Sök i Ratio Lex

Angående inflyttande av den med avseende å laxfisket i Mörrumsån fastställda fredningslinjen närmare åns utlopp i Mörrumsbukten m. m

1926-02-25 · 17 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:186, Angående inflyttande av den med avseende å laxfisket i Mörrumsån fastställda fredningslinjen närmare åns utlopp i Mörrumsbukten m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 186.

1

Nr 186.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående inflyttande av den med

avseende å laxfisket i Mörrumsån fastställda fredningslinjen närmare

åns utlopp i Mörrumsbukten m. m.; given Stockholms

slott den 25 februari 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Linders.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 25 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,

Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Departementschefen, statsrådet Linders anför:

I skrivelse den 31 maj 1916, nr 176, har riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t ibis års rikstäcktes

snarast låta verkställa en allsidig utredning av frågan om laxfiskets d<^9sskrivHss.

fullständiga frigivande i Mörrumsbukten (även kallad Pukaviksfjorden) eller

inflyttande av den med avseende å laxfisket fastställda fredningslinjen närmare

Mörrumsåns utlopp i bukten samt för riksdagen framlägga de förslag,

vartill utredningen kunde föranleda.

I berörda skrivelse, som föranletts av en inom riksdagen väckt motion,

har såsom skäl för den begärda utredningen bland annat anförts:

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 156 höft. (Sr 186.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Mörrumsåns

laxfiske.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 186.

»De nuvarande förhållandena synas vara hart när olidliga för den talrika

fiskarebefolkning, som är bosatt utmed stränderna av Pukaviksfjorden. Enligt

vad för riksdagen blivit upplyst, är denna befolkning under flera månader

på våren hänvisad till uteslutande laxfiske. Då detta icke får äga rum

innanför fredningslinjen, måste det nattliga Asket bedrivas antingen utanför

denna linje eller vid helt andra kuster. I förra fallet löpa Askarena dels

risken att av ström och vindar i mörkret drivas innanför linjen, då de få

såväl fångst som redskap beslagtagna, dels kunna garnen komma att ligga i

de segelleder, som där gå fram, varvid det ej sällan lär inträffa, att passerande

båtar förstöra redskapen. Ofta föredraga Askarena därför att ställa färden

till Bornholm eller tyska kusten, varvid de emellertid utsätta sig för största

fara vid de vanliga vårstormarna. Det har också vid upprepade tillfällen

inträffat, att fiskare, ibland hela AskeAottiljer, förolyckats under dylika färder.

Även beträffande annat Aske än efter lax medföra de nuvarande bestämmelserna

svåra olägenheter för Askarbefolkningen. Det uppgives sålunda,

att uppsikten över att olovligt laxAske ej äger rum innanför fredningslinjen

utövas på det sätt, att en vaktbåt nattetid korsar fjorden i olika riktningar,

varvid en dragg skrapar havsbottnen för att uppfånga eventuellt utlagda

laxgarn. Därvid kan givetvis ej undvikas, att andra Askredskap, som fullt

lovligt utsatts, bliva rubbade eller förstörda. LaxAskeförbudet ifråga kommer

därför i realiteten att innebära förbud mot så gott som allt fiske i

Pukaviksfjorden.»

Sedan Kungl. Maj:t den 14 juli 1916 anbefallt kammarkollegium att i vad

på kollegium ankomme verkställa den av riksdagen begärda utredningen,

har dylik utredning inom kollegium verkställts av kammarrådet A. W.

Dufwa och av kollegium med skrivelse den 28 februari 1925 till Kungl.

Maj:t överlämnats.

Ur utredningen må inledningsvis här återgivas följande:

Mörrumsån upprinner i Korsberga socken av Jönköpings län, Ayter åt

söder genom Kronobergs län samt fortsätter med omväxlande lugnvatten och

kortare forsar in i Blekinge genom Kyrkhults, Ringamåla, Asarums,

Mörrums och Elleholms socknar till sitt utlopp i Östersjön vid Elleholm.

Mörrumsån räknas till de vattendrag, där landets mest givande laxAske

idkas. Det är huvudsakligen i åns sträckning inom Mörrums och Elleholms

socknar som detta Aske bedrives. Med undantag av det laxfiske, som bedrives

vid hemmanet Hallandsboda nr 1 i Kyrkhults socken, förekommer

numera i Mörrumsån norr om Mörrums socken icke något laxAske av

betydenhet.

Det värdefullaste laxfisket i Mörrumsån är det kronan tillhöriga laxfisket

Mörrum nr 25, vilket är för statsverkets räkning utarrenderat. Därjämte

Annas ytterligare tre självständiga i enskild ägo varande laxAsken, av vilka

dock ett anses värdelöst. Till kronolaxAsket hör rätt till andel i fångsten

från åtskilliga i äldre tid kronan tillhöriga och av vissa hemmans innehavare

i Mörrums och Hästaryds byar brukade laxfisken, vilka vid hemmanen

övergången skattläggning blivit till vissa belopp i hemmansräntorna uppskattade

och sålunda med hemmanen förenade. Vidare Annas i åns sträck
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 186.

3

ning inom Blekinge ett antal enskilda laxfisken, skattlagda i samband med

vissa hemman, och i åns sträckning inom Elleholms socken, utmed dess

östra strand 30 stycken laxgarnssätt, tillhöriga hemmanen i Elleholms by.

I avkastningen av dessa norr och söder om kronolaxfisket brukade laxfisken

har kronan icke någon andel.

Taxeringsvärdet av de i Mörrumsån nu befintliga laxfiskena redovisas i

en av ordföranden i 1922 års fastighetstaxeringsnämnd för Listers härad upprättad

förteckning, vilken såsom bilaga A finnes fogad till detta protokoll.

Av nämnda förteckning inhämtas, att taxeringsvärdet för kronans laxfiske

är 422,000 kronor och för enskildas laxfisken sammanlagt 355,500 kronor.

Kronolaxfisket är enligt av domänstyrelsen den 8 februari 1924 upprättat

arrendekontrakt upplåtet på arrende under sex år från den 14 mars 1924

till den 14 mars 1930 till aktiebolaget S. Mattsson i Mörrum mot ett årligt

arrende av 21,100 kronor, varjämte arrendatorn årligen skall till länsstyrelsen

i Blekinge län inbetala ett belopp av 2,000 kronor att användas till

bestridande av kostnader dels för avlöning av tillsyningsman vid fisket,

dels för laxodling och dels för skötsel och underhåll av fyrapparaten vid

Listershuvud eller, därest nuvarande fredningslinjen Sternö udde—Listers

Huvud komme att under arrendetiden inflyttas, av den eller de fyrapparater,

som i dess ställe till förekommande av intrång å fiskets område kunde

komma att upprättas.

Med hänsyn till den föreliggande frågan om fredningslinjens flyttning

närmare åmynningen har jämväl i kontraktet stadgats att, därest sådan

flyttning komme till stånd under arrendetiden, arrendatorn är skyldig tåla

en sådan åtgärd men äger, därest detta inverkat menligt på laxfisket, vilket

komme att prövas av en i den ordning, som stadgas i 2 kap. 8 § i lagen

om nyttjanderätt till fast egendom tillsatt nämnd, att efter förslag av samma

nämnd åtnjuta skälig minskning i arrendet med belopp, som domänstyrelsen

bestämmer.

Laxfisket i Mörrumsån på dess sträckning genom Blekinge har sedan

urminnes tid varit ett kronans regale. Det finnes redan i danske konungen

Valdemars jordebok av år 1231 upptaget bland Konunglef eller de egendomar,

som voro anslagna till Konungarnas underhåll, och skulle bibehållas

som kronogods oberoende av regentskiftena. Sedermera kom det att

lyda under biskopsstolen i Lund, varifrån det vid reformationen i Danmark

år 1536 indrogs till kronan.

Sedan gammalt var sed, att bönderna å vissa hemman hade arbetsskyldighet

vid kronans laxfisken i Mörrumsån. De hade att bygga och

underhålla fiskredskapen samt att utföra arbetet med fiskens fångande och

erhöllo i ersättning härför viss av kronan bestämd andel av fångsten.

Detta förhållande fortgick till 1670-talets början.

Aren 1670—1673 verkställdes i enlighet med jordrevningsinstruktionen

Laxfiskenas

värde.

Kronolax
fisket.

Historik.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 186.

för Skåne och Blekinge av den 1 maj 1670 allmän skattläggning i Blekinge

och medförde denna beträffande laxfisket i Mörrumsån en väsentlig förändring

i de sedan danska tiden bestående förhållandena. Därvid blevo

nämligen de hemman i Mörrum och Hästaryd, vilkas åbor sedan gammalt

fullgjort arbetsskyldighet vid kronans laxfisken mot andel i fångsten,

skattlagda för laxfiske. Genom skattläggningen förenades sålunda med

vart och ett av dessa hemman brukningsrätten till visst eller vissa laxfisken,

men kvarstod på samma gång för liemmansåborna skyldighet att

av fångsten utgöra viss andel till kronan.

På detta sätt skattlades elva hemman i Mörrums socken och tre hemman

i Hästaryds socken.

Vidare skattlades för laxfiske i Mörrumsån norr om kronolaxfiskets

område fyra hemman i Mörrums socken, tre hemman i Ringamåla socken

samt ett hemman i vardera av Kyrkhults och Asarums socknar. Tre

hemman i nämnda socknar, vilkas innehavare bedrevo laxfiske i ån norr

om kronofisket, ävensom hemmanen i Elleholms by, vilkas åbor bedrevo

laxfiske i ån söder om kronofisket, blevo däremot icke skattlagda för laxfiske,

men antecknades dylikt fiske bland hemmanens kommoditeter utan

att beräknas i hemmansräntorna.

1745 års Redan under 1600-talet var kronolaxfisket i Mörrumsån upplåtet på

kungörelse, arrende. I en år 1745 till Konungens befallningshavande i Blekinge län

ingiven skrift besvärade sig dåvarande arrendatorn av kronolaxfisket, brukspatronen

Johan Wagener på Elleliolm, och anförde därvid, att i kronolaxfisket

ett aldrig tillförene avhört ingrepp skett. Några fiskare från

Kivik och Skåne, som hölle sin station årligen på Hanö för att fånga sill

och torsk, hade nämligen samma år börjat att vid och mellan Hanö och

Fiskeviken i Elleliolm, varest bästa stråken och uppgången för laxen vore

till Mörrums ström, till kronofiskets skada kasta några långa revar med

en hop laxkrokar och med dem kunnat fånga ansenlig lax, som de till

någon del efter företedda bevis till Karlshamn infört, förtullat och försålt

förutom vad de till andra orter kunde hava fört, och vilket ovanliga fiskesätt

givit hos fiskarena den uppmärksamhet, att det befarades oförtövat

hela kusten från Hanösund bliva belagd med sådana fiskekrokar.

I anledning härav utfärdade Konungens befallningshavande den 3 maj

1745 en kungörelse, som efter nyss återgivna redogörelse för innehållet i

Wageners klagoskrift är av följande lydelse:

»Som nu på detta sätt mycket lätt all laxen kunde upptagas uti passagen

och innan han hinner fram till åmynnet vid Elleliolm och Mörrums kronolaxfiske

således taga en otrolig skada, om icke alldeles undergå, så ock uppå

bemälte herr brukspatronens anhållan samt till bevakande af Kongl. Maj:ts

och Kronans därunder beroende höga rätt, är jag föranlåten härigenom till

allmän efterrättelse kungöra, det efter alt gammalt och urminnes bruk

passagen för laxen från Hanö till Mörrums ströms utlopp, ovägerligen och

vid 20 dir S:rmts vite bör lämnas fri och obehindrad, samt kronolaxfisket

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition Nr 186. 5

på intet sätt, hvarken igenom detta eller andra sätt att fånga och oroa laxen

i dess stråk och gång skada tillfogas, skolandes den, som beträdes i någon

måtto och på förestående sätt sig förbryta, icke allenast vare förfallen till

det utsatta vitet, utan ock vara den fångna laxen med fisketygen förlustig,

och antydes kronobetiente, att så väl för sin egen del hålla eu allvarsam

hand deröfver att detta i alla måtto efterlefvas, som ock vid anfordran

lämna herr brukspatron Wagener all tillförlåtelig och allvarsam handräckning

till att hindra och förekomma så detta som flere Mörrums kronolaxfiske

till skada och förfång ländande olovliga -fiskesätt, och den som dermed

beträdes ovedersägligen för rätta sätta, att för dess förbrytelse umgälla både

hvad allmänna lagen och denna kungörelse innehåller och föreskrifver.»

Denna kungörelse synes icke länge hava medfört därmed åsyftad verkan,

ty redan den 14 april 1766 utfärdade Konungens befallningshavande eu ny

kungörelse med fredningslinjens fastställande till sträckningen Sternö udde—

Listers huvud av följande lydelse:

»Som efter inkommen berättelse, den oseden inrotat sig, att strandsittare,

torpare och allmogen, som räcka hafvet rundt omkring Pukaviks hord, ifrån

Listers hufvud och till Sternö udde, vid sina landgångar, holmar eller hvar

som lägligt är, utsätta laxgarn, fånga lax och sälja, hvarigenom händer att

laxen upptages i passagen och innan den kommer fram till åmynningen vid

Elleholm, så att kronolaxfisket torde alldeles blifva till intet, eller åtminstone

nu i början så aftaga att kronans höga rättsinnehafvare, som måste vidkännas

ett ganska drygt arrende, på förlust och obestånd komma kan. Alltså,

och emedan mig tillkommer att i högsta måtto vårda Kungl. Maj:ts och

kronans rättigheter samt noga tillse att intet ingrepp däruti ske må, utan

snarare förbättras än förminskas, ty varder härmed allmänneligen kungjordt,

att eho som beträdes på förenämnda ställen hindra laxen uti sin gång fram

till åmynningen vid Elleholm, antingen med laxgarn eller andra redskap,

skall vara förfallen till Femtio Daler Silfvermynts plikt och mista båt och

fiskeredskap, hvarvid närmaste kronobetiente böra lämna all nödig handräckning

och jemväl söka och förekomma att hvad som nu eller framdeles

på något sätt kan lända kronolaxfisket till skada, hinder och prejudice.»

Den härigenom för kronolaxfisket stadgade fredningslinjen Sternö udde —

Listers huvud har ytterligare fastslagits genom upprepade kungörelser av

Konungens befallningshavande.

Slutligen har på klagan av kronolaxfiskets arrendatorer över det intrång

i kronolaxfiskets rättigheter, som av obehöriga personer utövats dels medelst

laxgarns, krokars och länkars utkastande i öppna havet inom den för kronolaxfisket

av ålder bestämda gränslinjen mellan Listers hufvud och Sternö

udde till utloppet av Mörrums ström dels ock medelst ljusterfiske i själva

strömmen, varigenom laxungarna uppfångades, Konungens befallningshavande

i kungörelse den 10 april 1820 stadgat ett vite av 33 rdlr 16 sk., vartill

jämte böter efter lag samt fiskeredskaps och fiskens förlust eho det vara

månde skulle anses förfallen, som utan skattlagd rättighet ifrån den 5 mars

till och med den 5 oktober varje år i Mörrums ström, vid Elleholm samt i

skärgården och fjorden inom linjen mellan Sternö udde och Listers hufvud

utsätter och begagnar vad slags redskap det vara må, varigenom lax fångas

1766 års

kungörelse

1820 års

kungörelse

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utveckling

efter år 1820.

Rättegången

1861—1867.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 186.

kan samt Kungl. Maj:ts och kronans liskerättigheter i någon måtto förnärmas.

Denna kungörelse är ännu gällande.

Alltsedan tiden kort efter utfärdandet av 1820 års kungörelse, vilken synes

hava åtminstone i senare tid på ett mera effektivt sätt tillämpats än sina

föregångare, hava såväl i administrativ väg som inom riksdagen och i ett

fall domstolsvägen upprepade försök gjorts att få förbudet mot laxfiske i

Mörrumsbukten såsom vållande stora olägenheter för den vid bukten boende

fiskarbefolkningen upphävt eller inskränkt. Därvid hava ägarna av laxfisken

i Mörrumsån bestritt framställningarna samt åberopat, att de på grund av

urminnes hävd vore berättigade till att hava laxfisket i Mörrumsbukten

fredat, samt vid senare tillfällen anfört, att denna deras rätt blivit fastslagen

i rättegång åren 1861—1867, vilken avgjorts genom Kungl. Maj:ts dom den

27 mars 1867.

Sedan vederbörande länsman anställt åtal mot nämndemannen Ingeman

Eskilsson i Norje för det han med begagnande av sin strandägarerätt i strid mot

Konungens befallningshavandes kungörelse den 10 april 1820 fiskat lax innanför

honom tillhöriga betesholmar, instämde Eskilsson Kungl. Maj:t och kronan

jämte samtliga övriga ägare och innehavare av laxfiske i Mörrums ström

med påstående bland annat, att svarandena skulle inför rätten uppgiva och

styrka alla de skäl och omständigheter, som förmenades utgöra gällande

grund för den påstådda rättigheten att hava laxfisket i Mörrums ström

skyddat genom de i Konungens befallningshavandes kungörelser givna förhud

mot laxfiskande i Pukaviksfjorden till kärandens och övriga standägares

förnärmande i deras strandfiskerätt, samt att allt vad i detta hänseende kunde

varda å svarandesidan förebragt måtte ogillas och berörda förbud förklaras

olagliga.

Vid första rättegångstillfället anmälde sig genom ombud Mjellby och Ysane

socknemän såsom mellankommande parter och förenade sig med Eskilsson.

uti dennes yrkande att strandägarna inom nämnda socknar måtte opåtalt få

fiska lax vid sina stränder.

Listers häradsrätt utlät sig i dom den 4 december 1861, att enär Ingeman

Eskilsson hufvudsakligen framställt anspråk att, på grund af sin

strandäganderätt, erhålla frihet att uti så kallade Pukaviksfjärden fiska lax

vid sina stränder, samt endast såsom följd deraf och, om slik rättighet medgåfves,

yrkat, att de dittills af administrativa myndigheter utfärdade, ännu

gällande förbud mot laxfiske i uppgifne fiskevatten måtte upphäfvas, häradsrätten

funne den omständighet, att berörde förbud icke blifvit i laga ordning

öfverklagade och ändrade, icke utgöra hinder för pröfning af väckta tvistefrågan;

samt att emedan ostridigt vore att, så långt tillbaka någon minnas

kunde, det till förmån för Kungl. Maj:ts och kronans samt enskilda parternas

skattlagda laxfisken i Mörrums ström varit förbjudet att fiska lax i Pukaviksfjorden

inom gränsen mellan Listers Hufvud och Sternö udde, samt berörda

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 186. ~

''förbud icke, såsom kärandena påstått, tillkommit genom Konungens befallningshavandes

kungörelse den 3 mai 1745, varigenom stadgats, »det efter allt

gammalt och urminnes bruk passagen för laxen från Hanö till Mörrums

ströms utlopp ovägerligen och vid 20 daler silfvermynts vite samt fångsten

och fisketygens förlust bör lämnas fri och obehindrad, samt kronolaxfisket

på intet sätt hvarken genom detta eller andra sätt att fånga och oroa laxen

i dess stråk och gång skada tillfogas», utan fast hellre ordalagen i nämnda

kungörelse ådagalade, att ifrågavarande vattenområde redan då varit sedan

urminnes tid fridlyst; ty och som 9 § i fiskeristadgan bjöde, att, där genom

urminnes hävd vore bestämt om fiskerättighet, det skulle gälla, även om

strandäganderätten därigenom inskränktes, prövade häradsrätten rättvist ogilla

kärandenas påstående om frihet för dem att på grund av strandäganderätt

inom Pukaviksfjorden idka laxfiske.

Denna dom blev såväl av hovrätten över Skåne och Blekinge som av

högsta domstolen, efter inhämtande av kammarkollegii yttrande, genom dom

den 27 mars 1867 fastställd.

Tvenne av högsta domstolens ledamöter voro emellertid skiljaktiga och

yttrade: Emedan, enligt 2 § i fiskeristadgan den 29 juni 1852, saltsjöfisket

inomskärs borde för deras enskilda egendom anses, som strand och holmar däromkring

äga, och den urminneshäfd till inskränkning af Ingeman Eskilssons

och hans medparters sålunda bestämda strandäganderätt vid Pukaviksfjorden.

som till förmån för kronans och svarandenas laxfisken i Mörrums ström.

på grund, bland annat, af Konungens befallningshafvandes år 1745 och sedermera

tid efter annan utfärdade, till en del af kammarkollegium fastställda

förbud mot fiskande af lax i sagda fjord, blifvit åberopad, icke kunde anses

styrkt ensamt af den omständighet, att bemälda ämbetsmyndigheter antagit

strandägarnas fiskerätt i nämnda hänseende vara begränsad, ty och som

genom de till bestyrkande däraf i öfrigt uppgifna förhållanden urminneshävd,

enligt 9 § i fiskeristadgan, å rättighet för Mörrums laxfiskeägare att

hindra strandägarna vid Pukaviksfjorden att därstädes fiska lax, efter bemälde

justitieråds åsigt, destomindre kunde anses ådagalagd, som dels sådant syntes

i väsentlig mån stridande emot innehållet af en i saken företedd Listers

häradsrätts dom den 26 juni 1686, och dels Mörrums fiskeriägare icke ens

uppgifvit, att de skulle äga att själfva något laxfiske i samma fjord idka,

alltså pröfvade justitieråden rättvist, med ändring af domstolarnas beslut

härutinnan, förklara Eskilsson och hans medparter berättigade att i Pukaviksfjorden

utanför sitt land idka fiske äfven af lax utan annan än i 2 och 11 §§

af fiskeristadgan föreskrifven inskränkning.

Samtliga de framställningar om upphävande eller inskränkning i förbudet

mot laxfiske i Mörrumsbukten som, efter det ovan anmärkta rättegång

avgjorts, förekommit såväl hos Kungl. Maj:t som i riksdagen, hava hittills

avslagits under åberopande av att frågan rörde enskildas rätt, vilken ej kunde

i sådan ordning inskränkas. I vissa fall har därvid 1867 års dom direkt

åberopats som stöd för avslaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj.ts proposition Nr 186.

Kammarrådet För egen del har kammarrådet Dufwa i ämnet yttrat, att någon tvekan

Dnfwa- knappast torde kunna råda därom, att statsmakterna borde inskrida för en

lösning av frågan genom inflyttning av fredningslinjen, dock givetvis utan att

enskild rätt därigenom träddes för nära. Vad anginge den rätt till fredningslinjens

bibehållande, som ägarna till laxfiskena i ån påstode sig äga, torde nog

på goda skäl kunna dragas i tvivelsmål, huruvida den åberopade domen av

den 27 mars 1861 vilade på riktiga grunder. Förmånen av fredningslinjen

hade icke heller tagits i beräkning vid den skattläggning av laxfisket, som ägt

rum på 1670-talet. Vid sådant förhållande vore Kungl. Maj:t oförhindrad att

eftergiva fredningslinjen. Ett sådant eftergivande torde dock icke betaga de

enskilda laxfiskeägarna den rätt till fredningslinjens bibehållande, som på grund

av förment urminneshävd kunde tillkomma dem. En sådan sakernas ordning

syntes emellertid allt annat än tilltalande. Ett starkt billighetskrav talade för

att kronan icke utan vidare lämnade laxfiskeägarna helt i sticket, sedan de i

långliga tider invants vid skyddet av kronans egen fredningslinje och i sina

transaktioner byggt på dess fortbestånd. Härtill kornme ju möjligheten av att

deras laxfisken genom kronans åtgärd att upphäva eller flytta fredningslinjen

på ett stadigvarande sätt försämrades. Huruvida kronan genom nämnda

åtgärd kunde bliva skyldig att till de enskilda fiskeägarna i ån utgiva skadestånd

för stadigvarande försämring av laxfisket, som därav kunde bliva en

följd, utgjorde en fråga, som tillhörde domstols prövning. Men sakens

^reglering genom sådana framtida rättsliga avgöranden torde väl helst böra

undvikas, då i allt fall omedelbart kunde fastslås, att även här sådana

billighetshänsyn som ovan sagts gjorde sig gällande i riktning mot någon

anordning till fiskeägarnas skäliga förnöjande. Ur båda nu angivna synpunkter

leddes man fram till den ståndpunkt, att staten borde ikläda sig

skadeståndsskyldigliet, i den mån det kunde påvisas, att fredningslinjens

slopande eller inflyttning medfört en stadigvarande försämring av det enskilda

laxfisket i ån, liksom staten givetvis linge vidkännas den därav föranledda

värdeminskningen å kronolaxfisket. Att helt slopa fredningslinjen torde av

flera skäl icke vara tillrådligt och en sådan åtgärd syntes icke heller vara

behövlig. Man torde därför stanna vid att inflytta fredningslinjen närmare

åns utlopp till sträckningen Sternö udde — Lörby kladd, med vilken sträckning

Listerlandets fiskeriförening förklarat sig fullt tillfredsställd.

Kammar- Kammarrådet Dufwas utredning har av kammarkollegium till Kungl.

kollegium. Maj:t överlämnats med skrivelse den 28 februari 1925. Kollegium, som icke

funnit något att erinra eller tillägga till utredningen eller i avseende å dess

resultat hemställer, att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen medgiva, att

fredningslinjen för laxfisket i Mörrumsbukten finge inflyttas till sträckningen

Sternö udde—Lörby kladd.

Länsstyrelsen Anbefalld att över utredningen avgiva utlåtande har länsstyrelsen i

4 Blän.n9e Blekinge län i skrivelse den 5 mars 1925 på anförda skäl hemställt, att

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition Nr 186.

9

fortast möjligt måtte igångsättas en sakkunnig utredning dels rörande den

menliga inverkan på laxfiskena i Mörrumsån samt på laxbeståndet överhuvudtaget

i och utanför ån, som eu inflyttning av fredningslinjen, på sätt

i utredningen föreslagits, kunde väntas komma att få, dels ock om vilka

åtgärder — laxodling i ån eller eljest — som kunde lämpligen vidtagas för

att neutralisera en dylik menlig inverkan, att, sedan utredningen härom

blivit fullbordad, samt bland andra vederbörande laxfiskeägare i Mörrumsån

samt Mörrums, Elleholms och Kyrkhults kommuner blivit satta i tillfälle

att avgiva yttrande över utredningens resultat, genom överenskommelse eller

eljest i möjligaste mån måtte fixeras omfattningen av den skada, för vilken

staten hade att uti nu förevarande avseende utgiva ersättning, samt att först

därefter slutligt beslut fattades i den föreliggande frågan om fredningslinjens

ändrade sträckning.

I remissutlåtande i ärendet den 19 juni 1925 har låntbruksstyrelsen förklarat

sig vilja — utan att närmare ingå på de rättsliga förutsättningarna

därför — med hänsyn till betydelsen därav för en tämligen stor yrkesfiskande

befolkning och därmed också för fiskerinäringen förorda fredningslinjens

inflyttning på sätt kammarkollegium föreslagit.

För att söka utröna omfattningen av den skada, som genom fredningslinjens

inflyttning kunde komma att drabba laxfisket i Mörrumsån, har styrelsen

låtit verkställa undersökningar av lax, infångad å området närmast

utanför nuvarande fredningslinjen. I sitt yttrande har styrelsen härom anfört.

Undersökningarna torde giva stöd för det antagandet, att inemot hälften

av den lax, som fångades i området utanför fredningslinjen, utgjordes av

lax, som icke skulle hava uppgått i Mörrumsån. Detta torde i och för sig

vara naturligt, då man visste, att laxen närmade sig land i vissa havsbukter

t. ex. på Gotland och i södra mynningen av Kalmar sund, utan att där

funnes någon älv, i vilken laxen kunde gå upp. Givetvis utgjorde fredningslinjen

icke någon gräns för norrlandslaxens förekomst i Pukaviksbukten.

Det syntes tvärtom vara i hög grad sannolikt, att denna lax trängde längre

in i bukten för att där på grundare vatten jaga tobis. Man torde därför

kunna antaga att, om fredningslinjen inflyttades till linjen Sternö udde —

Lörby kladd, norrlandslax sannolikt komme att fångas utanför fredningslinjen

i ungefär samma utsträckning som för närvarande. Denna omständighet

medförde givetvis, att ett starkare fiske i havet icke komme att få samma inverkan

på laxfisket i Mörrumsån, som skulle hava blivit fallet, om endast

Mörrumslax förekommit i Pukaviksbukten. Vid bedömande av frågan, huruvida

ett större fiske skulle uppstå i bukten, om fredningslinjen inflyttades,

borde beaktas, att ett mycket intensivt laxfiske redan nu bedreves i Pukaviksbukten

utanför fredningslinjen av ett stort antal fiskare. Ett avsevärt större

deltagande i fisket torde knappast uppstå genom linjens inflyttning. Det

borde nämligen ihågkommas, att fisket med drivgarn på de grundare delarna

av det nya området och i närheten av sjömärkena å detsamma redan vid

liten vindstyrka vore alltför riskabelt för att där kunna bedrivas i någon

.större omfattning. För fiskarena torde gagnet av linjens inflyttning huvudsakligen

komma att bestå i undanröjandet av olägenheterna vid fiskets

utövande. De fingo ett större område att driva på med sin redskap. Där
-

Lantbruksstyrelsen«
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kängl. Maj:ts proposition Nr 186.

Länsstyrelsen

i Blekinge

lan.

jämte förväntade fiskarena, att fisket på det grundare vattnet också skulle

komma att i någon mån öka fångsterna, vilket väl ock torde vara sannolikt.

Enligt styrelsens mening skulle det huvudsakligen vara denna senare omständighet,

som skulle medföra, att fredningslinjens inflyttning kunde komma

att inverka på laxfisket i Mörrumsån. Att på förhand göra en tillförlitlig

beräkning av den minskning i laxfiskenas i Mörrumsån avkastning, som

härigenom komme att uppstå, torde vara omöjligt, liksom ock att fixera den

eventuella ersättning staten skäligen skulle utgiva härför. En utredning av

ifrågavarande värdeminskning kunde icke utföras, förr än fredningslinjen

blivit inflyttad, och även då måste utredningen på grund av de stora naturliga

växlingarna i laxfisket utsträckas under ett flertal år för att med någon

säkerhet skulle kunna konstateras den värdeminskning, som bleve en följd av

linjens inflyttning. Dock torde redan nu kunna sägas, att ovan anförda

omständigheter —• under förutsättning att nuvarande bestämmelserna i övrigt

om laxfiskets bedrivande i Blekinge län bibehölles oförändrade — av allt

att döma tydde därpå, att inverkan av fredningslinjens inflyttning på laxfisket

i Mörrumsån icke kunde förväntas bliva av mera avsevärd betydelse.

Av det anförda torde jämväl framgå, att den föreslagna inflyttningen av

linjen icke innebure någon fara för laxbeståndet. Skulle emellertid så bliva

fallet, borde framhållas, att länsstyrelsen enligt gällande fiskeristadga hade

befogenhet att vid behov utfärda nödiga bestämmelser till förhindrande av

ett allt för starkt fiske. I detta avseende ville lantbruksstyrelsen redan nu

framhålla lämpligheten av att, om linjen inflyttades, förbud utfärdades mot

att fiska lax med i botten förankrade garn, vilket nu stundom kunde förekomma

utanför fredningslinjen. Iakttoges detta, torde fredningslinjens inflyttning

få än mindre inverkan på laxfisket i Mörrumsån.

Sedan härefter länsstyrelsen i Blekinge län anbefallts att, efter hörande

av vederbörande ägare av laxfisken i Mörrumsån ävensom av Mörrums,

Elleholms och Kyrkhults kommuner, med avseende å vad därvid

komme att anföras samt vad lantbruksstyrelsen i ärendet anfört avgiva

förnyat utlåtande, har sådant av länsstyrelsen avgivits den 1 oktober

1925, därvid överlämnats i anslutning till remissen infordrade yttranden.

I sitt utlåtande har länsstyrelsen förklarat sig vilja av sociala skäl tillstyrka

fredningslinjens inflyttning men därvid tillika framhållit, att en

dylik inflyttning endast kunde äga rum under villkor att de nuvarande

laxfiskeägarnas rätt tryggades. Det enda sätt, varpå detta kunde ske, vore

enligt länsstyrelsens uppfattning, att staten inlöste de enskilda fiskena till

de dem åsätta taxeringsvärdena. För staten skulle denna lösning — om lantbruksstyrelsens

förmodan att fredningslinjens inflyttande icke komme att

åtminstone i avsevärd mån inverka menligt på laxfisket i Mörrumsån .skulle

vara riktig — närmast innebära en kapitalplacering, därvid det placerade kapitalet

skulle kunna, liksom nu vore fallet med det nuvarande kronofisket i

ån, göras räntebärande genom de inlösta fiskenas utarrendering. Skulle

emellertid — såsom länsstyrelsen för sin del närmast vore benägen tro —

den verkställda inflyttningen av fredningslinjen i verkligheten komma att

minska de ifrågavarande fiskerätternas värde, komme genom den av länsstyrelsen

föreslagna lösningen denna värdeminskning att träffa, icke enskilda fiske
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 186. 11

rättsägare utan — såsom sig borde, då fråga vore om en statlig åtgärd i

syfte att tillgodose ett allmänt socialt ändamål — det allmänna.

Vidkommande de av länsstyrelsen i Blekinge län infordrade utlåtandena

så har Kyrkhults kommun genom kommunalfullmäktige hemställt om fredningslinjens

indragning och fiskets frigivande i Mörrumsbukten.

Elleholms kommun har på kommunalstämman beslutat avstyrka framställningen

om fredningslinjens inflyttning. Såsom skäl härför har anförts, att

vad havsfiskarena skulle vinna, skulle åfiskarena i motsvarande omfattning

förlora. Vidare vore vattnet vid den föreslagna fredningslinjen på stora

områden av så ringa djup, att med den maskhöjd, som fiskarena numera

hade å sina laxgarn, stora sträckor av den föreslagna linjen komme att

bottensättas och således hindra laxen att komma upp i strömmen för att

fortplanta sig, till stor förlust för kommande fiske. Detta icke blott för

strandfiskarena utan även inom en snar framtid för havsfiskarena. Om i

alla fall fredningslinjen ändå komme att flyttas, ville fiskeägarna helst, att

staten inlöste deras fisken efter deras nuvarande taxeringsvärden. Om ej

så skedde, fordrade de en ersättning ej understigande 60 procent av nuvarande

taxeringsvärden.

Mörrums kommun har genom kommunalfullmäktige avstyrkt fredningslinjens

inflyttning. Skulle en sådan åtgärd ändock beslutas, ville kommunalfullmäktige

ansluta sig till laxfiskeägarnas yrkande om inlösen av laxfiskena

eller ersättning för minskad avkastning. Därjämte förbehölle kommunalfullmäktige

Mörrums kommun rätt att av staten bekomma den

ersättning för minskning i skatteintäkter, som kunde komma att bliva en

följd av fredningslinjens inflyttning.

De enskilda ägarna till laxfisken i Mörrumsån och i havet vid åns utlopp,

vilka erhållit tillfälle att till länsstyrelsen i Blekinge län inkomma med

yttrande i ärendet, hava däri anfört bland annat följande.

Lantbruksstyrelsens utredning vore ej riktig. Den undersökta laxen hade

fångats utanför fredningslinjen. Den verkställda undersökningen lämnade

således ej fullgiltig! stöd för antagandet, att annan lax än mörrumslax

skulle till lika stor procent som denna förekomma inom fredningslinjen.

Sannolikt vore den största delen av den lax, som förekomme i själva Pukaviksbukten,

mörrumslax, vilken, så snart den redan i sundet mellan Hanö

och Listerlandet eller således strax utanför, där fredningslinjen toge sin början,

fått känning av sötvattnet från strömmen, begivit sig upp mot denna.

Då det nu föreslagits, att den nya fredningslinjen skulle komma att sträcka

sig från Lörby kladd till Sternö udde, betydde detta en inflyttning av linjen

med 7.5 kilometer, längs Listerlandet räknat, och därmed en förkortning av

densamma med omkring 3 kilometer. Vidare skulle ungefär hälften av det

nu fridlysta området bliva fritt samt den nya fredningslinjen komma att

befinna sig endast på mellan 4 och 5 kilometers avstånd, räknat rakt norr

Kyrkhults

kommun.

Elleholms

kommun.

Mörrums

kommun.

Znsk lida laxfiske

ägare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Domän
styrelsen.

Listers härads

fiskeriförening.

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 186.

och söder, från Mörrumsåns mynning. Det torde utan vidare få anses

klart, att en så avsevärd förminskning av det hittills fridlysta området och

förkortning av fredningslinjen med dess på nyssnämnda sätt närmande till

ämynningen ovillkorligen måste leda till ett oerhört försvårande om ej rent

av helt utestängande av möjligheten för laxen att komma upp i ån. Man

måste härvidlag även taga i beräkning det skydd för havsfiskarena, som

den genom inflyttningen vunna 7,5 kilometer långa landsträckan längs

Listerlandet komme att lämna. Samma sträcka skulle givetvis även komma

att av strandägarna på det sätt utnyttjas, att fiske efter lax komme att där

bedrivas medelst ryssjor och andra effektiva fångstredskap. Skulle mot

förmodan och emot vad här ovan anförts ändock det beslut komma att

fattas, att, på sätt av vederbörande myndigheter föreslagits, fredningslinjen

skulle flyttas in till sträckningen Lörby kladd—Sternö udde, yrkade

fiskeägarna, att detta skedde endast under förutsättning att Kungl. Maj:t

och kronan finge skyldighet att antingen efter värdering helt inlösa samtliga

enskilda laxfisken i Mörrumsån och i havet där strax utanför eller utgiva

ersättning för den av fredningslinjens inflyttning föranledda minskningen i

avkastning, vilken ersättning torde böra i den ordning bestämmas, att avkastningen

under vissa lika stort antal år före och efter inflyttningen jämfördes.

Då det funnes stort skäl antaga, att redan de första åren efter

inflyttandet av linjen en högst betydlig försämring i avkastningen komme att

inträda, torde till en början antalet till jämförelse upptagna år böra inskränkas

till fem, samt, i den mån ytterligare försämring inträdde, förnyad

värdering ske efter ytterligare fem år och så vidare.

I ärendet har slutligen domänstyrelsen avgivit ett den 23 oktober 1925

dagtecknat remissutlåtande. Styrelsen har däri ansett sig böra avstyrka en

inskränkning av det fridlysta området, då så väl kronolaxlisket, till förmån

för vilket fridlysningen skett, som de enskilda fiskena, vilka sedan urminnes

tider faktiskt rönt inflytande av fridlysningen, skulle röna menlig inverkan

av inskränkningen. Härtill komme en omständighet, som enligt styrelsens

förmenande icke vore minst betydande, nämligen att, om, såsom länsstyrelsen

föreslagit, de enskildas skattlagda fisken skulle av kronan inlösas för de

dem vid senaste fastighetstaxeringen åsätta värdena, uppgående tillhopa till

355,500 kronor, det med avseende å den försämring i laxfisket i ån, som

utan tvivel måste bliva en följd av fritt fiskande i bukten, syntes finnas

ringa utsikt för att kronan skulle framdeles kunna förränta lösesumman.

Listers härads fiskeriförening har i ingiven skrift hemställt om bifall till

den av kammarrådet Dufwa föreslagna inflyttningen av fredningslinjen.

Det torde såsom riksdagen i sin skrivelse framhållit samt jämväl av de i

ärendet avgivna yttrandena framgår vara nödvändigt att undanröja åtminstone

de största svårigheterna och olägenheterna, som genom fridlys
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 186.

ningsbestämmelserna uppkommit för fiskebefolkningen vid Mörrumsbukten

i fråga om det för deras livsuppehälle nödvändiga laxfisket.

Man kan dock därvid enligt min mening inskränka sig till att inflytta

den s. k. fredningslinjen till sträckningen Sternö udde—Lörby kladd. Visserligen

har en del av fiskebefolkningen vid Mörrumsbnkten uttalat sig fölen

sträckning något närmare åmynningen, men Listerlandets fiskeriförening.

som måste betraktas som en representant för sagda befolkning, bär förklarat

den av mig nu föreslagna sträckningen vara fullt tillfredsställande.

I vad mån en dylik inflyttning av fredningslinjen kommer att menligt

inverka på laxfisket i Mörrumsån kan, såsom framgår av lantbruksstyrelsens

yttrande, icke på förhand utredas, men har man all anledning antaga,

att en sådan åtgärd icke kommer att medföra några svårare påföljder för

laxbeståndet i Mörrumsån.

Även om Kungl. Maj:t i kraft av sin administrativa myndighet skulle vara

formellt oförhindrad att vidtaga ändring med avseende å fridlysningsbestämmelserna,

synes en sådan åtgärd icke vara att utan vidare förorda. Uppenbart

är nämligen att, därest Kungl. Maj:t inskränker det fridlysta området,

fiskebefolkningen med fog kan anse sig äga rätt bedriva fiske i enlighet med

de nya bestämmelserna samt anse staten hava iklätt sig garanti för att en dylik

rätt verkligen förefinnes. Emellertid göra ju ägarna till laxfiskena i Mörrumsån

gällande, att de på grund av urminnes hävd äga rätt förbjuda laxfiske

i Mörrumsbukten intill den nuvarande fredningslinjen, samt åberopa till

stöd för sin mening bland annat Kungl. Maj:ts den 27 mars 1867 meddelade

dom. Skulle så vara, att ägarna till åfiskena verkligen äga en dylik rätt,

kunna de uppenbarligen i rättegångsväg gorå denna rätt gällande, oavsett

att fridlysningsbestämmelserna blivit av Kungl. Maj:t i administrativ ordning

ändrade, samt talan sålunda komma att föras mot fiskare, som vid

utövande av sitt näringsfång i god tro följt de nya fridlysningsbestämmelserna

men därvid eventuellt överskridit den nu gällande fredningslinjen.

Hänsyn till de enskilda fiskeägarnas rätt har också vid flerfaldiga tillfällen

föranlett statsmakterna att avslå gjorda framställningar om ändring i fridlysningsbestämmelserna.

Vidare är uppenbart, att även om, såsom jag påpekat, den av mig föreslagna

inflyttningen av fredningslinjen endast komme att hava en ringa inverkan

på laxfisket i Mörrumsån, värdena på laxfiskena i ån likväl kunde komma

att, innan den verkliga skadan å desamma blivit fastslagen, starkt påverkas

i nedåtgående riktning. Billigheten torde därför kräva, att staten, som

genom sina i århundraden upprätthållna fridlysningsbestämmelser givit

åfiskenas ägare anledning antaga, att den dem härigenom tillagda förmånen

vore säkerställd, söker gottgöra dem för i angivna avseende uppkommande

olägenheter.

Med hänsyn till ovan anförda omständigheter bör enligt min mening en

ändring av fridlysningsbestämmelserna icke ske utan att uppgörelse om möjligt

först äger rum med de enskilda ägarna till laxfiskena i Mörrumsån. En

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 186.

sådan uppgörelse kan komma till stånd antingen därigenom att staten inlöser

de enskilda laxfiskena eller därigenom att dessas ägare tillerkännes

ersättning för den skada, som kan visas hava drabbat fiskena genom

ändringen i fridlysningsbestämmelserna. Med hänsyn till omöjligheten att

för närvarande ens närmelsevis bestämma denna skada samt till att, därest

ersättning skulle utgå och då först efter flera års förlopp, denna säkerligen

i ett stort antal fall komme att tillfalla annan än den, som verkligen drabbats

av värdeminskningen i fisket, är jag av den uppfattningen att staten om

möjligt bör, mot en ersättning ej överstigande taxeringsvärdet, inlösa de

enskilda laxfiskena. Ur ekonomisk synpunkt torde en dylik inlösen av fiskena

för kronan icke ställa sig ogynnsammare än en framtida skadereglering.

Att märka är nämligen, att ifrågavarande kronolaxfiske i arrendeinkomst

inbringar fem procent på taxeringsvärdet. Enligt vad jag inhämtat lämna

de utarrenderade enskilda laxfiskena i Mörrum en än högre förräntning av

taxeringsvärdet, varför all anledning föreligger att antaga, att de inlösta

fiskena skulle komma att väl förränta det nedlagda kapitalet. På grund

härav synas medel till inlösningen av fiskena — vilka i likhet med kronolaxfiskena

böra ställas under domänstyrelsens förvaltning — kunna tagas

ur domänfonden. Skulle det framdeles visa sig, att laxfiskena i ån genom

inskränkningen av det fridlysta området rönt sådan inverkan, att lösesumman

verkligen icke kan förräntas genom avkastningen från fiskena,

vilket emellertid av vad ovan härom anförts synes föga troligt, kan då tagas

under omprövning i vad mån och på vad sätt ersättning härför hör beredas

domänfonden.

Skulle uppgörelse på ovan angivna villkor icke kunna komma till stånd,

torde ytterligare böra övervägas, huruvida ej ändringen i fridlysningsbestämmelserna

ändock bör äga rum.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen att

dels, såvitt kronans rätt rörer, medgiva, att den för laxfisket i Mörrumsbukten

fastställda fredningslinjen må inflyttas till sträckningen Sternö udde

—Lörby kladd,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i samband med inflyttningen träffa

uppgörelse med ägarna till de enskilda laxfiskena i Mörrumsån om inlösen

av fiskena mot en ersättning, icke överstigande nuvarande taxeringsvärden,

dels ock medgiva, att för sagda inlösen erforderliga medel må utgå av

statens domäners fond.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition i

ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Rune Thygesen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 186.

15

Bilaga A.

Uppgift å belopp, varmed värdet å laxfiske i Mörrums ström eller i havet strax utanför

strömmens utlopp ingått i här nedan förtecknade fastigheters taxeringsvärden, åsätta vid

taxeringen år 1922.

Fast

i S

het

ens

Belopp,

varmed

värdet

av lax- fiske in- gått i

taxerings- värdet

Då i allmänhet flera hem- man eller hemmansnum- mer i samme ägares hand

sammanförts till eu taxe- ringsenhet, antecknas här

nedan, var fisket ligger,

där så kunnat ske

ägare vid tiden för

taxeringen

mantal

natur

(enligt

Kmbes

uppgift)

namn

nr

taxe-

rings-

värde

Mörrums socken.

August Petersson

v*

skatte

Hästarvd

i

50,800

8,000

Hästarvd 1

V«

—

Mörrum

i

Konrad Svensson

V«

skatte

Hästaryd

i

21,700

4,000

Hästarvd 1

>

—

Rävabygget

i

Olof Andersson

7«

skatte

Hästaryd

i

26,000

2,000

Hästaryd 1, 2

Va

»

»

2

Johan Johansson

Vs

»

»

2

33,100

2,000

Ve

»

2

1/96

»

»

2

Gustaf Johansson

Vs

»

»

3

41,300

2,000

Hästarvd 2

8116

»

2

1/lV

>

2

Knut F. Larsson

273/sn

»

4

69,700

3,000

Hästarvd 4

Vs

»

Mörrum

8

Vs

>

Hönebygget

1

lägh. Störa-

lyckan å d:o

—

Sydsvenska kraft-A.-B.

4,/ei2

av laxf.

Hästaryd

6

2,000

2,000

S. Mattsson

”/lw

skatte

Hönebygget

1

25,800

20,000

Joh. Ingmansson i Stock-

Va

—

Gallervda

1

220,700

5,000

Mörrum 24

holm

Ve*

—

»

3

Va

skatte

Mörrum

2

Vib

»

»

4

v«

—

»

14

V*e

skatte

»

24

1

Magleholmar

John Bengtsson

79/480

—

Mörrum

3

40,800

4,000

Mörrum 8

Vs

skatte

»

8

Vie

—

»

14

Ola Sonesson

V82

skatte

»

6

86,000

20,000

Mörrum 6, 10

V-

—

»

9

Vs

skatte

»

10

46/’l2 8

»

»

13

lägh.

10

Johan Karlsson

laxf.

Mörrum

3

3,000

3,000

Johan Sonesson

Vs

skatte

6

29,800

10,000

Mörrum 6, 10

Vs

•»

10

6/l2 8

»

»

16

• j

Olof Svensson

19/>eo

7>

7

16,400

10,000

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. May.ts proposition Nr 186.

F a s t i g

het

ens

Belopp,

varmed

värdet

av lax- fiske in- gått i

taxerings- värdet

Då i allmänhet flera hem- man eller hemmansnum- mer i samme ägares hand

sammanförts till en taxe- ringsenhet, antecknas här

nedan, var fisket ligger,

där så kunnat ske

ägare vid tiden för

taxeringen

mantal

natur

(enligt

Kmbes

uppgift)

namn

nr

taxe-

rings-

värde

Anna Svensson

l9/l60

skatte

Mörrum

7

34,100

10,000

Mörrum 7

6/32

>

»

10

Nils Herm. Jönsson

1S/64

>

X>

7

71,900

34,000

6/?2

J>

»

6

Va

»

8

724

»

»

23

John Persson

V*

»

8

47,200

8,000

6/l44

»

11

5/32

»

13

7 82

»

»

16

avs.

11

John Jönsson

Va

8

23,700

4,000

Mörrum 8

1/32

»

»

2

l/i.

—

»

12

J. Ingmansson i Stock-

Vo

skatte

»

8

45,100

8,000

Mörrum 8

bolin

S/64

»

»

16

16/l28

»

22

Johan Jeppsson

V*

»

»

15

49,800

4,500

ls/ei

»

4

John Johansson

Vo

»

»

15

48,600

2,500

1/S2

»

13

13/S0

»

»

18

Martin Jeppsson

6/24

»

20

49,300

2,000

Mörrum 4, 13

6/32

»

»

13

6/eo

»

»

4

Elias Jönsson

Vo

»

20

54,700

2,000

Mörrum 13

l/ta

—

»

17

Vo

skatte

»

13

Johanna Wallander i

465/612

av laxf.

Hästaryd

6

18,000

18,000

Fridhem, Ronneby

lax!.

—

Mörrum

8

4,000

4,000

»

—

»

22

3,000

3,000

Nils H. Jönsson

Vslaxf.

—

»

26

9,000

9,000

Mörrums kommun

X/2 »

—

»

26

9,000

9,000

Staten

lax!

—

»

25

422,000

422,000

Elleholms socken.

Johan Olsson

l/4

skatte

Elleholm

1

24,100

2,000

Karl Sjöholm

Va

frälse

»

2

71,200

8,000

l/o

skatte

»

3

V«

»

»

4

Va

»

»

5

Vi*

»

»

7

Vs

»

9

Vis

»

1

Karl Aurell

Vo

»

»

6

18,100

2,000

Nils Pet. Persson

Vis

»

»

7

12,600

600

del av

gatehus

26

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 186.

17

F a s t i g

het

ens

^ Da i allmänhet flera hem- varmed Ml

, man eller hemmansnum-

vardet i .. . ,

av lax mer 1 samme aoares hand

fiske in sanimanförts till en taxe-

o,, • ringsenhet, antecknas här

, ° . nedan, var Asket ligger,

taxermgs- där så kunnat ,k“

värdet

ägare vid tiden för . ,

, i mantal

taxeringen

natur

(enligt

Kmbes

uppgift)

namn

nr

taxe-

rings-

värde

Adolf Petersson '' ''/»

skatte

El le bo lm

8

25,500

2,000

Vs

»

»

12

Knut Em. Karlsson “/sk

»

10

13,400

1,800

Maria Nilsson 16lvm

>

»

10

6,000

600

John Ingmansson ''U

»

»

11

24,600

3.000

1/»6

»

7

2

»

»

13

366,500

100.000

v«

»

»

14

Vs

»

»

19

Vi

»

»

15

Vs

»

»

16

V6

»

»

16

1 Vs

»

»

17

1 v<

»

»

21

''Is

»

»

22

V»

»

»

23

Vl«

»

19

V«

»

»

20

August Andersson \e

»

»

16

12,600

500:

Johan Er. Olsson j 1/s

»

»

19

12,300

1,000

Otto Löfgren ! 1/s

*

»

19

8,600

1,000

Kyrkhults socken.

Svdsvenska kraft-A.-B. lax!.

Hallands-

1

20,000

20,000

Loda

Såvitt undertecknad kunnat med stöd av tillgängliga handlingar utröna,

har icke vid åsättande av 1922 års taxeringsvärden å fastigheter inom Listers

härad i annan omfattning än här ovan uppgivits värdet av laxfiske i Mörrums

ström eller i havet strax utanför strömmen ingått i taxeringsvärdet.

Vekerum den 24 december 1924.

Waldemar Magnusson.

Landsfiskal, ordförande i 1922 års fastiglietstaxeringsnämnd

för Listers härad.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 156 höft. (Nr ISO.)

o

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:181 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående inflyttande av den med avseende å laxfisket i Mörrumsån fastställda fredningslinjen n s. 9 i texten
  2. JoU 1926:43 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inflyttande av den med avseende å laxfisket i Mörrumsån fastställda fredningslinjen n s. 12 i texten