Angående ersättningar åt vissa befattningshavare inom utrikesförvaltningen eller deras rättsinnehavare för förluster förorsakade i samband med tjänstgöring i Kyssland
1926-01-10 · 26 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 22 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1926:185, Angående ersättningar åt vissa befattningshavare inom utrikesförvaltningen eller deras rättsinnehavare för förluster förorsakade i samband med tjänstgöring i Kyssland
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
1
Nr 185.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättningar åt
vissa befattningshavare inom utrikesförvaltningen eller
deras rättsinnehavare för förluster förorsakade i samband
med tjänstgöring i Kyssland; given Stockholms
slott den 20 februari 1926.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Östen Undén.
Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 20 februari 1926.
Närvarande:
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Schlyter, Larsson, Wigforss,
Möller, Levinson.
Ministern för utrikes ärendena anför:
»Under tredje huvudtiteln i årets statsverksproposition (punkt 28) har Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att i avvaktan på den proposition, som kunde varda
riksdagen i ärendet förelagd, till ersättningar åt vissa befattningshavare för
förlust av i Ryssland kvarlämnad egendom för budgetåret 1926—1927 beräkna
ett extra anslag av 280,000 kronor.
Då jag nu går att framlägga förslag till definitiv reglering av förevarande
ersättningsfrågor, tillåter jag mig till en början erinra om de förhållanden,
som givit upphov till desamma. När de diplomatiska förbindelserna med Ryssland
i december 1918 avbrötos och i samband därmed våra diplomatiska och
konsulära representanter därstädes hemkallades till Sverige, förelåg för dessa
i allmänhet ingen möjlighet att hemföra mer än ett fåtal personliga tillhö rig
Bihang
till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 155 käft. (Nr 185.)
Historik.
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
heter, under det bohag och större delen av övrigt lösöre måste kvarlämnas.
(Vissa av nämnda tjänstemän, såsom dåvarande ministern i Petrograd general
P. H. E. Brändström och generalkonsuln i Moskva C. A. Asker, befunno sig vid
berörda tidpunkt i Sverige och hade till följd därav ej tillfälle att hemföra
några av sina i Ryssland befintliga tillhörigheter.
Jämväl för de befattningshavare vid beskickningen i Petrograd, vilka först
senare — efter beslagtagandet av statens fastighet därstädes av de ryska myndigheterna
— lämnade Ryssland, förefanns ingen möjlighet att därifrån medföra
dem tillhörigt bohag.
Hösten 1920 gjorde envoyén Brändström och dåmera avlidne generalkonsuln
Askers änka, under åberopande av att de pa grund av avsaknaden av sina i
Ryssland kvarlämnade tillhörigheter varit hänvisade att antingen anskaffa nya
möbler eller att förhyra möblerad bostad, till utrikesdepartementet framställningar
om gottgörelse för den merutgift, för 1920 uppgående till resp. 7,500 och
5,000 kronor, som härigenom förorsakats dem. Sedan dåvarande ministern för
utrikes ärendena vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 22 oktober
1920 framhållit, att det i avvaktan pa slutförandet av vederbörlig undersökning
och uppskattning av den skada av natur att böra av statsmedel ersättas,
som vardera lidit, syntes vara rimligt att ersättning för nämnda merutgifter
lämnades, medgav Kungl. Maj:t utbetalandet av de begärda ersättningsbeloppen.
I Kungl. Maj :ts proposition till 1921 års riksdag med förslag till tilläggsstat
för sistnämnda år äskades under tredje huvudtiteln ett anslag av 12,500 kronor
till gottgörelse åt envoyén Brändström och änkefru Asker för vissa utgifter.
Vid föredragning inför Kungl. Maj :t av nämnda anslagsäskande yttrade ministern
för utrikes ärendena, under erinran om Kungl. Maj:ts ovanberörda beslut
den 22 oktober 1920, att billigheten syntes kräva att, så länge omöjligheten
kvarstode för vederbörande att hemföra sitt bohag från Ryssland och ej heller
en reglering av deras anspråk på statsverket för lidna förmögenhetsskador kunde
äga rum, de fortfarande av allmänna medel erhölle någon gottgörelse, som
kunde anses svara mot den ökning i bostadskostnader, vilken härrörde av omöjligheten
för dem att förfoga över sitt bohag. Som ersättning i sådant hänseende
syntes ej kunna ifrågakomma lägre belopp för år räknat än 7,500 kronor för
general Brändström och 5,000 kronor för änkefru Asker, enär eljest räntegottgörelsen
för i bohagen nedlagt kapital skulle blivit oskäligt låg. Ministern
framhöll slutligen, att gottgörelsen ifråga givetvis borde upphöra att utgå, så
snart bohagen överförts till Sverige eller ock en reglering av skadeståndsanspråken
kommit till stånd.
Med bifall till Kungl. Maj:ts förslag anvisade riksdagen nämnda ersättningsbelopp
men betonade samtidigt (i skrivelse 3 B av den 17 juni 1921) önskvärdheten
av att en undersökning snarast möjligt verkställdes, huruvida egendomen
i fråga fortfarande funnes i behåll. Därest så icke skulle vara fallet, syntes
en definitiv reglering av anspråken böra åvägabringas.
I skrivelse den 12 december 1921 till ministern för utrikes ärendena hemställde
arvingarna till dåmera avlidne envoyén Brändström — under framhållande
av att, då de hade att verkställa bouppteckning efter sin fader, de ansåge
Ilungl. Maj:ts proposition nr 185.
3
sig befogade att mot svenska staten rikta anspråk på den förlust de lidit därigenom,
att deras fader i och genom utövningen av sitt ämbete som minister i
retrograd gått förlustig den personliga egendom lian i denna sin egenskap inrymt
i beskickningshuset därstädes — om ersättning med ett belopp av
294,366 kronor 60 öre, vartill sagda egendom av sakkunnige värderats. I
skrivelse den 9 december 1921 hemställde änkefru Asker likaledes om gottgörelse
för motsvarande förlust med 106,065 kronor.
Vid ärendets föredragning i samband med framläggandet av proposition till
1922 ars tilläggsstat yttrade dåvarande statsministern och ministern för utrikes
ärendena, under erinran om 1921 års riksdags ovanberörda uttalande i ämnet,
bl. a. följande:
»Under det förflutna året har man sökt erhålla säkra upplysningar rörande
förefintligheten av ifrågavarande egendom liksom även att återförskaffa densamma,
men något resultat har ej ernåtts. Dessa strävanden komma givetvis
att ytterligare fortsättas, och innan dessa krönas med framgång, torde en definitiv
reglering av ovanberörda ersättningsanspråk ej kunna komma till stånd.
Det synes därför vara skäligt, att såväl envoyén Brändströms arvingar, som
ock generalkonsul Askers änka för år 1922 erhålla viss ersättning för mistningen
av kapitalvärdet av den egendom, som de för närvarande äro förlustige,
och anser jag i sådant hänseende skäligt att föreslå såsom ersättning — självfallet
utan att vid beloppets beräknande taga någon ställning i avseende å det
eventuella ersättningsbeloppets storlek — för envoyén Brändströms arvingar
15,000 kronor och för änkefru Asker 5,000 kronor.»
Med bifall till Kungl. Maj:ts i enlighet med departementschefens förslag
framlagda äskande anvisade 1922 års riksdag (i skrivelse nr 85 den 5 april
1922) till ersättningar med 15,000 kronor till envoyén Brändströms arvingar
och med 5,000 kronor till generalkonsul Askers änka för mistning av bohag ett
anslag av 20,000 kronor.
Hösten 1922 gjorde såväl envoyén Brändströms arvingar som änkefru Asker
förnyade framställningar om definitiv reglering av ersättningsanspråken genom
utbetalande till dem av de föregående år begärda beloppen av 294,366 kronor
60 öre resp. 106,065 kronor. Som stöd för dessa framställningar anfördes,
att det vore uppenbart, att bohagen måste ha undergått en sådan behandling,
att, även om de förr eller senare komme att återställas, de säkerligen befunne
sig i ett sadant tillstånd, att de måste anses ha förlorat varje ekonomiskt
värde. Vederbörande förklarade sig vid bifall till framställningarna avstå
från varje anspråk pa äganderätten till de föremål, för vilka gottgörelse begärts,
dock att Brändströms arvingar förbeliöllo sig rätt att inlösa vissa inventarier
med affektionsvärde, därest dessa komme att senare återställas.
Med anledning av dessa framställningar upptogs under tredje huvudtiteln i
statsverkspropositionen till 1923 års riksdag förslag om anvisande jämväl för
budgetåret 1923—-1924 av ett anslag å 20,000 kronor till ersättningar åt de
Brändströmska och Askerska stärbhusen för mistning av bohag. Vid ärendets
föredragning framhöll departementschefen att, ehuru han funne det önskvärt
att denna ersättningsfråga snarast bragtes till ett tillfredsställande slut —- åt
vilken uppfattning även vid den föregående riksdagen givits uttryck — och i
trots av vad av sökandena anförts, han likväl icke ansåge saken befinna sig i det
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
läge, att ett slutligt ersättningsbelopp kunde fastställas. Då utsikter förefunnes,
att antalet och värdet av förlorade och förstörda effekter inom en ej alltför
avlägsen framtid skulle kunna fastställas och tillräcklig utredning åstadkommas
för definitivt fastställande av slutlig gottgörelse till vederbörande, ansåg
sig departementschefen icke kunna annat än tillstyrka, att staten fortfarande
allenast med belopp, motsvarande de under 1922 beviljade, liölle vederbörande
skadeslösa för den kapitalförlust, mistningen av bohaget för dem måste anses
innebära.
Det av Kungl. Maj :t sålunda framlagda förslaget vann riksdagens bifall.
Det Brändströmska stärbhuset och fru Asker upprepade under hösten 1923
sin anhållan om en definitiv reglering av ersättningsfrågan. På motsvarande
skäl, som vid föregående tillfällen framförts, ansåg sig emellertid dåvarande
ministern för utrikes ärendena icke kunna tillstyrka en sådan reglering. I enlighet
med Kungl. Maj :ts på departementschefens förslag framlagda äskande
under statsverkspropositionen tredje huvudtitel anvisade därefter 1924 års
riksdag, i likhet med vad som skett de två närmast föregående åren, 20,000 kronor
till ersättningar åt vederbörande för mistning av bohag.
Efter återupptagandet under våren 1924 av de diplomatiska förbindelserna
med Ryssland vidtogos från utrikesdepartementets sida omedelbart åtgärder i
syfte att vinna en fullständig utredning beträffande de Brändströmska och
Askerska bohagen. Denna utredning ansågs med hänsyn till ersättningskrav,
som ingått till utrikesdepartementet, böra utsträckas att omfatta jämväl de förluster
av motsvarande art, som kunde hava drabbat vissa andra av staten avlönade
befattningshavare, vilka tjänstgjorde i Ryssland vid tiden för de diplomatiska
förbindelsernas avbrytande.
Sedan under hösten 1924 från envoyén Brändströms arvingar och änkefru
Asker ånyo gjorts framställning om utbekommande av de tidigare begärda beloppen,
anförde jag vid föredragning inför Kungl. Maj :t av tredje huvudtiteln
i statsverkspropositionen till 1925 års riksdag, att den påbörjade utredningen
ännu icke befunne sig i sådant skick, att den kunde ligga till grund för ett förslag
om hithörande frågors definitiva reglering. Jag föreslog under sådana
förhållanden, att det hittills beviljade årliga anslagsbeloppet måtte upptagas under
samma anslagstitel men betonade samtidigt, att jag därmed icke velat i något
avseende föregripa utredningens resultat i avseende å de ersättningsbelopp,
som kunde befinnas skäliga. Med bifall till min hemställan föreslog Kungl.
Maj:t riksdagen att i avvaktan på eventuell proposition i ämnet beräkna ett anslag
av 20,000 kronor för ersättningar åt de Brändströmska och Askerska stärbliusen.
De påbörjade undersökningarna hunno emellertid ej fullföljas därhän, att frågan
om en slutlig reglering kunde föreläggas 1925 års riksdag. I stället äskades
i proposition nr 189 för budgetåret 1925—1926 ett anslag av 20,000 kronor,
avsett att för Kungl. Maj:t öppna möjlighet att, i avvaktan på en slutgiltig
uppgörelse, under nu löpande budgetperiod bereda någon ekonomisk lättnad åt
sådana tjänstemän, som särskilt hårt träffats genom de i Ryssland lidna förlusterna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
5
I yttrande till statsrådsprotokollet vid framläggandet av sistnämnda proposition
anmälde jag, att genom av den svenska representationen i Ryssland verkställda
undersökningar konstaterats, att en ej oväsentlig del av de Brändströmska
och Askerska bohagen återfunnits i förutvarande beskickningshuset i Leningrad,
resp. konsulatfastigheten i Moskva samt att vidare i förstnämnda fastighet
befunne sig ett antal föremål tillhörande vissa av de övriga befattningshavare,
av vilka ersättningskrav framställts. Jag anförde vidare bl. a. följande:
Den egendom, som sålunda visat sig finnas i behåll, syntes böra återställas
till ägarna. Avsikten vore därför att, så snart ske kunde, låta i första hand
till Stockholm överföra det lösöre, som antingen redan identifierats eller förmodades
tillhöra berörda tjänstemän. Först sedan vederbörande intressenter
själva kunnat här besiktiga dessa föremål, syntes äganderätten därtill kunna
med full visshet fastställas och fullständig överblick vinnas över omfattningen
av den egendom, som gått förlorad.
Den dittills verkställda utredningen hade vidare givit vid handen, att det av
ägarna uppgivna värdet å den egendom, för vilken gottgörelse begärts, i de
särskilda fallen icke beräknats efter fullt likartade grunder. Sålunda syntes
uppskattningen i vissa fall hava skett med hänsyn till prisnivån vid den tidpunkt,
då vederbörande nödgats lämna Ryssland, d. v. s. under åren 1918—
1919 eller tiden närmast därefter, utan hänsynstagande till den stegring i penningvärdet,
som sedermera inträtt. Över huvud borde i fråga om varje ersättningsanspråk
en närmare prövning ske rörande dess skälighet, därvid vederbörande
befattningshavare borde lämnas tillfälle att själva bidraga till en utredning.
Beträffande anslagets användning ansåg jag mig böra föreslå följande principer.
För att icke i något hänseende föregripa ersättningsbeloppens slutgiltiga
fastställande borde första förutsättningen för utanordningar från anslaget vara,
att i varje särskilt fall en förnyad uppskattning av den förlorade egendomen
ägde rum i enlighet med ovan antydda principer. Vidare syntes utanordningarna
böra uttryckligen erhålla karaktären av förskott å de belopp, so.m senare
kunde befinnas skäliga och utgå i enlighet med de villkor, som i de olika fallen
av Kungl. Maj:t fastställdes. Dylika förskott syntes böra utbetalas med endast
en mindre del, förslagsvis högst 20 %, av det uppskattade värdet.
Det av Kungl. Maj:t sålunda framlagda förslaget vann riksdagens bifall.
Då det syntes önskvärt att de förhandlingar med vederbörande intressenter,
vilka —- som jag vid föredragningen av sistberörda proposition anförde — visat
sig erforderliga för bedömande av de olika kravens skälighet, ävensom slutförandet
av utredningen i övrigt måtte äga rum under ledning av en utomstående
opartisk sakkunnig, kallade jag den 30 april 1925, jämlikt av Kungl. Maj:t lämnat
bemyndigande, överdirektören och chefen för statistiska centralbyrån J. L.
Widell att i sådan egenskap biträda vid de inom utrikesdepartementet pågående
undersökningarna. I skrivelse den 12 februari 1926 har överdirektör Widell
till mig avgivit redogörelse för resultatet av den numera slutförda utredningen
ävensom framlagt förslag till slutgiltig reglering av de föreliggande kraven.
Efter att hava lämnat en redogörelse för uppkomsten av ersättningsspörsmå
-
Sakkunnig
utlåtaude.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
len i fråga samt dessas hittillsvarande behandling från statsmakternas sida meddelar
överdirektör Widell följande rörande den egendom, som kunnat till vederbörande
ägare återställas.
I enlighet med den ovan återgivna planen hade i början av sistlidne oktober
månad till Stockholm överförts sådant i statens fastighet i Leningrad befintligt
lösöre, som antingen med säkerhet konstaterats eller möjligen kunde antagas
tillhöra någon av de personer, från vilkas sida ersättningsanspråk framställts.
I dessas närvaro hade därefter under överdirektör Widells ledning nämnda lösöre
varit föremål för en ingående granskning och värdering, varefter sådana
föremål, som kunnat identifieras, utlämnats till ägarna. Värderingen, vilken
verkställts med biträde av särskilt tillkallade experter, hade inriktats på att
såväl kontrollera de av ägarna uppgivna värdena med hänsynstagande till prisläget
vid den tidpunkt dessa åsatts som att fastställa det värde de olika föremålen
skulle haft i nuvarande stund, därest de befunnit sig i det skick, vari
ägarna nödgats lämna dem. Uppskattning hade vidare skett av kostnaderna för
nödiga reparationer av sådana skador, som tillkommit under den tid ägarna
varit förlustiga sitt lösöre ävensom av annan under nämnda tid uppkommen
värdeminskning.
Överdirektör Widell förklarar sig därefter, innan han övergår till redogörelse
för de principer, vilka synts honom böra ligga till grund för ersättningskravens
reglering, böra framhålla, att en viss meningsskiljaktighet syntes
kunna råda beträffande karaktären av de ersättningsbelopp, vilka av 1922,
1923 och 1924 års riksdagar beviljats åt de Brändströmska och Askerska stärbhusen.
I denna fråga hade envoyén Brändströms arvingar inkommit med en
den 10 januari 1926 dagtecknad skrivelse, vilken i avtryck torde få biläggas
detta protokoll. Beträffande de av stärbhuset framlagda synpunkterna anföres
i sakkunnigutlåtandet följande:
»Stärbhuset synes i sin framställning, till vilken jämväl generalkonsul
Askers änka givit sin anslutning, närmast hava tagit sikte på den eventuali1eten,
att vid ersättningsfrågans nu förestående slutreglering gottgörelse endast
komme att lämnas för värdet av förlorad och förstörd egendom, i vilket
fall enligt stärbhusets uppfattning från ersättningsbeloppet icke borde avräknas
de summor detsamma redan uppburit. Emellertid har jag, såsom nedan
anföres, i samtliga de fall, då fråga varit om vissa slag av för ägarna nödvändigt
lösöre, ansett mig böra föreslå även en kompensation för mistningen
därav under den tid, varunder vederbörande varit detsamma förlustiga. Jämväl
med utgångspunkt från vad av det Brändströmska stärbhuset anförts
torde det vaxa uppenbart, att cn gottgörelse av sistnämnda art icke kan till
vederbörande utbetalas utan att redan uppburna ersättningar av samma natur
avräknas därå. Eljest komme givetvis en dubbelbetalning att ske. Tvekan
kan emellertid uppstå för det fall att den vid frågans slutreglering som skälig
befunna gottgörelsen för mistning av bohaget länder de gångna åren skulle
komma att understiga vad som redan uppburits; och härvidlag hävdar stärbhuset
den uppfattningen, att ett sådant förhållande icke borde medföra någon
minskning i det belopp, som befunnits skäligt såsom gottgörelse för själva
kapitalförlusten.
Åtskilliga skäl torde emellertid kunna anföras mot riktigheten av detta
stärbhusets betraktelsesätt.
Härvidlag torde i första hand böra erinras om att de av Kungl. Maj :t den
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 185. 7
22 oktober 1920 samt av 1921 års riksdag beviljade ersättningarna uttryckligen
hade karaktär av gottgörelse för de merutgifter vederbörande haft på
grund av att de ej kunde förfoga över sin egendom. Vid framläggandet av förslaget
till förevarande anslagsäskande till 1922 års riksdag frångicks emellertid
den vid de föregående tvenne tillfällena använda beräkningsgrunden, och
i stället föreslogs av departementschefen »viss ersättning för mistningen av
kapitalvärdet av den egendom vederbörande vore förlustiga». De föreslagna
ersättningsbeloppen sattes sålunda uppenbarligen i ett visst samband med de
av stärbhusen uppgivna kapitalvärdena, men det är å andra sidan att märka,
att ersättningen icke beteckna.des som ränta å dessa belopp. Däremot betonade
departementschefen uttryckligen att vid beloppens beräkning någon ställning
icke tagits i avseende å det eventuella ersättningsbeloppets storlek. Stärbhuset
torde tolka detta uttalande så, att departementschefen med ordet »ersättningsbelopp»
avsett blott och bart en framtida ersättning för definitivt
förlorat kapitalvärde. Det synes emellertid långt ifrån otänkbart, att departementschefen
avsett att giva ordet en vidare innebörd, därest man erinrar sig,
att vid tidpunkten för ifrågavarande propositions framläggande för staten
icke förelegat någon som helst möjlighet att själv bilda sig en föreställning
om värdet av vederbörandes bohag samt att stärbhusens anspråk grundade sig
på värderingar, vilka icke verkställts å ort och ställe utan av sakkunniga, som
delvis aldrig torde hava sett föremålen i fråga utan endast haft att tillgå, i
vissa fall fotografier, samt i övrigt muntliga beskrivningar lämnade flera år
efter det ägarna senast sett de olika föremålen. Man torde kunna utgå från
att detta förhållande i varje fall varit en bidragande orsak till att en definitiv
reglering icke ännu kommit till stånd utan upprepade gånger uppskjuta med
den motivering, att en ytterligare utredning i ärendet vore nödvändig. Under
det stärbhusets uppfattning torde kunna sammanfattas så, att statsmakterna
skulle hava anvisat definitiva räntebelopp (efter omkring 5 %) å ett kapital,
om vars värde de ej haft tillfälle att förvissa sig, synes det i stället med hänsyn
till det nyss anförda vara väl tänkbart, att departementschefen med sitt
merberörda yttrande just velat förbehålla statsmakterna full frihet att vid
frågans slutreglering bedöma densamma i hela dess vidd, ehuruväl det synts
billigt att ifrågavarande personer redan dessförinnan hölles skadelösa genom
utbetalande till dem av en rund summa.
Oavsett det nedan närmare berörda förhållandet, att. då här icke är fråga
om reglerandet av ett rättsanspråk utan om fastställandet av en på billighetsskäl
grundad gottgörelse, statsmakterna i och för sig torde vara obundna vid
ersättningsbeloppens beräknande, synes det mig alltså minst sagt tveksamt,
om man i likhet med stärbhuset kan anse, att statsmakterna på grund av sina
tidigare beslut icke skulle vara oförhindrade att vid utmätandet av en ersättningssumma
beräkna denna så att den, tillsammans med tidigare utbetalningar,
komme att motsvara vad som efter en förnyad värdering av bohagen befunnes
vara en skälig gottgörelse för förlorade och förstörda föremål samt
för den under en viss tid förlorade besittningsrätten.
Vid avgivande av förslag i föreliggande ersättningsfrågor har jag ansett
riktigast att på grundval av den verkställda utredningens resultat för samtliga
förekommande fall tillämpa de principer för beräkning av kompensation för
såväl kapitalförlust som mistning av kapitalet under viss tid, för vilka skall
nedan närmare redogöras. Fråga uppstår sedan, huruvida i de Brändströmska
och Askerska fallen från de av mig beräknade toltalbeloppen bör avdragas
redan uppburen ersättning eller om — med godkännande av stärbhusets ståndpunkt
-—■ det såsom ersättning för kapitalförlust utmätta beloppet bör utgå
fullt, trots det de som skälig gottgörelse för mistad besittningsrätt beräknade
summorna understiga de belopp, vilka av stärbhusen redan uppburits.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Kungl. Maj ds proposition nr 185.
Ehuru jag för egen del närmast anser övervägande skäl tala mot riktigheten
av det Brändströmska stärbhusets betraktelsesätt, har jag med hänsyn därtill,
att de uti ovanberörda statsrådsprotokoll förekommande uttalandena likväl
synas kunna lämna rum för skilda tolkningar, icke ansett mig befogad att
härutinnan fatta en bestämd ståndpunkt, utan inskränker mig att för Eders
Excellens bedömande framlägga de skäl, som kunna åberopas för de olika
uppfattningarna i ämnet.»
Yad angår de principer, vilka följts vid bedömandet av de olika ersättningskraven,
anföres i utlåtandet följande:
»De av ett tjugotal lönade tjänstemän inom utrikesförvaltningen (eller av
deras nuvarande rättsägare) framställda krav, vilka utgöra föremål för denna
utredning, ingå bland de fordringsanspråk, vilka på sin tid av enskilda svenska
undersåtar och firmor anmälts på grund av förluster i Ryssland. Som redan
i det föregående antytts, torde nu ifrågavarande personer icke mot svenska
statsverket äga något rättsligt grundat anspråk. Enär det emellertid här är
fråga om personer, vilka lidit förluster på grund av dem anbefalld tjänsteutövning,
synas de starkaste billighetsskäl tala för att staten träder hjälpande
emellan, en uppfattning, varåt Kungl. Maj:t och riksdagen redan torde hava
givit uttryck i sina ovan anförda beslut.
Härav följer emellertid icke i och för sig, att de belopp, som av vederbörande
begärts, utan vidare kunna ligga till grund vid en reglering av anspråken
från svenska statens sida. Jag har sålunda som första förutsättning för en ersättning
uppställt det villkoret, att egendomens förlust vållats just på grund
av vederbörandes tjänsteställning. T detta samband torde därför icke böra
upptagas sådana fall, då tjänstemän (bl. a. vissa befattningshavare, vilka före
inträdet i statstjänst varit bosatta i Ryssland) gått förlustiga kapital, som varit
placerat i ryska banker eller i ryska fastigheter och företag. Det förhållandet,
att en tjänsteman haft privata penningmedel deponerade å den svenska
beskickningen eller å svenskt konsulat i Ryssland, torde ej heller i och för
sig nu böra berättiga till gottgörelse för vad som därav gått förlorat. I detta
hänseende har jag från fall till fall sökt bedöma vad som med hänsyn till omständigheterna
rimligtvis borde ersättas. Någon ersättning i detta sammanhang
har jag vidare ansett icke böra ifrågakomma i vissa fall, då det gällt
förlust av i Ryssland inköpta konstverk, antikviteter m. m., vilkas förvärvande
tydligen mera haft karaktär av kapitalplacering än anskaffning av för vederbörandes
bostad behövlig inredning.
Den egendom, till vilken i enlighet med nu angivna principer utredningen synes
böra begränsas, har jag ansett riktigast uppdela i trenne kategorier, för vilka
i viss mån skilda riktlinjer synas mig böra följas vid ersättningsbeloppens
beräkning. •
A) I främsta rummet synas mig böra komma i åtanke de fall, då vederbörandes
kläder gått förlorade. Dessa hava givetvis i regel måst relativt snart ersättas
med nya, och vid sådant förhållande finner jag skäligt, att gottgörelse
lämnas dels med belopp motsvarande klädernas värde vid tidpunkten för förlusten,
dels med 5 % ränta å detta belopp intill anspråkets reglerande. Som
stöd för denna min uppfattning kan anföras, att Kungl. Maj:t den 6 augusti
1920 tillerkänt den då från Leningrad återvände kanslisten O. Lundberg gottgörelse
för sådana honom tillhöriga klädespersedlar, som han gått förlustig.
Det torde vara billigt, att även i övriga motsvarande fall samma beräkningsgrund
följes.
En kompensation efter samma princip synes mig skälig, då vederbörande på
grund av sin tjänsteutövning förlorat kontanta penningmedel, ävensom i vissa
nedan närmare berörda fall, då tjänsteman haft utgifter för inköpande av
förråd av livsmedel, bränsle och andra konsumtionsvaror, vilka ej kunnat medföras
vid avresan från Ryssland.
Kung!,. Maj:ts proposition nr 185.
9
B) Därnäst synas komma i betraktande bohag i egentlig mening samt annat
lösöre, vilket ej förts under grupp C (konst- och lyxföremål).
För till denna kategori hörande föremål, vilka ej kunnat återställas, har jag
först och främst sökt beräkna en gottgörelse motsvarande desammas värde enligt
nuvarande prisläge i det skick de kunna antagas hava befunnit sig, då ägarna
nödgats kvarlämna dem i Ryssland. Beträffande sådant lösöre, som återställts
i skadat skick, men som visat sig kunna repareras, torde kostnaderna
lör sådan reparation böra gottgöras. I de fall, då föremål under den tid, de
vant undandragna ägarnas besittning, på grund av ovarsam behandling undergått
värdeminskning, som ej står att avhjälpa genom reparation, synes ersättning
härför böra lämnas.
Utöver nämnda gottgörelse för förlorat kapitalvärde anser jag — såsom redan
i det föregående nämnts —- att jämväl någon ersättning bör beredas ägarna
med hänsyn till det förhållandet, att de under viss tid ej kunnat förfoga
över sin egendom. Denna kompensation är avsedd att täcka de merutgifter,
som vållats vederbörande, därigenom att de antingen haft att förhyra möblerad
i stället för omöblerad bostad eller nödgats företaga nyanskaffning av
visst bohag. Dessa utgifter torde i regel hava varit störst under den första
tiden efter återkomsten från Ryssland samt därefter successivt minskats. Då
det givetvis icke varit mig möjligt att i de olika fallen göra en beräkning av
de faktiska merutgifter av detta slag vederbörande haft, har jag sökt finna en
enhetlig norm för utmätandet av denna art av gottgörelse. Ehuru det ligger
i sakens natur att en fullt tillfredsställande princip varit svår att finna, har
jag stannat vid det förslaget, att ägarna tilldelas en gottgörelse, beräknad efter
20 % av det nuvarande värdet av den egendom, tillhörande nu ifrågavarande
kategori, som de varit förlustiga.
_C) Till den sista gruppen ha förts rena konst- och lyxföremål. Det synes
mig skäligt, att förlust av sådant lösöre, ävensom skador och värdeminskning,
gottgöres enligt samma grunder, som föreslagits beträffande bohag i egentlig
mening. Å andra sidan anser jag mig icke böra som för grupperna A och B
föreslå någon gottgörelse avseende den tid intill anspråkens reglerande, varunder
ägarna ej haft föremålen till sitt förfogande, enär nämligen något oavvisligt
behov att under denna tid genom nyinköp ersätta det förlorade i dessa
fall icke förelegat och då sålunda någon utgift ej nödvändigtvis behövt uppstå
för ägarna.
_ En tillämpning i praktiken av nu angivna principer måste påtagligen ställa
sig svår och kan näppeligen undgå att bliva i någon mån godtycklig. De
olika kategorierna gripa delvis i varandra, och tvekan kan i många fall uppstå,
huruvida ett föremål bör föras till den ena eller andra gruppen.
_ Den för kategorien A föreslagna högre ersättningen bör sålunda påtagligen
ej utan vidare ifrågakomma för varje förlust av kläder, utan har i de olika
fallen måst prövas, i vilken utsträckning förlusten med hänsyn till vederbörandes
ställning måste anses ha behövt medföra en nyanskaffning. Vad ägaren
därutöver gått förlustig har bedömts i enlighet med de för grupp C föreslagna
principerna.
Det bär givetvis i många fall visat sig vanskligt att skilja mellan bohag i
egentlig mening (B) och konst- och lyxföremål (C) ävensom mellan å ena
sidan sistnämnda grupp och å andra sidan sådana antikviteter m. m., vilkas
förlust på den grund ansetts icke böra i detta samband gottgöras, att förvärvandet
därav vore att betrakta som en kapitalplacering. Vid bedömandet
av dessa frågor har hänsyn tagits till ägarens tjänsteställning och eventuella
representationsskyldighet ävensom till det förhållandet, huruvida han å tjänsteorten
haft eget hushåll eller icke samt om han förhyrt omöblerad eller möble
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
rad våning. I sistnämnda fall lia föremal, vilka sta pa gränsen mellan kategorierna
B och C, i regel ansetts böra föras till den senare gruppen.
Särskilt vad angår mattor har det visat sig svårt att finna en tillfredsställande
lösning av ersättningsfrågan. I betraktande av såväl antalet som den
dyrbara kvaliteten av de mattor, som ingå i vissa av nu förevarande ersättningsanspråk,
hava desamma till stor del synts böra hänföras^ till kategorien
lyxföremål. Visserligen torde man vid bedömande av en fråga som denna
böra taga hänsyn till sedvänjan i det land, vari vederbörande haft sin verksamhet
förlagd; och vad som i Sverige kunde anses^ såsom lyx i fråga om mattor,
skulle kanske ej betraktas så efter ryska förhållanden. Emellertid måste
ett bedömande från fall till fall, huruvida mattorna äro att hänföra till egentligt
bohag eller lyxföremål bliva synnerligen godtyckligt. Jag har därför
ansett riktigast att vid ersättningsbeloppens beräknande i regel hänföra samtliga
mattor till kategorien C, men i stället hänföra samtliga möbler i egentlig
mening till gruppen B, även om de på grund av exempelvis högt antikvitetsvärde
rätteligen bort betraktas som konst- eller lyxföremål.»
Utanordnandet av de ersättningsbelopp, som befunnes skäliga, borde enligt
överdirektör Widells uppfattning göras beroende av vissa villkor. Vederbörande
borde dels förklara sig avstå från värjo ytterligare anspråk mot svenska
staten på grund av de förluster i samband med tjänstgöringen i Ryssland, för
vilka de emottagna beloppen utgöra gottgörelse, dels ock å statsverket överlåta
sina mot ryska staten — eller annan skadeståndsskyldig — riktade krav,
i den män dessa nu bleve reglerade. Med hänsyn dels därtill att den föreslagna
gottgörelsen i ett fall — det Askerska stärbhuset — avsåge bl. a. sådant
lösöre, som visserligen ej gått förlorat men som på grund av sitt tillstånd
syntes ej lämpligen kunna återställas till rättsägarna, dels ock till den eventualiteten,
att någon del av det nu som förlorat ansedda lösöret senare kunde
komma att återfinnas, borde vederbörande uttryckligen avsäga sig äganderätten
till den egendom, för vars förlust gottgörelse lämnades. Härvid borde dock
ägarna förbehållas rätt att, därest de så skulle önska, efter värdering inlösa
sådana föremål, som till äventyrs i en framtid kunde tillrättaskaffas.
I sakkunnigutlåtandet lämnas därefter en redogörelse för de i de särskilda
fallen verkställda undersökningarna, i samband varmed framlägges
förslag till ersättningsbelopp.
•»Framlidne envoyén P. II. E. Brändströms stärbhus.
Enligt den uppskattning stärbhuset åberopat i sina framställningar utgjorde
värdet av envoyén Brändströms bohag 294,366 kronor 60 öre. Värdet av det
i beskickningsfastigheten i Leningrad återfunna lösöre, som numera, återställts
till stärbhuset, uppgår, enligt samma grund för uppskattningen, tiU omkring
183,000 kronor. Denna del av boet har varit föremål för en ingående besiktning,
varvid konstaterats att de av stärbhuset uppgivna värdena väl överensstämma
med prisläget år 1921, då desamma åsatts. Nödiga reparationskostnader
för de återställda föremålen ha uppskattats till omkring 10,000 kronor.
Enligt nuvarande prisläge skulle värdet av förlorat eller fullständigt förstört
lösöre, hänförligt till kategorierna B och C — inbegripet uppskattad
värdeminskning av vissa föremål — uppgå till sammanlagt c:a 85,000 kronor.
Värdet enligt nuvarande prisläge av till kategorien B hänförligt lösöre — såväl
förlorat som återlämnat — torde kunna sättas till i runt tal 150,000 kronor,
och anser jag mig därför på ovan anförda skäl böra föreslå, att 20 % därav
Kung!. Maj:ts proposition nr 185. 11
eller 30,000 kronor beräknas som ersättning för mistning av bohaget under de
gångna åren.
För förlorade klädespersedlar synes mig enligt för kategorien A föreslagna
principer böra utgå ersättning med 2,000 kronor jämte 5 % ränta under 7 V2 år
eller tillhopa 2,750 kronor.
För det Brändströmska stärbhuset synes mig sålunda gottgörelse böra beräknas
enligt nedanstående uppställning:
Reparation av återställda föremål............. 10,000 kronor
Förlorade kläder (A)................... 2,000
5?» ränta under år.................. 750
Kapitalersättning för lösöre hänförligt till kategorierna B och C 85,000
Gottgörelse för mistning av bohag (kategori B) . . _. . . . 30,000
Summa: 127,750 kronor
För vad angår bestämmandet av det belopp, som synes böra till arvingarna
nu utbetalas, anser jag mig, under åberopande av vad i det föregående anförts,
böra avgiva tvenne alternativa förslag.
a) Därest den tolkning av statsmakternas tidigare beslut i ämnet, varåt jag
som ovan nämnts närmast vill giva min anslutning, godkännes, borde från ersättningsbeloppet,
127,750 kronor, dragas dels de till envoyén Brändström på
sin tid utbetalade beloppen av sammanlagt 15,000 kronor, vilka uttryckligen
betecknats såsom ersättning för av bohagets mistning vållade merutgifter,
dels ock de till sammanlagt 45,000 kronor uppgående trenne belopp, beträffande
vilkas natur meningsskiljaktighet kan råda. Däremot torde något avdrag icke
böra göras för ränta å sistnämnda belopp. Enligt detta alternativ borde till
stärbhuset utbetalas 67,750 kronor.
b) Enligt stärbhusets uppfattning borde, ehuru den föreslagna 20-/^-ersättningen
understiger redan uppburna belopp, detta icke medföra någon minskning
av den för kapitalförlust utmätta gottgörelsen. I sådant fall skulle utgå ersättning
dels för reparationskostnader med 10,000 kronor, dels för förlorat
lösöre med 87,000 kronor eller tillhopa 97,000 kronor.
Framlidne generalkonsuln C. A. Askers stärbhus.
Som redan ovan nämnts nödgades dåvarande generalkonsuln i Moskva C. A.
Asker hösten 1918 i Moskva kvarlämna hela sitt bohag, vilket av hans stärbhus
uppskattats till 106,065 kronor. Härav har på sin tid till Sverige kunnat
överföras tvenne tavlor värderade till sammanlagt 2,250 kronor.
Under det en del av det Askerska lösöret, enligt ovanberörda uppskattning
motsvarande ungefär hälften av totalvärdet, måste anses hava oåterkalleligen
gått förlorad, befinner sig återstoden fortfarande i det förutvarande konsulathuset
i Moskva, vilket numera disponeras av svenska beskickningen därstädes.
Enligt meddelande från sändebudet i Moskva, som anmodats verkställa en undersökning
i ärendet, har emellertid sistnämnda del av boet på grund av ovarsam
behandling under de gångna åren undergått en så väsentlig värdeminskning,
att med hänsyn till de höga transportkostnaderna ett återställande därav
till stärbhuset icke synes böra ifrågakomma. Gottgörelsen torde därför böra
omfatta hela bohaget.
De av stärbhuset uppgivna värdena, vilka i regel hänföra sig till den höga
prisnivån under åren 1918—1920 och dessutom i ett flertal fall avse kostnaderna
för nyanskaffning, kunna därför givetvis ej utan en viss nedsättning
ligga till grund för ersättningsbeloppets beräkning. Med ledning av den värdering
av de kvarvarande föremålen, som verkställts av beskickningen i
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
Moskva, har jag i samråd med generalkonsul Askers änka kommit till det resultatet,
att värdet av hela bohaget, därest det fortfarande funnes i behåll i
fullgott skick, icke skulle hava överstigit 65 % av de ursprungligen angivna
priserna, eller i runt tal 67,500 kronor. Som ungefärligen 60,000 kronor av
sistnämnda belopp torde falla under kategorien B och återstoden under grupp C,
borde gottgörelsen enligt i det föregående angivna grunder beräknas till 67,500
kronor, dels ock 20 % av 60,000 kronor eller tillhopa 79,500 kronor.
Liksom beträffande det Brändströmska ersättningskravet anser jag mig böra
avgiva tvenne alternativa förslag i fråga om det belopp, varmed ersättningen
nu borde utgå.
a) Därest redan uppburna ersättningar, tillsammans 25,000 kronor, anses
böra avdragas från den beräknade totala gottgörelsen, skulle till stärbhuset
utgå 54,500 kronor.
b) Därest åter stärbhusets uppfattning rörande de uppburna ersättningsbeloppens
natur godkännes, torde i stället böra utgå hela det belopp av 67,500
kronor, som beräknats såsom gottgörelse för kapitalförlust.
Konsuln i disponibilitet generalkonsuln K. E. Widerström.
Widerström, som förut haft privat verksamhet i Ryssland samt varit olönad
svensk vicekonsul i Astrachan, utnämndes år 1914 till konsul i S:t Petersburg.
Han hemkallades i oktober 1918 för avläggande av rapport och beordrades att
ej återvända till Ryssland. Widerström har i detta sammanhang framställt,
trenne särskilda ersättningsanspråk.
a) Widerström, som tidigare i samband med sin familjs överflyttande till
Sverige hit överfört större delen av sitt bohag, fick på grund av ovanberörda
omständigheter aldrig tillfälle att medtaga den del av bohaget, som kvarstod i
bostaden i retrograd och som sedermera gått förlorad. Enligt Widerströms
egna uppgifter, vilka styrkts med intyg från olika personer, skulle nyanskaffning
svärdet av det förlorade lösöret efter nuvarande prisnivå ej understiga
33,273 kronor. Med hänsyn till att flertalet föremål varit begagnade under
en längre tid synes mig vid beräknande av nu ifrågavarande gottgörelse ej
böra läggas till grund en högre siffra än 28,000 kronor, varav ett belopp av
omkring 5,000 kronor faller å konst- och lyxföremål. Jag föreslår sålunda
en ersättning för till kategorien B hörande lösöre med 23,000 kronor + 4,600
kronor = 27,600 kronor samt för grupp C med 5,000 kronor, eller tillhopa
32.600 kronor.
b) Widerström har styrkt, att han för konsulatets i retrograd räkning ur
egen kassa gjort en utbetalning av 20,000 rubel, vilken aldrig blivit honom
ersatt på den grund, att det konsulatets konto i rysk bank, varifrån utbetalningen
rätteligen skolat göras, sedermera spärrats. Ehuru den av Widerström
vidtagna åtgärden givetvis gjorts å hans egen risk, synes det mig dock med
hänsyn till de vid ifrågavarande tidpunkt i Ryssland rådande säregna förhållandena
ej obilligt, därest han kunde hållas skadeslös för denna utgift, som
likväl ådragits honom på grund av hans ämbete. Jag anser mig sålunda —
ehuru med någon tvekan — böra föreslå att gottgörelse utgår (enligt de för
kategori A föreslagna principerna) med 10,000 kronor (efter kurs ä 50 öre
per rubel), ävensom 5 % ränta därå under 8 år eller 4,000 kronor. Det sammanlagda
ersättningsbeloppet under denna punkt komme sålunda att uppgå till
14,000 kronor.
c) Widerström har vidare styrkt, att han under hösten 1918 till konsulatets
bankkonto med vederbörande myndighets tillstånd låtit överföra ett personligt
tillgodohavande i en annan bank av omkring 11,000 rubel. Widerström
har vidare gjort gällande, att han på grund av bl. a. sitt återkallande till
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
13
Stockholm; berövats möjligheten att utfå beloppet i fråga. Då det emellertid
å ena sidan icke är styrkt, att en sådan möjlighet verkligen förelegat, och
då han å andra sidan på grund av sin ställning såsom konsul i varje fall icke
satts i sämre belägenhet än som annars skulle varit fallet utan därigenom tvärtom
lyckats få beloppet i fråga överfört till konsulatets konto •— varigenom
dess utbekommande enligt Widerströms uppfattning skulle underlättas — synes
mig tillräckliga skäl knappast föreligga för ett statens ersättande av ifrågavarande
förlust.
Legationsrådet friherre A. Koskull.
Friherre Koskull förordnades den 31 december 1917 till legationssekreterare
vid beskickningen i retrograd och återvände därifrån till Sverige i samband
med avbrytandet av de diplomatiska förbindelserna.
Friherre Koskull har hemställt om ersättning för vissa för hans hushåll i
retrograd dels från Sverige, dels å platsen inköpta förnödenheter, såsom konserver
och andra livsmedel, koks, ved in. m., för vilka Koskull utgivit i runt
tal 9,400 kronor. Summans storlek förklaras dels av att beskickningspersonalen
med hänsyn till de rådande ovissa förhållandena hade att förse sig med
förråd för en längre tid framåt, dels av de vid nämnda tidpunkt synnerligen
höga bränslepriserna på platsen. Det synes mig skäligt, att denna utgift för
absolut nödvändiga livsmedel och andra konsumtionsvaror, för vilka friherre
Koskull pa grund av sitt återkallande till Sverige ej fått någon användning
och vilka givetvis måste anses oåterkalleligen förlorade, behandlas efter den för
kategorien A föreslagna principen.
Av det lösöre friherre Koskull nödgades kvarlämna i retrograd, hava vissa
konstföremål till honom återställts. För reparation och värdeminskning av
dessa torde böra avses 1,000 kronor.
För förlorad egendom, hänförlig till gruppen B, bör beräknas en gottgörelse
av i runt tal 5,000 kronor jämte 20 % därå eller tillhopa 6,000 kronor.
Därjämte har friherre Koskull anmält förlust av vissa antikviteter och mattor,
vilkas värde enligt nuvarande prisläge uppskattats till 12,500 kronor.
Med hänsyn till att friherre Koskull, som i Petrograd förhyrde möblerad
våning, å platsen inköpt flertalet av ifrågavarande föremål, av vilka endast en
del torde hava varit direkt avsedda för inredandet av bostaden, anser jag att
ersättning för förlorade konst- och lyxföremål i detta fall bör begränsas till
8,500 kronor.
För friherre Koskull föreslås sålunda en gottgörelse enligt nedanstående
uppställning:
Reparation, värdeminskning-........... 1.000 kronor
A) Utgift för livsmedel m. m........... 9,400 *
5 % ränta därå under 7V2 år...........3,525
B) Förlorat bohag................5,000
20 % härav....................1 ’qq0 »
C) Förlorade konstföremål och mattor....... 8,500 »
Summa: 28,425 kronor
Kanslisten O. Lundberg.
Lundberg, som ar 1910 anställdes som kanslist vid beskickningen i St.
Petersburg, beordrades vid de diplomatiska förbindelsernas avbrytande att tvärstanna
i nämnda stad för att bevaka beskickningsfastigheten samt för tillvaratagandet
av svenska undersåtars intressen i Ryssland. Efter besök i
Stockholm återvände Lundberg till Petrograd i maj 1919 samt häktades i
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
juni samma år av de ryska myndigheterna i samband med beskickningsfastighetens
beslagtagande. Efter att bava suttit i fängsligt förvar dels i Retrograd,
dels i Moskva kunde Lundberg först i juli 1920 återvända till Sverige.
Han kunde då icke medföra nagra av sina tillhörigheter.
Som ovan nämnts erhöll Lundberg efter hemkomsten viss gottgörelse för
förlorade klädespersedlar.
Bland de förluster, för vilka Lundberg anhallit om ersättning märkes törst
och främst ett kontant belopp av 17,500 rubel, vilket berövades Lundberg vid
häktningen. Med hänsyn till ovissheten, när penningmedel härnäst kunde erhållas
från hemlandet, hade Lundberg vid avresan till Retrograd i maj 1919
måst utrusta sig med denna relativt stora kontanta summa lör tackande av
utgifterna för sitt uppehälle. Full gottgörelse synes böra lämnas för 1 ormsten
med det styrkta inköpspriset i svenskt mynt, 5,500 kronor, samt 5 % ranta
därå under 7 år eller tillhopa 7,425 kronor. .
Enligt de för kategori A föreslagna principerna synes mig vidare hora
beräknas ersättning för ett belopp av 1,718 kronor, utgörande del av en summa,
som i slutet av år 1917 tillställts Lundberg av utrikesdepartementet i anvisning
å en bank i Retrograd. Utbetalning av hela anvismngsbeloppet hade av
banken vägrats under hänvisning till gällande bestämmelser och ett mot ovannämnda
summa svarande belopp i ryskt mynt i stället insatts a ett spärrat
konto. Lundberg har genom företeende av motbok med banken draga styrkt,
att han aldrig lyckats utfå nämnda belopp. Gottgörelse torde därför höra
beräknas med 1,718 kronor jämte 5 % ränta därå under 8 U ar eller tillhopa
2,449 kronor 15 öre. , ... ,
Av Lundbergs i Retrograd kvarlämnade bohag har numera en större del
kunnat till honom återställas. Reparationskostnader och värdeminskning har
för dessa föremål uppskattats till sammanlagt 2,155 kronor.
Värdet enligt nuvarande prisläge av det lösöre, som gått förlorat, har uppskattats
till 10,200 kronor. Enligt samma beräkningsgrund torde värdet av
den del av Lundbergs lösöre, som är att hänföra till kategori B och som
han under de gångna åren varit förlustig, kunna sättas till i Tunt tal oO,OOU
kronor. Såsom gottgörelse för mistning av bohaget torde alltså höra utgå
6,000 kronor, ett belopp som enligt vad jag förvissat mig om, dock icke torde
täcka Lundbergs faktiska merkostnader för bostad., möbler ip. m.
Jag får sålunda föreslå gottgörelse åt Lundberg i enlighet med nedanstående
uppställning.
Förlorade penningbelopp:
5,500 kronor + 5% ränta under 7 år............
1,718 » + b% » » 8XA år...........
Förlorat lösöre tillhörande kategorierna B och C . . . • • •
Ersättning för mistning av bohag tillhörande kategorien B .
Reparationskostnader............... • -__j—i
Summa:
7,425: —kronor
2,448:15 »
10,200: — *
6,000: — »
2,155: — *
28,228: 15 kronor
F. d. handel sattachén E. Hagberg.
Hagberg förordnades år 1917 att upprätthålla konsul sbefattningen i Samara
men kom på grund av de rådande politiska förhållandena aldrig att tillträda
sin post. Hen 31 december 1917 förordnades han till handelsattache vid
beskickningen i Retrograd samt återvände sedan vid de diplomatiska förbindelsernas
avbrytande i december 1918 till Sverige. o ,
Från Hagbergs ersättningsanspråk, tillsammans uppgående till bV,I4U Kronor,
har jag till en början avskilt en deposition i rubelsedlar å beskickningen i
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
15
retrograd, motsvarande i svenskt mynt omkring 7,800 kronor, för vars ersätttande
i detta sammanhang tillräckliga skäl icke synas mig föreligga.
Till Hagberg bär numera återställts vissa i beskickningsliuset i Leningrad
återfunna konstföremål och mattor, hänförliga till kategori C, till ett sammanlagt
värde, enligt den vid kravets framställande åberopade uppskattningen,
av cirka 21,000 kronor ävensom ett antal böcker värderade till i runt tal
200 kronor. För reparation av skador å vissa av förstnämnda föremål synes
mig böra avses omkring 900 kronor. Återstående förlorat lösöre torde fördela
sig på ungefärligen följande sätt å kategorierna A, B och C, varvid fortfarande
angivas de av Hagberg på sin tid åsätta värdena:
A) 2,500 kronor
B) 15,000
C) 21,000 » .
Beträffande grupp A anser jag mig böra föreslå full ersättning med 2,500
kronor jämte 5 % ränta under 7 V» år.
För vad angår de till grupp B och C hänförda föremålen synes en ej oväsentlig
reducering av de uppgivna värdena böra ske, bland annat på den grund,
att desamma enligt Hagbergs egen uppgift åsatts i enlighet med prisläget år
1918, varvid dessutom i inånga fall ny anskaffning spriset legat till grund.
Ehuru en fullt exakt omvärdering givetvis ej kan ske, anser jag i varje fall
icke styrkt, att dessa föremåls värde enligt nuvarande prisläge skulle överstiga
resp. 10,000 och 14,000 kronor. För vad särskilt angår gruppen konstoch
lyxföremål anser jag mig på samma grunder, som anförts beträffande friherre
Koskull, böra föreslå att gottgörelse för förlorat lösöre av detta slag begränsas
till 10,000 kronor.
På grund av vad ovan anförts synes för Hagberg böra beräknas gottgörelse
enligt nedanstående uppställning.
Reparation, värdeminskning . . . .
A) Förlorade kläder.......
5 % ränta under 7Vs år......
B) Förlorat bohag........
20 % härav............
C) Förlorade konst- och lyxföremål
.... 900: — kronor
.... 2,500:— »
..... 937:50 »
.... 10,000: — »
.... 2,000:— *
. . . .10.000;— >
Summa: 26,337: 50 kronor.
Fröken O. Hallberg.
Fröken Hallberg, som under några år tjänstgjort vid beskickningen i retrograd
såsom skrivbiträde, överflyttades i slutet av december 1918 till tjänstgöring
vid beskickningen i Helsingfors. Bland de till sammanlagt c:a 10,000
kronor uppskattade föremål, som fröken Hallberg nödgades kvarlämna i
retrograd och vilka gått förlorade, märkas klädespersedlar uppskattade till
omkring 4,000 kronor. Nyanskaffning av nödvändiga kläder torde emellertid
ej hava behövt medföra en utgift med hela detta belopp, varför jag ansett, att
endast hälften därav eller 2,000 kronor borde läggas till grund för gottgörelse
enligt de för kategorien A uppställda principerna. Ersättning för förlorade
kläder borde sålunda ej överskrida 2,750 kronor, däri inbegripet ränteersättning.
Till grupperna B och C komme då att hänföras lösöre, enligt fröken Hallbergs
egen värdering uppgående till cirka 8,000 kronor. Då emellertid denna
värdering uppenbarligen skett med utgångspunkt från nyanskaffningspris enligt
en väsentligt högre prisnivå än den nuvarande, anser jag en reduktion av
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
beloppet nödvändig. Jag finner mig sålunda ej i detta hänseende kunna tillstyrka
högre gottgörelse, inklusive ersättning för mistningen av lösöret under
de gångna åren, än 6,000 kronor.
Fröken Hallberg har vidare anmält förlust av vissa ryska värdepapper till
ett beräknat värde av c:a 13,000 kronor. Av skäl, som ovan anförts rörande
förluster av detta slag, anser jag mig ej kunna förorda gottgörelse härför.
Den för fröken Hallberg beräknade totalsumman komme enligt ovanstående
att utgöra 8,750 kronor.
Kanslisten G. II. Sandberg.
Sandberg utnämndes år 1917 till kanslist vid generalkonsulatet i Moskva,
Ersättningskravet omfattar först och främst kläder till ett uppgivet värde
av 950 kronor, vilka synas mig böra ersättas med nämnda summa ävensom
med 5 % ränta därå under 7V2 år eller tillhopa i runt tal 1,300 krcnor.
Till kategorien B hänförliga förlorade föremål, linne och silver m. m., hava
upptagits till 7,335 kronor, vilken summa torde böra något reduceras med hänsyn
till penningvärdets stegring. Inberäknat gottgörelse för mistningen av
dessa föremål, torde ersättning för ifrågavarande lösöre böra beräknas till i
runt tal 6,700 kronor. . , , ... ., , .. •,
Sandberg har vidare anhållit om gottgörelse för förlust av det kapitalvarde,
han haft nedlagt i ryska värdepapper, samt för vissa belopp i utländsk valuta,
vilka han deponerat å generalkonsulatet i Moskva. På skäl som i det föregående
anförts, har jag icke ansett mig i detta samband böra upptaga dessa krav.
För Sandberg synes det sålunda skäligt beräkna en gottgörelse av tillköpa
8,000 kronor.
Framlidne kommendörkaptenen II. O. Elliots stärbhus.
Sedermera avlidne kommendörkaptenen Elliot beordrades att under hösten
1918 tjänstgöra vid beskickningen i retrograd och förestod jämväl beskickningen
under en kortare tid, sedan den diplomatiska personalen återkalla^ tran
retrograd Hans efterlämnade maka har gjort framställning om gottgörelse
för vfsst lösöre, som Elliot nödgats kvarlämna i retrograd och som enligt en
till utrikesdepartementet på sin tid ingiven förteckning skulle ha haft ett sammanlagt
värde av omkring 43,500 kronor. Härav liar i Leningrad återfunnits
och till Sverige överförts ett antal föremål varderade till cirka 3,o00 kronor
(enligt nuvarande prisläge). För reparation av dessa föremal torde hora beräknas
omkring 1,000 kronor. t
För förlorade klädespersedlar vill lag föreslå en ersättning av 1,500 kron0i
ävensom ränta därå efter 5 % under 7^2 år, eller tillhopa i runt tal 2,000> k™ , ''
Det har i övrigt visat sig synnerligt svart att i detta fall erhålla någon verk
lig utredning rörande förlusternas natur. Flertalet föremal som uppgivas såsom
förlorade, äro konstföremål, vilkas värde ej kunnat styrkas. Som konimendörkapten
Elliot aldrig överflyttat sitt bohag från Sverige till retrograd
utan där förhyrt möblerad bostad, torde det här nästan uteslutande vara fråga
om å platsen förvärvade antikviteter. Det synes mig därför synnerligen tveksamt
huruvida över huvud någon ytterligare gottgörelse bor i detta samband
beräknas. Emellertid torde med hänsyn därtill, att Elliot pa grund av sm
liänsteställning nödgats i viss mån komplettera inredningen i den av honom
förhyrda bostaden, vara skäligt, att någon gottgörelse beredes lians anka för
förlusten av de i Ryssland inköpta möblerna, I sadant hänseende anser jag
mig böra föreslå en summa av 3,000 kronor, ett belopp, som i varje fall vasent
-
17
Kungl. Mai:is proposition nr 185.
ligt understiger värdet av de utav Elliot inköpta konstföremålen. Tillhopa
synes alltså i detta fall böra beräknas ett belopp av 6,000 kronor.
Majoren N. A. J. Claeson.
Claeson tjänstgjorde såsom militärattaché vid beskickningen i retrograd
under liden september 1917 — december 1918 och förhvrde under denna tid
möblerad bostad därstädes. Hans ersättningskrav omfattar huvudsakligen dels
personliga tillhörigheter som reseffekter, toalettartiklar, dels annat lösöre såsom
silver,^ linne m. m., vilket han från Sverige medfört till Ryssland, Samtliga
föremål måste anses vara oåterkalleligen förlorade och synas höra ersättas
enligt de för kategori R fastställda principerna. Het av Claeson uppgivna
totalvärdet 5,014 kronor, som grundar sig delvis på inköpspris före världskriget,
delvis pa, prisläget a,r 1923, torde höra något sänkas med hänsyn till
att vissa föremål varit begagnade under en längre tid ävensom i betraktande
av penningvärdets stegring. Jag finner skäligt, att till Claeson utbetalas dels
4,500 kronor som gottgörelse för kapitalvärdet av lösöret i fråga, dels 20 %
av sistnämnda belopp, eller tillhopa 5,400 kronor.
Fröken R. Sarwé.
Fröken Sarwé tjänstgjorde såsom skrivbiträde vid konsulatet i Retrograd
under aren 1916—-1919 och häktades vid beskickningsfastighetens beslagtagande
i juni sistnämnda år. Vid detta tillfälle blev hon berövad ett belopp av
2,400 kronor, utgörande lön, vilket kort dessförinnan tillställts henne av utri
kesdepartementet genom den från Sverige då återvände kanslisten O. Lundberg.
Fröken Sarwé gick vid nämnda tillfälle förlustig jämväl matvaror till ett värde
av c:a 100 kronor.
De starkaste billighetsskäl synas mig tala för att fröken Sarwé beredes full
ersättning enligt ovan för kategorien A angivna principer såväl för de mistade
kontanta penningmedlen, som för den utgift hon haft för de livsmedel, som
gått förlorade.
Jag får därför föreslå en gottgörelse till fröken Sarwé med dels 2,500 kronor,
dels ock 5 % ränta därå under 7 år, 875 kronor, eller tillhopa 3,375 kronor.
Fru E. TVinberg.
Fru Winberg, som under åren 1911—1919 tjänstgjorde vid beskickningen i
Retrograd och i likhet med övrig kvarvarande personal häktades vid beskickningshusets
beslagtagande i juni sistnämnda år, har ingivit eu förteckning över
det lösöre, varav hon vid nämnda tillfälle gick förlustig och varav endast ett
fåtal värdelösa föremål kunnat till henne återställas. De av fru Winberg
åsätta värdena synas väl försvarliga även efter nuvarande prisläge och hava
därför ej reducerats.
Fru Winberg synes i första hand böra med 500 kronor hållas skadeslös för
förlorade klädespersedlar. Å denna summa borde jämväl beräknas 5 % ränta
under 7 år, 175 kronor. Övriga förlorade föremål, uppskattade till omkring
2,200 kronor, synas samtliga höra tillföras kategorien B. Ersättning synes
alltså böra beräknas med sistnämnda belopp, ävensom 20 % därav eller 440
kronor.
Ersättning synes alltså böra utgå till fru Winberg med 3,315 kronor.
Kaptenen Th. Orre.
Orre förordnades i början av år 1918 till honorärattaché vid beskickningen
i Retrograd och uppbar jämlikt Kungl. Maj ds beslut visst arvode för sin
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 155 käft. (Nr 185). 2
18
Kungt. Maj ds proposition nr 185.
tjänstgöring vid beskickningen, vilken upphörde i samband med avbrytandet av
de diplomatiska förbindelserna med Ryssland.
Orre har gjort framställning om ersättning för förlust av lösöre, huvudsakligen
bestående av mattor och antikviteter, uppskattade, enligt prisläget år
1918, till 7,420 kronor. Sedan till Orre numera återställts tvenne mattor ocli
efter reducering av de uppgivna värdena med hänsyn till penningvärdets stegring,
torde den förlorade egendomen efter nuvarande prisläge kunna uppskattas
till omkring 4,500 kronor. Av samma skäl som ovan anförts beträffande
beräkningen av gottgörelse för förlorade konst- och lyxföremål åt friherre
Koskull och f. d. handelsattachén Hagberg anser jag att ersättningen i detta
fall bör begränsas till 3,000 kronor.
Förutvarande t. f. kanslisten R. Ericsson.
Ericsson, som tidigare varit anställt i privat tjänst i Ryssland, förordnades
i maj 1919 att under kanslisten Lundbergs frånvaro från Retrograd tjänstgöra
såsom t. f. kanslist och chef för beskickningens kansli. På grund av den
stora arbetsbörda, som åvilade beskickningskansliet, fortsatte Ericsson jämväl
efter Lundbergs återkomst från Stockholm att tjänstgöra som dennes biträde.
Vid beskickningsfastighetens beslagtagande kort därefter häktades Ericsson
i likhet med övrig personal och gick därvid även förlustig sina å beskickningen
deponerade privata medel uppgående till 22,000 rubel, för vilken förlust Ericsson
nu begärt ersättning.
Enär något formligt förordnande för Ericsson att tjänstgöra vid beskickningen
vid tiden för häktningen ej förelåg från utrikesdepartementets sida, kan
det ifrågasättas, huruvida kravet överhuvud bör i detta sammanhang upptagas.
Då ersättningsanspråket avser rubelsedlar, vilkas värde redan vid tidpunkten
för förlusten befann sig i starkt fallande, synes det vidare tveksamt efter vilken
kurs en eventuell gottgörelse bör lämnas.
Jag finner det emellertid behjärtansvärt, att Ericsson i någon mån hålles
skadeslös för den lidna förlusten och anser mig därför böra åt honom föreslå
en gottgörelse, som dock synes böra begränsas till 2,000 kronor.
T. f. konsuln E. Ytterberg.
Ytterberg, som under åren 1915—1918 tjänstgjorde vid konsulatet i Retrograd,
har anmält förlust av kläder värderade till 500 kronor ävensom för
böcker och möbler uppskattade till sammanlagt 700 kronor. De åsätta värdena
torde vara mycket lågt tilltagna och jag anser att för Ytterberg gottgörelse
skäligen bör beräknas med dels 500 kronor jämte 5 % ränta därå under 8 år,
eller 200 kronor, dels 700 + 140 = 840 kronor. Den totala gottgörelsen kommer
sålunda att uppgå till 1,540 kronor.
Fil. lic. G. Langenfelt.
Langenfelt, som i början av år 1918 förordnades till konsul i Samara, kom
på grund av de rådande politiska förhallandena ej att tillträda sin post, men
tjänstgjorde under nämnda år i stället vid generalkonsulatet i Moskva samt
konsulatet i Retrograd.
Langenfelt har anmält förlust av klädespersedlar till ett värde av i runt
tal 1,000 kronor samt vissa andra personliga tillhörigheter uppskattade till
omkring 400 kronor. Efter någon reduktion av de åsätta värdena anser jag
skäligt föreslå, att för Langenfelt beräknas en ersättning för förlust av kläder
av 800 kronor ävensom 5 % ränta därå under 8 år, 320 kronor, samt för övriga
tillhörigheter med i avrundat tal 400 kronor, däri inberäknat gottgörelse för
Kungl. Maj;ts proposition nr 185.
19
inistningen av ifrågavarande egendom under den tid som förflutit sedan förlusten.
Till Langenfelt synes sålunda böra utgå gottgörelse med tillhopa
1,520 kronor.
Kommendörkaptenen G. W:son Lilliehöök.
Lilliehöök, som innehade förordnande såsom marinattaché vid beskickningen
i retrograd under tiden 1913—1918, har anmält, att han under sommaren 1917
— då det kunde förutses att livsmedelsbrist komme att uppstå — från Sverige
rekvirerat konserver för ett genom verifikationer styrkt belopp av 786 kronor
50 öre, vilka livsmedel avsågos att för beskickningspersonalens räkning uppläggas
såsom reservförråd. Konserverna ifråga skulle enligt uppgift vid de
diplomatiska förbindelsernas avbrytande fortfarande hava kvarlegat i beskickningshuset.
Det synes billigt, att Lilliehöök, som på grund av då rådande exceptionella
förhållanden ur egen kassa gjort en utgift för den övriga beskickningspersonalens
räkning, hålles skadeslös därför. Jag får därför föreslå, att för honom
beräknas en ersättning av 786 kronor 50 öre jämte 5 % ränta därå under 9 år
eller med tillhopa 1,140 kronor.
Legationsrådet F. Malmar.
Malmar, som vid tiden för avbrytandet av de diplomatiska förhandlingarna
tjänstgjorde som tillförordnad konsul i Petrograd, nödgades vid avresan från
Ryssland kvarlämna köksutensilier och annat husgeråd, vilka upptagits till ett
värde av 590 kronor. Enligt nuvarande prisläge torde värdet böra nedsättas
till i runt tal 500 kronor, varför ersättning skäligen synes böra utgå med
sistnämnda belopp ävensom 20 % därav, eller tillhopa 600 kronor.
Fru G. Bergström.
Fru Bergström, vilken under åren 1911—1919 var anställd såsom skrivbiträde
vid beskickningen i Petrograd, gick vid beskickningshusets beslagtagande
i juni 1919 — vid vilket tillfälle hon liksom övrig personal häktades
av de ryska myndigheterna — förlustig personlig lösegendom till ett uppgivet
värde av omkring 500 kronor. Denna uppskattning synes mig icke för hög
jämväl enligt nuvarande prisläge och torde ersättning alltså böra utgå med
dels nämnda belopp, dels ock med 100 kronor såsom kompensation för den
mistade besittningsrätten under de gångna åren, eller med tillhopa 600 kronor.»
Den 17 februari 1926 har statskontoret avgivit infordrat utlåtande i ärendet Statskontoret,
och därvid anfört i huvudsak följande:
Vad den sakkunnige föreslagit rörande de grunder, som borde tillämpas vid
bestämmande av ersättning för den i Ryssland kvarlämnade egendomen, syntes
statskontoret i det störa hela välbetänkt. Beträffande den föreslagna ersättningen
för mistning av bohag ville statskontoret dock ifrågasätta, om den
ej vore väl lågt satt. Ersättningen skulle enligt förslaget utgå med i ett för
allt 20 % av det nuvarande värdet av sagda egendom. Om emellertid hänsyn
toges till att vederbörande varit i mistning av sina berörda tillhörigheter i omkring
sju år, att värdet av sagda tillhörigheter under de första av dessa år varit
betydligt högre än nu och att en ränta, av 5 % kunde anses något låg med
hänsyn till de under ifrågavarande tidsperiod i allmänhet gällande räntesatser,
torde en ersättning av 40 % å det nuvarande värdet mera hava motsvarat den
verkliga förlust vederbörande lidit. Tillämpades denna procentsats, skulle ersättningarna
komma att ökas med sammanlagt omkring 57,000 kronor. Då
20
Kungl. May.ts proposition nr 185.
Departe
mentschefen.
emellertid detta skulle medföra en kraftig stegring av det i statsverkspropositionen
för ändamålet beräknade anslaget, ansåge sig statskontoret ej böra göra
något bestämt yrkande i detta avseende.
T likhet med den sakkunnige hade statskontoret funnit, att redan utbetald
ersättning till stärbhusen efter envoyén Brändström och generalkonsuln Asker
för mistning av egendom av ifrågavarande slag borde gå i avräkning å den nu
ifrågasatta ersättningen.
Vid de tillfällen, då statsmakterna tidigare haft att behandla nu förevarande
ersättningsfrågor, har uttalats önskvärdheten av att en definitiv reglering därav
snarast möjligt måtte åvägabringas. Då förhållandena nu medgiva att så kan
ske, vill jag i likhet med den sakkunnige understryka, att vederbörande icke
torde kunna göra gällande något rättsligt anspråk mot svenska staten med anledning
av de i Ryssland lidna förlusterna, men att å andra sidan synnerligen
starka billighetsskäl tala för att staten lämnar en skälig gottgörelse för förluster,
vilka nu ifrågavarande lönade befattningshavare lidit på grund av sin
anställning i statens tjänst.
Med utgångspunkt härifrån har den sakkunnige ansett sig böra begränsa sitt
förslag till sadana förluster, vilka kunde betraktas som direkt föranledda av
vederbörandes ställning som statstjänstemän, under det att exempelvis sådana
krav icke upptagits, som avsett i ryska företag eller fastigheter nedlagd privat
förmögenhet eller sådant i Ryssland inköpt lösöre, vars förvärvande vore att
betrakta som kapitalplacering.
Den egendom, som sålunda ansetts böra komma i fråga vid ersättningskravens
bedömande, har med hänsyn till dess större eller mindre oumbärlighet för
ägarna av den sakkunnige uppdelats i olika kategorier, för vilka ersättning
beräknats enligt i viss man skilda principer. För förlust av kläder (grupp A)
vilka givetvis tämligen omedelbart måst ersättas med nya — har föreslagits
gottgörelse med värdet vid tiden för förlusten ävensom 5 % ränta för år därå.
Samma princip har förordats beträffande sådan förlust av penningmedel samt
av vissa nödvändiga konsumtionsvaror, som varit en direkt följd av vederbörandes
tjänstgöring i Ryssland. För förlorat bohag i egentlig mening (grupp B)
har föreslagits ersättning med det värde, detsamma skulle haft enligt nuvarande
prisläge därest det funnits i behåll i samma skick, vari ägarna nödgades
lämna det, varjämte förordats, att ägarna med belopp motsvarande 20 % av
nämnda värde skulle hallas skadeslösa därför att de under de gångma åren ej
kunnat förfoga över bohaget. För förlust av konst- och lyxföremål (grupp C)
har föreslagits gottgörelse enligt samma principer söm för bohag i egentlig mening,
under det att däremot någon ersättning för mistningen därav under den
förflutna tiden icke beräknats. Slutligen har föreslagits gottgörelse för skada
och värdeminskning å till ägarna numera återställda föremål.
Statskontoret har beträffande den föreslagna ersättningen för mistning av
bohag ifrågasatt, huruvida icke densamma vore väl lågt satt samt anfört, att
en gottgörelse av 40 % av bohagens nuvarande värde — eller med andra ord
dubbelt så mycket som av den sakkunnige föreslagits —- mera torde motsvara
den verkligen lidna förlusten. Statskontoret synes härvid hava utgått från
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
21
att ränta med något mer än 5 % för år borde beräknas å värdet av det bohag,
vederbörande varit förlustiga. I anledning av vad av statskontoret i detta
avseende anförts torde emellertid höra framhållas, att den i sakkunnigutlåtandet
förordade gottgörelsen, vilken är ämnad att vara kompensation för de merutgifter
för möblerad bostad eller för inköp av nytt bohag som åsamkats vederbörande
på grund av avsaknaden av de i Ryssland kvarlämnade tillhörigheterna,
visserligen uttryckts i viss procent av bohagens värde, men att den
samma därför icke är avsedd att utgöra ränta å det kapital, som varit nedlagt
uti ifrågavarande lösöre. Det är endast av praktiska skäl, som denna
ersättning bestämts till viss bråkdel av föremålens värde, och det är alltså
ej fråga om någon ränteberäkning. Att märka är ock, att, därest bohagen aldrig
undandraga ägarnas besittning, däri nedlagt kapital givetvis varit räntelöst.
Bland annat med hänsyn härtill anser jag mig böra ansluta mig till den i sakkunnigutlåtandet
föreslagna beräkningsgrunden.
Ej heller i övrigt har jag något att erinra mot de av den sakkunnige förordade
principerna eller mot de av honom beräknade ersättningsbeloppen. Vad
särskilt angår frågan om den gottgörelse, som redan utgått till stärbhusen
efter envoyén Brändström och generalkonsul Asker, samt denna gottgörelses
förhållande till den totala ersättning, om vars bestämmande fråga nu är, har
den sakkunnige på anförda skäl icke ansett sig böra fatta bestämd ståndpunkt
utan har han i detta avseende avgivit tvenne alternativa förslag. I överensstämmelse
med vad av statskontoret härutinnan anförts anser jag, att de av
stärbhusen redan uppburna] beloppen böra gå i avräkning å den nu ifrågasatta
gottgörelsen.
Vad den sakkunnige föreslagit beträffande de villkor, varmed ersättningsbeloppens
utanordnande borde förbindas, anser jag mig böra biträda. Vederbörande
torde sålunda böra avstå från varje ytterligare krav mot svenska staten
på grund av de förluster i samband med tjänstgöringen i Ryssland, för
vilka de emottagna beloppen utgöra gottgörelse, ävensom å statsverket överlåta
sina mot ryska staten — eller annan skadeståndsskyldig — riktade krav
i den mån dessa nu bliva reglerade. Vidare torde äganderätten till den egendom,
för vars förlust gottgörelse lämnas, böra uttryckligen överlåtas å statsverket,
dock med bibehållen rätt för ägarna att efter värdering inlösa sådana föremål,
som till äventyrs i en framtid må kunna tillrättaskaffas.
I enlighet med det nu anförda skulle ersättningar med nedan angivna belopp
beräknas för följande personer:
Framlidne envoyén P. H. E. Brändströms stärbhus .... kronor 67,750: —
» generalkonsuln C. A. Askers » » 54,500: —
Generalkonsuln K. E. Widerström .......... » 46,600: —
Legationsrådet friherre A. Koskull........... > 28,425: —
Förutv. kanslisten O. Lundberg............ » 28,228: 15
Förutv. handelsattachén E. Hagberg.......... » 26,337: 50
Fröken O. Hallberg.................. » 8,750: —
Kanslisten G. H. Sandberg.............. » 8,000: —
22
Kungl. Maj :ts proposition nr 185.
Framlidne kommendörkaptenen H. O. Elliots stärbhus
Majoren A. Claeson................
Fröken R. Sarwé.................
Fru E. Winberg.................
Kaptenen T. Orre.................
Förutv. t. f. kanslisten R. Ericsson.........
T. f. konsuln E. Ytterberg.............
Fil. dr. G. Langenfelt...............
Kommendörkaptenen G. W:son Lilliehöök......
Legation srådet F. Malmar.............
Fru G. Bergström.................
. kronor
6,000: —
5,400: —
3,375: —
»
3,315: -
»
3,000: —
2,000: —
1,540: —
»
1,520: —
»
1,140: —
600: —
600: —
na kronor 297,080: 65
I likhet med vad i sakkunnigutlåtandet anförts vill jag framhålla, att ovanstående
ersättningsbelopp ej torde böra betraktas som i allo definitiva, i det
att i ett par fall frågan om äganderätten till vissa av de från Leningrad
överförda föremålen ännu ej helt klarlagts. Jämväl i övrigt synes det lämpligt
att, i händelse av bifall till förevarande förslag, möjlighet lämnas öppen för
Kungl. Maj:t att vid utanordnandet av ersättningarna företaga mindre jämkningar
i de föreslagna beloppen. Med hänsyn härtill synes ovan angivna slutsumma,
297,080:65 kronor, vid beräkningen av det totala anslagsbehovet för
ändamålet böra avrundas uppåt till 300,000 kronor. Då 1925 års riksdag, som
ovan nämnts, ställt ett belopp av 20,000 kronor till Kungl. Maj:ts förfogande
för utbetalande av förskott å de slutgiltigä ersättningsbeloppen, torde alltså
280,000 kronor nu böra av riksdagen äskas för ändamålet.
På grund av vad jag sålunda anfört, får jag hemställa, det Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen
att till ersättningar åt vissa befattningshavare inom utrikesförvaltningen
eller deras rättsinnehavare för förluster förorsakade
i samband med tjänstgöring i Ryssland för budgetåret
1926—1927 anvisa ett extra anslag av 280,000 kronor.»
Vad ministern sålunda hemställt, däri statsrådets övriga
närvarande ledamöter instämma, behagar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten bifalla samt förordnar, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Svante Hellstedt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
23
Bilaga.
Till Överdirektören m. m. J. L. Widell,
av Kungl. Utrikesdepartementet tillkallad sakkunnig för utredande
av frågan beträffande ersättning till framlidne Envoyén P. H. E.
Brändströms arvingar m. fl. för mistning av bohag.
Med anledning av de förhandlingar, som Överdirektören i egenskap av av K.
Utrikesdepartementet tillkallad sakkunnig haft med undertecknade i samband
med återställandet till oss av inventarierna i vår framlidne faders, Envoyén
P. H. E. Brändström, bo i retrograd, varvid det framkommit att Överdirektören
är av en delvis skiljaktig uppfattning än undertecknade beträffande karaktären
av de under åren 1922, 1923 och 1924 till oss årligen utbetalade beloppen av
kr. 15,000, bedja vi härmed vördsamt få anföra följande:
Utgående från att staten anser sig ersättningsskyldig gentemot oss för den
förlust resp. skada vi lidit dels genom att vissa av ifrågavarande inventarier
antingen förkommit eller fullkomligt förstörts, dels därigenom att vi på grund
av kända förhållanden under de nämnda åren varit berövade såväl besittningen
och därmed nyttjanderätten som ock den juridiska dispositionsrätten över boet
i fråga, ha vi ansett det vara en självklar sak att de ifrågavarande årliga utbetalningarna
till oss utgjort en för varje år oss beviljad ersättning för vad vi
enligt ovan under motsvarande tid varit förlustiga.
Vi hava grundat denna vår uppfattning — vilken, såsom är Eder bekant, delas
av ett flertal opartiska, högt kompetenta personer, med vilka vi rådgjort i ifrågavarande
angelägenhet ■—- i första hand därpå att det synts oss vara en
rimlig och naturlig sak att staten skulle under den tid, vi av omständigheter,
som legat helt utanför vår kontroll, varit berövade nyttjanderätten och den
juridiska dispositionsrätten till ifrågavarande egendom'', hålla oss skadeslösa
härför.
Vi tillåta oss särskilt referera till vad vi redan i vår första ersättningsansökan
framhöllo, nämligen att då vår fader i oktober 1918 telegrafiskt hemkallades
från Petrograd han först vid ankomsten till Sverige av Kungl.
Utrikesdepartementet erhöll meddelande om att han icke skulle få återvända
till Petrograd, varigenom det berövades honom varje tillfälle att till Sverige
överföra den egendom, varom det här är fråga.
Desslikes hava vi funnit stöd för riktigheten av vår uppfattning i ordalagen
i de statsrådsprotokoll, som berört vår ersättningsfråga, liksom även i den
ställning riksdagen intagit till densamma.
Med anledning av vår första ersättningsansökan av den 12 december 1921
yttrade nämligen dåvarande utrikesministern, excellensen Branting, i sin motivering
för äskande av anslag för de till oss år 1922 utbetalade kr. 15,000 enligt
statsrådsprotokollet följande:
»Det synes därför vara skäligt, att såväl envoyén Brändströms arvingar,
som ock generalkonsul Askers änka för år 1922 erhålla viss ersättning för
mistningen av kapitalvärdet av den egendom, som de för närvarande äro förlustige
och anser jag i sådant hänseende skäligt att föreslå såsom ersättning
— självfallet utan att vid beloppets beräknande taga någon ställning i avseende
24
Kungl. Maf:ts proposition nr 185.
å det eventuella ersättningsbeloppets storlek — för envoyén Brändströms
arvingar 15,000 och för änkefru Asker 5,000 kronor.»
Ur ovanstående motivering ha vi ej kunnat, utläsa annat än att exc. Branting
måste ha avsett en ersättning för år 1922 för mistning av ett oss av kända anledningar
berövat kapitalvärde, d. v. s. som en kompensation för att vi under år
1922 skulle komma vara berövade den ovan anförda nyttjanderätten resp. juri - diska dispositionsrätten till ifrågavarande egendom. 1 exc. Brantings anslagsäskande
användes även uttrycket »ersättning för mistning av bohag», vilket vi
i samband med den ovan citerade motiveringen ej kunna tolka annorlunda iin
att det just är den oss berövade nyttjanderätten, beträffande vilken det ansågs
skäligt att vi skulle hållas skadeslösa, d. v. s. erhålla kompensation.
Beträffande sedan storleken av det belopp, kr. 15,000, som exc. Branting
sålunda ansåg skäligt för år 1922 böra utgå till oss, förklarade han uttryckligen
att detsamma självfallet icke skulle kunna utgöra någon bindande beräkningsgrund
i avseende å det ersättningsbelopp som senare kunde komma
att fastställas. Å andra sidan utgjorde beloppet i vår ersättningsansökan kr.
294,366: 60 och det synes oss därför mer än troligt att ett belopp motsvarande
5 % på det av oss begärda ersättningsbeloppet ansetts skäligt som ersättning
för mistning av nyttjanderätten och förfoganderätten till motsvarande bohag
under året ifråga. Det för änkefru Asker samtidigt beviljade beloppet kr.
5,000 utgör likaledes i det närmaste 5 % av det av henne begärda ersättningsbeloppet.
Någon annan beräkningsgrund än de äskade ersättningsbeloppen
stod ju ej heller exc. Branting vid sagda tillfälle till buds.
Med anledning av vår ansökan följande året, daterad den 10 oktober 1922,
yttrade exc. Branting till statsrådsprotokollet bl. a. som följer:
»Under sådana förhållanden kan jag icke annat än tillstyrka, att staten fortfarande
allenast med belopp, motsvarande de under 1922 beviljade, håller
envoyén Brändströms arvingar och generalkonsul Askers änka skadeslösa för
den kapitalförlust, mistningen av bohaget för dem måste anses innebära.»
Vi hava icke kunnat uppfatta denna motivering på annat sätt än vad vi
enligt ovan gjort beträffande ersättningen för år 1922, d. v. s. att det av exc.
Branting äskade anslaget av kr. 15,000 avsågs att hålla oss skadeslösa för
år 1923 för att vi under sagda år ej heller skulle kunna förfoga över bohaget.
,Vi tillåta oss härvid särskilt framhålla uttrycket »skadeslösa för den kapitalförlust»
etc., som exc. Branting här använt och vilket uttryck torde vara fullkomligt
inadekvat för den händelse det här skulle avsetts en kapitalersättning,
avsedd att gå i avräkning på det slutliga ersättningsbeloppet.
Vår ersättningsansökan nästföljande år, daterad den 25 oktober 1923, behandlades
på samma sätt som de föregående och beviljade riksdagen på enahanda
sätt kr. 15,000 att till oss utgå för mistning av ifrågavarande bohag. Motiveringen
i statsrådsprotokollet är av identiskt samma ordalydelse som, det
föregående årets, vilken ovan citerats.
Med anledning av vår senaste ersättningsansökan av den 25 september 1924
hade Hans Excellens utrikesministern, enligt vad som framgår av statsrådsprotokollet
av den 20 mars 1925, ursprungligen hemställt, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att »i avvaktan på den proposition som kunde bliva
riksdagen förelagd rörande reglering av ersättningsanspråk, som av vissa
befattningshavare i Ryssland eller deras rättsägare framställts för lidna förluster,
till ersättningar åt envoyén Brändströms arvingar och generalkonsul
Askers änka för mistning av bohag för budgetåret 1925—1926 beräkna ett
extra anslag av 20,000 kronor».
Efter att ha redogjort för resultatet av senare gjorda utredningar och under
påpekande av att en icke ringa del av vår faders i Ryssland kvarlämnade lösöre
senast under loppet av det instundande budgetåret torde komma att återställas
Kungl. Maj ds proposition nr 185.
25
till rättsägarna, framhöll därefter utrikesministern »att det icke synes vara
befogat att åt berörda tvenne anspråk (Brändström och Asker) nu giva en
undantagsställning gentemot övriga, i många fall ävenledes behjärtansvärda
framställningar», varför något förslag i likhet med föregående år ej kom att
framläggas rörande budgetåret 1925—192G.
1 stället föreslog utrikesministern Kungl. Maj :t att det belopp av 20,000
kronor, vilket Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att i avbidan på proposition
i ärendet beräknas till ersättningar åt envoyén Brändströms arvingar och generalkonsul
Askers änka, skulle anslås för beredande av ekonomisk lättnad åt
sådana tjänstemän, som särskilt hårt träffats genom de i Ryssland lidna förlusterna.
Änkefru Asker och undertecknade skulle emellertid i likhet med ovan
åsyftade tjänstemän på ansökan och ankommande på Kungl. Maj:ts prövning
kunna komma i åtnjutande i form av »provisorisk gottgörelse» av viss del av
sålunda äskade 20,000 kr. Utrikesministern tillfogade: »Vidare torde dessa
utanordningar böra uttryckligen erhålla karaktären av ett förskott å de belopp,
som senare må befinnas skäliga och utgå i enlighet med villkor, som i de
olika fallen av Kungl. Maj:t fastställas.»
Till slut hemställde utrikesministern att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen
»att till ersättning åt vissa befattningshavare för förlust av i Ryssland
kvarlämnad egendom för budgetåret 1925—1926 anvisa ett extra anslag av
20,000 kronor».
Vi kunna av ordalagen i statsrådsprotokollet av den 20 mars 1925 icke utläsa
annat än att det provisoriskt beräknade och äskade beloppet av kr. 20,000 till
ersättning för mistning av bohag åt änkefru Asker och oss avsetts skola få
identiskt samma karaktär som de under de tre föregående åren oss beviljade
medlen, d. v. s. en ersättning för den mistade nyttjanderätten och juridiska dispositionsrätten
till bohaget för det kommande året, under det att det anslag av
20,000 kronor, som år 1925 års riksdag beviljade i enlighet med den K. propositionen,
såväl motiverats av andra skäl som fått en helt annan karaktär.
Vid äskandet av det provisoriska, beräknade anslaget åt änkefru Asker och
oss betecknade utrikesministern detsamma, i likhet med vad som skett de tre
föregående åren, såsom avsett till »ersättning för mistning av bohag», under
det att det senare, slutgiltiga äskandet uttryckligen avsågs till ersättning »för
förlust av i Ryssland kvarlämnad egendom».
Det av 1925 års riksdag slutligen beviljade beloppet av 20,000 kronor
ställdes dessutom i enlighet med utrikesministerns förslag i utsikt att kunna fördelas
efter vissa grunder bland ett flertal tjänstemän och tillerkändes sålunda
ej änkefru Asker och oss. Vid utanordningar av det sålunda beviljade anslaget
fästes även det uttryckliga villkoret att dessa skulle erhålla karaktären av
förskott å de ersättningsbelopp, som senare måtte befinnas skäliga.
Motiven för att utrikesministerns förslag liksom även 1925 års riksdag givit
de vid denna riksdag anslagna medlen av 20,000 kronor en helt annan karaktär
och vid utanordningarna av desamma fäst helt andra villkor än vid de
under de tre föregående åren till änkefru Asker och oss utbetalade beloppen
synas oss ligga i öppen dag: återställandet inom den närmaste framtiden av
den väsentligaste delen av det oss tillkommande bohaget var praktiskt taget
säkerställd, och vore det givetvis under dessa förhållanden omotiverat att
änkefru Asker resp. vi även för budgetåret 1925—1926 kommit i åtnjutande av
den oss förut anvisade årliga ersättningen för mistningen av bohaget.
Att under sådana förhållanden utanordningarna från det av 1925 års riksdag
beviljade anslaget fastslogs skola gå i avräkning på de slutliga ersättningsbeloppen
vid den då snart stundande definitiva regleringen liksom att dessa
utanordningar tydligt gåvos karaktären av provisoriska gottgörelser anse vi i
allra högsta grad giva stöd för vår uppfattning att de av riksdagarna 1922, 1923
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 155 käft. (Nr 185f) 3
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
och 1924 beviljade medlen måste betraktas som årliga kompensationer för mistning
av nyttjanderätten resp. juridiska dispositionsrätten till det oss tillkommande
bohaget.
Vi tillåta oss därför vördsamt hemställa att Överdirektören vid framläggandet
av Edert förslag till reglering av vår ersättningsfråga ville taga i betraktande
det av oss ovan anförda i så måtto att de till oss för åren^ 1922, 1923
och 1924 utbetalade ersättningarna för mistning av bohag icke måtte föreslås
skola avräknas från det ersättningsbelopp, som eljest skulle komma oss tillgodo.
Stockholm den 10 januari 1926.
Elsa Brändström. Per Brändström,
Erik Brändström.
Stockholm 1926. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
260593
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1926:145 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående ersättningar åt vissa befattningshavare inom utrikesförvaltningen eller deras rättsi a1 i texten
- SU 1926:77 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds framställning angående ersättningar åt vissa befattningshavare inom utrikesförvaltningen eller deras rättsinnehavare för a1 i texten