Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändrad lydelse av § 12 mom. 1 i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande varor

1926-02-19 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:142, Med förslag till ändrad lydelse av § 12 mom. 1 i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande varor

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 142.

Nr 142.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad lydelse

av § 12 mom. 1 i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med

tulltaxa för inkommande varor; given Stockholms slott den 19

februari 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag om vars avlatande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärendem hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Under, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson,

Wigforss, Möller, Le vinson.

Chefen för finansdepartementet statsrådet Wigforss anför efter gemensam

beredning med chefen för handelsdepartementet:

Jämlikt § 12 mom. 1 i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa

för inkommande varor äger den som här i riket verkställt nybyggnad,

förbyggnad eller reparation av fartyg av mer än 40 tons avgiftspliktig

dräktighet, vare sig svenskt eller utländskt, eller av järnfartyg av mer än

5 men icke över 40 tons avgiftspliktig dräktighet vilket är avsett att omedelbart

erhålla eller äger utländsk nationalitet, att för därvid använda, från

utrikes ort införda tullpliktiga materialier och skeppsförnödenheter, däribland

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 142.

inbegripna sådana i fartyget fast anbragta husgerådssaker, vilka antingen

icke kunna med bibehållen användbarhet däri från skiljas eller ock genom

särskild, varaktig beteckning äro tydligen utmärkta såsom för fartyget uteslutande

avsedda, restitutionsvis återbekomma den erlagda tullavgiften eller

i det fall, att enligt medgivande som i författningsrummet omförmäles tullavgiften

icke blivit erlagd utan allenast säkerhet för densamma ställts, njuta

befrielse från dess gäldande under vissa i författningsrummet närmare angivna

villkor.

I en den 20 januari 1926 dagtecknad skrift har nu ordföranden i Sveriges

varvsindustriförening direktören H. G. Hammar gjort framställning om ändring

av ifrågavarande bestämmelser därhän, att tullrestitution skulle få åtnjutas

för »till fartygets inredning hörande, fast anbragta eller särskilt avpassade

föremål eller för dess utrustning erforderliga artiklar, vilka genom

varaktig beteckning tydligen utmärkts såsom för fartyget uteslutande avsedda».

Härjämte liar påyrkats borttagande av den nuvarande föreskriften

därom, att beträffande husgerådssaker skall avlämnas bevis av tullförvaltning

att de för den medgivna förmånen stadgade särskilda villkor vid verkställd

besiktning funnits vara för handen.

Till stöd för framställningen har anförts i huvudsak följande.

Avsikten med ifrågavarande stadgande i tulltaxeförordningen hade uppenbarligen

varit att befria den inhemska varvsindustrien från den belastning,

som vår protektionistiska tullagstiftning skulle medföra därest tull utginge

för materialier och förnödenheter, avsedda att ingå i på svenska varv byggda

fartyg. Den avfattning författningsrummet erhållit hade emellertid vid den

utveckling som under senare åren ägt rum inom industrien visat sig mindre

tillfredsställande för förverkligande av nyss angivna syfte. Till en början

kunde anmärkas, att uttrycket »skeppsförnödenheter» som enligt allmänt

språkbruk torde avse företrädesvis ombord använda förbrukningsartiklar

lämpligen borde utbytas mot »skeppsinventarier». Den nuvarande formuleringen

gåve vidare anledning till ett särskiljande av »fast anbragta husgerådssaker»

från andra »skeppsförnödenheter», i det att beträffande de

förstnämnda såsom förutsättning för tullrestitution eller befrielse från tull

gällde, att de antingen icke kunde med bibehållen användbarhet från fartyget

skiljas eller ock genom särskild, varaktig beteckning tydligen vore

utmärkta såsom för fartyget uteslutande avsedda, under det att i fråga om

andra »skeppsförnödenheter» sådant villkor i författningen icke uppställts.

Till förekommande av en alltför inskränkt, säkerligen icke avsedd tolkning

av bestämmelsen i denna del syntes en något ändrad formulering vara att

förorda. Härvid vore att märka, hurusom särskilt i fråga om passagerarfartyg

de mer och mer stegrade anspråken på komfort gåve här berörda

fråga ökad aktualitet.

Vidare hade en komplettering av ifrågavarande författningsrum visat sig

behövlig i sådan riktning, att rätt till tullrestitution eller befrielse från tull

medgåves även i fråga om linne, sängkläder och andra utrustningsartiklar.

Det inträffade nämligen ej sällan, att ett rederi som exempelvis gjorde beställning

av ett passagerarfartyg icke ville underkasta sig besväret att självt

anskaffa dylika artiklar för fartyget utan önskade få detsamma levererat

med fullständig utrustning. Dessa utrustningsartiklar vore nästan undan
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kung!. Maj:ts proposition Nr 142.

tagslöst försedda med fartygets eller rederiets namn eller märke. I sådant

fall syntes tillfredsställande säkerhet förefinnas för att ett medgivande av

tullfrihet icke kunde leda till missbruk. I detta sammanhang förtjänade

framhållas, att beträffande i utlandet byggda fartyg som där försetts med

nödiga inventarier och utrustningsartiklar det icke ifrågasattes att vid fartygets

framkomst till svensk hamn belägga desamma med tull. Det syntes

knappast förenat med rättvisa och billighet, att de svenska skeppsvarven

i här berörda avseende skulle sättas i en mindre gynnsam ställning.

Givetvis borde allt tullrestitutionsförfarande ske under för statsverkets

säkerhet betryggande former. Å andra sidan finge icke förbises, att ett alltför

snävt hållet medgivande på detta område kunde, särskilt vid inträffande

lågkonjunktur, äventyra för landet betydelsefulla intressen. Det hade också

varit ett utmärkande drag för .senare tiders lagstiftning i fråga om tullrestitution,

att allt större förtroende tillmätts näringsidkarens försäkringar.

Då beträffande de viktigaste skeppsmaterialierna, såsom järnplåt, maskinerier

och dylika artiklar, tilltro lämnades till varvsinnehavarens edliga försäkran

och uppgift angående materialåtgången, syntes beträffande det mindre väsentliga,

nämligen de för fartyget erforderliga husgeråds- och utrustningsartiklarna,

ett under edlig förpliktelse avgivet intyg kunna innebära eu för statsverkets

intressen betryggande säkerhet.

På grund av remiss hava kommerskollegium och generaltullstyrelsen den

11 februari 1926 avgivit gemensamt utlåtande i detta ärende och därvid

överlämnat yttranden från Sveriges industriförbund, tulldirektörerna och

tullbehandlingsinspektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt tullkamrarna

i Norrköping, Oskarshamn, Landskrona och Hälsingborg. För

egen del hava ämbetsverken anfört följande:

»Vid tillämpningen av gällande bestämmelser i ämnet har länge eu tämligen

restriktiv tolkning upprätthållits särskilt i fråga om husgerådssaker.

Denna tolkning synes hava grundats dels på förarbetena till författningsrummet

och dels på ett av Kungl. Maj:t i regeringsrätten år 1912 meddelat

prejudikat.

Stadgandet angående husgerådssaker tillkom år 1904 efter förslag av handels-

och sjöfartskommittén i dess den 11 december 1900 avgivna utlåtande

VI och infördes i § 8 av de vid 1904 års tulltaxa fogade tulltaxeunderrättelserna

(jämför 1904 års bevillningsutskotts betänkande nr 25, sid. 3.

6 och 7). Därförinnan hade husgerådssaker varit uttryckligen undantagna

från restitutionsrätt; se tulltaxan den 24 oktober 1898 (Svensk författningssamling

nr 103).

Handels- och sjöfartskommittén yttrade på sid. 75—76 i åberopade betänkande

bland annat, att restitutionsrätten borde utsträckas att gälla för

sådana till husgerådssaker nu hänförda artiklar för fartygs inredning och

utrustning, om vilkas användande för fartyget tvivel ej kunde råda. ’Så

är’, yttrade kommittén, ''fallet med t. ex. tyg till beklädnad av väggar och

fasta soffor i hytter och salonger; väggfasta speglar; fasta bord och stolar;

balanslampor; fasta tvättfat med mera dylikt’.

Med omförmälda prejudikat förhåller sig på följande sätt, Genom beslut

den 5 september 1911 på ansökning av Bergsunds mekaniska verkstads aktiebolag

vägrade generaltullstyrelsen befrielse från tullavgift för pegamoid och

lavoarer. Häröver anförde bolaget besvär. Styrelsen anförde i ett den 21

december 1911 dagtecknat utlåtande:

Bihang till riksdagen/ protokoll 1926. 1 saml. IVi höft. CSr l-''il — l''i2.) -

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj:ts proposition Nr 142.

''Målets avgörande lärer bero därav, huruvida i handlingarna omförmälda

pegamoid och lavoarer äro att hänföra till husgerådssaker i den mening,

detta ord tages i § 8 av de vid tulltaxan den 8 juni 1906 fogade underrättelser.

Prövas detta vara förhållandet, må, jämlikt sagda paragraf, befrielse

från tullavgift ej beviljas, med mindre bolaget företer bevis av tullförvaltning,

utvisande, att vid av bemälda ämbetsmyndigliet verkställd besiktning

konstaterats ej mindre, att sakerna blivit i fartyget fast anbragta,

än även, att desamma antingen icke kunna med bibehållen användbarhet

därifrån skiljas eller ock genom särskild varaktig beteckning äro tydligen

utmärkta såsom för fartyget uteslutande avsedda. Nu angivna omständigheter

kunna författningsenligt ej styrkas genom annat bevismedel än det i

paragrafen stadgade. Grunden till att lagstiftaren uppställt kravet på ett

dylikt ämbetsbevis i fråga om husgerådssaker är uppenbarligen, att hithörande

föremål presumeras kunna lätteligen skiljas från fartyget och vinna

användning på annat håll, och att det måste krävas eu fullt tillförlig motbevisning

för denna presumtious hävande.

Med hänsyn tagen till författningsstadgandets grund synes tvekan ej böra

råda därom, att såväl pegamoiden som lavoarerna i förevarande hänseende

måste räknas till husgerådssaker. Belysande paralleller till ifrågakomna för

väggbeklädnad avsedda vara torde kunna hämtas från sådana till golvbetäckning

ämnade material som exempelvis linoleummattor. Eu i likartade

fall iakttagen praxis inom styrelsens revisionsbyrå stödjer i sin mån ovan

uttalade åsikt.

Enär av det ovan anförda torde framgå, att såväl pegamoiden som lavoarerna

äro att hänföra till husgerådssaker, samt bolaget ostridigt uraktlåtit

att förete det i fråga om dylika saker i § 8 tulltaxeunderrättelserna föreskrivna

ämbetsbevis, får styrelsen i underdånighet hemställa, det Eders

Kungl. Maj:t täcktes finna besvären ej föranleda ändring i överklagade

beslutet.’

Enligt utslag den 26 januari 1912 (se regeringsrättens årsbok not. F. 18)

faun Kungl. Maj:t ej skäl göra ändring i styrelsens beslut.

Praxis har sedermera utvecklat sig i mera liberal riktning. Någon strängt

genomförd konsekvens har emellertid ej varit möjlig att härvid upprätthålla,

beroende särskilt därpå, att den omfattande och tidsödande granskningen av

restitutionsansökningarna måst fördelas mellan ett flertal tjänstemän och att

någon detaljerad kontroll av granskningens resultat icke varit möjlig att

åvägabringa.

I viss mån belysande för den tillämpning av författningsrummet, som

förekommit, torde vara följande fall, antecknade i eu å styrelsens revisionsbyrå

förd prejudikatsamling. Restitution har efter företeende av besiktningsintyg

beviljats för bland annat följande såsom husgerådssaker betraktade

artiklar, nämligen: linoleummattor, yllemattor, sängbottnar, klosetter av

porslin och järn, tvättfat, tvålkoppar, stolar. Restitutionshegäran har, då intyg

ej företetts, avslagits för följande artiklar, nämligen: linoleummattor, yllemattor,

''icke tillpassade eller märkta’, pegamoid, badlakan, märkt med märkbläck,

sängbottnar, kokkärl, termometrar, barometrar, kikare, väggur, häng- och

vägglampor, lampglas, lampkupor, lyktor, skeppslanternor, glödlampor. Såsom

egentliga skeppsmaterialier eller skeppsförnödenheter, för vilka besiktningsintyg

ej fordrats, hava betraktats: elektrisk kabel, strömbrytare, elektriska

specialapparater, strålkastare, verktygslådor (dock stundom avslag),

presenningar, grövre järnklosetter, tvättställ av fajans, urinoar av porslin,,

tegelplattor, spegelglas, sodaapparat, kylmaskin, navigationsinstrument; lys
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 142.

11

boj, livbojar, fendrar av kork, skeppsklocka av mässing, segel, förtöjningswires,

upprullade på wirerullar, som vore fastskruvade, bomullssegelduk,

vattentät vävnad m. m. avsedd för komplettering av fartygets presenningar,

solsegel, termometrar till dieselmotorer för mätande av kylvattnets temperatur.

För verkliga förbrukningsartiklar har restitution genomgående vägrats.

Såsom exempel på en under senaste tid införd friare tolkning av författningsrummet

må nämnas, att skeppssängar av järn, av sådan konstruktion

som ej användes i hemmen, ansetts kunna rubriceras såsom egentliga

fartygsmaterialier och sålunda blivit restitutionsberättigade utan besiktningsintyg.

Vid författningsrummets tillämpning är det utan betydelse, om fartyget

byggts nytt, förbyggts eller endast reparerats. Konsekvensen av att tullrestitution

medgives för ankare, kättingar, kompasser, instrument m. m., som

ombordtagas utan att något egentligt arbete utföres, blir den, att tullen å

dessa artiklar upphäves, för så vitt de anskaffas för svenska fartyg över 40

ton. Häri ligger dock ej något orimligt, då ju artiklarna, i den händelse

de ombordtagits i utlandet och av fartyget medförts till svensk hamn, fått

tullfritt disponeras å fartyget enligt bestämmelserna i § 4 h) tulltaxeförordningen

utan annat förbehåll, än att de med avseende å beskaffenhet och mängd

skäligen kunnat anses vara avsedda till begagnande ombord.

Den nu föreliggande framställningen går ut på att restitution skulle i

ökad utsträckning medgivas för fartygsinredning och utrustningsartiklar.

Sådana lösa husgerådsartiklar som exempelvis mattor, porslin, glas, köksutensilier,

bordssilver och sängkläder, äro ju för närvarande icke föremål för

restitution. Men enligt förslaget skulle restitutionsrätten kunna omfatta

alla slags husgerådssaker och inventarier med den inskränkningen, att lösa

utrustningsartiklar, som ej kunde hänföras till skeppsinventarier eller skeppsförnödenheter,

skulle förses med fartygets märke. Rena förbrukningsartiklar

synas dock fortfarande skola vara uteslutna.

Ämbetsverken finna goda skäl tala för tillmötesgående av den gjorda framställningen.

Härvid hava särskilt beaktats de förändrade förhållanden, som

inträtt efter det författningsrummet för över tjugu år sedan erhöll den avfattning,

det i förevarande hänseende ännu innehar. Då stod skeppsbyggeriet

på en mera primitiv ståndpunkt och byggande av fartyg, försedda med nutidens

utrustning till passagerarnas komfort, var ännu okänt. Över huvud

måste numera fartygets inredning ocli utrustning tillmätas en helt annan

ekonomisk betydelse än förr.

Sveriges industriförbund har oförbehållsamt tillstyrkt bifall till framställningen,

ehuruväl i motiveringen framhållits som tänkbart, att den begärda

utvidgningen av restitutionsrätten kunde i viss mindre omfattning bliva till

förfång för ett eller annat inhemskt företag. Med avseende å detta förhållande

— vilket, såsom antytts, förbundet för sin del icke tillmätt någon

avgörande betydelse — må ytterligare framhållas, att bibehållandet och utvecklingen

av eu konkurrenskraftig inhemsk varvsindustri i längden måste

på nu ifrågavarande liksom på andra områden, varifrån erfarenhet redan

föreligger, visa sig vara till stort gagn jämväl för övriga industrier över

huvud taget, vilka kunna ifrågakomma såsom leverantörer av materiell och

förnödenheter för skeppsvarven.»

I enlighet med sin sålunda angivna principiella ståndpunkt hava ämbetsverken

utarbetat ett förslag till ändrad lydelse av § 12 tulltaxeförordningen.

1 vad detta förslag avviker från det i framställningen intagna redaktionsförslaget

hava ämbetsverken anfört huvudsakligen följande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ls proposition Nr 142.

Departements
chefen.

Gentemot förslaget att utbyta det nuvarande uttrycket »materialier och

skeppsförnödenheter» mot »materialier och skeppsinventarier» hade tullbehandlingsinspektionen

i Stockholm, med instämmande av tulldirektören därstädes,

anfört, att det ifrågasatta uttrycket »skeppsinventarier» ej syntes

täcka det avsedda begreppet. I stället hade föreslagits, att båda de varandra

kompletterande uttrycken måtte införas i författningsrummet till överensstämmelse

med vad som redan ägde rum i § 4 h) tulltaxeförordningen. Till

undvikande av att omredigeringen skulle medföra någon som helst inskränkning

i nu gällande restitutionsrätt — vilket givetvis vore för framställningens

syfte främmande — ansåge ämbetsverken sig böra godtaga bemälda

tullmyndigheters formuleringsförslag. Ämbetsverken ville härvid erinra,

att någon restitution fortfarande icke skulle ifrågakomma för förbrukningsartiklar.

Vad angår det ifrågasatta borttagandet av den besiktning genom tullmyndighet

och intyg däröver som nu erfordras beträffande husgerådssaker hava

ämbetsverken haft under övervägande olika möjligheter att anordna den

härmed avsedda kontrollen. Härom yttra ämbetsverken:

»Ett alternativ vore att föreskriva avgivande av intyg av den fartygsinspektör,

som ändock besiktigar fartyget. Även kunde tänkas att helt och

hållet frånfalla kravet på besiktning och sålunda lita uteslutande på innehavarens

av skeppsvarvet egen, i högtidlig form avgivna försäkran. I detta

fall borde väl dock, till överensstämmelse med vissa andra i tulltaxeförordningen

omförmälda former av restitutionsrätt, rättigheten att åtnjuta restitution

vid fartygsbyggnad vara inskränkt att gälla sådan varvsägare, som av

handelskammare (eventuellt sjöfartsorganisation) vitsordats såsom redbar och

därefter av generaltullstyrelsen erhållit särskild auktorisation. I stället för

någon av de sålunda antydda utvägarna hava ämbetsverken, härutinnan

understödda av tulldirektören och tullbehandlingsinspektionen i Stockholm

samt tullkamrarna i Oskarshamn, Landskrona och Hälsingborg, emellertid

funnit sig böra förorda det hittillsvarande systemet, om ock i någon jämkad

form. Till grund för den granskning, som tullmyndighet skulle hava att

fullgöra, torde lämpligen kunna läggas de specifikationer, som vanligen lära

fogas vid byggnads- och reparationskontrakt.»

Lika med kommerskollegium och generaltullstyrelsen finner jag mig böra

förorda framställningen om att skeppsinventarier i allmänhet måtte förklaras

delaktiga av den i § 12 tulltaxeförordningen medgivna förmån. I fråga om

utrustningsartiklar torde genom fordran på varaktig beteckning å sådana

säkerhet vinnas för att tullfrihet erhålles allenast beträffande föremål vilka

äro uteslutande avsedda för det ifrågavarande fartyget. Mot den av ämbetsverken

föreslagna formuleringen av förevarande stadganden i § 12 tulltaxeförordningen

har jag intet att erinra.

Även vad angår frågan om besiktning genom tullmyndighet och intyg

däröver beträffande utrustningsartiklar delar jag ämbetsverkens uppfattning.

Av ämbetsverken har föreslagits, att ändringen skulle träda i kraft den

1 juli 1926 men då tillämpas även å därförinnan införda föremål, därest de

använts vid nybyggnad, förbyggnad eller reparation av fartyg som tidigast

nämnda dag befunnits i fullfärdigt skick. Mot tidpunkten för ikraftträdandet

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts jjroposition Nr 142.

har jag icke funnit anledning till erinran. Någon särskild övergångsbestämmelse

torde däremot icke erfordras, då det med ämbetsverkens förslag avsedda

syftet lärer uppnås x-edan med ikraftträdandebestämmelsen.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen besluta,

dels att § 12 mom. 1 i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa

för inkommande varor skall hava följande ändi''ade lydelse:

§ 12.

1. Den, som här i riket vex-kställt nybyggnad, förbyggnad eller reparation

av fartyg av mer än 40 tons avgiftspliktig dräktighet, vare sig svenskt

eller utländskt, eller av järnfartyg av mer än 5 men icke över 40 tons

avgiftspliktig dräktighet, vilket är avsett att omedelbart erhålla eller äger

utländsk nationalitet, äge att för därvid använda, fi*ån utrikes ort införda

tullpliktiga materialier, skeppsförnödenheter och skeppsinventarier, däribland

inbegripna till fartygets inredning hörande, fast anbragta eller särskilt avpassade

föremål och sådana för dess utrustning erforderliga artiklar, vilka

genom varaktig beteckning tydligen utmärkts såsom för fartyget uteslutande

avsedda, restitutionsvis återbekomma den erlagda tullavgiften eller i det

fall, att enligt medgivande, som här nedan sägs, tullavgiften icke blivit erlagd,

utan allenast säkerhet för densamma ställts, njuta befrielse från dess

gäldande under villkor:

c) att — — — skett; skolande, vad utrustningsartiklar angår, dessutom

avlämnas bevis av tullförvaltning, att det här ovan beträffande sådana artiklar

för den medgivna förmånen stadgade särskilda villkor vid verkställd

besiktning funnits vara för handen;

— — — — — — — — — — — — — — meddelade föreskrifter;

dels ock att ändringen skall träda i kraft den 1 juli 1926.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bil. litt... vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olga Gjörloff.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. I sand. 118 höft. (Nr Hl—H2.)

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:110 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till ändrad lydelse av § 12 mom. 1 i förordningen den 9 juni 1911 s. 4 i texten
  2. BevU 1926:28 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till ändrad, lydelse av § 12 mom 1 i förordningen den 9 juni 1911 s. 7 i texten