Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete m. m

655 sidor, varav 538 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 538 av 655 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:109, Med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

1

Nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

försäkring för olycksfall i arbete m. m.; given Stockholms

slott den 25 februari 1926.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om försäkring för olycksfall i arbete,

2) lag om riksförsäkringsanstalten, samt

3) lag angående ändrad lydelse av 1 och 6 §§ i lagen den 29 juni 1917 om

försäkringsrådet.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 19£6

1 samt.

00 käft. (Nr 109).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kunyl. Maj ds proposition nr .109

Förslag

till

Lag

om försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Envar arbetare är, där ej nedan annorlunda stadgas, enligt denna lag försäkrad

för skada till följd av olycksfall i arbetet.

Såsom olycksfall i arbetet anses ock olycksfall vid färd till eller från arbetsstället,

där färden föranledes av och står i omedelbart samband med arbetsanställningen.

På grund av försäkringen utgående ersättningar bestridas genom avgifter,

vilka erläggas av arbetsgivarna.

2 §■

I denna lag förstås med arbetare envar som mot avlöning användes till arbete

för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom

självständig företagare, så ock envar som för vinnande av yrkesutbildning utan

avlöning utför dylikt arbete. Med arbetsgivare förstås envar för vilkens räkning

sådan arbetare användes till arbete, utan att mellan dem står någon tredje

person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets

utförande.

Såsom arbetare enligt denna lag anses ej den som utför arbetet i sitt hem

eller å arbetsställe som av honom bestämmes, ej heller, där arbetet utföres

för allenast en arbetsgivares räkning, dennes make och hemmavarande barn

eller adoptivbarn och föräldrar eller adoptivföräldrar i förhållande till honom.

Utföres arbetet för makars gemensamma räkning, anses de i förevarande hänseende

såsom allenast en arbetsgivare.

3 §•

Försäkringen äger rum i en för omhänderhavande därav särskilt bildad, för

hela riket gemensam försäkringsanstalt, riksförsäkringsanstalten; dock skall

anstalten äga att med registrerad sjukkassa träffa avtal därom att kassan

skall inom sitt verksamhetsområde eller viss del därav mot vederlag av anstalten

och på eget ansvar i förhållande till denna övertaga skyldigheten att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

3

bestämma och utgiva i denna lag stadgade, å tiden till och med den sextiotredje

dagen efter inträffat olycksfall belöpande ersättningar till skadad arbetare,

med undantag av livräntor och i 6 § omförmälda .särskilda hjälpmedel.

Med försäkringsinrättning förstås i denna lag riksförsäkringsanstalten ävensom

sjukkassa, med vilken slutits avtal som i första stycket sägs.

4 §.

Besvär och framställningar som omförmälas i 30 § prövas av försäkringsrådet.

5 §•

Grunderna för riksförsäkringsanstaltens organisation och verksamhet bestämmas

av Konung och riksdag.

Angående försäkringsrådets organisation och verksamhet stadgas i särskild,

av Konung och riksdag jämlikt § 87 mom. 1 regeringsformen gemensamt beslutad

lag.

Omkostnaderna för riksförsäkringsanstaltens verksamhet enligt denna lag

bestridas, utom såvitt angår verksamhet som omförmäles i 34—36 §§, av arbetsgivarna

genom tillägg till de i 1 § omförmälda avgifter.

Omkostnaderna för försäkringsrådets verksamhet bestridas av statsmedel.

Ersättningar.

6 §■

1 mani. Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall han, så

länge av olycksfallet förorsakad sjukdom varar, på grund av försäkringen erhålla

erforderlig läkarvård jämte läkemedel, däri inbegripna till arbetsförmågans

höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga

särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar, glasögon

och dylikt.

Kan vid sjukdom läkarvård ej utan oskälig omgång eller kostnad anskaffas,

må i stället annan lämplig vård beredas den skadade.

2 mom. Har olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller

nedsättning av arbetsförmågan under mera än tre dagar efter dagen för olycksfallet,

skall den skadade från och med dagen efter sistnämnda dag och så länge

sjukdomen varar i ersättning vidare erhålla sjukpenning för varje dag, utgörande

vid förlust av arbetsförmågan ett belopp, bestämt i förhållande till den

skadades årliga arbetsförtjänst på sätt nedan angives (hel sjukpenning), och vid

nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen,

dock att .sjukpenning ej utgår, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med

minst en fjärdedel; skolande hel sjukpenning utgå med följande belopp, nämligen

:

om den årliga arbetsförtjänsten ej uppgår till 675 kronor, med en krona
om

den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 675 kronor men ej till 945 kronor,

med en krona 50 öre,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 945 kronor men ej till 1,215

kronor, med två kronor,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,215 kronor men ej till 1,485

kronor, med två kronor 50 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,485 kronor men ej till 1,755

kronor, med tre kronor,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,755 kronor men ej till 2,025

kronor, med tre kronor 50 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,025 kronor men ej till 2,295 kronor,

med fyra kronor,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,295 kronor men ej till 2,565

kronor med fyra kronor 50 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,565 kronor men ej till 2,835

kronor, med fem kronor,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,835 kronor men ej till 3,105

kronor, med fem kronor 50 öre samt

om den årliga arbetsförtjänsten upgår till eller överstiger 3,105 kronor, med

sex kronor.

3 mom. Har olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom,

medfört under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av

arbetsförmågan, skall den skadade erhålla:

a) livränta under tiden å ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av arbetsförmågan

två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning

av arbetsförmågan det lägre belopp som svarar mot nedsättningen,

med tillägg av belopp, svarande mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelse

av sådana särskilda hjälpmedel som i 1 mom. nämnts; dock att vid förlust

av arbetsförmågan livräntan må, när den skadades tillstånd kräver särskild

vård, med hänsjm härtill bestämmas till högre belopp än nyss är nämnt,

likväl ej överstigande beloppet av den årliga arbetsförtjänsten, samt att livränta

icke utgår, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en tiondel;

b) sådan behandling, som må erfordras för höjande av arbetsförmågan.

På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet, när synnerliga

skäl därtill äro för handen, besluta att i stället för livränta eller del därav

skall till den skadade utgivas ett kapital för eu gång, till belopp motsvarande

högst livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.

4 mom. På grund av försäkringen skall jämväl gäldas kostnad för läkarbetyg

eller annat intyg, som enligt vad därom må vara särskilt stadgat skall

insändas i sammanhang med anmälan om olycksfall i arbete eller som eljest

må erfordras för bedömande av förlust eller nedsättning av arbetsförmågan.

7 §•

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall i ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes arliga arbetsförtjänst,

dock ej med mindre belopp än etthundra kronor;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 109. o

b) livräntor till efterlevande, nämligen:

till änka eller änkling, när äktenskapet slutits före olycksfallet, en livränta

från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett årligt belopp motsvarande

en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst;

till varje den avlidnes barn som ej fyllt sexton år, evad det fötts inom eller

utom äktenskapet, eller adoptivbarn imder nämnda ålder som adopterats före

olycksfallet, en livränta från dödsfallet till dess barnet uppnått samma ålder

å ett årligt belopp motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten; samt

till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder eller, om

båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt, därest

de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete väsentligen beroende, en livränta

å ett årligt belopp motsvarande värdet av det underhåll de av den avlidne

åtnjutit, dock högst en fjärdedel av den avlidnes arbetsförtjänst.

Där livräntor till efterlevande enligt nu angivna grunder skulle, för år räknat,

tillsammans överstiga två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

skola de, så länge anledningen härtill fortfar, nedsättas till sammanlagt detta

belopp. Härvid skall iakttagas, att livräntor till efterlevande make och barn

eller adoptivbarn skola utgå före livränta till föräldrar eller adoptivföräldrar

samt att förstnämnda livräntor skola i den mån så erfordras nedsättas i förhållande

till vad på varje livräntetagare belöper.

Livränta till änkling skall ej utgå, med mindre han för sitt uppehälle varit

av den avlidnas arbete beroende, och må ej åtnjutas av änkling, som väsentligen

åsidosatt den honom gentemot hustrun åliggande försörjningsplikt eller väsentligen

åsidosätter sin försörjningsplikt mot makarnas barn eller adoptivbarn.

Skall på grund av försumlighet som nu sagts livränta till änkling ej utgå,

må försäkringsrådet besluta, att livräntan i stället skall utgå till den avlidnas

barn eller adoptivbarn som ej fyllt sexton år.

Till änka eller änkling, som uppbär livränta och före fyllda sextio år ingår

nytt äktenskap, utgives ett kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar av

den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

8 §•

Vid bedömandet i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan

skall hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet och inverkan

på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom arbete utan

även till skadans inflytande på de särskilda färdigheter som för drivande av

den skadades yrke må vara erforderliga, samt till den skadades ålder och kön.

Var den skadade vid olycksfallet behäftad med kroppsskada eller lyte, skall

hänsyn tagas jämväl därtill.

9 §.

Den årliga arbetsförtjänst som i 6 och 7 §§ omförmäles utgör hela den

avlöning — vinstandelar, där sådana förekommit, inräknade — som den skadade

under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit av arbetsgivaren

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

i deri verksamhet i vilken olycksfallet inträffat. Har under längre eller kortare

tid av året den skadade icke av arbetsgivaren använts till arbete, eller

kan avlöningen för någon tid av året på grund av bristfällig utredning eller

av annan anledning ej bestämmas, beräknas avlöning för den tid till belopp, som

med hänsyn till avlöningen i arbetsorten under motsvarande tid för en arbetare

med samma arbetsförmåga och med liknande arbete som den skadades vid

olycksfallet eller, där avlöningen för arbete inom den skadades yrke under sådan

tid måste antagas hava varit väsentligt högre, med hänsyn härtill eller

eljest med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Lag samma vare, där

den skadade under någon tid av året på grund av tillfälligt övertidsarbete eller

annat särskilt förhållande åtnjutit väsentligt högre avlöning eller på grund av

sjukdom eller annan oförvållad anledning åtnjutit väsentligt lägre avlöning än

sådan arbetare, eller där vid tiden för olycksfallet hans arbetsförmåga redan

var nedsatt på grund av tidigare olycksfall i arbete, så ock där den skadade

för yrkesutbildning eller endast tillfälligtvis använts till det arbete i vilket

olycksfallet inträffat.

Har den skadade ej fyllt aderton år, må vid bestämmande av livränta den

årliga arbetsförtjänsten ej beräknas till lägre belopp än som motsvarar den

arbetsförtjänst, som han, enligt vad med hänsyn till arten av hans arbete vid

tiden för olycksfallet skäligen kan antagas, skulle hava kommit att åtnjuta vid

nämnda ålder, därest olycksfallet ej inträffat.

Utgöres avlöning helt eller delvis av naturaförmåner, uppskattas dessa förmåners

värde efter de i arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder

som finnas tillämpliga.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten tretusentrehundra kronor, tages det

överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger den årliga arbetsförtjänsten

fyrahundrafemtio kronor, skall den beräknas till detta belopp.

10 §.

Har olycksfallet uppsåtligen förorsakats av den skadade, utgår ej ersättning

enligt denna lag. Ej heller må, där olycksfall som medfört den skadades död

uppsåtligen eller av grovt vållande förorsakats av efterlevande, ersättning utgå

till denne.

11 §.

Har olycksfallet föranletts därav att den skadade ej ställt sig till efterrättelse

gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av olycksfall,

och äro omständigheterna sådana att han därigenom måste anses hava

gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, eller har olycksfallet föranletts därav

att den skadade varit av starka drycker berusad, må ersättning enligt 6 §

nedsättas efter ty prövas skäligt.

Lag samma vare, där den skadade ej ställt sig till efterrättelse anordning

eller föreskrift om sjukhus- eller läkarvård som givits på grund av denna

lag, så ock där genom försummelse av den skadade underrättelse om olycksfallet

enligt 21 §-icke lämnats; dock må nedsättning av ersättningen ej ske,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

7

såvida skadan ej väsentligen förvärrats därigenom att den skadade i följd av

förseelsen kommit att sakna lämplig vård.

12 §.

Har någon som är försäkrad enligt denna lag under resa eller eljest blivit

borta samt har all underrättelse om honom upphört, och kan det skäligen antagas

att han omkommit till följd av olycksfall i arbetet, äger anhörig som i 7 § b)

omförmäles att uppbära livränta efter de angående livräntor till efterlevande

där stadgade grunder.

Riksförsäkringsanstalten är berättigad att av sådan anhörig såsom villkor

för utbetalning av livränta fordra förklaring på heder och samvete, att han

saknar varje underrättelse om den försäkrade. I fråga om omyndig må sådan

förklaring infordras från förmyndaren.

Hatten till livränta upphör, därest den försäkrade finnes vara vid liv eller

hava avlidit av annan orsak än olycksfall i arbete.

13 §.

Är någon som har rätt till sjukpenning eller livränta enligt denna lag icke

svensk medborgare och är han ej i riket bosatt, äger försäkringsinrättningen att

med hans samtycke när som helst i stället för sådan ersättning till honom utgiva

ett kapital för en gång till belopp motsvarande högst femtio och minst tjugu

procent av ersättningens kapitalvärde enligt de för riksförsäkringsanstalten

gällande beräkningsgrunder. Ersättningen må ock utan den ersättningsberättigades

samtycke utbytas mot kapital till belopp av femtio procent av kapitalvärdet.

Har utbyte av ersättning mot kapital ägt rum, är rätten till vidare

ersättning på grund av olycksfallet förfallen.

Har olycksfallet medfört döden och var den avlidne ej svensk medborgare och

ej i riket bosatt, utgår begravningshjälp enligt 7 § allenast om olycksfallet inom

tre månader medfört döden, samt livränta eller kapital enligt samma paragraf

till efterlevande som ej är svensk medborgare allenast om denne vid tiden för

olycksfallet var bosatt här i riket.

Erån vad ovan i denna paragraf är föreskrivet äger Konungen under förutsättning

av ömsesidighet medgiva undantag för medborgare i viss stat.

14 §.

Vederbörande försäkringsinrättning äger rätt att när som helst och under

så lång tid sådant finnes lämpligt bereda den skadade vård å sjukvårdsanstalt.

Den skadade må dock ej utan sitt medgivande intagas å sjukvårdsanstalt, såvida

ej skadan enligt läkares intyg kräver vård å sådan anstalt. Har den

skadade intagits å sjukvårdsanstalt, äger försäkringsinrättningen att till betäckande

av kostnaden för vården avdraga högst hälften av sjukpenning, som

under tiden för vården till honom utgives av inrättningen.

Kiksförsäkringsanstalten äger att, där så lämpligen kan ske, med den skada
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

des samtycke bereda honom sådan yrkesutbildning, som må vara ägnad att

väsentligen öka hans förvärvsmöjligheter.

Riksförsäkringsanstalen äger ock att under viss tid i stället för livränta

eller del därav bereda livräntetagare som är hemfallen åt dryckenskap ersättning

i naturaförmåner samt åt livräntetagare som därtill samtycker bereda

uppehälle å ålderdomshem, barnhem eller annan dylik anstalt.

15 §.

1 mom. Är beträffande arbetare, som användes till arbete av staten eller

kommun, arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på

grund av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete

utgiva understöd, såsom avlöning, pension eller annat underhåll, eller

skall till sådan arbetare eller hans efterlevande pension eller begravningshjälp

utgå från kassa eller pensionsinrättning, då skall, därest på grund av

understödet arbetsgivaren enligt 18 § 2 mom. erhållit lindring i försäkringsavgiften,

från ersättning som utgives enligt denna lag avdragas vad i anledning

av olycksfallet för motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kassan

eller pensionsinrättningen utgives för tid under vilken ersättningen utgår; dock

må i fråga om understöd från kassa eller pensionsinrättning sådant avdrag

äga rum endast om arbetsgivaren helt och hållet eller till minst en tredjedel

bidragit till bestridande av kostnaden för understödet och ej ske med större

belopp än som svarar mot arbetsgivarens bidrag.

2 mom. Är arbetsgivare pliktig att vid skada till följd av olycksfall i

arbete bekosta läkarvard och läkemedel, och har han på grund därav enligt

18 § 2 inom. erhållit lindring i försäkringsavgiften, skall, i den mån förpliktelsen

av arbetsgivaren fullgöres, ersättning i sådant hänseende ej utgå från

försäkringsinrättning.

3 mom. Är arbetsgivare skyldig att vid skada till följd av olycksfall i

arbete utgiva sadant understöd, som i 1 mom. omförmäles, eller bekosta läkarvård

och läkemedel, och har arbetsgivaren icke enligt 18 § 2 mom. erhållit

lindring i försäkringsavgiften, vare han berättigad att, i den mån han fått

vidkännas kostnader i nämnda hänseenden, av försäkringsinrättningen ur den

till ersättningstagaren utgående ersättningen återfå motsvarande belopp.

4 mom. Såsom understöd enligt denna paragraf anses ej pensionstillägg eller

understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring eller understöd från

sjömanshus eller annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd.

Beredas den skadade genom understödet naturaförmåner, såsom bostad, fritt

uppehälle eller dylikt, beräknas det belopp, som skall avdragas från ersättning

eller av ersättning återgäldas till arbetsgivaren, efter de i arbetsorten gällande

priser för dessa förmåner eller efter andra grunder som finnas tilllämpliga.

16 §.

1 mom. Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om olycksfallet,

skall inrättningen ändå att ansökan om ersättning ej blivit gjord besluta

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 109.

9

om de åtgärder, som för den skadades vård må vara av nöden, samt bestämma

den ersättning som enligt denna lag skall utgivas.

Kan ej med ledning av inkomna handlingar eller eljest erhållna upplysningar

genast avgöras huruvida ersättning bör utgå, skall om sannolika skäl därtill

finnas ersättning ändock provisoriskt utgivas. Kan ej med ledning av erhållna

upplysningar beloppet av sjukpenning, livränta eller begravningshjälp genast

bestämmas, utgives provisoriskt skäligt belopp. Ersättning som enligt vad

nu är sagt blivit provisoriskt bestämd utgives utan återbetalningsskyldighet,

därest sedermera ersättningen bestämmes till lägre belopp eller ersättning finnes

icke böra utgå.

Kan ej genast avgöras från vilken försäkringsinrättning ersättningen bör

utgå, skall riksförsäkringsanstalten på därom gjord framställning besluta om

åtgärder för den skadades vård samt utgiva ersättning enligt denna lag.

2 mom. Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av försäkringsinrättningen

bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden vilka voro avgörande

för ersättningens bestämmande, eller hava efter nämnda tidpunkt den

skadades förvärvsmöjligheter i följd av yrkesutbildning, som bekostats av

riksförsäkringsanstalten, väsentligen ökats, må jämkning i ersättningen äga

rum. Sådan jämkning må dock ej avse ersättning, som belöper å tiden före

den dag då ansökan därom gjorts eller, där jämkning utan ansökan beslutats

av inrättningen, före dagen för beslutet.

3 mom. Beslut i fråga om ersättning skall så fort ske kan skriftligen meddelas

den ersättningsberättigade och utan hinder av förd klagan tills vidare

lända till efterrättelse.

17 §.

1 mom. Begravningshjälp ävensom kapital enligt 6, 7 och 13 §§ utbetalas

så fort ske kan samt sjukpenning för varje kalendervecka å veckans sista dag.

Livränta utbetalas för varje månad, räknat från den dag rätten till livräntan

inträtt, å månadens första dag utan återbetalningsskyldighet för månad, under

vilken rätten till livräntan upphört eller livräntan minskats; dock skall riksförsäkringsanstalten

beträffande tiden för utbetalning av livräntetillägg varom

i 6 § 3 mom. förmäles äga meddela sådana bestämmelser, som må anses lämpliga

för vinnande av säkerhet att tillägget användes för det därmed avsedda

ändamålet. Sjukpenning och livränta må ock, med ersättningstagarens samtycke

och utan återbetalningsskyldighet, utbetalas för längre betalningsterminer

än ovan är sagt. Uppkommer vid bestämmande av belopp som skall utbetalas

bråktal av öre, utföres beloppet med närmast högre antal ören.

Angående sättet för utbetalning av ersättning förordnar Konungen.

2 mom. Har ersättningstagaren ej före utgången av året näst efter det

under vilket ersättningsbelopp skolat utbetalas, vare sig uppburit beloppet

eller hos försäkringsinrättningen påfordrat utbetalning av detsamma, är rätten

till beloppets utfående förverkad.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Försäkringsavgifter.

18 §.

1 mom. Avgift för försäkring enligt denna lag skall, evad försäkringen

omfattar en eller flera arbetare, av riksförsäkringsanstalten bestämmas till

belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda

förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska grunder prövas

vara erforderligt för täckande av den risk försäkringen avser, ökat med

erforderligt omkostnads- och säkerhetstillägg.

2 mom. Är arbetsgivare, kassa eller pensionsinrättning skyldig att utgiva

understöd för vilket enligt 15 § 1 mom. avdrag må göras, eller är arbetsgivare,

som i regel under året sysselsätter flera än sju arbetare, skyldig att vid

skada till följd av olycksfall i arbete bekosta läkarvård och läkemedel, nedsättes

försäkringsavgiften med det belopp som motsvarar minskningen i försäkringsrisken;

dock må i fråga om annan arbetsgivare än staten sådan lindring

ej äga rum med mindre arbetsgivaren det begär och tillika, där så finnes

erforderligt, för fullgörande av sina förpliktelser ställer säkerhet som av

riksförsäkringsanstalten godkännes.

3 mom. Användes arbetare till arbete av tvä eller flera arbetsgivare gemensamt,

svara arbetsgivarna för försäkringsavgiften för det arbete en för

alla och alla för en.

19 §•

Arbetsgivaren är pliktig att när som helst på därom framställd begäran till

försäkringsinrättning eller försäkringsrådet lämna sådan uppgift om arbetet

och de förhållanden under vilka det bedrives samt om arbetarnas antal, arbetstid

och avlöningsförhållanden, som må erfordras för bestämmande av försäkringsavgift

eller ersättningsbelopp.

I övrigt är envar pliktig att på begäran till försäkringsinrättning eller försäkringsrådet

lämna uppgift, som må erfordras för bedömande huruvida han

är att anse såsom arbetsigvare enligt denna lag.

Försäkringsinrättning äger att, i den mån sådant må vara nödigt för bestämmande

av försäkringsavgifter eller ersättningsbelopp, taga del av arbetsgivares

avlöningslistor och förteckningar. Riksförsäkringsanstalten äger ock

att för sådant ändamål hos myndighet, som enligt gällande föreskrifter utövar

tillsyn å arbetsgivarens verksamhet, påfordra eller, där särskild skyndsamhet

är av nöden ävensom i fråga om verksamhet för vilken tillsynsmyndighet

ej finnes, själv företaga undersökning av de förhållanden under vilka

arbetet bedrives. Enahanda befogenheter tillkomma jämväl försäkringsrådet.

20 §.

1 mom. Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv

för försäkring enligt denna lag fastställas av Konungen.

2 mom. Riksförsäkringsanstaltens beslut om försäkringsavgifts belopp

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

11

skall, även där beloppet blivit allenast provisoriskt bestämt, utan hinder av

förd klagan tills vidare lända till efterrättelse. Yinnes nedsättning i eller befrielse

från avgift, återbetalas vad för mycket blivit erlagt.

Angående tid och sätt för erläggande av försäkringsavgifter bestämmes av

Konung och riksdag. Avgifter, som icke på föreskrivet sätt blivit erlagda,

förskjutas av statsverket och indrivas i den ordning, som för indrivning av

resterande kronoutskylder är stadgad.

Anmälan och undersökning om olycksfall.

21 §.

Varder arbetare som i denna lag avses skadad till följd av olycksfall i arbetet,

skall arbetsgivaren eller den som å hans vägnar förestår arbetet ofördröjligen

därom underrättas. Där ej läkarvård av försäkringsinrättningen beredes

den skadade, är han skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift

av läkare, som må tillkallas av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren.

22 §.

1 mom. Där olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd

som enligt 6 eller 7 § föranleder ersättning, åligger det arbetsgivaren

eller arbetsföreståndaren att, sedan han från den skadade eller eljest erhållit

underrättelse om olycksfallet, ofördröjligen därom göra anmälan i den ordning

Konungen bestämmer.

2 mom. Polismyndigheten i orten skall så fort ske kan föranstalta om undersökning

rörande olycksfallet, där sådan undersökning begäres av försäkringsinrättning

eller försäkringsrådet, samt till inrättningen eller rådet insända

protokoll över undersökningen; begäres ej polisundersökning, hålles undersökning

allenast därest polismyndigheten finner sådan nödig.

Med polismyndighet avses i denna lag å landet landsfiskal samt i stad magistrat,

stadsstyrelse, poliskammare eller polismästare.

28 §•

Försäkringsinrättning ävensom försäkringsrådet äga att till vidare utredning

i ärende rörande tillämpning av någon i denna lag given bestämmelse

låta vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga.

Särskilda bestämmelser.

24 §.

Ager någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav hindrad att

göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen, som i följd avolycksfallet

må tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild författning.

Vad försäkringsinrättning enligt denna lag utgivit äger inrättningen söka

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj :ts proposition nr 109.

åter av arbetsgivare, som uppsåtligen förorsakat skadan, så ock av annan, som

vållat skadan eller oberoende av vållande enligt lag är skyldig att • utgiva

skadestånd, där ej även han drabbats av olycksfallet och på grund därav

är berättigad till ersättning enligt denna lag. På grund av vad i detta stycke

sägs skall inrättningen dock äga att återkräva allenast vad ersättningstagaren

varit berättigad att utbekomma av den skadeståndspliktige.

25 §.

Slutes avtal om ersättning enligt denna lag annorledes än i 13, 14 eller 17 §

sägs, är avtalet utan verkan mot den ersättningsberättigade.

26 §.

Rätt till ersättning enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty ej för

gäld tagas i mät.

27 §.

Den som på grund av åliggande i tjänst eller anställning för försäkringsinrättnings

eller försäkringsrådets räkning har eller haft att taga befattning

med uppgift, handling eller undersökning som i 19 § sägs, vare förbjudet att

röja yrkeshemlighet, och må han ej heller, där det ej kan anses påkallat i tjänstens

eller anställningens intresse, yppa driftanordning eller affärsförhållande

vid arbetsställe, i avseende å vilket han har eller haft att taga sådan befattning.

28 §.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet träffa överenskommelse

med främmande stat om tillämpning av denna lag eller den främmande statens

lag i fall, då arbetsgivare i den ena staten inom den andra bedriver verksamhet

i vilken arbetare användes.

29 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag och annan av Konung

och riksdag beslutad författning innehålla, finnas erforderliga för lagens tilllämpning,

meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av försäkringsrådet

eller riksförsäkringsanstalten.

Besvär.

30 §.

1 mom. Över beslut av försäkringsinrättning rörande ersättning eller eljest

rörande tillämpning av någon i denna lag given bestämmelse må klagan föras

hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till riksförsäkringsanstalten

eller i betalt brev med allmänna posten vara till anstalten inkomna senast

å trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen

oräknad då sådant skett. Har överklagade beslutet fattats av riksförsäkringsanstalten,

skall anstalten skyndsamt till försäkringsrådet överlämna besvären

jämte eget yttrande, innehållande uppgift huruvida och i vilken mån besvären

må hava föranlett rättelse i beslutet, ävensom övriga handlingar i ärendet. Har

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

13

beslutet fattats av sjukkassa, skall anstalten skyndsamt från kassan infordra

sådant yttrande som nyss är sagt jämte handlingarna i ärendet samt därefter

tillika med eget utlåtande till försäkringsrådet överlämna samtliga handlingar.

Har klaganden ingivit eller insänt besvären direkt till försäkringsrådet, må

den omständigheten, där besvären inom besvärstidens utgång kommit försäkringsrådet

tillhanda, ej föranleda, att besvären icke upptagas till prövning.

2 mom. Den som önskar ändring i allmän föreskrift, som på grund av denna

lag meddelats av riksförsäkringsanstalten, äger därom göra framställning hos

försäkringsrådet.

3 mom. Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller framställning

gjorts, till prövning upptaga ärende som i denna paragraf avses.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

Straffbestämmelser.

31 §.

1 mom. Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare att fullgöra något

av vad honom i avseende å anmälan om olycksfall i arbete lagligen åligger, eller

försummar någon att ställa sig till efterrättelse vad i 19 § är föreskrivet, straffes

med böter.

Lämnar någon i anmälan eller uppgift som enligt denna lag skall avgivas

veterligen oriktigt meddelande, straffes med böter från och med tjugufem

till och med ettusen kronor, där oj å förseelsen straff är i allmänna strafflagen

utsatt.

Gör någon sig skyldig till förseelse som i 27 § avses, straffes med böter

från ocli med tjugufem till och med ettusen kronor. Sker det för att göra

skada eller begagnar han sig av sin kännedom om yrkeshemligheten, driftanordningen

eller affärsförhållandet till egen eller annans fördel, då må till fängelse

dömas. Framgår av omständigheterna, att han om yrkeshemligheten, driftanordningen

eller affärsförhållandet erhållit kännedom å tid, då han ej hade

att taga befattning med uppgift, handling eller undersökning som i 19 § sägs,

eller att yppandet av driftanordningen eller affärsförhållandet ej kunnat medföra

skada för det företag som bedrevs å arbetsstället, må ansvars- eller ersättningsskyldighet

icke åläggas honom. Å förseelse varom nu är sagt må allmän

åklagare tala allenast efter angivelse av målsäganden.

2 mom. Böter som ådömes enligt denna lag tillfalla riksförsäkringsanstalten.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

strafflag.

Frivillig olycksfallsförsäkring.

32 §.

1 mom. Arbetsgivare vare berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra

dels i anstalten försäkrad arbetare för olycksfall utom arbete, dels ock

annan arbetare än i denna lag avses för olycksfall i eller utom arbete.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Iiungl. Maj:ts proposition nr 109.

Har sådan försäkring ägt rum, skall vad i denna lag finnes stadgat i tilllämpliga

delar lända till efterrättelse.

2 mom. Avtal om försäkring till högre ersättningsbelopp än i denna lag

stadgas må ej avslutas av riksförsäkringsanstalten.

Övergångsbestämmelser.

33 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927, från och med vilken dag lagen

den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete skall upphöra

att gälla; dock skall, med iakttagande av vad i nästföljande paragraf stadgas,

sistnämnda lag äga tillämpning beträffande ersättningsanspråk, som grundas

på olycksfall vilket inträffat före denna lags ikraftträdande, samt i fråga om

skyldighet att erlägga å tiden därförinnan belöpande avgifter enligt 15 och

16 §§ i den äldre lagen.

34 §.

Hrån och med tiden för denna lags ikraftträdande övertager riksförsäkringsanstalten

hela den verksamhet, som jämlikt lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående

ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete samt förenämnda lag

den 17 juni 1916 utövas av den nuvarande anstalten.

35 §.

Vad i 234 och 237 §§ i lagen den 25 maj 1917 (nr 257) om försäkringsrörelse

sägs om inländskt försäkringsbolag skall, i fråga om övertagande av försäkringar

av livräntor enligt förutnämnda lagar den 5 juli 1901 och den 17 juni

1916, i tillämpliga delar gälla jämväl riksförsäkringsanstalten, och skall administrationsbo

som i 231 § i lagen om försäkringsrörelse omförmäles omfatta

jämväl livräntor, som varda fastställda under administrationstiden, i följd varav

fordringsrätt, varom i sista stycket av sistnämnda paragraf sägs, skall omfatta

jämväl kapitalvärdet av sådana livräntor, ökat med en tjugondei av

samma värde.

Har anstalten i enlighet med vad nu sagts övertagit ansvaret för utgivande

av livränta, skall anstalten inträda i samtliga de rättigheter och skyldigheter,

som i avseende å ersättnings bestämmande och utgivande i förhållande till livräntetagaren

tillkommit det bolag, från vilket försäkringen av livräntan övertagits.

36 §.

Riksförsäkringsanstalten äger jämväl annorledes än i 34 och 35 §§ avses

med Konungens begivande övertaga bestämmande och utgivande av ersättning

som på grund av olycksfall skall utgivas av annan än anstalten.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

15

Förslag

till

Lag

om riksförsäkringsanstalten.

Härigenom förordnas som följer:

Riksförsäkringsanstaltens uppgifter och allmänna organisation.

1 §•

Riksförsäkringsanstalten har till ändamål att bedriva den försäkringsverksamhet

och handlägga de ärenden, som enligt lagen om försäkring för olycksfall

i arbete ankomma på anstalten.

Riksförsäkringsanstalten åligger därjämte att bedriva verksamhet och handlägga

ärenden, som eljest på grund av hittills meddelade bestämmelser skolat

ombesörjas av den förutvarande riksförsäkringsanstalten eller som enligt beslut

av Konung och riksdag varda till anstalten överlämnade.

Anstalten har vidare att i enlighet med vad därom särskilt stadgas upprätta

och utgiva den officiella statistiken angående olycksfall i arbete.

Inom området för anstaltens verksamhet skall anstalten tillhandagå verk,

myndigheter och domstolar med de upplysningar och det biträde, som av dem

äskas.

2 §•

Riksförsäkringsanstaltens angelägenheter omhänderhavas på sätt i denna lag

stadgas av riksförsäkringsstämman och anstaltens styrelse.

Riksförs äkringsstämm an.

B §•

Riksförsäkringsstämman består av trettio ledamöter, vilka utses:

sexton ledamöter av Konungen;

sju ledamöter, representerande arbetsgivarna, av svenska arbetsgivarföreningarnas

förtroenderåd; samt

sju ledamöter, representerande arbetarna, av landsorganisationen i Sverige.

Konungen förordnar en av de av honom utsedda ledamöterna att vara stämmans

ordförande samt en annan av nämnda ledamöter att vid förfall för ordföranden

fullgöra dennes uppgifter.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

4§.

Ledamot av riksförsäkringsstämman utses för en tid av fyra år, räknade

från och med den 1 januari året näst efter det under vilket han utsetts.

Årligen avgå fyra bland de av Konungen utsedda ledamöterna. Av de arbetsgivarna

och arbetarna representerande ledamöterna avgå inom vardera

gruppen under de tre första åren av en fyraårsperiod två samt under det fjärde

året en ledamot, allt i den ordning vederbörande arbetsgivar- eller arbetarsammanslutning

bestämmer.

Avgår ledamot före utgången av den tid för vilken han blivit utsedd, skall

i den ordning, i vilken den avgångne utsetts, ny ledamot i hans ställe utses

för återstående del av samma tid.

5§.

Ledamot av riksförsäkringsanstaltens styrelse eller tjänsteman i anstalten

må ej vara ledamot av riksförsäkringsstämman. Utses ledamot av stämman

till styrelseledamot eller antages han till tjänsteman i anstalten, skall han därmed

anses hava avgått ur stämman.

6 §•

Ledamot av riksförsäkringsstämman skall vara svensk medborgare och hava

uppnått tjugufem års ålder. Ej må sådant uppdrag innehavas av den,

som är omyndig,

som är i konkurstillstånd eller vars egendom, utan att vara avträdd till

konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest på

grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller

genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd

varom sist förmäles, eller som är ställd under framtiden för brott, vilket kan

medföra sådan påföljd, eller

som blivit dömd ovärdig att föra annans talan inför rätta.

7 §•

Ledamot av riksförsäkringsstämman åtnjuter av riksförsäkringsanstaltens

medel dagtraktamente för tid, då stämman sammanträder och som åtgår för resa

till och från sammanträde, ävensom resekostnadsersättning, allt enligt de

grunder som vid varje tid gälla för ledamot av riksdagen. Ordföranden och

hans ställföreträdare äga ock av anstaltens medel uppbära arvode med belopp

som fastställes av Konungen.

8 §.

Riksförsäkringsstämman skall

1) på sätt i 10 § sägs välja ledamöter av anstaltens styrelse jämte ersättare

för dem, samt besluta angående deras arvode;

2) på sätt i 13 § sägs utse revisorer, så ock besluta angående deras arvode;

3) fastställa balansräkningar;

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

17

4) besluta angående ansvarsfrihet för styrelsen;

5) avgiva yttrande i de ärenden, som för sådant ändamål varda av Konungen

till stämman hänskjuta;

6) besluta i ärenden, som av styrelsen överlämnas till stämman; samt

7) behandla anstaltens angelägenheter berörande förslag, som minst en månad

före sammanträde med stämman hos styrelsen anmälts av ledamot av stämman,

dock skall stämman ej äga vare sig att vidtaga ändring i försäkringsavgiftstariff

som fastställts av styrelsen eller att besluta i fråga om försäkringsavgift

för viss försäkring eller om ersättning i särskilt fall.

9 §■

1 mom. Riksförsäkringsstämman sammanträder till ordinarie sammanträde

i Stockholm årligen å dag i november, som styrelsen äger bestämma.

Å ordinarie sammanträde skola förekomma de i nästföregående paragraf

under 1)—4) avsedda ärenden.

2 mom. Styrelsen äger, då den finner lämpligt, kalla stämmans ledamöter

till extra sammanträde. Sådant sammanträde skall ock, där det påfordras

av minst tre av revisorerna eller minst sju av stämmans ledamöter, av styrelsen

utsättas att äga rum inom en månad efter det påfordrandet skett.

Å extra sammanträde må ej fattas beslut i ärende, som icke angivits i kallelse

till sammanträdet.

3 mom. Angående tid och sätt för kallelse till sammanträde äger stämman

besluta.

4 mom. Stämman är ej beslutför, med mindre tjuguen ledamöter, därav

minst elva bland de av Konungen utsedda, äro tillstädes.

5 mom. Såsom stämmans beslut gäller den mening, om vilken de flesta

röstande förena sig.

Vid lika röstetal skall val avgöras genom lottning men i andra frågor den

mening gälla, som biträdes av ordföranden vid sammanträdet.

Val skall ske med slutna sedlar.

Riksförsäkringsanstaltens styrelse.

10 §.

1 mom. Riksförsäkringsanstaltens styrelse skall bestå av sex av riksförsäkringsstämman

valda ledamöter jämte en jämlikt 12 § här nedan utsedd chef

för anstalten; dock skall styrelsen vid behandling av frågor rörande förvaltning

av anstaltens tillgångar vara sammansatt på sätt i nästföljande paragraf

angives.

Val av styrelseledamöter jämte ersättare för envar av dem äger rum å ordinarie

sammanträde med riksförsäkringsstämman samt avser tiden intill nästa

ordinarie sammanträde. Ersättare skall icke inträda i tjänstgöring i annat

fall än då styrelseledamot avgår före utgången av den tid, för vilken han blivit

utsedd.

Det åligger riksförsäkringsstämmans ordförande att omedelbart efter verk
Bihang

till riksdagens protokoll 19£6. 1 samt. 90 käft. (Nr 109). 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ställt val av styrelseledamöter och ersättare för dem om valet göra anmälan hos

Konungen.

Styrelseledamot må, ändå att den tid för vilken han blivit utsedd ej gått till

ända, genom beslut av stämman skiljas från uppdraget.

2 mom. Styrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande.

3 mom. Styrelsen skall hava sitt säte i Stockholm.

11 §•

Vid behandling av frågor rörande förvaltning av riksförsäkringsanstaltens

tillgångar skall styrelsen bestå av anstaltens chef, två av de av riksförsäkringsstämman

valda styrelseledamöterna, vilka samtidigt med valet för sadant

ändamål utses av stämman, samt fyra på det ekonomiska området erfarna personer,

vilka jämte ersättare för envar av dem av Konungen förordnas för fyra

år i sänder.

Vid förfall för någon av förstnämnda tre styrelseledamöter skall annan av

de av riksförsäkringsstämman valda styrelseledamöterna inträda i den förhindrades

ställe. Vid förfall för någon av de av Konungen förordnade styrelseledamöterna

inträder den för honom förordnade ersättaren eller, därest

jämväl denne är förhindrad, annan av de av Konungen förordnade ersättarna.

De av Konungen förordnade styrelseledamöterna och deras ersättare äga

att av anstaltens medel uppbära arvode med belopp, som Konungen bestämmer.

12 §.

1 mom. Styrelsen åligger att i enlighet med gällande lag och författning

samt de särskilda föreskrifter, som må vara av riksförsäkringsstämman meddelade,

handhava den omedelbara ledningen av riksförsäkringsanstaltens verksamhet;

och har styrelsen därutinnan särskilt att

1) företräda anstalten i alla de hänseenden i vilka detta ej förbehållits rikslörsäkringsstämman;

ägande styrelsen, där ej stämman annorlunda föreskriver,

att för visst ärende eller visst slag av ärenden uppdraga åt anstaltens chef

eller annan att fullgöra vad sålunda åligger styrelsen; dock skall styrelsen ej

äga att å annan överlåta befogenhet som avses under 2), 4), 5), G), 8), 10) och

11) här nedan;

2) utse anstaltens chef och träffa avtal med denne om hans anställningsoch

lönevillkor;

3) bestämma angående antagande och entledigande av anstaltens personal

samt angående dess anställnings- och lönevillkor;

4) antaga grunder för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv;

5) fastställa tariffer för försäkringsavgifter i anstalten enligt gällande lag

om försäkring för olycksfall i arbete samt bestämma angående den ordning, i

vilken avvikelse från fastställda tariffer må äga rum (specialtariff erm g) ;

6) före den 1 september varje år till revisorerna avgiva berättelse angående

anstaltens förvaltning jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning för

det förflutna året, särskilt för varje verksamhetsgren, med iakttagande av att

all verksamhet som omförmäles i 17 § 1 mom. anses såsom en verksamhetsgren;

7) före den 15 september varje år till riksräkenskapsverket insända behöriga

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 19

räkenskapssammandrag för nästföregående budgetår för de grenar av anstaltens

verksamhet, vilka helt eller delvis bekostas av allmänna medel, jämte tillhörande

verifikationer angående verkställda utgifter;

8) årligen inom tid, som Konungen bestämmer, inkomma med uppgift å

de anslagsäskanden och de framställningar i övrigt inom anstaltens verksamhetsområden,

^som anstalten finner böra göras hos nästföljande års riksdag:

9) Jämte sådan anmälan, som omförmäles i 21 § 2 mom., till Konungen överlämna

ett exemplar av de under 6) här ovan omförmälda handlingar;

10) inom därför bestämd tid varje år till Konungen inkomma med en för riksdagens

revisorer avsedd redogörelse för förvaltningen av de till anstaltens

disposition ställda allmänna medel; samt

11) bestämma angående förvaltningen av anstaltens tillgångar.

Styrelsen åligger att omedelbart efter det chef för anstalten blivit utsedd om

valet göra anmälan hos Konungen.

2 mom. Styrelsen är beslutför då fem ledamöter äro tillstädes, så ock om

fyra ledamöter äro tillstädes, där de äro om beslutet ense.

Ärende som ankommer på styrelsen må likväl ej företagas till avgörande,

med mindre såvitt ske kunnat samtliga styrelseledamöter erhållit tillfälle

att deltaga i ärendets behandling.

Ledamot av styrelsen äger ej deltaga i avgörande av fråga som rör hans

enskilda rätt.

Såsom styrelsens beslut galle den mening, om vilken vid sammanträde de

flesta röstande förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av

ordföranden vid sammanträdet.

Revision.

13 §.

Styrelsens förvaltning och riksförsäkringsanstaltens räkenskaper skola

granskas av fyra revisorer, vilka utses, en, som skall uppfylla gällande villkor

för behörighet att vara aktuarie vid livförsäkringsbolag, för ett år i sänder

av Konungen efter förslag av försäkringsinspektionen, en av de ledamöter av

nksförsäkringsstämman som representera arbetsgivarna, en av de ledamöter av

stämman som representera arbetarna, och en av stämmans övriga ledamöter.

Sistnämnda tre revisorer utses å ordinarie sammanträde med riksförsäkringsstämman

för tiden intill nästa ordinarie sammanträde.

Den av Konungen utsedde revisorn äger att av anstaltens medel uppbära

arvode med belopp, som Konungen bestämmer.

14 §.

1 mom. Styrelsen skall bereda riksförsäkringsanstaltens revisorer tillfälle

att när som helst inventera anstaltens kassa och Övriga tillgångar samt granska

anstaltens alla böcker, räkenskaper och andra handlingar; och må av revisor

begärd upplysning angående förvaltningen ej av styrelsen förvägras.

Enahanda skyldighet åligger styrelsen jämväl i förhållande till riksdagens

revisorer.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

2 mom. Vid fullgörande av sitt uppdrag hava de å sammanträde med riksförsäkringsstämman

utsedda revisorerna att ställa sig till efterrättelse de särskilda

föreskrifter, som av .stämman meddelas och ej avse inskränkning i deras

i denna lag stadgade befogenheter eller eljest strida mot lag eller författning.

3 mom. Revisorerna skola för varje år över granskningen avgiva en av dem

underskriven berättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två veckor

före ordinarie sammanträde med stämman. Inom samma tid skola revisorerna

till styrelsen återställa enligt 12 § 1 mom. 6) till dem överlämnade handlingar.

Balansräkning och fonder.

15 §.

Riksförsäkringsanstaltens räkenskaper skola föras och avslutas för kalenderår.

16 §.

Beträffande upprättande av balansräkning skall vad i sådant hänseende gäller

för ömsesidigt försäkringsbolag i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

17 §.

1 mom. I riksförsäkringsanstaltens balansräkning för anstaltens försäkringsverksamhet

enligt lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för

skada till följd av olycksfall i arbete, lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring

för olycksfall i arbete samt gällande lag i samma ämne skall under

benämningen försäkringsfond såsom skuld upptagas det för den tidpunkt som

balansräkningen avser beräknade värdet av anstaltens ansvarighet

1) på grund av redan inträffade försäkringsfall (er sättning sreserv); samt

2) på grund av löpande försäkringar (premiereserv).

2 mom. Angående fonder, tillhörande annan av anstalten bedriven verksamhet

än i 1 mom. avses, gäller vad därom må vara särskilt stadgat.

18 §.

1 mom. Etti belopp motsvarande den i föregående paragraf omförmälda

försäkringsfonden skall redovisas i

1) obligationer eller andra skuldförbindelser, som utfärdats eller garanterats

av staten;

2) allmänna hypoteksbankens eller konungariket Sveriges stadshypotekskas,

sas obligationer;

3) fordringsbevis, utfärdade av riksbanken eller annan bank vars reglemente

blivit av Konungen fastställt;

4) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade

av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit

Konungens tillstånd;

5) skuldförbindelser, för vilka anstalten äger säkerhet genom inteckning i

fast egendom, till förmånsrätten liggande inom hälften av .senast fastställda

taxeringsvärdet eller inom tva tredjedelar av det värde, som asatts efter särskild

genom riksförsäkringsanstaltens försorg av sakkunniga personer förrät
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 109.

21

tad värdering, vilken fastighets åbyggnad är brandförsäkrad i något med vederbörligen

fastställd bolagsordning försett brandförsäkringsbolag inom riket;

6) sådana av enskilda järnvägar eller industriella inrättningar utfärdade

obligationer, utländska statsobligationer och andra värdehandlingar, som till

sin art och till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med några av

de under 1)—5) nämnda;

7) skuldförbindelser, utfärdade av centralkassa för jordbrukskredit, vilken

vunnit godkännande från det allmännas sida;

8) påförda, ej influtna försäkringsavgifter;

9) lån till företag, som äro ägnade att i oljmksfallsförsäkringens intresse

förebygga förlust eller nedsättning av arbetsförmåga eller att höja arbetsförmågan

hos skadade arbetare och som anses erbjuda tillfredsställande säkerhet;

samt

10) fastigheter, vilka med Konungens medgivande förvärvas för användning

till förebyggande av förlust eller nedsättning av arbetsförmåga eller till höjande

av arbetsförmågan hos skadade arbetare eller till inrymmande av lokaler,

erforderliga för anstaltens verksamhet.

2 mom. Av det i 1 mom. avsedda beloppet skall minst en tiondel redovisas

på sätt där under 1) omförmäles, och må högst en fyrtiondel redovisas på sätt

under 9) sägs samt högst en tjugondei på sätt under 10) angives.

19 §.

Å verksamhet som i 17 § 1 mom. sägs uppkommande vinst skall avsättas till

säkerhetsfond. Å verksamheten uppstående förlust skall i första hand täckas

av nämnda fond.

Fastställande av balansräkningar samt talan mot styrelsen.

20 §.

Å ordinarie sammanträde med riksförsäkringsstämman skola balansräkningar

med de rättelser och tillägg som må finnas erforderliga fastställas, ävensom

fråga om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid förvaltningsberättelse

omfattar företagas till avgörande; dock skall, där så påfordras

av minst sju ledamöter av stämman, med balansräknings fastställande eller med

fråga om ansvarsfrihets beviljande anstå till fortsatt sammanträde å viss dag

minst fyra och högst åtta veckor därefter. Utöver nämnda tid vare uppskov ej

medgivet.

Varder talan å styrelsens förvaltning under den tid förvaltningsberättelse

omfattar ej anställd inom ett år från det berättelsen framlades å sammanträde

med stämman, vare så ansett som om ansvarsfrihet blivit styrelsen beviljad.

Utan hinder därav att ansvarsfrihet beviljats må sådan talan å förvaltningen,

som grundas därå att styrelseledamot begått brottslig handling, kunna

mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även den

handling.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Särskilda bestämmelser.

21 §.

1 mom. Angående omkostnaderna för riksförsäkringsanstaltens verksamhet

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete stadgas i 5 och 18 §§

i samma lag.

2 mom. Omkostnaderna för anstaltens verksamhet i övrigt skola, i den mån

anstalten icke för övertagande och bedrivande av viss verksamhet erhållit ersättning

en gång för alla, bestridas av statsmedel.

Sedan balansräkningar blivit fastställda, har styrelsen att ofördröjligen till

Konungen göra anmälan, innefattande uppgift, särskilt för varje verksamhetsgren,

om de omkostnader för föregående år, vilka sålunda skola bestridas av

statsmedel.

Konungen låter utanordna den ersättning, som i angivna hänseenden skall

tillkomma anstalten.

22 §.

Riksförsäkringsanstaltens tillgångar, härflytande från dess försäkringsverksamhet

för olycksfall i arbete, må icke användas för ändamål som uppenbarligen

äro för den verksamhet främmande.

23 §.

Upphör riksförsäkringsanstaltens befattning med verksamhet som i 17 §

1 mom. avses, skall statsverket, mot övertagande av anstaltens alla tillgångar,

ansvara för fullgörande av samtliga anstalten vid tiden för upphörandet åvilande

förpliktelser.

24 §.

Riksförsäkringsanstalten .svare i mål, för vilka ej annorlunda genom lag

stadgats, inför Stockholms rådstuvurätt.

25 §.

Riksförsäkringsanstalten äger att av vederbörande myndigheter erhålla de

upplysningar, det biträde och den handräckning, som för anstaltens verksamhet

erfordras och av myndigheterna lagligen må lämnas.

26 §.

Hos riksförsäkringsanstalten skola vara anställda en ombudsman, som fullgjort

vad författningarna föreskriva i fråga om dem som må nyttjas i domarämbeten,

minst en tjänsteman som uppfyller de för behörighet att vara aktuarie

vid livförsäkringsbolag gällande villkor, samt minst en läkare.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

23

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927.

Härvid skall emellertid gälla,

att ledamöter av riksförsäkringsstämman skola första gången utses före den

1 augusti 1926,

att tjänstgöringstiden för de sålunda utsedda ledamöterna skall utgöra, förutom

återstående del av år 1926, den därefter följande fyraårsperioden eller så

stor del av perioden, att bestämmelserna i 4 § andra stycket komma att vinna

tillämpning,

att riksförsäkringsstämman skall sammanträda första gången å dag i

augusti 1926, som chefen för socialdepartementet bestämmer, å vilket sammanträde

skola väljas ledamöter av riksförsäkringsanstaltens styrelse samt ersättare.

för dem ävensom revisorer, allt för tiden till stämmans ordinarie sammanträde

år 1927, samt

att riksförsäkringsstämman och styrelsen ävensom annan, till vilken styrelsen

jämlikt 12 § 1 mom. 1) överlåtit viss befogenhet, jämväl före den 1 januari 1927

äga vidtaga åtgärder för att anstalten må kunna sistnämnda dag begynna sin

verksamhet, samt för sådant ändamål jämväl träffa för anstalten bindande

avtal.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 6 §§ i lagen den 29 juni 1917 (nr 466)

om försäkringsrådet.

Härigenom förordnas, att 1 och 6 §§ i lagen den 29 juni 1917 om försäkringsrådet

skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Försäkringsrådet skall bestå av minst nio ledamöter.

Två av ledamöterna skola representera arbetsgivarna och två arbetarna.

Dessa ledamöter jämte tre suppleanter för envar av dem förordnas av Konungen

för två år i sänder efter förslag, som avgivas på sätt nedan stadgas.

Två ledamöter, vilka skola äga beprövad erfarenhet inom det försäkringstekniska

området och av vilka åtminstone den ene därjämte skall uppfylla de

för behörighet att vara aktuarie vid livförsäkringsbolag gällande villkor, förordnas

av Konungen för viss tid. För envar av nu nämnda ledamöter förordnar

Konungen för enahanda tid jämväl suppleant, som skall uppfylla samma

behörighetsvillkor som vederbörande ledamot.

Övriga ledamöter, av vilka en skall vara rådets chef, utnämnas av Konungen.

Minst två av dem skola vara lagkunniga män, vilka fullgjort vad författningarna

föreskriva dem, som må nyttjas uti domarämbeten.

6 §•

I prövning och avgörande av ärende, som avser beloppet av försäkringsavgift,

skola deltaga de ledamöter, som representera arbetsgivarna, de ledamöter, som

avses i 1 § tredje stycket, samt en lagfaren ledamot, som avses i 1 § fjärde

stycket. Är ärendet av större vikt, skola i dess behandling deltaga ytterligare

två ledamöter, som avses i 1 § fjärde stycket.

Övriga ärenden prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där de

äro om slutet ense. Av dessa ledamöter skall en vara representant för arbetsgivarna

och en för arbetarna samt de övriga vara ledamöter, som avses i 1 §

fjärde stycket, och bland dem minst en vara lagfaren.

I behandling av viktigare ärende, som avses i andra stycket, eller ärende av

allmän betydelse skola deltaga minst sju ledamöter, av vilka två skola vara

representanter för arbetsgivarna och två representanter för arbetarna, samt av

de övriga minst två vara lagfarna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

25

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 december

1925.

N ärvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss,

Möller, Levinson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anför efter gemensam

beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen:

Redan vid tiden för tillkomsten av gällande lag om försäkring för olycksfall

i arbete av den 17 juni 1916 voro meningarna mycket delade om huruvida

den då lagfästade organisationsformen var den ur alla synpunkter bästa,

och ganska allmänt ansågs, att den lösning man kommit till knappast var

den definitiva. I själva verket har också frågan om ändrad organisation av

olycksfallsförsäkringen varit aktuell under så gott som hela tiden efter lagens

ikraftträdande. Vid skilda tillfällen har denna fråga varit under överläggning

i riksdagen, och den har även gjorts till föremål för behandling i ett flertal kommittéer.

Senast har statens besparingskommitté upptagit frågan, detta med

utgångspunkt från de allmänna besparingsdirektiv, som meddelats kommittén

vid dess tillsättande.

När statens besparingskommitté den 19 februari 1925 avgav sitt betänkande

angående socialförsäkringens organisation, i vilket betänkande behandlats

frågorna om pensionsförsäkring, olycksfallsförsäkring, sjukförsäkring

och i viss mån fattigvård, var det kommitténs mening, att vad betänkandet

innehöll rörande den obligatoriska olycksfallsförsäkringen borde kunna

föranleda beslut redan vid samma års riksdag. Önskemål och förhoppningar

om att sagda riksdag måtte sättas i tillfälle att pröva frågan om olycksfallsförsäkringens

organisation hade också tidigare uttalats från skilda håll.

Då härtill kom, att enligt betänkandet kommitténs förslag i berörda hänseende

skulle under vissa förutsättningar medföra en årlig besparing för statsverket

på omkring 1,3 miljoner kronor, ansåg jag intet böra underlåtas för att förslaget

skulle kunna föreläggas riksdagen, och yttrande däröver från verk och myndigheter

samt enskilda sammanslutningar infordrades därför omedelbart till den

15 mars 1925. Vid den granskning av betänkandet, som genast vidtog inom

socialdepartementet, blev det emellertid snart tydligt, att redan förslagets

stora omfattning och vidlyftigheten av den därav påkallade lagstiftningen

Inledning.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Yttranden

över besparingskommitténs

betänkande.

Ärendets fortsatta

behandling

inom

socialdepartementet.

skulle medföra avsevärda svårigheter för förslagets framläggande. Härtill

kom, att förslaget befanns böra underkastas omarbetning i väsentliga delar,

varförutom i vissa hänseenden kompletterande utredningar syntes erforderliga.

Då med hänsyn härtill förslagets framläggande för riksdagen inom den ordinarie

propositionstiden uppenbarligen var uteslutet, nödgades jag avstå från

tanken att redan nämnda år komma fram till ett avgörande, och genom beslut

av Kungl. Maj:t den 6 mars 1925 förlängdes den tid, inom vilken de infordrade

yttrandena skulle avgivas, till den 15 maj 1925.

De ämbetsverk, som i anledning av remissen avgivit utlåtande, äro pensionsstyrelsen,

socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, försäkringsinspektionen

och medicinalstyrelsen, varjämte utlåtande avgivits av statens

fa.ttigvårdsinspektör. Sedan vissa enskilda sammanslutningar beretts tillfälle

att inkomma med yttrande över betänkandet, hava sådana yttranden inkommit

från svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska

landskommunernas förbund, svenska fattigvårdsförbundet, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens

förening, Sveriges allmänna sjukkasseförbund, rikssjukkassornas

centralorganisation, svenska försäkringsföreningen, Sveriges köpmannaförbund,

svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige.

Slutligen har ett gemensamt yttrande i frågan ingivits till Kungl.

Maj:t från ett flertal kvinnoorganisationer, nämligen Fredrika Bremerförbundet,

allmänna valmansförbundets centrala kvinnoråd, Sveriges moderata kvinnoförbund,

svenska kvinnors medborgarförbund, de kvinnliga kårsammanslutningarnas

centralråd, svenska kvinnornas nationalförbund, frisinnade

kvinnors riksförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Sveriges

husmodersföreningars riksförbund och Stockholms kvinnliga fackliga samorganisation.

De sålunda avgivna yttrandena hava med hänsyn till det omfattande material

till socialförsäkringsfrågornas belysande, som däri finnes samlat, befordrats

till trycket och förenats i ett särskilt häfte, vilket torde få som bilaga

fogas vid dagens statsrådsprotokoll i detta ärende.1

Sedan de nyss uppräknade utlåtandena inkommit och frågan gjorts till

föremål för nytt övervägande, beslöt Kungl. Maj:t den 20 juli 1925 att bemyndiga

chefen för socialdepartementet att tillkalla två sakkunniga för att

inom departementet biträda med fortsatt behandling av frågan om olycksfallsförsäkringens

organisation. Avsikten var, att frågans behandling skulle

bedrivas med all skyndsamhet, detta för att möjliggöra dess föreläggande

för 1926 års riksdag. Sedan jag i enlighet med detta bemyndigande

samma dag såsom sakkunniga tillkallat byråchefen i riksförsäkringsanstalten

E. Odelstierna och assessorn i Svea hovrätt F. W. Killander, vidtog inom socialdepartementet

med biträde av de sålunda tillkallade personerna omedelbart

arbetet med undersökning och kompletterande utredning rörande de av besparingskommittén

väckta eller eljest aktuella frågorna på den obligatoriska

olycksfallsförsäkringens område, varefter utkast utarbetades till en ny organisation

av försäkringen samt till en del andra ändringar i förevarande lagstift
1

När i det följande hänvisas till Bilaga (Bil.) utan angivande av särskild bokstavsbeteckning,

avser hänvisningen detta häfte.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

27

ning. Vid granskningen av besparingskommitténs betänkande hade det befunnits

såsom en olägenhet, att kommitténs resultat icke fixerats i utformade lagförslag,

och de preliminära resultaten av arbetet inom socialdepartementet sammanfattades

därför i lagtextform såsom utkast till olika författningar, nämligen

dels till lag om försäkring för olycksfall i arbete, lag om riksförsäkringsanstalten

och lag om ändringar i lagen om försäkringsrådet och dels till vissa följdbestämmelser

till dessa lagar. Samtidigt hade inom socialdepartementet utarbetats

utkast till ny organisation av det statsunderstödda frivilliga sjukkasseväsendet

och till förordning om moderskapsunderstöd åt kvinnor i visst industriellt

arbete. Arbetet på olycksfallsförsäkringsfrågan hade bedrivits i nära kontakt

med arbetet på dessa frågor.

När förstberörda tre lagutkast — vilka torde få som bilaga (Bilaga A) Granskningsfogas

vid dagens statsrådsprotokoll ■— förelågo, ansågs nästa stadium nämndi

frågans beredning böra vara, att desamma underkastades granskning

av en större grupp inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga, representerande

erfarenhet och insikt å skilda det praktiska livets områden.

I överensstämmelse härmed bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den

16 oktober 1925 chefen för socialdepartementet att tillkalla högst tio

sakkunniga för att inom departementet biträda med granskning av ifrågavarande

utkast. Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade jag samma

dag för sådant ändamål följande personer, nämligen ledamöterna av

riksdagens första kammare landshövdingen S. H. Kvarnzelius, tillika ordförande,

redaktören S. Hansson, yrkesinspektrisen Kerstin Hesselgren, vice

häradshövdingen Hj. von Sydow, landsorganisationens ordförande A. Thorberg

och lantbrukaren O. L. Tjällgren samt ledamöterna av andra kammaren f. d.

kaptenen E. Bernström, ledamoten av försäkringsrådet O. Carlsson och landsorganisationens

sekreterare E. Johansson, ävensom direktören för Mo & Domsjö

aktiebolag C. Kempe.

Sedan omförmälda utkast blivit för de sålunda utsedda sakkunniga — i

det följande benämnda granskning snämnden ■— föredragna och granskningen

därav avslutats, har nämnden den 8 innevarande december ingivit en skrivelse,

däri anförts, att nämndens ledamöter vid granskningen av en del frågor icke

funnit skäl till anmärkning; beträffande andra frågor hade antingen samtliga

ledamöter eller en del av dem företrätt en från de föreslagna bestämmelserna

avvikande ståndpunkt. I skrivelsen anfördes vidare, att i stället för att genom

omröstning i vanlig ordning utröna majoritetens ståndpunkt i olika frågor

det förfaringssättet tillämpats, att nämndens särskilda ledamöter beträffande

dessa frågor antecknat sin ståndpunkt och även i korthet motiverat densamma.

Vid skrivelsen voro fogade sålunda avgivna yttranden, och hade i skrivelsen

anmärkts, att det endast ansetts erforderligt att redogöra för de frågor, beträffande

vilka en från författningsutkasten avvikande mening förelegat. För

innehållet i dessa yttranden kommer i det följande att redogöras i samband med

behandlingen av de däri berörda frågorna.

Efter det att omförmälda lagutkast inom socialdepartementet gjorts till

föremål för ny bearbetning med beaktande bland annat av vad gransknings
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Omfattningen

av föreliggande

förslag.

nämnden anfört, vid vilket arbete såsom sakkunnig ytterligare biträtt förste

aktuarien i riksförsäkringsanstalten O. A. Åkesson, föreligga numera lagförslag,

avseende en genomgripande reformering av väsentliga delar av vår

olycksfallsförsäkringslagstiftning. Då de viktigaste av dessa lagförslag äro

av den natur, att lagrådets utlåtande däröver bör inhämtas, anhåller jag att

redan nu få anmäla dessa förslag.

Angående omfattningen av nämnda förslag må inledningsvis här anföras

följande.

Utgångspunkten för besparingskommitténs arbete, då den till behandling

upptog frågan om socialförsäkringen i allmänhet och olycksfallsförsäkringen

i synnerhet, var givetvis en strävan att söka åstadkomma besparingar. Detta

besparingssyfte togs emellertid av kommittén i en synnerligen vidsträckt mening,

i det att kommittén uppenbarligen såsom besparing behandlade icke endast

ett direkt nedbringande av statens utgifter utan även det förhållandet att för

oförändrade kostnader erhölles större valuta i form av ökade prestationer eller

en mera betryggande behandling av ärendena, ävensom till och med, i vissa fall,

att för en viss kostnadsökning erhölles mer än proportionell ökning av valutan.

I överensstämmelse med vad som sålunda torde hava varit huvudändamålet

med besparingskommitténs förslag har även under det fortsatta arbetet å förevarande

fråga besparingssynpunkten tillmätts en dominerande plats. Kommitténs

utredning torde nämligen hava visat, att avsevärda besparingar äro

möjliga på förevarande område. Berörda synpunkt har framför allt sin

tillämplighet, då fråga är om kostnaderna för försäkringens organisation och

förvaltning. Redan kommittén upptog emellertid även reformförslag, som icke

torde kunna ens indirekt hänföras till besparingsåtgärder. Även på andras

initiativ hava förelagts spörsmål å förevarande område, vilka kräva sin lösning.

I flera frågor har riksdagen gjort framställning om lagändring, och

liknande önskemål hava framställts från andra håll. Den ingående granskning

som gällande olycksfallsförsäkringslag under utredningsarbetet underkastats

har även givit vid handen, att lagen oberoende av önskemålet att

åstadkomma besparingar i väsentliga delar är i behov av genomgripande

ändringar.

Två särskilda anledningar att nu upptaga frågan om ändringar i sagda lag

må redan här anmärkas. Frågan om ersättning för olycksfallsskada under

den s. k. Jcarenstiden, d. v. s. de 35 första dagarna efter olycksfallet, sådana

reglerna därom utformats i gällande lag, varom mera i det följande, har

direkt sammankopplats med frågan om sjukförsäkringens organisation. I

lagens 37 § heter det nämligen uttryckligen, att de där givna bestämmelserna

om ersättning under karenstiden skola gälla allenast för tiden intill

dess särskild lag om sjukförsäkring må varda genomförd. Såsom

framgått av den inledande redogörelsen för omfattningen av besparingskommitténs

ifrågavarande betänkande har kommittén till behandling

upptagit jämväl frågan om ändrad organisation av sjukförsäkringen. Kommittén

har därvid föreslagit, att den obligatoriska sjukförsäkringen skulle stål
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

29

las på framtiden och att man i stället skulle söka genom en utbyggnad av

det frivilliga sjukkasseväsendet åstadkomma en mera effektiv och mera omfattande

försäkring än för närvarande. Såsom jag torde få tillfälle att senare

i dag i annat sammanhang anföra, ansluter jag mig i huvudsak till denna

uppfattning, och det är min förhoppning, att som resultat av det i det föregående

berörda utredningsarbetet i frågan kunna senare föreslå Kungl. Maj:t

att för riksdagen framlägga ett förslag till organisation av sjukförsäkringen,

vilket i huvudsakliga delar överensstämmer med den slutsats, vartill besparingskommittén

sålunda kommit. Därest denna uppfattning vinner Kungl.

Maj :ts och riksdagens gillande, är det tydligt, att anledning icke vidare finnes

att dröja med ett definitivt avgörande beträffande frågan om ersättning under

karenstiden. — Vidare har vid den internationella arbetskonferensens sjunde

sammanträde i Geneve i maj och juni 1925 antagits ett förslag till konvention

rörande ersättning för olycksfall i arbete, vilket förslag biträtts av den svenska

regeringens representanter vid sammanträdet. Enligt gällande regler hör

frågan om ratifikation av denna konvention föreläggas den instundande riksdagen,

och enligt riksdagens förut uttalade mening hör riksdagen, innan

dylik fråga prövas, hava haft tillfälle att fatta ståndpunkt till de lagändringar,

som utgöra förutsättning för att ratifikation skall kunna ske. I

detta fall bestå dessa ändringar i jämkningar på vissa punkter i olycksfallsförsäkringslagen.

Den omständigheten att frågan om ändringar i denna lag således i allt fall

bör föreläggas 1926 års riksdag, tillika med möjligheten att åstadkomma en

stor besparing för staten liksom samhället i dess helhet, har gjort att det icke

synts mig tillrådligt annat än att med all kraft söka påskynda lösningen av

den sociala olycksfallsförsäkringsfrågan i hela dess vidd.

Av vad i det föregående anförts torde hava framgått, att skäl till lagändring

enligt mitt förmenande finnes såväl beträffande organisationen som i fråga

om vissa av de materiella reglerna rörande den sociala olycksfallsförsäkringen.

Föreliggande förslag innehålla också väsentliga nyheter i båda nämnda hänseenden.

Förhållandet dem emellan är, att vissa av de föreslagna materiella

ändringarna endast med stora svårigheter eller alltför dryga kostnader kunna

genomföras, därest den ifrågasatta organisationsändringen icke kommer till

stånd. I andra delar äro ändringarna beträffande organisationen och de materiella

ändringarna fristående från varandra.

Socialförsäkringens

enhetlighet.

Riksdagens

skrivelse den

18 maj 1920.

Ytterligare en omständighet må här upptagas till behandling. En genomgående

strävan under den senaste tidens arbete på socialförsäkringens område

har varit att i möjligaste mån tillgodose det viktiga önskemål, som plägat betecknas

som socialförsäkringens enhetlighet. Redan år 1920 gav riksdagen i

skrivelse den 18 maj uttryck för den uppfattningen, att skyndsammast möjligt

borde verkställas utredning, huruvida och i vad mån en enhetlig organisation

av socialförsäkringens olika grenar kunde och borde genomföras i syfte att

åstadkomma förenkling och besparing i förvaltningen ävensom största möjliga

effektivitet av försäkringen. I riksdagens berörda skrivelse anfördes bland

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Kommittén

för socialförsäkringens

organisation.

Besparings
kommittén.

annat, att meningarna icke syntes kunna vara delade i frågan om att socialförsäkringen

för framtiden borde organiseras sa, att en fullt enhetlig samverkan

mellan dess olika grenar ernåddes. Att en utredning i sådant syfte med det

snaraste igångsattes syntes riksdagen särskilt påkallat med hänsyn till dels

den då aktuella frågan angående genomförandet av en obligatorisk sjukförsäkring

och dels en framtida utveckling i rätt riktning av hela vår socialförsäkring,

vilken ännu måste anses befinna sig i ett jämförelsevis tidigt utvecklingsskede.

Vad anginge sjukförsäkringen syntes en definitiv lösning av frågan

om dess organisation icke kunna vinnas annat än i samband med en lösning

av spörsmålet om socialförsäkringens organisation i dess helhet. Den

ifrågasatta utredningen syntes därför till en början böra inriktas på att vinna

en sådan provisorisk lösning av sistberörda fråga, att svårighet sedermera icke

kunde förväntas uppstå, då det gällde realiserandet av de förslag beträffande

socialförsäkringens enhetlighet, vartill utredningen kunde komma att föranleda,

sedan den slutförts i hela sin omfattning.

Den 11 oktober 1920 tillsattes pa grund av denna riksdagens skrivelse en

kommitté med uppgift att utarbeta en plan för en, så långt det kunde befinnas

lämpligt, enhetlig organisation av den svenska olycksfalls-, pensions- och

sjukförsäkringen. 1

I ett yttrande till statsrådsprotokollet vid behandlingen av denna fråga anförde

föredragande departementschefen bland annat, att de olika socialförsäkringsformerna

i vart land kommit att behandlas som fristående, från varandra

skilda spörsmål och kommit till stånd i den ordning, som de föreliggande

omständigheterna betingat. Det gällde nu, att från de av utvecklingen

sålunda framskapade skilda organisationerna komma fram till en viss enhetlighet

såväl i prestationer som i administrationen. Beträffande den centrala

administrationen borde vissa förenklingar kunna uppnås och en del dubbelarbeten

undvikas. Det borde vidare numera finnas förutsättningar för

anordnandet av gemensamma lokala socialförsäkringsmyndigheter. Därjämte

syntes möjligheterna att kunna åstadkomma en skälig överensstämmelse

mellan de olika försäkringsgrenarnas prestationer böra göras till föremål för

en omsorgsfull utredning. Och slutligen syntes ett intimt och fruktbärande

samarbete kunna komma till stånd beträffande verksamhet, som avsåge sjukvård

eller förebyggande av arbetsförmågans nedsättning.

Kommittén har emellertid sedermera upplösts utan att hava avgivit något

betänkande rörande mera genomgripande ändringar i olycksfallsförsäkringens

organisation. Anledning till upplösningen var bland annat att inom besparingskommittén

upptagits vissa arbeten, avseende frågan om socialförsäkringens

ekonomiska förutsättningar.

Strävandena efter enhetlighet i socialförsäkringen hava även i ett flertal

sammanhang berörts i besparingskommitténs betänkande, för vilket i själva

verket en av grundprinciperna torde hava varit, att man i befrämjandet av

sådan enhetlighet hade en av de säkraste utvägarna att ernå bestående besparingar

på ifrågavarande område.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

31

Spörsmålet om socialförsäkringens enhetlighet synes vid närmare granskning

omfatta två särskilda frågor. I första hand torde det nämligen kunna anföras,

att försäkringens effektivitet måste lida, därest sådan brist på planmässig

samverkan mellan försäkringens olika grenar råder, att försäkringsförmånerna

inom en gren bestämmas utan hänsyn till förmånerna inom andra

grenar. Om så är fallet, kan därav även föranledas den olägenheten, att utgifterna

för en viss försäkringsgren komma att stiga så högt, att av ekonomiska

skäl andra försäkringsgrenar icke kunna tillfyllest tillgodoses.

Den andra huvudfrågan beträffande socialförsäkringens enhetlighet avser

åstadkommande av enhetlighet i organisationen. I denna del innebär en lösning

av frågan tydligen åvägabringande av nödig samverkan mellan de organ

som hava att administrera de olika försäkringsgrenarna, men en dylik samverkan

lärer i sin tur förutsätta en rationell uppdelning av försäkringsfallen på

de olika försäkringsgrenarna. Så länge socialförsäkringen arbetar på olika

grenar, måste det nämligen, av skäl som i det följande skola anföras, tillses

att den försäkrings- eller hjälpverksamhet, som statsmakterna genom ekonomiskt

understöd eller andra åtgärder vilja befrämja, så anordnas, att de hjälpbehövande

allt efter hjälpbehovets art erhålla sitt understöd från rätt håll och

följaktligen på lämpligt sätt och med lämpligt belopp, samt, kan det tilläggas,

endast från detta håll. De försäkringsgrenar, som vid bedömandet av detta

spörsmål närmast komma i fråga, äro olycksfallsförsäkringen, sjukförsäkringen

och pensionsförsäkringen.

Väl är det sant, att samtliga dessa försäkrings- och understödsgrenar i grunden

avse att tjäna samma mål, nämligen att understödja dem som av en eller

annan anledning för sitt uppehälle blivit i behov av bidrag av annan. Så som

vår socialförsäkring nu är ordnad fördelar sig emellertid verksamheten på de

olika försäkrings- och understödsgrenarna allt efter anledningen till detta behov,

och allt efter denna fördelning skilja sig de grunder efter vilka understödet

skall utgå och kostnaderna därför bestridas. Är grunden att söka i olycksfall

i arbete, skall behovet täckas genom olycksfallsförsäkringen, och i sådant

fall är det enligt i vårt land vedertagna principer arbetsgivaren, som har att

bestrida hela kostnaden för försäkringsprestationerna. Är anledningen till

understödsbehovet ålderdom eller av sjukdom förorsakad invaliditet, som gör

vederbörande arbetsoduglig för den återstående livstiden eller större del därav,

skall understödet utgå i form av tillskott från det allmänna till pensionsförsäkringen;

i detta fall är det alltså samhället — staten och kommunerna -—

som bär kostnaderna för tilläggen till den på egna pensionsavgifter grundade

pensionen. Beror behovet däremot på sjukdom, bör hjälpen erhållas från

sjukförsäkringen, och i sådant fall har vederbörande att själv sörja för sin

försäkring och bestrida en väsentlig anpart av kostnaderna för denna, under det

att det allmänna enligt principen »hjälp till självhjälp» bidrager med viss

del därav.

Ser man till grunderna för understödsbeloppens bestämmande, finner man

att även därvidlag olikheter föreligga. I allmänhet torde visserligen kunna sägas,

att det allmännas bistånd icke sträcker sig — och icke bör sträcka sig —

Departe
mentschefen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

längre än till beredande av försörjning; så lärer vara fallet beträffande pensionsförsäkring

samt i fråga om sjukförsäkring. Vad åter angår olycksfallsförsäkringen

bar, ehuru även beträffande olycksfallen försörjningssynpunkten

torde hava spelat in — ett minimum finnes fastställt för sjukersättning och

livränta vid full arbetsoförmåga — ersättningsrätten principiellt ansetts böra

gå ut på en gottgörelse i förhållande till den lidna skadan.

Ehuru det alltså med hänsyn till vad sålunda anförts lärer vara tydligt,

att enhetlighet inom socialförsäkringen i den mening, att över lag ersättningarna

skola utgå och kostnaderna bestridas efter ensartade grunder, knappast

lämpligen kan astadkommas, synes — på grund av den härav föranledda,

i det föregående antydda nödvändigheten av de hjälpbehövandes uppdelning på

de olika försäkringsgrenarna -—- behovet av en rationell samverkan mellan de

olika organen i andra hänseenden vara så mycket större. I fråga om en dylik

samverkan är att skilja mellan arbetet i den centrala ledningen och ute i orterna.

Samverkan mellan de centrala organen är visserligen därvidlag av stor betydelse,

framför allt för åstadkommande av enhetliga principer i lagtillämpningen.

Sin största betydelse har emellertid en lämplig samverkan beträffande

den lokala organisationen; där är det, som med hänsyn till kännedom

om de personliga förhållandena ett särskiljande av fallen allt efter arten av

hjälpbehovet kan ske, där kan kontroll utövas över att vederbörande icke oberättigat

åtnjuta understöd, och där endast kan med utsikt till framgång dubbelförsäkring

och dubbelersättning genom samhällets medverkan förhindras.

I anslutning till den av mig sålunda uttalade uppfattningen hava såväl i

förevarande som i andra inom socialdepartementet under året utarbetade förslag

på socialförsäkringens område enhetlighetssynpunkterna beaktats, så

långt det varit möjligt. Då omständigheterna icke medgivit, att alla försäkringsgrenar

på en gång upptagits till behandling, har man emellertid därvid

måst inskränka sig till sådana specialbestämmelser om samarbete som ansetts

omedelbart vara praktiskt genomförbara. Vid förslagens utarbetande har man

också velat tillgodose den till grund för det återgivna uttalandet av 1920 års

riksdag liggande uppfattningen, att partiella förslag böra läggas så, att de, i

stället för att vara ett hinder, underlätta genomförande av en större enhetlighet.

Till förebyggande av missförstånd må emellertid i anslutning till det sagda

redan här erinras, att ehuru såväl i omförmälda förslag rörande sjukförsäkringen

som i nu förevarande förslag innehållas ett flertal bestämmelser, vilka anknyta

till det andra av de båda förslagen, dessa bestämmelser icke nödvändigt

torde ömsesidigt betinga varandra.

Efter dessa inledande anmärkningar anhåller jag att få övergå till en närmare

behandling av de föreliggande förslagen i olycksfallsförsäkringsfrågan

och att därvid först få upptaga spörsmålet om försäkringens organisation. Till

en början torde jag därvid böra såsom underlag för den kommande behandlingen

av frågan lämna en kortfattad redogörelse för den sociala olycksfalls
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

försäkringens nuvarande organisation. I fråga om en mera uttömmande framställning

därom anhåller jag att få hänvisa till den utredning, som återfinnes

i besparingskommitténs betänkande.

A. Olycksfallsförsäkring-ens organisation.

Den sociala olycksfallsförsäkringens nuvarande organisation.

Grunderna för den sociala olycksfallsförsäkringens nuvarande organisation Grunderna för

äro angivna genom bestämmelserna i 4 § i lagen den 17 juni 1916 om försäk- organisati°- ring för olycksfall i arbete.

Enligt nämnda paragraf skall försäkringen äga rum i riksförsäkringsanstalten;

dock att där för ändamålet bildats ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag,

vars delägare äro arbetsgivare och för vars förbindelser delägarna svara

med obegränsad personlig ansvarighet, försäkringen av delägarnas arbetare i

stället ma under i lagen angivna villkor äga rum i sådant bolag. De uppgifter,

som sålunda kunna omhänderhavas av bolagen, avse båda sidorna av det för

försäkringsverksamheten erforderliga arbetet, nämligen dels bestyret med försäkringsavgifternas

bestämmande och uppbärande (premiedebiteringen), och

dels arbetet med skadeersättningarnas fastställande och utbetalning (skaderegleringen

).

Riksförsäkringsanstalten är ett statens ämbetsverk, vilket bland annat innebär,

att riksdagen bestämmer anstaltens personalstat och att kostnaderna för

anstalten bestridas genom av riksdagen i vanlig ordning anvisade anslag. De

bidrag till förvaltningskostnaderna, vilka arbetsgivarna, såsom i det följande

skall erinras, äro skyldiga att erlägga, upptagas på riksstatens inkomstsida.

Riksförsäkringsanstaltens verksamhet regleras genom en av Kungl. Maj:t den

31 december 1917 (S. F. S. nr 987) utfärdad instruktion med däri senare gjorda

ändringar (S. F. S. 1921: 771 och 1925: 230) ävensom en av anstalten antagen

arbetsordning. Enligt instruktionen har riksförsäkringsanstalten att utom den

egentliga sociala olycksfallsförsäkringen handhava följande uppgifter, nämligen:

ärenden rörande ersättning på grund av lagen den 5 juli 1901 angående

ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, olycksfallsförsäkring för

fiskare (förordning den 11 juni 1918 och kungörelse den 2 oktober 1908), ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (förordningar

den 18 juni 1909), livräntor till barn utom äktenskap (lag den 14 juni

1917), livförsäkring i samband med egnahemslån (kungörelse den 30 juni 1920)

samt ersättning för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena

under 1914—1919 års världskrig (förordning och kungörelse den 1

juni 1923).

Anstalten är organiserad på sju byråer, nämligen administrativa byrån, försäkringsbyrån,

försäkringsmatematiska och statistiska byrån, tre skaderegleringsbyråer

samt ombudsbyrån. Cheferna för respektive byråer äro ledamö
Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 90 käft. (Nr 109). 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

Försäkringsstockens

fördelning

mellan

riksförsäkringsan-''

stalten och

de ömsesidiga

bolagen.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ter i riksförsäkringsanstalten. Hos anstalten voro den 31 augusti 1925 anställda

318 personer.

De ömsesidiga bolagens verksamhet är reglerad jämväl genom lagen den 25

maj 1917 om försäkringsrörelse.

Antalet av de ömsesidiga bolag, som för närvarande jämte riksförsäkringsanstalten

omhänderhava försäkringen, är tolv. Försäkringsstockens fördelning på

de olika försäkringsinrättningarna framgår av följande översikt, varest försäkringsinrättningarna

ordnats efter antalet försäkrade årsarbetare. De angivna

siffrorna avse år 1922, det sista år, för vilket definitiva uppgifter föreligga.

Uppgifter rörande olika fors äkringsinrä t In ing ar år 1922.

Samtliga arbetsgivare.

Antal

arbets
givare
-

Riksförsäkringsanstalten.......

Ömsesidiga bolag1.........

Arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag

(A. Ö. O.) . . .

Land och Sjö..........

Lantbrukarna..........

Mercnr.............

Ensk. Järnvägar.........

Indnstriföreningen.......

Egid.............

Textil.............

Välfärd1 2...........

Bokindnstri..........

Sleipner............

Målarmästarna.........

Byggmästarna.........

296 144

34 892

1867

8131

9 817

7 466

108

95

5 036

52

1136

192

394

447

151

Antal årsarbetare
-

Antal årsarbetare

per arbetsgivare
-

868 793

452594

168 616

80 339

61631

43 815

27112

19 562

18 269

9 093

8 788

7 487

3131

2 417

2 334

2.9

13.0

90.3

9.9

6.3

5.9

251.0

205.9

3.6

174.9

7.7

39.0

7.9

5.4

15.5

Samtliga

olycksfall

i arbete

23322

25 251

16 471

3 492

1701

1081

964

358

325

213

118

147

130

46

205

Härav

invalidi
tetsfall
-

1289

868

495

132

104

32

19

22

29

10

7

4

3

1

10

dödsfall

230

164

74

53

7

6

11

2

3

Såsom framgår av översikten, omfatta försäkringarna i de ömsesidiga bolagen

omkring en tredjedel av arbetarna och omkring en tiondel av arbetsgivarna.

En jämförelse mellan siffrorna för de olika bolagen ger omedelbart

vid handen, att delägarna i vissa bolag huvudsakligen utgöras av mycket

stora arbetsgivare. I genomsnitt räknade varje arbetsgivare med försäkring i

riksförsäkringsanstalten endast 2.9 årsarbetare, medan motsvarande siffra för

de ömsesidiga bolagen uppgick till 13.0. I tabellen har även angivits dels hela

antalet olycksfall, som under år 1922 omfattades av försäkring i olika för
-

1 Angående de ömsesidiga bolagens fullständiga namn hänvisas till besparingskommittens betänkande

[. 95.

2 Upphört med försäkringsverksamheten fr. o. m. 1923 års ingång.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

35

säkringsinrättningar, dels antalet härav föranledda invaliditets- och dödsfall.

Antalet av de i de olika försäkringsinrättningarna behandlade olycksfall under

olika år framgår av följande uppställning.

Antal olycksfall i arbete åren 1918—1922.

Samtliga arbetsgivare.

Å r

Riksförsäkrings-

anstalten

Ömsesidiga

bolag

Summa

1918.................

30 498

26 351

56 849

1919.................

27 458

27 435

54 893

1920 .................

24 945

26 938

51 883

1921.................

20 792

21072

41 864

1922 .................

23 322

25 251

48 573

1918—1922

127 015

127 047

254 002

De ersättningsbelopp, som samma år utgåvos av de olika slagen av försäkringsinrättningar,

voro följande.

Ersättningar enligt den obligatoriska olycksfallsförsäkringen på grund av

olycksfall i arbete åren 1918—1922. I

Samtliga arbetsgivare (exkl. staten).

Å r

KiksfSrsäkrings-

anstalten

Kr.

Ömsesidiga

bolag

Kr.

Samma

Kr.

1918.................

7 105 657

5 528 932

12 634 589

1919.................

6 551 438

5 363 385

11914 823

1920 .................

7 787 381

7 450 673

15 238 054

1921.................

6 914 350

6 055 101

12 969 451

1922 .................

6 562 371

5 680 744

12 243 115

1918—1922

84 921197

30078 835

05 000 032

I dessa ersättningsbelopp hava icke ersättningar i anledning av skador

bland statens arbetare medtagits.

Till belysning av frågan i vad mån förskjutningar ägt rum mellan riksförsäkringsanstaltens

och de ömsesidiga bolagens försäkringsstock bar i följande

tablå gjorts en sammanställning av antalet årsarbetare, som omfattats av försäkring

i anstalten och i bolagen under vart och ett av de fem åren 1918—1922.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Antal arbetare i riksförsäkringsanstalten och ömsesidiga olycksfalls försäkringsbolag

åren 1918—1922.

Samtliga arbetsgivare

Å r

Antal årsarbetare i

Procentuell fördelning

Riksförsäk-

ringsanstalten

Ömsesidiga

bolag

Riksförsäk-

ringsanstalten

Ömsesidiga

bolag

1918...............

899 673

407 853

68.8

31.2

1919............■ . .

924 798

442 038

67.7

32.3

1920 ...............

968 362

484 550

66.6

33.4

1921...............

918 401

437175

67.7

32.3

1922 ...............

868 793

452 594

65.7

34.3

1918-1922

4580027

2 224 210

67.3

32.7

Såsom synes bär en relativt obetydlig förskjutning ägt rum till bolagens

förmån. År 1918 omfattades sålunda 68.8 % av de arbetare, på vilka lagen

om försäkring för olycksfall i arbete äger tillämpning, av försäkring i riksförsäkringsanstalten,

medan motsvarande siffra för år 1922 både sjunkit till

65.7 %. För år 1921 förete siffrorna en viss oregelmässighet, vilket emellertid

beror därpå att den då rådande depressionen medförde en större minskning i

antalet årsarbetare för de yrkesgrupper, som omfattades av försäkring i ömsesidiga

bolag.

Växlingarna i riksförsäkringsanstaltens och bolagens försäkringsstock bero

dels på växlingar i antalet arbetare hos varje särskild arbetsgivare dels på

överflyttningar av försäkringar från en försäkringsinrättning till en annan.

Under de första åren efter den obligatoriska olycksfallsförsäkringens tillkomst

inskränkte sig dessa förflyttningar så gott som uteslutande till förflyttningar

mellan riksförsäkringsanstalten å ena sidan och de ömsesidiga bolagen

å den andra, medan förflyttningar från ett bolag till ett annat mera sällan

förekommo. I sistnämnda avseende synes dock numera en förändring hava

inträtt.

Till belysning härav har i följande tablå angivits det antal årsarbetare, som

vid de båda senaste årsskiftena överflyttats från en försäkringsinrättning till

en annan. Siffrorna avse emellertid endast större arbetsgivare, d. v. s. arbetsgivare

med i regel mer än fyra anställda arbetare. De representera dock den

ojämförligt största delen av förflyttningarna i fråga.

Antal årsarbetare hos större arbetsgivare,

som överflyttats från en försäkringsinrättning

till en annan vid årsskiftet

1923—1924 1924—1925

Från riksförsäkringsanstalten till bolag ... 34 000 23 000

Från bolag till riksförsäkringsanstalten ... 15 000 11 000

Från bolag till bolag........... 6 000 11 000

Summa 55 000

45 000

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

37

överflyttningarna omfattade således omkring 55,000 respektive 45,000 årsarbetare

vid de båda senaste årsskiftena.

I fråga om statistiska uppgifter rörande den nuvarande försäkringsverksamheten

tillåter jag mig att i övrigt hänvisa till besparingskommitténs betänkande

och därvid fogade tabeller.

Grundsatsen i gällande lag är, att varje arbetare — på få undantag när —

skall utan eget åtgörande vara försäkrad för skada till följd av olycksfall i

arbete. Härvid skola olycksfallsersättningarna bestridas genom försäkringsavgifter

från vederbörande arbetsgivare, som även hava att i viss utsträckning

bidraga till förvaltningskostnaderna för försäkringen. För varje arbetsgivare,

som icke inträtt som delägare i ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag,

är försäkring utan någon som helst åtgärd från hans sida automatiskt

gällande i riksförsäkringsanstalten. Anstaltens kännedom om landets arbetsgivare

grundar sig på de s. k. arbetsgivarförteckningarna. Med hänsyn

till premiedebiteringsarbetet hava arbetsgivarna uppdelats i två stora huvudgrupper,

mindre arbetsgivare, med högst fyra under hela året anställda arbetare

och större arbetsgivare, som omfatta alla övriga. För de mindre arbetsgivarna

finnas i arbetsgivarförteckningarna de uppgifter sammanförda, som äro av

betydelse för premiedebiteringen, såsom antalet under hela eller del av året

sysselsatta personer samt deras huvudsakliga sysselsättning. Innan premiedebiteringen

för dessa mindre arbetsgivare tager sin början, måste förteckningarna

genomgås för avskiljande av sådana arbetsgivare, som inträtt som delägare

i ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag och vilka därför icke skola

påföras försäkringsavgifter av riksförsäkringsanstalten. Vid detta identifieringsarbete

angives också, vilka arbetsgivare som tecknat i lagen medgiven

frivillig försäkring av en eller annan art, såsom försäkring avseende sjukersättning

under karenstiden, försäkring för olycksfall utom arbete ete. Dessa

förhållanden hava nödvändiggjort upprättande av ett hela landet omfattande,

efter kommuner ordnat register över alla landets arbetsgivare, mot vilket arbetsgivarregister

de i arbetsgivarförteckningarna upptagna arbetsgivarna årligen

måste identifieras. Sedan detta identifieringsarbete verkställts, sker påförandet

av försäkringsavgifterna för de mindre arbetsgivarna direkt i nyssnämnda

förteckningar. Dessa förteckningar tillställas därefter häradsskrivarna, som

hava att å vederbörandes kronodebetsedel upptaga den påförda avgiften.

För de större arbetsgivarna sker debiteringen av försäkringsavgifter på

grundval av särskilda dagsverks- och löneuppgifter, som dessa arbetsgivare hava

att efter utgången av varje år insända till riksförsäkringsanstalten. Formulären

för dylika uppgifter utsändas till arbetsgivarna från anstalten. Den

definitiva försäkringsavgift, som med ledning av en dylik dagsverks- och löneuppgift

bestämmes för ett visst år, tillämpas därvid i regel såsom provisorisk

avgift för det kommande året, varefter denna i sin ordning regleras vid den

definitiva avgiftens bestämmande. Inbetalningen av de större arbetsgivarnas

försäkringsavgifter sker genom postverket.

Enligt bestämmelserna i 11 och 15 §§ är arbetsgivaren även berättigad att

FörsäbriDg

riksforsäk
ringsan
stalten.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Mai:ts proposition nr 109.

själv övertaga utgivandet av vissa eller samtliga ersättningar, som utgå på

grund av den obligatoriska försäkringen (partiell eller total självrisk), varvid

motsvarande nedsättning i försäkringsavgiften erhålles. I dylika fall bestämmas

ersättningarna av vederbörande försäkringsinrättning men utgivas av

arbetsgivaren. I händelse av arbetsgivarens obestånd svarar försäkringsinrättningen

för ersättningarnas utgivande.

Yad skaderegleringsarbetet inom riksförsäkringsanstalten beträffar må anmärkas

följande. Därest sådant olycksfall inträffat som avses i lagen, skall

arbetsgivaren därom ofördröjligen göra anmälan till anstalten och polismyndigheten

i orten. Anmälan skall göras å fastställt formulär och åtföljas av

läkarbetyg. Ytterligare anmälan till riksförsäkringsanstalten under karenstiden

erfordras ej, för så vitt sjukdomen icke upphört under nämnda tid och

försäkringen äger rum i anstalten. Beträffande arbetsgivarens uppgiftsskyldighet

i övrigt måste man skilja mellan de fall, då arbetsgivaren tecknat frivillig

försäkring i riksförsäkringsanstalten med rätt till sjukersättning jämväl under

karenstiden, och fall utan sådan försäkring.

I förstnämnda fall utanordnar riksförsäkringsanstalten, såvitt ärendet i övrigt

föreligger i utrett skick, på grund av den ingivna anmälan och läkarintyget

sjukpenning tillsvidare för den tid sjukdomstillståndet med hänsyn till skadans

art och uppgifterna i läkarintyget kan antagas komma att vara. Blir

den skadade återställd vid utgången av denna tid, erfordras ej ytterligare läkarintyg,

för såvitt icke kvarstående nedsättning i arbetsförmågan (invaliditet)

blivit följden av olycksfallet, i vilket fall invaliditetsintyg skall insändas.

Skulle sjukdomstillståndet fortfara vid utgången av nyss angiven tid, erfordras

nytt läkarintyg och slutligen vid tillfrisknandet ytterligare ett läkarintyg,

s. k. slutintyg. Läkarintyg rörande tillståndet och arbetsförmågan under sjukdomstiden

skola sålunda insändas efter varandra, så att de däri angivna tiderna

sammanlagda täcka hela den tid sjukdomstillståndet varat. Har olycksfallet

medfört för framtiden bestående men, insändes samtidigt med slutintyget

invaliditetsintyg.

Har frivillig försäkring med rätt till sjukersättning under karenstiden icke

tecknats, åligger det arbetsgivaren att för nämnda tid utgiva såväl sjukpenning

som kostnader för erforderlig läkarvård och läkemedel m. m. Arbetsgivaren

skall i sådant fall även ingiva efteranmälan om olycksfallet. Där försäkringen

äger rum i riksförsäkringsanstalten, insändes denna efteranmälan till anstalten

först vid karenstidens utgång, om sjukdomstillståndet då ännu fortfar, tillika

med läkarintyg. Har den skadade blivit återställd under karenstiden, insändes

efteranmälan omedelbart vid tillfrisknandet.

I ett ganska stort antal fall hava större arbetsgivare sökt nedsättning i försäkringsavgiften

mot åtagande av partiell självrisk, bestående i skyldighet att

själva bestrida kostnaderna för läkarvård, läkemedel o. dyl. I många fall hava

också arbetsgivare förklarat sig villiga att för riksförsäkringsanstaltens räkning

förskottsvis till skadad arbetare utgiva sjukpenning antingen under karenstiden

eller under hela sjukdomstiden. I sistnämnda fall översänder riksförsäkringsanstalten

till arbetsgivaren ett meddelande angående storleken av den sjuk
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

39

penning som han skall utgiva. Mot insändande till riksförsäkringsanstalten av

den skadades kvitto å sjukpenningen erhåller arbetsgivaren sedan ersättning

för sina utlägg. Står arbetsgivaren självrisk utgå, såsom nyss nämnts, samtliga

ifrågavarande ersättningar direkt från honom men bestämmas av riksförsäkringsanstalten.

Vid bestämmande av sjukpennings och livräntas belopp skall i varje fall

hänsyn tagas dels till graden av den av olycksfall förorsakade nedsättningen av

arbetsförmågan, dels till den skadades arbetsförtjänst.

För fullgörande av sina uppgifter enligt olycksfallsförsäkringslagen anlitar

riksförsäkringsanstalten lokala ombud av tvenne slag, nämligen dels mantals-,

dels ortsombud. Mantalsombuden utgöras i regel av vederbörande mantalsskrivningsförrättare

(häradsskrivare m. fl.) och hava framför allt till uppgift

att med ledning av mantalslängderna upprätta i det föregående berörda arbetsgivarförteckningar.

Utom mantalsombuden sysselsätter riksförsäkringsanstalten

cirka 1,000 ortsombud, vilkas åligganden äro av mera omfattande art. De skola

sålunda på grund av sin närmare kännedom om ortens förhållanden granska

och komplettera arbetsgivarförteckningarna för sitt område, anmäla till deras

kännedom komna s. k. tillfälliga arbetsföretag och vara anstalten behjälpliga

med särskilt erforderliga utredningar för premiedebitering o. dyl. Slutligen

skola ortsombuden vara riksförsäkringsanstalten behjälpliga med utredningar

om inträffade olycksfall. I detta avseende hava de att på anmodan av riksförsäkringsanstalten

införskaffa upplysningar rörande olycksfallens förlopp

och orsaker, vidtaga åtgärder för att de skadade snarast möjligt må komma

under behandling av läkare eller, om detta ej låter sig göra, tillse, att de erhålla

annan lämplig vård, göra sig underrättade om skadade personers arbetsförtjänst

m. m. I

I 29 § i lagen lämnas vissa närmare föreskrifter rörande försäkring i sådant

ömsesidigt bolag, som avses i 4 §. Dylik försäkring skall sålunda avslutas

för kalenderår samt får ej träda i kraft förr än vid början av kalenderåret

näst efter det, under vilket försäkringen slutits. För den som under

löpande kalenderår bliver arbetsgivare må dock försäkring avslutas för

återstoden av året. Försäkringen skall, därest ej försäkringsrådet på därom

gjord framställning annorlunda medgivit, anses omfatta delägares samtliga

arbetare. Då ett bolag beslutat antaga ny delägare eller delägare utträtt ur

bolaget, skall bolaget därom lämna uppgift till riksförsäkringsanstalten

inom tid och enligt formulär, som av anstalten fastställas. Därjämte åligger

det bolaget bl. a. att för varje kalenderår inom åtta månader efter årets utgång

lämna uppgifter till riksförsäkringsanstalten angående delägare i bolaget, de

av dem använda arbetare som varit inbegripna under försäkringen och angående

inträffade olycksfall. Förevarande uppgiftsskyldighet har motiverats

däTmed att riksförsäkringsanstalten måste för sin verksamhet äga kännedom

om vilka arbetsgivare som tecknat försäkring i ömsesidigt bolag för att icke

anstalten skall påföra dessa arbetsgivare försäkringsavgift eller reglera skador,

som inträffat hos dylika arbetsgivare. De årliga uppgifter, som bolagen

Försäkring i

ömsesidiga

bolag.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 109

Försäkrings
rådet.

Förvaltningskostnaderna

och deras

bestridande.

hava att lämna rörande delägare, årsarbetare och olycksfall, begagnas vid utarbetande

av den olycksfallsstatistik, som riksförsäkringsanstalten enligt sin

instruktion har att utarbeta och vilken är grundläggande för kännedomen om

riskförhållandena inom olika yrkesgrupper och därmed också för premiesättningen.

Besvär och framställningar i anledning av beslut av riksförsäkringsanstalten

eller ömsesidigt bolag rörande ersättning eller eljest rörande tillämpning av

någon i olycksfallsförsäkringslagen given bestämmelse — exempelvis beträffande

försäkringsavgifter — prövas av en för hela riket gemensam besvärsinstans,

försäkringsrådet. Enligt lag den 29 juni 1917 om försäkringsrådet består

rådet av minst sju ledamöter, av vilka två skola representera arbetsgivarna

och två arbetarna. Minst två av de övriga ledamöterna skola hava domarkompetens.

Ifrågavarande myndighet, som inrättades samtidigt med ikraftträdandet

av lagen om försäkring för olycksfall i arbete, har enligt nämnda lag jämväl

att med uppmärksamhet följa försäkringens tillämpning och utveckling.

Försäkringsrådet kan jämväl oberoende av besvär upptaga och avgöra visst eller

vissa ärenden. Försäkringsrådets beslut få ej överklagas.

Förvaltningskostnaderna för försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten

bestridas av statsmedel med vissa bidrag från arbetsgivarna. För varje försäkring

i riksförsäkringsanstalten skall sålunda till statsverket av arbetsgivaren

erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande fem procent av försäkringsavgiften.

För försäkringar i ömsesidigt bolag utgår ett bidrag, motsvarande

tre procent av summan av bolagets försäkringsavgifter. Bolagens förvaltningskostnader

bestridas helt av de arbetsgivare, som äro delägare däri.

Försäkringsrådets, riksförsäkringsanstaltens och de ömsesidiga bolagens förvaltningskostnader

för vart och ett av åren 1918—1924 framgå av följande

sammanställning, vari även angivits storleken av nyssnämnda tilläggsavgifter

och bidrag.

Förvaltningskostnaderna för den sociala olycksfallsförsäkringen åren

1918—1924.

År

Förvaltningskostnaderna för den sociala

olycksfallsförsäkringen

Tilläggs- avgifter och

bidrag

Kr.

Försäkrings-

rådet

Riksförsäk-

ringsanstalten

Ömsesidiga

bolag

Summa

Kr.

1918..........

156 000

1 482 000

688 000

2 326 000

695 000

1919..........

153 000

2 455 000

717 000

3 325 000

772 000

1920 ..........

170000

3 035 000

876 000

4 081000

958 000

1921..........

203 000

2 412 000

1028 000

3 643 000

749 000

1922 ..........

173 000

1 882 000

966 000

3021000

546 000

1923 .........

138 000

1649 000

905 000

2 692 000

477 000

1924 ........

114 000

1577 000

961000

2 652 000

519 000

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai :ts proposition nr 109.

41

Vid angivande av riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader kava icke

medräknats kostnader för uppbördsmyndigheternas befattning med debitering

och uppbörd av mindre arbetsgivares försäkringsavgifter samt för postavgifter,

vilka kostnader tillsammans kunna för år 1924 uppskattas till 100 000

kronor, dels kostnaderna för fullgörande av de uppgifter, som åligga anstalten

utöver försäkringsverksamheten enligt 1916 års lag. Kostnaderna i sistnämnda

hänseende hava ansetts kunna uppskattas till följande belopp:

1918 .................. 150 000 kronor

1919 .................. 150 000

1920 .................. 150 000

1921 .................. 130 000

1922 .................. 120 000

1923 .................. 100 000

1924 .................. 90 000

Ur de i tablån angivna siffrorna för förvaltningskostnaderna erhålles även

fördelningen av dessa kostnader på staten och arbetsgivarna. Vid beräkning

av denna fördelning, som finnes angiven i följande tablå, bar hänsyn tagits även

till den omständigheten att kostnaderna för riksförsäkringsanstaltens fondförvaltning

från och med den 1 juli 1924 bestridas av olycksfallsförsäkringsfondens

medel och sålunda i sista hand av arbetsgivarna. Ifrågavarande kostnader

hava för sista hälften av nämnda år antagits utgöra 9,000 kronor.

Förvaltningskostnadernas fördelning mellan staten och arbetsgivarna

åren 1918—1924.

År

Fördelningen av den sociala olycksfalls- försäkringens förvaltningskostnader

Procentuell fördelning av

förvaltningskostnaderna

Staten

Arbetsgivarna

Summa

Staten

Arbetsgivarna

1918.........

943 000

1383000

2 326 000

40.5

59.5

1919.........

1 836 000

1 489 000

3 325 000

55.2

44.8

1920 .........

2 247 000

1834 000

4 081 000

55.1

44.9

1921.........

1 866 000

1 777 000

3 643 000

51.2

48.8

1922 .........

1 509 000

1 512 000

3 021 000

50.0

50.0

1923 .........

1 310 000

1 382 000

2 692 000

48.7

51.3

1924 .........

1 163 000

1 489 000

2 652 000

43.!)

56.1

1918—1924

10874000

10866000

21 740 000

50.0

50. o

Av översikten framgår, att från och med år 1919 statens andel i förvaltningskostnaderna

varit underkastad en ständigt fortgående minskning i förhållande

till arbetsgivarnas andel. Kör de sju första åren efter den obligatoriska olycks
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Alderdoms
forsäkrings
kommittén.

1916 års

riksdag.

Kungl. Maj:1

proposition.

fallsförsäkringens införande hava staten och arbetsgivarna bestritt hälften vardera

av samtliga förvaltningskostnader.

Icke heller vid denna fördelning har hänsyn tagits till statens indirekta utgifter

för uppbörd och debitering av premier samt postporto.

Närmare uppgifter angående riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader

återfinnas i en av byråchefen Odelstierna upprättad sammanställning i

promemorieform av verkställda beräkningar angående kostnaderna för den

sociala olycksfallsförsäkringen, vilken torde som bilaga (Bilaga C) få fogas

vid dagens statsrådsprotokoll och till vilken jag tillåter mig att hänvisa.

Historik.

" Den nuvarande organisationen av den sociala olycksfallsförsäkringen förei

slogs redan av ålderdomsförsäkringskommittén i det av nämnda kommitté år

1915 framlagda betänkandet med förslag till lag om försäkring för olycksfall

i arbete. Kommittén anförde härom i nämnda betänkande — efter att hava

uppställt frågan huruvida man borde åtnöjas med riksförsäkringsanstalten såsom

bärare av försäkringen eller därjämte medgiva, att försäkring finge tagas

även i andra försäkringsinrättningar — bl. a. följande:

»Då emellertid den hittills vunna erfarenheten torde hava visat, att även sammanslutningar

av arbetsgivare till ömsesidiga försäkringsbolag för ifrågavarande

ändamål kunna fylla de villkor, som böra ställas på bärare av en dylik försäkring,

och då därjämte arbetsgivarna i en del yrken kunna hava ett intresse

av att sammansluta sig för att genom vidtagande av skydds- eller andra åtgärder

minska kostnaderna, så har kommittén även velat föreslå, att sådana för

ändamålet bildade arbetsgivarbolag skulle få tjäna såsom bärare av försäkringen.

»

I Kungl. Maj:ts proposition (nr 111) till 1916 års riksdag med förslag till

lag om försäkring för olycksfall i arbete upptogs den av kommittén föreslagna

’ organisationsformen. Härvid anförde departementschefen bl. a. följande:

»Möjligen skulle kunna befaras, att ett arbetsgivarbolag, med hänsyn till

delägarnas ekonomiska intresse, i ett eller annat fall ej skulle taga erforderlig

hänsyn till den skadades rätt vid ersättningsbeloppens bestämmande eller vid

avgörandet, huruvida olycksfallet inträffat i arbetet eller icke, m. m. dylikt. Å

andra sidan är dock ej heller den möjligheten utesluten, att en statsanstalt,

som hade hela försäkringen om hand, skulle vid tillgodoseende av de skadades

intressen, av humanitets- eller andra skål, kunna komma att gå längre, än som1

vore förenligt med lagstiftningens syfte. Även från denna synpunkt torde det

hava sin betydelse, att försäkringsverksamheten kan fördelas mellan anstalter

av båda slagen. För att emellertid kunna åstadkomma en understundom behövlig

utjämning av dylika olikheter i lagtillämpningen har jag i 33 § föreslagit

ett tillägg, enligt vilket försäkringsrådet, som skulle vara den högsta instansen

i besvärsfrågor, erhåller rätt att även i sådana fall, där klagan ej förts,

upptaga vilket försäkringsärende som helst till behandling och sålunda beredas

möjlighet att i försäkringsinrättnings beslut jämväl i ersättningsfrågor vidtaga

erforderlig rättelse. Genom denna form av inspektion från försäkringsrådets

sida skulle man erhålla ett medel till förekommande av den ojämnhet i

lagtillämpningen, som kunde bliva en följd av olika uppfattningar.»

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

43

I en av herr Eriksson i Grängesberg in. fl. i anledning av propositionen framlagd

motion (II: 275) yrkades, att försäkring enligt lagen måtte få äga rum

endast i riksförsäkringsanstalten. Till stöd härför anförde motionärerna följande:
»Efter

vårt förmenande tala övervägande skäl för att all försäkring bör ske

i riksförsäkringsanstalten. Om det blir tillåtet för arbetsgivarna att efter ortsoch

yrkessynpunkter bilda försäkringsbolag, komma helt säkert ett mycket

stort antal sådana att bliva bärare av försäkringar. Detta förhållande kommer

att verka nedbrytande på den enhetlighet, som vid lagens tillämpning bör

göra sig gällande och medföra betydande kostnader för inspektion och övervakning.

Av lagens formulering framgår dessutom icke, att dessa bolag skola

vara bildade uteslutande för denna uppgift; de synas även kunna idka annan

försäkringsverksamhet.

Ur de försäkrades ssmpunkt är icke försäkringen i arbetsgivarebolag lika betryggande

som försäkring i statsanstalt. Även om från statens sida kontroll

kommer att utövas över bolagens soliditet, kan dock icke i alla de fall, då effektiv

kontroll behövdes, sådan utövas. Arbetsgivarebolagens intresse sammanfaller

med arbetsgivarnas strävan att få försäkringskostnaden så låg som möjligt.

I deras intresse ligger därför att, så långt det är görligt, knappa in på ersättningarna.

Sådant kan ske genom, bland annat, för snäv tolkning av lagen beträffande

vad som är olycksfall i arbetet, bestämmande av för låg inyaliditet.sgrad,

lämnande av för ringa sjukpenning och största möjliga inknappning på läkarvård

och läkemedel. Vid beräknande av den årsförtjänst, som skall läggas

till grund för utgående ersättning, torde i många fall, där skälighetsprövning

bör ske, eller där lönen utgår till viss del i naturaprodukter, vissa svårigheter

komma att uppstå och kunna de lämna dessa bolag möjlighet till bestämmande

av för låg årsinkomst. Efter vår uppfattning torde arbetsgivarnas ekonomiska

intresse och icke sociala synpunkter i allt för hög grad komma att

göra sig gällande vid dessa bolags verksamhet.

Gentemot dessa farhågor kan anföras, att de skadade arbetarna äga rätt hos

försäkringsrådet överklaga försäkringsbolagets beslut samt att försäkringsrådet,

även utan att klagan blivit förd, äger upptaga vilken försäkringsfråga

som helst till prövning.

Utan att vilja förringa betydelsen av den skadades klagorätt, synes det dock,

som om denna blivit i viss mån överskattad. Många arbetare, som erhållit skador,

vilka göra dem till invalider, men icke alldeles arbetsodugliga, kunna icke

försörja sig på den erhållna livräntan utan måste därjämte sysselsätta sig med

sådant arbete, som de förmå utföra. Då arbetsgivaren i regel är ombud för

försäkringsbolaget och hans och bolagets intresse sammanfaller, blir lätt följden

den, att arbetaren, hellre än att löpa risken att bli avskedad, om han klagar,

godtar av bolaget erbjuden ersättning, även om den skulle vara mindre fördelaktig

än vad den rätteligen borde vara.

Vad beträffar de vidgade möjligheter till kontroll, som Kungl. Maj:t föreslagit

skola tilldelas försäkringsrådet, äro de värda allt erkännande, men torde

icke i väsentlig mån förebygga de missförhållanden, som vi förmena kunna bliva

en följd av arbetsgivarebolagens verksamhet.»

Vid behandlingen av organisationsfrågan inom vederbörande utskott (särskilda

utskottet nr 1) anförde detta:

»Utskottet har icke förebisett, att vissa olägenheter kunna tänkas uppkomma

genom medgivande av försäkring i arbetsgivarbolag, men synes det utskottet,

som om dessa olägenheter icke kunna bliva av den betydelse motionärerna trott

sig kunna antaga.

Motion

II: 275.

Särskilda

utskottet.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kung!. Maj:ts proposition nr 109.

Beträffande de av motionärerna uttryckta farhågorna, att ett arbetsgivarbolag,

med hänsyn till delägarnas ekonomiska intresse, ej skulle taga erforderlig

hänsyn till den skadades rätt vid ersättningsbeloppens bestämmande

eller vid avgörandet, huruvida olycksfallet inträffat i arbetet eller icke, m. m.

dylikt, är en sådan möjlighet naturligtvis icke alldeles utesluten. Men med

hänsyn särskilt till den av Kungl. Maj :t föreslagna bestämmelsen, att försäkringsrådet

erhåller rätt att även i sådana fall, där klagan ej förts, upptaga

vilket försäkringsärende som helst till behandling, varigenom skulle beredas

möjlighet att i försäkringsinrättnings beslut jämväl i ersättningsfrågor vidtaga

erforderlig rättelse, synes man hava erhållit ett medel till förekommande

av ojämnhet i lagtillämpningen uti ifrågavarande hänseende.

Å andra sidan kunna starka positiva skäl anföras för att medgiva försäkring

genom ömsesidiga sammanslutningar, bildade av arbetsgivarna själva. Det

måste ju, såsom departementschefen framhåller, anses såsom en ganska naturlig

utväg att låta arbetsgivarna, som ju hava att bära försäkringens hela

börda och vilka i allmänhet hava intresse av att tillgodose sina arbetares

bästa, själva, där de så önska, ordna och handhava försäkringen av dessa

arbetare. Förutsättningen härför måste dock, på sätt redan antytts, vara, att

tillräckliga garantier beträffande säkerhet för ersättningarnas utfående och

försäkringsbestämmelsernas riktiga tillämpning kunna anses vara för handen.

Vissa arbetsgivare kunna ju också, såsom av ålderdoms försäkringskommittén

påpekats, hava särskilt intresse av att sluta sig tillsammans för att genom

vidtagande av skydds- och andra åtgärder söka nedbringa kostnaderna.

Utskottet anser sig alltså böra tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag.»

Mot utskottets hemställan reserverade sig fyra av utskottets ledamöter, nämligen

herrar Branting, Daniel Persson, Lindqvist och Holmström, som efter

att hava anfört i stort satt samma synpunkter som framförts av motionärerna

yrkade, att försäkringen endast skulle äga rum i riksförsäkringsanstalten.

Första kammaren biföll utan votering utskottets hemställan, varemot andra

kammaren med 110 röster mot 73 biföll reservanternas yrkande.

Vid sammanjämkning av kamrarnas beslut i denna och ett flertal andra

frågor avseende olika bestämmelser i den föreslagna lagen hemställdes till

andra kammaren att beträffande organisationsfrågan biträda första kammarens

beslut. Detta blev även riksdagens beslut.

1919 och

1920 års

riksdagar

1919 års

riksdag.

Vad vid tillkomsten av 1916 års lag till stöd för arbetsgivarbolagens berättigande

anförts syntes alltjämt äga giltighet. En annan sak vore, huruvida

olägenheter av den betydelse, att de borde föranleda en övergång till systemet

med en statsanstalt, som ensam handhade försäkringen, visat sig förbundna

Frågan om den sociala olycksfallsförsäkringens organisation har sedermera

vid trenne olika tillfällen, nämligen åren 1919, 1920 och 1924, varit föremål

för riksdagens prövning på grund av i ärendet av herrar Ljunggren och

Eriksson i Grängesberg väckta motioner.

De vid 1919 och 1920 års riksdagar väckta motionerna, som avsågo centralisering

av försäkringen, föranledde emellertid ej någon riksdagens åtgärd.

Till klarläggande av de skäl, som voro bestämmande för denna utgång, må

här från vederbörande utskotts avstyrkande utlåtanden återgivas följande.

Rörande de vid 1919 års riksdag i ämnet väckta motionerna anfördes av

första lagutskottet:

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

45

med det för närvarande tillämpade försäkringssystemet. Utskottet vore av

den uppfattningen, att den ringa erfarenhet, tillämpningen av 1916 års olycksfallsförsäkringslag

givit, icke lämnade någon säker vägledning för bedömande

av förevarande spörsmål. I denna sin uppfattning styrktes utskottet av de

olika meningar, som kommit till uttryck i försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

i ärendet avgivna yttranden. Medan försäkringsrådet ansåge,

att de av motionärerna påtalade missförhållandena icke med nödvändighet

kunde anses vara förbundna med själva försäkringssystemet, och att desamma

utan tvivel skulle komma att inom den närmaste tiden avhjälpas genom

försäkringsrådets övervakande verksamhet, förmenade åter riksförsäkringsanstalten,

att den enda garantin för missförhållandenas undanröjande vore

att söka i en lagändring i den av motionärerna angivna riktningen. Vid sådant

förhållande och då i varje fall förevarande fråga borde göras till föremål för

en allsidig utredning, innan något ståndpunktstagande syntes böra ifrågakomma,

finge utskottet avstyrka motionerna.

Beträffande de vid 1920 års riksdag i ämnet väckta motionerna yttrade andra

lagutskottet:

Utskottet kunde i huvudsak instämma i första lagutskottets förut återgivna

yttrande. Den ökade erfarenhet, som vunnits sedan detta skrevs, hade dock

otvivelaktigt givit vid handen, att för riksförsäkringsanstaltens del betydande

olägenheter varit förbundna med den obligatoriska olycksfallsförsäkringens

uppdelning på statlig och privat verksamhet. Huruvida dessa olägenheter i

huvudsak vore att hänföra till organisatoriska svårigheter vid försäkringens

införande eller komme att bliva beståndande vore givetvis svårt att avgöra.

Likaledes huruvida de vore av den allvarliga beskaffenhet, att de kunde motivera

ett upprivande av 1916 års beslut och en avveckling av de nystarta,de

privata företagens verksamhet, för vilkas fortbestånd, såsom framginge av inkomna

utlåtanden, ävenledes starka skäl kunde anföras. Frågans invecklade

och grannlaga beskaffenhet uteslöte i varje fali, enligt utskottets uppfattning,

ett omedelbart bifall till motionerna, men vad som i saken förekommit motiverade,

att det ånyo väckta spörsmålet upptoges till allvarlig undersökning.

En sådan vore emellertid redan igångsatt. Som försäkringsrådet _ i sitt yttrande

meddelat, hade Kungl. Maj:t genom beslut den 30 januari 1920 anbefallt

socialförsäkringskommittén att vid behandling av viss av riksförsäkringsanstalten

gjord framställning taga i övervägande av riksförsäkringsanstalten

i skrivelse den 10 januari 1920 framlagt förslag till sådana ändringar i

olycksfallsförsäkringslagen, som motionärerna åsjTtade.

Även i annat sammanhang torde riksförsäkringsanstaltens ställning till

olycksfallsförsäkringen komma att underkastas prövning. Genom samstämmiga

beslut hade nämligen kamrarna nyligen med anledning av enskild motion lios

Kungl. Maj:t anhållit om utredning rörande åstadkommandet av en enhetlig

organisation av socialförsäkringens olika grenar i syfte att åstadkomma förenkling

och besparing i förvaltningen ävensom största möjliga effektivitet av

försäkringen. Vid utförandet av en dylik utredning måste även, enligt utskottets

uppfattning, nu föreliggande spörsmål bliva föremål för behandling.

Till sist ville utskottet erinra om det utarbetade förslaget till allmän sjukförsäkring.

Mot detta förslag hade bland andra invändningar även framhållits

riksförsäkringsanstaltens försvårade ställning till sjukförsäkringen på grund

av befintligheten av de enskilda olycksfallsförsäkringsbolagen. Vid den fortsatta

prövningen av förslaget måste givetvis vikten av dessa invändningar bliva

föremål för undersökning.

Då således det av motionärerna väckta spörsmålet i annan ordning redan

vore och utan riksdagens ytterligare framställning komme att bliva föremål

1920 års

riksdag.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Socialförsäkring

8- kommittén.

Kommittén

för socialförsäkringens

organi

sation.

för ingående undersökning, hemställde utskottet, att motionerna ej måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

I skrivelse den 29 januari 1921 avgav socialförsäkringskommittén förslag

till vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen. I nämnda skrivelse uttalades,

att kommitténs flesta medlemmar gåve sin principiella anslutning till den

uppfattningen, att ett system med riksförsäkringsanstalten såsom ensam bärare

av den sociala olycksfallsförsäkringen vore att föredraga framför det nuvarande

systemet. Då emellertid kommittén för socialförsäkringens organisation erhållit

i uppdrag att utreda frågan om åvägabringande av en så långt det

kunde befinnas lämpligt enhetlig organisation av den svenska olycksfalls-, pensions-

och sjukförsäkringen, ansåge sig socialförsäkringskommittén icke då

böra avgiva bestämt förslag i berörda syfte.

Proposition med anledning av de utav socialförsäkringskommittén i dess

nämnda skrivelse framställda förslag förelädes 1922 års riksdag och ledde

till antagande av lag om vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen, vilka

ändringar dock icke berörde organisationsfrågan.

Kommittén för socialförsäkringens organisation avgav ett den 25 oktober

1922 dagtecknat utlåtande i anledning av ett särskilt uppdrag att föreslå anordningar

för nedbringande av riksförsäkringsanstaltens och pensionsstyrelsens

administrationskostnader. I detta utlåtande uttalade kommittén, att den funnit

det ligga utom ramen för det kommittén meddelade särskilda uppdraget

att upptaga frågor bl. a. rörande försäkringsrådets och de ömsesidiga bolagens

verksamhet.

I de allmänna synpunkter, som kommittén framlade, underströks bl. a. vikten

av att de medel som genom beskattning eller avgifter åstadkommes för

socialförsäkringens behov, användes på det ur ekonomisk synpunkt lämpligaste

sättet. Dessa medel borde alltså i största möjliga utsträckning komma

själva försäkringen tillgodo bland annat därigenom att administrationskostnaderna

strängt begränsades till vad som vore nödvändigt för försäkringens

rationella genomförande.

Kommittén framhöll vidare, att den under sitt arbete funnit uppenbart, att

mera betydande besparingar i de nuvarande kostnaderna för socialförsäkringen

i huvudsak skulle kunna uppnås endast genom inskränkning i riksförsäkringsanstaltens

och pensionsstyrelsens arbetsuppgifter. Beträffande olycksfallsförsäkringen

upptog kommittén till prövning bl. a. frågorna om höjning

av arbetsgivarnas bidrag till försäkringens förvaltning, om karenstiden, om

förenklade försäkringsformer för vissa arbetsgivare, om inskränkningar i arbetet

med specialtariffering för större arbetsgivare samt om viss ändring av

mantalsskrivningsförordningen i sjette att minska riksförsäkringsanstaltens

registreringsarbete. För vad kommittén anförde rörande karenstiden och nedbringandet

av kostnaderna för karenstidsersättningarna skall redogöras i annat

sammanhang (sid. 128). Beträffande de övriga frågorna hava kommitténs

utredningsarbeten i allmänhet icke lett till framläggande av förslag om ändringar

i gällande bestämmelser. Dock föreslog kommittén rörande förvaltnings
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 109.

47

kostnadernas bestridande en sådan ändring i nuvarande bestämmelser, att dels

det bidrag i förevarande avseende som i form av tilläggsavgifter nu utgår från

de arbetsgivare vilkas arbetare äro försäkrade i riksförsäkringsanstalten skulle

förhöjas, så att detsamma jämte det för samma ändamål från de ömsesidiga

bolagen utgående bidraget kunde antagas väsentligen motsvara hälften av försäkringsrådets

och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader, dels ock

att sådan förändrad form för utgående av förstnämnda förvaltningsbidrag

skulle stadgas, att detsamma för varje försäkring beräknades med hänsyn

till den förvaltningskostnad, ifrågavarande försäkring kunde antagas föranleda.

över kommitténs utlåtande, i vad detsamma avsåg olycksfallsförsäkringen,

hava infordrade yttranden avgivits av försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten

och statskontoret, varjämte tre av de ömsesidiga bolagen i en skrivelse

framfört vissa synpunkter rörande sättet för bestridande av riksförsäkringsanstaltens

förvaltningskostnader. Den av kommittén föreslagna höjningen av

tilläggsavgifterna för arbetsgivare med försäkring i riksförsäkringsanstalten

avstyrktes av försäkringsrådet och riksförsäkringanstalten men tillsts^rktes i

stort sett av statskontoret.

Sedan besparingskommittén även upptagit frågan om socialförsäkringens

ekonomiska förutsättningar, förordnade Kungl. Maj:t den 7 december 1923, att

arbetet inom kommittén för socialförsäkringens organisation skulle vila. Sistnämnda

kommitté har sålunda, såsom jag redan i inledningen anfört, icke kommit

att avgiva något förslag till omorganisation av den sociala olycksfallsförsäkringen.

Vid 1924 års riksdag bragtes frågan rörande olycksfallsförsäkringens organisation

ånyo under riksdagens prövning genom motioner av herr Ljunggren

(I: 183) och herr Eriksson i Grängesberg (II: 193), vari åter framfördes

yrkandet om riksförsäkringsanstalten såsom ensam bärare av försäkringen.

Såsom motivering till sitt yrkande i denna del anförde motionärerna i huvudsak

följande:

»I det läge, vari socialförsäkringsspörsmålen numera kommit, är det skäl

överväga, huruvida icke frågan om riksförsäkringsanstalten såsom ensam

bärare av den sociala olycksfallsförsäkringen bör lösas för sig utan att kombineras

med övriga socialförsäkringsfrågor. Av de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen

kvarstå numera endast några få på den rena yrkessammanslutningens

grund, medan de övriga alltmera övergått till typen för vanliga

affärsbolag. Ju mera utvecklingen fortgår i denna riktning, desto mindre

skäl finnes för antagande, att dessa bolag skola uppfylla de syften, som vid

lagens tillkomst angåvos såsom motiv för medgivande av desamma. En av

grundförutsättningarna för de ömsesidiga bolagens tillkomst var, att försäkringsrådet

skulle komma att utöva en stark kontroll över bolagens verksamhet

medelst granskning av deras beslut i skadeersättningsfrågor, särskilt då

dessa, såsom merendels är fallet, grundats å skälighetsprövning. Erfarenheten

för de senare åren har emellertid visat, att försäkringsrådet med de arbetskrafter,

över vilka rådet därunder förfogat, ej förmått att i önsklig omfattning

fullgöra denna granskning. Antalet av de av rådet för granskning infordrade

mål, i vilka besvär ej anförts, uppgick sålunda för fjolåret endast till 90.

1921 års

riksdag.

Motioner

I: 183 och

II: 193.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Andra lagutskottets

utlåtande.

För att försäkringsrådet skall kunna uppfylla de fordringar, som i förevarande

hänseende ställdes _ å detsamma vid lagens tillkomst, skulle betydande

merkostnader för försäkringsrådets verksamhet uppkomma. Bestämmande av

ersättningen till en genom olycksfall skadad arbetare är en så grannlaga sak,

att detta bör ske av statstjänstemän. Den klagorätt över bolagens beslut i

skadeersättningsfrågor, som förefinnes, får icke överskattas. Bristande insikt

om lagens bestämmelser och hänsyn till vederbörande arbetsgivare föranleda

lätt nog, att även i fall, där fog därtill förefunnits, klagorätten ej tillitas. Med

det nuvarande systemet faller å riksförsäkringsanstalten automatiskt försäkringen

beträffande alla de försäkringspliktiga arbetsgivare, som ej tecknat försäkring

hos ömsesidigt bolag; och medföra åtgärderna för att söka i görligaste

mån erhålla kännedom om dessa arbetsgivare betydande kostnader för det

allmänna. Genom att försäkringen komme att omhänderhavas enbart av riksförsäkringsanstalten

skulle ernås väsentligen billigare förvaltningskostnader,

än då försäkringen är splittrad å ett flertal företag. Försäkringsavgifterna

skulle i genomsnitt kunna sänkas och tillämpningen av lagen bleve enhetlig.»

I sitt utlåtande i anledning av nyssnämnda motioner (nr I: 183 och II: 193),

över vilka yttrande inhämtats från riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet

och försäkringsinspektionen, anförde andra lagutskottet, dit motionen hänvisats,

att frågan vore lika betydelsefull till sin innebörd som svårlöslig, samt

fortsatte:

»Sedan de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen nu under lagens mer

än sexåriga tillämplighetstid fått i enlighet med lagens bestämmelser utveckla

sig såsom jämsides med riksförsäkringsanstalten bärare av ifrågavarande försäkringsverksamhet,

måste givetvis för ett upprivande av det nuvarande systemet

och dess ersättande med ett till grunden helt olika sådant krävas, att

den hittillsvarande anordningen i tillämpligheten visat sig förknippad med sådana

olägenheter, att en dylik omläggning kan anses vara av förhållandena

påkallad.

_ Obestridligt torde vara, att det nuvarande systemet med olycksfallsförsäkringens

uppdelning på statlig och enskild verksamhet visat sig ägnat att medföra

ej oväsentliga olägenheter i flerahanda hänseenden. Utskottet kan i detta

hänseende hänvisa till vad därutinnan såväl tidigare som ock i nu förevarande

motioner samt i riksförsäkringsanstaltens yttrande och av en av reservanterna

i försäkringsrådet anförts. Särskilt synas de yttringar, som den på grund

av systemet oundvikliga konkurrensen emellan den statliga anstalten och de

ömsesidiga bolagen efter hand tagit, visat sig medföra en ej önsklig ojämnhet

i fråga om premiedebiteringen samt innebära besvärande irritationsmoment till

men för samarbetet emellan den statliga anstalten och bolagen.

En huvudpunkt vid bedömandet av hithörande förhållanden måste givetvis

vara, i vad mån det nuvarande systemet tenderar till att de skadades

rätt i ersättningsfrågor ej skulle vederbörligen ses till godo. Om ock vad i

motionerna, härutinnan anförts får, på sätt försäkringsrådet närmare utvecklat,

anses innehålla tydliga överdrifter samt arbetsgivare, anslutna till de ömsesidiga

bolagen, allmänt visa månhet att i ersättningsfrågor hävda sina arbetares

intressen gent emot bolagen, gäller dock, att den för de försäkrade

förefintliga besvärsrätten i ersättningsfrågor — särskilt vad angår de kategorier

av försäkrade, vilkas förmåga att tillvarataga egna intressen är minst

— icke utgör någon mera verksam garanti för tillgodoseendet av de försäkrades

rätt, samt att den vid lagens tillkomst i enahanda syfte träffade anordningen,

att försäkringsrådet skulle äga rätt att även i fall, där klagan

ej förts, upptaga försäkringsärenden till granskning för eventuell rättelses åvägabringande

under de senaste åren allt mindre kommit till användning.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majits proposition nr 109.

49

Men även om det får anses klarlagt, att ej oväsentliga olägenheter visat

sig förbundna med det nuvarande systemet i dess hittillsvarande tillämpning,

gäller det emellertid att bedöma, i vad mån det kan antagas vara

underlägset andra organisationsformer, som kunna tänkas komma till användning

i dess ställe. Att det, innan en ingående undersökning av hithörande

förhållanden kommit till stånd, icke låter sig göra att intaga en definitiv

ståndpunkt till föreliggande spörsmål, synes utskottet uppenbart. Såsom

försäkringsrådet i sitt yttrande omnämnt, råda i skilda länder olika silsten!

i förevarande avseende, av vilka ett vart säkerligen har sina fördelar

och sina olägenheter. Utan att således nu vara berett att uttala någon förhandsståndpunkt

i frågan vill utskottet dock hava framhållit, att vägande

skäl synas utskottet tala för den meningen, att det ur principiell synpunkt

skulle vara förenat med väsentliga fördelar, om den sociala olycksfallsförsäkringen

organiserades så, att konkurrens om försäkringen icke förekomme.

Likaledes synes det påtagligt, att genom åvägabringande av enhetlighet beträffande

handhavandet av den sociala olycksfallsförsäkringen det skulle bliva

vida lättare att inrangera olycksfallsförsäkringen under ett för samtliga grenar

av socialförsäkringen gemensamt system.

Sett ur arbetsgivarnas synpunkt måste det emellertid te sig såsom ett berättigat

önskemål, att, i den mån så kan ske utan åsidosättande av arbetarnas

rätt och intresse, arbetsgivarna, vilka ju själva bära kostnaderna för olycksfallsförsäkringen,

få hava sin hand med i ordnandet av försäkringsverksamheten.

I vilken utsträckning och på vad sätt så må kunna lämpligen ske, låter sig

emellertid ej i frågans nuvarande läge bedömas.

Av det ovan anförda torde framgå, att det får anses uteslutet, att på

grundval av förevarande motioner nu skulle vidtagas ändringar i olycksfallsförsäkringslagen

av sådan innebörd, att från och med innevarande års utgång

försäkring enligt lagen skulle få äga rum endast i riksförsäkringsanstalten

medan åter de nuvarande ömsesidiga bolagen, vilka, såsom av förut lämnade

uppgifter framgår, för närvarande torde omsluta cirka en tredjedel av hela

antalet årsarbetare inom landet, skulle ställas å avveckling.

Därest, emot vad utskottet förutsatt såsom antagligt, statens besparingskommitté

icke skulle komma att ingå i prövning av nu förevarande organisationsfråga

med eventuellt angivande av riktlinjer för en omläggning av det

nuvarande systemet med försäkringens uppdelning på statlig och enskild verksamhet,

synes utskottet önskligt, att den av Kungl. Maj:t å sin tid i anslutning

till uttalanden från riksdagens sida igångsatta, men numera tillsvidare avbrutna

undersökningen av hithörande förhållanden i en eller annan form ånyo

upptages till slutförande.

Ävenledes anser sig utskottet ej kunna underlåta framhålla angelägenheten

av, att så länge det nuvarande organisationssystemet för olycksfallsförsäkringens

handhavande består, den i lagen avsedda övervakningen från försäkringsrådets

sida av beslut i skadeersättningsfrågor även i icke besvärsmål må

kunna av försäkringsrådet i nödig omfattning utövas.»

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet bl. a., att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte vid den

fortsatta behandlingen av de av utskottet berörda spörsmålen å socialförsäkringens

område under iakttagande av behovet av enhetlighet i organisationshänseende

beakta de i motionerna framförda förslagen i förening med innehållet i de

över motionerna avgivna yttrandena.

I en vid utskottets utlåtande fogad reservation yrkades av herr von Sydow

att i förslaget till skrivelse orden »under iakttagande av behovet av enhetlighet

Bihang till riksdagens protokoll 19B6. 1 samt. 90 Käft. (Nr 109).

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. May.ts proposition nr 109.

Grundlinjt

för kommit

téns organisationsförslag.

i organisationshänseende» borde utgå. Dessutom avgavs en reservation utan

särskilt yrkande av herr Öberg.

Vid behandlingen inom kamrarna biföllo såväl första som andra kammaren

utan votering utskottets hemställan. I skrivelse den 31 maj 1924 (nr 243)

gjorde sedermera riksdagen, under åberopande av nu återgivna, av riksdagen

godkända utskottsutlåtande, hemställan hos Kungl. Maj:t i enlighet med utskottets

yrkande.

Bespariugskommittens förslag till organisation av den sociala olycksfallsförsäkringen.

Statens besparingskommitté tillsattes den 1 september 1923 med landshövdingen

S. Linnér såsom ordförande. Kommitténs ledamöter voro kommerserådet

Gunnar Dillner, t. f. statssekreteraren Carl W. U. Kuylenstierna, ingenjören

C. Ramström, generaldirektören Per Södermark och f. d. statsrådet Anders

Örne.

Genom det av nämnda kommitté den 19 februari 1925 framlagda betänkandet

med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation har

organisationsfrågan i viss mån kommit i ett annat läge. De båda alternativ,

som tidigare erbjudit sig för en lösning av denna fråga, var å ena sidan den

nuvarande organisationen med riksförsäkringsanstalten och ömsesidiga bolag

såsom gemensamt bärare av försäkringen, å andra sidan riksförsäkringsanstalten

såsom ensam bärare därav. Det av besparingskommittén framlagda betänkandet

upptog emellertid även andra tänkbara möjligheter till diskussion,

varigenom den föreliggande organisationsfrågan kom att bliva belyst även ur

andra synpunkter än tidigare varit fallet.

Kommittén har sammanfört resultaten av sin utredning angående olycksfallsförsäkringen

i vissa i betänkandet återgivna »grundlinjer». Med hänsyn

till den belysning, som i dessa grundlinjer gives åt ifrågavarande ämnen, synes

det vara lämpligt att dessa grundlinjer få som bilaga (Bilaga B) fogas

vid dagens statsrådsprotokoll i detta ärende. Därest så sker, torde jag här

kunna inskränka mig till att endast i korthet redogöra för kommittébetänkandets

innehåll i organisationsfrågan.

I denna fråga anför kommittén till en början, att en tillfredsställande organisation

av den sociala olycksfallsförsäkringen enligt kommitténs uppfattning

borde uppfylla bland annat följande villkor: dels måste garantier finnas

för att de skadades rättsanspråk bleve riktigt bedömda, dels borde åt arbetsgivarna,

vilka hade att bestrida försäkringskostnaderna, lämnas tillfälle att

organisera administrationen så praktiskt och ekonomiskt fördelaktigt som''

möjligt, dels slutligen borde organisationen vara så beskaffad, att en nära

samverkan befrämjades mellan olycksfallsförsäkringen och de övriga socialförsäkringsgrenarna

samt yrkesinspektionen, varigenom även skulle vinnas

ökad möjlighet att individualisera åtgärderna efter omständigheterna i varje

särskilt fall.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 109.

51

Kommittén redogör därefter för de organisationsformer, under vilka social

olycksfallsförsäkring hittills i allmänhet administrerats. Dessa former kunde

enligt kommittén anses tillhöra två huvudtyper, nämligen en, där försäkringen

vore uppdelad på flera försäkringsinrättningar i konkurrens med varandra,

och en annan, där försäkringen handhades av en monopolanstalt. Bland former,

tillhörande den förra huvudtypen, erinrar kommittén dels om det i Sverige

tillämpade systemet med en statlig anstalt i konkurrens med ett flertal privata

inrättningar, dels om eu anordning med enbart dylika inrättningar såsom bärare

av försäkringen. Såsom olika alternativ för monopolisering av försäkringen

framhålles till en början dels ett system med försäkringen centraliserad

till en statlig anstalt, dels möjligheten av en anordning, varigenom en monopolanstalt

av helt privaträttslig karaktär finge handhava själva försäkringsverksamheten,

under det att skadeersättningarna bestämdes av en statlig myndighet.

Mot samtliga de angivna organisationsformerna funnes emellertid, enligt

vad kommittén närmare anfört, allvarliga erinringar att göra. Då således såväl

olycksfallsförsäkringens nuvarande organisation i vårt land som övriga

berörda anordningar av den centrala försäkringsförvaltningen kunde göras

till föremål för befogade invändningar, hade kommittén sökt att åstadkomma

en ny organisationsform med monopolets fördelar men utan dess anmärkta

olägenheter. Med utgångspunkt från denna uppfattning har kommittén föreslagit,

att den sociala olycksfallsförsäkringen skulle överlämnas till en inrättning

av blandad karaktär, i vars högsta ledning såväl staten som arbetsgivarna

och de försäkrade arbetarna skulle vara representerade. Denna försäkringsinrättning

borde vara organiserad efter mönster av ett enskilt företag av bolagstyp,

därvid dock de viktigaste av skadeersättningsfrågorna borde obligatoriskt

granskas av en av Kungl. Maj:t tillsatt tjänsteman med byråchefs ställning,

vilken skulle vara chef för en särskild avdelning -— besvärsavdelningen.

I denna försäkringsinrättning vilken av kommittén inordnats såsom en avdelning

i ett ämbetsverk ■— riksförsäkringsverket ■—- skulle samtliga arbetsgivare

vara skyldiga att hava sina arbetare försäkrade. Klagomål över försäkringsavdelningens

beslut skulle prövas av särskilda besvärsnämnder. Enligt

förslaget skulle alltså försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten upphöra

liksom även de ömsesidiga bolagens rätt att meddela försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Med undantag för personalen inom försäkringsavdelningen

skulle riksförsäkringsverkets personal vara statsanställd i vanlig ordning.

Med hänsyn till det nära sambandet mellan olycksfallsförsäkringens och yrkesinspektionens

arbetsområden föreslog kommittén vidare, att socialstyrelsens

byrå för arbetarskyddsärenden skulle överflyttas till riksförsäkringsverket, där

byrån skulle bilda en yrkesinspektionsavdelning.

Vad angår kostnaderna för försäkringens organisation har kommittén anfört,

att då kommittén principiellt vore av den uppfattningen att landets arbetsgivare

borde gälda samtliga de utgifter som erfordrades för en ur social synpunkt

sett betryggande tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen, kommittén

ansåge, att arbetsgivarna borde genom sina bidrag till försäkringen bestrida

s. 52 Kontrollera mot PDF

Riksförsäk
ringsverket.

Försäkrings
avdelningen.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

kostnaderna för såväl försäkringsavdelningen som besvärsavdelningen och besvärsnämnderna.

Det av kommittén föreslagna riksförsäkringsverket skulle sålunda komma

att övertaga de uppgifter, som för närvarande åligga försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten,

de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen och yrkesinspektionen.

Det nya verket skulle organiseras på fyra avdelningar: försäkringsavdelningen,

besvärsavdelningen, allmänna avdelningen och yrkesinspektionsavdelningen.

Härtill skulle dessutom såsom besvärsorgan komma de förut omnämnda besvärsnämnderna,

rik sför säkring snämnden och sjukhjälpsnämnden.

Försäkringsavdelningen skulle övertaga riksförsäkringsanstaltens och de

ömsesidiga bolagens uppgifter, i den mån dessa avse verksamhet enligt nu gällande

olycksfallsförsäkringslag och 1901 års olycksfallsersättningslag, och

allmänna avdelningen riksförsäkringsanstaltens övriga uppgifter. Besvärsavdelningen

skulle utöva en löpande kontroll av alla viktigare ersättningsbeslut.

Yrkesinspektionsavdelningen skulle omhänderhava samma uppgifter, som för

närvarande tillkomma yrkesinspektionen. Försäkringsrådets nuvarande uppgifter

skulle enligt vad av det anförda framgår uppdelas mellan riksförsäkringsnämnden

och sjukhjälpsnämnden.

Försäkringsavdelningen skulle organiseras som ett enskilt företag av bolagstyp.

Högsta ledningen av försäkringsavdelningen skulle tillkomma »riksförsäkrings

stämman», bestående av 30 ledamöter, varav 18 skulle representera arbetsgivarna,

6 staten och 6 arbetarna. Då arbetsgivarna skulle bära kostnaderna

för försäkringen, borde enligt kommitténs uppfattning arbetsgivarnas representanter

fördelas på sådant sätt mellan de olika yrkesgrupperna, att dessa

såvitt möjligt bleve representerade i proportion till summan av skadeersättningarna

inom varje sådan grupp. Härigenom skulle arbetsgivarnas inflytande

på administrationen komma att avvägas med hänsyn till de olika arbetsgivargruppernas

ekonomiska intressen. Genom de särskilda representanterna i

stämman för staten och arbetarna skulle försäkringsinrättningen dels tillförsäkras

de försäkrades förtroende, dels tillföras ökad sakkunskap. Bland statsrepresentanterna

skulle riksförsäkringsverkets chef vara självskriven. Han

skulle tillika tjänstgöra såsom ordförande i stämman.

Den närmaste ledningen av försäkringsavdelningens verksamhet skulle enligt

förslaget handhavas av en direktion, i vilken stämman skulle utse fem ledamöter.

Denna direktion skulle utom nämnda ledamöter bestå av chefen för

riksförsäkringsverket såsom ordförande samt försäkringsavdelningens direktör,

vilken skulle utses av övriga direktionsmedlemmar. Direktionen skulle

hava att förvalta försäkringsavdelningens fonder i enlighet med av Konungen

utfärdat reglemente, att fastställa premietariff, att behandla vissa frågor rörande

avdelningens samarbete med yrkesinspektionen och sjukförsäkringen

samt att fastställa allmänna grunder för försäkringsavdelningens organisation

och för anställande av avdelningens personal.

Direktören skulle hava att organisera försäkringsavdelningen och tillsätta

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 53

avdelningens personal inom ramen av de bestämmelser, som direktionen kunde

komma att giva.

Något mera detaljerat förslag till organisation av försäkringsavdelningen

har icke framlagts av kommittén, vilket motiverats med att detta skulle tillkomma

direktionen och försäkringsavdelningens direktör. De uppgifter, som

skulle åligga avdelningen, skulle huvudsakligen bliva följande: införskaffande

av uppgifter rörande samtliga arbetsgivare, som omfattas av olycksfallsförsäkringen;

registrering i erforderlig utsträckning av dessa arbetsgivare;

ärenden rörande försäkringsplikt; fastställande av premiesatser; debitering och

reglering av försäkringsavgifter; skadereglering dels beträffande skador som

omfattas av försäkringen, dels beträffande skador bland statens arbetare; samarbete

med yrkesinspektionen, sjukkassorna och ombuden; behandling av försäkringsmatematiska

och statistiska frågor, vari även skulle ingå utarbetande

av den officiella olycksfallsstatistiken samt statistik rörande olycksfallsskydd;

fondförvaltning samt slutligen uppgifter på grund av 1901 års olycksfallsersättningslag.

Kommittén förutsätter, att staten kostnadsfritt skulle låta försäkringsavdelningen

anlita mantalsskrivningsväsendet för införskaffande av uppgifter rörande

arbetsgivare samt uppbördsväsendet för inbetalning av de mindre arbetsgivarnas

försäkringsavgifter. Vidare föreslår kommittén, att avgifter, som

icke av arbetsgivarna erläggas, skulle genom statens försorg indrivas på det

sätt, som om resterande kronoutskylder är stadgat. Dessutom skulle avdelningen

åtnjuta portofrihet. Då kommittén ansett, att värdet av nämnda förmåner

tillfullo uppvägde kostnaden för det förvaltningsarbete, som avdelningen skulle

hava att utföra för statens räkning, har kommittén icke funnit skäl föreslå,

att ersättning skulle utgå för nämnda arbete.

Enligt kommitténs förslag skulle samtliga ersättningsfrågor i första hand Besvärgavgöras

av försäkringsavdelningen. Då den omfattande sakkunskap i ersätt- avdelningen,

ningsfrågor, som skulle finnas samlad i försäkringsavdelningen, samt riksförsäkringsstämmans

sammansättning och inflytande på avdelningens verksamhet

syntes innebära säkerhet för att ersättningsfrågorna skulle komma

att handläggas på betryggande sätt, kunde det enligt kommittén synas överflödigt

att genomföra särskilda kontrollåtgärder utöver den rätt att anföra besvär,

som medgivits de skadade. Då det emellertid ansågs vara av särskild vikt,

att de försäkrade finge förtroende för det sätt, varpå skaderegleringsarbetet

handhades, hade kommittén dock ansett sig böra föreslå dylika kontrollåtgärder.

Efter en utredning av den ekonomiska betydelsen för de ersättningsberättigade

av de olika slagen av ersättningar, d. v. s. ersättningar på grund av

sjukdom, invaliditet och död, framhåller kommittén, att sjukersättningarna för

ersättningstagarna vore av mindre betydelse i förhållande till invaliditets- och

dödsfallsersättningarna, vilka till allra största delen utginge i form av livräntor.

På grund härav har kommittén föreslagit, att samtliga beslut i livräntefrågor

skulle underkastas en löpande kontroll från besvärsavdelningens

sida. Denna löpande kontroll skulle enligt kommitténs förslag även omfatta

vissa beslut varigenom ersättningsansökningar avslagits.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kung!. Maj:ts proposition nr 109.

Besvärs - nämnderna.

Allmänna

avdelningen.

Yrkesinspek
tionaavdel
ningen.

Vederbörande tjänstemän hos försäkringsavdelningen skulle vara skyldiga

att, där chefen för besvärsavdelningen så funne vara erforderligt, föredraga dylika

ärenden. Erfordrades ytterligare utredning, skulle sådan ombesörjas av

försäkringsavdelningen. Därest vid granskningen chefen för besvärsavdelningen

skulle hysa annan mening rörande beslutet än försäkringsavdelningen,

skulle frågan hänskjutas till riksförsäkringsnämndens avgörande. Dessutom

skulle de skadade alltid äga rätt att överklaga försäkringsavdelningens beslut

i ersättningsfrågor.

Besvär över försäkringsavdelningens beslut rörande sjukersättning eller begravningshjälp

skulle behandlas av sjukhjälpsnämnden. Denna skulle bestå

av tre ledamöter, av vilka en skulle hava domarkompetens samt en vara representant

för arbetsgivarna och en för arbetarna. Övriga besvärsärenden

skulle handläggas av riksförsäkringsnämnden. Denna skulle för behandlingen

av de olika grupperna av ärenden vara uppdelad på tre sektioner, livräntesektionen,

försäkringstekniska sektionen och juridiska sektionen, av

vilka varje sektion skulle självständigt svara för sina beslut. Livräntesektionen

skulle vara sammansatt av tre personer med framstående skicklighet och

erfarenhet, en såsom domare, en såsom läkare och en såsom försäkringstekniker,

ävensom av en representant för arbetsgivarna och en för arbetarna. Den

försäkringstekniska sektionen, som skulle hava att handlägga besvär rörande

premiesatser och andra avgiftsfrågor, skulle bestå av fyra ledamöter, varav

en jurist, två försäkringstekniker och en representant för arbetsgivarna. Den

juridiska sektionen, som skulle handlägga besvär rörande olycksfallsförsäkringslagens

tillämplighet och andra juridiska frågor, skulle bestå av tre jurister

jämte en representant för arbetsgivarna och en representant för arbetarna.

Föredragningen skulle verkställas i sjukhjälpsnämnden av tjänstemännen å

försäkringsavdelningen och i riksförsäkringsnämnden av besvärsavdelningens

tjänstemän.

Ifrågavarande besvärsnämnder skulle icke få karaktären av permanenta ämbetsverk

utan rekryteras på viss tid bland personer med annan sysselsättning.

Härigenom skulle enligt kommitténs uppfattning de bästa garantier skapas för

att tillförsäkra de avgörande instanserna högsta sakkunskap.

Till den s. k. allmänna avdelningen inom riksförsäkringsverket skulle enligt

kommitténs förslag överföras de uppgifter, som för närvarande åvila riksförsäkringsanstalten

och icke sammanhänga med verksamheten enligt 1916 och

1901 års lagar.

På grund av de stora fördelar såväl för olycksfallsförsäkringen som för

yrkesinspektionens egentliga verksamhet, vilka kommittén ansett vara förenade

med ett samordnande av yrkesinspektionen med den sociala olycksfallsförsäkringen,

har kommittén såsom fötut anförts föreslagit, att ett dylikt samordnande

skulle åvägabringas på så sätt, att riksförsäkringsverket bleve chefsmjmdighet

för yrkesinspektionen och att sålunda .socialstyrelsens nuvarande byrå för

arbetarskyddsärenden skulle ingå såsom en avdelning av verket. Av ett samordnande

på detta sätt skulle nämligen enligt kommittén följa betydande fördelar

för yrkesinspektionens sociala verksamhet för genomförande av skydd

s. 55 Kontrollera mot PDF

Klingl. Maj:is proposition nr 109.

55

mot olycksfall i arbete, samtidigt med att därigenom olycksfallsförsäkringens

kostnader såväl beträffande ersättningar som administration skulle minskas.

För arbetsgivarna skulle dessutom ett samarbete av denna art medföra en rättvisare

fördelning av deras bördor för den sociala olycksfallsförsäkringen.

Riksförsäkringsverkets styrelse skulle enligt kommitténs förslag utgöras av

en generaldirektör som chef samt såsom ledamöter direktören i försäkringsavdelningen

och cheferna för besvärsavdelningen, allmänna avdelningen och yrkesinspektionsavdelningen.

Försäkringsavdelningens direktör skulle dock endast

äga avge votum i frågor, som berörde försäkringsavdelningens verksamhet.

Vid avgörande av sådana ärenden skulle votum endast få avgivas av, förutom

ämbetsverkets chef och direktören, en av verkets övriga ledamöter. För övrigt

skulle beträffande sättet för ärendenas handläggning inom verket föreskrifter

utfärdas av Konungen.

Enligt kommitténs uppskattning kunde kostnaderna för försäkringsavdelningen

beräknas uppgå till 1 600 000 kronor per år. Härvid utgick kommittén

från att avdelningen i likhet med den nuvarande riksförsäkringsanstalten

skulle vara befriad från skatt. Till nämnda belopp .skulle läggas de årliga

kostnaderna för besvärsavdelningen och för besvärsnämnderna, som av kommittén

beräknades till 125 000 kronor. Den sammanlagda kostnaden för försäkringsavdelningen,

besvärsavdelningen och besvärsnämnderna skulle således

uppgå till 1 725 000 kronor årligen, vilken kostnad enligt kommitténs förslag

skulle helt bestridas av arbetsgivarna. Kostnaden för den allmänna avdelningen,

vilken kostnad skulle bestridas av staten, beräknades till 118 000 kronor.

I överensstämmelse med sin uppfattning att anstalten skulle äga kostnadsfritt

anlita uppbördsväsendet samt åtnjuta portofrihet, har kommittén

icke beräknat något belopp för dylika kostnader. Kommittén anför, att då

arbetsgivarnas nuvarande kostnader för förvaltningen (år 1923) uppginge

till 1 382 000 kronor, skulle en omläggning av försäkringen i överensstämmelse

med kommitténs förslag således komma att för dessa medföra

en ökning av förvaltningskostnaderna med cirka 340 000 kronor årligen. För

statsverket skulle däremot kommitténs förslag medföra en utgiftsminskning av

omkring 1 310 000 kronor, i vilket belopp dock ingick eu till 150 000 kronor

uppskattad besparing i anledning av att enligt kommitténs förslag ansvaret

för arbetsgivares underlåtenhet att erlägga premier skulle överflyttas på övriga

arbetsgivare. Från nämnda belopp skall också för den närmaste tiden avräknas

kostnaden för övergångsstat för riksförsäkringsanstaltens ordinarie personal,

vilken kostnad kommittén uppskattat till omkring 150 000 kronor. Den

omedelbara besparingen i förvaltningskostnader för statsverket skulle alltså

uppgå till omkring 1 010 000 kronor.

Till det anförda anmärkes, att då statens nettokostnader för försäkringen

sedan år 1923 minskats, besparingen .skulle numera uppgå till väsentligt lägre

belopp. Närmare uppgifter i nu nämnda hänseenden finnas intagna i Bilaga C.

Slutligen torde i detta sammanhang få återgivas en av besparingskommittén

själv gjord sammanfattning av innebörden av dess förslag. Kommittén anför:

»Grundtanken i kommitténs ovan skisserade organisationsförslag är, att samtidigt

som olycksfallsförsäkringens samverkan med övriga socialförsäkrings
-

Riksförsäkringsverket

som ämbetsverk.

Förvaltnings
kostnaderna.

Sammanfattning

av

besparingskommitténs

förslag.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Mai:1c proposition nr 100.

grenar och vissa statliga myndigheter tryggas, åt arbetsgivarna lämnas största

möjliga, frihet att genomföra en enkel, praktisk och billig administration av

försäkringen, på samma gång som man genom monopoli seringen dels undviker

kostnaderna för en i detta fall ändamålslös konkurrens, dels tillgodogör sig de

fördelar ur administrationssynpunkt, som försäkringens koncentration till en

enda inrättning i flera avseenden innebär. Vidare har kommittén i sitt förslag

sökt åstadkomma, att full trygghet skall erhållas för ett ur social synpunkt

sett riktigt handhavande av olycksfallsförsäkringen. Behovet av samverkan

med vissa statliga myndigheter bär kommittén, såsom förut anmärkts, sökt tillgodose

närmast genom att inordna den sociala olycksfallsförsäkringen i ett

statens ämbetsverk. Arbetsgivarnas intressen anser kommittén vara tillbörligt

beaktade genom den rörelsefrihet i fråga om arbetsorganisation och personalanställning,

som riksförsäkringsstämman, direktionen och den av den senare

genom enskilt avtal anställde chefen för försäkringsinrättningen skulle äga.

Bör en socialt sett tillfredsställande tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen

har kommittén sökt åstadkomma tredubbla garantier. I försäkringsavdelningens

stämma äro såväl staten som de försäkrade arbetarna representerade. De

obetingat viktigaste ersättningsfrågorna, nämligen de, som röra livräntor, undergå

obligatorisk granskning genom därtill av staten utsedd person, och slutligen

är riksförsäkringsnämnden, som i sista instans avgör alla mera betydelsefulla

frågor, utrustad med en i möjligaste mån ingående sakkunskap på de

olika områden, som beröras av den sociala olycksfallsförsäkringen. Enligt kommitténs

mening torde den av kommittén föreslagna organisationen jämväl skapa

förutsättningar för bättre sa,mförstånd och smidigare samverkan mellan besvärsnämnderna

å ena sidan, besvärs- och försäk.ringsavdelningarna å den andra,

än som för närvarande förefinnes mellan försäkringsrådet och de olika försäkringsinrättningarna.

»

Yttranden rörande besparingskomniitténs förslag till organisation av

den sociala olycksfallsförsäkringen.

Då de över besparingskommitténs betänkande avgivna yttrandena, såsom

förut anförts, torde böra sammanföras i en särskild bilaga till statsrådsprotokollet

i detta ärende, lärer det icke vara erforderligt att här lämna någon mera

detaljerad framställning av deras innehåll. I det följande kommer därför beträffande

olika frågor att endast i största allmänhet redogöras för yttrandenas

innehåll och i övrigt hänvisas till motsvarande sida i nämnda bilaga.

Vad angår yttrandenas innehåll rörande kommitténs organisationsförslag,

må till en början anmärkas, att i flera av de inkomna yttrandena till behandling

upptagits endast de delar av kommitténs betänkande, som avse pensions- och

sjukförsäkringen. I de yttranden vari även olycksfallsförsäkringen behandlats

förekommer det i ett par fall, att endast vissa detaljer av det föreliggande organisationsförslaget

upptagits till prövning och att vederbörande alltså icke tagit

ståndpunkt till själva huvudfrågan: centralisering av försäkringen eller icke.

Beträffande sistnämnda spörsmål hava följande myndigheter och sammanslutningar

angivit sin ståndpunkt, nämligen riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet,

försäkringsinspektionen, medicinalstyrelsen, svenska stadsförbundets styrelse,

de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, Sveriges köpmannaförbund,

svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen och svenska försäkringsföreningen.

Av de nu nämnda hava riksförsäkringsanstalten, svenska

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.is proposition nr 109. 57

stadsförbundets styrelse och landsorganisationen uttalat sig till förmån för en

centralisering av försäkringen, varjämte försäkringsinspektioiien förordat en

centralisering av skaderegleringen. De övriga hava uttalat sig mot en centralisering.

Yad beträffar formen för den ifrågasatta centralanstalten hava såväl riksförsäkringsanstalten

som landsorganisationen förordat en statsanstalt, varemot

stadsförbundet uttalat sig för en anstalt av den karaktär som av besparingskommittén

föreslagits. Beträffande skaderegleringen har försäkringsinspektionen

förordat den av kommittén föreslagna försäkringsavdelningen, som dock

enligt inspektionens uppfattning borde erhålla en fullt självständig form och

icke ingå som en avdelning i en statsinstitution.

Den kritik, som av riks för säkring sanstalten riktades mot besparingskommitténs

förslag, gällde icke centraliseringen såsom sådan utan den av kommittén

föreslagna försäkringsavdelningen och dess organisation. Denna avdelning

vore enligt anstaltens mening att anse som en inrättning av privaträttslig karaktär,

alldenstund arbetsgivarna bleve bestämmande såväl i stämman som i

direktionen och personalen icke skulle vara statsanställd. Sammankopplingen

mellan en enskild anstalt och ett statens ämbetsverk fann anstalten vara olämplig

och oformlig, i det att ämbetsverket icke skulle hava rätt att besluta i frågor,

som rörde försäkringsavdelningen.

Vad beträffar frågan om erforderliga garantier för att de skadades rättsanspråk

skulle bliva vederbörligen tillgodosedda, var riksförsäkringsanstalten

av den uppfattningen, att de av kommittén föreslagna kontrollanordningarna i

förening med besvärsrätt för de skadade icke kunde anses innebära tillfyllestgörande

säkerhet (Bil. sid. 21—24). Alla ersättningsbeslut borde nämligen

enligt anstaltens mening fattas av ett offentligt organ och icke av en institution,

som hade ett ekonomiskt intresse i fråga om ersättningarnas storlek.

Den av kommittén föreslagna granskningen inom besvärsavdelningen av försäkringsavdelningens

beslut bl. a. i livräntefrågor fann riksförsäkringsanstalten

dessutom innebära en dubbelorganisation i stället för förenkling av aTbetet.

Icke heller fann riksförsäkringsanstalten tillräckliga garantier hava skapats

för tillvaratagande av de mindre arbetsgivarnas intressen vid premieberäkningen

och förvaltningskostnadernas fördelning. Arbetsgivarnas rätt att anföra

besvär över påförda premier kunde enligt anstaltens mening icke i och för sig

anses innebära någon tillräcklig garanti. För att pröva besvär över försäkringsavgifter

behövdes nämligen en opartisk, tillförlitlig statistik. Några garantier

för att statistiken skulle fylla dessa krav funnes emellertid enligt anstaltens

mening icke, alldenstund statistiken icke skulle komma att utarbetas av

offentlig myndighet utan av den föreslagna försäkringsavdelningen (Bil. sid.

24—25).

Riksförsäkringsanstalten ansåg det även betänkligt att åt den föreslagna

försäkringsavdelningen, som enligt anstaltens mening vore att anse som en privat

institution, överlämna beslutanderätten beträffande ersättningar i anledning

av skador bland statens arbetare. Härigenom skulle nämligen statens myn
-

Riksför
säkrings
anstalten.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Iiungl. Maj:ts proposition nr 109.

cligheter bliva underkastade en enskild inrättnings beslut. Om man ansåge, att

försäkringsavgiften i viss mån vore likställd med en skatt, kunde det enligt

anstaltens mening ifrågasättas, huruvida icke kommitténs förslag att låta avgiften

obligatoriskt bestämmas av en enskild anstalt, vore stridande mot grundlagens

anda och mening. För riksförsäkringsanstalten syntes det även betänkligt

att låta en enskild inrättning övertaga anstaltens fonder mot skyldighet

att svara för förpliktelserna gentemot livräntetagarna, alldenstund några ekonomiska

garantier enligt anstaltens mening icke föreslagits (Bil. sid. 25—26).

Dessa av riksförsäkringsanstalten åberopade olägenheter, varmed den av besparingskommittén

föreslagna centralanstalten ansågs behäftad, skulle enligt

anstaltens mening helt bortfalla, därest försäkringen överlämnades till en ren

statsanstalt. Vad kommittén anfört beträffande statsdnftens nackdelar funne

riksförsäkringsanstalten icke innebära tillräckliga skäl för en indragning av

anstalten och överlämnande av dess verksamhet till en inrättning av föreslagen

typ. Riksförsäkringsanstalten framhöll dock även, att de på senare åren

införda, i detalj gående reglementena för personalens anställning och avlönande

m. m. vore ganska hinderliga för ordnande av förhållandena på ett ändamålsenligt

och billigt sätt (Bil. sid. 27—29).

Beträffande förvaltningskostnaderna gjorde riksförsäkringsanstalten gällande,

att försäkringens överlämnande till en väsentligen privat monopolanstalt

skulle komma att medföra en betydande fördyring av kostnaderna för försäkringens

administration i jämförelse med de kostnader, som en statens försäkringsanstalt

skulle betinga (Bil. sid. 32). Principen att arbetsgivarna skulle

bestrida samtliga kostnader för försäkringens administration kunde riksförsäkringsanstalten

för sin del icke godtaga. Enligt anstaltens mening borde staten

fortfarande lämna skäligt bidrag till den sociala olycksfallsförsäkringens förvaltningsutgifter

(Bil. sid. 35).

Såsom förut framhållits, ansåg riksförsäkringsanstalten, att olycksfalls försäkringen

borde omhänderhavas av anstalten ensam. Under förutsättning att

riksförsäkringsanstalten bleve ensam bärare av försäkringen, föreslog anstalten,

att en särskild rådgivande institution inrättades, vari arbetsgivare och

arbetare skulle hava säte. Härigenom skulle behovet av samarbete med arbetsgivare

och arbetare på ett tillfredsställande sätt kunna tillgodoses. Till

sammanträdena skulle även kunna såsom sakkunniga tillkallas representanter

för yrkesinspektionen (Bil. sid. 34).

För vad riksförsäkringsanstalten i övrigt anfört om riksförsäkringsverket

såsom ämbetsverk, besvärsavdelningens inre organisation och besvärsnämnderna

hänvisas till anstaltens yttrande (Bil. sid. 36—40).

I en reservation till riksförsäkringsanstaltens yttrande av byråchefen

D. Östrand, med vilken ledamoten i anstalten N. Källström förenade sig i vad

angick olycksfallsförsäkringen, förordades med ett par smärre modifikationer

den av besparingskommittén föreslagna organisationen, då denna enligt reservanternas

mening i stort sett uppfyllde de villkor som en tillfredsställande

organisation borde uppfylla och även överensstämde med de riktlinjer för lösningen

av förevarande fråga, som framlagts av andra lagutskott vid 1924

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

59

års riksdag (Bil. sid. 48—52). Vid anstaltens yttrande fanns även fogat ett

särskilt yttrande av byråchefen H. von Schulzenheim, som emellertid vad organisationsfrågan

beträffar väsentligen stod på samma ståndpunkt som anstalten.

I sitt yttrande fann för säkring srådet visserligen, att det förelåge talande

skäl för en centralisering av olycksfallsförsäkringen och även skäl för att

ordna denna verksamhet under friare former än ett statligt ämbetsverk erbjöde.

Dock ansåge rådet det vara lämpligare att bibehålla det nuvarande systemet

med några modifikationer och ökade möjligheter till kontroll, intill dess meningarna

hunnit samla sig om en ännu lämpligare form (Bil. sid. 80—81).

Det av besparingskommittén framlagda förslaget ansåge sig rådet huvudsakligen

av följande skäl icke kunna biträda. Stora grupper arbetsgivare, som

saknade lämplig representation, skulle ej få något inflytande på sammansättningen

av riksförsäkringsstämman och därmed på ledningen av företaget, vilket

skulle bliva så gott som suveränt i fråga om premiebestämningen. Arbetsgivarnas

besvärsrätt skulle icke innebära några tillfredsställande garantier

häremot. Den slentrian och byråkratism, som av kommittén uppgivits följa

med ett statsämbetsverk, kunde enligt rådets uppfattning väntas komma att

vidlåda även den föreslagna organisationen. Det syntes vidare rådet tvivelaktigt,

huruvida försäkringsavdelningen, som skulle vara av enskild karaktär, skulle

komma att upprätta något mera intimt samarbete med statsmyndigheterna. Förvaltningskostnaderna

för den föreslagna anstalten vore sannolikt för lågt räknade.

Sammankopplandet av gransknings- och besvärsmyndigheterna med försäkringsavdelningen

vore icke ägnat att tillvinna dem förtroende hos de rättssökande.

— Beträffande övriga av rådet framlagda synpunkter och skälen

härför hänvisas till rådets yttrande (Bil. sid. 79—88).

I en av försäkringsrådet J. Geijer (Bil. sid. 92—95) avgiven reservation an;

fördes, att det av besparingskommittén framlagda förslaget vore i stort sett tillfredsställande.

Den nuvarande organisationens huvudfel vore den av densamma

uppammade konkurrensen, som vore mycket skadlig för försäkringens utveckling,

då den hade till följd att mellan försäkringsinrättningarna den inbördes

viljan till samverkan för gemensamma mål helt och hållet saknades. De fördelar

som genom kommittéförslaget skulle vinnas vore: 1) konkurrensens försvinnande

och därmed upphörande av den allmänna irritationen med dess skadliga

verkningar, 2) förvaltningskostnadernas minskning i avsevärd grad, 3)

tillfredsställande garantier för ett enhetligt och rättvist bedömande av ersättningarna

samt 4) möjlighet till ett tillfredsställande samarbete med yrkesinspektionen

och sjukkassorna.

Beträffande olycksfallsförsäkringens nuvarande organisation framhöll försäkring

sinspektionen i sitt uttalande, att det viktigaste krav som från det allmännas

sida måste ställas på denna vore, att den beredde säkerhet för de skadade

att utfå de ersättningar som tillkomme dem enligt lagen. Det syntes

icke från något håll kunna bestridas, att den nuvarande organisationen icke

hölle måttet i detta avseende, framför allt därför att ett flertal försäkringsanstalter

ägde besluta i fråga om skadeersättningarna. Med anledning härav för
-

Försäkrings
rådet.

Försäkrings
inspektioneu.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ordade inspektionen en centralisering av skaderegleringen. Vad däremot själva

försäkringen beträffade, ansåge inspektionen icke några trängande skäl föreligga

att centralisera denna. Rätten att teckna försäkring i försäkringsbolag

borde ej berövas arbetsgivarna. En dylik ansvarsförsäkring skulle, även om

den ej i större utsträckning toges i bruk, hindra utvecklingen av de skadliga

tendenser, som enligt inspektionens mening gärna uppkomme inom en monopolanstalt.

Bland olika monopolsystem ansåge inspektionen ett system med en i privatekonomiska

former arbetande anstalt, sådant det praktiserades i Schweiz, vara

att föredraga framför ett rent statsmonopol, sådant som gällde i Norge. Beträffande

den föreslagna försäkringsavdelningen funne inspektionen det lämpligare,

att densamma anordnades som en fullt självständig inrättning och icke

som en avdelning i ett statligt ämbetsverk. Samarbetet med yrkesinspektionen

och sjukkassorna kunde lämpligen åstadkommas på annat sätt än kommittén

föreslagit (Bil. sid. 96—98).

Medicinal- Beträffande organisationsfrågan, i vad densamma angick monopolisering

styrelsen. euer icke> framhöll medicinalstyrelsen, att den icke hade anledning förmoda,

att en monopolisering av olycksfallsförsäkringen skulle vara till gagn för landet.

Enligt styrelsens uppfattning måste kommittéförslaget, oaktat det i övrigt

syntes giva goda uppslag, väcka betänkligheter, då det avsåge att störta det

nuvarande och skapa något nytt och oprövat (Bil. sid. 245—246).

Svenska Svenska stadsförbundets styrelse framhöll i sitt yttrande, att från kommunerdetfstyrelse.

nas s^a intet väsentligt syntes vara att invända mot den föreslagna omläggningen

av olycksfallsförsäkringen. Då genom statens organ på ett tillfredsställande

sätt övervakades, att arbetarna finge dem lagligen tillkommande ersättning,

syntes de föreslagna nya formerna icke heller ur denna synpunkt

kunna väcka betänkligheter (Bil. sid. 267).

De ömsesidiga I det yttrande, som avgavs av de ömsesidiga socialförsäkringsbolaringsboiagfns

aens förening, avstyrktes varje centralisering av den sociala olyeksfallsförförening.

säkringen. De av besparingskommittén framställda anmärkningarna mot det

nuvarande systemet såsom innebärande fördyring av administrationen på grund

av konkurrenskostnader, bristande tillgodoseende av de skadades rätt, bristande

enhetlighet vid lagens tillämpning, försvårad samverkan med andra sociala försäkringsgrenar

m. m. funne föreningen vara antingen överdrivna eller obefogade

(Bil. sid. 285—288).

Föreningen ansåge, att varje monopol innebure ett våldförande på de ekonomiska

krafter som reglerade samhällslivet. Detta gällde även monopol på socialförsäkringens

område. Konkurrensen vore däremot förutsättningen för all sund

ekonomisk utveckling i samhället. Enligt föreningens mening måste det av

besparingskommittén föreslagna monopolsystemet oundvikligen komma att

medföra i varje fall följande olägenheter, nämligen fördyrande av försäkringen,

byråkratiskt och svårkontrollerbart administrationssätt, minskande av försäkringstagarnas

inflytande å och intresse för försäkringen och dess utveckling

samt bristande garanti för rättvisa premiesatser. Efter en närmare utveckling

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Ill

av dessa synpunkter (Bil. sid. 288—293) framlade föreningen ett eget organisationsförslag,

enligt vilket riksförsäkringsanstalten skulle upphöra och ömsesidiga

bolag bliva ensamma bärare av försäkringen (Bil. sid. 293—297).

I det av Sveriges köpmannaförbund avgivna yttrandet avstyrktes centralisering

av olycksfallsförsäkringen. Det ansågs, att en utveckling i av besparingskommittén

föreslagen riktning skulle bliva högst ödesdiger för näringslivet

(Bil. sid. 314). Förbundet ansåg även, att en fri konkurrens mellan olika

försäkringsinrättningar skulle bidraga till att säkerställa de skadades intressen.

Skulle nämligen från någon försäkringsinrättnings sida en tendens till

nedsättning av de skadades ersättningar göra sig gällande, komme detta ovillkorligen

att medföra, att arbetsgivarna lämnade en dylik försäkringsinrättning.

Biksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader ansågos böra helt överflyttas

på arbetsgivarna (Bil. sid. 315).

Den av besparingskommittén föreslagna centraliseringen av olycksfallsförsäkringen

avstyrkes även i det av svenska arbetsgivareföreningen avgivna yttrandet,

detta huvudsakligen av följande skäl. Det vore icke säkert, att den av

kommittén föreslagna anstalten skulle bliva befriad från den byråkratism och

formalism, vilken enligt kommitténs uppfattning vore förenad med driften i

en statsmonopolanstalt. Arbetsgivarnas möjlighet att inverka på förvaltningen

skulle bliva så ringa, att något särskilt intresse för försäkringsverksamheten

från deras sida icke kunde förväntas. Det funnes större säkerhet för att premiesättning

och skadereglering skulle ske rättvist i en mindre försäkringsinrättning,

där varje delägare hade möjlighet att utöva kontroll, än inom en hela

landet omfattande anstalt. Det vore ovisst, huruvida de utförda kostnadsberäkningarna

för den föreslagna försäkringsavdelningen kunde anses hållbara;

sannolikt vore de alldeles för låga (Bil. sid. 320—321). I yttrandet framhölls

även, att organisationsfrågan skulle kunna praktiskt lösas på sätt som föreslagits

av de ömsesidiga bolagens förening. Det av besparingskommittén framlagda

förslaget om samordnande av olycksfallsförsäkringen och yrkesinspektionen

avstyrktes (Bil. sid. 321—322).

I landsorganisationens yttrande förordades, som förut nämnts, centralisering

av olycksfallsförsäkringen. Vid valet mellan det av besparingskommittén

framlagda förslaget och en ren statsanstalt föredroges det senare alternativet.

Skälet härtill vore huvudsakligen, att det vore principiellt oriktigt att låta arbetsgivarna

såsom premiebetalare få avgöra frågan om skadeersättningarna

(Bil. sid. 327). De av besparingskommittén föreslagna kontrollanordningarna

såväl som besvärsinstanserna syntes otillfredsställande. Besvärsinstanserna

borde erhålla en helt och hållet fri och oberoende ställning i förhållande till försäkringsavdelningen.

På grund därav borde försäkringsrådet bibehållas (Bil.

sid. 327). Förslaget att samordna yrkesinspektionen med olycksfallsförsäkringen

avstyrktes på den grund, att yrkesinspektionen hade även andra viktiga

uppgifter än dem, som sammanhängde med förebyggande av olycksfall. Yrkesinspektionens

erfarenheter borde ställas till olycksfallsförsäkringens förfo
-

Sveriges

köpmanna
förbund.

Svenska

arbet sgivareföreningen.

Landsor, ~.inisation

m.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Svenska fdrsäkringsföreniDgen.

Övriga

yttranden.

Utgångspunkten

för

de sakkunnigas

arbete.

gande, men detta kunde ske utan att yrkesinspektionen och olycksfallsförsäkringen

inordnades i samma ämbetsverk (Bil. sid. 328—329).

Centralisering av försäkringsverksamheten avstyrktes i det av svenska försäkring

sförening en genom dess sakkunnigenämnd avgivna yttrandet. Såsom

skäl härför framhölls, att om ett enskilt företag eller en hel näringsgrupp skulle

kunna bevara sitt direkta ekonomiska intresse av att hålla olycksfallsfrekvensen

nere, bleve det oundgängligt, att en vittgående och av arbetsgivarna

själva påverkbar premiedifferentiering bibehölles. Ett sådant intresse för företagarna

vore för närvarande tryggat genom konkurrensen men skulle i huvudsak

försvinna, om olycksfallsförsäkringen monopoliserades (Bil. sid 347—

348).

Vad de övriga yttrandena angår, är det närmast socialstyrelsen, som upptagit

vissa detaljer av kommitténs förslag rörande olycksfallsförsäkringen till behandling,

dock utan att styrelsen angivit sin ståndpunkt till huvudfrågan. Socialstyrelsens

yttrande, i vad det avsåg olycksfallsförsäkringen, inriktade sig

huvudsakligen på en kritik av kommitténs förslag att i ett ämbetsverk, riksförsäkringsverket,

samordna yrkesinspektionen med olycksfallsförsäkringen,

vilken anordning styrelsen bestämt avstyrkte. Beträffande motiven för detta

avstyrkande hänvisas till styrelsens yttrande rörande denna fråga (Bil. sid.

196—207).

De inom socialdepartementet tillkallade sakkunnigas utkast rörande

organisation av den sociala olycksfallsförsäkringen.

Såsom framgått av den föregående redogörelsen, hade det av besparingskommittén

framlagda organisationsförslaget i flera avseenden blivit föremål

för kritik i de yttranden, som avgivits däröver av olika ämbetsverk och sammanslutningar.

Genom nämnda förslag och yttranden tillsammans med undersökningar

som tidigare vid flera tillfällen verkställts, då riksdagen på grund av

motioner i ärendet haft att pröva olycksfallsförsäkringens organisation, hade

ett omfattande material åvägabragts rörande den föreliggande frågan, vilket

material representerade de mest skilda uppfattningar. Uppgiften för de inom

socialdepartementet tillkallade sakkunniga blev nu, förutom att verkställa utredning

av frågor rörande försäkringens prestationer, att med ledning av det

sålunda föreliggande materialet och under beaktande av de från olika sidor

framförda synpunkterna utarbeta ett förslag till organisation av olycksfallsförsäkringen,

vilket förslag skulle tillgodose de i det föregående inledningsvis såsom

grundläggande för reformarbetet angivna önskemålen. I

I likhet med besparingskommitténs förslag innebar det av nämnda sakkunniga

-— i det följande betecknade allenast såsom de sakkunniga — utarbetade

utkastet en centralisering av olycksfallsförsäkringen till en anstalt, som icke

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

63

skulle vara av ämbetsverks natur. Utkastet innehöll dock avvikelser i olika

avseenden från det av besparingskommittén framlagda förslaget. Den av de

sakkunniga föreslagna centralanstalten skulle nämligen bliva ett fristående

företag och sålunda icke komma att inordnas i någon statlig institution. Frågan

om samarbetet mellan olycksfallsförsäkringen och yrkesinspektionen och

den för detta samarbete lämpligaste organisationsformen hade icke upptagits i

de sakkunnigas förslag.

Högsta ledningen av den föreslagna centralanstalten, vilken alltjämt skulle Sikgbenämnas

riks för säkring sanstalten, skulle omhänderhavas av den s. k. riksför- !,''!!!

säkring sstämman. Antalet ledamöter i stämman föreslogs till sammanlagt 30. sammanvarav

16 representanter för staten, 7 för arbetsgivarna och 7 för arbetarna. sattnw9- Härigenom hade statens representanter tillförsäkrats ett avgörande inflytande

på anstaltens ledning. Då enligt besparingskommitténs förslag arbetsgivarnas

representanter i stämman skulle erhålla absolut majoritet, hade kommittén

ansett det erforderligt att utbygga organisationen med särskilda kontrollanordningar,

varigenom alla viktigare beslut i ersättningsfrågor skulle komma

att granskas av personer i vanlig tjänstemannaställning. Med den av de sakkunniga

föreslagna övervägande representationen för staten hade man ansett,

att dylika kontrollanordningar icke längre skulle bliva erforderliga. Förslaget

innebar således på denna punkt en förenkling med åtföljande minskning av

förvaltningskostnaderna för arbetsgivarna.

Statsrepresentanterna i stämman skulle enligt den mening, som ligger till

grund för de sakkunnigas förslag i berörda hänseende, var för sig företräda

ingående sakkunskap dels beträffande olika sociala frågor, dels rörande frågor

av nationalekonomisk, organisationsteknisk, försäkringsteknisk och juridisk

natur. Bland de av staten utsedda ledamöterna borde även finnas någon representant

för statens affärsdrivande verksamhet. Arbetsgivarnas och arbetarnas

representanter i stämman skulle för fyra år i sänder utses av föreningar

eller korporationer, tillhörande dessa båda grupper, varvid Konungen skulle

äga att vart fjärde år bestämma, vilka sammanslutningar som under den följande

fyraarsperioden skulle utse sådana ledamöter. Stämmans ordförande

såväl som dennes ställföreträdare skulle utses av Konungen bland statens representanter.

Ordinarie sammanträde med riksförsäkringsstämmans ledamöter

skulle hållas årligen i oktober månad å dag, som styrelsen skulle äga bestämma.

Vad beträffar riksförsäkringsstämmans uppgifter hänvisas i övrigt till

8 § i utkastet till lag om riksförsäkringsanstalten (Bilaga A, sid. 253).

Den närmaste ledningen av riksförsäkringsanstaltens verksamhet skulle tillkomma

en styrelse, bestående av lägst fyra och högst sex av riksförsäkrings- försäkringsstämman

valda ledamöter jämte chefen för anstalten, vilken skulle utses av "styrds^

styrelsen. Styrelseledamöterna, med undantag för anstaltens chef, jämte två

ersättare för dem skulle väljas å ordinarie sammanträde med riksförsäkringsstämman

intill liden för nästa ordinarie sammanträde. Vid behandling av

frågor rörande förvaltning av riksförsäkringsanstaltens fonder skulle styrelsen

bestå av anstaltens chef, två av de av riksförsäkringsstämman valda

ledamöterna, vilka för sådant ändamål utsetts av stämman, samt fyra på det

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Eungl. Maj:ts proposition nr 109.

finansiella området erfarna personer, vilka skulle av Konungen förordnas för

fyra år i sänder.

Bland de uppgifter som skulle åligga styrelsen märkas bl. a. frågor rörande

fastställande av tariff för försäkringsavgifter i anstalten enligt olycksfallsförsäkringslagen

samt frågor rörande antagande ock entledigande av anstaltens

personal och angående dess anställnings- och lönevillkor. Beträffande

övriga frågor som styrelsen skulle hava att handlägga hänvisas till 12 § i lagutkastet

(sid. 254).

Riks- Den nya riksförsäkringsanstalten skulle hava att bedriva den verksamhet,

^anstaltens som närvarande enligt gällande olycksfallsförsäkringslag utövas dels av

uppgifter, den nuvarande riksförsäkringsanstalten, dels av de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen.

Dessutom skulle anstalten hava vissa andra uppgifter,

framför allt att bedriva verksamhet och handlägga ärenden, som på grund av

hittills meddelade bestämmelser ombesörjts av den nuvarande riksförsäkringsanstalten,

samt ärenden som i övrigt enligt beslut av Konung och riksdag

komme att överlämnas till anstalten. Enligt denna bestämmelse skulle anstalten

övertaga jämväl de icke direkt till den sociala olycksfallsförsäkringen hörande

uppgifter, vilka för närvarande åvila riksförsäkringsanstalten.

Biksförsäkringsanstaltens verksamhet enligt olycksfallsförsäkringslagen

skulle komma att omfatta såväl premiesättning, debitering och uppbörd som

å andra sidan skadereglering.

Kännedom om landets arbetsgivare skulle liksom nu är fallet erhållas genom

arbetsgivarförteckningar. I syfte att i görligaste mån förenkla debiteringsarbetet

skulle uppdelningen av arbetsgivare i större och mindre alltjämt tilllämpas.

Vad beträffar gränsen mellan dessa båda grupper av arbetsgivare

hade de sakkunniga upptagit ett av besparingskommittén framställt förslag,

att till mindre arbetsgivare skulle räknas de arbetsgivare, som regelbundet

sysselsätta högst sju arbetare, i stället för såsom nu är fallet högst fyra. Härigenom

skulle omkring 10,000 bland de nuvarande »större» arbetsgivarna beträffande

premiesättning och uppbörd komma att behandlas efter det enklare

system, som nu användes för de mindre arbetsgivarna. Då försäkringen icke

komme att vara fördelad på flera olika försäkringsinrättningar, skulle vid debiteringsarbetet

vinnas bl. a. den stora fördelen, att den nu förekommande årliga

identifieringen av var och en av de till ett antal av omkring 300,000 uppgående

mindre arbetsgivare icke vidare skulle erfordras, i följd varav även det

synnerligen tids- och arbetskrävande arbetet med förandet av det nuvarande registret

över alla arbetsgivare skulle kunna upphöra, därest tillika föreslagna

vissa materiella ändringar genomfördes.

Genom den föreslagna centraliseringen av försäkringsverksamheten hade

möjlighet skapats för åstadkommande av en sedan länge eftersträvad decentralisering

av viss del av skaderegleringen, nämligen i vad densamma avser

sjukersättningar i anledning av de kortvariga sjukdomsfallen. I sådant syfte

hade föreslagits, att riksförsäkringsanstalten skulle äga att med sjukkassa som

åtnjuter statsbidrag träffa avtal om visst samarbete.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10,9.

65

Vad beträffar förvaltningskostnaderna för centralanstalten skulle de till

hela sitt belopp bäras av arbetsgivarna efter den principen att till varje arbetsgivares

försäkringsavgift skulle göras ett tillägg motsvarande omkostnaderna

för hans försäkring. Kostnaderna borde alltså så vitt möjligt fördelas

mellan de olika arbetsgivarna i förhållande till omfattningen av det förvaltningsarbete,

som i genomsnitt motsvarade varje särskild arbetsgivare. En dylik

grundsats låter sig emellertid icke förena med ett förfaringssätt, varigenom förvaltningskostnaden,

såsom enligt gällande lag bestämmes såsom ett visst för alla

arbetsgivare lika procentuellt tillägg till den i förhållande till försäkringsrisken

bestämda premien (nettopremien). Då kostnaden per försäkrad arbetare är

större, ju färre arbetare den arbetsgivare har hos vilken han är sysselsatt, skulle

nämligen sistnämnda metod medföra en oskäligt hög belastning av de stora och i

samma man gynna de små arbetsgivarna. Beträffande frågan om en lämplig

fördelningsplan för administrationskostnaderna har genom de sakkunnigas försorg

en särskild undersökning verkställts, för vars huvudresultat här i korthet

skall redogöras. Förevarande undersökning torde hava sitt intresse närmast på

den grund att i densamma uppvisas, huru en fördelning av förvaltningskostnaderna

kan genomföras utan att någon särskild grupp arbetsgivare belastas

mera än som kan antagas motsvara anstaltens förvaltningsbesvär för denna

grupp.

_ Förvaltningskostnaderna utgöras å ena sidan av kostnader för premiesättning,

debitering och uppbörd (debiteringskostnader), å andra sidan av kostnader

för skaderegleringsarbetet (skaderegleringskostnader). Dessa olika slag

av kostnader fördela sig icke på samma sätt mellan de olika arbetsgivarna.

Skadereglering skostnaderna kunna antagas vara proportionella mot skadeersättningarna,

varav följer, att dessa kostnader böra täckas genom ett procentuellt

tillägg till nettopremien, d. v. s. till den mot själva olycksfallsrisken svarande

avgiften. En sådan fördelningsprincip kan däremot icke tillämpas beträffande

debitering skostnaderna, ty detta skulle medföra, att ifrågavarande

kostnader skulle, för företag med samma olycksfallsrisk, i stort sett komma

att bliva proportionella mot företagens storlek.

Givetvis ökas debiteringskostnaderna i stort sett med företagens storlek, men

ökningen av nämnda kostnader försiggår långsammare än ökningen av sagda

storlek. Då debiteringsarbetet ständigt omfattar större och mindre företag i

en oavbruten växling, är det självfallet icke möjligt att på grund av föreliggande

erfarenhet exakt angiva, huru stor debiteringskostnad som i genomsnitt

svarar mot ett företag av viss storlek. Det har emellertid ansetts möjligt att

därvidlag komma fram till ett visst antagande, som kunnat läggas till grund

för en fördelning av debiteringskostnaderna på de olika företagen.

Beträffande förvaltningskostnadernas fördelning mellan större och mindre

arbetsgivare har vidare förutsatts, att var och en av dessa grupper skall bära

sina egna kostnader. På grund av detta antagande och med ledning av de

beräknade förvaltningskostnadernas fördelning på debiterings- och skaderegleringsarbetet

har såsom resultat erhållits, att det procentuella tillägget till nettopremien

för täckande av skadereglering skostnaderna kan antagas uppgå till

5 % för större arbetsgivare och till 10 % för mindre arbetsgivare.

Debiteringskostnaderna för de mindre arbetsgivarna har på grund av den

föreliggande erfarenheten ansetts kunna beräknas till 15 % av nettopremien,

dock högst till 2 kronor per arbetsgivare.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 90 höft. (Nr 109).

Förvaltningskostnaderna

och

deras fördelning

på

arbetsgivarna.

Un de räckning

angående farväl

tningskostnademas

fördelning.

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

För de större arbetsgivarna liar fördelningen av debiteringskostnaderna nödvändiggjort

en undersökning av huru samtliga större arbetsgivare fördela sig

efter storleken av lönesumman för de olika företagen.

Till belysning av de resultat som erhållits beträffande fördelningen av förvaltningskostnaderna

— d. v. s. skadereglerings- jämte debiteringskostnaderna

— mellan de större arbetsgivarna, må anföras i följande tabell angivna siffror.

Beräknad förvaltningskostnad i procent av nettopremien för företag med olika

antal arbetare och med olika premiesatser i promille av avlönings summan.

AvlBnings- snnnna i

1 000-tal

kronor

Ungefärligt

antal helårs- arbetare

Förvaltningstillägg i % av nettopremien för en premiesats

uppgående till

5 %o

10 0/oo

15 °/00

O

o

o~

o

25 °/oo

10

5

lö.o

15.o

15.0

12.5

11.0

50

25

15.0

11.7

9.5

8.4

7.7

100

50

14.5

9.7

8.2

7.4

6.9

500

250

9.2

7.1

6.4

6.1

5.8

1000

500

CO

b

6.5

6.0

5.8

5.8

Därest debiteringskostnaden på grund av de antaganden, som lagts till grund

för beräkningarna, skulle uppgå till mer än 10 % av nettopremien, har

nämnda kostnad maximerats till detta belopp. X de fall, där i denna tabell en

dylik maximering förekommit, hava de angivna procentsiffrorna kursiverats.

För ett företag med en avlöningssumma av exempelvis^ 500.000 kronor, tillhörande

en yrkesgrupp med en premie av 15 °/oo, skulle sålunda enligt tabellen

förvaltningskostnaden utgöra 6.4 % av nettopremien. Häri ingår utom debiteringskostnaden

även skaderegleringskostnaden, som beräknats till 5 procent.

— Enligt den plan till fördelning av riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader,

för vilken sålunda redogjorts, kommer förvaltningskostnadsprocenten

att avtaga, allteftersom företagens storlek ökas och olycksfallsnsken

stiger. För stora arbetsgivare med ett par hundra anställda skulle förvaltningskostnaden

uppgå till endast 6 ä 7 % av nettopremien, varav 5 % skulle avse

skaderegleringskostnader. Dylika arbetsgivare böra dessutom kunna erhålla

en minskning i förvaltningstillägget av intill 2 % av nettopremien, därest de äro

villiga att själva utföra vissa för skaderegleringen erforderliga arbeten. Därigenom

skulle det förvaltningskostnadstillägg, som dessa arbetsgivare hade att

erlägga, komma att begränsas till 4 å 5 % av nettopremien.

Försök- Enligt de sakkunnigas utkast skulle besvär över riksförsäkringsanstaltens

ringsrådet, beslut föras hos försäkringsrådet, som skulle bestå som självständig institution

och hava kvar sin nuvarande ställning. Härvid skulle försäkringsrådet förstärkas

med två av I^onungen förordnade ledamöter, representerande sakkunskap

i försäkringstekniska frågor.

Yttranden inom granskningsnämnden rörande organisationsfrågan.

Centrala- 1 de yttranden, som avgivits inom granskningsnämnden rörande det av de sakringgfrågan.

kunniga framlagda utkastet till organisation, hava ett flertal olika meningar

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ris proposition nr 109.

67

gjort sig gällande. Vad beträffar .själva huvudfrågan i avseende på organisationen

— centralisering eller icke ■— hava fem ledamöter, nämligen herrar

Carlsson, Hansson, Johansson och Thorherg samt — under viss förutsättning

— fröken Hesselgren uttalat sig till förmån för en centralisering av försäkringsverksamheten,

tre ledamöter, herrar Bcrnström, Kampe och von Sydow förklarat

sig av principiella skäl vara motståndare till centraliseringen samt två ledamöter,

herrar Kvarnzélius och Tjällgren, ansett att tillräckliga skäl icke anförts

för att nu genomföra en centralisering av olycksfallsförsäkringen på sätt som

föreslagits.

De sålunda sammanfattade ståndpunkterna hava utvecklats i sex olika yttranden,

nämligen ett av herrar Bernström, Kampe och von Sydon'', ett av herr

Kvarnzélius, ett av herrar Hansson, Johansson och Thorherg, ett av herr

Carlsson, ett av fröken Hesselgren samt slutligen ett av herr Tjällgren.

Efter att hava erinrat om det föreliggande organisationsförslagets grundprinciper

anföra herrar Bernström, Kempe och von Sydow bl. a. följande:

»Varje monopolsystem innebär en stor fara för slentrian, en omständighet,

som särskilt beträffande en verksamhet sådan som den förevarande, är ägnad

att medföra olämpliga konsekvenser. Den sporre till åstadkommande av riktigast

möjliga premier, som konkurrens mellan olika försäkringsinrättningar

innebär, föreligger icke vid ett monopolsystem. Visserligen kan det redan nu

förekomma, att ett yrke får bära kostnaderna för ett annat. Nu finnes dock

alltid den regulatorn på de olika försäkringsinrättningarnas premiesättning,

att en arbetsgivare kan lämna en försäkringsinrättning och övergå till en annan,

därest premiesättningen skulle verkställas alltför schablonmässigt utan vederbörlig

hänsyn till faktiskt rådande riskförhållanden.

Den schematiserade premiesättning, som kommer att bliva en följd av monopoliseringen,

kommer även att förringa arbetsgivarnas intresse för vidtagande

av sådana åtgärder, som äro ägnade att minska olycksfallsrisken. Finner arbetsgivaren

däremot, att kostnader, som nedläggas för detta ändamål, komma

att återspeglas i motsvarande minskning av försäkringskostnaderna, måste

givetvis ett sådant förhållande verka stimulerande på denna förebyggande verksamhet.

Det har ofta med rätta framhållits, att då arbetsgivarna bestrida kostnaderna

för försäkringen, böra de även äga rätt att ordna förvaltningen på ett sätt, som

ur ekonomisk synpunkt är mest fördelaktigt för dem, givetvis under fullt betryggande

garantier för de skadades rätt. I den föreslagna stämman hava emellertid

arbetsgivarna endast ett mycket begränsat inflytande. Av stämmans 30

ledamöter representera sålunda endast 7 arbetsgivarna. Minoriteten har att

betala, vad majoriteten bestämmer. Ett dylikt avvägande av rättigheter och

skyldigheter torde få anses såsom fullständigt stridande mot gängse uppfattning.

Det torde för övrigt vara att förvänta, att den av stämman utsedda styrelsen,

som skall handhava den närmaste ledningen av försäkringsverksamheten,

kommer att förete en sammansättning, där arbetsgivarnas inflytande är så

gott som fullständigt eliminerat.

Vad beträffar statsrepresentanterna i stämman torde väl dessa i icke ringa

utsträckning komma att representera sociala intressen. Skulle så bliva fallet,

kommer emellertid stämmans sammansättning icke att lämna några som helst

garantier för att verksamheten kommer att bedrivas under tillbörligt iakttagande

av den betalande minoritetens ekonomiska intressen. Det synes i detta sammanhang

förtjäna att framhållas, att det av besparingskommittén framlagda

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kung!,. Maj:ts proposition nr 109.

förslaget hade mera sinne för ekonomiska realiteter. Här hade nämligen den

betalande parten även beretts möjlighet att ntöva inflytande på verksamhetens

bedrivande. Nämnda förslag kom härigenom att innehålla ett ekonomiskt korrektiv

mot en alltför dyr förvaltning, som det föreliggande förslaget saknar.

Det har även föreslagits en uppdelning av försäkringen på så sätt,, att all

skadereglering skulle omhänderhavas av en statsanstalt och försäkringen . i

övrigt överlämnas till ömsesidiga bolag. En dylik anordning skulle emellertid

icke vara till gagn för de skadade, då härigenom skaderegleringen nödvändigtvis

måste bliva fördröjd.

Beträffande statsdriften har bl. a. av besparingskommittén framhållits, att

densamma har sina betydande nackdelar i jämförelse med den privata driften,

en uppfattning, som vi till fullo dela. Då man emellertid tror sig kunna undgå

dessa nackdelar genom en organisation av föreslagen typ, gör man sig otvivelaktigt

skyldig till ett stort misstag. Vad som gör den privata driftsformen

mera ekonomisk än statsdriften torde i första rummet vara den omständigheten

att den beslutande, som inom den privata verksamheten även är den betalande,

har ett direkt ekonomiskt intresse av att verksamheten ordnas på billigast möjliga

sätt. Detta intresse finnes icke vid statlig verksamhet och det finnes icke

heller vid den föreslagna organisationen för den obligatoriska olycksfallsförsäkringen.

Här gäller det nämligen, att den beslutande är en annan än den

betalande, och därmed är också det viktigaste korrektivet mot slentrian och

fördyring borteliminerat.»

Det av herr Kvarnzelius avgivna yttrandet har följande lydelse:

»Organisationen av den sociala olycksfallsförsäkringen bör vara så ordnad,

att den dels tillgodoser kravet på garantier för de skadades rätt dels medför

billigast möjliga administration. .

Av dessa tvenne synpunkter är frågan om de skadades rätt för mig den viktigaste.

Därest det skulle hava visat sig, att den nuvarande organisationen

inneburit ett åsidosättande av rättssynpunkterna eller om eventuella brister icke

kunde på annat sätt avhjälpas, skulle jag för att råda bot härpå icke tveka att

ansluta mig till tanken om en centralisering av försäkringsverksamheten. Efter

vad jag kunnat finna, synes man emellertid icke med bestämdhet kunna^ uppvisa

någon brist av denna art hos den nuvarande organisationen. Under sådana

förhållanden anser jag icke tillräckliga skäl föreligga att nu vidtaga en sådan

genomgripande förändring av olycksfallsförsäkringens organisation, som förslaget

förutsätter, så mycket mindre som den föreslagna monopolanstaltens

karaktär innebär en nyhet inom förvaltningen av hittills oprövad art, och mot

vars organisationsform principiella och praktiska erinringar måste göras. Man

synes även med skäl kunna ifrågasätta lämpligheten av att eventuellt till övergångsstat

med bibehållen lön överföra en stor del av den nuvarande riksförsäkringsanstaltens

personal, som dock måste hava förvärvat en värdefull erfarenhet

och rutin under sitt arbete, och ersätta sålunda entledigad personal

med annan.

Givetvis torde man kunna förvänta, att administrationskostnaderna för en

monopolanstalt av föreslagen typ böra bliva lägre än för den nuvarande organisationen,

som är splittrad på ett flertal olika försäkringsinrättningar. Dock

torde kostnadsberäkningen böra upptagas med viss försiktighet. Erfarenheten

visar, att de verkliga kostnaderna i regel förete en bestämd tendens att överskrida

de beräknade. Det är knappast antagligt, att här föreliggande fall skall

bilda ett undantag från denna regel. Dessutom torde avsevärda besparingar

kunna göras även med nuvarande organisationsformer.

Jag har tidigare i egenskap av ledamot av socialförsäkringskommittén an
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 100.

69

givit min ståndpunkt beträffande organisationsfrågan vid kommitténs utlåtande

den 29 januari 1921 rörande bl. a. vissa förslag till ändringar i olycksfallsförsäkringslagens

bestämmelser, som av riksförsäknngsanstalten framfördes i

skrivele den 15 oktober 1918. Liksom vid nämnda tillfälle anser jag alltjämt,

att tillräckliga skäl icke förebragts för att nu besluta om centralisering.»

Herrar Hansson, Johansson och Thorberg anföra: »Vid behandlingen a\

olycksfallsförsäkringen vid 1916 års riksdag uttalades starka farhågor för att

det system för försäkringens organisation, som då antogs, skulle komma att

bliva behäftat med allvarliga olägenheter. Dessa farhågor hava tillfullo bekräftats

av den hittills vunna erfarenheten.

Det nuvarande konkurrenssystemets olägenheter drabba såväl de försäkrade

som arbetsgivarna. Konkurrensen mellan olika försäkringsinrättningar medför

självfallet, att premierna sättas i underkant, vilket i sin ordning åstadkommer

en minskning i försäkringsinrättningarnas inkomster. För att kunna bestå

i konkurrensen tvingas härigenom dessa att i görligaste mån även reducera

utgifterna. Så länge denna minskning i utgifterna endast inskränker sig till

förvaltningskostnaderna, är härom intet att säga. Men det uppstår bär en allvarlig

fara för att konkurrensen kommer att gå ut även över de skadades ersättningar,

vilken fara givetvis kommer att växa, därest försäkringsinrättningarnas

ekonomiska ställning skulle försämras. Denna omständighet kräver

för närvarande just på grund härav en alldeles särskild uppmärksamhet alldenstund

försäkringsinrättningarnas ekonomi i flertalet fall företett en påtaglig

försämring under de senaste åren. .

Härtill kommer även att vid splittringen av olyckfallsförsäkringen pa ett

flertal försäkringsinrättningar det icke kan undgås, att olika principer komma

till användning vid bedömning av de skadades rättsanspråk i olika fall. ett förhållande,

som av lätt insedda skäl måste medföra orättvisor.

I samband härmed vilja vi även framhålla en oegentlighet beträffande det

hos oss tillämpade systemet, som består däri, att samma part, som erlägger

premierna för försäkringen, även skall bestämma storleken av dessa ersättningar,

pröva graden av den skadades arbetsoförmåga, i vissa fall genom skälighetsprövning

fastställa den arbetsförtjänst som skall läggas till grund för

ersättningarnas bestämmande o. s. v. Man framhåller möjligen i anledning

härav, att samma tillvägagångssätt tilllämpas även inom de tyska yrkesföreningarna

(Berufsgenossenschaften), vilkas förvaltning handhaves direkt av

arbetsgivarna. Härvid är emellertid att märka, att dessa föreningar icke äro

med varandra konkurrerande försäkringsinrättningar utan föreningar med

obligatorisk anslutning av vissa bestämda grupper av arbetsgivare. Medlen för

bestridande av yrkesföreningarnas utgifter erhållas genom medlemsavgifter, vilka

beräknas så att de täcka det nästförflutna verksamhetsårets behov. Härigenom

undgå de den frestelse till pressning av premierna, som konkurrensen

medför hos oss, och därmed även ty åtföljande fara för pressning av ersättningarna.

En nödvändig förutsättning för att en verksamhet av denna art skall kunna

fylla sin viktiga uppgift, är givetvis förtroende från deras sida. för vilkas skull

verksamheten i fråga tillkommit. Då emellertid den nuvarande organisationen

såsom ovan påvisats måste sakna denna förutsättning, då den icke lämnar betryggande

garantier för tillgodoseende av de skadades rätt, måste det enligt

vår mening för statsmakterna framstå såsom en tvingande nödvändighet att

åt organisationen giva en sådan form, att dylika garantier skapas.

Om det alltså såväl för de försäkrade som för den sociala olycksfallsförsäkringen

själv är av största betydelse, att den nuvarande organisationen omändras

i sådan riktning, att konkurrensmomentet helt bortelimineras, synes detta krav

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

stå i full överensstämmelse även med arbetsgivarnas ekonomiska intressen. Såsom

framgår av utförda kostnadsberäkningar, innebär nämligen det nuvarande

systemet med försäkringens splittring på ett flertal olika försäkringsinrättningar

en onödig fördyring av administrationen.

Utom de här ovan anförda synpunkterna beträffande försäkringens centralisering

kvarstår den betydelsefulla frågan om samarbetet mellan socialförsäkringens

olika grenar, vilket samarbete icke är möjligt att realisera utan att

först en centralisering kommer till stånd inom varje särskild gren. ----—

De ovan påtalade bristerna i den nuvarande organisationen hava enligt vår

uppfattning på ett synnerligen lyckligt sätt avhjälpts genom det föreliggande

förslaget. Då detta förslag därjämte lämnar fullgoda garantier för tillgodoseende

även av arbetsgivarnas berättigade intressen beträffande billig förvaltning

och en rättvis fördelning av premierna, ansluta vi oss på grund härav

oförbehållsamt till förslaget.»

Herr Carlsson anför, att han beträffande frågan om centralisering av den

sociala olycksfallsförsäkringen anslöte sig till de av herrar Hansson, Johansson

och Thorberg framförda synpunkterna men att han, vad anginge den lämpligaste

formen för centraliseringens genomförande, ansåge en rent statlig anstalt

vara att föredraga framför den föreslagna.

I det av fröken Hasselgren avgivna yttrandet anförcs:

Utgångspunkten för en revision av lagen borde, såsom 1924 års riksdag uttalat,

vara att åstadkomma största möjliga förenkling och enhetlighet inom

socialförsäkringen i dess helhet. Då man nu toge upp frågan om omläggning

av en av dess grenar, syntes det vara av väsentlig vikt, att just dessa synpunkter

lades på saken. En centralisering förefölle med hänsyn härtill vara påkallad.

Det nuvarande systemet med splittring på ett flertal olika försäkringsinrättningar

måste i hög grad försvåra samarbetet med övriga grenar av

socialförsäkringen och torde även medföra dyrare förvaltningskostnader.

Lämpligheten och nyttan av en centralisering nu av olycksfallsförsäkringen

vore i så hög grad avhängig av möjligheten att på föreslaget vis använda sjukkassorna

som organ för olycksfallsförsäkringen, att detta samarbete, såvitt

nu kunde bedömas, måste ställas som ett villkor för anslutning till sakens

omedelbara realiserande. Att med nuvarande system tänka sig ett dylikt samarbete

med sjukkassorna syntes vara uteslutet, då de ej gärna kunna tänkas

samarbeta med ett flertal försäkringsinrättningar.

Fröken Hesselgren har vidare anfört: »Utöver vad som här anförts för en

centralisering torde man kunna med visshet antaga, att den skulle medföra

större enhetlighet i premiesättningen. Det samlade material, som en

centralanstalt får genom den ingående och fortlöpande statistiska erfarenheten,

kommer att ge det fullt opartiska materialet för en rättvis premiesättning

utan att den av några konkurrenssynpunkter behöver frestas att gynna

den ena arbetsgivaren på den andres bekostnad. Ävenså torde möjligheterna

till specialtariffering betydligt ökas av centralanstaltens möjligheter att mera

kontinuerligt följa de olika företagens riskförhållanden än vad fallet är beträffande

konkurrerande försäkringsinrättningar, hos vilka försäkringstagarna under

relativt korta perioder kunna variera. Frågan om premiesättningens samband

med skyddsanordningarnas förbättring torde genom ovan nämnda större

överskådlighet även bättre kunna komma till sin rätt och ligger även häri en

möjlighet till att framdriva och utveckla de skyddstekniska anordningarna och

därmed förbilliga premierna.

Vad beträffar skaderegleringen torde det icke kunna förnekas, att en konkur
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

rens om försäkringarna, med ty åtföljande pressning av premierna, innebär

en allvarlig fara för att ersättningsfrågorna icke komma att bedömas iulit

objektivt. Den misstro på denna punkt, som det nuvarande konkurrenssystemet

skapat, är helt naturlig. Enligt min uppfattning skulle det vara till stort

gagn för försäkringen, om grunden för denna misstro kunde avlägsnas.

Även torde man beträffande invaliditetsfallen ernå större möjligheter för en

rationellare och rättvisare invaliditetsbedömning.

I valet mellan en ren statsanstalt och en centralanstalt av i förslaget skisserad

typ föredrager jag obetingat den senare såsom varande i alla avseenden

mer anpassbar, mindre tungrodd och utan tvivel billigare i drift.»

Herr Tjällgren anför:

»Den sociala olycksfallsförsäkringens organisation har vid flera tillfällen på

grund av motioner i frågan varit föremål för riksdagens prövning — sista

gången år 1924. Efter den ingående behandling av frågan, som da ägde

rum inom andra lagutskottet, framhöll utskottet bl. a., att vägande skäl

synas utskottet tala för den meningen, att det ur principiell synpunkt skulle

vara förenat med väsentliga fördelar, om den. sociala olycksfallsförsäkringen

organiserades så, att konkurrens om försäkring icke förekomme . V id utskottets

utlåtande, som utan votering bifölls av båda kamrarna, voro fogade

reservationer av blott två av utskottets ledamöter. I riksdagens skrivelse till

Konungen framhölls bl. a. behovet av enhetlighet i organisationshänseende.

Det föreliggande förslaget till organisation av den sociala olycksfallsförsäkringen

företer i så måtto en överensstämmelse med utskottets bär ovan återgivna

uttalande, att konkurrensmomentet borteliminerats. Trots detta är jag

dock icke för närvarande beredd att förorda en organisationsform, från vilken

all konkurrens är avkopplad, även om enligt min uppfattning mycket starka

skäl kunna framhållas för en centralisering av ifrågavarande försäkring Det

torde nämligen icke kunna bestridas, att konkurrensen under vissa förhållanden

kan vara till gagn genom att stimulera de olika försäkringsinrättningarna till

vidtagande av åtgärder, som äro ägnade att medföra förenklingar i administrationen

och därigenom nedbringa omkostnaderna för försäkringen.

Då arbetsgivarna skola bestrida samtliga kostnader såväl beträffande ^förvältning

som ersättningar, ligger det enligt min uppfattning stor vikt uppå att

olika grupper arbetsgivare bliva representerade i riksförsäkringsstämman i

förhållande till dessa gruppers berättigade intressen. Föreliggande förslag

synes mig emellertid icke lämna nödiga garantier för att sa kommer alt ske. i

all synnerhet icke beträffande de mindre arbetsgivarna, bland

karna utgöra ett betydande antal.»

Därjämte hava granskningsnämndens ledamöter haft vissa uttalanden om samarbetet

med sjukkassorna, till vilka uttalanden jag senare återkommer. 1

1 avseende på riksförsäkringsstämmans sammansättning hava fem av de

sakkunniga, nämligen herrar Bernström, Kampe, Kvarn.rclins, von Sydoic och

Tjällgren anfört, att därest en centraliserad försäkring av föreslagen typ skulle

komma att beslutas, sammansättningen borde avvägas så, att arbetsgivarnas

representanter erhölle ett bestämmande inflytande på förvaltningen. Därigenom

skulle icke endast erhållas ett värdefullt ekonomiskt korrektiv mot slentrian

i arbetet utan även trygghet skapas för att icke anstalten skulle komma att

disponera medel för ändamål, som ginge utöver de åligganden vilka arbetsgivarna

enligt gällande lag vore skyldiga att fullgöra.

Riks försäkring

sstämmans

samman

sättning.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Departe
mentschefen.

Principerna

för olycksfallsförsäkringens

organisation.

Herrar Carlsson, Hansson och Johansson hava däremot framhållit, att då

statsmakterna genom den nuvarande lagstiftningen på den sociala olycksfallsförsäkringens

område bestämt den rätt till ersättning som tillkomme arbetare,

vilken träffades av olycksfall i arbete för arbetsgivares räkning, staten även

borde äga ett avgörande inflytande på tillämpningen av förevarande lagstiftning.

På grund därav förordades den föreslagna sammansättningen av stämman.

Jämväl herr Thorberg har framhållit, att staten borde äga avgörande inflytande

på den förevarande lagstiftningens tillämpning. I anslutning till det

förfaringssätt som tillämpats inom internationella arbetsbyrån, varvid varje stat

utsåge lika många representanter som arbetsgivarna och arbetarna tillsammans,

ifrågasattes en liknande fördelning av stämmans ledamöter. Detta skulle innebära,

att arbetsgivarna och arbetarna erhölle 8 representanter vardera, om statsrepresentanternas

antal alltjämt antoges till 16. Det förutsattes därvid, att

stämmans ordförande skulle utses bland statens representanter.

Beträffande frågan om stämmans sammansättning har fröken Hesselgren

anfört följande:

»Den betydande övervikten för statens representation i riksförsäkringsstämman

har motiverats med hänsyn därtill, att de av besparingskommittén föreslagna

kontrollanordningarna härigenom skulle kunna göras obehövliga, vilket

i sin ordning skulle komma att medföra en billigare administration.

Anstaltens karaktär av enskild anstalt har därvid i hög grad förryckts och

ansvaret kommit att läggas helt på statens representanter utan att ändå ställa

dessa i tjänsteställning.

Man synes emellertid kunna ifrågasätta, huruvida icke arbetsgivarnas inflytande

och ansvar skulle kunna ökas utan att man därför behöver återupptaga

besparingskommitténs tunga och oviga förslag till kontrollanordning genom

att frångå tanken pa statens absoluta majoritet i stämman exempelvis genom

full paritet grupperna emellan. Härigenom skulle såväl statens, arbetsgivarnas

och arbetarnas berättigade intressen bli tillgodosedda samtidigt med

att karaktären av enskild anstalt med de fördelar detta innebär bli bättre bibehållna.

»

Grunderna för den föreslagna organisationen.

Olycksfallen i arbete tillhöra produktionens offerväsen. I en viss proportion

till arbetets art, till arbetstidens längd, till arbetsintensiteten, till skyddsanordningarnas

beskaffenhet m. m. inträffa olycksfall i alla slags arbeten. Genom

olycksfall i arbete skadade personer skola icke själva drabbas av några svåraTe

ekonomiska följder av sina minskade försörjningsmöjligheter. De skola erhålla

en rimligt tillmätt gottgörelse, och kostnaderna härför skola bäras av de

företag eller grupper av företag, i vilkas tjänst de skadade stått. Detta ha

statsmakterna erkänt som en de olika produktionsgrenarnas ovillkorliga plikt

genom lagstiftningen om ersättning för olycksfall i arbete. Lagstiftningen

föreskriver, att arbetsgivarna skola hålla arbetarna på visst bestämt sätt

skadeslösa i händelse av olycksfall i arbete. I stort sett har denna förpliktelse

genomförts i form av kollektiv ekonomisk ansvarighet (försäkring), kostna
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 73

derna dock differentierade med hänsyn till den för olika yrken varierande

olycksfallsrisken.

Uppfyllandet av lagens bestämmelser nödvändiggör försäkringsorganisatio- Förvaltningsner

med en betydande förvaltningsapparat. Om man erkänner, att de av olycks- oj^derag förfall

i arbete föranledda ersättningarna skola bäras av arbetsgivarna, finns det delning,

intet vägande skäl för att den till genomförandet av lagstiftningens sjdte erforderliga

förvaltningen skall bekostas av någon annan. Denna slutsats har

dock egendomligt nog av gällande lagstiftning dragits endast till hälften. Arbetsgivarna,

som betala ersättningarna till de skadade, äro endast delvis ålagda

att betala den förvaltning, som skall se till att de skadade få sin rätt. En

betydande del av förvaltningskostnaderna betalas av staten.

I detta förhållande bör rättelse ske. Staten har ingen rimlig anledning att

betala förvaltningskostnader, i den mån dessa krävas för att reglera skadestånden

åt personer i enskild tjänst. Det strider mot principen att de olika arterna

av produktion själva skola bära sina kostnader.

Allmän giltighet äger den regeln att en förvaltningsapparat icke skall vara Brister i den

större än oundgängligen nödvändigt är för tillgodoseendet av det ändamål, till g"nisationein~

vars ernående förvaltningen blivit upprättad. Om förvaltningskostnaderna på

något område äro högre än nödvändigt, kräva nationalekonomiska hänsyn att

de nedbringas till sitt rätta mått. Sedan länge har den offentliga diskussionen

sysslat med problemet om socialförsäkringens organisation i den känslan

att denna varit behäftad med bristfälligheter, som gjort administrationen alltför

dyrbar. Under åtskilliga år ha utredningsarbeten pågått i syfte att utröna,

vilka bristfälligheter som kunde vidlåda den nuvarande organisationen,

och medlen till deras avhjälpande. Vad den sociala olycksfallsförsäkringens

organisation beträffar ha verkställda undersökningar bekräftat den misstanke,

som främst väckt den offentliga diskussionen i ämnet till liv. Statens besparingskommitté

har liksom den inom socialdepartementet verkställda utredningen

kommit till den bestämda slutsatsen, att förvaltningskostnaderna äro

onödigt höga. Undersökningarna peka både från statsfinansiella och från

nationalekonomiska synpunkter på att åtgärder för nedbringande av förvaltningskostnaderna

böra vidtagas. De nuvarande onödigt höga förvaltningskostnaderna

sammanhänga, enligt de båda nämnda utredningarnas samstämmiga

resultat, med splittringen av olycksfallsförsäkringens organisation. Försäkringen

ombesörjes som bekant för närvarande dels av riksförsäkringsanstalten

och dels av ett antal ömsesidiga försäkringsinrättningar. Förutsättningen

för varje mera betydande besparing är att splittringen avskaffas,

d. v. s. att en enda anstalt övertager olycksfallsförsäkringen.

Kostnaderna för förvaltningen av olycksfallsförsäkringen utgjorde enligt

verkställd undersökning (Bilaga C) år 1924 sammanlagt 2,638,000 kronor,

därav 1,677,000 kronor belöpte på riksförsäkringsanstalten och 961,000 kronor

på de enskilda försäkringsinrättningarna. Till bestridande av dessa kostnader

(jämte kostnaderna för försäkringsrådet, 114,000 kronor) betalade staten

1,263,000 kronor och arbetsgivarna 1,489,000 kronor. Om olycksfallsförsäkringen

monopoliserades, skulle utgifterna för förvaltningen enligt departements
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Konknrrenseller

monopolsystem

?

utredningen i en anstalt, av samma typ som nuvarande riksförsäkringsanstalt

kunna beräknas till cirka 2,200,000 kronor (sannolika medelkostnaden mellan

en minimikostnad av 2,026,000 kronor och en maximikostnad av 2,344,000

kronor) och i en anstalt av friare typ till 1,700,000 kronor. I alla dessa siffror

ingår kostnaden för skaderegleringen för statens arbetare med 27,000 kronor.

Införandet av ett monopol skulle alltså i förra fallet medföra en besparing av

cirka 440,000 kronor och i senare fallet av cirka 940,000 kronor. Besparingsmöjligheter

av denna storleksordning göra det till en plikt att på allvar upptaga

frågan om en omorganisation av olycksfallsförsäkringen. Vid en omorganisation

har man självfallet att ur olika synpunkter mot varandra väga argumenten för

de två olika typer av monopolanstalter, som torde kunna ifrågasättas. Till

frågan om vilken art av monopolanstalt som bör föredragas, skall jag senare

återkomma.

Först må det spörsmålet behandlas, huruvida det nuvarande systemet för

försäkringens organisation, i vilket olika slag av anstalter tävla om försäkringstagarnas

ynnest, har mera avsevärda förtjänster, som skulle bortfalla

vid en monopolisering. Är det t. ex. möjligt att arbetsgivarna skulle kunna

ernå billigare premier genom ett konkurrenssystem än genom ett monopolsystem

just på grund av skillnaden i förvaltningens organisation under de båda

systemen? Denna fråga kan besvaras så: om arbetsgivarna betraktas som en

helhet är det omöjligt, att de ernå lägre premiesatser; ehuru osannolikt, är det

dock icke a priori uteslutet, att vissa arbetsgivarkategorier kunna komma att

tillgodonjuta lägre avgifter genom konkurrenssystemet. Eftertanken säger

och erfarenheten visar, att förvaltningen av olycksfallsförsäkringen blir relativt

billigare, om försäkringstagarna utgöra stora företag än om de utgöra

små. Därest man tänker sig, att samtliga storföretag vore sammanslutna i en

anstalt och samtliga småföretag i en annan, skulle alltså förvaltningskostnaden

per försäkrad arbetare bliva lägre i storföretagens anstalt än i småföretagens.

Det nuvarande organisationssystemet har verkat i den riktningen, att riksförsäkringsanstalten

i större utsträckning än bolagen har sina försäkringstagare

bland de små arbetsgivarna. Sålunda komma enligt 1922 års statistik per försäkringstagare

i riksförsäkringsanstalten genomsnittligt endast 2.9 årsarbetare.

1 de ömsesidiga bolagen utgjorde genomsnittliga antalet arbetare samma år däremot

13.0 årsarbetare per försäkringstagare. I fyra av bolagen var antalet årsarbetare

respektive 251.0, 205.9, 174.9 och 90.3. Man skulle alltså kunna tänka

sig, att förvaltningskostnaderna i skilda anstalter bleve avsevärt olika.

Olycksfallsförsäkringens samtliga kostnader, frånsett försäkringsrådet

(114,000 kronor) och skaderegleringen för statens arbetare (förvaltningskostnad

27,000 kronor), torde enligt den förut åberopade utredningen i genomsnitt

kunna beräknas till omkring 18,260,000 kronor, därav i ersättningar 15,650,000

kronor och för förvaltningen omkring 2,610,000 kronor. Den senare representerade

alltså endast 14.3 % av hela kostnaden (eller 16.7 % av själva ersättningskostnaderna).

Till belysning av frågan, hur mycket ett storindustriellt företag belastas av

olycksfallsförsäkringens förvaltningskostnader, kunna följande exempel anföras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

i 0

Exempel 1. Olycksfallsförsäkringens förvaltningskostnader för en arbetsgivare

med 1,000 årsarbetare.

Ersättningspremien antages uppgå till exempelvis 10 kronor pro nalle av avlöningssumman

(för närvarande riksförsäkringsanstaltens premie för mekaniska

verkstäder). Om avlöningssumman beräknas till 2 miljoner kronor, skulle

sammanlagda premiebeloppet, avsett till ersättningar, utgöra 20,000 kronor.

I förvaltningskostnader skulle härtill komma enligt nuvarande förhållanden i

genomsnitt 16.7 % av nettopremiebeloppet eller 3,340 kronor. Med det föreslagna

monopolsystemet skulle den genomsnittliga förvaltningskostnaden nedgå

till 2,140 kronor d. v. s. förvaltningskostnaderna skulle minskas med 1,200

kronor.

Antages förvaltningskostnaden i en monopolanstalt av ämbetsverkets typ

till 2,200,000 kronor och fråndrages skaderegleringskostnad för statens arbetare,

motsvarar detta belopp i genomsnitt 13.9 % av den totala nettopremien.

För nu ifrågavarande arbetsgivare skulle förvaltningskostnadstillägget sålunda

uppgå till 2,780 kronor.

I det föregående har förvaltningskostnaden antagits fördelad på arbetsgivarna

proportionellt mot ersättningspremierna. Såsom förut (sid. 65) anförts,

böra emellertid förvaltningskostnaderna fördelas mellan de olika arbetsgivarna

i förhållande till omfattningen av det förvaltningsarbete som i genomsnitt

belöper på varje särskild arbetsgivare. Enligt det tidigare (sid. 66) omnämnda,

av de sakkunniga upprättade förslaget till förvaltningskostnadernas

fördelning i den föreslagna monopolanstalten skulle för den i detta exempel

antagne arbetsgivaren förvaltningskostnadstillägget, om en dylik fördelning av

förvaltningskostnaderna genomföres, komma att uppgå till cirka 1,200 kronor.

Exempel 2. Olycksfallsförsäkringens förvaltningskostnader för en arbetsgivare

med 100 årsarbetare.

Om ersättningspremien såsom i föregående exempel antages uppgå till 10

kronor pro mille av avlöningssumman, den sistnämnda nu beräknad till 200,000

kronor, skulle sammanlagda nettopremiebeloppet i detta fall utgöra 2,000 kronor.

I förvaltningskostnader skulle härtill komma enligt nuvarande förhållanden

334 kronor. Med det föreslagna monopolsystemet skulle den genomsnittliga

förvaltningskostnaden nedgå till 214 kronor d. v. s. minskningen skulle utgöra

120 kronor. I monopolanstalt av ämbetsverkstyp skulle förvaltningskostnadstillägget

uppgå till 278 kronor.

Enligt det av de sakkunniga upprättade, förut (sid. 66) omnämnda förslaget

till förvaltningskostnadernas fördelning skulle förvaltningskostnadstillägget

komma att uppgå till cirka 170 kronor, därest sådan fördelning genomföres.

Till ytterligare jämförelse kan nämnas, att förvaltningskostnaderna, under

förutsättning av oförändrade ersättningsbestämmelser, i den av de sakkunniga

föreslagna monopolanstalten beräknas till 9.7 % av de sammanlagda förvaltnings-

och ersättningskostnaderna, medan år 1924 förvaltningskostnaderna för

Arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag genomsnittligt uppgingo

till 12.2, för ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolaget Land och Sjö till

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

12.1 och för samtliga bolag till 13.5 % av bruttopremierna. Härvid har hänsyn

icke tagits till utgifter för utskylder och avskrivningar.

Monopolanstalten skulle alltså enligt beräkningarna komma ned till en förvaltningskostnad

per årsarbetare, som understiger de nuvarande ömsesidiga

bolagens. Exemplen visa emellertid, att differenserna mellan olika anstalter

i fråga om den enskilde arbetsgivarens förvaltningsbidrag bli till beloppet

ganska små. Om man vill iakttaga all möjlig försiktighet vid formulerandet

av slutsatsen, kan det dock åtminstone sägas att beräkningarna bekräfta

antagandet, att konkurrenssystemets fördelar för storindustrien med hänsyn

till förvaltningskostnaderna äro högst problematiska. Då, såsom utredningarna

visa, ett monopolsystem överhuvudtaget sänker förvaltningskostnaderna är

det mest sannolikt, att besparingarna icke blott skola komma småföretagen till

godo utan även storindustrien. Detta bör i varje fall bli följden om, såsom

här förutsättes, monopolanstalten tillämpar premietariffer, vilka differentierats

med hänsyn icke endast till de mycket betydande olikheterna i olycksfallsrisken

inom olika verksamhetsområden utan även till skillnaderna i förvaltningskostnaderna

för stora och små företag.

Premierna torde sålunda, i den mån de bero på förvaltningskostnader, icke

ens för storindustrien — den enda företagsgrupp man i detta sammanhang kan

tänka på — kunna antagas bli lägre vid ett konkurrenssystem än vid ett förnuftigt

arbetande monopolsystem. Men om så är, hur skulle då överhuvudtaget

ett konkurrenssystem'' kunna medföra billigare premier än ett monopolsystem?

Det har redan nämnts, att den stora utgiften faller på ersättningarna

för olycksfallen. Där kan alltså möjligen finnas utrymme för sparsamhet. Om

ett konkurrenssystem leder till lägre skadestånd åt olycksfallens offer än ett

monopolsystem, så kunna naturligtvis också premierna bli billigare. Skadestånden

skola emellertid regleras rättvist enligt lag. Ersättningarna skola

icke överstiga de belopp lagen avsett. Icke heller skola de tillmätas med

njugghet för att möjliggöra billigare premier, ty det strider mot lagens syfte.

Premierna skola icke förbilligas på de skadades bekostnad. En opposition, vars

verkliga skäl mot monopoltanken äro grundade på beräkningar av sådan art,

ha statsmakterna icke att taga hänsyn till vid avgörandet av frågan om den

lämpligaste formen för olycksfallsförsäkringens organisation.

Emot det nu anförda invändes måhända, att allt detta kan se riktigt och logiskt

ut på papperet men att — såsom herrar von Sydow, Kempe och Bernström

yttrat i granskningsnämnden — varje monopolsystem innebär en fara för slentrian

och blir i sin praktiska verksamhet tungrott och dyrbart. Konkurrenssystemets

överlägsenhet skulle då bestå däri, att det på grund av sin natur framtvingar

vaksamhet gent emot alla oarter, som hota att insmyga sig i förvaltningen.

En slentrianmässigt skött och därför dyrbar anstalt skulle under

ett konkurrenssystem se sina försäkringstagare försvinna till annan bättre

skött anstalt. Detta argument kan icke frånkännas betydelse. Dock må dess

vikt icke överdrivas. Fullkomlighet är icke given något system. Den allmänna

teorin om konkurrenssystemets företräden framför monopolsystemet — vad

än i övrigt kan därom vara att säga — är icke utan vidare tillämplig å en

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

\ i

verksamhet, där tagandet av försäkring icke beror på frivillighet utan på

tvång. En monopolanstalt skulle komma att omfatta alla landets arbetsgivare,

d. v. s. nästan all förvaltningskunnighet som finns inom det enskilda näringslivet

i landet. Samtliga arbetsgivare hava intresse av låga premier, och, i den

mån dessa påverkas av förvaltningskostnaderna, alltså intresse av att dessa

icke onödigt växa på grund av bristande omsikt vid anstaltens skötsel. Nog

skulle det vara rätt egendomligt, om icke försäkringstagarnas kritik, som kan

framföras i riksdagen, till regeringen och i landets tidningspress, skulle kunna

förhindra en monopol anstalt från att sjunka ned i slentrianmässighet och oekonomisk

skötsel. Det förslag till monopolanstalt som nu framlägges har dessutom

en sådan gestaltning, att arbetsgivarkritiken får fritt spelrum inom anstalten

själv. Kritiken kan göra sig gällande å anstaltens stämma, i dess

revision och med all sannolikhet även i dess styrelse. Under sådana omständigheter

förefaller det något långsökt, att såsom argument mot tanken på en

monopolanstalt anföra faran för slentrian.

Försäkringen för olycksfall i arbete skiljer sig i sitt grundväsentliga drag

från andra försäkringsgrenar därigenom att den är obligatorisk, under det annan

försäkring är frivillig. De försäkringsinrättningar som meddela liv-, kapital-,

brand-, stöld-, sjöförsäkringar m. m. nedlägga ett synnerligen betydande

och kostsamt arbete på att övertala medborgarna att försäkra sina liv,

sina fastigheter, sina varor, sina fartyg o. s. v. Genom en mängd variationer

i försäkringsvillkoren söka de konkurrerande försäkringsföretagen draga

till sig kunder och intressera personer för att taga försäkringar. Försäkringens

prestationer äro i fråga om olycksfall i arbete fastställda i lag och skola

vara lika för alla personer med samma skada och i samma ställning. De kunna

icke eller böra i varje fall icke varieras av olika inrättningar. De olika försäkringsinrättningarna

för olycksfallsförsäkringen ha intet anskaffningsarbete i

detta ords egentliga mening. Hela deras verksamhet i detta avseende har endast

till syfte att förmå försäkringstagarna att övergå från den ena anstalten till den

andra — ett uppenbart alldeles onyttigt och oekonomiskt arbete. Splittringen i

försäkringsverksamheten medför dessutom ett mycket betydande eljest överflödigt

arbete för riksförsäkringsanstalten. Sålunda nödvändiggör denna splittring

hela det stora arbetsgivarregistret, omfattande cirka 350,000 arbetsgivare,

och annat betydande och kostsamt administrationsarbete —- nackdelar av konkurrenssystemet

som icke kunna bestridas. Strängt taget är det ägnat att förvåna,

att tanken på en monopolisering av olycksfallsförsäkringen mött ett alltjämt

ihållande motstånd. I den mån detta motstånd är dikterat av fruktan att

offren för olycksfallen i arbete skola erhålla för högt tillmätta ersättningar är

det helt obefogat. Det tänkbara återstående skälet emot monopoliseringen

skulle väl vara det, att storindustrien skulle riskera att till en monopolanstalt

få betala ersättningar för olycksfall, som rätteligen borde drabba andra näringsidkare

eller företagare. Den risken skulle kunna tänkas uppkomma därigenom

att den svenska olycksfallsförsäkringen omfattar även exempelvis jordbruk

och hushåll och att premierna för dessa grupper sattes orättvist låga. Antagandet

grundar sig på förutsättningen att monopolanstaltens försäkringstekni
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. May.ts proposition nr 109.

ska personal ej vore sin uppgift vuxen, ett antagande som torde kunna lämnas

ur räkningen. Det skulle ju även stå arbetsgivarna fritt att från anstalten erhålla

detaljerade uppgifter om anstaltens kostnader för försäkringen samt att av

anstalten och sedermera av försäkringsrådet begära rättelse i av anstalten fastställda

premier.

Det nu anförda ådagalägger, att föreställningen om. de fördelar som konkurrenssystemet

skulle erbjuda framför ett monopolsystem, i den mån det gäller

den obligatoriska sociala olycksfallsförsäkringen, är en illusion. Till positiv

förmån för monopolsystemet utom besparingarna i fråga om förvaltningen

tala däremot följande uppenbara fördelar:

1) samtliga skaderegleringar komma att ske efter enhetliga grunder;

2) ett steg tages på vägen till förenkling och enhetlighet av hela den sociala

försäkringen ;

3) arbetet på återställelsen av invaliders förvärvsförmåga kan fullt systematiskt

bedrivas.

Vad punkten 1) beträffar, har olycksfallsförsäkringens nuvarande organisation

medfört, att bedömandet av skadorna och på dem grundade ersättningsanspråk

sker i 12 olika bolagsdirektioner och i riksförsäkringsanstalten. Lagen

uppdrager vissa grova regler för bedömandet av dessa spörsmål, men självfallet

är, att varken lag eller reglementen äro i stånd att föreskriva, hur en skada

och därför utgående ersättning med alla möjligheter till nyansering skall värderas.

Det skulle vara högst förvånansvärt, om ett stort antal direktioner,

som arbeta utan närmare kontakt med varandra, vid bedömandet av skadorna

skulle komma till alldeles lika resultat. Vid bedömandet av invaliditet spela

ofta skälighetssynpunkter en stor roll. Vilken betydelse det härvidlag har att

enhetliga grunder för bedömandet tillämpas framgår därav, att under åren

1920—1922 invaliditetsersättningarna uppgingo till ett belopp av 27.1 miljoner

kronor eller 67.1 % av samtliga ersättningar (enligt den obligatoriska försäkringen,

exklusive statens arbetare). Antalet invalider under samma tid var

6,115, sammanlagda antalet invaliditetsprocent 146,756 och medelinvaliditetsgraden

sålunda 24.0. För varje fall i vilket invaliditetsgraden nedsättes eller

höjes med 1 procent, minskas eller ökas kostnaden för försäkringsinrättningen

med i genomsnitt ej mindre än inemot 185 kronor.

I den mån likartade skador bliva olika bedömda och ersättningarna följaktligen

bli olika stora uppstår misstroende mot hela försäkringen. Till undvikande

härav är det ett vitalt samhällsintresse att skaderegleringen kan ske efter

enhetliga grunder. Det är sant att försäkringsrådet, i händelse av besvär över

beslutade ersättningar och även genom fortlöpande kontroll, kan tillse, att enhetliga

principer tillämpas vid utmätandet av skadestånden hos vilken anstalt

försäkringen än är tagen. Men om försäkringsrådets verksamhet i detta avseende

skulle skänkas full effektivitet, så skulle dess verksamhet komma att svälla

ut på ett sätt, som alla skulle anse orimligt. Med den månghövdade organisation

olycksfallsförsäkringen har skulle försäkringsrådet nämligen då helst undersöka

alla avslagsbeslut samt viktigare skaderegleringsbeslut i de olika försäkringsinrättningarna.

En mindre rationell organisation än den som förutsät
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

70

ter, att underinstansernas beslut mera regelmässigt skulle behöva prövas i en

överinstans är det svårt att föreställa sig. En dylik organisations bristfällighet

framträder särskilt skarpt i ljuset därav, att skapandet av enhetliga grunder

för prövningen utan svårighet kan ske i första instans. Den säkraste garantien

härför är uppenbarligen, att prövningen av skadorna och ersättningsanspråken

äger rum uti samma anstalt.

Det nu anförda torde även klargöra, att ur deras synpunkt, vilka bliva offer

för olycksfallen, ett monopolsystem har mycket väsenliga fördelar framför

konkurrenssystemet. Har man ansett det nödvändigt att stifta en särskild

lag för att tillförsäkra dessa offer rimliga existensvillkor, borde man icke undandraga

sig plikten att skapa de organisatoriska förutsättningarna för att all

rimlig rättvisa skall vederfaras dem i överensstämmelse med lagens syften

och ändamål.

Lika viktigt som nyss berörda spörsmål är den redan inledningsvis berörda

huvudpunkt i de nuvarande strävandena inom socialförsäkringen, som åsyftar

att skapa förutsättningar för ett intimt samarbete mellan socialförsäkringens

olika grenar. Bland annat i detta syfte kommer för 1926 års riksdag att framläggas

förslag till en sjukkassereform, i vilken ingår som ett viktigt led lokal

centralisation av sjukkasseverksamheten. Så länge sjukförsäkringen är frivillig,

kunna sjukkassorna icke lämpligen förpliktas att övertaga någon viss del av

olycksfallsförsäkringen. Hen kommer sjukkassereformen att bliva beslutad, blir

det dock möjligt att träffa avtal med ett stort antal sjukkassor om övertagande

av de kortvarigare olycksfallen. Jämförelsevis snabbt borde dylika avtal kunna

träffas för de flesta större industriorter i landet. Det behöver icke närmare

utvecklas, att detta samarbete skulle i hög grad försvåras om icke helt äventyras,

därest arbetarna å vederbörande ort vore splittrade å ett stort antal

olycksfallsförsäkringsinrättningar. Monopoliseringen av olycksfallsförsäkringen

är alltså en viktig förutsättning för förenklingen, enhetligheten och samarbetet

inom hela socialförsäkringen. Vinsten av samarbetet komme framför

allt att bestå i en väsentligt förbättrad kontroll över sjukdagarnas antal vid

olycksfall i arbete samt däri, att de skadade hastigare erhölle sin sjukhjälp.

Därjämte skulle decentraliseringen av de kortvariga olycksfallen från centralanstalten

till lokalorgan med all sannolikhet leda till förenklingar i den centrala

administrationen och därmed till ytterligare minskningar av förvaltningskostnaderna.

Till denna möjlighet har dock i här åberopade beräkningar

ingen hänsyn tagits.

Ur nationalekonomisk synpunkt likaväl som ur invalidernas egen är det

ingalunda oviktigt, huruvida de skadade kunna återvinna sin förvärvsförmåga

helt eller delvis. En systematisk verksamhet i detta syfte torde väsentligen

lättare kunna bedrivas under ett monopolsystem än under ett konkurrenssystem.

Om sålunda ett monopolsystem kan anses vara att bestämt föredraga fram- Centraiaustalför

konkurrenssystemet, återstår frågan om monopolanstaltens organisation.tens “(r^amsa~

I detta avseende äro meningarna delade bland monopoltankens anhängare.

Några förmena, att handhavandet av monopolet bör anförtrots en anstalt av den

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

nuvarande riksförsäkringsanstaltens typ, d. v. s. ett centralt ämbetsverk, organiserat

enligt traditionen. Andra hålla före, att monopolet bör handhavas

av en anstalt, skild från statsverket och organiserad i huvudsak efter bilden

av den moderna typen för enskilda företag.

Det svenska ämbetsverket har historiskt vuxit upp för att handhava statens

allmänna administrativa uppgifter, innan staten hade tillagts omsorgen om

ekonomiska företag. Tröghetens lag har verkat så, att samma förvaltningsorganisation

utan vidare uppbyggdes även för skötseln av statsuppgifter, som

principiellt och praktiskt äro helt andra än de som i allmänhet åligga de centrala

ämbetsverken och Kungl. Maj:ts kansli. Hur väl lämpat för allmänna förvaltningsuppgifter

i äldre mening ämbetsverket med dess stadga och fasthet än

är, torde det icke erbjuda den bästa möjliga organisationsformen för en sådan

verksamhet som olycksfallsförsäkringen. En försäkringsinrättning är i övervägande

grad ett ekonomiskt företag. I ett dylikt företag behöver personalen

ingalunda alltid den särskilda art av kvalifikationer, som kräves av ämbetsmannen.

Praktiskt handlag i organisationsfrågor kan hava större betydelse

än en examen. Förmåga att taga ett ansvar på egen hand, att fatta ett snabbt

beslut kan ofta vara viktigare än ingående kunskap uti svensk författningssamling.

Besparingskommittén uttalar på tal om att förlägga monopolet till

en statsinstitution:

»Det torde icke kunna undvikas, att en dylik anstalt kommer att medföra betydande

risk för en tung förvaltning med benägenhet att stelna i givna former.

I en statsinstitution äro anpassningsmöjligheterna vid verksamhetens bedrivande

väsentligt kringskurna på grund av tvånget att i stort och smått följa i

detalj uppgjorda reglementen samt i följd av tjänstemännens oavsättlighet, stelheten

i avlöningssystemet och slutligen hänsyn i befordringsfrågor till i

många fall praktiskt ofruktbara formella meriter.»

Detta uttalande äger tillämplighet å en statsinstitution med ämbetsverkets

byråkratiska byggnad. Däremot träffas en friare gestaltad organisation icke

av besparingskommitténs karaktäristik, även om staten skulle ha förbehållit

sig huvudinflytandet därinom.

Icke heller i en i privatföretagets fria former arbetande anstalt kan naturligtvis

all byråkratism avskaffas. Så snart en förvaltning har växt utöver en viss

storlek, bli alltid i en viss grad instruktioner och reglementen liksom en viss

arbetskontroll oundgängliga. Så stela och stränga former som ämbetsverkets

blir det dock icke frågan om. Instruktioner och reglementen meddelas icke av

Kungl. Maj:t, avlöningarna för personalen bestämmas icke av riksdagen,

fullmakter å tjänsterna förekomma icke. I den mån instruktioner och anordningar

behöva förändras, kan detta ske snabbt och utan! byråkratiska

omgångar genom beslut av vederbörande direktör eller anstaltens styrelse.

Behövliga förändringar i organisationen, i personalbeståndet, dess fördelning

på olika avdelningar o. s. v. kunna genomföras utan dröjsmål, då de blivit

påkallade. Över huvud taget kan den från statsmakternas direkta ledning

befriade anstalten prestera en helt annan smidighet i anpassningen till

alla de skiftningar som utvecklingen medför. Till mer eller mindre ledande

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

81

poster kunna antagas personer som besitta för uppgifterna lämpliga egenskaper,

utan hänsyn till formell kompetens, till intjänta tjänsteår eller till

andra av de befordringsmeriter som spela en så stor roll uti statsförvaltningen.

Om en tjänsteman i verket visar initiativkraft och gott omdöme, lönar

sig en ansträngning för honom, ty han kan då påräkna att bliva ihågkommen

vid tillsättande av högre tjänster, även om han saknar någon examen. Har

han en gång avancerat till en högre tjänst, skyddas han icke i denna sin ställning

av en kunglig fullmakt, om han försjunker i slentrian. Han känner sin

egen välfärd beroende därav, att han bevarar livaktigheten och initiativlusten

även sedan möjligheterna för honom att vinna ytterligare befordran kunna ha

natt sitt slut. Utsikterna till att en effektivt och billigt fungerande förvaltningsorganisation

skall kunna bibehållas vid sin ursprungliga friskhet äro alltså

större i en fri anstalt än i ett ämbetsverk. Det nu anförda talar uppenbart för

att, vad sådan verksamhet angår som det här är fråga om, den fria monopolanstalten

är överlägsen ämbetsverket. Fördelen av en dylik anstalt framstår

för övrigt redan från början däruti, att den beräknats bli cirka */, miljon kronor

billigare i drift om aret än en anstalt av den nuvarande riksförsäkringsanstaltens

typ.

Har man kommit till den slutsatsen att införande av ett monopol för olycksfallsförsäkringen

bör ske i den fria anstaltsformen, återstår emellertid en fråga

av vital betydelse. Vem skall hava avgörande inflytande i anstalten? Bespalingskommittén

föreslog som bekant, att arbetsgivarna praktiskt taget skulle

göras allenaradande i densamma. Om statsmakterna avstå från sin direkta

myndighet över olycksfallsförsäkringens förvaltning, måste denna myndighet

överlatas pa någon annan. Tanken i departementsförslaget liksom i besparingskommitténs

förslag är att den högsta myndigheten skall utövas av en

stämma. Denna stämma skall välja styrelse, och styrelsen skall tillsätta chef

för anstalten. Anstaltens omedelbara och faktiska ledning kommer att ligga

i styrelsens och chefens händer. Maktfördelningen inom anstalten kommer helt

att bero på stämmans sammansättning. Besparingskommittén föreslog, att

arbetsgivarna skulle erhålla en betydande majoritet i stämman. Eftersom

arbetsgivarna skola betala, böra de också få bestämma — så var besparingskommitténs

tankegång. Det sägs bl. a. i besparingskommitténs betänkande:

»Då det åligger arbetsgivarna att bekosta de ersättningar, som utgå enligt

olycksfallsförsäkringslagen, synes det obetingat vara skäligt att de själva få

ordna försäkringsorganisationen, i den män det icke inkräktar på de försäkrades

rätt.»

Detta resonemang synes mig ohållbart. Olycksfallsförsäkringens förvaltning

bär att ombesörja tva olika slags uppgifter. Det ena slaget består i att

bedöma inträffad skada och de ersättningsanspråk som kunna grundas på denna.

Det andra slaget av uppgifter består i att bestämma olika arbetsgivares

avgifter, inkassera dessa och till vederbörande utbetala fastställda skadeståndsbelopp.

Om de senare uppgifterna än skulle kunna överlämnas till en allsidigt

sammansatt arbetsgivarorganisation, så måste dock de förra handhavas av ett

fullt opartiskt organ. En skilsmässa mellan olycksfallsförsäkringsorganisatio
Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 90 Käft. (Nr 109).

Statlig eller

arbetsgivarmajoritet

i

riksforsäkringsstämman?
-

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj ds proposition nr 109.

nens två slag av uppgifter torde emellertid i det stora hela icke praktiskt låta sig

genomföra. Lagens syfte är att giva den skadade vad honom tillkommer. Bredvid

detta syfte spela de kostnader förvaltningen medför sin betydelsefulla roll,

men det är icke rimligt att överordna intresset för en billig administration över

intresset för de skadades rättsanspråk. Fasthåller man vid att olycksfallsförsäkringens

viktigaste funktion är att de skadade erhålla sin rätt, kan man

icke medgiva, att makten i försäkringsanstalten förlägges hos arbetsgivarna.

En lagstiftning av denna art fyller sitt ändamål först om förtroendet

för dess tillämpning i praxis blir grundmurat. Det är svårt att föreställa

sig, att de skadade skulle komma att hysa det nödvändiga förtroendet för en

monopolanstalt, i vilken arbetsgivarna själva fastställde de ersättningar som

skulle utgå till de skadade. Arbetsgivarnas intresse av låga premier skulle

ständigt underhålla misstanken, att de låga premierna åstadkommits mindre

på grund av billig förvaltning än på bekostnad av de skadades lagliga rättigheter.

Det är visserligen sant, att en överinstans som försäkringsrådet kan

rätta till oriktigheter, men, såsom förut påpekats, vore det en föga rationell

ordning, om överinstansens ingripande mot försäkringsinrättningens beslut i

skaderegleringsfrågor mera regelmässigt skulle vara påkallat. Detta skulle

för övrigt alltid komma att medföra ett dubbelarbete i stor utsträckning, varigenom

förvaltningskostnaderna svårligen skulle kunna hållas nere på en rimlig

nivå. Lagens egna syften bjuda, att det avgörande inflytandet uti försök - ringsinrättningen icke förlägges till arbetsgivarna utan hos samhället, för vars

opartiskhet både de betalande arbetsgivarna och de ersättningsberättigade skadade

från början kunna hysa fullt förtroende. Statsmakterna lia stiftat lagen

och böra följaktligen taga på sitt ansvar att lagens syften bli rättvist tillgodosedda.

Med hänsyn härtill synes det naturligt, att staten förbehåller sig den

makt uti anstalten, som en bestämd majoritet i anstaltens stämma kan skänka.

Åt representanter för de betalande arbetsgivarna och de ersättningsberättigade

arbetarna bör skänkas en ställning inom anstalten, som giver dem möjlighet

att var från sina utgångspunkter kunna inifrån följa och inverka på anstaltens

förvaltning och alla åtgärder. Detta sker därigenom att nämnda båda parter erhålla

en väl tillmätt representation uti stämman och bland anstaltens revisorer.

Med det förslag som nu framlägges till sammansättning av stämman med 16 representanter

för staten, 7 representanter för arbetarna och 7 för arbetsgivarna

torde bär framförda synpunkter bliva tillbörligt tillgodosedda. Det fastslås

icke i lag, att de båda intressegrupperna i stämman skola vara företrädda i styrelsen,

men man kan lugnt utgå ifrån att så blir fallet, därest lämpliga kandidater

från deras håll uppställas. I varje fall ha de genom sin representation

både i revisionen och stämman tillfälle att framställa anmärkningar, erinringar

och yrkanden. Tanken att statens representanter i stämman och i

styrelsen skulle ignorera befogade anmärkningar förutsätter, att staten skulle

låta sig representeras av personer, som på grund av alltför låga kvalifikationer

vore olämpliga för sitt uppdrag. Misstankar i denna riktning torde sakna

grund.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

83

Genom att överflytta förvaltningskostnaden för en monopolanstalt på arbetsgivarna

uppstår enligt de verkställda beräkningarna en årlig besparing

för staten i förvaltningskostnader av 848,000 kronor och efter avveckling av

övergångsstaten av 1,113,000 kronor. Arbetsgivarnas nuvarande belastning

för olycksfallsförsäkringens förvaltning ökas dock endast med 175,000 kronor.

Den nationalekonomiska besparingen efter övergångsstatens avveckling

skulle sålunda bliva 938,000 kronor.

Att de nu angivna siffrorna för besparingen med 25,000 kronor överstiga

den i Bilaga C i tablån å sid. 286 angivna besparingen (823,000 och 1.088,000

kronor, respektive 913,000 kronor) beror därpå, att här endast räknats med

monopolanstaltens kostnader men att olycksfallsförsäkringens monopolisering

synes böra få till följd en förstärkning av försäkringsrådets kompetens. Det

föreslås sålunda att försäkringsrådet skall förstärkas med ledamöter med försäkringsteknisk

sakkunskap och beredas tillgång till att i och för bedömande

av ersättningskrav i ökad omfattning anlita läkare. Därav föranledda utgifter

beräknas till 25,000 kronor. På sätt i annat sammanhang skall anföras, hava

med den ifrågasatta organisationen kostnaderna för försäkringsrådet ansetts

böra helt bestridas av statsmedel.

Till de nu angivna beloppen kan besparingen av flera skäl, på vilka det i

annat sammanhang blir anledning att ingå, icke uppgå förrän efter två övergångsår.

För det budgetår, under vilket reformen genomföres — alltså enligt

detta förslag budgetåret 1926-—1927 — kan densamma beräknas medföra en

besparing i jämförelse med de faktiska kostnaderna år 1924 av cirka 530,000

kronor. För nästföljande budgetår har statsverkets besparing i jämförelse med

kostnaderna sistnämnda år beräknats komma att stiga till cirka 650,000 kronor,

för att budgetåret därpå uppnå det förut angivna beloppet eller omkring 825,000

kronor.

De i det föregående angivna kostnadssiffrorna grunda sig, såsom anförts,

på beräkningar, som utförts av de inom departementet tillkallade sakkunniga

eller genom deras försorg. I fråga om en närmare redogörelse för de ekonomiska

verkningarna av förslaget tillåter jag mig att hänvisa till den av byråchefen

Odelstierna utförda, förut omnämnda sammanställningen av de sålunda

verkställda beräkningarna, vilken återfinnes i Bilaga C till detta protokoll.

1 fråga om dessa beräkningar vill jag i detta sammanhang ytterligare

endast anmärka, att verkställd granskning av de utförliga kalkyler, särskilt i

vad angår personalbehov och löneförmåner, som ligga till grund för uppskattningen

av kostnaden för den nya riksförsäkringsanstalten givit vid handen,

att dessa kalkyler äro verkställda med nödig försiktighet. Därutinnan vill

jag särskilt framhålla, att avlöningssumman uppskattats under förutsättning

att alla tjänstemän nått upp till den för deras ställning avsedda slutlönen, något

som aldrig lärer komma att samtidigt inträffa. Även i flera andra fall torde

beräkningarna, såvitt nu kan bedömas, vara tilltagna med säkerhetsmarginal.

I detta sammanhang torde vidare böra något beröras den ställning i rättsligt

hänseende, som skulle tillkomma den blivande riksförsäkringsanstalten.

De ekonomiska

verkningarna

av

den ifrågasatta

omorganisationen.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

-®ks; I överensstämmelse med de grunddrag för den nya anstaltens organisation,

anstaltens som i det föregående angivit, lärer det böra fasthållas, att anstalten skall

rättsliga vara ett särskilt rättssubjekt, fristående i förhållande såväl till staten som till

ställning. ar]je|-Sgjvarna_ Anstalten skall alltså i rättsligt hänseende icke vara ett statsorgan

men icke heller en arbetsgivarsammanslutning. Vad ställningen till

staten beträffar, innebär detta i formellt hänseende, att statens befogenheter

gentemot anstalten komma att vara fullständigt reglerade i lag, så att statsmakterna

icke i vidare mån än sådant i lag är medgivet äga i administrativ

väg lämna anstalten föreskrifter eller mot densamma utöva befogenheter. Vidare

innebär denna anstaltens ställning, att därest mot förmodan mellan staten

och anstalten uppkommer en tvist, som icke kan lösas under hand, den skall

hänskjutas till domstol. Det är emellertid synnerligen osannolikt att tvister

av sådan art skola uppkomma. Blott i så måtto skulle ett rättsligt samband

komma att finnas mellan staten och anstalten att, pa skäl vartill jag återkommer

i specialmotiveringen, det ansetts böra stadgas, att därest anstalten i en

framtid skulle komma att upphöra, statsverket skall mot övertagande av anstaltens

samtliga tillgångar ansvara för fullgörande av samtliga anstalten vid

tiden för upphörandet åvilande förpliktelser. Sistnämnda bestämmelse innebär

emellertid snarare ett åtagande i förhållande till de ersättningsberättigade, för

att de skola äga trygghet att alltid få vad dem tillkommer, än en utfästelse

gentemot anstalten.

Vad angår den blivande riksförsäkringsanstaltens förhållande till arbetsgivarna

skulle dessa gentemot anstalten icke hava andra förpliktelser än som

åligga dem på grund av skyldigheten att gälda försäkringsavgifter till anstalten

enligt de i olycksfallsförsäkringslagen givna bestämmelserna. Någon personlig

ansvarighet för anstaltens förbindelser skulle alltså icke åligga arbetsgivarna;

något sådant vore tydligen icke rimligt, då ju arbetsgivarna enligt

lag skulla vara skyldiga att tillhöra anstalten. Dock böra arbetsgivarna vara

skyldiga att underkasta sig förhöjning i de i förhållande till själva försäknngsrisken

uträknade avgifterna och sålunda bidraga till utjämnande av förlust,

som kan uppkomma på anstaltens verksamhet.

Beträffande den ifrågasatta riksförsäkringsanstaltens ställning i förhållande

till gällande lagstiftning är att märka, att lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse

icke blir tillämplig å anstalten, då från denna lags tillämplighet är

undantagen av staten inrättad anstalt. Ej heller är den allmänna bolags- eller

föreningslagstiftningen tillämplig därå. De erforderliga reglerna rörande anstaltens

rättsställning, dess organisation och uppgifter böra förty meddelas i

särskild lag.

Förhållandet i ekonomiskt avseende mellan staten och riksförsäkrings
anstalten.

Av vad nyss anförts angående riksförsäkringsanstaltens rättsliga karaktär

torde även följa, vilka grundsatser som böra gälla i avseende å de ekono
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

85

miska mellanhavandena mellan staten och anstalten. För de uppgifter anstalten

ombesörjer för statens räkning liksom för de tjänster från statens sida, som

anstalten för sin verksamhet behöver taga i anspråk, synes i överensstämmelse

med det nu sagda såväl statsverket som anstalten skola lämna gottgörelse, vilken

dock å ömse håll torde böra utom i visst fall (se i det följande vid D, sid. 87)

begränsas till självkostnaderna.

De statliga uppgifter, som anstalten enligt vad nu sagts skulle hava att fylla,

bestå huvudsakligen i den — mindre omfattande — verksamhet, som nu handhaves

av riksförsäkringsanstalten vid sidan av den egentliga olycksfallsförsäkringen.

Såsom i specialmotiveringen närmare skall angivas, torde nämligen denna

verksamhet böra åtminstone tills vidare anförtros åt den nya riksförsäkringsanstalten.

Dessutom skulle enligt ett inom socialdepartementet utarbetat förslag

rörande moderskapsunderstöd åt kvinnor i industriellt arbete, vilket förslag

är avsett att föreläggas 1926 års riksdag, åt anstalten överlämnas att bestämma

och utgiva dessa understöd. De belopp som anstalten till fullgörande av

sådana statsuppgifter i olika hänseenden skall utgiva i ersättningar eller understöd

till enskilda skola givetvis bestridas genom statsanslag. Vad angår de

med utövande av djdik verksamhet förenade förvaltningskostnaderna, synas desamma

böra ersättas anstalten, sedan anstalten inkommit med uppgift om

kostnadernas belopp och denna uppgift av Kungl. Maj:t granskats. En preliminär

uppskattning av ifrågavarande förvaltningskostnader har givit vid handen,

att det sammanlagda omkostnadsbeloppet för alla från den äldre anstalten

övertagna verksamhetsgrenar skulle uppgå till omkring 90,000 kronor årligen.

Därtill skulle eventuellt komma kostnaden för bestämmande och utgivande av

omförmälda moderskapsunderstöd, vilken kostnad torde komma att uppgå till

omkring 25,000 kronor om året.

Enligt grunderna för den nya organisationen av olycksfallsförsäkringen

skulle, på sätt i det följande skall utvecklas, den nya anstalten jämväl hava att

bestämma olycksfallsersättningarna till statens arbetare, i den mån sådana ersättningar

skola utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen. Jämväl kostnaden

för detta bestyr, vilken ansetts kunna uppskattas till omkring 27,000 kronor

årligen, skall enligt förslaget (18 § 1 och 2 mom. i olycksfallsförsäkringslagen)

ersättas anstalten av staten.

Såsom ett statens organ tager den nuvarande riksförsäkringsanstalten — enligt

eller utan särskilda bestämmelser — statens övriga organ i anspråk, i den

mån så erfordras för utövande av dess verksamhet, och självklart är, att anstalten

icke för detta bistånd lämnar någon ersättning. Jämväl den nya anstalten

torde i vissa avseenden böra få bistånd från olika statsorgan. Sålunda torde,

i överensstämmelse med vad nu är fallet beträffande riksförsäkringsanstalten,

även den ifrågasatta centralanstalten komma att vara hänvisad till mantalsskrivning

sväsendet för erhållande av uppgifter rörande arbetsgivarna i landet.

Därjämte synes uppbörden av försäkringsavgifter för de mindre arbetsgivarna

alltjämt böra ske i samband med den allmänna kronouppbörden och icke

erlagda avgifter liksom för närvarande indrivas i den ordning, som om resterande

kronoutskylder är stadgad. Dessutom skulle centralanstalten enligt före
-

Anstaltens

tjänster åt

staten.

Statens

tjänster åt

anstalten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

A. Mantalsskrivning

soch

uppbördsväsendet.

Utredning

genom de

sakkunniga.

Departe
mentschefen.

B. Indrivningsväsendet.

Utredning

genom de

sakkunniga.

liggande lagförslag äga rätt att där så erfordras hos vederbörande myndighet

begära, att polisförhör verkställes rörande inträffat olycksfall.

I överensstämmelse med det förut anförda bör anstalten lämna ersättningför

de kostnader, som .detta bistånd vållar staten. I fråga om dessa kostnader

har i en på föranstaltande av de sakkunniga upprättad promemoria, vad till

en början angår anlitande av mantalsskrivnings- och upphördsväsendet, anförts

följande:

»Vad beträffar mantalsskrivning sväsendets utnyttjande för uppgifter rörande

de mindre arbetsgivarna, föranleder denna prestation icke några nämnvärda

utgifter för statsverket. Mantalsskrivningsväsendet funktionerar oberoende av

de uppgifter rörande antalet anställda och deras sysselsättning, som insamlas

för olycksfallsförsäkringens räkning. Visserligen kommer mantalsskrivningsförrättarnas

arbete att något ökas på grund av dessa uppgifter. Då emellertid

mantalsskrivningsförrättarna, såsom för närvarande i allmänhet är fallet, komma

att i egenskap av anstaltens ombud särskilt avlönas av centralanstalten för

sitt arbete med upprättandet av arbetsgivarförteckningarna, bör denna ersättning

avvägas så, att den även kan anses motsvara det ökade besväret vid mantalsskrivningen.

Under sådana förhållanden synes någon ersättning härför till

statsverket icke skäligen kunna åläggas centralanstalten.

Att uppskatta värdet av de fördelar, som ett utnyttjande av uppbördsväsendet

innebär, är självfallet förknippat med betydande .svårigheter. En möjlighet

härför erbjuder jämförelsen med förhållandena inom det privata försäkringsväsendet.

För livförsäkring och sjukförsäkring beräknas den rena inkassoprovisionen

i regel till 2 % av premien. För den privata, frivilliga olycksfallsförsäkringen

tillämpas visserligen något högre inkassoprovisioner, men dessa

torde i viss män även få betraktas såsom anskaffningsprovision, vilket moment

icke har någon motsvarighet, då fråga är om en obligatorisk försäkring.

Under sådana förhållanden synes värdet av uppbördsväsendets utnyttjande

närmast kunna jämföras med liv- och sjukförsäkringens inkassoprovisioner.

Härav följer emellertid icke, att uppbörden av de mindre arbetsgivarnas

olycksfallsförsäkringsavgifter skulle för statsverket innebära en utgift, motsvarande

2 % av det uppburna avgiftsbeloppet. Upphördsväsendet funktionerar

nämligen oberoende av dess utnyttjande för föreliggande ändamål. Påförandet

av olycksfallsförsäkringsavgifter för mindre arbetsgivare torde endast i relativt

få fall föranleda utskrivande av debetsedel, som annars icke skulle hava

utskrivits. Därest särskild debetsedel skulle för ändamålet utskrivas, åtnjuter

vederbörande häradsskrivare viss ersättning härför, som erlägges av den,

för vilken debetsedeln utskrives. Det torde under sådana förhållanden kunna

ifrågasättas, huruvida tillhandahållandet av uppbördsinstitutionen medför

några nämnvärda utgifter för statsverket. I varje fall synas dessa ökade utgifter

icke kunna uppskattas till mer än högst hälften av den inkassoprovision,

som tillämpas vid uppbörd av livförsäkrings- eller sjukförsäkringspremier, eller

till 1 % av premiesumman. Då försäkringsavgifterna för mindre arbetsgivare

kunna uppskattas till cirka 2 miljoner kronor, skulle sålunda nämnda

procentsats motsvara en avgift av 20,000 kronor årligen.»

Till vad sålunda anförts kan jag i huvudsak ansluta mig.

Beträffande indrivningen av försäkringsavgifterna anföres i omförmälda promemoria

väsentligen följande:

»Indrivningsväsendet tillämpas vid indrivningen av resterande kronoutskylder

oberoende av huruvida å debetsedeln olycksfallsförsäkringsavgift finnes

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

87

upptagen eller ej och kan sålunda i de fall, där indrivningen avser försäkringsavgifter

hos mindre arbetsgivare, i allmänhet icke medföra några kostnader för

statsverket, så mycket mindre som den indrivningsavgift, vederbörande arbetsgivare

har att erlägga, kommer att något ökas på grund av att olycksfallsförsäkringsavgiften

finnes upptagen å debetsedeln, utan att indrivningsarbetet härigenom

kommer att fördyras.

Något annorlunda gestalta sig förhållandena, då indrivningen gäller försäkringsavgifter,

som avse större arbetsgivare, i vilket fall särskilda åtgärder från

statens sida bliva erforderliga. Härvid må dock framhållas, att arbetsgivare,

som underlåter att i föreskriven tid inbetala påförd försäkringsavgift, enligt

gällande förordning om uppbörd av olycksfallsförsäkringsavgifter, skall erlägga

böter med 3 % av den förfallna avgiftens belopp. Av ifrågavarande böter

tillfaller en tredjedel den som verkställt indrivningen och två tredjedelar

statsverket. Då förevarande bötesbelopp, enligt vad av motiven till nämnda

förordning synes framgå, beräknats även med hänsyn till statsverkets kostnader

för indrivningen, torde icke heller indrivningen av de större arbetsgivarnas

premier kunna föranleda några ökade utgifter för statsverket.

För övrigt synes omfattningen av indrivningsarbetet vara statt i avtagande,

Sålunda uppgingo de försäkringsavgifter för större arbetsgivare, som under

åren 1922, 1923 och 1924 från riksförsäkringsanstalten överlämnades till indrivning,

till omkring 682,000, 356,000 och 256,000 kronor respektive. Skulle

nämnda 3 % icke förslå för täckande av kostnaderna för indrivningen, synas

bötesbeloppen lämpligen kunna höjas till samma belopp som enligt gällande

uppbördsreglemente utgå vid försummad inbetalning av påförda kronoutskylder.

Ifrågavarande bötesbelopp utgå med 3 % av utskyldernas slutsumma, då

densamma ej överstiger 25 kronor, men med 6 %, när den överstiger 25 kronor.»

Förutom vad sålunda anförts till stöd för att ersättning från riksförsäkringsanstalten

icke bör utgå för indrivningen av försäkringsavgifter må framhållas,

att föreliggande lagförslag utgår från att, liksom för närvarande gäller enligt

19 § tredje stycket i 1916 års olycksfallsförsäkringslag, staten skulle förskjuta

påförda försäkringsavgifter som icke blivit på föreskrivet sätt erlagda,

vilket innebär, att i den mån indrivning ej kan ske statsverket bär förlusten

därför. Med en sådan bestämmelse kan det sägas vara statsverkets sak att bekosta

indrivningen av de avgifter varmed det sålunda förskotterade beloppet

skall täckas.

Beträffande vidare rätten att hos vederbörande myndighet begära polisförhör

torde denna rätt icke komma att utnyttjas i något större antal fall. För

närvarande kan antalet fall, då polisförhör begäres, uppskattas till omkring

300 om året. Något ersättningsbelopp för ifrågavarande bistånd torde för den

skull icke behöva beräknas.

Enligt vad sålunda anförts skulle den enda kostnad, som på grund av nu

berörda förhållanden behöver beräknas för den nya anstalten, vara ersättning

för uppbörden av försäkringsavgifter för mindre arbetsgivare med ett belopp

av 20,000 kronor årligen, vilket belopp också är det som upptagits i den som

Bilaga C vid statsrådsprotokollet fogade promemorian.

Ytterligare en fråga är emellertid att i detta hänseende beakta. Under det

att den nuvarande riksförsäkringsanstalten såsom ett statens verk åtnjuter

frihet från erläggande av postavgifter, torde den nya anstalten böra själv stå

Departe
mentschefen.

C. Polisförhör.

Samman
fattning.

D. Postavgifter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

88

Kung!. May.ts proposition nr 109.

sina kostnader i detta hänseende, därvid emellertid bör så ordnas, att postavgift

icke skall erläggas för varje särskild försändelse. I stället synas postavgifterna

böra erläggas pa samma sätt soin gäller beträffande statens affärsdrivande

verk, vilka hava att erlägga en efter vissa grunder beräknad summa i ett

för allt. Att uppgöra en kalkyl angående till vilket belopp en ersättning, beräknad

efter dylika grunder, skulle komma att uppgå, är givetvis ganska

vanskligt. Ett försök till uppskattning, som —- med ledning av en på grundval

av riksförsäkringsanstaltens erfarenhet verkställd ungefärlig beräkning av

antalet postförsändelser av olika slag för den nya anstalten — gjorts av vederbörande

byråchef i generalpoststyrelsen, har lett till resultat, att den ersättning

den nya anstalten skulle hava att utgiva, skulle uppgå till omkring 150,000

kronor årligen. En särskild undersökning bär emellertid givit vid handen, att

därest postgirosystemet kommer till användning, kostnaden kan beräknas nedgå

till omkring 90,000 kronor. Det kan i detta sammanhang förtjäna erinras, att

såsom förut antytts statens nuvarande utgifter, beräknade efter självkostnad,

för riksförsäkringsanstaltens försändelser kan uppskattas till omkring 80,000

kronor årligen. Detta belopp skulle alltså, om den nya anstalten betalar postavgift,

avga från statens utgifter eller rättare från dess omkostnader och

alltså utgöra en genom omorganisationen vunnen ytterligare besparing för

staten. Hänsyn till denna utgiftsminskning har också tagits såväl i de förut

återgivna kostnadsberäkningarna som i omförmälda Bilaga C.

Skattefrihet. Med hänsyn till arten av den nya antaltens verksamhet, vilken principiellt

icke skall lämna någon vinst, synes det uppenbart, att för uppkommande överskott

av samma verksamhet icke bör erläggas skatt till stat och kommun. Förslag

i sadant hänseende torde alltså böra föreläggas riksdagen men lärer därmed

kunna anstå till år 1927.

Besvärsinstansen.

I samband med behandlingen av principerna för organisationen har jag haft

anledning att något beröra spörsmålet om hur med denna organisation besvärsförfarandet

lämpligen borde ordnas. Jag anhåller nu att få något närmare

ingå på hithörande frågor.

^kommittfn'' -^°ru^ ^lar anförts (sid. 51 £f.), att enligt besparingskommitténs förslag försäkringsrådet

skulle upphöra och att klagomål över den så kallade försäkringsavdelningens

beslut skulle prövas av två besvärsnämnder eller sektioner därav,

vilka skulle tillika med försäkringsavdelningen m. fl. avdelningar ingå i ett

gemensamt verk, riksförsäkringsverket. Tillika har redogjorts för den föreslagna

sammansättningen av dessa nämnder och sektioner samt sättet för ärendenas

föredragning inför dem. Genom besvärsinstansens inflyttning i samma

anstalt som försäkringsavdelningen torde kommittén framför allt hava avsett

att vinna de fördelar, som kunna anses förenade med ett intimt samarbete mel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

89

lan besvärsinstanserna och den i första hand beslutande inrättningen. Beträffande

sammansättningen av de föreslagna besvärsmyndigheterna utgick kommitténs

förslag från att det skulle vara till fördel, om sådana besvärsärenden

som i regel för de rättssökande vore av relativt mindre betydelse — dit kommittén

hänförde frågor rörande sjukersättning och begravningshjälp ■— kunde

avskiljas från övriga ärenden och behandlas under mera förenklade former än

dessa.

Mot besparingskommitténs förslag i denna del gjordes invändningar från

olika håll. Skälen för rik, för säkring sanstaltens avstyrkande voro i huvud- Tingssak

följande: Under de förutsättningar, från vilka kommittéförslaget utginge,

syntes det icke tillfredsställande att överlämna en så viktig uppgift

som besvärsprövningen åt tillfälliga, för kort tid i sänder förordnade personer

såsom bisysselsättning för dem. En rätt lagtillämpning på detta område förutsatte

ingående kunskaper och studier av motsvarande utländska förhållanden.

Även fordrades auktoritet och stabilitet i avgörandena, något som knappast

kunde garanteras ensamt genom föredragning av ärendena av en person,

som icke hade någon röst vid deras avgörande. Även ur enhetlighetens synpunkt

syntes den föreslagna organisationen vara mindre lämplig, då det syntes

kunna befaras, att samma frågor skulle kunna prövas av flera nämnder. (Bil.

sid. 40.)

Även försäkring srådet avstyrkte förslaget på i huvudsak följande grunder:

Flertalet av de frågor, som skulle komma under bedömande, vore av den

speciella art, att för deras bedömande krävdes särskild utbildning och särskild

erfarenhet, som ej de personer kunde väntas äga, vilka erhölle förordnande som

ledamöter i besvärsnämnderna. Den föreslagna organisationen innebure icke

garanti för att nämnderna skulle komma att representera någon högre och än

mindre den högsta sakkunskap på ifrågavarande område. I realiteten komme

i flertalet fall besluten att dikteras av föredragandena ehuru under nämndsledamöternas

ansvar. Många skäl talade för att kommitténs förslag även ur

organisationssynpunkt skulle visa sig innebära en sämre organisationsform

än den nuvarande. Ur besparingssynpunkt syntes det icke vara av större

betydelse, om besvärsinstansen gjordes till en avdelning i riksförsäkringsverket

eller fortfarande finge bestå som självständigt ämbetsverk. Med hänsyn

till förtroendet för avgörandena och rättssäkerheten måste däremot en dylik

sammankoppling anses olämplig, i det att besvärs- och kontrollmyndigheten

borde intaga en fri och självständig ställning (Bil. sid. 85). I

I detta sammanhang anförde försäkringsrådet, att därest besparingskommitténs

förslag bleve genomfört, förhållandena beträffande instansordningen instans på

i olika fall på socialförsäkringens område skulle bliva ett enda virrvarr. Mest socialförsäk.

ändamalsenligt och för övrigt det enda lämpliga syntes vara, att en gemensam råde.

överdomstol inrättades för samtliga socialförsäkringsgrenar. En dylik gemensam

överinstans skulle med lämplig befogenhet och erforderlig utrustning

opaginerad Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

kunna tjänstgöra såsom en enande länk och verka för att samarbete komme

till stånd. Försäkringsrådet erinrade även om att ålderdomsförsäkringskommittén

i sitt betänkande förordat, att en överdomstol beträffande olycksfallsförsäkringen

även skulle kunna bliva en lämplig överinstans för avgörande

av tvister rörande frågor tillhörande sjukförsäkringens eller den allmänna

pensionsförsäkringens område, samt att jämväl socialförsäkringskommittén föreslagit

en gemensam överinstans för olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen

(Bil. sid. 87).

Riksför säkring sanstalten har ävenledes anfört, att det, därest sjukförsäkringen

gjordes obligatorisk, syntes böra tagas under övervägande, om det icke vore

lämpligt att för befordrande av enhetligheten mellan de olika försäkringsgrenarna

låta den för olycksfallsförsäkringen inrättade besvärsinstansen växa

ut till att omfatta samtliga socialförsäkringsgrenar.

Departe- Enligt min uppfattning måste det väcka starka principiella betänkligheter

mentschefen. satt besparingskommittén föreslagit inordna besvärsinstansen såsom en

avdelning i samma verk som det, vars beslut skola prövas. Även ur synpunkten

att bibringa de intresserade största möjliga förtroende för att avgörandet

i sista instans .sker på ett fullt opartiskt sätt synes en dylik anordning

vara olämplig. Ur kostnadssynpunkt torde det icke bliva av nämnvärd

betydelse, om besvärsinstansen göres självständig eller icke. Det torde

även kunna starkt ifrågasättas, om den uppfattning är riktig, som ligger till

grund för kommitténs förslag att en del ärenden skola handläggas under

enklare former, nämligen att vissa slag av ärenden för arbetarna äro av ojämförligt

större betydelse än andra.

Mot kommitténs förslag att arbetsgivarna skulle med sina försäkringsavgifter

bestrida även besvärsinstansens kostnader synas likaledes erinringar kunna göras.

Om man också principiellt anser, att arbetsgivarna skola betala administrationskostnaderna

för den sociala olycksfallsförsäkringen, lärer man dock

med denna uppfattning knappast komma längre än till ett åläggande för dem

att bekosta den inrättning, som har att, jämte premiesättningen, utföra skaderegleringsarbetet

i första hand. Därest statsmakterna i rättssäkerhetens intresse

och till gagn för olika grupper av intresserade anse sig böra tillskapa

ett särskilt besvärsorgan i stället för de allmänna domstola.rna, torde denna

omständighet väl näppeligen böra leda till att arbetsgivarna skola bestrida

kostnaderna även för denna besvärsinstans.

Som ett ytterligare skäl att icke nu vidtaga en sådan anordning som bespara

ngskommittén i detta hänseende föreslagit må erinras om vad de nyss citerade

myndigheterna anfört till stöd för en gemensam besvärsinstans i socialförsäkringsfrågor.

Det synes mig otvivelaktigt, att inrättande av en dylik gemensam

instans skulle vara av stor betydelse för befrämjande av socialförsäkringens

enhetlighet och att åtgärden även i övrigt skulle kunna medföra stora

fördelar. En lösning i sådan riktning bör alltså enligt min mening eftersträvas.

Visserligen låter det sig icke utan ytterligare utredning bedöma, huru
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

91

vida ur andra synpunkter eller av lämplighetsskäl hinder komma att möta mot

att förr eller senare anordna en dylik instans. Men under alla förhållanden kan

det icke vara lämpligt att nu vidtaga en anordning sådan som den av kommittén

förordade, vilken skulle försvåra införandet av en gemensam besvärsinstans.

Vad nu anförts har varit grunden till att jag icke ansett mig kunna förorda

besparingskommitténs förslag i förevarande hänseende. I stället har i förslaget

förutsatts, att försäkringsrådet skall tillsvidare bestå i sin nuvarande gestalt.

Den ökade sakkunskap hos besvärsinstansen, som besparingskommittén

med sitt förslag bland annat velat vinna, torde kunna beredas även inom den

nuvarande organisationen, och jag återkommer härtill i det följande i samband

med motivering för ett förslag angående vissa ändringar i lagen om försäkringsrådet.

Det är även min uppfattning att, därest omorganisation av

olycksfallsförsäkringen kommer till stånd, sådana instruktionella bestämmelser

böra utfärdas för försäkringsrådet, som kunna vara ägnade att befrämja

ett gott arbetsresultat. Redan nu må emellertid anmärkas, att jag icke funnit

skäl förorda att, på sätt föreslagits i byråchefen von Sckulzenheims vid riksförsäkringsanstaltens

utlåtande över besparingskommitténs betänkande fogade

yttrande, föreslå rådets uppdelning på två särskilda avdelningar, utan torde

det vara tillräckligt, att rådets sammansättning göres något växlande, allt

efter de frågor som skola behandlas. Även till denna fråga återkommer jag i

specialmotiveringen.

Samarbete med yrkesinspektionen.

Enligt besparingskommitténs betänkande skulle såsom förut anförts yrkesinspektionen

och dess befattningshavare flyttas från socialstyrelsen och i stället

inordnas såsom en yrkesinspektionsavdelning i riksförsäkringsverket.

Huvudskälet för kommitténs förslag i detta hänseende torde hava varit

önskan att åstadkomma en nära samverkan mellan olycksfallsförsäkringens

organ och yrkesinspektionen.

Kommitténs förslag i detta hänseende har emellertid mött motstånd från

olika håll. Sålunda har förslaget avstyrkts såväl av riksf försäkring sanstalten

(Bil. sid. 37) som av socialstyrelsen (Bil. sid. 196), varjämte såväl svenska

arbetsgivareföreningen som landsorganisationen uttalat sig emot detsamma.

De skäl, som anförts för en överflyttning av yrkesinspektionen på sätt besparingskommittén

föreslagit, synas mig icke vara tillräckligt starka för att

föranleda ett upptagande i detta sammanhang av denna fråga, vilken torde

böra ses i samband med flera andra, nu icke föreliggande organisationsfrågor.

Jag har alltså icke ansett mig nu böra förorda någon ändring i förläggningen

eller organisationen av yrkesinspektionen.

Besparings
kommittén.

Departe
mentschefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Tiden för

ikraftträdandet.

De sakkunniga.

Gransknings
nämnden.

Departe
mentschefen.

Den nja organisationens ikraftträdande.

Såsom förut anförts, var det besparingskommitténs uppfattning, då kommittén

i februari 1925 avgav sitt betänkande, att den nya organisationen skulle

kunna beslutas vid sistnämnda års riksdag och att i sådant fall det nya riksförsäkringsverket

skulle kunna begynna sin verksamhet den 1 januari 1926.

De inom departementet tillkallade sakkunniga hava i sina utkast förutsatt,

att den nya organisationen skulle träda i kraft den 1 januari 1927.

Mot denna del av utkastet hava samtliga ledamöter av granskningsnämnden

med undantag av herr Hansson anfört, att med hänsyn till den korta tid, som

enligt utkasten skulle bliva övrig för avveckling av de nuvarande försäkringsinrättningarnas

verksamhet och för organisationen av den nya riksförsäkringsanstalten,

de ville föreslå, att tidpunkten för ikraftträdandet måtte uppskjutas

till den 1 januari 1928. Herr Hansson har förklarat, att han anslöte sig till

förslaget om det tidigare ikraftträdandet, då den föreslagna omorganisationen

skulle för statsverket innebära en betydande årlig besparing och några nämnvärda

svårigheter för den nya organisationens genomförande redan vid sistnämnda

tidpunkt icke syntes föreligga.

Såsom anförts i det föregående, kan genomförandet av den föreslagna nyorganisationen

anses medföra en årlig besparing i förvaltningsavgifter för

staten, som beräknats omedelbart efter de två övergångsåren uppgå till över

800,000 kronor och som, efter det riksförsäkringsanstaltens övergångsstat avvecklats,

skulle stiga till nära 1,100,000 kronor årligen. Yarje års uppskov

med den nya organisationens genomförande medför alltså en ökad utgift för

statsverket på över 1 miljon kronor. Redan för det budgetår, under vilket reformen

skulle komma att träda i kraft, skulle besparingen å riksstatens utgiftssida,

ehuru reformen endast under halva budgetåret skulle vara i tillämpning,

uppgå till ett belopp, som preliminärt uppskattats till över 700,000 kronor.

Från detta belopp avgår emellertid en minskning på inkomstsidan i förvaltningsbidragen

från arbetsgivarna å omkring 200,000 kronor, men om den ifrågasatta

lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1927, skulle dock redan under

nästkommande budgetår åt statsverket inbesparas över en halv miljon (cirka

530,000) kronor.

Det synes mig uppenbart, att med hänsyn till de högst avsevärda belopp,

som sålunda kunna inbesparas för statsverket genom att den nya lagstiftningen

träder i kraft vid så tidig tidpunkt som möjligt, ett uppskov med ikraftträdandet

icke bör ske, med mindre det skulle visa sig oundgängligen erforderligt. T

detta hänseende må till en början erinras om att såväl besparingskommittén

som de sakkunniga ansett den nya organisationen kunna träda i kraft från och

med året näst efter det, då statsmakterna fatta sitt beslut i frågan. Inom socialdepartementet

hava sedermera verkställts ytterligare, noggranna undersökningar

i denna fråga, därvid bland annat uppgjorts en plan för det organisa
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

93

tionsarbete som bör föregå den nya riksförsäkringsanstaltens övertagande av

verksamheten. Grunddragen av denna plan finnas återgivna i en av två bland

de inom departementet tillkallade sakkunniga upprättad promemoria, vilken

promemoria torde få såsom bilaga (Bilaga E) fogas vid detta protokoll och till

vilken jag tillåter mig att i förevarande hänseende i huvudsak hänvisa. Av denna

promemoria framgår såväl de viktigare åtgärder som böra utföras före den nya

lagstiftningens ikraftträdande, som ock den tidpunkt då dessa åtgärder behöva

vidtagas och den tid som kan beräknas åtgå för desamma. Denna plan synes

mig giva vid handen, att ett uppskov icke kan motiveras med att för övergången

erforderliga arbeten icke skulle hinna i tid utföras.

I detta sammanhang må framhållas, att det ju icke gäller att nu organisera

något nytt slag av verksamhet utan endast att skapa en ny organisation

för övertagande av uppgifter, som redan nu fyllas, ehuru på annat sätt. I själva

verket torde också övergången komma att ske ganska omärkligt, därvid givetvis

förutsattes, att den nuvarande riksförsäkringsanstalten på vanligt sätt

utför arbetet under år 1926. På sätt som angives i promemorian, torde förberedelsearbetena,

såsom premietariffens uppgörande, utarbetande av plan för

den nya anstaltens organisation och anställande av viss personal m. m. under

sådan förutsättning kunna verkställas utan slitningar eller svårigheter.

Genom ändring på en särskild punkt av de sakkunnigas utkast hava för

övrigt utsikterna för erhållande av tillräcklig tid för övergångsarbetet ökats.

Enligt de av de sakkunniga upprättade övergångsbestämmelserna till den föreslagna

lagen om riksförsäkringsanstalten skulle ledamöter i riksförsäkringsstämman

utses före den 1 oktober 1926 och stämman därefter sammanträda

under sistnämnda månad, bland annat för att välja styrelseledamöter. Hinder

för bestämmande av tidigare tidpunkter i sådant hänseende hade ansetts

möta på grund av det sätt för utseende av arbetsgivar- och arbetarrepresentanterna

i stämman, som förutsatts i de sakkunnigas utkast. Vissa av de

tilltänkta valkorporationerna kunde nämligen sannolikt icke sammanträda

förrän i september månad. Enligt det nu föreliggande förslaget, som därutinnan

överensstämmer med granskningsnämndens mening, skola arbetsgivarrepresentanterna

utses av svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och

arbetarrepresentanterna av landsorganisationen. På detta sätt torde ledamöterna

kunna utses tidigare än sålunda förut ifrågasatts eller redan före

den 1 augusti 1926. Därigenom utsträckes förberedelsetiden med två månader,

så att densamma efter stämmans första sammanträde, då styrelse skall utses,

kommer att utgöra fyra ä fem månader.

Den andra av granskningsnämnden framställda huvudanmärkningen mot förslaget

om nyorganisationens ikraftträdande den 1 januari 1927 var, att övergångstiden

bleve för kort för att medgiva avveckling av de nuvarande ömsesidiga

olycksfallsförsäkringsbolagen. Härutinnan lärer emellertid vara att anföra

följande. Såsom torde framgå av den kommande specialmotiveringen,

följer det av ifrågavarande förslag icke nödvändigtvis, att dessa bolag skola

helt och hållet upphöra med sin verksamhet från och med den dag, då den nya

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Frågor

sammanhängande

med ö 11 ergången

till

den nya

organisationen.

ordningen träder i tillämpning. Visserligen äro sådana bestämmelser avsedda

att genomföras, att så lämpligen kan ske, men bolagen skola å andra sidan hava

möjlighet icke blott att fortfarande fungera för utgivande av sjukersättningar

m. m. i anledning av de skador vilka inträffat före den 1 januari 1927 utan

även att, i den mån bolagen icke på grund av bestämmelse i vederbörande bolagsordningar

nödgas träda i likvidation, fortfarande handhava utgivandet av

livräntor och ombesörjandet av s. k. reaktiveringsverksamhet beträffande livräntetagare

m. m. För dylik verksamhet eller för arbete i sammanhang med bolagens

likvidation torde i varje fall för en ej oväsentlig tid framåt en avsevärd

del av bolagens personal kunna, därest så önskas, vinna sysselsättning. I detta

sammanhang vill jag även erinra om att, enligt vad jag i det följande vill närmare

utveckla, det är avsett att till befattningshavare hos bolagen, som till

följd av nyorganisationen gå förlustiga sin anställning, ersättning skall utgå

efter vissa grunder.

Vid framställandet inom granskningsnämnden av ifrågavarande anmärkning

torde jämväl hava tagits hänsyn till de svårigheter, som förmodats kunna uppstå

för bolagen på grund av bundenhet under längre tider av gällande hyresavtal

om lokaler. Denna fråga lärer kunna uppkomma huvudsakligen beträffande

de största bolagen, då de flesta av de mindre hava såväl personal som lokal

väsentligen gemensamma med andra företag. Några avsevärda svårigheter

att få hyresrätten till lokalerna överlåten på andra torde i de speciella fall som

kunna tänkas uppkomma knappast föreligga. Erinras må även, att i anledning

av vad nyss anförts åtminstone under det första året efter nyorganisationen

visst lokalbehov alltjämt torde komma att göra sig gällande.

Det kan måhända i detta sammanhang förtjäna att ytterligare erinras, att

ifrågavarande försäkringsbolag äro ömsesidiga och att de icke hava eller ens

få hava till ändamål att bereda delägarna någon vinst. Några ekonomiska

intressen av bolagens fortbestånd, vilka äro av sådan natur att statsmakterna

hava anledning att vid ordnande av olycksfallsförsäkringens organisation taga

hänsyn till desamma, lära alltså knappast kunna föreligga för delägarna.

I enlighet med vad jag sålunda anfört har jag, på grund av de stora besparingar

.som stå att vinna för statsverket genom den ifrågasatta nyorganisationens

snara ikraftträdande, ansett mig böra biträda förslaget om att den nya

lagstiftningen skall träda i tillämpning från ingången av år 1927. I

I detta sammanhang vill jag även beröra några frågor, som sammanhänga

med övergången till den nya organisationen. Dessa frågor äro dels av organisatorisk

och dels av ekonomisk natur.

Beträffande organisationen har på skäl som anförts i den nyss citerade promemorian

(Bilaga E) det ansetts vara lämpligt att från och med det nya

systemets ikraftträdande den nya riksförsäkringsanstalten skall helt och hållet

övertaga den nuvarande riksförsäkringsanstaltens verksamhet, även i vad avser

arbetsuppgifter som avse tid före den njm lagstiftningens ikraftträdande. Såsom

anförts i promemorian torde dessa uppgifter i huvudsak vara följande:

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

95

1) definitiv reglering av försäkringsavgifter för .större arbetsgivare för år

1926;

2) debitering av försäkringsavgifter för mindre arbetsgivare för år 1926 med

undantag för arbetsgivare i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, för

vilka nämnda debitering verkställts redan under år 1926;

3) behandling av klagomål över avgifter, som påförts mindre arbetsgivare i

arbetsgivarförteckningarna för år 1926 och tidigare år;

4) reglering av skador, som inträffat under år 1926 och tidigare och för

vilka anmälan inkommit före den 1 januari 1927 men som vid nämnda tidpunkt

ännu icke slutreglerats;

5) reglering av skador, som inträffat under år 1926 och tidigare år men som

den 1 januari 1927 ännu icke blivit anmälda;

6) utgivande av från den nuvarande riksförsäkringsanstalten utgående livräntor

enligt 1916 års lag i anledning av olycksfall, som inträffat under åren

1918—1926;

7) utgivande av från den nuvarande riksförsäkringsanstalten utgående livräntor

enligt 1901 års lag;

8) utarbetande av olycksfallsstatistik för åren 1925 och 1926.

Vad dessa uppgifter närmare innebära torde tillfyllest framgå av promemorian,

till vilken jag alltså tillåter mig att i sådant hänseende hänvisa.

Vad angår de ekonomiska förhållandena beträffande övergången, har man

-— i överensstämmelse med vad som föreslagits skola gälla sedan övergången

skett — ansett sig böra utgå från den grundsatsen, att den nya anstalten skall

för de uppgifter, som den sålunda bör övertaga från det nu gällande systemet

erhålla full ersättning med belopp motsvarande den nya anstaltens kostnader

för ändamålet.

Senare torde jag få tillfälle att anmäla förslag om proposition till riksdagen

rörande ordnandet av dessa ersättningsfrågor, men torde jag redan nu böra i

allmänna drag angiva, huru desamma enligt mitt förmenande skola ordnas.

Därvid torde en uppdelning av kostnaderna böra ske i två grupper, förvaltningskostnader

och prestationskostnader.

En verkställd kalkyl över förvaltningskostnaderna för dessa övertagna uppgifter

har givit vid handen, att sagda kostnader, därest de komma att uppgå

till samma belopp som för närvarande, kunna beräknas utgöra omkring 500,000

kronor i ett för allt. Närmare lärer beloppet icke kunna bestämmas, förrän

den nya riksförsäkringsanstaltens räkenskaper för dess första verksamhetsår

föreligga avslutade, och ^anordnande av ersättning för ändamålet torde böra

bero på framställning från anstalten vid nämnda tidpunkt, d. v. s. tidigast

under budgetåret 1927—-1928.

Till en del komma de sålunda angivna förvaltningskostnaderna att täckas

av vissa under samma tid till statsverket inflytande inkomster. Av de förvaltningskostnadsbidrag,

som enligt 16 § i gällande lag skola erläggas av arbets
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

givarna och försäkringsbolagen, har, även om organisationsförslaget godkännes,

under nästkommande budgetår beräknats komma att inflyta ett belopp av

400,000 kronor, vilket belopp avser tid före den 1 januari 1927. Och ännu under

budgetåret 1927—1928 har beräknats komma att i dylika bidrag inflyta

omkring 350,000 kronor.

De prestatimskostnader, som komma att åvila den nya anstalten på grund

av dess övertagande av den nuvarande riksförsäkringsanstaltens verksamhet,

på sätt nyss sagts, torde böra täckas genom överförande till den nya anstalten

av de hos nuvarande anstalt befintliga fondmedlen.

Här torde det vara lämpligt att lämna en kortfattad redogörelse för de fonder,

riksförsäkringsanstalten upplagt i och för av anstalten bedriven verksamhet

enligt 1916 och 1901 års lagar. Enligt 19 § i 1916 års lag skola de till

anstalten jämlikt lagen inflytande försäkringsavgifterna ingå till en fond, som

förvaltas enligt grunder, vilka bestämmas av Konung och riksdag. 1917

års riksdag har, med bifall till vad Kungl. Maj:t därutinnan föreslagit, godkänt

vissa grunder för förvaltningen av denna fond, vilka finnas intagna i

ett av Kungl. Maj:t den 29 juni 1917 utfärdat reglemente. Fonden uppgick

vid 1924 års utgång till 38,153,631 kronor, varav livräntereserven, d. v. s.

sammanlagda kapitalvärdet av före sistnämnda tidpunkt beviljade livräntor,

utgjorde 30,651,223 kronor, ersättningsreserven, d. v. s. det beräknade kapitalvärdet

av övriga ersättningar i anledning av olycksfall, som inträffat

före samma tidpunkt, till 4,900,000 kronor samt den s. k. premieutjämningsoch

säkerhetsfonden till 2,602,408 kronor. Den fond, som bildats i och

för anstaltens verksamhet enligt 1901 års lag, har enligt ett av Kungl. Maj :t

den 31 december 1921 meddelat beslut intill 1924 års utgång av anstalten

förvaltats särskilt, därvid bestämmelserna i förutnämnda reglemente den 29

juni 1917 i tillämpliga delar länt till efterrättelse. Denna fond uppgick vid

1924 års utgång till 8,219,591 kronor, därav livräntereserven utgjorde 5,952,077

kronor och säkerhetsfonden ej mindre än 2,267,514 kronor. Emellertid har

1924 års riksdag, med bifall till en av Kungl. Maj:t härutinnan avlåten proposition

(nr 172), som föranletts av framställning från riksförsäkringsanstalten,

medgivit, att fonden enligt 1901 års lag finge från och med den 1 januari

1925 sammanläggas med fonden enligt 1916 års lag samt att därefter

från den sålunda sammanlagda fonden skulle utgivas jämväl de ersättningar

som det ålåge riksförsäkringsanstalten att utbetala enligt 1901 års lag.

Den sålunda medgivna sammanslagningen har också ägt rum från och med

1925 års ingång. Dock låter det sig utan svårighet beräkna, huru stor del av den

sammanlagda fonden, som belöper å anstaltens verksamhet enligt 1916, respektive

1901 års lagar. En genom de sakkunnigas försorg verkställd preliminär

uppskattning av läget, sådant det kommer att te sig vid 1926 års utgång, giver

vid handen, att i fonden enligt 1916 års lag ingående livränte- och ersättningsreserver

då torde komma att uppgå till omkring 44 miljoner kronor och den däri

ingående premieutjämnings- och säkerhetsfonden till lägst 1,5 miljoner kronor.

Fonden enligt 1901 års lag har vid samma tidpunkt beräknats komma att upp
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

97

gå till omkring 8 miljoner kronor, därav livräntereserven ansetts uppgå till omkring

5,5 miljoner kronor och säkerhetsfonden till omkring 2,5 miljoner kronor.

Prestationskostnaderna för den nya anstalten i anledning av övergången avse,

såsom framgått av redogörelsen för de övertagna uppgifterna, dels sjukersättningar

och begravningshjälp enligt 1916 års lag, dels livräntor enligt 1916 och

1901 års lagar. Vad då till en början angår livräntorna, är det uppenbart, att den

nya anstalten för övertagande av skyldigheten att utgiva desamma bör erhålla

ett belopp, motsvarande livräntornas kapitalvärde. Då i förutnämnda belopp för

förvaltningskostnader i anledning av övergången icke inräknats kostnaden för

utgivande av livräntor, bör vidare till det kapitalbelopp som sålunda skall utgivas

till den nya anstalten läggas erforderligt belopp såsom ersättning för

denna kostnad. Detta förvaltningstillägg torde, enligt vad förutnämnda promemoria

(Bilaga E) giver vid handen, skäligen böra bestämmas till en och

en halv procent av kapitalvärdet av de livräntor, som utgå på grund av försäkringar

enligt 19.16 års lag. I fråga om livräntor enligt 1901 års lag synes,

enär någon reaktiveringsverksamhet beträffande dessa icke förekommer, förvaltningstillägget

kunna på sätt i nämnda promemoria förordats begränsas till

en procent.

Vidare bör den nya anstalten tydligen erhålla ett belopp, som svarar mot

ersättningsreserven för verksamheten enligt 1916 års lag.

Förutom värdehandlingar eller penningbelopp, motsvarande livräntereserverna

vid 1926 års utgång enligt 1916 och 1901 års lagar jämte förut angivna.

förvaltningskostnadstillägg ävensom ersättningsreserven vid samma tidpunkt

enligt 1916 års lag, torde — efter verkställande av erforderliga noggrannare

beräkningar angående huru stor del av den sammanslagna fonden,

som belöper å verksamheten enligt respektive lagar — skäligen böra till den

nya riksförsäkringsanstalten överlämnas såsom säkerhetsfond dels ett belopp,

motsvarande fem procent av livräntereserven enligt 1901 års lag, dels ock,

i den mån medel finnas för ändamålet tillgängliga hos den nuvarande riksförsäkringsanstalten,

likaledes intill fem procent av livräntereserven enligt

1916 års lag ävensom av den del av ersättningsreserven, som svarar mot kapitalvärdet

av livräntor.

Som framgår av de nyss anförda siffrorna komma efter det att sålunda ifrågasatt

överlämnande av fondtillgångar till den nya anstalten ägt rum, de medel

som härflyta från verksamheten enligt 1901 års lag att visa ett överskott av

över 2 miljoner kronor. Såsom i det följande skall närmare utvecklas, är avsikten

att av detta överskott skola tagas erforderliga medel för bestridande av

tillämnade ersättningar åt sådan icke ordinarie personal hos den förutvarande

riksförsäkringsanstalten och personal hos de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen,

som till följd av omorganisationen förlorar sin anställning. Återstoden

av samma överskott torde tills vidare böra reserveras för kommande användning

för något olycksfallsförsäkringen närstående ändamål. Å verksamheten enligt

1916 års lag kan enligt vad siffrorna utvisa överskott av motsvarande natur

icke förväntas uppstå.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 90 käft. (Nr 109).

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

I samband med redogörelsen för de med övergången till det nj-a systemet

sammanhängande kostnadsfrågorna må även nämnas, att vid början av den nya

anstaltens verksamhet ett visst förskott av statsmedel torde bliva erforderligt.

Förut har anförts, att organisationsarbetet för den nya anstalten bör begynna redan

under år 1926, och för detta ändamål kommer att erfordras utbetalning av

arvoden åt riksförsäkringsstämmans ledamöter, åt styrelsen samt i viss utsträckning

åt personal. Därjämte måste bestridas utgifter för lokalhyra, tryckning,

skrivmateriaiier1 och dylikt. Vidare skall anstalten redan från nyåret

1927 övertaga hela sin blivande verksamhet och alltså från nämnda tidpunkt

vidkännas fulla personal- och övriga administrationskostnader. Anstalten skall

även från samma tidpunkt utbetala ersättningar av olika slag. Först under loppet

av första kvartalet 1927 komma emellertid försäkringsavgifter att inflyta

till anstalten. För täckande av kostnaderna före 1927 års ingång bör tydligen

staten lämna anstalten visst förskott. Då det icke med säkerhet kan påräknas,

att i de överlämnade fondmedlen komma att ingå kontanta medel i tillräcklig

omfattning, torde förskottet böra avse jämväl de medel, som erfordras för täckande

av anstaltens löpande utgifter under början av år 1927. Storleken av detta

förskott har ansetts kunna uppskattas till 650,000 kronor, av vilket belopp emellertid

minst 250,000 kronor kan beräknas komma att återbetalas redan under

nästkommande budgetår. Återstående 400,000 kronor hava ansetts böra få innestå

hos anstalten i avräkning på förenämnda anstalten tillkommande ersättning

för förvaltningskostnader belöpande å verksamhet, som avser tid före den 1 januari

1927.

I denna översikt över de med övergången förenade kostnaderna har icke berörts

den ersättning, som bör tillkomma den nya riksförsäkringsanstalten i och

för fullgörande av uppgifter, som icke tillhöra olycksfallsförsäkringen enligt

1901 och 1916 års lagar. Även om dessa kostnader i viss mån avse verksamhet,

belöpande å tid före den nya lagens ikraftträdande, representera desamma

nämligen en årligen återkommande efterhandsutgift för statsverket, varför desamma

ansetts rätteligen böra medtagas i beräkningen över de årliga kostnaderna.

Med ett närmare utförande jämväl av de sist behandlade frågorna torde böra

få anstå till den senare tidpunkt, då fråga kan bliva om framläggande för riksdagen

av proposition i ämnet.

Ersättning åt viss personal lins riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga

bolagen.

I detta sammanhang torde ytterligare en fråga av ekonomisk innebörd böra

något beröras. En följd av centraliseringen och den personalminskning, man

därigenom vill vinna, blir uppenbarligen, att en del av personalen hos den nuvarande

riksförsäkringsanstalten och hos de ömsesidiga bolagen blir överflö
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

90

dig. Vad angår antalet personer, som sålunda skulle gå miste om sin anställning

och icke erhålla sådan hos den nya anstalten, är det svårt att för närvarande

göra någon beräkning, da man icke kan bedöma, i vilken omfattning befintlig

personal kan komma att användas för den nya anstaltens räkning eller

fortfarande tagas i anspråk inom de ömsesidiga bolagen.

Det synes mig uppenbart, att i den man nuvarande befattningshavare hos Beparteriksförsäkringsanstalten

och de ömsesidiga bolagen icke på sätt nyss antytts mentschefe:

erhålla fortsatt anställning, de i anledning därav böra erhålla någon ersättning

från statens sida. Detta gäller naturligen icke riksförsäkringsanstaltens ordinarie

befattningshavare, vilka som följd av organisationsförslagets genomförande

skulle bliva överförda på övergångsstat och alltså komma att åtnjuta

lön å sådan stat. Men beträffande anstaltens övriga befattningshavare liksom

i fråga om bolagens tjänstemän torde det med skäl kunna sägas, att då statsmakterna

genom en lagstiftningsåtgärd sådan som den nu ifrågasatta undanröja

förutsättningarna för deras tidigare anställning, de icke skäligen kunna

undandraga sig att i viss mån sörja för dessa personer. Emellertid är frågan om

de grunder efter vilka dylik ersättning bör utgå till personer i olika ställning

ännu icke slutligt utredd, och jag är alltså icke för dagen beredd att

framlägga något förslag i frågan. Jag torde lämpligen vid ett senare tillfälle

få återkomma därtill.

Redan i detta sammanhang torde emellertid få anmärkas, att de sålunda

ifrågasätta ersättningarna icke äro avsedda att föranleda någon direkt statsutgift.

I samband med frågan om tiden för den nya organisationens ikraftträdande

har nyss erinrats därom att från olycksfallsförsäkringsverksamheten

enligt 1901 års lag återstår ett överskott, sedan från vederbörande fondmedel

frånräknats kapitalvärdet av alla enligt nämnda lag utgående livräntor tilllika

med säkerhetstillägg och ersättning för förvaltningskostnad. Över nämnda

överskott lära statsmakterna kunna förfoga på det sätt, att en del därav användes

till bestridande av ifrågavarande ersättningar. I samband med den kommande

behandlingen av frågan om nu avsedda ersättningar torde alltså böra

upptagas spörsmålet om inhämtande av riksdagens medgivande till att erforderligt

belopp av sagda överskottsmedel tages i anspråk för nämnda ändamål.

Samarbete med sjukkassorna.

Bland de punkter, som redan i detta sammanhang torde böra behandlas, är

den som rör riksförsäkringsanstaltens samarbete med sjukkassorna.

Redan ålderdomsförsäkringskommittén hade till behandling upptagit frågan iIderdomsom

samverkan mellan olycksfallsförsäkringens organ och sjukkassorna ehuru försäkringskommittén

icke funnit nödigt att upptaga bestämmelse därom i det av kom- kommittinmittén

avgivna lagförslag, som ligger till grund för gällande olycksfallsförsäkringslag.

I motiveringen till nämnda förslag har emellertid kommittén utförligt

behandlat frågan. Utgångspunkten för denna behandling var kommitténs

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

hemställan, att bestämmelser om karenstid i fråga om olycksfallsförsäkringen

icke skulle upptagas. Denna hemställan hade av kommittén väsentligen motiverats

därmed, att obligatorisk sjukförsäkring icke vore genomförd i vårt

land. Då man, anförde kommittén, under sådana förhållanden ej kunde utgå

ifrån att den skadade under sjukdomstiden skulle i varje eller ens det övervägande

antalet fall omhändertagas av sjukförsäkringen och då åtminstone

tills vidare direkt ersättningsplikt för arbetsgivaren ej syntes kunna förordas,

hade man icke någon annan utväg än att åt olycksfallsförsäkringen överlämna

beredandet av ersättning även för den första tiden efter olycksfallet. Emellertid

hade det synts kommittén, som om de svårigheter vilka måste uppkomma

genom en nödfallsåtgärd sådan som karenstidens borttagande, skulle kunna i

avsevärd mån minskas, därest ett intimare och mera ändamålsenligt samarbete

mellan riksförsäkringsanstalten och de bestående sjukkassorna kunde komma

till stånd.

Ett dylikt samarbete syntes kommittén företrädesvis i tvenne avseenden kunna

åstadkommas, nämligen dels därigenom att vissa sjukkassor skulle fungera

såsom ombud för riksförsäkringsanstalten med huvudsakligen liknande uppgifter

som tillkomme anstaltsombuden, dels även därigenom att anstalten

skulle med för ändamålet lämpliga sjukkassor kunna ingå ett slags återförsäkringsavtal

av innebörd, att dessa kassor inom sitt verksamhetsområde i

större eller mindre omfattning övertoge ansvaret för sjukdomstiden, d. v. s. tiden

innan invaliditet ansågs hava inträtt. Samarbetet mellan olycksfalls- och sjukförsäkringens

organ hade, anförde kommittén, i den schweiziska lagstiftningen

ordnats genom särskilda lagbestämmelser, enligt vilka s. k. erkända sjukkassor

vore skyldiga att åtaga sig uppdrag såsom ombud för olycksfallsförsäkringen

ävensom att under de sex första veckorna efter olycksfallet övertaga försäkringen.

Att för vårt land redan nu söka genom lagbestämmelser ordna ett

samarbete av ifrågavarande art hade emellertid icke synts kommittén lämpligen

kunna ifrågasättas med hänsyn till beskaffenheten av den nuvarande sjukkasselagstiftningen

i vårt land. Härtill komme, att, som bekant, det övervägande

antalet sjukkassor för närvarande endast lämnade kontant sjukhjälp

men ej läkarvård och läkemedel och därför ej alltid lämpade sig för den ifrågavarande

uppgiften.

Social- I socialförsäkringskommitténs år 1919 framlagda förslag angående obliga^kommittén''

dorisk sjukförsäkring intogs emellertid ett stadgande om att vid sjukdom,

som avsåges i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, det skulle åligga

den allmänna sjukkassa inom vilkens område den sjuke vistades att för

den försäkringsinrättnings räkning i vilken han vore försäkrad enligt nämnda

lag utgiva ersättning enligt samma lag, intill dess att inrättningen

funne lämpligt att själv övertaga utgivandet av ersättningen. För uppkommande

omkostnader skulle kassan äga att av försäkringsinrättningen erhålla

skälig gottgörelse. Sjukkassa skulle också äga att med den i förslaget ifrågasatta

sjukkasseöverstyrelsens medgivande och mot skälig gottgörelse för uppkommande

kostnader för försäkringsinrättnings räkning åtaga sig verksamhet

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 101

för genomförande inom sjukkasseområdet av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen.

I motiven till detta stadgande redogjorde kommittén för de skäl, som anförts

för och mot en s. k. karenstid i fråga om olycksfallsförsäkring, och yttrade

därom att de å ömse sidor anförda skälen otvivelaktigt vore förtjänta av

synnerligt beaktande, varför den tveksamhet som framträtt vid denna frågas

behandling måste anses såsom ganska naturlig. Bland annat yttrade kommittén

därom, att det även ur principiell synpunkt syntes få anses riktigt, att

samtliga olycksfall i arbete omfattades av den speciellt därför avsedda försäkringen.

Men å andra sidan kunde man enligt kommittén ej förneka betydelsen

av att vården av de egentliga sjukdomsfallen och de mindre skadorna

övertoges av sjukförsäkringens organ, vilka på grund av sin verksamhet hade

stora förutsättningar att kunna väl fylla denna uppgift. Särskilt måste det

till följd av den lokala begränsningen av sjukkassornas verksamhet ofta ställa

sig lättare för dem att utan omgång och tidsutdräkt lämna de skadade vård

och ersättning, än vad förhållandet i många fall måste antagas vara för

olycksfallsförsäkringens organ. Kommittén hade därför för sin del sökt finna

en utväg, genom vilken skulle kunna på ett tillfredsställande sätt tillvaratagas

det berättigade hos båda de i denna fråga framträdande åsikterna. Genom en

anordning sådan som den nyssnämnda av kommittén föreslagna, kombinerad

med karenstidens slopande, komma enligt kommittén den skadade i de flesta

fall att på det för honom bekvämaste sättet erhålla understöd, medan å andra

sidan åt olycksfallsförsäkringens organ bevarades möjlighet till ett ingripande,

så snart dess intresse det krävde. Bestämmelsen om rätt för sjukkassa att åtaga

sig verksamhet för försäkringsinrättningens räkning hade förestavats av samma

skäl som legat till grund för ålderdomsförsäkringskommitténs förslag i

enahanda hänseende.

I specialmotiveringen utvecklade kommittén vidare, att den uppgift som

skulle komma att vila på sjukkassorna skulle innebära skyldighet för dem att

vid sjukdom till följd av olycksfall i arbete i regel lämna den erforderliga vården

och att endast i undantagsfall •— såsom där lämpligare vård ansåges kunna

erhållas på annat sätt eller då så borde ske med avseende å framtida invaliditet

— vården borde övertagas av olycksfallsförsäkringens organ. Sjukkassan

skulle vara berättigad dels till ersättning för sina utgifter enligt lagen

och dels till gottgörelse för sina omkostnader, och kassan skulle alltså vara

direkt ekonomiskt intresserad i behandlingen av olycksfallen. Då enligt kommitténs

förslag understöden enligt sjukförsäkringslagen och olycksfallsförsäkringslagen

skulle komma att utgå efter väsentligen samma grunder, syntes

befattningen med olycksfallen icke komma att medföra särskilda svårigheter

för sjukkassorna. Försäkringsinrättningen skulle enligt den föreslagna bestämmelsen

icke vara skyldig att utom i fråga om gottgörelse för de särskilda omkostnaderna

ersätta kassan mera än vad som skäligen motsvarade vad inrättningen

själv i dylikt fall skolat utgiva. Då emellertid ersättningens belopp

i första hand bestämdes genom beslut av sjukkassan, kunde rättelse vinnas

genom anförande av besvär över sjukkassans beslut.

opaginerad Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Besparings
kommittén.

Tanken på samarbete mellan olycksfallsförsäkringens organ och sjukkassorna

upptogs också av besparingskommittén. Som förut anförts har kommittén

i allmänhet utgått från att samarbete mellan socialförsäkringens olika grenar

vore i hög grad önskvärt. Genom ett av kommittén framställt förslag att på

varje plats endast skulle få finnas en enda statsunderstödd sjukkassa skulle nu,

anförde kommittén, splittringen i den lokala sjukkasseorganisationen bortfalla.

Då härtill komme, att genom kommitténs förslag om centralisering av olycksfallsförsäkringsverksamheten

de hittillsvarande yttre hindren för en närmare

samverkan av nyss antydd art blivit avlägsnade, borde enligt kommittén en

dylik samverkan kunna komma till stånd. Syftet med samarbetet skulle vara,

att de skadades oförmåga till arbete skulle underkastas bättre kontroll och

att de skadade snarast möjligt skulle omhändertagas och erhålla lämplig

vård, varigenom utgifterna för försäkringens prestationer borde kunna nedbringas.

På i huvudsak dessa skäl föreslog besparingskommittén, att sjukkassa som

av den föreslagna försäkringsavdelningen i riksförsäkringsverket och av sin

tillsynsmyndighet, d. v. s. socialstyrelsen, prövades lämplig för uppgiften skulle

vara skyldig att åtaga sig att meddela försäkring för sådan ersättning till

skadade arbetare, som vore att hänföra till sjukersättning; alltså icke invaliditetsersättning

(livränta) eller ersättning till efterlevande. Åtagandet skulle

till en viss grad ske på egen risk, d. v. s. sjukkassorna skulle — vare sig försäkringsavdelningen

bestämde och uppbar premierna och sedan till kassorna

överlämnade ett mot de övertagna riskerna svarande belopp eller kassorna efter

av anstalten fastställda tariffer själva debiterade och direkt från arbetsgivarna

uppburo premierna — mot erhållande av premiebeloppet bestrida förekommande

ersättningar utan återkravsrätt — annat än i undantagsfall — hos försäkringsavdelningen.

Vad anginge den tid för vilken sjukkassorna sålunda skulle övertaga ersättningsskyldigheten

borde det enligt kommitténs uppfattning tillses, att densamma

ej gjordes alltför kort. Å andra sidan borde den icke heller göras för

lång, så att sjukdomstillståndets upphörande och invaliditetens inträdande i

allt för stor utsträckning infälle inom ifrågavarande tidrymd. Med hänsyn

till verkställd utredning (betänkandet sid. 262—263) dels angående olycksfallens

fördelning efter sjuktidens längd, dels angående den tid som i regel förflöte

mellan olycksfallet och invaliditetens inträdande i sådana fall där olycksfallen

medfört dylik påföljd, föreslog därför kommittén, att sjukkassa skulle

äga åtaga sig ersättningar för tiden från och med den femtonde dagen ■—

d. v. s. från utgången av den av kommittén förordade förkortade karenstiden

— till och med den sextiotredje dagen efter olycksfallet. Så snart invaliditet

eller dödsfall inträdde, skulle försäkringsavdelningen omedelbart övertaga ersättningsskyldigheten.

Enligt kommitténs beräkning skulle, därest samtliga olycksfall komme att

övertagas av sjukkassor, antalet fall då sjukersättning skulle utgå från centralanstalten

komma att nedgå till något mer än tio procent av hela antalet

olycksfall. Redan innan samarbetet fullt kommit i gång skulle emellertid,

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 109.

103

efter den föreslagna förkortningen av karenstiden ock därest karenstidsförsäkring

icke finge meddelas av riksförsäkringsverkets försäkringsavdelning, antalet

av avdelningen behandlade olycksfall sannolikt icke komma att överskrida

antalet av de olycksfall, som för närvarande behandlades av försäkringsinrättningarna.

Sjukkassorna skulle givetvis även, också där de icke övertoge sådana

uppgifter som nyss sagts, i större utsträckning än för närvarande kunna

gorå tjänst i egenskap av ombud för försäkringsinrättningen och i sådan

egenskap verkställa sjukkontroll samt uppgöra och kontrollera arbetsgivarförteckningar.

I sin specialmotivering (sid. 260 ff.) utvecklade kommittén närmare skälen

för att kommittén föreslagit ett samarbete av dylik art och icke stannat vid

att påyrka, att sjukkassornas uppgift skulle inskränka sig till att förskottera

eller å försäkringsinrättningens vägnar utgiva ersättning, vilken sedan

skulle återregleras från inrättningen. Beträffande detta sista alternativ hade

kommittén funnit, att det knappast skulle komma att medföra några mera

avsevärda fördelar i jämförelse med vad som skulle vinnas genom att inrättningen

själv ombesörjde skaderegleringen. Av detsamma skulle nämligen

följa en vidlyftig granskning av de från sjukkassorna gjorda utbetalningarna,

och vid denna granskning skulle möta samma svårigheter som för närvarande

vidlådde den centraliserade skaderegleringen. Ett samarbete på dylika grunder

hade visserligen redan etablerats av riksförsäkringsanstalten, dock endast

med ett fåtal kassor, inalles 15, och i stort sett befunnits fördelaktigt och arbetsbesparande.

Sannolikt skulle dock förhållandena komma att ställa sig annorlunda,

om ett samarbete efter dessa linjer skulle avse ett större antal kassor

av skiftande storlek och kompetens. Därest sjukkassorna finge på egen risk

övertaga viss del av försäkringen, skulle dessa brister otvivelaktigt väsentligt

förminskas.

Beträffande fördelarna med ett samarbete av den av kommittén förordade

arten framhöll kommittén vidare, att utom det att därigenom den onödiga omgång

som måste följa av att skaderegleringen skedde från en för hela landet

gemensam central anstalt, till stor del skulle upphöra, sjukkassorna vidare

skulle såsom försäkringsgivare för olycksfallsförsäkringen få större intresse

av att öva erforderlig kontroll över de skadade. Även de kortvariga sjukdomsfallen

skulle sålunda kunna ställas under effektiv kontroll. Vederbörande

kassas sjukbesökare kunde vid skilda tillfällen göra sin rond hos de skadade i

hemmen och skulle då hava tillfälle att övertyga sig om huruvida och i vad

mån sjukdomstillstånd och arbetsoförmåga fortfarande förelåge, samt att

efterse att den skadade ställde sig läkares anvisningar till efterrättelse. Dessutom

kunde sjukkassan i de fall, då de skadade infunne sig på kassans expedition

för att utfå sin ersättning, hava tillfälle att följa deras tillfrisknande.

Kommittén anförde slutligen, att när framdeles erfarenhet vunnits rörande

sjukkassornas förmåga att handhava sjukvårdsgöromål m. m., det torde kunna

tagas under övervägande att utsträcka sjukkasseersättningstiden eller eventuellt

att till sjukkassorna överlåta regleringen på egen risk av olycksfallsersättningarna

under hela sjukdomstiden.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Yttranden

över

besparings
kommitténs
förslag.

I de yttranden, som avgivits över besparingskommitténs förslag, bär frågan

om samarbetet mellan olycksfallsförsäkringens organ och sjukkassorna icke

mera allmänt berörts. Följande uttalanden hava emellertid gjorts.

Riks för säkring sanstalten ansluter sig i sitt yttrande (Bil. sid. 7) i princip

till tanken, att en gemensam lokal underbyggnad för hela socialförsäkringen

bär eftersträvas, varigenom kostnaderna för understöden kunde nedbringas och

centralorganens förvaltningskostnader skulle minskas. Bland annat skulle i sådant

fall olycksfallsersättningarna i avseende å sjukhjälpstiden eller en del därav

kunna överflyttas till sjukkassorna, vilka därjämte skulle bliva ombud för

olycksfallsförsäkringen i vissa avseenden. Besparingskommitténs förslag i

förevarande avseende kunde dock icke anses tillfredsställande, då det byggde

på framtidsförhoppningar, om vilkas realiserande man ännu icke kunde förutsäga

något. ■— Av anstaltens yttrande framgår, att anstalten anser samarbete

lämpligen kunna komma till stånd allenast med eu obligatorisk social sjukförsäkring.

För säkring srådet (Bil. sid. 75) anser det kunna ifrågasättas, huruvida genom

kommitténs förslag kunde åt de frivilliga sjukkassorna givas en sådan

organisation, att erforderliga garantier erhölles för att de skulle kunna fylla

de tillämnade uppgifterna beträffande olycksfallsförsäkringen. Vidare anför

försäkringsrådet (Bil. sid. 84), att det vore ovisst, om sjukkassorna för den av

besparingskommittén ifrågasatta, jämförelsevis obetydliga tillökningen i statsbidrag

skulle vara villiga att åtaga sig uppgifter för olycksfallsförsäkringen.

Försäkringsrådet erinrar även om vissa svårigheter, som ur dess synpunkt

skulle komma att följa med ett system, enligt vilket sjukkassorna skulle i förevarande

hänseende handla på eget ansvar.

Försäkring sinspektionen (Bil. sid. 97) förklarar likaledes, att det syntes

mindre sannolikt, att den förordade vägen skulle visa sig framkomlig. Den

schweiziske lagstiftaren hade tänkt sig ett sådant samarbete, men olycksfallsförsäkringsanstalten

i Schweiz hade funnit sig icke kunna genomföra detsamma.

Ett av skälen härtill vore den intressemotsats som hade sin grund däri att

sjukkassorna icke hade intresse av att genom omsorgsfull vård förhindra invaliditet.

Jämväl socialstyrelsen (Bil. sid. 185) anser cn samverkan av a.ntydd art

ändamålsenlig och önskvärd men finner, att utsikterna för densamma vore

synnerligen problematiska med den organisation av sjukkasseverksamheten

som kommittén tänkt sig. Hela riket komme icke att bliva försett med sjukkassor,

men även för de orters vidkommande där sjukkassor komme att finnas

syntes de endast mera undantagsvis bliva skickade att övertaga de av kommittén

ifrågasatta uppgifterna. Endast i de större städerna samt i allmänhet,

i mera''folkrika orter syntes man kunna förvänta, att de frivilliga sjukkassorna

skulle vara i stånd att handhava jämväl olycksfallsförsäkringsverksamheten.

övertagandet på egen risk av en del av olycksfallsförsäkringen skulle dessutom

ofta ställa kassorna inför synnerligen svårlösta och invecklade rättsfrågor. —

Styrelsen har emellertid betonat, att de sålunda gjorda erinringarna uteslutande

gällde beträffande på frivillighet grundade sjukkassor. Under förutsätt
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

105

ning att sjukförsäkringen gjordes obligatorisk syntes de anförda svårigheterna

komma att försvinna eller i allt fall i väsentlig grad förringas.

Även sjukkasseförbundets styrelse (Bil. sid. 305) har uttalat sig i förevarande

fråga och därom yttrat, att styrelsen funne sjukkassornas skyldighet given

att efter förmåga lämna sin medverkan till ett samarbete mellan olika socialförsäkringsgrenar.

Det kunde dock ifrågasättas, huruvida man hade anledning

att i sådant avseende hysa större förväntningar, innan en obligatorisk sjukförsäkring

kommit till stånd. Det ville på vidare anförda skäl synas styrelsen,

att den sjukförsäkring som enligt besparingskommitténs förslag skulle komma

att representeras av de statsunderstödda sjukkassorna tills vidare endast i

mycket otillfredsställande grad komme att äga de erforderliga förutsättningarna

för övertagandet och utförandet av den roll gentemot angivna övriga

grenar av socialförsäkringen, som inom en färdig sådan försäkring borde tillkomma

sjukförsäkringen och dess organ.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening förklarar (Bil. sid. 287)

sig anse det ovisst, om med det ifrågasatta systemet större förhoppningar kunde

ställas på åvägabringande av en fruktbärande samverkan, varför föreningen

ville ställa sig avvaktande till förslaget.

I det av de inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga utarbetade utkastet

till lag om försäkring för olycksfall i arbete hade i 3 § upptagits bestämmelser,

avsedda att möjliggöra ett samarbete mellan riksförsäkringsanstalten

och sjukkassorna. I sådant hänseende stadgades i nämnda paragraf i utkastet,

att riksförsäkringsanstalten skulle äga att med sjukkassa, som åtrijöte

statsbidrag, träffa avtal därom att kassan skulle inom sitt verksamhetsområde

eller viss del därav mot vederlag av anstalten på eget ansvar övertaga

skyldigheten att bestämma och utgiva vissa av de enligt olycksfallsförsäkringslagen

utgående ersättningarna, nämligen ersättningar till skadad arbetare

-—- alltså icke till efterlevande — som belöpte å de 63 första dagarna efter

olycksfallet och som utgjordes av annat än livränta och särskilda hjälpmedel

såsom konstgjorda lemmar och dylikt. De ersättningar som skulle utgå från

sjukkassorna voro alltså sjukpenning samt läkarvård, läkemedel och sjukhusvård.

Liksom enligt besparingskommitténs förslag skulle alltså enligt detta

utkast sjukkassorna stå viss egen risk.

Ifrågavarande punkt i de sakkunnigas utkast sammanhängde nära med det

av andra sakkunniga inom socialdepartementet utarbetade utkastet angående

nyorganisation av sjukförsäkringen, enligt vilket sistnämnda utkast centralisering

av sjukkasseväsendet på de olika orterna skulle söka ernås på den väg,

att statsbidrag endast tilldelades en sjukkassa å varje ort, samt kraven på

de statsunderstödda sjukkassornas prestationer väsentligen höjdes i gengäld

mot att statsbidragen ökades. Enligt utkastet skulle i lagen om sjukkassor intagas

bestämmelse om rätt för sjukkassor att med tillsynsmyndighetens begivande

med riksförsäkringsanstalten träffa avtal om övertagande av skyldighet

att bestämma och utgiva ersättningar till .skadad arbetare jämlikt olycksfallsförsäkringslagen.

De sakkunniga.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kung!. Maj:ts proposition nr 109.

Granskningsnämnderna

in. fl.

Granskniugsnämnden

för

olycksfallsförsäkringen.

Inom den för granskning av utkasten rörande olycksfallsförsäkringen tillkallade

nämnden hava i fråga om samarbete med sjukkassorna avgivits följande

yttranden:

Herrar Bernström, Kempe och von Sydow hava a.nfört:

»Såsom skäl för en centralisering av olycksfallsförsäkringen har anförts

betydelsen av samarbete med socialförsäkringens övriga grenar, i främsta rummet

med sjukförsäkringen. Innan en genomförd plan föreligger beträffande

arten av detta samarbete, är det givetvis icke möjligt bedöma dess betydelse för

organisationsfrågan. Beträffande det samarbete, som i förslaget förutsättes

skola komma till stånd med sjukkassor å olika orter, anse vi oss dock böra

göra vissa erinringar.

Därest sjukkassorna skulle kunna övertaga de kortvariga olycksfallen, skulle

detta i tvenne avseenden kunna bliva till stor fördel. Dels skulle de skadade

kunna få snabbare vård, dels skulle kontrollen förbättras. Den förstnämnda fördelen

upphäves emellertid delvis på grund av den ökade omgången med olycksfallsanmälans

insändande till riksförsäkringsanstalten. Vad å andra sidan den

förbättrade kontrollen beträffar kan densamma i sin ordning komma att bliva

lidande på grund av den omständigheten, att kassans medlemmar, som ju ofta

äro arbetare, själva välja styrelse, vilken sålunda kan befaras komma att vara

i saknad av den opartiskhet, som är nödvändig för en betryggande kontroll.

Härtill komma även andra förhållanden, som äro ägnade att förringa betydelsen

av ifrågavarande samarbete. Det förekommer exempelvis icke sällan, att

prövning måste företagas rörande graden av nedsättningen av den skadades

arbetsförmåga. Frågor av denna art äro ofta mycket komplicerade, och man

torde därför icke kunna antaga, att sjukkassornas styrelser komma, att äga den

kompetens, som ovillkorligen måste fordras för handläggning av dylika frågor.

Med hänsyn till de betydande växlingar olycksfallsrisken är underkastad

från tid till annan, är det även tvivelaktigt, huruvida kassorna kunna anses

tillräckligt stabila för övertagande av den del av olycksfallsförsäkringen, som

svarar mot ersättningsskyldigheten på grund av sjukdom under de 63 första

dagarna efter olycksfallet.»

Herr Kvarnzelius har yttrat, att det enligt hans uppfattning komme att

bliva förknippat med betydande svårigheter att på lämpligt och betryggande

sätt ordna det ifrågasatta samarbetet med sjukkassorna även med den ifrågasatta

förändringen i dessas organisation och ställning.

Herrar Hansson, Johansson och Thorherg hava med instämmande av herr

Carlsson yttrat:

»Ett samarbete mellan olycksfallsförsäkringen och sjukkassorna av den art,

som det föreliggande förslaget avser att realisera, skulle, såsom omedelbart

inses, bliva till gagn icke endast för olycksfallsförsäkringen utan även för

sjukkassorna.

Samtidigt med att olycksfallsförsäkringen erhåller ökade möjligheter att

bereda de skadade snabb vård skulle samarbetet med sjukkassorna även innebära

en förbättrad kontroll. För sjukkassorna skulle samarbetet bliva av

största betydelse därigenom att dessa bereddes tillfälle att komma i beröring

med flera arbetare, varigenom man kan vänta, att sjukkasseverksam heten skall

komma att ytterligare stimuleras.»

Fröken Hesselgren har anfört följande:

»En av de största svårigheterna för ett rationellt ordnande av vårt socialförsäkringsväsende

torde vara bristen på lämpliga lokalorgan. I här förelig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!,. M.aj:ts proposition nr 109.

107

gande förslag utgår man ifrån, att man genom en reviderad sjukkasseförordning

skulle i sjukkassorna erhålla dessa organ. Härigenom skulle möjligheter

till betydande förenklingar i administrationen av olycksfallsförsäkringen

yppa sig. Man skulle från centralanstalten kunna avlyfta arbetet med de kortvariga

skadorna samt erhålla den lokala tillsynen och den lokala kännedomen

om fallen, som är så i hög grad av nöden för ett rättvist utmätande av ersättningarna,

ävensom en bättre möjlighet till samarbete med andra försäkringsgrenar.

Den rationellaste lösningen vore måhända att taga steget fullt ut till

obligatorisk sjukförsäkring, men under förhanden varande förhållanden torde

en utveckling av sjukkassorna på den här föreslagna vägen åtminstone vara ett

bestämt steg i den riktning man vill komma och ett medel att pröva sig fram

utan att ge sig in på några oöverkomliga kostnader.»

Fröken Hesselgren har vidare förklarat, att lämpligheten och nyttan av en

centralisering för närvarande av olycksfallsförsäkringen enligt hennes uppfattning

vore i så hög grad avhängig av möjligheten att på föreslaget vis använda

sjukkassorna, att ett genomförande av detta förslag, såvitt hon för närvarande

kunde se, måste av henne ställas som villkor för anslutning till sakens

omedelbara realiserande. Slutligen har fröken Hesselgren tillagt, att det syntes

vara uteslutet att med nuvarande organisation av olycksfallsförsäkringen

tänka sig ett dylikt samarbete med sjukkassorna, då dessa ej gärna kunde

tänkas samarbeta med ett flertal försäkringsinrättningar.

Granskningsnämnden har till sin prövning haft överlämnat jämväl det förut

berörda utkastet till förordning rörande moderskapsunderstöd åt kvinnor i visst

industriellt arbete. Jämväl detta irtkast byggde på att den föreslagna riksförsäkringsanstalten

— som i första hand skulle hava att bestämma och utgiva

dylikt understöd — skulle kunna träffa avtal med sjukkassorna om övertagande

av dylik verksamhet. Beträffande sådant samarbete har någon erinran icke gjorts

inom granskningsnämnden.

För granskning av de utarbetade utkasten rörande nyorganisation av sjukförsäkringen

har likaledes varit tillkallad en granskningsnämnd. Denna

nämnd — som givetvis haft att ur sjukkassornas synpunkt pröva det ifrågasatta

samarbetet mellan dem och riksförsäkringsanstalten — har icke funnit

sig föranlåten att göra någon erinran beträffande sådant samarbete.

Socialstyrelsen, som yttrat sig över utkastet rörande sjukförsäkringen, har

i förevarande hänseende icke haft annat yttrande än att styrelsen ifrågasatt,

att det skulle göras till en skyldighet för de statsunderstödda sjukkassorna att,

då så påfordrades av socialstyrelsen, åtaga sig samarbete med olycksfallsförsäkringen.

Såsom jag torde få tillfälle att anföra senare denna dag, är det min förhoppning,

att förslag till nyorganisation av sjukförsäkringen, byggt på det

nyss omförmälda sakkunnigutkastet, skall kunna föreläggas 1926 års riksdag,

och redan i dag torde jag komma att hemställa om inhämtande av lagrådets

yttrande över förslag till vissa ändringar i lagen om sjukkassor, vilka ansetts

erforderliga för nyorganisationens genomförande. Med hänsyn till det

nära sambandet mellan den nu behandlade punkten beträffande olycksfallsförsäkringens

organisation och förslagen rörande sjukförsäkringen torde jag

Granskningsnämnden

för

sjukförsäkringen.

Social
styrelsen.

Förslag

angående

nyorganisation

av

sjukförsäkringen.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

böra i detta sammanhang i korthet angiva grundlinjerna för sistnämnda förslag,

särskilt i vad de beröra samarbetet med olycksfallsförsäkringen.

I likhet med de sakkunnigas utkast innebär förslaget, att statsbidrag endast

skall lämnas åt en sjukkassa på varje ort. Varje sjukkassa skall antagas till

statsunderstödd för ett visst område, och inom detta bosatta personer äga icke

ingå i och endast i vissa undantagsfall kvarstå i annan statsunderstödd sjukkassa

än denna. Genom att samtidigt höja statsbidraget har man avsett att uppnå

en koncentration av sjukkasserörelsen, så att så småningom den statsunderstödda

sjukkassan a varje ort skall komma att omfatta alla sjukkassemedlemmar

inom området och även erhålla en i jämförelse med sjukkasserörelsens nuvarande

omfattning ökad anslutning från de befolkningslager, som staten med

sina bidrag till sjukkasserörelsen främst avser att hjälpa. Det har även ansetts

kunna förväntas, att dylika s. k. enhetskassor skola erhålla större stadga än de

flesta av de nuvarande kassorna, och till befrämjande av en dylik utveckling

hava bestämmelser föreslagits av innebörd att på visst sätt utjämning skall

ske av större delen av sjukkassornas risker på grund av de långvarigare sjukdomsfallen,

ävensom att sjukkassornas sjukhjälpsverksamhet och den av dem

jämväl bedrivna verksamheten för meddelande av s. k. begravningshjälp skola

hallas strängt atskilda., sa att inkomster härflytande från den ena försäkringsgrenen

icke under några förhållanden kunna komma att användas för den

andra. I förslaget ingår även, att de statsunderstödda sjukkassorna skola lämna

sjukhjälp under en tid av minst tre år för varje sjukdom eller sammanhängande

följd av sjukdomar, därvid såsom sjukdom skall räknas jämväl av

sjukdom föranledd varaktig oförmåga till arbete. Emellertid är det även avsett,

att såsom villkor för statsbidrag skall föreskrivas, att sjukkassorna i sina

stadgar intagit vissa bestämmelser till förhindrande av att dubbelförsäkring

äger rum i förhållande till olycksfallsförsäkringen. Sålunda skall statsunderstödd

sjukkassa enligt sina stadgar icke liga att under tid, då olycksfallsersättning

utgår, utgiva sjukersättning med högre belopp än som motsvarar

skillnaden mellan den sjukpenning, för vilken försäkring tagits, och olycksfallsersättningen.

Att ersättning för läkarvård icke kan utgå i do fall, då sådan

vård erhålles på grund av olycksfallsförsäkring, lärer redan enligt gällande

bestämmelser vara tydligt. I de föreslagna bestämmelserna angående statsbidrag

ingår även, att i den mån statsbidrag till sjukkassorna utgår i förhållande

till det antal dagar, under vilket kassan lämnat sjukersättning, statsbidrag

ej skall utgå för tid då samtidigt olycksfallsersättning åtnjutits.

Vad angår de sist återgivna bestämmelserna till undvikande av dubbelförsäkring

bör måhända tilläggas, att desamma ansetts icke kunna innebära någon

avsevärd olägenhet för sjukkassorna eller obillighet mot de sjukförsäkrade.

Med ett system av sjukkassor, innefattande icke blott industriarbetare utan

även andra befolkningsgrupper, torde nämligen bestämmelserna endast betyda,

att den särskilda sjukdomsrisk, som på grund av yrkesfaran för olycksfall föreligger

för arbetarna och som andra sjukkassemedlemmar eljest fått bidraga

till att med sina premier täcka, uteslutes från sjukförsäkringen, i följd varav

s. 109 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 109.

109

alla sjukkassemedlemmar få erlägga premier allenast för den av olycksfall i

arbete oberoende sjukdomsrisken.

I fråga om dessa åtgärder till motverkande av dubbelförsäkring överensstämmer

förslaget med ett av de sakkunniga för sjukförsäkringens organisation

alternativt framlagt förslag, som förordats av granskningsnämnden för

nämnda försäkring.

Redan inledningsvis bar jag tillkännagivit såsom min uppfattning, att sam- Depnrtearbetet

mellan olika socialförsäkringsgrenar bör i så stor utsträckning som mentsc}iefenmöjligt

utvecklas och befrämjas. Ett av de områden, där åtgärder för ett dylikt

samarbete redan nu äro möjliga att vidtaga, har, såsom anförts redan vid

behandlingen av organisationsfrågan, synts mig vara det nu närmast ifrågavarande.

De mångfaldiga fördelar, som stå att vinna genom att sjukförsäkringens

lokala organ komma att biträda jämväl vid olycksfallsförsäkringens

administration, hava klart framgått av i det föregående återgivna uttalanden.

Meningsskiljaktighet synes näppeligen heller råda därom att ett dylikt samarbete

i princip är önskvärt, utan åsikterna torde snarare gå isär beträffande

frågan huruvida detsamma lämpligen kan genomföras på den föreslagna vägen

eller över huvud innan en obligatorisk sjukförsäkring kommit till stånd.

Vad då först angår möjligheten att redan för närvarande vidtaga åtgärder

för ett samarbete på olycksfallsförsäkringens område, är det till en början

givet, att ett dylikt samarbete skulle ställa, sig betydligt lättare, därest en

allmän och obligatorisk sjukförsäkring vore gällande eller kunde nu genomföras.

Då emellertid, såsom i det föregående anförts, införandet av en sådan

försäkring sannolikt måste låta vänta på sig en avsevärd tid, har det synts

mig, att ett allvarligt försök ändock bör göras att komma ett steg framåt

i fråga om samarbetet mellan den centrala olycksfallsförsäkringsanstalten och

sjukkassorna.

Väl synes det vidare uppenbart, att med nu befintlig organisation något

mera allmänt eller betydelsefullt samarbete i sådant hänseende icke gärna

kan komma till stånd. De ifrågasatta reformerna beträffande olycksfallsförsäkringens

och sjukförsäkringens organisation torde emellertid undanröja

de två väsentliga hindren mot samarbetet. Genom enhetskassesystemets genomförande

på sjukförsäkringens område göres ett slut på den nuvarande

mycket starka splittringen på olika sjukkassor, och organ åstadkommas som

utan svårighet torde kunna taga befattning med alla olycksfallsförsäkrade

arbetare, även dem som överhuvud icke äro sjukförsäkrade. Och genom den

ifrågasatta centraliseringen i fråga om olycksfallsförsäkringen, varigenom vinnes,

att alla arbetare inom ett visst område äro försäkrade i en och samma

inrättning, skulle, i enlighet med vad jag tidigare utvecklat, skapas det andra

ledet i den för samarbete å viss ort nödvändiga förbindelsen mellan de båda

försäkringsgrenarna.

Det är visserligen tydligt, att på den av de sakkunniga ifrågasatta vägen

man icke omedelbart når fram till ett fullständigt system med sjukkassorna

såsom lokala organ för olycksfallsförsäkringen. Utvecklingen kommer tydligen

att gestalta sig så, att samarbetet endast undan för undan utsträckes till allt

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

flera orter, och måhända kommer det på den ifrågasatta vägen aldrig att fullständigt

omfatta hela riket. Även om obligatorisk försäkring infördes, torde

emellertid förhållandena sannolikt komma att utveckla sig på ungefär enahanda

sätt, möjligen med den skillnaden att ordnandet av samarbetet kunde ske något

hastigare. Mycket är dock vunnet redan därest å alla större industriorter

sjukkassorna fungera såsom olycksfallsförsäkringsorgan, och då det synes sannolikt,

att de ekonomiskt starkaste kassorna komma att bliva tillfinnandes just

å de orter, där industrien är mest utvecklad, skulle genom ett samarbete mellan

riksförsäkringsanstalten och kassorna å sådana orter jämförelsevis snabbt en betydlig

avlastning av skaderegleringsarbetet från anstalten kunna äga rum. Ur

viss synpunkt kan det emellertid rent av synas lämpligt, att samarbetet endast

småningom utvecklas. Därest samarbetet — såsom nyss förutsatts — begynnes

på de orter, där de ekonomiskt starkaste och bäst organiserade sjukkassorna finnas,

har man nämligen möjlighet att småningom pröva sig fram till den lämpligaste

detaljregleringen av förhållandet mellan riksförsäkringsanstalten och

sjukkassorna samt att efter hand komma till en noggrann uppfattning om vilka

krav som måste ställas på en kassa, vilken skall användas som organ för anstalten.

Ett av huvudsyftena med det ifrågasatta samarbetet är givetvis här liksom

annars på socialförsäkringens område att åstadkomma besparingar. Vad

denna speciella punkt angår, torde i viss mån besparing kunne ske redan beträffande

förvaltningskostnaderna, i det att de förvaltningsbidrag som riksförsäkringsanstalten

kommer att utgiva till sjukkassorna knappast lära komma

att uppgå till så stort belopp som den summa, vilken genom sagda avlastning

inbesparas för anstalten — i de flesta fall då olycksfall drabbar person

som är medlem i en sjukkassa, skulle ju kassan ändock haft bestyret med sjukpennings

bestämmande och även för detta fall hade på grund av förut berörda

regler till undvikande av dubbelersättning kassan måst utreda, till vilket belopp

olycksfallsersättningen för vederbörande skulle uppgå. Men den största besparingen

lärer vara att vänta beträffande själva prestationskostnaderna. Stora

belopp torde nämligen vara att vinna genom att sjukkassorna med sina större

möjligheter till tillsyn över ersättningstagarna och med sin personkännedom betydligt

lättare än en central anstalt kunna förhindra, att olycksfallsersättning

oberättigat utgår. För att sjukkassorna skola hava tillbörligt intresse för att

utöva sådan tillsyn, torde det emellertid vara erforderligt att, såsom de sakkunniga

föreslagit, kassorna själva stå viss risk; felaktigt utbetalade ersättningar

böra alltså bli en utgift för kassan. Fn regel av sådan innebörd utesluter

emellertid icke att kassorna erhålla garanti mot att i följd av oväntat stor

olycksfallsfrekvens lida förlust, något vartill jag återkommer i det följande.

Ur de skadades synpunkt torde den väsentliga fördelen med att olycksfallsersättningen

erhålles genom en sjukkassa vara, att ersättningen på detta sätt

kan utbetalas utan dröjsmål. Visserligen har det påståtts, att vården skulle

bliva fördröjd, men detta torde bero på en missuppfattning angående formerna

för samarbetet mellan anstalten och sjukkassorna. I sjukkasseområden, beträffande

vilka överenskommelse träffats med sjukkassa om övertagande av för
-

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 109.

111

säkringen, skall nämligen enligt vad som är avsett anmälan om inträffade

olycksfall ingivas direkt till sjukkassan, som för övrigt har att även oberoende

av sådan anmälan omedelbart vidtaga erforderliga åtgärder för beredande av

lämplig vård och lagstadgad ersättning åt den skadade.

I detta sammanhang må erinras om att övertagande från sjukkassas sida av

viss del av försäkringen icke betager den skadade rätten att, därest han av

någon anledning icke kan utfå ersättning av kassan, vända sig mot riksförsäkringsanstalten.

Mot ett samarbete med sjukkassorna i enlighet med den av de sakkunniga

verkställda bearbetningen av besparingskommitténs förslag hava, såsom framgått

av den lämnade redogörelsen, från olika håll framställts även andra anmärkningar.

En sådan anmärkning är, att skaderegleringen hos sjukkassorna icke skulle

komma att ske med tillräcklig opartiskhet; en sjukkassas styrelse skulle kunna

bestå av arbetare, som hade intresse av att sköta olycksfallsförsäkringen så, att

deras kamrater så mycket som möjligt tillgodosåges. Denna anmärkning torde

kunna bemötas med vad nyss anförts om att kostnaderna för felaktigt utbetalta

ersättningar skola stanna på sjukkassorna själva; redan i socialförsäkringskommitténs

förslag — enligt vilket som förut anförts kassorna icke själva

skulle stå någon risk — ingick, att ersättning icke skulle utgå för annat än

rättmätigt utbetalta ersättningar. Det torde också få anses uteslutet, att de

sjukbesökare som handhava sjukkontrollen i sjukkassorna skulle komma att

fullgöra sin kontrolluppgift på ett mindre samvetsgrant sätt i de fall där sjukdomen

förorsakats av olycksfall. Snarare skulle det kunna vara att befara, att

sjukkassorna bestämma olycksfallsersättningarna för lågt, särskilt för dem som

icke äro medlemmar i vederbörande sjukkassa. Korrektiv häremot finnes emellertid

dels i den enskildes besvärsrätt samt riksförsäkringsanstaltens kontroll

och möjlighet att underställa ett beslut försäkringsrådets prövning samt försäkringsrådets

befogenhet att utan klagomål upptaga och göra ändring i visst

beslut, och dels däri att med enhetskassesystemet inom sjukförsäkringen följer,

att envar person som på grund av att han står utanför sjukkassan anser sig

missgynnad har möjlighet att utan avsevärda kostnader inträda i denna.

Vidare har anförts, att stor ojämnhet mellan olika år skulle råda beträffande

olycksfallsfrekvensen och att därför sjukkassorna skulle kunna bliva utsatta

för risker som kunde äventyra kassornas bestånd. Häremot torde kunna anföras

vad besparingskommittén yttrat därom att kommittén låtit verkställa en

utredning, av vilken framginge att växlingarna i olycksfallsrisken under den

s. k. sjukkasseersättningstiden icke vore större, än att sjukkassor av icke alltför

ringa omfattning skulle kunna utan svårighet övertaga olycksfallsersättningarna

i den av kommittén föreslagna omfattningen. Kommittén har emellertid

tillagt, att bildande av en för samtliga kassor gemensam utjämningsfond möjligen

komme att erfordras. Härvid borde dock icke förbises, att en oinskränkt

möjlighet för kassorna att få anlita en dylik fond kunde verka försvagande

på vederbörande sjukkassors intresse av omsorgsfull kontroll över ersättningsbehovet

under sjukdomstiden.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Inom departementet verkställda kompletterande utredningar i förevarande

hänseende hava givit enahanda resultat som det, vartill besparingskommittén

sålunda kommit. Antalet sjukdagar per årsarbetare på grund av olycksfall

är nämligen vida mindre än antalet sjukdagar på grund av andra sjukdomsorsaker.

Sålunda uppgick för år 1922 antalet sjukdagar per årsarbetare, anställda

hos större arbetsgivare, från och med första till och med sextiotredje

dagen efter olycksfallet till endast 1,15. Antalet sjukdagar per år och medlem

inom de statsunderstödda sjukkassorna torde med den ifrågasatta förlängningen

av sjukhjälpstiden kunna — bortsett från sjukdagar föranledda av olycksfall

i arbete — uppskattas till i genomsnitt omkring 10.20. Givetvis skulle

emellertid inom vissa sjukkasseområden en högre olyeksfallsrisk bliva rådande

än inom andra områden, allt efter den utsträckning i vilken olika yrken förekomma

inom områdena. Olj^cksfallsrisken är nämligen väsentligt olika inom

skilda yrken. Härtill kommer emellertid hänsyn att tagas vid bestämmande

av de försäkringsavgifter, som sjukkassorna hava att uppbära från anstalten.

Till belysning av den växlande sjukdomsrisken på grund av olycksfall

dels inom olika yrkesgrupper, dels år från år inom samma yrkesgrupp an
-

Yrkesgrupp

Antal sjukdagar per årsarbetare bos större

arbetsgivare på grund av olycksfall i arbete

under tiden t. o. m. 63:rije dageu efter olycks- fallet.

1918

1919

1920

1921

1922

Malmbrytning................

3.32

3.66

2.94

3.06

3.80

Malmförädling................

3.29

2.91

2.52

2.61

3.01

Metallindustri................

2.16

1.82

1.59

1.63

1.73

Stenindustri.................

2.01

1.83

1.57

2.01

2.15

Jordbruk och skogsbruk ............

1.14

1.10

1.17

1.17

1.27

Träindustri..................

2.85

2.38

2.04

2.25

2.56

Pappersindustri................

1.60

1.62

1.48

1.30

1.66

Näringsindnstri...............

0.82

0.88

0.94

0.89

0.94

Textilindustri................

0.38

0.35

0.38

0.33

0.39

Läder- och gummiindustri...........

0.92

0.58

0.58

0.57

0.49

Kemisk-teknisk industri............

1.74

1.G5

1.33

1.56

1.82

Byggnadsverksamhet.............

1.99

.1.00

1.61

1.72

1.92

Kraft-, belysnings- och vattenverk.......

1.52

1.32

0.96

1.18

1.30

Handel, varulager, kontor...........

0.39

0.35

0.36

0.35

0.38

Sjöfart med tillhörande transport........

1.78

2.01

2.10

2.28

2.29

Samfärdsel utom sjöfart............

1.27

1.17

1.12

0.94

0.89

Ämbetsverk, skolor etc.............

0.11

0.14

0.18

0.17

0.14

Kommunala institutioner...........

0.26

0.15

0.24

0.27

0.21

Hushåll, restanranter etc............

0.28

0.30

0.33

0.27

0.33

Diverse företag och yrken (obetydlig grupp) . . .

0.90

0.48

0.13

0.29

0.40

Samtliga yrkesgrupper

1.34

1.19

1.10

1.04

1.15

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

113

givas i den anförda tablån antalet sjukdagar per årsarbetare hos större arbetsgivare

på grund av olycksfall i arbete under tiden t. o. in. sextiotredje dagen

efter olycksfallet under åren 1918—1922 för de tjugu huvudyrkesgrupper, som

ingå i den av riksförsäkringsanstalten utarbetade olycksfallsstatistiken.

Det torde böra uppmärksammas, att under den period som de angivna siffrorna

avse, betydande kastningar inträffat beträffande näringslivet, vilket medfört

en större ojämnhet i olycksfallsfrekvensen än som kan väntas uppstå mellan

mera normala år.

Beträffande den gottgörelse, som kassorna skola hava att uppbära från riksförsäkringsanstalten,

är följande att framhålla. Från anstalten bör en kassa

erhålla dels ett förvaltningsbidrag, svarande mot ökningen i dess kostnader på

grund av det övertagna arbetet för olycksfallsförsäkringen, och dels ett belopp

som motsvarar så stor del av de arbetsgivare påförda försäkringsavgifter för

arbetare inom sjukkasseområdet, som belöper å den övertagna risken för sjukersättningen

under tiden till och med den sextiotredje dagen efter olycksfallet.

Vid fastställandet av försäkringsavgifterna särskilt beträffande större företag

inom de olika sjukkasseområdena kommer givetvis hänsyn att tagas till de

speciella riskförhållandena vid dessa olika företag. Givetvis böra därjämte garantier

lämnas för att en sjukkaesa icke tillfogas förlust på grund av onormalt

stor olycksfallsfrekvens inom området. I vilken utsträckning och i vilken form

detta bör ske är emellertid en fråga, som knappast kan besvaras generellt och

som för övrigt snarast tillhör det bedömande av villkoren för samarbete, vilket

bör ske hos riksförsäkringsanstalten, socialstyrelsen och vederbörande kassa.

Så mycket torde emellertid kunna sägas, att flera andra utvägar än den av besparingskommittén

föreslagna med en utjämningsfond lära kunna komma under

övervägande.

Icke heller i andra hänseenden torde några närmare regler rörande samarbetet

böra för det närvarande meddelas. Såsom framgått av det föregående

har det icke ansetts tillrådligt att gå längre än att möjliggöra avtal

om samarbete med sjukkassorna, och vid träffande av dylikt avtal torde vad

angår sjukkassornas och riksförsäkringsanstaltens egna inbördes förhållanden

vidsträckt frihet böra råda att fastställa de bestämmelser, som i det speciella

fallet kunna med hänsyn till vunnen erfarenhet anses lämpliga. Denna

avtalsfrihet bör dock vara inskränkt genom att från sjukkassornas sida avtalet

skall vara gillat av tillsynsmyndigheten.

I fråga om sådana åtgärder, som må anses erforderliga för säkerställande av

de skadades rätt, bör först erinras om, att sjukkassa skall äga att bestämma

och utgiva allenast egentliga sjukersättningar, varemot de mera invecklade ersättningsfrågorna

(bestämmande av livräntor åt invalider eller efterlevande

m. m.) skola handläggas av riksförsäkringsanstalten. Det har anmärkts, att

det -—• nämligen i och för bestämmande av sjukpenning — icke sällan förekommer,

att prövning måste företagas rörande graden av nedsättning av den skadades

arbetsförmåga och att man icke kunde antaga, att sjukkassornas styrelser

komme att äga den erforderliga kompetensen för handläggning av dylika

ofta mycket komplicerade frågor. Häremot kan — bortsett från att frågor

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 90 Käft. (Nr 109). 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Riks
fSrsäkringsanstaltens

skrivelse den

31 mars 1917.

av denna art vid bestämmande av sjukpenning icke äro av tillnärmelsevis samma

betydelse som vid bestämmande av livränta — anföras dels att prövning

av dylika frågor i första hand alltid ankommer på läkare och dels att i tveksamma

fall kassan har den möjligheten att tillerkänna den skadade provisorisk

sjukpenning och verkställa definitiv reglering av densamma först efter det

att utlåtande inhämtats från riksförsäkringsanstalten. Ej heller 1orde kunna

invändas, att det för sjukkassorna skulle möta svårigheter att fastställa beloppet

av den arbetsförtjänst efter vilken sjukpenningen skall beräknas. Den för

detta ändamål nödiga prövningen förenklas nämligen högst väsentligt, därest,

såsom förevarande förslag innehåller, sjukpenning skall beräknas efter s. k. intervallsystem,

varom mera i det följande (sid. 138 ff.) -

Emellertid torde i administrativ väg böra meddelas vissa kontrollbestämffielser,

framför allt i avseende å anmälan om inträffat olycksfall. Å de orter, där

sjukkaésa skall utgiva ersättning, synes sådan anmälan alltid böra göras i två

exemplar, av vilka sjukkassan skall till riksförsäkringsanstalten översända det

ena tillika med underrättelse om sjukkassans beslut i ersättningsfrågan. Härigenom

skulle anstalten hava tillfälle att pröva, huruvida anledning finnes att

påkalla rättelse i kassans beslut eller huruvida anstalten till äventyrs i syfte

att bereda den skadade mera effektiv vård själv bör omedelbart övertaga vården

om honom. Ävenledes torde det böra åligga kassan att, sedan ett olycksfall

slutreglerats, om detsamma insända rapport till riksförsäkringsanstalten, som’

därigenom skulle få tillfälle att pröva, huruvida anledning finnes att påfordra

rättelse i ärendets behandling.

På de skäl, som jag i det föregående anfört, har jag i huvudsak anslutit mig

till det av besparingskommittén framförda och av de sakkunniga närmare utförda

förslaget om sjukkassornas användande såsom organ för olycksfallsförsäkringen.

I överensstämmelse med denna uppfattning utformade stadganden

hava intagits i 3 § i föreliggande förslag till ny olycksfallsförsäkringslag.

Gränsen mellan s. k. större och mindre arbetsgivare.

Såsom förut anförts, äro arbetsgivarna med hänsyn till debitering och uppbörd

av försäkringsavgifter fördelade i två grupper, större arbetsgivare, eller

sådana som i regel sysselsätta minst fem arbetare, och mindre arbetsgivare,

som omfatta alla övriga. För de senare sker debiteringen och uppbörden i sammanhang

med kronouppbörden, under det att för de större arbetsgivarna riksförsäkringsanstalten

direkt ombesörjer detta arbete.

Frågan om uppdelning av arbetsgivarna i »större» och »mindre» upptogs

först i en riksförsäkringsanstaltens skrivelse till Kungl. Maj:t den 31 mars 1917

angående vissa ändringar i mantalsskrivningsförordningen. I denna skrivelse

framhöll riksförsäkringsanstalten, att då någon skyldighet för arbetsgivarna

att anmäla försäkringspliktig verksamhet icke stadgats i olycksfallsförsäkringslagen,

'' det ålåge anstalten att själv skaffa sig kännedom om avgiftspliktiga

arbetsgivare. Det gällde därför att finna någon form för införskaffande

av de uppgifter som vore erforderliga för försäkringsavgifternas bestämmande,

vilken form kunde vinna tillämpning med avseende å det stora flertalet försäk
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 115

ringar utan att därvid alltför mycket betunga arbetsgivarna eller föranleda

alltför stor omgång och kostnad för riksförsäkringsanstalten.

Efter att närmare hava utvecklat skälen för en uppdelning av arbetsgivarna

i två grupper, större och mindre arbetsgivare, anförde riksförsäkringsanstalten

bland annat följande:

»Att uppdraga en exakt gräns mellan de försäkringar, som----äro att

anse som större eller mindre, är naturligen för närvarande, innan någon erfarenhet

med avseende å denna fråga kunnat vinnas, mycket vanskligt. Riksförsäkringsanstalten

har emellertid ansett sig kunna antaga, att till mindre

försäkringar, i fråga om vilka således mantalslängdernas uppgifter kunna antagas

vara för ifrågavarande ändamål tillräckliga, i allmänhet böra hänföras

sådana försäkringar, som omfatta arbetare i rörelse, arbetsföretag eller annan

verksamhet, där i regel användas högst 4 arbetare eller motorkraft om mindre

än 3 effektiva hästkrafter. Övriga försäkringar skulle anses såsom större.

I fråga om några kategorier av yrken torde gränsen emellertid möjligen kunna

sättas något högre. Dessutom kan ju tänkas, att efter vunnen erfarenhet detsamma

kan visa sig vara förhållandet med flera yrken.»

Riksförsäkringsanstalten framhöll vidare, att då försäkringsavgifterna för

de mindre försäkringarna skulle bestämmas på grundval av uppgifter, som

lämnades vid mantalsskrivningen, det bleve erforderligt att dessa uppgifter

utsträcktes till att omfatta även den anställda personalens antal och huvudsakliga

sysselsättning, varom anteckning sålunda måste inflyta i mantalslängden.

En dylik anteckning skulle dock i själva verket endast behöva göras

med avseende på de mindre arbetsgivarna. Då emellertid senare vunnen erfarenhet

möjligen kunde giva vid handen, att en höjning av gränsen mellan mindre

och större arbetsgivare vore lämplig, och då det självfallet vore till väsentlig

fördel, att i så vidsträckt omfattning som möjligt använda det i mantalslängderna

och mantalsuppgifterna befintliga materialet, ansåge riksförsäkringsanstalten,

att nämnda anteckning i mantalslängderna borde avse arbetsgivare

även med flera arbetare än fyra. Å andra sidan vore det av vikt att icke ålägga

mantalsskrivningsförrättarna att i avsevärdare utsträckning avgiva uppgifter,

som sedermera kanske icke skulle komma till användning. Med hänsyn till

dessa synpunkter föreslog riksförsäkringsanstalten, att i mantalslängderna

skulle — åtminstone tillsvidare — intagas uppgift om arbetarantalet endast i

de fall, då antalet ej överstege sju.

I enlighet med denna framställning föreskrevs genom förordning den 14 juni

1917 (nr 444) sådan ändring i förordningen den 6 augusti 1894 angående

mantalsskrivning, att i mantalslängden skulle i därför avsedda kolumner för

varje arbetsgivare, hos vilken i regel under året vore anställda högst sju tjänare

eller andra arbetare, utsättas antalet sådana arbetare, och skulle därvid särskilt

uppgivas antalet arbetare i varje slag av rörelse eller verksamhet, som av

samma arbetsgivare utövades.

I den samma den 14 juni utfärdade förordningen (nr 413) angående uppbörd

av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om

försäkring för olycksfall i arbete hänfördes till mindre försäkringar rörelse,

företag eller annan verksamhet, vari minst fem arbetare eller drivkraft om

minst tre effektiva hästkrafter användes.

Förordning

den 14 juni

1917 angående

ändringar

i mantalsskrivningsförordningen.

Förordning

den 14 juni

1917 angående

uppbörd

av avgifter

för försäkringar

i riksforsäkringsanstalten.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Riks
försäkringsanstaltens

skrivelse den

10 januari

1920.

Social
försäkrings
kommittén.

förordning

den 31 mars

1922.

Kommittén

för socialförsäkringens

organisation.

Besparings
koinmittéu.

Frågan om gränsen mellan större och mindre arbetsgivare upptogs ånyo av

riksförsäkringsanstalten i skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 januari 1920

angående förenklingar i avseende å ämbetsverket åliggande uppgifter m. m.

I nämnda skrivelse föreslog anstalten bland annat, att redan i olycksfallsförsäkringslagen

måtte införas en uppdelning av arbetsgivarna i större och

mindre. Till den förra gruppen skulle alla de arbetsgivare räknas hos vilka

i regel under året vore anställda flera än sju tjänare eller andra arbetare, och

till den andra gruppen de arbetsgivare, hos vilka i regel under året vore anställda

högst sju tjänare eller andra arbetare. För sistnämnda grupp föreslogs

dessutom införande av obligatorisk försäkring i riksförsäkringsanstalten, avseende

jämväl den nuvarande karenstiden, med enhetliga försäkringsvillkor. Rätt

till försäkring för olycksfall utom arbete eller lindring i försäkringsavgiften

på grund av övertagande av viss del av försäkringsinrättningens ersättningsskyldighet

skulle sålunda icke beviljas den senare gruppen arbetsgivare.

I det av socialförsäkringskommittén den 29 januari 1921 avgivna utlåtandet

berördes även riksförsäkringsanstaltens nyss omnämnda förslag. Kommittén

ansåg sig icke kunna tillstyrka förslaget, då åläggande för de mindre arbetsgivarna

av försäkringsplikt även för karenstiden enligt kommitténs uppfattning

skulle komma att medföra ökade utgifter för statsverket samt för övrigt frågan

om karenstidens borttagande på det intimaste sammanhängde med frågan om

införande av obligatorisk sjukförsäkring och därför borde lösas i samband med

behandlingen av sistnämnda fråga. — Det från riksförsäkringsanstaltens sida

framställda förslaget föranledde icke heller till någon Kungl. Maj:ts vidare

åtgärd.

I uppbördsförordningen av den 31 mars 1922 (nr 130). som ersatte förenämnda

förordning den 14 juni 1917 i samma ämne, hänfördes såsom i den

äldre förordningen till mindre försäkringar rörelse, företag eller annan verksamhet,

vari minst fem arbetare användes, varemot enligt denna senare förordning

storleken av den i verksamheten använda drivkraften saknade betydelse.

Kommittén för socialförsäkringens organisation framhöll i sitt den 25 oktober

1922 avgivna utlåtande, att kommittén på de av socialförsäkringskommittén

angivna skälen icke ansåge, att det av riksförsäkringsanstalten framlagda förslaget

borde upptagas till förnyad prövning. Ett dylikt förslag måste enligt

kommitténs uppfattning anses alltför djupt ingripande på den sociala olycksfallsförsäkringen

i dess helhet för att vara lämpligt såsom ett provisorium,

avsett att gälla intill dess obligatorisk sjukförsäkring kunde komma att genomföras.

Däremot upptog kommittén till behandling den härmed i viss mån

sammanhängande frågan rörande uppdelning av arbetsgivarna i företagare

och icke-företagare, för vilken fråga redogörelse lämnas i det följande i annat

sammanhang (sid. 119).

Besparingskommittén erinrade om den väsentliga skillnad, som med avseende

å arbetet och kostnaderna för premiedebiteringen rådde mellan större och

mindre arbetsgivare. Kommittén ansåg, att de minsta av de för närvarande

såsom större betraktade arbetsgivarna skulle kunna behandlas enligt det enklare

system, som användes för de mindre arbetsgivarna. Detta skulle lättast

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

117

kunna ske därigenom att den för närvarande tillämpade indelningen i större

och mindre arbetsgivare ändrades därhän, att alla de arbetsgivare som i regel

under hela året sysselsatte högst sju arbetare räknades såsom mindre arbetsgivare,

och att såsom större arbetsgivare räknades de övriga. Då mantalslängderna

redan innehölle uppgifter om yrke och antal arbetare för arbetsgivare med

högst sju arbetare, kunde dessa uppgifter direkt inflyta i de arbetsgivarförteckningar

som läge till grund för debiteringen av mindre arbetsgivare. Att

denna möjlighet redan från olycksfallsförsäkringslagens ikraftträdande endast

utnyttjats för arbetsgivare med högst fyra arbetare hade berott på att riksförsäkringsanstalten

velat avvakta verkan av bestämmelserna om den lägre gränsen.

Den vunna erfarenheten syntes enligt kommitténs mening hava givit vid

handen, att en höjning av gränsen utan olägenhet kunde företagas. Klagomål

över avgifter som påförts mindre arbetsgivare hade under år 1924 anförts

i blott något över en tredjedels procent av samtliga debiterade fall, och flera

omständigheter gjorde sannolikt, att siffran komme att i framtiden sjunka till

en ännu lägre nivå.

I de över besparingskommitténs betänkande avgivna yttrandena upptogs förevarande

fråga icke till behandling. I den av byråchefen östrand med instämmande

av ledamoten N. Källström avgivna reservationen till riksförsäkringsanstaltens

yttrande förordades emellertid besparingskommitténs förslag

på denna punkt (Bil. sid. 55).

Genom de sakkunnigas försorg har hos riksförsäkringsanstalten begärts utredning

rörande lämpligheten av en höjning av gränsen mellan större och mindre

arbetsgivare. I en från anstaltens chef i anledning härav överlämnad promemoria

anföres efter en redogörelse för de nuvarande förhållandena bland annat

följande:

»Under de gångna åren efter olycksfallsförsäkringens ikraftträdande har

från riksförsäkringsanstaltens sida ett betydande arbete nedlagts på åstadkommandet

av en ur olika synpunkter förbättrad redovisning i arbetsgivarförteckningarna

av de arbetare, som falla under olycksfallsförsäkringslagen.

Härvid har man haft i sikte icke blott ett fullständigare angivande av antalet

arbetare utan även en riktigare yrkesbeteckning. I fråga om arbetare, som

varit anställda allenast en del av året, har också eftersträvats ett mindre schematiskt

angivande av arbetsmängden än som från början tillämpats. Detta

arbete har medfört, att antalet klagomål till anstalten rörande å kronodebetsedlarna

påförda avgifter under de senare åren varit i oavbrutet sjunkande.

Sålunda uppgick antalet klagomål över avgifter, som påförts å 1921. 1922

och 1923 års kronodebetsedlar, till resp. 1.9 %, 1.6 % och 0.4 % av antalet debiterade

arbetsgivare.

De olycksfallsförsäkringsavgifter, som påfördes kronodebetsedlarna för år

1923, avsågo landsortens arbetsgivarförteckningar för år 1922 och storstädernas

för år 1923. Från och med år 1923 har redovisningen i arbetsgivarförteckningarna

av personal, som varit anställd endast någon del av året, omlagts

på sådant sätt, att densamma genomgående angiver antal månader eller veckor,

varunder dylik personal varit anställd. Härigenom torde man kunna vänta, att

antalet klagomål kommer att än ytterligare nedbringas.

Den erfarenhet, som sålunda vunnits beträffande redovisningen av hos mindre

arbetsgivare anställda arbetare, har givit vid handen, att en höjning av

gränsen mellan större och mindre arbetsgivare utan olägenhet kan vidtagas.

Yttrande]!

över besparingskommitténs

förslag.

Inredning i

riks
försäkrings
anstalten.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Departe
mentschefen.

Det ligger då närmast till hands att, såsom riksförsäkringsanstalten också

i sin ovannämnda skrivelse (den 10 januari 1920) antydde, tänka sig ett

fullständigt utnyttjande av de uppgifter, som skola införas i mantalslängderna.

Såsom mindre arbetsgivare skulle då anses arbetsgivare, hos vilken i regel

under året äro anställda högst sju tjänare eller andra arbetare.---

För ett närmare bedömande av vilka fördelar ur förvaltningssynpunkt,

som skulle stå att vinna genom att på föreslaget sätt utvidga begreppet

mindre arbetsgivare, bar en undersökning av 1922 års dagsverkskort utförts.

Denna undersökning har givit vid handen, att antalet större arbetsgivare med

5—7 årsarbetare kan beräknas till omkring 10,000. Därest gränsen mellan

större och mindre arbetsgivare höjes från 4 till 7 årsarbetare, skulle detta

sålunda innébära en ökning av de mindre arbetsgivarnas antal med 10,000

och en motsvarande minskning av antalet större arbetsgivare. En dylik överflyttning

av 10,000 arbetsgivare till ett mera förenklat debiteringsförfarande

skulle ur förvaltningssynpunkt innebära en icke ringa besparing, som enligt

en inom anstalten verkställd undersökning rörande förvaltningskostnaderna för

riksförsäkringsanstalten såsom monopolanstalt kan beräknas till omkring

50,000 kronor årligen.

För genomförande av förslaget erfordras icke ändring i olycksfallsförsäkringslagen

men väl i § 2 (mom. 1) av förordningen den 31 mars 1922 angående

uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt

lagen om försäkring för olycksfall i arbete.»

Av den föregående redogörelsen framgår, att en höjning av gränsen mellan

större och mindre arbetsgivare från fyra till sju arbetare utan olägenhet kan

vidtagas. Orsaken till att en sådan ändring icke vidtogs redan på grund av

riksförsäkringsanstaltens framställning i ämnet år 1920 synes hava vant, att

nämnda framställning var förbunden med förslag om obligatorisk försäkring

även under karenstiden i riksförsäkringsanstalten för de mindre arbetsgivarna.

Enligt min uppfattning kan den ifrågasatta höjningen av gränsen mellan

mindre och större arbetsgivare från fyra till sju arbetare icke anses hava

något nödvändigt samband med frågorna om karenstidens borttagande m. m.

Under sådana förhållanden och då nämnda höjning av gränsen skulle komma

att medföra en besparing i förvaltningskostnader, som under förutsättning av

karenstidens borttagande beräknats till över 60,000 kronor årligen, anser jag

den föreslagna ändringen böra genomföras. I föreliggande förslag till ny

olycksfallsförsäkringslag kommer den ifrågasatta uppdelningen av arbetsgivarna

till uttryck i fråga om begränsning av rätten för arbetsgivare att mot åtagande

att ombesörja läkarvård åt skadad arbetare få försäkringsavgiften nedsatt

(18 § 2 mom.); sådan rätt skall nämligen tillkomma allenast arbetsgivare,

som i regel under året sysselsätter flera än sju arbetare.

B. Övriga frågor av större betydelse.

Jag anhåller att härefter närmast få redogöra för de viktigaste av de frågor,

som vid sidan av organisationsfrågan varit under behandling. Beträffande de

ändringsförslag vilka icke beröras i detta sammanhang återkommer jag i specialmotiveringen.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kung!.. Maj:ts proposition nr 109.

119

Försäkringens omfattning.

Under de år som förflutit efter den obligatoriska olycksfallsförsäkringens

införande kava tid efter annan framställts förslag om ändring av lagen i sådan

riktning, att vissa arbetsgivare -— huvudsakligen sådana med låg olycksfallsrisk

—- skulle undantagas från avgiftsdebitering. Anledningen till dessa

förslag har varit, att man ansett att olycksfallsförsäkringens förvaltningskostnader

på dylikt sätt skulle kunna avsevärt nedbringas.

En besparing i ifrågavarande hänseende kan ske antingen genom att vissa

arbetargrupper, vilka nu omfattas av försäkringen, uteslutas från densamma

eller genom att vissa grupper av arbetsgivare undantagas från avgiftsdebitering.

Sistnämnda förfaringssätt skulle innebära, att ersättningarna till arbetarna i

vissa fall utginge på annat sätt än genom försäkring.

Då det icke torde böra ifrågasättas, att man nu skulle beröva vissa arbetargrupper

den förmån de en gång erhållit genom att försäkringen blivit tillämplig

å dem, återstår det andra av nämnda alternativ. Ett genomförande av detta

skulle medföra, att kostnaden för ersättningar till en del arbetare måste täckas

på någon av följande tre vägar:

1) genom att de från avgiftsdebitering undantagna arbetsgivarna åläggas

direkt ersättningsplikt i förhållande till arbetarna,

2) genom att högre försäkringsavgifter uttagas från de arbetsgivare som

fortfarande'' skulle betala avgifter, eller

3) genom särskilda bidrag av statsmedel.

Besparingskommittén har till behandling upptagit dessa frågor. Sedan kommittén

avvisat alternativet att avskilja vissa arbetargrupper från försäkringen,

har kommittén mot den under 1) anmärkta utvägen anfört, framför allt,

att man därmed icke beredde de ersättningsberättigade säkerhet för att utfå

de ekonomiskt viktigaste ersättningarna, nämligen livräntorna. Mot det under

3) anförda förslaget erinrar kommittén, att det knappast syntes förhålla sig så

att förvaltningskostnaderna för försäkring av ifrågavarande arbetsgivare skulle

stå i missförhållande till värdet av de ersättningar, som utginge till de hos dessa

arbetsgivare anställda arbetarna.

Till stöd för sin uppfattning i berörda hänseende har besparingskommittén

åberopat en av kommittén för socialförsäkringens organisation verkställd undersökning.

Enligt denna skulle en uppdelning av arbetsgivarna i »företagare»,

d. v. s. arbetsgivare vilka såsom sådana idkade något slag av rörelse,

och »icke företagare», d. v. s. arbetsgivare, vilka icke dreve rörelse, så att sistnämnda

grupp icke skulle erlägga försäkringsavgifter, medföra en besparing

i förvaltningskostnader av högst 100,000 kronor årligen, under det att det årliga

beloppet av ersättningarna för olycksfall bland motsvarande arbetare uppginge

till över 200,000 kronor; statsverkets utgifter för försäkringen skulle alltså genom

en sådan anordning ökas i stället för minskas.

Besparingskommittén har även själv låtit verkställa en beräkning över den

minskning i förvaltningskostnader som skulle uppstå genom att försäkrings
-

Fräga om

avskiljande

från avgiftsdebitering

av i issa

kategorier

av arbetsgivare.

Besparings
kommittén.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Yttranden

8ver besparingskommitténs

förslag.

Utredning i

riksförsäkringsanstalten.

avgifter icke debiterades de s. k. icke-företagarna. Enligt denna beräkning

skulle — under antagande av att samtliga mindre arbetsgivare vore f örsäkrade i

riksförsäkringsanstalten under enhetliga försäkringsvillkor — besparingen

icke uppgå till mera än 42,000 kronor. Om denna besparing säger kommittén,

att den icke tillnärmelsevis vore av sådan betydenhet, att den kunde anses uppväga

den fördel, som det nuvarande systemet besutte däri att olycksfallsförsäkringens

bördor fördelades på landets arbetsgivare efter fullt enhetliga grunder.

Att införa en avgränsning av försäkringsmaterialet, vilken vore beroende av en

så obestämd och växlande omständighet som en arbetsgivares egenskap av företagare

eller icke-företagare skulle för övrigt ej vara välbetänkt.

Beträffande den under 2) nyss omförmälda utvägen att ersättningarna till

de arbetare vilkas arbetsgivare icke skola betala försäkringsavgift skulle bestridas

genom högre försäkringsavgifter för de arbetsgivare vilka fortfarande

skulle betala avgifter, anför slutligen kommittén, att en sådan åtgärd svårligen

kunde motiveras med principiella skäl. Med den föreslagna organisationen

av olycksfallsförsäkringen skulle det emellertid väsentligen komma an

på arbetsgivarna själva, om de ville taga initiativ till en dylik anordning.

Besparingskommittén har alltså stannat vid att icke föreslå någon ändring i

försäkringens omfattning.

I det av riksförsäkring sanstalten över besparingskommitténs betänkande avgivna

utlåtandet ingick anstalten icke på den nu behandlade frågan. Icke heller

någon annan av de hörda myndigheterna har upptagit densamma. I det av

byråchefen von Schulzenheim i samband med riksförsäkringsanstaltens utlåtande

avgivna särskilda yttrandet (Bil. sid. 66 ff.) har emellertid förordats ett

undantagande av kategorien kvinnliga tjänare och tillfälliga medhjälpare i enskilda

hushåll, så att avgiftsdebiteringen för arbetsgivare som allenast sysselsatte

dylika arbetare icke skulle Arerkställas inom centralanstalten utan av de

tjänstemän, vilka handhade debiteringen av kronoutskylderna. Ifrågavarande

avgifter skulle, med iakttagande eventuellt endast av skillnaden mellan stad

och land, med ledning av mantalslängden införas direkt i uppbördsboken samt

uppföras å vederbörande arbetsgivares kronodebetsedel i samband med övriga i

uppbördsboken upptagna utskylder.

Genom de inom socialdepartementet tillkallade sakkunnigas försorg har upplysning

begärts från riksförsäkringsanstalten angående möjligheterna att från

avgiftsdebiteringen avskilja vissa kategorier av mindre arbetsgivare med lägre

olycksfallsrisk. I anledning härav har från anstaltens chef överlämnats en

inom anstalten verkställd utredning av frågan huruvida genom tillämpning av

något av de under 2) eller 3) nyss omförmälda alternativen en besparing skulle

kunna åstadkommas. I denna utredning har först erinrats om att i diskussionen

rörande vilken omfattning det ifrågasatta undantaget lämpligen borde

få huvudsakligen följande möjligheter framförts:

A. Samtliga mindre arbetsgivare undantagas från avgiftsdebitering.

B. Arbetsgivarna uppdelas i företagare och icke företagare, varvid såsom

»icke företagare» anses sådana personer, som äro arbetsgivare utan att idka

något slag av rörelse och vilkas arbetare, hembiträden, kuskar, chaufförer

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 109.

121

m. fl., för arbetsgivarens räkning utföra allenast sådant arbete, som hänför sig

till arbetsgivarens hem eller eljest till hans och hans familjemedlemmars personer.

Alla »icke företagare» undantagas från avgiftsdebitering.

C. Från avgiftsdebitering undantages allt arbete i hushåll, vare sig arbetsgivaren

är att hänföra till gruppen »icke företagare» eller ej.

D. Från avgiftsdebitering undantagas samtliga arbetsgivare, vilkas försäkringsavgift

icke uppgår till exempelvis 1 krona, och för vilka på grund därav

förvaltningskostnaden kan förutsättas uppgå till oproportionerligt hög procent

av premien.

I berörda utredning har vidare, för att en föreställning skulle erhållas om

de ekonomiska konsekvenserna av dessa fyra olika förslag, lämnats en redogörelse

för en uppskattning dels av den besparing i förvaltningskostnader som

ett genomförande av de olika förslagen skulle komma att medföra, dels av den

premiesumma som därigenom skulle komma att undandragas försäkringen.

Vid denna uppskattning har antagits, att försäkringen omhänderhaves av

en centralanstalt, att den nuvarande karenstiden borttages samt att i övrigt,

såsom nu föreslås, sådana förändringar vidtagas i gällande bestämmelser, att

förandet av centralt arbetsgivarregister över de mindre arbetsgivarna blir överflödigt.

Resultatet av denna uppskattning — som på grund av sakens natur

icke gör anspråk på någon större noggrannhet — var följande:

Antal undantagna Årlig besparing i Motsvarande prestations
-

Förslag arbetsgivare förvaltningskostnader kostnader

Kronor. Kronor.

A....... 300,000 270,000 2,000,000

B....... 100,000 42,000 200,000

C .... 90,000 35,000 200.000 a 300.000

D....... 65.000 10,000 högst 50,000

Det synes givet, att en åtgärd varigenom man på någon av nu angivna vägar

skulle med bibehållande av arbetarnas ersättningsrätt undantaga vissa arbetsgivare

från avgiftsplikt, endast skulle kunna motiveras med att densamma

ledde till avsevärda besparingar. Det måste nämligen uppenbarligen, på sätt

besparingskommittén anfört, i och för sig vara olämpligt att rubba den nu rådande

likställigheten i förevarande hänseenden mellan olika arbetsgivar- och

arbetarkategorier.

Om man ur denna synpunkt ingår i bedömande av de tre inledningsvis angivna

alternativen, synes det mig, vad angår det första av dem eller att de från

avgiftsdebitering undantagna arbetsgivarna skulle åläggas en direkt ersättningsplikt

gentemot sina arbetare, att ehuru därigenom givetvis skulle vinnas

viss besparing, en sådan lösning av andra skäl icke lämpligen kan komma i

fråga. Med den nuvarande lagens ersättningsbestämmelser kan kapitalvärdet

av en livränta, utgående till skadad arbetare eller till förolyckad arbetares

efterlevande, i vissa fall uppgå till 20 ä 30,000 kronor. Med föreliggande förslag

om höjning av den högsta arbetsinkomst i förhållande vartill livränta ma

beräknas skulle beloppet kunna bliva ännu avsevärt högre. Det lärer utan

vidare vara tydligt, att de arbetsgivare som närmast skulle komma att beröras

Departe
mentschefen
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Statens och

kommuns

arbetare.

Gällande bestämmelser.

Kiksförsäk
ringsan
stalten.

av förändringen i fråga — företrädesvis personer som sysselsätta arbetare i hushåll

- i regel icke hava den ekonomiska bärkraft, att rätten till livränta till

sadant belopp skulle gent emot dem kunna anses tryggad för vederbörande ersättningstagare.

Vad angår de andra utvägarna eller att vissa arbetsgivare skulle betala högre

avgifter än som svarade mot deras egen risk eller att staten skulle bekosta ersättningarna

till ifrågavarande arbetsgivares skadade arbetare, lärer _ oav
sett

de principiella skäl som måste anses tala mot i varje fall den första av

dem -— av de nyss återgivna sifferuppgifterna framgå, att några som helst

ekonomiska skäl icke beträffande någon av de uppräknade arbetsgivargrupperna

numera kunna anföras för en reform i enlighet med ettdera av dessa

förslag. Det ma i detta sammanhang framhållas, att frågan numera i viss mån

kommit i ändrat läge genom de organisatoriska förändringar som i detta sammanhang

i övrigt föreslås och vilka förminskat omfattningen av de besparingar,

som stå att vinna genom åtgärder av nu behandlat slag.

Vad slutligen beträffar det av byråchefen von Schulzenheim framställda förslaget,

framgår ävenledes av de anförda siffrorna, att också med detta förslag

endast en ringa besparing skulle vinnas i riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader.

Då den föreslagna anordningen dessutom givetvis skulle komma

att medföra en ökning av arbetet för de tjänstemän som handhava debiteringen

av kronoutskylderna och alltså enligt i det föregående föreslagna principer

även i de kostnader som skola bestridas av arbetsgivarna, synes mig

icke heller detta förslag böra läggas till grund för lagstiftning.

På nu anförda skäl har jag icke funnit anledning att föreslå någon inskränkning

beträffande de arbetsgivargrupper, som skola erlägga försäkringsavgifter.

I 3 § av gällande olycksfallsförsäkringslag stadgas, att Konungen äger från

tillämpningen av lagen undantaga arbetare, som användas till arbete för statens

eller kommuns räkning och Aulka på grund därav tillförsäkrats ersättningar

vid olycksfall i arbete, som finnas väsentligen motsvara ersättningarna

enligt lagen.

I fråga om statens arbetare blev emellertid redan snart efter lagens antagande

fastslaget, att bestämmelsen i 3 § ej kommer att vinna tillämpning. Genom

kungörelse den 30 november 1917 har nämligen stadgats, att statens arbetare

skola vara försäkrade i riksförsäkringsanstalten och detta jämväl med avseende

å ersättning under de 35 första dagarna efter olycksfallet. Vid olycksfall i

arbete skola dessa arbetare från staten erhålla ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen,

i den mån ej i anledning av olycksfallet på grund av eljest gällande

bestämmelser sådant understöd utgår, som enligt 11 § i olycksfallsförsäkringslagen

må avdragas från den enligt lagen utgående ersättningen.

I ett den 2G maj 1917 av riksförsäkringsanstalten avgivet utlåtande, som

låg till grund för nämnda kungörelse, anförde riksförsäkringsanstalten, bland

annat, att ett undantagande från försäkringen enligt 3 § i olycksfallsförsäkringslagen

medförde flera olägenheter, särskilt av administrativ och processuell

natur. Till de förmåner som enligt lagen tillförsäkrades arbetarna hörde, att

deras ersättning skulle bestämmas av sakkunnig myndighet, och såsom sådan

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 100.

123

kunde knappast någon annan än riksförsäkringsanstalten ifrågakomma. Skulle

ersättningarna komma att bestämmas av den statsmyndighet under viiken

vederbörande arbetare närmast lydde, kunde man väl möjligen i administrativ

väg medgiva arbetarna rätt att över myndighetens beslut anföra besvär hos

försäkringsrådet men icke i sådan ordning hindra den missnöjde att instämma

sin talan till domstol. Att samma sak sålunda skulle kunna samtidigt prövas

av olika myndigheter vore givetvis i hög grad olämpligt. Såsom en ytterligare

olägenhet framhölls, att därest försäkringsrådet, som vore avsett att vara andra

instans, skulle komma att pröva beslut angående ersättning för olycksfall i

arbete av t. ex. järnvägsstyrelsen, rådet i sådana ärenden bleve den första sakkunniga

instansen.

I skrivelse den 3 december 1917 hemställde stadsfullmäktige i Stockholm, Framst^nning

med åberopande av 3 § i olycksfallsförsäkringslagen och under hänvisning till fullmäktige i

en sistnämnda dag av stadsfullmäktige antagen stadga rörande ersättning vid Stockholm,

olycksfall i arbete åt vissa stadens tjänsteinnehavare och arbetare, om undantagande

av stadens arbetare från tillämpningen av lagen.

Sedan riksförsäkringsanstalten emellertid i ett över denna framställning avgivet

utlåtande — under åberopande i huvudsak av enahanda skäl. som anförts

i anstaltens nyssnämnda utlåtande den 2G maj 1917 — avstyrkt bifall till framställningen,

blev densamma av Kungl. Maj:t avslagen.

Ersättningar till statens arbetare skola enligt nämnda kungörelse den 30 no- mc^*^tf®n

vember 1917 utgivas direkt av statsmedel, och staten står sålunda — med stöd

av stadgande i 15 § i nuvarande lag —- s. k. total självrisk med avseende å sina

arbetare. Jämväl för kommun finnes möjlighet att stå sådan självrisk, av

vilken möjlighet också ett antal städer begagnat sig.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att med den utveckling förhållandena

i förevarande avseende undergått, det numera icke föreligger behov av

en sådan bestämmelse som den nuvarande 3 §, och densamma har därför uteslutits

ur det nu framlagda förslaget.

Till frågan om rätt för staten och kommun att fortfarande stå självrisk

torde jag få återkomma i det följande vid 15 och 18 §§ i förslaget till ny

olycksfallsförsäkringslag.

Ytterligare en fråga angående försäkringens omfattning återstår emellertid Ersättning

J O V yi K68-

att här behandla. sjukdomar.

Redan vid den nuvarande lagens antagande var fråga uppe, huruvida icke

i viss omfattning yrkessjukdomar borde inbegripas under ifrågavarande lagstiftning,

nämligen såvitt angick sjukdom, som förorsakats av särskilt giftigt,

vid arbetet begagnat ämne. Från olika håll framhölls emellertid under förarbetena

till lagen, att även dessa slag av sjukdomar rätteligen tillhörde sjukförsäkringen.

Frågan förföll ock.

I sitt den 14 oktober 1919 avgivna förslag angående allmän sjukförsäkring SocialfiSrsakupptog

socialförsäkringskommittén en bestämmelse av innehall, att för försök- mitten,

rad, som användes till arbete för arbetsgivares räkning och för vilken arbetet

på grund av sin art eller de förhållanden under vilka det bedreves medförde

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Internationella

arbetskonferensen

i Genéve.

De sakkunniga.

Gransknings
nämnden.

Departe
mentschefen
-

cn väsentligt ökad sjukdomsrisk, särskild riskavgift, som skäligen motsvarade

den ökade risken, skulle erläggas av arbetsgivaren. I motiven framhöll kommittén,

att genom en sådan anordning den del av försäkringskostnaden som

skulle bäras av de försäkrade komme att undgå en väsentlig del av den belastning,

som motsvarade den inom vissa yrken förefintliga större sjukligheten.

— Kommittéförslaget har emellertid som bekant icke lagts till grund för lagstiftning.

Vid den internationella arbetskonferensens sjunde sammanträde i Genéve maj

■—juni 1925 antogs ett förslag till konvention angående ersättning för yrkessjukdomar,

enligt vilket varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som

ratificerade konventionen, förband sig att tillförsäkra personer som folie offer

för yrkessjukdomar eller deras rättsinnehavare en ersättning, grundad på de

allmänna principerna i den nationella lagstiftningen angående olycksfall i arbete.

Såsom yrkessjukdomar skulle anses de sjukdomar och förgiftningar

som framkallades av vissa i en vid konventionsförslaget fogad förteckning upptagna

ämnen, då dessa sjukdomar eller förgiftningar drabbade arbetare tillhörande

industrier eller yrken, som funnos upptagna på motstående plats i förteckningen.

Nämnda förteckning upptog förgiftningar genom bly, blylegeringar

och blyföreningar, genom kvicksilver, kvicksilveramalgamer och kvicksilverföreningar

samt direkta följder av sådana förgiftningar ävensom injältbrandssmitta.

I anledning av ett frågeformulär, som före konferensens sammanträde

utsänts av internationella arbetsbyrån, hade emellertid svenska regeringen

för sin del påyrkat uppskov med behandling av frågan om yrkessjukdomarna

till ett framtida konferenssammanträde.

Uti särskilda över nämnda konventionsförslag avgivna yttranden hava såväl

riksförsäkringsanstalten och försäkring srådet som socialstyrelsen anfört, att

med biträdande av förslaget borde anstå till dess närmare utredning i åtskilliga

hänseenden vunnits, och hava riksförsäkringsanstalten och socialstyrelsen ansett

en sådan utredning böra omedelbart igångsättas.

I de sakkunnigas utkast hade icke upptagits några bestämmelser rörande

yrkessjukdomarna.

Av granskningsnämndens ledamöter hava herrar Carlsson och Hansson, fröken

Hesselgren samt herrar Johansson och Thorherg, under anförande att full

samstämmighet syntes råda därom att kostnaderna för yrkessjukdomarna borde

bestridas av arbetsgivarna, samt att starka skäl kunde anföras för att försäkringen

mot yrkessjukdomar handhades av samma organ som olycksfallsförsäkringen,

framhållit önskvärdheten av att frågan om yrkessjukdomarna snarast

möjligt måtte bringas till sin lösning.

Såsom framgår redan av den summariska översikt över behandlingen av frågan

om yrkessjukdomarna, jag sålunda lämnat, råder meningsskiljaktighet om

till vilket område av socialförsäkringen — sjuk- eller olycksfallsförsäkringen

— yrkessjukdomarna rätteligen äro att hänföra. Å ena sidan synes det visserligen

uppenbart, att en lösning av frågan om ersättning i anledning av yrkessjukdomar

skulle möjliggjorts genom antagande av socialförsäkringskommit
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

125

téns förslag till allmän sjukförsäkring. Emellertid lärer det, såsom jag redan

i annat sammanhang antytt, av ekonomiska skäl icke vara möjligt att inom

en närmare framtid genomföra ett förslag om obligatorisk sjukförsäkring.

Å andra sidan torde ock vara uppenbart, såväl att frågan om ersättning för

yrkessjukdomarna svårligen kan lösas inom ett system av frivillig sjukförsäkring

som ock att •— ehuru enligt min uppfattning starka skäl tala för att yrkessjukdomarna

inbegripas under olycksfallsförsäkringen — frågan med hänsyn

till svenska förhållanden icke kan lösas genom en lagstiftning, som begränsas

till de sjukdomar, vilka upptagits i den vid konventionsförslaget fogade

förteckningen. Med hänsyn till frågans invecklade beskaffenhet och till stor

del outredda skick, har det icke varit möjligt att medhinna den ytterligare

undersökning som måste föregå utarbetande av förslag i frågan, men har jag

för avsikt att föranstalta om sådan utredning.

Karenstideu.

Med karenstid förstås i allmänhet en viss kortare eller längre tid efter olycksfallets

inträffande, varunder ingen eller blott reducerad ersättning utgår till

den skadade. Inom den sociala olycksfallsförsäkringen har emellertid detta

begrepp fått en något annan innebörd. Här avser nämligen, såsom förut i

olika sammanhang antytts, karenstiden den tid av 35 dagar närmast efter

olycksfallet, varunder sjukersättning visserligen icke utgår från vederbörande

försäkringsinrättning på grund av den obligatoriska försäkringen, men under

vilken tid den skadades arbetsgivare är skyldig att själv utgiva dylik ersättning

i enlighet med härför givna bestämmelser, från vilken skyldighet han

emellertid kan befria sig genom att frivilligt taga försäkring för nämnda tid.

Enligt 1901 års olycksfallsersättningslag, som stadgade ersättningsskyldighet

vid oHcksfall i arbete för arbetsgivare inom vissa i lagen angivna verksamhetsgrenar,

var arbetsgivaren befriad från sådan skyldighet på grund av

sjukdom eller invaliditet under de 60 första dagarna efter olycksfallet.

I det av ålderdomsförsäkringskommittén framlagda förslaget till lag om

försäkring för olycksfall i arbete hade karenstiden borttagits i så måtto, att

enligt nämnda förslag sjukpenning skulle utgå redan från och med dagen efter

olycksfallet, dock under förutsättning att sjukdomen varat minst tre dagar

efter dagen för olycksfallet. Kommittén framhöll i sin allmänna motivering,

att bestämmelserna rörande karenstidens längd gestaltade sig mycket olika

i olika länders olycksfallslagstiftning. I vissa länder förekomme en längre karenstid,

växlande mellan 10 dagar och 13 veckor, i andra länder vore återigen

karenstiden kortare, vanligen endast en dag. Enligt bestämmelserna rörande

karenstiden i 1901 års lag tillhörde Sverige den första av de nämnda kategorierna.

Det visade sig emellertid att, med undantag för Sverige och Danmark,

alla länder med lång karenstid inom olycksfallsförsäkringen hade infört obligatorisk

sjukförsäkring, varigenom i det övervägande antalet fall vore sörjt

för de skadades ersättning under karenstiden. Såsom skäl för den långa

karenstiden i Sverige (8 i/2 veckor) och i Danmark (13 veckor), oaktat intet

Historik.

Karenstiden

enligt 1901

års lag.

Alderdoms
forsäkrings
bommittén.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

av dessa länder infört obligatorisk sjukförsäkring, angav kommittén dels att

man velat undvika de svårigheter vid förvaltningen, som skulle uppkomma

därest den skadade genast från början omhändertoges av vederbörande försäkrings]

n rättning och dels att man genom att för den första tiden efter olycksfallet

hänvisa arbetaren till sjukkassorna velat i någon mån fördela kostnadsbördan

mellan honom och arbetsgivaren.

Kommittén ansåg dock, att förvaltningsfrågan icke borde vara svårare att

lösa i vårt land än i andra länder som hade en mycket kortare karenstid, särskilt

om en samverkan mellan olycksfallsförsäkringen och de befintliga sjukkassorna

kunde komma till stånd. Att hänvisa arbetaren till sjukkassorna för

att erhålla ersättning under karenstiden i syfte att därigenom minska försäkringskostnaden

för arbetsgivaren skulle, framhöll kommittén, strida mot

den allmänna principen att arbetsgivaren skall bära kostnaden för olycksfallsersättningen.

På grund av dessa synpunkter föreslog kommittén karenstidens

borttagande på sätt, för vilket nyss redogjorts.

Kungl. Maj:ts I propositionen i olycksfallsförsäkringsfrågan till 1916 års riksdag vidtogs

förslag 1916. beträffande karenstiden den ändringen av kommittéförslaget, att en karenstid

av tre dagar infördes, under vilken tid sjukersättning icke skulle utgå till

den skadade, även om sjukdomen varade under längre tid än tre dagar. Denna

ändring gjordes närmast i anledning av en av riksförsäkringsanstalten framförd

anmärkning på denna punkt. I sitt utlåtande över kommittéförslaget

hade nämligen anstalten framhållit, att det kunde vara att befara att med

den av kommittén föreslagna bestämmelsen en skadad, som i verkligheten varit

hindrad arbeta en, två eller tre dagar efter olycksfallsdagen, frestades att göra

allt för att anses sjuk å fjärde dagen, då han ju skulle erhålla sjukpenning för

fyra dagar, under det han eljest icke erhölle någon kontant ersättning alls.

1916 års Frågan om karenstiden upptogs vid sistnämnda riksdag även i tvenne moriksdag.

tioner, en av herr von Sydow (I: 110) och en av herr Eriksson i Grängesberg

m. fl. (II: 275). I den förstnämnda motionen framhölls, att de kortvariga olycksfallen

i allmänhet ansåges tillhöra sjukförsäkringen, dels emedan denna vore

lokalt organiserad och därför mycket lättare kunde omedelbart omhändertaga

olycksfallen än olycksfallsförsäkringen, vilken måste vara centralt organiserad,

dels emedan sjukkassorna vida mer än olycksfallsförsäkringen vore i tillfälle att

utöva en effektiv kontroll över att den skadade återginge i arbete, så snart detta

lämpligen kunde ske. Då emellertid någon obligatorisk sjukförsäkring icke införts

hos oss och man sålunda enligt motionärens uppfattning icke kunde hänvisa

olycksfallen till sjukkassorna, föreslog motionären, att tills vidare och

intill dess en obligatorisk sjukförsäkring blivit införd i vårt land en omedelbar

ersättning splikt för arbetsgivarna i stället för den föreslagna försäkringsplikten

måtte införas för tiden från och med den fjärde till och med den sextionde

dagen efter dagen för olycksfallet. Det viktigaste skälet för en dylik ändring

vore enligt motionärens mening det, att om riksdagen skulle bifalla propositionen,

det icke skulle bliva möjligt att längre fram överföra de smärre olycksfallen

från olycksfallsförsäkringen till sjukförsäkringen, alldenstund olycksfallsförsäkringen

betalades av arbetsgivarna, då däremot sjukförsäkringen måst&

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

127

till större delen bekostas av de försäkrade själva. Då enligt motionärens förslag

sjukpenning till och med den sextionde dagen skulle utgivas direkt av arbetsgivarna,

vore det nödvändigt, att sjukpenningens belopp fixerades. Motionären

föreslog i sådant hänseende på närmare anförda skäl, att den dagliga sjukpenningen

under nämnda tid måtte fastställas till 1 krona 50 öre för manlig och

till 1 krona för kvinnlig arbetare.

I den av herr Eriksson i Grängesberg m. fl. framlagda motionen förordades

ålderdomsförsäkringskommitténs nyss omnämnda förslag. De av riksförsäkringsanstalten

framförda synpunkterna, att en dylik bestämmelse skulle innebära

en frestelse för den skadade att, för att bliva ersättningsberättigad, förlänga

sjukdomstiden att även omfatta fjärde dagen, ansåge motionärerna icke

motsvara verkliga förhållandet. Även om dessa farhågor i ett fåtal undantagsfall

skulle komma att bekräftas, kunde enligt motionärernas mening detta

icke motivera en bestämmelse, som skulle drabba alla skadade arbetare.

Särskilda utskottet ansåg sig icke kunna biträda de i nämnda motioner framlagda

förslagen utan anslöt sig beträffande karenstiden till den framlagda propositionen.

Beträffande den av herr von Sydow väckta motionen framhöll utskottet

bland annat, att det särskilt för mindre arbetsgivare kunde bliva förenat

med stora svårigheter att i alla förekommande fall sörja för de skadades

sjukvård och även utgiva kontant ersättning. Dessutom skulle det enligt utskottets

mening helt säkert komma att väcka synnerligt missnöje, framför allt

hos de mindre arbetsgivarna, om de funne sig nödsakade att fastän de erlagt

en premie till försäkringsanstalten likväl i de flesta fall själva utgiva ersättningen.

Den av motionären föreslagna anordningen skulle enligt utskottets

uppfattning även försvåra anordnandet av lämplig sjukvård för de skadade,

varigenom fara kunde uppstå för att kostnaderna för försäkringen efter karenstidens

slut komme att stegras.

Vad angick de föreslagna sjukpenningbeloppen, 1 krona 50 öre för manlig och

1 krona för kvinnlig arbetare, framhöll utskottet, att då lagstiftningen komme

att gälla lönarbetare av olika kategorier och avlöningsvillkor, dylika fixa

ersättningsbelopp måste komma att verka synnerligen ojämnt. Utskottet kunde

med hänsyn till den besparing i kostnaderna som sannolikt skulle vinnas

genom den bättre vården redan från början av olycksfallen för sin del icke

finna, att den ökning av förvaltningskostnaderna som skulle bliva följden

av att olycksfallsförsäkringen omhändertoge de kortvariga oljmksfallen, borde

utgöra något hinder mot en dylik anordning. Icke heller kunde utskottet dela

motionärens''uppfattning, att det genom bifall till Kungl. Maj:ts förslag skulle

förhindras, att de kortvariga olycksfallen sedermera överfördes till sjukförsäkringen,

om så skulle befinnas önskligt.

I fråga om den av herr Eriksson i Grängesberg m. fl. väckta motionen anförde

utskottet, att det icke kunde vara lämpligt att i lagen intaga en bestämmelse,

vilken obestridligen skulle medföra att det för den försäkrade arbetaren

måste framstå såsom en fördel, om den sjukdom han vid olycksfall ådragit

sig varade fyra i stället för en, två eller tre dagar. På grund därav ansåge

sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till det i sistnämnda motion i fråga

om karenstiden framställda yrkandet.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Innebörden av

de antagna

bestämmelserna.

1919 års

riksdag.

Kommittén

för socialförsäkringens

organisation.

Vid utskottsutlåtandet, som alltså beträffande karenstiden förordade bifall

till Kungl. Maj:ts förslag, voro i avseende å denna fråga fogade bl. a. tvenne

reservationer, eu av herr Lindman m. fl. som tillstyrkte bifall till det i herr

von Sydows motion framlagda förslaget, samt en av herr Branting m. fl. som

tillstyrkte bifall till det av herr Eriksson i Grängesberg m. fl. i särskild motion

framställda förslaget.

Vid behandlingen i kamrarna biföll första kammaren herr Lindmans m. fl.

reservation med 60 röster mot 34 som tillföllo utskottets förslag, varemot

andra kammaren utan votering biföll utskottets förslag.

I det förslag till sammanjämkning av kamrarnas olika ståndpunkter som

därefter av utskottet framlades föreslogs en karenstid av 35 dagar, varjämte

ersättning föreslogs skola utgå från och med första dagen efter olycksfallet,

under förutsättning att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen för

olycksfallet. Den dagliga sjukpenning, som under den sålunda föreslagna

karenstiden skulle utgivas direkt av den skadades arbetsgivare, föreslogs böra

utgå med fixa belopp, växlande efter storleken av den avgift som den skadade

enligt lagen om allmän pensionsförsäkring senast varit påförd; denna

avgift ansågs nämligen skäligen kunna fastställas såsom bestämmande för den

inkomst den skadade skulle anses hava åtnjutit under året före olycksfallet.

Vad utskottet sålunda föreslagit bifölls av riksdagen.

Sambandet mellan påförd pensionsavgift och daglig sjukpenning enligt de

sålunda antagna bestämmelserna framgår av följande översikt:

Påförd pensionsavgift Daglig sjukpenning

Ingen avgift eller 3 kronor.........1.00 kronor

5 kronor.....,...........1.25 »

8 > 1.75 >

13 > 2.50 > I

I samband med den höjning från 1 800 till 2 400 kronor av maximum för den

arbetsinkomst efter vilken olycksfallsersättning skall beräknas, som beslöts av

1919 års riksdag och trädde i kraft den 1 januari 1920, beslöts även den ändringen

i de nyss återgivna reglerna, att den dagliga sjukpenningen under karenstiden

skulle utgå med 3 kronor 50 öre, därest den skadade vore påförd en

pensionsavgift av 13 kronor och taxerats till en inkomst av 1 800 kronor eller

därutöver.

I annat sammanhang (sid. 116) har erinrats, att riksförsäkringsanstalten i

skrivelse den 10 januari 1920 föreslagit, att obligatorisk försäkring för karenstiden

måtte införas för alla arbetsgivare, hos vilka i regel under året vore anställda

högst 7 tjänare eller andra arbetare, ävensom att socialförsäkringskommittén

i utlåtande den 29 januari 1921 avstyrkt detta förslag, vilket icke heller

föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Även kommittén för socialförsäkringens organisation har i sitt den 25 oktober

1922 dagtecknade utlåtande rörande nedbringande av riksförsäkringsanstaltens

och pensionsstyrelsens administrationskostnader berört frågan om karenstiden.

Enligt kommitténs uppfattning måste olycksfallsförsäkringen för
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

129

utsätta sjukförsäkringen för att kunna uppbj’ggas på ett praktiskt och ändamålsenligt

sätt. Det förut omnämnda förslaget att införa obligatorisk försäkring

för de mindre arbetsgivarna även för karenstiden ansåg kommittén vara

av alltför stor omfattning och alltför djupt ingripande på den sociala olycksfallsförsäkringen

i dess helhet för att vara lämpligt som ett provisorium, avsett

att gälla intill dess obligatorisk sjukförsäkring kunde komma att genomföras.

Kommittén funne det i stället lämpligare, att riksförsäkringsanstalten fortsatte

pa den av anstalten inslagna vägen att antingen träffa överenskommelse med

större arbetsgivare att för riksförsäkringsanstaltens räkning förskottera ersättningarna

under karenstiden eller, såsom anstalten i en del fall gjort, träffa avtal

med sjukkassor rörande reglering av skador under sjukdomstiden, för vilket

arbete kassorna skulle erhålla ersättning av anstalten.

I en av herrar Gardell och Karlström vid 1924 års riksdag väckt motion

(11:72) framfördes ånyo det i ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande

framlagda förslaget, att sjukpenning skulle utgå från försäkringsinrättningen

från och med första dagen efter olycksfallet, under förutsättning att sjukdomen

varat mer än tre dagar efter olycksfallsdagen. Motionärerna framhöllo,

att en pa många håll utbredd ovilja mot hela olycksfallsförsäkringen

till stor del hade sin grund just däri att försäkringen icke vore obligatorisk

jämväl under den nuvarande karenstiden. Då de flesta olycksfallen ginge till

hälsa under denna tid, framstode det, enligt vad motionärerna framhöllo, för

många arbetsgivare i hög grad oförklarligt, att de skulle vara tvingade att

betala försäkringsavgift men ändock som regel själva nödgas ansvara för ersättningen

till den skadade.

Vid samma riksdag föreslogs i en motion av herr Eriksson i Grängesberg

m. fl. (II: 193), att registrerad sjukkassa skulle efter tillstånd av tillsynsmyndigheten

äga rätt att teckna avtal om frivillig försäkring för karenstiden.

Såsom villkor för en dylik anordning borde enligt motionärernas mening uppställas,

att riksförsäkringsanstalten bleve ensam bärare av den obligatoriska

olycksfallsförsäkringen.

I utlåtande (nr 25) över motionerna gav andra lagutskottet, dit desamma

hänvisats, sin anslutning till önskemålet om åvägabringande av obligatorisk

försäkring även för karenstiden. Utskottet yttrade därom, att utskottet funne

en dylik utsträckning av försäkringsplikten, särskilt vad anginge de mindre

aibetsgivarna och hos dem anställda arbetare, vara i hög grad av behovet påkallad.

Då frågan emellertid enligt utskottets mening synnerligen nära sammanhängde

med spörsmålet om införande av obligatorisk sjukförsäkring, ansåge

utskottet, att den ej lämpligen kunde lösas utan att samtidigt större möjlighet

bereddes till decentralisation vid handhavandet av de därav föranledda

förvaltningsuppgifterna med därmed följande större möjligheter till snabbt ingripande

och effektiv kontroll. Vad beträffade förslaget att frivillig försäkring

för karenstiden även måtte få tecknas i sjukkassa, erinrade utskottet om

att motionärerna för en sådan anordning uppställt som ett bestämt villkor, att

riksförsäkringsanstalten bleve ensam bärare av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen.

Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen för olycks
Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 90 käft. (Nr 109). 9

1924 års

riksdag.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

fallsförsäkringens organisationsfråga fattade utskottet icke någon bestämd

ståndpunkt till centraliseringsfrågan. I utskottets utlåtande anfördes slutligen

följande:

»Utskottet håller för visst, att statens besparingskommitté under sitt sysslande

med spörsmål om socialförsäkringens ekonomiska förutsättningar kommer

att ingå i en prövning jämväl av frågan om möjligheten att genomföra en

social sjukförsäkring och de lämpligaste vägarna därför^ ävensom av de organisatoriska

spörsmål i övrigt å socialförsäkringens område, som därmed äga

samband. .

De riktlinjer, som besparingskommittén därvid kan komma att angiva lor

dessa frågors lösning, kunna tänkas bliva av bestämmande vikt även vid bedömandet

av nu föreliggande ändringsförslag beträffande försäkring för ersättning

under den s. k. karenstiden.»

På grund av sålunda relaterade omständigheter förklarade sig utskottet icke

finna det lämpligt att i skrivelse till Kungl. Maj :t giva uttryck för en anslutning

under vissa betingelser till de i motionerna framförda förslagen. I enlighet

med utskottets hemställan gjorde emellertid 1924 års riksdag i sin förut

omförmälda skrivelse till Kungl. Maj:t i olycksfallsförsäkringsfrågan den anhållan,

att Kungl. Maj :t måtte vid den fortsatta behandlingen av berörda

spörsmål å socialförsäkringens område, under iakttagande av behovet av enhetlighet

i organisationshänseende, beakta de i förevarande motioner framförda

förslagen i förening med innehållet i vissa över motionerna avgivna yttranden.

Jämförelse j)å jet i gällande lag bestämdes, att arbetsgivarna själva skulle utgiva sjukmpenningen

ersättning under karenstiden, var det nödvändigt, att sjukpenningen i de olika

under och fallen bestämdes efter enkla grunder. Såsom förut har framhållits (sid. 128),

''{iden enligt fastslogs ju också, att mot en viss påförd pensionsavgift skulle .svara en sjukgällande

be- penning av viss storlek. Då sjukpenningen under karenstiden sålunda ställdes

stammelser. . relation tm pensionsavgiften, var avsikten dock den, att sjukpenningen även

för denna tid skulle komma att stå i en viss relation till arbetsförtjänsten,

detta enär denna i viss mån bestämde pensionsavgiftens storlek..

Då detta beslut rörande sjukpenningens storlek under karenstiden fattades,

var det givetvis icke möjligt att överblicka de ekonomiska konsekvenserna därav.

Med ledning av den av riksförsäkringsanstalten utarbetade olycksfallsstatistiken

är detta emellertid nu möjligt. Till belysning av frågan om sjukpenningens

genomsnittliga storlek under karenstiden, jämförd med dess storlek

efter samma tid hava i följande tablå sammanställts vissa siffror från 5-arsperioden

1918_1922, för vilken tid det olycksfallsstatistiska materialet före
ligger

bearbetat.

Av de i tablån anförda siffrorna framgår, att den genomsnittliga sjukpenningen

efter karenstiden är genomgående högre än sjukpenningen under samma

tid. I tabellens tre sista kolumner har angivits förhållandet mellan nämnda

sjukpenningar dels för män, dels för kvinnor, dels för båda könen tillsammans.

Som synes överensstämma siffrorna för män fullständigt med siffrorna

för båda könen tillsammans, vilket beror på det relativt ringa antalet

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 109.

131

Genomsnittlig daglig sjukpenning i kronor Förhållandet mellan daglig

---—-:_ sjukpenning efter och

År

under karenstiden

efter karenstiden

under karenstiden

Män

Kvinnor

Tillsam-

mans

Män

Kvinnor

Tillsam-

mans

Män

TT • Tillsam

Kvinnor

mans

1918. . . .

1.72

1.19

1.70

2.86

1.87

2.82

1.66

1.57 1,66

1919 ....

1.87

1.26

1.85

2.99

2.37

2.96

1.60

1.88 1.60

1920 ....

2.36

1.45

2.32

3.91

2.80

3.84

1.66

1.93 1.66

1921 ....

2.69

1.79

2.64

3.96

2.90

3.88

1.47

1.62 1.47

1922 ....

2.71

1.85

2.66

3.64

2.69

3.67

1.34

1.45 | 1.34

olycksfall bland kvinnor. Av siffrorna i sista kolumnen framgår, att sjukpenningen

efter karenstiden överskjuter karenssjukpenningen med icke mindre

än 66, 60 och 66 procent för vart och ett av åren 1918, 1919 och 1920. För år

1921 hade nämnda överskott sjunkit till 47 och för år 1922 till 34 procent,

Ifrågavarande växlingar hava huvudsakligen framkallats av de förskjutningar

i lönenivån, vilka ägt rum under den period som de anförda siffrorna avse.

I en bilaga till besparingskommitténs betänkande (sid. 351) uppgives, att en

undersökning företagits beträffande 6 000 olycksfall, fördelade på månaderna

januari, april, juli och oktober 1923 samt januari och april 1924, för att utröna

huruvida kvoten mellan sjukpenningen efter och under karenstiden ytterligare

sjunkit. Såsom resultat av undersökningen erhölls, att för dessa skador sjukpenningen

efter karenstiden överstege sjukpenningen under karenstiden med

i genomsnitt 33 procent, ett resultat som sålunda fullt överensstämde

med erfarenheten från år 1922. Härav synes man på sätt kommittén

anfört kunna draga den slutsatsen, att nu gällande bestämmelser rörande

sjukpenningens beräknande under och efter karenstiden medföra, att under

tider av konstant lönenivå sjukpenningen efter karenstiden kommer att

överstiga karenssjukpenningen med omkring 33 procent eller, vilket är

detsamma, att karenssjukpenningen i genomsnitt uppgår till endast

75 % av den sjukpenning, vartill den skadade är berättigad efter karenstiden.

Förhållandet mellan sjukpenningens storlek efter och under karenstiden gestaltar

sig emellertid ganska olika för olika värden på den senare sjukpenningen.

Vid en undersökning som utförts genom besparingskommitténs försorg

visade det sig sålunda, att sjukpenningen under karenstiden i de fall

där den utgått med 1 krona-, endast utgjorde 39 procent av den sjukpenning,

vartill den skadade var berättigad efter karenstidens utgång. I de fall åter,

där karenssjukpenningen utgick med 3 kronor 50 öre, motsvarade den i genomsnitt

87 % av sjukpenningen efter karenstiden. Undersökningen, vars resultat

finnes sammanställt i följande översikt, grundade sig på nyssnämnda

material av 6 000 skador, för vilka sjuktiden sträckte sig utöver den 35 :e dagen,

varigenom det var möjligt att jämföra sjukpenningens storlek under

karenstiden och efter denna tid.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Sjukpenning

under karens- tiden i kronor.

Sjukpenning under karenstiden i % av

sjukpenningen efter

karenstiden

den dagliga

arbetsfri rtj än sten

1.00

39

26

1.25

40

27

1.75

53

35

2.50

74

49

3.50

87

58

I allt

75

50

Det framgår härav, att ju lägre sjukpenningen under karenstiden är, desto

lägre är den även i förhållande till den sjukpenning, vartill den skadade är

berättigad efter karenstiden. I sista kolumnen har angivits, huru många procent

av arbetsförtjänsten, som olika karenssjukpenningar i genomsnitt utgöra.

Medan sjukpenningen efter karenstiden enligt lagen utgar med jz eller omkring

67 % av den skadades dagliga arbetsförtjänst, utgör karenssjukpenningen i

genomsnitt endast 50 % av arbetsförtjänsten. I de fall, där karenssjukpenningen

utgår med 1 krona och 1 krona 25 öre, utgör den endast 26, respektive

27 % eller blott omkring I/4 av den skadades arbetsförtjänst.

Karenstidsförsäkringens

omfattning.

Sjukersättningarna under karenstiden skola, såsom förut framhållits, utgivas

direkt av arbetsgivaren. Denne har dock rätt att överflytta sin ersättningsskyldighet

på vederbörande försäkringsinrättning. Det visar sig, att

denna frivilliga karensförsäkring tagit en mycket betydande omfattning.

Till belysning härav har i tabellform (se nedan) gjorts en sammanställning

för åren 1918—1922 dels av hela antalet olycksfall som inträffat under vart

och ett av dessa år, dels av det antal olycksfall som omfattats av karensför
-

Antal uv karensförsäkring omfattade olycksfall i arbete åren 1918 1922.

Samtliga arbetsgivare (exkl. staten).

År

Riksfflrsäkringsanstalten

Ömsesidiga bolag

Samtliga

olycksfall

Olycksfall, som omfattas

av karensförsäkring

Samtliga

olycksfall

Olycksfall, som omfattas

av karensförsäkring

Antal

I procent

av samtliga

Antal

I procent

av samtliga

1918..........

25 016

17 365

69.4

26 367

21466

81.4

1919..........

22 631

15 634

69.1

27 436

22 379

81.6

1920 ..........

20 751

13 449

64.8

26 938

22 210

82.4

1921..........

16 157

9 067

56.1

21072

16 529

78.4

1922 ..........

16 851

10 258

60.9

25 251

20 701

82.0

1918—1922

101406

65 773

64.9

127 064

103285

81.3

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

133

säkring. Ifrågavarande siffror hava angivits dels för riksförsäkringsanstalten

dels för de ömsesidiga bolagen. Olycksfall som träffat i statens tjänst anställda

hava icke medräknats.

Av tabellen framgår, att av samtliga olycksfall som under åren 1918—1922

träffade i riksförsäkringsanstalten försäkrade arbetare omfattades 64.9 %

av karensförsäkring. För de ömsesidiga bolagen, där karensförsäkring förekommer

i större utsträckning, var motsvarande siffra 81.3. För riksförsäkringsanstalten

och bolagen tillsammans utgjorde hela antalet olycksfall under

den nämnda 5-årsperioden 228 470, varav 169 058 eller 74.0 % omfattades av

karensförsäkring. Det synes icke sannolikt, att dessa procentsiffror undergått

någon nämnvärd förändring under de följande åren. Man torde således

kunna antaga, att även för närvarande de icke karensförsäkrade skadorna utgöra

för riksförsäkringsanstalten endast omkring en tredjedel, för bolagen omkring

en femtedel och för riksförsäkringsanstalten och bolagen tillsammans

omkring en fjärdedel av samtliga skador.

Såsom i annat sammanhang framhållits, föreslog besparingskommittén en

begränsning av karenstiden till 14 dagar, under vilken tid arbetsgivarna skulle

hava att själva utgiva sjukersättning till de skadade. Då karenstiden sålunda

hade begränsats, ansågs icke nödvändigt att medgiva arbetsgivarna rätt att

genom frivillig försäkring överflytta ersättningsskyldigheten för denna tid

på försäkringsinrättningen. Härigenom vanns den fördelen, att centralanstalten

blev befriad från regleringen av de skador som endast medförde kortvarig nedsättning

av arbetsförmågan.

Med hänsyn till den disproportion mellan sjukpenningen under och efter karenstiden

till vilken enligt den lämnade redogörelsen gällande bestämmelser lett,

fann besparingskommittén det vara möjligt att införa en lämpligt avvägd

konstant sjukpenning under den föreslagna förkortade karenstiden, som företedde

minst lika god överensstämmelse med sjukpenningen efter karenstiden

som de sjukpenningbelopp, vilka för närvarande tillämpades under de 35 första

dagarna efter olycksfallet. På grund härav och med ledning av karenssjukpenningens

genomsnittliga storlek under den nuvarande karenstiden föreslog

besparingskommittén en sjukpenning under de 14 första dagarna av 2 kronor

50 öre för män och 2 kronor för kvinnor. För män och kvinnor under 18 år

föreslogs sjukpenningen skola vara något lägre eller 2 kronor, respektive 1

krona 50 öre. Genom detta förslag skulle även den fördelen vinnas, att bestämmelserna

rörande sjukpenningens storlek under den föreslagna karenstiden

skulle för arbetsgivarna bliva mycket enkla att tillämpa.

De sålunda föreslagna bestämmelserna om sjukpenning under karenstiden

kunde i vissa fall komma att för den skadade innebära en försämring, i andra

fall en förbättring i förhållande till nu gällande bestämmelser. Därigenom att

förslaget innebar en höjning av sjukpenningen från och med den femtonde till

och med den trettiofemte dagen, kommo de av besparingskommittén föreslagna

ersättningsbestämmelserna att medföra en ökning av sjukersättningarna, vilken

beräknades uppgå till 140 000 kronor för år.

Karenstidt n

enligt

besparingskommitténs

förslag.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Yttranden

över

besparingskommitténs

förslag

rörande

arenstidcn.

De sakkunniga.

Beträffande frågan om karenstidens längd komnio i yttrandena över besparingskommitténs

förslag vitt skilda uppfattningar till synes. 11 i k s f or sä k vin g sanstalten

ansåg i likhet med kommittén, att en förkortning av karenstiden av

sociala skäl vore synnerligen önskvärd, och framhöll, att det torde råda allmänt

missnöje med de nuvarande bestämmelserna bland såväl arbetsgivare som

arbetare. Anstalten förordade nu liksom i tidigare yttranden (se sid. 126) en

minskning av karenstiden till tre dagar, oberäknat olycksfallsdagen, under vilken

tid sjukpenning ej skulle utgå (Bil. sid. 42). Även för säkring sr ädel tillstyrkte

för sin del inskränkning i den nuvarande karenstiden (Bil. sid. 78).

Landsorganisationen föreslog, att karenstiden måtte helt borttagas (Bil. sid.

327). Socialstyrelsen (Bil. sid. 193) såväl som svenska arbetsgivareföreningen

(Bil. sid. 319) och de ömsesidiga bolagens förening (Bil. sid. 284) avstyrkte

däremot kommitténs förslag på denna punkt. De skal som anfördes

mot en förkortning av karenstiden voro framför allt, att en dylik åtgärd skulle

komma i strid med utvecklingens hela tendens, samtidigt som den skulle

föranleda en ökning av de fall, beträffande vilka ersättning från två håll förekomme,

å ena sidan från arbetsgivare eller försäkringsinrättning och å andra

sidan från sjukkassa.

Besparingskommitténs förslag att bestämma sjukpenningen under den av

kommittén föreslagna karenstiden till vissa fixa belopp tillstyrktes bl. a. av

de ömsesidiga bolagens förening (Bil. sid. 284). Arbetsgivareföreningen fann

kommitténs förslag i denna del vara värt beaktande (Bil. sid. 319). För sjukpenningens

beräkning från och med den fjärde dagen efter olycksfallet föreslogo

riks för säkring sanstalten (Bil. sid. 42) och landsorganisationen (Bil. sid.

327) samma grunder som nu gälla efter den trettiofemte dagen. Sjukpenningen

borde således enligt dessa yttranden under hela sjukdomstiden bestämmas

till två tredjedelar av den dagliga arbetsförtjänsten. Jämväl försäkring srådet

fann det mera rationellt att ställa karenstidsersättningen i direkt beroende av

arbetsförtjänsten än att som besparingskommittén föreslagit införa fixa sjukpenningbelopp

(Bil. sid. 78). I

I det utkast, som utarbetats av de inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga,

hade icke vidtagits någon förändring i nuvarande bestämmelser beträffande

den tid, under vilken sjukersättning över huvud skall utgå. Liksom

för närvarande är fallet, skulle alltså enligt nämnda utkast sjukpenning utgå

redan från och med dagen efter olycksfallet, därest sjukdomen varat mer än

tre dagar efter olycksfallsdagen. Däremot innebar de sakkunnigas förslag ett

borttagande av den nuvarande karenstiden, varigenom sjukersättning skulle

komma att allt ifrån olycksfallet utgivas av försäkringsinrättningen. Genom

denna anordning hade det blivit möjligt att sätta sjukpenningen i relation till

arbetsförtjänsten redan från början av ersättningstiden. De sakkunnigas utkast

innebar därför också, att sjukpenningen redan från första dagen efter

olycksfallet skulle utgöra två tredjedelar av arbetsförtjänsten. Härvid hade

dock beträffande arbetsförtjänsten tillämpats ett intervallsystem som medförde,

att sjukpenning endast komme att utgå i hela 50-tal ören.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 109.

135

I de yttranden, som avgivits av granskningsnämnden, har beträffande förslaget

om karenstidens borttagande icke gjorts något uttalande.

Redan vid tillkomsten av gällande lag betonades, att de da antagna ännu

gällande bestämmelserna rörande karenstiden vore av provisorisk art. Bestäm- 1

melsernas karaktär av provisorium har även funnit uttryck i lagtextens ord:

»intill dess särskild lag om sjukförsäkring må vara genomförd, äger arbetare»

etc.

När det sålunda gällande provisoriet rörande karenstiden antogs, gällde det

att finna en så enkel regel för sjukpenningens beräknande, att arbetsgivarna,

vilka själva skulle utgiva sjukpenning under nämnda tid, utan svårighet kunde

beräkna sjukpenningens storlek. Samtidigt skulle regeln även fylla det villkoret,

att den med dess tillhjälp beräknade sjukpenningen så vitt möjligt skulle

ansluta sig direkt till den skadades arbetsförtjänst. Då nu avgiften för den

allmänna folkpensioneringen till sin storlek var. beroende av den taxerade inkomsten,

erbjöd sig här en till synes enkel väg för tillgodoseende av båda dessa

synpunkter.

Det sätt, varpå i överensstämmelse med denna tankegång sjukpenningen bestämdes

i förhållande till pensionsavgiften, gav anledning förmoda att den sålunda

erhållna sjukpenningen skulle i stort sett motsvara den sjukpenning, som

erhölles vid en beräkning direkt ur arbetsförtjänsten. Medan de olika pensionsavgifterna

motsvarade följande klasser av årsinkomster: under 500 kronor.

500_799 kronor, 800—1,199 kronor samt 1,200 kronor och däröver, motsva
rade

nämligen den för dessa olika inkomstklasser fastställda sjukpenningen,

1:00, 1:25, 1:75 och 2:50 kronor, följande arbetsförtjänster: 518, 681, 958

och 1,369 kronor, under förutsättning att sjukpenningen beräknades till två

tredjedelar av arbetsförtjänsten.

Erfarenheten har emellertid givit vid handen, att de på grundval av den angivna

regeln beräknade sjukpenningbeloppen ingalunda komma att i genomsnitt

uppgå till två tredjedelar eller 67 % av arbetsförtjänsten. Såsom framgår

av den nyss lämnade redogörelsen (sid. 132) medföra de nuvarande bestämmelserna

en karenssjukpenning, som i genomsnitt endast uppgår till 50 ''•

av den dagliga arbetsförtjänsten. För de lägre inkomsterna med ty åtföljande

lägre pensionsavgift är disproportionen ännu större. För dessa uppgår nämligen

sjukpenningen under karenstiden till föga mer än en fjärdedel av arbetsförtjänsten.

Redan i och för sig måste det framstå såsom oegentligt att dela upp sjukhjälpstiden

i flera perioder med på olika sätt beräknad ersättning. Då härtill

komma de nu angivna, särskilt för de mindre inkomsttagarna ogynnsamma

verkningarna av gällande bestämmelser, torde det fa anses såsom ett ofrånkomligt

behov, att ändringar i bestämmelserna rörande sjukersättning under

de trettiofem första dagarna vidtagas, så att sjukpenningen även under den

nuvarande karenstiden bestämmes att utgå med två tredjedelar av arbetsförtjänsten.

Ett ytterligare skäl för ändrade bestämmelser i detta hänseende

lärer vara, att därest det tidigare berörda kravet på överensstämmelse i gör
-

Granstk
ingsnämn
de».

De parteen

tschefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ligaste mån beträffande socialförsäkringens prestationer över huvud skall i

någon mån kunna realiseras, det självfallet fordras att man först ser till, att

icke inom en viss gren av försäkringen växlande grunder tillämpas för bestämmande

av ersättningar av samma art.

Det lärer av vad förut anförts utan vidare inses, att det icke är möjligt att

införa samma grund för sjukpenningens beräknande under den nuvarande karenstiden

som gäller för tiden efter densamma, därest det skall ankomma på

arbetsgivarna att bestämma och utgiva ersättningarna. Ett genomförande av

dylik enhetlighet synes alltså, såsom under frågans tidigare behandling framhållits,

förutsätta, att försäkringen även under den nuvarande karenstiden blir

obligatorisk och överlämnas åt försäkringsinrättning.

Såsom framgatt av det föregående har tanken på karenstidens borttagande

framförts redan av ålderdomsförsäkringskommittén och även upptagits i propositionen

till 1916 års riksdag. Skälet till att densamma icke vid detta

tillfälle vann båda kamrarnas gillande synes huvudsakligen hava varit den

omständigheten, att man önskade uppskjuta ordnandet av de kortvariga olycksfallens

behandling, till dess sjukförsäkringen först hunnit ordnas. Därtill

kom även, att man ansåg, att en centralisering till försäkringsinrättningarna av

behandlingen av de kortvariga skadorna skulle komma att föranleda en utökning

av förvaltningsapparaten.

Vad den första synpunkten beträffar, synes densamma numera icke längre

kunna åberopas, alldenstund, såsom jag inledningsvis framhållit, införande av

en obligatorisk sjukförsäkring icke kan anses tillhöra de önskemål, som kunna

väntas bliva realiserade inom nära förestående framtid. I detta sammanhang

ma erinras om att, såsom jämväl förut anförts, det är avsett att för den nu stundande

riksdagen skall framläggas ett förslag till nyorganisation av den statsunderstödda

frivilliga sjukkasseverksamheten, genom vilket förslag det samarbete

mellan olycksfallsförsäkringens organ och sjukkassorna, som man år

1916 torde hava velat avvakta, lärer i huvudsak kunna genomföras. Att under

sådana förhallanden ytterligare förlänga det nuvarande karenstidsprovisoriet

till den ovissa tidpunkt, då en obligatorisk sjukförsäkring skulle komma

att genomföras, synes icke försvarligt.

Vad angår de påstådda svårigheterna ur förvaltningssynpunkt, är det visserligen

riktigt, att med oförändrad organisation av olycksfallsförsäkringen

och av den statsunderstödda sjukförsäkringen dylika svårigheter komma att

uppstå. Genom den ändring i organisationen för den sociala olycksfallsförsäkringen,

som nu är avsedd att genomföras, bortfaller emellertid även detta

skäl för ett bibehållande av den nuvarande karenstiden. Olycksfallsförsäkringens

centralisering till en enda anstalt tillsammans med den föreslagna nya

ordningen för sjukförsäkringens lokala organisationer möjliggör nämligen en

successiv decentralisation av de kortvariga olycksfallens behandling genom deras

överflyttande till sjukkassorna. Genom sjukkassornas medverkan vinnes

även, såsom i annat sammanhang (sid. 110 ff.) utförligare framhållits, fördelen

av snabbare vard och förbättrad kontroll. Det intervallsystem för sjuk
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

137

penningens beräkning i förhållande till arbetsförtjänsten, som jag har för avsikt

att föreslå och till vilket jag i annat sammanhang återkommer, kommer

också att bidraga till en förenkling av arbetet med bestämmande av sjukpenningens

storlek i olika fall.

Slutligen må anföras, att ett borttagande av karenstiden icke endast medför

möjlighet till ett bättre avvägande av de skadades ersättningar i förhållande

till arbetsförtjänsten utan även torde komma att avlägsna ett, särskilt bland de

mindre arbetsgivarna, ganska utbrett missnöje med de nuvarande förhållandena

på denna punkt. Bortåt fyra femtedelar av samtliga olycksfall gå till hälsa

under de trettiofem första dagarna, och ersättningarna för denna betydande del

av olycksfallen skola utgivas av arbetsgivarna själva. Då i den ersättning

som sålunda enligt gällande lag skall gäldas av arbetsgivarna även ingår förekommande

vård å sjukhus samt läkarvård i övrigt, kan tydligen vad arbetsgivarna

sålunda, oaktat de erlagt försäkringsavgifter, skola själva utgiva i ersättning

stundom komma att uppgå till ganska avsevärda belopp.

På grund av vad jag sålunda anfört har jag ansett mig böra föreslå, att karenstiden

borttages och att alltså nu gällande bestämmelser ändras i så måtto,

att ansvaret för sjukersättningarnas utgivande under de trettiofem första dagarna

efter olycksfallet överflyttas från arbetsgivarna till den obligatoriska

försäkringen samt att sjukpenningen vid fullständig oförmåga till arbete även

under nämnda tid utgår med två tredjedelar av arbetsförtjänsten.

Att, på sätt vissa av de över besparingskommitténs förslag hörda myndigheterna

ifrågasatt, vidtaga en sådan ändring i gällande bestämmelser, att

ersättning icke i något fall skall utgå för de tre första dagarna, även då sjukdomsfallet

varar längre tid, har jag icke funnit tillrådligt. En dylik bestämmelse

skulle säkerligen i många fall komma att verka obilligt. Jämväl i det

omförmälda förslaget angående ändringar beträffande sjukförsäkringen har

för övrigt som villkor för statsbidrag förutsatts, att sjukkassor i förevarande

hänseende tillämpa regler, överensstämmande med bestämmelserna i gällande

olycksfallsförsäkringslag.

Då, såsom förut anförts, ett av syftena med karenstidens borttagande varit,

att ersättningarna under nämnda tid skulle förbättras, är det tydligt, att

en dylik åtgärd måste föranleda en höjning av de sammanlagda prestationskostnaderna

för försäkringen. Denna kostnadsökning har av de sakkunniga beräknats

till omkring 870,000 kronor årligen, under förutsättning att den årliga

arbetsförtjänsten alltjämt beräknas till högst 2,400 kronor. Jag har emellertid

för avsikt att föreslå en höjning av denna gräns för arbetsförtjänsten

från 2,400 till 3,300 kronor, något vartill jag i annat sammanhang återkommer

och med en sådan höjning kommer enligt verkställd beräkning nyssnämnda

kostnadsökning att i stället uppgå till omkring 1,380,000 kronor. Därest man

i intet fall utbetalade ersättning för de tre första dagarna efter olycksfallet,

skulle utgiftsökningen stanna vid omkring 420,000 kronor med en maximigräns

för arbetsförtjänsten av 2,400 kronor och 880,000 kronor, om samma

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Sjukpenningens

beräkning

och indelning

i inkomstklasser
Besparings
kommittén.

gräns bestämmes till 3,300 kronor. I fråga om dessa beräkningar tillåter jag

mig att i övrigt hänvisa till en av en bland de sakkunniga uppgjord tablå över

kostnadsökningen i anledning av olika uppkomna ändringsförslag, vilken tablå

torde få som bilaga (Bilaga D) fogas vid detta protokoll.

Sjukpenningens beräkning, indelning av de skadade i inkomstklasser

samt höjning av lönegränsen.

I besparingskommitténs förslag angående socialförsäkringens organisation

hade kommittén även upptagit frågan om förenkling i sättet för sjukpenningens

beräknande. Därutinnan föreslog kommittén en indelning av de skadade i olika

klasser allt efter storleken av den årliga arbetsförtjänsten.

Vid bestämmande av denna klassindelning utgick kommittén från att sjukpenningen

lämpligen kunde avrundas till hela 50-tal ören. Under antagande

av att sjukpenningen alltjämt bestämdes efter samma grunder som för närvarande,

skulle ett sjukpenningintervall av 50 öre komma att medföra en uppdelning

alltefter arbetsinkomsten av de ersättningsberättigade i sådana grupper

eller klasser, att skillnaden mellan högsta arbetsinkomsten i två på varandra

följande klasser skulle komma att utgöra 273 kronor 75 öre. Då det

givetvis vore uteslutet att införa en indelning i klasser, där klassbredden utgjordes

av ett så ojämnt tal, måste en jämkning åstadkommas. Därvid borde,

framhöll kommittén, tillses, att klassbredden icke alltför mycket avveke från

den angivna siffran. De alternativ, som närmast erbjöde sig, vore då klassbredderna

270 och 300 kronor.

Därest skillnaden mellan de olika löneklasserna antoges till 270 kronor, borde

den dagliga sjukpenningen bestämmas till 2/s av V36o av den årliga arbetsförtjänsten.

Vid en klassbredd av 300 kronor borde däremot den dagliga sjukpenningen

bestämmas till Ilo av 736o av den årliga arbetsförtjänsten. Enligt

det förra alternativet (270-kronors intervall) skulle den dagliga sjukpenningen

bliva i genomsnitt 1.4 % högre och enligt det senare alternativet (300-kronors

intervall) 8.9 % lägre än för närvarande. Med hänsyn till att besparingskommitténs

förslag om förkortning av karenstiden från 35 till 14 dagar skulle

komma att medföra en ökning av ersättningarna för tiden från och med den

15 :e till och med den 35 :e dagen, förordade kommittén införande av 300-kronors

intervall, varigenom ifrågavarande kostnadsökning i viss mån komme att

kompenseras. Gränserna mellan de olika klasserna valdes av kommittén så,

att arbetsförtjänsten i intervallets mitt, uttryckt i kronor, skulle bliva delbar

med 300. Klassindelningen kom då att gestalta sig på sätt som framgår av

följande översikt, i vilken antagits att den dagliga sjukpenningen för arbetsförtjänster

under 450 kronor skulle utgöra 75 öre.

Arbetsförtjänst * Daglig sjukpenning

i kronor i kronor

Intill 450

450— 749

750—1 049

0.75

1.00

1.50

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

139

Arbetsförtjänst

i kronor

1 050-1 349

1 350—1 649

1 650-1 949

1950-2 249

2 250 och däröver

Daglig sjukpenning

i kronor

2.00

2.50

3.00

3.50

4.00

Beträffande indelningen av de skadade i inkomstklasser ansåg riksförsäkringsanstalten,

att denna anordning icke skulle medföra någon väsentlig lättnad

i avseende på sjukpenningens bestämmande (Bil. sid. 45). I den av byråchefen

Östrand med instämmande av ledamoten Källström avgivna reservationen

till riksförsäkringsanstaltens yttrande framhölls däremot, att intervallindelningen

skulle komma att underlätta förvaltningsarbetet. Ju noggrannare arbetsförtjänsten

i varje särskilt fall skulle bestämmas, desto mera arbete måste

enligt reservanternas mening givetvis nedläggas därpå från försäkringsinrättningens

sida. Dock borde enligt reservanterna den lägsta inkomstklassen

— intill 450 kronor •— i kommitténs förslag uteslutas, alldenstund den årliga

arbetsförtjänsten enligt olycksfallsförsäkringslagen icke finge beräknas

till lägre belopp än 450 kronor (Bil. sid. 53). Enligt försäkring srådets mening

syntes icke skäl föreligga till en ändring av det nuvarande sättet för beräkning

av sjukpenning efter karenstiden, så mycket mindre som kommitténs intervallsystem

skulle komma att i ett icke ringa antal fall för de skadade medföra sänkning

av ersättningen (Bil. sid. 79). Bland yttranden, däri den av kommittén

föreslagna intervallindelningen tillstyrkts, märkas de uttalanden, som gjorts

av svenska landskommunernas förbunds styrelse (Bil. sid. 276), de ömsesidiga

bolagens förening (Bil. sid. 285) och svenska arbetsgivareföreningen (Bil. sid.

319). Av dessa framhöll de ömsesidiga bolagens förening, att det föreslagna

sättet för beräkning av sjukpenning säkerligen skulle komma att minska de

ofta tidsödande och besvärliga utredningsarbeten som föranleddes av nuvarande

bestämmelser angående arbetsförtjänsternas uppskattning, och sålunda leda till

besparingar i förvaltningskostnaderna.

Den av besparingskommittén framförda tanken på indelning av de skadade

i vissa inkomstklasser hade upptagits i det utkast, som utarbetats av de inom

departementet tillkallade sakkunniga. Härvid hade dock vissa ändringar vidtagits.

Sålunda hade de sakkunniga icke föreslagit avvikelse från den i gällande

olycksfallsförsäkringslag vedertagna principen, att ersättningen skall vid

fullständig arbetsoförmåga utgå med två tredjedelar av den skadades arbetsförtjänst.

På grund därav hade det emellertid varit nödvändigt vidtaga

den ändringen i intervallindelningen, att intervallen ändrades från 300 till

270 kronor. Då sjukpenningen skulle utgöra 2/3 av Vase av arbetsförtjänsten,

kom nämligen såsom nyss anförts ett intervall av 270 kronor i avseende på

arbetsförtjänsten att motsvara ett intervall av 50 öre beträffande sjukpenningen.

Granskningsnämnden har icke gjort uttalande i förevarande punkt.

Yttranden

över

besparings
kommitténs
förslag.

De sakkunniga.

Gransknings
nämnden.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Lagändring

1919.

Ändringar i

lönenivån.

ränsel för ^Cn högsta arbetsförtjänst efter vilken ersättning beräknades ut
arbets-

gjorde enligt den nuvarande olycksfallsförsäkringslagens ursprungliga lydelse

förtjänst. 1,800 kronor. Ålderdomsförsäkringskommittén redogjorde i sitt till grund

1916 års lag. för ]agen liggande betänkande för de maximigränser som i förevarande hänseende

fastställts i åtskilliga främmande länder och anförde därefter, i korthet,

att kommittén med ledning av de flesta exemplen från utlandet för sin del

funnit den övre gränsen lämpligen kunna bestämmas till 1,800 kronor. Samma

glans upptogs jämväl i propositionen i ämnet. Föredragande departementschefen

yttrade härutinnan allenast, att lian funne kommitténs förslag väl

avvägt. Någon utredning angående antalet av de arbetare inom olika yrkesgrupper

vilkas arbetsförtjänst kunde antagas överstiga den föreslagna maximigränsen

synes, såvitt av betänkandet framgår, icke hava gjorts.

_ På grund av den försämring penningvärdet undergick under krigsåren beslöts

vid 1919 års riksdag en höjning av nämnda gräns till 2,400 kronor. Därvid

framhölls från olika hall, att ehuru av föreliggande utredning framginge att

den genomsnittliga löneökningen inom industrien under tiden 1913—september

1918 uppgått till 90 procent, med hänsyn till den avsevärt ökade ekonomiska,

belastning som en mera betydande höjning syntes komma att medföra

för vissa industrier nödig försiktighet bjöde att icke gå längre än till nyssnämnda

belopp, 2,400 kronor.

Till belysning av löneutvecklingen för arbetare inom industri, handel och

samfärdsel torde lämpligen kunna tjäna följande indexserie, som erhållits vid

de av socialstyrelsen företagna undersökningarna angående löneförhållandena

inom vissa verksamhetsområden. (Se tidskriften Sociala meddelanden 1925

häft. 9).

1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924

Löneinkomst per år

och arbetare ... 100 100 107 120 143 200 256 294 271 208 202 211

Den återgivna indexserien ger vid handen, att arbetslönerna, efter att från

år 1920 hava undergått en betydande sänkning, från år 1922 synas i stort

sett hava stabiliserat sig på en nivå, som är ungefär dubbelt så hög som lönenivån

åren 1914—1915.

I den av socialstyrelsen företagna utredningen hava de till ett antal av 210,344

uppgående manliga arbetare, som omfattats av undersökningen, uppdelats på

51 olika näringsgrenar. För 38 av dessa grupper omfattande 121,332 arbetare

uppgick medellönen inom varje grupp till mer än 2,400 kronor, och av dessa

hade 14 grupper med sammanlagt 43,032 arbetare en medellön av mer än

3,000 kronor. Det var sålunda år 1924 ett högst betydande antal arbetare,

som vid olycksfall i arbete icke kunde erhålla ersättning i förhållande till sin

verkliga arbetsförtjänst.

De sakkunniga stannade i sitt förslag vid en maximigräns av 3,000 kronor.

Den sålunda föreslagna höjningen i förhållande till den år 1916 fastslagna

gränsen motsvarade ungefär stegringen i levnadskostnader från tiden före

världskriget till och med år 1924.

De sakkunniga.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

141

Genom de sakkunnigas försorg har företagits en undersökning av den

sammanlagda ökning av ersättningarna som ifrågavarande höjning av gränsen

skulle komma att medföra. En dylik kostnadsundersökning måste emellertid

alltid bliva behäftad med en viss osäkerhet. Såsom resultat erhölls, att en

höjning av avlöningsgränsen från 2,400 till 3,000 kronor skulle komma att medföra

en ökning av nuvarande ersättningar, frånsett kostnaden för läkarvård,

med omkring 8,5 procent.

I följande sammanställning har angivits dels storleken av de nuvarande kostnaderna

för försäkringen i dess helhet för sjukpenning, läkarvård, invaliditetsoch

dödsfallsersättningar, dels ökningen av sjukpenningkostnaderna på grund

av karenstidens borttagande och införande av samma sjukpenning under denna

tid som för närvarande tillämpas efter karenstiden, dels ökningen av dödsfallsersättningarna

på grund av viss i det följande i specialmotiveringen under 7 §

föreslagen ändring i bestämmelserna rörande livräntor till föräldrar (sid. 169),

dels slutligen ökningen av ersättningarna på grund av höjning av avlöningsmaximum

från 2,400 till 3,000, respektive 3,300 kronor.

Nuvarande

ersättningar

i genomsnitt

Höjning av ersättningarna

på grund

av karenstidens

borttagande och

ändring i bestämmelserna

rörande

Höjning av ersättningarna enbart

på grund av höjning av

avlöningsgränsen:

livräntor till för- från 2 400 till

äldrar (med bibe- 3 000 kronor

från 2 400 till

3 300 kronor

hållen avlönings- gräns)

Kr.

Kr.

Er.

Kr.

Sjukpenning.....

. 3 700 000

870 000

390 000

510 000

Läkarvård......

. 1700 000

—

—

—

Invaliditetsersättning .

. 8 200 000

—

700 000

920 000

Dödsfallsersättning . .

. 2 050 000

300 000

210 000

270 000

Summa kronor 15 650 000

1170 000

1300 000

1 700 000

Förevarande siffror omfatta icke ersättningar i anledning av olycksfall

bland statens arbetare. Vad beträffar ersättningarna till dessa arbetare komma

de i ett betydande antal fall icke att röna någon påverkan av omförmälda

lagändringar, nämligen i den mån ifrågavarande arbetare på grund av gällande

avlöningsreglementen äro tillförsäkrade en avlöning, som vid skada till följd

av olycksfall i arbete utgår med högre belopp än ersättningen enligt olyeksfallsförsäliringslagen.

Då man emellertid icke känner, i vilken utsträckning

detta är fallet, har det icke varit möjligt beräkna den verkliga höjningen av

ersättningarna till statens arbetare. Den torde dock, så vitt för närvarande

kan bedömas, icke komma att under de närmaste åren uppgå till mer än högst

50,000 kronor om året.

Den av de sakkunniga föreslagna klassindelningen för beräkning av sjukpenning

till de skadade framgår av följande sammanställning.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Mai:ts proposition nr 109.

Arbetsförtjänst

i kronor

Daglig sjukpennin:

i kronor

Intill 675

675— 944

945—1 214

11215—1 484

1 485—1 754

1 755—2 024

2 025-2 294

2 295—2 564

2 565—2 834

1.00

1.50

2.00

2.50

3.00

3.50

4.00

4.50

5.00

5.50

2 835 och däröver

De för varje inkomstklass angivna sjukpenningbeloppen utgöra 2/3 av */380

av den arbetsförtjänst, som svarar mot mittpunkten i varje klass. Mittpunkterna

i de olika klasserna äro, av skäl som tidigare framhållits, hela multipler

av 270 kronor. I den andra klassen, 675—944 kronor, motsvarar mittpunkten

sålunda en arbetsförtjänst av 810 kronor eller 3 X 270 kronor, i den därpå

följande inkomstklassen motsvarar mittpunkten 1,080 kronor eller 4 X 270

kronor o. s. v.

Gransknings- I de yttranden som avgivits inom granskningsnämnden hava olika meningar

nämnden, framförts beträffande höjningen av avlöningsgränsen från 2,400 till 3,000

kronor. Beträffande denna fråga hava fyra ledamöter, nämligen herrar Bernström,

Kempe, von Sydow och Tjäll gr en förordat bibehållande av den nuvarande

gränsen 2,400 kronor. Två ledamöter, fröken Hesselgren och herr

Kvarnzelius, hava biträtt förslaget om höjning av gränsen till 3,000 kronor.

Slutligen hava fyra ledamöter, herrar Carlsson, Hansson, Johansson och Thorberg

ansett, att avlöningsmaximum borde höjas från 2,400 till 3,600 kronor.

Härvid anförde herrar Bernström m. fl. följande:

»Den av 1919 års riksdag företagna ändringen av avlöningsgränsen från

1,800 till 2,400 kronor föranleddes av den betydande försämring, som penningvärdet

undergått. Under den följande tiden har emellertid penningvärdet åter

förbättrats, samtidigt som de ekonomiska svårigheterna för näringslivet förvärrats.

Under sådana förhållanden anse vi oss icke kunna tillstyrka en höjning

av nu gällande avlöningsmaximum eller 2,400 kronor, så mycket mer

som en dylik höjning skulle medföra en högst avsevärd fördyring av olycksfallsförsäkringen.

»

I det av herrar Carlsson in. fl. avgivna yttrandet anfördes:

»Ett icke ringa antal av de arbetare, som omfattas av olycksfallsförsäkringen,

hava för närvarande en årlig arbetsförtjänst, som överstiger 3,000 kronor. Detta

gäller särskilt å dyrorter bosatta arbetare. Om nu arbetsförtjänsten maximeras

till nämnda belopp, komma givetvis för å dyrorter bosatta arbetare ersättningarna

att bliva lägre i förhållande till den verkliga arbetsförtjänsten än för arbetare,

som äro bosatta å billigare orter. Eör att i huvudsak råda bot på ett

dylikt missförhållande vilja vi förorda den ändringen i det föreliggande lagförslaget,

att avlöningsmaximum höjes från 3,000 till 3,600 kronor.»

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

143

Sjukpenningen enligt den obligatoriska försäkringen utgör för närvarande Depnrte2/3

av Vscs av den årliga arbetsförtjänsten, varvid denna kan antaga vilket

värde som helst mellan 450 och 2,400 kronor. Även om man vid beräkningen „ingens

av sjukpenningen företager en avrundning av arbetsförtjänsten till hela 10- instämmande,

tal kronor, följer härav, att den dagliga sjukpenningen kan antaga icke mindre

än 196 olika värden från lägst 83 öre till högst 4 kronor 39 öra, Att genomföra

en dylik differentiering vid sjukpenningens beräknande kan enligt min

mening icke anses erforderligt.

Införandet av ett intervallsystem av den art som de sakkunnigas utkast innebär

kommer i genomsnitt icke att medföra någon förändring i de skadades ersättningsförmåner.

Då emellertid den dagliga arbetsförtjänsten enligt de sakkunnigas

förslag skulle beräknas utgöra V300 i stället för, såsom för närvarande är

fallet, 1/so5 av den årliga arbetsförtjänsten, komme detta att medföra en ökning

av sjukpenningen med i genomsnitt 1.4 procent. Ett intervallsystem skulle uppenbarligen

medföra betydande lättnader i avseende på skadereglenngsarbetet

och, såsom förut anförts, möjliggöra större säkerhet och önskvärd enhetlighet

vid sjukkassornas handläggning av frågor rörande sjukersättning på grund

av skada ådragen genom olycksfall i arbete. På grund av dessa förhållanden

har jag ansett mig böra förorda införande av ett intervallssystem av den

art, som av de sakkunniga föreslagits och som närmare angivits i 6 §

2 mom. i det föreliggande förslaget till lag om försäkring för olycksfall i arbete.

Till belysning av det sätt, varpå ett intervallsystem av föreslagen art skulle

komma att verka, hänvisas till en däröver upprättad grafisk bild1. Å denna

representera staplarna sjukpenningens storlek inom de olika inkomstklasserna.

Om icke intervallsystem hade tillämpats, skulle sjukpenningens storlek för olika

arbetsförtjänster i stället vara bestämd genom den streckade linjen, vilken svarar

mot en sjukpenning, uppgående till "Va av ‘Aoo av den årliga arbetsförtjänsten.

De grövre vertikala linjerna motsvara dels den nuvarande undre gränsen

för arbetsförtjänsten, 450 kronor, dels den övre gräns, som jag i det följande

kommer att föreslå, 3,300 kronor.

Såsom även framgår av bilden, kommer givetvis sjukpenningen enligt intervallsystemet

att för den ena hälften av varje inkomstklass bliva något högre

och för den andra hälften lika mycket lägre än den sjukpenning, som skulle

erhållits om intervallsystem icke tillämpats. Dessa avvikelser i ena eller andra

riktningen äro dock relativt obetydliga och kunna aldrig överstiga en storlek

av 25 öre. Det torde förtjäna att påpekas, att sjukpenningen enligt intervallsystemet

är för de lägsta inkomsterna — under 450 kronor — 17 öre större och

för de högsta inkomsterna — över 3 300 kronor — 11 öre mindre än den direkt

ur arbetsförtjänsten beräknade sjukpenningen.

Vad beträffar bestämmelserna rörande den högsta årliga arbetsförtjänst. Muximisom

kan läggas till grund för beräkning av ersättning till skadad arbetare. „rän.en

synes det mig, att en höjning av den nuvarande gränsen 2,400 kronor är starkt

påkallad. Medan arbetslönerna i genomsnitt fördubblats sedan tidpunkten för

avgivandet av ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande, har avlöningsmaxi
-

1 Sid. 144.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

SJUK
-

1215 I+S5 2755 S02S 2295 2565 2855 Stos

Figur, utvisande sjukpenningens storlek med klassindelning av arbetsförtjänsten (staplar)

och utan klassindelning {streck).

mum endast undergått en höjning från 1,800 kronor till 2,400 kronor eller sålunda

med allenast 33 1A procent. Denna ersättningsbestämmelsernas bristande

anpassning till den allmänna löneutvecklingen har i själva verket inneburit ett

upphävande av den grundläggande principen, att ersättningen skall utgå med

två tredjedelar av arbetsförtjänsten. En arbetare, vars årliga arbetsinkomst uppgår

exempelvis till 3,200 kronor, erhåller sålunda vid fullständig arbetsoförmåga

förorsakad av olycksfall i arbete en ersättning som endast uppgår till

hälften av arbetsinkomsten. Arbetare som äro bosatta å dyrort och för vilka

arbetsförtjänsten därför i relativt flera fall överstiger 2,400 kronor än för andra

arbetare komma på grund av arbetsförtjänstens maximering till 2,400 kronor

att i realiteten erhålla relativt lägre ersättning vid inträffade olycksfall än arbetare

som äro bosatta å billigare orter. En dylik konsekvens av ersättningsbestämmelserna

torde icke kunna anses annat än olämplig.

Vid bestämmandet av en skälig övre gräns för arbetsförtjänsten såsom

grund för ersättningarnas beräknande synes hänsyn i första rummet böra tagas

till den allmänna löneutveckling, som ägt rum sedan den nuvarande

olycksfallsförsäkringslagens antagande. Såsom ovan framhållits visar det

sig, att lönerna under denna tid i stort sett fördubblats, vilket förhållande i

och för sig torde kunna motivera en höjning av avlöningsgränsen från 1,800

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

145

kronor till 3,600 kronor. Vid bestämmandet av avlöningsgränsen måste även

tillses att densamma icke sättes så lågt, att därigenom arbetare tillhörande

mera omfattande yrkesgrupper, på den grund att de äro bosatta å dyrorter,

skulle komma i en sämre ställning än sina yrkeskamrater å billigare orter.

En företagsgrupp, som ur denna synpunkt torde vara förtjänt av särskild uppmärksamhet,

är den mekaniska verkstadsindustrien. En icke oväsentlig del av

denna industri är nämligen förlagd till Stockholm med omnejd, vilket utgör

ett av de mera utpräglade dyrortsområdena inom landet. En inom socialdepartementet

verkställd utredning har givit vid handen, att den genomsnittliga

årliga arbetsförtjänsten för metallarbetare inom nämnda område utgör

3,300—3,400 kronor. Dessa arbetare tillhöra varken de bäst eller de sämst

avlönade arbetarna utan intaga en mellanställning bland arbetare inom industri

och hantverk. Med hänsyn till vad nu anförts och till att levnadskostnaderna

i genomsnitt icke stigit i samma proportion som arbetslönerna synes

en något lägre gräns än 3,600 kronor kunna fastställas.

Då avlöningsmaximum av praktiska skäl bör bestämmas till helt hundratal

kronor och med hänsyn till sättet för ersättningarnas beräkning vara delbart

med 3, synes nämnda avlöningsmaximum på dessa skäl lämpligen kunna bestämmas

till 3,300 kronor. Höjningen av gränsen från 2,400 kronor till 3,000

kronor skulle, enligt vad förut (sid. 141) anförts, komma att för hos enskilda

arbetsgivare anställda arbetare medföra en årlig höjning av ersättningarna, som

torde kunna uppskattas till sammanlagt omkring 1,300,000 kronor. Den ökning

av ersättningarna, som en höjning av gränsen från 3,000 till 3,300 kronor

skulle medföra, har beräknats komma att uppgå till omkring 400,000 kronor.

Genom ifrågavarande höjning av gränsen skulle i den av de sakkunniga föreslagna

indelningen i inkomstklasser (sid. 142) ytterligare en klass tillkomma,

i följd varav den högsta sjukpenningen kommer att utgöra 6 kronor per dag.

På sålunda anförda grunder har i 9 § sista stycket i förslaget till lag om

försäkring för olycksfall i arbete upptagits bestämmelse av innehåll att där den

årliga arbetsförtjänsten överstiger tretusentrehundra kronor, det överskjutande

beloppet icke tages i beräkning. Beträffande minimigränsen, fyrahundrafemtio

kronor, har jag icke ansett skäl till ändring föreligga.

Bedömandet av invaliditetsgrad och därmed sammanhängande frågor.

Under den förberedande behandlingen av frågan om ny lagstiftning angående

den sociala olycksfallsförsäkringen hava flera betydelsefulla frågor avseende

bedömandet av invaliditetsgrad och därmed sammanhängande ämnen varit

under övervägande. Dessa frågor beröra dels de principer som böra tillämpas

vid livräntas ursprungliga fastställande, dels ock spörsmålet i vad mån ett

livräntebeslut senare må tagas under omprövning i och för avgörande, huruvida

ändrade förhållanden böra medföra livräntans ökning eller minskning,

i samband varmed står frågan om vidtagande från försäkringsinrättningarnas

sida av en organiserad verksamhet i ändamål att åstadkomma sådan höjning

av invalidernas arbetsförmåga, som kan motivera dylik nedsättning av livräntorna.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 90 käft. (Nr 109).

10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Fastställandet

av invaliditetsgrad.

Gällande

bestämmelser.

1901 års lag.

Ålderdoms
försäkrings
kommittén.

1916 års lag.

Uttalanden

angående

tillämpningen

av gällande

lag.

Svaret på den först berörda frågan beror tydligen, då enligt gällande lag

liksom enligt föreliggande lagförslag livränta skall bestämmas med hänsyn

till arbetsförmågans nedsättning, på spörsmålet om huru storleken av denna

nedsättning skall bedömas. Den gällande bestämmelsen i detta hänseende innehålles

i 8 § i 1916 års lag, där det heter, att vid bedömandet i vad mån viss

kroppsskada åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan, hänsyn skall tagas

ej blott till skadans beskaffenhet och dess inverkan på den skadades förmåga

i allmänhet att försörja sig genom arbete utan även till skadans inflytande på

de särskilda färdigheter som kunna vara erforderliga för drivande av den

skadades yrke, ävensom till den skadades ålder och kön. Var den skadade vid

olycksfallet behäftad med kroppsskada eller lyte, skall enligt samma paragraf

hänsyn tagas jämväl därtill.

Det nu återgivna stadgandet överensstämmer väsentligen med 5 § i 1901

års lag. I sistnämnda lagrum hade emellertid till ledning vid tillämpningen av

ifrågavarande bestämmelse dessutom angivits exempel å vissa kroppsskador

jämte däremot i allmänhet svarande procenttal för invaliditetsgrader.

Tillämpningen av denna bestämmelse ledde till en mera schematisk invaliditetsbedömning.

En och samma anatomiska förlust medförde i regel fastställande

av samma invaliditetsgrad, oberoende av skadans inflytande på arbetsförmågan

i det individuella fallet.

Ålderdomsförsäkringskommittén uteslöt sedermera berörda exemplifierande

bestämmelser ur sitt till grund för gällande lag i ämnet liggande förslag, under

anförande att dylika bestämmelser kunde till ledning för domstolarna vara

av betydelse i sådana fall, där lagstiftningen grundats på ersättning splikt och

ersättningstvister förty droges inför domstol. I de lagar däremot som grundades

på försäkringspliktens princip saknades vanligen dylika bestämmelser,

då nämligen i dessa fall ersättningsfrågorna i olika instanser bedömdes av

särskilt kvalificerade myndigheter. Då jämväl enligt kommitténs förslag

dessa frågor skulle avgöras av sakkunniga myndigheter, hade ej heller kommittén

ansett erforderligt att i sitt förslag intaga bestämmelser av ifrågavarande

art.

Det av ålderdomsförsäkringskommittén på dessa grunder framlagda förslaget

till ifrågavarande bestämmelser blev med endast formell jämkning upphöjt

till lag.

Angående den tillämpning som de enligt 1916 års lag sålunda gällande bestämmelserna

erhållit hava yttrats i viss mån skiljaktiga meningar. Besparing

skommittén uttalade därom det generella omdömet, att genom nämnda lag

en mera individuell anpassning efter den faktiska invaliditeten knappast åstadkommits

i önskvärd omfattning, utan det äldre invaliditetsschemat hade i stor

utsträckning blivit tillämpat. Detta syntes kommittén hava medfört, att icke

sällan vid lindrigare olycksfall högre ersättningar än skäligt utgivits, medan vid

höggradig invaliditet skadan kompenserats för lågt. Enligt kommittén hade

som regel vid bedömandet av invaiiditetsfrågor personliga förhållanden samt

omständigheter av teknisk natur tillmätts alltför ringa betydelse vid sidan av

den mera påtagliga anatomiska förlusten och därav följande funktionsrubb
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 100.

147

ning. Kommittén anförde (sid. 250) ett flertal exempel på typiska procentsatser

som i olika fall kommit till användning vid invaliditetsgradernas fastställande.

Riksförsäkringsanstalten har i förevarande hänseende i sitt utlåtande till

en början hänvisat till en av anstalten den 3 mars 1923 till försäkringsrådet

avlåten skrivelse i ämnet. I denna skrivelse hade riksförsäkringsanstalten

anfört i huvudsak följande. Den vid tillämpningen av 1901 års olycksfallsersättningslag

utbildade praxis för invaliditetsbedömningen hade så gott som

undantagslöst tillämpats jämväl i fråga om 1916 års olycksfallsförsäkringslag.

Denna praxis strede dock mot den grundläggande principen att ersättningens

storlek i stort sett borde anpassas efter den verkliga ekonomiska förlust,

som den skadade genom olycksfallet lidit till följd av nedsättningen av

arbets- och förvärvsförmågan. En dylik anpassning bleve särskilt betydelsefull

med de jämförelsevis stora ersättningar som numera utginge, i det att en

brist därutinnan lätt kunde medföra och faktiskt i avsevärd utsträckning medfört,

att den skadade genom ersättningen bleve mera gynnsamt ställd än om

han icke blivit skadad. Å andra sidan syntes vissa skadade enligt gällande

praxis särskilt under första tiden efter sjukdomstillståndets upphörande icke

i den utsträckning lagen avsåge erhålla en mot de minskade förvärvsmöjligheterna

svarande gottgörelse. Anstaltens erfarenhet gåve otvetydigt vid handen,

att en del av de mindre skadorna, sedan tillvänjning inträtt, vore övervärderade,

men att däremot de svårare skadorna i vissa fall och särskilt under

den första livräntetiden vore undervärderade.

Riksförsäkringsanstalten anför därefter i sitt utlåtande över besparingskommitténs

betänkande, att anstalten i likhet med kommittén funne, att det

tillämpade jämförelsevis stela systemet i fråga om utmätandet av invaliditetsersättningar

och det otillräckliga hänsynstagandet till de individuella omständigheterna

måste anses i viss mån stridande mot den sociala olycksfallsförsäkringens

egentliga syfte (Bil. sid. 40).

Försäkringsrådet däremot har anfört, att föreställningarna om den s. k.

schabloneringen vid bedömandet av invaliditetsersättningskraven vore överdrivna.

Försäkringsrådet liksom försäkringsinrättningarna hade naturligen i

möjligaste mån vid sin invaliditetsbedömning sökt att nå en anpassning just

efter den faktiska invaliditeten. Att därvid för en del närmare angivna skador,

då annan komplikation icke förelegat, samma procentsats mera regelmässigt

kommit till användning, berodde naturligen på att man erfarenhetsmässigt

ansett sig hava funnit, att den sålunda använda procentsatsen närmast kunde

anses ansluta sig till den faktiska invaliditeten, där icke särskilda skäl till

avvikelse förelegat (Bil. sid. 89).

Angående vad som nu bör åtgöras i förevarande fråga har besparingskom- Bespanngsmittén

anfört, att orsaken till att invaliditetsbedömningen fortfarande sked- ko™m|ltt«n3

de väl schematiskt till icke ringa del syntes ligga i försäkringens splittring

på flera inrättningar. På grund av denna splittring syntes hos försäkringsrådet

hava gjort sig gällande en tendens att erhålla mera påtagliga normer

för bedömningen, för vilken tendens under nuvarande förhållanden utan

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Yttranden

över

besparings
kommitténs
förslag.

tvivel visst fog kunde finnas. Med den enhetlighet i skaderegleringen som

kommitténs organisationsförslag avsåge att möjliggöra, borde vid invaliditetsbedömningen

i det individuella fallet noggrannare hänsyn än hittills kunna

tagas till den verkliga nedsättningen i den skadades arbetsförmåga. Därigenom

skulle även försäkringens kostnader sannolikt komma att minskas. Ersättningarna

i anledning av invaliditet vore såväl för försäkringsinrättningarna

som för de ersättningsberättigade de ur ekonomisk synpunkt ojämförligt viktigaste.

Besparingskommittén utförde närmare sin uppfattning på i huvudsak följande

sätt. Skärpt individuell prövning av den förlorade arbetsförmågan förutsatte

en mera ingående skälighetsprövning än som för närvarande tillämpades. Hittills

hade sådant förfarande väsentligt försvårats icke blott genom olycksfallsförsäkringens

splittring på en mångfald inrättningar utan även därigenom

att olycksfallsförsäkringen lidit av en stark centralisering till själva försäkringsanstaltema,

under det att den lokala organisationen varit svagt utvecklad.

En viktig förutsättning för införande av ökad skälighetsprövning vore att

prövningen redan i första instansen verkställdes av kompetent personal med

största noggrannhet och opartiskhet. Läkarnas medverkan och intresse för

ifrågavarande sida av socialförsäkringen vore särskilt viktig, och säkerligen

skulle det vara mycket fördelaktigt, om försäkringsavdelningen på lämpliga

orter hade tillgång till särskilda läkare (»socialförsäkringsläkare»), vilka haft

tillfälle att sätta sig väl in i principerna för skaderegleringsverksamheten. Det

syntes även vara synnerligen betydelsefullt, att försäkringsavdelningen hos

sig hade anställda en eller flera framstående läkare, som ägnade sig helt åt

ifrågavarande verksamhet. Det syntes även kunna ifrågakomma, att anstalten

för denna verksamhet inrättade en särskild undersökningsavdelning. Kommittén

ville alltså föreslå, att vid bedömandet av den skadades faktiska invaliditet

hänsyn borde tagas icke endast till den minskning i arbetsförtjänst

som föranletts av olycksfallet utan även till andra faktorer, såsom exempelvis

yrke, ålder, utbildningsmöjligheter, ökad arbetslöshetsrisk och omständigheter

förknippade med diverse lokala förhållanden, såsom större eller mindre svårighet

att förflytta sig från bostaden till arbetsplats m. m. Av både ekonomiska

och sociala skäl ansåge sig kommittén alltså böra påyrka, att därest

den av kommittén tilltänkta omorganisationen av olycksfallsförsäkringen komme

till stånd, bedömandet av ersättningskraven måtte till viss del omläggas.

Kommittén hade dock icke velat uppställa någon detaljerad plan för detta

bedömande. De många olika faktorer till vilka hänsyn borde tagas vore alltför

skiftande från fall till fall, för att en rättvis avvägning mellan dem skulle kunna

på förhand företagas med någorlunda säkerhet.

Riks försäkring sanstalten har angående frågans praktiska sida i sin förberörda

skrivelse den 3 mars 1923 anfört, att en ändring av praxis med hänsyn

till anstaltens erfarenhet borde gå i den riktningen att för de svårare skadorna

och i allmänhet för benskador högre ersättning än för närvarande utdömdes

samt att i stället en sänkning vidtoges av invaliditetsgraderna för de mindre

skadorna, främst fingerskadorna. En sådan förskjutning av praxis skulle

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

149

medföra större rättvisa vid ersättningarnas bestämmande och skulle kunna äga

rum utan ökning av kostnaderna för försäkringen i dess helhet.

Försäkringsrådet förklarade sig hysa tvekan om huruvida man vid invaliditetsbedömningen

kunde tänkas nå rättvisare och bättre resultat genom att som

kommittén förorda mera än hittills skjuta åt sidan den av olycksfallet förorsakade

skadan och mera taga hänsyn till andra omständigheter. Försäkringsrådet

hade för sin del ansett nödigt att förfara med en viss försiktighet,

när det gällt att för en och samma anatomiska förlust eller funktionsrubbning

fastställa ersättningsbelopp av allt för skiftande storlek. En tillämpning

av den av kommittén förordade metoden syntes lämna större spelrum för

simulation och överdrift och lättare möjliggöra ohemult utnyttjande av de

ersättningsmöjligheter , skadan erbjöde än det hittills tillämpade systemet

(Bil. sid. 89).

I de sakkunnigas utkast hade i fråga om fastställande av invaliditetsgrad De sakkungällande

bestämmelser införts utan ändring eller tillägg.

Granskningsnämnden hade i förevarande hänseende icke något uttalande. Gransknings
nämnden.

I 1916 års lag stadgas i 13 § näst sista stycket, att därest, sedan ersätt- Revision

ning till den skadade blivit av försäkringsinrättningen bestämd, väsentligav

förändring inträder i de förhållanden vilka voro avgörande för ersättningens bestämmelser,

bestämmande jämkning i ersättningen må äga rum. Sådan jämkning må

dock enligt samma lagrum ej avse ersättning som belöper å tiden före den

dag då ansökan därom gjorts eller, där jämkningen utan ansökan beslutats

av inrättningen, före dagen för beslutet. Vilka de förhållanden äro som skola

vara avgörande för ersättningens bestämmande finnes angivet i nyssnämnda

stadgande i 8 § i lagen.

Angående innebörden av och grunderna för dessa bestämmelser, vilka i Ålderdomshuvudsak

överensstämma med dem som gällde enligt 1901 års lag och av ålderdomsförsäkringskommittén

upptagits i 13 § av dess förslag, anförde kommittén

:

»Förutom de bestämmelser, som i 6 § lämnas för de så att säga reguljära

fallen av ersättning till skadad arbetare, nämligen ersättning under den första

sjukdomstiden samt sedermera vid invaliditet under förutsättning av oförändrad

invaliditetsgrad för framtiden, erfordras kompletterande bestämmelser för

de fall, som icke hava samma regelbundna karaktär. Sålunda kan en från

början lindrigare sjukdom, som endast berättigar till mindre sjukpenning, antaga

svårare karaktär och sjukpenningens belopp rätteligen böra i enlighet

därmed höjas; eller kan, efter det invalidränta blivit fastställd, invaliditetsgraden

komma att ökas eller minskas eller ock i följd av olycksfallet sjukdom

ånyo inträda, i vilka fall eu motsvarande höjning eller nedsättning av livräntan

eller dess utbyte mot sjukpenning och erforderlig vård också bör äga rum.»

Kommittén anförde vidare, att jämkning endast borde få äga rum i sådana

fall, där förändringen varit av väsentlig art.

I det statsrådsprotokoll, som var bilagt propositionen i olycksfallsförsäk- Kung!. Maj:t

ringsfrågan till 1916 års riksdag, fanns återgivet ett utlåtande av vattenfalls- pr0{g>jigtl0D

styrelsen över ålderdomsförsäkringskommitténs förslag, däri styrelsen anfört,

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

att det syntes böra vara möjligt att verkställa en jämkning av den en gång

fastställda livräntan även ur andra synpunkter än dem. som kommit till synes

i 13 § i kommittéförslaget. Denna jämkning borde icke läggas så att den

kvävde den skadades intresse att genom arbete skapa sig ökade inkomster,

men därest den skadades inkomster uppginge till samma belopp som vid livräntans

bestämmande ansetts vara hans tidigare årsinkomst, syntes åtminstone

den inkomst han därutöver kunde förvärva böra medföra en motsvarande

minskning av hans livränta.

I anledning av detta uttalande anförde föredragande departementschefen:

»Vad beträffar förslaget att medgiva jämkning i ersättningen även i sådana

fall, där någon ändring i nämnda förhållanden — d. v. s. de för ersättningens bestämmande

avgörande förhållandena — icke ägt rum men i stället arbetaren

på grund av nyförvärvad yrkesskicklighet lyckats minska de ekonomiska

följderna av olycksfallet, torde en dylik möjlighet till jämkning ej vara av

den betydelse, som vid ett första påseende skulle kunna förefalla. Om invaliditeten

är ringa, torde arbetaren nämligen i regel fortsätta med den verksamhet

han förut idkat, och om han därvid vinner väsentligt ökad arbetsförmåga,

kan jämkning äga rum redan på grund av de i 8 § föreslagna bestämmelserna,

Är invaliditeten däremot väsentlig eller har arbetaren helt förlorat

arbetsförmågan, torde han i förra fallet endast mera sällan och i senare fallet

överhuvud taget icke kunna genom nyförvärvad yrkesskicklighet inom annan

näringsgren skaffa sig någon avsevärd arbetsförtjänst. Skulle emellertid detta

i enstaka fall inträffa, synes det i allmänhet varken från det allmännas synpunkt

klokt ej heller billigt att beröva arbetaren den ersättning, som redan tillerkänts

honom på grund av den svåra kroppsskada, som uppkommit genom

olycksfallet och av vilken han allt framgent har betydande men.

Något tillägg till ifrågavarande stadgande i den riktning vattenfallsstyrelsen

föreslagit har jag sålunda ej ansett böra äga rum.»

Tillämpningen Enligt vad riksförsäkringsanstalten i sitt utlåtande över besparingskomaV

regler1*^6 förslag anfört (Bil. sid. 40), bedriver anstalten efter mönster delvis av

ett i Schweiz tillämpat system systematisk efterundersökning av livräntetagare,

i det att anstalten under de första åren efter invaliditetens inträffande i

regel endast beviljar livräntor för ett år i taget och före den sålunda fastställda

livräntetidens utgång låter verkställa ny undersökning, vid vilken så

vitt möjligt specialutbildad läkare anlitas.

Besparings- Besparingskommittén anförde i sitt betänkande, att ehuru redan för närvakommittén.

rande i ej ringa utsträckning hänsyn tagits till den förbättring i arbetsförmågan.

som den skadade undergått under de närmaste åren efter invaliditetens inträdande,

därvid icke syntes hava beaktats andra omständigheter än sådana som

lagts till grund redan för den ursprungliga invaliditetsgradens fastställande.

I samband med den av kommittén förordade mera individuella prövningen av

skadefallen borde emellertid en upprepad prövning av invaliditetsgraden med

viss tids mellanrum företagas i betydligt större omfattning än för närvarande

skedde. Denna nyprövning borde verkställas genom intimt samarbete mellan

medicinsk och teknisk sakkunskap under hänsynstagande till faktorer, som

kunde vara av betydelse för en rättvis uppskattning av den genom olycksfallet

framkallade minskningen i invalidens förvärvsmöjligheter. Kommitténs förut

omförmälda förslag att hos centralanstalten skulle inrättas en särskild under
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 109.

151

sökningsavdelning och tillsättas särskilda centralläkare, samt att ute i orterna

skulle utses särskilda s. k. socialförsäkringsläkare syftade bland annat till att

underlätta en systematisk revision av livräntor.

I sitt betänkande redogjorde kommittén särskilt för de i Holland och Schweiz

i förevarande hänseende tillämpade systemen. I Holland funnes för livränterevisionen

tillsatta särskilda specialagenter, vilka hade att samarbeta med speciella

kontrolläkare. Kommittén anförde, att den utländska erfarenheten bland

annat i nämnda länder syntes böra tillgodogöras vid ordnandet av revisionsarbetet.

Under hänvisning till det system för revision av livräntor, som redan tillämpades

inom riksförsäkringsanstalten, har anstalten förklarat sig finna vad

kommittén i förevarande hänseende anfört vara värt synnerligt beaktande, därvid

anstalten dock varnat för en direkt jämförelse med förhållandena i Schweiz

och Holland. Reviderandet av livräntor syntes, har anstalten vidare anfört,

vara en av de betydelsefullaste men på samma gång mest svårhanterliga frågor,

som funnes inom den sociala olycksfallsförsäkringen. Det finge icke förbises

att eu sådan revision, om den icke föreginges av en opartisk utredning

och fullföljdes med opartiskhet, sakkunskap och urskiljning, kunde åstadkomma

synnerliga orättvisor och giva anledning till berättigade klagomål från

de skadades sida. Slutligen har anstalten påpekat, att en revision av livräntor

på det sätt som skedde exempelvis i Holland komme att draga högst

väsentliga kostnader (Bil. sid. 41).

Försäkring srådet har i sitt utlåtande anfört, att enligt gällande praxis nedsättning

i olycksfallsersättningen i allmänhet icke gjorts på den grund att den

skadade genom nyförvärvad yrkesskicklighet lyckats minska de ekonomiska

påföljderna av olycksfallet. Med åberopande av det nyss återgivna departementschef

syttrandet rörande 13 § i gällande lag har försäkringsrådet vidare

framhållit, att denna lags mening tydligen icke varit att i allmänhet medgiva

rätt till jämkning i dylikt fall. Försäkringsrådet har också vitsordat, att för

närvarande livränta i allmänhet fastställdes som definitiv först när större visshet

vunnits om att någon väsentlig ändring i tillståndet icke vore att förvänta

och att sedermera i allmänhet eu längre tid finge förflyta, innan ny undersökning

verkställdes. Att oftare än sålunda skedde verkställa omprövning

syntes försäkringsrådet icke vara utan stora olägenheter. Det i Holland

tillämpade systemet liksom andra system med systematisk och upprepad 115''- prövning av livräntor skulle för övrigt för vårt lands del innebära en betydande

ökning av olycksfallsförsäkringens förvaltningskostnad. Några mera

säkra slutsatser om fördelarna av ett sådant system i form av minskade ersättningar

syntes icke kunna dragas (Bil. sid. 90 ff).

De ömsesidiga försäkringsbolagens förening har förklarat sig icke vilja förringa

den sociala betydelsen av förevarande problem men anfört, att det praktiska

värdet av det holländska systemet icke syntes särskilt stort. Det förelåge

snarare* fara för att ett systematiskt bedrivet arbete å förevarande område

komme att medföra så väsentligt ökade förvaltningskostnader, att desamma

överstege den eventuella vinsten (Bil. sid. 292).

Yttranden

över

besparings
kommitténs
förslag.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Landsorganisationen har i förevarande avseende anfört, att kommitténs tankegång

ej borde föranleda till ändring av förut tillämpade principer. De ökade

kostnaderna för efterbesiktning komme icke att löna sig. En fortgående sänkning

av invalidräntorna, allt efter som den skadade kunde förskaffa sig inkomster,

komme även att ur principiell och moralisk synpunkt verka otillfredsställande.

Däremot borde man genom lämnande av konstgjorda lemmar och

genom yrkesutbildning söka förhjälpa de skadade att vinna utkomstmöjligheter

(Bil. sid. 328).

De sakkun- För de sakkunnigas utkast samt granskningsnämndens uttalanden i nu beGransknings-

handlade avseenden kommer att redogöras vid behandlingen av nästföljande

nämnden, fråga.

Yrkesutbildning

och

därmed

sammanhängande

frågor.

Besparings
kommittén.

Yttranden

över

besparings
kommitténs
betänkande.

Gällande lag bereder endast i mindre omfattning möjlighet för försäkringsinrättningarna

att genom yrkesutbildning eller på annat sätt höja de skadades

förvärvsförmåga. Bestämmelserna härom återfinnas i 6 § i lag-en, enligt vilket

lagrum den skadade vid inträffad invaliditet skall, förutom ersättning i form

av livränta, beredas sådan behandling som för höjande av arbetsförmågan må

erfordras, varjämte enligt samma paragraf gäller, att försäkringsrådet, där

synnerliga skäl äro för handen, må besluta att i stället för livränta eller del

därav till den skadade skall utgivas livräntans kapitaliserade belopp eller viss

del därav. Förstnämnda stadgande lämnar tydligen icke utrymme för utgivande

av belopp som avser annat än medicinsk eller dylik behandling, varunder

yrkesutbildning icke inbegripes. Stadgandet om utgivandet av kapitalbelopp

är däremot icke på motsvarande sätt begränsat, och det har också i praxis

förekommit att rätt att utfå ett kapitalbelopp medgivits, då som skäl för ansökningen

angivits avsikt att undergå utbildning i nytt yrke. Någon möjlighet att

utöver livränta tillerkänna en skadad ett för yrkesutbildning avsett belopp finnes

icke enligt lagen.

Besparingskommittén har i förevarande punkt anfört, att nuvarande praxis

i fråga om livräntornas bestämmande även medfört den synnerligen olyckliga

verkan, att försäkringsinrättningarna icke hade tillräckligt intresse av att söka

återställa eller höja invalidernas arbetsförmåga. Genomförandet av kommitténs

organisationsförslag anser kommittén kunna möjliggöra en individualiserad

verksamhet för återställande av arbetsförmågan. Den förut omförmälda

undersökningsavdelningen i försäkringsanstalten jämte dess centralläkare och

socialförsäkringsläkarna skulle även hava till uppgift att biträda med bedömande

av frågor rörande de skadades återställande genom specialistvård, vanförevård,

yrkesutbildning m. m. Även i detta hänseende har kommittén hänvisat

till förebilder från Holland och Schweiz.

Riksf försäkring sanstalten har icke haft något särskilt yttrande angående yrkesutbildningen.

I fråga om anställandet av centralläkare och socialförsäkringsläkare

har anstalten hänvisat till yttrande av dess läkare, i vilket yttrande

förslaget i denna del avstyrkts och i stället anförts, att lämpligast

vore att till läkare hos försäkringsinrättningen utsåges därtill teoretiskt och

praktiskt kvalificerade läkare, vilka jämte sin anställning hos denna inrättning

alltjämt vore verksamma i praktisk sjukvård. Vad beträffar förslaget om

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

153

inrättande av en särskild undersökningsavdelning, anfördes i nämnda yttrande,

att behov därav ej förelåge, då från eljest befintliga specialkliniker sakkunnigutlåtanden

beträffande skadefall kunde erhållas. Kommitténs förslag skulle

leda till att försäkringsinrättningen bleve nödsakad att vid sidan av försäkringsverksamheten

även bedriva sjukvårdsverksamhet, varav något behov icke

syntes föreligga.

För säkring srådet har anfört, att rådet vid beviljande av det av lagen medgivna

utbytet av livränta mot kapitalbelopp för möjliggörande av yrkesutbildning

ansett sig böra förfara med en viss försiktighet. Erfarenheten syntes

nämligen hava visat, att omplantering av den skadade i nytt yrke och nya levnadsförhållanden

för att leda till gynnsamt resultat krävde sina särskilda

förutsättningar. Dock hade medgivande till utbyte lämnats i åtskilliga fall,

där planmässighet i studier garanterats och kapitalbeloppet kunnat successivt

utbetalas. Även för relativt kortare utbildning hade med fördel utbyte beviljats,

då omständigheterna givit vid handen att den skadade blivit omöjliggjord

för sitt gamla yrke men skulle kunna försörja sig i ett nytt (Bil. sid. 00).

I fråga om möjlighet för riksförsäkringsanstalten att jämte lämnande av

livränta bekosta yrkesutbildning hade i 14 § i det av de sakkunniga utarbetade

utkastet upptagits en bestämmelse om att anstalten skulle äga att, där så erfordrades

och lämpligen kunde ske, med den skadades samtycke bereda honom

sådan yrkesutbildning som kunde vara ägnad att väsentligen öka hans förvärvsmöjligheter.

Eventuellt borde enligt de sakkunniga tilläggas, att kostnaden

för sådan yrkesutbildning skulle slutligen gäldas genom motsvarande

nedsättning av den skadades livränta; dock skulle försäkringsradet äga att i

synnerligen ömmande fall förordna, att denna kostnad skulle stanna på statsverket.

Vidare hade i utkastets 16 § intagits ett stadgande om att jämkning

i ersättning, utom i de i gällande lag föreskrivna fallen, finge ske till följd av

att efter livräntans bestämmande den skadades förvärvsmöjligheter väsentligen

ökats på grund av genomgången yrkesutbildning.

Granskningsnämnden har beträffande denna del av utkastet anfört, att nämnden

funne tanken att genom yrkesutbildning höja invalidernas arbetsförmåga

och därigenom öka deras förvärvsmöjligheter i högsta grad beaktansvärd. Därvid

uppstode emellertid den betydelsefulla frågan, huruvida eller i vad mån

en helt eller delvis återvunnen förvärvsförmåga skulle medföra nedsättning i

den livränta, som tillkomme den skadade. Beträffande denna fråga ville

nämnden som sin uppfattning uttala, att en invalid, som genom egen energi

lyckats göra sin återstående arbetsförmåga mera fruktbärande, icke på den

grund borde erhålla någon minskning i till honom utgående livränta. Därest

emellertid genom försäkringsanstaltens ingripande och på anstaltens bekostnad

den skadade erhölle en yrkesutbildning, som för honom medförde ökade

förvärvsmöjligheter, ansåge nämnden, att en skälig nedsättning av livräntan

borde äga rum. Att angiva några detaljerade bestämmelser för invaliditetsgradens

fastställande syntes varken vara lämpligt eller ens möjligt. Såsom

en allmän regel syntes dock böra gälla, att förändringen i den skadades arbetsförtjänst

borde vid invaliditetsbedömningen tillmätas större betydelse vid

De sakkunniga.

Gransknings
nämnden.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Departe
mentschefen
Fastställande

av invaliditetsgrad.

mindre ingripande skador än vid svarare sådana. Vid skador av sistnämnda

slag borde, även om arbetsförtjänsten på grund av särskilda förhållanden icke

undergått någon väsentlig minskning, hänsyn även tagas till andra omständigheter,

såsom skadans art, dess inflytande på de särskilda färdigheter som

erfordrades inom den skadades yrke, av skadan förorsakade svårigheter i arbetet,

ökad svårighet för den skadade att förflytta sig till och från arbetet,

den skadades ålder och kön m. m. Då den gällande olycksfallsförsäkringen

praktiskt taget omfattade samtliga yrken, ville nämnden särskilt framhålla

vikten av att vid invaliditetsbedömningen hänsyn toges till de speciella färdigheter

som varje yrke krävde och den inverkan på dessa färdigheter som en

ådragen skada i varje särskilt fall medförde.

Granskningsnämnden anförde vidare, att den till införande i 14 § eventuellt

föreslagna föreskriften om att kostnaden för yrkesutbildningen borde bestridas

genom nedsättning av livräntan borde utgå, liksom också det föreslagna stadgandet

i 16 § om minskning därav, då efter livräntans bestämmande den skadades

förvärvsmöjligheter i följd av genomgången yrkesutbildning väsentligen

ökats. Ett dylikt stadgande syntes nämligen kunna medföra, att en invalid

som genom egen energi lyckades öka sina förvärvsmöjligheter, på grund därav

skulle kunna få sin livränta nedsatt, vilket emellertid enligt nämndens uppfattning

icke borde ifrågakomma.

Att på grund av den sociala olycksfallsförsäkringens natur principen vid

'' bestämmande av livräntebelopp bör vara den, att ersättningen skall avpassas

icke blott efter skadans anatomiska beskaffenhet utan även efter de ogynnsamma

verkningar som skadan på grund av de personliga omständigheterna över huvud

haft för den därav drabbade, synes mig ligga i öppen dag. I detta avseende

lärer också någon meningsskiljaktighet knappast råda mellan dem som yttrat

sig i frågan. Tydligt är för övrigt, såsom framgår av de återgivna motiven,

att gällande lag utgår från denna grundsats. I vad mån grundsatsen i praktiken

kommit att tillämpas är däremot en fråga, varom olika meningar kommit

till uttryck. Dock synes det ostridigt förhålla sig så, att i stor utsträckning

nedsättning i arbetsförmåga bestämmes till ett och samma procenttal för skador

av samma anatomiska beskaffenhet. Detta förhållande lärer knappast kunna

stå i full överensstämmelse med den nyss anförda grundsatsen. Det torde

nämligen vara klart, såsom också från olika håll anförts, att betydelsen av en

viss skada kan vara högst olika för utövare av olika yrken. Såsom exempel har

anförts, att inom boktryckeriyrket vissa mindre fingerskador i mycket hög grad

försvåra arbetet med sättning för hand, medan dylika skador i andra yrken kunna

vara av fullkomligt underordnad betydelse. En fotskada inverkar i många

fall, såsom för kontorspersonal, föga på arbetsförmågan men kan omöjliggöra

utövandet av andra yrken. Allt efter den skadades yrke torde alltså, oavsett

andra förhållanden, för samma skada olika procenttal i många fall böra tilllämpas.

Härtill kommer, att de av besparingskommittén angivna omständigheterna

av olika slag beträffande de skadades personliga förhållanden, deras

möjligheter att erhålla anställning inom sitt gamla eller annat yrke m. m. tydligen

kunna vara mycket växlande. Det må, med hänsyn till det nu gällande

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

155

konkurrenssystemet och därav följande fara för att en mera individualiserad

skadebedömning skulle kunna utnyttjas i syfte att söka nedpressa premierna,

visserligen hava varit ändamålsenligt att hittills ett mera stelt system kommit

till användning därutinnan. Med den nu ifrågasatta centraliseringen av olycksfallsförsäkringen

kommer emellertid någon sådan anledning att underlåta individualisering

vid skadebedömningen icke att förefinnas, och häri ligger alltså

en ytterligare väsentlig fördel med den ifrågasatta omorganisationen.

Ehuru jag alltså ansluter mig till granskningsnämndens i förevarande hänseende

uttalade uppfattning, anser jag i enlighet med vad nämnden anfört det

icke vara lämpligt eller ens möjligt att angiva några detaljerade regler för invaliditetsgradens

fastställande. Lagstiftaren torde alltså enligt min mening böra

inskränka sig till att angiva de allmänna grunder, som därvid böra tillämpas;

och dessa grunder hava enligt min åsikt i den gällande lagen erhållit en lämplig

avfattning. Stadgandet i 8 § av gällande lag har därför oförändrat upptagits

i föreliggande förslag.

Ur arbetsgivarnas synpunkt innebär ett ordnat arbete med revision av livräntor

samt yrkesutbildning tydligen möjlighet till ganska avsevärda besparingar

för försäkringen. För de skadade kan det, då de på grund av skadan

icke kunna arbeta i sitt gamla yrke, vara av den största betydelse, att de

genom yrkesutbildning erhålla möjlighet till att inom ett annat 5?rke utföra

förvärvsarbete; den förlorade arbetsförtjänsten uppväges ju endast delvis genom

livräntan. Även ur rent social synpunkt är det av betydelse att understödja

den önskan som torde finnas hos flertalet skadade att få tillfälle att utföra ett

nyttigt arbete och därigenom själva bereda sig sin utkomst. Då olycksfallet för

en arbetare medfört oförmåga att sysselsätta sig i det arbete i vilket han förvärvat

yrkesskicklighet, torde den bästa ersättningen givas genom att bereda

honom möjlighet till verksamhet inom annat yrke. Ett sådant reaktiveringsarbete

överensstämmer med den grundsats, enligt vilken en av den sociala försäkringsverksamhetens

främsta uppgifter bör vara att återställa de hjälpbehövande

till arbetande samhäll snyttiga individer.

Vad först angår nyprövningen av livräntebeslut i och för sig, lärer emellertid

därom böra gälla vad nyss anförts i fråga om livräntornas ursprungliga fastställande

eller att några närmare regler därom icke kunna eller böra givas. Med den

förut angivna innebörden av gällande bestämmelser lärer det alltså även i fråga

om revisionen vara tillräckligt med gällande föreskrift att jämkning i livräntan

skall ske, då ändring inträtt i de vid invaliditetsgradens fastställande avgörande

omständigheterna. Dock torde, såsom av det följande framgår, ett tillägg till

denna föreskrift kunna föranledas av frågan om yrkesutbildningen.

I fråga om beredande av yrkesutbildning finnas, såsom förut anförts, för närvarande

icke andra möjligheter än de som ligga i stadgandet om rätt till

utbyte av livränta mot kapitalbelopp. Det synes mig vara med rätta som

vår lagstiftning och praxis iakttagit försiktighet vid användningen av detta

system. Starka garantier torde nämligen böra krävas för att dylika kapitalbelopp

komma till riktig användning, så att den skadade icke efter någon tid

Revision av

livräntor.

Yrkesutbild
ning.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Kostnaderna

för yrkesutbildning.

står utan tillgångar och måste omhändertagas av det allmänna. Denna metod

synes alltså näppeligen kunna bliva av någon mera allmän betydelse.

Den återstående utvägen för ett mera metodiskt beredande av möjlighet till

yrkesutbildning är då, att densamma ombesörjes av försäkringsinrättningen. T

enlighet med den nyss uttalade uppfattningen angående betydelsen ur olika synpunkter

av sådan utbildning synes det mig vid sådant förhållande, att genom

uttrycklig bestämmelse i den nya lagen bör stadgas, att riksförsäkringsanstalten

skall äga att där så erfordras och lämpligen kan ske bereda en skadad arbetare

yrkesutbildning. Denna rätt torde dock böra tillämpas allenast då yrkesutbildningen

kan anses ägnad att väsentligen öka den skadades förvärvsmöjligheter.

Då intresse från den skadades sida är en nödvändig förutsättning för att yrkesutbildningen

skall medföra avsett resultat, torde det böra uttryckligen utsägas

i lagen, att beredandet av sådan utbildning skall vara beroende av den skadades

samtycke och att det alltså icke får göras till villkor för livräntans utbetalning.

— Bestämmelser av nu angivna innebörd hava intagits i 14 § i förslaget

till ny olycksfallsförsäkringslag.

Nästa fråga blir, huruvida dylik yrkesutbildning bör lämnas de skadade

utöver dem eljest tillkommande ersättning, eller, med andra ord, om densamma

bör slutligen bekostas av försäkringsinrättningen eller av den skadade själv.

Med denna fråga sammanhänger spörsmålet, i vad mån den förvärvsförmåga

som uppkommit genom nyförvärvad yrkesskicklighet skall tagas i beräkning

vid revision av livränta.

I förstnämnda hänseende delar jag granskningsnämndens uppfattning och

anser alltså, att denna kostnad bör bäras av riksförsäkringsanstalten, d. v. s. att

bidrag till yrkesutbildning skall utgå eller sådan utbildning ombesörjas utan att

minskning sker av den skadades livränta. Leder utbildningen icke till ökad

arbetsförmåga och möjlighet till större arbetsförtjänst, har den ju varit betydelselös,

och det lärer icke vara rimligt att risken för ett dylikt oförvållat misslyckande

skall vila på den skadade, såsom med en regel av motsatt innehåll

skulle bliva fallet.

Huruvida däremot nedsättning av livräntan skall ske i de fall, då på grund

av yrkesutbildning väsentlig höjning av förvärvsförmågan verkligen ägt rum,

är en annan fråga. Granskningsnämnden har uttalat sig för en dylik nedsättning

i de fall då yrkesutbildningen lämnats genom riksförsäkringsanstaltens

ingripande och på dess bekostnad, och jag ansluter mig till denna uppfattning.

Den återvunna förvärvsförmågan utgör på sätt nyss anförts en form

av ersättning för olycksfallet, och ett samtidigt utgivande av penningbelopp

i full utsträckning skulle uppenbarligen vid sådant förhållande innebära en

dubbelersättning från anstalten. Samma skäl gälla icke för avdrag i de fall,

då den skadade själv bekostat sin yrkesutbildning. Därutinnan kan, i överensstämmelse

med vad föredragande departementschefen år 1916 anförde, vidare

sägas, att av psykologiska skäl en nedsättning ej bör ske, enär detta

skulle kunna motverka en strävan efter dylik utbildning, som i stället bör uppmuntras.

Därest i överensstämmelse med vad sålunda anförts regeln om

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

157

minskning av livränta uttryckligen begränsas på det sätt, att sådan minskning

får ske endast där den utbildning som lett till arbetsförmågans höjning

bekostats av riksförsäkringsanstalten, torde granskningsnämndens önskemål

beträffande regelns innebörd bliva tillgodosedda.

Då det vidare lärer vara tydligt, att man vid bedömande av fråga om minskning

av livräntebelopp bör taga hänsyn icke allenast till den skadades förmåga

att utföra visst arbete utan även till möjligheten för honom att med begagnande

av denna nyförvärvade arbetsförmåga förskaffa sif sitt uppehälle, har det i

föreliggande lagförslag intagna stadgandet i nu behandlade hänseende i 16 §

formulerats i överensstämmelse med denna uppfattning.

I vad mån för revisions- och yrkesutbildningsarbetet skall avdelas särskild

personal eller inrättas en särskild avdelning hos riksförsäkringsanstalten eller

eljest genomföras en särskild organisation lärer vara en fråga, som icke i detta

sammanhang behöver behandlas. Det synes nämligen böra ankomma pa anstalten

att i detta såsom i andra hänseenden vidtaga de anordningar, som anstalten

av kostnadshänsyn finner lämpliga.

C. Specialmotivering.

Förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete.

Med hänsyn till att de förändringar beträffande olycksfallsförsäkringens organisation

och de materiella reglerna angående försäkringen, som ingå i det

nu behandlade förslaget, skulle erfordra ändrad lydelse av flertalet paragrafer

i gällande lag om försäkring för olycksfall i arbete, har det ansetts lämpligast

att ersätta denna lag med en helt ny lag i ämnet. Ur denna nya

lag hava uteslutits vissa i den gällande lagen befintliga bestämmelser, vilka

ansetts lämpligen kunna meddelas i administrativ ordning. I samband därmed

har lagens uppställning i vissa hänseenaen ändrats i syfte att erhål1 a

en bättre systematik. Enligt den sålunda förordade uppställningen av lagen

skulle först i 1—5 §§ meddelas de grundläggande bestämmelserna angående

försäkringen, varefter i 6—17 §§ skulle behandlas frågan om ersättningar

och i 18—20 §§ frågan om försäkringsavgifter. Härefter skulle följa en avdelning

angående anmälan och undersökning om olycksfall (21—23 §§), särskilda

bestämmelser (24—29 §§), regler angående besvär (30 §), straffbestämmelser

(31 §) och stadganden angående frivillig olycksfallsförsäkring (32 §).

Slutligen hava i 33—36 §§ meddelats för övergången erforderliga bestämmelser.

Jag övergår härefter till att redogöra för de särskilda paragraferna i det

föreliggande förslaget.

1 §.

Denna paragraf överensstämmer i sakligt hänseende med 1 § i den nu gällande

lagen, allenast med den skillnad att frågan om omkostnaderna för försäkringen

i förslaget icke upptagits under denna utan först under 5 §.

Inledning.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kung!. Maj:ts proposition nr 109.

Olycksfall Vissa av granskningsnämndens ledamöter, nämligen herrar Carlsson, HansWttiU

efler^ son’ J°hansscm> Thorberg och Tjällgren, hava i samband med förevarande pafrån

arbets- ragraf till behandling upptagit en särskild fråga. De anföra:

'' »Enligt 1 § i nu gällande lag om försäkring för olycksfall i arbete anses sånämndenf8"

som olyeksfa11 i arbete även olycksfall vid färd till eller från arbetsstället, där

färden föranledes av och står i omedelbart samband med arbetsanställningen.

Förevarande bestämmelse har genom det sätt, varpå densamma i vissa fall

tillämpats, erhållit en innebörd, som enligt vår uppfattning icke kan anses

motsvara det ursprungliga syftemålet med bestämmelsen i fråga.

Så förekommer det exempelvis ofta vid skogsavverkningsarbete i Norrland,

att avverkningsplatsen ligger så avlägsen från arbetarens hem, att han endast

en gång i veckan begiver sig till hemmet, och under veckans övriga dagar kvarstannar

i den tillfälliga bostaden å avverkningsplatsen. Olycksfall, som drabba

arbetarna vid dessa färder till och från hemmet, anses icke såsom olycksfall

i arbete. Den praxis, som utvecklat sig, torde kunna uttryckas så, att så snart

en tillfällig bostad finnes på eller i närheten av arbetsplatsen anses icke färden

mellan arbetsplatsen och hemmet vara föranledd av eller stå i omedelbart

samband med arbetsanställningen. Icke heller torde ersättning utgå i anledning

av olycksfall, som inträffat under färder till hemmet företagna i proviantera! gssyfte,

såvida icke arbetaren åtnjuter direkt avlöning för provianteringsarbetet.

En arrendator, som träffat avtal om skogskörslor, och för detta ändamål

beger sig från hemmet till arbetsplatsen, kommer, därest han under denna

färd träffats av olycksfall, icke att vara berättigad till ersättning, under förutsättning

att å arbetsplatsen finnas bostadsmöjligheter för honom.

Vad som anförts torde vara tillräckligt för att visa, att en tillämpning av

de ifrågavarande lagbestämmelserna på sätt som skett icke kan anses taga

skälig hänsyn till de speciella förhållanden, som äro rådande vid den norrländska

skogsavverkningen eller arbeten av därmed jämförlig art. Tillämpningen

synes oss på grund härav även innebära ett direkt missgynnande av den grupp

av arbetare, varom här är fråga.

Vi hava velat fästa uppmärksamheten vid förevarande missförhållanden, för

att sådana åtgärder måtte vidtagas, som äro erforderliga för att rättelse härav

skall kunna åvägabringas.»

1919 års Fen i det återgivna yttrandet avsedda bestämmelsen infördes i lagen i annksdag.

ledning av proposition till 1919 års riksdag (nr 175) och erhöll sin sedermera

gällande lydelse efter förslag av första lagutskottet, som behandlade ärendet.

Utskottet anförde i sitt utlåtande som motiv för bestämmelsen bland annat, att

det syntes vara nödvändigt att i lagen uttryckligen fastslå som en förutsättning

för ersättnings utgående, att visst orsakssammanhang förefunnes mellan olycksfallet

och arbetet.

Departe- Till den av första lagutskottet sålunda uttalade uppfattningen kan jag anmentschefen.

sluta mig. Det synes mig som om med en ej alltför restriktiv tolkning av det

gällande stadgandet berättigade önskemål i den av herrar Carlsson m. fl. antydda

riktningen skulle kunna tillgodoses. Någon lagändring på denna punkt

har jag alltså ej ansett erforderlig.

2 §■

I denna paragraf, som motsvaras av 2 § i nu gällande lag och i huvudsak

överensstämmer med denna, behandlas närmare frågan om försäkringens om
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

159

fattning. I den allmänna motiveringen har jag angivit skälen varför några

genomgripande ändringar beträffande omfattningen nu icke föreslås. I vissa

detaljer innehåller emellertid förslaget avvikelser från gällande lag. Dessa

avvikelser behandlas i det följande var för sig.

Nu gällande lag stadgar, att såsom arbetare enligt lagen ej anses arbetsgivares

hemmavarande barn eller adoptivbarn och föräldrar eller adoptivföräldrar f)arn m ji

i förhållande till honom. I motiven till motsvarande stadgande i ålderdomsförsäkringskommitténs

förslag, som avsåg undantag beträffande arbetsgivares

barn och föräldrar, framhölls, att det beträffande dem ofta skulle bliva synnerligen

svårt att avgöra huruvida ett egentligt arbetsförhållande ägde rum,

och att dessa nära anhöriga ej sällan måste i viss mån betraktas såsom delägare

i verksamheten. Ifrågavarande undantag, vars omfattning senare dels

genom lag den 14 juni 1917 utvidgats till att avse även adoptivförhållande,

dels genom lag den 18 juni 1920 begränsats till att omfatta allenast hemmavarande

barn och föräldrar, respektive adoptivbarn och adoptivföräldrar, har

under lagens tidigare tillämpning i ett hänseende visat sig hava erhållit olämplig

avfattning. Stadgandet tillämpades nämligen till en början på sådant sätt,

att om en arbetare användes till arbete av enkelt bolag eller oregistrerad ekonomisk

förening eller byalag eller av annan sammanslutning som icke var att

anse såsom självständigt rättssubjekt, och arbetaren till någon medlem av sammanslutningen

stod i sådant förhållande som nyss angivits, arbetaren i händelse

av olycksfall i arbetet gick miste om den del av ersättningen som svarade

mot arbetsgivaren-skyldemannens andel i sammanslutningen; detta emedan

arbetaren i lagens mening icke var att anse såsom arbetare i förhållande till

skyldemannen. Även om försäkringsinrättningarna numera frångått sin tidigare

praxis och i fall av angiven beskaffenhet tillerkänt den skadade full ersättning,

torde det emellertid kunna sättas i fråga, om icke den tidigare tolkningen

av stadgandet varit den ur formell synpunkt riktigaste. Sådana konsekvenser

som stadgandet i dess tidigare tillämpning medförde hava emellertid

uppenbarligen ej varit avsedda. Med fasthållande av den principiella ståndpunkt

som ligger till grund för stadgandet synes åt detsamma lämpligen kunna

givas en sådan formulering, att undantaget uttryckligen skall gälla endast

där arbetet bedrives för allenast en arbetsgivares räkning; dock böra äkta makar

i förevarande hänseende givetvis anses såsom allenast en arbetsgivare.

De skäl som föranlett undantagande från lagens tillämpning av hemmava- Äkta makar

rande barn och föräldrar äga naturligen i än högre grad giltighet i avseende

å äkta makar i förhållande till varandra. Ålderdomsförsäkringskommittén anförde

emellertid i motiven till sitt förutnämnda förslag, att det på grund av

allmänna rättsregler vore givet, att den ena maken icke kunde anses såsom

arbetare i förhållande till den andra såsom arbetsgivare och att detta syntes

gälla även för det fall att egendomsgemenskapen vore hävd genom äktenskapsförord

eller boskillnad. Denna åsikt torde, ehuru riktig vid den tid då kommittén

avgav sitt förslag, ej längre vara ovedersäglig. I 8 kapitlet 6 § giftermålsbalken

i dess lydelse enligt lag den 11 juni 1920 stadgas nämligen att,

om den ena maken biträder den andre i hans förvärvsverksamhet, han skall,

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Personer

med över

9,000/cronors

inkomst och

minderåriga

under 12 år.

Alderdoms
Sraäkringä
kommittén.

Kungl. Maj:ts

förslag 1916.

även om överenskommelse om gottgörelse ej träffats, åtnjuta skälig ersättning

för sitt arbete, därest det med hänsyn till arbetets art och omständigheterna i

övrigt må anses tillbörligt att ersättning skall utgå. Då i detta lagrum tydligen

förutsättes, att den ena maken kan mot avlöning användas i arbete av den

andra, har jag ansett i nu förevarande paragraf av olycksfallsförsäkringslagen

böra intagas uttryckligt stadgande om att äkta make icke skall anses såsom;

arbetare i förhållande till andra maken såsom arbetsgivare.

Nu gällande lag upptager såsom undantag från begreppet arbetare den,

vilkens avlöning hos arbetsgivaren, för år räknat, överstiger 9,000 kronor (i lagens

ursprungliga avfattning 5,000 kronor) samt minderårig, som icke fyllt

tolv år.

Beträffande förstnämnda undantag erinrade ålderdomsförsäkringskommittén

i sitt betänkande om att den utländska lagstiftningen gällde för »arbetare» i

vanlig mening samt i regel även för gesäller och lärlingar. Därjämte avsåge

lagstiftningen i de flesta länder även arbetsförmän och i yrkesdriften anställda

tjänstemän. Efter att något närmare hava redogjort för hithörande förhållanden

i utländsk lagstiftning fortsatte kommittén:

»Om än bestämmelserna i förevarande avseende äro ganska växlande i den

utländska lagstiftningen, framgår dock av dessa bestämmelsers karaktär, att

man i allmänhet icke velat principiellt skilja mellan arbetare och andra för

yrkesdriften anställda personer utan ansett riktigt att •— om än med viss begränsning

— medtaga även personer av sistnämnda slag. För sin del anser

kommittén, att lagstiftningen principiellt bör utsträckas till tjänstemän, som

äro anställda hos arbetsgivaren. Kommittén har härvid, i anslutning till ett

flertal utländska lagar, dock funnit lämpligt att bestämma ett särskilt belopp

för årsförtjänsten såsom gräns för delaktighet i försäkringen och därjämte

satt denna gräns så högt som till 5.000 kronor, för att i så stor utsträckning

som möjligt medtaga alla de personer (ingenjörer, tekniker, handelsbiträden

o. d.), för vilka försäkringen kan anses äga avsevärd betydelse. Då lönegränsen

satts så hög, komma utan tvivel alla egentliga arbetare att omfattas av

lagen, och synes därför, såsom i vissa utländska lagar, någon skillnad mellan

''tjänstemän’ och ''arbetare’ i förevarande hänseende ej behöva göras.»

Kungl. Maj:ts till 1916 års riksdag avgivna förslag till lag om försäkring

för olycksfall i arbete innehöll icke någon bestämmelse om sådan avlöningsgräns,

varom nu är fråga. Däremot intogs i 3 § bestämmelse om att Kungl.

Maj :t skulle äga från tillämpningen av lagen undantaga, bland andra, arbetare

som användes till arbete av synnerligen ofarlig beskaffenhet.

Dåvarande chefen för civildepartementet framhöll vid föredragningen av lagförslaget,

bland annat, att det syntes honom, som om samtliga de erinringar

vilka gjorts beträffande ålderdomsförsäkringskommitténs förslag i berörda

hänseende skulle komma att förlora sin egentliga betydelse, därest sådan bestämmelse

komme att inflyta i lagen, att Kungl. Maj:t skulle äga att från lagens

tillämpning undantaga arbetare inom ofarliga yrken. På grund av en dylik

bestämmelse bleve nämligen Kungl. Maj:t i tillfälle att undantaga just sådana

arbetstagare, vilka huvudsakligen avsåges med de gjorda anmärkningarna, eller

personer som i egenskap av affärschefer, kontorsbiträden, tjänstemän o. s. v.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

161

i allmänhet atnjöte högre avlöning än 5,000 kronor. Å andra sidan finge med

en dylik begränsning av lagens tillämpningsområde en bestämmelse om viss

lönegräns anses olämplig. Därigenom skulle nämligen en del ingenjörer, fartygsbefälhavare

m. fl., med vilkas verksamhet en avsevärd yrkesfara ofta vore

förbunden, ävensom vissa arbetsförmän vilka omfattades av den tidigare lagen

komma att uteslutas från en för eu del av dem ofta välbehövlig försäkring. På

grund därav föreslog departementschefen, att bestämmelse om en viss lönegräns

ej måtte intagas i lagen.

Det särskilda utskott, som år 1916 behandlade lagförslaget, insatte i 2 § 1916 års

en bestämmelse om en avlöningsgräns av 5,000 kronor men borttog i 3 § nksdac.

av Kungl. Maj :ts förslag bestämmelsen om att Kungl. Maj:t skulle äga rätt att

från lagens tillämpning undantaga arbetare som användes till arbete av synnerligen

ofarlig beskaffenhet.

Utskottet yttrade i sammanhang med ifrågavarande förändringar i Kungl.

Maj:ts förslag, att därest den nämnda bestämmelsen om Kungl. Maj:ts rätt att

från lagens tillämpning undantaga arbetare som användes till arbete av synnerligen

ofarlig beskaffenhet borttoges, det skäl förfölle. som föranlett Kungl.

Maj:t att utesluta den av kommittén föreslagna lönegränsen av 5,000 kronor.

Då jämväl, på sätt av kommitténs utredning i denna del framginge, åtskilliga

skäl talade för bibehållandet av en dylik gräns, som syntes väl överensstämma

med ifrågavarande lagstiftnings grunder, hade utskottet ansett en bestämmelse

i sådant syfte, motsvarande den av kommittén föreslagna, böra intagas i 2 §

andra stycket.

I skrivelse den 11 januari 1919 underställde riksför säkring sanstalten Kungl. BiksförsäkMajrts

prövning förslag, bland annat, om borttagande av ifrågavarande be- ™gsi?nsta1,''

gräfning x lagens omfattning, därvid anstalten anförde att den efter lagens den ll januari

tillkomst inträdda löneförhöjningen åstadkommit, att det antal personer som 1919''

utestängts från lagen, ehuru de rätteligen såväl enligt kommitténs som utskottets

asikt med hänsyn till olycksfallsrisken och övriga förhållanden bort

komma in under densamma, givetvis kommit att utgöra ett betydligt avsevärdare

antal än kommittén och utskottet kunnat förutse vid bestämmandet av lönegränsen

till 5,000 kronor. En avlöningsgräns måste alltid bliva mer eller

mindre godtycklig, bland annat med hänsyn till de olika levnadskostnaderna

å olika orter i vårt land. Med hänsyn till avlöningsförmånernas växling från

tid till annan uppstode ofta svårigheter att träffa avgörande, om försäkringsskyldighet

förelåge eller ej. Ur förvaltningssynpunkt måste borttagandet av

avlöningsgränsen vara till avsevärd fördel.

För säkring srådet anförde i ett över denna skrivelse avgivet utlåtande bland Försäkringsannat,

att det kunde ifrågasättas, huruvida icke gränsen borde bestämmas till rädet''

en årsavlöning av 9,000 kronor. Eörsäkringsrådet hade emellertid för sin del

ej något att erinra mot att ifrågavarande lönegräns helt borttoges. Den utvidgning

av försäkringen, som skulle bliva en följd därav, syntes icke komma

att få större betydelse. Antalet personer som därigenom skulle komma att indragas

under försäkringen vore nämligen obetydligt, och olycksfallsrisken i de

arbeten i vilka de vore sysselsatta syntes i det övervägande flertalet fall vara

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 90 käft. (Kr 109).

11

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. May.ts proposition nr 109.

Proposition

till 1919 års

riksdag.

Förslag till

internationell

konvention.

jämförelsevis liten. Därjämte skulle, såsom riksförsäkringsanstalten anfört,,

ett borttagande av lönegränsen givetvis i sin mån underlätta arbetet med försäkringens

handhavande.

Vid anmälan i statsrådet av detta ärende anförde föredragande departementschefen

bland annat följande: Med hänsyn särskilt till den vidsträckta omfattning

ifrågavarande lagstiftning i vårt land ägde — i det den även omfattade

alla arbetare inom handel och därmed jämförliga mer ofarliga yrken — talade

övervägande skäl för, att någon rubbning icke skedde i den princip i förevarande

avseende, som vid lagens tillkomst ansetts väl överensstämma med den

ifrågavarande lagstiftningens grunder. Levnadskostnadernas stegring och lönenivåns

allmänna höjning utgjorde emellertid skäl för eu höjning av ifrågavarande

belopp, 5,000 kronor, till det av försäkringsrådet ifrågasatta, 9,000 kronor.

Därigenom syntes, såsom försäkringsrådet anmärkt, de egentliga yrkesarbetarna

med farlig sysselsättning ävensom de tjänstemän hos enskilda arbetsgivare

för vilka den sociala olycksfallsförsäkringen kunde vara av någon egentlig

betydelse komma att inbegripas under försäkringen, liksom ock de av riksförsäkringsanstalten

framhållna olägenheterna av en begränsning i ifrågavarande

avseende bleve väsentligen undanröjda. Därest erfarenheten skulle komma att

visa, att genom den föreslagna höjningen dessa ändamål ej tillfredsställande

nåddes, syntes det böra komma under övervägande, huruvida i enlighet med

riksförsäkringsanstaltens förslag varje begränsning i förevarande avseende

borde bortfalla.

I enlighet härmed avläts till 1919 års riksdag proposition (nr 175) med förslag

om sådan ändring i 2 § i lagen, att avlöningsgränsen höjdes till 9,000 kronor.

Denna proposition blev av riksdagen bifallen, varefter den 19 juni 1919

lag i ämnet utfärdades.

Undantagandet från lagens omfattning av arbetstagare, som icke fyllt tolv

år, föreslogs av ålderdomsförsäkringskommittén, såsom angavs i motiven i anslutning

till bestämmelserna i arbetarskyddslagen, och bestämmelsen härom

blev av statsmakterna oförändrad antagen.

Vid internationella arbetskonferensens sammanträde i Geneve maj—juni

1925 antogs, såsom jag redan inledningsvis omnämnt, ett förslag till konvention

angående ersättning för olycksfall i arbete, vars omfattning i allt väsentligt

överensstämmer med den gällande svenska lagen i ämnet. Vissa avvikelser

föreligga dock. Enligt förslaget åligger det varje medlem av den internationella

arbetsorganisationen, som ratificerar konventionen, att tillförsäkra personer

som drabbas av olycksfall i arbete eller deras rättsinnehavare ersättning

enligt villkor åtminstone likvärdiga med de i konventionen stadgade. Vad an-,

går försäkringens omfattning skall denna enligt förslaget, bortsett från vissa

yrken, nämligen sjöfart, fiske och jordbruk, vara allmän; dock skall det tillkomma

medlem att i sin nationella lagstiftning stadga sådana undantag, som

kunna finnas nödiga beträffande, bland annat, dels medlemmar av arbetsgivarens

familj, som arbeta uteslutande för hans räkning och bo under hans tak,

dels ock icke kroppsarbetare med arbetsförtjänst överstigande viss i den na
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

163

tionella lagstiftningen fastställd gräns. Däremot medgiver förslaget icke undantag

för arbetare under viss ålder.

De skiljaktiglieter i fråga om försäkringens omfattning, som i förevarande

hänseenden föreligga mellan vår gällande lag och konventionsförslaget, hava

framgått av det föregående.

I särskilda över konventionsförslaget avgivna yttranden hava riks för säkring sanstalten,

för säkring srådet och socialstyrelsen i huvudsak anfört, att den bristande

överensstämmelsen mellan vår gällande lag och konventionsförslaget i fråga

om undantagande från försäkringen av hemmavarande medlemmar av arbetsgivarens

familj icke syntes kunna tillmätas någon praktisk betydelse, varför det

kunde sättas i fråga om en lagändring på denna punkt vore erforderlig för ratifikation

av förslaget. Däremot hava samtliga nämnda ämbetsverk tillstyrkt,

att gällande lags bestämmelse om viss avlöningsgräns helt uteslutes samt att

gällande undantag beträffande barn under tolv år likaledes borttages. I fråga

om borttagande av avlöningsgränsen har riksförsäkringsanstalten därvid åberopat

de skäl, som anstalten anfört i förutnämnda skrivelse den 11 januari

1919.

Det är givetvis önskvärt att, där så utan olägenheter kan ske, den svenska

lagstiftningen om olycksfall i arbete erhåller en sådan avfattning, att Sverige

kan ratificera konventionsförslaget. De ändringar i nu gällande lag som

härför erfordras äro, såsom förut antytts, ej av större betydelse. Enligt vad

jag redan förut angivit bör, oberoende av nämnda förslag, åt undantaget beträffande

hemmavarande barn och föräldrar, respektive adoptivbarn och

adoptivföräldrar enligt min mening lämpligen givas en utformning, som

nära ansluter sig till motsvarande bestämmelse i konventionsförslaget.

Beträffande frågan om borttagandet av avlöningsgränsen för kroppsarbetare,

som skulle erfordras för anslutning till förslaget, må anföras, att det i praktiken

i många fall skulle bliva synnerligen vanskligt att uppdraga en gräns

mellan kroppsarbetare och icke kroppsarbetare och att införande av en sådan

gräns säkerligen skulle komma att medföra ett väsentligt förvaltningsbesvär.

Härtill kommer, att de skäl för avlöningsgränsens fullständiga borttagande

som andragits av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet enligt mitt

förmenande icke blott fortfarande äga giltighet, utan de synas hava vunnit ytterligare

bekräftelse under den utveckling av förhållandena på arbetsmarknaden

som de senaste åren ägt rum. Det synes mig därför, som om avlöningsgränsen

nu skulle kunna borttagas beträffande alla slag av arbetare.

Vidkommande slutligen undantaget beträffande arbetare under tolv år vill

jag erinra därom, att då olycksfallsförsäkringen omfattar även andra arbetargrupper

än dem å vilka arbetarskyddslagen äger tillämpning, det förhållandet,

att sistnämnda lag beträffande däri avsett arbete stadgar arbetsförbud

för minderårig som icke fyllt tolv år icke i och för sig synes böra föranleda

till att sådana minderåriga jämväl ställas utanför olycksfallsförsäkringen. Då

härtill kommer, att den ökning av försäkringens omfattning som skulle bliva

en följd av undantagsbestämmelsens slopande uppenbarligen skulle bliva syn
-

Departe
mentschefen.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Mai ds proposition nr 109.

Arbetare

med tillfällig
anställning.

Alderdoms
försäkrings
kommittén.

Kungl. Maj:ts

förslag 1916.

Förslag om

undantagets

upphävande.

nerligen ringa, torde konventionsförslagets ratificering icke böra förhindras

genom att bestämmelsen bibehålies. Bestämmelsen har därför uteslutits ur

föreliggande förslag.

Till de ändringar i gällande lag, som i övrigt förutsättas för ratifikation av

konventionsförslaget, återkommer jag i annat sammanhang (sid. 168).

Nu gällande lag stadgar slutligen undantag från försäkringen för den, som

av tillfällig anledning användes till arbete av någon, som eljest ej använder

arbetare. Ålderdomsförsäkringskommittén, från vars förslag stadgandet är

hämtat, anförde såsom motiv för detsamma, bland annat, att kommittén ansett

att en var, som under normala förhållanden icke vore skyldig att erlägga försäkringsavgifter,

ej heller skulle hava sådan skyldighet, därest han av tillfällig

anledning nödgades för någon tid använda arbetare.

Föredragande departementschefen yttrade vid ärendets behandling i förevarande

hänseende:

»Jag finner också den begränsning, som av kommittén föreslagits i fråga

om tillfälligt arbete, hava goda skäl för sig. Det synes nämligen orimligt

att under någon form stadga ersättningsskyldighet för den, som i vanliga fall

alldeles icke är arbetsgivare, men som av rent tillfällig anledning blir nödsakad

att använda arbetshjälp. Det kan visserligen, såsom från några håll

framhållits, från den skadade arbetarens sida sett. förefalla orättvist att hans

rätt till ersättning skall vara beroende av huruvida den, som använt honom

till arbete, eljest mer eller mindre regelbundet behöver använda arbetare eller

tjänare. Men att för sådant fall göra den tillfällige arbetsgivaren ersättningseller

försäkringsskyldig synes från hans sida sett icke mindre obilligt och

skulle för övrigt vid tillämpningen uppenbarligen stöta på synnerligen stora

svårigheter.»

Propositionen blev i förevarande del av riksdagen bifallen.

Sedan riksförsäkringsanstaltens samtliga ledamöter på hemställan av de

sakkunniga beretts tillfälle att inkomma med uppgift å de ändringar i olycksfallsförsäkringslagen,

som envar ledamot ansåge önskvärda, har en ledamot,

sekreteraren E. Löfmark, föreslagit, att förevarande undantagsbestämmelse

måtte utgå.

Såsom skäl för detta förslag har Löfmark anfört huvudsakligen följande:

Det syntes från arbetarens synpunkt oegentligt, att hans rätt till ersättning

skulle vara beroende på huruvida arbetsgivaren eljest sysselsatte arbetare samt

av vilken anledning arbetsgivaren sysselsatte honom. Bestämmelsen vore synnerligen

oklar och tolkades av såväl riksförsäkringsanstalten som försäkringsrådet

i hög grad restriktivt. Så snart anledningen till arbetarens användande

kunnat anses vara icke tillfällig, hade bestämmelsen icke ansetts tillämplig.

Man hade anledning antaga, att på grund av missförstånd från vederbörandes

sida angående innebörden av ifrågavarande stadgande åtskilliga arbetsgivare

som rätteligen hemfölle under lagen, icke komme att upptagas i riksförsäkringsanstaltens

arbetsgivarförteckningar, på grund varav anstalten ginge miste om

försäkringsavgifter. På grund av riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets

restriktiva tolkning av stadgandet vore de fall, då ersättningsanspråk

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 100. 165

på grund av detsamma avsloges, mycket sällsynta. Under de snart åtta år

som olycksfallsförsäkringslagen varit i kraft hade försäkringsrådet veterligen

endast i enstaka fall funnit undantaget tillämpligt, och riksförsäkringsanstalten

torde numera finna detsamma tillämpligt endast i några få fall om året.

Med hänsyn till arbetsgivarens berättigade intresse kunde det emellertid

ifrågasättas, huruvida icke i fall av förevarande art arbetsgivarens ersättningsskyldighet

för den nuvarande karenstiden borde övertagas av staten, då arbetsgivaren

före olycksfallets inträffande icke skäligen haft anledning taga frivillig

försäkring för samma tid.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts uteslöts ifrågavarande undantagsbestämmelse

ur det av de sakkunniga utarbetade utkast till lag i ämnet,

som underställdes granskningsnämnden.

Av nämndens ledamöter hava herr Bernström, fröken Hésselgren, herrar Kempe,

Kvarnzelius, von Sydow och Tjällgren — efter att hava erinrat om att såsom

skäl för bestämmelsens uteslutande anförts, att densamma kommit till användning

i relativt få fall — yttrat följande:

»Dessa synpunkter synas oss dock icke kunna tillmätas någon större betydelse

av den grund, att åtskilliga olycksfall sannolikt icke bliva anmälda tack

vare bestämmelsen i fråga. Borttages bestämmelsen, kan man däremot vänta,

att ersättningsanspråk komma att framställas i större utsträckning än vad nu

är- fallet.

Härtill kommer även en annan synpunkt. Skulle den ifrågavarande bestämmelsen

borttagas, komme detta att innebära, att praktiskt taget varje medborgare

skulle bliva arbetsgivare. Då det givetvis icke är möjligt att påföra

försäkringsavgifter avseende dylika tillfälliga arbetsprestationer, varom här

är fråga, skulle den här ifrågasatta ändringen innebära ett avlägsnande från

försäkringsprincipen. Skulle emellertid statsmakterna anse lämpligt att under

den obligatoriska olycksfallsförsäkringen indraga olycksfall, för vilka på

grund av sakens natur några premier icke kunna beräknas inflyta, anse vi det

självfallet, att staten bestrider ersättningarna i anledning av dylika olycksfall.»

Herrar Carlsson, Hansson, Johansson och Thorberg hava anfört, att ifrågavarande

bestämmelse enligt deras uppfattning måste medföra olämpliga konsekvenser

rörande rätten till ersättning i anledning av skada på grund av

olycksfall i arbete, varför bestämmelsen borde uteslutas. Till belysande av de

olämpliga konsekvenserna av densamma hava, nämnda ledamöter anfört följande

exempel. Om en vedhuggare, som av tillfällig anledning anlitades av eu

familj, råkade ut för ett olycksfall, komme hans rätt till ersättning att bliva

beroende av huruvida hos familjen i fråga exempelvis någon tjänare funnes anställd

eller icke. Från den skadades synpunkt måste enligt dessa ledamöters

uppfattning en lagbestämmelse som gjorde rätten till ersättning beroende av en

dylik omständighet te sig mycket underlig. Att för honom finna en logisk

grund därför syntes icke vara möjligt.

De i det föregående återgivna skal, som anförts till stöd för borttagande av

ifrågavarande undantagsbestämmelse och vilka, vad angår frågan om den

skadades rätt till ersättning, sedd från den skadades synpunkt, uppmärksammats

redan av dåvarande chefen för civildepartementet vid framläggande av

De sakkunniga.

Gransknings
nämnden.

Departe
mentschefen.

s. 166 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj ds proposition nr 100.

166

1916 års proposition i frågan, synas mig icke vara vederlagda genom vad herrar

Bernström m. fl. därutinnan invänt. För mig synes denna frågas lösning

huvudsakligen böra vara beroende på frågan om karenstidens längd. Under

nuvarande förhållanden, då arbetsgivaren själv svarar för sjukpenning m. m.

till och med den trettiofemte dagen efter olycksfallet, torde det av hänsyn till

de arbetsgivare, som undantaget avser och av vilka de flesta torde tillhöra ekonomiskt

mindre väl lottade samhällslager icke låta sig göra att borttaga undantagsbestämmelsen.

Förevarande lagförslag innebär emellertid, såsom förut

anförts, att ersättning skall utgå från försäkringsinrättning redan från dagen

efter olycksfallet och beträffande läkarvård och läkemedel redan från och med

dagen för olycksfallet, och arbetsgivaren är sålunda enligt förslaget icke direkt

ersättningsskyldig i något fall. Något hinder för undantagets uteslutande

föreligger vid sådant''förhållande icke. Det torde för övrigt kunna antagas, att

de ersättningar, som på grund av undantagsbestämmelsens borttagande skulle

komma att belasta försäkringen, äro så obetydliga, att de, även om försäkringsavgifter

icke skulle komma att inflyta från åtskilliga av bestämmelsen

berörda arbetsgivare, icke kunna märkbart inverka på storleken av de försäkringsavgifter

som erläggas av övriga arbetsgivare. Jämväl nu behandlade undantagsföreskrift

har i överensstämmelse med denna uppfattning uteslutits ur

förslaget.

3 §.

Enligt denna paragraf skall försäkringen vara centraliserad i riksförsäkringsanstalten,

som dock skall äga träffa avtal med registrerade sjukkassor om

övertagande av viss del av försäkringen; och hänvisar jag beträffande grunderna

för bestämmelserna härutinnan till vad jag anfört i den allmänna motiveringen

(sid. 72 ff., 109 ff.).

Då åtskilliga bestämmelser i lagen äro avsedda att vinna tillämpning å såväl

riksförsäkringsanstalten som sjukkassa, vilken sålunda övertagit viss del

av försäkringen, har det ansetts lämpligt att i lagen införa en gemensam

benämning för anstalten och dylika sjukkassor. Bestämmelse i sådant syfte

har införts i andra stycket av förevarande paragraf.

Skälen till att nuvarande 3 § uteslutits hava angivits i den allmänna motiveringen

(sid. 122).

4 §.

Denna paragraf i förslaget motsvarar första stycket av nuvarande 5 §.

Det i sistnämnda lagrum förekommande stadgandet att försäkringsrådet har

att med uppmärksamhet följa försäkringens tillämpning och utveckling har

uteslutits på den grund att det ansetts icke vara av allmän lags natur utan av

instruktionell innebörd. Därest ifrågavarande förslag blir gällande lag, torde

Kungl. Maj:t böra utfärda instruktion för försäkringsrådet, i vilken rådets

åligganden fullständigt angivas.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

167

5 §■

I denna paragraf hava intagits föreskrifter om att grunderna för den nya

riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets organisation och verksamhet

skola bestämmas av Konung och riksdag.

Grunderna för riksförsäkringsanstaltens organisation och verksamhet torde

icke vara av beskaffenhet att böra meddelas i den i § 87 mom. 1 regeringsformen

stadgade ordning, vilket däremot är fallet beträffande motsvarande

regler i fråga om försäkringsrådet, detta enär rådet är att anse såsom en domstol.

Det synes mig vara lämpligt att låta den sålunda bestående skillnaden

komma till uttryck genom lagens avfattning.

De avsedda grunderna innefattas, vad angår riksförsäkringsanstalten, i det

nu framlagda förslaget till lag om riksförsäkringsanstalten och beträffande

försäkringsrådet i gällande lag i ämnet den 29 juni 1917.

I 5 § hava även lämnats föreskrifter beträffande sättet för bestridande av omkostnaderna

för riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets verksamhet.

Därutinnan hänvisar jag till vad som därom anförts i den allmänna motiveringen.

G §•

I detta lagrum, som motsvarar 6 § i nu gällande lag och behandlar den

ersättning, som i följd av olycksfall skall utgå till den skadade själv, komma

de ändringar beträffande karenstid och beräkning av sjukpenning till uttryck,

för vilka jag förut redogjort i den allmänna motiveringen, och hänvisar

jag i fråga om nämnda spörsmål till vad sålunda förut anförts (sid. 135 ff.,

sid. 143).

I övrigt innefattar förslaget vissa mindre ändringar, för vilka nedan i särskilda

punkter närmare redogöres. I formellt hänseende har paragrafen till

vinnande av ökad klarhet i uppställningen indelats i fyra moment.

Enligt gällande lag skall skadad arbetare, förutom kontant ersättning och

erforderlig läkarvård, erhålla läkemedel och andra till arbetsförmågans höjande

nödiga hjälpmedel, såsom kryckor, konstgjorda lemmar (proteser) av

enklare beskaffenhet, glasögon och dylikt.

Mot denna bestämmelse har, i vad den kräver höjande av arbetsförmågan

som villkor för bekostande av dylika särskilda hjälpmedel, från läkarhåll

framförts vägande invändningar. Sålunda har professorn i ortopedi vid Karolinska

institutet P. Haglund, vilken i egenskap av läkare hos riksförsäkringsanstalten

haft att tillämpa ifrågavarande bestämmelse, i ett av honom vid

femte nordiska arbetarförsäkringsmötet i Stockholm år 1922 hållet inledningsföredrag

angående frågan om protes- (och bandage-) anskaffningen åt olycksfallsskadade

inom socialförsäkringen anfört, hurusom protesen för den skadade

till stor del hade kosmetisk betydelse — d. v. s. avsåge att minska de synliga

följderna av olycksfallet — och att man måste . medgiva det vara ett berättigat

krav från den skadades sida, att försäkringen även i någon mån tillgodosåge

detta behov. Såsom exempel anfördes, att en armamputerad arbetare ut
-

Särskilda

hjälpmedel.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!,. Ma j ds proposition nr 109.

Departe
mentschefen
-

Förnyelse ai

särskilda

hjälpmedel.

Sjunde

internationella

arbetskonferensen

i Genéve.

1(58

rustades med en protes med varjehanda för hans försörjningsarbete nödvändiga

ansatsstycken; kostnaden härför folie under lagen, som däremot tydligen

icke medgåve anskaffandet såsom ytterligare ansatsstycke av en s. k. söndagshand,

som kunde utanför arbetet appliceras å protesen för att i någon mån

skyla defekten. Detta kunde visserligen vara från försäkringssynpunkt riktigt

men verkade ytterst osympatiskt både på läkaren, som skötte protesanskaffningen,

och på den skadade, som funne det ogint och småaktigt. I riksförsäkringsanstalten

hade man nog emellanåt också — i betraktande av den

obetydliga tilläggskostnaden — blundat för ifrågavarande bestämmelse. Protesen

spelade vidare en stor roll för den skadades allmänna förmåga att sköta

sig, flytta sig och utföra nödvändiga funktioner, äta, kläda sig, o. s. v. Det

vore ett berättigat krav, att den skadade försåges med en protes, som förhjälpte

honom till detta, även om han förbleve så höggradig invalid, att självförsörjning

eller ens nämnvärt bidrag till densamma bleve omöjlig. En dubbelsidigt

armamputerad person brukade också av riksförsäkringsanstalten förses

med en ganska dyrbar protesutrustning, även om han förbleve 100 % invalid,

d. v. s. i fullständig saknad av arbetsförmåga.

Ett i överensstämmelse med dessa synpunkter i de sakkunnigas utkast upptaget

stadgande lämnades av granskningsnämnden utan erinran.

De återgivna synpunkterna synas mig vara uppenbarligen riktiga. Den

ofullständighet som alltså får anses vidlåda stadgandet i dess nuvarande avfa

ttning kan lätteligen avhjälpas genom ett sådant tillägg, att ifrågavarande

särskilda hjälpmedel skola bekostas av försäkringen, icke allenast då desamma

erfordras för höjande av den skadades arbetsförmåga utan ock då de eljest

äro behövliga för lindrande av menliga följder av olycksfallet. I

I det av mig här förut under 2 § omförmälda, vid internationella arbetskonferensens

sjunde sammanträde i Genéve antagna förslaget till konvention

angående ersättning för olycksfall i arbete har i 10 § intagits följande bestämmelse

:

»Den nationella^ lagstiftningen skall bereda genom olycksfall i arbete skadade

rätt till erhållande och normalt förnyande, genom arbetsgivarens eller

försäkringsanstaltens försorg, av sådana konstgjorda lemmar och ortopediska

hjälpmedel, som erkännas.''''vara nödvändiga; undantagsvis må dock den nationella

lagstiftningen medgiva, att tillhandahållandet och förnyandet av sådana

hjälpmedel utbytes mot ett tillägg till ersättningen, vilket skall bestämmas

samtidigt med att själva ersättningsbeloppet fastställes eller revideras och

som skall svara mot den sannolika kostnaden för normal anskaffning och förnyelse

av hjälpmedlen.

Den nationella lagstiftningen skall föreskriva nödiga kontrollåtgärder, såväl

till förebyggande av missbruk i samband med förnyandet av hjälpmedel som

till säkerställande att tilläggsersättningen användes till avsett ändamål.»

I sina över konventionsförslaget avgivna yttranden hava riksförsäkringsanstalten,

försäkring srådet och socialstyrelsen hemställt om ändring av gällande

lag i syfte att bereda den skadade rätt jämväl till kostnadsfri förnyelse

av ifrågavarande slags hjälpmedel.

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 100.

169

Att i så måtto följa konventionsförslaget, att i lag fastslås, att den skadade

skall äga rätt till normalt förnyande av ifrågavarande slags hjälpmedel, synes

mig icke vara fullt lämpligt. Det kan nämligen tänkas, att om den skadade

äger kännedom om att han, då hans av riksförsäkringsanstalten bekostade protes

är utsliten eller eljest blivit oduglig, har rätt att få en ny sådan på anstaltens

bekostnad, han kommer att sakna intresse av att tillbörligen vårda och

akta den ofta dyrbara protesen. Däremot synes mig den i konventionsförslaget

intagna undantagsbestämmelsen om att rätten till förnyande av sådana hjälpmedel

kan utbytas mot ett tillägg till den kontanta ersättningen vara ägnad att

läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Detta skulle innebära, att till den

efter vanliga regler i förhållande till arbetsförtjänsten och arbetsförmågans

minskning bestämda livräntan göres ett tillägg, motsvarande förnyelsekostnaden

fördelad med lika belopp på alla år. Med den erfarenhet, vederbörande

läkare numera torde äga angående normal hållbarhet och varaktighet hos olika

proteser, torde det icke möta någon större svårighet att på förhand uppskatta

denna årliga kostnad. Härvid har jag ansett mig kunna gå ut ifrån, att förnyelse

av särskilda hjälpmedel icke kan komma i fråga i annat fall än då olycksfallet

medfört en sådan bestående nedsättning i arbetsförmågan att livränta skall

utgå, d. v. s. en minskning av arbetsförmågan motsvarande minst en tiondel.

Till säkerställande av att tillägget till livräntan kommer att användas för tillgodoseende

av det därmed avsedda ändamålet har i 17 § av förslaget upptagits

bestämmelse om rätt för riksförsäkringsanstalten att i nämnda syfte

beträffande tiden för utbetalning atr sådant tillägg meddela erforderliga bestämmelser.

Härigenom erhåller anstalten givetvis möjlighet att innehålla hela

tillägget, till dess att detsamma behöver tagas i anspråk för ifrågavarande

ändamål. Därjämte torde, därest förslaget blir upphöjt till lag, vid upprättande

av förslag till bestämmelser angående sättet för utbetalning av ersättning,

i vilket hänseende Kungl. Maj :t enligt sistnämnda lagrum äger förordna,

behovet av erforderliga kontrollbestämmelser i förevarande avseende komma

att beaktas.

7 §■

Denna paragraf behandlar frågan om ersättningar till i följd av olycksfall

i arbete avliden arbetares efterlevande och överensstämmer utom i vissa i det

följande angivna hänseenden med motsvarande paragraf i den gällande lagen.

I denna stadgas att, i händelse olycksfall medfört arbetarens död, i ersättning

skall utgivas, förutom begravningshjälp, livräntor:

a) till efterlevande änka eller änkling, så länge hon eller han lever ogift, å

ett årligt belopp motsvarande en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

och till varje den avlidnes minderåriga barn eller adoptivbarn, till dess

detsamma fyllt 16 år, å ett årligt belopp motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten,

dock med den begränsning att, där livräntor till nu nämnda efterlevande

skulle för år räknat sammanlagt överstiga två tredjedelar av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst, de skola i förhållande till vad på en var livränte
-

Departe
mentschefea.

Livränta till

föräldrar.

Gällande bestämmelser.

s. 170 Kontrollera mot PDF

Historik.

170 K ungl. Maj:ts proposition nr 100.

tagare belöper nedsättas till detta belopp, så länge anledningen till dylik nedsättning

fortfar; samt

b) till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder eller

om bada föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva till båda gemensamt, därest

de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende

och annan till livränta berättigad ej finnes, å ett årligt belopp motsvarande

en fjärdedel av arbetsförtjänsten.

I 9 § givas åtskilliga regler för beräknande av den avlidnes årliga arbetsförtjänst

och stadgas däri, varom jag förut erinrat i annat sammanhang, bl. a.,

att därest arbetsförtjänsten överstiger 2,400 kronor det överskjutande beloppet

icke skall tagas i beräkning vid bestämmande av ersättning enligt lagen.

Alderdomsförsäkringskommitténs betänkande upptog ej något stadgande

om rätt till livränta för efterlevande föräldrar till genom olycksfall avliden arbetare.

Kommittén anförde med avseende härå följande:

»I de flesta utländska lagar kunna även den avlidnes släktingar i rätt uppstigande

eller rätt nedstigande led och någon gång även minderåriga syskon

erhålla rätt till livränta. Villkoret härför är dock i allmänhet, att sådan anhörig

åtnjutit underhåll av den avlidne. Då dessutom summan av samtliga

livräntor oftast är bestämd, och änka ävensom barn hava företrädesrätt, så är

den ifrågavarande förmånen för andra släktingar utan större betydelse utom

i de fall. då änka och barn ej efterleva.

Vad vårt land beträffar, så utgå enligt nu gällande lag (av clen 5 juli 1901)

livräntor allenast till den avlidnes änka och barn, men icke till föräldrar,

barnbarn m. fl. Närmast berättigade till livräntor böra sådana anhöriga vara

gent emot vilka den avlidne enligt svensk lag har försörjningsplikt, således

änka, barn och föräldrar. Beträffande föräldrar, komma dock dessa i sådana

fall, som i olycksfallslagstiftningen merendels åsyftats, nämligen vid

invaliditet och ekonomiskt behov, numera att erhålla understöd från den allmänna

pensionsförsäkringen, vilken just till en av sina uppgifter har att minska

bördan av barns försörjningsskyldighet mot invalida föräldrar. Då därjämte,

såsom nämnts, förmånen för föräldrar att erhålla livränta enligt olycksfallslagen,

på grund av änkans och barnens företrädesrätt, merendels skulle

bliva illusorisk, så har kommittén ej ansett sig hava tillräckliga skäl för att

i _ detta avseende^ avvika från grunderna för nu gällande lag. utan inskränkt

sig till att föreslå livräntor allenast för efterlevande maka och barn.»

Kungl. Maj :ts proposition till 1916 års riksdag med förslag till lag om försäkring

för olycksfall i arbete intog i förevarande hänseende samma ståndpunkt

som kommittén.

Särskilda utskottet nr 1, som behandlade propositionen i fråga, föreslog

emellertid, att livränta skulle under vissa förutsättningar utgå till den avlidnes

föräldrar. Utskottet anförde härom följande:

»Utskottet har vidare ansett i den förevarande lagen böra intagas ett stadgande

av i huvudsak samma innehåll som den i 4 § i förordningen den 18 juni

1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

förekommande bestämmelsen om livränta åt den avlidnes föräldrar.

Det synes nämligen synnerligen hårt, om ej den avlidnes föräldrar, då de varit

väsentligen beroende av hans arbetsförtjänst, skulle komma i åtnjutande av

någon ersättning, åtminstone i de fall då annan därtill mera berättigad icke

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

171

lever. Genom ett dylikt stadgande skulle enligt vad utskottet inhämtat premien

icke komma att ökas ens med en halv procent.»

På grund härav föreslog utskottet ett stadgande av den lydelse, som sedermera

i enlighet med riksdagens och Kungl. Maj:ts beslut inflöt i 7 § av lagen.

Häri har sedermera endast vidtagits den ändring, att adoptivföräldrar likställts

med verkliga föräldrar.

Beträffande ifrågavarande stadgande hava framkommit skilda ändrings- Framställning

förslag. Prågan om utvidgning av efterlevande föräldrars rätt till livränta ^^”onens

enligt olycksfallsförsäkringslagen framfördes till övervägande genom en avdelning i

till socialdepartementet den 19 september 1921 ingiven skrivelse från om- ;''nndsTa11''

budsmannen för Svenska eldarunionens avdelning i Sundsvall. I denna skrivelse

hemställdes om vidtagande av sådan ändring i gällande lag, att det för

ersättnings utgående gällande villkoret, att den avlidnes föräldrar varit för sitt

uppehälle huvudsakligen beroende av den avlidnes arbetsförtjänst skulle helt

bortfalla och ersättning sålunda utgå till efterlevande föräldrar, så snart annan

livränteberättigad ej funnes.

Över berörda skrivelse avgav riksförsäkringsanstalten ett den 30 december Riksförsait1924

dagtecknat utlåtande, som utmynnade i en hemställan att den i skrivel- t”,ttrande

sen gjorda framställningen icke måtte föranleda någon åtgärd. Som skäl för i anledning

denna hemställan anförde anstalten bland annat följande. En lagändring en- f''

ligt förslaget skulle givetvis medföra en ökning i premierna, vilken kunde befaras

bliva rätt avsevärd. Det syntes dessutom principiellt mindre riktigt att

betunga arbetsgivarna med kostnaderna för understöd åt avliden arbetares efterlevande

föräldrar även i de fall, då verkligt behov därav icke kunde anses

föreligga. Givetvis förekomma emellertid då och da en del gränsfall, vilka

erbjöde stor svårighet vid bedömandet av ersättningsfrågan. Det vore sålunda

i viss mån riktigt, att den ifrågasatta lagändringen skulle medföra en minskning

i anstaltens arbetsbörda. Vad som därigenom skulle vinnas i besparingshänseende

vore emellertid i och för sig av ganska ringa betydelse i förhållande

till den kostnadsökning för den sociala olycksfallsförsäkringen i dess helhet,

som skulle uppstå genom den ifrågasatta lagändringen.

I skrivelse den 21 april 1925, nr 125, har riksdagen — i anledning av två Riksdagens

inom riksdagen väckta motioner, nämligen i första kammaren av herr Tengdahl 4i" april 1925.

och i andra kammaren av herr Carlsson i Stockholm — under åberopande av

vad som anförts i andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr

17, anhållit, att Kungl. Maj:t ville i samband med förestående omarbetning

av delar av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete taga

under övervägande frågan om och i vad mån den rätt till livränta, som enligt

nämnda lag tillkomme föräldrar till genom olycksfall dödad arbetare, kunde

utsträckas utöver vad för närvarande vore fallet.

I nämnda motioner, vilka voro lika lydande, hade, efter en redogörelse för llutioner vid

gällande bestämmelser i fråga om livränta till efterlevande föräldrar, följande

anförts. Lagens formulering torde innebära och hade i varje fall tolkats så,

att förutsättning för att livränta tillerkändes föräldrar varit, att den avlidne

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Försäkrings
rådet.

till mer än liälften bidragit till föräldrarnas underhåll. Därjämte komme

även andra omständigheter i betraktande, såsom föräldrarnas arbetsförmåga,

möjligheten att erhålla hjälp från syskon till den avlidne o. s. v. Allt detta

hade enligt motionärerna gjort, att de livränteberättigades antal bleve mycket

starkt begränsat och att bestämmelsen i praktiken finge högst ringa betydelse.

Till stöd för detta påstående åberopade motionärerna följande sammanställning

över antalet olycksfall, som föranlett livräntor till efterlevande föräldrar

åren 1918—1921:

A r

1

Samtliga olycksfall

med livräntor till

efterlevande

föräldrar

Kapitalvärdet av

dessa livräntor

Därav livräntor till föräldrar

på grund av krigsrisk

antal 1 kapitalvärde

1

1918..........

37

175,648

24

112,471

1919.........

22

101,628

8

38,419

1920 .........

19

128,988

—

—

1921........

8

47,077

—

—

Motionärerna anförde vidare, att det syntes vara förenat med billighet och

rättvisa, att i de fall, då den avlidne under livstiden lämnat bidrag till efterlevande

fader eller moder eller båda till sådant belopp, att de för sin bärgning

varit av detsamma beroende, de erhölle en ersättning i form av livränta som

stode i proportion till förlusten av bidraget. Hänsyn torde också böra tagas

icke allenast till understöd som redan lämnats, utan även till bidrag som föräldrarna

ansett sig kunna framdeles påräkna från barnen. Det vore sålunda

rimligt, om en mildring av uttrycket »huvudsakligen beroende» komme till

stånd, en mildring som även medgåve livränta i de fall då föräldrarna varit

för sin utkomst av den avlidnes arbete beroende i mindre grad än i gällande

lag förutsattes. Ändringen finge dock ej genomföras så, att den komme att

innebära en nedsättning av livräntebeloppen för de fall att föräldrarna faktiskt

varit huvudsakligen beroende. Då vidare en glidande skala lätt kunde

föranleda ett, låt vara endast skenbart, godtyckligt bedömande av de särskilda

fallen, torde lagändringen böra avse att införa tvenne alternativ. I fall då

föräldrarna varit huvudsakligen beroende av den avlidnes arbete skulle livränta

utgå såsom dittills med en fjärdedel av arbetsförtjänsten och då de väl

varit därav beroende, men i mindre grad, med ett reducerat belopp, vilket lämpligen

borde bestämmas till en sjättedel av arbetsförtjänsten.

Över dessa motioner inhämtades yttrande av för säkring srådet. I detta yttrande

anförde försäkringsrådet, att gällande bestämmelse om rätt till livränta

för föräldrar vore tämligen illusorisk och att starka billighetsskäl syntes tala

för motionärernas förslag. Ehuru förslaget naturligen komme att i sin mån

öka arbetet för försäkringsinrättningarna och jämväl för försäkringsrådet, ansåge

sig rådet därför böra tillstyrka bifall till detsamma. Två ledamöter av

rådet förklarade sig icke kunna deltaga i tillstyrkandet av motionerna samt

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 173

åberopade till stöd för sin ståndpunkt i huvudsak ålderdomsförsäkringskomxnitténs

betänkande och det särskilda utskottets yttrande vid 1916 års riksdag.

Vid försäkringsrådets yttrande fanns bilagd en på rådets begäran av byråchefen

i riksförsäkringsanstalten D. Östrand upprättad promemoria, i vilken

anförts bland annat följande. Under vart och ett av åren 1918—1921 hade

antalet olycksfall, som föranlett livräntor till efterlevande föräldrar, uppgått

till respektive 37, 22, 19 och 8. För dessa livräntor hade kapitalvärdena uppgått

till respektive 176,000, 102,000, 129,000 och 47,000 kronor. Om man

antoge, att efterlevande föräldrar skulle finnas i alla de fall, där den förolyckade

vid olyckstillfället befunnit sig i en ålder mellan 15 och 50 år och där enligt

gällande bestämmelser inga ersättningsberättigade efterlevande funnits, skulle

antalet fall med efterlevande, av den avlidnes arbete icke huvudsakligen beroende

föräldrar under vart och ett av åren 1918—1921 hava uppgått till respektive

313, 234, 175 och 139. I genomsnitt kunde alltså antalet sådana fall uppskattas

till 10 gånger antalet fall med efterlevande, av den avlidnes arbete

huvudsakligen beroende föräldrar.

I huru många av dessa fall de efterlevande föräldrarna, utan att hava varit

av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende, kunnat anses därav beroende,

undandroge sig givetvis ett närmare bedömande. Antoge man emellertid, att

så varit förhållandet i t. ex. halva antalet av dessa fall, så skulle, om livränta

till de av den avlidnes arbete beroende (men ej huvudsakligen beroende) efterlevande

föräldrarna skulle utgått enligt grunderna i 7 § i lagen om försäkring

för olycksfall i arbete, kapitalvärdet av dessa livräntor, räknat efter förhållandena

under åren 1920 och 1921, kunna uppskattas till, i avrundat tal, omkring

400,000 kronor för under ett år inträffade dödsfall. Skulle livränta

däremot hava utgått med allenast en sjättedel av clen avlidnes årliga arbetsförtjänst,

skulle kapitalvärdet uppgå till två tredjedelar av nyssnämnda summa.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, vilken av utskottet beretts

tillfälle att yttra sig över motionerna, förklarade i avgivet utlåtande,

att föreningen ansåge sig icke böra tillstyrka bifall till desamma. Som skäl

för denna ståndpunkt anförde föreningen i huvudsak att, därest på sätt motionärerna

syntes hava avsett, livränta skulle utgå, så snart fader eller moder

eller båda föräldrarna överlevat genom olycksfall avliden arbetare, under år

1923 för bolagens försäkringsstock skulle hava uppkommit en ökning i ersättningskostnaderna

å omkring 170,000 kronor. Bortsett från kostnadsökningen

kunde det ifrågasättas, huruvida den föreslagna utvidgningen av ersättningsrätten

vore tillrådlig eller lämplig. Att förklara personer, som måhända vore

fullt arbetsdugliga, livränteberättigade allenast därför att de kunnat tillgodogöra

sig någon del av hemmavarande barns arbetsförtjänst, innebure eu betänklig

och ur social synpunkt föga tillfredsställande utsträckning av ersättningsrätten

enligt olycksfallsförsäkringslagen. I

I detta sammanhang må erinras om i liknande hänseenden gällande bestämmelser

å andra lagstiftningsområden. Förordningen den 18 juni 1909 om ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, innehåller

stadgande, att, i händelse dylik skada medfört döden och den avlidne

De ömsesidiga

socialförsäkringsbolagens

förening.

Förordningen

den 18 juni

1909 om

ersättning i

anledning av

kroppsskada,

ådragen under

militärtjänstgöring.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Förordningen

den 1 juni

1923 ang.

ersättning av

statsmedel för

skada till följd

av olycksfall,

som förorsakats

av krigsförhållandena

under 1914 —

1919 års

världskrig.

icke efterlämnar änka eller barn, men fader, moder eller minderåriga syskon,,

som varit av hans arbete för sitt uppehälle huvudsakligen beroende, det skall

utgå till fader eller moder eller, om bägge leva, till dem gemensamt en årlig

livränta av 360 kronor från dödsfallet och till varje minderårigt syskon en årlig

livränta av 180 kronor från dödsfallet, till dess det uppnått 15 års ålder, dock

med den begränsning att, där livräntor till nu nämnda efterlevande skulle

sammanlagt överstiga 900 kronor, de skola i förhållande till vad på en var

livräntetagare belöper nedsättas till detta belopp, så länge anledningen till

dylik nedsättning fortfar.

Av förarbetena till förordningen framgår, att berörda stadgande tillkommit

i anslutning till en i den då gällande värnpliktslagen förekommande bestämmelse

därom, att uppskov med inskrivning och sedermera eventuellt befrielse

från värnpliktens fullgörande kunde medgivas bl. a. ende arbetsföre sonen till

orkeslös eller vanför fader eller till änka eller ogift kvinna ävensom ende arbetsföre

brodern till ett eller flera minderåriga eller vanföra faderlösa syskon,,

såvida sagda föräldrar eller syskon vore av hans arbete för sitt uppehälle väsentligen

beroende. Då genom denna bestämmelse från statens sida erkänts,

att i fråga om värnpliktens fullgörande hänsyn borde tagas till deras ställning,

vilka för sitt uppehälle vore väsentligt beroende av den värnpliktiges

arbete, ansågs en sådan hänsyn skäligen böra komma till uttryck jämväl i den

förevarande lagstiftningen.

I värnpliktslagen den 12 juni 1925 hava intagits bestämmelser av enahanda

innehåll som de för vilka sålunda redogjorts.

Även förordningen den 1 juni 1923 angående ersättning av statsmedel för

skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under

1914—1919 års världskrig, innehöll i sin ursprungliga lydelse samma villkorbeträffande

livränta (avseende ett belopp av högst 600 kronor) till föräldrar,

som nu gälla enligt nyssnämnda förordning av den 18 juni 1909 samt olycksfallsförsäkring-slagen.

I det av vederbörande ämbetsverk utarbetade, till grund

för 1923 års förordning liggande förslag hade visserligen ovanberörda villkor

formulerats något mindre strängt, i det att i stället för orden »huvudsakligen

beroende» använts uttrycket »i avsevärd mån beroende». De förhållanden*,

varunder dessa olycksfall inträffat, ansågos nämligen motivera en utsträckning

av rätten till livräntor för föräldrar. Vederbörande departementschef

uttalade emellertid såsom sin uppfattning, att ifrågavarande villkor lämpligen

borde erhålla den i olycksfallsförsäkringslagen givna avfattningen och lät

omformulera stadgandet i enlighet härmed. Ifrån riksdagens sida framställdes

ingen erinran häremot.

Vid 1924 års riksdag väcktes emellertid en motion, vari påpekades, att

livränta till efterlevande föräldrar på grund av förenämnda villkors avfattning

kommit att utgå allenast i enstaka undantagsfall, samt yrkades, att villkoret

skulle erhålla den av ämbetsverken ursprungligen föreslagna lydelsen„

I bankoutskottets utlåtande över motionen föreslogs i anslutning till ett av

riksförsäkringsanstalten i ärendet avgivet yttrande, att uttrycket »huvudsak
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

175

ligen beroende» skulle utbytas mot ordet »beroende». Det åberopades till stöd

härför bl. a., att riksdagen i den till Kungl. Maj:t år 1920 avlåtna skrivelse

vilken föranlett ifrågavarande lagstiftning uttalat den meningen, att ersättningsfrågor

av hithörande art borde bedömas efter andra synpunkter än understödsfrågor

i allmänhet, ävensom att vid frågans behandling år 1923 starka

billighetsskäl funnits tala för att här ifrågavarande personer genom statsmakternas

försorg finge sin framtid någorlunda ekonomiskt tryggad. Riksdagen

biföll utskottets hemställan, och den sålunda föreslagna ändringen bragtes till

verkställighet genom en förordning av den 13 juni 1924.

I 6 kapitlet 4 § strafflagen stadgas att, därest maka, barn eller adoptivbarn

efter den, som genom brott blivit dödad, komma att genom hans frånfälle sakna

nödigt underhåll, skäligt skadestånd därför enligt i lagrummet närmare angivna

grunder skall till dem utgå. Detta stadgande innebär ett undantag från

den principiella regeln beträffande skadestånd på grund av brott, att allenast

därav omedelbart härflytande skada ersättes. Följaktligen bliver, såsom upprepade

gånger fastslagits i praxis, den, som genom brottslig handling åstadkommer

annans död, icke ersättningsskyldig gent emot den dödades föräldrar

för den förlust dessa, vilka måhända varit för sin utkomst helt och hållet

beroende av den avlidnes arbetsförtjänst, sålunda genom den brottsliga gärningen

lida.

Andra lagutskottet, från vars utlåtande den nu givna översikten över å

andra områden gällande bestämmelser är hämtad, anförde för egen del följande.

»Av motionerna ävensom den till försäkringsrådets yttrande över desamma

fogade utredningen framgår, att livränta till efterlevande föräldrar enligt

olycksfallsförsäkringslagen kommit att utgå i mycket ringa omfattning.

Orsaken härtill är givetvis att till ej oväsentlig del söka i det för närvarande

för nämnda anförvanters rätt till livränta stadgade villkor, att de för sitt

uppehälle skola hava varit huvudsakligen beroende av den avlidnes arbetsförtjänst.

_Då detta villkor i tillämpningen ansetts innefatta fordran därå. att

den avlidne bidragit med minst halva kostnaden för föräldrarnas uppehälle,

uteslutas därigenorn från lagens tillämpningsområde de fall, där bidrag från

den avlidne väl utgått, men i ringare omfattning än nyss sagts. På sätt försäkringsrådet

i sitt ovan anmärkta yttrande anfört, synas starka billighetsskäl

i många fall tala för att, där annan livränteberättigad ej finnes, efterlevande

föräldrar må kunna tillerkännas ersättningsrätt i vidare utsträckning

än sålunda för närvarande är fallet.

Inom den närmaste framtiden kommer med anledning av statens besparingskommittés

nyligen avlämnade betänkande med utredning och förslag angående

socialförsäkringens organisation att till prövning upptagas frågan om en omarbetning

i väsentliga delar av olycksfallsförsäkringslagen. I samband därmed

synes lämpligen ock böra övervägas, huruvida och i vad mån i det av motionärerna

avsedda syfte må anses påkallad någon utsträckning av den rätt till

livränta, som enligt nu gällande bestämmelser tillkommer föräldrar till genom

olycksfall dödad arbetare. De synpunkter, som i ovan anmärkta, med anledning

av motionerna avgivna yttranden i frågan framförts, synas därvid böra

komma under vederbörligt beaktande, likasom sambandet med motsvarande bestämmelser

i förut berörda förordningar av den 18 juni 1909 och den 1 juni

Strafflagen

6 kap. 4 §.

Utskottets

yttrande.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Ändringsförslag

beträffande

6 kap. 4 §

strafflagen.

Tillämpningen

av förordningarna

den 1 jnni

1923 och den

13 jnni 1924.

1923 ävensom nuvarande och tillämnade stadganden i strafflagen om skadeståndsrätt

för efterlevande till genom brott dödad person därvid självfallet

ock komma att beaktas. Av särskilt intresse torde härvid komma att bliva de

erfarenheter, som utvunnits vid tillämpningen av förordningen den 13 juni

1924, varigenom, på sätt förut angivits, i bestämmelserna angående rätt till

livränta för efterlevande föräldrar efter genom olycksfall, som orsakats av

krigsförhållandena 1914—19, avlidna personer uttrycket ''huvudsakligen beroende’

utbytts mot ordet ''beroende''.»

Sex ledamöter av utskottet voro av skiljaktig mening och hemställde, att

motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan bifölls emellertid, såsom framgått av det föregående

(sid. 171), av riksdagens båda kamrar.

Jämväl må erinras om att, i anledning av en av 1913 års riksdag i skrivelse

den 4 mars gjord hemställan samt framställning från justitieombudsmannen

den 25 februari 1924, Kungl. Maj:t den 30 oktober 1925 på chefens för justitiedepartementet

föredragning beslutat avlåta proposition till 1926 års riksdag

med förslag till ändring av 6 kapitlet 4 § strafflagen. Förslaget innebär, att

där någon, som jämlikt stadgande i lag äger rätt till underhåll av den som genom

brott blivit dödad, skulle genom dennes frånfälle komma att sakna erforderligt

underhåll, skadestånd enligt förut i samma lagrum gällande regler skall utgå

till ifrågavarande efterlevande. I sitt yttrande över det till grund för propositionen

liggande förslaget anförde lagrådet, att det för visso syntes särskilt

påkallat, att förutom make och barn, som redan enligt nuvarande lydelsen av

lagrummet intoge en särställning i förevarande hänseende, även föräldrar, då

de vore beroende av underhåll från sitt barns sida, uttryckligen tillerkändes

rätt till skadestånd av den för dödsfallet ansvarige.

Angående tillämpningen av nyssnämnda förordning den 1 juni 1923 hava de

inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga inhämtat upplysning av ledamoten

i riksförsäkringsanstalten N. Källström, vilken är föredragande inom

anstalten av hithörande ärenden. 1 anledning härav har Källström meddelat,

att på grund av den tidigare lydelsen av ifrågavarande stadgande riksförsäkringsanstalten

avslagit ett hundratal ansökningar av föräldrar, vilka sålunda

ansetts icke hava varit av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende.

Sedan sistberörda stadgande ändrats genom förut omförmälda förordning den

13 juni 1924 samt i anledning därav nyprövning av dessa ansökningar ägt rum,

hade ändring skett i den omfattning att de fall. då livränta tillerkänts vederbörande,

utgjort 40—45 % av hela nämnda antal ärenden. Källström har vidare

anfört: Vid denna omprövning liksom givetvis också vid prövning av nya

framställningar både riksförsäkringsanstalten ansett sig höra taga hänsyn

till följande omständigheter. I händelse föräldrarnas hälsotillstånd varit avsevärt

nedsatt under åren före den omkomnes bortgång, hade ersättning utgått,

därest det ekonomiska bidraget styrkts hava varit så högt att skäl för bifall

förefunnits. Om föräldrarna däremot varit arbetsföra, hade fordringarna på

bidragets storlek givetvis varit högre. Därjämte krävdes emellertid särskilda

omständigheter, som neutraliserade föräldrarnas arbetsförmåga, exempelvis stor

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai:ts proposition nr 109.

177

barnrikedom, arbetslöshet, konkurstillstånd etc. Vidkommande storleken av

den bidragsverksamhet, som ansetts erforderlig, hade någon fix summa icke

fastställts. Hade exempelvis föräldrarna haft en inkomst av 500 ä 600 kronor,

hade det ansetts, att kontanta årliga bidrag av 100 ä 150 kronor varit tillfyllest

för att livränta finge utgå. Därest bidragen utgått dels i kontanter

dels i form av arbetsprestation, hade de kontanta beloppen icke behövt vara så

höga. Vid beräkningen av arbetsprestationernas värde hade hänsyn måst tagas

till nödvändigheten för föräldrarna att erhålla hjälp och arbetskraftens värde

å orten, ävensom till värdet av den kost och det logis, som tilläventyrs tillhandahållits

den avlidne. Överhuvud taget hade tolkningen av begreppet »beroende»

på grund av ordalydelsen och riksdagens motivering varit mycket

välvillig.

I det av de sakkunniga utarbetade utkastet till ny olycksfallsförsäkringslag De sakkunhade

i fråga om föräldrars rätt till livränta intagits en bestämmelse av innehåll,

att ersättning skulle utgivas till avliden arbetares fader eller moder, adoptivfader

eller adoptivmoder eller, om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna

leva, till båda gemensamt, därest de för sitt uppehälle varit av den avlidnes

arbete väsentligen beroende, i form av livränta å ett årligt belopp, motsvarande

värdet av det underhåll de av den avlidne åtnjutit, dock högst en fjärdedel av

den avlidnes arbetsförtjänst. I intet fall skulle enligt utkastet livräntor till

efterlevande för år räknat utgå med högre belopp än två tredjedelar av den

avlidnes årliga arbetsförtjänst, och livräntor till föräldrar eller adoptivföräldrar

skulle utgå efter livräntor till efterlevande make och barn eller adoptivbarn.

I förhållande till gällande lag innefattade utkastet följande avvikelser,

nämligen att dels ordet »huvudsakligen» utbytts mot »väsentligen», dels förutsättningen

att annan till livränta berättigad ej funnes uteslutits, dels beloppet

av livränta till föräldrar begränsats till värdet av det underhåll, de av

den avlidne åtnjutit, dock högst en fjärdedel av den avlidnes arbetsförtjänst

och dels, med bibehållande av bestämmelsen om att livräntor till efterlevande

ej finge överstiga sammanlagt två tredjedelar av den avlidnes arbetsförtjänst,

stadgats att livräntor till föräldrar skulle utgå efter livräntor till övriga livränteberättigade.

Till grund för utkastets bestämmelser i förevarande hänseende har legat,

förutom den utredning för vilken förut redogjorts, särskilda av generaldirektören

May och byråchefen Östrand upprättade promemorior, däri anförts bland

annat, att billigheten syntes kräva, att en lagändring vidtoges därhän, att föräldrar

skulle kunna erhålla livränta, om de varit av den avlidnes arbete huvudsakligen

beroende och livräntor till övriga livränteberättigade sammanlagt

ej uppginge till två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, med ett

årligt belopp motsvarande skillnaden mellan två tredjedelar av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst och summan av livräntorna till övriga livränteberättigade,

dock högst med ett årligt belopp motsvarande en fjärdedel av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst.

De sakkunniga uppskattade den årliga kostnadsökning, som antagande av deras

förslag i förevarande avseende skulle medföra, till omkring 300.000

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 90 käft. (Nr 109).

12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Gransknings
nämnden.

kronor, under förutsättning emellertid att maximigränsen för arbetsförtjänst

efter vilken livränta beräknas bibehölles vid 2,400 kronor.

Samtliga ledamöter av granskningsnämnden hava anfört, att de ansåge sig

böra påpeka, att den föreslagna formuleringen av förevarande paragraf, enligt

vilken livränta till föräldrar, om båda levde, skulle utgå till dem gemensamt,

syntes kunna medföra olägenheter. Fall kunde givetvis förekomma, då livränta

rätteligen icke borde utgå till båda föräldrarna, såsom där fadern åsidosatte

sin försörjningsplikt gentemot modern eller för sitt eget uppehälle icke

varit av den avlidnes arbete väsentligen beroende.

Av nämndens ledamöter hava fröken Hesselgren samt herrar Kvarnzelius

och Tjäll g ren uttalat sin anslutning till de föreslagna hithörande bestämmelserna

i övrigt.

Herrar Bernström, Kempe och von Sydow hava anfört:

»Det synes oss icke föreligga skäl att för närvarande utöka rätten till ersättning

i den omfattning, som här föreslagits, och som enligt meddelad uppgift

skulle innebära en kostnadsökning av omkring 300,000 kronor, så mycket

mer som ersättning till efterlevande föräldrar skulle komma att utgå även i

sådana fall, där försörjningsplikt från den omkomnes sida icke föreligger. Det

har visserligen föreslagits den begränsningen, att livränta till föräldrar icke

skall utgå med större årligt belopp än som motsvarar värdet av det underhåll

de av den avlidne åtnjutit, och högst en fjärdedel av den avlidnes arbetsförtjänst.

Skulle statsmakterna emellertid besluta en utsträckning av föräldrars

rätt till livränta på sätt som här föreslagits, anse vi att samma maximeringsprincip

som användes beträffande andra ersättningar även bör komma till användning

här, så att livräntan till föräldrar begränsas till högst 2/3 av det

underhåll, varmed den avlidne bidragit, och till högst */4 av den avlidnes arbetsförtjänst.

Vi vilja i detta sammanhang även framhålla olämpligheten av att ordet

''huvudsakligen’ utbytts mot det mera oklara ordet ''väsentligen'', vilket otvivelaktigt

kommer att medföra en icke ringa ökning av förvaltningsarbetet.

Av skäl, som ovan anförts, få vi för vår del avstyrka de föreslagna ändringarna

i den nuvarande 7 § i olycksfallsförsäkringslagen.»

Herrar Carlsson, Hansson, Johansson och Thorberg hava förklarat sig vilja

understryka, att nuvarande bestämmelser medförde, att ersättning till föräldrar

komme att utgå endast i ett mycket ringa antal fall. Sålunda hade, enligt

den av riksförsäkringsanstalten utgivna olycksfallsstatistiken, av de 2,623

olycksfall med dödlig utgång som inträffat under 5-årsperioden 1918—1922

endast 102 eller 4 procent medfört ersättning till efterlevande föräldrar. Herrar

Carlsson m. fl. hava vidare uttalat den uppfattningen, att uttrycket huvudsakligen

beroende i allmänhet torde hava ansetts innebära, att den avlidne till

mer än hälften bidragit till föräldrarnas underhåll, samt härefter fortsatt:

»En bestämmelse av denna art kan under sådana förhållanden lätt medföra

synnerligen olämpliga konsekvenser. I ett fall. där föräldrarna exempelvis

på grund av minskade försörjningsmöjligheter icke genom eget arbete kunna

helt trygga sin försörjning, kan även ett mindre bidrag från den avlidne, även

om detsamma icke uppgått till hälften av underhållet, hava varit av väsentlig

betydelse för föräldrarnas försörjning. Det sjmes oss naturligt att ersättning

i dylika fall bör komma föräldrarna till del.

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

179

Då såsom nämnts ordet ’huvudsakligen’ kommit att uttrycka begreppet

mer än hälften’ bör ett nytt uttryck införas, som tillåter en tolkning i överensstämmelse

med det anförda exemplet. För detta ändamål synes ordet ''väsentligen’

väl valt.»

Det bär med rätta anmärkts beträffande nu gällande stadgande om livränta

till föräldrar, att detsamma ger såväl för mycket som för litet.

Om en avliden arbetare efterlämnat endast ett barn som livränteberättigad,

får detta barn för vart år en sjättedel av den avlidnes arbetsförtjänst till dess

barnet uppnått sexton års ålder. Även om barnet vid faderns frånfälle är

femton år gammalt och livränta till barnet alltså utgår endast under ett år.

utestänger denna livränta under alla förhållanden den avlidnes föräldrar från

ersättning. Det synes emellertid ligga ganska nära till hands, att föräldrarna,

därest de på grund av sina personliga förhållanden varit berättigade till livränta,

skulle i ett sådant fall kunna erhålla åtminstone skillnaden mellan vad som

tillkommit dem därest dylikt barn icke funnits, eller en fjärdedel av arbetsförtjänsten,

och den till barnet utgående livräntan. Det bär även ifrågasatts,

att da enligt gällande lag livräntor till änka och barn sammanlagt

kunna uppgå till två tredjedelar av arbetsförtjänsten, livränta till föräldrar

borde kunna utgå, därest ersättningen till änka och barn enligt fastställda regler

tillsammans icke utgöra två tredjedelar av den avlidnes arbetsförtjänst. Å

andra sidan kunna med gällande bestämmelser till ersättning berättigade föräldrar

stundom få en livränta som överstiger det underhållsbidrag de fått av den

avlidne. Om exempelvis den avlidne haft en arbetsförtjänst av 2,400 kronor,

fa föräldrarna alltid G00 kronor i livränta, och beloppet utgår oförändrat

även om endast en av föräldrarna lever. Det lärer emellertid vid lagens tillämpning

hava visat sig, att föräldrar kunna sägas hava varit huvudsakligen

beroende av den avlidnes arbetsförtjänst, oaktat hans underhållsbidrag till

föräldrarna väsentligen understigit sistnämnda belopp. Särskilt lärer detta

förhållande hava inträffat, då endast den ena av föräldrarna kvarlevat.

Det synes mig uppenbart, att i samband med nu ifrågavarande lagrevision en

ändring bör ske, som undanröjer de anförda olämpliga konsekvenserna av gällande

bestämmelser. Även andra förhållanden synas mig tala för en ändring

därutinnan.

Såsom av den lämnade redogörelsen för ändringsförslaget beträffande 6

kapitlet 4 § strafflagen framgår, har nämligen tidpunkten nu ansetts vara inne

att i den allmänna skadeståndsrätten införa bestämmelse om rätt för föräldrar

att, då de genom barnets frånfälle komma att sakna erforderligt underhåll,

av den för dödsfallet ansvarige utkräva skadestånd. Det torde vid sådant förhållande

jämväl få anses befogat att å nu ifrågavarande lagstiftningsområde,

som är av utpräglat social natur, vidtaga en i viss mån motsvarande utvidgning

av ersättningsrätten. Att därvid för föräldrar begränsa denna rätt till

de fall där annan ersättningsberättigad ej finnes, kan enligt min mening icke

anses vara riktigt.

Å andra sidan torde det emellertid med hänsyn till angelägenheten av att

icke i högre grad än nödigt öka bördorna för arbetsgivarna, som hava att med

Departe
mentschefen.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kung!. Maj:ts proposition nr 100.

sina avgifter betala de på grund av försäkringen utgående ersättningarna, vara

skäligt att bibehålla bestämmelsen, att sammanlagda beloppet av livräntor icke

må överstiga två tredjedelar av den avlidnes arbetsförtjänst, desto mera som

borttagandet av denna begränsning skulle strida mot den enligt lagen eljest

gällande principen, att ersättningen i allmänhet icke må överstiga två tredjedelar

av den skadades årliga arbetsförtjänst. Uppenbart torde vara, att

den jämkning av livräntebelopp, som på grund av sistnämnda bestämmelse

må bliva nödig, i första hand bör gå ut över föräldrarna. Jag anser vidare,

att livränta bör utgå endast i de fall, då det av den avlidne lämnade bidraget

varit av väsentlig betydelse för föräldrarnas underhåll och att livräntans

belopp, med bibehållande av nuvarande maximum, en fjärdedel av

den avlidnes arbetsförtjänst, skäligen icke bör bestämmas till belopp överstigande

värdet av det underhåll de av den avlidne åtnjutit. Att på sätt herrar

Bernström m. fl. föreslagit ytterligare begränsa beloppet av ifrågavarande livräntor,

något som för vissa fall i jämförelse med nuvarande bestämmelser skulle

innebära en betydande inskränkning av ersättningsrätten, kan jag icke anse

överensstämmande med billighet. De farhågor sist avsedda ledamöter av granskningsnämnden

uttalat i avseende å en befarad icke ringa ökning av förvaltningsarbetet

som följd av ett utbyte av ordet »huvudsakligen» mot ordet »väsentligen»

torde komma att visa sig i hög grad överdrivna. För bedömande huruvida och

i vilken mån föräldrarna varit av den avlidnes arbete beroende måste visserligen

utredning verkställas angående såväl föräldrarnas levnadskostnader som

den del därav, som må hava bestritts av den avlidne. Utredning i dessa hänseenden

måste emellertid redan enligt gällande lag i viss utsträckning verkställas,

och den ökning av förvaltningsarbetet som de ifrågasatta lagändringarna

medför kan skäligen icke förväntas bliva avsevärd.

Bestämmelsen att livränta till föräldrar som båda leva skall utgå till dem

gemensamt förefinnes redan i gällande lag. Såvitt mig är bekant, hava vid

tillämpningen av denna bestämmelse icke försports några olägenheter av praktisk

betydelse. Att lämna detaljerade bestämmelser huruvida och på vad sätt

livränta till föräldrar skulle kunna uppdelas torde för övrigt innebära en mycket

vansklig uppgift. Därest emellertid under stadgandets praktiska tillämpning

olägenheter av befarat slag skulle inträffa, synas de kunna i väsentlig

grad undanröjas genom lämpliga bestämmelser i avseende å sättet för utbetalning

av ersättning, något varom enligt 17 § 1 mom. i förslaget Kungl. Maj:t

äger förordna.

Av sålunda anförda skäl har jag i nu behandlade delar ansett mig böra godtaga

de sakkunnigas förslag i oförändrat skick.

Beträffande kostnaderna för den nu ifrågasatta förändringen har jag icke

funnit anledning till erinran beträffande den av de sakkunniga verkställda uppskattningen,

som slutade å ett årligt belopp av 300,000 kronor. Skulle emellertid

i enlighet med det av mig framställda förslaget förut omförmälda maximigräns

för arbetsförtjänsten bestämmas till 3,300 kronor, lärer ifrågavarande

kostnadsökning få uppskattas till 330,000 kronor.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

181

Enligt gällande lag utgår, såsom nyss anförts, livränta till i följd av olycksfall

i arbetet avliden arbetares barn, intill dess barnet uppnått sexton års ålder.

Enligt lagens ursprungliga lydelse var motsvarande åldersgräns satt till femton

år, detta i överensstämmelse med vad härutinnan gällt enligt 1901 års lag.

Höjningen av åldersgränsen från femton till .sexton år vidtogs genom lag den 15

juni 1922 efter proposition av Kungl. Maj :t till samma års riksdag. Såsom

skäl för denna ändring anfördes av föredragande departementschefen huvudsakligen,

att i lagen om fattigvården samt i lagarna om barn i äktenskap och

barn utom äktenskap den åldersgräns då försörjningsplikten mot barnet tidigast

kan upphöra bestämts till fyllda sexton år.

I det av de sakkunniga upprättade utkastet upptogs åldersgränsen oförändrad

till sexton år.

Inom granskningsnämnden hava herrar Carlsson, Hansson, Johansson och

Thorberg härutinnan anfört, att då lönerna för sextonåringar icke möjliggjorde

full försörjning, ifrågavarande åldersgräns syntes böra höjas från sexton till

aderton år.

Att i nu förevarande lag bestämma den åldersgräns, intill vilken efterlevande

barn äger uppbära livränta, till högre ålder än den vid vilken enligt nyss omförmälda

lagar försörjningsplikt tidigast kan upphöra, synes mig icke vara

försvarligt, med mindre synnerligen starka skäl kunna anföras därför. Då

några sådana skäl knappast blivit förebragta, har jag jämväl i denna del godtagit

de sakkunnigas förslag. Det må för övrigt nämnas, att enligt verkställd

approximativ beräkning ett godtagande av herrar Carlssons m. fl. förslag skulle

medföra en årlig merkostnad av 130,000 kronor.

Såsom framgår av det förut under denna paragraf lämnade referatet av

gällande bestämmelser om livräntor till efterlevande, är änkling i förevarande

hänseende likställd med änka, detta i enlighet med ålderdomsförsäkringskommitténs

förslag.

Ålderdomsförsäkringskommittén anförde i motiven till sitt förslag härom

följande:

»De utländska lagarna innehålla, beträffande beloppet av livränta till änkling

efter kvinnlig arbetare, som avlidit i följd av olycksfallet, i regel samma

bestämmelser som i fråga om livränta till änka, i allmänhet dock med den inskränkning,

att änkling endast i det fall erhåller rätt till livränta, om han

är varaktigt oförmögen till arbete eller om han för sill existens varit väsentligen

beroende av hustruns arbete. Däremot göra de franska och italienska

lagarna i detta hänseende ingen skillnad mellan änka och änkling.

Med hänsyn därtill, att hustruns frånfälle, även om mannen är arbetsför,

ofta och särskilt där hon genom arbete i lagförslagets mening direkt bidragit

till familjens uppehälle medför väsentlig försämring i hans och familjens ekonomiska

existens, samt då införandet av likställighet i förevarande hänseende,

på grund av de relativt låga beloppen av livräntor till änklingar, ej

skulle medföra någon nämnvärd ökning av försäkringskostnaden, har kommittén,

efter den franska lagens exempel, ansett änkling i lagförslaget böra

likställas med änka och i enlighet härmed föreslagit, att jämväl änkling skulle,

oavsett hans större eller mindre arbetsduglighet, erhålla livränta med en fjärdedel

av den avlidna makans årliga arbetsförtjänst.»

A Idersgränsen

för rätt

till livränta

för efterlevande

barn.

De sakkunniga
Gransknings
nämnden.

Departe
mentschefen.

Livränta

till änkling.

Alderdoms
försäkrings
kommittén.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. May.ts proposition nr 109.

Yttranden

över ålderdomsförsäkrings

kommitténs

förslag.

De sakkunniga.

Departe
mentschefen.

I sitt över kommittébetänkandet avgivna yttrande påpekade riksförsäkringsanstalten,

att kommittén uteslutit det i ett flertal lagar ävensom i ett tidigare

av anstalten avgivet förslag förekommande villkor, att mannen under hustruns

livstid skulle hava varit av hennes arbete för sitt uppehälle väsentligen eller

huvudsakligen beroende. Åtskilligt syntes kunna tala för bibehållande

av ett dylikt villkor, så mycket mer som denna ersättning, därest villkoret

borttoges, mången gång kunde komma att utgå i fall som ingalunda kunde

anses höra till de mera behjärtansvärda. Då emellertid det arbete i vilket

kvinnor användes i allmänhet vore av mera ofarlig beskaffenhet och då således

ifrågavarande ersättning endast i jämförelsevis mycket sällsynta fall torde

komma att utgå, ville anstalten i förevarande avseende ej framställa något

yrkande.

Järnvägsstyrelsen förordade i sitt yttrande, att såsom villkor för rätt till

livränta för änkling stadgades, att han vore varaktigt oförmögen till arbete

eller att han i övrigt för sitt uppehälle varit väsentligt beroende av hustruns

arbete. Enahanda eller liknande yrkanden framfördes jämväl i ett flertal

andra över kommittébetänkandet avgivna yttranden.

Berörda yttranden föranledde emellertid icke någon ändring i kommitténs

ifrågavarande förslag, vilket härutinnan blev upphöjt till lag.

Till de sakkunnigas kännedom hade kommit, att fall förekommit då livränta

med stöd av gällande lag kommit att utgå till änkling, som för sitt

uppehälle icke till någon del varit beroende av hustruns arbetsförtjänst.

Ehuru beloppet av ifrågavarande ersättningar jämförelsevis vore synnerligen

obetydligt, hade de sakkunniga, enär de anförda konsekvenserna av gällande

bestämmelse syntes stå i bestämd strid mot de principer, som eljest läge till

grund för den sociala olycksfallsförsäkringen, ansett sig böra förorda, att

såsom villkor för änklings rätt till livränta stadgades, att han varit beroende

av hustruns arbetsförtjänst, och hade de sakkunniga förty i utkastet upptagit

bestämmelse härom.

Den av de sakkunniga sålunda föreslagna inskränkningen beträffande änklings

rätt till livränta, mot vilken inom granskningsnämnden icke framförts

någon anmärkning, synes mig vara väl motiverad. Densamma har alltså upptagits

i förevarande förslag.

8 §.

Beträffande innebörden av denna paragraf, som oförändrad överflyttats från

nu gällande lag i ämnet, hänvisar jag till vad förut (sid. 154 ff.) sagts angående

bedömande av graden av nedsättning i arbetsförmåga.

9 §.

Denna paragraf, som innehåller stadganden angående bestämmande av den

årliga arbetsförtjänst efter vilken ersättningar enligt lagen skola utgå, motsvarar

9 § i gällande lag och överensstämmer med denna allenast med den änd
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

183

ring att, på skäl som anförts i den allmänna motiveringen, maximum för den

arbetsförtjänst efter vilken ersättning skall beräknas höjts från 2,400 kronor

till 3,300 kronor, varjämte i anseende till det enligt förslaget förändrade beräkningssättet

beträffande sjukpenning den i slutet av paragrafen i gällande lag

intagna bestämmelsen angående beräkning av den dagliga arbetsförtjänsten

blivit överflödig och förty uteslutits.

Inom granskningsnämnden hava herrar Carlsson, Hansson, Johansson och

Thorberg beträffande paragrafens andra stycke, vilket motsvarar ett stadgande

som införts i den gällande lagen genom lag den 15 juni 1922 och enligt

vilket, därest skadad arbetare ej fyllt 18 år, vid bestämmande av livränta den

årliga arbetsförtjänsten ej må bestämmas till lägre belopp än som motsvarar

den arbetsförtjänst, som han med hänsyn till arten av sitt arbete vid tiden för

olycksfallet skäligen kan antagas hava kommit att åtnjuta vid nämnda ålder,

därest olycksfallet ej inträffat — framfört det ändringsförslag, som framgår

av följande av dem härutinnan avgivna yttrande:

»Inom ett flertal yrken kunna arbetarna icke beräknas erhålla full lön förrän

vid 21 års ålder. Därest en arbetare inom ett dylikt yrke vid lägre ålder skulle

träffas av ett svårare olycksfall, som medför höggradig invaliditet, anse vi

det orimligt, att denne arbetares ersättning skall beräknas efter den inkomst,

han kan antagas åtnjuta vid 18 års ålder, då han vid nämnda ålder ännu icke

anses såsom fullgod arbetare inom detta yrke. En dylik bestämmelse innebär

givetvis ett gynnande av arbetarna inom sådana yrken, där full lön kan påräknas

redan från 18 års ålder. På grund härav föreslå vi, att bestämmelsen i 9 §

andra stycket ändras i så måtto, att aderton utbytes mot tjuguett.»

Åt ifrågavarande stadgande, som ju innebär ett undantag från den allmänna

regeln att ersättning på grund av lagen skall bestämmas med hänsyn till den

skadades verkliga arbetsförtjänst och som kan medföra, att ersättning utgår

efter högre belopp än den avlöningssumma som legat till grund vid försäkringsavgiftens

bestämmande, bör givetvis icke givas större omfattning än förhållandena

kräva. Såvitt mig är bekant hava emellertid efter det ifrågavarande

stadgandets tillkomst vid dess tillämpning i praktiken icke försports

några önskemål av den art, herrar Carlsson m. fl. nu framställt. Det framställda

förslaget har därför icke föranlett någon min åtgärd.

10—13 §§.

De under 10—13 §§ upptagna bestämmelserna hava med allenast formell

jämkning överflyttats från 24—27 §§ i gällande lag, varest de inordnats under

avdelningen »särskilda bestämmelser». Då de emellertid samtliga röra ersättningar

som skola utgå enligt lagen hava de i förslaget intagits i ersättningskapitlet.

I anslutning till sista punkten i den föreslagna 13 § (nuvarande 27 §) tillåter

jag mig i korthet erinra om, att vid den internationella arbetskonferensens förut

omförmälda sammanträde i GenéVe maj—juni 1925 antagits ett förslag till

konvention angående lika behandling av in- och utländska arbetare i avseende

å ersättning för olycksfall i arbete. Enligt detta förslag förbinder sig varje

Gransknings - nämnden.

Departe
mentschefen.

Förslag till

internationell

konvention.

opaginerad Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj ds proposition nr 109.

medlem av den internationella arbetsorganisationen som ratificerar konventionen

att åt person, som å dess territorium drabbas av olycksfall i arbete och är

medborgare i någon annan medlemsstat som ratificerat konventionen eller åt

sådan persons rättsinnehavare tillförsäkra samma behandling, som dess egna

medborgare åtnjuta. En närmare redogörelse för konventionsförslagets innehåll

torde lämpligen anstå till dess frågan om inhämtande av riksdagens yttrande

i fråga om ratifikation av detsamma anmäles.

Yttranden I avgivna yttranden över konventionsförslaget hava socialstyrelsen, försäktionsförsla™t.

r^nOsrådet och riksförsäkringsanstalten, av vilka det sistnämnda ämbetsverket

erinrat om ifrågavarande stadgande i 27 § i gällande lag, samtliga anfört, att

någon ändring i olycksfallsförsäkringslagen icke syntes vara erforderlig i och

för konventionsförslagets antagande.

Departe- Såsom jag vid ett senare tillfälle torde få tillfälle att närmare utveckla, är

mentschefen. (]e<- mjn uppfattning, att ifrågavarande konvention bör av Sverige ratificeras.

Då jag emellertid delar ämbetsverkens uppfattning att ratifikation ej erfordrar

tillägg till eller ändring i gällande lag, har ifrågavarande stadgande oförändrat

upptagits i förslaget.

14 §.

Bestämmelserna i denna paragraf överensstämma väsentligen med dem, som

finnas intagna i 10 § av gällande lag. Angående vad förslaget därutöver innehåller

i fråga om möjlighet för riksförsäkringsanstalten att bereda skadad

arbetare yrkesutbildning hänvisar jag till vad jag förut (sid. 155 ff.) härutinnan

anfört.

Avdrag från Beträffande stadgandet i 10 § andra stycket i gällande lag därom att, där

vid^sjukhus- ^en delade intagits å sjukvårdsanstalt, försök ringsinrättningen äger att till

vård. betäckande av kostnaden för vården å sjukpenning som under tiden för vården

Riks- till honom av inrättningen utgives avdraga högst hälften, har riksförsäkringsf

anftaitens anstalten i skrivelse den 27 januari 1923 föreslagit, att detsamma skulle ändras

skrivelse den så till vida, att orden »till betäckande av kostnaden för vården» uteslötes.

1923.an Till stöd för sitt förslag anförde riksförsäkringsanstalten huvudsakligen följande:

Då ifrågavarande avdrag i lagen uttryckligen angåves skola avse betäckande

av kostnaden för vården, läge däri, att så snart den faktiska kostnaden

för den vård varom vore fråga ej uppginge till halva sjukpenningens belopp,

avdragets storlek i varje särskilt fall bleve beroende av samma kostnad. I enlighet

med vad i förevarande hänseende anförts i ålderdomsförsäkringskommitténs

motiv till ifrågavarande lagrum finge emellertid i kostnaden för vården

icke inräknas vederbörande sjukvårdsanstalts kostnader för nödig läkarvård

jämte läkemedel, då ju den skadade hade rätt att erhålla sådan vård utan

minskning av sjukpenningen. I cirkulär den 10 juni 1919 hade försäkringsrådet

förklarat, att kostnaden för läkarvård, läkemedel, bandage m. m. i regel

kunde i avrundat tal antagas motsvara en fjärdedel av den av sjukvårdsanstalten

beräknade dagavgiften. Sjukpenning måste givetvis tillställas den

skadade utan avbidan på den utredning angående den skadades ställning i hemorts-

och eventuellt förmögenhetshänseende, som jämte tillgång till taxan för

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

185

vård å vederbörande sjukhus erfordrades för beräknande av vårdnadskostnaden

i det särskilda fallet. Följden hade därför blivit, att skadad som vårdades å

sjukvårdsinrättning så snart ske kunnat tillerkänts den halva sjukpenning, vartill

han under alla förhållanden varit berättigad, och att först senare prövats

huruvida han vore berättigad till ytterligare sjukpenning. Stadgandets tilllämpning

medförde sålunda ett väsentligt förvaltningsbesvär, särskilt i fall

där arbetsgivare åtagit sig att förskottera sjukpenning till hos honom anställda

arbetare eller där sjukkassa eller ortsombud i första hand omhänderhade utbetalningen

av ifrågavarande ersättningar. För vinnande av förenkling i skad.

eregleringsarbetet tänkte sig riksförsäkringsanstalten, att storleken av sjukpenningen

i ifrågavarande fall skulle göras oberoende av sjukhuskostnaden och att

gällande föreskrifter förty borde ändras därhän, att i samma fall alltid skulle

å sjukpenningen få avdragas hälften. Genom en sådan bestämmelse skulle visserligen

i de fall, där tre fjärdedelar av sjukhuskostnaden understege hälften av

sjukpenningen, den skadade komma i något sämre ställning än enligt gällande

regler. Detta skulle emellertid endast komma att drabba de i lönehänseende

och därmed även i ersättningshänseende enligt lagen bättre ställda arbetarna.

F ör säkring srådet anförde i utlåtande över denna framställning bland annat

följande:

»Försäkringsrådet finner den föreslagna ändringen ej vara av någon avsevärd

betydelse för förenkling av förvaltningen. Då sjukvårdskostnaderna ej

sällan äro på förhand kända och därförutom i flertalet fall överstiga hälften

av sjukpenningen, kan det ifrågavarande avdraget ofta omedelbart beräknas. I

övriga fall skulle genom ändringen huvudsakligen vinnas, att försäkringsinrättningen

ej, såsom där ersättningen av annan anledning (bristande utredning

om arbetsförtjänst, invaliditet m. m.), ej kan genast bestämmas, skulle behöva

att först utgiva provisorisk sjukpenning samt därefter, sedan upplysning om

sjukhuskostnaden erhållits, definitivt reglera sjukpenningen.--— Genom

den av riksförsäkringsanstalten föreslagna ändringen angives (nämligen) ej

någon grund för bestämmande av mindre avdrag än hälften, utan bestämmandet

överlämnas helt åt försäkringsinrättningen. Skulle därför anstaltens formulering

finnas böra kompletteras exempelvis så, att avdraget, som ej får överstiga

hälften av sjukpenningen, finge göras med hänsyn till åliggande försörjningsplikt

eller annan dylik omständighet, komme utan tvivel förvaltningsarbetet

snarare att ökas än minskas. Därjämte anser sig försäkringsrådet, i

likhet med riksförsäkringsanstalten, böra fästa uppmärksamheten därå, att i

varje fall förändringen understundom skulle medföra minskning av ersättningen

enligt nuvarande bestämmelse.»

På sålunda och i övrigt anförda skäl avstyrkte försäkringsrådet den föreslagna

lagändringen och hemställde i andra hand, att därest en ändring likväl

funnes böra vidtagas, densamma borde gå ut på, att i angivna fall alltid skulle

å sjukpenning avdragas hälften.

I de sakkunnigas utkast hade gällande stadgande intagits utan ändring.

Inom granskningsnämnden hava herrar Carlsson, Hansson, Johansson och

Thorherg fäst uppmärksamheten å ifrågavarande bestämmelse och, under anförande

att i tillämpningen alltid maximi avdraget syntes bliva tillämpat , vidare

härutinnan yttrat:

Försäkran gg

rådet.

De sakkunniga.

Granskning

nämnden.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Departe
mentschefen.

Oällande bestämmelser.

»Formuleringen av lagbestämmelsen /högst hälften’, torde giva vid handen,

att skälighetsprövning bör komma till användning vid denna bestämmelses

tillämpning.

I de fall, där ingen annan är beroende av den skadades arbetsförtjänst, synes

maximiavdraget lämpligen böra tillämpas. Skulle däremot den skadade vara

familjeförsörjare, bör enligt vår mening hänsyn härtill tagas vid tillämpningen

av bestämmelsen i fråga och mindre avdrag göras.

Därest den nuvarande avfattningen skulle anses lägga hinder i vägen för en

dylik tolkning, vilja vi hemställa, att förevarande bestämmelse måtte underkastas

härför erforderlig omformulering.»

Övriga ledamöter av nämnden hava icke yttrat sig i denna fråga.

Av skäl, som anförts av försäkringsrådet, synes mig en lagändring i den av

riksförsäkringsanstalten åsyftade riktningen icke böra ifrågakomma. Vidkommande

åter den av herrar Carlsson m. fl. gjorda hemställan vill jag erinra

därom, att ersättningarnas belopp enligt lagen i princip gjorts oberoende av

den skadades försörjningsförhållanden. Mig veterligen har emellertid under

stadgandets praktiska tillämpning någon anmärkning från arbetarhåll mot

ersättningens bestämmande i förevarande slags fall icke försports. Fn lagändring

i den riktning, som nämnda ledamöter av granskningsnämnden synas

åsyfta, skulle vidare för vederbörande försäkringsinrättning medföra ett väsentligen

ökat förvaltningsbesvär, i det att beträffande varje skadad som intagits

å sjukvårdsanstalt utredning angående hans försörjningsförhållanden

måste införskaffas. På dessa skäl har jag icke funnit anledning förorda en lagändring

i sistnämnda riktning. Gällande stadgande i ämnet har sålunda oförändrat

intagits i förslaget.

15 §.

Denna paragraf jämte 18 § 2 mom., vilka båda lagrum stå i nära sammanhang

med varandra, motsvaras i nu gällande! lag av 11 § och 15 § andra

stycket. Sistnämnda båda lagrum, vilka här torde böra fullständigt återgivas,

lyda:

11 §. År arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på

grund av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete

utgiva understöd, såsom avlöning, pension eller annat underhåll, eller skall

sådant understöd utgå från kassa eller pensionsinrättning eller på grund av

försäkring i annan försäkringsanstalt än i 4 § sägs, avdrages från sjukpenning,

livränta, begravningshjälp eller annan ersättning, som utgives enligt denna

lag, vad i anledning av olycksfallet för motsvarande ändamål av arbetsgivaren,

kassan eller pensionsinrättningen eller på grund av försäkringen utgives för

tid, under vilken ersättningen utgår. Dock må sådant avdrag endast äga rum,

om arbetsgivaren, på grund av understödet, enligt 15 § andra stycket erhållit

lindring i försäkringsavgiften, samt, i fråga om understöd från kassa eller

pensionsinrättning eller på grund av försäkring, endast ske, om arbetsgivaren

helt och hållet eller till minst en tredjedel bidragit till bestridande av kostnaden

för understödet, och ej ske med större belopp än som svarar mot arbetsgivarens

bidrag. För understöd vid sjukdom, vilket skall av arbetsgivaren

utgivas, sker avdrag, ändå att motsvarande lindring i försäkringsavgiften ej

ägt rum, i den mån sådant understöd av arbetsgivaren i vederbörlig ordning

s. 187 Kontrollera mot PDF

Ilungl. Maj:ts proposition nr 109. 187

utgives, ägande arbetsgivaren av försäkringsinrättningen återfå vad som på

grund av sålunda utgivet understöd avdragits från ersättningen enligt denna

lag.

För pensionstillägg eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring

eller för understöd från sjömanshus eller för annat dylikt, allenast för behövande

avsett understöd må avdrag icke göras.

Beredes den skadade genom understödet naturaförmåner, såsom bostad, fritt

uppehälle eller dylikt, beräknas avdraget för dessa förmåner efter de i arbetsorten

gällande priser eller efter andra grunder, som finnas tillämpliga.

15 § andra stycket. Är arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt

skyldig att utgiva understöd, för vilket enligt 11 § avdrag

må göras, bestämmes försäkringsavgiften till det lägre belopp, som motsvarar

den minskade försäkring.srisken; dock att, i fråga om annan arbetsgivare än

staten, sådan lindring i försäkringsavgiften ej må äga rum, med mindre arbetsgivaren

det begär och tillika, där så finnes erforderligt, för utgörande av understödet

ställer säkerhet, som av försäkringsinrättningen godkännes.

Ålderdomsförsäkringskommittén, från vars förslag de anförda bestämmelserna

med vissa, huvudgrunderna icke berörande ändringar äro hämtade, erinrade

i motiven till 11 § därom att bestämmelserna i denna paragraf till en

del motsvarades av 8 § i 1901 års lag. Kommittén anförde vidare:

»Enligt sistnämnda paragraf äger arbetsgivaren erhålla minskning i sin

skyldighet att utgiva ersättning för arbetare, som skadats genom olycksfall

i arbetet, därest han genom att lämna bidrag till pensions- eller annan understödskassa

eller genom olycksfallsförsäkring av arbetare i annan anstalt än

riksförsäkringsanstalten direkt eller indirekt sörjt för att ersättning utgår på

annat sätt. Ehuru arbetsgivaren sålunda är berättigad att erhålla minskning

i sin ersättningskyldighet, är han naturligen dock icke skyldig att begagna

sig av denna sin rätt. Det ifrågavarande stadgandet innebär vidare,

att den medgivna kvittningen endast kan ske mellan mot varandra svarande

belopp, så att livränta enligt lagen endast må minskas, i den mån sådan ränta

utgår från kassan eller försäkringsinrättningen, att försäkrat kapital endast

må användas till minskning av eller befrielse från begravningshjälpen o. s. v.

Beträffande slutligen storleken av det arbetsgivarens bidrag till understödskassan,

som skulle medföra rätt till avdrag från honom åliggande ersättning,

stadgas, att kassan antingen helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom

sådant bidrag, vilket stadgande i allmänhet torde hava givits den tolkningen,

att åtminstone hälften av det från kassan utgående understödet bör

täckas av bidraget.

Även vid den ifrågasatta nya olycksfallslagstiftningen torde det vara nödvändigt

att i vissa fall söka bereda arbetsgivaren lättnad i hans försäkringsplikt,

därest han eljest ålagts eller åtagit sig att utgiva sådan ersättning,

som med lagstiftningen avses. Det måste nämligen framstå som eu orättvisa,

om en arbetsgivare, vilken enligt annan lag eller författning är skjddig

att utgiva ersättning vid olycksfall i arbete eller som av vinsten på sin

verksamhet avsätter medel till fonder, som förutom andra ändamål även avse

dylika ersättningar, därjämte skulle vara nödsakad att bära hela kostnaden

för den lagstadgade försäkringen. Utan tvivel torde också de arbetsgivare,

som själva bildat eller lämnat väsentliga bidrag till understödsfonder eller

kassor av ifrågavarande art, hava sökt att därigenom avhjälpa just sådana

ekonomiska missförhållanden, som den ifrågasatta lagstiftningen avser att

lindra, och böra därför med rätta kunna göra anspråk på att erhålla mot
-

Alderdoms
försäkrings
kommittén.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Innebörden

av gällande

bestämmelser.

Tillämpningen

av

gällande bestämmelser.

svarande minskning i den ökade börda, som denna lagstiftning för dem skulle

innebära.^ Därjämte torde det ej heller vara lämpligt, att sålunda i vissa fall

skulle från två håll utgå ersättningar för samma olycksfall, därest ej arbetsgivaren

genom frivilligt åtagande just avsett att bereda sina arbetare ökade förmåner.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, hava dels i 15 § andra stycket av

förslaget upptagits bestämmelser, avseende att bereda ifrågavarande arbetsgivare

möjlighet att under vissa förutsättningar erhålla minskning i deras försäkringsavgift,

och dels i förevarande paragraf lämnats föreskrift om de mot

minskningen i avgifterna .svarande avdrag å den lagstadgade ersättningen, som

skola äga rum för de understöd, vilka på arbetsgivarens bekostnad i annan

ordning bestridas.»

Med uttrycket »annan lag» torde i främsta rummet hava avsetts sjölagen

och legostadgan, vilken sistnämnda enligt 17 § 4 mom. i förordningen den 18

juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet i tillämpliga delar gäller i avseende

å förhållandet mellan näringsidkare och deras biträden eller arbetare. Enligt

nämnda lagar, av vilka sjölagens bestämmelser i förevarande hänseende ersatts

med motsvarande stadganden i sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270), åligger

arbetsgivare viss understödsskyldighet vid arbetares sjukdom. Under uttrycket

»särskild författning» i det återgivna stadgandet inbegripas avlöningsreglementen,

instruktioner in. m., i vilka givits bestämmelser rörande rätt till ersättning

vid bland annat olycksfall i arbete för vissa statstjänstemän med flera.

Såsom ytterligare exempel på »särskild författning» må här anföras den förut

och senast under 7 § omförmälda förordningen den 18 juni 1909 om ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Åtagande från arbetsgivares sida att själv utgiva vissa eller samtliga ersättningar

kan givetvis göras såväl i form av förbindelse i personligt avtal

med viss eller vissa arbetare som i form av bestämmelse i kollektivavtal.

Omfattar förpliktelse eller åtagande, som förut nämnts, utgivande av samtliga

enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående ersättningar, säges arbetsgivaren

stå total självrisk, gäller förpliktelsen eller åtagandet endast viss eller

vissa ersättningar, säges han stå partiell självrisk.

Beträffande den omfattning, i vilken de ifrågavarande nu gällande bestämmelserna

vunnit tillämpning, må följande anföras.

Enligt en från riksförsäkringsansta.lten i oktober 1925 lämnad uppgift stodo

vid nämnda tid 55 arbetsgivare med försäkring i anstalten total självrisk. Av

dessa försäkringstagare voro 12 städer (däribland Stockholm, Göteborg, Malmö

och Norrköping), 19 banker, 4 försäkringsbolag, 15 industriföretag och 5 diverse

företag. Hela antalet hos större arbetsgivare med total självrisk anställda

årsarbetare, oberäknat statens, uppgick år 1922 till 53,529, därav något över

30,000 anställda hos städer, medan antalet hos övriga större arbetsgivare med

försäkring i anstalten anställda årsarbetare nämnda år utgjorde 338,620. Genom

att sedermera arbetsgivare, som tidigare stått självrisk och bland vilka

märkas fem större industriföretag, övergått till vanlig försäkring i anstalten

torde emellertid antalet årsarbetare hos arbetsgivare med total självrisk sedermera

hava väsentligt minskats.

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

189

Såvitt upplyst blivit förekommer i de ömsesidiga olycksfallsförsäkriugsbolagens

försäkringsbestånd nu endast ett fåtal arbetsgivare, som stå total

självrisk.

Vad angår de olika formerna av partiell självrisk och därmed sammanhängande

bestämmelser om avdrag från ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen

torde numera — bortsett från förhållandena beträffande statens och

kommuns arbetare —■ endast självrisk i fråga om läkarvård och läkemedel

hava praktisk betydelse.

I fråga om statens och kommuns arbetare komma på grund av åtgärder,

som av dessa arbetsgivare vidtagits för understöd åt arbetare vid sjukdom

och invaliditet, såsom i form av sjukavlöning, pensionering genom arbetsgivaren

eller genom inrättning till vilken arbetsgivaren väsentligen bidrager, jämväl

övriga i nuvarande 11 § givna stadganden om avdrag från ersättning ofta att

vinna tillämpning.

Besparingskommittén anförde, att det syntes böra medgivas större företag

att själva utgiva de i lagen stadgade ersättningarna (stå självrisk),

givetvis liksom för närvarande mot de garantier, som kunde anses erforderliga.

Även borde det stå den av kommittén föreslagna försäkringsavdelningen

i riksförsäkringsverket öppet att medgiva åt sammanslutningar

av större arbetsgivare att på villkor, som av avdelningen bestämdes, gemensamt

stå självrisk. Icke heller i dessa fall skulle premiedebitering förekomma. Därjämte

skulle avdelningen även kunna på vissa villkor medgiva arbetsgivare

att bilda en särskild grupp med sin speciella premieutjämningsfond. I vad mån

rätt till lindring i försäkringsavgiften mot bestridande av läkarvård med mera

borde medgivas, ansåge sig kommittén icke böra upptaga till prövning. Dock

syntes detta icke böra medgivas mindre arbetsgivare. Såsom grund för ett

sådant medgivande åt dessa arbetsgivare syntes icke kunna åberopas något

viktigare reellt intresse. De mindre arbetsgivarna hade ej heller i någon större

utsträckning begagnat sig av den enligt gällande lag förefintliga möjligheten

till erhållande av sådan lindring.

I sitt över besparingskommitténs förslag avgivna yttrande framhöll riksförsäkr

in g san st alt en (Bil. sid. 34), att då det för större arbetsgivare kunde framstå

såsom ett intresse att själva få ansvara för sin försäkring, det syntes liksom

hittills och såsom även kommittén föreslagit böra medgivas de större

arbetsgivarna att i en eller annan form stå självrisk för alla ersättningar. För

mindre arbetsgivare syntes det av flera skäl ej vara lämpligt att medgiva

självrisk av ifrågavarande slag.

I sin vid anstaltens yttrande fogade reservation framhöll byråchefen Östrand,

med vilken ledamoten Källström instämde, (Bil. sid. 54) i fråga om kommitténs

förslag angående medgivande på vissa villkor för arbetsgivare att bilda

eu särskild grupp med sin speciella premieutjämningsfond, att om sådan grupp

skulle innesluta samtliga, arbetsgivare i landet, tillhörande en viss speciell

yrkesgrupp eller undergrupp och inga andra, anordningen vore obehövlig, då

premierna ju fortfarande skulle bestämmas efter försäkringstekniska gran
-

Besparings
kommittén.

Yttranden

över besparingskommitténs

förslag.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

De sakkunniga.

der. Skulle däremot avsikten vara att lämna möjlighet för vissa arbetsgivare

inom en speciell yrkesgrupp eller undergrupp att .särskilt sammansluta sig

med uteslutande av andra till samma grupp hörande, borde den avstyrkas såsom

olämplig, enär de enskilda arbetsgivarnas rätt lika väl tillgodosåges genom

den specialtariffering, som 15 § i den gällande lagen föreskreve.

Att enligt kommitténs förslag medgiva åt sammanslutningar av .större arbetsgivare

att på villkor som av försäkringsavdelningen bestämdes, gemensamt

stå självrisk, syntes dessa ledamöter, vid det förhållande att försäkringsavdelningen

skulle bestämma de ifrågavarande villkoren, måhända icke behöva medföra

allvarligare konsekvenser, men det finge dock icke förbises, att en sådan bestämmelse

i sig inneslöte fröet till ett konkurrenssystem mellan dessa sammanslutningar

och försäkringsavdelningen med de flesta av de olägenheter, som vidlådde

ett dylikt system. De större arbetsgivare för vilka självrisken skulle vara

av verklig betydelse, syntes undantagslöst vara starka nog att på egen hand

stå sådan risk. Därtill komme, att anordningen skulle äventyra genomförandet

inom försäkringsavdelningen av vissa förenklingar i organisationen, vilkas betydelse

ur kostnadssynpunkt icke finge underskattas.

Försäkringsrådet (Bil. sid. 82) uttalade i huvudsak sin anslutning till kommittéförslaget

i förevarande avseende under framhållande av att den möjlighet

förslaget innebure för arbetsgivarna att överlåta ansvaret för skadeersättningarna

på ömsesidiga bolag borde vara av värde för arbetsgivarna,

enär de därigenom kunde skaffa sig en regulator beträffande premierna.

Försäkring sinspektionen (Bil. sid. 97) erinrade om den rätt att stå självrisk,

som enligt kommittéförslaget skulle tillkomma såväl större arbetsgivare

var för sig som sammanslutningar av sådana arbetsgivare. Härefter fortsatte

försäkringsinspektionen:

»Nu är uppenbarligen ett ömsesidigt försäkringsbolag, .som icke driver annan

verksamhet än sådan ansvarsförsäkring, varigenom det övertager sina delägares

ansvar för de ersättningar, som centralanstalten kan komma att tilldöma

deras arbetare, ingenting annat än en »sammanslutning av arbetsgivare

för att gemensamt stå självrisk». Då de anförda uttalandena av kommittén

därför icke synas kunna tolkas på annat sätt, än som ovan angivits, har försäkringsinspektionen

intet att erinra mot att försäkringen organiseras i huvudsak

efter de linjer, som kommittén angiver. Men det synes böra i lagen bestämmas,

på vilka villkor centralanstalten skall kunna medgiva arbetsgivare

att stå självrisk, när han tagit ansvarsförsäkring i ömsesidigt försäkringsbolag.

Eljest kan befaras, att centralanstalten kan komma att uppställa orimliga

villkor för att på denna väg erhålla faktiskt försäkringsmonopol.

Att försäkringsinspektionen fäster vikt vid att arbetsgivarna få rätt att taga

ansvarsförsäkring i försäkringsbolag, beror därpå, att denna rätt torde — även

om den ej i någon större utsträckning tages i bruk — hindra utvecklingen av de

skadliga tendenser, som gärna uppkomma inom en monopolanstalt, vare sig

den är statlig eller ej.»

Enligt det av de sakkunniga utarbetade utkastet skulle i fråga om avdrag

i vissa fall från ersättning enligt lagen samt rätt att stå självrisk nuvarande

bestämmelser bibehållas beträffande arbetare anställda hos staten och kommun.

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 109.

191

Övriga större arbetsgivare medgåvos enligt utkastet rätt att stå allenast partiell

självrisk beträffande läkarvård och läkemedel, varemot mindre arbetsgivare

icke skulle hava rätt att stå självrisk i någon form. För att det emellertid

skulle förhindras, att arbetsgivare nödgades att för olycksfall i arbete

vidkännas dubbla kostnader, nämligen dels i form av försäkringsavgifter

och dels, i vissa fall, på grund av omedelbart enligt lag eller författning gällande

förpliktelse eller på grund av särskilt åtagande i form av direkt ersättning

till den skadade, hade i utkastet intagits bestämmelse av innehåll att arbetsgivare,

som enligt dylik förpliktelse eller dylikt åtagande vore skyldig att utgiva

ersättning på grund av olycksfall i arbete, skulle vara berättigad att i

den mån han fått vidkännas kostnader i nämnda hänseenden av försäkringsinrättningen

återfå motsvarande belopp, vilket däremot skulle uttagas ut den

till ersättningstagaren utgående ersättningen.

Inom granskningsnämnden hava herr Bernström, fröken Hesselgren, herrar

Kempc, Kvarnzelius, von Sydow och Tjällgren anfört, att den rätt till total

självrisk, som för närvarande förefunnes, visserligen hittills icke kommit till

användning i någon större utsträckning. Då emellertid gällande bestämmelser

härom icke medfört några som helst olägenheter, kunde dessa ledamöter av

nämnden icke inse, att tillräckliga skäl förelåge att nu borttaga denna rätt för

arbetsgivarna. Därest statsmakterna skulle besluta försäkringens monopolisering,

kunde givetvis möjligheten för arbetsgivarna att under betryggande garantier

i övrigt själva svara för ersättningarnas utgivande innebära en trygghet

för dem mot eventuella tendenser för en mera schablonmässig premiesättning

från monopolanstaltens sida.

Herrar Carlsson, Hansson, Johansson och Thorberg hava däremot yttrat att

med de garantier för en riktig premiesättning som den föreslagna organisationen

innebure, det enligt dessa ledamöters uppfattning icke syntes föreligga

några skäl för bibehållande av arbetsgivarnas rätt att själva svara för skadeersättningarnas

utgivande.

De skäl, som av reservanterna inom riksförsäkringsanstallen anförts mot bibehållande

av rätten till total självrisk inom ett centraliserat system, synas mig

övertygande. Medgives rätt till total självrisk i någon form, möjliggöres därigenom

också en konkurrens, på grund av vilken säkerligen skulle uppkomma

betydande olägenheter, bland annat därutinnan att den nya riksförsäkringsanstalten

skulle komma att åsamkas ett väsentligt ökat förvaltningsbesvär.

Det måste givetvis uppställas såsom ett oeftergivligt krav, att den nya riksförsäkringsanstaltens

premiesättning sker under möjligast fullständiga utnyttjande

av den statistiska erfarenheten såväl beträffande varje särskild yrkesgrupp

som beträffande de större företag för vilka specialtariffering kan äga

rum. Erskförhållandena inom de särskilda yrkesgrupperna framgå ur den

officiella olycksfallsstatistiken, vars utarbetande enligt förslaget åligger anstalten.

Skulle anstalten komma att för viss eller vissa yrkesgrupper tillämpa

premiesatser, som icke motsvara riskförhållandena inom gruppen, sådana dessa

framgå ur nämnda statistik, torde detta förfaringssätt icke komma att undgå

Gransknings
nämnöen.

Departe
mentschefen.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kuvgl. Maj:ts proposition nr 109.

Beivran från revisorernas sida. Vad angår de större företagen torde den nya

anstalten, i likhet med vad som äger rum inom de nuvarande försäkringsinrättningarna,

givetvis komma att upprätta en sådan statistik, att därav för varje

år framgår dels beloppet av den företaget påförda, å året belöpande försäkringsavgiften

dels ock sammanlagda ersättningsbeloppet under samma år på

grund av olycksfall bland hos företaget anställda arbetare. Det synes mig

icke föreligga något skäl att befara, att anstalten vid bestämmande av försäkringsavgiften

för dessa större företag icke skulle taga vederbörlig hänsyn till

riskförhållandena vid varje särskilt företag, sådana dessa framgå ur sistnämnda

statistik.

Skulle emellertid en arbetsgivare anse, att beloppet av den försäkringsavgift

som av anstalten påförts honom blivit oriktigt bestämt, har han ju möjlighet

att hos försäkringsrådet överklaga anstaltens beslut härom. Den kompetens

1 försäkringstekniska. frågor, som försäkringsrådet i dess nu föreslagna sammansättning

kommer att besitta, lärer innebära fullgoda garantier för att ärenden

av förevarande art av försäkringsrådet underkastas en för vederbörande

arbetsgivare fullt betryggande prövning.

Att arbetsgivarnas intresse för vidtagande av skyddsåtgärder, ägnade att

minska olycksfallsrisken, skulle slappas, därest rätt att stå total självrisk icke

skulle stå dem öppen, synes icke antagligt, då vid en välordnad specialtariffering

hänsyn just tages till de åtgärder, som i angivna syfte vidtagits av arbetsgivaren.

På grund av vad sålunda anförts har jag ansett övervägande skäl tala för

borttagande av rätten till total självrisk. Från en sådan regel torde emellertid

undantag böra göras för staten och kommuner. Skälet härför är att dessa

arbetsgivare i betydande utsträckning tillförsäkrat sina arbetare förmåner

vid olycksfall i arbete, som väsentligen motsvara ersättningarna enligt lagen.

Beträffande den begränsning utkastet i jämförelse med gällande bestämmelser

innehåller i fråga om rätten till partiell självrisk, nämligen att densamma

skulle omfatta allenast läkarvård och läkemedel och stå öppen endast för större

arbetsgivare, har inom granskningsnämnden icke framställts någon anmärkning.

Förstnämnda begränsning synes betingad av att övriga former av partiell

självrisk visat sig sakna praktisk betydelse. Det synes mig ock av utredningen

framgå, att något reellt intresse icke föreligger för mindre arbetsgivare

att bibehållas vid rätt till någon som helst form av självrisk.

Det sätt för förhindrande av dubbelersättning vid olycksfall, som utkastet

anvisar, synes mig ock vara lämpligt.

På grund av vad sålunda anförts har jag ansett mig beträffande 15 § och 18 §

2 mom. böra godtaga utkastet allenast med vissa smärre, rent redaktionella

ändringar.

Avdrag från Ytterligare ett spörsmål är emellertid att beröra under förevarande paragraf.

livränta-föi J)et i 11 § i gällande lag förekommande stadgandet att, under i övrigt an
pension.

givna förutsättningar, från ersättning som utgives enligt lagen må avdragas

Gällande bestämmelser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 109. 103

vad i anledning av olycksfallet för motsvarande ändamål eljest utgives, innebär,

såsom framgår redan av det under förevarande paragraf anförda citatet ur ålderdomsförsäkringskommitténs

motiv, den grundsatsen, att den sålunda medgivna

kvittningen endast får ske mellan mot varandra svarande slag av ersättningar.

Emellertid bär kommittén beträffande av densamma föreslaget stadgande

om avdrag från ersättning enligt lagen för understöd som utginge från

vissa kassor i motiven yttrat, att med ifrågavarande stadgande naturligen

åsyftades jämväl sådana fall, då t. ex. en arbetsgivare genom insättningar i en

livränteanstalt berett arbetare pension från viss ålder eller vid arbetsoförmåga

m. fl. dylika fall. På senare tiden hava såväl försäkringsrådet som riksförsäkringsanstalten

tolkat gällande lag i överensstämmelse med detta uttalande

i motiven. Det torde icke kunna förnekas, att i nu angivna hänseende lagens

formulering icke står i god överensstämmelse med motiven.

Inom granskningsnämnden har herr Carlsson fäst uppmärksamheten å detta

spörsmål och därvid anfört, hurusom den anordning som den gällande bestämmelsen

i förevarande avseende medförde enligt hans uppfattning vore synnerligen

otillfredsställande. Övriga ledamöter av nämnden hava icke yttrat sig i

denna fråga.

Frågan om och i vilken mån ålderspension bör få avdragas från livränta,

som utgår på grund av olycksfall i arbete, är synnerligen svårlöst. Ett exempel

kan belysa detta. En arbetare i ordinarie statstjänst, vars ålderspensionering

helt bekostas av staten, drabbas kort före inträdet i pensionsåldern av

olycksfall som medför full invaliditet. Göres i dylikt fall ej avdrag från

livräntan enligt olycksfallsförsäkringslagen, erhåller arbetaren alltså dels ålderspension

dels ock dylik livränta, och sammanlagda beloppet av dessa förmåner

kan mycket väl väsentligen överstiga den avlöning, arbetaren åtnjutit

i tjänsten. Om däremot avdrag sker. torde följden bliva, att arbetaren icke

får större sammanlagd ersättning, än han därest olycksfallet icke inträffat

likväl skulle vid sin avgång ur tjänsten hava bekommit såsom ålderspension.

Dock kan han i senare fallet fortfarande vara bibehållen vid full arbetsförmåga,

under det han vid fullständig invaliditet icke blott saknar arbetsförmåga

utan därtill ofta befinner sig i ett sådant tillstånd, att han är i ständigt behov

av särskild vård. Det anförda exemplet utvisar de enklaste ytterlighetsfallen.

Förvaltningstekniskt kompliceras frågan genom den svårighet, som ofta uppkommer

när det gäller att bestämma, till huru stor del arbetsgivare bidragit

till viss ålderspension. Huru ifrågavarande spörsmål bör slutligen lösas synes

mig icke kunna avgöras utan en grundlig utredning, omfattande bland annat

bidragsförhållandena vid de pensionsinrättningar och kassor, å vilka ifrågavarande

bestämmelse har avseende. Då en dylik utredning måste bliva ganska

tidsödande och följaktligen icke nu kunnat verkställas, har jag ansett försiktigheten

kräva, att gällande bestämmelse i ämnet •— såvitt arbetare hos staten

och kommuner angår — bibehålies oförändrad.

Granskning
nämnden.

Departe
mentschefen.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 90 höft. (Nr 109).

13

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

16 §.

Till denna paragraf, som motsvarar 13 § i gällande lag, har i förhållande till

sistnämnda lagrum gjorts allenast det tillägg, att jämkning i ersättning skall

få äga rum jämväl i anledning därav att efter ersättningens bestämmande den

skadades förvärvsmöjligheter väsentligen ökats i följd av genomgången yrkesutbildning,

som bekostats av riksförsäkringsanstalten. Angående skälen för

detta tillägg, som bör läsas i sammanhang med stadgandet i 14 § andra stycket

i förslaget, hänvisar jag till vad i den allmänna motiveringen (sid. 156) därutinnan

anförts.

17 §.

Denna paragraf överensstämmer i huvudsak med 14 § i gällande lag. Beträffande

sådant tillägg till livränta, som enligt vad under 6 § anförts i där

avsedda fall skall utgå i och för förnyelse av särskilda hjälpmedel, har i fråga

om tiden för utbetalningen upptagits därvid omförmälda undantagsbestämmelse.

Den från 14 § i gällande lag överflyttade preskriptionsbestämmelsen har för

vinnande av större tydlighet underkastats viss redaktionell ändring.

18 §.

Denna paragraf motsvarar 15 § i gällande lag.

De i första momentet intagna bestämmelserna överensstämma, vad den till

täckande av försäkringsrisken erforderliga avgiften beträffar, med nu gällande

regler. Det tillägg till denna riskavgift, som enligt förslaget skall göras för

omkostnadernas bestridande, bör enligt vad förut (sid. 65 och 75) därutinnan

anförts bestämmas icke i relation till riskavgiftens belopp utan sa, att tillägget

i möjligaste mån kommer att motsvara omkostnaderna för varje särskild försäkring.

De sakkun- I de sakkunnigas utkast hade i detta moment upptagits ett stadgande av

niga- innehåll, att i omkostnaderna för viss försäkring skulle inräknas jämväl å

försäkringen belöpande andel i riksförsäkringsanstaltens förlust i anledning

därav, att försäkringsavgifter icke bleve av arbetsgivare erlagda. Till grund

för utkastets bestämmelser härutinnan låg den av besparingskommittén hävdade

uppfattningen, att landets arbetsgivare borde gälda samtliga kostnader

för den sociala olycksfallsförsäkringen, och enligt denna uppfattning borde

staten givetvis icke, såsom i 19 § i gällande lag föreskrives, ansvara för avgifter,

vilka icke erlagts av de avgiftspliktiga. — I detta sammanhang bör

jämväl erinras därom, att den nya anstalten tydligen liksom den nuvarande

kommer att på grund av den automatiska försäkringen fa utgiva ersättningar

till skadade arbetare, om vilkas arbetsgivare anstalten först genom olycksfallsanmälan

erhåller kännedom och vilka arbetsgivare på grund därav icke

därförinnan kunnat påföras försäkringsavgifter. Angående sistnämnda fall

finnes i nu gällande lag intet uttryckligt stadgande, men till dessa ersättningar

tages för närvarande hänsyn vid fastställandet av försäkringsavgifter

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

195

inom de särskilda yrkesgrupperna. Därigenom komma alltså kostnaderna för

dessa ersättningar till arbetare hos s. k. okända arbetsgivare att slås ut på

samtliga arbetsgivare inom respektive yrkesgrupper.

Inom granskningsnämnden yttrade herr 13 ems t rom, fröken Hesselgren, herrar

Kempe, Kvarnzelius, von Sydow och Tjäll gr en härutinnan följande:

»De föreslagna bestämmelserna i 18 § första stycket i utkast till lag om

försäkring för olycksfall i arbete innebära, att försäkringsavgifter, som av

en eller annan orsak icke blivit erlagda, skola utslås på övriga arbetsgivare.

Någon rättsgrund för ett dylikt förfaringssätt synes oss emellertid icke möjlig

att åberopa. Icke heller kunna vi ansluta oss till tanken att ersättningarna

i anledning av skador, som inträffa hos för anstalten okända arbetsgivare,

skola bestridas av övriga arbetsgivare. Sistnämnda förhållande synes

oss sa mycket oegentligare som förslaget innebär en utsträckning av försäkringen

att omfatta även sadana olycksfall, som träffa arbetare, vilka tillfälligtvis

anställts av personer, som annars icke använda arbetare, och vilka personer

givetvis icke kunna bli föremal för premiedebitering från anstaltens sida.

Vi vilja på grund härav föreslå, att kostnaden såväl för icke erlagda försäkringsavgifter

som för ersättningar i anledning av skador hos okända arbetsgivare

bestrides av statsmedel.»

Herrar Carlsson, Hansson, Johansson och Thorberg anförde:

»Vi hava för vår del ingen principiell invändning mot kravet att såväl icke

erlagda försäkringsavgifter som ersättningar i anledning av skador hos okända

arbetsgivare ersättas av statsmedel. Dock frukta vi, att ett dylikt förfaringssätt

är ägnat medföra komplikationer i förvaltningshänseende och vilja

därför uttala vår anslutning till bestämmelsen härom i 18 § första stycket.

Det bör givetvis vara förknippat med icke ringa svårigheter, att då exempelvis

en olycksf allsanmälan inkommer till anstalten, avgöra huruvida vederbörande

arbetsgivare är för anstalten känd eller okänd. Arbetsgivaren i fråga kan

nyligen hava ^börjat sin verksamhet och har därför ännu icke kunnat bliva

upptagen i någon arbetsgivarförteckning. Att på grund av denna omständighet

betrakta arbetsgivaren såsom okänd är givetvis icke riktigt, då han

möjligen kan komma att bliva upptagen i följande arbetsgivarförteckning.

Därest kostnader av förevarande art skola överflyttas från arbetsgivarna

till staten, anse vi, att beloppet av dessa kostnader bör skäligen uppskattas,

varefter statsmedel till motsvarande belopp överlämnas till anstalten.»

De kostnader varom här är fråga avse dels av den nya riksförsäkringsanstalten

påförda men av vederbörande arbetsgivare icke erlagda försäkringsavgifter,

dels ersättningar i anledning av olycksfall som inträffa hos för

anstalten okända arbetsgivare. Förstnämnda slag av kostnader förskjutas

för närvarande, därest försäkring är gällande i riksförsäkringsanstalten, av

statsverket, som indriver förskjutet belopp i den ordning som om resterande

kronoutskylder är stadgad. Vid försäkring i ömsesidigt bolag komma däremot

kostnader av denna art att drabba bolaget och alltså att slutligen fördelas

mellan de arbetsgivare som äro delägare i bolaget. Det andra slaget av

kostnader ersättningar i anledning av skador hos okända arbetsgivare _

som endast kunna förekomma i riksförsäkringsanstalten, alldenstund ett ömsesidigt

bolag givetvis äger kännedom om samtliga de arbetsgivare som äro

delägare i bolaget, bäras för närvarande av olycksfallsförsäkringsfonden och

Gran skinn gsnämnden.

Departe
mentschefen.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

komma sålunda att i sista hand gäldas av de arbetsgivare för vilka försäkring

är gällande i anstalten.

Enligt min uppfattning synes man näppeligen kunna kräva, att försäkringsavgifter,

som påförts vissa arbetsgivare men av en eller annan anledning icke

erlagts av dessa, skola gäldas av övriga arbetsgivare. Under sådana förhållanden

har jag icke funnit anledning föreligga att beträffande avgifter av

denna art föreslå någon ändring i de bestämmelser, som i detta hänseende

gälla för den nuvarande riksförsäkringsanstalten. Ifrågavarande avgifter

torde sålunda alltjämt böra förskjutas av statsverket.

Annorlunda gestalta sig förhållandena beträffande ersättningar i anledning

av skador hos s. k. okända arbetsgivare. En överflyttning av dessa kostnader

från arbetsgivarna till statsverket är ägnad att medföra synnerligen

olämpliga konsekvenser och bör därför enligt min mening icke ske. Det må

nämligen icke förbises, att antalet av de arbetsgivare som förbliva okända för

den nya riksförsäkringsanstalten blir beroende på omfattningen och arten av de

åtgärder, som anstalten anser sig böra vidtaga för att förskaffa sig kännedom

om landets arbetsgivare. Därest ersättningar i anledning av skador som inträffa

hos för anstalten okända arbetsgivare skulle bestridas av statsverket,

skulle anstalten komma att sakna ekonomiskt intresse av att vidtaga åtgärder

i syfte att erhålla kännedom om dylika arbetsgivare, vilket i sin ordning

är ägnat att medföra en ökning i statsverkets utgifter för nämnda ändamål. I

vilken utsträckning anstalten bör nedlägga kostnader i syfte att förskaffa sig

kännedom om arbetsgivarna bör bliva föremål för avvägande inom anstalten.

Härigenom erliålles garanti för att dylika åtgärder komma att vidtagas just i

den utsträckning, som mest överensstämmer med försäkringstagarnas ekonomiska

intresse.

Det synes även förtjäna framhållas, att de ömsesidiga bolagens förening i

sitt yttrande över besparingskommitténs betänkande förutsatt, att kostnader

av nu nämnd art skola bäras av arbetsgivarna (Bil. sid. 294).

Bestämmelsen att försäkringsavgift skall beräknas med erforderligt säkerhetstillägg

sammanhänger med stadgandet i 20 § 1 mom. och torde icke kräva

någon särskild motivering.

Angående innehållet av paragrafens andra moment har jag redan yttrat

mig i anslutning till 15 § och vill ytterligare endast påpeka, att i förevarande

moment den av mig förordade höjningen av gränsen mellan större och mindre

arbetsgivare kommer till uttryck.

Tredje momentet är oförändrat överflyttat från 15 § i gällande lag.

19 §•

Beträffande denna paragraf, som motsvarar 17 § i gällande lag, är allenast

att påpeka, att i sista stycket omförmäld rätt att påfordra eller verkställa

undersökning av arbetsförhållanden ansetts icke böra tillkomma sjukkassa,

som avses i B § av förslaget.

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

197

20 §.

Motsvarande bestämmelser återfinnas i 19 § av gällande lag. Enligt första

stycket av nämnda paragraf skola grunderna för beräkning av försäkringsavgifter

och premiereserv för försäkringar i riksförsäkringsanstalten fastställas

av Kungl. Maj:t. Dessa grunder innefatta vissa för beräkning av premiema

erforderliga riskmått såsom dödlighet, räntefot m. m. Då emellertid enligt

18 § i förslaget i försäkringsavgiften skall ingå erforderligt omkostnadstillägg,

komma i följd härav jämlikt förevarande paragraf av förslaget jämväl grunderna

för beräkning av omkostnadstillägget att fastställas av Kungl. Maj:t.

Beträffande statsverkets skyldighet att ansvara för avgifter som icke på

föreskrivet sätt blivit erlagda hänvisar jag till vad härutinnan anförts under

18 §.

21—23 §§.

Dessa paragrafer, som innehålla stadganden om anmälan och undersökning

om olycksfall, överensstämma väsentligen med 20, 21 och 23 §§ i gällande

lag. Det har dock ansetts lämpligt, att samtliga detaljbestämmelser angående

olycksfallsanmälan upptagas i en i administrativ väg av Kungl. Haj:t

utfärdad författning och att de icke, såsom för närvarande är fallet, äro uppdelade

å lagen och en sådan författning, nämligen kungörelsen den 21 december

1917 i detta ämne. Därest förevarande förslag blir upphöjt till lag, torde

Kungl. Maj :t böra utfärda sådan författning.

24 §.

Denna paragraf motsvarar 12 § i gällande lag, och första stycket är i allt

väsentligt oförändrat överfört därifrån.

Vad åter angår andra stycket av den nuvarande 12 §, i vilket stadgande

meddelas bestämmelser angående den regressrätt, som i vissa fall tillkommer

försäkringsinrättning gentemot tredje man, anser jag mig i anslutning till

de sakkunnigas utkast böra föreslå en viss ändring. I nämnda lagrum stadgas,

att vad försäkringsinrättning enligt lagen utgivit, det äger inrättningen

söka åter av arbetsgivare som uppsåtligen vållat skadan eller av annan som

skadan vållat, där denne ej själv lidit skadan och på grund där jr v är berättigad

till ersättning enligt lagen.

Sin nu återgivna lydelse erhöll ifrågavarande stadgande på grund av förslag

av särskilda utskottet vid 1916 års riksdag. I visst hänseende synes

stadgandet emellertid därvid hava erhållit en innebörd, som antagligen icke

varit avsedd. Såsom stadgandet nu är avfattat, innebär detsamma nämligen

en rätt för vederbörande försäkringsinrättning att under angivna förutsättningar

av tredje man återkräva vad inrättningen enligt lagen utgivit, oberoende

av huruvida och i vilken mån den skadade eller, där ersättning utgått till

efterlevande, de sistnämnda ägt rätt att såsom skadestånd av tredje man utkräva

motsvarande belopp. Sålunda äger inrättning att återkräva vad inrättningen

utgivit såsom livränta till den skadades föräldrar, ehuru dessa

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

enligt nuvarande lag (jämför sid. 175) icke kunna göra gällande motsvarande

skadeståndskrav, eller vad inrättningen i livränta utgivit till den skadades

änka, vilken icke genom mannens frånfälle kommit att sakna nödigt underhåll

och vilken förty enligt 6 kapitlet 4 § strafflagen ej heller har rätt till skadestånd.

Ifrågavarande stadgande i 12 § andra stycket tillägger alltså försäkringsinrättning

en självständig rätt gentemot tredje man. Såsom framgår av en

utredning av regressrättens natur, som verkställts av försäkringslagstiftningskommittén

och för vilken redogöres i motiven till kommitténs den 7

april 1925 avgivna förslag till lag om försäkringsavtal m. m. (sid. 100 ff.),

lärer emellertid den gällande svenska skadeståndsrätten eljest intaga den

ståndpunkten, att om försäkringsgivaren över huvud skall äga någon rätt

gentemot tredje man, denna rätt måste härledas från den person till vilken

försäkringsbeloppet utbetalas. I överensstämmelse med sistnämnda uppfattning

har kommittén också avfattat i dess förslag upptagna bestämmelser om

försäkringsgivarens regressrätt. Då de skäl kommittén anfört till stöd för

riktigheten av sin mening synas mig övertygande, har ifrågavarande stadgande

erhållit en därmed överensstämmande lydelse. Tillika har jag ansett

lämpligt att uttryckligen stadga, att regressrätt skall tillkomma försäkringsinrättningen

jämväl mot annan, som oberoende av vållande enligt lag är skyldig

att utgiva skadestånd, exempelvis automobilägare för skada som i trafik

med automobilen vållas av föraren. I sistnämnda hänseende överensstämmer

förslaget med den ståndpunkt, som kommit till uttryck i en av Kungl. Maj:t

den 26 oktober 1923 meddelad dom. (Nytt Juridiskt Arkiv årgång 1923

sid. 524.)

25—28 §§.

Dessa paragrafer motsvara respektive 30, 31, 18 och 28 §§ i gällande lag

och torde icke erfordra särskild motivering.

29 §.

Det i denna paragraf upptagna stadgandet är lika lydande med 32 § i gällande

lag. Med hänsyn till det betydande inflytande, som i den nya riksförsäkringsanstaltens

ledning tillförsäkrats staten, synes det mig icke ägnat att

väcka betänkligheter att till anstalten delegeras sådan befogenhet som i stadgandet

avses.

30 §.

Denna paragraf, i vilken givas bestämmelser angående besvärsförfarandet

i ärenden enligt lagen, överensstämmer väsentligen med 33 § i gällande lag.

Sålunda har icke någon ändring vidtagits i fråga om den omfattning i vilken

beslut av försäkringsinrättning få överklagas, och försäkringsrådets befogenhet

att oberoende av besvär till prövning upptaga ärenden har jämväl bibehållits.

Däremot innebär förslaget i fråga om sättet för anförande av besvär en

viss ändring i förhållande till nu gällande regler. I syfte att i största möjliga

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

199

omfattning underlätta försäkringsrådets arbete har nämligen i förslaget i

överensstämmelse med utkastet stadgats, att besvär över anstaltens beslut,

ehuru ställda till försäkring srådet, dock skola ingivas eller insändas till

riksförsäkringsanstalten, som därefter har att jämte eget yttrande ävensom

övriga handlingar i ärendet skyndsamt överlämna besvären till försäkringsrådet.

Sådant yttrande skall innehålla uppgift huruvida och i vilken mån

besvären må hava föranlett rättelse i det tidigare fattade beslutet.

Genom en sådan anordning torde man vinna, att de till försäkringsrådet fullföljda

ärendena i det stora flertalet fall redan vid inkommandet äro vederbörligen

utredda. Härtill kommer den ej oväsentliga fördel som ligger

däri att de ärenden, i vilka anstalten företagit rättelse i enlighet med besvären,

omedelbart efter verkställd granskning kunna avskrivas.

Mot lämpligheten av den föreslagna anordningen skulle möjligen kunna anföras,

att man kunde befara, att anstaltens prövning av särskilda ersättningsärenden,

då dessa första gången vore föremål för anstaltens handläggning, bleve

mindre noggrann, eftersom vederbörande i händelse besvär anfördes alltid skulle

komma i tillfälle att rätta vid ärendets första behandling möjligen begångna fel.

Några sådana olägenheter av den föreslagna anordningen torde emellertid

enligt min uppfattning icke vara att befara. Såsom förut vid 4 § anförts,

torde, därest ifrågavarande förslag blir gällande, Kungl. Maj:t komma att

utfärda en instruktion för försäkringsrådet. I denna instruktion synes det

böra åläggas försäkringsrådet att över de av rådet avgjorda ärenden föra

en vederbörligen specificerad statistik, bland annat angivande ändringsfrekvensen

beträffande olika slag av ärenden. I denna statistik skulle jämväl

angivas antalet och arten av de besvär, i anledning av vilka rättelse vidtagits

av riksförsäkringsanstalten. Med tillhjälp av sådan statistik synas sålunda

befarade tendenser till lättvindighet i ärendenas avgörande inom anstalten

snart nog skola uppenbaras, varefter med hänsyn till den starka kontroll, som

anstaltens verksamhet är på olika sätt underkastad, rättelse säkerligen kan

utan dröjsmål åstadkommas.

Jämväl besvär över sjukkassas beslut skola enligt förslaget ingivas till anstalten

och därefter behandlas på i huvudsak enahanda sätt, som nyss anförts

beträffande besvär över anstaltens egna beslut.

31 §.

Denna paragraf motsvarar 34 § i gällande lag. Föreskriften i förslaget,

att enligt lagen ådömda böter skola tillfalla riksförsäkringsanstalten, innebär

i sak icke någon ändring av gällande stadgande i ämnet; såväl enligt detta som

enligt förslaget komma böterna olycksfallsförsäkringsverksamheten till godo.

32 §.

Den rätt, som enligt 35 § i gällande lag tillkommer arbetsgivare att i riksförsäkringsanstalten

försäkra dels i anstalten försäkrad arbetare för olycksfall

utom arbete dels ock annan arbetare än i lagen avses för olycksfall i eller

utom arbete, anser jag böra bibehållas. En inom socialdepartementet verk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ställd utredning har nämligen givit vid handen, att dylika försäkringsformer

med hänsyn till den obetydliga omfattning, i vilken de kunna väntas komma

till användning, utan väsentlig ökning av förvaltningsbesväret kunna medgivas

även mindre arbetsgivare.

Från 35 § i gällande lag har också upptagits förbudet mot avslutande av

försäkring till högre ersättningsbelopp än i lagen stadgas.

33 §.

I överensstämmelse med vad som förut anförts beträffande tiden för den nya

organisationens ikraftträdande torde förevarande lag böra träda i kraft den

1 januari 1927. Beträffande ersättningsanspråk på grund av olycksfall som

inträffat före nämnda dag samt beträffande skyldighet att erlägga å tiden

därförinnan belöpande försäkrings- och tilläggsavgifter bör givetvis i överensstämmelse

med allmänna rättsregler den äldre lagen tillämpas.

34 §.

Redan i den allmänna motiveringen har jag anfört de skäl, som tala för att

den nya riksförsäkringsanstalten bör övertaga den äldre anstaltens verksamhet

enligt 1916 och 1901 års lagar (sid. 94 ff.).

Det har ansetts lämpligt att till den nya anstalten jämväl överlämna bland

annat de i 35 § tredje stycket av gällande lag uppräknade, av den nuvarande

anstalten, med stöd av nämnda lagrum omhänderhavda uppgifter, nämligen de

som avse olycksfallsförsäkring för fiskare, livräntor till barn utom äktenskap

och livförsäkring i samband med egnahemslån. För skälen för överlämnande

av sistnämnda uppgifter anhåller jag få redogöra i samband med behandlingen

av 1 § i lagen om riksförsäkringsanstalten.

35 §.

Vad angår de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagens verksamhet har

i den allmänna motiveringen (sid. 94) anförts, att sådana åtgärder''vore avsedda

att vidtagas, att bolagen därest de så önskade skulle kunna å den nya riksförsäkringsanstalten

överlåta hela sin verksamhet. De åtgärder som i sådant

hänseende synas erforderliga bestå i vissa tillägg till bestämmelserna i lagen

den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse.

I 231 § av sagda lag stadgas, att därest försäkringsbolag som driver livförsäkringsrörelse

— med vilken rörelse livränteförsäkring enligt 2 § samma

lag är att likställa •— trätt i likvidation, för tillvaratagande av livförsäkringstagarnas

rätt en särskild administration skall inträda. Förvaltningen av det

sålunda uppkomna administrationsboet skall åligga försäkringsinspektionen,

som för sådant ändamål ofördröjligen skall för livförsäkringstagarnas räkning

omhändertaga alla de värdehandlingar vilka ligga som pant för försäkringen,

d. v. s. de värdehandlingar i vilka livförsäkringsfonden redovisas.

Med denna åtgärd övergå på administrationsboet alla bolagets rättigheter och

skyldigheter på grund av livförsäkringsavtalen. För det belopp varmed om
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

201

förmälda värdehandlingar må finnas i värde understiga livförsäkringsfonden,

ökad med en tjugondei av samma fond, äger administrationsboet fordringsrätt

hos det likviderande bolaget. I 232 § i nämnda lag stadgas vidare, att under

administrationstiden några nya livförsäkringar icke må meddelas. Sedan

försäkringsinspektionen verkställt utredning angående administrationsboets

ställning, skall inspektionen enligt 234 § inleda underhandlingar med de inländska

försäkringsbolag som må befinnas villiga att övertaga samtliga till

administrationsboet hörande försäkringar. Därest anbud inkommer och blir

på sätt i sistnämnda paragraf närmare utförts antaget, skall administrationen

avslutas genom överlämnande av administrationsboets tillgångar och handlingar

till det bolag som övertager försäkringarna. Har vid försäkringarnas överlåtande

uppstått överskott, skall detsamma överlämnas till det bolag vars försäkringar

varit föremål för överlåtelsen.

I 237 § i lagen om försäkringsrörelse finnas vidare bestämmelser för det

fall att försäkringsbolag som driver livförsäkringsrörelse vill till annat inländskt

försäkringsbolag överlåta vare sig alla sina livförsäkringar eller viss

del därav. För sådan överlåtelse fordras försäkringsinspektionens tillstånd,

och lämnande av sådant tillstånd skall föregås av utredning samt hörande av

försäkringstagarna. Bifalles ansökningen, skall det bolag som överlåter försäkringarna

anses fritaget från sina förpliktelser på grund av de överlåtna

försäkringarna, och dessa förpliktelser skola i stället åligga det bolag till

vilket försäkringarna överlåtas. Därest ett bolags samtliga försäkringar överlåtits

på dylikt sätt, skall bolaget träda i likvidation den dag ansökningen

bifalles.

Vad sålunda föreskrivits gäller även beträffande de ifrågavarande ömsesidiga

olycksfallsförsäkringsbolagens rörelse, i vad denna avser livränteförsäkring. För

att en överlåtelse till riksförsäkringanstalten av sådant bolags livränteförsäkringsverksamhet

skall kunna komma till stånd, erfordras alltså ett tillägg

i sådant hänseende till dessa föreskrifter. Detta tillägg lärer lämpligen kunna

erhålla en sådan avfattning, att riksförsäkringsanstalten i nu behandlade hänseenden

skall likställas med inländskt försäkringsbolag i fråga om rätten att

övertaga rörelse. I övrigt synas bestämmelserna om administrationsbo och försäkringsinspektionens

handhavande av detta och av överlåtelseförfarandet kunna

i det stora hela äga tillämpning jämväl beträffande överlåtelse å riksförsäkringsanstalten.

I visst hänseende torde emellertid ett ytterligare tillägg böra

ske. Enligt de återgivna reglerna få nya livförsäkringar icke meddelas under

administrationstiden, varav beträffande nu ifrågavarande bolag följer, att endast

de livräntor som beviljats före administrationstidens början komma att ingå i

administrationsboet. I anledning av olycksfall som inträffat före ingången

av år 1927 måste emellertid livräntor komma att i stor utsträckning fastställas

först efter samma tidpunkt och alltså möjligen även efter administrationstidens

början. Det är tydligen lämpligt att tillse, att jämväl sådana livräntor

i största möjliga omfattning komma att ingå i administrationsboet. — Med

sådan överlåtelse av livränteförsäkringen varom nu sagts lärer emellertid icke

utan särskilt stadgande följa befogenhet för den övertagande inrättningen,

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

hungl. Maj:ts proposition nr 109.

Inledning.

Lagens uppställning.

vare sig denna är riksförsäkringsanstalten eller ett försäkringsbolag, att

fatta beslut angående jämkning beträffande beloppet av livräntor, detta enär

försäkringen enligt 1916 års lag och därmed också bedömandet ay ersättningskrav

är förbehållen de i denna lag särskilt angivna försäkringsinrättningarna.

Då emellertid enligt nästföregående paragraf den nya riksförsäkringsanstalten

skall i allo övertaga den äldre anstaltens verksamhet enligt 1916 års lag, finnes

det tydligen intet skäl, varför den nya anstalten icke skulle beträffande

samtliga livräntor för vilkas utgivande anstalten övertagit ansvaret hava samma

befogenheter.

Bestämmelser i nu angivna syften hava intagits i förevarande paragraf.

36 §.

Beträffande övertagande från ömsesidigt bolag av skyldigheten att bestämma

och utgiva annan ersättning på grund av olycksfall än livräntor, d. v. s.

sjukpenning, läkarvård m. m., torde icke behöva meddelas andra bestämmelser

än sådana som möjliggöra för riksförsäkringsanstalten att utöva jämväl den

verksamhet, som ett sådant övertagande innebär. I de arbetsgivares intresse,

vilka hava försäkringar i anstalten, torde emellertid därvid böra fästas det

villkor, att dylikt övertagande må ske allenast med Kungl. Maj:ts begivande,

därvid givetvis Kungl. Maj :t äger föreskriva de villkor som anses böra gälla

för övertagandet. Den härutinnan föreslagna bestämmelsen möjliggör även

för anstalten, bland annat, att från arbetsgivare som enligt 1916 års lag

stått självrisk övertaga skyldigheten att utgiva livräntor enligt samma lag.

Förslag till lag om riksförsäkringsanstalten.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen för grunddragen av det

föreliggande organisationsförslaget, skulle den ifrågasatta nya riksförsäkringsanstalten

komma att utgöra ett fristående rättssubjekt. Bestämmelserna om

grunderna för denna anstalts organisation och verksamhet torde emellertid icke

hava sin plats i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. I det förslag till

ny lag i detta ämne, för vilket jag nyss redogjort, hava därför i detta hänseende

endast intagits föreskrifter om att försäkringen skall äga rum i en för omhänderhavande

därav särskilt bildad, för hela riket gemensam försäkringsanstalt,

riksförsäkringsanstalten (3 §), och att grunderna för denna anstalts

organisation och verksamhet skola bestämmas av Konung och riksdag ävensom

att omkostnaderna för anstaltens verksamhet enligt olycksfallsförsäkringslagen

skola bestridas av arbetsgivarna genom tillägg till försäkringsavgifterna

(5 §). Övriga viktigare bestämmelser angående den nya riksförsäkringsanstalten

hava, i den mån deras fastställande ansetts erfordra riksdagens

medverkan, sammanförts i förslag till lag om riksförsäkringsanstalten, och anhåller

jag nu att få lämna en redogörelse för innehållet i detsamma.

Inledningsvis må anföras, att i detta lagförslag behandlas i särskilda avdelningar

följande ämnen, nämligen riksförsäkringsanstaltens uppgifter och

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 109.

203

allmänna organisation (1 och 2 §§), riksförsäkringsstämman (3—9 §§), riksförsäkringsanstaltens

styrelse (10—14 §§), balansräkning och fonder (15—

19 §§) samt fastställande av balansräkningar och talan mot styrelsen (20 §),

varefter i 21—26 §§ sammanförts vissa särskilda bestämmelser.

1 §•

Den nya riksförsäkringsanstaltens huvudsakliga uppgift blir att driva försäkringsverksamhet,

avseende olycksfall i arbete. Därjämte torde emellertid

åtminstone för den närmaste framtiden vissa andra uppgifter böra anförtros åt

anstalten.

Inledningsvis (sid. 34) har erinrats, att den nuvarande riksförsäkringsanstalten

jämte den sociala olycksfallsförsäkringen har en del andra uppgifter, områden.

Dessa avse såsom nämnts olycksfallsförsäkring för fiskare, ersättning i anled- Nuvarande

ning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring, livräntor till barn ringsanstaiutom

äktenskap, livförsäkring i samband med egnahemslån samt ersättning tena särskilda

för skada till följd av vissa olycksfall på grund av världskriget. Under över- nPP£ifk''r

vägande har varit, huruvida vid omorganisationen dessa uppgifter borde

lämnas åt den nya riksförsäkringsanstalten eller om de lämpligen skulle kunna

anförtros åt annat organ. Den institution, som därvid närmast ansetts kunna

komma i fråga, har varit pensionsstyrelsen. Vissa av de uppräknade arbetsuppgifterna

torde nämligen vara närbesläktade med den verksamhet som utövas

av nämnda styrelse. I den man i dessa uppgifter ingår bedömande av

följder av olycksfall, exempelvis fastställande av invaliditetsgrader, skulle pensionsstyrelsen

däremot uppenbarligen icke kunna hava ledning av någon egen

erfarenhet.

Beträffande den mest omfattande av omförmälda arbetsuppgifter eller

den som avser ersättning för skada, ådragen under militärtjänstgöring, torde

för övrigt böra nämnas, att därest de i föreliggande förslag ingående materiella

ändringarna beträffande olycksfallsförsäkringen bliva upphöjda till lag,

en sedan länge på dagordningen stående fråga om revision av förordningen i

förstnämnda ämne lärer komma att upptagas till behandling, därvid frågan

om lämpligaste sättet för handläggningen av hithörande ärenden givetvis kommer

under förnyad omprövning.

På nu anförda skäl har jag ansett det böra åläggas den nya riksförsäkringsanstalten

att förvalta nämnda uppgifter. Det må framhållas, att dessa icke

äro av någon större omfattning. Detta torde framgå redan därav att, såsom

i annat sammanhang anförts, sammanlagda förvaltningskostnaderna därför

ansetts kunna uppskattas till högst 90,000 kronor årligen, vilken kostnad alltjämt

skulle bestridas av staten.

Bestämmelse om överlämnande av den nuvarande riksförsäkringsanstaltens

uppgifter i avseende å olycksfallsförsäkringen för fiskare, livräntor till barn

utom äktenskap och livförsäkring i samband med egnahemslån har meddelats

redan i 34 § i förslaget till olycksfallsförsäkringslag. Beträffande övriga ifrågavarande

uppgifter meddelas bestämmelse om överlämnandet till den nya anstalten

i förevarande paragraf.

opaginerad Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Moderskapsunderstöd

åt

indnatriarbeterakor.

Gransknings
nämnden.

Departe
mentschefen.

Till de sålunda angivna uppgifterna torde möjligen komma ytterligare en.

Inom socialdepartementet har nämligen, såsom i annat sammanhang antytts,

utarbetats utkast till förordning angående moderskapsunderstöd åt kvinnor

i visst industriellt arbete. Utkastet är för närvarande föremål för överarbetning

inom departementet, och det är min förhoppning, att förslag i ämnet skall

kunna föreläggas 1926 års riksdag. Enligt detta förslag, som är avsett att

träda i kraft den 1 juli 1927, skall till kvinnor, vilka på grund av arbetarskyddslagens

bestämmelser äro förhindrade att sysselsätta sig i sitt yrke, utgå

understöd av allmänna medel efter samma grunder som tillämpas för bestämmande

av ersättning till följd av olycksfall i arbete. Understödsverksamheten

skall enligt förslaget administreras av den nya riksförsäkringsanstalten, vilken

dock skall äga att med statsunderstödda sjukkassor träffa avtal om understödets

bestämmande och utgivande, en möjlighet varav man hoppas att anstalten

skall kunna begagna sig i mycket stor utsträckning. Kostnaden för

det förvaltningsbesvär som genom understödsverksamheten skulle förorsakas

anstalten har den nuvarande riksförsäkringsanstalten ansett för dess del kunna

uppskattas till omkring 25,000 kronor årligen, ett belopp som inom den nya

anstalten i varje fall icke lärer behöva överskridas.

Inom granskningsnämnden har förevarande del av förslaget från vissa ledamöters

sida gjorts till föremål för särskilt uttalande. Herrar Bernström,

Kampe och von Sydow hava nämligen gjort anmärkning mot att därigenom

bestämmanderätten över statsmedel skulle överlåtas till en enskild inrättning,

vars tjänstemän icke handlade under tjänstemannaansvar. En sådan anordning

förklarade sig dessa ledamöter av nämnden för sin del finna icke endast synnerligen

olämplig, utan de ansåge även kunna ifrågasättas, huruvida anordningen

kunde anses stå i överensstämmelse med den förvaltningsrättsliga

praxis, som vunnit burskap i vårt land.

Mot detta uttalande torde kunna göras följande erinringar. Beträffande

först den praktiska sidan av saken är att märka, att såsom i det föregående

anförts och i den följande specialmotiveringen blir tillfälle att ytterligare utveckla,

den ifrågasatta riksförsäkringsanstalten kommer att stå under statligt

inflytande och stark statlig kontroll. Anstaltens förvaltning av de statsmedel,

varom här kan vara fråga, kommer att vara underkastad granskningav

riksräkenskapsverket och riksdagens revisorer. Skulle något fel i förvaltningen

hos anstalten upptäckas, lärer det under den ifrågasatta organisationen

icke möta någon svårighet för staten att — på grund av det inflytande över

anstaltens ledning som statsmakterna komma att hava — efter krav av vederbörande

myndighet återbekomma belopp, som rätteligen icke bort utgå. Statsverkets

möjligheter att i detta hänseende komma till sin rätt äro givetvis i verkligheten

avsevärt större i förhållande till riksförsäkringsanstalten än beträffande

särskilda tjänstemän i statstjänst. Styrelseledamöterna och befattningshavarna

i den nya anstalten torde för övrigt, med hänsyn till stadgandet 1 25

kapitlet 22 § första stycket i strafflagen, komma att vara underkastade samma

straffbestämmelser, vilka enligt nämnda kapitel gälla för statens ämbetsmän.

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

205

Det är givetvis också att förvänta, att en tjänsteman inom anstalten, som gör sig

skyldig till sådant fel eller sådan försummelse att anstalten nödgas utgiva ersättning

till staten, från anstaltens sida blir föremål för åtgärder, avseende att

förhindra ett upprepande av det skedda, vilka åtgärder allt efter fallets art säkerligen

kunna bliva nog så allvarliga. Vid nu angivna förhållanden lärer enbart

den omständigheten, att dessa tjänstemän icke hava fast anställning i statens

tjänst utan att deras anställningsvillkor regleras genom avtal med anstalten,

icke rimligen kunna medföra, att statens rätt bör anses mindre väl tillgodosedd

i den ifrågasatta anstalten än i ett ämbetsverk av vanlig typ.

Vad åter angår den mera förvaltningsrättsliga sidan av saken, torde det vara

tillräckligt att erinra om att statsmedel till vida högre belopp än de, varom nu

är fråga, handhafts av myndigheter och korporationer som icke varit statliga

eller vilkas personal i varje fall icke haft egentlig tjänstemannaställning. Även

om man såsom exempel på dylikt förfaringssätt icke godkänner de mångfaldiga

prejudikaten från den s. k. kristiden, och även om man icke skulle anse en

hänvisning till den genom kommunala organ utövade statliga verksamheten tillräcklig,

lära jämförliga fall dock lätt kunna påvisas. För att taga ett närliggande

exempel, torde det icke kunna påstås, att kontrollen över statsmedlens

användning skulle bliva sämre i deq nya anstalten än hos sjukkassorna. De belopp

staten utger i bidrag till sådana kassor äro emellertid högst betydande.

Särskilt är därvidlag att märka, att staten under flera år till sjukkassorna utgav

ett särskilt bidrag, varmed skulle bestridas en direkt förhöjning av utgående

sjukersättningar och vars utgivande alltså innebar en verklig understödsverksamhet

från statens sida. Sjukkassornas rekvisitioner av medel för detta ändamål

voro icke underkastade annan kontroll än den som verkställdes hos tillsynsmyndigheten

vid medlens utanordnande. — Såsom ytterligare exempel torde

kunna anföras den medelsförvaltning, som omhänderhaves av arbetslöshetskommissionen.

Utöver de särskilda uppgifter som åligga den nuvarande riksförsäkringsanstalten

skola emellertid enligt förslaget nya verksamhetsgrenar endast genom

samstämmande beslut av Konung och riksdag kunna överlämnas till anstalten.

I detta sammanhang må även framhållas, att enligt förevarande lagförslag

[12 § 6)] särskild vinst- och förlusträkning och särskild balansräkning skall

upprättas för var och en av anstaltens verksamhetsgrenar. I den mån bestämmelser

om fonder för särskilda verksamhetsgrenar finnas eller komma att meddelas,

skola dessa fonder jämlikt 17 § 2 mom. förvaltas särskilt. Denna fråga

kommer att vidare behandlas vid sistnämnda paragraf.

Enligt förslaget skall anstalten vidare hava att upprätta och utgiva den Olycksfallsofficiella

statistiken angående olycksfall i arbete. Motsvarande uppgift ålig- s?"hsf?7«-«.

ger för närvarande riksförsäkringsanstalten, och då en dylik statistik är erforderlig

för den nya anstaltens verksamhet samt det ytterligare arbete och

den ytterligare kostnad (högst 2,000 kronor för år), som statistikens utgivande

såsom ett led i den allmänna officiella statistiken medför, äro ohetyd
-

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

liga, har det ansetts, att detta utgivande ur synpunkten av arbetsbesparing

lämpligast borde ankomma på riksförsäkringsanstalten.

Biträde åt

statsmyndigheter.

Oaktat den nya riksförsäkringsanstalten enligt förslaget skulle erhålla en i

förhållande till staten fristående ställning torde det vara uppenbart, att den

samma bör på samma sätt som den nuvarande anstalten inom området för sin

verksamhet tillhandagå verk, myndigheter och domstolar med de upplysningar

och det biträde, som av dem äskas. Bland dylika uppgifter må anmärkas dels

lämnande av för statsförvaltningen erforderliga statistiska uppgifter av olika

slag och dels verkställande av uträkning av kapitalbelopp av livräntor samt

avgivande av utlåtande angående invaliditetsgrader m. m., framför allt på

begäran av domstol.

2 §.

Denna paragraf innehåller den grundläggande bestämmelsen att riksförsäkringsanstaltens

angelägenheter skola omhänderhavas av riksförsäkringsstämman

och anstaltens styrelse. I dessa hänseenden hänvisas till den allmänna

motiveringen.

3 §.

I den allmänna motiveringen hava (sid. 82) angivits skälen för den sammansättning

av riksförsäkringsstämman som föreslås. Av vad därstädes anförts

torde även böra följa, att Kungl. Maj :t skall äga att bland statens representanter

utse ordförande i stämman och ställföreträdare för honom. Vad angår de grunder

efter vilka statens representanter i stämman böra utses ansluter jag mig i

huvudsak till besparingskommitténs uppfattning och anser alltså, att dessa

representanter skola företräda sakkunskap inom olika områden av social verksamhet

samt på de ekonomiska, försäkringstekniska och juridiska områdena,

varjämte torde böra tillses, att bland de statliga ledamöterna finnas representanter,

i stånd att verka för samarbetet med andra socialförsäkringsgrenar.

Några normer för utväljande av statsrepresentanterna i stämman torde emellertid

icke böra intagas i lagen.

De sak- Vad angår de ledamöter i stämman, som skola utses från arbetsgivar- och

kunniga, arbetarsidorna, hade i det av de sakkunniga utarbetade utkastet föreslagits, att

dessa ledamöter skulle utses av föreningar eller korporationer, representerande

arbetsgivarna respektive arbetarna, och att Kungl. Maj:t skulle vart fjärde

år bestämma vilka sammanslutningar som under den följande fyraårsperioden

skulle utse ledamöter.

Gransknings- Granskningsnämnden har enhälligt anfört, att det enligt dess mening skulle

nämnden. vara lämpligare att åt arbetsgivarnas och arbetarnas huvudorganisationer överlåta

rätten att fördela representanterna för de intressegrupper, som enligt dessa

organisationers uppfattning borde representeras. De huvudorganisationer, som

med detta yttrande hava avsetts, lära vara dels svenska arbetsgivarföreningarnas

förtroenderåd — i vilket äro representerade praktiskt taget samtliga större

arbetsgivarsammanslutningar — och dels landsorganisationen i Sverige.

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 109.

207

Såsom besparingskommittén förordat, torde principen för parternas representation

i stämman böra vara, att de arbetsgivar- och arbetargrupper, vilka

hava det största intresset av olycksfallsförsäkringen, företrädesvis böra bliva

representerade. Då en sådan anordning för ledamotsval som granskningsnämnden

avsett ur flera synpunkter torde vara förenad med fördelar, särskilt

därutinnan att parternas huvudorganisationer kunna tänkas äga möjlighet

till ett bättre avvägande mellan olika intressen än som skulle kunna

ske med den av de sakkunniga föreslagna anordningen, har jag härutinnan ansett

mig böra ansluta mig till granskningsnämndens förslag. På sätt som skett

i lagen den 28 maj 1920 om central skiljenämnd för vissa arbetstvister (5 §),

torde därvid i lagen böra utsägas, att berörda huvudorganisationer skola utse

ledamöter i stämman. Ett sådant stadgande innebär naturligen icke, att icke

dessa organisationer kunna överlåta åt vissa underorganisationer eller avdelningar

att träffa det verkliga valet av ledamöter, men utåt skola huvudorganisationerna

stå för detta.

4 §.

Det lärer vara nödigt å ena sidan att sörja för viss omsättning bland riksförsäkringsstämmans

ledamöter och å andra sidan att tillse, att de särskilda ledamöternas

funktionstid icke göres så kort, att kontinuiteten i sammansättningen

äventyras. Vid avvägande av dessa synpunkter har funktionstiden ansetts

lämpligen böra bestämmas till fyra år. Under fyraårsperioden skola för

varje år avgå fyra av de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna. Jämväl bland

partsrepresentanterna lärer omsättning böra ske med avgång av visst antal

ledamöter för varje år.

Enligt förslaget skola icke utses några suppleanter för riksförsäkringsstämmans

ledamöter, detta enär en regel av motsatt innehåll icke ansetts innebära en

tillräcklig garanti för att stämman vid varje tillfälle komme att vara sammansatt

av personer med nödig erfarenhet å ifrågavarande verksamhetsområde.

Ett tillfälligt förfall för någon ledamot synes med den storlek och sammansättning

stämman har icke medföra någon allvarligare olägenhet. Däremot bör

givetvis, då ledamot av stämman avgår före utgången av den tid för vilken han

blivit utsedd, i den ordning i vilken den avgångne utsetts ny ledamot i hans

ställe utses för återstående del av samma tid.

5 §•

Då enligt förslaget riksförsäkringsstämman skall utse anstaltens styrelse

och hava överinseende över anstaltens förvaltning, kan det tydligen icke vara

lämpligt, att ledamot av stämman samtidigt är ledamot av styrelsen eller tjänsteman

i anstalten. Fördenskull har under förevarande paragraf upptagits

stadgande av innehåll, att ledamot av styrelsen eller tjänsteman i anstalten

icke må vara ledamot av stämman samt att om ledamot av stämman utses till

styrelseledamot eller antages till tjänsteman i anstalten, han därmed skall anses

hava avgått ur stämman.

Departe
mentschefen.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

6 §.

I 6 § hava intagits stadganden om allmänna kvalifikationsgrunder för ledamotskap

i stämman. Dessa hava ansetts böra bliva desamma som enligt lagen

den 29 juni 1917 om försäkringsrådet gälla för arbetsgivarnas och arbetarnas

representanter i rådet.

7 §•

Till ledamöterna i stämman torde ej böra utgå annan ersättning än gottgörelse

för deltagande i stämmans sammanträden. Denna gottgörelse synes vad

angår såväl dagtraktamente som reseersättning lämpligen kunna bestämmas

till samma belopp, som vid varje tid i sådant hänseende tillkommer ledamot av

riksdagen.

Till ordföranden och hans ställföreträdare, vilka komma att hava arbete

jämväl under andra tider än då stämman sammanträder, torde utöver ersättning

enligt nyss angivna grunder böra utgå särskilt arvode. Jämväl detta arvode

bör tydligen bestridas av anstaltens medel, men då det icke torde vara lämpligt,

att beloppet av arvode till dessa av Kungl. Maj:t utsedda funktionärer

lastställes av stämman, skall enligt förslaget beslutanderätten härutinnan tillkomma

Kungl. Maj:t.

8 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser angående riksförsäkringsstämmans

uppgifter. Dessa skola enligt förslaget i huvudsak bliva desamma, som i aktiebolag

eller förening åligga bolagsstämma respektive föreningssammanträde.

Från denna allmänna regel hava givetvis måst göras sådana undantag,

som betingas av riksförsäkringsanstaltens säregna karaktär. Särskilt lärer

det ligga makt uppå, att, samtidigt som stämman sättes i stånd att

utöva en effektiv kontroll över och taga initiativ angående anstaltens förvaltning,

för vilket ändamål rätt att hos stämman väcka förslag bör tillkomma

dess särskilda ledamöter, stämman dock icke ingriper i det löpande förvaltningsarbetet.

I angivna syfte har å ena sidan förslagsrätt beträffande anstaltens

angelägenheter tillerkänts ledamot av stämman; dock skall, för att styrelsen

må beredas nödig tid för verkställande av den utredning och avgivande

av det yttrande, vartill sådant förslag kan föranleda, detsamma anmälas hos

styrelsen minst en månad före det sammanträde, vid vilket förslaget är avsett

att behandlas. De begränsningar, som å andra sidan stadgats i stämmans

befogenhet, avse sådana uppgifter, som uppenbarligen böra ankomma på styrelsen.

I 1 § stadgas, att anstalten skall vara skyldig att tillhandagå verk, myndigheter

och domstolar med äskade upplysningar. I allmänhet torde anstalten

därvidlag böra företrädas av sin styrelse, men i vissa fall lärer det kunna förekomma,

att ett utlåtande från själva stämman är önskvärt. I anledning därav

har i 8 § intagits föreskrift om att det skall åligga stämman att avgiva yttranden

i de ärenden, där Konungen förordnar, att stämman skall höras.

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

209

9 §•

I 9 § finnas införda de närmare bestämmelserna angående stämmans sammanträden.

Det torde för fullgörande av de uppgifter som enligt vad nu sagts

skola tillkomma stämman vara tillräckligt med ett ordinarie sammanträde

om året, vid vilket obligatoriskt skola förekomma ärenden angående styrelseoch

revisorsval, fastställande av balansräkningar och beslutande angående ansvarsfrihet.

Enligt de sakkunnigas utkast skulle detta ordinarie sammanträde

hållas årligen i oktober månad. Mot en sådan bestämmelse hava emellertid

granskning snämndens ledamöter samstämmigt erinrat, att enligt 12 § i utkastet

styrelsens förvaltningsberättelse kunde komma att tillställas revisorerna så

sent som omedelbart före den 1 september och att enligt 14 § revisorerna vore

skyldiga att avgiva sin berättelse över granskningen minst två veckor före ordinarie

sammanträde med stämman. På det att revisorerna skulle tillförsäkras

längre tid för fullgörande av sitt uppdrag än som kunde bliva följden av dessa

regler, syntes tiden för det ordinarie sammanträdet böra förläggas till november

månad.

Då enligt erfarenheten från den nuvarande riksförsäkringsanstalten bokslut

för nästföregående år icke med säkerhet kan beräknas föreligga så tidigt, att

föreskrift kan lämnas om skyldighet för styrelsen att tidigare än utkastet innehåller

avlämna förvaltningsberättelse och då å andra sidan ett framflyttande

av tiden för det ordinarie sammanträdet icke kan väntas medföra olägenheter,

har i föreliggande förslag sammanträdestiden fastställts i enlighet med vad

granskningsnämnden sålunda anfört.

Förutom det ordinarie sammanträdet bör stämman tydligen kunna hålla

extra sammanträden. Att styrelsen skall äga kalla till dylikt sammanträde

lärer vara uppenbart. Med hänsyn till vad förut anförts om angelägenheten

av att stämman sättes i stånd att utöva en effektiv kontroll över anstaltens förvaltning

synes emellertid extra sammanträde böra kunna påkallas även av ett

ej alltför obetydligt antal ledamöter av stämman. Detta antal har i sådant

hänseende satts till sju, vilket innebär, att arbetsgivar- respektive arbetarrepresentanterna

skola, därest de äro ense, kunna få till stånd ett sammanträde.

Såsom i det följande skall anföras, har revisionen av anstaltens förvaltning

ansetts böra göras till något vida mera än uteslutande räkenskapsgranskning,

och revisorerna skola hava att med noggrannhet ständigt följa verksamheten

inom anstalten. Med hänsyn härtill kan det tydligen vara av vikt att revisorerna,

därest de finna något allvarligare missförhållande föreligga, som icke

rättas av styrelsen, kunna omedelbart bringa saken till stämmans kännedom.

I likhet med vad som gäller beträffande aktiebolag och ekonomisk förening

har det därför ansetts böra tillkomma revisorerna eller, där de ej äro ense,

deras flertal att påkalla extra sammanträde med stämman.

Bland de bestämmelser av formell natur som i övrigt intagits i 9 § torde här

endast den av föreskrifterna som angår stämmans beslutförhet behöva något beröras.

Fn följd av den betydelse som tillerkänts statens representation i stäm
Bihang

till riksdagens protokoll 1936. 1 samt. 90 käft. (Nr 109.)

14

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

inan torde böra vara, att beslut icke skall kunna fattas, med mindre de flesta

bland de av Kungl. Maj:t utsedda representanterna äro närvarande. På grund

härav liar i 4 mom. i paragrafen intagits föreskrift om att stämman icke skall

vara beslutför, med mindre minst elva bland de av Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna

äro tillstädes.

10 §.

Med 10 § börja i förslaget bestämmelserna om riksförsäkringsanstaltens

styrelse. I sagda paragraf meddelas föreskrifter angående styrelsens sammansättning.

Den princip, som i överensstämmelse med vad besparingskommittén

föreslagit ansetts böra vara grundläggande för denna sammansättning är, att

styrelsen skall bestå av dels ett antal av stämman på visst sätt för ett år i

sänder valda ledamöter dels ock en av de sålunda utsedda ledamöterna tillsatt

chef för anstalten. Vad angår antalet av stämman valda styrelseledamöter hade

detta i de sakkunnigas utkast bestämts till minst fyra och högst sex. I syfte att

i styrelsen skulle erhållas en mera fullständig representation för olika intressen

har granskning snämnden förordat, att antalet alltid skall vara sex.

Ehuru styrelseledamöterna skola utses av stämman såsom sådan och någon

intresserepresentation således icke föreskrives, kan det, i överensstämmelse med

vad som antytts i den allmänna motiveringen, tydligen vara av vikt att möjliggöra,

att företrädare av de olika intresseriktningarna få plats i styrelsen. I

enlighet med granskningnämndens uppfattning har alltså i det föreliggande förslaget

de stämmovalda styrelseledamöternas antal fastställts till sex.

I de sakkunnigas utkast hade föreslagits, att för samtliga stämmovalda styrelseledamöter

skulle gemensamt utses två ersättare. Granskning snämnden har

däremot som sin uppfattning uttalat, att en suppleant borde utses för varje

sådan ledamot. Denna granskningsnämndens mening har följts i föreliggande

förslag; en bestämmelse om personliga ersättare för ifrågavarande st5''relseledarnöter

lärer nämligen vara en konsekvens av den nyss uttalade uppfattningen

att, om så anses önskvärt, i styrelsen böra kunna vara representerade såväl

statens som partsgruppernas intressen. För att de ordinarie ledamöterna icke

skola i otid låta sig företrädas av suppleanter, lärer det emellertid med denna

jämkning bliva så mycket nödvändigare att, såsom i utkastet föreslagits, tillika

föreskriva, att ersättare icke skall få inträda vid tillfälligt förfall för styrelseledamot

utan endast i det fall att styrelseledamot avgår före utgången av den

tid, för vilken han blivit utsedd.

I överensstämmelse med vad som gäller beträffande aktiebolag och ekonomiska

föreningar lärer styrelseledamot böra kunna av stämman skiljas från

uppdraget även före utgången av den tid, för vilken han blivit utsedd. Stadgande

jämväl härom har intagits i förevarande paragraf. Detta stadgande

möjliggör tydligen för stämman att, där den så finner lämpligt, vidtaga en

fullständig förändring i styrelsens sammansättning.

I vissa fall torde styrelsen böra hava en annan sammansättning än den nu

angivna. Därom stadgas i 11 §.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

till

11 §.

Ett av de viktigaste av de åligganden, som skola tillkomma styrelsen i den

Jiya 1’iksförsäkringsanstalten, är förvaltningen av de anstaltens tillgångar, som

skola motsvara de för dess försäkringsverksamhet erforderliga fonderna. Storleken

av dessa fonder blir, såsom meddelats i annat sammanhang, redan från

början högst betydande, och det är tydligen av största vikt för anstaltens

ekonomi och alltså för dess förmåga att tillfredsställande ombesörja olycksfallsförsäkringen,

att dessa fondmedel förvaltas på bästa sätt. Då i följd

av 23 § i förslaget uppkommande brist på anstaltens rörelse i fall av anstaltens

upphörande kommer att åvila statsverket, är det jämväl ur statsekonomisk

synpunkt av intresse att fondförvaltningen ombesörjes på ett fullt

betryggande sätt. Även med nu gällande organisation av riksförsäkringsanstalten

hava särskilda bestämmelser ansetts erforderliga för att tillförsäkra

förvaltningen av den fond, till vilken enligt gällande lag försäkringsavgifterna

skola ingå, sakkunskap i olika hänseenden. I sådant hänseende stadgas

i förut omnämnda reglemente den 29 juni 1917 angående förvaltningen

av nämnda fond, att i behandling av frågor om fondens placering

skola deltaga riksförsäkringsanstaltens chef, två av byråcheferna i anstalten

samt två av Kungl. Maj :t för tre år i sänder förordnade, på det finansiella

området sakkunniga personer, varjämte i överläggningarna men ej i

besluten angående frågor om placering av fondens medel skola deltaga två

av Kungl. Maj :t för tre år i sänder förordnade personer, av vilka den ene utses

bland de arbetsgivare vilkas arbetare äro försäkrade i riksförsäkringsanstalten

och den andre bland nämnda arbetare.

På nyss anförda grunder torde jämväl den nya riksförsäkringsanstaltens

styrelse böra vid behandling av frågor rörande förvaltningen av de medel, som

svara mot de för olycksfallsförsäkringen erforderliga fonderna, äga en sammansättning

som utgör en garanti för att den ekonomiska sakkunskapen därinom

erhåller vederbörligt inflytande. Då så icke med säkerhet kan påräknas

bliva fallet hos styrelsen i dess vanliga sammansättning, för vilken andra synpunkter

torde komma att bliva bestämmande, synas vid behandling av frågor

rörande fondförvaltningen böra som medlemmar av styrelsen deltaga ett antal

särskilt utsedda, på det ekonomiska området erfarna personer. För att

vid fondförvaltningen de ekonomiska synpunkterna alltid skola vinna tillräckligt

beaktande, har antalet av dessa sakkunniga ledamöter enligt

förslaget fastställts så, att de komma i majoritet, d. v. s., då styrelsen

även i dessa fall torde böra bestå av sju ledamöter, till fyra. De tre

andra ledamöterna föreslås bliva anstaltens chef och två av stämman bland

de av denna valda styrelseledamöterna utsedda personer. Det torde visa sig

lämpligt att av sistnämnda båda ledamöter en representerar arbetsgivarna

och den andre arbetarna, men uttrycklig föreskrift i sådant hänseende lärer

icke böra lämnas. Då antalet ledamöter i fondstyrelsen kommer att bliva så

stort som sju och möjlighet till representation därinom beretts försäkringstagarna

och de försäkrade, torde det icke vara erforderligt att, såsom nu sker.

förstärka styrelsen med särskilda rådgivande representanter för partsintressena.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

De särskilda sakkunniga styrelseledamöterna torde lämpligen utses av

Kungl. Maj:t, liksom andra styrelseledamöter för fyra år, varemot beträffande

dessa styrelseledamöter bestämmelser angående successiv avgång näppeligen

kunna anses erforderliga. Kungl. Maj:t lärer även böra bestämma angående

de arvoden, som från anstalten skola utgå till de sålunda förordnade styrelseledamöterna.

I fråga om ersättare för de av riksförsäkringsstämman och Kungl. Maj:t

utsedda ledamöterna i fondförvaltningen torde böra gälla samma regler som angående

ersättare för andra styrelseledamöter.

12 §.

Styrelsens allmänna uppgift blir tydligen att handhava den omedelbara

ledningen av riksförsäkringsanstaltens verksamhet och alltså att företräda

anstalten i alla de hänseenden, i vilka detta ej förbehållits riksförsäkringsstämman.

Vid denna sin verksamhet skall styrelsen uppenbarligen vara bunden

icke blott av gällande lag och författning utan även av de anvisningar, som

riksförsäkringsstämman inom ramen för sin befogenhet kan finna lämpligt att

meddela.

Bland de uppgifter, som sålunda böra ankomma på styrelsen, är att utse

anstaltens chef och träffa avtal med denne om hans anställnings- och lönevillkor

samt att bestämma angående antagandet och entledigandet av anstaltens

personal samt rörande dess anställnings- och lönevillkor. Bestämmandet

i sistnämnda hänseende behöver tydligen beträffande den mera underordnade

personalen icke gå längre än till fastställande av vissa principer; sedermera bör

det ankomma på anstaltens chef eller vederbörande avdelningsföreståndare att

antaga och entlediga sådan personal. En annan grupp av styrelsens uppgifter

bör vara att antaga de grunder för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv,

vilka enligt 20 § 1 mom. i förslaget till olycksfallsförsäkringslag

sedermera skola fastställas av Kungl. Maj :t. Därjämte skall det åligga styrelsen

att fastställa tariffer för försäkringsavgifter i anstalten enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Sådana tariffer äro nödvändiga såsom grundval för

premiernas bestämmande men äro icke avsedda att tillämpas i varje särskilt

fall. För företag vilka förete tydliga och ej tillfälliga avvikelser från de

genomsnittliga riskförhållandena inom vederbörande yrkesgrupp eller vilka genom

införande av lämpliga skyddsanordningar kunna väntas nedbringa olycksfallsrisken

skall styrelsen därjämte fastställa de normer, enligt vilka s. k.

specialtariffering bör äga rum.

Att styrelsen — ehuru på särskilt sätt sammansatt — skall bestämma angående

förvaltning av anstaltens fondmedel har framgått av det föregående.

Ehuru de sålunda angivna uppgifterna äro sådana som i princip skola ankomma

på styrelsen, bör detta icke innebära, att styrelsen icke skulle äga att

till annan delegera vissa delar av denna sin myndighet. Den till vilken

sådant hänskjutande framför allt bör ske är tydligen anstaltens chef. Enligt

föreliggande förslag liksom även enligt besparirigskommitténs riktlinjer bör

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

21c,

nämligen denne chef — enligt kommittén direktör — vara den egentligen

ledande för den dagliga verksamheten inom anstalten. I vissa hänseenden

torde dock styrelsen alltid böra själv meddela beslut. Så synes böra vara

fallet bland annat beträffande de nu uppräknade särskilda uppgifterna för

styrelsen, dock icke i vad angår bestämmande angående antagande och entledigande

av den underordnade personalen.

En särskild grupp av uppgifter för styrelsen, vilka torde böra angivas i

lagen, äro sådana som sammanhänga med den kontroll, vilken i olika hänseenden

och från olika håll, i enlighet med vad i annat sammanhang förut

antytts, bör utövas över anstalten. Den kontroll som sålunda skall förekomma

är avsedd att utövas dels av anstaltens revisorer och sedermera av

riksförsäkringsstämman, dels av riksräkenskapsverket och dels av riksdagens

revisorer. De för möjliggörande av kontroll i dylika hänseenden behövliga

uppgifterna och handlingarna bör det ankomma på styrelsen att befordra till

vederbörande. Vad angår redovisningen inför riksräkenskapsverket och statsrevisorerna

lärer densamma med hänsyn till karaktären hos den ifrågasatta anstalten

böra avse allenast förvaltningen av de till anstaltens disposition ställda

allmänna medlen och alltså endast de grenar av anstaltens verksamhet, som

helt eller delvis bekostas av dylika medel.

I enlighet med vad under 1 § anförts därom att de särskilda grenarna av

anstaltens verksamhet skola förvaltas var för sig, föreskrives i förevarande

paragraf, att särskild vinst- och förlusträkning och särskild balansräkning

skall upprättas för varje verksamhetsgren. Vid den sålunda ifrågasatta uppdelningen

torde hela den egentliga olycksfallsförsäkringen böra anses som en

enda verksamhetsgren så att uppdelning icke sker alltefter den lag, som i de

olika fallen kommer till tillämpning. Givetvis lägger den föreslagna lagtexten

icke hinder i vägen mot att i bokföringen göres en sådan åtskillnad, som

med hänsyn till statistiken eller eljest må anses erforderlig.

Då det är av vikt att statsmakterna äga möjlighet att direkt följa anstaltens

verksamhet, lärer böra föreskrivas, att exemplar av förvaltningsberättelsen

samt av vinst- och förlusträkningar och balansräkningar skola insändas

till Kungl. Maj:t.

Slutligen torde böra i själva lagen intagas föreskrift om åliggande för anstaltens

styrelse att inkomma med uppgift å de anslagsäskanden och de framställningar

i övrigt inom anstaltens verksamhetsområde, som anstalten finner

böra göras hos riksdagen. Sådana framställningar påkallas framför allt av

att kostnaderna för vissa av anstaltens verksamhetsgrenar skola helt eller

delvis bestridas av statsmedel. De tillförlitligaste kalkylerna angående medelsbehovet

i dessa hänseenden kunna givetvis upprättas av anstalten.

Föreskrifter i samtliga nu berörda hänseenden hava intagits i 1 mom. av

12 § i det nu behandlade lagförslaget.

I 2 mom. av samma paragraf finnas införda erforderliga bestämmelser om

fattande av beslut och om beslutförhet inom styrelsen, och torde något särskilt

icke vara att anföra härom.

opaginerad Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Revisionens

art.

De sakkunniga.

Gransknings
nämnden.

Departe
mentschefen.

Revisorernas

arvode.

De sakkunniga.

Gransknings
nämnden.

13 §.

Enligt de sakkunnigas utkast skulle styrelsens förvaltning och anstaltens

räkenskaper granskas av fyra revisorer. Av dessa skulle en för ett år i sänder

utses av Kungl. Maj:t efter förslag av försäkringsinspektionen, och för denne

revisor skulle såsom behörighetsvillkor gälla, att han uppfyllde gällande villkor

för behörighet att vara aktuarie vid livförsäkringsbolag (lagen om försäkringsrörelse

221 och 222 §§). De övriga revisorerna skulle utses vid ordinarie sammanträde

med riksförsäkringsstämman på följande sätt, nämligen en av de ledamöter

i stämman som representera arbetsgivarna, en av de ledamöter som

representera arbetarna, och en av de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna.

Sistnämnda tre revisorers uppdrag skulle avse tiden till nästa ordinarie sammanträde

med stämman.

I anslutning till utkastets innehåll i denna del har granskningsnämnden

enhälligt uttalat som sin uppfattning, att en årsrevision av vanlig beskaffenhet

icke kunde anses tillräcklig för en verksamhet av den art och omfattning som

här skulle komma i fråga. Nämnden önskade därför fästa uppmärksamheten

på behovet av en löpande revision. För sådant ändamål borde stämman anslå

erforderliga medel till de av stämman utsedda revisorerna, för att dessa skulle

bliva i stånd att i sin ordning utse och avlöna en revisor, som uteslutande hade

att ägna sig åt revisionsarbetet. Denne revisor borde hava till huvudsaklig

uppgift att följa arbetet i stort och avlägga rapport beträffande sina iakttagelser

inför de av stämman utsedda revisorerna.

Beträffande revisorernas antal och sättet för deras utseende ansluter jag mig

till de sakkunnigas av granskningsnämnden utan anmärkning lämnade förslag.

Även enligt min uppfattning bör vidare, på sätt granskningsnämnden anfört,

revisionen över riksförsäkringsanstaltens verksamhet vara av löpande beskaffenhet.

Huruvida en sålunda önskvärd kontinuerlig granskning lämpligast

bör åstadkommas genom att revisorerna tillkalla en särskild person såsom

granskningsman eller genom att de själva eller någon av dem fullgöra dylik

uppgift, torde knappast på nuvarande stadium kunna bedömas. Denna fråga

synes vara av den art, att den bör kunna överlämnas till anstaltens eget avgörande,

därvid bland annat tydligen revisorernas personliga kvalifikationer

böra tillmätas betydelse. Då den i de sakkunnigas utkast upptagna formuleringen

av ifrågavarande stadgande torde lämna utrymme för eu anordning

sådan som granskningsnämnden ifrågasatt men icke nödvändiggör en sådan,

har jag ansett utkastets innehåll i denna del böra oförändrat ingå i förslaget.

Enligt de sakkunnigas utkast skulle den av Kungl. Maj:t utsedde revisorn

äga att av anstaltens medel uppbära arvode med belopp, som av Kungl. Maj:t

bestämdes. Arvodet till de övriga revisorerna skulle bestämmas av riksförsäkringsstämman.

Granskningsnämnden har framhållit som sin mening, att samtliga revisorer

lämpligen borde erhålla lika arvode. Arvodet till den av Kungl. Maj:t utsedde

revisorn borde alltså utgå med samma belopp som till de av stämman utsedda

revisorerna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. flIaj:ts proposition nr 100. 215

Då deri av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen angående sättet för bestämmande

av ersättning åt den av Kungl. Maj :t utsedde revisorn överensstämmer

med vad som gäller å andra likartade lagstiftningsområden, exempelvis

beträffande av försäkringsinspektionen utsedd revisor i försäkringsbolag,

bär jag icke funnit skäl att i anledning av granskningsnämndens uttalande

göra ändring i eller tillägg till de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende.

Fastställande av arvode till olika belopp för de olika revisorerna synes för

övrigt böra ifrågakomma i den mån en eller flera av dem deltaga i det löpande

revisionsarbetet.

14 §.

Bestämmelserna i förevarande paragraf, som avse revisionens utförande och

i huvudsak överensstämma med motsvarande stadganden i gällande bolags- och

föreningslagar, torde ej erfordra särskild motivering i annat än följande hänseende.

I de sakkunnigas utkast hade i 14 § 1 mom. som andra stycke intagits en

föreskrift om skyldighet för styrelsen att bereda riksdagens revisorer tillfälle

till inventering av anstaltens kassa och övriga tillgångar samt till granskning

av dess böcker, räkenskaper och andra handlingar ävensom att lämna dem

upplysningar angående förvaltningen, på sätt i första stycket av samma moment

stadgats i förhållande till anstaltens egna revisorer.

Beträffande detta stadgande hava inom granskningsnämnden gjorts vissa

uttalanden. Sålunda hava herrar Carlsson, Hansson, Johansson, T hörberg och

T joll gren anfört, att den föreslagna anstaltens verksamhet syntes vara av den

art, att den borde tillhöra området för riksdagens revisorers granskningsrätt.

Därigenom skulle bland annat större trygghet skapas för de mindre arbetsgivarnas

intressen. Då den återgivna bestämmelsen i de sakkunnigas utkast

syntes giva statsrevisorerna befogenhet att granska anstaltens förvaltning även

beträffande andra medel än statsmedel, ville dessa ledamöter av granskningsnämnden

tillstyrka nämnda bestämmelse. Herrar Kempe, Kvarnzelius och von

Sydoiv hava däremot anfört, att riksdagens revisorer enligt deras uppfattning

borde granska anstaltens förvaltning endast i den mån den avsåge handhavandet

av allmänna medel. Då emellertid denna granskningsrätt tillkomme nämnda

revisorer oberoende av ifrågavarande stadgande, och då styrelsens skyldighet

gent emot revisor redan vore angiven i första stycket av 14 § 1 mom. av

utkastet, ansåge dessa ledamöter av granskningsnämnden, att nyssberörda stadgande

i andra stycket av samma moment lämpligen borde utgå. Herr Bernström

slutligen har yttrat, att han med hänsyn till den tvekan som vore rådande beträffande

frågan huruvida 14 § 1 mom. andra stycket i dess lydelse enligt utkastet

skulle anses innebära rätt för riksdagens revisorer att granska anstaltens

förvaltning, även då densamma icke avsåge statsmedel, ville föreslå att stadgandet

förtydligades genom tillägg av orden »beträffande förvaltningen av de

till anstaltens disposition ställda allmänna medel».

Omfattningen av riksdagens revisorers granskning finnes angiven i § 72 riksdagsordningen.

Denna omfattning kan tydligen icke ändras vare sig i in
-

Departe
mentschefen.

Riksdagens

revisorer.

De sakkunniga.

Gransknings
nämnden.

Departe
mentschefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

skrankande eller utvidgande riktning annat än genom grundlagsbestämmelse.

Innebörden av de sakkunnigas utkast i förevarande avseende har icke heller varit

annan än att, då riksförsäkringsanstalten är avsedd att vara ett enskilt rättssubjekt,

ett särskilt stadgande ansetts erforderligt för att anstalten och dess

styrelse skola vara skyldiga att utlämna de handlingar och vidtaga de andra

åtgärder, som statsrevisorerna kunna påkalla vid fullgörande av sin grundlagsstadgade

granskning. Då omfattningen av denna granskning regleras av

grundlagens bestämmelser, lärer det knappast vara lämpligt att genom avfattningen

av förevarande stadgande söka utmärka huru långt, med tillämpning

av dessa bestämmelser, granskningen skall sträcka sig beträffande

riksförsäkringsanstaltens verksamhet. En annan sak är, att i 12 § anstaltens

redovisningsskyldighet gentemot statsrevisorerna uttryckligen begränsats till

dess förvaltning av allmänna medel. Ifrågavarande bestämmelse i de sakkunnigas

utkast har på nu anförda skäl synts mig böra oförändrad inflyta i förevarande

förslag.

15 och 16 §§.

15 och 16 §§ i förslaget innehålla stadganden om att riksförsäkringsanstaltens

räkenskaper skola föras och avslutas för kalenderår samt att beträffande

upprättande av balansräkning motsvarande bestämmelser i lagen om försäkringsrörelse

(149 §) rörande ömsesidigt försäkringsbolag skola i tillämpliga

delar lända till efterrättelse. Att räkenskapsåret beträffande olycksfallsförsäkringsverksamheten

skall sammanfalla med kalenderåret är en nödvändig

följd av att försäkringarna avse kalenderår, och även i fråga om övriga verksamhetsgrenar

lärer det vara lämpligt att, såsom för närvarande sker inom

riksförsäkringsanstalten, de egentliga försäkringsräkenskaperna avslutas efter

kalenderår. En sådan anordning hindrar ej att, till underlättande av riksräkenskapsverkets

granskning, särskilda räkenskapssammandrag avseende

budgetår upprättas beträffande de verksamhetsgrenar som helt eller delvis

bekostas av allmänna medel.

17 §.

De i första momentet av denna paragraf upptagna bestämmelserna angående

upptagande av försäkringsfond i anstaltens balansräkning för olycksfallsförsäkringsverksamheten

överensstämma med de stadganden, som beträffande försäkringsbolag

äro meddelade i 212 § av lagen om försäkringsrörelse, vilken

sistnämnda lag ju äger tillämpning å de nu befintliga ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen.

Den premiereserv, som enligt dessa bestämmelser skall

finnas, omfattar framför allt kapitalvärdet av samtliga beviljade livräntor och

därjämte möjligen uppburna förskott å försäkringsavgifter, som belöpa å tid

efter den tidpunkt, balansräkningen avser. Den andra delen av försäkringsfonden

åter, er sä t tningsrescrven, omfattar förfallna ersättningsbelopp samt det

uppskattade kapitalvärdet av alla andra ersättningar än redan beviljade livräntor.

vilka ersättningar kunna förväntas komma att utgå i anledning av före

sist avsedda tidpunkt inträffade olycksfall.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

217

De angivna bestämmelserna skola enligt förslaget gälla endast anstaltens

verksamhet enligt 1901 och 1916 års lagar samt enligt den föreslagna nya lagen

om försäkring för olycksfall i arbete. Om och i den man fonder för annan av

anstalten bedriven verksamhet böra uppläggas, synas för varje verksamhetsgren

särskilda bestämmelser angående erforderliga fonder och deras förvaltning

böra meddelas.

Här vill jag endast erinra om att följande särskilda fonder upplagts av den

nuvarande riksförsäkringsa.nstalten, nämligen fonden för den särskilda för

fiskare avsedda försäkringen mot skada till följd av olycksfall, fonden för

livräntor, jämlikt lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap inköpta

till förmån för sådana barn, samt fonden för livförsäkring i samband med

egnahemslån. Beloppet av sistnämnda tre fonder uppgick vid 1924 års utgång

till respektive 346,065, 587,138 och 16,694 kronor. Dessa fonder förvaltas

för närvarande i överensstämmelse med de grunder, som angivas i förutnämnda

reglemente angående förvaltningen av olycka fallsförsäkringsfonden.

18 §.

I 18 § i förslaget meddelas bestämmelser om de tillgångar, i vilka den i nästföregående

paragraf omförmälda försäkringsfonden skall redovisas. I de sakkunnigas

utkast hade därutinnan upptagits bestämmelser, bs?ggande på dem

som enligt reglementet för olycksfallsförsäkringsfonden gälla beträffande

denna fond. I vissa hänseenden innebar emellertid utkastet en större frihet

beträffande fondmedlens placering, i analogi med de bestämmelser som enligt

215 § i lagen om försäkringsrörelse gälla för försäkringsbolag. Bland de avvikelser

från reglementets bestämmelser som utkastet sålunda innehöll märktes

främst en som avsåg möjlighet att intill en tiondel av försäkringsfondens belopp

placera tillgångar i obligationer, utfärdade av enskilda järnvägar eller industriella

inrättningar, samt i utländska statsobligationer och andra värdehandlingar,

som till sin art och till den säkerhet de erbjöde kunde anses jämförliga med

stats-, kommun- eller hypoteksbanksobligationer m. fl. säkerheter. Vidare hade

förmånsrättsgränsen beträffande inteckningar i fast egendom höjts. Enligt

reglementet för olycksfallsförsäkringsfonden gäller därutinnan, att inteckningar

få godtagas såsom säkerhet endast då de ligga inom femtio procent av senast

fastställt taxeringsvärde eller inom sextio procent av sådant värde, som efter särskild

värdering fastställts av riksförsäkringsanstalten, dock att med Kungl.

Maj :ts medgivande må godkännas inteckning inom två tredjedelar av senast fastställt

taxeringsvärde eller på sätt nyss nämnts särskilt fastställt värde. I de

sakkunnigas utkast hade gränsen generellt höjts till två tredjedelar av senast

fastställda taxeringsvärdet, varjämte från lagen om försäkringsrörelse jämväl

upptagits det villkor, att fastighetens åbyggnad skulle vara brandförsäkrad i

något med vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandförsäkringsbolag

inom riket. Slutligen skulle enligt utkastet i olikhet mot vad som föreskrives i

fondreglementet medel få placeras i fastighet, som med Kungl. Maj :ts medgivande

förvärvades för inrymmande av för anstaltens verksamhet erforderliga loka
-

De sakkunniga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

•218

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Gransknings
nämnden.

ler. Då försäkringsavgifter, belöpande å ett visst år, i stor utsträckning inflyta

först under närmast påföljande år och då med antagande av de sakkunnigas utkast

— som ju innebar ett avskaffande av statens subsidiära ansvarighet för

försäkringsavgifterna — ett ytterligare dröjsmål i fråga om avgifternas inflytande

delvis var att förvänta, men å andra sidan sålunda utestående försäkringsavgifter,

enligt vad erfarenheten utvisar, till ojämförligt största delen utgöra

säkra fordringar, intogs i de sakkunnigas utkast bestämmelse om att försäkringsfonden

finge redovisas jämväl i påförda, ej erlagda försäkringsavgifter,

dock högst med nio tiondelar av dessa oguldna avgifters sammanlagda belopp.

Därest dessa avgifter ej till någon del finge redovisas såsom mot försäkringsfonden

svarande tillgång, skulle följden nämligen bliva, att .större försäkringsavgifter

än som eljest erfordrades måste uttagas av arbetsgivarna.

Å andra sidan innebar de sakkunnigas förslag i ett par hänseenden i jämförelse

med meranämnda reglemente en skärpning i bestämmelserna beträffande

fondplaceringen. Enligt detta får ända till en fjärdedel av olycksfallsförsäkringsfonden

placeras i lån till företag, som äro ägnade att i denna försäkrings

intresse förebygga förlust eller nedsättning av arbetsförmåga eller

att höja arbetsförmågan hos de försäkrade; i utkastet hade motsvarande andel

begränsats till högst en fyrtiondel. Enligt reglementet får vidare högst en tjugonde!

av fonden placeras i fastigheter, vilka med Kungl. Maj:ts medgivande

förvärvas för användning till förebyggande av förlust eller nedsättning av arbetsförmåga

eller till höjande av arbetsförmågan hos de i riksförsäkringsanstalten

försäkrade arbetarna, medan enligt utkastet samma begränsning, till en tjugonde!,

skulle gälla för placering sammanlagt i dylika fastigheter och i fastigheter,

avsedda för lokaler för anstalten.

Inom granskningsnämnden gjordes av samtliga ledamöter det uttalandet, att

en begränsning av rätten till placering i obligationer, utfärdade av enskilda

järnvägar eller industriella inrättningar, icke syntes vara erforderlig. Placeringen

i utländska statsobligationer ocli andra värdehandlingar som icke särskilt

angivits borde lämpligen begränsas till högst en tjugondei av försäkringsfondens

belopp. Dessutom förordade nämnden, att i fråga om placering i lån

till företag verkande i olycksfallsförsäkringens intresse skulle som villkor

föreskrivas, att de skulle erbjuda »tillfredsställande säkerhet» i stället för, enligt

de sakkunnigas utkast liksom enligt gällande reglemente, »nöjaktig säkerhet».

Beträffande placering mot säkerhet i inteckning i fast egendom anförde vidare

herrar Bernström, Kampe, Kvarnzelius, von Sydow och Tjällgren, att utkastets

bestämmelse i sådant hänseende med hänsyn till rådande ekonomiska

förhållanden icke syntes erbjuda tillräcklig säkerhet, varför nämnda ledamöter

av nämnden föreslogo den ändringen, att dylika placeringar skulle få äga

rum endast inom hälften av taxeringsvärdet. Herrar Carlsson, Hansson, Johansson

och Thorberg yttrade däremot, att då det enligt deras uppfattning

vore ett socialt intresse att byggnadskrediten icke begränsades till bankernas

högre räntesatser, de ansåge det icke vara lämpligt att så inskränka

ifrågavarande placeringar som herrar Bernström m. fl. föreslagit. Med hänsyn

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

219

till den risk som möjligen kunde uppstå, vid placeringar intill två tredjedelar

av taxeringsvärdet ville emellertid dessa ledamöter föreslå, att placering skulle

få äga rum intill hälften av taxeringsvärdet eller intill två tredjedelar av värdet

enligt särskild värdering, dock att vid dylik placering särskilda sakkunniga

borde anlitas.

Enligt min uppfattning vill det, med fäst avseende ej minst vid det starka inflytande

som enligt förslaget tillkommer den ekonomiska sakkunskapen i fråga

om fondmedlens förvaltning, synas, att på sätt de sakkunniga föreslagit större

frihet än för närvarande kan och bör medgivas i fråga om plac eringen av de för

olycksfallsförsäkringsverksamheten erforderliga fondmedlen. Särskilt synes det

vara av vikt att tillgodose de önskemål, som från olika håll uttalats därom att

dessa tillgångar, som uppkommit genom arbetsgivarnas avgifter, måtte i möjligaste

mån förvaltas på sådant sätt att de komma att vara näringslivet till gagn.

Med den förut angivna inskränkning i avseende å säkerhetens beskaffenhet, som

enligt lagen om försäkringsrörelse gäller i fråga om redovisning av försäkringsfond

i järnvägs- och industriobligationer och som av de sakkunniga föreslagits,

torde det icke behöva möta betänkligheter att medgiva placering av försäkringsfondens

medel i dylika obligationer. I enlighet med vad granskningsnämnden

anfört synes det mig icke heller erforderligt att begränsa det i sådana

obligationer redovisade beloppet till viss del av fondens sammanlagda belopp.

Då vidare samma inskränkning i fråga om säkerheten skulle gälla beträffande

placering i utländska statsobligationer och andra med industriobligationer

likställda, icke uppräknade slag av värdehandlingar, synes man, fortfarande

i överensstämmelse med lagen om försäkringsrörelse, emellertid kunna gå ännu

ett steg längre och även i fråga om utländska statsobligationer och andra ifrågavarande

värdehandlingar stryka den i utkastet upptagna begränsningen.

Vad angår belåningsgränsen beträffande fastighetsinteckningar lärer den

senaste tidens erfarenheter utvisa, att inteckningar upp till två tredjedelar av

taxeringsvärdet icke alltid erbjuda betryggande säkerhet. Den lämpligaste

lösningen av frågan synes mig vara den av herr Carlsson m. fl. förordade. Bestämmelse

i''enlighet därmed har alltså upptagits i förslaget.

En följd av den under 20 § i förslaget till olycksfallsförsäkringslag berörda

ändringen i förhållande till de sakkunnigas utkast, att staten fortfarande såsom

hittills skall förskjuta de påförda försäkringsavgifter, som icke på föreskrivet

sätt erläggas av vederbörande arbetsgivare, är givetvis att hela beloppet av

påförda, icke erlagda försäkringsavgifter bör få räknas såsom en mot försäkringsfonden

svarande tillgång.

Slutligen har i förslaget i överensstämmelse med granskningsnämndens uppfattning

såsom villkor för placering i företag, verkande i olycksfallsförsäkringens

intresse, föreskrivits att placeringen skall innebära »tillfredsställande»

säkerhet.

I övriga här icke berörda hänseenden har jag i överensstämmelse med min

nyss uttalade uppfattning om den större frihet som bör lämna? vid fondmedlens

placering ansett mig kunna följa de sakkunnigas utkast.

Departe
mentschefen.

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

19 §.

Därest verksamheten under ett visst år visar överskott, bör till täckande av

brist under andra år denna vinst tydligen först användas, innan andra åtgärder

för bristens täckande vidtagas. För detta ändamål synes sålunda uppkommande

överskott böra avsättas till en särskild fond, benämnd säkerhetsfond.

Bestämmelser i nu angivna hänseende hava i enlighet med de sakkunnigas

utkast upptagits i 19 § av förevarande lagförslag.

20 §.

I denna paragraf hava intagits bestämmelser angående fastställande av balansräkningar

samt anställande av talan å styrelsens förvaltning. Angående

de sålunda föreslagna bestämmelserna, vilka väsentligen överensstämma med

de i bolagsrätten allmänt gällande, torde intet särskilt vara att anföra, utan

tillåter jag mig att härutinnan hänvisa till förslaget.

21 §.

I det föregående har anförts, att omkostnaderna för riksförsäkringsanstaltens

verksamhet enligt den nya olycksfallsförsäkringslagen skola bestridas

av arbetsgivarna men omkostnaderna för anstaltens verksamhet i övrigt av

statsmedel. Från sistnämnda regel skall gälla ett undantag för det fall att

anstalten redan vid övertagandet av viss verksamhet erhållit ersättning för dess

fortsatta bedrivande, något som framför allt kommer att bliva fallet beträffande

anstaltens övertagande av verksamhet enligt 1901 och 1916 års lagar.

Bestämmelser i nu angivna hänseenden hava intagits i förevarande paragraf.

Angående paragrafens innehåll i övrigt torde allenast böra anmärkas, att

det givetvis ankommer på Kungl. Maj :t att granska sådan uppgift om omkostnadsbelopp

som enligt förslaget skall avgivas av anstalten, och därefter

utanordna det belopp som befinnes tillkomma anstalten. Skulle anstalten

icke åtnöjas med Kungl. Maj:ts beslut härutinnan, står det anstalten fritt att

i domstolsväg få saken prövad. Att tvist av sådan art skulle uppkomma har

emellertid förefallit vara så osannolikt, att det icke ansetts erforderligt att

föreskriva någon särskild ordning för dess lösning.

22 §.

Innehållet av denna paragraf överensstämmer med motsvarande stadganden i

gällande bolags- och föreningslagar. För riksförsäkringsanstaltens del innebär

förslaget härutinnan bland annat, att det kommer att stå anstalten fritt att

använda medel till åtgärder, avseende förebyggande av förlust av arbetsförmågan

hos de försäkrade eller till densammas höjande hos skadade arbetare.

23 §.

Det har icke ansetts vare sig nödigt eller lämpligt att i förevarande lag

meddela några bestämmelser angående huru det skall förfaras, därest riks
-

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

221

försäkringsanstalten i eu framtid skulle komma att upphöra. Med hänsyn till

anstaltens karaktär och arten av dess verksamhet samt till det förhållandet, att

anstalten icke kan tänkas upphöra annorledes än genom en lagstiftningsakt,

synes det emellertid lämpligen böra stadgas, att, därest anstaltens befattning

med olycksfallsförsäkringsverksamheten skulle komma att upphöra, statsverket

skall mot övertagande av anstaltens alla tillgångar ansvara för fullgörande

av samtliga anstalten vid tiden för upphörandet åvilande förpliktelser.

24 §.

Då riksförsäkringsanstaltens styrelse skall hava sitt säte i Stockholm, lärer

visserligen av allmänna processrättsliga regler följa, att anstalten i mål, för

vilka ej annorlunda genom lag stadgas, skall lyda under Stockholms rådstuvurätt,

men till undanröjande av varje tvivelsmå! härutinnan har bestämmelse i

dylikt hänseende upptagits under förevarande paragraf.

25 §.

För att kunna fullgöra sina uppgifter lärer riksförsäkringsanstalten höra

äga att, såsom om anstalten vore ett ämbetsverk, av vederbörande myndigheter

erhålla de upplysningar, det biträde och den handräckning, som för anstaltens

verksamhet erfordras och av myndigheterna lagligen må lämnas. Det härutinnan

under förevarande paragraf meddelade stadgandet överensstämmer med vad

som enligt gällande instruktion för den nuvarande riksförsäkringsanstalten i

sådant hänseende gäller för denna anstalt.

2G §.

Det kan visserligen icke antagas annat än att riksförsäkringsanstalten skall

finna nödigt att försäkra sig om sådan tillgång på juridisk, lörsäkringsteknisk

och medicinsk sakkunskap som är erforderlig för bedrivande av dess verksamhet,

men det har likväl ansetts lämpligt att redan i lagen fastslå, att personer

med sådan sakkunskap skola vara anställda hos anstalten.

Ikraftträdande.

I samband med behandlingen av frågan om övergången till den nya organisationen

har i det föregående anförts, att denna borde träda i kraft den 1 januari

1927 och att redan dessförinnan vissa organisationsarbeten borde vidtagas,

för att den nya anstalten skulle vara i stånd att vid nämnda tidpunkt

upptaga sin verksamhet. I övergångsbestämmelser till förevarande lag hava

intagits de stadganden, som ansetts erforderliga för att den nya anstaltens

organ skola kunna, innan lagen i övrigt träder i kraft, vidtaga sålunda erforderliga

förberedande åtgärder. I fråga om bestämmelsernas innehåll toTde

kunna hänvisas till förslaget.

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 6 §§ i lagen den 29

juni 1917 (nr 466) om försäkringsrådet.

1 §•

Enligt gällande lag av den 29 juni 1917 skall, såsom förut erinrats, försäkringsrådet

bestå av minst sju ledamöter. Två av dessa skola representera arbetsgivarna

och två arbetarna. Övriga ledamöter utnämnas av Kungl. Maj :t,

och minst två av dem skola äga domarkompetens. En av de av Kungl. Maj :t

utsedda ledamöterna skall vara rådets chef.

Vid principbehandlingen av organisationsfrågan har anförts, att besparingskommittén

förordat, att försäkringsrådet skulle upphöra och att besvärsinstanserna

skulle inordnas såsom delar av det av kommittén föreslagna

riksförsäkringsverket. Därvid hava tillika angivits de skäl på grund varav

jag icke ansett mig kunna följa kommitténs förslag i detta hänseende utan tillstyrkt,

att försäkringsrådet bibehålies såsom en fristående institution, och har

jag i sammanhang därmed anfört, att den ökade sakkunskap hos besvärsinstansen

som kommittén med sitt förslag velat vinna skulle kunna åstadkommas

även inom försäkringsrådet. Jag anhåller nu att få återkomma till frågan om

tillförande av sådan särskild sakkunskap till försäkringsrådet.

De skäl, som ligga till grund för uppfattningen om behovet av förstärkning

av rådet i sådant hänseende, sammanhänga nära med själva organisationsförslaget.

En av verkningarna av det nuvarande konkurrensss^stemet lärer nämligen

hava varit, att en arbetsgivare, som varit missnöjd med den försäkringsavgift

som påförts honom i en viss försäkringsinrättning, hellre än att anföra

besvär överflyttat sin försäkring till en annan inrättning, där han ansett

sig kunna påräkna förmånligare villkor. Antalet besvär i frågor angående

beloppet av försäkringsavgift har också varit obetydligt. Därest en centralisering

av försäkringen genomföres, har man emellertid ansett det kunna förväntas,

att antalet dylika besvär kommer att stiga. Tillika kommer det att

ligga mera vikt uppå att försäkringsrådet kan oberoende av besvär följa den

föreslagna anstaltens verksamhet jämväl i avseende å avgifternas bestämmande.

Förutom att den sålunda väntade ökningen i rådets arbete i och för sig kräver

en förstärkning av rådets redan för de nuvarande arbetsuppgifterna knappt tillmätta

arbetskrafter, synas de anförda omständigheterna i hög grad öka behovet

av att inom försäkringsrådet finnes tillgång till speciell sakkunskap på

det försäkringstekniska området. Behovet av sådan sakkunskap lärer bäst tillgodoses

därmed, att rådet förstärkes med försäkringstekniskt sakkunniga ledamöter.

Antalet sådana ledamöter torde böra sättas till två, och såsom kompetensvillkor

synes böra stadgas, att åtminstone den ene av dem skall uppfylla

de villkor som finnas stadgade för behörighet att vara aktuarie i livförsäkringsbolag.

Då emellertid arbetet i rådet icke torde komma att bereda de försäkringstekniskt

sakkunniga ledamöterna full sysselsättning, synas dessa ledamöter icke

böra på vanligt sätt utnämnas utan endast förordnas av Kungl. Maj:t för viss

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

tid. En dylik anordning bör icke möta betänkligheter, då den icke för domstolsväsendet

innebär någon nyhet; enligt vattenlagen gäller nämligen denna

anställningsform för vattenrättsdomare.

Då enligt den föreslagna ljrdelsen av 6 § de nya ledamöterna obligatoriskt

skola deltaga i behandlingen av vissa mål, bör givetvis för en var av dem utses

en suppleant.

6 §•

I 6 § i lagen om försäkringsrådet meddelas bestämmelser om rådets sammansättning

vid behandling av olika slag av ärenden. Därom gäller för närvarande

enligt första stycket av nämnda paragraf, att ärenden som enligt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete skola behandlas av försäkringsrådet prövas och

avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra där de äro om slutet ense. Av dessa

ledamöter skall en vara representant för arbetsgivarna och en för arbetarna

samt de övriga vara av Kungl. Maj :t utnämnda ledamöter och bland dem minst

en lagfaren. Vidare stadgas i paragrafens andra stycke, att i behandling av viktigare

ärenden enligt olycksfallsförsäkringslagen eller ärende av allmän betydelse

skola deltaga minst sju ledamöter, av vilka två skola vara representanter

för arbetsgivarna och två representanter för arbetarna; av de övriga skola

minst två vara lagfarna.

Därest den ifrågasatta förstärkningen av rådet med två särskilt försäkringstekniskt

kunniga personer genomföres, torde olika bestämmelser böra meddelas

rörande rådets sammansättning vid behandling av frågor som röra beloppet av

försäkringsavgift och andra frågor. Beträffande förstnämnda slag av frågor

skulle enligt besparingskommitténs betänkande avgörande träffas av en sektion

av riksförsäkringsnämnden, sammansatt av fyra ledamöter, av vilka en

skulle vara jurist, två försäkringstekniker och en arbetsgivarrepresentant.

I anslutning till vad sålunda föreslagits och i enlighet jämväl med de sakkunnigas

utkast hava i föreliggande förslag bestämmelserna om rådets sammansättning

vid behandling av ärenden som avse beloppet av försäkringsavgift

utformats så, att i prövning och avgörande av dylika ärenden skola deltaga två

representanter för arbetsgivarna, de försäkringstekniskt sakkunniga ledamöterna

samt en lagfaren ledamot, med föreskrift om viss förstärkning i sammansättningen

där ärendet är av större vikt. Beträffande andra ärenden är den nuvarande

sammansättningen avsedd att bibehållas; dock bör härvid påpekas, att

om ett ärende är av särskild vikt eller allmän betydelse, av det nyss återgivna

stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf, vilket synes böra bibehållas,

givetvis följer att de försäkringstekniskt sakkunniga ledamöterna kunna

komma att deltaga i behandlingen av sådant ärende.

Ikraftträdande.

I likhet med vad som föreslagits beträffande övriga nu behandlade lagförslag

torde den i förevarande förslag avsedda lagen böra träda i kraft den 1

januari 1927. Utan särskilt stadgande lärer vara t5rdligt, att Kungl. Maj:t

äger före nämnda dag utse de försäkringstekniskt sakkunniga ledamöterna.

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Andra författningsändringar.

Ej särskilt

behandlade

frågor.

Det har icke ansetts erforderligt att göra skillnad mellan ärenden som avse

tillämpning av den nu gällande olycksfallsförsäkringslagen och mål rörande

tillämpning av den nya lagen i samma ämne. Vid prövning av båda nämnda

slag av mål skall rådet förty enligt förslaget efter ingången av år 1927 vara

sammansatt i enlighet med de föreslagna bestämmelserna.

Förutom den nya lagstiftning, som avses i de nu behandlade lagförslagen,

erfordras för genomförande av den ifrågasatta organisationen ändringar jämväl

i vissa andra författningar, delvis sådana som äro utfärdade av Konung och

riksdag gemensamt. Med behandling av frågan om framläggande av förslag

i sådant hänseende torde emellertid lämpligen böra anstå, till "dess att lagrådet

avgivit det utlåtande, som torde böra inhämtas över förslagen till ny olycksfallsförsäkringslag

och till ändringar i lagen om försäkringsrådet.

Enahanda torde böra vara förhållandet beträffande de anslagsfrågor, som i

och för omorganisationen böra föreläggas riksdagen, liksom med övriga därav

beroende frågor av ekonomisk natur. Tills vidare torde alltså i dessa hänseenden

få bero vid den i det föregående lämnade redogörelsen för de ekonomiska

konsekvenserna i olika hänseenden av organisationsförslaget.

I det föregående har det varit anledning att i olika sammanhang beröra åtskilliga

punkter, däri förslag framförts av olika myndigheter eller av besparingskommittén

men i vilka ändring icke föreslagits i det föregående. I den

mån sålunda framkomna reformförslag icke på detta sätt uttryckligen behandlats,

hava desamma ansetts kunna utan särskild behandling förbigås.

Departementschefen uppläser de inom socialdepartementet upprättade förslagen

till lag om försäkring för olycksfall i arbete, lag om riks för säkring

sanstalten och lag angående ändrad lydelse av 1 och 6 §§ i lagen den 29

juni 1917 (nr 466) om försäkringsrådet av den lydelse, bilagorna 1—31 vid

detta protokoll utvisa.

Härefter hemställer departementschefen, att för det ändamål § 87 regeringsformen

omförmäler lagrådets utlåtande över de upplästa förslagen till lag om

försäkring för olycksfall i arbete och lag angående ändrad lydelse av 1 och

6 §§ i lagen den 29 juni 1917 om försäkringsrådet måtte genom utdrag av

protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Maj:t Konungen bifall.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

Bilagorna 2 och 3 hava här uteslutits. De äro likalydande med motsvarande vid propositionen

fogade lagförslag allenast med det undantag att i 1 § fjärde stycket i det remitterade förslaget

till lag angående ändrad lydelse av 1 och 6 §§ i lagen om försäkringsrådet efter ordet »utnämnas»

står ordet »omedelbart».

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai ds proposition nr 109.

225

Bilaga 1.

Förslag

till

Lag

om försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §.

Envar arbetare är, där ej nedan annorlunda stadgas, enligt denna lag försäkrad

för skada till följd av olycksfall i arbetet.

Såsom olycksfall i arbetet anses ock olycksfall vid färd till eller från arbetsstället,

där färden föranledes av och står i omedelbart samband med arbetsanställningen.

På grund av försäkringen utgående ersättningar bestridas genom avgifter,

vilka erläggas av arbetsgivarna.

2 §•

I denna lag förstås med arbetare envar som mot avlöning användes till arbete

för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom

självständig företagare, så ock envar som för vinnande av yrkesutbildning utan

avlöning utför dylikt arbete. Med arbetsgivare förstås envar för vilkens

räkning sådan arbetare användes till arbete, utan att mellan dem står någon

tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja

arbetets utförande.

Såsom arbetare enligt denna lag anses ej den som utför arbetet i sitt hem

eller å arbetsställe som av honom bestämmes, ej heller, där arbetet utföres

för allenast en arbetsgivares räkning, dennes make och hemmavarande barn

eller adoptivbarn och föräldrar eller adoptivföräldrar i förhållande till honom.

Makar anses i förevarande hänseende såsom allenast en arbetsgivare.

3 §.

Försäkringen äger rum i en för omhänderhavande därav särskilt bildad, för

hela riket gemensam försäkringsanstalt, riksförsäkringsanstalten; dock skall

anstalten äga att med registrerad sjukkassa träffa avtal därom att kassan

skall inom sitt verksamhetsområde eller viss del därav mot vederlag av anstalten

och på eget ansvar i förhållande till denna övertaga skyldigheten att

bestämma och utgiva i denna lag stadgade, å tiden till och med den sextiotredje

dagen efter inträffat olycksfall belöpande ersättningar till skadad arbetare,

med undantag av livräntor och i 6 § omförmälda särskilda hjälpmedel.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 90 höft. (Nr 109.) 15

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Med försäkringsinrättning förstås i denna lag riksförsäkringsanstalten ävensom

sjukkassa, med vilken slutits avtal som i första stycket sägs.

4 §•

Besvär och framställningar som omförmälas i 30 § prövas av försäkringsrådet.

5 §.

Grunderna för riksförsäkringsanstaltens organisation och verksamhet bestämmas

av Konung och riksdag.

Angående försäkringsrådets organisation och verksamhet stadgas i särskild,

av Konung och riksdag jämlikt § 87 mom. 1 regeringsformen gemensamt beslutad

lag.

Omkostnaderna för riksförsäkringsanstaltens verksamhet enligt denna lag bestridas

av arbetsgivarna genom tillägg till de i 1 § omförmälda avgifter.

Omkostnaderna för försäkringsrådets verksamhet bestridas av statsmedel.

Ersättningar.

6 §.

1 mom. Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall lian, så

länge av olycksfallet förorsakad sjukdom varar, på grund av försäkringen erhålla

erforderlig läkarvård jämte läkemedel, däri inbegripna till arbetsförmågans

höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga

särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar, glasögon

och dylikt.

Kan vid sjukdom läkarvård ej utan oskälig omgång eller kostnad anskaffas,

må i stället annan lämplig vård beredas den skadade.

2 mom. Har olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller

nedsättning av arbetsförmågan under mera än tre dagar efter dagen för olycksfallet,

skall den skadade från och med dagen efter sistnämnda dag och så länge

sjukdomen varar i ersättning vidare erhålla sjukpenning för varje dag, utgörande

vid förlust av arbetsförmågan ett belopp, bestämt i förhållande till den

skadades årliga arbetsförtjänst på sätt nedan angives (hel sjukpenning), och

vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp som svarar mot nedsättningen,

dock att sjukpenning ej utgår, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt

med minst en fjärdedel; skolande hel sjukpenning utgå med följande belopp,

nämligen:

om den årliga arbetsförtjänsten ej uppgår till 675 kronor, med en krona,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 675 kronor men ej till 945 kronor,

med en krona 50 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 945 kronor men ej till 1,215

kronor, med två kronor,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,215 kronor men ej till 1,485

kronor, med två kronor 50 öre,

s. 227 Kontrollera mot PDF

Rungl. Maj:ts proposition nr 109.

227

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,485 kronor men ej till 1,755

kronor, med tre kronor,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,755 kronor men ej till 2,025

kronor, med tre kronor 50 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,025 kronor men ej till 2,295

kronor, med fyra kronor, *

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,295 kronor men ej till 2,565 kronor,

med fyra kronor 50 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,565 kronor men ej till 2,835

kronor, med fem kronor,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,835 kronor men ej till 3,105

kronor, med fem kronor 50 öre samt,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till eller överstiger 3,105 kronor, med

sex kronor.

3 mom. Har olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom,

medfört under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av

arbetsförmågan, skall den skadade erhålla:

a) livränta under tiden å ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av arbetsförmågan

tva tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning

av arbetsförmågan det lägre belopp som svarar mot nedsättningen,

med tillägg av belopp, svarande mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelse

av sådana särskilda hjälpmedel som i 1 mom. nämnts; dock att vid förlust

av arbetsförmågan livräntan ma, där den skadades tillstånd kräver särskild

vard, med hänsyn härtill bestämmas till högre belopp än nyss är nämnt,

likväl ej överstigande beloppet av den årliga arbetsförtjänsten, samt att livränta

icke utgår, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en tiondel;

b) sådan behandling, som må erfordras för höjande av arbetsförmågan.

På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet, när synnerliga

skäl därtill äro för handen, besluta att i stället för livränta eller del därav

skall till den skadade utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande

högst livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.

4 mom. På grund av försäkringen skall jämväl gäldas kostnad för läkarbetyg

eller annat intyg, som enligt vad därom må vara särskilt stadgat skall

insändas i sammanhang med anmälan om olycksfall i arbete eller som eljest

må erfordras för bedömande av förlust eller nedsättning av arbetsförmågan.

7 §.

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall i ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

dock ej med mindre belopp än etthundra kronor;

b) livräntor till efterlevande, nämligen:

till änka eller änkling, när äktenskapet slutits före olycksfallet, en livränta

från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett årligt belopp motsvarande

en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst;

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:is proposition nr 109.

till varje den avlidnes barn som ej fyllt sexton år, evad det fötts inom eller

utom äktenskapet, eller adoptivbarn under nämnda ålder som adopterats före

olycksfallet, en livränta från dödsfallet till dess barnet uppnått samma ålder

å ett årligt belopp motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten; samt

till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder eller, om

båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, ‘till båda gemensamt, därest

de för sitt uppehälle varit av den a,vlidnes arbete väsentligen beroende, en livränta

å ett årligt belopp motsvarande värdet av det underhåll de av den avlidne

åtnjutit, dock högst en fjärdedel av den avlidnes arbetsförtjänst.

Där livräntor till efterlevande enligt nu angivna regler skulle, för år räknat,

sammanlagt överstiga två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

skola de nedsättas till ett häremot svarande belopp, så länge anledningen till

dylik nedsättning fortfar, med iakttagande av att livräntor till föräldrar eller

adoptivföräldrar skola utgå efter livräntor till efterlevande make och barn

eller adoptivbarn samt att beträffande sistnämnda livräntor nedsättning skall

ske i förhållande till vad på varje livräntetagare belöper.

Livränta till änkling skall ej utgå, med mindre han för sitt uppehälle varit

av den avlidnas arbete beroende, och må ej åtnjutas av änkling, som väsentligen

åsidosatt den honom gentemot hustrun åliggande försörjningsplikt eller väsentligen

åsidosätter sin försörjningsplikt mot makarnas barn eller adoptivbarn.

Skall på grund av försumlighet som nu sagts livränta till änkling ej utgå,

må försäkringsrådet besluta, att livräntan i stället skall utgå till den avlidnas

barn eller adoptivbarn som ej fyllt sexton år.

Till änka eller änkling, som uppbär livränta och före fyllda sextio år ingår

nytt äktenskap, utgives ett kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar av

den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

8 §.

Vid bedömandet i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan

skall hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet och inverkan

på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom arbete utan

även till skadans inflytande på de särskilda färdigheter som för drivande av

den skadades yrke må vara erforderliga, samt till den skadades ålder och kön.

Var den skadade vid olycksfallet behäftad med kroppsskada eller lyte, skall

hänsyn tagas jämväl därtill.

9 §•

Den årliga arbetsförtjänst som i 6 och 7 §§ omförmäles utgör hela den

avlöning — vinstandelar, där sådana förekommit, inräknade — som den skadade

under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit av arbetsgivaren

i den verksamhet i vilken olycksfallet inträffat. Har under längre eller kortare

tid av året den skadade icke av arbetsgivaren använts till arbete, eller

kan avlöningen för någon tid av året på grund av bristfällig utredning eller

av annan anledning ej bestämmas, beräknas avlöning för den tid till belopp, som

med hänsyn till avlöningen i arbetsorten under motsvarande tid för en arbetare

s. 229 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

229

med samma arbetsförmåga och med liknande arbete som den skadades vid

olycksfallet eller, där avlöningen för arbete inom den skadades yrke under sådan

tid måste antagas hava varit väsentligt högre, med hänsyn härtill eller

eljest med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Lag samma vare, där

den skadade under någon tid av året på grund av tillfälligt övertidsarbete eller

annat särskilt förhållande åtnjutit väsentligt högre avlöning eller på grund av

sjukdom eller annan oförvållad anledning åtnjutit väsentligt lägre avlöning än

sådan arbetare, eller där vid tiden för olycksfallet hans arbetsförmåga redan

var nedsatt på grund av tidigare olycksfall i arbete, så ock där den skadade

för yrkesutbildning eller endast tillfälligtvis använts till det arbete i vilket

olycksfallet inträffat.

Har den skadade ej fyllt aderton år, må vid bestämmande av livränta den

årliga arbetsförtjänsten ej beräknas till lägre belopp än som motsvarar den

arbetsförtjänst, som han, enligt vad med hänsyn till arten av hans arbete vid

tiden för olycksfallet skäligen kan antagas, skulle hava kommit att åtnjuta vid

nämnda ålder, därest olycksfallet ej inträffat.

Utgöres avlöning helt eller delvis av naturaförmåner, uppskattas dessa förmåners

värde efter de i arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder

som finnas tillämpliga.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten tretusentrehundra kronor, tages det

överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger den årliga arbetsförtjänsten

fyrahundrafemtio kronor, skall den beräknas till detta belopp.

10 §.

Har olycksfallet uppsåtligen förorsakats av den skadade, utgår ej ersättning

enligt denna lag. Ej heller må, där olycksfall som medfört den skadades död

uppsåtligen eller av grovt vållande förorsakats av efterlevande, ersättning utgå

till denne.

11 §.

Har olycksfallet föranletts därav att den skadade ej ställt sig till efterrättelse

gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av olycksfall,

och äro omständigheterna sådana att han därigenom måste anses hava

gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, eller har olycksfallet föranletts därav

att den skadade varit av starka drycker berusad, må ersättning enligt 6 §

nedsättas efter ty prövas skäligt.

Lag samma vare, där den skadade ej ställt sig till efterrättelse anordning

eller föreskrift om sjukhus- eller läkarvård som givits på grund av denna

lag, så ock där genom försummelse av den skadade underrättelse om olycksfallet

i föreskriven ordning icke lämnats; dock må nedsättning av ersättningen

ej ske, såvida skadan ej väsentligen förvärrats därigenom att den skadade i

följd av förseelsen kommit att sakna lämplig vård.

12 §.

Har någon som är försäkrad enligt denna lag under resa eller eljest blivit

borta samt har all underrättelse om honom upphört, och kan det skäligen antagas

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

att han omkommit till följd av olycksfall i arbetet, äger anhörig som i 7 § b)

omförmäles att uppbära livränta efter de angående livräntor till efterlevande

där stadgade grunder.

Riksförsäkringsanstalten är berättigad att av sådan anhörig såsom villkor

för utbetalning av livränta fordra förklaring på heder och samvete, att han

saknar varje underrättelse om den försäkrade. I fråga om omyndig må sådan

förklaring infordras från förmyndaren.

Rätten till livränta upphör, därest den försäkrade finnes vara vid liv eller

hava avlidit av annan orsak än olycksfall i arbete.

13 §.

Är någon som bär rätt till sjukpenning eller livränta enligt denna lag icke

svensk medborgare och är han ej i riket bosatt, äger försäkringsinrättningen att

med hans samtycke när som helst i stället för sådan ersättning till honom utgiva

ett kapital för en gång till belopp motsvarande högst femtio och minst tjugu

procent av ersättningens kapitalvärde enligt de för riksförsäkringsanstalten

gällande beräkningsgrunder. Ersättningen må ock utan den ersättningsberättigades

samtycke utbytas mot kapital till belopp av femtio procent av kapitalvärdet.

Har utbyte av ersättning mot kapital ägt rum, är rätten till vidare

ersättning på grund av olycksfallet förfallen.

Har olycksfallet medfört döden och var den avlidne ej svensk medborgare och

ej i riket bosatt, utgår begravningshjälp enligt 7 § allenast om olycksfallet inom

tre månader medfört döden, samt livränta eller kapital enligt samma paragraf

till efterlevande som ej är svensk medborgare allenast om denne vid tiden för

olycksfallet var bosatt här i riket.

Från vad ovan i denna paragraf är föreskrivet äger Konungen under förutsättning

av ömsesidighet medgiva undantag för medborgare i viss stat.

14 §.

Vederbörande försäkringsinrättning äger rätt att när som helst och under

så lång tid sådant finnes lämpligt bereda den skadade vård å sjukvårdsanstalt.

Den skadade må dock ej utan sitt medgivande intagas å sjukvårdsanstalt, såvida

ej skadan enligt läkares intyg kräver vård å sådan anstalt. Har den

skadade intagits å sjukvårdsanstalt, äger försäkringsinrättningen att till betäckande

av kostnaden för vården avdraga högst hälften av sjukpenning, som

under tiden för vården till honom utgives av inrättningen.

Riksförsäkringsanstalten äger att, där så erfordras och lämpligen kan ske,

med den skadades samtycke bereda honom sådan yrkesutbildning, som må vara

ägnad att väsentligen öka hans förvärvsmöjligheter.

Riksförsäkringsanstalten äger ock att under viss tid i stället för livränta

eller del därav bereda livräntetagare som är hemfallen åt dryckenskap ersättning

i naturaförmåner samt åt livräntetagare som därtill samtycker bereda

uppehälle å ålderdomshem, barnhem eller annan dylik anstalt.

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

15 §.

1 mom. Är beträffande arbetare, som användes till arbete av staten eller

kommun, arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på

grund av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete

utgiva understöd, såsom avlöning, pension eller annat underhåll, eller

skall till sådan arbetare eller hans efterlevande pension eller begravningshjälp

utgå från kassa eller pensionsinrättning, då skall, därest på grund av

understödet arbetsgivaren enligt 18 § 2 mom. erhållit lindring i försäkringsavgiften,

från ersättning som utgives enligt denna lag avdragas vad i anledning

av olycksfallet för motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kassan

eller pensionsinrättningen utgives för tid under vilken ersättningen utgår; dock

må i fråga om understöd från kassa eller pensionsinrättning sådant avdrag

äga rum endast om arbetsgivaren helt och hållet eller till minst en tredjedel

bidragit till bestridande av kostnaden för understödet och ej ske med större

belopp än som svarar mot arbetsgivarens bidrag.

2 mom. Är arbetsgivaren pliktig att vid skada till följd av olycksfall i

arbete bekosta läkarvård och läkemedel, och har han på grund därav enligt

18 § 2 mom. erhållit lindring i försäkringsavgiften, skall, i den mån förpliktelsen

av arbetsgivaren fullgöres, ersättning i sådant hänseende ej utgå från

försäkringsinrättning.

3 mom. Är arbetsgivaren skyldig att vid skada till följd av olycksfall i

arbete utgiva sådant understöd, som i 1 mom. omförmäles, eller bekosta läkarvård

och läkemedel, och har arbetsgivaren icke enligt 18 § 2 mom. erhållit

lindring i försäkringsavgiften, vare han berättigad att, i den mån han fått

vidkännas kostnader i nämnda hänseenden, av försäkringsinrättningen ur den

till ersättningstagaren utgående ersättningen återfå motsvarande belopp.

3 mom. Såsom understöd enligt denna paragraf anses ej pensionstillägg

eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring eller understöd

från sjömanshus eller annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd.

Beredes den skadade genom understödet naturaförmåner, såsom bostad, fritt

uppehälle eller dylikt, beräknas det belopp, som skall avdragas från ersättning

eller av ersättning återgäldas till arbetsgivaren, efter de i arbetsorten gällande

priser för dessa förmåner eller efter andra grunder som finnas tilllämpliga.

16 §.

1 mom. Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om olycksfallet,

skall inrättningen ändå att ansökan om ersättning ej blivit gjord besluta

om de åtgärder, som för den skadades vård må vara av nöden, samt bestämma

den ersättning som enligt denna lag skall utgivas.

Kan ej med ledning av inkomna handlingar eller eljest erhållna upplysningar

genast avgöras huruvida ersättning bör utgå, skall om sannolika skäl därtill

finnas ersättning ändock provisoriskt utgivas. Kan ej med ledning av erhållna

upplysningar beloppet av sjukpenning, livränta eller begravningshjälp genast

bestämmas, utgives provisoriskt skäligt belopp. Ersättning som enligt vad

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

nu är sagt blivit provisoriskt bestämd utgives utan återbetalningsskyldighet,

därest sedermera ersättningen bestämmes till lägre belopp eller ersättning finnes

icke böra utgå.

Kan ej genast avgöras från vilken försäkringsinrättning ersättningen bör

utgå, skall riksförsäkringsanstalten på därom gjord framställning besluta om

åtgärder för den skadades vård samt utgiva ersättning enligt denna lag.

2 mom. Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av försäkringsinrättningen

bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden vilka voro avgörande

för ersättningens bestämmande, eller har efter nämnda tidpunkt den

skadades förvärvsmöjligheter i följd av genomgången yrkesutbildning, som

bekostats av riksförsäkringsanstalten, väsentligen ökats, må jämkning i ersättningen

äga rum. Sådan jämkning må dock ej avse ersättning, som belöper

å tiden före den dag då ansökan därom gjorts eller, där jämkning utan ansökan

beslutats av inrättningen, före dagen för beslutet.

3 mom. Beslut i fråga om ersättning skall så fort ske kan skriftligen meddelas

den ersättningsberättigade och utan hinder av förd klagan tills vidare

lända till efterrättelse.

17 §.

1 mom. Begravningshjälp ävensom kapital enligt 6, 7 och 13 §§ utbetalas

så fort ske kan samt sjukpenning för varje kalendervecka å veckans sista dag.

Livränta utbetalas för varje månad, räknat från den dag rätten till livräntan

inträtt, å månadens första dag utan återbetalningsskyldighet för månad, under

vilken rätten till livräntan upphört eller livräntan minskats; dock skall riksförsäkringsanstalten

beträffande tiden för utbetalning av livräntetillägg varom

i 6 § 3 mom. förmäles äga meddela sådana bestämmelser, som må anses lämpliga

för vinnande av säkerhet att tillägget användes för det därmed avsedda

ändamålet. Sjukpenning och livränta må ock, med ersättningstagarens samtycke

och utan återbetalningsskyldighet, utbetalas för längre betalningsterminer

än ovan är sagt. Uppkommer vid bestämmande av belopp som skall utbetalas

bråktal av öre, utföres beloppet med närmast högre antal ören.

Angående sättet för utbetalning av ersättning förordnar Konungen.

2 mom. Har ersättningstagaren ej före utgången av året näst efter det

under vilket ersättningsbelopp skolat utbetalas, vare sig uppburit beloppet

eller hos försäkringsinrättningen påfordrat utbetalning av detsamma, är rätten

till beloppets utfående förverkad.

Försäkringsavgifter.

18 §.

1 mom. Avgift för försäkring enligt denna lag skall, evad försäkringen

omfattar en eller flera arbetare, av riksförsäkringsanstalten bestämmas till

belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda

förhållanden under vilka det bedrives efter försäkringstekniska grunder prövas

vara erforderligt för täckande av den risk försäkringen avser, ökat med

erforderligt omkostnads- och säkerhetstillägg.

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

233

2 mom.. Är arbetsgivare, kassa eller pensionsinrättning skyldig att utgiva

understöd för vilket enligt 15 § 1 mom. avdrag må göras, eller är arbetsgivare,

som i regel under året sysselsätter flera än sju arbetare, skyldig att vid

skada till följd av olycksfall i arbete bekosta läkarvård och läkemedel, nedsättes

försäkringsavgiften med det belopp som motsvarar minskningen i försäkringsrisken;

dock må i fråga om annan arbetsgivare än staten sådan lindring

ej äga rum med mindre arbetsgivaren det begär och tillika, där så finnes

erforderligt, för fullgörande av sina förpliktelser ställer säkerhet, som av

riksförsäkringsanstalten godkännes.

3 mom. Användes arbetare till arbete av två eller flera arbetsgivare gemensamt,

svara arbetsgivarna för försäkringsavgiften för det arbete en för

alla och alla för en.

19 §.

Arbetsgivaren är pliktig att när som helst på därom framställd begäran till

försäkringsinrättning eller försäkringsrådet lämna sådan uppgift om arbetet

och de förhållanden under vilka det bedrives samt om arbetarnas antal, arbetstid

och avlöningsförhållanden, som må erfordras för bestämmande av försäkringsavgift

eller ersättningsbelopp.

I övrigt är envar pliktig att på begäran till försäkringsinrättning eller försäkringsrådet

lämna uppgift, som må erfordras för bedömande huruvida han

är att anse såsom arbetsgivare enligt denna lag.

Försäkringsinrättning äger att, i den mån sådant må vara nödigt för bestämmande

av försäkringsavgifter eller ersättningsbelopp, taga del av arbetsgivares

avlöningslistor och förteckningar. Riksförsäkringsanstalten äger ock

att för sådant ändamål hos myndighet, som enligt gällande föreskrifter utövar

tillsyn å arbetsgivarens verksamhet, påfordra eller, där särskild skyndsamhet

är av nöden ävensom i fråga om verksamhet för vilken tillsynsmyndighet

ej finnes, själv företaga undersökning av de förhållanden under vilka

arbetet bedrives. Enahanda befogenheter tillkomma jämväl försäkringsrådet.

20 §.

1 mom. Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv

för försäkring enligt denna lag fastställas av Konungen.

2 mom. Riksförsäkringsanstaltens beslut om försäkringsavgifts belopp

skall, även där beloppet blivit allenast provisoriskt bestämt, utan hinder av

förd klagan tills vidare lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning i eller befrielse

från avgift, återbetalas vad för mycket blivit erlagt.

Angående tid och sätt för erläggande av försäkringsavgifter bestämmes av

Konung och riksdag. Avgifter, som icke på föreskrivet sätt blivit erlagda,

förskjutas av statsverket och indrivas i den ordning, som för indrivning av

resterande kronoutskylder är stadgad.

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Anmälan och undersökning om olycksfall.

21 §.

Varder arbetare som i denna lag avses skadad till följd av olycksfall i arbetet,

skall arbetsgivaren eller den som å hans vägnar förestår arbetet ofördröjligen

därom underrättas. Där ej läkarvård av försäkringsinrättningen beredes

den skadade, är han skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift

av läkare, som må tillkallas av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren.

22 §.

1 mom. Där olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd

som enligt 6 eller 7 § föranleder ersättning, åligger det arbetsgivaren

eller arbetsföreståndaren att, sedan han från den skadade eller eljest erhållit

underrättelse om olycksfallet, ofördröjligen därom göra anmälan i den ordning

Konungen bestämmer.

2 mom. Polismyndigheten i orten skall så fort ske kan föranstalta om undersökning

rörande olycksfallet, där sådan undersökning begäres av försäkringsinrättning

eller försäkringsrådet, samt till inrättningen eller rådet insända

protokoll över undersökningen; begäres ej polisundersökning, hålles undersökning

allenast därest polismyndigheten finner sådan nödig.

Med polismyndighet avses i denna lag å landet landsfiskal samt i stad magistrat,

stadsstyrelse, poliskammare eller polismästare.

23 §.

Försäkringsinrättning ävensom försäkringsrådet äga att till vidare utredning

i ärende rörande tillämpning av någon i denna lag given bestämmelse

låta vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga.

Särskilda bestämmelser.

24 §.

Äger någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav hindrad att

göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen, som i följd av

olycksfallet ma tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild författning.

Vad försäkringsinrättningen enligt denna lag utgivit äger inrättningen söka

åter av arbetsgivare, som uppsåtligen förorsakat skadan, eller av annan, som

vallat skadan eller ock oberoende av vållande enligt lag är skyldig att utgiva

skadestånd, där den andre ej själv drabbats av olycksfallet och på grund därav

är berättigad till ersättning enligt denna lag. På grund av vad i detta stycke

sägs skall inrättningen dock äga att återkräva allenast vad ersättningstagaren

är berättigad att utbekomma av den skadeståndspliktige.

25 §.

Slutes avtal om ersättning enligt denna lag annorledes än i 13, 14 eller 17 §

sägs, är avtalet utan verkan mot den ersättningsberättigade.

s. 235 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 235

26 §.

Rätt till ersättning enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty ej för

gäld tagas i mät.

27 §.

Den som på grund av åliggande i tjänst eller anställning för försäkringsinrättnings

eller försäkringsrådets räkning har eller haft att taga befattning

med uppgift, handling eller undersökning som i 19 § sägs, vare förbjudet att

röja yrkeshemlighet, och må han ej heller, där det ej kan anses påkallat i tjänstens

eller anställningens intresse, yppa driftanordning eller affärsförhållande

vid arbetsställe, i avseende å vilket han har eller haft att taga sådan befattning.

28 §.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet träffa överenskommelse

med främmande stat om tillämpning av denna lag eller den främmande statens

lag i fall, då arbetsgivare i den ena staten inom den andra bedriver verksamhet

i vilken arbetare användes.

29 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag och andra av Konung och

riksdag givna författningar innehålla, finnas erforderliga för lagens tillämpning,

meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av försäkringsrådet

eller riksförsäkringsanstalten.

Besvär.

30 §.

1 mom. Över beslut av försäkringsinrättning rörande ersättning eller eljest

rörande tillämpning av någon i denna lag given bestämmelse må klagan föras

hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till riksförsäkringsanstalten

eller i betalt brev med allmänna posten vara till anstalten inkomna senast

å trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dag

oräknad då sådant skett. Har överklagade beslutet fattats av riksförsäkringsanstalten,

skall anstalten skyndsamt till försäkringsrådet överlämna besvären

jämte eget yttrande, innehållande uppgift huruvida och i vilken mån besvären

må hava föranlett rättelse i beslutet, ävensom övriga handlingar i ärendet. Har

beslutet fattats av sjukkassa, skall anstalten skyndsamt från kassan infordra

sådant yttrande som nyss är sagt jämte handlingarna i ärendet samt därefter

tillika med eget utlåtande till försäkringsrådet överlämna samtliga handlingar.

Har klaganden ingivit eller insänt besvären direkt till försäkringsrådet, må

den omständigheten, där besvären inom besvärstidens utgång kommit försäkringsrådet

tillhanda, ej föranleda, att besvären icke upptagas till prövning.

2 mom. Den som önskar ändring i allmän föreskrift, som på grund av denna

lag meddelats av riksförsäkringsanstalten, äger därom göra framställning hos

försäkringsrådet.

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Eungl. Maj:ts proposition nr 109.

3 mom. Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller framställning

gjorts, till prövning upptaga ärende som i denna paragraf avses.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

Straff bestämmelser. ,

31 §.

1 mom. Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare att fullgöra något

av vad honom i avseende å anmälan om olycksfall i arbete lagligen åligger, eller

försummar någon att ställa sig till efterrättelse vad i 19 § är föreskrivet, straffes

med böter.

Lämnar någon i uppgift som enligt denna lag skall avgivas veterligen oriktigt

meddelande, straffes med böter från och med tjugufem till och med etttusen

kronor, där ej å förseelsen straff är i allmänna strafflagen utsatt.

Gör någon sig skyldig till förseelse som i 27 § avses, straffes med böter

från och med tjugufem till och med ettusen kronor. Sker det för att göra

skada eller begagnar han sig av sin kännedom om yrkeshemligheten, driftanordningen

eller affärsförhållandet till egen eller annans fördel, då må till fängelse

dömas. Framgår av omständigheterna, att han om yrkeshemligheten, driftanordningen

eller affärsförhållandet erhållit kännedom å tid, då han ej

hade att taga befattning med uppgift, handling eller undersökning som i 19 §

sägs, eller att yppandet av driftanordningen eller affärsförhållandet ej kunnat

medföra skada för det företag som bedrevs å arbetsstället, må ansvars- eller

ersättningsskyldighet icke åläggas honom. Å förseelse varom nu är sagt må

allmän åklagare tala allenast efter angivelse av målsäganden.

2 mom. Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla riksförsäkringsanstalten.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

strafflag.

Frivillig olycksfallsförsäkring.

32 §.

1 mom. Arbetsgivare vare berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra

dels i anstalten försäkrad arbetare för olycksfall utom arbete, dels ock

annan arbetare än i denna lag avses för olycksfall i eller utom arbete.

Har sådan försäkring ägt rum, skall vad i denna lag finnes stadgat i tilllämpliga

delar lända till efterrättelse.

2 mom. Avtal om försäkring till högre ersättningsbelopp än i denna lag

stadgas må ej avslutas av riksförsäkringsanstalten.

Övergångsbestämmelser.

33 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927, från och med vilken dag lagen

den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete skall upphöra

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

237

att gälla; dock skall sistnämnda lag äga tillämpning beträffande ersättningsanspråk,

som grundas på olycksfall vilket inträffat före denna lags ikraftträdande,

samt i fråga om skyldighet att erlägga å tiden därförinnan belöpande avgifter

enligt 15 och 16 §§ i den äldre lagen.

34 §.

Från och med tiden för denna lags ikraftträdande övertager riksförsäkringsanstalten

hela den verksamhet, som jämlikt lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående

ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete samt förenämnda lag

den 17 juni 1916 utövas av den nuvarande anstalten, evad denna verksamhet

avser tid före eller efter nämnda tidpunkt.

35 §.

Vad i 234 och 237 §§ i lagen den 25 maj 1917 (nr 257) om försäkringsrörelse

sägs om inländskt försäkringsbolag skall, i fråga om övertagande av försäkringar

av livräntor enligt förutnämnda lagar den 5 juli 1901 och den 17 juni

1916, i tillämpliga delar gälla jämväl riksförsäkringsanstalten, och skall administrationsbo

som i 231 § i lagen om försäkringsrörelse omförmäles omfatta

jämväl livräntor, som varda fastställda under administrationstiden, i följd varav

fordringsrätt, varom i sista stycket av sistnämnda paragraf sägs, skall omfatta

jämväl kapitalvärdet av sådana livräntor.

Beträffande livränta, för vars utgivande anstalten i enlighet med vad nu

sagts övertagit ansvaret, skall anstalten i fråga om jämkning varom stadgas

i 13 § i lagen den 17 juni 1916 övertaga samma rättigheter och skyldigheter,

som tillkommit det bolag från vilket försäkringen övertagits.

36 §.

Riksförsäkringsanstalten äger att jämväl annorledes än i 34 och 35 §§ avses

med Konungens begivande övertaga bestämmande och utgivande av ersättning

som på grund av olycksfall skall utgivas av annan än anstalten.

s. 239 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

239

Bilaga A.

Av de inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga

utarbetade lagutkast.

1) Utkast

till

lag om försäkring för olycksfall i arbete.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Envar arbetare är, där ej nedan annorlunda stadgas, enligt denna lag försäkrad

för skada till följd av olycksfall i arbetet.

Såsom olycksfall i arbetet anses ock olycksfall vid färd till eller från arbetsstället,

där färden föranledes av och står i omedelbart samband med arbetsanställningen.

På grund av försäkringen utgående ersättningar bestridas genom försäkringsavgifter,

som erläggas av arbetsgivarna.

2 §.

I denna lag förstås med arbetare envar, som mot avlöning användes till arbete

för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom

självständig företagare, så ock envar, som för vinnande av yrkesutbildning utan

avlöning utför dylikt arbete. Med arbetsgivare förstås envar, för vilkens

räkning sådan arbetare användes till arbete, utan att mellan dem står någon

tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja

arbetets utförande.

Såsom arbetare enligt denna lag anses ej den, som utför arbetet i sitt hem

eller å arbetsställe, som av honom bestämmes, ej heller, där arbetet utföres

för allenast en arbetsgivares räkning, den arbetsgivares hemmavarande barn

eller adoptivbarn och föräldrar eller adoptivföräldrar i förhållande till honom.

3 §•

Försäkringen äger rum i en för hela riket gemensam försäkringsanstalt, riksförsäkringsanstalten;

dock skall anstalten äga att med sjukkassa, som åtnjuter

statsbidrag, träffa avtal därom, att kassan skall inom sitt verksamhetsområde

eller viss del därav mot vederlag av anstalten på eget ansvar övertaga skyldigheten

att bestämma och utgiva i denna lag stadgade, å tiden till och med den

sextiotredje dagen efter inträffat olycksfall belöpande ersättningar till skadad

arbetare, med undantag av livräntor och i 6 § omförmälda särskilda hjälpmedel.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 90 käft. (Nr 109). 16

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ls proposition nr 109.

Med försäkringsinrättning förstås i denna lag riksförsäkringsanstalten ävensom

sjukkassa, med vilken slutits sådant avtal, som i första stycket sägs.

4 §.

Besvär och framställningar, som i 30 § omförmälas, prövas av försäkringsrådet.

5 §•

Grunderna för riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets organisation

och verksamhet bestämmas av Konung och riksdag.

Omkostnaderna för riksförsäkringsanstaltens verksamhet enligt denna lag bestridas

av arbetsgivarna genom tillägg till de i 1 § omförmälda försäkringsavgifter.

Omkostnaderna för försäkringsrådets verksamhet bestridas av statsmedel.

Ersättningar.

6 §•

1 m o m. Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall han, så

länge av olycksfallet förorsakad sjukdom varar, på grund av försäkringen erhålla

erforderlig läkarvård jämte läkemedel, däri inbegripna andra till arbetsförmågans

höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av olycksfallet

nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar, glasögon

och dylikt.

Kan vid sjukdom läkarvård ej utan oskälig omgång eller kostnad anskaffas,

må i stället annan lämplig vård beredas den skadade.

2 mom. I ersättning skall den skadade vidare erhålla:

1) om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning

av arbetsförmågan under mera än tre dagar efter dagen för olycksfallet,

från och med dagen efter sistnämnda dag och så länge sjukdomen varar:

sjukpenning för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan ett belopp,

bestämt i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst på sätt nedan

angives (hel sjukpenning), och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre

belopp, som svarar mot nedsättningen, dock att sjukpenning ej utgår, där ej

arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en fjärdedel; skolande hel sjukpenning

utgå med följande belopp, nämligen:

om den årliga arbetsförtjänsten ej uppgår till 675 kronor, med en krona,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 675 kronor men ej till 945 kronor,

med en krona 50 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 945 kronor men ej till 1,215 kronor,

med två kronor,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,215 kronor men ej till 1,485

kronor, med två kronor 50 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,485 kronor men ej till 1,755

kronor, med tre kronor,

s. 241 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

241

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,755 kronor men ej till 2,025

kronor, med tre kronor 50 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,025 kronor men ej till 2,295

kronor, med fyra kronor,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,295 kronor men ej till 2,565

kronor, med fyra kronor 50 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,565 kronor men ej till 2,835

kronor, med fem kronor samt,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till eller överstiger 2,835 kronor, med

fem kronor 50 öre;

2) om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört

under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan

:

a) livränta under tiden å ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av arbetsförmågan

två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning

av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen,

med tillägg av belopp, svarande mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelse

av sådana särskilda hjälpmedel, som ovan nämnts; dock att vid förlust

av arbetsförmågan livräntan må, där den skadades tillstånd kräver särskild

vård, med hänsyn härtill bestämmas till högre belopp än nyss är nämnt,

likväl ej överstigande beloppet av den årliga arbetsförtjänsten, samt att livränta

ej utgår, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en tiondel;

b) sådan behandling, som för höjande av arbetsförmågan må erfordras.

På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet, där synnerliga

skäl äro för handen, besluta, att i stället för livränta eller del därav skall

till den skadade utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande högst

livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.

3 m o m. På grund av försäkringen skall jämväl gäldas kostnad för läkar - betyg eller annat intyg, som enligt vad därom må vara särskilt stadgat skall

insändas i sammanhang med anmälan om olycksfall i arbete eller som eljest

må erfordras för bedömande av förlust eller nedsättning av arbetsförmågan.

7 §•

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall i ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

dock ej med mindre än etthundra kronor;

b) livräntor till efterlevande, nämligen:

till änka eller änkling, när äktenskapet slutits före olycksfallet, en livränta

från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett årligt belopp, motsvarande

en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst;

till varje den avlidnes barn, som ej fyllt sexton år, evad det fötts inom eller

utom äktenskapet, eller adoptivbarn under nämnda ålder, som adopterats före

olycksfallet, en livränta från dödsfallet, till dess barnet uppnått samma ålder,

å ett årligt belopp, motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten; samt

till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder eller, om

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt, därest

de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete väsentligen beroende, en livränta

å ett årligt belopp, motsvarande värdet av det underhåll de av den avlidne

åtnjutit, dock högst en fjärdedel av den avlidnes arbetsförtjänst.

Där livräntor till efterlevande skulle, för år räknat, sammanlagt överstiga

två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, skola de nedsättas till

detta belopp, så länge anledningen till dylik nedsättning fortfar, med iakttagande

av att livräntor till föräldrar eller adoptivföräldrar skola utgå efter livräntor

till efterlevande make och barn eller adoptivbarn samt att beträffande

sistnämnda livräntor nedsättning skall ske i förhållande till vad på envar livräntetagare

belöper.

Livränta till änkling skall ej utgå med mindre han för sitt uppehälle varit

av den avlidnas arbete beroende och må ej åtnjutas av änkling, som väsentligen

åsidosatt den honom gentemot hustrun åliggande försörjningsplikt eller väsentligen

åsidosätter sin försörjningsplikt mot makarnas barn eller adoptivbarn.

Skall på grund av försumlighet, som nu sagts, livränta till änkling ej utgå,

må försäkringsrådet besluta, att livräntan i stället skall utgå till den avlidnas

barn eller adoptivbarn, som ej fyllt sexton år.

Till änka eller änkling, som uppbär livränta och före fyllda sextio år ingår

nytt äktenskap, utgives ett kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar

av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

8 §.

Vid bedömandet i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan

skall hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet och inverkan

på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom arbete utan

även till skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som för drivande av

den skadades yrke må vara erforderliga, samt till den skadades ålder och kön.

Var den skadade vid olycksfallet behäftad med kroppsskada eller lyte, skall

hänsyn tagas jämväl därtill.

9 §•

Den årliga arbetsförtjänst, som i 6 och 7 §§ omförmäles, utgör hela den

avlöning ■—- vinstandelar, där sådana förekommit, inräknade — som den skadade

under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit av arbetsgivaren

i den verksamhet, i vilken olycksfallet inträffat. Har under längre eller kortare

tid av året den skadade icke av arbetsgivaren använts till arbete eller

kan avlöningen för någon tid av året på grund av bristfällig utredning eller

av annan anledning ej bestämmas, beräknas avlöning för den tid till belopp, som

med hänsyn till avlöningen i arbetsorten under motsvarande tid för en arbetare

med samma arbetsförmåga och med liknande arbete som den skadades vid

olycksfallet eller, där avlöningen för arbete inom den skadades yrke under sådan

tid måste antagas hava varit väsentligt högre, med hänsyn härtill eller

eljest med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Lag samma vare, där

den skadade under någon tid av året på grund av tillfälligt övertidsarbete eller

s. 243 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

243

annat särskilt förhållande åtnjutit väsentligt högre avlöning eller på grund av

sjukdom eller annan oförvållad anledning åtnjutit väsentligt lägre avlöning än

sådan arbetare, eller där vid tiden för olycksfallet hans arbetsförmåga redan

var nedsatt på grund av tidigare olycksfall i arbete, så ock där den skadade

för yrkesutbildning eller endast tillfälligtvis använts till det arbete, i vilket

olycksfallet inträffat.

Har den skadade ej fyllt aderton år, må vid bestämmande av livränta den

årliga arbetsförtjänsten ej beräknas till lägre belopp än som motsvarar den

arbetsförtjänst, som han med hänsyn till arten av sitt arbete vid tiden för

olycksfallet skäligen kan antagas hava kommit att åtnjuta vid nämnda ålder,

därest olycksfallet ej inträffat.

Utgå res avlöning helt eller delvis av naturaförmåner, uppskattas dessa förmåners

värde efter de i arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder,

som finnas tillämpliga.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten tretusen kronor, tages det överskjutande

beloppet icke i beräkning. Understiger den årliga arbetsförtjänsten fyrahundrafemtio

kronor, skall den beräknas till detta belopp.

10 §.

Har olycksfallet uppsåtligen förorsakats av den skadade, utgår ej ersättning

enligt denna lag. Ej heller må, där olycksfall, som medfört den skadades död,

uppsåtligen eller av grovt vållande förorsakats av efterlevande, ersättning

utgå till denne.

11 §■

Har olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till efterrättelse

gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av olycksfall,

och äro omständigheterna sådana, att han därigenom måste anses hava

gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, eller har olycksfallet föranletts därav,

att den skadade varit av starka drycker berusad, må ersättning enligt 6 § skäligen

nedsättas.

Lag samma vare, där den skadade ej ställt sig till efterrättelse anordning

eller föreskrift om sjukhus- eller läkarvård, som givits på grund av denna

lag, så ock där genom försummelse av den skadade underrättelse om olycksfallet

i föreskriven ordning icke lämnats; dock må nedsättning av ersättningen

ej ske, såvida skadan ej väsentligen förvärrats därigenom, att den skadade i

följd av förseelsen kommit att sakna lämplig vård.

12 §.

Har någon, som är försäkrad enligt denna lag, under resa eller eljest blivit

borta samt har all underrättelse om honom upphört, och kan skäligen antagas,

att han omkommit till följd av olycksfall i arbetet, äger anhörig, som i 7 § b)

omförmäles, att uppbära livränta efter de i samma lagrum angående livräntor

till efterlevande stadgade grunder.

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Riksförsäkringsanstalten är berättigad att av sådan anhörig såsom villkor

för utbetalning av livränta fordra förklaring på heder och samvete, att han

saknar varje underrättelse om den försäkrade. I fråga om omyndig må sådan

förklaring infordras från förmyndaren.

Rätten till livränta upphör, därest den försäkrade finnes vara vid liv eller

hava avlidit av annan orsak än olycksfall i arbete.

13 §.

Är någon, som har rätt till sjukpenning eller livränta enligt denna lag, icke

svensk medborgare och är han ej i riket bosatt, äger försäkringsinrättningen att

med hans samtycke när som helst i stället för sådan ersättning till honom utgiva

ett kapital för en gång till belopp, motsvarande högst femtio och minst tjugu

procent av ersättningens kapitalvärde enligt de för riksförsäkringsanstalten

gällande beräkningsgrunder. Ersättningen må ock utan den ersättningsberättigades

samtycke utbytas mot kapital till belopp av femtio procent av kapitalvärdet.

Har utbyte av ersättning mot kapital ägt rum, är rätten till vidare

ersättning på grund av olycksfallet förfallen.

Har olycksfallet medfört döden och var den avlidne ej svensk medborgare och

ej i riket bosatt, utgår begravningshjälp enligt 7 § allenast om olycksfallet inom

tre månader medfört döden, samt livränta eller kapital enligt samma paragraf

till efterlevande, som ej är svensk medborgare, allenast om denne vid tiden för

olycksfallet var bosatt här i riket.

Från vad ovan i denna paragraf är föreskrivet äger Konungen under förutsättning

av ömsesidighet medgiva undantag för medborgare i viss stat.

14 §.

Vederbörande försäkringsinrättning äger rätt att när som helst och under

så lång tid, sådant finnes lämpligt, bereda den skadade vård å sjukvårdsanstalt.

Den skadade må dock ej utan sitt medgivande intagas å sjukvårdsanstalt, såvida

ej skadan enligt läkares intyg kräver vård å sådan anstalt. Har den

skadade intagits å sjukvårdsanstalt, äger försäkringsinrättningen att till betäckande

av kostnaden för vården avdraga högst hälften av sjukpenning, som

under tiden för vården till honom av inrättningen utgives.

Riksförsäkringsanstalten äger att, där så erfordras och lämpligen kan ske,

med den skadades samtycke bereda honom sådan yrkesutbildning, som må vara

ägnad att väsentligen öka hans förvärvsmöjligheter. (Eventuellt: Kostnaden

för sådan yrkesutbildning skall slutligen gäldas genom motsvarande nedsättning

av den skadades livränta, dock skall försäkringsrådet i synnerligen ömmande

fall äga förordna, att kostnaden skall stanna å anstalten.)

Riksförsäkringsanstalten äger ock att under viss tid i stället för livränta

eller del därav bereda livräntetagare, som är hemfallen åt dryckenskap, ersättning

i naturaförmåner samt åt livräntetagare, som därtill samtycker, bereda

uppehälle å ålderdomshem, barnhem eller annan dylik anstalt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

245

15 §•

1 m o m. Är beträffande arbetare, som användes till arbete av staten eller

kommun, arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på

grund av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete

utgiva understöd, såsom avlöning, pension eller annat underhåll, eller

skall till sådan arbetare eller hans efterlevande pension eller begravningshjälp

utgå från kassa eller pensionsinrättning, då skall, därest på grund av

understödet arbetsgivaren enligt 18 § 2 mom. erhållit lindring i försäkringsavgiften,

från ersättning, som utgives enligt denna lag, avdragas vad i anledning

av olycksfallet för motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kassan

eller pensionsinrättningen utgives för tid, under vilken ersättningen utgår; dock

må, i fråga om understöd från kassa eller pensionsinrättning, sådant avdrag

äga rum endast om arbetsgivaren helt och hållet eller till minst en tredjedel

bidragit till bestridande av kostnaden för understödet och ej ske med större

belopp än som svarar mot arbetsgivarens bidrag.

2 m o m. Är arbetsgivare pliktig att vid skada till följd av olycksfall i

arbete bekosta läkarvård och läkemedel, och har han på grund därav erhållit

lindring i försäkringsavgiften, skall, i den mån förpliktelsen av arbetsgivaren

fullgöres, ersättning i sådant hänseende ej utgå från lörsäkringsinrättning.

3 mom. Är arbetsgivare i annat fall än i 1 och 2 mom. avses skyldig att

vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva sådant understöd, som i 1

mom. omförmäles, eller bekosta läkarvård och läkemedel, vare arbetsgivaren

berättigad att, i den mån han fått vidkännas kostnader i nämnda hänseenden,

av försäkringsinrättningen ur den till ersättningstagaren utgående ersättningen

återfå motsvarande belopp.

4 m o m. Såsom understöd enligt denna paragraf anses ej pensionstillägg

eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring eller understöd

från sjömanshus eller annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd.

Beredes den skadade genom understödet naturaförmåner, såsom bostad, fritt

uppehälle eller dylikt, beräknas det belopp, som skall avdragas från ersättning

eller av ersättning återgäldas till arbetsgivaren, efter de i arbetsorten gällande

priser för dessa förmåner eller efter andra grunder, som finnas tilllämpliga.

IG §.

1 in o in. Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om olycksfallet,

skall inrättningen, ändå att ansökan om ersättning ej blivit gjord, besluta

om de åtgärder, som för den skadades vård må vara av nöden, samt bestämma

den ersättning, som enligt denna lag skall utgivas.

Kan ej med ledning av inkomna handlingar eller eljest erhållna upplysningar

genast avgöras, huruvida ersättning bör utgå, skall, om sannolika skäl därtill

finnas, ersättning ändock provisoriskt utgivas. Kan ej med ledning av erhållna

upplysningar beloppet av sjukpenning, livränta eller begravningshjälp genast

bestämmas, utgives provisoriskt skäligt belopp. Ersättning, som enligt vad

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

nu är sagt blivit provisoriskt bestämd, utgives utan återbetalningsskyldighet,

därest sedermera ersättningen bestämmes till lägre belopp eller ersättning finnes

icke böra utgå.

Kan ej genast avgöras, från vilken försäkringsinrättning ersättningen bör

utgå, skall riksförsäkringsanstalten på därom gjord framställning besluta om

åtgärder för den skadades vård samt utgiva ersättning enligt denna lag.

2 mom. Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av försäkringsinrättningen

bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden, vilka voro avgörande

för ersättningens bestämmande, eller har efter nämnda tidpunkt den

skadades förvärvsmöjligheter i följd av genomgången yrkesutbildning väsentligen

ökats, må jämkning i ersättningen äga rum. Sådan jämkning må dock

ej avse ersättning, som belöper å tiden före den dag, då ansökan därom gjorts,

eller, där jämkning utan ansökan beslutats av inrättningen, före dagen för

beslutet.

3 mom. Beslut om ersättning skall så fort ske kan meddelas den ersättningsberättigade

och utan hinder av förd klagan tillsvidare lända till efterrättelse.

17 §.

1 m o m. Begravningshjälp ävensom kapital enligt 6, 7 och 13 §§ utbetalas så

fort ske kan samt sjukpenning för varje kalendervecka å veckans sista dag.

Livränta utbetalas för varje månad, räknat från den dag rätten till livräntan

inträtt, å månadens första dag, utan återbetalningsskyldighet för månad, under

vilken rätten till livräntan upphört eller livräntan minskats; dock skall riksförsäkringsanstalten

beträffande tiden för utbetalning av livräntetillägg, varom

i 6 § 2 mom. förmäles, äga meddela sådana bestämmelser, som må anses lämpliga

för vinnande av säkerhet, att tillägget användes för det därmed avsedda

ändamålet. Sjukpenning och livränta må ock, med ersättningstagarens samtycke

och utan återbetalningsskyldighet, utbetalas för längre betalningsterminer

än ovan är sagt. Uppkommer vid bestämmande av belopp, som skall utbetalas,

bråktal av öre, utföres beloppet med närmast högre antal ören.

Angående sättet för utbetalning av ersättning förordnas av Konungen.

2 m o m. Har ersättningstagaren ej före utgången av året näst efter det, under

vilket ersättningsbelopp skolat utbetalas, vare sig uppburit beloppet eller hos

försäkringsinrättningen påfordrat utbetalning av detsamma, är rätten till beloppets

utfående förverkad.

Försäkringsavgifter.

18 §.

1 m o m. Avgift för försäkring enligt denna lag skall, evad försäkringen

omfattar en eller flera arbetare, av riksförsäkringsanstalten bestämmas till

belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda

förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska grunder prövas

vara erforderligt för betäckande av den risk, som försäkringen avser,

s. 247 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

247

med tillägg motsvarande omkostnaderna för försäkringen, i vilka skola inräknas

å försäkringen belöpande andel i riksförsäkringsanstaltens förlust i

anledning därav, att försäkringsavgifter icke bliva av arbetsgivare erlagda.

Angående avgiftens bestämmande i visst fall stadgas i 20 § i lagen om

riksförsäkringsanstalten.

2 m o m. År arbetsgivare, kassa eller pensionsinrättning skyldig att utgiva

understöd, för vilket enligt 15 § 1 mom. avdrag må göras, eller är arbetsgivare,

som i regel under året sysselsätter flera än sju arbetare, skyldig att vid

skada till följd av olycksfall i arbete bekosta läkarvård och läkemedel, nedsättes

försäkringsavgiften med det belopp, som motsvarar minskningen i försäkringsrisken;

dock må, i fråga om annan arbetsgivare än staten, sådan lindring

ej äga rum med mindre arbetsgivaren det begär och tillika, där så finnes

erforderligt, för fullgörande av sina förpliktelser ställer säkerhet, som av

riksförsäkringsanstalten godkännes.

3 m o m. Användes arbetare till arbete av två eller flera arbetsgivare gemensamt,

svara arbetsgivarna för försäkringsavgiften för det arbete en för

alla och alla för en.

19 §.

Arbetsgivaren är pliktig att när som helst på därom framställd begäran till

försäkringsrådet eller försäkringsinrättning lämna sådan uppgift om arbetet

och de förhållanden, under vilka det bedrives, samt om arbetarnas antal, arbetstid

och avlöningsförhållanden, som må erfordras för bestämmande av försäkringsavgift

eller ersättningsbelopp.

I övrigt är envar pliktig att, på begäran, till försäkringsrådet eller försäkringsinrättning

lämna uppgift, som må erfordras för bedömande, huruvida

han är att anse såsom arbetsgivare enligt denna lag.

Försäkringsinrättning äger att, i den mån sådant ma vara nödigt för bestämmande

av försäkringsavgifter eller ersättningsbelopp, taga del av arbetsgivares

avlöningslistor och förteckningar. Riksiörsäkringsanstalten äger ock

att för sådant ändamål hos myndighet, som enligt gällande föreskrifter utövar

tillsyn å arbetsgivarens verksamhet, påfordra eller, där särskild skyndsamhet

är av nöden, ävensom i fråga om verksamhet, för vilken tillsynsmyndighet

ej finnes, själv företaga undersökning av de förhållanden, under vilka

arbetet bedrives. Enahanda befogenheter, som i detta stycke nämnts, tillkomma

jämväl försäkringsrådet.

20 §.

1 m o m. Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv

för försäkring enligt denna lag fastställas av Konungen.

2 mom. Riksförsäkringsanstaltens beslut om försäkringsavgifts belopp

skall, även där beloppet blivit allenast provisoriskt bestämt, utan hinder av

förd klagan tillsvidare lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning i eller befrielse

från avgift, återbetalas vad för mycket blivit erlagt.

Angående tid och sätt för erläggande av försäkringsavgifter bestämmes av

opaginerad Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Konung och riksdag. Avgifter, som icke på föreskrivet sätt blivit erlagda,

indrivas i den ordning, som för indrivning av resterande kronoutskylder är

stadgad.

Anmälan och undersökning om olycksfall.

21 §.

Varder arbetare, som i denna lag avses, skadad till följd av olycksfall i arbetet,

skall arbetsgivaren eller den, som å hans vägnar förestår arbetet, ofördröjligen

därom underrättas. Där ej läkarvård av försäkringsinrättningen beredes

den skadade, är lian skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift

av läkare, som ma tillkallas av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren.

22 §.

1 mom. Där olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd,

som enligt 6 eller 7 § föranleder ersättning, åligger det arbetsgivaren

eller arbetsföreståndaren att, sedan han från den skadade eller eljest erhållit

underrättelse om olycksfallet, ofördröjligen därom göra anmälan i den ordning

Konungen bestämmer.

2 mom. Polismyndigheten i orten skall så fort ske kan föranstalta om undersökning

rörande olycksfallet, där sådan undersökning begäres av försäkringsinrättningen

eller försäkringsrådet, samt till inrättningen eller rådet insända

protokoll över undersökningen; begäres ej polisundersökning, hålles undersökning

allenast om polismyndigheten finner sådan nödig.

Med polismyndighet avses i denna lag å landet landsfiskal samt i stad magistrat,

stadsstyrelse, poliskammare eller polismästare.

23 §.

Försäkringsinrättning ävensom försäkringsrådet äga att, till vidare utredning

i ärende rörande tillämpning av någon i denna lag given bestämmelse,

låta vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga.

Särskilda bestämmelser.

24 §.

Äger någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav hindrad att

göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen, som i följd av

olycksfallet må tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild författning.

Vad försäkringsinrättningen enligt denna lag utgivit äger inrättningen söka

åter av arbetsgivare, som uppsåtligen förorsakat skadan, eller av annan, som

skadan vållat eller ock oberoende av vållande enligt lag är skyldig att utgiva

skadestånd, där den andre ej själv drabbats av olycksfallet och på grund därav

är berättigad till ersättning enligt denna lag. På grund av vad i detta stycke

s. 249 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

249

sägs skall inrättningen dock äga att återkräva allenast vad ersättningstagaren

ägt av den skadeståndspliktige utbekomma.

25 §.

Slutes avtal om ersättning enligt denna lag, annorledes än i 13, 14 eller 17 §

sägs, är avtalet utan verkan mot den ersättningsberättigade.

26 §.

Rätt till ersättning enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty ej för

gäld tagas i mät.

27 §.

Den, som på grund av åliggande i tjänst eller anställning för försäkringsinrättnings

eller försäkringsrådets räkning bar eller haft att taga befattning

med uppgift, handling eller undersökning, som i 19 § sägs, vare förbjudet att röja

yrkeshemlighet, och må han ej heller, där det ej kan anses påkallat i tjänstens

eller anställningens intresse, yppa driftanordning eller affärsförhållande vid

arbetsställe, i avseende å vilket han har eller haft att taga sådan befattning.

28 §.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet träffa överenskommelse

med främmande stat om tillämpning av denna lag eller den främmande statens

lag i fall, då arbetsgivare i den ena staten inom den andra bedriver verksamhet,

i vilken arbetare användes.

29 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag och andra av Konung och

riksdag givna författningar innehålla, finnas erforderliga för lagens tillämpa

ning, meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av försäkringsrådet

eller riksförsäkringsanstalten.

Besvär.

30 §.

1 m o m. över beslut av försäkringsinrättning rörande ersättning eller eljest

rörande tillämpning av någon i denna lag given bestämmelse må klagan föras

hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till riksförsäkringsanstalten

eller i betalt brev med allmänna posten vara till anstalten inkomna senast

å trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dag oräknad,

då sådant skett. Har överklagade beslutet fattats av riksförsäkringsanstalten,

skall anstalten skyndsamt till försäkringsrådet överlämna besvären

jämte eget yttrande, innehållande uppgift, huruvida och i vilken mån besvären

må hava föranlett rättelse i beslutet, ävensom övriga handlingar i ärendet. Har

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. May.ts proposition nr 109.

beslutet fattats av sjukkassa, skall anstalten skyndsamt från kassan infordra

sådant yttrande, som nyss är sagt, jämte handlingarna i ärendet samt därefter

tillika med eget utlåtande till försäkringsrådet överlämna samtliga handlingar.

Har klaganden ingivit eller insänt besvären direkt till försäkringsrådet, må

den omständigheten, där besvären inom besvärstidens utgång kommit försäkringsrådet

tillhanda, ej föranleda, att besvären icke upptagas till prövning.

2 mom. Den, som önskar ändring i formulär, som fastställts av riksförsäkringsanstalten,

eller i annan allmän föreskrift, som på grund av denna lag

meddelats av anstalten, äger därom göra framställning hos försäkringsrådet.

3 mom. Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller framställning

gjorts, till prövning upptaga ärende, som i denna paragraf avses.

4 m o m. Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

Straffbestämmelser.

31 §.

1 mom. Lnderlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare att fullgöra något

av vad honom i avseende å anmälan om olycksfall i arbete lagligen åligger, eller

försummar någon att ställa sig till efterrättelse vad i 19 § är föreskrivet, straffes

med böter.

Lämnar någon i uppgift, som enligt denna lag skall avgivas, veterligen oriktigt

meddelande, straffes med böter från och med tjugufem till och med etttusen

kronor, där ej å förseelsen straff är i allmänna strafflagen utsatt.

Gör någon sig skyldig till förseelse, som i 27 § avses, straffes med böter

från och med tjugufem till och med ettusen kronor. Sker det för att göra

skada eller begagnar han sig av sin kännedom om yrkeshemligheten, driftanordningen

eller affärsförhållandet till egen eller annans fördel, då må till fängelse

dömas. Framgår av omständigheterna, att han om yrkeshemligheten,

driftanordningen eller affärsförhållandet erhållit kännedom å tid, då han ej

hade att taga befattning med uppgift, handling eller undersökning, som i 19 §

sägs, eller att yppandet av driftanordningen eller affärsförhållandet ej kunnat

medföra skada för det företag, som bedrevs å arbetsstället, må ansvars- eller

ersättningsskyldighet icke åläggas honom. Å förseelse, varom nu är sagt, må

allmän åklagare tala allenast efter angivelse av målsäganden.

2 m o m. Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla den i 19 § i lagen om

riksförsäkringsanstalten omförmälda fond. Saknas tillgång till böternas fulla

gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Frivillig olycksfallsförsäkring.

32 §.

1 mom. Arbetsgivare vare berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra

dels i anstalten försäkrad arbetare för olycksfall utom arbete, dels ock

annan arbetare än i denna lag avses för olycksfall i eller utom arbete.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 109.

251

Har sådan försäkring ägt rum, skall vad i denna lag finnes stadgat i tilllämpliga

delar lända till efterrättelse.

2 mom. Avtal om försäkring, som i denna lag avses, till högre ersättningsbelopp

än i lagen stadgas må ej avslutas av riksförsäkringsanstalten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927, från och med vilken dag lagen

den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete skall upphöra att gälla;

dock att ersättningsanspråk, som grundas på olycksfall, vilket inträffat före

denna lags ikraftträdande, bedömes enligt den äldre lagen.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall hänvisningen anses gälla den

nya bestämmelsen.

2) Utkast

till

lag om riksförsäkringsanstalten.

Biksförsäkringsanstaltens uppgifter och allmänna organisation.

1 §•

Riksförsäkringsanstalten har till ändamål att bedriva den försäkringsverksamhet

och handlägga de ärenden, som enligt lagen den .... 1926 om försäkring

för olycksfall i arbete ankomma på anstalten.

Riksförsäkringsanstalten åligger därjämte

1) att bedriva verksamhet och handlägga ärenden, som på grund av hittills

meddelade bestämmelser ombesörjts av den förutvarande riksförsäkringsanstalten

;

2) att bedriva verksamhet och handlägga ärenden, som i övrigt enligt beslut

av Konung och riksdag varda till anstalten överlämnade; samt

3) att mot vederlag, beräknat i enlighet med av Konungen fastställda grunder,

övertaga utgivande av livränta, som i enlighet med stadgande i lagen den

17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete utgives av annan än anstalten.

Anstalten har vidare att i enlighet med vad därom må vara särskilt stadgat

upprätta och utgiva den officiella statistiken angående olycksfall i arbete.

Inom området för anstaltens verksamhet skall anstalten tillhandagå verk,

myndigheter och domstolar med de upplysningar och det biträde, som av dem

äskas.

2 §.

Riksförsäkringsanstaltens angelägenheter omhänderhavas av dels en jämlikt

bestämmelserna i nästföljande paragraf sammansatt stämma (riksförsäkringsstämman)

och dels en på sätt i denna lag sägs utsedd styrelse.

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Riksförsäkringsstämman.

3 §.

Riksförsäkringsstämman består av trettio ledamöter, vilka utses:

sexton ledamöter av Konungen;

sju ledamöter av föreningar eller korporationer, representerande arbetsgivarna;

samt

sju ledamöter av föreningar eller korporationer, representerande arbetarna.

Konungen bestämmer vart fjärde år vilka sammanslutningar, representerande

arbetsgivarna och arbetarna, som under den följande fyraårsperioden

skola äga utse ledamöter i stämman.

Konungen förordnar en av de av honom utsedda ledamöterna att vara stämmans

ordförande samt en annan av nämnda ledamöter att vid förfall för ordföranden

fullgöra dennes uppgifter.

4 §.

Ledamot av riksförsäkringsstämman utses för en tid av fyra år, räknade

från och med den 1 januari året näst efter det, under vilket han utsetts.

Årligen avgå fyra bland de av Konungen utsedda ledamöterna. Av de arbetsgivarna

och arbetarna representerande ledamöterna avgå inom vardera

gruppen under de tre första åren av en fyraårsperiod två samt under det fjärde

året en ledamot, allt i den ordning Konungen bestämmer.

Avgår ledamot före utgången av den tid, för vilken han blivit utsedd, skall

i den ordning, i vilken den avgångne utsetts, ny ledamot i hans ställe utses

för återstående del av samma tid.

5 §•

Ledamot av riksförsäkringsanstaltens styrelse eller tjänsteman i anstalten

må ej vara ledamot av riksförsäkringsstämman. Utses ledamot av stämman

till styrelseledamot eller antages han till tjänsteman i anstalten, skall han

därigenom anses hava avgått ur stämman.

6 §.

Ledamot av riksförsäkringsstämman skall vara svensk medborgare och hava

uppnått tjugufem års ålder. Ej må sådant uppdrag innehavas av den,

som är omyndig,

som är i konkurstillstånd eller vars egendom, utan att vara avträdd till

konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest på

grund av honom adömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller

genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd,

varom sist förmäles, eller som är under framtiden ställd för brott, vilket kan

medföra sådan påföljd, eller

som blivit dömd ovärdig att föra annans talan inför rätta.

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

Kung!,. Maj:ts proposition nr 100.

7 §•

Ledamot av riksförsäkringsstämman åtnjuter av riksförsäkringsanstaltens

medel dagtraktamente för den tid, då stämman sammanträder ock som åtgår för

resa till och från sammanträde, ävensom resekostnadsersättning, allt enligt de

grunder, som vid varje tid gälla för ledamot av riksdagen. Ordföranden och

vice ordföranden äga ock av anstaltens medel uppbära arvode med belopp, som

fastställes av Konungen.

8 §.

Riksförsäkringsstämman skall

1) på sätt i 10 § sägs välja ledamöter av anstaltens styrelse samt besluta

angående deras arvode;

2) på sätt i 13 § sägs utse revisorer och besluta angående deras arvode;

3) fastställa balansräkning;

4) besluta angående ansvarsfrihet för styrelsen;

5) avgiva yttrande i de ärenden, som för sådant ändamål varda av Konungen

till stämman hänskjuta ;

6) besluta i ärenden, som av styrelsen överlämnas till stämman; samt

7) behandla anstaltens angelägenheter rörande förslag, som minst en månad

före sammanträde med stämman hos styrelsen anmälas av ledamot av stämman;

dock skall stämman ej äga vare sig att vidtaga ändring i av styrelsen

fastställd försäkringsavgiftstariff eller besluta i fråga om försäkringsavgift

för viss försäkring eller om ersättning i visst fall.

9 §•

1 mom. Riksförsäkringsstämman sammanträder till ordinarie sammanträde

i Stockholm årligen å dag i oktober, som styrelsen äger bestämma.

Å ordinarie sammanträde skola förekomma de i nästföregående paragraf

under 1)—4) avsedda ärenden.

2 mom. Styrelsen äger, då den finner lämpligt, kalla stämmans ledamöter

till extra sammanträde. Sådant sammanträde skall ock, där det påfordras

av minst tre av revisorerna eller minst sju av stämmans ledamöter, av styrelsen

utsättas att äga rum inom en månad efter det påfordrandet skett.

Å extra sammanträde må ej fattas beslut i ärende, som icke angivits i kallelsen

till sammanträdet.

3 mom. Angående tid och sätt för kallelse till sammanträde äger stämman

besluta.

4 mom. Stämman är ej beslutför med mindre tjuguen ledamöter, därav

minst elva bland de av Konungen utsedda, äro tillstädes.

5 mom. Såsom stämmans beslut gäller den mening, om vilken de flesta

röstande förena sig.

Vid lika röstetal skall val avgöras genom lottning men i andra frågor den

mening gälla, som biträdes av stämmans ordförande.

Val skall ske med slutna sedlar.

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Riksförsäkringsanstaltens styrelse.

10 §.

1 mom. Riksförsäkringsanstaltens styrelse skall bestå av minst fyra och

högst sex av riksförsäkringsstämman valda ledamöter jämte i den ordning här

nedan i 12 § stadgas utsedd chef för anstalten; dock skall styrelsen vid behandling

av frågor rörande förvaltning av de anstaltens fonder, som omförmälas i

17 § 1 mom. och 19 §, vara sammansatt på sätt i nästföljande paragraf angives.

Styrelseledamöterna, med undantag av anstaltens chef, jämte två ersättare

för dem väljas å ordinarie sammanträde med riksförsäkringsstämman för tiden

intill nästa ordinarie sammanträde. Ersättare skall icke inträda i tjänstgöring

i annat fall än då styrelseledamot avgår före utgången av den tid, för vilken

han blivit utsedd.

Styrelseledamot må, ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd, ej gått

till ända, genom beslut av stämman skiljas från uppdraget.

2 mom. Styrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande.

3 mom. Styrelsen skall hava sitt säte i Stockholm.

11 §•

Vid behandling av frågor rörande förvaltning av de riksförsäkringsanstaltens

fonder, som omförmälas i 17 § 1 mom. och 19 §, skall styrelsen bestå av

anstaltens chef, två av de av riksförsäkringsstämman valda styrelseledamöterna,

vilka för sådant ändamål utses av stämman, samt fyra på det finansiella

området erfarna personer, vilka jämte ersättare för envar av dem av Konungen

förordnas för fyra år i sänder.

Vid förfall för någon av förstnämnda tre styrelseledamöter skall annan av

de av riksförsäkringsstämman valda styrelseledamöterna inträda i den förhindrades

ställe. Vid förfall för någon av de av Konungen förordnade styrelseledamöterna

inträder den för honom förordnade ersättaren eller, därest

jämväl denne är förhindrad, annan av Konungen förordnad ersättare.

De av Konungen förordnade styrelseledamöterna äga att av anstaltens medel

uppbära arvode med belopp, som Konungen bestämmer.

12 §.

1 mom. Styrelsen åligger att i enlighet med gällande lag och författning

samt de särskilda föreskrifter, som må vara av riksförsäkringsstämman meddelade,

handhava den omedelbara ledningen av riksförsäkringsanstaltens verksamhet;

och har styrelsen därutinnan särskilt att

1) företräda anstalten i alla de hänseenden, sådant ej förbehållits riksförsäkringsstämman;

ägande styrelsen, där ej annorlunda stadgas, att för visst

ärende eller visst slag av ärenden uppdraga åt anstaltens chef eller annan

att fullgöra vad sålunda åligger styrelsen; dock skall styrelsen ej äga att å

annan överlåta befogenhet, som avses under 2), 4), 5) och 11) här nedan;

s. 255 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 255

2) utse anstaltens chef och träffa avtal med denne om hans anställningsoch

lönevillkor;

3) bestämma angående antagande och entledigande av anstaltens personal

samt angående dess anställnings- och lönevillkor;

4) antaga grunder för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv;

5) fastställa tariffer för försäkringsavgifter i anstalten enligt lagen om

försäkring för olycksfall i arbete samt bestämma angående den ordning, i vilken

avvikelse från fastställda tariffer må äga rum (specialtariffering) ;

6) före den 1 september varje år till revisorerna avgiva berättelse angående

anstaltens förvaltning jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning för

det förflutna året, särskilt för varje verksamhetsgren, med iakttagande av att

all verksamhet, som omförmäles i 17 § 1 mom., anses såsom en verksamhetsgren:

7) före den 15 september varje år till riksräkenskapsverket insända behöriga

huvudböcker för nästföregående år för de grenar av anstaltens verksamhet,

vilka helt eller delvis bekostas av allmänna medel, jämte tillhörande verifikationer

angående bestridda utgifter;

8) inom därför bestämd tid till Konungen inkomma med uppgift å de

anslagsäskanden och de framställningar i övrigt inom anstaltens verksamhetsområden,

som anstalten finner böra göras hos nästföljande års riksdag;

9) jämte sådan anmälan, som omförmäles i 22 § 2 mom., till Konungen överlämna

ett exemplar av under 6) här ovan omförmälda handlingar;

10) inom därför bestämd tid till Konungen inkomma med för riksdagens

revisorer avsedd redogörelse för förvaltningen av de till anstaltens disposition

ställda allmänna medel; samt

11) bestämma angående förvaltningen av de anstaltens fonder, som avses i

17 § 1 mom. och 19 § här nedan.

2 mom. Därest styrelsen består av fem ledamöter, är den beslutför, där

tre ledamöter äro tillstädes och om beslutet ense, och därest styrelsen består

av sex eller sju ledamöter, om fyra äro tillstädes och om beslutet ense.

Ärende, som ankommer på styrelsen, må likväl ej företagas till avgörande,

med mindre att, såvitt ske kunnat, samtliga styrelseledamöter erhållit tillfälle

att deltaga i ärendets behandling.

Såsom styrelsens beslut gälle den mening, om vilken vid sammanträde de

flesta röstande förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av

ordföranden vid sammanträdet.

Revision.

13 §.

Styrelsens förvaltning och riksförsäkringsanstaltens räkenskaper skola

granskas av fyra revisorer, vilka utses, en, som skall uppfylla gällande villkor

för behörighet att vara aktuarie vid livförsäkringsbolag, för ett år i sänder

av Konungen efter förslag av försäkringsinspektionen, en av de ledamöter i

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 90 höft. (Nr 109). 17

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

riksförsäkringsstämman, som representera arbetsgivarna, en av de ledamöter i

stämman, som representera arbetarna, och en av stämmans övriga ledamöter.

Sistnämnda tre revisorers uppdrag avser tiden till nästa ordinarie sammanträde

med stämman.

Den av Konungen utsedde revisorn äger att av anstaltens medel uppbära

arvode med belopp, som av Konungen bestämmes.

14 §.

1 mom. Styrelsen skall bereda revisor tillfälle att när som helst inventera

riksförsäkringsanstaltens kassa och övriga tillgångar samt granska anstaltens

alla böcker, räkenskaper och andra handlingar; och må av revisor begärd upplysning

angående förvaltningen ej av styrelsen förvägras.

Enahanda skyldighet åligger styrelsen jämväl i förhållande till riksdagens

revisorer.

2 mom. Vid fullgörande av sitt uppdrag hava de av ledamöter av riksförsäkringsstämman

utsedda revisorerna att ställa sig till efterrättelse de särskilda

föreskrifter, som av stämman meddelas och ej avse inskränkning i deras

i lag stadgade befogenheter eller eljest strida mot lag eller författning.

3 mom. Revisorerna skola för varje år över granskningen avgiva en av dem

underskriven berättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två veckor

före ordinarie sammanträde med stämman. Inom samma tid skola revisorerna

till styrelsen återställa förvaltningsberättelsen, vinst- och förlusträkningen

samt balansräkningen.

Balansräkning och fonder.

15 §.

Riksförsäkringsanstaltens räkenskaper skola föras och avslutas för kalenderår.

16 §.

Beträffande upprättande av balansräkning för riksförsäkringsanstalten skall

vad som jämlikt lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse i sådant hänseende

gäller för ömsesidigt försäkringsbolag i tillämpliga delar lända till

efterrättelse.

17 §.

1 mom. I riksförsäkringsanstaltens balansräkning för anstaltens försäkringsverksamhet

enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada

till följd av olycksfall i arbete, lagen den 17 juni 1916 om försäkring för

olycksfall i arbete samt lagen den.......... 1926 i samma ämne skall under

benämningen försäkringsfond såsom skuld upptagas det för den tidpunkt, som

balansräkningen avser, beräknade värdet av anstaltens ansvarighet

1) på grund av redan inträffade försäkringsfall (er sättning sreserv) ; samt

2) på grund av löpande försäkringar (premiereserv).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

2o7

2 mom. Angående fonder, tillhörande annan av anstalten bedriven verksamhet

än i 1 mom. avses, gäller vad därom är särskilt stadgat.

18 §.

1 mom. Ett belopp motsvarande den i föregående paragraf omförmälda

försäkringsfonden skall redovisas i

1) obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten;

2) allmänna hypoteksbankens eller konungariket Sveriges stadshypotekskassas

obligationer;

3) fordringsbevis, utfärdade av riksbanken eller annan bank, vars reglemente

blivit av Konungen fastställt;

4) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade

av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit

Konungens tillstånd;

5) skuldförbindelser, för vilka anstalten äger säkerhet genom inteckning,

till förmånsrätten liggande inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärdet,

i fast egendom, vars åbyggnad är brandförsäkrad i något med

vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandförsäkringsbolag inom

riket;

6) sådana av enskilda järnvägar eller industriella inrättningar utfärdade

obligationer, utländska statsobligationer och andra värdehandlingar, som till

sin art och till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med några av

de under 1—5 nämnda;

7) skuldförbindelser, utfärdade av centralkassa för jordbrukskredit, vilken

vunnit godkännande från det allmännas sida;

8) påförda, ej erlagda försäkringsavgifter, dock högst nio tiondelar av berörda

oguldna avgifters sammanlagda belopp;

9) lån till företag, som äro ägnade att i olycksfallsförsäkringens intresse

förebygga förlust eller nedsättning av arbetsförmåga eller att höja arbetsförmågan

hos de försäkrade och som anses erbjuda nöjaktig säkerhet; samt

10) fastigheter, vilka med Konungens medgivande förvärvas för användning

till förebyggande av förlust eller nedsättning av arbetsförmåga eller till höjande

av arbetsförmågan hos i anstalten försäkrade arbetare eller till inrymmande

av för anstaltens verksamhet erforderliga lokaler.

2 mom. Av det i 1 mom. avsedda belopp skall minst en tiondel redovisas

på sätt där under 1) omförmäles, högst en tiondel redovisas på sätt under 6)

angives, högst en fyrtiondel på sätt under 9) sägs samt högst en tjugondei på

sätt under 10) angives.

3 mom. Utan hinder av vad i denna paragraf stadgas må till skyddande

av fordran å offentlig auktion eller fondbörs inköpas egendom, som är för

fordringen utmätt eller pantsatt. Egendom, vilken sålunda till skyddande av

fordran inköpts, skall åter avyttras så snart lämpligen kan ske.

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

19 §.

Å verksamhet som i 17 § 1 mom. sägs uppkommande vinst skall avsättas till

säkerhetsfond. Å verksamheten uppstående förlust skall i första hand täckas

av nämnda fond.

20 §.

Pinnas riksförsäkringsanstaltens tillgångar, härflytande från verksamhet,

som i 17 § 1 mom. sägs, enligt fastställd balansräkning icke motsvara dess

skulder på grund av samma verksamhet, försäkringsfonden inberäknad, skola

de i 18 § 1 mom. första stycket i lagen den .... 1926 om försäkring för

olycksfall i arbete omförmälda avgifter så bestämmas, att bristen kan beräknas

bliva täckt inom lämpligt antal år, dock högst tio.

Talan mot styrelsen.

21 §.

Å ordinarie sammanträde med riksförsäkringsstämman skall balansräkning

med de rättelser och tillägg, som må finnas erforderliga, fastställas ävensom

frågan om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid förvaltningsberättelsen

omfattar företagas till avgörande; dock skall, där så påfordras av

minst sju ledamöter av stämman, med balansräknings fastställande eller med

frågan om ansvarsfrihets beviljande anstå till fortsatt sammanträde å viss dag,

minst fyra och högst åtta veckor därefter. Utöver nämnda tid vare uppskov ej

medgivet.

Varder talan å styrelsens förvaltning under den tid förvaltningsberättelsen

omfattar ej anställd inom ett år från det berättelsen framlades å sammanträde

med stämman, vare så ansett, som om ansvarsfrihet blivit styrelsen beviljad.

Utan hinder därav att ansvarsfrihet beviljats må sådan talan å förvaltningen,

som grundas därå att styrelseledamot begått brottslig handling, kunna

mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även den

handling.

Särskilda bestämmelser.

22 §.

1 mom. Angående omkostnaderna för riksförsäkringsanstaltens verksamhet

enligt lagen den . .. 1926 om försäkring för olycksfall i arbete stadgas i 5

och 18 §§ i samma lag.

2 mom. Omkostnaderna för anstaltens verksamhet i övrigt skola, i den mån

anstalten icke för övertagande och bedrivande av viss verksamhet erhållit ersättning

en gång för alla, bestridas av statsmedel.

Sedan balansräkning blivit fastställd, åligger det styrelsen att ofördröjligen

till Konungen göra anmälan, innefattande uppgift, särskilt för varje verksam
-

s. 259 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 259

hetsgren, om de omkostnader för föregående år, vilka sålunda skola bestridas

av statsmedel.

Konungen låter utanordna den ersättning, som i angivna hänseenden skall

tillkomma anstalten.

23 §.

Riksförsäkringsanstaltens tillgångar, härflytande från dess försäkringsverksamhet

för olycksfall i arbete må icke användas för ändamål, som uppenbarligen

äro för den verksamhet främmande.

24 §.

Därest vid upphörande av riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet

för olycksfall i arbete överskott skulle förefinnas, bestämmes av Konung och

riksdag, huru med det överskott skall förfaras.

Finnes vid upphörande av samma verksamhet brist, skall densamma gäldas

av statsmedel.

25 §.

Riksförsäkringsanstalten svare i mål, för vilka ej annorlunda genom lag

stadgats, inför Stockholms rådstuvurätt.

26 §.

Riksförsäkringsanstalten äger att av vederbörande myndigheter erhålla de

upplysningar, det biträde och den handräckning, som för anstaltens verksamhet

erfordras och av myndigheterna lagligen må lämnas.

27 §.

Hos riksförsäkringsanstalten skola vara anställda minst en tjänsteman, som

uppfyller de för behörighet att vara aktuarie vid livförsäkringsbolag gällande

villkor, en ombudsman, som fullgjort vad författningarna föreskriva i fråga

om dem, som må nyttjas i domarämbeten, samt minst en läkare.

3) Utkast

till

lag om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ i lagén den 29 juni 1917

om försäkringsrådet. 1

1 §•

Försäkringsrådet skall bestå av minst nio ledamöter.

Två av ledamöterna skola representera arbetsgivarna och två arbetarna.

Dessa ledamöter jämte tre suppleanter för en var av dem förordnas av Konungen

för två år i sänder efter förslag, som avgivas på sätt nedan stadgas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj ris proposition nr 109.

Två ledamöter, vilka skola äga beprövad erfarenhet inom det försäkringstekniska

området och av vilka åtminstone den ene därjämte skall uppfylla de

för behörighet att vara aktuarie vid livförsäkringsbolag gällande villkor, förordnas

av Konungen för viss tid. För envar av nu nämnda ledamöter förordnar

Konungen för enahanda tid jämväl suppleant, som skall uppfylla samma

behörighetsvillkor som vederbörande ledamot.

Övriga ledamöter, av vilka en skall vara rådets chef, utnämnas omedelbart

av Konungen. Minst två av dem skola vara lagkunniga män, vilka fullgjort

vad författningarna föreskriva dem, som må nyttjas uti domarämbeten.

6 §.

I prövning och avgörande av ärende, som avser beloppet av försäkringsavgift

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, skola deltaga de

ledamöter, som representera arbetsgivarna, de ledamöter, som avses i 1 §

tredje stycket, samt en lagfaren ledamot, som avses i 1 § fjärde stycket. Är

ärendet av större vikt, skola i dess behandling deltaga ytterligare två av de

ledamöter, som avses i 1 § fjärde stycket.

Övriga ärenden, som enligt omförmälda lag skola behandlas av försäkringsrådet,

prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där de äro

om slutet ense. Av dessa ledamöter skall en vara representant för arbetsgivarna

och en för arbetarna samt de övriga vara ledamöter, som avses i 1 §

fjärde stycket, och bland dem minst en vara lagfaren.

I behandling av viktigare ärende, som avses i andra stycket eller ärende av

allmän betydelse skola deltaga minst sju ledamöter, av vilka två skola vara

representanter för arbetsgivarna och två representanter för arbetarna, samt

av de övriga minst två vara lagfarna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

261

Bilaga B.

Grundlinjer för besparingskommittens förslag rörande olycksfallsförsäkringen.

(Ur besparingskommitténs betänkande sid. 157—168).

Ersättning för olycksfall i arbete är enligt en uppfattning, som numera allmänt

vunnit erkännande, att betrakta såsom en del av produktionskostnaderna

och bör såsom sådan bäras av arbetsgivaren. Enligt den i vårt land nu gällande

lagen av år 1916, vilken ålägger arbetsgivaren att taga försäkring mot

olycksfallsrisken, lämnar staten bidrag endast till en del av förvaltningskostnaderna,

av vilka staten för närvarande bestrider inemot hälften. Kostnaderna

för försäkringens prestationer skola däremot principiellt täckas av arbetsgivarna.

Av sistnämnda kostnader beröres staten endast i sin egenskap.av arbetsgivare

samt, i mindre utsträckning, såsom garant åt riksförsäkringsanstalten

i de fall, där arbetsgivaren på grund av obestånd eller eljest underlåter

att fullgöra sina ekonomiska förpliktelser enligt lagen. Olycksfallsförsäkringen

intager således i avseende å kostnadsfördelningen en annan ställning än övriga

grenar av socialförsäkringen.

Ehuru sålunda möjligheterna till besparing i statens utgifter för olycksfallsförsäkringen

närmast sammanhänga med formerna för försäkringens förvaltning,

har kommittén dock ansett sig böra upptaga till behandling även vissa

frågor rörande själva försäkringen, framför allt försäkringens omfattning. Indirekt

inverka dessa på förvaltningskostnaderna.

Av redogörelsen i första avdelningen framgår, att genom 1916 års lag för- Försäksäkringen

i vårt land fått större omfång än i de flesta andra länder. Därest en

inskränkning i olycksfallsförsäkringslagens omfattning skall äga rum, kan ens°^g0

detta ske antingen genom att viss verksamhet avskiljes från ersättningslagstiftningen

över huvud eller genom att själva försäkringsformen för ersättningspliktens

fullgörande övergives i större eller mindre grad.

I förstnämnda avseende torde det kunna ifrågasättas att låta lagstiftningen

omfatta allenast sådan verksamhet, som utgör »rörelse» i arbetarskyddslagens

mening, det vill säga verksamhet, som av arbetsgivaren utövas i ändamål att bereda

företagaren vinning eller utkomst. Härigenom skulle bland annat husliga

sysslor eller andra göromål, som någon utför i egenskap av enskild tjänare,

uteslutas från ersättning vid olycksfall, varemot jordbruk allt fortfarande skulle

omfattas av lagstiftning med sådant syfte.

Att frångå själva försäkringsformen torde med avseende å jordbruket icke

vara tillrådligt, då erfarenheten visat, att olycksfallsrisken vid jordbruk ingalunda

är obetydlig, och ett stadgande om direkt ersättningsplikt med hänsyn till

eventuellt utgående livräntor skulle kunna medföra stora olägenheter både för

den ersättningsberättigade och arbetsgivaren. Att döma av förarbetena till 1916

års lag synes icke heller någon benägenhet för en sådan åtgärd vara för handen

hos jordbrukarna själva. Om försäkringsplikt och därmed rätt till ersättning

således fortfarande måste bibehållas med avseende på jordbruket, torde det

vara svårt att undantaga hushålls- och dylikt arbete, som utföres av. hos jordbrukare

anställda personer, från lagens tillämpning. Huruvida en viss syssel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

262

Eungl. Maj:ts proposition nr 109.

Karenstulens

längd.

sättning skall anses höra till jordbruk eller till husliga sysslor, kan ofta vara

mycket vanskligt att avgöra, och det skulle säkerligen framkalla många tvistigheter

och missnöje bland både arbetsgivare och arbetare, därest man försökte

göra en dylik åtskillnad.

Det kan emellertid ifrågasättas att med avseende å olycksfall i annat arbete,

som icke är att hänföra till »rörelse» och där olycksfallsrisken i regel

torde vara låg, låta arbetsgivaren undantagas från försäkringsplikt men

arbetaren bibehållas vid sin rätt till ersättning. Tanken kunde genomföras antingen

på det sätt, att arbetsgivaren ålades direkt ersättningsplikt, eller sålunda,

att försäkringsformen bibehölles i förhållande till arbetaren, men kostnaden för

försäkringen lades på staten eller de övriga arbetsgivarna. Mot den förra utvägen

talar framför allt, att man icke härvid bereder den ersättningsberättigade

trygghet för att utfå den ekonomiskt viktigaste ersättningen, livränta vid invaliditet

eller dödsfall. Det senare förslaget torde grunda sig på den föreställningen,

att förvaltningskostnaderna för försäkring av ifrågavarande icke-företagare

skulle stå i disproportion till själva försäkringsvärdet. En specialundersökning,

som kommittén låtit verkställa och för vilken närmare redogörelse

Jämnas i det följande, visar, att så knappast torde vara förhållandet. Något tillräckligt

skäl föreligger således icke att i denna del frångå den allmänna principen

att varje arbetsgivare bör bära sin egen risk.

På grund av det anförda har kommittén icke ansett sig kunna föreslå någon

ändring i försäkringens omfattning sådan denna är bestämd i 1916 års lag.

Det förefaller emellertid icke uteslutet, att lagens tillämpningsområde blivit

utvidga! i vissa fall genom tolkningen av de grundläggande begreppen arbetare,

arbetsgivare och olycksfall i arbete, rörande vilka tvivelsmål alltid kunna förekomma.

I den mån så kan hava skett, har kommittén dock ej ansett detta

böra föranleda en ändrad avfattning, vilken lätt torde framkalla nya tvivelsmål

i fråga om själva gränsfallen, utan blott sökt genom organisationen av de

beslutande myndigheterna vinna trygghet för enhetliga avgöranden i enlighet

med lagens innebörd. I

I fråga om karenstidsbestämmelserna i gällande lag, enligt vilka under en tid

av 35 dagar efter olycksfallet sjukdomsersättningar icke skola av försäkringsinrättningarna

obligatoriskt utgivas, vill kommittén här anföra följande.

Skälen till att en karenstid infördes voro dels, att de kortvariga olycksfallen

antogos komma att vålla försäkringsinrättningarna oproportionerliga kostnader

och^svårigheter i avseende å förvaltning och kontroll, och dels att karenstiden

ansågs lämpligen höra vara föremål för sjukförsäkringsverksambeten. Enligt

lagen fingo emellertid olycksfallsförsäkringsinrättningarna åtaga sig frivillig

försäkring för karenstiden. Arbetsgivarna, i synnerhet de större, hava också

i stor utsträckning begagnat sig av denna möjlighet. Av samtliga under år

1920 inträffade olycksfall hava sålunda icke mindre än 75 % varit frivilligt karensförsäkrade.

_ Olägenheterna ur kontroll-- och administrativ synpunkt utgöra fortfarande

hinder för ett fullständigt borttagande av karenstiden. Däremot torde den nyss

angivna omfattningen av den frivilliga försäkringen giva stöd för karenstidens

inskränkning. Efter övervägande av dessa förhållanden har kommittén ansett

sig böra förorda en inskränkning av karenstiden från 35 till 14 dagar. För den

sålunda förkortade karenstiden skulle olycksfallsförsäkringens centrala organ

ej heller få meddela frivillig försäkring. Det skulle emellertid vara tillåtet för

arbetsgivarna att teckna försäkring för karenstiden i statsunderstödd sjukkassa

under förutsättning av dess tillsynsmyndighets medgivande och även, såsom för

närvarande är fallet, att i vanligt försäkringsbolag försäkra sina arbetare för

karenstiden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

26 3

Beträffande ersättningarna under karenstiden gäller enligt 1916 års lag, att Sjukpensjukpenning

skall utgivas av arbetsgivaren med belopp, som beror på storleken ning linjer

av den pensionsavgift, som påförts den skadade. Att ifrågavarande sjukpenning karenstiden.

gjorts beroende av den skadades pensionsavgift, härleder sig från behovet av

enkla grunder för beräkning av sjukpenningen under den tid, då arbetsgivaren

själv har att svara för ersättningen. Bestämmelsen har emellertid enligt verkställd

utredning medfört, att sjukpenningen under karenstiden i genomsnitt

blivit avsevärt lägre än under därpå följande sjukdomstid, och ofta även i övrigt

lett till egendomliga resultat för den skadade. Därest karenstiden inskränkes

till så kort tid som 14 dagar, anser kommittén, att ersättningsbestämmelserna

utan olägenhet kunna ytterligare förenklas. I detta syfte föreslår kommittén,

att under nämnda karenstid sjukpenning skall utgå med vissa fixerade belopp,

så att1 till skadad manlig arbetare om 18 års ålder eller däröver utgives 2.50

kronor och till kvinnlig arbetare i samma åldersgrupp 2 kronor. Arbetare under

18 år skulle erhålla, manliga 2 kronor och kvinnliga 1.50 kronor. Dessa belopp

hava valts så, att totalkostnaden för sjukpenning under de 14 första dagarna

efter olycksfallet skulle bliva ungefär densamma som för motsvarande tid enligt

nuvarande system.

Kommittén har ovan omnämnt, att enligt kommitténs förslag sjukkassa skulle Sjukpenfå

meddela frivillig försäkring för olycksfall i arbete under karenstiden. Så- ning efter

som närmare framgår av det följande, föreslår emellertid kommittén även, att enstiden.

sjukkassa skulle få giva försäkring jämväl för tiden 15—63 :e dagen efter

olycksfallet. Härvid har bland annat den svårigheten mött, att de nuvarande bestämmelserna

angående beräkning av sjukpenning efter karenstidens utgång äro

jämförelsevis svåra att tillämpa; en viss brist på enhetlighet vid tolkningen av

desamma torde under lagens hittillsvarande giltighetstid hava gjort sig märkbar.

Då vidare ett tillämpande av ifrågavarande bestämmelser redan från och

med 15 :e dagen efter olycksfallet beräknas medföra en kostnadsökning av omkring

360,000 kronor per år, föreslår kommittén förenklade grunder för bestämmande

av sjukpenning efter karenstidens utgång, medförande något minskade

ersättningsbelopp.

För närvarande utgår sjukpenning efter karenstiden1 med två tredjedelar av

en trehundrasextiofemtedel av den årliga arbetsförtjänsten. Till undvikande

av att man vid beräkning av sjukpenningen skall behöva noggrant bestämma

den årliga arbetsförtjänsten, föreslår kommittén, att arbetsförtjänsterna indelas

efter en 8-gradig skala med bestämd sjukpenning för varje intervall, lägst

0.75 kronor och högst 4 kronor per dag. Oaktat förslaget beräknats medföra

någon reduktion av den sjukpenning, som enligt nu gällande grunder utgår

efter karenstiden, kan en kostnadsökning av omkring 110,000 kronor väntas

uppstå, i följd av att de föreslagna nya grunderna för sjukpenningens beräkning

under tiden 15 :e—35 :e dagen efter olycksfallet medföra väsentligt högre

ersättningar än enligt nuvarande bestämmelser. Nyss angivna ökning har beräknats

på grundval av den fördelning av sjukdagarna, som framgår av 1918

års statistik.

En tillfredsställande organisation av den sociala olycksfallsförsäkringen bör Alternativ

enligt kommitténs uppfattning uppfylla bland annat följande villkor. Dels för olycksmåste

garantier finnas för att de skadades rättsanspråk bliva riktigt bedömda. ,.p,qensS<ordels

bör åt arbetsgivarna, vilka bestrida försäkringskostnaderna, lämnas till- ,janisaiion.

fälle att organisera administrationen så praktiskt och ekonomiskt fördelaktigt

som möjligt, dels bör slutligen organisationen vara så beskaffad, att en nära

samverkan befrämjas mellan olycksfallsförsäkringen och de Övriga socialför- 1

1 Vid fullständig arbetsoförmåga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2G4

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

säkringsgrenarna samt yrkesinspektionen, varigenom även vinnes ökad möjlighet

att individualisera åtgärderna efter omständigheterna i varje särskilt fall.

De organisationsformer, under vilka social olycksfallsförsäkring hittills i allmänhet

administrerats, kunna anses tillhöra två huvudtyper, den ena, där försäkringen

är uppdelad på flera försäkringsinrättningar i konkurrens med varandra,

den andra, där försäkringen handhaves av en monopolanstalt.

Konkurrens torde i regel medföra den verkan, att priset, vilket på förevarande

område motsvaras av premierna, bringas ned genom att konkurrenterna

anstränga sig att minska sina kostnader. Vid den privata försäkringsverksamheten,

som ju är beroende av frivillig anslutning från de försäkrades sida, medför

konkurrensen tillika ett upplysningsarbete, som genom bolagens agenter i

samband med ackvisitionen bedrives inom alla folklager och som är av väsentlig

betydelse för försäkringens upprätthållande och utveckling.

Vad beträffar den obligatoriska olycksfallsförsäkringen bör däremot allt sådant

ackvisitionsarbete vara obehövligt, då den skadade redan på grund av

gällande lagbestämmelser skall vara försäkrad. I den mån försäkringsplikten

icke försummas, har således anskaffningsarbetet blott till följd eu övergång av

försäkringstagare från den ena inrättningen till den andra. Om en enda inrättning

handhar försäkringen, bortfalla direkta utgifter för agenter och anskaffningsarbete.

Därjämte böra försäkringsgöromålen genom att koncentreras till

en enda anstalt kunna utföras billigare än om de splittras på flera försäkringsinrättningar,

och det är åtminstone ovisst, om det privata initiativets förmåga

att spara kan i en obligatorisk försäkring uppväga dylika merkostnader.

En viss konkurrenskraft kan ernås genom att försäkringens prestationskostnader

på grund av tillbörlig lokal kontroll över ersättningarna (sjukkontroll,

iakttagande av invalidernas »reaktivering» etc.) kunna hållas lägre i en försäkringsinrättning

än i en annan, och i den mån så sker, är häremot intet att

invända, men det måste omsorgsfullt undvikas, att försäkringsinrättningarna

under konkurrensen bringas att överskrida gränsen för ett dylikt lojalt tillvaratagande

av sina intressen, till förfång för de försäkrades rättigheter.

Försäkringens uppdelning på flera inrättningar medför även en viss risk

för bristande enhetlighet vid tillämpningen av lagens bestämmelser, vilken icke

helt kan upphävas genom tillvaron av en statlig besvärs- och revisionsinstans.

Olägenheten härav bör visserligen icke överdrivas, men å andra sidan torde den

icke för rimliga kostnader kunna undanröjas genom en revision sinrättnings

obegränsade prövningsrätt, som även den har sina särskilda svårigheter.

En uppdelning av försäkringen på enbart fria privatanstalter, således med

borttagande av en statlig inrättning, där arbetarna subsidiärt äro försäkrade,

är särskilt svår att ordna, om ersättningen — såsom enligt den svenska lagen —

utgår även till hos mindre arbetsgivare anställda arbetare och försäkringsplikten

även gäller dessa. Ett i Finland nyligen utarbetat förslag att lägga ansvaret

för de mindre arbetsgivarnas ersättningsplikt på kommunerna torde icke ur

vare sig försäkrings- eller förvaltningskostnadssynpunkt vara tillfredsställande

och har ej heller i sitt hemland vunnit anslutning.

Ett system med flera anstalter torde också medföra olägenheter, då man vill

ordna samverkan med andra sociala försäkringsgrenar. Lämpliga lokala organ

för försäkringen kunna svårligen åstadkommas, om de skola underordnas en

splittrad central förvaltning, och dylika organ äro nödvändiga, därest kostnaderna

för försäkringen i mera avsevärd grad skola kunna sänkas. Vad i övrigt

särskilt beträffar den utomordentligt viktiga frågan om läkarvård åt de skadade

och samarbete med läkarkåren, är det med ett flertal fristående försäkringsinrättningar

svårare att få denna fråga ordnad på ett rationellt sätt än

om hela försäkringsverksamheten vore samlad på en hand.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai:ts proposition nr 109.

2(55

Om man på grund av det anförda ville överlämna försäkringen till en statsrnonopolanstalt,

skulle otvivelaktigt yppa sig svårigheter, vilka icke få förbises

eller underskattas. Då det åligger arbetsgivarna att bekosta de ersättningar,

som utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen, synes det obetingat vara skäligt,

att de själva få ordna försäkringens organisation, i den mån detta icke inkräktar

på de försäkrades rätt. Inom en statsmonopolanstalt skulle emellertid icke

arbetsgivarna kunna få utöva ett sådant inflytande på försäkringsadministrationen.

Och det torde icke kunna undvikas, att en dylik anstalt kommer att medföra

betydande risk för en tung förvaltning med benägenhet att stelna i givna former.

I en statsinstitution äro anpassningsmöjligheterna vid verksamhetens bedrivande

väsentligen kringskurna på grund av tvånget att i stort och smått följa

i detalj uppgjorda reglementen samt i följd av tjänstemännens oavsättlighet,

stelheten i avlöningssystemet och slutligen hänsynen i befordringsfrågor till i

många fall praktiskt ofruktbara formella meriter.

Vad kommittén nu anfört är ingalunda att fatta som någon anmärkning mot

riksförsäkringsanstalten, där tvärtom enligt kommitténs mening åstadkommits

mycket erkännansvärda resultat i fråga om organisation och anpassning efter

de betydande krav, som tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen ställt på

ämbetsverket. Arbetsbesparande anordningar och metoder hava i stor utsträckning

kommit till användning, varigenom administrationskostnaderna kunnat i

väsentlig grad nedbringas. Skälen till att kommittén icke funnit sig böra förorda

en statsmonopolanstalt såsom handhavare av försäkringen ligga emellertid

hos de brister, vilka synas vara förbundna med det såsom ämbetsverk organiserade

statsföretaget och vilka ingen praktisk anpassning helt kan undanröja.

Man skulle vidare kunna taga under övervägande en sådan anordning av försäkringens

organisation, att en monopolanstalt av helt privaträttslig karaktär

finge handhava försäkringen, men att skadeersättningarna bestämdes av en

statlig myndighet. Härvid kunde antingen samtliga ersättningar eller ock endast

ersättningar på grund av invaliditet och död bestämmas av nämnda statsinstitution,

medan frågor angående ersättningar under sjukdomstiden skulle

avgöras av monopolanstalten. Icke heller denna lösning anser kommittén böra

ifrågakomma. Landets arbetsgivare, i den mening olycksfallsförsäkringslagen

fattar detta begrepp, sakna en organisation, som skulle kunna åtaga sig uppgiften

utan fara för att minoriteter bland arbetsgivarna vid premieberäkning

in. m. bleve orättvist behandlade. Samarbetet med övriga socialförsäkringsgrenar

samt med yrkesinspektionen skulle ej kunna uppnå den av kommittén

avsedda effektiviteten, och den utveckling till mera individualiserad behandling

av olycksfallen, som kommittén anser önskvärd, skulle svårligen kunna genomföras.

Dessutom skulle den statliga myndigheten, om den finge årligen avgöra

samtliga skadeärenden, uppgående till över 50,000, draga avsevärda kostnader.

Då således såväl olycksfallsförsäkringens nuvarande organisation i vårt land Kommitténs

som övriga ovan ifrågasatta anordningar av den centrala försäkringsföryalt-,

ningen synas kunna göras till föremål för befogade invändningar, har kommittén wnsJ0,s a9- sökt att åstadkomma en ny organisationsform med monopolets fördelar, men

utan dess ovan anmärkta olägenheter.

I detta syfte föreslår kommittén, att den sociala olycksfallsförsäkringen överlämnas

till en inrättning av blandad karaktär, i vars högsta ledning såväl staten

som arbetsgivarna och de försäkrade arbetarna skulle vara representerade.

Försäkringsinrättningen bör enligt kommitténs mening vara organiserad efter

mönster av ett enskilt företag av bolagstyp. Dess högsta ledning skulle utövas

av en stämma, riksförsäkringsstämman, som bland annat skulle hava att utse

s. 266 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

266

direktion. Direktionen och en av densamma tillsatt direktör skulle hava den

närmaste ledningen av försäkringsinrättningen. Dennas personal skulle icke

vara statsanställd, utan anställas och avlönas av försäkringsinrättningen.

I försäkringsinrättningen skulle samtliga arbetsgivare, som omfattas av

olycksfallsförsäkringslagen, vara skyldiga att hava sina arbetare försäkrade.

Inrättningen skulle själv i första hand få avgöra samtliga ersättnings- och övriga

försäkringsfrågor. För att icke på något sätt äventyra de skadades rätt

föreslår kommittén, att alla beslut i livränteärenden, vilka äro de ojämförligt

viktigaste bland ersättningsfrågorna, obligatoriskt skulle granskas av en av

Kungl. Maj :t tillsatt tjänsteman med byråchefs ställning. För att den åsyftade

samverkan mellan försäkringsinrättningen samt vissa institutioner av

rent statlig karaktär lättare skall komma till stånd, bör försäkringsinrättningen

ingå såsom en avdelning i ett nytt ämbetsverk, förslagsvis kallat riksförsäkringsverket.

Försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten skulle därmed upphöra; likaså

de ömsesidiga bolagens rätt att meddela försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Med undantag för personalen inom försäkringsavdelningen skulle

riksförsäkringsverkets personal vara statsanställd i vanlig ordning.

Beträffande försäkringsrådets verksamhet har kommittén efter särskild utredning

kommit till den uppfattningen, att det skulle vara till fördel, om sådana

besvärsärenden, som. i genomsnitt för de rättssökande äro av relativt mindre betydelse,

såsom frågor rörande sjukersättning och begravningshjälp, kunde avskiljas

från de övriga och behandlas under mera förenklade former än dessa.

Besvären av nämnda slag skulle därför handläggas av en s. k. sjukhjälpsnämnd,

bestående av tre ledamöter, av vilka en skulle hava domarkompetens samt en

vara representant för arbetsgivarna och en representant för arbetarna.

Besvär över försäkringsavdelningens övriga beslut skulle få anföras hos en

så kallad riksförsäkringsnämnd, uppdelad på tre sektioner: en livräntesektion

för besvär över andra ersättningsbeslut än angående sjukersättning eller begravningshjälp

och sammansatt av tre personer med framstående skicklighet,

en såsom domare, en såsom läkare och en såsom försäkringstekniker, ävensom av

en representant för arbetsgivarna och en för arbetarna; en försäkringsteknisk

sektion för besvär över beslut rörande premiesatser och andra avgiftsfrågor

och bestående av en jurist, två försäkringstekniker och en arbetsgivarrepresentant;

samt en juridisk sektion för besvär angående olycksfallsförsäkringslagens

tillämplighet och andra rättsfrågor samt bestående av tre jurister jämte en representant

för arbetsgivarna och en representant för arbetarna.

Föredragningen i sjukhjälpsnämnden skulle omhänderhavas av försäkringsavdelningens

tjänstemän.

I riksförsäkringsverket skulle vidare ingå en besvärsavdelning, vilken dels

skulle sköta föredragningen i riksförsäkringsnämnden, dels verkställa den ovannämnda

granskningen av försäkringsavdelningens livräntebeslut. Besvärsavdelningen

skulle förestås av den i det föregående omnämnde tjänstemannen i

byråchefs ställning.

_ Riksförsäkringsanstaltens göromål i anledning av 1901 års olycksfallsersättningslag

och uppgifter på grund av 1916 års olycksfallsförsäkringslag skulle,

liksom de ömsesidiga bolagens uppgifter på grund av olycksfallsförsäkringslagen,

överlämnas till försäkringsavdelningen, medan anstaltens övriga uppgifter

skulle handläggas av en särskild avdelning för allmänna ärenden.

Det nära sambandet mellan olycksfallsförsäkringens och yrkesinspektionens

arbetsområden har föranlett kommittén att i sitt förslag söka ernå samorganisering

i lämplig utsträckning mellan deras centrala myndigheter. Kommittén

föreslår sålunda, att socialstyrelsens byrå för arbetarskyddsärenden över
-

s. 267 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 109. 267

flyttas till riksförsäkringsverket, där byrån skulle bilda en yrkesinspektionsavdelning.

Med hänsyn till att försäkringsavdelningen skulle erhålla så stor frihet som

möjligt att själv organisera sin verksamhet, har kommittén icke ansett sig böra

lämna förslag till avdelningens inre organisation. Försäkringsavdelningens

högsta ledning skulle såsom ovan nämnts utövas av riksförsäkringsstämman, i

vilken såsom förut antytts såväl arbetsgivarna som staten och de försäkrade

skulle representeras.

Mellan arbetsgivargrupperna inbördes torde deltagandet i riksförsäkringsstämman

böra avvägas i förhållande till respektive gruppers skadeersättningar.

Samtliga de ur försäkringssynpunkt viktigare grupperna böra bliva representerade

och ledamöterna utses av deras särskilda organisationer. En beräkning,

för vilken närmare redogöres i specialmotiveringen, har lämnat till resultat, att

en väl avvägd representation svårligen kan åstadkommas med ett mindre antal

än 18 arbetsgivarrepresentanter. För att tillförsäkra anstalten de försäkrades

fulla förtroende och tillika tillföra anstalten ökad sakkunskap böra i riksförsäkringsstämman

insättas representanter för staten och arbetarna, förslagsvis Q

för staten och 6 för arbetarna. Sammanlagda antalet representanter skulle således

bliva 30. Bland statens representanter skulle riksförsäkringsverkets chef

vara självskriven.

Grundtanken i kommitténs ovan skisserade organisationsförslag är, att samtidigt

som olycksfallsförsäkringens samverkan med övriga socialförsäkringsgrenar

och vissa statliga myndigheter tryggas, åt arbetsgivarna lämnas största

möjliga frihet att genomföra en enkel, praktisk och billig administration

av försäkringen, på samma gång som man genom monopoliseringen dels undviker

kostnaderna för en i detta fall ändamålslös konkurrens, dels tillgodogör sig

de fördelar ur administrationssynpunkt, som försäkringens koncentration till en

enda inrättning i flera avseenden innebär. Vidare har kommittén i sitt förslag

sökt åstadkomma, att full trygghet skall erhållas för ett ur social synpunkt sett

riktigt handhavande av olycksfallsförsäkringen. Behovet av samverkan med

vissa statliga myndigheter har kommittén, såsom förut anmärkts, sökt tillgodose

närmast genom att inordna den sociala olycksfallsförsäkringen i ett statens ämbetsverk.

Arbetsgivarnas intressen anser kommittén vara tillbörligt beaktade

genom den rörelsefrihet i fråga om arbetsorganisation och personalanställning,

som riksförsäkringsstämman, direktionen och den av den senare genom enskilt

avtal anställde chefen för försäkringsinrättningen skulle äga. För en socialt

sett tillfredsställande tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen har kommittén

sökt åstadkomma tredubbla garantier. I försäkringsavdelningens stämma äro

såväl staten som de försäkrade arbetarna representerade. De obetingat viktigaste

ersättningsfrågorna, nämligen de, som röra livräntor, undergå obligatorisk

granskning genom därtill av staten utsedd person, och slutligen är^riksförsäkringsnämnden,

som i sista instans avgör alla mera betydelsefulla frågor, utrustad

med en i möjligaste mån ingående sakkunskap på de olika områden, som

beröras av den sociala olycksfallsförsäkringen. Enligt kommitténs mening torde

den av kommittén föreslagna organisationen jämväl skapa förutsättningar

för bättre samförstånd och smidigare samverkan mellan besvärsnämnderna a

ena sidan, besvärs- och försäkringsavdelningarna å den andra, än som för närvarande

förefinnes mellan försäkringsrådet och de olika försäkringsinrättningama.

Då kommittén principiellt är av den uppfattningen, att landets arbetsgivare

böra gälda samtliga de utgifter, som erfordras för en ur social synpunkt sett betryggande

tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen, skola enligt kommitténs

Kostna
derna.

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 109

förslag arbetsgivarna genom sina bidrag till försäkringen få bestrida kostnaderna

för såväl försäkringsavdelningen som besvärsavdelningen och besvärsnämnderna.

De bidrag, som staten för närvarande lämnar till den sociala olycksfallsförsäkringen

och som huvudsakligen avse försäkringens administration,

skulle sålunda upphöra att utgå. -—• Enligt kommitténs beräkningar skulle,

därest kommitténs förslag antoges, uppstå en minskning i statsutgifterna (efter

beräkning, grundad på statens utgifter för ifrågavarande ändamål år 1923) av

omkring 1,310,000 kronor per år. Härvid skulle dock arbetsgivarnas årliga

kostnader för försäkringens förvaltning komma att ökas med 340,000 kronor.

Enligt kommitténs mening kommer emellertid sistnämnda merkostnad att inom

en mycket nära framtid minskas, sedan detaljerna i omorganisationsarbetet

hunnit ordnas.

Nationalekonomiskt sett skulle den av kommittén föreslagna omorganisationen

medföra en besparing i administrationskostnader av cirka 970,000 kronor.

Det måste emellertid framhållas, att, då för närvarande en stor del av riksförsäkringsanstaltens

och försäkringsrådets personal är placerad å ordinarie stat,

nu nämnda siffror å uppkommande besparingar icke omedelbart kunna uppnås.

Försäkringens prestationskostnader skulle genom kommitténs -— av försäkringsinrättningarnas

organisation oberoende -—• förslag till ändrad beräkning av

sjukpenningen efter 14-dagarskarenstidens utgång såsom ovan nämnts komma

att ökas med omkring 110,000 kronor för år.

Bedömandet Genomförandet av kommitténs omorganisationsförslag skulle emellertid enligt

Ctetsersätt- kommitténs mening medföra långt större möjligheter än för närvarande att dels

ningskrav. minska de egentliga försäkringskostnaderna, dels göra försäkringen socialt sett

mera effektiv. En fråga, som härvid står i förgrunden, är sättet för bedömningen

av invaliditetsgraden. Enligt 1901 års lag skedde invaliditetsbedömningen

mycket schematiskt. En och samma anatomiska förlust eller funktionsrubbning

medförde i regel fastställande av en och samma invaliditetsgrad,

oberoende av skadans inflytande på förvärvsförmågan i det individuella

fallet. Genom 1916 års lag torde hava avsetts att åstadkomma en mera individuell

anpassning. Detta kan emellertid knappast sägas hava skett i önskvärd

omfattning, utan det äldre invaliditetsschemat har i stor utsträckning blivit

tillämpat, vilket torde hava medfört, att icke sällan vid lindrigare olycksfall

högre ersättningar än skäligt utgivits, medan vid höggradig invaliditet skadan

kompenserats för lågt. Orsaken till att invaliditetsbedömningen fortfarande sker

väl schematiskt torde till icke ringa del ligga i försäkringens splittring på

flera inrättningar. För att icke inom de för närvarande tretton försäkringsanstalterna

skulle lämnas alltför stort utrymme för en subjektiv invaliditetsbedömning,

torde hos försäkringsrådet, som ju i sista hand utbildar praxis på

området, hava gjort sig gällande en tendens att erhålla mer påtagliga normer

för bedömningen. För en sådan tendens kan utan tvivel finnas ett visst fog,

när såsom för närvarande ersättningsfrågorna icke kunna behandlas fullt enhetligt,

men den åsyftade individualiseringen av de särskilda fallen har uteblivit.

Den nuvarande praxis medför även den synnerligen olyckliga verkan,

att försäkringsinrättningarna icke få tillräckligt intresse för att söka återställa

eller höja invalidernas arbetsförmåga.

Med den enhetlighet vid skaderegleringen, som kommitténs organisationsförslag

avser att möjliggöra, bör vid invaliditetsbedömningen i det individuella

fallet noggrannare hänsyn än hittills kunna tagas till den verkliga nedsättningen

i den skadades arbetsförmåga, varigenom, såvitt erfarenheterna från

vissa främmande länder utvisa, försäkringens kostnader sannolikt komma att

minskas, på samma gång som en individualiserad verksamhet för återställning

öppnar möjlighet för de skadade till en mera människovärdig tillvaro.

s. 269 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 109.

269

Genom kommitténs förut framställda plan, att på varje plats endast skulle

finnas en statsunderstödd sjukkassa, bortfaller splittringen i den lokala sjukkasseorganisationen.

Genom det förslag, kommittén nu framlägger angående

olycksfallsförsäkringen, upphör dennas uppdelning på ett flertal försäkringsanstalter.

De hittillsvarande yttre hindren för en närmare samverkan mellan

olycksfallsförsäkringen och sjukkassorna äro därmed avlägsnade.

Syftet med samarbetet är dels, att de skadades oförmåga till arbete underkastas

förbättrad kontroll, och dels, att de skadade snarast möjligt skola omhändertagas

och erhålla lämplig vård, varigenom utgifterna för försäkringens

prestationer böra kunna nedbringas. I samma riktning bör det av kommittén

förordade samarbetet mellan olycksfallsförsäkring och yrkesinspektion komma

att verka.

Kommittén föreslår nu, att sjukkassa, som av försäkringsavdelningen

och av sin tillsynsmyndighet prövas lämplig för uppgiften, skall vara skyldig

att åtaga sig att på egen risk -meddela försäkring för sjukdomsersättningar

enligt lagen, förslagsvis under 15 :e till och med 63 :e dagen efter olycksfallet.

Huruvida sjukkassorna i sådant fall vid sidan av denna lagligen fastställda

ersättning vilja åt medlem, som drabbats av sjukdom på grund av olycksfall,

utbetala särskild sjukhjälp från kassan, får bero på deras eget avgörande.

Efter hand som avdelningens samarbete med sjukkassorna utsträckes till allt

flera kassor, kommer antalet av de centralt behandlade olycksfallen härigenom

att betydligt nedgå. Redan innan samarbetet kommit i gång, skulle emellertid

efter den föreslagna förkortningen av karenstiden och därest karenstidsförsäkring

icke får meddelas av försäkringsavdelningen, antalet av avdelningen

behandlade olycksfall sannolikt icke komma att överstiga antalet av de olycksfall,

som för närvarande behandlas av försäkringsinrättningarna. För sjukkassans

åtagande skulle för dess räkning i samband med debitering av övriga

olycksfallsförsäkringsavgifter uttagas bidrag, jämväl täckande respektive förvaltningskostnader,

eller skulle sjukkassan eventuellt själv enligt en av försäkringsavdelningen

fastställd tariff debitera premier för risken och förvaltningsbestyret.

Sjukkassorna skulle givetvis även — i större utsträckning än för närvarande

sker — kunna göra tjänst i egenskap av ombud för försäkringsavdelningen, och

såsom sådana verkställa sjukkontroll, uppgöra och kontrollera arbetsgivarförteckningar

in. m.

Kommitténs förslag i fråga om olycksfallsförsäkringen innefattar endast

mindre principiella avvikelser från gällande olycksfallsförsäkringslag men det

avser att åstadkomma en lagtillämpning i närmare överensstämmelse med lagens

innehåll, en bättre övervakning av de skadade, framför allt genom samarbete

med sjukkassorna, en riktigare avpassning av ersättningen efter skadans

inverkan på försörjningsförmågan, ett positivt arbete för de skadades återställande

till hälsa, samt slutligen ökad samverkan mellan försäkring och arbetarskydd

i syfte att förebygga olycksfall. Det är genom dylika åtgärder,

som de avsevärda besparingarna stå att vinna, utan att försäkringens socialt

berättigade ändamål blir lidande. Ehuru förvaltningsorganisationen även i

denna gren av socialförsäkringen har en underordnad betydelse i jämförelse med

utgifterna för försäkringens prestationer, har kommittén föreslagit en genomgripande

förändring i den centrala organisationen för att dels möjliggöra de

nyss antydda reformerna i försäkringens handhavande och dels åstadkomma

förenklingar i förvaltningsapparaten med tillhjälp av det privata initiativet

samt därigenom befria förvaltningen från onödiga kostnader.

Det kommer sannolikt att dröja någon tid, innan förändringarna slagit igenom

i det allmänna medvetandet och innan samarbetet mellan organisationens

Olycksfallsförsäkringens

samarbete

med

sjukkassor.

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

olika delar lorsiggår utan slitningar och med fullt utbyte. Att verka i detta

syfte blir den viktigaste uppgiften för riksförsäkringsverkets och försäkringsavdelningens

blivande chefer. Efter övergångstiden bör det tagas upp till förnyat

övervägande, huruvida pensionsstyrelsen och riksförsäkringsverket kunna

ställas under samme chef, i vilkens hand då ledningen av hela socialförsäkringen

kommer att samlas.

s. 271 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

271

Bilaga C.

P.

M.

rörande vissa kostnadsberäkningar för den sociala olycksfallsförsäkringen.

I sitt »Betänkande ock förslag angående försäkring för olycksfall i arbete»,

som lag till grund för 1916 års olycksfallsförsäkringslag, lämnade ålderdomsförsäkringskommittén

vissa beräkningar rörande kostnaderna för försäkringen.

Beträffande de egentliga försäkringskostnaderna, prestationskostnaderna,

uppskattades beloppet, därest ingen karenstid infördes, till cirka 8,850,000 kronor

årligen.

De årliga administrationskostnaderna beräknades för försäkringsrådet uppgå

till omkring 120.000 kronor och för riksförsäkringsanstalten till omkring

730,000 kronor. Någon beräkning över de ömsesidiga försäkringsbolagens sannolika

förvaltningskostnader lämnades däremot icke. Av nyssnämnda kostnader,

tillhopa 850,000 kronor, skulle cirka 450,000 kronor erläggas av arbetsgivarna

genom tilläggsavgifter till premierna och återstoden, 400,000 kronor,

bestridas av staten. Samtliga arbetsgivare förutsattes härvid skola som bidrag

till förvaltningskostnaderna erlägga 5 % av premierna; i lagen minskades

sedermera för delägare i ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag detta bidrag

till 3 %.

Av intresse för jämförelse med ålderdomsförsäkringskommitténs beräkningar

torde vara siffror rörande de faktiska kostnaderna för försäkringen enligt 1916

års lag. Dylika siffror återfinnas i besparingskommitténs betänkande (sid.

96—97, 324) för såväl försäkringens prestationskostnader som dess förvaltningskostnader

jämte de senares fördelning staten och arbetsgivarna emellan.

Direkta jämförelser mellan de verkliga kostnaderna för försäkringen och

de av ålderdomsförsäkringskommittén berälrnade äro emellertid i de flesta fall

ej möjliga att anställa, enär ju dels kommitténs beräkningar verkställdes under

delvis andra förutsättningar än de, vilka gällande olycksfallsförsäkringslag

efter vissa ändringar angiver, dels penningvärdet varit underkastat starka växlingar

sedan den tid, då kommitténs beräkningar företogos.

Enligt olycksfallsförsäkringslagen bestrider staten för närvarande utom vissa

kostnader för försäkringens förvaltning jämväl en del av prestationskostnaderna

(ersättning på grund av 19 och 37 §§ i lagen). Statsverkets ifrågavarande

kostnader hava utgjort, för år 1919 55,192 kronor, för år 1920 75,680

kronor, för år 1921 302,954 kronor, för år 1922 302,894 kronor, för tiden 1

januari—30 juni 1923 389,997 kronor samt för budgetåret 1923—1924 11,830

kronor. För budgetåren 1924—1925 och 1925—1926 ha för ändamålet beviljats

ordinarie förslagsanslag av 150,000 respektive 100,000 kronor.

Aven kommittén för socialförsäkringens organisation anställde en del ekonomiska

beräkningar rörande olycksfallsförsäkringen. Då emellertid dessa be
Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 90 höft. (Nr 109). 18

Ålderdomsförsäkringskommitténs

beräkningar

över försäkringens

kostn

åder.

Faktiska

kostnader

för försäkringen.

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Besparings
kommitténs
kostnads
beräkningar.

räkningar endast avsågo vissa detaljer i försäkringen och dess organisation,

torde desamma sakna större intresse för frågans senare behandling.

Besparingskommitténs förslag innebar beträffande prestationskostnaderna en

ökning av cirka 110,000 kronor per år, vilken ökning föranleddes av do ändrade

grunder, vilka kommittén föreslog för beräkning av sjukpenning under tiden

från och med femtonde dagen efter olycksfallet. Genomförandet av kommitténs

organisationsför.slag med avseende på handhavande av 1916 års olycksfallsförsäkringslag

skulle enligt kommitténs beräkning medföra en minskning i

försäkringens totala administrationskostnader av cirka 967,000 kronor per år,

nämligen från 2,692,000 kronor till cirka 1,725 000 kronor (räknat på grundval

av förhållandena år 1923).

Rörande försäkringskostnadernas fördelning föreslog kommittén, att statens

bidrag till prestationskostnaderna (ersättning på grund av 19 och 37 §§ i

lagen), vilket av kommittén förutsattes uppgå till cirka 150,000 kronor per

år, icke längre skulle utgivas av staten utan läggas över på arbetsgivarna. Beträffande

administrationskostnaderna skulle staten icke vidare direkt bestrida

mera än viss mindre del därav och arbetsgivarna skulle i övrigt ensamma bekosta

försäkringens förvaltning, besvärsinstansens (besvärsnämndernas) verksamhet

inbegripen.

Genom nu nämnda förslag skulle enligt kommittén statens kostnader för försäkringen

minskas med ett uppskattat belopp av sammanlagt 1,312,000 kronor

per år, varifrån dock tills vidare avginge kostnad för sådan personal hos riksförsäkringsanstalten

och försäkringsrådet, som vore placerad å ordinarie stat

och måste sättas på övergångsstat. Sistnämnda kostnad beräknade kommittén,

under antagande att en avsevärd del av ifrågavarande personal skulle kunna

beredas sysselsättning i det föreslagna nya riksförsäkringsverket, till cirka

150.000 kronor per år. Statens omedelbara besparing vid genomförande av

kommitténs förslag skulle sålunda enligt kommittén med utgående från 1923

års siffror hava uppgått till cirka 1,162,000 kronor årligen.

Arbetsgivarnas kostnader för försäkringen skulle ökas med cirka 603,000

kronor årligen, varav 110,000 kronor för ovannämnda ökning av prestationskostnaderna,

150,000 kronor för den utgift enligt 19 och 37 £§ av lagen, vilken

enligt kommitténs förslag skulle avlyftas från staten, och återstoden,

343.000 kronor, för förvaltningen.

Enligt kommitténs organisationsförslag skulle riksförsäkringsanstaltens och

de ömsesidiga bolagens försäkringsverksamhet på grund av 1916 års lag övertagas

av en enda försäkringsinrättning, riksförsäkringsverkets försäkringsavdelning.

För beräkning av försäkringsavdelningens administrationskostnader

utgick kommittén från en av riksförsäkringsanstalten i januari månad 1924

uppgjord kalkyl över anstaltens förvaltningskostnader under förutsättning av

att densamma ensam skulle handhava försäkringen enligt lagen. Anstaltens

beräkning gav till resultat ett belopp av cirka 1,900,000 kronor per år. Emellertid

ansåg kommittén, »att en monopolanstalt, organiserad på sätt kommittén

föreslagit, skulle i jämförelse med en monopolanstalt av statlig karaktär bland

annat medföra mindre risk för en tung förvaltning och i stället bereda större

anpassningsmöjligheter vid verksamhetens bedrivande. Försäkringsavdelningen

skulle sålunda i sin verksamhet icke behöva vara bunden av på förhand i

detalj uppgjorda instruktioner och reglementen. Den skulle vidare, genom att

fullmaktsväsendet för dess del icke heller skulle bibehållas, kunna fritt antaga,

avlöna, befordra och avskeda personal, samt genom införande av ackordsavlöningssystem

för vissa massarbeten samt närmare anpassning av personalens

kvalifikationer efter arbetets olika karaktär m. m. tillgodogöra sig de fördelar,

som privatdriften i detta avseende innebär framför statsdriftcn. Slutligen kunde

besparingar vinnas genom förenkling av behandlingssättet vid försäkrings
-

s. 273 Kontrollera mot PDF

•mgl. Maj:ts proposition nr 109. 273

plikts-, personal-, besvärs- med flera ärenden, liöjning av gränsen mellan s. k.

mindre och större arbetsgivare, tillämpning av enhetliga försäkringsvillkor för

mindre arbetsgivare m. m.» På grund av dessa omständigheter ansåg kommittén,

att kostnaderna för den av kommittén föreslagna centralanstalten skulle

komma att understiga kostnaderna för en rent statlig anstalt med cirka 300,000

kronor och sålunda uppgå till cirka 1,600,000 kronor per år.

I samband med överarbetning inom socialdepartementet av besparingskommitténs

förslag hava även verkställts åtskilliga kostnadsberäkningar i anslutning

till departementsförslaget. I trenne avseenden är detta av beskaffenhet

att medföra en mera betydande ökning av försäkringens prestationskostnader.

1. Sjukpenning skulle vid olycksfall, som medfört längre sjukdom än tre dagar,

utgivas av försäkringsinrättningen från och med första dagen efter olycksfallet

med i genomsnitt samma belopp, som enligt nuvarande bestämmelser

utgives från och med trettiosjätte dagen, d. v. s. efter den s. k. karenstidens slut.

Härigenom skulle försäkringsinrättningen övertaga utgivande av de ersättningar,

vilka arbetsgivare, som ej hava frivillig försäkring för karenstiden,

hittills själva erlagt under nämnda tid. Utöver dessa överflyttade kostnader

skulle uppstå en merkostnad, som enligt nuvarande grunder för sjukpenningens

storlek m. m. beräknats uppgå till cirka 870,000 kronor per år.

2. Livräntor till efterlevande föräldrar skulle utgå efter vissa ändrade grunder.

Den härigenom uppstående kostnadsökningen har på grundval av för närvarande

i övrigt gällande ersättningsbestämmelser uppskattats till cirka 300,000

kronor per år.

3. Maximigränsen för den årsavlöning, som tages i betraktande vid bestämning

av ersättning till den skadade, föreslås höjd från 2,400 kronor till 3,300

kronor. Prestationskostnaderna skulle härigenom, därest de under 1. och 2.

ovan berörda ändringarna tillika vidtagas, ökas med sammanlagt cirka 1,700,000

kronor, varav 510,000 kronor för sjukpenningar, 920,000 kronor för invaliditetsersättningar

och 270,000 kronor för dödsfallsersättningar.

Den totala ökningen i försäkringens prestationskostnader uppgår således enligt

förslaget till sammanlagt cirka 2,870,000 kronor per år (statens arbetare ej

medräknade).

Ytterligare tre av de föreslagna lagändringarna kunna visserligen tänkas

komma att öka prestationskostnaderna, nämligen borttagande av bestämmelserna

om att den, som skadas under arbete för annans räkning men som använts

i arbetet av tillfällig anledning, den som ej fyllt tolv år och den som åtnjuter

avlöning överstigande 9,000 kronor per år, ej erhåller ersättning. Beräkning

av de härigenom uppstående njm kostnaderna är synnerligen vansklig;

att döma av den hittillsvarande erfarenheten torde emellertid ökningen bliva

relativt obetydlig, och har densamma på grund härav i det följande lämnats

utan avseende.

Vad beträffar ersättningarna till statens arbetare komma dessa i ett betydande

antal fall icke att röna någon påverkan av omförmälda lagändringar,

nämligen i den mån ifrågavarande arbetare på grund av gällande avlöningsreglementen

äro tillförsäkrade en avlöning, som vid skada till följd av olycksfall

i arbete utgår med högre belopp än ersättningen enligt olycksfallsförsäkvingslagen.

Då man emellertid icke känner, i vilken utsträckning detta är

fallet, har det icke varit möjligt beräkna den verkliga höjningen av ersättningarna

till statens arbetare. Den torde dock, såvitt för närvarande kan

bedömas, icke komma att under de närmaste åren uppgå till mer än högst 50,000

kronor. Med hänsyn till osäkerheten i beräkningarna hava dessa kostnader

icke medtagits i de följande kalkylerna, vilka alltså beträffande prestationskostnaderna

begränsats till att avse kostnaderna för de hos enskilda arbetsgivare

anställda arbetarna.

Departe

mentets kostnadsberäkningar.

Prestationskostnadenia.

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Administra- Beträffande försäkringens administrationskostnader har hos riksförsäkringstionskost-

anstalten hemställts om verkställande av nya beräkningar rörande de förvaltnaderaa.

ningskostnader, som under olika antaganden om karenstidens längd m. m.

Riksförsäk- K]jU]]e erfor(Jras för anstalten, därest densamma ensam handhade försäkringen

tenfatternä- enligt 1916 års lag. Till grund för dylika beräkningar måste ligga en förtiva

beräkning delning av anstaltens nuvarande administrationskostnader på dess olika arbetsav

kostna- uppgifter. En dylik fördelning, vilken äger intresse jämväl ur andra synÄ*-

pulver, har företagits med utgångspunkt från förhållandena under budget1

anstalt. året 1924—1925 och har lämnat följande resultat.

Anstaltens förvaltningskostnader ha, under förutsättning av att samtliga

befattningar å stat vore uppförda å ordinarie stat samt befattningshavarna

placerade i lägsta klass av vederbörande lönegrad, i olika poster beräknats till

i nedanstående sammanställning angivna belopp.

Kronor.

a.

b.

c.

d.

e.

f.

Avlöningar..................... 1 003 000

Dyrtidstillägg (efter 18.3 °/,, medeltal under budgetåret

1924—1925).................... 183 500

Kostnad för ombud:

arvode i anledning av 28 000 olycksfall........ 127 500

300000 arbetsgivare å 0.40 kronor (0.20 kronor till respektive

mantalsombud och ortsombud)......... 120 000

50 000 arbetsgivare å 0.10 kronor (0.05 kronor till respektive

mantalsombud och ortsombud)......... 5 000

ombud för fiskarförsäkringen, 4 000 försäkringar å 2 kronor 8 000

ombudet i Göteborg 3 500 kronor, diverse 1 000 kronor . 4 500 265 000

Kostnad för läkarintyg (egnahemslivförsäkring) .... 1 000

Hyra för Hollerith maskiner............. 4 500

Övriga kostnader:

hyra av ämbetslokal................. 126 000

resekostnadsersättning................ 5 000

skrivmaterialier................... 15 500

tryckningskostnader................. 16 000

böcker, tidskrifter m. m................ 7 000

inventarier..................... 10 000

städning, värme och belysning ............ 19 000

fondförvaltning utom avlöningar och förvaringsavgifter . 6 000

förvaringsavgifter.................. 3 500

diverse...................... 17 000 225 000

Summa kronor 1 682 OOO

(De faktiska kostnaderna under budgetåret utgjorde 1,704,053:24 kronor.

Det bör emellertid bemärkas, att ingendera av dessa kostnadssiffror inrymmer

utgifter för postporto, liksom att ej heller någon ersättning här beräknats för

de statliga uppbördsmyndigheternas befattning med debitering och uppbörd av

olycksfallsförsäkringsavgifter för mindre arbetsgivare.)

Nyss angivna kostnad, 1,682,000 kronor, har här nedan fördelats på två

huvudgrupper:

1. kostnader för tillämpningen av 1916 och 1901 års lagar, samt

2. kostnader för övriga arbetsuppgifter. Av kostnaderna för personaladministration

(inklusive anstaltens chef och registrator) samt fondförvaltning och

bokföring, vilka kostnader i övrigt redovisats såsom en särskild grupp under 1,

har ett belopp av 5,100 kronor förts på avlöningar under huvudgrupp 2. Kostnaderna

för expeditionsvakter och telefonbetjäning, 41,500 kronor, hava sammanförts

med under f. härovan upptagna »övriga kostnader». Summan av

s. 275 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

275

dessa kostnader har fördelats på de olika arbetsgrupperna i förhållande till

gruppernas avlöningskostnader. Kostnaderna för ombud och läkarintyg hava

särskilt fördelats, och hyreskostnaden för Hollerithmaskinerna har påförts arbetsgruppen

statistik och fondräkning.

Kronor.

1. Kostnader för 1916 och 1901 års lagar.

A. Debitering av större arbetsgivare (registrering

av 48 000, debitering av 34 000 större arbetsgivare).

Avlöningar................ 330 800

Andel i kostnader för ombuden......21 200

Andel i övriga kostnader........ 77 000 429 000

B. Debitering av mindre arbetsgivare (registre
ring

av 302 000, debitering av 280 000 mindre

arbetsgivare).

Avlöningar................ 174 300

Andel i kostnader för ombuden...... 105 800

Andel i övriga kostnader........ 40 600 32O 700

C 1. Skadereglering till och med första invaliditets- beslutet (1924: 28 000 olycksfall att reglera).

Avlöningar................

Andel i kostnader för ombuden......

Andel i övriga kostnader.........

314 300

125 000

73 100

512 400

C 2. Revision av livräntor (V» 1924—31/r 1925:

1900 beslut).

Avlöningar................

Andel i kostnader för ombuden......

Andel i övriga kostnader.........

28 400

5 000

6 600

40 000

C 3. Utbetalande av livräntor enligt 1916 års lag

(vid 1924 års slut: 7 500 livräntor).

Avlöningar................

Andel i övriga kostnader.........

8 800

2 000

10 800

C 4. Skadereglering för statens arbetare (allt arbete,

4 600 olycksfall).

Avlöningar................

Andel i övriga kostnader.........

22 100

5 100

27 200

C 5. Livräntor enligt 1901 års lag (vid 1924 års

slut: 5 700 livräntor).

Avlöningar................

Andel i övriga kostnader.........

2 300

500

2 800

D. Försäkringsplikts- och ombudsärenden.

Avlöningar................

Andel i övriga kostnader.........

34 200

8 000

42 200

E. Statistik och fondräkning.

Avlöningar................

Hyra för Hollerith maskiner........

Andel i övriga kostnader.........

77 600

4 500

18 100

100 200

F. Personaladministration (inklusive chef och

registrator) samt anstaltens fondförvaltning

och bokföring.

Avlöningar................

Andel i övriga kostnader.........

90 500

21 100

111 600 1 596 900

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

2. Kostnader för övriga arbetsuppgifter (andra än

1916 och 1901 års lagar).

G. Militärersättningar och krigsskador.

Avlöningar •...............

Andel i övriga kostnader..........:

H. Fiskarförsäkringen.

Avlöningar................

Andel i kostnader för ombuden......

Andel i övriga kostnader.........

I. Livförsäkring i samband med egnahemslån

samt livräntor till barn utom äktenskap.

Avlöningar................

Kostnad för läkarintyg..........

Andel i övriga kostnader.........

Kronor.

50 400

11 700 62 100

7 200

8 000

1 700 16 900

4 100

1000

1 000 6 100 85 100

Summa kronor 1 682 OOO

Av riksförsäkringsanstaltens samtliga förvaltningskostnader, vilka efter den

ovan gjorda förutsättningen uppgått till 1,682,000 kronor (ersättning för

viss uppbörd samt postportokostnader oräknade), avse sålunda 1,597,000 kronor

kostnader för verksamheten enligt 1916 och 1901 års lagar, under det att

de övriga arbetsuppgifterna tillsammans draga en förvaltningskostnad av

85,000 kronor. Verksamheten enbart enligt 1901 års lag har dragit en kostnad

av 2,800 kronor samt reglering av skador för statens arbetare 27,200

kronor. Fråndragas sistnämnda tre belopp, utgör riksförsäkringsanstaltens

sålunda beräknade förvaltningskostnad för verksamheten enligt 1916 års lag,

exklusive statens arbetare, 1,567,000 kronor.

För utförande av beräkningen av förvaltningskostnaderna för riksförsäkringsanstalten

som centralanstalt har det varit nödvändigt att uppskatta storleken

av den arbetsbörda, som under olika antaganden beträffande karenstidens

längd samt beträffande gränsen mellan större och mindre arbetsgivare skulle

komma att åvila anstalten.

1. Antal arbetsgivare. Detta antal har antagits till 350,000, varav 48,000

större och 302,000 mindre, därest den nuvarande definitionen bibehålies. Enligt

denna betraktas såsom mindre arbetsgivare de, vilka hava högst fyra regelbundet

under hela året sysselsatta arbetare. Om gränsen skulle förflyttas

uppåt, så att såsom mindre skulle anses de arbetsgivare, hos vilka i regel under

året äro anställda högst sju arbetare, skulle enligt en verkställd beräkning

antalet mindre arbetsgivare komma att ökas med omkring 10,000 och antalet

större att minskas med lika många.

2. Antal olycksfall. År 1924 anmäldes till riksförsäkringsanstalten omkring

57,000 olycksfall, varav cirka 3,000 beräknas hava inträffat hos mindre

arbetsgivare. I dessa siffror ingå jämväl olycksfall hos arbetsgivare, vilka

voro försäkrade i ömsesidiga bolag. Ytterligare tillkommer ett antal av omkring

4,600 olycksfall bland statsanställda arbetare.

Därest den nuvarande karenstiden bibehålies och den frivilliga försäkringen

för karenstiden antages fortfarande komma att hava samma omfattning som

för närvarande, torde det angivna antalet olycksfall av 57,000 innebära en

tillräcklig säkerhet såsom grundval för uppskattning av det antal behandlade

olycksfall, som är avgörande för förvaltningskostnadernas beräkning.

Om däremot karenstiden förkortas till tre dagar, måste antalet olycksfall

räknas högre. .Visserligen föreligger redan nu anmälningsskyldighet för varje

s. 277 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 109.

277

olycksfall, som medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd, vilken kan

föranleda ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser, vare

sig ersättningen skall utgå från försäkringsinrättning eller från arbetsgivaren

direkt. Det framgår emellertid av olycksfallsstatistiken, att lättare olycksfall

i många fall icke anmälas, om ej en tecknad försäkring för karenstiden

ger utsikt till erhållande av ersättning från försäkringsinrättningen. Särskilt

framträder detta förhållande i fråga om mindre arbetsgivare. Sålunda framgår

av den av riksförsäkringsanstalten utgivna statistiken »Olycksfall i arbete år

1921» (tabell F., sid. 12), att antalet invaliditets- och dödsfall i procent av

hela antalet anmälda olycksfall hos mindre arbetsgivare i de fall, då endast

obligatorisk försäkring varit gällande, var tre gånger större än i de fall, då

såväl obligatorisk som karensförsäkring gällde. Med ledning av tabellen

kan det antal olycksfall hos mindre arbetsgivare, som icke anmäles, uppskattas

till omkring 4,000 per år. Men även för större arbetsgivare visar sig ett liknande

förhållande. Enligt vad de för åren 1918 och 1922 upprättade sjuklängdstabellerna

giva vid handen, kan man antaga, att antalet icke anmälda

olycksfall hos större arbetsgivare likaledes uppgått till cirka 4,000.

Vid en karenstid av tre dagar torde sålunda antalet olycksfall, som skall behandlas,

kunna uppskattas till i runt tal 65,000 årligen, varav omkring 7,000

hos mindre arbetsgivare. Därtill kommer i runt tal 5,000 olycksfall bland statsanställda.

Bestämmes karenstidens längd till fjorton dagar, kan, därest enligt besparingskommitténs

förslag frivillig försäkring i anstalten lör karenstiden ej får

äga rum, antalet olycksfall, som berättiga till ersättning från försäkringen

-—- med ledning av nyss omnämnda sjuklängdstabeller •— uppskattas till omkring

42,000 om året, varav omkring 4,500 hos mindre arbetsgivare. Det härtill

kommande antalet skador bland statens arbetare kan i detta fall antagas

uppgå till omkring 3,500.

3. Antal invaliditets- och dödsfall. För år 1923 beräknades antalet invaliditets-

och dödsfall till respektive 2,200 och 475, men måste det numera med

hänsyn till det sedan nämnda år starkt ökade antalet olycksfall beräknas något

högre, sannolikt till 2,700 invaliditetsfall och 500 dödsfall årligen. Arliga

antalet beslut om revision av livräntor har enligt från riksförsäkringsanstalten

erhållna uppgifter icke ansetts kunna upptagas lägre än dubbla antalet årliga

invaliditetsfall.

Det framgår av dessa siffror, att centralanstaltens arbetsbörda på grund av

under år 1925 tillgängliga uppgifter om antalet årligen inträffande olycksfall

måste beräknas bliva något större än som i januari 1924 på grund av då föreliggande

statistik antogs såsom grund för den till besparingskommittén lämnade

beräkningen av riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader såsom

centralanstalt för försäkringen.

Med utgångspunkt från ovanstående kostnadsfördelning och kalkyl av arbetsbördan

hava sedan verkställts synnerligen detaljerade beräkningar över

anstaltens förvaltningskostnader under förutsättning av att försäkringsverksamheten

enligt 1916 års lag centraliserades under anstalten. Beträffande

de villkor, som i lag och författning kunde komma att föreskrivas

rörande försäkringsverksamhetens bedrivande, gjordes olika antaganden i överensstämmelse

med följande alternativ.

Alternativ 1. Karenstiden antages till tre dagar. För denna tid får försäkring

icke äga rum i centralanstalten. Enhetliga försäkringsvillkor antagas

gälla för mindre arbetsgivare, så att försäkring för olycksfall utom arbete och

för annan arbetare än i lagen avses, ävensom lindring i försäkringsavgiften,

motsvarande åtagande av arbetsgivaren att själv bekosta läkarvård, läkemedel

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

m. m., icke medgives för dessa arbetsgivare. Gränsen mellan större och mindre

arbetsgivare antages vara densamma som nu.

Alternativ 2. Karenstid och försäkringsvillkor för mindre arbetsgivare såsom

i alternativ 1. Till mindre arbetsgivare räknas alla de, vilka i regel under

året hava högst sju arbetare anställda.

Alternativ 3. Karenstiden antages till fjorton dagar. För denna tid får

försäkring icke äga rum i centralanstalten. I övrigt såsom alternativ 1.

Alternativ 4. Karenstid såsom i alternativ 3. I övrigt såsom alternativ 2.

Alternativ 5. Karenstiden bibehålies vid trettiofem dagar. Frivillig försäkring

för denna tid antages äga rum i samma omfattning som hittills, likaså

andra former av frivillig försäkring ävensom »lindring» (alltså icke enhetliga

försäkringsvillkor för mindre arbetsgivare). Gränsen mellan större och mindre

arbetsgivare såsom nu.

Alternativ 6. Gräns mellan större och mindre arbetsgivare såsom i alternativ

2, i övrigt som alternativ 5.

Resultaten av dessa alternativa beräkningar hava sammanförts i tabellen

sid. 288.

Sammanföras förvaltningskostnaderna inom respektive alternativ på grupperna

avlöningar, dyrtidstillägg, ombudskostnader och övriga kostnader, erhålles

nedanstående resultat, vari emellertid icke ingår ersättning för viss uppbörd

samt postportokostnader.

Alternativ

1. 2.

3.

4.

5.

6.

Avlöningar

(grundlöner) . 1 222100 1 176 800

1 164100

1 118 800

1 273 500

1 243 400

Dyrtidstillägg . 223 700 215 400

213 100

204 700

233 000

227 500

Kostnad för om- bud ..... 257 000 257 000

257 000

257 000

257 000

257 000

Övriga kostnader

såsom hyra m.

m. (inkl. hyra

för Hollerith-

maskinerna) . 279 500 269 500

269 500

264 500

289 500

279 500

Summa kronor 1 982 300 1 918 700

1 903 700

1 845 000

2 053 000

2 007 400

. Sedan riksförsäkringsanstalten till de inom departementet tillkallade sakkunniga

överlämnat resultatet av de verkställda kostnadsutredningarna, har chefen

för anstaltens första skaderegleringsbyrå inkommit med reviderade uppgifter

å erforderlig personal för skaderegleringsarbetet under olika alternativ. Enligt

dessa uppgifter skulle den behövliga personalökningen icke bliva så stor,

som i de ursprungliga uppgifterna ansetts erforderligt. Ifrågavarande minskning

i den beräknade ökningen av personal och övriga omkostnader, vilken

minskning för de olika alternativen varierar omkring 70,000 kronor, har motiverats

så att »ensamt genom centralisationen av ärendena i en försäkringsinrättning

bättre förutsättningar måste anses givna för en, särskilt genom alternativ

1, såväl genom arbetsgivarnes medverkan som på annat sätt vunnen lokal

decentralisation (med mindre kostnader än med nuvarande system)». -Då

emellertid någon tid kan komma att förflyta, innan samarbetet med sjukkassorna

i större utsträckning hinner organiseras, och då det därför synts ovisst

vilka besparingar, som på denna grund äro att förvänta under den närmaste

tiden efter en eventuell omorganisation, har det icke ansetts lämpligt att kor
-

s. 279 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

279

rigera den ursprungliga utredningen för de senare avlämnade uppgifterna.

Detta förhållande är givetvis ägnat att öka beräkningarnas säkerhetsmarginal.

Departementsförslaget sammanfaller med hänsyn till försäkringens omfatt- Alternativ

ning m. m. i det närmaste fullständigt med ovan berörda alternativ 2 (karenstid

tre dagar; enhetliga försäkringsvillkor för mindre arbetsgivare; gränsen mellan

större och mindre arbetsgivare höjd till 7—8 årsarbetare från hittills 4—5).

Avvikelserna bestå dels däri, att enligt förutsättningarna i nämnda alternativ

karenstiden skulle vara absolut; enligt departementsförslaget skulle däremot

ersättning utgå redan från första dagen efter olycksfallet, om sjukdomen varat

mer än tre dagar. Då emellertid antalet ersättningsberättigade fall i huvudsak

blir detsamma under båda förutsättningarna, ändras icke administrationsarbetet

nämnvärt genom berörda modifikation. Alternativ 2 avviker från departementsförslaget

dels även därutinnan, att enligt nämnda alternativ enhetliga

försäkringsvillkor skulle vara gällande för mindre arbetsgivare, medan

enligt departementsförslaget mindre arbetsgivare skulle äga rätt att teckna

särskild försäkring hos riksförsäkringsanstalten för olycksfall utom arbete och

för annan arbetare än i lagen avses. Vid undersökning av 1922 års material

har emellertid framgått, att allenast 237 av de i riksförsäkringsanstalten försäkrade

mindre arbetsgivarna hade tecknat försäkring av nu ifrågavarande

slag. Även denna skiljaktighet i förutsättningar mellan ovannämnda alternativ

2 och departementsförslaget torde sålunda praktiskt taget vara utan betydelse.

På grund av det anförda torde riksförsäkringsanstaltens beräkning i alternativ

2 böra något närmare belysas. De totala administrationskostnaderna,

sammanförda efter större grupper av arbetsuppgifter, återfinnas i nedanstående

tabell.

Arbetsuppgift

Förvaltningskostnad.

Kronor.

Debitering av större arbetsgivare.

Avlöningar1...................

Andel i kostnader för ombud...........

Andel i övriga kostnader.............

21 200

68 300

395 100

Debitering av mindre arbetsgivare.

Avlöningar...................

Andel i kostnader för ombud...........

Andel i övriga kostnader.............

135 500

105 800

30 200

271 500

Skadereglering till och med första invaliditetsbeslutet-

Avlöningar...................

Andel i kostnader för ombud...........

Andel i övriga kostnader.............

589 400

125 000

132 000

846 400

Revision av livräntor.

Avlöningar...................

Andel i kostnader för ombud...........

Andel i övriga kostnader.............

59 900

5 000

13 600

78 500

Utbetalande av livräntor enligt 1916 års lag.

Avlöningar...................

Andel i övriga kostnader.............

15 400

3 600

19 000

Skadereglering för statens arbetare (allt arbete).

Avlöningar...................

Andel i övriga kostnader.............

22 100

5 100

27 200

1 Här och i det följande inklusive dyrtidstillägg.

s. 280 Kontrollera mot PDF

Verkställda

särskilda beräkningar

rörande centralanstalt

under friare

driftsformer

än statsanslag.

280 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

€ 5. Livräntor enligt 1901 års lag.

Avlöningar...................

Andel i övriga kostnader.............

2 300

500

2 800

D. Försäkringsplikts- och ombudsärenden.

Avlöningar...................

Andel i övriga kostnader.............

34 200

8 000

42 200

E. Statistik och fondräkning.

Avlöningar...................

Hyra för Hollerithmaskiner...........

Andel i övriga kostnader.............

88 500

4 500

20 000

113 000

F. Personaladministration (inklusive chef och registrator)

samt fondförvaltning och bokföring.

Avlöningar...................

Andel i övriga kostnader.............

100 400

22 600

123 000

Summa kronor 1 918 700

Liksom i ovan tidigare anförda siffror ingår icke heller här någon ersättning

till statsverket för uppbördsväsendets befattning med debitering av

mindre arbetsgivare, ej heller postportokostnader. Nämnda ersättning har efter

verkställda beräkningar uppskattats till cirka 20,000 kronor per år. Postportokostnaderna

hava för föreliggande alternativ beräknats till cirka 90,000 kronor

årligen. Vid kalkylering av detta belopp har förutsatts, att postgirosystemet

i vanlig ordning skulle komma till användning för anstaltens del samt att

anstalten i övrigt skulle betala fullt postporto enligt för tjänsteförsändelser

gällande grunder.

Riksförsäkringsanstaltens totala förvaltningskostnad för verksamhet enligt

1916 års lag, omfattande jämväl skadereglering för statens arbetare, skulle

alltså vid alternativ 2 uppgå till 2,025,900 kronor, samt kostnaden på grund

av 1901 års lag till 2,800 kronor. Den angivna förvaltningskostnaden för

1916 års lag — liksom anstaltens motsvarande kostnader enligt övriga alternativ

—- har emellertid såsom ovan nämnts erhållits under den förutsättningen,

att personalen vore placerad i lägsta klassen av vederbörande lönegrader.

Förutsättes i stället, att placering sker i respektive högsta löneklass,

ökas anstaltens lönekostnader med cirka 23 %\ dess totala kostnad för 1916

års lag bleve då cirka 2,344,000 kronor. Den verkliga kostnaden enligt alternativet

skulle givetvis — under de för utredningen gällande villkoren —

komma att ligga någonstädes mellan dessa gränser och sannolikt vid jämviktsläge

komma att hålla sig omkring 2,200,000 kronor.

Med hänsyn tagen till riksförsäkringsanstaltens och vissa andra beräkningar

hava inom departementet verkställts förnyade kalkyler rörande förvaltningskostnaderna

för försäkringen, därest densamma skulle äga rum i en enda inrättning.

Härvid skulle emellertid denna inrättning icke utgöras av ett

statens ämbetsverk (såsom ju i anstaltens kostnadskalkyler förutsättes) utan

erhålla en sådan organisation, att den i likhet med den privata affärsdriften

skulle kunna arbeta under mera fria former.

Vid jämförelse mellan å ena sidan av riksförsäkringsanstalten lämnade uppgifter

rörande den för närvarande erforderliga personalen för reglering av ett

visst antal olycksfall, å andra sidan motsvarande uppgifter från ömsesidiga

bolag har framgått, att anstaltens personal avsevärt torde överstiga bolagens arbetskrafter

för samma ändamål. Hänsyn bör emellertid härvid tagas till den

omständigheten, att de olika inrättningarnas respektive försäkringsbestånd

s. 281 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

281

torde förete vissa skiljaktigheter av väsentlig betydelse för skaderegleringskostnaden.

I betraktande av det anförda har det emellertid synts vara av intresse att

jämväl från företrädare för de ömsesidiga bolagen erhålla en beräkning av

kostnaderna för skaderegleringsarbetet under förutsättning, att försäkringen

äger rum i en enda försäkringsinrättning. Inom ett av de största bland dessa

har på grund härav på de sakkunnigas hemställan uppgjorts efterföljande

approximativa kalkyl, vilken återgives till den del, som motsvarar riksförsäkringsanstaltens

alternativ 2. Skaderegleringsbesväret för ett olycksfall hos

mindre arbetsgivare har i uträkningen ansetts vara det dubbla mot förhållandet

hos större arbetsgivare; det framhålles emellertid i beräkningen, att arbetet med

handhavande av mindre arbetsgivares försäkring måhända härvid underskattats.

Förutsättningar för beräkningen hava varit följande antaganden, vilka, med

undantag för att skadereglering för statens arbetare icke medräknats, i stort

sett överensstämma med förutsättningarna för alternativ 2 ovan.

Karenstid tre dagar.

Årligen anmälda olycksfall, som av försäkringsinrättningen skola regleras:

hos större arbetsgivare 65,000, hos mindre 7,000.

Antal

Nytillkomna invalider per år................... 2 000

Nytillkomna livräntor till efterlevande per år...........o 400

Antal livräntor till invalider vid jämvikt.......•.....o0 000

Antal livräntor till efterlevande vid jämvikt ........... 4 000

Utbetalningar till invalider vid jämvikt ............. 90 000

Utbetalningar till efterlevande vid jämvikt............ 10 000

1) Avlöningar:

Invaliditetsbedömning samt beräkning av sjukhjälp och läkarvårds- Kronor.

ersättning .......................... 225 000

Beräkning av livräntekapital samt registrering och utbetalning av

livräntor........................... ^ 000

Utbetalning av sjukhjälp och läkarvårdsersättning . . ....... 60 000

Summa avlöningar kronor 330 000

2) Diverse omlcostnader:

Hyror och lyse m. m. . .

Papper, tryck m. m. . . .

Porton, telefon m. m. . .

30 000

SO 000

40 ono

Summa diverse omkostnader kronor 100 000

Totala omkostnader för skaderegleringen kronor 430 OOO

Jämföres denna slutsumma med resultatet av riksförsäkringsanstaltens kostnadsberäkning

vid ovan berörda alternativ 2, befinnes, att de på grund av det

ömsesidiga bolagets erfarenhet erhållna personalkostnaderna för skaderegleringsarbetet

endast uppgå till omkring hälften av statsanstaltens. ^

Med hänsyn härtill skulle det kunna synas vara naturligt att från de privata

försäkringsinrättningamas sida söka erhålla jämväl en beräkning av kostnaderna

för centralanstaltens debiteringsarbete. Att så icke skett beror huvudsakligen

på tvenne omständigheter. Dels är bolagens erfarenhet från debitering

av mindre arbetsgivare jämförelsevis obetydlig (år 1921 voro i bolagen

försäkrade 20,000 dylika arbetsgivare mot i riksförsäkringsanstalten 278.000),

varjämte bolagen i stort sett torde vara utan möjligheter att med någorlunda

säkerhet bedöma arbetskravet för registrering av arbetsgivarna, kontrolle
-

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kung!. Maj:ts proposition nr 109.

rande av försäkringspliktens fullgörande m. m. Dels torde vidare anstaltens

beräkningar rörande just dessa arbetsuppgifter vara av alldeles särskild hållbarhet.

Över riksförsäkringsanstaltens registrering och debitering av arbetsgivarna

m. m. föres nämligen sedan mer än fem år tillbaka en detaljerad arbetsstatistik,

vilken är särskilt ägnad att underlätta dylika kostnadsberäkningar.

Vid de anställda kostnadsberäkningarna för den föreslagna nya anstalten

hava givetvis särskilt uppmärksammats de omständigheter, vilka besparingskommittén

framhållit (sid. 273) i fråga om möjligheten att nedbringa kostnaden

för den centrala olycksfallsförsäkringsinrättningen. Sålunda synes det vara

ofrånkomligt, att den rena statsdriften, sådan den med hänsyn till helt andra

uppgifter av ålder varit beskaffad, icke är obetingat lämplig för drivande av

ifrågavarande försäkringsrörelse. Att försäkringsinrättningen i sitt arbete

icke behöver vara bunden av andra föreskrifter än sådana, vilka sätta den i

stånd att på bästa och billigaste sätt genomföra olycksfallsförsäkringslagens

bestämmelser med avseende på ersättnings- och försäkringsfrågorna, kan med

säkerhet beräknas medföra en avsevärd förbättring i driftsekonomien. En

viss frihet från det jämförelsevis stela system av författningar m. m., vilket

i detalj, reglerar ämbetsverkens organisation och arbetssätt, är därför av stor

ekonomisk betydelse. Betydande ekonomiska vinster kunna givetvis även påräknas

på grund av den frihet, med vilken försäkringsinrättningen skulle kunna

förfara vid anställande, avlönande, befordring och avskedande av personal.

Den förnyade beräkningen över kostnaden för den föreslagna försäkringsinrättningen,

vilken förutsättes handhava även skaderegleringen för statens

arbetare, har lämnat ett resultat, som, ehuru vunnet på annat sätt, mycket

nära överensstämmer med besparingskommitténs motsvarande uträkning,

d. v. s. en total årskostnad av i runt tal 1,700,000 kronor (den av kommittén

beräknade kostnaden innefattar icke den i det föregående omnämnda uppbördsersättningen

eller portokostnader och bör med hänsyn härtill beräknas åtminstone

100,000 kronor högre än som i kommitténs betänkande skett).

Fördelningen av försäkringsinrättningens administrationskostnader enligt

den verkställda beräkningen framgår av efterföljande tablå (ungefärliga belopp)

:

Riksförsäkringsstämma, styrelse, revisorer och fondförvalt
-

Övriga avlöningar:

1. Chef och kansli in. m............... 125 000

2. Försäkringsåren den................ 474 500

3. Skaderegleringsärenden.............. 410 000

Ersättning till staten för anlitande av uppbördsväsendet

Ombudskostnader..................

Postporto o. d. (postgirosystem användes).......

Hyra och diverse kostnader.............

Pensionsavgifter...................

Säkerhetsmarginal..................

r o n o r.

40 000

1 009 500

20 000

250 000

90 000

200 000

50 000

40 500

Summa kronor 1700 000

Det förtjänar anmärkas, att i tablån upptagna löner äro avsedda att utgöra

slutlöner.

Den för skaderegleringsarbetet nödvändiga personalkostnaden har i beräkningen

ansetts böra upptagas cirka 25 % eller 80,000 kronor högre per år än

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr jod
-

283

i den i det föregående omnämnda kalkyl, som grundats på erfarenheter från

ömsesidigt bolag. Dels har i sistnämnda kalkyl icke medräknats kostnad för

skadereglering för statens arbetare, dels har ju också i kalkylen lämnats en

viss reservation för möjligheten att besväret med reglering av olycksfall hos

mindre arbetsgivare något underskattats. Det må framhållas, att därest den

för skaderegleringsarbetet beräknade kostnaden i praktiken ändock skulle visa

sig vara för låg, vilket knappast torde behöva befaras, kostnaden för arbetet

med försäkringsärendena å andra sidan kalkylerats på sådant sätt, att den i

detta hänseende måste anses inrymma tillräcklig säkerhetsmarginal även för en

dylik eventualitet.

Kostnaderna'' för ombud hava beräknats till 250,000 kronor eller ungefärligen

samma belopp, som riksförsä.kringsanstalten för närvarande kräver för

detta ändamål och likaledes räknat med i samtliga sex kostnadsalternativ.

Det har antagits, att den nya riksförsäkringsanstalten skulle för postporto

erlägga ett belopp, beTäknat till cirka 90,000 kronor per år. Detta belopp har

beräknats enligt samma grunder, som ovan använts för kalkylering av den statliga

centralanstaltens portokostnader. — För debitering och uppbörd av de

mindre arbetsgivarnas försäkringsavgifter har, såsom även ovan skett för den

statliga centralanstalten, upptagits ett belopp av 20,000 kronor per år. Däremot

har ersättning icke ansetts böra beräknas för anstaltens anlitande av mantalsskrivningsväsendet

eller för indrivning av resterande avgifter genom de statliga

myndigheternas försorg. Enär enligt departementsförslaget staten skulle

gälda sådana försäkringsavgifter, vilka icke kunnat uttagas av vederbörande

arbetsgivare, har det icke ansetts lämpligt att belasta den nya riksförsäkringsanstalten

med kostnaderna för avgiftsindrivningen. — Med hänsyn till arten

av den nya anstaltens verksamhet har vidare förutsatts, att några utgifter för

skatter icke behöva beräknas.

Då den nya anstalten redan från början synes böra vidtaga åtgärder för

beredande av pension åt den personal, som kan komma att vinna mera fast

anställning hos densamma, har, såsom av ovanstående framgår, upptagits ett

belopp för sådant ändamål, motsvarande ungefär 5 % av de beräknade avlöningskostnaderna.

De sammanlagda kostnaderna uppgå under ovannämnda förutsättningar till

1,659,500 kronor, vilken summa för att erbjuda ytterligare säkerhetsmarginal

avrundats till 1,700,000 kronor.

Förvaltningskostnaderna för arbete på grund av 1916 års lag skulle alltså,

trots att anstalten skulle handhava även de nuvarande bolagens rörelse, för den

nya riksförsäkringsanstalten kunna beräknas till ungefär samma belopp som

riksförsäkringsanstaltens nuvarande kostnader för dess verksamhet enligt samma

lag (år 1924 1,577,000 kronor, vartill bör läggas skälig kostnad för uppbörd

av mindre arbetsgivares försäkringsavgifter, i runt tal 20,000 kronor,

samt portokostnader, vilka med hittillsvarande system uppskattats till cirka

110.000 kronor, av vilket belopp 80,000 kronor beräknats motsvara postverkets

självkostnad). I förhållande till den av nuvarande riksförsäkringsanstalten

beräknade kostnaden för verksamheten enligt 1916 års lag vid monopol

enligt alternativ 2, därest all personal antages placerad i lägsta löneklass, innebär

departementsförslaget en minskning med cirka 326,000 kronor. Förutsättes

den statliga centralanstaltens personal genomgående vara placerad i högsta

klass av vederbörande lönegrader, skulle skillnaden i kostnader stiga till cirka

644.000 kronor. I förhållande till den ovan angivna sannolika kostnaden för

den statliga centralanstalten (vid jämvikt), 2,200,000 kronor, innebär förslaget

en besparing av cirka 500,000 kronor per år.

Ovanstående beräkningar avse de årliga förvaltningskostnaderna, sedan

centralans tälten övertagit olycksfallsförsäkringsverksamheten. Innan detta

sker, måste under andra halvåret 1926 visst organisationsarbete utföras för

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

den nya anstaltens räkning. Kostnaderna för detsamma, utgifter för riksförsäkringsstämman

och styrelsen för riksförsäkringsanstalten inberäknade, hava

uppskattats till cirka 120,000 kronor.

iVknin^rr Därest, såsom enligt departementsförslaget skulle bliva fallet, en enda förfSraäkrings-

säkringsinrättning har att debitera samtliga arbetsgivare de försäkringsavgifrådet.

ter, vilka enligt lagen skola uttagas, torde besvär över sålunda påförda avgifter

kunna förväntas bliva anförda i större utsträckning än enligt nuvarande

organisationssystem, där möjligheten att välja mellan olika försäkringsinrättningar

i viss utsträckning ersätter besvärsrätten. Kör att tillförsäkra ifrågavarande

besvär en noggrann och sakkunnig behandling har det ansetts erforderligt

att förstärka försäkringsrådets arbetskrafter. Kostnaderna härför

samt för förstärkning av försäkringsrådets arbetskrafter för vissa andra ändamål

hava beräknats till sammanlagt cirka 25,000 kronor per år.

Översikt i Sedan i det föregående givits en kortfattad redogörelse för de viktigaste av

hänseende kostnadsberäkningar, vilka anställts rörande den sociala olycksfallsförsäköver

departe- rinS''ens organisation, må nedan lämnas en ekonomisk översikt över departementsför-

mentsförslaget och dess förhållande till försäkringen i dennas nuvarande geslaget

och stafning.

hållaniTlill angår prestationskostnaderna under den tid lagen varit i kraft, äro

försäkrin- dessa kända till och med år 1922. Då emellertid de olika åren uppvisa ganska

gens nuva- växlande siffror, hava beträffande prestationskostnaderna lagts till grund fölrande

jande ersättningsbelopp, som med nuvarande lönenivå torde i stort sett motgestaltnmg.

svara genomsnittskostnaderna enligt de bestämmelser, som för närvarande

gälla:

Kronor.

Sjukpenning................ 1 3 700 000

Läkarvård m. m.............. 1 700 000

Invaliditets- och dödsfallsersättningar .... 10 250 000

Summa kronor 15 650 000

Administrationskostnaderna enligt nuvarande system hava däremot angivits

för år 1924. — Vid beräkning av övergångsstaten har icke inräknats chefen

för den nuvarande riksförsäkringsanstalten, vilken beräknas avgå med pension

i november månad 1927. I övrigt har övergångsstaten uträknats under förutsättning,

att tjänstemännen skulle erhålla lön efter placering å G-ort; dyrtidstillägg

har beräknats efter 20 %.

Beträffande administrationskostnaden för skadereglering för statens arbetare

skulle denna kostnad bestridas av staten.

Såsom framgår av nedanstående tabelluppgifter, skulle vid genomförande av

den föreslagna centraliseringen av olycksfallsförsäkringen staten — frånsett

prestationskostnaderna för statens arbetare — röna en minskning i sina

samtliga utgifter för försäkringen av 803,000 kronor per år (minskning

av administrationskostnaderna 823,000 kronor, ökning av prestationskostnaderna

20,000 kronor), motsvarande 59.3 % av dess nuvarande kostnader för ifrågavarande

ändamål. Vid uträkning av dessa siffror har förutsatts, att ingen

enda av anstaltens nuvarande befattningshavare å ordinarie stat (39 personer)

skulle komma att avgå från övergångsstaten eller beredas annan sysselsättning

i statens tjänst. Ett så ogynnsamt fall behöver man emellertid knappast

räkna med; i själva verket torde en stor del av övergångsstatens 265,000

1 Approximativ uppskattning; i siffran ingå jämväl av arbetsgivarna själva under karenstiden

utgivna ersättningar.

s. 285 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 285

Olycksfallsförsäkringens prestationskostnader (exklusive statens arbetare).

Ersättningar

Enligt nuva- rande regler

(genomsnitt- liga ersätt- ningar för

närvarande)

Enligt

förslaget

Ökning i förhållande

till kostnaderna enligt

nuvarande regler

kronor

i %

Invaliditets- och dödsfallsersättningar . . .

Sjukpenning..............

Läkarvård m. m.............

Summa

Prestationskost

10 250 000

3 700000

1 700 000

11740 000

5 080 000

1700 000

1490 000

1380 000

14.5

37.3

15 650 000 18 520 000

nadernas fördelning.

2S70 000

18.3

Staten (ersättning enligt nuv. 19 och 37 §§)

Arbetsgivarna (genom premier eller självrisk)

Summa

Enligt nuva- rande regler

Enligt

förslaget

Ökning i förhållande till

kostnaderna enligt nu- varande regler

kronor

i %

1100 000

15 550000

1120 000

18 400 000

20000

2 850 000

20.0

18.4

15 650 000

IS 520 000

2 870 000

18.3

1 Såsom ovan tidigare angivits, kar denna utgiftspost varit underkastad starka växlingar under

åren. För budgetåret 1925—1926 bar, såsom tidigare ovan anförts, beviljats ett anslag av 100 000

kronor; samma belopp har av riksförsäkringsanstalten ansetts erforderligt för budgetåret 1926—1927.

Enligt förslaget torde ett belopp av 120 000 kronor kunna anses vara det normala årliga genomsnittsbeloppet.

t

Olycksfallsförsäkringens förvaltningskostnader (inklusive statens arbetare). 1 2

Enligt

nuvarande

regler

(år 1924)

Enligt

förslaget

ÖkniDg ( + ) eller minsk- ning (—) i förhållande

till nuvarande kostnader

kronor

i %

Försäkringsrådet.............

Riksförsäkringsanstalten (1916 års lag) . .

Ömsesidiga bolag............

Blivande övergångsstat, högst......

114 000

1 1 677 000

2 961 000

139 000

| 1700 000

3 265 000

+ 25000

- 938 000

+ 265 000

+ 21.9

- 35.6 ;

Summa

2 752 000

2 104 000

-^HUSOOO

-23.5

1 I detta belopp har medräknats dels 20 000 kronor, motsvarande uppbördsmyndigheternas befattning

med debitering och uppbörd av mindre arbetsgivares försäkringsavgifter, dels 80 000 kronor för

postportokostnader. Sistnämnda belopp har beräknats på grundval av antalet av den nuvarande

riksförsäkringsanstaltens postförsändelser år 1923 och utgör postverkets självkostnad för ifrågavarande

arbete — det har i detta sammanhang ansetts riktigast att blott beräkna självkostnad.

Att den nuvarande riksförsäkringsanstaltens ifrågavarande portokostnad stiger till ett så högt belopp

som 80 000 kronor, sammanhänger därmed, att anstalten för avgiftsuppbörd och utanordning av ersättningar

företrädesvis använder sig av postförskott respektive postanvisningar, för vilka försändelseslag

postverket debiterar högre avgifter än för postgirering.

2 Enligt försäkringsinspektionens redogörelse över enskilda försäkringsanstalter år 1924.

Övergångsstaten kommer med all sannolikhet att uppgå till lägre belopp än det angivna, vartill

kommer, att den småningom minskas. Då den helt npphört, blir tydligen besparingen enligt ovanstående

tabell 913 000 kronor per år.

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Förvaltningskostnadernas fördelning.

Staten

Försäkringsrådet........

Riksförsäkringsanstalten1.....

Blivande övergångsstat, högst . .

Summa

Enligt

nuvarande

regler

(år 1924)

Enligt

förslaget

Ökning (+) eller minsk- ning (—) i förhållande

till nuvarande kostnader

kronor

i %

| 1254 000

139 000

2 27 000

265 000

1254000

431 000

3 - 823 000

— 65.6

Arbets-

givarna

Fondmedel...........

Riksförsäkringsanstaltens försäk- ringstagare, 5 % av nettopremien

enligt 16 §..........

Ömsesidiga bolags försäkringstagare,

3 % av bruttopremierna enligt 16 §

Ömsesidiga bolags övriga förvalt- ningskostnader ........

Summa

Summa summarum

418 000

300 000

219 000

961000

,6 1 673 000

1498 000 |

1 673000

+ 175 000

+ 11.7

2 752 000

2104 000

3 -648000

- 23.5

1 Se not *) till nästföregående tabell.

2 Avser förvaltningskostnad för skadereglering för statens arbetare.

3 Minst; när övergångsstaten upphört, blir minskningen i statens kostnader för förvaltningen

1 088 000 kronor och den totala besparingen 913 000 kronor per år.

4 Från och med budgetåret 1924—1925 utgår årligen av olycksfallsförsäkringsfondens medel ett

bidrag till omkostnaderna för fondens förvaltning av 18 500 kronor, ovan avrundat till 18 000 kronor.

Denna anordning har sålunda år 1924 endast tillämpats under halva året, och av fondens medel har

under denna tid endast använts halva nämnda belopp, nämligen 9 000 kronor. Då förhållandena

under övergångsåret icke kanna läggas till grund för utförligare beräkningar angående statens och

arbetsgivarnas framtida kostnader för försäkringen m. m., har ovan upptagits det normala årsbeloppet

av fondens bidrag till dess förvaltning.

Faktiskt hava under år 1924 statens förvaltningskostnader för försäkringen utgjort 1263 000

kronor; statens besparing i förhållande till detta belopp utgör 832 000 kronor per år. Arbetsgivarnas

faktiska kostnader — under förutsättning att hit föras nyssnämnda fondmedel — utgjorde 1 489 000

kronor och motsvarande kostnadsökning 184 000 kronor årligen.

5 Utgör förvaltningskostnad för den nya riksförsäkringsanstalten för handhavande av 1916 års lag,

sedan kostnad för skadereglering för statens arbetare avdragits.

Statens och arbetsgivarnas sammanlagda kostnader för försäkringen.

Staten

Prestationskostnader (ersättning enligt nuv. 19 och

37 §§)1...................

Förvaltningskostnader1 2.............

Summa (för staten)

Enligt nuva- rande regler

a''!t

100000

1 254 000

120 000

högst 3 431000

1 354 000

högst 551000

Arbets-

givarna

Prestationskostnader............

Förvaltningskostnader..............

Summa (för arbetsgivarna)

Summa summarum

15 550 000

1 498 000

18 400 000

1 673 000

17 048000

20073000

18 402 000 20624000

1 Exklusive statens arbetare.

2 Inklusive statens arbetare.

3 Detta belopp avser försäkringsrådet, skadereglering för statens arbetare samt övergångsstaten.

s. 287 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U9.

287

kronor komma att ganska snart sparas. När ifrågavarande stat fullt avvecklats,

skulle statens besparing i utgifterna för försäkringen uppgå till 1.068.000

kronor (minskning i administrationskostnader 1,088,000 kronor, ökning i prestationskostnader

20,000 kronor), från vilket belopp kan komma att avgå något

på grund av ökad prestationskostnad för statens arbetare; se ovan sid. 273. Det

bär bemärkas, att i dessa beräkningar hänsyn icke tagits till de engångsutgifter,

vilka eventuellt må beslutas i syfte att bereda ersättning åt övrig personal

inom den nuvarande riksförsäkringsanstalten, respektive personal anställd hos

de ömsesidiga bolagen. Dessa utgifter torde emellertid komma att täckas genom

överskott å fondmedel.

Arbetsgivarnas kostnader skulle ökas med 17.7 % eller med cirka 3.0_o,000

kronor årligen, varav 2,850,000 kronor täcka de ökade ersättningar, som i

vissa avseenden skulle utgå enligt förslaget, och 175,000 kronor bero på den

föreslagna utsträckningen av arbetsgivarnas skyldighet att bidraga till administrationskostnadernas

gäldande.

Skenbart skulle förslagets genomförande, sedan övergångsstaten avvecklats,

medföra en kostnadsökning av cirka 1,957,000 kronor per år, motsvarande

det belopp, varmed det ökade ersättningsbeloppet överstiger minskningen i

försäkringens totala förvaltningskostnader. De nytillkommande prestationskostnaderna

(på grund av ändrade bestämmelser om sjukpenning ni. m.) uppgå

visserligen, såsom ovan tidigare angivits, till 2,870.000 kronor. Sistnämnda

ökning finansieras emellertid till ett belopp av 913,000 kronor med den

besparing i de totala administrationskostnaderna, som förslagets genomförande

skulle medföra, sedan kostnaden för övergångsstaten. 265,000 kronor, upphört.

— Det måste emellertid bemärkas, att icke ens den nyss angivna kostnadsökningen

av 1,957,000 kronor utgör en verklig merutgift för landet. En stor del

av densamma torde nämligen motsvaras av kostnader, vilka de ersättningsberättigade

på grund av sjukpenningens eller livräntans otillräcklighet måst

bestrida ur andra hjälpkällor (anlitande av besparingar, skuldsättning etc.).

Till denna del utgör den skenbara kostnadsökningen blott en överflyttning av

utgifter från de enskilda till försäkringen. Till en annan de! kunna de höjda

ersättningarna förväntas medföra, att de skadade på flera^ sätt bliva bättre

vårdade, avvakta fullständigare läkning av skadan samt erhålla bättre möjligheter

att själva bidraga till sin yrkesutbildning m. in., än för närvarande är fallet.

I den män de höjda ersättningarna komma till användning för sådana ändamål,

representera desamma tydligen utgifter för produktiva syften. — Vidare

bör i detta sammanhang uppmärksammas, att, såsom av föreliggande förslag

rörande sjukförsäkringen närmare framgår, statsbidrag till sjukkassorna icke

skulle utgå vid sjukdom till följd av olycksfall i arbete. Slutligen skulle staten

göra vissa besparingar genom ändring av bestämmelserna rörande läkarintyg

för statens arbetare.

I förhållande till besparingskommitténs förslag innebär departementstorslaget

att statens kostnader minskas med 803,000 kronor per år mot av

kommittén beräknade 1,162.000 kronor. T båda dessa belopp ingå kostnader

för övergångsstat. Sedan övergångsstaten avvecklats, skulle såsom ovan

nämnts departementsförslagets besparing för statsverket stiga till 1.068.000

kronor, medan motsvarande belopp enligt kommitténs förslag skulle uppgå till

1 312 000 kronor (enligt departementsförslaget beräknas övergångsstaten såsom

ovan nämnts draga en kostnad av högst 265.000 kronor per år. medan

enligt kommittéförslaget övergångsstaten beräknades till cirka 150.000 kronor).

Besparingen i den årliga totala administrationskostnaden skulle, innan

övergångsstaten avvecklats, enligt departementsförslaget utgöra 648.000 kronor;

motsvarande belopp enligt av kommittén lämnade uppgifter uppgår till

817,000 kronor. Efter övergångsstatens avveckling skulle besparingen ut
Bihang

till riksdagens protokoll 1920. 1 samt- 90 höft. (AV 10'')). 19

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksförsäkringsanstaltens beräkning av förvaltningskostnaderna för eu statlig centralanstalt för försäkringen

(augusti 1925).

Förvaltningskostnader enligt olika alternativ.

Arbetsuppgift

Riksförsäk- ringsanstaltens

förvaltnings- kostnader för

1916 och 1901

års lagar med

Den statliga centralanstaltens förvaltningskostnader

i kronor vid

nuvarande per- sonal (aug. 1925).

Kronor

Alt. 1

Alt. 2

Alt. 3

Alt. 4

Alt. 5

Alt. 6

A. Debitering av större arbetsgivare.....

429 000

458 600

395 100

460 400

398 500

476 100

417 000

B. Debitering av mindre arbetsgivare ....

320 700

268 600

271500

269 400

273 100

339 700

355 300

D. Försäkringsplikts- och ombudsärenden . .

42 200

42 200

42 200

46 600

46 600

46 600

46 600

E. Statistik och fondräkning........

100 200

117 000

113 000

115 600

111500

117 000

113 000

A, B, D och E tillsammans (debiteringsverk- samheten i vidsträckt bemärkelse) . . .

892100

886 400

S21800

892 000

829 700

979 400

931900

C 1. Skadereglering t. o. m. första invaliditets- beslutet ..........

512 400

845 400

846 400

761 200

764 800

823 100

825 000

C 2. Revision av livräntor..........

40 000

78 500

78500

78 500

78 500

78 500

78 500

C 3. Utbetalande av livräntor........

10 800

19 000

19 000

19 000

19 000

19 000

19 000

1 C 4. Skadereglering för statens arbetare (allt

arbete) ...............

27 200

27 200

27 200

27 200

27 200

27 200

27 200

C 5. Livräntor enligt 1901 års lag......

2 800

2 800

2 800

2 800

2 800

2 800

2 800

C1.—C 5. tillsammans (skaderegleringsverk- samheten) ..............

593 200

972900

973900

888 700

892300

950 600

952 500

F. Personaladministration (inkl. chef och re- gistrator) samt fondförvaltning och bok- föring ...............

in eoo

123 000

123 000

123 000

123 000

123 000

123 000

Samtliga

1596900

1982 300

1 918 700

1 903 700

1845 000

2053 000

2 007 400

288 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

s. 289 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

289

gorå, enligt departementsförslaget 913,000 kronor och enligt kommittén 967,000

kronor. — Vad angår skillnaden i statens kostnadsbesparing förklaras den dels

därav, att kommittén beräknade statens hittillsvarande kostnader enligt 19 och

37 §§ i lagen till 150,000 kronor per år och föreslog, att desamma skulle bestridas

av arbetsgivarna, medan enligt departementsförslaget motsvarande kostnader

såsom, hittills skulle gäldas av staten men beräknats till 120,000 kronor

årligen. -— Slutligen är att märka, att de administrationskostnader för den

nuvarande riksf ö r s äkrings an stål ten och de bidrag från arbetsgivarna, vilka

ingå i respektive beräkningar, avse olika år (departementsförslaget utgår från

år 1924, medan kommittén stödde sig på förhållandena år 1923). -— Arbetsgivarnas

sammanlagda kostnader för försäkringen ökas enligt departementsförslaget

med cirka 3,025,000 kronor per år mot kommittéförslagets 603,000 kronor.

Förestående kostnadsberäkningar för den nya riksförsäkringsanstalten avse

blott anstaltens verksamhet enligt 1916 års lag. Den nuvarande riksförsäkringsanstaltens

uppgifter utöver nämnda lag hava beräknats draga samma

kostnad inom den nya anstalten som hos den nuvarande, nämligen 90,000 kronor

per år. Bland anstaltens nämnda uppgifter skulle verksamheten enligt

1901 års lag bekostas av medel från vederbörande fond. Förvaltningen av

övriga uppgifter skulle däremot såsom hittills bekostas av staten.

Stockholm i december 1925.

E. Odelstierna.

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Bilaga D.

Tablå

utvisande den kostnadsökning, som olika ändringsförslag beträffande

olycksfallsersättningarna beräknas komma att medföra.

(Olycksfall bland statens arbetare icke medräknade).

A. Olika ändringsförslag.

Ändring 1) Karenstiden borttages. Sjukpenning enligt 6 § antages utgå från och med l:a dagen,

därest sjukdomen varat minst 4 dagar.

2) Karenstiden fastställes till 3 dagar. Sjukpenning enligt 6 § föreslås utgå från och

med 4:e dagen.

3) Ändring av 7 § beträffande livräntor till föräldrar enligt de sakkunnigas utkast.

4) Åldersgränsen för barn i 7 § antages höjd från 16 till 18 år.

f>) = ändring 1) jämte höjning av avlöningsgränsen från 2 400 till 3 000 kronor

6) =

1)

>

>

>

>

3 300

>

7) =

1)

>

>

>

3 600

>

8) =

a)

T>

»

>

»

»

3 000

9) =

2)

>

>

»

»

»

»

3 300

»

10) =

2)

»

»

3 600

>

11) =

»

1) + 3)

■»

>

>

»

»

3 000

»

12) =

T>

1) + 3)

»

>

>

>

>

3 300

>

13) =

>

1) + 3)

»

»

>

>

>

»

3 600

14) =

T>

2) + 3)

>

i

»

>

>

>

3 000

>

15) =

>

2) + 3)

»

»

»

>

»

3 300

>

16) =

2) + 3)

>

»

»

»

>

i

3 600

B. Nuvarande ersättningar jämte beräknad kostnadsökning för ovan under A

angivna ändringar beträffande olika slag av ersättningar.

Sjuk-

Läkar-

Invaliditets-

Dödsfalls-

Summa

Ersättningar enligt nuva-

penning

vård

ersättningar

ersättningar

Kr.

rande bestämmelser .

Kostnadsökning på grund

3 700 000

av

1 700 000

8 200 000

2 050 000

15 650 000

ändring 1).....

. 870 000

—

—

—

870 000

2) . . . .

. 420 000

—

—

—

420 000

3).....

_

—

—

300 000

300 000

4).....

_

—

—

130 000

130 000

5).....

. 1260 000

—

700 000

180 000

2 140 000

6).....

. 1380 000

—

920 000

240 000

2 540 000

7).....

. 1450 000

—

1 050 000

280000

2 780 000

8).....

770 000

—

700 000

180 000

1 650 000

9).....

. 880 000

—

920 000

240 000

2 010 000

10)......

950 000

—

1 050 000

280 000

2 280 000

11)......

1260 000

—

700 000

510 000

2 470 000

12)......

1380 000

_

920 000

570 000

2 870 000

13)......

1 450 000

_

1050 000

610 000

3 110 000

14)......

770 000

—

700 000

510 000

1 980 000

15)......

880 000

—

920 000

570 000

2 370 000

16)......

950 000

—

1 050 000

610 000

2 610 000

Anm. De i det den 31 december 1925 framlagda förslaget innehållna ändringarna motsvara

ändring 12).

O. A. Åkesson.

s. 291 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

291

Bilaga E.

P. M.

rörande vissa frågor i samband med övergången från nuvarande till

föreslagen organisation för den sociala olycksfallsförsäkringen.

A. Utkast till plan för organisationsarbetet.

Ledamöter i riksförsäkringsstämman utses under juli månad 1926.

Riksförsäkringsstämman sammanträder under augusti månad och utser styrelse

för den nya riksförsäkringsanstalten, anslår medel för det närmaste organisationsarbetet

samt behandlar övriga stämman åliggande frågor.

Styrelsen sammanträder under senare delen av augusti eller under första

dagarna av september månad för att utse chef för anstalten. Härvid fastställas

även riktlinjerna för organisationsarbetet och utses erforderlig personal

för detsamma. Till en början torde endast behöva utses en person för försäkringsorganisationen,

en för tariffarbetet och en för skaderegleringsorganisationen,

vilka hava att jämte chefen leda organisationsarbetet. Erforderliga

lokaler torde kunna erhållas inom den fastighet, där den nuvarande riksförsäkringsanstalten

är inrymd. Övrig personal för organisationsarbetet kan lämpligen

erhållas genom att tillfälligtvis anlita personal från riksförsäkringsanstalten

och de ömsesidiga bolagen. Denna personal torde härvid kunna utföra

arbetet i fråga på eftermiddagarna efter den ordinarie tjänstgöringens

slut.

Under september månad uppgöres bland annat mera detaljerad organisationsplan

för arbetet inom den nya anstalten. I överensstämmelse med denna organisationsplan

placeras sedermera under tiden intill årsskiftet för de olika arbetsuppgifterna

erforderlig personal, varvid emellertid endast ett fåtal befattningar

torde behöva besättas med mera fast anställda. Övrig personal kan däremot

lämpligen anställas tillsvidare. Under första halvåret 1927 erfordras nämligen

ett större antal befattningshavare än i fortsättningen, på grund av att den nya

riksförsäkringsanstalten under förstnämnda tid måste arbeta enligt den äldre

lagens bestämmelser beträffande det arbete, som avser försäkringsverksamheten

för föregånde år, samtidigt som den nya organisationen skall börja tillämpas för

den försäkringsverksamhet, som avser tiden efter 1927 års ingång. De anordningar

och arbetsformer (särskilt för behandlingen av de mindre arbetsgivarna),

som krävas för slutförande av förstnämnda arbete, komma emellertid

under senare halvåret att försvinna eller förändras i enlighet med det nya systemets

förenklade beskaffenhet. Samtidigt härmed kommer även personalbehovet

att minskas. Till följd av nu nämnda förhållanden vinnes den fördelen, att

de anställda kunna hinna prövas och lämpligt urval sålunda äga rum för det

framtida arbetet.

Ombudsorganisationen ordnas sålunda att mantalsombud utses före den 1 november

och ortsombud före årsskiftet. Till mantalsombud torde komma att

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

utses riksförsäkringsanstaltens nuvarande mantalsombud. Såsom ortsombud

torde den nya nksförsäkringsanstalten tillsvidare i stor utsträckning med

fördel kunna använda sig av riksförsäkringsanstaltens nuvarande ortsombud.

Det erforderliga samarbetet med postverket ordnas, särskilt beträffande inkassering

av premier och utbetalning av ersättningar.

Den nya premietariffen utarbetas och fastställes, varjämte plan uppgöres

för det kommande specialtarifferingsarbetet. Premietariffen bör härvid grundas

på den förefintliga olycksfallsstatistiken. Vid den tid, varom här är

fråga, kommer det olycksfallsstatistiska materialet att föreligga bearbetat

för en tidrymd av sex ar för icke mindre än cirka 600 olika yrkesgrupper

och sålunda erbjuda en ^god grund för den nya tariffen, vilken torde hinna

slutföras före oktober månads utgång. Om så anses erforderligt, kan premietariffen

därefter tryckas och utsändas till de större arbetsgivarna. Till sådana

större arbetsgivare, som hava sin försäkring i nuvarande riksförsäkringsanstalten,

synes, utsändningen lämpligen kunna ske i samband med de dagsverksoch^

löneuppgifter, som av densamma utsändas omedelbart före årsskiftet.

Till de arbetsgivare, vilka hava tecknat sådan frivillig försäkring, som kommer

att medgivas även efter ingången av år 1927, utsändes under december månad

meddelande om storleken av härför gällande premiesatser, för att ifrågavarande

arbetsgivare skola erhålla tillfälle att avgöra, huruvida de även i fortsättningen

önska erhålla sådan frivillig försäkring. Till arbetsgivare, som åtagit

sig att förskottera sjukpenning, översändes en plan över huru den nya riksförsäkringsanstalten

ämnar ordna nämnda förskotteringsförfarande, varjämte arbetsgivarna

tillfrågas, huruvida de äro villiga att även efter 1927 års ingång

förskottera sjukpenning.

Under höstens lopp utarbetas formulär för den nya riksförsäkringsanstalten

med stöd av den erfarenhet, som vunnits beträffande den nuvarande anstaltens

och de ömsesidiga bolagens formulär. De nya formulären tryckas före årsskiftet

i upplagor av lämplig storlek.

Beträffande lokaler för den nya riksförsäkringsanstalten från och

med år 1927 synes anstalten med fördel kunna i varje fall till en

början övertaga den nuvarande riksförsäkringsanstaltens arbetslokaler.

Överenskommelse härom torde kunna träffas med byggnadsstyrelsen under

höstens lopp. Rörande former och villkor för övertagande av den

nuvarande riksförsäkringsanstaltens inventarier torde förslag böra framläggas

av nya riksförsäkringsanstalten och byggnadsstyrelsen, under vilken

statens centrala möbelförråd sorterar.

De ömsesidiga bolag, vilka eventuellt besluta att träda i likvidation, kunna

överenskomma med styrelsen för den nya riksförsäkringsanstalten, att anstalten

efter den 1 januari 1927 skall övertaga och reglera vederbörande bolags

skador, på villkor att bolagen ställa säkerhet för de kostnader för skadeersättningar

och förvaltningsarbete, som genom överenskommelsen komma att

åvila anstalten. Den personal hos de enskilda bolagen, som av sådan anledning

blir ledig, torde i mån av behov och lämplighet kunna erhålla anställning i den

nya riksförsäkringsanstalten. Ifrågavarande bolags likvidation torde sedermera

kunna ordnas på sätt lagen om försäkringsrörelse den 25 maj 1917 föreskriver.

De penningmedel, som erfordras för organisationsarbetet och för den nya

anstaltens verksamhet i övrigt under tiden intill dess försäkringsavgifter inflyta,

torde förskotteras av statsmedel.

. Det torde även böra framhållas, att det löpande arbetet inom den nuvarande

riksförsäkringsanstalten fortsätter i vanlig ordning samtidigt med förevarande

organisationsarbete.

s. 293 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

293

B. Den nya riksf försäkring sanstaltens övertagande av den nuvarande anstaltens

verksamhet enligt 1916 och 1901 års lagar.

Vad beträffar själva förfaringssättet vid överförandet av verksamheten från

den nuvarande riksförsäkringsanstalten till den nya anstalten kan ettdera av

följande alternativ tänkas komma i fråga: .

1) riksförsäkringsanstalten slutför med egen personal under tiden etter in
gången

av år 1927 det arbete, som avser 1926 och tidigare, ar, varvid den nya

riksförsäkringsanstalten övertager verksamheten, i den mån densamma avser

tiden efter den 1 januari 1927; . „ „ ..

2) den nya riksförsäkringsanstalten övertager vid ingången av ar 1927 all

verksamhet oberoende av om densamma avser nämnda eller tidigare ar, varvid

emellertid det arbete, som anstalten härigenom kommer att utföra för den nuvarande

riksförsäkringsanstalten, bör värderas och ersättas efter skäliga

grunder.

Ett genomförande av det första av nu nämnda alternativ^ skulle pa grund

av arbetstekniska skäl medföra hart när oöverstigliga svårigheter. Vissa

omfattande arbeten äro nämligen av den art, att de samtidigt avse olika tidsperioder.

I samband med det arbete, som exempelvis utföres för den definitiva

regleringen av de större arbetsgivarnas försäkringsavgifter, för ett föregående

år, erhållas sålunda även de avgiftsbelopp, som tillämpas vid den provisoriska

debiteringen för närmast följande år. Att uppdela den definitiva regleringen

och den provisoriska avgiftsdebiteringen på skilda personalgrupper skulle därför

arbetstekniskt sett vara en oformlig åtgärd. Härtill komma även andra synpunkter.

De inom den nuvarande riksförsäkringsanstalten befintliga registren

av olika slag, de olika arbetsgivarnas försäkringsakter och det arbetsmaterial

i övrigt, som finnes samlat inom anstalten, tjäna icke endast den del av anstaltens

arbete, som avser det löpande året, utan även den del av^ arbetet, som pa

grund av försäkringsverksamhetens natur måste avse. en föregående tidsperiod.

Det skulle givetvis ur arbetssynpunkt vara synnerligen olämpligt, om dessa

olika slag av arbetsmaterial samtidigt skulle användas av hos olika institutioner

anställd personal. o

På grund av de anförda synpunkterna synes sålunda det första av de bada

anförda alternativen för den nya riksförsäkringsanstaltens övertagande av den

nuvarande anstaltens verksamhet icke böra komma i fråga. Däremot bör ett

övertagande av verksamheten i enlighet med alternativ 2) kunna genomföras

utan svårigheter av ovan angiven art.

De uppgifter på grund av 1916 och 1901 års lagar, som den nya riksförsäkringsanstalten

skulle komma att utföra för den nuvarande anstaltens räkning,

torde i huvudsak vara följande:

1) definitiv reglering av försäkringsavgifter för större arbetsgivare för

år 1926;

2) debitering av försäkringsavgifter för mindre arbetsgivare för år 1926 med

undantag för städerna Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, för vilka

nämnda debitering verkställts redan under år 1926;

3) behandling av klagomål över avgifter, som påförts mindre arbetsgivare

i arbetsgivarförteckningarna för 1926 och tidigare år;

4) reglering av skador, som inträffat under år 1926 och tidigare, för vilka

anmälan inkommit före den 1 januari 1927 men som vid nämnda tidpunkt ännu

icke slutreglerats;

5) reglering av skador, som inträffat under 1926 och tidigare år men som

den 1 januari 1927 ännu icke blivit anmälda;

6) utgivande av från den nuvarande riksförsäkringsanstalten utgående liv
-

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

räntor enligt 1916 års lag i anledning av olycksfall, som inträffat under åren

1918—1926;

7) utgivande av från den nuvarande riksförsiikringsanstalten utgående livräntor

enligt 1901 års lag;

8) utarbetande av olycksfallsstatistik för åren 1925 och 1926.

För utförande av dessa arbetsuppgifter bör den nya anstalten givetvis åtnjuta

skälig ersättning. I det följande, där nu nämnda arbetsuppgifter behandlas

var för sig, har en uppskattning av kostnaderna för deras utförande verkställts

med ledning av den nuvarande anstaltens erfarenhet.

Definitiv reglering av försäkringsavgifter för större arbetsgivare för år 1926.

Förevarande arbete grundar sig på de dagsverks- och löneuppgifter för år 1926,

som inkomma från de större arbetsgivarna i början av 1927. och sker samtidigt

med fastställande av provisoriska avgifter för sistnämnda år. Härvid plägar

det belopp, som motsvarar den definitiva avgiften för ett föregående år, påföras

såsom provisorisk premie för det löpande året. Fastställandet och påförandet

av den provisoriska premien är ett arbete, som den nya anstalten givetvis har

att utföra för egen räkning. Bestämmandet av den definitiva premien för föregående

år utföres däremot för den nuvarande anstaltens räkning. Under sådana

förhållanden synes den nya anstaltens ersättning för ifrågavarande arbete

kunna bestämmas till hälften av den årliga kostnaden för debitering av försäkringsavgifter

för större arbetsgivare. Enligt utförda kostnadsberäkningar1

uppgår kostnaden för debitering av större arbetsgivare till cirka 430,000 kronor.

Den nya anstaltens ersättning för den definitiva regleringen av de större

arbetsgivarnas försäkringsavgifter för år 1926 synes sålunda kunna uppskattas

till cirka 215,000 kronor.

Debitering av försäkringsavgifter för mindre arbetsgivare för år 1926 med

undantag för Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping samt klagomål i anledning

av påförda avgifter. för år 1926 och tidigare. Debiteringsarbetet beträffande

de mindre arbetsgivarna sker i genomsnitt vid en senare tidpunkt än

beträffande de större. Härigenom kommer en relativt större del av debiteringsarbetet

för mindre arbetsgivare att avse det föregående året än vad fallet är beträffande

debiteringsarbetet för större arbetsgivare. En utförd undersökning''

har givit vid handen, att omkring 2/3 av debiteringsarbetet för de mindre arbetsgivarna

avser föregående kalenderår. Den nya riksförsäkringsanstaltens ersättning

för debitering av mindre arbetsgivare för år 1926 synes på grund härav

kunna uppskattas till omkring 2/3 av den förvaltningskostnad, 321,000 kronor,

som för närvarande årligen belöper på mindre arbetsgivare, eller till 2U,000

kronor.

Reglering av skador, som inträffat under år 1926 och tidigare och för vilka

anmälan inkommit den 1 januari 1927 men som vid nämnda tidpunkt ännu icke

slutreglerats. Enligt verkställd undersökning utgör skaderegleringskostnaden

i genomsnitt 18.30 kronor per olycksfall. För uppskattning av den ersättning,

vartill den nya anstalten kan anses berättigad för utförande av skadereglering

för den nuvarande anstaltens räkning, bör den 1 januari 1927 undersökas huru

många anmälda olycksfall, som då ännu icke slutreglerats. Antalet dylika

olycksfall torde approximativt kunna uppskattas till 4,000. Då en del av dessa

skador redan delvis behandlats, synes ersättningen till den nya anstalten lämpligen

kunna beräknas pa grundval av halva detta antal, approximativt uppskattat

till 2,000 och efter 18.30 kronor per olycksfall eller till cirka 37.000 kronor.

Reglering av skador, som inträffat under år 1926 och tidigare men som den

1 januari 1927 ännu icke blivit anmälda. Detta antal kan med ledning av hittillsvarande

erfarenhet uppskattas till omkring 1,800. Efter 18.30 kronor per

1 Se förestående Bilaga C sid. 275.

s. 295 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

295

skada skulle den nya riksförsäkringsanstaltens ersättning för reglering av

ifrågavarande skador uppgå till cirka 33,000 kronor. _

Utgivande av från den nuvarande riksförsäkringsanstalten utgående livräntor

enligt 1916 års lag i anledning av olycksfall, som inträffat under åren 1918

—1926. Övertagandet av riksförsäkringsanstaltens ^räntetagare enligt 1916

års lag kommer att för den nya anstalten innebära ökat arbete och därmed ökade

omkostnader. Engångsersättningen härav synes lämpligen kunna fastställas

till 1 1/2 % av livräntornas kapitalvärde enligt för riksförsäkringsanstaltens

försäkringsverksamhet gällande grunder. Detta belopp understiger något riksförsäkringsanstaltens

nuvarande kostnader för revision och utbetalande av

nämnda livräntor.

Utgivande av från riksförsäkringsanstalten utgående livräntor enligt 1901

års lag. Ersättning härför bör, med hänsyn till att intet arbete med revision av

livräntorna kräves, utgå med lägre belopp än för livräntorna enligt 1916 års lag,

förslagsvis med 1 % av livräntornas kapitalvärde enligt nu gällande grunder.

Utarbetande av olycksfallsstatistik för åren 1925 och 1926. Då det torde få

anses ligga i den nya riksförsäkringsanstaltens eget intresse, att verkställa bearbetning

av det statistiska material, som föreligger, synes icke någon ersättning

böra utgå härför.

I enlighet med vad ovan anförts synes det arbete, som den nya anstalten efter

den 1 januari 1927 har att utföra, avseende försäkringsverksamheten för år 1926

och tidigare, böra ersättas av statsmedel till ett belopp som sålunda torde kunna

beräknas till 499,000 eller till i runt tal 500,000 kronor. Häri ingår dock icke

ersättning för livräntornas utgivande, vilken ersättning torde böra utgå i form

av förvaltningstillägg till livräntornas kapitalbelopp.

Till den nya riksförsäkringsanstalten överlämnas de värdehandlingar, vari

följande fonder enligt gällande bestämmelser äro redovisade:

1) ersättningsreserven den 31 december 1926 för icke slutreglerade och

okända skador, som inträffat före den 1 januari 1927;

2) livräntereserven den 31 december 1926 enligt 1916 års lag;

3) livräntereserven den 31 december 1926 enligt 1901 års lag;

Därjämte torde i kontanter eller värdehandlingar överlämnas belopp svarande

mot:

a) ett förvaltningstillägg av 1 */2 % av summan av under punkt .2) omförmäld

livräntereserv och den del av under punkt 1) angiven e r s ä t in i n g s r e s er v.

som avser kapitalvärdet av livräntor;

b) ett förvaltningstillägg av 1 % av under punkt 3) omförmäld livräntereserv

;

c) ett säkerhetstillägg av 5 ^ av under punkt 2) omförmäld livräntereserv,

i den mån förefintligt överskott å verksamheten enligt 1916 års lag giver möjlighet

härtill;

d) ett säkerhetstillägg av 5 % av under punkt 3) omförmäld livräntereserv.

Det under punkt a) angivna förvaltningstillägget bestrides från överskottet å

verksamheten enligt 1916 års lag och det under punkt b) angivna från överskottet

å verksamheten enligt 1901 års lag.

Kapitalvärden av livräntor enligt 1916 och 1901 års lagar beräknas enligt

gällande grunder.

Stockholm den 23 december 1925.

E. Odelstierna.

O. A. Åkesson.

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Bilaga F.

P. M.

Några synpunkter rörande frågan om monopol- eller konkurrenssystem

inom den sociala olycksfallsförsäkringen.

r

1. Till förmån för konkurrensen an föres, att den förbilligar.

Man är van att betrakta denna sats som ett axiom, och dess giltighet inom

många verksamhetsområden torde näppeligen heller kunna ifrågasättas. Man

får emellertid icke utan vidare härav draga den slutsatsen, att inom vilket

verksamhetsområde som helst, där konkurrens kan tillämpas, det också

är lämpligast och nyttigast att så sker. Ett tj^piskt exempel härpå utgör

en obligatorisk försäkring. Vad som förnämligast här bestämmer varans

— försäkringens -— pris är nämligen den risk, som försäkringen avser att

täcka. Om försäkringen kan äga rum endast i en inrättning eller i tjugu har

givetvis ingen inverkan på riskens storlek. Men den sammanlagda förvaltningskostnaden

blir i senare fallet större, dels på grund av försäkringsarbetets splittring

på ett flertal organisationer, dels på grund av konkurrenskostnaderna (se

vidare nedan, mom. 3).

I detta sammanhang må anföras ett yttrande — närmast rörande konkurrensen

i privatförsäkring — av den kände danske statistikern och försäkringsmannen

professor H. Westergaard (föredrag i Svenska Eörsäkringsföreningen

den 28 mars 1924, refererat i Nordisk Försäkringstidskrift, häfte n:r 3, 1924):

»Man anser ju i allmänhet, att där den fria konkurrensen verkar, där komma

priserna att bliva så låga som möjligt. Men vid all försäkringsverksamhet —

icke blott livförsäkring — är det en motsatt tendens. — — —»

2. Det påstås att varje monopolsystem innebär en större fara för slentrian än

ett konkurrenssystem.

_ Att ett monopolsystem ofta innebär en stor fara för slentrian är en uppfattning,

för vars riktighet utan tvivel flera belägg kunna anföras.

Det föreligger emellertid en bestämd och avgörande skillnad mellan monopolföretag

i allmänhet och den här ifrågavarande centralanstalten, vilken omständighet

gör, att erfarenheten från andra monopolföretag icke är tillämplig på

den sistnämnda. Nämnda skillnad består däri, att representanter för alla av

den föreslagna centralanstalten intresserade parter —- det allmänna, arbetsgivarna

och arbetarna •— hava möjlighet att granska förvaltningens detaljer.

Det torde få anses självfallet, att de intresserade parternas representanter komma

att begagna sig av denna rätt och därmed motverka tendenser till slentrian

och slapphet.

3. De sammanlagda förvaltningskostnaderna bliva större vid konkurrens än

vid monopol.

a) Ett nationalekonomiskt sett onyttigt arbete nedlägges ständigt på att överföra

försäkringar från en försäkringsinrättning till en annan (agenter, annonser,

skriftlig bearbetning, försvarsåtgärder). Anskaffningsarbetet medför icke in
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai:ts proposition nr 100.

''297

om den sociala olycksfallsförsäkringen — i motsats till förhållandet inom privatförsäkringen

— någon ökad anslutning till försäkringen, då ju försäkriiigsklientelets

omfattning är fastställd i olycksfallsförsäkringslagen.

b) Försäkringsverksamhetens splittring på ett flertal inrättningar medför,

att särskilda arbeten måste utföras för reglerandet av växelverkan mellan den

subsidiära statliga anstalten och de övriga (anmälan till riksförsäkringsanstalten

om arbetsgivares inträde i och utträde ur ömsesidigt bolag, vidlyftig registrering,

identifiering, fördelning av ersättningar respektive försäkringsavgifter

på arbetsgivare, vilka bedriva verksamhet gemensamt, men var för sig äro försäkrade

i olika inrättningar, utredningsarbeten av olika slag m. nr.).

c) Konkurrensen medför allmän fördyring av administrationsarbetet, enär

stordriftens fördelar icke kunna i önskvärd grad uppnås (standardisering av

och specialisering i arbetet, varvid personalens kvalifikationer kunna väl avpassas

efter arbetets krav och genomsnittligt billigare personal användas; bättre

utnyttjande av under alla förhållanden erforderliga organisatoriska anordningar

o. dyl., såsom ombudsorganisation och befälspersonal).

Se vidare »P. M. rörande vissa kostnadsberäkningar för den sociala olycksfallsförsäkringen»,

Bilaga C, sid. 271.

4. Till förmån för konkurrensen anföres, att den medför en rättvisare ■premiesättning.

Detta påstående grundar sig på en missuppfattning. Fn monopolanstalt för

olycksfallsförsäkringen har intet intresse av att debitera för höga premier, lika

litet som den har intresse av att debitera för låga. Fn försäkringsinrättning,

som konkurrerar med andra försäkringsinrättningar om försäkringstagarna, kan

däremot icke undgå en frestelse till att sätta premierna i underkant för att på

så sätt möjligen utöka sin försäkringsstock. Men detta innebär en sporre icke

till riktig utan till oriktig premiesättning. Konkurrensen verkar nämligen

efter hand så, att de dåliga riskerna inom en viss yrkesgrupp i regel få erlägga

lägre och de goda riskerna högre premier än de borde. Detta förhållande minskar

intresset för skyddsarbetet och verkar sålunda i rent antisocial riktning.

Till belysande härav må anföras följande exempel.

Det antages för enkelhetens skull, att en försäkringsinrättnings hela försäkringsstock

tillhör en och samma yrkesgrupp. Det antages vidare, att försäkringsinrättningen

till en början ej har annan kännedom om olycksfallsrisken

i de försäkrade företagen än som framgår av den gemensamma, olycksfallsstatistiken.

För alla dessa arbetsgivare, tillhörande en och samma yrkesgrupp,

tillämpas sålunda samma premiesats, motsvarande de statistiskt beräknade genomsnittskostnaderna.

Efter några år kommer försäkringsinrättningen underfund med, att risken

hos vissa av dessa arbetsgivare är högre än genomsnittsrisken — hos andra

lägre. På den förra gruppen förlorar sålunda försäkringsinrättningen — på

den senare skördar den en vinst. På grund härav kommer givetvis försäkringsinrättningen

att i enlighet med lagens bestämmelser höja premierna för den

förra gruppen, men även att sänka premierna för den sist nämnda. Denna grupp

kvarstannar givetvis i försäkringsinrättningen. Arbetsgivare tillhörande den

förra gruppen undersöka i stället om ej möjligen lägre premier kunna erhållas

på annat håll. Här uppträder sålunda ett rent spekulation smoment. Det ligger

då nära till hands för en annan försäkringsinrättning, som ej närmare känner

risken hos sistnämnda arbetsgivare, att erbjuda dem premier, motsvarande de

genomsnittskostnader, vilka framgå av den för olycksfallsförsäkringen gemensamma

statistiken. Härigenom slippa sålunda dessa dåliga risker även i fortsättningen

undan med för låga premier. Detta karv visserligen vara till fördel

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

för dessa arbetsgivare själva, men det blir på bekostnad av de övriga, och rättvisan

i premiesättningen rubbas. Försäkringsrörelsen drabbas på så sätt alltjämt

av förluster, och dessa måste givetvis de goda riskerna betala.

Om sålunda de goda riskerna, vilka infört skyddsanordningar, få betala för

de dåliga, så minskas naturligtvis de förras intresse för dylika anordningar —

och, då de dåliga riskerna finna sig kunna slippa undan med för låga premier.

så minskas i viss mån också deras intresse i samma avseende.

För ernående av en verkligt god riskbedömning erfordras framför allt statistisk

och skyddsteknisk erfarenhet, och ju mera omfattande denna erfarenhet

är, desto bättre. Den statistiska erfarenheten blir på kortaste tid bäst

tillgodogjord, om försäkringen är samlad i en hand, så att förhållandena i fråga

kunna fullständigt överblickas. Olycksfallsrisken varierar ju mycket i olika

yrkesgrupper, och redan detta försvårar givetvis åstadkommandet av en tillräckligt

omfattande och tillförlitlig olycksfallsstatistik. Är dessutom försäkringen

splittrad på en mångfald försäkringsinrättningar, och arbetsgivaren det

ena året anlitar en inrättning och det andra året en annan -— eller så att säga

går på turné mellan försäkringsinrättningarna -— bliva förutsättningarna ännu

ogynnsammare.

Såsom ovan framhållits, förefinnes icke något som helst skäl för en monopolanstalt

att vid premiesättningen avvika från statistikens resultat. Då olycksfallsstatistiken

är offentlig, vilken även torde bliva fallet med den ifrågasatta

centralanstaltens tariff, kan för övrigt eventuell bristande överensstämmelse

mellan statistiken och premiesättningen omedelbart påtalas genom besvär hos

försäkringsrådet. Såsom säkerhet för att handläggningen av premiefrågor

inom rådet skall bliva fullt betryggande, har föreskrivits, att vid prövningen

av dylika besvär skola deltaga bland annat tvenne försäkringstekniker och

tvenne representanter för arbetsgivare.

Påståendet om konkurrensens stora betydelse för specialtarifferingen vinner

icke heller bekräftelse, om man ser efter i vilken utsträckning de skyddstekniska

synpunkterna hittills blivit beaktade vid tariffering av företagen. Verklig

specialtariffering kan nämligen icke ske utan ett mera ingående bedömande

av vederbörande företag ur skyddsteknisk synpunkt. För ett dylikt

bedömande kräves skydds- och ingenjörsteknisk utbildning och erfarenhet: de

flesta bland de nuvarande försäkringsinrättningarna sakna emellertid effektiv

sakkunskap av detta slag och alltså även möjlighet till en effektiv specialtariffering.

Därest någon arbetsgivare skulle befara, att den ifrågasatta nya anstalten vid

premiesättningen icke tagit tillbörlig hänsyn till de särskilda arbetsförhållandena

vid hans företag, står det honom fritt att hos anstalten begära uppgift

såväl om storleken av de ersättningar, som föranletts av olycksfall, som under

olika år inträffat bland hos honom anställda arbetare, som rörande de premier

han för motsvarande tid inbetalt. Denna rätt för arbetsgivaren måste givetvis

för anstalten innebära ett direkt tvång till anpassning av premierna efter de

särskilda företagens speciella förhållanden i den mån dessa kunna anses utöva

en bestämd inverkan på olycksfallsrisken.

De för verklig specialtariffering behövliga erfarenheterna av olika slag samlas

sålunda bäst, icke i ett konkurrenssystem utan i ett monopolsystem, där

man har möjlighet att sakkunnigt och kontinuerligt överblicka och följa riskförhållandena

och deras utveckling.

5. Konkurrensen medför fara för att ersättningarna tillmätas för lågt.

Vid konkurrens är det alltid att befara, att inrättningarna pressa ned sina

premier under de mot risken svarande och sedan söka undvika förlust på verk
-

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

samheten genom att tillmäta alltför låga ersättningar; kontroll häröver är synnerligen

vansklig. . . . ,

Anmärkningar mot den nuvarande skaderegleringsverksamheten hava bland

annat framkommit i inom riksdagen väckta motioner med förslag till omorganisation

av olycksfallsförsäkringen. Det torde även böra erinras om ett yttrande

av försäkring srådet till 1924 års andra lagutskott: »Att under de iöista

åren av rådets verksamhet antalet besvär var ringa och först efter hand

ökats, visar även, att arbetarnas förmåga att genom anförande av besvär själva

iakttaga sina intressen icke och ej ens bland de organiserade arbetarna, av

vilka bolagens klientel till stor del utgöres, hittills varit sådan,^ att förmånen

av att kunna anföra besvär skulle göra en effektiv kontroll i någon avsevärd

man överflödig.»

Konkurrenssystemets bibehållande skulle därför givetvis kräva högst betj*- dande merkostnader för försäkringsrådet, om rådets kontrollverksamhet skulle

kunna göras någorlunda effektiv. Detta skulle emellertid r sin tur förutsätta

ett fortlöpande omfattande dubbelarbete — ett dubbelarbete, som däremot vid

ett monopolsystem av föreslagen karaktär skulle praktiskt taget bortfalla.

Försäkringsrådet Geijer uttalade i samband med försäkringsradets nyssnämnda

yttrande till 1924 års andra lagutskott bland annat följande:

»Jag kan icke heller undgå att i likhet med motionärerna finna, att de skadades

rätt för närvarande icke är tillräckligt säkerställd. Den uppfattningen

ligger nära till hands, att då de skadade i ersättningsfrågorna hava klagorätt

hos försäkringsrådet allt är väl beställt, och att den, som icke begagnar sm

klagorätt, må skylla sig själv. Under min tjänstgöring i försäkringsrådet har

jag dock för min del efter hand kommit till en annan övertygelse, nämligen

att skaderegleringen på olycksfallsförsäkringens område icke för närvarande

har sådan enhetlighet och stadga, att bestämmandet av ersättningarna med

trygghet kan vara överlämnat åt ett flertal sinsemellan konkurrerande försäkringsinrättningar,

samt att klagorätten hos försäkringsrådet icke innebär en

tillfredsställande garanti för att de skaderegleringar, som äro mest i behov av

justering, komma under rådets bedömande. Det är ju för övrigt en naturlig

sak. att en konkurrens sådan som den bär rådande måste hos samtliga försökringsinrättningar

medföra en tendens till successiv nedpressmng av de skadades

förmåner, därest ej från statens sida lämpliga åtgärder vidtagas för att

hindra en sådan utveckling. Särskilt då försäkringsrådets granskande verksamhet

numera så gott som helt inställts, anser jag därför, att fara är för

handen, att de skadade ofta icke komma i åtnjutande av de förmåner, som med

olycksfallsförsäkringen avses, och att detta i särskilt hög grad drabbar de kategorier

av försäkrade, hos vilka bildningsgraden är lägst och förmågan att

tillvarataga egna intressen minst, men hos vilka behovet av föräknngens förmåner

är störst. En enhetlig skadereglering anser jag därför vara ett krav.

som med det snaraste bör tillgodoses.»

Försäkring sinspektionen, som jämlikt lag om försäkringsrörelse den ''-•> maj

1917 utövar tillsyn över de ömsesidiga bolagen, uttalar i sitt yttrande över besparingskommitténs

betänkande bland annat följande:

»Det viktigaste krav, som från det allmännas sida måste ställas pa olycksfallsförsäkringens

organisation, är, att den bereder säkerhet för de skadade att

utfå de ersättningar, som tillkomma dem enligt lagen. Det torde icke från

något håll kunna bestridas, att den nuvarande organisationen icke håller mattet

i detta avseende, framför allt därför att ett flertal försäkringsanstalter äga

att besluta över skaderegleringarna. En enda institution bör äga besluta i

fråga om skadeersättningarna. Dock bör, såsom kommittén framhåller, denna

institution äga att, där den så finner lämpligt, överlämna avgörandet av sjuk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ersättningsfrågor åt organ, som hava bättre möjlighet än den centrala institutionen

att ägna sjukfallen den tillsyn, som är erforderlig.»

Riks för säkring sanstalten uttalade i yttrande till 1924 års andra lagutskott

bland annat följande:

»I den ifrågavarande konkurrensen blir lätt den försäkringsinrättning den

starkaste, som i stort sett kan erbjuda de lägsta försäkringsavgifterna, d. v. s.

där ej alldeles särskilda förhållanden föreligga, ytterst och i längden den, som

kan utgiva de lägsta ersättningarna till de försäkrade och som mest och hänsynslösast

begagnar den försäkringsinrättningen medgivna fria prövningsrätten

vid ersättningarnas bestämmande för nående av detta syfte.

Sålunda inbjudes sakligt sett alltjämt till en auktion, där det gäller att bjuda

lägre, och där insatsen väsentligen är den olycksfallsskadade arbetarens rätt.

Det fordras därför med ett sådant system starka garantier för motverkande

av ett sådant förfaringssätt.»

I detta sammanhang torde även följande synpunkter vara på sin plats. Man

måste skilja mellan förhållandena inom den sociala olycksfallsförsäkringen och

de förhållanden, som äro rådande inom exempelvis enskild olycksfallsförsäkring.

Vid försäkring av sistnämnda slag är det ju så, att samme person, som

tecknar försäkringen och som skall erlägga premierna, också själv (eller hans

anhöriga) skall åtnjuta försäkringens förmåner, om olycksfall inträffar. Innan

man ordnar en sådan försäkring, är det naturligt att taga i betraktande

icke blott premiernas storlek i förhållande till förmånerna enligt avtalet utan

även det sätt, varpå bolaget i praktiken anses tillämpa avtalets bestämmelser

vid inträffade olycksfall. För försäkringstagaren är det sålunda icke blott en

premiefråga utan ock en fråga, huruvida han har anledning att vid inträffande

olycksfall vänta sig en välvillig eller en snäv behandling från bolagets sida.

Inom den sociala olycksfallsförsäkringen är förhållandet ett annat. Där bestämmer

arbetsgivaren i vilken försäkringsinrättning försäkringen skall tagas,

samt erlägger avgiften för densamma. Själv åtnjuter han inga förmåner, om

olycksfall inträffar. Dessa åtnjutas av en tredje part, de skadade arbetarna,

d. v. s. försäkringstagaren är en, förmånstagaren en annan. Arbetsgivarna

kunna sålunda icke direkt hava samma allsidiga intresse för försäkringsinrättningens

sätt att utöva sin verksamhet, som de skulle hava, om det gällde en

försäkring för dem personligen. Det är ju därför helt naturligt, att inom den

sociala olycksfallsförsäkringen försäkringstagarnas intresse för premiefrågan

är betydligt starkare och deras intresse för skadeersättningsfrågan däremot

mindre framträdande än inom privatförsäkringen. Ur principiell synpunkt kan

det sålunda icke anses vara riktigt att, som nu är fallet, en stor del av olycksfallen

i första hand regleras av inrättningar, vilka ofta stå i ej oväsentligt beroende

av vederbörande arbetsgivare, under det att arbetaren, förmån stagaren,

endast genom anförande av besvär kan få garanti för att hans rättsanspråk

bliva riktigt bedömda. Detta är ett förhållande, som alltför litet hittills

beaktats men som i diskussionen om en ny organisationsform för den sociala

olycksfallsförsäkringen icke bör förbises.

Av vad ovan anförts torde också framgå, att ett monopol vida mera än ett

konkurrenssystem är ägnat att komma i åtnjutande av sådant berättigat förtroende

från de försäkrades sida, förutan vilket intet socialförsäkringssystem

blir vad det bör vara.

6. Konkurrensen försvårar ett rättvist bestämmande av invaliditetsersättning

i förhållande till faktiskt förlorad förvärvsförmåga.

Ur social synpunkt är det av synnerlig vikt att komma ifrån det jämförelsevis

stela och schablonmässiga — man skulle kunna säga opersonliga —

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

601

.system för bedömandet av invaliditetsgraden, som härstammar ur enligt 1901

års lag tillämpad praxis och som man i stort sett fortfarande fasthåller vid

trots den nya lagens uttryckliga bestämmelse (8 §: »Vid bedömandet, i vad

man viss kroppsskada åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan, skall hänsyn

tagas ej blott till skadans beskaffenhet och inverkan på den skadades förmåga

i allmänhet att försörja sig genom arbete, utan även till skadans inflytande

på de särskilda färdigheter, som för drivande av den skadades yrke må

vara erforderliga, samt till den skadades ålder och kön.»). Grundsatsen att

skadans verkliga påföljd för den skadade skall vara bestämmande för invaliditetsgradens

fastställande, bör följas icke blott för att undvika utgivande av

högre ersättningar än som äro skäliga, utan även av hänsyn till invalidernas

rätt. Det torde nämligen finnas skäl att antaga, att de höggradiga invalidernas

förvärvsförmåga i vissa fall överskattas. Ett avgörande hinder för en

ändring till det bättre ligger emellertid i själva konkurrenssystemets natur.

Om nämligen under nuvarande förhållanden den i 8 § föreskrivna fria prövningen

av invaliditetsfallen noggrannare genomfördes, skulle faran ökas för att

försäkringsinrättningarna i syfte att pressa ned sina premier komine att i genomsnitt

tillmäta alltför låga invaliditetsersättningar. Denna fara är desto

större som invaliditetsersättningarna, i fråga om ersättningsbeloppens kapitalvärde,

utgöra den övervägande delen av samtliga skadeersättningar. Under åren

1920—1922 uppgingo sålunda (frånsett statens arbetare) invaliditetsersättningarna

till 27.1 miljoner kronor eller 67.1 % av samtliga ersättningar enligt

den obligatoriska försäkringen. Antalet invalider under samma tid var 6,115,

sammanlagda antalet invaliditetsprocent 146,756 och medelinvaliditetsgraden

sålunda 24.0. Av dessa siffror framgår, att för varje fall i vilket invaliditetsgraden

nedsättes eller höjes minskas eller ökas kostnaden för försäkringsinrättningen

med i genomsnitt ej mindre än inemot 185 kronor.

Eörsäkringsinrättningarna torde dessutom icke alltid hava tillräckliga förutsättningar

för ett riktigt tillämpande av en mera individualiserad invaliditetsbedömning,

vilken ju är en fråga av ömtålig art och måste grundas på ett

avvägande av icke blott medicinska utan även tekniska med flera faktorer.

Självfallet skulle en efter större linjer arbetande och med allsidig sakkunskap

utrustad monopol anstalt hava helt andra förutsättningar att kunna genomföra

de behövliga reformerna på detta område.

7. Konkurrenssystemet kan icke så effektivt som ett monopolsystem verka för

de skadades återställelse till förvärvsförmåga.

Frågan om invalidreaktivering sammanhänger ju helt och hållet med möjligheterna

för ett sådant mera individualiserat förfarande i fråga om bedömandet

av inskränkningen i förvärvsförmåga, som ovan berörts. Följaktligen skulle

ett monopolsystem också äga vida större förutsättningar än konkurrenssystemet

för att kunna systematiskt befrämja invalidreaktivering. I fråga om denna

ur social synpunkt så ytterst betydelsefulla uppgift för försäkringsverksamheten

skulle genom monopol kunna åstadkommas resultat, som det är otänkbart

att uppnå i ett konkurrenssystem på grund av de många inrättningarnas

bristande förståelse och bristande resurser för ändamålet i fråga. Det är ju

uppenbart, att exempelvis sådana viktiga angelägenheter som erforderligt samarbete

med landets sjukvårdsorganisation, yrkesutbildning, protesanskaffning

och arbetsförmedling åt invalider skulle kunna ordnas billigare, mera i stort

och mera effektivt av en med kombinerad medicinsk-teknisk sakkunskap utrustad

monopolanstalt.

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj ris proposition nr 109.

8. Konkurrensen omöjliggör ett praktiskt fruktbärande samarbete med sjukförsäkringens

lokala organ och försvårar över huvud taget åvägabringandet

av önskvärd enhetlighet inom socialförsäkringen.

Ett samarbete med sjukkassorna har bland annat till syfte:

a) att den skadade utan omgång erhåller lämplig sjukvård. Den skadade

kan givetvis hastigare och effektivare bringas hjälp av ett lokalt organ

än av en på avlägsen ort belägen försäkringsinrättning; i många fall

gäller detta även den kontanta sjukersättningens utgivande;

b) att åstadkomma effektivare kontroll över ersättningsanspråken. En

effektivare kontroll än som för närvarande utövas är önskvärd för åstadkommande

av rättvist utmätande av skadeersättningar;

c) att underlätta förvaltningsarbetet.

Om karenstiden borttages, rycka sistnämnda frågor upp i främsta ledet, och

ett allmänt samarbete med sjukkassorna blir då av stor vikt. Att få till stånd

ett dylikt samarbete mellan sjukförsäkringen och en på ett flertal inrättningar

splittrad olycksfallsförsäkring vore självfallet tämligen utsiktslöst. Härutinnan

ligger således ett mycket avgörande skäl för införande av monopolsystem.

I detta sammanhang må även framhållas följande uttalande av riksförsäkringsanstalten

i ett dess yttrande till 1924 års andra lagutskott:

»Slutligen får anstalten med hänvisning till vad därom anförts i berörda utlåtande

särskilt framhålla, att med hänsyn till den aktuella frågan om större

enhetlighet mellan socialförsäkringens olika grenar någon önskvärd sådan enhetlighet

icke lär kunna åvägabringas utan den erforderliga enhetligheten i fråga

om den sociala olycksfallsförsäkringens handhavande. Det är nämligen icke

nog med att — såsom för säkring sinspektionen framhåller i en av inspektionen

den 2 mars 1915 gjord framställning till Kungl. Maj:t i fråga om viss egendomsförsäkring

— ’genom hela den obligatoriska försäkringens samlande i en

statsanstalt minskas förvaltningskostnaderna’ och ''försähringsverksamheteu

förlöper jämnare’, utan det ligger såsom ofta framhållits även i öppen dag, att

den omständigheten, att försäkringsavgifter skola uppbäras och ersättningar

utbetalas av ett flertal enskilda inrättningar, måste omöjliggöra eller åtminstone

väsentligen försvåra att i detta avseende inrangera olycksfallsförsäkringen

under ett för samtliga försäkringsgrenar gemensamt system.»

Stockholm i december 1925.

E. Odelstierna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

L A GR AI )S UTL A T AN DE

SAMT

STATSRÅDSPROTOKOLL DEN 25 FEBRUARI 192<>

20

Bihang till riksdagens protokoll 1920.

1 sand. 90 käft. (AV 109).

s. 303 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition nr 109.

303

Utdrag av protokollet, hållet i Kung!. Maj.ts lagråd den 22 februari

192G.

Närvarande:

justitierådet Svedelius,

regeringsrådet Palmgren,

justitierådet Christiansrox,

justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,

hullet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 31 december 1925, hade

Kung!. Maj :t förordna!, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till lag om försäkring

för olycksfall i arbete samt lag angående ändrad lydelse av 1 och G §§

i lagen den 29 juni 1917 (nr 466) erm försäkring srådet.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Fredrik Wilhelm Ivillander.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess

särskilda ledamöter.

Förslaget till lag om försäkring för olycksfall i arbete.

Justitieråden Svedelius, Christiansson och Högstedt:

Det remitterade förslaget avviker i flera viktiga hänseenden från nu gällande

lag om försäkring för olycksfall i arbete. Den mest betydelsefulla av

de föreslagna nyheterna är otvivelaktigt centraliseringen av den sociala olycksfallsförsäkringen

till en enda försäkringsanstalt, som sålunda skulle erhålla

en lagfäst monopolställning å området. För en dylik anordning tala onekligen

vissa tungt vägande skäl. Ä andra sidan må dock beaktas, att den nuvarande

valfriheten mellan försäkring i riksförsäkringsanstalten och i ett för ändamålet

bildat ömsesidigt försäkringsbolag av arbetsgivarna, som hava att bestrida utgifterna

för försäkringen, för närvarande med bidrag av statsmedel till omkostnaderna

men enligt förslaget utan sådant bidrag, visat sig vara högt uppskattad

samt att de anmärkningar, som ur rättssäkerhetens synpunkt — den

vilken vid frågans bedömande otvivelaktigt bör i främsta rummet uppmärksammas

— framställts mot det nuvarande systemet, synas väsentligen härflyta

av en på teoretiska grunder fotad misstro till detsamma. Att i verkligheten

de skadades rätt skulle hava blivit sämre tillgodosedd, då försäkring tagits i

s. 304 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

304

ömsesidigt försäkringsbolag, än då skaderegleringen skett genom riksförsäk

ringsanstalten, torde icke kunna anses under förarbetena ådagalagt. Statistiska

undersökningar, som under de senare åren anställts, utvisa visserligen, att

försäk.ringsrådet i något större utsträckning vidtagit ändring i sådana beslut

i försäkringsfrågor, som meddelats av de ömsesidiga försäkringsbolagen, än i

beslut av riksförsäkringsanstalten, men det synes i hög grad ovisst, om av de

anförda siffrorna några säkra slutsatser i förevarande avseende kunna dragas.

Ur nu angivna synpunkter och då införandet av ett monopolsystem möjligen

kunde befaras i vissa fall komma att medföra ett minskat intresse hos arbetsgivarna

för frivilliga åtgärder till förebyggande av olycksfall, synes det kunna

ifrågasättas, om fördelarna av ett dylikt system otvetydigt äro så övervägande,

att den verksamhet, som för närvarande bedrives av de ömsesidiga försäkringsbolagen,

bör, såsom nu föreslås, med innevarande års utgång åtminstone till

huvudsaklig del bringas att upphöra.

Betänkligheterna härutinnan ökas vid beaktande av den föreslagna organisationen

av den anstalt, som skulle med uteslutande av andra försäkringsinrältningar

övertaga all obligatorisk försäkring för olycksfall i arbete. Bestämmelser

i nämnda avseende meddelas icke i olycksfallsförsäkringslagen utan innehållas

i det såsom bilaga 2 vid remissprotokollet fogade förslag till lag om

riksförsäkringsanstalten, vilket sistnämnda förslag icke utgör föremål för lagrådets

granskning. Med hänsyn till det nära sambandet mellan åtskilliga av

de nu ifrågasatta sakliga nyheterna i den förra lagen och den tilltänkta nya

organisationen må emellertid erinras, hurusom den nya anstalten skulle bliva

av en säregen och hos oss hittills oprövad typ, ett mellanting mellan enskild

försäkringsinrättning och statsanstalt. Ur rättslig synpunkt skulle anstalten

icke bliva hänförlig till någon av de legala sammanslutningar, vilka av gällande

lagstiftning regleras. Det har avsetts, att anstaltens funktionärer i sin

verksamhet skulle bliva hänförliga under 25 kap. 22 § strafflagen. Att så

verkligen skulle bliva förhållandet, förefaller emellertid med a.vseende å anstaltens

karaktär icke alldeles klart. Huruvida med den föreslagna organisationen

skulle vinnas vad därmed tydligen åsyftas eller att förena fördelarna av

enskild verksamhet med den trygghet, som förvaltningen genom ett statens

organ medför, synes skäligen ovisst.

2 §.

Lag rådet:

Bestämmelsen i andra styckets slutmening att makar anses såsom allenast

eu arbetsgivare har uppenbarligen tillkommit för at‘t förebygga, att åt det

förut i samma stycke meddelade stadgandet skulle kunna givas den tolkningen

att, där makar gemensamt bedriva rörelse eller yrke, deras däri sysselsatta barn

och föräldrar skulle anses såsom arbetare i lagens mening. Med den avfattning

förstnämnda bestämmelse erhållit synes emellertid densamma möjligen

kunna giva anledning till misstolkning i en annan riktning eller därhän att, så

.snart en arbetsgivare vore gift, även andra maken skulle betraktas såsom arbetsgivare

med påföljd att jämväl hans barn och föräldrar bleve uteslutna från

s. 305 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj ds proposition nr 109.

305

lagens tillämpning, oansett att denna make ej hade någon del i verksamheten i

fråga. Misstolkning i såväl den ena som den andra riktningen skulle bliva

utesluten, om bestämmelsen erhölle ungefär den lydelsen att, där arbete utföres

för makars gemensamma räkning, de anses såsom allenast eu arbetsgivare.

5 §.

Lagrådet:

Då uttrycket i tredje stycket »riksförsäkringsanstaltens verksamhet enligt

denna lag» icke torde med erforderlig tydlighet utmärka, att härunder icke

skall inbegripas den verksamhet, som avses i 34—36 §§, synes en jämkning av

redaktionen böra ske.

6 §.

Regeringsrådet Palmgren och justitierådet Uögstedt:

Stadgandet i 3 mom. angående storleken av livränta, som tillkommer genom

olycksfall skadad arbetare vid förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, är

— frånsett den nytillkomna föreskriften om tillägg av visst till förnyelse av

särskilda hjälpmedel avsett belopp — av samma lydelse som motsvarande bestämmelse

i gällande lag, och någon misstolkning av nämnda bestämmelse har

icke veterligen gjort sig gällande. Då emellertid avfattningen av stadgandet

dels måste betecknas såsom mindre lycklig i språkligt hänseende och dels. såvitt

angår storleken av livränta vid nedsättning av arbetsförmåga, icke giver

fullt tydligt uttryck åt den säkerligen åsyftade meningen, att livräntan skall

uppgå till ett årligt belopp, motsvarande två tredjedelar av den genom arbetsförmågans

nedsättning förorsakade minskningen i den skadades årliga arbetsförtjänst,

förordas en omredigering av stadgandet.

15 §.

Justitieråden Svedelius och Christiansson:

Genom de ändringar, som i förevarande paragraf och 18 § 2 mom. av förslaget

vidtagits i förhållande till motsvarande bestämmelser i 11 och 15 §§ i

gällande lag, har möjligheten för arbetsgivare att stå självrisk i hög grad begränsats,

i det s. k. total självrisk enligt förslaget medgives endast för staten

och kommun. Denna inskränkning har mött gensägelse från många håll. därvid,

särskilt åberopats, att tillfälle till total självrisk borde bibehållas såsom

i någon mån utgörande en motvikt mot den ensambestämmanderätt beträffande

premierna, som följde av den tillämnade riksförsäkringsanstaltens monopolställning.

Häremot åter har invänts förnämligast, att sådant skulle öppna möjlighet

för fortsatt konkurrens från andra försäkringsinrättningars sida, något

som man enligt förslaget åsyftat att helt förekomma.

Det vill dock synas, som om denna konkurrens icke skulle behöva befaras

bliva av någon större betydenhet, då skaderegleringen i allt fall skulle omhänderhavas

av riksförsäkringsanstalten. Av samma skäl skulle ock varje

farhåga för en mindre riktigt utmätt ersättning till de försäkrade vara ute
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

SOU

sluten. Vad slutligen förvaltningskostnaderna angår, synes uträkning och debitering

av den del av nämnda kostnad, som belöper å skaderegleringen och

således i allt fall skulle debiteras arbetsgivaren, icke behöva bliva särdeles betungande

för anstalten. Å andra sidan måste det anses innefatta ett berättigat

intresse hos den, som i varje fall skall bekosta olycksfallsersättningen, att därhän

anser sig med större fördel och ringare kostnader kunna på egen hand

ombesörja vård och ersättningens utgivande, jämväl få direkt ansvara därför,

förutsatt att säkerhet ställes.

Det hemställes förty, att i förevarande hänseende den nu gällande regeln

måtte bibehållas, åtminstone för de större arbetsgivarna, vilka därav få anses

äga det huvudsakliga intresset.

35 §.

Lagrådet:

Där i enlighet med bestämmelse i första stycket administrationsbo, som omförmäles

i 231 § i lagen om försäkringsrörelse, kommer att omfatta livräntor,

som varda fastställda först under administrationstiden, bör givetvis — i överensstämmelse

med stadgandet i sista stycket av nämnda paragraf — den

fordringsrätt, som i avseende å sådan livränta tillkommer administrationsboet,

omfatta icke allenast livräntans kapitalvärde utan samma värde ökat med en

tjugondei. Med avseende härå hemställes, att till ifrågavarande stycke måtte

fogas orden »ökat med en tjugondei av samma värde».

Sådana livränteförsäkringar, som den föreslagna riksförsäkringsanstalten i

enlighet med bestämmelserna i första stycket kan komma att övertaga, lära,

särskilt där övertagandet äger rum redan under tiden närmast efter det den

nya olycksfallsförsäkringslagen trätt i kraft, i åtskilliga fall kunna komma

att avse livräntor, som blivit fastställda allenast provisoriskt eller för viss tid.

Då det uppenbarligen är önskvärt, att anstalten, där sådant övertagande av

livränteförsäkring ägt rum, inträder i samtliga de rättigheter och skyldigheter,

som i avseende å ersättnings bestämmande och utgivande i förhållande

till livräntetagaren tillkommit det bolag, från vilket försäkringen av livräntan

övertagits, synes stadgandet i andra stycket böra erhålla en lydelse, varigenom

det angivna önskemålet tillgodoses.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 och (> SS i lagen den

2!) juni 1917 (nr 4(16) om försäkringsrådet
-

Lagrådet lämnade detta förslag utan anmärkning.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

s. 307 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

307

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-H c gent eu i statsrådet å Stock kohus

slott den 25 februari, 1926.

N ärv arande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,

Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 22

februari 1926 avgivna utlåtande över de den 31 december 1925 till lagrådet

remitterade förslagen till lag om försäkring för olycksfall i arbete och till

lag angående ändrad lydelse av 1 och 6 §§ i lagen den 29 juni 1917 om försäkringsrådet.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Den tveksamhet i avseende å lämpligheten av en centralisering av den sociala

olycksfallsförsäkringen, åt vilken vissa ledamöter av lagrådet givit uttryck,

torde icke behöva föranleda något yttrande från min sida utöver vad jag

vid föregående anmälan av förslagen anfört rörande de skäl, vilka synas mig

tala för vidtagande av lagstiftningsåtgärder i sådant syfte.

De betänkligheter i avseende å den föreslagna riksförsäkringsanstaltens organisation,

som kommit till uttryck i det av samma ledamöter av lagrådet avgivna

yttrandet, kan jag icke dela. Den omständigheten, att anstalten icke skulle

bliva hänförlig till någon av de legala sammanslutningar, som regleras av gällande

lagstiftning, lärer icke i och för sig vara ägnad att väcka sådana betänkligheter,

då i den föreslagna lagen om riksförsäkringsanstalten meddelas noggranna

bestämmelser om anstaltens organisation och verksamhet, bland annat

om sättet för utseende av de organ, riksförsäkringsstämma och styrelse, som

skola företräda anstalten, om dessa organs befogenheter, om förvaltningen av

anstaltens tillgångar, om ansvarighet för dess gäld och slutligen om förfarandet,

därest anstalten i en framtid skulle komma att upphöra med sin verksamhet,

vilka bestämmelser, i den mån så icke betingas av anstaltens säregna karaktär,

nära ansluta sig till motsvarande bestämmelser å den allmänna aktiebolags-

och föreningslagstiftningens område. För mig synes den avgörande synpunkten

böra vara, huruvida den föreslagna anstalten kan anses väl lämpad att

bedriva den speciella verksamhet, för vars omhänderhavande den bildas, och i

detta hänseende hava samma ledamöter av lagrådet icke anfört något som kan

opaginerad Kontrollera mot PDF

30*

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

komma mig att frångå min förut uttalade uppfattning i frågan. Vad slutligen

angår den ställning i straffrättsligt hänseende, som anstaltens funktionärer

i sådan egenskap skulle komma att intaga, hava ifrågavarande ledamöter uttalat,

att det icke förefölle alldeles klart, huruvida nämnda funktionärer skulle

— såsom jag vid ärendets föregående behandling gjort gällande (sid. 204) —

bliva hänförliga under 25 kapitlet 22 § strafflagen. Enligt min mening är det

emellertid icke underkastat något tvivel, att den föreslagna anstalten skulle

bliva att hänföra till sådan allmän inrättning som avses i nämnda lagrum

och'' att anstaltens funktionärer sålunda komma att i förevarande hänseende

vara likställda med statens tjänstemän.

I anledning av vad lagrådet anfört under 2, 5 och 35 §§ av förslaget till

lag om försäkring för olycksfall i arbete har jag i förslaget vidtagit ändringar

i överensstämmelse med vad lagrådet hemställt. 1 samband med dessa ändringar

hava vissa andra jämkningar av redaktionell natur verkställts i samma

förslag.

Vad av särskilda ledamöter av lagrådet anförts har icke synts mig böra

föranleda ändring i förslaget.

I det av lagrådet utan anmärkning lämnade förslaget till lag angående ändrad

lydelse av 1 och 6 §§ i lagen om försäkringsrådet har i 1 § fjärde stycket vidtagits

en rent redaktionell jämkning.

Föredraganden uppläser härefter de sålunda ändrade förslagen samt hemställer,

att desamma samt det av honom den 31 december 1925 framlagda förslaget

till lag om riksförsäkringsanstalten, i vilket sistnämnda förslag icke

någon ändring skett, måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kung], Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Åke Karl bolin.

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen .........................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 31 december 1925 ....

Inledning..........................

A. Olycksfallsförsäkringens organisation............

Den sociala olycksfallsförsäkringens nuvarande organisation s. 33, historik

s. 42, besparingskommitténs organisationsförslag s. 50, yttranden över besparingskommitténs

förslag s. 56, de sakkunnigas utkast beträffande organisationsfrågan

s. 62, yttranden inom granskningsnämnden rörande organisationsfrågan

s. 66, grunderna för den föreslagna organisationen s. 7 2,

förhållandet i ekonomiskt avseende mellan staten och riksförsäkringsanstalten

s. 84, besvärsinstansen s. 88, samarbete med yrkesinspektionens. 91, den

nya organisationens ikraftträdande s. 92, ersättning åt viss personal s. 98,

samarbete med sjukkassorna s. 99, gränsen mellan större och mindre arbetsgivare

s. 114.

B. Övriga frågor av större betydelse..............

Försäkringens omfattning s. 119i karenstiden s. 125, sjukpenningens beräkning,

indelning av de skadade i inkomstklasser samt böjning av avlöningsgränsen

s. 138, bedömande av invaliditetsgrad m. m. s. 145.

C. Specialmotivering.....................

Förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete s. 157, förslag till

lag om riksförsäkringsanstalten s. 202, förslag till lag angående ändrad

lydelse av 1 och 6 §§ i lagen om försäkringsrådet s. 222.

1

25

25

33

118

157

Bilagor.

Bilaga 1.

» A.

» B.

» C.

» D.

» E.

» F.

Utdrag av

Utdrag av

Förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete . . - 225

De sakkunnigas lagutkast...............239

Grundlinjerna av besparingskommitténs förslag rörande olycksfallsförsäkringen

...................261

Kostnadsberäkningar för den sociala olycksfallsförsäkringen . 271

Tablå över kostnaden för vissa ifrågasatta lagändringar . . 290

Övergången till den föreslagna organisationen.......291

Några synpunkter rörande frågan om konkurrens- eller monopolsystem

inom den sociala olycksfallsförsäkringen . . . 296

lagrådets protokoll den 22 februari 1926 ........ 303

statsrådsprotokollet den 25 februari 1926 ........ 301

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 90 käft. {Nr 109).

21

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga till Kungl. Proposition

YTTRANDEN

I ANLEDNING AV

STATENS BESPARINGSKOMMITTÉS

BETÄNKANDE

DEN 19 FEBRUARI 1925

ANGÅENDE

SOCIALFÖRSÄKRINGENS

ORGANISATION

STOCKHOLM 1925

KUNQL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT it SÖNER

252409

opaginerad Kontrollera mot PDF

1N N E H Å L L S F ö R T E C K''«N I N G

Sid.

Riksförsäkringsanstalten................................ 5

Protokollsutdrag................................ 47

Försäkringsrådet................................... 71

Protokollsutdrag................................ 92

Försäkringsinspektionen................................ 96

Pensions9tyrelsen...................................101

Protokollsutdrag................................150

Socialstyrelsen....................................1®~

Sociala rådets sektion för sjtikkasseväsen, protokollsutdrag..............214

Sociala rådets sektion för arbetarskydd och arbetarfrågor, protokollsutdrag.......221

Statens fattigvårdsinspektör..............................224

Medicinalstyrelsen...................................240

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund.....................246

Svenska provinsialläkarföreningens styrelse.....................249

Svenska stadsläkarföreningens styrelse.......................252

Svenska landstingsförbundets styrelse..........................256

Svenska stadsförbundets styrelse............................261

Svenska landskommunernas förbunds styrelse............. 272

Svenska fattigvårdsförbundet..............................277

Protokollsutdrag................................282

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening.....................284

Styrelsen för Sveriges allmänna sjukkasseförbund .....................299

Rikssjukkassornas centralorganisation..........................308

Sveriges köpmannaförbund...............................314

Svenska arbetsgivareföreningen.............................311

Landsorganisationen i Sverige.............................324

Svenska kommunalarbetareförbundet........................330

Svenska väg- och vattenhyggnadsarbetnreförbnndet.................336

Fredrika Bremerförbundet m. fl. kvinnosammanslutningar.................339

Svenska försäkringsföreningen..............................343

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksförsäkringsanstalten.

Genom nådig remiss har riksförsäkringsanstalten anbefallts avgiva utlåtande över

ett av statens besparingskommitté den 19 februari 1925 avgivet betänkande med utredning

och förslag angående socialförsäkringens organisation.

Till en början vill riksförsäkringsanstalten framhålla, att då något författningsförslag

ej åtföljer kommitténs betänkande, möta synnerligen störa svårigheter att

kunna bedöma innebörden och verkningarna av kommitténs förslag, i all synnerhet

som betänkandet på många punkter lider av betydande oklarhet. Riksförsäkringsanstalten

får därför hemställa, att, därest betänkandet kommer att föranleda

proposition till riksdagen, de författningsförslag, som i samband därmed förmodligen

komma att utarbetas, måtte, åtminstone i vad angår olycksfallsförsäkringen,

remitteras till anstalten för yttrande.

Besparingskommittén, vid vars sammansättning hänsyn icke torde hava tagits

särskilt till den kommittén sedermera tillkommande uppgiften att avgiva förslag

angående socialförsäkringen, har, såsom i kommitténs underdåniga skrivelse vid

överlämnande av förslaget angives, för utredningen anlitat sakkunniga inom olika

socialförsäkringsgrenar. Riksförsäkringsanstalten har emellertid uppmärksammat,

att, ehuru förslaget i vissa delar står i intimt samband med och även ingriper å det

medicinska området, kommittén icke, såvitt av betänkandet framgår, tillkallat någon

representant för detta område. Det torde dock vara uppenbart, att exempelvis

en så viktig reform som den av kommittén föreslagna angående införandet av

särskilda socialförsäkringsläkare jämväl fordrar hörandet av representanter för

Sveriges läkarkår.

Socialförsäkringens ekonomiska förutsättningar.

I besparingskommitténs betänkande omnämnes att Eders Kungl. Maj :t med hänsyn

till vissa inom kommittén pågående arbeten, avseende bl. a. frågan om socialförsäkringens

ekonomiska förutsättningar, förklarat arbetsutskottets inom kommittén

för socialförsäkringens enhetliga oganisation verksamhet vilande.

Man återfinner ock i inledningen till besparingskommitténs »grundlinjer» en allmän

översikt, där nyssnämnda spörsmål beröres. Under åberopande av en av professor

S. Brisman för kommittén utarbetad P. M. med utredning rörande den sannolika

utvecklingen av den relativa nationalinkomsten i Sverige yttrar kommittén

härvid bl. a., att vi icke med någon säkerhet kunna räkna på att folkmängdens sannolika

tillväxt i vårt land skall motsvaras av stigande avkastning av naturliga tillgångar

eller teknisk utveckling. På grund härav drager kommittén vissa slutsatser

rörande det ekonomiska lägets tvång, vilket skulle gälla även för samhällets

verksamhet för social omvårdnad.

Det säger sig självt, att frågan om socialförsäkringens ekonomiska förutsättningar

icke kan anses slutgiltigt behandlad därigenom att en av Sveriges många framstående

nationalekonomer i frågan avgiver en kortfattad P. M. Det kan ju icke

heller antagas, att vad kommittén anfört, är avsett att utgöra någon allsidig utredning

i ämnet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Vad särskilt angår frågan om den framtida befolkningstillväxten och den sannolika

nationalinkomsten, torde meningarna vara ganska delade bland nationalekonomerna.

Man rör sig säkerligen härvidlag med alltför osäkra faktorer för att en

undersökning av ifrågavarande slag skall kunna läggas till grund för praktiska åtgärder.

I varje fall torde för en sådan undersökning, därest man genom densamma

skall kunna komma till annat än allmänna uttalanden av osäkert värde, fordras

en mycket stor vetenskaplig apparat.

överallt i världen göra sig i stort sett samma ekonomiska problem gällande. Det

kan dock icke påstås, att man i andra länder inriktat sig på en begränsning av

socialförsäkringen. Tvärtom kan sägas, att man i de flesta länder alltjämt arbetar

på socialförsäkringens utveckling. Helt nyligen bär i England, trots depressionen

och svår arbetslöshet, framlagts ett vittgående förslag till utvidgning av

socialförsäkringen. De nybildade staterna i Europa, som ju äro tämligen obundna

av äldre lagar och författningar, hava ingalunda begagnat sig av denna sin frihet

och hava icke sökt undvika de utgifter, som en socialförsäkring kan sägas medföra.

I dessa stater arbetas med iver för erhållande av en god socialförsäkring.

Socialförsäkringens enhetlighet.

Sedan många år tillbaka hava strävanden gjort sig gällande att söka ernå en enhetlig

organisation av den svenska socialförsäkringens olika grenar. Redan åren

1909 och 1910 framhöll riksförsäkringsanstalten i utlåtanden rörande de då föreliggande

förslagen till sjukkasselag och till tillsynsmyndighet över sjukkassorna, att

de olika socialförsäkringsgrenarna stodo i närmaste sammanhang med varandra och

borde organiseras enhetligt. Sedermera har riksdagen år 1920 anhållit hos Eders

Kungl. Maj :t om utredning, huruvida och i vad mån en enhetlig organisation av

den svenska socialförsäkringens olika grenar kunde och borde genomföras i syfte

att åstadkomma förenkling av förvaltningen och nedbringande av kostnaderna för

denna ävensom största möjliga effektivitet av försäkringen. Samma år tillsattes

berörda kommitté för socialförsäkringens enhetliga organisation, med uppgift att

utarbeta en plan för en möjligast enhetlig organisation av den svenska olycksfalls-,

pensions- och sjukförsäkringen. Denna kommittés arbete förklarades sedan vilande

med hänsyn till vissa inom statens besparingskommitté pågående arbeten.

I ett utlåtande, som kommittén för socialförsäkringens enhetliga organisation avgav

den 25 oktober 1922, gjorde emellertid kommittén vissa principiella uttalanden,

vilka synas förtjäna att återgivas. Kommittén skriver: »På grund av orsaker, som

kanske på sin tid voro väl så ofrånkomliga och på vilka kommittén icke nu finner

anledning att närmare ingå, har vår socialförsäkring kommit till i så att säga bakvänd

ordning. Man har byggt densamma uppifrån och ned. Om lagstiftningen på

detta område i första hand inriktats på anordnandet av en, låt vara starkt begränsad,

sjukförsäkring, så hade därmed grunden blivit lagd för en blivande enhetlig

socialförsäkring. På grundvalen av en så anordnad sjukförsäkring hade man senare

kunnat bygga upp de andra socialförsäkringsgrenarna, och de organisatoriska

problemen hade då erhållit sin naturliga och följdriktiga lösning.»

Vidare yttrar kommittén bl. a.: »Möjligheten att skapa en enhetlig socialförsäkring

och i samband därmed erforderlig decentralisation av dennas arbetsuppgifter

är, såsom förut antytts, i väsentlig mån betingad av genomförandet av en

social sjukförsäkring. Även om en omarbetning av gällande lagstiftning i sådant

syfte skulle kunna ske utan samband med en lösning av frågan om sjukförsäkringen,

skulle dock resultatet härav sannolikt bliva föga givande ur såväl ekonomisk som

organisatorisk synpunkt. Tidpunkten för genomförandet av en sådan sjukförsäkringslagstiftning

är emellertid i främsta rummet beroende av möjligheten att pålägga

såväl det allmänna som de enskilda samhällsmedlemmarna ökade kostnader

för socialförsäkringen. Kostnadsproblemet för socialförsäkringen i dess helhet må
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

ste utredas och bedömas i ett sammanhang. Det blir sedermera statsmakternas

sak att taga ståndpunkt till, huruvida och när en fullständig och möjligast enhetlig

socialförsäkring må kunna genomföras i vårt land, eventuellt med en mindre

omfattande, enklare och mindre kostsam lösning av sjukförsäkringsproblemet än den,

som socialförsäkringskommittén tänkt sig. Ty att en lösning av sjukförsäkringsfrågan

i en eller annan form icke kan uppskjutas till en obestämd framtid utan

snarast möjligt måste komma till stånd synes kommittén uppenbart, och detta så

mycket mera som i båda de nuvarande socialförsäkringsverkens arbete ingå — i en

alltjämt stigande omfattning — uppgifter, vilka egentligen skulle tillhöra sjukförsäkringen

och som icke utan olägenhet kunna uppbäras av de nuvarande ämbetsmy

ndigheterna.»

Till dessa uttalanden kan riksförsäkringsanstalten i det hela ansluta sig. Socialförsäkringens

olika grenar böra i möjligaste mån stå i organiskt samband med

varandra. Ur denna synpunkt måste framför allt eftersträvas en gemensam lokal

underbyggnad, varigenom kostnaderna för understöden kunna nedbringas och centralorganens

förvaltningskostnader minskas. Sjukkassorna borde sålunda bliva gemensamma

lokala organ för samtliga försäkringsgrenar. Styrelserna för sjukkassorna

borde givas sådan sammansättning, att de- kunde övertaga pensionsnämndernas

åligganden. Olycksfallsersättningarna i avseende å sjukdomstiden eller del därav

skulle överflyttas till sjukkassorna, varjämte sjukkassorna skulle bliva ombud för

olycksfallsförsäkringen i vissa avseenden. En sådan organisation skulle möjliggöra

för en understödssökande att kunna vända sig till sjukkassan i sin ort, vare sig

han drabbats av sjukdom, olycksfall eller invaliditet, som berättigar till pension. De

dubbelersättningar, som nu ofta förekomma från olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen

samt även från pensionsförsäkringen, skulle förhindras.

Besparingskommittén har ju icke förbisett betydelsen av samverkan mellan de

olika försäkringsgrenarna, utan föreslagit vissa åtgärder för att bringa dem i närmare

kontakt med varandra. Dock kan kommitténs förslag enligt riksförsäkringsanstaltens

mening ej anses tillfredsställande. Den föreslagna samverkan mellan

pensionsförsäkringen och sjukförsäkringen är av alltför löslig natur. Man skulle

icke genom förslaget, såsom önskligt är, ernå en sammansmältning av pensionsförsäkringens

och sjukförsäkringens lokala organ. I fråga om olycksfallsförsäkringen

har kommittén visserligen utvecklat ett rikt program för alla de uppgifter, sjukkassorna

skulle kunna övertaga från olycksfallsförsäkringen. Förverkligandet av

detta program är dock beroende på, att sjukkassor och lämpliga sådana i erforderlig

utsträckning finnas att tillgå. Man kan säga, att kommittén i fråga om samverkan

mellan olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen bygger på framtidsförhoppningar,

om vilkas realiserande man ännu icke kan förutsäga något.

Den väsentliga bristen i kommitténs förslag i förevarande avseende synes alltså

vara, att kommittén icke vågat taga steget fullt ut och tillskapa en gemensam, effektiv,

lokal organisation för samtliga försäkringsgrenar. En sådan organisation

torde kunna ernås endast genom en verklig social sjukförsäkring. Detta har även

kommittén insett, då kommittén yttrar (sid. 143), att det är svårt att utan sjukförsäkringen

ordna vare sig pensionsförsäkringen eller olycksfallsförsäkringen

lämpligt och ekonomiskt. Konsekvenserna av detta uttalande vore väl närmast tillskapandet

av en obligatorisk social sjukförsäkring. Men kommittén har i stället

tänkt sig, att det frivilliga sjukkasseväsendet genom vissa åtgärder skulle kunna

ernå erforderlig utveckling, utan att kommittén dock sökt tillskapa några garantier

för att detta verkligen kommer att bliva fallet.

Ur de synpunkter, som ovan berörts, måste den betydande höjning av avgifterna

till allmänna pensionsförsäkringen, som kommittén föreslår, vara ägnad att väcka

betänkligheter. Det kan nämligen med skäl befaras, att den tunga börda, de ökade

pensionsavgifterna lägga på folkets flertal, kommer att bilda ett starkt hinder

mot genomförandet av en effektiv sjukförsäkring. Man skulle hava väntat, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

kommittén ingått på en närmare undersökning, huruvida icke införandet av en

verklig social sjukförsäkring borde gå före en vidare utbyggnad av pensionsförsäkringen.

I anledning av kommitténs förslag anser sig riksförsäkringsanstalten emellertid

böra något närmare ingå på frågan om den frivilliga sjukförsäkringens utvecklingsmöjligheter

i vårt land samt på skälen för en obligatorisk försäkring på detta

område.

Frivillig eller obligatorisk sjukförsäkring?

Det svenska sjukkasseväsendet har, såsom av kommitténs redogörelse framgår,

ganska ringa utbredning. Endast 12.2 procent av landets folkmängd tillhörde vid

1921 års slut de registrerade sjukkassorna och av landsbygdens befolkning endast

8 procent.

Såsom av kommitténs utredning framgår, finnas lokala sjukkassor endast i föga

mer än J/3 av rikets kommuner. Av dessa lokala kassor torde dessutom en del, såsom

fabriks- eller brukskassor, vilka äro upprättade för arbetspersonalen vid visst

företag etc., och andra kassor, vilka vända sig till en sluten krets av personer,

icke utan vidare kunna användas såsom lokalorgan för en allmän social försäkring.

Av år 1921 befintliga 1,258 registrerade lokala sjukkassor skulle enligt uppgift från

socialstyrelsen c:a 2B0 vara att hänföra till fabriks-, bruks- och yrkessjukkassor med

sluten inträdesrätt, därav c:a 100 på landsbygden. Även i övrigt är det givet, att

icke alla kassor lämpa sig som offentliga organ för socialförsäkringen med uppgift

bl. a. att kontrollera utgivandet av pensions- och olycksfallsersättningar eller i

vissa avseenden tillämpa olycksfallsförsäkringslagen. Det synes sålunda nödvändigt,

att styrelsen intager en möjligast opartisk ställning gentemot de

ersättningsberättigade enligt pensions- och olycksfallsförsäkringslagarna och att

tillfredsställande sakkunskap kan förutsättas hos densamma. Vidare kunna alltför

små sjukkassor ej lämpligen komma i åtanke. Av år 1921 befintliga 1,276

kassor, för vilka uppgifter föreligga, hade 122 högst 75 medlemmar och 92 mer än

75 men högst 100 medlemmar.

Vad beträffar rikssjukkassorna vet man föga om deras lokalavdelningar och dessas

eventuella lämplighet som organ för socialförsäkringen. På grund av kommitténs

upplysningar om minimiantalet medlemmar, det större antalet sjukdagar per

medlem och de högre omkostnaderna i dylika kassor synes det emellertid antagligt,

att de i allmänhet äro mindre lämpliga uti ifrågavarande hänseende.

Det torde på grund av det anförda vara uppenbart, att det svenska sjukkasseväsendet

för närvarande icke kan sägas fylla anspråken på en verklig social sjukförsäkring

och icke heller kan tillfredsställande fungera såsom lokal underbyggnad för

övriga försäkringsgrenar. I själva verket torde väl knappast någon meningsskiljaktighet

förefinnas på denna punkt. Besparingskommittén har också funnit det

nödvändigt att taga upp frågan om sjukförsäkringens organisation. Efter avvisande

av tanken på en obligatorisk sjukförsäkring förordar kommittén en utveckling av

den frivilliga sjukförsäkringen. De åtgärder, kommittén härvid huvudsakligen föreslår,

äro dels att endast en kassa inom varje sjukkasseområde, bestående av en eller

flera kommuner, skulle erhålla statsunderstöd, dels att statsbidraget höjes i samband

med utsträckning av sjukhjälpstiden. Vad beträffar den förra åtgärden skulle

den enligt kommitténs mening vara av avgörande betydelse för sjukkassornas inre

verksamhet och skulle härigenom bl. a. öppnas möjligheter till en rationell utveckling

av den frivilliga sjukförsäkringen.

Otvivelaktigt är sjukkasseväsendets koncentrering i en enda kassa för varje område

ett steg i rätt riktning. Frågan är emellertid, om en sådan åtgärd lämpligen

kan vidtagas utan samband med införande av försäkringstvång. Det är synnerligen

svårt att förutse, huru den föreslagna åtgärden kommer att verka i fråga

om anslutningen till det frivilliga sjukkasseväsendet och dess vidare utbredning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

För den optimistiska uppfattning, kommittén härvidlag synes hysa, torde tillräckliga

skäl icke hava anförts. Det kan dock ej förbises, att i större kommuner en enda

sjukkassa icke har samma möjligheter till personlig påverkan för vinnande eller

bibehållande av medlemmar som de många småkassorna, vilka ofta bestå av personer,

sammanhållna av viss intressegemenskap. Sociala motsättningar kunna gorå

inträde i den privilegierade kassan mindre tilldragande. Om rikssjukkassorna ej erhålla

statsbidrag kan väl detta svårligen undgå att åtminstone till en början minska

anslutningen till sjukkasseväsendet.

Den föreslagna höjningen av statsbidraget skulle ske i samband med sjukhjälpstidens

utsträckning, som under angivna förutsättningar beräknas medföra en ökad

kostnad för sjukkassorna av 2,361,000 kr. Statsbidragets ökning beräknas enligt

1921 års siffror till 1,061,000 kr. Frågan är, om denna höjning av statsbidraget är

av sådan betydelse, att den kan åstadkomma någon kraftigare verkan i avseende å

sjukkasseväsendets tillväxt och utbredning.

Den hittillsvarande erfarenheten, sedan den nya sjukkasselagen av år 1910 tillkom,

är icke uppmuntrande i avseende å utsikterna för att den frivilliga sjukförsäkringen

i vårt land skulle kunna erhålla en sådan utveckling som för nu ifrågavarande

ändamål är önskvärd och nödvändig. Då 1910 års lag antogs och samtidigt

därmed höjda statsbidrag till sjukkassorna beviljades, torde man hava väntat,

att sjukkasseväsendet till följd härav skulle kraftigt utvecklas och utbreda sig.

I den till 1910 års riksdag avlåtna kungl. propositionen (nr 202) angående anvisande

av medel till sjukkasseväsendets främjande framhölls, att anslutningen till

sjukkasseväsendet då ännu vore jämförelsevis ringa. Antalet sjukförsäkrade personer

vore vid 1908 års slut ej mer än något över 9 °/0 av rikets folkmängd, under

det att exempelvis Danmark kunde uppvisa en anslutning av ungefär 20 % av befolkningen.

Man kunde dock ej härav draga den slutsatsen, att man icke i vårt land

kunde få till stånd en tillräckligt omfattande sjukförsäkring. Härför talade bl. a.

att anslutningen till våra sjukkassor alltsedan år 1899, då förvaltningsbidragen

senast undergingo en förhöjning, i det närmaste fördubblats, och att de registrerade

sjukkassornas medlemsantal under den närmast föregående tiden ökats med omkring

50,000 personer årligen. Men det syntes dock av behovet påkallat, att utvecklingen

genom lämpliga medel påskyndades, särskilt för att sjukkasseverksamheten

inom en ej alltför avlägsen framtid skulle ernå nöjaktig omfattning i landsbygden.

Ett kraftigt verkande medel syntes då vara, att staten genom icke alltför

knappt tillmätta bidrag uppmuntrade till och underlättade bildandet av nya

sjukkassor och inträdet i dem.

De särskilda sakkunniga, som den 15 september 1909 avgåvo en V. P. M. angående

bidrag av statsmedel till sjukkasseväsendets främjande (se prop. nr 202 år

1910), beräknade under vissa förutsättningar antalet medlemmar och försäkrade personer

inom de registrerade sjukkassorna, med bortseende från fortsättningssjukkassornas

medlemmar, för nedanstående år på följande sätt:

S Medlemsantal Motsv. antal

r sl/i2 personer

1908 .................... 560,000 480,000

1909 .................... 605,000 515,000

1910 .................... 650,000 550 000

1911 .................... 700,000 590,000

1912 .................... 750,000 640,000

Det framhölls dock, att vid uppskov med registreringen enligt nya lagen kunde

medlemssiffrorna för 1911 och 1912 antagas komma att avsevärt understiga de anförda.

Utvecklingen under första årtiondet efter den nya sjukkasselagens antagande sy
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

nes emellertid hava gått betydligt långsammare än förut. Under 10-årsperioden

1901—1910 växte medlemsantalet i de registrerade sjukkassorna från 293,540 till

591,315 eller med i medeltal c:a 30,000 per år. Under den därpå följande 10-årsperioden

1911—1920 — alltså från tiden för ikraftträdandet av 1910 års sjukkasselag

— ökades antalet medlemmar från 587,167 till 738,154 eller alltså med i medeltal

c:a 15,000 per år. Vid 1921 års utgång var antalet 728,000 och beräknas av besparingskommittén

till 750,000 år 1924. Det antal, som man eventuellt under vissa

förutsättningar tänkt sig redan för år 1912, skulle alltså hava uppnåtts först 12

år därefter.

Allmänt torde erkännas, att sjukkasserörelsens utveckling under de senare åren

icke motsvarat förväntningarna. Den kraftiga höjningen av statsbidraget år 1910

har icke kunnat stimulera sjukkasseröreisen på sätt man väntat. Det torde få nämnas,

att statsbidraget för 1912, utom bidraget till fortsättningskassorna, beräknats

till 1,562,000 kr. enligt de nya grunderna, under det att bidraget enligt de förutvarande

grunderna skulle hava uppgått till endast 580,000 kr. (prop. nr 202 år

1910). I jämförelse härmed är den av besparingskommittén föreslagna ökningen av

statsbidraget relativt rätt obetydlig. Man måste därför ställa sig minst sagt tveksam,

huruvida verkligen en utveckling av sjukkasse väsendet i erforderlig grad kan förväntas

som en följd av kommitténs förslag i detta avseende. Enligt riksförsäkringsanstaltens

mening kan man, om besparingskommitténs förslag genomföres, knappast

räkna på att anslutningen kommer att ökas i avsevärt raskare takt än hittills. Måhända

har man om ett decennium ej kommit längre än att sjukförsäkringen då omfattar

15 å 16 % av befolkningen.

Man aberopar ofta till förmån för det frivilliga sjukkasseväsendet förhållandena

i Danmark, där anslutningen till sjukkassorna företer en mycket gynnsam utveckling.

År 1908 uppgives, såsom nämnts, anslutningen till sjukkassorna i Danmark

hava varit 20 procent av befolkningen. År 1923 var antalet medlemmar i de

danska sjukkassorna 1,408,622, motsvarande omkring 41-0 % av befolkningen. I

Danmark finnas erkända sjukkassor i alla kommuner med undantag av några landskommuner,

belägna å mindre öar. År 1923 utgjorde i Danmark statens bidrag till

sjukkassorna 12.7 miljoner kr. och kommunernas tillskott 239,000 kr. eller sammanlagt

per medlem kr. 9: 43 (danskt mynt).

Men även med en motsvarande höjning av statsbidraget till sjukförsäkringen i

Sverige anser riksförsäkringsanstalten för sin del uteslutet, att denna skulle kunna

vinna en sådan utbredning som i Danmark. Såsom socialförsäkringskommittén

framhållit (sid. 41), hava de geografiska förhållandena, befolkningens någorlunda

likformiga utbredning över hela statsområdet och den relativt jämna förmögenhetsfördelningen

varit gynnsamma faktorer för utvecklingen av ett frivilligt sjukkasseväsen

i Danmark. Men ehuru resultatet i Danmark i stort sett blivit ganska tillfredsställande,

har, såsom socialförsäkringskommittén jämväl framhållit, även här

den frivilliga försäkringen visat sig brista i förmåga att vinna anslutning hos

just de befolkningslager, vilka i främsta rummet hava behov av densamma, nämligen

lönarbetarna. Erfarenheten från Danmark kan därför, enligt socialförsäkringskommitténs

mening, »icke i och för sig anses jäva riktigheten av den numera

allmänt omfattade meningen, att en verksam och till de därav mest beroende samhällslagren

utsträckt sjukförsäkring måste byggas på den lagstadgade tvångsanslutningens

grund».

Om man till en början bortser från kostnadsfrågan, torde det kunna sägas, att i

själva verket den uppfattningen alltmera trängt igenom, att sjukförsäkringen måste

vila å principen om försäkringstvång, om den skall kunna i möjligaste mån förverkliga

sitt syfte och dessutom bilda grundval för övriga försäkringsgrenar.

De sakkunniga, som år 1920 inom soicaldepartementet verkställde överarbetning

av förslaget till lag om sjukförsäkring hava (sid. 22—26) kraftigt motiverat den

obligatoriska försäkringen. De sociala ämbetsverk, som yttrade sig över socialför
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

säkringskommitténs förslag angående sjukförsäkringen, nämligen socialstyrelsen,

försäkringsrådet, pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten uttalade sig enhälligt

för obligatorisk försäkring, om än i vissa fall med begränsning i avseende å

omfattningen. Även flertalet bland den frivilliga sjukkasserörelsens målsmän tillstyrkte

livligt genomförandet av socialförsäkringskommitténs förslag om obligatorisk

sjukförsäkring. Däremot förordade rikssjukkassorna en utveckling av sjukförsäkringen

väsentligen på det beståendes grund.

Besparingskommittén har givetvis också haft under övervägande möjligheterna

för en obligatorisk sjukförsäkring men anser, att densamma i den år^ 1919 angivna

omfattningen skulle medföra alltför störa utgifter för statsverket. Kommittén har

då ifrågasatt en obligatorisk sjukförsäkring för lönarbetare. Då densamma emellertid

enligt av kommittén gjorda antaganden skulle draga en totalkostnad av omkring

70 miljoner kr., varav omkring J/3 enligt den år 1919 tillämpade fördelningen

skulle falla på statsverket, anser kommittén tanken därpå vara utesluten. Därtill

komme det principiella skälet, att vissa andra befolkningsgrupper, såsom hantverkare,

småhandlare m. fl., vore i lika stort behov av sjukförsäkring som lönarbetarna.

Vad först beträffar det senare skälet kan detta knappast anses utgöra något binder

för införande av en obligatorisk lönarbetarförsäkring. En social sjukförsäkring

måste dock i främsta rummet hava till syfte att omfatta lönarbetarna eller de

lägre avlönade av dessa (möjligen med undantag av tjänare i hushåll). Härom

torde väl knappast kunna råda någon meningsskiljaktighet. Och det måste väl

även antagas vara kommitténs mening, att den reorganiserade frivilliga sjukförsäkring,

som kommittén vill införa, mer och mer skall omfatta lönarbetarna. Eljest

vore väl hela planen till sitt syfte förfelad. I andra rummet böra komma i betraktande

i ekonomiskt hänseende med lönarbetare likställda, självständiga företagare.

Det finnes dock skäl för antagandet, att dessa i allmänhet bättre än lönarbetarna

skola hava insikt och omtanke nog att själva sörja för sin sjukförsäkring, åtminstone

om staten lämnar bidrag till försäkringen. För dessa kan ju en frivillig,

statsunderstödd sjukförsäkring liksom hittills stå öppen, intill dess det möjligen

kan finnas lämpligt att för dem införa obligatorisk försäkring. Däremot kan det

ifrågasättas, om den frivilliga sjukförsäkringen fortfarande skall stå öppen även

för personer, vilka icke kunna anses som obemedlade eller mindre bemedlade.

Genom införande av en obligatorisk försäkring för lönarbetarna skulle man erhålla

en fast organisation för det hela, som på ett helt annat sätt än en föga utbredd

frivillig försäkring kan tjäna de övriga socialförsäkringsgrenarna till grundval.

Ur principiell synpunkt synes det alltså väl kunna försvaras, att lönarbetarna i

första rummet medtagas i en obligatorisk försäkring, under det att mindre bemedlade

självständiga företagare tillsvidare hänvisas till frivillig försäkring.

Avgörande är däremot kostnadsfrågan, som väl torde utgöra kommitténs huvudsakliga

skäl mot den obligatoriska försäkringen. En närmare undersökning rörande

möjligheterna att kunna ernå en billigare obligatorisk försäkring synes hava

legat nära till hands för kommittén. Det är t. ex. icke nödvändigt att, såsom socialförsäkringskommittén

föreslog, medgiva en sjukpenning av ända till 10 kr. om

dagen, under det att högsta sjukpenningen vid olycksfall i arbete utgör mindre än

hälften (kr. 4: 39). Vidare kan man tänka sig inskränkningar även i andra avseenden,

t. ex. att till en början, liksom i allmänhet vid den frivilliga försäkringen i

Sverige, fri läkarvård och fria läkemedel ej lämnas. Att en sålunda inskränkt obligatorisk

försäkring skulle medföra oöverstigliga kostnader för det allmänna, kan

knappast antagas. De ovannämnda 1920 ars sakkunniga yttra efter en ingående

motivering, att för ernående av önskvärd effektivitet torde kostnaderna för det allmänna

icke bliva mindre ifråga om en mera allmän frivillig än en obligatorisk försäkring.

Det ligger ju också i sakens natur, att betydande bidrag från det allmänna måste

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

fordras för att kunna framdriva en frivillig försäkring till att omfatta en väsentlig

del av landets befolkning. I fråga åter om en obligatorisk försäkring beror

det pa statsmakternas bedömande, i vad mån bidrag skola anses erforderliga

och skäliga för att lätta de försäkrades börda.

Norge har, som bekant, en obligatorisk sjukförsäkring för lönarbetare, till vilken

staten bidrager med 2/10 av premierna och kommunerna med 1/10. Försäkringen

omfattade år 1923 ej mindre än 593,869 lönarbetare, inbegripet tjänstemän med

högst 6,000 kronors avlöning, vartill kommo bipersoner — hustrur och barn — till

ett antal, som för ar 1916 uppskattades till 460,000 men förmodligen nu är högre.

Ersättning lämnas dels till medlem med sjukpenning, läkare- och tandläkarevård,

sjukhusvård och moderskapshjälp, ävensom läkemedel vid olycksfall i arbete, dels

till bipersoner med underhållsbidrag vid medlems sjukdom, läkare- och tandläkarevard

och i vissa fall sjukhusvård samt moderskapshjälp, dels och begravningshjälp

vid medlems död. Sjukpenning utgör 60 % av den genomsnittliga arbetsförtjänsten

i vederbörande inkomstklass, varvid den dagliga arbetsförtjänsten beräknas till

en trehundradel av den årliga. Sjukpenning utbetalas dock icke för söndagar, ej

heller för de tre första dagarna efter arbetsoförmågans inträde. Sex inkomstklasser

finnas, nämligen 0—600 kr., 601—900, 901—1,200, 1,201—1,600, 1,601—2,000,

2,001—. Lägsta sjukpenning är 90 öre, högsta 4 kr. Sjukpenning utgår under

högst 26 veckor under 1 år och högst 39 veckor för samma sjukdom. Hela kostnaden

för denna försäkring, inbegripet 3.1 miljoner kr. i förvaltningskostnader

(kr. 5:24 per medlem), utgjorde 36.2 miljoner kr. år 1923 eller kr. 60 : 95 per medlem.

(Vissa s. k. järnbane- och vikariekassor ingå dock ej i sjukkassestatistiken.)

Sjukpenningarna enbart uppgingo till 13.5 miljoner kr. eller kr. 22:72 per medlem.

Statens bidrag utgjorde år 1923 c:a 7 milj. kr. eller kr. 11:72 per medlem (allt

norskt mynt). I de anförda siffrorna ingå även kostnaderna för ersättning vid

sjukdom till följd av olycksfall i arbete under de 10 första dagarna.

Riksförsäkringsanstalten har ansett ovanstående siffror vara av intresse, då de

visa kostnaderna för en redan genomförd obligatorisk lönarbetarförsäkring i ett

av våra grannländer. Att draga några direkta slutsatser för Sveriges del av de

anförda siffrorna torde dock av flera skäl, bl. a. på grund av valutaförhållandena,

icke vara möjligt. Hen då förhållandena i Sverige i viss mån torde vara likartade

med dem i Norge, kunna siffrorna dock vara ägnade att giva någon föreställning

om de eventuella kostnaderna i Sverige för en obligatorisk lönarbetarförsäkring med

läkar- och sjukhusvård m. m. samt understöd till bipersoner m. m. Det torde härvid

få erinras om att Norge vid 1923 års utgång hade en folkmängd av c:a 2.7

miljoner mot c:a 6 miljoner i Sverige.

Då de beräknade höga kostnaderna hittills ansetts utgöra hinder för införande av

obligatorisk sjukförsäkring i vårt land, har riksförsäkringsanstalten tagit i övervägande,

huruvida man icke skulle kunna tänka sig införandet av en förenklad

obligatorisk försäkring, som därefter skulle kunna successivt och i mån av vunnen

erfarenhet vidare utbyggas.

Det torde härvid böra märkas, att, därest det högre statsbidrag, som besparingskommittén

föreslår, skulle åstadkomma så stark utveckling av det frivilliga

sjukkasseväsendet, att dess medlemsantal komme att motsvara det antal lönarbetare,

som för närvarande omfattas av olycksfallsförsäkringslagen, denna utvecklade sjukkasseverksamhet

torde komma att erfordra ett statsbidrag av inemot 8 miljoner kr.

Det kan da ifragasättas, om ej en obligatorisk sjukförsäkring för lönarbetare med

endast kontanta ersättningar skulle kunna genomföras med ett statsbidrag av ungefär

samma storlek. Ifall detta ar möjligt, synes den obligatoriska försäkringen,

även om den måste på angivet sätt begränsas, vara att föredraga. Det är visserligen

att beklaga, om försäkringen ej kan utgiva läkarvård och läkemedel. Men ej

heller de frivilliga sjukkassorna lämna ju nu i allmänhet dylika förmåner. I varje

fall är det lättare att sedermera, efter hand som möjligheterna givas, bygga vidare

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

på den lagda grunden än att vidtaga inskränkningar i ett från början för stort

anlagt system.

Chefen för riksförsäkringsanstaltens statistiska byrå har verkställt en överslagsberäkning

av kostnaderna för en obligatorisk sjukförsäkring enligt i huvudsak nedan

angivna grundlinjer. Härvid hava de av socialförsäkringskommittén verkställda

utredningarna i tillämpliga delar legat till grund.

Omfattning. Samma omfattning som 1916 års olycksfallsförsäkringslag, d. v. s.

i huvudsak alla lönarbetare. Dock böra undantagen i 2 §, mom. 3 och 4, av det

överarbetade sjukförsäkringsförslaget gälla. De försäkrades hustrur och barn hava

icke medtagits. Antalet försäkrade kan då antagas komma att uppgå till omkring

1,300,000.

Ersättningar. Sjukpenningen bestämmes till sex tiondelar av den försäkrades

dagliga arbetsförtjänst. Denna fastställes till en trehundrasextiondel av den årliga

arbetsförtjänsten, beräknad till lägst 450 och högst 2,400 kr. De försäkrade indelas

i inkomstklasser enligt följande schema:

Årlig arbetsförtjänst

kr.

Daglig sjukpenning

kr.

Genomsnittlig månatlig

avgift av den försäkrade

kr.

450— 749 ............... 1: — 0: 60

750—1,049 ............... 1: 50 0: 90

1,050—1,349 ............... 2: — 1: 20

1,350—1,649 ............... 2:50 1: 50

1,650—1,949 ............... 3: — 1: SO

'' 1,950-2,249 ............... 3:50 2:10

2,250—2,400 ............... 4: — 2: 40

Sjukhjälpstiden begränsas till två år. En karenstid om tre dagar, oberäknat dagen

för arbetsoförmågans inträdande, stadgas, under vilken tid sjukpenning icke utgår.

Läkarvård och läkemedel utgivas icke annat än vid olycksfall i arbete, icke heller

utgives moderskapshjälp.

Sjukkassorna övertaga olycksfallsförsäkringens sjukersättningar för den första

tiden efter olycksfallet, förslagsvis 35 dagar, vilket motsvarar längden av den nuvarande

karenstiden. Sjukpenningen vid olycksfall i arbete bestämmes enligt ovan

angivna schema.

Kostnader. Med den ovan angivna sjukhjälpstiden kan sjuktalet vid en lönarbetareförsäkring

beräknas till i genomsnitt 8.4 dagar per försäkrad, frånsett sjukdom

på grund av olycksfall i arbete. Den genomsnittliga årliga arbetsförtjänsten har

uppskattats till 1,647 kr. Om sjukkassornas förvaltningskostnader antagas till 3

kr. per försäkrad, bliva de sammanlagda kostnaderna:

för sjukpenning utom vid olycksfall i arbete...................30.0 milj. kr.

» > vid olycksfall i arbete..................... 2.6 > »

> läkarvård och läkemedel vid olycksfall i arbete................ 1.2 > >

förvaltningskostnader........................... ■ ■ 3.9 » »

Summa 37.7 milj. kr.

Avgifter och statsbidrag. De försäkrades avgifter böra lämpligen motsvara omkring

två tredjedelar av totalkostnaden. Med en genomsnittlig månatlig avgift,

motsvarande sex tiondelar av den dagliga sjukpenningen i vederbörande inkomstklass,

skulle de försäkrades avgifter sammanlagt uppgå till 25.7 miljoner kr.

eller 62.2 % av ovan angivna summa. Det skulle då återstå att täcka ett belopp av

12 miljoner kr. Härav tänkas arbetsgivarna betala dels vad som belöper på olycksfallsersättningarna,

inbegripet läkarvård och läkemedel, eller sammanlagt 3.8 mil
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

joner kr., dels riskavgifter, vilka skulle utgå av större arbetsgivare inom vissa

yrken med hänsyn till den inom dessa yrken större sjukligheten. Resten skulle

täckas genom statsbidrag. Av statsbidraget skulle en del, såsom socialförsäkringskommittén

föreslog, avsättas till en regleringsfond att enligt särskilda grunder användas

för erforderlig utjämning av de olika sjukkassornas ekonomiska resultat.

Om statsbidraget förslagsvis beräknas till 3 kr. per försäkrad och 40 öre per sjukdag,

för vilken sjukpenning utgår, kommer man till en summa av 8.3 miljoner kr.

Härav borde en del, exempelvis 10 öre per sjukdag, avsättas till regleringsfonden.

I riskavgifter skulle då erfordras 1 miljon kr. Kostnaderna skulle då komma att

bestridas på följande sätt:

De försäkrades avgifter............................25.7 milj. kr

Arbetsgivarens avgifter för olycksfall i arbete.................. 3.8 > >

> riskavgifter............. 1.0 > »

Statsbidrag................................ . . 7.2 > »

Summa 37.7 milj. kr.

Härtill skulle komma ett statsbidrag av 1.1 miljoner kr. till regleringsfonden.

De försäkrade skulle alltså själva betala omkring två tredjedelar av totalkostnaden,

arbetsgivarna en åttondel och staten något mer än en femtedel.

Om regleringsfonden skulle visa sig komma att stiga över ett visst belopp, Jiorde

det per sjukdag beräknade statsbidraget nedsättas till 30 öre och avsättningen till

fonden upphöra. Skulle fonden återigen nedgå under visst belopp, borde avsättning

ånyo vidtaga.

I ovanstående kostnadsberäkningar har riksförsäkringsanstalten utgått från en

sjukpenning av samma storlek som den av besparingskommittén beträffande olycksfallsförsäkringen

från och med femtonde dagen föreslagna, eller i genomsnitt 60 %

av arbetsförtjänsten. Riksförsäkringsanstalten kommer emellertid för sin del att

förorda, att sjukpenningen enligt olycksfallsförsäkringslagen från och med fjärde

dagen efter olycksfallsdagen skall utgå efter två tredjedelar av arbetsförtjänsten

på samma sätt som nu är stadgat i avseende å tiden från och med trettiosjätte

dagen. Enligt socialförsäkringskommitténs förslag till sjukförsäkring skulle jämväl

sjukpenningen vid förlust av arbetsförmågan utgöra två tredjedelar av den dagliga

arbetsförtjänsten, därvid dock denna bestämdes på i viss mån annat sätt än enligt

olycksfallsförsäkringslagen.

Om man nu med hänsyn härtill beräknar den kostnadsökning, som skulle föranledas

av att den dagliga sjukpenningen antages till två tredjedelar av den dagliga

arbetsförtjänsten, beräknad till en trehundrasextiondel av den årliga, men i övrigt

antager ovan angivna grunder, skulle man komma till följande resultat:

De sammanlagda kostnaderna bliva:

för sjukpenning utom vid olycksfall i arbete...................33.3 milj. kr.

» » vid olycksfall i arbete..................... 2.9 > >

> läkarvård och läkemedel vid olycksfall i arbete................ 1.2 > »

förvaltningskostnader............................. 3.9 » »

Summa 41.3 milj. kr

Kostnadsökningen i förhållande till föregående förslag skulle således komma att

belöpa sig till 3.a miljoner kr.

Därest de försäkrade skulle betala två tredjedelar av samtliga kostnader, skulle

deras andel belöpa sig till 27.5 miljoner kr. Den månatliga avgiften skulle således

komma att i genomsnitt uppgå till 1.76 kr., svarande mot 0.107 % av arbetsför
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

tjänsten (1,647 kr.). Om emellertid de månatliga avgifterna avrundas till 0.1 %

av den årliga arbetsförtjänsten, skulle de komma att uppgå till ett årligt belopp

av 25.7 miljoner kr. På arbetsgivarna och staten skulle då komma sammanlagt

15.6 miljoner kr. Härav skulle arbetsgivarna i första hand betala vad som belöper

på olycksfallsförsäkringen eller 4.1 miljoner kr. samt därtill ovan berörda riskavgifter,

vilka torde få anslås till 1 miljon kr. Således skulle på arbetsgivarnas

andel komma 5.1 miljoner kr. och på statens andel 10.5 miljoner kr. Häri ingår dock

ej bidraget till regleringsfonden, som ovan antagits till 1.1 miljoner kr.

Med hänsyn till att kommunernas fattigvårdskostnader väl komma att något

minskas genom den obligatoriska försäkringen, skulle man möjligen kunna tänka

sig något bidrag från deras sida.

Statsbidraget synes ej behöva bliva större än att vårt land kan bära det, i synnerhet

om man tager hänsyn till de besparingar för pensionsförsäkringen, som

böra kunna uppstå genom den organisation, riksförsäkringsanstalten föreslagit.

Såsom riksförsäkrigsanstalten förut erinrat om, utgavs i Danmark, vars folkmängd

är ungefär hälften så stor som Sveriges, år 1923 ett statsbidrag av c:a 12.7 miljoner

kr. och i Norge med dess folkmängd av c:a 2.7 miljoner ett statsbidrag av

omkring 7 miljoner kr., förutom kommunbidrag, allt i respektive lands mynt.

Visserligen tillkommer vid en obligatorisk lönarbetarförsäkring i Sverige det

bidrag, som staten väl fortfarande kommer att lämna till den frivilliga försäkringen,

men då lönarbetarna avskiljas, synes detta bidrag ej kunna bliva så synnerligen

avsevärt.

Riksförsäkringsanstalten har ej ansett sig böra ingå på frågan om eventuell indelning

i inkomstklasser m. m. för det senare alternativet.

Beträffande den obligatoriska sjukförsäkringens organisation torde offentliga

sjukkassor enligt socialförsäkringskommitténs plan böra upprättas för varje kommun

eller sjukkasseområde. Om möjligt bör till offentlig sjukkassa antagas redan

befintlig kassa under förutsättning, att den underkastar sig den blivande sjukförsäkringslagens

bestämmelser, bl. a. rörande styrelsens sammansättning och utväljande

samt angående samverkan med övriga socialförsäkringsgrenar.

Sjukkassorna skola vara skyldiga åtaga sig dels utgivandet för olycksfallsförsäkringens

räkning av sjukersättning jämväl för tid från och med den trettiosjätte

dagen, dels eventuellt påförandet och uppbörden av olycksfallsförsäkringsavgifter

för mindre arbetsgivare. De större arbetsgivarnas riskavgifter och mot nuvarande

karenspremier svarande avgifter till sjukkassorna torde däremot böra påföras och

uppbäras av olycksfallsförsäkringens centralmyndighet.

En relativt lång övergångstid kan vara att förorda med avseende å den obligatoriska

försäkringens ikraftträdande, så att de nuvarande sjukkassorna skola kunna

få tillfälle till ombildning för att, i den mån de därtill lämpa sig, ingå som led i

det nya systemet.

För icke lönarbetare kunna frivilliga kassor bibehållas med rätt till visst statsbidrag.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening bör nu tiden anses vara inne att'' äntligen

förverkliga det länge eftersträvade målet att införa obligatorisk sjukförsäkring.

Ehuru anstalten av ovan anförda skäl anser, att början bör göras med en obligatorisk

lönarbetarförsäkring, är anstalten dock av den meningen, att denna så snart

lämpligen ske kan bör utvidgas till en allmän sjukförsäkring. Så snart förhållandena

medgiva, böra ock försäkringens prestationer utsträckas att omfatta läkarvård och

läkemedel m. m.

Åberopande vad sålunda anförts hemställer riksförsäkringsanstalten, att en utredning

snarast måtte igångsättas rörande införande av obligatorisk sjukförsäkring

samt att i avbidan å resultatet härav, besparingskommitténs föreliggande förslag

rörande den frivilliga sjukförsäkringen icke måtte föranleda åtgärd.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Pensionsförsäkringen.

Beträffande kommitténs förslag angående pensionsförsäkring anser sig riksförsäkringsanstalten

endast böra ingå på vissa principiella eller med övriga socialförsäkringsgrenar

sammanhängande frågor.

Som riksförsäkringsanstalten redan förut har påpekat, måste man med hänsyn till

sjukförsäkringen hysa betänkligheter mot den avsevärda höjningen av avgifterna till

pensionsförsäkring, som kommittén föreslagit. Riksförsäkringsanstalten har visserligen

tidigare i utlåtandet den 21 januari 1913 över ålderdomsförsäkringskommitténs

förslag till allmän pensionsförsäkring yttrat, att systemet borde läggas på mera ren

försäkring, som lämnar den försäkrade utan inskränkande förbehåll en ovillkorlig

rätt till viss, på inbetalade avgifter grundad pension. Men å andra sidan framhåller

riksförsäkringsanstalten i samma utlåtande det nära inre sambandet mellan

de olika grenar, vari socialförsäkringen av praktiska skäl uppdelas, samt att det

vore av största vikt att icke lösbryta delarna från varandra och behandla dem var

för sig som fristående problem.

Då riksförsäkringsanstalten, såsom nämnts, icke finner den lösning av sjukförsäkringsfrågan,

som av kommittén föreslagits, vara tillfredsställande, men det utbyggande

av pensionsförsäkringen, som föreslås, kan bliva hinderligt för en tillfredsställande

lösning av sjukförsäkringsfrågan, anser sig riksförsäkringsanstalten

icke under nuvarande förhållanden hunna biträda förslaget om sådan förhöjning

av pensionsavgifterna, som i betänkandet angivits.

En synpunkt, som bör beaktas, då det blir fråga om ett obligatoriskt åläggande att

inbetala så stora avgifter, som de av kommittén föreslagna och vilka ju ofta först

efter årtionden komma de försäkrade tillgodo, är osäkerheten för att de försäkrade

verkligen få valuta för sina inbetalningar. Om penningvärdet skulle undergå samma

försämring som under senare tider ägt rum och penningen sålunda förlora en

del av sin köpkraft, skulle detta hava till följd, att de försäkrade vid pensionernas

utbekommande finge understöd i ett sämre mynt, än de själva inbetalat. Härigenom

komme pensionsförsäkringen att helt eller delvis förfela sitt syfte. Även ur ifrågavarande

synpunkt bör en viss varsamhet iakttagas vid åläggandet av obligatoriska

avgifter, avseende framtida pensioner. Det är icke otänkbart, att osäkerheten i penningens

köpkraft kommer att i framtiden visa sig vara en av de svåraste stötestenarna

för en folkpensionering, byggd på tvångsvis uttagna försäkringsavgifter.

Ifråga om de besparingar för statsverket, som av kommittén föreslås beträffande

pensionsförsäkringen, därigenom att avgiftspensionen skulle räknas såsom inkomst

samt bestämmelsen om fri inkomst av 50 kronor borttages, anser sig riksförsäkringsanstalten

icke kunna underlåta att påpeka, att det synes tveksamt, om eu omedelbar

tillämpning av dessa besparingsåtgärder kan komma i fråga med avseende å dem,

som redan omfattas av pensionsförsäkringen. Enligt riksförsäkringsanstaltens mening

kan det göras gällande, att det är stridande emot det allmänna rättsmedvetandet,

att de förpliktelser, som staten genom pensionsförsäkringslagen åtagit sig

gentemot de försäkrade, icke upprätthållas. Genom denna lag kan nämligen sägas

hava uppstått ett tvåsidigt rättsförhållande, i det att lagen ålägger försäkringstagarna

vissa skyldigheter mot det att staten tillförsäkrar desamma vissa förmåner.

Slutligen vill riksförsäkringsanstalten ytterligare framhålla en omständighet,

som är av vikt för hela socialförsäkringens sunda utveckling, nämligen att tillerkännande

av förmånerna måste ske under effektiv kontroll. Kommittén yttrar

i fråga härom (sid. 181) : »Visserligen kontrolleras nämndernas åtgärder av pen
sionsstyrelsen

och dess ombud, men det torde näppeligen vara möjligt att få denna

kontroll tillräckligt effektiv.»

Riksförsäkringsanstalten inser till fullo den vanskliga och svåra uppgift, som

pensionsstyrelsen har vid kontroll av pensionsnämndsbesluten, och har riksförsäkringsanstalten

under sitt samarbete med pensionsstyrelsen haft en livlig förnim
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

melse av det omfattande arbete, som härvid nedlagts av styrelsen. Vid behandling

av en hel del olycksfall, som drabbat personer, som tillerkänts pensionstillägg enligt

pensionsförsäkringslagen, har emellertid riksförsäkringsanstalten funnit, att de

uppgifter, som lämnats i pensionsansökningarna och de beräkningar, som av nämnderna

gjorts angående sökandens inkomster, ofta äro långt ifrån tillfredsställande

och har det i icke så få fall inträffat, att personer i åratal uppburit pensionstillägg,

ehuru de åtnjutit sådana inkomster, att de uppenbarligen icke haft laglig rätt därtill.

Riksförsäkringsanstalten anser sig böra kraftigt framhålla önskvärdheten av att

vid den lokala behandlingen införes en än starkare kontroll, än vad komittén föreslagit

och torde härvid, enligt riksförsäkringsanstalten? mening, bland annat, höra

undersökas, huruvida icke ordförandebefattningarna i pensionsnämnderna skulle

kunna läggas i från kommunerna och de kommunala intressena fullt fristående

händer. Man skulle kunna tänka sig en gemensam avlönad ordförande för ett flertal

kommuner, exempelvis alla kommuner i en domsaga (en slags pensionsdomare).

Härigenom skulle de särskilda, rätt kostsamma ombudsbefattningarna måhända

kunna undvaras. Saken beror dock i viss mån på, huru sjukförsäkringen kommer

att ordnas.

Den sociala olycksfallsförsäkringen.

De enligt riksförsäkringsanstaltens mening betydelsefullaste yttranden angående

den sociala olycksfallsförsäkringens organisation i Sverige, som avgivits efter tillkomsten

av 1916 års olycksfallsförsäkringslag, äro, bortsett från nu föreliggande

kommittébetänkande, dels socialförsäkringskommitténs utlåtande till Eders Kungl.

Maj :t den 29 januari 1921, dels ock andra lagutskottets utlåtande (nr 25) vid 1924

års riksdag i anledning av vid riksdagen väckta motioner. Då dessa yttranden ej

synas vara berörda i besparingskommitténs föreliggande betänkande, anser sig riksförsäkringsanstalten

böra i korthet redogöra för desamma, i vad de angå nu föreliggande

fråga.

Socialförsäkringskommitten anförde bl. a.: »Även kommittén är av den meningen,

att ett system med riksförsäkringsanstalten såsom ensam bärare av försäkringen

är att föredraga framför det nuvarande systemet. Denna grannlaga fråga tillhör

emellertid otvivelaktigt de frågor, som avse åstadkommande av möjligaste enhetlighet

inom socialförsäkringen och torde därför även tillhöra området för den

utredning, som anförtrotts ovannämnda den 11 oktober 1920 tillsatta kommittén.

Socialförsäkringskommitten har därför, ehuru, såsom anförts, dess ställning till

frågan principiellt överensstämmer med riksförsäkringsanstaltens, icke ansett sig

nu böra avgiva bestämt förslag i sådant syfte.»

Andra lagutskottet vid 1924 års riksdag anförde bl. a., att det torde vara

obestridligt, att det nuvarande systemet med olycksfallsförsäkringens uppdelning

på statlig och enskild verksamhet visat sig ägnat att medföra ej oväsentliga olägenheter

i flerahanda hänseenden. Särskilt syntes de yttringar, som den på grund av

systemet oundvikliga konkurrensen mellan den statliga anstalten och de ömsesidiga

bolagen efter hand tagit, visat sig medföra en ej önsklig ojämnhet i fråga om premiedebiteringen

samt innebära besvärande irritationsmoment till men för samarbetet

mellan den statliga anstalten och bolagen.

Utskottet yttrade vidare bl. a., att utskottet utan att vara berett att uttala

någon förhandsståndpunkt i frågan dock ville hava framhållit, att vägande skäl

syntes tala för den meningen, att det ur principiell synpunkt skulle vara förenat

med väsentliga fördelar, om den sociala olycksfallsförsäkringen organiserades så, att

konkurrens om försäkringen icke förekomme. Det syntes utskottet likaledes påtagligt,

att genom åvägabringandet av enhetlighet beträffande handhavandet av den

sociala olycksfallsförsäkringen det skulle bliva vida lättare att inrangera olycksfallsförsäkringen

under ett för samtliga grenar av socialförsäkringen gemensamt

2—252409. Bilaga till Kungl. Proposition.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

system. Än vidare framhöll utskottet, att det sett ur arbetsgivarnas synpunkt måste

te sig såsom ett berättigat önskemål, att i den mån så kunde ske utan åsidosättandet

av arbetarnas rätt och intresse arbetsgivarna, vilka ju själva buro kostnaderna för

försäkringen, finge hava sin hand med i ordnandet av försäkringsverksamheten. I

vilken utsträckning och på vad sätt så måtte kunna lämpligen ske, läte sig emellertid

ej i frågans dåvarande läge bedömas.

Med bifall till av utskottet gjord hemställan anhöll riksdagen i skrivelse (nr 243)

till Eders Kungl. Maj :t, att Eders Kungl. Maj :t måtte vid den fortsatta behandlingen

av i utskottsutlåtandet berörda spörsmål å socialförsäkringens område, under

iakttagande av behovet av enhetlighet i organisationshänseende, beakta de i motionerna

framförda förslagen i förening med innehållet i de över motionerna avgivna,

såsom bilagor vid utskottsutlåtandet fogade yttrandena.

Besparingskommitténs föreliggande förslag överensstämmer med de av andra

lagutskottet förordade principerna för den sociala olycksfallsförsäkringens organisation

såtillvida, att enligt förslaget konkurrens om försäkringen icke skulle förekomma.

Då riksförsäkringsanstalten i likhet med kommittén anser, att den sociala

olycksfallsförsäkringen bör omhändertagas av endast en inrättning, finner riksförsäkringsanstalten

kommitténs förslag vara ett steg i rätt riktning. Frågan

gäller då, om den organisation, kommittén föreslår i detta hänseende, kan anses

vara tillfredsställande.

Besparingskommitténs organisationsförslng. Enligt kommitténs mening bör för

en tillfredsställande organisation av den sociala olycksfallsförsäkringen bl. a. följande

villkor uppställas:

1) garantier för att de skadades rättsanspråk bliva riktigt bedömda;

2) tillfälle för arbetsgivarna att ordna administrationen så praktiskt och ekonomiskt

fördelaktigt som möjligt;

3) samverkan mellan olycksfallsförsäkringen och övriga socialförsäkringsgrenar

samt yrkesinspektionen.

Er dessa synpunkter har kommittén föreslagit, att olycksfallsförsäkringen överlämnas

till »en inrättning av blandad karaktär». Inrättningen skulle vara organiserad

efter mönster av ett enskilt företag av bolagstyp. Dess högsta ledning skulle

utövas av en s. k. riksförsäkringsstämma, bestående av 18 representanter för arbetsgivare,

6 för staten och 6 för arbetare. Stämman skulle utse B ledamöter i en direktion,

i vilken chefen för det nedannämnda riksförsäkringsverket skulle vara ordförande

och dessutom en av de övriga medlemmarna utsedd direktör för inrättningen

skulle hava säte och stämma. Den ifrågavarande inrättningen, som

skulle äga att i första hand avgöra alla ersättnings- och övriga försäkringsfrågor,

skulle under namn av försäkringsavdelningen ingå i ett nytt ämbetsverk,

kallat riksförsäkringsverket.

Olika möjligheter för organisationen. Innan riksförsäkringsanstalten närmare

ingår på kommitténs förevarande förslag, torde få skärskådas de olika möjligheter,

som lämpligen kunna tänkas för ordnande av den sociala olycksfallsförsäkringens

organisation.

Med utgångspunkt från kommitténs ovannämnda villkor, att garanti måste finnas

för att de skadades rättsanspråk bliva riktigt bedömda, skulle den möjligheten kunna

tänkas att ordna försäkringen som i Danmark, där ett stort antal privata bolag

i fri konkurrens handhava själva försäkringsrörelsen, under det att Arbejderforsikrings-Raadet

fastställer ersättningarna och även i viktigare fall utbetalar desamma.

Emot denna organisation kan bl. a. anmärkas, att den visat sig medföra synnerligen

höga försäkringspremier särskilt för många mindre arbetsgivare. Ordföranden i

danska Arbeiderforsikrings-Itaadet G. Philipsen yttrade i ett anförande vid femte

nordiska arbetarförsäkringsmötet år 1922 (Mötesförhandlingarna sid. 29): »Är nu

denna särskilda danska ordning tillfredsställande?--— Jag är böjd att besvara

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

frågan nekande. Jag tror, att bolagens administration är orimligt dyr, och jag

betvivlar, att den är effektiv.»

Fråga om förändring av organisationen är under övervägande i Danmark. Sålunda

har den nuvarande regeringen igångsatt en utredning rörande statsmonopol för

olycksfallsförsäkringen.

Det kan i detta sammanhang omnämnas, att enligt danska ArbejderforsikringsEaadets

berättelser för 1922 och 1923 de danska bolagen under tiden den 1li 1911—sl/7

1920 uppburit i premier för olycksfallsförsäkringen c:a 23 miljoner kr. och utbetalt

i skadeersättningar c:a 14 miljoner kr. eller c:a 61 % därav, överskottet

c:a 9 miljoner kr. skulle hava åtgått till omkostnader och vinst. År 1921 har

endast 58 % av premierna gått till skadeersättningar. Av premierna för försäkringen

för tillfällig hjälp i hushåll lära endast c:a 10 ^ ha utgått till skadeersättningar.

Emot den danska försäkringen kan, förutom dess dyrhet, anmärkas, att vid försummelse

att försäkra — vilken ju kan vara ganska förklarlig vid en del gränsfall

—• alltför kännbara, måhända rent av ruinerande påföljder kunna inträda för arbetsgivarna

genom skyldigheten att i sådant fall själva betala ersättningarna.

Även om ifrågavarande organisation skulle kunna anses lämplig för Danmark —

vilket dock synes vara föremål för rätt delade meningar inom landet — skulle den

dock svårligen kunna tillämpas i Sverige med dess stora geografiska utsträckning

och ringa befolkningstäthet, när man även tager hänsyn till försäkringens vidsträckta

omfattning.

Finland har hittills haft ett system, som i viss mån erinrat om det danska med

privata anstalter som försäkringsbärare samt en statsinstitution, som fastställer livräntorna

och avgör besvär. Försäkringen har dock hittills ej haft den stora omfattning

som de svenska och danska lagarna, utan varit begränsad till vissa yrken.

Genom en för helt kort tid sedan antagen lag hava emellertid rätt vittgående förändringar

vidtagits, men har riksförsäkringsanstalten ej ännu haft tillgång till lagtexten.

Det tyska systemet med yrkesföreningar (Berufsgenossenschaften), till vilka arbetsgivarna

äro tvångsanslutna, torde icke kunna införas i Sverige på grund av det

stora antalet små arbetsgivare, som omfattas av försäkringen. Med hänsyn till att

»biandföretag» i stor omfattning förekomma i vårt land, torde det även beträffande

större arbetsgivare vara svårt att åstadkomma mer än ett fåtal yrkesföreningar, som

uppfylla de krav, man måste ställa på sådana. I Tyskland har under senare tiden

i utlåtanden av myndigheter uttalats önskvärdheten av att försäkringen i vad den

berör jordbruk och smärre företag överflyttas till statliga anstalter (Sociala Meddelanden

nr 4 år 1925).

Därest man icke vill bibehålla det i Sverige nu gällande systemet med en statsanstalt

jämte enskilda företag, vilket system såväl av socialförsäkringskommittén

som ock av andra lagutskottet 1924 förklarats icke tillfredsställande, torde endast

återstå att söka ordna försäkringen genom densammas överlåtande åt en enda anstalt,

vilken då antingen skulle vara rent statlig, såsom i Norge, eller organiserad

med självstyrelse. I sistnämnda fall kan staten förbehålla sig ett avgörande inflytande

i ledningen, såsom i Schweiz, eller ock skulle anstalten kunna organiseras rent

privaträttsligt. Givetvis kan man även tänka sig flera territoriella anstalter som

i Österrike, men behov av en sådan uppdelning torde ej föreligga i vårt land. Besparingskommittén

utdömer såväl den rent statliga formen som den rent privaträttsliga

men föreslår i stället, såsom nämnts, en inrättning av »blandad karaktär», som

skulle vara organiserad »efter mönster av ett enskilt företag av bolagstyp». Det

förefaller som om den av kommittén föreslagna inrättningen skulle i viss mån närma

sig den schweiziska typen, ehuru den även företer rätt väsentliga olikheter gent

emot denna.

Det torde här böra bemärkas, att den schweiziska olycksfallsförsäkringsanstalten

är en autonom, ömsesidig anstalt under statens (förbundsrådets) uppsikt. Anstalten

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

styres dock självständigt av ett förvaltningsråd, bestående av 40 medlemmar, nämligen

12 representanter för de obligatoriskt försäkrade, 16 representanter för enskilda

arbetsgivare, 4 representanter för frivilligt försäkrade och 8 representanter

för förbundet (staten). Medlemmarna utses samtliga av förbundsrådet efter inhämtande

av yttrande av vissa yrkessammanslutningar. Direktionen utses jämväl av

förbundsrådet efter förslag av anstaltens förvaltningsråd; förbundsrådet är dock

icke bundet av förslaget. Reglementet rörande anstaltens organisation ävensom

årsberättelsen och årsräkenskaperna skola godkännas av förbundsrådet. Förvaltningskostnaderna

betalas till hälften av staten.

Jämför man nu härmed den av kommittén föreslagna monopolanstalten, eller den

s. k. försäkringsavdelningen, finner man, att den i långt högre grad än den schweiziska

måste anses hava privaträttslig karaktär. Arbetsgivar- och arbetarrepresentanterna

i den s. k. riksförsäkringsstämman, som motsvarar förvaltningsrådet

i Schweiz, utses icke av regeringen utan direkt av respektive arbetsgivar- och arbetarsammanslutningar.

I Schweiz utgöra arbetsgivarnas representanter endast

2/5 av hela antalet medlemmar, enligt kommittöförslaget däremot s/5, och hava

de därigenom absolut majoritet i stämman. Direktionen utses i Schweiz av regeringen,

enligt förslaget av stämman.

Den av kommittén föreslagna försäkringsinrättningens karaktär. Granskar man

närmare den av kommittén föreslagna försäkringsinrättningen, finner man till en

början, att det är rätt oklart, vilken rättslig ställning den föreslagna inrättningen

enligt kommitténs mening skulle hava. Man skulle närmast vara benägen att

antaga, att den skulle utgöra ett ömsesidigt försäkringsbolag, men det torde icke

vara möjligt att hänföra den under försäkringslagens bestämmelser.

Det har även gjorts gällande, att inrättningen i själva verket skulle vara en

statlig anstalt, ehuru ordnad under friare former. I den offentliga diskussionen

rörande kommitténs förslag har framhållits, att valen inom riksförsäkringsstämman

torde komma att förrättas efter proportionell valmetod, varigenom staten med stöd

av en representant för arbetarna skulle erhålla majoritet i direktionen och kunna

utse direktören. Då detta synts vara av synnerlig vikt för bedömande av frågan

om anstaltens karaktär, har riksförsäkringsanstalten tillskrivit kommittén med

begäran om upplysning, huru kommittén tänkt sig saken, men har härå ej erhållit

något svar.1 Enligt riksförsäkringsanstaltens mening torde det dock ligga

närmast till hands att antaga majoritetsval inom riksförsäkringsstämman, och i

så fall skulle staten icke hava något som helst avgörande inflytande vare sig i

stämman eller i direktionen, utan komma dessa helt att behärskas av en majoritet

av arbetsgivare. Av uttalanden i kommittébetänkandet (bl. a. å sid. 165)

synes för övrigt framgå att kommittén ansett det vara en grundprincip, att arbetsgivarna

skola vara de bestämmande i försäkringsavdelningens stämma och direktion.

Ändringar i denna grundprincip innebära i själva verket ett underkännande

av de bärande tankarna i kommitténs förslag och därmed även av kommittéförslaget

som sådant, vars organisation utformats just för realiserande av nämnda princip.

Till vad ovan anförts kommer att personalen i försäkringsavdelningen icke skall

vara statsanställd. Då man icke gärna kan tänka sig en statlig inrättning med

icke statsanställd personal, torde man hava fullt fog för att anse, att försäkringsavdelningen

är avsedd att vara en inrättning av privaträttslig karaktär.

Sammankopplingen med riksförsäkringsverket skulle visserligen kunna utåt förläna

försäkringsavdelningen en skylt av statlig inrättning, men, såvitt riksförsäkringsanstalten

kan finna, skulle ämbetsverket icke hava någon som helst rätt att

besluta i de ärenden, som höra under försäkringsavdelningen. Under sådana förhållanden

måste denna sammankoppling mellan en enskild anstalt ocJl ett statligt

ämbetsverk betecknas såsom olämplig och oformlig. Skulle man söka förändra

1 Svar sedermera inkommet, se sid. 47!

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

försäkringsavdelningens ställning på så sätt, att arbetsgivarna icke skola vara de

bestämmande beträffande densamma, finnes än mindre anledning att godkänna den

invecklade organisationsform, kommittén föreslagit. Till frågan om riksförsäkringsverket

återkommer riksförsäkringsanstalten längre fram.

Om alltså denna lösa anknytning till ett statens ämbetsverk icke torde kunna i

och för sig förändra den föreslagna monopolanstaltens karaktär av enskild anstalt

blir frågan, i vilka avseenden densamma eljest skiljer sig från en sådan »monopolanstalt

av helt privaträttslig karaktär», som kommittén för sin del utdömer såsom

olämplig (sid. 162). Riksförsäkringsanstalten kan icke finna någon annan

reell olikhet än att en maktlös minoritet av representanter för staten och för arbetarna

finnes i försäkringsavdelningens stämma och att en statlig ämbetsman

skulle vara ordförande i riksförsäkringsstämman och i den av 7 medlemmar bestående

direktionen. Hittills har man icke haft den åsikten, att, emedan staten t. ex.

utser en minoritet av medlemmar i ett aktiebolags styrelse, bolaget därför skulle

upphöra att vara en privaträttslig institution.

Garantier för de skadades rätt, Riksförsäkringsanstalten övergår härefter till att

undersöka, huruvida kommitténs förslag uppfyller de villkor, som höra uppställas

för en tillfredsställande organisation av försäkringen. Första frågan blir då, i vad

mån förslaget innebär tillräcklig garanti för att de skadades rättsanspråk bliva

riktigt bedömda.

Den enligt 1901 års olycksfallsersättningslag gällande ordningen, att tvister om

ersättning skulle avgöras av domstol eller skiljemän, ersattes vid införandet av 1916

års olycksfallsförsäkringslag av ett särskilt rättsförfarande med försäkringsrådet

som besvärsinstans över vederbörande försäkringsinrättning, som sålunda blev

första instans. Emellertid ansågs besvärsrätten icke ensam tillräcklig utan stadgades,

att försäkringsrådet skulle äga, även om besvär icke anförts, upptaga ärende

till prövning. Vid lagens tillkomst fästes särdeles stor vikt vid denna rådets befogenhet

att granska beslut.

Med införandet av nämnda särskilda rättsförfarande avsågs ett snabbare och

enklare avgörande av rättsanspråken än om desamma hänskötos till allmän domstol.

I 1916 års lag infördes även en bestämmelse, att arbetsgivarna obligatoriskt för

reglering av ersättning skola insända anmälan m. m. till vederbörande försäkringsinrättning.

Denna bestämmelse giver vid handen, att den obligatoriska olycksfallsförsäkringslagstiftningen

icke endast representerar ett privaträttsligt intresse utan

att även ett allmänt intresse föreligger. Ett uttryck härför är även, att en privat

uppgörelse mellan arbetsgivaren och arbetaren icke kan med rättslig verkan

träffas. Det har ock gjorts gällande, att, då staten genom lag tillerkänner arbetarna

rätt att erhålla skadeersättning, därav följer, att man kan anse, att arbetarna

hava en rätt därtill gentemot staten. Uppfyllas icke olycksfallsförsäkringslagens

bestämmelser om ersättning till skadade kan inträffa, att kostnaderna för understöd

måste utgivas enligt andra lagar och förordningar, varigenom ett orättmätigt

överflyttande av kostnader kan komma att ske från olycksfallsförsäkringen

till den offentliga sjukvården, fattigvården och den allmänna pensionsförsäkringen.

Det måste emellertid i synnerlig hög grad ligga i det allmännas intresse, att ett

sådant överflyttande icke äger rum utan att olycksfallsförsäkringen till fullo bär

densamma åliggande kostnader.

Ur anförda synpunkter är det för staten av vikt att tillse, att rättsanspråken

underkastas betryggande prövning. Då man upphäver det vanliga rättsförfarandet

och sålunda betager arbetaren möjligheten att få sitt rättsanspråk prövat av vanlig

domstol eller av skiljemän, måste man på det rättsförfarande, som sättes i dess

ställe, uppställa det anspråk, att detsamma innebär tillfyllestgörande rättssäkerhet.

Redan vid tillkomsten av 1916 års olycksfallsförsäkringslag gjordes gällande, att

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

den däri angivna organisationsformen icke innebure tillräckliga garantier för att

arbetarnas rätt bleve på vederbörligt sätt tillgodosedd. I detta avseende har bl. a.

mot organisationen framställts den anmärkningen, att i första instans arbetsgivarna

genom sina bolag bleve ensamma bestämmande och att sålunda organisationen

bröt mot i Sverige hävdvunnen praxis, att vid avgörandet av rättstvister

antingen båda parterna skulle vara lika representerade eller ock rättstvisten avgöras

av en fullt opartisk myndighet.

Det synes uppenbart, att den av kommittén föreslagna försäkringsavdelningen

icke uppfyller de krav, man uppställer på en opartisk myndighet enligt hävdvunnen

svensk rättsuppfattning. Varje annan form att nå samma mål måste bliva kostsammare

och mera tidsödande än ett hänskjutande av rättsanspråket omedelbart till

en opartisk och sakkunnig institution. Den föreslagna formen av en efteråt kontrollerande

myndighet, som därjämte ej har rätt att själv ändra besluten, kan ej till

fullo ersätta den rättssäkerhet, som ligger i ärendets handläggning och avgörande

i första hand på nyssnämnda sätt.

Åsikten att staten i första hand bör bedöma skadade arbetares rättsanspråk, särskilt

i viktigare fall, torde mer och mer vinna gehör. I våra grannländer Danmark,

Norge och i stort sett även i Finland har den vunnit erkännande i lagen.

Beträffande förhållandena i Holland ha ett par tjänstemän i riksförsäkringsanstalten,

byråchefen E. Odelstierna och aktuarien I. Davidson, efter en dit företagen

studieresa i en den 3 december 1919 upprättad promemoria, som den 10 januari

1920 av riksförsäkringsanstalten inlämnats till Eders Kungi. Maj :t, yttrat följande:
»Den

i Holland av riksförsäkringsbanken utövade fullständiga kontrollen av tillgodoseendet

av privatförsäkrade arbetares rättigheter vid olycksfall har i Sverige

knappast någon motsvarighet. De svenska försäkringsbolagens bedömande av ersättningsanspråk

kontrolleras ju visserligen därigenom, att besvär kunna ingivas

till försäkringsrådet, men blir givetvis denna kontrolls effektivitet ej densamma som

den holländska anordningen, enär endast vid ett jämförelsevis ringa antal fall forsäkringsrådets

undersökning påkallas.

Ehuru även frågor såsom avgörande, huruvida ett olycksfall berättigar till ersättning,

fastställande av invaliditetsgrad o. s. v. kunna tänkas bli behandlade på för

den skadade ofördelaktigt sätt, torde det led i bedömandet av ersättningsanspråk,

där fel framför allt kunna begås utan att föranleda anmärkning, vara bestämmandet

av den årsavlöning, som lägges till grund för beräknande av livränta eller sjukpenning

efter karenstidens utgång. Utan avskaffande av enskilda försäkringsinrättningars

befogenhet att handhava lagstadgad olycksfallsförsäkring torde enhetlighet

och så långt som möjligt rättvis behandling av denna och liknande frågor ej kunna

säkerställas på något annat sätt än det i Holland tillämpade, att alla ersättningsbeslut

fattas av statens försäkringsanstalt.»

Kommittén yttrar (sid. 235), att den omfattande sakkunskap i ersättningsfrågor,

som skulle finnas samlad i försäkringsavdelningen, samt riksförsäkringsstämmans

sammansättning och inflytande på avdelningens verksamhet torde innebära säkerhet

för att ersättningsfrågorna skulle komma att behandlas på ett betryggande

sätt.

Riksförsäkringsanstalten måste för sin del ställa sig tveksam till kommitténs nyss

anförda uttalande. Kommittén har icke framlagt något förslag till organisation av

försäkringsavdelningen, utan förklarat detta vara en angelägenhet, som helt och hållet

borde avgöras av direktionen och direktören. Kommittén har icke uppställt

några kvalifikationer i fråga om de personer, som skulle besluta om skadeersättningar.

Direktören, som torde få antagas bliva tillsatt av majoriteten i direktionen,

tillsätter i sin tur försäkringsavdelningens personal. Det torde vara möjligt, att

avgörandet av skadeersättningar i första hand kommer att bero av de principer, som

den med stor makt utrustade direktören angiver. Då tjänstemännen torde vara be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

roende av honom för sin anställning, kan det befaras, att någon självständighet icke

kan väntas från deras sida. Å sin sida är direktören ju icke heller självständig

utan beroende av de önskningar, som göras gällande av riksförsäkringsstämmans

majoritet. Det är mycket möjligt, att såväl stämman som direktionen och direktören

på allt sätt skola söka följa rättvisa krav i fråga om ersättningarnas fastställande,

men kommitténs förslag angående försäkringsavdelningen kan icke sägas erbjuda

någon tillförlitlig garanti härför. Då försäkringsavdelningen måste sägas

hava ett ekonomiskt intresse i fråga om ersättningarnas storlek, kan staten av principiella

skäl icke eftergiva kravet på garantier uti nu ifrågavarande avseende.

Emellertid har kommittén föreslagit viss kontroll i fråga om ersättningarna —

ehuru kommittén synes anse densamma i och för sig vara obehövlig (sid. 235) —

nämligen granskning genom en statens tjänsteman i byråchefs ställning eller, som

på annat ställe säges, av en besvärsavdelning under nämnde tjänstemans ledning.

Byråchefen eller besvärsavdelningen skulle dock endast hava till uppgift att granska

vissa ersättningar, nämligen sådana i form av livräntor samt vissa avslagsbeslut.

Emellertid synes det något oklart, vilken omfattning granskningsarbetet skulle

hava. Å sid. 163 och 165 utsäges, att alla beslut i livränteärenden skola granskas.

Å sid. 236 förklaras, att den obligatoriska kontrollen skulle omfatta blott beslut i

livräntefrågor men i ett följande stycke framhålles, att även vissa avslagsbeslut skulle

underställas besvärsavdelningens prövning. I fall det senare är kommitténs mening,

kommer granskningen förmodligen att bliva mer omfattande än kommittén

antagit. Den för granskningen beräknade personalen torde i varje fall vara otillräcklig,

vartill riksförsäkringsanstalten nedan återkommer.

Beslut angående sjukpenning och begravningshjälp, läkarvård, läkemedel o. dyl.

skulle i varje fall icke underställas någon granskning av statlig myndighet. . För

belysande av den enligt kommitténs mening ringa betydelsen av en granskning^ i

dessa avseenden anför kommittén vissa siffror rörande utgivna ersättningar år

1920, varav framgår, att av samtliga på grund av den obligatoriska försäkringen i

försäkringsinrättningar, utom till statens arbetare, utgivna ersättningar i form av

livräntor utgjorde 85 2/3 %, men sjukpenning, läkarvård och begravningshjälp tillhopa

blott utgjorde 14 a/3 % Emellertid giva dessa uppgifter icke en fullt riktig

föreställning om saken, enär sjukhjälpsersättningar för de 35 första dagarna ej

beräknats. Kommittén har dock föreslagit, att karenstiden skulle förkortas till 14

dagar. Ifall sjukersättningar under tiden 15 :e—35 :e dagen medtagas i beräkningen,

skulle totalbeloppet av samtliga sjukersättningar enligt kommitténs grunder

efter 1920 års siffror från och med 15 :e dagen hava uppgått till c:a 4,120,000

kr. mot av kommittén uppgivna 2,183,000 kr. och således motsvara c:a 24 % i stället

för 14 1j3 % av samtliga ersättningar. I fall karenstiden, såsom riksförsäkringsanstalten

nedan kommer att föreslå, förkortas till 3 dagar efter dagen för olycksfallet,

ökas givetvis sjukersättningarnas summa högst väsentligt.

Dessutom kan det framhållas, att, även om livräntorna representera de största kostnaderna

för försäkringsinrättningarna på grund av deras stora kapitalvärden, torde

det dock för de flesta av de skadade arbetarna framstå som ett viktigt intresse, att

även de oftare förekommande sjukersättningarna ävensom begravningshjälpen bestämmas

av en opartisk institution. År 1924 anmäldes till riksförsäkringsanstalten

c:a 62,000 olycksfall, inbegripet sådana, som drabbat i enskilda bolag försäkrade

samt statens arbetare. De ojämförligt flesta av dessa olycksfall berättigade till

sjukhjälp men endast ett jämförelsevis litet antal till livräntor. Särskilt beträffande

arbetsförtjänsten kunna, som uti ovannämnda promemoria anmärkes. lätteligen

felaktigheter begås, och då en granskning av alla dessa sjukersättningar ar

omöjlig, torde man i anslutning till den mening, som uttalas i samma promemoria,

böra framhålla, att för ernående av en så långt möjligt rättvis behandling av de skadades

anspråk alla er sättning sbeslut böra fattas av ett offentligt organ.

Visserligen kan som skäl för obehövligheten av en granskning av skador i all
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

mänhet anföras, att vederbörande äga besvärsrätt. Det torda emellertid vara allmänt

erkänt, att besvärsrätten i ersättningsfrågor, såsom framhållits bl. a. av andra

lagutskottet vid 1924 års riksdag, icke utgör någon mera verksam garanti för tillgodoseendet

av den försäkrades rätt.

Besvärsavdelningen torde komma att intaga mindre lämplig mellanställning mellan

försäkringsavdelningen och riksförsäkringsnämnden. Om t. ex. besvärsavdelningen

godkänt ett beslut av försäkringsavdelningen, är det givetvis för dess verksamhet

i viss mån nedsättande, om sedermera riksförsäkringsnämnden efter besvär upphäver

beslutet. Besvärsavdelningen kommer dessutom att i dylika fall intaga en

i viss mån partisk ställning vid ärendets föredragning.

Förslaget om en besvärsavdelning innebär, såsom framgår av vad riksförsäkringsanstalten

förut yttrat, en dubbelorganisation i avsevärd utsträckning. Ett allmänt

önskemål är ju för närvarande inom statsförvaltningen att åstadkomma förenkling.

Kommitténs förslag i detta avseende skulle alltså gå i motsatt riktning och medföra

en kostnadsökning för socialförsäkringen, som skulle vara obehövlig om en

statsanstalt från början bestämde ersättningarna.

Slutligen torde beträffande besvärsavdelningen böra anmärkas, att, om den skall

vara en med försäkringsavdelningen samordnad avdelning i riksförsäkringsverket,

den icke kommer att erhålla erforderlig självständighet och auktoritet gentemot

den senare. . Skall en dylik besvärsavdelning finnas, bör den därför fogas till överinstansen,

riksförsäkringsnämnden.

Mot vad ovan anförts angående bestämmande av skadeersättningarna göres måhända

den invändningen, att, då riksförsäkringsanstalten föreslagit, att sjukförsäkringen

skulle övertaga sjukersättningen på grund av olycksfall i arbete för viss tid,

liknande anmärkningar som mot försäkringsavdelningen skulle kunna riktas mot

sjukkassorna. Principiellt sett torde dock en bestämd skillnad föreligga. Sjukkassorna

äro byggda på principen om inbördes självhjälp. Den intressemotsättning, som,

da en enskild anstalt handhar den obligatoriska olycksfallsförsäkringen, föreligger

mellan ersättningsgivaren och ersättningstagarna kan icke sägas på samma sätt

förefinnas mellan sjukkassornas medlemmar. Därtill kommer att, såsom riksförsäkringsanstalten

tidigare framhållit, styrelsen för sjukkassa bör erhålla den sammansättning,

att den intager eu i möjligaste mån opartisk ställning gentemot de ersättningsberättigade

enligt pensions- och olycksfallsförsäkringslagarna och att en

tillfredsställande sakkunskap kan förutsättas hos densamma. Såsom organ för den

obligatoriska sjukförsäkringen skulle enligt riksförsäkringsanstaltens förslag inrättas

offentliga sjukkassor.

I avseende å avgörandet av besvär torde, enligt riksförsäkringsanstaltens mening,

garantierna för att de skadades rättsanspråk bliva riktigt bedömda bliva mindre än

för närvarande på grund av besvärsnämndernas sammansättning m. m. Biksförsäkringsanstalten

återkommer nedan härtill.

__ Av de skäl, riksförsäkringsanstalten ovan anfört, anser anstalten det av kommittén

föreslagna systemet för ersättningarnas reglerande icke vara tillfredsställande.

Vad särskilt beträffar den föreslagna kontrollen å livräntor m. m. måste det av kommittén

införda systemet med granskning genom, en besvärsavdelning dels i och för

sig anses underlägset en handlaggning av skaderegleringsärendena redan i första instans

av en statsanstalt, dels medföra en onödigt invecklad och dyrbar organisation.

Garantier för de mindre arbetsgivarnas intressen. Mot den föreslagna försäkringsavdelningen

synes kunna göras samma anmärkning, som kommittén framställt

mot en monopolanstalt av privaträttslig karaktär, nämligen att fara kan föreligga för

att »minoriteter bland arbetsgivarna vid premieberäkning m. m. bleve orättvist behandlade».

Av de i riksförsäkringsanstaltens arbetsgivarregister upptagna c:a 350 000

arbetsgivare äro mer än 300,000 »mindre» med högst 4 arbetare. Det är svårt att första,

huru dessa enligt kommitténs förslag skulle kunna erhålla möjlighet att på ett

betryggande sätt iakttaga sina intressen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Till belysning av fördelningen på olika yrkesgrupper av antalet arbetsgivarrepresentanter

i riksförsäkringsstämman bar kommittén i en tabell (sid. 231) sammanställt

ersättningar utgivna för olycksfall, inträffade bos större arbetsgivare.

Ersättningar för olycksfall bos mindre arbetsgivare äro ej där upptagna. Om det

är meningen att lägga endast de förra ersättningarna till grund för representationen,

vill riksförsäkringsanstalten påpeka, att detta icke kan vara riktigt, enär härigenom

en förskjutning skulle äga rum till de större arbetsgivarnas förmån. Emellertid

torde man på grund av kommitténs uttalanden rörande sättet för utseende av

representanter kunna sluta, att de många små arbetsgivarna komma att erhålla en

mycket obetydlig representation i riksförsäkringsstämman, om de ens kunna vara

säkra på att få någon representant överhuvudtaget. Och då besvärsrätten icke kan

i och för sig anses vara någon tillräcklig garanti, kan riksförsäkringsanstalten icke

instämma i kommitténs uttalande (sid. 232), att kommittén anser sig hava skapat

tillräckliga garantier mot en orättvis fördelning arbetsgivarna emellan av kostnaderna

för försäkringen. Särskilt i fråga om förvaltningskostnadernas fördelning

kunna de mindre arbetsgivarna tänkas komma i ett ofördelaktigt läge.

Man kan visserligen tänka sig en bestämmelse, att i riksförsäkringsstämman skall

finnas visst antal representanter för mindre arbetsgivare, men, om detta antal sättes

till exempelvis tre eller flera, skulle de större arbetsgivarna möjligen komma i

minoritet gent emot övriga medlemmar i stämman, vilket väl torde gorå förslaget

ur deras synpunkt oantagligt.

Vad angår besvärsrätten torde i detta sammanhang böra påpekas att, för att riksförsäkringsnämnden

skall hava möjlighet att pröva besvär över försäkringsavgifter,

måste den hava tillgång till en opartisk, tillförlitlig statistik. I detta avseende innebär

kommitténs förslag icke tillräckliga garantier för att statistiken göres på ett

tillförlitligt sätt, då densamma icke utföres av offentlig myndighet.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening föreligger alltså synnerligen stor svårighet

att kunna anordna en väsentligen privat monopolanstalt på sådant sätt, att de

många små arbetsgivarnas intressen bliva tillbörligen tillgodosedda.

I detta sammanhang torde få påpekas att den av kommittén (sid. 232) omnämnda

centrala arbetsgivarföreningen, som bland andra skulle utse representanter i riksförsäkringsstämman,

lär hava upphört redan år 1918.

Beskattning m. m. genom en enskild institution? Fråga kan uppstå, om icke

genom kommitténs förslag åt den nya försäkringsavdelningen delegerats en hel del

uppgifter, som icke kunna anses förenliga med dess karaktär av enskild institution,

vars tjänstemän icke handla under tjänstemannaansvar.

Enligt förslaget skulle ju försäkringsavdelningen bl. a. hava att fastställa försäkringsavgifter

för alla landets c:a 350,000 arbetsgivare. Således skulle dessa åläggas

att tvångsvis inträda i ett enskilt bolag, som skulle få bestämma vissa avgifter

för arbetsgivarna.

Försäkringsavgifterna enligt den obligatoriska olycksfallsförsäkringen torde i viss

mån kunna anses likställda med skatter för ett visst ändamål. Under förhandlingarna

vid det femte nordiska arbetarförsäkringsmötet år 1922 yttrade underdirektören

i norska riksforsikringsanstalten E. Qvigstad bl. a.: »Försäkringspremien är

faktiskt intet annat än en skatt, som pålagts arbetsgivarna för ett bestämt ändamål,

och när staten eljest själv bestämmer grunderna och reglerna för utgivandet

av skatter, synes det rimligt, att detsamma också sker beträffande försäkringspremierna.

» Ordföranden i finska försäkringsrådet, juris doktor H. Helminen yttrade

vid samma, tillfälle: »Arbetsgivarens försäkrings- och därav härflytande premiebetalningsskyldighet

får därigenom, att den i lag bestämts av staten, karaktären av en

offentlig pålaga.»

Anser man sålunda, att försäkringsavgiften är i viss mån likställd med en skatt,

kan det ifrågasättas, om ej kommitténs förslag att låta avgiften obligatoriskt be
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

stämmas av en enskild anstalt, strider mot grundlagens anda och mening. Då arbetsgivaren

är tvångsvis ålagd att tillhöra viss försäkringsinrättning, bör han kunna

fordra, att avgift bestämmes under samma kontroll och samma förutsättningar som

vanlig skatt.

För att försäkringsavdelningen skall kunna registrera alla landets arbetsgivare,

måste den äga att avgöra, vem som är att anse som arbetsgivare, och för detta ändamål

ävensom för att kunna verkställa premiereglering hava befogenhet att infordra

uppgifter från arbetsgivarna eller andra personer. Det synes därför också oundgängligt,

att försäkringsavdelningen får de befogenheter, som omförmälas i 17 § av

olycksfallsförsäkringslagen, nämligen att vid äventyr av straff enligt 34 § kunna

ålägga en var att inkomma med uppgifter ävensom att undersöka arbetsgivarnas avlöningslistor

och förteckningar.

Ytterligare torde det bliva nödvändigt att medgiva, att avdelningens beslut om

försäkringsavgifts belopp skall, även där beloppet blivit allenast provisoriskt bestämt,

utan hinder av förd klagan, tills vidare lända till efterrättelse (19 §) och

alltså kunna genast exekutivt uttagas.

Beträffande statens arbetare skulle statens myndigheter (såsom järnvägsstyrelsen,

generalpoststyrelsen m. fl.) vara underkastade försäkringsavdelningens beslut och

vara skyldiga att genast efter beslut av avdelningen utbetala medel till skadade.

Det kan visserligen invändas, att besvär i dylika fall kunna anföras och att besvärsnämnderna

kuna tilläggas befogenhet att inhibera vidare verkställighetsåtgärder.

Då det emellertid med den organisation, besvärsnämnderna erhållit, torde komma

att dröja någon tid, innan ärendena kunna avgöras, synes man böra hysa rätt störa

betänkligheter mot att tillägga en privat institution dylika rättigheter.

ltiksförsäkringsanstalten kan för sin del icke anse det vara riktigt att uppdraga

åt en enskild institution, vars befattningshavare icke handla under tjänstemannaansvar,

de befogenheter, som ovan angivits.

Att på detta sätt uppdraga offentliga funktioner åt en privat anstalt måste så

mycket mindre anses lämpligt, som densamma icke är underkastad den kontroll,

som utövas över ett statens ämbetsverk. Riksräkenskapsverket, justitiekanslern, justitieombudsmannen

och riksdagens revisorer skulle icke hava någon rätt till

granskning eller tillsyn å avdelningens verksamhet. Tryckfrihetsförordningens bestämmelser

skulle ej vara tillämpliga i avseende å viss offentlighet för avdelningens

protokoll och övriga handlingar.

En annan sak, som måste anses ägnad väcka betänklighet, är att till försäkringsavdelningen

skulle överlämnas den väsentligaste delen av riksförsäkringsanstaltens

fonder, vilka vid 1925 års utgång kunna beräknas till inemot 50 miljoner kr. Då

dessa fonder ansvara för ersättningarna gent emot 12,000 å 13,000 livräntetagare och

vederbörande försäkringstagare väl på sin tid tagit försäkring i riksförsäkringsanstalten

bl. a. med hänsyn till den trygghet en statens anstalt erbjuder, synes det

tveksamt, om det kan vara lämpligt att låta en enskild inrättning övertaga riksförsäkringsanstaltens

fonder mot skyldighet att svara för förpliktelserna. Några ekonomiska

garantier för det nya företaget hava icke föreslagits.

I detta sammanhang torde med ett par ord få beröras kommitténs förslag (sid.

227), att riksförsäkringsanstaltens premieutjämnings- och säkerhetsfond skulle kunna

användas till stöd åt sjukkassorna vid övergången till det av kommittén föreslag- ''

na systemet.

I anledning härav vill riksförsäkringsanstalten till en början påpeka, att det icke

nu kan förutses, huruvida fonden kommer att lämna något överskott eller ej. Vidare

vill riksförsäkringsanstalten, såsom anstalten jämväl framhållit bl. a. i utlåtande

till Eders Kungl. Maj :t den 15 april 1924 i anledning av vissa yrkanden rörande

riksförsäkringsanstaltens fondförvaltning, anföra, att fondens medel, bortsett

från vissa inbetalningar från staten enligt 19 och 37 § § i olycksfallsförsäkringslagen

och vissa bötesmedel, helt och hållet tillskjutits av arbetsgivarna. Enligt uttalande

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

i Kungl. Maj :ts proposition, nr 172 till 1924 års riksdag äro fondens medel ej att

anse som statsmedel.

Riksförsäkringsanstalten anser för sin del uteslutet, att någon del av olycksfallsförsäkringsfondens

medel skulle kunna överlämnas åt sjukkassorna.

Skälen för en statlig anstalt. Av vad riksförsäkringsanstalten ovan anfört synes

anstalten framgå, att väsentliga olägenheter och i vissa avseenden hinder av principiell

natur skulle möta mot att den sociala olycksfallsförsäkringen överlämnas åt

en sådan monopolanstalt, som kommittén föreslår.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening peka också de anförda skälen hän på att,

om en enda inrättning skall uppbära försäkringen, denna inrättning bör hava statlig

karaktär.

Kommittén har ju även haft under övervägande försäkringens överlämnande åt

en statsmonopolanstalt men har ej ansett sig kunna förorda denna utväg. Som skäl

för denna ståndpunkt har kommittén i första rummet anfört, att, då det åligger arbetsgivarna

att bekosta de ersättningar, som utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen,

syntes det obetingat skäligt, att de själva finge ordna försäkringens organisation, i

den mån detta ej inkräktade på de försäkrades rätt. Riksförsäkringsanstalten kan

för sin del ej anse denna princip vara under alla förhållanden giltig. Det torde

icke vara givet, att var och en, som enligt lag bidrager till en viss offentlig kostnad,

därför skall hava rättighet att ombesörja den förvaltning, som åvägabringas för

hopsamling av medlen. Riksförsäkringsanstalten vill emellertid gärna medgiva, att

arbetsgivarna, som hava ett betydande ekonomiskt intresse i den sociala olycksfallsförsäkringen,

böra i möjligaste mån lämnas tillfälle att deltaga i dess förvaltning,

dock att staten fortfarande bör hava ledningen av densamma och handhava den genom

sina organ. Riksförsäkringsanstalten återkommer nedan härtill.

Skälen till att kommittén funnit sig icke böra förorda en statsmonopolanstalt äro

i övrigt endast (sid. 162), att »en dylik anstalt kommer att medföra en betydande

risk för en tung förvaltning med benägenhet att stelna i givna former». Vidare

påpekas tvånget att i stort och smått följa i detalj uppgjorda reglementen, tjänstemännens

oavsättlighet, stelheten i avlöningssystemet och slutligen hänsynen i befordringsfrågor

till i många fall praktiskt ofruktbara formella meriter.

Detta är allt! Onekligen är det förvånande, att besparingskommittén med stöd

endast av dessa uttalanden, för vilka inga vidare skäl eller bevis anföras, anser sig

kunna föreslå indragning av ett stort statligt ämbetsverk och därmed sannolikt i

stor omfattning ställa dess huvudsakligen icke ordinarie personal utan anställning.

Och så mycket mer förvånande är förslaget, som kommittén strax därefter yttrar,

att vad kommittén sålunda anfört ingalunda är att fatta såsom någon anmärkning

mot riksförsäkringsanstalten, i fråga om vars verksamhet kommittén avgiver en hel

del lovordande omdömen (sid. 162) på grund av de mycket erkännansvärda resultat,

anstalten åstadkommit i fråga om organisation och anpassning efter de betydande

krav, som tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen ställt pa ämbetsverket. Då

det nu just är fråga om riksförsäkringsanstalten, synas de anförda skälen för anstaltens

indragning väsentligen hava förlorat sin betydelse.

Visserligen skulle enligt kommitténs mening kvarstå »de brister, vilka synas vara

förbundna med det såsom ämbetsverk organiserade statsföretaget och vilka ingen

praktisk anpassning helt kan undanröja». Därmed torde avses tvånget att i stort

och smått följa i detalj uppgjorda reglementen etc. (se ovan).

I själva verket har kommittén med sina ifrågavarande uttalanden uppdragit en

fråga av synnerligen stor räckvidd, nämligen om den statliga verksamhetens fördelar

och nackdelar i förhållande till enskild företagsamhet. Det torde kunna karakteriseras

såsom väl lättvindigt att söka lösa detta spörsmål genom ett på ett par rader

uttalat omdöme. Lika litet som kommittén vidare ingått på denna fråga, anser

sig riksförsäkringsanstalten hava anledning nu upptaga densamma.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Yad kommittén uttalat rörande vissa brister bos statsföretagen, kunde ju givit

kommittén anledning att föreslå erforderliga reformer, men det kan icke motivera

indragning av riksförsäkringsanstalten framför andra statliga ämbetsverk. Likasom

pensionsstyrelsen har riksförsäkringsanstalten att fullfölja en betydelsefull social

uppgift. Den är lika litet som pensionsstyrelsen ett affärsdrivande företag, som

måste söka noga anpassa sig efter och utnyttja konjunkturernas växlingar i affärslivet

samt därför har behov av mera rörliga organisationsformer. I fråga om pensionsstyrelsen

har kommittén icke funnit något att anmärka i fråga om reglementena,

tjänstemännens oavsättlighet m. m. men i stället ansett lämpligt att föreslå

viss frihet för pensionsstyrelsens chef att på en särskild byrå anställa personal efter

de normer, som äro gängse i enskild tjänst. Det är svårt att förstå, varför icke

kommittén ansett sig kunna åtnöja sig med liknande åtgärder i fråga om riksförsäkringsanstalten,

utan funnit sig nödsakad föreslå hela verkets slopande.

I detta sammanhang vill riksförsäkringsanstalten nämna, att anstalten haft sin

uppmärksamhet riktad å de fördelar, som i avseende å vissa arbeten kunna vinnas

genom ackordsarbete och efter Eders Kungl. Maj:ts medgivande igångsatt försök i

sådan riktning.

För att närmare gå in på kommitténs påpekanden rörande vissa brister hos statsföretagen

vill riksförsäkringsanstalten gärna medgiva, att de på senare åren införda

i detalj gående reglementena för personalens anställning och avlönande m. m.

äro ganska hinderliga för ordnande av förhållandena på ett ändamålsenligt och billigt

sätt. En förenkling av desamma med medgivande av större frihet för ämbetsverken

framstår såsom synnerligen önsklig. Vad beträffar tjänstemännens oavsättlighet

kunna givetvis anföras både fördelar och olägenheter. Det torde dock icke

kunna bestridas, att, då det gäller viktiga sociala eller andra statliga uppgifter, en

garanti för ärendenas riktiga behandling onekligen ligger däruti, att tjänstemännen

besitta den självständighet, som den ordinarie anställningen bereder. För vissa

arbeten torde emellertid den anordning, som kommittén ansett lämplig för pensionsstyrelsens

statistiska byrå, nämligen anställande av personal under friare former,

kunna vara lämplig.

Efter granskning av de skäl, som kommittén anfört för riksförsäkringsanstaltens

slopande och ersättande av en väsentligen privat anstalt, måste riksförsäkringsanstalten

alltså komma till den slutsats, att dessa skäl ingalunda kunna anses övertygande.

Då riksförsäkringsanstalten bedriver eu försäkringsrörelse, som bortsett

från dess sociala betoning och vissa statliga uppgifter, är i viss mån likartad med

privata försäkringsbolag, skulle man ju kunna hava anledning att uppdraga en jämförelse

mellan riksförsäkringsanstalten och dylika bolag. Att riksförsäkringsanstalten

icke kan anses sta efter dessa i avseende å effektiv och praktisk organisation

har vitsordats av organisationskommittén, som i nämnda den 25 oktober 1922 avgivna

utlåtande till Eders Kungl. Maj :t beträffande riksförsäkringsanstalten och

pensionsstyrelsen yttrat bl. a. följande:

»Kommittén är också för sin del av den uppfattningen, att de båda ämbetsverken

tillämpa fullt moderna metoder för besparing av tid, arbetskraft och arbetsmaterial.

Och det förefaller åtminstone icke sannolikt, att ifrågavarande administrationer

beträffande arbetskapacitet stå tillbaka för vad som i allmänhet presteras

av enskilda välorganiserade försäkringsinstitutioner. Särskilt riksförsäkringsanstalten

gör intrycket av en fullt modernt anordnad försäkringsorganisation.»

Riksförsäkringsanstalten bär även på framställning givit Skattebetalarnes förening

tillfälle att genom utsedda personer för några år sedan taga del av riksförsäkringsanstaltens

organisation och arbetssätt. Dessa personer hava uttalat sig

synnerligen berömmande beträffande den inom anstalten rådande ordningen och de

tillämpade arbetsmetoderna. De konstaterade stor punktlighet från personalens sida,

intresse för arbetet, god övervakning etc. Vissa avdelningar inom anstalten ansågo

de nära nog kunna uppställas såsom mönsteravdelningar i fråga om ett praktiskt

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

ordnande av arbetet i och för genomförande av förelagda uppgifter. Visserligen

ansågo de omorganisation i vissa avseenden böra vidtagas; men den därmed avsedda

besparingen bar i själva verket för länge sedan kunnat av riksförsäkringsanstalten

genomföras i flerdubbel måtto utan att någon omorganisation varit erforderlig.

I statsverkspropositionen till 1923 års riksdag (5 :e huvudtiteln, sid. 6) återgives

följande uttalande av finansdepartementets nämnd för granskning av ämbetsverkens

anslagsäskanden:

»Vad som vid granskningen av anstaltens personalbestånd genast folie i ögonen

vore den starka reduktion av personalen, som under de senaste åren ägt rum, i det

att personalantalet, som i mars 1920 nått sitt maximum med 493, i oktober 1922

nedgått till 345 eller med omkring 30 procent. Denna minskning hade, särskilt vad

den störa försäkringsbyrån beträffade, vunits genom införande av en hel del arbetsbesparande

anordningar, såsom personalens uppdelning i grupper med mycket

begränsade arbetsområden, genom utfärdande av utförliga skriftliga instruktioner,

genom utbildningskurser och undersökningar på psykoteknisk grund rörande personalens

lämplighet, genom skyldighet för envar av personalen att avlämna arbetsrapporter

o. s. v.»

En av de viktigaste synpunkterna vid bedömande av förevarande fråga är emellertid,

huruvida genom riksförsäkringsanstaltens indragning och ersättande med

den av besparingskommittén föreslagna organisationen olycksfallsförsäkringens förvaltning

skulle bliva billigare, än om t. ex. riksförsäkringsanstalten ensam finge

övertaga försäkringen.

Enligt kommitténs utredningar (sid. 97) utgjorde förvaltningskostnaderna per

årsarbetare år 1921 hos riksförsäkringsanstalten kr. 2: 63 och hos samtliga de ömsesidiga

bolag, som driva arbetarolycksfallsförsäkring, i genomsnitt kr. 2: 35. Med

bortseende från 4 bolag med minst 100 årsarbetare per delägare hade återstående 9

med riksförsäkringsanstalten i avseende å försäkringsstockens sammansättning mera

jämförliga bolag en medelkostnad av kr. 2: 90 per årsarbetare. Sedermera hava

riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader för verksamheten enligt 1916 års

lag emellertid minskats från 2,412,000 kr. år 1921 till 1,649,000 kr. år 1923, under

det bolagens nedgått från 1,028,000 till 905,000 kr. under samma tid. Under antagande

av att antalet i riksförsäkringsanstalten under år 1923 försäkrade årsarbetare

kan uppskattas till 925,000 och de i bolagen under samma år försäkrade till

475,000 skulle sålunda, såsom kommittén uppgiver, kostnaderna per årsarbetare

nämnda år uppgå till kr. 1: 90 för samtliga bolag i genomsnitt och kr. 1: SO för

riksförsäkringsanstalten. Riksförsäkringsanstalten har emellertid i sin försäkringsstock

de allra flesta av de små arbetsgivarna. Såsom kommittén framhåller

och även belyser med exempel, bliva förvaltningskostnaderna högre för en försäkringsanstalt,

som har många arbetsgivare med ett fåtal arbetare på varje försäkring, än

för en anstalt, som har ett jämförelsevis ringa antal arbetsgivare med många arbetare

på varje. Riksförsäkringsanstalten hade år 1921 i medeltal 2.9 årsarbetare per

arbetsgivare, under det att bolagen hade i medeltal 13.5. Man kunde alltså hava

skäl att vänta, att riksförsäkringsanstaltens kostnader skulle vara relativt betydligt

högre än bolagens. Visserligen är den genomsnittliga olycksfallsrisken större

bland arbetare, försäkrade i ömsesidiga bolag, men å andra sidan har riksförsäkringsanstalten

att bära de högst betydande kostnaderna för registrering av landets

samtliga arbetsgivare och kontroll över försäkringspliktens fullgörande. Vissa andra

omständigheter inverka också, såsom kommittén påpekar, varför en verklig jämförelse

ej är möjlig. Men man torde i varje fall ej hava skäl till antagande, att

riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader äro relativt dyrare än bolagens.

Om man ser på andra länder, finner man, att den sociala olycksfallsförsäkringen

i allmänhet visst icke är billigare än i Sverige. Riksförsäkringsanstalten har ovan

anfört vissa siffror rörande Danmark. Det torde här endast få ytterligare påpekas,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

att enligt kommitténs uppgift (sid. 340) år 1921 premieinkomsten för samtliga

danska bolag uppgick till 11.5 miljoner kr., varav 58.32 % åtgick till skadeersättningar.

Sistnämnda år skulle alltså nära 42 % av premieinkomsten eller c :a 4,800,000

kr. i danskt mynt hava utgjort omkostnader och vinst. Då danska lagen omfattar

mindre än hälften så många arbetare som den svenska, måste försäkringen anses

vida dyrbarare än i Sverige. Till ovannämnda summa kommer danska statens kostnader

för Arbejderforsikrings-Raadet, som år 1921—1922 utgjorde 357,319 danska

kronor.

I England handhaves den sociala olycksfallsförsäkringen jämväl av enskilda bolag.

Försäkringstvång föreligger dock icke.

Enligt en rapport av socialrådet Sjöstrand, intagen i Sociala Meddelanden (häfte

nr 2 1924), fördelade sig de mot inkomster (premier och räntor) svarande utgifterna

uti 48 privata engelska försäkringsanstalter för den sociala olycksfallsförsäkringen

år 1918 på följande sätt:

£ %

Skadeersättningar inkl. avsättningar för oavgjorda ersättningskrav....... 2,475,469 47.3

Provisioner................................ 546,375 10.4

Övriga omkostnader............................ 993,401 19.0

Vinst.................................. 1,053,421 20.1

Reserverade medel............................. 165,180 3.2

I ovanstående tablå lägger man märke till att provisioner och omkostnader dragit

närmare 30 % av samtliga utgifter och att i ersättningar icke ens utbetalts

hälften av vad bolagen erhållit i premier och räntor. En år 1919 tillsatt kommitté

för olycksfallslagens revision betecknade detta såsom slöseri och såsom ett otillfredsställande

sakernas läge.

Dessa siffror avse visserligen 1918, men proportionen torde även de följande åren

icke så synnerligen hava förändrats att döma därav, att engelska regeringen år 1923,

i samband med ändringar i lagstiftningen, förmått de privata bolagen förbinda sig

att icke taga mer än sammanlagt 40 % av premieinlcomsten till förvaltningskostnader,

provisioner och vinst, vilket ansågs vara mycket förmånligt för arbetsgivarna.

Enligt en uppgift (tidskriften Arbetarskyddet 1924, sid. 227) skulle år 1921 hava

utbetalats i skadeersättningar endast 36 % och år 1922 44 % av premierna.

I Schweiz, där försäkringen sker obligatoriskt i den schweiziska olycksfallsförsäkringsanstalten

i Luzern — vilken, såsom förut framhållits, i någon mån torde hava

tjänat kommittén till förebild för den föreslagna försäkringsavdelningen — utgjorde

enligt kommitténs uppgifter (sid. 341) antalet försäkrade arbetsföretag den 31

december 1922 35,344 med c:a 600,000 arbetare. Anstaltens premieintäkt utgjorde

för år 1922 44,444,000 francs, varav 10,875,000 avsågo försäkring för olycksfall utom

arbetet, och dess förvaltningskostnader 5,972,000 francs (13.4 % av premierna). Antalet

anmälda olycksfall var år 1922 97,600, varav c:a 22,000 utom arbetet. I övrigt

hänvisas (sid. 340—344) till den av kommittén lämnade redogörelsen.

Norge har, som bekant, sedan 30 år tillbaka haft olycksfallsförsäkring i en enda

statsanstalt (lag 1894). Under de första åren lär visserligen något missnöje från arbetsgivarnas

sida med den obligatoriska försäkringen hava förekommit, men numera

torde, såvitt riksförsäkringsanstalten har sig bekant, intet sådant finnas. Tvärtom

är man i Norge tillfredsställd med sin organisation och ingen fråga föreligger om

att ändra den. Enligt kommitténs uppgift omfattade försäkringen 1920 37,700 arbetsgivare

samt c:a 350,100 årsarbetare, inbegripet fiskare och sjömän. Omkostnaderna

för förvaltningen har uppgått till 7.8 % år 1920, 9.4 % år 1921 och 11.6 % år

1922, allt av bruttopremierna. För alla år från anstaltens tillkomst utgör medeltalet

9.2 %. De sammanlagda förvaltningskostnaderna uppgingo år 1920 till 866,000

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

kr., 1921 till 962,000 kr. och 1922 till 953,000 kr. i norskt mynt. Därav har emellertid

ej långt från hälften åtgått till kostnaderna för ombudskontoren, som enligt

lagen skola finnas i varje kommun. Av sistnämnda kostnader betalas hälften av

kommunerna, men har inräknats i ovan angivna summor.

I Norge hava förvaltningskostnaderna för riksförsäkringsanstalten helt bestritts

av staten och kommunerna. Det har emellertid föreslagits att från och med 1 juli

innevarande år överflytta statens kostnader på arbetsgivarna.

En verklig jämförelse mellan statsanstalter och privata försäkringsinrättningar i

avseende å handhavandet av den sociala olycksfallsförsäkringen har verkställts endast

i Nordamerika, där Förenta staternas arbetsstatistiska byrå år 1922 publicerat

en officiell undersökning i detta hänseende (Bulletin of the United States Bureau

of Labor Statistics nr 301, år 1922). Ehuru förhållandena givetvis äro avsevärt

olika mot dem i vårt land, torde dock de slutsatser, vartill byrån kommer, kunna

påräkna ett visst intresse.

Det torde höra anmärkas, att varje stat själv bestämmer sin lagstiftning rörande

olycksfallsförsäkringen: en del stater hava endast monopolanstalter, en del sådana

anstalter i konkurrens med privata bolag och en del endast privata bolag. Det finnes

sålunda ett ganska rikt material för jämförelse. Undersökningen har omfattat

20 stater och 2 kanadensiska provinser.

Resultatet av undersökningen är, att förvaltningskostnaderna (inklusive vinst)

voro i medeltal för aktiebolag i det närmaste 38 %, för ömsesidiga bolag nära 20 %,

för statsanstalter, som konkurrera med enskilda bolag, 10.6 % och för statliga monopolanstalter

4 %, allt av bruttopremierna.

Den utländska erfarenheten torde icke giva stöd för den meningen, att den privata

försäkringsverksamheten skulle vara billigare än den statliga på detta område.

Systemet med endast konkurrerande privata företag synes i allmänhet bliva ganska

dyrbart. En rent statlig anstalt såsom i Norge förefaller att ombesörja försäkringen

på billigaste sätt. En jämförelse mellan den svenska riksförsäkringsanstalten

och andra motsvarande privata och offentliga anstalter synes, såvitt riksförsäkringsanstalten

kan finna, utfalla till riksförsäkringsanstaltens fördel.

Riksförsäkringsanstalten har år 1924 verkställt undersökning rörande de sannolika

förvaltningskostnaderna för riksförsäkringsanstalten, därest anstalten bleve ensam

bärare av den sociala olycksfallsförsäkringen. Resultaten av denna undersökning

finnas återgivna i kommitténs betänkande (sid. 10Y—108). Sammanlagda förvaltningskostnaderna

skulle under nämnda förutsättning, inbegripet kostnaderna för

statens arbetare och verksamheten enligt 1901 års lag men bortsett från övriga uppgifter

(militärer, fiskare etc.), bliva c:a 1,836,000 fcr.

Riksförsäkringsanstalten bifogar härjämte de detaljerade beräkningar, varå de av

kommittén återgivna resultaten grunda sig.

Besparingskommittén har ansett sig kunna godtaga anstaltens nyssnämnda beräkningar

i ifrågavarande avseende. På grund av de förenklingar, som skulle kunna

genomföras i samband med övergång till den nya efter mönstret av ett privat företag

organiserade anstalten, har kommittén emellertid funnit sig kunna beräkna en

besparing för den privata monopolanstalten, försäkringsavdelningen, av 300,000 kr.

Med antagande av ett avrundat belopp av 1,900,000 kr. för riksförsäkringsanstalten

beräknar kommittén alltså kostnaderna för försäkringsavdelningen till 1,600,000 kr.

I betänkandet finnes icke angivet, huru kommittén kommit till den ovannämnda

besparingen av 300,000 kr. Det skulle emellertid varit önskvärt att få veta, huruvida

enligt kommitténs mening denna minskning av kostnaderna skulle ernås genom

några besparingar, som icke likaväl kunde genomföras av eu statens anstalt,

därest den får hand om försäkringen ensam. Riksförsäkringsanstalten har för sin

del ej kunnat finna, att i kommitténs betänkande finnes något förslag till förenkling,

innebärande minskning i förvaltningskostnaderna, som icke riksförsäk
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

ringsanstalten tidigare framställt, med undantag för det förenklade sättet för beräkning

av sjukpenning, varemot emellertid ur andra synpunkter betänkligheter

möjligen kunna resas.

Däremot torde kommitténs förslag i vissa avseenden medföra kostnadsökningar.

Sålunda har ju kommittén föreslagit inrättande av en undersökningsavdelning (sid.

259) med modern attiralj och anställande av en eller flera framstående läkare, som

ägnade sig helt åt verksamheten. Detta skulle antagligen jämväl föranleda ökade

omkostnader. Inrättandet av en besvärsavdelning för kontroll å viktigare ersättningar

skulle ju orsaka en kostnadsökning, som icke vore erforderlig om en statsanstalt

handhade försäkringen. Kostnaderna för riksförsäkringsstämman, direktionen

och direktören för försäkringsavdelningen skulle även beteckna nytillkommande

utgifter. Den nuvarande riksförsäkringsanstaltens chef skulle ju övergå till att

bliva chef för riksförsäkringsverket. Antagandet om en besparing till följd av organisationens

förvandling från statlig till enskild måste riksförsäkringsanstalten betvivla,

såvitt man ser samtliga kostnader, såväl arbetsgivarnas som statens, i ett

sammanhang. Kostnaderna för övergångsstaten få ej heller förbises.

Den privata försäkringsverksamheten lär i allmänhet visst icke vara särskilt billigt

organiserad, såsom väl torde vara allmänt bekant. Det är därför föga antagligt,

att riksförsäkringsanstaltens förvandling till en privat anstalt skulle komma

att i och för sig medföra besparingar. Riksförsäkringsanstalten har sökt iakttaga

den största sparsamhet i sin förvaltning, vartill en statsanstalt också är nödsakad

genom den starka begränsningen av dess anslag och statsmakternas kontroll i olika

avseenden, en nödvändighet, som icke på samma sätt föreligger i fråga om en privat

monopolanstalt.

Den nya försäkringsavdelningen torde bliva Skandinaviens kanske största försäkringsanstalt.

Det är då givet, att direktören för densamma måste avlönas efter samma

måttstock som direktörerna i andra större försäkringsanstalter, förmodligen med

ett belopp av 40- å 50,000 kr., och hans avdelningschefer med 20- å 25,000 kr.,

alltså vida högre löner än motsvarande statstjänstemän.

Enligt riksförsäkringsanstaltens bestämda uppfattning måste det antagas, att den

sociala olycksfallsförsäkringens överlämnande till en väsentligen privat monopolanstalt

av anförda skäl kommer att medföra en betydande fördyring av kostnaderna

för försäkringens administration i jämförelse med de kostnader, som en statens försäkringsanstalt

skulle betinga.

Riksförsäkringsanstaltens förslag till försäkringens organisation. Riksförsäkringsanstalten

delar, såsom nämnts, kommitténs mening, att den sociala olycksfallsförsäkringen

bör omhänderhavas av en enda anstalt, men såsom av ovanstående framgår,

anser riksförsäkringsanstalten, att denna anstalt bör vara av statlig

karaktär. Enligt riksförsäkringsanstaltens uppfattning kan en statlig anstalt ombesörja

försäkringen med ett minimum av kostnad och med största trygghet för arbetsgivare

och arbetare. Riksförsäkringsanstalten vidhåller sålunda den uppfattning,

anstalten vid flera tillfällen givit uttryck åt — exempelvis i utlåtanden till

riksdagens första lagutskott 1919 och till dess andra lagutskott 1920 och 1924, vilka

utlåtanden riksförsäkringsanstalten här åberopar såsom motivering för försäkringens

överlämnande till riksförsäkringsanstalten ensam.

I detta sammanhang torde böra framhållas att kostnaderna för centraladministrationen

torde väsentligt förminskas, om enligt riksförsäkringsanstaltens förslag obligatorisk

sjukförsäkring, byggd på offentliga sjukkassor som organ, införes. Genom

de kortvariga olycksfallens överlämnande till sjukförsäkringen samt genom decentralisation

av en hel del försäkringsgöromål till sjukkassorna skulle centralanstaltens

förvaltningsapparat kunna högst avsevärt reduceras.

Vid genomförande av ett system med en statlig anstalt såsom centralorgan för

olycksfallsförsäkringens organisation bör icke förbises vikten av att detta system

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

uppbäres av ett allmänt förtroende från arbetares och arbetsgivares sida. På grund

härav och med hänsyn även till att det måhända anses nödigt att i större omfattning

överflytta förvaltningskostnaderna för olycksfallsförsäkringen från staten till

arbetsgivarna, synes det lämpligt, att bl. a. arbetsgivarna erhålla tillfälle att genom

utsedda representanter deltaga i olycksfallsförsäkringens förvaltning.

I proposition till 1902 års riksdag angående inrättande av en riksförsäkringsanstalt

föreslogs även upprättande av ett arbetarförsäkringsråd, bestående av fem representanter

för arbetsgivare och fem för arbetare, som under riksförsäkringsanstaltens

chef såsom ordförande skulle sammanträda en gång om

året till ordinarie sammanträde och däremellan vid behov till extra sammanträde.

Rådet skulle hava att dels avgiva utlåtande angående frågor, som av Eders Kungl.

Maj :t eller anstaltens styrelse hänskötos till det, dels ock med anledning av anstaltens

verksamhet och tillämpningen i övrigt av lagens föreskrifter föreslå de rättelser

ävensom de ändringar i själva lagen, som funnes av behovet påkallade. Statsutskottet

vid nämnda riksdag ville icke bestrida, att det föreslagna rådet skulle vara

till gagn, men fann förslaget i vissa avseenden ej tillfredsställande. Propositionen

i förevarande avseende bifölls av andra kammaren, men avslogs av första kammaren.

I skrivelse den 10 januari 1908 med förslag till vissa ändringar i 1901 års olycksfallsersättningslag

upptog riksförsäkringsanstalten frågan om ett arbetarförsäkringsråd.

Riksförsäkringsanstalten anförde därvid bl. a. följande:

»Enligt riksförsäkringsanstaltens uppfattning skulle ett dylikt råd i flera avseenden

kunna vara av betydelse. Arbetsgivare och arbetare skulle erhålla ökat intresse

för riksförsäkringsanstalten, i samma mån som de genom sina representanter i rådet

erhölle en inblick i anstaltens arbete samt finge tillfälle att uttala sina önskemål

med avseende å dess verksamhet.----»

»över förslag till nya lagar samt till ändringar i gällande lagstiftning på förevarande

område skulle yttrande av rådet kunna inhämtas.

För riksförsäkringsanstalten vore det i många fall till stor fördel att hava tillfälle

till samarbete med ett dylikt råd. Genom detta skulle riksförsäkringsanstalten

i viktigare frågor kunna erhålla kännedom om olika meningar bland den allmänhet,

som närmast beröres av anstaltens verksamhet. Värdefulla upplysningar

skulle ock kunna vinnas vid bestämmandet av grunderna för premiesättningen och

inordnandet av olika yrkesgrenar i farlighetsklasser samt vid det generella fastställandet

av invaliditetsgraderna, ävensom i andra frågor av mera principiell betydelse.

Arbetarförsäkringsrådet skulle emellertid endast erhålla rådgivande befogenhet.

Det skulle hava att yttra sig i de frågor, riksförsäkringsanstalten förelägger detsamma,

ävensom över förslag, som Eders Kungl. Maj :t kan vilja till detsamma

hänskjuta. Naturligen skulle det ock vara rådet obetaget att till riksförsäkringsanstaltens

styrelse uttala sina önskemål i avseende å de till olycksfallslagstiftningen

hörande ämnen.»

»Antalet medlemmar i rådet synes lämpligen kunna sättas till tio. Bland dessa

böra en yrkesinspektör och en bergmästare erhålla plats, enär därigenom ett värdefullt

tillskott av sakkunskap otvivelaktigt skulle vinnas. I övrigt skulle rådet bestå

av fyra arbetsgivare och fyra arbetare, av vilka ej mer än en arbetsgivare och en

arbetare borde tillhöra samma yrkesgrupp. Rådets sammansättning skulle tid efter

annan växla för att lämna utövare av skilda yrken tillfällen att erhålla plats i detsamma.

----»

»Rådet skulle sammankomma en gång om året till ordinarie sammanträde på kallelse

av riksförsäkringsanstalten samt å tid, som av anstalten bestämdes. Däremellan

skulle rådet likaledes på kallelse av anstalten eller enligt förordnande av

Eders Kungl. Maj :t sammankomma till extra sammanträde, då behandlingen av

särskild angelägenhet kunde sådant kräva.

3—252409. Bilaga till Kungl. Proposition.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Dessutom skulle riksförsäkringsanstalten äga rätt att vid förefallande behov

tillkalla särskilda medlemmar av rådet för att av dem inhämta upplysningar eller

med dem överlägga i särskilda frågor.

Vid sammanträdena skulle riksförsäkringsanstaltens styrelse liksom ock överläkaren

i riksförsäkringsanstalten äga närvara med rätt att deltaga i överläggningarna

men ej i besluten. Anstaltens chef skulle fungera som ordförande.»

I skrivelse till Eders Kungl. Maj :t den 10 januari 1920 föreslog riksförsäkringsanstalten,

att, under förutsättning att riksförsäkringsanstalten bleve ensam bärare

av den sociala olycksfallsförsäkringen, vid sidan av anstalten skulle inrättas en

rådgivande institution, vari arbetsgivare och arbetare skulle hava säte.

Riksförsäkringsanstalten vill nu föreslå, att frågan om en representation för arbetsgivare

och arbetare vid riksförsäkringsanstaltens sida nu upptages till behandling.

Man kan därvid givetvis tänka sig en något fylligare representation, såsom

besparingskommittén avsett genom förslaget om en riksförsäkringsstämma. För

sin del anser riksförsäkringsanstalten dock, att behovet av en samverkan mellan å

ena sidan riksförsäkringsanstalten och andra sidan arbetsgivare och arbetare skulle

på ett tillfredsställande sätt kunna tillgodoses genom en rådgivande institution,

bestående av förslagsvis fem representanter för arbetsgivare och fem för arbetare,

vilka lämpligast torde utses av Eders Kungl. Maj :t efter förslag av yrkessammanslutningar

m. fl. Till sammanträdena skulle kunna såsom sakkunniga tillkallas

representanter för yrkesinspektionen. Vidare skulle riksförsäkringsanstaltens styrelse

liksom ock överläkaren i riksförsäkringsanstalten äga närvara med rätt att deltaga

i överläggningarna men ej i besluten. Anstaltens chef skulle fungera som

ordförande.

Beträffande den ifrågavarande representationens åligganden torde de i huvudsak

böra överensstämma med vad riksförsäkringsanstalten föreslog år 1908. Skulle det

anses skäligt, att representationen tillerkännes en mera utsträckt befogenhet i vissa

avseenden, har riksförsäkringsanstalten intet att häremot erinra.

Då det för större arbetsgivare kan framstå såsom ett intresse att själva få ansvara

för sin försäkring, synes det liksom hittills och såsom även kommittén (sid. 246) föreslagit

böra medgivas arbetsgivare att i en eller annan form stå s. k. självrisk för

alla ersättningar. Detta innebär, att försäkringen fortfarande formellt äger rum i

riksförsäkringsanstalten, som bestämmer alla ersättningar. Arbetsgivaren utbetalar

för närvarande själv de sålunda bestämda ersättningarna. Någon premie erlägges

ej till riksförsäkringsanstalten men däremot bidrag enligt 16 § i olycksfallsförsäkringslagen

.till förvaltningskostnaderna. Enskilda arbetsgivare måste emellertid

i regel ställa säkerhet, i allmänhet motsvarande dels en år^oremie, dels kapitalvärdet

av beviljade livräntor. Säkerheten skall som regel bestå av sådana värdehandlingar,

som kunna ingå i riksförsäkringsanstaltens fond. Givetvis lämpar sig denna form

närmast för mycket stora arbetsgivare. Staten, åtskilliga städer samt en del stora

arbetsgivare hava hittills begagnat sig av ifrågavarande möjlighet att stå självrisk

för ersättningarna. Då deponerandet av värdehandlingar understundom är betungande

för en arbetsgivare, skulle man kunna tänka sig en enklare form för ställande av

åtminstone den del av säkerheten, som skall motsvara årspremien. Emellertid synes

riksförsäkringsanstalten erfarenheten hava givit vid handen, att utbetalningen av

livränteersättriingarna lämpligen borde i förevarande fall övertagas av riksförsäkringsanstalten.

En annan beträffande självrisken erforderlig ändring av gällande

bestämmelser vore att stadga skyldighet för arbetsgivare, som står självrisk, att

erlägga visst bidrag till riksförsäkringsanstaltens kostnader för ersättande av skador,

som drabba arbetare hos sådana arbetsgivare, om vilka riksförsäkringsanstalten vid

tiden för olycksfallet ej har kännedom. Dessa kostnader uppgå till jämförelsevis

avsevärt belopp (c:a 275,000 kr. enligt senaste siffror).

För mindre arbetsgivare torde av flera skäl ej vara lämpligt att medgiva självrisk

av ifrågavarande slag.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Förvaltningskostnadernas bestridande. Kommitténs förslag innebär, att omkostnaderna

för olycksfallsförsäkringen till väsentlig del överföras från staten till arbetsgivarna.

Givetvis finnes icke något hinder, om man så önskar, att låta arbetsgivarna

betala omkostnaderna för en statens anstalt på samma sätt som kommittén

föreslagit i fråga om den privata monopolanstalten.

Det torde emellertid få erinras, att det hittills ansetts skäligt, att staten med

hänsyn till det offentliga intresse, som är förbundet med den sociala olycksfallsförsäkringen,

åtminstone i viss mån bidrager till kostnaderna för densamma. I

Schweiz och i Holland bidrager staten i väsentlig mån till olycksfallsförsäkringens

förvaltningskostnader. I Norge har hittills största delen av kostnaderna bestritts

av staten, ehuru numera en ändring är ifrågasatt.

Särskilda utskottet vid 1900 års riksdag yttrade vid behandling av förslag till

lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete bl. a.: »Staten

har alltför stort intresse av ifrågakomna lagstiftning för att såsom oberättigat

kunna avvisa kravet på statens deltagande i utgifterna genom kostnadsfri förvaltning

av en försäkringsanstalt.»

Under tiden för 1901 års lags giltighet erlade staten i enlighet med nyssnämnda

uttalande hela kostnaden för riksförsäkringsanstaltens förvaltning. Då den obligatoriska

försäkringen enligt 1916 års lag infördes, ålades arbetsgivarna, som bekant,

förpliktelse att i visst förhållande till premierna bidraga till riksförsäkringsanstaltens

och försäkringsrådets förvaltning. Genom detta bidrag har dock endast en

jämförelsevis mindre del av kostnaderna täckts. (Se kommittébetänkandet sid. 96.)

Kommittén för socialförsäkringens enhetliga organisation föreslog i utlåtande den

25 oktober 1922, att det i 16 § av olycksfallsförsäkringslagen omförmälda förvaltningsbidraget

skulle förhöjas, så att detsamma, jämte det för samma ändamål från

arbetsgivarbolagen utgående bidrag, kunde antagas väsentligen motsvara hälften

''av försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader för försäkringen

enligt samma lag. Riksförsäkringsanstalten avstyrkte på anförda skäl kommitténs

förslag. Därest en höjning av arbetsgivarnas bidrag av statsfinansiella skäl

ansågs oundgänglig, föreslog anstalten emellertid, att det i 16 § av lagen omförmälda

bidraget höjdes till 8 % av summan av försäkringsavgifterna, dock under förutsättning

att de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen förpliktades lämna visst bidrag

till bestridande av riksförsäkringsanstalten åliggande ersättningar för olycksfall i

arbete ''hos sådana arbetsgivare, om vilka anstalten vid tiden för olycksfallet ej haft

kännedom. Härigenom skulle undvikas att någon rubbning ägde rum i riksförsäkringsanstaltens

och bolagens ställning till varandra och därmed följande konkurrensförmåga.

Att arbetsgivarna själva skola helt bekosta olycksfallsförsäkringens förvaltningsutgifter

har i vårt land, såsom av ovanstående framgår, hittills icke ansetts vara

riktigt. Skulle nu staten, såsom besparingskommittén föreslår, överflytta kostnaderna

å arbetsgivarna, torde detta från många arbetsgivares sida komma att betraktas

såsom obilligt.

På grund av nödvändigheten att minska statsverkets utgifter anser emellertid

även riksförsäkringsanstalten, att, under förutsättning att anstalten blir ensam bärare

av försäkringen, arbesgivarnas bidrag till omkostnaderna böra ökas. Därest

staten över huvud taget skall bidraga till den sociala försäkringen i vårt land,

kunna dock starka skäl anföras för att detta sker även beträffande den obligatoriska

olycksfallsförsäkringen, som ju utsträckts att omfatta c:a 300,000 små arbetsgivare,

av vilka många i avseende å sina levnadsvillkor föga skilja sig från arbetarna.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening bör alltså staten fortfarande, även om

riksförsäkringsanstalten blir ensam försäkringsbärare, lämna skäligt bidrag till den

sociala olycksfallsförsäkringens förvaltningsutgifter.

Riksförsäkringsanstalten övergår härefter till att behandla vissa i kommitténs

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

betänkande upptagna mera speciella frågor rörande den sociala olycksfallsförsäkringen.

Riksförsäkringsverket såsom ämbetsverk. Man torde i fråga om ett ämbetsverk

kräva, att dess olika delar skola stå i organiskt samband med det hela och med

varandra.

Kommittén föreslår, att riksförsäkringsverkets stjrrelse skulle utgöras av en generaldirektör

såsom chef samt såsom ledamöter direktören i försäkringsavdelningen

och cheferna för besvärsavdelningen, allmänna avdelningen och yrkesinspektionsavdelningen.

Försäkringsavdelningens direktör skulle dock såsom ledamot i verket

äga avgiva votum endast i frågor, som beröra försäkringsavdelningens verksamhet.

Vid avgörandet av sådana ärenden skulle votum endast få avgivas av, förutom ämbetsverkets

chef och direktören, en av verkets övriga ledamöter.

Beträffande försäkringsavdelningen skall densamma, såsom förut nämnts, stå

under ledning av en riksförsäkringsstämma och en direktion. Fråga uppstår då,

om eller i vad mån den dessutom skall lyda under riksförsäkringsverket.

I avseende å skaderegleringen och premiedebiteringen skall försäkringsavdelningen

uppenbarligen lyda uteslutande under riksförsäkringsstämman och direktionen.

Beträffande personalfrågor är ock uttryckligen i kommittébetänkandet sagt,

att avdelningen skall lyda under direktionen, som har att avgiva direktiv för personaltillsättningen.

Riksförsäkringsanstalten kan för sin del icke finna, att riksförsäkringsverket

i något avseende skall hava någon bestämmanderätt angående försäkringsavdelningens

verksamhet. Vid sådant förhållande måste befogenheten för

försäkringsavdelningens direktör att med bestämmanderätt deltaga i riksförsäkringsverkets

beslut avse ärenden, tillhörande andra avdelningar inom verket, av

vilka försäkringsavdelningen i ett eller annat avseende kan beröras. Huvudsakligen

torde härvid kunna ifrågakomma yrkesinspektionsavdelningens ärenden. Härigenom

skulle det underliga förhållandet uppkomma, att ämbetsverket med direktören

för försäkringsavdelningen såsom ledamot skulle äga besluta i frågor om yrkesinspektionsavdelningens

verksamhet men däremot ej om försäkringsavdelningens.

Biksförsäkringsanstalten kan för sin del icke utläsa annan mening ur betänkandet.

Vad angår besvärsavdelningens verksamhet torde ej heller beträffande dess viktigaste

åligganden riksförsäkringsverket hava någon beslutanderätt. I kommittébetänkandet

angives nämligen uttryckligen, att, därest byråchefen å besvärsavdelningen

hyser annan mening än försäkringsavdelningen beträffande något ersättningsanspråk,

frågan skall gå till riksförsäkringsnämnden. Det synes således uppenbart,

att alla frågor, som kunna uppkomma vid besvärsavdelningens granskning,

skola gå förbi riksförsäkringsverkets avgörande. Härav följer emellertid att riksförsäkringsverket

ej har något väsentligt att skaffa med besvärsavdelningens verksamhet

utom måhända beträffande en del personalfrågor o. d. Man torde kunna

säga, att besvärsavdelningen i verkligheten hör samman med riksförsäkringsnämnden

och att dess infogande i riksförsäkringsverket är föga motiverat.

De båda nu nämnda avdelningarna, försäkringsavdelningen och besvärsavdelningen,

hava enligt riksförsäkringsanstaltens mening icke något organiskt samband med

ämbetsverket. Återstå alltså allmänna avdelningen och yrkesinspektionsavdelningen.

Yad beträffar den allmänna avdelningen skulle densamma huvudsakligen övertaga

ärenden angående fiskarförsäkringen, ersättningar för kroppsskada under militärtjänstgöring,

egnahemslivförsäkringen samt livräntor till barn utom äktenskap,

ävensom en del personal- och ekonomiska ärenden för riksförsäkringsverket. I denna

avdelning skulle alltså sammanföras en del sinsemellan rätt olikartade ärendesgrupper,

av vilka vissa kräva rent försäkringsmatematisk kompetens, under det att de

övriga huvudsakligen äro ersättningsfrågor jämte en del ekonomiska och personalfrågor.

Om det föreslagna ämbetsverket skulle upprättas med väsentlig hänsyn

till dessa frågor, är detta enligt riksförsäkringsanstaltens mening obehövligt. Fin
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

nes ej längre en statens försäkringsanstalt, torde ej skäl föreligga att sammanhålla

dessa olika slag av ärenden, utan torde de kunna fördelas på andra statliga institutioner

eller försäkringsavdelningen.

Beträffande slutligen yrkesinspekiionsav delning en torde sannolikt behovet att

åstadkomma samverkan mellan försäkringsavdelningen och yrkesinspektionen varit

en viktig anledning till att kommittén föreslagit upprättande av riksförsäkringsverket.

Riksförsäkringsanstalten har ju förut vid flera tillfällen framhållit betydelsen av

att ett intimt samarbete äger rum mellan yrkesinspektionen och riksförsäkringsanstalten.

Till kommitténs förslag, att yrkesinspektionen bör nära anknytas till

den sociala olycksfallsförsäkringen, vill riksförsäkringsanstalten därför i princip

uttala sin anslutning. Mot det sätt, varpå kommittén velat ordna yrkesinspektionens

förläggning, synes riksförsäkringsanstalten dock, att starka betänkligheter kunna

göras gällande. Det torde icke vara principiellt riktigt att låta de privata intressen,

som representeras av försäkringsavdelningen, genom riksförsäkringsverkets förmedling

göra sig gällande gent emot yrkesinspektionen. Såsom redan nämnts, skulle

ju ämbetsverket med chefen för försäkringsavdelningen som ledamot äga besluta i

frågor om yrkesinspektionsavdelningens verksamhet. Med den självständighet, försäkringsavdelningen

synes komma att intaga gent emot riksförsäkringsverket som

ämbetsverk, nödgas man däremot antaga, att ämbetsverket icke har makt att gent

emot försäkringsavdelningen genomföra sådana av yrkesinspektionen framställda

önskemål, som ämbetsverket funnit befogade.

De båda sist nämnda avdelningarna av ämbetsverket, vilka äro de enda, som kunna

anses stå i organiskt sammanhang med detsamma, hava däremot intet som helst inre

samband. Riksförsäkringsanstalten kan därför ej finna annat än att det nya ämbetsverk,

kommittén vill tillskapa, måste bliva en mycket oformlig inrättning. Att

upprätta ett ämbetsverk, vari formellt infogas en privat institution, styrd av en

stämma och en direktion, som äro helt oberoende av ämbetsverket, strider helt och

hållet mot inom statsförvaltningen eljest tillämpade principer. Därtill kommer

att ämbetsverkets övriga delar inbördes hava ytterst ringa samhörighet.

Besvärsavdelningens inre organisation» Besvärsavdelningen skall såsom förut angivits

dels verkställa viss granskning av försäkringsavdelningens beslut, dels sköta

föredragningen i riksförsäkringsnämnden.

Beträffande antalet ärenden, som av besvärsavdelningen årligen skulle granskas,

beräknas desamma av kommittén (sid. 237) till 6- å 7,000 om året. Det framgår

icke med säkerhet, huruvida kommittén härvid endast tagit hänsyn till livräntebeslut.

Medräknas jämväl andra beslut, som kommittén anser böra granskas, torde

emellertid antalet ärenden vara väl lågt beräknat. Riksförsäkringsanstalten får

härvid hänvisa till nedanstående sammanställning av å anstaltens första och andra

skaderegleringsbyrå meddelade beslut under tiden J/5 1924—S0/4 1925.

Första skadereglering sbyrån.

Avslagsbeslut........................ 704

Invaliditetsbeslut....................... 507

Andra skaderegleringsbyrån.

Invaliditets- och avslagsbeslut........... 3.309

Summa beslut 4,520

Detta antal bör ökas med de ärenden, däri fråga varit, huruvida olycksfall inträffat

under försäkringspliktigt arbete och i dylika fall anspråk på ersättning avslagits. I

sådana ärenden, vilka handläggas på byrån för ombuds- m. fl. ärenden, har under

tiden */5 1924—S0/4 1925 meddelats c:a 100 avslagsbeslut.

Sammanlagda antalet ärenden, som av riksförsäkringsanstalten avgjorts under

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

nyssnämnda tid och som äro av beskaffenhet att underkastas föreslagen granskning,

utgjorde alltså c:a 4,600.

Huru många ärenden av motsvarande beskaffenhet, som avgöras av ömsesidiga

bolagen, äger riksförsäkringsanstalten icke säker kännedom om. I proportion av

antalet invaliditetsfall hos anstalten och bolagen skulle antalet beslut, varom nu är

fråga, belöpa sig till omkring 3,000. Hela antalet ärenden skulle sålunda för tiden

J/5 1 9 24—30/4 19 25 kunna beräknas till omkring 7,600. Härtill kommer, att antalet

ärenden, som skulle granskas av besvärsavdelningen, säkerligen kommer att ökas

dels på grund av den omläggning av revisioner av livräntor, som kommittén föreslagit,

dels och möjligen i någon mån genom den minskade karenstiden.

Det är vidare att märka, att i ett icke obetydligt antal av de underställda ärendena

ytterligare utredning antagligen kommer att fordras av besvärsavdelningen, vilket

kommer att föranleda, att en del ärenden måste granskas två gånger.

Till besvärsavdelningens vidlyftiga arbete med granskningsarbetet kommer dess

föredragningsskyldighet i riksförsäkringsnämnden. Det torde med säkerhet kunna

antagas, att detta arbete blir ganska betungande. Någon beräkning angående antalet

föredragningsärenden bar kommittén icke gjort.

Föredragningen skulle avse icke endast ärenden, vari besvärsavdelningen och försäkringsavdelningen

stannat i olika mening, utan jämväl ärenden, vari besvär anförts

av arbetsgivare och arbetare, i den mån dessa besvärsärenden icke skola behandlas

av sjukbjälpsnämnden. Att besvären i många fall komma att föranleda

vidlyftiga utredningar, torde erfarenheten från försäkringsrådet visa.

Kommittén förutsätter, att riksförsäkringsnämndernas utslag skola få prejudicerande

betydelse. I så fall torde fordras, att besluten föregås av eller däri intages

en någorlunda utförlig motivering. Detta kommer säkerligen i många fall att

draga ett betydande arbete.

I sammanhang med frågan om föredragningsskyldigheten må anmärkas, att kommittén

icke omnämnt, huru ärenden angående utgivande av kapitalbelopp i stället

för livränta skola behandlas. Skola dessa ärenden, som för närvarande avgöras av

försäkringsrådet såsom första och enda instans, behandlas av riksförsäkringsnämnden,

torde väl besvärsavdelningens personal bliva föredragande jämväl i dessa ärenden.

Antalet av dessa ärenden torde uppgå till omkring 300 årligen.

Vid en uppskattning av besvärsavdelningens behov av personal för föredragningen

i riksförsäkringsnämnden torde det närmast ligga till bands att göra en jämförelse

med den arbetsbörda, som för närvarande åvilar försäkringsrådet. Man torde härvid

kunna utgå från, att ingen väsentlig skillnad i arbetet för föredraganden föreligger,

om han själv, såsom nu är förhållandet med försäkringsråden, bar befogenhet

att deltaga i beslutet eller ej.

Huruvida antalet ärenden, som kommer att föredragas inför riksförsäkringsnämnden,

kommer att bliva mindre eller större än det, som för närvarande föredrages i

försäkringsrådet, är omöjligt att med bestämdhet avgöra. Visserligen kommer en

grupp av ärenden, sjukhjälpsärenden, att bortfalla, men å andra sidan är det icke

osannolikt, att vid en friare invaliditetsbedömning och en utsträckt revision av livräntor

besvären rörande invaliditetsersättningar komma att ökas. Antalet ärenden,

som skall av besvärsavdelningen föredragas inför riksförsäkringsnämnden, blir emellertid

i viss mån beroende på, i vad mån försäkringsavdelningen självmant vill rätta

sig efter besvärsavdelningens anvisningar.

Kiksförsäkringsanstalten finner därför, att befogad anledning finnes att antaga,

att antalet ärenden, som kommer att av besvärsavdelningen föredragas inför riksförsäkringsnämnden,

icke blir väsentligt mindre än det antal, som för närvarande

föredrages i försäkringsrådet, och i följd härav den personal, som erfordras för

föredragningen, sannolikt icke väsentligen kommer att understiga försäkringsrådets

personal.

Följande jämförelse kan uppställas mellan antalet av försäkringsrådets nuvarande

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

befattningshavare och det av kommittén beräknade antalet i den föreslagna besvärsavdelningen.

Ett t. f. försäkringsråd har härvid upptagits under lönegraden B 20.

Två amanuenser på halv tid i försäkringsrådet hava sammanlagt räknats som en.

Försäkrings- Bcsvärs
-

Befattningshavare rådet avdelningen

Antal Antal

Chef (A 3)....................1 —

Råd eller byråchef (B 20).............3 1

Sekreterare, förste aktuarie (B 16).........1 3

Notarie (B 13)..................1 1

Amanuenser (B 10)................1 1

Kvinnlig registrator (0 5).............1 1

Kvinnliga biträden (C 1 eller extra).........2 2

Om man bortser från försäkringsrådets chef, skulle alltså personalen i besvärsavdelningen

enligt förslaget bliva ungefär lika stor som i nuvarande försäkringsrådet.

Då besvärsavdelningen förutom föredragningen i rådet har att fullgöra den ovan

omnämnda omfattande granskningen av försäkringsavdelningens ärenden, anser riksförsäkringsanstalten,

att kommitténs beräkning av befattningshavare vid besvärsavdelningen

icke kommer att visa sig hållbar. Riksförsäkringsanstalten anser erforderligt,

att personalens antal högst väsentligt ökas. Enligt riksförsäkringsanstaltens

mening böra bl. a. minst två byråchefer finnas i besvärsavdelningen, därav

en såsom chef för granskningen av försäkringsavdelningens beslut och en såsom

chef för besvärsavdelningens verksamhet, i vad avser föredragningsskyldighet inför

riksförsäkringsnämnden. Det torde böra anmärkas, att för närvarande i riksförsäkringsanstalten

alla beslut i livränteärenden ävensom avslagsbeslut, där de ej

föredragas i sammanträde, fattas av byråchef eller med honom likställd ledamot..

Beträffande befattningshavarnas inom besvärsavdelningen åligganden torde höra

anmärkas, att kommittén å sid. 163 yttrar, att alla livränteärenden skok obligatoriskt

granskas av en tjänsteman med byråchefs ställning, under det att a sid. 236

säges, att det största antalet ärenden torde på byråchefens ansvar kunna granskas

av härför lämpliga underordnade tjänstemän. . Bortsett från motsägelsen i dessa

uttalanden, torde det få erinras, att en granskning av en tjänsteman på en annans

ansvar icke torde kunna äga rum.

Vad angår den av kommittén uppgivna kostnaden för besvärsavdelningen, 80,000

kr., är denna, även med den av kommittén föreslagna personalen, uppenbarligen för

lågt beräknad. Då besvärsavdelningen torde komma att utgöras av försäkringsrådets

och riksförsäkringsanstaltens nuvarande ordinarie personal, torde avlöningarna beräknas

icke för lägsta utan för förslagsvis näst högsta löneklassen. I så fall skulle

avlöningarna uppgå till, inberäknat 20 % dyrtidstillägg och läkararvoden, 78,000 kr.

Någon expeditionsvakt har kommittén ej beräknat, men torde med hänsyn^ till betjänandet

av de olika besvärsnämnderna minst en ordinarie och en extra sådan erfordras

för en kostnad av c:a 6,000 kr. Härtill skulle komma lokalhyra, inbegripet

för sessionsrum och arbetsrum åt besvärsnämnderna, samt diverse expenser, vilket

allt, i proportion till riksförsäkringsanstaltens nuvarande omkostnader, måste beräknas

till minst 22,000 kr. Sammanlagda kostnaden för besvärsavdelningen med

dess sammansättning enligt kommitténs förslag skulle sålunda uppgå till 106,000 kr.

Besvärsnämnderna. Med avseende å den av kommittén föreslagna organisationen

av besvärsinstansen måste densamma ses i samband med den första instansens, försäkringsavdelningens

och sjukkassornas, allmänna förutsättningar för fyllande av

sina uppgifter rörande olycksfallsförsäkringslagens riktiga tillämpning. Ju mindre

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

garantier i detta avseende, som finnas hos den första instansen, desto större anspråk

måste ställas på besvärsinstansen. Mycket beror härvid på samarbetet mellan försäkringsavdelningen

och den granskande statliga besvärsavdelningen.

Under bär föreliggande förutsättningar synes det icke tillfredsställande att överlämna

en så viktig uppgift som den, varom bär är fråga — att intaga en för tillämpningen

av hela den sociala olycksfallsförsäkringen i landet ledande och från fall till

fall prejudicerande ställning — åt tillfälliga för kort tid i sänder förordnade personer

såsom bisysselsättning för dem. En rätt lagtillämpning på detta område

förutsätter ingående kunskaper och studier av motsvarande utländska förhållanden,

vilkas fortskridande utveckling och åtgöranden alltjämt måste följas och beaktas

såväl som de inhemska. Även fordras auktoritet och stabilitet i avgörandena, något

som knappast garanteras ensamt genom föredragning av ärendena av en person, som

icke bar någon röst vid deras avgörande.

Funnes endast en statsanstalt för olycksfallsförsäkringens bandbavande, skulle ett

bättre systematiserat samarbete kunna anordnas mellan denna och besvärsinstansen.

Ärendena i besvärsinstansen skulle måhända kunna föredragas av statsanstaltens

tjänstemän samt vissa andra förenklingsanordningar, i lokalavseende m. m., vidtagas.

I avseende å ena sidan sjukhjälpsnämnden och å andra sidan riksförsäkringsnämnden

torde det kunna befaras, att t. ex. i fråga om arbetsförtjänstens fastställande

en och samma fråga kan komma att prövas av två olika nämnder. Ur enhetlighetens

synpunkt torde den föreslagna organisationen vara mindre lämplig.

Om sjukförsäkringen göres obligatorisk, torde böra tagas i övervägande, om det

icke vore lämpligt att för befordrande av enhetligheten mellan de olika försäkringsgrenarna

låta den för olycksfallsförsäkringen inrättade besvärsinstansen växa ut till

att omfatta samtliga socialförsäkringsgrenar.

Bedömande av invaliditetskrav. Besparingskommittén bär i sitt betänkande (sid.

249 266) ägnat stor uppmärksamhet åt frågan angående ersättningskrav vid kvar
stående

men efter skada.

Kommittén bar därvid kommit till den uppfattningen, att av ekonomiska och

sociala skäl bedömandet av ersättningskraven till viss del bör omläggas (sid. 249).

Vad kommittén härvid anfört, anser riksförsäkringsanstalten i stort sett vara förtjänt

av synnerlig uppmärksamhet.

Riksförsäkringsanstalten bär så mycket mera skäl understryka vikten därav som

frågan angående grunderna för invaliditetsbedömningar vid upprepade tillfällen, särskilt

efter ikraftträdandet av 1916 ars olycksfallsförsäkringslag med dess möjlighet

till friare prövning av hithörande frågor, varit föremål för ingående behandling av

riksförsäkringsanstalten. Därjämte bar detta spörsmål från olika synpunkter upptagits

såsom överläggningsämne å nordiska arbetarförsäkringsmötena.

I likhet med kommittén anser riksförsäkringsanstalten, att det jämförelsevis stela

system, som i vårt land användes i fråga om utmätandet av invaliditetsersättningar

och det otillräckliga hänsynstagandet till de individuella omständigheterna i varje

särskilt fall måste i viss mån anses stridande mot den sociala olycksfallsförsäkringens

egentliga syfte.

Riksförsäkringsanstalten har i skrivelse till försäkringsrådet den 3 mars 1923,

varav avskrift här bilägges, dragit denna fråga inför rådets avgörande och föreslagit

viss ändring av praxis för invaliditetsbedömningen.

Beträffande hithörande frågors behandling vid nordiska arbetarförsäkringsmötena

får riksförsäkringsanstalten hänvisa till de tryckta berättelserna över dessa möten

och särskilt över femte nordiska arbetarförsäkringsmötet i Stockholm.

Riksförsäkringsanstalten anser sig böra framhålla, att riksförsäkringsanstalten

efter mönster delvis av i Schweiz tillämpat system bedriver systematisk efterundersökning

av livräntetagare. Under första åren efter invaliditetens inträffande be
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

viljar riksförsäkringsanstalten i regel livräntor endast för ett år i taget. Före livräntetidens

utgång tillställer riksförsäkringsanstalten dels den skadade en anmodan

att infinna sig hos viss av riksförsäkringsanstalten föreskriven läkare, dels och

denne läkare ett formulär till läkarintyg, å vilket riksförsäkringsanstalten gjort en

kort resumé av ärendet och senaste läkarbetyget. I formuläret tillskriver också riksförsäkringsanstalten

läkaren en del frågor, som i det särskilda fallet kunna hava betydelse

för ärendets avgörande. År 1924 tillsände riksförsäkringsanstalten i omkring

2,000 ärenden läkarna sådana formulär för efterundersökning. Vid dessa anlitar

riksförsäkringsanstalten såvitt möjligt specialutbildade läkare. Sålunda kan sägas,

att riksförsäkringsanstalten numera nästan undantagslöst anlitar ögonläkare vid

fråga om skador å ögonen. I tveksamma fall låter riksförsäkringsanstalten den

skadade undersökas av riksförsäkringsanstaltens läkare eller undergå särskild observation,

då oftast vid Serafimerlasarettet eller vid universitetsklinikerna i Upp•

sala och Lund. Vid revisionen tillsänder riksförsäkringsanstalten vanligen sitt ombud

på orten ett tryckt formulär med frågor angående livräntetagarnas arbets- och

förvärvsförmåga under gångna året.

Ehuru riksförsäkringsanstalten sålunda finner, i stort sett, vad kommittén andraga

vara värt synnerligt beaktande, anser riksförsäkringsanstalten sig dock böra

varna för att en direkt jämförelse göres mellan förhållandena i Sverige och av

kommittén omnämnda länderna Schweiz och Holland.

Reaktiveringsfrågorna, såsom de av kommittén angivits, äro nämligen i hög

grad beroende av, huruvida de skadade på grund av landets omfattning och andra

omständigheter kunna dirigeras från en ort till en annan eller från ett arbete till

ett annat. Där en hel del olika sysselsättningar äro starkt sammanträngda på ett

ställe, går detta givetvis väsentligt lättare för sig, än om arbetsmöjligheterna äro

spridda över ett stort landområde. I Fordfabrikerna i Amerika lär genom verkställd

arbetsfördelning även invalida arbetares arbetsförmåga fullt utnyttjas. Den

som blir defekt för ett arbete dirigeras från detta arbete till ett annat arbete.

Så kan även i viss mån gå för sig i mindre, tätt befolkade länder. Väsentligt annorlunda

ställer sig emellertid saken i exempelvis våra norrländska bygder. En stor

del av våra skogsarbetare äro knutna vid orten jämväl av andra intressen än det

arbete, vari de skadats.

I sitt utlåtande framhåller kommittén (sid. 259), att en viktig förutsättning för

införande av ökad skälighetsprövning vid fastställandet och reviderandet av livräntor

är, att prövningen redan i första instans verkställes av kompetent personal med

största noggrannhet och opartiskhet. Riksförsäkringsanstalten anser sig alldeles

särskilt böra betona vikten av detta kommitténs yttrande. Reviderandet av livräntor

torde vara en av de betydelsefullaste men på samma gång mest svårhanterliga

frågor, som finnas inom den sociala olycksfallsförsäkringen. Skall garanti vinnas

för ett verkligt rättvist resultat genom reviderandet av livräntor, anser riksförsäkringsanstalten

ofrånkomligt, att dessa frågor redan i första instans avgöras

av en statens myndighet och därigenom tillförsäkras den opartiska bedömning, som

man enligt gammal hävd tillerkänner under tjänstemannaansvar givna beslut. Det

får nämligen icke förbises, att revision av livräntor är ett tveeggat svärd och att

en sådan revision, om den icke föregås av en opartisk utredning och fullföljes med

opartiskhet, sakkunskap och urskiljning, kan åstadkomma synnerliga orättvisor och

ge anledning till berättigade klagomål från den skadades sida.

Till sist vill riksförsäkringsanstalten påpeka, att en revision av livräntor på det

sätt, som sker exempelvis i Holland, kommer att draga högst väsentliga kostnader.

Om i Holland med dess areal av 34,201 kvadratkilometer (folkmängd 7.2 miljoner)

åtta inspekterande ingenjörer (specialagenter) förutom kontrolläkare anses erforderliga,

är det lätt att inse, att en motsvarande organisation i Sverige med dess

areal av 448)460 kvadratkilometer måste bliva betydligt vidlyftigare.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Karenstiden. Kommittén bär föreslagit förkortning av den nuvarande karenstiden

till 14 dagar efter olycksfallsdagen, under vilken tid arbetsgivaren själv skulle hava

att utgiva vissa i lagen fixerade ersättningar. Vidare föreslås ändrade grunder för

sjukpenningen från och med 15 :e dagen.

Kiksförsäkringsanstalten anser i likhet med kommittén, att en förkortning av

karenstiden av sociala skäl är synnerligen önskvärd. Bland såväl arbetsgivare som

arbetare torde råda allmänt missnöje med de nuvarande bestämmelserna.

I utlåtande till andra lagutskottet vid 1924 års riksdag i anledning av då väckt

motion i ämnet, vilket utlåtande riksförsäkringsanstalten här åberopar, har riksförsäkringsanstalten

tillstyrkt, att karenstiden helt borttages, dock med bibehållande av

nuvarande sjukpenning och villkor för dess utgående.

Då nu emellertid fråga föreligger om ökning i vissa fall av sjukpenningens belopp,

anser sig riksförsäkringsanstalten böra återgå till det förslag, som av riksförsäkringsanstalten

framställdes i utlåtande den 15 januari 1916 över ålderdomsförsäkringskommitténs

förslag till lag om olycksfallsförsäkring. Riksförsäkringsanstaltens

ifrågavarande förslag, som upptogs av Eders Kungl. Maj :t i proposition till

1916 års riksdag, innebar, att en karenstid av tre dagar, oberäknat olycksfallsdagen,

skulle införas, under vilken tid sjukpenning ej alls skulle utgå.

Särskilda utskottet vid nämnda riksdag anslöt sig till Eders Kungl. Maj :ts förslag

och anförde härvid — i anledning av väckt motion, att sjukpenningen skulle

utgå från och med dagen efter olycksfallet, under förutsättning att sjukdomen varat

mera än tre dagar — att det torde vara föga lämpligt att i lagen intaga en bestämmelse,

vilken obestridligen skulle medföra, att det för den försäkrade arbetaren

måste framstå som en fördel, om den sjukdom, han vid olycksfallet kunde hava ådragit

sig, varade i fyra i stället för en, två eller tre dagar. Det vore dessutom att

befara, att antalet ersättningsberättigade olycksfall härigenom skulle komma att

ökas.

Andra kammaren godkände utskottets förslag, men första kammaren beslöt en

karenstid av 60 dagar. Vid sammanjämkning antogs lagens nuvarande lydelse i

detta hänseende.

Riksförsäkringsanstalten vill nu ånyo föreslå, att en karenstid av 3 dagar, oberäknat

olycksfallsdagen, införes, under vilken tid sjukpenning ej skulle utgå. Genom

införande av en sådan karenstid utan rätt till sjukpenning skulle i någon mån

motvägas den kostnadsökning, som föranledes av den höjning av sjukpenningens

belopp, som riksförsäkringsanstalten nedan kommer att föreslå. Ur synpunkten av

nedbringande av försäkringsinrättningens arbete med skaderegleringar vore även

en sådan karenstid lämplig.

För den händelse kommitténs förslag om en karenstid av 14 dagar antages, vill

riksförsäkringsanstalten på det bestämdaste framhålla, att förbudet för försäkringsinrättningen

att meddela frivillig försäkring under denna tid är synnerligen olämpligt.

Detsamma är ägnat att framkalla missnöje hos arbetsgivarna, som alltså skulle

avskäras från möjligheten att hos den försäkringsinrättning, där de hava sin obligatoriska

försäkring, jämväl taga försäkring för karenstiden. I den mån försäkring

ej skulle kunna erhållas i sjukkassa, skulle de för detta ändamål nödgas vända sig till

enskilt försäkringsbolag, varest de säkerligen skulle få erlägga relativt höga premier.

Arbetarna skulle eventuellt få sin ersättning från två olika försäkringsinrättningar.

Sjukpenningens beräknande. Kommittén föreslår, att de skadade skulle indelas

i vissa klasser för bestämmande av sjukpenningens storlek.

De nuvarande bestämmelserna om sjukpenning under de 35 första dagarna efter

olycksfallsdagen tillkommo, som bekant, vid sammanjämkning i riksdagen år 1916.

Ålderdomsförsäkringskommittén föreslog i sitt betänkande angående försäkring för

olycksfall i arbete, att sjukpenningen redan från början skulle utgå efter 2/3 av

opaginerad Kontrollera mot PDF

43

den skadades arbetsförtjänst, beräknad efter vissa grunder, vilket förslag även godkändes

av Kungl. Haj:t och tillstyrktes av särskilda utskottet vid 1916 års riksdag.

Sedan kamrarna stannat i olika meningar, avgav särskilda utskottet förslag till sammanjämkning,

därvid utskottet bl. a. yttrade:

»Därjämte har utskottet ansett den dagliga sjukpenningen böra utgå med fixa,

efter olika inkomstklasser fastställda belopp, därvid utskottet ansett beloppet av

den avgift, som enligt lagen om allmän pensionsförsäkring påförts den skadade, kunna

vara bestämmande för den inkomst, han skall anses hava haft under aret före

olycksfallet.»

Det förslag, utskottet härutinnan framställde, godkändes av riksdagen och inflöt

i lagen.

Till 1919 års riksdag föreslog Eders Kungl. Maj:t i proposition (nr 175) höjning

av sjukpenningen till kr. 3: so för skadade, som voro paförda pensionsavgift av

13 kr. och beträffande vilka det till grund för pensionsavgiften lagda taxerade beloppet

uppginge till 1,800 kr. eller mera. Föredragande departementschefen påpekade

härvid i anledning av väckt förslag om en allmän höjning av sjukpenningen

under karenstiden, att om den dagliga sjukpenningen under karenstiden genomgående

höjdes med vare sig 1 kr. eller 50 öre, skulle den i vissa fall komma att bliva

större än den dagliga arbetsförtjänsten och i andra fall överstiga 2/3 av densamma.

Därefter fortsatte departementschefen: »En höjning av den dagliga sjukpenningen

beträffande samtliga fyra ovan angivna kategorier synes mig alltså knappast vara

att förorda. Sjukpenningens belopp under karenstiden är nämligen — inom de

gränser sådant låter sig förenas med principen om pensionsavgiften såsom grund

för sjukpenningens beräknande — som det synes med rätta, tillmätt med rimlig

hänsyn tagen till beloppet av den sjukpenning, som i händelse av sjukdomens fortvaro

efter sagda tid lagenligt skall utgå.»

I anledning av Eders Kungl. Maj :ts proposition och vissa inom riksdagen väckta

motioner yttrade första lagutskottet vid nämnda riksdag bl. a.:

»Såsom redan framgår av vad departementschefen anfört, skulle en höjning, i

enlighet med vad motionärerna hemställt, av den under karenstiden utgående sjukpenningen

medföra en avsevärd avvikelse från den i lagen hittills gällande grundsatsen,

att sjukpenningen under nämnda tid ej bör överstiga två tredjedelar av den

dagliga arbetsförtjänsten.»

Propositionen i denna del antogs av riksdagen.

Av vad som förekom vid 1919 års riksdag synes man kunna antaga, att departementschefen

och utskottet hade den uppfattningen, att man väl kunde gå med på

en höjning av sjukpenningen till ungefär 2/3 av den dagliga arbetsförtjänsten, men

att nämnda gräns icke finge överskridas.

Då man valde att bestämma sjukpenningen under karenstiden efter pensionsavgiften,

torde detta hava skett, emedan man ansåg sig därigenom hava funnit ett enkelt

medel att sätta sjukpenningen i visst förhållande till den skadades arbetsförtjänst.

I verkligheten har emellertid pensionsavgiften visat sig vara ett synnerligen

bristfälligt medel för detta ändamål. Det taxerade beloppet, som påföres en

viss skattskyldig, är nämligen som regel lägre än den deklarerade bruttoinkomsten,

beroende på de avdrag, som medgivas för utgifter för inkomstens förvärvande samt

de allmänna avdragen för vissa skatter, försäkringspremier m. m. På grund av arbetslöshet,

sjukdom, driftsinskränkningar, militärtjänstgöring o. dyl. påföras arbetarna

i många fall en lägre pensionsavgift, än de under normala förhållanden

skulle hava haft. Den som är under 16 eller över 66 år eller som ej är i riket

mantalsskriven, påföres, som bekant, ingen pensionsavgift. Härtill kommer det

förhållande, att den inkomst, som ligger till grund för pensionsavgiften, avser en

tidigare tidsperiod.

Huru orimliga förhållandena äro, framgår ju därav, att den lägsta sjukpenningen

1 kr. enligt kommitténs beräkningar för vissa månader 1923 och 1924 utgjorde i

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

genomsnitt endast 39 % av den sjukpenning, vartill den skadade varit berättigad

efter karenstidens utgång. Under det den skadade efter karenstiden erhåller 2/3 av

arbetsförtjänsten i sjukpenning, har han alltså i dessa fall under karenstiden fått i

medeltal endast omkring J/4 av arbetsförtjänsten.

Riksförsäkringsanstalten anser alltså i likhet med kommittén en ändring vara

påkallad, men finner dock icke kommitténs förslag vara tillfredsställande. Om detta

förslag antages, skulle den kontanta ersättningen beräknas efter ej mindre än tre

olika grunder, dels i avseende å sjukpenningen för de första 14 dagarna, dels i avseende

å sjukpenningen under tiden därefter, dels slutligen i frågor om invaliditetsersättningarna

m. m. Detta synes icke vara tilltalande.

Förslaget om sjukpenningen under de första 14 dagarna utgör en betydande förenkling,

men synes svårligen kunna godkännas med hänsyn bl. a. till att det innebär

en avsevärd nedsättning av den sjukpenning, som nu under karenstiden tillkommer

högre avlönade arbetare.

Enligt 37 § i 1916 års olycksfallsförsäkringslag skola de nuvarande bestämmelserna

om ersättning under karenstiden gälla intill dess särskild lag om sjukförsäkring

må varda genomförd. Om nu enligt kommitténs förslag tanken på obligatorisk sjukförsäkring

tills vidare uppgives och ersättes med en reorganiserad frivillig försäkring,

synes dock tiden vara inne att i samband därmed vidtaga en reglering av

bestämmelserna rörande sjukpenningen.

För sin del anser riksförsäkringsanstalten skäligt, att sjukpenningen i anledning

av olycksfall i arbete för hela sjuktiden bestämmes efter samma grunder som nu

sker med avseende å sjukersättningar efter karenstiden och i fråga om livränteersättningar.

Det kan nämnas, att i utlandet — med något enda undantag — allmän regel torde

vara, att sjukpenningen bestämmes till samma procenttal som eller högre procenttal

än livräntan vid hel invaliditet. Ur ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande

atergivas här procentsatserna i en del europeiska länder för sjukpenningen med

procentsatsen för livräntan inom parentes: Schweiz 80 % (70 %), Holland 70 % (70 %),

Tyskland, Luxemburg, Rumänien 66 2/3 % (66 2/.( %), Österrike, Ungern, Norge och

Finland 60 % (60 %) samt Belgien 50 % (50 %). I Frankrike utgick dock enligt 1898

års lag sjukpenningen med 50 % och livränta vid hel invaliditet med 66 2/3 %. Procentsatserna

torde i vissa länder numera vara höjda.

Om riksförsäkringsanstalten sålunda i princip finner, att sjukpenningen i anledning

av olycksfall i arbete även för tiden före 36:e dagen bör höjas till 2/s av arbetsförtjänsten,

anser anstalten dock, att detta endast kan ske under vissa villkor och

förutsättningar.

Såsom villkor för sjukpenningens höjande bör sålunda till en början krävas, att

statsbidrag till sjukkassa icke ma utgå för sjukdag, för vilken sjukpenning samtidigt

utgives på grund av olycksfallsförsäkringslagen, i samband varmed sjukkasselagen

bör ändras i avseende å sjukkassas skyldighet att utgiva understöd vid olycksfall, som

ersättes enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Vidare synas vissa betänkligheter ur administrativ synpunkt kunna möta mot att

för hela eller en väsentlig del av den nuvarande karenstiden låta arbetsförtjänsten

ligga till grund för sjukpenningen, därest ej en verklig och allmän decentralisation

genomföres av skaderegleringen för ifrågavarande tid. Om ej obligatorisk sjukförsäkring

införes, maste man alltså söka erhålla garantier för att såsom organ

för olycksfallsförsäkringen fullt lämpliga sjukkassor verkligen allmänt komma till

stånd inom landet.

Erfarenheten har nämligen visat att, under det att sjukpenningens bestämmande

efter pensionsavgiften som regel kan ske utan närmare utredning, måste sådan utredning

mycket ofta företagas för fastställande av sjukpenningen efter den skadades

arbetsförtjänst. Genom en förändring av bestämmelserna i nu ifrågasatt riktning

skulle alltså viss ökning i arbetet och därmed i omkostnaderna uppstå.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening skulle icke någon väsentlig lättnad uti

ifrågavarande avseende uppstå för en central försäkringsanstalt genom kommitténs

förslag om indelning av de ersättningsberättigade i vissa inkomstklasser. Arbetet

med sjukpenningens uträknande direkt efter arbetsförtjänsten är av ringa betydelse,

då härför tabeller finnas uppgjorda. Däremot medför utrednings verkställande alltid

ökad omgång och arbete. För närvarande erfordras utredning ofta, då en arbetare

endast kortare tid eller mera tillfälligt varit anställd hos arbetsgivare. I dessa

fall torde i allmänhet ej indelningen i inkomstklasser göra utredningen ö\ erflödig.

Huruvida förhållandet kan bliva annorlunda, om sjukkassa omhänderhar sjukersättningen,

är svårt att säga.

Anställandet av s. k. socialförsäkringsläkare och centralläkare m. in. Beträffande

kommitténs förslag rörande anställandet av särskilda läkare för olycksfallsförsäkringen

å olika orter i landet samt s. k. centralläkare hos försäkringsmonopolanstalten,

vilka helt och hållet skulle ägna sig åt försäkringsverksamheten, ävensom angående

inrättandet vid monopolanstaltens huvudkontor av en särskild undersökningsavdelning

under centralläkarnas omedelbara ledning, har gemensamt yttrande häröier

på anmodan av riksförsäkringsanstalten avgivits av anstaltens överläkare, professorn

vid Karolinska institutet, överkirurgen vid Serafimerlasarettet J. H. Åkerman,

samt anstaltens tre biträdande läkare, professorn i ortopedi vid nämnda, institut,

överläkaren vid vanföreanstalten i Stockholm S. E. P. Haglund, docenten, biträdande

överkirurgen vid Serafimerlasarettet N. A. Troell och överläkaren vid feöderby sjukhus

A. G. Gullbring.

Vad angår förslaget om anställandet av särskilda läkare för olycksfallsförsäkringen

å olika orter i landet, framhålles i nämnda yttrande, bl. a., att de medicinska specialiteter,

som kunde komma i fråga vid bedömande av skadefall, numera vore så talrika

och omfattande, att det ej folie inom möjligheternas gränser, att en och samma

läkare skulle kunna hehärska dem alla, samt att det icke syntes sannolikt, att ifrågavarande

speciella försäkringsläkare skulle komma längre i avseende å bedömande och

behandling av olycksfallsskador än läkarna å våra lasarett. Vad allmänpraktiei beträffar,

uttalas, att deras kompetens i försäkringsfrågor på ett lämpligare och billigare

sätt skulle kunna höjas genom införande av undervisning i försäkringsmedicin

vid våra högskolor än genom skapandet av en särskild kår av försäkringsläkare.

Vidkommande förslaget om anställande av s. k. centralläkare hos försäkringsmonopolanstalten

anföres i yttrandet, hl. a., att en ämbetsläkare, som helt och hållet

skulle ägna sig åt försäkringsverksamheten, helt visst skulle löpa risken att efter

några års tjänstgöring alltmer bliva avlägsnad från kännedomen om den medicinska

vetenskapens ständiga framsteg. Det måste sålunda starkt betvivlas, att en dylik

läkare skulle förvärva en sådan auktoritet, som kommittén ställt i utsikt. Lämpligast

vore, att till läkare hos försäkringsinrättningen utsågos därtill teoretiskt och

praktiskt kvalificerade läkare, vilka jämte sin anställning hos denna inrättning alltjämt

vore verksamma i praktisk sjukvård.

Vad beträffar förslaget om inrättande av en särskild undersökningsavdelning vid

monopolanstaltens huvudkontor anföres, bl. a., att vid Serafimerlasarettet och de

kommunala sjukhusen i Stockholm funnes specialkliniker för så gott som alla discipliner

inom medicinen, varför sakkunnigutlåtande beträffande skadefall där kunde

erhållas, utan att försäkringsinrättningen behövde hålla sig med »modern attiralj»,

sjuksköterskor m. m. I svårare och mera komplicerade fall måste vidare ofta intagning

och observation å speciell sjukvårdsavdelning krävas för att ett fullständigt

utlåtande skulle kunna avgivaä, varför kommitténs förslag skulle leda till att försäkringsinrättningen

bleve nödsakad att vid sidan av försäkringsverksamheten även

driva sjukvårdsverksamhet. Något behov syntes icke föreligga av att försäkringsinrättningen

bedreve någon som helst dylik verksamhet, vilket även ur principiell

synpunkt skulle vara oriktigt och omotiverat. Slutligen uttalas bl. a. att genom
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

i

förandet av de föreslagna anordningarna skulle medföra ej oväsentlig fördyring av

olycksfallsförsäkringen.

I övrigt får riksförsäkringsanstalten hänvisa till yttrandet, vilket härjämte bilägges.

Förenklingar i avseende å försäkringsverksainlieten. I kommitténs betänkande

behandlas vissa förslag rörande möjligheten till förenkling av försäkringsverksamheten

enligt 1916 års lag, såsom angående uppdelning av försäkringsstocken i företagare

och icke-företagare, förenkling i premiesättningsarbetet, gränsen mellan

större och mindre arbetsgivare, särskilda försäkringsvillkor m. m. På grund av

den knappa tid, som stått riksförsäkringsanstalten till buds för avgivande av yttrande,

har Riksförsäkringsanstalten ej haft möjlighet att nu verkställa de utredningar,

som erfordras för bedömande av nyssnämnda särskilda frågor.

Riksförsäkringsanstaltens personal.

Beträffande den situation, som uppkommer för riksförsäkringsanstaltens personal

efter anstaltens indragning, har kommittén icke yttrat sig i vidare mån, än att

kommittén föreslagit överförande tills vidare å övergångsstat av den ordinarie personal,

som icke kan finna användning inom statsförvaltningen.

Hos riksförsäkringsanstalten äro endast 42 befattningshavare anställda å ordinarie

stat, under det att c:a 275 hava icke ordinarie anställning. Skulle kommitténs

förslag bifallas, komma de flesta av dessa säkerligen i ett ytterst bekymmersamt läge.

Ett stort antal av befattningshavarna äro familjeförsörjare. Att erhålla annan

statlig anställning torde vara mycket svårt med de indragningar, som överallt äga

rum inom statsförvaltningen. För statstjänstemän, särskilt om de nått viss levnadsålder,

torde det, som bekant, också möta synnerligen stora svårigheter att kunna

övergå till enskild tjänst.-

Då nu de flesta av riksförsäkringsanstaltens extra ordinarie befattningshavare

varit rätt många år i statens tjänst och därvid på grund av sin icke ordinarie anställning

åtnjutit lägre avlöning än i allmänhet motsvarande befattningshavare i

andra verk, synes det obilligt, om de nu skulle mista sin anställning, utan att

staten vidtager åtgärder att på annat sätt i möjligaste mån tillgodose deras existensmöjligheter.

Vid valet av ett nytt system för den sociala olycksfallsförsäkringens organisation

synes viss hänsyn böra tagas till nu berörda omständighet, så att man icke utan

tvingande skäl låter en statens institution upphöra och därmed berövar personalen

dess arbetsförtjänst.

Då staten införde sprit- och tobaksmonopolen, har staten utgivit vissa ersättningar

till personer, som i följd därav förlorade sitt uppehälle. Då det här gäller

statens egen personal, synes staten icke kunna undandraga sig att tillse, att vederbörande

erhålla annan anställning eller, i den mån detta ej kan ske, erforderligt

understöd.

Med överlämnande av bifogade från riksförsäkringsanstaltens icke ordinarie personal

inkomna framställning i ämnet får riksförsäkringsanstalten, under åberopande

av vad ovan anförts, hemställa, att erforderliga åtgärder vidtagas för att ifrågavarande

personal erhåller företrädesrätt till anställning hos den nya försäkringsavdelningen,

om densamma kommer till stånd, eller i den mån sådan anställning ej

erhålles, beredes tillräckligt understöd i en eller annan form.

Riksförsäkringsanstaltens hemställan.

Åberopande vad riksförsäkringsanstalten ovan anfört, får riksförsäkringsanstalten

hemställa, att besparingskommitténs förslag rörande den sociala olycksfallsförsäk
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

ringens organisation icke måtte läggas till grund för proposition till riksdagen, utan

att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen lagändringar i syfte

att den sociala olycksfallsförsäkringen må handhavas ensamt av en statens försäkringsanstalt,

vars förvaltningskostnader, med visst bidrag av staten, bestridas av

från arbetsgivarna inflytande försäkringsavgifter, dock att större arbetsgivare må

vara berättigade att i huvudsaklig överensstämmelse med de i 11 och 15 §§ av olycksfallsförsäkringslagen

angivna grunder stå s. k. självrisk för enligt lagen utgående

ersättningar; samt

att arbetsgivare och arbetare må, i enlighet med vad riksförsäkringsanstalten ovan

föreslagit, lämnas tillfälle att i vissa avseenden deltaga i handhavandet av försäkringsanstaltens

verksamhet.

I övrigt hänvisar riksförsäkringsanstalten till de särskilda förslag, riksförsäkringsanstalten

på olika punkter av detta utlåtande framställt.

Sedan ovanstående utlåtande utformats, har från besparingskommittén inkommit

i avskrift bifogade skrivelse, innefattande svar å vissa av riksförsäkringsanstalten

i skrivelser den 26 mars och den 24 april till kommittén framställda frågor. Kiksförsäkringsanstalten

har icke kunnat i det föregående omförmäla de nu erhållna

upplysningarna, utan hänvisar till innehållet i kommitténs skrivelse. Anstalten vill

här endast framhålla, att de lämnade upplysningarna dels bekräfta riksförsäkringsanstaltens

antagande, att besluten inom riksförsäkringsstämman i fråga om val

skola fattas genom enkel majoritet, dels giva vid handen, att den av kommittén i

följd av den nya organisationens införande beräknade besparingen å 300,000 kr. väsentligen

skulle uppkomma genom sådana åtgärder, som skulle kunna genomföras,

även om riksförsäkringsanstalten handhade försäkringen enligt olycksfallsförsäkringslagen.

I behandlingen av detta ärende hava, utom undertecknade, deltagit byråcheferna

Östrand och von Schulzenheim samt ledamöterna Löfmark, Sidvall och Källström.

Utdrag av riksförsäkringsanstaltens protokoll, innefattande vid detta ärendes

handläggning uttalade särskilda meningar, bifogas.

Stockholm den 15 maj 1925.

Albert Eisen.

Underdånigst

J. MAY.

RiTcsförsälcringsanstaltens protokoll den 15 maj

1925.

Närvarande: herr generaldirektören May, byråcheferna Eisen, östrand, von Schulzenheim,

ledamöterna Löfmark, Sidvall, Källström.

§ 1.

Byråchefen Eisen avslutade föredragningen av Kungl. Maj :ts remiss å statens

besparingskommittés betänkande med utredning och förslag angående socialförsäkringens

organisation; och beslöts utlåtande enligt registraturet.

Ledamoten Källström och byråchefen östrand anmälde reservation mot riksförsäkringsanstaltens

beslut.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Härvid anförde byråchefen östrand:

Den nuvarande organisationen av den sociala olycksfallsförsäkringen, enligt vilken

försäkringen, ehuru obligatorisk, uppdelats på ett flertal med varandra konkurrerande

försäkringsinrättningar, torde allmänt erkännas vara otillfredsställande. Ett

nationalekonomiskt sett fullkomligt onyttigt arbete nedlägges årligen på att överföra

försäkringar från den ena försäkringsinrättningen till den andra, en betydande

ojämnhet i premiesatsernas storlek gör sig understundom gällande och försäkringsinrättningarnas

intresse av att verksamt understödja arbetsgivarnas förebyggande

åtgärder påverkas ogynnsamt av de ofta återkommande ombytena av försäkringsinrättning.

Skaderegleringen är icke enhetlig och den fortlöpande kontroll över de

enskilda bolagens beslut i viktigare ersättningsärenden, som gång efter annan påyrkats,

har hittills icke genomförts. Även ur förvaltningsteknisk synpunkt åstadkommer

splittringen på ett flertal olika konkurrerande försäkringsinrättningar betydande

olägenheter och föranleder onödigt höga förvaltningskostnader för försäkringen

i dess helhet.

Eiksförsäkringsanstalten har vid upprepade tillfällen framhållit de med det nuvarande

systemet förbundna olägenheterna och såsom ett medel för deras avhjälpande

tillstyrkt införande av statsmonopol för den sociala olycksfallsförsäkringen.

Därvid har även framhållits önskvärdheten av att arbetsgivare och arbetare genom

utsedda representanter bereddes tillfälle att på nära håll följa monopolanstaltens

verksamhet.

Besparingskommitténs nu framlagda förslag avser genomförande av olycksfallsförsäkringens

monopolisering och tillmötesgår därmed, om än icke helt, det tidigare

av riksförsäkringsanstalten framförda huvudkravet. Förslaget innebär nämligen

icke rent statsmonopol, men den föreslagna monopolanstalten skulle vara av halvstatlig

karaktär och i viktiga avseenden underkastad statlig kontroll.

Då man går att undersöka möjligheterna för en förbättrad organisation av den

sociala olycksfallsförsäkringen är det av betydelse att klargöra, vilka villkor en tillfredsställande

organisation bör uppfylla. I huvudsaklig överensstämmelse med kommittén

anser jag, att man bör kräva enhetlighet i fråga om skaderegleringen med

garantier för att de skadades rättsanspråk bliva riktigt bedömda, enhetlighet och

rättvisa ifråga om premiedebiteringen, beredande av verkligt inflytande på förvaltningen

åt arbetsgivarna, som ju bestrida försäkringskostnaderna, effektivt samarbete

med yrkesinspektionen samt anordnande av organisationen så, att de lokala

socialförsäkringsorgan, som erfordras för övriga socialförsäkringsgrenar, kunna på

ett praktiskt sätt utnyttjas för olycksfallsförsäkringens behov.

Besparingskommitténs organisationsförslag uppfyller i stort sett dessa villkor.

I några punkter synas mig vissa mindre modifikationer i förslaget vara påkallade.

Den föreslagna monopolanstalten skulle i första hand reglera alla skador, varigenom

den önskvärda enhetligheten i detta avseende skulle ernås. Den fortlöpande

kontrollen över alla viktigare ersättningsbeslut skulle förverkligas genom besvärsavdelningens

verksamhet och dessutom skulle de skadade kunna överklaga besvärsavdelningens

beslut hos riksförsäkringsnämnden. Fullgoda garantier måste härigenom

anses vara förhanden för att de skadades rättsanspråk i alla viktigare ersättningsärenden

bliva riktigt bedömda. Beträffande övriga ersättningsärenden —

huvudmassan av sjukhjälps- och begravningshjälpsärenden — skulle försäkringsavdelningens

beslut kunna överklagas hos sjukhjälpsnämnden. Denna anordning

synes till fullo motsvara vad som med hänsyn till sjukhjälpsärendenas mindre ekonomiska

betydelse skäligen kan fordras. Att märka är, att sjukpenningen enligt

förslaget skulle fastställas efter något enklare grunder, varigenom försäkringsavdelningens

möjligheter att i det enskilda fallet knappa in på sjukpenningens storlek

skulle minskas. X själva verket torde det väl icke heller ligga i försäkringsavdelningens

ekonomiska intresse att hålla sjukersättningarna lägre än som kan överensstämma

med sjukhjälpsnämndens direktiv, ty försäkringsavdelningens arbete och

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

förvaltningskostnader skulle genom besvären ökas i en grad, som ofta icke stode

i rimlig proportion till den högre kostnaden för sjukersättningen.

Även försäkringsavgifterna skulle komma att fastställas efter enhetliga grunder,

då premiedebiteringen ju skulle verkställas av monopolanstalten. Garantierna

för en rättvis premiedebitering har kommittén åstadkommit därigenom, att även premiefrågorna

skulle kunna hänskjutas till riksförsäkringsnämndens avgörande. I

övrigt skulle arbetsgivarnas representation i riksförsäkringsstämman göras så fyllig,

att de viktigaste yrkesgrupperna där komme att bliva representerade, och under

sådana förhållanden torde kontroll från stämmans sida över att rättvisa grunder för

premiedibeteringen tillämpas icke heller komma att saknas. Härutinnan skulle även

statens representanter i stämman och direktionen hava en viktig uppgift att fylla.

I fråga om riksförsäkringsstämmans sammansättning har jag emellertid ett par

ändringsförslag att framställa. Enligt kommitténs förslag skulle arbetsgivarna inom

olika yrkesgrupper representeras i stämman i proportion till beloppen av respektive

gruppers skadeersättningar enligt medeltalet för de två senaste år, för vilka uppgifter

föreligga. Till belysning av hur denna fördelning skulle komma att gestalta

sig har kommittén yrkesgruppsvis sammanställt beloppen av kontantersättningarna

enligt den obligatoriska försäkringen för olycksfall hos större arbetsgivare under

vissa år. Om man bortser från de mindre arbetsgivare, som endast hava tjänare i

hushåll, torde den angivna fördelningen av skadeersättningarna på yrkesgrupper

i stort sett vara representativ för samtliga arbetsgivare, möjligen med det undantag,

att jordbruksgruppens procenttal borde vara något högre. För att emellertid

de mindre arbetsgivarna under alla förhållanden må bliva tillbörligt representerade,

tillåter jag mig föreslå, att Kungl. Haj :t, efter förslag av lämplig organisation, må

utse ett visst antal, exempelvis 3, av stämmans 18 arbetsgivarrepresentanter, vilka

huvudsakligen skulle företräda det mindre jordbruket, möjligen någon av dem den

mindre industrien. En sådan bestämmelse skulle vara av betydelse för främjande

av de mindre arbetsgivarnas förtroende för monopolanstalten.

Då man — såsom riksförsäkringsanstalten också framhållit — även i övrigt vid

utformandet av organisationen bör vidtaga sådana anordningar, att ett allmänt

förtroende för densamma från såväl arbetsgivarnas som arbetarnas sida skall kunna

påräknas, anser jag det lämpligt, att en något starkare representation i stämman än

kommittén föreslagit beredes såväl staten som arbetarna. I praktiken torde det

visserligen komma att visa sig vara av tämligen underordnad betydelse, om dessa

hava några fler eller några färre representanter i stämman, men det synes mig i allt

fall lämpligt, att i de helt säkert ytterligt sällsynta fall, då statens samtliga representanter

skulle komma att ansluta sig till en av samtliga arbetarrepresentanter

omfattad åsikt, statsrepresentanterna skulle komma att vara utslagsgivande vid fattande

av stämmans beslut. I överensstämmelse härmed föreslår jag, att stämman

skall bestå av 18 representanter för arbetsgivarna (av dem 3 utsedda av Kungl.

Maj :t), 9 representanter för arbetarna och 9 för staten. Dessutom skulle riksförsäkringsverkets

chef såsom självskriven statsrepresentant vara stämmans ordförande.

Sammanlagda antalet ledamöter i stämman skulle alltså vara o7. Beträffande

direktionens sammansättning vill jag föreslå det tillägg till kommitténs förslag,

att av de fem direktionsledamöter, som stämman skulle välja, tre skulle vara

arbetsgivarrepresentanter, en arbetarrepresentant och en statsrepresentant. För

suppleanterna skulle enahanda bestämmelser gälla.

Även med en sålunda något förändrad sammansättning av riksförsäkringsstämman

anser jag, att arbetsgivarna komma att erhålla det verkliga inflytande på monopolanstaltens

förvaltning, som enligt min mening är en förutsättning för att förvaltningskostnaderna

i den utsträckning, kommittén föreslagit, skola kunna åläggas arbetsgivarna.

Det framgår av det anförda, att den av mig föreslagna förändringen i

stämmans sammansättning icke, såsom anstalten i sitt utlåtande vill göra gällande,

innebär något underkännande av de bärande tankarna i kommitténs förslag.

4—252409. Bilaga till Kungl. Proposition.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Genom att yrkesinspektionen på sätt kommittén föreslagit samordnas med försäkringsavdelningen

i riksförsäkringsverket synes trygghet på bästa sätt hava skapats

för ett effektivt och fruktbärande samarbete dem emellan. Under det att på

andra områden i regel de sociala kravens tillgodoseende måste ske på bekostnad av

de ekonomiska eller tvärtom, sammanfalla i fråga om det skyddstekniska arbetet och

olycksfallsförsäkringen de sociala synpunkterna i stor utsträckning med de ekonomiska.

Genom den föreslagna organisationen bar kommittén för övrigt skapat

garantier för att yrkesinspektionen icke skall komma att utnyttjas av olycksfallsförsäkringens

organ i en utsträckning, som kunde vara till förfång för dess övriga

uppgifter, de hygieniska och fiskaliska. I fråga om de hygieniska uppgifterna kan

yrkesinspektionen även hava gagn av en samverkan med socialförsäkringen, särskilt

sjukförsäkringen, om densamma ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med det

förslag, som jag nedan kommer att åberopa.

Genom sina förslag beträffande de frivilliga sjukkassorna och till dem utgående

statsbidrag har kommittén bland annat avsett att skapa lokala socialförsäkringsorgan,

vilka skulle kunna utnyttjas även för olycksfallsförsäkringens behov. I likhet med riksförsäkrlngsanstalten

är jag av den meningen, att detta syfte bättre tillgodoses genom

införande av en obligatorisk sjukförsäkring, låt vara av begränsad omfattning.

Härutinnan hänvisar jag till vad jag längre fram kommer att anföra.

Av det anförda framgår, att besparingskommitténs förslag med de modifikationer,

jag angivit, synes mig väl fylla de uppställda kraven på en tillfredsställande organisation

av den sociala olycksfallsförsäkringen. De påtalade bristerna i den nuvarande

organisationsformen skulle undanröjas genom ett antagande av kommitténs

förslag. Konkurrensen, som i fråga om en obligatorisk försäkring icke har något

socialt ändamål, och som i verkligheten medför en ojämn och orättvis premiedebitering

samtidigt som den fördyrar förvaltningen, skulle helt bortfalla. Därigenom skulle

förvaltningsarbetet, jämfört med alla de nuvarande försäkringsinrättningarnas arbete,

kunna avsevärt nedbringas till sitt omfång. Rörande förvaltningskostnaderna har

kommittén icke framlagt någon mera detaljerad beräkning, men enligt en av kommittén

anförd uppskattning skulle en nationalekonomiskt sett betydande besparing

i administrationskostnader uppstå — en besparing, som är av samma storhetsordning

som den riksförsäkringsanstalten beräknat vid genomförande av statsmonopol.

Såsom redan framhållits, har riksförsäkringsanstalten vid flera tillfällen förordat

statsmonopol för den sociala olycksfallsförsäkringen såsom varande en bättre organisationsform

än det nu gällande systemet. Valet har då stått mellan statsmonopol

och den nuvarande ordningen. Jag anser fortfarande, att ett statsmonopol är en

bättre lösning än det system vi nu hava. Problemställningen har emellertid nu i

viss mån förändrats. Upprepade gånger hava förslag till en välbehövlig omorganisation

av den sociala olycksfallsförsäkringen varit under riksdagens prövning, men

någon ändring till det bättre har icke blivit genomförd. Meningarna hava brutit

sig starkt. För arbetsgivarna har systemet med arbctsgivarbolag som försäkringens

bärare givetvis varit tilltalande, då dessa härigenom erhållit möjlighet till ett verkligt

inflytande på förvaltningen. För arbetarna med deras intressen för att de

skadades rättsanspråk skola tillgodoses har statsmonopolet framstått såsom den

eftersträvansvärda lösningen av frågan. Behovet av ett förslag efter nya linjer har

gjort sig gällande.

Genom det av besparingskommittén nu framlagda förslaget har organisationsfrågan

erhållit en lösning, som innebär tillgodoseende av båda de nyss angivna parternas

önskemål. Åt arbetsgivarna tryggas deras berättigade inflytande över organisationen

samtidigt med att fullgoda garantier skapas för värnandet om de skadades

rätt. Möjlighet öppnas för arbetsgivarna och arbetarna, vilkas intressen på detta

område i flera avseenden gå i samma riktning, att under statens medverkan och

kontroll under gemensamt arbete genomföra lösningen av den socialt viktiga fråga,

som försäkringen för olycksfall i arbete utgör. Förslaget innebär därför enligt min

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

mening så påtagliga fördelar framför den nu gällande ordningen, att jag icke

tvekat att i huvudsak tillstyrka detsamma. Jag har så mycket hellre kunnat göra

detta, som förslaget ur vissa, särskilt förvaltningstekniska synpunkter, är statsmonopolet

överlägset.

Härtill kommer, att det av kommittén framlagda förslaget till fullo överensstämmer

med de riktlinjer för lösningen av föreliggande fråga, som framlades av

andra lagutskottet vid 1924 års riksdag i dess utlåtande nr 25 med anledning av

väckta motioner om ändring i vissa delar av lagen om försäkring för olycksfall i

arbete.

Riksförsäkringsanstaltens motivering för att icke tillstyrka kommitténs förslag

till den sociala olycksfallsförsäkringens organisation grundar sig framför allt på

anstaltens uppfattning, att den föreslagna monopolanstalten skulle vara en enskild

anstalt. Jag har icke kunnat ansluta mig till denna anstaltens uppfattning. Om

i en av Konung och Riksdag stiftad lag stadgas, att en monopolanstalt skall inrättas

för handhavande av den sociala olycksfallsförsäkringen, om staten direkt medverkar

vid denna anstalts bildande och anstalten därtill inordnas i ett statligt ämbetsverk,

så förändras helt visst denna halvstatliga institutions karaktär icke därigenom, att

man betecknar den såsom enskild. Men denna etikett, som anstalten sålunda åsatt

den av kommittén föreslagna monopolanstalten, har anstalten funnit hava en sådan

beviskraft, att den ansetts kunna användas för att bevisa värdelösheten av det mesta,

som kommittén föreslagit. Anstalten anför sålunda till exempel, att om man

anser, att försäkringsavgiften i viss mån är likställd med en skatt, det kunde ifrågasättas,

om ej kommitténs förslag att låta avgiften obligatoriskt bestämmas även

enskild anstalt, skulle strida mot grundlagens anda och mening. Det skulle

alltså enligt anstaltens uppfattning stöta på svårigheter att tillåta den föreslagna

monopolanstalten att bestämma storleken av de obligatoriska försäkringsavgifterna i

enlighet med olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser! Den ifrågavarande beteckningen

har också ansetts kunna bevisa, att kommitténs förslag icke innebär tillräckliga

garantier för att försäkringsavdelningens statistik skulle komma att göras

på ett »tillförlitligt sätt, då densamma icke utföres av offentlig myndighet».

Riksförsäkringsanstalten underkänner det av kommittén föreslagna systemet för

ersättningarnas reglerande såsom icke tillfredsställande. Därvid förbiser anstalten

emellertid viktiga synpunkter. Kommitténs förslag i detta avseende, som, enligt

vad jag förut anfört, enligt min uppfattning innebär betryggande garantier för att

de skadades rätt under alla förhållanden skall bliva behörigen tillgodosedd, möjliggör

medverkan från arbetsgivarnas sida vid skaderegleringsarbetet. Denna medverkan

är av särskild betydelse med hänsyn till önskvärdheten att i högre grad än

hittills beakta möjligheterna att genom yrkesutbildning och lämpligt yrkesval bereda

invaliderna tillfälle att göra den återstående arbetsförmågan så ekonomiskt

fruktbärande som möjligt — frågor, som icke kunna lösas utan arbetsgivarnas medverkan.

I denna punkt sammanfalla arbetsgivarnas och arbetarnas ekonomiska intressen.

En av de stora fördelarna med kommitténs förslag är just ett stimulerande

av socialt arbete genom att utnyttja detta parternas sammanfallande ekonomiska

intresse.

Riksförsäkringsanstalten gör gällande, att det skaderegleringsförfarande, varigenom

ersättningarna i första hand bestämmas av försäkringsavdelningen och därtill

i vissa viktiga fall granskas av en statstjänsteman, skulle komma att bliva kostsammare

och mera tidsödande än om ersättningarna redan i första hand bestämdes av

en statlig myndighet. För denna mening hava dock icke några bärande skäl anförts.

För min del är jag av den uppfattningen, att kommitténs förslag i detta avseende i

praktiken skall komma att visa sig synnerligen smidigt och möjliggöra en med hänsyn

till förvaltningskostnadernas storlek förmånlig anpassning efter olika förhållanden.

Eu betydande del av riksförsäkringsanstaltens utlåtande går ut på att visa, att det

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

»måste antagas, att den sociala olycksfallsförsäkringens överlämnande till en väsentligen

privat monopolanstalt av anförda skäl kommer att medföra en betydande

fördyring av kostnaderna för försäkringens administration i jämförelse med de kostnader,

som en statens försäkringsanstalt skulle betinga». De anförda skälen anser

jag för min del icke berättiga en dylik slutsats. Ett viktigt led i anstaltens bevisföring

rörande denna fråga utgöres av en jämförelse mellan kostnaderna för den sociala

olycksfallsförsäkringens organisation i olika länder. Denna jämförelse tager

emellertid icke tillbörlig hänsyn till de synnerligen olikartade förhållanden, som

äro rådande i de olika staterna. Dylika jämförelser äro alltid vanskliga, vilket riksförsäkringsanstalten

vid flerfaldiga tillfällen haft anledning att framhålla, då det

gällt jämförelser mellan olika försäkringsinriittningar i Sverige. Det är därför

anledning att upptaga sådana jämförelser med den största försiktighet.

I fråga om den föreslagna monopolanstaltens soliditet föreslår kommittén, att

försäkringsavdelningens vinst- och förlusträkning samt balansräkning skulle årligen

granskas ur försäkringsteknisk synpunkt av riksförsäkringsnämnden. Därjämte

skulle försäkringens soliditet i övrigt vart femte år ingående granskas av en

av Konungen därtill särskilt förordnad person. Dessa bestämmelser äro givetvis

betingade därav, att försäkringsavdelningen såsom en av staten inrättad anstalt icke

skulle lyda under försäkringslagens bestämmelser. Men det torde få anses självfallet,

att därjämte i lag eller i riksförsäkringsverkets instruktion kommer att föreskrivas,

att hos försäkringsavdelningen skall finnas anställd en aktuarie, som

uppfyller de villkor, som gälla för behörighet att vara aktuarie vid livförsäkringsbolag.

Motsvarande bestämmelse finnes ju nu i riksförsäkringsanstaltens instruktion.

I fråga om den ekonomiska kontrollen i övrigt över försäkringsavdelningens

verksamhet är det ju klart, att det blir riksförsäkringsstämmans sak att genom sina

revisorer draga försorg därom. Härtill kommer, att de riksförsäkringsanstaltens

tillgångar, som skulle överlämnas till försäkringsavdelningen mot skyldighet för denna

att svara för vissa anstaltens förpliktelser, skulle förvaltas enligt av Konungen utfärdade

föreskrifter. På grund härav måste jag för min del anse, att tillfredsställande

ekonomiska garantier föreslagits för det nya företaget.

Beträffande frågan om arbetsgivarnas och arbetarnas inflytande på den sociala

olycksfallsförsäkringens förvaltning har anstalten föreslagit en representation vid

anstaltens sida av fem representanter för arbetsgivare och fem för arbetare. Denna

representation skulle emellertid enligt anstaltens förslag endast vara en rådgivande

institution. Arbetsgivarna skulle därigenom icke beredas det verkliga inflytande

på förvaltningen, varpå de med skäl kunna göra anspråk. Det inflytande, som

kommer arbetsgivarna till del, bör givetvis avvägas med hänsyn till huru stor del

av förvaltningskostnaderna, som de åläggas att bära. Huru fördelningen av förvaltningskostnaderna

mellan staten och arbetsgivarna skulle gestalta sig har anstalten

emellertid icke angivit.

Jag övergår härefter till ett par speciella frågor.

Ändrade grunder för beräkning av kontant ersättning under sjukdomstiden.

Såsom kommittén framhållit, hava de nuvarande grunderna för beräkning av

sjukpenning under karenstiden vid tillämpningen visat sig vara behäftade med

vissa brister. Kommittén föreslår därför i samband med sitt förslag till förkortning

av karenstiden från nu gällande 35 till 14 dagar ytterligare förenklade grunder för

beräkning av sjukpenningens storlek under den sålunda förkortare karenstiden. I

förbigående vill jag framhålla, att dessa förenklade grunder visserligen skulle

medföra någon minskning av sjukpenningen för vissa ■— icke alla — högre avlönade

arbetare, men motsvarande ökning av densamma för andra, huvudsakligen lägre

avlönade arbetare, så att i genomsnitt någon försämring för arbetarna icke skulle

bli följden. Vidare föreslår kommittén enklare grunder för beräkning av sjukpenningens

storlek efter den nuvarande karenstidens utgång, avseende indelning av

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

de skadade i 8 löneklasser med ett fixt sjukpenningbelopp inom varje klass. Dessa

grunder skulle tillämpas redan från och med 15 :e dagen efter olycksfallsdagen.

Att de nuvarande grunderna för beräkning av sjukpenningens storlek under karenstiden

äro mindre tillfredsställande och böra ersättas med nya, är enligt min

mening uppenbart. Därom torde för övrigt knappast råda någon meningsskiljaktighet.

Frågan om de nya grundernas utformande sammanhänger emellertid med

frågan om karenstidens längd. I likhet med riksförsäkringsanstalten anser jag det

möjligt att redan nu under vissa förutsättningar genomföra en starkare förkortning

av karenstiden än kommittén föreslagit. Även kommittén finner det ju önskvärt,

att karenstiden skall kunna ytterligare inskränkas och i en icke alltför avlägsen

framtid göras kortare än 14 dagar. Enligt riksförsäkringsanstaltens förslag beträffande

denna fråga, i vilket jag instämmer, skulle karenstiden förkortas till 3

dagar, olycksfallsdagen oberäknad, under vilka någon sjukpenning icke skulle utgivas

till de skadade. Från och med fjärde dagen skulle emellertid sjukpenning utgå

efter samma grunder under hela sjukdomstiden. I avseende på utformandet av de

nya grunderna kan jag däremot icke instämma med riksförsäkringsanstalten.

Då man går att införa nya grunder för sjukpenningens beräknande, är det nämligen

enligt min mening av synnerlig vikt, att dessa icke fastställas så, att de

komma att bereda svårigheter vid införande av en obligatorisk sjukförsäkring. Man

bör också se till, att de nya grunderna icke föranleda ökade förvaltningskostnader

eller ökad belastning på arbetsgivarna på grund av genomsnittligt högre ersättningar

än för närvarande. Om man från den klassindelning, kommittén föreslagit

(sid. 265), utesluter den lägsta inkomstklassen såsom obehövlig — den årliga arbetsförtjänsten

får ju enligt olycksfallsförsäkringslagen icke beräknas till lägre

belopp än 450 kr. — erhålles en indelning i löneklasser, som enligt min mening är

lämpligt avvägd. De där föreslagna sjukpenningbeloppen motsvara 60 % av 1/360

av den genomsnittliga årslönen inom klassen. Detta skulle visserligen för tiden

från och med 36 :e dagen i genomsnitt medföra någon minskning av den nu utgående

sjukpenningen men samtidigt en höjning av sjukpenningen under den nuvarande

karenstiden. Om karenstiden bestämmes till 3 dagar, under vilka sjukpenning

icke skulle utgå enligt lagen, skulle sänkningen och höjningen väga ungefär

jämnt och någon kostnadsökning icke uppstå för arbetsgivarna på grund av de

ändrade bestämmelserna. För de skadade skulle det utan tvivel framstå som en

fördel, att sjukpenningen under hela sjukdomstiden skulle komma att utgå efter

samma grunder. Och vad försäkringsinrättningen angår, lär det icke kunna förnekas,

att de nya bestämmelserna skulle underlätta förvaltningsarbetet. Ju noggrannare

arbetsförtjänsten i varje särskilt fall skall bestämmas, desto mera arbete

måste givetvis från försäkringsinrättningens sida nedläggas härpå. Det av riksförsäkringsanstalten

framställda förslaget skulle däremot leda till en ganska avsevärd

kostnadsökning för arbetsgivarna.

Det återstår att skärskåda frågan ur synpunkten av dess samband med sjukförsäkringen.

Det lär väl icke vara tänkbart, att, om en obligatorisk sjukförsäkring

kommer till stånd, densamma icke skulle komma att anordnas med en indelning av

de försäkrade i inkomstklasser. Även om sjukförsäkringens omfattning till att

börja med skulle begränsas till endast lönarbetare, är en sådan indelning lämplig

för att icke säga nödvändig. Skulle sjukförsäkringens omfattning, såsom.även riksförsäkringsanstalten

förutsätter, så snart som möjligheterna därtill yppa sig, utsträckas

till andra befolkningsgrupper än lönarbetare, är indelningen i inkomstklasser

ofrånkomlig.

Även i fråga om sjukpenningens storlek är överensstämmelse mellan sjukförsäkringen

och olycksfallsförsäkringen önskvärd. Men i fråga om sjukförsäkringen synes

det obetingat klokt att till en början framgå med en viss försiktighet, icke

endast med hänsyn till omfattningen utan jämväl i fråga om prestationerna. I det

utkast till sjukförsäkringens ordnande, som jag uppgjort, och vilket riksförsäkrings
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

anstalten i sitt utlåtande refererat, har jag visat, att det är möjligt att under vissa

förutsättningar genomföra en obligatorisk sjukförsäkring för lönarbetare med ett

statsbidrag av något över 8 milj. kronor årligen eller ungefär det statsbidrag, som

enligt kommitténs förslag skulle komma att utgå, om den frivilliga sjukförsäkringen

finge sådan utbredning, att omkring 1,300,000 personer bleve sjukförsäkrade. En

av förutsättningarna är, att sjukpenningen bestämmes till 60 °/a av medelarbetsförtjänsten

i den inkomstklass, den försäkrade tillhör.

Även ur denna synpunkt tala alltså de långt övervägande skälen för att sjukpenningen

på grund av olycksfall i arbete under hela sjukdomstiden bör bestämmas

i enlighet med de grunder, kommittén föreslagit för tiden från och med 15 :e dagen,

dock med de modifikationer, som jag här ovan angivit.

Riksförsäkringsanstalten synes visserligen beträffande sjukförsäkringen förorda,

att sjukpenningen — med eller utan indelning i löneklasser — skall utgå med 2/3 av

den försäkrades dagliga arbetsförtjänst. Anstalten lägger hela den härav uppkommande

kostnadsökningen på staten och arbetsgivarna. För de senare skulle

ökningen i kostnaden för sjukpenning på grund av olycksfall i arbete med de av

riksförsäkringsanstalten föreslagna grunderna komma att utgöra omkring 360,000

kronor och statens bidrag skulle komma att uppgå till ej mindre än 11.6 milj.

kronor i stället för 8.3 milj. kronor enligt det av mig uppgjorda förslaget, alltså

en ökning i statsbidraget av icke mindre än 3.3 milj. kronor eller mer än 40 % utöver

det belopp av omkring 8 milj. kronor, inom vilket statsbidraget enligt förutsättningarna

för undersökningen borde hållas.

Beträffande sjukförsäkringen synes mig riksförsäkringsanstalten icke tillfyllest

hava betonat nödvändigheten av en tillräcklig övergångstid, innan den föreslagna

lagen, en gång antagen, skulle träda i kraft. Vid organiserandet av de för en

obligatorisk sjukförsäkring erforderliga sjukkassorna — endast en i varje kommun

eller sjukkasseområde — synes det mig nämligen vara av stor vikt, att man i

möjligaste mån söker bygga på det nuvarande frivilliga sjukkasseväsendet. Men

för detta ändamål erfordras ett betydande arbete för de nuvarande kassornas koncentration

på alla de platser, där nu ett större eller mindre antal kassor verka —

ett arbete, som helt naturligt kräver en icke obetydlig tid. Antagandet av en lag

om obligatorisk sjukförsäkring bör därför icke uppskjutas, det är enligt min mening

synnerligen önskvärt, att statsmakterna nu snarast bestämma sig för hur denna för

vårt folk så viktiga fråga skall lösas, så att arbetet för sjukförsäkringens genomförande

eå snart som möjligt kan taga sin början.

Särskilda försäkringsvillkor in. in. Kommittén förutsätter, att större företag

skola kunna medgivas att under erforderliga garantier stå självrisk. Därjämte

skulle försäkringsavdelningen kunna pa vissa villkor medgiva arbetsgivare att bilda

en särskild grupp med sin speciella premieutjämningsfond. Om denna grupp

skulle innesluta samtliga arbetsgivare i landet, tillhörande en viss speciell yrkesgrupp

eller undergrupp, och inga andra, är anordningen obehövlig, då premierna ju

fortfarande skola bestämmas efter försäkringstekniska grunder. Skulle däremot

avsikten vara att lämna möjlighet för vissa arbetsgivare inom en speciell yrkesgrupp

eller undergrupp att särskilt sammansluta sig med uteslutande av andra till

samma grupp hörande, bör den avstyrkas såsom olämplig, enär de enskilda arbetsgivarnas

rätt lika väl tillgodoses genom den specialtariffering, som lagens 15 §

föreskriver.

Enligt kommitténs förslag borde det även stå försäkringsavdelningen öppet att

medgiva åt sammanslutningar av större arbetsgivare att på villkor, som av avdelningen

bestämmas, gemensamt stå självrisk. Vid det förhållande, att försäkringsavdelningen

skulle bestämma de ifrågavarande villkoren, synes anordningen måhända

icke behöva medföra allvarligare konsekvenser, men det får dock icke förbises,

att en sådan bestämmelse i sig innesluter fröet till ett konkurrenssystem mellan

opaginerad Kontrollera mot PDF

55

dessa sammanslutningar och försäkringsavdelningen med de flesta av de olagenheter,

som, enligt vad kommittén med skärpa framhållit, vidlåda ett dylikt system.

De större arbetsgivare, för vilka självrisken skulle vara av verklig betydelse, torde

undantagslöst vara starka nog att på egen hand stå sådan risk. Härtill kommer,

att anordningen skulle äventyra genomförandet inom försaknngsavde ningen av

vissa förenklingar i organisationen, vilkas betydelse ur kostnadssynpunkt icke iar

underskattas. . . .

I fråga om höjning av gränsen mellan större och mindre arbetsgivare pa sa satt

att till mindre arbetsgivare skulle räknas arbetsgivare, hos vilken i regel under aret

äro anställda högst sju tjänare eller andra arbetare — vilket förslag tidigare framställts

av riksförsäkringsanstalten — ansluter jag mig till kommitténs mening.

Pensionsförsäkringen. Därest det överhuvud skall anses påkallat, att riksforsäkringsanstalten

ingår på ett närmare bedömande av bespanngskommittens förslag

beträffande pensionsförsäkringen, är det enligt min uppfattning icke lämpligt att

så summariskt, som skett, behandla de invecklade principiella spörsmål, som anstalten

i sitt utlåtande tangerar, eller ens möjligt att pa ett par sidor taga stallning

till dessa i flera avseenden svårbedömda frågor. Jag bär darfor yrkat, att anstalten

icke skulle uttala sig rörande pensionsförsäkringen i annan man an olycksfallsförsäkringen

direkt skulle beröras av kommitténs förslag rörande densamma.

Ledamoten Källström, som i huvudsak instämde i den av byråchefen östrand avgivna

reservationen utom i vad densamma avsåge organisationen av sjukiorsakrra
gen,

anförde därefter följande: ,

»Enligt min mening har riksförsäkringsanstalten i förevarande utlåtande icke

tillräckligt beaktat de sparsamhetssträvanden, som jämväl pa det sociala området

för närvarande böra iakttagas. Särskilt ur denna synpunkt synes mig besparingskommitténs

förslag vara att föredraga. Kostnaderna för statsverket bliva en ig

kommittéförslaget relativt obetydliga. De förvaltningskostnader som skulle avila

arbetsgivarna, komma att av dem själva kontrolleras. Pa gran arav or.™

kunna förvänta, att även dessa kostnader komma att hallas inom rimliga gränser

och under alla förhållanden bliva mindre än de nuvarande, vilket ur nationalekonomisk

synpunkt innebär en betydande förtjänst hos kommitteforslaget Da a and

sidan den statliga kontroll, som av byråchefen östrand föreslagits i den ^ kono

avgivna reservationen, torde komma att bliva ur rattssynpunkt fullt betryggande,

synes man vara berättigad att antaga att arbetsgivarnas helt naturliga. sparsamhetssträvanden

med denna organisation icke komma att menligt inverka pa den omsorgsfulla

och rättvisa prövning av arbetarnas ersättningsanspråk, som var lagstiftning

på detta sociala försäkringsområde avser att sakerstalla. ,

Vidkommande i övrigt frågan om de allmänna nationalekonomiska kostnaderna

för själva olycksfallsförsäkringen synes det mig emellertid som om kommittén

mera ingående borde hava behandlat spörsmålet, huruvida mojligheter förefinna

till eu begränsning av den sociala olycksfallsförsäkringens omfattning och uppgifter

samt vilka besparingar, som på denna vag tillaventyrs kunna vinnas, ba

har exempelvis i Norge olycksfallsförsäkringen på långt nar icke samma omfattning

som i Sverige. De skäl, som av kommittén framförts mot en inskränkning,

synas icke fullt uttömmande. Under tider av depression maste de sociala kostnaderna

inskränkas och folket hänvisas så vitt möjligt till självhjälpen

Å sidan 159 i betänkandet har kommittén framhållit bland annat följande.

''Det förefaller emellertid icke uteslutet, att lagens tillämpningsområde blivit utvidgat

i vissa fall genom tolkningen av de grundläggande begreppen arbetare arbetsgivare

och olycksfall i arbete, rörande vilka tvivelsmal alltid kunna förekomma.

I den mån så kan hava skett, har kommittén dock ej ansett detta hora foranle

ändrad avfattning, vilken lätt torde framkalla nya tvivelsmal i fråga om sjalva

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

gränsfallen, utan blott söka genom organisation av de beslutande myndigheterna

vinna trygghet för enhetliga avgöranden i enlighet med lagens innebörd.’

Jämväl dessa spörsmål synes mig kommittén bort mera ingående hava behandlat.

Enligt min mening är denna fråga av stor ekonomisk betydelse. På grund av den

utvidgning, de ovannämnda begreppen under årens lopp erhållit genom lagtolkning,

torde avsevärda summor hava utgått, vilka med en noggrannare tolkning av olycksfallsförsäkringslagens

stadganden icke synas hava bort utbetalas. Kommittén har

här icke föreslagit några åtgärder till rättelser, oaktat den erkänner, att lagens tilllämpningsområde

blivit utvidgat, utan förklarar endast, att genom den föreslagna

nya organisationen av de beslutande myndigheterna trygghet borde kunna vinnas

för enhetliga avgöranden i enlighet med lagens innebörd.

o Enligt min asikt kan det sättas ifraga, huruvida enbart genom organisatoriska

åtgärder trygghet kan vinnas för avgöranden i enlighet med lagens innebörd. Det

synes mig även böra övervägas, huruvida icke, bland annat, möjligheter för en omredigering

av olycksfallsförsäkringslagens stadganden i hithörande avseende böra

undersökas.

Riksförsäkringsanstalten har i sitt utlåtande underkänt besparingskommitténs förslag

angående den frivilliga sjukförsäkringen och hemställt, att en utredning snarast

matte igångsättas rörande införande av obligatorisk sjukförsäkring. I utlåtandet

har anstalten gjort gällande, att tiden nu vore inne för ett förverkligande av

tanken på en sådan sjukförsäkring. Vid sin beräkning av kostnaderna för försäkringen

har anstalten kommit till den uppfattningen, att minst 37 miljoner kronor

vore erforderliga för dess genomförande. Härvid skulle staten bestrida ett belopp

av något över _ 8 miljoner kronor. I ett alternativt förslag har riksförsäkringsanstalten

upptagit statsbidraget till omkring 11 miljoner kronor. Förutom detta belopp

skulle staten allt fortfarande komma att lämna bidrag till den frivilliga försäkringen.

Det synes mig emellertid som om en obligatorisk sjukförsäkring, i och

för sig synnerligen behjärtansvärd, bör få anstå och besparingskommitténs med

hänsyn till det nuvarande ekonomiska läget väl avvägda förslag är att föredraga.»

Ledamoten Sidvall, som förklarade sig till alla delar instämma med anstaltens

utlåtande, yttrade:

»Därest Eders Kungl. Maj :t icke skulle finna sig böra lägga riksförsäkringsanstaltens

förslag till grund för en blivande lösning av sjukförsäkringsfrågan hemställes,

att till prövning jämväl måtte upptagas en lösning av denna fråga enligt

grunder, som angivas i närslutna särtryck ur tidskriften Arbetarskyddet, nr 8,

19241.»

Byråchefen von Schulzenheim anförde:

»Då jag, som i huvudsaklig del ansluter mig till de av riksförsäkringsanstalten

avgivna förslag, har en i andra delar avvikande mening från den, som kommit till

uttryck i anstaltens motivering och utlåtande, får jag till utveckling av min uppfattning

och i anslutning även till vad jag vid föregående tillfällen uttalat nu anföra

följande:

Den moderna av staten understödda och reglerade socialförsäkringen har givetvis

icke blott till uppgift att ersätta på grund av sjukdom och invaliditet liden förlust.

Dess första och förnämsta uppgift bör — där fråga ej är om åldringar — vara att^

sa långt det låter sig göra, verka för den sjukes eller skadades återställande till

halsa, så att han åter kan bli nyttig för sig och för samhället. Likasom den arbetslose

i första ruin meteor beredas arbete, och först om sådant ej kan beredas, erhålla

kontant understöd, så bör beträffande den sjuke strävandena först inriktas på hans

botande.

1 Här utelämnat.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

När det gäller utgifter för socialförsäkringen, sedd ur denna synpunkt, ock samhällets

ekonomiska förmåga att bära dem, har man därför att taga i betraktande icke

blott den förmån för försäkringen själv, som erhålles genom utnyttjande av medel

och resurser för nämnda ändamål och som bör taga sig uttryck i minskade kontanta

ersättningar, utan även vinsten för samhället i dess helhet av det ökade antal

produktiva arbetare och arbetsdagar, som beredes genom den sjukes eller skadades

förbättring.

I vårt land har hälso- och sjukvården särskilt inriktats på att göras tillgänglig

för de breda lagren av vårt folk, varå socialförsäkringen företrädesvis bär avseende.

I den mån så är fallet och i den mån hälso- och sjukvården allt vidare utvecklas

i effektivitet och tillgänglighet även för de mindre bemedlade, bli visserligen de nu

berörda betydelsefulla vårdnadsuppgifterna för socialförsäkringen själv mer begränsade.

Men å andra sidan bli också i mån av samhällets allt större direkta uppoffringar

i hälso- och sjukvårdsavseende för dem, som socialförsäkringen omfattar eller

skulle omfatta, socialförsäkringens egna kostnader mindre. I frågan om socialförsäkringens

ekonomi ingår därför såsom ett viktigt led frågorna om den allmänna

hälso- och sjukvårdens utveckling och planläggning, om dess utnyttjande i socialförsäkringens

tjänst i enlighet med dess behov och om omfattningen och arten av

dessa behov. Dit höra sålunda bland annat frågorna om vårdanstalter med eller

utan olika slag av specialavdelningar för akut sjuka, om sanatorievårdens utveckling,

om anordnande för övrigt genom det allmännas försorg av vårdanstalter för

olika kroniskt sjuka, om vanförevårdens vidare utveckling, om det allmännas bidrag

till läkarvården, om olika tjänsteläkares anställande m. m.

Även med en allt större utveckling av hithörande förhållanden, varigenom socialförsäkringen

befrias från direkt ingripande för anordnande av vårdplatser eller för

anskaffande av läkare och för vissa kostnader därför, kvarstår i allt fall även såsom

en uppgift för socialförsäkringen att i mån av behov följa och vägleda den försäkrade

för behörigt utnyttjande av tillgängliga resurser och hjälpmedel och för

kontroll vid ersättningars tillerkännande att så sker.

Ser man socialförsäkringen ur nu angivna synpunkter, får detta stor betydelse

icke blott för socialförsäkringens ekonomiska förutsättningar, utan även för uppbyggandet

och anordnande av varje särskild gren av socialförsäkringen; om ersättningsformerna,

om grunderna för ersättningars beräknande och tillerkännande, om

yrkesutbildningens inordnande i vissa fall i försäkringen m. m. (Jfr 1925 års

tyska förslag till ändringar i olycksfallsförsäkringen.)

Det måste också betecknas såsom'' ett avsevärt framsteg, när i 1916 års olycksfallsförsäkringslag,

i motsats mot i 1901 års äldre lag, upptogs ersättning även för

läkar- och sjukhusvård till den skadade samt för arbetsförmågans höjande nödiga

hjälpmedel. Likaledes var det särdeles betydelsefullt, när lagstiftningen om allmän

pensionsförsäkring, som i vårt land ursprungligen saknade varje bestämmelse om åtgärder

för förekommande och hävande av invaliditet, sedermera kompletterades med

sådan sjukvårdande verksamhet, som avser att förebygga och inskränka invaliditet

och invaliditetsersättning. Inom sjukförsäkringen göra sig liknande synpunkter

gällande.

Ur de angivna vårdnadssynpunkterna föreligger också ett beaktansvärt samband

mellan ''de olika socialförsäkringsgrenarna, särskilt mellan sjukförsäkringen och invaliditetsförsäkringen.

Sålunda måste, såsom även riksförsäkringsanstalten framhåller,

den sistnämnda försäkringen komma att sakna effektivitet, i den mån den

saknar medel och möjligheter att inverka på den sjukes vårdande redan från sjukdomens

början och på sjukdomens förhindrande, något som alltid framhållits och

gjort sig gällande på olycksfallsförsäkringens område. Från denna synpunkt sett

är därför den obligatoriska sjukförsäkringen ett komplement till den obligatoriska

invaliditetsförsäkringen. Har emellertid sjukförsäkringen sålunda fått att omhändertaga

bland annat sjukdomar i allmänhet — sålunda även sjukdomar till följd

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

av olycksfall, som ej drabbar arbetare i arbete bos arbetsgivare — så ligger det redan

med hänsyn till sjukförsäkringens sjukvårdande uppgift nära till hands, att.

den handhar även vården av de till följd av olycksfall i arbete skadade, så länge

sjukdomen varar och innan invaliditet inträder. Motsvarande gemenskap gör sig

i sin mån gällande i fråga om invaliditetsförsäkringen, i vad den avser dels invalider

till följd av olycksfall i arbete, dels andra invalider än åldringar, olycksfallsskadade

eller icke.

Med vad nu sagts och när det överhuvud gäller socialförsäkringens enhetlighet,

är man även inne på en annan betydelsefull sida av socialförsäkringens ekonomi,

nämligen frågan om likformigheten mellan ersättningsbelopp och ersättningsvillkor

inom de olika socialförsäkringsgrenarna. Det är också tydligt, att, i den mån en

sådan likformighet kan åstadkommas, större möjligheter öppnas att samordna de

olika socialförsäkringsgrenarna. Ett avvägande av därvid inverkande synpunkter

är därför härutinnan av stor betydelse.

Med den nu berörda frågan sammanhänger frågan om huru försäkringsavgifterna

och prestationerna för de olika försäkringsformerna riktigast och lämpligast hora

fördelas mellan intressenterna, de försäkrade, arbetsgivarna och samhället, kommunerna

och staten. Vad som härvid befinnes riktigast med avseende å en viss försäkringsgren

måste beaktas och tillerkännas sin inverkan med avseende å en annan.

Även kommer i betraktande sättet för försäkringsavgifternas uppbärande.

I skrivelse den 18 maj 1920 anhöll riksdagen om skyndsammast möjliga utredning,

huruvida och i vad mån en enhetlig organisation av den svenska socialförsäkringens

olika grenar kan och bör genomföras i syfte att åstadkomma förenkling av förvaltningen

och nedbringa kostnaderna för denna ävensom största möjliga effektivitet åt

försäkringen.

Att döma av vad då förekom samt av vederbörande departementschefs yttrande

den 11 oktober samma år, då den numera upplösta kommittén för socialförsäkringens

organisation tillsattes, tänkte man sig en mer ingående undersökning i flere

av ovan berörda hänseenden än som nu föreligger. Man räknade också med en snar

lösning av sjukförsäkringsfrågan, i vilket avseende riksdagen framhöll, att den icke

ville hava uttalat, att frågan om obligatorisk sjukförsäkring borde uppskjutas till

dess den ifrågasatta utredningen rörande en enhetlig organisation av socialförsäkringen

i dess helhet blivit slutförd. Fastmer borde enligt riksdagens mening sjukförsäkringsfrågan

med det snaraste bringas till lösning. Departementschefen framhöll,

att såväl det föreliggande förslaget till sjukförsäkring som samtliga gällande

bestämmelser på socialförsäkringens område, borde ur angivna synpunkter göras till

föremål för överarbetning.

Den 7 december 1923 förordnade sedermera Kungl. Maj :t, att ’med hänsyn till

vissa inom statens besparingskommitté pågående arbeten, avseende bland annat frågan

om socialförsäkringens ekonomiska förutsättningar organisationskommitténs

arbete skulle vila.

Nu ifrågavarande kommitté har haft en annan uppgift än organisationskommittén,

nämligen att — sedan ''statens uppgifter sträckts ut till områden, där lämpligheten

av statlig verksamhet ter sig i hög grad tvivelaktig i belysning av det ekonomiska

läge, varmed vi nu kunna räkna’ — söka åstadkomma ’en reduktion av

själva uppgiften för statsförvaltningen samt ''med utgångspunkt från nu rådande

statsfinansiella läge taga upp till prövning frågan om lämpligheten att i vissa delar

begränsa statens nuvarande verksamhet’.

Att en kommitté med denna uppgift skulle ur den allsidiga synpunkt, som i 1920

års riksdagsskrivelse ifrågasattes, upptaga där berörda spörsmål, skulle stå i strid

med förutsättningarna för kommitténs berörda uppdrag.

Från dylika utgångspunkter lär det t. ex. icke låta sig göra att på allvar upptaga

frågan om sjukförsäkringens problem i dess nuvarande läge i vårt land. Detta

har också av kommittén avvisats. Med framhållande visserligen å ena sidan, att

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

sjukförsäkringen organisatoriskt intager en central ställning inom systemet, samt

att det är svårt att utan densamma ordna vare sig pensionsförsäkringen eller olycksfallsförsäkringen

lämpligt ocli ekonomiskt uttalar kommittén å andra sidan, att

kostnaderna för anordnande av en obligatorisk sjukförsäkring i någon form efter

kommitténs förmenande göra det uteslutet att ''för närvarande tänka på’ en dylik.

Av denna anledning vore man nu enligt kommittén endast hänvisad till vad kommittén

benämner en utveckling av den frivilliga sjukförsäkringen.

Medan kommittén föreslår, att statens utgifter för den nuvarande sjukförsäkringen,

för närvarande uppgående till omkring 2,600,000 kronor, under vissa av kommittén

uppställda, för det nuvarande sjukkasseväsendet synnerligen genomgripande

och restriktiva villkor höjas med omkring 1,000,000 kronor årligen, skulle emellertid

sådan ändring ske i grunderna för den nuvarande pensionsförsäkringen att

statens årliga bidrag till pensioneringen skulle minskas med omkring 8,000,000 kronor

och de enskildas obligatoriska pensionsavgifter höjas med omkring 32,000,000

kronor.

Såsom riksförsäkringsanstalten framhållit sammanhänger frågan om dylika åtgöranden

påtagligt nära med de krav och önskemål, som göra sig gällande beträffande

kostnaden för och effektiviteten av socialförsäkringen i dess helhet, enkannerligen

sjukförsäkringen och dess anordnande och utvecklande i mer eller mindre

blygsam form till obligatorisk. Vill man i den grad, som skulle ske genom godtagande

av kommitténs förslag i denna del, på ett för framtiden bestående sätt förändra

både den enskildes-och statens prestationer för en viss försäkringsgren, pensionsförsäkringen,

lär nämligen detta icke kunna undgå att få avgörande inverkan

på motsvarande prestationer för en annan socialförsäkringsgren, den eventuella

obligatoriska sjukförsäkringen.

Beträffande sambandet mellan sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen har

detta starkt framhållits såväl under förarbetena till den nu gällande olycksfallsförsäkringslagen

som även i själva lagen, vars 37 § fastslår, att bestämmelserna om den

nuvarande karenstiden skola gälla ''intill dess särskild lag om sjukförsäkring må

varda genomförd’. Kommittén föreslår nu, att under den enligt kommittén till 14

dagar inskränkta karenstiden det skulle vara tillåtet för arbetsgivare att teckna försäkring

bland annat i statsunderstödd sjukkassa. För tiden från och med 15 :e till

och med 63 :e dagen efter olycksfallet skulle sjukkassa, som därtill anses lämplig,

vara skyldig åtaga sig att på egen risk meddela försäkring för sjukdomsersättningar

enligt lagen.

Samtidigt med framställande av dessa förslag, vilkas realiserande i verkligheten

måste anses beroende av genomförandet av kommitténs förslag i fråga om sjukkasseväsendet,

upptager emellertid kommittén icke alls till behandling den viktiga frågan

om den nu i så stor utsträckning förekommande form av dubbelförsäkring, som

är en följd av att vederbörande enligt olycksfallsförsäkringslagen ersättningsberättigade

industriarbetare merendels även tillhör viss sjukkassa och i sådan egenskap vid

inträffande olycksfall i arbete erhåller ersättning med statsbidrag även från kassan.

Härom uttalar kommittén endast, att, huruvida sjukkassorna vid sidan av ersättningen

enligt olycksfallsförsäkringslagen vilja åt medlem, som drabbats av sjukdom

på grund av olycksfall, utbetala särskild sjukhjälp från kassan, får bero på deras

eget avgörande. Kommitténs ståndpunkt i denna del framträder såsom desto

egendomligare, som kommittén föreslår, dels höjning av sjukersättningen för de 35

första dagarna efter olycksfallet, dels höjning utan begränsning i fråga om de till

följd av olycksfall i arbete skadade av statsbidraget till sjukkassorna, något som

ju ytterligare skärper de missförhållanden, som sammanhänga med den ifrågavarande

dubbelförsäkringen, vilken i viss mån förorsakats av de vid olycksfallsförsäkringslagens

tillkomst i många fall särdeles lågt utmätta ersättningarna under karenstiden.

Beträffande de synpunkter, som i avseende å denna gjort sig gällande och de re
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

dan tidigare framhållna skälen emot en sådan dubbelförsäkring, får jag för övrigt

hänvisa till mitt i 1924 års riksdags andra lagutskotts utlåtande nr 25 (sid. 18 och

följande) återgivna yttrande till riksförsäkringsanstaltens protokoll i anledning av

väckt motion om införande av obligatorisk försäkring även för den nuvarande karenstiden.

Därvid framhölls bland annat, att statsverkets årliga utgift i form av

bidrag per sjukdag till sjukkassor för av dem utöver ersättningen enligt olycksfallsförsäkringslagen

från vederbörande försäkringsinrättning utgiven sjukhjälp till

sina medlemmar i anledning av dem övergångna olycksfall i arbete, ej kunde beräknas

lägre än till HO,000 kronor årligen. Statens faktiska sammanlagda bidrag

till sjukkassor i anledning av olycksfall i arbete, som drabbat deras medlemmar,

vore antagligen ej obetydligt högre. Hela sistnämnda utgift borde väl kunna besparas

statsverket för att i andra fall, där behov verkligen föreligger, komma socialförsäkringen

till godo.

Är det emellertid ägnat att väcka uppmärksamhet, att besparingskommittén redan

i denna sin egenskap ej funnit anledning att i omförmälda avseende föreslå

någon besparing för statsverket, blir detta än mer fallet, om man tager i betraktande

de principer, som kommittén lagt till grund för en del av sina förslag i övrigt.

Anser man nämligen, att landets arbetsgivare böra bära hela kostnaden för den

sociala olycksfallsförsäkringen, och fullföljer man såsom kommittén denna princip

därhän, att även samtliga förvaltningskostnader för den arbetsgivarna sålunda ålagda

försäkringsplikten skola övertagas av arbetsgivarna, synes det ligga än närmare

till hands att, dessförinnan eller samtidigt, staten eller Qn annan av staten understödd

försäkringsgren ej behöver vidkännas någon kostnad, som är en omedelbar

följd av det inträffade olycksfallet i arbete, varom sålunda är fråga, och att alltså

åtminstone den del av denna kostnad, som för närvarande har formen av förenämnda

statsbidrag till sjukkassor, överflyttas på arbetsgivarna i den mån bidraget är

för den skadade erforderligt.

Är emellertid sjukförsäkringen av stor betydelse för olycksfallsförsäkringens innehåll,

så gäller detta i hög grad även i fråga om olycksfallsförsäkringens organisation.

Såsom jag framhållit i mitt förenämnda yttrande rörande frågan om obligatorisk

olycksfallsförsäkring även under den nuvarande karenstiden och såsom även uttryckligen

uttalades i andra lagutskottets berörda utlåtande 1924 nr 25 samt riksdagens

skrivelse i anledning därav, måste denna fråga ''nära sammanhänga med

spörsmålet om införande av obligatorisk sjukförsäkring och synes ej lämpligen kunna

lösas utan att samtidigt större möjlighet beredes till decentralisation vid handhavandet

av de därav föranledda förvaltningsuppgifter med därav följande möjligheter

till snabbt ingripande och effektiv kontroll’.

Att kommitténs förslag i fråga om sjukkasseväsendets ordnande, även om det skulle

kunna genomföras i åsyftad utsträckning, icke öppnar några säkra möjligheter

för en genomgående dylik decentralisation, utan i praktiken blott blir ett osäkert

steg i decentraliserande riktning med därav följande osäkerhet och svårigheter i

administrativt avseende, synes erkännas även av kommittén själv. Även om kommitténs

förslag i fråga om sjukkasseväsendet godtoges, kan det nämligen ej antagas,

att sjukkassor skulle finnas att tillgå inom för olycksfallsförsäkringen tillnärmelsevis

erforderligt antal områden. De olycksfallsförsäkrade komma fortfarande i

alltför stor utsträckning ej att vara medlemmar i sjukkassa. Och sjukkassa skulle

fortfarande i regel ej meddela läkarvård. Kommittén anser sig ej heller kunna

för olycksfallsförsäkringens del taga konsekvensen av en verklig decentralisation,

som ju från dess egna övriga utgångspunkter sett vore, att karenstiden helt borttoges

och obligatorisk försäkring bleve gällande även för denna tid. I stället nöjer

sig kommittén även härvid med en halvmesyr, då den endast föreslår den nuvarande

karenstidens förkortning till 14 dagar. Härigenom markerar kommittén ytterligare,

att kommittén icke har något att erinra mot den förut omnämnda dubbelförsäk
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

ringen, vilken enligt kommittén skulle komma att grundas på försäkringsplikt med

rätt till förhöjda ersättningar redan från och med sist sagda dag.

Eu för olycksfallsförsäkringen tillfredsställande anordning i dessa och andra avseenden

skulle, såsom riksförsäkringsanstalten angiver, kunna erhållas, om obligatorisk

sjukförsäkring bleve genomförd med åtminstone samma omfattning som

olycksfallsförsäkringen, d. v. s. bland annat för lönearbetare.

Härigenom skulle vinnas, att sjukförsäkringen skulle kunna väsentligen övertaga

olycksfallsförsäkringens förpliktelser för hela eller större delen av sjukdomstiden i

anledning av inträffat olycksfall i arbete. Därvid kunna olika metoder komma till

användning. Enklast skulle härutinnan bliva, om efter mönster av vad som äger

rum i Norge under 10 dagar och i Tyskland under 13 veckor efter olycksfallet, arbetsgivarna

efter någon lämpligt avpassad grund lämnade det bidrag till sjukförsäkringen,

som motsvarar olycksfallsrisken i vad angår den ifrågakommande sjukdomstiden.

(I Norge föreligger förslag om utsträckning av de nämnda 10 dagarna

till 13 veckor och i Tyskland om förkortning av de 13 veckorna till 8.) I så fall och

under förutsättning av likformiga ersättningsvillkor för bägge försäkringsgrenarna

skulle olycksfallsförsäkringens egen skadereglering i anledning av inträffat olycksfall

i arbete kunna begränsas till väsentligen endast de olycksfall, som medfört särskilt

lång sjukdomstid eller invaliditet, d. v. s. till att regelmässigt omfatta intill

mindre än 1/5 av samtliga olycksfall i arbete.

För uppbärande av försäkringsavgifter för den för olycksfallsförsäkringen i så

fall kvarstående olycksfallsrisken skulle till betydande lättnad för olycksfallsförsäkringens

egen administration kunna begagnas sjukkassorna och deras material angående

arbetsgivares arbetare, deras avlönings- och anställningsförhållanden m. m.

Olycksfallsförsäkringens centrala administration skulle under nämnda förutsättningar

eller överhuvud om obligatorisk sjukförsäkring genomfördes kunna betydligt

inskränkas. Och frågan om dess anordnande måste då bedömas från därvid

föreliggande väsentligen andra utgångspunkter än som för närvarande föreligga.

Med den avgörande betydelse för olycksfallsförsäkringens organisation, som, frånsett

annat, frågan om införande i någon form av obligatorisk sjukförsäkring har,

skulle det även av denna anledning vara av största betydelse, om, innan frågan om

olycksfallsförsäkringens organisation mer ingående behandlas, någon plan förelåge

för ordnande på billigaste sätt och från andra utgångspunkter och kostnadsberäkningar

än i 1919 års lagförslag av frågan om obligatorisk sjukförsäkring.

Då såsom ovan framhållits, detta är ett önskemål med hänsyn till hela socialförsäkringen,

synes därför i socialförsäkringsfrågans nuvarande läge även mig allt

fortfarande synnerligen väl motiverat, att en undersökning härutinnan så snart ske

kan kommer till stånd.

Därvid synas särskilt böra beaktas förhållandena i Norge samt de där aktuella

frågorna om dels sambandet mellan sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen,

dels den gällande obligatoriska sjukförsäkringens utsträckning till att under vissa

villkor och förutsättningar omfatta även andra än lönearbetare.

Vidkommande sjukförsäkringens organisation bör givetvis övervägas erforderlig

anslutning även till den allmänna pensionsförsäkringen, särskilt i vad gäller frågan

om försäkringsavgifternas uppbärande (jfr de föreliggande finska och franska förslagen).

överhuvud skulle det efter mitt förmenande vara önskvärt, om såväl olycksfallssom

pensionsförsäkringen kunde i anslutning till en blivande sjukförsäkring mer

decentraliseras och därvid även inrymmas viss sådan motsvarande slags medverkan

av försäkringens bärare och av intressenterna själva, som för sjukförsäkringens vidkommande

visat sig gagnelig. I den mån staten och arbetsgivarna härvid äro intresserade,

bör åt dem tillerkännas därav betingat inflytande. Sålunda skulle man

enhetligt och systematiskt kunna komma fram till vissa sådana slags lokala organ

för socialförsäkring, varom antydan gavs i departementschefens förenämnda yttran
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

de vid organisationskommitténs tillsättande. Dessa organ böra nära samverka med

de lokala organen för den allmänna hälso- och sjukvården och även fattigvården.

Härvid skulle även en för socialförsäkringens ekonomi och försäkringsavgifternas

erhållande så viktig förutsättning kunna uppfyllas, som att kännedom erhålles om

den däri ingående befolkningen med hänsyn jämväl till bostad, flyttnings- och arbetsgivarförhållanden

m. m., något som för övrigt nära sammanhänger med frågan

om åstadkommande i allmänhet av ett tillfredsställande befolkningsregister.

Hörande för övrigt frågan om olycksfallsförsäkringens organisation står jag väsentligen

på samma ståndpunkt, som kommit till uttryck i av riksförsäkringsanstalten

vid olika tillfällen avgivna utlåtanden till riksdagens andra lagutskott — senast

den 28 mars 1924 — i anledning av väckta motioner, och som även nu av riksförsäkringsanstalten

hävdats.

Med hänsyn till den stora vikten av enhetlighet vid olycksfallsförsäkringens tilllämpning

och särskilt till det av mig härovan berörda och av kommittén framhållna

önskemålet att i högre grad, än som kan ske med nuvarande organisationssystem,

kunna, till förmån såväl för de skadade som för försäkringens ekonomi, inrikta densamma

på åtgärder för att göra de skadade arbetsföra samt anpassa ersättningarna

efter de inviduella förhållanden, som härvid och i övrigt göra sig gällande, måste en

sådan enhetlighet i organisationen, som kommittén föreslår, anses såsom en beaktansvärd

fördel i förhållande till nu rådande system för olycksfallsförsäkringens

organisation. I angivna avseenden får jag hänvisa till mitt yttrande vid femte nordiska

arbetarförsäkringsmötet 1922. (Se de tryckta förhandlingarna sid. 39—57.)

Genom sådan enhetlighet vinnas också, förutom ökade förutsättningar för anslutning

till annan socialförsäkring än som för närvarande finnas, besparingar även i

förvaltningskostnader.

_ För att de besparingshänsyn, som sålunda böra få göra sig gällande, skola komma

till sin rätt, kan det anses motiverat, att försäkringens bärare, arbetsgivarna, erhålla

visst inflytande, när det gäller realiserandet av dessa önskemål. Men då det härutinnan

är fråga om än starkare intressen för de försäkrade, måste det även ur nu

angivna synpunkt anses riktigt och rättvist, att staten »blir den bestämmande.

I betraktande av olycksfallsförsäkringens uppgifter och samhällets intresse av densamma

och dess tillfredsställande organisation, synes mig även väl motiverat, att

staten i viss, låt vara i förhållande till vad som för närvarande äger rum förminskad,

utsträckning lämnar bidrag till försäkringens förvaltningskostnader, särskilt

i vad avser det stora antalet mindre arbetsgivare.

I jämförelse med nämnda intresse för staten och förmågan att effektivt göra det

gällande, synes den besparing i statens budget vara skäligen obetydlig, som skulle

vinnas genom en organisation, vilken skulle inrymma ett av dylika besparingshänsyn

motiverat för starkt inflytande för arbetsgivarna, särskilt de större. I den mån

detta inflytande påkallar särskilda i detalj gående kontrollanordningar i avseende å

skaderegleringen m. m. samt mera omfattande besvärsanordningar, blir systemet,

jämfört med systemet med en statsanstalt, i motsvarande mån fördyrat, likasom det

också blir vida mer omständligt än i en sådan. De verkliga eller förmenta fördelarna

av större elasticitet och effektivitet i organisationen, än som enligt kommitténs

uppfattning kan erhållas i en statsanstalt, skulle alltså med införande av ett mer

eller mindre tyngande sådant kontrollsystem komma att bortfalla.

Givetvis kan tänkas, att genom sådana förändringar i kommitténs förslag, att staten

erhåller större inflytande på förvaltningen — t. ex. genom att representationen

förändras till dess förmån efter mönster av va<#som gäller i Schweiz — det statliga

intresset skulle kunna i allmänhet mer tillfredsställande tillgodoses och även

vissa förenklingar vinnas. Men i så fall och i den mån som sålunda förutsättningen

för den eftersträvade besparingen i statens budget — nämligen arbetsgivarnas av

kommittén förordade inflytande på förvaltningen — ej längre skulle vara för handen,

synas också skälen för avvikelse från ett fullt genomfört system med stats
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

anstalt bli mindre. Ehuru den schweiziska olyeksfallsförsäkringsanstalten ej är

en statsanstalt i egentlig mening, bestrides förvaltningskostnaden till hälften av

schweiziska staten. . ...

Vid avvägandet av det större eller mindre inflytande på förvaltningen, som bor

inrymmas åt å ena sidan staten och å andra sidan arbetsgivarna och arbetarna, kunna

naturligtvis tänkas olika metoder. Så skulle ju t. ex. i- en anstalt, som eljest ej

har helt statlig karaktär, skaderegleringen kunna omedelbart handhavas av statstjänstemän

i vanlig ordning. Härvid lära emellertid ej obetydliga olägenheter

möta, som skulle vidlåda även ett sålunda ''blandat system. Såsom riksförsäkringsanstalten

framhållit, låter det sig ju även utan svårighet göra att i en anstalt

med statstjänstemän såsom funktionerande bereda arbetsgivare och arbetare beho
rigt

inflytande. . .

Det måste väl beaktas, att bär ej är fråga om något behov för administrationen

att anpassas efter sådana växlingar i ekonomiskt och andra avseenden, som kan

gorå sig gällande beträffande statens affärsdrivande verk och för dem motivera andra

förvaltningsanordningar än de hittills för staten hävdvunna. För olycksfallsförsäkringens

administration är i stället, särskilt om den koncentreras enhetligt, uppgiften

oberoende härav och begränsad till ett ensamt av lagstiftningen regelbundet

fixerat förvaltningsområde.

I allt fall kommer i betraktande, att i samma mån som en sådan verklig decentralisation

skulle komma att ske vid olycksfallsförsäkringens handlande, som, på

sätt ovan framhållits, måste anses särdeles önskvärd, de för den centrala förvaltningen

till omfattningen vida mer begränsade kvarstående uppgifterna bil av större betydelse

och i än mindre grad berättiga till något minskat inflytande för samliallet

och för staten. _

Med särskilt avseende å möjligheten redan under nu rådande förhållanden till

större ef festivitet åt försäkringen samt till omedelbart realiserbara besparingar far

jag anföra följande:

1 :o).

De reformsträvanden i större stil, som, sedan 1916 års olycksfallsförsäkringslag

börjat tillämpas, oupphörligt tagit sig uttryck i fråga om organisationen av denna

försäkring, hava i sin mån hållit tillbaka önskemål om även nog så vixtiga partiella

förbättringar i organisationssystemet.

Så har det oupphörligt påvisats, att en förutsättning för det nuvarande organisationssystemet

varit, att försäkringsrådet skulle »med uppmärksamhet följa försäkringens

tillämpning och utveckling» och att för detta ändamål försäkringsrådet skulle

— förutom och vid sidan om prövningen av anförda besvär över försäkringsinrättningarnas

beslut — verkställa viss regelmässig granskning av deras beslut och

åtgöranden. Ehuru sedan flera år tillbaka någon sådan granskning praktiskt taget

icke av försäkringsrådet utövas och ehuru allmänt och även av försäkringsrådet

självt erkänts att detta är en betydande brist i det nuvarande systemet, har likväl

ingenting åtgjorts för dess botande. 1 stället sta uttalandena och stadgandena härom

mest såsom formler, ägnade att felaktigt ingiva den oinvigde den uppfattningen, att

de verkligen skulle ha någon saklig innebörd.

Huru långt man kommit ifrån vad som sålunda en gång avsetts med försäkringsrådets

inrättande, framgår även av, att det numer icke ens ansetts vara erforderligt

att bereda tillräcklig möjlighet för en viss försäkringsinrättning att följa försäkringsrådets

utslag och åtgöranden, i vad angår annan försäkringsinrättning än den,

där vederbörande arbetare är försäkrad. Såsom framgar av mitt yttrande till rmsförsäkringsanstaltens

protokoll den 13 mars 1925, vartill jag härutinnan får hänvisa,

hava nämligen försäkringsrådets utslag varit och äro fortfarande i mango betydelsefulla

fall så kortfattat rubricerade och avfattade, att därav för de andra för
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

sälcringsinrättningar än den, varom i det särskilda fallet är fråga, ej framgår, i vilket

hänseende de äro av betydelse vid olycksfallsförsäkringslagens tillämpning av

försälcringsinrättningarna i likartade fall. Man lämnar sålunda till och med obeaktat

även det till äventyrs förefintliga frivilliga intresset från försäkringsinrättningarna

att ställa sig under försäkringsrådets ledning genom att förskaffa sig kännedom

om och söka tillämpa dess principer och har såsom enda garanti för skadeersättningarnas

behöriga tillerkännande av arbetsgivarnas egna organ, bolagen, helt

fallit tillbaka på rätten för vederbörande part att anföra besvär över deras beslut.

Försäkringsrådet, som ju saknat och saknar särskild av Kungi. Maj :t utfärdad instruktion,

avgiver icke heller och har icke skyldighet i någon form att avgiva någon

regelbunden redogörelse för arten av sin verksamhet, vare sig i form av årsberättelse

eller annorledes.

Den vikt, som när det gäller enskilda organ för försäkringens bandhavande, måste

fästas vid en granskande verksamhet av ovan berörd art, kommer till starkt uttryck

i nu ifrågavarande kommittéförslag, enligt vilket förutom besvärsmyndigheten

även inrättats en fast institution för granskning av den föreslagna försäkringsavdelningens

beslut, den s. k. besvärsavdelningen.

Härvid är att märka, att, om såsom av kommittén starkt framhållits, en dylik av

statstjänstemän utövad granskning är erforderlig med det av kommittén föreslagna

systemet för olycksfallsförsäkringens organisation med en monopolanstalt, där visserligen

arbetsgivareintresset är dominerande, men där dven såväl staten som arbetarna

dock äro på visst sätt representerade, detta måste anses i desto högre grad

vara fallet med avseende å de nuvarande enskilda bolagen, där motsvarande representation

för staten och arbetarna saknas. Härtill kommer, att den av kommittén

föreslagna monopolanstalten givetvis måste på grund av sin hela försäkringsområdet

omfattande verksamhet komma att äga bättre förutsättningar för fyllande av sin

uppgift, i vad angår skaderegleringen, än de nuvarande enskilda bolagen, av vilka

flera hava blott ett så ringa antal ärenden att handlägga, att ensamt av denna anledning

dylika förutsättningar icke kunna vara för handen.

Skulle det nu föreliggande förslaget icke bliva godtaget och skulle icke heller någon

sådan ändring komma att ske i olycksfallsförsäkringens nuvarande organisation,

att olycksfallsförsäkringen omedelbart handhaves på ett sådant sätt, att någon regelbunden

granskning av försäkringsinrättningarnas beslut enligt olycksfallsförsäkringslagen

icke vidare skulle behöva anordnas, uppstår alltså frågan, om det led i

den nuvarande organisationen, som skulle bestå i den ifrågavarande avsedda, men

faktiskt icke utövade granskningen, skall få på ett så enkelt sätt bortfalla, att det

blott helt råkar i glömska.

Vill man emellertid gå en motsatt väg och inom det nuvarande systemet och den

nuvarande kostnadsramen söka inrymma mer eller mindre av ifrågavarande kommittéförslag,

i vad avser den omnämnda granskningen, stå olika utvägar öppna.

Det skulle i så fall vara av vikt att för granskningen ej behöva avse mera arbetskrafter

och kostnader än som genom dess tillskapande eller eljest skulle kunna besparas

å besvärsinstitutionen.

Ensamt genom förhandenvaron av en fortlöpande granskning av försäkringsinrättningarnas

viktigare beslut skulle antalet besvärsärenden hos överinstansen komma

att minskas. I samma mån nämligen som granskningen föranledde till åtgärd i den

riktning, som besvären avsett eller skulle komma att avse, skulle besvär ej komma

att anföras, eller om de anfördes, kunna återkallas.

Med det stora antal löpande ärenden, som för närvarande handläggas av försäkringsinrättningarna,

är det klart, att i en del fall handläggningen måste bli i viss

mån summarisk och ofta läggas så, att, om viss utredning ej förebringas av intressenterna

själva, beslut måste fattas, som ej äro grundade på all tänkbar utredning

genom inrättningens egen försorg. Härav följer, att, när genom erhållen del av

det fattade beslutet vederbörande väckes till att förebringa den ytterligare utred
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

65

ningen, försäkringsinrättningen bör ändra sitt förut under andra förutsättningar

fattade beslut i enlighet med vad som efter dess fattande må ha blivit utrett. Detta

sker också för närvarande i jämförelsevis stor utsträckning, och det vare sig ändringsyrkandet

framställes direkt hos försäkringsinrättningen eller gives formen av

besvär hos försäkringsrådet, vilka i så fall av rådet alltid för yttrande remitteras

till försäkringsinrättningen. I huru stor utsträckning i senare fallet ändring av

försäkringsinrättningarna själva göres i förut av dem fattade beslut, framgår av

bil. 21 tab. Q i kommitténs betänkande. Därav och av härutinnan i övrigt verkställd

utredning framgår, att antalet fall, där efter anförda besvär hos försäkringsrådet

försäkringsinrättningarna ändra sina förut fattade beslut och besvären, sedan

de därefter prövats av försäkringsrådet, ej lett till annat resultat, är betydande.

Då försäkringsrådet för närvarande för avgörande av i vad mån den av försäkringsinrättningen

vidtagna ändringsåtgärden är tillfredsställande, prövar även dylika

fall och härutinnan meddelar skriftligt beslut, upptages för närvarande en ej

obetydlig del av försäkringsrådets verksamhet med handläggningen av dylika ärenden

—- något som ju redan nu i allmänhet ej torde vara ur besvärssynpunht erforderligt

och som skulle kunna undvikas, därest försäkringsinrättningen finge att i

samband med remissens besvarande till rådet även lämna upplysning om, huruvida

den skadade, efter det försäkringsinrättningens ändringsåtgärd vidtagits, vidhölle

sina besvär.

Ett ytterligare steg för förenkling i nuvarande besvärsanordning vore, om, såsom

riksförsäkringsanstalten redan tidigare ifrågasatt, efter mönster av vad som i vissa

motsvarande fall gäller i utlandet, besvär hos överinstansen, försäkringsrådet, ej

finge anföras, med mindre klaganden, med förebringande av den ytterligare utredningen,

förut hos försäkringsinrättningen gjort framställning om samma ändring i

dess föregående beslut, som i besvären yrkas, och dylik framställning ej av försäkringsinrättningen

bifallits.

I den nuvarande lagen stadgas visserligen, att försäkringsrådet äger, ändå att

klagan icke förts eller framställning gjorts, till prövning upptaga visst ärende. En

inskränkning av rätten att anföra besvär i enlighet med vad nyss nämnts skulle

kunna anses stå i mindre god överensstämmelse med detta stadgande, så länge detsamma

ej gives den därmed väsentligen åsyftade innebörden, att en löpande granskning

av försäkringsinrättningarnas beslut skall ske. Men sker en dylik granskning

och åvägabringas en tillfredsställande anordning för bringande under överinstansens

prövning av fall, där vederbörande försäkringsinrättning ej därförutan ställer sig

granskarens anmärkning till efterrättelse, bortfaller behovet av en vidsträcktare besvärsrätt

än den nyss angivna. För arbetsgivaren eller för annan intressent i rättsförhållandet

än arbetaren och arbetsgivaren saknar en vidsträcktare besvärsrätt praktisk

betydelse.

Jämför man den rätt att anföra besvär och den garanti för deras behöriga prövning,

som sålunda skulle lämnas på olycksfallsförsäkringens område, med den, som

anordnats beträffande pensionsförsäkringen, måste i allt fall vederbörandes rätt enligt

olycksfallsförsäkringslagen anses väl tillgodosedd.

Likasom jag sålunda håller före, att en inskränkning i besvärsrätten i enlighet

med vad nu av mig angivits lämpligen bör i förenklings- och besparingssyfte genomföras,

därest kommitténs förslag skulle godtagas, så torde, därest nu gällande .system

för olycksfallsförsäkringens organisation skulle komma att tillsvidare bibehållas,

sådan ombildning böra ske av nuvarande försäkringsrådet, att en person med

samma tjänsteställning och avlöning som byråchefen i den av kommittén föreslagna

besvärsavdelningen bör av Kungl. Maj :t för viss tid t. ex. två år i sänder förordnas

att med nödiga biträden verkställa sådan löpande granskning av försäkringsinrättningarnas

beslut under året, som ovan angivits och varom närmare instruktioner

böra meddelas. Med den minskning av antalet besvärsärenden, som i så fall och om

besvärsinstitutionen anordnas på ovan föreslagna sätt skulle falla under försåt;-

5—252409. Bilaga till Kungl. Proposition.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

ringsrådets prövning, bör med en sådan anordning de återstående ärendena i den då

erforderliga överinstansen kunna handläggas av en så mycket reducerad personal, att

någon kostnadsökning utöver den, som det nuvarande försäkringsrådet betingar,

knappast erfordras för åvägabringande av den åsyftade granskningen.

Huruvida och i vad mån den sålunda tillämnade granskningen av försäkringsinrättningarnas

beslut bör omfatta även statsanstalten, riksförsäkringsanstalten, må

vara en öppen fråga. I andra länder har en dylik granskning ej ansetts erforderlig,

utan har fastmer framhållits såsom en fördel av systemet med statsanstalt, att någon

särskild granskande statsinstitution vid sidan av försäkringsinrättningen ej erfordrades.

Vid olycksfallsförsäkringslagens tillkomst anförde föredragande departementschefen

bland annat:

’Vad åter angår försäkringsrådets verksamhet, synes det, såsom jämväl av kommittén

framhållits, vara tydligt, att denna verksamhet är av vida större betydelse i

fråga om bolagen än i fråga om riksförsäkringsanstalten. I första rummet skulle

nämligen rådet vara högsta instans i fråga om avgörandet av tvister rörande ersättningar,

försäkringsavgifter m. m., vilka tvister eljest måste dragas inför allmän

domstol. Efter all erfarenhet att döma komma dylika tvister att i vida större

omfattning röra beslut av bolagen, än av riksförsäkringsanstalten. Även rådets

verksamhet i övrigt för försäkringens övervakande har sin största betydelse för bolagen.

Hade riksförsäkringsanstalten ensam haft hela försäkringen om hand, torde

rådets uppgifter utan tvivel kunnat högst betydligt inskränkas. Jag finner därför

riktigt, att största delen av omkostnaderna för rådets verksamhet lägges på arbetsgivarebolagen.

’

I varje fall måste det principiellt sett anses riktigt, att den nu ifrågavarande

granskningen i första rummet kommer att avse de enskilda försäkringsinrättningarna.

2 :o).

En vitt utsträckt socialförsäkring måste på grund av den metod, som enligt dess

princip skall komma till användning, understundom medföra betydande förvaltningskostnader.

I den mån dessa kostnader för vissa kategorier av försäkrade närma sig

dem, som de ersättningar representera, vilka skola utbetalas till de försäkrade, måste

den frågan framställa sig, om samhället verkligen har råd till en sådan socialförsäkring.

En illustration till vad som härvid kan inträffa utgör inom olycksfallsförsäkringen

försäkringspliktens utsträckning och olycksfallsförsäkringslagens oinskränkta

tillämpning utan hänsyn till därav uppkommande praktiska svårigheter å t. ex. kategorien

kvinnliga tjänare och tillfälliga medhjälpare i enskilda hushåll.

Av en inom riksförsäkringsanstalten verkställd preliminär utredning, vars resultat

ännu föreligger endast i vad angår dylika tjänare i rikets städer, framgår, att

år 1922 hos mindre arbetsgivare (arbetsgivare med intill 5 arbetare) med i anstalten

försäkrade arbetare funnos 60,976 och år 1923 61,998 dylika tjänare med årsanställning.

Därtill komma, ävenledes hos mindre arbetsgivare, dylika tjänare med

anställning under kortare eller längre del av året till ett antal, som per anställningsdag

räknat motsvarar omkring 2,000 helårsanställda. Nämnda sammanlagda

antal sådana tjänare var fördelat under år 1922 å 55,507 mindre arbetsgivare och

under år 1923 å 56,902 sådana arbetsgivare.

Antalet till riksförsäkringsanstalten anmälda olycksfall i arbete bland hela den

nu nämnda gruppen av arbetare hos mindre arbetsgivare i städerna utgjorde under

år 1922 132 och under år 1923 166, i anledning varav ersättningar utgåvos till

kapitalvärden under vartdera året av respektive 86,683 och 90,715 kronor. Härför debiterades

och uppbars i försäkringsavgifter, tilläggsavgift med 5 % å nettopremien

inräknad, för vartdera året (medelavlöningen ansågs vara, 1,200 kronor) 1 krona 68

öre per dylik för helt år anställd tjänare, representerande sammanlagt, tilläggsav
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

gifter inräknade, för år 1922 omkring 106,000 kronor och för år 1923 omkring

108.000 kronor. Härvid har hänsyn icke tagits till det ringa antalet fall, där karensförsäkring

tagits eller särskilda försäkringsvillkor eljest gälla.

Då hela antalet mindre arbetsgivare i städerna med i riksförsäkringsanstalten

försäkrade arbetare år 1923 uppgick till omkring 86,000, kan man utgå ifrån, att

det stora flertalet dylika arbetsgivare — som nämnts, för år 1923 i städerna 56,902

— betraktats såsom arbetsgivare enligt olycksfallsförsäkringslagen endast på den

grund, att de haft tjänare jämte viss annan tillfällig hjälp, eller endera, i eller för

hushållet, men eljest ej skulle ha behövt påföras försäkringsavgift.

Antager man, att motsvarande kategori kvinnliga arbetare hos mindre arbetsgivare

på landsbygden med försäkring i riksförsäkringsanstalten uppgått till omkring

halva antalet dylika arbetare i städerna, erhåller man för hela denna kategori

beträffande vilken olycksfallsrisken på grund av olikheter i vederbörandes arbetsförhållanden

är något högre än i hushåll i städerna och försäkringsavgiften därför

utgjort ar 1922 2 kronor 73 öre och år 1923 2 kronor 31 öre (avlöningen i medeltal

1,000 kronor) — en sammanlagd försäkringsavgift för år 1922 av omkring

86.000 kronor och för år 1923 av omkring 74,000 kronor.

Eiksförsäkringsanstaltens sammanlagda årliga kapitaliserade utgift i anledning

av olycksfall, som drabbat nu ifrågavarande arbetare, som äro anställda hos arbetsgivare,

vilka icke hava annat slags arbetare hos sig anställda, samt vad däremot svarar

i årliga försäkringsavgifter skulle alltså erhållas genom en sådan reduktion av

ovan härutinnan angivna siffror, som föranledes av att desamma hänföra sig till

samtliga mindre arbetsgivare och sålunda även till sådana, som hava andra slags

arbetare hos sig anställda. De olycksfall, som anstalten har att reglera respektive

de försäkringsavgifter, anstalten har att uppbära för ifrågavarande kategori, lära

sålunda icke kunna beräknas representera 150,000 kronor om året.

Antalet i hela riket varande arbetsgivare, som kunna betecknas såsom icke företagare,

har av kommittén för socialförsäkringens organisation beräknats till mellan

75.000 och 100,000 och av besparingskommittén till omkring 100,000. Häri äro

emellertid inbegripna icke blott arbetsgivare med nu ifrågavarande arbetare, utan

även en del andra personer, som med någon viss regelbundenhet eller eljest av annan

än ''tillfällig anledning’ anlita arbetskraft för andra ändamål än hushållet. Med

den inskränkta tolkning, som givits åt sistnämnda begrepp, ''av tillfällig anledning’,

bli de tillfälliga arbetsgivarnas antal ganska betydande.

Enligt olycksfallsförsäkringslagstiftningens allmänna regler skola arbetsgivare,

utan avseende i övrigt å den av dem anlitade arbetshjälpens omfattning eller å

storleken av avlöningen, efter försäkringstekniska grunder påföras försäkringsavgifter,

om vilkas storlek och betydelse för försäkringen i dess helhet man kan bilda sig

en föreställning, därest man gör klart för sig, att försäkringsavgiften för en kvinnlig

tjänare, som är anställd för hel dag blott en månad av året eller någon timme

varje dag under hela året, utgör i stad respektive 1/12 och 1/8 av 1 krona 68 öre.

Det ligger i sakens natur utan därom i lagstiftningen särskilt lämnat medgivande,

att man av praktiska skäl och för att ej på ett orimligt sätt betunga förvaltningsapparaten

för försäkringen ej kan upptaga försäkringsavgifter, som understiga visst

belopp. I stället måste man för att hålla försäkringen skadeslös för i anledning

därav liden förlust —■ likasom för ett stort antal okända arbetsgivare, representerande

en årlig förlust av försäkringsavgifter å omkring 275,000 kronor att fördelas

å övriga arbetsgivare med försäkring i riksförsäkringsanstalten — i motsvarande

mån höja den försäkringsavgift, som överstiger den sålunda erhållna gränsen.

I allt fall torde för påförande av försäkringsavgifter, sammanlagt årligen uppgående

till mellan 100,000 och 150,000 kronor, för nu ifrågavarande kategori av arbetsgivare

riksförsäkringsanstaltens årliga förvaltningskostnader närma sig 100,000

kronor om året. Detta belopp beräknade i allt fall kommittén för socialförsäkringens

organisation för år 1923 kunna besparas i dåvarande förvaltningskostna
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

der, om anstalten befriades från detta arbete beträffande kategorien icke företagare.

Detta ansåg emellertid sistnämnda kommitté kunna ske, endast under förutsättning

av obligatorisk försäkring i riksförsäkringsanstalten under enhetliga försakringsvillkor

för denna kategori försäkrade. Såsom framgår av sid. 243—245 av besparingskommitténs

betänkande, bär denna kommitté ej heller ansett sig böra föreslå

någon annan åtgärd för underlättande av arbetet med uppbärande av försäkringsavgifter

i fråga om s. k. icke företagare, än den, som följer av kommitténs uttalande

om att enhetliga försäkringsvillkor borde införas för samtliga mindre arbetsgivare.

Det synes uppenbart, att — likasom, på sätt ovan nämnts, redan för närvarande

enligt sakens natur försäkringsavgifter ej kunna av den arbetsgivare, det vederbör,

uppbäras för all enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete använd arbetskraft,

utan härutinnan en viss utjämning måste ske av försäkringsrisken å övriga

av försäkringen omfattade arbetsgivare — så bör det ej heller möta hinder att,

när det rör sig om så blygsamma belopp för den enskilde arbetsgivaren som de,

varom här är fråga, den försäkringsavgift, som bör uppbäras, av praktiska skäl

fixeras att utgöras med samma belopp för alla fall, där en tjänare användes eller

kan antagas användas under större delen av ett år. Detta belopp skulle, med iakttagande

eventuellt endast av skillnaden mellan stad och land, så bestämmas, att det

täckte även olycksfallsrisken för åtminstone den hushållshjälp som av samma eller

annan liknande arbetsgivare användes för kortare tid av året.

Sålunda skulle arbetet med den utredning och de anteckningar, som för närvarande

erfordras vid mantalsskrivningarna för riksförsäkringsanstaltens eget bestämmande

av försäkringsavgiften för varje ifrågavarande arbetsgivare med hänsyn

till omfattningen och arten av den hushållshjälp, varav han begagnar sig, kunna

inskränkas. Avgiften i fråga skulle av de tjänstemän, som handhava debiteringen av

kronoutskylderna, med ledning av mantalslängden direkt införas i uppbördsboken

såsom vederbörande arbetsgivares olycksfallsförsäkringsavgift samt uppföras å arbetsgivarens

kronodebetsedel i samband med övriga i uppbördsboken upptagna utskylder.

I betraktande därav, att här — liksom beträffande mantalspenningen och

sådan sjukvårdsavgift, som omförmäles i kungl. kungörelsen den 26 augusti 1873

angående kurhusavgiftens upphörande och införande av en allmän sjukvårdsavgift

— är fråga om fixa avgifter, torde detta debiteringsförfarande icke vara förenat

med några nämnvärda svårigheter för berörda tjänstemän. Riksförsäkringsanstalten

och dess ombud skulle härigenom befrias från sitt nuvarande arbete för sagda

ändamål.

Därest, såsom kommittén synes ifrågasätta, även mindre arbetsgivare skulle få

att för hos honom anställda arbetare förskottera avgiften till den allmänna pensionsförsäkringen,

skulle måhända någon lämpligare metod kunna tänkas för påförandet

och uppbärandet i samband därmed av ifrågavarande och eventuellt även

andra olycksfallsförsäkringsavgifter. En sådan anordning synes böra övervägas i

samband med den av kommittén förordade närmare utredningen om sättet för uppbörden

av pensionsavgiften samt med den enligt Kungl. Maj :ts uppdrag den 23

maj 1924 pågående utredningen om en rationellare skatteuppbörd.

Det praktiska genomförandet av sålunda ifrågasatta eller andra liknande synnerligen

påkallade förenklande anordningar för uppbärande i nu berörda och måhända

även i andra lämpliga befunna fall av försäkringsavgifter beror givetvis i sin män

på att finna tillfredsställande regler för ett enkelt och effektivt avgränsande av det

slags arbetare och arbetsgivare, som man därmed vill nå, i förhållande till de övriga.

Detta kan ingalunda anses oöverkomligt. Härutinnan må framhållas, att i

den mån en arbetsgivare ej blir i den nu ifrågasatta ordningen påförd försäkringsavgift,

kommer han att upptagas i den arbetsgivarförteckning, som fortfarande skall

upptaga övriga arbetsgivare, rörande vilka premiedebiteringen skulle verkställas av

riksförsäkringsanstalten. Någon risk för dubbeldebitering av samma arbetsgivare

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

synes därför icke behöva följa av den föreslagna anordningen, något som för övrigt

även eljest med hänsyn till de obetydliga belopp, varom här är fråga, torde komma

att sakna praktisk betydelse.

Finge man för ändamålet gå så långt, att, så snart en person, som eljest ej är

arbetsgivare, taxerats för en viss inkomst eller påförts viss pensionsavgift, han presumerades

vara sådan arbetsgivare, som här skulle avses, skulle detta krav enklast

tillgodoses. Men därmed hade man också gjort en avvikelse från eljest gällande

principer, som måhända icke kan anses försvarlig.

En förutsättning för genomförande av nu antydda eller andra liknande anordningar

beträffande den ifrågavarande eller ytterligare någon annan grupp av mindre

arbetsgivare är, att samma arbetsgivare skola hava sina ifrågakommande arbetare obligatoriskt

försäkrade i en försäkringsinrättning, riksförsäkringsanstalten. Häremot

kan emellertid från de övriga försäkringsinrättningarnas sida ej göras någon befogad

invändning i den mån dessa arbetsgivare, såsom förhållandet är beträffande

de härovan närmast avsedda, ej spela någon som helst roll för de nuvarande enskilda

försäkringsinrättningarnas verksamhet.

Däremot skulle det icke vara erforderligt att för ifrågavarande arbetsgivare och

deras försäkrade arbetare införa några särbestämmelser angående försäkringsvillkoren,

något som ju också skulle kunna möta hinder ur principiell synpunkt. Den

försäkringsavgift, som på ifrågasatt förenklade sätt skulle uppbäras, skulle nämligen

vara den, som belöper å den vanMga obligatoriska försäkringen, och vilken beträffande

denna kategori av arbetsgivare i regel och i inemot 95 % av alla dessa fall förekommer

oförändrad. Ville arbetsgivaren sluta särskilt avtal med riksförsäkringsanstalten

om försäkring även för karenstiden eller försäkring utom arbetet etc.,

står det ju anstalten fritt att stipulera de villkor för erläggande särskilt för sig

av den därav betingade särskilda försäkringsavgiften, som befinnas lämpliga. Dessa

få arbetsgivare, men av den ifrågavarande kategorien endast dessa, skulle alltså

fortfarande behöva av anstalten registreras.

Nu föreslagna eller liknande åtgärder skulle alltså kunna vidtagas, även om rubbning

ej skulle komma att nu ske i det nuvarande systemet för olycksfallsförsäkringens

organisation.

Med stöd av de under ett visst år reglerade skador, som övergått arbetare hos

ifrågavarande arbetsgivare, skulle den på samma år belöpande kostnaden för den

obligatoriska försäkringen för dem kunna ersättas riksförsäkringsanstalten av statsverket,

som därefter åtoge sig debitering och uppbörd av samma kostnad av vederbörande

arbetsgivare ett följande år enligt fastställda grunder.

3 :o).

I särskilda skrivelser den 12 juni 1918 och den 16 maj 1922 har riksförsäkringsanstalten

gjort framställning om viss författningsändring för besparing av kostnader

för anskaffande av läkarintyg för statens arbetare, som drabbas av olycksfall i

arbete. Om dessa förenklade anordningar, som biträtts av järnvägsstyrelsen, generalpoststyrelsen,

telegrafstyrelsen och medicinalstyrelsen, vunnit godkännande, då riksförsäkringsanstalten

först framställde sitt ifrågavarande förslag, skulle statsverket

nu ha besparats en kostnad av över 50,000 kronor, vilket belopp nu utgivits utan

att det varit erforderligt av annan anledning än på grund av en författning, vars

innebörd vid olycksfallsförsäkringslagens tillkomst icke kunde överblickas. Att

statsverket fortfarande alltjämt är villigt vidkännas hithörande kostnader, måste

efter min mening betecknas såsom i hög grad förvånansvärt.

Bland övriga, om ock ur besparingssynpunkt i mindre grad betydelsefulla förenklande

åtgärder får jag i detta sammanhang erinra om riksförsäkringsanstaltens

framställning den 27 januari 1923 med förslag till ändring i 10 § olycksfallsförsäkringslagen.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

4:o).

Vill man med bibehållande väsentligen av nu gällande system för olycksfallsförsäkringens

organisation minska statens bidrag till förvaltningskostnaden och i stället

överflytta en större del av sagda kostnad på arbetsgivarna än som för närvarande

av dem bestrides låter sig detta, såsom riksförsäkringsanstalten antytt, ganska

enkelt genomföras. I detta hänseende må hänvisas till riksförsäkringsanstaltens den

13 januari 1923 avgivna yttrande över organisationskommitténs utlåtande och förslag

den 25 oktober 1922.

Riksförsäkringsanstalten föreslog där alternativt, att, under förutsättning att de

årliga kostnader, beräknade till omkring 275,000 kronor, som förorsakades anstalten

för olycksfall, som övergått arbetare, om vilkas arbetsgivare anstalten ej haft

kännedom, fördelas på samtliga arbetsgivare — och således även å dem, som hava

sina arbetare försäkrade i ömsesidiga bolag — det för närvarande från riksförsäkringsanstaltens

försäkringstagare utgående förvaltningsbidraget skulle kunna höjas

från 5 till 8 % å summan av försäkringsavgifterna. Detta skulle medföra en årlig

besparing för statsverket å för närvarande omkring 150,000 kronor.

5 :o).

Slutligen må i detta sammanhang vidare erinras om den ovan angivna besparing

i statsverkets utgifter, som skulle erhållas genom att särskilt statsbidrag till sjukkassor

ej utginge för skada, som enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete

medför rätt till ersättning, och vilken besparing beräknats ej komma att understiga

140,000 kronor om året.

Genom vidtagande av nu angivna åtgärder skulle en avsevärd förbättring vinnas i

de brister, som i en särskilt betydelsefull del äro förenade med det nu gällande system

för skadeersättningarnas tillerkännande, varjämte en besparing för statsverket

skulle kunna erhållas, som kan beräknas komma att uppgå till inemot Jj00,000 kronor

om året.»

Vid protokollet:

It. von der Burg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Försäkringsrådet.

Genom remiss den 25 februari 1925 bar Eders Kungl. Maj:t anbefallt försäkringsrådet

att avgiva utlåtande över statens besparingskommittés betänkande med utredning

och förslag angånde socialförsäkringens organisation, och får försäkringsrådet

i anledning härav anföra följande.

Såsom besparingskommittén i sitt betänkande erinrat, anhöll riksdagen i skrivelse

den 18 maj 1920, att Eders Kungl. Maj :t måtte låta föranstalta skyndsammast möjligt

om utredning, rörande huruvida och i vad mån en enhetlig organisation av den

svenska socialförsäkringens olika grenar kunde och borde genomföras i syfte att

åstadkomma förenkling av förvaltningen och nedbringande av kostnaderna för denna

ävensom största möjliga effektivitet av försäkringen.

Med anledning härav tillsattes den 11 oktober 1920 en kommitté, den s. k. organisationskommittén,

för verkställande av den utav riksdagen begärda utredningen.

Vid ärendets föredragning inför Eders Kungl. Maj :t angav chefen för socialdepartementet

vissa riktlinjer för kommitténs arbete och anförde sålunda bland annat:

Det gällde att från de av utvecklingen framskapade skilda socialförsäkringsorganisationerna

komma fram till en viss enhetlighet saväl i prestationer som i administration.

I den centrala administrationen borde förenklingar kunna göras och en

del dubbelarbeten undvikas. Såsom en oegentlighet måste det te sig, att enligt nuvarande

organisation de, som träffats av arbetsoförmåga, allt efter orsakerna till

densamma skulle hänvända sig icke blott till olika centrala ämbetsverk utan även

till olika lokala myndigheter och framför allt att det icke funnes någon skälig överensstämmelse

mellan prestationerna från de olika försäkringsgrenarna. Det borde

numera finnas förutsättningar för anordnandet av gemensamma lokala socialförsäkringsmyndigheter.

Men icke minst möjligheterna att kunna åstadkomma en skälig

överensstämmelse mellan de olika försäkringsgrenarnas prestationer borde göras till

föremål för en omsorgsfull utredning. Inom den sociala verksamheten hade vidare

allt mer trängt igenom insikten därom, att dess främsta och grundläggande uppgift

vore att söka förebygga skador på befolkningens hälsa och arbetsduglighet och, när

sådana ändock inträffade, söka i möjligaste mån åstadkomma deras botande. Vid

behandling av de tillfälliga skadorna borde tillses, att genom en på ett tidigt stadium

påbörjad och ändamålsenligt genomförd sjukvård tiden för arbetsoförmågan så mycket

som möjligt begränsades, och att ogynnsamma framtida verkningar av sjukdomen

i görligaste mån undanröjdes. Bland andra frågor, som i sammanhang med

de nu nämnda borde tagas under övervägande, vore även den om enhetliga principer

för de olika försäkringsgrenarnas fondförvaltning.

Stora svårigheter, fortsatte departementschefen, vore visserligen förenade med

utredningen av det föreliggande problemet. Men dessa kunde icke försvara undanskjutandet

av ett för vår socialförsäkrings utveckling så viktigt spörsmål som det

föreliggande. Det kunde måhända inträffa, att en enhetlighet i vår socialförsäkring

vore praktisk ogenomförbar, åtminstone i den utsträckning, som rent teoretiskt syntes

vara mest önskvärd. Men även om så vore förhållandet, syntes redan konstaterandet

härav äga betydelse.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Med anledning av sedermera ifrågasatt utvidgning av organisationskommitténs

uppdrag anförde kommittén i avgivet yttrande bland annat, att kommitténs uppdrag

vore begränsat till att omfatta endast en undersökning rörande reformer i de

olika socialförsäkringsgrenarnas organisation. Allt eftersom kommitténs arbete

fortskridit, hade det emellertid blivit för kommittén mera tydligt, att några verkliga

resultat av dess arbete i det med uppdraget avsedda syftet icke kunde vinnas,

med mindre kommittén inriktade sig på en behandling av vår socialförsäkringsfråga

i hela dess vidd. Det läge i sakens natur, att kommittén, om den skulle kunna uppnå

sitt syfte att samorganisera socialförsäkringens olika grenar, måste i ett sammanhang

genomarbeta hela vår gällande eller föreslagna lagstiftning på området lika

mycket med hänsyn till realfrågorna som till organisationen.

Med bifall till kommitténs framställning uppdrog Eders Kungl. Maj :t den 4 oktober

1921 åt kommittén att till granskning företaga grunderna för hela socialförsäkringen

i vårt land, för såvitt beträffande densamma förelåge lagar och lagförslag,

och avgiva förslag till sådana ändringar i principerna för densamma, som kunde

finnas lämpliga för åstadkommande av större enhetlighet och enkelhet.

Organisationskommittén kom aldrig att slutföra sitt uppdrag. På grund av därom

särskilt givet direktiv avgav den i slutet av år 1922 utlåtande rörande förenklingar

och besparingar i administrationen för olycksfalls- och pensionsförsäkringen,

i vilket utlåtande kommittén anförde, att dess dittills verkställda utredningar i

huvudsak givit till resultat, att kommittén ansett sig för det dåvarande icke böra

framlägga några egentliga ändringsförslag beträffande nämnda administration. Sedan

kommitténs arbetsutskott därefter under år 1923 avgivit yttrande över en av

Sveriges allmänna sjukkasseförbund gjord framställning rörande ordnandet av sjukförsäkringen,

förordnade Eders Kungl. Maj :t i slutet av år 1923 med hänsyn till

vissa inom statens besparingskommitté pågående arbeten, avseende bland annat frågan

om socialförsäkringens ekonomiska förutsättningar, att arbetet inom organisationskommittén

och dess arbetsutskott skulle tills vidare vila, och bär kommittén

sedermera blivit upplöst.

Arbetet har fullföljts av statens besparingskommitté, som torde få anses hava haft

att därvid iakttaga de direktiv, som lämnades organisationskommittén. Besparingskommitténs

förslag torde därför böra bedömas, bland annat, med hänsyn till dessa

direktiv.

Sett helt allmänt och särskilt med hänsyn till de synpunkter, som anlades i fråga

om organisationskommitténs uppdrag, måste besparingskommitténs utredning anses

hava i det störa hela lämnat ett negativt resultat. Några förenklingar av betydelse i

socialförsäkringens administration torde dess förslag icke medföra; den enhetlighet

i nämnda organisation, som förslagen äro avsedda att befordra, torde i praktiken

visa sig illusorisk. Förslagen tillgodose icke heller kraven på en effektiv förebyggande

verksamhet och kunna icke anses tillfredsställande med hänsyn till säkerheten

för ersättningsfrågornas riktiga bedömande. I besparingshänseende betyda de i det

väsentliga en överflyttning av kostnader från staten till andra, beträffande olycksfallsförsäkringen

från staten eller skattedragarna till arbetsgivarna samt beträffande

pensionsförsäkringen från staten till kommunerna och i viss mån till de försäkrade.

Besparingar beräknas dock uppstå på annat sätt, nämligen genom en strängare kontroll

i fråga om ersättningsanspråken och genom viss omläggning av grunderna för

ersättningsfrågornas bedömande m. m., särskilt i olycksfallsförsäkringen. Frågan om

åstadkommande av skälig överensstämmelse mellan de olika försäkringsgrenarnas

prestationer är av besparingskommittén endast flyktigt berörd.

Sjukförsäkringen. I avseende å sjukförsäkringen intager besparingskommittén i

huvudsak samma ståndpunkt som organisationskommitténs arbetsutskott i dess förut

omnämnda yttrande i anledning av Sveriges allmänna sjukkasseförbunds framställning.

I detta yttrande anfördes bland annat, att möjligheterna att skapa eu enhetlig

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

socialförsäkring vore i väsentlig mån betingade av genomförandet av en social sjukförsäkring.

Även om en omarbetning av gällande socialförsäkringslagstiftning^ i

sådant syfte skulle kunna 6ke utan samband med en lösning av frågan om sjukförsäkringen,

skulle dock resultatet härav sannolikt bliva föga givande. Tidpunkten för

genomförande av en sådan sjukförsäkringslagstiftning vore emellertid i främsta

rummet beroende av möjligheten att pålägga såväl det allmänna som de enskilda

samhällsmedlemmarna ökade kostnader för socialförsäkringen. Kostnadsproblemet

för socialförsäkringen i dess helhet maste utredas och bedömas i ett sammanhang.

Arbetsutskottet delade den av socialförsäkringskommittén uttalade uppfattningen,

att endast försäkringstvång kunde medföra en slutgiltig och tillfredsställande lösning

av den sociala sjukförsäkringen. Emellertid kunde en sådan icke under radande

förhållanden tänkas genomförd. En utredning borde därför igångsättas, huruvida

det icke skulle finnas möjligheter att vid en etappvis genomförd obligatorisk sjukförsäkring

kunna i början bygga denna på den redan befintliga frivilliga sjukförsäkringen

för att sedan efter hand övergå till allmän obligatorisk sjukförsäkring.

Utskottet slutade med att uttala såsom önskvärt, att frågan om reformering av lagstiftningen

om det frivilliga sjukkasseväsendet upptoges till prövning.

Eu av arbetsutskottets tre ledamöter ansåg för sin del utsikterna ytterst ringa

att genom en reviderad sjukkasselagstiftning kunna jämna vägen för ett framtida

genomförande av en enhetlig socialförsäkring. Snarare syntes det honom kunna befaras,

att enhetligheten på detta sätt komme att bliva ytterligare försvårad. En ledamot

i kommittén (herr Nilsson i Bonarp), som deltog i ärendets behandling, anförde,

att det syntes honom tvivelaktigt, om på den väg, arbetsutskottet ville beträda, kunde

vinnas det syfte, som avsåges med sjukförsäkringen. Ändamålet med denna vore ju

i främsta rummet att bereda hjälp åt de ekonomiskt svagast ställda i samhället. A1Imänt

känt vore emellertid, att varken i vårt land eller annorstädes den frivilliga försäkringen,

även med ganska rikligt bidrag från det allmännas sida, vunnit insteg

bland nämnda befolkningsgrupper. Även om genom rikligare statsbidrag till den

frivilliga sjukkasserörelsen en livligare anslutning till denna skulle vinnas, skulle

med all sannolikhet landsbygdens befolkning komma att stanna utanför densamma.

Denna befolkning skulle alltså komma att i skatteväg få lämna ökat bidrag till

sjukkassorna, men själv ensam få bekosta sjukvården för de sina. Det ifrågasatta

utredningsarbetet borde därför ej givas den ensidiga riktning, som utskottet föreslagit.

Besparingskommittén betonar vikten och betydelsen av en ordnad effektiv sjukförsäkring.

Genomförandet av dess förslag beträffande olycksfallsförsäkringen och pensionsförsäkringen

förutsätter, framhåller kommittén vid upprepade tillfällen, en

dylik sjukförsäkring. Kommittén erinrar, att medan pensionsförsäkringen och

olycksfallsförsäkringen genomförts i möjligast vida omfattning, sjukförsäkringen

icke blivit ordnad. Denna brist gjorde sig, anför kommittén, kännbar i flera avseenden

både ur social och ekonomisk synpunkt. Organisatoriskt sett intoge sjukförsäkringen

en central ställning, det vore svårt att utan densamma ordna vare sig pensionsförsäkringen

eller olycksfallsförsäkringen lämpligt och ekonomiskt.

Då kommittén med dessa utgångspunkter gått att lösa sjukföreäkringsfrågan, har

den övervägt lämpligheten av att nu införa obligatorisk sjukförsäkring — vilken även

kommittén synes anse såsom slutmålet -—- eller av en utveckling och delvis ändrad

organisation av den frivilliga sjukkasserörelsen. Huvudsakligen, såsom det vill synas,

av kostnadsskäl har kommittén stannat vid det senare alternativet.

Dess förslag åsyfta i det mera väsentliga en decentralisation av sjukförsäkringsverksamheten

i lokala kassor (endast en kassa inom varje område skulle erhålla

statsbidrag), utsträckning av sjukhjälpstiden till tre år samt förhöjning av statsbidraget.

Om den föreslagna decentralisationen blir genomförd, skulle enligt kommitténs

mening öppna sig möjligheter till en rationell utveckling av den frivilliga sjukför

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

säkringen och skapas en grundval för obligatorisk sjukförsäkring, om framdeles omständigheterna

medgåve övergången till 6ådant system.

Kommittén anser i fråga om sjukhjälpstiden, att för närvarande den tid, under

vilken sjukhjälp lämnas av sjukkassorna, är för kort. En förändring härutinnan är

enligt kommitténs mening nödvändig bland annat med hänsyn till pensionsförsäkringen.

En fördelning av omvårdnaden bör äga rum mellan sjukförsäkringen och

pensionsförsäkringen. Om sjukkassorna finge ansvar för en långvarig sjukdomstid,

skulle de komma att verka som ett slags filter mot obehöriga anspråk på understöd.

Beträffande den viktiga frågan om läkarvård och läkemedel erinrar kommittén,

att sjukkasserörelsen hittills i stort sett inskränkt sig till att meddela kontant ejukhjälp.

Det vore, anför kommittén, obestridligt, att bristen på läkarvård i många fall

förlängde sjukdomstiden och vållade ökade kostnader i fråga om sjukpenning. Jämväl

ur ekonomisk synpunkt vore därför ett önskemål, om sjukkassorna kunde sörja

för läkarvård. Å andra sidan syntes en förpliktelse att sörja för erforderlig läkarvård

icke i verkligheten kunna fullgöras överallt i vårt land på grund av bristen

på läkare och transportmedel. Förpliktelsen att sörja för dylik vård kunde även

anses innefatta skyldighet att skaffa sjukkassornas medlemmar vård å sjukhus, och

denna skyldighet skulle skapa ett behov av ökat platsantal å sjukhusen. Detta behov

kunde dock endast fyllas så småningom, och det borde fyllas såvitt möjligt

utan sönderbrytande av den nuvarande sjukvårdsorganisationen.

På grund av dessa omständigheter hade det icke förefallit kommittén tillrådligt

för närvarande att ålägga sjukkassorna förpliktelser att sörja för läkarvård eller ens

att föreslå särskilt bidrag utöver det nuvarande för kassor, som meddelade fri läkarvård.

Tillsynsmyndigheten över sjukkassorna skulle enligt kommitténs förslag överflyttas

från socialstyrelsen till pensionsstyrelsen.

Otvivelaktigt är det riktigt vad kommittén anför om en väl ordnad effektiv sjukförsäkrings

stora betydelse. En sådan försäkring är av största vikt, då det gäller

att vid sjukdom icke blott bringa ekonomisk hjälp utan även söka så snart och så

fullständigt som möjligt återställa den sjuke till hälsa. Dess sjukvårdande och förebyggande

verksamhet är av utomordentligt värde såväl i och för sig som ock med

hänsyn till olycksfallsförsäkringen och pensionsförsäkringen. En sjukförsäkring,

som möjliggör en icke alltför kort karenstid i olycksfallsförsäkringen, är ägnad att

undanröja tvistigheter om ofta svårbedömliga gränsfall, t. ex. om ett sjukligt tillstånd

är att hänföra till olycksfallsskada eller ej. En lämpligt anordnad sjukförsäkring

kommer jämväl att tillgodose önskemålet om gemensamma lokala socialförsäkringsmyndigheter.

En dylik försäkring med erforderlig utbredning är en nödvändig

förutsättning för att kunna vinna de mål, som kommittén uppställer.

Det från socialförsäkringskommittén upptagna förslaget om lokalt begränsade

sjukkassor är vid en omorganisation av sjukförsäkringen ett steg i rätt riktning.

Däremot synes kommittén hava i sitt förelag underskattat betydelsen för sjukförsäkringen

av läkarvård och sjukvård. Det torde väl numera vara satt utom allt

tvivel, att denna del av sjukförsäkringens prestationer är kanske den viktigaste

av dem alla. Därförutan blir hela sjukförsäkringen något halvt och dess förebyggande

verksamhet förlorar högst avsevärt i betydelse. De skäl, som kommittén anfört

mot att särskilt betona denna del av sjukförsäkringsverksamheten, synas icke

vara avgörande. Den omständigheten att icke alla kunna erhålla behövlig läkarvård

till följd av läkarbrist bör icke utesluta det stora flertalet från denna förmån. Ej

heller den begränsade tillgången på vårdplatser å sjukhusen. Yad som i nämnda hänseenden

brister kommer säkerligen att fyllas, då anspråken göra sig gällande.

Men frånsett detta synes med skäl kunna ifrågasättas, om kommitténs förslag

beträffande sjukförsäkringen äro ägnade att föra fram denna försäkring till den

utveckling, som måste anses önskvärd. Sannolikt leder kommitténs förslag till en

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

början till en tillbakagång, och därefter torde man ha att vänta ett mycket långsamt

framåtskridande. Säkerligen erfordras ett väsentligt högre statsbidrag än det

kommittén föreslår, om utvecklingen skall skjuta fart. Det är att befara, att ett

genomförande av kommittéförslaget kommer att fördröja en utveckling i rationell

riktning. Under förberedelserna till 1910 års sjukkasselag anfördes även, att om

allenast den reform, som därmed avsågs, bleve genomförd, skulle sjukkasseverksamheten

gå en blomstring till mötes och verksamheten ledas in på sådana banor,

att en övergång till vad som även då ansågs såsom slutmålet eller till obligatorisk

sjukförsäkring bleve väsentligen underlättat. Utvecklingen har ej gått i sådan riktning,

och det är att befara, att besparingskommitténs organisation kommer att röna

samma öde. Ifrågasättas kan även, om åt de frivilliga sjukkassorna kan givas en sådan

organisation, att erforderliga garantier erhållas för att de skola kunna fylla, förutom

och i första rummet sitt eget ändamål, de mångahanda uppgifter beträffande

olycksfallsförsäkringen och pensionsförsäkringen, som kommittén tillämnar dem.

Det förefaller, som om kommittén redan från början utgått från, att genomförandet

av en obligatorisk eller mera effektiv sjukförsäkring av ekonomiska skäl vore

omöjlig. Men blir denna frivilliga försäkring i längden billigare? I den mån medlemsantalet

ökas, stiga statens utgifter även med de statsbidrag kommittén föreslår,

och man får för övrigt icke föreställa sig, att statsbidraget kommer att stanna

vid den relativt obetydliga förhöjning, kommittén föreslår; framförallt torde anspråk

komma att framställas på ökat bidrag till kostnaderna för läkarvård och läkemedel.

Det är icke osannolikt, att den på föreslaget sätt anordnade sjukförsäkringen

med hänsyn till resultatet i längden blir dyrbarare än en obligatorisk sådan, vartill

kommer att den frivilliga försäkringen aldrig når erforderlig effektivitet och

aldrig kan komma att intaga den plats i socialförsäkringen, som är nödvändig för

att bringa det hela att funktionera på tillfredsställande sätt.

Det hade varit av intresse, om kommittén framlagt några kostnadsberäkningar

för en obligatorisk sjukförsäkring, låt vara med begränsad omfattning och även med

begränsade prestationer. Kommittén har nöjt sig med att åberopa socialförsäkringskommitténs

beräkningar, som verkställts under krisåren och med hänsyn till då

gällande penningvärde. En jämförelse skulle da hava kunnat äga rum med kostnaderna

för en frivillig sjukförsäkring med ungefär samma omfattning. Det torde

emellertid icke vara ur vägen att föra i minnet vad i detta avseende anföres i

motiven till den av presidenten Lindstedt verkställda överarbetningen av soeialförsäkringslcommitténs

förslag till lag om allmän sjukförsäkring.

Sålunda yttras bland annat, att till stöd för åsikten om den frivilliga försäkringens

betydelse ofta hänvisades till förhållandena i Danmark, i vilket land denna försäkring

visat en utveckling som i intet annat land. Lnder år 1918 uppgick antalet

frivilligt försäkrade i de danska »erkända» sjukkassorna till 1,136,000 personer.

Sammanlagt utgjorde i Danmark under år 1918 statens och kommunernas bidrag,

bortsett från omkring 2,000,000 kronor i dyrtidstillägg, runt 8,000,000 kronor, och

då de försäkrades bidrag uppgick till omkring 10,000,000 kronor, utgjorde således

det allmännas bidrag icke mindre än omkring 45 procent eller nära hälften av

hela försäkringskostnaden. Visserligen hade tillslutningen till den frivilliga försäkringen

i Danmark från de befolkningsgrupper, som närmast vore i behov av

försäkringen, på. grund av de rikliga bidragen från det allmänna blivit synnerligen

omfattande. Tillräcklig effektivitet i detta avseende hade dock icke kunnat ernås. En

närmare granskning av de danska förhallandena visade emellertid, att försäkringen

i andra avseenden i högre grad bruste i effektivitet. Försäkringen inom sjukkassorna

vore obligatorisk med avseende å läkarvård, under det att sjukpenningens belopp

växlade. Av statistiken för år 1917 kunde den slutsatsen dragas,^ att av de

manliga försäkrade endast omkring 40 procent vore försäkrade för en sjukpenning

av mera än 1 krona. I fråga om vårt land torde en med allmänna medel understödd

frivillig försäkring med så låga belopp för sjukpenningen, som förekomme i den

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

danska försäkringen, knappast kunna ifrågasättas. »En frivillig försäkring i Sverige»,

anföres vidare, »efter mönster av den danska försäkringen skulle därför

tvivelsutan hava att räkna med betydligt högre kontanta understöd och följaktligen

betydligt högre försäkringsavgifter än inom den danska försäkringen. Då totalkostnaden

för den danska försäkringen, även bortsett från dyrtidsbidrag, under år 1918

uppgick till omkring 18,000,000 kronor, torde man för vårt land med hänsyn till

dess dubbelt så talrika befolkning, under i övrigt liknande förhållanden, böra räkna

med en årlig kostnad av omkring 36,000,000 kronor. Då emellertid, såsom nämnts,

sjukpenningens belopp måste antagas vida högre än för närvarande är fallet i

Danmark, där medelbeloppet för sjukpenningen under år 1917 ej ens uppgick till

1 krona, och då förhållandena numera tydligen medföra behov av ytterligare ökning,

torde man för vårt land böra beräkna totalkostnaden för eu av allmänna

medel understödd frivillig sjukförsäkring med ungefär samma omfattning som den

danska till omkring 60,000,000 kronor om året,. Och då man för att ernå en sådan

anslutning torde böra beräkna det allmänna bidraget till försäkringen proportionsvis

lika högt som i Danmark eller till omkring 45 procent, skulle detta bidrag för

värt land komma att uppgå till 25- å 30,000,000 kronor om året eller omkring

samma belopp, som nu ifrågasättes för den föreslagna obligatoriska försäkringen

med dess vida större förmåner. Erfarenheterna från andra europeiska länder, vilka

ännu hava endast frivillig sjukförsäkring, jäva ej heller dessa antaganden. För ernående

av önskvärd effektivitet torde därför kostnaderna för det allmänna icke bliva

mindre i fråga om en mera allmän frivillig än en obligatorisk försäkring.»

Eu viss förskjutning har under senare åren ägt rum i förhållandena beträffande

den danska sjukförsäkringen. Av intresse torde därför vara att anföra några siffror

ur Sygekasseinspektoratets berättelse för år 1923. Den 31 december detta år utgjorde

antalet sjukkassemedlemmar 1,384,443. Medlemsbidragen uppgingo under år

1923 till omkring 26,400,000 kronor eller cirka 64 procent av samtliga inkomster,

under år 1923 inbetalda stats- och kommunalbidrag utgjorde 12,472,854 kronor eller

30.3 procent, vartill kommer 718,240 kronor i frivilliga tillskott från kommunerna.

Utgifterrra uppgingo till sammanlagt 37,026,339 kronor, därav i sjukpenning

6,993,639 kronor eller 18.9 procent. Utgifterna för läkarvård, läkemedel, sjukhusvård

med mera dylikt belöpte till sammanlagt 25,302,416 kronor eller omkring 68

procent.

De sista i tryck tillgängliga siffror för Sverige avse år 1921. Nämnda år uppgick

summan av regelbundna avgifter och uttaxerade bidrag till 13,060,582 kronor

eller 74.7 procent, statsbidraget till 2,620,324 kronor eller 15.0 procent samt

kommunbidrag till 278,050 kronor eller 1.6 procent. Utgifterna belöpte sig till

sammanlagt 13,734,080 kronor, därav kontant sjukhjälp 9,856,270 kronor eller 71.8

procent, sjukhusvård, läkarvård och läkemedel 436,131 kronor eller 3.2 procent.

I jämförelse med Danmark visa siffrorna från Sverige, att hos oss sjukförsäkringen

6tår på ett ganska lågt plan. För en utveckling av sjukförsäkringen på frivillighetens

väg synas ock förhållandena i Danmark vara avsevärt mycket gynnsammare

än i vårt vidsträckta land.

Av sociala rådets sektion för sjukkasseväsen (sjukkassenämnden) har uttalats

starka betänkligheter mot besparingskommitténs förslag. Sektionen åberopar sin

tidigare uttalade uppfattning, att en tillfredsställande social sjukförsäkring icke

kan ernås på annat sätt än genom en obligatorisk försäkring. En dylik försäkring,

även i mer eller mindre beskuret skick, vore därför enligt sektionens uppfattning

avgjort att föredraga framför den nu föreslagna reformen av det frivilliga sjukkasseväsendet.

Den farhågan uttalas även av sektionen, att den nu ifrågasatta reformen

kan komma att fördröja en slutlig lösning av den sociala sjukförsäkringsfrågan

i antydd riktning.

Dessa sektionens uttalade meningar måste naturligen tillmätas största betydelse,

då sektionen företräder den speciella sakkunskapen på detta område.

opaginerad Kontrollera mot PDF

77

Bättre synes vara att avvakta någon tid än att nu inlåta sig på en reform, som

sannolikt icke leder till önskat resultat och som i alla händelser kommer att krava

åratal, innan den medför någon högre grad av effektivitet. Innan något beslut fattas,

synes i alla händelser detta böra föregås av en ny sakkunnig utredning, eom ingående

väger möjligheterna att, med bidrag av stat och kommun, erhålla en mer tillfredsställande

lösning av frågan än kommitténs förslag innebär. Under alla omständigheter

synes någon ändring av grunderna för avgifter m. m. till pensionsförsäkringen

icke böra vidtagas, förrän en närmare utredning av sjukförsäkringen

och dess behov verkställts och avvägts i förhållande till socialförsäkringens Övriga

uppgifter. ...

Med hänsyn till vad sålunda anförts förefinnes enligt rådets mening icke någon

anledning att nu vidtaga ändring beträffande förläggningen av sjukkassornas tillsynsmyndighet.

Men även om kommitténs förslag angående sjukförsäkringen m. m.

godkännes, synes tvivelaktigt, om dess förslag om tillsynsmyndigheten är det lämpligaste,

då bland annat sjukkassorna enligt kommittén skulle komma att i övervägande

grad tagas i anspråk för olycksfallsförsäkringen.

Kommittén anför, att genom riksförsäkringsanstalten samlats en s. k. premieutjämnings-

och säkerhetsfond, vilken vid 1923 års utgång uppgick till i runt tal

4,037,600 kronor, samt att denna fond borde kunna användas till bidrag åt sjukkassor,

vilka vid övergången skulle komma att få mindre fördelaktigt försäkringsbestånd.

Det synes icke utan vidare vara klart, att en dylik användning av ifrågavarande

fond kan få äga rum.

Olycksfallsförsäkringen. I avseende å olycksfallsförsäkringen berör kommittén

till en början frågan om denna försäkrings omfattning. Kommittén har dock icke

ansett sig böra föreslå någon ändring i omfattningen sådan denna är bestämd i

1916 års lag. Kommittén uttalar emellertid, att det förefaller icke uteslutet, att

lagens tillämplighetsområde blivit utvidgat i vissa fall genom tolkningen av de

grundläggande begreppen arbetare, arbetsgivare och olycksfall i arbete. Da kommittén

i regel framställer sina anmärkningar om sättet for olycksfallforsakrmgslagens

tillämpning och socialförsäkringens handhavande genom helt allmänna talesätt,

är det naturligen svårt att inlåta sig på en granskning av dess påståenden,

vilka dock mången gång synas härflyta från en viss, för övrigt förklarlig obekantskap

med de växlande, praktiska spörsmål, som lagens tillämpning bjuder. Naturligen

kunna här som annorstädes gränsfall förekomma, om vilka olika meningar

kunna råda. Klander mot tolkningen äger rum än från ena än från andra hållet,

beroende på vilkens intresse saken närmast berör. Kommittén skulle fullstanchgat

sin framställning, om den även anfört, att klagomål förekomma gående ut pa att

lagens tillämplighetsområde inskränkts genom en alltför snäv tolkning. Droblemet

får icke ses enbart ur besparingssynpunkt. Det torde ej kunna med fog pastas, a

åt lagen givits större tillämplighetsområde än som vid dess antagande forutsattes.

Med hänsyn till kostnaderna torde för övrigt de s. k. gränsfallen icke spela någon

roll av nämnvärd betydelse vare sig i ena eller andra riktningen.

Kommittén säger sig hava haft under övervägande en andrad avfattnmg betraifande

nämnda begrepp, men avstått därifrån, då en sådan ändring »lätt torde framkalla

nya tvivelsmål i fråga om själva gränsfallen». ......

I anledning härav torde det icke vara ur vägen att erinra om vad särskilda utskottet

vid 1916 års riksdag anförde i förevarande hänseende. I motioner hade

framställts yrkanden om förtydligande av begreppet olycksfall i arbete. Da grund

härav anförde utskottet bland annat, att de regler, som vid tolkningen av detta begrepp

kommit till tillämpning såväl vid domstolarna som inom riksforsakringsanstalten,

vore väsentligen desamma som i ett flertal andra länder. Helt natur ig

hade härvid rättstillämpningen i Tyskland kommit att intaga en dominerande roll.

Utskottet, som trott sig kunna utgå ifrån, att de grunder för tolkningen, för vilka

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

utskottet redogjort, jämväl efter den nya lagens ikraftträdande skulle komma till

tillämpning, funne följaktligen något förtydligande av stadgandet i den riktning,

motionärerna föreslagit, icke vara behövligt. Jämväl frågan om begreppen arbetsgivare

och arbetare voro föremål för särskild uppmärksamhet av utskottet och riksdagen.

Kommitténs förslag till ändringar av olycksfallsförsäkringslagen avse huvudsakligen,

frånsett organisationsformen, karen6tiden samt sjukpenningens beräkning.

Karenstiden föreslås förkortad till 14 dagar. Sjukpenningen därunder skulle utgå

med 2 kronor 50 öre till skadad manlig arbetare om 18 år och däröver och med

2 kronor till kvinnlig arbetare i samma åldersgrupp samt med 2 kronor till manlig

och med 1 krona 50 öre till kvinnlig arbetare under 18 år. I fråga om sjukpenningen

efter karenstiden föreslår kommittén, att arbetsförtjänsterna indelas efter

en 8-gradig skala med bestämd sjukpenning för varje intervall, lägst 75 öre och högst

4 kronor för dag.

Kommittén synes luta åt den uppfattningen, att karenstiden rätteligen borde helt

borttagas. Olägenheterna ur kontroll- och administrationssynpunkt utgjorde emellertid

fortfarande hinder för ett fullständigt borttagande, och hade kommittén därför

stannat vid att föreslå en karenstid av 14 dagar.

De nuvarande bestämmelserna angående sjukpenningens belopp under karenstiden

härleda sig, anför kommittén, från behovet av enkla grunder för dess beräkning

under den tid, då arbetsgivaren själv har att svara för ersättningen. Bestämmelserna

hade emellertid enligt verkställd utredning medfört, att sjukpenningen under

karenstiden i genomsnitt blivit avsevärt lägre än under därpå följande sjukdomstid

och ofta även i övrigt lett till egendomliga resultat för den skadade. Därest

karenstiden inskränktes till så kort tid som 14 dagar, borde enligt kommitténs mening

ersättningsbestämmelserna utan olägenhet kunna ytterligare förenklas. På

grund härav har kommittén framställt sitt nyss nämnda förslag.

Anledningen till det ändrade beräkningssättet för sjukpenning efter karenstiden

skulle vara den, att enligt kommitténs förslag sjukkassa skulle få meddela frivillig

försäkring för olycksfall i arbete jämväl för viss tid efter karenstidens utgång,

samt att härvid bland annat den olägenheten mött, att de nuvarande bestämmelserna

angående beräkning av sjukpenning efter karenstidens utgång skulle vara

jämförelsevis svåra att tillämpa.

Mot en inskränkning av karenstiden synes under nuvarande förhållanden knappast

något vara att invända. Kommer en effektiv sjukförsäkring till stånd, torde frågan

om karenstidens längd m. m. komma att upptagas till förnyat övervägande.

De nuvarande bestämmelserna om beräkning av sjukpennings storlek under karenstiden

äro otvivelaktigt mindre lämpliga. Kommitténs förslag avhjälper till en del

olägenheterna, men oegentligheter komma även med dess förslag att allt framgent

bestå. Avsikten lär väl ursprungligen hava varit, att ersättningen genomgående

skulle beräknas efter enahanda grunder eller i visst förhållande till arbetsförtjänsten.

De nuvarande bestämmelserna skulle vara provisoriska och bestå allenast en

kortare tid, till dess en ordnad sjukförsäkring blivit genomförd. Nu förlänges provisoriet

för oöverskådlig tid framåt, om kommitténs organisationsförslag skulle godkännas.

Det synes därför föreligga giltiga skäl att taga under övervägande en mera

rationel! beräkning av sjukpenningens storlek, närmast att ställa den i beroende av

arbetsförtjänsten. Såsom kommittén erinrar hade av samtliga under år 1920 inträffade,

anmälda olycksfall icke mindre än 75 procent varit frivilligt karensförsäkrade.

Om, såsom försäkringsrådet anser lämpligt, rätten till karensförsäkring i

försäkringsinrättningen eller inrättningarna tills vidare bibehålies, torde väl utvecklingen

gå i riktning mot en ökning av antalet karensförsäkrade, och under sådana

omständigheter synes hinder icke möta att ställa karenstidsersättningen i mera

direkt beroende av arbetsförtjänsten, vilket måste anses mera rationellt än det

av kommittén förordade schablonmässiga sättet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

70

Något skäl till ändring av det nuvarande sättet för beräkning av sjukpenning

efter karenstiden synes icke föreligga. Kommitténs förslag avhjälper icke svårigheterna.

Ej heller nu räknas inkomsten efter öret, då det gäller att bestämma denna

efter skön, och en uppskattning av inkomsten i hundratal måste alltid även efter

kommitténs förslag äga rum vid placering av vederbörande i en vise intervall. Då

kommitténs förslag därjämte kommer att i ett icke ringa antal fall för de skadade

medföra en sänkning av ersättningen, torde den föreslagna ändringen av gällande

bestämmelser vara mindre lämplig.

För övrigt må ifrågasättas, om det vore så lyckligt att tillskapa tre olika beräkningsgrunder

för ersättningens utmätande i anledning av olycksfall, en för karenstiden,

en för sjukhjälpen efter karenstidens utgång, en då det gäller att beräkna

livränta och begravningshjälp. Det är knappast någon förenkling, och i alla händelser

måste en sådan anordning förefalla de försäkrade rätt besynnerlig. Arbetsförtjänsten

bör utan större olägenhet kunna läggas till grund, låt vara med användande

av en något mera summarisk beräkning, i de fall då ersättning skall utgivas

av arbetsgivaren.

Såsom förut nämnts har kommittén ansett sig icke böra — för vinnande av besparingar

— föreslå någon ändring i fråga om olycksfallsförsäkringens omfattning,

och har beträffande försäkringens prestationer icke hemställt om andra ändringar

än de som nu berörts. Kommittén uttalar dock, att kostnaderna för försäkringens

prestationer skulle komma att minskas genom vissa av kommittén angivna praktiska

åtgärder, såsom förbättrad kontroll över ersättningarna samt ett mera intresserat

arbete för återställande av de skadades arbetsförmåga. Kontrollen skulle förnämligast

utövas genom sjukkassorna; och för att följa olycksfallsinvalidernas reaktivering

anser kommittén lämpligt att låta sjukkassa kontrollera vissa invalider, exempelvis

genom att låta dem varje månad hämta sina livräntor hos sjukkassan, varvid

denna hade möjlighet att närmare göra sig underrättad om hälsotillståndet

och arbetsförmåga hos invaliderna. Fråga är, om icke ett dylikt uppdrag

kommer att menligt inverka på den frivilliga sjukförsäkringens popularitet,

och om det i övrigt är lämpligt. Kommittén har själv utdömt en dylik form för

samarbete och kontroll, nämligen då det gäller pensionsförsäkringen. Kommittén

uttalar i detta avseende, att om utbetalning av pension skulle äga rum genom sjukkassorna,

skulle det vara mindre tilltalande och sannolikt föga effektivt att verkställa

kontroll i samband med pensionsutbetalningarna. Ej heller finner kommittén

ändamålsenligt att i kontrollsyfte låta sjukbesökare eller annan sjukkassas funktionär

utbetala pensionen i hemmen, emedan för många pensionstagare denna utbetalningsform

skulle kännas mindre tilltalande, »då ju den, som lämnade pensionsbeloppet

skulle ha till uppgift att så att säga spionera på pensionstagaren».

Kontroll är erforderlig och åtgärder för återställande av arbetsförmågan äro i

hög grad önskvärda såväl för de skadade som med hänsyn till försäkringens ekonomi.

Men man måste se till, att åtgärder, som vidtagas, icke erhålla en inhuman och

brysk karaktär, och man bör ej vänta sig alltför mycket i fråga om kostnadsbesparing

genom sjukkassornas kontroll och genom reaktiveringsåtgärder, som, om det av

kommittén särskilt förordade holländska mönstret skulle följas, komma att kräva

ganska dryga kostnader.

I fråga om olycksfallsförsäkringens organisation framhåller kommittén, att det

nuvarande systemet är förenat med åtskilliga olägenheter. Bland annat råder sålunda

en onödig konkurrens, som medför direkta utgifter för agenter och anskaffningsarbete,

och försäkringens uppdelning på flera inrättningar medför risk för

bristande enhetlighet vid tillämpningen av lagens bestämmelser. Kommittén har

därför ansett nödvändigt att söka utfinna en annan organisationsform. De ledande

principerna hava härvid för kommittén varit dels att garantier måste finnas för att

de skadades rättsanspråk bliva riktigt bedömda, dels att åt arbetsgivarna, som bestrida

försäkringskostnaderna, lämnas tillfälle att organisera administrationen så

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

praktiskt och ekonomiskt fördelaktigt aom möjligt, dels slutligen att organisationen

bör vara så beskaffad, att en nära samverkan befrämjas mellan olycksfallsförsäkringen

och de övriga socialförsäkringsgrenarna samt yrkesinspektionen.

Kommittén har av anförda skäl ej ansett lämpligt att uppdela försäkringen på

enbart fria privatanstalter eller överlämna den åt en statsmonopolanstalt eller en

monopolanstalt av helt privaträttslig karaktär. I stället förordar kommittén en

inrättning av blandad karaktär, i vars högsta ledning såväl staten som arbetsgivarna

och de försäkrade arbetarna skulle vara representerade. Själva försäkringsinrättningen

skulle vara organiserad efter mönster av ett enskilt företag av bolagstyp.

Till en början må helt allmänt anmärkas, att någon sådan oenhetlighet och oreda

i fråga om försäkringsinrättningarnas skaderegleringar m. m., som visserligen icke

av kommittén men från annat håll gjorts gällande, icke kan anses föreligga. Vad

som yttrats om konkurrensen och dess inverkan i nämnda avseende innebär även

tydliga överdrifter. Även om lagens tillämpning skulle anförtros åt en enda för6äkringsinrättning,

måste frågornas avgörande på grund av ärendenas mängd överlämnas

åt olika personer eller avdelningar, och skilda uppfattningar förekomma givetvis

såväl vid bedömandet av föreliggande faktiska förhållanden som beträffande

lagens tillämplighet. Det hade naturligen varit önskvärt, om försäkringsrådet kunnat

fullgöra sin granskningsskyldighet i större utsträckning än som på senare tiden

skett, men för kommittén torde det varit bekant, att anledningen till att detta

icke kunnat äga rum varit den, att personalminskning verkställts samtidigt som

de inkommande ärendena vuxit i antal.

Onekligen finnas talande skäl för försäkringens koncentration till en enda inrättning.

Skäl finnas även för anordnandet av denna inrättning med de friare verksamhetsformer,

som ett enskilt företag erbjuder i jämförelse med ett statsämbetsverk

av vanlig typ. Då emellertid mycket härvid beror på organisationens utformning

och detaljer, och kommittén härutinnan låter ett flertal frågor stå obesvarade och

allenast håller sig till allmänna antydningar, är det icke möjligt att mera ingående

pröva förslagets ändamålsenlighet.

Emellertid kunna åtskilliga anmärkningar framställas mot förslaget. Möjligt är,

att dessa till en del förfalla, beroende på huru förslagets detaljer utformas och om

bättre garantier för såväl försäkringstagarna som de försäkrade tillskapas än de,

som kommittén föreslår.

Till en början torde samma anmärkning kunna framställas, som kommittén riktar

mot ett rent enskilt företag, nämligen att arbetsgivarna sakna en organisation,

som skulle kunna åtaga sig uppgiften utan fara för att minoriteter bland arbetsgivarna

vid premieberäkning m. m. bleve orättvist behandlade. Störa grupper av arbetsgivare,

som sakna lämplig representation, skulle ej få något inflytande på sammansättningen

av riksförsäkringsstämman och därmed på ledningen av företaget.

Därest, såsom meningen lär vara, direktionsmedlemmarna utses genom majoritetsval,

kunna statens representanter i stämman därvid ej öva inflytande till särskilt

de mindre arbetsgivarnas förmån. Ej heller innebär möjligheten av hänvändelse till

den föreslagna besvärsnämnden någon tillfredsställande garanti. Bolaget förfogar

över det material, som skall ligga till grund för premieberäkningen, och nämnden

med dess tillfälliga sammansättning har knappast någon möjlighet att bedöma premierna.

Bolaget blir så gott som suveränt i fråga om premiebestämningen och

arbetsgivarna äro lämnade i dess våld. Bolaget erhåller även i övrigt en okontrollerbar

maktställning över arbetsgivarna, som kan hava betänkliga vådor.

Man kan ej gärna påstå, att förslaget tillgodoser den av kommittén uppställda, icke

helt odiskutabla satsen, att åt arbetsgivarna bör lämnas befogenhet att organisera

administrationen efter eget skön. De snöras in i en tvångströja, som kommer att

trycka dem ganska omilt, därest icke väsentligt starkare garantier tillskapas än de

av kommittén föreslagna.

Tvivelaktigt är även, om den föreslagna organisationsformen skyddar emot byrå
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

kratism och slentrian, 6om uppgives följa med ett 6tatsämbetsverk. Ledamöterna

i stämma och direktion komma sannolikt att väljas om år för år, mot vilket förfarande

i och för eig icke är något att erinra, då därigenom sakkunskap förvärvas

och kontinuiteten bevaras. Om således en garanti mot slentrian m. m. skulle ligga

i ledamöternas växling, kommer den med all sannolikhet icke att förefinnas. Den

sporre till ständigt sökande efter nya arbetsformer och arbetsbesparande metoder,

som ligger i ledningens intresse att åstadkomma ett synligt och givande resultat

av det enskilda företagets verksamhet, finnes ej heller. Försäkringsbolaget är såsom

enskilt företag vidare undandraget den kritik från allmänheten, som eljest

kunde tänkas öva ett gynnsamt inflytande på organiserandet av dess verksamhet.

Enligt kommitténs mening borde den föreslagna försäkringsorganisationen jämte

dess kombinerande direkt med en statlig myndighet vara ägnad att befrämja samarbetet

mellan olycksfallsförsäkringen och övriga socialförsäkringsgrenar samt yrkesinspektionen.

Naturligen bör ett samarbete underlättas därigenom att försäkringen

handhaves av allenast en inrättning, men det synes dock tvivelaktigt, huruvida

försäkringsavdelningen, som är avsedd att få en i det närmaste helt privat

karaktär, kommer att kunna etablera något mera intimt samarbete med statsmyndigheter

och speciellt de frivilliga sjukkassorna. Fara är, att det hela kommer att

stanna på papperet. Det har hittills på andra områden visat sig svårt att åstadkomma

ett sådant samarbete, oaktat uttryckliga bestämmelser härom inryckts i instruktioner

och dylikt. Varje myndighet eller företag har att i första hand tillgodose

sin egen uppgift, som icke får tillbakasättas genom anspråk från annat håll

om biträde. Betydelsen av det ofta förda talet om samarbete bör för övrigt ej

överskattas. Vad olycksfallsförsäkringens samarbete med sjukförsäkringen beträffar

ligger huvudvikten på, att sjukförsäkringen är så anordnad, att den tager hand

om de olycksfallsskadade under själva sjukdomstiden, och att sålunda en relativt

lång karenstid kan äga rum i olycksfallsförsäkringen. Därigenom sparas den centralt

organiserade olycksfallsförsäkringen ett högst väsentligt arbete och icke obetydliga

administrationskostnader.

Kommitténs uppgifter om de framtida förvaltningskostnaderna äro icke möjliga

att kontrollera, då upplysande beräkningsgrunder icke finnas angivna i betänkandet.

Ganska sannolikt är emellertid, att kostnaderna bliva väsentligt högre än de av

kommittén beräknade. Genom förkortningen av karenstiden kommer arbetet icke

oväsentligt att ökas för centraladministrationen, då denna måste på ett tidigare

stadium än nu taga hand om skador, som drabbat hos den stora mängden mindre

arbetsgivare anställda arbetare. Från dessa mindre arbetsgivare kan knappast påräknas

det biträde med förskottsbetalning m. m., som nu lämnas av de större arbetsgivarna.

Vidare har kommittén bland annat beräknat personal, som erfordras för

gransknings- och kontrollarbetet, alldeles för lågt. Omöjligt är icke, att kostnaderna

komma att ställa sig högre genom den av kommittén föreslagna anordningen än om

försäkringen i sin helhet ägde rum i en statsanslag.

Sammankopplingen av det privata försäkringsbolaget med en statsmyndighet synes

icke vara i allo lycklig. Den ger åt det hela skenet av att vara något annat än

det i själva verket är. Gransknings- och besvärsmyndigheterna, som principiellt

böra intaga en fullt fristående ställning, kunna genom sammankopplingen komma

att betraktas såsom en i försäkringsbolaget ingående del, vilket icke är ägnat att

tillvinna dem förtroende hos de rättssökande.

Under anförda omständigheter kan ifrågasättas, om icke ett statsmonopol, som

finge arbeta under något friare former än ämbetsverken i allmänhet och som inneslöte

tillbörlig representation för vederbörande parter, vore att föredraga. Men naturligen

kunna andra former tänkas, som tillgodose berättigade intressen. Bättre

än att nu inlåta sig på det av kommittén föreslagna experimentet, synes vara att,

tills vidare och intill dess meningarna hunnit samla sig om en annan lämpligare

form, bibehålla det nuvarande systemet med några modifikationer och utökade möj
6—252409.

Bilaga till Kungl. Proposition.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

ligheter till kontroll m. m. Oaktat allt som sagts om detta system måste dock erkännas,

att det har sina förtjänster.

Särskilda försäkringsvillkor. Enligt kommitténs mening borde åt större företag

medgivas att själva utgiva de i lagen stadgade ersättningarna (stå »självrisk»), givetvis

liksom för närvarande mot de garantier, som kunna anses erforderliga. Även

skulle det stå försäkringsavdelningen öppet att medgiva åt sammanslutningar av

större arbetsgivare att på villkor, som av avdelningen bestämmas, gemensamt stå

självrisk.

Genom detta senare medgivande skulle arbetsgivarna sålunda kunna bilda ömsesidiga

bolag, som övertaga ansvaret enligt olycksfallsförsäkringslagen. Det bleve

i huvudsak det nuvarande systemet med den skillnaden, att riksförsäkringsanstalten

utbytes mot ett enskilt bolag, och att ersättningsfrågorna avgöras av detta bolag

i första hand.

Denna möjlighet att överlåta ansvaret för skadeersättningarna på ömsesidiga bolag

bör emellertid vara av värde för arbetsgivarna, då dessa härigenom kunna skaffa

sig en regulator beträffande premierna. Men endast de större arbetsgivarna skulle

enligt kommitténs mening erhålla denna förmån; de mindre skulle under alla förhållanden

få finna sig i monopolbolagets villkor.

Skulle medgivandet komma att begagnas i större utsträckning, och därmed torde

man böra räkna, bleve följden den, att försäkringsavdelningens försäkringestock

komme att omfatta allenast de mindre arbetsgivarna och möjligen en del risker,

som av eu eller annan anledning ej erhålla anslutning till de av arbetsgivarna bildade

bolagen. Visserligen skulle försäkringsavdelningen äga bestämma villkoren

för ansvarets överlåtande på sammanslutningar av ifrågavarande slag, och dessa

villkor kunna göras så hårda och ofördelaktiga, att arbetsgivarna känna sig förhindrade

att begagna sig av ett medgivande. Men bolaget torde icke i längden

kunna uppehålla en sådan taktik, och har medgivande en gång lämnats en grupp

arbetsgivare, möta sedermera svårigheter att företaga en gallring. För övrigt lär

det knappast vara lämpligt att helt överlåta åt monopolbolaget att bestämma villkoren,

utan torde det vara nödvändigt, att dessa i det väsentliga angivas i lagen, om

kommitténs förslag skulle godkännas.

Försäkring för den kvarstående kanrenstiden skulle enligt kommittéförslaget icke

få meddelas av försäkringsavdelningen. Åt sjukkassa borde i stället medgivas rätt

att lämna särskild försäkring för karenstiden. I vad mån försäkring utom arbete,

rätt till lindring i försäkringsavgiften mot bestridande av läkarvård m. m. samt

rätt till förskottering av ersättningar med flera övriga särskilda försäkringsformer

borde medgivas, har kommittén ansett sig icke böra upptaga till prövning. Dock

uttalar kommittén, att för mindre arbetsgivare särskilda villkor icke borde medgivas.

Såsom grund för en fordran på dylika kan heller icke, yttrar kommittén,

åberopas något viktigare realt intresse. De mindre arbetsgivarna hade icke i någon

större utsträckning begagnat sig av de enligt gällande lag förefintliga möjligheterna

till sådana särskilda försäkringsvillkor. Då möjligheterna att erhålla särskilda

försäkringsvillkor i oproportionerligt hög grad komplicerade och fördyrade

en central försäkringsinrättnings arbete, ansåge kommittén även på grund härav,

att olika försäkringsvillkor för mindre arbetsgivare icke borde ifrågakomma. Där

karensförsäkring icke kunde lämnas av sjukkassa, skulle det, yttrar kommittén i

annat sammanhang, liksom för närvarande stå arbetsgivaren fritt att taga försäkring

för sin ersättningsplikt i vanligt försäkringsbolag.

Naturligen står det under alla omständigheter arbetsgivaren öppet att anlita enskilt

försäkringsbolag för erhållande av karenstidsförsäkring och jämväl för annan

försäkring, t. ex. för olycksfall utom arbetet, om han på grund av avtal med sina

arbetare är skyldig att till dem utgiva annan ersättning än den lagstadgade eller

eljest finner det ändamålsenligt.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Det äger ock sin riktighet, att de särskilda försäkringsvillkoren fördyra och försvåra

den centrala administrationen. Men det är ett något egendomligt utslag av

besparingsiver att av nämnda anledning hänvisa särskilt de mindre arbetsgivarna till

privata försäkringsbolag. Administrationskostnaden för monopolbolaget blir mindre,

det är sant, men för arbetsgivarna ökas däremot avsevärt kostnaden, om de, för att

fylla behovet av försäkring, måste förskaffa sig försäkring i två inrättningar, varav

den ena ökar premien jämväl med hänsyn till den vinst, med vilken den måste räkna.

Det är åtminstone icke praktiskt och kostnadsbesparande att så ordna saken, låt

vara att arbetsgivarnas eller statens kostnader för den centrala försäkringsinrättningens

administration därigenom på papperet ställa sig fördelaktigare.

Vad särskilt angår försäkring för karenstiden hava, såsom kommittén anför, de

mindre arbetsgivarna hittills icke i någon större utsträckning begagnat sig av den

möjlighet till sådan försäkring, som nu finnes. Men detta har säkerligen till stor

del berott på obekantskap med förhållandena eller bristande företagsamhet. De ha

ej gjort klart för sig vad ersättningsplikten under karenstiden innebär. Den kontanta

sjukpenning, som de skola utgiva, har synts dem överkomlig; däremot hava

de ej tagit i beräkning kostnaden för läkar- och sjukvård m. m., en kostnad som

kan stiga till ganska avsevärda, för en ekonomiskt mindre väl ställd arbetsgivare

högst betungande belopp. Det torde särskilt vara denna senare ofta oberäknade

kostnad, som orsakat missnöje bland arbetsgivarna med det nuvarande systemet.

I många fall torde arbetsgivarna genom att betala den premie, som debiterats dem,

ansett sig vara fria från allt ansvar enligt olycksfallsförsäkringslagen; och de ha

funnit systemet mindre tilltalande, då de det oaktat måst utgiva dryga belopp för

sjukvård m. m.

Att under sådana omständigheter hänvisa arbetsgivarna beträffande karenstidsersättningen

till sjukkassor, som ännu icke organiserats och på många orter icke komma

att finnas, eller till ett privat försäkringsbolag, kan icke vara lämpligt. Till dess

en ordnad sjukförsäkring blir genomförd, torde det därför vara nödvändigt att bibehålla

rätten till försäkring för karenstidsersättningen i den sociala olycksfallsförsäkringsinrättningen.

Lämpligast vore måhända att helt borttaga bestämmelserna

om karenstid i avvaktan på sjukförsäkringens genomförande.

Samarbete med sjukkassor. Kommittén uttalar, att genom dess förslag angående

olycksfallsförsäkringens och sjukförsäkringens ordnande — en statsunderstödd sjukkassa

på varje ort och en olycksfallsförsäkringsinrättning — de hittillsvarande yttre

hindren för en närmare samverkan mellan olycksfallsförsäkringen och sjukkassorna

vore avlägsnade.

Såsom förut anförts, ligger huvudvikten på, att den centrala olycksfallsförsäkringen

befrias från i första hand massan av olycksfallsskador, som endast föranleda

en övergående, kortvarigare sjukdom, och att dessa skador omhändertagas av sjukförsäkringen.

Sjukförsäkringen kan, såsom kommittén riktigt framhåller, lättare

och bättre än en centralanstalt tillse, att den skadade erhåller lämplig vård och

behandling; den är även i tillfälle att öva erforderlig kontroll. En sådan anordning

förutsätter givetvis även den ett samarbete, bland annat för att olycksfallsförsäkringen

skall kunna, i fall av behov, föranstalta om särskild vård och behandling,

som kan vara nödvändig för att undvika invaliditet eller minska en skadas verkningar,

och som icke lämpligen kan bestridas av sjukkassan.

Kommittén har övervägt olika sätt för samarbete mellan sjukkassorna och olycksfallsförsäkringen.

Ett sätt vore att inskränka sjukkassornas uppgift till att förskottera

eller å försäkringsinrättningens vägnar utgiva ersättning, vilken sedan skulle

återregleras från inrättningen. Kommittén anser icke detta alternativ kunna godtagas.

Därest nämligen försäkringsinrättningen skulle till sjukkassorna återreglera

av dessa förskotterad ersättning för karenstiden, förutsatte denna återreglering en

granskning hos avdelningen av de från kassan gjorda utbetalningarna. Redan en

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

sådan granskning vore, anför kommittén, tidsödande. I samma mån som de med

olycksfallsförsäkringen samarbetande kassornas antal växte, komme vidare med största

sannolikhet granskningen till följd av kassornas växlande kompetens ytterligare

att försvåras på grund av gjorda felutbetalningar, missförstånd om olycksfallsförsäkringslagens

innebörd i det ena eller andra avseendet. Av dessa skäl har kommittén

ansett sig böra i stället förorda, att samarbetet ordnas på sådant sätt, att sjukkassorna

i så stor utsträckning som möjligt på egen risk övertoge försäkringen under

viss del av sjukdomen, eller från och med 15 :e till och med 63 :e dagen efter inträffat

olycksfall.

Det synes som om samma skäl, som av kommittén anförts mot det förra

alternativet, skulle äga tillämpning även på detta senare. Kommittén gör

gällande, att den bristande enhetlighet i lagtillämpningen, som nu skulle råda,

har sin grund i försäkringens uppdelning på flera inrättningar och i bristande

kompetens att handlägga ersättningsfrågorna hos en del av dessa inrättningar. Det

synes då som om ett system med en mängd större eller mindre sjukkassor, som i

många fall icke komma att besitta något högre mått av kompetens för dessa ärendens

bedömande, bort förefalla mer än betänkligt. Dessa sjukkassor skulle i första

hand hava att bedöma, huruvida olycksfall i arbete föreligger, huruvida viss sjukdom

är att hänföra till olyckefallsskada, huruvida viss läkarbehandling är att anse såsom

erforderlig o. s. v. Visserligen skulle sjukkassorna stå under viss kontroll av

försäkringsavdelningen, men man torde ej böra räkna såsom givet, att de direktiv,

som försäkringsavdelningen vid sin granskning av de från sjukkassorna inkomna

anmälningarna anser sig böra lämna, hinna sjukkassorna i rätt tid. Sjukkassorna

måste handla på egen hand och eget ansvar. Kommittén utgår från, att sjukhjälpen,

i vilken väl får anses ingå även den enligt lagen tillförsäkrade erforderliga

sjukvården, icke skulle vara av samma betydelse för de skadade som övriga ersättningsförmåner.

En dylik uppfattning är knappast riktig. Det går ej att härvid

mäta likvärdigheten efter de penningbelopp, som utfalla från försäkringen. Bland

annat spela åtgärderna för den skadades återställande till hälsa och arbetsförmåga

en stor roll.

Klart är, att vid försäkring i sjukkassa denna skall såsom nämnts ansvara även för

erforderlig läkarvård m. m. dylikt. Då sjukkassorna enligt kommitténs förslag allenast

skulle hava skyldighet att lämna kontant sjukhjälp, kan det egendomliga förhållandet

komma att råda, att vissa av de försäkrade erhålla förmånen av läkarvård

etc., under det att de övriga, de egentliga sjukkassemedlemmarna, blott erhålla

sjukpenning.

Självfallet lär väl även vara, att, därest sjukkassa på grund av insolvens eller

dylikt ej skulle kunna fullgöra sina genom försäkring åtagna förpliktelser, försäkringsavdelningen

är skyldig att träda in och utgiva lagstadgad ersättning.

Utöver uppgiften såsom försäkringsgivare skulle en mängd andra uppdrag lämnas

sjukkassorna. De skulle tjänstgöra såsom ombud för försäkringsavdelningen och utöva

kontroll över invaliderna. De borde kunna åtaga sig upprättandet och granskningen

av arbetsgivarförteckningarna samt påföra de mindre arbetsgivarna premier

i arbetsgivarförteckningen med ledning av en särskild för detta ändamål uppgjord

premietariff.

Såsom förut anförts måste det anses i hög grad tvivelaktigt, om inom överskådlig

tid genom kommitténs förslag sjukkassor i tillräckligt antal skola komma till

stånd, kompetenta att fullgöra de viktiga uppdrag, som kommittén tillämnar dem.

Det är för övrigt ovisst om de för den jämförelsevis ringa tillökning i statsbidraget,

som nu erbjudes dem, skulle vilja åtaga sig uppdragen, låt vara att olycksfallsförsäkringen

skulle vara skyldig att lämna särskild ersättning för en del av uppdragens

fullgörande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8.3

Kontroll- och besvärsmyndiglieter. Enligt förslaget skulle skaderegleringsärendena,

för det fall att försäkring icke vore gällande i sjukkassa, avgöras i första instans

av försäkringsavdelningen. Huru kommittén tänkt sig skaderegleringen i första

instans, därest försäkring tagits i sjukkassa, framgår icke tydligt. Emellertid synes

kommitténs mening vara, att för dylikt fall skaderegleringen skulle ombesörjas av

sjukkassan under viss kontroll från försäkringsavdelningens sida.

Såsom försäkringsrådet förut antytt, måste det möta svårighet att göra eu dylik

kontroll tillräckligt effektiv, och man bör räkna med, att anordningen med sjukkassorna

såsom försäkringsgivare kommer att äventyra enhetligheten i frågornas behandling.

Försäkringsavdelningens beslut i alla viktigare ärenden skulle enligt kommittéförslaget

granskas av besvärsavdelningen. Behandlingen av besvärsärendena skulle

anförtros åt tvenne nämnder, sjukhjälpsnämnden och riksförsäkringsnämnden, den

senare uppdelad på tre sektioner. Nämnderna jämte besvärsavdelningen skulle sålunda

i huvudsak utöva samma funktioner, som nu tillkomma försäkringsrådet. Besvär

över beslut rörande enbart sjukersättning eller begravningshjälp skulle behandlas

av sjukhjälpsnämnden. Alla övriga besvär skulle avgöras av riksförsäkringsnämnden.

I fråga om den sålunda föreslagna uppdelningen av besvärsärendena på två olika

nämnder må framhållas, att densamma i vissa fall synes kunna medföra olägenheter.

Sålunda kunna de båda nämnderna i fråga om den årliga arbetsförtjänsten

komma till beslut, som stå i strid med varandra. Mången gång kan även tvisten

gälla just frågan, huruvida sjukersättning eller livränta skall utgå.

Beträffande föredragningen av besvärsärendena skulle denna enligt kommitténs

förslag ombesörjas i sjukhjälpsnämnden av försäkringsavdelningen och i riksförsäkringsnämnden

av besvärsavdelningen. Föredragningen skulle sålunda i sjukhjälpsnämnden

anförtros den instans, som fattat det överklagade beslutet, och i riksförsäkringsnämnden

den myndighet, som på grund av sin granskningsskyldighet måhända

reda prövat beslutet och godkänt detsamma. En dylik anordning måste anses

olämplig. I fråga om sjukhjälpsnämnden skulle ju anordningen i själva verket innebära,

att den klagandes motpart anförtros målets föredragning.

Beträffande nämndernas organisation förutsätter kommittén, att dessa icke skola

bliva permanenta ämbetsverk utan rekryteras uteslutande med ledamöter med annan

sysselsättning. Av kommitténs kostnadsberäkning för nämnderna framgår, att kommittén

tänkt sig ledamotsbefattningarna såsom rena bisysslor. Även synes kommittén

vara av den meningen, att ledamöterna icke under någon längre tid borde

kvarstå i sina befattningar. Endast genom en dylik anordning torde, framhåller

kommittén, vara möjligt att för någon längre tid framåt tillförsäkra de i sista hand

avgörande instanserna den högsta sakkunskap.

Kommittén anger icke närmare de skäl, som kunnat bibringa kommittén den övertygelsen,

att en instans med tillfälliga ledamöter ur kompetenssynpunkt skulle vara

att föredraga framför en instans med permanenta ledamöter.

Kommittén synes emellertid hava utgått från, att, därest i nämnderna placeras

personer med framstående fackkunskap på olika områden (jurister, läkare och teknik),

därmed utan vidare vore sörjt för att nämnderna skulle vara i besittning

av framstående sakkunskap för bedömande av de frågor, som falla under nämndernas

prövning. Kommittén torde emellertid härvid hava förbisett, att flertalet av

dessa frågor är av den speciella art, att för deras bedömande kräves särskild utbildning

och särskild erfarenhet. Sålunda torde lätt inses, att frågor rörande exempelvis

invaliditetsgradsättning för sin prövning till väsentlig del förutsätta en erfarenhet

i detta hänseende, som domaren och läkaren under sin vanliga verksamhet

icke torde tillvinna sig. Även sådana till synes mera allmänna juridiska spörsmål

såsom fråga om olycksfall i arbete föreligger, om den skadade är arbetare eller

självständig företagare o. s. v. torde med hänsyn till den sociala försäkringsverk
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

samhetens säregna struktur vara av den art, att för deras bedömande ingående

förtrogenhet med denna verksamhet i sin helhet torde vara av icke mindre betydelse

än den rent juridiska kunskapen och erfarenheten. Ehuru rådet för sin del

icke betvivlar att, därest arvodena sättas tillräckligt höga, personer med auktoritativ

ställning såsom domare, läkare och teknici, skola kunna förvärvas för nämndernas

ledamotsbefattningar, kan rådet, med hänsyn till vad sålunda antytts, icke

finna den av kommittén föreslagna organisationen av nämnderna innebära garanti

för att nämnderna komma att representera någon högre och än mindre den

högsta sakkunskap på den sociala olycksfallsförsäkringens område. Även synes det

rådet, som om den högsta rättsvårdande verksamheten på detta område vore av

den räckvidd och betydelse, att den icke borde utlämnas att utövas såsom bisysselsättning.

Beträffande frågan om nämndernas inre organisation vill rådet framhålla, att det

synes mindre behövligt, att bland livräntesektionens ledamöter ingår en person med

särskild försäkringsteknisk utbildning. Då kommittén tänkt sig, att bland livräntesektionens

men icke bland sjukhjälpsnämndens ledamöter skulle ingå en läkare, må

erinras, att även sjukhjälpsnämnden för sin verksamhet är i behov av ständig tillgång

till medicinsk sakkunskap.

I sammanhang med sitt förslag att bland livräntesektionens ledamöter skulle ingå

en läkare framhåller kommittén, att härigenom avsetts att bota den brist i försäkringsrådets

nuvarande organisation, som läge däri, att enligt kommitténs mening

varaktig tillgång till en vetenskapligt utbildad och praktisk erfaren läkare icke

vore tryggad.

I anslutning härtill må framhållas, att frågan om varaktig tillgång till erforderlig

medicinsk sakkunskap är i väsentlig grad en anslagsfråga. För livräntesektionen

torde liksom för försäkringsrådet det avgörande härutinnan bliva, huruvida nödiga

medel för ändamålet ställas till förfogande.

Såsom ovan anförts skulle besvärsavdelningen hava till åliggande dels att ombesörja

föredragningen i riksförsäkringsnämnden och dels att verkställa granskning av försäkringsavdelningens

viktigare beslut. Kommittén tänker sig att de tjänstemän, som

skulle svara för avdelningens föredragningsskyldighet, skulle hava sekreterares tjänsteställning.

Enligt rådets mening torde riksförsäkringsnämndens kompetens för ärendenas bedömande

väsentligen bliva beroende av de kunskaper och den erfarenhet, föredragandena

kunna ställa till nämndens förfogande. Med den tillfälliga sammansättning

nämnden skulle erhålla, kommer ansvaret för kontinuiteten i dess verksamhet att

vila på ifrågavarande tjänstemän. I realiteten komma i flertalet fall besluten att

dikteras av föredragandena, ehuru under nämndsledamöternas ansvar. Skall därför

en organisation enligt kommitténs förslag på ifrågavarande område genomföras,

måste tillses att såsom föredragande erhållas synnerligen väl kvalificerade personer,

och detta torde icke kunna ske, utan att fördelaktiga avlöningsförmåner beredas

dem.

Beträffande härefter besvärsavdelningens kontrollerande verksamhet förutsätter

kommittén, att chefen för avdelningen skulle mera ingående behöva taga del av

endast ett fåtal ärenden. Det största antalet ärenden skulle på dennes ansvar granskas

av härför lämpliga underordnade tjänstemän.

Då den kontrollerande verksamheten har till syfte en omprövning oberoende av

besvär av beslut, som meddelats av försäkringsavdelningen, är uppenbart att, om

granskningsverksamheten skall bliva annat än en tom formalitet, varje mål, som

skall granskas, måste ingående undersökas. Härförutan kan tydligen något verkligt

bedömande av målet icke äga rum. Att såsom kommittén tänkt sig i allmänhet

överlämna besvärsavdelningens beslutanderätt beträffande granskningsmålen till

underordnad tjänsteman inom avdelningen måste anses olämpligt. Detta skulle ju

innebära att åt sådan underordnad tjänsteman skulle anförtros att pröva, huru
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

87

vida de avgöranden, som träffats av den enligt kommitténs mening högst sakkunniga

försäkringsavdelningen, skulle lämnas utan anmärkning eller ej. En sådan

omprövning skulle icke kunna tillvinna sig större förtroende.

Att döma av storleken av den personal kommittén beräknat för besvärsavdelningen

har kommittén tydligen tänkt sig, att granskningsarbetet icke skulle medföra

någon större arbetsbörda för avdelningen. I annat sammanhang har kommittén emellertid

givit uttryck för en annan uppfattning om den arbetsbörda, som skulle vara

förenad med en statlig granskning av skadeärendena.

Av vad ovan anförts rörande besvärsnämndernas och besvärsavdelningens organisation

torde framgå, att kommitténs förslag icke tillgodoser de krav kommittén

själv ansett böra ställas på de statliga organ, som jämte försäkringsavdelningen

skulle bära ansvaret för olycksfallslagens tillämpning. Kommittén framhåller sålunda

betydelsen av, att den högsta dömande instansen utrustas med den högsta

sakkunskap. Emellertid gives denna instans sådan organisation, att den enligt rådets

mening torde bliva den minst sakkunniga av de myndigheter, som hava att

taga befattning med skaderegleringsärendena. Kommittén anser obligatorisk kontroll

av försäkringsavdelningens viktigare beslut behövlig, men den kontrollerande

verksamheten lägges efter sådana linjer, att densamma till väsentlig del måste bliva

en kontroll endast till namnet.

För att i någon mån avhjälpa de brister, som vidlåda den av kommittén föreslagna

organisationen i förevarande hänseende, måste besvärsavdelningens arbetskrafter

kvalitativt och kvantitativt avsevärt förstärkas, så att dels en väsentlig granskning

av de viktigare målen kan genomföras och dels trygghet vinnas för en fullt sakkunnig

beredning och föredragning av besvärsärendena. Med hänsyn härtill torde

kommitténs kostnadsberäkningar för denna avdelning icke höra tillmätas alltför

stor betydelse. Även kommitténs beräkning av kostnaden för besvärsnämnderna synes

osäker. Det torde vara anledning befara, att kostnaden för den månghövdade

nämndsinstitutionen med sina 17 ledamöter icke skulle komma att stanna vid det

av kommittén beräknade beloppet av 45,000 kronor.

Skulle man sålunda önska utbyta den nuvarande organisationen med ett försäkringsråd

mot en organisation av den typ, kommittén förordar, torde man vid en

jämförelse av kostnaden för de olika organisationsformerna icke utan vidare kunna

utgå från kommitténs beräkningar. Enligt rådets mening finnas många skäl, som

tala för att kommitténs förslag även ur besparingssypunkt skulle visa sig innebära

en sämre organisationsform än den nuvarande. Sålunda torde lätt inses, att beredningen

och föredragningen av besvärsärendena inom det nuvarande försäkringsrådet

kunna ordnas under smidigare och enklare former än om, såsom kommitténs förslag

förutsätter, dessa funktioner skola utskiftas på så sätt, att beredningen skall utföras

hos en och föredragningen därefter inför en annan myndighet. Även torde förtjäna

beaktas, att kommitténs förslag i viss mån förutsätter dubblering av nuvarande

kostnader för anlitande av medicinsk sakkunskap, överhuvudtaget torde

man icke kunna undgå det intrycket, att den föreslagna besvärs- och kontrollapparaten,

trots allt tal om förenkling, ter sig ganska invecklad och tungrodd i jämförelse

med det nuvarande systemet.

Huruvida försäkringsrådet, därest kommitténs förslag i övrigt kommer att genomföras,

bör inordnas såsom en avdelning i det föreslagna riksförsäkringsverket

eller fortfarande bestå såsom självständigt ämbetsverk torde vara en fråga, som ur

besparingssynpunkt icke är av större betydelse. Med hänsyn till förtroendet för

avgörandena och rättsäkerheten måste däremot en dylik sammankoppling anses

olämplig. Såsom försäkringsrådet förut framhållit bör den kontrollerande myndigheten

och besvärsmyndigheten intaga en fri och självständig ställning.

Gemensam Instansordning. Besparingskommittén torde haft till uppgift bland

annat att söka åstadkomma enhetlighet i socialförsäkringens organisation. Detta är

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

naturligen ett svårt problem och kommitténs förslag innebära ej någon lösning av

detsamma. Måhända har den funnit problemet olösligt, det har ju diskuterats i alla

länder med utvecklad socialförsäkring men hittills utan något egentligt resultat. Det

eynes. dock som om det bort ligga nära till hands att söka åtminstone på ett område

åstadkomma en viss enhetlighet, nämligen i fråga om instansordningen. Skulle

kommitténs förslag bliva genomfört, skulle olycksfallsförsäkringen hava sina särskilda

besvärsinstanser, riksförsäkringsnämnden och sjukhjälpsnämnden, och pensionsförsäkringen

sin, regeringsrätten. Sjukkassorna skulle komma att lyda under försäkringsavdelningen

och tillsyningsmyndigheten, d. v. s. pensionsstyrelsen. Sjukkassa,

som önskade ändring i bestämmelser rörande samarbetet, som utfärdats av

försäkringsavdelningen och tillsyningsmyndigheten, skulle äga att därom göra framställning

hos riksförsäkringsnämnden, vars juridiska sektion skulle hava att avgöra

dylika ärenden, så framt de icke avse premiefrågor eller frågor rörande förvaltningsbidragets

storlek, vilka i stället skulle handläggas av nämndens försäkringstekniska

sektion, över sjukkassornas beslut skulle klagas i vissa fall till sjukhjälpsnämnden

eller riksförsäkringsnämnden och i andra till tillsyningsmyndigheten (pensionsstyrelsen).

över pensionsstyrelsens beslut såsom tillsyningsmyndighet skulle i en del

fall, såsom nämnts, klagan föras hos riksförsäkringsnämnden, i andra hos Kung!.

Maj :t. Detta blir ett fullständigt virrvarr. Mest ändamålsenligt och för övrigt det

enda lämpliga synes vara, att en gemensam överdomstol inrättas för samtliga socialförsäkringsgrenar.

Men denna måste då vara fristående och kan ej inordnas,

såsom beträffande olycksfallsförsäkringen föreslagits, i ett enbart för olycksfallsförsäkringen

avsett »riksförsäkringsverk».

Lämnas denna gemensamma överinstans lämplig befogenhet och erforderlig utrustning,

skulle den kunna tjänstgöra såsom en enande länk och verka för att

samarbete, där sådant är möjligt och lämpligt, komme till stånd. Denna sak har

förut varit föremål för övervägande. I sitt den 19 november 1915 avgivna betänkande

med förslag till försäkring för olycksfall i arbete anförde ålderdomsförsäkringskommittén,

att en överdomstol med den av kommittén föreslagna sammansättningen

även skulle kunna bliva en lämplig överinstans för avgörande av tvister

rörande frågor tillhörande sjukförsäkringens eller den allmänna pensionsförsäkringens

områden. Denna överdomstol skulle kunna växa ut till att bliva ett gemensamt

organ för samtliga sociala försäkringsinstitutioner i vårt land och därigenom

även kunna verka för en närmare förening mellan de olika försäkringsgrenarna, i

den mån en sådan förening kan vara genomförbar. I det utlåtande riksförsäkringsanstalten

avgav över ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande instämde anstalten

i vad kommittén sålunda anfört. Jämväl socialförsäkringskommittén var av

samma mening och föreslog även gemensam överinstans för olycksfallsförsäkringen

och sjukförsäkringen.

Att såsom kommittén tänkt sig så småningom vinna en viss enhetlighet genom

att ställa pensionsstyrelsen och riksförsäkringsverket under samma chef, i vilkens

hand då ledningen av hela försäkringen skulle komma att samlas, förefaller icke

bliva till något väsentligt gagn med hänsyn till de båda verkens stora omfattning och

betydande arbetsuppgifter. Redan vad kommittén anför om ledningen av petisionsstyrelsen

och därför enligt kommitténs mening erforderliga arbetskrafter talar emot

möjligheten att inom rimlig tid realisera nyssnämnda plan. Det bleve knappast mer

än en nominell chef och en nominell enhetlighet.

Reaktivering. Vid sin undersökning av den sociala olycksfallsförsäkringen har

kommittén kommit till den uppfattningen, att av ekonomiska och sociala skäl bedömandet

av invaliditetsersättningskraven borde till viss del omläggas. Enligt kommitténs

mening hade vid invaliditetsgradsättningen den elastiska anpassning efter

den faktiska invaliditeten, som enligt 1916 års lag synes hava åsyftats, icke kommit

till stånd. Sålunda hade kommittén funnit, att såsom regel vid bedömandet av inva
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

liditetsgradsfrågorna så viktiga förhållanden som olikheter i fråga om ålder, yrke,

anställnings- och utbildningsmöjligheter m. m. tillmätts alltför ringa betydelse vid

eidan av den mera påtagliga anatomiska förlusten och därmed sammanhängande

funktionsrubbning.

Såvitt rådet har sig bekant har icke av kommittén verkställts och föreligger icke

heller eljest någon utredning, som kunnat giva kommittén ledning för bedömande

av, i vad mån de invaliditetsgradsättningar, som av försäkringsrådet och försäkringsinrättningarna

verkställts enligt 1916 års lag, kunna anses motsvara den s. k.

faktiska invaliditeten. Kommittén synes emellertid hava fäst sig vid att de i vårt

land tillämpade principerna icke överensstämma med dem, som följas exempelvis i

Holland och Schweiz. Om man härav skulle draga den slutsatsen, att vid invaliditetsgradsättningen

i vårt land icke skulle följts de grundsatser, som åsyftas i 1916

års lag, torde detta icke hava fog för sig. Kommitténs hela framställning synes för

övrigt antyda, att kommittén bibringats överdrivna föreställningar om den s. k.

schabloneringen vid bedömandet av invaliditetsersättningskraven. Försäkringsrådet

liksom försäkringsinrättningarna hava naturligen i möjligaste mån vid sin invaliditetsbedömning

sökt att nå en anpassning just efter den faktiska invaliditeten. Att

härvid för en del skador, såsom förlust av ett pekfinger, en hand, ett öga etc., utan

att annan komplikation förelegat, samma procentsats mera regelmässigt kommit till

användning, beror naturligen därpå, att man erfarenhetsmässigt ansett sig hava funnit,

att den sålunda använda procentsatsen, där icke särskilda skäl till avvikelse förelegat,

närmast kan anses ansluta sig till den faktiska invaliditeten. Då kommittén

framhåller, att enligt dess mening för bedömande av den faktiska invaliditeten hänsyn

bör tagas även till sådana faktorer som utbildningsmöjligheter, ökad arbetslöshetsrisk

och omständigheter, förknippade med diverse lokala förhållanden såsom

större eller mindre svårighet att förflytta sig från bostaden till arbetsplatsen m. m.,

innebär detta icke någonting nytt.

Huruvida man nu vid invaliditetsbedömningen kan tänkas nå rättvisare och bättre

resultat genom att, såsom kommittén förordar, mera än hittills skjuta åt sidan den

av olycksfallet förorsakade skadan och mera taga hänsyn till andra omständigheter

är en fråga, som vid olika tillfällen varit föremål för övervägande inom försäkringsrådet.

Enligt rådets mening torde emellertid lösningen av denna fråga icke ligga så

klart, som kommittén synes föreställa sig. Försäkringsrådet har för sin del ansett

nödigt förfara med en viss försiktighet, när det gällt att för en och samma anatomiska

förlust eller funktionsrubbning fastställa ersättningsbelopp av alltför skiftande

storlek. En tillämpning av den metod kommittén förordar torde lämna större

spelrum för simulation och överdrift och lättare möjliggöra ett ohemult utnyttjande

av de ersättningsmöjligheter skadan erbjuder än det hittills tillämpade systemet.

Fara är att den, som förstår att göra det mesta möjliga av sin skada, kommer att

tillgodoses rikligt, under det att för den energiske och arhetsvillige, som söker övervinna

skadans följder och på bästa sätt utnyttjar sin återstående arbetsförmåga, ersättningen

alltmera inknappas.

Då kommittén framhåller, att vid undersökningar, som verkställts i Holland,

framgått, att i stort antal fall vederbörande arbetsgivare icke förmärkt någon minskad

arbetsförmåga hos arbetare, som tilldelats även ganska hög invaliditetsersättning,

må anmärkas, att härav icke får dragas den slutsatsen, att för dessa arbetare

invaliditeten icke skulle vara av någon större betydelse. Även om en arbetare, som

är i besittning av energi och anpassningsförmåga, mången gång jämväl efter en svårare

skada kan uppnå ungefär samma arbetsresultat som förut, torde dock arbetet

för honom hava blivit mera påfrestande. Han tvingas att mera intensivt taga ut

sina krafter och utslites härigenom fortare än eljest skulle hava blivit fallet.

Emellertid har kommittén i sitt utlåtande framhållit särskilda olägenheter, som

det hittills tillämpade systemet skulle hava medfört. Sålunda anför kommittén, att

nuvarande praxis medfört den synnerligen olyckliga verkan, att försäkringsin
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

rättningarna icke finge tillräckligt intresse för att söka återställa eller höja invalidernas

arbetsförmåga. Vidare anför kommittén, att visserligen i ej ringa utsträckning

hänsyn tagits till den förbättring i arbetsförmågan, som de skadade undergått

de närmaste åren efter invaliditetens inträdande. Härvid torde emellertid, tillägger

kommittén, icke hava beaktats andra omständigheter än sådana, som lades till

grund redan för den ursprungliga invaliditetsgradens fastställande. Berörda uttalanden

torde väsentligen bero på missuppfattning. Enligt hittills tillämpad praxis

bör och skall vid omprövning av skadads rätt till livränta full hänsyn tagas till den

förbättring i tillståndet, som inträtt under den gångna tiden, dock att enligt uttryckligt

stadgande i 13 § olycksfallslagen jämkning i ersättningen må äga rum, endast

där väsentlig förändring inträtt i de förhållanden, som voro avgörande för ersättningens

bestämmande.

Enligt hittills gällande praxis har nedsättning i ersättningen i allmänhet icke

medgivits på den grund att den skadade genom nyförvärvad yrkesskicklighet lyckats

minska de ekonomiska påföljderna av olycksfallet. I motsats till vad kommittén härom

i sitt betänkande antyder måste erinras, att såväl av olycksfallslagens ordalydelse

som än tydligare av förarbetena till lagen framgår, att meningen varit att

i allmänhet icke medgiva rätt till jämkning för dylikt fall. Då kommittén anför,

att enligt en vid den nuvarande lagens antagande uttalad åsikt det ur det allmännas

synpunkt icke vore klokt att i anledning av att den skadade förvärvat sig ny yrkesskicklighet

minska den ersättning, som redan tillerkänts honom, bör tilläggas, att

denna åsikt uttalades av föredragande departementschefen i ärendet (dåvarande

civilministern von Sydow), vilken i anslutning härtill även framhöll följande: »Ett

medgivande till jämkning i ersättningen för dylikt fall torde icke vara av den betydelse,

som vid ett första påseende skulle kunna förefalla. Om invaliditeten är

ringa, torde arbetaren nämligen i regel fortsätta med den verksamhet, han förut

idkat, och om han därvid vinner väsentligt ökad arbetsförmåga, kan jämkning äga

rum redan på grund av de i 8 § föreslagna bestämmelserna. Är invaliditeten däremot

väsentlig, eller har arbetaren helt förlorat arbetsförmågan, torde han i förra fallet

endast mera sällan och i senare fallet överhuvudtaget icke kunna genom nyförvärvad

yrkesskicklighet inom annan näringsgren skaffa sig någon avsevärd arbetsförtjänst.

Skulle emellertid detta i enstaka fall inträffa, synes det i allmänhet varken

från det allmännas synpunkt klokt ej heller billigt att beröva arbetaren den ersättning,

som redan tillerkänts honom på grund av den svåra kroppsskada, som

uppkommit genom olycksfallet, och av vilken han allt framgent har betydande

men.»

De olycksfallsskadade hava i vårt land enligt gällande bestämmelser icke haft att

av försäkringsinrättningarna påfordra direkt hjälp för yrkesutbildning. I 6 § av lagen

stadgas emellertid, att livränta eller del därav, därest synnerliga skäl äro för

handen, på ansökan av den skadade må utbytas mot ett kapital för en gång. Denna

bestämmelse torde hava tillkommit med tanke på, bland annat, att i förekommande

fall bereda möjlighet för den skadade till utbildning i lämpligt yrke. Under de

gångna åren har försäkringsrådet även haft att handlägga ett stort antal ärenden

avseende utbyte av livränta för dylikt ändamål. Rådet har vid beviljande av dylikt

utbyte ansett sig böra förfara med en viss försiktighet. Erfarenheten torde nämligen

hava visat, att omplantering av den skadade i nytt yrke och nya levnadsförhållanden

för att leda till gynnsamt resultat kräver sina särskilda förutsättningar. I

jämförelsevis talrika fall, då dessa förutsättningar funnits, har försäkringsrådet

medgivit utbyte av livränta. Detta har särskilt skett i åtskilliga sådana fall, där

planmässighet i studier garanterats och kapitalbeloppet kunnat successivt utbetalas.

Även för relativt kortare utbildning har med fördel utbyte beviljats, då omständigheterna

givit vid handen, att den skadade hlivit omöjliggjord i sitt gamla yrke

men skulle kunna försörja sig i ett nytt.

I anslutning till sin redogörelse för de principer, som i Holland tillämpas vid liv
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

räntebedömningen, framhåller kommittén, att en upprepad prövning av livränteersättningarna

med viss tids mellanrum borde i vart land komma till användning i

betydligt större omfattning än som för närvarande vore fallet, penna prövning

borde liksom i Holland ske genom intimt samarbete mellan medicinsk och teknisk

sakkunskap. I sammanhang härmed redogör kommittén för, hurusom i Holland

invaliderna kontrolleras genom särskilda agenter, som hava att genom förhör med

den skadade, hans arbetsgivare, familj och grannar söka utrannsaka, huruvida fog

kan finnas för jämkning i ersättningen. Nittio procent av alla Hollands invalider

lära stå under fortlöpande kontroll av dylika agenter.

Enligt i vårt land tillämpad praxis torde i allmänhet, när livränta första gången

bestämmes, densamma fastställas att utgå för någon kortare tid, ett år, ett halvt

år eller kortare tidsperiod. Sedan livränta fastställts såsom definitiv, vilket i regel

torde ske först, när större visshet vunnits om, att någon väsentlig ändring i tillståndet

icke är att förvänta, torde längre tid i allmänhet få förflyta, innan ny undersökning

verkställes, kommittén anser nu, såsom ovan nämnts, att en omprövning

av livränteersättningarna med ty åtföljande undersökning av de skadade borde ske

i betydligt större omfattning. Enligt rådets erfarenhet torde det vara mindre välbetänkt

att alltför ofta inrikta den skadades intresse och tankeverksamhet på det

invalida tillstånd, varav han lider. Mången gång kan härigenom förbättringen fördröjas

eller hindras. Även eljest torde ett dylikt ständigt undersökande av den skadade

icke vara utan sina stora olägenheter.

Det i Holland tillämpade systemet med kringresande agenter kan naturligen ur

kontrollsynpunkt hava sina fördelar. Dock måste dessa upprepade förhör med den

skadade, hans arbetsgivare, familj och grannar, te sig såsom något mindre sympatiskt.

Därtill kommer att i ett land som vårt kostnaden för dessa reseinspektörer

torde bliva tämligen avskräckande.

Såsom kommittén framhåller måste ur social synpunkt anses önskvärt, att olycksfallsförsäkringens

organ i den utsträckning, som är möjligt, följer den skadade och

genom ändamålsenliga anordningar giver stöd åt strävandet att sa långt möjligt ut

veckla och utnyttja den minskade förvärvsförmågan. Vad angår de vinster för

den sociala olycksfallsförsäkringen i form av minskade ersättningar, som enligt

kommitténs mening skulle åtfölja det av kommittén förordade nya systemet för

livräntebedömningen, torde några mera säkra slutsatser härom nu icke kunna dragas.

Vad som emellertid med visshet torde kunna sägas är, att kommitténs förslag skulle

innebära en betydande ökning av olycksfallsförsäkringens förvaltningskostnad. Man

har därvid att räkna icke allenast med kostnaderna för de upprepade läkarundersökningarna

samt lönerna och reseersättningarna till den nya kategori av tjänstemän,

som skulle motsvara de holländska agenterna, utan man har även att taga med

i räkningen den tyngande arbetsbörda, som denna ständiga omprövning av ersättningsanspråken

skulle medföra för de olika skaderegleringsinstanserna.

Försäkringsrådet är för sin del fullt medvetet om, att man i vart land ännu icke

nått fram till någon slutgiltig lösning av problemet om invaliditetens bedömande.

Även i denna fråga torde det emellertid gälla att icke alltför kritiklöst lita till utländskt

mönster utan att med stöd av nya rön och erfarenheter så småningom söka

sig framåt i rätt riktning.

Pensionsförsäkringen. Försäkringsrådet har icke ingått på någon närmare granskning

av kommitténs förslag angående pensionsförsäkringen, vilka förslag i viktiga

delar förut varit föremål för prövning av statsmakterna. Dock har rådet, enligt vad

förut angivits, ansett mindre lämpligt att nu upptaga till avgörande frågan om

förhöjning av pensionsavgifterna. Denna fråga synes böra prövas i samband med en

förnyad utredning av sjukförsäkringen. Av samma anledning bör även anstå med

spörsmålet om kommunernas andel i pensionstillägg och understöd enligt pensionsförsäkringslagen.

Det kan måhända vid en närmare undersökning befinnas lämp
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

ligare, att kommunerna i första hand åtaga sig bidrag till sjukförsäkringen och på

grund härav bibehållas i huvudsak vid det nu utgående bidraget till pensionsförsäkringen.

Såsom av det föregående framgår, har försäkringsrådet icke ansett sig kunna

tillstyrka, att kommitténs förslag lägges till grund för en omorganisation av vår

socialförsäkring. Rådet har ansett sig böra framhålla, att förslaget bland annat i vad

det avser sjukförsäkringen samt kontroll- och besvärsanordningarna i olycksfallsförsäkringen

måste anses otillfredsställande. Då vidare en lämplig organisation av sjukförsäkringen

kan få stor betydelse med avseende å organisationen och administrationen

av olycksfalls- och pensionsförsäkringen, bör enligt rådets mening en förnyad

utredning verkställas angående möjligheten att erhålla en ändamålsenlig och effektiv

sjukförsäkring, innan åtgärder vidtagas, som alltför mycket fastlåsa förhållandena

i en viss riktning.

I detta ärendes behandling hava deltagit, förutom undertecknad Enbom, herrar

Geijer, Rörmy, Aae, Rooth, Wallenius, Carlsson och Tengdahl.

Utdrag av försäkringsrådets protokoll för denna dag bifogas.

Stockholm den 8 maj 1925.

Underdånigst

På försäkringsrådets vägnar:

O. F. ENBOM.

Birger Löfving.

Utdrag ur protokoll, hållet i Kungl. Försäkringsrådet

den 8 maj 1925.

Föredrog chefen Kungl. Maj :ts remiss angående avgivande av utlåtande över det

av statens besparingskommitté den 19 februari 1925 avgivna betänkandet med utredning

och förslag angående socialförsäkringens organisation; och beslöts underdånigt

utlåtande, av den lydelse registraturet utvisar.

Försäkringsrådet Geijer var av skiljaktig mening och anförde:

»Det torde icke vara möjligt att uttänka ett förslag till organisation av den sociala

olycksfallsförsäkringen, mot vilket icke från några synpunkter befogade anmärkningar

kunna göras. Då ett förslag till förändrad organisation av denna försäkring

nu föreligger till granskning, bör man därför av detsamma icke fordra

mera, än att det skall öppna möjlighet till avlägsnande av de svåraste av de olägenheter,

som äro förknippade med den nuvarande organisationen, utan att samtidigt

tillskapa nya påtagliga missförhållanden.

Om man betraktar kommittéförslaget från denna utgångspunkt synes man höra

komma till den slutsatsen, att detsamma i stort sett är tillfredsställande.

Den nuvarande organisationens huvudfel torde vara, att genom densamma mellan

riksförsäkringsanstalten, å ena, samt de privata bolagen, å andra sidan, uppammats

en konkurrens av allt annat än önskvärd beskaffenhet. Förutom att denna

konkurrens tillskyndar försäkringen en mängd onyttiga kostnader, är den även för

försäkringens utveckling i övrigt mycket skadlig. Denna konkurrens har nämligen

till följd, att mellan försäkringsinrättningarna inbördes vilja till samverkan för

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

gemensamma mål helt och hållet saknas. Härigenom minskar konkurrensen i avsevärd

grad möjligheterna att kvalitativt förbättra olycksfallsförsäkringen samt särskilt

möjligheterna att uppnå ett tillfredsställande samarbete mellan denna försäkrings

organ, å ena, samt statens yrkesinspektion och sjukkassorna, å andra sidan.

En mycket allvarlig brist hos det nuvarande systemet är även att genom detsamma

ett enhetligt och rättvist bedömande av de skadades ersättningar icke är i tillbörlig

grad säkerställt. Den brist på enhetlighet och säkerhet, som ända sedan olycksfallsförsäkringslagens

tillkomst i allt för hög grad utmärkt försäkringen och ej minst

skaderegleringen, torde under de senare åren hava snarare ökats än minskats allt

eftersom ovannämnda konkurrens tilltagit i skärpa, under det att försäkringsrådet

genom personalindragningar och minskade anslag alltmer förlorat i förmåga att på

ett tillfredsställande sätt fylla sina uppgifter såsom besvärsinstans och såsom inspektionsmyndighet

över försäkringsinrättningärna.

Kommittéförslaget är grundat på den säkerligen riktiga principen, att själva försäkringsverksamheten

bör handhavas av arbetsgivarna själva genom privat försäkringsverksamhet,

samt att de skadades ersättningar böra vara underkastade en enhetlig

och effektiv granskning från statens sida. Vid tillämpningen av denna princip

har kommittén valt den utvägen att föreslå försäkringens överlämnande åt en

enda försäkringsinrättning, vilken skulle erhålla monopol på försäkringen. Frågan,

huruvida denna utväg bör föredragas framför försäkringens överlämnande åt ett

flertal konkurrerande privata försäkringsinrättningar, kan naturligtvis bliva föremål

för olika meningar. Båda systemen medföra utan tvivel såväl fördelar som

olägenheter.

Därest systemet med monopolanstalt genomföres och konkurrensen mellan olika

försäkringsinrättningar alltså helt bortfaller, synes den faran föreligga, att denna

monopolanstalt vid försäkringens handhavande kommer att förfalla till alltför tunga,

dyrbara och ämbetsverksliknande arbetsformer samt till en viss, monopolställningen

lätt åtföljande liknöjdhet för allmänhetens och särskilt för de mindre arbetsgivarnas

rätt och intressen. Därest emellertid denna fara vid organisationens genomförande

omsorgsfullt beaktas, synes den kunna genom lämpliga åtgärder förebyggas.

De fördelar, som genom kommittéförslaget skulle vinnas, vore åter: 1) att den

av konkurrensen följande allmänna irritationen med alla sina skadliga verkningar

skulle vara helt och hållet borta, 2) att de totala förvaltningskostnaderna för försäkringen

tack vare konkurrensens försvinnande skulle i avsevärd grad minskas, 3)

att tillfredsställande garantier för ett enhetligt och rättvist bedömande av de skadades

ersättningar skulle vara vunna samt 4) att möjlighet skulle vara skapad för uppnående

av ett tillfredsställande samarbete med yrkesinspektionen och sjukkassorna.

Dessa fördelar äro samtliga ur såväl social som ekonomisk synpunkt av den allra

största betydelse. Kommitténs förslag synes därför icke böra få vika för ett förslag

med flera försäkringsinrättningar, därest icke möjligen något nytt förslag

framkommer, vilket med försäkringens handhavande av flera privata inrättningar

förenar möjlighet till uppnående i huvudsak av nu nämnda fördelar.

Frågan, huruvida arbetsgivarna inom den av kommittén föreslagna monopolanstalten

verkligen skola erhålla det dominerande inflytande, som likväl måste vara

förslagets grundtanke, synes tyvärr med hänsyn till förslagets på denna punkt

något oklara utformning icke kunna med säkerhet bedömas. Denna oklarhet kommer

naturligtvis att vid blivande lagförslags utarbetande undanröjas.

Den viktigaste av förslagets ovan omnämnda förtjänster torde emellertid vara,

att detsamma öppnar möjlighet för tillvaratagande av de skadades rätt på ett långt

bättre sätt än som för närvarande kan ske. Redan den omständigheten, att hela

skaderegleringen i första hand skulle bliva samlad hos en enda myndighet, som

skulle äga tillgång till erforderlig sakkunskap, särskilt på medicinens område, innebär

en mycket stor överlägsenhet över det nuvarande systemet. Genom det sätt, på

vilket målens avgörande i sista instans enligt förslaget är ordnat, öppnas härjämte,

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

såsom kommittén framhåller, långt större möjligheter än för närvarande att för dessa

avgöranden förvärva ledamöter, vilka besitta auktoritativ sakkunskap inom medicinens,

juridikens och försäkringsteknikens områden. Utan dylika ledamöter kommer

den högsta dömande myndigheten på detta område aldrig att kunna utöva det inflytande,

som för en lycklig utveckling av försäkringen är nödvändigt.

Emellertid synes det uppenbart, att kommittén på ett anmärkningsvärt sätt såväl

i kvantitativt som kvalitativt hänseende underskattat den arbetsbörda, som skulle

komma att åligga den blivande besvärsavdelningen. Därest, eåsom kommittén förutsatt,

alla viktigare ersättningsfrågor skulle granskas inom besvärsavdelningen,

skulle denna sannolikt behöva väsentligt större arbetskrafter än som tänkts i kommitténs

förslag.

Det vill emellertid synas som om en dylik allmän granskningsskyldighet för besvärsavdelningen

icke skulle vara för rättstillämpningen önskvärd. Av en dylik

granskningsskyldighet kan nämligen den olägenheten befaras, att genom ansvarets

fördelning ett försvagande av ansvarskänslan såväl hos försäkringsavdelningen som

hos besvärsavdelningen så småningom skulle inträda, och att särskilt försäkringsavdelningen

snart skulle finna sig föranledd att bestämma ersättningarna till de

minsta belopp, som kunde hava utsikt att vid en blivande granskning lämnas utan

anmärkning. Med hänsyn till arten av den prövning, som enligt förslaget skulle

inom försäkringsavdelningen tillkomma ersättningsfrågorna, synes det dessutom

fullt tillräckligt, om besvärsavdelningen erhåller rättighet att granska försäkringsavdelningens

beslut i den omfattning, som chefen för riksförsäkringsverket och chefen

för besvärsavdelningen finna erforderlig.

Även om den ovillkorliga granskningsskyldigheten bortfaller, torde emellertid besvärsavdelningen

enligt kommittéförslaget hava erhållit en alltför fåtalig personal.

Åtminstone under de första åren kommer med säkerhet ytterligare en sekreterare

att erfordras, därest avdelningen skall, förutom föredragningen i nämnderna, medhinna

en kontroll av tillfredsställande omfattning.

För att föredragningen i nämnderna skall fylla sin uppgift fordras, att densamma

blir av mycket hög kvalitet och särskilt att den utmärkes av stark koncentration.

Föredragandena torde därför lämpligen böra erhålla byrådirektörs tjänsteställning.

Slutligen bör i detta sammanhang framhållas önskvärdheten därav, att, därest ett

definitivt förslag till omorganisation av olycksfallsförsäkringen icke kommer att

föreläggas 1926 års riksdag, försäkringsrådets chef och dess extra ledamot ånyo

måtte erhålla samma tjänsteställning som förut, samt att försäkringsrådet i övrigt

måtte erhålla sådana ekonomiska möjligheter, att rådet må kunna på ett tillfredsställande

sätt fylla sina uppgifter. Det torde ligga i sakens natur, att det icke i

längden kan vara lämpligt, att en myndighet, som i förhållande till en annan enligt

gällande lag intager en så markerad ställning av överordnad som försäkringsrådet i

förhållande till riksförsäkringsanstalten enligt 5 och 33 §§ olycksfallsförsäkringslagen,

är sammansatt av ledamöter, vilka i genomsnitt hava en avsevärt svagare

tjänsteställning än den underordnade myndighetens ledamöter, och att den överordnade

myndigheten dessutom är långt sämre utrustad än den underordnade med

ekonomiska möjligheter för verkställande av utredningar och hörande av sakkunniga.

Den oreda särskilt på skaderegleringens område, som tyvärr för närvarande

utmärker den svenska olycksfallsförsäkringen, torde till mycket stor del bero just

på bristande tillgodoseende av försäkringsrådets behov. Den ökade kostnad på högst

20,000 kronor, som en tillräcklig förstärkning av försäkringsrådet skulle medföra,

är i förhållande till de värden, som genom det nuvarande tillståndet förspillas, av

föga betydelse. I varje fall synes en förändring böra med det snaraste vidtagas

antingen därhän att försäkringsrådets allmänna inspektion sskyldighet över försäkringeinrättningarna

och dess därmed följande ansvar för hela försäkringen bortfaller,

eller och därhän att rådet erhåller sådana anslag till personal och omkostnader

i övrigt, att inspektionsskyldigheten kan fullgöras.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Beträffande sjukförsäkringen är jag så tillvida ense med försäkringsrådets majoritet,

att en obligatorisk sjukförsäkring naturligtvis även enligt min mening ur

socialförsäkringens egen synpunkt vore att föredraga framför kommitténs förslag.

Därest emellertid statsmakterna alltjämt anse, att kostnaderna för genomförandet

av en obligatorisk sjukförsäkring för närvarande icke äro överkomliga, synes mig

ett antagande i huvudsak av kommitténs förslag öppna möjlighet till en gynnsam

utveckling även på detta område.»

Vid protokollet

Birger Löfving.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Försäkrin gsinspek tione n.

Genom remiss den 25 februari 1925 bär Eders Kungl. Maj :t anbefallt försäkringsinspektionen

att avgiva utlåtande över statens besparingskommittés betänkande

med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation.

Till åtlydnad bärav får försäkringsinspektionen anföra följande.

1. Olycksfallsförsäkringen.

Det viktigaste krav, som från det allmännas sida måste ställas på olycksfallsförsäkringens

organisation, är, att den bereder säkerhet för de skadade att utfå de ersättningar,

som tillkomma dem enligt lagen. Det torde icke från något håll kunna

bestridas, att den nuvarande organisationen icke håller måttet i detta avseende,

framför allt därför att ett flertal försäkringsanstalter äga att besluta över skaderegleringarna.

En enda institution bör äga att besluta i fråga om skadeersättningarna.

Dock bör, såsom kommittén framhåller, denna institution äga att, där den

så fipner lämpligt, överlämna avgörandet av sjukersättningsfrågor åt organ, som

hava bättre möjlighet än den centrala institutionen att ägna sjukfallen den tillsyn,

som är erforderlig.

Den önskvärda centralisationen av skaderegleringarna kan genomföras vare sig

utan eller med monopolisering av försäkringen. Det förra är fallet i Danmark, där

en statsmyndighet, försäkringsradet, ensam beslutar över alla skaderegleringar, men

arbetsgivarna hava rätt att taga försäkring i vilket försäkringsbolag de vilja. Försäkringsbolagen

hava alltså intet inflytande på själva skaderegleringarna utan hava

endast att betala de ersättningar, som försäkringsrådet tilldömer arbetarna. Där

försäkringen monopoliserats, är monopolanstalten antingen statlig (Norge) eller av

den »blandade» typ, som kommittén föreslår (Schweiz).

Mot en organisation av den danska typen kan enligt försäkringsinspektionens mening

den anmärkningen göras, att försäkringen av den stora mängden mindre arbetsgivare

måste bliva onödigt dyrbar, då de äro hänvisade till att i vanlig ordning

träffa försäkringsavtal med försäkringsbolag. För dessa arbetsgivare behöves

det en anstalt, som arbetar utan individuella försäkringsavtal och med förenklade

metoder för premiernas debitering och uppbörd.

Av monopolsystem är enligt försäkringsinspektionens mening det schweiziska att

föredraga framför det norska. Det är, såsom kommittén framhåller, obetingat riktigt,

att arbetsgivarna, som med sina premier böra betala icke blott skadeersättningarna

utan även förvaltningskostnaderna, erhålla ett väsentligt inflytande på monopolanstaltens

ledning och förvaltning.

Enligt försäkringsinspektionens mening finnes det emellertid icke något tvingande

skäl, varför man för att vinna den önskade centraliseringen av skaderegleringarna

skall monopolisera själva försäkringen. Man kan överlåta skaderegleringarna

till en centralanstalt av den typ, som kommittén föreslår, och likväl medgiva de ar
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

betsgivare, som det vilja, rätt att taga försäkring i försäkringsbolag. Försäkringsbolagen

komma då att intaga samma ställning i förhållande till centralanstalten som

de danska försäkringsbolagen intaga till försäkringsrådet därstädes, d. v. s. de sakna

inflytande på skaderegleringarna och hava endast att betala vad centralanstalten tilldömer

arbetarna hos deras delägare. Deras försäkring blir alltså icke olycksfallsförsäkring

i egentlig mening utan ett slags ansvarsförsäkring.

Att döma av vissa uttalanden i betänkandet synes även kommittén tänka sig, att

centralanstalten icke skall hava försäkringsmonopol, och att det icke skall stadgas

ovillkorlig skyldighet för arbetsgivarna att vara försäkrade i anstalten och att erlägga

premier till densamma. Kommittén framhåller nämligen, att större arbetsgivare

framdeles som hittills skola hava rätt att på av anstalten givna villkor »stå

självrisk», och att samma rätt skall tillkomma sammanslutningar av större arbetsgivare,

som bildats för att gemensamt stå självrisk. Nu är uppenbarligen ett ömsesidigt

försäkringsbolag, som icke driver annan verksamhet än sådan ansvarsförsäkring,

varigenom det övertager sina delägares ansvar för de ersättningar, som centralanstalten

kan komma att tilldöma deras arbetare, ingenting annat än en »sammanslutning

av arbetsgivare för att gemensamt stå självrisk». Då de anförda uttalandena

av kommittén därför icke synas kunna tolkas på annat sätt, än som ovan

angivits, har försäkringsinspektionen intet att erinra mot att försäkringen organiseras

i huvudsak efter de linjer, som kommittén angiver. Men det synes böra i lagen

bestämmas, på vilka villkor centralanstalten skall kunna medgiva arbetsgivare

att stå självrisk, när han tagit ansvarsförsäkring i ömsesidigt försäkringsbolag. Eljest

kan befaras, att centralanstalten kan komma att uppställa orimliga villkor för

att på denna väg erhålla faktiskt försäkringsmonopol.

När försäkringsinspektionen till stöd för sin mening, att centralanstaltens monopol

bör inskränkas till rätten att bestämma över skadeersättningarna, åberopat vissa

uttalanden av kommittén, har försäkringsinspektionen icke förbisett, att kommittén

på andra ställen synes uttala sig för att även försäkringen skall monopoliseras.

Men dessa motsägelser torde vara endast skenbara. Ty kommitténs kritik mot en

organisation, som tillåter konkurrens mellan flera försäkringsanstalter, riktar sig i

huvudsak mot de olägenheter, som äro förknippade med att flera anstalter äga att

besluta över skadeersättningarna.

Att försäkringsinspektionen fäster vikt vid att arbetsgivarna få rätt att taga ansvarsförsäkring

i försäkringsbolag, beror därpå, att denna rätt torde — även om den

ej i någon större utsträckning tages i bruk — hindra utvecklingen av de skadliga

tendenser, som gärna uppkomma inom en monopolanstalt, vare sig den är statlig

eller ej.

Såsom redan nämnts framhåller kommittén, att eu viss decentralisering är nyttig

i fråga om sjukersättningarna. Kommittén tänker sig, att det skall bliva möjligt

att etablera ett samarbete med avseende på dessa mellan centralanstalten och de frivilliga

sjukkassorna. Det synes försäkringsinspektionen mindre sannolikt, att denna

väg skall visa sig framkomlig. Den schweiziska lagstiftaren tänkte sig ett sådant

samarbete, men olycksfallsförsäkringsanstalten i Schweiz har funnit sig icke kunna

genomföra detsamma. Bland skälen härtill må nämnas den intressemotsats, som

finnes mellan sjukkassorna och olycksfallsförsäkringsanstalten, i det att de förra ej

hava intresse av att genom omsorgsfull vård förhindra invaliditet. Om däremot

ett ömsesidigt ansvarsförsäkringsbolag bär ansvaret såväl för sjuk- som invaliditetsersättningarna,

bör centralanstalten kunna överlåta åt bolaget att bestämma över

sjuliersättningarna. Med den närmare kontakt, som sådant bolag har med sina försäkringstagare,

är det att vänta, att bolaget skall kunna bättre än centralanstalten

samarbeta med arbetsgivarna i syfte att undvika invaliditet. Detsamma synes för

övrigt gälla om åtgärder för reaktivering.

I fråga om centralanstalten vill försäkringsinspektionen i övrigt inskränka sig till

att uttala, att, då meningen är och bör vara, att den skall vara en fullt självstän
7—252409.

Bilaga till Kungl. Proposition.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

dig, iclce-statlig anstalt, det icke synes lämpligt att göra den till en avdelning i en

statsinstitution, riksförsäkringsverket. Det inflytande, som staten bör utöva över

anstaltens ledning, synes kunna komma till stånd på annat sätt, likaså samarbetet

mellan anstalten och yrkesinspektionen.

2. Sjukförsäkringen.

I likhet med kommittén anser försäkringsinspektionen, att det är i hög grad

önskvärt, att sjukhjälpstiden utsträckes väsentligt utöver vad som nu är vanligt inom

de frivilliga sjukkassorna. Men försäkringsinspektionen har starka betänkligheter mot

att ålägga de frivilliga sjukkassorna en utsträckning av nämnda tid till 3 år, även

om statsbidraget höjes och sjukkassornas prestationsförmåga ökas genom att splittringen

på alltför många kassor minskas. Sjukförsäkring med så lång sjukhjälpstid

lämpar sig av försäkringstekniska skäl icke annat än undantagsvis för frivilliga

sjukkassor. Den torde ej kunna genomföras annat än som obligatorisk. Å andra

sidan bör vid obligatorisk sjukförsäkring karenstiden ej göras alltför kort. Ty

de kortvariga sjukdomarna äro så talrika och så svåra att kontrollera, att karenstidens

inskränkning till vad som nu är vanligt inom den frivilliga sjukförsäkringen

med nödvändighet skulle driva förvaltningskostnaderna för den obligatoriska

sjukförsäkringen i höjden på ett sätt, som ej stode i skälig proportion till värdet

av de små sjukhjälpsbeloppen under de korta sjukdomarna. Det synes därför försäkringsinspektionen

vara en rationell lösning av sjukförsäkringsfrågan, om man

införde obligatorisk sjukförsäkring med relativt lång karenstid och lång sjukhjälpstid

samt överlämnade åt den frivilliga försäkringen att bereda sjukhjälp under den

förras karenstid. Då enligt nu gällande lag för sjukkassorna dessas sjukhjälpstid

ej må vara kortare än 90 dagar, synes en obligatorisk sjukförsäkring med 90 dagars

karenstid och 3 års sjukhjälpstid vara ett naturligt komplement till den frivilliga

försäkringen.

En sådan obligatorisk sjukförsäkring synes även vara synnerligen lämplig som

tillägg till den obligatoriska pensionsförsäkringen, då ju i denna senare ingår även

invalidpensionering. Sjukhjälp bör då icke utgå, sedan pension erhållits. Med

stöd av sjukkassornas erfarenhet torde genomsnittskostnaden för sjukhjälpen kunna

uppskattas till ungefär 2 sjukpenningar per år och försäkrad. Om ingen fondbildning

sker för sjukförsäkringen, skulle alltså sjukpremien bliva 2 sjukpenningar.

Sjukpremien bör naturligtvis sammanslås med pensionsavgiften.

Enär antalet sjukfall, som medföra rätt till sjukersättning, blir relativt obetydligt

vid en karenstid på 90 dagar, kommer nämnda obligatoriska sjukförsäkring att

medföra så litet förvaltningsbestyr, att dess handhavande kan överlämnas till pensionsnämnderna.

Om sjukhjälpstidens förlängning åstadkommes på detta sätt, bortfaller den höjning

av statsbidraget till sjukkassorna, som kommittén föreslår för att sätta dem i

stånd att förlänga sin sjukhjälpstid. I förbigående må påpekas, att de av kommittén

föreslagna beräkningsgrunderna för statsbidraget skulle behöva omarbetas, så

att statsbidragets höjning komme kassorna till godo i förhållande till den ökning av

sjukhjälpskostnaderna, som denna förlängning skulle medföra för dem. I stället

för sådan höjning av statsbidraget till sjukkassorna synes staten böra lämna bidrag

till den obligatoriska sjukförsäkringen på sådant sätt, att de, som äro mest i behov

av hjälp, helt eller delvis befrias från sjukpremier.

Förutom sjukhjälpstidens förlängning har kommittén velat med sitt förslag realisera

ett annat önskemål, nämligen minskande av sjukkasseväsendets alltför stora

splittring. Kommittén föreslår, att statsbidrag skall lämnas endast åt lokalt begränsade

sjukkassor och endast åt en sådan kassa på varje ort. Därav följer, att alla

»slutna» sjukkassor och alla rikssjukkassor måste upphöra med sin verksamhet, där

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

do ej kunna ombildas till lokala sjukkassor. Försäkringsinspektionen anser detta

innebära ett alltför starkt ingripande. Många av de slutna sjukkassorna äro säkerligen

synnerligen lämpliga för sin uppgift, t. ex. sjukkassor för personer med viss

anställning. Och vilka brister rikssjukkassorna än må hava för närvarande, synes

man icke kunna påstå, att de representera en organisationsform som är i och för sig

undermålig. Tvärtom hava de vissa, ej ringa fördelar framför de lokalt begränsade

sjukkassorna. Försäkringsinspektionen anser därför, att, om sjukkasseväsendet

behöver saneras, det bör kunna ske med bibehållande av större frihet än enligt kommitténs

förslag. Detta underlättas tydligen, om sjukhjälpstidens förlängning åstadkommes

genom obligatorisk försäkring och de frivilliga sjukkassorna sålunda kunna

inskränka sig till sin naturliga uppgift att bereda sjukhjälp under de första sjukmånaderna.

3. Pensionsförsäkringen.

Kommittén omfattar den av pensionsstyrelsen hittills hävdade uppfattningen, att

så vitt möjligt undantag från avgiftsplikten icke böra medgivas. Härutinnan är

försäkringsinspektionen av avvikande mening. Eftersom samhället erkänt sin förpliktelse

att taga hand om den, som på grund av invaliditet eller ålderdom ej kan

försörja sig, har samhället rätt att fordra av den enskilde, att han så vitt möjligt

sörjer för sitt nödtorftiga uppehälle vid invaliditet eller på ålderdomen. Samhället

kan därför ålägga den enskilde viss försäkringsplikt, men samhället har intet intresse

av att monopolisera försäkringen, såvida det ej kan visas, att detta är nödvändigt

för att övervaka att försäkringsplikten fylles.

Effektiv kontroll över försäkringspliktens fullgörande kan åstadkommas utan

försäkringsmonopol på följande sätt. Om en försäkringsanstalt styrker för pensionsstyrelsen,

att den träffat avtal med en person om övertagande av ansvaret för

hans försäkring enligt lagen, gör pensionsstyrelsen anteckning därom i hans försäkringsbok.

Försäkringsanstalten ger därefter den försäkrade för varje år ett avgiftsmärke,

som vid skatteuppbörden gäller som betalning för den debiterade försäkringsavgiften,

vilken antecknas i försäkringsboken. Om den försäkrade framdeles

bryter sitt avtal med försäkringsanstalten, ger denna naturligtvis ej längre

något avgiftsmärke till honom. Han är därefter skyldig att i vanlig ordning betala

sin försäkringsavgift. Pensionsstyrelsen remitterar till försäkringsanstalten de

sålunda erlagda avgifterna. När pension beviljas av pensionsstyrelsen, bestämmes

pensionens belopp efter samtliga i försäkringsboken kvitterade avgifter, men försäkringsanstalten

ansvarar för den del av denna pension, som svarar mot de avgifter,

som kvitterats efter det anteckning gjorts om försäkring i försäkringsanstalten.

De försäkringsanstalter, som kunna komma i fråga för sådana försäkringar, som

här avses, kunna vara livförsäkringsbolag, pensionsanstalter sådana som Sveriges

privatanställdas pensionskassa, av större arbetsgivare inrättade pensionskassor, av

staten upprättade pensionsanstalter och statens pensionsfonder för civila tjänstinnehavare

m. fl.

Försäkringen i försäkringsanstalten kommer i regel att vara mera omfattande än

den obligatoriska pensionsförsäkringen. Beräkningsgrunderna kunna vara helt andra

än de i denna tillämpade. Särskilt invaliditetssannolikheterna bliva säkerligen mycket

avvikande.

Avtalet om försäkringsanstaltens övertagande av ansvaret gentemot pensionsstyrelsen

kan emellertid även vara grundat icke på försäkring utan på deposition av

värdehandlingar. Härigenom blir det möjligt för den, som vill och kan spara för

sin ålderdom på annat sätt än genom försäkring, att undgå avgiftsbetalning.

Genom monopolets upphävande synes det finnas utsikt till att den fond, som kommer

att stå under pensionsstyrelsens förvaltning, skall komma att väsentligt minskas.

Detta synes försäkringsinspektionen önskvärt, enär det kan innebära stora

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

vådor för det ekonomiska livet om förvaltningen av den för våra förhållanden mycket

stora fonden skall ligga hos en statsmyndighet.

Av vad försäkringsinspektionen nu anfört angående den obligatoriska pensionsförsäkringens

handhavande följer, att försäkringsinspektionen anser, att statsanstalten

icke bör bevilja frivillig försäkring. I varje fall bör man ej locka till frivillig

pensionsförsäkring i statsanstalten genom förmåner, som icke beviljas vid annan frivillig

pensionsförsäkring. Sådana förmåner kunna icke motiveras, med mindre statsanstaltens

frivilliga pensionsförsäkring vore mera önskvärd ur social synpunkt än

annan frivillig pensionsförsäkring. Men något dylikt lär icke kunna påstås. Om

pensionsstyrelsen skall fortsätta med denna verksamhet, böra därför premierna erhålla

sådana omkostnadstillägg, att försäkringstagarna liksom vid annan frivillig

pensionsförsäkring själva få betala omkostnaderna. Och om frivillig pension från

pensionsstyrelsen fortfarande som hittills icke skall räknas som inkomst vid bestämmande

av pensionstillägg i annan mån än pensionen överstiger 300 kronor, bör detta

gälla i fråga om all frivillig pensionsförsäkring. Stockholm den 3 juni 1925.

Underdånigst

P. G. LA URIN.

Pbr Hasselrot.

Ragnar Wollert.

i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Pensionsstyrelsen.

Genom remiss den 25 februari 1925 har Kungl. Maj :t anbefallt pensionsstyrelsen

att avgiva utlåtande över ett av statens besparingskommitté den 19 februari 1925

avgivet betänkande med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation.

I skrivelse den 3 april 1925 har Kungl. Maj :t vidare anbefallt pensionsstyrelsen

att vid avgivande av det sålunda infordrade utlåtandet tillika angiva, i vilken mån

berörda förslag, i vad detsamma må komma att av pensionsstyrelsen tillstyrkas, gör

överflödiga eller bör medföra jämkning i av styrelsen med skrivelse den 4 januari

1924 framställda förslag till vissa ändringar av bestämmelserna om påföring, uppbörd

och redovisning av pensionsavgifter enligt lagen den 30 juni 1913 om allmän

pensionsförsäkring.

Till en början får pensionsstyrelsen meddela, att styrelsen ansett sig böra begränsa

sitt utlåtande till endast de delar av besparingskommitténs betänkande, som direkt

eller indirekt angå pensionsstyrelsen och dess verksamhet. Styrelsen har därvid

av arbetsskäl funnit sig icke böra verkställa några fullständiga utredningar angående

av kommittén eller styrelsen framställda förslag, utan behandlat de föreliggande

frågorna mera i störa drag. Styrelsen är emellertid beredd att i de delar,

där mera grundliga utredningar synas önskvärda, verkställa sådana.

Beträffande vissa i betänkandet förekommande detaljfrågor, som avse pensionsstyrelsens

inre organisation (sid. 154—157 och 206—208) och sålunda icke äro av

betydelse för bedömandet av de stora linjerna för socialförsäkringsverksamheten,

kommer styrelsen framdeles att avgiva ett särskilt yttrande.

Besparingskommitténs betänkande utgör enligt styrelsens mening en synnerligen

värdefull framställning av den svenska socialförsäkringens och fattigvårdsväsendets

tillkomst, utveckling och nuvarande läge. Alla de många, vilka intressera sig för

dylika frågor, hava genom betänkandets publicering erhållit tillgång till en fullständig

och med stor överskådlighet uppställd redogörelse för dessa verksamhetsgrenar,

vilket är av betydelse icke minst ur synpunkten att i allt vidare kretsar sprida kännedom

om socialförsäkringens ändamål och medel. Kommittén har ock synbarligen

strävat efter att icke endast uppnå möjliga besparingar, utan även att åstadkomma

en för den svenska pensionsförsäkringens utveckling gynnsam lösning av de många

olösta problem, vilka föreligga på detta område.

Här nedan skola nu punktvis behandlas de olika förslag rörande pensionsförsäkringen,

som framläggas av kommittén och som icke angå pensionsstyrelsens inre organisation.

1. Höjning av pensionsavgifterna, särskilt för gifta kvinnor, samt ändrade

grunder för beräkning av pensionstillägg.1

Kommittén föreslår,

a) att pensionsavgifterna skola höjas till omkring 2 % av inkomsten, dock lägst

5 och högst 80 kr., enligt skala, som framgår av nedanstående tabell 2, kol. 13—15

(sid. 130 och 185 i kommitténs betänkande) ;

1 Anm. Vad i denna skrivelse sägs om pensionstillägg avses i tillämpliga delar gälla jämväl om

understöd.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

b) att den pensionsavgift, som utgår på makars sammanlagda inkomst, uppdelas

mellan dem, så att man och hustru skola erlägga lika stora pensionsavgifter (sid.

130, 186) ;

c) att den del av avgiftspensionen, som överstiger 50 kr., skall räknas som inkomst

vid beräkning av pensionstillägg (sid. 133, 187); samt

d) att bestämmelsen i 6 § pensionsförsäkringslagen om en fri inkomst intill 50

kr. skall upphävas (sid. 133, 195).

Tabell 1.

Kol.

1

2

3

4

5

6

Inkomstklass

Inkomst

M ä

n

Kvinnor

Summa

kronor

Ogifta

Gifta

Ogifta

Gifta

I.......

0- 599

390,000

135,000

685,000

140,000

1,350,000

II.......

600- 799

50,000

50,000

100,000

52,000

252.000

III.......

800- 1,199

145.000

105,000

60,000

109,000

419,000

IV.......

1,200- 1,799

180,000

170,000

60,000

176,000

586,000

V.......

1,800- 2,499

54.000

149,000

19,000

161,000

383,000

VI.......

2,500- 3,499

25,000

98,000

11,000

106,000

240,000

VII.......

3,500— 4,999

10.000

37,000

6,000

40.000

93,000

VIII.......

5,000- 6,999

6,000

20,500

3,000

22,000

51,500

IX.......

7,000- 9,999

4,000

15,000

2,500

16,000

37,500

X.......

10,000-14,999

2.500

10,000

1,500

11,000

25,000

XI.......

15,000—

3.500

15,500

• 2,000

17,000

38,000

Summa

870,000

805,000

950,000

850,000

3,475,000

Tabell 2.

Kol.

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

15

P

ens

i o n

s a v

gifter

e

n 1 i

g t

K o

m m

i t t

ens

Pension sstyrel-

—

—

—

1913 års lag

sens

förslag år

1921 års lag

Alternativ II

1921

Alternativ I

(Kommitténs

Klass

förslag)

O-

Gifta

0-

Gifta

O-

Gifta

O-

Gifta

O-

Gifta

gifta

män

kvin-

gifta

män

kvin-

gifta

män

kvin-

gifta

män

kvin-

gifta

män

kvin-

nor

nor

nor

nor

nor

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

I

3

3

3

3

3

3

3

3

3

5

5

5

5

5

5

II

5

5

3

5

5

3

5

5

3

7

5

5

9

5

5

III

8

8

3

8

8

3

8

8

3

10

7

7

15

9

9

IV

13

13

3

13-20

13-20

O

O

13

13

3

15

9

9

25

13

13

V

13

13

3

21-27

21-27

3

13

13

3

20

12

12

35

19

19

VI

13

13

3

28-37

28-37

3

13-18

13-18

3

30

15

15

55

25

25

vir

13

13

3

38-52

38-52

3

18

18

3

40

20

20

75

35

35

vin

13

13

3

53

53

3

23

23

3

60

30

SO

80

55

55

IX

13

13

3

53

53

3

28

28

3

80

40

40

80

75

75

X

13

13

3

53

53

3

33

33

3

80

60

60

80

80

80

XI

13

13

3

53

53

3

33

33

3

80

80

80

SO

80

80

Under åren 1914—1920 utgjorde pensionsavgiften 5 kr. för en årsinkomst av 500—799 kr.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Tabell 3.

Kol.

1

2

3 1

1 1

5

6 1

» 1

o

in

U

12

13

14

15 I

1913 års lag

Pens.-styr. förslag 1921

1921 års

lag

Män, ogifta

(lifta

Män,

ogifta

Gifta

Män,

ogifta

Gifta

In-

komst-

kvinnor

kvinnor1

S:a

kvinnor

kvinnor1

S:a

kvinnor

kvinnor 1

S:a

av-

klass

av-

% av

av-

% av

gifter

av-

% av

av

% av

gitter

av-

% av

av-

% av

giller

gif-

rae-

gif-

mc-

milj.

gif-

me-

gif-

me-

milj.

gif-

me-

gif-

me-

milj.

ter

delin-

ter

indel-

kr.

ter

delin-

ter

delin-

kr.

ter

delin-

ter

de! m-

kr.

kr.

komet

kr.

komst

kr.

komst

kr.

komst

kr.

komst

kr.

komst

I

O

O

3

4.0

3

3

4.0

3

_

3

_

4.0

II

5

0.7

3

0.4

1.2

5

0.7

3

0.4

1.2

5

0.7

3

0.4

12

III

8

0.8

3

0.3

2.8

8

0.8

3

0.3

2.8

8

0.8

3

0.3

2.8

IV

13

0.9

3

0.2

5.9

13-20

1.1

3

0.2

7 i

13

0 9

3

0.2

5.9

V

13

0.6

3

0.14

3.4

21-27

1.1

O

O

0.14

5.8

13

0.6

3

0.14

3.4

Vi

13

0.4

3

0.10

2.1

28-37

1.1

3

0.10

4.7

13-18

0.5

3

0.10

2.4

VII

13

0.3

3

0.07

0.8

38-52

1.1

3

0.07

2.5

18

0.4

3

0.07

1.1

VIII

13

0.2

3

0.05

0.4

53

0.9

3

0 05

1.6

23

0.4

3

0.05

0.7

IX

13

0.15

3

0.04

0.3

53

0.6

3

0.04

1.2

28

0.3

O

0.O4

0.6

X

13

0.10

3

0.02

0.2

53

0.4

3

0.02

0.8

33

0.3

3

0.02

0.5

XI

13

—

3

—

0.3

53

—

3

—

1.2

33

—

3

—

0.7

S:a

—

0.09

—

0.2

21.4

—

0.9

_

0.2

32.9

-

0.9

—

0.2

23.3

1 Utan egen inkomst.

Tabell 4.

Kol.

1

2

3

4

5

6

7

8 1

» 1

10

Alternativ I

Alternativ II (Kommitténs förslag)

Av

gift ungefär 1 Ä

av inkomsten

Av

gift ungefär 2 %

av inkomsten

Inkomst-

klass

O

jifta

Gifta

S:a av-

Ogifta

Gifta

S:a av- j

% av

% av

gifter

% av

% av

gifter |

kr.

medelin-

kr.

medelin-

milj. kr.

kr.

medelin-

kr.

medelin-

milj. kr.

komsten

komsten

komsten

komsten

I . . .

5

5

6.8

5

5

6.8

II . . .

7

1.0

5

0.7

1.6

9

1.3

5

0.7

1.9

III . . .

10

1.0

7

0.7

3.6

15

1.5

9

0.9

5.0

IV . . .

15

1.0

9

0.6

6.7

25

1.7

13

0.9

10.5

V . . .

20

0.9

12

0.6

5.2

35

1.6

19

0.9

8.5

VI . . .

30

1.0

15

0.5

4.2

55

1.8

25

0.8

7.1

VII . . .

40

0.9

20

0.5

2.1

75

1.8

35

0.8

3 9

VIII . . .

60

1.0

30

0.5

1.8

80

1.3

55

0.9

3.0

IX . . .

80

0.9

40

0.5

1.7

80

0.9

75

0.9

2.8

X . . .

80

0.6

60

0.5

1.6

80

0.6

80

0.6

2.0

xr . . .

80

—

80

—

3.0

80

—

SO

—

3.0

Summa

—

1.1

—

0.6

SS.3

—

1.8

—

0.9

34.5

De i raden för samma i tabellerna 3 och 4 förekommande procenttalen svara mot en approximativt

beräknad medelinkomst av 1,400 kr.

I förestående tabeller 1, 2, 3 och 4 angivas — med uppdelning å av kommittén

föreslagna inkomstklasser — de olika pensionsavgifter, vilka fastställts i lagen den

30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring (1913 års lag), föreslagits av pensionsstyrelsen

i skrivelse den 23 februari 1921, fastställts i lagen den 13 oktober 1921

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

om ändrad lydelse av vissa paragrafer i nyssnämnda lag (1921 års lag) samt omnämnts

och föreslagits av kommittén.

Av tabellerna framgår, att de av kommittén föreslagna avgifterna äro för de ogifta

avgiftsbetalarna genomgående högre än de nuvarande. För de tre lägsta inkomstklasserna

äro de från 67 till 87 % högre, för den fjärde klassen utgör höjningen 92 %

samt för de övriga över 100 %. För de gifta männen, tillhörande de lägsta avgiftsklasserna,

äro de föreslagna avgifterna högre än de nuvarande i första och tredje

klasserna, respektive 67 och 12 %, men lika med dem i andra och fjärde klasserna.

Beaktar man emellertid, att de gifta kvinnornas avgifter höjas över lag i väsentlig

grad och att deras avgifter beräknas efter deras och männens gemensamma inkomster,

finner man, att kommitténs förslag beträffande avgifterna innebär en förhöjning

för de giftas vidkommande med respektive 67, 25, 64 och 62 % i inkomstklasserna

I, II, III och IV. Bortser man sålunda från den fåtaliga andra klassen,

betyder kommitténs förslag, att avgifterna för de försäkrade skulle ökas med över

60 %.

I nedanstående tabell 5 lämnas en uppskattning av de ungefärliga belopp, vartill

avgiftspensioner och pensionstillägg för närvarande skulle hava uppgått, därest

verkningarna av i tabellen angivna lagar och förslag nu gjort sig fullt gällande.

Tabell 5.

1

2

3

4

5

6

7

Avgiftspension

Pensionstillägg

Inalles

Be-

lopp

Mil- joner

kr. ~

Ökning ( + ),

minskning

( —) i för- hållande till

föregående

lag.

Miljoner kr.

Kol. 1

i pro- cent

av kol.

7

Be-

lopp

Mil-

joner

kr.

Ökning ( + ),

minskning

(-) i för- hållande till

föregående

lag.

Miljoner kr.

Kol. 4

i pro- cent

av kol.

7

Be-

lopp

Mil-

joner

kr.

Ökning ( + ),

minskning

( —) i för- hållande till

föregående

lag.

Miljoner kr.

1913 års lag . . .

50

_

56

40

44

90

P. S:s förslag år 1921

90

+ 40

55

75

+ 35

45

165

+ 75

1921 års lag . . .

Kommitténs:

60

+ 10

50

60

+ 20

50

120

+ 30

Alternativ I . .

105

+ 45

70

45

- 15

30

150

+ 30

Alternativ II . .

150

+ 90

79

40

-20

21

190

+ 70 i

Enligt 1921 års lag skulle således avgiftspensionernas sammanlagda belopp hava

uPPgått till omkring 60 miljoner kr., under det att pensionsavgifter, utgående med

omkring 1 % av inkomsten (alternativ 1), skulle hava medfört ett sammanlagt avgiftspensionsbelopp

av omkring 105 miljoner kr. och pensionsavgifter, utgående med

omkring 2 % av inkomsten (alternativ II, kommitténs förslag), ett dylikt belopp

av omkring 150 miljoner kr.

Till en början får pensionsstyrelsen här framlägga de fördelar och de olägenheter,

som enligt styrelsens mening skulle vara förenade med ett genomförande av

kommitténs förslag i omförmälda delar för de försäkrade, för det allmänna och i

övrigt.

Förslaget skulle för de försälcrade medföra fördelen av höjda avgiftspensioner,

vilket särskilt för gifta kvinnor och änkor varit ett länge närt önskemål.

För de flesta ensamstående och för familjer, där hustrun eller båda makarna

äro pensionsberättigade, skulle kommitténs förslag innebära en i hög grad önsk
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

vard, relativt stor ökning av avgiftspensionen; för änklingar komme däremot

ökningen att bliva mindre och i vissa fall så gott som ingen.

A andra sidan skulle förslaget för de försäkrade medföra följande olägenheter.

1) En ökad belastning för de försäkrade.

Av tabell 5 framgår, att 1913 års lag innebar, att omkring 56 % av försäkringens

prestationer skulle, om försäkringen vore fullt utvecklad, utgöras av avgiftspensioner

och återstoden, omkring 44 %, av pensionstillägg. År 1921 föreslog pensionsstyrelsen

höjningar av både pensionsavgifterna och pensionstilläggen, vilket

förslag skulle medföra bibehållande av i huvudsak samma förhållande mellan försäkrings-

och försörjningsmomenten som förut. Genom de ändringar, som år 1921 av

statsmakterna vidtogos i pensionsstyrelsens förslag, åstadkoms emellertid en viss

förskjutning i riktning mot försörjningsprincipen, så att enligt nuvarande bestämmelser

avgiftspensionerna och pensionstilläggen beräknas en gång i tiden komma

att utgå med ungefär lika stora belopp.

Kommitténs förslag innebär nu en väsentlig förändring av försäkringens ekonomiska

struktur, i det att avgiftspensionerna beräknas komma att omfatta omkring

79 och pensionstilläggen endast omkring 21 °/o av försäkringsförmånerna.

Den föreslagna ändringen innebär sålunda, att självhjälpen tages i anspråk i betydligt

större omfattning än som nu är fallet. En stor del av den försörjningsbörda,

som enligt den ursprungliga planen för pensionsförsäkringen skulle bäras av allmänna

medel, skulle så småningom överflyttas på de enskilda avgiftsbetalarna.

Denna förskjutning avser att i enlighet med kommitténs uppgift genomföra en

minskning i det allmännas — och särskilt statens — utgifter för försäkringen,

ehuru kommittén samtidigt ansett önskvärt att genom de föreslagna ändringarna

icke minska, utan tvärtom öka försäkringens effektivitet. En sådan förstärkning

av försäkringens effektivitet skulle också genom förslaget i stort sett komma till

stånd, och detta i m|nga fall i mycket hög grad. Förbättring skulle dock i huvudsak

inträda endast för avgiftsbetalare i de högre avgiftsklasserna. De försäkrade, vilka

under hela sitt liv stanna i de lägre avgiftsklasserna och vilka otvivelaktigt aro

mest i behov av höjda pensioner, skulle icke erhålla någon större förbättring. Genom

den minskning av pensionstilläggen, som kommitténs förslag innebär, skulle^ nämligen

ofta — särskilt under första tiden efter ändringen och vid fall av invaliditet,

innan avgifter till något större belopp hunnit erläggas — tvärtom eu försämring

inträda.

Styrelsen vill erinra därom, att man redan vid fastställande av de första grunderna

för pensionsförsäkringen var inne på tanken på en framtida höjning av jicnsionsavgifterna.

Pensionsstyrelsen har ock vid flera tillfällen gjort sig till tolk

för den uppfattning, att det för att ernå effektiva pensioner vore nödvändigt, att

avgifterna höjdes. I proposition till 1921 års riksdag angående vissa ändringar i

pensionsförsäkringslagen uttalade departementschefen, att han ansåge många skäl

tala för pensionsstyrelsens då framställda förslag om höjda pensionsavgifter, men

att han dock ifrågasatte, om tidpunkten vore lämplig att företaga en så avsevärd

avgiftsförhöjning, särskilt med hänsyn till att någon omläggning av sättet för

uppbörden av avgifterna då icke kunde ifrågakomma. Riksdagen förklarade sig i

likhet med departementschefen finna önskligt, att en höjning av pensionsavgifterna

åvägabragtes för avgiftsbetalare med högre inkomst, och biföll ett något modererat

förslag.

I detta sammanhang må påpekas, att de år 1921 genomförda lagändringarna, som

sålunda bland annat avsågo att genom höjda pensionsavgifter för de högre inkomsttagarna

bereda dessa ökade pensioner, samtidigt inneburo en avsevärd förhöjning

av pensionstilläggen.

Eu synnerligen betydelsefull faktor för bedömande av lämpligheten och möjligheten

att genomföra en avgiftsförhöjning måste av naturliga skäl anses vara de

rådande ekonomiska förhållandena. Bland annat måste hänsyn tagas till huruvida

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

de försäkrade utan alltför stora olägenheter sannolikt kunna bära den ökado belastning,

som förhöjningen skulle komma att medföra, och huruvida förutsättningar

finnas för en tillfredsställande inbetalning av de högre avgifter, som ifrågasättas.

I skrivelse till Kung!. Maj :t den 21 januari 1918 med förslag till vissa ändringar

i pensionsförsäkringslagen yttrade pensionsstyrelsen, att om en höjning av pensionsavgifterna

visserligen vore en ofrånkomlig åtgärd för att ernå pensioner, som stode

i överensstämmelse med de framtida försörjningskostnaderna, en sådan höjning

emellertid måste genomföras successivt och varsamt, så att den icke verkade tyngande

på de försäkrade och därigenom försvårade pensionsförsäkringens genomförande.

Man borde även avvakta en stigande insikt hos allmänheten om pensionsavgifternas

betydelse för de framtida pensionsförmånerna, så att dessa avgifter

icke, såsom ännu ofta vore fallet, jämställdes med skatter. Höjningen borde dessutom

föregås eller åtföljas av åtgärder, som avsåge att underlätta inbetalningen.

I sitt förslag till höjning av pensionsavgifterna den 23 februari 1921 inskränkte

sig också pensionsstyrelsen till att föreslå endast en utsträckning av den i fråga

om lägre inkomsttagare redan förut gällande regel, att pensionsavgift skulle erläggas

med omkring 1 % av inkomsten. Då emellertid såväl Kungl. Maj :t som sedermera

ytterligare riksdagen beskar detta förslag, torde en av anledningarna härtill

hava varit den, att någon ändring av uppbördssättet då icke kunde samtidigt

ifrågakomma.

Kommittén utgar nu från den uppfattningen, att en omläggning av uppbördssystemet

skulle i samband med ett till 1926 års riksdag väntat förslag om ändrade

grunder för slratteuppbörden kunna genomföras i sådan riktning, att pensionsavgifterna

skulle kunna erläggas i ett större antal terminer.

De avgifter, som lönarbetare, i främsta rummet hos större arbetsgivare anställda,

hava att erlägga för sig och sina anhöriga, skulle avdragas å avlöningsbeloppen.

Det är givet, att, om en efter sådana linjer anordnad uppbörd skulle komma till

stånd, frågan om höjning av pensionsavgifterna därigenom skulle komma i ett

avsevärt gynnsammare läge. Enligt kommitténs förslag skulle en ogift person

med en veckoavlöning av 60 kr., d. v. s. 3,120 kr. per år, hava att i pensionsavgift

erlägga 55 kr. Om detta belopp finge inbetalas genom avdrag av l.io kr. vid varje

veckoavlöning, så att den försäkrade då hade att uppbära 58.90 kr. i stället för

60 kr., skulle avgiftsbetalningen verka avsevärt mindre betungande, än då pensionsavgiften,

såsom nu är fallet, skall inbetalas vid högst två tillfällen, den ena

gången grundavgiften och den andra gången tilläggsavgiften.

2) En omedelbart verkande försämring av de nuvarande pensionsförmånerna.

Kommittén avser att åstadkomma en besparing för det allmänna dels genom att

avgiftspension över 50 kr. skall räknas som inkomst vid beräknande av pensionstilläggs

belopp och dels genom att även annan årsinkomst å 50 kr. och därunder,

som nu är undantagen, därvid skall medräknas som inkomst. Pensionsstyrelsen

föreslog, såsom förut nämnts, ungefär enahanda ändringar år 1921, men då i samband

med ökade pensionstillägg. Förslagen avslogos emellertid av riksdagen huvudsakligen

av den anledning, att riksdagen ansåg sig icke kunna gå med på höjningen

av pensionstilläggen i den av pensionsstyrelsen föreslagna omfattningen.

Skulle dessa kommitténs förslag nu genomföras utan en samtidig höjning av pensionstilläggen,

skulle visserligen förstnämnda ändring för den närmaste framtiden

icke betyda så mycket, då avgiftspensionerna endast långsamt stiga. Den senare

reformen däremot skulle hava till följd, att de pensionssökande, som hava egen

inkomst å 50 kr. och därutöver och vilka pension tillerkännes efter den tidpunkt,

då ändringen trätt i kraft, skulle erhålla 30 kr. mindre i pensionstillägg än enligt

nu gällande bestämmelser.

3) En skärpning av olägenheten av pensionernas olika värde på platser med olika

levnadskostnader.

Kommittén är av den uppfattningen, att en höjning av pensionsavgifterna skulle

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

verka utjämnande beträffande pensionsförsäkringens betydelse på orter med dyrare

och billigare levnadskostnader.

Detta är visserligen riktigt, om man endast tänker på avgiftspensionerna. Om

man däremot ser till pensionsförmånerna i deras helhet, skulle den föreslagna ändringen

att räkna avgiftspension som inkomst komma att skärpa motsättningarna

mellan pensionernas värde på billigare och dyrare orter inom landet.

En av de mest vägande anmärkningar, som torde kunna riktas mot den nuvarande

svenska pensionsförsäkringen, är, att dess prestationer icke tillräckligt smidigt

anpassa sig efter levnadskostnaderna på olika orter.

Av en undersökning i ämnet, som kommittén verkställt, framgår något som

även pensionsstyrelsen vid flera tillfällen pavisat — att pa orter, där levnadskostnaderna

äro relativt billiga, pensionstagarna, tack vare pensionerna, i flertalet fall

hava sin nödtorftiga försörjning utan anlitande av fattigvården. Försäkringen har

i många socknar verkat så, att fattigvården icke ens är hälften mot vad den eljest

skulle varit. Antalet å ålderdomshem intagna har, åtminstone i vissa trakter,

starkt minskats, och inom en icke alltför avlägsen framtid torde endast de invalider,

som icke kunna taga vård om sig själva, behöva beredas en sådan försörjning. Men

på andra platser, vilka dock icke kunna räknas till direkta dyrorter, men där levnadskostnaderna

icke äro särskilt billiga, ställa sig förhållandena icke så gynnsamma.

Här lämnar visserligen pensionen ett värdefullt tillskott till försörjningen och pen

sionstagaren reder sig ofta utan att anlita fattigvården, men antalet sådana, för

vilka fattigvården måste träda till, är dock fortfarande icke så obetydligt. I större

städer och på andra platser med höga levnadskostnader äro pensionerna ännu icke

av någon större betydelse i försörjningshänseende, utan fattigvården måste ofta

anlitas. De hava på dessa platser huvudsakligen sin betydelse i det avseendet, att

de underlätta de gamlas möjligheter att på ålderns dagar finna en fristad hos barn

och anhöriga och minska på så sätt såväl samhällets som de enskildas försörjningsbörda.

Genom avgiftspensionens räknande som inkomst i förening med höjningen

av pensionsavgifterna blir detta pensionsförsäkringens missgynnande av personer,

som äro bosatta på platser med dyrare levnadskostnader, ännu mera skarpt. Genom

de nominellt högre avgiftspensioner, vilka på dyrorter skapas genom de högre arbetslönerna

därstädes, skulle nämligen pensionstagarna å dessa platser ofta komma

att utestängas från rätten att erhålla pensionstillägg, oaktat de högre avgiftspensioner,

som tillkomma dem, icke i allmänhet äga större betydelse för deras^ försörjning

än de lägre avgiftspensioner på billigare platser, vilka där kompletteras

med pensionstillägg.

I fråga om verkningarna för det allmänna av kommitténs ifrågavarande förslag

må framhållas följande.

Av tabell 5 framgår, att med de av kommittén föreslagna pensionsavgifter samt

bestämmelser angående beräkning av årsinkomst för fastställande av pension stil!- läggets belopp statens kostnader för dylika tillägg nu skulle hava varit omkring

20 miljoner kr. lägre än enligt bestämmelserna i 1921 års lag, under förutsättning

att respektive bestämmelser till sin verkan varit i full kraft. Ett genomförande

nu av kommitténs förslag skulle dock endast relativt långsamt medföra minskning

av statsverkets kostnader och först efter förloppet av ett par decennier gorå

sig gällande i mera nämnvärd omfattning. En motsvarande minskning av landstingens

och kommunernas andelar i pensionstilläggen skulle samtidigt komma

till stånd.

Men utöver denna direkta besparing skulle naturligtvis en sådan ökning av försäkringens

förmåner, som kommitténs förslag innebär — och vilken ökning enligt

tabell 5 kan uttryckas med talet 190 mot 120 enligt bestämmelserna i 1921 års lag

— medföra mycket avsevärda indirekta fördelar genom minskade försörjningskostnader

för anhöriga till invalida personer och sannolikt även åtskillig minskning av

fattigvårdskostnaderna.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

I övrigt skulle kommitténs förslag ur nationalekonomisk synpunkt medföra vissa

verkningar, som styrelsen anser sig här böra något beröra.

Genom den föreslagna avgiftsförhöjningen, som innebär en stegring av det årligen

påförda avgiftsbeloppet från omkring 23 till omkring 54 miljoner kr., torde

ett icke oväsentligt tillskott till landets nationalförmögenhet uppstå. Om pensionsavgifterna

hållas inom en viss gräns, skapas genom dessa inbetalningar sparkapital,

som i väsentlig mån skulle hava konsumerats. Detta torde i främsta rummet

vara fallet beträffande avgifter, som erläggas av yngre betalare och särskilt av

mindre bemedlade sådana. Om däremot pensionsavgifterna överskrida denna gräns,

kan man komma att inkräkta på områden för det sparande, som under alla omständigheter

skulle kommit till stånd. Pensionsförsäkringen kan då komma att

lägga beslag på kapital, som även eljest skulle sparats, och därigenom åstadkomma

en överflyttning av sparkapital från en friare till en mera bunden statlig disposition.

Vad berörda gräns för pensionsavgifters storlek går, är svårt att bedöma. En av

våra nationalekonomer bar i ett till kommitténs betänkande fogat yttrande betygat,

att frågan om sparandet och dess växlingar hör till det ekonomiska livets minst

kända områden och att man bär får röra sig med sannolikhetsskäl av psykologisk

art. Det synes dock ej troligt, att pensionsavgifter intill den storlek, som kommittén

föreslagit, skulle i någon nämnvärd omfattning inkräkta på det sparande, som

eljest skulle komma till stånd. Men även om så i någon mån skulle bliva händelsen,

bör erinras om, att genom böjda pensionsavgifter i allt fall ett större sparkapital

än eljest skapas.

Ifrågavarande nationalekonom påvisar även i sitt yttrande, att en fondbildning av

den omfattning, som skulle åstadkommas genom de av kommittén föreslagna förhöjda

pensionsavgifterna, sannolikt icke skulle bereda särskilda svårigheter. Det

torde nämligen även för en så stor fond finnas tillräckliga placeringsmöjligheter i

sådana investeringar, i vilka fonden nu till huvudsaklig del placeras (lån till staten,

landsting och kommuner samt i mån av behov inteckningar i fast egendom). Då nu

genom pensionsförsäkringen åstadkommes en extraordinär ökning av landets sparkapital

och denna ökning till huvudsaklig del användes till sådana placeringar, som

ovan nämnts, frigöres en väsentlig del av de sparmedel, som eljest skulle tagits i

bruk för dylika placeringar, för den fria penningmarknaden och för näringslivet.

Slutligen kan det ifrågasättas, om icke en så kraftig avgiftsförhöjning, som kommittén

föreslår, skulle komma att i någon mån försvåra det sedan länge ifrågasatta

införandet i vårt land av andra socialförsäkringsgrenar, enkannerligen obligatorisk

sjukförsäkring, vilken skulle i många avseenden bliva av stor betydelse för pensionsförsäkringen.

En dylik risk skulle måhända icke vara för handen under normala

förhållanden — kommittén erinrar om, att i vårt land hos staten och hos vissa

enskilda bolag anställda betala 2 å 3 % av sin inkomst till sin pensionering och att

i Tyskland de socialförsäkringsavgifter, som de försäkrade äro skyldiga att erlägga,

äro mycket avsevärda —, men i nuvarande läge måste man räkna med särskilda

svårigheter vid påläggandet av nya ekonomiska bördor på såväl det allmänna som

de enskilda.

Vid övervägande av ovan anförda fördelar och olägenheter har pensionsstyrelsen

kommit till följande resultat.

Pensionsstyrelsen anser i likhet med kommittén, att någon mera nämnvärd höjning

av pensionsavgifterna icke bör vidtagas förrän i sammanhang med införande

av ett mera effektivt uppbördssystem. En höjning av grundavgiften från 3 till 5

kr. torde dock utan olägenhet kunna genomföras även med nuvarande uppbördssystem.

Lösningen av uppbördsproblemet beträffande pensionsavgifterna kan sålunda för

närvarande anses vara en synnerligen aktuell fråga inom pensionsförsäkringen. Då

man härvidlag hittills ansett sig böra ställa sig avvaktande i förväntan på en nu på

dagordningen stående omläggning av sättet för skatteinbetalningarna, torde man

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

kunna förvänta möjligheter att, med anslutning till en sådan reform, under den

närmaste framtiden kunna få till stånd en mera tillfredsställande anordning av uppbörden

av pensionsavgifterna.

Enligt pensionsstyrelsens mening torde i samband därmed en höjning av pensionsavgifterna

kunna och böra genomföras i syfte att erhålla mera effektiva avgiftspensioner.

Huru långt denna höjning lämpligen bör sträcka sig är emellertid

en mycket svårbedömlig fråga, särskilt innan man kan bilda sig en uppfattning

om det nya uppbördssystemet.

Visserligen finnes mycket som talar för, att samtidigt med en avgiftsförhöjning

bestämmelser om höjda inkomstgränser och pensionstillägg införas. Men därest nu

av ofrånkomliga skäl det allmänna icke skulle kunna ikläda sig ökade, omedelbara

kostnader, kan enligt pensionsstyrelsens mening detta förhållande icke hindra, att

man redan i samband med en omläggning av uppbördssystemet skrider till en avgiftsförhöjning.

Det måste nämligen anses angeläget att i tid genomföra sådana

ändringar.

Den av kommittén föreslagna avgiftsförhöjningen kan enligt styrelsens mening i

och för sig icke anses för hög. De föreslagna avgifterna ligga i själva verket, som

av tabell 4 framgår, i allmänhet närmare 1.5 än 2 % av inkomsten. Då styrelsen dock

anser sig icke för närvarande böra förorda en längre gående höjning än som ungefärligen

motsvarar de pensionsavgifter, som angivas i tabell 4, kol. 1 och 3 — d. v. s.

i huvudsak till omkring 1 % av inkomsten — så är detta beroende på, att det synes

styrelsen tillrådligt att härvidlag gå fram med försiktighet. Visserligen gör sig

med varje år en stigande insikt om försäkringens fördelar gällande bland befolkningen,

men ännu återstår på detta område mycket. Genom ett förbättrat uppbördssystem

skulle avgiftsbetalningen avsevärt underlättas och för allmänheten

framstå som mindre tryckande än hittills. Det synes vara klokt att avvakta en stigande

erfarenhet hos allmänheten angående de fördelar, som förvärvas genom inbetalning

av pensionsavgifterna, innan man träder in för en alltför kraftig höjning

av dem. Även med hänsyn till önskvärdheten att så snart som möjligt få en obligatorisk

sjukförsäkring till stånd, synes man böra iakttaga en viss försiktighet beträffande

höjning av pensionsavgifterna.

En höjning till omkring 1 % står även i stort sett i överensstämmelse med pensionsstyrelsens

förslag år 1921.

Kommittén har, såsom förut angivits, sökt lösa den viktiga frågan om en förbättring

av gifta kvinnors och änkors avgiftspensionering genom att föreslå en uppdelning

av pensionsavgifterna på man och hustru. En sådan anordning skulle,

såsom framgår av tabell 2, innebära, att trots avgiftsförhöjningen avgifterna och

sålunda pensionsförmånerna för gifta män skulle i vissa lägre avgiftsklasser något

nedsättas i jämförelse med de nuvarande. Denna minskning torde dock i regel

något utjämnas av de — i jämförelse med vad nu är fallet — högre pensionsavgifter,

som vederbörande skulle komma att inbetala före sitt giftermål. Då båda

makarna samtidigt hava pension, blir naturligtvis ett eventuellt sådant förhållande

utan betydelse.

Om man emellertid skulle vilja träda in för en starkare förhöjning även av de

gifta männens avgiftspensioner, men samtidigt öka änkornas pensioner, måste man

tänka sig en helt förändrad linje. Denna synes böra gå i sådan riktning, att det

nuvarande systemet för avgiftspåföringen, varvid makarnas hela inkomst lägges

till grund för mannens pensionsavgift — utom i det fall att hustrun har egen

särskilt taxerad inkomst — bibehålies och att en del av den avgift, som en man —

gift eller ogift — erlägger, användes för att bestrida kostnaden för en ökad pensionering

av änkor samt hustrur till invalida män. Lämpligen kunde här förfaras

så, att männen för detta ändamål avstode så stor del av sina avgifter, att de för en

krona av dem erlagd avgift erhölle samma pension för egen räkning, som en kvinna

vid samma ålder skulle tillgodoräknas. Härigenom skulle den ofta som en orättvisa

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

påtalade — ehuru i sakernas egen natur bottnande — åtskillnaden mellan män och

kvinnor i fråga om olika procentsatser på erlagda avgifter bortfalla. Dylik änkepension

torde dock endast böra beräknas på de avgifter, en man erlagt före fyllda

45 år, då dels därefter erlagda avgifter bliva av ringa betydelse för det ifrågasatta

ändamålet och dels det måhända icke är skäligt att låta ogifta män över denna ålder

erlägga avgifter, för vilka någon valuta i regel icke torde kunna förväntas.

Av nedanstående tabell framgå dels de förändrade, ungefärliga procentsatser, vilka

vid sådant förhållande skulle tillämpas för mäns och kvinnors egna avgiftspensioner,

och dels änkepensionens belopp i procent av de avgifter, som erlagts av änkas senaste

man.

Tabell 6.

Ålder då avgiften

erlagts

Nuvarande procentsatser

för avgiftspension

Ifrågasatta procentsatser för

Män

%

Kvinnor

%

avgiftspension,

män och kvinnor,

% av egna avgifter

änkepension,

% av mannens

avgifter

16—19.........

70

56

55

35

20-24 .........

60

48

45

30

25-29 .........

50

40

35

25

30-34 .........

40

32

30

20

35-44 .........

30

24

25

10

45-54 .........

20

16

20

—

55—66 ........

15

12

15

—

En annan anordning, som man alternativt kunde taga under övervägande för denna

frågas lösning, vore, att, såsom förhållandet är inom den tyska socialförsäkringen,

gifta kvinnor icke erlade avgifter, varemot till änkor, så snart de blivit invalider,

utginge en änkepension av exempelvis 6/10 av den pension, som mannen vid sitt

frånfälle uppbar eller varit berättigad uppbära, om han då varit invalid. Detta

system medför den olägenheten, att den till gift kvinna eventuellt utgående pensionen

vid invaliditet eller 67 års ålder blir, så länge mannen lever, mycket låg,

då denna endast kommer att beräknas på de avgifter, som hon inbetalat före sitt

giftermål, men blir i gengäld härför såväl mannens pension som hennes änkepension

så mycket högre.

Ehuru de två senast omförmälda förslagen till frågans lösning otvivelaktigt äro

förenade med vissa fördelar, har styrelsen dock ansett sig böra förorda kommittén a

förslag såsom varande det mest enkla och naturliga.

De av kommittén angivna, i tabell 4, kol. 1 och 3, omnämnda avgifterna synas

under alla förhållanden böra i två väsentliga avseenden ändras.

Den ena ändringen rör beloppet av den högsta avgift, som bör utgå. Denna

har av kommittén upptagits till 80 kr., då nuvarande belopp är 33 kr. Det synes i

allmänhet icke falla inom ramen för en socialförsäkring att ålägga någon att inbetala

högre pensionsavgift än som erfordras för skapande av en pension till belopp,

motsvarande ungefär vad som erfordras för en nödtorftig försörjning. Att bestämma

den gräns, över vilken pensionsavgiften skäligen icke bör gå, är naturligtvis

icke lätt, särskilt med hänsyn därtill, att varje försäkrad i regel under olika skeden

av sitt liv kommer att hänföras till olika inkomstklasser. Bortser man härifrån och

för enkelhetens skull tänker sig en konstant avgift under hela avgiftstiden, skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

för en pensionsavgift av 40 kr. om året vid 67 års ålder erhållas en ålderspension

å 684 kr. för man och 547 kr. för kvinna; vid 55 år bliva invaliditetspensionerna

resp. 612 och 490 kr. För en pensionsavgift å 50 kr. erhålles vid 67 års ålder en

pension å 855 kr. för man och 684 kr. för kvinna samt vid 55 års ålder 765, resp.

612 kr. Utgående från dessa beräknade pensionsbelopp och med hänsyn till ovan

nämnda förhålTanden synes det styrelsen kunna ifrågasättas, huruvida icke den

högsta avgiften borde fastställas till ett något lägre belopp, än som kommittén föreslagit.

En annan modifikation i kommitténs förslag synes även vara önskvärd. Den föreslagna

skalan företer alltför stora språng mellan avgifterna. Medan i den nu gällande

skalan avgiftsskillnaden för två varandra efterföljande inkomstklasser icke

överstiger 5 kr. ens för makars sammanlagda avgifter, skulle differenserna enligt

kommittéförslaget bliva avsevärt större. Man skulle kunna tänka sig att genom

införande av flera avgiftsldasser minska ojämnheterna. Mera tillfredsställande och

fullt lika enkelt synes emellertid vara att, i överensstämmelse med vad pensionsstyrelsen

i sin omförmälda skrivelse den 23 februari 1921 beträffande tilläggsavgifter

föreslog, för inkomster å 1,500 kr. och därutöver bestämma avgiften till en viss

procent av den beräknade inkomsten. Detta system lider emellertid av den svagheten,

att det icke bekvämligen kan tillämpas annat än då man rör sig med hela

procentsatser.

Pensionsstyrelsen har i sin skrivelse den 23 februari 1921 föreslagit, att avgiftspension

skulle räknas som inkomst. Detta skedde emellertid i samband med förslag

till en sådan höjning av pensionstilläggen, att därigenom pensionsförmånerna över

huvud skulle väsentligt förbättras. I åtskilliga fall skulle emellertid förhållandet

bliva det motsatta, därest den nu föreslagna ändringen genomfördes.

Det är visserligen sant, att densamma under en avsevärd tid framåt icke skulle

hava någon nämnvärd ekonomisk betydelse varken för de försäkrade eller ur besparingssynpunkt

för statsverket. Styrelsen utgår nämligen från den förutsättningen,

att reformen då skulle avse endast pensioner, vilka utginge på erlagda avgifter,

som påförts sedan lagändringen trätt i kraft. Även om pensionsavgifterna skulle

underkastas en så avsevärd höjning, som kommittén föreslår, torde det dröja länge,

innan den av kommittén föreslagna gräns å 50 kr., utöver vilken avgiftspensionen

skulle räknas som inkomst, blir mera allmänt uppnådd. Och i de undantagsfall,

där detta tidigare kan komma att inträffa, torde det i regel röra sig om försäkrade,

för vilka pensionstillägg icke skulle utgå. Det torde sålunda under en avsevärd tid

framåt vara tämligen betydelselöst såväl för de försäkrade som för statsverket, om

ändringen genomföres. Under sådana förhållanden och då, såsom förut påvisats,

densamma skulle kunna medföra en försämring för vissa av de försäkrade, synas

starka skäl tala för att uppskjuta ett närmare ståndpunktstagande till frågan om

ändringar i denna punkt, till dess en samtidig höjning av pensionstillägget kan

äga rum.

Det finnes visserligen en omständighet, som kunde tala för, att man redan nu

borde genomföra ändringen. Det kunde nämligen måhända anses betänkligt att,

om man framdeles skulle finna lämpligt att genomföra reformen, låta denna verka

retroaktivt, d. v. s. avse de avgiftspensioner, som utgå på pensionsavgifter, vilka

erlagts, innan lagändringen trädde i kraft. I sådant fall skulle till en ännu mera

avlägsen framtid uppskjutas den tidpunkt, då reformen bleve av någon betydelse ur

besparingssynpunkt för det allmänna. Trots detta anser styrelsen dock som sagt

bäst att låta med frågans avgörande anstå tills vidare.

Kommitténs förslag att upphäva bestämmelsen att vid fastställande av pensionstilläggets

storlek icke medräkna 50 kr. av årsinkomsten överensstämmer med pensionsstyrelsens

förslag i dess berörda skrivelse den 23 februari 1921. Det mötte då

så mycket mindre betänklighet att föreslå upphävandet av denna ganska ojämnt

verkande bestämmelse, som styrelsen samtidigt väckte förslag om en höjning i andra

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

avseenden av pensionstilläggen. Då kommitténs förslag icke är förenat med någon

sådan höjning, skulle dess antagande innebära en minskning i pensionstilläggen.

Förslaget innebär nämligen för det första, att inkomstgränsen för pensionstilläggs

utgående sänkes med 50 kr. således för man från 425 till 375 kr. och för kvinna

från 400 till 350 kr., vadan den, som bar en inkomst mellan dessa gränser, kommer

att gå miste om det lilla pensionstillägg (högst 30 kr.), som han enligt nuvarande

bestämmelser skulle kunnat erhålla. För det andra minskas pensionstillägget med

30 kr. för den, som har en inkomst mellan 50 kr. och de nya gränserna. För det

tredje minskas pensionstillägget för den, som har mindre än 50 kronors inkomst,

med 6/10 av denna inkomst. Även om avgiftspensionen fortfarande icke skulle räknas

som inkomst, skulle denna minskning i pensionstilläggen icke på länge motvägas

av den höjning i avgiftspensionen, som skulle betingas av kommitténs förslag

om höjning av pensionsavgifterna.

Om man önskar undvika att samtidigt med borttagandet av stadgandet om 50

kronors »fri» inkomst minska det pensionstillägg, som enligt nuvarande bestämmelser

skulle utgå, måste pensionstilläggets maximibelopp höjas med 30 kr., d. v. s.

pensionstillägget skulle utgöra för år räknat för man 255 och för kvinna 240 kr.

med avdrag av 6/10 av årsinkomsten. Detta skulle endast inverka på pensionstilläggets

storlek för den, som har en inkomst mindre än 50 kr., nämligen så att pensionstillägget

skulle ökas med 6/10 av skillnaden mellan 50 kr. och årsinkomsten.

Då genomförandet av nu ifrågavarande, av kommittén föreslagna reform sålunda

skulle medföra en omedelbart verkande nedsättning av pensionstilläggen för stora

grupper av de nytillträdande pensionstagarna, anser sig styrelsen icke kunna tillstyrka

densammas genomförande.

Pensionsstyrelsen har vid övervägande av kommitténs förslag nogsamt beaktat

nuvarande statsfinansiella svårigheter. Pensionsförsäkringen förorsakar staten betydande

utgifter, och dessa komma enligt den uppgjorda planen att stiga år från år.

Huru angeläget och önskvärt det än är att nedbringa statsbudgetens utgiftsposter,

nödgas man dock finna sig i, att utgifterna för pensionsförsäkringen stiga. Detta

är ofrånkomligt, då det gäller en i sin utveckling stående institution, och då det

icke skäligen torde kunna ifrågasättas att minska de redan förut synnerligen knappt

tillmätta pensionsförmånerna. Dessa ökade kostnader bliva emellertid på grund av

det nuvarande ekonomiska läget mera kännbara för statsbudgeten, än vad som skulle

bliva fallet under bättre tider, och detta medför olägenheter även för pensionsförsäkringen,

som från socialt oförstående håll för den skull beskylles att genom alltför

dryga kostnader och en alltför omfattande verksamhet åstadkomma en högre belastning

på statsbudgeten än vad man vid försäkringens tillkomst hade beräknat.

Pensionsstyrelsen anser vara angeläget framhålla, att sistberörda uppfattning är

felaktig. De av statsmakterna godkända kostnadsberäkningarna hava icke — i

motsats till vad fallet torde vara i flertalet andra länder — överskridits. Förhållandet

har i stället varit det motsatta. De från staten, landstingen och kommunerna

utgående bidragen till pensionstilläggen hava nämligen under åren 1914—1924

uppgått till sammanlagt omkring 24 miljoner kr. mindre än vad som upptagits i

riksdagen förelagda kostnadsberäkningar. Pensionsförsäkringens belastning på det

allmänna är också mindre i vårt land än i flertalet andra länder. För att taga ett

närliggande exempel må anföras, att det allmännas beräknade kostnader för ålderdoms-

och invaliditetsförsäkringen i Sverige uppginge under budgetåret 1924—

1925 till 6.91 kr. per invånare, under det att motsvarande siffra i Danmark var

20.46 danska kr.

Det bör ock erinras om, att då man vid 1913 års riksdag uppgjorde finansplanen

för pensionsförsäkringen, man utgick från, att statens kostnader för densamma

skulle täckas av de nya inkomster, som kunde förväntas tillföras staten genom inrät
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

tandet av ett tobaksmonopol och genom ökad malmexport från vissa gruvföretag i

övre Norrland. Dessa förutsättningar hava icke blott kunnat infrias, utan i mycket

väsentlig mån överträffats.

Statens beräknade och verkliga utgifter för pensionstillägg och dess inkomster

från tobaksmonopolet för tiden 1914—1924 framgå av nedanstående tabell. $

Tabell 7.

Å r

Statens kostnader för

pensionstillägg

Statens inkomster

av Tobaksmonopolet

(tull, kronoskatt

samt 5 % ränta å

statens kapital

fråndragna)

milj. kr.

Beräknat

belopp

milj. kr.

Dtanordnat

belopp

milj. kr.

1914........

2.7

1.2

_

1915........

3.6

3.3

1.2

1916........

11.7

11.4

15.5

1917........

12.2

12.4

22.7

1918........

13.1

12.6

32.0

1919........

15.1

12.8

49.7

1920 ........

16.2

14.0

52.1

1921........

25.8

22.9

49.3

1922 ........

27.7

24.2

50.7

1923 ........

29.4

26.8

52.8

1924 ........

31.1

27.6

57.8

Samma

188.6

169.2

383.8

Någon ökning i statens inkomster på grund av ökad malmexport från vissa gruvföretag

i övre Norrland har emellertid på grund av flera förhållanden hittills icke

inträtt, och kan därför denna faktor här lämnas ur räkningen.

Av vad ovan anförts framgår, att de ökade inkomster, som staten hittills erhållit

från tobaksmonopolet, varit så stora, att de mer än väl motsvarat de nya utgifter,

som pensionsförsäkringen förorsakat staten. Om statsmakterna år 1913 — något

■som legat nära till hands — beslutat, att de inkomstökningar, med vilka man räknade

att statens kostnader för folkpensioneringen skulle bestridas, skulle uteslutande

avses för detta ändamål och, i den mån de icke komme till användning, fonderas för

framtida behov, man nu skulle kunnat icke endast utan några ökade kostnader för

statsverket genomföra åtskilliga synnerligen angelägna förbättringar i pensionsförsäkringen,

utan sannolikt även med denna fond uppbära åtminstone den mera väsentliga

delen av de ekonomiska bördor, vilka skulle påläggas statsverket för genomförande

av en obligatorisk sjukförsäkring i något så när önskvärd utsträckning.

Allvarliga svårigheter torde nu möta att kunna bereda sjukförsäkringsfrågan en

lycklig lösning. För pensionsförsäkringens vidare utveckling är ock det nuvarande

läget synnerligen ogynnsamt. I detta avseende må framhållas, att man år 1913

vid pensionsförsäkringslagens antagande utgick från den förutsättningen, att då

fastställda bestämmelser endast vore en grund, på vilken man sedermera skulle

bygga vidare. Sedan dess hava visserligen avsevärda förbättringar av försäkringen

vidtagits, men samtidigt hava pensionsförmånerna på grund av förändringarna i

penningvärdet försämrats, så att försäkringen i sådant avseende nu är i ett sämre

läge, än den var år 1914. Det pensionstillägg å 150 kr. för man och 140 kr. för

8—252409. Bilaga till Kungl. Proposition.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

kvinna, vilket fastställdes år 1913 och då betraktades som blygsamt, skulle med

nuvarande levnadskostnadsindex av 177 motsvara omkring 265 kr. för man och

250 kr. för kvinna. Men den förböjning, som pensionstilläggen erhöllo vid 1921

års riksdag, sträckte sig icke längre än till 225 kr. för man och 210 kr. för kvinna.

• Härtill kommer, såsom ovan påvisats, att dessa pensioner på platser med dyrare

levnadskostnader icke ens närmelsevis kunna fylla den uppgift, som med desamma

avses.

En verksamhet med pensionsförsäkringens uppgifter måste kunna smidigt anpassa

sig efter växlingarna i olika pensionstagares levnadskostnader. Om en pensionsförsäkring

icke efter hand utvecklas och reformeras, är det fara värt, att den

kommer att så småningom förlora allmänhetens förtroende.

Det spörsmål inom pensionsförsäkringen, som alldeles särskilt tränger till en lösning,

är den redan förut i detta utlåtande berörda frågan om en smidigare anpassning

av pensionstilläggen efter levnadskostnaderna på olika platser. Oaktat

pensionsstyrelsen icke är beredd att nu taga ståndpunkt till, huru denna fråga

bäst bör lösas, har dock styrelsen i detta sammanhang velat meddela resultatet av

några preliminära utredningar angående vissa av de linjer, som härvid kunna komma

under övervägande.

Antalet invånare, genomsnittlig index (billigaste gruppens index = 100) samt

beräknat antal personer med pensionstillägg och understöd enligt nuvarande bestämmelser

(1921 års lag fullt genomförd), allt uppdelat i 5 dyrortsgrupper, framgå

av nedanstående tabell.

Tabell 8.

Dyrorts-

grupp

Antal

invånare

Tusental

Levnads-

kostnads-

index

Antal

personer med

pensions- tillägg

Tusental

I.....

2 271

100

128

II.....

1831

in

82

III.....

694

127

28

IV.....

741

142

28

V.....

469

163

18

Inalles

6 006

117

284

Denna dyrortsindelning sammanfaller med den av socialstyrelsen ar 1925 för

skatteavdrag uppgjorda.

Beräknas det årliga pensionstillägget till 190 kr. i medeltal, så skulle summan av

samtliga pensionstilläggs årliga belopp komma att belöpa sig till omkring 54 miljoner

kr.

Om man antager, att högsta pensionstillägg i den lägsta dyrortsgruppen höjes

med 30 kr. och att man samtidigt genomför besparingskommitténs förslag, att den

nuvarande bestämmelsen om fri inkomst intill 50 kr. bortfaller, skulle pensionstillägget

i lägsta dyrortsgruppen bliva 255 kr. för man och 240 kr. för kvinna

eller i genomsnitt för man och kvinna 245 kr. I högsta dyrortsgruppen skulle

pensionstilläggen bliva ungefär 415 kr. för man och 390 kr. för kvinna. Antalet

pensionstagare inom de högre dyrortsgrupperna skulle komma att något ökas i jämförelse

med vad som framgår av förestående tabell, då ju inom dessa ortsgrupper

inkomstgränsen komme att ligga högre än nu.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Vore sålunda de ifrågasatta bestämmelserna nu fullt genomförda, skulle antalet

pensionstagare inom de olika dyrortsgrupperna och årsbeloppen av pensionstilläggen

ställa sig ungefär som framgår av nedanstående tabell.

Tabell 9.

Dyrortsgrapp

Högsta

pensionstillägg

kr.

Genom-

snittligt

pensions-

tillägg

kr.

Beräknat

antal

pensions-

tagare

tusental

1

Arsbelopp

man

kvinna

1

miljoner kr. j

I.......

255

240

196

128

25.1

II.......

280

265

218

85

18.5

III.......

325

305

250

30

7.5

IV.......

365

340

278

30

8.3

V.......

415

390

319

20

6.4

Inalles

—

—

224

293

65.8

ökningen av årsbeloppet skulle alltså bliva omkring 22 %, och ökningen av totalkostnaden

följer naturligtvis ökningen av det totala årsbeloppet.

De ökade kostnader för staten, som en sådan förändring successivt skulle medföra,

framgå av de siffror, som anföras i nedanstående tabell.

Tabell 10.

Å r

Kostnads-

ökning

Milj. kr.

1926/27 ........

0.6

1927/28 ........

1.7

1928/29 ........

2.5

1929/30 ........

3.3

1930/31 ........

4.0

1935/36 ........

7.3

1940/41 ........

9.8

1945/46 ........

11.6

1950/51 ........

13.5

Pensionsstyrelsen anser sig i detta sammanhang höra påpeka, att en viss besparing

i pensionskostnaderna skulle kunna vinnas genom en i och för sig önskvärd

reform, som framfördes av styrelsen i omförmälda skrivelse den 23 februari 1921.

Detta förslag innebar i korthet, att å kapital intill ett visst lägre belopp en ränta

av minst 5 % och å överskjutande kapitalbelopp en ränta av 10 % skulle upptagas

som inkomst vid beräkning av pensionstilläggs belopp.

Om en ortsgruppering skulle genomföras, borde bestämmelsen saväl om den del

av avgiftspensionen, som icke skulle räknas såsom inkomst, som ock om storleken

av det kapital, å vilket en högre ränteavkastning skulle beräknas, underkastas en

gradering efter olika dyrortsgrupper.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Vid en dyrortsanordning skulle man kunna tänka sig två alternativa linjer. Den

ena av dessa skulle avse pensionstillägg, som till sin storlek graderas efter de olika

dyrortsgrupperna. Denna linje skulle emellertid medföra den olägenheten, att man

skulle vara nödsakad att, då pensionstagare flyttar från en ort till en annan och

denna senare tillhör en annan dyrortsgrupp än den förra, pensionstillägget måste

minskas eller ökas. Detta förfarande skulle medföra ett icke obetydligt arbete såväl

för pensionsnämnderna som för pensionsstyrelsen. Av infordrade uppgifter framgår

nämligen, att antalet flyttningar bland pensionstagarna torde kunna beräknas

till cirka 3 % om året. Den andra linjen skulle däremot erbjuda ett mera smidigt

och enkelt förfarande. Därvid förutsättes, att vederbörande kommuner skulle förpliktas

att tilldela varje pensionstagare ett kommunalt pensionstillskott, som uppginge

till minst skillnaden mellan de pensionstillägg, som enligt tabell 9 här ovan

avses för den lägsta dyrortsgruppen, och den dyrortsgrupp, inom vilken pensionstagaren

vore bosatt. Eventuellt skulle statsverket ersätta vederbörande kommun

viss del, exempelvis */4 av det belopp, som icke överstiger skillnaden mellan pensionstilläggsbeloppen

för dessa båda grupper. Detta förfarande skulle givetvis för

pensionstagarna i allmänhet måhända vara mindre tilltalande, men i administrativt

hänseende betydligt enklare.

2. Undantag för sinnessjuka och sinnesslöa.

Kommittén föreslår,

att sinnessjuka och sinnesslöa personer icke skulle erhålla rätt till pensionstillägg

(sid. 134, 136 och 204).

Då kommittén, som anser, att pensionsförsäkringen fortfarande hör bibehålla karaktären

av en allmän folkförsäkring, emellertid förordat den inskränkning, att personer,

som till följd av sinnessjukdom eller sinnesslöhet förklaras som invalider,

skulle uteslutas från rätten till pensionstillägg, så har detta motiverats med, att

dylika personer kunna anses sakna förmåga att uppfatta betydelsen av pensionsförsäkringen

och att det för dem i regel vore likgiltigt på vad sätt de erhölle medel

till sitt uppehälle, om genom pensionsförsäkringen, fattigvården eller på annat sätt.

Statsverket skulle emellertid genom en sådan åtgärd beredas en icke obetydlig kostnadsbesparing.

Denna skulle dock, då någon förändring beträffande redan beviljade

pensioner icke torde kunna vidtagas, endast så småningom inträda. Därest

dessa grupper personer nu vore uteslutna, skulle detta hava medfört en kostnadsbesparing,

som beräknats till omkring 2 miljoner kr. per år. Avgiftspension borde

däremot som en självförvärvad rättighet utgå även till dessa personer.

Enligt pensionsstyrelsens uppfattning må det väl vara sant, att för de sinnesslöa

i allmänhet och för en del av de sinnessjuka det ofta torde vara likgiltigt, under

vilka former understöd till dem utgår. Många sinnessjuka kunna emellertid mycket

väl uppskatta värdet av att erhålla understöd från pensionsförsäkringen i stället

för fattigvård. För dem skulle det säkerligen mången gång kännas tungt att även

i detta hänseende intaga en undantagsställning. Det kan också icke anses uteslutet

enligt vad från sakkunnigt håll har inhämtats — att den ifrågasatta åtgärden i

vissa fall skulle utöva ett ogynnsamt inflytande på deras sjukdom.

Kommittén har i viss mån beaktat dessa synpunkter, men har ansett betänkligheterna

böra vika för besparingssynpunkten. Det må då erinras, att ett bifall till

kommitténs förslag icke skulle medföra någon minskning i de nuvarande kostnaderna

för vård och försörjning av de sinnesslöa och sinnessjuka, utan endast befria

statsverket från att genom pensionstillägg bidraga till dessa kostnader. Den kostnadsbörda,

som sålunda avlyftes statsverket, faller i stället på landsting, kommuner

och enskilda. I de fall, då kostnaderna för vården helt eller delvis bestridas av

anhöriga, skulle dessa sålunda gå miste om den välbehövliga ekonomiska hjälp, som

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

vederbörandes pensionstillägg ofta utgör. Vidare må framhållas, att pensionsförsäkringen

icke enbart åsyftar att bereda invalider och åldringar en från fattigvården

skild form av försörjning, utan jämväl att lätta såväl enskildas som kommunernas

försörj ningsbörda.

Pensionsförsäkringen verkar i viss mån såsom en familjepensionering, därigenom

att pensionstagare, som har att försörja barn under 15 år, kan erhålla särskilt

pensionstillägg för barnen. Därest den av kommittén föreslagna inskränkningen

genomfördes, skulle emellertid ofta ifrågavarande bidrag från pensionsförsäkringen

komma att ersättas med fattigvårdsunderstöd. Det torde få anses olämpligt att

låta det bliva beroende på invaliditetsorsaken, huruvida en invalid persons familj

skall erhålla sin försörjning genom pensionsförsäkringen eller fattigvården.

Ur de anhörigas och även ur kommunernas synpunkt skulle det vidare förefalla

egendomligt, att pensionstillägg icke skulle få utgå till sinnesslöa och sinnessjuka,

men väl till andra kategorier av mer eller mindre hjälplösa invalider.

Det skulle för övrigt mången gång bliva både svårt och tidskrävande att med

säkerhet utröna, huruvida en pensionssökande verkligen är att betrakta som sinnesslö,

resp. sinnessjuk och på den grund icke berättigad till pensionstillägg. Här

finnas icke blott''svårbedömliga gränsfall, utan även fall, där sjukdomen uppträder

endast periodiskt. Det kan också ifrågasättas huruvida det skulle vara lämpligt

att fråntaga en person honom redan tilldelat pensionstillägg endast av den anledning,

att han, sedan pensionen beviljats, drabbas av sinnessjukdom.

Det må slutligen erinras om, att pensionsförsäkringen, även om den föreslagna inskränkningen

genomfördes, skulle i ungefär samma utsträckning som för närvarande

komma att taga befattning med flertalet sinnessjuka personer, då dessa alltjämt

skulle tillhöra avgiftsförsäkringen.

På angivna skäl finner sig pensionsstyrelsen böra avstyrka kommitténs nu ifrågavarande

förslag.

3. Pensionsförsäkringsfondens förvaltning.

Kommittén föreslår i samband med sitt förslag till höjning av pensionsavgifterna

en sådan ändring av fullmäktiges för pensionsförsäkringsfonden sammansättning,

att fullmäktige skulle utgöras av pensionsstyrelsens chef som självskriven ordförande,

statskontorets chef, förste deputeraden i riksbanken, riksgäldsfullmäktiges

ordförande, en representant för de försäkrade och en nationalekonom, de två senare

utsedda av Kungl. Maj :t, en ledamot, utsedd av Svenska bankföreningens styrelse, en

ledamot, utsedd av Sveriges industriförbunds styrelse, och en ledamot, utsedd av

hushållningssällskapens ombudsmöte (sid. 132).

I motiveringen till detta förslag framhåller kommittén, att med den ifrågasatta

höjningen av pensionsavgifterna inbetalningarna till pensionsförsäkringsfonden

komme att avsevärt ökas, och beräknar kommittén att vid bifall till dess förslag

fonden framdeles kommer att uppgå till omkring 2.7 miljarder kronor. Vad som

enligt kommitténs mening närmast hade betydelse vore behovet av nyplaceringar,

vilka redan under nuvarande förhållanden representerade ett relativt högt belopp.

Någon svårighet att finna lämpliga objekt för fondens placeringar anser kommittén,

som i detta avseende hänvisar till en av professor S. Brisman uppgjord

promemoria, icke kunna antagas inträffa inom nu överskådlig tid. Det borde därför

icke ifrågakomma att låta fondens inkomster användas till löpande statsutgifter.

Emellertid framhåller kommittén, att, med den stora del av nationens besparingar,

det här gällde, placeringarna även kunde hava inflytande på den produktiva verksamheten

och att fondstyrelsens politik i sin helhet kunde få en mycket stor betydelse

för nationens näringsliv. Genom reglementariska föreskrifter torde det vara omöjligt

att komma längre än till vissa säkerhetsbestämmelser och komme det sedan an

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

på den beslutande styrelsens tillämpning av dessa bestämmelser. I syfte att åstadkomma

en fylligare representation för det ekonomiska livet har kommittén ansett

sig höra föreslå den ändring av nuvarande bestämmelser angående fondfullmäktiges

sammansättning, för vilken ovan redogjorts.

Vid en jämförelse mellan kommitténs förslag och nuvarande bestämmelser om

fullmäktiges för pensionsförsäkringsfonden sammansättning framgår, att kommittéförslaget

innebär ett avsevärt försvagande av det inflytande på fondförvaltningen,

som enligt nu gällande reglemente är tillförsäkrat representanter för pensionsförsäkringen.

Vidare föreslår kommittén en minskning av antalet utav Kungl. Maj :t

utsedda ledamöter från nuvarande fyra till två. I stället skulle ett antal representanter

för enskilda eller statliga ekonomiska intressen på grund av val eller självskrivenhet

komma att tillhöra fullmäktige. Slutligen innebär förslaget en ökning

av fullmäktiges antal från nuvarande sju till nio, vartill skulle komma, att såväl

den föredragande fondbyråchefen som chefens för pensionsstyrelsen ställföreträdare,

även om de enligt kommitténs förslag icke längre skulle kvarstå såsom fullmäktige,

likväl måste förutsättas komma att deltaga i fullmäktiges förhandlingar.

Frågan om fondfullmäktiges sammansättning har tidigare varit föremål för en

synnerligen ingående behandling från statsmakternas sida. Kommitténs förslag

står i olika hänseenden i motsats mot de principer, som härvid av statsmakterna fastslagits.

Då någon redogörelse för vad som sålunda förekommit och tidigare uttalats

i detta ämne icke återfinnes i kommitténs betänkande, har pensionsstyrelsen ansett

lämpligt att i det följande redogöra för den behandling, som vid den nuvarande fondförvaltningens

tillkomst av statsmakterna ägnats dessa frågor.

Rörande handhavandet av förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden föreslogs

år 1916 av den s. k. pensionsfondskommittén, att frågorna om placering av fondens

medel skulle handläggas av sju särskilda fullmäktige, av vilka tre skulle tillhöra

pensionsstyrelsen, tre — därav två finansiellt sakkunniga och den tredje med insikt

och erfarenhet i sociala frågor — utses av Konungen för 3 år i sänder och slutligen

en utses för 3 år av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret gemensamt.

Två reservanter i kommittén, professor Davidson och greve Lagerbjelke, föreslogo,

att en av pensionsstyrelsens representanter i fullmäktige skulle uteslutas och i stället

fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret skulle var för sig utse en på

det finansiella området erfaren person.

Kommittéledamoten Herman Lindqvist, vilken i särskild reservation föreslog anordnande

av en från pensionsstyrelsen mera fristående fondförvaltningsmyndighet,

yrkade, att endast två platser inom fullmäktige skulle besättas med representanter

för pensionsstyrelsen och att samtliga övriga fullmäktige skulle utses av Kungl.

Maj :t. På sätt framgår av Kungl. Maj :ts proposition nr 207 till 1916 års riksdag,

fann departementschefen vid framläggande av sitt förslag ej skäl att frångå den av

kommittéflertalet föreslagna anordningen. Enligt propositionen skulle sålunda

fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret gemensamt utse en ledamot av

fondfullmäktige.

Sedan propositionen förelagts 1916 års riksdag, väcktes av greve Lagerbjelke

och herr Axel Ekman motionsvis förslag, att fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret

skulle äga utse var sin ledamot av fullmäktige, i vilket fall pensionsstyrelsens

representanter skulle minskas till två. Herr Lindqvist med flera

väckte motion, innefattande samma yrkande, som herr Lindqvist tidigare framfört

såsom reservant till kommittéförslaget.

I sin skrivelse nr 247 anförde 1916 års riksdag, att den till fullo delade den i

propositionen uttalade uppfattningen, att förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden

måste ordnas med hänsyn till det ändamål, för vilket fondmedlen uppsamlades,

och att följaktligen för pensionsförsäkringsfonden främmande synpunkter härvid

icke finge göra sig gällande. I överensstämmelse med vad i propositionen uttalats

ansåge även riksdagen, att fonden vore att betrakta såsom de försäkrades egendom

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

och därför borde förvaltas på det sätt, som bäst överensstämde med de försäkrades

intressen.

I fråga om den myndighet, som skulle handhava förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden,

framhöll riksdagen, att riksdagen i anslutning till vad därom anförts

i propositionen funne, att i detta avseende liksom beträffande reglerna för fondmedlens

placering måste strängt fasthållas vid att endast pensionsförsäkringens egna

uppgifter och behov finge komma i betraktande och att det vore ännu viktigare

att låta denna synpunkt vara bestämmande, då det gällde att organisera ifrågavarande

myndighet, enär dess åtgöranden komme att hava stort inflytande beträffande

pensionsförsäkringen och dess lyckliga genomförande.

Riksdagen sade sig dela den i propositionen uttalade uppfattningen, att förvaltningsmyndigheten

borde utses på sådant sätt och erhålla sådan sammansättning,^ att

de särskilda ledamöterna icke bleve att betrakta såsom representanter för något

visst ämbetsverk eller något särskilt intresse annat än pensionsförsäkringen. Skulle

olika mot varandra stridiga intressen få göra sig gällande inom den beslutande

myndigheten, skulle detta, såsom ock i propositionen framhölles, komma att menligt

inverka på förvaltningen och därigenom fondens och pensionsförsäkringens intressen

kunna äventyras.

Med hänsyn till den sålunda uttalade principen ansåg riksdagen sig böra bifalla

yrkandet, att samtliga de fullmäktige, som ej skulle tillhöra pensionsstyrelsen, skulle

utses av Konungen. I fråga om fördelningen av platserna inom fullmäktige vore

riksdagen ense med Kungl. Maj:t, att pensionsstyrelsen, som vore att anse som

den egentlige målsmannen för pensionsförsäkringen, borde vara väl representerad

inom fullmäktige. Riksdagen hade därför intet att erinra mot, att tre platser inom

fullmäktige skulle besättas med ledamöter i nämnda styrelse.

Beträffande kvalifikationerna hos de fyra fullmäktige, som sålunda skulle komma

att utses av Konungen, syntes det riksdagen, som om den finansiella sakkunskapen

skulle bliva tillräckligt tillgodosedd genom föreskrift, att tre av nämnda fullmäktige

skulle äga sakkunskap på det finansiella området; och torde säger riksdagen

— vid utseendet av dessa tre fullmäktige komma att tillgodoses de olika synpunkter,

som vore förtjänta att därvid beaktas.

Enligt Kungl. Maj :ts reglemente angående förvaltningen av pensionsförsäknngsfonden

den It juni 1916, § 5, skola fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden vara

till antalet sju och utgöras av, förutom tre ledamöter från pensionsstyrelsen, fyra

av Konungen för tre år i sänder förordnade personer, av vilka tre skola äga erfarenhet

på det finansiella området samt den fjärde insikt och erfarenhet i sociala

frågor i förening med praktisk kännedom om de mindre bemedlade klassernas behov

och levnadsförhållanden.

Beträffande förvaltningen av fondens medel skall beaktas, att medlen i främsta

rummet placeras på ett sådant sätt, att fullgod säkerhet och högsta möjliga avkastning

erhållas. Enligt reglementet för fonden skola fondmedlen i regel placeras i

vissa mera kvalificerade säkerheter, såsom stats- och hypoteksbanksobligationer, av

kommuner utfärdade eller garanterade obligationer och skuldförbindelser, skuldförbindelser

mot inteckningshypotek inom vissa säkerhetsgränser o. s. v. Minst en

sjättedel av fondens kapitalbelopp skall redovisas i obligationer eller andra skuldförbindelser,

utfärdade eller garanterade av svenska staten. Högst en fjärdedel må

dock redovisas i lån, som anses erbjuda nöjaktig säkerhet, till företag, som äro ägnade

att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan — såsom anordnande

av sjukhus, sanatorier, ålderdomshem, bostäder för mindre bemedlade m. m. Vidare

må högst en trettiondel redovisas i fastigheter, som med Konungens medgivande förvärvats

för användning till förebyggande och hävande av arbetsoförmåga hos befolkningen.

Även beträffande placeringar mot mera kvalificerade säkerheter är

emellertid stadgat, att fondfullmäktige böra söka tillgodose sådana allmännyttiga

företag, som avse att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Pensionsförsäkringsfondens kapitalbelopp uppgick den 30 juni 1924 till 252,352,061

kr. 92 öre och ingingo däri bland annat följande placeringar:

Tabell 11.

Placering

Kapital

kronor

Procent av

hela fonden

Svenska statens obligationer......

68,558,062.98

27.17

Hypoteksbanks- och kommunala obligationer . . .

29,859.541.73

11.83

Kommunlån..............

108,843,123.01

43.14

Inteckningslån...............

5,386,286.33

2.13

Fastigheter för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet .

1,770,000.00

0.70

Av ovanstående inteckningslån utgöres en mindre del, motsvarande 0.32 procent

av fondens kapitalbelopp, av lån mot nöjaktig säkerhet till företag, ägnade att i

pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan.

En stor del av de medel, som under årens lopp placerats ur fonden, har — såsom

redan framgår av ovanstående tablå — tagits i anspråk för kommunernas kreditbehov.

Sålunda hava under tiden från och, med den 1 juli 1916, då fondfullmäktige

övertogo fondförvaltningen, till och med den 30 juni 1924 till kommuner eller

till enskilda mot kommunal garanti utlämnats lån å sammanlagt 112,043,280 kr.

47 öre, varav mera än hälften eller 62,054,724 kr. 41 öre avsett allmännyttiga företag,

ägnade att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan.

Såsom av det ovanstående framgår, hava statsmakterna överlämnat beslutanderätten

angående fondens placeringar åt en myndighet, som organiserats med hänsyn till

denna fonds speciella behov och uppgifter och som i sin verksamhet står i kontinuerlig

och betryggande samverkan med pensionsförsäkringens förvaltningsorgan.

Denna myndighet har så sammansatts, att nödigt inflytande beretts åt såväl den

finansiella som sociala sakkunskap, vilken erfordras för tillgodoseende av dessa

speciella behov.

Kommitténs förslag till sammansättning av fondfullmäktige innebär — i strid

mot de av statsmakterna givna riktlinjerna — ett lösgörande av fondförvaltningen

från dess samband med pensionsförsäkringen och dess förvaltningsorgan. Om, såsom

kommittén ifrågasätter, antalet av till pensionsstyrelsen hörande fullmäktige skulle

minskas från tre till en, samtidigt som fullmäktiges antal i dess helhet ökades,

skulle faktiskt placeringsbesluten komma att läggas till en i förhållande till pensionsförsäkringen

praktiskt taget fristående myndighet. Denna tanke framkastades

och diskuterades som bekant ingående redan i samband med pensionsfondskommitténs

förslag, men blev bestämt avvisad av riksdagen. Kommittén torde med sitt

förslag hava åsyftat att ytterligare stärka det rent finansiella inslaget i fondförvaltningen.

Enligt pensionsstyrelsens mening är emellertid den ekonomiska sakkunskapen

med fullmäktiges nuvarande sammansättning — frånsett den erfarenhet

i berörda avseende, som ofta nog torde komma att förefinnas även hos andra ledamöter

av fullmäktige — synnerligen väl och på ett lämpligt sätt företrädd utav

tre av Kungl. Maj :t förordnade ledamöter, vilka utses icke såsom representanter för

något särskilt, utanför fonden liggande intresse, utan allenast för att tillföra förvaltningsmyndigheten

en erforderlig fond av insikt och erfarenhet inom det allmänna

ekonomiska livet. Erinras må, att bestämmelserna i fondreglementets § 6

angående ordningen för fattandet av beslut i placeringsfrågor inom fullmäktige

bland annat innebära, att i dylika beslut minst en av de finansiellt sakkunniga

ledamöterna måste deltaga, samt att för beslut om lån mot s. k. nöjaktig säkerhet

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

till företag, ägnade att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan, fordras,

att minst 5 fullmäktige äro om beslutet ense. I sådana beslut måste alltså deltaga

minst en finansiellt sakkunnig ledamot, och beslutet blir icke giltigt mot hans veto.

Kommittén synes i sitt förevarande förslag ej hava till fullo beaktat, att fonden

även har viktiga sociala uppgifter. Visserligen måste såsom ovan framhållits vid

placering av fondmedlen i första hand tillses, att densamma erbjuder säkerhet mot

förluster och att tillika högsta möjliga avkastning vinnes. Men härjämte bör, enligt

uttrycklig föreskrift i gällande placeringsbestämmelser, hänsyn även tagas till de

direkta eller indirekta fördelar, som kunna beredas pensionsförsäkringen genom

fondmedlens utlåning eller användning i folkhälsans tjänst. Såsom av statsmakterna

framhållits, avser pensionsförsäkringens relativt starka representation inom

fullmäktige just att betrygga ett nödigt inflytande åt dessa synpunkter. Det må

även framhållas, att — såsom vid riksdagsförhandlingarna uttalades — de fondfullmäktige,

som tillhöra pensionsstyrelsen, hava det största intresse av att fondförvaltningen

handhaves på ett för försäkringens ekonomi förmånligt och betryggande

sätt. De ledamöter från pensionsstyrelsen, vilka hava sig anförtrodd uppgiften att

verkställa fullmäktiges placeringsbeslut och förbereda fondärendena, förvärva givetvis

en erfarenhet och rutin angående fondens ekonomiska angelägenheter, som

torde komma att ökas i samma mån som fonden växer och dess förvaltningsuppgifter

vidgas. Den kombination av social och ekonomisk sakkunskap, som kan förefinnas

hos dessa representanter för pensionsförsäkringen, bör måhända anses vara

av lika stort värde för fondförvaltningen som de kvalifikationer, vilka skulle komma

att tillföras fullmäktige genom vissa av de av kommittén föreslagna nya ledamöterna.

Såsom ovan nämnts, skulle den av kommittén åsyftade fylligare representationen

i fullmäktige för det ekonomiska livet åstadkommas bland annat därigenom, att såsom

fullmäktige skulle inträda sex antingen självskrivna eller av vissa korporationer

valda representanter för olika ekonomiska förvaltnings- eller intresseområden.

Det synes kunna ifrågasättas, huruvida den av kommittén sålunda föreslagna ordningen

för fullmäktiges sammansättning överensstämmer med riksdagens uttalande,

att fondens förvaltningsmyndighet borde utses på sådant sätt, att de särskilda

ledamöterna icke bleve att betrakta såsom representanter för något visst ämbetsverk

eller något särskilt intresse annat än pensionsförsäkringens. Det är att befara, att

den brytning emellan olika intressen och därav betingade motsatta ståndpunkter,

som lätt bleve en följd av den föreslagna sammansättningen, skulle vara till men

för arbetet inom fullmäktige.

Om man — såsom kommittén tydligen tänkt sig -—• vill bereda plats inom fullmäktige

för representanter för de olika områden av det allmänna ekonomiska livet,

som kunna anses vara intresserade i fondförvaltningen, kan man för övrigt knappast

stanna vid den av kommittén föreslagna sammansättningen. Denna synes

även från kommitténs förutsättningar vara tämligen godtyckligt vald. Likaväl

som industriförbundet och hushållningssällskapen borde i så fall också rikets handelskamrar,

landsting och kommuner vara representerade. Yad de senare beträffar

kommer ju en avsevärd del av fondens medel att tillgodose kommunala lånebehov.

Vidare synes kunna ifrågasättas, huruvida det är principiellt riktigt, att, på

sätt kommittén tänkt sig, enskilda sammanslutningar skulle erhålla befogenhet att

utse personer med beslutanderätt rörande en fond, som står under statlig förvaltning.

Kommitténs förslag skulle, såsom ovan framhållits, även medföra en avsevärd

ökning av fullmäktiges antal. De praktiska olägenheterna av att handläggningen

av fondens placeringsfrågor handhades av en församling, bestående av -— om föredraganden

och generaldirektörens ställföreträdare medräknas -— icke mindre än elva

personer, torde ligga i öppen dag. En dylik ordning skulle enligt pensionsstyrelsens

mening ej endast vålla olägenheter genom ökad tungroddhet i fullmäktiges arbets
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

förmer, utan ock materiellt sett innebära vissa risker för arbetsresultaten. Den

känsla av personligt ansvar för de särskilda placeringsbesluten och för konsekvenserna

i stort sett av den av fullmäktige följda placeringspolitiken, som ovillkorligen

måste finnas hos var och en av de olika ledamöterna, löper fara att förminskas

genom den ökning av antalet i besluten deltagande, som förslaget skulle medföra.

Till belysande av vad ovan anförts må i detta sammanhang återgivas följande av

pensionsfondskommittén i förevarande ämne gjorda uttalande:

»Vidare har kommittén funnit det vara av vikt, att fullmäktiges antal icke bliver

alltför stort. Skulle man söka bland fullmäktige inrymma representanter för speciell

sakkunskap inom alla de områden, från vilka anspråk på fonden kunna förväntas,

skulle institutionen erhålla en sådan omfattning, att arbetet därigenom bleve i hög

grad försvårat. De sakkunniga skulle helt naturligt frestas att göra särskilda intressen

gällande på bekostnad av pensionsförsäkringen, och det kunde befaras, att

fonden komme att disponeras i stor utsträckning för ändamål, vilkas gagn för

pensionsförsäkringen kunde vara tvivelaktig. Sakkunskapen i vad den gäller speciella

sociala intressen blir emellertid icke därför utesluten, då, såsom kommittén

redan erinrat, pensionsstyrelsens utredningar komme att ske efter samråd med

andra intresserade statsmyndigheter eller i vissa fall efter tillkallande av särskilda

sakkunniga. Av dessa skäl har kommittén ansett fullmäktiges antal icke böra

överstiga sju. Genom en sådan begränsning låter det sig även lättare gorå att

finna fullt kompetenta personer för fullmälctigskapet, och varje fullmäktig kommer

att erhålla ett mera personligt intresse samt känna större ansvar för uppdragets

fullgörande.»

Såsom en sammanfattning av sin ståndpunkt i förevarande fråga får pensionsstyrelsen

slutligen anföra följande.

Den erfarenhet, som vunnits under fondfullmäktiges snart 10-åriga verksamhet,

har icke på något sätt givit stöd för den uppfattningen, att behov nu skulle föreligga

av en ändring''i fullmäktiges sammansättning. Tvärtom torde kunna sägas,

att det inflytande, som inom fullmäktige givits åt å ena sidan de finansiella och å

andra sidan de sociala synpunkterna, varit synnerligen väl avvägt. Någon anledning

torde icke finnas att antaga, att verklig sakkunskap på det finansiella området

skulle komma att i högre grad förefinnas hos de av kommittén ifrågasatta självskrivna

eller av korporationer valda representanterna för vissa ämbetsverk eller

intressen än hos de nu av Kungl. Maj :t utsedda sakkunniga ledamöterna. Den av

kommittén förordade sammansättningen skulle, enligt pensionsstyrelsens mening,

icke med hänsyn till ekonomisk sakkunskap tillföra fondförvaltningen några fördelar,

men väl ur pensionsförsäkringens synpunkt och för arbetsresultatet bestämda

nackdelar.

Att över huvud nu vidtaga någon ändring i grunderna för pensionsförsäkringsfondens

förvaltning eller sammansättningen av fullmäktige synes pensionsstyrelsen varken

vara påkallat eller lämpligt. En dylik ändring bör i vilket fall som helst icke

företagas, förrän en sådan höjning av pensionsavgifterna, som av kommittén föreslagits,

genomförts och hunnit verka någon tid. Om det då skulle visa sig, att de

till placering årligen tillgängliga beloppen skulle komma att bliva så stora, att

det befunnes önskvärt att ställa fondförvaltningen i en vidgad och mera omedelbar

förbindelse med olika grenar av det ekonomiska livet, bör måhända tagas i övervägande

en ändring med sådant syfte. Men för vinnande av detta ändamål synes

då icke nödvändigt och ej heller lämpligt att införa en för fondens förvaltning så

tyngande fullmäktigeinstitution, som den av kommittén föreslagna. Frågan skulle

möjligen kunna lösas på ett mera praktiskt och för sådant syfte lika effektivt sätt,

om man — ungefär på sätt som på sin tid lärer ifrågasatts beträffande riksbanksledningen

— vid fond fullmäktiges sida ställde ett sakkunnigt råd, bestående av representanter

för vissa mera dominerande ekonomiska samhällsintressen, med vilka

representanter fullmäktige ägde att tid efter annan överlägga om de stora linjerna

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

för fondens verksamhet. Givetvis skulle denna institution vara endast rådgivande

och icke beslutande.

Fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden, vilka tagit del av pensionsstyrelsens

ovan gjorda uttalanden rörande kommittéförslaget, i vad detsamma avser fonden,

hava förklarat sig i princip icke hava något att erinra mot pensionsstyrelsens ovannämnda

uttalande i denna fråga.

4. Höjning av kommunernas bidrag.

Kommittén föreslår,

att primärkommunerna skola bidraga med en tredjedel till kostnaderna för pensionstillägg

(sid. 136, 180).

Förslaget motiveras med, att det vore i högsta grad önskvärt att i större utsträckning

än hittills sätta in kommunernas ekonomiska intresse såsom regulator i organisationen.

Härigenom skulle pensionsnämnderna sporras till större noggrannhet

vid prövning av pensionsansökningar och till vidtagande av effektiva efterundersökningar

och på så sätt skulle pensionskostnaderna nedbringas.

Pension sstyrelsen anser i likhet med kommittén, att en höjning av kommunernas

andel i stort sett skulle åstadkomma en ökad decentraliserad tillsyn. Pensionsnämnderna

skulle stärkas i den uppfattningen, att de pensionssökandes invaliditet

och inkomstförhållanden måste prövas med den största noggrannhet.

Å andra sidan torde det, såsom kommittén även anmärker, komma att inträffa,

att inom vissa kommuner pensionsnämnderna med hänsyn till de höjda kommunala

kostnaderna skulle visa allt för stor stränghet vid prövningen av ansökningarna.

Exempel härpå har man redan med den nuvarande kostnadsfördelningen haft. Men

dessa olägenheter torde vara lättare att avväga än de vanskligheter, som bero på for

stor efterlåtenhet.

Kommittén framhåller visserligen, att den ökade bördan på kommunerna komme

att avsevärt reduceras dels genom den antydda ökningen av den decentraliserade

organisationens effektivitet och dels genom några av kommitténs övriga reformförslag.

En del av dessa komma emellertid, om de genomföras, först om åtskilliga

tiotal år att utöva någon nämnvärd verkan. Under den närmaste framtiden skulle

dock förslaget icke i någon avsevärd grad minska kommunernas utgifter för pensionsförsäkringen.

I sådana fattigare kommuner, där den arbetsdugliga delen av

befolkningen minskats genom utflyttning utan att de arbetsodugligas antal i motsvarande

mån nedgått, skulle säkerligen de ekonomiska lättnader, som pensionsförsäkringen

nu alldeles särskilt medför för dylika kommuner, komma att betydligt

försvagas. Då anledningen till att statsmakterna år 1913 med frångående av ålderdomsförsäkringskommitténs

förslag beslutade den nuvarande kostnadsuppdelningen

i främsta rummet torde hava varit en önskan att åstadkomma en kostnadsutjämning

kommunerna emellan, torde nämnda förhållande tillmätas en relativt stor

betydelse. Visserligen kan, såsom kommittén anmärker, dylika kommuner beredas

en lättnad genom skatteutjämningsmedel, men det synes föga tilltalande att genom

lagstiftningsåtgärder ytterligare öka anlitandet av denna nödfallsutväg.

Då pensionsstyrelsen emellertid torde sakna förutsättningar att bedöma, huru

kostnaderna för pensionstillägg lämpligen böra fördelas mellan staten, landstingen

och kommunerna, anser sig styrelsen höra inskränka sig till att uttala, att kommitténs

förslag i denna del sannolikt skulle medföra vissa fördelar för pensionsförsäkringen

i form av ökad noggrannhet vid pensionsnämndernas prövning av pensionsansökningarna.

Om emellertid en förändrad kostnadsfördelning i av kommittén angiven riktning

synes böra komma till stånd, skulle det måhända vara lämpligare att bibehålla

landstingens nuvarande bidrag av 1/8 och höja kommunernas bidrag till 1j5.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

5. Inskränkning i rätten till retroaktiv pension.

Kommittén föreslår,

att pensionstillägg icke skall utgå för längre tid tillbaka än högst 6 månader före

ansökningsmånaden (sid. 137 och 206).

För denna ändring anser kommittén, utom besparingssynpunkter, tala jämväl den

omständigheten, att det knappast synes vara överensstämmande med pensionsförsäkringens

syfte och ofta mindre lämpligt, att den pensionsberättigade tilldelas ett

relativt stort engångsbelopp. En sökande anses dock behöva någon tidsfrist, enligt

kommitténs förslag sex månader, för att inlämna sin pensionsansökan.

Den sålunda föreslagna tidsbegränsningen skulle emellertid icke gälla avgiftspension,

vilken enligt kommitténs mening principiellt bör tillkomma den försäkrade

från pensionsfallets inträffande.

Pensionsstyrelsen vill erinra därom, att styrelsen den 11 april 1924 till dåvarande

chefen för socialdepartementet avgivit utlåtande över väckt förslag till sådan

ändring av pensionsförsäkringslagen, att pensionstillägg skulle bestämmas utgå

först från och med ansökningsmånaden. I detta utlåtande har pensionsstyrelsen

anfört huvudsakligen följande.

Den föreslagna ändringen skulle medföra lättnad i arbetet med prövningen av

pensionsansökningarna, i vad denna prövning avsåge beräkningen av de sökandes inkomster.

Däremot skulle beträffande bestämmandet av tidpunkten för invaliditetens

inträdande någon lättnad i arbetet ej vinnas, därest icke ändringen även skulle avse

avgiftspensionen. Kätt till sådan pension torde nämligen numera föreligga i flertalet

fall, då pensionstillägg söktes.

Den ifrågasatta lagändringen innebure i och för sig en försämring av den rätt,

som de pensionssökande nu ägde. Ofta hade de — i fall då icke okunnighet om

rättigheten förelegat — dröjt med sina ansökningar, emedan de haft hjälp av släktingar

eller erhållit kredit eller lån. Då de finge sin pension med kanske ett för

dem icke obetydligt retroaktivt belopp, sattes de i tillfälle att ordna sin ekonomiska

ställning och kunde därigenom se framtiden an med tryggare sinne. Det torde

härvid ej böra fästas allt för mycket avseende vid de säkerligen såsom undantag

förekommande fallen, då pensionstagarna ej förstode att handhava de pensionsbelopp,

de erhölle. Någon avgörande betydelse borde åtminstone ej tillmätas dessa

relativt få fall, då det gällde att utforma lagbestämmelserna.

Skulle bestämmelserna om tiden för pensions utgående ändras, vore önskvärt, att

i första hand desamma erhölle sådan lydelse, att viss likformighet komme att äga

rum beträffande det retroaktiva tillgodoräknandet av pension. Nu kunde inträffa,

att en person erhölle pension retroaktivt för så gott som fulla två år före ansökningsmånaden,

en annan för avsevärt kortare tid, beroende på om ansökan ingivits

i slutet eller i början av ett kalenderår.

Om det. emellertid av kostnadsskäl ansåges nödvändigt att införa en lagändring i

den riktning, som ifrågasatts, syntes det under alla omständigheter obilligt att bestämma

tiden, från vilken pension tidigast finge utgå, till ansökningsmånaden. I

manga fall kunde nämligen inträffa, att en pensionsberättigad på grund av sjukdom

eller annnat giltigt förfall icke vore i stånd att tillvarataga sin rätt. Mången

gång kunde det även vara svart, att, innan en viss tid förflutit från arbetsoförmågans

inträdande, bestämt avgöra, huruvida arbetsoförmågan kunde anses såsom varaktig

eller ej, vilket naturligtvis kunde föranleda ett långt uppskov med ansökans inlämnande.

Med hänsyn härtill syntes det påkallat, att en viss tidsfrist medgåves

en sökande för inlämnande av pensionsansökan. Till huru lång tid denna frist

skäligen borde fastställas, kunde ju vara ganska svårt att avgöra, men ansåge styrelsen

densamma icke kunna sättas kortare än sex månader. Såge man till det

syfte, man ville vinna, nämligen kostnadsbesparing, kunde det emellertid vara tvivel

underkastat, om man icke vunne detta bättre genom att utsträcka fristen till ett år.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Pensionsstyrelsen, som vid bedömandet av frågan, när sökandens rätt till pension

inträtt, icke hade annat material att gå efter än ansökningshandlingarna och nämndens

utlåtande, hade icke sällan svårt att bilda sig en egen uppfattning i frågan och

bleve därför ofta bunden av nämndens förslag i denna del. Även för nämnden

kunde emellertid denna fråga ofta vara tvivelaktig, och hade nämnden då att välja

mellan ansökningsmånaden och en icke alltför avlägsen retroaktiv tidpunkt, torde

det ofta för nämnden ligga nära till hands att, utan att alltför noga undersöka

förhållandena, stanna vid sistnämnda tidpunkt. Vore fristen däremot längre, skulle

nämndens känsla av ansvar inför pensionens retroaktiva beviljande bliva större

och föranleda en noggrannare prövning av frågan om den verkliga tidpunkten för

pensionsrättens inträdande. Skulle sålunda en begränsning äga rum, borde denna

av praktiska besparingsskäl hellre utsträckas till ett år, och syntes under sådan förutsättning

anledning icke förefinnas att gorå skillnad mellan pensionstillägg och

avgiftspension, vilket för övrigt ur administrationssynpunkt vore av icke oväsentlig

betydelse.

Pensionsstyrelsen har icke funnit anledning frångå sin sålunda uttalade uppfattning,

att tiden för pensionstilläggs utgående bör begränsas till ett år före ansökningsmånaden.

Enligt styrelsens mening bör ur praktiska arbetssynpunkter samma tidsbegränsning

som för pensionstillägg gälla jämväl avgiftspension, när såsom pensionsanledning

åberopas invaliditet före uppnådd ålder av 67 år. Ofta skulle nämligen inträffa,

att invaliditet och därmed rätten till avgiftspension inträtt lång tid, kanske

många år före den fastställda tidsfristen, och det skulle då mången gång vara förenat

med stort besvär och tidsutdräkt att fastslå tidpunkten för invaliditetens inträde.

Det står naturligtvis vederbörande öppet att, så snart invaliditet inträtt, ingiva

ansökan om enbart avgiftspension, därest hans inkomstförhållanden skulle betaga

honom rätten till pensionstillägg, och på så sätt bevara sin rätt till avgiftspension.

Någon anledning att på enahanda sätt begränsa rätten till avgiftspension på

grund av fyllda 67 år synes icke föreligga. Dylik pension bör enligt styrelsens mening

utgå utan annan tidsbegränsning än den, som betingas av allmänna lagens

bestämmelser om tioårig preskription. Pensionsstyrelsen har för avsikt att framdeles

göra framställning om ändring i sådan riktning av 31 § pensionsförsäkringslagen.

Då den av kommittén hävdade grundsatsen, att avgiftspension principiellt hör tillkomma

den försäkrade från pensionsfallets inträdande enligt pensionsstyrelsens mening,

är riktig och då, som kommittén anmärker, avgiftspensionens betydelse ökas

i samma mån pensionsavgifterna höjas, kan det måhända anses betänkligt att härifrån

göra sådant undantag, som styrelsen här föreslagit, nämligen att sådan avgiftspension,

som utfaller på grund av före 67 års ålder inträdd invaliditet, beträffande

retroaktiviteten skall följa bestämmelserna om pensionstillägg. Men då det

här gäller en arbetsfråga av stor betydelse både för pensionsstyrelsen och pensionsnämnderna,

synes det icke vara obilligt att åtminstone i de fall, där pensionstillägg

utgår, göra anspråk på en sådan restriktion, helst sökanden i dessa fall erhåller avsevärt

mera i sammanlagd pension än det försäkringstekniska värdet av sina inbetalningar.

Annorlunda ställer det sig beträffande sådana försäkrade, som blivit

invalider före 67 år och till vilka pensionstillägg icke utgår. En beskärning av

deras principiella rätt kan ju synas mera betänklig. Men härvid må anmärkas, dels

att nuvarande lagbestämmelser redan innehålla en sådan restriktion och dels att,

om här ifrågavarande tidsperiod i överensstämmelse med pensionsstyrelsens ståndpunkt

i frågan fastställes till ett år före ansökningsmånaden, de pensionsberättigade

torde kunna anses erhålla en skälig tidsfrist för ingivande av ansökan även om

enbart avgiftspension. I detta sammanhang kan omnämnas att inom den tyska in
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

validitetsförsäkringen tillämpas, att pension på erlagda avgifter utgår retroaktivt

för högst ett år tillbaka.

J.ämväl inom privat försäkringsverksamhet gäller ofta, att försäkrad för att utfå

ersättning skall anmäla sina anspråk inom viss, tämligen kort tid.

6. Förskottering av pensionsbelopp.

Kommittén föreslår,

att, sedan pensionsnämnd förklarat en sökande berättigad till pension, denne skall

äga att av kommunens medel hos pensionsnämndens ordförande förskottsvis uppbära

det ungefärliga retroaktiva pensionsbelopp, som då förfallit till betalning, dock

med rätt för kommunen att, om beslutet att bevilja sökanden pension fastställes av

pensionsstyrelsen, återfå det förskotterade beloppet (sid. 137).

Förslaget motiveras genom hänvisning till den långa tid, som förflyter, innan en

pensionsansökning blir slutligt avgjord, och de avsevärda svårigheter, som därigenom

ofta förorsakas de sökande. Ej sällan tvingas dessa att under väntetiden vända sig

till fattigvården, vilket de just med pensionens tillhjälp hoppats undvika.

Styrelsen kan vitsorda, att den tid, som förflyter från ansökningens inlämnande

till pensionsnämndsordföranden, till dess första utbetalningen av pensionen äger

rum, i regel är av avsevärd längd, samt får i detta hänseende hänvisa till nedanstående

tabeller, utvisande resultatet av en mindre undersökning i ämnet, grundad

på ett begränsat antal på måfå uttagna ansökningar.

Tabell 12.

Undersökta ansök- ningar

Antal dagar mellan ingivandet till pensionsnämndens ordförande

och första nämndssammanträdet

från

antal

0—14

15—29

30—59

60—89

90-119

120—149

150—

i medel-

tal

a n

tal ansök

ning

a r

Stockholm . .

47

9

21

12

4

_

_

1

31

Göteborg . . .

41

8

14

13

1

3

i

1

42

Övr. städer . .

158

60

27

46

8

7

8

2

33

Landsbygd . .

804

385

95

140

72

46

19

47

40

Inalles

1,050

462

157

211

85

56

28

51

39

Tabell 13.

Undersökta ansökningar

Antal dagar mellan sammanträdet och ankomsten

till pensionsstyrelsen

antal

0-39

40—59

60—89

90-

i medel-

antal ansökningar

tal

Stockholm .......

47

23

16

8

_

46

Göteborg.......

41

30

11

—

—

37

Övr. städer.......

158

92

45

12

9

46

Landsbygd.......

804

459

271

47

27

45

Inalles

1,050

604

343

67

36

45

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Tabell 14.

Undersökta ansök- ningar

Antal dagar mellan ankomsten till pensionsstyrelsen och första

utbetalningen av pensionstillägg

från

antal

0-89

90—119

120—149

150—1791180—209 210—239

1 1

240—

i medel-

a n

t a 1

n s ö k

ning

a r

tal

Stockholm . .

47

7

16

19

4

_

1

123

Göteborg . . .

41

—

7

6

13

12

—

3

167

Övr. städer . .

158

—

34

58

36

15

5

10

155

Landsbygd . .

804

1

127

228

232

100

16

100

170

Inalles

1,050

8

184

311

285

127

21

114

165

Det dagantal, som i tabell 12 angiver den tid, som förflyter mellan ingivandet och

nämndssammanträdet, torde icke giva ett riktigt begrepp om den första delen av

väntetiden, då nämligen ofta den första ansökningsåtgärden torde bestå i en muntlig

framställning till pensionsnämndsordföranden och den skriftliga ansökningen

upprättas och ingives till denne först senare, ofta strax före sammanträdet.

Att denna del av väntetiden är förhållandevis lång beror på en hel del omständigheter,

för vilkas undanröjande styrelsen kan göra intet eller i varje fall mycket

litet. Här inverkar i första hand den långa tiden mellan pensionsnämndssammanträdena,

en faktor av betydelse särskilt i små pensionsdistrikt, där endast få ansökningar

förekomma. Visserligen är i instruktionen för pensionsnämnderna föreskrivet,

att pensionsärende icke får ligga obehandlat längre tid än tre månader, men

kontrollmöjligheterna äro härvidlag utomordentligt små och mången gång är det

praktiskt taget omöjligt för vederbörande att tillämpa bestämmelsen. Detta beror

ofta på svårigheten att inpassa sammanträdet i ombudets resplan på ett sådant sätt

att resekostnaderna bliva de lägsta möjliga. Ytterst är sålunda det här berörda förhållandet

en ekonomisk fråga. Då det knappast torde vara försvarligt att åsamka

det allmänna ökade kostnader genom en reform på denna punkt, torde man få nöja

sig med den vinst i detta hänseende, som sammanslagning av små pensionsdistrikt

till större sådana möjligen kan komma att innebära.

I övrigt kan dröjsmål med ett ärendes avgörande i pensionsnämnden uppkomma

bland annat därigenom att ordföranden ej tillräckligt berett ärendet, varför detta

måste bordläggas till nästa sammanträde.

Innan en pensionsansökning insändes till pensionsstyrelsen, skall den enligt 30 §

pensionsförsäkringslagen kvarligga hos ordföranden i trettio dagar efter beslutets kungörande

i avvaktan på eventuella besvär. Bortsett från den omständigheten att detta

kungörande av en eller annan anledning kan fördröjas några dagar eller veckor, betyder

denna anordning, att väntetiden för varje ansökning utökas med över en månad

såsom framgår av tabell 13. Då resultatet av en undersökning av de under 12

månader av åren 1921 och 1922 inkomna pensionsansökningar utvisar, att besvär

av annan än ombudet (sökanden, pensionsnämndsordföranden eller kommunen) anförts

i endast 7.6 fall på tusen av de avgjorda ärendena samt att besvären föranlett

ändring av nämndens beslut i endast 1.6 fall på tusen, inses, att man icke rimligen

för dessa få fall bör bibehålla den hittillsvarande olämpliga anordningen. Styrelsen

har därför under övervägande förslag till en lagändring, som skulle i huvudsak

innebära, att varje ansökning omedelbart efter det pensionsnämnden fattat beslut

insändes till styrelsen, där ärendet förberedes, men icke företages till slutligt avgörande

förrän besvärstiden utgått. Besvär kunde i vanlig ordning ingivas till pen
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

sionsnämndens ordförande, som i dylika fall skulle hos styrelsen begära ansökningshandlingarnas

återsändande. En omläggning i bär antydd eller snarlik riktning av

pensionsärendenas behandling skulle vålla styrelsen ett mycket litet ökat besvär, då

högst omkring 400 ansökningar per år skulle komma att bliva föremål för sådan

åtgärd.

Längden av den väntetid, som förflyter mellan ansökningens ankomst till pensionsstyrelsen

och den första utbetalningen, tabell 14, beror på förekomsten av störa

variationer i tillflödet av ansökningar under olika tider, på bristen i fråga om för

granskningsarbetet kvalificerade reservkrafter (styrelsen måste för övrigt ständigt

använda sig av reservkrafter) samt på de med granskningsarbetet förenade utredningarna

och återförvisningarna. Återförvisningarna förorsaka i regel en avsevärd

förlängning av väntetiden, då nytt nämndssammanträde måste avvaktas. Vidare

åtgår tid för uträknande av pensionsbeloppet, fastställande av utbetalningstermin

och utskrivande av pensionsbrev. Kommer så detta sökanden till banda omedelbart

efter en utbetalningstermin, dröjer det omkring 3 veckor, innan något belopp kan

lyftas. Pensionerna utbetalas nämligen endast under tiden 15—25 i varje månad.

I ogynnsamma fall kan sålunda på denna punkt uppstå ganska svåra dröjsmål. I

den mån nämndernas förtrogenhet med arbetet växer, torde man dock kunna vänta

någon minskning av de anledningar till dröjsmål, som förorsakas av utredningar

och återförvisningar av pensionsärenden.

Även om man härigenom och genom den lagändring, som ovan berörts, skulle kunna

åstadkomma en avkortning av väntetiden, skulle likväl kvarstå en väntetid av

sådan längd, att den kommer att förorsaka stora olägenheter icke blott för sökandena

utan även för pensionsnämndsordförande och pensionsstyrelsen på grund av de upprepade

förfrågningar från sökandena och deras anförvanter m. fl. rörande utgången

av pensionsärendet, som den långa väntan på behövliga försörjningsmedel framkallar.

Lösningen av bär föreliggande problem, som är av stor betydelse för pensionsförsäkringens

effektivitet, torde därför utan större systemomläggningar knappast

kunna vinnas på annan väg än den av kommittén föreslagna, genom förskott till

sökanden, utbetalade av kommunala medel. Pensionsstyrelsen finner det därför i

hög grad önskvärt, att en anordning med förskottsutbetalningar införes.

Beträffande sättet härför kunde det måhända förefalla tillräckligt och lämpligt,

att kommunerna tillerkändes laglig rätt att utbetala dylika förskott och att frågan

i övrigt ordnades på frivilligbetens väg. Detta skulle sannolikt vara för alla parter

mest tilltalande, men man torde kunna utgå ifrån, att resultatet i så fall bleve

synnerligen otillfredsställande. Endast en eller annan särskilt intresserad kommun

skulle enligt vad erfarenheten hittills visat begagna sig av en sådan rätt.

Det förefinnes nämligen redan nu möjligheter för kommunerna att ordna denna

fråga på ett någorlunda tillfredsställande sätt, men, såvitt styrelsen bar sig bekant,

bar endast en kommun, Göteborgs stad, begagnat sig av dessa möjligheter. Där

bar införts den anordningen, att en pensionssökande, vilken vid pensionsnämndens

undersökning visat sig vara i behov av omedelbart understöd och vars ansökning

beviljats av nämnden, efter anmälan från pensionsnämndernas expedition till vederbörande

fattigvårdsassistent kan erhålla ett eventuellt kommunalt pensionstillskott,

innan pensionsstyrelsen behandlat ärendet. Blir ansökningen av styrelsen

sedermera avslagen, täckas de utbetalade beloppen från fattigvårdsstyrelsens anslag

för understöd inom yttre vården.

Enligt pensionsstyrelsens mening kan följaktligen endast ett åläggande för kommunerna

att införa anordningen med förskottering lända till önskat resultat. De

pensionssökande, som bos pensionsnämndens ordförande anmäla, att de önska utbekomma

förskott, skulle sålunda äga rätt att erhålla dylika av kommunala medel.

Vad detaljerna vid anordningen beträffar vill styrelsen för sin del angiva följande

ungefärliga riktlinjer. Det vore givetvis önskvärt, att sökanden, sedan pensions
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

nämnden fattat beslut i ärendet och pensionsstyrelsens ombud lämnat beslutet utan

anmärkning, kunde så snart som möjligt komma in i den ordning, som blir för honom

gällande i framtiden. För att underlätta detta kunde nämnderna från pensionsstyrelsen

erhålla tabeller för pensionstilläggens uträknande. Förskotten höra

ej avse retroaktiv pension, utan utgå fr. o. m. månaden efter den, under vilken nämnden

fattat sitt beslut. De böra vidare utbetalas till dess första utbetalningen av

pensionen äger rum. Förskotten böra lyftas hos pensionsnämndens ordförande, varvid

sökanden för varje gång lämnar en skuldsedel å det erhållna beloppet enligt

fastställt formulär, som bör tillhandahållas kommunerna.

Kommunernas utgifter för en anordning i enlighet med dessa riktlinjer skulle i

stort sett inskränka sig till obetydliga ränteförluster. Om, såsom dock sällan händer,

en av nämnd och ombud godkänd ansökan skulle avslås, betyder t. o. m. en

sådan sämsta eventualitet i regel föga för kommunen. Om sökanden eller hans anhöriga

äga tillgångar — i tvivelaktiga fall bör kommunen äga rätt fordra anhörigas

borgen — kunna utläggen i regel återfås; om sökanden och hans anhöriga äro utan

tillgångar, hade fattigvården under väntetiden ändock i regel måst träda emellan.

I de fall, där pensionen slutgiltigt fastställes till lägre belopp än beräknat, täckes

differensen i allmänhet av det retroaktiva beloppet.

Som en med förslaget förenad olägenhet skulle möjligen kunna andragas, att pensionsnämnderna

skulle bliva medelförvaltande. Bortsett från att detta, om så skulle

anses önskvärt, mycket väl går att undvika, exempelvis genom att pensionsnämndsordföranden

lämnar anvisningar på beloppen, ställda på kommunalnämndsordföranden,

torde detta i och för sig knappast kunna utgöra något skäl mot förslaget, då

ju de flesta andra av kommunens nämnder äro medelförvaltande. Som nära till hands

liggande exempel kan anföras, att barnavårdsnämnderna enligt 1924 års lag om

samhällets barnavård äro medelförvaltande.

Under hänvisning till vad sålunda anförts far styrelsen tillstyrka kommitténs förslag

i denna del med de ändringar, som torde framgå av det ovanstående.

7. ÅTgiftsuppbörden.

För att kommitténs förslag till avgiftsförhöjning icke skall stanna på papperet

eller bli alltför betungande för de försäkrade anser kommittén det nödvändigt att

upptaga avgifterna genom avdrag på arbetslönen vid varje särskilt avlöningstillfälle.

Med hänsyn till att inom finansdepartementet pågår särskild utredning angående

åtgärder till åvägabringande av en rationell skatteuppbörd har kommittén

emellertid ansett sig icke böra ägna frågan om uppbörden av pensionsavgifter någon

mera ingående undersökning. Kommittén har dock för att antyda sti möjlighet

till lösning av frågan i korthet skisserat ett förslag till uppbörd genom arbetsgivarna,

i vilket s. k. skattekort och skattemärken skulle komma till användning

(sid. 132, 190—192).

Oavsett hur detaljerna i uppbördssystemet utformas, förordar kommittén,

att pensionsavgifternas införande i vederbörliga längder överlämnas till debiteringsförrättaren

i stället för att såsom nu åligga taxeringsnämnden (sid. 191),

att såväl grund- som tilläggsavgifter upptagas å en och samma debetsedel, även

om för övrig uppbörd skilda debetsedlar skulle kunna ifrågakomma (sid. 191),

att pensionsavgifterna anses erlagda i första rummet och alltså anses utgå med

förmånsrätt framför skatter (sid. 191) samt

att bestämmelsen, att avgiftsbelopp, som av den avgiftspliktige erlagts först efter

viss dag, icke skola räknas honom till godo för beredande av pension, upphäves

(sid. 192).

I annat sammanhang förordar kommittén,

att kommunernas ansvarighet för grundavgifterna bibehålies (sid. 190).

9—252409. Bilaga till Kungl. Proposition.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Vad huvudfrågan om uppbördssystemets omläggning angår synes det styrelsen

klart, att en höjning av pensionsavgifterna, även om denna höjning icke skulle bliva

så stor, som kommittén föreslår, med nödvändighet kräver en sådan omläggning, att

avgiftsbetalningen fördelas på flera betalningstillfällen. Att avgiva ett slutgiltigt

omdöme om denna fråga torde emellertid bliva pensionsstyrelsen möjligt, först då

ett mera definitivt förslag föreligger, då pensionsstyrelsen lärer beredas tillfälle att

yttra sig över detsamma.

Förslaget att såväl grund- som tilläggsavgifter skola upptagas å en och samma debetsedel

samt den tidigare vid ett flertal tillfällen behandlade frågan om kommunernas

ansvar för grundavgifterna synes stå i så nära samband med frågan om uppbördssättet,

att styrelsen i avvaktan på förslag i sistnämnda fråga ansett sig icke

böra för närvarande närmare ingå på dessa spörsmål.

De båda önskemålen, att bestyret med avgiftspåföringen överflyttas från taxeringsnämnden

till debiteringsförrättaren och att pensionsavgifterna erhålla förmånsrätt

framför skatterna, hava redan förut framförts av pensionsstyrelsen, senast i

skrivelse till Konungen den 4 januari 1924. Styrelsen får härutinnan hänvisa till

nämnda skrivelse. Dessa förslag torde, oberoende av om kommitténs förslag i övrigt

komma att antagas eller icke, böra genomföras snarast möjligt.

Beträffande förslaget om upphävande av bestämmelsen att grundavgift, som erlagts,

sedan sex månader förflutit efter utgången av det år, under vilket avgiften

påförts, icke får räknas den betalande till godo, må erkännas, att mycket talar för

ett sådant upphävande, särskilt den av kommittén framhållna svårigheten att göra

den nuvarande bestämmelsen förståelig för avgiftsbetalaren. Även med hänsyn till

bestämmelserna enligt 9 § pensionsförsäkringslagen rörande viss påföljd för den,

som visat försumlighet vid avgiftsbetalningen, kan det synas lyckligt, om åtskillnad

ej göres mellan grundavgiftsbelopp, som betalats före, resp. efter en viss tidpunkt,

åtminstone då respittiden satts så jämförelsevis kort som nu är förhållandet, Med

ett bibehållande av kommunansvarigheten riskeras fondens soliditet icke härigenom.

Avgifter, som indrivas jämförelsevis sent — kanhända flera år efter det de påförts

-— äga visserligen icke samma försäkringstekniska värde som den pensionsförmån,

vilken gottskrives vederbörande för densamma. Men skillnaden är redan i förskott

bestridd av kommunen, som tvingats att inom förutsatt tid inleverera beloppet.

Försäkringsmässigt är dock ingalunda detta förfarande. Det osympatiska med detsamma

är, att försumlighet i avgiftsbetalningen systematiskt premieras. Kostnaderna

härför bestridas i realiteten av det allmänna, sålunda skattevägen. Denna särskilda

kostnad uppgår emellertid givetvis till relativt ringa belopp, kanhända endast

ett eller annat tiotusental kronor per år.

I högre grad betänkliga äro måhända de bokföringssvårigheter systemet måste

medföra. Man vet i regel aldrig, hur den försumliges konto i pensionsförsäkringen

i verkligheten ter sig. Avgifter kunna komma att bokföras såsom erlagda till och

med åratal efter det de äro påförda. Möjlighet beredes den försäkrade att kort före

inlämnandet av en pensionsansökan inbetala försummade avgifter för ett eller flera

år, kanhända med vetskap, att pensionsfallet redan inträffat. Han gör på detta sätt

en säker och utomordentligt lukrativ placering och kringgår samtidigt straffbestämmelserna

i berörda 9 §. Försök till dylikt kringgående äro ingalunda främmande

för pensionsstyrelsens erfarenhet, men de hava hittills i regel kunnat avvisas med

nuvarande bestämmelser.

Det har vid skilda tillfällen förts på tal, om ej respittiden för grundavgifterna

lämpligen kunde utsträckas — exempelvis med sex månader, sålunda till kalenderårets

slut —- i syfte att nedbringa de hos pensionsstyrelsen bokförda restantierna å

dessa avgifter. Mot detta förslag har väsentligen anförts, förutom invändningar av

försäkringsteknisk karaktär, framför allt den olägenheten, att avgiftsredovisningen

och granskningen av densamma inom pensionsstyrelsen, vilken redan nu är betänkligt

framskjuten, skulle komma att ytterligare försenas. Man har emellertid därvid

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

alltid tänkt sig ett sammanfallande mellan de båda tidpunkterna, då kommunens

ansvar inträder och då erlagt grundavgiftsbelopp upphör att räknas den betalande

till godo. Kommitténs förslag innebär nu, att kommunerna skulle allt framgent

vara skyldiga att före juli månads utgång till fonden inbetala ett belopp, motsvarande

avgifter, som då ännu icke blivit erlagda, men att även avgiftsbelopp, som av

den avgiftspliktige senare erlägges, skulle räknas honom till godo. Begränsar man

i stället detta senare medgivande att gälla förslagsvis endast avgiftsbelopp, som

erläggas före kalenderårets utgång, synes det som om man med ett dylikt medlingsförslag

skulle vinna beaktansvärda fördelar. Ur försäkringsmässig synpunkt synas

knappast några alltför allvarliga anmärkningar kunna göras mot ett sådant förslag.

Olägenheterna ur bokföringssynpunkt skulle bliva vida mindre utpräglade än med

kommitténs förslag. Den olika behandlingen av avgifter erlagda före, resp. efter

respittidens utgång skulle bliva betydligt mindre påfallande, särskilt som de mera

styvmoderligt behandlade fallens frekvens skulle bliva avsevärt reducerad och dessa

fall i allmänhet komma att avse mera flagranta försummelser. Väger man mot varandra

de fördelar och nackdelar, som skulle medfölja de här behandlade möjligheterna,

förefaller det som om de starkaste skälen tala för ett sådant medlingsförslag.

I samband med nu behandlade spörsmål torde pensionsstyrelsen höra något beröra

vad kommittén anfört under rubrik »Åtgärder för förenkling av registerföringen»

(sid. 209).

I enlighet med ett av pensionsstyrelsen väckt förslag ifrågasätter kommittén, att

pastorsämbetena åläggas att årligen till pensionsstyrelsen insända utdrag ur in- och

utflyttningsböckema samt ur boken över obefintliga, ävensom att viss ersättning

härför lämnas, förslagsvis 2 öre för varje i utdragen antecknad person. Kostnaderna

härför beräknas komma att uppgå till omkring 16,000 kr. årligen. Å andra

sidan skulle en besparing uppstå genom minskning i arbetskraft, i det att sökandet

efter korten i pensionsstyrelsens register över de försäkrade skulle underlättas och

det nu erforderliga arbetet med utskrivandet av s. k. ersättningskort väsentligt reduceras.

Kommittén nämner, att enligt uppgift dessa besparingar skulle avsevärt

överstiga nyssnämnda utgift.

Med hänsyn till att större säkerhet vid identifieringen skulle vinnas genom in- och

utflyttningslistorna ifrågasätter kommittén vidare, huruvida icke i detta sammanhang

vissa förenklingar i arbetet med registret över de försäkrade skulle kunna vidtagas.

Angående de närmare fördelarna med in- och utflyttningslistor torde få hänvisas

till pensionsstyrelsens under föregående år gjorda framställning i ämnet.

Även den av kommittén upptagna frågan om en förenkling av registrets handhavande

har tidigare varit föremål för överläggning inom pensionsstyrelsen, som

därom till kommittén överlämnat en promemoria. Någon möjlighet att praktiskt

pröva de ifrågasatta anordningarnas ändamålsenlighet gives emellertid icke, förrän

de föreslagna flyttningslistorna införts.

Kommitténs uttalande i frågan synes ej böra fattas såsom något förslag från kommitténs

sida och torde sålunda ej påkalla något yttrande av styrelsen i sådant hänseende.

Styrelsen vill emellertid begagna tillfället att i anslutning till vad kommittén

i här berörda avseende anfört framhålla önskvärdheten av ett snart genomförande

av vad pensionsstyrelsen härutinnan föreslagit i sin skrivelse till Kungl.

Maj :t den 4 januari 1924.

8. Försäkringsböcker.

Kommittén föreslår,

att försäkringsböcker, i vilka skulle verkställas kvittering av erlagda avgifter, införas

på så sätt, att de för varje år i försäkringen ^inträdande deltagarna få dylika

böcker till sig utlämnade. Härigenom skulle årligen utdelas omkring 100,000

försäkringsböcker (sid. 134 och 201).

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Alla torde vara ense om att det i och för sig vore önskvärt, om försäkringsböcker

kunde införas i pensionsförsäkringens system. En sådan reform skulle nämligen

medföra ett betydligt ökat intresse lios befolkningen för avgiftsbetalningen, då man

genom försäkringsboken kunde se, hur mycket man inbetalt under årens lopp, och

lära sig betrakta inbetalningarna såsom egna besparingar för ålderdomen. De avgiftskvitton,

som nu användas, skulle ersättas av anteckningar i en hos varje avgiftsbetalare

förvarad försäkringsbok, som på sätt och vis skulle erhålla karaktär av

en sparbanksbok. Denna reform skulle få än större betydelse, i den mån pensionsavgifterna

höjas.

Till övriga tidigare förebragta skäl för en dylik åtgärd må tilläggas, att de försäkrade

genom dessa böcker även fingo ett mera effektivt stöd än nu för sina rättsanspråk

beträffande avgiftspensionerna. Det torde nämligen endast undantagsvis

förekomma, att de försäkrade för en längre följd av år förvara sina avgiftskvitton,

varför det enligt nuvarande förhållanden i stort sett blir anteckningarna i pensionsstyrelsens

register, som bliva grundläggande för avgiftspensionen, och då det givetvis

är omöjligt att undvika, att fel insmyga sig i dessa anteckningar, vore det uppenbarligen

av stort värde för de försäkrade att på ett enda ställe, nämligen i försäkringsboken,

få samlade alla bevis angående de avgiftsbelopp, som erlagts.

De i försäkringsboken införda bevisen rörande avgifter, som erlagts under de två

å tro närmast före pensionsansökningens ingivande förflutna kalenderåren, skulle

vidare underlätta pensionsstyrelsens arbete. En nu i många fall oundgänglig skriftväxling

mellan pensionsstyrelsen och vederbörande myndigheter rörande denna avgiftsbetalning

skulle bortfalla och ansökningsärendena i dylika fall kunna skyndsammare

behandlas.

Förnämligast av kostnadsskäl föreslår kommittén, att införandet av försäkringsböcker

skall ske endast successivt. Med minsta komplikation torde detta låta sig göra

på det sätt kommittén föreslår, nämligen så att försäkringsböcker av mantalsskrivningsförrättaren

utskrivas endast för nytillkommande årsklasser. Det torde dock

böra tagas under övervägande, om icke försäkringsböcker böra införas jämväl för

äldre årsklasser. Även detta skulle kunna ske successivt, t. ex. så att utskrivandet

för varje år gällde förslagsvis fem årsklasser. Det torde i nuvarande läge vara för

pensionsstyrelsen svårt och icke heller behövligt att taga ståndpunkt till, i vilken utsträckning

försäkringsböcker, om sådana skola införas, böra redan från början utlämnas

till de försäkrade.

Såsom pensionsstyrelsen emellertid redan tidigare vid olika tillfällen erinrat, föreligger

ett visst samband mellan frågan om försäkringsböckernas införande och systemet

för avgifternas uppbörd m. m. Det torde ur denna synpunkt vara att förorda,

att förslaget ej genomföres förrän i sammanhang med den planerade omläggningen

av detta uppbördssystem. Huru frågan i detalj skall lösas samt vilka anordningar

erfordras med hänsyn till de ganska väsentliga svårigheter av skilda slag, som med

säkerhet komma att medfölja den ifrågasatta åtgärden, synes böra bliva föremål för

en vidare utredning, så snart detaljerna för det nya uppbördssystemet klarlagts.

Först då torde man kunna bliva i tillfälle att definitivt bedöma, huruvida och efter

vilken plan försäkringsböcker höra införas.

9. Undantag från avgiftsplikt.

Kommittén har berört frågan, huruvida skäl föreligga att låta de personer, som på

grund av 5 § andra och tredje styckena äro undantagna från avgiftsplikt, bibehålla

denna undantagsställning. Med hänsyn till att statstjänstemännens pensionering för

närvarande är föremål för en särskild utredning, har kommittén icke framlagt något

förslag i frågan, men dock omnämnt de huvudsakliga skäl, som ur socialförsäkringens

synpunkt tala för undantagsbestämmelsernas upphävande (sid. 201—204).

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Vad kommittén sålunda anfört sammanfaller i stort sett med de synpunkter på

frågan, som pensionsstyrelsen vid föregående tillfällen gjort gällande.

Kommittén kar med fog framhävt det ökade arbete, som pålägges i första rummet

pensionsstyrelsen men även övriga vederbörande myndigheter genom de felaktigheter

i avgiftspåföringen, till vilka bestämmelserna i fråga ofta föranleda, felaktigheter,

för vilkas rättelse i regel erfordras en ganska vidlyftig skriftväxling. Den

missuppfattningen gör sig ofta gällande, att denna ökning i arbetet i viss mån

skulle motvägas av den lättnad i registerföringen, som avgiftsbefrielserna förmenas

medföra. I verkligheten är emellertid registreringen av en avgiftsbefrielse ungefär

lika tidskrävande som en anteckning om påförd och erlagd avgift. Det väsentliga

besväret vid kortpåföringen gäller framletandet av vederbörande kort, och detta

besvär är detsamma i båda fallen. Genom en förenkling av registerföringen exempelvis

i den riktning, som kommittén något antytt å sid. 209, skulle detta besvär

kunna måhända avsevärt minskas beträffande de avgiftspliktiga, men näppeligen i

fråga om de. från avgiftsplikt befriade. Även de avgiftspåförande myndigheterna —

taxeringsnämnderna — förorsakas helt visst jämförelsevis vida större besvär för

de befriades räkning än för de avgiftspliktigas.

Kommittén uttalar den förmodan, att »när försäkringen varit genomförd ett par

10-tal år, torde det stora flertalet av dem, som på grund av 5 §, andra och tredje

styckena, äro befriade från avgiftsplikt, vara personer, som i sina yngre dagar, innan

de erhållit ordinarie tjänst, erlagt avgifter till pensionsförsäkringen. De komma

följaktligen i alla händelser att i sinom tid uppbära pension från två håll.»

Detta är naturligtvis alldels riktigt. Det må i detta avseende erinras, att varje

person, för vilken i åldrarna 16—19 år erlagts en avgift av blott 3 kronor årligen,

är därigenom redan enligt nu gällande lagbestämmelser berättigad att i sinom tid

erhålla avgiftspension, och sådan anställning, som medför avgiftsbefrielse, lär väl

så gott som undantagslöst förvärvas först vid en avsevärt högre ålder.

Pensionsstyrelsen har för sin del framhållit, att det över huvud taget icke finns

några bärande skäl för att i förevarande hänseende giva statstjänstemännen en annan

ställning än andra befattningshavare, för vilka behörigen sörjts i pensionshänseende.

Sådana befattningshavare — särskilt folkskollärarna — hava även i denna

fråga gjort gällande, att likställighet borde råda mellan dem och statstjänstemännen.

Beträffande redan nu avgiftspliktiga befattningshavare torde frågan i allmänhet

tekniskt hava lösts så, att avgifterna till deras egna pensionskassor så avvägts, att

vederbörande utan olägenhet böra kunna erlägga avgifter åt båda hållen. I reglementet

för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. har dock föreskrivits

en annan anordning. Avgifterna till anstalten äro beräknade utan hänsyn

till vederbörandes avgiftsplikt till den allmänna pensionsförsäkringen. Däremot

göres vid varje särskilt betalningstillfälle ett avdrag å avgiften, beräknat att motsvara

det avgiftsbelopp, som av vederbörande erlagts till den allmänna pensionsförsäkringen.

Från anstalten utgående pensioner minskas sedermera i förhållande till

de sålunda gjorda avdragen å avgifterna. Enligt uppgift från anstalten har emellertid

denna anordning verkat i hög grad försvårande på arbetet, varför från anstaltens

styrelse framställning gjorts till Kungl. Maj :t om sådan ändring i reglementet,

att avgifter oberoende av varandra skola betalas åt båda hållen. De erfarenheter,

anstalten sålunda gjort, böra helt visst bliva till stor nytta även vid

eventuell behandling av frågans tekniska lösning för statstjänstemannens vidkommande.

Samtidigt som kommittén anser, att frågan med hänsyn till pågående utredning

om statstjänstemännens pensionering icke kan avgöras i detta sammanhang, uttalar

den sympatier för undantagsbestämmelsernas upphävande och anför vägande skäl

härför.

Pensionsstyrelsen intager i denna fråga i stort sett samma ståndpunkt som kommittén.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

10. Den lokala organisationen.

Pensionsnämnderna m. m.

Kommittén föreslår,

att Kungl. Maj :ts befallningshavande skall tilldelas befogenhet att ålägga kommuner

inom samma pastorat att, där så prövas lämpligt, sammanslås till ett pensionsdistrikt

(sid. 139, 154 o. 210) ;

att det i lagen föreskrivna antalet årliga pensionsnämndssammanträden skall inskränkas

till minst ett och att denna bestämmelse kompletteras med nu gällande

stadgande i § 5 i instruktionen för pensionsnämnderna (sid. 211);

att i varje pensionsnämnd skall ingå minst en ledamot av fattigvårdsstyrelsen och

omvänt (sid. 139 o. 210);

att å ort, där statsunderstödd sjukkassa finnes, en representant för denna skall

äga rätt och plikt att närvara vid och deltaga i överläggningarna vid pensionsnämndens

och fattigvårdsstyrelsens sammanträden (sid. 151); samt

att statsunderstödd sjukkassa bör vara skyldig att, då pensionsstyrelsen så bestämmer,

utöva viss verksamhet för pensionsförsäkringens räkning (sid. 224—

226).

önskvärdheten av en sammanslagning av smärre kommuner till ett pensionsdistrikt

har tidigare framhållits av pensionsstyrelsen. Nu gällande bestämmelser i 19 § pensionsförsäkringslagen

angående möjlighet att åvägabringa dylik sammanslagning infördes

sålunda på grund av ett av styrelsen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 21

januari 1918 framlagt förslag i ämnet. I nämnda skrivelse anförde styrelsen, att

det ofta visat sig vara svårt att i små pensionsdistrikt finna en person med förmåga

att på ett tillfredsställande sätt fullgöra uppdraget att vara ordförande i pensionsnämnden.

Nämnden i ett sådant distrikt hade vidare i regel ett så ringa antal

ärenden att behandla, kanske endast ett par om året, att den svårligen kunde

vinna intresse för saken eller nödig erfarenhet vid handläggningen av pensionsansökningar.

Såsom kommittén framhåller, har emellertid den vidtagna ändringen av 19 § icke

lett till åsyftat resultat, enär kommunerna visat sig obenägna för sådana sammanslagningar,

varom bär är fråga. Endast en dylik har nämligen hittills kommit till

stånd, men sedermera upphävts. Vill man vinna det syfte, som med ifrågavarande

lagändring avsågs, torde det vara nödvändigt att gå den av kommittén föreslagna

vägen med tvångssammanslagning. Pensionsstyrelsen anser sig därför böra tillstyrka

kommitténs förslag i denna del.

I fråga om det obligatoriska antalet pensionsnämndssammanträden stadgades ursprungligen

i 23 § pensionsförsäkringslagen, att nämnden skulle sammanträda minst

en gång var tredje månad. Genom lag den 8 juni 1915 inskränktes sedermera antalet

sammanträden till minst ett varje kalenderhalvår. Att ytterligare minska detta

antal synes styrelsen mindre lämpligt. Det har nämligen visat sig svårt att utöva

kontroll över att pensionsnämnderna iakttaga stadgandet i § 5 i instruktionen för

nämnderna, att varje ärende skall av pensionsnämnd handläggas snarast möjligt och

senast inom tre månader, såvida icke pensionsstyrelsen för visst fall annorledes förordnar.

Dessutom torde det ofta vara möjligt för pensionsnämndens ordförande

att förmå de sökande att vänta med ingivandet av sina ansökningar till tiden för

nästa obligatoriska sammanträde. En ytterligare inskränkning av antalet sådana

sammanträden skulle därför lätt leda till, att de sökande finge vänta på sina pensioner

ännu längre än vad nu är fallet, och även kanske finge vidkännas minskning

i rätten till retroaktiv pension.

För det övervägande antalet pensionsdistrikt torde det icke med fog kunna göras

gällande, att ett sammanträde varje kalenderhalvår är för mycket. Möjligen skulle

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

det i eu del av de minsta distrikten kunna vara tillräckligt med ett varje år, men

det är då fråga om eå små kommuner, att någon svårighet att anordna sammanträde

icke föreligger. För dessa torde den föreslagna inskränkningen sakna praktisk

och ekonomisk betydelse.

Förslaget att i varje pensionsnämnd skall ingå minst en ledamot av fattigvårdsstyrelsen

och omvänt åsyftar att få till stånd en enligt kommitténs mening önskvärd

samverkan mellan pensionsförsäkringen och fattigvården. Ur samma synpunkt

har kommittén framhållit lämpligheten därav, att i sådana fall, där för fattigvårdens

och pensionsnämndernas arbete särskilda tjänstemän erfordras, gemensamma

register och gemensamma undersökningsförrättare i allmänhet användas.

Då pensionsförsäkringen och fattigvården i granska stor utsträckning lämna understöd

åt samma personer, är det givetvis av vikt, att, såsom kommittén framhåller,

all erfarenhet av och kännedom om klientelet, vare sig den finnes på ena eller

andra hållet, kommer till användning. Härvid får emellertid ej förbises, att i fråga

om behovet av sådan samverkan, som kommittén förordar, förhållandena ställa sig

avsevärt olika i olika delar av landet. Då detta behov grundar sig på ett sammanfallande

i större eller mindre utsträckning av klientelet, synes någon anledning ^ej

föreligga att framtvinga ett samgående mellan pensionsförsäkringen och fattigvården

på orter, där den senare praktiskt taget icke behöver taga någon befattning med

pensionstagarna. Så torde förhållandena gestalta sig mångenstädes på landsbygden

och över huvud taget på orter, där levnadskostnaderna äro låga, vilket även kommittén

i annat sammanhang framhåller. I de här avsedda kommunerna, i regel

landskommuner med huvudsakligen jordbrukarbefolkning, torde ifrågavarande förhållanden

i stort sett vara fullt tillfredsställande. Arbetet inom såväl pensionsnämnd

som fångvårdsstyrelse utföres oftast av ledamöterna ejälva, varför någon

minskning i kostnaderna för förvaltningen i regel ej skulle kunna vinnas genom

de av kommittén ifrågasatta åtgärderna. Det av kommittén angivna önskemålet om

gemensamma ledamöter i fångvårdsstyrelse och pensionsnämnd torde för övrigt

redan vara tillgodosett i dessa kommuner, enär tillgången på personer, som lämpa sig

för ifrågavarande ledamotsuppdrag, i flertalet fall är så ringa, att en eller flera

personer utses till ledamot i båda nämnderna.

I de större kommunerna, och särskilt i större och medelstora städer, gestalta sig

förhållandena emellertid annorlunda. Dels måste där pensionstagarna i stor utsträckning

för sin försörjning anlita fattigvården och dels utföres arbetet, vad fattigvården

beträffar, i betydande omfattning av särskilda tjänstemän. Ej heller torde

det i allmänhet möta större svårigheter att finna personer, som äro skickade för

och villiga att åtaga sig ledamotskap i de olika nämnderna. För dylika orter torde

det föreligga ett verkligt behov av att ett väl avvägt samarbete organiseras mellan

pensionsförsäkringen och fattigvården.

Pensionsstyrelsen har även haft sin uppmärksamhet riktad på här förevarande

spörsmål och jämväl företagit vissa undersökningar i saken, ehuru hittills av mindre

omfattning. På en del håll torde de åtgärder i av kommittén angivet syfte, som

spontant vuxit fram inom de kommunala förvaltningarna, fylla även ganska högt

ställda anspråk. Exempelvis kan nämnas, att i Göteborg sedan lång tid tillbaka

pensionsnämndernas och fattigvårdsstyrelsens expedition äro, om ock i övrigt fullt

avskilda, inrymda i samma våning med vederbörande register förlagda i angränsande

rum och att en fattigvårdsstyrelseledamot för distriktet alltid är ledamot av

vederbörande pensionsnämnd; att i Nyköping samme person är ordförande både i

fattigvårdsstyrelsen och i pensionsnämnden •— ett även på andra orter ej sällsynt

förhållande — varjämte ytterligare en ledamot är gemensam; att i Linköping eå

gott som dagligen samarbete förekommer mellan pensionsnämndsordföranden och

representanter för fattigvården; och att i Örebro fattigvårdsstyrelsens ordförande

är vice ordförande i pensionsnämnden samt ytterligare en ledamot gemensam, varjämte

ett systematiskt ordnat samarbete äger rum. Men å andra sidan finnas många

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

orter, där icke något som helst samarbete förekommer, trots att ett dylikt skulle

vara väl av behovet påkallat.

Beträffande de åtgärder, som böra vidtagas för att på sådana orter som de senast

nämnda få till stånd erforderlig samverkan mellan pensionsförsäkringen och fattigvården,

har pensionsstyrelsen för sin del utgått ifrån, att man åtminstone till en

början bör söka komma fram på frivillighetens väg. I många fall torde det vara

till fyllest att rikta de kommunala myndigheternas uppmärksamhet på saken, då på

de orter, som här berörts, jämväl de kommunala intressena av samverkan ligga i

öppen dag. Visar sig en sådan väg framkomlig, vilket man enligt pensionsstyrelsens

uppfattning har all anledning att förvänta, torde detta vara den bästa lösningen

av förevarande spörsmål, då kommunerna härigenom lämnas full frihet att anpassa

sina åtgärder efter föreliggande omständigheter.

Då pensionsstyrelsen sålunda förordar en dylik utväg för frågans lösning, sker

detta jämväl med hänsyn till önskvärdheten av att i görligaste mån undvika en

sammanblandning mellan pensionsförsäkring och fattigvård. Den samhälleliga betydelsen

av att pensionsförsäkringen åtminstone utåt står fullt fristående från fattigvården

hav även kommit till uttryck i kommitténs betänkande. Kommittén har ej

heller föreslagit mera omfattande åtgärder i lagstiftningsväg utan endast en föreskrift,

att i varje pensionsnämnd skall ingå minst en ledamot av fattigvårdsstyrelsen

och omvänt. Av vad pensionsstyrelsen ovan anfört framgår, att ett dylikt stadgande

för mindre kommuner huvudsakligen skulle få karaktären av ett lagfästande

av redan tillämpad praxis. Även för övriga kommuner torde den föreslagna bestämmelsen

få anses lämplig och ändamålsenlig. Pensionsstyrelsen tillstyrker därför kommitténs

förslag i denna del. I detta sammanhang må dock framhållas, att, därest

kommitténs förslag angående sammanslagning av två eller flera kommuner till ett

pensionsdistrikt genomföres, särskilda bestämmelser i här berörda avseende torde

bliva erforderliga i fråga om pensionsdistrikt, som omfatta flera kommuner.

Om man sålunda enligt pensionsstyrelsens uppfattning bör gå fram med största

varsamhet, då det gäller att åvägabringa samverkan mellan pensionsförsäkringen och

fattigvården, synes däremot samarbete med sjukförsäkringen böra anordnas i största

möjliga utsträckning. Utöver denna principiella uppfattning är det emellertid svårt

att med utgångspunkt från vad kommittén anfört i denna fråga ingå på en närmare

granskning av densamma. Frågan blir givetvis helt beroende av det sätt, på

vilket sjukförsäkringen organiseras. Först sedan sistnämnda spörsmål tagit fastare

former, torde det bliva möjligt att närmare bedöma de åtgärder i fråga om den

lokala organisationen, som böra vidtagas i syfte att till varandra anknyta sjukförsäkring

och pensionsförsäkring.

Ombuden.

Kommittén föreslår,

att det överväges, om ej ett eller annat ombudsområde, där endast ett fåtal pensionsärenden

årligen förekommer, bör sammanslås med angränsande område (sid. 211

och 212), samt

att låta ombuden under någon kortare tid på pensionsförsäkringens bekostnad

följa pensionsstyrelsens dagliga arbete med granskning av pensionsansökningar (sid.

212).

Med en sammanslagning av ombudsområden åsyftar kommittén, att ombuden ekola

vinna ökad erfarenhet till båtnad för pensionsärendenas riktiga behandling och bedömande.

Jämväl förslaget att låta ombuden hos pensionsstyrelsen följa granskningsarbetet

avser att stärka ombudens kompetens, varjämte enligt kommitténs mening

en dylik anordning skulle vara ägnad att öka pensionsstyrelsens kännedom om

de växlande förhållandena i landets olika delar.

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Pensionsstyrelsen är fullt ense med kommittén om olägenheten av att en del ombudsområden

— särskilt gäller detta övre Norrland — omfatta allt för få och folkfattiga

pensionsdistrikt. Detta förhållande är emellertid att tillskriva sparsamhetsskäl.

Styrelsen har dock, i den mån sådant utan oskälig ökning av resekostnaderna

visat sig vara möjligt, sökt tillgodose det av kommittén nu angivna önskemålet.

Och är det styrelsens avsikt att allt fortfarande söka vidtaga de åtgärder i eådan

riktning, som kunna befinnas lämpliga.

I fråga om förslaget att låta ombuden under någon kortare tid följa pensionsstyrelsens

dagliga granskningsarbete förefaller det styrelsen tveksamt, om en dylik

anordning kan förväntas medföra sådana fördelar, att dessa kunna anses motsvara

de med anordningen förenade kostnaderna. Då härtill kommer, att densamma förmodligen

skulle inverka i viss mån störande och förryckande på arbetet inom peneionsstyrelsen,

kan styrelsen icke biträda nu ifrågavarande förslag.

Givetvis är det av utomordentligt stor betydelse för behandlingen av pensionsärendena,

att ombuden äro väl förtrogna med de principer, pensionsstyrelsen därvid

följer. Dessa meddelas nu ombuden dels direkt i samband med behandlingen av

pensionsansökningarna, dels genom den tidskrift, som tillhandahålles dem genom

pensionsstyrelsen, samt dels — och framför allt — vid de möten, som tid efter

annan anordnas mellan representanter för pensionsstyrelsen och ombuden inom olika

län. Det är emellertid givet, att pensionsstyrelsen allt framgent kommer att hava

6in uppmärksamhet riktad på denna sak.

11. Läkarfrågan.

Kommittén föreslår,

att pensionsstyrelsen skulle försöksvis tillsätta vissa läkare — socialförsäkringsläkare

— som var och en inom sitt distrikt uteslutande skulle hava att utfärda de

läkarintyg, som erfordras för ansökning om pension eller sjukvård (sid. 142, 212).

Kommittén framhåller, att för pensionskostnaderna läkarintygens tillförlitlighet

spelår en betydande roll. Ju tillförlitligare intygen äro, desto mera sällan kommer

pension att beviljas någon, som i själva verket icke är invalid. Även för den sjukvårdande

verksamheten är läkarintygens vederhäftighet av stor betydelse.

Såsom kommittén påvisar, äro under nuvarande förhållanden de undersökningar,

eom av läkare företagas, för utfärdande av läkarintyg åt pensionssökande, ej sällan

ganska flyktiga. Läkaren har ej heller alltid tillgång till nödiga anordningar för

att ställa diagnosen. En läkare har stränga fordringar för att förklara en sökande

arbetsoförmögen, en annan mindre stränga.

Ur besparingssynpunkt är det givetvis av vikt, att ändamålsenliga åtgärder vidtagas

för att få läkarfrågan ordnad, och detta icke blott beträffande läkarintyg för

pensionsansökningar, utan även när det gäller att bedöma, huruvida pensionsstyrelsen

skall vidtaga sjukvårdande åtgärder i ett visst fall.

Kommittén har tänkt sig, att intyg av socialförsäkringsläkare i regel skulle fordras

för pensionering av annan orsak än ålder eller för vård å pensionsstyrelsens

sjukvårdsanstalter. Kommittén framhåller emellertid, att detta ej sällan skulle förutsätta

långa och besvärliga resor. Dylik resa borde i pensionsärende dock icke

företagas med mindre pensionsnämndens ordförande och ombudet ansett det erforderligt.

Resekostnaderna borde utgå av allmänna medel.

Om en sökande vände sig till annan läkare än socialförsäkringsläkare för att få

ett intyg, skulle i vissa fall ett sådant kunna vara till fyllest, men sökanden skulle

likväl alltid utsätta 6ig för risken, att ett av annan än socialförsäkringsläkare utfärdat

intyg icke godtoges.

Slutligen ifrågasätter kommittén det socialförsäkringsläkarna skulle, där så oundgängligen

krävdes, få förordna om en sökandes intagande för observation a lämp
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

lig sjukvårdsanstalt. Kostnaderna för patients resor till och från anstalten samt för

vistelsen därstädes skulle då bestridas av pensionsstyrelsen. Denna anordning borde

först prövas inom ett lämpligt område, innan den användes i större utsträckning.

Pensionsstyrelsen medgiver, att de anmärkningar, som av kommittén på denna

punkt framställts beträffande läkarintygen, icke utan vidare kunna tillbakavisas.

Anmärkningarna äro ej heller att hänföra till rena undantagsfall. På den höga ståndpunkt,

som den svenska läkarkåren intager, kan man dock gå ut ifrån, att i de

fall, då läkarintygen komma att utöva ett missledande inflytande på pensions- eller

sjukvårdsfallens bedömande av nämnderna eller pensionsstyrelsen, detta i regel är

beroende på vederbörande läkares bristande insikt om förutsättningarna för invaliditet

i pensionsförsäkringslagens mening eller för erhållande av sjukvård. I den

mån pensionsförsäkringsverksamhetens mål och medel bliva mera kända bland läkarkårens

medlemmar, torde man kunna förvänta, att dessa förhållanden förbättras.

Pensionsstyrelsen söker verka i detta syfte genom utsändande av meddelanden till

läkarna, genom föreläsningar vid läkarmöten o. d.

Det är dock enligt styrelsens mening otvivelaktigt, att en dylik ordning, som

här av kommittén föreslås, skulle skapa avsevärt ökade garantier för att läkarintygen

bliva sådana, att de i önskvärd grad kunna tjäna som underlag vid prövning av

pensions- och sjukvårdsansökningar och därigenom medföra besparingar i pensionsoch

sjukvårdskostnaderna. Erfarenheterna från andra länder, där sådan ordning

tillämpas, hava också varit gynnsamma. För vårt land måste man likväl räkna

med vissa olägenheter, vilka man icke kan undgå. I första hand torde dessa bliva

särskilt stora i de glest befolkade delarna av riket. Det är icke heller uteslutet, att

anordningen från läkarhåll skulle mötas med misstro och motstånd, och att det

goda samförstånd med den svenska läkarkåren i gemen, som pensionsstyrelsen bemödat

sig om att åstadkomma och upprätthålla vid sitt arbete, därigenom skulle

störas. Det är sålunda många svårigheter att övervinna. Läkarfrågan har överallt

visat sig vara ett av de besvärligaste problemen i socialförsäkringen.

Styrelsen vill i detta sammanhang omnämna, att styrelsen sedan början av innevarande

år försöksvis anställt en läkare, som beträffande en viss del av södra Sverige

har funktioner, i viss mån sammanfallande med de uppgifter, som kommittén

tänkt sig skulle åligga socialförsäkringsläkarna. Denne läkares verksamhet omfattar

dock tills vidare endast ärenden rörande den sjukvårdande verksamheten.

Sjukvårdsansökningar, som inkomma till styrelsen från ifrågavarande distrikt, översändas

till läkaren, sedan likväl först avskilts sådana fall, i vilka bidrag från styrelsen

till sjukvårdande åtgärder på grund av sökandens ålder eller av formella eller

ekonomiska skäl icke kan ifrågakomma. Läkaren samråder — i regel per telefon

— med den läkare, som utfärdat intyget i ärendet, samt 6Öker på grund härav bilda

sig en uppfattning, om fallet är av beskaffenhet att höra föranleda åtgärd från

pensionsstyrelsens sida. Om han anser det oundgängligen erforderligt, kan han

även föranstalta om, att patienten reser till honom för undersökning. Sedan genom

läkarens försorg ärendet sålunda blivit ytterligare utrett och belyst, återsänder läkaren

handlingarna till styrelsen tillika med sitt utlåtande.

Det har varit under övervägande, att denne läkares åligganden skulle framdeles

utsträckas att omfatta jämväl pensionsärenden, och att han då skulle bemyndigas att,

där så kräves, förordna om sökandes intagning för observation å lämplig sjukvårdsanstalt.

Det torde dock icke vara möjligt eller lämpligt fordra, att en pensions- eller

sjukvårdssökande alltid skall skaffa intyg av socialförsäkringsläkare. Beträffande

sjukvårdsfall synes patienten höra inställa sig hos socialförsäkringsläkaren, då denne

finner det oundgängligen nödvändigt, och beträffande pensionsärenden synes sökanden

höra företaga resa till socialförsäkringsläkare endast i sådana fall, då såväl pensionsnämndens

ordförande som ombudet finna det erforderligt.

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kostnaderna för resorna böra, såsom kommittén föreslagit, utgå av allmänna

medel.

Då det icke är uteslutet, att ovan omförmälda försök kan komma att bana väg

för lämpliga anordningar på detta område, bör detsamma enligt styrelsens mening

tills vidare fortsättas ocb eventuellt utvidgas. Styrelsen far sålunda tillstyrka kommitténs

förslag, att medel anvisas för vidtagande av försöksanordningar med ungefär

det syfte, som bär avses.

12. Den sjukvårdande verksamheten.

Kommittén föreslår,

att avgörandet i sjukvårdsärenden skulle överlämnas till överläkaren å vederbörande

sjukvårdsanstalt samt att varje anstalt skulle för mottagandet av patienter

tilldelas ett viset territoriellt område av landet (sid. 140 ocb 141).

Kommittén, som uttalar, att åtgärder genom pensionsstyrelsens försorg mot de

vanligaste invaliditetsorsakerna torde rent ekonomiskt sett höra anses såsom ett naturligt

komplement till pensionsförsäkringen på samma gång som en dylik verksamhet

underlättar arbetet på att göra pensionsförsäkringens mål ocb medel fattbara

för allmänbeten, bar ansett det böra tagas under övervägande, huruvida icke,

då den första försökstiden nu vore över, det borde överlämnas till överläkaren på

vederbörande anstalt, sedan varje anstalt tilldelats ett visst område, att avgöra,

huruvida sökande, bosatt inom ifrågavarande område, bör beredas sjukvård. Hittills

hava dylika ansökningar, vilka, åtföljda av vederbörligt läkarintyg, ingivits genom

pensionsnämndens ordförande, avgjorts i pensionsstyrelsen. Om — menar kommittén

_ avgörandet i stället överlämnades till överläkaren på vederbörande anstalt, om

den förberedande undersökningen gjordes tillräckligt omsorgsfullt ocb ifrågavarande

läkare dessutom finge befogenhet att begära komplettering av denna, torde hans avgörande

med avseende å de sökande patienterna, vilka han själv eventuellt skall,behandla

med ansvar för resultatet, icke hava mindre utsikt att träffa det Tätta urvalet

än den nuvarande handläggningen. Till pensionsstyrelsen skulle dock alltjämt

förläggas avgörandet av tvistiga fall och verksamhetens ledning.

Pensionsstyrelsen skulle för sin del med tillfredsställelse se, om man redan i verksamhetens

nuvarande läge kunde finna möjlighet till en decentralisering av sjukvårdsansökningarnas

behandling, vilket skulle innebära en stor och behövlig lättnad

i pensionsstyrelsens arbetsbörda. Enligt styrelsens mening är det dess värre ännu

icke möjligt att genomföra en sådan reform. I varje fall lärer det ej kunna ske

på den av kommittén anvisade vägen, vilken med stor sannolikhet skulle leda till att

huvudsyftet med verksamheten — att genom ett lämpligt urval av patienter åstadkomma

6törsta möjliga besparing av pensionskostnader — bleve förfelat.

Då frågan om decentralisation inom sjukvårdsverksamheten är av den största vikt

och samtidigt är av ganska invecklad natur, anser sig pensionsstyrelsen höra något

utförligare redogöra för denna frågas innebörd.

Kommittén synes utgå från antagandet, att styrelsens sjukvård huvudsakligen ^avser

reumatiska och nervösa sjukdomar eller med andra ord bestar i kurortsvard.

Detta är dock en sanning med betydlig modifikation. Av dem, som till och med

december månad 1924 erhållit bidrag till sjukvårdande åtgärder genom styrelsen,

hava endast ungefär tre femtedelar åtnjutit kurortsvård, under det att cirka två

femtedelar erhållit sjukvård av annan art, exempelvis vård å kustsanatorium, specialvård

å lasarett, yrkesutbildning å vanföreanstalt eller i hemorten o. s. v. (Härvid

äro likväl icke medräknade de lungtuberkulos- och lasarettsfall, som före år

1919 blevo föremål för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet.)

Då kommittén anser, att det bör tagas under övervägande om icke avgörandet —

om vård skall beviljas eller icke — borde överlämnas åt chefläkarna på anstalterna,

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

synes kommittén sålunda — med bortseende helt från ovannämnda två femtedelar

av sjukvårdsfallen — endast hava tänkt på kurortsfallen.

Kommitténs förslag förutsätter alltså, att redan av ponsionsnämndsordförandena

en uppdelning av sjukvårdsansökningarna skulle göras i kurortsfall och övriga ärenden.

De förra skulle insändas till anstalterna, de senare till pensionsstyrelsen. Det

torde med visshet kunna förutses, att detta i och för sig skulle vålla mycken förvirring

och att många pensionsnämndsordförande icke skulle komma att iakttaga än

så noggranna föreskrifter i detta hänseende. Men vid bedömandet av denna fråga

måste man även ihågkomma, att det ej sällan är tveksamt, om kurortsvdrd eller annan

vård skall komma i fråga, och att det ofta händer, att undersökningsläkarens

intyg ej lämnar någon tillfredsställande vägledning i detta hänseende.

Då kommittén föreslår, att anstaltsläkarna skola pröva sjukvårdsansökningarna,

har kommittén synbarligen åsyftat läkarna å de kuranstalter, som antingen ägas

av pensionsstyrelsen eller äro genom särskilda avtal upplåtna för styrelsens sjukvårdande

verksamhet. Dessa anstalter äro för närvarande fyra, nämligen anstalterna

i Åre och Nynäs, som ägas av pensionsstyrelsen, samt anstalterna i Tranås och Elfgården,

vilka äro i enskild ägo, men enligt avtal upplåtna för styrelsens sjukvårdande

verksamhet. Härtill komma inom kort avdelningar vid lasaretten i Norrköping

och Västerås samt eventuellt vid vanföreanstalten i Göteborg, vilka avdelningar

komma att ägas av resp. Norrköpings stad och Västmanlands läns landsting

samt Föreningen för bistånd åt vanföra i Göteborg.

Dessa olika anstalter äro emellertid icke likvärdiga, utan för vissa sjukdomar

lämpar sig och användes en anstalt och för andra sjukdomar en annan. Detta sammanhänger

med anstalternas olika läge, höjd över havet o. s. v. Men det sammanhänger

även med anstalternas vårdmöjligheter i övrigt. Dessa omständigheter synas

åtminstone för närvarande lägga oöverstigliga hinder i vägen för genomförande

av kommitténs förslag. I detta sammanhang må även erinras om, att styrelsen

varje år hänvisar ett stort antal härför lämpliga kurortsfall till vissa endast sommartiden

öppna kurorter, såsom Loka, Ronneby m. fl. Emellertid är det ju otänkbart,

att en pensionsnämndsordförande skall kunna veta, om ett kurortsfall bör

remitteras till någon av de förstnämnda kuranstalterna, i vilket fall ansökan enligt

kommittén bör insändas direkt till anstalten, eller om fallet bör gå till sommarkurort,

då det väl icke kan ifrågasättas annat än att ansökningen måste insändas

direkt till styrelsen.

I betraktande av nu berörda förhållanden torde det vara uppenbart, att pensionsnämndsordförandena

icke skulle kunna ombesörja den fördelning åt olika håll av

sjukvårdsansökningarna, som kommitténs förslag förutsätter.

Det är ur ekonomiska och andra synpunkter nödvändigt, att en fördelning i största

möjliga utsträckning sker av patienterna, så att man såvitt möjligt tillser, att

anstalterna äro jämnt och väl belagda, och å andra sidan att väntetiden ej blir

oskäligt lång. Det kan icke anses tillfredsställande, om å en anstalt väntetiden

är mycket lång, under det att å andra anstalter ett flertal platser stå obesatta. En

fördelning av fallen måste sålunda ske även ur denna synpunkt, och detta är icke

möjligt utan att fördelningen på ett eller annat sätt eker centralt.

Resultatet av den sjukvårdande verksamheten är, såsom kommittén framhåller,

framför allt beroende av det riktiga urvalet av patienter, d. v. s. att sådana patienter

utväljas, genom vilkas återställande till arbetsförmåga man har utsikter att

i största möjliga omfattning inbespara pensionskostnader. Men detta är icke endast

en medicinsk fråga. Ett gott urval i ovan angivna mening kan icke ske, utan att

man även beaktar en del andra förhållanden, exempelvis vederbörandes ålder, yrke,

boningsort, den arbetsvillighet och energi han tidigare ådagalagt o. s. v. Men då det

gäller att genom sjukvård inbespara pensionskostnader, måste även tagas hänsyn till

sådana förhållanden, som hava direkt inverkan på vederbörandes pensionsrätt, i händelse

han blir invalid. Hit hör först och främst frågan om vederbörande över huvud

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

taget tillhör pensionsförsäkringen. Tillhör han försäkringen, måste beaktas hans

ekonomiska ställning, hans eventuella rätt till pension eller understöd från annat

håll (arbetsgivare, sjukkassa, på grund av olycksfallsförsäkringslagen eller lagen om

ersättning för skada under militärtjänstgöring) m. m., vidare måste hänsyn tagas

till om sökanden erlagt sina pensionsavgifter ordentligt samt om han i händelse av

invaliditet även blir berättigad till barntillägg. Dessa och andra liknande förhållanden

medföra ofta, att ehuru vederbörande är i behov av vård, som han icke själv

kan bekosta, och ehuru utsikterna till arbetsförmågans återställande äro goda, ansökningen

likväl måste avslås, då pensionsstyrelsen saknar intresse för fallet ur

besparingssynpunkt. o

Om, såsom kommittén föreslagit, anstaltsläkaren skall avgöra sjukvårdsansökmngarna’

kan man i betraktande av vad ovan anförts med skäl fråga sig: Är det troligt,

att dylika icke medicinska faktorer, på vilka dock verksamhetens existensberättigande

till stor del vilar, komma att vederbörligen beaktas? Är det icke snarare

sannolikt och helt naturligt för övrigt, att anstaltsläkarna komma att framför allt

och kanske uteslutande anlägga rent medicinska synpunkter vid sin prövning av

fallen? Kan man begära, att personer, som icke hava något med själva pensionsarbetet

att göra, skola kunna rätt bedöma alla dessa faktorer, som icke hava med

sjukdomen att skaffa, men som jämväl äro grundläggande för vederbörandes rätt till

pension och därmed även för avgörandet av frågan, om han bör bliva omhändertagen

av den sjukvårdande verksamheten?

I detta sammanhang må erinras om, att enligt förslaget anstaltsläkarna liksom

nu pensionsstyrelsen skulle — i varje fall beträffande de nytillkommande patienterna

— avgöra ansökningarna icke på grundval av personlig undersökning av fallen,

utan på grund av handlingar, och att det givetvis tager lång tid, innan de olika anstaltsläkarna

erhålla den erfarenhet och rutin på området, som de läkare och övriga

befattningshavare i pensionsstyrelsen, vilka handlägga dessa ärenden, under en

flerårig verksamhet förskaffat sig.

Såsom ovan framhållits, äro av de fyra nuvarande till pensionsstvrelsens förfogande

stående anstalterna halva antalet privata. Det finnes ingen anledning antaga

annat än att styrelsen även för framtiden kommer att använda sig jämväl av privata

anstalter. Enligt kommitténs förslag skulle alltså bestämmanderätten i fråga om

urvalet av patienterna och därmed rörande dispositionen av för den sjukvårdande

verksamheten anslagna allmänna medel delvis komma att anförtros privata personer,

vilka måhända skulle komma att verkställa urvalet efter andra principer än sådana,

eom äro ägnade att leda till besparingar för det allmänna.

Slutligen må framhållas, att pensionsstyrelsen näppeligen kan, såsom kommittén

tänkt sig, utöva ledningen på detta jämförelsevis nya och obearbetade område utan

en ständig kontakt med de praktiska fallen. Endast pa sa sätt erhållas impulser

till förbättringar, förenklingar och besparingar.

Någon nämnvärd tidsvinst för ansökningarnas avgörande torde icke vara att

vinna genom det av kommittén föreslagna förfaringssättet. Icke heller kan man

vänta sig, att detsamma i allmänhet sett skulle medföra någon inbesparing av arbetskraft.

Det är ju att märka, att behandlingen av sjukvårdsaneökningarna ingalunda inskränker

sig till ett enkelt beslut om bifall eller avslag, utan i ett stort antal fall

måste, trots än så utförliga formulär till ansökningar och läkarutlåtanden, utredningar

verkställas; vidare måste åtgärder vidtagas för att förmå patienter, som

tveka att mottaga sjukvård, att övervinna denna tvekan, o. s. v. Sedan vederbörande

erhållit sin vård, får han icke släppas ur sikte, utan fallet maste följas, da behov

av ytterligare vård mycket ofta föreligger. Denna senare uppgift torde väl kommittén

hava ansett fortfarande böra tillkomma pensionsstyrelsen, men ansökningarnas

prövning och det föregående utredningsarbetet skulle enligt kommitténs förslag

komma att fördelas på ett flertal anstalter, varjämte även pensionsstyrelsen i

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

en del fall allt fortfarande skulle ombesörja detta arbete. På de olika anstalterna

måste ju arbetskrafter finnas för detta ändamål, och kostnaderna för dessa arbetskrafter,

vare sig det gäller styrelsens egna anstalter eller andra anstalter, komme

givetvis att falla på pensionsstyrelsen. Totalkostnaderna för arbetet med ansökningarnas

behandling skulle sålunda med sannolikhet bliva ej oväsentligt större än vad

för närvarande är fallet, i varje händelse ej mindre.

I betraktande av vad ovan anförts måste nödvändigheten anses kräva, att sjukvårdsansökningarna

prövas centralt av pensionsstyrelsen. Å andra sidan måste det

anses innebära en fördel, att anstaltsläkarna bliva delaktiga i och medansvariga vid

avgörandet av ansökningarna. Detta torde beträffande kuranstalterna kunna

ske genom följande anordning, som i viss utsträckning redan kommit till användning.

Så snart en sjukvårdsansökning prövats av pensionsstyrelsen och styrelsen besluta

att bereda sökanden kurortsvård, meddelar styrelsen detta till anstalten med

angivande av det belopp, varmed sökanden skall bidraga till kurortsvården. Så snart

detta meddelande jämte handlingarna i ärendet kommit till anstalten, genomgår anstaltens

läkare handlingarna och, därest han icke har något att erinra emot patientens

inkallande, ombeeörjes detta ifrån anstalten, varefter pensionsstyrelsen underrättas

om saken. Om återigen läkaren har invändningar emot patientens inkallande,

meddelas dessa omedelbart till pensionsstyrelsen. Anser anstaltsläkaren, att''

ytterligare utredning i medicinskt hänseende erfordras, kan han antingen underrätta

styrelsen därom eller ock själv direkt införskaffa utredning från intygsgivande

läkaren.

På detta sätt kan man tillgodogöra sig det, som i förslaget är av godo, nämligen

anstaltsläkarens bedömande av fallen, innan inkallande sker, utan att behöva åsidosätta

de krav, som åtminstone tills vidare göra en central prövning ofrånkomlig.

På grund av vad ovan anförts hemställer styrelsen, att kommitténs förslag rörande

sättet för sjukvårdsärendenas handläggning icke må föranleda annan åtgärd än vad

ovan av pensionsstyrelsen ifrågasatts.

13. Specialvård för nervsjuka.

I sammanhang med frågan om sjukvårdens ordnande uttalar kommittén,

att det beträffande nervpatienterna syntes vara ovisst, om en specialvård vore

motiverad, särskilt med hänsyn till ifrågavarande sjukdomars relativt underordnade

betydelse såsom invaliditetsorsak (sid. 140).

I detta hänseende åberopar kommittén en inom pensionsstyrelsen verkställd statistisk

utredning rörande invaliditetsorsakerna, enligt vilken neuroserna skulle hava

varit invaliditetsgrund endast i 0.8 % av de undersökta fallen och stå tillbaka för

ett stort antal andra sjukdomsgrupper. Kommittén framhåller vidare, att det icke

minst med avseende å neuroserna torde gälla, att ett ur synpunkten av gott ekonomiskt

resultat riktigt urval vore svårt att åstadkomma.

Kommittén framhåller dock, att erfarenheten från anstalten i Åre, där numera

de flesta nervpatienterna behandlades, vore så kort, att det vore ännu svårare än

eljest att uttala någon uppfattning om behandlingsresultaten.

Det ligger i sakens natur och vinner stöd av erfarenheten inom pensionsstyrelsen,

att den största försiktighet och återhållsamhet måste iakttagas, då det gäller att

pensionera personer, lidande av nervsjukdomar. Det är otvivelaktigt, att ovanberörda,

mycket låga siffra, angivande den omfattning, i vilken nervsjukdomarna utgöra

invaliditetsgrund, sammanhänger med nu berörda försiktighet vid pensionering

av dessa sjuka. Däremot är siffran säkerligen i hög grad missvisande, om man

skulle använda den som måttstock för utbredningen av nervsjukdomarna. Denna

är i själva verket synnerligen stor, ej minst på landsbygden.

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

I många fall av nervsjukdom äro utsikterna för ett botande goda, men om intet

åtgöres, bliva de sjuka — om än först så småningom — invalider och komma att

falla pensionsförsäkringen till last. Man har sålunda, i enlighet med vad ovan framhållits,

fullt giltiga skäl att i det längsta undvika att pensionera dessa sjuka, men

å andra sidan talar allt för, att det skulle vara synnerligen oklokt och oekonomiskt

att utan vidare lämna dessa sjuka åt sitt öde. Detta gäller i främsta rummet de

s. k. funktionella neuroserna. Dessa torde i lämpliga fall höra omhändertagas å

sjukvårdsanstalter, där de under en på detta område särskilt kvalificerad och erfaren

läkares omvårdnad samt genom åtnjutande av lämplig behandling, genom att

vänjas till arbete o. s. v. kunna återställas till hälsa och arbetsförmåga. Pensionsstyrelsen

har dock först under de sista två åren haft tillgång till en dylik kuranstalt

för nervpatienter, nämligen i Åre.

Resultaten av den sjukvårdande verksamheten beträffande nervsjukdomarna hava

hittills ingalunda visat sig vara nedslående, och detta fastän de hänföra sig till en

tid, då styrelsen icke förfogade över goda vårdmöjligheter på detta område. Man har

all anledning att antaga, att resultaten för framtiden skola komma att ställa sig

vida gynnsammare.

På grund av vad sålunda anförts, anser pensionsstyrelsen starka skäl föreligga,

att även i fortsättningen den sjukvårdande verksamheten bör omfatta personer, lidande

av funktionella nervsjukdomar, ehuru naturligtvis alltjämt särskilt starka

försiktighetsmått böra iakttagas vid urvalet av de nervpatienter, vilka höra omhändertagas.

14. Kontrollerande efterundersökningar.

Kommittén föreslår,

att en kontrollnämnd, bestående av en av pensionsstyrelsens tjänstemän och en

av styrelsens läkare eller en socialförsäkringsläkare, skall årligen besöka några pensionsdistrikt

i olika delar av landet och där jämte pensionsnämndens ordförande

undersöka pensionstagarnas förhållanden beträffande eventuella indragningar eller

jämkningar av pensioner (sid. 214).

Anordningen, vilken enligt kommitténs mening till en början bör tillämpas försöksvis

i mindre omfattning, åsyftar att genom ökad kontroll över pensionsnämndernas

arbete såväl i fråga om beviljande av pensioner som beträffande efterundersökningar

av pensionstagarnas förhållanden åstadkomma besparingar i pensionskostnaderna.

Kommittén anser, att blotta tillvaron av en sådan kontrollnämnd

skulle innebära en erinran till pensionsnämnderna att iakttaga större noggrannhet

vid behandlingen av pensionsansökningar och större uppmärksamhet beträffande

pensionstagarnas förhållanden. Kontrollresorna skulle därjämte i hög grad öka

kontrollanternas egen erfarenhet och vidga deras praktiska syn på pensionsförsäkringen.

Frågan om en vidgad efterkontroll å utgående pensioner var även föremål för

uppmärksamhet av kommittén för socialförsäkringens organisation. I utlåtande den

25 oktober 1922 anförde nämnda kommitté i denna fråga bland annat, att det enligt

kommitténs uppfattning vore påkallat, att pensionsförsäkringsmyndigheterna i dåvarande

läge ägnade särskild uppmärksamhet även åt redan beviljade pensioner.

Det syntes vara angeläget att å ena sidan gå fram med nödig varsamhet, 6å att

man icke skapade förvirring eller ökade svårigheter inom pensionsförsäkringsarbetet,

men å andra sidan icke förbise nödvändigheten av att en effektiv kontroll uppehölles.

Rörande denna fråga anförde sedermera pensionsstyrelsen i avgivet yttrande följande:
»Beträffande

efterkontrollen måste den hos oss bliva icke enbart en undersökning

rörande invaliditeten utan minst lika mycket en granskning av pensionstagarens eko
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

nomiska ställning. Att åstadkomma en sådan granskning möter stora svårigheter

och andra kontrollanordningar än de som hittills tillämpats skulle säkerligen

komma att medföra avsevärt ökat arbete och därmed ökade administrationskostnader.

Styrelsen skall emellertid söka gorå det bästa möjliga med anlitande av de utvägar,

som nu stå till buds. Det torde dock så småningom bliva en tvingande nödvändighet

att vidtaga extra åtgärder för efterkontrollen.»

Den av kommittén föreslagna anordningen bör enligt pensionsstyrelsens mening

bedömas från två olika synpunkter. Den kan nämligen anses å ena sidan åsyfta

att genom direkta undersökningar konstatera eventuella fall, då pension utgår i strid

mot gällande bestämmelser, samt å andra sidan utgöra ett led i den centrala kontrollen

över pensionsnämndernas sätt att handhava dem åliggande uppgifter.

Yad den direkta kontrollen över pensionstagarna angår, torde denna allt framgent

i huvudsak böra ankomma på pensionsnämnderna. För att en effektiv dylik kontroll

över huvud taget skall kunna upprätthållas, torde vissa åtgärder vara påkallade.

För närvarande erhålla nämnderna ej — annat än möjligen genom personlig bekantskap

med förhållandena — kännedom om pensionstagare, som inflytta i deras

distrikt. Att det under sådana förhållanden ofta icke är möjligt för nämnderna

— särskilt i större kommuner med rörlig befolkning — att utöva en tillfredsställande

kontroll torde ligga i öppen dag. En systematisk och fortlöpande kontroll

över pensionstagarna synes därför nödvändiggöra införandet av skyldighet för

dessa att till vederbörande nämnder anmäla förändringar i fråga om hemvist. Därest

en dylik anordning genomföres och om vidare den i annat sammanhang här dryftade

frågan om samarbete mellan å ena sidan pensionsnämnderna och å den andra

fattigvårdens och sjukförsäkringens organ löses på lämpligt sätt och dessutom vissa

skärpningar successivt vidtagas i föreskrifterna för nämnderna att med vissa mellanrum

söka i möjligaste mån granska pensionstagarnas förhållanden, torde ökade

möjligheter komma att föreligga att på ett mera tillfredsställande sätt än nu ofta

är fallet ordna frågan om kontrollen i första hand över de löpande pensionerna.

Den andra sidan av saken skulle avse kontrollnämndens uppgift att övervaka och

kontrollera pensionsnämndens sätt att handhava sitt uppdrag. Härvidlag håller

styrelsen före, att nämnderna i allmänhet söka att samvetsgrant fullgöra dem åliggande

uppgifter. Styrelsen vill dock ej förneka, att sådana kontrollåtgärder, som

kommittén föreslår, kunna, om de anordnas och utföras på ett lämpligt sätt, vara

av värde för att höja en del pensionsnämnders ansvarskänsla och för att tillföra

pensionsstyrelsen ökad erfarenhet om pensionstagarnas förhållanden.

Styrelsen har därför icke något att erinra emot, att en anordning, ungefär liknande

den av kommittén föreslagna, försöksvis kommer till stånd.

15. Ändringar i 9 § pensionsförsäkringslagen.

Kommittén föreslår,

att bestämmelserna i andra och sista styckena av 9 § pensionsförsäkringslagen

upphävas (sid. 215—217).

Härigenom skulle upphävas kommunernas nuvarande rätt att under vissa förutsättningar

dels utfå pensionstillägg eller del därav, som pensionstagare på grund av

9 § första stycket gått förlustig, dels ock uppbära pension på grundavgifter, som

kommun enligt 14 och 15 §§ pensionsförsäkringslagen inbetalat för den, som för

sin försörjning anlitar fattigvården. Det huvudsakliga skälet till de framlagda

förslagen angives vara, att de av ifrågavarande bestämmelser föranledda administrationskostnaderna

icke 6tode i rimlig proportion till de obetydliga belopp, varom det

här kunde vara fråga.

Pensionsstyrelsen har länge ansett, att de sålunda ifrågasatta ändringarna i 9 §

borde vidtagas, men frågan har hittills icke ansetts vara av sådan praktisk betydelse,

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

att styrelsen funnit eig böra väcka förelag därom. DS nu kommittén emellertid

framlagt förelag i ämnet, får pensionsstyrelsen, under instämmande i vad kommittén

härutinnan anfört, tillstyrka desamma.

16. Omflyttande till pensionsstyrelsen av socialdepartementets fattigvårdsbyrå

och socialstyrelsens sjukkassebyrå.

Kommittén föreslår,

att socialdepartementets fattigvårdsbyrå överflyttas från socialdepartementet och

inordnas som en byrå i pensionsstyrelsen (sid. 139); samt

att tillsynsmyndigheten över sjukförsäkringen uppdrages åt en avdelning i pensionsstyrelsen

(sid. 151).

Såsom motivering för det förra förslaget anför kommittén, att det önksvärda

samarbetet mellan fattigvård och pensionsförsäkring synes böra tryggas genom en

enhetlig ledning, vilket då lämpligen borde kunna ske genom den föreslagna överflyttningen.

Därigenom skulle man på bästa sätt främja samarbetet mellan de underordnade

organen på ömse sidor och t. ex. underlätta bedömandet av ansökningar

om lån ur pensionsförsäkringsfonden för fattigvårdsändamål. Anordningen skulle

dock icke utesluta, att fattigvårdsinspektionen fortfarande skulle fullgöra den byrån

för närvarande åliggande föredragningen i socialdepartementet.

Pensionsstyrelsen beaktar till fullo önskvärdheten av att samarbetet mellan fattigvård

och pensionsförsäkring så mycket som möjligt främjas, men anser det samtidigt

vara av stor vikt, att de utåt äro helt fristående från varandra. Det önskade

samarbetet bör kunna komma till stånd och utvecklas utan vidtagande av

en så vittgående åtgärd, som här av kommittén föreslås. Styrelsen får framhålla, att

fattigvårdsinspektionen torde komma att omfatta en hel del viktiga arbetsuppgifter,

t. ex. barnavården, vilka stå pensionsförsäkringsverksamheten mer eller mindre

främmande. Styrelsen vill också erinra om, att inom vida kretsar råder den uppfattningen,

att till tillsynsmyndigheten över fattigvårdsväeendet lämpligen borde

överföras avgörandet av de många processer i fattigvårdsmål, vilka nu handläggas

av kammarrätten. Det skulle nämligen vara önskvärt, att dessa ärenden komme att

behandlas av en myndighet, som hade kontakt med de praktiska förhållandena och

som inriktade sin strävan på att söka begränsa antalet av dessa rättegångar, vilka

— alldeles i strid mot vad man avsett med den nya fattigvårdslagen — undan för

undan ökas. Skulle även dessa ärenden tilläggas fattigvårdsinspektionen och denna

myndighet överflyttas till pensionsstyrelsen, skulle styrelsens arbetsbörda i hög grad

ytterligare ökas. Om det kan anses lämpligt — och styrelsen finner vissa skäl tala

härför —- att tillsynsmyndigheten för fattigvårdsväsendet inordnas under ett centralt

ämbetsverk, synes det ligga närmare till bands, att denna myndighet förlägges

till socialstyrelsen än till pensionsstyrelsen. En sådan anordning skulle icke komma

att i väsentlig mån minska förutsättningarna för det önskvärda samarbetet mellan

fattigvård och pensionsförsäkring.

Vad åter beträffar kommitténs förslag, att tillsynsmyndigheten över sjukförsäkringen

lämpligen bör överflyttas till pensionsstyrelsen, kan denna fråga givetvis icke

bedömas, förrän linjerna för sjukförsäkringsverksamheten bliva närmare bestämda.

Om det emellertid då skulle komma att visa sig, att densamma anordnas på ett sådant

sätt, att den lämnar förutsättningar för ett samarbete med pensionsförsäkringen,

torde styrelsen icke hava något att erinra mot, utan tvärtom finna det helt naturligt,

att ifrågavarande tillsynsmyndighet, därest den icke bör beredas en självständig

ställning, inordnas i pensionsstyrelsen.

10—252409. Bilaga till Kung1, Proposition.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

17. Kommitténs förslag angående sjukförsäkringen.

Kommittén föreslår,

att endast en sjukkassa inom varje sjukkasseområde — bestående av en eller flera

kommuner — skall erhålla statsbidrag (sid. 145),

att sådana sjukkassor skola åtaga sig sjukhjälp under en period av tre år i följd,

men att sjukkassa icke skall vara skyldig att meddela sjukhjälp under längre tid

än sammanlagt tre år på grund av en och samma sjukdom eller en sjukdom i förening

med annan (sid. 148), samt

att statsbidraget höjes från 2 till 3 kr. per medlem och år samt från 25 till 33

öre per sjukdag (sid. 152).

I övrigt har kommittén vidrört ett flertal spörsmål på hithörande område, utan

att dock framlägga några utarbetade förslag.

Kommittén framhåller, att det är en egendomlighet för den svenska socialförsäkringen,

att medan pensionsförsäkringen och olycksfallsförsäkringen genomförts

i möjligast vida omfattning, sjukförsäkringen icke blivit ordnad och att denna brist

gör sig kännbar i flera avseenden både ur social och ekonomisk synpunkt. För den,

som endast har sin arbetsförmåga att lita till, medför sjukdomsfallet omedelbara

svårigheter för livsuppehället och tvingar ofta den sjuke och hans familj att skuldsätta

sig eller vända sig till fattigvården. Blir sjukdomen långvarig, kan den

alldeles undergräva familjens ekonomi. Då sjukförsäkringen intager en central ställning

inom socialförsäkringen, är det svårt att utan densamma ordna såväl pensionsförsäkringen

som olycksfallsförsäkringen lämpligt och ekonomiskt. Framför allt förutsätter

den decentraliserade kontrollen och den positiva verksamheten för invalidernas

återställande samverkan med de försäkrade själva och stöd av deras eget intresse.

Kommittén anför vidare, att det av hänsyn både till sjukförsäkringens egen framtid

och till utvecklingen av de övriga socialförsäkringsgrenarna är nödvändigt att

organisera den frivilliga sjukförsäkringen så, att inom varje område finnes endast en

kassa med statsunderstöd.

Pensionsstyrelsen finner starka skäl tala för riktigheten av dessa kommitténs uttalanden.

Beträffande frågan om sjukhjälpstidens längd framhåller kommittén, att man

för att få ett verkligt resultat av samarbetet mellan sjukförsäkring och pensionsförsäkring

måste fördela omvårdnaden om de försäkrade, så att sjukförsäkringen tager

hand om sjukdomsfallen under en tillräckligt lång tid, för att deras eget intresse

skall göra sig gällande och för att det skall kunna konstateras, huruvida definitiv

arbetsoförmåga föreligger eller icke. Kommittén har stannat vid att förorda, att

sjukkassorna skola åtaga sig sjukhjälp under en period av tre år i följd, men att

sjukkassa icke bör vara skyldig att meddela sjukhjälp på grund av en och samma

sjukdom eller en sjukdom i förening med annan under längre tid än sammanlagt

tre år. Sjukhjälp och pensionstillägg på grund av invaliditet skulle emellertid i

en del fall kunna utgå samtidigt. Enligt pensionsstyrelsens mening skulle det innebära

en stor avbelastning såväl ekonomiskt som i andra avseenden för pensionsförsäkringen,

om sjukkassorna ålades ansvar för en mera långvarig sjukdomsperiod.

Detta dock under förutsättning, att den frivilliga sjukförsäkringen kraftigt utvecklades

och komme att omfatta allt större och större delar av befolkningen, och att

ett intimt och enligt väl avvägda grunder anordnat samarbete mellan pensionsförsäkringen

och sjukkassorna komme till stånd. Men denna princip bör då enligt styrelsens

mening genomföras fullt ut, så att sjukförsäkringen ensam får taga hand om

vederbörande under viss tid. Därefter torde sjukhjälpen böra ersättas med invalidpension,

även om vederbörande i ett eller annat undantagsfall icke skulle kunna

anses vara invalid i pensionsförsäkringslagens nuvarande mening.

opaginerad Kontrollera mot PDF

HT

I den mån en anordning som den ovan förordade kunde anses utgöra en särskild

ekonomisk belastning för sjukkassorna, torde det vara motiverat, att dessa beredas

ett motsvarande extra understöd, då därigenom icke oväsentliga besparingar skulle

vinnas i fråga om kostnaderna för invalidpensioneringen.

Beträffande själva huvudfrågan — vilka åtgärder i nuvarande läge böra företagas

för sjukförsäkringsfrågans lösning i vårt land — bar pensionsstyrelsen, som inom sin

verksamhet saknar nödig erfarenhet för ett mera ingående bedömande av detta spörsmål,

ansett sig böra inskränka sig till att endast framhålla några synpunkter, vilka

enligt styrelsens förmenande böra anläggas vid övervägande av denna svårlösta och

viktiga fråga.

Enligt styrelsens mening måste den ståndpunkt, som statsmakterna komma att

taga till denna fråga, först och främst dikteras av ekonomiska hänsyn. Man måste

klargöra för sig, i vilken utsträckning medel kunna under en viss tid framåt disponeras

för ändamålet, och därefter avpassa sina åtgärder.

Två olika linjer kunna därvid komma under övervägande, båda åsyftande att så

småningom leda till det mål, som enligt pensionsstyrelsens uppfattning måste anses

vara det riktiga såväl ur sociala synpunkter som med tanke på en enhetlig och rationellt

ordnad organisation av socialförsäkringen i dess helhet, nämligen en allmän

obligatorisk sjukförsäkring. Ben ena av dessa linjer avser att utnyttja, ordna och uppmuntra

den nuvarande frivilliga sjukkasseverksamheten samt att, i den man detta är

möjligt, bringa denna i samverkan med den redan bestående socialförsäkringen och

därigenom så småningom bereda mark för en obligatorisk sjukförsäkring. Den

andra linjen innebär att redan nu införa en begränsad, obligatorisk sjukförsäkring,

som sedan kunde successivt utvecklas till en mera fullständig och allmän sådan.

Beträffande förstnämnda linje — vägen över den frivilliga^ sjukkasseverksamheten

_ har kommittén för socialförsäkringens organisation i utlåtande den 2 november

1923 anfört följande:

»Såväl socialförsäkringskommitténs ursprungliga förslag som det överarbetade

förslaget till lag om sjukförsäkring hava utgått från, att denna försäkring skulle

byggas på försäkringstvång. Beträffande denna fråga anförde nämnda kommitté,

att erfarenheten från såväl utlandet som vart eget land visserligen givit vid handen,

att den frivilliga försäkringen förmått åstadkomma vida mera betydande resultat

beträffande sjukförsäkringen än i fråga om övriga grenar av den sociala försäkringen,

och att till följd härav genomförandet av försäkringstvång i fråga om sjukförsäkringen

icke alltid ansetts lika nödvändigt som i fråga om de övriga socialförsakringsgrenarna.

Efter hand hade emellertid i de flesta länder, i vilka dessa försäkringsfrågor

kommit under behandling, den uppfattningen trängt igenom, att även

sjukförsäkringen måste vila på principen om obligatorisk anslutning. Den frivilliga

sjukförsäkringen hade även i de länder, exempelvis Danmark, där densamma nått en

jämförelsevis stor utsträckning, dock visat sig brista i förmåga att vinna tillslutning

hos just de befolkningslager, vilka i främsta rummet hade behov av de fördelar,

som sjukförsäkringen beredde.

Arbetsutskottet delar denna uppfattning, att endast försäkringstvång kan medföra

en slutgiltig och tillfredsställande lösning av en social sjukförsäkring.

Såsom förut framhållits, synes det dock med hänsyn till nu rådande ekonomiska

förhållanden vara ofrånkomligt, att frågan om genomförande i vårt land av en allmän

obligatorisk sjukförsäkring måste tills vidare vänta på sin lösning, och att ■

om man under väntetiden vill taga ett första steg mot detta mål.— man sannolikt

torde, när tidpunkten härför kan anses vara inne, få inskränka sig till en sjukförsäkring

i endast begränsad omfattning med därefter successivt skeende utvidgningar,

i den mån de allmänna ekonomiska förhållandena sådant medgiva. Det bör

även erinras om, att, sedan beslut om obligatorisk sjukförsäkring fattats, en icke

oväsentlig tid måste förlöpa, innan en sådan försäkring kan träda i kraft, på grund

av de mycket omfattande organisatoriska förberedelser, som erfordras för densamma.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Man måste under sådana förhållanden fråga sig, huruvida det kan ur allmänna

synpunkter vara riktigt och klokt att låta den frivilliga sjukförsäkringen under en

väntetid, som kanske kan bliva rätt avsevärd, vara fastlåst i sitt nuvarande läge,

vilket, såsom sjukkasseförbundet framhållit, skulle innebära ett hämmande av och

sannolikt även en tillbakagång i denna sjukförsäkrings utveckling. Ett sådant förhållande

synes beklagligt med hänsyn till denna verksamhets av alla erkända samhälleliga

betydelse.

Redan ur dessa synpunkter synes det vara angeläget, att statsmakterna ägna ökad

uppmärksamhet åt sjukkasseverksamhetens utveckling.

Men det finnes även en annan sida av detta spörsmål, åt vilken enligt arbetsutskottets

mening bör ägnas beaktande. Det kan ifrågasättas, om de helt visst i och

för sig vägande skäl, som av socialförsäkringskommittén anfördes mot sjukförsäkringens

byggande på frivillighetens grund, numera äro av samma betydelse, eller

huruvida det icke skulle finnas möjligheter att vid en etappvis genomförd sjukförsäkring

kunna i början bygga denna på den redan befintliga frivilliga sjukförsäkringen

för att sedan efter hand övergå till en fullständigt genomförd allmän obligatorisk

sjukförsäkring.»

Statens besparingskommitté har nu upptagit ungefär dessa synpunkter och förordat

ett beträdande av den sålunda antydda vägen med en omorganisation av den

redan befintliga frivilliga sjukkasserörelsen.

Den av kommittén förordade linjen är enligt pensionsstyrelsens mening förenad

med vissa obestridliga fördelar. Förslaget går ut på omedelbara åtgärder, vartill

kommer att det söker att i viss mån bygga på en redan existerande likartad verksamhet

av ganska betydande omfattning. Kommittén uttalar sålunda den förmodan,

att såväl vissa av de nuvarande lokalkassorna som rikssjukkassornas många lokalavdelningar

på platser, dit icke någon annan sjukkasserörelse trängt fram, skulle bilda

stommen till de nybildade lokala statsunderstödda sjukkassorna. Härigenom förmenar

kommittén, att det värdefulla arbete, som redan nedlagts inom den frivilliga

sjukkasserörelsen, kommo att fortfarande bliva fruktbärande och de personliga

krafter, som övats och vunnit erfarenhet i sjukförsäkringsverksamheten, bliva tillvaratagna

inom den nya organisationen.

Om en sådan utvecklingslinje följes, synes det därför vara önskvärt, att en övergång

till den nya ordningen åvägabringas under samförstånd och samarbete med

hela den nuvarande sjukkasseverksamheten. Det torde emellertid vara nödvändigt,

att, om kommitténs förslag skall kunna leda till något mera avsevärt resultat, vare

sig för utbredning av den frivilliga sjukförsäkringsverksamheten eller för samarbete

med de övriga grenarna av socialförsäkringen, statens bidrag till verksamheten sättes

icke oväsentligt högre än vad kommittén föreslagit. Under de första verksamhetsåren

för en nybildad sjukkassa torde dessutom ett särskilt kraftigt stöd från det

allmännas sida komma att visa sig erforderligt, om tillkomsten av nya kassor skall

i tillräcklig utsträckning kunna påräknas.

Därest emellertid avsevärt större medel än som kommittén beräknat skulle behöva

tagas i anspråk för ett effektivt genomförande av kommitténs linje, måste den frågan

uppställas till undersökning och besvarande, huruvida icke motsvarande medel skulle

finna en bättre användning för genomförandet av en obligatorisk sjukförsäkring i

viss utsträckning. De allmänna ekonomiska förhållandena hava sedan år 1923, då

organisationskommitténs förut omnämnda utlåtande avgavs, kommit i ett i viss mån

annat läge, och man skulle måhända vara berättigad att nu betrakta sjukförsäkringens

utvecklingsmöjligheter med större tillförsikt, än som då var fallet.

Vad angår den senare huvudlinjen — införandet redan nu av en begränsad obligatorisk

sjukförsäkring — skulle en sådan begränsning kunna ske antingen genom att

försäkringen inskränktes till att omfatta endast vissa befolkningsgrupper, då närmast

lönarbetare, eller genom att man omedelbart införde en mera allmän sjukförsäkring

med tills vidare starkt begränsade prestationer.

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

En försäkring i enlighet med socialförsäkringskommitténs förslag, men omfattande

endast lönarbetare, skulle enligt besparingskommittén nu draga en totalkostnad

av omkring 70 miljoner kr., varav J/3 skulle falla på statsverket. Mot införandet

av en dylik försäkring tala vissa av besparingskommittén anförda skäl. Därutöver

må ytterligare framhållas, att en på detta sätt begränsad försäkring alltid

kommer att röra sig med ett stort antal gränsfall, som förorsaka svårigheter i förvaltningshänseende,

och dessutom lämnar utanför sig stora befolkningsgrupper, vilka

i hög grad äro i behov av de sociala fördelar, som sjukförsäkringen medför.

Söker man åter att införa en allmän obligatorisk försäkring med begränsade försäkringsförmåner,

exempelvis genom att införa en karenstid av tre månader, och

sålunda överlåta åt den enskilde att själv säkerställa sig för sjukdom under denna

tid, komme den för ändamålet erforderliga förvaltningsorganisationen att bliva oproportionerligt

stor och dyrbar i jämförelse med försäkringens gagn, såvida man icke

skulle finna möjlighet att ansluta densamma till en redan befintlig social försäkringsinstitution.

Sannolikt skulle man emellertid genom att redan från början i en eller annan

form införa en obligatorisk försäkring tidigare än med ett beträdande av frivillighetens

väg komma fram till en allmän obligatorisk försäkring och därigenom snabbare

erhålla en mera ändamålsenlig organisation för övriga delar av socialförsäkringen.

Pensionsstyrelsen anser emellertid, att hela spörsmålet om den utvecklingslinje för

befrämjande av sjukförsäkringsverksamheten, som bör i nuvarande läge tillgripas,

icke kan slutgiltigt bedömas utan en vida mer fullständig och ingående utredning

än den kommittén framlagt. Styrelsen föreslår därför, att i fråga om detta spörsmål

en fortsatt utredning igångsättes, som tager sikte på båda de ovanberörda utvecklingslinjerna

och jämväl de förhållanden i övrigt, som kommittén berört. Och

vill styrelsen framhålla vikten av, att statsmakterna snarast beredas tillfälle att få

taga ståndpunkt till denna för hela vår land så viktiga fråga, som redan allt för

länge fått vänta på sin lösning.

Pensionsstyrelsen har vid behandlingen av förevarande ärende i allmänhet icke

ingått i närmare granskning av i betänkandet lämnade sifferuppgifter. Styrelsen

finner eig emellertid böra fästa uppmärksamheten därå, att de i tabellerna I och II

å sid. 282 i kommitténs betänkande angivna kommunala kostnaderna för pensionsförsäkringen,

varom vissa uppgifter synbarligen hämtats ur Årsbok för Sveriges

kommuner och andra erhållits direkt från statistiska centralbyrån, utan en närmare

förklaring kunna giva anledning till missförstånd. För att erhålla ett riktigt begrepp

om dessa kostnader måste nämligen uppgifterna kompletteras med motsvarande

uppgifter angående inkomster. Från det belopp å 10 å 13 miljoner kr., till

vilket kostnaderna för hela riket upptagits, måste avdragas 8 å 9 miljoner kr., utgörande

influtna grundavgifter, varefter de verkliga kostnaderna utgöra högst skillnaden

mellan dessa belopp.

Avskrift av protokoll vid styrelsens sammanträde med de till styrelsens biträde

förordnade sakkunniga bifogas.

Stockholm den 20 juni 1925.

Underdånigst

ADOLF AF JOCHNICK.

Carl Broberg.

Karl Dickman.

Hugo Elliot,

föredragande.

Erik Stridsberg.

Axel Tei, ax der.

Ferd. O. Schager.

Ruben Lindberg.

Hans Smedmark.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Utdrag av protokoll, hållet vid sammanträde

inom kungl. pensionsstyrelsen jämte de av Kungl.

Maj:t förordnade sakkunniga den 20 juni 1925.

Närvarande: generaldirektören af Jochnick, byråcheferna Broberg, Dickman, Elliot,

Stridsberg, Telander, Schager, Lindberg och Smedmark samt de sakkunniga

herrar Kvarnzelius, Nilsson och Eriksson samt fröken Wedberg.

§ 1-

Sedan Kungl. Maj:t genom remiss den 24 februari 1925 anbefallt pensionsstyrelsen

att avgiva utlåtande över statens besparingskommittés betänkande med utredning

och förslag angående socialförsäkringens organisation, företog styrelsen nu detta

ärende till avgörande och förklarade generaldirektören, att ärendet skulle behandlas

enligt § 12 i instruktionen för pensionsstyrelsen. Därvid beslöts skrivelse till Konungen

av innehåll, registraturet utvisar.

I nedan angivna avseenden förekommo reservationer eller särskilda uttalanden,

nämligen:

1) rörande punkt 1 i styrelsens utlåtande: »Höjning av pensionsavgifterna, särskilt

för gifta kvinnor, samt ändrade grunder för beräkning av pensionstillägg»

av byråchefen Dickman, som anförde:

»Frågan om ernående av en effektivare pensionsförsäkring genom en väsentlig höjning

av pensionsavgifterna och därmed av avgiftspensionerna bör bedömas med hänsyn

till såväl övriga grenar av socialförsäkringen som andra sociala föranstaltningar.

Det bör ligga i den persons intresse, vilken bär en tillräcklig inkomst, att sörja

för sin bärgning på ålderdomen eller vid tidigare uppkommen arbetsoförmåga genom

att göra tillräckliga avsättningar för framtiden eller försäkra sig till så stort

belopp, som han för egen del konsumerar. Det är dock alltför vanligt att underskatta

framtida behov i jämförelse med förhandenvarande, i synnerhet då det är

fråga om en mera avlägsen framtid. Med hänsyn till den risk, som sålunda föreligger,

att vederbörande genom bristande förtänksamhet kommer att falla samhället

till last, synes därför fog förefinnas att ålägga honom avgifter till så pass stort belopp,

som erfordras för en nödtorftig försörjning vid bristande arbetsförmåga. Den

sociala försäkringen kan sägas gå ut på att ålägga sådana obligatoriska avgifter

eller ock att stimulera till frivilliga avgifter för samma ändamål.

Beträffande de nu förefintliga grenarna av socialförsäkringen, nämligen olycksfallsförsäkringen,

pensionsförsäkringen och sjukförsäkringen, är den förstnämnda

redan tillgodosedd i långt rikligare mån än som, åtminstone inom en avsevärd tid,

kan tänkas komma att bliva fallet med de båda övriga. Det torde därför i detta

sammanhang vara tillräckligt att taga hänsyn till de båda senare. Från synpunkten

av den enskildes behov är det naturligtvis viktigare att ha sörjt för sig vid varaktig

oförmåga till arbete och på sin ålderdom än vid övergående sjukdom, åtminstone

beträffande den kontanta ersättningen. För annan sjukhjälp är ju i regel i

nödfall sörjt genom fattigvården, och det är givetvis att föredraga att under en

övergående tid anlita fattigvården än att vid viss tidpunkt bliva hänvisad därtill

för sin återstående livstid. Synnerligen viktigt vore emellertid att även få till stånd

en effektiv sjukförsäkring åtminstone för långvariga sjukdomsfall. Om man, såsom

överdirektör Laurin föreslagit i ett i april 1925 hållet, beaktansvärt föredrag i

Svenska försäkringsföreningen om besparingskommitténs betänkande, kompletterar

den obligatoriska pensionsförsäkringen med obligatorisk sjukförsäkring med lång (3

månaders) karenstid och lång (3 års) sjukhjälpstid, torde kostnaderna härför ej

bliva oöverkomliga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

151

Det synes därför, som hänsyn till sjukförsäkringens behov ej bör och ej behöver

lägga hinder i vägen för väsentligen höjda pensionsavgifter.

Då det sålunda gäller att i främsta rummet tillse, att vederbörande så vitt möjligt

själv sörjt för sig, då ålderdom inträder eller invaliditet dessförinnan inträffar,

skulle man emellertid kunna tänka sig, att det skedde i annan form än genom

pensionsförsäkring, exempelvis genom åläggande att göra årliga avsättningar för

ett sparkapital att vid behov användas. Detta skulle likväl medföra förutom andra

olägenheter vida större kostnader för den enskilde, och då det naturligtvis^ är av

vikt att icke ålägga honom större förpliktelser än nödigt, torde det vara svårt att

finna lämpligare form härför än en genom obligatoriska avgifter åstadkommen pensionsförsäkring,

avsedd att lämna den försäkrade en nödtorftig bärgning vid ålderdoms-

eller förtidsinvaliditet.

Med tillhjälp av uppgifterna om kostnaderna för full fattigförsörjning torde man

kunna finna ledning för bedömandet, huru mycket som erfordras för nödtorftig

Nedanstående tabell, vartill materialet hämtats ur statistiska centralbyråns redogörelse

för fattigvården år 1922, upptager antalet personer med full fattigförsörjning

och medelvärdet av sådan försörjning dels för landsbygden i varje län, dels för var

och en av de angivna 14 största städerna och dels övriga städer tillsammans. Genom

att multiplicera antalet fullt försörjda med medelvärdet av full försörjning

har den i sista kolumnen angivna totala kostnaden för full försörjning erhållits.

Fattigvård år 1922.

Medelvärde

Totalkostnad

av full

för full

Landsbygd, län

Antal fullt

försörjda

försörjning

försörjning

Kronor

Tusental kronor

Stockholms.........

.... 2,951

517

1,526

.... 1,328

446

592

Södermanlands .......

.... 2,131

444

946

Östergötlands........

.... 3,009

423

1,273

Jönköpings.........

.... 1,720

441

759

Kronobergs.........

.... 1,643

413

679

Kalmar...........

.... 2,226

404

915

Gotlands..........

.... 366

435

159

Blekinge..........

.... 1,443

428

618

Kristianstads........

.... 1,938

446

864

Malmöhus..........

.... 2,556

480

1,227

Hallands..........

.... 1,256

442

555

Göteborgs och Bohus.....

.... 1,841

463

852

Älvsborgs ..........

.... 2,841

451

1,281

Skaraborgs .........

.... 2,150

442

950

Värmlands..........

.... 3,248

468

1,520

Örebro...........

.... 2,289

432

989

Västmanlands........

.... 1,692

450

761

Kopparbergs.........

.... 2,642

481

1,271

Gävleborgs.........

.... 2,408

469

1,129

Västernorrlands.......

.....3,538

452

1,599

Jämtlands..........

.....1,722

521

897

Västerbottens........

.... 1,615

373

602

Norrbottens.........

.....2,039

370

754

Landsbygd inalles 50,632 449

opaginerad Kontrollera mot PDF

152

Städer

Malmö

Gävle . . .

Örebro . .

Yästeräs

Eskilstuna

Jönköping .

Borås . . .

Uppsala . .

Karlskrona

Antal fullt

försörjda

Medelvärde

av full

försörjning

Kronor

Totalkostnad

för full

försörjning

Tusental kronor

. 11,404

832

9,488

. 3,221

795

2,561

858

1,737

546

926

1,084

569

1,200

505

. 492

1,069

526

. 527

670

353

. 769

510

392

. 345

861

297

. 609

659

401

449

624

280

. 326

883

288

343

679

233

De uppräknade städerna.......23,152

Övriga städer............10,673

Städer inalles 33,825

Hela riket 84,457

801

570

728

561

18,556

6,084

24,640

47,358

Genom att särskilt för landsbygden och särskilt för de angivna städerna addera

dessa kostnader samt dividera summan med summan av antalet fullt försörjda har

såsom av tabellen framgår, medelvärdet av full försörjning befunnits vara

'' för landsbygden.................... 449 kronor

» de uppräknade 14 största städerna..........801 »

» övriga städer....................... ,

> samtliga städer................ 728 >

> hela riket............ mi

Statistiska centralbyrån yttrar, att i flera av kommunerna uppgifterna avse den

kontanta kostnaden utan inräknande av värdet å naturapersedlar. Härigenom ha de

uppgivna kostnaderna blivit för låga. Å andra sidan är det möjligt, att kostnaden

för en understodstagares fulla försörjning nedgått efter år 1922. Även andra omstandigheter

medverka i ena eller andra riktningen till att göra resultaten för de

särskilda kommunerna osäkra. På medeltalen torde de haft relativt mindre inHåller

man sig emellertid, oaktat den osäkerhet som vidlåder dem, till de angivna

medelvärdena, kan man likvisst bilda sig en ungefärlig föreställning om, huru

stora avgifter skulle erfordras för att möjligen kunna ernå ett pensionsbelopp, motsvarande

kostnaden för full fattigförsörjning. I nedanstående tabell äro angivna

de pensionsbelopp, som enligt de nu gällande, i 6 § första stycket pensionsförsäkringslagen

angivna grunderna för avgiftspensionens beräkning motsvara olika årsavgifter,

erlagda med samma belopp från och med 16 till och med 66 resp. 54 års

ålder. Det senare fallet avser pension från 55 års ålder på grund av varaktig oförmåga

till arbete.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Årsavgift

kr.

’ e n s i o n

s b e 1 o p

P

vid 67 års ålder

vid 55 års ålder

för man

kr.

för kvinna

kr.

för man

kr.

för kvinna

kr.

5............

85.50

68.40

76.50

61.20

10............

171.00

136.80

153.00

122.40

15............

256.50

205.20

229.50

183.60

20...........

342.00

273.60

306.00

244.80

25............

427.50

342.00

382.50

306.00

30............

513.00

410.40

459.00

367.20

33............

564.30

451.44

504.90

403.92

35............

598.50

478.80

535.50

428.40

40............

684.00

547.20

612.00

489.60

50............

855.00

684.00

765.00

612.00

60............

1,026.00

820.80

918.00

734 40

70............

1,197.00

957.60

1,071.00

856.80

80............

1,368.00

1,094.40

1,224.00

979.20

För den nu gällande maximiavgiften, 33 kronor (vilken erlägges endast av personer

med minst 10,000 kronors årsinkomst), erlagd under 51 år, skulle en man nå

ett pensionsbelopp, ungefär motsvarande medeltalet av full fattigförsörjning för

hela riket, och en kvinna medeltalet av full fattigförsörjning på landsbygden. Det

vore därför synnerligen eftersträvansvärt att för dem, som fullt ut kunna försörja

sig själva, kunna komma därhän att bestämma en minimiavgift, icke mycket

lägre än den nuvarande maximiavgiften eller åtminstone till något belopp mellan

20 och 30 kronor.

Söker man se till, i vad mån kommitténs förslag fyller fordringarna på att avgiftspensionen

vid försäkringsfallets inträffande skall lämna en nödtorftig bärgning,

vilken väl åtminstone icke får anses falla väsentligen under kostnaden för

full fattigförsörjning, finner man på grund av de av kommittén föreslagna avgifterna

för de olika inkomstklasserna och med ledning av den å sid. 185 i betänkandet

intagna tabellen över antalet personer i varje inkomstklass följande.

I inkomstklass nr III är avgiften för ogift person 15 kronor och i klass V för

gift person 19 kronor. För den förra avgiften, erlagd i 51 år, skulle en man erhålla

i avgiftspension 256:50 och en kvinna 2 05 : 20 kronor samt för den senare avgiften

en man 324: 90 och en kvinna 259 : 92 kronor. Dessa belopp ligga så långt under

den genomsnittliga kostnaden för full fattigförsörjning, även i de län där denna

är beräknad lägst, att det i regel torde vara uteslutet att leva enbart på en sådan

avgiftspension. Enligt den nämnda tabellen utgöra de avgiftspliktiga ogifta personerna

i de 3 lägsta inkomstklasserna 585,000 män och 845,000 kvinnor eller tillsammans

1,430,000 personer samt de gifta i de 5 lägsta inkomstklasserna 609,000

män och 638,000 kvinnor eller tillsammans 1,247,000 personer. Sammanlagt utgöra

sålunda de ifrågavarande personerna 2,677,000 eller 77 % av samtliga de 3,475,000

avgiftspliktiga. I regel skulle sålunda dessa 77 % aldrig kunna erhålla en avgiftspension,

som ensam försloge till uppehället. Beträffande de i närmast högre

inkomstklass befintliga skall en ogift person i klass IV erlägga en årsavgift å 25

kronor och en gift i klass VI likaledes 25 kronor. Mot denna avgift, erlagd under

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

51 år, svarar en avgiftspension för man å 427 : 50 kronor och för kvinna å 342 kronor.

Beloppet för man ligger något under medelvärdet av full fattigförsörjning på

landsbygden och för kvinna avsevärt under medelvärdet t. o. m. för de billigaste

länen. Antalet av dessa män och kvinnor är resp. 278,000 och 166,000 eller tillsammans

444,000 personer. Lägges härtill det förut angivna antalet i de lägre inkomstklasserna,

blir summan 3,121,000 personer eller nära 90 % av hela antalet. Avgiftsbetalarna

i de högre inkomstklasserna, vilka skola erlägga minst 35 kronors årsavgift,

utgöra sålunda föga mer än 10 % av hela antalet. Sannolikt skulle icke ens

så många erhålla en avgiftspension, uppgående till värdet av full fattigförsörjning.

Även utan hänsyn till försummade avgifter kommer naturligtvis en person i allmänhet

icke att erlägga en år för år lika stor avgift. Men de anförda siffrorna torde

likväl lämna en föreställning om storleken av de pensioner, som erhållas för vissa

genomsnittliga årsavgifter, och det relativa antalet personer, som erlägga dem. Även

om vad som fordras för en nödtorftig bärgning anses ligga något under kostnaden

för full fattigförsörjning, torde det vara uppenbart, att de av kommittén föreslagna

avgifterna ingalunda kunna anses tillräckliga för en mera definitiv lösning av

frågan. Men de skulle likväl innebära ett väsentligt framsteg i jämförelse med nu

stadgade avgifter, särskilt med tanke därpå, att även om avgiftspensionen i de allra

flesta fall kommer att i och för sig bliva otillräcklig för pensionstagarens bärgning,

den likväl i många fall kan vara tillräcklig att med någon eventuell ännu återstående

arbetskraft eller annan inkomstkälla lämna en nödtorftig bärgning utan anlitande

av bidrag från samhällets sida.

Vad beträffar den föreslagna högsta årsavgiften, 80 kronor, skulle visserligen den

däremot svarande maximipensionen, 1,368 kronor för man och 1,094 : 40 kronor för

kvinna, få anses komma att något överstiga kostnaderna för en nödtorftig försörjning

även i de dyrare städerna. Men som de angivna pensionsbeloppen förutsätta,

att 80 kronor om året påförts och erlagts fr. o. m. 16 t. o. m. 66 års ålder, torde det

bliva mycket sällsynt, att avgiftspensionen närmar sig ett sådant belopp, och den

högre avgiften torde ofta komma att väl behövas för att, särskilt då de tidigare avgifterna

varit jämförelsevis låga, höja pensionen till ett någorlunda tillfredsställande

belopp.

Beträffande åter kommitténs förslag att höja grundavgiften från 3 till 5 kronor,

torde man kunna godtaga motiveringen härför, nämligen att höjningen något

så när motsvarar penningvärdets fall sedan år 1914. Visserligen skulle det kunna

sättas i fråga, huruvida det är lämpligt att ålägga de personer, som ha mindre årsinkomst

än 600 kronor, någon som helst pensionsavgift. Men då antalet av dessa

personer uppgår till närmare 40 % av samtliga avgiftspliktiga, torde man kunna

utgå ifrån, att kanske flertalet av dessa personer i själva verket bort taxeras till

inkomst, särskilt då inkomster in natura, vilka väl i allmänhet värderas för lågt,

utgöra en väsentligare del av totalinkomsten.

Om den obligatoriska pensionsförsäkringen inom en icke allt för avlägsen framtid

skall bliva av någon mera avsevärd betydelse, synes det mig på grund av vad

ovan anförts synnerligen angeläget, att snarast möjligt höja pensionsavgifterna åtminstone

till så pass stora belopp, som kommittén föreslagit. I överensstämmelse

med vad pensionsstyrelsen tänkt sig för de lägre avgifter, som styrelsen förordat,

torde dock den modifikationen i kommitténs förslag böra företagas, att avgiften bestämmes

som en viss procent av inkomsten. Kommitténs avsikt synes ha varit att

föreslå en pensionsavgift uppgående ungefär till 2 % av inkomsten, ehuru den för de

högre inkomsterna inom varje klass faktiskt blivit avsevärt lägre. Med bibehållande

av kommitténs förslag, att avgiften delas lika på man och hustru, torde det sålunda

stå i god överensstämmelse med kommitténs avsikt att bestämma årsavgiften

för ogift person till 2 % av den t. ex. till närmast lägre hundratal kronor avrundade

årsinkomsten och för gift person till 1 % av makarnas sammanlagda sålunda avrundade

inkomst, dock i värjo fall lägst 5 och högst 80 kronor. Den, som icke har

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

en inkomst av minst 600 kronor eller vilkens make icke heller liar en inkomst å

minst nyssnämnda belopp, skulle endast erlägga 6 kronor. Härigenom skulle eu utjämning,

i regel uppåt, men i vissa fall nedåt, åstadkommas i de av kommittén föreslagna

avgifterna. Skulle emellertid uppbörden ske i kortare terminer än årsvis,

finge naturligtvis avrundningen rätta sig efter uppbördsterminen. Om sålunda,

som kommittén tänkt sig, löntagares pensionsavgifter liksom skatter skulle uttagas

genom avdrag å lönen, vore väl lämpligt, att avgiften bestämdes till 2 % a avrundad

vecko- eller månadslön.

Om ett sådant uppbördssystem för löntagare visar sig ändamålsenligt, kan med

skäl ifrågasättas, huruvida icke redan i samband därmed åtminstone för dessa vore

möjligt att förverkliga det förut uttalade önskemålet om en minimiårsavgift å 20 å

30 kronor, vilken kunde uppbäras t. ex. genom ett avdrag å 50 öre på veckoavlöningen

(eller något mer, t. ex. 60 öre, om den skall inkludera sjukförsäkringsavgift).

Därigenom skulle ett verkligt betydande steg vara taget mot en effektiv pensionsförsäkring.

Inledningsvis har såsom motiv för befogenheten att ålägga den enskilde pensionsavgifter

anförts risken för, att han eljest vid arbetsoförmåga faller samhället till

last. För den, som redan i annan form har det tillfredsställande ordnat för sin utkomst

på ålderdomen och vid arbetsoförmåga (varvid bör fordras, att denna utkomst

ej är helt beroende av hans kvarstannande i viss tjänst eller viss pensionskassa),

skulle visserligen det här anförda skälet till obligatoriska avgifter till den allmänna

pensionsförsäkringen bortfalla. Men då det hittills visat sig tekniskt mycket svart

att genomföra en apparat med sådana personers undantagande från avgiftsplikt, har

pensionsstyrelsen ansett lämpligare, att annan pensionsförsäkring rättar sina villkor

efter den allmänna, om så befinnes påkallat.

Emellertid har överdirektör Laurin i sitt ovan omnämnda föredrag även framlagt

ett förslag i detta ämne av den innebörd, att en av pensionsstyrelsen godkänd försäkringsanstalt

skulle få träffa avtal med en person om övertagande av hans pensionsförsäkring

enligt lagen. Sedan detta styrkts, skulle anteckning härom göras i

pensionsstyrelsens försäkringsregister och i försäkringsboken. Pensionsstyrelsen

skulle tillhandahålla försäkringsanstalten årsavgiftsmärken och sådant märke skulle

gälla vid avgiftsuppbörden som betalning för den debiterade årsavgiften. Om den

försäkrade bryter sitt avtal med försäkringsanstalten, överlämnar denna icke vidare

årsavgiftsmärke till honom, utan vid avgiftsuppbörden får han da i vanlig ordning

erlägga sin avgift, vilken pensionsstyrelsen översänder till försäkringsanstalten.

Om den försäkrade kan förete tillfredsställande läkarebetyg, bör dock pensionsstyrelsen

kunna medgiva, att hans försäkring i försäkringsanstalten upphör,

så att denna redovisning av avgifterna icke ifrågakommer. När pensionsstyrelsen

beviljat den försäkrade pension, bestämmes denna efter hans i försäkringsboken kvitterade

avgifter, som om de alla erlagts till pensionsstyrelsen. Men försäkringsanstalten

svarar för den del av pensionen, som belöper på de under dess handhavande

av försäkringen erlagda avgifterna.

Om detta förslag kan så utformas, att det ej medför allt för mycket ökat arbete

och kostnader, synes det väl värt att överväga, dels ur den synpunkten att den enskilde

ej bör påläggas större tvång än nödigt är, dels därför att pensionsförsäkringsfonden,

vilken särskilt efter en väsentlig höjning av pensionsavgifterna komme att

uppgå till ett ofantligt stort belopp, då komme att fördelas på flera händer.

För närvarande gälla vissa övergångsbestämmelser för beräkning av pensioner

motsvarande den del av en årsavgift, som icke överstiger 13 kronor, nämligen för personer

födda före år 1898. Vid genomförande av förslaget till höjda avgifter blir det

erforderligt att ändra dessa övergångsbestämmelser. På vad sätt detta lämpligen

bör ske är svårt att närmare precisera, innan förslaget i övrigt mera i detalj utformats.

Måhända höra för alla efter lagändringens ikraftträdande erlagda avgifter

inga övergångsbestämmelser gälla, men för förut av personer, födda före år 189S,

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

erlagda avgifter, i den mån de icke överstiga visst belopp (13 kronor), avgiftspensionerna

utgå efter en högre procentsats än enligt nuvarande övergångsbestämmelser.

Till slut bör ytterligare framhållas den synnerliga vikten av att i samband med

införande av väsentligt höjda pensionsavgifter söka åstadkomma en effektivare avgiftsuppbörd,

vilken åter. kan bliva beroende av det tilltänkta förslaget om annat

skatteuppbördsförfarande. Om detta förslag icke hinner framläggas för 1926 års

riksdag, men är att förvänta i en snar framtid, torde det därför vara lämpligast

att till dess dröja med förhöjningen av pensionsavgifterna. På sättet för detta uppbördsförfarande

kan även utformningen av förslaget i övrigt komma att väsentligen

bero. Det torde därför bliva nödvändigt, att ett mera preciserat förslag till

avgiftsförliöjningar m. m. då utarbetas av sakkunniga personer.

I det föregående har jag dels sökt giva skäl för önskvärdheten att söka mera

allmänt åstadkomma avgiftspensioner, motsvarande kostnaden för en nödtorftig

bärgning, dels sökt påvisa vilka ungefärliga avgifter skulle vara erforderliga härför

samt såsom ett steg mot målet förordat kommitténs förslag till avgiftsförhöjningar,

utökat i två angivna avseenden.

Emellertid resas även från deras sida, som uttala sig för önskvärdheten av en

effektivare avgiftspensionering, invändningar eller betänkligheter av olika slag mot

en mera avsevärd avgiftsförhöjning.

En sådan betänklighet är den, att höjda avgifter till pensionsförsäkringen skulle

kunna lägga hinder i vägen för införande av en obligatorisk sjukförsäkring. Det

tyckes vara en rätt ‘allmänt utbredd åsikt, att sjukförsäkringen är det primära och

bort vara den grund, varpå sedan den övriga socialförsäkringen bort uppbyggas.

Man har därvid i fråga om dess förhållande till pensionsförsäkringen särskilt fäst

sig vid, att sjukförsäkringen skulle verka minskande på kostnaderna genom att nedbringa

invaliditeten. Det kan för det första ifrågasättas, huruvida man icke gjort

sig väl överdrivna föreställningar om de verkningar, som med avseende på sjukvården

i landet och särskilt nedbringandet av invaliditeten införandet av en obligatorisk

sjukförsäkring skulle medföra. Vidare bör man beakta, att en förbättrad

sjukvård under alla förhållanden icke blott minskar invaliditeten utan även förlänger

livet, det förra inflytandet ägnat att minska, det senare att öka kostnaden

för avgiftspensionerna. I synnerhet så länge avgiftspensionerna äro så små som

enligt nu gällande lag, är naturligtvis i varje fall kostnadsändringen av så försvinnande

betydelse i jämförelse med sjukförsäkringskostnaden, att den torde kunna

lämnas ur räkningen vid uppgörande av en plan för ett eventuellt införande av

obligatorisk sjukförsäkring.

Med hänvisning till vad jag i början av mitt anförande yttrat, synes den naturliga

gången härvid vara den, att man först söker åstadkomma en något så när effektiv

avgiftspensionering och en sjukförsäkring med ersättning vid mycket långvariga

sjukdomsfall, innan man söker utsträcka sjukförsäkringen till ersättning även

vid mera kortvariga.

En annan betänklighet, som även pensionsstyrelsen framfört mot att nu företaga

en mera avsevärd avgiftsförhöjning, är de rådande ekonomiska förhållandena.

Jag saknar förutsättning att kunna bedöma, huruvida dessa i vårt land för den stora

allmänheten äro sämre än normalt. Men förhåller det sig så, som professor Brisman

i sitt uttalande till kommittén framhållit, att vi antagligen gå mot allt mer bekymmersamma

tider i ekonomiskt avseende, synes det vara av särskild vikt att snarast

söka hopspara kapital att lätta det framtida ekonomiska trycket. Eör övrigt anser

jug, att man icke bör fästa allt för stor vikt vid den tillfälliga ekonomiska situationen

för bedömande av pensionsavgifternas lämpliga storlek, då avgiften ju i

allmänhet rättar sig efter inkomstens storlek och sålunda sjunker med en sjunkande

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

inkomst. Visserligen skulle det kunna kännas något besvärligare, då avgiften utgår

efter något föregående års inkomst, men kommittén har ju tänkt sig, att avgiften

skulle utgå huvudsakligen på den löpande inkomsten.

Rörande den svårbedömliga frågan, i vad mån erläggande av pensionsavgifter

hindrar ett annat sparande, som bättre kunnat komma produktionen till godo, kan

jag i huvudsak ansluta mig till vad pensionsstyrelsen därom yttrat. Givet är, att

det blir allt mer maktpåliggande för fondfullmäktige att förutom sin främsta uppgift,

att gorå sådana kapitalplaceringar, som med nödig hänsyn till säkerheten lämna

de försäkrade största möjliga valuta för deras avgifter, även fylla den, att fondbildningen

i görligaste mån må bidraga till att i längden öka nationalförmögenheten.

Denna uppgift bleve antagligen lättare, om även kapitalplacering i utländska valutor

tillätes.

Det är måhända icke ur vägen att i denna fråga anföra några rader ur professor

Wicksells artikel i Ekonomisk tidskrift 1912 häfte 12 om Ålderdomsförsäkringskommitténs

betänkande: »En fond är ju ett kapital, och i detta fall till största delen

ett nytt kapital. Men ett land, som ökar sitt kapital, blir icke fattigare därav

utan jämt så mycket rikare. Skulle det lyckas oss att samla en fond på 3 1/3

miljarder, så kunde vi för det första med ungefär hälften därav betala alla våra

utländska skulder, enskilda såväl som allmänna, och ändå ha penningar över att

investera i allehanda nyttiga och nödiga inländska företag, ja, varför icke, delvis

utlåna dem åt andra, kapitalbehövande nationer. Fondbildningen är i själva verket

den egentliga nationalekonomiska vinsten av socialförsäkringen liksom av all annan

försäkring.»

Kommitténs uppskattning av fondens storlek i »jämviktsläge», enligt kommitténs

förslag till avgiftsförhöjningar 2.7 miljarder kronor, synes på sina håll ha föranlett

missförstånd. Den torde närmast få anses motsvara det belopp, vartill fonden nu

skulle ha uppgått under de angivna förutsättningarna (bland andra den folkökning

av 0.7 procent, som ägt rum under de senaste årtiondena), om de föreslagna bestämmelserna

varit gällande sedan tillräckligt lång tid tillbaka. Fattar man åter

uppskattningen såsom syftande på framtiden, hade kanske meningen framstått klarare,

om det i stället sagts, att fonden, då verkningarna av de föreslagna bestämmelserna

hunnit göra sig fullt gällande, skulle uppgå till 4B0 miljoner kronor (l/6 av

2.7 miljarder) per miljon invånare, ty det är givet att med en fortsatt folkökning

av 0.7 procent folkmängden för varje år stiger alltmer från 6 miljoner, och fonden

skulle då, när tillräckligt lång tid förflutit, stiga i proportion till folkmängden.

Eljest brukar man, då man talar om ett ekonomiskt jämviktsläge, förutsätta en

konstant folkmängd. I så fall torde, om man antager samma dödlighet och invaliditet

som ålderdomsförsäkringskommittén, de av kommittén angivna beloppen böra

ökas med omkring 1/3 och sålunda fonden per miljon invånare komma att uppgå

till omkring 600 miljoner kronor. För övrigt är det naturligtvis ytterst vanskligt

att tillnärmelsevis uppskatta, huru det i dessa avseenden i framtiden verkligen

kommer att ställa sig.

Beräkning av pensionstillägg.

I likhet med kommittén och pensionsstyrelsen synes det även mig principiellt

riktigt, att avgiftspension räknas som inkomst vid bestämmande av pensionstilläggets

storlek. Kommittén gör dock den modifikationen, att avgiftspension intill

ett belopp av 50 kronor icke skall medräknas som inkomst, »detta närmast såsom

en belöning för ordentlig avgiftsbetalning». Pensionsstyrelsen går ända därhän,

att den anser starka skäl tala för att, till trots för förhöjning av avgifterna, all

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

avgiftspension fortfarande räknas som inkomst, så länge en höjning av pensionstillägget

icke vidtages.

Från denna pensionsstyrelsens ståndpunkt måste jag taga bestämt avstånd, enär

jag anser det egentligen bärande motivet för påläggande av obligatoriska avgifter

eller böjning av sådana vara att lätta samhällets försörjningsbörda, vilket ändamål

alldeles förfelas, om avgiftspension icke skulle räknas som inkomst.

Däremot medgiver jag, att då nu all pension på grund av obligatoriska avgifter är

undantagen vid inkomstberäkningen, billighetsskäl tala för att i samband med en

avgiftsförhöjning utan samtidig höjning av pensionstillägget en viss gräns sättes,

under vilken sådan avgiftspension ej räknas som inkomst. Var denna gräns i allmänhet

bör dragas, är däremot svårare att angiva.

Beträffande så stor del av en avgiftspension, som motsvarar avgifter, belöpande

på tiden före ikraftträdandet av avgiftshöjningen, biträder jag pensionsstyrelsens

ståndpunkt, att denna del icke bör räknas som inkomst. Svårare är att angiva en

bestämd lämplig gräns i allmänhet. Det får väl anses med billighet överensstämmande,

att åtminstone för pensioner, som börja utgå under den närmaste tiden efter

lagändringens ikraftträdande, summan av avgiftspension och pensionstillägg ej

blir mindre för ogift person än den skulle blivit enligt nu gällande bestämmelser.

(För gifta torde samma fordran böra ställas på mans och hustrus sammanlagda

pensioner.) Ett nödvändigt villkor för att så skall bliva fallet är att icke bifalla

kommitténs förslag om borttagande av bestämmelsen i 6 §, att årsinkomst intill

högst 60 kronor icke skall föranleda avdrag å pensionstillägget. Jag förutsätter

sålunda i det följande, att 6 § kvarstår oförändrad.

Om all avgiftspension, motsvarande avgifter för tiden efter lagändringen, skulle

räknas som inkomst, skulle detta i de fall, då avgiftsökningen ej uppgår till 150 %,

d. v. s. enligt kommitténs förslag för ogift person i de 4 lägsta inkomstklasserna,

sänkningen i pensionstillägg bliva större än ökningen i avgiftspension. Vill man

undvika detta, måste således även för pension på senare avgifter sättas någon gräns

för dess räknande som inkomst. Kommitténs förslag att sätta gränsen vid 50 kronor

skulle beträffande ogifta personer vara tillräckligt i de allra flesta fall. Skulle

gränsen sättas vid 100 kronor, torde knappast något fall inträffa, då summan av

avgiftspension och pensionstillägg för ogift person komme att minskas. För en

gift man skulle det visserligen kunna inträffa, men då är detta beroende på, att

hustrun blivit tillgodosedd desto mer genom höjning av hennes pensionsavgift

till lika belopp som mannens.

Gränsen synes mig därför med de av kommittén föreslagna avgifterna böra sättas

högst till 100 kronor, dock för säkerhets skull med det tillägget, att den aldrig får

vara lägre än den avgiftspension, som utgår på avgifter, vilka belöpa på tiden före

lagändringens ikraftträdande.

Med de av pensionsstyrelsen föreslagna lägre avgiftsförhöjningarna torde gränsen,

om man anlägger samma synpunkter, kunna sättas till 200 kronor. Att, såsom

pensionsstyrelsen föreslagit, tills vidare icke alls räkna avgiftspension som inkomst

synes mig så betänkligt, att jag ifrågasätter, om det icke vore bättre att dröja med

någon som helst avgiftsförhöjning, tills man anser sig samtidigt kunna vara med

om att i någon mån — d. v. s. över en viss gräns — räkna avgiftspension som inkomst.

Eljest försvårar man att framdeles införa en sådan bestämmelse utan att

försämra ställningen för de försäkrade.»

av byråchefen Stridsberg, som med instämmande av byråcheferna Telander och

Lindberg, ävensom herr Nilsson, anförde:

»Beträffande frågan om avgifternas förhöjning har jag i huvudsak kommit till

samma slutsats som pensionsstyrelsen, men får jag såsom motivering för min ståndpunkt

anföra följande.

Det närmaste och naturliga syftet för den inom vår folkpensionering inrymda

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

avgiftspensioneringen synes mig vara att, så långt det är möjligt, söka förmå den

enskilde att under sin krafts dagar spara till en nödtorftig försörjning på ålderdomen

eller vid inträffande invaliditet. Hur högt sedan måttet för denna försörjning

skall väljas, torde närmast få bero därav, vilka avgiftsbidrag man kan påräkna

att utan praktisk olägenhet kunna uttaga av de breda lagren, d. v. s. av lönarbetarna

och deras likar i ekonomiskt hänseende.

Det primära och det i första hand viktigaste är sålunda enligt min uppfattning,

att man söker så rationellt som möjligt bestämma en övre inkomstgräns vid uppdelningen

i avgiftsklasser.

Det förefaller mig som om detta även var ålderdomsförsäkringskommitténs uppfattning

och likaså pensionsstyrelsens utgångspunkt i dess framställning till Kungl.

Maj :t den 23 februari 1921 angående ändringar i lagen om allmän pensionsförsäkring.

Ålderdomsförsäkringskommittén stannade mycket blygsamt vid en övre

inkomstgräns av 1,200 kronor och pensionsstyrelsen föreslog i sin nyssnämnda skrivelse

— med hänsyn, bland annat, till de ändrade ekonomiska förhållanden, som

under mellantiden inträtt —- en höjning av denna gräns till 5,000 kronor. Det senare

synes mig vara en inkomstgräns, som man även för närvarande med fördel kan

acceptera. Under denna gräns råder i stor utsträckning en viss kontinuitet, en

gradpassering från lägre till högre inkomster. Men säkert är, att exempelvis en

arbetare även på dyrare orter i regel ej kommer över denna inkomstgräns, varemot

ej så få torde komma den mer eller mindre nära.

Jag är sålunda för min del alltjämt av samma åsikt som år 1921, nämligen att

man åtminstone tillsvidare bör stanna vid en högsta avgiftsklass, omfattande personer

med en inkomst av 5,000 kronor och däröver.

Jag bestrider naturligtvis därvid ingalunda, att det är ett behjärtansvärt önskemål,

att de ekonomiskt bättre situerade dirigeras till ett något rikligare sparande.

Men detta syfte torde kunna nås på andra vägar, och det förefaller mig som om

den allmänna pensionsförsäkringen har grundad anledning att, åtminstone tillsvidare,

koncentrera sina strävanden på realiserandet av önskemål, vilka ligga dess

naturliga verksamhetsområde närmare och för densamma äro av mera framträdande

betydelse.

Det har med fog anmärkts, att, om man giver den allmänna pensionsförsäkringen

en alltför vid omfattning, detta medför vissa obestridliga olägenheter, såsom samlandet

av alltför stora fonder på en hand o. s. v. Jag tror, att det är klokt, om

man tager varning av dessa anmärkningar, åtminstone så till vida, att man ej

brådstörtar att utvidga försäkringen utom de för en folkpensionering naturliga

gränserna.

I den tabell, som återfinnes å sid. 187 i besparingskommitténs betänkande, äro

de avgiftspliktiga uppdelade i 11 avgiftsklasser. Den högsta av dessa klasser omfattar

personer med en inkomst av 15,000 kronor och däröver, den närmast föregående

personer med en inkomst av 10,000—14,999 kronor o. s. v. Det torde vara uppenbart,

att man genom en lagstiftning för dessa höga inkomstklasser i allt fall

icke löser några problem, som äro av vitalt intresse för en folkpensionering. Den

blir under alla förhållanden en lagstiftning endast för ett mycket ringa fåtal.

Om man sålunda enligt förslaget här ovan stannar vid att gradera avgifterna endast

för personer med inkomster, ej överstigande 5,000 kronor, blir naturligtvis den

närmaste frågan, vilka avgifter man kan och lämpligen bör taga ut av dessa inkomsttagare.

Besparingskommittén föreslår, att pensionsavgifterna liksom hittills skola uppdelas

på en för alla avgiftspliktiga gemensam grundavgift och en till denna fogad

tilläggsavgift, som skall erläggas av personer, vilkas inkomst överstiger ett visst

minimum, och graderas efter denna inkomst. Beträffande grundavgiften föreslås,

att densamma höjes från nuvarande belopp av 3 kronor till 5 kronor. Mot detta

förslag har jag för min del ingen invändning att gorå.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Beträffande gifta personer föreslår kommittén, att tilläggsavgiften skall för såväl

mannen som hustrun erläggas med ett avgiftsbelopp, som i det stora hela motsvarar

ungefär hälften av det belopp, som erlägges av en ogift person med motsvarande

inkomst. Detta förslag förefaller mig giva en acceptabel lösning av en

mycket svårlöst fråga, om än, såsom pensionsstyrelsen erinrat, även andra lösningar

av denna fråga kunde tänkas. Jag har i nedan följande räkningar förutsatt, att den

halverade avgiften, därest den uppgår till ett brutet krontal, städse avrundas uppåt

till närmaste helt sådant.

Beträffande tilläggsavgifternas belopp föreslår besparingskommittén vissa i allmänhet

rätt avsevärda förhöjningar. Kommittén utgår från en höjning av pensionsavgifterna

till omkring 2 % av inkomsten, dock högst 80 kronor, och erinrar i detta

sammanhang, bland annat, att statstjänare även i de lägsta lönegraderna erlägga en

pensionsavgift, utgående med 2 å 3 % å avlöningen. Det torde knappast behöva närmare

understrykas, att en sådan jämförelse mellan avgifterna å ena sidan i en

tvångsförsäkring av hela vårt rikes vuxna befolkning och å andra sidan i en pensionsförsäkring

av löntagare i mer än ett hänseende icke är fullt hållbar. Snarare

synes denna kommitténs erinran kunna tagas till utgångspunkt vid en motivering

för en avgiftsreform i annan riktning, till vilken jag får tillfälle att strax närmare

återkomma.

Det har vidare till stöd för att de av kommittén föreslagna avgifterna icke äro

för höga anförts — här i pensionsstyrelsen särskilt från herr Dickmans sida — att

den avgiftspension, som samlas, även med dessa avgifter såsom grundval i allmänhet

blir tämligen blygsam och i många fall i och för sig otillräcklig för pensionstagarens

bärgning. Men även med beaktande av detta synes det mig ej rådligt

att nu genomföra en så betydande avgiftsförhöjning, som av kommittén föreslås

Pensionsstyrelsen har redan vid flera föregående tillfällen givit uttryck för den

uppfattningen, att en förhöjning av pensionsavgifterna bör verkställas successivt

och med varsamhet, så att den icke verkar tryckande på de försäkrade. Styrelsen

har ansett, att man bör avvakta vunna erfarenheter, innan man går vidare. De

av kommittén nu föreslagna avgifterna komme säkerligen i många fall att kännas

betungande för de avgiftspliktiga och detta i desto högre grad, så länge ej bättre

insikt än nu vunnits bland den störa allmänheten angående dessa avgifters gagnande

betydelse för avgiftsbetalarna själva.

Förutom har antydda psykologiska skäl mot en allför kraftig avgiftsförhöjning

har med råtta anförts, att det, så länge sjukförsäkringsfrågan väntar på en definitiv

och tillfredsställande lösning, icke är klokt att inom närgränsande socialförsäkringsgrenar

vidtaga åtgärder, som alltför mycket fastlåsa förhållandena i viss riktning.

Vidare må framhållas, att en avgiftsförhöjning även av mycket blygsammare mått

än den av kommittén förordade med nödvändighet torde böra bygga på ett nytt och

mera effektivt uppbördssystem. Att finna ett tillfredsställande sådant system är

givetvis en synnerligen svår uppgift och även en aldrig så väl förberedd lösning

av densamma torde dock med visshet komma att erfordra mer eller mindre kraftiga

framtida korrektioner på grundval av gjorda konkreta erfarenhetsrön. Nära till

hands liggande försiktighetsskäl synas bjuda, att man icke genom för häftig avgiftsförhöjning

alltför starkt påfrestar detta nya uppbördssystem, innan detsamma

praktiskt utprövats.

Det förefaller sålunda naturligt, att man åtminstone tills vidare åtnöjer sig med

en mera måttlig förhöjning av pensionsavgifterna, kombinerad, såsom även kommittén

förordat, med en omläggning av uppbördssystemet. Sedan man fått tillfälle

att behörigen pröva detta nya uppbördssystem och i övrigt förvärvat erfarenhet

efter den mera anspråkslöst gjorda omläggningen, torde man under vida

bättre förutsättningar än nu kunna överblicka möjligheten och lämpligheten av

ytterligare reformers genomförande. Men jag är för min del icke viss om, att de

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

utvidgningar av pensionsförsäkringen, som då på grund av vunnen erfarenhet eventuellt

kunna finnas önskvärda, komma att ga ut pa en förhöjning av avgifterna just

i den riktning, som av kommittén nu föreslagits. Andra önskemål kunna åtminstone

ligga närmare. Jag vill i detta hänseende här endast — och blott såsom ett

exempel — erinra om det förslag, som mig veterligt först framförts av överdirektör

Laurin, nämligen att man i första hand höjer avgifterna för löntagare. Detta

framför allt med hänsyn till det smidigare system för avgifternas inkassering, som

beträffande dem torde kunna påräknas under förutsättning av arbetsgivarnas medverkan.

Denna tanke har här i pensionsstyrelsen även berörts av herr Dickman.

Beträffande tilläggsavgifternas belopp föreslog pensionsstyrelsen i sin ovannämnda

skrivelse den 23 februari 1921, att man för personer med inkomst under

1,600 kronor skulle bibehålla den från den allmänna pensionsförsäkringens början

tillämpade — och alltjämt rådande — uppdelningen i 4 avgiftsklasser med en tillläggsavgift

i de tre högsta av resp. 2, 5 och 10 kronor. För personer med en minimiinkomst

av 1,600 kronor skulle tilläggsavgiften utgå med i stort sett 1 % av inkomsten.

Den högsta tilläggsavgiften skulle sålunda enligt pensionsstyrelsens dåvarande

förslag utgöra 50 kronor för personer med en inkomst av 6,000 kronor eller

•däröver.

Jag anser mig för min del även i nuvarande läge kunna i huvudsak biträda detta

pensionsstyrelsens förslag. Endast i ett avseende finner jag en modifikation av detsamma

nu önskvärd, nämligen så att den tilläggsavgift av 2 kronor, vilken utgår

i nuvarande inkomstklass 2 — omfattande personer med en inkomst av 000—799

kronor — bortfaller i samband med omläggningen. Denna inkomstklass omfattade

vid den allmänna pensionsförsäkringens början över 360,000 personer eller samma

antal som inkomstklass 3 och ett större antal än hela den dåvarande högsta inkomstklassen.

Sedermera har emellertid antalet avgiftspliktiga i inkomstklass 2 avsevärt

reducerats, och utgjorde detsamma exempelvis år 1921 — det senaste år, för vilket

definitiva siffror finnas tillgängliga — endast något över 100,000 personer. De

ogifta personer, som tillhöra denna inkomstklass, utgöras delvis av sådana som mer

eller mindre raskt komma upp i högre avgiftsklasser och för vilka den för en kortare

tid erlagda tilläggsavgiften av 2 kronor sålunda endast iår en mera underordnad

betydelse. Beträffande åter gifta personer i denna inkomstklass har erfarenheten

visat, att de — såsom naturligt är — särskilt å dyrare orter haft svårt att komma

ut med sina avgifter. I allt fall bär restantieprocenten å avgifterna för dem varit

i allmänhet anmärkningsvärt hög. Denna omständighet talar naturligtvis i sin

mån emot att man nu för dem i det närmaste fördubblar avgiftsbördan.

Det har beträffande personer med inkomst av 1,600 kronor och däröver gjorts gällande

skilda meningar, huruvida man för dem skall bestämma avgifterna efter en

gemensam beräkningsregel i viss procent av inkomsten eller alternativt genom en

uppdelning i inkomstklasser med åtföljande avgiftstabell. Denna fråga synes mig

i och för sig vara av jämförelsevis underordnat intresse. Men vad jag anser icke

böra förekomma, är en uppdelning i inkomstklasser motsvarande den, som av kommittén

föreslagits. Inkomstlatituderna i denna uppdelning synas mig vara i allmänhet

alldeles för höga och sprången i avgifterna i samband därmed alldeles för

stora. Denna uppdelning medför, bland annat, den olägenheten, att de avgiftspliktiga

i en och samma avgiftsklass bliva alltför olika betungade av den för klassen

gemensamma avgiften.

Skall man gå fram med en uppdelning i avgiftsklasser även för dessa högre inkomsttagare,

vill jag för min del förslagsvis förorda att beträffande dem marginalen

mellan två på varandra följande avgiftsklasser sättes till ett konstant belopp

av 600 kronor och att tilläggsavgiften inom varje sådan inkomstklass för ogift

person utgår med 1 procent av lägsta inkomsten inom klassen i fråga.

Jag erhåller på grundval av vad nu anförts liksom kommittén en uppdelning i 11

inkomstklasser med följande avgiftstabell.

11—252409. Bilaga till Kungl. Proposition.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

1 1

2

3

4

5

6

7

8

Ärlig pensionsavgift, kronor, för

Inkomstklass

Inkomst, kr.

Ogift person

Gift person

Grund-

avgift

Tilläggs-

avgift

Summa

Grund-

avgift

Tilläggs-

avgift

Summa

1.........

0— 799

5

_

5

5

_

5

2.........

800-1,199

5

5

10

5

3

8

3.........

1,200-1,499

5

10

15

5

5

10

4.........

1,500-1,999

5

15

20

5

8

13

5.........

2,000—2,499

5

20

25

5

10

15

6.........

2,500—2,999

5

25

30

5

13

18

7.........

3,000-3,499

5

30

35

5

15

20

8.........

3,500-3,999

5

35

40

5

18

23

9.........

4,000-4,499

5

40

45

5

20

25

10.........

4,500—4,999

5

45

50

5

23

28

11.........

5,000 o. över

5

50

55

5

25

30

Herr Dickman har i nu föreliggande sammanhang även berört den frågan, hur

man lämpligen bör förfara beträffande de personer, för vilkas pensionering vid ålderdom

eller invaliditet redan är i annan ordning tillfredsställande sörjt. Principiellt

synes man icke böra medtaga dem i den allmänna pensionsförsäkringen, och

denna fråga erhåller naturligtvis en desto större praktisk betydelse i den mån avgifterna

höjas och pensionsfonden därigenom hotar att växa till belopp av sådan

storlek, att lämpligheten av dess samlande på en enda hand med skäl kan ifrågasättas.

Pensionsförsäkringslagen innehöll ock såsom bekant i sin ursprungliga lydelse

bestämmelser, vilka inrymde ganska vidsträckta möjligheter att från avgiftsplikt

undantaga sådana personer, varom här är fråga. Såsom i annat sammanhang i pensionsstyrelsens

yttrande vidrörts, visade det sig emellertid vid praktisk tillämpning,

att dessa bestämmelser medförde avsevärda olägenheter. För de avgiftspåförande

myndigheterna vållade de ett stort besvär, felaktiga tillämpningar förekommo i riklig

mängd och folkförsäkringen hotade att alldeles söndersplittras. Pensionsstyrelsen

pålades ett betydligt arbete med att rätta felaktiga avgiftspåföringar samt restituera

avgiftsbelopp o. s. v. Det torde ock numera i allmänhet råda enighet bland

sakkunniga personer, som undersökt dessa förhållanden, att dylika undantagsbestämmelser

böra, förnämligast av berörda tekniska skäl, i görligaste mån undvikas.

Överdirektör Laurin har emellertid framfört ett förslag, som synes möjligen giva

utsikt att på ett lyckligt sätt lösa den här behandlade frågan. Förslaget, som

bygger på det av besparingskommittén förordade införandet av ett märkessystem

för avgifternas kvitterande, går i huvudsak ut på följande.

En var svensk medborgare, som icke är invalid, påföres i vederbörlig ordning

avgift till den allmänna pensionsförsäkringen. Om emellertid en av pensionsstyrelsen

godkänd försäkringsanstalt styrker för pensionsstyrelsen, att den träffat

avtal med en person om övertagande av hans pensionsförsäkring enligt lagen, göres

anteckning härom i pensionsstyrelsens försäkringsregister och i försäkringsboken.

Pensionsstyrelsen tillhandahåller försäkringsanstalten avgiftsfritt årsavgiftsmärken.

Sådant märke gäller vid avgiftsuppbörden som betalning för den debiterade års
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

avgiften. Personerna i fråga bliva sålunda formellt upptagna i den allmänna pensionsförsäkringen

men i realiteten uteslutna ur densamma, och denna uteslutning

genomföres synbarligen med den förordade anordningen i huvudsak utan särskilt

besvär för vederbörande myndigheter.

Så som herr Laurin närmare utformat sitt förslag, synes detsamma kunna giva

möjlighet till en ganska betydande reduktion av den allmänna pensionsförsäkringsfonden.

Helt visst torde betydande tekniska svårigheter komma att yppa sig vid ett försök

att praktiskt realisera detta förslag, men det synes mig under alla förhållanden

vara väl värt en mera ingående utredning, huruvida icke en sådan närmare utformning

av förslaget skulle kunna finnas, att de fördelar, som med detsamma

kunde vinnas, komma att betydligt överväga eventuella olägenheter.»

av byråchefen Schager, som med instämmande av fröken Wedberg anförde:

»I vad byråchefen Dickman anfört angående beräkning av pensionstillägg kan jag

i huvudsak instämma. Pensionsstyrelsen har i sin skrivelse den 23 februari 1921

utgått från, att det vore principiellt riktigt att vid bestämmande av pensionstilläggets

storlek beräkna avgiftspensionen såsom inkomst. I pensionsförsäkringslagen

torde också denna princip i viss mån kommit till uttryck i bestämmelserna om den

på frivilliga avgifter utgående pensionen, vilken utgör ett komplement till den

obligatoriska avgiftspensionen och som i den mån den överstiger 300 kronor räknas

som inkomst vid bestämmande av pensionstillägg. Såväl kommitténs som det av

pensionsstyrelsen i förevarande skrivelse framförda förslag till grunder för beräknande

av obligatoriska avgifter skulle, om de genomfördes, medföra en avsevärd

förstärkning av självhjälpsmomentet i den svenska pensionsförsäkringen. En sådan

utveckling av försäkringen synes höra som en naturlig konsekvens leda till, att all

avgiftspension, grundad på såväl obligatoriska som frivilliga avgifter, medräknas,

då det gäller att bestämma pensionstillägget. Genomförandet av en sådan bestämmelse

utan samtidig ökning av nu gällande pensionstilläggsbelopp skulle obestridligen,

enligt nu förevarande förslag, för vissa fall innebära en försämring av

de totala pensionsförmånerna, men bör denna olägenhet, i avvaktan på erforderlig

ökning av pensionstilläggen, utan svårighet kunna undanröjas genom att tillsvidare

bestämma ett lämpligt avvägt gränsbelopp — högre än det av kommittén i annat

syfte föreslagna — utöver vilket avgiftspensionen skulle räknas såsom inkomst. Om

beträffande de på frivilliga avgifter utgående pensionerna en sådan gräns över

huvud skall bibehållas, synes den mig i varje fall icke höra sättas högre än för

pensioner på grund av obligatoriska avgifter.»

av herr Eriksson, vilken yttrade:

»Den av besparingskommittén uttalade meningen, att avgiftspension bör räknas

som inkomst, synes mig icke stå i överensstämmelse med den allmänna folkpensioneringens

syfte och utformning.

I föregångslandet på den sociala försäkringens område, Tyskland, lämnas av allmänna

medel ett lika stort tillskott till varje pensionär, oavsett hur hans inkomsteller

förmögenhetsförhållanden äro. Dessutom erlägges viss del av lönarbetarnas

försäkringsavgifter av arbetsgivarna. I vårt land, där försäkringen omfattar både

lönarbetare och självförsörjande, har man ansett det icke vara lämpligt utkräva

direkta bidrag av arbetsgivarna till lönarbetarnas försäkring. Det hos oss av allmänna

medel utgående pensionstillägget motsvarar, som ålderdomsförsäkringskommittén

framhåller, både det bidrag, som i länder, där försäkringen omfattar huvudsakligen

lönarbetare, utgår av allmänna medel, och det bidrag arbetsgivarna lämna.

Ett stadgande om att avgiftspension skall räknas som inkomst skulle sålunda för

löntagare med jämförelsevis hög penninginkomst i framtiden fullständigt förrycka

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

försäkringens karaktär och den sociala försäkringen skulle för dem endast bliva

en tvångsbesparingsinrättning.

Ålderdomsförsäkringskommittén, som ansåg, att det borde ernås, att det allmännas

bidrag utginge i någon mån proportionellt till den på grund av de försäkrades

avgifter utbetalda pensionen, föreslog, som jämväl stadgades i 1913 års lag,

ett fullständigt motsatt förfarande. I 6 § av förslaget till folkpensionslag föreslog

kommittén en bestämmelse om att för varje år, för vilket endera av de i 4 § stadgade

pensionsavgifter av 7 eller 12 kronor blivit erlagd, höjes pensionstillägget med

1 V3 procent. Denna anordning beräknade kommittén skulle kunna förhöja pensionstillägget

med ända till 100 kronor för män och 83 kronor för kvinnor.

De genom ökade pensionsavgifter i en framtid utgående större avgiftspensionerna

bliva till huvudsaklig del en följd av det fallande penningvärdet. Men även om så

icke skulle vara förhållandet, kan jag likväl icke finna det vara vare sig principiellt

riktigt eller av psykologiska skäl tillrådligt att frångå den princip, varpå den

nuvarande pensionslagen i förevarande avseende är utformad.»

Beträffande den i detta sammanhang till behandling upptagna frågan om anpassning

av pensionstilläggen efter levnadskostnaderna på olika platser anförde vidare

fröken Wedberg:

»Enligt min mening borde pensionsstyrelsen i fråga om den av styrelsen skisserade

andra linjen för en dyrortsanordning hava betonat, att denna linje, ehuru i vissa

avseenden bättre än den första, dock icke kan förordas. Det synes nämligen ingalunda

välbetänkt att frånhända kommunerna vare sig rätten att pröva, om kommunalt

pensionstillskott över huvud skall utgå eller rätten att avpassa beloppet av dylikt

understöd efter det individuella behovet.»

Slutligen förklarade sig herrar Kvarnzelius och Nilsson icke kunna biträda pensionsstyrelsens

uttalanden angående införande av en dyrortsgruppering av rikets

kommuner och olika pensionstilläggsbelopp på olika platser.

2) i fråga om punkt 3: »Pensionsförsäkringsfondens förvaltning» av byråchefen

Dickman, som anförde:

»Beträffande kommitténs förslag till fullmäktiges för pensionsförsäkringsfonden

sammansättning, i vad det rör sex antingen självskrivna eller av vissa korporationer

valda representanter, yttrar pensionsstyrelsen, att det synes kunna ifrågasättas,

huruvida den av kommittén sålunda föreslagna ordningen för fullmäktiges

sammansättning överensstämmer med riksdagens uttalande, att fondens förvaltningsmyndighet

borde utses på sådant sätt, att de särskilda ledamöterna icke bleve

att betrakta såsom representanter för något visst ämbetsverk eller något särskilt

intresse annat än pensionsförsäkringens.

Kommittén har emellertid även föreslagit till fondfullmäktige en representant för

de försäkrade och en nationalekonom, utsedda av Kungl. Maj:t. Beträffande dessa

kan naturligtvis icke den framställda betänkligheten gälla. Representanten för de

försäkrade bör givetvis enligt kommitténs avsikt ha till uppgift att bevaka de försäkrades

intresse. Deras intresse såsom försäkrade kan knappast vara något annat

än att få bästa möjliga valuta för sina pensionsavgifter. För detta ändamål kräves

naturligtvis i främsta rummet finansiell sakkunskap inom fondförvaltningen, vilket

krav emellertid kan anses tillgodosett genom andra fullmäktige. Men det torde

ur flera synpunkter ej vara för samma ändamål betydelselöst, att även försäkringsmatematisk

sakkunskap är tillfinnandes inom fondförvaltningen. Det synes mig

därför, som om sådan sakkunskap borde krävas av den ledamot, som enligt kommitténs

förslag skulle vara representant för de försäkrade.

På grund av mitt förut gjorda uttalande, att fondbildningen i görligaste mån

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

bör bidraga till att i längden öka nationalförmögenheten, synes mig även kommitténs

förslag om en nationalekonom bland fullmäktige vara att förorda.»

I denna fråga anförde vidare byråchefen Stridsberg med instämmande av byråchefen

Lindberg:

»I likhet med herr Dickman finner jag det vara ett naturligt önskemål, att de

försäkrades intressen bliva företrädda inom fondfullmäktige genom en person med

försäkringsteoretisk utbildning.»

3) i fråga om punkt 4: »Höjning av kommunernas bidrag» av herrar Kvarnzelius,

Nilsson och Eriksson, vilka anförde:

»Pensionsstyrelsens uttalande med anledning av besparingskommitténs förslag

om en höjning av kommunernas andel i kostnader för pensionstilläggen anse vi

bort utmynna i ett avstyrkande av kommitténs förslag. Genom den föreslagna åtgärden

anser kommittén, att pensionsnämnderna skulle sporras till större noggrannhet

vid prövning av pensionsansökningarna och till vidtagande av effektivare

efterundersökningar. Utan att vilja förneka, att en höjning av kommunernas andel

i viss mån skulle verka i avsedd riktning, synes dock denna åtgärd kunna befaras

leda till att pensionsnämnderna inom hårt skattetyngda kommuner skulle komma

att med obillig stränghet pröva ansökningarna. Det är att befara, att pensionsnämnderna

inom olika kommuner, beroende på kommunernas skattekraft, skulle

komma att anlägga olika principer vid ärendenas handläggning. Ett sådant förhållande

skulle komma att verka förryckande på hela pensionsförsäkringen och

medföra, att summan av statens bidrag till pensionstilläggen bleve jämförelsevis

större till bärkraftiga kommuner än till svagare. Enligt vår uppfattning är det av

vikt, att prövningen av pensionsansökningarna sker i görligaste mån oberoende av

lokala hänsyn.

Visserligen föreslog ålderdomsförsäkringskommittén, att kommunernas andel

skulle bestämmas till en tredjedel av pensionstilläggen, men då riksdagen, med

frångående av kommitténs förslag, stadgade nu gällande fördelningsgrund, förefinnes

enligt vår mening ingen anledning att frångå densamma.»

4) i fråga om punkt 6: »Förskottering av pensionsbelopp» av byråchefen Tclander,

som med instämmande av byråcheferna Stridsberg och Lindberg samt fröken

Wedberg anförde:

»Styrelsen har i princip biträtt kommitténs förslag om en lagstiftning, innebärande

skyldighet för kommunen att, sedan pensionsansökan blivit av nämnden bifallen,

förskottera sökanden hans pension, provisoriskt beräknad. En sådan lagstiftning

förfelar givetvis sitt syfte i alla sådana fall, då sökanden redan innan

nämndens beslut fattats måst anlita fattigvården. Å andra sidan avser förslaget,

såsom det är skisserat, en hjälpverksamhet, oberoende av behov av fattigvård, och

synes mig i denna del skjuta över målet. Tydligt är vidare, att med den generella

avfattning, som förslaget erhållit, detsamma skulle leda till att i en del fall

fattigvårdslagens bestämmelser om hemortsrätt faktiskt komme att sättas ur tilllämpning.

En lagstiftning i ämnet -—- och en sådan torde erfordras, om en kommunal

förskottering av pensioner lagligen skall kunna äga rum — synes mig därför

böra bygga på den princip av frivillighet och utformas efter de linjer i övrigt, som

utmärka lagen den 14 juni 1918 om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag.

Jag vill dock förutskicka, att även en dylik lagstiftning, allmänt omsatt

i praktiken, skulle komma att medföra en högst avsevärd utökning av styrelsens

redan nu betungande expeditionsarbete, därest, såsom mig synes självfallet, förskottet

skall inrymma jämväl avgiftspension. Dess beräkning kräver nämligen styrelsens

medverkan i varje särskilt fall.»

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

av byråchefen Schager, som anförde:

»Det synes mig föreligga principiella betänkligheter mot att, såsom kommittén

föreslagit, genomföra en obligatorisk förpliktelse för kommunerna att förskottsvis

utbetala pensionsbelopp, som ännu icke blivit i laga ordning fastställda. En lagstiftning

härom skulle enligt min mening stå i strid mot kommunernas på kommunallagarna

grundade självbestämmanderätt.

Då förevarande förslag med de ändringar, som av pensionsstyrelsen ifrågasatts,

dock obestridligen skulle medföra avsevärda fördelar för pensicnstagarna och därför

innebära en ur pensionsförsäkringens synpunkt önskvärd reform, och då de

åsyftade fördelarna säkerligen icke skulle kunna effektivt uppnås genom anordnandet

av en frivillig kommunal förskottering av pensionsbeloppen, vilket eljest

varit att principiellt sett föredraga, har jag, ehuru med tvekan, ansett mig böra

biträda pensionsstyrelsens uttalande i denna punkt.»

B) i fråga om punkt 8: »Försäkringsböcker» av byråchefen Stridsberg, som med

instämmande av byråcheferna Dickman, T eländer och Lindberg anförde:

»Kommittén har — i huvudsak på de grunder som tidigare anförts från olika håll

och bland annat även från pensionsstyrelsen -— förordat ett införande av försäkringsböcker.

Som ett nytt uppslag föreslår kommittén emellertid, att detta införande skall ske

endast successivt, nämligen så att försäkringsböcker årligen utskrivas endast för nytillkommande

årsklasser. Pensionsstyrelsen har beträffande denna fråga uttalat,

att det torde böra tagas under övervägande, om icke försäkringsböcker borde införas

jämväl för äldre årsklasser och att även detta skulle kunna ske successivt, t. ex. så

att utskrivandet för varje år gällde förslagsvis fem årsklasser.

Långt viktigare än denna fråga synes mig vara, om det över huvud taget är tillrådligt

att låta införandet av böckerna ske successivt. Därigenom torde under alla

förhållanden komma att vållas stora svårigheter och komplikationer. Man skulle

knappast kunna begära, att uppbördsmyndigheterna skulle hålla isär, för vilka personer

anteckning i försäkringsbok skulle verkställas och för vilka icke. I praktiken

skulle detta sålunda komma att åligga den betalande allmänheten själv, vilket vore

nog så vanskligt. Därest man icke på ett praktiskt sätt och för rimliga kostnader

kan råda bot på detta missförhållande — vilket synes mig svårt nog — torde luckor

i anteckningarna i böckerna komma att föreligga i ojämförligt högre grad än om

försäkringsböcker kunde på en gång utfärdas för samtliga avgiftspliktiga.»

6) i fråga om punkt 13: »Speeialvård för nervsjuka» av byråchefen Dickman,

som anförde:

»På grund av den av kommittén åberopade utredning, enligt vilken neuroserna

skulle hava varit invaliditetsgrund endast i 0.8 % av de undersökta fallen, förefaller

det mig osannolikt, att den besparing i avgiftspensioner, som ifrågavarande specialvård

skulle kunna åstadkomma, kan täcka mer än en ytterst ringa bråkdel av sjukvårdskostnaderna.

Än mer än för annan sjukvård synes mig därför i fråga om

neurosvården böra gälla, att den bör väsentligen bestridas av andra medel än pensionsf

örsäkringsf ondens.»

Förutom i ovan angivna avseenden förklarade sig de sakkunniga biträda pensionsstyrelsens

utlåtande i frågan.

Vid protokollet:

T. Askelöf.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Socialstyrelsen.

Genom remiss den 25 februari 1925 har Kungl. Mai :t anbefallt socialstyrelsen

avgiva utlåtande över statens besparingskommittés betänkande angående socialförsäkringens

organisation. Vidare hava genom remiss den 2 nästlidna april,

för att "tagas i övervägande vid fullgörande av nämnda uppdrag, till styrelsen överlämnats

tvenne av Sveriges allmänna sjukkasseförbund den 8 september 1923 och

den 3 november 1924 ingivna underdåniga framställningar ävensom ett av kommitténs

för socialförsäkringens organisation arbetsutskott den 2 november 1923 över

förstnämnda framställning avgivet underdånigt yttrande.

Till åtlydnad av omförmälda befallning och med remissakternas återställande får

styrelsen, efter att hava hänskjuta ärendet till prövning av sociala rådets sektioner

för arbetarskydd och arbetarfrågor i allmänhet samt för sjukkasse väsen (sjukkassenämnden),

för egen del anföra följande.

Frågan om socialförsäkringens organisation har här i Sverige först

jämförelsevis sent kommit upp på dagordningen. Tidigare hade man tanke endast

på de olika försök ringsgrenarnas organisation. Sålunda planlädes,

genomfördes och organiserades både pensions- och olycksfallsförsäkringen, som

om dessa grenar var för sig vore fullt fristående anordningar och utan hänsyn till

att båda som sin förutsättning kräva en effektiv sjukförsäkring.

Först sedan socialförsäkringskommittén den 14 oktober 1919 framlagt förslag om

införande av allmän obligatorisk sjukförsäkring, blevo spörsmålen om socialförsäkringens

enhetlighet och om förenklingar i dess organisation verkligt aktuella. I

anledning av i riksdagens båda kamrar väckta motioner anhöll sålunda riksdagen i

underdånig skrivelse den 18 maj 1920 om utredning skyndsammast möjligt, »huruvida

och i vad mån en enhetlig organisation av den svenska socialförsäkringens olika

grenar kan och bör genomföras, i syfte att åstadkomma förenkling av förvaltningen

och nedbringande av kostnaderna för denna, ävensom största möjliga effektivitet

av försäkringen». Till följd av denna riksdagens framställning tillsattes den 11

oktober 1920 kommittén för socialförsäkringens organisation. Denna kommittés arbeten

kommo dock aldrig att slutföras, och kommittén upplöstes definitivt den 9

januari 1925.

Statens besparingskommitté har ansett sig böra upptaga till granskning i hela

dess vidd frågan om socialförsäkringens ekonomiska förutsättningar, och gäller kommitténs

här ifrågavarande betänkande icke blott socialförsäkringens organisation i

mera formell bemärkelse, utan även försäkringens inre konstruktion och särskilt

grunderna för dess finansiering. I enlighet med sin uppgift att söka begränsa statsverkets

utgifter har kommittén efterforskat möjligheter att, så långt ske kan, reducera

statens utgifter för den sociala försäkringen. Då kommittén emellertid funnit,

att en återgång i fråga om förevarande anordningar till vad fordom ansågs försvarligt

skulle strida mot nutida uppfattning, har kommittén icke kunnat skilja

sig från sin uppgift på annat sätt än att låta de föreslagna nedskärningarna i fråga

om statsverkets utgifter i allt väsentligt kompenseras genom förhöjningar av de

andelar av kostnaderna, som bäras, i fråga om allmänna pensionsförsäkringen, av de

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

forsakrade sjalva och kommunerna och, i fråga om försäkringen för olycksfall i arbete,

av arbetsgivarna. Beträffande den frivilliga sjukkasseverksamhetcn har kommittén

visserligen föreslagit en direkt ökning av statsbidraget, men är denna förbunden

med det villkor, att sjukkassorna själva för sin del åtaga sig en väsentligt

okad understödsplikt. Jämväl i fråga om sjukkaeeeverksamheten kan det därför

sagäs, att kommittéförslaget i väsentlig grad går ut på att i större omfattning

an hittills överföra socialförsäkringens ekonomiska bördor direkt på de av försäkringen

berörda.

Besparing i nationalekonomisk mening innebär därför kommitténs förslag endast

1JämfÖreleevis ringa ,grad'' De administrativa förenklingar, som kommittén föresiar,

aro icke heller i och för sig betydande eller mera djupgående. Undantag

härifrån utgör dock förslaget angående den sociala olycksfallsförsäkringens organisation.

På denna punkt innebär nämligen förslaget en radikal omläggning, varigenom

bl. a. kostnaden för denna försäkrings administration skulle i allt''väsentligt

komma att bäras av arbetsgivarna och statens utgifter härför i motsvarande

grad reduceras.

Innan styrelsen i det följande övergår till att yttra sig om de förslag i olika hänseenden,

som kommittén framställt, anser sig styrelsen böra, om ock i största korthet,

framhålla vissa allmänna synpunkter rörande socialförsäkringens organisation

och särskilt sammanhanget dess olika delar emellan. Utan att sistberörda

,y^dande tillbörligt beaktas är det nämligen enligt styrelsens uppfattning icke

möjligt varken att komma till rätta med problemet i dess helhet eller att i skäliggrad

mot varandra väga de olika intressen, som härvid göra sig gällande.

1. Allmänna synpunkter rörande socialförsäkringens organisation.

Ett principiellt fel i kommitténs hela organisationsplan är, att kommittén icke

tillräckligt beaktat socialförsäkringens enhetlighet och de krav, som härav följa

med avseende på de olika försäkringsgrenarnas inbördes avvägning. Pensions-,

olycksfalls- och sjukförsäkringen representera nämligen i och för sig icke några

klart avgränsade, självständiga uppgifter utan utgöra endast delar av ett gemensamt

helt, socialförsäkringen (här bortses från arbetslöshetsförsäkringen såsom varande

av väsentligt olikartad karaktär). Detta faktum måste lagstiftningen städse

hava för ögonen. Lösas av praktiska skäl hithörande frågor successivt och var för

sig, bör därför tillses, att varje försäkringsgren avpassas med hänsyn till såväl sina

särskilda uppgifter som det hela. Målet är en harmonisk samverkan, där de olika

grenarna ömsesidigt komplettera och stödja varandra. Iakttages icke detta, blir

socialförsäkringen, såsom erfarenheten icke minst i vårt eget land till fullo ådagalagt,

både onödigt dyrbar och onödigt invecklad.

Grundvalen, sjukförsäkringen, saknas. I skrivelse den 25 oktober 1922 till statsrådet

och chefen för socialdepartementet angående nedbringande av riksförsäkringsanstaltens.

och pensionsstyrelsens administrationskostnader förklarade sig kommittén

för socialförsäkringens organisation hava under sitt arbete funnit det uppenbart,

att mera betydande besparingar i de nuvarande kostnaderna för socialförsäkringen

skulle kunna i huvudsak uppnås endast genom inskränkning i de båda

ämbetsverkens arbetsuppgifter. Frågan om en mera omfattande begränsning av

dessa stode emellertid även i sammanhang med ingående förändringar i principerna

för den nuvarande socialförsäkringen, och anförde kommittén i sådant hänseende

följande.

_ »På grund av orsaker, som kanske på sin tid voro väl så ofrånkomliga och på

vilka kommittén icke nu finner anledning att närmare ingå, har vår socialförsäkring

kommit till i ea att säga bakvänd ordning. Man har byggt densamma upp
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

ifrån och ned. Om lagstiftningen på detta område i första hand inriktats på anordnandet

av en låt vara starkt begränsad sjukförsäkring, så hade därmed grunden

blivit lagd för en blivande enhetlig socialförsäkring. På grundvalen av en så anordnad

sjukförsäkring hade man senare kunnat bygga upp de andra socialförsäkringsgrenarna,

och de organisatoriska problemen hade då erhållit sin naturliga och

följdriktiga lösning. I stället gjordes — — — början med att införa en allmän

ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, varefter följde den nu gällande olycksfallsförsäkringen,

även den av mycket stor räckvidd. Vid sådant förhållande är det

naturligt, att lagstiftningen för var och en av dessa försäkringsgrenar utformats

oberoende av lagstiftningen för den andra försäkringsgrenen och utan hänsyn till

socialförsäkringsproblemet i dess helhet.

På grund av dessa och andra därmed sammanhängande förhållanden har socialförsäkringens

administration hos oss måst starkt centraliseras samt göras mer omständlig

och dyrbar än eljest behövt vara fallet, och har det ej heller alltid låtit

sig göra att i vår nuvarande socialförsäkringslagstiftning, vilken måste betecknas

såsom ur teoretisk synpunkt synnerligen förtjänstfull, taga tillräcklig hänsyn till de

organisatoriska och praktiska frågor, som måste finna sin lösning vid dessa lagars

praktiska tillämpning.

Utan en omläggning av de principiella grunderna för vår nu gällande socialförsäkringslagstiftning

är det därför, såvitt kommittén kunnat finna, icke möjligt

att genomföra några mera genomgripande förändringar beträffande denna försäkrings

organisation. —--

Möjligheten att skapa en enhetlig socialförsäkring och i samband därmed erforderlig

decentralisation av dennas arbetsuppgifter är, såsom förut antytts, i väsentlig

mån betingad av genomförandet av en social sjukförsäkring. — — —

Tidpunkten för genomförandet av en sådan sjukförsäkringslagstiftning är emellertid

i främsta rummet beroende av möjligheten att pålägga såväl det allmänna som

de enskilda samhällsmedlemmarna ökade kostnader för socialförsäkringen. Kostnadsproblemet

för socialförsäkringen i dess helhet måste utredas och bedömas i ett

sammanhang. Det blir sedermera statsmakternas sak att taga ståndpunkt till, huruvida

och när en fullständig och möjligast enhetlig socialförsäkring må kunna genomföras

i vårt land, eventuellt med en mindre omfattande, enklare och mindre kostsam

lösning av sjukförsäkringsproblemet än den, som socialförsäkringskommittén

tänkt sig. Ty att en lösning av sjukförsäkringsfrågan i en eller annan form icke

kan uppskjutas till en obestämd framtid, utan snarast möjligt måste komma till

stånd synes kommittén uppenbart, och detta så mycket mera som i båda de nuvarande

socialförsäkringsverkens, arbete ingå — i en alltjämt stigande omfattning — uppgifter,

vilka egentligen skulle tillhöra sjukförsäkringen och som icke utan olägenhet

kunna uppbäras av de nuvarande ämbetsmyndigheterna.»

Dessa organisationskommitténs uttalanden karakterisera enligt styrelsens mening

på ett träffande sätt de brister, som vidlåda den redan genomförda socialförsäkringslagstiftningen,

och ange den enda väg, på vilken en .förbättrad och förenklad

organisation står att vinna. Vid de överväganden, som f. n. pågå i snart sagt alla

länder med en mera utvecklad socialförsäkring angående en förening av denna försäkrings

olika grenar och förenklingar i dess organisation, utgår man städse från

den förutsättningen, att försäkringen i sin helhet måste bygga på sjukförsäkringen

såsom den naturliga grundvalen. Senast har denna grundsats kommit till uttryck

i den tjeckoslovakiska lagstiftningen angående ålderdoms-, invaliditets- och sjukförsäkring

av den 9 oktober 1924.1 Någon meningsskiljaktighet torde icke heller numera

bär i Sverige råda därom, att vår socialförsäkring är och måste förbli ofullgången,

så länge den icke kompletterats med en efter rationella grunder uppbyggd

och organiserad sjukförsäkring. Utan denna saknas nämligen den fasta grundval,

1 Jfr Soc. Hedd. årg. 1925, sid. 386.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

varpå de båda övriga försäkringsgrenarna kunna bygga, och måste dessa grenar alltjämt

dragas med en oformlig och alltför starkt centraliserad administration.

Denna tankegång har uppenbarligen icke heller varit främmande för statens besparingskommitté.

Såsom skäl, varför kommittén funnit det nödvändigt att taga

upp frågan om sjukförsäkringens organisation, anför nämligen kommittén i de allmänna

grundlinjerna (sid. 143): »organisatoriskt sett intager sjukförsäkringen en

central ställning: det är svart att utan densamma ordna vare sig pensionsförsäkringen

eller olycksfallsförsäkringen lämpligt och ekonomiskt. Framför allt förutsätter

den decentraliserade kontrollen och positiva verksamheten för invalidernas

återställande samverkan med de försäkrade själva och stöd av deras eget intresse.»

Längre fram i grundlinjerna (sid. 152) anför kommittén såsom motivering för

förslaget om ökat statsbidrag åt sjukkassorna bl. a.: »En snabb och kraftig utveckling

av en frivillig, väl organiserad och kontrollerad sjukförsäkring är enligt kommitténs

mening ägnad att medföra mycket väsentliga besparingar för fattigvård och

pensionsförsäkring.»

Då kommittén icke desto mindre avstått från att föreslå en verklig lösning av

den sociala sjukförsäkringens problem, har detta skett med hänsyn framför allt

till de stora bördor, som en dylik försäkring antagits skola lägga på statskassan.

Sålunda anför kommittén (grundlinjerna, sid. 143), att en obligatorisk sjukförsäkring

i den år 1919 ifrågasatta omfattningen skulle medföra utgifter för statsverket,

som skulle överstiga dess nuvarande bärkraft. Men även en till exempelvis lönarbetare

avgränsad obligatorisk sjukförsäkring har kommittén funnit vara av statsfinansiella

skäl omöjlig.

Enhetlig finansplan för socialförsäkringen. Såsom ovan anförts, har redan kommittén

för socialförsäkringens organisation framhållit behovet av att socialförsäkringens

kostnadsproblem i dess helhet utredes och bedömes i ett sammanhang.

Även statens besparingskommitté synes häva varit inne på samma tankegång. På

tal om nödvändigheten att begränsa utgifterna för samhällets sociala omvårdnad,

framhäves sålunda nödvändigheten att tillse, att de begränsade tillgångar, som

sta till buds, användas just för det verkliga behovet och utan onödiga förvaltningskostnader.

Denna grundsats, i vilken styrelsen för sin del icke kan annat än till fullo instämma,

tillämpar emellertid kommittén på ett sätt, som gör, att de redan förut

mycket tyngande bördor, som samhället har att bära för den allmänna pensionsförsäkringen,

under en avsevärd tid framåt komma att högst väsentligt ökas.

Styrelsen kan för sin del icke finna, att det verkliga behovet just nu skulle starkast

framträda i fråga om pensionsförsäkringen och omedelbart kräva en så betydande

ökning av samhällets utgifter för denna. Enligt styrelsens uppfattning böra

tvärtom de ytterligare medel, som nu kunna disponeras för soeialförsäkringsändamål,

tagas i anspråk i främsta rummet för organiserandet av den sociala sjukförsäkringen.

Det måste betecknas som en dålig politik från samhällets sida att anslå

det allra mesta av de medel, som överhuvud taget kunna disponeras för socialförsäkringen,

för underhall av invalider och åldringar, men försumma vården av de

aktiva och producerande aldrarna. Icke minst ur den av kommittén framförda synpunkten

av sparsamhet i fråga om förvaltningen synes detta påkallat. Statens besparingskommitté

liksom tidigare kommittén för socialförsäkringens organisation

utgår ju ifrån att sjukförsäkringens ordnande utgör en förutsättning för förenklingar

i den nuvarande alltför centraliserade förvaltningen.

Vad man framför allt skulle önska, men som saknas även i förevarande kommittébetänkande,

är en enhetlig och överskådlig plan för hela socialförsäkringen. Liksom

socialförsäkringens olika grenar hos oss genomförts var för sig och utan beaktande

av det sammanhang, vari de böra stå till varandra, föreslår nu statens besparingskommitté

ändringar och utvidgningar utan hänsyn till de verkningar, som dessa

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

reformer kunna komma att få för försäkringen i övrigt. Så t. ex. har kommittén

icke beaktat, att dess förslag till omläggning av grunderna för pensionsförsäkringen

genom den väsentligt ökade avgiftsbörda, den lägger på de pensionsförsäkrade, sannolikt

kommer att i främsta rummet gå ut över den frivilliga sjukkasseverksambeten

och avsevärt hämma eller rent av förhindra dess utveckling. I samma riktning

om ock i mindre grad skulle säkerligen också verka den likaledes av kommittén

ifrågasatta förkortningen av den tid, varunder ersättningsskyldigheten vid olycksfall

i arbete skall vila direkt å arbetsgivaren.

De av kommittén förordade reformerna i sjukkasseverksamheten, om också i och

för sig rationella och av behovet påkallade, torde jämväl, åtminstone till en första

början komma att i avsevärd grad minska deltagandet i den statsunderstödda sjukkasserörelsen

och därmed också möjligheten för övriga försäkringsgrenar att för

sina ändamål utnyttja sjukkassorna såsom lokala bottenorgan.

Framhållas må slutligen att vid godtagande i huvudsak av kommitténs reformförslag

det nuvarande systemet med vid sidan av varandra verkande, men icke samverkande

understöd även framgent skulle komma att bestå. Liksom nu skulle sålunda

även framdeles med direkta bidrag av allmänna medel eller åtminstone genom

en med allmänna medel organiserad försäkring kunna utgå understöd samtidigt

från alla de tre olika sociala försäkringsgrenarna och därutöver även från

den allmänna fattigvården.

Sjukförsäkringen medför icke ökade kostnader för samhället. Enligt sitt allmänna

direktiv har statens besparingskommitté närmast till uppgift att föreslå

besparingar i fråga om statsverkets utgifter. Vad särskilt socialförsäkringen

beträffar har emellertid kommittén funnit sparsamhet pakallad icke blott i

fråga om statens utgifter för denna försäkring, utan även i fråga om utgifterna

överhuvud taget för detta ändamål. Sålunda framhåller kommittén

(grundlinjerna , sid. 127), att »det ekonomiska lägets tvång gäller även för

samhällets verksamhet för social omvårdnad». Denna tankegang utvecklas ytterligare

så, att kommittén funnit det klart, »att de sociala uppgifterna icke få fyllas

på det sätt, att hela samhällets producerande krafter försvagas. Eljest blir följden

blott, att allt flera så småningom dragas ned i fattigdom.»

Med avseende på dessa kommitténs uttalanden vill styrelsen till en början anmärka,

att kommittén, då det gäller pensions- och olycksfallsförsäkringen, icke tager

samhällets utan enbart statens utgifter i betraktande, i det kommittén nöjer sig med

att avvälta en del av dessa senare på de försäkrade och arbetsgivarna. Bortsett härifrån

synes emellertid kommittén icke hava tillräckligt beaktat, att, vad den sociala

sjukförsäkringen beträffar, samhällets utgifter som regel icke äro kostnader, som

skapas i och genom försäkringen. Sjukdom och därmed följande oförmåga till arbete

äro risker, som inträffa, vare sig sjukförsäkring finnes eller icke, och som

samhället måste på ena eller andra sättet bära, om icke på annat sätt så i form av

försämrat hälsotillstånd och ökad invaliditet och därmed följande minskad produktionsförmåga.

Vid de av styrelsen verkställda undersökningarna rörande levnadskostnaderna hava

bl. a. utgiftsposter efterfrågats jämväl utgifterna för sjukvård. Under denna rubrik

hava förts utgifter för läkare (även tandläkare och barnmorska), medicin, sjukvårdsartiklar

och sjukhusvård. I de fall, då familjeförsörjaren eller familjen haft fri

läkarvård eller medicin, hava dessa förmaner uppskattats till sitt sannolika värde.

För de trenne kategorier av hushåll, som 1922—24 års undersökning omfattar,

nämligen arbetare och lägre tjänstemän i städerna, arbetare och tjänstemän på orter

av lantlig karaktär samt medelklasshushåll i städerna, belöpte sig utgifterna för

sjukvård i genomsnitt till resp. kronor 63, 50 och 144 per hushåll och år. I förhållande

till den beräknade medelinkomsten utgjorde dessa utgifter 1-6, 1-5 och 1-8 procent

inom resp. hushållsgrupper.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Till ungefär samma resultat kommer man också enligt 1920 års levnadskostnadsundersökning,

som omfattade lantarbetarfamiljer (torpare, statare, daglönare och

arbetarsmåbrukare). För dessa hushåll uppgick sjukvårdskostnaden i genomsnitt

till 45: 38 kr. per år, motsvarande 1-3 procent av årsinkomsten.

I här anförda siffror ingå emellertid icke sjukkasseavgifter. För 1922—24 åra

undersökning äro siffrorna härför ännu icke framräknade. Enligt 1913—14 års

undersökning utgjorde ifrågavarande utgifter i medeltal 1-3 procent av inkomsterna;

bland de fattigare var procentsiffran 1-4 och bland de mera välbärgade 0-8.

I allmänhet talat torde man därför kunna säga, att den ekonomiska börda, som

genom sjukdom pålägges arbetare och dem närstående samhällsgrupper, representerar

ett belopp i penningar, motsvarande i genomsnitt tre procent av årsinkomsten.

Styrelsen vill emellertid erinra om, att det material, varpå levnadskostnadsundersökningarna

^grunda sig, insamlats från hem, som utmärka sig genom ordentlighet och

god hushållning. Sjuk- och hälsovården kan därför i dessa hem måhända anses bättre

tillgodosedd än i andra, mindre ordentliga hem. Å andra sidan utgör emellertid

just sjuklighet en av de orsaker, som oftast undergräva arbetarhemmens ekonomi.

Uteslutet är därför icke, att det verkliga behovet av sjukvård och sjukhjälp är ännu

högre i hem med mindre ordentlighet och förmåga att hushålla.

Frånsett de missbruk av understödsrätten, som aldrig kunna helt undgås i en social

sjukförsäkring, innebär denna försäkring egentligen endast i tvenne hänseenden

en ökning av samhällets utgifter. I den mån sjukvården tack vare försäkringen blir

kostnadsfri för den sjuke, utnyttjas denna förmån otvivelaktigt, särskilt vad läkemedlen

beträffar, i större utsträckning än då den måste bekostas av individerna

själva. Kostnaderna för sjukförsäkringens administration utgöra likaledes en ökad

samhällspålaga. Dessa senare kostnader spela dock i stort sett en endast obetydlig

roll. Vad åter sjukvården beträffar, äro utgifterna härför, förutsatt att det icke

rör sig om obehörigt utnyttjande av understödsrätten, i allmänhet väl använda. Utvägar

finnas dessutom, genom vilka missbruk av denna understödsrätt kunna i väsentlig

grad förebyggas. I sådant hänseende vill styrelsen särskilt framhålla det

återhållande moment, som skulle ligga däri, att den obligatoriska sjukförsäkringen,

på sätt styrelsen i sitt underdåniga utlåtande den 23 december 1919 över socialförsäkringskommitténs

förslag till lag om allmän sjukförsäkring ifrågasatt, begränsas

till den pa förvärv inriktade arbetskraften men däremot icke omsluter hustrur och

hemmavarande familjemedlemmar utan särskilt yrke och ej heller minderåriga

barn.1

Enligt styrelsens mening skulle sjukförsäkringen icke blott icke medföra någon

egentlig ökning av samhällsutgifterna utan även leda till avsevärda, ekonomiskt

gynnsamma resultat. Den sociala sjukförsäkringens förnämsta uppgift är att utjämna

och fördela de risker, som sjuklighet och därmed sammanhängande ekonomiska

konsekvenser lägga särskilt på de samhällsgrupper, vilka äro hänvisade att

i allt väsentligt leva på avkastningen av sin arbetskraft. Men efter hand och indirekt

medför otvivelaktigt sjukförsäkringen en verklig lättnad av samhällsbördorna

genom minskad invaliditet och ökad fysisk styrka och arbetsduglighet hos

befolkningen. Nu asyftade verkningar visa hän på sjukförsäkringens måhända

stundom icke tillräckligt beaktade betydelse i nationalekonomiskt hänseende — en

betydelse som pensionsförsäkringen väl får anses så gott som helt och hållet sakna.

Sjukförsäkringens kostnader och deras fördelning. Kommitténs ståndpunkt

till frågan om den obligatoriska sjukförsäkringen har uppenbarligen i hög

grad förestavats av den uppfattningen, att den av socialförsäkringskommittén

i dess betänkande angående allmän sjukförsäkring ifrågasatta kostnadsfördelningen

2/3 på de försäkrade och 1/3 på statsverket — kunde anses

1 Jfr Soc. Medd. årg. 1920, sid. 127.

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

såsom för alla eventualiteter fastslagen. Så är emellertid icke förhållandet ens vad

socialförsäkringskommitténs eget förslag beträffar. Enligt detta skulle nämligen

statens bidrag till väsentlig del utgå med ett fixt, efter antalet försäkrade beräknat

belopp, och statsbidraget skulle därför vid förändringar i den allmänna lönenivån

mycket väl kunnat komma att både understiga och överstiga x/3 av totalkostnaderna.

I ännu mindre grad hade den här anförda proportionen upprätthållits i

det sedermera överarbetade förslaget. Jämlikt detta skulle nämligen statens

bidrag i sin helhet utgå med ett bestämt belopp per medlem i sjukkassan. Med den

höga löne- och prisnivå, varmed man då ansåg nödigt räkna, skulle statsbidraget

till sjukförsäkringen i verkligheten icke hava motsvarat mer än omkring i/6 av den

sammanlagda kostnaden. Även med avsevärt lägre arbetslöner skulle emellertid

statsbidraget med tillämpning av de då föreslagna beräkningsgrunderna kommit att

ställa sig väsentligt lägre än den av besparingskommittén förutsatta tredjedelen.

Uppfattningen att den del av kostnaderna för sjukförsäkringen, som anses icke

skäligen böra bäras av de försäkrade själva, nödvändigtvis måste läggas på statsverket,

är emellertid i och för sig oriktig. Även andra utvägar äro nämligen härvid

tänkbara. I flertalet av de länder, där obligatorisk sjukförsäkring finnes genomförd,

lämnar det allmänna överhuvud taget intet som helst bidrag till försäkringskostnaderna.

I den mån de försäkrades egen börda ansetts böra lättas, har sålunda

•en motsvarande andel av kostnaderna överflyttats på arbetsgivarna. I regel utgör

den andel, som arbetsgivarna få bära, en tredjedel till hälften av försäkringskostnaden

i dess helhet.

Att stödja de arbetande klasserna vid sjukdom och därmed följande oförmåga till

arbete har redan länge ansetts vara i väsentlig grad en arbetsgivarnas angelägenhet.

Obestridligt är ju också, att det industriella arbetet eller de förhållanden,

under vilka det utövas, i många fall förorsakar eller medverkar till uppkomsten av

sjukdomar. Detta gäller icke blott om de egentliga s. k. yrkessjukdomarna, vilka

ju också i några länder betraktas och ersättas på samma sätt som olycksfall i

arbete. I betraktande komma här även sjukdomar, som framkallas av de i sanitärt

■och hygieniskt hänseende mindre gynnsamma förhållanden, under vilka arbetet

inom många yrken bedrives eller måste bedrivas. Sambandet mellan arbete och sjukdom

kan stundom vara lika påtagligt som då det gäller olycksfall. I detta hänseende

kan förtjäna anföras Nya arbetarförsäkringskommitténs uttalande i motiveringen

till förslaget till lag angående försäkring för beredande av pension vid varaktig

oförmåga till arbete, vilket förslag som bekant förutsatte en sammansmältning av

olycksfalls- och invaliditetsförsäkringen. »Trots allt vad man härutinnan» -—

d. v. s. till förmån för. en särskild olycksfallsförsäkring — »anfört, är det dock svårt

att inse, varför arbetsgivarna hellre böra bekosta understöden vid de s. k. olycksfallen

i arbetet än vid t. ex. yrkessjukdomarna. Båda äro i lika hög grad beroende

av yrkets beskaffenhet. Liksom olycksfallens antal är större inom vissa yrken

än inom andra, medföra även en del yrken i övrigt större fara för hälsan än

andra. I själva verket kan man uppfatta det inom farligare yrken så småningom

fortgående försvagandet av arbetskraften genom sjuklighet eller förtidig ålderdom

såsom resultatet av ett antal på varandra följande var för sig omärkliga, smärre

''olycksfall’. Någon principiell åtskillnad emellan olycksfallen och yrkessjukdomarna

torde härutinnan svårligen kunna göras. Tager man hänsyn till arbetarens

behov av understöd, är det ock svårt att finna någon grund, varför understöden höra

vara större vid olycksfall i arbetet än eljest.»

I sitt ovan åberopade utlåtande den 23 december 1919 angående förslaget till

lag om allmän sjukförsäkring framhöll styrelsen i fråga om fördelningen av kostnadsbördan,

att arbetsgivarna i vårt land enligt förslaget komme att beredas avsevärd

lättnad; och anförde styrelsen till stöd härför följande. »Alltsedan det patriarkaliska

arbetsförhållandet inom näringslivet, då i regel arbetsgivarna sörjde för

sina arbetare vid sjukdom, kvarstår i ganska stor utsträckning denna gamla förplik
-

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

telse. Inom jordbruket bär den till och med laga kraft enligt legostadgan, och inom

husligt arbete torde den fortfarande så gott som undantagslöst äga giltighet. Av

kommitténs utredning rörande omfattningen av arbetsgivares bidrag till sjukhjälp

åt arbetare, vilken utredning dock endast avser större arbetsgivare (med minst tio

arbetare) och ej heller beträffande denna är fullständig, framgår, att arbetsgivarnas

sammanlagda utgifter för lämnat understöd åt arbetare vid sjukdom under år 1917

uppgått till omkring 5-6 milj. kr. Läggas härtill mindre arbetsgivares kostnader

för dylikt understöd ävensom husbönders kostnader för sjukvård åt sina tjänare

samt tages vidare hänsyn till penningvärdets fall sedan år 1917, torde man nog

komma fram till ett åtskilliga miljoner högre belopp. Det torde väl ock få anses

givet, att arbetsgivare och husbönder i allmänhet icke komma att upprätthålla ifrågavarande

traditionella förpliktelse, sedan den obligatoriska sjukförsäkringen en gång

blivit genomförd, utan att hithörande kostnader i det störa hela komma att överflyttas

på de försäkrade själva och på det allmänna.»

Som bekant hava de organiserade arbetarna i ganska stor utsträckning lyckats få

i kollektivavtalen intagna bestämmelser angående skyldighet för arbetsgivarna att på

visst sätt stödja sina arbetare vid sjukdom. Bestämmelserna äro av mycket växlande

innehåll, men gå i huvudsak ut på att tillförsäkra den sjuke och eventuellt

även hans familj nödig sjukvård (läkarvård, läkemedel eller sjukhusvård) eller hel

eller delvis avlöning under sjuktiden. Styrelsen har undersökt samtliga nu gällande

kollektivavtal för att få utrönt förekomsten och innebörden av här åsyftade bestämmelser.

Resultatet av denna undersökning återgives i efterföljande tabellariska

sammanställning.

Såsom av tabellen framgår funnos föreskrifter angående understöd vid sjukdom

i kollektivavtal gällande för 5 183 företag med tillhopa 239 669 arbetare. För 1 020

företag med 123 261 arbetare lämnades sådant understöd även åt arbetares familjer.

Även utan uttrycklig utfästelse i kollektivavtal eller eljest lämna emellertid i stor

utsträckning arbetsgivare understöd i en eller annan form åt sina arbetare vid

sjukdom. Detta framgår tydligt bl. a. vid en jämförelse mellan ovan angivna

siffror angående antalet berörda arbetare och motsvarande siffror i socialförsäkringskommitténs

ovan åberopade utredning.

Socialförsäkringskommittén tog som bekant icke heller för sin del helt och hållet

avstånd från tanken att låta även arbetsgivarna bestrida en del av kostnaderna för

arbetarnas sjukförsäkring. Kommittén föreslog nämligen särskilda tilläggsavgifter,

s. k. riskavgifter för försäkrade, som användas för arbetsgivares räkning och för

vilka, på grund av arbetets art eller de förhållanden, under vilka det bedreves, sjukdomsrisken

vore väsentligt ökad. Riskavgiften skulle erläggas av arbetsgivarna och

till belopp, som skäligen motsvarade den ökade risken.

Genom att låta även arbetsgivarna bära en del av kostnaderna för sjukförsäkringen

skulle det ock bliva vida lättare att skapa en naturlig anknytning mellan denna försäkring

och försäkringen för olycksfall i arbete och på så sätt åstadkomma den

även av besparingskommittén förordade decentralisationen av handläggningen av de

många små olycksfallsskadorna. Med en dylik anordning skulle det sannolikt också

bliva möjligt, att till båtnad för såväl arbetare som arbetsgivare införa en verkligt

effektiv »karenstid» i fråga om olycksfall i arbete. Den av kommittén föreslagna

förkortningen av nu gällande karenstid till endast 14 dagar, om också förklarlig

med hänsyn till sjukkasseverksamhetens nuvarande tillstånd, måste nämligen anses

som ett steg i orätt riktning.

Även om man antager, att åt den obligatoriska sjukförsäkringen här i Sverige

skulle givas samma omfattning som socialförsäkringskommittén avsåg, d. v. s. att

försäkringen skulle bliva praktiskt taget allmän, skulle detta dock icke medföra,

att grundsatsen beträffande arbetsgivarbidrag till försäkringen skulle förlora sin

giltighet. Är denna grundsats överhuvud taget riktig, så gäller den uppenbarligen,

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Bestämmelser i gällande kollektivavtal angående understöd åt arbetare vid sjukdom.

Förkortningar: Lv. = läkarvård. lm.= läkemedel, sjhv.= sjukhusvård, sjders.= sjukdagsersättning,

fam. = familjeunderstöd.

Näringsgrenar

Lv. eller

lv. o. lm.

Lv. o. sjhv.

eller lv.,

lm. o. sjhv.

Lv. o.

sj ders. eller

lv., lm.

o. sjders.

Lv., sjhv.

o. sjders.

eller lv.,

lm., sjhv.

o. sjders.

Sjders. med

eller utan

lm. eller

sjhv.

Hela

antalet

föret.

P

•-4

O-

föret.

P

CT

föret.

P

•-4

O*

föret.

P

3*

föret.

a*

föret.

P

er

Malmbrytning o. metall-

industri.......

100

29 536

7

1496

8

2 539

—

—

—

—

115

33 571

därav fam.

89

27 099

2

741

8

2 539

—

—

—

—

99

30 379

Jord- o. stenindustri . .

49

4 654

10

901

1

40

1

3111

3

85

64

8 791

därav fam.

38

3 930

7

800

—

—

1

3 111

—

—

46

7 847

Trävaruindustri o. skogs-

hantering......

309

7 367

161

29 355

4

101

4

177

4

1236

482

38236

därav fam.

10

893

169

29 334

—

—

—

—

—

—

169

30 227

Pappers- o. grafisk indu- stri .........

28 559

2

70

122

28 441

—

—

—

—

1

4S

125

därav fam.

—

'' —

121

28 396

—

—

—

—

—

—

121

28 396

Livsmedelsindustri . . .

5

328

—

—

90

2 895

107

10 890

638

4711

840

1S824

därav fam.

1

221

—

—

56

2 148

89

10 705

—

—

146

13 074

Textil- o. beklädnadsin- dustri ........

169

26 939

15

459

1

139

513

2 733

698

30 270

därav fam.

—

Läder-, hår- o. gummi- varuindustri .....

1

41

50

3 862

10

388

1

95

46

1297

108

5 683

därav fam.

1

41

—

—

—

—

1

95

—

—

2

136

Kemisk o. teknisk industri

21

4 736

14

1 495

24

795

1

80

19

398

79

7504

därav fam.

9

069

3

180

21

727

1

80

—

—

34

1 662j

Byggnadsverksamhet . .

5

104

—

—

1

130

—

—

—

—

6

234

därav fam.

—

Kraft-, belysnings- o.

114

16 001

vattenverk m. m. . .

3

134

5

231

13

734

82

14 387

11

515

därav fam.

2

131

8

in

8

355

8

380

—

—

21

977

Handel o. varulager . .

4

63

1

30

92

2 372

4

32

415

3 694

516

6191

därav fam

—

—

1

bo

3

Ilo

1

10

—

—

5

150

Åkeri- o. stuverirörelse .

3

59

1

14

11

107

1

19

540

2 987

556

3186

därav fam.

1

42

1

14

1

6

—

—

—

—

3

62

Telegraf, telefon, ensk.

2860S:

järnvägar, spårvägar .

—

—

—

—

—

116

28 608

—

—

116

därav fam.

—

—

—

—

—

—

3

2 742

—

-

3

2 742

Sjöfart ........

—

—

—

—

206

2 943

16

98

11

314

233

3 3oo

därav fam.

—

Jordbruk .......

2

26

369

7 585

1

20

1

13

—

—

373

7 644

därav fam.

1

11

369

7 585

—

—

1

13

—

—

371

7 609

Diverse näringsgrenar .

—

—

—

—

371

905

1

6

386

2101

75S

3 012

därav fam.

—

-

Summa

673

74057

740

73 410

847

14 428

336

57 655

2 587

2011»

5183

239 669

därav fam.

152

33 043

666

67 197

97

5 885

105

17 136

—

-

1 020

123 261

opaginerad Kontrollera mot PDF

176

i vad frågan rör arbetare, även för det fall att försäkringen omsluter även andra

samhällsgrupper.

I fråga om finansieringen av en blivande obligatorisk sjukförsäkring må vidare

framhållas, hurusom vissa skäl tala för att dess kostnader i någon mån böra bäras

av Tcommunerna. Redan nu lämna kommunerna i vårt land, såsom styrelsen

får tillfälle att i det följande framhålla, i ganska stor utsträckning bidrag till den

frivilliga sjukkasseverksamheten. I ännu högre grad är detta förhållandet i Danmark,

där värdet av de bidrag och tjänster, som kommunerna lämna sjukkassorna,

anses i värde endast obetydligt understiga statens bidrag. Av kostnaderna för

den obligatoriska sjukförsäkringen i Norge har likaledes en viss del lagts på

vederbörande kommuner. Utom andra fördelar, som på denna väg stå att vinna,

skulle härigenom även ernås, att de kommunala myndigheterna skulle hava ett direkt

intresse att med uppmärksamhet följa den offentliga sjukkassans verksamhet

och tillse, att missbruk i görligaste måtto undvekos.

En rationell fördelning av kostnaderna för sjukförsäkringen mellan de olika parter,

som härvid kunna tänkas ifrågakomma, kan emellertid icke gärna ske annat än

i samband med framläggande av en verklig finansplan, omfattande socialförsäkringens

samtliga grenar.

2. Den frivilliga sjukkasseverksamheten.

För den händelse kommitténs förslag rörande den frivilliga sjukkasseverksamheten

skulle komma att tagas till utgångspunkt för reformarbetet har styrelsen ansett

sig böra ingå på en närmare prövning av detta förslag samt på en undersökning.

av de viktigare punkter, där förslaget synes böra kompletteras.

Sjukkasscrörelscns organisation. Det synes styrelsen kunna starkt ifrågasättas,

huruvida de reformer i fråga om sjukkasserörelsen, som kommittén föreslår, verkligen

komma att leda till det avsedda målet. Det är snarare att befara, att en lagstiftning

enligt de av kommittén angivna grundlinjerna skulle i väsentlig grad spoliera

den sjukkasseverksamhet, som redan finnes, utan att sätta något nytt och bättre

i dess ställe. Farhågorna härför synas så mycket mera grundade som det pris —

det ökade statsbidraget — varigenom ett stort antal av de nuvarande sjukkassorna

skulle lockas uppgiva sin självständiga existens, måste anses såsom synnerligen lågt

särskilt i betraktande av de väsentligt ökade förpliktelser, som sjukkassorna för

framtiden skulle ha att påtaga sig.

En betydande del av dem, som för närvarande äro anslutna till den frivilliga

sjukkasserörelsen, tillhöra de s. k. rikssjulclcassorna, d. v. s. sjukkassor, vilkas

verksamhetsområde icke är lokalt begränsat och som sålunda hava sina medlemmar

spridda över en större del av landet. Till sin numerär äro dessa kassor visserligen

ganska fåtaliga (31 år 1921), men deras sammanlagda medlemsantal uppgick

till 268 347, motsvarande 36-8 % av samtliga sjukkassemedlemmar. Geografiskt

sett är också rikssjukkasserörelsen mera spridd än de lokala sjukkassorna.

Såsom framgår av kommitténs utredning (sid. 71) finnas sålunda f. n. lokala sjukkassor

i endast 783 landskommuner, medan däremot 1 622 landskommuner sakna denna

sjukkassetyp. I huru många landskommuner rikssjukkasserörelsen är företrädd

är icke känt, men sannolikt är detta antal mycket betydande. Av kommitténs utredning

rörande dessa förhållanden i Norrland framgår sålunda, att medan lokala

sjukkassor förekomma i endast 46 av inalles 223 landskommuner, rikssjukkassorna

— utom i ett icke närmare angivet antal av förstnämnda kommuner — utöva

sin verksamhet i icke mindre än 156 av övriga, av den lokala sjukkasseverksamheten

oberörda kommuner.

opaginerad Kontrollera mot PDF

I likhet med kommittén finner visserligen även styrelsen, att de nuvarande rikssjukkassorna

icke kunna tagas till utgångspunkt för en reorganiserad sjukförsäkring

och för de uppgifter i den övriga socialförsäkringens tjänst, som böra läggas

på en sådan, men därmed är icke sagt, att rikssjukkasseverksamheten såsom sådan

måste helt och hållet förkastas. Redan hänsynen till rikssjukkassornas stora medlemsantal

synes motivera, att man försöker att genom reformer i fråga om dessa

kassors organisation göra även dem skickade att inpassas i det nya systemet.

Det primära i kommitténs organisationsförslag är fordran, att på varje plats endast

en av det allmänna erkänd och understödd sjukkassa skall tillåtas verka. Sjukkasseverksamhetens

lokala begränsning torde kunna anses såsom ett postulat, grundat på

verksamhetens egen art och bekräftat genom erfarenheten. Endast genom en dylik

organisation möjliggöres nämligen den inbördes kontroll och känsla av gemensamt

ansvar, som utgör själva förutsättningen för all sund sjukkasseverksamhet.

Kommittén ifrågasätter emellertid (sid. 146) därjämte, att det för utjämnandet

av riskerna skall bildas en återförsäkringskassa, i vilken de mindre sjukkassorna

skulle vara pliktiga och de större berättigade att ingå. Innan fullständig utredning

föreligger, är det svårt att mera bestämt uttala sig om den sålunda av kommittén

framkastade tanken. Återförsäkring innebär visserligen i viss mening en

negering av principen om kassornas självansvar, men synes dock kunna ordnas på

sådant sätt, att ansvaret till väsentlig del alltjämt bäres av de särskilda sjukkassorna.

Det synes styrelsen icke uteslutet, att samma tankegång skulle kunna tillämpas

jämväl i fråga om den sjukhjälpsverksamhet, som utövas av rikssjukkassorna, och

att sålunda även dessa kassor, ehuru visserligen efter väsentliga ändringar i sin konstitution,

skulle kunna användas inom den nya organisationen. Förutsättning

härför skulle emellertid vara, att de nu existerande, rättsligt osjälvständiga och

formellt endast som ombud för kassastyrelsen verkande lokalavdelningarna kunde

konstitueras såsom inom vissa gränser självständiga och med en viss grad av rättskapacitet

utrustade organ. Rikssjukkassan såsom sådan skulle bibehållas som huvudförening

med uppgift bl. a. att fungera som återförsäkringskassa för de till densamma

hörande underföreningarna (de ombildade lokalavdelningarna).

Som bekant finnes det f. n. ett icke ringa antal s. k. slutna kassor, d. v. s. kassor,

som på visst sätt begränsa sin verksamhetskrets och sålunda icke stå öppna för andra

än dem, som uppfylla vissa speciella inträdesvillkor. Omfånget av denna art av sjukkasseverksamhet

framgår av följande översikt, avseende förhållandena år 1921.

Fabriks- och brukssjukkassor .''

Yrkes- och fackkassor ....

Föreningskassor.......

Nykterhetskaasor......

Religiösa kassor.......

Kassor för endast ettdera könet

Andra slutna kassor.....

Antal sjukkassor

. . . 162

... 98

... 10

... 16

. . . . 80

. . . . 4

Summa 377

Antal medlemmar

57 580

37 862

7 692

98 140

2185

20 832

_1051

225 342

Att sjukkassor, som äro avsedda exempelvis endast för ettdera könet eller endast

för helnyktra, icke kunna erkännas som organ för en statsunderstödd sjukförsäkring,

torde få anses ligga i sakens natur. Detsamma torde gälla även om föreningskassorna,

vartill i detta sammanhang räknats sjukkassor, vilka som inträdesvillkor uppställa

fordran på medlemskap i viss förening eller sammanslutning. Större svårigheter

torde icke i allmänhet möta för de hithörande kassor, som så önska, att omlägga

sin verksamhet till överensstämmelse med den nya ordningen. Tendensen inom sjuk
12—252409.

Bilaga till Kungl. Proposition.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

kasserörelsen synes dessutom i allmänhet gå i riktning från dylika speciella sjukkassebildningar

och till allmänna, för alla öppna sjukkassor.

Vad åter beträffar fabriks- och brukssjukkassorna, som ofta bildats på initiativ

av och med understöd av arbetsgivaren, synes det mera tveksamt, huruvida en lagstiftning

om frivillig sjukförsäkring bör förhindra eller försvåra deras verksamhet.

Dessa kassor bygga ju på den principiellt riktiga grundsatsen om samverkan på detta

område mellan arbetsgivare och arbetare. Å andra sidan intaga dessa kassor i en del

kommuner på landsbygden en så dominerande ställning, att vid sidan av dem utrymme

6aknas för en allmän sjukkassa. Redan nu gällande sjuklcasselag har för övrigt

till en viss grad berövat dem möjligheten att existera som absolut slutna och tvungit

dem att på vissa villkor behålla medlemmar, som icke längre tillhöra arbetsstället

eller företaget. Sjukkasselagen lämnar också anvisning på en utväg, varigenom arbetsgivare,

som så önskar, kan skaffa sig säkerhet för att det understöd, han vill förbehålla

sina arbetare eller anställda, kommer endast dessa till godo.

Någon större olägenhet för dessa kassor att i allmänhet underordna sig de åsyftade

nya bestämmelserna synes därför icke vara att befara. Undantag härifrån utgöra

dock bl. a. sjukkassor, avsedda för personalen vid vissa enskilda järnvägar. Dessa

kassor äro nämligen enligt sakens natur icke lokalt begränsade, utan omfatta hela

den trakt järnvägsföretaget berör. Nära besläktade med dessa kassor äro vidare vissa

yrkes- och fackkassor. I regel hava dessa endast ett mindre, lokalt verksamhetsområde,

men fall förekomma dock, där kassorna med sin verksamhet omsluta hela landet.

I fråga om dylika kassor synes möjligen böra ifrågasättas rätt att fortfarande

få existera och uppbära statsbidrag.

Inom sociala rådets sektion för sjukkasseväsen voro vid behandlingen av frågan

om undantag för de särskilda yrkeskassorna meningarna delade.

Sjukkasseverksamhctens rättsliga reglering. Beträffande sjukkassas förvärv av

rättskapacitet bygger 1910 års lag som bekant på normativsystemet (registreringssystemet),

d. v. s. vinnandet av dylik kapacitet beror på, att vissa i lagen bestämda

fordringar blivit uppfyllda. Å andra sidan är varje sjukkassa, som fyller dessa villkor,

behörig att förvärva denna rätt, och registrering kan vid sådant förhållande

icke vägras.

Det framgår icke med tillräcklig tydlighet, huruvida kommittén tänkt sig, att förevarande

princip fortfarande skulle upprätthållas. Möjligen har kommittén ansett,

att flera än en sjukkassa skulle kunna bildas med samma sjukkasseområde, men att

tillsynsmyndigheten skulle ha rätt att efter prövning tillerkänna endast en av dem

statsbidrag. Sannolikt har dock kommittén snarare tänkt sig införande av ett koncessionssystem

med faktiskt monopol för en enda sjukkassa att inom sitt område med

andras uteslutande bedriva statsunderstödd (erkänd) sjukkasserörelse.

I vilket fall som helst återstår emellertid frågan om den rättsliga regleringen av

de sannolikt ganska talrika sjukkassor, nu registrerade, som kunna väntas ställa sig

avvisande till reformen. Att utan vidare beröva dessa kassor den rättsförmåga, de

enligt nu gällande lagstiftning förvärvat, skulle säkerligen betraktas som en stor

obillighet. En sådan åtgärd skulle dessutom betyda en väsentlig utvidgning av de

olägenheter och det missbruk, som visat sig följa med en oregistrerad och som

följd därav fullständigt okontrollerad sjukkasseverksamhet. Å andra sidan vore det

en uppenbar orimlighet att, om statsbidraget till här berörda grupp av sjukkassor

helt bortfölle, ändock gentemot dessa kassor upprätthålla i obeskuret skick 1910 års

lagstiftning, vars många materiellt tvingande bestämmelser just motiverades med

hänsyn till det väntade, ökade statsbidraget.

Den lämpligaste lösningen av förevarande problem torde måhända vara, att den

icke statsunderstödda sjukkasseverksamheten inordnas under samma lagstiftning —

lagen om understödsföreningar den 29 juni 1912 -—- som gäller för pensions- och

.begravningskassor samt andra dylika sammanslutningar för inbördes understöd.

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Utom att denna form av sjukkasseverksamhet härigenom erhölle full frihet att

efter förekommande behov ordna sin verksamhet, skulle också den fördel ernås,

att även sammanslutningar för beredande av sjukhjälp, i motsats till vad nu är

förhållandet, bleve underkastade registreringsplikt.

Enligt den av styrelsen här framkastade planen skulle för framtiden komma att

existera tvenne olika slag av frivilliga sjukkassor, båda med rättskapacitet och underkastade

offentlig tillsyn, nämligen dels registrerade och dels koncessionerade,

lämpligen benämnda erhända. Endast dessa senare kassor skulle vara berättigade

till statsbidrag; kommunalt bidrag skulle likaledes kunna tillerkännas endast erkänd

sjukkassa.

Då det gäller en lagstiftning av den innebörd, varom här är fråga, vore det

visserligen ur flera synpunkter mindre lämpligt, om de statsunderstödda kassorna

på detta sätt mera allmänt skulle hava att uthärda konkurrens från icke-statsunderstödda,

men också till sin verksamhet mera fria och obundna kassor. Men

den värsta olägenheten —en olägenhet, som med nuvarande lagstiftning vid upprepade

tillfällen framträtt — eller att konkurrensen från de fria kassornas sida

bedrives med föga nogräknade medel skulle dock bliva i allt väsentligt undanröjd.

Sjukkasseområden. I fråga om sjukkassornas lokala verksamhetsområden har kommittén

haft sin uppmärksamhet riktad i främsta rummet på det antal medlemmar,

kassorna borde minst räkna. Som regel skulle minimiantalet medlemmar utgöra

100, men kommittén ifrågasätter på samma gång, att samtliga kassor med lägre

medlemsantal än 500 skulle vara pliktiga att ingå i en för detta ändamål bildad

återf örsäkri n gskassa.

Lika viktigt som det är, att sjukkassa har ett med hänsyn till stabiliteten tillräckligt

medlemsantal, lika viktigt är emellertid, framför allt då det gäller en

frivillig sjukkasseverksamhet, att sjukkasseområdet lokalt icke har större omfång än

att den ömsesidiga sjukhjälpsverksamheten lämpligen kan utövas. I sådant hänseende

är det enligt styrelsens uppfattning av mycket stor betydelse, att indelningen

i ejukkasseområden så långt 6ke kan anknyter sig till den bestående kommunala

indelningen. Sjukkasseverksamhetens lokala utbredning och anslutningen till rörelsen

skulle helt säkert komma att i hög grad stimuleras, därest även kommunerna

visa intresse för saken. Detta intresse mobiliseras emellertid vida lättare, om kommunen

har sin egen kassa än om kassan är gemensam för flera kommuner. Sjukkasseverksamheten

och den kommunala fattigvården hava ju åtskilliga beröringspunkter,

och den förra kan, efter vad erfarenheten givit vid handen, i betydande grad

lätta fattigvårdstungan. Skall, såsom styrelsen här nedan ifrågasätter, bidrag till

sjukkasseverksamheten utgå även av kommunala medel, ligger självfallet häri en

ytterligare anledning, varför sjukkassornas verksamhetsområden böra, så långt lämpligen

ske kan, sammanfalla med kommunen. Samma skäl gäller emellertid i måhända

ännu högre grad, därest det kommunala bidraget fortfarande skall vara endast frivilligt.

Jämväl med hänsyn till det ifrågasatta samarbetet med pensionsnämnderna,

i fråga om vilka den kommunala indelningen ju är strängt genomförd, är det

uppenbarligen av stor vikt, att sjukkasseområden och pensionsdistrikt så långt ske

kan sammanfalla.

Kommittén har för övrigt själv givit anvisning på ett korrektiv mot alltför små

sjukkasseområden, nämligen den föreslagna återförsäkringskassan. Såsom styrelsen

redan framhållit, är det icke möjligt att taga bestämd ståndpunkt till denna fråga,

innan en närmare utredning föreligger angående det sätt, varpå en dylik återförsäkring

skulle fungera.

Även andra utvägar för utjämning av tillfälliga riskanhopningar äro emellertid

tänkbara. En sådan vore, om det i enlighet med vad som förekommer exempelvis i

Norge och som även socialförsäkringskommittén föreslog, bestämdes, att en viss del

av det till sjukkassorna utgående statsbidraget årligen skulle innehållas för att bilda

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

en reglerings- eller utjämningsfond med uppgift att i form av understöd med eller

utan återbetalningsskyldighet bistå sjukkassor, som på grund av bog sjuklighet,

ogynnsam ålderssammansättning eller annan dylik anledning råkat i brydsamt ekonomiskt

läge.

Överflyttning sjukkassorna emellan. Med avseende på den rätt och skyldighet till

överflyttning de statsunderstödda sjukkassorna emellan, som av kommittén föreslagits

och som torde vara en nödvändig konsekvens av kravet på sjukkasseverksamhetens

lokala begränsning, bör man enligt styrelsens åsikt till en början skilja mellan

sjukhjälpsverksamheten och den begravningshjälpsverksamhet, som kassorna

skulle kunna, men icke behöva bedriva. I fråga om sistnämnda understöd synes

ett överförande i samband med flyttningen av skälig andel av försäkringsfonden

vara en naturlig åtgärd och lätt att genomföra, i all synnerhet om, såsom kommittén

också föreslår, begravningshjälpsverksamlieten i räkenskaperna bestämt skiljes från

den övriga verksamheten. Något hinder för att den flyttande sjukkassemedlemmen

i den nya kassan tillerkännes begravningshjälp till samma belopp som i den gamla,

behöver ju vid sådant förhållande icke föreligga, även om begravningshjälp till

nämnda belopp eljest icke beredes av kassan. Självfallet måste emellertid den

flyttande medlemmen i så fall fortfarande betala avgift, motsvarande begravningshjälpsutfästelsen.

Vad däremot sjukhjälpsverksamheten beträffar, synes en lika noggrann avräkning

vid flyttningar sjukkassorna emellan icke ovillkorligen påkallad. Under hela den

egentligen aktiva åldern (20—55 år) företer ju sjukligheten, efter vad erfarenheten

visat, en endast jämförelsevis obetydlig stegring, överflyttning av premiereserven

är därför knappast behövlig i andra fall än då flyttningen äger rum i mera framskriden

ålder. Sker flyttningen i den ålder, då inträde i allmänhet står öppet för

de inom verksamhetsområdet boende, föreligger ju möjlighet för den flyttande att

direkt ingå i kassan utan anlitande av överflyttningsinstitutet. Den enda olägenhet,

som härvid kan tänkas möta, är, att han därvid kan bli underkastad eventuellt

förekommande väntetidsbestämmelser.

De svenska sjukkassorna upptaga på några få undantag när icke avgifter, beräknade

med hänsyn till den inträdandes ålder, utan avgifter, beräknade efter den antagliga

genomsnittsåldern vid inträdet. En förutsättning för införande av kapitalöverföring

vid flyttningar kassorna emellan synes emellertid vara, att sjukkassorna

genomgående måste upptaga avgifter, graderade efter inträdesåldern.

Sjuklijiilpstidens längd. Den enda positiva förändring i fråga om sjukkassornas

understödsverksamhet, som kommittén föreslår, är en utsträckning av minimisjukhjälpstiden

till tre år i följd eller under en sjukdom, ensam eller i förening med

annan.

Det ligger i öppen dag, att den sålunda ifrågasatta utvidgningen av sjukkassornas

understödsverksamhet skulle bliva av mycket stor betydelse icke blott för sjukkassemedlemmarna

själva, utan även för samhället i dess helhet. Med den nuvarande,

som regel alltför korta sjukhjälpstiden sviktar nämligen sjukkassornas stöd just

vid de långvariga sjukdomsfallen, då detta stöd framför allt behövdes. Genom en

dylik utsträckning blir ju också möjligt att, som kommittén framhåller, skapa en

på många punkter direkt anknytning mellan pensionsförsäkringen och sjukkassornas

understödsverksamhet.

Skall sjukkassornas understödsplikt på detta sätt utvidgas, kan det emellertid förtjäna

övervägas, huruvida man icke lika gärna bör taga steget fullt ut och ålägga

sjukkassorna obegränsad understödsplikt, oberoende av sjukdomstidens längd. En

på detta sätt utsträckt sjukhjälpstid förekommer redan nu i de lokala sjukkassorna

i Eskilstuna och Norrköping samt i svenska typografförbundets sjukkassa och har

ifrågasatts för Malmö sjukkassors eentralfortsättningskassa och den projekterade

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

centralkassan i Stockholm. Skillnaden med hänsyn till sjukkasserörelsens belastning

mellan de här anförda båda bestämmelserna angående sjukhjälpstiden är icke heller

alltför betydande. Med ledning av de utav kommittén verkställda utredningarna kan

sålunda denna skillnad för den nuvarande medlemsstocken i sjukkassorna •— 707 000

sjukförsäkrade individer — och med en genomsnittlig sjukhjälp av 2 kronor per dag,

beräknas till 1 767 BOO kronor, motsvarande kronor 2:50 per år och sjukförsäkrad

person.

Att, såsom kommittén i anslutning till nu gällande bestämmelser gör, hänföra

sjukhjälpstiden till en sjukdom ensam eller i förening med annan måste styrelsen

för sin del bestämt avstyrka. Styrelsen har en lång erfarenhet av, huru olämplig

en dylik bestämmelse är, och tillämpningen skulle säkerligen icke bli lättare vid den

betydliga utsträckning av sjukhjälpstiden, varom nu är fråga. Svårigheterna på

denna punkt skulle bli så mycket större, som den svenska sjukkasserörelsen väl även

framgent i betydande grad skulle komma att vinna anslutning bland självständiga

yrkesutövare samt hustrur och andra familjemedlemmar utan eget förvärvsarbete,

i fråga om vilka avbrott i arbetsförmågan ofta äro mycket svåra att till tiden fixera.

Strylces begränsningen till »en sjukdom ensam eller i förening med annan», måste

emellertid en annan garanti skapas mot obehörigt utnyttjande av sjukhjälpstiden.

För att omöjliggöra för sjukkassemedlemmarna att exempelvis efter ett relativt kortare

avbrott mot slutet av treårsperioden åter börja en ny sjukhjälpstid om tre år,

synes böra stadgas, att vid beräkning av understödstiden hänsyn skall tagas till såväl

sjukhjälp i oavbruten följd som sjukhjälp, som utgått i olika repriser inom loppet

av en viss tidsperiod.

Sjukkassornas sjukvårdsverksamhet. Viktigare än att utvidga understödstiden är

ur samhällets synpunkt, att sjukkassorna sörja för att medlemmarna vid sjukdom

erhålla lämplig vård och behandling. Sjukkasseverksamheten fyller endast den

mindre betydande delen av sin uppgift, så länge kassorna, som här hos oss, tillhandahålla

endast kontanta understöd. Att utvidga sjukhjälpstiden utan att samtidigt

sörja för sjukvården är närmast till skada för sjukkasserörelsen. Härigenom skymmes

nämligen blicken för det, som är den sociala sjukförsäkringens främsta och förnämsta

uppgift, att medverka till att den sjuke snarast möjligt återställes till

hälsan.

Kommittén har visserligen funnit det obestridligt, att bristen på läkarvård i

många fall »förlänger sjukdomstiden och vållar ökade kostnader i form av sjukpenning»

och att det därför jämväl ur ekonomisk synpunkt vore ett önskemål, att

sjukkassorna kunde sörja för läkarvård. Men kommittén har tillika funnit, att en

förpliktelse för sjukkassorna att sörja för läkarvård icke kan fullgöras överallt i

vårt land på grund av bristen på läkare och transportmedel, och har därför icke

ansett det tillrådligt varken att ålägga sjukkassorna dylik förpliktelse eller ens att

föreslå särskilt bidrag utöver det nuvarande för kassor, som meddela läkarvård.

Vad till en början beträffar det nuvarande statsbidraget för läkarvård och läkemedel,

utgår detta med 1/i av sjukkassas kostnader för dessa ändamål, dock att

bidraget icke får överstiga 1 krona per år och medlem i sjukkassa och 25 öre per

år och medlem i fortsättningskassa. Särskilt genom denna senare restriktion

var förevarande del av statsbidraget redan från början otillräckligt och har genom

de sedermera inträffade prisstegringarna förlorat ytterligare i betydelse.

De farhågor, som i samband med socialförsäkringskommitténs förslag om allmän

sjukförsäkring uttalades angående läkarkårens otillräcklighet, synas i hög grad överdrivna,

sedda mot bakgrunden av de senare årens erfarenheter. Hela antalet legitimerade

läkare, eom år 1915 utgjorde endast 1 576, överstiger f. n. (1925) 2 000 och

har beräknats att år 1940 utgöra 3 444. Antalet vid rikets högskolor nyinskrivna

medicine studerande utgjorde åren 1919—22 resp. 204, 240, 252 och 242, och antalet

årligen legitimerade nya läkare beräknas för den närmaste tiden komma att icke

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

obetydligt överstiga 100. I stället för den befarade läkarbristen råder f. n. snarast

överflöd på läkare, ett förhållande som under den närmaste framtiden torde komma

att än starkare framträda.

Den omständigheten, att läkarvård måhända icke skulle kunna omedelbart tillhandahållas

i alla statsunderstödda sjukkassor, synes styrelsen icke i och för sig

utgöra tillräcklig anledning att icke denna understödsform genomföres överallt,

där detta låter sig göra. Framhållas må, att det visat sig möjligt att lösa läkarvårdsfrågan

överallt i Norge, vars geografiska och befolkningsförhållanden väl icke i allmänhet

erbjuda mera gynnsamma betingelser härför än våra egna.

Det vore måhända mindre lämpligt att omedelbart gå så långt som att stadga ovillkorlig

förpliktelse för alla statsunderstödda sjukkassor att tillhandahålla bl. a. även

sjukvård. Detta bör dock vara målet, mot vilket utvecklingen bör inriktas. Det

mest effektiva medlet att befrämja en utveckling i denna riktning torde vara en

relativt kraftig förhöjning av det nuvarande, i och för sig alldeles otillräckliga statsbidraget

för berörda ändamål.

I anledning av underdånig framställning från Sveriges allmänna sjukkasseförbund

angående bl. a. förhöjning av den del av statsbidraget, som utgår i förhållande till

av sjukkassa meddelad läkarvård och läkemedel, varmed enligt framställningen borde

jämställas sjukvård i hemmet, hemställde styrelsen i skrivelse den 30 september

1922 angående anslagsäskande för budgetåret 1923—24 rörande sjukkasseväsendet

m. m., att sagda bidrag måtte utgå med ett belopp motsvarande 2/5 av sjukkassas

egna utgifter för här berörda ändamål. Tillika hemställdes, att det högsta belopp,

varmed dylikt statsbidrag skulle kunna utgå, måtte fastställas i fråga om läkarvård

till 3 kronor per år och medlem i sjukkassa och 75 öre i fortsättningskassa, i fråga

om läkemedel till 1 krona per medlem i sjukkassa och 25 öre per medlem i fortsättningskassa

samt i fråga om sjukvård i hemmet till resp. 50 och 15 öre per år och

medlem.

För att nå en verklig effekt torde statsbidraget överhuvud taget icke kunna sättas

lägre. Emellertid skulle ju vid bifall till kommittéförslaget, i vad det rör sjukkassornas

organisation samt sjukhjälpstiden, fortsättningskassorna bliva i huvudsak

överflödiga. Statsbidraget för detta ändamål till sjukkassorna synes därför böra ökas

med ett belopp, motsvarande vad styrelsen år 1922 förutsatte skola utgå till fortsättningskassorna.

Detta så mycket hellre som ju sjukhjälpstiden enligt kommittéförslaget

utsträckts till tre år och sålunda skulle bliva avsevärt längre än som år 1922

förutsågs.

Statsbidraget. I uppgivet syfte att ersätta sjukkassorna för de ökade bördor,

som sjukkassorna skulle åtaga sig genom sjukhjälpstidens utsträckning, och som

ett medel att åstadkomma en snabb och kraftig utveckling av sjukkasserörelsen föresrår

kommittén förhöjning av dels den del av statsbidraget, som beräknas med hänsyn

till kassans medlemsantal (medlemsbidraget), från 2 till 3 kronor per medlem och

år, dels den del av samma bidrag, som beräknas efter antalet sjukdagar (sjukdagsbidraget),

från 25 till 33 öre. Någon ändring i den nuvarande föreskriften, att

detta senare bidrag icke utgår för söndagar, synes däremot kommittén icke hava

ifrågasatt.

Även med dessa förhöjningar skulle den andel av kostnaderna för sjukförsäkringen,

som skulle åvila sjukkassemedlemmarna själva, bliva relativt större än i flertalet

andra länder med en högre utvecklad social sjukförsäkring. Statsbidraget kan

nämligen icke beräknas komma att utgöra mer än knappast 25 % av hela avgiften för

sjukhjälp, motsvarande det nuvarande genomsnittet, 2 kronor per dag. Vid denna

beräkning har hänsyn tagits endast till de sannolika kostnaderna för kontant sjukhjälp

samt nödig administration. Lämnar sjukkassan därutöver även andra understöd,

såsom läkarvård, moderskapshjälp o. d., blir statsbidragets andel givetvis ännu

mindre. För jämförelses skull må anföras, att i Danmark statens bidrag motsvarar

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

31-8 °/o av sjukkassornas sammanlagda kostnader för alla olika slag av understöd.

Härtill kommer emellertid, vad Danmark beträffar, betydande understöd till sjukkassorna

i penningar och in natura från vederbörande kommuner. Det totala värdet av

dessa kommunala bidrag och tjänster har icke fastställts, men anses av kännare icke

synnerligen understiga statsbidraget. I länder, där sjukförsäkringen är obligatorisk,

utgör de försäkrades egen andel av premiekostnaden som regel endast två tredjedelar

till hälften, medan återstoden bäres av arbetsgivarna eller det allmänna.

Vid behandlingen inom sjukkassenämnden uttalades i fråga om sjukdagsbidraget

enhälligt, att detsamma borde utmätas rikligare än vad kommittéförslaget avsåg,

ävensom att detta bidrag måtte utgå för alla dagar och sålunda även för söndagar.

Enligt flertalets mening borde detta bidrag lämpligen bestämmas till 50 öre per

sjukdag, medan däremot en ledamot yrkade, att bidraget måtte utgå i förhållande

till såväl sjukdagarnas antal som den kontanta sjukhjälpens storlek.

Vill man nå fram till ett verkligt resultat i fråga om den frivilliga sjukkasserörelsens

utveckling, synes bidraget icke kunna sättas lägre än vad sjukkassenämndens

majoritet ifrågasatt. Emellertid är det icke tillräckligt att stanna endast

härvid. Den gren av sjukhjälpsverksamheten, som avser beredandet av kontanta

understöd, skulle ju härigenom ytterligare uppmuntras, medan den sjukvårdande

verksamheten fortfarande blott skulle kunna räkna på den nuvarande, alltför otillräckliga

subventionen. Även i fråga om den del av statsbidraget, som utgår i förhållande

till sjukkassas sjukvårdskostnader, synes därför, såsom sjukkassenämnden

också vid ovanberörda sammanträde framhöll, en förhöjning vara nödvändig. Om

emellertid statsmakterna icke skulle befinnas villiga tillerkänna sjukkassorna båda

de sålunda ifrågasatta förhöjningarna, synes i valet dem emellan någon tvekan icke

kunna råda därom, att företräde bör tillerkännas sjukvårdsbidraget. Såsom ovan

framhållits, anser styrelsen, att det allmänna för att befrämja sjukkassornas sjukvårdsverksamhet

borde lämna ett bidrag härtill, motsvarande två femtedelar av sjukkassornas

sammanlagda utgifter för detta ändamål.

Med avseende på kostnaderna för de nu ifrågasatta förhöjningarna av statsbidraget

må anföras följande. Under förutsättning att bidraget utgår även för söndagar,

kan den ovan ifrågasatta förhöjningen av sjukdagsbidraget från 33 till 50 öre per

dag med nuvarande antal sjukförsäkrade personer beräknas till ett belopp av 1 077 000

kronor per år. Statsbidraget för sjukkassornas sjukvårdskostnader skulle däremot

bli synnerligen obetydligt och sannolikt först efter hand stiga till mera avsevärt belopp.

För år 1921, då sjukkassornas sammanlagda sjukvårdskostnader uppgingo till

allenast 417 793: 25 kronor, skulle den här av etyrelsen ifrågasatta ändringen icke

hava kostat statsverket mera än c:a 167 117: 30 kronor. Med hänsyn till den av kommittén

föreslagna, väsentligt utsträckta sjukhjälpstiden skulle dock stegringen sannolikt

bliva något större.

Kommunalt bidrag till sjukkasseverksamlieten. Vid sitt meranämnda sammanträde

uttalade sig sjukkassenämnden för att bidrag till sjukkasseverksamheten obligatoriskt

borde utgå även från vederbörande kommuner, och ifrågasattes, att detta bidrag

borde utgå med 3 kronor per år och medlem i kassan.

Bidrag till sjukkasseverksamheten lämnas redan nu frivilligt av ett stort antal

kommuner. År 1921 lämnade sålunda 43 stads- och 141 landskommuner dylikt bidrag

till de lokala sjukkassorna1 med tillhopa 262 952: 37 kronor. Det torde emellertid

förtjäna att tagas i allvarligt övervägande, huruvida icke i samband med den

föreslagna reformen av sjukkasseverksamheten understöd till sjukkasserörelsen

borde åläggas kommunerna som en förpliktelse. Den obestridliga fördel för det allmänna,

som en ordnad sjukförsäkring och särskilt sjukhjälpstidens förlängning innebär,

skulle ju komma i främsta rummet vederbörande kommuner till godo bl. a.

1 För rikssjukkassornas del kunna nppgifter härom icke lämnas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

184

i form av minskad fattigvårdstunga. En annan direkt ekonomisk lättnad för kommunerna

skulle sjukhjälpstidens utsträckning för övrigt medföra jämväl därutinnan,

att pensioneringen enligt allmänna pensionsförsäkringen torde kunna antagas

komma att framflyttas med ungefär samma tid som sjukhjälpen varar. Av

ännu större betydelse skulle berörda anordning självfallet bliva, därest kommitténs

i annat sammanhang framställda förslag om förhöjning till en tredjedel av kommunernas

andel i pensionstillägg och understöd komme till genomförande.

Uppenbart är vidare, att införande av kommunala bidrag till sjukkasseverksamheten

skulle verka i hög grad stimulerande på verksamheten och göra, att den icke

blott vann ökad anslutning, utan även och framför allt vann insteg på orter, där

detta sannolikt eljest icke bleve förhållandet.

överhuvud taget måste det enligt styrelsens mening betraktas som ett missgrepp,

att kommittén icke sökt anknyta sjukkasseverksamheten närmare till kommunerna

och den kommunala förvaltningen. Vad en ordnad samverkan mellan kommun och

sjukkassa kan betyda, därpå lämnar exempelvis staden Eskilstuna ett talande exempel.

Under medverkan från de kommunala myndigheternas sida har praktiskt taget

all sjukkasseverksamhet samlats i en enda sjukkassa, Eskilstuna sjuk- och begravningskassa,

som av kommunen understödes med ett belopp, motsvarande 3 kronor per

ar och medlem. Under ar 1924 utbetalte kassan i form av sjuk-, moderskaps- och

begravningshjälp sammanlagt 304 870 kronor. Till jämförelse kan nämnas, att staden

Eskilstunas sammanlagda fattigvårdskostnader, inräknat utgifterna vid stadens

egna anstalter, år 1921 utgjorde 480 567 kronor.

Moderskapshjälp. En sida av sjukkassornas understödsverksamhet, som kommittén

överhuvud taget icke berört, är moderskapshjälpen.

^Som bekant ålägger icke sjukkasselagen, såsom förhållandet är med flertalet lagar

pa området i utlandet, sjukkassorna som en ovillkorlig förpliktelse att bereda moderskapshjälp.

Denna är f. n. i Sverige en helt och hållet frivillig prestation. För

att befrämja denna form av understödsverksamhet lämnas emellertid fr. o. m. 1912

ett särskilt statsbidrag till de sjukkassor, som enligt föreskrift i stadgarna bereda

sina kvinnliga medlemmar moderskapshjälp.

Vilken relativt stor utbredning moderskapshjälpen redan fått framgår bl. a. därav,

att antalet moderskapshjälpsberättigade kvinnor år 1921 utgjorde inalles 187 121,

motsvarande 79-5 procent av samtliga kvinnliga sjukkassemedlemmar.

Vid en förestående revision av sjukkasselagen synas vid sådant förhållande några

betänkligheter icke behöva möta mot att göra detta understöd obligatoriskt för alla

statsunderstödda sjukkassor. Den omständigheten, att vår arbetarskyddslag innehåller

restriktiva bestämmelser angående kvinnors användande till arbete före och

efter barnsbörd, innebär för övrigt en särskild anledning att ordna denna sida av

sjukkassornas understödsverksamhet.

I fråga om det särskilda statsbidraget för moderskapshjälp, vilket f. n. utgår med

60 öre för varje dag, för vilken moderskapshjälp lämnats av kassan, ifrågasatte sjukkassenämnden,

att detta bidrag skulle kunna för framtiden bortfalla och statsbidrag

utgå med samma belopp för barnsängsdagar som för sjukdagar, nämligen med

BO ore.

Under förutsättning av bifall till sjukkassenämndens yrkande om en förhöjning

av sjukdagsbidraget^till 50 öre, synes en dylik förenkling väl motiverad, men kunde

et i bada fallen ifrågasättas att beträffande kvinnor, som genom arbetarskyddslagens

bestämmelser förhindrades att skaffa sig arbetsförtjänst, bestämma statsbidraget till

något högre belopp. Om emellertid höjningen av statsbidraget sker endast i form

av stegring av sjukvårdsbidraget, synes det särskilda moderskapsbidraget böra även

framdeles utgå. Bland de prestationer i samband med barnsängsfall, som sjukkassorna

skulle aga att med bidrag av allmänna medel tillhandahålla, synes böra ingå

aven bistånd vid förlossningen genom barnmorska eller, vid behov, genom legitime
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

råd läkare. Statsbidraget för dessa senare prestationer torde böra utgå enligt samma

grunder som i fråga om sjukvård.

Samverkan mellan sjukkassorna samt pensions- och olycksfallsförsäkringen. Kommittén

fäster uppenbarligen stora förhoppningar vid det blivande samarbetet mellan

sjukkassorna och organen för de båda andra försäkringsgrenarna samt vid de besparingar

och förenklingar, som härigenom skulle vinnas. I fråga om pensionsförsäkringen

förutsättas sjukkassorna sålunda skola tillhandagå med dels upplysningar till

ledning vid avgörande av pensionsansökningar och dels kontroll med hänsyn till redan

beviljade pensioner, varjämte kommittén också synes ifrågasätta, att utbetalning

av pensioner skulle kunna ske genom sjukkassorna.

Med avseende på olycksfallsförsäkringen förutsättas sjukkassorna skola kunna

med tillsynsmyndighetens medgivande för arbetsgivares räkning övertaga såsom egen

risk dels ersättningen under de 14 första dagarna, för vilka ju försäkringen i riksförsäkringsverket

icke skulle gälla, dels ock försäkringen för tiden 15—63 dagen

efter olycksfallet. Sjukkassorna skulle vidare, liksom ju redan nu i viss utsträckning

sker, kunna tjänstgöra i egenskap av ombud för försäkringsavdelningen inom riksförsäkringsverket

och såsom sådana verkställa sjukkontroll, uppgöra och kontrollera

arbetsgivarförteckningar m. m.

Huru ändamålsenlig och önskvärd en sådan samverkan än måste anses vara, synas

dock utsikterna för densamma med den organisation av sjukkasseverksamheten, som

kommittén tänkt, synnerligen problematiska. Till en början vill sålunda styrelsen

erinra därom att, därest icke blott anslutningen till sjukkasserörelsen utan även upprättandet

av sjukkassor skall vara en fullt frivillig akt, mycket störa delar av landet

sannolikt komma att befinna sig i saknad av sjukkassor. Förhållandet i detta hänseende

torde t. o. m. åtminstone till en början komma att visa sig åtskilligt sämre

än nu, då en icke ringa del av de nuvarande sjukkassorna hellre än att underkasta

sig den nya ordningen torde underlåta att söka erkännande.

Men även för de orters vidkommande, där sjukkassor komma att finnas, torde

dessa endast mera undantagsvis bliva skickade att övertaga de av kommittén ifrågasatta

uppgifterna. I sådant hänseende må framhållas, att sjukkassorna icke skulle

vara skyldiga och med den av kommittén i detta hänseende intagna ståndpunkten

icke heller i gemen kunna förväntas frivilligt åtaga sig att bereda sina medlemmar

sjukvård. I betraktande härav och då sjukkassorna skulle liava full frihet att ordna

sin sjukhjälpsverksamhet med hänsyn till sjukhjälpens storlek m. m., är svårt att

inse, huru sjukkassorna annat än undantagsvis skulle vara i stånd att övertaga försäkringen

för olycksfall i arbete. Denna försäkring skulle ju dessutom i stor utsträckning

gälla personer, som måhända till det övervägande antalet stode utanför

sjukkassan och om vilka denna sålunda icke kunde förutsättas hava någon kännedom

eller eljest stå i beröring med. En annan betydande svårighet ligger däri, att ett

större arbetsföretag ju ofta med sin verksamhet kan tänkas höra hemma inom flera

sjukkasseområden. Att i dylika fall dela försäkringsstocken sjukkassorna emellan

torde ofta erbjuda vissa svårigheter. Att teckna hela försäkringen i endera kassan

skulle återigen strida mot grundsatsen om sjukkasseverksamhetens lokala begränsning.

Endast i de större städerna samt i allmänhet mera folkrika orter torde man kunna

förvänta, att de frivilliga sjukkassorna skulle vara i stånd att handhava den komplicerade

understödsverksamhet, som skulle bliva en följd av att kassan skulle ha att i

sin verksamhet tillämpa tvenne olika lagar med genomgående olika bestämmelser och

olika ersättningsgrunder.

övertagandet på egen risk av en del av olycksfallsförsäkringen skulle ju dessutom

ofta ställa kassorna inför synnerligen svårlösta och invecklade rättsfrågor, såsom

exempelvis huruvida den skadade är att anse som arbetare i olycksfallsförsäkringslagens

mening, huruvida den honom övergångna skadan varit att betrakta såsom

opaginerad Kontrollera mot PDF

18(5

olycksfall i arbete, huruvida ersättningen på grund av understöd från annat håll

skulle utgå med nedsatt belopp o. s. v.

Gynnsammare te sig otvivelaktigt utsikterna för en samverkan mellan sjukkassorna

och pensionsförsäkringen. Men jämväl i detta hänseende torde åtskilliga

svårigheter möta. Med avseende på denna samverkan minskas givetvis också dess

betydelse av, att sjukkasseverkamheten icke torde komma att vara representerad i på

långt när alla kommuner.

Styrelsen anser sig emellertid böra uttryckligen betona, att de erinringar gentemot

möjligheten av samverkan mellan sjukkassorna och olycksfalls- och pensionsförsäkringen,

vilka styrelsen här framfört, uteslutande gälla beträffande på frivillighet

grundade sjukkassor. Under förutsättning att sjukförsäkringen göres obligatorisk,

torde här anförda svårigheter komma att försvinna eller i allt fall i väsentlig grad

förringas.

Överflyttning till pensiouxstyrelsen av tillsynen över sjukkasscväsendet. Den närmare

samverkan mellan socialförsäkringens olika grenar, vartill den föreslagna omorganisationen

av sjukförsäkringen enligt kommitténs åsikt skulle leda, anses av kommittén

kräva, att tillsynen över sjukkasseväsendet, vilken alltsedan socialstyrelsens

upprättande varit förlagd dit och tidigare till kommerskollegium (avdelningen för

arbetsstatistik) överflyttas till en avdelning inom pensionsstyrelsen. Med hänsyn

till detta kommitténs förslag anser sig styrelsen böra till en början erinra om de synpunkter,

som i samband med dess upprättande framfördes angående tillsynsmyndighetens

ställning och uppgifter.

Efter att hava närmare redogjort för de uppgifter, som enligt det då föreliggande

förslaget till ny lag om sjukkassor skulle tillkomma tillsynsmyndigheten över

sjukkasseväsendet, framhöllo de av chefen för civildepartementet tillkallade sakkunniga

i en särskild, den 15 september 1909 dagtecknad P. M. angående organisation

av en central tillsynsmyndighet för sjukkassor, att denna myndighets verksamhet

ur många synpunkter kunde betecknas som egenartad och att det vore av

icke ringa betydelse, att densamma i minsta möjliga mån hämmades av omständliga

och byrakratiska former. »Vad sålunda anförts» — heter det vidare i sagda P. M.

—. »beträffande tillsynsmyndighetens uppgifter och verksamhet visar, att här är

fråga om en ny, både tämligen omfattande och fristående uppgift för staten, en

uppgift, som näppeligen fullt kan fyllas utan inrättande av en särskild självständig

myndighet». De sakkunniga förklarade sig vidare icke skola hava tvekat att ifrågasätta

upprättandet av en dylik myndighet, därest icke frågan om en förändrad

organisation av den svenska statsförvaltningen i vissa delar då varit aktuell och

föremål för särskild utredning. Med hänsyn därtill funno de sakkunniga det

naturligaste och riktigaste vara, att tillsynsmyndighetens ställning inom statsförvaltningen

icke då definitivt fastställdes, utan att densamma för de närmaste åren

endast borde anordnas provisoriskt samt anknytas till något redan bestående ämbetsverk.

1 ill denna åsikt anslöt sig även föredragande departementschefen, som dessutom

erinrade om, att fragan om anordnandet av en mera omfattande socialförsäkring i

vart länd anyo stode pa dagordningen samt att icke ens sjukförsäkringen genom

det då framlagda förslaget till ny sjukkasselag kunde anses vara slutgiltigt löst.

_ Genom att förlägga tillsynsmyndigheten över sjukkasseväsendet till kommerskollegium

och i närmaste anslutning till den dåvarande avdelningen för arbetsstatistik

avsågs dock icke att på något sätt beröva tillsynsmyndigheten den relativa självständighet

och obundenhet av alltför omständliga former, vilka de sakkunniga i sin

ovan åberopade P. M. funnit påkallade. Detta bär också funnit tydliga uttryck i

Kungl. Maj :ts den 23 december 1910 utfärdade instruktion för tillsynsmyndigheten

övei sjukkasseväsendet i riket (Sv. Förf. n:r 150, sid. 1). Enligt denna instruktion

(§ 1) skulle kommerskollegium tillsvidare vara tillsynsmyndighet, och skulle för detta

ändamål i anslutning till avdelningen för arbetsstatistik tillsvidare vara upprättad en

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

särskild byrå, sjukkassebyrån. Det skulle åligga (§ 2) sjukkassebyrån — således icke

kommerskollegium — att med uppmärksamhet följa sjukkasseväsendets i riket tillstånd

och utveckling samt att stödja och leda strävanden inom detsamma till vinnande av

större enhetlighet och ändamålsenlighet; byrån borde även söka vinna kännedom om

den sociala sjukförsäkringens tillstånd och utveckling i främmande länder. Byråns

föreståndare, som benämndes byrådirektör och sjukkasseinspektör, tillerkändes enligt

instruktionen en vida självständigare ställning än den, som i allmänhet tillkommer

exempelvis ledamöterna i de centrala verken. Utom att såsom ledamot av kommerskollegium

föredraga ärenden om registrering av sjukkassor samt om statsbidrag

m. m. skulle det sålunda åligga byrådirektören och sjukkasseinspektören bl. a. att

övervaka, att sjukkassornas verksamhet stode i överensstämmelse med sjukkasselagen

och kassornas stadgar ävensom i övrigt utövades på ändamålsenligt sätt samt att,

i motsatt fall, själv vidtaga lämpliga åtgärder eller, där så vore påkallat, anmäla

ärendet inför generaldirektören; att tillhandagå sjukkassorna med råd och upplysningar;

samt att själv eller genom ombud, 6om tillsynsmyndigheten förordnat, verkställa

i sjukkasselagen omförmälda granskningar och inventeringar m. m.

Då socialstyrelsen 1913 upprättades, förlädes bl. a. även tillsynen över sjukkasseväsendet

till detta ämbetsverk. Den för styrelsen i dess helhet utfärdade instruktionen

(Sv. Förf. 1912, n:r 268) blev då också gällande för sjukkassebyrån. Någon

ändring i sak kan denna omflyttning dock icke sägas hava medfört i vare sig sjukkassebyråns

eller dess chefs ställning och uppgifter i förhållande till sjukkasseverksamheten.

Härtill bidrog givetvis i hög grad, att förflyttningen icke betydde någon

förändring med avseende på byråns ordinarie befattningshavare.

Såsom ovan anförts ligger det i sakens natur, att tillsynsmyndigheten över sjukkassorna

måste, även om den ingår som en del i ett för flera uppgifter avsett ämbetsverk,

åtnjuta en betydande grad av självständighet och handlingsfrihet. Särskilt

gäller detta i fråga om de i 93 § l:sta stycket sjukkasselagen angivna uppgifterna

att dels övervaka sjukkassornas verksamhet, dels tillhandagå med råd och

upplysningar rörande såväl sjukkassas bildande och avfattande av dess stadgar som

inrättandet i övrigt av dess verksamhet.

Vad denna senare uppgift beträffar, torde det ligga i öppen dag, att ärenden

av denna natur icke kunna handläggas på samma strängt formella sätt som vanliga

ämbetsuppgifter. Råd och upplysningar måste ofta lämnas exempelvis under

muntliga samtal, vid förfrågningar per telefon eller under utförande av tjänsteresor

i landsorten. I form av föredrag och diskussionsinlägg m. m. utövas likaledes

en omfattande upplysningsverksamhet. Det kan härvid ofta gälla synnerligen

viktiga frågor, såsom tolkningen av ett visst stadgande i sjukkasselagen eller sjukkassas

stadgar, behörigheten av ett visst på sammanträde eller eljest framställt förslag

o. s. v. Avgörandet och ansvaret i dessa frågor måste enligt sin natur ligga

hos vederbörande tjänsteman. Är därför tillsynsmyndigheten icke organiserad som

en fristående ämbetsmyndighet, utan är tillsynen över sjukkasseväsendet, såsom hela

tiden hos oss varit fallet, överlämnad åt annan myndighet med väsentligen andra

ämbetsuppgifter, måste den befattningshavare, till vars ämbetsuppgift sjukkassefrågorna

höra, med nödvändighet komma att intaga en jämförelsevis fristående och

självständig ställning och tillerkännas relativt stor handlingsfrihet.

I fråga om förevarande uppgifters handläggning anför kommittén (sid. 157)

bl. a., att »den viktigaste uppgiften för pensionsstyrelsens chef är att leda det

enligt kommitténs förslag decentraliserade arbetet till full samverkan mellan

fattigvårdens, pensionsförsäkringens och sjukförsäkringens målsmän och tillika i

den riktningen, att både ekonomiska och sociala synpunkter komma till sin rätt».

För att möjliggöra för generaldirektören att hålla översikt över arbetet inom

styrelsens olika avdelningar skulle till hans biträde anlitas en särskild tjänsteman,

förslagsvis i lönegraden B 13, varjämte generaldirektören skulle vid sin sida hava

en ställföreträdare »som både är inne i de störa linjerna för försäkringsverksamhe
-

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

ten och behärskar detaljerna i styrelsens arbete». Av nu anförda och andra uttalanden

får man det intrycket, att ledningen inom pensionsstyrelsen jämväl i fråga

om sjukkasseärendena icke skulle begränsa sig till de principiella delarna av ifrågavarande

upplysnings- och övervakningsverksamhet, utan även följa detaljerna av

densamma.

Med den erfarenhet styrelsen äger rörande tillsynsmyndighetens uppgifter och

verksamhet, måste styrelsen beteckna den av kommittén här antydda behandlingen

vad särskilt angår sjukkassorna rörande frågor såsom föga praktisk och i vissa hänseenden

direkt olämplig. Att döma av det omfattande arbete, som åvilade byrådirektören

och sjukkasseinspektören under åren närmast efter genomförandet av 1910

års lag, kan det dessutom på goda grunder antagas, att den arbetsbörda, som skulle

föranledas av ett eventuellt genomförande av den nu föreslagna, i vissa hänseenden

betydligt längre gående reformen i sjukkasseverksamheten, komme att bliva synnerligen

betungande. Den befattningshavare, på vilken ledningen av det nödvändiga

omläggningsarbetet skulle vila, måste därför med all sannolikhet offra sin tid och

sina krafter uteslutande åt detta arbete.

Även om vissa skäl tala för, att tillsynen över sjukkasseväsendet överflyttas till

pensionsstyrelsen, om också icke precis under de förutsättningar, som kommittén

tänkt, så tala å andra sidan ännu starkare skäl åtminstone för närvarande emot en

sådan omplacering. Ty ehuru sjukkasseverksamheten har många beröringspunkter

med pensionsförsäkringen, finnas å andra sidan iiven punkter, där de båda

försäkringsgrenarnas intressen gå bestämt isär och där avgörandet, åtminstone intill

dess sjukkasseverksamhetens och pensionsförsäkringens verksamhetsområden

och uppgifter blivit författningsenligt avgränsade mot varandra, lämpligen bör ske

efter en mera allsidig prövning än som kan förutsättas, därest ärendena skola avgöras

av en och samma myndighet.

Så länge denna motsättning icke undanröjts, vore en överflyttning av tillsynen

över sjukkasseväsendet till pensionsstyrelsen enligt styrelsens mening ägnad att

väcka allvarliga betänkligheter. Detta så mycket mer som en effektiv sjukförsäkring

skulle komma att i väsentlig mån minska pensionsförsäkringens betydelse och

räckvidd. Skulle emellertid en sådan flyttning icke desto mindre beslutas, måste enligt

styrelsens mening ovillkorligen fordras, att tillsynsmyndigheten över sjukkasseväsendet

icke, på sätt kommittén ifrågasätter, göres endast till en detalj av pensionsförsäkringens

administration, utan erhåller en sådan ställning, att den blir i tillfälle

att behörigen tillvarataga sjukkasseverksamhetens intressen. Dennas egenskap

av frivillighet gör också, att man i fråga om den centrala förvaltningen måste gå

tillväga med en viss varsamhet. Så skulle exempelvis blotta föreställningen, att

sjukkasserörelsens intressen finge inom pensionsstyrelsen stå tillbaka för pensionsförsäkringens,

kunna menligt inverka på anslutningen till de registrerade sjukkassorna.

Sociala rådets sektion för sjukkasseväsen uttalade sig också enhälligt för att

tillsynsmyndigheten, om den icke gjordes helt fristående, dock borde tillerkännas

den största möjliga självständighet och handlingsfrihet.

3. Allmänna pensionsförsäkringen.

På grund av det samband, som obestridligen äger rum mellan allmänna pensionsförsäkringen

och den frivilliga sjukkasseverksamheten, och den betydelse, som nämnda

försäkring måste anses hava för ej mindre vissa andra av de uppgifter, som tillhöra

styrelsens ämbetsförvaltning, än även vårt lands sociala förhållanden i allmänhet,

har styrelsen ansett sig böra i sitt yttrande i någon mån beröra även de delar

av kommittébetänkandet, som avse allmänna pensionsförsäkringen.

Förhöjningen av pensionsavgifterna ni. in. En av de mest vägande invändningar,

som på sin tid gjordes mot ålderdomsförsäkringskommitténs förslag till lag om all
-

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

män pensionsförsäkring, var att försäkringsmomentet allt för litet kommit till

sin rätt i förslaget och att detta i väsentlig grad byggde på den direkta försörjningsprincipen.

Pensionsförsäkringens senare utveckling har varit ägnad att understryka

det berättigade i denna anmärkning. I sådant hänseende vill styrelsen

erinra om att statsmakterna år 1918 med anknytning till den tankegång,

som kommit till uttryck redan i ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande, berett

möjlighet att genom kommunala pensionstillskott utöka allmänna pensionsförsäkringens

prestationer. Genom lagen den 14 juni 1918 (Sv. Förf. n:r 423) om kommunala

pensionstillskott och sjukvårdsbidrag tillerkändes sålunda fattigvårdssamhälle

rätt bevilja kommunala pensionstillskott, utan att dessa anses såsom fattigvård,

åt dem, som uppbära pension eller understöd enligt pensionsförsäkringslagen

och som befinnas vara i behov av fattigvård. I samma riktning verkade vidare även

de år 1921 genomförda ändringarna i pensionsförsäkringslagen. Visserligen höjdes

härigenom pensionsavgiften för den dåvarande högsta inkomstklassen, men för

den vida övervägande delen av de försäkringspliktiga förblevo avgifterna desamma

som förut. Å andra sidan höjdes samtidigt pensionstilläggen och understöden med

50 procent, varjämte även bestämdes, att avgiftspensioner fortfarande icke skulle

tagas i betraktande vid beräkningen av nämnda tillägg.

På denna punkt innebär nu kommittéförslaget en bestämd omkastning. Kommittén

anser sålunda, att i fråga om pensionsförsäkringslagstiftningen huvudvikten bör

läggas på försäkringsmomentet och avgiftspensioneringen, samt föreslår i sådant

hänseende bl. a. dels en avsevärd förhöjning av samtliga pensionsavgifter, även de

lägsta, dels att jämväl avgiftspension skall räknas som inkomst i fråga om pensionstillägg.

Att den ekonomiska bördan av socialförsäkringen här i landet måste i högre grad

än som hittills varit förhållandet i fråga om pensionsförsäkringen läggas direkt

på de försäkrade själva, synes styrelsen icke blott påkallat med hänsyn till denna

sociala skyddsanordnings egen natur, utan även ofrånkomligt på grund av de väldiga

kostnader, om vilka det här är fråga. Den av kommittén förordade omläggningen av

grunderna för pensionsförsäkringens finansiering finner styrelsen sålunda vara, principiellt

taget, ett steg i rätt riktning. Men å andra sidan måste denna fråga ses ur

en större synvinkel än den kommittén här anlagt. Frågan om socialförsäkringens

finansiering måste, såsom styrelsen förut framhållit, lösas som ett helt, efter enhetliga

och rationella grunder. Ty även om den pensionsförsäkringsavgift, som kommittén

föreslår, måhända icke i och för sig är större än som vid en fullt genomförd

socialförsäkring kan komma att befinnas skäligt, så skulle dock dess uttagande under

nuvarande förhållanden och särskilt innan den sociala sjukförsäkringen blivit

definitivt ordnad verka i flera hänseenden förryckande. I all synnerhet är att befara,

att reformen skulle gå hårt ut över den frivilliga sjukkasseverksamheten samt motverka

och hämma den utveckling, som kommittén själv velat framkalla och som utgör

själva förutsättningen för den av kommittén eftersträvade enhetliga försäkringsorganisationen.

Den nu ifrågasatta reformen synes vidare som sin konsekvens kräva en omarbetning

av pensionsförsäkringslagen i ändamål bl. a. att förebygga, att pensionstilläggen

framgent komma att i väsentlig grad bliva en förmån endast för de försumliga avgiftsbetalarna.

I en på försäkringsprincipen byggd lagstiftning torde ej heller nu

gällande föreskrifter om understöd (33 § i lagen om allmän pensionsförsäkring) kunna

längre anses hava sin plats. Frågan om understöd åt dem, som redan vid fyllda

femton år äro till arbete varaktigt oförmögna, bör lämpligen regleras genom en särskild

lag.

Förändrat sätt för uppbörd av pensionsavgifterna. När frågan om förhöjning av

pensionsavgifterna år 1921 var föremål för överläggning, framhölls mycket starkt,

att höjningen vore i hög grad beroende på en omläggning av uppbördssättet. Även

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

kommittén bär för sill del givetvis beaktat, att pensionsavgifter av den storlek, som

kommittén ifrågasätter, icke rimligen kunna införas utan ett förändrat uppbördssätt,

så beskaffat att det å ena sidan lämnar betryggande garanti att avgifterna

verkligen inflyta och å andra sidan medgiver betalning i mindre poster. Huruvida

kommittén ansett, att reformen av uppbördssättet vore ett villkor för avgiftshöjningen

eller om denna skulle kunna genomföras även utan förändringar i uppbördssättet,

framgår emellertid icke tydligt av betänkandet.

Enligt styrelsens åsikt måste införandet av ett nytt, mera säkert verkande uppbördssätt

utgöra en ovillkorlig förutsättning för varje ytterligare förhöjning av

pensionsavgifterna. De mindre gynnsamma resultat, som redan uppbörden av de

nuvarande avgifterna har att uppvisa, i synnerhet vad städer och industrisamhällen

beträffar, tala i detta hänseende sitt tydliga språk. Av pensionsstyrelsens årsberättelse

för 1923 framgår sålunda, att summan av de avgifter, som icke i föreskriven

tid erlagts av de försäkrade och vilka därför jämlikt 14 § 6:te stycket pensionsförsäkringslagen

måst inbetalas av vederbörande kommuner, för år 1921 uppgick till ej

mindre än 1 905 000 kronor.1 Antalet försumliga avgiftsbetalare utgjorde följaktligen

635 000, motsvarande 18-3 procent av samtliga. Yad åter beträffar inbetalningen

av tilläggsavgifterna, utgjorde restantierna samma år å 2:—, 5:— och 10: —

kronorsavgifterna resp. 26-3, 31-8 och 31-2 procent av de påförda beloppen i städerna,

resp. 20-6, 24-9 och 28-8 procent i icke jordbrukskommuner, resp. 10-2, 12-6 och 13-6

procent i jordbrukskommuner samt resp. 15-0, 19-8 och 25-2 procent i hela riket. Det

synes styrelsen uppenbart, att dessa betydande restantier utesluta varje tanke på att

med nuvarande uppbördssystem realisera kommitténs avgiftsplaner.

Kommittén har endast i störa drag skisserat det nya system för uppbörden, som

den tänkt sig, och det är därför icke möjligt att bedöma, huruvida och i vilken grad

detta system skulle kunna lösa alla de invecklade problem, som här möta. Därest

systemet skall bygga på arbetsgivarnas medverkan, kan det givetvis icke tillämpas i

fråga om andra försäkrade än dem, som innehava avlönad anställning i en eller

annan form. För självständiga yrkesutövare ävensom hustrur och andra familjemedlemmar

utan självständigt förvärvsarbete måste uppbörden ordnas på annat sätt.

Särskilda vanskligheter torde vidare möta i fråga om de ganska talrika samhällsgrupper,

som hava sin utkomst växelvis som arbetare och som självständiga.

I sin omsorg om avgiftsbetalningens effektivitet synes kommittén hava nödgats

sätta pensionsförsäkringens intressen före allting annat. Sålunda anföres i den speciella

redogörelsen för reformförslagen i fråga om pensionsförsäkringen (sid. 191),

att kommittén funnit det vara »billigt mot de skattskyldiga», om pensionsavgifterna

anses erlagda i främsta rummet, och att »alltså dessa avgifter anses utgå med förmånsrätt

framför skatter». Enligt styrelsens sätt att se utgör emellertid upprätthållandet

av statens verksamhet själva förutsättningen för all offentlig verksamhet

och sålunda även för pensionsförsäkringen. Statens intressen måste därför gå före

alla andras, t. o. m. pensionsförsäkringens. En föreskrift av liknande innebörd som

den nu av kommittén ifrågasatta fanns visserligen intagen i ålderdomsförsäkringskommitténs

förslag, men befanns av föredragande departementschefen möta betänkligheter

och blev därför struken.

Grundavgifter och tilläggsavgifter. En möjlighet till förenkling och besparing,

som kommittén antingen förbisett eller underskattat, är enligt styrelsens mening

en sammanslagning av de nuvarande grund- och tilläggsavgifterna till en enda gemensam

pensionsavgift. Det lärer icke kunna bestridas, att systemet med •—• i stor

utsträckning — dubbel debitering, dubbel uppbörd, dubbel redovisning och dubbel

registrering av avgifterna för en och samma försäkring är en föga praktisk anord
-

1 Huru stor del av denna summa, som kommunerna sedermera kunnat uttaga av de avgiftspliktiga,

är icke bekant.

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

ning. I betraktande av det av kommittén ifrågasatta förändrade uppbördssätt

förefaller denna dualism i fråga om pensionsavgifterna än mindre befogad.

Såsom redan framhållits, fingo kommunerna inbetala 1 905 000 kronor av de för

år 1921 påförda grundavgifterna. Någon verklig rättsgrund för denna kommunala

betalningsskyldighet, som ju genom grundavgiftens höjande från 3 till 5 kronor

skulle bli än mera betungande, synes icke föreligga. Detta betydande belopp, som

utan saklig anledning utkräves av kommunerna, tillföres dessutom pensionsfonden,

utan att de på detta sätt inbetalta avgifterna få tagas i beräkning vid pensionsbeloppens

bestämmande. Under de åtta åren 1914—1921 torde den på detta sätt utan

motsvarande belastning pensionsfonden tillförda summan uppgå till inalles 12 364 000

kronor. Det hade förelegat så mycket större anledning för kommittén att upphäva

detta kommunernas ansvar, som ju uppbörden av pensionsavgifterna enligt kommitténs

förslag framgent skulle i väsentlig grad förmedlas genom vederbörande arbetsgivare.

Under förutsättning att det nya uppbördssystemet blir tillräckligt effektivt,

kommer visserligen föreskriften om kommunernas ansvarighet för grundavgifternas

inbetalning att bliva utan större praktisk betydelse, men desto större blir

också anledningen att upphäva densamma.

Pensionsförsiikringsfonden. Pensionsfonden beräknas av kommittén komma att

successivt stiga till 2 700 miljoner kronor. Det ligger i öppen dag och erkännes

även av kommittén, att en sådan beräkning, som sträcker sig över en tidsperiod

av 80 år, måste vara tämligen osäker. Särskilt mot bakgrunden av den allra sista

tidens växlingar i penningvärdet måste beräkningen te sig än mera problematisk.

Skulle penningvärdet fortfarande komma att sjunka i samma proportion som under

de båda senaste mansåldrarna, kommer fonden givetvis att betydligt överstiga, vad

kommittén beräknat. Jämsides härmed kommer även pensionernas realvärden

att avsevärt reduceras. Med avseende på fondens placering har kommittén

funnit det angeläget försäkra, att svårigheter härutinnan icke komma att

möta. Även om detta är riktigt, så torde å andra sidan ofantligt mycket komma att

bero på, huru placeringen sker. En mindre lämplig eller oklpk användning

av de väldiga kapitalbelopp, om vilka det här skulle bliva fråga, skulle lätt

kunna komma att verka förryckande på hela näringslivet. Den makt, som skulle

komma att ligga i händerna på den placerande "institutionen, torde kunna betraktas

såsom i viss mening enastående och kräver hos dess innehavare alldeles ovanliga

förutsättningar i fråga om ekonomisk insikt och omdömesförmåga.

Styrelsen är visserligen icke i tillfälle att närmare angiva de vägar, på vilka de

här antydda farorna skulle kunna i görligaste måtto förebyggas. Styrelsen anser sig

dock böra framhålla, att den sammansättning av pensionsfondsfullmäktige, som av

kommittén föreslagits, enligt styrelsens åsikt ej torde lämna en för alla eventualiteter

tillräcklig garanti för på samma gång ekonomisk och finansiell sakkunskap samt

social vidsynthet. I sådant hänseende vill styrelsen särskilt ifrågasätta lämpligheten

av att för alla fall sammankoppla ordförandeskapet i pensionsfondsfullmäktige med

chefskapet för pensionsstyrelsen. Dessa båda uppdrag äro var för sig så betydelsefulla

och kräva så olika kompetens, att det ingalunda alltid kan förutsättas, att de

härför erforderliga kvalifikationerna, såsom visserligen för närvarande obestridligen

är förhållandet, finnas förenade hos en och samma person.

Bland de förslag till besparingar i fråga om pensionsförsäkringen, som berördes

av kommittén för socialförsäkringens organisation i dess ovan åberopade utlåtande

den 25 oktober 1922, ingick även, att pensionsförsäkringsfondens överskottsmedel

åtminstone till någon del skulle kunna användas för bestridande av pensionsförsäkringens

förvaltningskostnader. Förslaget avböjdes visserligen av kommittén. Det

vill emellertid synas styrelsen, som om denna fråga skulle komma i ett delvis annat

läge, därest kommitténs förslag beträffande pensionsförsäkringens överförande från

försörjnings- till försäkringsprincipen komme till genomförande. Det torde näm
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

ligen få anses vara i överensstämmelse med nämnda princip, att kostnaderna för

administrationen ingå som en post bland övriga försäkringskostnader. Någon särskild

börda skulle ju för övrigt icke härigenom tillskyndas de försäkrade. Styrelsen

ifrågasätter nämligen endast, att en del av överskottet å pensionsfondens avkastning

skulle kunna användas på här angivet sätt. Med en fond på 2 700 miljoner

kronor behövde ju blott exempelvis den faktiska räntan överstiga den beräknade med

en tiondels procent, för att överskottet skulle täcka i stort sett pensionsförsäkringens

samtliga administrationskostnader.

i. Olycksfallsförsäkringen.

Vad därefter beträffar kommitténs förslag till omorganisation av den sociala

olycksfallsförsäkringen, utgör yrkesinspektionens överflyttning till riksförsäkringsverket

den ur styrelsens synpunkt viktigaste delen. Denna fråga behandlas av

styrelsen i det följande. I övrigt har styrelsen i fråga om förevarande del av kommittébetänkandet

icke funnit anledning till yttrande annat än i följande punkter.

Andra vägar än försäkrlngsvngen. Till en början vill styrelsen framhålla, att

kommittén sannolikt överskattat den besparing, såväl för samhället i dess helhet

som för 6tatsverket, som skulle uppstå genom den föreslagna omorganisationen av

olycksfallsförsäkringen. Kommittén har nämligen vid dessa beräkningar utgått från

en av riksförsäkringsanstalten under delvis andra förutsättningar verkställd uppskattning

av den merkostnad ett övertagande av de ömsesidiga försäkringsbolagens

försäkringsverksamhet skulle medföra för anstalten. Tillräcklig hänsyn synes icke

heller hava tagits till den hos en monopolanstalt inneboende tendensen till utvidgning

av administrationen.

För att kunna bestämt avgöra, huruvida kommitténs organisationsförslag är ur

besparingssynpunkt tillfredsställande, synes en föTnyad utredning av de sannolika

kostnaderna påkallad. Vid en dylik utredning synes det styrelsen även böra upptagas

till prövning, huruvida icke andra vägar än försäkringsvägen skulle kunna

väljas för vinnande på samma gång äV ej mindre absolut säkerställande av arbetarnas

ersättningar än även minsta möjliga kostnad för det allmänna.

Med försäkring följer alltid, oavsett organisationssättet, nödvändigheten av att

från varje försäkringstagare eller på annat sätt införskaffa uppgifter på förhand

rörande arbetets art, sysselsatt arbetarantal inom olika yrkesgrupper, sannolik avlöningssumma

m. m., en förvärdering av risken vid varje arbetsställe, ett uttagande

av med stöd av lämnade uppgifter och riskbedömning beräknade förskottspremier,

ett insändande efter försäkringsårets slut av exakta uppgifter över arbetarantal och

avlöningssumma under det förflutna året, en härpå grundad efterreglering och uttaxering

av definitiv premie, statistikföring samt — det väsentliga i verksamheten

— skaderegleringen. Kunde man däremot frångå försäkringsmetoden och övergå till

direkt skadeersättning genom en statsinstitution, skulle hela den försäkringstekniska

verksamheten med alla dess mångahanda arbetsuppgifter och kostnader bortfalla

och kvarstå i huvudsak endast skaderegleringen och den därav beroende uttaxeringen

ävensom nödig statistik.

Vad skadeutbetalningarna beträffar, skulle dessa i sådant fall förskotteras av statsverket.

Industrien skulle vidare påföras en mot vederbörande industrigrupps normalrisk

svarande grundavgift, beräknad med stöd av i deklarationen lämnad uppgift

om total avlöningssumma, därvid det uträknade beloppet av vederbörande skattemyndighet

skulle debiteras i samband med kronoskatten. Det på så sätt totalt debiterade

grundbeloppet för industrien skulle avdragas från de totala skaderegleringsbeloppen

för året och resten påföras skattebetalarna i samband med och efter samma

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

principer som kronoskatten. Storleken av normalriskbeloppen för industrien, d. v. s.

grundavgiften per 1 000 kronors avlönings6umma för de skilda industrigrupperna,

skulle slutligen revideras vid vissa mellantider, exempelvis vart femte år.

Ett dylikt system behövde för övrigt icke utesluta en förhållandevis långt gående

differentiering av normalpremierna med hänsyn till olika industriers och yrkens

farlighetsgrad. Man kunde sålunda mycket väl räkna med flera normalpremier, beroende

på de olika företagsgruppernas art och arbetsvillkor.

Ville man icke gå så långt som att genomföra ett dylikt ersättningssystem för

samtliga av lagen omslutna arbetsgivare, kunde detsamma begränsas att gälla endast

mindre arbetsgivare med exempelvis högst 5 arbetare samt den störa grupp av »arbetsgivare»,

som icke äro att betrakta som företagare, d. v. s. som icke idka något

slag av rörelse och vilkas arbetare, hembiträden, kuskar, chaufförer m. fl., utföra

allenast sådant arbete, som hänför 6ig till arbetsgivarens hem eller eljest till hans

eller hans familjemedlemmars personer och i fråga om vilken grupp ju redan nu ett

förenklat försäkringssätt lärer hava kommit till användning. För de större arbetsgivarna

däremot kunde olycksfallsförsäkring i vanlig mening organiseras. Av

vilken betydelse även en dylik, mera begränsad reform av olycksfallsförsäkringen

skulle bliva, torde framgå bl. a. därav, att av samtliga vid 1923 års slut i riksförsäkringsanstaltens

allmänna arbetsgivarregister intagna arbetsgivare med stadigvarande

verksamhet 296 820 räknades som mindre i den här avsedda betydelsen och endast

44 520 som större.

Särskilt ur förenklings- och besparingssynpunkter synas de ovan antydda alternativen

kunna förtjäna närmare undersökning.

Den s. k. karenstidens förkortning. Den fråga, varom meningarna gingo mest

isär vid genomförandet av 1916 års olycksfallsförsäkringslag, gällde ersättningen

under den första tiden efter olycksfallet (karenstiden). I 6åväl ålderdomsförsäkringskommitténs

betänkande och förslag av den 19 oktober 1915 som i Kungl.

Maj :ts proposition i ämnet till 1916 års riksdag hade föreslagits, att försäkringen

för olycksfall i arbete skulle gälla redan från början, dock att enligt kommittéförslaget

sjukpenning skulle utgå först fr. o. m. dagen efter olycksfallet och

att enligt propositionen sjukpenning ej skulle utgå under de fyra första dagarna

efter olycksfallet. Till följd av riksdagens beslut erhöll emellertid lagen på denna

punkt den avfattning, att ersättning på grund av försäkringen skulle utgå först

fr. o. m. 36 :e dagen efter olycksfallet. Under de 35 första dagarna skulle emellertid,

»intill dess särskild lag om sjukförsäkring må varda genomförd» (lagen om

försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 37 §), understödet, omfattande

såväl sjukvård som sjukpenning, utgivas direkt av arbetsgivaren. Någon karenstid

i detta ords vanliga bemärkelse förekommer sålunda icke här i Sverige. Även

under de 35 första dagarna efter olycksfallet utgår nämligen ersättning, men direkt

från arbetsgivaren och icke på grund av obligatorisk försäkring. Den kontanta ersättningen

under dessa 35 dagar understiger dessutom i vissa fall den på grund av

försäkringen utgående sjukpenningen.

Med sitt förslag att förkorta den tid, varunder ersättningen skall utgivas direkt

av arbetsgivaren, från 35 till 14 dagar, torde kommittén få anses handla i strid mot

ej mindre sina egna besparingsgrundsatser än även utvecklingens hela tendens. Decentralisation

och icke centralisation är tidens lösen i fråga om den sociala försäkringens

förvaltning. Ett synnerligen talande exempel erbjuder i detta hänseende

förhållandena i Norge. I den äkta norska olycksfallsförsäkringslagen stadgades en

karenstid av 28 dagar, varunder understöd förutsattes skola utgå från den blivande

obligatoriska sjukförsäkringen. På grund bland annat därav, att arbetsgivarnas andel

av kostnaderna (1/10) för den år 1909 genomförda sjukförsäkringen icke ansågs

motivera en längre gående lättnad i fråga om olycksfallsförsäkringen, nedsattes karenstiden

år 1915 från 28 till 10 dagar.

13—252409. Bilaga till Kungl. Proposition.

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Erfarenheten gav dock ganska snart vid handen, att denna reform var allt annat

än lycklig. Handläggningen av olycksfallsförsäkringsärendena blev härigenom både

onödigt omständlig och dyrbar, och även i andra hänseenden befanns en dylik uppdelning

av understödsfall, som i sak voro likartade, på tvenne olika institutioner

vara synnerligen olämplig. I proposition detta år (1925) till stortinget (Ot. prp)

nr 34) föreslås också av regeringen, att karenstiden vid olycksfall i arbete skall

fastställas till 13 veckor, under vilken tid ersättning skall utgivas av vederbörande

sjukkassor i enlighet med de regler, som gälla för sjukförsäkringen. För de ökade

kostnader, eom härigenom tillskyndas sjukkassorna, skola dessa hållas skadeslösa

därigenom, att intill 20 procent av olycksfallspremierna tillföras vederbörande sjukkassor.

Till grund för propositionen ligger en framställning från riksförsälcringsanstalten,

vari anstalten såsom motivering för sitt förslag anför bland annat: »Administrativt

sett synes det föga konsekvent att, då man har en lagstadgad obligatorisk

sjukförsäkring med sina organ att handhava sjukförsäkringen, låta denna behandling

efter en kortare tid övergå från den ena institutionen till den andra. Det säger

sig självt, att en sådan ordning måste bliva tidsödande och dyrbar. Anstalten har

också haft riklig anledning att iakttaga, vilket betydande merarbete (med därav

följande ökade utgifter) förändringen i lagen av den 13 augusti 1915 (varigenom

sjukkassornas befattning med de skadade förkortades från 28 till 10 dagar) förorsakat,

i det att icke blott tillsynsmännen utan också centraladministrationen belamras

med en massa småärenden, vilka de helst borde vara befriade från; och arbetet

stiger för var dag som går.

För år 1913 var antalet anmälda skadefall 9 192, för 1914 9 033 och för år

1915 9 356, medan samma antal för år 1916, efter ikraftträdandet av lagen av den

13 augusti 1915, på eu gång steg till 14 948. Vid en förlängning av 10-dagarsfristen

till 13 veckor komma skadefallen med full säkerhet under 5 000, kanske

t. o. m. under 3 000. Det är lätt att inse, vad detta vill säga såväl för tillsynsmännen

som för centraladministrationen. Hos kretssjukkassorna däremot kommer

antalet icke att ökas, i det att allaredan nu ungefär samtliga 14 948 skadefall

behandlas av kassorna under de 10 första dagarna.

Anstalten anser icke, att det kan gå längre på detta sätt med ett system, som visar

sig så tungrott. För de skadade själva har det icke någon betydelse, vilken försäkring

som bär utgifterna; ty de erhålla sin ersättning antingen genom sjukförsäkringen

eller genom olycksfallsförsäkringen, och de nuvarande 10 dagarna beteckna därför

ingenting annat än blott och bart en gräns för den ekonomiska belastningsfördelningen

mellan de två försäkringarna.»

Då vi ju här i Sverige icke ha en rationellt ordnad social sjukförsäkring, är

visserligen det här anförda icke fullt tillämpligt i fråga om svenska förhållanden.

Men Norges exempel visar dock icke blott den riktning, i vilken utvecklingen synes

gå, utan även vilka betydande förenklingar och besparingar i olycksfallsförsäkringens

centrala administration, eom eu verklig lösning av sjukförsäkringens problem skulle

kunna föra med sig.

Genomföres nu den av kommittén föreslagna förkortningen av karenstiden, bortelimineras

härigenom ett av de skäl, som även ur rent praktisk-administrativ synpunkt

kunna tänkas tvinga fram, inom en ej alltför avlägsen framtid, eu nyordning

av sjukförsäkringen. Styrelsen är icke heller för ein del övertygad om, att de nuvarande

bestämmelserna om ersättning under de 35 första dagarna givit anledning

till sådana missförhållanden, att en omedelbar ändring kan anses av behovet påkallad.

Härtill kommer även en annan omständighet, varför styrelsen ånger sig för sin del

böra avstyrka en rubbning av gällande bestämmelser i här berörda hänseenden.

Vid utarbetandet av 1910 års sjukkasselag infördes i lagen bestämmelser, genom

vilka registrerad sjukkassa förpliktades att, oavsett eljest i lagen eller stadgarna

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

givna föreskrifter rörande väntetid samt sjukhjälpstidens längd, vid olycksfall alltid

lämna sjukhjälp under de första 60 dagarna, för vilken tid ersättning som bekant

icke utgick enligt den då gällande lagen om ersättning för skada till följd av olycksfall

i arbete. Trots att sedermera obligatorisk olycksfallsförsäkring införts och i samband

därmed karenstiden faktiskt borttagits, kvarstå dessa bestämmelser alltjämt i

sjukkasselagen och tillämpas av sjukkassorna. Sjukkassorna hava nämligen endast

rent undantagsvis velat begagna sig av den i 18 § 2 :a stycket i lagen anvisade utvägen

att genom föreskrift i stadgarna undandraga sig denna förpliktelse. Med den

känsla av solidaritet och inbördes samhörighet, varpå sjukkasseverksamheten i väsentlig

grad bygger, förefaller det givetvis icke tilltalande att på angivet sätt begränsa

vissa medlemmars understödsrätt utöver vad som gäller för kassans övriga

medlemmar. För sjukkassorna synes en dylik tankegång ligga så mycket närmare

till hands, som avgifterna i regel utgå med lika belopp för alla medlemmar, oavsett

deras större eller mindre sjukrisker. Härtill kommer, att föreskrifterna i sjukkasselagen

gälla för alla olycksfall och sålunda icke blott för olycksfall i arbete. Styrelsen

har visserligen för sin del sökt påverka sjukkassorna i den riktningen, att

sjukhjälp för olycksfall i arbete skulle utgivas endast under de 35 första dagarna.

Någon egentlig framgång hava dock dessa försök icke mött. Tvärtom hava flera

sjukkassor, 6om tidigare infört en dylik begränsning, sedermera åter upphävt densamma.

På grund av bär anförda omständigheter utgår för sjukkassemedlem vid olycksfall

i arbete som regel understöd från två håll, från arbetsgivaren eller försäkringsanstalt

och från sjukkassa. Icke så sällan blir ersättningen härigenom högre än

arbetslönen. Detta gäller framför allt om tiden efter de första 35 dagarna, då ju

olycksfallsersättningen motsvarar 2/s av arbetsförtjänsten. Den nu ifrågasatta reformen

innebär därför eu ytterligare utvidgning av den på denna punkt redan nu

rådande överförsäkringen.

På fullt tillfredsställande sätt torde denna liksom övriga frågor, där olycksfallsoch

sjukförsäkringen beröra varandra, icke kunna lösas annat än genom att göra

även sjukförsäkringen obligatorisk. Så länge sjukförsäkringen är frivillig, möter

det så gott som oöverstigliga hinder att här åstadkomma ett lämpligt avvägande.

Att direkt förbjuda registrerad sjukkassa att lämna sjukhjälp i fall, då olycksfallsersättning

utgår, skulle stå i alltför uppenbar motsättning till sjukkassornas egenskap

av på frivillighet grundade sammanslutningar, vartill kommer, att en dylik

föreskrift skulle direkt motverka anslutningen till sjukkasserörelsen från arbetarhåll.

Det synes jämväl mindre lämpligt att på denna punkt försätta de registrerade

sjukkassorna i en sämre ställning än de oregistrerade, vilka ju i detta som i andra

hänseenden skulle ha sin fulla frihet. Ur praktisk synpunkt förutsätter dessutom

ett dylikt förbud, att sjukkassorna alltid skulle vara i stånd att omedelbart avgöra,

om sådant olycksfall i arbete förelåge, som berättigade till ersättning, något som

ingalunda alltid är förhållandet.

Det låter däremot tänka sig, att det allmänna sökte i sin mån motarbeta dubbelförsäkringen

genom att icke lämna statsbidrag för de dagar, för vilka ersättning utginge

på grund av olycksfallsförsäkringen. Sett ur den synpunkten, att kostnaden

för olycksfallsförsäkringen är en börda, som bör åvila arbetsgivaren ensam, är det

givetvis mindre befogat, att staten lämnar bidrag även för dessa sjukdagar. Det

kan icke heller anses lämpligt, att det allmänna ekonomiskt medverkar till möjliggörandet

av, socialt sett, för höga ersättningar.

Emellertid skulle en dylik begränsning av statsbidraget stöta på åtskilliga praktiska

svårigheter. För sitt realiserande skulle den nämligen förutsätta en ingående,

ofta med stora svårigheter förenad kontroll av sjukkassornas sjukhjälpsutbetalningar.

Ett annat hinder av långt större betydelse är, att sjukkassorna arbeta med genomsnittspremier

och icke med individuella premier samt att statsbidraget vid avgiftsberäkningen

fördelas med lika belopp på samtliga därtill berättigade medlemmar.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Skulle statsbidraget icke utgå för sjukdagar, som falla under olycksfallsförsäkringslagen,

och skulle denna minskning icke gå ut över alla medlemmarna i lika mån,

måste ju avgifterna graderas med hänsyn till medlemmarnas olika olycksfallsrisk.

En enklare lösning av problemet vore otvivelaktigt, att vid olycksfall, som faller

under olycksfallsförsäkringslagen, sjukhjälpen utginge med ett med hänsyn till statsbidraget

reducerat belopp. Emellertid möter även här den ovan anförda svårigheten

för sjukkassorna att avgöra, huruvida sådant olycksfall föreligger, att ersättning

därför skall utgå på grund av olycksfallsförsäkringslagen.

Vad styrelsen här anfört torde få anses gälla väsentligen i fråga om nu rådande

lagstiftning. Situationen skulle emellertid bliva en annan efter eventuellt genomförande

av den av kommittén förordade nya sjukkasseorganisationen och i samband

därmed sjukhjälpstidens utsträckning till tre hela år. Att staten under sådana förhållanden

under kanske flera år i råd skulle lämna bidrag även för sjukdagar, då

sjukkassemedlemmen samtidigt uppbar ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen,

synes icke böra ifrågasättas. Detta så mycket mindre som sjukkassorna å ena sidan

ju skulle vara oförhindrade att även i fråga om olycksfall lämna till tiden obegränsad

sjukhjälp och å andra sidan i många fall torde komma att lämna sådan

hjälp även för tid, då sjukdomen övergått till varaktig invaliditet.

Av vad sålunda anförts, torde framgå, att det här är fråga om synnerligen invecklade

och svårlösta problem. Helt torde visserligen dessa problem, såsom redan framhållits,

icke kunna lösas annat än i samband med genomförandet av obligatorisk

sjukförsäkring. Men därför har man dock icke rätt att nu bortse från eller förbigå

de frågor, som här beröras. Så stora kostnader som socialförsäkringen drager och så

stora intressen som här beröras, kan lagstiftningen icke läggas så, att den ytterligare

försvårar eller rent av omöjliggör en framtida ändring och rättelse.

5. Yrkesinspektionen och arbetarskyddsbyrån.

Med avseende på yrkesinspektionen föreslår kommittén, att denna skulle samordnas

med olycksfallsförsäkringen på så sätt, att riksförsäkringsverket skulle bliva

chefsmyndighet för yrkesinspektionen och socialstyrelsens byrå för arbetarskyddsärenden

ingå såsom en avdelning i nämnda verk. Såsom motiv härför har kommittén,

med hänvisning till yrkesinspektionens befattningshavares lokal- och personalkännedom

samt tekniska kompetens att bedöma yrkesfaran i de speciella fallen, tydligen

velat i främsta rummet framhålla betydelsen för olycksfallsförsäkringen av yrkesinspektionens

medverkan vid premiesättning i sådana fall, där en individuell

prövning är erforderlig, d. v. s. vid s. k. specialtariffering i inskränkt bemärkelse.

Medverkan vid specialtariffering. Dylik specialtariffering synes kommittén hava

tänkt sig skola i stor utsträckning komma till användning, och skulle yrkesinspektionens

uppgift härvid vara att efter besiktning av företagen avgiva utlåtande

rörande yrkesrisken vid desamma. Vid sådan besiktning (okularbesiktning) skulle

särskilt hänsyn tagas till vidtagna åtgärder till förhindrande av olycksfall, men i övrigt

uppmärksammas bl. a. följande förhållanden: arbetslokalernas rymlighet och

belysning; beskaffenheten av förefintliga transmissioner, hissar och andra transportanordningar;

ändamålsenligheten av trappor, utgångar o. dyl.; den allmänna ordningen

vid företaget, arbetsintensiteten samt arbetsledningens ådagalagda intresse

för arbetarnas bästa i fråga om förhindrande av olycksfall eller botande av olycksfallsekador.

Såsom redan anförts synes kommittén ha tillmätt specialtariffering av här angiven

innebörd en mycket stor betydelse för en rättvis premiesättning. Styrelsen kan

emellertid för sin del icke dela denna kommitténs höga uppskattning av okularbe
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

siktningen såsom grundval för specialtariffering, utan finner tvärtom ur flera synpunkter

en specialtariffering på denna grundval mycket vansklig att genomföra och

till följd därav lätt missvisande. Så är, såsom kommittén själv i annat sammanhang

omnämner, endast en del av olycksfallen förorsakade av uraktlåtna eller bristfälligt

genomförda skyddsåtgärder, medan ett övervägande antal är att återföra till oskick,

ovarsamhet, vårdslöshet eller åsidosättande från arbetarnas sida av givna föreskrifter.

Genom en okulär besiktning kan tydligen med någon större grad av tillförlitlighet

endast konstateras, huru vid arbetsstället förhåller sig i först angivna avseende,

medan förhållandena i det senare avseendet svårligen låta sig bedöma samt

dessutom i högst väsentlig mån äro beroende av vederbörande arbetslednings större

eller mindre grad av ordningssinne samt intresse och förståelse för en effektiv tillsyn,

förhållanden som hastigt kunna förändras genom ombyten inom arbetsledningen

på högre eller lägre poster. Den betydelsefulla ställning, som i sist berörda hänseende

tillkommer innehavarna av de lägre posterna inom arbetsledningen — verkmästare

och förmän — torde härvid böra särskilt bringas i erinran.

Framhållas må vidare, hurusom en förändring av driftsförhållandena, exempelvis

en forcering av driften, i väsentlig grad kan inverka på yrkesrisken. Denna risk

kan på grund härav vid besök å ett arbetsställe under i övrigt oförändrade förhållanden

te sig avsevärt annorlunda vid en tidpunkt än vid en annan. Uppmärksammas

måste även, att en specialtariffering på sätt här ifrågasatts skulle komma att

vila på ett omdöme, som i de olika fallen utfölle mer eller mindre olika, enär det

icke torde kunna förekommas, att den ene yrkesinspektören bedömer förhållandena

något annorlunda än den andre.

Det torde sålunda enligt styrelsens mening förhålla sig så, att en med arbetsrisken

i allmänhet förtrogen person väl genom en okularbesiktning av ett arbetsställe kan

bilda sig en allmän uppfattning av, huruvida olycksfallsrisken vid arbetsstället är

stor eller liten, men att däremot en objektivt giltig degradering, så att säga, av

risken näppeligen är möjlig, vartill kommer, att ingen säkerhet finnes för de vid

besiktningen iakttagna förhållandenas fortbestånd. Att på grundval av en dylik

besiktning draga några tillförlitliga, siffermässigt fixerbara slutsatser rörande yrkesrisken,

torde därför svårligen låta sig göra. En rättvis fördelning av arbetsgivarnas

utgifter för den sociala olycksfallsförsäkringen lärer följaktligen på denna

väg icke kunna ernås.

Omnämnas må, att yrkesinspektörerna redan så tidigt som den 4 mars 1904 i en

skrivelse till kommerskollegium i anledning av en underdånig framställning av riksförsäkringsanstalten

angående åläggande för yrkesinspektörerna att biträda vid specialtariffering

givit uttryck åt liknande synpunkter som de här framförda.

Skulle, såsom kommittén synes hava tänkt sig, specialtariffering på grundval av

okulära besiktningar i större utsträckning komma till användning, bleve följden, att

mycket av yrkesinspektionens nuvarande arbete finge eftersättas, då dessa förrättningar

och de därav föranledda utlåtandena uppenbarligen komme att bliva mycket

tidskrävande. I själva verket föreligger här en fråga av betydelsefull principiell innebörd.

Yrkesinspektionens strävanden ha hittills varit inriktade på att så långt

möjligt vinna arbetsgivarnas direkta medverkan till genomförande av tillfredsställande

arbetsförhållanden i syfte att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet. I den

mån yrkesinspektionen i större omfattning toges i anspråk för specialtariffering,

införes en helt ny och mera indirekt arbetsmetod, där det skulle ankomma på yrkesinspektören

att under hot om ökade olycksfallspremier utöva ett ekonomiskt tvång

på arbetsgivarna för att förmå dem vidtaga erforderliga ändringar av arbetsförhållandena.

Med andra ord, den tid som nu användes för positivt skyddsarbete, baserat

på frivillig medverkan från arbetsgivarnas sida, skulle i avsevärd utsträckning komma

att tagas i anspråk för arbete av en kontrollerande, i viss mån polismässig karaktär.

Oavsett vad ovan utvecklats rörande okularbesiktningens mer än tvivelaktiga

värde såsom grundval för specialtariffering, torde en dylik omläggning av ett allt
-

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

sedan yrkesinspektionens tillkomst framgångsrikt tillämpat och efter vårt folks lynnesart

helt säkert väl anpassat arbetssätt icke böra utan synnerligen vägande skäl

vidtagas.

Utredningar angående olycksfall. Som motiv för yrkesinspektionens förläggande

under det föreslagna riksförsäkringsverket har kommittén vidare framhållit, att de

utredningar i anledning av vissa olycksfall, som för närvarande på försäkringsinrättnings

begäran företagas av polismyndighet, i flera fall än nu sker skulle enkelt, snabbt

och säkert kunna lämnas av vederbörande befattningshavare vid yrkesinspektionen.

Med avseende härå må till en början erinras om, att dylika utredningar även erfordras

ur arbetarskyddssynpunkt och att yrkesinspektörerna äga att själva eller genom

annan yrkesinspektionens befattningshavare verkställa dem eller att för ändamålet

påkalla polisundersökning. Det har härvid visat sig, att dessa av yrkesinspektionens

eget intresse påkallade utredningar i stor utsträckning måste överlämnas till vederbörande

polismyndighet, enär yrkesinspektionens befattningshavare och särskilt yrkesinspektörerna

eljest skulle få sin tid i oproportionerlig utsträckning upptagen av dylika

undersökningar. Endast ur skyddssynpunkt mera betydelsefulla olycksfall bliva

nu föremål för yrkesinspektionens egna undersökningar. Det torde härav framgå,

att en befogenhet för det föreslagna försäkringsverket att anlita yrkesinspektionens

befattningshavare för utredningar angående olycksfall skulle, även den, medföra

fara för att yrkesinspektionens nuvarande arbetsuppgifter komme att förryckas.

Tilläggas må, att en sådan fördelning av olycksfallsundersökningarna mellan

yrkesinspektionen och polismyndigheten, som i det föregående omförmälts, även

måste anses lämplig ur den synpunkten, att för dessa undersökningar icke bör anlitas

dyrbarare och mer kvalificerad arbetskraft än förhållandena oundgängligen

kräva.

Förnekas må dock ej, att en samverkan på denna punkt i viktigare och mera

komplicerade fall måste anses önskvärd. Där emellertid i visst fall av större betydelse

behov av yrkesinspektörens personliga undersökning på platsen föreligger, sett

ur försäkringssynpunkt, torde i regel samma behov vara tillfinnandes ur yrkesinspektionens

egen synpunkt, varför, oberoende av om yrkesinspektionen är inordnad under

riksförsäkringsverket eller annan myndighet, en utveckling av det samarbete, som

i själva verket redan i viss mån ägt rum i berörda avseende, utan svårighet synes

kunna ernås.

Vad särskilt angår utredningar, huruvida i visst fall grov vårdslöshet enligt 25 §

olycksfallsförsäkringslagen föreligger, äro dessa ärenden vanligen av mycket svårbedömbar

beskaffenhet. I anledning av framställningar av riksförsäknngsanstalten

har hittills i åtskilliga fall socialstyrelsen efter vederbörande yrkesinspektörs hörande

själv avgivit yttrande i sådana ärenden. Denna väg, som icke behöver medföra någon

större grad av omgång, men innebär en garanti för ett mera enhetligt bedömande

av de 6kilda fallen, synes alltjämt med fördel kunna användas.

Utredningar rörande skadade arbetares arbetsförmåga. Såsom ett ytterligare

skäl för sitt förslag angående yrkesinspektionens förläggning till riksförsäkringsverket

har kommittén anfört fördelen av att kunna anlita yrkesinspektionens

befattningshavare för erhållande av upplysningar rörande skadad

arbetares arbets- och förvärvsförmåga. Vad kommittén härmed egentligen

åsyftat framgår ej av dess betänkande. Man torde väl emellertid vara berättigad

antaga, att det ej varit kommitténs avsikt, att yrkesinspektionens befattningshavare

skulle användas för att genom granskning av avlöningslistor och skatteuppgifter

m. m. fastställa den skadades arbetsförtjänst och hans förhållanden före och efter

olycksfallet, då uppgifter i berörda avseenden uppenbarligen böra kunna införskaffas

på annat och billigare sätt. Det förefaller sålunda, som om kommittén närmast skulle

hava tänkt sig ett på personlig undersökning grundat bedömande av skadad arbetares

opaginerad Kontrollera mot PDF

199

arbeta- och förvärvsförmåga. Dessa frågor torde emellertid vara av den invecklade

art, att för deras bedömande krävas, utöver den sakkunskap på det tekniska området,

som yrkesinspektören besitter, insikter på det läkarvetenskapliga och arbetspsykologiska

området, vadan yrkesinspektören knappast kan anses särskilt skickad att verkställa

utredningar härutinnan. Alldeles oavsett detta måste det emellertid därjämte

anmärkas, att den uppgift kommittén i förevarande avseende tilltänkt yrkesinspektionen

helt ligger på sidan om dess nuvarande arbetsområde och följaktligen skulle

innebära en rubbning av de inspektionen nu åvilande arbetsuppgifter.

Fördelar för yrkesinspektionen av dess samordnande med den sociala olycksfallsförsäkringen.

Det avgörande för kommittén vid framställande av dess förslag om yrkesinspektionens

inordnande under det föreslagna riksförsäkringsverket har givetvis varit

de fördelar för olycksfallsförsäkringen, som därigenom enligt kommitténs åsikt skulle

stå att vinna. Emellertid har kommittén uttalat, att ett samordnande av yrkesinspektionen

och den sociala olycksfallsförsäkringen skulle vara till fördel jämväl för inspektionen.

I sådant hänseende har kommittén särskilt framhållit

att yrkesinspektionens befattningshavare bland annat skulle utan omgång kunna

för sin verksamhet praktiskt utnyttja specialstatistiken över de större företagens

olycksfallsförhållanden och särskilt få sin uppmärksamhet riktad på de olycksfallsorsaker,

som ur ekonomisk synpunkt äro mest betydelsefulla och vilkas undanröjande

således skulle göra inspektionen ekonomiskt effektiv, samt

att inspektionen, genom att i viss mån kunna påverka premiesättniugen vid företagen,

erhölle ett medel att mera direkt intressera arbetsgivarna för införande av

förbättrat arbetarskydd. Härigenom skulle arbetsgivarnas förståelse för yrkesinspektionens

verksamhet ökas.

I samband härmed uttalar kommittén, att den föreslagna anordningen vore ägnad

att medföra betydande fördelar för utvecklingen av yrkesinspektionens sociala verksamhet

för genomförande av skydd mot olycksfall i arbete, varjämte dess kontrollerande

verksamhet med avseende på arbetstidsbestämmelser och dess arbete för välfärdsanordningars

genomförande icke skulle förminskas i effektivitet.

Körande kommitténs härovan först återgivna uttalande må i detta sammanhang

endast konstateras, att yrkesinspektörerna otvivelaktigt genom specialstatistiken för

de större företagen skulle erhålla för yrkesinspektionens verksamhet mycket värdefulla

uppgifter. Styrelsen kan emellertid för sin del icke finna, att hinder böra möta

för att denna statistik utan omgång göres tillgänglig för yrkesinspektionen, fastän

denna är inordnad under annan myndighet än försäkringsverket. Styrelsen får

längre fram tillfälle att återkomma härtill.

Yad beträffar kommitténs uttalande angående betydelsen för inspektionen av att

kunna inverka på premiesättningen vid företagen, har styrelsen redan i det föregående

haft anledning att giva sin mening till känna, därvid styrelsen framhållit frågans

betydelsefulla principiella innebörd. Av de uttalanden styrelsen i detta sammanhang

gjort, torde redan hava framgått, att styrelsen hyser en helt annan uppfattning

än kommittén om betydelsen för yrkesinspektionens egen del av dess ifrågasatta

befogenhet i avseende å premiesättningen. En dylik befogenhet skulle enligt

etyrelsens mening komma att verka i motsatt riktning mot vad av kommittén antagits,

i det yrkesinspektionens arbete därigenom skulle få eu mera polismässig karaktär

över sig, varigenom friktionen mellan yrkesinspektionen och arbetsledningen

säkerligen komme att ökas. Väl torde i en del fall premietarifferingen komma att

leda till en sänkning av premien, och i sådana fall bleve samarbetet tydligen icke hotat.

Men det torde med ganska stor säkerhet kunna antagas, att riksförsäkringsverkets

(försäkringsavdelningens) påkallande av specialtariffering i det övervägande antalet

fall kommer att ske i fråga om företag, beträffande vilka anledning föreligger att

förutsätta, att tarifferingen kommer att medföra en ökad premie. Förståelsen från

arbetsgivarnas sida torde i dessa fall helt säkert utebli, och i stället kommer att ska
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

200

pas en ekonomisk tvångskänsla, vilken, såsom tidigare antytts, helt är oförenlig med

det frivilliga samarbete på arbetarskyddets område, som städse tillämpats och som

även förutsattes i gällande lag om arbetarskydd. Med hänsyn till vad nu och i det

föregående i förevarande avseende anförts, torde på goda grunder kunna betvivlas,

att genomförandet av kommitténs organisationsförslag i avseende å yrkesinspektionen

skulle vara ägnat att medföra några fördelar för utvecklingen av, såsom kommittén

uttrycker sig, yrkesinspektionens sociala verksamhet för genomförande av skydd mot

olycksfall i arbete.

Sedan styrelsen i det föregående upptagit kommitténs viktigare motiv och uttalanden

var för sig till granskning, övergår styrelsen härefter till att skärskåda kommitténs

förslag med avseende på yrkesinspektionen mera i stort sett.

Den sociala olycksfallsförsäkringens och yrkesinspektionens inbördes ställning.

Vad som härvid först tarvar ett klarläggande är kommitténs principiella ståndpunkt

till frågan om den sociala olycksfallsförsäkringens och yrkesinspektionens inbördes

ställning. Hur betraktar kommittén denna? Det är icke styrelsen möjligt att

av kommitténs betänkande utläsa annat, än att kommittén så att säga placerat olycksfallsförsäkringen

i centrum och yrkesinspektionen i periferien med huvudsaklig uppgift

för den senare att värna om olycksfallsförsäkringens ekonomi. De nya arbetsuppgifter

kommittén tillämnat yrkesinspektionen — deltagande i specialtariffering,

utredningar angående olycksfall samt angående skadade arbetares arbets- och förvärvsförmåga

— visa oförtydbart härpå. Styrelsen nödgas beteckna denna ståndpunkt

såsom alldeles felaktig. Man får nämligen vid bedömande av yrkesinspektionens

och olycksfallsförsäkringens inbördes förhållande icke glömma, att arbetarskyddets

främsta uppgift är att skapa möjligast sunda och riskfria arbetsförhållanden

för alla arbetare, med andra ord att förebygga sjukdomar och olycksfall, medan

olycksfallsförsäkringen är en efterhjälpande verksamhet, avseende att taga hand om

dem, som trots den förebyggande verksamheten fallit offer för den bristande säkerheten

i arbetet. Det torde otvivelaktigt, om man så får uttrycka sig, vara av vida

större vikt för såväl individen som samhället, att arbetaren icke mister en fot, en

hand eller ett öga, än att, om han förlorar någon av dessa kroppsdelar, han erhåller

en ersättning, uppgående till mindre eller större del av hans beräknade arbetsförtjänst.

Yrkesinspektionens förebyggande verksamhet är sålunda enligt styrelsens

uppfattning det primära, olycksfallsförsäkringens efterhjälpande verksamhet däremot

det sekundära.

Härtill kommer, att yrkesinspektionens verksamhetsfält, såsom nyss antytts, är

vida mer omfattande än det, vartill olycksfallsförsäkringens uppgift är knuten. Yrkesinspektionen

har nämligen även hälsofarans bekämpande såsom en huvudpunkt

på sitt program. Yissa andra sociala uppgifter tillkomma också densamma. Detta

synes kommittén ha, om ej helt förbisett, så dock i högst betänklig grad blundat för.

Det enda uttalande i förevarande avseende, styrelsen kunnat återfinna i kommitténs

betänkande, är nämligen det förut anförda, att yrkesinspektionens arbete för välfärdsanordningars

genomförande icke skulle förminskas i effektivitet, därest kommitténs

organisationsförslag förverkligades. Uttrycket »välfärdsanordningar» föranleder

emellertid, att man stannar i ovisshet om, huruvida kommittén i uttalandet

verkligen även åsyftat hälsofaran i arbetet. Med välfärdsanordningar lärer man

nämligen i arbetarskyddskretsar icke förstå anordningar till förekommande av ohälsa

i arbetet, utan huvudsakligen anordningar till arbetarnas bästa utom arbetsplatsen,

såsom badinrättningar, intressekontor, barnkrubbor m. m. Vare emellertid härmed

huru som helst. Kvar står i bästa fall, att kommittén beträffande yrkesinspektionens

här berörda arbetsuppgift allenast framställt ett påstående, vars riktighet den icke

gjort sig mödan att söka motivera. Och dock torde ifrågavarande arbetsområde i

6jälva verket kunna betecknas som yrkesinspektionens viktigaste.

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Det mot liälsofaran inriktade arbetarskyddets betydelse. Det får i viss

mån anses ligga i sakens natur, att en yrkesinspektion under första tiden

av sin tillvaro i första hand huvudsakligen inriktar sin verksamhet på förekommande

av olycksfall. Dessa utgöra genom sin tillkomst och sitt förlopp de

mest i ögonen fallande och mest upprörande yttringarna av en bristfällig anordning

av arbetet och föranleda därför i främsta rummet krav på förebyggande åtgärder. I

samma mån som de svårare missförhållandena i fråga om arbetets säkerhet avlägsnas,

gör sig emellertid gällande kravet på närmare beaktande även av den andra delen

av arbetarskyddet i trängre mening: den eom rör arbetets sundhet.

Den utvecklingsgång, som här angivits, kännetecknar även den svenska yrkesinspektionen.

Dennas verksamhet har under årens lopp i allt större omfattning ägnats

åt yrkeshygienen. Ett studium av yrkesinspektionens verksamhetsberättelser under

senare år torde bekräfta detta. Denna utveckling är naturlig och grundad på vunnen

insikt och erfarenhet. Någon meningsskiljaktighet torde nämligen numera knappast

råda därom, att berörda område av det förebyggande arbetarskyddet, yrkeshygienens,

i fråga om omfattning och betydelse icke blott kan mäta sig med, utan i

själva verket övergår det förut mest uppmärksammade, olycksfallsskyddets. Osunda

arbetsförhållanden sträcka sina verkningar ojämförligt mycket längre och vidare än

olycksfallen och medföra därigenom långt allvarligare och för nationen mera betungande

skador än dessa. Medan olycksfallen i stort sett träffa ett relativt fåtal individer,

påverkas samtliga arbetare, om arbetet bedrives under ohygieniska förhållanden,

och följderna i sistnämnda fall kunna ofta sträcka sig även till kommande

släkten.

Till belysande av det sagda må anföras nedanstående sammanställning, däri dödsfallssiffrorna

hämtats ur en utredning av professor H. Westergaard rörande dödsfallsorsakerna

för »yrkesanställda i industridistrikt» och »yrkesanställda i jordbruksdistrikt»,

meddelad i hans kända arbete »Mortalität und Morbidität». Medeldödsfallstalet

för hela befolkningen är satt till 1 000. I

R e 1 a t i

v a

död

s f a

Ils

siffror

1

Tu-

ber-

ku-

los

And-

nings-

orga-

nen

Cir-

kula-

tions-

orga-

nen

Mat-

smält-

nings-

orga-

nen

Njur-

syste-

met

Kräf-

ta

Nerv-

syste-

met

Alko-

ho-

lism

Själv-

mord

O-

lvcks-

fall

And-

ra

orsa-

ker

Sam-

ma

Yrkesanställda:

i industridistrikt

223

366

154

68

50

48

108

19

16

59

137

1248

i jordbruksdistrikt .

133

113

95

47

32

40

63

7

12

44

99

(587

Differens

88

253

59

21

18

8

45

12

4

15

38

561

Relativ ökning i %

65

224

62

45

56

20

71

171

33

34

38

82

Procentuell andel i to- tal ökning

15-7

45-1

105

3 7

3 2

T4

8-0

2-2

0-7

2-7

68

1000

I tabellen ha utöver Westergaards siffror införts dels differensen beträffande de båda

yrkeskategorierna mellan dödsfallssiffrorna för de upptagna olika sjukdomarna, dels

den relativa ökningen, uttryckt i procent, dels även den procentuella andel ökningen

för varje särskild sjuklighetsart utgör av den totala ökningen. Av siffrorna rörande

den relativa ökningen framgår, att bland industribefolkningen de sjukdomar, som

kunna anses närmast beroende av de hygieniska förhållandena — tuberkulos, sjukdomar

i andningsorganen, cirkulationssystemet, njursystemet och nervsystemet — starkt

ökats, därvid siffran för andningsorganen är mest framträdande. Av siffrorna angå
-

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

ende andelen i den totala ökningen framgår, hur ringa del däri dödsfallen genom

olycksfall ha och hur även här sjukdomarna i andningsorganen, tuberkulos samt sjukdomarna

i cirkulations- och nervsystemen dominera i nu anförda ordning. Visserligen

ha, sedan den tid undersökningen verkställdes, de hygieniska förhållandena

inom industrien säkerligen i många avseenden tack vare icke minst yrkesinspektionens

arbete väsentligt förbättrats, medan samtidigt jordbruket blivit i stor utsträckning

industrialiserat, men de meddelade siffrorna kunna dock anses ställa i klar

belysning det spörsmål, som här dryftas.

En bild av sjukdomarnas och olycksfallens relativa betydelse såsom orsaker till

förlorade arbetsdagar kan erhållas genom en sammanställning av vissa av socialförsäkringskommittén

meddelade normalsjuktal.1 Siffrorna äro framräknade ur av

sjukkassorna lämnade uppgifter och avse allenast förlorade arbetsdagar från och

med 7 :de till och med 90:de dagen av sjukdomens varaktighet. Resultatet är följande:
Män

Kvinnor

olycksfall sjukdom olycksfall sjukdom

Normalsjuktal.......1''85 6''14 0''53 7-32

Den bild i angivna avseende, som genom dessa tal erhålles, är givetvis ej uttömmande,

då varken de långvarigare sjukdomarna eller de invaliditetsfall, som härleda

sig från olycksfall, innefattas i de anförda siffrorna. Dessa torde likväl kunna tillmätas

avsevärd betydelse för bedömande av här omhandlade fråga.

Till ytterligare belysning av ämnet må slutligen anföras en del siffror ur en på

material från de österrikiska sjukkassorna grundad statistik, varav framgår den

ökade sjukligheten bland industriarbetare i jämförelse med den bland privatanställda.

Statistiken omfattar 2 678 087 personer och avser femårsperioden 1906—

1910. Antalet sjukdagar i medeltal per år är enligt denna statistik:

för privatanställda 5-5, för handelsanställda 5-3, för arbetare i järnverk och masugnar

13-8, stenbrott och stenhuggerier 12-3, cementfabriker 11-8, lergods- och porslinsfabriker:

manliga 10-1, kvinnliga ll-o, järn- och metallindustri 12-3, kemisk-telcnisk

industri 13-8, textilindustri: manliga 8-o, kvinnliga 10-2, pappersindustri 10-9,

sockerfabriker 11-1, bryggerier 10-6, tobaksfabrikör: manliga 7-5, kvinnliga 13-4, bagerier

7-4 och boktryckerier 111. Där ej annat angivits, gälla siffrorna manliga

arbetare.

De angivna siffrorna visa oförtydbart den ökning i sjuklighet, som framträder

bland industriarbetarna. Ser man på dessa siffror i belysning av de av Westergaard

angivna mortalitetstalen för befolkningen i industridistrikt och för den i jordbruksdistrikt,

framstår tydligt de av de industriella förhållandena påverkade sjukdomarnas

omfattande inverkan i fråga om folkhälsans försämrande samt den stora

betydelse deras bekämpande måste anses ha för samhället.

Kom mitt c förslagets faror för yrkesinspektionen. Styrelsen har förut i skilda

sammanhang berört de faror, som genomförandet av kommitténs organisationsförslag

enligt dess uppfattning skulle medföra i fråga om yrkesinspektionens nuvarande

ställning och uppgifter. Styrelsen vill här sammanfattningsvis återkomma till ämnet,

därvid styrelsen beträffande organisationen av det av kommittén föreslagna riksförsäkringsverket

tillåter sig hänvisa till kommitténs betänkande.

Utmärkande för samtliga de nya arbetsuppgifter, som kommittén tillämnat yrkesinspektionen

i och med dess inordnande under riksförsäkringsverket, är deras karaktär

av undersöknings- och kontrolluppgifter. Denna kontrollerande verksamhet 1

1 Översikt av utländsk lagstiftning angående social sjukförsäkring ävensom statistiska undersökningar

m. m., sid. 196.

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

är tydligen avsedd att riktas såväl mot arbetsgivare som även mot arbetare. I en del

fall kommer måhända verksamheten att medföra för de »undersökta» gynnsamma åtgärder

från försäkringsverkets sida, i det alldeles övervägande antalet fall torde däremot

åtgärderna bli av motsatt karaktär. De nya uppgifterna måste tänkas redan

från början komma att i avsevärd omfattning taga yrkesinspektionens tid i anspråk,

eftersom de ansetts påkalla ett överflyttande av yrkesinspektionen från socialstyrelsens

förvaltningsområde till riksförsäkringsverkets. I sistnämnda verk, inom vilket

tyngdpunkten måste komma att ligga på den halvprivata försäkringsavdelningen,

som utgör verkets kärna, kommer givetvis det ekonomiska intresset att vara starkt

framträdande. Med hänsyn härtill torde det med säkerhet kunna förutses, att yrkesinspektionens

arbete på ifrågavarande område skulle få en tendens att undan för

undan ökas. I varje fall synes någon garanti mot en sådan utveckling icke förefinnas.

Det torde här böra påpekas, att riksförsäkringsanstalten tidigare ansett sig kunna

direkt — utan chefsmyndighetens medverkan — anmoda yrkesinspektör att för dess

räkning verkställa vissa undersökningar. Häremot har emellertid socialstyrelsen ansett

sig böra inskrida, då ett fortgående på denna väg uppenbarligen komme att

riskera ett planmässigt bedrivande av yrkesinspektionens arbete och särskilt försvåra

nödig ekonomisering i fråga om tjänsteresor. Socialstyrelsen har sålunda hävdat

den meningen, att ifrågavarande inspektionstjänstemän finge allenast av sin chefsmyndighet

beordras företaga tjänsteresor eller åläggas vidtaga åtgärder. Härutinnan

synes emellertid kommittéförslaget intaga en annan ståndpunkt och förutsätta

direkt samarbete mellan försäkringsavdelningen (arbetsgivarbolaget) och yrkesinspektionen,

d. v. s. att försäkringsavdelningen skulle äga omedelbart beordra yrkesinspektionens

lokala befattningshavare att företaga de olika undersökningsåtgärder,

som i det föregående närmare berörts.

Uppenbarligen kan en sådan anordning genomföras, för den händelse statsmakterna

så besluta. Lika uppenbart är, att det skulle för försäkringsavdelningen (arbetsgivarbolaget)

vara förmånligt, om den finge för sina intressen disponera en av

staten visserligen för andra ändamål upprättad och avlönad, men även för ifrågavarande

syfte användbar tjänstemannakår i stället för att — såsom även statliga

olycksfallsförsäkringsanstalter i utlandet få göra — själva bekosta sin tekniska undersökningspersonal.

Kommittén har säkerligen också rätt uti att den föreslagna

anordningen skulle »helt säkert komma att minska olycksfallsförsäkringens kostnader

såväl beträffande ersättningar som administration» (s. 241). Men för sin del

måste socialstyrelsen bestämt motsätta sig en sådan anordning. Förmodligen är det

ock i känslan härav, som kommittén föreslagit yrkesinspektionens överflyttande till

en annan myndighet. Ty i och för sig behöver överflyttningen ej innebära någon förenkling

av samarbetet. Yrkesinspektionsavdelningen skulle visserligen inom den ur

administrativ synpunkt egendomliga företeelse, som riksförsäkringsverket enligt

kommitténs förslag skulle utgöra, bli formellt sidoordnad med försäkringsavdelningen,

men då denna senare i verkligheten bleve en säregen och väldig förvaltningsapparat

för sig, komme dess samarbete med yrkesinspektionsavdelningen naturligen att

i praktiken ställa sig föga annorlunda än mellan vilken annan myndighet som helst

och ett dess verksamhetsområde berörande stort monopolföretag. Något av väsentligt

värde för försäkringsavdelningen vore sålunda icke vunnet enbart med den föreslagna

överflyttningen, utan därtill kräves ock det direkta samarbete mellan försåkringsavdelningen

(arbetsgivarbolaget) och yrkesinspektionens befattningshavare, som

enligt styrelsens mening är ur olika synpunkter olämpligt och särskilt skulle skadligt

påverka yrkesinspektionens fullgörande av sina egna uppgifter.

Den grundläggande regeln i fråga om arbetsgivares skyldighet i arbetarskyddshänseende

återfinnes i 3 § av lagen om arbetarskydd. Enligt denna är arbetsgivare

pliktig iakttaga allt, som i avseende å arbetslokaler, maskiner och redskap eller eljest

med hänsyn till arbetets natur skäligen kan anses av nöden för att skydda hos ho
-

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

nom sysselsätta arbetare mot olycksfall och ohälsa i arbetet. Yrkesinspektionens

uppgift är att tillse, att arbetsgivaren i olika avseenden på ett tillfredsställande sätt

fullgör berörda skyldighet. Härvid ha tillsynsorganen enligt 25 § i lagen att gå

arbetsgivarna tillhanda med upplysningar, råd och anvisningar. De skola, med andra

ord, företrädesvis på upplysningens och övertygelsens väg söka förmå arbetsgivarna

att vidtaga erforderliga skyddsåtgärder. Arbetarnas önskemål beträffande

arbetets säkerhet och sundhet skola jämväl enligt lagens 31 § beaktas, i det av

dem utsedda ombud skola lämnas tillfälle att framföra sådana önskemål till vederbörande

inspektionsförrättare. Det är sålunda väsentligen en samarbetets väg, som

anvisats yrkesinspektionens befattningshavare i deras arbete för skapandet av bästa

möjliga arbetsförhållanden. Endast undantagsvis ha tvångsåtgärder förutsatts skola

tillgripas. Att denna väg också framgångsrikt beträtts och alltjämt följes vid utövandet

av yrkesinspektionens verksamhet har redan tidigare framhållits.

_ Uppenbart torde vara, att kommitténs förslag innebär en allvarlig fara för detta

hittills tillämpade arbetssätt. Därest kommitténs intentioner med avseende på yrkesinspektionen

följdes, skulle, i enlighet med vad ovan utvecklats, dess arbete säkerligen

i allt större omfattning bli av rent kontrollerande karaktär, och ekonomiska tvångsåtgärder

skulle sannolikt i ej ringa utsträckning komma till användning. Det synes

styrelsen uppenbart, att en dylik omläggning av ett sedan länge beprövat arbetssätt

bör företagas endast därest väl grundad anledning finnes att antaga, att skyddsarbetet

skulle vinna därpå. Då emellertid, såsom styrelsen förut erinrat om, ernåendet

av göda arbetsförhållanden i synnerligen hög grad är beroende av personliga insatser

från de närmast intresserade parterna själva, arbetsgivare och arbetare, synes det

styrelsen sannolikt, att resultatet, även om enbart olycksfallsskyddet toges i betraktande,

snarast skulle bli det motsatta.

I händelse yrkesinspektionen inordnades under ett riksförsäkringsverk av den

organisation kommittén föreslagit, måste det vidare befaras, att hela den viktiga

gren av arbetarskyddet, som inrymmes under beteckningen yrkeshygienen, skulle

komma att i högst väsentlig grad eftersättas. Redan kommitténs behandling av eller

rättare sagt underlåtenhet att behandla denna del av arbetarskyddet varslar härom.

Det torde få anses ligga i sakens natur, att försäkringsverkets starkt ekonomiskt betonade

ledning komme att lägga huvudvikten i skyddsarbetet på verksamheten till

förebyggande av olycksfall. Detta jämte de nya tidskrävande uppgifter, som skulle

tillkomma yrkesinspektionen, måste nödvändigtvis leda till, att ringa tid bleve övrig

för det hälsobefrämjande skyddsarbetet. Arbetsgivarnas intresse för genomförande

av hygieniska anordningar, vilka ofta ställa sig mycket dyrbara och som i regel ej

kunde förväntas komma att medföra någon lättnad i premiebetalningen, skulle säkerligen

också komma att väsentligt minskas. Det måste dessutom ihågkommas, att arbetet

med lämnande av anvisningar om hygieniska åtgärder kräver en långt större

tid än arbetet med anvisande av skydd mot olycksfall, i det de hygieniska anordningarna

måste anpassas efter varje särskilt arbetsställe, medan däremot skyddsanordningarna

till förhindrande av olycksfall numera i mycket stor utsträckning standardiserats.

Härtill kommer, att de hygieniska förhållandena merendels erbjuda svårlösta

problem, som ingående måste studeras från fall till fall. Att under sådana förhållanden

yrkesinspektionens nu bedrivna betydelsefulla arbete till förbättrande av

de hygieniska förhållandena i arbetslokalerna rent av skulle hota att avstanna torde

knappast kunna betecknas som ett överord.

_ Anmärkas må även, att i ett dylikt försäkringsverk någon större förståelse sannolikt

ej heller skulle vara att påräkna för övriga yrkesinspektionen påvilande sociala

uppgifter, såsom yrkesinspektrisens arbete för förbättrande av de kvinnliga arbetarnas

levnadsförhållanden samt skogs- och flottledsinspektörens verksamhet för beredande

av bättre bostäder vid skogs- och flottningsarbete.

I detta sammanhang får styrelsen slutligen meddela, att yrkesinspektörerna vid

gemensamt sammanträde i början av sistlidna mars månad beretts tillfälle att

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

grundligt diskutera kommitténs förslag i fråga om yrkesinspektionen samt att yrkesinspektörerna

därvid utan meningsskiljaktighet i allt väsentligt givit uttryck åt

samma synpunkter i avseende på yrkesinspektionens ställning och uppgifter och det

föreliggande förslagets inverkan därpå, som i det föregående av styrelsen utvecklats.

Samverkan mellan olycksfallsförsäkringen och yrkesinspektionen i vissa främmande

länder. Under denna rubrik har kommittén i en bilaga till sitt betänkande

lämnat en kortfattad redogörelse för förhållandet mellan olycksfallsförsäkringen och

arbetarskyddet i en del utländska stater, tydligen avsedd att utgöra ett stöd för kommitténs

organisationsförslag i förevarande avseende. Redogörelsen omfattar tre

europeiska länder — Schweiz, Tysk-österrike och Tjeckoslovakien — i övrigt sysselsätter

den sig enbart med förhållandena i ett antal av Amerikas förenta stater.

Utförligast uppehåller sig redogörelsen vid Schweiz. Liksom dess monopolanstalt

synes fått tjäna eom förebild vid utformandet av kommitténs förslag beträffande

olycksfallsförsäkringens organisation, synes kommittén även väsentligen därifrån ha

hämtat stöd för sitt förslag i fråga om yrkesinspektionen. De förhållanden kommittén

i sistberörda avseende redogör för äro emellertid icke de nu rådande, utan förhållandena

sådana de skulle gestalta sig, därest ett lagförslag, som uppgives hava

utarbetats för något år sedan, komme att träda i kraft. Då det synts styrelsen vara

av intresse att erhålla närmare kännedom om berörda lagförslag, har styrelsen i skrivelse

till utrikesdepartementet anhållit om dess medverkan för att genom Kungl.

Maj :ts beskickning i Bern erhålla upplysningar rörande förslagets karaktär samt utsikterna

för dess förverkligande. Som svar härå har styrelsen genom utrikesdepartementet

mottagit en skrivelse från nämnda legation, däri meddelas, att enligt av legationen

inhämtade upplysningar något lagförslag av i styrelsens skrivelse omförmäld

beskaffenhet icke föreligger. Styrelsen anser sig på grund härav sakna anledning

att vidare än som skett uppehålla sig vid kommitténs redogörelse i denna del.

Emellertid har, såsom kommittén även upplyser, monopolanstalten i Schweiz en

vidsträckt befogenhet med avseende på såväl skyddsanordningars genomförande som

övervakning av meddelade skyddsföreskrifters efterlevnad. Anstaltens arbete till

förekommande av olycksfall utföres emellertid genom särskilda inom anstalten anställda

tekniskt utbildade tjänstemän, vilka ha att utarbeta förslag till skyddsanordningar

samt verkställa inspektioner och tarifferingar. De statliga yrkesinspektörerna

sortera däremot icke under anstalten, och deras befattning med olycksfallsskyddet

inskränker sig i regel därtill, att de ha att lämna anstalten meddelanden om

iakttagna missförhållanden. Deras tidigare verksamhet till förebyggande av olycksfall

i arbetet kan därför sägas hava i stort sett överflyttats på anstalten och dess

tjänstemän.

Ett dylikt förhållande mellan olycksfallsförsäkringen och yrkesinspektionen, vilket

uppenbarligen bland annat i synnerligen stor utsträckning medför dubbelinspektion

av företagen, torde näppeligen kunna anses som eftersträvansvärt. Av en genom internationella

arbetsbyrån i G-enéve utarbetad redogörelse för yrkesinspektionens organisation

och arbetsuppgifter i skilda stater framgår även, att anordningen i Schweiz

är enastående i Europa. Sannolikt återfinnes den icke i något annat land i

världen.

Vad beträffar Förenta staterna, lära förhållandena där på det sociala området vara

så pass olika mot i vårt land, att en jämförelse dem emellan torde ställa sig ganska

vansklig. Många stater sakna för övrigt såväl yrkesinspektion som statlig olycksfallsförsäkring.

Där yrkesinspektion genom statens försorg finnes anordnad, torde

den merendels, jämfört med svenska förhållanden, vara mycket svagt utrustad. Den

vidsträckta omfattning, den privata företagsamheten på området tagit, vittnar i sin

mån härom. Kommitténs redogörelse, som verkar mera genom mängden av de däri

omnämnda staterna än genom de faktiska upplysningar, som meddelas beträffande

varje stat, lämnar ej heller några säkra hållpunkter för ett bedömande. Den kvar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

20(5

lämnar emellertid intrycket av att i de stater, där en yrkesinspektion verkligen förefinnes,

densamma väsentligen är inriktad på arbete till förekommande av olycksfall.

Styrelsen anser sig till slut höra i korthet erinra om, att i samtliga länder i Europa

yrkesinspektionen organisatoriskt intager en från försäkringsverksamheten, även där

statlig sådan finnes, skild, fullt självständig ställning. Schweiz utgör i detta avseende,

såsom förut omförmälts, intet undantag.

Arbetarskyddets samband med andra arbetarfrågor. Socialstyrelsen anser sig icke

kunna underlåta att slutligen i största korthet beröra den av kommittén förbigångna

frågan om arbetarskyddsärendenas samband med andra på styrelsens handläggning

ankommande ärenden.

Den starkast drivande orsaken till socialstyrelsens upprättande var behovet av att

få ett självständigt och sakkunnigt statsorgan för arbetarfrågorna. Bland de hithörande

ärendena, som ock blevo kärnpunkten i styrelsens arbetsuppgifter, märkas i

främsta rummet arbetsmarknadsspörsmålen eller exempelvis frågor om arbetsmarknadens

läge, användandet av utländsk arbetskraft (immigration), arbetskraftens överflyttning

till andra länder (emigration), den offentliga och affärsmässiga arbetsförmedlingen,

arbetslösheten, arbetstid, natt- och söndagsarbete, arbetsvila, löneformer,

hemarbete, kvinno- och barnarbete, arbetsintensitet. Dessa spörsmål måste

%nsserligen även betraktas ur andra synpunkter än arbetsmarknadens, men alla stå

de i omedelbart sammanhang med tillgång och efterfrågan å arbetskraft. Ett

andra huvudområde bilda frågor rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare,

sålunda bl. a. ärenden rörande enskilda och kollektiva arbetsavtal, organisationsväsendet,

avtalsförhandlingar, arbetsstrider, medlings- och skiljedomsväsen.

Det nära sambandet mellan denna grupp och den förut omnämnda torde allenast

behöva konstateras.

Ehuru det överlämnats åt parterna på arbetsmarknaden att själva överenskomma

om vissa allmänna arbetsvillkor, arbetslön o. s. v., så har det dock befunnits ur det

allmännas synpunkt nödvändigt att träffa särskilda garantier för arbetarnas säkerhet

och sundhet under arbetet. Genom arbetarskyddslagstiftningen ha sålunda träffats

bestämmelser i syfte att skydda arbetarna mot yrkesfara av olika slag, den må

nu härflyta från arbetsanordningar och maskiner, från arbetets osundhet eller farlighet

eller arbetslokalernas beskaffenhet. Särskilt ingripande bliva dylika bestämmelser

i fråga om de mindre motståndskraftiga, d. v. s. minderåriga och kvinnor,

beträffande vilka sistnämnda även framträder omtanken om kommande släktens

hälsa. Det säger sig självt, att ärendena rörande tillämpningen och övervakandet av

hithörande lagstiftning samt rörande överhuvud anordningar för arbetarnas välfärd

och trevnad bilda en grupp av uppgifter, som på det närmaste sammanhänga med de

nyssberörda frågorna om arbetsförhållanden, arbetets reglementering, arbetstid, nattarbete

o. dyl. Att man vid socialstyrelsens inrättande hade klart för sig det inre

sambandet mellan ifrågavarande olika grupper av arbetarfrågor framgår måhända

klarast av följande uttalande av socialstyrelsesakkunniga:

»Genom ett sammanförande till civildepartementet och den till detta anslutna

socialstyrelsen av de i det föregående behandlade ärendena — rörande arbetarfrågorna

i allmänhet, arbetsmarknaden, arbetsförhållanden, arbetarskydd och arbetets

reglementering ■— komma här att bliva till ett helt sammanförda hela den egentliga

, arbetar- och arbetarskyddslagstiftningen samt arbetsstatistiken (dock i mera inskränkt

bemärkelse), förliknings- och skiljedomsväsendet, arbetsförmedlingen och

yrkesinspektionen m. m., en grupp av ärenden alltså, som under alla förhållanden

(såsom ock förebilderna från nära nog alla mera betydande kulturländer utvisa)

måste anses böra sammanhållas och bilda en naturlig enhet. Då denna grupp av

ärenden tillika redan i och för sig är tillräckligt betydande för att motivera upprättande

av en enhetlig förvaltningsorganisation för densamma och då statens upp
-

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

gifter på dessa områden utan en sådan organisation icke torde kunna på ett fullt

tillfredsställande sätt bliva fullgjorda, ligger redan däri ett tillräckligt vägande skäl

för den nu ifrågasatta förvaltningsorganisationens omedelbara genomförande.»

Detta uttalande synes icke hava förlorat sin giltighet.

Samarbete mellan yrkesinspektionen och den sociala olycksfallsförsäkringen. Styrelsen

är angelägen framhålla, att då styrelsen i det föregående nödgats vända sig

mot kommitténs förslag ifråga om samordnande av yrkesinspektionen och den sociala

olycksfallsförsäkringen, detta ingalunda innebär, att styrelsen skulle förneka behovet

och önskvärdheten av ett samarbete mellan dessa båda grenar av den sociala verksamheten.

Styrelsen finner det tvärtom naturligt, att ett dylikt samarbete kommer

till stånd: det är endast det föreslagna sättet därför, som styrelsen funnit betänkligt.

Styrelsen vill i det följande i allmänna drag angiva, huru styrelsen för sin

del, under förutsättning att styrelsen fortfarande kommer att vara yrkesinspektionens

chefsmyndighet, skulle tänka sig det berörda samarbetet ordnat.

Vid organiserande av ett dylikt samarbete bör främst ihågkommas, att yrkesinspektionens

förebyggande verksamhet är det primära, varför samarbetet bör ordnas

med det syftet för ögonen, att genom detsamma yrkesinspektionens arbete i möjligaste

grad underlättas. Uppgifter som icke äro förenliga med ett positivt inriktat

skyddsarbete, böra i enlighet härmed i minsta möjliga mån belasta yrkesinspektionen.

I vad yrkesinspektionens arbete avser minskande av risken för olycksfall — och

om annat är ju i detta sammanhang ej fråga — bör inspektionen beredas tillgång

på uppgifter rörande denna risk så snabbt och detaljerat, att dessa uppgifter kunna

tjäna till säker ledning vid planerande av tillsynsverksamheten. I sådant syfte böra

åtgärder vidtagas, som möjliggöra för yrkesinspektionens chefsmyndighet att genom

försäkringsinrättning, som uppbär den sociala olycksfallsförsäkringen, få del av

alla handlingar — olycksfallsanmälningar, skaderegleringar, register och sammanställningar

— som röra visst arbetsställe. Ifrågasättas kan även, huruvida icke försäkringsinrättning

i viss utsträckning borde vara pliktig att på anfordran av chefsmyndigheten

i viss bearbetad form tillhandahålla yrkesinspektionen uppgifter av

betydelse för skyddsarbetet. Den nu av riksförsäkringsanstalten omhänderhavda

statistiken över olycksfall i arbete bör vidare mera detaljbearbetas än vad för närvarande

är fallet, så att den kan bliva till verklig ledning för yrkesinspektionen.

Därvid böra dels de statistiska sifferuppgifterna hänföras till specialyrkesgrupper,

dels statistik för vissa mera riskfyllda företag på framställning från yrkesinspektionens

chefsmyndighet utarbetas och tillhandahållas, dels slutligen vissa arbetsmaskiner

göras till föremål för ingående undersökning med beaktande ej endast av antal

vid dem inträffade olycksfall och av dessa föranledda förlorade arbetsdagar, utan

även med hänsyn tagen till de innersta orsaker, som föranlett varje särskilt olycksfall.

Planläggningen av en dylik statistik skulle givetvis ske under samarbete mellan

vederbörande statistikavdelning och yrkesinspektionen. Där försäkringsinrättning

funne, att skador och skadeersättningar för visst företag, yrke, arbetsmaskin

eller arbetsprocedur oproportionerligt stegrades eller eljest läge proportionsvis

högt, skulle meddelande därom lämnas yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Med tillgång till ett sådant material kunde yrkesinspektionens arbete inriktas på

de mest riskfyllda arbetsställena och på de arbetsmaskiner och arbetsprocedurer, som

förorsaka de svåraste skadorna. En på så sätt ordnad och ledd verksamhet, som

koncentrerades ett år på vissa, ett annat år på andra yrken, arbetsmaskiner eller

arbetsprocedurer, skulle medföra en under kort tid samlad erfarenhet om lämpligaste

skyddsåtgärder och dessas systematiska genomförande. En mot de förbättrade

förhållandena svarande sänkning av risken på berörda områden skulle härigenom

kunna åstadkommas och i samband därmed en minskning i olycksfallskostnaderna

på samma område giva sig till känna.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

6. Fattigvården.

Med hänsyn till det nära samband, som råder mellan vissa delar av socialstyrelsens

ämbetsområde och fattigvården, anser sig styrelsen jämväl böra framföra några

synpunkter beträffande kommitténs förslag rörande fattigvårdsinspektionens och

fattigvårdsbyråns överflyttande från socialdepartementet till pensionsstyrelsen (senare

eventuellt riksförsäkringsverket). Styrelsen vill därvid till en början lämna en

kort redogörelse för de viktigare förslag rörande fattigvårdsärendenas handläggning

inom centralförvaltningen, som tidigare varit föremål för övervägande.

Till en mera principiell behandling upptogs denna fråga av departemental- (och

kommerskollegii-)kommitterade, som i ett den 18 nov. 1911 avgivet betänkande bl. a.

framhöllo, att det stora flertalet fall av fattigvårdsbehov framkallades av arbetslöshet,

sjukdomar, olycksfall eller ålderdomsskröplighet samt att fattigvården icke blott

genom sin allmänna natur utan ock genom sin uppenbara samhörighet med arbetarskydd,

socialförsäkring m. m. måste betecknas såsom en utpräglat social omsorg.

Efter en närmare undersökning av då föreliggande centrala förvaltningsärenden

erinrade kommittén om att fattigvårdslagstiftningen vore föremål för en revision,

som torde komma att väsentligt vidga administrationens uppgifter och än mer

markera de sociala momenten. Med hänsyn härtill samt till fattigvårdens nära

samband med barnavården och andra sociala områden ansågo kommitteraae, att fattigvårdsärendena

borde förläggas till första byrån inom den föreslagna departementsavdelningen

för sociala ärenden (socialstyrelsen). De inom civildepartementet tillkallade

sakkunniga, som hade sig anförtrott att överarbeta departemental- (och kommerskollegii-)kommitterades

förevarande förslag, anslöto sig i huvudsak till dessas

uppfattning. I den för 1912 års riksdag framlagda propositionen rörande socialstyrelsens

upprättande uttalade föredragande departementschefen, att fattigvårdsärendena

visserligen borde överflyttas till socialstyrelsen, men att tidpunkten härför

borde framdeles bestämmas.

Fattigvårdslagstiftningskommittén berörde i sitt den 19 febr. 1915 avgivna betänkande

med förslag till lag om fattigvården jämväl frågan om fattigvårdsärendenas

centrala handläggning, utan att dock härom framlägga något enhälligt positivt förslag.

Meningarna tycktes närmast luta åt etablerandet under civildepartementet av

en mera fristående inspektionsmyndighet.

Frågan om fattigvårdsärendenas förläggning inom centralförvaltningen berördes

vidare av A. Schotte i hans på Kungl. Maj :ts uppdrag den 27 febr. 1917 avgivna betänkande

angående statsdepartementens verksamhetsområden. Däri anfördes bland

annat, att vid den nya fattigvårdslagstiftningens genomförande och fattigvårdsinspektionens

organisation det vore i hög grad sannolikt, att inspektionen på ett eller

annat sätt anknötes till socialstyrelsen; emellertid kunde ock provisoriska anordningar

tänkas, särskilt innan frågan om lagstiftning rörande barnavård bleve ordnad.

Vid framläggandet för 1918 års riksdag av propositionen rörande den nya fattigvårdslagen

redogjorde departementschefen utförligt för frågan om fattigvårdsärendenas

förläggning och inspektionens organisation och diskuterade därvid de

tvenne alternativen: förläggning till civildepartementet eller till socialstyrelsen.

Gentemot det senare alternativet anfördes förnämligast, dels att det vore ovisst, huruvida

barnavårdsärendena borde hänföras till styrelsen, dels att fattigvårdsinspektörens

samarbete med länsstyrelserna torde underlättas genom hans förläggning inom

departementet i stället för hos ett centralt ämbetsverk. I överensstämmelse med denna

uppfattning föreslogs, att statens fattigvårdsinspektör skulle anknytas till civildepartementet

(sedermera socialdepartementet) och jämväl fungera såsom kansliråd

och föredragande för fattigvårdsärendena. Genom riksdagens bifall till detta förslag

etablerades alltså den anordning, som för närvarande är gällande och vilken besparingskommittén

nu anser påkalla ändring.

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

I eitt yttrande härutinnan har kommittén emellertid icke berört det principiellt

viktigaste momentet, nämligen inspektionens förflyttning från ett departement till

ett centralt ämbetsverk; emellertid torde man väl böra utgå ifrån att kommittén

härvidlag gjort sig till tolk för synpunkter och önskningsmål, som de gångna årens

erfarenheter framkallat på vederbörligt håll. Socialstyrelsen har för sin del 6å

mycket mindre anledning att motsätta sig en sådan förändring, som styrelsen redan

i sitt den 13 febr. 1917 avgivna utlåtande över fattigvårdskommitténs förslag till

fattigvårdslag ansåg sig böra rikta erinringar mot den ur såväl allmänt administrativ

som praktisk synpunkt mindre lämpliga anordningen att till ett departement förlägga

den centrala ledningen av en lokal tjänstemannakår samt handläggningen av

sådana löpande förvaltningsärenden, som här ifrågakomma.

Av besparingskommitténs framställning att döma har kommittén icke heller ansett

sig böra undersöka de olika alternativ till denna frågas lösning, som tidigare

varit under övervägande — nämligen fattigvårdsinspektionens organiserande såsom

självständig myndighet eller dess sammanförande med socialstyrelsen. Utan kommittén

åtnöjer sig med att konstatera, att vissa beröringspunkter och visst behov

av samverkan föreligga mellan fattigvården och pensionsförsäkringen. Kommittén

nödgas dock samtidigt konstatera, att mellan dessa båda områden av samhällelig

hjälpverksamhet råda vissa »avsiktliga och berättigade skiljaktigheter», samt att det

icke är »skäl att sudda ut skillnaden mellan de båda understödsformerna genom

organisatoriska åtgärder». På grund härav avstår kommittén från den verkliga

reform, som en sammanslagning av resp. lokala organ — fattigvårdsnämnder och

pensionsnämnder — skulle kunnat innebära, och åtnöjer sig här med att förorda

föreskrifter om vissa former för samverkan mellan de båda nämnderna. Den centrala

ledningen anser kommittén däremot böra vara gemensam »oaktat skiljaktigheten

mellan pensionsförsäkringens och fattigvårdens uppgifter». Om kommitténs

argumentering på denna punkt i och för sig synes föga övertygande, så ökas betänkligheterna

mot den föreslagna anordningen vid en närmare undersökning av frågans

innebörd.

Till en början bör sålunda erinras, att kommittén helt lämnat åsido det betydelsefulla

faktum, att fattigvårdsinspektionen och dess byrå i socialdepartementet

jämväl äro organ för barnavården. Detta vårdområde lärer med hänsyn till sin omfattning

och betydelse påkalla uppmärksamhet i icke mindre grad än fattigvården;

dess sammanhållande med denna har också ansetts så naturligt, att det mot vanliga

regler fastslagits i själva lagen, 1924 års barnavårdslag. Ett förverkligande av besparingskommitténs

förslag beträffande fattigvårdsinspektionens förläggning skulle

sålunda förutsätta antingen en genom lagändring möjliggjord upplösning av den

centrala samorganisationen av fattig- och barnavård eller ock, att även denna senare

centraliseras hos pensionsstyrelsen, med vilken den dock synes hava föga gemensamt.

Denna bristande samhörighet torde komma att framstå än mer markerad i

samma mån barnavården, såsom uppenbarligen förutsatts, kommer att utvecklas till

att omfatta även omvårdnad om den mera vuxna ungdomen. Vid en sådan utveckling

kommer fastmer sambandet med den på arbetarskyddslagstiftningen grundade

ungdomsvården samt med sådana allmänt sociala områden som arbetsförmedling och

yrkesrådgivning att starkare framträda.

Beträffande fattigvården synes kommittén vidare ha förbisett, att omhändertagandet

av mindervärda individer utgör en betydelsefull del av dess verksamhet

samt att fattigvården står i närmaste samband med särskilt alkoholist- och lösdrivarvården.

Detta förhållande, som av socialstyrelsen påpekats i åtskilliga tidigare yttranden,

1 framhölls också i prop. nr 246 vid 1920 års riksdag angående tvångsarbetsanstalternas

avskiljande från fångvården. Efter att hava vidrört de tidigare svårig
1

Exempelvis utlåtanden den 9/4 1918 rörande tvångsarbetsanstalternas avskiljande från fångvården,

den 20/i9 1920 angående stadga för tvångsarbetsanstalterna samt den 31 s 1924 angående

revisionen av lösdrivarlagstiftningen (jfr Soc. Hedd. årg. 1918, sid. 497 och årg. 1924 sid. 367).

14—252409. Bilaga till Kungl. Proposition.

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

heterna att finna annat lämpligt departement för handhavande av regeringsärendena

rörande tvångsarbetet än justitiedepartementet, anförde nämligen föredragande

departementschefen följande: »Efter inrättandet av ett särskilt socialdepartement

ställer sig frågan emellertid på annat sätt. Det måste då anses mest ändamålsenligt

att förlägga dessa anstalter under sistnämnda departement, som skall äga ledningen

av de sociala ärendena i allmänhet och speciellt av fattig- och alkoholistvården,

varmed behandlingen av lösdrivare, på sätt redan i motiveringen till 1918 års

proposition (nr 388) utvecklats, har åtskilliga beröringspunkter.»

Denna samhörighet lärer ytterligare komma att ökas vid en blivande revision av

lösdrivarlagstiftningen. Fattigvårdslagstiftningskommitténs år 1923 avgivna betänkande

med förslag till lag om lösdrivares behandling ansluter sig i åtskilliga avseenden

till lagen om behandling av alkoholister, och socialstyrelsens den 31 mars

1924 avgivna utlåtande i ämnet understryker ytterligare betydelsen av överensstämmelsen

mellan de båda lagarna, en ståndpunkt som torde vara tämligen allmänt omfattad

inom intresserade kretsar. Styrelsen framhöll därjämte angelägenheten av

att genom ett samordnande av anstaltsväsendet på de förevarande tre vårdområdena

kunna med begränsade kostnader åvägabringa en mera differentierad och ändamålsenlig

vård. En förutsättning härför vore emellertid sammanförandet »till en central

myndighet av den nu på olika håll förlagda högsta ledningen av resp. lösdrivar-,

alkoholist- och fattigvården». Likaså »vore det givetvis synnerligen önskvärt, att

handhavandet av de kommunala uppgifterna i avseende å de tre vårdformerna anförtroddes

åt ett enda gemensamt kommunalt organ».

En sådan samorganisation beträffande de lokala organen förekommer redan nu i

viss utsträckning i fråga om fattig- och alkoholistvården. Såsom kommunalt organ

för alkoholistvården skall nämligen enligt alkoholistlagen i varje kommun finnas en

nykterhetsnämnd, vilken, där ej särskild sådan nämnd utsetts, utgöres av fattigvårdsstyrelsen.

Att döma av eu på nyåret 1923 verkställd undersökning torde särskild

nykterhetsnämnd finnas endast i omkring 1/4 av samtliga kommuner, vadan

i det alldeles övervägande antalet kommuner fattigvårdsstyrelsen fungerar

jämväl såsom nykterhetsnämnd. Det har också ansetts lämpligt att i instruktionen

för statens fattigvårdskonsulenter (den 25 april 1919) införa bestämmelse om att konsulent

har »jämväl att, i den mån hans tid sådant medgiver, med råd och upplysningar

tillhandagå såväl barnavårdsnämnderna ...... som ock nykterhetsnämn
derna

inom distriktet ifråga om deras åligganden enligt lagen om behandling av

alkoholister den 30 juni 1913». Såsom redan antytts torde man också vid en reformering

av lösdrivarvården få anledning överväga, huruvida icke fattigvårdsstyrelser

eller nykterhetsnämnder behöva tagas i anspråk även på detta område.

Vad nu anförts torde giva tillräckligt stöd för den meningen, att ett verkligt

aktuellt spörsmål beträffande fattig- och barnavårdens centrala ledning är dess sammanförande

med den centrala ledningen av alkoholistvården (samt eventuellt ledningen

för en reformerad lösdrivarvård). Uppkommer så frågan, om detta kan ske

inom den myndighet, hos vilken statens fattigvårdsinspektör nu är förlagd, nämligen

socialdepartementet. Med avseende härå torde allenast böra erinras, att alkoholistlagens

tillämpning förutsätter, att vissa ärenden handläggas inom ett centralt ämbetsverk

och icke inom ett departement; särskilt är av vikt att möjliggöra besvärsrätt

över vissa centralmyndighetens beslut. Det torde ock med viss grad av sannolikhet

kunna förutses, att vid en reformering av lösdrivarvården enahanda läge kommer

att inträda med avseende å denna. I varje fall är det uppenbart, att ett sammanförande

av den centrala ledningen — i vad angår andra än regeringsärenden — för

fattig- (och barna-), alkoholist- och lösdrivarvården icke kan åvägabringas inom ett

departement, utan allenast inom en utanför stående ämbetsmyndighet.

Här öppna sig emellertid olika utvägar; sammanförandet kan ske antingen hos

en förutvarande eller en nyinrättad myndighet.

För sistberörda alternativ kunna onekligen vissa skäl anses tala. Framhållas må

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

sålunda, att den ifrågavarande omvårdnaden om barn och fattiga samt om vissa kategorier

av asociala individer utgör ett så betydelsefullt verksamhetsområde, att det

väl kunde motivera en särskild central myndighet. Även om de löpande inspektionsoch

förvaltningsuppgifter, som för närvarande här skulle föreligga för centralmyndigheten,

icke äro av större omfattning än att de väl kunde handläggas inom

en byrå, så må å andra sidan betonas, att ifrågavarande vårdområden befinna sig i

en utveckling, som ställer stora anspråk på ledningens insikter och initiativkraft.

Det vill också synas, som om man vid fattigvårdsinspektionens organiserande åsyftat

att förbereda dess utveckling till självständig myndighet genom att i instruktionen

för fattigvårdskonsulenterna inrycka bestämmelser, som giva statens fattigvårdsinspektör

en gentemot departementet i viss mån självständig befogenhet. Denna

säregna ställning har också kommit till uttryck däri, att fattigvårdsinspektören

plägar i eget namn avgiva yttranden i frågor, som ankomma på departementets handläggning.

Det vore sålunda endast ett konsekvent fullföljande av en påbörjad

utveckling, om i samband med lösdrivarvårdens reformering den centrala ledningen

av denna vård och alkoholistvården sammanfördes med och uppginge i den till självständig

myndighet utbyggda centrala fattigvårds- och barnavårdsinspektionen.

Skulle emellertid till förebyggande av ytterligare splittring av socialförvaltningen

ledningen av ifrågavarande vårdområden anses böra förläggas till redan förefintlig

myndighet, kunna näppeligen här ifrågakomma andra ämbetsverk än socialstyrelsen

samt — möjligen — pensionsstyrelsen. Detta sista alternativ synes av redan anförda

skäl dock föga lämpligt. Erinras bör också, att besparingskommittén själv icke

kunnat undgå att finna, hurusom enligt dess förslag pensionsstyrelsens organisation

»blir väl tungrodd och svår för chefen att överskåda» (s. 156), varför kommittén

nödgas förutsätta, att chefen icke skall kunna deltaga i de löpande ärendenas behandling

inom styrelsen (s. 157). Det torde därför med fog kunna ifrågasättas,

huruvida besparingskommittén ville vidhålla sitt förslag om de centrala fattigvårdsärendenas

förläggning till pensionsstyrelsen, därest därmed skulle följa den centrala

handläggningen av ärenden rörande jämväl barna-, alkoholist- och lösdrivarvård.

Än mindre realiserbar synes i sådant fall kommitténs tanke på pensionsstyrelsens

sammanslagning med riksförsäkringsverket. Ur allmänt administrativ synpunkt

synes för övrigt mindre ändamålsenligt att till pensionsstyrelsen överflytta uppgifter,

vilka äro av så väsentligt annan karaktär än ämbetsverkets hittillsvarande

verksamhet.

Sådana betänkligheter framträda icke beträffande socialstyrelsen, vars handläggning

av alkoholistärendena icke visat sig medföra särskilda svårigheter och med

vars ämbetsuppgifter i övrigt ifrågavarande vårdområden hava många direkta beröringspunkter

och icke i något avseende skulle kollidera. Vare sig emellertid ledningen

av fattig- och barnavård samt alkoholist- och lösdrivarvård förlägges till

socialstyrelsen eller annan redan förefintlig myndighet, böra givetvis vid dess inorganiserande

i denna noga beaktas de särskilda krav på större handlingsfrihet, som

påkallas av dess framträdande karaktär av inspektionsorgan.

Styrelsen vill slutligen med anledning av kommitténs förslag, i vad de beröra

styrelsens ämbetsområde, tillfoga ytterligare några ord. Det har vid granskningen

av dessa förslag synts egendomligt, att kommittén icke ansett sig böra upptaga till

diskussion den naturliga frågan, huruvida icke möjligen statsmakterna haft skäl för

vidtagande av nu bestående anordningar samt huruvida icke sådana skäl till äventyrs

fortfarande äga giltighet. Åtminstone finner man ej i betänkandet något försök till

en sådan undersökning, utan åtnöjer sig kommittén med att allenast redogöra för

sina motiv för ändringsförslagen. Den i det föregående verkställda granskningen av

kommittéförslaget ger onekligen också stöd för den uppfattningen, att kommittén

knappast verkställt en sådan allsidigare undersökning och prövning, som i vårt land

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

hittills ansetts böra föregå mera betydelsefulla ståndpunktstaganden rörande statsförvaltningen.

Endast härigenom lärer kunna förklaras, att kommittén icke på

någon punkt ansett sig böra till behandling upptaga de motiv, som departementaloch

kommerskollegiikommitterade, socialstyrelsesakkunniga samt Kung!. Maj :t och

riksdagen anfört som skäl för socialstyrelsens inrättande samt avgränsningen av

dess ämbetsområde och vilka i propositionen rörande socialstyrelsens upprättande

(n:o 108 vid 1912 års riksdag) av vederbörande departementschef sammanfattades i

följande principuttalande:

»För vinnande av möjlighet till en ändamålsenlig förläggning och organisation

av de nya sociala förvaltningsuppgifter, som möta i och med de förutsedda åtgärdernas

och reformernas genomförande, är det utan tvivel också av stor betydelse,

att det organ, som är erforderligt för de redan nu på den högsta centralförvaltningen

ankommande sociala förvaltningsuppgifterna, omedelbart kommer till stånd och

blir så anordnat, att det är färdigt att bereda och mottaga de år efter år nytillkommande

förvaltningsuppgifterna. Dessa skulle eljest få anförtros åt olika, på dessa

områden mindre sakkunniga myndigheter eller ock föranleda upprättande av nya,

fristående förvaltningsorgan, till avgjort men för uppgifternas vederbörliga tillgodör

seende och sammanhållande samt säkerligen även ur kostnadssynpunkt.»

Sammanfattning.

Såsom av det ovanstående framgår har socialstyrelsen ej kunnat biträda kommitténs

förslag vare sig beträffande de mera speciella områdena, yrkesinspektionen

och fattigvårdsinspektionen, eller ifråga om det huvudsakliga föremålet för reformförslagen,

nämligen den sociala sjuk-, olycksfalls- och pensionsförsäkringen.

Vad angår yrkesinspektionen har kommittén icke rätt bedömt vare sig dess uppgifter

eller dess förhållande till olycksfallsförsäkringen. Arbetarskyddet är nämligen

ingalunda begränsat till eller ens i övervägande grad inriktat på förebyggandet

av olycksfall, utan utgöres den betydelsefullaste delen av yrkesinspektionens verksamhet

av arbete till förbättrande av yrkeshygienen samt av andra åtgärder till arbetarnas

välfärd. De uppgifter i den sociala olycksfallsförsäkringens tjänst, som kommittén

föreslår skola påläggas yrkesinspektionens befattningshavare, äro ägnade

att till förmån för det sekundära, ersättningen till de skadade, inkräkta på det

primära, det förebyggande arbetet. Dessa uppgifter äro av sådan beskaffenhet,

att de icke lätt låta sig förena med yrkesinspektionens i stort sett framgångsrika

strävan efter förtroendefullt samarbete med både arbetsgivare och arbetare till

genomförandet av tillfredsställande arbetsförhållanden. Olägenheterna måste framstå

så mycket starkare, som yrkesinspektionskåren enligt kommitténs förslag skulle komma

att tagas i anspråk för en försäkringsanstalt av väsentligen privat karaktär. Den

eller de försäkringsinrättningar, 6om bliva bärare av den sociala olycksfallsförsäkringen,

böra enligt socialstyrelsens uppfattning själva bekosta den tekniska apparat,

som de finna erforderlig för sin kontroll gentemot arbetsgivare och arbetare. Besparingskommitténs

motiv för sitt förslag att överflytta yrkesinspektionens ledning

från socialstyrelsen till det föreslagna riksförsäkringsverket äro sålunda ej väl grundade.

Därjämte har lämnats obeaktat, att arbetarskyddsärendena på det närmaste

sammanhöra med de allmänna arbetarfrågorna, vilka utgöra kärnpunkten i socialstyrelsens

arbetsuppgifter, och tillsammans med dessa frågor »bilda en naturlig

enhet», såsom 1912 års socialstyrelsesakkunniga uttryckte sig. Styrelsen måste

därför bestämt motsätta sig arbetarskyddsbyråns utbrytning, men kan å andra

sidan väl tänka sig ett samarbete med vederbörande organ för den sociala olycksfallsförsäkringen

i syfte att även till dennas bästa främja yrkesinspektionens verksamhet,

i vad denna avser förebyggande av olycksfall.

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

I fråga om fattigvårdsinspektionen har styrelsen påvisat, att från den tidigare

behandlingen av frågan om fattigvårdsärendenas centrala handläggning något stöd

ej kan vinnas för kommitténs förslag om inspektionsorganets förflyttning från socialdepartementet

till pensionsstyrelsen. Kommittén har förbisett, att fattigvårdsinspektionen

är genom lagbestämmelse samorganiserad med barnavårdsinspektionen

samt att fattigvården nära sammanhänger med alkoholist- och lösdrivarvården. Ett

uttryck härför är bl. a. det förhållandet, att i 3/4 av Sveriges kommuner fattigvårdsstyrelsen

samtidigt fungerar såsom nykterhetsnämnd samt att man från olika håll

uttalat sig för att fattigvårdsstyrelse eller nykterhetsnämnd skulle inträda såsom

medverkande jämväl vid lösdrivarvården. För den händelse alltså fattigvårds- och

barnavårdsinspektionen skall lösgöras från socialdepartementet, bör icke förbises det

starka sakliga behovet av dess sammanhållande med den centrala ledningen för alkoholist-

och lösdrivarvården, vars förläggande till pensionsstyrelsen icke på allvar

lärer ifrågasättas.

Icke heller i avseende å socialförsäkringen synes kommittéförslaget ägnat att tagas

till utgångspunkt för det förestående reformarbetet. Det principiella felet i kommitténs

hela organisationsplan är, såsom styrelsen förut framhållit, att kommittén

icke tillräckligt beaktat socialförsäkringens enhetlighet och de krav, som härav uppkomma

med avseende på de olika försäkringsgrenarnas inbördes avvägning. Såsom

en följd härav har kommittén icke heller givit åt sjukförsäkringen den plats, som

med rätta tillkommer densamma med hänsyn ej blott till dess egen betydelsefulla

uppgift, utan även till dess oumbärlighet såsom grundval för hela försäkringsbyggnaden.

En väl ordnad och effektiv sjukförsäkring utgör själva förutsättningen för

icke blott de av kommittén föreslagna reformerna, utan överhuvud taget varje

rationell organisation av såväl allmänna pensionsförsäkringen som olycksfallsförsäkringen.

Vid sådant förhållande och då en så beskaffad sjukförsäkring icke synes

vara att vinna genom de av kommittén föreslagna reformerna i fråga om den frivilliga

sjukkasseverksamheten, utan allenast på den obligatoriska försäkringens väg,

får styrelsen hemställa, att frågan om införandet av obligatorisk sjukförsäkring nu

upptages till förnyad och allsidig utredning, en utredning som givetvis även bör

omfatta de jämkningar i pensions- och olycksfallsförsäkringen, som kunna betingas

av sjukförsäkringens definitiva ordnande. Det jämförelsevis rika material, som insamlats

av dels besparingskommittén, dels kommittén för socialförsäkringens organisation

och vilket genom nu infordrade yttranden från myndigheter och organisationer

lärer erhålla värdefull komplettering, torde vid den här ifrågasatta utredningen

kunna komma till användning i jämförelsevis stor utsträckning och möjliggöra ernåendet

av snabbt resultat.

Att nu omedelbart och utan att avvakta resultaten av en dylik utredning genomföra,

i större eller mindre utsträckning, kommitténs förslag till omorganisation av

pensions- och olycksfallsförsäkringen skulle enligt styrelsens mening verka direkt

skadligt. Därigenom vore nämligen med all sannolikhet åtminstone för nu överskådlig

framtid vägen stängd för en verklig lösning av vår sociala sjukförsäkring6- fråga. För samma tid skulle socialförsäkringen jämväl i övrigt vara i saknad av den

styrka, som ligger i självförvaltning direkt genom de försäkrade, samt lida av samma

starka centralisation, som nu gör den så stel och tungrodd.

Flertalet av kommitténs reformförslag föreligga dessutom icke, på sätt styrelsen i

det föregående sökt visa, i det skick och synas ej heller vara av den brådskande natur,

att de icke mycket väl kunna anstå i avvaktan på genomförandet av en rationellt

organiserad sjukförsäkring. Bleve det blott fastslaget, att mera genomgripande

reformer i fråga om pensions- och olycksfallsförsäkringen vore avhängiga av

sjukförsäkringsfrågans lösning, skulle givetvis denna senare i sin ordning kraftigt

påskyndas. Men att dessförinnan genomföra reformer, i fråga om vilka man nu icke

kan förutse, huruvida de passa eller icke passa ihop med den blivande sjukförsäk
-

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

ringen, vore givetvis i och för sig mindre lämpligt. Härtill kommer, att vissa

av dessa reformer, om också i och för sig lämpliga, skulle föra med sig administrativa

och organisatoriska anordningar, om vilka det med all sannolikhet kan antagas,

att de inom jämförelsevis kort tid åter måste rubbas.

I avvaktan på resultaten av en skyndsam utredning rörande införandet av obligatorisk

sjukförsäkring samt rörande dennas läggande till grund jämväl för olycksfallsoch

pensionsförsäkringen höra sålunda enligt socialstyrelsens mening partiella reformer

i avseende å vår socialförsäkring tillsvidare anstå. Detta utesluter ju icke,

såsom ock i vederbörligt sammanhang framhållits, att kommitténs reformförslag

härutinnan i vissa delar förtjäna beaktande. Så är särskilt förhållandet i fråga om

sjukkasseverksamheten, där kommittén gett uttryck åt vissa synpunkter och önskemål,

som länge gjort sig gällande inom sjukkasseväsendet och varit föremål för styrelsens

uppmärksamhet, men vilka icke kunnat från styrelsens sida lämpligen framföras,

så länge särskilda omfattande utredningar på detta område pågått. Även om ett

fortsatt dröjsmål härutinnan kan synas beklagligt, bör dock de partiella reformernas

väg icke heller här beträdas, förrän full klarhet föreligger beträffande huvudfrågan,

frivillig eller obligatorisk sjukförsäkring. Ty en omorganisation av den nuvarande

ejukkasserörelsen är förenad med så stora svårigheter och kostnader samt kräver sådan

tid, att det icke kan vara försvarligt framkalla en sådan, med mindre man har

full klarhet om att den kommer att bliva för längre tid bestående.

Skulle man emellertid vid sådan ingående omprövning av frågan om obligatorisk

sjukförsäkring, som styrelsen här föreslagit, komma till den uppfattning, att avgörande

hinder resa sig mot realiserandet inom närmare framtid av denna försäkring,

då bör även enligt styrelsens uppfattning en omorganisation av den frivilliga sjukförsäkringen

omedelbart företagas, därvid beaktande bör ägnas såväl åt kommitténs

förslag härutinnan som ock åt styrelsens här ovan gjorda erinringar och framförda

uppslag.

Bifogade utdrag av protokollet vid de med sociala rådets sektion för sjtikkasseväsen

(sjukkassenämnden) den 3 och 4 april 1925 och med sektionen för arbetarskydd

och arbetarfrågor i allmänhet den 20 i samma månad hållna sammanträden

återgiva de meningar, som därvid framfördes.

I detta ärendes slutliga handläggning hava utom undertecknade deltagit byråcheferna

Bergsten och Molin, t. f. byråchefen Bergström samt, i vad angår yrkesinspektionen

och arbetarskyddsbyrån inom socialstyrelsen, byråchefen Furst såsom föredragande

ävensom socialfullmäktigen Lindqvist.

Stockholm den 14 maj 1925.

Underdånigst

GUNNAR HUSS.

Theofil Andersson.

Protokoll hållet vid sammanträde med Sociala

rådets sektion för sjukkasseväsen den 3 och 4 april

1925.

Närvarande: generaldirektören Huss, ordförande, byråchefén Andersson, ledamöterna

J. E. Berglund, A. G. Lindberg, Ä. Ohlsson, C. A. H. Björklund, suppleanten

J. B. Bastholm samt vid protokollet, undertecknad Rydin.

Ledamoten E. G. Kristensson hade anmält sig förhindrad att tillstädeskomma.

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Till behandling vid sammanträde förelåg dels statens besparingskommittés förslag

angående socialförsäkringens organisation, dels tvenne inom riksdagen väckta,

genom remiss till K. socialstyrelsen för dess yttrande överlämnade motioner i gemensamt

syfte, avseende ändring i gällande föreskrifter angående statsbidrag åt registrerade

sjukkassor.

§ 1.

Sedan ordföranden öppnat sammanträdet, utsågos ledamoten Berglund och suppleanten

Bastholm att jämte byråchefen Andersson justera protokollet.

§ 2.

Sektionen enade sig om att vid behandlingen av ovan först nämnda överläggningsämne

lägga följande diskussionsprogram till grund:

I. Kommittéförslagets detaljer.

a) Sjukkasseverksamhetens organisation och förvaltning.

1) registrerade och statsunderstödda sjukkassor;

2) sjukkasseområden;

3) överflyttningen (inom Sverige samt mellan grannländerna);

4) sjukkassornas rekrytering;

5) samverkan mellan sjukkassor samt pensionsnämnd och fattigvårdsstyrelse;

6) samarbete med olycksfallsförsäkringen.

b) Sjukkassornas prestationer.

1) sjukvård;

2) kontant sjukhjälp;

3) sjukhjälpstiden;

4) moderskapshjälp;

5) begravningshjälp.

c) Statsbidraget m. m.

1) äro de av kommittén föreslagna grunderna för ändamålet lämpliga;

2) kommunalt bidrag till sjukkasseverksamheten.

d) Tillsynsmyndighetens förläggning.

II. Principdebatt. Reform av den frivilliga sjukkasseverksamheten eller obligatorisk

sjukförsäkring?

§ 3.

Vid diskussionen angående punkt I :a 1) på diskussionsprogrammet uttalades skiljaktiga

meningar.

Ledamoten Björklund var av den uppfattning, att en lagstiftning i enlighet med

besparingskommitténs förslag skulle innebära en stor olycka för sjukkasseverksamheten

i vårt land. Av nuvarande medlemmar i de registrerade sjukkassorna komme

förmodligen — åtminstone i första hand — inemot en tredjedel att bliva stående

utanför de föreslagna statsunderstödda sjukkassorna. I de glesast befolkade takterna

av riket skulle vidare möta avsevärda svårigheter att organisera en sjukförsäkring

på sätt besparingskommittén tänkt sig.

Övriga ledamöter voro eniga därutinnan, att den föreslagna organisationsformen

med endast en statsunderstödd sjukkassa å samma ort vore den enda riktiga, men

ock i det hänseende, att en obligatorisk sjukförsäkring vore att föredraga framför

den av besparingskommittén föreslagna anordningen. Under tillkännagivande visserligen

av någon tvekan, dels huruvida under sadana förhallanden genomförande av

den nu föreslagna lagstiftningen kunde anses obetingat välbetänkt, dels även med

avseende å de nuvarande sjukkassornas villighet att inordna sig under berörda lag
-

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

stiftning, gavo ledamöterna i fråga dock enstämmigt uttryck åt den uppfattning, att

sagda lagstiftning innebure ett framsteg.

Beträffande de sjukkassor, som icke vore villiga att foga sig i den nya ordningen,

enades samtida ledamöter därom, att för dessas vidkommande borde genomföras en

särskild lagstiftning upptagande registreringstvång, med ändamål huvudsakligen

att skapa i rättsligt hänseende tillfredsställande förhållanden, men utan syfte att

materiellt reglera verksamheten.

§ 4.

Med avseende a den under I:a 2) på programmet upptagna frågan — sjukkasseomraden

— voro sektionens samtliga ledamöter av den mening, att principen angående

endast en statsunderstödd sjukkassa å varje ort borde genomföras utan förbehåll.

Att i detta hänseende undantag medgåves för exempelvis s. k. arbetsgivarekassör,

vore varken lämpligt eller nödvändigt.

§ 5.

.. det härefter till diskussion upptagna spörsmålet om sjukkassemedlens

överflyttning från en sjukkassa till annan vid ombyte av bostadsort framgick såsom

sektionens mening, att en dylik överflyttning i fråga om yngre sjukkassemediemmar

borde sa mycket som möjligt underlättas. Beträffande äldre medlemmars

överflyttning ställde sig sektionen mera tveksam. Den av besparingskommittén föreslagna

anordningen, enligt vilken den sjukkassa, som upptagit flyttande medlem,

skulle av den kassa denne därförut tillhört, äga utbekomma visst, enligt bestämda

righeter beraknat be 0pp> syntes sektionen förenad med avsevärda praktiska svå
Med

avseende å överflyttning olika länder emellan uttalades, att därest man inom

Övriga länder iklädde sig motsvarande förpliktelse, statsunderstödd svensk sjukkassa

borde vara skyldig att utan särskilt vederlag upptaga medlem av sjukkassa i

något av de andra skandinaviska länderna, vilken inflyttat till förstnämnda kassas

verksamhetsområde.

§ 6.

. diskussionen i anslutning till punkt I :a 4) på programmet, angående rekryteringen

av medlemmar till de statsunderstödda sjukkassorna, kom att röra sig om de

restriktioner, vilka kunde böra uppställas beträffande rätten till inträde i dylik

kassa, dels under en eventuell övergångstid, vid upptagandet i dessa kassor av de

nuvarande sjukkassornas medlemmar, dels och framdeles, vid individuellt inträde i

kassa av berörda slag.

I dessa hänseenden var sektionen av den mening, att under omförmälda övergångstid

over huvud taget alla restriktioner av här åsyftat slag borde bortfalla, på det

att de nuvarande sjukkassornas medlemmar samtliga skulle få möjlighet att ingå i

statsunderstödd kassa, vilket vore ett önskemål. Visserligen kunde befaras, att ett

för ifrågavarande kassors ekonomi menligt urval av medlemmar då under övergångstiden

gjorde sig gällande dels på så sätt, att ett förhållandevis stort antal i hälsohanseende

mindre göda risker tillfördes kassorna, dels ock därigenom, att företrädesvis

de ekonomiskt sämst ställda av de nuvarande sjukkassorna komma att söka

uppgå i de statsunderstödda kassorna. Måhända kunde dock förväntas, att vederbörande

kommuner skulle befinnas villiga att till sistnämnda kassors skydd träda

ekonomiskt hjälpande emellan i erforderlig grad. Tilläventyrs skulle något sådant

kUjjaiUPPStä aS såsom villkor för förutvarande sjukkassors uppgående i statsunderstodd

kassa under vissa förhållanden. Sådan kassa borde emellertid som regel vara

skyldig att i sig upptaga de nuvarande sjukkassornas medlemmar.

För framtiden eller i fråga om individuellt inträde i statsunderstödd sjukkassa

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

över huvud taget syntes sektionen lämpligt eller nödvändigt, att viss restriktion uppställdes.

Något förbehåll med avseende å inträdandes inkomst- och förmögenhetsförhållanden

vore däremot, om ock principiellt sett berättigat, knappast i praktiken

behövligt.

§ 7.

Punkt I:a 5) å programmet, angående det ifrågasatta samarbetet mellan de statsunderstödda

sjukkassorna och pensionsförsäkringens ävensom fattigvårdens organ,

föranledde ingen särskild erinran från ledamöternas sida.

§ 8.

Med avseende å det ifrågasatta samarbetet mellan å ena sidan de statsunderstödda

sjukkassorna och å andra sidan olycksfallsförsäkringen framfördes av enskilda ledamöter

av sektionen den uppfattning, att ett systematiskt samarbete i flera hänseenden

torde bliva förenat med svårigheter;

att ett dylikt samarbete, där det läte sig på ett rationellt sätt ordnas, utan tvivel

kunde bliva olycksfallsförsäkringen till avsevärt gagn på grund av sjukkassornas

större möjligheter att kontrollera de i följd av olycksfall skadades tillstånd;

att förekomsten av dubbelförsäkring för olycksfall, nämligen i sjukkassa och i

olycksfallsförsäkringsanstalt samtidigt — en hittills ganska vanlig, för båda parterna

menlig företeelse — då även lättare kunde förebyggas; samt slutligen

att sjukkassorna, under förutsättning av arbetsgivarnas ekonomiska medverkan i

tillbörlig utsträckning, med fördel kunde vid olycksfall i arbete övertaga ersättningsskyldigheten

för tiden t. o. m. 63 :e sjukdomsdagen, åtminstone vad meddelande

av kontant sjukhjälp beträffade, en anordning som bl. a. onödiggjorde det besvärliga

och ofta med svårigheter förenade särskiljandet mellan sjukdomsfall, hänförliga

till olycksfall i arbete, och andra sjukdomsfall.

§ 9.

Sektionen övergick härefter till behandling av de under punkt I :b på programmet

upptagna frågorna.

Under den diskussion, som därvid utspann sig beträffande den första i ordningen

av dessa frågor, rörande beredande av sjukvård åt sjukkassornas medlemmar,

betonades av flera bland nämndens ledamöter den stora betydelsen av, att denna

sida av sjukkassornas verksamhet uppmuntrades och bragtes till större utveckling

än som hittills kunnat ernås inom de nuvarande sjukkassorna. Tillika framhölls

önskvärdheten av, att sjukhjälp av förevarande slag även komme att beredas sjukkassemedlemmarnas

familjer.

I anslutning till den förda diskussionen enades sektionens ledamöter om det uttalande,

att — med hänsyn bl. a. till penningvärdets fall, sedan den tid nu gällande

författning rörande statsbidrag åt de registrerade sjukkassorna tillkom — ett avsevärt

större bidrag av staten, exempelvis dubbelt mot det nuvarande, måtte komma

att utgå till de ifrågasatta statsunderstödda sjukkassorna på grund av deras kostnader

för beredande av sjukvård åt medlemmarna och deras familjer.

§ 10.

I fråga om den sjukhjälp i penningar, som skulle komma att beredas av de statsunderstödda

sjukkassorna, bragtes bl. a. på tal spörsmålet, huruvida icke sjukhjälpens

storlek borde på lämpligt sätt normeras i förhållande till resp. sjukkassemedlemmars

inkomst- eller förmögenhetsförhållanden.

Enligt några av ledamöternas härutinnan uttalade mening vore en viss normering

i berörda hänseenden att anbefalla; praktiska svårigheter att genomföra en

tillfredsställande anordning i sådant syfte kunde dock befaras möta.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Yissa ledamöter uttryckte i detta sammanhang den mening, att hinder icke borde

möta för statsunderstödd sjukkassa att bereda kontant sjukhjälp även vid sjukdomsfall

inom medlems familj; sjukhjälpen borde dock i dylika fall utgå endast

med jämförelsevis lågt belopp.

§ 11.

Vid behandlingen av punkt 1 :b 3) på programmet, rörande sjukhjälpstiden inom

de statsunderstödda sjukkassorna, framgick av den förda diskussionen i huvudsak

följande.

Samtliga ledamöter uttryckte den uppfattning, att sjukhjälpstiden helst borde

vara obegränsad. Man vore inom sjukkassorna redan nu ganska allmänt stämd för

en dylik anordning, om också vissa skäl kunde tala för, att den obegränsade sjukhjälpstiden

icke bleve obligatorisk för alla kassorna, borde det dock stå en var kassa

fritt att meddela sjukhjälp utan tidsbegränsning. För mindre kassor vore en sådan

anordning visserligen förenad med kanske alltför stor ekonomisk risk. Genom

en återförsäkring under någon lämplig form skulle dock denna svårighet kunna väsentligen

undanröjas.

För det fall, att en blivande lagstiftning på grundvalen av besparingskommitténs

förslag uppställde en begränsning beträffande sjukhjälpstiden, exempelvis till 3 år,

antingen obligatoriskt eller såsom ett minimum, finge tillses, att möjligheter till

missbruk förebyggdes. Att exempelvis, såsom inom de nuvarande sjukkassorna i

många fall skedde, fastställa tidsgränsen med sikte taget på sjuktiden under en och

samma sjukdom, vore sålunda icke ändamålsenligt; en dylik restriktion hade nämligen

visat sig lätt kunna kringgås.

I anslutning till förevarande spörsmål framkastades tanken att i den tilltänkta

lagstiftningen medgiva undantag från regeln om endast en statsunderstödd sjukkassa

å samma ort i fråga om sjukkassa, som upprättats för personer tillhörande ett

och samma yrke — åtminstone beträffande sjukkassa av detta slag som vid lagstiftningens

ikraftträdande redan vore i verksamhet sedan viss tillräckligt lång tid

tillbaka. Det framhölls, att kassor av förevarande beskaffenhet nu funnes, vilka

med framgång övergått till obegränsad sjukhjälpstid. Yissa ledamöter uttalade sin

sympati för denna tanke; andra åter funno ett frångående av förutnämnda princip

betänklig.

§ 12.

Med avseende å den nästföljande frågan på programmet, rörande moderskapshjälp,

uttalades enstämmigt, att meddelande av dylikt understöd borde utgöra en obligatorisk

prestation inom de statsunderstödda sjukkassorna; moderskapshjälpen finge

emellertid utgå med högre belopp än som f. n. i allmänhet skedde inom sjukkassorna.

§ 13.

Även beträffande den därefter behandlade frågan, huruvida statsunderstödd sjukkassa

skulle äga meddela begravningshjälp och, i så fall, om denna understödsform

skulle vara obligatorisk, befunnos sektionens alla ledamöter vara av en och samma

uppfattning, nämligen att statsunderstödd sjukkassa skulle äga rätt men icke skyldighet

att meddela understöd av ifrågavarande slag, dock ej till andra än dem, som

tillika vore sjukförsäkrade i kassan.

§ 14.

Härefter förekom till behandling de av besparingskommittén föreslagna grunder

för statens bidrag till sjukkassorna. En livlig diskussion utspann sig härom, och

framgick därav, att sektionens ledamöter i vissa hänseenden voro av olika uppfattning

i frågan.

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Samtliga voro emellertid eniga i följande hänseenden, nämligen

att hittills tillämpade grunder för statsbidragets utgående, i vad gällde bidragets

normerande efter dels sjukkassas medlemsantal, dels antalet dagar, för vilka kontant

sjukhjälp meddelats av sjukkassa, dels även kassans kostnader för beredande

av sjukvård av olika slag, alltjämt borde bibehållas;

att beträffande den del av bidraget, som utginge i förhållande till medlemsantalet,

av besparingskommittén föreslagna 3 kronor pr år och medlem finge anses tillfyllest

;

att vad däremot anginge den del av bidraget, som vore bestämt i förhållande till

sjukdagarnas antal, ett rikligare tillmätt belopp, än av besparingskommittén föreslagna

35 öre pr sjukdag, söndagar oräknade, vore av behovet påkallat; med avseende

å förevarande del av statsbidraget uttalades jämväl, att i det till grund för

bidragets beräkning lagda antalet sjukdagar borde få inräknas ej mindre söndagar,

än även sjukdagar, som infalla efter utgången av den minimitid för sjukhjälp, som

kunde komma att lagfästas;

att en förhöjning av statsbidraget till den del detsamma utginge i förhållande till

sjukkassas utgifter för sjukvård av olika slag åt medlemmarna vore i än högre grad

behövlig; förslagsvis syntes böra ifrågakomma ett belopp, begränsat till ett maximum,

dubbelt så stort som det nuvarande och beräknat dessutom med hänsyn tagen

till alla förekommande olika former av sjukvård, såsom läkarvård, läkemedel, hemsjukvård

m. fl.

Meningarna voro däremot delade bland sektionens ledamöter beträffande den

norm, som vore mest lämplig vid tillmätandet av den i förhållande till sjukdagarnas

antal utgående delen av statsbidraget.

Ledamoten Björklund framställde det yrkande i berörda avseende, att förevarande

del av statsbidraget borde utgå i förhållande till saväl sjukdagarnas antal,

som även samtidigt till den kontanta sjukhjälpens storlek, med begränsning dock i

sistnämnda hänseende på sådant sätt, att den del av sjukhjälpen, som överstege visst

ej alltför knappt tilltaget maximum, lämnades utan avseende.

Övriga ledamöter voro på denna punkt övervägande av den uppfattning, att en

gradering av statsbidraget i förhållande till sjukbjälpen i viss tämligen begränsad

utsträckning visserligen kunde hava skäl för sig, men dock ur principiella synpunkter

— såsom innebärande en premiering av de ekonomiskt bättre ställda sjukkassemedlemmarna

— vore mindre tilltalande eller t. o. m. förkastlig. Enligt nu

nämnda ledamöters mening kunde ifrågavarande del av statsbidraget lämpligen utgå

med 50 öre pr sjukdag, alla sjukdagar under hela sjukhjälpstiden inberäknade, oavsett

i lagen stadgad minimitid, jämväl söndagar.

Till sist blev i detta sammanhang fråga väckt, huruvida icke, därest en förböjning

av statsbidraget i den av sektionen påyrkade utsträckning beviljades, det särskilda

statsbidraget för meddelad moderskapshjälp skulle kunna bortfalla; detta

under förutsättning dock, att i det till grund för statsbidragets beräkning lagda

antalet sjukdagar även de dagar finge inräknas, för vilka moderskapshjälp utgått.

Sektionen förklarade sig icke hava något att häremot erinra.

§ 15.

Med avseende å nästföljande fråga å programmet, rörande behovet och rättmätigheten

av kommunala bidrag till de statsunderstödda sjukkassorna, blev under den

uppkomna diskussionen framhållet, att en rationellt ordnad sjukförsäkring, vilken

beredde understöd i den utsträckning, besparingskommittén föreslagit, ägde berättigade

anspråk på ett icke alltför knappt tillmätt ekonomiskt stöd av vederbörande

kommuner; sjukförsäkringen vore nämligen under sådana förhållanden ägnad att

bereda avsevärd lättnad i kommunernas fattigvårdskostnader.

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

En av sektionens ledamöter framställde det yrkande, att de kommuner, inom vilka

statsunderstödd sjukkassa utövade sin verksamhet, borde lagligen åläggas att

lämna ett bidrag till kassan, motsvarande 3 kr. pr år och medlem, med rätt i så

fall for ifrågavarande kommun eller kommuner, att tillsätta en av ledamöterna i

styrelsen för kassan.

Övriga ledamöter förklarade sig biträda detta förslag; ledamoten Berglund ifrågasatte

dock, huruvida icke ett belopp av 3 kr. för vissa kommuner kunde bliva väl

så betungande.

§ 16.

Angående den under programmets punkt I sist upptagna frågan, berörande tillsynsmyndighetens

för sjukkasseväsendet förläggning, gjordes av sektionen intet särskilt

uttalande.

Vid diskussionen beträffande förevarande fråga gåvo emellertid sektionens ledamöter

enstämmigt uttryck åt den uppfattning, att under de förhållanden, som

skulle komma att uppstå genom antagandet av en lagstiftning rörande sjukförsäkringen

i överensstämmelse med besparingskommitténs förslag, en fullt fristående

myndighet vore den anordning, som bäst motsvarade förhållandenas krav, att emellertid,

i händelse en dylik anordning ur andra synpunkter icke lämpligen kunde

komma till stånd, denna myndighet i allt fall borde erhålla en i möjligaste mån

självständig ställning.

§ 17.

I den härefter följande principdebatten rörande grundlinjerna i besparingskommittens

förslag och närmast den därmed sammanhängande frågan, huruvida, då det

nu gällde att åtminstone för den närmare framtiden ordna den sociala sjukförsäkringen

i vårt land, detta lämpligen borde ske genom en reform av den bestående frivilliga

sjukförsäkringen, pa sätt kommittén föreslagit, eller om icke en obligatorisk

sjukförsäkring i stället borde ifrågakomma, befunnos nämndens ledamöter så till vida

eniga, att samtliga, under framhållande av en obligatorisk försäkrings avgjorda företräden

framför en enligt besparingskommitténs förslag reformerad frivillig sjukförsäkring,

uttryckte som sin mening, att ett förslag, gående ut på införande av

lagstadgat sjukförsäkringstvång i större eller mindre utsträckning, avgjort varit

att föredraga framför det nu föreliggande.

I fråga om huruvida sistnämnda förslag över. huvud taget vore ägnat att under

nuvarande förhållanden läggas till grund för en ny lagstiftning rörande sjukförsäkringen,

därom framfördes emellertid olika meningar.

Samtliga ledamöter, utom herr Björklund, beslöto i detta hänseende och såsom

en sammanfattning i viss mån av sin mening rörande förevarande förslag i dess

helhet göra följande uttalande:

Det förslag till omgestaltning av det frivilliga sjukkasseväsendet, som framlagts

av statens besparingskommitte, torde, om detsamma kommer till genomförande, enligt

sektionens mening visserligen innebära ett visst framsteg och vara ägnat att

undanröja några av de olägenheter och missförhållanden inom sjukkasseverksamheten,

som f. n. äro de mest kännbara och lägga hinder i vägen för verksamhetens lösgörande

ur den stagnation, vari densamma nu befinner sig. Huruvida de nuvarande

sjukkassorna inom en tillräckligt nära liggande framtid komma att underordna

sig den nya lagstiftningen, därom torde man dock kunna hysa någon tvekan.

Ett rikligt tillmätt bidrag från det allmänna till de statsunderstödda sjukkassorna

vore dock tvivelsutan ägnat att i väsentlig grad underlätta reformens genomförande.

Sektionen är emellertid alltjämt av den uppfattning, varåt sektionen tidigare — i

anledning av Socialförsäkringskommitténs förslag av år 1919 — givit uttryck, näm
-

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

ligen att en tillfredsställande social sjukförsäkring icke kan ernås på annat sätt än

genom en obligatorisk försäkring. En dylik försäkring, även i mer eller mindre beskuret

skick, vore därför enligt sektionens uppfattning avgjort att föredraga framför

den nu föreslagna reformen av det frivilliga sjukkasseväsendet; och kan sektionen

därför icke underlåta att i detta sammanhang uttala ej mindre det önskemål, att

tanken på en obligatorisk sjukförsäkring icke måtte uppgivas, utan att dess genomförande

inom en så snar framtid som möjligt måtte bliva föremål för statsmakternas

oavlåtliga strävan, än även den farhågan, att den nu ifrågasatta reformen kan

komma att fördröja en slutlig lösning av den sociala sjukförsäkringsfrågan i antydd

riktning.

Sektionen vill på samma gång hava uttalat, att besparingskommitténs förslag i nu

föreliggande skisserade form knappast medgiver ett säkrare bedömande av dess ändamålsenlighet

och praktiska genomförbarhet, och önskade därför gärna bliva satt

i tillfälle att ägna det lagförslag, som event. kan komma att utarbetas på grundval

av betänkandet, en mera ingående granskning.

Ledamoten Björklund, tillkännagav en härifrån avvikande mening, under uttalande,

att han visserligen vore villig att biträda sektionens uppfattning, i vad den ginge

ut på genomförande av en efter våra förhållande lämpad obligatorisk sjukförsäkring,

men däremot måste bestämt avstyrka antagandet av besparingskommitténs förslag;

detta vore otvivelaktligen ägnat att leda till ett söndersprängande av den nuvarande

sjukkasserörelsen, utan att lämna en säker utsikt öppen till åstadkommande

inom överskådlig tid i dess ställe av annan mera eller ens lika tillfredsställande

tingens ordning på sjukförsäkringens område i vårt land.

§ 18.

Beträffande den återstående av de vid sammanträdet till behandling föreliggande

frågorna, avseende omförmälda inom riksdagen väckta motioner, ansåg sig flertalet

av sektionens ledamöter, omfattande samtliga utom ledamoten Björklund, under

hänvisning till sin jämlikt § 14 av protokollet förut uttalade mening, icke kunna

tillstyrka en förhöjning av statsbidraget till sjukkassorna enligt i berörda motioner

angivna grunder.

Ledamoten Björklund förklarade sig oförhindrad att tillstyrka motionerna.

§ 19.

Då härefter intet vidare förekom, förklarade ordföranden sammanträdet upplöst.

Vid protokollet:

A. Rydin.

Utdrag ur protokoll hållet vid sammanträde med

Sociala rådets sektion för arbetarskydd och arbetarfrågor

i allmänhet den 20 april 1925.

§ 2.

Vid sammanträdets början lämnades av byråchefen Andersson en allmän, orienterande

översikt av det till behandling föreliggande förslaget och sedermera under

sammanträdets gång av byråchefen Furst en redogörelse i vad förslaget avsåge yrkesinspektionen

och dess förflyttning.

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

§ 3.

Beträffande förslaget i dess helhet ställde herr Rinman sig skeptisk mot huvudparten

av de framförda uppslagen. Herr Persson hade fått det intrycket, att det

icke kunde anses lyckligt, om förslaget genomfördes, varjämte han för övrigt trodde,

att ett genomförande därav icke skulle innebära någon besparing. Herr Holm,- ström hade kommit till den uppfattningen, att förslaget vittnade om brist på sociala

hänsyn. Även herr Hansson ansåg, att mycket vore att anmärka mot förslaget

i dess helhet.

§ 4.

Beträffande olycksfallsförsäkringen anförde herr Rinman, att han från början ansett,

att det ej vore lyckligt att överlämna ett monopol till riksförsäkringsanstalten.

Huruvida det skulle vara lyckligt överlämna ett sådant till den anstalt, förslaget

avsåge skapa, vore också tvivel underkastat. Den av kommittén föreslagna förvaltningsapparaten

syntes icke vara tillfredsställande. Det vore i varje fall ett önskemål,

att man för närvarande i avvaktan på en eventuellt kommande reform icke tillskapade

ett monopol åt Riksförsäkringsanstalten utan läte det fortgå såsom nu. Det

förslag, kommittén kommit med, torde ingen komma att oförändrat förorda. En detalj

i förslaget, vilken vore betänklig och ett steg i orätt riktning, vore särskilt karenstidens

förkortning till fjorton dagar.

Herr Persson ansåg det icke lämpligt att lämna olycksfallsförsäkringen helt i händerna

på arbetsgivareintresset. I så fall vore det bättre, att det förbleve, som det

nu är.

Herr Holmström anförde, att vad han sagt om förslaget i dess helhet, nämligen

att detsamma vittnade om brist på sociala hänsyn, särskilt gällde olycksfallsförsäkringen,

på det sätt förslaget velat ordna densamma.

Herr Hansson påpekade, att olycksfallsförsäkringens centralisering till en enda

institution vore ett gammalt önskemål från socialdemokratiskt håll. Men kommitténs

förslag att avskaffa den statliga anstalten och överlämna rörelsen åt ett monopolbolag

pekade åt ett helt annat håll än man från arbetarhåll strävat: att komma

ifrån de privata bolagen. Herr Hansson trodde för sin del icke, att arbetsgivarna

skulle åtaga sig den merökning i kostnaderna för deras del, som förslaget förutsatte,

endast för att bereda staten besparingar. Även för arbetsgivarnas del skulle

försök till besparingar komma att göras, vilka givetvis delvis kunde ske genom administrationens

förenkling. Men därutöver måste besparingarna komma att ske på

själva försäkringen, vilka senare besparingar alltså skulle komma att gå ut över

de försäkrade arbetarna. Enligt förslaget måste arbetsgivarna bli de förhärskande

och arbetarnas intressen icke vederbörligen tillgodosedda. I verkligheten torde förslaget

vilja lägga det tillrätta så mycket som möjligt för arbetsgivarna. Från social

synpunkt kan man dock icke vara med om ett sådant resonemang som att arbetsgivarna,

därför att de betala, även skola hava större inflytande. Den kapitalinsats,

som göres av arbetaren, då han ställer sitt liv och sin hälsa i produktionens

tjänst, berättigar honom till full medbestämmanderätt. Dessa synpunkter syntes

ha varit främmande för kommittén. Rent principiellt vore en statsanstalt att förorda.

Härtill anmärkte herr Rinman, att arbetarnas rätt och intresse härvidlag ginge

ut på betryggande garantier för full lagenlig ersättning. Däremot vore det för dem

icke väsentligt, huru den försäkringsverksamhet i övrigt organiserades, genom vilken

arbetsgivarna lämnade denna ersättning.

§ 5.

Beträffande förslaget, i vad detsamma innebure yrkesinspektionens förflyttande

från socialstyrelsen till den föreslagna olycksfallsförsäkringsanstalten betonade herr

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Rinman, att några bärande skäl för en sådan förflyttning icke angivits i förslaget,

yrkesinspektionen borde fortfarande hava sin plats kvar i socialstyrelsen. Kommittén

hade uppenbarligen haft en alltför snäv uppfattning om yrkesinspektionens

uppgifter såsom begränsade endast till olycksfallen.

Herr Persson ansåg det mera vara en lämplighets- än en principsak var yrkesinspektionen

skulle förläggas.

Herr Holmström ville understryka, att yrkesinspektionens uppgifter beträffande

de rent hygieniska förhållandena å arbetsplatserna vore dess viktigaste. Dessa uppgifter

torde emellertid icke kunna komma att i önskvärd grad intressera en olyeksfallsförsäkringsanstalt,

vilkens intresse på detta område givetvis begränsade sig till

strävanden att minska olycksfallens antal genom skyddsanordningar. En förflyttning

av yrkesinspektionen enligt förslaget skulle alltså icke gagna det hela utan

tvärt om vara till uteslutande nackdel för yrkesinspektionens huvuduppgifter.

Även herr Hansson uttalade sig bestämt emot den föreslagna förflyttningen av yrkesinspektionen.

§ 6.

Beträffande sjukförsäkringen ansåg herr Persson, att först måste en sjukförsäkring

så ordnas, att densamma kan vara grunden, innan olycksfallsförsäkringen lämpligen

kan ordnas.

§ 7.

Beträffande pensionsförsäkringen ville herr Rinman ge uttryck åt vissa farhågor

beträffande pensionsfondens förvaltning. Redan med den nuvarande oerhörda fondbildningen

kunde man ifrågasätta, om förvaltningen av denna fond vore lämplig.

Skulle det till behandling föreliggande förslaget gå igenom, ökade sig risken för

ett förnuftigt användande av denna fond högst väsentligt. Denna angelägenhet syntes

av kommittén hava tagits alltför lätt.

Vid protokollet:

J. Elis Ek.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statens fattigvårdsinspektör.

. Genom nådig remiss den 25 februari 1925 har undertecknad, statens fattigvårdsinspektör,

fått sig anbefallt att avgiva utlåtande över det av statens besparingskommitté

den 19 februari 1925 avgivna betänkande angående socialförsäkringens

organisation.

Da jag i min ämbetsutövning endast i ringa mån kommit i beröring med riksförsäkringsanstaltens

verksamhet, har jag ansett mig i mitt yttrande böra behandla

endast de delar av kommitténs betänkande, som röra sjukförsäkringen och

pensionsförsäkringen, varvid jag givetvis särskilt skall uppehålla mig vid förhållandet

mellan dessa försäkringsgrenar och fattigvården.

Sjukförsäkringen.

Vid genomförandet av pensionsförsäkringen uttalades från åtskilliga håll den

uppfattningen, att det riktigaste vore att först genomföra sjukförsäkringen — vilken

borde utgöra socialförsäkringens grund — och att först därefter frågan om

ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen borde upptagas till lösning. Riktigheten

av denna uppfattning torde väl numera av ingen bestridas. Även besparingskommittén

delar denna uppfattning. Så yttrar kommittén (sid. 141), att det är

svårt att utan sjukförsäkringen ordna vare sig pensionsförsäkringen eller olycksfallsförsäkringen

lämpligt och ekonomiskt.

Med full rätt har därför kommittén ägnat särskild uppmärksamhet åt att främja

sjukförsäkringen. Det utkast till lösning av frågan, som kommittén framlägger,

och vilket i korthet innebär, att en omorganiserad, frivillig sjukkasserörelse skall

övertaga en stor del av pensionsförsäkringsklientelet synes också förtjänt av den

största uppmärksamhet. Det är att förmoda, att det allmänna genom den föreslagna

anordningen skatt få sina utgifter förminskade ej minst genom den effektiva

kontroll, som inom sjukkassorna ägnas de understödda och vilken i stort sett saknas

beträffande dem som åtnjuta folkpension. Jämväl i övrigt synes den tanke,

som ligger bakom förslaget, vara värd allt erkännande. Från fattigvårdens svnpunkt

skulle en dylik reformerad sjukkasserörelse säkerligen vara av stor betydelse.

Enligt den från och med år 1923 omorganiserade fattigvårdsstatistiken är

det möjligt att erhålla kännedom om orsakerna titt understödsbehov. Ehuru 1923

års statistik ännu ej är publicerad, meddelas här några från statistiska centralbyrån

erhållna tabeller. Av den ena tabellen, Bil. I, som avser egentliga understödstagare,

framgar, att i vissa större städer, inklusive Stockholm, hade under år 1923 för nytillkomna,

varaktigt understödda av olika kön och åldrar, tillsammans 8,325 personer,

sjukdom varit orsak titt understödsbehov i 4,427 fatt. Motsvarande siffror för

tillfälligt understödda voro respektive 12,989 och 5,664. I städerna är sjukdomen

sålunda den ojämförligt vanligaste orsaken titt understödsbehov. Men även på

landsbygden synes sjukdomen vara en mycket framträdande orsak titt fattigvårdsunderstöd.

Enligt tabellen från Uppsala och Västmanlands läns landsbygd upp
-

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

gick —• vad angår de nytillkomna, varaktigt understödda personerna — hela antalet

understödstagare till 883 och av dessa uppgives i 281 fall orsaken till understödsbehovet

vara sjukdom. För de tillfälligt understödda voro motsvarande siffror

respektive 1,345 och 446. Även för dem, som erhållit kommunalt pensionstillskott

eller sjukvårdsbidrag, är sjukdom en mycket framträdande orsak till understödsbehovet.

Såsom framgår av den andra här bifogade tabellen (Bil. II) hade

nämnda år, vad beträffar vissa större städer, inklusive Stockholm, 763 nytillkomna

erhållit varaktigt understöd i denna form. För ej mindre än 303 av dessa uppgavs

sjukdom vara orsak till understödsbehov. Motsvarande siffror för tillfälligt

understödda voro respektive 154 och 138.

Det är väl sålunda sannolikt, att, om kommitténs förslag, i vad det avser sjukhjälpstidens

utsträckning till minst tre år, kunde i stor omfattning realiseras, icke

allenast en stor avlastning av pensionsförsäkringen borde kunna åstadkommas, utan

jämväl många understödstagare inom fattigvården skulle kunna erhålla sm hjalp

av sjukkassorna. . _ ... ...

Huruvida sjukförsäkringen bör vara obligatorisk eller alltjämt bibehålla sin frivilliga

karaktär, är föremål för olika meningar. Måhända är denna fråga for närvarande

av mindre intresse, då väl de nuvarande ekonomiska förhållandena omöjliggöra

genomförandet av åtminstone en allmän obligatorisk försäkring Av vikt

är emellertid att, om man nu åtnöjer sig med en omorganiserad frivillig försäkring,

inga åtgärder vidtagas, som kunna förhindra eller försvara en framtida övergång

till obligatorisk försäkring. . ,,

Besparingskommitténs förslag att söka framskapa en sådan organisation, att

inom varje arbetsområde allenast finnes en statsunderstödd sjukkassa, tillstyrkes

på det livligaste. De av kommittén anförda fördelarna härav synas ligga i öppen

dag. Särskilt gäller detta den av kommittén med ratta framförda betydelsen av

samverkan med de Övriga försäkringsgrenarna och med fattigvården.

Om sålunda det av kommittén framlagda forslaget till en sjuHiassereform i

princip torde kunna tillstyrkas, så uppstår den viktiga frågan, hur densamma

skall realiseras. Det är att beklaga, att kommittén icke agnat någon större uppmärksamhet

åt denna sak och icke tänkt sig in i de störa svårigheter som mota

att av det kaosartade tillståndet på sjukkasseomradet skapa en fullt tillfredsstallan

de organisation. Det. är t. ex. gott och väl att föreslå, att endast en sjukkassa inom

varje område skall erhålla statsbidrag, men vad kommer att bil av alla de Övriga,

som hittills fyllt en social uppgift? Komma de att uppgå i den statsunderstödda

kassan eller är det troligare att de fortsätta sm verksamhet utan statsbidrag. Ännu

svårare blir situationen med de s. k. rikssjukkassorna. Da man betänker att

dessa år 1921 räknade omkring 268,000 medlemmar (medan antalet medlemmar i lokala

sjukkassor uppgick till 459,652) förefaller det att vara mycket betänkligt att

utan vidare avstänga dem från statsunderstöd. Dessa kassör hava dock trots

deras ofta uppvisade brister - under åratal åtnjutit understöd av det allmänna,

och det kan väl knappast vara riktigt att beröva dem detta utan att samtidigt an

visa dem en plan att under annan organisationsform fortsatta sm verksamhet. _

Om staten går alltför bryskt och hårdhänt fram. kan det hända, att man ej '' inner

någon som helst förbättring på sjukkasseväsendets område utan att tvärtom

ett ännu mera kaosaktigt tillstånd uppkommer. Det synes darfor^ finnas fog fo

den uppfattningen, att, innan staten söker genomföra eu reform pa sjukförsäkringens

område, ett allvarligt försök göres att ordna upp de spridda krafterna pa

sjukkasseområdet efter en gemensam plan och att den nya ordningen mt

efter en lämplig övergångstid. . ^ . , , , , , ,. „.Äriö«ta

Om kommittén försummat att praktiskt-orgamsatonskt belysa detta svårlöst^

problem, så kan å andra sidan sägas, att den inom en annan forsakrmgsgren föreslagit

åtgärder, som torde väsentligt komma att hämma sjukkasserorelsen. Jag syitar

på förslaget att höja pensionsavgifterna i sådan omfattning, att de samman
-

15_252409. Bilaga till Kungl. Proposition.

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

lagda avgifterna per år skulle ökas från det nuvarande beloppet, 23 miljoner kronor,

till omkring 65 miljoner kronor. Då sjukförsäkringen främst bör grundas på

medlemmarnas egna insatser, vilket ju ock hittills varit fallet, är det utan vidare

klart, att den nyss nämnda mycket betydande höjningen av pensionsavgifter, vilka

obligatoriskt skola erläggas, kan komma att väsentligt förminska utsikterna för en

hastig utveckling av sjukkasserörelsen. Om det därför är önskligt att för närvarande

framför allt söka stärka sjukförsäkringen, bjuder försiktigheten att ej gå så

långt i förhöjningen av pensionsavgifter, som eljest kanske skulle vara lämpligt.

Såsom framgår av kommitténs betänkande, saknas sjukkassor alltjämt i ett stort

antal kommuner. Sjukkasserörelsen är ju främst en självhjälpsrörelse, som i de

flesta fall spontant uppstår bland dem, som kunna hava nytta av densamma. Men

det visar sig, att okunnighet, fördomar och bristande företagsamhet ofta stå i vägen

för tillkomsten av dylika självhjälpsföretag. Då det bör ligga i såväl fattigvårdsstyrelsernas

som pensionsnämndernas intresse, att sjukkassor komma till stånd,

borde nämnda myndigheter åläggas att på lämpligt sätt söka verka i detta syfte.

Det må erinras, att i fattigvårdslagen, § 37, redan förefinnes en bestämmelse om

att fattigvårdsstyrelsen bör verka för att samhällets invånare genom försäkring,

inträde i sjukkassor och understödsföreningar, insättning i sparkassor eller annorledes

bereda sig trygghet mot nöd vid arbetsoförmåga, sjukdom eller andra olyckor.

En motsvarande bestämmelse borde inflyta i pensionsförsäkringslagen. Genom

samarbete mellan de båda understödsorganisationernas ledande krafter torde mycket

kunna göras för att få till stånd sjukkassor å orter, där sådana ej finnas.

Såsom slutomdöme om denna del av kommitténs förslag får jag anföra, att själva

den framförda tanken är god, men att, innan man skrider till beslut, en prövning

bör ske, huru densamma skall genomföras med hänsyn till de nu existerande

sjukkassorna.

Pensionsförsäkringen.

Enligt kommitténs förslag skulle några väsentliga rubbningar ej ske i fråga om

pensionsförsäkringens principer. Dock skulle en betydlig förskjutning äga rum till

förmån för avgiftspensioneringen. Icke allenast skulle avgifterna väsentligt ökas,

utan dessutom skulle ej längre vid inkomstberäkningen kunna ske ett avdrag å 50

kronor. Vid utmätandet av pensionen skulle vidare avgiftspensionen — med undantag

av ett belopp å 50 kronor — räknas såsom inkomst. Genom dessa olika bestämmelser

skulle ett medel vara funnet att för framtiden överflytta en större del

av kostnaden för pensioneringen på den enskilde och en betydande minskning åstadkommas

i det allmännas omkostnader. Pensionsförsäkringen skulle i väsentligt ökad

utsträckning bli en verklig försäkring, och understödsmomentet bli mindre framträdande.

I princip torde intet vara att invända mot en dylik utveckling. Kostnaderna

för det allmänna, som i jämviktsläget beräknas komma att årligen uppgå till ej

mindre än 70 miljoner kronor, skulle minskas och medel kunna disponeras för

andra samhälleliga ändamål, t. ex. sjukförsäkringen. Därtill kommer, såsom kommittén

erinrar, att ur psykologisk synpunkt vinnes den fördelen, att den stora allmänheten

får en starkare känsla att det är den enskildes plikt att i sin krafts dagar

sörja för sin framtid.

Emellertid kunna åtskilliga erinringar framställas mot det framställda förslaget.

Sålunda kan det konstateras, att redan nu, trots de gällande jämförelsevis ,små pensionsavgifterna,

förekommer mycket betydande restantier, år 1921 uppgående till

22.1 % i medeltal för hela riket. Om någon väsentlig ökning av dessa avgifter nu

skulle ske, är det att befara, att restantierna skulle ytterligare ökas. Kommittén

har ock insett detta och förordat ett helt nytt uppbördssystem, bl. a. innebärande,

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

att arbetsgivare med mer än 7 arbetare skulle svara för utgifternas erläggande.

Något utarbetat förslag till ett sådant system bar emellertid ej framlagts av kommittén,

utan hänvisas till ett sådant, som är under utarbetande av särskilda sakkunniga.

Otvivelaktigt är frågan om pensionsavgifternas böjande sammanhängande

med möjligheten att åstadkomma ett tillfredsställande uppbördssystem. Under alla

förhållanden synes en väsentligare höjning av pensionsavgiften ej böra äga rum,

innan ett fullt tillfredsställande uppbördssystem genomförts.

En annan viktig anmärkning mot avgiftsökningen är att denna skulle försvåra,

kanske omöjliggöra den utveckling av sjukkasserörelsen, som kommittén med rätta

ansett vara av den största betydelse. Hänvisande till vad som ovan yttrats i detta

avseende, torde här allenast böra framhållas, att under den närmaste tiden, då

sjukförsäkringen skall bli föremål för särskilda åtgärder från statsmakternas sida,

allenast en mindre höjning av pensionsavgifterna bör komma i fråga. Att höja

grundavgiften från 3 till 5 kronor torde allenast motsvara penningvärdets fall.

Yad tilläggsavgifterna angår kan det ifrågasättas, om ej det förslag, som Pensionsstyrelsen

framlade 1921, och som motsvarade en avgift av omkring 1 procent å inkomsterna,

skulle vara vad som under nuvarande förhållanden kunde anses skäligt.

Yad angår kommitténs förslag till inkomstberäkning enligt 7 § i pensionsförsäkringslagen,

synas dessa vara starkt motiverade. Att avgiftspensionen bör beräknas

som inkomst synes principiellt riktigt och det bör erinras att såväl pensionsstyrelsen

som Kungi. Maj :t uttalade sig för denna princip i samband med det

förslag, som framlades vid 1921 års riksdag. Det bör också erinras därom, att

sjukkasseunderstödet räknas som inkomst, ehuru tillämpningen av denna bestämmelse

synes lämna åtskilligt övrigt att önska (se sid. 88 i betänkandet). Att avgiftspensionen

intill ett belopp av 50 kronor ej skall räknas som inkomst kan visserligen

anses strida mot principen, men har av billighetsskäl föreslagits av kommittén

och torde ej ge anledning till erinran.

Huruvida kommittérades förslag om uteslutning av den nuvarande bestämmelsen,

att vid pensionstilläggets beräkning allenast vad som överstiger 50 kronor skall

tagas i betraktande, bör genomföras, är däremot tvivel underkastat. Det kan nämligen

befaras, att den föreslagna reformen skall leda till att pensionären icke söker

utnyttja sin arbetskraft, när även den minsta arbetsinkomst leder till ett icke oväsentligt

avdrag å pensionen.

Vid en förändring av bestämmelserna om avgiftspensionen kommer givetvis den

ofta dryftade frågan om kvinnornas ställning inom pensionsförsäkringen upp till

förnyat övervägande. I två avseenden är kvinnornas ställning inom pensionsförsäkringen

ogynnsam. Först och främst beräknas pensionen på avgifterna för kvinnorna

efter en lägre procentsats än vad förhållandet är för männen, varigenom

kvinnornas avgiftspension vid erläggande av samma pensionsavgifter blir lägre än

männens. Detta förhållande borde ändras så att full likställighet blir rådande för

alla pensionstagare. Och vidare äro de gifta kvinnorna för närvarande mycket

ogynnsamt ställda inom pensionsförsäkringen, emedan de, såsom i regel icke ägande

någon egen inkomst, endast erlägga grundavgift och sålunda få endast en obetydlig

avgiftspension. Inom riksdagen ha många yrkanden gjorts om en förändring

till förmån för de gifta kvinnorna. Kommittén har även uppmärksammat

denna fråga och framlagt tvenne alternativa förslag. Intet av dessa synes emellertid

fullt tillfredsställande, ehuru det som återfinnes i betänkandet sid. 186 och

som innebär, att avgiftspensionen för man beräknas efter samma procentsats som nu

är stadgat för kvinna, samt att det belopp, som därigenom inbesparas, användes

för att bereda änkor och frånskilda hustrur en högre avgiftspension än den, som

deras egna avgifter berättiga dem till, synes vara mest tillfredsställande. Det förefaller

emellertid som denna fråga borde upptagas till särskilt övervägande i samband

med den av riksdagen begärda undersökningen om skapande av en verklig

änkepensionering.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kommittén har föreslagit, att kommunerna ej längre skola taga någon befattning

med uppbörden av grundavgifterna. Måhända är detta riktigt, men då bör i

allt fall någon ansvarighet för icke erlagda avgifter ej längre förefinnas för kommunerna.

Skall kommunens ansvarighet för grundavgifternas erläggande kvarstå,

synes rättvist, att, om kommunen måst betala grundavgifter, den även finge tillgodoräkna

sig avgiftspensionen för dessa grundavgifter. Till flertalet av de försumliga

avgiftsbetalarna torde kommunen vara nödsakad lämna fattigvårdsunderstöd

förr eller senare och det kan därför vara skäligt att kommunen får ersättning

för sina utlägg.

Beträffande det av kommittén förordade och sedan lång tid tillbaka ifrågasatta

införandet av försäkringsböcker är det svårt att i förväg bedöma, om detta

skulle ha den psykologiskt betydelsefulla inverkan, som kommittén synes antaga.

Under en förutsättning synes detta emellertid komma att bliva fallet, nämligen

om pensionsavgifterna betraktades som den inbetalandes egendom i så måtto, att,

om avgiftsbetalaren dör, innan han åtnjutit pension, avgifterna finge tillfalla de

efterlevande. Enligt uppgift är det jämförelsevis sällan som pensionen icke åtminstone

i någon mån kommer avgiftsbetalaren till godo och måhända skulle det

icke betyda mycket ur ekonomisk synpunkt, om den antydda förändringen vidtoges.

Men därom saknar jag möjlighet att uttala mig.

Beträffande frågan om uteslutning av de sinnessjuka och sinnesslöa från rätten

att erhålla pensionstillägg, synes detta icke kunna medföra några större olägenheter.

I samma mån som anstaltsfrågan för sinnessjuka och sinnesslöa blir tillfredsställande

ordnad, inverkar ett uteslutande av dessa kategorier från möjligheten

att erhålla pensionstillägg icke vare sig på kommunerna eller de sinnessjuka,

enär landstingen och staten i stort sett sörja för dessa personer. För landstingen

uppstår givetvis en ökad kostnad, liksom för städer, som icke tillhöra landsting.

För de ifrågavarande sinnessjuka torde det icke innebära någon som helst betydelse,

om pensionstillägget utgår eller icke.

Kommittén har icke föreslagit någon som helst annan begränsning av pensionsförsäkringen

än den som innefattas i nyss antydda förslag. Det kan emellertid

ifrågasättas, om det ej vore lämpligt att befria dem som ingått i godkända pensionskassor

och liknande anstalter från skyldighet att erlägga avgiftspension enligt

pensionsförsäkringslagen. Särskilt borde ett undantag göras för dem som äro anslutna

till folkskollärarnas m. fl. pensionsanstalt. Om de av kommittén förordade

höga avgifterna skola genomföras, blir det betungande att betala pensionsavgifter

på två håll. Någon större ekonomisk betydelse torde det för ifrågavarande personer

ej vara, om de komma i åtnjutande av sin avgiftspension eller ej.

Tillsättande av s. k. socialförsäkringsläkare kan visserligen förefalla lämpligt i

vissa fall, men torde bliva av avsevärt obehag för dem som ansöka om pension. Det

är ett känt förhållande, att på enskilda verksamhetsområden, där särskild läkare

varit anställd, läkarverksamheten mottagits med stort misstroende, enär de hjälpsökande

icke litat på läkarens objektivitet, utan misstänkt denne för att mera tillgodose

uppdragsgivarens än den behövandes intresse. Sannolikt skulle en socialförsäkringsläkare

mottagas med samma misstro. I mycket stora delar av landet

finnes för övrigt allenast en läkare att tillgå på rimligt avstånd och det kan väl ej

ifrågasättas, att den pensionssökande skall resa långa vägar för att skaffa sig ett

läkarbetyg. Värdet av ett läkarbetyg, som utfärdats efter ett enda flyktigt besök

hos en läkare, kan väl också i vissa fall vara skäligen ringa.

Kommittén har föreslagit en åtgärd, avsedd att utgöra efterkontroll av pensionstagarna.

En kontrollnämnd, bestående av en av pensionsstyrelsens tjänstemän,

samt en av styrelsens läkare eller en socialförsäkringsläkare skulle årligen besöka

några pensionsdistrikt i olika delar av landet och därjämte pensionsnämndens ordförande,

eventuellt också pensionsstyrelsens ombud, undersöka pensionstagarnas

förhållanden i olika avseenden. Om därvid befunnes, att någon person uppbar

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

pension utan att därtill vara lagligen berättigad eller pension till för högt belopp,

skulle detta anmälas bos pensionsstyrelsen och ordföranden uppmanas att skyndsamt

vidtaga åtgärder för indragning eller jämkning av pensionen.

Syftet med denna efterkontroll är givetvis gott, men det måste ifrågasättas, om

den ej är alltför dyrbar. Särskilt är detta fallet på landsbygden med dess betydande

avstånd. Det torde kunna vara tillräckligt, om kontrollen verkställdes av

allenast en person. För den händelse alltjämt pensionsstyrelsens ombud skola bibehållas,

vilket torde vara tvivelaktigt, då de draga den betydande kostnaden pr år

av c:a 230,000 kronor, kunde det ifrågasättas, om de ej i samband med sina resor

till varje pensionsnämnds sammanträde skulle kunna verkställa den nödiga kontrollen.

Emellertid torde även andra utvägar för frågans lösning böra övervägas.

Närmast tillhands synes vara att i detta avseende åstadkomma ett gagnande samarbete

mellan pensionsnämnden och fattigvårdsstyrelsen. Visserligen kräver en

stor del av folkpensionärerna alls ingen hjälp från myndigheternas sida, men andra

äro så mycket mera i behov därav. Det har förefallit som om pensionsnämndens

ledamöter endast i undantagsfall anse sig böra tillse och hjälpa sådana pensionärer,

som kräva dylik hjälp. Detta förklarar det faktum, att fattigvårdsinspektionen ej

sällan påträffar personer, som åtnjuta folkpension, men leva i ytterst otillfredsställande

bostäder och under förhållanden, vilka ej kunna anses människovärdiga.

Det är visserligen sant, att skulden härtill även faller på fattigvårdsstyrelsen, som

enligt 23 § i fattigvårdslagen är skyldig tillse, att de, som behöva fattigvård, erhålla

sådan; men det är åtminstone förklarligt, om fattigvårdsstyrelsen anser sig

ej hava att göra med personer, som i allt fall blivit understödda av en annan hjälpinstitution

inom kommunen. Förmodligen resonerar man ofta så, att dessa folkpensionärer

erhållit åtminstone någon hjälp av samhället, varför fattigvårdsstyrelsen

måste koncentrera sig på sådana personer, som äro ohulpna. Det förefaller,

som om den enligt fattigvårdslagen i de allra flesta kommuner organiserade distriktsindelningen

skulle kunna tagas i anspråk i syfte att tillvarataga folkpensionärernas

intressen. Genom att utnyttja denna redan nu befintliga organisation

skulle man måhända även kunna råda bot på det på sina håll förekommande missförhållandet,

att pensionstillägget ej blivit jämkat efter vederbörande folkpensionärs

ökade eller minskade arbetsförmåga. Visserligen företages varje år ett mycket

stort antal sådana jämkningar, ej minst på grund av fattigvårdskonsulenternas

kontroll av de hemunderstöddas förhållanden; men vid de ansökningar om fattigvård,

som inkomma från folkpensionärerna, har det visat sig, att dylik jämkning

förekommer mycket ojämnt.

I nära samband med den nu berörda frågan står det viktiga spörsmålet om förhållandet

mellan pensionsnämnd och fångvårdsstyrelse i allmänhet. Då jag under

min verksamhet haft tillfälle något överväga denna fråga, skall jag tillåta mig här

beröra densamma.

Den nuvarande dualismen i understödsverksamheten medför onekligen vissa svårigheter.

För dem, som behöva hjälp av ena eller andra slaget, är det ofta svårt

att veta, till vem de skola vända sig. De personer, det här gäller, känna ofta ingen

åtskillnad mellan fattigvård, pension, kommunalt pensionstillskott, sjukvårdsbidrag

o. s. v. Det är ej att undra på, att de ofta vända sig till fel person och

måste hänvisas till en annan. I kommuner med mycket stora avstånd *— exempelvis

en del av de norrländska — kan detta vålla avsevärda olägenheter. Där intet samarbete

existerar mellan pensionsnämnd och fattig vårdsstyrelse, inträffar ofta, att

den, som önskar komma i åtnjutande av pension, först vänder sig till fattigvårdsstyrelsens

ordförande. Denne hänvisar den sökande till pensionsnämndens ordförande.

Då prövningen av pensionsansökan måste taga lång tid, i medeltal omkring

x/2 år, men, när ett ärende återremitteras, avsevärt längre tid, måste den sökande

ofta vända sig till fattigvårdsstyrelsen med begäran om tillfälligt understöd. För

att förekomma denna omgång har föreslagits att lämna förskott å pensionen vid

s. 230 Kontrollera mot PDF

/

230

det tillfälle ansökan inlämnas och att detta förskott beräknas som fattigvård, ifall

pensionsansökan sedermera avslås. Denna anordning förefaller emellertid olämplig

ur flera synpunkter och torde ej stå i överensstämmelse med fattigvårdslagens

bestämmelser, enligt vilka behovet skall prövas av fattigvårdsstyrelsen.

I en del städer och i landskommuner med eget kommunalkamrerarkontor har man

sökt undvika några av dessa olägenheter genom att ansökan om såväl pension som

fattigvård kan göras å en och samma lokal. Den sökande kan då vid ett enda besök

erhålla besked om de hjälpmöjligheter, som stå till buds. En sådan anordning

synes vara värd att rekommendera.

I ett mycket stort antal fall måste fattigvården lämna understöd såsom tillägg

till den utgående pensionen. Avvägningen av det behövliga tilläggsbeloppet blir

sålunda anförtrott en annan lokal myndighet än den, som redan gjort ingående undersökning

av behovet. Pensionären är därför tvungen framlägga sin sak för tvenne

inom samma kommun befintliga myndigheter. Detta vållar obehag för pensionären

och onödigt arbete för myndigheterna.

Vad angår det understöd, som lämnas i enlighet med lagen om kommunala pensionstillskott

och sjukvårdsbidrag, är det fattigvårdsstyrelsen, som beviljar detsamma.

Avsikten med det kommunala pensionstillskottet var att å dyrorter en otillräcklig

pension skulle kunna utfyllas till ett belopp, som motsvarade existensmöjlighet.

Någon ersättningsskyldighet föreligger ej för den, som erhåller tillskottet.

Frånsett storstäderna, är det emellertid ett jämförelsevis obetydligt antal kommuner,

som ännu- använt sig av denna för pensionärerna fördelaktiga anordning. Anledningen

härtill torde först och främst vara, att kommunerna ej vilja avhända sig

rätten att återkräva det beviljade understödet, något som i vissa fall kan vara berättigat,

men som ur ekonomisk synpunkt spelar en obetydlig roll. Emellertid torde

bristande samarbete mellan de båda kommunala understödsorganen vara en

starkt medverkande orsak till det anmärkta förhållandet. Kunde en förmånligare

organisation komma till stånd, skulle utan tvivel systemet att genom kommunala

pensionstillskott utöka pensionerna vinna en betydligt större anslutning.

Vad angår den sjukvårdande verksamhet, som pensionsstyrelsen utövar, skall

framställning om åtnjutande av densamma göras till pensionsstyrelsen genom pensionsnämndens

ordförande. Den behövande skall sålunda vända sig till nämnda

ordförande, men då ett bidrag av kommunen är en förutsättning för att pensionsstyrelsen

beviljar sjukvården, när fråga är om en medellös person, måste saken senare

behandlas av fattigvårdsstyrelsen. Även här skulle genom lämplig form av

samarbete en förenkling av proceduren kunna ske, medförande tidsvinst för de sjuka

och minskat arbete för myndigheterna.

Handläggning av såväl pensions- som fattigvårdsärenden kräver vissa förutsättningar,

bland annat kunskap i författningarna. I små kommuner är antalet av såväl

pensions- som fattigvårdsärenden så ringa, att det nästan är omöjligt förvärva

någon erfarenhet. Med 2 sammanträden om året — som väl är det vanliga i smärre

kommuner1 — och med ett mycket obetydligt antal ärenden per år kunna pensionsnämndens

ledamöter ej tränga in i frågorna, och deras insats blir därför obetydlig.

Det torde vanligen vara ordföranden och i många fall pensionsstyrelsens

ombud (vilken senare på grund av sin stora erfarenhet intar en särskilt stark

ställning), som utföra allt egentligt arbete. Även inom fattigvårdsstyrelserna i

dessa kommuner gäller, att medlemmarna ha ytterst litet att göra. Det måste

onekligen betraktas som ett slöseri med arbetskraft att inom varje, även den minsta,

kommun, måste tillsättas två särskilda kommunala myndigheter, som båda ha ytterst

litet att göra och därför ej kunna förvärva sig nödig erfarenhet. Om i vårt

land funnes allenast ett ringa antal små kommuner, vore denna ur tidsförlustens

1 År 1922 uppgick medeltalet sammanträden per pensionsnämnd till 2.4.

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

och sakbehandlingens synpunkt olämpliga anordning föga att fästa sig vid. Men

förhållandet är tvärtom det, att vår landsbygd är sönderplottrad, särskilt inom vissa

län, i ett mycket stort antal små kommuner. Följande sammanställning visar

detta:

Invånarantal

1— 200

201— 500

501—1,000

1,001—1,500

1,501—2,000

Antal kommuner

25

371

665

445

266

Sålunda ha av landets 2,371 landskommuner ej mindre än 1,061 ett invånarantal

av högst 1,000 och 711 kommuner mellan 1,000 och 2,000.

Detta sakförhållande kunde ge anledning till en undersökning, om ej området för

fattigvårdens såväl som pensionsnämndens verksamhet kunde väsentligt utökas.

Vad fattigvården beträffar, har det emellertid visat sig, att möjligheten av att bilda

gemensamma fattigvårdssamhällen endast i några få fall utnyttjats, och det torde

knappast förefinnas någon förhoppning om att i framtiden denna anordning

skall komma till stånd i någon större utsträckning. Jämväl det mindre omfattande

samarbete, som består i bildandet av kommunalförbund i och för uppförande

av för flera kommuner gemensamt ålderdomshem, har mött stora svårigheter. Att

åter tvångsvis sammanslå kommunerna har hittills ansetts ej böra ifrågakomma.

De nu anförda olägenheterna av den rådande dualismen i understödsverksamheten

har såväl vid möten av olika. slag som ock inom riksdagen framkallat förslag

till en lämpligare organisation. Vid den skandinaviska kommunalkonferensen i

Stockholm den 21 och 22 juni 1923 diskuterades sålunda denna fråga. Inledaren,

borgarrådet Wictor Karlsson i Stockholm, framhöll bland annat, att man har anledning

göra sig den frågan, om man icke går för långt i decentraliserande riktning,

sedan man nu fått en reformerad fattigvårdslag. Han anförde vidare faran av att

hava såväl fattigvården som fristående hjälporgan, vilka kunna ingripa i varandras

verksamhet eller genom divisionsansvar skjuta ifrån sig fall, som rätteligen bort

bli föremål för ingripande. Särskilt betänklig ansåg han denna dualism vara i

sådana fall, där den försäkringsmässigt ordnade hjälpverksamheten icke kan helt

tillgodose det föreliggande hjälpbehovet utan måste kompletteras genom andra

organ. För att förekomma de antydda olägenheterna, tänkte sig talaren en social

nämnd, som under sig skulle få avdelningar för barnavård, ålderdoms- och invaliditetspension,

arbetslöshetsfrågor, fattigvården m. m. Den efterföljande diskussionen

visade, huru aktuell denna organisationsfråga är ej endast i större städer i

Sverige, utan även i våra närmaste grannländer.

Som ett ytterligare tecken på frågans aktualitet må anföras, att behandlingen av

barnavårdslagstiftningen vid 1924 års riksdag från vissa håll påyrkades skapandet

av kommunala socialnämnder. Några reservanter till andra lagutskottets betänkande

(nr 27) (hrr Hagman, Hage och Holmström) uttalade också, att det borde

utredas, »huruvida ej ett organisatoriskt sammanförande av kommunernas barnavård,

fattigvård och pensionsväsende samt eventuellt även annan del av kommunernas

verksamhet borde ske i samband med åstadkommande av en gemensam kommunal

nämnd (arbetande i större kommuner på olika sektioner, vilka vid avgörande

av vissa frågor kunna sammanträda till plenum samt i mindre sådana med

olika föredragande för olika frågor)».

Besparingskommittén har även till dryftning upptagit denna fråga och därvid

betonat, att fattigvård, sjukförsäkring och pensionsförsäkring hänföra sig i sin

rena understödjande verksamhet i stort sett till samma befolkningslager och hava

till syfte att lämna hjälp, där sådan är av nöden i olika avseenden. Med hänsyn

härtill är det tydligen synnerligen oegentligt, om de arbeta isolerat var för sig.

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Tvärtom synes det angeläget, säger kommittén, att de stå i intim samverkan med

varandra, att den personkännedom och den erfarenhet, som det ena organet besitter,

lätt är tillgänglig för det andra och att de över huvud taget ömsesidigt biträda

varandra. Kommittén anser emellertid, att av folkpsykologiska skäl det ej är

lämpligt sammansmälta pensionsförsäkringens och fattigvårdens lokalorgan. Kommittén

åtnöjer sig med att uttala, att i och för ett tillfredsställande samarbete, det

är välbetänkt att föreskriva, att i varje pensionsnämnd skall ingå minst en ledamot

av fattigvårdsstyrelsen och omvänt. Vidare skulle å större platser kunna ordnas

gemensamt kortregister.

Samtidigt som kommittén förordar ett dylikt samarbete, som givetvis skulle medföra

väsentliga fördelar framför nu rådande förhållanden, hemställer emellertid

kommittén om ökade möjligheter att sammanslå flera kommuner till ett pensionsdistrikt.

Sålunda föreslås, att länsstyrelse skulle medgivas befogenhet att ålägga

kommuner inom samma pastorat att förenas till ett pensionsdistrikt.

Skall en dylik utvidgning av pensionsdistrikten tvångsvis äga rum, finnes icke

skäl att föreskriva, att det ovillkorligen skall vara kommuner inom samma pastorat,

som skola förenas. Erfarenheten från samarbetet mellan kommuner i fattigvårdsavseende

ger vid handen, att ofta kommuner i olika pastorat ligga så till,

att ett samarbete med fördel kan äga rum. Vidare kan ifrågasättas att, om ett''

dylikt utvidgande av pensionsdistrikten skall äga rum, en motsvarande utvidgning

av såväl fattigvårdens som barnavårdens verksamhetsområden borde ske. Det måste

givetvis medföra stora fördelar, om verksamhetsområdet för alla de olika grenarna

av hjälpverksamheten vore ett och detsamma.

Emellertid är det knappast troligt, att en dylik utvidgning av det lokala sociala

verksamhetsområdet skall komma till stånd i någon större utsträckning. Det borde

därför också övervägas, om ej mellan fattigvård och pensionsförsäkring skulle kunna

ordnas ett mera intimt samarbete än det kommittén förordar. Vårt lands mycket

olikartade förhållanden och speciellt kommunernas växlande storlek gör det

svårt att framställa något förslag, som för hela landet kan befinnas lämpligt. Men

någon uniformitet är ej heller nödig.

De mindre kommunerna torde kunna medgivas rätt att i en kommunal nämnd —

förslagsvis kallad pensions- och understödsnämnd eller socialnämnd •— förena fattigvardsstyrelsens

och pensionsnämndens uppgifter. De båda grenarna av socialnämndens

verksamhet kunde ha sin särskilda föredragande och i övrigt skulle den

myndighet, som ägde befogenhet att medgiva rätt till upprättandet av cn dylik

nämnd, pröva, om anordningarna vore i alla avseenden tillfredsställande. Den nu

antydda organisationen skulle givetvis icke leda till någon sammanblandning av

fattigvården och pensionsförsäkringen, vilka alltjämt skulle hållas åtskilda. Fördelarna

av en dylik organisation vore, att nämndens erfarenheter på det sociala

hjälparbetets område väsentligt skulle ökas, varigenom verksamheten väsentligt

skulle främjas samt att tid och krafter skulle inbesparas. Att utvecklingen av sig

själv synes gå i denna riktning framgår därav, att det numera ej är ovanligt, att i

små kommuner hela antalet ledamöter eller en stor del av dem äro desamma i fattigvårdsstyrelsen

och pensionsnämnden.

I större kommuner äro förhållandena ofta sådana, att behov föreligger av skilda

organ för fattigvård och pensionsförsäkring. Samarbetet borde där kunna främjas

genom upprättande av kortregister och framförallt genom anlitande av gemensamma

tjänstemän. Även skulle det för de hjälpsökande vara i hög grad gagneligt,

om gemensamma lokaler kunde anordnas för de tvenne grenarna av hjälparbetet.

Det vore säkerligen för det sociala hjälparbetet särdeles gagneligt, om genom

en ingående utredning klarhet kunde vinnas, hur den nu behandlade frågan lämpligast

borde lösas.

I avseende på den centrala organisationen innefattar kommitténs förslag bl. a.,

att fattigvårdsinspektionen skall överflyttas till pensionsstyrelsen och därstädes

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

bilda en särskild byrå. Motiveringen för denna åtgärd är följande. Man skulle

vinna en systematisk fördelning av uppgifterna och samfälld planläggning av behövliga

åtgärder. Den enhetliga ledningen av fattigvården och pensionsförsäkringen

skulle verka därhän, att vid ordnandet av ålderdomshemmen tillräcklig hänsyn

toges till minskningen av platsbehovet genom pensionsförsäkringen, något som

ej hittills skett. Samarbetet mellan fattigvårdsstyrelser och pensionsnämnder skulle

främjas genom att ledningen bleve gemensam och bedömandet av ansökningar om

lån ur pensionsförsäkringsfonden för fattigvårdsändamål skulle underlättas.

Vad först angår den ovan antydda fördelen av en systematisk fördelning av uppgifterna

och samfälld planläggning av behövliga åtgärder, bör det erinras, att fattigvårdsinspektionens

verksamhet är av en helt annan karaktär än pensionsstyrelsens.

Fattigvården i vårt land är ju i allt väsentligt av kommunal karaktär och

fattigvårdsinspektionens huvuduppgift är allenast att lämna råd och upplysningar

på fattigvårdens område samt att övervaka, att den understödjande verksamheten

fungerar tillfredsställande. Pensionsstyrelsen beslutar däremot om beviljande av

pensionstillägg, som till 3/4 utgöra statsmedel, och bedriver en sjukvårdande verksamhet

genom att uppföra och driva anstalter i landets olika delar. Ett samarbete

mellan pensionsstyrelsen och fattigvårdsinspektionen är givetvis synnerligen önskvärt,

men har även under den nuvarande organisationen kunnat tillfredsställande

uppehållas.

Det är emellertid icke allenast samarbete med pensionsstyrelsen, som bör eftersträvas

från inspektionens sida. Minst lika stort behov av samarbete föreligger

med medicinalstyrelsen i och för ordnandet av vården för fattiga sinnessjuka och

kroniskt sjuka, med socialstyrelsen för visst förebyggande arbete samt med skolöverstyrelsen

för uppfostringsfrågor beträffande de av fattigvården omhändertagna

barnen. Om inspektionen gent emot alla dessa myndigheter ej förblir fristående,

såsom hittills, torde detta samarbete åt många olika håll försvåras. Av största

vikt är därjämte att ett intimt samarbete äger rum med länsstyrelserna, som ju i

första hand ha att övervaka fattigvården och under vilka konsulenterna i viss mån

lyda. Vid den nya fattigvårdslagens tillkomst år 1918 berörde föredragande departementschefen

frågan om hur samarbetet med länsstyrelserna lämpligast borde

främjas. Departementschefen tog därvid avstånd från den framkastade tanken att

fattigvårdsinspektionen borde inordnas i socialstyrelsen. »Åtskilligt talar för»,

yttrade departementschefen, »att om fattigvårdsinspektören inordnades i socialstyrelsen,

samarbetet mellan honom och Kungl. Maj :ts befallningshavande icke skulle

bliva så livligt och intimt som önskvärt vore.» Sedan departementschefen framhållit,

att det kunde tänkas uppstå meningsskiljaktighet mellan Kungl. Maj :ts befallningshavande

och den i socialstyrelsen placerade fattigvårdsinspektören, fortsätter

departementschefen: »På ett vida naturligare och smidigare sätt och med

undvikande av varje risk i berörda hänseende skulle samverkan mellan befallningshavande

och inspektören kunna åvägabringas, om den sistnämnde, såsom från en

del håll förordats, erhölle ställningen av tjänsteman inom civildepartementet, under

vilket ju Kungl. Maj :ts befallningshavande direkt sortera.»

De betänkligheter, som anfördes mot fattigvårdsinspektionens inordnande i socialstyrelsen,

gälla givetvis en motsvarande anordning i pensionsstyrelsen.

De erfarenheter, som vunnits under de gångna åren, bestyrka, att den organisation,

som genomfördes 1918 med avseende å den centrala inspektionen, varit fördelaktig,

framför allt med hänsyn till det betydelsefulla samarbetet med länsstyrelserna.

Att utan tvingande skäl frångå den organisation, som man efter moget

övervägande beslöt sig för år 1918, vore säkerligen oklokt.

Alldeles avgörande på denna fråga synes emellertid vara, att från och med år

1926 fattigvårdsinspektionen skall hava att utöva uppsikt jämväl över barnavården

jämlikt lagen om samhällets barnavård. Då denna verksamhet omfattar så

skilda arbetsområden som fosterbarnsvården, behandling av vanartade barn, vår
-

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

den av utom äktenskapet födda barn m. m., vilka uppgifter ligga fjärran från pensionsstyrelsens

Hittillsvarande verksamhet, men beröra såväl medicinalstyrelsens

som skolöverstyrelsens verksamhetsområden, torde det ligga i öppen dag, att ett

inordnande av fattigvårdsinspektionen inom pensionsstyrelsen skulle vara olämpligt

och sannolikt vara till nackdel jämväl för denna fattigvårdsinspektionens mycket

betydelsefulla verksamhet. Fattigvårdsinspektionens hittillsvarande förläggning

inom socialdepartementet torde efter den skedda utvecklingen av denna verksamhet

komma att visa sig om möjligt ännu mera lämplig än hittills varit fallet.

Vad beträffar kommitténs uttalande, att en enhetlig ledning av fattigvård och

pensionsförsäkring skulle vid ordnandet av ålderdomshemmen leda till ett bättre

hänsynstagande till minskningen av platsbehovet genom pensionsförsäkringen, ber

jag få anföra följande.

Enligt fattigvårdslagens bestämmelser skall understöd i första hand meddelas i

form av hemunderstöd och anstaltsvård endast lämnas i de fall, där verkligt behov

därav föreligger, såsom att understödstagaren är oförmögen vårda sig själv

eller ej kan anförtros kontanta medel. Det bör även erinras, att det ligger i varje

kommuns ekonomiska intresse att i största möjliga utsträckning utverka folkpension

för invaliderna — till vilken kommunen betalar blott 1/8 av pensionstillägget

medan för anstaltsvård, som är den dyraste av alla understödsformer, kommunen

måste betala hela kostnaden. Om emellertid en kommun planerat en anstalt

utan hänsyn till det verkliga platsbehovet, har detta i regel rättats därigenom, att

konsulenten, innan planen för ålderdomshemmet fastställts av länsstyrelsen, alltid

beretts tillfälle yttra sig om platsbehovet. Genom sina upprepade besök i kommunerna

kunna konsulenterna med stor auktoritet yttra sig om det verkliga platsbehovet.

Däremot är det tydligt att, om en kommun ovillkorligen vill uppföra en

alltför stor och dyrbar anstalt, konsulenten liksom länsstyrelsen ej kan förhindra

detta. ^ Erfarenheten ger dock vid handen, att det endast i sällsynta undantagsfall

kan påvisas, att en kommun skaffat sig ett onödigt stort ålderdomshem mot konsulentens

avrådan.

I allt fall torde det kunna sägas, att någon ändring till det bättre i detta avseende

ej skulle vinnas genom det nu av kommittén förordade förslaget.

Vad angar kommitténs yttrande att bedömandet av ansökningar om lån ur pensionsförsäkringsfonden

skulle underlättas, om fattigvårdsinspektionen inordnades

i pensionsstyrelsen, torde vara tillräckligt att konstatera, att denna angelägenhet

redan är tillfyllestgörande ordnad genom att underhand en överenskommelse träffats

med föredraganden för låneärenden inom k. finansdepartementet. Innan Kungl.

Maj:t fattar beslut om tillstånd för kommun att upptaga lån för fattigvårdsändamål,

inhämtar nämligen finansdepartementet yttrande från inspektionen angående

fattigvardsförhallandena i den kommun lånet gäller. Jämväl med pensionsstyrelsen

har fattigvårdsinspektionen sökt komma i förbindelse för åstadkommande av

samarbete i nu antytt syfte. Från styrelsens sida har emellertid ansetts, att den

nyss refererade anordningen vore att föredraga. Genom densamma kan nämligen

inspektionen meddela upplysningar jämväl beträffande de lån, som sedermera sökas

hos pensionsfonden.

Det bör till sist erinras, att kommittén icke anser att någon besparing för staten

skulle uppstå av den föreslagna omorganisationen. Under sådana förhållanden och

med åberopande av ovan anförda skäl mot reformen får jag avstyrka bifall till

densamma.

I anslutning till sitt yttrande om den nu behandlade omorganisationen uttalar

kommittén, att den gällande fristen för ålderdomshemmens uppförande borde förlängas.

Vid antagandet av den nya fattigvårdslagen medgåvos kommunerna en

övergångstid av 10 år för ordnandet av anstaltsväsendet, som sålunda enligt planen

skall vara ordnat före ingången av år 1929. Det bör emellertid beaktas, att

ett mycket stort antal kommuner redan tidigare ägde anstalter, som antingen re
-

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

dan då voro tillfredsställande eller som med större eller mindre ändringar kunde

göras tjänliga för ändamålet. Ett uppskjutande av detta arbete skulle vara till

olägenhet för såväl understödstagarna som kommunerna, för de senare därför, att

en modernisering i regel minskar driftkostnaden för anstalten. Vad angår de kommuner,

som före fattigvårdslagens antagande saknat anstalter, synes kommittén

tro att i »vissa» av dessa landskommuner arbete pågår för att ordna anstaltsvården

på ett ekonomiskt och lämpligt sätt. Det verkliga förhållandet är, att i varje

län gjorts utredningar och förslag i dylikt syfte, oftast igångsatta genom länsstyrelsens

initiativ, efter samråd med fattigvårdsinspektionen. Därvid tillgår i regel

så, att konsulenten uppgör ett förslag om uppdelning av kommunerna i anstaltsområden,

vilket förslag sedermera underställes kommunerna. Efter bearbetning

av de inkomna yttrandena söker man komma till ett för alla parter tillfredsställande

förslag. I vissa län ha länsstyrelserna genom tillsatta kommittéer utarbetat

förslag, som efter yttrande av kommunerna lagts till grund för det vidare arbetet.

Kommitténs utan närmare utredning framkastade tanke att uppskjuta ordnandet

av anstaltsvården har redan vållat åtskillig skada och skulle, om den genomfördes,

förrycka hela det mödosamma och intresserade arbete, som sedan 6 år pågår

för ordnandet av denna viktiga fråga. Det kan ej förväntas, att någon fördel

skulle vinnas genom en revision av de uppgjorda planerna, som uppgjorts med

hänsyn till det framtida behovet av vårdplatser, allra helst som arbetet på de

flesta platser är i gång genom anskaffande av ritningar, utseende av tomtplats, anskaffning

av medel o. s. v.

Det bör i detta sammanhang erinras om att fattigvårdsinspektionen från första

åren av sin verksamhet ansett sig böra iakttaga stor varsamhet i'' fråga om att

påskynda lösningen av anstaltsvården. Endast i den mån verkligt dåliga förhållanden

varit rådande eller ett starkt behov gjort sig gällande ha från inspektionens

sida kommunerna uppmanats att lösa sin anstaltsfråga. Däremot kan det ej

förnekas, att det hittills mött ganska stora svårigheter att förena kommuner om att

uppföra gemensamma anstalter. Emellertid har ett intensivt upplysningsarbete

pågått i syfte att möjliggöra tillkomsten av större anstaltsområden, bl. a. genom

en broschyr i frågan, som innehåller förslag till förbundsordning. Under detta år

har också Kungl. Maj :t förordnat en person att såsom biträdande konsulent uteslutande

ägna sig åt denna angelägenhet med, som det nu synes, goda resultat.

Då det synts mig vara av vikt att i denna för fattigvårdsinspektionen viktiga

fråga erhålla kännedom om fattigvårdskonsulenternas åsikt, har jag anmodat konsulenterna

att yttra sig om kommitténs förslag. Såsom framgår av deras uttalanden,

vilka fogats som en bilaga till detta yttrande (Bil. III), ha de enstämmigt

avstyrkt kommitténs förslag.

Med stöd av vad ovan anförts får jag på det bestämdaste avstyrka bifall till

kommitténs förslag att förlänga fristen för ålderdomshemmens uppförande.

Till slut må beröras kommitténs förslag att höja kommunernas andel i pensionstilläggen

från 1IS till 1/3, medan samtidigt landstingens delaktighet i kostnaderna

skulle försvinna.

Det är visserligen möjligt, att kommittén har rätt uti, att den ifrågasatta åtgärden

skulle leda till en viss lokal kontroll över pensioneringen. Men samtidigt skulle

förändringen medföra olägenheter som man ej får bortse ifrån. De små och

ekonomiskt svaga kommunerna skulle få sin skattebörda ytterligare ökad och detta

skulle kunna leda till att hjälpverksamheten, såväl vad angår pensioneringen som

fattigvården, icke bleve utövad på ett tillfredsställande sätt. Det kan vidare ifrågasättas,

om det är rimligt, att staten först åtager sig en mycket stor andel i kommunernas

understödsverksamhet och sedan återflyttar en icke oväsentlig del av densamma

å kommunerna. Åtminstone borde en sådan åtgärd vidtagas allenast i sammanhang

med att staten påtoge sig en motsvarande ökning av andra utgifter för

kommunerna, t. ex. i fråga om vård av abnorma, kroniskt sjuka m. fl.

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Da emellertid kommittén som stöd för sitt förslag anför, att kommunerna vunnit

en sa stor minskning av sina fattigvardsutgifter genom pensionsförsäkringen, att

denna minskning skulle svara mot den nu förordade ökningen av kommunernas andel.

i pensionstillägget, anser jag mig böra framhålla, att kommitténs beräkningar

enligt min uppfattning böra mottagas med stor försiktighet. Den speciella utredningen

som kommittén företagit gav till resultat, att de vuxna fattigvårdstagarnas

antal ar 1923 skulle ha varit 46 % eller 65,000 personer högre, om pensionsförsäkringen

ej funnits till. Behovet av antalet platser vid ålderdomshem beräknas ha

minskats med omkring 9,200. För att styrka trovärdigheten av detta resultat söka

utredningens verkställare pavisa, att detsamma står i god överensstämmelse med

fattigvårdsstatistikens siffror. Det förefaller emellertid som om det nämnda resultatet

icke kan förenas med fattigvårdsstatistikens siffror. Enligt utredningen är

det på antalet vuxna personer med varaktigt understöd från fattigvården, som

pensionsförsäkringens verkningar skola kunna spåras. Antalet dylika understödstagare

beräknas enligt utredningen år 1913 till 132,900 och år 1922 till 135,100.

Nu skulle, enligt specialutredningens resultat, understödstagarna år 1923 ha varit

65,000 flera till antalet, om pensionsförsäkringen icke funnits, och då dessa givetvis

skulle kommit på den här ifrågavarande kategorien vuxna personer med varaktigt

understöd, skulle dessas antal utan pensionsförsäkring år 1922 ha varit omkring

200,000 personer i stället för 135,000. Hade vi icke haft pensionsförsäkring,

skulle alltså denna kategori av understödstagare på de tio åren 1913—1922 ökats

från 133,000 till 200,000 personer, eller med över 50 %. En så ytterst stark ökning

skulle ju tyda på en fortgående pauperisering av det svenska samhället, som

icke torde bestyrkas av verkligheten.

I utredningen söker man hämta stöd för bevisföringen genom att framhålla att

på grund av det ekonomiska läget understödstagarnas antal år 1913 skulle vara

abnormt lagt men 1922 i stället särskilt högt. Även dessa båda uppgifter torde

innebära icke så obetydliga överdrifter. 1913 års siffra avviker icke nämnvärt

från närmast föregående och efterföljande års, och år 1907, som karaktäriseras som

»till större delen ett högkonjunkturår», var antalet understödstagare i förhållande

till folkmängden lägre än år 1913. Den å sid. 306 gjorda beräkningen, att antalet

understödstagare år 1922 med hänsyn till konjunkturväxlingarna skulle ha

varit 50,000 personer större än år 1913, torde allenast vara en värdelös konstruktion.

Att pensionsförsäkringen medfört en viss nedgång i antalet vuxna personer med

varaktigt understöd är oomtvistligt men storleken av denna nedgång kan endast

med ^svårighet konstateras och fattigvårdsstatistikens siffror giva icke stöd för kommitténs

utredningsresultat. Att pensionsförsäkringen icke medför så stor minskning

av fattigvårdsklientelet, som man vid försäkringens genomförande förutsatte,

torde bl. a. bero därpå, att pension lämnas i stor utsträckning till personer som

även utan pensionen ej skulle ha behövt anlita fattigvården. Vid beviljandet av

pension tages nämligen ej hänsyn till försörjningspliktigas, anhörigas, husbönders

och andra arbetsgivares möjlighet att medverka till vederbörandes försörjning, något

som fattigvårdsstyrelsen måste göra. Att beräkna antalet pensionärer som

skulle varit tvungna anlita fattigvården om pensionsförsäkringen ej funnits torde

därför vara nästan ogörligt. Under sådana förhållanden måste man tvivla på, att

det kan vara riktigt att, såsom kommittén gjort, uttala att övervägande sannolikhet

talar för att kommunernas kostnader genom pensionsförsäkringen minskats med

åtminstone 15 miljoner kronor. Ännu mindre skäl synes förefinnas för att på

dessa kalkyler grunda en ny fördelning av kostnaderna för pensionsförsäkringen.

Stockholm den 30 maj 1925.

Underdånigst

G. H. von KOCH.

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Bil. I.

Orsaker till understödsbehovet för egentliga understödstagare.

Kön och civilstånd

Sjuk-

dom

Otill- räck- lig ar- bets- för- måga

bets-

lös-

het

Dryc-

ken-

Lättja

och

lik-

Talrik

familj

Den för-

sörjnings-

pliktiges

Andra

orsa-

Sum-

ma

under-

skap

nöjd-

het

död

avvi-

sande

ker

stöds-

tagare

Vissa större städer, inklusive

Stockholm.

Nytillkomna, varaktigt under-

stödda.

Barn, direkt fi äktenskap.....

233

22

43

29

43

21

69

42

149

651

understödda

143

71

83

8

173

16

67

90

245

896

J Ogifta........

997

105

204

8

33

1

3

—

37

1,388

Vuxna män < Gifta........

646

125

152

21

9

45

—

—

112

1,110

[Änkl. eller frånsk. . .

276

77

35

1

2

2

—

—

20

413

953

263

35

4

81

11

7

22

182

1.558

Vuxna kvin-Lft.ta.........

600

142

127

43

14

42

1

52

143

1,164

nor . . . |^njj0r eijer fransk. . .

579

262

25

3

38

19

62

7

150

1,145

Summa

4,427

1,067

704

117

393

157

209

213

1,038

8,325

Tillfälligt understödda.

730

170

246

50

80

80

44

99

1,800

3,299

Vuxna män . . .■.........

2,180

209

916

45

41

129

2

6

415

3,943

[ > kvinnor ..........

2,754

634

879

55

94

131

108

185

907

5,747

Summa

Uppsala och Västmanlands läns

landsbygd.

Nytillkomna, varaktigt under- stödda.

5,664

1,013

2,041

150

215

340

154

290

3,122

12,989

Barn, direkt fi äktenskap.....

29

8

6

—

9

20

16

21

37

1 1461

understödda (utom äktenskap . . .

8

19

2

—

1

—

6

32

37 100i

1 Ogifta........

53

20

1

—

—

2

| 76

Vuxna män < Gifta........

64

42

5

—

5

—

—

£

118

(Änkl. eller frånsk. . .

30

34

—

1

2

1

68

Vuxna kvin- Lffta........

40

29

43

54

3

2

1

1

8

2

4

i;

12

108

no

nor . . . |Änkor eller frånsk. . .

28

82

1

4

11

1

2c

)| 152

Summa

281

302

20

—

12

40

33

Öl

135 SS3

Tillfälligt understödda.

Barn...............

44

8

13

21

E

E

3

3 128

Vuxna män............

20J

68

241

i

E

29

—

27 57o

> kvinnor ..........

201

126

211

2

22

7

|

6

b\ 642

Summa

446

| 202

| 46ä

1 4

|

72

1 12

1 «

124 j 1,345

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Bil. II.

Orsaker till understödsbehovet för understödstagare, vilka erhållit kommumalt

pensionstillskott eller sjukvårdsbidrag.

Kön och civilstånd

Sjuk-

dom

Otill- räck- lig ar- bets- för- måga

Ar-

bets-

lös-

het

Dryc-

ken-

Lättja

och

lik-

Talrik

familj

Den för- sörjnings- pliktiges

Andra

orsa-

Sum-

ma

under-

skap

nöjd-

het

död

avvi-

kande

ker

stöds-

tagare

Vissa större städer, inklusive

Stockholm.

Nytillkomna, varaktigt under-

stödda.

Barn, direkt fi äktenskap.....

understödda

_

—

—

—

—

—

—

—

—

—

f Ogifta........

45

14

2

61

Vuxna män t Gifta......

30

70

_

_

lön

(Änkl. eller frånsk. . .

23

30

2

—

—

—

—

_

_

55

Vuxna kvin- ........

95

124

_

_

_

_

_

219

nor 1^lfta........

(Ankor eller frånsk. . .

35

75

67

151

—

—

—

—

—

—

102

226

Summa

303

450

4

—

—

—

—

—

—

763

Tillfälligt understödda.

Barn........

Vuxna män......

3

56

1

—

—

—

—

—

—

—

3

57

> kvinnor ......

79

10

2

—

—

—

—

2

1

94

Summa

138

11

2 |

—

—

—

—

2 1

1

154

Bil. in.

Yttranden av statens fattigvårdskonsulenter angående av besparingskommittén

föreslagen utsträckning av den enligt fattigvårdslagen fastslagna

fristen för kommunerna att ordna anstaltsvården.

Konsulenten i första distriktet:

»De av kommitterade framförda synpunkterna äro ju redan iakttagna vid bestämmande

av antalet vårdplatser i nytillkomna ålderdomshem. Ännu kan man

säga, att det råder brist på vårdplatser och skulle vara olyckligt att ytterligare

förlänga fristen, vilket kommer att skapa ett osäkerhetstillstånd och förrycka nu

pågående arbete för åstadkommande av vårdplatser.»

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Konsulenten i andra distriktet:

»Den nu föreslagna fristen för uppförande och ordnande av ålderdomshemmen

och fattigvårdsanstaltema på sätt i lagen om fattigvården avses, bör icke förlängas.

Redan nu är inom de flesta fattigvårdskonsulentdistrikten ett betydligt tidsödande

och ansträngande arbete nedlagt för ordnande av denna angelägenhet och de flesta

kommunerna hava ock inriktat sig på att efterkomma fattigvårdslagens bestämmelser,

varför ett förlängande av denna frist icke kan anses påkallad inom II fattigvårdskonsulentdistriktet.

— Om en förlängning av denna frist likväl skulle

ske, skulle en dylik förlängning vara liktydig med ett förlängt lidande för många

personer, som behöva vård å ålderdomshem, men i saknad därav antingen äro inhysta

i gammaldags fattighus eller äro utackorderade i privata hem samt hava i

båda fallen en mindre avundsvärd tillvaro.»

Konsulenten i tredje distriktet:

»Någon generell prolongering torde icke vara att förorda, men däremot torde

efter ansökan och prövning dispens kunna meddelas i vissa fall av vederbörande

myndighet. Skulle en förnyad frist medgivas, komma förvisso röster att höjas för

ytterligare frister i det oändliga.»

Konsulenten i fjärde distriktet:

»En sådan frist bör nu icke medgivas, då flera kommuner stå inför lösningen

av denna fråga och svårigheter icke förefinnas för medels anskaffande medelst

upplåning. Där, som finnas äldre ålderdomshem, få dessa iordningställas efter

rimliga fordringar, inackordering medgivas de mindre kommunerna och ett flertal

kommuner nedbringa byggnadskostnaderna genom kommunalförbund.»

Konsulenten i femte distriktet:

»Frågan om den nu fastslagna fristen för ålderdomshemmens byggande anser

jag icke bör förlängas, ty om så blir fallet är mycket pågående utredningsarbete i

mitt distrikt lagt åt sidan omedelbart. Huru pensionen än verkar kommer ändå en

del att behöva få bostad och vård. Kunna de sedan själva betala för sig, är ju så

mycket bättre.»

Konsulenten i åttonde distriktet:

»Att förlänga fristen för ålderdomshemmens uppförande vore synnerligen olämpligt.

Behov av ålderdomshem föreligger här och var, men andra uppgifter hava

hindrat kommunerna att tillgodose detta behov. I samma mån som vi närmat oss

fristens för hemmens byggande slut hava kommunerna inrättat sig för att lösa

frågan. Den största hjälpen jag haft för att leda kommunerna till positiva åtgärder

i frågan är lagens åläggande att före 1929 års ingång lösa frågan. En förlängd

frist skulle medföra, att redan projekterade byggen uppskötes och intresselösa

kommuner lade sig till ro. Intet borgar för att ett ytterligare uppskov är mera gynnsamt

för kommunerna.»

Konsulenterna i sjätte, sjunde och nionde distrikten avstyrka utan motivering

att fristen förlänges.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Medicinalstyrelsen.

Genom remiss den 25 februari 1925 har Eders Kung! Maj :t anbefallt medicinalstyrelsen

att före den 15 mars 1925 avgiva utlåtande över ett av statens besparingskommitte

den 19 februari 1925 avgivet betänkande med utredning och förslag angående

socialförsäkringens organisation. Med ändring av vad sålunda föreskrivits

har Eders Kungl. Maj :t genom beslut den 6 mars 1925 anbefallt medicinalstyrelsen

att före den 15 maj 1925 avgiva det ifrågavarande utlåtandet.

I ärendet hava yttranden, på därom av styrelsen framställd begäran, avgivits den

25 mars av Svenska stadsläkarföreningens styrelse, den 29 mars av Svenska provinsialläkarföreningens

styrelse och den 15 april 1925 av Centralstyrelsen för Sveriges

läkarförbund.

Innan styrelsen redogör för innehållet i de avgivna yttrandena, vill styrelsen i

största korthet lämna en översikt över besparingskommitténs förevarande förslag.

För överskådlighetens skull uppdelas förslaget i dess fyra huvuddelar: pensionsförsäkringen,

sjukförsäkringen, olycksfallsförsäkringen och omorganisationen.

Pensionsförsäkringen.

Kommittén föreslår höjning av pensionsavgifterna. Härigenom skulle, bland annat,

pensionsförsäkringsfonden komma att slutligen uppgå till 2.7 miljarder (mot

nu avsedda 1.2 miljarder). Vidare föreslås införandet av försäkringsböcker samt

höjning av kommunernas bidrag till pensionstillägg och understöd, för vinnande

av en decentraliserad och stärkt tillsyn. Beträffande en grupp pensionstagare hava

skälen för att utbetala pensionstillägg eller understöd ansetts vara särskilt svaga,

nämligen sådana som förklarats för invalider på grund av sinnesslöhet eller sinnessjukdom.

Dessa böra därför undantagas från rätten till pensionstillägg eller

understöd, varemot avgiftspension bor såsom en självförvärvad rättighet utgå även

till dem. I den mån bidrag från det allmänna erfordras till underhåll av ifrågavarande

invalider, komma kostnaderna därför att utgå såsom fattigvård och tagas

i. betraktande, då det gäller skatteutjämning. Fattigvården och pensionsförsäkringen

böra samverka, hava gemensamma register och tjänstemän. Fattigvårdsinspektionen

flyttas från socialdepartementet och inordnas som en byrå i pensionsstyrelsen.

Pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet skulle fortsätta; den har efter tillkomsten

av nya fattigvårdslagen koncentrerats på reumatiska och nervösa sjukdomar.

Av verkställd utredning vill det synas, att vården hittills medfört besparing

för pensionsförsäkringen. Resultatet av vården är emellertid i högsta grad beroende

av det riktiga urvalet av patienter. Avgörandet bör lämnas åt chefläkaren på

vårdanstalten, Detta förslag beror i viss mån på möjligheten att få till stånd en

tillfredsställande förberedande undersökning och berör därigenom en fråga av stor

räckvidd för socialförsäkringen, nämligen förhållandet till läkarna. Kommittén

förordar därför tanken pa att anlita särskilda socialförsäkringsläkare, var och en

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

med sitt distrikt, och att deras intyg i regel fordras för pensionering av annan orsak

än ålder eller för vård på pensionsstyrelsens anstalt. I vissa fall t. ex. vid

fullständig blindhet, kan naturligtvis intyg av vilken läkare som helst vara till

fyllest. Då sjukkassa omhänderhaft försörjningen under vissa år, enligt vad som

kommer att föreslås i det följande, torde icke heller undersökning av socialförsäkringsläkare

erfordras. Såsom socialförsäkringsläkare kan säkerligen utan olägenhet

användas läkare med annan befattning. Det är således, säger kommittén, icke

fråga om att upprätta någon ny kår av befattningshavare utan endast om att bland

redan befintliga utvälja ett antal, som genom ökad befattning med socialförsäkringsfrågor

komma att förvärva speciell skicklighet i handläggningen av dylika

frågor.

Sj ukförs Skrin gen.

Kommittén granskar först frågan om obligatorisk sjukförsäkring av mindre omfattning

och frågan om kollektiv sjukförsäkring, men avvisar båda dessa förslag.

Den typ inom den svenska sjukkasserörelsen, som hittills uppnått det bästa resultatet,

är enligt de av kommittén inhämtade upplysningarna en lokal kassa, vilken

arbetat sig till att faktiskt vara ensam inom ett visst område. Denna typ talar

för, att sjukförsäkringsverksamheten decentraliseras i lokala kassor, med iakttagande

av att endast en kassa inom varje arbetsområde erhåller statsunderstöd.

Sjukkassornas skyldighet skulle icke sträcka sig längre än till kontant sjukhjälp.

Genom förslaget att sjukkassorna skulle bliva ansvariga för sjukhjälp under en period

av tre år torde deras intresse dock bliva inriktat på att i förekommande fall

sörja för såväl läkarvård och läkemedel som sjukhusvård, i den mån dessa kunna

anses behövliga för att påskynda den sjukes tillfrisknande. Indirekt komme således

förslaget att befordra sjukförsäkringens utveckling på denna punkt. Med den

ståndpunkt kommittén sålunda intagit anser den klart, att någon statlig reglering

av förhållandet mellan sjukkassorna och läkarkåren icke påkallas. Sjukhjälp är

avsedd att icke utgå med mindre förlusten av arbetsförmågan varat mer än tre

dagar, dagen för förlustens inträdande inräknad. Tillsyningsmyndigheten över

sjukkassorna bör förläggas till pensionsstyrelsen. Statsbidraget bör, under förutsättning

att organisationen ändras på föreslaget sätt, ökas per sjukdag från 25 öre

till 33 öre, och även medlemsbidraget höjas förslagsvis med en krona.

Olycksfallsförsäkringen.

Ingen ändring föreslås i försäkringens omfattning, sådan denna är bestämd i

1916 års lag. Karenstiden bör inskränkas från 35 till 14 dagar. För den sålunda

förkortade karenstiden skulle olycksfallsförsäkringens centrala organ ej heller få

meddela frivillig försäkring. Det skulle emellertid vara tillåtet för arbetsgivarna

att teckna försäkring för karenstiden i statsunderstödd sjukkassa under förutsättning

av dess tillsyningsmyndighets medgivande och även, såsom för närvarande

är fallet, att i vanligt försäkringsbolag försäkra sina arbetare för karenstiden. Sjukkassa

föreslås även få giva försäkring jämväl för tiden 15—63 dagen efter olycksfallet.

Organisationsförslaget.

Hela den sociala olycksfallsförsäkringen överlämnas till en inrättning av blandad

statlig och privat karaktär, i vars högsta ledning såväl staten som arbetsgivarna

och de försäkrade arbetarna skola vara representerade. Försäkringsrådet och

16—252409. Bilaga till Kun$l. Proposition.

opaginerad Kontrollera mot PDF

242

riksförsäkringsanstalten skola upphöra. I stället inrättas riksförsäkringsverket,

bestående av dels försäkringsinrättningen av mera privat karaktär, dels ock av olika

statliga prövningsnämnder såsom 1) sjukhjälpsnämnd, 2) riksförsäkringsnämnd å

tre sektioner; en livräntesektion, vari en läkare är ledamot, en försäkringsteknisk

sektion och en juridisk sektion, 3) en besvärsavdelning. Därjämte överflyttas nuvarande

yrkesinspektionsavdelningen dit såsom en särskild yrkesinspektionsavdelning.

Försäkringsavdelningens högsta ledning skall utövas av riksförsäkringsstämman,

som utser direktion, som i sin tur tillsätter direktör.

De hörda läkarföreningarna hava beträffande pensionsförsäkringen och särskilt

dess sjukvårdande verksamhet framhållit, bland annat, att man bör framgå med

största försiktighet och så litet som möjligt avgränsa sagda verksamhet från landets

övriga sjukvård. Den bör då även vara underordnad samma myndigheter, som

hava att tillse och leda all annan sjukvård.

En annan allmän anmärkning gäller nuvarande formulär till läkarintyg för försäkringsverksamhet.

De äro icke så fullständiga att den prövande myndigheten

och dess läkare kunna träffa ett riktigt avgörande i alla fall. Utom göda och tydliga

formulär till läkarintyg böra även utförliga anvisningar för läkarna utfärdas.

Dessa önskemål stå i närmaste samband med de hörda läkarföreningarnas anmärkningar

mot förslaget att anställa så kallade socialförsäkringsläkare. Sådana

särskilda läkare anse de alldeles onödiga och därjämte föranleda åtskilliga olägenheter

i stället för de fördelar, som avsetts skola vinnas. Landets tjänsteläkarkår

äger tillräcklig kompetens att efter utfärdade direktiv fullgöra en försäkringsläkares

skyldigheter.

Beträffande sjukförsäkringsförslaget har framhållits, att läkarvalet bör vara

fritt.

Av stadsläkarföreningens styrelse har särskilt betonats, att det lämpligaste vore

att inrätta obligatoriska sjukkassor, där de försäkrade vid arbetsförmåga finge

lämplig sjukpenning och sina kostnader för medicin och läkare till större delen ersatta.

Skulle sådana sjukkassor nu icke kunna inrättas, borde den frivilliga sjukkasseverksamheten

i första hand understödjas. Såsom en övergång till obligatoriska

sjukkassor föreslås för en del ömmande fall statsbidrag åt sjukkassemedlem till läkarvård

och medicin, eventuellt även till avgifter.

De mindre olycksfallen böra omhändertagas av sjukkassorna; de olycksfall, som

betinga varaktig invaliditet böra såsom hittills regleras genom försäkring i en centralanstalt.

Karenstiden föreslås till tre dagar, utan ersättning för de tre första

dagarna av arbetsoförmåga.

Slutligen har centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund uttalat sin vissa förhoppning,

att om kommitténs förslag blir föremål för bearbetning vare sig nya

lagförslag komma att utarbetas eller förordningar på administrativ väg att utfärdas,

vilka beröra läkarnas förhållande till socialförsäkringen, läkarkåren måtte

genom någon dess representant bliva satt i tillfälle att härvid medverka och att

Sveriges läkarförbund, som centralstyrelsen företräder, måtte få bli i tillfälle att

avgiva utlåtande över de förslag, som kunna komma att framläggas.

När medicinalstyrelsen nu har att avgiva yttrande över det mycket omfattande

förslaget, får styrelsen framhålla, att tiden varit allt för knapp för att hinna i detalj

pröva detsamma. Sålunda är medicinalstyrelsen ej beredd att nu avgiva detaljerat

yttrande över organisationsförslaget. Det synes dock, som om detta förslag

giver socialförsäkringen alltför oviss framtid. Man måste säga, att den

enskilda försäkringsverksamheten i vårt land varit till stort gagn och sannolikt

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

även, till följd av den statliga kontrollen, vunnit en sådan fasthet och trygghet för

försäkringstagare, att Sverige i det avseendet står i främsta ledet. Det hade därför

enligt medicinalstyrelsens mening varit lyckligare, om kommittén föreslagit ett

vidare utbyggande av nu befintlig organisation på området. Säkerligen hade några

större förändringar ej behövt vidtagas, och man hade då haft en säker, beprövad

grund att bygga på, vilket man ju ej kan säga, att det nu föreliggande förslaget

har.

Kommittén har haft till uppgift att se till, huru det vore möjligt att nedbringa

statens utgifter utan allt för stora offer av viktiga statsintressen. »Det är därför

nödvändigt att tillse, att de begränsade tillgångar, som stå till buds, användas just

för det verkliga behovet och utan onödiga förvaltningskostnader.» Det är sannolikt,

att den föreslagna organisationen skulle medföra en besparing för staten,

men detta har uppnåtts därigenom, att man lagt desto större kostnader och ökat arbete

på lokala myndigheter och enskilda institutioner. Man kan således ej finna,

att förslaget medför en besparing för landet. Det synes snarare, som om förslaget

skulle skapa en onödigt dyr organisation och som om man på enklare och bättre

sätt skulle kunna göra besparingar »utan allt för stora offer av viktiga statsintressen».

Medicinalstyrelsen anser sig även böra gorå en annan allmän anmärkning emot

förslaget, nämligen den att läkarerfarenheten blivit skjuten väl mycket åt sidan,

såväl vid förslagets utarbetande som ock i den organisationsplan, som sålunda blivit

utredningens resultat, och i likhet med de hörda läkarföreningarna måste medicinalstyrelsen

uttala sina betänkligheter mot, att allt flera delar av hälso- och

sjukvård lösryckas från medicinalstyrelsens verksamhetsområde, vilket måste medföra

ökade kostnader och minskad sakkunskap, enär medicinalstyrelsen förfogar över

betydligt större och mera mångsidiga resurser, vad praktisk medicinsk erfarenhet

beträffar, än den som står andra institutioner till buds.

Kommitténs förslag beträffande pensionsförsäkringen innebär väsentliga förbättringar

på de punkter, där reformer äro mest av nöden, särskilt gäller detta avgiftspensionernas

höjande.

Beträffande de i samband med omnämnandet av pensionsstyrelsens sjukvårdande

verksamhet av kommittén framställda förslagen får medicinalstyrelsen anföra följande.

Det synes ej kunna medföra annat än fördel, att chefläkaren på sjukvårdsanstalt

får med hänsyn till fallets lämplighet för anstaltsvård avgöra om patients intagande

eller ej.

Kommittén anser sig, av vissa anförda skäl, böra förorda, att man upptager tanken

på att anlita särskilda socialförsäkringsläkare, var och en med sitt distrikt.

De hörda läkarföreningarna hava livligt avstyrkt denna tankes realiserande och medicinalstyrelsen

instämmer med dem. Kommittén nämner intet om sättet för sådana

läkares tillsättning, om deras avlöning, tjänstgöringsområden m. m. Medicinalstyrelsen

kan ej finna tillräckliga skäl anförda för, att våra nuvarande tjänsteläkare

ej skulle kunna anförtros avgivande av intyg i försäkringsverksamheten.

Även i detta fall torde det givet vara bättre att bygga på det bestående och ej försöka

skapa något nytt. Läkarinstruktionens § 37 lyder i sin första del sålunda:

»Intyg som på enskild persons begäran av provinsialläkare utfärdas, skall grunda

sig på föregången undersökning samt, med angivande av dess ändamål vara i så

bestämda och tydliga ordalag avfattat, att läkarens åsikt med visshet kan av intyget

inhämtas.» Det är endast i ytterst få fall, som till medicinalstyrelsens kännedom

kommit, att tjänsteläkare gjort sig skyldig till någon försummelse i berörda

avseende, och från de statens verk, som hava försäkringsverksamhet till uppgift,

har ej anmälts, att missförhållanden föreligga. Däremot anser även medicinalstyrelsen,

att det vore till gagn, om vissa direktiv utfärdades i saken och intygsformulär,

om så visar sig behövligt, ändrades. Intygsformulären skola fastställas av

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

vederbörande verk i samråd med medicinalstyrelsen, men även ovannämnda direktiv

höra avfattas under samverkan med medicinalstyrelsen. Det har vidare framhållits

av läkarföreningarna beträffande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet,

att man bör framgå med största försiktighet och så litet som möjligt avgränsa

sagda verksamhet från landets övriga sjukvård. Med instämmande häri

får medicinalstyrelsen erinra om, att kommittén tydligt framhåller, att erfarenheten

från pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet, vad resultat och kostnader

beträffar, ännu är alltför kort. Det bör då också vara angeläget, att man går fram

med största försiktighet. Säkerligen vore det också till nytta, att samverkan ägde

rum mellan medicinalstyrelsen och de ämbetsverk, som även hava hälso- och sjukvård

bland sina arbetsuppgifter.

Medicinalstyrelsen anser sig emellertid böra mera ingående kritisera särskilt en

detalj av de föreslagna ändringarna i pensionsförsäkringen nämligen förslaget att

pensionstillägg eller understöd icke skulle utbetalas till personer, som förklarats

för invalider på grund av sinnesslöhet eller sinnessjukdom, och anser sig styrelsen

icke kunna tillstyrka detta förslag. Dess realiserande skulle medföra en undantagsställning

för nämnda personer, som beträffande sinnessjuka i många fall

skulle kunna menligt inverka på deras sjukdom. Ofta inträffar det, att de sinnessjuka

icke inse sin sjukdom och icke anse sig sjuka; skulle sådana individer

till en början bliva förklarade för invalider på grund av sinnessjukdom och i

samband därmed berövas en förmån, som kommer andra människor till godo, är

det lätt att inse, att de sjuka skulle få ett gott stöd för uppfattningen om förmenta

förföljelser. Många sinnessjuka och även bildbara sinnesslöa kunna i likhet med

andra medborgare beredas en lämplig vård hos anhöriga med tillhjälp av de sjuka

tillkommande pension eller understöd. Härtill kommer, att ett berövande av

pensionen kan tänkas få en sådan följd, att behov av vård å anstalt för dessa

sjuka uppstår, en påföljd som med nuvarande trängsel på sådana anstalter icke är

önskvärd och för övrigt skulle innebära ökade utgifter för statsverket.

Vad beträffar de obildbara sinnesslöa måste medgivas, att på dem icke kan

tillämpas pensionsförsäkringens grundmening att bereda försörjning under värdigare

former än fattigvård. För dem är det likgiltigt, vem som bekostar deras

underhåll, men tillämpningen på dem av kommitténs förslag förutsätter en uppdelning

av de sinnesslöa i bildbara och obildbara, som, då det gäller gränsfall, ofta

nog skulle bliva godtycklig.

Slutligen vill styrelsen i detta hänseende framhålla, såsom redan ovan anförts

i allmänna synpunkterna, att kommitténs förslag icke innebär en besparing; det

medför endast en överflyttning av kostnaderna för omskrivna personers vård från

staten till annan myndighet; av allmänna medel måste i varje fall kostnaderna

bestridas.

Om styrelsen på ovan anförda skäl icke anser sig böra tillstyrka, att de sinnessjuka

helt berövas pensionstillägg och således i pensionsavseende placeras i en särklass

tillsammans med sådana försumliga eller förfallna individer, som omförmälas

i 9 § a), b) och c) av lagen om allmän pensionsförsäkring, synes det dock

skäligt, att pensionstillägg icke utbetalas för tid, varunder pensionstagare åtnjuter

vård å statens sjukvårdsanstalter antingen avgiftsfritt eller mot avgift, som

allenast täcker en mindre del av vårdkostnaden, det vill säga vad statens hospital

och asyler angår, patienter i tredje betalningsklassen. Därest åter sådan patient

erlägger avgift, som ersätter hela eller större delen av vårdkostnaden, synes icke föreligga

anledning att indraga pensionstillägget. Enligt 9 § i dess nuvarande lydelse

skall för tid, varunder pensionstagare är intagen i allmän sjukvårdsanstalt, anstalten

äga uppbära honom tillkommande pensionstillägg samt därav tillgodogöra

sig kostnaderna för vården. Det har emellertid visat sig, ätt tillämpningen av

denna bestämmelse stött på vissa svårigheter. Dels har tvekan förefunnits, huruvida

ifrågavarande bestämmelser innebära rätt för sjukvårdsanstalt att tillgodogöra

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

sig pensionstillägget såsom gottgörelse för den del av vården, som icke täckes av

den för patienten erlagda avgiften, eller huruvida bestämmelsen endast innefattar

rätt att av pensionstillägget, så långt detta förslår, göra sig betald för själva

avgiften. Dels bar svårighet förefunnits för sjukbusförvaltningarna att avgöra,

huru stor del av de fastställda pensionerna utgöras av avgiftspension och huru

stor del är att anse såsom pensionstillägg. Slutligen har det varit förenat med

svårighet för sjukbusförvaltningarna att förskaffa sig vetskap om, vilka å sjukhuset

intagna patienter åtnjuta pensioner. I följd av dessa förhållanden torde vederbörande

sjukbusförvaltningar endast i ringa omfattning hava begagnat sig av

den i ovannämnda paragraf omförmälda rätten att uppbära pensionstillägg för å

sjukhusen intagna patienter. Styrelsen bar också under åberopande av ovannämnda

förhållanden i den 25 februari 1916 avgivet utlåtande över en av sinnessjukstadgekommittén

den 25 oktober 1915 gjord framställning om ändring av 9 § pensionslagen

föreslagit, att omförmälda bestämmelse skulle upphävas. Något beslut

i anledning av sagda hemställan lärer emellertid ännu icke hava meddelats. Den

dubbelbetalning från statens sida, som får anses ske genom utbetalning av pensionstillägg

till sådana patienter å statsanstalterna, vilkas vård helt och hållet eller

till större delen redan bestrides av statsmedel, synes styrelsen på enklaste sätt kunna

undanröjas därigenom, att pensionstillägg icke utgår för tid, varunder dylik patient

åtnjuter vård å statsanstalt. Vederbörande anstaltsförvaltning skulle då för varje

kvartal till pensionsstyrelsen insända förteckning över anstaltens ifrågavarande patienter,

varefter pensionsstyrelsen för de å förteckningen upptagna patienter, vilka

vore pensionstagare, innehölle den del av pensionerna, som enligt pensionsstyrelsens

prövning utgjorde pensionstillägg. Därest dylik pensionstagare äger anhöriga,

som för sitt uppehälle äro beroende av honom, synas dock dessa höra medgivas rätt

att under tiden uppbära pensionstillägget.

Medicinalstyrelsen kan helt instämma med kommittén i dess omdöme om bristerna

i sjukförsäkringens nuvarande organisation. Sjukkasseväsendet saknar den fasta

organisation, som bör eftersträvas, och sjukhjälpstiden är i regel för kort. Reformer

äro därför behövliga. Men om kommitténs förslag i sådant syfte är det

bästa, torde vara tvivel underkastat. Även här vill kommittén skapa ett slags monopol

med endast statsunderstödd sjukkassa på varje ort. Det synes medicinalstyrelsen,

som om sjukkasseväsendet borde göras till föremål för en grundlig, fullt

sakkunnig utredning. Enligt styrelsens mening böra stat och kommun stödja och

övervaka den enskilda sjukkasseverksamheten. Principen om fritt läkarval bör upprätthållas,

och medicinalstyrelsen anser sig därför kunna förorda, att sjukkassa i

regel endast utbetalar sjukhjälp, men ej betalar läkarvård och medicin, men att,

som nyss framhållits, sjukhjälpstiden förlänges, möjligtvis i samband med att karenstiden

även utsträckes.

Beträffande olycksfallsförsäkringen föreslår kommittén, att såväl riksförsäkringsanstalten

som bolagen skola upphöra med sin försäkringsverksamhet och denna

övertagas av en monopolanstalt av »blandad» typ, riksförsäkringsverkets försäkringsavdelning.

I fråga om lagens ersättningsbestämmelser föreslår kommittén huvudsakligen

följande ändringar:

1) karenstiden förkortas till 14 dagar,

2) sjukpenningen bestämmes efter enklare grunder än nu.

Dessutom framhåller kommittén kraftigt, att invaliditeten bör bedömas på mindre

schablonmässigt sätt än hittills, att mycken omsorg bör ägnas åt åtgärder för arbetarskydd

och reaktivering och att sjukhjälpsverksamheten bör så vitt möjligt decentraliseras

genom att överlämnas till lokala sjukkassor.

Medicinalstyrelsen har ej anledning förmoda, att en monopolisering av olycksfallsförsäkringen

skulle vara till gagn för landet. Särskilt kommitténs förslag rörande

olycksfallsförsäkringens organisation måste väcka betänkligheter, då det avser

att helt störta det nuvarande och skapa något nytt, ovisst, oprövat och täm
-

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

ligen konturlöst. Kommitténs förslag i ämnet synes för övrigt giva goda uppslag.

På grund av vad här ovan anförts, anser medicinalstyrelsen sig ej kunna tillstyrka

bifall i huvudsak till kommitténs förslag utan anser en omarbetning i väsentliga

punkter nödvändig och att, om en sådan kommer till stånd, läkarens erfarenhet på

området redan under beredningens stadium utnyttjas.

Remissakten samt de tre läkarföreningarnas yttranden överlämnas härjämte.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit medicinalråden

H. Stenbeck, F. Bissmark och E. Edén samt t. f. byråchefen F. von Dardel.

Stockholm den 14 maj 1925.

F. Block.

Underdånigst:

B. BUHRE.

E. A. Bastman.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund.

Med anledning av medicinalstyrelsens anhållan att centralstyrelsen för Sveriges

läkarförbund ville avgiva yttrande över ett av statens besparingskommitté den 19

februari 1925 avgivet betänkande angående socialförsäkringens organisation, får

centralstyrelsen vördsamt anföra följande.

Centralstyrelsen har ej anledning att närmare ingå på de förändringar av pensionsförsäkringen,

sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen som av besparingskommitten

företagits, utan vill endast beröra enstaka detaljer beträffande läkarnas

ställning i de olika förslagen.

Beträffande pensionsförsäkringen framhåller kommittén den störa vikten av att

alla nödiga läkarundersökningar göras så fullständiga som möjligt.

De läkarundersökningar, som vanligen ifrågakomma, gälla dels personer, vilka

lida av sådan sjukdom, att de genom lämplig vård å anstalt eller på annat sätt

kunna tänkas ernå ökad arbetsförmåga, dels dem, som i större eller mindre grad

äro varaktigt oförmögna till arbete och därför söka pension.

För intagning på pensionsstyrelsens sjukvårdsanstalter fordras f. n. intyg av legitimerad

läkare, vilket genom pensionsnämndernas ordförande insändas till pensionsstyrelsen,

som avgör ärendet. Denna procedur anser kommittén på angivna

skäl böra ändras så att läkarintyget i stället överlämnas till chefläkaren på anstalten,

som avgör huruvida den sökande bör intagas eller icke. Mot detta intagningssätt

har centralstyrelsen ej något att anmärka, dess hellre som sådant tillvägagående

är det för svensk sjukvård vanliga. Men vill centralstyrelsen framhålla

vikten av att formulären till intyg göras så detaljerade och överskådliga att anstaltsläkaren

av dem kan få tydlig ledning vid avgörandet om intagning. För erhållande

av pension fordras f. n. intyg av legitimerad läkare, att sökanden är fullständigt

oförmögen till arbete eller att arbetsförmågan är i mycket hög grad nedsatt

samt att ovan angivna förlust eller nedsättning av arbetsförmågan kan betraktas

såsom varaktig d. v. s. sannolikt för framtiden bestående.

I detta förfarande föreslår kommittén den ändringen att ej vidare varje legitimerad

läkares intyg skulle godtagas annat än i vissa fall såsom vid ålder, fullständig

blindhet och dylikt, men att i alla övriga fall måste fordras intyg av särskilt

kvalificerad läkare, som kommittén kallar socialförsäkringsläkare.

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Centralstyrelsen har i detta avseende en annan uppfattning.

Kommittén säger att det är av synnerlig vikt att läkaren vid utfärdandet av pensionsintyg

för invaliditet icke blott ingående undersöker fallet, utan även noggrant

väger sina ord, när lian avfattar intyget; lian bör ock vara väl förtrogen med vad

som förstås med invaliditet i pensionslagens mening.

Centralstyrelsen kan ej förstå, att en vanlig legitimerad läkare skulle ba anledning

att mindre ingående undersöka sina sjukdomsfall, ej heller mindre noggrant

väga sina ord än just socialförsäkringsläkarna. Anmärkningen att den läkare som

gör undersökningen bör vara väl förtrogen med vad som förstås med invaliditet i

pensionslagens mening har fog för sig, men torde förvärvandet av den kunskapen ej

vara svårare än att varje legitimerad läkare, »med den höga ståndpunkt den allmänna

läkarutbildningen i Sverige intager», lätt kan sätta sig in däri. Att just

avgivandet av intyg för erhållande av pension på grund av invaliditet skulle vara

svårare än de otaliga övriga intyg och utlåtanden som läkarna ständigt och jämt

måste avgiva, kan centralstyrelsen ej fatta.

Visserligen kan måhända så vara förhållandet att i ett eller annat fall den undersökande

läkaren ej har den rätta kännedomen om avgivande av sagda intyg, men

anser centralstyrelsen att denna brist lättast bleve avhjälpt därigenom att undervisning

om avgivande av sådana intyg och över huvud taget om hela den sociala

lagstiftningen i vad mån den berör läkarens yrke införes som ett led i den allmänna

läkarutbildningen; mycket torde under nuvarande förhållanden också kunna vinnas

genom meddelande av »upplysningar och råd» till läkarna genom pensionsstyrelsens

försorg.

Kommittén yttrar, att, som nu är förhållandet, läkaren ofta saknar personlig

kännedom om den, som söker honom för att begära intyg. Centralstyrelsen kan ej

finna, att förhållandet blir bättre efter tillsättande av socialförsäkringsläkare.

Dessa, som väl i de flesta fall icke äro bosatta i den sökandes hemort, komma tvärtom

mycket mera sällan att inneha den behövliga personalkännedom än läkarna i

hemorten, vilka ju stå i ständig beröring med befolkningen inom sina resp. verksamhetsområden,

och finner centralstyrelsen det uppenbart att den läkare, som

skött den intygssökande, i de allra flesta fall är mera kompetent att avgiva utlåtande

om hans hälsotillstånd än en främmande läkare.

Kommittén framhåller vidare att det kan hända att en sökande stundom blir nödsakad

att företaga en kanske lång och besvärlig resa för att nå en socialförsäkringsläkare.

Centralstyrelsen håller före att så icke kommer att ske blott stundom utan i regel

; skulle nämligen kommitténs avsikt kunna nås, att socialförsäkringsläkarna skola

kunna förvärva någon mera omfattande erfarenhet, fordras givetvis att endast

ett rel. fåtal sådana läkare förordnas. Den intygssökandes resor måste på den grund

ofta bli både långa och besvärliga, dess mera beklagligt som det gäller gamla, sjuka

och lytta, vilka mången gång ha svårt att förflytta sig eller transporteras ens till

närmaste läkare. Centralstyrelsen kan ej finna annat än att sådant förfarande är

olämpligt, att ej säga obarmhärtigt.

Att kommittén haft en viss känsla för dessa svårigheter framgår av dess yttrande

att exempelvis i Lappland och liknande landsdelar det sannolikt bleve nödvändigt

att såsom socialförsäkringsläkare förordna så gott som alla inom området boende

läkare.

En annan och mycket betydande svårighet bjuder tillsättningen av socialförsäkringsläkarna;

ej gärna kunna de tillsättas av pensionsstyrelsen, ej ens efter samråd

med dess centrala läkare, då givetvis Sveriges läkarkårs meriter i dessa och

andra avseenden är pensionsstyrelsen fullkomligt okänd. Tillsättningen måste då

ske genom medicinalstyrelsen, men har centralstyrelsen den uppfattningen att medicinalstyrelsen

skulle få mycket svårt att fullgöra ett sådant uppdrag, då det skulle

gälla att utvälja just sådana läkare, som särskilt skulle lämpa sig att utskriva pen
-

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

sionsbetyg i och för invaliditet, i motsats mot alla andra undersökningar och

intyg.

Skulle emellertid avgivandet av invaliditetsintyg överlämnas till någon särskild

grupp av läkare — eu åtgärd som centralstyrelsen på intet sätt anser varken vara

önskvärd eller av behovet påkallad — finner centralstyrelsen det uppenbart att det

bör anförtros åt tjänsteläkarna, vilka dels ju äro stationerade relativt tätt i landet,

dels till följd av sin tjänsteverksamhet och ämbetsställning äro skyldiga till och

hava vana vid att avgiva intyg av skilda slag.

Att i tveksamma och svarbedömliga fall den pensionssökande på allmän bekostnad

bör kunna inremitteras till sjukvårdsanstalt, finner centralstyrelsen välbetänkt.

Däremot synes det centralstyrelsen erforderligt att de tämligen summariska blanketterna

till läkarintyg för ansökan om pension på grund av invaliditet gjordes

mera utförliga och detaljerade, samt möjligen att läkarintygen, där så ansågs behövligt,

underkastades granskning av hos pensionsstyrelsen anställd läkare, varvid

ju även vid behov komplettering kunde infordras.

^ Centralstyrelsen vill i detta sammanhang uttrycka det särdeles önskvärda i att

såväl de centrala läkarna i pensionsstyrelsen som läkarna vid pensionsstyrelsens

sjukvårdande anstalter ställas i subordinationsförhållande under medicinalstyrelsen.

Beträffande sjukförsäkringen framhåller kommittén att någon statlig reglering

av förhållandet mellan sjukkassorna och läkarkåren icke påkallas. Läkarvårdens

ordnande vid sjukkassorna blir en angelägenhet som på lämpligt sätt får ordnas

mellan sjukkassorna och läkarkåren.

För olycksfallsförsäkringen framhåller kommittén behovet av läkarnas medverkan

och intresse samt förordar att på för ändamålet lämpliga orter finnes tillgång

till särskilda läkare, vilka haft tillfälle att sätta sig in i principerna för skaderegleringsverksamheten,

för kontroll och specialundersökningar av olika slag, för bedömande

i erforderliga fall av arbetsförmågans nedsättning samt frågor rörande

specialvård, anpassning, yrkesutbildning m. in., och föreslår kommittén att de för

pensionsförsäkringen föreslagna socialförsäkringsläkarna skulle användas även för

detta ändamål.

På ovan anförda skäl finner centralstyrelsen sådan anordning olämplig.

Då emellertid enligt redan vunnen erfarenhet såväl i vårt eget land som i ännu

högre grad, såsom kommitterade anföra, i Holland, där denna del av försäkringsorganisationens

verksamhet synes hava blivit synnerligen väl beaktad, de s. k. reaktiveringsfrågorna

hava en stor betydelse, synes det centralstyrelsen lämpligt att

olycksfallsförsäkringsorganisationens läkare finge befogenhet att i varje fall för

sig, när så ansåges behövligt, för konsultation hänvisa den skadade till sådana läkare

som genom speciella kvalifikationer och lokala förhållanden ägde särskilda

förutsättningar att bedöma fallet i fråga.

Yad slutligen beträffar kommitténs förslag om ordnandet av läkarvården med

centralläkare vid olycksfallsförsäkringsavdelningen har centralstyrelsen ej något att

anmärka, dock med samma förbehåll om dessa läkares ställning till medicinalstyrelsen,

som ovan föreslagits beträffande motsvarande läkare hos pensionsstyrelsen.

Besparingskommittén anför beträffande läkarnas betydelse för pensionsförsäkringen

att på läkarnas utlåtande och omdöme komma försäkringens riktiga funktionerande

och dess ekonomi till stor del att hänga. Utan gensaga äger detta

kommitténs omdöme minst lika hög grad av giltighet beträffande de båda andra

grenarna av socialförsäkringen, vilka kommitténs betänkande omfattar. Vid sådant

förhållande borde ock läkarna kunnat hava rätt förvänta, att någon representant

för dem tagits till råds vid de överläggningar, som ägt rum inom kommittén.

Centralstyrelsen får därför uttala sin vissa förhoppning, att, om kommitterades

förslag blir föremål för bearbetning, vare sig nya lagförslag komma att utarbetas

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

eller förordningar på administrativ väg att utfärdas, vilka beröra läkarnas förhållande

till socialförsäkringar, läkarkåren måtte genom någon dess representant bliva

satt i tillfälle att härvid medverka och att Sveriges läkarförbund, som centralstyrelsen

företräder, måtte få bli i tillfälle att avgiva utlåtande över de förslag, som

kunna komma att framläggas. Den tid, som stått centralstyrelsen till förfogande

för avgivande av yttrande, har varit så kort, att centralstyrelsen måst begränsa

detta till vad ovan anförts.

Slutligen får centralstyrelsen vördsamt hemställa att Kungl. medicinalstyrelsen

måtte bifoga detta centralstyrelsens yttrande eget utlåtande över detta betänkande.

Stockholm den 15 april 1925.

Å centralstyrelsens för Sveriges läkarförbund vägnar:

ISRAEL HEDENIUS.

Ordförande.

Gottfrid Törnell.

Svenska provinsialläkarföreningens styrelse.

Sedan Kungl. medicinalstyrelsen i skrivelse den 2 mars 1925 anhållit att Svenska

provinsialläkarföreningens styrelse (nedan benämnd styrelsen) måtte snarast

möjligt och senast den 15 nästkommande april till kungl. styrelsen avgiva yttrande

över ett av statens besparingskommitté den 19 februari 1925 avgivet betänkande

angående socialförsäkringens organisation, får styrelsen härmed vördsamt anföra

följande.

På grund av den korta tid, som tillmätts för berörda yttrandes avgivande, har

styrelsen icke kunnat närmare ingå på en del frågor, som dock beröra föreningens

medlemmar rätt så nära.

Beträffande sjukkasseverksamheten vill styrelsen uttala den allmänna åsikten, att

kommitténs förslag synes principiellt riktigt och borde vara ägnat att bringa reda

i det virrvarr, som nu är rådande härvidlag. Den splittring, som sålunda varit till

finnandes, har tvivelsutan bidragit till att minska förtroendet för sjukkasseverksamheten

och på så sätt verkat hämmande på densammas utveckling.

Med tanke på att läkarvård numera överallt i landet kan erhållas utan större

kostnad måste man också ge kommittén rätt i, att fri läkarvård knappast kan sägas

vara nödvändig för bemedlade sjuka. Obemedlade erhålla redan fri läkarvård på

fattigvårdens bekostnad. Ett närmare samarbete mellan fattigvård, sjuk-, pensions-

och olycksfallsförsäkring enligt kommitténs förslag synes helt enkelt nödvändigt,

då nämnda institutioners verksamhet icke blott ligger varandra mycket

nära, utan även i vissa delar sammanfaller.

En annan del av förslaget, som erbjuder ett betydande intresse, är frågan om

pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet. Styrelsen anser sig emellertid icke

nu böra eller kunna närmare ingå härpå, men vill dock såsom sin mening uttala,

att man bör framgå på den inslagna vägen endast med största försiktighet och så

litet som möjligt avgränsa denna verksamhet från landets övriga sjukvård.

Av alldeles särskilt intresse för provinsialläkarna är besparingskommitténs förslag

om anställande av socialförsäkringsläkare. Tyvärr äro kommitténs åsikter

härom så vagt framställda att det knappast är möjligt bilda sig ett omdöme om vart

kommittén egentligen syftar. Någon fristående organisation med särskilda läkare

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

anställda uteslutande för arbete med socialförsäkringen säger sig kommittén icke

åsyfta, utan skulle det endast bliva fråga om att bland redan befintliga läkare utvälja

ett visst antal, som genom ökad befattning med socialförsäkringsfrågor komme

att förvärva speciell skicklighet i handläggning av dylika frågor. Det angives

icke ungefär huru stort område, som skulle falla under varje socialförsäkringsläkares

verksamhet, men av vad som framgår i betänkandet å sidan 213, där det förutsättes

att rätt så långa och besvärliga resor skulle för den sjuke komma i fråga, får

man stöd för antagandet att läkarnas verksamhetsområden skulle bliva relativt

störa. Dessa läkare skulle således syssla med alla grenar av här avsedd försäkringsverksamhot.

Hur omfattande denna verksamhet kommer att bliva undandrager

sig bedömande, men avgivande av en stor del av intygen jämte utförande av föregående

undersökning skulle tydligen åligga dem. Denna uppfattning får man åtminstone

av vad som säges å sidan 213 näst sista stycket: »naturligtvis kan det

icke förnekas en sökande att vända sig till en annan läkare för att få ett intyg och

i vissa fall kan även ett sådant vara tillfyllest. Men sökanden utsätter sig därvid

alltid för risken, att ett av annan än en socialförsäkringsläkare utfärdat intyg icke

godtages.» Huruvida en läkare vid sidan av sin verksamhet i övrigt på ett tillfredsställande

sätt skulle kunna utföra ett dylikt arbete inom pensions-, olycksfallsoch

sjukkasseverksamheten, helst då hans distrikt troligen avses ganska stort, måste

vara tvivel underkastat.

Intet finnes antytt om vilka läkarkategorier, som skulle anses särskilt skickade

att bekläda dessa tjänster. Det kan väl ändå knappast vara meningen, att pensionsstyrelsen

eller det föreslagna riksförsäkringsverket skulle själva utan sakkunnigt

bedömande utse dessa läkare. Om tillsättningen skulle göras av verken, kan man

knappast fa någon garanti för att till befattningen utses lämpliga innehavare.

_ Antydningar om avlöningsförhållanden saknas ävenledes. Ersättning åt socialförsäkringsläkare

enligt nu gällande taxa för intyg torde emellertid knappast vara

tillfyllest. Kommittén har föranletts till detta förslag om särskilda socialförsäkringsläkare

på grund av att i en del fall pensionering skulle ha skett tidigare än då

verklig varaktig arbetsoförmåga skulle ha inträtt, vilket förhållande skulle berott

på felaktiga läkarintyg. Hur många för tidiga pensioneringar på grund av oriktiga

intyg, som kommit till kännedom, och den ekonomiska betydelsen härav meddelas

icke. Förmodligen måste det röra sig om rätt få fall och relativt obetydliga

belopp. Säkerligen får man också, vilka läkare som än utfärda intygen, räkna

med att dylika misstag kunna göras. Kommittén vill göra gällande att socialförsäkringsläkarna

skulle få tillfälle att lära känna klientelet bättre genom sitt

arbete inom sjukkasseverksamheten. Så skulle väl endast kunna bliva förhållandet

om antalet dylika läkare bleve sa stort att de kunde handhava den övervägande delen

av sjukvården inom distriktet, vilket, som tidigare påpekats, knappast kan hava

avsetts.^ På grund av längre och dyrare resor för de hjälpbehövande till socialförsäkringsläkare

skulle väl dessa läkare snarare få mindre möjlighet att lära känna,

observera och följa klientelet. Gamla eller mycket sjuka patienter kunna icke

forslas till läkare, utan måste besökas av dessa i hemmen. Det är då ekonomiskt

och i övrigt fördelaktigt att närmaste läkare kan anlitas. Möjligen skulle de merkostnader,

som bliva en följd av anlitande av särskilda socialförsäkringsläkare, komma

att överstiga vad som genom »strängare» intyg kunde inbesparas. Systemet

skulle säkerligen också bliva särdeles impopulärt och mången behövande draga sig

för de vidlyftiga anstalterna och på så sätt gå miste om en välbehövlig hjälp, vilket

väl icke heller är meningen. Kommittén anger att ett system liknande det,

som nu föreslagits om socialförsäkringsläkare, sedan länge med framgång praktiserats

i Tyskland. Såvitt styrelsen har sig bekant, hava förhållandena därstädes, åtminstone

mellan läkare och sjukkassor, tvärtom varit ganska olyckliga i sådant hänseende

att misshälligheter och bristande samarbete stundom varit rådande.

Kommittén föreslår att anställandet av socialförsäkringsläkare till en början

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

kunde anordnas endast försöksvis. Härtill vill styrelsen anmärka, att om en riktig

uppfattning skall erhållas, försöken måste givas rätt stor omfattning samt

sträcka sig över tämligen lång tid. Den möjligheten ligger nog nära till hands,

att försöken så småningom resultera i en definitiv organisation, även om några

avgjorda fördelar med en sådan icke kunna påvisas.

Enligt styrelsens mening är kommitténs förslag om anställande av särskilda socialförsäkringsläkare

icke lämpligt för våra förhållanden och lider för övrigt av

så stora brister, att det icke ens försöksvis synes bör komma till utförande. Icke

heller kan styrelsen finna, att sådana bevis förebragts om det nuvarande systemets

olämplighet att behov av ändring härutinnan förefinnes. Däremot vill styrelsen

medgiva, att en viss reglering av förhållandena på området kunna vara påkallade

för vinnande av större likformighet, särskilt beträffande intygens avfattning, och

återkommer styrelsen nedan till denna fråga.

Om emellertid särskilda socialförsäkringsläkare skulle komma att anställas, vill

styrelsen framhålla lämpligheten av att tjänsteläkarna i första hand därvid böra

ifrågakomma och icke en helt ny kategori läkare tillskapas. Tjänsteläkarna få i allmänhet

stor kännedom om sjuklingarna inom distrikten och ha de bästa tillfällen

att följa och observera patienterna. De förvärva också i sin tjänsteutövning vana

att utfärda intyg av varjehanda slag.

Kommittén har föreslagit att socialförsäkringsläkarna skulle noga instrueras, så

att man med full tillförsikt kunde lita till deras intyg. Givetvis vore det ungefär

lika lätt att instruera alla läkare angående avgivande av intyg, som här avses. Om

så redan tidigare skett, hade kanske hela förslaget om socialförsäkringsläkare uteblivit.

Ett försök att på angivet sätt instruera läkarna, särskilt tjänsteläkarna, synes

styrelsen värt att pröva. Styrelsen är också av den uppfattningen, att i tvivelaktiga

fall annan läkare (specialist) skall konsulteras eller den sjuke remitteras

till lämplig anstalt för observation och mera ingående undersökning. Även kunde

å intyget göras anteckning om önskemål, som läkaren i detta hänseende hade, men

av ett eller annat skäl icke kunde få utfört.

Den kontroll över pensionstagare, som kommittén föreslår, synes alltför tungrodd

och dessutom torde den komma att bliva skäligen ineffektiv, då endast några få

pensionsdistrikt årligen kunde undersökas. Kommittén har säkerligen rätt i, att

dessa kontrollresor skulle draga ej obetydliga kostnader, men dess förmodan att de

besparingar i pensionskostnader, som därigenom kunde uppstå, skulle kunna överstiga

resekostnaderna samt avlöningen för tjänstemännen är val alltför osannolik.

Den lokala kontrollen torde vara lämpligast och fullt tillräcklig.

Ett anställande vid försäkringsavdelningen av en eller flera läkare, som helt ägnade

sig åt verksamheten vid verket på sätt som kommittén föreslagit, skulle möjligen

visa sig ändamålsenligt. Dock synes det styrelsen, att ett inrättande av en

undersökningsavdelning vid verket knappast bör vara påkallat. Dels kan vid sådan

avdelning endast ett fåtal av behövliga undersökningar utföras, dels skulle

denna inrättning komma att tjäna i huvudsak ett mera lokalt intresse, då man icke

kan tänka sig att sjuka från hela landet skulle kunna forslas dit. Styrelsen vill

därför även avstyrka detta förslag samt påpeka lämpligheten av att i stället anlita

redan befintliga sjukvårdsinstitutioner, som då vid behov böra utvidgas.

Stockholm den 29 mars 1925.

Styrelsen för Svenska provinsialläkarföreningen:

GOTTFRID TÖRNELL.

Einar Görander.

Gustaf Hagstrand.

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Svenska stadsläkareföreningens styrelse.

I skrivelse av den 2 mars 1925 har medicinalstyrelsen anmodat styrelsen för

Svenska stadsläkareföreningen att avgiva yttrande över ett av statens besparingskommitté

avgivet betänkande angående socialförsäkringens organisation.

Styrelsen för Svenska stadsläkareföreningen anhåller att inledningsvis få framhålla,

att det givetvis på den korta tid, som stått styrelsen till buds, varit omöjligt

att ägna denna vidlyftiga fråga en omfattande och detaljerad behandling. Styrelsen

måste inskränka sig till att behandla några huvudfrågor och har därvid naturligen

utvalt sådana, som ligga nära den verksamhet, som styrelsens medlemmar

utöva.

Besparingskommittén anför, att pensionerna hittills i städerna, icke, såsom man

hoppats, haft till verkan, att i nämnvärd grad minska kostnaderna för fattigvården,

och att detta till stor del beror på att pensionerna varit och äro för små.

Enligt styrelsens erfarenhet är detta riktigt. De gamla och sjuka bli föremål för

fattigvård, sluten eller öppen, oaktat de hava pensioner. Dessa räcka icke till.

Då fattigvården tar hand om pensionärerna, indragas pensionerna i regel till fattigvårdens

kassa. Det hade man nog icke från början avsett.

Om man såsom besparingskommittén föreslår höjer avgifterna, så att de blivande

pensionärerna komma nära under eller intill existensminimum, kan man däremot

hoppas att en avsevärd mängd personer med hjälp av småsysslor, besparingar eller

anhörigas bidrag tillhopa med pensionerna skola kunna reda sig och undgå att

falla fattigvården till last. Om därför staten icke anses kunna väsentligt höja de

s. k. tilläggspensionerna, så torde det vara ofrånkomligt, att, såsom besparingskommittén

föreslår, höja avgifterna.

Beträffande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet har styrelsen liksom besparingskommittén

den uppfattningen, att den varit till välsignelse och nytta, samt

att densamma bör fortfara. Det synes styrelsen att man möjligen skulle kunna ifrågasätta

lämpligheten av stora dyrbara special anstalter. Åtminstone torde de från

besparingssynpunkt icke vara att förorda.

Styrelsen har den föreställningen, att pensionsstyrelsen med samma penningsumma

offrad för ändamålet skulle kunna vinna mera och träffa flera behövande, genom

att såsom ju också nu i stor utsträckning sker, understöda patienters behandling helt

eller delvis vid allmänna kuranstalter och badorter. Styrelsen finner också riktigt,

att, såsom nu sker, huvuddelen av de medel som offras till sjukvårdande verksamhet

utgår till personer lidande av kronisk ledgångsreumatism i tidigt stadium.

Det torde vara mera att vinna med stöd åt dylika patienter än åt nervösa och tuberkulösa.

Styrelsen anser också, att pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet bör vara

underordnad samma myndigheter, som hava att tillse och leda all annan sjukhusvård.

Besparingskommittén berör också i detta sammanhang frågan om läkarbetyg åt

pensionssökande och hjälpsökande och framkastar ett förslag om anställande av

särskilda försäkringsläkare, som ensamma skulle få rätt att meddela intyg. Ja

kommittén förutsätter t. o. m. att de pensionssökande skulle få på pensionsstyrelsens

bekostnad göra »långa resor» för att komma till dessa särskilda läkare.

Yad städerna beträffar torde det icke vara förknippat med några särskilda svårigheter

eller olägenheter att anställa särskilda dylika läkare. I många städer torde

detta önskemål t. o. m. delvis vara fyllt, i det att de läkare, som äro anställda

vid den öppna eller slutna fattigvården få utskriva de allra flesta av dessa intyg.

I varje fall torde det vara lämpligt att i likhet med vad som stadgats om vissa

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

andra intyg, t. ex. ympningslagen, förbehålla hithörande intyg åt tjänsteläkare. För

landsbygden däremot torde förslaget icke vara lyckligt. Att tvinga gamla, sjuka,

ofta orkeslösa personer att fara långa vägar till särskild läkare, låt vara på statens

bekostnad, är ej lämpligt. Och man frågar sig. Om pensions- eller hjälpansökningen

avslås _ vem skall betala resan? Den fattige sökanden eller staten? Intet
dera

alternativet är gott. På landsbygden åtminstone bör var och en sökande få anlita

närmast boende tjänsteläkare för erhållande av betyg.

Det förefaller som om besparingskommittén vid sin kritik av läkarbetygen något

underskattat de svårigheter, som äro förknippade med avgivande av dylika. Avgivandet

av ett pensionsintyg är icke någon matematisk procedur, som måste ge

ett bestämt resultat — ja eller nej. Ett pensionsbetyg skall baseras, dels på patientens

uppgifter, dels på resultatet av undersökningen och slutligen på en kritisk

granskning och värdesättning av vad som befunnits, varvid stort avseende måste

fattas vid sökandens yrke och de kroppsliga och andliga förutsättningar, som detta

kräver av sin utövare. Det är under sådana förhållanden ingalunda att förundra

sig att olika läkares uppfattning om en och samma person kunna utfalla olika

och man får icke av ett sådant förhållande draga den slutsatsen, att den ene eller

den andre läkaren haft alldeles orätt eller förfarit mindre omsorgsfullt.

Styrelsen vill också framhålla, att det icke blott gäller att få läkarbetygen så val

avfattade som möjligt utan också att åstadkomma att de läsas med god uppfattning.

Härvid torde ej sällan finnas anledning till anmärkning, såsom ju också

kommittén framhåller. Det vore nog önskvärt, om läkare kunde medverka vid pensionsnämndernas

granskning och bedömandet av betygen.

Beträffande sjukförsäkringen håller styrelsen före, att det ideella mål, efter

vilket man bör sträva, är för alla obligatoriska sjukkassor, som utbetala lämplig

sjukpenning vid arbetsoförmåga, och till en större del, men ej fullt bestrida kostnaderna

för läkarvård och medicin, varvid valet av läkare bör för patienterna vara

fritt.

Om emellertid en sådan anordning, såsom kommittén framhåller, och som styrelsen

ingalunda betvivlar, av ekonomiska skäl för närvarande är outförbar, så synes

det styrelsen klokt att nu avstå från mer eller mindre kostnadsfri läkarvård

och medicin åt alla, och för närvarande åtnöja sig med att understödja och uppmuntra

den frivilliga sjukkasseverksamheten. Det viktigaste är naturligen i första

hand att genom en lämpligt avvägd sjukpenning förekomma, att den sjuke och

hans familj faller fattigvården eller anhöriga till last.

Emellertid torde läkarvården hava sin stora betydelse, icke minst därför, att

läkarvård i god tid är ägnad att förminska antalet dagar för sjukpenningens utbetalande.

Det är ofta de fattigaste som på grund av bristande tillgångar uppskjuta

tillkallandet av läkare till dess att det är för sent, eller till dess att sjukdomen

så förvärrats att tillfrisknandet drager längre tid än vad som annars behövt

vara fallet. I avvaktan på det tänkta målet, till en del fri läkarevård och fri

medicin åt alla, borde därför sjukkassornas styrelse äga befogenhet att i ömmande

fall helt eller delvis bekosta läkarvård och medicin åt sina medlemmar och för

denna verksamhet åtnjuta bidrag av stat eller eventuellt kommun. Sjukkassornas

styrelser äga genom sjukbesökarna en rätt så ingående kännedom om sina medlemmars

förhållanden och kunna med all sannolikhet utöva en sådan verksamhet på ett

lämpligt och välsignelsebringande sätt. Om bidraget från stat eller kommun begränsades

till viss summa, allt efter sjukkassornas storlek, och ordnades så. att sjukkassan

vid beviljande av läkarvård eller medicin även finge släppa till en ringa

del, torde man fullt kunna lita på, att bidragen icke skulle missbrukas. En anordning

av antytt slag skulle kunna förmedla en mjuk övergång till det tänkta

målet.

Besparingskommittén föreslår understöd till sjukkassorna i form av understöd

till kassorna, en i varje kommun eller distrikt, utgående dels med visst belopp

opaginerad Kontrollera mot PDF

254

per medlem, dels med viss procent av utbetalat understöd. Styrelsen finner detta

riktigt.

Men styrelsen vill påpeka, att man kan tänka sig understöd åt sjukkassorna även

uti en annan form, nämligen till medlemmarna och dem som vilja bliva medlemmar

men ej ha råd därtill, genom att helt eller delvis under lämplig tid betala deras

sjukkasseavgifter. Det borde vara allmänt erkänt att sjukkassorna genom sin

sjukhjälp bespara samhällena störa utgifter, som de annars skulle bli nödgade göra

för att hjälpa sjuka. Det ligger därför såväl i statens som samhällenas sanna intresse

att befordra inträdet uti och kvarblivandet uti väl administrerade sjukkassor.

Ett understöd i denna form skulle också på lämpligt sätt kunna bilda en

övergång till målet, den för alla obligatoriska sjukkassan.

Beparingskommittén berör i detta sammanhang den synnerligen kinkiga frågan,

när, vid långvarig sjukdom, sjukkassan skall befrias från ansvar och pensioneringen

taga vid — d. v. s. invaliditet anses hava inträtt. Kommittén föreslår att sjukkassa

skall vara fri, då den sjuke varit oförmögen i tre år i följd. Det synes styrelsen,

som skulle denna tid vara väl långt tilltagen och kunna bereda sjukkassorna

allt för stora ekonomiska svårigheter.

Beträffande olycksfallsförsäkringen är det särskilt tvenne önskemål, som enligt

styrelsens erfarenhet under den gångna tiden gjort sig gällande. Det ena är att de

mindre olycksfallen, de som endast medföra kortare tids arbetsoförmåga, höra omhändertagas,

icke av ett stort centralt ämbetsverk såsom rilcsförsäkringsanstalten

eller något dylikt, utan av de lokala sjukkassorna. Dessa senare äro i tillfälle att

utöva en vid dessa olycksfall särskilt väl behövlig kontroll genom sina sjukbesökare

— och det är antagligt, att försäkringen så anordnad skulle ställa sig väsentligt

billigare än nu. Olycksfall däremot, som betinga varaktig invaliditet, böra

såsom hittills regleras genom försäkring i en centralanstalt.

Om sjukkassorna finge hand om de mindre olycksfallen, så skulle man vinna den

fördelen, att personer som varit utsatta för mindre olycksfall icke skulle kunna, såsom

nu stundom sker, uppbära ersättning både från olycksfallsförsäkringen och

sjukkassan. Detta är dock av mindre betydelse än en annan fördel, som skulle

följa.

Var och en läkare vet huru utomordentligt svårt det ofta är, att vid en del

mindre betydande sjukdomstillstånd avgöra om det är fråga om ett olycksfall eller

sjukdom i vanlig mening. Styrelsen behöver blott påminna om sådana ytterst ofta

förekommande saker som ryggskott, sensträckningar och annat. Dylika kunna vara

av reumatisk natur och sålunda vara att hänföra till sjukdom. Nu är det egendomliga

att patienterna nästan alltid energiskt advocera för att deras sjukdomstillstånd

skall tydas såsom ett olycksfall, och det är ingalunda alltid lätt för läkaren

att i varje fall avgöra, om en sådan tydning,av fallet är riktig eller ej. Han

är ju i viss utsträckning hänvisad till patientens uppgifter om »huru det gick

till», o. s. v. Om en och samma sjukkassa reglerade skadan, oberoende av frågan

om det vore olycksfall eller sjukdom, så skulle dylika svårigheter undgås.

Beträffande karenstiden anser sig styrelsen böra varna för allt för lång sådan.

En för lång karenstid medför att den sjuke eller av olycksfall drabbade håller sig

hemma längre än som är nödvändigt, för att ej gå miste om ersättning. En allt

för kort karenstid är ej heller lämplig. Den medför att en mängd små åkommor

bliva föremål för behandling och ersättning alldeles i onödan. En karenstid av

trenne dagar torde såsom medeltal vara lämplig. Styrelsen förutsätter härvid en

för sjuli- och olycksfall gemensam karenstid av tre dagar, och att för de första trenne

dagarna av sjuk- eller olycksfall betingad arbetsoförmåga ingen ersättning

lämnas. Eör närvarande betalas ju i regel vid olycksfall ersättning för en enda

dags arbetsoförmåga.

Styrelsen anser sig icke ha anledning att närmare ingå på de stora organisatoriska

och ekonomiska frågor, som upptaga en stor del av besparingskommitténs be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

255

tänkande. Styrelsen vill blott med tacksamhet anteckna att kommittén synes hava

öppet öga för nödvändigheten av att i de olika försäkringsföretagens ledning inrymmes

plats åt kunniga och praktiskt erfarna läkare. Knappast några personer

träda i så intim beröring med dem, som utgöra föremål för försäkringsverksamheten,

som just läkarna i sin praktiska verksamhet. Erfarna läkare kunna därför

helt visst lämna värdefulla råd och upplysningar när det gäller att organisera och

leda social verksamhet av denna art.

Styrelsen finner sålunda besparingskommitténs betänkande innehålla ett gott uppslag

till den sociala försäkringsverksamhetens ordnande, som med vissa modifikationer

kan läggas till grund för en blivande lagstiftning i ämnet.

Stockholm den 25 mars 1925.

För Svenska stadsläkareföreningens styrelse:

R. VON POST.

Vilhelm, Sjögren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Svenska landstingsförbundets styrelse.

Genom nådig remiss den 14 sistlidna mars har Kung! Maj :t lämnat Svenska

landstingsförbundet tillfälle att avgiva yttrande över statens besparingskommittés

betänkande med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation.

Med anledning härav får förbundets styrelse i underdånighet anföra följande.

Utgångspunkt och principer för kommittéförslaget. Utgångspunkten för kommitténs

förslag utgör en av professor S. Brisman författad promemoria rörande den

sannolika utvecklingen av den relativa nationalinkomsten i Sverige, i vilken promemoria

författaren söker bevisa, att, om förhållandena i övrigt förbliva oförändrade,

Sverige knappast kan absorbera en växande befolkning, utan att samtidigt en

fortgående minskning av nationalinkomsten per person äger rum. I fråga om denna

promemoria, vars resultat av kommittén utan vidare tagas för goda, vill styrelsen

allenast erinra, att bevisföringar av detta slag på grund av de många osäkra

premisserna alltid måste få ett rätt problematiskt värde och böra upptagas med

största försiktighet. Oavsett värdet av de i sagda promemoria gjorda slutsatserna,

kan emellertid styrelsen på grund av en i och för sig nödvändig sparsamhet i fråga

om allmänna medel och med hänsyn till de år för år växande kostnaderna för vår

socialförsäkring samt den i förhållande till dessa kostnader otillräckliga effektivitet,

som särskilt pensionsförsäkringen erbjuder, i stort sett ansluta sig till de huvudprinciper,

som varit vägledande för kommittén vid förslagens uppgörande, nämligen

att de begränsade tillgångar, som stå till buds för socialförsäkringen, böra

användas för det verkliga behovets fyllande utan onödiga förvaltningskostnader och

med utnyttjande av självhjälpen i ökad omfattning.

Sjukförsäkringen. I och för sig har styrelsen heller intet att invända mot att

sjukförsäkringen med dess organ, såsom varande den sociala försäkringsgren, där

självhjälpen i största omfattning kommer i tillämpning, och där på den grund behovskontrollen

blir som starkast, i större omfattning än för närvarande anknytes till

och utnyttjas av de övriga försäkringsgrenarna. Men styrelsen vågar för sin del

knappast hoppas, att en sjukförsäkring, organiserad efter de linjer, som av kommittén

föreslagits, skall kunna få den universalitet, som enligt styrelsens mening

utgör förutsättning för att utnyttjandet av sjukförsäkringens organ jämväl för socialförsäkringens

övriga grenar skall kunna bliva av någon större betydelse. Yissa

av de bestämmelser, som av kommittén föreslagits i fråga om pensionsbehovets kontrollerande

genom sjukkassorna, ävensom bestämmelsen, att först efter den treåriga

sjukhjälpstiden invaliditetspension eller pensionstillägg skall kunna ifrågakomma

för sjukkassemedlem, torde, ehuru vilande på en principiellt riktig grund, vid en

frivillig sjukförsäkring kunna sägas i viss mån utgöra en orättvisa mot sjukkassemedlemmarna

och befaras verka hämmande på anslutningen till kassorna. Endast

i den mån, sjukförsäkringen kan vinna större universalitet och den nuvarande frivilliga

sjukkasserörelsen sålunda kan bilda en övergångsform till en framtida obli
-

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

gatorisk sjukförsäkring, torde det vara ändamålsenligt att redan på nuvarande stadium

förbereda sjukkasseorganens utnyttjande jämväl för socialförsäkringens övriga

grenar.

Av vad ovan anförts torde framgå, att styrelsen med tillfredsställelse hälsar förslag,

som kunna vara ägnade att utveckla en på självhjälpsprincipen i största möjliga

utsträckning byggd sjukkasserörelse, och styrelsen anser för sin del, att den

av kommittén föreslagna utsträckningen av tiden, under vilken sjukkassa skall omhändertaga

de sjuka, ävensom förslaget till åstadkommande av ett enhetligt sjukkassesystem,

böra medföra en sådan verkan samt väl motivera den föreslagna ökningen

av statsbidragen till sjukkassorna.

Pensionsförsäkringen. Besparingskommitténs förslag med avseende på pensionsförsäkringen

innebära i första hand en förskjutning av densammas tyngdpunkter

över på den rena försäkringen. Kommittén förordar i sådant syfte en kraftig höjning

av pensionsavgifterna. Sålunda skulle grundavgiften från nuvarande 3 kr.

höjas till 5 kr. samt tilläggsavgiften, vilken nu uppgår till högst 30 kr., höjas till

maximum SO kr. och utgå med ungefär 2 % av inkomsten. Högsta avgiften skulle

utgå för ogift person vid 5,000 kr. inkomst och för gift person vid 10,000 kr. inkomst.

För att förbättra de gifta kvinnornas ställning i pensionshänseende föreslås,

att makar skola betala lika stora avgifter.

Även om den minskning av det allmännas utgifter för pensionstillägg, som skulle

bliva en följd av omförmälda anordningar, av kommittén överskattas, och även om

tidpunkten för genomförande av en avgiftshöjning är synnerligen ogynnsam, torde

knappast något vara att invända mot principen i hithörande förslag. Betonas måste

dock, att genomförandet av en avgiftsökning även efter blygsammare mått än de av

kommittén föreslagna ovillkorligen förutsätter en effektiv uppbörd av dessa avgifter.

Innan full garanti vunnits för effektivitet i detta avseende, torde varje avgiftshöjning

böra anstå, detta icke minst med hänsyn till kommunernas ansvarighet

för grundavgifternas erläggande, vilken ansvarighet enligt kommittéförslaget

alltjämt skulle bestå.

Med hänsyn till den föreslagna ökningen av pensionsavgifterna och därmed av

pensionsfonden samt till vikten av en lämplig placering av fondmedlen föreslår kommittén

vissa ändringar i bestämmelserna angående fondfullmäktiges sammansättning,

avseende en fylligare representation av det ekonomiska livets män. Häremot

torde i och för sig intet vara att invända, men det synes också styrelsen uppenbart,

att man vid en förändring av fondfullmäktiges sammansättning torde böra se till

att jämväl de kommunala intressena bliva vederbörligen representerade. Detta torde

vara önskvärt redan med hänsyn därtill, att pensionsfondens medel i stor omfattning

göras räntebärande genom kommunala lån, och torde få anses såsom ett rättfärdighetskrav

med hänsyn till de ökade kommunala kostnaderna för pensionsförsäkringen,

som kommittéförslaget innebär.

Beträffande pensionstilläggen föreslår kommittén vidare en återgång till den av

ålderdomsförsäkringskommittén föreslagna kostnadsfördelningen, d. v. s. 1/3 av kostnaderna

skulle ankomma på primärkommunerna och 2/3 på staten, i stället för den

nuvarande fördelningen, där primärkommunerna svara för 1/s, landstingen likaledes

för 1L och staten för s/4 av totalkostnaderna. Besparingskommittén motiverar sitt

förslag i dessa delar därmed, att enligt dess mening primärkommunernas kostnader

för pensionsförsäkringen äro för obetydliga för att det kommunala sparsamhetsintresset

skulle vederbörligen påverka pensionsnämnderna vid prövning av ansökningarna.

Till stöd för sitt förslag till ökning av primärkommunernas andel i kostnaderna

för pensionstillägg framlägger kommittén ett siffermaterial, som enligt utredarnas

mening tydligt ådagalägger, att de vuxna fattigvårdstagarnas antal år 1923 skulle

hava varit 46 % eller 65,000 personer högre, om pensionsförsäkringen ej funnits till,

17—252409. Bilaga till Kanal. Proposition.

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

och för att ytterligare styrka trovärdigheten av detta resultat söka utredarna visa

upp, att det står i god överensstämmelse med fattigvårdsstatistikens siffror. Särskilt

i sistnämnda punkt torde emellertid bevisföringen vara både djärv och ensidig

och, såsom från sakkunnigt håll anförts, synes tvärtom specialutredningens resultat

svårligen förena sig med fattigvårdsstatistikens uppgifter. Yore specialutredningens

resultat riktiga, så skulle antalet vuxna fattigvårdstagare, om ålderdomspensioneringen

icke funnits, under de tio åren 1913—1922 hava ökats från 133,000

till 200,000 personer eller med över 50 %. Men detta skulle ju tyda på en fortgående

pauperisering av det svenska samhället, som alls icke torde bestyrkas av verkligheten.

För att få siffrorna att bättre passa för sin bevisföring lägga utredarna vidare

stor vikt vid att på grund av det ekonomiska läget understödstagarnas antal

år 1913 skulle varit abnormt lågt men 1922 i stället särskilt högt. Även dessa båda

påståenden torde innebära betydande överdrifter. Den av författarna å sid. 306

gjorda beräkningen, att antalet understödstagare år 1922 med hänsyn till konjunkturväxlingarna

skulle ha varit 50,000 personer större än år 1913, torde få anses såsom

värdelös konstruktion. Klart är emellertid, att pensionsförsäkringen medfört

en viss nedgång i antalet vuxna personer med varaktigt understöd, och att härigenom

åstadkommits en minskning i primärkommunernas fattigvårdskostnader.

Alldeles oavsett storleken av den ekonomiska vinst, som pensionsförsäkringen tillskyndat

kommunerna, vill emellertid förbundsstyrelsen uttala sin principiella anslutning

till besparingskommitténs förslag med avseende på fördelningen av kostnader

för pensionstilläggen. Beträffande sin uppfattning i denna punkt kan förbundsstyrelsen

hänvisa till flera tidigare gjorda uttalanden, såsom i remissyttrande

den 12 mars 1923 över dåvarande regeringsrådet S. Linnérs förslag angående

polisväsendets omorganisation, i framställning till Kungl. Maj :t den 13 december

1923 angående behovet av vissa ändringar och tillägg i bestämmelserna om landstingens

ersättning till primärkommunerna för viss anstaltsvård samt i remissyttrande

den 29 januari 1924 över direktionens för blindinstitutet framställning, att

vårdersättning enligt 40 § i fattigvårdslagen måtte utsträckas till att avse jämväl

vård av blinda. I dessa yttranden och framställningar har förbundsstyrelsen, under

uttalande av sin anslutning till skatteutjämningsprincipen, bl. a. framhållit vikten

av att den kommun, som äger att besluta i en viss fråga, även i största möjliga

omfattning själv får bära den ekonomiska konsekvensen av beslutet, samt att landstingens

uppgift såsom skatteutjämnande led i den kommunala självförvaltningen

icke får leda därhän, att på landstingen läggas utgifter för ändamål, med vilka de

i övrigt ej hava att taga någon befattning. Att den minskning i landstingens utgifter,

som skulle bliva en följd av kommittéförslagets genomförande, är i hög grad

önskvärd, torde stå klart för en var, som varit i tillfälle att följa de sista tio årens

oavbrutna stegring i landstingsutgifter och landstingsskatt, förorsakad bl. a. av den

rad av nya uppgifter, som just ur skatteutjämningssynpunkt pålagts landstingen.

För den, som med hänsyn till behovet av skatteutjämning till äventyrs anser besparingskommitténs

förslag i förevarande punkt innebära en tillbakagång, må framhållas,

att ytterligare vidgningar av landstingens speciella uppgifter inom sjuk- och

anstaltsvård ävensom vägväsendets överflyttande till landstingen icke länge torde

låta vänta på sig, varigenom skatteutjämningsmomentet kommer att ytterligare tillgodoses,

utan att samtidigt det kommunala sparsamhetsintresset löper fara att förlora

sin betydelse.

Det må i övrigt framhållas, hurusom, medan kommitténs nyssnämnda förslag med

avseende på fördelningen av kostnaderna för pensionstilläggen innebär en utgiftsminskning

för landstingen, så skulle däremot genomförandet av kommittéförslaget

angående viss begränsning av pensionsförsäkringens omfattning medföra en ökning

av landstingsutgifterna. Styrelsen syftar härvid på förslaget att från pensionsförsäkringen

undantaga sinnessjuka och sinnesslöa, vilket förslag med hänsyn till fattigvårdslagens

bestämmelser om landstingens ersättningsskyldighet till primärkom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

munerna för viss anstå!tsvård i väsentlig mån skulle öka landstingsutgifterna. För

sinnessjuka och sinnesslöa vore det, menar kommittén skäligen likgiltigt, om bidraget

till deras underhåll hade karaktären av fattigvårdsunderstöd eller av pensionstillägg.

Mot denna av kommittén föreslagna begränsning av pensionsförsäkringen

och de härför framförda motiven synes den erinringen böra göras, att sinnessjukdom

och i viss mån även sinnesslöhet kan vara av övergående natur, och att

för den skull en viss längre tids sjukdom torde böra stipuleras, innan vederbörande

uteslutes från pensionsförsäkringen för att helt överföras till fattigvården. Det

torde jämväl med hänsyn till den sjukes anhöriga kunna ifrågasättas, huruvida icke

en sinnessjuk eller sinnesslö, som utan ekonomiskt bistånd från kommunen vårdas

på egen eller anhörigas bekostnad, fortfarande bör komma i åtnjutande av pensionsförsäkringens

förmåner.

Som bekant gäller för närvarande vid beräkningen av inkomsten för person, som

sökt pensionstillägg, att allenast vad som överstiger 50 kr. skall tagas i betraktande

vid ifrågavarande beräkning. Denna bestämmelse föreslår kommittén skola slopas.

Förslagets genomförande skulle givetvis i flertalet fall medföra en ökning av

primärkommunernas fattigvårdsutgifter och kan enligt styrelsens mening vara ägnat

att motverka det av kommittén i övrigt omhuldade självhjälpsmomentet.

En ytterligare skärpning av omförmälda inkomstberäkning innebär kommitténs

förslag att hädanefter av pension på grund av obligatoriska avgifter högst 50 kr. få

undantagas vid inkomstberäkningen, varemot av pension på grund av frivilliga avgifter

300 kr. skulle få undantagas. Sistnämnda bestämmelse är givetvis ägnad att

uppmuntra till frivillig försäkring, och den förstnämnda torde möjligen i en framtid

medföra besparingar för det allmänna.

Kommittén föreslår vidare en inskränkning av rätten till retroaktiv pension, så

att pension icke skulle få utgå för längre tid än högst sex månader före ansökningsmånaden.

Mot detta förslag, som är ägnat att påskynda pensionsansökans ingivande

och därmed förenkla »maskineriet», torde intet vara att erinra. Betänkligheter

torde däremot kunna resas mot förslaget om förskottering av till betalning

förfallen pension från pensionsnämndens sida, så snart denna bifallit ansökan, varvid

väl, om pensionsnämndens beslut icke fastställes, kommunen skulle hava att även

i sista hand bekosta det förskotterade beloppet. Förslaget torde knappast höra genomföras.

Botemedlet mot att för lång tid förflyter mellan ansöknings inlämnande

och pensions beviljande av pensionsstyrelsen synes i det störa hela böra sökas

i ett snabbare avgörande av ärendena i pensionsstyrelsen.

Beträffande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet och de förslag, som härutinnan

framförts av kommittén, vill styrelsen för sin del allenast understryka, vad

den redan i sitt den 19 februari 1923 avgivna yttrande till Kungl. Maj :t angående

viss låneansökan från Västmanlands läns landsting framhållit om betydelsen därav,

att pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet i största möjliga omfattning anknyter

till landstingen och deras anstalter. När inom varje län redan finnes en beprövad

organisation för anstaltsvården, torde det oftast vara olämpligt och ägnat

att medföra onödiga kostnader att för pensionsstyrelsens sjukvård bygga upp en

särskild organisation.

För att om möjligt enhetliga grunder måtte tillämpas vid de förberedande undersökningarna

i fråga om invaliditet och dylikt föreslår kommittén, att s. k. socialförsäkringsläkare

skola tillsättas. Dessa skulle hava sina särskilda distrikt, och

intyg från dylik läkare skulle fordras för pensionering av annan orsak än ålder.

Meningen vore dock icke att upprätta någon ny kår av läkare utan endast att bland

de redan förefintliga utvälja ett antal, som genom sin befattning med socialförsäkringsfrågor

komme att förvärva speciell skicklighet i handläggningen av dylika

frågor. Beträffande denna fråga vill styrelsen för sin del vitsorda vikten av att

vederbörande läkare i större omfattning, än nu är fallet, göras förtrogna med vad

som förstås med invaliditet i pensionslagens mening och över huvud taget med hela

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

den sociala lagstiftningen. Men styrelsen kan det oaktat icke godtaga kommitténs

förslag om särskilda socialförsäkringsläkare. Styrelsen giver fastmera i denna

punkt i mångt ocli mycket sin anslutning till de uppfattningar, som uttalats av

centralstyrelsen för Sveriges läkareförbund i dess den 15 sistlidna april till medicinalstyrelsen

avgivna yttrande över förevarande kommittébetänkande. Styrelsen

håller sålunda före, att de s. k. socialförsäkringsläkarna, som väl i de flesta fall

icke vore bosatta i den sökandes hemort, mera sällan komme att inneha den behövliga

personkännedomen än läkarna i hemorten, vilka ju stå i ständig beröring med

befolkningen inom sina respektive verksamhetsområden. Uppenbart vore, att den

läkare, som skött den intygssökande, i de flesa fall vore mer kompetent att avgiva

utlåtande om hans hälsotillstånd än en främmande läkare. För att uppnå kommitténs

avsikt, att socialförsäkringsläkarna skola kunna förvärva någon mera omfattande

erfarenhet på sitt speciella område, skulle givetvis fordras, att endast ett

relativt fåtal sådana läkare förordnades. Den intygssökandes resor måste på den

grund ofta bli både långa och besvärliga, dess mera beklagligt, som det här gäller

gamla, sjuka och lytta, vilka mången gång endast med svårighet kunna förflytta sig

eller transporteras till närmaste läkare. Den hos våra läkare ofta saknade kännedomen

i fråga om avgivande av invaliditetsintyg torde, enligt styrelsens mening,

lämpligen böra avhjälpas därigenom, att undervisning om avgivande av sådana intyg

och över huvud taget om hela den sociala lagstiftningen, i den mån den berör

läkarens yrke, infördes såsom ett led i den allmänna läkarutbildningen; mycket

torde också under nuvarande förhållanden kunna vinnas genom meddelande av

»upplysningar och råd» till läkarna genom pensionsstyrelsens försorg. Det synes

dessutom erforderligt, att de tämligen summariska blanketterna till läkarintyg för

ansökan om pension på grund av invaliditet gjordes mera utförliga och detaljerade,

samt möjligen att dessa läkarintyg i mån av behov underkastades granskning av

den hos pensionsstyrelsen anställde läkaren.

För att kontrollera, att pension icke utgår till andra än dem, som därtill äro berättigade,

föreslår kommittén inrättandet av en på visst angivet sätt sammansatt

central kontrollnämnd, som skulle resa omkring i de olika distrikten. Uppfattningen

om behovet av en efterkontroll bland pensionstagarna torde nog hava fog

för sig. Men huruvida det av kommittén för sådant syfte föreslagna systemet är

det lämpligaste, därom saknar styrelsen tillräcklig erfarenhet på området för att

göra ett bestämt uttalande.

Kommitténs uttalande om önskvärdheten, att ett intimare samarbete etableras

mellan pensionsförsäkringens och fattigvårdens organ, vill styrelsen för sin del vitsorda

utan att ingå på en närmare prövning av de av kommittén för sådant syfte

föreslagna anordningarna. Kommitténs förslag att flytta den numera till socialdepartementet

förlagda fattigvårdsinspektionen till pensionsstyrelsen synes icke

hava tagit hänsyn därtill, att omförmälda inspektion numera avser jämväl barnavården.

Olycksfallsförsäkringen. I fråga om kommitténs förslag beträffande olycksfallsförsäkringen,

vilka även de i det stora hela avse att minska statens kostnader

för försäkringen, anser styrelsen sig sakna anledning att avgiva något yttrande,

enär hithörande spörsmål knappast beröra landsting.

Stockholm den 22 juni 1925.

Underdånigst

För Svenska landstingsförbundets styrelse:

JOHAN v. BAHR.

Sven Oden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Svenska stadsförbundets styrelse.

I skrivelse den 25 sistlidne februari har herr statsrådet berett Svenska stadsförbundet

tillfälle att inkomma med yttrande rörande ett av statens besparingskommitté

den 19 i samma månad avgivet betänkande med utredning och förslag angående

socialförsäkringens organisation. Med anledning därav får förbundets styrelse

härmed anföra följande.

Mot den svenska socialförsäkringen hava i de senaste årens offentliga meningsutbyten

riktats många anmärkningar av till synes vägande innebörd. Försäkringen

har å ena sidan ansetts medföra för stora kostnader för det allmänna, medan den å

andra sidan förmenats vara alltför litet effektiv för den enskilda medborgaren. Icke

minst förvaltningskostnaderna hava ansetts påkalla en betydande reducering. Det

har vidare gjorts gällande, att försäkringens olika grenar arbetat allt för isolerade

från varandra och utan tillbörlig kontakt med socialt understödsarbete över huvud.

Pensionsförsäkringens utformande som på en gång självhjälps- och understödsorgan

har framkallat för socialt understödsarbete i sin helhet föga önskvärda diskussioner

om folkpensioneringens och fattigvårdens större eller mindre »värde» som understödsform.

Som en uppenbar olägenhet har också framstått, att pensionen utgår

med ensartade belopp över hela landet utan hänsyn till levnadskostnadernas variationer

på olika orter.

I de kretsar, där intresse för dessa spörsmål förefunnits, hälsades därför med tillfredsställelse

den på sin tid igångsatta utredningen om möjligheterna att genomföra

enhetlighet i den svenska socialförsäkringen. När utredningen av kända orsaker

kom att avbrytas och statens besparingskommitté i stället upptog socialförsäkringen

till skärskådande, hyste man nog här och var vissa farhågor, att kommittén,

med hänsyn till sitt allmänna uppdrag, skulle komma att bedöma socialförsäkringen

enbart från synpunkten av möjliga besparingar åt staten. Ett alltför ensidigt

hävdande av denna ståndpunkt kunde lätt föra med sig förslag till beskärningar,

ägnade att allvarligt rubba grundväsentliga förutsättningar för försäkringens effektivitet.

I stort sett torde emellertid dessa farhågor efter framläggandet av kommitténs

förslag få anses obesannade. Kommittén synes hava fattat sin uppgift rätt

vidsträckt och i mycket upptagit de problem, som sysselsatt den upplösta kommittén

för socialförsäkringens omorganisation eller pensionsstyrelsen. Där en ur hela

socialförsäkringens synpunkt rationell reform synts vara att vinna, har kommittén

icke ens dragit sig för att föreslå direkta utgiftsökningar för staten. Till överläggning

har upptagits det stora flertalet av mera betydelsefulla reformkrav rörande

socialförsäkringen, som på senaste tiden från olika håll framförts, även där

ett sådant upptagande icke varit absolut motiverat av besparingsmöjligheter. Oavsett

de resultat, som därvid framkommit, måste det anses lyckligt med en dylik mera

generell, om också ej på alla punkter uttömmande och ingående inventering av

olika reformplaner i en fråga, där meningarna så skarpt brutit sig mot varandra.

Å andra sidan ha kommitténs utgångspunkter naturligen förbjudit alltför vittgående

omläggningar, för vilka sympatier annars till äventyrs funnits. Ehuru kommittén

t. ex. omfattat den meningen, att sjukförsäkringen bör göras obligatorisk och

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

bliva grundläggande för hela det sociala försäkringskomplexet, har kommittén under

de givna förutsättningarna dock måst nöja sig med att söka stärka dess nuvarande

ställning. Samma skäl torde hava dikterat kommitténs ståndpunkt att i stort

lämna orubbad omfattningen av statens försäkringsprestationer inom de olika försäkringsgrenarna

och i stället i första hand inrikta sig på organisationsformerna.

Denna allmänna läggning av förslaget torde få anses lycklig under nuvarande förhållanden.

Rådande finansiella läge synes fullt motivera ett undanskjutande tills vidare

av en från grunden gående, i och för sig kanske nog så påkallad, omläggning av

socialförsäkringen, om redan nu enbart genom partiella reformer förbättringar och

på samma gång nedsättningar i kostnaderna kunna göras. Styrelsen vill emellertid

för sin del framhålla, att ett eventuellt genomförande i snar framtid av besparingskommitténs

förslag icke torde helt utesluta behovet av en mera ingående prövning

av grunderna för vår socialförsäkring ur åtskilliga andra synpunkter än dem,

denna kommitté haft anledning anlägga.

Med utgångspunkt från den uppfattningen av det allmänna ekonomiska läget, att

nu rådande knapphet på inkomster kommer att bliva bestående, söker kommittén i

sitt förslag finna utvägar att avlasta från det allmänna en del av försäkringens utgifter

utan att därigenom minska dess effektivitet. Detta mål tror sig kommittén

kunna nå på två vägar, genom att i ökad omfattning taga självhjälpen i anspråk

och genom att eftersträva mera fulländade organisationsformer. Dessa utgångspunkter

synas riktiga och lämpliga. Att det allmänna för sin förvaltning bör söka

på en gång effektiva och billiga former synes böra vara en grundsats icke enbart under

nu rådande förhållanden, om än dessa äro ägnade att skärpa kravet. När det

åter gäller avvägandet i det sociala arbetet av det allmännas och den enskildes uppoffringar,

måste otvivelaktigt de aktuella ekonomiska förhållandena tillmätas betydligt

utrymme. I goda tider kunna stat och kommun göra relativt stora offer

för beredande åt individen av hjälp vid bristande arbetsförmåga på grund av sjukdom,

olycksfall i arbete eller ålderdom. Under försämrade konjunkturer måste man

på individen ställa större fordringar på självhjälp. Tillmäter det allmänna hjälpen

rikligare, än de ekonomiska resurserna medgiva, och därför nödgas alltför starkt

beskatta vissa ekonomiskt svaga grupper i samhället, riskerar man lätt, att från

dessa befolkningslager skapas nya behövande. Å andra sidan förbjuder ett alltför

starkt anlitande av individens egna ansträngningar sig självt. Utgår man, som

kommittén gjort, ifrån att förmånerna skola i stort sett bibehållas till sin omfattning,

synes därför en av själva kärnpunkterna i problemet ligga i ett riktigt och

ändamålsenligt avvägande av denna kostnadsdelaktighet.

Denna fråga möter först i förslaget om pensionsförsäkringen. Som bekant lämnar

folkförsäkringen individen vid uppnående av viss ålder eller vid dessförinnan

inträffad varaktig arbetsoförmåga dels en försäkringstekniskt beräknad avgiftspension,

dels, i händelse av behov därutöver, ett pensionstillägg, således ett rent understöd.

Tilläggspensionen bekostas av stat och kommun. Genom att öka avgiftspensionen

och minska pensionstillägget kunna således med ökat anlitande av självhjälpen

det allmännas utgifter minskas. Kommittén har också dragit denna konsekvens

ur sina uppställda grundprinciper och följaktligen föreslagit ökning av

pensionsavgifterna. Den ökning, som därvid förutsattes, är betydande. Först och

främst föreslås en höjning av den s. k. grundavgiften från nuvarande 3 kronor till

5 kronor. Den efter inkomsten progressivt avpassade tilläggsavgiften har beräknats

efter en ny skala, så att den i allmänhet kommer att utgöra 2 % på inkomsten.

Medan maximum för denna avgift nu är 30 kronor för en inkomst av 10,000 kronor

och därutöver, skulle enligt kommitténs förslag tilläggsavgiftens maximum

för framtiden bliva 75 kronor och för ogift person utgå redan vid 5,000 kronors inkomst.

För ett inkomstläge t. ex. av 1,800—2,449 kronor skulle enligt förslaget en

ogift inalles få erlägga 35 kronor mot 13 nu och i inkomstläget 2,500—6,699 kronor

55—80 kronor mot 13—23 kronor nu.

opaginerad Kontrollera mot PDF

263

Den ofta påtalade dualismen mellan försäkrings- och understödsmomenten i pensionsförsäkringen

kommer även med genomförande av kommitténs förslag att bestå

men dock väsentligt förminskad. Ett stärkande av det försäkringstekniska inslaget

är i och för sig att hälsa med tillfredsställelse.

Kommitténs förslag med avseende å avgiftshöjningen går som synes långt. Nu

gällande regler för pensionsavgifternas belopp hava fastställts så sent som 1921.

Ett då av pensionsstyrelsen framlagt förslag till höjning reducerades i Kungl.

Maj :ts proposition i ärendet, och riksdagen beskar ytterligare förslaget. Såväl i

propositionen som i vederbörande utskotts betänkande framhölls, att tidpunkten för

en avsevärdare höjning måste anses olämplig, då skatterna vore och säkerligen för

de närmaste åren bleve mycket tyngande och de skattskyldigas inkomster vore i

starkt sjunkande. Det torde icke kunna göras gällande, att tidpunkten nu i högre

grad än då lämpar sig för genomförande av en avgiftshöjning, i all synnerhet då

denna skulle bliva ännu mera omfattande än enligt pensionsstyrelsens förslag 1921.

Snarare är väl förhållandet det motsatta. Även om man vid genomförande av en

reform på lång sikt icke alltför mycket får taga hänsyn till rådande förhållanden,

är det dock klart, att dessa i detta fall åtminstone kunna äventyra en i och för sig

önskvärd reform.

När frågan om avgiftshöjningen 1921 var föremål för överläggning, framhölls

mycket starkt, att höjningen i hög grad vore beroende av en omläggning av sättet

för uppbörden. Ehuru det ingenstädes i betänkandet synes vara fullt tydligt frånsåga

torde kommittén förutsätta, att en reform av uppbördsväsendet måste föregå

avgiftshöjningen. Beträffande den närmare utformningen av den planerade omläggningen

innehåller betänkandet emellertid tyvärr endast en rent skissartad framställning,

och dess effektivitet undandrager sig därför varje bedömande. Arbetsgivarnas

medverkan vid uppbörden genom löneavdrag förutsättes. Frågan om löneavdrag

för skatteinbetalning uppgives för närvarande vara föremål för utredning

genom en annan kungl. kommitté. När dess förslag en gång föreligger utformat,

måste detsamma givetvis bedömas också ur andra och vidare synpunkter än dess

lämplighet enbart med hänsyn till indrivning av pensionsavgifter, t. ex. i fråga om

pensionsavgiftsavdragens inverkan på vederbörandes förmåga att betala de egentliga

skatterna. Ett avdrag på lönen för ålderdomsförsörjning får naturligen icke

göras i den omfattning, att vederbörande redan genom avdragandet kommer att

falla det allmänna till last. Endast för vissa grupper av befolkningen kan ju också

ifrågakomma denna form av avgiftsuppbörd. För andra avgiftspliktiga förutsätter

kommittén tillfälle till en betalning i smärre poster. Huru denna betalning

skall ordnas framgår icke av förslaget. Då städerna bestrida kostnader för såväl

krono- som kommunaluppbörd, synas emellertid ökade kostnader för dem vara att

befara, om uppbörden skall ske å ökat antal uppbördsstämmor, kostnader som emellertid

icke kunna nu beräknas. Även utan en omläggning av uppbörden kan väl tänkas,

att, i den mån resultaten av pensionsförsäkringen bliva mera märkbara, en

förbättring av avgiftsinbetalningen kan vara att förvänta. Enbart en sådan förbättring

torde dock icke vara tillräcklig borgen för nu föreslagna reformers lyckliga

genomförande. I frågans nuvarande läge vill styrelsen endast framhålla vikten av,

att en höjning av pensionsavgiften icke under några förhållanden måtte beslutas,

innan frågan om formerna för uppbörden av densamma noggrant och i detalj klarlagts.

För ett genomförande av kommitténs avsikter på denna punkt är det emellertid

icke nog, att debiterade avgifter verkligen inflyta. Det måste också förutsättas, att

inkomstfördelningen visar sig vara sådan, att med de tänkta avgifterna ett ej för

begränsat antal individer komma att få betala belopp, som tillförsäkra dem en relativt

stor avgiftspension. Blir detta icke fallet, komma tydligen pensionstilläggen,

d. v. s. det allmännas kostnader, icke att mera nämnvärt gå ner. Icke heller härvidlag

synas kommitténs utredningar giva fullt tillräckligt material för frågans be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

264

dömande. Någon statistik synes ännu icke hava utarbetats, som visar, huru. avgifterna

enligt gällande grunder i verkligheten fördelat sig på olika inkomstklasser.

Den statistik över inkomstfördelningen, som återfinnes i betänkandet, torde hänföra

sig till taxeringsresultat från kristiden med dess för normala förhållanden

sannolikt föga belysande inkomstfördelning. Det exempel, som kommittén valt i

betänkandet, verkar onekligen rätt bestickande. Det avser en industriarbetare, som

under åldern 25—59 år haft en årlig inkomst av 2,500—3,500 kronor — i och för

sig väl höga siffror — och som tänkes gifta sig med en jämnårig kvinna med en

inkomst före äktenskapet av 800—1,200 kronor. I detta fall bliva pensionsbeloppen

rätt betydande. Hämtar man emellertid exempel från landsbefolkningen, hemmasöner,

torpare, statare, småbönder etc., gifta med förutvarande tjänarinnor eller hemmadöttrar,

torde avgiftspensionernas belopp bliva helt andra, ett förhållande som

också synes avspegla sig i den tabell, som återfinnes i betänkandet.

Att avpassa avgiftsskalan fullt lämpligt efter skattekraften torde alltid och oundgängligt

möta betydande svårigheter. Pensionsavgifter å belopp exempelvis mellan

60—80 kronor torde komma att erhållas från ett sådant fåtal, att de bliva utan

större betydelse för det hela. Om man än måste sträva efter att uttaga relativt störa

belopp från de inkomstklasser, som äro rikligast företrädda, kunna givetvis avgifterna

dock icke sättas för högt. Ett ofrånkomligt faktum torde vara, att en mycket

stor kategori av medborgare icke i sin krafts dagar har en inkomst, som möjliggör

för dem att själva i den omfattning kommittén synes förutsätta, sörja för

sin ålderdom. I dessa fall måste ändock det allmänna inskrida, vare sig det skef

genom pensionstillägg och pensionstillskott eller fattigvård. Den överflyttning av

försörjningsplikten på den enskilda (genom avgiftspensionen) från det allmänna

(genom pensionstillägget), som är en av huvudpunkterna i kommitténs förslag, torde

måhända icke komma att visa sig möjlig i den omfattning, kommittén förutsatt.

Mera i förbigående har kommittén också upptagit frågan om pensionsbeloppens

avpassande efter olika orters levnadskostnader. Då de högre inkomstklasserna huvudsakligen

förekomma på de dyraste orterna, erhålla de försäkrade där, menar kommittén,

automatiskt, under förutsättning av ordentlig avgiftsbetalning, också högre

pensioner. Denna »lösning» av ett av pensionsförsäkringens viktigare problem synes

emellertid vara av skäligen teoretisk art. Samtliga förutsättningar, att inkomsttagarnas

inkomster i väsentligare utsträckning avpassats efter levnadskostnaderna

på respektive platser och att personerna i fråga kvarstanna inom samma

ortsgrupp, dar erlägga avgifter och där också komma att uppbära pension, torde i

verkligheten ganska sällan bliva uppfyllda. Denna viktiga fråga torde få förutsätta

betydligt mera vittgående åtgärder för att bringas till en verklig lösning.

Sin strävan att utveckla självhjälpens betydelse synes kommittén i viss mån hava

släppt ur sikte i ett av sina förslag, som teoretiskt väl kan synas ägnat att främja

självhjälpstanken men i praktiken måhända dock kan komma att motverka det avsedda

syftet. Icke minst då det gäller att uppmuntra sparsamhet torde det vara

nödvändigt att räkna även med psykologiska faktorer. Kommittén har i sin strävan

att göra avgiftspensionen så betydelsefull som möjligt för individen upptagit

ett tidigare förslag, som 1921 framlades av pensionsstyrelsen men då icke vann riksdagens

bifall. Rätten till pensionstillägg är enligt lagen beroende på vederbörandes

»framtida inkomst». I detta belopp inräknas nu icke avgiftspensionen. Så

skulle med ett visst, mindre betydelsefullt undantag emellertid bliva fallet för framtiden

enligt kommitténs förslag. Förlust av eller stark minskning i pensionstillägget

måste i flertalet fall bliva följden av en sådan bestämmelse. En person, som

hela sin avgiftstid ordentligt, men kanske med stora ansträngningar betalt sina avgifter,

kunde i framtiden sålunda riskera att gå miste om ett trots avgiftspensionen

välbehövligt pensionstillägg, medan sådant däremot lagligen utgår till en annan

person, som mindre ordentligt verkställt sina inbetalningar. En person, som

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

i sin bekantskapskrets ofta ser exempel på dylika följder av lagens avfattning, torde,

även om lian, som kommittén uttryckt det, »har en naturlig läggning för att

spara», knappast kunna undgå att taga intryck av vad han erfar. Visserligen kan

»uppenbar försumlighet» enligt lagen medföra förlust av pensionstillägg, men med

hänsyn till svårigheten att årtionden efter de år, avgifter uteblivit, konstatera denna

»uppenbara» försumlighet, torde korrektivet vara fullständigt värdelöst. På

individen torde straffhotet — om han nu får kännedom om det — icke heller verka

allt för skrämmande, då den eventuella verkställigheten ligger så långt fram i tiden.

Den avsedda och önskvärda höjningen av avgiftspensionerna kommer möjligen

att motverkas av antydda psykologiska faktorer.

Ett annat av kommitténs förslag att stärka avgiftspensionens betydelse synes ur

försäkringens egen synpunkt icke heller vara utan sina nackdelar. Medan nu ett

inkomstbelopp av 50 kronor utgör s. k. »fri inkomst» och icke inverkar på pensionstillägget,

skulle detta bliva händelsen i framtiden. I många fall lära t. ex. äldre

kvinnor, som mot lättare arbete åtnjuta bostad, av pensionsnämnderna — med pensionsstyrelsens

gillande — uppskattas endast till ett inkomstbelopp av 50 kronor

och därigenom erhålla fullt pensionstillägg. Detta skulle således för framtiden icke

bliva fallet. För kommunen medför detta, att vad som icke kan erhållas genom

pensionstillägg får bekostas av kommunen i form av fattigvård, en anordning, som

utan sakliga skäl synes onödigt tillkrångla understödsarbetet.

Kommittén har också sökt att på andra vägar reducera statens kostnader för pensionsförsäkringen.

Så föreslås t. ex. att från försäkringen undantaga sinnessjuka

och sinnesslöa. Det säger sig självt, att en sådan anordning kommer att öka primärkommunernas

fattigvårdskostnader. Kommitténs framhållande av, att fattigvårdskostnaderna

komma i beaktande, då det gäller skatteutjämning, torde knappast

få tillmätas så särdeles stort värde, så länge skatteutjämningsproblemet ännu icke

kan anses hava fått en för kommunerna ändamålsenlig lösning. Mot den av kommittén

föreslagna uteslutningen av sinnesslöa från pensionsförsäkringen torde inga

betydande invändningar vara att göra från kommunernas sida. Beträffande sinnessjuka

synes saken ligga annorlunda till. Om en person på grund av påkommen

sinnessjukdom blir intagen på sinnessjukhus, där pension för honom sökes men avslås

på grund av sinnessjukdomen, därefter utskrives som frisk, synes han vid uppnådda

67 år eller vid tidigare på grund av kroppssjukdom inträffad invaliditet icke

böra berövas rätt till pensionstillägg. En sinnessjukdom av tillfällig art bör icke

för alltid avkoppla en person från pensionsförsäkringen. På grund av svårigheten

att i detta fall bedöma varaktigheten torde åtminstone en viss längre sjukdomsperiod

få förutsättas för avkopplingen från pensionsförsäkringen och överförande

till fattigvården. I någon mån torde detsamma kunna sägas om vissa av de sinnesslöa.

Från kommunalt håll torde man icke hava anledning till invändning mot den av

kommittén föreslagna inskränkningen i rätten till retroaktiv pension. Mera tveksam

torde man böra ställa sig mot tanken på utanordnande av förskott å pension genom

pensionsnämndernas ordförande. Oavsett det mindre lämpliga däri, att pensionsnämnderna

på detta sätt skulle få medelförvaltning, om än i mindre skala, om

hand, synes den svårigheten möta, att pensionsnämndens beslut ju ofta nog ändras.

Att en omedelbar utbetalning skulle mer än ett enbart beslut komma pensionsnämnden

att »iakttaga försiktighet» synes föga troligt. Av kommitténs uttalande synes

framgå, att, i händelse pensionsnämndens beslut icke fastställes, det förskotterade

beloppet får bekostas av kommunen, vilket synes oskäligt. Förskott skulle utbetalas

endast å den del av pensionen, som förfallit vid tiden för nämndens beslut.

Om den eventuella pensionstagaren då får i förskott pension för ett par månader,

men sedan kanske får vänta ett å två år på fortsättningen, synes anordningen föga

ägnad att medföra avsett resultat. Lämpligare vore väl att söka finna former för

ett raskare avgörande av ärendena i pensionsstyrelsen. Den omständigheten, att

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

kommunerna få på egen risk förskottera förfallen pension, synes också innebära en

frestelse för pensionsnämnderna att sätta tidpunkten för pensions utgående så

sent som möjligt.

En framkomlig utväg att minska kostnaderna synes kommittén hava beträtt, då

den upptagit frågan om efterkontroll å pensionstagarna. Redan nu hava pensionsnämnderna

enligt gällande författningar att tillse, att om en person, som erhållit

pension, icke längre är berättigad därtill, han också fråntages pensionen. I pensionsdistrikt

med större och rörligare befolkning har denna föreskrift emellertid

med nödvändighet blivit ett stadgande på papperet. Personer, som i unga år på

grund av sjukdom, exempelvis tuberkulos, ansetts »varaktigt oförmögna till arbete»,

bliva sedermera arbetsföra men torde i många fall ändå fortsätta att uppbära pensioner.

Även i många andra fall komma ändrade ekonomiska förhållanden för pensionärer

icke till nämndernas kännedom. En efterkontroll torde kunna bespara

staten och kommunerna rätt väsentliga belopp. Den anordning, kommittén föreslår,

eller en kontrollnämnd, som skulle resa omkring och taga »stickprov» rörande

pensionstagarnas förhållanden i ett eller annat distrikt, måste enligt styrelsens

mening dock bliva skäligen betydelselös. Kommittén förmodar, att kontrollnämndens

blotta tillvaro skulle bliva en hälsosam erinran för pensionsnämnderna att göra

sin plikt. Kommittén yppar här ett misstroende mot nämndernas verksamhet, för

vilket nya uttryck framkomma i annat sammanhang och som torde kunna förklaras

endast av kommitténs obekantskap med faktiska förhållanden ute i försäkringens

lokalförvaltning. I själva verket torde det, som redan antytts, förhålla sig så, att

åtminstone i de större städerna stadgandet om efterkontrollen på grund av befolkningens

rörlighet måste bliva ett stadgande på papperet, så länge pensionsnämnderna

arbeta utan kontakt med annat understödsarbete. Om emellertid det samarbete

med fattigvården och sjukkassorna, kommittén föreslår, kommer till stånd i effektiva

former, så att pensionsnämnderna få tillfälle att utnyttja nämnda institutioners

ingående kännedom om de i mycket gemensamma klientelet, torde i själva verket

frågan om efterkontrollen lösa sig tämligen av sig själv i de mindre och medelstora

samhällena. För de störres vidkommande torde även i fortsättningen särskilda

åtgärder vara av nöden. Behovet av sådana är för övrigt redan uppmärksammat.

För Göteborgs del har med gott resultat ett samarbete mellan pensionsnämnder

och fattigvård i detta avseende sedan länge pågått, och i Stockholm föreligga

enligt vad som inhämtats på ett förberedande stadium tämligen i detalj utarbetade

förslag till dylikt samarbete.

Som ett led i besparingssyfte får väl också räknas kommitténs förslag om »socialförsäkringsläkare».

Från kommunalt håll torde kunna vitsordas behovet av läkare

för undersökningar i pensioneringsfall. Men man torde icke heller få helt

bortse från olägenheter, som kunna väntas uppstå. I många fall torde t. ex. en

stads- eller distriktsläkare, som länge känt den sökande, hava större förutsättningar

att bedöma invaliditeten än en ny läkare, som kanske ser patienten för första

gången. Att ett läkarintyg från en specialist skulle kunna underkännas, om socialförsäkringsläkaren

inom området, ehuru icke specialist, kommit till motsatt resultat,

synes icke heller tilltalande. Fara värt är måhända också, att läkarbetyg komma

att påkallas i onödigt stor utsträckning även av gamla personer. Fordrar man,

att personer skola resa långa vägar för att erhålla läkarbetyg, torde detta avskräcka

mången från att söka pension, varigenom således försäkringens syfte motarbetas.

Vad sjukförsäkringen angår vill kommittén åstadkomma besparingar för det allmänna

därigenom, att statsbidragen skulle utgivas under villkor, som vore ägnade

att göra sjukkasseväsendet mera effektivt. Vissa förhöjningar av statsbidraget torde

också medföra ökade krav på kommunala bidrag, som dock torde kompenseras

av lättnader för fattigvård och pensionsförsäkring. Tanken att genom sjukförsäkringen,

där självhjälpsmomentet är särskilt framträdande, lätta de andra försäk
-

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

ringsformernas uppgifter synes i och för sig tilltalande. Till möjligheterna att realisera

den skall styrelsen nedan återkomma i samband med behandlingen av vissa

organisationsfrågor.

Beträffande till sist olycksfallsförsäkringen föreslår kommittén en besparing å

det allmännas kostnader därigenom att arbetsgivarna skulle helt bära utgifterna för

försäkringen, medan dessa nu delvis bekostas av staten. Kommitténs motiv därför,

nämligen att olycksfallsersättningen är att betrakta såsom produktionskostnad,

som bör gäldas av arbetsgivaren, synes fullt bärande. Från kommunalt håll synas

därför inga invändningar vara att gorå mot denna princip, även om, trots utsikter

till en smidigare förvaltning och premiesättning, någon merkostnad skulle drabba

kommunen som arbetsgivare. Då kommittén sörjt för att genom statens organ på

betryggande sätt övervakas, att arbetarna få dem lagligen tillkommande ersättningar,

synas de föreslagna nya formerna icke heller ur denna synpunkt behöva väcka

betänkligheter.

Sedan kommittén, på sätt ovan berörts, sökt minska kostnaderna för det allmänna,

främst genom ett kraftigare utbyggande av försäkringsmomentet i folkförsäkringen,

föreslår kommittén en förändrad uppdelning av det allmännas kostnader, ägnad

att ytterligare lätta statens utgifter för pensionstilläggen. Kommittén faller

därvid tillbaka på ålderdomsförsäkringskommitténs förslag att låta primärkommunerna

betala en tredjedel av pensionstilläggen i stället för som nu åttondelen. Då

primärkommunernas skattedragare emellertid redan nu i egenskap av skattebetalare

också inom sitt län få bära ytterligare en åttondel, rör sig omläggningen i själva

verket således om en utsträckning av ansvaret från J/4 till J/3 av pensionstilläggens

kostnader. Oavsett storleken av det belopp, som enligt förslaget skulle vältras över

på kommunerna, innebär en omläggning i föreslagen riktning givetvis uteslutande

av den möjlighet till utjämning av kostnaderna, som nu kan föreligga genom landstingets

ansvar för J/8 av desamma.

Förslaget utsträcker kommunens skyldigheter att bekosta försäkringen även på en

annan punkt. Då enligt förslaget kommunerna, som nu är fallet, skulle komma att

ansvara för inbetalande av de s. k. grundavgifterna, medför nämligen det redan omnämnda

förhöjandet av grundavgiften från 3 till 5 kronor tydligen en ökad utgiftsbörda.

Den ökning av kostnaderna, som skulle på grund av dessa båda förslag drabba

primärkommunerna, är svår att beräkna. Kommittén själv beräknar emellertid, att

stegringen för pensionstilläggens vidkommande för 1923 skulle, om förslaget då varit

i tillämping, kommit kommunernas kostnader att gå upp med 7.5 miljoner kronor.

Av 1921 års påförda grundavgifter erlades av kommunerna 1,905,600 kronor;

hur stor del av detta belopp, som sedermera kunde indrivas, är icke känt. Med

ett grundavgiftsbelopp av 5 i stället för 3 kronor skulle kommunerna haft att erlägga

ytterligare 1,270,400 kronor. Detta under förutsättning av samma restantiebelopp.

Med en ökning av beloppen torde dock kunna befaras ytterligare restantieökning.

När det gäller att bedöma de framtida kostnaderna har man visserligen icke att

räkna med de 8 å 9 miljoner årligen i ökning, som ovanstående beräkningar giva

vid handen. De redan berörda förslagen rörande beräkningen av »framtida inkomst»

vid bedömande av rätten till pensionstillägg komma nämligen att minska

pensionstilläggen. Denna lindring ligger dock långt fram i tiden, när avgiftspensionerna

hunnit att växa avsevärt. Som redan framhållits, torde man emellertid

av flera skäl också kunna hysa delade meningar om, huruvida kommitténs förslag

med avseende å pensionstilläggens minskande later sig genomföras i större omfattning.

Man torde därför göra klokt i att även för den längre bort liggande

framtiden beräkna kostnadsökningarna för kommunerna utan att räkna med alltför

stor kompensation genom bortfallande pensionstillägg.

Det är i synnerhet tvenne skäl, kommittén åberopar för kommunernas ökade an
-

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

del i kostnaderna för pensionstilläggen. Pensionsförsäkringen anses hava väsentligt

minskat kommunernas fattigvårdskostnader. Om kommunerna få större ansvar

för pensionstilläggens kostnader, förutsättas pensionsnämnderna komma att

mera ingående pröva frågor om rätt till sådana tillägg.

Frågan om pensionsförsäkringens betydelse för fattigvårdskostnaderna hör som

bekant till de mera debatterade spörsmålen beträffande pensionsförsäkringen. De

uttalanden, som tidigare framkommit i denna fråga, synas, om man bortser från uppenbara

överdrifter i båda lägren, giva vid handen, att på de dyraste orterna, framför

allt i de större städerna, pensionsbeloppen hittills icke förmått i större grad

lätta fattigvårdens utgifter. I landskommunerna åter, där pensionärerna vid sidan

av pensionerna haft fria bostäder eller andra naturaförmåner, hava de i stor utsträckning

kunnat försörja sig utan fattigvårdens mellankomst. Kommittén har nu

sökt att statistiskt belysa frågan. För ändamålet har material samlats från en del

kommuner. Statistiken synes emellertid i väsentliga punkter vila på subjektiva

omdömen av pensionsnämndernas ordförande. I vad mån de valda kommunerna äro

verkligt representativa för förhållandena på andra orter låter sig svårligen bedömas.

Man torde därför icke få tillmäta siffrorna alltför stort värde. I vart fall

synes det vara allt för vågat att, som kommittén i annat sammanhang gör, lägga dem

till grund för bedömande av kommunernas behov av fattigvårdsanstalter. Då man

icke fullt tillförlitligt kan mäta vare sig de utgifter, som förslaget nu lägger på

kommunerna för pensionsförsäkringen, eller de lättnader, som pensionsförsäkringen

ger på fattigvårdens konto, är i själva verket ett vägande mot vartannat av dessa

båda faktorer uteslutet.

Vad angar de ökade utgifternas inverkan på pensionsärendenas prövning kan väl

också denna vara föremål för delade meningar. Kommittén för sin del har förutsatt,

att de ökade kostnaderna skulle göra de kommunala organen sparsammare.

Som ett generellt omdöme i vart fall torde detta påståendes riktighet kunna betvivlas.

I de största städerna t. ex. torde pensionsnämndernas ledamöter i regeln vara

personer, som icke deltaga i det kommunala förvaltningsarbetet i övrigt i den omfattning,

att deras sinne för kommunens finanser är särskilt starkt utpräglat. Ett

motsatt förhållande äger väl rum t. ex. i en liten landskommun eller samhälle, där

en starkt begränsad grupp av personer omhänderhar förvaltningen och där betydelsen

av varje den minsta utgift lättare gör sig påmint. Faran är väl där snarare

den, att finanssynpunkterna för starkt träda i förgrunden.

I alla fall tillkommer det emellertid pensionsnämnderna att enligt sin instruktion

verka för, att personer, som äro berättigade till pension, må erhålla dylik till

vederbörligt belopp. Kommitténs uttalande om önskvärdheten att skärpa nämndernas

ansvar synes sålunda bygga på den förutsättningen, att de kommunala pensionsnämnderna

icke följa gällande föreskrifter. Det må då erinras om, att en

vidlyftig och dyrbar apparat tillskapats för. att i detta avseende utöva granskning

av nämndernas arbete. Varje ansökan sker å fastställda blanketter, som ifyllda giva

material nog till såväl reell som formell prövning av behörigheten att erhålla pension.

Vid varje sammanträde är som regel ett ombud för pensionsstyrelsen närvarande.

Utöver de kommunvalda ledamöterna består pensionsnämnden också av

en av offentlig myndighet utsedd ordförande. Inom pensionsstyrelsen granskas sedermera

ärendena ingående och giva före fastställandet av nämndernas beslut mycket

ofta anledning till ingående förfrågningar från styrelsen till pensionsnämndens

ordförande eller stundom till ombudet. Många möjligheter finnas sålunda att kontrollera,

att nämndernas beslut följa lagens formella föreskrifter och icke obefogat

taga hänsyn till föreliggande understödsbehov. Kommitténs här berörda uttalande

synes under sådana förhållanden i själva verket främst innebära ett underkännande

av kontrollapparaten. Det må i detta sammanhang också framhållas, att i det praktiska

arbetet fall naturligen förekomma, då pensionsnämnden icke anser, att tillägg

bör ifrågakomma, men då pensionsstyrelsen hävdar en motsatt mening. Med de be
-

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

stämmelser, som nu gälla för överklagande av pensionsstyrelsens beslut, är det praktiskt

taget omöjligt för kommunerna att göra sin mening gällande. Utgången av

ett av de få fall, där justitiekanslern medgivit ett överklagande (Regeringsrättens

årsbok 1923, referat 70), visar, att en verklig besvärsrätt kunde vara av stor betydelse

för kommunerna. Hade pensionsstyrelsens mening i detta fall segrat, hade

vederbörande kommun gått miste om pensionsförsäkringens förmåner för ett stort

anstaltsldientel och under årens lopp gått miste om högst betydande belopp. Ju

större andel av pensionstilläggen, kommunerna få bära, desto mera skäligt synes

det vara, att deras meningar om pensionsrätten i förekommande fall få prövas av

högre myndighet än pensionsstyrelsen.

Styrelsen har tidigare i en till konungen ställd skrivelse av den 26 maj 1920

framhållit önskvärdheten av att kommunerna befriades från ansvaret för de s. k.

grundavgifterna. Denna principiella uppfattning har styrelsen anledning att nu

så mycket bestämdare vidhålla, som genom ökning av grundavgifterna ansvaret skulle

ökas. Denna sedan länge på dagordningen stående fråga, som varit föremål för

utredningar och framställningar från olika håll, har av kommittén avfärdats skäligen

knapphändigt med en hänvisning till, att de minskade fattigvårdskostnaderna

motiverade fortsatt ansvar för grundavgifterna. Om nu, vilket styrelsen icke vill

direkt motsätta sig, ökade kostnader skola påläggas kommunerna för pensionstilläggen,

synes skäligheten i än högre grad kräva, att de befriades från ansvaret för

grundavgifterna, därest icke den ifrågasatta omläggningen av uppbördssystemet

skulle medföra en så effektiv uppbörd, att restantierna och därmed ansvaret för städerna

komme att sakna verklig betydelse.

Vad angår själva organisationsformerna har kommittén sökt att, i den mån så

kunnat ske utan mera betydande stegring av kostnaderna, genomföra den önskvärda

enhetligheten de tre huvudgrenarna av socialförsäkringen emellan, detta med avseende

såväl å den lokala som å den centrala förvaltningen. I pensionsnämnderna

skulle beredas plats för representanter även för sjukkassorna, och dessa senare skulle

i görligaste mån användas som lokalorgan för vissa av olycksfallsförsäkringens

uppgifter. Denna enhetlighet i den lokala förvaltningen skulle motsvaras av ett

sammanförande av de olika försäkringsgrenarnas centrala organ. Så skulle från

socialstyrelsen till pensionsstyrelsen inflyttas nuvarande sjukkassebyrån och i riksförsäkringsverket

yrkesinspektionen, och som framtidsperspektiv pekas på en gemensam

chef för det nya riksförsäkringsverket och pensionsstyrelsen.

Sett från kommunernas synpunkt är det naturligen samorganisationen inom den

lokala förvaltningen, som mest intresserar. '' Mot denna synes i princip intet vara

att invända. Tvärtom synes pensionsnämndernas samarbete med sjukkassorna särskilt

vara av värde. Invaliditetens bedömande medför, som redan ovan framhållits,

många vanskligheter, och det skulle helt visst vara till stort gagn. att under

de första åren en sjukkassa finge mera personligt följa invalidfallen och deras utveckling.

Tanken att man genom detta samarbete skulle kunna avlasta pensionsförsäkringens

invaliditetsunderstöd på sjukkassorna för de tre första åren i varje

uppkommande fall synes riktig och betydelsefull. Med den praxis, som följes, då

sjukunderstöd från en kassa räknas som framtida inkomst och minskar eller utesluter

pensionstillägg, bestrida i själva verket dock redan nu sjukkassorna i viss omfattning

de understöd, som annars skulle utgå i form av pensionstillägg. Avlastningen

sträcker sig dock icke så ofta till en period av tre år, och en utsträckning synes

önskvärd. Ifrågasättas kan naturligen alltid, om det är en sund princip, att

en person, som genom sjukförsäkring, i många fall med mycket stora uppoffringar,

sörjt för sitt uppehälle under sjukdom, därigenom skall gå miste om ett pensionstillägg,

som tillkommer den mindre förtänksamma.

Hela det skisserade samarbetet med sjukkassorna är emellertid beroende av frivillig

överenskommelse som villkor för högre statsbidrag, och utvecklingen torde

därför vara mer än oviss. Väl kan det vara sant, att just sjukförsäkringen mer än

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

de andra grenarna av socialförsäkringen lockar individen att göra frivilliga insatser,

då sjukdomen för honom ter sig såsom en något närmare hotande fara än både

olycksfall och ålderdom. Gällde det att till nyes uppbygga den organisation, kommittén

vill åstadkomma, vore nog saken relativt lätt genomförd. Större svårigheter

torde möta att få in sjukkasserörelsen på nya banor enbart med de medel, kommittén

tänkt sig. Försök från kommunalt håll att genom uppställande av villkor

för bidragens åtnjutande söka dirigera ett lämpligt anordnande av sjukkasseverksamheten

inom ett visst samhälle hava visat sig stöta på så stora och oöverkomliga

svårigheter, att man torde hava all anledning att ställa sig skeptisk mot de av kommittén

förväntade resultaten. Inom sjukkassorna äro intressena så olikartade, beroende

på nu gällande försäkringsvillkor, befintligt försäkringsbestånd etc., att sammanslagning

icke så lätt låter sig genomföras. Förmånen av ökat statsbidrag för en

kassa kan uppvägas av olägenheter av annan art. Värdet av det teoretiskt sett så

välgrundade förslaget torde därför icke få skattas alltför högt.

Med avseende å pensionsnämnderna ifrågasattes, att vissa mindre pensionsdistrikt

skulle tvångsvis kunna sammanslås till större. Det torde vara otvivelaktigt, att

vissa distrikt nu äro för små för att giva nämnden ett så pass stort mått av arbete,

som måste förutsättas för uppehållande av intresse och tillräcklig, erfarenhet.

Men med större distrikt följer naturligen lätt, att nämnderna icke få den rent personliga

kännedomen om sitt klientel, som de nu i de mindre kommunerna besitta

och som torde vara till stor fördel vid bedömande av invaliditet och inkomstförhållanden

och än mer för efterkontrollen.

Vad angår den centrala förvaltningen har denna i sin helhet mindre intresse för

kommunerna, i den mån den icke mera direkt påverkar det lokala arbetet. Detta

är t. ex. i allra högsta grad fallet med pensionsstyrelsens ombud. Beträffande dessa

ombuds betydelse hava meningarna visat sig vara rätt delade. Under pensionsförsäkringens

första tid torde behovet av deras arbete varit påtagligt, då det gällt

att handleda pensionsnämnderna i deras verksamhet och att verka för en likformig

lagtillämpning. Å andra sidan har gjorts gällande, att de nu, när pensionsförsäkringen

så att säga inarbetats, icke längre skulle fylla ett behov i detta avseende och

att den likformighet i lagtillämpningen, pensionsstyrelsen genom ombuden kan genomföra,

icke alltid varit av godo utan tvärtom bidragit att onödigtvis byråkratisera

arbetet. Oavsett vilken betydelse man vill tillmäta ombuden, står det fast,

att ombudsinstitutionen medför så betydliga kostnader (för 1923 ej mindre än

230,000 kr.), att det, när det gällt besparingar, synts vara påkallat att gå in på frågan

om institutionens värde något närmare än som skett i betänkandet. Kommittén

föreslår där rent av den utvidgningen, att ombuden skulle sättas i tillfälle att

tjänstgöra inom pensionsstyrelsen för att »öka styrelsens kännedom om de växlande

förhållandena i landets olika delar». Detta behov, vars förekomst det icke torde

finnas anledning betvivla, torde styrelsen genom den mycket vidlyftiga korrespondens,

som nu lärer föras mellan styrelsen och dess ombud samt pensionsnämndernas

ordförande hava tillfälle nog att fylla utan att därför tillföra ombudsinstitutionen

ytterligare kostnader.

En central förvaltningsfråga, som synes påkalla uppmärksamhet från kommunalt

håll, är också frågan om pensionsförsäkringsfondens förvaltning. Då en betydande

del av fondens medel utlånas till kommunerna, vill det synas önskvärt, att i fondförvaltningen

insättes någon person med ingående kännedom om kommunalförvaltningen

och dess behov.

Kommittén föreslår även ett samarbete mellan organen för pensionsförsäkring och

fattigvård. Vad de lokala organen angår, synes tanken vara lycklig. Betänkandet

förutsätter, att en eller flera ledamöter skola vara gemensamma för pensionsnämnd

och fattigvårdsstyrelse. Genom det ovan berörda utökandet av pensionsdistrikten

att omfatta flera kommuner blir denna form av samarbete något försvårad. Kommittén

synes förutsätta, att i pensionsnämnden skulle kunna ingå t. o. m. en majori
-

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

tet av fattigvårdsstyrelsens ledamöter eller rent av att båda nämnderna kunna bestå

av allt igenom samma personer. Det torde knappast vara förmånligt för den avgränsning

mellan fattigvård och pensionsförsäkring, för vilkens behållande kommittén

pläderar, att en sådan fusion av förvaltningsorganen kan ske.

För de större städerna förutsätter kommittén vissa gemensamma organ för pensionsnämnderna

och fattigvården, önskvärt är väl, att gemensamt register kommer

till stånd. Mindre önskvärt torde däremot vara, att undersökningar i pensionsoch

fattigvårdsfall verkställas av samma personer. Medan fattigvårdens utredningar

mera avse hemortsrätt och anhörigas försörjningsskyldighet, måste pensionsnämnden

vid sina undersökningar främst inrikta sig på bedömande av invaliditetsgraden

och möjligheterna till arbetsförtjänst i framtiden. Naturligen bör man dock

sträva efter former, som göra det möjligt för den ena myndigheten att tillgodogöra

sig den andres kännedom om ett gemensamt klientel. Tyngdpunkten i en samverkan

torde här mindre ligga på utredningen i samband med pensionsärendenas prövning

än i efterkontrollen över de pensionerade.

Kommitténs förslag att förlägga även fattigvårdsinspektionen till pensionsstyrelsen

har mindre intresse ur kommunernas synpunkt. Gentemot kommitténs tal

om att trygga »den enhetliga ledningen av fattigvård och pensionsförsäkring» torde

dock böra erinras därom, att förhållandena inom förvaltningen i dessa båda grenar

av det sociala arbetet äro betydligt olika. Medan utvecklingen, avsett eller icke,

kommit att i allt högre grad lägga pensionsförsäkringens ledning i pensionsstyrelsens

hand, har fattigvårdsinspektionen visserligen fått en kontrollerande och konsulterande

myndighet, men tyngdpunkten i fattigvårdens handhavande ligger dock

allt fortfarande hos de kommunala organen. Strävandena att åstadkomma verkligt

samarbete mellan pensionsförsäkring och fattigvård synas, om man vill räkna

med största utsikt till framgång, böra koncentreras på den lokala förvaltningen.

Som i viss mån en sammanfattning av ovanstående vill styrelsen beträffande de

olika delarna av förslaget understryka:

att omläggningen av pensionsförsäkringen ovillkorligen måste föregås av en grundlig

och detaljerad undersökning rörande möjligheterna att få in de förutsatta pensionsavgifterna

;

att i avvaktan på möjligheten att genomföra en obligatorisk sjukförsäkring de av

kommittén föreslagna försöken att göra den frivilliga försäkringen mera effektiv

böra, så snart ske kan, försöksvis igångsättas; samt

att mot den föreslagna omläggningen av olycksfallsförsäkringen från kommunernas

sida i princip intet väsentligt synes vara att invända.»

Stockholm den 17 april 1925.

För Svenska stadsförbundets styrelse:

A. BORGSTRÖM.

Dess ordföraade.

Henning Karlsson.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Svenska landskommunernas förbunds styrelse,

Sedan Svenska Landskommunernas Förbund genom nådig remiss satts i tillfälle

att inkomma med yttrande över av statens besparingskommitté avgivet betänkande

med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation, får förbundets

styrelse i underdånighet anföra följande.

Pensionsförsäkringen.

I fråga om allmänna pensionsförsäkringen gå besparingskommitténs förslag ytterst

ut på att lägga huvudvikten av bidragen för pensionsförsäkringen, då denna

en gång kommer i jämviktsläge, på de försäkrade, icke på det allmänna, och således

låta försäkringsprincipen vara den förhärskande. För sin del ansluter sig styrelsen

ävenledes till samma princip. I detalj har dock styrelsen en del erinringar att

göra mot vissa av de av kommittén framställda förslagen.

Höjning av pensionsavgiften. Kommittén föreslår en lägsta avgift (grundavgift)

av 5 kronor och en högsta avgift å 80 kronor, sistnämnda avgift att erläggas vid

inkomst för ogift person från och med 5,000 kronor och för gifta personer från och

med 10,000 kronor. I syfte att åstadkomma förbättrad pension för de gifta kvinnorna,

som med nuvarande bestämmelser i regel komma i lägsta inkomstklassen, och

därför i allmänhet icke erhålla en pension, som svarar mot deras levnadsställning,

föreslås en särskild avgiftstariff för gifta personer med uppdelning av avgifterna

på mannen och hustrun.

Kommittén framhåller, att på grund av de nuvarande avgifternas obetydlighet

kunna avgiftspensionerna, även när försäkringen nått sin fulla utsträckning i allmänhet

icke bliva annat än ett bidrag till försörjningen.

De föreslagna höjningarna av pensionsavgifterna synas styrelsen principiellt väl

grundade. Höjningen av grundavgiften motsvarar ungefärligen penningvärdets fall

sedan pensionsförsäkringens tillkomst och utgör således en nödvändig åtgärd för att

bibehålla de lägsta avgiftspensionerna vid den ursprungliga effektiviteten. Även

i övrigt synes en höjning av pensionsavgifterna nödvändig, för att de på avgifterna

grundade pensionerna skola tjäna till nödtorftig bärgning för pensionstagarna.

Omläggning av avgiftsuppbörden. För att pensionsavgifterna icke skola bliva alltför

betungande, föreslår kommittén en omläggning av systemet för uppbörden, så

att avgifterna kunna betalas i småposter. Kommittén framlägger emellertid endast

ett skisserat förslag till uppbördens ordnande, då frågan är föremål för utredning

av andra sakkunniga. Emellertid gör kommittén i detta sammanhang några beaktansvärda

uttalanden, nämligen dels för upphävande av den nuvarande bestämmelsen,

att avgifter, som av den avgiftspliktige erlagts först efter viss dag, icke

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

skola räknas honom till godo vid pensionens bestämmande, dels för bibehållande av

kommunernas ansvar för grundavgiften.

Mot upphävande av den förstnämnda bestämmelsen bär styrelsen intet att erinra,

då den senare måste anses som en orättvisa mot de avgiftsskyldiga. I fråga om

kommunernas ansvar för grundavgifterna, som kommittén föreslår bibehållet, samtidigt

som kommittén förordar överflyttning på kommunerna av en större del av

kostnaderna för pensionstillägg och understöd, får styrelsen däremot framhålla önskvärdheten

av, att detta ansvar upphäves, och får styrelsen i förevarande fråga åberopa,

vad styrelsen därom anfört i sina underdåniga skrivelser den 21 december

1921 och 3 oktober 1924.

Ändring av inkomstberäkning enligt § 7 pensionsförsäkringslagen. De nuvarande

bestämmelserna i § 7 pensionsförsäkringslagen i fråga om inkomstberäkning för

åtnjutande av pensionstillägg och understöd föreslår kommittén helt omändrade.

Enligt kommitténs förslag skall således i princip all pensionstagarens inkomst räknas

som inkomst vid pensionstilläggets beräkning, även inkomst av avgiftspension.

Såsom belöning för ordentlig avgiftsbetalning skulle dock avgiftspension intill ett

belopp av 50 kronor icke medräknas som inkomst, för att uppmuntra till frivilliga

avgifter förordar ock kommittén bibehållande av den nu gällande bestämmelsen att

såsom inkomst icke räkna på dylika avgifter grundad pension intill ett belopp av

högst 300 kronor.

Kommittén anför, att de av allmänna medel utgående pensionerna — pensionstilllägg

och pensionsunderstöd —■ böra utmätas endast efter behovet som måttstock, och

i dylikt hänseende är inkomst utav avgiftspension en besparing som alla andra.

Skulle avgiftspensionerna alltjämt få uteslutas vid beräknande av inkomsten för

pensionstillägget, skulle de föreslagna avgiftshöjningarna och de av dem föranledda

ökade pensionerna icke medföra någon besparing i det allmännas utgifter för pensionstillägg.

Det synes styrelsen, att, om pensionsavgifterna höjas i enlighet med kommitténs

förslag, så att avgiftspensionerna kunna bereda de försäkrade en nödtorftig bärgning,

det torde bliva ofrånkomligt att samtidigt ändra grunderna för inkomstberäkningen

enligt § 7 i lagen i sådan riktning, att inkomst av avgiftspension likställes

med annan inkomst.

Kommitténs förslag, i vad det innebär borttagande av den nuvarande bestämmelsen

om en »fri» inkomst av högst 50 kronor, får däremot styrelsen bestämt avstyrka.

Förslaget synes nämligen styrelsen vara mycket svagt motiverat. Kommittén

framhåller i sitt betänkande — sid. 195 —, hurusom pensionsstyrelsen tidigare föreslagit

borttagandet ur pensionslagen av bestämmelserna om, att inkomst intill högst

50 kronor icke skall föranleda avdrag av understöds- och pensionstilläggsbeloppet.

Detta förslag var emellertid åtföljt av förslag om väsentlig höjning av pensionsbeloppet

i fråga. Förslaget upptogs sedermera av Eders Kungl. Maj:t i proposition

till riksdagen, som emellertid med bibehållande av en »fri» inkomst å 50 kronor

sänkte pensionstilläggsbeloppen för män från föreslagna 300 kronor till 225 kronor

och för kvinnor från föreslagna 280 kronor till 210 kronor. Nu har emellertid

kommittén föreslagit borttagandet av den fria inkomsten av 50 kronor utan tidigare

ifrågasatta ökning i tilläggsbeloppet. Härigenom skulle en faktisk försämring

för de försäkrade bliva följden, i det understöds- och pensionsbeloppet skulle

komma att minskas med 15 å 30 kronor.

Visserligen vinner kommittén genom den föreslagna ändringen en beräknad besparing

för statskassan på 700,000 kronor. Men icke ens detta jämförelsevis ringa

belopp torde kunna besparas för det allmänna, då ökade fattigvårdskostnader säkerligen

komma att motväga en del av denna besparing. Den övriga delen av besparingen

går ut över de fattigare — således de minst bärkraftiga — befolkningslagren

i landet. *

18—252409. Bilaga till Kungl. Proposition.

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Höjning av primärkommunernas bidrag till pensionstillägg och understöd. Kostnaderna

för pensionstillägg och understöd föreslår kommittén skola fördelas med

1ja på primärkommunerna och 2/3 på staten i stället för enligt nuvarande bestämmelser

1L på primärkommunerna, 1/8 på landstingen och 3/4 på staten. Den huvudsakliga

motiveringen till denna överflyttning av kostnaderna på primärkommunerna

är, att dessas organ, pensionsnämnderna, bevilja pensionerna, och att ett alltför

obetydligt bidrag från kommunerna till kostnaderna motverkar det kommunala intresset

för sparsamhet. Höjes däremot kommunens bidrag, åstadkommes största

möjliga kontroll över pensionsnämndernas arbete. Kommittén framhåller vidare

som stöd för ifrågavarande förslag, att kommunernas fattigvårdskostnader genom

folkpensioneringen minskas, samt att kommunernas utgifter för pensionstilläggen

komma att sänkas, i den mån förslaget till avgiftsförhöjning och förbättrat uppbördssystem

samt avgiftspensionernas beräkning såsom inkomst genomföres. Slutligen

anför kommittén, att, då genom kommitténs nyssnämnda förslag utgifterna för

själva pensionstilläggen komma att gå ned, ändringen endast i undantagsfall torde

medföra någon avsevärt ökad belastning för primärkommunernas skattskyldiga,

samt att, i den mån ändringen kan komma att leda till obillighet, lättnad bör kunna

beredas på den vanliga skatteutjämningsvägen.

Innan styrelsen ingår på frågan om den ändamålsenligaste fördelningen av kostnaderna

för pensionstilläggen, vill styrelsen framhålla, att de utgifter, det här gäller,

icke äro så obetydliga, som kommittén synes vilja göra gällande. De föreslagna

bestämmelserna om avgiftsförhöjning och ändrad uppbörd komma ju endast så

småningom att höja avgiftspensionen, vadan under övergångsåren, intill dess pensionsförsäkringen

kommer i jämviktsläge, en förskjutning av kostnaderna för pensionstilläggen

i ena eller andra riktningen säkerligen kommer att spela en avsevärd

roll för primärkommunerna.

Kommitténs förslag innebär alltså i själva verket ovedersägligen överskjutande

på primärkommunerna av kostnader, som för närvarande bestridas av landsting och

av staten, ett överskjutande, som för många av de berörda kommunerna säkerligen

kan betyda en avsevärd skattehöjning. Den skatteutjämning, som under nuvarande

förhållanden äger rum på den grund, att primärkommunerna belastas med endast

en mindre del av ifrågavarande kostnader, medan den större delen förlagts till

landstingen och staten, skulle i avsevärd mån upphöra och endast till ringa del uppvägas

genom det speciella skatteutjämningsförfarandet, vadan kommitténs förslag

innebär en påtaglig avvikelse från senare årens åtgärder i skatteutjämningssyfte.

Då ett realiserande av kommitténs förslag således i detta viktiga hänseende ovedersägligen

medför betydande olägenheter, kan ur kommunal synpunkt förslaget godtagas

endast för den händelse, att det i andra hänseenden medför minst lika betydande

fördelar.

Den fördel, kommittén avser skola vinnas genom den föreslagna åtgärden, är, som

nämnt, att sätta in primärkommunernas ekonomiska intresse som regulator i organisationen

och därigenom nedbringa pensionskostnaderna. Genom ökning av kommunbidraget

skulle nämligen enligt kommitténs mening pensionsnämnderna säkerligen

komma att stärkas i den uppfattningen, att de pensionssökandes invaliditet

och inkomstförhållande måste prövas med den största noggrannhet.

Det förefaller styrelsen, som om kommittén alltför mycket framhäver betydelsen

av det ekonomiska intresset för kommunerna vid fattandet av pensionsnämndernas

beslut om pension. Vare sig kommunbidraget till pensionskostnaderna sättes högt

eller lågt, skall helt säkert det ojämförligt största antalet pensionsnämnder sträva

att fatta ''éina beslut i överensstämmelse med lagens föreskrifter. Att undantagsvis

ett mindre antal pensionsnämnder vid lågt kommunbidrag kunna komma att

bevilja pension något för generöst, vill styrelsen visserligen ej förneka, men å andra

sidan är fara värt, att vid avsevärt högre kommunbidrag ett antal pensionsnämnder

kunna" bliva alltför sparsamma vid beviljandet av pension, ett förhållande, vartill

s. 275 Kontrollera mot PDF

275

ju för övrigt, enligt vad kommittén själv konstaterar, även med nuvarande bestämmelser

om fördelningen av kostnaderna för pensionstilläggen tendenser visat sig

på ett och annat håll.

Styrelsen, som anser det vara av lika mycken vikt, att ingen, som är berättigad

till pension, förvägras dylik, som att pension icke tilldelas någon, som ej är därtill

berättigad, är emellertid, som nämnts, för sin del övertygad om, att riskerna för en

alltför slapp eller alltför sträng lagtolkning vid beviljandet av pensionerna med

hänsyn till pensionsnämndernas samvetsgranna arbete äro mycket ringa. För den

händelse likväl tendenser till alltför stor generositet eller till motsatsen undantagsvis

skulle visa sig hos pensionsnämnder, torde det för övrigt vara pensionsstyrelsens

sak att under samarbete med sina ombud söka ernå rättelse; kommittén framhåller

ju för övrigt själv, så väl att dessa ombud bättre än någon annan äro i stånd

att förebygga, att pension beviljas personer, som därtill icke äro berättigade (sid.

211), som ock att faran för alltför stor njugghet är mycket ringa, enär det vid pensionsnämndssammanträdena

närvarande ombudet har skyldighet att tillse, att envar

pensionssökande erhåller sin fulla rätt (sid. 181). Härtill kan läggas den erinran,

att den omständigheten, att länsstyrelsen tillsätter pensionsnämndens ordförande

och vice ordförande, också kan betraktas som en garanti mot ensidiga lokalintressen.

Då således enligt styrelsens förmenande ett realiserande av kommittéförslaget 1

denna del icke kommer att medföra de fördelar, som kommittén avser att vinna genom

detsamma, men däremot de med realiserandet förbundna nackdelarna äro ofrånkomliga,

får styrelsen på det bestämdaste avstyrka kommitténs förevarande förslag.

Uteslutande av på grund av sinnesslöhet eller sinnessjukdom invalida från rätten

till pensionstillägg och understöd. Kommittén har vidare föreslagit, att den kategori

pensionstagare, som kunna hänföras till sinnessjuka och sinnesslöa, skola avskiljas

från rätten till pensionstillägg och understöd. Som skäl för denna åtgärd

anföres den omständigheten, att dessa individer i allmänhet kunna antagas sakna

förmågan att uppfatta betydelsen av pensionsförsäkringen, och det för den skull

skulle vara likgiltigt för dessa, om de få sin försörjning genom fattigvården eller

i form av pension.

Härtill vill styrelsen anföra, att det kan vara svårt, för att i vissa fall ej säga

omöjligt, att avgöra, om medvetande av detta förhållande inträder hos den sinnessjuke

eller ej. Det kan därför knappast anses uteslutet, att en anordning, varigenom

en sinnessjuk även i detta avseende skall komma i en särställning, kan menligt inverka

på dessa individers hälsa.

För övrigt måste man säga, att ur besparingssynpunkt den föreslagna anordningen

är synnerligen tvivelaktig. En inskränkning i pensionsrätten för sinnessjuka

och sinnesslöa medför egentligen endast den ändringen, att de vårdkostnader, som

enligt nuvarande bestämmelse täckas av pensionen, bliva överflyttade på kommunerna

och landstingen. Den lättnad i den kommunala fattigvården och den bidragande

faktor i skatteutjämningssyfte, som den allmänna folkpensioneringen uppgivits

skola utgöra, bortelimineras i hög grad på detta sätt.

Från ren besparingssynpunkt saknar det naturligtvis betydelse, om de kostnader,

som betingas för dessa sjukas vård, utgå ur den ena kassan eller den andra. Det

synes styrelsen därför icke vara av behovet påkallat att göra den ifrågasatta ändringen

i detta avseende.

Hot kommitténs förslag i övrigt i fråga om pensionsförsäkringen har styrelsen i

stort sett intet att erinra. Vad kommittén yttrar rörande samverkan mellan pensionsförsäkringen

och fattigvården och i samband därmed om lämpligheten av en

mera allmän revidering av de förut uppgjorda beräkningarna av nvbyggnadsbehovet

av ålderdomshem och på grund därav förlängande av den i fattigvårdslagen stad
-

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

gade fristen för ålderdomshemmens uppförande, vill styrelsen för sin del understryka

och ämnar styrelsen i underdånig skrivelse framlägga förslag om åtgärder

från Eders Eungl. Maj:ts sida för förlängande av denna frist.

Sjukförsäkringen.

Mot de riktlinjer, kommittén uppdragit för det statsunderstödda sjukkasseväsendet,

synes, i vad de kunna sägas intimare beröra landskommunerna — endast en

statsunderstödd sjukkassa inom varje område, väsentligt utsträckt sjukhjälpstid —

intet vara att erinra och anser sig styrelsen beträffande kommitténs förslag i övrigt

sakna anledning yttra sig.

Olycksfallsförsäkringen.

I fråga om olycksfallsförsäkringen har styrelsen icke till granskning upptagit

frågan om försäkringens organisation, som icke i nämnvärd grad kan anses beröra

primärkommunerna.

Styrelsen ansluter sig till förslaget om inskränkning av karenstiden från 35 till

14 dagar, vilket förslag ur kommunal synpunkt måste anses vara uteslutande fördelaktigt,

ävensom att enklare beräkningsgrunder införas för beräkning av sjukpenningens

belopp.

Stockholm den 9 juli 1925.

Underdånigst

Å styrelsens för Landskommunernas Förbund vägnar:

JOHAN BECK-FRIIS.

T. A. Zander.

I

opaginerad Kontrollera mot PDF

Svenska fattig va rdsförbun det.

Sedan Eders Kungl. Mai :t i nåder berett Svenska Fattigvårdsförbundet tillfälle

att avgiva yttrande över statens besparingskommittés betänkande med utredning och

förslag angående socialförsäkringens organisation, får förbundet i underdånighet

anföra följande.

I fråga om organisationen synas förslagets strävanden att få till stånd samverkan

mellan pensionsförsäkringens och fattigvårdens lokala organ samt sjukkassorna

synnerligen välbetänkta. Med tillfredsställelse har förbundet därvidlag bl. a. bemärkt,

att kommittén sökt tillgodose pensionsnämndernas behov av medverkan av

särskilda arbetskrafter. En förutsättning för att samarbetet skall leda till åsyftat

resultat är emellertid, att sjukkassorna erhålla en kraftig anslutning. Tyvärr sy.

nes det finnas anledning att befara, att vissa delar av kommitténs förslag i övrigt

skola komma att menligt inverka på anslutningen till sjukkassorna, en sak, vartill

förbundet nedan återkommer.

Vad angår den centrala organisationen har kommittén föreslagit, att saväl fattigvårdsinspektionen

som socialstyrelsens sjukkassebyrå skulle överflyttas till pensionsstyrelsen.

Med hänsyn till den ställning, som fattigvårdsinspektionen intager

gentemot fattigvårdsstyrelserna, vilken ställning ju är av helt annan karaktär än

pensionsstyrelsens gentemot pensionsnämnderna, samt då vidare inspektionen numera

har att handlägga icke endast fattigvårdsärenden utan även ärenden enligt den nya

lagen om samhällets barnavård, finner förbundet, att den föreslagna överflyttningen

av inspektionen till pensionsstyrelsen kan befaras medföra vissa mindre fördelaktiga

verkningar för de arbetsomåden, som därav beröras, utan att några däremot

svarande fördelar synas vara att påräkna. Samarbetet torde utan några svårigheter

kunna åstadkommas även med nuvarande organisation. Likaså synes det

lokala samarbetet kunna utan svårighet ordnas, utan att det centrala organet för

verksamheten på fattigvårdens och barnavårdens områden inflyttas i pensionsstyrelsen.

Något förbilligande av själva organisationen synes ej heller genom överflyttningen

kunna åstadkommas; snarare torde därigenom kunna riskeras större omgång

med därav följande utökande och fördyrande av denna organisation.

Angående pensionsförsäkringen har kommittén ställt som sin uppgift att giva

densamma en mera utpräglad karaktär av självhjälp. Häremot är i princip intet

att invända. Att den nuvarande pensionsförsäkringen har en alltför stark understödskaraktär

har av förbundet tidigare framhållits, nämligen i dess underdåniga

yttrande år 1913 över då föreliggande förslag till lag om allmän pensionsförsäkring.

Till förhindrande av att den nya försäkringen skulle bliva en form av statlig

fattigvård, föreslog förbundet då, att de bidrag, som skulle utgå av allmänna

medel, måtte användas för att stimulera till ökad sparsamhet: detta kunde lämpligen

ske genom att dessa bidrag utginge i proportion till inbetalade premier (avgifter).

Denna förbundets mening vann dock icke beaktande, utan • är som bekant den del

av pensionsförsäkringens verksamhet, som bekostas av allmänna medel, med vissa

undantag direkt fotad på behovsprincipen och står därför den allmänna fattigvården

nära. Ifrågavarande undantag äro i huvudsak följande: 1) Inkomst upp till

ett belopp av 50 kr. föranleder icke nedsättning av pensionstillägget, 2) ändring i

pensionstilläggets storlek vidtages endast vid bestående förändringar i inkomstförhållandena

och i varje fall icke mer än en gång om året (i praktiken har huvudsak
-

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

ligen förekommit ökning av tilläggen), 3) hänsyn tages icke till försörjningspliktigas

inkomstförhållanden, 4) utgående pension på obligatoriska avgifter föranleder

icke nedsättning i pensionstillägg; samma gäller pension på frivilliga avgifter upp

till ett belopp av 300 kr. pr år. Detta undantagande av avgiftspension vid beräkning

av inkomst bar ju hitintills så gott som saknat praktisk betydelse, men skulle

i en framtid, då avgiftspensionerna blivit av mera nämnvärd storlek, kommit att i

viss mån ändra pensionstilläggens nuvarande innebörd, så att desamma mera finge

karaktär av pension och mindre av understöd åt de ekonomiskt svagast situerade

befolkningslagren.

Ser man tillbaka på den period, under vilken pensionsförsäkringen varit i verksamhet,

kan man icke undgå att särskilt fästa sig vid de störa svårigheter, som

alstras genom att en understödsverksamhet, som i så hög grad vilar på behovsprincipen,

endast i ringa mån bekostas av kommunerna, varigenom de kommunala myndigheternas

intresse för en noggrann prövning av behovet minskas. Härav nödvädiggöres

å andra sidan en i avsevärd grad centraliserad behandling av ärendena.

Därjämte äro som bekant pensionsnämnderna i organisatoriskt avseende synnerligen

svagt uppbyggda. Pensionsstyrelsen har på grund härav funnit sig nödsakad

nedlägga ett omfattande arbete på att kontrollera nämndernas inkomstberäkningar;

därigenom bär detta försäkringens centrala organ i hög grad blivit beslutande i

stället för prövande myndighet. I detta avseende är det tillräckligt att hänvisa till

det synnerligen stora antal ärenden, som från pensionsstyrelsen remitteras till pensionsnämnderna

för förnyad behandling eller eljest föranleda skriftväxling eller

ändring. Då vidare inom den centrala organisationen i regel måste saknas personlig

erfarenhet om alla de tusen och en skiftande omständigheter, som möta vid tilllämpning

av behovsprincipen, blir resultatet lätt schablonmässigt och mindre tillfredsställande,

under det att samtidigt hos de lokala organen alstras bitterhet och

missnöje.

Det måste dock medgivas, att i stort sett pensionsförsäkringen i praktiken visat

bättre verkningar än man ursprungligen vågat hoppas. Densamma, som ju naturligen

omfattas med tacksamhet av störa delar av vårt folk —- framför allt på landsbygden

— är för övrigt nu utan tvivel så starkt rotad och inarbetad i det allmänna

medvetandet, att ett förslag till omläggning i överensstämmelse med vad av

förbundet, som nämnts, tidigare föreslagits, icke lärer hava utsikter att vinna beaktande.

På grund härav samt då kommitténs förslag avser en förstärkning av

pensionsförsäkringens försäkringsdel och en inskränkning av dess understödsverksamhet

och sålunda enligt förbundets mening innebär en utveckling i rätt riktning,

vill förbundet i stort sett giva sin anslutning till förslagets riktlinjer. Förbundet

får i övrigt anföra följande.

Kommittén söker på tvenne vägar vinna sitt syfte att giva pensionsförsäkringen

starkare självhjälpskaraktär, nämligen dels genom att höja avgifterna, dels genom

att inskränka rätten till och omfattningen av pensionstilläggen.

Den synnerligen starka höjning av avgifterna, som föreslagits, kräver emellertid

enligt förbundets mening tillförlitliga garantier för att avgifterna verkligen komma

att erläggas. I detta avseende har kommittén föreslagit, att arbetsgivare, som hos

sig har anställda mer än 7 arbetare, skulle vara skyldig göra avdrag på arbetarnas

löner för pensionsavgifterna och inleverera dessa avgifter till uppbördsmyndigheten.

Denna garanti är obestridligen av värde i fråga om den befolkningsgrupp,

som därav beröres. Gruppen i fråga torde likväl icke vara av den omfattning, att

garantier i övrigt kunna undvaras. Några dylika har kommittén emellertid icke lämnat

utan nöjt sig med att framhålla, att man måste tänka sig en uppbörd av avgifterna

i flera omgångar. Enbart sistnämnda åtgärd synes dock icke tillräcklig

som garanti för avgiftsbetalning; man må betänka, att vårt land är synnerligen vidsträckt,

samt i väsentliga delar mycket glest befolkat och försett med dåliga kommunikationer.

Kommitténs förslag att successivt införa försäkringsböcker synes

opaginerad Kontrollera mot PDF

visserligen också vara ett steg i rätt riktning och ägnat att i sin mån höja allmänhetens

uppskattning av försäkringens fördelar, men utgör icke heller i och för sig

en tillräcklig garanti för att avgifterna komma att erläggas. Förbundet finner det

sålunda tvivelaktigt, huruvida med den betydande ökning av avgifterna, som kommittén

föreslår, en tillfredsställande avgiftsbetalning kan åstadkommas.

Vidare måste förbundet i en så kraftig höjning av avgifterna, som föreslagits, se

en åtgärd, som kan befaras komma att i hög grad inverka menligt på anslutningen

till de frivilliga sjukkassorna, vilka ju av kommittén i organisationen av socialförsäkringen

i dess helhet tillämnats en stor betydelse. Denna höjning av avgifterna

försvårar även i hög grad ett framtida införande av obligatorisk sjukförsäkring,

därest detta skulle befinnas önskligt och möjligt. Sistnämnda försäkring är ju av

den art, att densamma i motsats mot en ålderdoms- och invaliditetsförsäkring måste

fotas på de enskilda försäkringstagarnas avgifter och endast till en mindre del på

allmänna medel. Om den enskilde belastas med kraftiga avgifter för pensionsförsäkringen,

är det tvivel underkastat, om en ytterligare belastning med avgifter till

sjukförsäkring kan ifrågakomma, varigenom utvecklingen på detta område skulle

i högsta grad försvåras om icke omöjliggöras.

Dessutom bör det icke lämnas ur räkningen, att en försäkring, syftande till nu

levande generationers ålderdomsförsörjning och grundad på avgifter, vilka fonderas,

innebär en belastning på övergångstidens generationer såväl i förhållande till

föregående som efterkommande, övergångstidens generationer hava att sörja för

dem, som nu sakna förmåga att försörja sig själva, och samtidigt för sin egen ålderdom

genom avgiftsbetalning. Ur denna synpunkt är det givetvis lämpligt att

till att börja med hålla avgifterna mindre höga och sedan successivt under en jämförelsevis

lång tidsperiod höja desamma, varigenom det ökade trycket under övergångstiden

fördelas på flera generationer.

På grund av vad som sålunda framhållits måste förbundet såsom sin åsikt uttala,

att den föreslagna höjningen av pensionsavgifterna går vida utöver vad som

f. n. kan anses lämpligt och riktigt. Förbundet vill för sin del tillstyrka höjningen

av grundavgiften från 3 till 5 kr., under det att höjningen av tilläggsavgifterna enligt

förbundets mening icke bör överstiga vad som föreslagits av pensionsstyrelsen

i dess skrivelse till Kungl. Maj :t den 23 februari 1921, enligt vilket förslag tillläggsavgift

skulle utgå efter nu gällande bestämmelser intill en inkomst av 1,500

kr. men för dylik inkomst eller inkomst därutöver med en procent av inkomsten, avrundad,

där den ej slutar å helt hundratal kronor, till närmast lägre sådant hundratal,

dock att tilläggsavgift icke'' skulle utgå med större belopp än 50 kr. Förbundet

vill emellertid ifrågasätta, huruvida icke maximigränsen skulle kunna sättas

lika med den av kommittén föreslagna, 80 kr., vilken avgift sålunda skulle utgå för

personer med en inkomst av 8,000 kr. eller däröver.

I detta samband kan förbundet icke underlåta att beröra en fråga, som har största

betydelse för pensionsförsäkringens uppskattning hos en större allmänhet. Förbundet

åsyftar här kommunernas ansvarighet för icke erlagda grundavgifter. Det enda

motiv för denna ansvarighet, som kan anföras, är att kommunerna genom densamma

få ett starkt intresse att bedriva uppbörden energiskt. Däremot ge en av kommunen

för försumliga betalare inlevererade avgifter varken dessa, kommunen eller

någon annan någon förmån.1 Dessa avgifter bidraga endast till att öka pensionsförsäkringsfondens

storlek, vilket ju i och för sig självt icke kan anses vara något

eftersträvansvärt, och innebär en belastning på de skattskyldiga, vars enda berättigande

ligger i nyssnämnda hänsyn till avgiftsuppbörden. Kommittén önskar nu

taga bort kommunernas befattning med uppbörden av grundavgifterna. Något skäl

för bibehållande av deras ansvarighet för icke erlagda avgifter förefinnes då ej vi
1

Från denna regel finnes visserligen ett undantag (§ 9 sista stycket pensionsförsäkringslagen),

som dock hittills saknat praktisk betydelse och som därför av kommittén föreslås till borttagande

(sid. 217 i betänkandet).

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

dåre. Likväl önskar kommittén bibehålla denna ansvarighet men har icke angivit

någon orsak härtill. Man synes givetvis böra ställa sig avvisande mot kommitténs

förslag i denna del. Antingen bör ansvarigheten tagas bort eller ock pension utgå

på samtliga inlevererade avgifter eller motsvarande belopp på ett eller annat sätt

tillgodogöras kommunen. Den senare åtgärden skulle emellertid förrycka avgifternas

karaktär av försäkringspremier. Förbundet vill därför för sin del förorda

slopande av kommunernas ansvarighet för grundavgifternas erläggande.

Under alla förhållanden måste förbundet avstyrka kommitténs förslag, att omskrivna

avgifter skulle kunna erläggas utan varje tidsbegränsning. Detta förslag

synes ur flera synpunkter vara orimligt. Förbundet vill här inskränka sig till att

framhålla, att detsamma utan tvivel skulle medföra, att en pensionssökande vid ansökningens

ingivande för undvikande av tillämpning av 9 § i pensionslagen angående

nedsättning i pensionstillägget på grund av försummad avgiftsbetalning, skulle

inbetala avgifter, vilka påförts honom för lång tid sedan, kanske flera decennier

bakåt i tiden.

Den andra vägen för höjande av försäkringens självhjälpskaraktär har kommittén

funnit i inskränkning av rätten till pensionstillägg. Kommittén föreslår i sådant

syfte, att även den inkomst å 60 kr., som för närvarande icke tages i beräkning

vid pensionstilläggets fastställande, skall föranleda nedsättning i detta samt

vidare att pension på obligatoriska avgifter utöver ett belopp av 50 kr. skall räknas

såsom inkomst. Sistnämnda bestämmelse skulle i framtiden komma att ytterligt

kraftigt begränsa omfattningen av pensionstilläggen.

Av dessa båda förslag har förbundet funnit sig böra avstyrka det förstnämnda.

Orsakerna härtill äro tvenne. Å ena sidan har hänsyn tagits till att förslaget för

varje pensionssökande med någon inkomst medför en minskning i det pensionstillägg,

som utgår efter nuvarande bestämmelser. Härigenom skulle pensionsförsäkringens

effektivitet, som redan nu i väsentliga delar av landet är otillfredsställande,

ytterligare nedsättas. Å andra sidan torde bestämmelsen, att inkomst av

högst 60 kr. icke skall tagas i beräkning vid bestämmande av pensionstillägg, innebära

en synnerligen lämplig form för att uppmuntra till utnyttjande av den lilla arbetskraft,

som kan finnas i behåll, något som icke minst för pensionstagaren själv

synes vara av icke ringa betydelse. Förbundet har även funnit angeläget att undvika

ett försämrande av förhållandena för den, som ofta med stora försakelser

hopsparat ett litet kapital. Redan nuvarande bestämmelser väcka hos dylika personer

en förklarlig känsla av orättvisa.

Yad åter angår kommitténs förslag, att avgiftspension utöver ett belopp av 50 kr.

skall räknas såsom inkomst, har förbundet intet att däremot invända.

Kommitténs förslag att höja kommunernas andel i pensionstilläggen (*/ ) finner

förbundet, såsom torde framgå av vad redan anförts angående pensionsärendenas

för närvarande starkt centraliserade handläggning, väl motiverat, men vill förbundet

dock ifrågasätta, huruvida icke den föreslagna höjningen är större än vad som

f. n. kan anses tillrådligt. Det synes vara lämpligast, att höjningen begränsas till

a/s> d. v. s. att landstingens nuvarande andel, 1/s, överflyttas på kommunerna, under

det att staten såsom hittills gäldar återstående 3/4. Den ökade belastning, som denna

höjning innebär för kommunerna, kompenseras i regel i väsentlig grad av den

av förbundet föreslagna befrielsen för kommunerna från ansvarighet för grundavgifterna.

I nedan angivna särskilda avseenden får förbundet framhålla följande.

I fråga om gift kvinnas ställning har kommittén valt mellan tvenne förslag, av

vilka det ena, som kommittén gjort till sitt, innebär, att gift kvinna påföres tillläggsavgift

av samma storlek som hennes make, under det att nuvarande bestämmelser

för beräkning av pensionen på avgifterna bibehållas, d. v. s. hustrun erhåller

en väsentligt lägre pension än mannen. Förbundet har redan i sitt yttrande år

1913 framhållit, atf detsamma finner sistnämnda bestämmelser olämpliga och emot

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

vårt lands kvinnor orättvisa. De motiv, som då anfördes, finner förbundet alltjämt

böra tillmätas avgörande betydelse. På grund bärav kan förbundet icke giva detta

kommitténs förslag sin anslutning.

Det andra förslag, som kommittén haft under prövning men förkastat, och som

återfinnes i betänkandet å sid. 186, innebär, att avgiftspensionen för man beräknas

efter samma procentsats, som nu är stadgad för kvinna, samt att det belopp, som

därigenom inbesparas, användes för att bereda änkor och frånskilda hustrur en högre

avgiftspension än den, som deras egna avgifter berättiga dem till. Det har beräknats,

att på så sätt en änka eller frånskild hustru skulle kunna utöver sin egen

avgiftspension erhålla en pension, uppgående till 50 å 55 % av vad hennes man på

grund av erlagda avgifter skulle erhållit vid invaliditet eller 67 års ålder.

Det är enligt förbundets mening av lika stor betydelse, att kravet på samma beräkningsgrunder

för avgiftspension för de båda könen tillgodoses, som att de gifta

kvinnornas ställning i pensionsförsäkringen ordnas på ett tillfredsställande sätt.

Då kommittén av ovan återgivna båda förslag valt det första, har densamma tydligen

icke lagt den vikt vid sistnämnda synpunkt, som densamma enligt förbundets

åsikt måste tillmätas. Förbundet å sin sida har av detta skäl funnit det senare

förslaget vara att föredraga.

Pensionsförsäkringen är f. n. som bekant på dyrare orter icke effektiv. Detta

har förorsakat missförhållanden, vilka det enligt förbundets mening är synnerligen

angeläget att komma ifrån. Förbundet syftar här på det förhållandet, att på dyrare

orter i synnerligen stor utsträckning personer uppbära pensionstillägg och samtidigt

genom fattigvårdsstyrelsen kommunalt pensionstillskott eller fattigvårdsunderstöd,

varav följer dubbla undersökningar och arbeten av olika slag. Det kan enligt

förbundets mening, som i detta avseende avviker från den av kommittén uttalade,

härvidlag ifrågasättas, huruvida icke för dyrare orter, framför allt vissa städer,

vilka hava en välordnad och av de behövancte med tacksamhet mottagen, kommunal

understödsverksamhet, hela den samhälleliga understödsverksamheten för invalider

skulle kunna överlämnas till en kommunal myndighet, givetvis efter prövning,

att verksamheten kommer att utövas i tillfredsställande former. I överensstämmelse

härmed anser förbundet, att en utredning i detta avseende vore synnerligen

önskvärd.

Kommitténs förslag rörande uteslutning av sinnessjuka och sinnesslöa från rätten

till pensionstillägg föranleder icke några erinringar från förbundets sida.

Kommittén har föreslagit, att, då pension beviljats av en pensionsnämnd, vederbörande

skall vara berättigad att av kommunens medel hos nämndens ordförande

lyfta ett förskott å pensionen. Inför detta förslag ställer sig förbundet tveksamt,

då det torde vara svårt att på ett lämpligt sätt genomföra. Förslaget torde för övrigt

knappast komma att medföra några avsevärda verkningar, så länge man icke

ålägger pensionsnämnderna att hålla tätare sammanträden.

Gentemot den föreslagna inskränkningen i rätten till retroaktiv pension har förbundet

för sin del intet att invända.

Vad angår införandet av s. k. socialförsäkringsläkare får förbundet tillstyrka detta.

Samma gäller vad av kommittén anförts rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande

verksamhet. Förbundet har redan år 1913 uttalat som sin mening, att en dylik

verksamhet är nödvändig som komplement till en invaliditetsförsäkring. Enligt

förbundets erfarenheter från de gångna åren har verksamheten till fullo infriat de

förhoppningar, som ställts på densamma. Vad av kommittén till säkerställande av

en sund utveckling på detta område föreslagits, finner förbundet välbetänkt.

I samband med i betänkandet framlagt förslag rörande samverkan mellan pensionsförsäkringen

och fattigvården ifrågasätter kommittén, huruvida icke den i

övergångsbestämmelserna till fattigvårdslagen bestämda fristen för uppförande av

ålderdomshem borde utsträckas i ändamål att giva tillfälle till en säkrare grundad

uppskattning av behovet av nybyggnader i detta avseende än som för närvarande

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

kan åstadkommas. Kommittén har härvidlag särskilt haft uppmärksamheten fäst

på pensionsförsäkringens inverkan på nyssnämnda behov. Visserligen har erfarenheten

ådagalagt, att under de gångna åren ålderdomshem stundom uppförts i större

omfattning, än behovet sedermera visat sig kräva. Denna minskning av platsbehovet

har emellertid kunnat iakttagas även i fråga om anstalter, där pensionsförsäkringen

icke kunnat öva någon inverkan, och har enligt förbundets mening sin grund även

i andra förhållanden än folkpensioneringen. Man har för övrigt all anledning att

antaga, att vederbörande kommunala och statliga myndigheter numera hava blicken

riktad på nödvändigheten av att med hänsyn till kostnaderna begränsa anstalternas

storlek till vad som verkligen erfordras. Förbundet kan därför ej för sin del anse

ett uppskov ur sagda synpunkt behövligt och finner det högst beldagligt, om uppförandet

av de för fattigvårdens rätta handhavande oundgängliga ålderdomshemmen

i väsentlig utsträckning skulle utsättas till framtiden.

Kommitténs förslag till organisation av och understöd åt den frivilliga sjukförsäkringen

får förbundet i stort sett tillstyrka. Under förutsättning att — såsom

ovan framhållits — allt föres för att främja anslutningen till sjukkassorna, synes

förslaget innebära en utveckling i rätt riktning.

Begränsandet av statsunderstöden till endast en kassa för ett visst område liksom

även sjukhjälpstidens utsträckning äro åtgärder, vilka enligt förbundets mening

måste betecknas som synnerligen angelägna. Sistnämnda åtgärd har för en effektiv

samverkan mellan sjukkassorna och pensionsförsäkringen den största betydelse.

I fråga om olycksfallsförsäkringen har förbundet icke funnit lämpligt företaga

någon närmare granskning, då denna försäkring i stort sett faller utanför förbundets

verksamhetsområde.

Ledamoten av förbundets arbetsutskott, fröken G. af Klintberg, hade i vissa punkter

särskilt uttalande.

Stockholm den 23 maj 1925. ’

Underdånigst

För Svenska Fattigvårdsförbundet:

JOHAN WIDÉN.

Karl J. Höjer.

Protokoll, hållet vid Svenska fattigvårdsförbundets

arbetsutskotts sammanträde den 23 maj 1925.

Närvarande: herrar J. Widén, A. Hirsch, N. Widner, J. Pettersson och O. Hirsch,

fröknarna Ebba Wedberg, G. af Klintberg och Lilly Arfwedsson samt vid protokollet

undertecknad.

§ 1.

Föredrogs nådig remiss av den 25 februari 1925 av statens besparingskommittés

betänkande med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation,

och beslöts underdånigt utlåtande av det innehåll, bilagda skrivelse utvisar. (Bil. I).1

Fröken Gertrud af Klintberg anmälde i vissa punkter avvikande mening. (Bil. 2).

Stockholm som ovan.

1 Se ovan.

Karl J. Höijer.

s. 283 Kontrollera mot PDF

283

Särskilt yttrande av fröken G. af Klintberg.

Med instämmande i övrigt i Svenska fattigvårdsförbundets yttrande över föreliggande

kommittébetänkande får undertecknad i nedannämnda avseenden uttala

följande:

I. Beträffande höjning av pensionsavgifterna:

Förutom höjning av grundavgifterna från 3 till 5 kronor hade bort tillstyrkas

tilläggsavgifter uppgående till ungefär en procent av årsinkomsten med en högsta

avgift av 80 kronor och utan den av förbundet föreslagna begränsningen i avseende

å inkomstgrupper under 1,500 kronors årsinkomst samt i fråga om äkta makar att,

i anslutning till bestämmelserna i pensionslagens § 7, årsinkomsten för en var av

dem skall beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda inkomst och förty lika

pensionsavgift påföres vardera maken.

II. I fråga om beräkning av pension å inbetalda avgifter torde, som av förbundet

framhållits, sådan böra beräknas lika å av män och kvinnor inbetalda avgifter efter

högsta möjliga försäkringstekniska procent och utgå utan hänsyn till vederbörandes

kön eller civilstånd. En sammankoppling av avgiftspensionerna med något nytt

slag av änkeunderstöd får jag för min del avstyrka.

III. Beträffande fördelningen av kostnaderna för pensionstilläggen mellan stat

och kommun synes det mig, att stort fog finnes för den av kommittén föreslagna

överflyttningen å kommunerna av en tredjedel av kostnaderna och att denna sålunda

bort tillstyrkas.

G. af Klintberg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening.

Genom nådig remiss den 25 februari 1925 bar Eders Kungl. Maj :t lämnat De

ömsesidiga Socialförsäkringsbolagens förening tillfälle att för den 15 sistlidne mars

avgiva utlåtande över ett av statens besparingskommitté avgivet betänkande angående

socialförsäkringens organisation. Sedermera bar statsrådet och cbefen för socialdepartementet

i skrivelse den 6 mars 1925 meddelat föreningen, att föreningen

äger att före den 15 nästkommande maj avgiva det ifrågavarande yttrandet.

Med anledning bärav får föreningen, som anser sig böra begränsa sitt yttrande till

de delar av betänkandet, vilka beröra den sociala olycksfallsförsäkringen, i underdånighet

anföra följande.

Försäkringens omfattning. Frågan, huru den sociala olycksfallsförsäkringen bör

anordnas för att erhålla mest tillfredsställande organisation, sammanhänger i hög

grad med nämnda försäkrings omfattning. Ju större omfattning försäkringen erhåller,

desto svårare ställer sig det organisatoriska problemet. I Sverige, där den sociala

olycksfallsförsäkringen sträcker sig vidare än enligt något annat lands lagstiftning,

har därför frågan om organisationen blivit särskilt komplicerad. Ett sätt

att förenkla lösningen av denna fråga vore säkerligen att, såsom kommittén ifrågasätter,

stadga den inskränkning i olycksfallsförsäkringslagens omfattning, att sådan

verksamhet, som icke kunde sägas utgöra rörelse, undantoges från försäkringsplikten,

medan arbetaren bibehölles vid sin rätt till ersättning. Under förutsättning

att försäkringsavtalsplikt stadgades för övriga arbetsgivare, skulle en dylik begränsning

leda till besparing, som sannolikt komme att överstiga skadeersättningarna

för de olycksfall, vilka drabbat hos dessa icke-företagare sysselsatta arbetare. Då

föreningen emellertid icke vill bestrida, att den av kommittén verkställda utredningen

visar hän på, att någon förändring i försäkringspliktens omfattning icke nu

lämpligen kan eller bör ske, anser föreningen sig i detta avseende icke vilja gorå

något yrkande.

Sjukpenningens storlek. Innan föreningen övergår till frågan om själva organisationen

av den sociala olycksfallsförsäkringen, anser sig föreningen böra med några

ord beröra kommitténs förslag, i vad det avser sjukpenningen under och efter karenstiden

ävensom den föreslagna förkortningen av karenstiden. Bestämmelserna

om sjukpenning under de 35 första dagarna efter olycksfallet, som tillkommo under

sammanjämkning i riksdagen, därvid särskilda utskottet föreslog, att sjukpenningen

skulle bestämmas efter pensionsavgiften, hava visat sig synnerligen besvärliga

att i praktiken tillämpa. Föreningen finner fördenskull kommitténs uppdelning

av de skadade i sjukhjälpsklasser beroende av deras ålder och kön innebära en stor

förenkling av frågan, och vill föreningen giva sin anslutning till såväl den föreslagna

åldersgränsen som de för olika åldrar och kön angivna sjukpenningsbeloppen.

Kommitténs förslag om karenstidens avkortande till 14 dagar anser föreningen

däremot icke vara att förorda. För försäkringsinrättningarna skulle en så avsevärd

begränsning av karenstiden medföra en ökning av förvaltningskostnaderna. Dess
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

285

utom skulle en dylik lagändring, såsom kommittén visat, även på annat sätt inverka

fördyrande på försäkringen.

Föreningen har intet att erinra mot kommitténs förslag, att vid beräkning av

sjukpenning efter karenstiden arbetsförtjänsterna indelas efter en 8-gradig skala

med bestämd sjukpenning för varje intervall. Säkerligen kommer en dylik förändring

i beräkningssättet att minska de ofta tidsödande och besvärliga utredningsarbeten,

som föranledas av nuvarande bestämmelser angående arbetsförtjänsternas uppskattning,

och sålunda leda till besparingar i förvaltningskostnaderna.

Organisationen. Beträffande olycksfallsförsäkringens organisation har kommittén

utgått från den grundsatsen, att arbetsgivarna, som helt och hållet bestrida försäkringskostnaderna,

skola äga tillfälle att, under betryggande garantier för att de

skadades rätt tillgodoses, organisera försäkringen. Denna princip, till vilken föreningen

helt ansluter sig, vill föreningen fastslå såsom grundläggande för organisationsfrågans

lösning. Arbetsgivarna skola med säkerhet icke komma att undandraga

sig förvaltningen av en försäkring, för vars kostnad de numera av nationalekonomiska

och sociala skäl anses ensamma böra ansvara.

Efter kommitténs berörda principuttalande borde det hava varit en självfallen sak,

att kommittén för organisationen föreslagit en sådan form, att arbetsgivarna kunnat

anse sig betjänta därmed. Man hade kunnat vänta, att åt arbetsgivarna givits

rätt att, utan annan begränsning än den som erfordrades, för att de försäkrades rätt

icke skulle äventyras, själva välja de försäkringsorgan för förvaltningen, som de

funno mest lämpliga. Denna till synes självklara konsekvens har kommittén emellertid

icke dragit utan föreslagit bestämmelser, som innebära att arbetsgivarna,

trots det att de medgivits rätt att administrera försäkringen, bliva bundna vid en

monopolanstalt.

Att även kommittén varit medveten om olämpligheten av att intvinga alla arbetsgivare

i den föreslagna monopolanstalten framgår därav, att det ställts i utsikt (Betänkandet

sid. 246), att större arbetsgivare och arbetsgivaresammanslutningar skulle

under vissa förutsättningar kunna tillerkännas rätt att stå självrisk. Som emellertid

rätten till självrisk skulle göras beroende av monopolanstaltens medgivande,

torde en dylik särbestämmelse bliva praktiskt taget värdelös. Den har betydelse

endast som uttryck för, att kommittén insett den ofrånkomliga svagheten hos varje

monopolsystem.

Föreningen övergår härefter att närmare undersöka de motiv, som för kommittén

synas hava varit avgörande vid dess ställningstagande i valet mellan ett system med

flera försäkringsanstalter och ett system med en enda anstalt såsom bärare av försäkringen.

Såvitt föreningen kunnat finna, grundas kommitténs förkastande av

förstnämnda system huvudsakligen därpå, att enligt kommitténs uppfattning en tilllämpning

av detta system måste vara förenad med följande olägenheter:

1) Administrationens fördyrande till följd av ac-kvisitionskostnader,

2) Bristande tillgodoseende av de försäkrades rätt,

3) Bristande enhetlighet vid tillämpningen av lagen,

4) Svårighet med hänsyn till försäkringens omfattning samt

5) Försvårad samverkan med andra sociala försäkringsgrenar.

Då var och en av dessa förutsatta olägenheter är värd ett närmare skärskådande,

finner föreningen sig böra i tur och ordning granska desamma.

Administrationens fördyrande till följd av aekvisitionskostnader. Vad till en början

beträffar det av kommittén påtalade ackvisitionsarbetet och kostnaden för detsamma,

anser sig föreningen böra framhålla, att av de tolv ömsesidiga bolag, som

bedriva olycksfallsförsäkring, allenast fem hava ombud eller agenter. De övriga sju

bolagen hava sålunda icke någon kostnad för anskaffningsarbete och bedriva icke

heller något sådant. Kostnaden för ackvisitionsarbetet inom förenämnda fem bolag

opaginerad Kontrollera mot PDF

286

utgjorde under år 1923 sammanlagt 137,180 kronor 82 öre. Summan av samtliga

de ömsesidiga bolagens premieavgifter uppgick samma år till 6,522,000 kronor i runt

tal- Bolagens agentprovisioner utgjorde sålunda allenast 2.1 procent av försäkringsavgifterna.

Då det så gott som undantagslöst åligger bolagens ombud att utföra ett

omfattande arbete dels med premieuppbörden och premieregleringen och dels med

skaderegleringen samt kostnaderna för detta arbete eljest skulle åvila bolagens huvudkontor,

kan den ifrågavarande provisionen eller arvodet endast till en ringa del

betraktas såsom en systemet med flera försäkringsanstalter åtföljande merkostnad.

I fråga om den del av de nu påtalade kostnaderna, som har karaktären av anskaffningsprovision

i egentlig bemärkelse, bör framhållas, att behovet av ackvisi''- tionsarbete i första hand varit en följd av riksförsäkringsanstaltens med statsmedel

bekostade och intensivt bedrivna konkurrentverksamhet. Med tanke på att denna

anstaltens verksamhet utan tvivel varit ett led i dess strävan att vinna lagstadgad

monopolställning, torde det näppeligen med fog kunna göras någon anmärkning

mot bolagens ifrågavarande kostnader. Delägarna i de ömsesidiga bolagen hava i

själva verket, om risken för monopol avlägsnas, ingen anledning att nedlägga kostnader

på anskaffning av försäkringar. Troligen komma fördenskull ackvisitionskostnaderna

att avsevärt minskas om icke alldeles upphöra, därest, såsom föreningen

i det följande kommer att föreslå, de ömsesidiga bolagen bliva ensamma bärare av

försäkringen.

Föreningen anser sig i detta sammanhang böra framhålla, att kostnaderna för

riksförsäkringsanstaltens ombud, mantalsombuden medräknade, under år 1923 uppsno

till 235,000 kronor. Dessa ombud skulle enligt kommitténs mening icke helt

försvinna genom den av kommittén föreslagna omorganisationen. Den försäkringsavdelning,

som skulle träda i anstaltens och bolagens ställe, har nämligen ansetts

behöva tillgång till saväl mantals- som ortsombud för sin verksamhet. De besparingar,

som i detta avseende skulle vinnas genom kommitténs förslag, synas fördenskull

skäligen betydelselösa.

Bristande tillgodoseende av de försäkrades rätt. Kommitténs farhågor för att de

försäkrades rätt skulle äventyras genom att försäkringsinrättningarna vid en alltför

skarp konkurrens sinsemellan skulle frestas att tillerkänna de skadade för låga

ersättningar, synas redan under nuvarande förhållanden vara betydligt överdrivna.

I varje fall kunna dylika farhagor helt undanröjas om, såsom föreningen i det följande

föreslår, samtliga de enskilda anstalternas livränteärenden bleve handlagda av

en sakkunnig nämnd och granskade av överordnad statsmyndighet. Att märka är

dessutom, att arbetsgivarna vid inträffade olycksfall betrakta sig uteslutande såsom

försäkringstagare, så att de i regel söka framtvinga största möjliga ersättning åt

sina egna arbetare. Denna strävan att söka ernå höga ersättningar åt egna arbetare

gör sig särskilt gällande bland delägarna i ömsesidiga bolag. Dessa betrakta det

som en hederssak, att icke deras arbetare missgynnas av ett företag, för vars verksamhet

de äro medansvariga.

Den individuella prövning av den förlorade arbetsförmågan, som kommittén ansett

sig höra förorda vid invaliditetsbedömningen, torde genom föreningens förslag

att till en för försäkringsbolagen gemensam nämnd hänskjuta alla ärenden angående

livräntor samt att lata ifrågavarande ärenden underkastas obligatorisk kontroll

av överordnad statsmyndighet ävenledes kunna genomföras.

Bristande enhetlighet. I fråga om den brist på enhetlighet vid tillämpning av

lagens bestämmelser, som enligt kommittén skulle vidlåda ett system med flera försäkringsinrättningar,

anser sig föreningen böra framhålla, att hittills vunna erfarenheter

icke tala för att denna uppfattning skulle vara riktig. Att en viss brist på

enhetlighet råder under lagens första tillämpningstid är helt naturligt och beror

väsentligen pa den oklarhet i uppfattningen om lagens riktiga tillämpning, som

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

måste föreligga, innan någon praxis utbildat sig. Det sammanhänger fördenskull

icke med systemet med flera försäkringsinrättningar. Redan nu bar föreningen

inom sig utsett en skaderegleringsnämnd, dit ersättningsfrågor av olika slag kunna

av bolagen hänskjutas. Till nämndens uppgifter höra bl. a. att avgiva yttrande

rörande invaliditetsgrader, att bedöma huruvida ett olycksfall är att anse såsom

olycksfall i arbete och huruvida olycksfallsskada eller yrkessjukdom föreligger samt

att yttra sig över skadans samband med det uppgivna olycksfallet. Nämnden, som

är sammansatt av två jurister och en läkare, samtliga med mångårig erfarenhet i

skaderegleringsfrågor, måste anses besitta de för sakkunskap å området erforderliga

kvalifikationerna. Den av kommittén vid försäkringarnas uppdelning på flera

inrättningar befarade risken för bristande enhetlighet vid avgörande av skaderegleringsärenden

torde genom inrättande av en dylik nämnd få anses betydligt förminskad.

Det synes föreningen föreligga avsevärt större fara, att i en monopolanstalt

kravet å enhetlighet blir alltför ensidigt beaktat. I den försäkringsorganisation,

som föreningen kommer att förorda, tankes, som redan omnämnts, en särskild skaderegleringsnämnd

skola handlägga alla livränteärenden, varjämte andra ärenden av

tvistig natur skola kunna hänskjutas till nämndens avgörande. Skaderegleringsnämnden

bör dessutom enligt föreningens mening söka åvägabringa samarbete med

den kontrollerande statsmyndigheten till befrämjande av förtroende till försäkringen

och därmed till väckande intresse för dess samhällsgagneliga utveckling. Bristen

i samverkan mellan den sociala olycksfallsförsäkringens olika organ har under

nuvarande organisationsform varit en allvarlig ofta kritiserad olägenhet. Den

verksammast bidragande orsaken härtill torde emellertid utan tvivel hava varit riksförsäkringsanstaltens

obenägenhet att vilja betrakta de ömsesidiga bolagens verksamhet

såsom en med dess egen likvärdig ävensom denna anstalts strävan efter monopol.

Svårighet med hänsyn till försäkringens omfattning. En organisation med enbart

fria privatanstalter anser kommittén särskilt svår att ordna, om ersättningen

— såsom enligt den svenska lagen — skall utgå även till hos mindre arbetsgivare

anställda arbetare och försäkringsplikten även gälla dessa arbetsgivare. Föreningen,

som icke kan finna detta förhållande i något avseende omöjliggöra en organisation

av ifrågavarande slag, anser sig härutinnan böra hänvisa till det förslag till

organisation av den sociala olycksfallsförsäkringen, som föreningen i det följande

framlägger.

Det torde hava sitt intresse att i detta sammanhang omnämna, att det av kommittén

berörda i Finland nyligen utarbetade förslaget till den sociala olycksfallsförsäkringens

organisation, vilket förslag kommittén icke anser tillfredsställande och

som kommittén påstår i sitt hemland icke hava vunnit anslutning, numera av riksdagen

antagits i så gott som oförändrat skick såsom lag.

Försvårad samverkan med andra sociala försäkringsgrenar. Att av de nuvarande

förhållandena draga den slutsats, att ett system med flera anstalter skulle komma

att medföra olägenheter vid ordnandet av samverkan med övriga sociala försäkringsgrenar,

finner föreningen i hög grad obefogat.

Anledningen till, att samverkan emellan olycksfallsförsäkringsorganen och de lokala

sjukkassorna ännu är jämförelsevis obetydligt utvecklad, torde icke vara att

söka i olycksfallsförsäkringens organisationssystem utan däri, att de ifrågavarande

sjukkassorna i allmänhet visa sig icke vara lämpade för de med olycksfallsförsäkringens

handhavande förenade arbetsuppgifter. Att sedan inom olycksfallsförsäkringen

en monopolanstalt inrättats, och sjukkasseverksamheten övertagits av ett visst

antal lokala auktoriserade sjukkassor, större förhoppningar skulle kunna ställas på

åvägabringandet av en fruktbärande samverkan, finner föreningen i motsats till

kommittén ovisst, särskilt som för dessa lokala sjukkassors organisation icke upp
-

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

dragits några närmare riktlinjer, vilka kunde giva stöd för antagandet, att kassornas

kompetens att handlägga de skiftande och ofta komplicerade olycksfallsförsäkringsärendena

bleve oomtvistbar. Med hänsyn till vad föreningen nu anfört, är

det självfallet, att föreningen, innan en fastare struktur till uppbyggande av sjukförsäkringen

i Sverige framkommit, anser sig böra ställa sig avvaktande beträffande

förslaget att gorå sjukkassorna till bärare av någon del av olycksfallsförsäkringen.

Enligt föreningens i det följande framlagda förslag skulle av de ömsesidiga bolagen

gemensamt upprättas en försäkringsanstalt, Centrala Försäkringsanstalten, närmast

avsedd att handhava den automatiska försäkringen av mindre arbetsgivare.

Genom Centrala Försäkringsanstalten skulle jämväl samarbetet med de olika försäkringsorganen

för sjukförsäkringen och pensionsförsäkringen i stort sett kunna

förmedlas.

Beträffande särskilt samarbete mellan olycksfalls- och sjukförsäkringsorganen

vill föreningen som sin mening uttala, att om sjukkassor med kompetens att självständigt

handhava karensförsäkringen och att biträda organen för olycksfallsförsäkringen

upprättas, något skäl icke finnes, varför icke dessa kassor likaväl skulle

kunna samarbeta med ett flertal olycksfallsförsäkringsbolag som med en monopolanstalt.

Socialförsäkringskommittén utgick i sitt förslag till allmän sjukförsäkring

ävenledes ifrån, att sådant samarbete skulle kunna ordnas. Allmänna grunder

för samarbetet skulle kunna fastställas av Eders Kungl. Maj :t efter tillsyningsmyndighetens

för sjukkassorna och Centrala Försäkringsanstaltens hörande. Detaljbestämmelser

för samarbetet med viss kassa skulle vid behov kunna fastställas

genom avtal mellan Centrala Försäkringsanstalten och kassan, vilket avtal jämväl

skulle tillämpas för mellanhavande mellan kassan och de ömsesidiga bolagen. Att

samma kassa skulle stå i direkt förbindelse med flera olika försäkringsinrättningar

skulle från kassans sida i stort sett endast innebära, att, om åtgärder av detta slag

över huvud skulle anses lämpliga, deklarationer över arbetsförhållandena och handlingar

i skademål genom kassans förmedling skulle insändas till resp. försäkringsinrättningar

i stället för att befordras till en anstalt. Den ökning i kassans arbete

och kostnader, som därav skulle uppstå, saknar praktisk betydelse och skulle i varje

fall ersättas av resp. försäkringsinrättningar.

I allmänhet torde kunna sägas, att, då privata organ finnas för såväl olycksfallsförsäkringen

som sjukförsäkringen, samverkan torde komma till stånd under enklare

och smidigare former än mellan privata sjukförsäkringsorgan och en monopolanstalt

av sådan typ, som den av kommittén föreslagna.

Föreningen anser sig med det nu anförda hava ådagalagt, att till de farhågor, som

av kommittén uttalats beträffande en organisationsform med sinsemellan konkurrerande

inrättningar, någon hänsyn icke behöver tagas.

Olägenheter med en monopolanstalt. Olägenheterna med ett monopolsystem, vare

sig det gäller stats- eller enskilt monopol, hava av kommittén endast flyktigt berörts.

För föreningen framstår varje monopol såsom ett våldförande på de ekonomiska

krafter, som reglera samhällslivet; ett försäkringsmonopol utgör, även om åt

detsamma gives en sådan form, som den av kommittén nu föreslagna, härutinnan

intet undantag. Konkurrens däremot är förutsättningen för all sund, ekonomisk

utveckling i samhället.

Det föreslagna monopolsystemet måste enligt föreningens mening oundvikligen

komma att medföra i varje fall följande olägenheter:

1) Fördyrande av försäkringen,

2) Byråkratiskt och svårkontrollerbart administrationssätt,

3) Minskande av försäkringstagarnas inflytande å och intresse för försäkringen

och dess utveckling, samt

4) Bristande garanti för rättvisa premiesatser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

289

Fördyrande av försäkringen. Kommitténs beräkningar av kostnaderna för den

föreslagna monopolanstalten samt de besparingar, som genom omorganisationen

skulle kunna vinnas, anser föreningen böra till en början närmare granskas. Såsom

utgångspunkt för sina uppskattningar av kostnaderna har kommittén lagt en

av riksförsäkringsanstalten verkställd beräkning rörande anstaltens förvaltningskostnader

för verksamheten enligt 1916 års lag, därest hela försäkringsverksamheten

bleve samlad hos anstalten. Den ökning, som härvid skulle uppstå å anstaltens förvaltningskostnader,

har anstalten uppskattat till i Tunt tal 248,000 krpnor om året.

Någon närmare redogörelse över beräkningssättet har emellertid icke lämnats. Föreningen,

som med hänsyn till detta, enligt föreningens uppfattning orimligt låga belopp,

har anledning antaga, att vid den verkställda beräkningen icke tillbörlig hänsyn

tagits till den ifrågavarande försäkringsverksamhetens art, har för sin del anställt

en undersökning rörande kostnaderna för anstaltens arbetsbörda under ovan

angivna förutsättning. Denna undersökning har givit helt annat resultat.

Man måste vid denna undersökning utgå från de ökade arbetsuppgifter, varmed

de olika byråerna i riksförsäkringsanstalten komma att belastas genom övertagande

av de ömsesidiga bolagens försäkringar. De byråer, som härvid närmast komma

i fråga, äro försäkringsbyrån och skaderegleringsbyrån. Försäkringsbyråns kostnader

pr år hava av anstalten beräknats uppgå till 931,000 kronor, inklusive byråns

andel i ombudskostnaderna. Under år 1920 har antalet större arbetsgivare hos anstalten

uppgivits till i runt tal 35,000 och i de ömsesidiga bolagen försäkrade sådana

arbetsgivare till 13,000. Antalet mindre arbetsgivare, försäkrade i anstalten,

utgjorde nämnda år i runt tal 250,000 och i de ömsesidiga bolagen 20,000. Då, enligt

kommitténs utsago, premiedebitering och uppbörd för mindre arbetsgivare försiggår

under vida enklare former än för de större, torde inses, att kostnadsökningen

för byrån, då riksförsäkringsanstalten tillföres huvudsakligen större arbetsgivare till

ett antal, som överstiger en tredjedel av anstaltens nuvarande, och med ett arbetarantal,

som är ungefär lika stort som det i anstalten försäkrade arbetarantalet hos

de större arbetsgivarna, kommer att bliva avsevärd. Föreningen anser för sin del

ökning i kostnaderna ensamt för försäkringsbyråns del böra uppskattas till minst

250,000 kronor om året.

Olycksfallsfrekvensen inom bolagens försäkringsstock är större än inom anstaltens.

Antalet anmälda olycksfall under åren 1919—1923 utgjorde hos riksförsäkringsanstalten

102,000 och hos bolagen 120,000 i runt tal. Dessa siffror visa att

skadebyråernas kostnader, som enligt anstaltens beräkning för närvarande utgöra

omkring 440,000 kronor årligen, skulle, därest en överflyttning av bolagens samtliga

försäkringar till anstalten skulle äga rum, komma att minst fördubblas. I stället

för en ökning av 248,000 kronor, som av anstalten beräknats och vilken beräkning

av kommittén ansetts kunna godtagas, kommer föreningen sålunda till en ökad

kostnad av omkring 700,000 kronor.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, synes den beräkning, som verkställts å kostnaderna

för riksförsäkringsanstalten såsom monopolanstalt icke kunna läggas till

grund vid beräkningen av kostnaderna för det ifrågasatta riksförsäkringsverket.

Enligt föreningens bestämda övertygelse komme kostnaderna för allenast försäkringsavdelningen

inom verket att uppgå till omkring 2,350,000 kronor om året.

Kostnaderna för besvärsavdelningen och besvärsnämnderna böra enligt kommittén

beräknas till 125,000 kronor årligen. Vid jämförelse med försäkringsrådets nuvarande

årsbudget, som slutar å ungefär samma siffra, synes jämväl denna beräkning

alldeles för sangvinisk. Antalet till rådet inkomna ärenden under åren 1918—1923

framgår av en i kommitténs betänkande å sid. 113 intagen tabell. Denna utvisar,

att antalet inkomna ärenden, ehuru stadda i stegring, under intet av nämnda år uppgått

till 2,000. Åtskilliga av försäkringsrådet handlagda ärenden, särskilt sådana,

som röra sjukpenningens storlek, äro därjämte att betrakta såsom bagatellmal. Besvärsavdelningen

skulle emellertid enligt kommitténs betänkande granska varje liv
19—252409.

Bilaga till Kungl. Proposition.

opaginerad Kontrollera mot PDF

290

räntebeslut, som fastställts av försäkringsavdelningen. I betraktande av att antalet

dylika beslut kommer att uppgå till inemot 3,000 om året samt med kännedom

om dessa ärendens ofta invecklade och svårbedömliga karaktär torde inses, att

besvärsavdelningens arbetsbörda kommer att bliva synnerligen betungande. För var

och en i invaliditetsbedömning erfaren måste det anses uppenbart, att kostnaderna

för besvärsavdelningen i verkligheten komma att uppgå till minst dubbelt så högt

belopp, som kommittén antagit, d. v. s. till 160,000 kronor om året. Föreningen

uppskattar stunda den årliga kostnaden för besvärsavdelningen och besvärsnämnderna

till minst 200,000 kronor. Kostnaderna för riksförsäkringsverket såsom försäkringsanstalt

komme enligt föreningens mening härigenom att uppgå till omkring

2,550,000 kronor om året.

Byråkratism och formalism i ett monopolsystem. Utom tävlan med andra försäkringsinrättningar

å området kommer en monopolanstalt, även av den nu föreslagna

karaktären, säkerligen att medföra samma risk för tung förvaltning med benägenhet

att stelna i givna former, som enligt kommittén blir fallet med en statsmonopolanstalt.

Den sporre till ansträngningar att förenkla arbetsmaskineriet, som

förefinnes när tävlan äger rum, kommer uppenbarligen att saknas. Svårigheterna

att överblicka det hela och bedöma de enskildas arbetsprestationer måste med nödvändighet

verka hämmande på reformer av skilda slag. Med sin riksförsäkringsstämma

och direktion samt alla sina underavdelningar kommer riksförsäkringsverket enligt

föreningens mening just att bliva en sådan monopolinrättning, på vilkens verksamhet

samtliga ovan angivna karaktärsdrag komma att framträda.

Med hänsyn därtill, att den av kommittén föreslagna monopolanstalten sannolikt

haft sin förebild i den schweiziska olycksfallsförsäkringsanstalten i Luzern, synes

det föreningen som om några siffror, hämtade från denna anstalts verksamhet, kunde

påräkna ett visst intresse i detta sammanhang. Det som därvid närmast bör undersökas,

torde vara storleken av försäkringsavgifterna, storleken av förvaltningskostnaderna

samt karaktären av de av den schweiziska anstalten tillämpade ordningsoch

straffbestämmelser. Av en av schweiziska anstalten utgiven officiell »Prämientarif

fur die obligatorische Versicherung der Betriebsunfälle 1923» framgår sålunda,

att premiesatserna äro mångdubbelt högre än de, som för respektive yrkesgrupper

för närvarande tillämpas av svenska försäkringsinrättningar, och detta torde

icke kunna förklaras vare sig av den schweiziska lagens bestämmelser om något

högre ersättningar eller av några i Schweiz rådande särskilda förhållanden i fråga

om olycksfallsrisken i allmänhet. I varje fall torde risken vara ensartad för sådana

företag som exmpelvis bomullsspinneri. Den schweiziska anstalten har dock

för sådan industri fastställt en normalpremiesats av 16 °j00 medan motsvarande i

Sverige f. n. ligger mellan 3 och 4 °/00 för ersättning fr. o. m. första dagen efter

olycksfallet. En premiesats av 60—140 °/00 för sågverk torde ävenledes få betraktas

såsom i hög grad uppdriven, då motsvarande i Sverige utgör endast 12—35 °/

Man torde i allt fall kunna påstå, att de schweiziska premierna för olycksfall i arbete

relativt taget ligga högst avsevärt över de premier, som för närvarande i allmänhet

tillämpas i Sverige, ett förhållande som blir så mycket anmärkningsvärdare

som de svenska premiesatserna, med vilka jämförelse gjorts, äro bruttopremiesatser,

medan till de schweiziska nettopremierna allenast lagts hälften av anstaltens förvaltningskostnader

eller efter det schweiziska beräkningssättet omkring 7 %.

För försäkring utom arbetet, som för Schweiz är obligatorisk, gälla premiesatser,

som vid jämförelse med de svenska försäkringsavgifterna för motsvarande försäkring

även visa sig synnerligen höga.

Den gjorda jämförelsen, som med liknande resultat kan fullständigas inom alla

yrkesgrupper, bekräftar sålunda riktigheten av vad vid skilda tillfällen framhållits,

att en monopolanstalt aldrig får något intresse att hålla premierna i nivå med dem,

ett system med fri konkurrens framtvingar.

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Vad beträffar förvaltningskostnaderna, kan för bedömande av, huruvida desamma

skola anses normala eller för höga i förhållande till de för försäkringens handhavande

erforderliga göromålen, jämförelse uppdragas mellan dessa kostnader och storleken

av försäkringsavgifterna. Emellertid blir en dylik jämförelse oftast haltande,

då den ställes vid sidan av ett annat lands försäkringssiffror, beroende på olika

faktorer, särskilt skillnaden i myntslag och storleken av de lagbestämda ersättningarna.

Ett annat sätt att beräkna förvaltningskostnaderna, som dock icke tager

tillräcklig hänsyn till riskens storlek, är att ställa desamma i proportion till antalet

försäkrade arbetare i de olika länderna. Den schweiziska anstaltens 600,000 försäkrade

arbetare visa sig därvid draga en förvaltningskostnad av 8 1]2 francs för

varje arbetare. Motsvarande tal äro för den svenska riksförsäkringsanstalten 2 kr.

80 öre och för de ömsesidiga bolagen 2 kronor 60 öre. Därvid är att observera, att

någon frånräkning av förvaltningskostnader, avseende försäkring för olycksfall

utom arbete i de svenska försäkringsinrättningarna, icke företagits. Dessutom bör

framhållas att på grund av den schweiziska lagens mindre omfattning på varje arbetsgivare

falla mångdubbelt flera arbetare, än vad förhållandet är i Sverige.

Det kan i detta sammanhang ha sitt särskilda intresse att jämföra de svenska ömsesidiga

bolagen, vilkas försäkringsbestånd omfattar c:a 30,000 arbetsgivare med i

runt tal 500,000 arbetare med den schweiziska anstalten, som omfattar c:a 35,000 arbetsgivare

med 600,000 arbetare. Medan bolagens sammanlagda förvaltningskostnader

för ett år uppgingo till 900,000 kronor, utgjorde den schweiziska anstaltens

förvaltningskostnader för samma år c:a 5 miljoner francs.

Som resultat av de gjorda jämförelserna torde man sålunda i varje fall kunna fastslå,

att ehuru den schweiziska lagen på grund av en hel del omständigheter för sin

tillämpning borde kräva förhållandevis betydligt mindre förvaltningskostnader än

vad den svenska lagen kunde antagas kräva, den schweiziska anstaltens förvaltningskostnader

ändock blivit betydligt mycket större än de svenska försäkringsinrättningarnas.

Slutligen bör omnämnas, att den schweiziska anstalten anses ytterligt sträng vid

tillämpning av lagar och förordningar. Icke blott arbetsgivarna utan även andra

med försäkringsväsendet förtrogna personer anse denna stränghet väl överdriven.

Bestämmelser sådana som att premier höjas upp till 40 % för arbetsgivare, som ej

erlägga sin avgift i tid, eller att premierna fördubblas för dem, som icke omedelbart

göra anmälan om förändring i verksamheten, torde ju icke heller tala för ett

system med monopol.

Med hänsyn till nu påtalade förhållanden i Schweiz, synes det föreningen anmärkningsvärt,

att kommittén framlagt ett organisationsförslag, som i det stora hela

bygger på samma principer som den schweiziska anstalten, och detta så mycket

mera, som kommitténs förslag icke utmynnar i något försök att giva arbetsgivarna

ett faktiskt inflytande över försäkringens handhavande.

Vid flera tillfällen har den sociala olycksfallsförsäkringsorganisationen i Holland

jämförts med den svenska och hava de båda organisationerna ansetts förete viss

likhet med varandra. Ytligt sett kan så synas vara förhållandet, alldenstund i Holland

enskilda försäkringsanstalter vid sidan av den statliga anstalten, riksförsäkringsbanken,

kunna vara bärare av försäkringen. Emellertid äga de privata försäkringsanstalterna

i Holland icke befogenhet att bestämma ersättningarna åt de skadade,

utan tillkommer riksförsäkringsbanken ensam avgöranderätten härutinnan.

Även försäkringsavgifterna fastställas av banken. Om någon konkurrens i egentlig

mening kan sålunda icke vara tal. Detta förhållande har också visat sina verkningar

beträffande storleken av såväl premier som förvaltningskostnader. Det kan

såsom exempel å premiernas storlek anföras, att, under det att stuveriarbetet i Sverige

betingar en premie av 30—35 kronor °/00, i Holland samma risk under vissa

närmare angivna förhållanden åsättes premier varierande mellan 30—230 fl. °/00.

Skofabrikationen, som i Sverige på grund av sin ringa olycksfallsrisk bär försäk
-

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

ringsavgifter av allenast 2.50—3 kr. °/00, anses i Holland icke kunna beviljas lägre

premie än 8 fl. °/00. Ersättningarna beräknas visserligen efter 70 % av den skadades

arbetsinkomst och ligga sålunda genomsnittligt 5 % högre än de enligt den svenska

lagen utgående. Detta är givetvis icke tillräcklig förklaringsgrund till de enligt

föreningens uppfattning synnerligen höga premierna, utan är densamma att

söka i bristen på konkurrens och det därav föranledda ganska tunga förvaltningssystemet.

Varje livräntebeslut föregås sålunda av en ytterst ingående och vidlyftig

undersökning rörande den skadades förvärvsmöjligheter.

Kommittén har särskilt beträffande Holland påpekat den utveckling reaktiveringen

av invalider nått i detta land och därvid framhållit reaktiveringens störa betydelse

för nedbringande av försäkringskostnaderna. Utan att vilja förringa reaktiveringsproblemets

sociala betydelse, synes det dock föreningen, som om det praktiska

resultatet av strävandena att höja invalidernas arbetsprestationer i betraktande av

storleken av ännu i Holland gällande premiesatser icke vore synnerligen stort. Fara

föreligger snarare, att ett systematiskt bedrivet arbete å reaktiveringen kommer

att medföra så avsevärt ökade förvaltningskostnader, att desamma överstiga den

eventuella vinsten. I vart fall kunna för Sveriges vidkommande av geografiska

skäl dylika åtgärder, huru önskvärda desamma än kunna vara, påtagligen icke genomföras

i samma utsträckning som i Holland utan avsevärt högre kostnader. Enligt

kommitténs uppfattning har reaktiveringsarbetet i Holland i hög grad försvårats

genom arbetsgivarnas motvillighet mot att mottaga invalida arbetare, som skola

lära sig nytt yrke. Denna svårighet minskas givetvis, om privata försäkringsanstalter

och med dem samverkande arbetsgivare äro ekonomiskt intresserade av resultatet.

Sedan förhandenvarande förvaltningssystem inom den sociala olycksfallsförsäkringen

i Sverige torde i kostnadshänseende väl kunna uthärda jämförelse med andra

länders i Europa. Tack vare den enkelhet och smidighet i förvaltningen, som konkurrensen

mellan de olika anstalterna framtvingat, äro kostnaderna för administrationen

avsevärt lägre här än annorstädes, Holland icke undantaget, där allenast riksförsäkringsbankens

förvaltningskostnad årligen överstiger 4 miljoner floriner.

Försäkringstagarnas inflytande och intresse. Genom att, på sätt som föreslagits,

inrätta en monopolanstalt för den sociala olycksfallsförsäkringen minskas försäkringstagarnas

inflytande på försäkringsverksamheten och därmed också deras intresse

för försäkringen. Visserligen hava arbetsgivarna tänkts skola i den föreslagna

riksförsäkringsstämman representeras av 18 delegerade, medan staten och

arbetarna endast skulle erhålla 6 representanter var. Den omedelbara ledningen av

försäkringsavdelningens verksamhet skulle emellertid utövas av en direktion, vars

majoritet sannolikt icke komme att utgöras av arbetsgivarerepresentanter. Direktionen

skulle nämligen bestå av B av stämman utsedda ombud (bland vilka sannolikt

3 komme att representera arbetsgivarna, 1 staten och 1 arbetarna), generaldirektören

som självskriven ordförande och medlem samt en direktör, utsedd av de 6 övriga direktionsmedlemmarna.

Vid valet av direktör skulle, efter vad det synes, generaldirektören

med stöd av sin förmodade utslagsröst event. kunna avgöra personvalet

i strid mot arbetsgivarerepresentanternas samstämmiga mening. Direktören skulle

sålunda bliva att betrakta såsom en extra representant för statsverket och den fullständiga

direktionen skulle sannolikt få följande sammansättning:

3 representanter för statsverket (därav ordföranden och direktören), #

3 representanter för arbetsgivarna,

1 representant för arbetarna.

Den genom riksförsäkringsstämmans sammansättning åt arbetsgivarna tilldelade

skenbara ledareställningen skulle följaktligen vara illusorisk. Skola arbetsgivarna

ikläda sig ökade kostnader för denna försäkragsverksamhet, böra de dock enligt

föreningens mening erhålla fullständiga garantier för, att de ensamma få bestämma

och leda organisationen.

s. 293 Kontrollera mot PDF

293

Arbetsgivarnas intresse för det egna försäkringsföretaget är helt naturligt beroende

på storleken av det inflytande, som de utöva å detsamma, å dess förvaltning och

ekonomiska utveckling. Detta förhållande har redan den förhandenvarande organisationen

med arbetsgivarebolag såsom bärare av försäkringen ådagalagt. För att

underlätta sina försäkringsorgans göromål och minska kostnaderna för desamma, låter

sålunda arbetsgivaren sin egen personal utföra en betydande del av det expeditionsarbete,

som eljest skulle åvila försäkringsbolaget. Vid vissa av de ömsesidiga

bolagen förskottera exempelvis samtliga försäkringstagare all sjukpenning åt de

skadade. Förskottsbeloppen likvideras av försäkringsbolaget månadsvis eller annorledes

efter lämpliga tidsperioder. Arbetsgivaren åtager sig understundom att

genom en vid företaget anställd sjuksköterska kostnadsfritt behandla lindrigare

olycksfallsskador. Någon motsvarighet till dylika strävanden att nedbringa försäkringskostnaderna

från försäkringstagarnas sida kan icke i tillnärmelsevis samma

utsträckning uppvisas beträffande försäkringarna hos riksförsäkringsanstalten. Anstalten

är i försäkringstagarnas ögon uteslutande en försäkringsinrättning, som har

vissa förpliktelser utan att kunna påfordra annan prestation från arbetsgivarna —

försäkringstagarnas sida än premieinbetalning. Arbetsgivarnas åtaganden utöver

de av försäkringsavtalet betingade äro sålunda utslutande avsedda att nedbringa

kostnaderna för den egna försäkringsinrättningen och dymedelst i andra hand sina

egna försäkringsavgifter. Dylika åtaganden komma givetvis att upphöra, därest försäkringarna

intvingas i en monopolanstalt, å vars förvaltning arbetsgivaren har

ringa eller intet inflytande.

Monopolanstaltens premietarifferingar. Några betryggande garantier för att försäkringstagarna

verkligen påföras premier, som motsvara deras riskförhållanden enligt

försäkringstekniska grunder, givas icke i en monopolanstalt. Fara föreligger,

att varje yrkesgrupp åsättes en viss standardpremie, oberoende av de speciella riskförhållandena,

varunder arbetet vid de olika företagen bedrives. Inom en och samma

yrkesgrupp kunna nämligen riskerna vara betydligt divergerande. Även om

fullt rättvisa premier tillämpas, torde en stor del arbetsgivare anse sig oriktigt

behandlade. Icke ens om monopolanstaltens beslut bekräftas av besvärsinstansen,

torde arbetsgivarna anse sig hava verklig garanti för att beslutet varit rättvist. Besvärsinstansen

för premietariffärenden skulle för övrigt få en kvalitativt och kvantitativt

utomordentligt krävande uppgift. För att kunna bilda sig en självständig

och korrekt uppfattning om de förhållanden, som inverka på riskbedömningen, torde

den i regel nödgas genom egna organ införskaffa upplysningar om förhållandena vid

företag, som påkalla rättelse av monopolanstaltens beslut om debiterade premier.

Besvärsinstansen skulle följaktligen icke utan betydande kostnader på ett tillfredsställande

sätt kunna fullgöra sina åligganden.

Vid en organisation med konkurrerande försäkringsinrättningar bortfalla dessa

olägenheter. Arbetsgivarna hava genom rätt att fritt välja försäkringsanstalt tillförsäkrats

bästa garanti för största möjliga tillmötesgående. Besvärsinstans i premietariffmål

blir fördenskull överflödig och med densamma förenade kostnader inbesparas.

Av vad föreningen sålunda anfört framgår, att föreningen icke anser sig kunna

biträda kommitténs organisationsförslag. Med utgångspunkt därifrån, att ändring i

ett eller annat avseende emellertid bör vidtagas med den nuvarande organisationen,

har föreningen sökt finna en organisationsform uppfyllande de krav föreningen,

av vad det redan anförda torde framgå, anser böra ställas på en sådan, och får

föreningen i sådant hänseende anföra följande.

Föreningens organisationsförslag. Föreningen intager samma principiella ståndpunkt

som kommittén, i det att föreningen anser, att, då arbetsgivarna skola bära

den ekonomiska bördan av försäkringen, de även böra äga rätt att ordna försäkrin
-

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

gens förvaltning. Emellertid anser föreningen, i motsats till kommittén, förvaltningen

lämpligen böra handhavas av ömsesidiga bolag, sådana som de redan befintliga.

Såsom försäkringsorgan vill föreningen giva den typ av ömsesidiga bolag

företräde, vilken såsom delägare uteslutande räknar medlemmar inom viss yrkessammanslutning.

För Sveriges vidkommande torde dock på grund av yrkesförbundens

relativt fåtaliga delägare samt förefintligheten av flera yrkesgrupper hos samma

arbetsgivare en dylik rationell uppdelning av försäkringarna endast i mindre omfattning

kunna komma till stånd.

Svårigheten att lösa organisationsfrågan på ett tillfredsställande sätt är, som föreningen

tidigare framhållit, till huvudsaklig del beroende på det stora antal mindre

arbetsgivare, som ingå i försäkringen och nu till övervägande antal äro automatiskt

försäkrade i riksförsäkringsanstalten.

För att förvaltningens ordnande skall underlättas, anser sig föreningen till en

början böra föreslå försäkringsavtalsplikt för större arbetsgivare, varmed i sådant

sammanhang avses arbetsgivare med minst 5 årsarbetare hos sig anställda. Den föreslagna

försäkringsavtalsplikten skulle innebära, att arbetsgivaren ålades ansluta sig

till något av befintliga ömsesidiga försäkringsbolag, som meddela försäkring enligt

olycksfallsförsäkringslagen. Mindre arbetsgivare, alltså sådana, som hava mindre

än 5 årsarbetare, skulle givas tillfälle att ingå som delägare i dylikt bolag, men,

därest de icke använda sig av denna möjlighet, automatiskt hava sin försäkring ordnad

i en av bolagen gemensamt bildad försäkringsinrättning, i det följande benämnd

Centrala Försäkringsanstalt^!.

Centrala Försäkringsanstalten. Såsom villkor för ömsesidigt bolags rätt att bedriva

försäkringsverksamhet enligt olycksfallsförsäkringslagen har vidare krävts, att

bolaget såsom delägare tillhör Centrala Försäkringsanstalten. Försäkringsinspektionen

bör det åligga att tillse, att varje ömsesidigt bolag, som driver försäkringsrörelse

enligt 4 § i olycksfallsförsäkringslagen, är delägare i Centrala Försäkringsanstalten.

Till anstalten anslutet ömsesidigt bolag skall äga utöva inflytande på anstaltens

verksamhet och har skyldighet att svara för dess förbindelser i förhållande

till bolagets till försäkringsinspektionen senast redovisade premiesumma. Varje ömsesidigt

bolag, som tillförsäkrats rätt att driva försäkringsrörelse av nu ifrågavarande

slag, bör äga rätt att låta sig representeras i Centrala Försäkringsanstalten.

Enligt vad ovan föreslagits, skola de icke avtalspliktiga arbetsgivarna, som icke

träffat försäkringsavtal, vara försäkrade i Centrala Försäkringsanstalten. De avtalspliktiga

arbetsgivare, som underlåtit träffa försäkringsavtal, skola jämväl därstädes

vara automatiskt försäkrade.

Centrala Försäkringsanstalten får icke med arbetsgivare träffa avtal om frivillig

försäkring, varav följer, att karenstidsförsäkring icke får tecknas i Centrala Försäkringsanstalten.

Det lärer visserligen icke kona undvikas, att Centrala Försäkringsanstalten på

grund av det stora antalet arbetsgivare, som åtminstone till en början kommer att

utgöra dess försäkringsstock, i förvaltningshänseende blir behäftad med viss tyngd.

De ömsesidiga bolagen, vilkas konkurrens sinsemellan är orubbad, komma emellertid

att äga ett starkt intresse att begränsa omfattningen av Centrala Försäkringsanstaltens

försäkringar. De icke avtalspliktiga arbetsgivarna kunna sålunda av bolagen

stimuleras att ansluta sig till det ömsesidiga bolag, hos vilket de på grund av

yrkets art rätteligen höra hemma.

Skaderegleringen. Beträffande skaderegleringen anser föreningen, att ersättningsfrågor

beträffande sjukpenning och läkarvårdskostnader böra handläggas av

varje bolag för sig. Däremot har föreningen, för att åstadkomma enhetlighet i bedömandet

av de ojämförligt viktigaste av skaderegleringarna, nämligen livräntebe
-

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

sluten, funnit lämpligt, att dessa frågor efter av bolagen verkställd utredning avgöras

av en gemensam skaderegleringsnämnd, som skulle ingå i Centrala Försäkringsanstalten.

Då man torde kunna utgå från, att denna skaderegleringsnämnd tillförsäkras största

möjliga kompetens och sakkunskap, torde det vara onödigt att i lag fastställa någon

viss sammansättning av densamma. Något bärande skäl kan näppeligen anföras,

för att staten eller arbetarna skola företrädas i försäkringsinrättningarnas förvaltning.

Statens befattning med försäkringen bör inskränkas till övervakande verksamhet

och utfärdande av direktiv. Den övervakande och kontrollerande verksamheten

bör förläggas till en kontroll- och besvärsmyndighet, försäkringsrådet. För

att utesluta möjligheten att på grund av oföretagsamhet eller bristande kännedom

om besvärsrätten från den skadades sida eventuellt felaktiga skaderegleringsbeslut i

livräntemål undandragas kontrollen, föreslår föreningen, att alla dylika mål underställas

försäkringsrådets prövning. För undanröjande av varje misstanke att arbetsgivarna,

då deras egna organ komma att handlägga ersättningsfrågor, skulle tillgodose

den egna fördelen i strid mot de försäkrades intresse, bör kontrollen göras

omfattande och effektiv.

Genom att alla livräntebeslut underställas försäkringsrådet, skulle rådet visserligen

få under behandling ett avsevärt större antal dylika ärenden än för närvarande.

Som fullständig och sakkunnig utredning med säkerhet kommer att kunna påräknas

av Centrala Försäkringsanstalten, innan livränteärenden överlämnas till rådet, torde

emellertid kontrollen icke bliva alltför betungande. Genom att vid behov låta

sig representeras vid skaderegleringsnämndens handläggning av olika ärenden samt

genom meddelande av allmänna anvisningar angående de upplysningar, som vid

ärendenas överlämnande böra medfölja, torde rådet tillförsäkras goda förutsättningar

att lätta sin arbetsbörda.

Kostnadsfrågan. Föreningen övergår härefter till en redogörelse för kostnaderna

för den sociala olycksfallsförsäkringens förvaltning. Enligt kommitténs beräkning

uppgick år 1923 statens andel i förvaltningskostnaderna för riksförsäkringsanstalten,

i vad desamma avse 1916 års lag, till 1,294,000 kronor samt för försäkringsrådet

till 138,000 kronor.

Därest arbetsgivarna själva på sätt föreningen föreslagit finge övertaga hela försäkringen,

skulle förstnämnda belopp, 1,294,000 kronor, helt besparas statsverket.

Som föreningen emellertid icke anser, att arbetsgivarna böra åläggas att bära

kostnaderna för den kontrollerande myndighetens förvaltning, och föreningen anser

sig böra uppskatta dessa kostnader till 200,000 kronor årligen, bör nyssnämnda belopp,

1,294,000 kronor, minskas med 62,000 kronor. Den effektiva besparingen för

statsverket i förhållande till 1923 års kostnader komme sålunda att uppgå till

1,232,000 kronor. Att föreningen icke anser sig böra föreslå, att kostnaderna för

den kontrollerande myndigheten skola bäras av arbetsgivarna, anser föreningen motiverat

bl. a. därav, att arbetsgivarna genom att själva övertaga förvaltningen av

försäkringen förbinda sig svara för ersättningarna åt hos s. k. okända arbetsgivare

anställda till följd av olycksfall i arbete skadade arbetare, samt den staten åliggande

utgiften för ej erlagda avgifter, utgörande c:a 150,000 kronor. För täckande av

dessa den Centrala Försäkringsanstaltens utgifter förutsättas de ömsesidiga bolagen

jämte den Centrala Försäkringsanstalten bidraga i förhållande till sina premieinkomster.

Då föreningen anser den Centrala Försäkringsanstalten särskilt under början av

sin tillvaro komma att få kämpa med avsevärda förvaltningssvårigheter, vill föreningen

föreslå, att för den händelse Centrala försäkringsanstaltens förvaltningskostnad,

sedan eventuell fondvinst frånräknats, överstiger 15 % av olycksfallsförsäkringsavgifterna,

det överstigande beloppet betalas av de ömsesidiga bolagen. För de åtaganden,

som bolagen härigenom iklätt sig, böra de i likhet med vad nu är förhållandet

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

vid riksförsäkringsanstalten för förfallna försäkringsavgifter äga förmånsrätt i delägares

konkurs.

Kostnaden för försäkringsrådet skulle enligt föreningens mening bestridas av

statsverket. Utgiften härför skulle emellertid icke behöva tynga skattebetalarna.

För ändamålet torde nämligen räntan å riksförsäkringsanstaltens s. k. premieutjämnings-

och säkerhetsfond kunna disponeras.

Det har anförts, att staten icke skäligen skulle kunna för sociala olycksfallsförsäkringen

fritt disponera även denna fond, som borde vara att anse såsom de i riksförsäkringsanstalten

försäkrade arbetsgivarnas tillhörighet. Detta betraktelsesätt

torde emellertid sakna allt fog. Tillkomsten av fonden måste nämligen i första hand

anses möjliggjord därigenom, att för liten del av totalpremierna för i riksförsäkringsanstalten

försäkrade — på grund av lagens allt för lågt bestämda s. k. tillläggsavgifter

— inlevererats till statsverket såsom bidrag till bestridande av kostnaderna

för anstaltens förvaltning, för vilken staten iklätt sig alla direkta utgifter.

— Samtidigt hava i de ömsesidiga bolagen försäkrade arbetsgivare fått vidkännas

alla med deras försäkring förenade kostnader och därtill måst genom bolagen till

statsverket inleverera bidrag, som betydligt överstigit skälig ersättning för försäkringsrådets

och riksförsäkringsanstaltens verksamhet i den mån densamma varit

betingad av bolagens tillvaro.

Premieutjämnings- och säkerhetsfonden har sålunda till huvudsaklig del bildats

(indirekt) av skattemedel och av överskottet på de ömsesidiga bolagens bidrag och

kan följaktligen icke betraktas såsom tillhörig riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare,

annat än i den mån dessa i egenskap av skattebetalare bidragit till dess

uppkomst.

''Likvidation m. m. Under ett system med fria sinsemellan konkurrerande olycksfallsförsäkringsbolag

kan givetvis inträffa, att .bolag nödgas träda i likvidation.

Under sådant förhållande bör dess eventuellt föreliggande ansvarsskyldighet för

Centrala Försäkringsanstaltens verksamhet fullgöras, varefter dess livräntefond och

ersättningsreserv, vid behov utökade genom uttaxering bland bolagets delägare, med

belopp, som av försäkringsinspektionen fastställts, överlämnas till Centrala Försäkringsanstalten,

som därefter har att fullgöra reglering av olycksfall, för vilket bolaget

under tiden för sin försäkringsverksamhet varit ersättningsskyldigt.

Skulle alla ömsesidiga bolag, som bedriva nu ifrågavarande försäkringsrörelse, träda

i likvidation och intet av försäkringsinspektionen godkänt nytt bolag samtidigt

träda i verksamhet, övertages Centrala Försäkringsanstaltens tillgångar och skulder

av statsverket, sedan genom tillskott från bolagen eventuell brist hos Centrala

Försäkringsanstalten täckts.

Premiedebiteringen och premieuppbörden. Den icke minst invecklade frågan vid

förvaltningens ordnande är premiedebiteringen. För avtalspliktiga arbetsgivare finner

föreningen något ändringsförslag i berörda hänseende icke erforderligt. Rörande

debiteringen för dessa äga de ömsesidiga bolagen att träffa erforderliga avtal.

Arbetsgivare, som icke åtnöjes med sitt försäkringsbolags försäkringsavgifter, är

oförhindrad att ingå som delägare i annat bolag och gäller detta såväl delägare i

ömsesidigt bolag som i Centrala Försäkringsanstalten försäkrad arbetsgivare. Systemet

med inbördes konkurrerande försäkringsanstalter kommer enligt föreningens

mening att, då det fullständigt genomförts, framdriva de från riksförhållandena

sett mest rättvisa försäkringsavgifter för arbetsgivarna. I den av föreningen

föreslagna förvaltningsorganisationen är följaktligen en besvärsinstans för prövning

av klagomål över påförda premieavgifter icke erforderlig.

Föreningen har övervägt olika möjligheter till förenkling av prenlieuppbörden

för icke avtalspliktiga arbetsgivare och har därvid funnit följande tillvägagångssätt

böra förordas.

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

Varje arbetsgivare uppgiver i samband med deklarationen för inkomst- och förmögenhetsskatt

å härför särskild avsedd blankett största antal hos honom under någon

tid av nästföregående år samtidigt anställda arbetare, arbetarnas sammanlagda

avlöningssumma samt namnet å det ömsesidiga bolag, hos vilket försäkring eventuellt

tecknats. Arbetsgivare, som icke träffat försäkringsavtal, angiver därjämte arten

av den rörelse eller verksamhet, vari nämnda arbetare för hans räkning varit

sysselsatta.

Av taxeringsmyndigheten sålunda mottagna blanketter översändas efter granskning

för arbetsgivare, som träffat försäkringsavtal till resp. ömsesidiga bolag och

för övriga arbetsgivare till Centrala Försäkringsanstalten. Ifrågavarande granskning

avser beträffande samtliga arbetsgivare, att deklarationsplikten fullgjorts,

samt beträffande arbetsgivare, som icke uppgivit sig hava träffat försäkringsavtal

med ömsesidigt bolag, därjämte att, såvitt den granskande har sig bekant, deklarationerna

i huvudsak överensstämma med verkliga förhållandena. Deklarationerna

jämte av granskningsmyndigheterna gjorda erinringar skola vara försäkringsbolagen

tillhanda före maj månads utgång.

Arbetsgivare, som icke träffat försäkringsavtal, påföres av Centrala Försäkringsanstalten,

efter enkla av Eders Kungl. Maj :t fastställda beräkningsgrunder olycksfallsförsäkringsavgifter,

som före juli månads utgång delgivas vederbörande uppbördsmyndigheter

för upptagande å årets kronodebetsedel.

För granskningsarbetet utbetalas eventuellt av Centrala Försäkringsanstalten ersättning

utgående med mindre belopp för varje anmäld arbetsgivare och med större

belopp för arbetsgivare, som tack vare granskningsmyndighetens ingripande blivit

påförd olycksfallsförsäkringsavgift.

Icke avtalspliktig arbetsgivare, som försummat fullgöra sin deklarationsplikt eller

som avgivit medvetet felaktig deklaration, äger Centrala Försäkringsanstalten påföra

dubbel olycksfallsförsäkringsavgift för varje år, för vilket deklaration försummats

eller felaktig deklaration avgivits. Samma påföljd gäller för avtalspliktig

arbetsgivare, som försummat träffa försäkringsavtal senast fr. o. m. det år, under

vilket deklaration, varigenom arbetsgivaren upptages som avtalspliktig, avgives eller

bort avgivas.

Sammanfattning. Som sammanfattning av vad ovan anförts, vill föreningen i underdånighet

framhålla

att föreningen helt ansluter sig till kommitténs uttalande: »Då det åligger arbetsgivarna

att bekosta de ersättningar, som utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen,

synes det obetingat vara skäligt, att de själva få ordna försäkringens organisation, i

den mån detta icke inkräktar på de försäkrades rätt»,

att föreningen icke kan finna, att denna grundprincip tillämpats i det organisationsförslag

kommittén skisserat, enär detta icke lämnar garanti för arbetsgivarnas

tillbörliga inflytande på försäkringens administration,

att den av kommittén föreslagna organisationen med säkerhet kan väntas komma

att lida av de svagheter, som enligt kommitténs uttalande känneteckna en statlig

monopolanstalt, nämligen bl. a. »tung förvaltning med benägenhet att stelna i givna

former»,

att ett försäkringssystem utan konkurrens medför onödigt höga förvaltningskostnader,

minskar försäkringsorganisationens och arbetsgivarnas intresse för åtgärder,

avsedda att minska yrkesriskerna och att befordra skadades reaktivering, samt icke

lämnar garanti för rättvis premietariffering,

att å andra sidan det av föreningen skisserade organisationsförslaget står i full

överensstämmelse med den av kommittén angivna grundprincipen,

att förslaget lämnar fullt samma garanti som det av kommittén framlagda för tillgodoseende

av de försäkrade arbetarnas rätt och av ett gott samarbete med övriga

socialförsäkringsorgan,

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

att förslaget medgiver en smidig avveckling av nuvarande organisation och underlättar

en efter växlande förhållanden avpassad omläggning av verksamheten,

att förslaget lämnar bästa garanti för en god, affärsmässigt driven förvaltning

samt för rättvis premietariffering utan en dyrbar under alla förhållanden ineffektiv

kontroll i premiefrågor.

Underdånig hemställan. På grund av vad sålunda anförts, tillåter sig föreningen

i underdånighet hemställa, att besparingskommitténs förslag till organisation av

den sociala olycksfallsförsäkringen icke måtte läggas till grund för någon Eders

Kungl. Maj :ts proposition i ärendet. Samtidigt hemställer föreningen i underdånighet,

det täcktes Eders Kungl. Maj :t föranstalta om ytterligare utredning rörande

bästa sättet för den sociala olycksfallsförsäkringens ordnande, och att därvid

även beaktas den form för förvaltningen av nämnda försäkring, som i det föregående

av föreningen förordats, genom vilken, utan att de försäkrades intressen äventyras,

en årlig besparing av cirka 1,200,000 kronor uppstår för statsverket.

Stockholm den 14 maj 1925.

Underdånigst

GÖSTA TAMM.

Einar Frydén. Trygve Lovén. E. A. Thunholm.

Ivar Hallin. G. Bergström.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Styrelsen för Sveriges allmänna sjukkasseförbund.

Genom remiss den 15 mars innevarande år har E. Kungl. Maj :t anbefallt styrelsen

för Sveriges allmänna sjukkasseförbund att avgiva yttrande i anledning av

statens besparingskommittés betänkande med förslag angående socialförsäkringens

organisation.

Till efterkommande därav får förbundsstyrelsen med remissaktens återställande

härigenom anföra följande:

Styrelsen förutsätter, att för styrelsens del endast kan ifrågakomma att ingå på ett

bedömande av förevarande betänkande i vad detsamma avser sjukförsäkringen.'' De

övriga grenarna av socialförsäkringen sträcka sig nämligen vida utöver området för

sjukkasseförbundets verksamhet. I det följande komma därför de i betänkandet behandlade

frågor, som avse pensionsförsäkringens och olycksfallsförsäkringens organisation,

att upptagas till skärskådande allenast i den mån de beröra dessa försäkringsgrenars

förhållande till sjukförsäkringen.

Det är emellertid, enligt styrelsens mening, ett särdeles viktigt steg, som besparingskommitterade

tagit, då de i samband med sitt uppdrag inlåtit sig på en närmare

utredning av spörsmålet om socialförsäkringens organisation i hela dess vidd.

Flera frågor av den största betydelse ej blott ur statsfinansiell utan även andra synpunkter

tränga tvivelsutan på detta område till en lösning. Ej minst'' gäller detta

för sjukförsäkringens vidkommande. Med avseende härå vill förbundsstyrelsen endast

erinra om sin den 8 sept. 1923 avlåtna underdåniga skrivelse med hemställan

»att E. K. Maj :t måtte vidtaga åtgärder för framläggande, så snart ske kan, av

förslag, om möjligt alternativa, till en vidare utveckling och slutlig lösning av den

sociala sjukförsäkringen i vårt land», i vilken skrivelse — liksom vid många andra

tillfällen — styrelsen sökt framlägga sjukkasseverksamhetens efterblivna läge och på

flera sätt brydsamma ställning. Med den syn på frågan, som styrelsen i berörda

skrivelse angivit sig äga, har styrelsen — liksom säkerligen många bland sjukkasserörelsens

målsmän i landet — sedan känt blivit, att besparingskommittén upptagit

frågan om socialförsäkringens organisation till behandling, naturligen med

livliga förhoppningar motsett resultatet av kommitténs arbete.

Då detta nu föreligger och tillfälle givits att därom taga närmare kännedom, vill

förbundsstyrelsen för sin del icke underlåta att erkänna, att besparingskommittén i

sitt betänkande visat sig hava haft blicken öppen för de bekymmersamma förhållanden

inom sjukkasseverksamheten och för de många brister, som f. n. vidlåda denna verksamhet,

särskilt i organisatoriskt hänseende, ävensom att kommitténs förslag, i vad

de avse att söka åvägabringa en bättre tingens ordning på förevarande område, innehålla

flera synnerligen beaktansvärda moment. Ett beklagligt förhållande är

emellertid, att de statsfinansiella synpunkterna kommit att ställas i förgrunden i

den grad, som i kommitiébetänkandet skett. Förbundsstyrelsen inser dock väl, att

detta förhållande föranletts av de allmänna direktiv, som legat till grund för kommittéarbetet

i dess helhet. Men en följd därav bar blivit, att kommitterade, som

visserligen tagit i övervägande möjligheten att få till stånd en obligatorisk sjuk
-

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

försäkring, ansett en lösning av den föreliggande uppgiften i sådan riktning icke

för närvarande kunna ifrågakomma. Det må icke döljas, att detta för förbundsstyrelsen

varit en stor besvikelse. Såväl förbundsstyrelsen som förbundskongressen

hava vid olika tillfällen givit till känna sin obetingade anslutning till tanken om

en övergång från frivillig till obligatorisk sjukförsäkring. Och förbundsstyrelsen

för sin del har efter hand alltmera kommit till den bestämda uppfattning, att en

omdaning av vår sociala sjukförsäkring på grundvalen av lagstadgat försäkringstvång

innebär den enda lösning av sjukförsäkringsf rågan, som kan leda till tillfredsställande

förhållanden på förevarande område i vårt land. Förbundsstyrelsen hade

därför utan all fråga helst sett att ett förslag gående ut på införande av obligatorisk

sjukförsäkring kunnat framläggas i stället för det av besparingskommittén till

grundlinjerna nu uppgjorda. För den skull kan styrelsen ej heller underlåta att till

E. K. Maj :t nu rikta en vädjan om, att innan ett lagförslag av den karaktär besparingskommittén

föreslagit framlägges möjligheten att åstadkomma en lösning av

föreliggande spörsmål i angiven riktning än en gång måtte tagas i allvarligaste

övervägande.

Endast under den förutsättning att tanken på genomförande av en obligatorisk

försäkring ovillkorligen måste för en avsevärdare tid framåt uppgivas, kan förbundsstyrelsen

för sin del tillstyrka ett lagstiftningsförslag, som, i likhet med det

nu föreliggande, är uppbyggt på grundvalen av frivillig försäkring.

Dock bör, enligt förbundsstyrelsens avgjorda mening, en obligatorisk sjukförsäkring

i alla händelser uppställas såsom det slutliga målet för utvecklingsarbetet på

detta område, som icke genom nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärder bör på något sätt

undanskjutas. Den av besparingskommittén föreslagna lagstiftningen kan förbundsstyrelsen

därför icke betrakta såsom annat än ett provisorium. På ett sådant synes

då den fordran böra ställas, att detsamma skall kunna icke blott nöjaktigt och

snabbt nog råda bot på de inom den nuvarande sjukkasseverksamheten förekommande

missförhållanden utan jämväl länka utvecklingen in på en väg, vilken, då gynnsammare

förhållanden inträda, kan leda till nyssnämnda mål med så obetydliga förändringar

i de av lagstiftningen skapade interimistiska förhållandena som möjligt.

En ny lagstiftning, innebärande en mera genomgripande omgestaltning av

den nu bestående sjukkasseverksamheten, men utan tillräcklig anknytning till den

tingens ordning, som en framtida obligatorisk sjukförsäkring måste medföra, och

vilken därför icke skulle kunna efterträdas av en försäkring av sistnämnda slag utan

nya vittgående förändringar, komme att inverka alltför störande på utvecklingens

gång och bleve därigenom måhända mera till skada än gagn.

Ur dessa synpunkter torde besparingskommitténs förslag besitta obestridliga förtjänster.

Förbundsstyrelsen syftar härmed framförallt på den föreslagna anordningen

med endast en statsunderstödd sjukkassa på samma ort. Med en dylik anordning

torde en av de väsentligaste bristerna i det nuvarande sjukkasseväsendet

och därmed sammanhängande olägenheter av flera slag efter hand kunna avhjälpas.

På samma gång vore en fast och bestående grund lagd för sjukkasseverksamhetens

vidare utveckling i ovan antydd riktning och dess framtida utbyggande till en obligatorisk

försäkring utan ytterligare alltför genomgripande organisatoriska reformer

möjliggjord.

Men även om den ifrågavarande lagstiftningen fyller nu antydda viktiga krav, torde

dock vår sjukkasseverksamhet knappast enbart därigenom vara i erforderlig grad

hulpen. Den omständigheten, att en mera genomgripande reform beträffande vårt

sjukkasseväsende länge ansetts förestående, jämte det långa dröjsmålet med ett avgörande,

ägnat att klarlägga riktlinjerna för utvecklingen, har lagt en stark hämsko

på företagsamheten och även på andra sätt utövat ett i hög grad ogynnsamt inflytande

på verksamheten inom sjukkassorna. En tydligt framträdande stagnation har

på grund härav vida omkring gjort sig gällande. Därest icke dessa förhållanden

mycket snart kunna bringas att upphöra, torde detta inom kort kunna medföra

s. 301 Kontrollera mot PDF

301

högst menliga eller rent av ödesdigra följder. Det ligger därför enligt förbundsstyrelsens

förmenande stor vikt uppå icke blott att avgörandet mycket snart kommer

till stånd, utan även att den blivande lagstiftningen, om den icke kan grundas

på tvång, dock kommer att vara av beskaffenhet att kunna kraftigt inbjuda till

eller indirekt framtvinga en större livaktighet i utvecklingsarbetet.

önskvärt eller nödvändigt synes därför vara, att ett fullständigt utarbetat lagförslag

kan framläggas till antagande av riksdagen med snaraste eller redan under

nästkommande år. Ett längre dröjsmål skulle möjligen kunna medföra, att kravet

på omedelbart införande av en tvångsvis ordnad sjukförsäkring icke låter sig

avvisas.

Därest ett sådant lagförslag befinnes böra byggas på de av besparingskommittén

ifrågasatta grunder, uppställer sig emellertid spörsmålet huruvida därigenom förutsättningar

komma att förefinnas för åvägabringande av en tillräckligt snar omgestaltning

av förhållandena inom sjukkasseverksamheten. Detta bleve tydligen icke

fallet, därest de nuvarande sjukkassorna -—- vilka näppeligen kunna direkt tvingas

att upphöra med sin verksamhet — i större utsträckning skulle vilja uraktlåta att

genom uppgående i de föreslagna statsunderstödda sjukkassorna underordna sig den

nya lagstiftningen, och även finna möjligheter att fortsätta sin verksamhet med

alla densamma vidlådande, under de nya förhallandena säkerligen än mer framträdande

brister. Måhända skall det visa sig — något som förbundsstyrelsen håller för

troligt — att denna verksamhet icke i längden kan upprätthållas, utan att ifrågavarande

kassor förr eller senare skola se sig nödsakade att söka få uppgå i de statsunderstödda

sjukkassorna. Men frånsett det synnerligen olämpliga uti ett mera

allmänt, mot lagstiftningens syfte tydligen stridande långa dröjsmål härutinnan lärer

situationen, då dessa kassor omsider finna ett uppgående i de statsunderstödda

sjukkassorna med sin fördel förenligt oftast komma att vara sådan, att kassornas

ekonomiska ställning befinnes mer eller mindre otillfredsställande och att medlemsbestånden

inom dem förete en mindre god sammansättning med avseende å åldrar

och hälsotillstånd. Vederbörande statsunderstödda kassor skulle under sådana förhållanden

antingen nödgas ställa sig avvisande till en sammanslagning eller fa finna

sig i att upptaga ett i riskhänseende ofördelaktigt medlemsbestånd utan att kunna

erhålla härför erforderligt ekonomiskt vederlag.

Såvida icke den nya lagstiftningen skall bliva väsentligen förfelad måste dylika

eventualiteter kunna förebyggas. Så långt möjligt är torde man, enligt förbundsstyrelsens

mening, böra försäkra sig om, att icke denna lagstiftning endast kommer

att resultera i en ofullgången reform, bestående i tillkomsten visserligen av ett större

eller mindre antal statsunderstödda sjukkassor, vid sidan av vilka emellertid kommer

att fortbestå en omfattande, helt åt sig själv lämnad sjukkasseverksamhet av

samma beskaffenhet som den nuvarande eller rättare sagt vida sämre. Något sådant

skulle innebära ett upprivande av det nu befintliga sjukkasseväsendet, i långt

övervägande grad till stor skada i stället för till gagn. I detta hänseende komma

helt visst betydande vanskligheter att möta vid en på besparingskommitténs förslag

grundad lagstiftning. Åtskilliga företeelser under senaste tid förbundsstyrelsen

syftar härmed särskilt på de ofta oövervinneliga motigheter av här antytt slag man

haft att kämpa med vid strävandena för åvägabringande av sammanslagningar avsjukkassorna

— varsla om, att man torde hava att räkna med en ganska stark obenägenhet

på många håll att uppgiva den nuvarande verksamheten.

Endast därigenom synes ett motstånd kunna pa ett tillräckligt effektivt och hastigt

sätt bringas att vika, att de sjukkassor, som tillsvidare icke befinnas villiga

att inordna sig under de nya förhållandena, betagas möjligheten att med någon större

utsikt till framgång fortsätta sin verksamhet i konkurrens med de statsunderstödda

sjukkassorna. Härför vore så gott som oundgängligt, att dessa senare kassor

utan att de krav, som på dem måste ställas med avseende å prestationer, därför

åsidosättas, och på samma gång de således i jämförelse med de förra kassorna kunde

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

erbjuda sin medlemmar större förmåner i sjukhjälpshänseende, samtidigt kunna bereda

dem lika fördelaktiga eller i allt fall icke väsentligt oförmånligare villkor i

fråga om skyldigheter i avgiftshänseende. Medlemsbidragens storlek har i alla händelser,

hittills åtminstone, i konkurrensen sjukkassorna emellan tyvärr visat sig

vara en faktor att räkna med av kanske större betydelse än någon annan.

Men här torde då följande omständigheter få tagas i betraktande.

Sjukhjälpstiden inom de statsunderstödda sjukkassorna skulle enligt besparingskommitténs

förslag komma att sträcka sig väsentligt utöver den inom sjukkassorna

hittills vanliga. Och förbundsstyrelsen är i detta avseende med besparingskommittén

fullt ense. Styrelsen skulle för sin del rättare sagt. helst so, att sjukhjälpstiden

komme att utsträckas än längre än till de tre år, som besparingskommitterade satt

i fråga, närmare bestämt i det obegränsade, i varje fall att en dylik anordning bleve

i lagen medgiven. Det har tvivelsutan med rätta blivit sagt, att därest sjukhjälpen

från sjukkassorna, såsom nu vanligt är, indrages efter långvarig sjukdom, då

arbetsoförmågan inträtt i ett mera varaktigt stadium, den sjuke kommer att berövas

den ekonomiska hjälpen, då den som bäst behöves. Visserligen tillkommer det

i dylika fall pensionsförsäkringen att bringa denna hjälp. Enligt förbundsstyrelsens

uppfattning torde dock sjukkassornas medlemmar ganska allmänt föredraga att vid

långvarig sjukdom alltjämt kunna lita sig till den sjukkassa, av vilken de tidigare

varit_ omhändertagna, framför att bliva hänvisade till pensionsförsäkringen med ty

åtföljande omgång och särskilda besvär samt dess ofta nog knappare tillmätta understöd.

Tanken på. en utsträckning av sjukhjälpstiden har ock under senare tid

med stort och ständigt stegrat intresse börjat omfattas av sjukkasseverksamhetens

målsmän på skilda håll.

I detta sammanhang skulle förbundsstyrelsen även vilja framhålla följande, överallt

där den sociala sjukförsäkringen nått en större utveckling, speciellt i länder

med obligatorisk försäkring, har med denna försäkring även införlivats en sjukvårdande

verksamhet avseende att under mer eller mindre försäkringsmässiga former

bereda behövlig vård vid sjukdomstillfälle. I denna vård ingår därvid först och

irämst läkarvård, dessutom även läkemedel, understundom också hemsjukvård, tandvård

m. fl. slag av sjukvård. Denna sida av sjukförsäkringen har efter hand tillvunnit

sig ett berättigat och allt mera stegrat intresse. Besparingskommittén har

till synes ägnat nu nämnda en rationellt och tidsenligt ordnad sjukförsäkring tillkommande

uppgifter väl så ringa uppmärksamhet. Sant är visserligen, att förevarande

område av sjukförsäkringen hittills i mycket obetydlig utsträckning odlats

av de svenska sjukkassorna. Måhända torde det även vara så att förhållandena i

vårt land, åtminstone mångenstädes, bereda vissa svårigheter för ordnandet av en

försäkring av nu antytt slag i samband med sjukkassornas verksamhet. Dessa svårigheter

äro dock näppeligen oöverstigliga. Under senare år har man på skilda håll

i landet börjat få blicken öppen för betydelsen av en i samband med sjukkasseverksamheten

utövad sjukvård och i vissa, om än mera fåtaliga fall, med stort intresse

och beaktansvärd framgång sökt utveckla denna sidoverksamhet. Med hänsyn till

ovan antydda svårigheter torde även mer eller mindre försöksvis nu eller i framtiden

förekommande ansatser till sjukvårdsförsäkring få anses vara i viss mån banbrytande

och ej utan sin stora betydelse för det framtida utvecklingsarbetet och

därför väl värda att av lagstiftningen på allt sätt stödjas och uppmuntras. På grund

av allt detta finner förbundsstyrelsen för sin del önskvärt att en sjukvårdande verksamhet

även ingår i de föreslagna statsunderstödda sjukkassornas uppgift, om också

icke ehuru kanske helst tvångsvis, så dock såsom en prestation icke blott i lagen medgiven,

utan där även på lämpligt sätt framhållen.

Även andra önskemål beträffande de statsunderstödda sjukkassornas prestationer

skulle kunna här angivas. Förbundsstyrelsen vill dock i detta sammanhang ytterligare

endast framhålla behovet av ett genomgående något större kontant sjukunderstöd

än det inom sjukkassorna nu förekommande.

s. 303 Kontrollera mot PDF

303

Skall den verksamhet, som kommer att utövas av de statsunderstödda sjukkassorna,

kunna uppfylla de anspråk, varåt förbundsstyrelsen i det föregående givit uttryck,

torde emellertid vara klart, att verksamheten måste bliva förenad med icke obetydliga

kostnader, utan väsentligt drygare sådana än de inom sjukkassorna nu i allmänhet

förekommande, beroende på de nuvarande kassornas kortare sjukhjälpstid,

lägre sjukpenning samt åsidosättandet från deras sida av de sjukvårdande uppgifterna.

Och då dessa kassors medlemmar under en föregående tid låtit sig nöja med

hittillsvarande begränsade förmåner, torde de sannolikt i alltför många fall, inför

utsikten att eljest få vidkännas avsevärt förhöjda sjukkasseavgifter, med jämnmod

komma att finna sig i de gamla förhållandena även för framtiden. De bestående

sjukkassorna torde under dylika omständigheter ingalunda sakna utsikter att länge

nog uppehålla konkurrensen med de statsunderstödda kassorna, till stort förfång,

såsom redan sagts, för den nya lagstiftningens hela syfte.

Endast under förutsättning att de statsunderstödda kassorna genom ett rikligt understöd

från det allmänna sättas i stånd att jämte sina större förmåner även erbjuda

lika goda villkor som de andra kassorna i avgiftshänseende, eller åtminstone icke

avsevärt förmånligare, lärer en dylik sakernas vändning kunna med större grad av

säkerhet förebyggas. I vilken utsträckning och efter vilka grunder bidrag från det

allmänna böra beredas förstnämnda kassor är på grund härav synbarligen en fråga

av fundamental betydelse.

I fråga om grunderna eller formerna för bidragens utgående har förbundsstyrelsen

för sin del intet att erinra beträffande vad besparingskommittén härutinnan

föreslagit, innebärande att nuvarande grundformer för statsbidragen bibehållas. Vad

däremot angår bidragens storlek måste styrelsen uttala såsom sin bestämda uppfattning,

att vad besparingskommittén i sådant hänseende föreslagit icke är tillfyllest.

Detta gäller visserligen icke vad beträffar den del av statsbidraget, som skall utgå

i förhållande till sjukkassans medlemsantal, vilken del besparingskommittén ansett

sig böra bestämmas till 3 kr. per år och medlem. Beträffande åter den del av ifrågavarande

bidrag, som skall bestämmas på grundval av det antal sjukdagar, för vilka sjukkassa

utbetalat kontant sjukhjälp eller berett kostnadsfri vård å sjukhus åt sina

medlemmar, äro av besparingskommittén förordade 33 öre per sjukdag, bortsett från

söndagar och de sjukdagar jämväl frånräknade, för vilka vid långvarig sjukdom

sjukhjälp lämnats efter det sjukdomen varat i 3 år — huruvida denna senare inskränkning

avsetts av kommitterade framgår dock ej med full tydlighet av betänkandet

— alltför knappt tilltagna. Förbundsstyrelsen vill för sin del i förevarande

avseende föreslå, att bidraget per sjukdag må utgå med 50 i stället för 33 öre samt att

de ifrågasatta inskränkningarna med avseende å söndagar samt sjuktid, infallande

efter viss tids sjukdom av långvarig beskaffenhet, bortfalla. Vad ytterligare

beträffar statsbidraget, till den del detsamma skall utgå med hänsyn till av sjukkassa

bekostad sjukvård, måste förbundsstyrelsen icke mindre avgjort än i föregående

fall förorda ett rikligare tilltaget bidrag än som av besparingskommitterade

föreslagits. I fråga om storleken av sistnämnda del av bidraget vill styrelsen ifrågasätta

ett belopp, motsvarande exempelvis en tredjedel av sjukkassas sjukvårdskostnader,

därvid bland dessa må kunna inräknas icke blott kostnader för läkarvård och

läkemedel utan i förekommande fall även för annan sjukvård, hemsjukvård, tandvård

m. fl.

De erforderliga motiven till stöd för vad förbundsstyrelsen här föreslagit äro anförda

i det föregående i och med vad styrelsen sökt framhålla med avseende å nödvändigheten

att upprätthålla de statsunderstödda sjukkassornas konkurrensförmåga

gentemot de sidostående sjukkassorna.

Statens utgifter i och för understöd till sjukkassorna i här föreslagen utsträckning

synas icke behöva bliva alltför ansenliga till en början och torde endast småningom

växa. Härvid kommer i betraktande, att någon tid lärer dröja, innan anslutningen

till de statsunderstödda sjukkassorna kan bliva mera allmän dels från

opaginerad Kontrollera mot PDF

304

de nu bestående sjukkassorna, dels från den ännu utanför sjukförsäkringen stående

befolkningens sida. Så länge de nuvarande sjukkassorna underlåta att ansluta sig,

kommer dessutom det till dem nu utgående statsbidraget att bortfalla. Vad särskilt

beträffar statsbidraget till den del detsamma skulle komma att utgå på grund av

de statsunderstödda sjukkassornas kostnader för beredande av sjukvård, visar det sig,

att motsvarande bidrag under nuvarande förhållanden icke uppgår till mera än

60,000 å 70,000 kr. för år. En mera omfattande utvidgning av verksamheten i förevarande

avseenden torde ej under närmaste tid komma till stånd. En proportionsvis

betydlig ökning i bidragsbeloppet skulle under sådana förhållanden knappast

bliva för statsverket mera kännbar. .

I alla händelser synes en utökning av statsbidragen i den av förbundsstyrelsen förordade

utsträckning näppeligen frånkomlig, med mindre fara uppstår, att den föreslagna

lagstiftningen kan komma att visa sig väsentligen förfelad, på sätt i det föregående

antytts. De statsunderstödda sjukkassorna torde i själva verket, för att

kunna med nöjaktig framgång uppehålla konkurrensen med andra sjukkassor, vara

i än större behov av ekonomiskt stöd från det allmänna, än som kan fyllas av de

ovan förordade statsbidragen. För ett fullständigt tillgodoseende av behovet synes

då kommunernas medverkan nödvändig. Förbundsstyrelsen förmenar därför, att de

kommuner, inom vilka statsunderstödda sjukkassor äro i verksamhet, höra hava i

lag stadgad skyldighet att lämna ett pekuniärt bidrag till sagda kassor, tillmätt i

förhållande till det antal inom resp. kommuner boende eller mantalsskrivna personer,

som tillhöra ifrågavarande kassor, eller alltefter den omfattning, i vilken dessa

medlemmar uppburit understöd. Ett dylikt anspråk torde vara välbefogat även ur

andra synpunkter. Det har många gånger tvivelsutan med rätta framhållits, att sjukkasseverksamheten,

särskilt i händelse sjukhjälpstiden utsträckes tillräckligt långt

— såsom fallet ju skulle komma att bliva beträffande de statsunderstödda sjukkassorna

— är ägnad att avsevärt minska kommunernas fattigvårdskostnader. De ofta

åberopade förhållandena i staden Eskilstuna synas lämna ett gott stöd för denna

mening. Inom berörda stadssamhälle finnes sedan längre tid tillbaka en sjukkassa

i verksamhet med livlig anslutning från den inom staden talrikt representerade arbetarebefolkningens

sida, vilken kassa tack vare ett ansenligt penningbidrag från

kommunen blivit i tillfälle att bereda sina sjuka medlemmar sjukunderstöd utan

tidsbegränsning, med den påföljd att anspråk på fattigunderstöd av kommunen från

medlemmar i kassan icke förekommit. Man kan under dylika förhallanden knappast

tala om, att kommunen genom sitt bidrag till sjukkasseverksamheten påtagit sig en

särskild ekonomisk börda, utan snarast om en omläggning av de kostnader, som

under andra omständigheter skolat drabba fattigvården, varigenom dessa kommit

till användning för i grunden samma ändamål ehuru på ett säkerligen mera rationellt

sätt och jämväl under mera tilltalande former. Denna anordning är visserligen

en hittills om icke enastående så dock mera sällsynt företeelse i vårt land.

Mycket tyder likväl på, att man flerstädes börjat komma till insikt om det befogade

och ändamålsenliga i en dylik anordning.

Det vill emellertid synas lämpligt att kommunerna då även på annat sätt medverka

inom de statsunderstödda sjukkassorna. Förslagsvis torde höra tillkomma

kommun att utse ledamot i sådan kassas styrelse ävensom revisor.

Förbundsstyrelsen har härmed givit uttryck åt sin uppfattning rörande besparingskommitténs

förslag i de stycken, som för styrelsen framstått såsom de mest

betydelsefulla. Styrelsen vill dock även i någon mån beröra andra i kommittebetänkandet

behandlade frågor.

En sådan fråga, vilken kommitterade av naturliga skäl ägnat en tämligen ingående

uppmärksamhet, är den om sjukförsäkringens ställning till och växelverkan

med övriga för närvarande bestående grenar av socialförsäkringen. Förbundsstyrelsen

inser väl den störa betydelsen ur olika synpunkter av att ett så intimt och

planmässigt samarbete som möjligen kan åvägabringas emellan a ena sidan sjukkas
-

s. 305 Kontrollera mot PDF

305

surna och å andra sidan således pensionsförsäkringen och olycksfallsförsäkringen.

Ett dylikt samarbete under enhetlig ledning måste givetvis, åtminstone under vissa

förutsättningar, vara till största gagn för det hela, och sjukkassornas skyldighet

att efter förmåga härvid lämna sin medverkan finner förbundsstyrelsen given.

Enligt styrelsens mening torde dock kunna ifrågasättas, huruvida man i förevarande

avseende har anledning att hysa större förväntning om mera betydelsefulla

praktiska resultat, innan en obligatorisk sjukförsäkring kommit till stånd. Bildandet

av statsunderstödda sjukkassor i enlighet med besparingskommitterades förslag

torde näppeligen komma att fortskrida med den hastighet och i den omfattning,

att landets alla kommuner inom en närmare framtid bliva av dessa kassor ens

närmelsevis fulltaligt representerade, och en mera fullständig anslutning till kassorna

från den försäkringsbehövande befolkningen i de orter, där kassor av ifrågavarande

slag komme att finnas, torde knappast heller vara att påräkna under en

avsevärd tid framåt — allt såvida icke en obligatorisk försäkring genomföres. Då

härtill kommer, att sjukkassorna skulle äga tämligen stor frihet att ordna sin verksamhet,

vad understödens storlek, varaktighet och beskaffenhet beträffar, utan hänsyn

till förhållandena inom pensionsförsäkringen eller olycksfallsförsäkringen, vill

det synas, att den av de statsunderstödda sjukkassorna representerade sjukförsäkringen

tillsvidare endast i mycket otillfredsställande grad kommer att äga de erforderliga

förutsättningarna för övertagandet och utförandet av den roll gentemot,

angivna övriga grenar av socialförsäkringen, vilken inom en i samtliga riktningar,

således även i sjukförsäkringshänseende färdigbyggd socialförsäkring skulle böra

tillkomma sjukförsäkringen och dess organ. Härtill kommer, att det torde vara

mindre önskvärt, att sjukkassorna till en början eller över huvud taget, innan en

obligatorisk försäkring genomförts, alltför mycket betungas med administrativa

uppgifter av för dess egentliga verksamhet mer eller mindre främmande natur.

Ett härmed nära sammanhängande spörsmål, som av besparingskommittén upptagits

till närmare prövning, gäller tillsynsmyndighetens över sjukkasseväsendet

förläggande inom administrationen. Förbundsstyrelsen har visserligen föga anledning

eller möjlighet att taga befattning med denna angelägenhet. Styrelsen finner

dock frågan vara av icke ringa betydelse även ur andra synpunkter än de tekniskt

administrativa och statsfinansiella. De tvivelsutan omfattande och maktpåliggande

uppgifter, som skulle förestå att lösa dels i samband med genomförandet

av en eventuell lagstiftning i den av besparingskommittén förslagna riktning, dels

sedermera, intill dess sjukförsäkringen, efter omläggning på grundval av försäkringstvång,

infogats på sin rätta plats i den sociala försäkringsbyggnaden, torde

komma att ställa tämligen stora krav på sagda myndighet, tarvande dess odelade

uppmärksamhet och en jämförelsevis stor rörelsefrihet. På grund härav och i betraktande

dessutom av den nu rådande och törhända än länge bestående splittringen

inom den svenska socialförsäkringen samt de intressemotsatser och de olikheter i

uppfattning i flera hänseenden, som till synes alltjämt i ganska hög grad göra sig

gällande såväl bland myndigheter som hos allmänheten, speciellt sjukkassefolket, synes

ett önskemål vara, vilket förbundsstyrelsen icke vill underlåta att starkt nog

framhålla, att den institution, som skall närmast handhava ovanberörda uppgifter

och hos vilken såväl praktisk erfarenhet som annan sakkunskap på förevarande speciella

område torde kunna förutsättas vara till finnandes mera än annorstädes, erhåller

en om möjligt fullt fristående och i alla händelser möjligast självständig

ställning.

Den rätta avgränsningen av å ena sidan sjukförsäkringen samt å andra sidan dels

pensionsförsäkringen dels ock olycksfallsförsäkringens speciella verksamhetsområden

sinsemellan är även en hithörande angelägenhet av stor vikt. Förbundsstyrelsen

har redan givit uttryck åt den meningen, att en utsträckning av sjukhjälpstiden

inom de statsunderstödda sjukkassorna, på sätt besparingskommittén föreslagit eller

ännu mera, är önskvärd. Tydligen beröres härav det inbördes förhållandet mellan

20—252409. Bilaga till Kungl. Proposition.

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

sjukförsäkringen och pensionsförsäkringen. Av förut antydda skäl och även i betraktande

av sjukkassornas större förutsättningar att öva nödig tillsyn även beträffande

de långvarigt sjuka, vill det synas förbundsstyrelsen mest naturligt och ändamålsenligt,

att de långvariga sjukdomsfallen, där så ske kan, i största möjliga

utsträckning omhändertagas av sjukkassorna.

Ett något likartat spörsmål framställer sig med avseende å olycksfallsförsäkringen,

nämligen i fråga om den s. k. karenstiden. Det torde vara en av sjukkassefolket

ganska allmänt omfattad önskan, att sjukkassa i regel skall vara oförhindrad

att vid olycksfall meddela sjukhjälp i samma ordning som vid andra sjukdomsfall.

Ett tillgodoseende av detta ur flera synpunkter ganska naturliga och berättigade

krav skulle leda till — för så vitt en i alla avseenden olämplig dubbelförsäkring för

olycksfall, nämligen dels i sjukkassa, dels i olycksfallsförsäkringsanstalt, skall undvikas

—• att karenstiden finge utsträckas och att sjukhjälpen under denna tid, där

så ske kan, meddelades av de statsunderstödda sjukkassorna. Förslagsvis skulle karenstiden

lämpligen kunna omfatta tiden t. o. m. 63 :e dagen efter olycksfallet.

En dylik anordning förutsätter givetvis ekonomisk medverkan från arbetsgivarnas

sida, en medverkan, som ock enligt förbundsstyrelsens förmenande utan alltför stor

svårighet torde kunna på ett tillfredsställande sätt ordnas.

En anordning av detta slag synes även den fullt naturlig och torde, när en obligatorisk

sjukförsäkring kommit till genomförande, ur snart sagt alla synpunkter

vara att föredraga framför den nuvarande. Givetvis bör tillses, att den genom

sjukkassorna förmedlade försäkringen i övrigt ordnas i möjligaste mån i enlighet

med de principer, som vunnit tillämpning inom olycksfallsförsäkringen. Bl. a.

torde böra föreskrivas, att understödet skall utgå från och med dagen efter olycksfallet.

Till ernående av önskvärd likformighet synes då ock motsvarande bestämmelse

böra gälla för den egentliga sjukförsäkringens vidkommande.

Med avseende å vad besparingskommittén haft att anföra i frågan rörande sjukförsäkrads

överflyttning från en sjukkassa till en annan vid ombyte av bostads- eller

mantalsskrivningsort vill förbundsstyrelsen, utan erinran i övrigt, endast anmärka

följande. I nära sammanhang med förevarande spörsmål står även den i

kommittébetänkandet icke berörda frågan rörande beredande av möjlighet till överflyttning

av enahanda slag vid sjukkassemedlems vistelse under längre tid i eller

avflyttning till annat land. Åtminstone vad beträffar dylik överflyttning inom de

skandinaviska länderna har denna fråga redan tillvunnit sig uppmärksamhet och

befunnits äga sin praktiska betydelse. För Sveriges och Danmarks vidkommande

hava ock sedan åtskilliga år tillbaka vissa närmare bestämmelser, varom överenskommelse

träffats genom förhandlingar mellan delegerade för de båda ländernas sjukkasseorganisationer

och vederbörande myndigheter, blivit upprättade och vunnit

tillämpning. Denna angelägenhet synes böra beaktas i samband med en ny lagstiftning

för sjukkasseverksamheten. Då åtgärder i här antytt syfte dock förutsätta

full ömsesidighet de olika länderna emellan, torde måhända icke låta sig göra att

genom en blivande lag åvägabringa alla för ändamålet erforderliga anordningar,

men synes i så fall möjlighet böra beredas E. K. Maj:t att utfärda de särskilda bestämmelser,

vilka i varje särskilt fall kunna bliva behövliga.

Förbundsstyrelsen önskade slutligen även beröra ett ämne, som knappast i vidare

mån varit föremål för besparingskommitténs uppmärksamhet men likväl torde

förtjäna närmare beaktande i samband med förevarande lagstiftningsfråga. Endast

i ringa utsträckning har sjukkasseverksamheten i vårt land hittills nått den

omfattande kategori av personer, som lämpligen torde kunna sammanfattas under

benämningen familjemedlemmar, utgörande företrädesvis gifta kvinnor och barn;

personer alltså, vilka såsom icke självförsörjande visserligen icke i samma grad,

som de genom avlönat arbete hos annan för sitt uppehälle beroende, äro i behov

av en sjukförsäkring, men dock i vissa hänseenden tvivelsutan skulle hava gagn

därav. Helt annat är förhållandet i vårt grannland Danmark, där sjukkassorna i

s. 307 Kontrollera mot PDF

307

mycket stor utsträckning omhändertagit familjemedlemmar, en omständighet varigenom

det danska sjukkasseväsendet i avsevärd grad vunnit i styrka och social betydelse.

Ansatser till en utvidgning av sjukkasseverksamheten i här antydd riktning

saknas dock icke helt och hållet hos oss. Här och var, om ock i mera enstaka

fall, förekommer, att sjukkassa berett tillgång till vård av läkare eller till åtnjutande

av läkemedel på kassans bekostnad åt sina medlemmars familjemedlemmar.

En mera allmän hithörande företeelse utgör den av ett stort antal kassor meddelade

moderskapsförsäkringen. Hit torde man även kunna räkna den bland sjukkassorna

icke sällan förekommande begravningshjälpsförsäkringen för sjukkassemedlems

maka eller make.

Dessa ansatser synas förtjäna att vid en kommande lagstiftning omhändertagas

och i viss utsträckning uppmuntras. De önskemål, som förbundsstyrelsen för sin del

skulle i sådant hänseende vilja uppställa, vore, att beredande av sjukvård åt familjemedlemmar

bleve i lagen sjukkassorna medgivet och genom understöd av staten i

sammanhang med de vanliga statsbidragen underlättades, vidare att meddelande av

moderskapsförsäkring ålades sjukkassorna såsom en obligatorisk prestation, jämställd

med den vanliga sjukhjälpen och sålunda likaledes underlättad genom tillräckligt

statligt understöd samt i lagen närmare reglerad genom bestämmelser, ägnade

att åstadkomma ett effektivare understöd av förevarande slag, än det för närvarande

inom sjukkassorna vanliga, samt slutligen, att möjligheter till begravningshjälpsförsäkring

genom sjukkassan för medlems maka eller make fortfarande måtte

stå öppen eller, i alla händelser, att hinder icke resas för vidmakthållande av sådan

försäkring, som vid tiden för den nya lagstiftningens genomförande redan kommit

till stånd.

Förbundsstyrelsen har härutöver intet att i förevarande ärende andraga. Visserligen

torde många önskemål kunna uppställas beträffande de mera speciella bestämmelser,

vilka böra ingå i en ny lag. Styrelsen förutsätter emellertid, att dessa

önskemål ändock i allmänhet komma att bliva tillgodosedda. Där så lämpligen ske

kan såge dock förbundsstyrelsen gärna, att, i händelse ett fullständigt lagförslag

upprättas på grundvalen av föreliggande betänkande, styrelsen, innan förslaget företages

till avgörande, bereddes tillfälle att därom taga närmare kännedom och uttala

sin mening.

Stockholm den 15 maj 1925.

Underdånigst

Sveriges allmänna sjukkasseförbund

J. E. BERGLUND.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Rikssjukkassornas centralorganisation.

Rikssjulckassornas centralorganisation, som satts i tillfälle avgiva yttrande över

av Statens besparingskommitté avgivet betänkande och förslag rörande socialförsäkringens

organisation, får med anledning härav framhålla följande.

Förslaget rörande sjukförsäkringen innebär i stora drag, att det skulle bli endast

en statsunderstödd sjukkassa för varje område, i regel innefattande en kommun, i

vissa fall flera kommuner, att de sålunda upprättade sjukkassorna skulle vara skyldiga

meddela sjukhjälp under en period av 3 år i följd samt att de dessutom i vissa

avseenden skulle tjänstgöra som hjälporgan åt pensions- och olycksfallsförsäkringen.

Det nu framlagda förslaget skiljer sig från det av år 1919 i så måtto, att rörelsens

frivilliga karaktär utåt synes vara markerad ävensom att kostnaden för försäkringen

skisserats efter vida mindre mått. Emellertid gäller om det senaste förslaget

liksom om det föregående, att det icke anpassats efter våra förhållanden och

önskningarna hos dem, som skola uppbära försäkringen. Nu liksom tidigare har

man sålunda fasthållit vid tanken att som statsorgan endast godtaga sjukkassor

med visst begränsat verksamhetsområde och som därtill åtaga sig att meddela sjukhjälp

under viss, sammanhängande tid, nu satt till tre år, mot två år i 1919 års

förslag. Härigenom har man, såsom också framhålles i betänkandet, velat skapa en

grundval för obligatorisk sjukförsäkring.

Emellertid kan det starkt ifrågasättas, om en anordning som den här tänkta över

huvud taget är genomförbar. Så länge sjukkassorna behålla sin karaktär av frivilliga,

torde det ej vara nyttigt att genom lagbestämmelser så ingripa i deras

verksamhet, att frivilligheten endast avser medlemsanslutningen. Då man icke är i

stånd att erbjuda förbättrade förmåner åt sjukkassemedlemmarna på annat sätt än

genom väsentligt förhöjda avgifter, torde dessa förmåner i allmänhet bliva oåtkomliga

för de ekonomiskt svagare, som väl närmast borde komma i åtnjutande av dem.

Under alla förhållanden skulle dessa då vara nödsakade att inskränka sig till så låg

daglig sjukhjälp, att den blir otillräcklig. Kommer så därtill den föreslagna väsentligt

fördyrade pensionsavgiften, synes det, då denna är obligatorisk och sjukkassemedlemskapet

frivilligt, inbjuda till att folk i allmänhet måste avstå från sjukförsäkringen,

ett resultat, som ingalunda är i överensstämmelse med vad den sociala

försäkringen avser.

I fråga om försäkringens ökade effektivitet torde det icke vara möjligt att nu

draga några bestämda slutsatser. Man får nämligen alltid räkna med att många

av de sjukkassor, bland dem de stora rikssjukkassorna, vilka lämnas utanför, komma

att fortsätta med verksamheten, fast med förminskade sjukhjälpsförmåner i

motsvarande grad till det indragna statsbidraget. Sjukkassor med omfattande begravningshjälpsverksamhet

få särskild anledning att inordna verksamheten på detta

sätt. I stället för det ifrågasatta ingripandet vore det vida bättre att direkt

övergå till tvångssjukförsäkring. Och då finge alla klart för sig redan från början,

vad det vore fråga om.

I betänkandet rörande sjukförsäkringen förefaller det som om man i viss mån

varit i avsaknad av objektivitet, då det gällt att bedöma olika typer av sjukkasseverksamhet.

Så t. ex. finner man att rikssjukkassorna äro behäftade med allehanda

fel och brister, under det att lokalkassorna icke synas ha något emot sig. Genom

särskilda utredningar, i vissa fall med urval i materialet, har man sökt uppvisa

s. 309 Kontrollera mot PDF

309

underlägsenheten hos rikssjukkassorna. De tilläggas också största delen av skulden

till förekommande splittring och konkurrens inom rörelsen. Att dessa kassor

vunnit så god framgång betecknas så, att de trängt in överallt och därmed ofta hindrat

bildande av lokala sjukkassor. När rikssjukkassorna genom sin organisationsform

berett befolkningen inom stora områden av vårt land tillfälle att över huvud

taget komma i besittning av en sjukförsäkring, eftersom lokala sjukkassor där ej

funnits, kan det ifrågasättas, om detta bör betecknas som konkurrens och om denna

i så fall skall anses olämplig. I detta sammanhang vill centralorganisationen anföra

vad kommittén själv säger på sidan 75 i betänkandet: »att rikssjukkassorna

hava möjlighet att vinna insteg på orter, där på grund av befolkningens gleshet eller

dylikt betingelserna för en lokal sjukkassa äro jämförelsevis små ...»

Invändningarna mot rikssjukkassorna rörande deras lämplighet som organ för frivillig

sjukkasseverksamhet ha ej den bärkraft, som kommittén velat gorå gällande.

Rikssjukkassorna torde tvärtom ha stora företräden, bland annat genom sin förmåga

till riskutjämning och, som kommittén själv enligt det ovan citerade medgivit,

genom upptagande av verksamhet å platser, där förutsättningarna för lokala

kassor att bedriva verksamhet äro små på grund av säregna förhållanden. Detta

bevisas bäst därav, att av landets 2,405 kommuner endast 783 hava sjukkasseverksamhet

genom lokala sjukkasseorgan. Hur många kommuner det däremot är, som

sakna avdelningar av rikssjukkassor, framgår ej av statistiken, men då det finnes

4,500 dylika avdelningar ensamt inom de kassor, som äro anslutna till rikssjukkassornas

centralorganisation, torde de ha nått fram så gott som överallt. I de

fem norrländska länen med 223 socknar finnes det lokalavdelningar av centralorganisationens

kassor i 202 socknar med 1,271 lokalavdelningar men lokala sjukkassor

i endast 46 kommuner.

Ett bemötande i detalj av kritiken mot rikssjukkassorna är ej på sin plats i detta

yttrande och torde ej heller vara behövligt. I tvenne punkter — rörande förvaltningskostnaderna

och sjukligheten — anser sig dock centralorganisationen höra

framhålla några på frågans bedömande inverkande omständigheter.

I fråga om förvaltningskostnaderna framhålles i betänkandet, att dessa äro något

högre för rikssjukkassorna än för övriga kassor. För landsbygdens kassor angivas

de till kr. 1:5l per medlem, för stadssjukkassorna till kr. 3:36 och för rikssjukkassorna

till kr. 3:42. Om man, såsom sig bör, helt undantager landssjukkassorna,

som genom sina i alla avseenden enklare anordningar kunna uppvisa ett minimum i

fråga om kostnader, och jämför de klassindelade stadssjukkassorna med de klassindelade

rikssjukkassorna, så blir kostnadsskillnaden som synes helt ringa.

De lokala sjukkassorna förete i allmänhet ett tämligen konstant stillestånd. Förvaltningen

behöver under sådana förhållanden ej bli synnerligen kostsam. De flesta

rikssjukkassor äro däremot stadda i en jämn utveckling. Den alltjämt fortgående

• nyorganisationen medför givetvis kostnader. Då denna nyorganisation till största

delen försiggår inom orter, varest ingen sjukkasseverksamhet tidigare bedrivits,

sakna de nya avdelningarnas funktionärer nödig erfarenhet om huru verksamheten

bör handhavas och bedrivas, varför upplysnings- och instruktionsarbetet måste fortgå

under ganska lång tid i de nybildade avdelningarna. Detta organisationsarbete

kan inte åstadkommas utan kostnader, vilka ibland kunna bli ganska höga. Dylikt

nydaningsarbete förekommer icke inom lokalkassorna. Nya sådana ha dessutom

endast i mycket ringa omfattning bildats sedan 1910 års sjukkasselag blev

gällande. Denna väsentliga olikhet mellan rikssjukkassorna och lokalkassorna beträffande

verksamhetens utveckling gör, att någon jämförelse i fråga om förvaltningskostnaderna

rättvisligen icke kan anställas. Då den högre förvaltningskostnaden

i rikssjukkassorna till stor de! beror på deras livaktigare verksamhet för sjukförsäkringens

utbredning, särskilt till orter som tidigare varit i avsaknad av sådan,

så bör denna merutgift, ur social synpunkt, anses väl använd, om det över huvud

taget anses önskligt att sjukförsäkringen bringas framåt.

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Med tagen hänsyn härtill anser sig centralorganisationen härmed ha påvisat, att

de klassindelade rikssjukkassorna administreras förhållandevis billigare än de klassindelade

lokala sjukkassorna. Framhållas bör även härvid, att förvaltningskostnaden

per medlem inom rikssjukkassornas centralorganisation, som den 31 dec. 1923

omfattade 190,462 medlemmar, utgjorde enligt egen statistik: 1921 kr. 2:50, 1922

kr. 2:64 och 1923 kr. 2:85, alltså väsentligt lägre än den för alla landets rikssjukkassor

gjorda statistiken.

Sjukförsäkringen skötes nu så gott som uteslutande av frivilliga krafter. Bortåt

40,000 personer torde årligen göra rörelsen tjänster såsom styrelseledamöter, revisorer

och sjukbesökare i samtliga sjukkassor. Då arbetet härmed huvudsakligast

utföres å fritid, påkallas ej någon vidare ersättning härför, åtminstone icke i regel

av revisorer och sjukbesökare. Till den inom styrelsen, som närmast har arbetet om

hand, utgår i allmänhet ett mindre honorar. Denna folkliga anordning har bidragit

till att hålla kostnaderna nere.

Annorlunda kommer det att ställa sig för den av besparingskommittén skisserade

sjukkasseorganisationen. Först och främst bortfaller här frivilligheten i sådan utsträckning,

att ansvaret för kassan och viljan till personliga offer härför blir ett

helt annat. Genom de lokala organens större verksamhetsområden, vidgade arbetsuppgifter

samt i utsikt ställda tjänster åt pensions- och olycksfallsförsäkringen,

torde det därtill icke bli möjligt att längre förvalta en lokal sjukkassa såsom bisyssla.

Avlönade funktionärer, mera kvalificerade för uppdraget, torde behöva tillsättas

inom flertalet kassor. Möjligt är, att å en del platser ej full sysselsättning

kan beredas kassafunktionären, men å andra och större platser torde ett flertal tjänstemän

behöva tillsättas. Då det inom landet finnes över 2,500 kommuner, för vilka

alla man väl beräknat sjukkasseorgan efter nytt mönster, inses utan vidare, vilken

stab av mer eller mindre välavlönade tjänstemän som måste tillsättas. I största

utsträckning måste även avlönade sjukbesökare anställas. Det kan härav lätt

räknas ut, att förvaltningskostnaderna bli väsentligt högre med den föreslagna nya

anordningen, än vad de nu äro.

Det kan icke styrkas eller andragas sannolika skäl för, att till synes förekommande

större sjukhjälpsutbetalningar inom rikssjukkassorna än övriga sjukkassor

bero på bristande förmåga i ledningen eller på mindre effektiv sjukkontroll hos

förstnämnda kassor. Andra orsaker ligga till grund härför.

Av socialstyrelsens statistik över de registrerade sjukkassornas verksamhet framgår

bland annat, att år 1918 utbetalade rikssjukkassorna i anledning av spanska

sjukan avsevärt mer sjukhjälp pr medlem räknat än lokalkassorna. Jämfört med

år 1917 ökades antalet sjukdagar år 1918 i lokalkassorna med 199.2 pr 100 medlemmar,

medan ökningen av antalet sjukdagar uppgick till 324.3 pr 100 medlemmar i

rikssjukkassorna. Anledningen härtill får utan tvivel tillskrivas den omständigheten,

att många lokalkassor ej fullt ut förmådde fullgöra sina förpliktelser vid den

hårda påkänning epidemien medförde; vilket däremot ej var fallet inom rikssjukkassorna.

En väsentlig del av rikssjukkassornas verksamhet bedrives i Norrland, varest till

följd av hårt klimat och andra ogynnsamma förhållanden sjukligheten är större än

i övriga delar av landet. De norrländska lokalkassorna uppvisa sålunda c:a en dag

högre sjuklighet pr medlem och år än lokalkassorna i mellersta och södra Sverige.

Som sjukkasseverksamheten i Norrlands landsbygd nästan uteslutande bedrives

av rikssjukkassor, vilket även framgår av den i kommitténs betänkande förekommande

statistiken, är det uppenbart, att vid jämförelse mellan sjuklighetstalen i lokalkassor

och rikssjukkassor de ogynnsamma förhållandena i Norrland torde komma

att spela största rollen för de sistnämnda kassorna.

I detta sammanhang torde också höra påpekas, att vad å sidan 81 i betänkandet

framhålles rörande proportionen i avgifter och sjukhjälp (urval i statistiken) mellan

stadssjukkassor och rikssjukkassor inga uppgifter lämnats rörande förekomsten

opaginerad Kontrollera mot PDF

311

av antal sjukårsperioder i de olika sjukkassorna. Många sjukkassor begränsa nämligen

sjukhjälpen till viss kort tid för en och samma sjukdom, t. ex. till 150, 200

eller 300 dagar, under det andra kassor åter lämna sjukhjälp under stadgat sjukår

så länge sjukdomen varar, 10 å 15 år eller längre tid. Flera av de stora rikssjukkassorna

lämna sjukhjälp efter sistnämnda regel, vilket även återverkar på

dessa kassors sjukhjälpsfrekvens.

Märkligt är, att sedan kommittén förklarat rikssjukkassorna vara oanvändbara

såsom organ för en social sjukförsäkring, så rekommenderar den ett system för uppnående

av riskutjämning, som kommer att medföra alla de olägenheter, varmed

rikssjukkassorna anses vara behäftade. Då alla de kassor, som ej komma att innesluta

minst 500 medlemmar, skola ingå i en återförsäkringskassa, är man nämligen

inne på den väg, som anses oanvändbar. En återförsäkringskassa är i likhet med

huvudkassan i en rikssjukkassa en centralkassa, i vilken lokalkassorna äga att utbekomma

ersättning på grund av översjuklighet. Den bristfälliga kontroll, som

man förmenar förekommer inom rikssjukkassornas lokalavdelningar, måste därför

även komma till synes i de i återförsäkringskassan sammanslutna lokalkassorna.

För erhållande av närmare kännedom om den av rikssjukkassorna utövade verksamheten

återgives här nedan eu tabell över antalet lokalavdelningar och medlemmar

ordnade länsvis, samt därtill över antalet sjukdagar pr medlem räknat. Uppgifterna

gälla pr 31 dec. 1923 och avse de till rikssjukkassornas centralorganisation

anslutna åtta större sjukkassorna. För övriga rikssjukkassor kunna uppgifter

ej lämnas av centralorganisationen.

Län

Avdelnin-

gar

Medlem-

mar

Antal sjukdagar

Absolut Per medlem

Västernorrlands......

... 408

20,347

196,877

9.7

Västmanlands.......

... 202

12,803

110,003

8.6

Gävleborgs........

... 235

12,442

108,264

8.7

Kopparbergs........

... 264

11,893

106,163

8.9

Västerbottens.......

... 258

11,728

128,094

10.9

Örebro..........

... 217

11,026

105,056

9.5

Stockholms........

... 175

10,229

93,505

9.1

Jönköpings ........

... 208

10,150

92,462

9.1

Norrbottens........

... 190

9.681

111,252

11.5

Värmlands........

... 212

9,418

88,438

9.4

Kalmar..........

... 186

7,422

69,304

9.3

Östergötlands.......

... 131

7,203

56,806

7.9

Göteborgs och Bobus ....

... 131

7,130

69,885

9.8

Södermanlands.......

... 128

6,943

56,431

8.1

Älvsborgs .........

... 133

5,707

44,475

7.8

Blekinge.........

... 139

5,643

59,426

10.5

Uppsala..........

5,449

42,308

7.8

Jämtlands.........

... 180

5,394

52,742

9.8

Malmöhus.........

... 90

4,666

35,884

7.7

Skaraborgs........

... 127

4,648

47.711

10.3

Kronobergs........

... 122

3,992

33,028

8.3

Kristianstads.......

... 117

3,279

28,382

8.7

Hallands.........

... 63

2,170

14,317

6.6

Gotlands.........

... 29

1,099

9,169

8.3

Summa 4,012 190,402 1,759,982 9.2

I de fem norrländska länen — Västernorrlands, Gävleborgs, Västerbottens, Norrbottens

och Jämtlands — med tillhopa 59,592 medlemmar utgör antalet sjukdagar

597.229, alltså 10 sjukdagar pr medlem, eller 0.8 sjukdag pr medlem mera än för

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

hela riket. Då den genomsnittliga sjukhjälpen pr (lag utgör kr. 1:74, blir merutgiften

för denna hjälp på ifrågavarande fem län kr. 82,8 3 2 : 88.

Under året inbetaltes i medlemsavgifter kr. 4,865,750:76.

I sjukhjälp utanordnades kr. 3,072,220: oo samt i begravningshjälp kr. 239,025:_.

Ansvarighetsbeloppet för utfäst begravningshjälp utgjorde 26.3 milj. kr.,’ ägande

kapital 4.9 milj. kr.

Av siffrorna framgår, bland annat, att rikssjukkassorna utöva verksamhet över

hela landet på ett synnerligen stort antal platser, att deras hjälpverksamhet är omfattande

och att sjukligheten relativt är störst i Norrland.

Då den nya organisationen är avsedd att vila på frivillighetens grund, måste antagas

att vid sidan av densamma komma att finnas andra sjukkassor, vilka använda

andra arbetsmetoder och tillämpa andra villkor än de av kommittén föreslagna

kassorna. Den konkurrens, varöver nu utan egentligt skäl klagas, kommer då ”att

bli en beklaglig verklighet. Ett sådant förhållande torde icke bli till gagn för en

sund utveckling av sjukförsäkringen.

Även om de statsunderstödda kassorna slutligen segra i kampen mot övriga kassor,

så kommer detta dock icke att ske utan avsevärd skada för många tusenden

av de nuvarande sjukkassemedlemmarna. Emedan de statsunderstödda kassorna

skola äga rätt att vägra inträde för personer, som ej anses önskvärda, måste följden

bli den, att sedan statsunderstödd kassa trängt ut andra kassor inom sitt område,

mottager den dock icke andra av de senares medlemmar, än de som ha gott

hälsotillstånd. De sjuka bli därigenom berövade det understöd, de så väl behöva.

Om den på senare tid igångsatta kampen mot rikssjukkassorna skulle, på grund

av besparingskommitténs förslag, medföra det eftersträvade resultatet, så blir följden

den, att pa manga av de platser, där dessa kassor nu ha avdelningar, ingen

sjukkasseverksamhet alls kommer att utövas därefter. De nya sjukkassorna sakna

förutsättningar att i likhet med rikssjukkassorna kunna tränga in överallt.

_ Anledningen till den hittills jämförelsevis svaga utvecklingen av den frivilliga

sjukförsäkringen i allmänhet beror icke på sjukkassorna själva utan på de åtgärder

staten vidtagit beträffande denna rörelse. Uppenbart är att avfattningen av nu gällande

sjukkåsselag riktar intresset huvudsakligen på de korta fallen och ställer

lägre eller inga krav på kassornas prestationer vid långvariga fall. De medgivanden

om begränsning av sjukhjälpstiden, som lagen innehåller, ha givetvis icke varit

ägnade att befrämja en effektiv sjukförsäkring. I ännu högre grad ha grunderna

för statsbidraget uppmuntrat kassorna att inskränka sjukhjälpsprestationerna såväl

med avseende på understödsbeloppet som understödstiden. Kassor, som utfästa

sjukhjälp med 90 öre pr dag under 90 dagar, få sina kostnader täckta av

statsmedel till c:a 50 %, under det statsbidraget utgör allenast c:a 13 % av kostnaden

om sjukhjälpen utgår med 3 kr. pr dag under 180 dagar. Rikssjukkassornas

centralorganisation har tidigare gjort framställning om sådan ändring i grunderna

för statsbidraget, att detsamma utginge i förhållande till kassas prestationer, men

denna framställning har icke vunnit beaktande.

Att sjukförsäkringen oaktat de mindre uppmuntrande villkor, under vilka den arbetat,

likväl nått den omfattning den har, är icke minst beroende på det intensiva

arbete rikssjukkassorna utfört. Dessa kassor ha visat sig äga bättre förmåga att organisera

och utbreda verksamheten till allt större lager av befolkningen och ha

därigenom utfört ett för alla tider bestående pioniärarbete inom svensk frivillig

sjukkasserörelse.

Centralorganisationens uppfattning rörande det framlagda kommittéförslaget i

vad det berör sjukförsäkringen torde säkerligen omfattas av den övervägande delen

av Sveriges sjukkassefolk. Visserligen lära representanter för en del av de lokala

sjukkassorna hysa en annan mening, men det är känt, att de i denna sak icke på

långt när ha ens alla dessa kassor med sig, än mindre alla lokala kassor. Detta visade

sig bl. a. då det för kort tid sedan framkom förslag om sammanslagning av alla

s. 313 Kontrollera mot PDF

313

Stockholmssjukkassor till en centralsjukkassa för huvudstaden. Detta förslag kunde

icke samla mera än fjorton kassor för sig av huvudstadens cirka etthundra kassor,

oaktat man ställde i utsikt kommunalbidragets indragning i händelse av avslag.

Det torde icke kunna gå att med hopp om större framgång driva fram sjukförsäkringen

i Sverige med ett årligt statsbidrag å c:a 2.7 milj. kr., motsvarande kr.

3:68 pr medlem, medan bidraget i Norge utgör resp. 7 milj. och kr. 11:72 samt i

Danmark resp. 12 milj. och kr. 9: 17. En fortsatt avvaktande hållning i den för

rörelsen så betydelsefulla statsbidragsfrågan med tanke på en ny ordning av sjukförsäkringen

torde icke längre vara tillrådlig. Några genomförbara ändringsförslag

ha ej kunnat åstadkommas efter tio års utredningar, och rörelsen hämmas i sin

utveckling icke endast genom det allt för knappa statsbidraget utan även genom

den osäkerhet, som vållats under senare åren och som gjort att många ställa sig

avvaktande. Det ekonomiska läget lär väl ej heller under lång tid framåt möjliggöra

en sådan sjukförsäkring, som socialförsäkringsmännen önska den.

Centralorganisationen vill till slut med stöd av det föregående framhålla följande:
Totalintrycket

av besparingskommitténs hastigt hopkomna och därför bristfälliga

förslag rörande sjukförsäkringen är, att det vill utföra ett experiment, där hela den

nuvarande frivilliga sjukförsäkringen, uppbyggd av intresserade och varmhjärtade

personer huvudsakligast ur småfolkets leder och under decenniers hängivet arbete,

sättes på ett kort.

Centralorganisationen har här sökt påvisa, att utsikterna till ett lyckligt ordnande

av denna fråga på det föreslagna sättet ej äro stora och att resultatet i bästa fall

bleve lokalt begränsade, dyrbara sjukkassor, i vilka flertalet ej kan söka sig in, och

vid sidan av dem en tynande tillvaro för alla övriga frivilliga sjukkassor, som ej

skulle få något stöd av staten och slutligen skulle se sina medlemmar försvinna,

sedan det på grund av den höga pensionsavgiften ej funnes möjlighet för dem att

hålla sig ens med en billig sjukförsäkring.

Ur statens och de många sjukkassemedlemmarnas synpunkt vill det emellertid

synas, som om det vore lyckligast och tryggast, att, innan experimentet med detta

farliga och till stor del på antaganden byggda förslag utföres, ett allvarligt försök

gjordes att gå fram på den linje, som sedan åratal varit centralorganisationens och

som avser att genom ett effektivare och mera rättvist avvägt statsbidrag, såsom föreslagits

i motion vid årets riksdag, göra de nuvarande frivilliga sjukkassorna bärkraftigare

samt bättre än nu rustade att fylla en väl ordnad, frivillig folksjukförsäkrings

plikter mot stat, kommuner och dem, som i främsta rummet böra beredas

möjlighet att skydda sig och de sina mot de ekonomiska verkningarna av kortare

eller längre sjukdomstillstånd.

De reformer, som dessutom finnas erforderliga för att sjukförsäkringen skall bli

tillfredsställande ordnad och erhålla den plats den bör intaga i socialförsäkringen,

böra vidtagas i samförstånd med den frivilliga sjukförsäkringens målsmän och under

medverkan av alla övriga intresserade parter.

Härigenom skulle för dessa sjukkassor desslikes göras möjligt att i en framtid

ombesörja en för lönearbetare avsedd obligatorisk sjukförsäkring.

Med framhållande härav anhåller rikssjukkassornas centralorganisation i underdånighet

få framföra som sin mening, att statens besparingskommittés betänkande

och förslag i vad det rör sjukförsäkringsfrågan icke är ägnat att på ett tillfredsställande

sätt lösa denna fråga samt att det därför icke måtte föranleda till någon

Kungl. Maj :ts åtgärd.

Stockholm den 11 maj 1925.

Underdånigst

Rikssjukkassornas centralorganisation.

A. L. LINDHAGEN. GEORG SEVERIN.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sveriges köpmannaförbund.

Genom nådig remiss av den 4 mars detta år har Eders Kungl. Maj :t berett Sveriges

Köpmannaförbund tillfälle avgiva yttrande över besparingskommitténs betänkande

angående socialförsäkringens ordnande, och får förbundet härmed, med begränsning

till frågan om den sociala olycksfallsförsäkringen, i underdånighet anföra

följande.

Eå vid 1920 och 1924 ars riksdagar motioner förelågo om sådan ändring i lagen

av den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete, att riksförsäkringsanstalten

skulle bliva ensam bärare av denna försäkringsverksamhet, tillät sig Sveriges

Köpmannaförbund såsom representant för en stor grupp försäkringspliktiga arbetsgivare

— landets köpmannakår — att i skrivelser till andra lagutskottet påkalla

uppmärksamhet för de synpunkter i frågan, som förefunnos inom nämnda kår,

och att efter utförlig motivering förorda avslag å ifrågavarande motioner.

Besparingskommittén har i sitt förslag visserligen ej förordat ett statligt monopol

för ifrågavarande försäkringsverksamhet, men enligt förbundets förmenande

komme i praktiken knappast någon skillnad att förefinnas mellan ett statsmonopol

i likhet med det i ovannämnda motioner föreslagna och det monopol, som nu

förordas av kommittén. Väl är det sant, att enligt kommittéförslaget näringsidkarna

skulle beredas visst medinflytande på den ifrågasatta försäkringsinstitutionens

verksamhet, men detta inflytande skulle enligt förbundets bestämda övertygelse

i verkligheten bli av rent negativ art. Arbetsgivarrepresentanterna i riksförsäkringsstämman

skulle enligt förslaget vara 18 till antalet mot 6 representanter

för staten och 6 för arbetarintresset, men försäkringsavdelningens verkliga ledning

skulle anförtros åt en styrelse på 5 ledamöter jämte riksförsäkringsverkets chef

som självskriven ordförande samt en av denna styrelse utsedd verkställande direktör.

Under sådana förhållanden skulle i realiteten all effektiv beslutanderätt rörande

försäkringsavdelningens verksamhet frånhändas näringslivets representanter.

Besparingskommittén har framhållit och förordat den principen att näringsidkarna,

som helt fa bestrida kostnaderna för ifrågavarande försäkring, jämväl skulle

äga ordna denna på det för dem mest lämpliga sättet, under förutsättning att de

skadades intressen på fullt betryggande sätt bliva säkerställda. Kommitténs förslag

om en monopolinrättning med ovan antydda ledning synes emellertid innebära

ett tydligt avsteg från denna princip. För förbundet står det även klart, att en

utveckling i monopolistisk riktning, som av kommittén förordas, skulle vara för näringslivet

högst ödesdiger. Den fria konkurrensen har städse på det ekonomiska livets

skilda områden visat sig vara till gagn för en sund och kraftig utveckling.

Tävlan mellan olika företag och företagsformer har mer än något annat förmått

frambringa högsta ekonomiska effektivitet, och där denna sporre till ökade ansträngningar

avskaffats, har prestationsförmågan också i regel blivit nedsatt.

Exempel härpå saknas ej från vårt eget land; och där monopol likväl genomförts

torde tvingande sociala eller statsfinansiella skäl ha förelegat. Statsmakterna ha

ju också just nu under övervägande åtgärder mot eventuella maktmissbruk av i mo
-

s. 315 Kontrollera mot PDF

315

nopolställning varande företag och tendenser till förtrustning inom näringslivet.

Det är anmärkningsvärt, att besparingskommittén i sitt förslag synes gå i alldeles

motsatt riktning till dessa planerade åtgärder, då kommittén ansett sig böra framlägga

förslag om genomförande av monopol på ifrågavarande område.

Ett bibehållande av den fria konkurrensen mellan'' ett flertal försäkringsföretag

torde icke med skäl kunna sägas innebära någon fara för de skadades intressen. De

statliga organ, som övervaka hithörande angelägenheter, torde väl få anses som en

säker garanti däremot. Men dessutom ligger det givetvis i de olika försäkringsinrättningarnas

eget intresse att på bästa sätt vårda och ersätta de skadade. Ett förfaringssätt

i motsatt riktning skulle ovillkorligen medföra, att arbetsgivarna lämnade

den försäkringsinrättning, som ej korrekt fullgjorde sina skyldigheter. Jämväl ur

synpunkten att säkerställa de skadades intressen bar således den fria konkurrensen

betydelse.

Då således sociala olägenheter av nu rådande system med flera sinsemellan konkurrerande

företag icke kunna påvisas eller för framtiden befaras, finnes enligt

förbundets förmenande endast ett ytterligare skäl, som skulle kunna motivera monopolets

införande, nämligen trängande statsfinansiella behov.

Det är ett känt faktum, att riksförsäkringsanstaltens förlustbringande verksamhet

vållat statsverket betydande kostnader ävensom att statsverket fått vidkännas

avsevärda uppoffringar för bestridande av den del av riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader,

som ej täckas av arbetsgivarnas förvaltningsbidrag. Man torde

få anse, att besparingskommittén med sitt förslag åsyftat sådan omorganisation, att

dessa kostnader skulle besparas det allmänna. Men kommittén synes härvid ha förbisett

det förhållandet, att detta syftemål kan vinnas utan monopolisering av försäkringsverksamheten.

Den hårda konkurrens, som förekommit under de senaste

åren och som otvivelaktigt varit orsaken till påpekade förluster, har tvivelsutan sin

djupast liggande orsak däri, att staten åtagit sig bestrida en del av riksförsäkringsanstaltens

förvaltningskostnader och de eventuella förluster, som uppstå på dess

verksamhet. Detta förhållande har medfört, att riksförsäkringsanstalten i sina strävanden

att nå fram till monopolställning i en hel del fall tillämpat så låga premier,

att ovan antydda förluster uppstått. Detta förfaringssätt skulle enligt förbundets

åsikt helt stoppas, om sådan lagändring genomfördes, att riksförsäkringsanstalten

hade att fullt affärsmässigt debitera premier, som fullt täckte såväl skadeersättningar

som anstaltens förvaltningskostnader, eller, med andra ord, att alla

bidrag till riksförsäkringsanstalten från det allmännas sida helt indrogos. Genom

sådana bestämmelser skulle någon uppoffring av statsverket ej behöva ifrågakomma

annat än i de speciella fall, för vilka staten anses böra ansvara, nämligen för statsanställda,

skadade under militärtjänst, fiskare m. fl. På antydda sätt skulle den

princip, som ligger till grund för denna försäkringsverksamhet, komma till full

tillämpning, i det att jämväl de arbetsgivare, som hav<i sin försäkring ordnad genom

riksförsäkringsanstalten, finge betala hela kostnaden för de skador, som drabba

de anställda under arbetet. Därmed vunnes ock likställighet mellan olika försäkringsinrättningar.

Då således enligt förbundets mening möjlighet föreligger

att genom antydda lagändring helt förebygga förluster och utlägg för det allmänna,

synas ej heller statsfinansiella skäl med fog kunna åberopas för genomförande av

monopol på området.

Några verkligt bärande skäl för en monopolisering torde sålunda ej kunna påvisas.

En omorganisation enligt kommitténs förslag skulle ock tvivelsutan komma

att mycket tungt drabba arbetsgivarna genom den stegring av försäkringsavgifterna,

som ovillkorligen måste medfölja en monopolisering, vilket förhållande klart belyses

av erfarenheterna från de länder, där monopol genomförts. Då näringslivet

emellertid under de svåra förhållanden, som nu rada, icke rimligen kan ytterligare

belastas med ökade bördor, får förbundet i underdånighet hemställa, att besparings
-

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

kommitténs förslag ej måtte föranleda någon åtgärd samt att det täcktes Eders

Kungl. Maj:t att föranstalta om sådan lagändring, att riksförsäkringsanstaltens

verksamhet ej vidare må kunna vålla statsverket förluster.

Stockholm den 14 maj 1925.

Underdånigst

Sveriges Köpmannaförbund.

E. A. THUNHOLM.

Erih Nygren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Svenska arbetsgivareföreningen.

I nådig remiss den 15 sistlidne mars har Eders Kungl. Maj :t anbefallt Svenska

Arbetsgivareföreningen att avgiva utlåtande över ett av statens besparingskommitté

avgivet betänkande med förslag angående socialförsäkringens organisation.

I anledning härav få vi i underdånighet anföra följande.

Att den nuvarande socialförsäkringsorganisationen är bristfällig har mången

gång framhållits, och har oss veterligen icke från något sakkunnigt håll blivit bestritt.

Med avseende å den utomordentliga betydelse, som en väl ordnad socialförsäkring

har både i socialpolitiskt, nationalekonomiskt och statsfinansiellt hänseende,

är det därför av vikt, att så fort som möjligt de förändringar inom denna organisation

vidtagas, som äro nödvändiga för ett fullt rationellt ordnande av frågan i

hela dess vidd. Frågan är emellertid så utomordentligt svårlöst och omfattande,

att för dess lösande erfordras speciell sakkunskap samt ett mycket ingående och

grundligt arbete på alla de olika områden, som beröras av denna försäkring. Vi

antaga, att då frågan blivit remitterad till oss för yttrande, Eders Kungl. Maj :t

därmed icke så mycket avsett att erhålla utlåtande av oss i fråga om den av besparingskommittén

framlagda planen i hela dess vidd som fastmera ett uttalande

rörande de delar av förslaget, som särskilt beröra arbetsgivarnas åligganden inom

det sociala försäkringsområdet. Med hänsyn därtill hava vi i avgivandet av vårt yttrande

i allt väsentligt inskränkt oss till ifrågavarande delar av förslaget.

A) Pensionsförsäkringen. Redan när ålderdomsförsäkringskommitténs förslag

till allmän pensionsförsäkring framlades, anmärktes däremot, att det endast i ringa

grad byggde på försäkringsmomentet, och däremot i största grad å den direkta försörjningsprincipen.

I den utveckling av pensionsförsäkringen, som sedermera skett,

har denna principiella ståndpunkt i stort sett vidhållits. Pensionsavgiften har endast

i ringa mån höjts och detta endast för den högsta inkomstklassen, varemot

de från det allmänna utgående pensionstilläggen och understöden väsentligt ökats.

Besparingskommittén föreslår nu en principiell ändring härutinnan. Kommittén

vill lägga huvudvikten vid avgiftspensionen och föreslår i sådant avseende en lägsta

avgift av 5 kr. och en högsta avgift av 80 kr. efter den grundsats, att

avgiftsskalan bör ungefär motsvara 2 % av inkomsten. Mot detta förslag torde i

och för sig icke vara så mycket att anmärka. Såväl ur synpunkten av kostnaderna

för det allmänna som med hänsyn till pensionsförsäkringens egen natur att böra utgöra

en pensionstagarna själva åliggande plikt att sörja för sitt underhåll på ålderdomen,

vilar förslaget enligt vår uppfattning på riktig grund. Härmed hava vi

dock icke velat uttala oss därom, huruvida det är skäl att innan socialförsäkringen

i hela dess vidd blivit rationellt ordnad genomföra denna partiella reform.

Som ett villkor för genomförande av den föreslagna förhöjningen av pensionsavgiften

förutsätter kommittén en genomgripande reformering av sättet för uppbörden

av avgifterna. Redan nu äro restantierna avsevärda, och skulle den föreslagna

förhöjningen komma till stånd utan en reformering av uppbördssättet, anser kommittén,

att restantierna skulle stiga till en sådan grad, att grunderna för pensio
-

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

nermgen bleve rubbade. Kommittén föreslår därför, att arbetsgivarna vid utbetalning

av arbetslöner skulle vara skyldiga att göra avdrag för ifrågavarande avgifter

liksom även för skatter till såväl stat som kommun. Kommittén har tänkt sig, att

detta skulle ske på det sätt, att varje större arbetsgivare skulle till var och en hos

honom anställd arbetare överlämna ett s. k. skatteköp försett med anteckning om

arbetarens namn, födelseår och det uppbördsår avgiftsupptagningen avser samt att

vid varje avlöningstillfälle skulle göras avdrag å avlöningen med ett visst på förhand

bestämt procenttal, varvid skattekortet av arbetsgivaren skulle förses med

skattemärke till valör motsvarande det angivna beloppet. När därefter uppbörd

genom det allmännas försorg verkställdes, skulle den skattskyldige betala det honom

påförda beloppet dels genom avlämnande av sitt skattekort och dels för återstående

belopp genom kontant inbetalning.

Mot detta projekt att göra arbetsgivarna till en uppbördsinstitution för det allmänna

måste vi inlägga en bestämd gensaga. Systemet skulle medföra ett mycket

stort arbete och mycket ökade kostnader för arbetsgivarna. Dessa äro redan nu så

betungade med varjehanda uppgifter och åligganden för det allmännas räkning, att

en ökning härutinnan icke bör ske, allra minst i den omfattning, som här föreslås.

För större arbetsgivare skulle utan tvivel systemet medföra nödvändighet att öka

kontorspersonalen. Yi kunna icke finna det rättvist, att man på detta sätt vill

lägga kostnader för statens skatteuppbörd på de enskilda medborgarna. Kommittén

erinrar, att arbetsgivarna efter det här skisserade systemet icke skulle behöva

ingiva någon redovisning, ej heller göra några särskilda anteckningar å lönelistorna,

och att metoden torde ställa sig så enkel för arbetsgivarna som det är möjligt. Vi

vilja icke förneka, att ifall man skall lägga besväret med skatteindrivningen å arbetsgivarna,

kommitténs system kan hava vissa företräden, men även med detta system

blir det ofrånkomligt, att ett betungande arbete, som rätteligen bör tillkomma

det allmänna, lägges å arbetsgivarna. Enligt vår uppfattning är själva grundtanken

i systemet oriktig. Finner man den nuvarande skatteindrivningen icke vara tillräckligt

effektiv, torde utväg icke saknas till dess förbättring med anlitande såsom

hittills i huvudsak skett av det offentligas organ.

Vi måste alltså bestämt avstyrka kommitténs förslag i denna del.

B) Olycksfallsförsäkring.

Den s. k. karenstidens längd m. m. I fråga om olycksfallsförsäkring förstås i allmänhet

med karenstid den tid efter ett olycksfalls inträffande, under vilken ersättning

icke utgår. I sådan mening finnes icke någon karenstid enligt den svenska

lagen, men däremot stadgas i denna, att under de trettiofem första dagarna efter

olycksfallet understöd icke utgives av den försäkringsinrättning, vari den skadade

är försäkrad, utan direkt av arbetsgivaren, och plägar denna tid här benämnas

karenstid. Kommittén föreslår, att denna karenstid måtte inskränkas från 35 till

14 dagar samt att dessutom den bestämmelse måtte införas, att under den sålunda

förkortade karenstiden olycksfallsförsäkringens centrala organ icke skulle få meddela

frivillig försäkring, varemot det skulle vara tillåtet för arbetsgivarna att teckna

försäkring i statsunderstödd sjukkassa under förutsättning av tillsyningsmyndighetens

medgivande ävensom i vanligt försäkringsbolag.

Anledningen till att man vid den nya olycksfallsförsäkringslagens införande upptog

bestämmelsen om 35 dagars karenstid, vilken tid skulle tillämpas intill dess

särskild lag om sjukförsäkring bleve genomförd, var den, att man ville hålla vägen

öppen för att så snart obligatorisk sjukförsäkring blivit genomförd låta sjukförsäkringen

taga hand om olycksfallen under den första tiden, vilket ur flera synpunkter

ansågs vara lämpligast. Vi hålla före, att denna synpunkt är riktig; det

har varit framsynt att lägga olycksfallsförsäkringslagen så, att den främjar ett

samarbete mellan organen för olycksfallsförsäkringen och för en blivande obligatorisk

sjukförsäkring. Då därtill kommer, att såvitt vi hava oss bekant, någon av
-

s. 319 Kontrollera mot PDF

319

sevärd olägenhet icke försports av den nuvarande karenstidens längd, anse vi oss

böra avstyrka kommitténs förslag i denna del.

Alldeles särskilt måste vi avstyrka förslaget om förbud för arbetsgivarna att hos

den sociala olycksfallsförsäkringens organ taga frivillig försäkring för karenstiden.

I själva verket är det till fördel för såväl arbetsgivare som arbetare att så sker, och

denna utväg för arbetsgivarna att bliva befriade från den direkta understödsplikten

anlitas f. n. i mycket stor utsträckning. Visserligen skulle enligt förslaget sådan

försäkring kunna ske hos sjukkassa eller enskilt affärsbolag, men att tvinga arbetsgivarna

att uppdela försäkringen är oändamålsenligt.

Kommittén föreslår vissa förenklade bestämmelser angående beräkning av sjukpenningen

dels under karenstiden och dels efter karenstiden. Det kan icke nekas,

att nuvarande bestämmelser angående arbetsförtjänstens uppskattning ofta medföra

tidsödande och besvärliga utredningar och synes med hänsyn härtill kommitténs

förslag i denna del vara värt beaktande.

Olycksfallsförsäkringens organisation. I fråga om den sociala olycksfallsförsäkringens

organisation finnas i huvudsak två olika system. Det ena är baserat på

statsdrift sålunda, att hela försäkringen är hänvisad till en statsanstalt med monopol.

Den andra huvudtypen karakteriseras därav, att försäkringstagarna själva få

handhava försäkringen inom privata försäkringsinrättningar i konkurrens med varandra

under kontroll av statsmyndigheten. Det senare systemet grundar sig å den

tankegången, att, då det åligger arbetsgivarna att bekosta hela ersättningen enligt

olycksfallsförsäkringslagen, det är skäligt, att de själva få ordna försäkringens organisation

och handhava försäkringen inom gränserna för de försäkrades rätt. Inom

den svenska sociala olycksfallsförsäkringen har som bekant ingendera av dessa huvudtyper

blivit ensam gällande utan ett blandat system tillämpats. Arbetsgivarna

äga rätt att själva bilda ömsesidiga försäkringsinrättningar för försäkringsrörelsens

handhavande och i den mån de icke göra detta, är försäkringen förlagd till en

statsanstalt, riksförsäkringsanstalten. Detta system låter teoretiskt sett väl försvara

sig såsom överensstämmande med grunderna för hela den sociala olycksfallsförsäkringen.

Men det kan icke nekas, att det i praktiken givit anledning till vissa

olägenheter. Den konkurrens, som uppstått mellan riksförsäkringsanstalten och de

enskilda försäkringsinrättningarna, har medfört ett irritationsmoment, som icke

bort förekomma i denna försäkringsgren, vilken icke arbetar för förtjänstens skull.

Av konkurrensen uppstår också den faran, att den ena eller andra anstalten kan för

att vinna anslutning inom en viss bransch minska premierna för denna bransch under

självkostnaderna och utjämna förlusten härav genom en höjning av andra premier,

vilket i många fall kan ske genom en föga märkbar reglering. "Vidare är att

märka, att åtskilligt dubbelarbete uppstår genom det nuvarande systemet särskilt

vid övergång av en försäkringstagare från en försäkringsanstalt till en annan, önskan

om förändrade organisationsformer för den svenska sociala olycksfallsförsäkringen

har också mången gång framförts. Från statsmonopolets anhängare har med

mycken kraft och ihärdighet kämpats för dess genomförande, medan å andra sidan

företrädarna för det enskilda näringslivet energiskt motsatt sig detta krav. Kommittén

har för sin del tagit avstånd från tanken på en statsmonopolanstalt. En

dylik anstalt skulle enligt kommitténs mening medföra betydande risk för en tung

förvaltning med benägenhet att stelna i givna former. Icke heller anser sig kommittén

kunna förorda, att arbetsgivarna ensamma genom av dem bildade bolag skulle

få handhava försäkringen. Landets arbetsgivare sakna enligt kommitténs mening

en organisation, som skulle kunna åtaga sig uppgiften utan fara för att minoriteter

bland arbetsgivarna vid premieberäkning m. m. bleve orättvist behandlade,

och den utveckling till en mera individualiserad behandling av olycksfallen, som

vore önskvärd, skulle svårligen kunna genomföras. Kommittén föreslår i stället,

att den sociala olycksfallsförsäkringen måtte överlämnas till en inrättning av blandad

karaktär, i vars högsta ledning såväl staten som arbetsgivarna och arbetarna

opaginerad Kontrollera mot PDF

320

skulle vara representerade. Inrättningeri skulle vara organiserad såsom ett enskilt

företag av bolagstyp. Dess högsta ledning skulle utövas av en stämma, riksförsäkringsstämman,

som bland annat skulle utse direktion. Denna direktion och en av

densamma tillsatt direktör skulle hava närmaste ledningen av försäkringsinrättningen.

Inrättningens personal skulle icke vara statsanställd utan anställas och avlönas

av försäkringsinrättningen. Emellertid skulle inrättningen icke bliva självständig

utan ingå såsom en avdelning i det av kommittén föreslagna riksförsäkringsverket,

ett ämbetsverk, som i stort sett skulle leda hela förvaltningen inom socialförsäkringen.

.Kommittén anser, att med den av kommittén föreslagna organisationsformen man

skulle kunna uppnå monopolets fördelar utan att drabbas av dess olägenheter. Det

synes oss mycket tvivelaktigt, om detta mål skulle uppnås på den väg kommittén

tänkt sig. Svårigheterna att avgiva ett omdöme härom ökas emellertid därav, att

kommitténs förslag icke är utfört i detalj, utan endast löst skisserat, varför man i

flera punkter stannar i ovisshet om hur kommittén tänkt sig saken ordnad. Yi

tillåta oss emellertid att göra en del erinringar.

Kommittén har tänkt sig, att arbetsgivarna, vilka ju hava att betala alla kostnader

för den sociala olycksfallsförsäkringen, också skulle hava det huvudsakliga inflytandet

å dess förvaltning. Frågan är emellertid, huruvida detta mål vinnes på

det sätt kommittén föreslagit. Den huvudsakliga ledningen av den ifrågasatta nya

försäkringsanstalten skulle utövas av dess direktion. Denna skulle bliva utsedd av

riksförsäkringsstämman, vilken skulle hava 30 delegerade, representerande 18 arbetsgivarna,

6 staten och 6 arbetarna. Direktionen skulle bestå utav 5 utav stämman

utsedda ombud, av vilka kan antagas, att tre komme att representera arbetsgivarna,

en staten och en arbetarna, samt vidare av riksräkenskapsverkets chef såsom

självskriven ordförande och medlem samt en direktör utsedd av de övriga direktionsmedlemmarna.

Efter denna ordning är det att betvivla, att arbetsgivarrepresentanterna

finge majoritet i direktionen, tvärtom komme de antagligen.i minoritet

och vid detta förhållande skulle ju syftet med hela organisationen icke uppnås.

Det är icke heller säkert, att den föreslagna nya monopolanstalten skulle bliva fri

från den byråkratism och formalism, vilken enligt kommitténs uppfattning är förenad

med driften i en statsmonopolanstalt. Försäkringstagarnas möjlighet att inverka

på förvaltningen av en dylik omfattande försäkringsanstalt bleve så ringa,

att det icke kunde förväntas något särskilt intresse hos dem för saken. Anstaltens

ledning komme utan tvivel att i allt väsentligt ligga i händerna på direktören utan

någon vidare påverkan av försäkringstagarnas organ, och man kan antaga, att efter

någon tids förlopp en dylik anstalt skulle fungera såsom ett vanligt ämbetsverk.

Skillnaden mellan anstalten och en statsmonopolanstalt skulle i realiteten liksom i

det allmänna medvetandet snart vara utplånad.

Den kombination, som kommittén tänkt sig mellan ett privat företag — försäkringsinrättningen

■— och ett allmänt ämbetsverk — riksräkenskapsverket —, är

svår att tänka sig genomförd i praktiken. Hittills bär oss veterligt någon dylik

hybridform icke förekommit i vårt land, och det skulle varit av synnerligt intresse

att få veta, hur kommittén själv närmare tänkt sig lösningen av detta problem i

praktiken.

Som exempel på det ringa arbete kommittén nedlagt på utformningen av detaljerna

i sitt förslag kanske borde nämnas, r att kommittén bland de organisationer,

som borde få utse arbetsgivarrepresentanter i riksförsäkringsstämman upptager

bland annat »Centrala Arbetsgivareföreningen» (skall vara »Centrala Arbetsgivareförbundet»)

en organisation, vilken som bekant upphörde för sju år sedan.

Vi kunna icke dela kommitténs uppfattning, att den omständigheten, att de

svenska arbetsgivarna sakna en gemensam fast organisation, skulle utgöra ett hinder

för dem att ensamma handhava den sociala olycksfallsförsäkringen. De ömsesidiga

socialförsäkringsbolagens förening har skisserat ett förslag efter ungefär

s. 321 Kontrollera mot PDF

321

följande huvudgrunder. Försäkringen handhaves av ömsesidiga, utav arbetsgivarna

bildade bolag ungefärligen av samma typ som de nu förefintliga. För dessa bolag

upprättas ett centralt organ förslagsvis benämnt Centrala Försäkringsanstalten, i

vilken varje ömsesidigt bolag är skyldigt att vara delägare med rätt att utöva inflytande

på anstaltens verksamhet och skyldighet att intill ett visst mått svara för

dess förbindelser. De arbetsgivare, som icke träffat försäkringsavtal med något

av de ömsesidiga bolagen, ärö automatiskt försäkrade i den Centrala Försäkringsanstalten.

För vår del synes det oss högst sannolikt, att frågan skulle kunna på

ett praktiskt sätt lösas på ifrågavarande väg.

Vi kunna icke heller förstå, att, om den sociala försäkringen lades uteslutande

i arbetsgivarnas hand, detta skulle medföra fara för att minoriteter bland arbetsgivarna

vid premieberäkning m. m. bleve orättvist behandlade och att en mera individualiserad

behandling av olycksfallen svårligen skulle kunna genomföras. Bolagen

skulle självfallet stå under offentlig kontroll och en klagorätt införas för den,

som ansåg sig orättvist behandlad. För övrigt tro vi, att det är vida mindre utsikt

till att dylik orättvisa opåtalt skulle få ske i ett mindre bolag, där varje delägare

har mycket lättare att utöva kontroll och jämförelser ligga nära till hands än inom

en hela landet omfattande anstalt. Vi tro oss kunna påstå, att just inom de ömsesidiga

bolagen man med synnerlig iver lagt sig vikt om att genomföra rättvisa tariffer

och där så varit önskligt specialtarifferingar och särskilt vad beträffar kontrollen

på livräntetagares arbetsoförmåga efter det livräntan fastställts torde med

fog kunna påstås, att denna kontroll både är lättare att genomföra och föremål för

mer intresse inom smärre företag än inom en stor monopolanstalt.

Kostnaderna för det ifrågasatta nya riksförsäkringsverket beräknar kommittén

till 1,873,000 kr., därav på arbetsgivarna skulle falla 1,725,000 och återstoden på

staten. I stort sett skulle alltså arbetsgivarna betala förvaltningskostnaderna och

därigenom skulle vinnas en besparing för statsverket av cirka 1,300,000 kr. Nationalekonomiskt

sett skulle omorganisationen medföra en besparing i administrationskostnader

av cirka 970,000 kr. Huruvida kommitténs kostnadsberäkningar äro

riktiga låter sig icke bestämmas, förrän noggrannare undersökningar skett och ett

detaljerat statförslag för det nya verket blivit upprättat. Emellertid våga vi redan

nu påstå, att kostnadsberäkningarna sannolikt äro alldeles för låga. Erfarenheten

visar, att förvaltningskostnaderna inom en olycksfallsförsäkringsanstalt av

den oerhörda omfattning som här föreslagits relativt ställa sig mycket höga. Som

ett exempel härå torde kunna nämnas, att den schweiziska riksförsäkringsanstalten,

som har monopol å den sociala olycksfallsförsäkringen och omfattar cirka 35,000

arbetsgivare med cirka 600,000 arbetare, har en förvaltningskostnad av cirka 5 miljoner

francs.

På grund av vad nu blivit anfört kunna vi icke tillstyrka de av kommittén föreslagna

ändringarna i olycksfallsförsäkringens organisation.

G) Yrkesinspektionen. Kommittén föreslår, att ett samordnande av yrkesinspektionen

med den sociala olycksfallsförsäkringen skall åvägabringas på det sätt, att

det föreslagna riksförsäkringsverket i stället för socialstyrelsen skulle bliva chefsmyndighet

för yrkesinspektionen och att socialstyrelsens nuvarande byrå för arbetareskyddsärenden

skulle ingå såsom en avdelning i verket. Då allt som rör

yrkesinspektionen är av ett speciellt intresse för arbetsgivarna, tillåta vi oss yttra

några ord i denna fråga.

När socialstyrelsen inrättades, avsåg man att med detta verk erhålla en samfäld

central för alla de sociala ärendenas handläggning i den mån de äro föremål för

statsmyndighetens omvårdnad. En synnerlig viktig del av dessa sociala frågor

äro de, som höra till arbetareskyddets område. Att nu utbryta dessa frågor från

socialstyrelsens verksamhetsfält och sålunda åvägabringa en splittring i de sociala

ärendenas handläggning inom statsförvaltningen bör uppenbarligen icke ske, såvitt

21—252409. Bilaga till Kungl. Proposition.

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

icke mycket starka skäl kunna anföras till stöd för en sådan förändring. De fördelar,

som kommittén anser skola vinnas genom yrkesinspektionens överförande till

det blivande riksförsäkringsverket äro i huvudsak tre, nämligen dels att man inom

olycksfallsförsäkringen skulle få speciellt gagn av yrkesinspektörernas sakkunskap

vid specialtarifferingar, dels att man skulle kunna låta yrkesinspektörerna

övertaga de utredningar av vissa olycksfall, som för närvarande företagas av polismyndigheten,

och dels slutligen att man i och för skaderegleringsverksamheten

skulle kunna av yrkesinspektörerna erhålla upplysningar rörande skadade arbetares

arbets- och förvärvsförmåga.

Yad det första angår, så betvivla vi, att man i många fall skulle kunna vid specialtarifferingar

få något avsevärt gagn av den uppfattning om olycksfallsrisken,

som vederbörande yrkesinspektör fått vid besiktning å platsen. Såvitt vi veta, är

grunden för en specialtariffering i allmänhet den, att ett företag under en följd

av år visat sig medföra en olycksfallsrisk, som är över den normala inom branschen,

och det är väl snarare på en erfarenhet härom än på en okulär besiktning,

som en specialtariffering bör baseras.

Att anlita yrkesinspektör i stället för polismyndighet för undersökning om timade

olycksfall tro vi böra undvikas. Huruvida yrkesinspektörerna äro ägnade till

förhörsverksamhet av ifrågavarande art torde vara osäkert och att ålägga dem sådana

göromål skulle i flera avseenden förrycka deras ställning. Lika litet synes

det överensstämma med yrkesinspektörernas uppgifter att efter ett inträffat olycksfall

anlita dem för skaderegleringsverksamheten.

I övrigt torde det förtjäna erinras, att yrkesinspektörerna icke allenast hava till

uppgift att söka genomföra sådana anordningar, som äro tjänliga till förekommande

av olycksfall i arbete utan även att förebygga allt som giver anledning till

ohälsa i arbetet. Att det blivande riksförsäkringsverket skulle vara särskilt ägnat

att handlägga frågor om yrkeshygien torde kunna dragas i tvivelsmål.

När yrkesinspektionen inrättades, möttes den på flera håll med ett visst misstroende

av arbetsgivarna. I detta avseende har så småningom en,avsevärd förbättring

inträtt, och man torde kunna påstå, att för närvarande i stort sett ett gott

förhållande är rådande mellan yrkesinspektörerna och arbetsgivarna. I det övervägande

antalet fall bliva de skyddsanordningar, som en yrkesinspektör anser nödiga,

utförda efter godvilligt åtagande av arbetsgivaren. Skulle man nu ålägga yrkesinspektörerna

ämbetsåligganden av den art, som kommittén föreslagit, är det att

befara, att nu rådande goda förhållande mellan yrkesinspektörerna och arbetsgivarna

skulle lida skada. Icke minst ur arbetarskyddets synpunkt vore detta att

beklaga.

Vi avstyrka alltså kommitténs förslag i denna del.

Av vad sålunda blivit anfört täcktes Eders Kungl. Maj :t inhämta, att vi i de flesta

delar icke kunna giva vårt förord åt kommitténs förslag. Med allt erkännande av

det arbete, som kommittén nedlagt å frågans lösning, anse vi kommitténs förslag

icke vara ägnat att utgöra en tjänlig grundval för omorganisation av socialförsäkringen.

Denna försäkring kan enligt vår övertygelse icke rationellt ordnas, förrän

obligatorisk sjukförsäkring blivit genomförd, enär en sådan försäkring måste vara

basis för hela systemet. Då kommittén försökt att utan sådan grundval uppbygga

en förändrad organisation av socialförsäkringen, har kommittén enligt vår mening

stått inför ett olösligt problem. Nu är det väl sant, att det av både statsfinansiella

och nationalekonomiska skäl möter svårigheter att för närvarande hos oss införa

en obligatorisk sjukförsäkring i större omfattning. Men vid detta förhållande synes

det oss bättre att tillsvidare låta bero vid de nuvarande organisationsformerna

än att experimentera med ett nytt system, som ändock i praktiken komme att visa

sig förfelat.

s. 323 Kontrollera mot PDF

323

Frågan uppstår då, huruvida man vid nu angivna förhållande även skall tillsvidare

låta anstå med varje försök att åvägabringa statsfinansiella besparingar inom

socialförsäkringen. Yi anse icke, att detta är nödvändigt. Fastmera tro vi, att

man mycket väl kan utan förändring av de nuvarande organisationsformerna åstadkomma

partiella besparingar. En sådan besparing kunde t. ex. helt enkelt ske

därigenom, att man läte de arbetsgivare, som äro försäkringstagare i riksförsäkringsanstalten,

själva betala anstaltens förvaltningskostnader liksom sker i de enskilda

bolagen. Härigenom skulle ungefär lika stor besparing för staten ske som

den, vilken enligt kommitténs beräkningar skulle uppstå genom inrättande av det

nya riksförsäkringsverket.

Stockholm den 20 juni 1925.

Underdånigst

Svenska Arbetsgivareföreningen

HJALMAR VON SYDOW.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Landsorganisationen i Sverige.

(Landssekretariatet.)

Genom remiss den 25 februari 1925 har Kungl. Maj :t lämnat landsorganisationen

i Sverige tillfälle att yttra sig över statens besparingskommittés betänkande

med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation. I anledning

därav får landssekretariatet anföra nedanstående:

Förutsättningen för socialförsäkring.

I besparingskommitténs betänkande anlägges en mycket pessimistisk syn på svenska

folkets möjlighet att uppehålla nuvarande levnadsstandard och nationalförmögenhet.

Huruvida kommittén därvid tagit tillbörlig hänsyn till att vårt folk genom

ökad allmänbildning och bättre yrkesutbildning kan bliva kvalitativt bättre utrustat

att ur jorden utvinna mera produkter och att finna flera tekniska hjälpmedel

till sitt förfogande, vilja vi lämna därhän. Dock synes det oss som om man har

rätt att räkna med att människorna genom fortsatt studium av naturlagarna och

genom solidariskt samarbete skola bliva i stånd att finna sin utkomst på en nog

så hög levnadsnivå. Hur uppfattningarna därom kunna vara delade torde väl dock

alla böra finna det ostridigt, att folkets förmåga att uppehålla en god levnadsstandard

icke ökas av underlåtenhet att vidtaga behövliga åtgärder för sjukvård

och till förebyggande av sjukdomar. Icke heller kan den allmänna levnadsnivån

vinna på, att invalider och åldringar lämnas åt sitt öde eller hjälpas enligt principerna

för fattigvård. Tvärtom. En allmän sjukförsäkring torde helt säkert

komma att medföra en verklig lättnad av samhällsbördorna genom minskad invaliditet

och genom att befolkningen gives ökad fysisk styrka och arbetsduglighet. Om

pensionsförsäkring genomföres efter principen, att ett något så när tillfredsställande

belopp utbetalas till en var invalid eller åldring, så komma säkerligen de allra

flesta av dessa att genom arbete eller på annat sätt skaffa sig det tillskott som

kräves för att de själva skola kunna sörja för sin utkomst. Ersättningen till genom

olycksfall skadade och utgifterna för möjliggörande av att de genom arbete

kunna även efter olycksfallet få en dräglig utkomst är att helt betrakta såsom en

driftkostnad för den produktiva verksamheten.

Utgifterna för de sjuka, invalida eller åldriga finnas redan nu, ehuru de mycket

ojämnt drabba samhällets invånare. Socialförsäkringens uppgift är att fördela de

risker, som sjukdom och därmed sammanhängande ekonomiska konsekvenser lägga

på den enskilde. Och genom att samhället övertager organisationen av försäkringen

skall säkerligen vinnas, att en sådan förebyggande verksamhet mot sjukdom

och invaliditet skall kunna bedrivas, att nuvarande faktiska kostnader för samhällets

invånare skola kunna nedbringas. Ur dessa synpunkter synes det oss, att samhället

icke har råd att underlåta att rationellt ordna socialförsäkringen.

Socialförsäkringens enhetlighet.

Då Kungl. Maj :t den 11 oktober 1920 tillsatte kommittén för socialförsäkringens

organisation anförde chefen för socialdepartementet bl. a. följande:

s. 325 Kontrollera mot PDF

325

»Det gäller nu att från de av utvecklingen fram skapade skilda organisationerna

komma fram till en viss enhetlighet såväl i prestation som i administration. Huru

långt man därvid bör och kan gå, torde emellertid icke kunna bedömas utan en

mycket ingående undersökning. Att beträffande den centrala administrationen

vissa förenklingar torde kunna uppnås och en del dubbelarbeten undvikas, torde

utan vidare vara uppenbart. Men även ur andra och än viktigare synpunkter synes

en sådan enhetlighet eftersträvansvärd. Det måste exempelvis te sig som en

oegentlighet, att, enligt nuvarande organisation, de som träffats av arbetsoförmåga,

allt efter orsakerna till densamma skola hänvända sig icke blott till olika centrala

ämbetsverk, utan även till olika lokala myndigheter och framför allt att det icke

finnes någon skälig överensstämmelse mellan prestationerna från de olika socialförsäkringsgrenarna.

Det bör numera finnas förutsättningar för ordnandet av gemensamma

socialförsäkringsmyndigheter. Men icke minst möjligheterna att kunna

åstadkomma en skälig överensstämmelse mellan de olika försäkringsgrenarnas prestationer,

så att olikheterna mellan desamma icke framträda med den skärande

skärpa, som nu blivit fallet, böra naturligen göras till föremål för en omsorgsfull

utredning.»

Landssekretariatet delar den uppfattning som kommit till uttryck i departementschefens

yttrande. Det skulle otvivelaktigt bliva till stor nytta för allmänheten

och för socialförsäkringens verksamhet om enhetliga organ skapades för dess

olika grenar. Men förutsättningen för att detta skall kunna göras är, att allmän

obligatorisk sjukförsäkring införes. Besparingskommitténs föreslagna åtgärder till

samarbete synas oss allt för lösliga och kunna ju ej, i fråga om det lokala samarbetet,

få någon som helst betydelse i de många orter, där frivilliga sjukkassor

saknas.

Men även i fråga om den centrala förvaltningen och besvärsinstanserna är kommitténs

förslag otillfredsställande. Enligt dess förslag skulle det bliva olika besvärsinstanser

för sjukförsäkringen, olycksfallsförsäkringen och pensionsförsäkringen.

över sjukkassornas beslut skulle i vissa fall klagan föras hos sjukhjälpsnämnden

eller riksförsäkringsnämnden och i andra till pensionsstyrelsen. över pensionsstyrelsens

beslut skulle i en del fall klagan föras hos riksförsäkringsnämnden, i

andra hos Kungl. Maj :t. Otvivelaktigt skulle en mera tillfredsställande ordning

kunna erhållas utan ökade kostnader genom skapandet av en för hela socialförsäkringen

gemensam instans i överensstämmelse med de förslag, som på resp. tider

förelädes av ålderdomsförsäkringskommittén och socialförsäkringskommittén.

Det synes sålunda sekretariatet angeläget att man snarast söker åstadkomma för

sjukförsäkringen, olycksfallsförsäkringen och pensionsförsäkringen gemensam organisation

som, i den mån så kan anses nödvändigt, må arbeta på trenne avdelningar.

Uppbörden av sjukförsäkrings- och pensionsavgifter torde kunna göras gemensamt.

Kostnaderna för skador till följd av olycksfall i arbete böra helt bäras av arbetsgivarna.

Dessa böra även påföras en skälig avgift till täckandet av kostnader för

yrkessjukdomarna och de sjukdomar, som mera indirekt äro en följd av olycksfall.

Med hänsyn till att kostnaderna för fattigvården skulle i avsevärd mån minskas

genom en allmänt genomförd socialförsäkring, torde det nog vara möjligt att åstadkomma

en sådan utan ökning av de kostnader, som nu sammanlagt påvila de enskilda

medborgarna, staten och kommunerna. Det torde därför kunna genomföras en allmän

socialförsäkring utan fondbildning, som helt motsvarar utbetalningarna. En

reserv- och regleringsfond bör ju alltid finnas, men göres sjuk-, olycksfalls- och

pensionsförsäkringen allmän och obligatorisk för alla kunna ju bestämmelser utfärdas,

som möjliggöra att det ena året upptagas avgifter och skatter, som motsvara

utbetalningarna efter vissa grunder efterföljande år. Därigenom torde även bliva

lättare att avväga avgifternas och ersättningarnas storlek i förhållande till envar

tids bärkraft och behov.

En fjärde gren av socialförsäkringen, nämligen arbetslöshetsförsäkringen, är ej

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

nämnd i besparingskommitténs betänkande. Yi ha velat fästa uppmärksamheten

på, att även denna del av socialförsäkringen i en snar framtid måste ordnas. Ja,

enligt vårt förmenande är det en tvingande nödvändighet att denna gren av socialförsäkringen

framför annan socialförsäkring blir nöjaktigt ordnad. Det låter sig

även tekniskt genomföras, ty arbetslöshetsförsäkringen torde lämpligen organiseras

fristående från övrig socialförsäkring. Arbetslöshetsförsäkringen bör nämligen

lämpligen byggas på arbetarnas egna arbetslöshetskassor, till vilka ekonomiskt stöd

bör lämnas av det allmänna. Det torde även med fog kunna ifrågasättas att även

arbetsgivarna böra bidraga till arbetslöshetskassorna för att därigenom få ett ökat

intresse att söka begränsa arbetslösheten genom att så långt möjligheter därtill

givas, leda produktionen i mera jämna och kontinuerliga banor.

Pensionsförsäkringen.

Sekretariatet anser sig ej böra ingå på detaljerna i besparingskommitténs förslag

rörande pensionsförsäkringen, enär en del av dessa detaljer äro av den art att de

undandraga sig vårt bedömande. Emellertid synes det sekretariatet som om besparingskommitténs

principiella resonemang är riktigt och bör så långt möjligt praktiskt

realiseras. Tveksamhet kan dock uppstå om det nu är möjligt att på en gång

göra en så kraftig ökning av premierna, som kommittén ifrågasatt. En höjning

av premierna kräver, som även kommittén framhåller, ändring av nuvarande former

för inbetalningen. Denna bör göras så enkel som möjligt och därför synes

man ej böra bibehålla avgifternas fördelning på olika uppbörder, utan bör hela

avgiften få inbetalas -på samma håll i småterminer ej överstigande en månad.

S j ukförsäkringen.

Vi ha redan angivit som vår uppfattning, att den frivilliga sjukkasseverksamheten

icke kan få den organisation och omfattning, som kräves för att sjukförsäkringen

skall kunna fylla sin uppgift. Det synes därför klart, att man måste genom

lagstiftning åstadkomma obligatorisk och allmän sjukförsäkring för att få sjukförsäkringen

till vad den bör vara. Då besparingskommittén emellertid förutsätter

vidare utbyggnad av den frivilliga sjukkasserörelsen, anse vi oss sakna anledning

att yttra oss om förslagets detaljer, som det må tillkomma vederbörande sjukkassemyndigheter

att pröva.

Olycksfallsförsäkringen.

Det nuvarande systemet med olycksfallsförsäkringens uppdelning på statlig och

enskild verksamhet torde allmänt erkännas vara mindre lämpligt. Särskilt synes

konkurrensen mellan de enskilda bolagen och den statliga anstalten medföra åtskilliga

ojämnheter och försvåra administrationen. En enhetligt organiserad olycksfallsförsäkring

skulle därför säkerligen underlätta möjligheten till en rättvis och

jämn premiedebitering och jämväl medföra ökad trygghet för de skadade att erhålla

sin rätt. Vi äro därför eniga med besparingskommittén om att den sociala

olycksfallsförsäkringen bör omhänderhavas av en anstalt, men vi kunna däremot

ej godkänna kommitténs organisationsförslag.

Så vitt vi kunna förstå innebär besparingskommitténs förslag, att den sociala

olycksfallsförsäkringen skall överlämnas till ett enskilt monopolföretag, vars verksamhet

dock i någon mån skall komma att kontrolleras av staten. Så synnerligen

effektiv synes denna kontroll emellertid ej kunna bliva. Genom den föreslagna

sammansättningen av styrelsen och styrelsens rätt att utse direktör och tjänstemän

s. 327 Kontrollera mot PDF

327

lägger man hela verksamheten i arbetsgivarnas händer. Men att överlåta åt arbetsgivarna

att icke blott bestämma premiebeloppen utan även avgöra skadeersättningarna,

synes oss fullständigt oriktigt. Visserligen skola vissa slag av skadeersättningar,

livräntor och vissa avslagsbeslut granskas av en statens tjänsteman, men

då föredragningen inför denne som besvärsinstans kommer att verkställas av arbetsgivareanstaltens

tjänstemän, som från början handlagt ärendena, torde man ha

grundad anledning att betvivla, att de skadades intressen skulle komma att bliva

tillfredsställande tillgodosedda genom den föreslagna organisationen.

Den sociala olycksfallsförsäkringen är ingen nådegåva till arbetarna, utan det

är en rätt lagstiftningen givit dem för den risk av liv och hälsa de utsättas för

under arbetet. Det primära i den sociala olycksfallsförsäkringen är sålunda ej att

arbetsgivarna få sköta försäkringen därför att de betala premierna, utan det primära

är att de skadade i alla fall få sin lagliga rätt. Försäkringens organisation

måste därför i första hand inriktas på att denna säkerhet för de skadade vinnes.

Det kan därför ej betraktas annat än som principiellt oriktigt att låta arbetsgivarna

som premiebetalare få avgöra skadeersättningarna, som besparingskommittén föreslår.

Därjämte uppstår fråga huruvida det kan vara riktigt att låta statens tjänstemän

på visst sätt ingå i ett enskilt bolag och utgöra en instans i detta.

Enligt sekretariatets uppfattning bör den sociala olycksfallsersättningen omhänderhavas

av staten. Staten har de största förutsättningarna att rättvist avväga

premiebetalningarna för större och mindre arbetsgivare och för olika riskklasser

av företagare, som falla under lagen. Ett statsföretag bör även av naturliga skäl

ha stora förutsättningar för att opartiskt bedöma de skadades rätt och giva dessa

vad lagen avser utan att träda premiebetalarnas rätt för nära. Det är, enligt vår

uppfattning, ej heller något som synes visa att en statlig försäkringsinrättning

skall bliva dyrare för premiebetalarna än cn enskild monopolanstalt. Tvärtom synes

det givas större möjligheter att kontrollera och få rättade eventuella felaktigheter

inom ett statens verk än vad fallet kan bliva gentemot ett enskilt monopolbolag.

Emellertid synes det riktigt att i ledningen för en statsanstalt av denna art finnas

representanter för de två huvudgrupper, som direkt beröras av anstaltens verksamhet.

Arbetsgivarna ha rätt att genom representanter få bevaka premiebetalarnas

intressen, och arbetaresynpunkter och de skadades intressen böra få bevakas

av representanter för arbetarna. Uti ledningen för en statsanstalt för den sociala

olycksfallsförsäkringen böra sålunda ingå representanter för arbetare och arbetsgivare,

vilka representanter lämpligast torde böra få nämnas av respektive sidors fackliga

huvudorganisationer.

Vi ha redan tidigare framhållit, att vi anse besparingskommitténs organisationsförslag

särskilt otillfredsställande i fråga om besvärsinstanserna. Dessa måste ha

en helt och hållet fri och oberoende ställning och få på intet sätt vara beroende av

försäkringsanstalten. Det synes oss därför, att försäkringsrådet bör bibehållas för

att senare eventuellt inrangeras i en gemensam besvärsinstans för hela socialförsäkringen.

Vi äro eniga med besparingskommittén om att den nuvarande karenstiden bör

förkortas eller helt borttagas, så länge ej obligatorisk sjukförsäkring är genomförd,

som kan svara för den skadades vård under sjukdomstiden. Men då besparingskommittén

föreslagit förkortning av karenstiden ur besparingssynpunkt kunna vi

ej förstå, varför kommittén föreslagit att ersättningen till den skadade under den

tid han lider av sjukdom mellan 14 :e och 35 :e dagen efter olycksfallet skall utgå

efter nya och särskilda grunder. Därigenom blir det tre olika beräkningsgrunder,

som skola komma till användning vid utbetalning av sjukersättning till skadad;

en under de första 14 dagarna, en från fjortonde till trettiofemte dagen och en

efter nämnda dag. Vi ha svårt att se, att detta skall kunna förenkla administrationen.

Enligt vår uppfattning bör karenstiden helt borttagas, varefter

sjukersättningen redan från dagen efter olycksfallet skulle utgå i förhållande till

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

den skadades arbetsförtjänst, såsom nu tillämpas efter trettiofemte dagen. Om

därigenom kan bliva anledning att göra förändrade bestämmelser angående statsbidrags

utbetalning till sjukkassa, som den skadade eventuellt tillhör, är en fråga

vi ej vilja ingå på, då vi ej yttrat oss om den föreslagna sjukförsäkringens detaljer.

Besparingskommittén rekommenderar även fortgående undersökningar av de skadade

för att reglera invaliditetsersättningarnas storlek i förhållande till den skadades

möjlighet att genom eget arbete erhålla sin utkomst. Sekretariatet tror, att de

ökade kostnader för administrationen, som denna efterbesiktning kommer att medföra,

bli dåligt använda penningar. Det är bättre att de skadade erhålla penningarna,

än att de användas till eu onödigt kostbar kontrollorganisation. Men därtill

kommer att fortgående sänkning av invalidräntorna, allt efter som den skadade kan

förskaffa sig inkomster, även ur principiell och moralisk synpunkt kommer alt

verka otillfredsställande. Den slöe och oföretagsamme och den som förstår att göra

mesta möjliga elände av sin skada kommer att särskilt tillgodoses, under det att

den arbetsamme och mera energiske, som söker att trots skadan utnyttja sin återstående

arbetsförmåga, skall drabbas av fortgående minskning av skadeersättningen.

Att så behandla personer, som i arbetet ådragit sig skada till hälsa och lem, synes

oss orättfärdigt och ingalunda ägnat att sporra de invalid a att göra det bästa deras

belägenhet medgiver. Samma fråga var även föremål för behandling vid arbetskonferensen

i Geneve detta år och blev där tanken på att nedsätta livräntorna för

skadade, som förskaffat sig någon inkomstmöjlighet, utsatt för en mycket skarp

kritik. Sekretariatet anser därför, att kommitténs tankegång i denna del ej bör

föranleda till ändring av hittills tillämpade principer. Däremot bör man fortsätta

den strävan riksförsäkringsanstalten slagit in på att genom lämnande av konstgjorda

lemmar och genom yrkesutbildning söka förhjälpa de skadade att vinna utkomstmöjligheter.

Yrkesinspektionen och arbetarskyddsbyrån.

Då socialstyrelsen upprättades framhöllo socialstyrelsesakkunniga, att »genom

ett sammanförande till civildepartementet och den till detta anslutna socialstyrelsen

av ärenden rörande arbetarefrågor i allmänhet, arbetsmarknaden, arbetsförhållanden,

arbetareskydd och arbetets reglementering komma här att bliva till ett helt sammanförda

hela den egentliga arbetare- och arbetareskyddslagstiftningen som arbetsstatistiken

(dock i mera inskränkt bemärkelse), förliknings- och skiljedomsväsendet,

arbetsförmedlingen, yrkesinspektionen m. m., en grupp av ärenden alltså, som

under alla förhållanden (såsom ock förebilderna från nära nog alla mera betydande

kulturländer utvisa) måste anses böra sammanhållas och bilda en naturlig enhet.

Då denna grupp av ärenden tillika redan i och för sig är tillräckligt betydande för

att motivera upprättande av en enhetlig förvaltningsorganisation för densamma

och då statens uppgifter på dessa områden utan en sådan organisation icke torde

kunna på ett fullt tillfredsställande sätt bliva fullgjorda, ligger redan däri ett tillräckligt

vägande skäl för den nu ifrågasatta förvaltningsorganisationens omedelbara

genomförande.»

Vi anse, att de gångna årens erfarenhet visat, att socialstyrelsesakkunniga hade

rätt bedömt dessa saker och att det är behövligt och till nytta för frågornas behandling

att ifrågavarande ärenden hållas samman och som enhet komma till behandling

av samma myndighet. Varje försök att utbryta ett av dessa arbetareärenden

från det direkta organisatoriska sambandet med de övriga måste därför mötas

med de största betänkligheter. Men då besparingskommittén vill göra yrkesinspektionen

sidoordnad, ja, kanske rent av underordnad ett enskilt monopolföretag, då

måste detta från arbetarehåll mötas med en bestämd protest. Yrkesinspektionen får

inte bliva en avdelning för utförande av undersöknings- och kontrolluppgifter för

s. 329 Kontrollera mot PDF

329

olycksfallsförsäkringsverksamheten, utan yrkesinspektionen bör få bibehålla sin

mera självständiga ställning för arbete i första hand för yrkeshygien. Yrkesinspektionens

värdefullaste arbete ligger just uti att den skall i samråd med arbetare

och arbetsgivare söka få åtgärder vidtagna, som göra arbetslokalerna goda och

hygieniska, samt att för övrigt övervaka arbetareskyddslagens tillämpning, som förpliktigar

arbetsgivarna att iakttaga allt, som i avseende å arbetslokaler, maskiner

och redskap eller eljest med hänsyn till arbetets natur skäligen kan anses av nöden

för att skydda hos honom sysselsatta arbetare mot olycksfall och ohälsa i arbete.

Därjämte tillkommer yrkesinspektrisens arbete för förbättrandet av de kvinnliga

arbetarnas levnadsförhållanden samt skogs- och flottledsinspektionens verksamhet

för åstadkommande av bättre bostäder vid skogs- och flottningsarbete. Yrkesinspektionens

egentliga uppgift är sålunda att söka förebygga ohälsa och olycksfall i

arbetet. Yrkesinspektionens i detta arbete inhämtade kunskaper, erfarenhet och

gjorda rön böra naturligtvis ställas till olycksfallsförsäkringens förfogande så långt

detta låter sig göra utan inskränkning av effektiviteten i inspektionens egentliga

arbete, men detta synes oss mycket väl och utan större kostnader kunna ske utan

att yrkesinspektionen inordnas som något organ under olycksfallsförsäkringsanstalten.

Yi avstyrka sålunda kommitténs förslag i denna del.

Fattigvården.

Beträffande besparingskommitténs uppfattning att fattigvårdsinspektionen och

fattigvårdsbyrån böra förflyttas från socialdepartementet till ett centralt ämbetsverk,

så synas skäl föreligga därför. Ty som det nu är ha ju ungefär samma personer

inom departementet att förbereda lagförslag, utöva fattigvårdsinspektionens

och fattigvårdsbyråns verksamhet och sedermera att vara föredragande i besvärsmål

rörande dessa frågor till Kungl. Maj :t. Huruvida överflyttning bör ske till

pensionsstyrelsen torde däremot vara mera tvivelaktigt. Socialförsäkringen i dess

olika grenar avser en verksamhet som bygger på att mot fullgjorda lagliga skyldigheter

följa lagliga rättigheter. Frånsett sålunda, att denna verksamhets administration

är tillräckligt stor och omfattande för att lämpligen ej kunna behängas

med andra uppdrag, är mellan socialförsäkringen och fattigvården en bestämd artskillnad,

som gör att de böra hållas åtskilda. Däri ligger ett psykologiskt moment,

som ej bör underskattas.

Emellertid gives det flera kategorier medborgare, som äro i den belägenheten att

de behöva samhällets direkta hjälp och omvårdnad. Som verksamhet för sådana

hjälpbehövandes omvårdnad torde man böra räkna fattigvård, barnavård, alkoholistvård

samt vården av lösgivna fångar och lösdrivare, ävenså torde man hit böra

räkna vården av sinnesslöa. Säkerligen äro här uppgifter, som kräva en samlad

central myndighet. Med hänsyn till att socialstyrelsens verksamhet gäller det

friska livets förhållanden, synes det ej heller vara lämpligt att göra denna till organ

för ovan nämnda verksamheter, varför vi tro att den centrala förvaltande myndigheten

för ovan uppräknade hjälpverksamheter bör vara en särskild fattigvårdsstyrelse.

Till slut vågar sekretariatet vördsamt hemställa, att Kungl. Maj :t måtte föranstalta

om snar utredning och förslag till ordnande av socialförsäkringens olika

grenar och att sekretariatets här ovan anförda synpunkter därvid måtte beaktas.

Stockholm 14 juli 1925.

För Landssekretariatet:

ARVID THORBERG.

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Landssekretariatet har genom cirkulär infordrat yttranden från de till landsorganisationen

anslutna förbundens styrelser. På grund av den korta remisstiden

ha emellertid °de flesta förbundsstyrelserna som svarat inskränkt sig till att i

korthet framhålla, att besparingskommittens förslag ej bör i sin nuvarande form

föranleda till lagstiftning. Från kommunalarbetareförbundet och från väg- och

vattenbyggnadsarbetareförbundet ha dock inkommit mera utförliga yttranden, som

här nedan återgivas:

Svenska kommunalarbetareförbundet.

Allmänna synpunkter. Vad till en början angår nödvändigheten att göra inskränkningar

i statens utgifter, maste denna enligt styrelsens mening ytterst vara

beroende på huruvida landets ekonomiska bärkraft och förmåga att prestera nyttigheter

till folkets försörjning nu äro tagna i anspråk i allt för hög grad. Om så

är förhållandet låter sig emellertid icke med bestämdhet sägas. Såväl nationalekonomer

som andra äro icke ense därom. Allt efter som det gäller utgifter, som

av den ena eller den andra efter olika uppfattning anses nödvändiga för folkets

och landets bästa, anser man, att landet kan bära större bördor än nu. Så är till

exempel förhållandet beräffande landets militärväsende, där tidningar och politiska

personligheter, som annars företräda långt gående sparsamhetssynpunkter,

då det gäller statsanslag till kulturella ändamål, nu anse, att landet har en betydligt

större bärkraft än vad som hittills tagits i anspråk. Ja, på sina håll synes

man till och med hysa den meningen, att ekonomiska hänsyn icke alls böra få spela

in vid bestämmandet av landets försvarsanstalter. Ingen börda är då för tung,

har det sagts. Blott vid andra samhälleliga frågors ordnande höra enligt dessas

mening strängt ekonomiska synpunkter göra sig gällande. Då sådana meningar

synas vara företrädda i kretsar med djupa försänkningar i näringslivet, vill det

emellertid förefalla som om svårigheterna med de nuvarande statsutgifterna icke i

själva verket skulle vara så stora, som vid många tillfällen göres gällande, blott

utgifternas fördelning mellan olika grenar av statsförvaltningen blir den ur vederbörandes

synpunkt rätta.

Skulle emellertid förhållandet vara det, att denna bärkraft redan nu är tagen i

anspråk i största utsträckning eller i varje fall till den grad, att det icke är ekonomiskt

förnuftigt att ytterligare taga den i anspråk, vill det dock förefalla styrelsen

anmärkningsvärt, att den del av statens verksamhet som omfattar socialförsäkringen,

är den som först fallit kommittén i ögonen såsom lämpligt objekt för besparingar.

Enligt styrelsens uppfattning kan man med verkligt fog göra gällande, att

socialförsäkringen minst av allt är ägnad till besparingsobjekt. Den är i sin nuvarande

gestalt allt annat än tillfredsställande och maste därför skyndsamt påbättras.

Detta gäller särskilt arbetslöshets- och sjukförsäkring. Det är därvid ingalunda

uteslutet, att staten måste ytterligare verksamt ingripa även ekonomiskt.

Med utgående från denna uppfattning anser styrelsen, att socialförsäkringen är den

del av statens verksamhet, som i sista hand bör ifrågakomma då det gäller ^knäppning

i statsutgifterna. Dessa styrelsens allmänna och grundläggande synpunkter,

då det gäller statens utgifter, utesluta emellertid icke att vissa av kommittén

framförda förslag böra vinna beaktande och genomföras i det praktiska livet.

Pensionsförsäkringen. Med avseende å pensionsförsäkringen föreslår kommittén

i huvudsak höjda pensionsavgifter med ty åtföljande höjda pensioner, indragning

s. 331 Kontrollera mot PDF

331

till viss del av de av stats- och kommunala medel utgående pensionstilläggen genom

att den pension, som utgår på grund av inbetalda pensionsavgifter (avgiftspension),

till största delen och i motsats till nu beräknas såsom inkomst vid pensionstilläggets

bestämmande, vidare strängare beräkning av pensionstagares inkomst,

ett annat uppbördssystem för pensionsavgifter, större utgifters läggande på

kommunerna för pensionstilläggen, vissa organisatoriska förändringar beträffande

pensionsförsäkringsfondens förvaltning samt pensionsstyrelsens organisation m. m.

Utan att vid ärendets fortsatta behandling strikt hålla sig till ordningen av här

ovan uppräknade förändringar, vill styrelsen i fråga om pensionsavgifterna redan

nu säga, att den principiellt sett ingalunda vill motsätta sig en höjning av dessa

avgifter. Men innan styrelsen går vidare in på frågan, torde det vara lämpligt att

något klargöra den uppfattning styrelsen har beträffande pensionering i allmänhet

och vad det gäller industriarbetare och med dem jämställda i synnerhet. Alla

torde numera praktiskt taget vara ense därom, att en person, som arbetat snart

sagt hela sitt liv, bör på ålderdomen erhålla pension, så att han kan leva därav under

sin återstående livstid. Det kan emellertid ingalunda sägas vara fallet beträffande

den allmänna folkpensioneringen, att den erbjuder en sådan pension. Detta

är särskilt fallet i städer och industrisamhällen. Att det förhåller sig så är först

och främst beroende därpå, att pensioneringen ännu icke kommit över begynnelsestadiet,

men även på att pensionsavgifterna äro så låga, att tillräckligt stora pensioner

icke kunna utgå därpå, eller också, att pensionstilläggen från det allmänna

äro för små för att på ett tillfredsställande sätt utfylla den knappa avgiftspensionen.

Det förra torde kunna sägas om den generation, som var i uppväxande vid

pensionsförsäkringens inrättande, under det att det senare är tillämpligt på de

redan då ålderstigna och de, som inom den närmaste tiden bliva pensionsberättigade.

En mening, som alltmer vunnit terräng under den senare tiden, är, att pensionen

är att betrakta som intjänt avlöning. Den principiella innebörden i detta betraktelsesätt

är, att då en person arbetat under sin krafts dagar skall han av den, åt

vilken han utfört detta arbete, erhålla underhåll, då han ej längre till följd av

sjukdom eller ålderdom kan vidare utföra sitt arbete. Han anses, såsom redan är

sagt, hava intjänt detta underhåll. Emot denna uppfattning om pensionens principiella

innebörd torde knappast några bärande invändningar kunna göras. Härav

följer emellertid, att arbetsgivaren är den, som skall erlägga de pensionsavgifter,

vilka äro nödvändiga för att bereda pension åt arbetaren. Det torde heller icke

kunna anses vare sig oriktigt eller obilligt, att landets arbetsgivare, som utnyttja

arbetskraften hos landets industriarbetare, genom erläggande av tillräckligt stora

pensionsavgifter till folkpensioneringen i någon mån få svara för, att arbetarna

på ålderdomen i egenskap av fattigvårdstagare icke falla det allmänna till last.

Med utgående från dessa synpunkter och under förutsättning av deras genomförande

vill styrelsen förorda höjning av pensionsavgifterna, vilka för de personers

vidkommande, som äro anställda hos arbetsgivare, av dessa skola inbetalas till pensionsförsäkringsfonden.

Arbetsgivarna böra alltså göras ansvariga för avgifternas

inbetalning. Denna inbetalning synes lämpligen kunna ske på det sätt kommittén

tänkt sig, d. v. s. med särskilda märken, som i olika valörer, allt efter den intjänta

avlöningens storlek varje vecka eller månad åsättas de s. k. skattekort, som föreslås

att införas. Försäkringsböcker, i vilka erlagda avgifter angivas, synas lämpligen

böra åstadkommas. En annan sak, som så fort ske kan bör företagas till omprövning,

är sänkning av pensionsåldern, som för industriarbetarnas vidkommande

måste anses allt för hög.

Vidkommande pensionstillägget vill styrelsen framhålla, att någon ändring för

sådant tilläggs erhållande, så att avgiftspension skulle räknas såsom inkomst vid

tilläggets beräkning, icke bör ifrågakomma. Utgående pensioner äro, även med den

höjning som skulle ifrågakomma enligt kommitténs förslag, så knappt tilltagna, att

någon minskning i pensionstillägget icke är tillrådligt för den händelse pensions
-

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

tagaren skall någorlunda kunna draga sig fram. Den ändring som kommittén föreslagit

skulle med största sannolikhet medföra en ökad fattigvårdstunga för kommunerna

och därigenom motverka syftet med pensioneringen. Även ur skatteutjämningssynpunkt

är en sådan ändring förkastlig, liksom även förslaget om att utgifterna

för pensionstilläggen skola i högre grad överflyttas på kommunerna från staten.

Kommunerna äro redan nu —— även med hänsyn till förekommande skatteutjämningsbestämmelser

i lagen om kommunal progressivskatt — i många avseenden

allt för hårt skattetyngda. Ej heller förefaller kommitténs uppfattning om en

noggrannare prövning av pensionsärendena genom en ökning i kommunernas utgifter

allt för väl grundad. Man söker nog redan nu göra sitt bästa i detta avseende.

Styrelsen avstyrker med anledning av vad sålunda anförts såväl föreslagen

ändring i bestämmelserna om pensionstilläggs utgående som att kommunerna skulle

erlägga J/3 av kostnaderna för dessa tillägg mot nu */g.

En annan bestämmelse, som av kommittén föreslås till ändring, är att all inkomst

— således även om den håller sig vid 50 kronor eller därunder per år, vilket

nu icke räknas såsom inkomst — skall tagas i betraktande vid pensionstilläggets

beräkning.. Även om man rent principiellt icke kan invända något emot en sådan

ändring, vill dock styrelsen, som inom sig räknar ledamöter av pensionsnämnd,

vilka hava flerårig praktisk erfarenhet såsom sådana, framhålla, att det måste anses

praktiskt ogenomförbart att helt borttaga den marginal, inom vilken man nu

har att röra sig vid undersökningar om en persons förmögenhets- och inkomstförhållanden.

Det är säkerligen ytterst svårt, för att icke säga omöjligt, att så noga

utforska en pensionssökandes förhållanden som kommittén synes hava tänkt sig.

Detta gäller särskilt städer och industrisamhällen. Pensionsnämndernas arbete

skulle genom den föreslagna ändringen onödigt försvåras och, vad värre är, troligen

i många fall förorsaka trakasseriartade ingrepp i den fattiges förhållanden.

Den föreslagna ändringen avstyrkes därför.

Styrelsen har uppmärksammat kommitténs förslag till ändring av pensionsförsäkringsfondens

förvaltning. Kommittén synes anse, att pensionsförsäkringsfondens

medel icke skola kunna utlånas eller placeras på samma sätt och på samma villkor

som nu. Så vitt styrelsen har sig bekant lämnas lån ur fonden på för låntagaren

mera fördelaktiga villkor än privata penninginstitut i allmänhet bevilja till bl. a.

kommunala anläggningar, såsom vatten- och avloppsledningar o. d., som kunna

anses vara ägnade att befordra folkhälsan. Man synes som sagt anse, att så icke

vidare skulle få förekomma, utan »gängse marknadsränta» skulle tillämpas. Om kommittén

därvid avsett inlånings- eller utlåningsränta framgår icke fullt klart, men

förmodligen avses den utlåningsränta banker betinga sig för sådana större lån.

För att vinna detta syftemål vill kommittén giva fondfullmäktige en fylligare sammansättning

för det ekonomiska livet, bl. a. genom att Svenska bankföreningen och

Sveriges industriförbund skulle få insätta en ledamot vardera i fullmäktige.

Med anledning härav vill styrelsen anföra, att även om man principiellt sett

icke bör motsätta sig att folkets i pensionsförsäkringsfonden insamlade medel böra

ränteras lika bra som privata medel i allmänhet, så synes det dock stå i god överensstämmelse

med den även av kommittén erkända verksamhet till förhindrande

av för tidig invaliditet i pensionslagens mening, som pensionsstyrelsen bedriver,

att ur pensionsförsäkringsfonden lämnas lån till sådana företag, som äro ägnade

att åstadkomma en god folkhälsa. Till sådana företag höra enligt styrelsens uppfattning

även produktion av bostäder i tillräckligt antal, vilka företag kommittén

särskilt angivit såsom sådana, där marknadsränta bör förekomma. Den eventuella

ränteförlust, som därigenom måhända till en början uppstår, torde komma att i

framtiden uppvägas av ett bättre hälsotillstånd bland befolkningen och därmed

även förminskade sjukvårdskostnader icke blott för pensionsförsäkringsfonden utan

även för samhället i övrigt. För övrigt synes kommitténs förslag i denna del innebära

ett ur folkets synpunkt knappast önskvärt förstärkande av storbankskapitalets

s. 333 Kontrollera mot PDF

333

inflytande över det svenska näringslivet i allmänhet. Det förefaller emellertid styrelsen

mycket eftersträvansvärt, att detta inflytande stävjas. Den produktiva verksamheten

kan enligt styrelsens mening knappast påverkas ogynnsammare av ett

stort sparkapital i fondfullmäktiges händer än av våra storkapitalistiska banker.

Tvärtom synes detta sparkapital kunna komma att utgöra en många gånger hälsosam

erinran om samhällets tillvaro såsom sådant. Förutsättningen härför är emellertid,

att privatkapitalets representanter hållas utanför ledningen av pensionsförsäkringsfondens

angelägenheter. Styrelsen avstyrker alltså den av kommittén föreslagna

ändringen i fondfullmäktiges sammansättning.

över vad kommittén i övrigt anfört angående pensionsförsäkringen anser sig

styrelsen icke böra avgiva något yttrande.

Sjukförsäkringen. Kommittén har beträffande sjukförsäkringen föreslagit åtgärder

i syfte att utan frångående av den nuvarande frivilliga grundvalen för försäkringens

ordnande dock söka erhålla mera enhetliga bestämmelser på området.

Sålunda föreslås, att inom varje sjukkasseområde, varmed i allmänhet torde förstås

en primärkommun, skall finnas endast en statsunderstödd sjukkassa. Ett ökat

statsunderstöd skall utgå mot att sjukkassorna åtaga sig att lämna sjukhjälp under

en tid av tre år i följd. I övrigt skulle någon utsträckning av sjukkassornas prestationer

icke påfordras.

Styrelsen hyser för sin del den uppfattningen, att bästa sättet för sjukförsäkringens

ordnande vore, att den gjordes obligatorisk. Då emellertid en sådan lösning

av frågan torde vara omöjlig att åvägabringa inom rimlig tid, anser sig styrelsen

böra förorda kommitténs förslag till antagande i princip såsom övergångsform.

Det måste nämligen anses såsom en organisatorisk oformlighet och i övrigt oriktigt,

att flera sjukkassor finnas inom samma område och där konkurrera med varandra,

då i stället samarbete borde äga rum.

Enligt nu gällande bestämmelser utgår statsbidrag till sjukkassa i huvudsak med

1) 2 kronor för varje medlem och 2) med 25 öre för varje sjukdag, söndagar oräknade,

för vilken under nästföregående år kontant sjukhjälp utgått med minst

90 öre. Detta sistnämnda bidrag må dock icke överstiga 2 kronor per medlem och år.

Kommittén föreslår en höjning av förstnämnda bidrag till 3 kronor per medlem

samt sjukbidragets höjande till 33 öre per dag utan begränsning till visst belopp.

Emellertid kommer den föreslagna förlängningen av sjukhjälpstiden till 3 år att

medföra kostnadsökning för sjukkassorna. Denna ökning, som av social försäkringskommittén

på sin tid beräknats till 1/3 av den nuvarande kostnaden, medför i sin

tur, trots ökat statsbidrag, höjda avgifter för de sjukförsäkrade. Detta är ingalunda

ägnat att påverka särskilt unga och friska personer till inträde i sjukkassorna.

För att söka stimulera till större anslutning synes det nödvändigt att öka

statsbidraget något mera än vad kommittén föreslagit. Denna ökning bör, för att

medföra önskvärda verkningar, motsvara sjukkassornas hela kostnadsökning. Utan

att ingå på några beräkningar torde det med fog kunna påstås att, även med en

sådan höjning av statsbidraget, stat och kommun därigenom skulle komma att gorå

avsevärda besparingar i fattigvårdsutgifter och pensionstillägg. Styrelsen anser, att

dessa synpunkter böra tagas i beaktande vid frågans vidare behandling.

Styrelsen vill slutligen understryka behovet av den av kommittén föreslagna ekonomiska

hjälpen till sjukkassorna vid övergång till det av kommittén föreslagna

systemet med sjukförsäkringens ordnande.

Olycksfallsförsäkringen. Beträffande olycksfallsförsäkringen, som i fortsättningen

såsom nu skulle bekostas av arbetsgivarna, föreslår kommittén mycket genomgripande

förändringar i försäkringens organisation. Försäkringen, som nu handhaves

dels av riksförsäkringsanstalten och dels av privata bolag, skulle enligt kommittén

handhavas av en enda försäkringsanstalt, organiserad efter mönster av ett

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

bolag, men komma att bliva ett mellanting mellan ett privat försäkringsbolag och

en statsanstalt. I spetsen för denna försäkringsanstalt skulle ställas en riksförsäkringsstämma,

bestående av 18 arbetsgivarerepresentanter, utsedda av Svenska arbetsgivareföreningen

eller Sveriges industriförbund, 6 arbetarerepresentanter, utsedda av

Landsorganisationen samt 6 representanter för det allmänna, utsedda av regeringen.

Stämmans uppgift skulle vara att utse direktion för försäkringsanstalten. Denna

i sin tur skulle utse direktör för anstalten samt annan behövlig personal. Personalen

skulle sålunda icke bliva statsanställd, utan vara att betrakta såsom tjänstemän

i ett vanligt privat företag.

Jämte denna försäkringsanstalt skulle bildas ett nytt rent statligt ämbetsverk,

av vilket försäkringsanstalten dock skulle utgöra en del (försäkringsavdelningen).

Detta ämbetsverk skulle bl. a. granska försälcringsärendena, som sålunda icke såsom

nu finge i första hand avgöras av vederbörande försäkringsinrättning utan föregående

granskning av statens myndigheter. Chefen för detta statens ämbetsverk

skulle vara självskriven ordförande i riksförsäkringsstämman samt i försäkringsanstaltens

direktion.

Såsom besvärsinstitution skulle inrättas dels en riksförsäkringsnämnd och dels

en sjukhjälpsnämnd. Riksförsäkringsnämnden skulle organiseras på tre sektioner,

vilka skulle arbeta självständigt, d. v. s. utan samverkan med varandra. Dessa sektioner

benämnas livräntesektionen, försäkringstekniska sektionen och juridiska sektionen.

Livräntesektionen skulle avgöra ärenden om livräntor samt bestå av en

jurist med domarekompetens, en läkare, en försäkringstekniker samt en representant

för arbetsgivarna och en representant för arbetarna. Försäkringstekniska sektionen

skulle behandla ärenden om premiesatser o. d. och utgöras av en jurist, två

försäkringstekniker och en representant för arbetsgivarna. Juridiska sektionen

slutligen skulle avgöra frågor om olycksfallsförsäkringslagens tillämpning och

andra juridiska frågor samt bestå av tre jurister, en arbetsgivarerepresentant och en

arbetarerepresentant.

Sjukhjälpsnämnden skulle avgöra frågor om sjukhjälp och begravningshjälp samt

utgöras av en jurist, en arbetsgivarerepresentant och en arbetarerepresentant.

Samtliga dessa institutioner, såväl försäkringsanstalten som det rent statliga ämbetsverket

för granskning och kontroll av försäkringsverksamheten m. m. och riksförsäkrings-

och sjukhjälpsnämnderna skulle komma att bilda ett riksförsäkringsverk.

Riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet skulle i och med omorganisationen

upphöra.

Kommittén föreslår vidare, att karenstiden för erhållande av sjukersättning från

försäkringsanstalten enligt olycksfallslagen skulle sänkas från nuvarande 35 dagar

till 14 dagar. Ävenså föreslås att den under karenstiden utgående sjukpenningen,

vilken nu utgår i förhållande till den pensionsavgift, den av olycksfallet drabbade

erlägger till folkpensioneringen, skulle bliva enhetlig, nämligen 2:50 kronor per

dag till män och 2 kronor per dag till kvinnor.

Sjukhjälpen efter karenstiden, som nu i huvudsak utgår med 2/3 av den skadades

dagliga arbetsförtjänst, beräknad efter 1/365 av den skadades årsinkomst, föreslås

ändrad, så att arbetsförtjänsterna indelas i en 8-gradig skala med en bestämd sjukpenning

för varje grad, lägst 75 öre och högst 4 kronor per dag.

Bland dessa sålunda föreslagna ändringar tilldrager'' sig den om försäkringens organisation

största intresset. Styrelsen finner det vara riktigt, att den sociala olycksfallsförsäkringen

sker inom en anstalt. Det bästa vore emellertid om riksförsäkringsanstalten

bleve den, som komme att erhålla monopol på detta område. Då

emellertid ett genomförande därav icke synes möjligt inom en nära framtid, vill

styrelsen, såsom ett steg i rätt riktning och till åstadkommande av en enhetlig lagtillämpning

samt ett bättre samarbete mellan socialförsäkringens olika grenar, ansluta

sig till kommitténs förslag om inrättande av en s. k. »blandad» försäkringsanstalt.

s. 335 Kontrollera mot PDF

335

Emellertid kan styrelsen icke ansluta sig till kommitténs förslag om riksförsäkringsstämmans

sammansättning. Ehuru arbetsgivarna visserligen skola betala kostnaderna

för försäkringen och därigenom böra beredas stort inflytande över försäkringsanstalten

och dess skötsel, kan dock icke anses, att samhället och arbetarna

höra ställas sa i bakgrunden som kommittén föreslår. Det kan nämligen öva ett

starkt och för samhället och arbetarna menligt inflytande på tillämpningen av

olycksfallslagen och på grund därav utgående ersättningar, om arbetsgivarna skulle

medgivas den stora övervägande representation, som kommittén föreslagit. Anstaltens

tjänstemän skulle komma att känna sig såsom i första hand arbetsgivarnas representanter

och naturligtvis handla därefter vid behandlingen av inkommande ansökningar

om ersättning. Samhällets och arbetarnas intressen bleve därigenom

en andrahandsfraga. Häremot kan kanske invändas, att ärendena skola granskas

av ett statens organ och att försäkringsanstalten sålunda icke får fria händer. Men

det måste därvid tagas i betraktande, att försäkringsanstalten torde bliva den som

skall ombesörja ärendenas föredragning inför de andra statens kontrollerande organ,

som skola inrättas. Med den betydelse ärendenas föredragning faktiskt har, måste

enligt styrelsens mening en ändring i riksförsälcringsstämmans sammansättning, så

att dessa påpekade olägenheter elimineras, anses synnerligen väl motiverad. Styrelsen

håller före, att en lämplig representation vore: 18 arbetsgivarerepresentanter,

9 arbetarerepresentanter och 9 representanter för staten. Genom en sådan anordning

torde statens representanter i de flesta fall bliva de utslagsgivande.

I fråga om direktionens sammansättning bör den bestämmelsen införas, att dess

ledamöter skola väljas i förhållande till riksförsäkringsstämmans sammansättning,

d. v. s. proportionellt.

.De av kommittén föreslagna besvärsnämnderna, riksförsäkringsnämnden och sjukhjälpsnämnden,

skola, såvitt framgår av förslaget, icke erhålla samma fria ställning

som det nuvarande försäkringsrådet. Såsom förhållandet nu är, anföres besvär

över försäkringsanstalts beslut direkt hos försäkringsrådet, inom vilket föredragningen

av besvären ske genom rådets egna tjänstemän. Enligt det nu föreliggande

förslaget synes ett överklagat ärende komma att få följande gång: Ärendet ingives

till försäkririgsanstaltens skaderegleringsavdelning, varifrån det går, för den händelse

det icke gäller enbart sjukhjälp, till riksförsäkringsverkets besvärsavdelning

samt därifrån till den sektion inom riksförsäkringsnämnden som har att avgöra

målet. Gäller ärendet återigen sjukhjälp, går det direkt från skaderegleringsavdelningen

till sjukhjälpsnämnden. Ärendenas föredragning i de olika nämnderna skulle

sålunda komma att ske, åtminstone huvudsakligen genom försäkringsanstaltens

försorg. Besvär sinstitutionen skulle genom en sådan anordning komma att bliva

åtminstone indirekt sammankopplad med försäkringsanstalten. Styrelsen sätter

starkt i fråga huruvida detta kan vara lämpligt. Det måste nämligen betänkas, att

riksförsäkrings- och sjukhjälpsnämndernas beslut, liksom det nuvarande försäkringsrådets,

icke skola kunna överklagas. Det är därför av största vikt att avgörandena

icke ens få skenet av någon partiskhet. Men med den betydelse föredragningen,

såsom förut papekats, har, kan det sättas i fråga om ärendena genom en

sådan ordning bliva på ett fullt tillfredsställande sätt avgjorda. Detta särskilt

som därtill kommer, att ledamotskapet i riksförsäkrings- och sjukhjälpsnämnderna

avses att bliva bisysslor. Ledamöterna kunna därigenom måhända icke alltid ägna

ärendena den ingående granskning, som kanske mången gång erfordras för ett rättvist

domslut. Styrelsen vill på sålunda anförda skäl avstyrka, att försäkringsrådet

upphör. Däremot har styrelsen intet att erinra emot att försäkringsrådet tillföres

ytterligare kompetenta krafter, så att ärendena bliva i möjligaste mån sakkunnigt

behandlade. Detta innebär emellertid intet godkännande av kommitténs uppfattning,

att ett övervägande juridiskt inslag där bör vara förhärskande, såsom t. ex.

i den av kommittén föreslagna riksförsäkringsnämndens juridiska sektion för avgörande

av i många fall rent praktiska spörsmål, i vilka det praktiska livets män

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

besitta kanske större kompetens än högt bildade, men mera teoretiskt än praktiskt

anlagda jurister.

Förslaget om karenstidens sänkning anser styrelsen hava goda skäl för sig, varför

det tillstyrkes. Emot en enbetlig sjukpenning under karenstiden bar styrelsen

heller intet att anmärka. Detsamma kan även sägas om förslaget om en 8-gradig

skala i stället för den årliga arbetsförtjänsten såsom måttstock för sjukpenning

efter karenstiden. Dock bör därvid tillses, att arbetarna genom ersättningsbeloppens

minskning icke frånbändas några nu utgående förmåner.

Yrkesinspektionen. Kommittén bar föreslagit, att yrkesinspektionen, som nu bör

under socialstyrelsen med en byråchef såsom chef, skulle ordnas såsom en avdelning

i det förut omnämnda riksförsäkringsverket. Därmed skulle, menar man, en bättre

samverkan mellan yrkesinspektionen och olycksfallsförsäkringen komma att äga

rum. Yrkesinspektörerna skulle kunna genom sin kännedom om olika yrkens farlighet

m. m. avgiva yttranden över de premier, som borde förekomma vid arbetarnas

olycksfallsförsäkring. Genom att yrkesinspektörerna finge en sådan uppgift skulle

de enligt kommitténs mening kunna bättre påverka arbetsgivarna att införa önskvärda

arbetarskyddsanordningar, då arbetsgivarna därigenom kunde vinna billigare

försäkringspremier.

Detta är måhända riktigt. Men yrkesinspektionens huvudsakliga uppgift är övervakningen

av yrkesfare- och arbetstidslagarnas m. fl. efterlevnad. Skulle yrkesinspektörerna

nu även få sig ålagt att utföra vissa kanske rätt omfattande premieoch

taxeberäkningar, samt inordnas under det påtänkta riksförsäkringsverket, kunde

det kanske hända, att försäkringssynpunkterna bleve dominerande och yrkesinspektörernas

huvudsakliga uppgifter ställda i andra planet. Kommittén anser, att så

icke skulle bliva fallet, särskilt som yrkesinspektörernas arbetsbörda synes kunna

minskas, varom utredning pågår. Innan denna utredning är slutförd förefaller

det svårt att intaga någon bestämd ståndpunkt till frågan. Starka skäl tala både

för och emot kommitténs förslag. Skulle emellertid en ändring i enlighet med förslaget

kunna genomföras, utan eftersättande av yrkesinspektionens ovannämnda

huvudsakliga uppgift, synes man icke böra motsätta sig detta. Då, som sagts, detta

ännu icke är fullt utrett, anser sig emellertid styrelsen icke böra yttra sig vare sig

i avstyrkande eller tillstyrkande riktning.

Slutligen vill styrelsen framhålla, att endast med de ändringar och med iakttagande

av de synpunkter styrelsen anfört kan statens besparingskommittés förslag

tillstyrkas.

Svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet.

Förbundsstyrelsen har tagit del av besparingskommitténs förslag, men måste

fästa uppmärksamheten på, att förslaget är av så omfattande karaktär, att det icke,

med den knappa tid som stått oss till förfogande, varit möjligt att på ett fullt tillfredsställande

sätt granska detsamma. Yårt yttrande kan givetvis icke heller ha

det värde som det varit önskvärt, just därför att tiden varit för strängt upptagen

av andra förekommande göromål. Emellertid har styrelsen ansett sig böra efterkomma

uppmaningen och avgiva yttrande om förslaget. Vad vi då först anse oss

böra framhålla är, att förslaget innehåller många värdefulla uppslag, men att det i

sitt nuvarande skick icke bör upphöjas till lag.

Kommitténs uttalande angående besparingar torde behöva granskas något och

ser man bort från statsverkets besparingar, så förefaller det som om besparingarna

s. 337 Kontrollera mot PDF

337

blevo ringa eller inga, ty det är väl icke meningen att spara på så sätt att man

flyttar över en börda från en till en annan, men detta är just vad kommittén i sitt

betänkande föreslår vad pensionstillägg och sjuklcasserörelse angår. Det av staten

lämnade bidraget till pensionstillägg skulle minskas och landstingens bidrag helt

upphöra och så skulle sjukkassorna övertaga en del av administrationen för olycksfallsanstalten

och pensioneringen. En dylik överflyttning av bördorna från stat

och landsting till enskildas axlar eller på kommunernas kan icke anses som besparing

och icke heller som en lyckligt funnen utväg att spara, ty redan nu ligga kommunernas

skattebördor så väsentligt olika, och så oerhört stora skillnader på belastning

förekomma, så att i en del kommuner tager skattebördan omkring 1/3 av skattedragarens

inkomst, då däremot i en del andra kommuner samma börda endast tager

någon procent av inkomsten. Då det redan nu ligger på detta sättet, så måste man

reagera mot varje förslag, som på ett eller annat sätt kan bidraga till att öka denna

skattebördas skiljaktighet.

I fråga om minskningen av de nu utgående pensionstilläggen må framhållas, att

dessa äro så jämmerligt små, att de icke tåla någon rubbning, om de tillnärmelsevis

skola fylla sin uppgift. Frågan om höjning av pensionsavgiften för den enskilde

kan däremot vara av den art, att den bör undersökas, men det torde väl även behöva

undersökas vad det ligger för mening uti att fondera dessa pensionsavgifter. Skulle

det icke vara lika bra att låta dessa inkomster och utgifter flyta som en årlig inkomst

och utgift och endast fondera så mycket medel, att de kurvor som kunde

uppstå kunde betalas av fondens medel. Uppbörden av pensionsavgifterna däremot

synes kommittén icke ha ägnat tillbörlig uppmärksamhet. Det må väl ända anses

som slöseri, så som vi nu ha det, att upptaga dessa små avgifter på två sätt, dels

genom kronouppbörden och dels genom kommunerna och så en massa längder, sedlar

m. m., som skola utskrivas för detta obetydliga belopp. Denna skatt eller avgift,

vilket man nu vill kalla det, bör läggas på så sätt, att avgiften uttages antingen

helt genom staten eller genom kommunen. De kronor, som skulle utebli, genom

att en del av kommunernas medlemmar icke kunde betala, äro av så liten betydelse,

att de icke kunna motivera det merarbete som förekommer och med all säkerhet

kostar avsevärda belopp. Skulle det icke i stället kunna tänkas, att kommunerna

till personer, som icke erlagt någon avgift, finge bidraga med ett större tillägg till

pensionen, det blev enklare och mindre arbete att halla reda på den saken än att

varje år gorå upp längder och ha uppbörd. Det av kommittén föreslagna uppbördssystemet

förefaller att vara omöjligt, dels torde icke arbetsgivarna gå med på ett

dylikt arrangemang och dels blir det endast trassel med de där korten eller med

betalning av eller erhållande av skillnaden. Märkessystemet torde heller icke vara

att föredraga. Det av kommittén föreslagna indrivningssystemet kommer icke att

minska skatterestantierna. För att få skatterestantierna att minskas måste vi nog

söka finna ut ett helt annat beskattningssystem. Vi skulle vilja tro, att en förenkling

är möjlig och denna bör då bli så, att endast en skatt finnes och denna skatt

skall utgå efter månadsperioder, så att skatten skulle betalas vid månadens slut

och där arbetsgivare finnes skulle denne vara skyldig att göra avdraget. Systemet

kan läggas så, att varje medborgare har en skattebok och för varje år skulle inskrivas

i denna vilken klass och vilken grupp han tillhörde, och sedan skulle i boken

finnas tabeller som visade, att om månadslönen vore så eller så stor, så skulle så

och så stort belopp betalas i skatt. Även detta system kommer att tillåta skatteskolkare,

men icke i så stor utsträckning som det nuvarande och så kommer det att

ha den fördelen att skatten betalas då inkomsten erhålles och icke som nu flera

år efter.

I fråga om sjukkassorna så torde detta förslag vara mycket svårt att förverkliga

och enligt vår mening bör det icke förverkligas, ty det endast sätter krokben för

frågans slutgiltiga ordnande. Kommittén tänker sig möjligheten att pålägga sjukkassorna

större prestationsskyldigheter och anser, att de böra övertaga sjukvård

22—252409. Bilaga till Kungl. Proposition.

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

anda upp till tre år. Detta förslag ar beaktansvärt och för de sjuka ar det av vikt

att det förverkligas, men att tänka sig att staten skall pådyvla sjukkassorna en

dylik skyldighet utan att giva motsvarande ersättning är omöjligt. Det är ju självklart,

att om en kassa för att kunna fullgöra lagens förpliktelser skall behöva öka

den individuella avgiften på sina medlemmar, så kommer den icke att bry sig om

lagen eller registreringen, utan går helt enkelt sin egen väg. Härigenom vinnes

icke en enhetlig sjukkasserörelse utan tvärtom. Skola sjukkassorna kunna åtaga

sig de i förslaget omnämnda uppgifterna, så måste de byggas upp så, att de omfatta

alla medborgare i hela landet. Först då blir det möjligt att låta kassorna

taga hand om längre sjukdomsfall och därigenom underlätta pensionsstyrelsens arbete

och så även de kortare olycksfallen av exempelvis tre månaders varaktighet,

varigenom en hel del arbete avlastas från riksförsäkringsanstalten. Arbetsgivarna

böra genom riksförsäkringsanstalten lämna understöd till sjukkassorna för de förpliktelser,

som de åtaga sig i riksförsäkringsanstaltens ställe. Lämpligt torde vara,

att lagen föreskriver exempelvis en tredjedel högre ersättning vid olycksfall än den

medlemmen åtnjuter vid sjukdomsfall. Statsbidraget skulle givetvis avvägas så,

att sjukkassorna erhöllo ersättning för den lättnad som de åstadkomme i förvaltningen

av pensions- och riksförsäkringsanstalten.

Förslaget till olycksfallsförsäkringens ordnande är av den art, att vi icke kunna

tillstyrka ett dylikt förslag. Vi anse, att de privata bolagen böra uppgå i riksförsäkringsanstalten

och därigenom vinnes samma syfte, som kommittén sökt vinna genom

bolagsform. Skulle det däremot anses vara mera praktiskt att inrätta riksförsäkringsanstaltens

styrelse på sätt som föreslagits, d. v. s. med representanter

för arbetare och arbetsgivare, så anse vi att den vägen bör prövas.

Som helhetsintryck få vi således säga, att vi icke kunna tillråda kommitténs förslag

till antagande, utan det bör genomgå väsentliga förändringar och i fråga om

uppbörd, pensionstillägg och förslaget till sjukkassferörelsens ordnande icke ens i

sitt nuvarande skick bör upptagas till prövning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Fredrika Bremerförbimdet in. fl. kviimosammansliitiiingnr.

Med anledning av statens besparingskommittés förslag angående socialförsäkringens

organisation få undertecknade föreningar i underdånighet framföra en del

synpunkter och önskemål med avseende på kvinnornas ställning inom vissa delar av

socialförsäkringen. En ytterligare anledning till denna vår framställning utgör

den omständigheten att frågan om en revidering av den allmänna pensionsförsäkringens

grunder har varit aktuell och föremål för behandling av pensionsstyrelsen

och kommittéer alltsedan lagen om denna försäkring tillkom.

Pensionsförsäkring. När nu förslag angående omarbetning av lagen om allmän

pensionsförsäkring föreligger, torde tidpunkten vara kommen att söka avlägsna den

oförmånliga särställning, som kvinnorna hittills intagit inom folkförsäkringen.

Gift kvinnas ställning. Såsom särskilt ogynnsamma framstå pensionslagens bestämmelser

angående de gifta kvinnorna. Att dessa bestämmelser tarva ändring synes

även vara pensionsstyrelsens mening, då enligt referat å sid. 186 i besparingskommitténs

betänkande styrelsen sökt finna en väg till förbättrande av förutvarande

hustrurs ställning. Såvitt av det korta referatet kan bedömas, förefaller det emellertid,

som om detta pensionsstyrelsens förslag, gående ut på beredande av högre avgiftspensioner

för änkor och frånskilda hustrur genom avdrag å mäns avgiftspensrioner,

icke skulle vara byggt på tillfredsställande principer och därför ej heller

ägnat att lämna ett gynnsamt resultat.

Ett annat tillvägagångssätt torde vara att föredraga för att vinna en förbättring

ej endast beträffande änkors och frånskilda hustrurs utan jämväl de gifta kvinnornas

ställning. För var del vilja vi förorda att liksom grundavgiften redan nu

och enligt besparingskommitténs förslag fortfarande påföres lika för alla landets

innebyggare från och med sexton till och med sextiosex års ålder, män som kvinnor,

jämväl tilläggsavgifterna påföras efter samma regel, och detta även beträffande

äkta makar. Vid beräkning av äkta makars tilläggsavgift skulle sålunda inkomsten,

oberoende av om endera eller båda makarna förtjäna densamma, fördelas med hälften

på vardera maken och följaktligen tilläggsavgiften, grundad för var och en av

makarna på hälften av den gemensamma inkomsten, påföras dem båda med lika

belopp och på för vardera maken egen debetsedel.

För att avgiftspensionen, särskilt beträffande äkta makar, skall bli av verklig

betydelse, torde i viss mån ökade pensionsavgifter icke kunna undvikas. Yi önska

emellertid framhålla vikten av att en sådan höjning företages med stor varsamhet

med hänsyn till de mindre inkomsttagarna och till önskvärdheten av att ej motverka

eller skada frivillig försäkring.

Beräkning av kvinnas avgiftspension. Lagen om pensionsförsäkring avskiljer

samtliga kvinnor i en särskild försäkringsklass med lägre förmåner än de som tillkomma

män, oaktat att kvinnorna betala samma avgifter som dessa. Vid lagens

s. 340 Kontrollera mot PDF

340

tillkomst restes från kvinnornas sida en bestämd gensaga häremot och under den

tid, som sedan dess förflutit, ha de synpunkter, som då av kvinnoföreningar samfällt

framfördes, ingalunda förlorat i styrka. Kvar står alltjämt att den enda rationella

och rättvisa grunden för en obligatorisk allmän pensionsförsäkring är full

solidaritet mellan alla försäkrade enligt principen en för alla och alla för en. Lika

litet som det är berättigat och befunnits möjligt att inom pensionsförsäkringen

uppdela manliga yrkesutövare efter deras resp. yrkens vitt skilda invaliditetsrisker

eller att skilja på befolkningen i städer och på landsbygd på grund av olikhet i

medellivslängd, lika obefogat och till sina konsekvenser orimligt är det att i anledning

av invaliditetsförhållanden och högre medellivslängd ställa kvinnorna i en

särskild försäkringsklass.

Beträffande den nu gällande procentuella skillnaden i beräkningsgrunderna för

mäns och kvinnors avgiftspensioner är denna huvudsakligen baserad på den vid

tiden för lagens utarbetande tillgängliga statistiken från svensk fattigvårdspraxis.

Den uppfattning om en större invaliditet hos kvinnor, vartill nyssnämnda statistik

gav anledning, anses sedermera ha vunnit bekräftelse genom det förhållande att

kvinnorna vid pensionslagens tillämpning visat sig bli arbetsodugliga, d. v. s. invalida

i lagens mening, väsentligt tidigare än män och i proportionsvis större antal

än dessa tillerkänts pensionstillägg. Härvid har emellertid hänsyn ej tagits till

vissa synnerligen beaktansvärda förhållanden.

När förslaget till pensionslag förelåg, framhölls från olika håll att de från fattigvårdens

område hämtade högre invaliditetssiffrorna för kvinnor till stor utsträckning

icke härrörde från verklig arbetsoförmåga utan hade sin grund i ekonomisk

invaliditet. På samma sätt spelar alltjämt kvinnors ekonomiska invaliditet

en stor roll jämväl inom pensionsförsäkringens understödsverksamhet.

Förutsättningen för att en person skall tillerkännas pensionstillägg är nämligen,

icke blott att han skall vara invalid i lagens mening, utan även att hans inkomst

icke överstiger ett visst minimibelopp. Nu är saken den, att kvinnornas arbete

inom hemmet antingen ej alls uppskattas ekonomiskt eller värderas till ett mycket

lågt belopp samt att kvinnornas yrkesarbete som regel betingar en lägre ersättning

än männens. Följden härav blir den att vid jika nedsättning i arbetsförmåga kvinnor

oftare än män bli tilldelade pensionstillägg. Till åskådliggörande härav må

följande exempel anföras. En man och en kvinna ha bada sin arbetsförmåga minskad

med två tredjedelar. Mannen förtjänar dock alltjämt i sitt yrkesarbete tillräckligt,

för att hans årsinkomst skall överstiga 425 kronor. Han förklaras, göra

skäl för full försörjning och icke vara invalid i pensionslagens mening. Kvinnan

däremot, som t. ex. utför arbete inom hemmet för vuxna barn, anses, da detta arbete

uppskattas till lågt belopp, vara i behov av pension och blir förklarad invalid.

Den låga ekonomiska värdesättning av arbete inom hemmet, som sålunda tillämpas,

står icke i överensstämmelse med den nya giftermålsbalkens uttalande (G B

5 Kap. 2 §) att verksamhet i hemmet utgör bidrag till familjens underhåll. Denna

nya värdering av hustruns arbete i hemmet synes ej heller ha observerats av besparingskommittén.

Vidare vilja vi framhålla den i detta sammanhang ej alls beaktade omständigheten

att kvinnors invaliditetsrisk i ett avsevärt antal fall sammanhänger med moderskap

och arbete såsom mödrar. Dessa riskmoment äro givetvis av den beskaffenhet

att deras ekonomiska konsekvenser böra bäras lika av män och kvinnor.

Slutligen torde böra erinras om att den förefintliga och för pensionslagens särbestämmelser

angående kvinnor åberopade skillnaden mellan mäns och kvinnors

medellivslängd alltmer tenderar mot utjämning.

Här anförda omständigheter synas oss ge stöd för vår uppfattning att den enda

rättvisa och tillfredsställande ordningen är, att hela befolkningen, män som kvinnor,

sammanföres i en riskklass och att avgiftspensionerna beräknas efter för män

och kvinnor gemensamma grunder.

s. 341 Kontrollera mot PDF

341

Moderskapsförsäkring. En av det allmänna understödd försäkringsgren, som besparingskommittén

endast helt knapphändigt berör, är moderskapsförsäkringen.

Det förutsattes endast i kommitténs betänkande att särskilt statsanslag framdeles

som hittills skall utgå till de sjukkassor, som meddela dylik försäkring. Vi hålla

emellertid före att med hänsyn till moderskapsförsäkringens stora betydelse i hygieniskt

och socialt hänseende det är en angelägenhet av största vikt att bättre förutsättningar

än de nuvarande beredas för denna försäkrings vidare utveckling.

Moderskapsförsäkring bör givetvis alltjämt förbindas med sjukförsäkring. Skulle

tidpunkten redan nu vara kommen för förberedande och genomförande av obligatorisk

sjukförsäkring, torde det vara självfallet att under sådana förhållanden moderskapsförsäkring

skulle ingå som ett likaledes obligatoriskt led i denna försäkring.

Emellertid synes det oss möjligt att jämväl inom ramen av besparingskommitténs

förslag till sjukförsäkringens ordnande bättre tillgodose moderskapsförsäkringens

utveckling. Detta kan tänkas ske på så sätt att såsom villkor för statsbidrag utgående

till sjukkassa för meddelande av sjukhjälp uppställes, att kassan med stöd av

särskilt därför utgående statsbidrag även utövar moderskapsförsäkring.

Kvinnliga sakkunniga. För den händelse att besparingskommitténs förslag angående

socialförsäkringens organisation skall underkastas överarbetning inom Kungl.

Maj :ts kansli eller eljes arbete för socialförsäkringens ordnande upptages tillåta vi

oss framställa yrkande att en eller flera i socialförsäkringsfrågor erfarna kvinnor

måtte beredas tillfälle att kontinuerligt deltaga i detta arbete.

Med stöd av vad som här anförts få undertecknade föreningar hemställa att vid

en blivande omarbetning av lagar reglerande socialförsäkring följande önskemål

måtte vinna beaktande, nämligen

dels att inom pensionsförsäkringen beräkningen av äkta makars tillläggsavgift

grundas på hälften av makarnas gemensamma inkomst och

att denna tilläggsavgift påföres vardera maken med lika belopp; samt

att avgiftspensionen beräknas efter för män och kvinnor gemensamma

grunder;

dels att moderskapsförsäkringen blir behörigen tillgodosedd antingen

genom att dylik försäkring ingår såsom led i obligatorisk sjukförsäkring

eller i händelse besparingskommitténs förslag lägges till

grund för sjukförsäkring, meddelande av moderskapsförsäkring uppställes

som vilkor för statsbidrags utgående till sjukkassa; samt

dels att en eller flera i socialförsäkringsfrågor erfarna kvinnor kallas

att deltaga i ovan berörda arbete för socialförsäkringens ordnande.

Stockholm den °j7 1925.

Underdånigst:

För Fredrika Bremer Förbundet:

LIZINKA DYRSSEN.

Ordf.

För Allmänna Valmansförbundets Centrala Kvinnoråds arbetsutskott:

Alexandra Skoglund.

För Sverges Moderata Kvinnoförbund:

Eva Fröberg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

För Svenska Kvinnors Medborgarförbund:

Ingeborg Walin.

Beda Cederborg.

För De Kvinnliga Kårsammanslutningarnas Centralråd;

Ingeborg Walin.

• Beda Cederborg.

För Svenska Kvinnornas Nationalförbund:

Bertiia Nordenson.

Ordf.

För Frisinnade Kvinnors Riksförbunds Verkställande utskott:

Ada Nilsson.

V. u:s ordf.

För Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund:

Signe Wessman.

Ordf.

För Sveriges Husmodersföreningars Riksförbund:

Agnes Palmstierna-Ingelman.

Ordf.

För Stockholms Kvinnliga Fackliga Samorganisation:

Ellen Johnson.

Sekr.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Svenska försäkringstoreningen.

Enligt Kung}. Maj :ts nådiga föreskrift har tillfälle lämnats Svenska Försäkringsföreningen

att yttra sig över det av Statens Besparingskommitté avgivna

»Betänkande med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation».

Jämlikt föreningens stadgar åligger det dess sakkunnigenämnd att å föreningens

vägnar avgiva sådant yttrande.

Nämnden vill då först beträffande den av Besparingskommittén inledningsvis

under rubriken »Grundlinjer» lämnade översikt framhålla, att man kunnat vänta

sig att med bortseende från bestående förhållanden erhålla en fullständig redogörelse

för kommitténs uppfattning av socialförsäkringens allmänna problem. I

saknad av en sådan redogörelse är det stundom svårt att följa syftet utöver detaljformerna

med kommitténs olika förslag. Som inledning till den efterföljande

granskningen av de olika huvuddelarna av Besparingskommitténs yttrande vill

nämnden för att åskådliggöra sin allmänna uppfattning rörande socialförsäkringens

uppgifter anföra följande:

När samhället avser att i form av försäkring, s. k. socialförsäkring, stödja

dem av sina medlemmar, som på grund av förvärvsförmågans allvarliga minskande

eller bortfallande hotas av ekonomiskt nödläge gäller det att, med övervägande

av de olika samhällsändamålen, därefter lämpa försäkringens organisation, omfattning

och verksamhetsform.

Visserligen skulle det, rent principiellt sett, ur den enskildes synpunkt kunna

anses, att graden av den ekonomiska invaliditeten och icke ursprunget till densamma

borde vara måttgivande för ersättningens storlek, och visserligen borde

således ersättningen för varaktig nedsättning av förvärvsförmågan bliva densamma,

vare sig den har sitt ursprung i ett olycksfall, i ett sjukdomsfall eller i ålderdomssvaghet.

Det är emellertid uppenbart, att exempelvis å ena sidan en allmän,

hela folket omfattande pensionsförsäkring icke rimligen kan syfta längre än till

åstadkommandet av ett nödtorftigt existensminimum, men att å andra sidan, där

det gäller olycksfall i arbetet för lönarbetare, det kan vara rimligt att ersättningen

bestämmes högre, varjämte ur principiell synpunkt en avvägning bör ske med

hänsyn till olycksfallsrisken inom olika yrken så att yrket självt får såsom produktionskostnad

bära motsvarande merkostnad.

Nämnden delar i övrigt kommitténs uppfattning, att man icke får endast söka

efter den mest fulländade organisationsformen utan fastmera eftersträva att med

minsta möjliga kostnad nå de olika ändamålen, ävensom att det ekonomiska lägets

tvång gäller även för samhällets verksamhet för social omvårdnad. Det är, som

kommittén framhåller, klart, att de sociala uppgifterna icke få fyllas på sådant

sätt, att hela samhällets producerande krafter försvagas.

Beträffande olika av kommittén berörda verksamhetsformer av socialförsäkringen

tillåter sig nämnden att anföra följande.

s. 344 Kontrollera mot PDF

344

Pensionsförsäkringen

liar från början förlänats formen av eu allmän, socialförsäkring, ekonomiskt baserad

på fondbildning. Den är emellertid icke någon ren försäkring utan inrymmer

som väsentlig del även sådan understödsverksamhet, vilkens uppgifter ej låta sig

skarpt avgränsa från fattigvården. Det nuvarande systemet är sålunda grundat på

dels de avgiftsbelopp, som av de därtill pliktiga erläggas, dels de pensionstillägg,

som, utgående av skattemedel, lämnas såsom bidrag av det allmänna. Besparingskommittén

har nu velat bota de av den rådande blandade verksamheten uppkommande

olägenheterna dels genom att förlägga även fattigvårdens centralorganisation

under Pensionsstyrelsen samt söka åstadkomma bättre samverkan mellan de

lokala organen, pensions- och fattigvårdsnämnderna, dels genom att reducera den

relativa betydelsen av understödsverksamlieten genom höjda avgifter och sänkta

pensionstillägg. Reduktionen av pensionstilläggen har därvid genomförts på sådant

sätt, att, om också de kvarstående pensionstilläggen allt fortfarande beteckna

en ren understödsverksamhet, det hela dock skulle klarare än för närvarande komma

att innebära försäkring.

Ehuruväl genom de av Besparingskommittén föreslagna förändringarna skulle

rådas bot för vissa olägenheter, måsto nämnden uttala allvarliga betänkligheter

i fråga om tvenne för det föreslagna systemet väsentliga punkter.

Nämnden kan sålunda icke finna, att en höjning av pensionsavgifterna i den

utsträckning, som Besparingskommittén föreslagit, är nödvändig för att uppnå

det ändamål, kommittén därmed avser, och förmenar härjämte, att en sådan höjning

skulle hava menlig återverkan på andra socialt viktiga ändamål.

Genom förslaget om höjning av pensionsavgifterna väntar kommittén, att pensionsförsäkringen

skall över hela riket kunna få samma lyckliga sociala verkan

som nu på landsbygden och övriga områden, där levnadskostnaderna iiro jämförelsevis

låga. För att nå detta ändamål är givetvis motiverat att såsom kommittén

föreslår dels höja grundavgiften, dels också skärpa avgiftsprogressionen i fråga

om inkomster, vilka i huvudsak höra hemma inom de befolkningslager, vilka behöva

ett socialt försäkringsskydd. Men då avgiftsprogressionen fortsättes till inkomster,

vilka hänföra sig till medborgare, vilka rätteligen bort lämnas helt utanför

den sociala pensioneringen men dock medtagits, för att socialförsäkringen i

dess olika former skulle bliva ett hela folket enande samhällsverk, synes den

av kommittén föreslagna höjningen av avgifterna innebära ett mycket, betänkligt

skjutande över målet. Det bör härjämte observeras, att varje höjning av pensionsavgifterna

betyder en skärpning av sådana personliga avgifter, som tillförne

i vårt land väckt mycken ovilja.

Härtill kommer, att en sådan med hänsyn till det därmed avsedda ändamålet

onödigt vittgående höjning av avgifterna skulle på ett högst betänkligt sätt förringa

de enskildas möjlighet att tillgodose andra försäkringsbehov. Redan med

nuvarande avgiftsmaximum av 33 kronor — fastställt vid en tidpunkt då ett helt

annat och lägre penningvärde än nu rådde — kan det ifrågasättas om icke vissa

befolkningslager onödigtvis tvingas att avstå från att taga försäkringar, som

bättre än den statliga pensionsförsäkringen anpassa sig efter deras speciella behov.

Genom att uppställa ett sådant onödigt hinder motverkar sålunda pensionsförsäkringen

ett med denna försäkring avsett, viktigt om ock sekundärt ändamål. Ty

ehuru pensionsförsäkringen i första hand bör avse att tillförsäkra de ekonomiskt

svagaste en värdig och så långt möjligt tillfredsställande försörjning bör den i

andra hand bilda grundvalen för en sådan påbyggnad av försäkringsskyddet, som

kan vinnas genom försäkrings tagande i privata anstalter, vilka av naturliga skäl

smidigare än en statlig anstalt kunna anpassa sig efter den enskilda samhällsklassens,

ja, den enskilde försäkringstagarens försäkringsbehov.

s. 345 Kontrollera mot PDF

345

Under åberopande av det sålunda anförda tillåter sig nämnden att avstyrka

höjning av pensionsavgifterna utöver nu gällande maximum, vilket snarare borde

sankas. Däremot finner nämnden kommitténs skäl talande, då det gäller en höjning

av grundavgiften liksom även i fråga om en skärpning av progressionen för

de lägre inkomstklasserna.

Den enda rimliga väg, på vilken en höjning av gällande maximum skulle kunna

förordas, vore, enligt nämndens mening, införandet av en bestämmelse, som rubbade

det monopol, som f. n. förefinnes. För sådant fall kunde lämpligen monopolet

bibehållas för grundavgifterna, medan det överlätes åt det enskilda initiativet

antingen att för den obligatoriska pensioneringen såsom hittills anlita statens

pensionsförsäkringsanstalt eller att genom det privata försäkringsväsendet ernå

eu försäkring, som å ena sidan fyllde det individuella behovet, men å andra sidan

kunde av pensionsstyrelsen godkännas som en betryggande ekvivalens till statsförsäkringen.

I sådant avseende hänvisar nämnden till det förslag, som Kung!.

Försäkringsinspektionen i sitt yttrande av den. 3 innevarande månad framställt

beträffande upphävandet av det monopol, som f. n. tillkommer Kungl. Pensionsstyrelsen.

Utgående från den allmänna, dock ingalunda oomtvistliga förutsättningen, att

don statliga pensionsförsäkringen måste tillämpa den enskilda försäkringens teknik

och ledas efter det ekonomiska betraktelsesätt, drager Bcsparingskommittén

den konsekvensen av sitt förslag om avgifternas höjande, att den med den nuvarande

pensionsförsäkringen förenade fondbildningen måste i motsvarande man

höjas. Kommittén beräknar sålunda, att medan pensionsförsäkringsfonden, när

nuvarande system en gång uppnått jämviktsläge, skulle utgöra 1.2 miljarder kronor,

fonden, därest kommitténs förslag blivit verklighet, skulle vid motsvarande

tidpunkt uppgå till 2.7 miljarder kronor, en siffra som snarare torde vara för låg

än för hög. Härtill lägger kommittén bl. a. den upplysningen att det i rikets

samtliga sparbanker insatta kapitalet vid 1923 års slut uppgick till 2.36 miljarder

kronor.

Det måste väcka förvåning, att icke sådana siffror som de nu anförda gjort

det för Besparingskommittén klart att dess system, åtminstone på denna punkt,

måste möta starka betänkligheter.

Lat vara att, i den mån nationalinkomsten erhåller en jämnare fördelning, ett

nationellt tvångssparande är behövligt till komplettering av det frivilliga sparandet,

så bör man förvisso vid uppställandet liksom vid skärpandet av kravet på ett

sådant tvångssparande iakttaga all den försiktighet, som betingas av hänsynen

till den invecklade och ömtåliga mekanism som samhällets ekonomiska liv utgör.

Det är att befara att den av Besparingskommittén ifrågasatta oerhörda fondbildningen

skulle komma att framkalla allvarsamma och betänkliga återverkningar

i nationalekonomiskt hänseende. Och även om de av Besparingskommittén

antydda synpunkterna läggas till grund för förvaltningen av fonden, skulle en

så mäktig fondbildning under statens förvaltning verka i hög grad hinderlig för

den ekonomiska anpassningen efter konjunkturernas växlingar och sålunda utgöra

ett utomordentligt farligt ingrepp i de ekonomiska lagarnas fria spel.

Slutligen tillåter sig nämnden framhålla, att beträffande pensionsförsäkringen

liksom beträffande all annan försäkring gäller att de organ, som kontrollera, att

pensionsrätten icke missbrukas, böra hava intresse av, att försäkringskostnaderna

begränsas. Därför finner nämnden det välbetänkt, att, såsom ålderdomsförsäkringskommittén

föreslog, l/„ av kostnaden för pensionstillägg och understöd biires

av kommunerna.

Härjämte må framhållas att därest en genomgripande omarbetning av pensionsförsäkringslagen

vidtages i syfte att ernå besparingar, så böra enligt nämndens

mening samtidigt införas anordningar för avveckling av den av Bensionsstyrelsen

bedrivna frivilliga pensionsförsäkringen. Det har nämligen visat sig.

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

att, oaktat denna försäkringsgren varit i hög grad gynnad, densamma icke kunnat

vinna någon omfattning av betydenhet. Det är också ur principiell synpunkt

förkastligt, att staten, så länge den icke är i stånd att genom den allmänna pensionsförsäkringen

bereda existensminimum åt landets alla invalider och åldringar,

skall minska sina möjligheter därtill genom att nedlägga kostnader på en för den

sociala försäkringen så främmande uppgift som den frivilliga nensionsförsäkringen.

Sjukförsäkringen.

Besparingskommittén önskar bibehålla frivilligheten inom denna gren men genomföra

sådana modifikationer, att sjukkassorna bättre än med nuvarande organisation

utvecklas till organ av betydelse även för den sociala pensions- och olycksfallsförsäkringen.

En första oundgänglig förutsättning härför vore, att de statsunderstödda,

auktoriserade sjukkassorna finge lokalt verksamhetsområde. För anknytning

till pensionsförsäkringen måste enligt Besparingskommittén kassornas

försäkringsplikt så utsträckas, att den omfattade sjukhjälp under tre år i följd.

Härvid stöter man omedelbart på en svårighet i så måtto, att många av de lokala

sjukkassorna måste väntas bliva alltför små för att kunna ekonomiskt bära upp

en sjukförsäkring av dylik omfattning. Utan att närmare inga på anordningens

innebörd anser Besparingskommittén, att denna svårighet skulle kunna lösas genom

att de lokala sjukkassorna bilda en återförsäkringskassa, i vilken de ingå

som medlemmar.

Ehuru nämnden uppskattar grundtankarna i kommittéförslaget, finner den dock

den föreslagna ordningen omotiverat stel och hinderlig för en utveckling mot ändamålsenligare

former. I fråga om frivillig försäkring synes det av alldeles särskild

vikt att giva gott utrymme åt initiativ och anpassningsförmåga, då endast

därigenom tillslutningen kan få och bibehålla så stor omfattning, att försäkringen

får verklig social betydelse. Man bör därför enligt nämndens uppfattning genom

lagbestämmelserna endast trygga, att ändamålet med försäkringen virmes, men

i övrigt lämna så stor frihet för utvecklingen som möjligt och på samma gång

undvika att onödigtvis tillintetgöra frukterna av ett redan nedlagt gott arbete

inom sjukkasserörelsen.

Ur den framförda synpunkten vill det synas nämnden tillräckligt att utöver

och med ändring av nu gällande lagföreskrifter bestämma, att endast lokala sjukkassor

skola erhålla statsbidrag, att statsbidrag skall förutsätta viss minimiprestat.

ion med avseende på ersättningstiden, t. ex. enligt Besparingskommitténs förslag,

att lokal sjukkassa icke själv skall få hålla risk för längre sjuktid än som vid

fastställande av kassans stadgar enligt tillsynsmyndighetens beprövande är förenligt

med kassans medlemsantal och ekonomiska resurser, samt att för överskjutande

risk skall ansvara sjukkassa, som blivit registrerad med rätt att bedriva

dylik försäkringsverksamhet, eller försäkringsbolag. Däremot bör åtminstone tills

vidare lämnas öppet, huruvida försäkringen obligatoriskt skall meddelas av lokalkassan

under återförsäkring hos eller samförsäkring med annan försäkringsinrättning

eller må alternativt kunna meddelas av rikssjukkassa, som i sin tur träffat

avtal med vederbörande lokalkassa om samarbete.

Den under alla förhållanden vanskliga överflyttningen av försäkrade, som ändrat

boningsort, från en lokal sjukkassa till en annan, blir, sa långt ske kan, på

detta sätt underlättad. Ty helt säkert skall den levande, fria verksamheten förmå

att utfinna anordningar, vilka äro i hög grad överlägsna vilken som helst anordning,

som regleras genom eu stel lagföreskrift.

Även med avseende på sjukkontrollen bör man enligt nämndens mening lämna

full frihet för två försäkringsinrättningar, som samarbeta, att ordna denna angelägenhet.

Från erfarenheten, att en lokal sjukkassa med ringa medlemsantal be
-

s. 347 Kontrollera mot PDF

347

sitter en given överlägsenhet, då det gäller sjukkontroll av kortvariga, övergående

fall, får man nämligen icke obetingat draga slutsatsen, att varje lokal sjukkassa

också på bästa sätt kan förrätta ett sådant uppdrag, och än mindre berättigande

får en dylik slutsats, då det gäller de livsvariga eller eljest långvariga

sjukdomsfallen. Av samma anledning förefaller det nämnden, som om Besparingskommittén

överskattat betydelsen av de lokala sjukkassorna, ej mindre då

det gällt reglering av sjukpenning inom olycksfallsförsäkringen än även som kontrollerande

organ för pensionsförsäkringen.

Till sist vill nämnden icke underlåta att rikta uppmärksamheten på, att Försäkringsinspektionen

i sitt ovannämnda yttrande över Besparingskommitténs förslag

framkommit med ett förslag att utbygga den allmänna pensionsförsäkringen

med en obligatorisk sjukförsäkring, som tager sikte uteslutande på de långvariga

sjukdomsfallen. Detta Försäkringsinspektionens förslag synes nämnden vara väl

värt att taga fasta på. Därav bleve emellertid en nödvändig konsekvens, att den

frivilliga sociala sjukförsäkringen finge organiseras på ett delvis avvikande sätt

mot, vad kommittén föreslagit, något, som nämnden dock icke ansett sig böra i

frågans nuvarande läge ingå på.

Olycksfallsförsäkringen.

Med avseende på denna försäkringsform synes det nämnden, att Besparingskommittén

icke med tillräcklig skärpa fasthåller vid den olikhet i grundprinciperna,

som karakteriserar olycksfallsförsäkringen till skillnad från övriga soeialförsäkringsgrenar.

Såsom nämnden redan inledningsvis framhållit, framträder

för de försäkrade själva behovet av försäkringsskydd näppeligen mera tvingande

eller i övrigt olikartat i fråga om olycksfall i arbetet än i fråga om vare sig

olycksfall utom arbetet eller av sjukdom framkallad övergående eller bestående

arbetsoförmåga. Att den sociala olycksfallsförsäkringen icke minst med avseende

på ersättningsbeloppens storlek gives en särställning, motiveras uteslutande därav,

att de direkta kostnaderna och förlusten av samhällelig arbetskraft, som betingas

av olycksfall i arbetet, böra i full utsträckning ekonomiskt bäras av vederbörande industri-

eller näringsföretag samt att dessa kostnader böra läggas och fördelas på sådant

sätt, att varje enskilt företag får ett direkt påtagligt intresse av effektiva

skyddsanordningar och sådan organisation av driften, att olycksfallsrisken reduceras

till det minsta möjliga. Alldeles samma synpunkter äga tillämpning även på sjukdom,

som ådrages under eller genom arbetet, men praktiska hänsyn hava hittills

nödgat till att begränsa lagens omfattning till olycksfallen.

Då man i syfte att nedbringa kostnaderna överväger möjligheten av en reform

av den nu gällande olycksfallsförsäkringslagen, måste man omsorgsfullt vaka över,

att avvikelse icke sker från den grundläggande tankegången. Skall ett enskilt

företag eller en hel näringsgrupp kunna bevara sitt direkta ekonomiska intresse

av att hålla olycksfallsfrekvensen nere, så blir det oundgängligt, att en vittgående

och av arbetsgivarne själva påverkbar premiedifferentiering bibehålies. Ett

sådant intresse hos företagarna är för närvarande tryggat genom konkurrensen,

men skulle i huvudsak försvinna, om olycksfallsförsäkringen monopoliserades, monopolet

må organiseras statligt eller, såsom kommittén föreslår, efter mönster av

ett enskilt företag av bolagstyp. Det förefaller nämnden verklighetsfrämmande

att förlita sig på, att bestämmelsen om premiedifferentiering efter statistiska

grunder och statligt övervakande genom yrkesinspektionen av förefintliga skyddsåtgärder

skulle kunna giva företagen ens tillnärmelsevis lika stort intresse för

olyeksfallsfrekvensens nedbringande som möjligheten att vid en förment orättvis

premiepolitik från monopolanstaltens sida kunna taga försäkringsverksamheten i

egna händer. Därtill kommer, att, då en grupp av företag själva organisera sitt

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

försäkringsbolag, de på många sätt få intresse av att beträffande avgiftsuppbörden

och skaderegleringarna göra sitt försäkringsbolag arbetsbesparande tjänster, något,

som praktiskt taget är uteslutet, då försäkringen handhaves av en stor monopolanstalt,

som oundvikligen, även om bolagsformen tillämpas, måste erhålla en byråkratisk

organisation.

Att överhuvud tanken på en monopolanstalt framkommit, torde bero därpå, att

den sociala olycksfallsförsäkringen redan nu, med frångående av dess principiella

ändamål, utsträckts till områden, där olycksfallen i arbetet knappast förete någon

som helst egenkaraktär, som ur samhällelig synpunkt skiljer dem från andra olycksfall

eller sjukdomsfall. Hit höra dels de stora grupperna, som icke besitta någon

utpräglad yrkesfarerisk, såsom kontorspersonal och mycken annan förvaltningspersonal,

dels hemmens och de mindre jordbrukens arbetskraft. Tyvärr är man

numera till en viss grad bunden av redan lagfästa, på formella grunder, utan tillräckliga

realskäl införda generaliseringar, vilka få sin historiska förklaring dels

därutinnan, att de olika socialförsäkringsgrenarna icke fått sin lösning i ett sammanhang

utan var för sig, dels därutinnan, att man som mal ställt att avägabringa

en socialförsäkring, som kunnat betecknas såsom allmän. Het blir därför vanskligt

att korrigera avvikelserna från de grundläggande synpunkter, som giva olycksfallsförsäkringen

en särställning inom den sociala försäkringen, annat än i samband

med obligatorisk sjukförsäkring och en sådan reform av pensionsförsäkringen,

att den till sin effektivitet blir i någon mån likställd med olycksfallsförsäkringen.

Man får tillsvidare, såsom ock varit Besparingskommitténs utgångspunkt, i huvudsak

nöja sig med en reform till nedbringande av förvaltningskostnaderna. Därvid

synes den enda fullt rationella utvägen vara att beträffande t. ex. hemmets arbetskrafter

slopa alla försäkringsavgifter och låta kostnaden bestridas av skattemedel,

varigenom Riksförsälcringsanstaltens uppgift inom ifrågavarande område bleve reducerad

till den skadereglerande verksamheten. Kontors- och förvaltningspersonal

utan påvisbar yrkesrisk skulle utan avsaknad för någon part redan nu, utan att

avvakta en eventuell, senare företagen genomgripande reform av hela socialförsäkringsväsendet,

kunna ställas utanför olycksfallsförsäkringslagen. Prövas emellertid

införandet av ett dylikt undantag i lagen kunna medföra osäkerhet vid tillämpningen,

kan det knappast möta ekonomiska betänkligheter att även för denna

grupp bibehålla ersättningsplikt utan avgiftsdebitering.

Med avseende på Besparingskommitténs förslag till ändring av själva ersättningsbestämmelserna

för inträffat olycksfall i arbete må nämnas, att den föreslagna

ändringen av sjukpenningens belopp synes nämnden vara väl motiverad,

medan nämnden däremot icke kan finna, att bärande skäl anförts för karenstidens

förkortning från 35 till 14 dagar.

Nämnden anser sig slutligen böra instämma i den av Besparingskommittén uttalade

uppfattningen, att de avgifter, som arbetsgivare betala, böra inrymma tillräckligt

omkostnadstillägg att svara mot alla på försäkringarna fallande utgifter,

således även för besvärsinstitutionerna. Statens kostnader för den sociala olycksfallsförsäkringen

böra med andra ord inskränkas till utgifter, som drabba staten

i egenskap av arbetsgivare, eller belöpa på försäkringar, vilka jämlikt lagen skola

komma att bekostas av skattemedel.

IOHSTEDT STHM 192U

26005d

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

8 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (8)

8 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:346 Riksdagens skrivelse Nr 346 s. 1 i texten
  2. Rskr. 1926:351 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 111 angående anslag till r iksför säkringsanstalten m. m. s. 11 i texten
  3. Rskr. 1926:352 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition nr 221 angående överförande till indragningsstat av ordinarie befattningshavare hos lifförsäk s. 13 i texten
  4. 2SärU 1926:7 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 111 angående anslag till riksförsäkringsanstalten m. m. jämte i ärendet väckta motioner. s. 2 i texten
  5. BevU 1926:51 Betänkande, i anledning av viss del av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 s. 1 i texten

Visa alla 8