möten, att besiktning skulle verkställas den

sjunde eller senast den nionde dagen efter ympningen, att förutvarande av

kommuner anställda vaccinatörer och vaccinatriser under viss förutsättning

finge anses hava fullgjort den i 11 § i lagen föreskrivna kursen, samt att det

ålåge ympare och besiktningsförrättare att ställa sig till noggrann efterrättelse

de närmare råd och anvisningar rörande skyddskoppympningen, som

medicinalstyrelsen funne erforderligt utfärda.

Viss del av kostnaden för skyddskoppympningen bestrides av statsverket.

Enligt 13 § 2 mom. i vaccinationslagen skall nämligen, då ympning eller besiktning

som för den ympade skall vara avgiftsfri, d. v. s. vars undergående

är en lagstadgad skyldighet, verkställes å ympnings- eller besiktningsmöte

eller eljest på föranstaltande av hälsovårdsnämnd, ersättning till ymparen

eller besiktningsförrättaren utgå av statsmedel. I en den 24 november 1916

(nr 533) utfärdad kungörelse hava därefter meddelats bestämmelser angående

beloppet av dylik ersättning. Enligt dessa bestämmelser utgår ersättning

med 75 öre för varje ympad och 25 öre för varje besiktigad person. Därjämte

skall till ympare eller besiktningsförrättare som är bosatt på minst

två kilometers avstånd från platsen för förrättningen utgå resekostnads- och

traktamentsersättning, till ympare och besiktningsförrättare, som är legitimerad

läkare eller medicine kandidat, enligt tredje klassen i gällande resereglemente

och till annan besiktningsförrättare enligt femte klassen i resereglemente!.

I sin omförmälda framställning har styrelsen för Jämtlands och Yästernorrlands

läns läkarförening anfört bland annat följande:

Den omständigheten att besiktning av ympade enligt nyssnämnda instruktion

av den 24 november 1916 skulle försiggå den sjunde eller senast den

nionde dagen efter ympningen vore till synnerlig olägenhet och även

kostnad för allmänheten, vilka olägenheter i glest befolkade trakter där avståndet

till mötesplatserna ofta uppginge till en eller flera mil bleve mycket

svåra. Härtill komme, att barnen just på 7—9 dagen efter ympningen ofta

hade någon feber och kände illamående, varför det vore särdeles svårt att

de dagarna taga ut dem och transportera dem längre vägar. Då vidare

enligt vunnen erfarenhet vaccinen, om den ordentligt förvarades, så gott

som i varje fall visade sig verksam, ansåge styrelsen, att det för närvarande

Framstå

Ilning från

styrelsen för

Jämtlands och

Väster
norrlandsläns
läkarförening.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Föreståndaren

för medicinalstyrelsens

vaccinkontor.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

icke skulle medföra någon nämnvärd risk att helt utesluta besiktningarna

och till vederbörande pastorsämbeten för anteckning anmäla alla barn, som

på mötena blivit ympade. Det ringa antal barn, som därigenom oberättigat

kunde bliva antecknade i kyrkoböckerna såsom med framgång ympade, torde

ytterligare minskas därigenom att ymparen vid varje möte uppmanade målsmännen

att se efter, huruvida barnen efter en vecka företedde vaccinpustler,

och om så icke vore fallet återkomma med dem följande år, då det ej kunde

garanteras, att de förvärvat skydd mot smittkoppor. Ett sådant tillvägagångssätt

vore, ansåge styrelsen, tills vidare så binge vaccinen vore så jämn

som under de senare åren fullt betryggande. På samma gång skulle det

väsentligt förbilliga statens utgifter för skyddskoppympningen och borttaga

en av stötestenarna för allmänheten, vilket senare ingalunda borde underskattas,

då intresset för frivillig vaccinering av varjehanda anledningar vore

ganska svårt att hålla vid liv. Dä emellertid omkostnaderna för besiktningarna

inom stadssamhällen, där rese- eller traktamentsersättning ej förekomme,

vore obetydliga samt ringa besvär förefunnes att där inställa barnen,

syntes besiktningen möjligen kunna kvarstå för städerna men då av angivna

skäl företagas något senare, t. ex. på 10—1 2 dagen efter ympningen, vid

vilken tid barnen vanligen icke längre hade feber eller vore illamående men

tydliga tecken fortfarande funnes för att avgöra, om kopporna slagit an.

Över denna framställning har medicinalstyrelsen den 2 februari 1925

avgivit utlåtande och därvid fogat en av föreståndaren för styrelsens vaccinkontor

doktor M. Herrlin upprättad promemoria av den 20 januari 1925, i

vilken Herrlin förklarat sig av flera skäl icke kunna dela läkarföreningens

uppfattning om obehövligheten av regelbunden besiktning av de ympade

samt vidare anfört i huvudsak följande:

»Till eu början vill jag härutinnan bistå uppmärksamheten vid att, även

om det som allmänt omdöme kan sägas, att det ympämne, som under

senare år framställts vid statens bakteriologiska laboratorium och efter omsorgsfull

prövning av särskild kontrollant genom vaccinkontoret utsänts till

ymparna, visat sig vara synnerligen tillförlitligt, det tyvärr icke kunnat för

hindras,. att mindre goda ympningsresultat tid efter annan inrapporterats

till medicinalstyrelsen. Förklaringen härtill synes framför allt vara att söka

däri, att vaccinen, som ju utgöres av levande organismer och är mycket

känslig bland annat för värme, före användningen försvagats antingen under

transporten till eller förvaringen hos ymparen. Härigenom kan det inträffa,

att en vaccinsändning ger fullgoda resultat (se bil. I)1) under det att eu

annan vaccinsändning med vaccin från samma kalv och använd vid ungefär

samma tidpunkt givit ett resultat, som måste betecknas som dåligt (se bil.

2) ’). Därest besiktningar icke verkställdes, såsom nu läkarföreningen föreslår,

skulle i sistnämnda exempel samtliga Hd barn för all framtid antecknats i

kyrkoböckerna såsom med framgång ympade, ehuru icke mindre än 25 d. v. s.

30 procent faktiskt icke voro immuniserade mot smittkoppor. Det anförda

exemplet visar, att siffrorna över antalet »vaccinerade» icke utan vidare

kunna läggas till grund för bedömandet av antalet »mot smittkoppor immuniserade».

Genom slopandet av besiktningarna förlorar man därför möjligheten

att tillförlitligt bedöma ymptillståndet hos befolkningen, vilket otvivelaktigt

skulle skapa ett för myndigheterna mycket kännbart osäkerhetstillstånd

vid inträffande smittkoppsfara eller smittkoppsepidemi. Härtill kommer

vidare, att allmänheten torde hava rätt att erhålla ett bestämt besked

1) Här utelämnad. Av den i nämnda bilaga omförmälda vaccinen både 154 personer

ympats, alla med lyckat resultat, medan av de 84 ympningar, som verkställts med den i bil. 2

angivna vaccinen icke mindre än 25 klart misslyckats. I tre fall var resultatet obekant.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 104. i

om resultatet av genomgången vaccinering, om denna skett med framgång

-eller ej, om det med ympningen avsedda resultatet — skydd mot smittkopporna

— vunnits eller ej. Visserligen bör det i detta sammanhang påpekas,

att man av ympärren kan med hög grad av sannolikhet sluta till,

om en verkställd ympning skett med framgång till ledning sålunda för bedömande

av en bestämd persons ympningstillståiul. — — —

Av det anförda torde med tydlighet framgå, att man icke utan eu noggrann

kontroll av ympningsresultaten kan tala om en verkligt effektivt

genomförd skyddskoppympning av landets befolkning. Det finnes emellertid

andra skäl för bibehållande av besiktningarna av de ympade och för besiktningarnas

verkställande av läkaren-ymparen. Genom besiktningarna får

-denne en om jag så får säga vidgad syn på hela immuniseringsprocessen,

han kan iakttaga eventuella avvikelser från det normala ympningsförloppet.

han kan taga under behandling tillstötande komplikationer och verkställa

©inympning i händelse av negativt resultat samt sist men icke minst viktigt,

han kan skyndsamt inrapportera, om vaccinen i ett visst fall visat sig vara

mindre anslagskraftig eller motsatsen alltför kraftig; i sistnämnda avseende

bör särskilt påpekas, att genom borttagandet av besiktningarna förlorades

all kontroll över ympningsresultaten.

Jag anser sålunda, att det är så långt ifrån att besiktningarna kunna

avskaffas, att det snarare kan ifrågasättas, om icke alla besiktningar vid

ympning enligt 2 § i lagen borde verkställas av läkare i stället för såsom

nu många gånger är fallet av s. k. särskilda besiktningsförrättare. Dessa

särskilda besiktningsförrättare utgöras i allmänhet av barnmorskor och andra,

som före år 1917 ägde verkställa vaccinering. Sedan nu vaccineringen genom

d.en nya lagen om skyddskoppympning från och med år 1917 lagts i händerna

på läkarne, kommer med varje år som går ett allt färre antal besiktningskunniga

f. d. vaccinatörer att stå till förfogande för besiktningarna, varigenom

bedömandet av ympningsresultatet — en enligt mitt förmenande ytterst

viktig sak — i många fall kanske kommer att anförtros åt mindre kompetenta

s. k. särskilda besiktningsförrättare.

Den ifrågasatta ändringen av tiden för besiktningen synes mig välbetänkt

men påkallar ingen lagändring.»

Under åberopande av innehållet i denna promemoria har medicinalstyrelsen

i sitt utlåtande avstyrkt bifall till läkarföreningens framställning, i vad

-den avsåge slopandet av den regelbundna besiktningen.

Beträffande den för besiktningen föreskrivna tiden har medicinalstyrelsen

anfört, att anledningen till att besiktningen sedan gammalt utförts en vecka

efter ympningen syntes vara den att kopporna vid den tiden nått sin fulla

utveckling, så att ympningsresultatet då kunnat bäst bedömas. Någon anmärkning

mot denna tid för besiktningen hade, fortsatte medicinalstyrelsen,

icke framkommit, men styrelsen funne ett visst fog för den av läkarföreningens

styrelse uttalade uppfattningen och ansåge därför att det borde kunna

överlämnas åt ymparen att — t. ex. i distrikt med stora avstånd — kunna

framflytta tiden för besiktningarna ytterligare några dagar, om han funne

•en sådan anordning önskvärd.

Medicinalstyrelsen tillstyrkte på dessa grunder, att § 4 första stycket i instruktionen

den 24 november 1916 för de i lagen om skyddskoppympning

avsedda ympare och besiktningsförrättare ändrades därhän, att besiktning

skulle verkställas den sjunde eller senast den fjortonde dagen efter

ympningen.

Medicinal

styrelsen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens

revisorers

berättelse till

1923 års

riksdag.

besiktningarnas verk
-

Medicinal
styrelsen.

Utredning

inom socialdepartementet

av frågan

rörande

ympning»- och

besiktningsmöten.

Tillämpningen

av gällande

bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

I sitt nyss omförmälda uttalande beträffande kostnaderna för staten för den

avgiftsfria skyddskoppympningen och besiktningen anförde riksdagens revisorer

(§ 6 sid. 24), att de vid granskning av räkenskaperna för användningen

av det ordinarie anslaget till skyddskoppympning funnit, att anmärkningsvärt

höga belopp utbetalats i rese- och traktamentsersättningar till ympare

och besiktningsförrättare. Revisorerna ville i anledning därav erinra om de

möjligheter att begränsa dessa utgifter, som de nyss återgivna bestämmelserna

i 11 och 12 §§ i vaccinationslagen lämnade. Dessa författningsbestämmelser

anvisade enligt revisorernas mening en utväg att begränsa ifrågavarande

kostnader dels genom eu omsorgsfull planläggning av ympningsoch

besiktningsmötena, så att rese- och traktamentskostnader komme att

förorsaka minsta möjliga utgift, dels ock genom anlitande i större utsträckning,

än vad som syntes ske, av annan än läkare för

ställande, till exempel barnmorskor och kvalificerade sjuksköterskor.

I anledning av detta uttalande har medicinalstyrelsen den 30 december 1922"

avgivit infordrat utlåtande, däri styrelsen framhållit, att styrelsen redan beaktat

den av revisorerna berörda frågan och meddelat anvisningar i det angivna

syftet. Styrelsens avsikt vore att även framdeles verka i samma riktning.

I den av riksdagens revisorer sålunda berörda frågan har därefter å socialdepartementets

lagbyrå verkställts utredning. I en som resultat av denna

utredning upprättad promemoria har till en början anförts, att det torde

vara ovisst, huruvida eller i varje fall i vilken omfattning de av riksdagens

revisorer angivna författningsbestämmelserna beredde möjlighet för statens

organ att verkligen åstadkomma skyddskoppympningens anordnande på ett

ekonomiskt lämpligt sätt. Denna ovisshet berodde på att tvekan syntes

kunna råda såväl angående den rätta innebörden av de giillande bestämmelserna

som även i frågan huruvida, också med en mera vidsträckt tolkning.

av desamma, de kunde anses innebära tillräckliga möjligheter i nyssnämnda

hänseende.

Som exempel på vad med detta uttalande åsyftades har i promemorian

redogjorts för ett av Kungl. Maj:t i slutet av år 1924 prövat ärende, däri

osäkerheten om ifrågavarande bestämmelsers innebörd särskilt kommit till

uttryck. I detta ärende hade enligt promemorian huvudsakligen förekommit

följande.

Sedan vederbörande provinsialläkare uppgjort plan för ympning»- och

besiktningsmöten inom sitt distrikt, enligt vilken plan han själv skulle förrätta

alla besiktningar, hade förste provinsialläkaren i länet fastställt planen,

dock med den ändringen att besiktningarna å några platser skulle utföras

av där bosatta kompetenta besiktningsförrättare.

Häröver hade provinsialläkaren anfört besvär, vilka emellertid av medicinalstyrelsen

förklarats icke föranleda ändring av förste provinsialläkarens beslut.

Sedan provinsialläkaren fullföljt sina besvär hos Kungl. Maj:t, hade

Kung! Maj:t, enär ifrågavarande besiktningsförrättningar redan blivit verkställda

i enlighet med den av förste provinsialläkaren fastställda planen,

funnit besvären icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

s. 9 Kontrollera mot PDF

/

Kung!. Maj ds proposition nr 104. 9

Provinsialläkaren liar uti ärendet till stöd för sin uppfattning anfört,

bland annat, följande:

I 11 § 1 mom. andra stycket i lagen om skyddskoppympning stadgades,

att efter ymparens medgivande — i det fall att ymparen vore legitimerad

läkare — särskild besiktningsförrättare finge antagas av hälsovårdsmyndigheten,

om behov därav förefunnes, och i 28 § samma lag hette det, att med

hälsovårdsmyndighet i lagen förstodes hälsovårdsnämnd eller, där sådan ej

funnes, kommunalnämnd. Det ville således synas, som om förste provinsialläkaren

icke ägde förordna om anlitande av särskild besiktningsförrättare,

utan att detta tillkomme vederbörande hälsovårds- eller kommunalnämnd,

samt att det dessirtom fordrades medgivande därtill av ymparen, då denne

vore legitimerad läkare, ävensom att behov att anlita dylik besiktningsförrättare

förefunnes.

Förste provinsialläkaren har förklarat, att planen av honom fastställts

med efterlevnad av ett av medicinalstyrelsen den 23 januari 1922 till samtliga

förste provinsial-, provinsial- och extra provinsialläkare samt hälsovårdsnämnder

i landskommuner i ämnet utfärdat cirkulär. Då förste provinsialläkaren

emellertid ansett detta cirkulär vara stridande mot lagen om skyddskoppympning,

hade han i förevarande ärende inhämtat medicinalstyrelsens

direktiv, vilka han sedermera följt vid meddelande av sitt beslut, I dessa

direktiv hade medicinalstyrelsen anfört, bland annat, att då kostnaden för

ifrågavarande slags förrättningar borde nedbringas så mycket som möjligt,

medicinalstyrelsen ansett, att omförmälda plan icke borde fastställas, utan

att däri upptoges särskilda besiktningsförrättare, där sådana stode att erhålla.

I härefter avgivet yttrande har medicinalstyrelsen anfört, att, då frågan

om antagande av särskilda besiktningsförrättare borde anses ingå såsom ett

led i den av hälsovårdsmyndigheten och ymparen i samråd uppgjorda planen

för ympnings- och besiktningsmöten, som skulle underställas förste provinsialläkarens

prövning, ett sådant ymparens beslut sjmtes kunna bliva föremål

för ändring av förste provinsialläkaren.

En ledamot av styrelsen var av skiljaktig mening och anförde följande.

Förste provinsialläkaren hade enligt hans mening saknat stöd i gällande lag

för sin vägran att i oförändrat skick fastställa ifrågavarande förslag till plan

för ympnings- och besiktningsmöten. Då behov av särskilda besiktningsförrättare

ej visats föreligga och då planen ej visats vara olämplig eller hava

åsamkat statsverket onödig utgift, för så vitt man icke ansåge, att det över

huvud taget vore onödigt, att besiktning av ympade verkställdes av läkare,

hade planen i fråga bort fastställas i oförändrat skick.

I promemorian har vidare lämnats följande redogörelse för förutvarande

bestämmelser på ifrågavarande område samt tillkomsten av nu gällande bestämmelser.

Redan i 1853 års reglemente för skyddskoppympningen i riket funnos

bestämmelser om viss plan för verkställande av ympning och besiktning.

Det heter nämligen där i § 1, att ympad person skulle å utsatt tid och

ställe av vederbörande läkare eller vaccinatör besiktigas, därvid tydligen

förutsatts, att efterbesiktningen skulle verkställas av den, som företagit

ympningen. Och i § 5 föreskrives, att vaccination skall å landet verkställas

vid utsatta vaccinationsmöten på bestämda tider varje år, vaccinatören dock

obetaget att, där så åstundades och lämpligt funnes, förrätta ympningen

efter hand och i de vaccinationsskyldigas hemvist; varefter i § 11 stadgats.

Historik
-

1JS53 års

reglemente
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

v

Medicinal - styrelsens

förslag.

1915 års

riksdag.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

att den av sockennämnden utsedde vaccinationsföreståndaren skulle i samråd

med vaccinatören bestämma den ordning, i vilken vaccinationen inom

församlingen varje år borde företagas, varefter kungörelse skulle utfärdas

om de fastställda tiderna och platserna för vaccinationen.

I det av medicinalstyrelsen upprättade förslag till ny vaccinationslagstiftning,

som var avsett att ersätta 1853 års reglemente och som ytterst ligger

till grund för 1916 års lag i ämnet, hade bestämmelserna om ympnings- och

besiktningsmöten närmare utförts, i det att där heter, att det tillkomme

hälsovårds- eller, där sådan ej funnes, kommunalnämnd att anordna dylika

möten samt att vid anordnande av offentliga sådana möten skulle, där ersättning

av statsmedel skulle utgå, nämnden efter ymparens hörande uppgöra

plan för mötena samt i god tid underställa planen vederbörande förste

provinsialläkare för granskning och godkännande. I motiven framhölls, att

syftet med upprättande av dylika planer var, att mötena skulle anordnas på

lämpligt sätt och med minsta kostnader. Några bestämmelser om särskilda

besiktningsförrättare funnos icke i förslaget.

I det av Kungl. Maj:t till 1915 års riksdag framlagda, på medicinalstyrelsens

betänkande byggda förslaget till lag om skyddskoppympning (proposition

nr 78) funnos intagna bestämmelser, motsvarande 12 § 2 mom. i den

nu gällande lagen. Syftet med föreskrifterna om uppgörande av plan för

ympnings- och besiktningsmöten och sådan plans fastställande angavs även

av föredragande departementschefen vara, att kontroll skulle vinnas över

att mötena anordnades på lämpligt sätt och så, att statsverket icke betungades

med onödiga utgifter. Enligt föredragandens mening borde planen dessutom

så uppgöras, att förrättningarna så litet som möjligt inkräktade på

läkarens verksamhet och tillgänglighet i övrigt för allmänheten.

Nyss omförmälda bestämmelse i 11 § 1 mom. andra stycket om särskilda

besiktningsförrättare har tillkommit på förslag av särskilda utskottet nr 1

vid 1915 års riksdag.

Enligt Kungl. Maj:ts till nämnda riksdag framlagda förslag till lag om

skyddskoppympning skulle det åligga vederbörande ympare att, sedan ympning

skett, besiktiga den ympade för utrönande av ympningens resultat.

Såsom motiv för sitt förslag att vid sidan av ympare jämväl annan särskild

person skulle kunna anlitas såsom besiktigare anförde särskilda utskottet i

sitt utlåtande nr 2 bland annat följande:

»Då sådan besiktning ej kan med framgång verkställas, förr än efter sedan

viss tid, minst 4 ä 6 dagar, förflutit från ympningen, förutsätter detta, att

ymparen ånyo beredes tillfälle att företaga undersökning av den ympade.

Även om det skulle låta sig göra för vederbörande ympare att, med särskild

hänsyn härtill, på lämpligt sätt anordna sina resor —--skulle det helt

säkert vara till stor fördel, om den svårighet och omgång, besiktningen sålunda

ofta måste anses vålla, kunde i erforderlig mån undanröjas. Härigenom

skulle, efter utskottets uppfattning, det nämnda syftemålet att i möjligaste

mån erhålla tillgång till läkare för ympuingarnas verkställande ytterligare

befordras, samtidigt som kostnaden för läkares ifrågavarande resor skulle

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

kunna nedbringas. Då det måste anses vara själva ympningen, det därvid

erforderliga ingreppet och vad med detsamma sammanhänger, ympämnets

behandlande m. m., för vilket det framför allt är av vikt, att läkare anlitas,

medan däremot besiktningen ej ställer samma anspråk, har utskottet för

vinnande av omförmälda ändamål föreslagit, att om i annan ort än stad,

köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare ymparen är läkare,

med den sistnämndes samtycke skall kunna vid behov för besiktningens

verkställande anställas särskild person (besiktigare), vilken genomgått samma

undervisningskurs i skyddskoppympning, som fordras av särskild ympare.

Sedan 1915 års riksdag avslagit samtliga då föreliggande lagförslag i

vaccinationsfrågan, framlade Kungl. Maj:t till 1916 års riksdag ett nytt förslag

i ämnet (proposition nr 32), vilket förslag i huvudsak, och därvid även

i nu behandlade hänseenden, byggde på förenämnda utskottsutlåtande. I

Kungl. Maj:ts förslag gjorde riksdagen den ändringen, att skyddskoppympning

finge verkställas endast av den, som ägde behörighet att utöva läkarkonsten,

och att därjämte endast undantagsvis, där möjlighet eljest saknades

att på tillfredsställande sätt ordna vid inträffad eller hotande smittskoppsepidemi

påbjuden ympning, till verkställande av sådan ympning skulle kunna

förordnas jämväl medicine kandidat, som undergått föreskriven kurs i skyddskoppympning.

Efter denna ändring skulle det icke finnas några särskilda

yunpare i den mening i vilken särskilda utskottet vid 1915 års riksdag använt

denna beteckning, och i stället för det av Kungl. Maj:t, i enlighet med

nämnda utskotts förslag föreslagna behörighetsvillkoret för särskild besiktningsförrättare

infördes därför den bestämmelsen, att till sådan besiktningsförrättare

finge antagas endast den, som undergått föreskriven kurs i besiktning

av skyddskoppympade.

I förenämnda promemoria från socialdepartementets lagbyrå har efter

denna historik anförts följande:

»Av den lämnade redogörelsen för motiven till nu behandlade lagbestämmelser

lärer hava framgått, att ändamålet med föreskriften om att förslag till

plan för ympnings- och besiktningsmöten skall underställas förste provinsialläkaren

varit, icke blott att planen skulle prövas med hänsyn till dess

lämplighet ur hygieniska synpunkter utan även att det skulle granskas,

huruvida planen vore upprättad på ett kostnadsbesparande sätt. Särskilt

tydligt kommer ju detta förhållande till uttryck i medicinalstyrelsens förslag,

då enligt detta förslag underställande uttryckligen föreskrevs skola ske blott av

planen till sådana möten, till vilka statsbidrag utginge. Av nämnda förslag

framgår även, något som väl för övrigt är självklart, att underställningen

icke endast skulle vara en formell åtgärd utan att förste provinsialläkaren

skulle ingå i en materiell granskning av planen. Däremot synes varken

lagtexten eller motiven lämna otvetydigt svar på frågan, dels huruvida förste

provinsialläkaren skall vara berättigad att vidtaga ändringar i den ingivna

planen eller om han blott kan vägra fastställelse, dels, i sistnämnda fall,

valka verkningar en sådan vägran har, och hur en konflikt mellan läkaren

och hälsovårdsmyndigheten skall lösas. Då hälsovårdsmyndigheterna äro

olika för varje kommun, synes det visserligen redan av den förut återgivna

bestämmelsen i instruktionen den 24 november 1916 om att ympnings- och

Desiktningsmöten i vissa fall skola anordnas gemensamt för flera kommuner

1916 års

riksdag.

Promemoria

från socialdepartementet

n lagbyrå.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

framgå, att avgörandet i sista hand bör tillkomma ett mera centralt organ

an dessa myndigheter. Endast med eu befogenhet att göra ändring i ingivna

planer torde för övrigt förste provinsialläkaren kunna med nödig kraft

iakttaga statens ekonomiska intressen. Det är ju också tydligt, att, därest

den tolkningen skulle vara riktig, enligt vilken förste provinsialläkaren icke

skulle vara berättigad att göra ändring, det i praktiken kan uppstå, i varje

fall omgång och ofta svårlösta konflikter, såsom då hälsovårdsmyndighet

vägrar inkomma med nytt förslag eller får sina förslag upprepade gånger

underkända. Det synes därför — vare sig eu sådan åtgärd skulle anses

innebära endast ett förtydligande eller betraktas som en reell lagändring —

kunna ifrågasättas, att det åt stadgandet i 12 § 2 mom. gives ändrad avfattning,

så att därav kommer att otvetydigt framgå, att förste provinsialläkaren

har rätt att göra ändring i de ingivna planerna. Eftersom det alltid,

rent formellt, måste förefalla mindre tilltalande, att eu statens tjänsteman

ändrar ett av kommunal myndighet meddelat beslut, torde det, därest en

lagändring i nu antydd riktning anses lämplig, samtidigt böra övervägas,

huruvida icke stadgandet — utan att därigenom skedde någon ändring i sak

— kunde så avfattas, att det blir förste provinsialläkaren, som, efter av

vederbörande hälsovårdsmyndigheter i samråd med ymparen uppgjorda

förslag, i första hand beslutar om planen för ympnings- och besiktningsmötena.

Då enligt det av Kungl. Maj:t för 1915 års riksdag framlagda lagförslaget

ymparen skulle själv verkställa efterbesiktningen, hade tydligen enligt detta

förslag förste provinsialläkaren att vid prövning av plan för besiktningsmöten

granska planen allenast med hänsyn till lämpligheten av de föreslagna

tiderna och platserna. Sedan emellertid i den gällande lagen bestämmelsen

i 11 § om särskilda besiktningsförriittare tillkommit, uppkommer det spörsmålet,

huruvida prövningen bör omfatta även frågan, om besiktning skall

verkställas av ymparen eller av särskild förrättare. Till en början torde i

avseende å denna fråga kunna fastslås, ej mindre att det, såsom även statsrevisorerna

framhållit, ur den förut berörda synpunkten av iakttagande av

statens ekonomiska intresse är av stor betydelse, att det tillses, att särskilda

besiktigare användas där så kan ske, än även att alltså eu prövning, som

ej företages jämväl ur denna synpunkt, måste bliva i hög grad ofullständig.

Även andra skäl för användande av särskilda förrättare än besparingssynpunkten

lära vara av beskaffenhet att lämpligen böra prövas av förste provinsialläkaren.

Vad angår den gällande lagen, finnas emellertid vissa omständigheter,

som tyda på att eu dylik prövningsrätt i personfrågan icke skulle finnas

för förste provinsialläkaren. Till en början märkes, att 12 § ej ändrats i

samband med införande av de nya bestämmelserna i 11 §, och såsom nyss

antytts fanns vid avfattandet av 12 § icke någon anledning att taga sikte

på spörsmålet, om jämväl personfrågan skulle underställas förste provinsialläkaren.

Vidare torde böra beaktas, att enligt 11 § det är hälsovårdsmyndigheten,

som »antager» särskilda besiktningsförrättare. Det torde ej vara

fullt klart, huruvida ej med denna bestämmelse åsyftats, att antagande skulle

ske tills vidare eller för viss tid — på sina ställen användes i motiven ordet

»anställande» — och det synes ganska osannolikt, att lagstiftaren skulle velat

förutsätta, att någon skulle vilja undergå särskild prövning blott för utsikten

att sedan bliva anmodad att hålla enstaka besiktmngsmöten. Men även om

så ej skulle vara fallet och »antagandet» alltså blott avser bemyndigande

att förrätta viss eller vissa bestämda besiktningar, måste det förefalla i viss

mån egendomligt, om förste provinsialläkaren genom en ändring i eu ingiven

plan, genom vilken ändring han förordnade, att viss besiktning skulle för
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj ds proposition nr 104.

rättas av särskild besiktigare, skulle kunna »antaga» en person, som åtminstone

i viss mån skulle få karaktären av kommunal tjänsteman. Tydligt är

visserligen, att denna anmärkning förfaller med den tolkningen av 12 §, att

förste provinsialläkaren icke skulle äga verkställa ändring i ingivna planer utan

endast antingen oförändrade fastställa eller också ogilla planerna. Men kvar

stål- då det förhållandet, att enligt 11 § hälsovårdsmyndighet icke kan antaga

särskild besiktningsförrättare utan vederbörande ympares medgivande

och att alltså förste provinsialläkaren icke genom att vägra fastställelse å

viss plan kan framtvinga beslut om antagande av särskild besiktningsförrättare,

då sådan åtgärd från hälsovårdsmyndighetens sida strandat på ymparens

vetorätt.

Angående anledningen till införande av en sådan vetorätt svnes icke

någon direkt upplysning kunna vinnas ur motiven. Det får emellertid antagas,

att stadgandet därom sammanhänger med föreskriften att antagande

•av särskild besiktigare skall ske, endast när Ichor därav föreligger; det synes

sannolikt, att man åt ymparens sakkännedom velat förbehålla avgörandet av

när dylikt behov förelåge. Angående arten av det behov, som bör föranleda

antagande av särskild besiktigare, lämnar lagtexten icke någon ledning, men

av särskilda utskottets uttalande framgår, att utskottet avsett, att besiktigare

skulle antagas i fall av behov med hänsyn till något av de av utskottet i

dess yttrande anförda ändamål. Dessa ändamål vore dels undanröjande

av med besiktningsförrättningarna följande svårighet och omgång, dels befordrande

av tillgång till läkare för ympningarnas verkställande och dels

nedbringande av läkarens reskostnader. Vid en granskning av de sålunda

framhållna ändamålen med antagande av särskilda besiktningsförrättare vill

■det synas, som om det knappast vore befogat, att det behöriga tillgodoseendet

av dessa ändamål — och särskilt då av kostnadssynpunkten — skall

kunna omöjliggöras därigenom att ymparen sätter sig emot anlitande av särskild

besiktigare.

Såsom framgått av vad nu anförts, jämfört med redogörelsen för det av

Kungl. Maj:t prövade ärendet, hava olika meningar yppats även beträffande

11 § 1 inom., särskilt då i dess förhållande till förste provinsialläkarens

prövningsrätt enligt 12 §. Redan på denna grund och då saken, i varje fall

ur kostnadssynpunkt, icke är utan betydelse, synes anledning förefinnas till

jämkning av nämnda moment. Det torde emellertid på skäl, som nyss anförts,

i sammanhang med en sådan åtgärd även böra övervägas, huruvida

anledning till bibehållande av ymparens vetorätt föreligger. Om så anses

ej vara fallet, lärer det kunna ifrågakomma att gå ett steg längre, nämligen

till att, huvudsakligen i förtydligande syfte, ersätta föreskriften om att särskild

besiktningsförrättare skall antagas, blott när behov därav föreligger,

med ett stadgande om, att särskild besiktigare skall anlitas, så snart lämplig

sådan finnes att tillgå och besiktningen icke med samma kostnad och

eljest utan olägenhet kan verkställas av ymparen, dock alltjämt endast där

denne är läkare. Endast med en sådan regel synes det bliva möjligt att

verkligen främja det av riksdagens revisorer uttalade och även av medicinalstyrelsen

omfattade önskemålet, att besiktningsmötena böra medföra så

ringa kostnad som möjligt.

I överensstämmelse med vad i det föregående anförts synes det kunna

ifrågasättas, huruvida icke åtgärder böra vidtagas för åstadkommande av

vissa jämkningar i 11 och 12 §§ i lagen om skyddskoppympning. Den närmare

utredning, som före vidtagande av en sådan åtgärd kan anses erforderlig,

torde emellertid böra verkställas av vederbörande centrala mvndighet,

medicinalstyrelsen, vilken styrelse det även torde tillkomma att‘upprätta

förslag till de lagändringar, som möjligen kunna anses påkallade.»

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Föreståndaren

för

medicinalstyrelsens

vaccinkontor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

I anledning av vad sålunda anförts anbefallde Kungl. Maj:t den 9 januari

1925 medicinalstyrelsen att, efter den utredning som styrelsen kunde finna

erforderlig till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de ändringar i lagen om

skyddskoppympning, till vilka medicinalstyrelsen kunde anse anledning förefinnas

i de i omförmälda promemoria avhandlade hänseenden.

Med skrivelse den 2 mars 1925 inkom medicinalstyrelsen med utlåtande

och förslag i ämnet, därvid styrelsen överlämnade en av doktor Herrlin i

ärendet avgiven promemoria, i vilken anförts, att de gångna årens erfarenhet

om skyddskoppympningens verkställande och anordnande enligt den nya

lagen av år 1916 icke uppreste några som helst betänkligheter mot att överflytta

befogenheten att uppgöra nu nämnda plan till förste provinsialläkaren.

Under hänvisning till sin här förut återgivna promemoria av den 20 januari

1925, enligt vilken besiktningen i regel borde verkställas av ymparen, har

Herrlin vidare anfört, att emellertid för vissa undantagsfall såsom vid

förfall för ymparen eller då det gällde besiktning å en ort av endast ett

färre antal ympade eller då besiktningens verkställande genom läkarenymparen

på grund av det stora avståndet mellan läkarstationen och förrättningsplatsen

skulle medföra anmärkningsvärt stora kostnader för statsverket

eller avsevärd tidsutdräkt för läkaren till förfång för hans övriga tjänsteåligganden

inom distriktet, anordningen med särskilda besiktningsförrättare

syntes böra bibehållas. Befogenheten att antaga sådan besiktningsförrättare

syntes utan någon som helst olägenhet kunna överflyttas på förste provinsialläkaren.

Tillgången på lagligen kvalificerade besiktningsförrättare komme

att bliva allt mera knapp, i samma mån som antalet f. d. vaccinatörer och

och vaccinatriser från tiden före den nya lagens tillkomst minskades.

Då Herrlin på sålunda anfört skäl icke ansett sig kunna tillstyrka att i

besparingssynpunkt åtgärder vidtoges i sådan riktning att besiktningsförrättningarna

som regel anförtroddes åt särskilda besiktningsförrättare och ännu

mindre att besiktningarna helt slopades, har han i stället fäst uppmärksamheten

vid en annan åtgärd, som syntes honom utan olägenhet kunna nedbringa

statens kostnader för skyddskoppympningen högst betydligt. Herrlin

har därom anfört följande:

»Genom den nya lagen har tiden för skyddskoppympningens fullgörande i

fråga om barn framflyttats från två år till senast under det kalenderår, då

barnet fyller sex år. Erfarenheten har emellertid visat att allmänheten endast

i undantagsfall uppskjuter ympningen av barnen till 5—6 årsåldern. Då

föräldrar och målsmän till barnen hava sex år på sig för barnets ympning,

kan det knappast anses behövligt, att kostnadsfri ympning beredes varje år

utan endast t. ex. vart annat år, och alldeles särskilt gäller detta för sådana

provinsialläkardistrikt där endast ett fåtal barn, 5—1 stycken eller till och

med ännu färre, inställas för ympning å de olika mötesplatserna. Om ympningsresorna

inom sådana distrikt företoges allenast vart annat år, skulle

resekostnads- och traktamentsersättningarna — och det är de som taga lejonparten

av kostnaderna — nedbringas till jämnt hälften. Då lagen icke föreskriver,

att ympningarna skola ske årligen, torde en sådan omläggning av

skyddskoppympningsverksamlieten kunna ske genom direktiv frän medicinalstyrelsen

till förste provinsialläkaren, som enligt vad nu ifrågasättes skulle äga

uppgöra ympningsplanerna. >

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 104.

I sitt eget utlåtande har medicinalstyrelsen sedermera förklarat, att styrelsen

delade de i Herrlins promemoria angivna synpunkterna och att styrelsen

vid föregående tillfällen framhållit, att besiktningarna av de ympade av lätt

insedda skäl helst borde utföras av den som utfört ympningarna, varefter

styrelsen fortsätter:

»Det måste emellertid anses önskvärt, att statens omkostnader för skyddskoppympning^

nedbringas dels genom att, där så anses lämpligen kunna

ske, besiktningarna utföras av särskilda besiktningsförrättare dels ock på

andra sätt, såsom genom större hänsynstagande till kostnaderna Hd uppgörande

av planer för ympnings- och besiktningsmöten, vilket torde kunna

ske exempelvis genom att dylika möten, i den mån förhållandena så medgiva,

anordnas mindre ofta. Ett sådant tillvägagångssätt underlättas helt

visst genom att reseplanerna uppgöras av förste provinsialläkarna, som då

bliva mindre bundna av hälsovårdsnämndernas och provinsialläkarnas förslag

än hittills och lättare kunna följa av medicinalstyrelsen lämnade direktiv

för planernas uppgörande. Medicinalstyrelsen har ej heller någon betänklighet

ifråga om lämpligheten av att överlämna åt förste provinsialläkarna

att bestämma, i vad mån särskilda besiktningsförrättare må användas, varvid

de tydligtvis böra fästa vederbörligt avseende vid ymparnas förslag, i

den mån dessa synas välgrundade.»

På dessa skäl har medicinalstyrelsen förklarat sig i huvudsaklig överensstämmelse

med Herrlins förslag tillstyrka, att 11 § 1 mom. andra och

tredje styckena samt 12 § 2 mom. andra stycket i vaccinationslagen måtte

erhålla följande ändrade lydelse:

11 § 1 mom. andra och tredje styckena.

För annan ort än stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare

må för besiktning, varom ovan sägs, särskild besiktningsförrättare kunna

anlitas, ägande förste provinsialläkaren i länet att efter ymparens och hälsovårdsmyndighetens

hörande och då så anses lämpligen kunna ske utse sådan besiktningsförrättare.

Till särskild besiktningsförrättare må utses endast den, som undergått

föreskriven kurs i besiktning av skyddskoppympade.

12 § 2 mom. andra stycket.

Plan för dylika möten uppgöres av förste provinsialläkaren i länet, sedan

förslag därtill upprättats av vederbörande hälsovårdsmyndighet i samråd med

ymparen. Medicinalstyrelsen äger utfärda särskilda föreskrifter beträffande

nämnda plan.

I detta sammanhang har medicinalstyrelsen föreslagit viss formell ändring

av 28 § i lagen, vilken ändring ansetts betingad av bestämmelserna i 36 § i

hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919. I

I anledning av vad i Herrlins sist återgivna promemoria anförts därom att

statens utgifter för skydd skoppympningen skulle kunna utan olägenhet högst

väsentligt nedbringas genom att ympnings- och besiktningsmöten, i varje fall

i eu del ympningsdistrikt, anordnades allenast vart annat år, anbefallde Kungl.

Maj:t i skrivelse den 26 juni 1925 medicinalstyrelsen att verkställa utredning

angående lämpligheten av sålunda ändrade bestämmelser samt till Kungl.

Medicinal
styi-ehen.

Kungl. Maj.ts

skrivelse till

medicinalstyrelsen

den

26 juni 1925.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Medicinalstyrelsens

utlåtande

den

30 september

1925.

Yttranden

från

provinsial
läkarna.

16 Kungl. Maj-.ts proposition nr 104.

Maj:t inkomma med berörda utredning ävensom med de förslag beträffande

ändring i lagen om skyddskoppympning och andra författningar, som borde

föranledas av eu omläggning i omförmälda hänseende eller som eljest, utöver

vad av medicinalstyrelsen redan angivits, kunde anses önskvärda till

nedbringande av statens kostnader för skyddskoppympningen.

Medicinalstyrelsen, som anmodat förste provinsialläkarna att själva avgiva

och från provinsial- och extra provinsialläkarna infordra yttranden rörande

lämpligheten inom deras distrikt av en sådan anordning som nyss angivits,

har med utlåtande den 30 september 1925 överlämnat de inkomna yttrandena

jämte en av föreståndaren för styrelsens vaccinkontor i ärendet avgiven

P. M.

Eu sammanställning av de 349 yttranden från förste provinsialläkare, provinsialläkare

och extra provinsialläkare, som inkommit, visar, att av dessa

yttranden 244 eller omkring 70 % innehålla ett tillstyrkande av den ifrågasatta

anordningen, därav dock endast 119 utan och 125 med visst förbehåll.

82 av provinsialläkarna hava avstyrkt densamma, medan 19 läkare icke därom

gjort något uttalande. Av förste provinsialläkarna hava 20 i en eller annan

form tillstyrkt anordningen.

Gör man en sammanställning länsvis av de avgivna yttrandena och bortser

man därvid från dem, vilka icke innehålla något uttalande i ämnet, finner

man, att alla från Gotlands, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Örebro

län inkomna yttranden, inalles 50, gå i tillstyrkande riktning. Även från

övriga län äro, med några undantag, de tillstyrkande yttrandena i avgjord

majoritet. Undantagen utgöras av Kronobergs län (5 till- och 5 avstyrkande),

Malmöhus län (resp. 8 och 10), Hallands län (resp. 6 och 5), Skaraborgs län

resp. 6 och 6) samt Västmanlands län (resp. 1 och 8).

Såsom skäl för avstyrkande har anförts huvudsakligen följande. På sina

håll vore det i övervägande grad sexåringar som ympades, på andra ställen

ympades barnen helst i första levnadsåret. Såväl det ena som det andra skulle

omöjliggöras, om ympning förrättades endast vartannat år. Flera provinsialläkardistrikt,

företrädesvis i Malmöhus län, vore alltför folkrika för att tillåta

ympning endast vartannat år. Det skulle erbjuda stora svårigheter att anskaffa

tillräckligt stora lokaler. Allmänhetens intresse för ympningen skulle

minskas. Även för den allmänna sjukvården vore de årliga ympningarna av

betydelse. Någon kostnadsminskning skulle icke ernås. Tillräcklig minskning

av kostnaderna torde vinnas enbart genom de ersättningsbestämmelser,

som innehölles i det nya, från den 1 augusti 1925 gällande resereglementet.

Även i avstyrkande yttranden har emellertid anförts, att undantagsvis

ympning borde kunna ske endast vartannat år.

Bland de förbehåll, som gjorts i de tillstyrkande yttrandena, må nämnas

följande. Ympning skulle likväl ske årligen å läkarstationen eller i mera

tätt befolkade delar av distrikt eller i kommuner med större barnantal. I

halva distriktet eller delar av distriktet borde ympning ske årligen. Ympning

vartannat år skulle ifrågakomma endast i glest befolkade eller avlägset lig
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

gande trakter, eller endast i de minsta kommunerna eller i kommuner, där

antalet ympningar varje år understege 10—20 eller vore ännu lägre, eller å

vissa platser, där lokalfrågan tillfredsställande kunde lösas ock dröjsmål eller

trängsel för allmänheten därför icke behövde uppstå.

Föreståndaren för medicinalstyrelsens vaccinkontor framhåller i sin promemoria

att av denna provinsialläkarnas ståndpunkt till frågan den slutsatsen

syntes kunna dragas, att den offentliga, kostnadsfria, av statsmedel

bestridda skyddskoppympningen i besparingssyfte kunde utan nämnvärd

olägenhet i viss omfattning verkställas allenast vartannat år inom ett flertal

provinsial- och extra provinsialläkardistrikt. Redan nu både, anföres vidare,

vartannatårsympning förekommit, visserligen endast i mindre utsträckning

och inom glest befolkade och avlägset liggande kommuner. Ett mera allmänt

genomförande av offentlig skyddskoppympning allenast vartannat år

inom läkardistrikt och kommuner där eu sådan anordning utan olägenhet

kunde ske synte3 dock svårligen komma till stånd eller kunna genomföras,

utan att medicinalstyrelsen finge ett avgörande inflytande på uppgörande av

planen för ympnings- och besiktningsmöten, på sätt styrelsen föreslagit i sin

förut omförmälda skrivelse den 2 mars 1925.

Beträffande de allmänna föreskrifter som, jämte speciella direktiv i förekommande

fall, medicinalstyrelsen skulle äga att utfärda enligt den föreslagna

ändrade lydelsen av 12 § i lagen om skyddskoppympning anföres vidare i

promemorian:

Inom varje läkardistrikt borde offentlig skyddskoppympning äga rum årligen

dels å läkarstationen eller dess omedelbara närhet dels i kommuner,

där antalet ympningspliktiga barn kunde antagas överstiga ett 30-tal, dels

ock å större industricentra. Den offentliga skyddskoppympningen å läkarstationen

borde anordnas i perioder av en—två veckor, eu eller flera gånger

årligen, varvid tillsåges, att åtminstone en sådan ympningsperiod förlädes

till hösten vid tidpunkten för skolornas början. I övrigt borde, där så kunde

ske utan påtaglig olägenhet för skyddskoppympningens verkställande t. ex.

till följd av svårighet att anskaffa tillräckligt rymlig lokal eller av annan

orsak, ympnings- och besiktningsmöten anordnas allenast vartannat år. Om

den sålunda ändrade anordningen borde allmänheten i god tid underrättas.

Lämpligt syntes vara, att för varje läkardistrikt årligen uppgjordes en fördelningsplan

för den offentliga skyddskoppympningen, omfattande exempelvis

en treårsperiod och tydligt angivande vilket år ympning ägde rum inom

varje kommun och å vilka platser årlig skyddskoppympning verkställdes.

Medicinalstyrelsen anför i sitt sist omförmälda utlåtande huvudsakligen

följande:

Den gjorda utredningen syntes utvisa, att ett allmänt påbud att ympnings-

och besiktningsmöten skulle överallt anordnas endast vart annat år,

icke vore välbetänkt. Däremot syntes i ganska stor utsträckning i landskommuner

med mindre tät befolkning dylika möten kunna inskränkas till

vart annat år. En förutsättning härför vore dock, att vid läkarstationen ett

ä två ympnings- och besiktningsmöten årligen anordnades för kostnadsfri

ympning. Om 12 § i lagen om skyddskoppympning ändrades på sätt medi
Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 86 käft. (Nr 104—100.) ioc as 2

Föreståndaren

för

medicinalstyrelsens

vaccinkontor.

Medicinal

styrelsen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

Medicinalstyrelsens

förslag till

ändring av

11 och 12 §§.

Provinsialläkarnas

yttranden

angående dessa

lagförslag.

18 Kungl. Maj-.ts proposition nr 104.

cinalstyrelsen tidigare föreslagit, tillkomme det styrelsen att utfärda särskilda

föreskrifter beträffande planerna för ympnings- och besiktningsmöten,

och medicinalstyrelsen vore då oförhindrad att utfärda föreskrifter, avsedda

att i all önskvärd mån inskränka antalet ympnings- och besiktningsmöten,

så att dylika möten icke komme att hållas oftare än vart annat år, där icke

särskilda omständigheter gjorde årliga möten önskvärda.

De av medicinalstyrelsen föreslagna ändringarna i 11 och 12 §§ av lagen om

skyddskoppympning avsågo, såsom framgått av den nyss lämnade redogörelsen,

att giva förste provinsialläkare befogenhet dels att, efter vederbörande ympares

och hälsovårdsmyndighets hörande och då så anses lämpligen kunna

ske, för annan ort än stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare

utse särskild besiktningsförrättare, dels att uppgöra plan för ympningsoch

besiktningsmöten, sedan förslag därtill upprättats av vederbörande hälsovårdsmyndighet

i samråd med ymparen. Genom den föreslagna ändringen

av 12 § skulle dessutom medicinalstyrelsen erhålla befogenhet att utfärda

särskilda föreskrifter beträffande nämnda plan.

Förut omförmälda yttranden från förste provinsial-, provinsial- och extra

provinsialläkare innehålla även uttalanden om lämpligheten av ifrågavarande

lagändringar.

Mot befogenhet för förste provinsialläkare att utse särskild besiktningsförrättare

i fall, där sådan ansetts kunna anlitas, har icke rests något nämnvärt

motstånd. I åtskilliga yttranden framhålles likväl, att besiktning av

annan än läkaren-ymparen endast borde ske i undantagsfall.

Såsom skäl för denna uppfattning har, utom samma synpunkter som åberopats

i den vid medicinalstyrelsens först åberopade utlåtande den 2 februari

1925 fogade promemorian av föreståndaren för styrelsens vaccinkontor, även anförts,

att det för de ympade barnens anhöriga visat sig vara av stor betydelse

att vid besiktningarna få träffa läkaren och med denne rådgöra om

sina barns skötsel samt att därför anlitande i större utsträckning av särskilda

besiktningsförrättare skulle kunna leda till en ökning av den ännu

på många håll rådande oviljan mot vaccinationen, vilken ovilja eljest efter

genomförandet av 1916 års lag om skyddskoppympning synts på väg att

mer och mer försvinna.

Däremot hava meningarna i fråga om förste provinsialläkares befattning

med plan för ympnings- och besiktningsmöten varit mera delade. I ungefär

hälften av de yttranden, däri denna fråga berörts, har uttalats, att förste

provinsialläkaren saknade den erforderliga lokalkännedomen för att kunna

göra någon självständig insats härvidlag, samt att den enda ändring av gällande

bestämmelser i detta hänseende som borde ifrågakomma vore att

bringa dessa bestämmelser i överensstämmelse med allmänt tillämpad praxis.

Det ginge nämligen vid plans uppgörande i själva verket icke till så, som

lagen föreskreve. Initiativet brukade sålunda icke tagas av vederbörande

hälsovårdsmyndighet, utan det vore i stället ymparen, som uppgjorde planen

och sedan inhämtade hälsovårdsmyndighetens godkännande av densamma,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

innan den underställdes förste provinsialläkaren för fastställelse. Detta allmänt

tillämpade förfaringssätt vore i allo lämpligt och borde därför lagfästas.

De provinsialläkare, som sålunda ansett att något överflyttande till förste

provinsialläkaren av arbetet med plans uppgörande icke borde ske, hava

emellertid i allmänhet funnit en bestämmelse påkallad, som uttryckligen gåve

förste provinsialläkaren rätt att ändra honom underställd plan.

Såsom bakgrund till behandling av frågan rörande den av riksdagens revisorer

önskade minskningen av kostnaderna för ympnings- och besiktningsmöten

må här lämnas några uppgifter angående beloppet av dessa kostnader

under de senaste åren.

De faktiska nettoutgifterna å de av riksdagen beviljade anslagen för

skyddskoppympning samt antalet vaccinerade hava utgjort:

År 1920...........................

» 1921...........................

» 1922...........................

V,-* *% 1923 .................

Budgetåret 1923—1924...

» 1924—1925...

Utgifter. Antal vaccinerade

Kronor. (även revaccinerade).

82,342

94,259

96,057

268,280

345,959

362,211

116,652

288,532

242,086

*) 96,982

2) 89,933

Det kan icke bestämt uppgivas, huru stor del av dessa kostnader som

belöper på ifrågavarande möten. En viss uppskattning är dock möjlig att

göra. För ympning av varje barn utgår, såsom förut nämnts, ersättning med

75 öre och för efterbesiktning med 25 öre eller sammanlagt en krona för

varje barn. Återstoden av det för varje år utbetalade beloppet torde till

allra största delen hava utgjorts av kostnader för resor och dagtraktamenten

i anledning av ympnings- och besiktningsmöten. Utgifterna för dessa möten

torde alltså hava utgjort under vartdera av åren 1921 och 1922 omkring

250,000 kronor, under budgetåret 1923—1924 nära 200,000 kronor och under

budgetåret 1924—1925 omkring 150,000 kronor. Vilken del av dessa belopp

som belöper å själva ympningsmötena, respektive å besiktningsmöten, kan

icke uppgivas. Dock är det tydligt, att därest särskilda besiktningsförrättare

icke i något fall anlitats för efterbesiktningen, hälften av resekostnaden

— eller, i den män efterbesiktningen kunnat verkställas med mindre antal

resdagar än ympningen, ett något lägre belopp — belöpt å efterbesiktningarna.

Då emellertid en del efterbesiktningar verkställts av dylika särskilda

förrättare, till vilka endast 25-öres-ersättningen och icke rese- och traktamentsersättning

utgått, är uppenbarligen den faktiska kostnaden för efterbesiktningarna

lägre än denna hälft.

De utvägar för minskande av kostnaderna för ympnings- och besiktningsmötena,

som framgått av den verkställda utredningen, äro följande:

Uppgifter

angående

kostnaderna

för skyddekoppympningen.

Departements
chefen.

*) Denna siffra avser kalenderåret 1923.

*) » » >» » 1924.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Borttagande

av efterbesiktningarna.

Kungl. May.ts proposition nr 104.

a) borttagande av efterbesiktningarna;

b) mötenas verkställande endast vart annat år;

c) användande i utsträckt omfattning av särskilda besiktningsförrättare;

d) bättre planläggning av mötena.

Vad först angår borttagande av efterbesiktningarna, vilken åtgärd förordats

av Jämtlands och Västernorrlands läns läkarförening, torde visserligen

kunna sägas, att de skäl som anförts till stöd för en sådan mening givetvis

liava visst fog för sig. Emellertid bör märkas, att på sätt medicinalstyrelsen

anfört ett upphävande av bestämmelserna om efterbesiktning skulle kunna

väsentligt rubba skyddskoppympningens effektivitet. För uppnående av det

avsedda resultatet erfordras nämligen, att vaccination med immuniserande

verkan allmänt kommit till stånd. Detta lärer icke kunna garanteras med

mindre efterbesiktning äger rum. Även om sådana åtgärder för närvarande

äro vidtagna, att man kan utgå från, att den vaccin som utsläppes från

medicinalstyrelsens vaccinkontor vid utsändandet är fullgod, innebär detta

nämligen icke, att när vaccinen användes å annan ort densamma alltjämt

är av sådan beskaffenhet. Under försändningen från ort till annan samt

under förvaringen hos vederbörande ympare kan nämligen vaccinen väsentligen

försämras eller helt förstöras, detta framför allt beroende på olämplig

förvaring, därvid är att märka att vaccinen är särskilt känslig för alltför

hög temperatur. Om det också vidare skulle låta sig göra att, såsom från

visst håll föreslagits, besiktningsmötena ersattes med ett åläggande för vaccinationsförrättare

att före anträdandet av ympningsresa genom prov förvissa

sig om att den vaccin, han ämnar använda under resan, är fullgod, skulle på

nämnda skäl eu dylik åtgärd icke innebära full garanti för att resultatet

bleve gott; särskilt under dylika resor torde nämligen vaccinen vara utsatt

för risk att skadas. Såsom en annan ersättning för efterbesiktning har framhållits,

att ymparna borde åläggas att på annat sätt göra sig underrättade

om utfallet av vaccineringen, exempelvis genom korrespondens med dem som

hava vårdnaden om de ympade barnen. Mot en sådan anordning har det

emellertid — enligt min mening med rätta — invänts, att bedömandet av

ympningens resultat fordrar viss erfarenhet och alltså icke kan göras av

person i saknad av särskild utbildning. Då således efterbesiktningarna icke

synas kunna ur kontrollsynpunkt ersättas med något annat, böra desamma

enligt min mening i princip bibehållas. En annan fråga är dock, huruvida

icke efterbesiktningarna skulle kunna i ökad omfattning anförtros åt särskilda

förrättare. Till denna fråga återkommer jag i det följande.

Yad angår de av omförmälda läkarförening framhållna, med efterbesiktningen

förenade riskerna för barnens insjuknande skulle desamma kunna

undanröjas genom den av medicinalstyrelsen förordade utsträckningen av

den tid inom vilken efterbesiktning skall hållas. Den ändring i instruktionen

för ymparna och besiktningsförrättarna, som skulle erfordras för

genomförande av en sådan utsträckning, torde det ankomma på Kungl.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 104. ''21

Maj:t att utfärda, och jag anhåller att vid ett senare tillfälle få återkomma

till denna fråga.

Den andra av de åtgärder för nedbringande av vaccinationskostnaderna som ^mpnmgs- och

berörts i det föregående, är att ympnings- och besiktningsmötena helt eller m5ten allenast

delvis skulle inskränkas till att hållas allenast vartannat år. Såsom fram- vartannat år.

gått av den föregående utredningen är detta icke någon fullkomlig nyhet, i

det att sådant system redan för närvarande tillämpas å vissa orter.

Tydligt är, att ett mera allmänt tillämpande av ett dylikt system skulle

högst väsentligt bidraga att nedbringa kostnaderna för ifrågavarande ändamål.

På de orter där anordningen komme till tillämpning skulle kostnaderna

för resor och traktamenten nedgå till i det närmaste hälften

av det nuvarande beloppet. Det övervägande flertalet av de av provinsialläkarna,

vilka till största delen själva äro ympningsförrättare, avgivna yttrandena

går också i den riktningen, att en sådan ordning bör kunna i viss utsträckning

genomföras. Denna uppfattning är också medicinalstyrelsens. Mot

ett system av nu ifrågasatt innebörd har emellertid från vissa håll invänts

bland annat, att det även ur annat intresse än skyddskoppympningens vore

av betydelse med de årliga vaccinationsresorna, detta enär befolkningen vid

dessa finge tillfälle att rådgöra med läkaren angående sina sjukdomar. Om

det också må vara riktigt, att läkarens besök vid ympningsresorna i vissa fall

utnyttjas på sådant sätt, skulle tydligen ett bibehållande för dylikt ändamål

av tätare vaccinationsresor än som ur skyddskoppympningens synpunkt vore

behövliga, komma att innebära, att det för skyddskoppympningen beviljade

anslaget användes för ett därför främmande, av statsmakterna icke — i varje

fall icke i denna form — understött ändamål. Detta skäl lärer alltså icke

kunna åberopas för de årliga ympnings- och besiktningsresornas allmänna

bibehållande.

Emellertid må icke förbises vissa invändningar, som från andra håll gjorts

mot vartannatårssystemet och vilka framför allt gå ut på att anordningen

skulle kunna å folkrika orter medföra svårigheter ur lokalsynpunkt samt för

barnen och deras vårdare, på grund av att de skulle bliva nödsakade till alltför

lång väntan. Särskilt bör det naturligtvis tillses, att icke personer, som

inställt sig till ett till viss dag utsatt möte, nödgas vänta till eu annan dag

för att få ympningen eller besiktningen verkställd. Lösningen synes mig

på denna grund böra gå i den av medicinalstyrelsen antydda riktningen,

nämligen att systemet icke göres obligatoriskt. Dock lärer man enligt

min mening kunna gå något längre än medicinalstyrelsen synes hava avsett.

Sålunda torde vartannatårssystemet kunna göras till regel och det alltså

böra bero på särskilda omständigheter av antydd eller annan beskaffenhet,

om möten å viss ort böra hållas varje år. Med de ändringar av bestämmelserna

beträffande uppgörande av plan för ympnings- och besiktningsmöten,

som jag i det följande ämnar föreslå, ankommer det på medicinalstyrelsen

att närmare angiva principerna för avgörandet av när årliga möten

skola förekomma. Bestämmandet i de särskilda fallen kommer att bero på

förste provinsialläkarna,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

Någon större minskning av den genom det ifrågasatta systemet upp

kommande besparingen torde icke på grund av dylika undantag komma att

inträda. Man lärer nämligen kunna utgå från att de orter där ympningsmöten

skulle behöva hållas årligen äro sådana, som äro mera centralt belägna

och där mötena alltså icke föranleda några större rese- eller traktamentskostnader.

Vad angår formen för införande av det nu ifrågasatta vartannatårssystemet

beträffande ympnings- och besiktningsmöten har medicinalstyrelsen ansett,

att det vore tillräckligt med ändrade bestämmelser i vederbörande instruktion;

någon ändring i vaccinationslagen vore alltså icke erforderlig.

Även om denna uppfattning må vara formellt riktig, synes det mig dock,

att systemets genomförande bör komma till uttryck i nämnda lag. Före

lagens tillkomst liöllos årliga möten, och det torde redan på denna grund böra

antagas, att lagstiftaren utgått från att de i den nya lagen intagna reglerna

om ympnings- och besiktningsmöten skulle tillämpas på samma sätt, vilket

ju också i alldeles övervägande utsträckning skett. Därest nu en ny princip

skall genomföras, torde därtill böra begäras riksdagens medverkan, vilken

lämpligen torde böra taga formen av godkännande av lagändring i sådant

hänseende.

I 12 § i lagen stadgas nämligen som förut nämnts om plan för ympningsoch

besiktningsmöten och om hur dylik plan skall fastställas. Då det här

behandlade systemet utgör en grundläggande förutsättning för uppgörande

och fastställande av en dylik plan, torde föreskrift om detsamma böra intagas

i 12 §. Därvid torde lämpligen den förut omförmälda regeln att årliga

möten skola hållas endast då särskilda omständigheter därtill föranleda

lämpligen kunna komma till uttryck.

Även ur annan synpunkt synes i förevarande sammanhang lagändring

böra ske. Såsom förut anförts gäller enligt 2 § i lagen, att barnvaccination

skall verkställas senast det kalenderår under vilket barnet fyller sex år. Göres

icke någon ändring i denna regel, kan med skäl invändas, att verkningarna av

det ifrågasatta systemet i praktiken skulle bliva, att den sålunda stadgade

åldersgränsen ej skulle kunna utnyttjas av varannan årsklass på det bekväma

och billiga sätt som ympnings- och besiktningsmötena innebära. Ehuru antalet

av dem som låta vaccinera sina barn först i sexårsåldern torde vara relativt

obetydligt, synes eu konsekvens sådan som denna böra undvikas. Detta

lärer kunna ske på det sätt, att till 2 § göres ett tillägg av innebörd att å de

orter, för vilka enligt 12 § ympnings- och besiktningsmöten skola hållas men

där sådana möten förrättas endast vart annat år, med ympning av varannan årsklass

barn får anstå tills det år då barnen fylla sju år. Eu sådan jämkning torde

icke behöva möta principiella betänkligheter. Enligt vad av motiven till lagen

framgår, står nämligen sexårsgränsen i samband med bestämmelserna i 16 §

om att i skola eller läro- eller uppfostringsanstalt — annan än folkskola eller

vissa anstalter för vanföra m. m. — icke må till vård eller undervisning

mottagas lärjungar som icke undergått skyddskoppympning eller blivit i laga

ordning därifrån undantagna, samt att beträffande barn som intagits i skolan

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj ds proposition nr 104.

skolrådet skall anmoda dem som Lava vården om barn, vilka ännu ej vaccinerats,

att inom en månad låta verkställa vaccinering av dessa barn. Den skolpliktiga

åldern inträder med det år då ett barn fyller sju år, och åldersgränsen

har följaktligen bestämts så att ympningen alltid skall vara verkställd, innan

skoltiden börjar. Då emellertid å orter där vartannatårssystemet blir tillämpat

tiden torde komma att medgiva, att ympnings- och besiktningsmötena

alltid hållas i god tid före skolårets början på hösten, lärer ett anstånd med

ympningen av nyss antydd innebörd icke komma i strid med den princip,

som ligger till grund för den nu gällande åldersgränsen för -vaccineringen.

Medicinalstyrelsen har såsom komplement till införande av vartannatårssystem

föreslagit, att i distrikt där detta system tillämpas läkaren skall utsätta

vissa tider varje år, då han å sin mottagningsort träffas för kostnadsfri

vaccination. Eu sådan regel synes även mig lämplig, men då densamma icke

torde behöva inflyta i lagen, lärer densamma kunna förbigås i förevarande

sammanhang.

Vad vidare angår den tredje av de ifrågasatta åtgärderna i kostnadsbesparande

syfte, nämligen utsträckt anlitande av särskilda besiktningsförrättare,

är denna möjlighet enligt den förut återgivna utredningen jämlikt

gällande lag uttryckligen inskränkt till undantagsfall, varjämte den är bunden

av vederbörande ympares vetorätt. Av vad förut anförts har framgått, att

det även torde vara tvivelaktigt, huruvida enligt nuvarande bestämmelser

förste provinsialläkare har möjlighet att i besparingssyfte genomdriva anlitande

av särskilda besiktningsförrättare. Den av riksdagens revisorer önskade

omläggningen i riktning mot ett mera omfattande användande av dylika personer

synes alltså enligt min mening kräva lagändring.

Medicinalstyrelsen har såsom förut anförts förklarat sig anse det önskvärt

att kostnaderna för skyddskoppympningen nedbringades genom åtgärder

av nu antydd beskaffenhet. Sådana åtgärder hava emellertid mött motstånd

från föreståndaren för styrelsens vaccinkontor samt vissa av provinsialläkarna.

De i det föregående återgivna skälen för eu dylik uppfattning synas mig

emellertid icke kunna vara avgörande. Givetvis kan det, såsom från visst

håll anförts, stundom vara till fördel att ymparen själv förrättar besiktningen.

Men denna fördel kan enligt mitt förmenande icke vara av den betydelse

att den uppväger de med en av ymparen verkställd besiktning förenade

kostnaderna. Det torde icke behöva befaras, att de s. k. särskilda besiktningsförrättarna

icke skola komma att besitta tillräcklig kompetens

för bedömande av ympningens resultat. Läkarnas intresse att kunna studera

verkningarna av eu av dem verkställd vaccinering eller föräldrarnas önskan

att kunna rådfråga läkaren om sina vaccinerade barns tillstånd torde icke

heller vara tillräcklig anledning för bibehållande av ett system, som för närvarande

kostar statsverket inemot 100,000 kronor om året. Mera bärkraft

har då det påpekandet, att en läkare som verkställer efterbesiktning därvid

har tillfälle att i fall av behov ympa på nytt. Särskilt har vikten av denna

omständighet understrukits för det fall att ympningsmöten hållas endast vartannat

år, Mot vad sålunda anförts torde emellertid kunna invändas, att

Utsträckt anlitande

av

särskilda besiktningsförrättare.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Bättre

planläggning

av ympningsoch
besiktnings
möten.

Omfattningen

av

besparingarna.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

med den tid av sex levnadsår som lagen medger för barnvaccinering ett

uppskov av ett eller eventuellt två år inom denna tid icke kan tillmätas

större betydelse. Därest genom dylikt uppskov för ett barn skulle uppkomma

kollision med den förut återgivna regeln om vaccination före inträde

i skola — något som för övrigt redan med nuvarande regler lian inträffa —

tinnes ju, särskilt med den ifrågasatta föreskriften att tjänsteläkarna skola

vara skyldiga att a läkarstationen hålla särskilda mottagningar för vaccinering,

alltid tillfälle att få ympningsfrågan ordnad.

På nu anförda skäl har jag ansett, att sådana ändringar böra göras i

vaccinationslagen, att särskilda besiktningsförrättare skola komma till användning

i alla fall där så lämpligen kan ske, d. v. s. där lämplig person finnes

att tillgå, därvid emellertid tillika torde böra göras den reservationen —

som dock icke uttryckligen behöver nämnas i lagen — att där efterbesiktningen

utan ökad kostnad kan verkställas av ymparen, denne lärer böra äga

företräde. I överensstämmelse med vad medicinalstyrelsen anfört torde enligt

min mening det slutliga avgörandet i frågor av dylik art böra läggas i

förste provinsialläkarnas hand, då dessa kunna förväntas bäst tillgodose

statens sparsamhetsintresse.

Riksdagens revisorer hava även framhållit betydelsen av att planläggningen

av ympnings- och besiktningsmötena skedde så, att rese- och traktamentskostnaderna

komme att förorsaka minsta möjliga utgift. Av nyss antydda

skäl torde de bästa garantierna för eu dylik planläggning vinnas

genom att den bestämmande i sådant hänseende blir förste provinsialläkaren.

Endast för honom torde finnas full möjlighet att göra en riktig avvägning

beträffande de önskemål rörande resornas anordnande som från olika håll

kunna komma till uttryck. Vad som mot ett dylikt förslag anförts därom

att förste provinsialläkaren icke skulle äga tillräcklig kännedom om de lokala

förhållandena för att kunna fullgöra en sådan uppgift synes sakna betydelse,

särskilt vid det förhållandet att förslag till planen alltjämt torde

böra upprättas av vederbörande hälsovårdsmyndigheter i samråd med ymparen.

En lagändring av nu antydd innebörd synes mig alltså jämväl böra

genomföras.

Vad beträffar omfattningen av de besparingar för statsverket, som kunna

väntas såsom följd av de nu ifrågasatta lagändringarna, må, ehuru någon

bestämd uppskattning icke för närvarande kan erhållas, likväl anföras följande.

Förut har meddelats, att kostnaden för ympnings- och besiktningsmötena kan

antagas hava uppgått till, vartdera av åren 1921—1922 omkring 250,000 kronor,

budgetåret 1923—1924 nära 200,000 kronor och budgetåret 1924—1925 omkring

150,000 kronor. Under förutsättning att för alla orter vartannatårssystemet

kunnat införas, skulle tydligen, också om icke särskilda besiktningsförrättare

i ökad omfattning blivit anlitade, besparingen hava uppgått till i

det närmaste hälften av nämnda belopp eller alltså till respektive omkring

125,000, 100,000 och 75,000 kronor. Nu torde emellertid, såsom förut anförts,

nämnda system icke kunna överallt komma till tillämpning, och även om, såsom

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

antagligt är, systemet skulle komma att tillämpas inom de trakter där de

drygaste resekostnaderna förekomma, torde man därför försiktigtvis böra räkna

med att besparingarna på denna grund uppgå endast till omkring tre fjärdedelar

av de angivna beloppen. Den återstående fjärdedelen torde emellertid mer

än väl uppvägas av den ökade användningen av särskilda besiktningsförrättare.

Dessa torde nämligen ofta kunna komma till användning just å de orter,

som nu förorsaka de drygaste kostnaderna. Med de föreslagna lagändringarna

. skulle åstadkommas, att under varje tvåårsperiod skulle behöva

bekostas allenast en läkareresa till ort med särskild besiktningsförrättare

i stället för under nuvarande förhållanden fyra. Tager man ytterligare i

betraktande den vinst som kan beräknas uppstå genom den omsorgsfullare

planläggningen i detalj av ympnings- och besiktningsresorna, torde man vara

berättigad att beräkna statens årliga besparing till ett belopp under normala

år av inemot 100,000 kronor. Eu ytterligare omständighet av kostnadsminskande

beskaffenhet, som icke förut i detta sammanhang berörts, är det

förut omförmälda nya resereglementet, vars regler föranleda att resekostnaderna

bliva lägre än förut. Tager man hänsyn jämväl därtill, torde kostnadsbesparingen,

även med utgångspunkt från de särskilt låga kostnaderna

under biidgetåret 1924—1925 kunna uppskattas till 100,(XX) kronor årligen.

Då ifrågavarande lagändringar icke lämpligen torde kunna träda i kraft förrän

den 1 januari 1927, synes alltså besparingen under nästkommande budgetår,

såvitt för närvarande kan bedömas, kunna uppskattas till 50,000 kronor.

Det torde emellertid böra understrykas att, såsom ligger i sakens natur

med hänsyn till omöjligheten att på förhand mera noggrant bedöma i vilken

omfattning och varest vartannatårssystemet och särskilda besiktningsförrättare

kunna komma till användning, förestående uppskattningar endast kunna

vara approximativa. Ett närmare bedömande av kostnadsminskningen torde

bliva möjligt först sedan lagändringarna någon tid varit i kraft och alltså

hunnit visa sina verkningar.

Rätten till undantag frän skyddskoppympning av barn.

De frågor rörande rätten till undantag från skyddskoppympning av barn.

som jag anhåller att nu få behandla, avse dels omfattningen och innebörden

av denna rätt, dels de formella förutsättningarna för dess åtnjutande.

De i dessa hänseenden gällande bestämmelserna äro i huvudsak följande.

Det grundläggande stadgandet om ympningsplikten för barn är, såsom förut

nämnts, meddelat i 2 § i vaccinationslagen, där det heter, att barn skall undergå

skyddskoppympning senast under det kalenderår, då det fyller sex år.

Bestämmelser om undantag från denna ympningsplikt återfinnas i 5 §

3 mom. i nämnda lag. Enligt detta lagrum kan barn undantagas från ympning,

därest den som är ansvarig för barnets befordrande till ympning

säger sig hysa farhåga för att ympningen skall för barnet medföra ohälsa,

som ej är blott tillfällig, och det tillika med hänsyn till av sökanden förebragta

omständigheter måste antagas, att sådan farhåga har sin grund i

personlig erfarenhet om något fall av dylik ohälsa som inträffat i samband

Gällande

bestämmelser.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

med ympning av barn. Skriftlig ansökning om undantagande på grund av

denna så kallade samvetsklausul skall göras hos medicinalstyrelsen senast

under det kalenderår, då barnet fyller fem år. Innan ansökning göres,

åligger det sökanden att personligen inställa sig, i Stockholm inför överståthållarämbetet,

i annan stad inför magistraten och på landet hos landsfiskalen

i orten samt förebringa utredning angående skälen för sina betänkligheter

mot ympningen. Över vad som förekommit vid sökandens inställelse

skall föras protokoll och utdrag av detta protokoll skall av sökanden fogas

vid ansökningen. Finner medicinalstyrelsen vid prövning av ansökning

som rätteligen skett sådana skäl icke vara förebragta, att undantagande

från ympning må meddelas, har styrelsen att underställa ärendet Kungl.

Maj:ts prövning.

ifrågasatt Fråga om utvidgning av den sålunda stadgade samvetsklausulen har

''^samvete aV var^ un(Kr behandling i riksdagen i anledning av två vid 1923 års rikskTausuUn.

dag väckta lika lydande motioner, nr 115 i första kammaren och nr 145

Motioner j andra kammaren, däri anhölls, att riksdagen måtte besluta hemställa hos

Tldriksdf-är8 Kungl. Maj:t om förslag till riksdagen om sådan ändring av lagen om skyddskoppympning,

att för föräldrar och målsmän, som kommit till en allvarlig

och grundad uppfattning om skyddskoppympningens skadlighet för deras

barns hälsa, möjlighet måtte beredas att efter inför hälsovårdsmyndighet

på heder och samvete avgiven förklaring i detta avseende utan besvärligt

eller kostsamt förfarande beviljas undantag från ympningsplikten.

Andra lagutskottet, som behandlade nämnda motioner, beslöt att avstyrka

bifall till motionärernas huvudsakliga yrkande. Körande skälen för detta

avstyrkande tillåter jag mig att hänvisa till utskottets utlåtande i frågan,

nr 29. I detta återfinnes en utförlig redogörelse för tillkomsten av ifrågavarande

bestämmelser samt för behandlingen av tidigare ändringsförslag av

liknande innebörd, i följd varav jag torde kunna även därutinnan hänvisa

till utlåtandet.

I enlighet med utskottets yrkande blev motionärernas yrkande av riksdagen

avslaget. I berörda utskottsutlåtande upptogs emellertid till behandling

ett par närliggande frågor, vilka, då utskottets uppfattning vann riksdagens

gillande, torde böra här upptagas till behandling.

Framställning

från förbundet

Folkhälsans

vänner.

Först anhåller jag dock att få anmäla, att förbundet Folkhälsans vänner

i Stockholm i eu till Kungl. Maj.t ställd, den 11 december 1925 dagtecknad

skrift hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, om icke gälande

lag om skyddskoppympning borde kompletteras med bestämmelser om

befrielse från vaccinationstvånget för dem, som hysa allvarliga, på studier

och iirlig övertygelse grundade samvetsbetänkligheter mot skyddskoppympning

för sig eller för sina barn.

Departements- Jag torde icke behöva ingå på de skäl vilka i enlighet med andra lagchefen.

utskottets år 1923 uttalade uppfattning göra det olämpligt att för närvarande

upptaga frågan om en sådan väsentlig utvidgning av undantagsbestämmelserna,

som i denna framställning ifrågasatts.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 104. 27

Dessa skäl utesluta dock enligt min mening icke att den frågan upptages Förtydligande

till prövning, huruvida — enligt vittnesbörd av den nu föreliggande erfaren- avs^^t

heten — den i lagen befintliga samvetsklausulen motsvarat vad som vid klausul.

dess införande varit avsett.

I detta hänseende har andra lagutskottet vid 1923 års riksdag i sitt om- Andia

förmälda utlåtande först erinrat om att utskottet i utlåtande (nr 20) år 1920

i en liknande fråga med hänsyn till det fåtal befrielser från ympning, som

sedan lagens tillkomst beviljats, förklarat, att en bristande överensstämmelse

rådde mellan avsikten med samvetsklausulens införande i lagstiftningen och

dennas verkningar, varför utskottet ville uttala den förhoppningen, att en

sådan överensstämmelse måtte kunna åstadkommas genom det sätt, varpå

nämnda klausul komme att i framtiden tillämpas. Detta uttalande, som ej

föranlett någon erinran, syntes utskottet emellertid icke hava åstadkommit

någon ändring i praxis beträffande beviljande av befrielse jämlikt ifrågavarande

klausul.

Utskottet har vidare hänvisat till en promemoria av doktor Herrlin, som

åberopats av medicinalstyrelsen, sedan på utskottets anhållan styrelsens

yttrande infordrats i frågan. I denna promemoria anfördes angående innebörden

av ifrågavarande stadgande bland annat följande. I den i lagen

föreskrivna ansökningen om befrielse från ympning för barnet behövde sökanden

endast uppgiva sig hysa farhåga för att ympningen skulle för barnet

medföra stadigvarande ohälsa. Han skulle emellertid därvid kunna peka

på omständigheter, som gjorde det antagligt att hans farhåga hade sin

grund i ett självständigt iakttaget och verkligen upplevt fall av stadigvarande

ohälsa som inträffat i samband med ympning av barn. Härvid borde

det visas, att skadan eller ohälsan inträtt såsom en direkt eller indirekt

följd av själva ympningen eller åtminstone att en viss grad av sannolikhet

talade för att så varit förhållandet. För att kunna bedöma, huruvida ett

anfört fall av skada eller ohälsa verkligen stode i orsakssammanhang med

ympningen eller med någon grad av sannolikhet kunde antagas göra det,

fordrades kännedom om den åberopade skadans eller ohälsans art och natur.

Det syntes tillkomma sökanden att i sin ansökning lämna styrkta uppgifter,

tillräckliga att på dem grunda omdöme i detta avseende. I vissa fall hade

emellertid medicinalstyrelsen, då ansökningshandlingarna i detta hänseende

varit bristfälliga, sökt införskaffa ytterligare utredning. I promemorian uttalades

vidare, att om icke lagens allmänna syfte skulle äventyras, vid prövningen

av ansökningar av ifrågavarande art borde omsorgsfullt undersökas,

huruvida sökanden förebragt sådana omständigheter eller det vid föranstaltad

ytterligare utredning förekommit sådana skäl att det vore antagligt,

både att lian hade personlig erfarenhet av det åberopade fallet av ohälsa

och att detta inträffat i samband med ympning av barn och varit av icke

blott tillfällig art.

I promemorian hade också intagits en tablå över de under åren 1917—

1922 gjorda ansökningarna om undantagande från ympning i enlighet med

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

bestämmelserna i § 5 mom. 3 i lagen om skyddskoppympning. I anslutning

till denna tablå anföres i promemorian:

»Såsom framgår av tablån liar medicinalstyrelsen icke i något fall ansett

sådana skäl vara förebragta, att undantagande från ympning enligt § 5

mom. 3 kunnat av styrelsen meddelas. De i ansökningarna åberopade

sjukdomsfallen hava icke varit av sådan art, att de kunnat anses liava inträffat

i samband med ympning och såsom en följd av denna och givit anledning

till stadigvarande ohälsa. I många fall hava sökandena icke haft

personlig erfarenhet om de anförda sjukdomsfallen. Som regel gäller att

de åberopade sjukdomsfallen varit obestyrkta, i vilka fall medicinalstyrelsen

genom remisser, förfrågningar och inhämtande av kompletterande upplysningar

sökt inhämta närmare upplysningar om sjukdomsfallen och sökt utreda

frågan om deras samband med föregående ympning.»

Av en av medicinalstyrelsen senare uppgjord och dess utlåtande över

nyss omförmälda riksdagsskrivelse vidfogad tablå, avseende tiden från och

med år 1917 till och med den 31 oktober 1924, framgår att samtliga under

denna tid inkomna ansökningar om befrielse från ympningsplikten av styrelsen

avstyrkts.

Ser man på frågornas behandling hos Kungl. Maj:t, finner man, att av

152 ansökningar, som under åren 1917—1925 voro under Kungl. Maj:ts prövning,

endast 6 blevo bifallna. Bland 22 ansökningar under de tre sista åren

bifölls icke någon.

Efter den förut omförmälda redogörelsen för tillkomsten av gällande bestämmelser

har 1923 års andra lagutskott vidare anfört.

»Av den ovan liimnade redogörelsen för tillkomsten av det med motionerna

avsedda lagrummet framgår, att detsamma utgör frukten av en sammanjämkning

emellan två till sin innebörd helt motsatta förslag, syftande det ena

till införande av obligatorisk ympningsplikt för barn utan hänsyn till en

eventuell uppfattning hos vederbörande målsmän om ympningens skadlighet

för barnen och det andra till befrielse från ympningsplikt för barn i alla

de fall, då vederbörande målsmän avgåve en försäkran, att de ansåge ympningen

kunna medföra skada för barnens hälsa.

För tolkningen av det ifrågavarande lagrummet äro givetvis av grundläggande

betydelse de ovan återgivna uttalanden om lagrummets syfte och

innebörd, som vid dess tillkomst avgivits av vederbörande departementschef

och medicinalstyrelsen. Eu sammanställning av samma uttalanden synes

utskottet giva stöd för den av utskottet vid 1920 års riksdag i dess då avgivna

yttrande ’) över förut omnämnda motion uttalade uppfattningen, att en

bristande överensstämmelse rådde emellan avsikten med samvetsklausulens

införande i lagen och dennas verkningar i tillämpningen. I enlighet med

lagrummets avfattning måste givetvis fastliållas vid den för klausulens tilllämplighet

däri angivna förutsättningen, att genom av vederbörande målsman

förebragta omständigheten gjorts antagligt, att av honom åberopad farhåga

för att ympningen skall för respektive barn kunna medföra ohälsa av

ej blott tillfällig natur har sin grund, icke i studier av litteratur å området

eller flyktigt observerade fall av ohälsa i samband med ympning av barn

eller än mindre i lösa obestyrkta hörsägner om fall av sådan ohälsa, utan i

eu å självständig iakttagelse fotad personlig erfarenhet om ett dylikt fall.

Däremot synes det utskottet, som om lagrummets lydelse, sammanställd

med ovan återgivna uttalanden rörande dess syfte och innebörd, icke betingar,

att det på ett bindande sätt visats förefinnas ett orsakssammanhang i det eller

*) Andra lagutskottets utlåtande 1920 nr 20.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

de av sökanden åberopade fallen av stadigvarande ohälsa med verkställandet

av ympning å de av ohälsan drabbade individerna, utan att det vid bedömandet

av förefintligheten utav ett dylikt orsakssammanhang må tagas skälig

hänsyn till graden av sannolikheten därför, sett även ur vederbörande målsmans

synpunkt med hänsyn till att de första sjukdomstecken uppträtt just

vid tiden efter ympningens verkställande m. fi. liknande omständigheter. Det

förhållandet, att medicinalstyrelsen hittills icke i ett enda fall ansett sig

kunna bifalla eller tillstyrka av vederbörande målsmän gjorda framställningar

om lagrummets tillämplighet, synes utskottet, som berett sig tillfälle genomgå

ansökningshandlingarna i ett ej ringa antal dispensfall för de senare åren,

giva anledning till uttalande av önskvärdheten av att vid den framtida tilllämpligheten

av samvetsklausulen ovan av utskottet angivna synpunkt må

vinna skäligt beaktande, så att den vid lagens tillkomst angivna avsikten

med klausulens införande i lagen att ''öppna möjlighet för den, som i full,

av egen erfarenhet bekräftad övertygelse om vaccinationens faror ej vill låta

vaccinera sina barn, att utverka befrielse härifrån’, må kunna komma till

större rätt än vad hittills synes varit fallet. Skulle så icke ske, synes det

utskottet önskligt, att en omformulering av lagrummet i dylikt syfte måtte

på Kungl. Maj:ts föranstaltande komma till stånd.»

Yad lagutskottet sålunda anfört synes mig i belysningen av de anförda

statistiska uppgifterna värt beaktande. Det lärer utan vidare kunna antagas, att

det vid stadgandets tillkomst icke varit riksdagens mening, att samvetsklausulen

skulle så gott som helt och hållet stanna på papperet. A andra sidan giva

emellertid bestämmelsens nuvarande ordalag stöd för den stränga tillämpning

därav som ägt rum, i det att desamma snarast giva vid handen, att förutsättning

för bifall till ansökningen är att rent objektivt sett ett faktiskt kausalsammankang

föreligger mellan den iakttagna sjukdomen och ympning av barn.

Det är ju tydligt att det alltid måste möta svårigheter för eu sökande att

förebringa fullgiltig bevisning för ett dylikt objektivt samband. Att Kungl.

Maj.t skall avgöra huruvida bevisningen klart ådagalägger ett kausalsammanliang

av denna art torde för övrigt vara orimligt. Riksdagens avsikt synes

också hava varit, att den personliga uppfattningen hos den sökande om att

den iakttagna ohälsan varit eu följd av vaccination skall tillmätas betydelse.

Vid sådant förhållande synes det vara tillräckligt, att det som villkor för

befrielse från ympningspliktens fullgörande i förevarande hänseende föreskrives

i lagen, att den sökande skall hava haft skälig anledning att antaga

ett samband mellan ett av honom själv iakttaget fall av stadigvarande ohälsa

samt ympning. I ett stadgande av sådan avfattning ligger tydligen att

sökandens antagande av dylikt samband skall vara grundat på rimliga skäl.

Det önskade förtydligandet av ifrågavarande lagrum torde därför lämpligen

kunna ske genom ett tillägg av innehåll att det av sökanden iakttagna fallet

av ohälsa skall hava varit sådant, att han haft skälig anledning anse detsamma

hava inträtt i samband med ympning av barn.

Den andra av de frågor, som i anledning av omförmälda motioner vid

1923 års riksdag upptogs till behandling av andra lagutskottet, var den

huruvida den utredning angående betänkligheter mot skyddskoppympning,

som enligt 5 § 3 mom. i vaccinationslagen skall förebringas, i Stockholm

inför överståtliållarämbetet, i annan stad inför magistraten och på landet

hos landsfiskalen i orten, skulle få förebringas jämväl hos vederbörande

tjänsteläkare.

Departements
chefen.

Sättet för

utredning.

1923 års

riksdag:.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Styrelsen

för svenska

provins) alläkarföreningen.

Katigt. Maj:ts proposition nr 104.

Andra lagutskottet anförde i denna fråga i sitt av riksdagen godkända utlåtande

i huvudsak följande. Bestämmelserna om att den som ville ernå befrielse

från ympning av barn skulle innan ansökning gjordes inställa sig inför viss

myndighet och förebringa utredning angående skälen för sina betänkligheter

verkade givetvis i praktiken synnerligen ojämnt. Under det att i städerna

och på landsbygd med jämförelsevis sammanträngd befolkning det i allmänhet

icke torde verka nämnvärt betungande för sökande att inställa sig inför

vederbörande myndighet, vore det i Norrland med dess stora avstånd självfallet

ofta förenat med både tidspillan och kostnad för sökande att inställa sig

inför landsfiskalen i orten. Utskottet ansåge det därför kunna ifrågasättas,

huruvida icke ifrågavarande utredning lämpligen borde kunna få förebringas

jämväl inför vederbörande tjänsteläkare. Besök för berörda ändamål hos

tjänsteläkare torde i de flesta fall utan nämnvärd olägenhet för vederbörande

kunna ske å de ympnings- och besiktningsmöten, som ägde rum i orterna.

Ett dylikt besök torde måhända understundom även kunna medföra, att den

sökande av läkaren bibringades sådan uppfattning rörande ympningens ofarlighet

ur hälsosynpunkt och fördelar i allmänhygieniskt hänseende, att han

avstode från sin tillämnade ansökan om respektive barns undantagande från

ympningsplikt. I vilken utsträckning tjänsteläkare lämpligen borde kunna

anlitas för ifrågavarande ändamål samt huru särskild ersättning åt dem borde

utgå för dylikt uppdrags utförande och för lämnande av intyg om vad i

sådant ärende förekommit äro frågor, som torde behöva göras till föremål

för utredning genom Kungl. Maj:ts försorg.

I överensstämmelse med utskottets på dessa skäl grundade hemställan

beslöt riksdagen i skrivelse den 31 maj 1923 (nr 272) till Kungl. Maj:t anhålla

om undersökning, huruvida ifrågavarande utredning kunde få förebringas

jämväl hos tjänsteläkare.

Över riksdagens ifrågavarande framställning infordrades utlåtande från

medicinalstyrelsen, som i sin tur inhämtade yttranden av styrelserna för svenska

provinsialläkarf öreningen och svenska stadsläkarföreningen.

Styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen förmenar, att bestämmelserna

i § 5 mom. 3 i lagen om skyddskoppympning ej ens för norrländska förhållanden

kunde anses vara oskäligt betungande, då de medgåve en tidsfrist

av i regel omkring 5 år, under vilken tid den som ville söka erhålla befrielse

från ympningen åtminstone någon gång utan särskilt stora kostnader

och besvär torde kunna anträffa landsfiskalen i orten för förebringande av

den föreskrivna utredningen. Genom ett stadgande sådant som det av lagutskottet

vid 1923 års riksdag föreslagna skulle onekligen besväret för vederbörande

sökande med ifrågavarande utredning i ej ringa grad minskas, samtidigt

med att antalet ansökningar om befrielse från ympningsplikt skulle

komma att väsentligt ökas. Enligt erfarenhet hade den tidigare vitt utbredda

oviljan mot vaccinationen på grund av bestämmelserna i 1916 års

lag rörande ymparens kompetens, det använda ympämnets ursprung och

möjligheten för vissa barn att erhålla uppskov med ympningen väsentligt

minskats, och denna ovilja torde även i fortsättningen komma att alltmera

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj-.ts proposition nr 104.

avtaga, om ej allmänhetens misstro underhölles genom allt för rikligt medgivna

befrielser. Styrelsen kunde vidare ej dela lagutskottets mening, att

ifrågavarande inställelser hos tjänsteläkaren utan olägenhet skulle kunna

ske vid i orterna förekommande ympnings- och besiktningsmöten. Det vore

en mycket viktig omständighet för att befrämja eller åtminstone ej motverka

nyssnämnda tendens till minskad ovilja gentemot ympningspåbudet, att

vederbörande vid utlysta ympnings- och besiktningsmöten ej behövde vänta

på ymparen nämnvärd tid utöver den kungjorda. Vid uppgörande av planerna

för ympningsresorna skulle hänsyn få lov att tagas även till en på

förhand så obestämbar faktor som den tid, som vid varje möte kunde behövas

för ifrågavarande utredning och protokollsskrivning, varigenom betydligt

längre tid måste beräknas för varje möte till undvikande av alltför

lång väntan för dem som infunnit sig vid mötet, och resorna skulle sålunda

förorsaka staten ökade kostnader. Styrelsen avstyrker därför det föreliggande

förslaget såsom varande icke blott onödigt utan till och med olämpligt och

förenat med vissa olägenheter.

Styrelsen för svenska stadsläkareföreningen avråder bestämt från förslaget.

Ifrågavarande utredning vore av mera juridisk än medicinsk natur

och alldeles främmande för läkarkallet. Då landsfiskalen, även i Norrland,

torde vara lika tillgänglig som tjänsteläkaren, syntes något behov av att för

utredningen i fråga anlita den sistnämnde icke heller förefinnas. Nuvarande

lagstiftning i förevarande hänseende borde därför bibehållas.

För egen del har medicinalstyrelsen anfört i huvudsak följande. Det

skulle givetvis för sökanden uppstå eu lättnad i fråga om förebringandet av

den utredning, som enligt lagen skall föregå ansökningen om undantagande

från ympning, därest denna utredning kunde ske inför vederbörande tjänsteläkare

på sätt utskottet föreslagit, nämligen i samband med de årligen återkommande

resorna för hållande av ympnings eller besiktningsmöten. Emellertid

måste man resa de allvarligaste betänkligheter just mot att dessa

utredningar om undantagande från ympningen förlädes till ympnings- och

besiktningsmöten. Om man, såsom lagstiftaren avsåge, strävade efter ett så

vitt möjligt undantagslöst tillämpande av bestämmelserna om allmän ympningsplikt,

vore det psykologiskt oriktigt att till samma möte instämma dels

målsmän, som ville lojalt fullgöra vad gällande lag föreskriver, dels personer,

som sökte befrielse från ympningsplikten. Att upptaga tiden å ett ympningsmöte,

för vilket kanske vore upplåtet endast ett rum, med en diskussion

mellan läkaren och den ofta fanatiskt påverkade vaceinationsmotstånclaren

måste anses från alla synpunkter olämpligt. Härtill komme, att hela

planen för dessa ympnings- och besiktningsmöten genom onödig tidsspillan

kunde komma att förryckas till stort men och förfång för framför allt den

del av befolkningen, som lojalt inställde sig för ympningspliktens fullgörande.

Det läte sig på förhand svårligen beräkna, huru mycken tid ymparenläkaren

kunde komma att få sätta till för dessa utredningar, vilka inom sådana

landsändar och socknar, där agitationen mot vaccination vunnit allmännare

spridning, kunde stiga till avsevärt antal.

Styrelsen

för svenska

stadsläkareföreningen.

Medicinal
styrelsen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

32 Kungi. Maj:ts proposition nr 104.

Om sålunda medicinalstyrelsen obetingat måste avstyrka att vederbörande

tjänsteläkare toges i anspråk för dessa utredningar under ympnings- och

besiktningsmötena, kvarstode den möjligheten, att läkaren a sitt mottagningsrum

å läkarstationen biträdde vid sådana utredningar. Medicinalstyrelsen

måste emellertid avstyrka även en sådan anordning. Om läkaren skulle vara

tillgänglig för dessa utredningar endast å läkarstationen, bortfölle därmed det

ursprungliga motivet till den föreslagna lagändringen, alldenstund landsfiskalen

torde vara lika lätt för allmänheten tillgänglig å landsfiskalskontoret

som läkaren å läkarstationen. Vidare vore ju denna utredning till sin art

mera av juridisk än medicinsk natur. Av förenämnda tablå1), utvisande antalet

ansökningar om befrielse från skyddskoppympning under tiden 1 januari

1917—31 oktober 1924, framginge, att antalet ansökningar från de nordligaste

länen i riket varit påfallande ringa. Hade antalet personer i dessa län, som

allvarligen hyste på personlig erfarenhet grundad farhåga för att ympningen

skulle medföra ohälsa för de ympade, varit mera avsevärt, borde antalet gjorda

ansökningar utan tvivel hava varit långt större. Sådan ansökan behövde

ju icke göras förrän under det kalenderår, da barnet fyllde 5 år. Målsmannen

hade alltså mycket rundligt tilltagen tid, under vilken han kunde

uppsöka landsfiskalen i orten i och för sådan anmälan. I melleista och

södra Sverige mötte inga svårigheter för besök hos landsfiskalen. Om emellertid

i allt fall utredningen i fråga skulle få förebringas jämväl hos ortens

tjänsteläkare, återstode kostnadsfrågan. Om den sökande av läkaren bibringades

sådan uppfattning i frågan, att han avstode från att inlämna tillämnad

ansökan, som här avsåges, torde den sökande i regel icke vara villig att

härför lämna läkaren någon ersättning; fullföljde sökanden däremot sin avsikt

och inlämnade ansökan, skulle protokoll upprättas, och torde lösen härför

icke böra sättas under 15 kronor. Läkaren hade nämligen icke såsom

landsfiskalen kontorsexpedition och biträden utan maste själv handlägga

hela ärendet. Styrelsen ansåge sig böra framhålla, att vederbörande målsman

ägde att rådfråga tjänsteläkaren, exempelvis å dennes mottagning, huruvida

i det enskilda fallet ett barn på grund av dess hälsotillstånd borde

underkastas ympning eller ej. Samma spörsmål kunde även framställas till

ymparen vid ympnings- eller besiktningsmöte. Het torde icke heller i allmänhet

möta större svårigheter för intresserade att vid samtal med tjänsteläkaren

få dryfta ympningsspörsmålet i dess helhet. Under åberopande av

vad sålunda anförts, avstyrkte medicinalstyrelsen den av riksdagen ifrågasatta

lagändringen.

Det i riksdagens skrivelse den 31 maj 1923 framförda förslaget att sådan

utredning som skall bifogas ansökan om dispens från barnvaccinering skulle

få förebringas inför vederbörande tjänsteläkare förutsätter, såsom framgått av

det föregående, att utredningen skulle få ske antingen inför vederbörande

läkare vid ympnings- och besiktningsmöten eller vid läkarens mottagning å

läkarstationen. Mot den förra anordningen hava anförts de därav föianledda

*) Andra lagutskottets utlåtande 1923 nr 29.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj-.ts proposition nr 104.

stora olägenheterna beträffande planläggningen av ympnings- och besiktningsmötena

samt för dem som hade att besöka dessa möten. Tillika har anförts,

att anordningen skulle medföra ökade kostnader för staten. Av vad förut framhållits

angående omläggning av systemet med ifrågavarande möten torde

framgå, att redan nu påpekade omständigheter enligt mitt förmenande böra

föranleda, att en sådan anordning icke företages. Den lättnad som genom

densamma skulle vinnas för det relativt ringa antal personer vilka kunna

vilja söka undantag från ympningsplikten, kan icke anses värd den uppoffring

för staten och de enskilda, som skulle följa därmed. Vad angår den andra

möjligheten eller att utredningen skulle få förebringas vid läkarens mottagning

å läkarstationen synes densamma mig icke innebära någon egentlig fördel

för dem det vederbör. Då därjämte en sådan anordning kraftigt avstyrkts

av medicinalstyrelsen och vederbörande läkarorganisationer samt det icke

lärer kunna förnekas, att det arbete som genom det föreslagna stadgandet

skulle påläggas läkarna är ganska främmande för deras egentliga verksamhet,

har jag icke heller funnit denna väg böra följas. Tilläggas kan för övrigt,

att något särskilt skäl till beredande av ökade lättnader för utredningens

förebringande på dylik väg knappast kan förefinnas, vid det förhållandet att

vederbörande under de fem år de i alla fall hava på sig för ingivande av

dylik ansökning böra hava haft tillräckliga möjligheter att på för närvarande

föreskrivet sätt förebringa ifrågavarande utredning.

I den nya hälsovårdsstadgan av år 1919 föreskrives, att för varje kommun Ändring

på landet, med undantag för sådant samhälle som avses i 34 § i stadgan, 28

skall finnas en hälsovårdsnämnd samt att hälsovårdsnämnden skall om ej

särskild sådan nämnd blivit tillsatt utgöras av kommunalnämnden. I anledning

av denna föreskrift torde den av medicinalstyrelsen föreslagna formella

ändringen av 28 § i vaccinationslagen böra genomföras.

I enlighet med de nu angivna grunderna har upprättats förslag till lag

om ändrad lydelse av vissa delar av vaccinationslagen. Någon särskild redogörelse

för de olika bestämmelserna i detta förslag utöver vad i det föregående

anförts torde icke vara erforderlig.

Departementschefen uppläser härefter inom socialdepartementet upprättat

förslag till lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni 1916 (nr

180) om skyddskoppympning av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar

samt hemställer, att förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall.

Ur protokollet:

Torsten Wolff.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 86 käft. (Nr 104—105.) n>6 »6 3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:227 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående anslag till skyddskoppympning en. a1 i texten
  2. SU 1926:117 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till skyddskoppympning en. a1 i texten
  3. Rskr. 1926:166 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppymp a1 i texten
  4. 2LU 1926:17 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Mai ds proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppympning, del s. 1 i texten