Angående inflyttande av den med avseende å laxfisket i Mörrumsån fastställda fredningslinjen närmare åns utlopp i Mörrumsbukten m. m
1926-02-25 · 17 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 14 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1926:186, Angående inflyttande av den med avseende å laxfisket i Mörrumsån fastställda fredningslinjen närmare åns utlopp i Mörrumsbukten m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 186.
1
Nr 186.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående inflyttande av den med
avseende å laxfisket i Mörrumsån fastställda fredningslinjen närmare
åns utlopp i Mörrumsbukten m. m.; given Stockholms
slott den 25 februari 1926.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts,
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Sven Linders.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 25 februari 1926.
Närvarande:
Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,
Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.
Departementschefen, statsrådet Linders anför:
I skrivelse den 31 maj 1916, nr 176, har riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t ibis års rikstäcktes
snarast låta verkställa en allsidig utredning av frågan om laxfiskets d<^9sskrivHss.
fullständiga frigivande i Mörrumsbukten (även kallad Pukaviksfjorden) eller
inflyttande av den med avseende å laxfisket fastställda fredningslinjen närmare
Mörrumsåns utlopp i bukten samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.
I berörda skrivelse, som föranletts av en inom riksdagen väckt motion,
har såsom skäl för den begärda utredningen bland annat anförts:
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 156 höft. (Sr 186.)
1
2
Mörrumsåns
laxfiske.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 186.
»De nuvarande förhållandena synas vara hart när olidliga för den talrika
fiskarebefolkning, som är bosatt utmed stränderna av Pukaviksfjorden. Enligt
vad för riksdagen blivit upplyst, är denna befolkning under flera månader
på våren hänvisad till uteslutande laxfiske. Då detta icke får äga rum
innanför fredningslinjen, måste det nattliga Asket bedrivas antingen utanför
denna linje eller vid helt andra kuster. I förra fallet löpa Askarena dels
risken att av ström och vindar i mörkret drivas innanför linjen, då de få
såväl fångst som redskap beslagtagna, dels kunna garnen komma att ligga i
de segelleder, som där gå fram, varvid det ej sällan lär inträffa, att passerande
båtar förstöra redskapen. Ofta föredraga Askarena därför att ställa färden
till Bornholm eller tyska kusten, varvid de emellertid utsätta sig för största
fara vid de vanliga vårstormarna. Det har också vid upprepade tillfällen
inträffat, att fiskare, ibland hela AskeAottiljer, förolyckats under dylika färder.
Även beträffande annat Aske än efter lax medföra de nuvarande bestämmelserna
svåra olägenheter för Askarbefolkningen. Det uppgives sålunda,
att uppsikten över att olovligt laxAske ej äger rum innanför fredningslinjen
utövas på det sätt, att en vaktbåt nattetid korsar fjorden i olika riktningar,
varvid en dragg skrapar havsbottnen för att uppfånga eventuellt utlagda
laxgarn. Därvid kan givetvis ej undvikas, att andra Askredskap, som fullt
lovligt utsatts, bliva rubbade eller förstörda. LaxAskeförbudet ifråga kommer
därför i realiteten att innebära förbud mot så gott som allt fiske i
Pukaviksfjorden.»
Sedan Kungl. Maj:t den 14 juli 1916 anbefallt kammarkollegium att i vad
på kollegium ankomme verkställa den av riksdagen begärda utredningen,
har dylik utredning inom kollegium verkställts av kammarrådet A. W.
Dufwa och av kollegium med skrivelse den 28 februari 1925 till Kungl.
Maj:t överlämnats.
Ur utredningen må inledningsvis här återgivas följande:
Mörrumsån upprinner i Korsberga socken av Jönköpings län, Ayter åt
söder genom Kronobergs län samt fortsätter med omväxlande lugnvatten och
kortare forsar in i Blekinge genom Kyrkhults, Ringamåla, Asarums,
Mörrums och Elleholms socknar till sitt utlopp i Östersjön vid Elleholm.
Mörrumsån räknas till de vattendrag, där landets mest givande laxAske
idkas. Det är huvudsakligen i åns sträckning inom Mörrums och Elleholms
socknar som detta Aske bedrives. Med undantag av det laxfiske, som bedrives
vid hemmanet Hallandsboda nr 1 i Kyrkhults socken, förekommer
numera i Mörrumsån norr om Mörrums socken icke något laxAske av
betydenhet.
Det värdefullaste laxfisket i Mörrumsån är det kronan tillhöriga laxfisket
Mörrum nr 25, vilket är för statsverkets räkning utarrenderat. Därjämte
Annas ytterligare tre självständiga i enskild ägo varande laxAsken, av vilka
dock ett anses värdelöst. Till kronolaxAsket hör rätt till andel i fångsten
från åtskilliga i äldre tid kronan tillhöriga och av vissa hemmans innehavare
i Mörrums och Hästaryds byar brukade laxfisken, vilka vid hemmanen
övergången skattläggning blivit till vissa belopp i hemmansräntorna uppskattade
och sålunda med hemmanen förenade. Vidare Annas i åns sträck
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 186.
3
ning inom Blekinge ett antal enskilda laxfisken, skattlagda i samband med
vissa hemman, och i åns sträckning inom Elleholms socken, utmed dess
östra strand 30 stycken laxgarnssätt, tillhöriga hemmanen i Elleholms by.
I avkastningen av dessa norr och söder om kronolaxfisket brukade laxfisken
har kronan icke någon andel.
Taxeringsvärdet av de i Mörrumsån nu befintliga laxfiskena redovisas i
en av ordföranden i 1922 års fastighetstaxeringsnämnd för Listers härad upprättad
förteckning, vilken såsom bilaga A finnes fogad till detta protokoll.
Av nämnda förteckning inhämtas, att taxeringsvärdet för kronans laxfiske
är 422,000 kronor och för enskildas laxfisken sammanlagt 355,500 kronor.
Kronolaxfisket är enligt av domänstyrelsen den 8 februari 1924 upprättat
arrendekontrakt upplåtet på arrende under sex år från den 14 mars 1924
till den 14 mars 1930 till aktiebolaget S. Mattsson i Mörrum mot ett årligt
arrende av 21,100 kronor, varjämte arrendatorn årligen skall till länsstyrelsen
i Blekinge län inbetala ett belopp av 2,000 kronor att användas till
bestridande av kostnader dels för avlöning av tillsyningsman vid fisket,
dels för laxodling och dels för skötsel och underhåll av fyrapparaten vid
Listershuvud eller, därest nuvarande fredningslinjen Sternö udde—Listers
Huvud komme att under arrendetiden inflyttas, av den eller de fyrapparater,
som i dess ställe till förekommande av intrång å fiskets område kunde
komma att upprättas.
Med hänsyn till den föreliggande frågan om fredningslinjens flyttning
närmare åmynningen har jämväl i kontraktet stadgats att, därest sådan
flyttning komme till stånd under arrendetiden, arrendatorn är skyldig tåla
en sådan åtgärd men äger, därest detta inverkat menligt på laxfisket, vilket
komme att prövas av en i den ordning, som stadgas i 2 kap. 8 § i lagen
om nyttjanderätt till fast egendom tillsatt nämnd, att efter förslag av samma
nämnd åtnjuta skälig minskning i arrendet med belopp, som domänstyrelsen
bestämmer.
Laxfisket i Mörrumsån på dess sträckning genom Blekinge har sedan
urminnes tid varit ett kronans regale. Det finnes redan i danske konungen
Valdemars jordebok av år 1231 upptaget bland Konunglef eller de egendomar,
som voro anslagna till Konungarnas underhåll, och skulle bibehållas
som kronogods oberoende av regentskiftena. Sedermera kom det att
lyda under biskopsstolen i Lund, varifrån det vid reformationen i Danmark
år 1536 indrogs till kronan.
Sedan gammalt var sed, att bönderna å vissa hemman hade arbetsskyldighet
vid kronans laxfisken i Mörrumsån. De hade att bygga och
underhålla fiskredskapen samt att utföra arbetet med fiskens fångande och
erhöllo i ersättning härför viss av kronan bestämd andel av fångsten.
Detta förhållande fortgick till 1670-talets början.
Aren 1670—1673 verkställdes i enlighet med jordrevningsinstruktionen
Laxfiskenas
värde.
Kronolax
fisket.
Historik.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 186.
för Skåne och Blekinge av den 1 maj 1670 allmän skattläggning i Blekinge
och medförde denna beträffande laxfisket i Mörrumsån en väsentlig förändring
i de sedan danska tiden bestående förhållandena. Därvid blevo
nämligen de hemman i Mörrum och Hästaryd, vilkas åbor sedan gammalt
fullgjort arbetsskyldighet vid kronans laxfisken mot andel i fångsten,
skattlagda för laxfiske. Genom skattläggningen förenades sålunda med
vart och ett av dessa hemman brukningsrätten till visst eller vissa laxfisken,
men kvarstod på samma gång för liemmansåborna skyldighet att
av fångsten utgöra viss andel till kronan.
På detta sätt skattlades elva hemman i Mörrums socken och tre hemman
i Hästaryds socken.
Vidare skattlades för laxfiske i Mörrumsån norr om kronolaxfiskets
område fyra hemman i Mörrums socken, tre hemman i Ringamåla socken
samt ett hemman i vardera av Kyrkhults och Asarums socknar. Tre
hemman i nämnda socknar, vilkas innehavare bedrevo laxfiske i ån norr
om kronofisket, ävensom hemmanen i Elleholms by, vilkas åbor bedrevo
laxfiske i ån söder om kronofisket, blevo däremot icke skattlagda för laxfiske,
men antecknades dylikt fiske bland hemmanens kommoditeter utan
att beräknas i hemmansräntorna.
1745 års Redan under 1600-talet var kronolaxfisket i Mörrumsån upplåtet på
kungörelse, arrende. I en år 1745 till Konungens befallningshavande i Blekinge län
ingiven skrift besvärade sig dåvarande arrendatorn av kronolaxfisket, brukspatronen
Johan Wagener på Elleliolm, och anförde därvid, att i kronolaxfisket
ett aldrig tillförene avhört ingrepp skett. Några fiskare från
Kivik och Skåne, som hölle sin station årligen på Hanö för att fånga sill
och torsk, hade nämligen samma år börjat att vid och mellan Hanö och
Fiskeviken i Elleliolm, varest bästa stråken och uppgången för laxen vore
till Mörrums ström, till kronofiskets skada kasta några långa revar med
en hop laxkrokar och med dem kunnat fånga ansenlig lax, som de till
någon del efter företedda bevis till Karlshamn infört, förtullat och försålt
förutom vad de till andra orter kunde hava fört, och vilket ovanliga fiskesätt
givit hos fiskarena den uppmärksamhet, att det befarades oförtövat
hela kusten från Hanösund bliva belagd med sådana fiskekrokar.
I anledning härav utfärdade Konungens befallningshavande den 3 maj
1745 en kungörelse, som efter nyss återgivna redogörelse för innehållet i
Wageners klagoskrift är av följande lydelse:
»Som nu på detta sätt mycket lätt all laxen kunde upptagas uti passagen
och innan han hinner fram till åmynnet vid Elleliolm och Mörrums kronolaxfiske
således taga en otrolig skada, om icke alldeles undergå, så ock uppå
bemälte herr brukspatronens anhållan samt till bevakande af Kongl. Maj:ts
och Kronans därunder beroende höga rätt, är jag föranlåten härigenom till
allmän efterrättelse kungöra, det efter alt gammalt och urminnes bruk
passagen för laxen från Hanö till Mörrums ströms utlopp, ovägerligen och
vid 20 dir S:rmts vite bör lämnas fri och obehindrad, samt kronolaxfisket
Kungl. Majrts proposition Nr 186. 5
på intet sätt, hvarken igenom detta eller andra sätt att fånga och oroa laxen
i dess stråk och gång skada tillfogas, skolandes den, som beträdes i någon
måtto och på förestående sätt sig förbryta, icke allenast vare förfallen till
det utsatta vitet, utan ock vara den fångna laxen med fisketygen förlustig,
och antydes kronobetiente, att så väl för sin egen del hålla eu allvarsam
hand deröfver att detta i alla måtto efterlefvas, som ock vid anfordran
lämna herr brukspatron Wagener all tillförlåtelig och allvarsam handräckning
till att hindra och förekomma så detta som flere Mörrums kronolaxfiske
till skada och förfång ländande olovliga -fiskesätt, och den som dermed
beträdes ovedersägligen för rätta sätta, att för dess förbrytelse umgälla både
hvad allmänna lagen och denna kungörelse innehåller och föreskrifver.»
Denna kungörelse synes icke länge hava medfört därmed åsyftad verkan,
ty redan den 14 april 1766 utfärdade Konungens befallningshavande eu ny
kungörelse med fredningslinjens fastställande till sträckningen Sternö udde—
Listers huvud av följande lydelse:
»Som efter inkommen berättelse, den oseden inrotat sig, att strandsittare,
torpare och allmogen, som räcka hafvet rundt omkring Pukaviks hord, ifrån
Listers hufvud och till Sternö udde, vid sina landgångar, holmar eller hvar
som lägligt är, utsätta laxgarn, fånga lax och sälja, hvarigenom händer att
laxen upptages i passagen och innan den kommer fram till åmynningen vid
Elleholm, så att kronolaxfisket torde alldeles blifva till intet, eller åtminstone
nu i början så aftaga att kronans höga rättsinnehafvare, som måste vidkännas
ett ganska drygt arrende, på förlust och obestånd komma kan. Alltså,
och emedan mig tillkommer att i högsta måtto vårda Kungl. Maj:ts och
kronans rättigheter samt noga tillse att intet ingrepp däruti ske må, utan
snarare förbättras än förminskas, ty varder härmed allmänneligen kungjordt,
att eho som beträdes på förenämnda ställen hindra laxen uti sin gång fram
till åmynningen vid Elleholm, antingen med laxgarn eller andra redskap,
skall vara förfallen till Femtio Daler Silfvermynts plikt och mista båt och
fiskeredskap, hvarvid närmaste kronobetiente böra lämna all nödig handräckning
och jemväl söka och förekomma att hvad som nu eller framdeles
på något sätt kan lända kronolaxfisket till skada, hinder och prejudice.»
Den härigenom för kronolaxfisket stadgade fredningslinjen Sternö udde —
Listers huvud har ytterligare fastslagits genom upprepade kungörelser av
Konungens befallningshavande.
Slutligen har på klagan av kronolaxfiskets arrendatorer över det intrång
i kronolaxfiskets rättigheter, som av obehöriga personer utövats dels medelst
laxgarns, krokars och länkars utkastande i öppna havet inom den för kronolaxfisket
av ålder bestämda gränslinjen mellan Listers hufvud och Sternö
udde till utloppet av Mörrums ström dels ock medelst ljusterfiske i själva
strömmen, varigenom laxungarna uppfångades, Konungens befallningshavande
i kungörelse den 10 april 1820 stadgat ett vite av 33 rdlr 16 sk., vartill
jämte böter efter lag samt fiskeredskaps och fiskens förlust eho det vara
månde skulle anses förfallen, som utan skattlagd rättighet ifrån den 5 mars
till och med den 5 oktober varje år i Mörrums ström, vid Elleholm samt i
skärgården och fjorden inom linjen mellan Sternö udde och Listers hufvud
utsätter och begagnar vad slags redskap det vara må, varigenom lax fångas
1766 års
kungörelse
1820 års
kungörelse
Utveckling
efter år 1820.
Rättegången
1861—1867.
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 186.
kan samt Kungl. Maj:ts och kronans liskerättigheter i någon måtto förnärmas.
Denna kungörelse är ännu gällande.
Alltsedan tiden kort efter utfärdandet av 1820 års kungörelse, vilken synes
hava åtminstone i senare tid på ett mera effektivt sätt tillämpats än sina
föregångare, hava såväl i administrativ väg som inom riksdagen och i ett
fall domstolsvägen upprepade försök gjorts att få förbudet mot laxfiske i
Mörrumsbukten såsom vållande stora olägenheter för den vid bukten boende
fiskarbefolkningen upphävt eller inskränkt. Därvid hava ägarna av laxfisken
i Mörrumsån bestritt framställningarna samt åberopat, att de på grund av
urminnes hävd vore berättigade till att hava laxfisket i Mörrumsbukten
fredat, samt vid senare tillfällen anfört, att denna deras rätt blivit fastslagen
i rättegång åren 1861—1867, vilken avgjorts genom Kungl. Maj:ts dom den
27 mars 1867.
Sedan vederbörande länsman anställt åtal mot nämndemannen Ingeman
Eskilsson i Norje för det han med begagnande av sin strandägarerätt i strid mot
Konungens befallningshavandes kungörelse den 10 april 1820 fiskat lax innanför
honom tillhöriga betesholmar, instämde Eskilsson Kungl. Maj:t och kronan
jämte samtliga övriga ägare och innehavare av laxfiske i Mörrums ström
med påstående bland annat, att svarandena skulle inför rätten uppgiva och
styrka alla de skäl och omständigheter, som förmenades utgöra gällande
grund för den påstådda rättigheten att hava laxfisket i Mörrums ström
skyddat genom de i Konungens befallningshavandes kungörelser givna förhud
mot laxfiskande i Pukaviksfjorden till kärandens och övriga standägares
förnärmande i deras strandfiskerätt, samt att allt vad i detta hänseende kunde
varda å svarandesidan förebragt måtte ogillas och berörda förbud förklaras
olagliga.
Vid första rättegångstillfället anmälde sig genom ombud Mjellby och Ysane
socknemän såsom mellankommande parter och förenade sig med Eskilsson.
uti dennes yrkande att strandägarna inom nämnda socknar måtte opåtalt få
fiska lax vid sina stränder.
Listers häradsrätt utlät sig i dom den 4 december 1861, att enär Ingeman
Eskilsson hufvudsakligen framställt anspråk att, på grund af sin
strandäganderätt, erhålla frihet att uti så kallade Pukaviksfjärden fiska lax
vid sina stränder, samt endast såsom följd deraf och, om slik rättighet medgåfves,
yrkat, att de dittills af administrativa myndigheter utfärdade, ännu
gällande förbud mot laxfiske i uppgifne fiskevatten måtte upphäfvas, häradsrätten
funne den omständighet, att berörde förbud icke blifvit i laga ordning
öfverklagade och ändrade, icke utgöra hinder för pröfning af väckta tvistefrågan;
samt att emedan ostridigt vore att, så långt tillbaka någon minnas
kunde, det till förmån för Kungl. Maj:ts och kronans samt enskilda parternas
skattlagda laxfisken i Mörrums ström varit förbjudet att fiska lax i Pukaviksfjorden
inom gränsen mellan Listers Hufvud och Sternö udde, samt berörda
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. May.ts proposition Nr 186. ~
''förbud icke, såsom kärandena påstått, tillkommit genom Konungens befallningshavandes
kungörelse den 3 mai 1745, varigenom stadgats, »det efter allt
gammalt och urminnes bruk passagen för laxen från Hanö till Mörrums
ströms utlopp ovägerligen och vid 20 daler silfvermynts vite samt fångsten
och fisketygens förlust bör lämnas fri och obehindrad, samt kronolaxfisket
på intet sätt hvarken genom detta eller andra sätt att fånga och oroa laxen
i dess stråk och gång skada tillfogas», utan fast hellre ordalagen i nämnda
kungörelse ådagalade, att ifrågavarande vattenområde redan då varit sedan
urminnes tid fridlyst; ty och som 9 § i fiskeristadgan bjöde, att, där genom
urminnes hävd vore bestämt om fiskerättighet, det skulle gälla, även om
strandäganderätten därigenom inskränktes, prövade häradsrätten rättvist ogilla
kärandenas påstående om frihet för dem att på grund av strandäganderätt
inom Pukaviksfjorden idka laxfiske.
Denna dom blev såväl av hovrätten över Skåne och Blekinge som av
högsta domstolen, efter inhämtande av kammarkollegii yttrande, genom dom
den 27 mars 1867 fastställd.
Tvenne av högsta domstolens ledamöter voro emellertid skiljaktiga och
yttrade: Emedan, enligt 2 § i fiskeristadgan den 29 juni 1852, saltsjöfisket
inomskärs borde för deras enskilda egendom anses, som strand och holmar däromkring
äga, och den urminneshäfd till inskränkning af Ingeman Eskilssons
och hans medparters sålunda bestämda strandäganderätt vid Pukaviksfjorden.
som till förmån för kronans och svarandenas laxfisken i Mörrums ström.
på grund, bland annat, af Konungens befallningshafvandes år 1745 och sedermera
tid efter annan utfärdade, till en del af kammarkollegium fastställda
förbud mot fiskande af lax i sagda fjord, blifvit åberopad, icke kunde anses
styrkt ensamt af den omständighet, att bemälda ämbetsmyndigheter antagit
strandägarnas fiskerätt i nämnda hänseende vara begränsad, ty och som
genom de till bestyrkande däraf i öfrigt uppgifna förhållanden urminneshävd,
enligt 9 § i fiskeristadgan, å rättighet för Mörrums laxfiskeägare att
hindra strandägarna vid Pukaviksfjorden att därstädes fiska lax, efter bemälde
justitieråds åsigt, destomindre kunde anses ådagalagd, som dels sådant syntes
i väsentlig mån stridande emot innehållet af en i saken företedd Listers
häradsrätts dom den 26 juni 1686, och dels Mörrums fiskeriägare icke ens
uppgifvit, att de skulle äga att själfva något laxfiske i samma fjord idka,
alltså pröfvade justitieråden rättvist, med ändring af domstolarnas beslut
härutinnan, förklara Eskilsson och hans medparter berättigade att i Pukaviksfjorden
utanför sitt land idka fiske äfven af lax utan annan än i 2 och 11 §§
af fiskeristadgan föreskrifven inskränkning.
Samtliga de framställningar om upphävande eller inskränkning i förbudet
mot laxfiske i Mörrumsbukten som, efter det ovan anmärkta rättegång
avgjorts, förekommit såväl hos Kungl. Maj:t som i riksdagen, hava hittills
avslagits under åberopande av att frågan rörde enskildas rätt, vilken ej kunde
i sådan ordning inskränkas. I vissa fall har därvid 1867 års dom direkt
åberopats som stöd för avslaget.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8 Kungl. Maj.ts proposition Nr 186.
Kammarrådet För egen del har kammarrådet Dufwa i ämnet yttrat, att någon tvekan
Dnfwa- knappast torde kunna råda därom, att statsmakterna borde inskrida för en
lösning av frågan genom inflyttning av fredningslinjen, dock givetvis utan att
enskild rätt därigenom träddes för nära. Vad anginge den rätt till fredningslinjens
bibehållande, som ägarna till laxfiskena i ån påstode sig äga, torde nog
på goda skäl kunna dragas i tvivelsmål, huruvida den åberopade domen av
den 27 mars 1861 vilade på riktiga grunder. Förmånen av fredningslinjen
hade icke heller tagits i beräkning vid den skattläggning av laxfisket, som ägt
rum på 1670-talet. Vid sådant förhållande vore Kungl. Maj:t oförhindrad att
eftergiva fredningslinjen. Ett sådant eftergivande torde dock icke betaga de
enskilda laxfiskeägarna den rätt till fredningslinjens bibehållande, som på grund
av förment urminneshävd kunde tillkomma dem. En sådan sakernas ordning
syntes emellertid allt annat än tilltalande. Ett starkt billighetskrav talade för
att kronan icke utan vidare lämnade laxfiskeägarna helt i sticket, sedan de i
långliga tider invants vid skyddet av kronans egen fredningslinje och i sina
transaktioner byggt på dess fortbestånd. Härtill kornme ju möjligheten av att
deras laxfisken genom kronans åtgärd att upphäva eller flytta fredningslinjen
på ett stadigvarande sätt försämrades. Huruvida kronan genom nämnda
åtgärd kunde bliva skyldig att till de enskilda fiskeägarna i ån utgiva skadestånd
för stadigvarande försämring av laxfisket, som därav kunde bliva en
följd, utgjorde en fråga, som tillhörde domstols prövning. Men sakens
^reglering genom sådana framtida rättsliga avgöranden torde väl helst böra
undvikas, då i allt fall omedelbart kunde fastslås, att även här sådana
billighetshänsyn som ovan sagts gjorde sig gällande i riktning mot någon
anordning till fiskeägarnas skäliga förnöjande. Ur båda nu angivna synpunkter
leddes man fram till den ståndpunkt, att staten borde ikläda sig
skadeståndsskyldigliet, i den mån det kunde påvisas, att fredningslinjens
slopande eller inflyttning medfört en stadigvarande försämring av det enskilda
laxfisket i ån, liksom staten givetvis linge vidkännas den därav föranledda
värdeminskningen å kronolaxfisket. Att helt slopa fredningslinjen torde av
flera skäl icke vara tillrådligt och en sådan åtgärd syntes icke heller vara
behövlig. Man torde därför stanna vid att inflytta fredningslinjen närmare
åns utlopp till sträckningen Sternö udde — Lörby kladd, med vilken sträckning
Listerlandets fiskeriförening förklarat sig fullt tillfredsställd.
Kammar- Kammarrådet Dufwas utredning har av kammarkollegium till Kungl.
kollegium. Maj:t överlämnats med skrivelse den 28 februari 1925. Kollegium, som icke
funnit något att erinra eller tillägga till utredningen eller i avseende å dess
resultat hemställer, att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen medgiva, att
fredningslinjen för laxfisket i Mörrumsbukten finge inflyttas till sträckningen
Sternö udde—Lörby kladd.
Länsstyrelsen Anbefalld att över utredningen avgiva utlåtande har länsstyrelsen i
4 Blän.n9e Blekinge län i skrivelse den 5 mars 1925 på anförda skäl hemställt, att
Kungi. Maj:ts proposition Nr 186.
9
fortast möjligt måtte igångsättas en sakkunnig utredning dels rörande den
menliga inverkan på laxfiskena i Mörrumsån samt på laxbeståndet överhuvudtaget
i och utanför ån, som eu inflyttning av fredningslinjen, på sätt
i utredningen föreslagits, kunde väntas komma att få, dels ock om vilka
åtgärder — laxodling i ån eller eljest — som kunde lämpligen vidtagas för
att neutralisera en dylik menlig inverkan, att, sedan utredningen härom
blivit fullbordad, samt bland andra vederbörande laxfiskeägare i Mörrumsån
samt Mörrums, Elleholms och Kyrkhults kommuner blivit satta i tillfälle
att avgiva yttrande över utredningens resultat, genom överenskommelse eller
eljest i möjligaste mån måtte fixeras omfattningen av den skada, för vilken
staten hade att uti nu förevarande avseende utgiva ersättning, samt att först
därefter slutligt beslut fattades i den föreliggande frågan om fredningslinjens
ändrade sträckning.
I remissutlåtande i ärendet den 19 juni 1925 har låntbruksstyrelsen förklarat
sig vilja — utan att närmare ingå på de rättsliga förutsättningarna
därför — med hänsyn till betydelsen därav för en tämligen stor yrkesfiskande
befolkning och därmed också för fiskerinäringen förorda fredningslinjens
inflyttning på sätt kammarkollegium föreslagit.
För att söka utröna omfattningen av den skada, som genom fredningslinjens
inflyttning kunde komma att drabba laxfisket i Mörrumsån, har styrelsen
låtit verkställa undersökningar av lax, infångad å området närmast
utanför nuvarande fredningslinjen. I sitt yttrande har styrelsen härom anfört.
Undersökningarna torde giva stöd för det antagandet, att inemot hälften
av den lax, som fångades i området utanför fredningslinjen, utgjordes av
lax, som icke skulle hava uppgått i Mörrumsån. Detta torde i och för sig
vara naturligt, då man visste, att laxen närmade sig land i vissa havsbukter
t. ex. på Gotland och i södra mynningen av Kalmar sund, utan att där
funnes någon älv, i vilken laxen kunde gå upp. Givetvis utgjorde fredningslinjen
icke någon gräns för norrlandslaxens förekomst i Pukaviksbukten.
Det syntes tvärtom vara i hög grad sannolikt, att denna lax trängde längre
in i bukten för att där på grundare vatten jaga tobis. Man torde därför
kunna antaga att, om fredningslinjen inflyttades till linjen Sternö udde —
Lörby kladd, norrlandslax sannolikt komme att fångas utanför fredningslinjen
i ungefär samma utsträckning som för närvarande. Denna omständighet
medförde givetvis, att ett starkare fiske i havet icke komme att få samma inverkan
på laxfisket i Mörrumsån, som skulle hava blivit fallet, om endast
Mörrumslax förekommit i Pukaviksbukten. Vid bedömande av frågan, huruvida
ett större fiske skulle uppstå i bukten, om fredningslinjen inflyttades,
borde beaktas, att ett mycket intensivt laxfiske redan nu bedreves i Pukaviksbukten
utanför fredningslinjen av ett stort antal fiskare. Ett avsevärt större
deltagande i fisket torde knappast uppstå genom linjens inflyttning. Det
borde nämligen ihågkommas, att fisket med drivgarn på de grundare delarna
av det nya området och i närheten av sjömärkena å detsamma redan vid
liten vindstyrka vore alltför riskabelt för att där kunna bedrivas i någon
.större omfattning. För fiskarena torde gagnet av linjens inflyttning huvudsakligen
komma att bestå i undanröjandet av olägenheterna vid fiskets
utövande. De fingo ett större område att driva på med sin redskap. Där
-
Lantbruksstyrelsen«
-
10
Kängl. Maj:ts proposition Nr 186.
Länsstyrelsen
i Blekinge
lan.
jämte förväntade fiskarena, att fisket på det grundare vattnet också skulle
komma att i någon mån öka fångsterna, vilket väl ock torde vara sannolikt.
Enligt styrelsens mening skulle det huvudsakligen vara denna senare omständighet,
som skulle medföra, att fredningslinjens inflyttning kunde komma
att inverka på laxfisket i Mörrumsån. Att på förhand göra en tillförlitlig
beräkning av den minskning i laxfiskenas i Mörrumsån avkastning, som
härigenom komme att uppstå, torde vara omöjligt, liksom ock att fixera den
eventuella ersättning staten skäligen skulle utgiva härför. En utredning av
ifrågavarande värdeminskning kunde icke utföras, förr än fredningslinjen
blivit inflyttad, och även då måste utredningen på grund av de stora naturliga
växlingarna i laxfisket utsträckas under ett flertal år för att med någon
säkerhet skulle kunna konstateras den värdeminskning, som bleve en följd av
linjens inflyttning. Dock torde redan nu kunna sägas, att ovan anförda
omständigheter —• under förutsättning att nuvarande bestämmelserna i övrigt
om laxfiskets bedrivande i Blekinge län bibehölles oförändrade — av allt
att döma tydde därpå, att inverkan av fredningslinjens inflyttning på laxfisket
i Mörrumsån icke kunde förväntas bliva av mera avsevärd betydelse.
Av det anförda torde jämväl framgå, att den föreslagna inflyttningen av
linjen icke innebure någon fara för laxbeståndet. Skulle emellertid så bliva
fallet, borde framhållas, att länsstyrelsen enligt gällande fiskeristadga hade
befogenhet att vid behov utfärda nödiga bestämmelser till förhindrande av
ett allt för starkt fiske. I detta avseende ville lantbruksstyrelsen redan nu
framhålla lämpligheten av att, om linjen inflyttades, förbud utfärdades mot
att fiska lax med i botten förankrade garn, vilket nu stundom kunde förekomma
utanför fredningslinjen. Iakttoges detta, torde fredningslinjens inflyttning
få än mindre inverkan på laxfisket i Mörrumsån.
Sedan härefter länsstyrelsen i Blekinge län anbefallts att, efter hörande
av vederbörande ägare av laxfisken i Mörrumsån ävensom av Mörrums,
Elleholms och Kyrkhults kommuner, med avseende å vad därvid
komme att anföras samt vad lantbruksstyrelsen i ärendet anfört avgiva
förnyat utlåtande, har sådant av länsstyrelsen avgivits den 1 oktober
1925, därvid överlämnats i anslutning till remissen infordrade yttranden.
I sitt utlåtande har länsstyrelsen förklarat sig vilja av sociala skäl tillstyrka
fredningslinjens inflyttning men därvid tillika framhållit, att en
dylik inflyttning endast kunde äga rum under villkor att de nuvarande
laxfiskeägarnas rätt tryggades. Det enda sätt, varpå detta kunde ske, vore
enligt länsstyrelsens uppfattning, att staten inlöste de enskilda fiskena till
de dem åsätta taxeringsvärdena. För staten skulle denna lösning — om lantbruksstyrelsens
förmodan att fredningslinjens inflyttande icke komme att
åtminstone i avsevärd mån inverka menligt på laxfisket i Mörrumsån .skulle
vara riktig — närmast innebära en kapitalplacering, därvid det placerade kapitalet
skulle kunna, liksom nu vore fallet med det nuvarande kronofisket i
ån, göras räntebärande genom de inlösta fiskenas utarrendering. Skulle
emellertid — såsom länsstyrelsen för sin del närmast vore benägen tro —
den verkställda inflyttningen av fredningslinjen i verkligheten komma att
minska de ifrågavarande fiskerätternas värde, komme genom den av länsstyrelsen
föreslagna lösningen denna värdeminskning att träffa, icke enskilda fiske
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 186. 11
rättsägare utan — såsom sig borde, då fråga vore om en statlig åtgärd i
syfte att tillgodose ett allmänt socialt ändamål — det allmänna.
Vidkommande de av länsstyrelsen i Blekinge län infordrade utlåtandena
så har Kyrkhults kommun genom kommunalfullmäktige hemställt om fredningslinjens
indragning och fiskets frigivande i Mörrumsbukten.
Elleholms kommun har på kommunalstämman beslutat avstyrka framställningen
om fredningslinjens inflyttning. Såsom skäl härför har anförts, att
vad havsfiskarena skulle vinna, skulle åfiskarena i motsvarande omfattning
förlora. Vidare vore vattnet vid den föreslagna fredningslinjen på stora
områden av så ringa djup, att med den maskhöjd, som fiskarena numera
hade å sina laxgarn, stora sträckor av den föreslagna linjen komme att
bottensättas och således hindra laxen att komma upp i strömmen för att
fortplanta sig, till stor förlust för kommande fiske. Detta icke blott för
strandfiskarena utan även inom en snar framtid för havsfiskarena. Om i
alla fall fredningslinjen ändå komme att flyttas, ville fiskeägarna helst, att
staten inlöste deras fisken efter deras nuvarande taxeringsvärden. Om ej
så skedde, fordrade de en ersättning ej understigande 60 procent av nuvarande
taxeringsvärden.
Mörrums kommun har genom kommunalfullmäktige avstyrkt fredningslinjens
inflyttning. Skulle en sådan åtgärd ändock beslutas, ville kommunalfullmäktige
ansluta sig till laxfiskeägarnas yrkande om inlösen av laxfiskena
eller ersättning för minskad avkastning. Därjämte förbehölle kommunalfullmäktige
Mörrums kommun rätt att av staten bekomma den
ersättning för minskning i skatteintäkter, som kunde komma att bliva en
följd av fredningslinjens inflyttning.
De enskilda ägarna till laxfisken i Mörrumsån och i havet vid åns utlopp,
vilka erhållit tillfälle att till länsstyrelsen i Blekinge län inkomma med
yttrande i ärendet, hava däri anfört bland annat följande.
Lantbruksstyrelsens utredning vore ej riktig. Den undersökta laxen hade
fångats utanför fredningslinjen. Den verkställda undersökningen lämnade
således ej fullgiltig! stöd för antagandet, att annan lax än mörrumslax
skulle till lika stor procent som denna förekomma inom fredningslinjen.
Sannolikt vore den största delen av den lax, som förekomme i själva Pukaviksbukten,
mörrumslax, vilken, så snart den redan i sundet mellan Hanö
och Listerlandet eller således strax utanför, där fredningslinjen toge sin början,
fått känning av sötvattnet från strömmen, begivit sig upp mot denna.
Då det nu föreslagits, att den nya fredningslinjen skulle komma att sträcka
sig från Lörby kladd till Sternö udde, betydde detta en inflyttning av linjen
med 7.5 kilometer, längs Listerlandet räknat, och därmed en förkortning av
densamma med omkring 3 kilometer. Vidare skulle ungefär hälften av det
nu fridlysta området bliva fritt samt den nya fredningslinjen komma att
befinna sig endast på mellan 4 och 5 kilometers avstånd, räknat rakt norr
Kyrkhults
kommun.
Elleholms
kommun.
Mörrums
kommun.
Znsk lida laxfiske
ägare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Domän
styrelsen.
Listers härads
fiskeriförening.
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 186.
och söder, från Mörrumsåns mynning. Det torde utan vidare få anses
klart, att en så avsevärd förminskning av det hittills fridlysta området och
förkortning av fredningslinjen med dess på nyssnämnda sätt närmande till
ämynningen ovillkorligen måste leda till ett oerhört försvårande om ej rent
av helt utestängande av möjligheten för laxen att komma upp i ån. Man
måste härvidlag även taga i beräkning det skydd för havsfiskarena, som
den genom inflyttningen vunna 7,5 kilometer långa landsträckan längs
Listerlandet komme att lämna. Samma sträcka skulle givetvis även komma
att av strandägarna på det sätt utnyttjas, att fiske efter lax komme att där
bedrivas medelst ryssjor och andra effektiva fångstredskap. Skulle mot
förmodan och emot vad här ovan anförts ändock det beslut komma att
fattas, att, på sätt av vederbörande myndigheter föreslagits, fredningslinjen
skulle flyttas in till sträckningen Lörby kladd—Sternö udde, yrkade
fiskeägarna, att detta skedde endast under förutsättning att Kungl. Maj:t
och kronan finge skyldighet att antingen efter värdering helt inlösa samtliga
enskilda laxfisken i Mörrumsån och i havet där strax utanför eller utgiva
ersättning för den av fredningslinjens inflyttning föranledda minskningen i
avkastning, vilken ersättning torde böra i den ordning bestämmas, att avkastningen
under vissa lika stort antal år före och efter inflyttningen jämfördes.
Då det funnes stort skäl antaga, att redan de första åren efter
inflyttandet av linjen en högst betydlig försämring i avkastningen komme att
inträda, torde till en början antalet till jämförelse upptagna år böra inskränkas
till fem, samt, i den mån ytterligare försämring inträdde, förnyad
värdering ske efter ytterligare fem år och så vidare.
I ärendet har slutligen domänstyrelsen avgivit ett den 23 oktober 1925
dagtecknat remissutlåtande. Styrelsen har däri ansett sig böra avstyrka en
inskränkning av det fridlysta området, då så väl kronolaxlisket, till förmån
för vilket fridlysningen skett, som de enskilda fiskena, vilka sedan urminnes
tider faktiskt rönt inflytande av fridlysningen, skulle röna menlig inverkan
av inskränkningen. Härtill komme en omständighet, som enligt styrelsens
förmenande icke vore minst betydande, nämligen att, om, såsom länsstyrelsen
föreslagit, de enskildas skattlagda fisken skulle av kronan inlösas för de
dem vid senaste fastighetstaxeringen åsätta värdena, uppgående tillhopa till
355,500 kronor, det med avseende å den försämring i laxfisket i ån, som
utan tvivel måste bliva en följd av fritt fiskande i bukten, syntes finnas
ringa utsikt för att kronan skulle framdeles kunna förränta lösesumman.
Listers härads fiskeriförening har i ingiven skrift hemställt om bifall till
den av kammarrådet Dufwa föreslagna inflyttningen av fredningslinjen.
Det torde såsom riksdagen i sin skrivelse framhållit samt jämväl av de i
ärendet avgivna yttrandena framgår vara nödvändigt att undanröja åtminstone
de största svårigheterna och olägenheterna, som genom fridlys
-
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 186.
ningsbestämmelserna uppkommit för fiskebefolkningen vid Mörrumsbukten
i fråga om det för deras livsuppehälle nödvändiga laxfisket.
Man kan dock därvid enligt min mening inskränka sig till att inflytta
den s. k. fredningslinjen till sträckningen Sternö udde—Lörby kladd. Visserligen
har en del av fiskebefolkningen vid Mörrumsbnkten uttalat sig fölen
sträckning något närmare åmynningen, men Listerlandets fiskeriförening.
som måste betraktas som en representant för sagda befolkning, bär förklarat
den av mig nu föreslagna sträckningen vara fullt tillfredsställande.
I vad mån en dylik inflyttning av fredningslinjen kommer att menligt
inverka på laxfisket i Mörrumsån kan, såsom framgår av lantbruksstyrelsens
yttrande, icke på förhand utredas, men har man all anledning antaga,
att en sådan åtgärd icke kommer att medföra några svårare påföljder för
laxbeståndet i Mörrumsån.
Även om Kungl. Maj:t i kraft av sin administrativa myndighet skulle vara
formellt oförhindrad att vidtaga ändring med avseende å fridlysningsbestämmelserna,
synes en sådan åtgärd icke vara att utan vidare förorda. Uppenbart
är nämligen att, därest Kungl. Maj:t inskränker det fridlysta området,
fiskebefolkningen med fog kan anse sig äga rätt bedriva fiske i enlighet med
de nya bestämmelserna samt anse staten hava iklätt sig garanti för att en dylik
rätt verkligen förefinnes. Emellertid göra ju ägarna till laxfiskena i Mörrumsån
gällande, att de på grund av urminnes hävd äga rätt förbjuda laxfiske
i Mörrumsbukten intill den nuvarande fredningslinjen, samt åberopa till
stöd för sin mening bland annat Kungl. Maj:ts den 27 mars 1867 meddelade
dom. Skulle så vara, att ägarna till åfiskena verkligen äga en dylik rätt,
kunna de uppenbarligen i rättegångsväg gorå denna rätt gällande, oavsett
att fridlysningsbestämmelserna blivit av Kungl. Maj:t i administrativ ordning
ändrade, samt talan sålunda komma att föras mot fiskare, som vid
utövande av sitt näringsfång i god tro följt de nya fridlysningsbestämmelserna
men därvid eventuellt överskridit den nu gällande fredningslinjen.
Hänsyn till de enskilda fiskeägarnas rätt har också vid flerfaldiga tillfällen
föranlett statsmakterna att avslå gjorda framställningar om ändring i fridlysningsbestämmelserna.
Vidare är uppenbart, att även om, såsom jag påpekat, den av mig föreslagna
inflyttningen av fredningslinjen endast komme att hava en ringa inverkan
på laxfisket i Mörrumsån, värdena på laxfiskena i ån likväl kunde komma
att, innan den verkliga skadan å desamma blivit fastslagen, starkt påverkas
i nedåtgående riktning. Billigheten torde därför kräva, att staten, som
genom sina i århundraden upprätthållna fridlysningsbestämmelser givit
åfiskenas ägare anledning antaga, att den dem härigenom tillagda förmånen
vore säkerställd, söker gottgöra dem för i angivna avseende uppkommande
olägenheter.
Med hänsyn till ovan anförda omständigheter bör enligt min mening en
ändring av fridlysningsbestämmelserna icke ske utan att uppgörelse om möjligt
först äger rum med de enskilda ägarna till laxfiskena i Mörrumsån. En
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 186.
sådan uppgörelse kan komma till stånd antingen därigenom att staten inlöser
de enskilda laxfiskena eller därigenom att dessas ägare tillerkännes
ersättning för den skada, som kan visas hava drabbat fiskena genom
ändringen i fridlysningsbestämmelserna. Med hänsyn till omöjligheten att
för närvarande ens närmelsevis bestämma denna skada samt till att, därest
ersättning skulle utgå och då först efter flera års förlopp, denna säkerligen
i ett stort antal fall komme att tillfalla annan än den, som verkligen drabbats
av värdeminskningen i fisket, är jag av den uppfattningen att staten om
möjligt bör, mot en ersättning ej överstigande taxeringsvärdet, inlösa de
enskilda laxfiskena. Ur ekonomisk synpunkt torde en dylik inlösen av fiskena
för kronan icke ställa sig ogynnsammare än en framtida skadereglering.
Att märka är nämligen, att ifrågavarande kronolaxfiske i arrendeinkomst
inbringar fem procent på taxeringsvärdet. Enligt vad jag inhämtat lämna
de utarrenderade enskilda laxfiskena i Mörrum en än högre förräntning av
taxeringsvärdet, varför all anledning föreligger att antaga, att de inlösta
fiskena skulle komma att väl förränta det nedlagda kapitalet. På grund
härav synas medel till inlösningen av fiskena — vilka i likhet med kronolaxfiskena
böra ställas under domänstyrelsens förvaltning — kunna tagas
ur domänfonden. Skulle det framdeles visa sig, att laxfiskena i ån genom
inskränkningen av det fridlysta området rönt sådan inverkan, att lösesumman
verkligen icke kan förräntas genom avkastningen från fiskena,
vilket emellertid av vad ovan härom anförts synes föga troligt, kan då tagas
under omprövning i vad mån och på vad sätt ersättning härför hör beredas
domänfonden.
Skulle uppgörelse på ovan angivna villkor icke kunna komma till stånd,
torde ytterligare böra övervägas, huruvida ej ändringen i fridlysningsbestämmelserna
ändock bör äga rum.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att
dels, såvitt kronans rätt rörer, medgiva, att den för laxfisket i Mörrumsbukten
fastställda fredningslinjen må inflyttas till sträckningen Sternö udde
—Lörby kladd,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i samband med inflyttningen träffa
uppgörelse med ägarna till de enskilda laxfiskena i Mörrumsån om inlösen
av fiskena mot en ersättning, icke överstigande nuvarande taxeringsvärden,
dels ock medgiva, att för sagda inlösen erforderliga medel må utgå av
statens domäners fond.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i
ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Rune Thygesen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 186.
15
Bilaga A.
Uppgift å belopp, varmed värdet å laxfiske i Mörrums ström eller i havet strax utanför
strömmens utlopp ingått i här nedan förtecknade fastigheters taxeringsvärden, åsätta vid
taxeringen år 1922.
Fast
i S
het
ens
Belopp,
varmed
värdet
av lax- fiske in- gått i
taxerings- värdet
Då i allmänhet flera hem- man eller hemmansnum- mer i samme ägares hand
sammanförts till eu taxe- ringsenhet, antecknas här
nedan, var fisket ligger,
där så kunnat ske
ägare vid tiden för
taxeringen
mantal
natur
(enligt
Kmbes
uppgift)
namn
nr
taxe-
rings-
värde
Mörrums socken.
August Petersson
v*
skatte
Hästarvd
i
50,800
8,000
Hästarvd 1
V«
—
Mörrum
i
Konrad Svensson
V«
skatte
Hästaryd
i
21,700
4,000
Hästarvd 1
>
—
Rävabygget
i
Olof Andersson
7«
skatte
Hästaryd
i
26,000
2,000
Hästaryd 1, 2
Va
»
»
2
Johan Johansson
Vs
»
»
2
33,100
2,000
Ve
»
2
1/96
»
»
2
Gustaf Johansson
Vs
»
»
3
41,300
2,000
Hästarvd 2
8116
»
2
1/lV
>
2
Knut F. Larsson
273/sn
»
4
69,700
3,000
Hästarvd 4
Vs
»
Mörrum
8
Vs
>
Hönebygget
1
lägh. Störa-
lyckan å d:o
—
Sydsvenska kraft-A.-B.
4,/ei2
av laxf.
Hästaryd
6
2,000
2,000
S. Mattsson
”/lw
skatte
Hönebygget
1
25,800
20,000
Joh. Ingmansson i Stock-
Va
—
Gallervda
1
220,700
5,000
Mörrum 24
holm
Ve*
—
»
3
Va
skatte
Mörrum
2
Vib
»
»
4
v«
—
»
14
V*e
skatte
»
24
1
Magleholmar
John Bengtsson
79/480
—
Mörrum
3
40,800
4,000
Mörrum 8
Vs
skatte
»
8
Vie
—
»
14
Ola Sonesson
V82
skatte
»
6
86,000
20,000
Mörrum 6, 10
V-
—
»
9
Vs
skatte
»
10
46/’l2 8
»
»
13
lägh.
10
Johan Karlsson
laxf.
Mörrum
3
3,000
3,000
Johan Sonesson
Vs
skatte
6
29,800
10,000
Mörrum 6, 10
Vs
•»
10
6/l2 8
»
»
16
• j
Olof Svensson
19/>eo
7>
7
16,400
10,000
16
Kungl. May.ts proposition Nr 186.
F a s t i g
het
ens
Belopp,
varmed
värdet
av lax- fiske in- gått i
taxerings- värdet
Då i allmänhet flera hem- man eller hemmansnum- mer i samme ägares hand
sammanförts till en taxe- ringsenhet, antecknas här
nedan, var fisket ligger,
där så kunnat ske
ägare vid tiden för
taxeringen
mantal
natur
(enligt
Kmbes
uppgift)
namn
nr
taxe-
rings-
värde
Anna Svensson
l9/l60
skatte
Mörrum
7
34,100
10,000
Mörrum 7
6/32
>
»
10
Nils Herm. Jönsson
1S/64
>
X>
7
71,900
34,000
6/?2
J>
»
6
Va
»
8
724
»
»
23
John Persson
V*
»
8
47,200
8,000
6/l44
»
11
5/32
»
13
7 82
»
»
16
avs.
11
John Jönsson
Va
8
23,700
4,000
Mörrum 8
1/32
»
»
2
l/i.
—
»
12
J. Ingmansson i Stock-
Vo
skatte
»
8
45,100
8,000
Mörrum 8
bolin
S/64
»
»
16
16/l28
»
22
Johan Jeppsson
V*
»
»
15
49,800
4,500
ls/ei
»
4
John Johansson
Vo
»
»
15
48,600
2,500
1/S2
»
13
13/S0
»
»
18
Martin Jeppsson
6/24
»
20
49,300
2,000
Mörrum 4, 13
6/32
»
»
13
6/eo
»
»
4
Elias Jönsson
Vo
»
20
54,700
2,000
Mörrum 13
l/ta
—
»
17
Vo
skatte
»
13
Johanna Wallander i
465/612
av laxf.
Hästaryd
6
18,000
18,000
Fridhem, Ronneby
lax!.
—
Mörrum
8
4,000
4,000
»
—
»
22
3,000
3,000
Nils H. Jönsson
Vslaxf.
—
»
26
9,000
9,000
Mörrums kommun
X/2 »
—
»
26
9,000
9,000
Staten
lax!
—
»
25
422,000
422,000
Elleholms socken.
Johan Olsson
l/4
skatte
Elleholm
1
24,100
2,000
Karl Sjöholm
Va
frälse
»
2
71,200
8,000
l/o
skatte
»
3
V«
»
»
4
Va
»
»
5
Vi*
»
»
7
Vs
»
9
Vis
»
1
Karl Aurell
Vo
»
»
6
18,100
2,000
Nils Pet. Persson
Vis
»
»
7
12,600
600
del av
gatehus
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 186.
17
F a s t i g
het
ens
^ Da i allmänhet flera hem- varmed Ml
, man eller hemmansnum-
vardet i .. . ,
av lax mer 1 samme aoares hand
fiske in sanimanförts till en taxe-
o,, • ringsenhet, antecknas här
, ° . nedan, var Asket ligger,
taxermgs- där så kunnat ,k“
värdet
ägare vid tiden för . ,
, i mantal
taxeringen
natur
(enligt
Kmbes
uppgift)
namn
nr
taxe-
rings-
värde
Adolf Petersson '' ''/»
skatte
El le bo lm
8
25,500
2,000
Vs
»
»
12
Knut Em. Karlsson “/sk
»
10
13,400
1,800
Maria Nilsson 16lvm
>
»
10
6,000
600
John Ingmansson ''U
»
»
11
24,600
3.000
1/»6
»
7
2
»
»
13
366,500
100.000
v«
»
»
14
Vs
»
»
19
Vi
»
»
15
Vs
»
»
16
V6
»
»
16
1 Vs
»
»
17
1 v<
»
»
21
''Is
»
»
22
V»
»
»
23
Vl«
»
19
V«
»
»
20
August Andersson \e
»
»
16
12,600
500:
Johan Er. Olsson j 1/s
»
»
19
12,300
1,000
Otto Löfgren ! 1/s
*
»
19
8,600
1,000
Kyrkhults socken.
Svdsvenska kraft-A.-B. lax!.
Hallands-
1
20,000
20,000
Loda
Såvitt undertecknad kunnat med stöd av tillgängliga handlingar utröna,
har icke vid åsättande av 1922 års taxeringsvärden å fastigheter inom Listers
härad i annan omfattning än här ovan uppgivits värdet av laxfiske i Mörrums
ström eller i havet strax utanför strömmen ingått i taxeringsvärdet.
Vekerum den 24 december 1924.
Waldemar Magnusson.
Landsfiskal, ordförande i 1922 års fastiglietstaxeringsnämnd
för Listers härad.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 156 höft. (Nr ISO.)
o
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1926:181 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående inflyttande av den med avseende å laxfisket i Mörrumsån fastställda fredningslinjen n s. 9 i texten
- JoU 1926:43 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inflyttande av den med avseende å laxfisket i Mörrumsån fastställda fredningslinjen n s. 12 i texten