Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om fördelning av automobilskattemedel

1926-02-20 · 26 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 21 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:170, Med förslag till förordning om fördelning av automobilskattemedel

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

1

Nr 170.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

förordning om fördelning av automobilskattemedel;

given Stockholms slott den 20 februari 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

antaga härvid fogade förslag till förordning om fördelning av autobilskattemedel.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Viktor Larsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. U2 käft. (Nr 170) 3a so 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kung! Maj:ts proposition nr 110.

Förslag

till

Förordning''

om fördelning av automobilskattemedel.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Av de under visst år jämlikt förordningarna om automobilskatt, om

särskild skatt å automobilgummiringar och om särskild skatt å bensin

och motorsprit eller jämlikt de särskilda bestämmelser, Konungen enligt

18 § i förstnämnda förordning må hava meddelat, influtna skattemedel

(automobilslcattemedel) skola tjugu procent tillfalla rikets städer för att användas

för dessas gatu- och väghållning samt åttio procent landsbygden

för att användas företrädesvis till förbättring och underhåll av för den

allmänna samfärdseln särskilt betydelsefulla vägar och broar.

2 §■

Av den städerna tillkommande andel av skattemedlen skola åttio procent

fördelas mellan de särskilda städerna i förhållande till de belopp, som

från dem influtit i automobilskatt.

Angående fördelningen av återstående tjugu procent förordnar Konungen.

3 §•

1 mom. Av landsbygdens andel av skattemedlen fördelas åttiofem procent

på följande sätt:

a) Till väghållningsdistrikt, vars samtliga vägar övertagits till underhåll

medelst vägkassan, utgår bidrag med en tiondel av distriktets verkliga

kostnad under året näst före det, varunder automobilskattemedlen influtit,

för vägunderhåll och vinterväghållning, därvid i nämnda kostnad jämväl

inbegripes all förvaltningskostnad, som icke uppenbarligen avser byggande

av väg. Sådant bidrag utgår dock icke, med mindre vägunderhållet hela

det år, varunder automobilskattemedlen influtit, ålegat vägkassan; och

skall bidraget, där vägunderhållet ej jiimväl hela det därförut förflutna

året ålegat vägkassan, såvitt angår vägunderhållet beräknas å den jämlikt

46 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet uppskattade kostnaden.

Till grund för beräknandet av ovan berörda verkliga kostnad skola

läggas på föreskrivet sätt förda och granskade räkenskaper. Försummar

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kunf/l. Maj:ts proposition nr 170.

3

väghållningsdistrikt att förebringa nöjaktig utredning om storleken av

samma kostnad, må, i den ordning Konungen bestämmer, väghållningsdistriktets

rätt till nu omförmält bidrag förklaras förverkad.

b) Vad av omförmälda åttiofem procent återstår skall tillgodokomma

de särskilda länen i förhållande till de belopp, som influtit i automobilskatt

från respektive läns landsbygd, därvid iakttages, att Kalmar läns

landstingsområden betraktas såsom särskilda län.

2 mom. Av återstående femton procent må ett belopp, motsvarande

högst en procent av landsbygdens andel av skattemedlen, enligt Konungens

förordnande användas till understödjande av sådana forsknings- och undersökningsarbeten,

som anses i synnerlig grad befrämja ett ändamålsenligt

användande av ifrågavarande skattemedel, och återstoden mellan länen fördelas

på sätt Konungen förordnar.

4 §•

Konungen äger att av skattemedel, som enligt 3 § 1 mom. b) och

2 mom. skola tillgodokomma visst län, årligen bevilja bidrag till förbättring

av för automobiltrafiken särskilt viktiga vägar och broar inom länet

samt till underhåll av sådana av vederbörande vägkassa underhållna vägar

och broar, vilkas underhåll på grund av automobiltrafik i synnerlig grad

försvåras, ävensom till sådan vinterväghållning, som är till särskilt gagn

för automobiltrafiken. Vad av länet tillkommande skattemedel ej åtgår

till beviljade bidrag skall besparas, intill dess sålunda uppkommet överskott

bliver i enahanda ordning utdelat eller om dess användning annorledes

förordnas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1927, från och med

vilken dag förordningen den 20 juni 1924 (nr 258) om fördelning av automobilskattemedel

upphör att gälla.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 20 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Schlyter, Larsson, Wigforss,

Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

departementschefen, statsrådet Larsson, väckt fråga om ändring i förordningen

den 20 juni 1924 (nr 258) om fördelning av automobilskattemedel

samt anför:

Enligt förordningen den 20 juni 1924 (nr 258) om fördelning av automobilskattemedel

skola av automobilskatten, gummiringskatten samt bensin- och

motorspritskatten 20 procent tillfalla rikets städer för att användas för deras

gatu- och väghållning samt 80 procent landsbygden för att användas företrädesvis

till förbättring och underhåll av för den allmänna samfärdseln särskilt

betydelsefulla vägar och broar. Av städernas andel i skattemedlen fördelas

80 procent mellan de olika städerna i förhållande till de belopp, som

från dem influtit i automobilskatt, under det att återstående 20 procent fördelas

mellan städerna på sätt Kungl. Maj:t förordnar. Sistnämnda föreskrift

har föranletts därav, att den antagna delningsgrunden — beloppet av från

varje stad influten automobilskatt — icke ansetts i alla fall kunna bereda

fullt rättvis fördelning mellan de olika städerna, varför viss del av skattemedlen

ställts till Kungl. Maj:ts förfogande i utjämningssyfte.

Av landsbygdens andel nti ifrågavarande skattemedel skola 80 procent

tillkomma de särskilda länen i förhållande till den automobilskatt, som influtit

från vederbörande läns landsbygd, under det att av återstående 20

procent ett belopp, motsvarande högst 1 procent av landsbygdens andel av

skattemedlen, må användas till vissa för vägväsendet gagneliga forskningsoch

undersökningsarbeten samt återstoden fördelas mellan länen på sätt

Konungen förordnar. Sistnämnda föreskrift har, liksom motsvarande bestämmelse

beträffande städerna, tillkommit i utjämningssyfte. Av de skattemedel,

som sålunda tillkomma länen, beviljar Kungl. Maj:t bidrag till förbättring

av för automobiltrafiken särskilt viktiga vägar och broar samt till

underhåll av sådana av vederbörande vägkassa underhållna vägar och broar,

vilkas underhåll på grund av automobiltrafik i synnerlig grad försvåras,

ävensom till sådan vinterväghållning, som är till särskilt gagn för automobiltrafiken.

Automobilskattemedlen uppgå numera till högst betydande belopp; i årets

statsverksproposition har städernas andel därav för nästkommande budgetår

beräknats till 3,800,000 kronor och landsbygdens andel till 15,200,000 kronor

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

eller sammanlagt 19.000,000 kronor. Landsbygdens andel av automobilskattemedlen

har hittills huvudsakligen använts såsom bidrag till vägförbättringsarbeten

samt allenast i mindre utsträckning till vägunderhåll. Anledningen

härtill har givetvis varit den, att landets vägnät varit och alltjämt

är i trängande behov av förbättring för att kunna möta den stegrade motorfordonstrafiken.

Den nödvändigaste omsorgen måste vara att utföra grundförbättringar

å de vägar, som utan sådan förbättring skulle komma att draga

oproportionerligt höga underhållskostnader.

Emellertid har från de väghållningsskyldigas sida framhållits, att automobilskattemedlen

borde i större utsträckning användas för att direkt bringa lättnad

i den alltjämt växande vägunderhållstungan. I den skrivelse (nr 326).

varigenom 1924 års riksdag anmälde, att riksdagen antagit nu gällande förordning

om automobilskattemedel, anförde riksdagen att motionsvis framhållits,

hurusom vid fördelningen av de å de olika landstingen belöpande

anslagen automobiltrafikens intressen av vägförbättringar kommit att skjutas

i förgrunden på bekostnad av vederbörande väghållningsskyldigas krav på

bidrag till själva vägunderhållet. Enligt riksdagens mening kunde dessa

sålunda framförda synpunkter icke frånkännas berättigande. Visserligen borde

icke underskattas de stora och i mån av automobilväsendets utveckling alltmer

framträdande behoven av ombyggnads- och förbättringsarbeten å vägarna

i olika trakter av landet. Men såsom fullt jämbördiga med dem torde böra

betraktas de från de särskilda vägliållningsskyldiga föreliggande anspråken

på att genom bidrag från automobilskattemedel erhålla en välbehövlig lättnad

i den genom automobiltrafikens starka tillväxt betydligt utökade och

beträffande vissa vägsträckor synnerligen betungande väghållningsbördan.

I anslutning härtill beslöt riksdagen för sin del en redaktionsändring i 4 §

av det av Kungl. Maj:t framlagda författningsförslaget i ämnet för ernående

av en önskvärd större trygghet för att de väghållningsskyldigas intressen

skulle vid automobilskattemedlens fördelning vinna tillbörligt beaktande.

Vid 1925 års riksdag väcktes i båda kamrarna lika lydande motioner (I: 34

och II: 43), i syfte att av den andel av automobilskattemedlen, som tillkomme

landsbygden, erforderligt belopp skulle ställas till förfogande för att beträffande

de väghållningsdistrikt inom landet, där samtliga vägar övertagits

till underhåll medelst vägkassan, användas för tilldelning av ett ytterligare

väghållningsbidrag å 15 procent utöver det ordinarie bidrag av 30 procent,

som nu utginge enligt gällande väglag. Härtill skulle komma ett ytterligare

tilläggsbidrag att utgå efter vissa angivna grunder till sådana särskilt betungade

väghållningsdistrikt, vilkas samtliga vägar övertagits till underhåll

medelst vägkassan.

I skrivelse nr 6 A, punkt 12, anförde riksdagen i anledning av motionerna

bland annat:

»Att automobilskattemedlen böra komma till användning jämväl för att

bereda lättnader i själva vägunderhållet och för täckande av de merutgifter,

som automobiltrafiken otivelaktigt medfört för de underhållsskyldige, är

av riksdagen redan tidigare fastslaget. I detta avseende får riksdagen erinra

bland annat om eu vid senaste riksdag vidtagen förändring i gällande för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj-.ts proposition nr 170.

fattning, varigenom avsags att åt kraven på bidrag till själva vägunderhållet

bereda full likställighet med de föreliggande intressena av att från automobilskattemedlen

lämnades understöd till ombyggnads- och förbättringsarbeten.

Otvivelaktigt har vid den första och enda fördelning av automobilskattemedlen,

som hittills ägt rum, den största anparten av dessa gått till förbättrande

åtgärder. Från sakkunnigt håll har emellertid framhållits, hurusom

detta förklarades därav, att vägstyrelserna vid sina ansökningar om

bidrag satt i förgrunden behovet av att till eu början söka grundförbättra

vägarna, så att de över huvud taget kunde trafikeras av motorfordon

utan oskäligt höjande av underhållskostnaden. Genom en förbättrad avdikning

och en förstärkning av vägbanan bleve nämligen det framtida

underhållet billigare. På detta sätt komme alltså de till förbättringar

anslagna medlen indirekt vägunderhållet till godo i en icke ringa utsträckning.

Det vore således av den allra största betydelse, att automobilskatternedlen

särskilt under dessa första år till övervägande del komme förbättringsarbetena

till godo och därmed indirekt underhållsarbetena.

Gentemot motionärernas yrkande kan vidare framhållas, att genom den allmänna

fördelning över landets vägunderliållsdistrikt av viss del av automobilskattemedlen,

som i motionerna föreslagits, visserligen ett allmänt ökat

bidrag till vägunderhållet skulle erhållas, men knappast säkerhet vinnas för

att just de väghållningsdistrikt, som äro särskilt betungade av exempelvis

en stor genomlöpande automobiltrafik, erhölle den däremot svarande lättnad

i vägunderhållet, som får anses vara ett huvudsyfte med automobilskattemedlen.

Påvisats har också, hurusom eu tilldelning till vägdistrikten av

grundbidrag på det sätt, motionärerna tänkt sig, skulle medföra, att för vissa

län detta grundbidrag bleve större än länets hela andel av automobilskattemedlen.

Detta gäller åtminstone med de hitintills utdelade skattebeloppen och

skulle antagligen även bliva fallet för vissa län med de hädanefter tillkommande

skatteandelarne. Norrbottens läns andel utgjorde exempelvis år 1924

omkring 77,000 kronor, under det att den ytterligare andelen av 15 % av vägunderhållskostnaden,

som enligt i motionerna angiven norm skulle falla på

detta län, borde kunna approximativt angivas till 300,000 kronor.

Å andra sidan torde ett genomförande av det motionsvis framförda förslaget

innebära en större säkerhet för att vid fördelningen av automobilskattemedlen

själva vägunderhållet komme att erhålla sin vederbörliga anpart.

Ett beslut i av motionärerna angiven riktning torde också, enligt

vad från sakkunnigt håll vitsordats, bidraga till ökad trygghet för vägdistriktens

ekonomi samt ökat intresse för övergång till ett mera tidsenligt underhåll

genom vägkassorna och härigenom i stort sett till en besparing för

landet i sin helhet i avseende å vägutgifter. Härigenom skulle även underlättas

fördelningen av medlen samt övervakandet av deras rätta användning.

Då underhållsmedlen på detta sätt efter bestämda beräkningsgrunder

komme att tilldelas vägkassorna, bleve det nämligen icke längre nödvän

digt att som hittills övervaka att tilldelade belopp användes till vissa bestämda

vägars underhåll efter på förhand uppgjord plan, utan kunde kontrollen

inskränkas till att avse, huru vägstyrelsen i stort sett tekniskt skötte

distriktets vägunderhåll.

De ovan antydda betänkligheterna ur synpunkten av eu rättvis fördelning

å skilda landsdelar och inom skilda vägdistrikt, i olika hög grad betungade

av automobiltrafik, torde också kunna förminskas genom att i motionerna

angiven fördelningsprocent sänktes från 15 till exempelvis högst 10 procent,

varvid ytterligare utjämningsbidrag i av motionärerna föreslagen form ej

skulle utgå. I samband därmed torde den allmänna, nu till 20 procent bestämda

och till Eders Kungl. Maj:ts förfogande ställda utjämningsandelen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 170. ‘

kunna sänkas. Ett allmänt medgivande av rätt till visst bidrag till vägunderhållet

från automobilskattemedlen innebär nämligen, såsom ovan visats, i och

för sig en utjämning av dessa skattemedel till förmån för de hårdast betungade

landsdelarna, oberoende av vad från dessa landsdelar influtit i skatt. För

att icke till ett dylikt ökat allmänt underhållsbidrag alltför stor del av

automobilskattemedlen skulle komma att disponeras, torde vidare en maximigräns

böra sättas för vad som totalt i förhållande till influtna dylika medel

finge härför disponeras, så att exempelvis under inga förhållanden finge på

detta sätt till ökat vägunderhållsbidrag utbetalas mer än 30 procent av vad

som för ett visst år funnes sammanlagt i automobilskattemedel disponibelt

för landsbygden.»

På grund av vad sålunda anförts förklarade riksdagen sig finna vissa

billiglietsskäl tala för ifrågavarande motionsvis framförda förslag och jämväl

hysa den uppfattningen, att detsamma med vissa — på grundval av verkställda

nödiga utredningar — vidtagna modifikationer skulle kunna innebära

en godtagbar grund för åstadkommande av en bättre fördelning och

utjämning av automobilskattemedlen. Med hänsyn till vissa anförda omständigheter

ansåg dock riksdagen motionerna icke då böra påkalla någon

särskild åtgärd från riksdagens sida, men förklarade riksdagen sig vilja framhålla

angelägenheten av att vid skeende fördelningar av automobilskattemedel

tillbörligen beaktades de väghållningsskyldigas krav att erhålla en

rättvis lättnad i en genom automobiltrafikens tillväxt betydligt ökad väghållningsbörda.

Genom brev den 22 maj 1925 anbefallde Kungl. Maj-.t väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att verkställa utredning beträffande frågan, i vad mån

kraven att medelst automobilskattemedel erhålla större lättnad i vägunderhållet

skulle kunna tillgodoses.

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, med hänsyn till önskvärdheten

för styrelsen att för ärendets allsidiga behandling kunna samråda med inom

det praktiska vägväsendet erfarna personer, hemställt om tillkallande av

några på området sakkunniga med uppdrag att gemensamt med styrelsen

avgiva det infordrade förslaget, uppdrog jag, efter erhållet bemyndigande,

åt ledamöterna av riksdagens första kammare Anders Olof Frändén, Carl

Petrus Yaldemar Nilsson i Gränebo och landshövdingen Axel Wilhelm

Teodor von Sneidern samt ledamöterna av riksdagens andra kammare Anders

Andersson i Råstock och Gustaf Henning Andersson i Rasjön att i

egenskap av sakkunniga biträda väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid verkställande

av utredning av frågan om revision av gällande bestämmelser rörande

automobilskattemedlens fördelning.

Den 14 november 1925 hava väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och de

sakkunniga avgivit betänkande med förslag till förordning om fördelning av

automobilskattemedel samt till kungörelse med närmare bestämmelser angående

fördelningen av automobilskattemedel.

Över betänkandet hava yttranden avgivits av länsstyrelserna i samtliga

län, statskontoret, riksräkenskapsverket, svenska vägföreningen, kungl. automobilklubben

och svenska landskommunernas förbund.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Jag övergår nu till en redogörelse för det huvudsakliga innehållet av

betänkandet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och de sakkunniga hava ansett sig höra

föreslå endast sådana jämkningar av nu gällande grunder för automobilskattemedlens

fördelning, som kunna vara ägnade att tills vidare och i avvaktan på

ytterligare erfarenhet i frågan tillmötesgå i skälig utsträckning de önskemål,

som hittills framkommit. Till stöd för denna uppfattning hava styrelsen och

de sakkunniga anfört:

De skäl, som av 1925 års riksdag anfördes för uppskov med fastställandet

av nya grunder för en bättre fördelning och utjämning av automobilskattemedlen,

hänförde sig i huvudsak till angelägenheten av att i fråga om

nu gällande grunder ernå större erfarenhet än vad hittills vunnits samt att

i vissa hänseenden, vilka berörde det nuvarande vägväsendet, verkställa utredningar

och undersökningar. Ytterligare erfarenhet i här föreliggande avseenden

hade endast i ringa grad kunnat vinnas under den korta tid, som

förflutit, sedan frågan behandlades av riksdagen. För att härutinnan vinna

en sådan kännedom, att därpå kunde grundas ett slutligt omdöme i frågan,

krävdes utan tvivel några års erfarenheter angående såväl den verkliga

skattefördelningen som de förefintliga anslagsbehoven. Frånsett frågan om

de föreslagna utredningarnas betydelse för ändamålet måste likaledes dessa

kräva en tid, som ingalunda stått till styrelsens och de sakkunnigas förfogande

vid avgivande av det nu begärda utlåtandet. Någon verklig utredning

om automobiltrafikens omfattning i de olika länen och å rikets olika

vägar, denna trafiks _ faktiska åverkan å vägarna samt det föreliggande behovet

av vägförbättringar och vägunderhåll kunde givetvis ännu ej anses

föreligga. De härför oundgängliga trafikräkningarna vore ännu endast i vissa

län igångsatta, det enhetliga bearbetandet av desamma återstode i regel,

och den ur jämförelsesynpunkt erforderliga sammanställningen för hela riket

kunde således ännu ej på rätt avsevärd tid emotses. Yad särskilt underhållskostnaderna

anginge, så syntes, såsom av riksdagen i dess skrivelse

även erinrades, ett enhetligt bedömande härav förutsätta genomförandet av

den likartade bokföring för samtliga vägdistrikt, varom utredning påginge,

men vilken ej syntes kunna genomföras förr än tidigast från och med räkenskapsåret

1927. Och vad slutligen anginge de underhålls- och förbättringsplaner

för viss tid framåt — s. k. flerårsplaner, om vilkas behov riksdagen

erinrat, så skulle dessa icke endast av vägstyrelserna uppgöras och

av länsstyrelserna granskas, utan även för hela riket sammanställas och bearbetas

till åtminstone huvudsaklig ekonomisk och trafikteknisk jämförbarhet.

Aven ur andra synpunkter syntes ett uppskov med denna fråga vara befogat.

Frågan ^ om ändrade skattegrunder för hela väghållningsbesväret på

landsbygden läge för närvarande under utredning i samband med kommunalskattefrågan,

''» och det syntes icke opåkallat att i någon mån avvakta utvecklingen

av dessa viktiga spörsmål, innan grunderna för de till sin storlek

avsevärda automobilskattemedlens användning bleve definitivt ändrade.

Styrelsen och de sakkunniga hava erinrat, att det för erhållande av bidrag

av automobilskattemedel enligt nu gällande bestämmelser (1924:470)

vore nödvändigt att upprätta plan och kostnadsberäkning beträffande företaget.

Grunderna för arbetets utförande och bidragets utbetalning skulle

fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som även hade att utbetala

medlen samt kontrollera och godkänna arbetet. Tillika vore föreskrivet, att

bidrag ej finge utgå till arbete, som påbörjats, innan grunderna för arbetets

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mdj-.ts proposition nr 170. 9

utförande blivit fastställda. Angående upprättandet av arbetsplanen och

kostnadsberäkningen skulle styrelsen meddela erforderliga anvisningar. Dessa

bestämmelser både visserligen möjliggjort en effektiv kontroll över att automobilskattemedlen

komme till god och avsedd användning men hade varit förenade

med viss olägenhet, när det gällt bidrag till det löpande underhållet. Att

därvid fixera bidraget till någon viss arbetssträcka, att för dennas ordinarie

underhåll uppgöra särskild arbetsplan samt att för företaget fastställa viss

kostnadsberäkning, som sedermera skulle genom utdrag ur de allmänna underhållsräkenskaperna

verifieras, vore visserligen formellt möjligt, men innebure

dock en praktisk olägenhet, som mångenstädes ansetts betungande

och onödig. Krav hade därför framkommit, att det formella behandlingssättet

av bidrag direkt till vägunderhållet skulle förenklas. Detta krav, vilket ju

bland annat även tagit sig uttryck vid den nu förevarande frågans behandling

i riksdagen, hade styrelsen och de sakkunniga av praktiska skäl funnit

önskvärt att tillmötesgå.

Styrelsen och de sakkunniga framhålla vidare, att krav framställts, att

bidrag skulle lämnas ej blott utan föregående upprättande av plan och kostnadsberäkning

utan även utan föregående ansökan, vilket krav även vunnit

understöd hos 1925 års riksdag. Styrelsen och de sakkunniga hava funnit

eu sådan anordning lämplig och hava i sådant avseende anfört:

Principen om bidrag av automobilskattemedel till vägunderhållsarbeten hade

redan funnit ett klart och otvetydigt uttryck i nu gällande författningar, och

en del vägdistrikt hade även begagnat sig av denna möjlighet. Visserligen

hade detta icke skett i någon större omfattning, men tillgängliga statistiska

siffror i detta avseende kunde ej betraktas såsom uttömmande, då gränsen

mellan verkliga underhållsarbeten och vägförbättringar ofta vore vansklig att

uppdraga. Den relativa återhållsamheten med avseende på direkta underhållsbidrag

syntes dock knappast kunna beräknas fortfara; i den mån automobilskattemedlen

ökades och deras användande enligt nu gällande bestämmelser

komme att ställa allt högre krav på vägclistriktens egna ekonomiska

uppoffringar, så torde vägstyrelserna ej underlåta att ernå största möjliga

lättnad i sin skattebörda genom att i regel begära så stort bidrag till det

direkta vägunderhållet, som förhållandena medgåve. Styrelsen och de sakkunniga

ansåge visserligen, att det ur vissa synpunkter varit lämpligt, om

dessa ansökningar alltjämt kunnat prövas från fall till fall. Med den utveckling,

. som enligt det ovanstående kunde emotses, skulle emellertid såväl

för vägdistrikten som för de prövande och granskande myndigheterna beredas

stor lättnad och förenkling i arbetet, om vad som för normala fall kunde anses

skäligt^ att tilldela vägdistrikten i rent underhållsbidrag, tilldelades dem

utan föregående ansökan, upprättad arbetsplan och kostnadsberäkning. Yägoch

vattenbyggnadsstyrelsen och de sakkunniga ville därför föreslå, att sådana

bidrag skulle utgå.

\ id övervägande av de grunder, som härvid borde tillämpas, framstode det

givetvis som ett önskemål att i enlighet med gällande författning kunna direkt

lämna bidraget till sådant vägunderhåll, som på grund av au tom obiltrafik i

synnerlig grad försvårats och till sådan vinterväghållning, som vore till särskilt

gagn för automobiltrafiken. Erforderligt underlag för att sakligt bedöma

dessa båda förhållanden saknades emellertid ännu. De enhetligt genomförda

trafikräkningar, som erfordrades för att kunna frånskilja ett för motortrafiken

särskilt viktigt vägnät, kunde ej under närmaste tid beräknas slutförda och

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

för bedömande av automobiltrafikens särskilda slitning å våra vägar förelåge

ännu ej slutgiltiga erfarenheter och rön. Vad särskilt vinterväghållningen

anginge, så hade erfarenheten redan visat, att ett frånskiljande ur en modern

vinterväghållning av den del av besväret, som vore av särskilt gagn för

motortrafiken, vore hart när omöjligt. Å andra sidan torde redan nu motortrafiken

inom vårt land hava vunnit den utvecklingen, att de i författningen

angivna distinktionerna i viss mån utplånats. Motorfordonet hade redan nu

vunnit en så vidsträckt användning, att större delen av vårt vägnät i större

eller mindre mån toges i anspråk av detsamma. Den utan tvekan väsentligaste

delen av kostnaderna för landets vägunderhåll toges i anspråk för av

motorfordon befarna vägar.

Därest det väghållningsdistriktet tilldelade bidraget till underhåll hölles inom

måttliga gränser, rådde därför intet tvivel om, att både beträffande sommaroch

vinterväghållningen bidraget endast komme att täcka sådan ökad underhållskostnad,

som vore förorsakad av automobiltrafik. Till stöd för detta påstående

torde vara tillräckligt att hänvisa till att det totala vägunderhållet

under de sista åren visat en ej ringa kostnadsökning; sålunda hade enbart från

1922 till 1923 den totala underhållskostnaden stigit från i runt tal 21,7 miljoner

kronor till 24,9 miljoner kronor (dier med omkring 15 %, utan att

någon motsvarande prisindexhöjning då kunde påvisas.

För att finna den lämpligaste formen för det ifrågasatta underhållsbidraget

hava styrelsen och de sakkunniga undersökt åtskilliga alternativ, som

åskådliggjorts i sex vid betänkandet fogade tabeller, beträffande vilkas innehåll

torde få hänvisas till handlingarna. Vid de verkställda beräkningarna

har man beträffande underhållskostnadernas storlek och fördelning utgått

från uppgifterna i 1923 års statistik. Vidare har antagits, att samtliga vägdistrikt

definitivt övergivit naturavägliållningen samt att denna övergång

kunnat i genomsnitt för hela landet ske inom kostnadsramen för föreliggande

uppskattningar. Vad automobilskattemedlen angår, så hava de i tabellerna

införts med det belopp, som för innevarande budgetår upptagits i riksstaten

för landsbygden eller 12,000,000 kronor.

Beträffande frågan om vilka kostnader som böra tagas i betraktande vid

bidragets beräkning anföra styrelsen och de sakkunniga:

Vid beräknande av olika tilläggsbidrag till vägdistrikten att utgå i viss proportion

till dessas verkliga kostnader för vägunderhållet hade styrelsen och de

sakkunniga ansett sig böra räkna med distriktens totala underhållskostnader

d. v. s. för såväl sommar- och vinterunderhåll som även för den del av förvaltningen,

som ej direkt tillhör vägbyggnaderna. Vad förvaltningskostnaden

anginge, så vore ju numera dess inräknande medgivet vid bestämmande

av det ordinarie statsbidraget till vägunderhållets verkliga kostnad, varför

dess medtagande även i nu förevarande beräkningar syntes fullt befogat.

Vad vinterunderhållet beträffade, så torde det med dess särskilda betydelse

för den kontinuerliga motortrafiken vara fullt skäligt, att detsamma medräknades

i det nuvarande vägunderhållet. Då denna princip — redan hävdad

av 1911 års vägkommission och av 1920 års vägsakkunniga — upptogs i

1922 års proposition till ny väglag, så hade densamma ansetts nu böra

vinna tillämpning.

Styrelsen och de sakkunniga hava till eu början undersökt möjligheten

att beräkna bidraget i proportion till varje läns egen automobilskatteandel,

vilket alternativ åskådliggjorts ä den vid handlingarna fogade tabell I. Styrelsen

och de sakkunniga anföra härom:

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kung!. May.ts proposition nr 170.

Tabellen visar, att om t. ex. 10 procent av länets egen andel av automobilskattemedel

användes till direkt underhållsbidrag för vägdistrikten inom

länet, så skulle distrikten i exempelvis Västmanlands län härigenom erhålla

ett tillskott av i runt tal 9 procent av det ordinarie statsbidraget, under det

att i grannlänet, Uppsala län, samtliga distrikt skulle erhålla i runt tal 63

procent ökning av det ordinarie bidraget. Härtill kan då läggas, att den

totala vägunderhållsbördan i Uppsala län i genomsnitt kan beräknas till

cirka 11 öre men i Västmanlands län uppgår till cirka 43 öre per vägfyrk.

Överhuvud taget synes av tabellen framgå, att enligt detta beräkningssätt

för de olika länen skulle uppstå så avsevärda ojämnheter i det totala underhållsbidragets

storlek utan rimligt sammanhang med den verkliga underhållsbördan,

att den angivna grunden icke lärer kunna ifrågakomma för det

ändamål, som här avses.

För undvikande av de sålunda anmärkta ojämnheterna hava styrelsen och

de sakkunniga funnit bidraget endast kunna grundas på de olika väghållningsdistriktens

kostnader för vägunderhåll, vinterväghållning och förvaltning.

A eu vid handlingarna fogad tabell II1) bär åskådliggjorts, huru störa

belopp, som för varje län skulle behöva tagas i anspråk av automilskattemedlen,

under förutsättning att bidraget utginge med vissa i tabellen angivna

procenttal. Av tabellen framgår, att för utdelande av det av riksdagen

ifrågasätta tilläggsbidraget å 10 procent till samtliga vägdistrikt skulle åtgå

sammanlagt för hela riket omkring 2,463,000 kronor eller i runt tal 20.5

procent av de för innevarande budgetår i riksstaten upptagna skattemedlen

för landsbygden.

Huru detta belopp enligt tabellen skulle komma att fördela sig på de olika

länen framgår av kol. f i härvid fogade bilaga A. Av omförmälda tabell II

framgår vidare, att därest dylikt bidrag utginge efter respektive 15 och 5

procent av underhållskostnaden, skulle därför åtgå omkring 3,700,000 respektive

1,230,000 kronor motsvarande 30 respektive 10 procent av landsbygdens

automobilskattemedel för budgetåret 1925—1926.

Styrelsen och de sakkunniga hava härefter behandlat den av motionärer

vid 1925 års riksdag berörda frågan om beredande av — utöver ett proportionellt

bidrag av ovan angiven beskaffenhet — jämväl ett utjämningsbidrag,

byggt enligt samma grunder som utjämningsbidraget i 1922 års väglagsproposition

nr 100, d. v. s. utgående med viss procent av den del av varje

vägdistrikts totala underhållskostnad, som per vägfyrk räknat överstiger

medeltalet för hela riket. För att närmare belysa denna bidragsgrund

hava styrelsen och de sakkunniga i tabell III verkställt en för varje vägdistrikt

i riket genomförd beräkning av det utjämningsbidrag, som borde

tillkomma distriktet, samt det belopp, som för detta ändamål snille behöva

tagas i anspråk av automobilskattemedel. Av tabellen framgår, att, om till

vägdistrikten skulle i enlighet med 1925 års motioner utdelas 30 procent av

distriktens underhållsbörda utöver medeltalet för riket, så skulle härför åtgå

omkring 1,676,000 kronor för hela landet eller cirka 14 procent av landsbygdens

andel av automobilskattemedel. Enligt samma förutsättning skulle

exempelvis Norrbottens län, som år 1923 erhöll omkring 185,000 kronor i

statsbidrag från anslaget till synnerligt betungade väghållningsdistrikt, hava

9 Se bilaga A.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj ds proposition nr 170.

i direkt riksn tjärn ning erhållit omkring 299,000 kronor. Härutöver hava

styrelsen och de sakkunniga undersökt åtskilliga andra alternativ, och får

jag härutinnan hänvisa till handlingarna i ärendet.

Beträffande frågan om det av automobilskattemedel utgående bidragets

storlek hava styrelsen och de sakkunniga till en början erinrat om olika

framställningar angående höjning av det enligt väglagen utgående bidraget,

som tid efter annan gjorts men som ej föranlett någon åtgärd. Styrelsen

och de sakkunniga anföra vidare:

»Anledningen till att dessa framställningar om ökade underhållsbidrag icke

lett till positivt resultat, torde främst få sökas i det statsfinansiella läget,

som ej ansetts medgiva ifrågasatt höjning av bidraget, varjämte torde hava

bidragit framställda anmärkningar mot jämnheten och tillförlitligheten av de

gjorda uppskattningarna å underhållskostnaderna. Automobilskattemedlens

oväntat hastiga ökning har emellertid nu öppnat eu möjlighet att med anlitande

av dessa medel bereda väghållningsdistrikten en höjning av bidraget

till underhåll och då som ovan visats automilskattemedlen med fasthållande

av gällande principer för deras användning kunna för ändamålet tagas i

bruk, finna väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och de sakkunniga i vad nu

anförts ett ytterligare skäl för tillstyrkande av det automatiskt utgående

bidraget.

Angående dettas storlek kan erinras om hur dels vid tidigare tillfällen

föreslagits statsbidragets höjning med 10 procent, dels årets riksdag ifrågasatt

bidragets utgående med 10 procent, dels gjorda beräkningar visa, att

ett 10 procents bidrag på lämpligt sätt håller sig inom den till 20 procent

bestämda utjämningsandelen av de för landsbygden avsedda automobilskattem

edlen.»

Under åberopande av vad sålunda anförts hava styrelsen och de sakkunniga

föreslagit, att bidraget för närvarande måtte begränsas till tio procent.

Styrelsen och de sakkunniga hava emellertid ansett, att det ifrågasatta

bidraget endast bör tillkomma vägdistrikt, där vägunderhållet helt övertagits

av vägkassan, och erinra, att denna uppfattning till synes enhälligt kommit

till uttryck vid behandlingen av denna fråga. Styrelsen och de sakkunniga

anföra vidare:

Enligt senast infordrade uppgifter hade vägunderhållet övertagits av vägkassan

inom ej mindre än 215 av rikets 379 vägdistrikt, under det att ytterligare

71 distrikt övertagit underhållet partiellt. Det vore att förvänta, att

de distrikt, som ännu ej helt övertagit vägunderhållet, nu finge anledning

att återkomma till eller upptaga denna fråga. Den ökade tunga detta övertagande

mångenstädes ansåges innebära för jordbruksfastigheterna kompenserades

i viss mån genom det föreslagna tilläggsbidraget, vilket väl i regel

torde undanröja förefintliga betänkligheter. Styrelsen och de sakkunniga

liölle sålunda för sannolikt, att i och med den här föreslagna bestämmelsen

det övervägande flertalet av nu återstående vägdistrikt komme att snarast

överföra underhållet å sina vägkassor.

Styrelsen och de sakkunniga hava föreslagit, att det sålunda ifrågasatta

underhållsbidraget skulle utgå av landsbygdens utjämningsandel av automobilskattemedlen,

och hava härutinnan anfört:

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

»Det är uppenbart, att det tilläggsbidrag av 10 procent å vägdistriktens

totala^ underhållskostnad, som styrelsen och de sakkunniga funnit skäligt

föreslå, kommer att, i den mån samtliga valdistrikt övertaga underhållet, i

och för sig innebära en ej obetydlig utjämning mellan de olika länen. Denna

utjämning torde även nära ansluta sig till de grunder, som i gällande författning

(kungl. kungörelsen 470/1924; § 2) angivas för den utjämning, som skall

ske genom fördelning mellan länen av den s. k. utjämningsandelen. Ur denna

utjämningsandel, utgörande 20 procent av landsbygdens andel av automobilskattemedlen,

tillkommer det nämligen Eders Kungl. Maj:t att tilldela

fyllnadsbelopp till län, vilka genom sina ordinarie länsandelar anses hava

bekommit mindre än vad å länet skäligen bort belöpa med hänsyn bland

annat till omfattningen av automobiltrafiken inom länet och av dylik trafik

framkallat behov av underhållsarbeten a allmänna vägar; uppenbarligen finner

automobiltrafikens inverkan på vägarna, ett av sina bästa uttrvck i de totala

underhållskostnader, som enligt det föregående skulle ligga'' till grund för

tilläggsbidraget. Det kan under dessa förhållanden givetvis ifrågasättas,

huruvida utjämning mellan länen skall ske såväl genom den vanliga utjämningsandelen

å 20 procent av landsbygdens medel som ock genom de särskilda

tilläggsbidragen till vägunderhållet. Uppgå dessa senare, såsom i tabell

Yl angives, till cirka 10 procent av landsbygdens automobilskattemedel, så

skulle förfarandet i verkligheten innebära, att man i stället för nu gällande

uppdelning i 80 procent såsom ordinarie länsandei och 20 procent såsom

utjämningsandel skulle erhålla en utjämningsandel å 30 procent, under det

att endast 70 procent skulle utgå till länen i förhållande till de belopp,

som från dem inflyta i automobilskatt. Något vägande skäl för en dylik

förskjutning i fördelningen synes ej kunna uppvisas. Visserligen synas,"enligt

från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämnad uppgift, hittills verkställda

fördelningar av automobilskattemedlen tyda på, att någon förskjutning i

proportionen mellan 80 procent och 20 procent i syfte att något öka utjämningsandelens

storlek skulle, i mån av motortrafikens stigande interprovinsiella

karaktär, visa sig befogad, men någon sådan påtaglig erfarenhet, att

därpå kan grundas en ändring av nu gällande bestämmelser, föreligger dock

ej. I riksdagens skrivelse framhålles även såsom sannolikt, att den till

Eders Kungl. Maj:ts förfogande ställda utjämningsandelen av 20 procent

skulle sänkas, om särskilda tilläggsbidrag till vägunderhållet införas.»

Verkningarna av den av styrelsen och de sakkunniga föreslagna fördelningsmetoden

har åskådliggjorts å en av dem upprättad tabell TV. vilken

torde få bifogas såsom bilaga B.

Angående den ifrågasatta anordningens trädande i tillämpning hava styrelsen

och de sakkunniga anfört:

Ett tilläggsbidrag å 10 procent av den totala underhållskostnaden skulle

enligt förut omförmälda tabell II för landets samtliga vägdistrikt kräva ett

belopp av omkring 2,463,000 kronor. Om bestämmelse härom antoges av

1926 års riksdag, skulle det första utbetalandet kunna ske efter automobilskattemedlens

redovisning på nyåret 1927 samt skulle dä avse de verkliga

kostnaderna för de vägdistrikt, som från och med år 1925 helt övertagit

vägunderhållet å vägkassorna, varjämte till de distrikt, som övertagit underhållet

av samtliga vägar från och med ingången av år 1926, skulle utbetalas

tilläggsbidrag efter den uppskattade kostnaden för detta år. Då storleken

av det underhåll, som från den 1 januari 1926 övertagits av vägdistrikten,

kunde beräknas uppgå till omkring 57 procent av det totala underhållet,

sa torde, även om de verkliga kostnaderna överstege de uppskat
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

tade, 1927 års tilläggsbidrag, enligt tabell Yl upptagna till i runt tal 1,390,000

kronor, dock komma att understiga det angivna beloppet av i runt tal

2,500,000 kronor. Enligt den i riksstaten för budgetåret 1925—1926 angivna

beräkningen uppginge vidare landsbygdens andel av automobilskattemedlen

till 12,000,000 kronor, men komme i verkligheten att uppgå till avsevärt

mer, samt vore för budgetåret 1926—1927 i förslag till riksstaten beräknad

till 14,000,000 kronor, varför landsbygdens utjämningsandel skulle vid 1927

års fördelning komma att uppgå till omkring 2,800,000 kronor. Ingen svårighet

förelåge alltså att bestrida tilläggsbidraget till vägunderhållet ur länens

utjämningsandel.

Beträffande dispositionen av den del av landsbygdens automobilskattemedel,

som icke komme att tagas i anspråk för det ifrågasatta underhållsbidraget,

hava styrelsen och de sakkunniga anfört:

För sådana bidrag av automobilskattemedel, som icke utginge enligt ovan

föreslagna bestämmelser, skulle alltjämt gälla, att kostnadsberäkning skulle

föreligga samt att bidraget ej finge utgå med mer än i regel två tredjedelar

av den beräknade kostnaden. Det hade ofta erinrats, att denna bestämmelse

kunde komma att på vägdistrikten lägga bördor, som många av dem finge

svårt att bära, att möjligheten att begagna sig av automobilskattemedlen

därigenom kunde komma att bliva de rikare distrikten i oskälig grad förbehållen

samt att en höjning av den angivna anparten ofta kunde befinnas

befogad. Styrelsen och de sakkunniga ville erinra, att högre bidrag än I 2/s

redan med nu gällande bestämmelser vore möjligt och även i vissa fall

funnit tillämpning. De anförda önskemålen syntes dock inför den alltjämt

stigande automobilskatten vara värda ökat beaktande, varför styrelsen och

de sakkunniga ansett sig böra dels framhålla vikten av att vederbörande

länsstyrelser vid prövningen av inkomna ansökningar om bidrag av automobilskattemedlen

noga undersökte, huruvida bidrag borde lämnas till mer än

2/3 av den beräknade kostnaden, dels ock föreslå sådan komplettering av nu

gällande författning, att därav klart framginge befogenheten av statsbidragets

ökning för sådana arbetsföretag, som vore för de därav berörda väghållningsdistrikten

särskilt betungande.

I de avgivna yttrandena har förslaget att av automobilskattemedel utan

ansökning utdela ett bidrag av 10 procent å kostnaden för vägunderhåll

m. m. till sådana vägdistrikt, som helt övertagit vägunderhållet, med få

undantag tillstyrkts. Här nedan redogöres i korthet för yttrandenas innehåll

allenast i den mån anmärkningar av större vikt framställts.

Länsstyrelse i Uppsala län anser det principiellt oriktigt, att automobilskatten,

vilken införts för att kunna bereda ersättning för den genom autobiltrafiken

vållade kostnadsökningen, tages i bruk för ökning av statsbidraget

till vägunderhållet, oberoende av om detta ökats genom automobiltrafik eller

ej. Ett vägdistrikt, där allenast de med automobiler mest befarna vägarna

övertagits till underhåll, kunde vara lika berättigat till bidrag, som ett

distrikt, vilket helt övertagit underhållet. Länsstyrelsen förordar en prövning

av bidragsbehovet från fall till fall under enklare former än hittills.

Länsstyrelsen i Jönköpings län avstyrker bestämmelsen, att bidraget skall

tillgodokomma allenast vägdistrikt, som helt övertagit underhållet. Aven de,

som blott övertagit de stora stråkvägarna, borde få sådant bidrag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län avstyrker förslaget och anför bland annat:

»Fördelning av automobilskattemedel enligt sådan grund, att vägunderhållskostnaden

för distrikten skulle bliva bestämmande, förutsätter princi
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 15

piellt, att automobiltrafiken påverkar nämnda kostnad någorlunda likartat i

hela riket. I sitt förslag hava väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och de sakkunniga

efter att hava berört svårigheterna att bedöma den särskilda slitning

å våra vägar, som automobiltrafiken medför, vilket bedömande förutsätter

trafikräkningar, framhållit, att motorfordonet redan nu vunnit en så

vidsträckt användning att större delen av vårt vägnät i större eller mindre

mån tages i anspråk av detsamma, att den otvivelaktigt väsentligaste delen

av kostnaderna för landets vägunderhåll tages i anspråk för av motorfordon

befarna vägar samt att, därest det väghållningsdistriktet tilldelade bidraget

till underhåll liölles inom måttliga gränser, intet tvivel rådde om att beträffande

både sommar- och vinterväghållningen bidraget endast komme att

täcka sådan ökad underhållskostnad, som vore förorsakad av automobiltratik.

Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande finner för sin del intet av de

nyss angivna skälen vara bärande, när det gäller att bevisa, att automobilskattemedel

böra kunna användas till utjämning av vägskattebördan i allmänhet.

Att motorfordonen i större eller mindre män taga i anspråk större

delen av vägnätet är otvivelaktigt, och särskilt gäller det om Malmöhus län,

där endast ett par allmänna vägar äro undantagna från automobiltratik. men

va,d som här är av betydelse är givetvis, i vilken mån sådan trafik äger rum.

Likaledes må medgivas, att den väsentligaste delen av kostnaderna för landets

vägunderhåll faller på av motorfordon befarna vägar, men det är givetvis

utan nämnvärd betydelse för underhållet av en viss väg, om automobiler

då och då trafikera vägen, under det att förhållandet är motsatt, om vägen

har att mottaga en omfattande och tung sådan trafik. Slutligen förmenar

Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande att det för denna fråga är utan betydelse,

om ifrågavarande utjämningsandel under alla förhållanden ej över

stiger vad väghållningsdistriktet betalar för genom automobiltratik ökad

underhållskostnad; vad som borde vara av vikt vore, att väghållningsdistrikten

erhålla någorlunda lika andel i proportion till den ökade kostnaden».

Länsstyrelsen framhåller vidare, att inom länet verkställda trafikräkningar

visa, att inom olika vägdistrikt förhållandet mellan den av automobiltrafiken

förorsakade öleningen i vägunderhållskostnaden, å ena, samt distriktens lida

vägunderhållskostnad, å andra sidan, vore växlande, varför totala vägunderhållskostnaden

icke vore en tillförlitlig mätare av omförmälda kostnadsökning.

Länsstyrelsen anser vidare, att skäl saknas att från bidrag utestänga

distrikt, som övertagit allenast huvudvägarna.

Svenska vägföreningen anser, att möjligheten att låta bidraget utgå i viss

proportion till varje läns andel av automobilskattemedlen bör ytterligare

undersökas. De siffror, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och de sakkunniga

åberopat för att visa, att denna fördelningsgrund vore utesluten, bevisade

intet, då de uppskattade kostnaderna för vägunderhållet vore synnerligen

missvisande.

Aven styrelsens och de sakkunnigas förslag, att det ifrågasatta underhållsbidraget

skulle utgå av landsbygdens utjämningsandel av automobilskattemedlen,

har i flertalet av yttrandena lämnats utan erinran. Emellertid

hava i åtskilliga utlåtanden framhållits det betänkliga i att utjämningsaudelen

härigenom kunde bliva alltför hårt anlitad, så att den ej kunde fylla sitt

egentliga ändamål.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har sålunda anfört:

Länsstyrelsen kunde icke tillstyrka, att bidraget utginge från utjämningsandelen.

Enligt länsstyrelsens mening borde denna del allt fortfarande användas

till förbättrings- och underhållsarbeten å allmänna vägar inom sådana

opaginerad Kontrollera mot PDF

1(1

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

delar av landet, vilka vid den allmänna fördelningen av automobilskattemedlen

bekommit mindre än vad därå skäligen bort belöpa med hänsyn

särskilt till omfattningen av automobiltrafiken. Eu sådan del av landet

vore Jönköpings län, som vore beläget inuti landet och där stark genomgångstrafik

ägde ruin i liera olika riktningar. Om, såsom föreslagits, de tio

procenten skulle tagas av utjämningsandelen, kunde denna komma att därav

anlitas så hårt, att nyssnämnda landsdelars berättigade intressen att få del

därav kunde komma att kränkas. Till undvikande härav syntes den utvägen

lämpligen kunna anlitas, att de tio procenten frånräknades landsbygdens

andel av automobilskattemeölen, innan denna andel uppdelades på sätt i

3 § av förordningen om fördelning av automobilskattemedel stadgades.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att det syntes vara att förvänta,

att förslagets genomförande skulle för de vägdistrikt, där naturaväghållet

ännu funnes kvar, verka som eu kraftig sporre för övergång till underhåll

medelst vägkassan. Därför torde snart nog nästan hela utjämningsandelen

tagas i anspråk för det ifrågasatta underhållsbidraget. Eventuellt komme

densamma ej att bliva, tillräcklig för täckande av den stadgade bidragsprocenten,

varvid eu reduktion av procentsatsen förutsatts skola äga rum. Det

syntes emellertid länsstyrelsen tveksamt, huruvida ej under alla förhållanden

någon mindre del —■ förslagsvis 20 procent — av utjämningsandelen borde

hållas reserverad för att av Kungl. Maj:t disponeras i utjämningssyfte för

särskilt missgynnade län.

Länsstyrelsen i Kalmar län föreslår en omläggning av bestämmelserna i

syfte att det föreslagna underhållsbidraget göres oberoende av utjämningsandelen

samt fixeras till tio procent av underhållskostnaden — alltså utan

reduktion av procentsatsen även om bidragets belopp skulle överskrida

landsbygdens utjämningsandel.

Länsstyrelsen i Halland* län yttrar, att de föreslagna bestämmelserna skulle

kunna hava till följd, att inga medel återstode att av Kungl. Maj:t i utjämningssyfte

disponeras för vägarbeten i mindre gynnade län. Länsstyrelsen

föreslår därför, att tillsvidare allenast hälften av landsbygdens utjämningsandel

må få användas till det ifrågasatta bidraget. Komme bidraget härigenom

att alltför mycket understiga 10 procent av underhållskostnaden,

kunde utjämningsandelen ökas.

Länsstyrelsen 7 Göteborgs och Bolins län framhåller såsom antagligt, att

när vägdistrikten i större utsträckning övertagit vägunderhållet, största delen

av utjämningsmedlen komme att tagas i anspråk för bidrag till underhållet.

Länsstyrelsen ansåge emellertid i hög grad angeläget, att ett betydande belopp

stode till förfogande för att tilldela län, som med den på länet belöpande

ordinarie andelen icke bekommit det belopp, som med hänsyn till

förhållandena kunde anses skäligt. För Göteborgs och Bohus läns vidkommande

vore detta av synnerligen stor betydelse. Belägenheten inom

länet av storstaden Göteborg, där det övervägande flertalet av länets automobiler

vore hemmahörande, måste naturligen medföra eu synnerligen stark

slitning av länets vägar, detta jämväl därigenom att storstaden söge trafik

till sig från orter utom länet. Så vore givetvis förhållandet med övriga

städer och hamnar utmed havet, och överhuvud måste länets egenskap av

kustlandskap beträffande automobiltrafiken äga en stor betydelse, då den

trafik, som dragits ned mot havet, där måste vända och ånyo framföras på

länets vägar. Slutligen kunde icke bortses från det förhållande, att länets

läge medförde en icke ringa genomgångstrafik från Norge. Länsstyrelsen

ville därför ifrågasätta antingen att utjämningsandelen måtte höjas eller ock

att det särskilda bidraget till underhållet måtte utgå, innan 20 procent av

landsbygdens automobilskattemedel avsattes såsom utjämningsandel.

opaginerad Kontrollera mot PDF

IT

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län säger sig även befara att utjämningsandelen,

efter det underhållsbidraget därav utgått, skalle bliva otillräcklig för att

på ett verkligt effektivt sätt tillgodose sitt egentliga ändamål. Då länsstyrelsen

ansåge utjämningsandelens användande till förmån för län, som i

förhållande till sina automobilskattemedel vore särskilt betungade av automobiltrafik,

vara av stor allmän betydelse, ansåge länsstyrelsen det lämpligt

att säkerställa detta ändamål genom att höja utjämningsandelen till förslagsvis

25 procent av landsbygdens andel av automobilskattemedlen.

Yid automobilskattens införande och meddelandet av bestämmelserna an- Departementgående

automobilskattemedlens fördelning framhölls, att den angelägnaste chefenuppgiften

för vägväsendets höjande vore att genom förbättringsarbeten sätta

vägnätet i stånd att tåla den starka påfrestningen från automobiltrafiken.

Denna uppfattning, som även fick uttryck i de första fördelningsföreskrifternas

avfattning, har icke jävats av erfarenheten under den tid, som därefter

förflutit. Alltjämt måste det anses vara av synnerlig vikt att i mån av behov

genom erforderliga förstärkningsarbeten försätta vägarna i sådant skick,

att de kunna i skälig omfattning motstå trafikens åverkan. Ur ekonomisk

synpunkt är detta av stor betydelse, enär man, då trafiken nått eu viss utveckling,

endast på sådant sätt kan åvägabringa en rimlig begränsning av underhållskostnaderna.

Härtill kommer behovet att genom rätning av vägkrökar och

breddning av alltför smala vägar söka minska riskerna för automobiltrafiken.

Sedan automobilens användning blivit allmän inom alla delar av riket och

inom alla samhällslager, har automobiltrafik i allt större utsträckning tillåtits å

vägar, där sådan trafik förut var förbjuden, så att dylika förbud numera hora

till undantagen. Med den ökade trafiken har givetvis följt eu betydande

ökning av kostnaden för vägunderhållet och därmed även klagomål över att

kostnadsökningen icke i motsvarande grad ersättes genom tilldelning av

automobilskattemedel. I viss mån kunna dessa klagomål icke frånkännas

berättigande. Automobilskattemedlen hava hittills givetvis i första hand

måst användas till förbättring av de för den hårdaste trafiken utsatta stråkvägarna.

Den av automobiltrafiken framkallade kostnadsökning, som icke

fått ett mera påtagligt uttryck i vägförbättringar, bär mera sällan utjämnats

genom bidrag av automobilskattemedel. Av allt att döma hava de sålunda

följda principerna varit riktiga och ägnade att för framtiden minska underhållskostnaderna.

Med den fortgående förbättringen av landets vägnät och

den rikligare tillgången på automobilskattemedel kan man emellertid — givetvis

med iakttagande av nödig försiktighet — i större utsträckning än förut

använda automobilskattemedel för att direkt lindra den ökade underhållstungan.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och de sakkunnigas förslag innebär,

att till vägdistrikten utan föregående ansökan skall av automobilskattemedel

utgå ett bidrag motsvarande 10 procent av distriktets verkliga kostnader för

vägunderhåll, vinterväghållning och förvaltning, som ej avser byggande av

väg. Med utgångspunkt från att den 1 januari 1926 omkring 57 procent av

vägunderhållet övertagits av vägdistrikten hava de sakkunniga enligt vid
Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 142 höft. (Nr 170.) 362 se 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

fogade tabell VI beräknat 1927 års underhållsbidrag till omkring 1,390,000

kronor. Man måste dock räkna med att i händelse av bifall till nyssnämnda

förslag jämväl återstående vägdistrikt komme att inom kort övertaga vägunderhållet.

I sådant fall skulle enligt nyssnämnda tabell underhållsbidraget

uppgå till i runt tal 2,500,000 kronor. Emellertid är det att märka, att uppskattningarna

av kostnaderna för vägunderhållet, på vilka styrelsen och de

sakkunniga i brist på bättre material måst bygga sina beräkningar, icke

giva något tillförlitligt uttryck för den verkliga kostnaden. Troligen kommer

det vid en övergång att visa sig, att de verkliga kostnaderna avsevärt

överstiga de uppskattade. Med hänsyn till att många uppskattningar verkställts

under kristiden, under det att andra kvarstå oförändrade sedan lång tid tillbaka,

äro emellertid dessa förhållanden ytterst vanskliga att bedöma. Uti

innevarande års statsverksproposition är landsbygdens andel av automobilskattemedlen

för budgetåret 1926—1927 beräknat till 15,200,000 kronor. Förslagsvis

skulle man kunna räkna med att, sedan allt vägunderhåll övertagits

av vägdistrikten, en femtedel av landsbygdens andel av automobilskattemedlen

skulle komma att tagas i anspråk för det ifrågasatta underhållsbidraget.

I den mån automobilskattemedlen i framtiden ökas kraftigare än underhållskostnaderna

eller tvärtom, skulle givetvis förhållandet ändras.

Förslaget har i allmänhet tillstyrkts av de hörda myndigheterna. Även

mig synes förslaget i stort sett innebära en god lösning av förevarande fråga,

i det att vägdistrikten enligt detsamma skulle utan omgång och kostnader för

upprättande av plan och kostnadsförslag erhålla eu önskvärd och välbefogad

lindring i väghållningsbesväret.

I några av yttandena har ifrågasatts, att det föreslagna bidraget skulle

tillgodokomma jämväl vägdistrikt, som icke helt övertagit vägunderhållet.

På de skäl, som legat till grund för statsmakternas redan tidigare intagna

ståndpunkt i denna fråga, finner jag ej anledning att föreslå avvikelse härutinnan

från det föreliggande förslaget. Alltjämt synes vägkassans fullständiga

övertagande av vägunderhållet böra betraktas såsom en nödvändig garanti

för att underhållsbidraget skall bliva till avsedd nytta för vägväsendet. Att

antaga är även, att vägkassornas övertagande av underhållet kommer att påskyndas

av ett bifall till förevarande förslag.

Enligt förslaget skulle underhållsbidraget utgå av landsbygdens utjämningsandel.

Efter gjorda beräkningar (förut omförmiilda tabeller II och VI) skulle

det år 1927 utgående bidraget taga i anspråk ungefär hälften av utjämningsandelen,

och därest samtliga distrikt övertoge vägunderhållet, skulle hela utjämningsandelen

åtgå för ändamålet. Styrelsen och de sakkunniga hava också

måst föreslå viss reduktion av bidragsprocenten, för det fall att utjämningsandelen

icke skulle förslå till ett bidrag av 10 procent av underhållskostnaden.

Emellertid är härvid att märka, att styrelsen och de sakkunniga vid

dessa beräkningar utgått från det i riksstaten för budgetåret 1925—1926

upptagna beloppet å landsbygdens andel av automobilskattemedlen 12,000,000

kronor samt räknat med de uppskattade kostnaderna för vägunderhållet.

Styrelsens och de sakkunnigas förslag i denna del synes bottna i den

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

uppfattningen, att det föreslagna underhållsbidraget skulle fylla samma

ändamål som utjämningsandelen och alltså kunna göra denna överflödig.

En sådan uppfattning kan jag icke dela, och jag nödgas i det följande något

utförligt motivera denna min ståndpunkt.

Utjämningsandelens ändamål är att utjämna de orättvisor vid fördelningen

av automobilskattemedlen, som kunna bliva eu följd av den valda

fördelningsgrundens ofullkomlighet. Därvid har särskilt tagits sikte på

det förhållandet, att den kring en större stad liggande landsbygden kan

få sina vägar sönderkörda av automobiler från staden, men att landsbygden

vid skattemedlens fördelning dock icke får tillgodoräkna sig den

från stadens automobiler influtna skatten. Det till fördelningsgrund tagna

skattebeloppet för allenast landsbygdens automobiler blir i detta fall icke

tillräckligt uttryck för den genom automobiltrafiken förorsakade ökningen i

vägslitningen. Men även andra anledningar till ojämnhet vid fördelningen

finnas. Sålunda får ett län med jämförelsevis få automobiler och en stark

genomgående trafik från andra län för liten andel av automobilskattemedlen,

därest ej fyllnad lämnas. Det är utjämningsandelens förnämsta uppgift att

bereda fyllnad i de fall, då en länsfond på grund av delningsgrundens ofullkomlighet

icke erhållit så stor tilldelning som skäligen svarar mot den av

automobiltrafiken framkallade kostnadsökningen i väghållningen. I § 2 av

kungörelsen den 21 november 1924 (nr 470) med närmare bestämmelser angående

fördelningen av automobilskattemedel har nämnda förhållande uttryckts

så, att Kung], Maj:t av landsbygdens och städernas utjämningsandelar

tilldelar fyllnadsbelopp åt län eller stad, som vid den av statskontoret

verkställda fördelningen i jämförelse med annat län eller annan stad bekommit

mindre än vad därå skäligen bort belöpa med hänsyn särskilt till

omfattningen av automobiltrafiken inom länet eller staden och av dylik trafik

framkallat behov av förbättrings- och underhållsarbeten å allmänna vägar

och gator.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och de sakkunnigas mening, att det

ifrågasatta underhållsbidraget, i den män samtliga vägdistrikt övertoge underhållet,

i och för sig innebure en ej obetydlig utjämning mellan de olika

länen, har motiverats därmed, att automobiltrafikens inverkan på vägarna

uppenbarligen funne ett av sina bästa uttryck i de totala underhållskostnader,

som skulle ligga till grund för tilläggsbudget. Jag vill givetvis icke

förneka, att omförmälda bidrag kan verka irtjämnande i förevarande avseende,

men fall kunna också tänkas, då bidraget än mera skärper en vid den första

fördelningen uppkommen ojämnhet. Man får i detta sammanhang ej bortse

från att även annan trafik än automobiltrafiken kan utöva en betydande och i

olika vägdistrikt växlande inverkan på vägdistriktets totala underhållskostnad,

exempelvis virkes- och bettransporter med anspannsfordon, en inverkan som

strängt taget ej bör få inverka på automobilskattemedlens fördelning.

För vinnande av någon jämförelse mellan utjämningsandelens disposition

å ena sidan enligt hittills tillämpade grunder och å andra sidan genom den

ifrågasatta utdelningen av underhållsbidrag har inom kommunikationsdeparte
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj-.ts proposition nr 170.

mentet upprättats vidfogade, såsom bilaga C betecknade tabell. Tabellen

utgår från den förutsättningen, att samtliga distrikt övertagit vägunderhållet.

Då den fördelade utjämningsandelens storlek växlar i de i tabellen behandlade

fallen, är det företrädesvis procenttalen, som erbjuda intresse. Av tabellen

framgår, att under det Stockholms och Uppsala län år 1924 erhöllo

9.7 respektive 4.2 procent av utjämningsandelen, skulle samma län bekomma

allenast 4.9 respektive 1.4 procent av det till underhållsbidrag utgående beloppet.

Västmanlands län, som åren 1923 och 1924 erhöll allenast 1,5 procent

av utjämningsandelen, skulle bekomma 5.6 procent av underhållsbidragets

totala belopp. Dessa siffror vittna ej om underhållsbidragets förmåga att

ersätta utjämningsandelen. Någon säker jämförelse kan emellertid ej göras,

då underhållsbidraget uträknats på grundval av de uppskattade kostnaderna.

Sålunda kan med stor sannolikhet antagas, att den för Västmanlands län

anförda siffran 5.6 procent komme att visa sig för hög.

Av vad ovan anförts torde framgå, att utjämningsandelen har en viktig

uppgift att fylla, även om det föreslagna underhållsbidraget införes. I den

mån trafikräkningar komma att allmänt äga rum och man därigenom erhåller

en klarare uppfattning om trafikens storlek och beskaffenhet, ökas även förutsättningarna

för ett fullt rättvist och ändamålsenligt fördelande av utjämningsmedlen.

Flera av de hörda myndigheterna hava även betonat vikten

av att utjämningsandelen komme till användning för sitt ursprungliga ändamål.

Under förutsättning av att underhållsbidraget skulle utgå av utjämningsandelen,

hava dessa myndigheter föreslagit en ökning av denna.

En i stort sett tillfredsställande lösning synes mig kunna vinnas genom

att låta underhållsbidraget utgå av den efter utjämningsandelens avsättande

förefintliga återstoden av landsbygdens andel i automobilskattemedlen,

innan sagda återstod fördelas på länsfonder. Härigenom synes det

möjligt att i huvudsak ernå samma resultat, som styrelsen och de sakkunniga

åsyftat med den av dem föreslagna anordningen, och samtidigt undvika

vissa därmed förenade olägenheter. Utjämningsandelen skulle enligt denna

lösning användas för sitt ursprungliga ändamål. Återstoden skulle fördelas

enligt två från varandra fristående fördelningsgrunder: den del, som motsvarade

10 procent av vägdistriktens sammanlagda kostnader för vägunderhåll

m. m., i proportion till nämnda kostnader, och återstoden i proportion

till den från länens landsbygd influtna automobilskatten. Härigenom skulle

vinnas den fördelen, att någon reduktion av bidragsprocenten icke skulle

behöva äga rum för det fall, att summan av underhållsbidragen komme att

överstiga utjämningsandelen, och vidare att utjämningsandelens storlek icke

bleve beroende av de till bidrag berättigade underhållskostnadernas växlande

belopp.

Då jag nu förordar en sådan lösning, anser jag mig samtidigt böra föreslå

någon nedsättning av utjämningsandelens storlek. Under förutsättning att

summan av underhållsbidragen komme att motsvara en femtedel av landsbygdens

andel av skattemedlen och att utjämningsandelen bibehölles vid oförändrad

storlek, skulle de medel, som fördelas i förhållande till influten auto
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

mobilskatt, minskas från fyra femtedelar till tre femtedelar av landsbygdens

skatteandel eller således med en fjärdedel. För verkställande av utjämning

i samma grad som förut vid fördelning efter samma fördelningsgrund, skulle

alltså erfordras en utjämningsandel likaledes minskad med eu fjärdedel.

Under förutsättning vidare att behov av särskild utjämning icke föreligger

i fråga om de medel, som skulle utdelas såsom underhållsbidrag, skulle

alltså icke erfordras större utjämningsandel än 15 procent av landsbygdens

andel av skattemedlen. Fn undersökning av utjämningsandelens hittillsvarande

användning (se bilaga C.) har bibragt mig den uppfattningen, att

en sådan nedsättning icke är ägnad att väcka betänkligheter, varför jag vill

förorda densamma. Återstående 85 procent av landsbygdens andel av skattemedlen

bör fördelas på sådant sätt, att därav först utgår bidrag till vägdistrikten

med 10 procent av underhållskostnaden samt återstoden, förslagsvis

uppskattad till 65 procent av landsbygdens skatteandel, såsom hittills

uppdelas på länsfonder i proportion till den från de särskilda länens landsbygd

influtna automobilskatten.

Med hänsyn till att ett genomförande av förevarande förslag medför ändring

av flertalet paragrafer i nu gällande förordning om automobilskattemedlens

fördelning, har det ansetts lämpligt att utarbeta förslag till helt

ny författning i ämnet. Detta förslag ansluter sig emellertid i stort sett

till gällande förordning. Beträffande förslagets detaljer må anföras följande.

De för automobilskattemedlens fördelning grundläggande bestämmelserna

i 1 § av gällande förordning hava oförändrade ingått i förslaget. I 2 § har

ingen annan avvikelse skett än att orden »av statskontoret» utgått. Anledningen

härtill är att det ansetts önskvärt, att statskontorets befattning med

automobilskattemedlens bokföring och fördelning skulle helt upphöra och

överflyttas på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Särskild föreskrift härom

lärer böra meddelas i den administrativa författning i förevarande ämne,

som Kungl. Maj:t i händelse av bifall till förslaget, lärer komma att utfärda.

3 § innefattar den egentliga författningsändringen. I 1 mom. a) meddelas

bestämmelserna angående utdelning av underhållsbidraget. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och de sakkunniga hava föreslagit, att till grund för beräkningen

av det år 1927 utgående bidraget skola läggas verkliga kostnaderna

för vägunderhåll och vinterväghållning under år 1925, eller således

året näst före det, varunder automobilskattemedlen influtit. Uppenbarligen

vore det önskligt att till grund för fördelningen kunna lägga kostnaderna

för det år, varunder skattemedlen influtit, eller året näst före det fördelningen

verkställes såsom fallet är med statsbidraget enligt 60 § väglagen.

Med hänsyn till önskvärdheten att undvika alltför långt framskjutande av bidragets

fördelning synes det likväl vara försiktigast att i detta hänseende följa

styrelsens och de sakkunnigas förslag. Därest vägdistriktet utfört vägunderhållet

under hela det år automobilskattemedlen influtit men ej under året

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

därförut, synes, i enlighet med styrelsens och de sakkunnigas förslag, sistnämnda

års uppskattade kostnad för vägunderhållet böra jämte verkliga

kostnaden för vinterväghållning och förvaltning läggas till grund för bidragets

beräknande.

Riksdagen har vid föregående tillfällen uttalat, att ett enhetligt och rationellt

ordnande av vägdistriktens bokföring bleve av allt större vikt ju

mera medel, som ställdes till vägdistriktens förfogande. Förslag i sådant

syfte föreligger utarbetat och är, sedan vederbörande myndigheters yttrande

däröver numera inkommit, föremål för handläggning inom kommunikationsdepartementet.

För åstadkommande av ordning och reda i vägdistriktens

räkenskaper och därmed en garanti för att ett tillförlitligt underlag vinnes

för bidragets beräknande bär i 3 § 1 mom. a) andra stycket stadgats att

till grund för beräknandet av vägdistriktets verkliga kostnad skola läggas

på föreskrivet sätt förda och granskade räkenskaper, och lärer Kungl. Maj:t,

i händelse av bifall till förslaget, framdeles komma att härom utfärda erforderliga

föreskrifter. Sistnämnda föreskrifter torde komma att givas tillämpning

från och med ingången av år 1927. Klart är alltså, att på föreskrivet

sätt förda räkenskaper icke kunna komma att ligga till grund för

beräknandet av verkliga kostnaderna för åren 1925 och 1926, men detta synes

så uppenbart, att särskild övergångsbestämmelse i förevarande avseende

ansetts onödig.

För det oförmodade fall, att något" vägdistrikt skulle undandraga sig att

förebringa utredning om distriktets verkliga kostnad och bidrag alltså icke

skulle kunna utdelas till distriktet, har ansetts böra givas möjlighet att förklara

bidraget förverkat, på det att medlen skola kunna komma till nyttig

användning. Aven utan vägdistriktets förskyllan kan det emellertid inträffa,

att vid den tid, då underhållsbidraget bör utdelas och uppdelning av automobilskattemedlen

på länsfonder bör ske, full klarhet dock icke föreligger angående

vägdistriktets verkliga kostnad, som här avses, exempelvis på grund

av förd klagan över vägstämmas beslut i anledning av revisionsanmärkning.

I sådant fall måste tydligen ett belopp motsvarande det högsta, vartill vägdistriktets

bidrag skäligen kan beräknas uppgå, avsättas i avvaktan på sakens

slutliga prövning.

3 § 1 mom. b) innehåller föreskrift om automobilskattemedlens uppdelning

på länsfonder och överensstämmer beträffande delningsgrunden med gällande

bestämmelser.

3 § 2 mom. är lika med andra punkten av motsvarande paragraf i gällande

förordning utom däri, att utjämningsandelen nedsatts från 20 till 15 procent

av landsbygdens andel av skattemedlen.

I 4 § har allenast ändrats en hänvisning till nästföregående paragraf.

Beträffande sådana bidrag till landsbygdens väghållning, som komme att

utgå jämlikt 4 §, skulle enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och de

sakkunnigas förslag alltjämt fordras arbetsplan med kostnadsberäkning, och

skulle såsom hittills bidraget i regel ej utgå med mer än två tredjedelar

av den beräknade kostnaden. Med anledning av framkomna erinringar, att

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

sistnämnda bestämmelse kunde medföra, att de mindre bärkraftiga vägdistrikten

finge svårt att tillgodogöra sig automobilskattemedlen, bava styrelsen

och de sakkunniga framhållit, att det även enligt gällande bestämmelser

vore möjligt att erhålla bidrag överstigande två tredjedelar av kostnaden

för företag, men hava tillika hemställt om visst förtydligande i detta

hänseende av gällande administrativa författning i ämnet. Styrelsen och

de sakkunniga hava vidare framhållit vikten av att vederbörande länsstyrelser

vid prövningen av inkomna ansökningar om dylika bidrag noga undersöka,

huruvida bidrag bör lämnas med mer än två tredjedelar av den beräknade

kostnaden. Vad styrelsen och de sakkunniga sålunda anfört synes

beaktansvärt, och torde i sinom tid, på sätt ifrågasatts, lämplig jämkning

böra äga rum i den administrativa författning i ämnet, som kan komma att

utfärdas.

På sätt statskontoret i sitt yttrande hemställt torde förordningen böra

träda i kraft den 1 januari 1927.

Departementschefen uppläser härefter ovanberörda inom departementet

utarbetade förslag till förordning om fördelning av automobilskattemedel

och hemställer, att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Itegenten

lämna bifall och förordnar, att proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

A. C. F. v. Krusenstierna.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Tabell II.

inlaga A.

Tilläggsbidrag till vägunderhållet, att utgå ur autoniobilskattemedlen med viss för alla

viigdistrikt lika procent av den totala underhållskostnaden.

L ä 11

a

b

C

(1

0

j ]

S

Vägdistrik- tets egen

kostnad

för allt

under- håll 1

kr.

Förvalt-

nings-

kostnad

kr.

Stats- verkets

ordinarie

utgift för

underhåll

enligt

60 §

väglagen

kr.

Summa.

Total

under-

hålls-

kostnad

kr.

Tilläggsbidra

15 % av

den totala

underhålls- kostnaden d

kr

kl.

av bilmedel 1

håll med

10 % av

den totala

underhålls- kostnaden d

kr.

ill vägunder-

5 % av

den totala

underhålls- kostnaden d

kr.

Stockholms ............

889,870

50,941

271.843

1,212,654

181,898

121,265

60,633

Uppsala..................

265,888

17.186

60,436

343,510

51,527

34,351

17,176

Södermanlands ......

599,893

23,851

198,137

821,881

123,282

82,188

41,094

Östergötlands .......

727,770

32,907

276,868

1,037,545

155,632

103,755

51,877

Jönköpings ...........

610,483

24,748

299,231

964,462

144,669

96,446

48,223

Kronobergs ............

439,203

15,219

136,230

590,652

88,598

59,065

29,533

Kalmar ..................

558.380

33,768

193,265

785,413

117.812

78,541

39,271

Gotlands ...............

155,646

5,636

32,086

193,368

29,005

19,337

9,668

Blekinge ...............

228,522

12,863

89,963

331,348

49,702

33,135

16,567

Kristianstads .........

904.517

36,820

254,832

1,196,169

179,426

119,617

59,809

Malmöhus...............

1,268,553

77,658

592,274

1,938,485

290.772

193,848

96.924

Hallands .............

766,549

27,178

237,301

1.031,028

154.654

103.103

51.551

Göteborgs och Bohus

582,844

54,142

186,182

823,168

123,475

82,317

41,158

Alvsborgs ...............

975,297

45,703

319,866

1,340,866

201,130

134,087

67,043

Skaraborgs ............

708,082

32,451

349,673

1,090,206

163,531

109,021

54,510

V ärmlands...............

813,974

66,090

309,833

1,189,897

178,485

118,990

59,495

Örebro ...............

541,106

32.046

149,942

723,094

108,464

72,309

36,155

Västmanlands .........

980,024

28,786

375,774

1,384,584

207,687

138,458

69,229

Kopparbergs............

712,924

57,837

200,755

971,516

145,728

97,152

48,576

Gävleborgs ............

628,680

25,727

156,687

811,094

121,664

81,109

40,555

Västernorrlands ......

1,370,713

58,182

311.874

1.740,769

261,116

174,077

87,039

Jämtlands...............

660,891

31,619

214,371

906,881

136,032

90,688

45,344

VÖsterbottens .........

953.823

43,027

352,490

1,349,340

202,401

134,934

67,467

Norrbottens ............

1,373,979

72,472

409,894

1,856,345

278,451

185,634

92,817

Summa

17,747,611

906,857

5,979,807

24,634,275

3,695,141

2,463,427

1,231,714

= 30.79 % av

= 20.53 % av

= 10.26 % av

12,000,000

12,000,000

12,000,000

kr.2

kr. 2

kr. 2

Statsbidrag till synnerligt betungade distrikt icke fråndraget.

12.000.000 kr. = landsbygdens andel av bilsknttemedlen under budgetåret 1 925 —1 920.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 170.

Jo

Tabell VI. Bilaga B.

AutomoMlskattemedlens fördelning mellan länen enligt dels de nu tillämpade

och dels de av styrelsen och de sakkunniga föreslagna grunderna.

a

b

c

d

e

I riksstaten

för budget- året 1925—

1926 upp- tagen andel

för lands- bygden

12,000,000 kr.

fördelad i

proportion

mot 1925 års

fördelning

I riksstat för budgetåret 1926—1927 föreslagen

andel för landsbygden: 14,000,000 kr.,

utgående med

80 procent

ordinarie

länsandei,

fördelad i

proportion

till 1925

års ordinarie

länsandelar

20 procent utjämningsandel

att utgå med

Län

10 procent

tilläggsbidrag

till väg- distrikt, som

senast från

och med 1926

helt över- tagit under- hållet

fyllnadsbelopp,

så utmätta,

att 1925 års

proportion

mellan länen

i huvudsak

bibehålies

Summa

Stockholms.............

Uppsala .....................

Södermanlands ...........

Östergötlands......

J önköpings............

Kronobergs..................

Kalmar...................

Gotlands .................

Blekinge .................

Kristianstads...............

Malmöhus ..........

Hallands .....................

Göteborgs och Bohus...

Älvsborgs ................

Skaraborgs ..................

Värmlands ..................

Örebro.......................

Västmanlands...............

Kopparbergs ...............

Gävleborgs..................

V ästernorrlands............

Jämtlands ..................

Västerbottens..............

Norrbottens ................

kr.

989.000

379.000

512.000

537.000

395.000

296.000

407.000

94,000

150.000

591.000

1,053,000

292.000

388.000

563.000

550.000

670.000

558.000

348.000

881.000

610,000

586.000

350.000

410.000

391.000

kr.

881,000

328.000

467.000

508.000

364.000

297.000

377.000

94,000

133.000

644.000

1,025,000

211.000

223.000

512.000

595.000

734.000

606.000

363.000

858.000

664.000

511.000

299.000

275.000

231.000

kr.

76.000

20.000

43.000

14.000

47.000

29.000

15.000 .

120.000

17.000

45.000

66.000

74.000

16.000

116,000

60,000

11,000

92.000

81.000

95.000

83.000

132.000

141.000

kr.

177.000

86,000

77.000

94.000

89.000

61.000

13,OU0

24.000

165.000

78.000

155.000

59.000

19.000

25.000

60.000

65.000

20.000

64.000 |

76.000 |

kr.

1.134.000

434,(i00

587.000

616.000

453,1)00

344.000

467.000

107.000

172.000

764.000

1.207.000

334.000

444.000

645.000

630.000

850.000

666.000 :

399.000

1.010.000

745.000

671.000 i

402.000

471.000

448.000 I

Summa

12,000,000

11,200,000

1,393,000

1,407,000 |

14,000,000 ^

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 142 höft. (Nr 170.)

3G2 26

3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Bilaga C.

Hittills verkställd fördelning av landsbygdens utjäninlngsinedel i jämförelse med

tilläggsbidrag av 10 procent av totala underhållskostnaden.

a

b I

o

d

e

f

Län

Landsbygdens utjämningsandel av

automobilskattemedel för år

Tilläggsbidrag

10 procent av

totala underhålls- kostnaden

för år 1924

(inklusive vinter- väghållning och

förvaltning)

1923

1924

kr.

i % av

sum- man av

a)

kr.

i % av

sum- man av

<0

kr.

i % av

sum- man av

e)

Stockholms ......................

100,000

9.8

195.000

9.7

121,265

4.9

Uppsala............................

46,000

4.5

83,000

4.2

34,351

1.4

Södermanlands ..................

49,000

4.8

95,000

4.7

82,188

3.8

Östergötlands .....................

50,000

4.9

85,000

4.2

103,755

4.2

Jönköpings ........................

37,000

3.6

70,000

3.5

96,446

3.9

Kronobergs .......................

15,000

1.5

35,000

1.7

59,065

2.4

Kalmar ..............................

28,000

2.8

70,000

3.5

78,541

3.2

Gotlands ............................

4,000

0.4

10,000

0.5

19,337

0.8

Blekinge...........................

15,000

1.5

30,000

1.6

33,135

1.8

Kristianstads ....................

15,000

1.5

30,000

1.5

119,617

4.9

Malmöhus...........................

80,000

7.8

145,000

7.2

193,848

7.9

Hallands ...........................

40,000

4.8

95,000

4.7

103,103

4.2

Göteborgs och Bohus .........

90,000

8.8

170,000

8.4

82,317

3.4

Alvsborgs ...........................

51,000

5.o

105,000

5.2

134,087

5.4

Skaraborgs ........................

10,000

1.0

30.000

1.5

109,021

4.4

V ärmlands...........................

10,000

1.0

30,000

1.5

118,990

4.8

Örebro ..............................

15.000

1.5

30,000

1.5

72,309

2.9

Västmanlands .....................

15,000

1.5

30,000

1.5

138,458

5.6

Kopparbergs.......................

70,000

6.9

120,000

6.0

97,152

4.o

Gävleborgs ......................

14,000

1.4

30,000

1.5

81,109

3.8

Västernorrlands ..................

64,000

6.3

125,000

6.2

174,077

7.1

Jämtlands...........................

38,000

3.7

80,000

4.o

90,688

3.7

Västerbottens ....................

79,000

7.7

150,000

7.5

134,934

5.6

Norrbottens .......................

75,000

7.8

167,000

8.8

185,634

7.5

Summa

1,019,000

100. o

2,010,000

100. o

2,463,427

100.o

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1926.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:211 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om fördelning av automobilska t temedel jämte i ämnet väckta motio s. 1 i texten
  2. SU 1926:104 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning om fördelning av automobilskattemedel jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten