Angående ändrad lydelse av rubrikerna 159 och 160 för oraffinerat socker i gällande tulltaxa
11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1926:13, Angående ändrad lydelse av rubrikerna 159 och 160 för oraffinerat socker i gällande tulltaxa
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 13.
1
Nr 13.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ändrad lydelse av
rubrikerna 159 och 160 för oraffinerat socker i gällande tulltaxa;
given Stockholms slott den 31 december 1925.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bi
falla det förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 december 1925.
Närvarande:
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson,
Wigforss, Möller, Levinson.
Chefen för finansdepartementet statsrådet Wigforss anför:
Jag ber härmed få till behandling anmäla frågan om ändring av tulltaxans
bestämmelser angående oraffinerat socker.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 10 höft. (Nr 13.)
1
Gällande bestämmelser
angående
grunden för
beräkning av
tullen d
socker.
Generaltullstyrelsen,
s
skrivelse den
4 mars 1925.
2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 13.
Nu gällande tulltaxa upptager följande tre rubriker för socker:
Kvantitet
för tull-
Tullsats
beräkningen
t It
Kronor
öre
Socker:
158
raffinerat, alla slag, såsom topp-, kandi- och kak-
samt krossat eller pulverisera! ........................
oraffinerat:
1 kg.
—
10
159
till färgen icke mörkare än nr 18 av den i
världshandeln gällande holländska standard,
varå genom generaltullstyrelsens försorg
normalprov hållas tullförvaltningarna till- handa................................................................
1 kg.
_
10
160
till färgen mörkare än nämnda standard-
nummer, även om varan inkommer i upp- löst eller flytande tillstånd ............................
1 kg.
—
07
Denna uppdelning på rubriker av varuartikeln socker infördes i tulltaxan
från och med år 1861 och har alltsedan dess bibehållits oförändrad. I fråga
om lämpligheten av denna uppdelning uttalade 1906 års tulltaxekommitté
följande:
»Det kan med skäl ifrågasättas, huruvida nuvarande uppdelning av artikeln
socker i taxan är tillfredsställande. Uppdelningen i oraffinerat och
raffinerat har redan tidigare givit anledning till erinringar. Här må ytterligare
framhållas, att särskiljandet enligt gällande föreskrifter av de olika
slagen av den oraffinerade varan är ganska vanskligt. De föreskrivna normalproven
utgöras nämligen av rörsocker, vilket vid provets renhetsgrad
företer gråaktig färgton, under det att betsocker av motsvarande renhet
stöter i gult, varigenom jämförelsen försvåras. Dessutom lärer möjlighet
till missbruk genom färgning av socker icke vara utesluten. Andra och
säkrare sätt att bestämma en lämplig gräns mellan de renare och värdefullare
sockerslagen, å ena sidan, samt de mindre rena och billigare, å den
andra, lära finnas, om även de bereda svårigheter vid tillämpningen.»
Kommittén fann emellertid, att det icke läte sig göra att med annan indelning
komma till fullt samma resultat som den bestående medförde och
då riksdagen helt kort före ifrågavarande tidpunkt reglerat förhållandet
mellan tull och skatt å socker samt därvid bibehållit dittillsvarande uppdelning
i taxan av de olika sockerslagen, ansåg kommittén sig icke böra
ifrågasätta ändring däri.
I skrivelse den 4 mars 1925 har generaltullstyrelsen gjort framställning
om ändring av bestämmelserna angående tullbeskattningen av oraffinerat
socker.
Härvid har styrelsen till en början anfört följande.
Även om det i vissa fall kunnat vara vanskligt att verkställa tullbehandling
av råsocker enligt nuvarande bestämmelser, då ett parti dylikt socker
ofta nog icke företedde samma färgton allt igenom — vissa delar av partiet
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 13.
kunde exempelvis hava varit utsatta för ljusets inverkan och därigenom
erhållit en ljusare färgton än övriga delar — torde man dock kunna säga,
att tillämpningen av nu gällande tulltaxebestämmelser i fråga om råsocker
icke varit förenad med några mera betydande svårigheter allt intill senaste
tiden. Den import av råsocker, som förekommit, hade nämligen huvudsakligen
utgjorts av kolonialsocker av eu med de holländska standardproven
jämförbar färgton. För övrigt hade införseln av socker på senare tiden allt
''intill de sista åren i allmänhet varit, jämförelsevis obetydlig, enär landets
behov av varan i stort sett kunnat fyllas genom den inhemska produktionen.
Under december 1924 och januari 1925 hade emellertid förekommit införsel
av betydande partier betråsocker från Tyskland. Frågan om rätta
tullbehandlingen av vissa utav dessa sockerpartier, med en sammanlagd vikt
av omkring 2,500,000 kilogram, hade av de lokala tullmyndigheterna hänskjutits
till generaltullstyrelsens avgörande, varvid tullförvaltningarna framhållit,
att de funnit det vara ytterst svårt att fastställa, huruvida sockret
borde’ anses vara mörkare än nr 18 av den i världshandeln gällande holländska
standard. Sedan yttrande inhämtats från föreståndaren för Kristianstads
kemiska station, fil. doktor C. G. A. von Scliéele, hade styrelsen
ansett sig icke kunna underlåta att med nuvarande tulltaxebestämmelser,
vilka icke förutsatte något hänsynstagande vid tarifferingen till råsockrets
raffinöringsvärde, hänföra samtliga de betråsockerpartier, vilkas tullbehaudling
underställts styrelsens prövning, till rubrik 159, ehuru sockret i stort
sett torde varit av lägre kvalitet än det oraffinerade kolonialsocker, som hänfördes
till samma rubrik.
Genom den import av betråsocker, som sålunda förekommit, hade frågan
om ändring av gällande grunder för beräkning av tullen a råsocker åter
blivit aktuell.
I sitt berörda yttrande hade doktor von Scliéele framhållit, att en förtullning
efter färgen hos råsocker enligt nu gällande bestämmelser innebure eu
betydande godtycklighet. Även om färgnyansen å socker kunde exakt fastställas,
syntes denna norm för förtullningen vara mindre lämplig, enär
färgen ingalunda utgjorde ett tillförlitligt uttryck för sockrets renhet. Ett
fullt exakt uttryck härför hade man däremot i den genom polarisation funna
procenthalten rent socker, och erfarenheten hade även visat, att i länder, där
import av betråsocker blivit aktuell, mängden polariserat socker lagts till
grund för förtullningen. Under sådana förhållanden syntes knappast någon
tvekan kunna råda därom, att eu ändring av nu gällande bestämmelser
rörande förtullning av socker borde komma till stånd och att polarisationsprocenten
socker borde läggas till grund härför.
Generaltullstyrelsen har härefter meddelat, att styrelsen från Svenska
sockerfabriksaktiebolaget mottagit en promemoria beträffande tullbehandlingen
av socker vari bland annat påpekats, att de holländska standardproven
ursprungligen fastställts för användning vid handeln med kolonialsocker
och varit i bruk, innan den europeiska betsockerindustrien vuxit fram
till en faktor på världsmarknaden, att kolonialsockret vore till sin färg betydligt
mörkare än betråsocker av motsvarande raffineringsvärde, vartill
komme att de båda sockersorternas färg ginge i helt olika nyanser, att
kolonialsockret vore brungrått, under det att betråsoekret hade eu mera klar
brungul färg, samt att vid jämförelse mellan betråsocker och de holländska
standardproven därför uppstode svårigheter att bedöma ljushetsgraden hos
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 13.
två färgsammansättningar som bestode av olika grundfärger, vartill komme
att de holländska standardproven icke vore till färgen konstanta vid förvaring
under längre tid.
I promemorian hade vidare, yttrar generaltullstyrelsen, framhållits, hurusom
tullagstiftningens ursprungliga syftemål otvivelaktigt varit att genom
färgbestämmelsen uppåt begränsa råsockrets värde med hänsyn till raffineringsutbytet.
Som emellertid den nutida sockertekniken hade i sin hand att
genom kemiska medel bleka sockrets färg, utan att därför raffineringsvärdet
höjdes, men varigenom sockret för ögat såge ut att vara av högre kvalitet,
vore en viss ljushetsgrad numera icke utslagsgivande för sockrets raffineringsvärde.
Slutligen hade i promemorian hänvisats till att man i såväl England
som Danmark frångått den holländska standarden som grundval för
tullsatsernas bestämmande och i stället övergått till att låta råsockrets halt
av kemiskt rent socker (polarisationssockerhalten) utgöra underlag för tullbehandlingen.
Under erinran att frågan om möjligheten av att lägga den genom polarisation
utrönta procenthalten socker till grund för beräkningen av tullen
dryftats redan före tillkomsten av nuvarande tulltaxebestämmelser har generaltullstyrelsen
vidare anfört i huvudsak följande.
Anledningen till att man hittills icke företagit eu uppdelning av råsocker
i tulltaxan efter polarisationsprocenten syntes i främsta rummet hava varit
den, att sockerhalten med tidigare till buds stående hjälpmedel icke kunnat
med tillräcklig noggrannhet bestämmas och att den för utrönande av sockerhalten
erforderliga analysen, vilken icke kunnat av tullförvaltningarna verkställas,
skulle hava medfört tidsutdräkt med därav föranledda hinder för
importrörelsen.
Numera syntes några svårigheter av teknisk natur icke kunna anses utgöra
hinder för en övergång till bestämmelser om tullens beräknande efter sockerhalten.
Medelst moderna instrument vore det nämligen möjligt att företaga
mera exakta bestämningar av sockerhalten än tidigare kunnat ske och de
erforderliga undersökningarna kunde nu verkställas av tullverket å dess
huvudlaboratorium. Föreståndaren för detta laboratorium hade även i en
upprättad promemoria i frågan uttalat sig för en ändring av nuvarande
tulltaxebestämmelserna i förut angiven riktning. I denna promemoria hade
vidare framhållits, att råsocker ofta inkomme i så stora partier, att lossning
och vågning därav toge lång tid i anspråk. Under denna tid kunde undersökning
av prov å varan hinna verkställas, varför tullbehandlingen icke
syntes behöva vålla någon större tidsutdräkt. Undersökningarna vore heller
icke allt för tidsödande och behövde, enligt vad under hand meddelats, i
varje fall icke draga längre tid än en dag. För övrigt funnes alltid möjlighet
att mot ställande av säkerhet för tullavgiften kunna få disponera ett
inkommet parti, innan tull behandlingen därav blivit slutförd.
För egen del funne generaltullstyrelsen en ändring av nuvarande bestämmelser
angående tullbehandlingen av oraffinerat socker vara nödvändig för
tullbeskattningen av denna vara efter rationella grunder. De sakkunniga,
från vilka uttalanden i frågan förelåge, vore samtliga av den uppfattningen,
att ändringen beträffande grunden för tullbeskattningen borde innebära en
övergång från färgbedömning enligt standardprov till utrönande genom
polarisation av procenthalt socker.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 13.
o
Vid ändring av förenämnda tulltaxerubriker 159 och 160 i nu angiven
riktning vore det uppenbarligen förenat med stora svårigheter att bestämma,
vilken polarisationsprocent som borde uppställas som gräns mellan de båda
kategorierna av råsocker för att i tullbeskattningsavseende uppnå ett resultat,
som så nära som möjligt överensstämde med det, som nuvarande bestämmelser
medförde. Såsom framhållits vore nämligen färgen icke ett
tillförlitligt uttryck för sockerhalten, vilken kunde variera rätt avsevärt
inom ett och samma nummer av de holländska standardproven. Doktor
von Schéele hade i sitt yttrande angivit 98 procent såsom den lämpliga
gränsen, och det ville även synas, som om en gräns vid denna procentsats
i stort sett skulle komma att motsvara den nuvarande indelningen efter
färgen. Såsom skäl att välja denna procentsats kunde vidare anföras, att
vissa främmande länder i sina tulltariffer upptagit densamma såsom gräns
mot det högst tullbeskattade sockret.
Av en inom generaltullstyrelsens statistiska avdelning upprättad tablå
över införseln till Sverige av råsocker under åren 1913, 1914, 1922, 1923
och 1924 framginge dels att någon större import av råsocker förekommit
endast under de två sistnämnda åren, dels ock att i det närmaste allt det
rörsocker, som under samma år införts, blivit tullbehandla!, enligt rubrik
159, d. v. s. varit till färgen icke mörkare än nr 18. Från Svenska sockerfabriksaktiebolaget,
som infört detta socker, hade inhämtats, att varan utgjorts
av s. k. vitt (tvättat) javasocker med en högre polarisationsprocent
än 99, vilket, enligt vad som uppgivits, med hänsyn till den maskinella
utrustningen i de svenska raffinaderierna vore mera lämpligt att använda
än annat kolonialsocker. I fråga om tullbehandlingen av detta vita javasocker
skulle de ifrågasatta nya tulltaxebestämmelserna sålunda icke innebära
någon ändring.
Beträffande betråsoekret däremot syntes den ifrågasatta omläggningen av
grunden för beräkningen av tullen komma att medföra den förändringen,
att en stor del av det socker, som man enligt nuvarande bestämmelser icke
kunde underlåta att belägga med en tull av 10 öre för kilogram, bleve hänförlig
till tulltaxerubrik 160 med tull av endast 7 öre för kilogram. Emellertid
skulle denna förändring endast kunna anses innebära en rättvisare
tullbeskattning av betråsoeker än den som föranleddes av de nuvarande
tulltaxebestämmelserna. Såvitt styrelsen kunde bedöma, torde det nämligen
sakligt sett icke vara motiverat att till rubrik 159 hänföra sådant betsocker,
som på senare tiden förekommit till import.
Beträffande frågan huruvida man icke vid övergång till nya grunder för
beräkningen av tullen å socker rätteligen borde frångå tulltaxans nuvarande
uppdelning i raffinerat och oraffinerat socker, funne styrelsen vissa skäl
tala för ett bibehållande av denna uppdelning. Det funnes nämligen raffinerade
sockerprodukter, vilkas polarisationsprocent läge under 98 och vilka
till utseendet mera överensstämde med råsocker än med raffinerad vara,
men som dock på grund av sitt relativt höga värde — särskilt på grund
av den genom raffineringen uppkomna bättre smaken än å råsocker — lätteligen
borde hänföras till de slag av socker, som draga en tull av 10 öre
för kilogram. En dylik sockerkvalitet, benämnd Brun bastard, som funne
användning inom konfektindustrien, hade enligt uppgift befunnits polarisera
endast 92 procent. Härjämte hade man, såsom doktor von Schéele även påpekat,
att taga hänsyn till förekommande s. k. torrsiraper, av vilka en del,
trots lägre polarisation än 98 procent, beroende bland annat på förekomsten
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 13.
i desamma av invertsocker, otvivelaktigt syntes böra tullbehandla^ såsom
raffinerat socker.
Då doktor von Schéele i sitt förberörda yttrande framhållit, att mängden
polariserat socker påverkades av såväl vatten- som askhalt, av vilka det
syntes tänkbart att särskilt den förra avsiktligt kunde höjas i och för
sänkning av polarisationen, hade styrelsen i anledning härav tagit i övervägande,
huruvida ej polarisationsprocenten socker borde hänföras till torrsubstansen
och sålunda sockerhalten per torrsubstans utgöra normen för
förtullningen. Som emellertid detta i ej ringa mån skulle komplicera de
erforderliga undersökningarna av varan och anledning icke torde förefinnas
antaga, att vederbörande skulle söka ernå en förmån i tullbeskattningshänseende
genom tillförande av eu onaturligt hög vattenhalt samt, såvitt styrelsen
kunnat finna av de uppgifter, som förelåge beträffande beräkningen
av polarisationsprocenten i de främmande länder, där denna förekomme såsom
grund för beräkningen av tullen, någon hänsyn icke tagits till vattenoch
askhalten, skulle man, åtminstone tillsvidare, även hos oss kunna bortse
därifrån. Härvid skulle möjligen kunna anmärkas, att sockerhalten i sockerlösningar,
sirap och sirapsblandningar enligt föreskrift i anmärkningarna
till tulltaxerubrikerna 160 och 161 skulle beräknas å torrsubstansen. .Emellertid
syntes man hava större anledning att taga hänsyn till vattenhalten
beträffande nämnda varuslag än i fråga om socker, då vattenhalten i sockerlösningar,
sirap och sirapsblandningar vore mycket större och mera växlande
än vattenhalten i socker.
Vidare skulle kunna ifrågasättas, huruvida någon sådan kvalitetsskillnad
vore rådande mellan rör- och betsocker, att införandet av polarisationsprocenten
såsom gemensam norm för tullberäkningen skulle på något sätt
gynna importen av det ena slaget av socker på det andras bekostnad.
Enligt vad från sakkunnigt håll meddelats, vore emellertid så icke förhållandet.
För tillämpningen av de ifrågasatta nya tulltaxebestämmelserna erfordrades
givetvis vissa föreskrifter angående metoden för utrönande av polarisationsprocenten.
Något förslag till dylika föreskrifter hade styrelsen icke
utarbetat, men förväntade styrelsen, att om dess hemställan angående ändring
i tulltaxan vunne beaktande, styrelsen komme att erhålla uppdrag att efter
samråd med sakkunniga uppgöra dylikt förslag.
På grund av vad sålunda anförts har generaltullstyrelsen hemställt, att
Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga förslag därom, att tulltaxerubrikerna
159 och 160 måtte erhålla följande ändrade lydelse:
Kvantitet
för tull-
Tullsats
beräkningen
Kronor
öre
Socker:
oraffinerat:
10
159
polariserande mer än 98 procent .......
............ 1 kg.
—
160
polariserande högst 98 procent ...........
............ 1 kg.
—
07
Anm. 1. — — — — — — - — — —
Anm. 2. — — — — — — — — — —
Kungl. Maj:ts proposition Nr 13. 7
I en (len 17 mars 1925 dagteeknad skrift har sedermera Svenska sockerfabriksaktiebolaget
gjort framställning i syfte att de av generaltullstyrelsen
föreslagna ändringarna måtte vinna tillämpning å allt av bolaget under tiden
november 1924—januari 1925 infört socker.
Generaltullstyrelsen bar i bäröver den 3 april 1925 avgivet infordrat utlåtande
anfört att, förutom berörda i styrelsens skrivelse den 4 mars 1925
omnämnda, till Svenska sockerfabriksakt.iebolaget inkomna partier råsocker
med en sammanlagd vikt av omkring 2,500 ton, eller närmare bestämt
2,476,370 kilogram, en avsevärd import av ljusare råsocker ägt rum över
Stockholm och Landskrona. Dessutom hade tullförvaltningen i Malmö,
sedan densamma erhållit kännedom om styrelsens beslut i fråga om det
socker, vars tullbehandling underställts styrelsens prövning, beträffande vid
föregående tullbehandling till tulltaxerubriken 160 hänfört socker av med
det föregående lika färg och med en vikt av 4,046,401 kilogram ansett sig
böra efterdebitera skillnaden mellan den högre och den lägre tullen. Den
av Svenska sockerfabriksaktiebolaget införda sammanlagda kvantitet råsocker,
för vilken den högre tullsatsen enligt rubrik 159 sålunda tillämpats, utgjorde
enligt från tullförvaltningarna inhämtade upplysningar:
infört över Stockholm .................... 2,792,712 kilogram
» » Malmö............................ 5,881,897 »
» » Landskrona.................... 4,500,655 »
eller tillsammans 13,175,264 kilogram.
Härefter har styrelsen anfört i huvudsak följande:
Styrelsen hade genom infordrande — i och för undersökning av polarisationsprocenten
— av prov å de partier, vilka sålunda belagts med den högre
tullen, sökt möjliggöra deras tariffering efter ändrad beräkningsgrund, därest
riksdagen vid ett eventuellt beslut i den riktning, styrelsen föreslagit, skulle
anse sig böra giva detsamma retroaktiv verkan. De prov, som dittills inkommit
och undersökts, hade i likhet med föregående polariserat mindre än
98 procent, och det vore ej heller anledning antaga, att de undersökningar,
som ännu ej medhunnits, komme att utvisa högre polarisationsprocent. Då
sålunda av allt att döma även det socker, som underkastats den högre tullsatsen,
polariserade mindre än 98 procent, skulle för socker av denna kvalitet
enligt det av styrelsen framställda förslaget den lägre tullsatsen komma att
tillämpas, vilket med hänsyn till varans kvalitet finge anses berättigat.
Någon saklig invändning kunde sålunda icke göras mot bolagets hemställan
om retroaktiv tillämpning av ett eventuellt beslut angående ändring av
bestämmelserna om tullbeskattning av oraffinerat socker i av generaltullstyrelsen
föreslagen riktning. Visserligen hade, såvitt för styrelsen vore bekant,
hittills icke förekommit exempel på att en ändring i liberalare riktning
av tulltaxans bestämmelser fått retroaktiv verkan. Däremot hade i
vissa fall en lagstiftning i motsatt riktning åtföljts av beslut om efterbeskattning.
Så hade exempelvis varit förhållandet beträffande kaffe och bensin.
Erkännas måste emellertid, att omständigheterna i det nu föreliggande
Framställning
om retroaktiv
tiUlämpnxng
av
de ifrågasatta
i n äring orna i
tulltaxan.
GeaeraltuUstyrelsens
utlåtande
den
3 april 1925.
8
KungI. Muj:ts proposition Nr 13.
fallet vore tämligen enastående cell att en fördyring av eu sådan allmän
förbrukningsartikel som socker kunde vara ägnad att ingiva betänkligheter.
Kommerskollegii
utlåtande den
15 april 1925.
Kommerskollegium, som den 15 april 1925 avgivit infordrat utlåtande i
ärendet, har därvid anfört:
Yad beträffade det av generaltullstyrelsen väckta förslaget rörande sådan
ändring av grunden för tullbeskattning av oraffinerat socker, att i stället för
nu tillämpad färgbedömning enligt s. k. holländska standardnummer skulle
träda utrönande genom polarisation av procenthalten socker i importvaran,
funne kollegium, lika med generaltullstyrelsen, att eu sådan ändring vore
nödvändig för att tullbehandlingen av socker skulle kunna försiggå efter
fullt rationella grunder, något som blivit så mycket viktigare sedan till vårt
land på grund av omständigheterna börjat införas betydande mängder oraffinerat
betsocker. Sistnämnda slag av socker kunde, enligt vad den av generaltullstyrelsen
förebragta utredningen otvetydigt gåve vid handen, icke till
sin renhetsgrad med säkerhet bedömas efter de holländska, för rörsocker uppgjorda
standardfärgprov, som vore föreskrivna till användning i tulltaxerubrikerna
159—160. I själva verket hade det förhållande att bedömandet
av sockers tullpliktighet tidigare skett efter färgmetoden flerstädes utomlands
föranlett avsiktlig färgning av i och för sig högvärdig sockervara, för att
densamma skulle draga lägre tull vid införsel i något visst konsumtionsland,
vars tulltaxa föreskreve användande av de holländska standardproven.
De flesta sockerimporterande länder i Europa hade ock övergivit färgmetoden
såsom tullkontroll och i stället övergått till den exaktare polarisationsmetoden,
som med nutidens analytiska hjälpmedel icke erbjöde några
svårigheter. Kollegium hade icke heller något att erinra mot det av generaltullstyrelsen
föreslagna gränsvärdet av högst 98 procent sockerhalt för
orafflnerat socker dragande den lägre tullsatsen, 7 öre för kilogram, liksom
ej heller mot den av styrelsen föreslagna omredigering av tulltaxerubrikerna
159 och 160. Vidkommande Svenska sockerfabriksaktiebolagets framställning
om åtgärder för att vissa av bolaget redan importerade mängder orafflnerat
betsocker, sammanlagt 13,175,264 kilogram, skulle få tullbehandlas enligt
den av generaltullstyrelsen föreslagna nya beräkningsgrunden, ville kommerskollegium
med hänsyn till de säregna omständigheter, som vore förenade
med ifrågavarande tullbehandlingsärende, ansluta sig till den av generaltullstyrelsen
gjorda hemställan om bifall till sökandebolagets framställning.
uttalande av Kommerskollegium har sedermera med skrivelse den 20 april 1925 överlämnat
en till kollegium ställd skrift, däri Mellersta Sveriges sockerfabrikssocke?fabrik*-
aktiebolag uttalat, att en ändring av nuvarande bestämmelser för förtullning
aktiebolag. av råsocker Vore både önskvärd och nödvändig samt att det föreslagna beräkningssättet
efter viss polarisation å råsocker vore lämpligt.
Tillkallande
av sak
-
Genom beslut den 8 maj 1925 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet
att tillkalla två sakkunniga personer för att inom departementet
biträda vid ifrågavarande ärendes beredning; och har jag med stöd av detta
bemyndigande såsom sakkunniga tillkallat direktören i Svenska sockerfabriksaktiebolaget
C. F. Tranchell och hemmansägaren Axel Pehrsson i
Bramstorp.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 13.
9
Med skrivelse den 30 oktober 1925 hava de sakkunniga överlämnat ytt- De
rande i ämnet. Efter att hava framhållit att redan sedan mitten av förra
frände.
århundradet ett önskemål gjort sig gällande från den kemiska sakkunskapens
sida att kunna draga gränsen mellan de båda i tulltaxerubrikerna 159
och 160 angivna kategorierna råsocker efter sockrets kemiska värde men att
denna vetenskaps bristande resurser hindrat detta önskemåls förverkligande,
hava de sakkunniga vidare anfört följande.
Detta hinder hade numera bortfallit, och sockrets polarisation lämnade eu
möjlighet till långt ändamålsenligare gränsbestämning än färgen enligt liollländsk
standard. De sakkunniga ansäge sig därför utan tvekan kunna förorda,
att sockrets polarisation bleve avgörande i fråga om uttagande av den
högre tullsatsen eller den lägre för oraffinerat socker.
Sedan de sakkunniga intagit denna principiella ståndpunkt, hade för dem
återstått spörsmålet, vilken polarisationsprocent som för gränsbestämningen
skulle kunna anses lämpligast. Härvid hade skarpare trätt i förgrunden,
vad som enligt de sakkunnigas mening vore hela denna frågas kärna, nämligen
att, å ena sidan, till skydd för den svenska råvaruproduktionen hindra
införandet till den lägre tullsatsen av ett råsocker av så högt raffineringsvärde,
att den inhemska raffineringsindustrien skulle föredraga det framför
svensk råvara, samt att, å andra sidan, vid brist på inhemsk råvara medgiva
införsel av den råvara, som för de svenska raffinaderierna vore erforderlig
för landets förseende med socker, utan att densamma — såsom med eu strikt
tillämpning av nu gällande, för betråsocker icke avvägda bestämmelser hänt
— belastas med raffinad tull.
Den gräns, vid vilken den högsta tullsatsen för socker inträdde, hade flerstädes
i utlandet satts vid 98 procent polarisation, och detta procenttal hade
också enligt generaltullstyrelsens, av kommerskollegium tillstyrkta förslag
valts såsom gräns. Det hade därför för de sakkunniga legat närmast till
hands att från olika synpunkter pröva lämpligheten av denna polarisationsprocent
såsom gränsbestämmande.
Från synpunkten av gränsens bestämmande så, att skydd lämnades mot
införande för den lägre tullsatsen av ett konsumtionsfärdigt oraffinerat socker,
lämnade valet av 98 procent polarisation i likhet med nu gällande bestämmelser
eu bred skyddsmarginal. Ett för direkt konsumtion tjänligt socker
kunde nämligen icke gärna tänkas polarisera mindre än 99.5 procent.
Emellertid hade det i världsmarknaden tillgängliga råsockret eu polarisation
icke överstigande omkring 97.5 procent, och således hade den inhemska
raffineringsindustrien vid gränsens bestämmande till 98 procent möjlighet
att till den lägre tullsatsen i fall av behov införa den för raffinering normala
råvaran.
Från båda de berörda synpunkterna hade därför de sakkunniga ansett sig
kunna godtaga 98 procent polarisation såsom gräns mellan de ifrågavarande
båda tullsatsernas tillämplighetsområden.
Därefter hade för de sakkunniga återstått att avgöra, huruvida gränsens
bestämmande vid 98 procent polarisation jämväl kunde lämna samma skydd
för den inhemska råvaruproduktionen som de nuvarande stadgarna. Från
denna synpunkt hade de sakkunniga käft under övervägande, om icke möjligen
den gränsbestämmande polarisationsprocenten borde sänkas. Då socker
av holländsk standardtyp nr 17 nu kunde införas för den lägre tullsatsen och detta
socker beräknades polarisera upp mot 97 procent, så skulle detta procenttal
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 10 höft. fNr 13.) -
Departements
chefen.
10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 13.
vara det, som i så fall närmast skulle komma i fråga. När de sakkunniga
emellertid även från synpunkten av den svenska råvaruproduktionens skyddande
ansett sig kunna godtaga 98 procent polarisation såsom gräns, hade
detta skett på följande grunder. Allt socker polariserande under 98 procent
vore råsocker och måste för att kunna säljas till förbrukning omarbetas.
Endast raffinadindustrien kunde således — åtminstone praktiskt sett — räknas
såsom importör av dylikt socker. I allmänhet hade icke råsocker så hög
polarisationsprocent som 97 men erfarenheten hade visat, att europeiskt betråsocker
för ett eller annat parti komme upp i en polarisation av över 97
procent. Vid införsel skulle därför en vara, som obestridligen vore råsocker
och icke kunde inom landet avsättas utan efter omarbetning, kunna komma
att draga den högre tullen. Detta vore tydligen vid fall, dä import av råsocker
på grund av råvarubrist inom landet erfordrades, lika litet överensstämmande
med billigheten som med grunden för tulltaxans nuvarande
stadganden. De sakkunniga hade därför undersökt, huruvida det skulle kunna
tänkas, att möjligheten för raffinaderierna att införa ett råsocker med 98 procent
polarisation — därest sådant skulle stå att erhålla — skulle kunna medföra
någon ekonomisk fördel för raffinaderierna framför nu gällande bestämmelser
eller till men för den inhemska råvaruproduktionen. Undersökningen hade
visat, att ett raffinaderi skulle vinna högst omkring 20 öre på 100 kilogram
genom att raffinera ett råsocker med 98 procent polarisation, jämfört med
raffineringen av 97-procentig råvara. Skillnaden i detta tänkta, praktiskt
säkerligen betydelselösa yttersta gränsfall vore så ringa, att de sakkunniga
icke kunnat tillmäta den sådan vikt, att den borde föranleda väljande av
97 procent-gränsen framför den, såsom påvisats, lämpligare 98 procent-gränsen.
De sakkunniga förordade diirför, att ifrågavarande rubriker i tulltaxan måtte
erhålla den av generaltullstyrelsen föreslagna ändrade lydelsen.
Av den i ärendet förebragta utredningen framgår att avfattningen av
tulltaxerubrikerna för oraffinerat socker icke längre kan anses tillfredsställande,
särskilt] sedan importen av denna vara kommit att omfatta jämväl
annat slag än kolonialsocker. En anpassning av rubrikerna efter den sålunda
inträdda förändringen lärer därför vara påkallad. Mot den form härför
som föreslagits av generaltullstyrelsen och tillstyrkts av kommerskollegium
samt de i frågan hörda sakkunniga synes mig icke finnas anledning till
erinran. Jag förordar alltså, att förevarande förslag till förändring av tulltaxerubrikerna
159 och 160 förelägges riksdagen till godkännande. Med hänsyn
till behovet av vissa anvisningar rörande tillämpningen av de sålunda
omredigerade rubrikerna lärer den blivande författningen i ämnet böra träda
i kraft å dag som Konungen bestämmer.
Den av Svenska sockerfabriksaktiebolaget gjorda framställningen om retroaktiv
tillämpning av den ifrågasatta ändringen i tulltaxan anser jag av
principiella skäl och med hänsyn till konsekvenserna icke kunna förordas.
I överenstämmelse med vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen
dels besluta, att rubrikerna 159 och 160 i den vid
förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för
Kungl. Maj:ts proposition Nr 13. 11
inkommande varor fogade tulltaxa skola erhålla följande
ändrade lydelse:
Kvantitet
för tullbe- räkningen
Tullsats
Kronorlöre
Socker:
o raffinerat:
159
polariserande mer än 98
procent............................
1 kg.
— 10
160
polariserande högst 98 pro-
cent ................................
1 kg.
— 07
Anm. 1. — — — — —
Anm. 2. — — — — —
dels ock förklara, att ändringen skall träda i kraft å
dag som Konungen bestämmer.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse, bil. litt. vid detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Svante Ericsson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1926:45 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner om åtgärder för tryggande av inhemsk sockerbetsodling och sockerindustri ävensom Kungl. Maj:ts propositi s. 1 i texten
- BevU 1926:7 Betänkande, i anledning av väckta motioner om åtgärder för tryggande av inhemsk sockerbetsodling och sockerindustri ävensom Kungl. Maj:ts proposition angående ä s. 3 i texten