Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomstoch förmögenhetsskatt

1926-02-10 · 73 sidor, varav 67 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 67 av 73 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:193, Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomstoch förmögenhetsskatt

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

1

Nr 193.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910

om inkomst- och förmögenhetsskatt; given Stockholms slott

den 25 februari 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till förordning om ändring i vissa delar av

förordningen den 28 oktober 1910 (nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst W ig forss.

Bihang till riksdagens protokoll 1926.

1 saml.

162 höft. (Nr 193.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910

(nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 19 § 2 och 3 mom. samt 20 § 2 mom. i förordningen

den 28 oktober 1910 (nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt

skola upphöra att gälla samt att 20 § 1 mom. i samma förordning skall

hava följande ändrade lydelse:

20 § 1 mom.

Varje år bestämmes den för alla skattskyldiga enhetliga procent av de

i 19 § 1 mom. omförmälda grundbelopp, med vilken inkomst- och förmögenhetsskatt

skall det året utgå.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1927.

Jämväl efter nämnda dag äger inländskt aktiebolag eller solidariskt

bankbolag, som erlagt skatt jämlikt 19 § 2 mom. i förordningen om

inkomst- och förmögenhetsskatt, sådant detta lagrum lydde enligt förordningen

den 31 oktober 1919, (B-skatt), erhålla restitution av dylik skatt i

den ordning här nedan stadgas.

Restitution äger rum, i den mån genom B-skatt beskattade tillgångar i

vanlig ordning utdelas till delägarna, och utgår restitutionen med viss

procent av ett grundbelopp, vilket utgör två kronor för varje fullt hundratal

kronor av de till delägarna utdelade tillgångar. Vid restitutionen tilllämpas

å grundbeloppet det procenttal, som jämlikt 20 § 1 mom. i förordningen

om inkomst- och förmögenhetsskatt bestämts att gälla för det år,

under vilket utdelning, som föranlett restitution, ägt rum. Sammanlagda

beloppet av restituerade medel må icke uppgå till högre belopp än vad

bolaget sammanlagt erlagt i B-skatt. För utdelning, som skett efter utgången

av det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars

1925, får restitution ej heller ske för sammanlagt högre belopp än det,

som motsvarar skillnaden mellan bolagets behållna tillgångar enligt balansräkningen

för nämnda räkenskapsår samt summan av bolagets aktie- eller

lottkapital och reservfond enligt samma balansräkning. Restitution sker

i den ordning, som är stadgad i fråga om restitution av kronoutskylder.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition Nr 193.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 25 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson.

Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Chefen för finansdepartementet statsrådet Wigforss anför:

1924 års riksdag har i skrivelse (nr 165) anhållit, att Kungl. Maj:t måtte

föranstalta om utredning angående upphävande av den så kallade B-skatten

för aktiebolag och solidariska hankbolag, och har riksdagen i denna skrivelse

förutsatt, att det kunde befinnas erforderligt att ersätta B-skatten

med någon annan skatteform.

Denna riksdagens skrivelse har remitterats till kammarrätten för avgivande

av utlåtande samt för avgivande av det förslag, vartill utlåtandet

kunde föranleda; och har kammarrättens utlåtande avgivits den 4 december

1924. I detta utlåtande har kammarrätten förklarat, att kammarrätten

ansåge B-skatten böra avskaffas utan att ersättas med annan skatteform,

samt att, om det emellertid skulle befinnas nödvändigt att sätta något i

B-skattens ställe, man enligt kammarrättens åsikt borde stanna vid eu beskattning

av bolags besparade vinstmedel vid bolags upplösning. Två

ledamöter av kammarrätten (presidenten och ett kammarrättsråd) voro

skiljaktiga och ansågo, att aktiebolag borde vara skyldiga att erlägga en

särskild skatt (fonderingsskatt), då ett bolags besparade vinstmedel överfördes

till aktiekapital eller reservfond eller vid bolags upplösning utbetalades

till delägarna.

Jag har därefter låtit inom finansdepartementet verkställa ytterligare

utredning rörande lämpligheten och möjligheten att vid upphävande av

B-skatten ersätta denna skatt med någon annan skatteform. I anledning

härav har inom departementet utarbetats dels förslag till förordning om

fonderings- och upplösningsskatt för aktiebolag och solidariska hankbolag

med tillhörande deklarationsformulär samt till förordning med särskilda

bestämmelser om B-skatt för aktiebolag och solidariska bankbolag, dels ock

en promemoria med motivering till förslagen jämte historik.

över dessa förslag har kammarrätten den 10 februari 1926 avgivit utlåtande,

vilket inkommit till finansdepartementet den 15 i samma månad.

Jt i ksdagssk rivelse

IV24 och

utredning i

anledning

därav.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Gällande

regler om

aktiebolags

beskattning

m. m.

Skäl för

upphävande

av B-skatten.

Det är detta ärende jag nu går att anmäla.

Kammarrättens båda utlåtanden jämte protokollsutdrag ävensom det till

kammarrätten remitterade förslaget jämte promemoria torde få såsom bilagor

åtfölja statsrådsprotokollet.

Beträffande nu gällande regler för beskattningen av aktiebolags och

solidariska bankbolags inkomst samt de förslag till beskattning av dylika

bolags besparade vinstmedel som tidigare framställts tillåter jag mig hänvisa

till den i förenämnda promemoria intagna historiken.

Den första frågan som det bär gäller att taga ställning till är den,

huruvida tillräckliga skäl förebragts för B-skattens upphävande. I detta

avseende vill jag till en början giva tillkänna, att jag ej anser den uppfattning

riktig, som vill göra gällande, att B-skatten i princip är orättvis.

B-skatten utgör ett led i den beskattning, om vars rättmätighet alla torde

vara ense, nämligen aktieägarnas beskattning av inkomst från aktiebolag,

ehuruväl man av praktiska skäl låtit bolaget betala denna skatt, Ett annat

spörsmål är däremot, huruvida B-skatten utgör en lämplig skatteform. I

detta avseende synes böra beaktas följande.

Vid införandet av B-skatten avsåg man att med en särskild skatt träffa

den del av ett aktiebolags vinstmedel, som icke utdelades till aktieägarna

utan besparades hos bolaget — under aktiebolag inbegripas här liksom i

det följande jämväl solidariska bankbolag, där annat icke framgår av sammanhanget.

Från denna utgångspunkt borde man följdriktigt beskattat

endast den bokförda vinsten till den del densamma icke utdelats till delägarna,

enär det varit endast denna bokförda vinst som kunnat disponeras

för utdelning. Emellertid förmenades såväl statens intresse som skattetekniska

synpunkter betinga, att B-skattens objekt alltid sammanfölle med

eller utgjorde en del av objektet för A-skatten. Man hade vidare klart för

sig, att det ingalunda alltid vore säkert, att de medel som fonderats och

för vilka B-skatt erlagts finge förbliva i behåll för att i sinom tid utdelas

eller i samband med bolagets likvidation utskiftas till delägarna. Om

bolagets rörelse skulle komma att gå med förlust, kunde det bliva erforderligt

att för dennas täckande taga i anspråk sådana medel och likaledes

kunde en del av medlen åtgå till betalande av skatter, som icke komme

till avdrag vid taxeringarna. Vid fastställande av skatteprocenten togs

hänsyn till bland annat detta förhållande (jämför proposition nr 259 år

1919 bil. 7 sid. 57, 58, 60 och 72).

Ehuru man sålunda redan vid B-skattens införande haft klart för sig, att

en viss inkongruens kunde komma att föreligga mellan vad som skulle

komma att träffas av den nya skatten och vad man egentligen önskade

träffa med densamma, torde det dock hava visat sig, att denna inkongruens

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 5

.särskilt på grund av de häftigt växlande konjunkturerna blivit avsevärt

större än man tänkt sig. Jag tillåter mig att härutinnan hänvisa till vad

1924 års bevillningsutskott härom yttrat uti sitt i promemorian refererade

betänkande. Det torde jämväl, på sätt utskottet framhållit, visa sig omöjligt

att förhindra de anmärkta konsekvenserna genom en omläggning av B-skatten,

enär en dylik omläggning, om den överhuvud taget visade sig möjlig, skulle

nödvändiggöra i hög grad invecklade och svårtillämpliga bestämmelser. Dessutom

medföra, på sätt i kammarrättens tidigare utlåtande omnämnes, taxeringen

till B-skatt liksom framför allt högre myndighets ändringar ex officio

i redan åsatt taxering stora svårigheter för de beslutande myndigheterna.

Jämväl ansökningar om restitution av B-skatt hava ofta visat sig synnerligen

svåra att avgöra. Detta sammanhänger delvis med bristande kongruens

mellan vad som varit föremål för B-skatt och vad som enligt bolagets

böcker fonderats. Väl uppställde 1918 års sakkunniga för bolagsbeskattningen

(sid. 72, 73) den presumtionen, att en utdelning i första hand skett

med användande av B-beskattade medel, men denna presumtion torde icke

alltid vara tillräcklig för att åstadkomma ett tillfredsställande resultat. Så

t. ex. om samtliga B-beskattade medel eu gång gått förlorade och bolaget

därefter haft vinster som icke varit skattepliktiga. Ju längre B-beskattningen

fortfar desto större torde svårigheterna vid restitutionerna bliva.

Med hänsyn till de nu angivna, B-beskattningen åtföljande tekniska svårigheterna

men jämväl på den grund, att B-skatten måste anses i viss grad

motverka en önskvärd konsolidering hos bolagen, eniir den träffar besparingar

hos bolagen just när de göras, är enligt min åsikt ett upphävande av

B-skatten önskvärt.

Därest ett upphävande av B-skatten skall ske, måste undersökas, huruvida

nämnda skatt bör ersättas med annan skatteform. En utredning i dylikt

hänseende har såsom nämnts verkställts inom finansdepartementet och har

resulterat uti de till kammarrätten remitterade författningsförslagen. Enligt

nämnda utredning skulle den enda framkomliga vägen att skaffa en

ersättning för B-skatten vara att införa dels en skatt på vad som vid bolags

upplösning eller vid nedsättning av aktiekapital utskiftas till delägarna utöver

av dem tillskjutna belopp dels ock en skatt på aktiebolags besparade

vinstmedel, som överföras till aktiekapital eller reservfond. Beträffande de

närmare detaljerna i det remitterade förslaget samt skälen för de föreslagna

skatteformerna hänvisas till förslaget och den förenämnda inom departementet

utarbetade promemorian.

Kammarrätten har uti sitt utlåtande över det remitterade förslaget bibeliållit

sin tidigare intagna ståndpunkt, att B-skatten bör avskaffas utan att

något sättes i dess ställe. Kammarrätten har vidare ingått på en kritik av

det remitterade förslaget samt såsom sin åsikt uttalat, att de föreslagna nya

skatteformerna skulle vara irrationella och verka orättvist, varjämte kammar
-

Möjliyheten

att ersätta

B-skatten

med en annan

skatteform.

Ka mmarr

ätt en.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Departements
chefen.

rätten såsom ett allmänt omdöme om det remitterade förslaget uttalat, a,tt

dess regler tillsammans bildade ett synnerligen invecklat system, som förvisso

skulle komma att vålla såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna

mycket bryderi och besvär.

Två ledamöter av kammarrätten hava varit skiljaktiga. Av dessa har den

ene ansett, att frågan borde lösas genom upphävande av aktieägares skattskyldighet

för utdelning jämte antingen eu skärpning av A-skatten eller ock

uttagande av en proportionell skatt å ett bolags hela vinst vid sidan av

A-skatten.

Den andre reservanten, kammarrättens president, har ansett, att en ersättningsskatt

för B-skatten borde införas, men att denna skatt lämpligast och

enklast borde erhålla den konstruktion, som av reservanten angivits uti

hans reservation till kammarrättens utlåtande den 4 december 1924.

Det torde på sätt i den förenämnda promemorian framhållits vara ofrånkomligt,

att om B-skatten nu upphäves utan någon ersättning, skattelagstiftningen

kommer att uppvisa en lucka, i det att aktieägare få möjlighet att

undgå beskattning av utdelning genom att först fondera vinstmedel och

därpå antingen upplösa bolaget eller ock utsläppa gratisaktier och därefter

nedsätta aktiekapitalet till vad det tidigare varit. Detta har ej heller kammarrätten

i sitt utlåtande förnekat. Väl är det såsom kammarrätten anmärkt

eu sällsynt händelse i det verkliga affärslivet, att ett bolag upplöses

utan förlorad solvens och med påföljd, att aktieägarna taga sina tillgångar

ur rörelsen, och likaledes torde det hittills hava varit jämförelsevis sällsynt,

att ett bolag utsläppt gratisaktier och därefter på nytt nedsatt aktiekapitalet.

Detta torde dock delvis bero därpå, att efter B-skattens införande ett

dylikt förfarande medfört mindre vinst i beskattningsavseende. Före B-skattens

införande förekommo exempel på sådana transaktioner; och därest nu

B-skatten upphäves utan någon ersättning, torde det med skäl kunna befaras,

att dylika manipulationer icke bliva allt för ovanliga. Likaledes kommer

såsom i promemorian uttalats att uppstå ojämnhet i beskattningen mellan

de fall, då ett aktiebolags kapital ökas genom inbetalning av medel, för

vilka aktieägarna vid förvärvet i vanlig ordning erlagt inkomstskatt, och

de fall, då bolagets kapital ökas genom överförande till aktiekapital eller

reservfond av besparade vinstmedel, för vilka aktieägarna icke erlagt inkomstskatt.

De luckor, som på detta sätt uppstå i skattesystemet, därest B-skatten

upphäves, äro enligt min åsikt av den art, att de om möjligt böra fyllas.

Svårigheten är emellertid att finna bestämmelser, vilka tillgodose de syften

man vill vinna men vilka samtidigt varken verka orättvist eller medföra

för stora svårigheter vid tillämpningen. Det till kammarrätten remitterade

förslaget får väl enligt min åsikt anses till sina grunder anvisa en framkomlig

väg för frågans lösning. Med hänsyn till vad kammarrätten anfört

därom, att förslaget skulle medföra betydande taxeringstekniska och andra

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 7

svårigheter, liar jag dock ansett mig icke böra utan ytterligare undersökning

av andra möjligheter för frågans lösning tillstyrka, att nämnda förslag

framlägges för riksdagen. Kammarrättens majoritet har emellertid

icke avgivit något förslag till nya bestämmelser i förevarande avseende och.

de förslag som framställts av reservanterna i kammarrätten anser jag mig

icke kunna biträda. Den knappa tid, som stått till förfogande efter det

kammarrättens utlåtande inkommit till finansdepartementet, har ej heller

medgivit någon ytterligare utredning i ämnet. Härtill kommer att förevarande

fråga i viss mån sammanhänger med en del av de övriga skattefrågor,

som vänta på sin lösning och som kunna antagas i samband med

frågan om kommunalskattereformen nästa år komma under riksdagens prövning.

Det synes mig under sådana förhållanden lämpligt, att spörsmålet

om beskattning av aktiebolags besparade vinstmedel upptages till förnyad

undersökning jämsides med utredningen av övriga till skattelagstiftningen

hörande spörsmål, samt att de bestämmelser vilka vid en dylik undersökning

befinnas önskvärda inarbetas uti det förslag till förordning om statsskatt

som kan komma att föreläggas riksdagen.

Ehuru jag sålunda icke är beredd att nu framlägga förslag till

införande av ersättning för B-skatten, anser jag mig dock på grund

av de starka skäl som tala för nämnda skatts upphävande böra

tillstyrka, att skatten får upphöra redan från och med år 1927.

Därest någon ersättningsskatt införes vid nästa års riksdag, kan väl befaras,

att vissa olägenheter kunna uppstå på den grund, att B-skatt icke utgått

under år 1927. Går man fram efter ungefär de linjer som angivits uti det

remitterade förslaget torde man dock utan större svårigheter kunna anknyta

till förhållandena vid utgången av det sista räkenskapsår, för va rs inkomst

B-skatt utgått. Ett villkor är dock, att på sätt jag i annat sammanhang

förutsatt B-skatt uttages jämväl under år 1926, enär svårigheterna

kunna antagas bliva större, ju längre tid som förflutit från den tid för

vilken B-skatt utgått och till den tid då de nya beskattningsreglerna skola

vinna tillämpning. Även om beskattningen av besparade vinstmedel ordnas

på annat sätt än i det remitterade förslaget ifrågasatts, torde dock olägenheterna

av att B-skatt icke uttagits under år 1927 icke kunna antagas bliva så

störa, att de kunna motivera B-skattens bibehållande längre än under innevarande

år.

I enlighet med vad jag nu anfört har jag låtit inom finansdepartementet

utarbeta förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen om

inkomst- och förmögenhetsskatt, innebärande upphävande av B-skatten från

och med år 1927 samt innefattande regler om restitution av B-skatt för

framtiden. Endast i vad rör restitutionen torde förslagets bestämmelser behöva

av mig närmare beröras.

Såsom jag redan förut antytt kan det vara mycket svårt att avgöra,

huruvida de hos ett bolag befintliga besparade vinstmedlen utgöras av Bbeskattade

medel eller ej, liksom ock att avgöra, huruvida för ett visst

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

ändamål t. ex. för utdelning använts B-beskattade medel eller andra medel.

Dessa svårigheter komma att efter B-skattens upphävande bliva ännu mer

framträdande, enär alla vinster som därefter intjänas icke bliva underkastade

B-skatt. Alla de bolag som hava B-beskattade medel komma alltså att hava

medel av båda slagen. Det skulle givetvis vara av stort värde om man, såsom

1924 års bevillningsutskott ifrågasatt, kunde meddela några regler till

förekommande av restitution vid utdelning av medel, som intjänats efter Bskattens

upphävande. Det synes mig emellertid omöjligt att uppställa några

allmängiltiga regler på ifrågavarande område, utan det torde vara nödvändigt

att låta vederbörande myndigheter lösa spörsmålet från fall till fall. Utgången

torde härigenom i många fall bliva materiellt rättvisare än om

myndigheterna skulle vara bundna av några efter genomsnittsfallen uppställda

regler. Jag har fördenskull ansett mig icke böra i nu förevarande

syfte föreslå annan regel än den redan i det remitterade förslaget upptagna

bestämmelsen, att restitution ej får ske för sammanlagt högre belopp än

det, varmed bolagets behållna tillgångar enligt balansräkningen för det sista

räkenskapsår, för vilket B-skatt utgår, överstigit aktiekapital och reservfond.- Uti det remitterade förslaget upptogs en bestämmelse, att] rätten att för

framtiden erhålla restitution skulle inskränkas till viss tid. Någon dylik

bestämmelse har jag icke ansett böra intagas i det nu anmälda förslaget,

enär frågan om en dylik inskränkning enligt min åsikt icke bör upptagas

till behandling förrän i samband med det slutliga avgörandet om införande

av en ersättning för B-skatten.

Det kunde ifrågasättas att, om B-skatten nu upphäves, vidtaga därav

betingade omjusteringar i taxeringsförordningen och deklarationsformuläret.

Jag har dock ansett detta icke vara erforderligt utan att därmed kan anstå

till det blivande omarbetandet av taxeringsförordningen i dess helhet.

Föredragande departementschefen uppläser härefter inom finansdepartementet

utarbetat förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen

den 28 oktober 1910 (nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt

samt hemställer, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att

antaga nämnda förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse

bil. litt. vid detta protokoll utvisar skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Svante Ericsson.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

9

Bilaga 1.

Till Konungen.

Genom remiss den 6 juni 1924 har Kungl. Maj:t anbefallt kammarrätten

att avgiva utlåtande över riksdagens vid remissen fogade skrivelse den

16 maj 1924 om utredning angående upphävande av den i förordningen om

inkomst- och förmögenhetsskatt stadgade B-skatt för vissa bolag, och

skulle utlåtandet innefatta förslag till bestämmelser, vartill detsamma

kunde föranleda.

I riksdagens skrivelse har åberopats bevillningsutskottets av riksdagen

godkända betänkande nr 39, i anledning av väckt motion i förevarande

ämne, och har riksdagen i enlighet med utskottets hemställan anhållit,

att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning angående B-skattens upphävande

och därvid, i den mån det befunnes erforderligt att ersätta denna

skatt, beakta, bland annat, vad i betänkandet anförts rörande särskilda

stämpelavgifter.

I enlighet med riksdagsbeslutets innehåll bär kammarrätten att uttala

sig dels rörande B-skattens upphävande, dels ock beträffande dess ersättande

med någon annan skatteform.

I det förra hänseendet synes riksdagen redan i viss mån hava fattat

principiell ståndpunkt. Det heter nämligen i utskottets betänkande, att

utskottet, med hänsyn till anförda förhållanden, funnit starka skäl tala

för att B-skatten bleve upphävd. Någon reformering av B-skatten har

tydligen icke ansetts kunna komma i fråga.

På ett omedelbart avskaffande har emellertid riksdagen icke velat ingå.

En utredning har synts höra komma till stånd, huruvida och på vad

sätt B-skatten kunde ersättas genom annan å bolagen utgående skatt.

Kravet på ersättning i form av annan skatt är dock icke ovillkorligt.

På sätt ovan återgivits, har riksdagen såsom villkor för införandet av ersättningsskatter

förutsatt, att det befunnes erforderligt att ersätta Bskatten

med något annat.

Av utskottsbetänkandet framgår, hurusom man härvid tänkt mera på

vad som kunde erfordras ur statsfinansiell synpunkt än på rationella beskattningskrav.

Det är nämligen »framför allt av statsfinansiella skäl»

utskottet funnit sig ej höra föreslå ett omedelbart avskaffande av B-skatten.

För B-skattens tillkomst och syftet med densamma har i utskottsbetänkandet

redogjorts, och kammarrätten torde få hänvisa till den sålunda

lämnade historiken.

På sätt utskottet jämväl erinrat, liar kammarrätten i annat sammanhang

redan uttalat vissa betänkligheter beträffande B-skatten. I yttrande

till finansdepartementet den 15 mars 1923, med anledning av

Kungl. Maj:ts befallning till samtliga ämbetsverk att avgiva yttrande och

förslag angående begränsningar av ämbetsverkens arbetsuppgifter med

mera, har kammarrätten sålunda anfört bland annat följande:

»B-skatten avser att träffa den del av ett bolags inkomst, som icke i vanlig

ordning utdelats till aktie- eller lottägarna. Den beräknas å nämnda

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung!. Maj:ts proposition Nr 193.

del av den inkomst, som taxerats till A-skatt nästföregående år och således

av bolaget intjänats under andra året före taxeringsåret. Från det icke

utdelade inkomstbeloppet få vid taxeringen frånräknas de kronoutskylder,

som belöpt å hela den nästföregående år till A-skatt taxerade inkomsten,

samt, i fråga om försäkringsaktiebolag, även vinstutdelning till försäkringstagare

eller för samma ändamål reserverade medel. B-skatten bär införts

för att få dubbelbeskattningen av aktiebolags och solidariska bankbolags

inkomster konsekvent genomförd. Den kan emellertid sägas i viss män

endast liava karaktären av ett räntefritt tvångslån åt staten. Om den hos

bolaget besparade inkomsten senare utdelas till delägarna, äger bolaget

rätt till restitution av erlagd B-skatt för motsvarande belopp. För att restitution

skall erhållas fordras emellertid, att den verkställda utdelningen

skall hava skett i vanlig ordning. Således kan restitution ej äga rum,

därest utdelningen skett i samband med skifte av bolagets tillgångar i

anledning av bolagets upplösning. Därest efter anförda besvär kammarrätten

ändrar ett bolags taxering till A-skatt eller åsätter ett bolag dylik

taxering, skall jämlikt 59 § 3 mom. taxeringsförordningen kammarrätten

även vidtaga den jämkning i redan påförd taxering till B-skatt eller den

påföring av sådan taxering, som må därav föranledas. Om av tillgängliga

handlingar ej framgår, huruvida och till vilket belopp B-skattetaxeringen

ägt ram, åligger det kammarrätten att härom införskaffa erforderlig

uppgift. Av det förestående framgår således, att tillämpningen av

bestämmelserna om B-skatt kan förorsaka kammarrätten avsevärt arbete

vid handläggningen av mål rörande inländska aktiebolags och solidariska

bankbolags taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt. Utan att kammarrätten

i detta sammanhang anser sig böra göra något uttalande rörande

lämpligheten av denna särskilda på bolags fonderade medel utgående

skatt, vill kammarrätten dock ifrågasätta, huruvida de skattebelopp,

som genom denna beskattningsform tillvinnas staten, äro av den betydelse

att skatten oaktat de högst betydande svårigheter, som äro förenade

med dess tillämpning, bör bibehållas.»

Något förslag om B-skattens avskaffande eller reformerande ansåg

kammarrätten sig alltså icke böra i dåvarande sammanhang framställa.

Eu ledamot var dock härutinnan skiljaktig och yttrade:

»I fråga om B-skatten anser jag att kammarrätten bort bestämt påyrka

borttagande av denna synnerligen otympliga och för beskattningsmyndigheterna

i högsta grad besvärliga skatteform, i synnerhet som den vinst

statsverket genom densamma bereder sig med all säkerhet blir sfi obetydlig,

att den icke uppväger de med skattens uttagande förenade kostnaderna

och olägenheterna. I den mån B-beskattade tillgångar i ''vanlig

ordning’ utdelas, återbetalas nämligen denna skatt till bolagen. Staten

får behålla skatten endast i följande fall:

a) då den erlagts å belopp, som avsatts till reservfond:

b) då bolag upplöses, utan att dess B-beskattade medel dessförinnan

’i vanlig ordning’ utdelats till delägarna;

c) , då bolag uttryckligen angiver att utdelning ägt rum utan anlitande

av B-beskattade medel; samt

d) i de ytterst sällsynta fall, då bolags tillgångar vid nedsättning av kapitalet

utdelas till aktieägare.

Sedan bolagen, som under krisåren i stor utsträckning varit urståndsätta

att verkställa utdelning, numera småningom kommit in i mera

normala förhållanden, har restitution av B-skatt i rätt stor utsträckning

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 193-

11

börjat äga rum. Det kan härvid lätteligen inträffa, att restitution av dylik

skatt lagligen måste beviljas bolag, vars taxering till A-skatt för ett

föregående år ännu är på kammarrättens eller regeringsrättens prövning

beroende. Om i anledning av besvär ett bolags till A-skatt taxerade inkomst

höjes, föranleder sådant, jämlikt 59 § 3 mom. taxeringsförordningen,

höjning av bolagets taxering till B-skatt. 1 sådant fall får bolaget till

statsverket inbetala B-skatt, som bolaget förut betalt men restitutionsvis

återbekommit, och det är icke otänkbart att samma skatt sedermera ännu

en gång kan varda till bolaget restituerad och så vidare in infinitum.

Ansökningar om restitution av B-skatt kräva undersökning av det sökande

bolagets räkenskaps- och skatteförhållanden under de år som förflutit

från och med år 1920, då bestämmelserna om skatten i fråga trädde

i kraft. Länsstyrelserna nödgas för dylika ansökningars bedömande uppgöra

liggare för varje särskilt i ml a g, med anteckningar om skatteförhållanden,

utdelning och restitution. Arbetet härmed blir besvärligare för

vart år som går. Kammarrättens arbete med taxeringsmålen ökas i följd1

av B-skatten ej blott därigenom, att, innan besvär rörande ett bolags taxering

till A-skatt kan avgöras, skriftväxling ofta måste äga rum för utrönande

av bolagets B-beskattning följande år, utan ii veu genom de synnerligen

besvärliga räkneoperationer, som måste föregå en ändring i Bskattetaxeringen;

och slutligen åligger det kammarrätten att pröva av

länsstyrelserna meddelade beslut om restitution av B-skatt, då det restituerade

beloppet överstiger 1,000 kronor, eu prövning, som icke sällan

kompliceras därigenom, att taxeringsmyndigheterna vid B-skattetaxering

taga hänsyn Filt verkställd utdelning av förut B-beskattade tillgångar.

Dessa och flera olägenheter, som ii ro förenade med B-skatten, uppväga

mer än väl den obetydliga fördel staten genom, denna beskattning bereder

sig. Teorien om dubbelbeskattningens konsekventa genomförande — eu

teori, vars berättigande både kammarrätten och andra myndigheter starkt

ifrågasatt — lärer icke utgöra tillräckligt skäl för bibehållande av denna

teoretiskt kanske riktiga, men praktiskt omöjliga skatt. Anses det att bolagen

kunna underkastas ännu hårdare beskattning än som genom mångahanda,

i vissa fall starkt progressiva skatter nu avpressas dem, lärer en sådan

skärpning kunna på långt enklare och effektivare sätt ske genom modifiering

av beräkningsgrunderna för den så kallade A-skatten.

På grund av vad sålunda anförts anser jag att kammarrätten bort i anledning

av nu förevarande remiss föreslå upphävande av mom. 2 och 3 i

19 § av inkomstskatteförordningen.»

I förevarande sammanhang finner kammarrätten sig böra åberopa ej

allenast isitt eget nyssberörda uttalande angående B-skattens betydelse för

ämbetsverkets arbetsbörda utan ock i huvudsak vad den skiljaktige ledamoten

anfört som skäl för skattens upphävande. De ytterligare motiv härför,

bevillningsutskottets betänkande upptager, kunna endast vara ägnade

att befästa kammarrättens uppfattning, att B-skatten såsom medel att tillvarataga

den verkliga eller förmenta särskilda skattekraften hos bolagen

med hänsyn till deras fondbildningar icke bör bibehållas.

Vad härefter angår spörsmålet om efter B-skattens borttagande något

annat bör sättas i stället, får kammarrätten erinra följande.

Bevillningsutskottet bär i detta hänseende förordat, i varje fall till undersökning,

tre särskilda skatter, avsedda att träffa var sitt slag av fondökning.

Dessa skatter utgöra således icke några alternativ utan komplettera

varandra såsom led i ett system. Utskottet tänker sig möjligheten att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

var för sig beskatta aktiekapitalets ökning genom emission av gratisaktier,

avsättningar till reservfonden utöver viss storlek av densamma

samt, vid bolags upplösning, fonderingar i övrigt, som då ingå i skifte och

ej blivit B-beskattade. I alla tre fallen skulle skatten, liksom B-skatten,

erläggas av bolaget.

Tidigare har det ofta gjorts gällande, att gratisaktier borde beskattas

hos aktieägarna såsom ett slags utdelning. Mot eu sådan beskattning har

emellertid riksdagen bestämt uttalat sig, särskilt 1913, såsom i det remitterade

utskottsbetänkande! påpekats. Nu har man, såsom nyss nämnts,

tänkt isig en stämpelavgift, som det skulle åligga bolaget att erlägga.

Då gratisaktier i avseende på stämpelskyldighet äro likställda med

andra aktier, innebär utskottets förslag, att vid gratisemissioner aktiebreven

skulle förses med dubbel eller eljest högre stämpel än vanliga

aktiebrev.

Utskottet åberopar till stöd för förslaget, att gratisemissioner i regel skulle

föranleda kursstegringar för vederbörande aktier, vadan den extra beskattningen

blott skulle reducera kursvinsten. Sådan effekt lärer dock kunna

komma i fråga blott beträffande börsnoterade eller eljest i handeln mera

allmänt förekommande aktier, medan i andra fall värdet av delägarens

aktieinnehav förblir beroende av den däremot svarande andelen i bolagets

tillgångar.

Till undvikande av obehörig beskattning finge ock tillses, huruvida och

i vad mån överföringen till aktiekapitalet omfattat redan B-beskattade

fondmedel, vilka icke rättvisligen borde tillika beläggas med den extra

stämpelavgiften.

Frånsett dessa och andra anmärkningsgrunder rörande själva skatteformen

förefaller tanken att bygga en beräkning av skatteintäkt på förekomsten

av gratisaktier hava föga motsvarighet i numera rådande ekonomiska

förhållanden, med hänsyn till vilka gratisemissioner under åtskilliga

år framåt få antagas bliva tämligen sällsynta.

Av lika liten praktisk betydelse bleve sannolikt en stämpelskatt på viss

avsättning till reservfonden. De bolag torde vara lätt räknade, som under

den närmare framtiden komma att binda kapital genom att öka reservfonden

över det i lag eller bolagsordning stadgade minimum, och det får

väl antagas, att den tilltänkta skatten icke avsetts skola utgå, förrän

nämnda gräns överskridits, eller ens innanför en ytterligare i bolagens

berättigade konsolideringsintresse fastställd marginal. Ej heller kunde väl

komma i fråga att gorå skatten retroaktiv. Även beträffande denna skatt

finge för övrigt iakttagas, att redan B-beskattade medel ej drabbades

därav.

Om den praktiska innebörden av den för övriga fondbildningar avsedda

tredje skattetypen är svårare att döma. Däremot synes redan i förväg

tydligt, att dess till bolagets upplösning uppskjutna tillämpning, ej minst

med hänsyn till de redan av utskottet angivna restriktionerna vid utsöndrandet

av skatteobj ektet, komme att bliva vansklig och besvärlig.

Över huvud taget kan om de ifrågasatta stämpelskatterna sägas, att de

icke lära kunna utformas så att, på sätt utskottet angivit såsom särskilt

angeläget, »tillämpningen blir enkel och icke medför större kostnader». Tilllämpningen

skulle bliva förknippad med ingående undersökningar angående

skattskyldighetens tillvaro och omfattning samt tarva en häremot

svarande besvärlig kontroll.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition År 193.

13

För sin del får kammarrätten tillstyrka, att B-skatten må bliva avvecklad

utan anordnande av någon ersättning.

Krigskon junkturskatten sattes ur kraft i samma mån som några krigskonjunkturer

en vidare förelågo. B-skatten är, djupare sett, också en kristidsskatt,

betingad på sin tid av faktiska förhållanden, som numera icke

eller i mycket ringa omfattning äro förhanden. Lagstiftningen måste numera

taga sikte på normala förhållanden, i den mån den icke rent av kan

nödgas räkna med avvikelser i en riktning, motsatt den extraordinära högkonjunktur,

som hade skapat förutsättningar för B-skatten.

Kammarrätten har vid flera tillfällen framhållit, att dubbelbeskattningen

av den inkomst, som vinnes av verksamhet i aktiebolagets form, icke

under normala förhållanden har någon rationell grund. Kravet på dess

konsekventa genomförande, vilket var ett av motiven för B-skatten och nu

står bakom förslagen om nya skatter i dennas ställe, kan icke från rationell

synpunkt stödjas. Det synes ock föreligga en ej oväsentlig skillnad mellan

den drrbbelbeskattning, som fått uttryck i aktieutdelningens beskattande

hos aktieägaren, och den varom i detta ärende är fråga. I det förra

fallet finnas ju dock två skattesubjekt, på vilka var för sig det allmänna

kan hava anspråk i förhållande till deras skatteförmåga, aktieägarna och

bolaget. I föreliggande fall åsyftas en tvåfaldig beskattning av samma inkomst

hos ett och samma skattesubjekt, bolaget.

Till stöd för en särskild fondbeskattning har även åberopats, att bolagen

genom att öka aktiekapital och reservfond erhölle en lägre inkomstproceut

och såmedelst kunde bereda sig en förmånligare plats på progressionsskalan.

Detta faktum är obestridligt, men utgör ju en naturlig följd av själva

grundprincipen för bolagens skattskyldighet, enligt vilken storleken av

skattskyldigheten skall vara beroende av förhållandet mellan inkomst och

kapital. En särskild fondbeskattning går, rationellt sett, rakt emot lagstiftarens

syfte och innebär faktiskt ett återtagande med ena handen av vad

man givit med den andra.

Slutligen fåb kammarrätten, i likhet med bevillningsutskottet, erinra om

den ringa statsfinansiella betydelse B-skatten efterhand fått genom de

ändrade faktiska förhållandena. Såsom utskottet antecknat, är i innevarande

budgetårs stat inkomsten därav efter avdrag för restitutioner beräknad

till endast 2 miljoner kronor. Skulle man sa taga'' hänsyn till de kostnader

B-skatten drager med sig i arbete och besvär vid tillämpningen, bleve

den verkliga behållningen än mindre.

Det vill alltså synas, som om de principiella skälen, vilka kammarrätten,

såsom ovan framgått, funnit oförtydbart tala för B-skattens snara avlägsnande

ur skattesystemet utan efterföljd av andra till förutsättningar och

syfte besläktade skatteformer, icke skulle behöva skjutas åt sidan av statsfinansiella

hänsyn. Det synes, för att begagna riksdagsskrivelsens uttryckssätt,

icke vara erforderligt att vid B-skattens upphävande ersätta

den med någon ny skatteform.

Om emellertid, av statsfinansiella skäl eller för att mera konsekvent genomföra

dubbelbeskattningen på förevarande område, det skulle befinnas

nödvändigt att sätta något i B-skattens ställe, håller kammarrätten före.

att man i varje fall bör stanna vid den väg, som antytts i utskottets förslag

om fondbeskattning vid bolagets upplösning. Kammarrätten har härutinnan

tänkt sig möjligheten av en anordning, varigenom en extra skatt skulle

läggas på sådana i skiftet ingående medel, som icke motsvaras av delägarnas

tillskott, av B-beskattade medel, för vilka restitution ej erhållits, eller

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Iiungl. Maj:ts proposition Nr 193.

av medel, som avsatts till fonder före den 1 januari 1919 eller så tidigt, att

fonderingarna icke varit underkastade B-skatt.

Av de angivna tre begränsningarna äro de båda förstnämnda tämligen

självfallna. Vad den tredje beträffar synes densamma betingad av samma

billighetsskäl, enligt vilka B-skatten icke gjordes retroaktiv. Bet bör ju

icke gärna komma i fråga att göra ersättningsskatten strängare än dess

föregångare.

Den sålunda ifrågasatta skatten skulle av praktiska skäl påföras bolaget

och således utgå av de oskiftade tillgångarna.

Bestyret med beskattningen torde kunna lämnas åt Konungens befallningshavande,

mot vars beslut talan finge föras i kammarrätten såsom i

debiteringsinål.

Något utförligare förslag har kammarrätten, i överensstämmelse med sin

ovan angivna ståndpunkt i ämnet, icke hatt anledning utforma.

Efter det B-skatten, med eller utan ersättning i annan form, tilläventyrs

blivit avskaffad, kommer rätten till restitution av B-skatt att kvarstå, så

länge något bolag finnes kvar, som innehar B-beskattade medel, utan att

mot dem svarande restitution erhållits. Bestämmelser för) detta restitutionsförfarande

måste därför tills vidare bibehållas. Författningstekniskt

torde detta bäst ordnas genom en särskild författning i ämnet, utfärdad

samtidigt med att nu gällande bestämmelser om B-skatten upphävas. Förslag

till sådan författning får kammarrätten här bifoga.

I övrigt torde förändringen lämpligast göras genom borttagande ur

skatteförfattningarna av vad i dem förekommer rörande B-skatten, något

som givetvis drager med sig formella konsekvenser i mindre omformuleringar

och ändrade hänvisningar. Några särskilda övergångsbestämmelser

torde icke vara påkallade.

I detta ärendes avgörande hava deltagit undertecknad president, kammarrättsråden

Lagerbring, Lybeck, Frid, föredragande, Afzelius och

Wahlund samt assessorn Geijer, av vilka emellertid kammarrättsrådet

Wahlund varit av sjukdom hindrad att närvara vid den slutliga justeringen

av detta utlåtande.

Utdrag av kammarrättens protokoll för denna dag, upptagande de särskilda

meningar, som i ärendet yttrats, bifogas, varjämte remissakten återställes.

Stockholm den 4 december 1924.

Underdånigst

AXEL ÖSTERGREN.

Knut Kinberg.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

15

Förslag

till

förordning angående restitution av inkomstskatt (B-skatt), erlagd jämlikt 19 $ 2 mom.

i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt, sådan paragrafen

lydde enligt förordningen den 31 oktober 1919.

1 %.

I den män inländskt aktiebolag eller solidariskt bankbolag, som jämlikt

19 § 2 inom. i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt,

sådan paragrafen lydde enligt förordningen den 31 oktober 1919,

taxerats till inkomstskatt (B-skatt), i vanlig ordning utdelar sålunda beskattade

tillgångar, äger bolaget åtnjuta restitution med viss procent av

ett grundbelopp, vilket utgör två kronor för varje fullt hundratal kronor

av de utdelade tillgångarna, skolande därvid iakttagas, att sammanlagda

beloppet av restituerade medel icke må uppgå till högre belopp än de av bolaget

enligt berörda 2 mom. erlagda skattemedel. Restitution sker i den

ordning, som är stadgad i fråga om restitution av kronoutskylder.

2 §.

Vid restitution av skatt enligt 1 § tillämpas å där omförmälda grundbelopp

det procenttal, som på sätt i 20 § i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

är sagt, bestämts att gälla för det år, under vilket utdelning,

som föranlett restitution, ägt rum.

3 i

Denna förordning träder i kraft den---.

Utdrag av protokollet, hållet hos Kungl. Maj:ts och Rikets

kammarrätt den 4 december 1924.

Närvarande:

Presidenten ..........

Kammarrättsrådet

»

»

»

»

Assessorn .............. S.

S. D. Kammarrättsrådet Erici föredrog Kungl. Maj:ts remiss den 6 juni

1924 angående riksdagens skrivelse den 16 maj samma år om utredning angående

upphävande av den i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

stadgade B-skatt för vissä bolag, och beslöts underdånigt utlåtande,

se registraturet.

Presidenten Östergren yttrade:

»Beträffande spörsmålet huruvida, efter B-skattens borttagande, annan

oidnmg bör införas för beskattning av sådan bolags inkomst, som icke ut
-

östergren,

Lagerbring,

Lybeck,

Erici,

Afzelius,

Wahlund,

Geijer.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

delas i vanlig- ordning, synes mig avgörande betydelse böra tillmätas den

omständigheten att vinst, som ntdelas, beskattas hos såväl bolaget som delägarna,

och att ett upphävande av sålunda förekommande dubbelbeskattning

måste anses vara för närvarande uteslutet av statsfinansiella skäl. Ätt

jämväl fonderad vinst göres till föremål för särskild beskattning måste sägas

icke blott stå i god systematisk överensstämmelse med anordningen av

den utdelade vinstens beskattning utan även för vissa fall vara ett nödvändigt

komplement till sagda anordning, då nämligen eljest, enligt vad erfarenheten

från tiden före B-skattens införande givit vid handen, bolags

vinst kan helt undandragas beskattning hos delägarna.

Såsom ersättning för B-skatten har bevillningsutskottet ifrågasatt beskattning

av vinstmedel, som överföras till aktiekapitalet (grundfonden)

eller till reservfonden eller som vid bolags upplösning utdelas till delägarna

efter avdrag för av dem tillskjutna belopp. Mot en sådan beskattning synes

mig i huvudsak icke vara annat att erinra, än att utbetalning utom

vanlig ordning av hopsparade vinstmedel kan ske icke blott vid bolags

upplösning utan även vid nedskrivning av aktiekapital samt vid sådan

successiv, avveckling av bolag, som stundom förekommer, särskilt beträffande

så kallade familjebolag. I övrigt kan väl sägas att beskattningen av

vinstmedel, som skiftas först vid bolags upplösning, så till vida skiljer sig

från eu väl anordnad skatt som den dels ofta kan komma att påföras först

lång tid efter det vinsten intjänats dels ock lämnar faktiskt uppkommen

vinst fri från den särskilda skatten för sådana fall, då ett års vinst användes

till täckande av ett annat års förlust, men då en beskattning av fonderingar

lätt skulle kunna göras verkningslös, därest den icke träffade jämväl

vinstmedel, som fördelas först vid bolags upplösning, lärer man icke fa

fästa större vikt vid den bristfällighet, som i nämnda hänseenden onekligen

föreligger.

Såsom ett önskemål har bevillningsutskottet framhållit, att något restitutionsförfarande

i likhet med det med B-skatten förenade icke bleve erforderligt.

Att helt och hållet undgå ett restitutionsförfarande synes emellertid

icke vara möjligt; då beslut om fondering av medel och åtgärder vid

likvidation kunna upphävas efter klander, måste en utväg finnas att bereda

vederbörande rätt att återfå skattemedel, som efter upphävande av

fonderingsbeslutet eller likvidationsåtgärden finnas hava blivit obeliörigen

eller med för högt belopp uppburna. Restitutionen blir dock i dylika fall

vida enklare än restitution av B-skatt.

Bevillningsutskottet har närmast tänkt sig att skatten skulle utgå i form

av stämpelavgift. Den skulle väl under denna förutsättning komma att

debiteras, uppbäras och redovisas i den ordning, som gäller beträffande

exempelvis skatt å gåva. Huru än bestämmelserna i dessa delar utformas,

synes det emellertid för vissa fall kunna bliva nödigt att företaga utredning

om förhållanden, med vilka de myndigheter, som öva kontroll över

stämpelbeskattning, hittills icke haft att skaffa. Ett sådant förhållande

föreligger exempelvis, då det göres gällande att B-skatt förut utgått för de

medel, varom fråga är. Det har därför synts mig lämpligare att skatten

anordnas i närmare överensstämmelse med skatter i allmänhet. Förmodligen

skola kostnaderna därvid icke bliva större utan snarare mindre än

om den anordnades som en stämpelskatt.

På nu antydda grunder har jag uppsatt ett förslag till förordning angående

särskild skatt å sådan bolags vinst, som icke i vanlig ordning utdelas

till delägarna (fonderingsskatt). Förslaget, vilket med hänsyn till den tid,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

som för ändamålet stått till mitt förfogande, icke kan göra anspråk på att

anses såsom annat än ett förberedande utkast, åtföljer detta yttrande. De

särskilda paragraferna i förslaget torde icke erfordra någon närmare motivering.

Vad den föreslagna skatteprocenten angår vill jag dock framhålla,

att det överhuvud taget icke torde vara möjligt att med någon grad

av sannolikhet beräkna, huru mycket en skatt å bolags fonderade vinstmedel

kan inbringa.

Med uppgörande av förslag till bestämmelser om redovisning hos riksräkenskapsverket

för den ifrågasatta nya skatten och om riksräkenskapsverkets

behörighet att föra talan, där skatten uppburits med för lågt belopp,

med mera torde lämpligen kunna tillsvidare anstå.

I övriga delar är jag ense med pluraliteten.»

. i presidentens yttrande omförmälda författningsförslag var av följande

lydelse:

Förslag

till

förordning angående särskild skatt å sådan bolags vinst, som Icke i vanlig ordning

utdelas till delägarna (fonderingsskatt).

1 §.

Inländskt aktiebolag skall för den del av bolagets till inkomstskatt

taxerade inkomst, som icke i vanlig ordning utdelats eller utdelas till delagarna,

erlägga särskild skatt (fonderingsskatt) i de fall då bolaget till-,

höriga medel

a) tillföras aktiekapitalet eller reservfonden eller

b) vid bolagets upplösning eller eljest utbetalas till delägarna utöver av

dem tillskjutna belopp.

Visas att för medel, varom under a) eller b) sägs, erlagts skatt enligt

19 § 2 mom. i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt,

sådan denna paragraf lyder enligt förordningen den 31 oktober

1919, (B-skatt) eller att för medel varom under b) är fråga, erlagts skatt

efter vad under a) sägs, da skall för sålunda beskattat belopp fonderingsskatt

icke utgå.

För medel, »om tillförts eller tillföras reservfonden, skall fonderingsskatt

icke heller utgå där denna fond icke uppgår till för bankaktiebolag

femtio procent samt för annat aktiebolag tio procent av aktiekapitalet.

Kommer genom reservfondens ökning på sätt ovan nämnts fonden att

överstiga sålunda angiven storlek, utgår fonderingsskatt allenast för den

del av de överförda medlen, varmed fonden ökats utöver sagda storlek. 2

2 $.

o Fonderingsskatt utgår med tre procent av de medel, för vilka enligt 1 §

sådan skatt skall utgöras.

Vid beräkning av skatt för medel, som tillförts aktiekapitalet, må avdrag

å skattebeloppet ske för vad bolaget utgivit till stämpel å aktiebrev,

som i anledning av överföringen utfärdats eller skola utfärdas.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 162 höft. (Nr 193.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

3 §.

Anmälan om överföring eller utbetalning av medel, som i 1 § avses,

göres hos länsstyrelsen i det län, där bolagets styrelse enligt bolagsordningen

har sitt säte, beträffande utbetalning av medel efter bolags upplösning

inom tre månader från den bolagsstämma, då likvidatorema framlade

redovisning för sin förvaltning, men eljest inom tre månader från

den bolagsstämma, då överföringen eller utbetalningen beslöts. Anmälningsskyldigheten

åligger styrelsen eller, vad angår utbetalning av medel

efter bolags upplösning, likvidatorema.

Anmälan, som nu sagts, skall ske skriftligen och åtföljas av handlingar,

som tjäna till upplysning om de förhållanden, på vilka skattskyldigheten

grundas. Saknas handling, som för detta ändamål erfordras, äger länsstyrelsen

att vid vite tillhålla vederbörande anmälning sskyldiga att fullgöra

vad dem i sådant hänseende åligger.

4 §.

Om beloppet av den skatt, som skall utgå, meddelar länsstyrelsen särskilt

beslut och låter detta delgivas dem, av vilka anmälningen gjorts.

Skatten erlägges till länsstyrelsen inom en månad från beslutets delgivande.

Försummas det, äger länsstyrelsen förordna om skattebeloppets

uttagande i den ordning, som för uttagande av oguldna kronoutskylder är

stadgad.

5 §.

Vad denna förordning innehåller om aktiebolag skall ock gälla i fråga

om solidariskt bankbolag, varvid de bestämmelser, som hava avseende ä

aktiekapital och aktiebrev, skola lämpas till grundfond och lottbrev samt

vad i 1 § sista stycket sägs om bankaktiebolags reservfond skall gälla

beträffande solidariskt bankbolags reservfond.

6 %.

Besvär rörande tillämpningen av vad här ovan i denna förordning är

stadgat anföras och fullföljas på sätt i uppbördsreglementet är föreskrivet

för klagan över obehörig eller oriktig debitering.

Besvär över beslut, som i 4 § sägs, befriar icke den skattskyldige från

att i behörig ordning inbetala påfört belopp.

7*.

Ändras eller upphäves beslut om överföring eller utbetalning av medel,

som- i 1 § avses, eller ock verkställd fördelning av bolags tillgångar

vid dess upplösning, och visar sig till följd därav att skatt,

som erlagts enligt denna förordning, icke bort utgå eller utgått med högre

belopp än som vederbort, må skatten, i den mån den icke bort utgå, på

ansökan kostnadsfritt återbekommas i den ordning, som i fråga om restitution

av kronoutskylder är föreskriven.

Å skattebelopp, som sålunda återbäres, äger vederbörande därjämte erhålla

ränta efter fem. för hundra om året från och med den dag, beloppet

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

visas vara guldet, till den dag, detsamma återbekommes; dock må ränta ej

utgå för längre tid än till dess trettio dagar förflutit från det Kungl.

Maj:ts beslut om restitutionen meddelats eller underordnad mvndiehets

beslut därom tagits åt sig laga kraft.

8 §.

Försummar styrelseledamot eller likvidator att inom föreskriven tid

gorå anmälan, som i 3 § sägs, böte minst tjugufem högst femhundra kronor,

och äger domstol på yrkande av allmän åklagare att vid vite tillhålla

den försumlige att fullgöra sin skyldighet i sådant hänseende.

Lämnar styrelseledamot eller likvidator i anmälan eller handling, som

innefattar upplysning om förhållanden, på vilka skattskyldighet enligt

denna förordning grundas, mot bättre vetande oriktig uppgift av beskaffenhet

att inverka pa skattskyldighetens bestämmande, och är ej brottet belagt

med straff i allmän lag, dömes till böter från och med etthundra till

och med tvåtusen kronor eller till fängelse.

I fall, som ovan sägs, följe ock skyldighet att ersätta kronans förlust.

Där i fall, som i 1 § under b) sägs, bolagets skattskyldighet enligt denna

förordning icke fullgöres, vare delägarna skyldiga att återbära vad till

dem må hava utbetalts.

9 §.

Talan enligt 8 § anställes vid allmän underrätt i den ort, där bolagets

styrelse enligt bolagsordningen har sitt säte.

Åtal utföres av allmän åklagare.

10 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas

tillgång till deras fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmänna strafflagen.

11 §.

Denna förordning träder i kraft den — — — — —. Förordningen

skall tillämpas även i avseende å inkomst, som förvärvats före nämnda

dag och därefter skolat, i fall 19 § 2 mom. i förordningen den 28 oktober

1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt, sådan paragrafen lyder enligt

förordningen den 31 oktober 1919, fortfarande varit gällande, tagas i beräkning

vid taxering till skatt jämlikt detta moment. Tiden för anmälan

om före förordningens _ ikraftträdande vidtagen åtgärd, som föranleder

att skattskyldighet enligt denna förordning inträder, skall dock räknas

från dagen för ikraftträdandet.

12 §.

De närmare bestämmelser, som må erfordras för tillämpningen av denna

förordning, meddelas av Konungen.

Kammarrättsrådet Lybeck anförde:

»För min del anser jag, att så länge dubbelbeskattning av aktiebolags inkomst

bibehållet i det statliga beskattningsväsendet konsekvensen fordrar,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

att jämväl den den del av bolagets till inkomstskatt taxerade inkomst, som

icke i vanlig ordning utdelas, blir föremål för särskild beskattning i den

mån den utskiftas till delägarna eller dessförinnan överföres till aktiekapitalet

eller reservfonden. Vid ärendets behandling inom kammarrätten har

presidenten Östergren framlagt ett av honom utarbetat förslag till förordning

om sådan särskild beskattning. Till detta förslag, som emellertid endast

torde hava karaktär av utkast, har jag velat i huvudsak ansluta mig.

I övrigt instämmer jag med föredraganden.»

Som ovan.

In fidem

Nils Möllerstedt.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

21

Bilaga.

P. M.

rörande upphävande av den nuvarande B-skatten för aktiebolag och

solidariska bankbolag samt rörande möjligheterna för dess ersättande

med eu annan skatteform.

1924 års riksdag har i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit, att Kungl.

Majd ville föranstalta om utredning angående B-skattens upphävande och

därvid, i mån det befunnes erforderligt att ersätta denna skatt, beakta,

bland annat, vad i nämnda hänseende anförts uti ett av bevillningsutskottet

avgivet betänkande, ävensom att Kungl. Maj:t ville för riksdagen

framlägga de förslag, som kunde av utredningen föranledas.

Då det äi avsikten, att i samband med kommunalskattefrågans lösning

skola, såvitt möjligt, till behandling upptagas alla frågor om den direkta

beskattningen, vilka nu vänta på sin lösning, och däribland jämväl de

spörsmål, som beröra beskattningen av juridiska personer, kunde det

ifrågasättas, att spörsmålet om B-skattens upphävande och dess ersättande

med skatt i annan form uppskötes för att tagas under omprövning i sitt

större sammanhang d. v. s., enligt vad man nu kan antaga, vid 1927 års

riksdag.

Vissa omständigheter föranleda emellertid, att frågan om B-skattens

upphävande ävensom om dess eventuella ersättande med en annan skatteiorm

synes böra upptagas till prövning redan vid 1926 års riksdag. Taxeringen

till B-skatt sker nämligen ett år senare än taxeringen till A-skatt

och detta medför, att, om särskilda åtgärder för ordnandet av övergången

från B-skatten till en eventuell ny skatteform icke träffas redan i år, man

kunde bliva nödsakad att av samtliga bolag uttaga B-skatt även år 1927.

Detta lärer, om möjligt, höra undvikas.

Historik.

De äldre beskattningsförordningarnas ståndpunkt i fråga om bolagsbeskattnmgen

var den, att dubbelbeskattning icke fick äga rum. Ett uttryck

för denna uppfattning utgjorde följande stadgande i 1897 års bevillningstorordmng:

»Enär vederbörande bolag eller inrättning skall erlägga bevillning

både för ränteinkomsten av hela det i bolaget eller inrättningen nedlagda

aktiekapitalet och för den vinst, som rörelsen därutöver lämnar, så

ora de enskilda delägarna icke taxeras för inkomst från samma bolag

eller inrättning.»

Inkomst- och

förmögenhet»- skatten.

. ^rs inkomstskatteförordning infördes i viss utsträckning 1902 års lagQubbelbeskattnmg

av aktiebolags1 inkomst. Enligt det till 1902 års riks- stiftning.

hslI±tKÖ,iiande.k0n;“er °rdet )>aktieb°lag» att användas såsom gemensam beteckning för

både aktiebolag och solidariska bankbolag, där annat icke framgår av sammanhanget. S

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

dag framlagda förslaget till inkomstskatte förordning (proposition nr 16)

skulle aktieägare beskattas för sin utdelning från aktiebolaget samt bolaget

beskattas för sin vinst med avdrag för ett belopp av fyra procent

på inbetalt kapital; skatteskalan var densamma både för enskilda och

aktiebolag och beroende av inkomstens absoluta belopp. Vid anmälan inför

Kungl. Maj:t av detta förslag anförde föredragande departementschefen

i huvudsak: Att delägare i aktiebolag skulle beskattas för den utdelning,

de uppbure från bolaget, vore en given sak. Frågan om bolagets beskattning

vore däremot mera svårlöst. Svårigheten berodde därpå, att a

ena sidan den juridiska fiktion, enligt vilken ett aktiebolag i rättsligt avseende

betraktades såsom en person, uppenbarligen icke vore hållbar i

fråga om inkomstskatten, medan det å andra sidan icke läte sig göra att

lämna bolaget ur räkningen och beskatta dess vinst hos aktieägarna. Slutsatsen

härav bleve den, att de allmänna reglerna för inkomstbeskattningen

icke räckte till i fråga om aktiebolagen, utan att särskilda regler för dem

måste uppställas och dessa av den beskaffenhet, att skatten för aktiebolagen

icke läte sig organiskt inpassas i inkomstskattesystemet utan i

själva verket bleve en supplementärskatt, som upptoges i sammanhang

med inkomstskatten. Det vore dock icke nog med att man anordnade bolagens

inkomstbeskattning så, att ingen del av deras vinst bleve obeskattad.

Då man ville utsträcka användningen av den direkta beskattningen

läge det vikt uppå att den anordnades så, att det för densamma särskilt

kännetecknande företrädet eller dess egenskap att kunna anpassas efter

skatteförmågan i möjligaste starka grad framträdde. Detta skedde därigenom,

att skatten gjordes progressiv; det kunde även ske genom en högre

skatt på den fonderade inkomsten, vilket lämpligast torde ske genom en

förmögenhetsskatt. Men ett medel vore även, att man med särskild beskattning

uppsökte inkom st, som vare sig den vore att anse såsom fonderad

eller icke, kunde anses besitta eu särskild grad av skattekraft. Att man

velat finna en sådan hos aktiebolagen, vore icke ägnat att ingiva förvåning.

Svårt torde vara att förneka att, därest ett aktiebolags verksamhet

visade sig framgångsrik, de tillskjutna kapitalen i och genom sammanslutningen

under aktiebolagets genom lagstiftningen på flerahanda sätt —

såsom genom den begränsade ansvarigheten in. in. — särskilt gynnade

form erhållit en så att säga högre valör. Alldeles klart vore emellertid,

att denna ökade skattekraft icke uppstode enbart därigenom, att kapital

samman slötes under aktiebolagets form. Den dagliga erfarenheten utvisade

tvärtom, att många sådana bolag förde eu tynande tillvaro, och en gräns

måste således någonstädes dragas. Vidare vore det nödvändigt, att skattelagstiftningen

så anordnades, att icke bildandet av aktiebolag försvårades.

Dessa bolag vore nödvändiga för landets ekonomiska utveckling; de hade

dittills verkat och verkade fortfarande såsom mäktiga hävstänger i detta

avseende. Dessa båda syftemål vunnes därigenom, att den särskilda skattskyldigheten

för aktiebolag inträdde först då bolagets vinst, uttryckt i

visst procentförhållande till det inbetalta kapitalet, uppnådde en viss storlek

och endast träffade den vinst, som översköte detta procenttal, eller,

med andra ord, att vid bolagets taxering avdrag finge ske för ett belopp,

motsvarande viss procent, i förslaget fyra, av bolagets kapital.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle alltså, om utdelning till delägarna

icke ägde rum, den del av bolagets vinst, som icke översteg fyra procent

av kapitalet, vara fri från skatt; skedde däremot utdelning, beskattades

hos bolaget den del av vinsten, som översteg fyra procent av kapitalet,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

23

samt hos aktieägarna hela utdelningen, vadan dubbelbeskattning förelåg

till den del utdelningen översteg fyra procent.

Biksdagen beslöt emellertid, att vid aktiebolags taxering avdrag skulle

få ske för ett belopp, motsvarande utdelningen, dock icke för mera än sex

procent å inbetalt aktiekapital. Dubbelbeskattning ägde alltså rum av den

del av utdelningen som översteg sex procent. Såsom inbetalt aktiekapital

ansågs blott verkligt, av aktieägarna gjort tillskott, dock att för bolag,

vilka tillkommit före den 1 juli 1897, såsom inbetalt även skulle räknas

det belopp, som intill nämnda dag hos vederbörande myndighet inregistrerats

eller anmälts såsom inbetalt.

1907 års förordning gjorde ingen ändring i hithörande avseenden.

Genom 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt undergick

skattskyldigheten för aktiebolag en betydande omläggning.

Enligt Kungl. Maj:ts för 1910 års riksdag framlagda förslag (proposition

nr 88) skulle inkomstskatten för aktiebolag utgå dels med två kronor

50 öre för varje hundratal kronor av den taxerade inkomsten, dels ock

därutöver för det belopp av inkomsten, som översteg 5 procent men icke

10 procent av bolagets kapital, med en krona för varje hundratal kronor av

inkomstbeloppet, för det belopp av inkomsten, som översteg 10 procent

men icke 15 procent av kapitalet, med två kronor för varje hundratal kronor

samt för det belopp av inkomsten, som översteg 15 procent av kapitalet,

med tre kronor för varje hundratal kronor. Till kapital skulle i nu

berörda hänseende räknas allenast inbetalt aktie- eller lottkapital. Beträffande

inbetalt kapital skulle gälla i huvudsak samma regler som i

föregående inkomstskatteförfattningar. Avdrag för utdelning till aktieägarna

fick icke ske, men aktieägarna voro såsom förut skattskyldiga för

utdelningen.

Vid författningsförslagets anmälan inför Kungl. Maj:t anförde dåvarande

chefen för finansdepartementet, att, medan för bestämmandet av den

personliga skatteförmågan såsom det mest framträdande momentet framstode

inkomstens absoluta storlek, varpå alltså progressionsskalan för enskilda

personer byggdes, kunde en juridisk persons skatteförmåga åter, om

den byggdes på inkomst, näppeligen grundas på samma förhållande. Inkomstens

storlek i och för sig bleve ju synnerligen missvisande, om denna

inkomst bedömdes oberoende av det kapital, vars avkastning inkomsten

motsvarade. Först i den mån på grund av gynnsamma omständigheter

bolagets inkomst överstege den normala avkastningen av aktiekapitalet,

förefunnes enligt departementschefens mening en fullgiltig grund för tilllämpning

av en progressiv skatteskala,

Av praktiska skäl föreslog Kungl. Maj:t senare i särskild skrivelse (nr

192), att skatteskalan skulle erhålla den tekniska utformning, att för varje

Särskild inkomstprocent skulle angivas den skatteprocent, som vore tilllämplig

för hela inkomsten. Enligt denna skala var den lägsta skattesatsen

2.50 procent, vilken gällde, om inkomsten icke översteg 5 procent av

kapitalet, och den högsta 5.20 procent, som gällde, om inkomsten översteg

100 procent av kapitalet. Detta förslag godkändes av riksdagen.

Genom 1910 års inkomstskatteförordning infördes alltså dubelbeskattning

av hela den del av ett aktiebolags vinst, som utdelades till aktieägarna. I

I anledning av skrivelse från 1910 års riksdag med anhållan, att Kungl.

Maj:t måtte föranstalta om utredning på vad sätt vid beräkning av aktie
9
-

1907 års lagstiftning.

1910 års lagstiftning.

1911 års lagstiftning.

s. 24 Kontrollera mot PDF

1913 års

riksdagsskrivelse.

1918 års

riksdag.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

bolags kapital hänsyn kunde tagas till reservfond, framlade Kungl. Maj:t

för 1911 års riksdag förslag till ändring i inkomstskatteförordningen (proposition

nr 109). Enligt detta förslag skulle vid beräkningen av förhållandet

mellan bolagets vinst och bolagets kapital såsom kapital räknas såväl

aktiekapitalet som reservfonden, oavsett huru nämnda kapital och fond

bildats, d. v. s. oavsett huruvida de bildats genom inbetalning från aktieägarna

eller genom överförande av vinstmedel. För att uppväga den minskning

i skattens avkastning, som kunde beräknas härigenom uppkomma,

skärptes skatteskalan så att progressionen började redan när inkomsten

översteg 4 procent av kapitalet samt högsta skatteprocenten, som gällde

när inkomsten översteg 100 procent av kapitalet, var 5.85 procent.

Av föredragande departementschefens anförande vid anmälan av förslaget

inför Kungl. Maj:t framgår, att man utgått från att, då bolagets inkomst

utgjorde avkastningen å allt det delägarna tillhöriga, i bolaget nedlagda

kapitalet, skatteprocenten principiellt borde bestämmas med hänsyn

till inkomstens förhållande till bolagets samlade förmögenhet, d. v. s.

till sammanlagda beloppet av bolagets samtliga fonder, men att man detta

oaktat begränsat bolagets kapital i skatteteknisk mening till att omfatta

blott aktiekapital och reservfond. Skälen härtill voro närmast, att det

icke syntes tillrådligt att utsträcka begreppet kapital till att omfatta även

dispositions- och därmed likartade fonder, då dessa kunde förväntas bliva

alltför rörliga för att lämpligen kunna läggas till grund för skatteberäkningen,

samt att det efter förslagets antagande i regel komme att ligga i

ett bolags egen hand, om detsamma genom dispositionsfondens överförande

till reservfonden skulle komma i samma skatteläge som ett vart annat bolag,

som vore likställt i fråga om kapitaltillgångar och avkastningsprocent.

Förslaget godkändes av riksdagen.

Vid 1913 års riksdag upptogs ånyo till behandling frågan om beskattningen

av aktiebolagsinkomst, nämligen genom en motion i andra kammaren

(II: 181), däri yrkades sådan ändring i inkomstskatteförordningen,

att såsom beskattningsbar utdelning från aktiebolag skulle anses all utdelning

av aktier i eget eller annat bolag ävensom varje annan utdelning

till aktieägare av penningar eller penningars värde, såvida utdelningen ej

vore att hänföra till återbetalning vid bolags upplösning av inbetalt aktiekapital.

I anledning av motionen beslöt riksdagen skrivelse (nr 140) till Kungl.

Maj:t, däri riksdagen — under förklaring att riksdagen icke delade den

i motionen uttalade uppfattningen, att s. k. gratisaktier borde beskattas

såsom utdelning — anhöll, att Kungl. Maj:t måtto föranstalta om utredning,

huruvida och i vad män, då ett aktiebolag upplöstes, bolagets uppsparade

tillgångar, vilka icke utdelades förrän i sammanhang med bolagets

upplösning, kunde göras till föremål för inkomstbeskattning hos

delägarna.

Vid 1918 års riksdag framlades av Kungl. Maj:t proposition (nr 395)

med förslag till viss ändring av reglerna för aktiebolags beskattning. Enligt

detta förslag fick, i och för beräkning av inkomstens förhållande

till kapitalet, till aktiekapitalet, i den mån detta icke blivit före den 1 januari

1915 hos vederbörande myndighet inregistrerat eller anmält såsom

inbetalt, ej räknas mera än som motsvarade verkligt, av delägarna gjort

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 193.

25

tillskott. Ej heller fick reservfonden upptagas till mera än femtio procent

av det belopp, vartill aktiekapitalet skulle beräknas; dock att i varje

fall reservfonden fick upptagas till det belopp, vartill densamma uppgått

den 1 januari 1915, ökat med vad sedermera blivit lagt till densamma av

vid aktieteckning influtna medel. Dessutom skulle såsom beskattningsbar

utdelning för delägare upptagas, förutom vanlig utdelning, vad som

vid bolags upplösning tillskiftats honom utöver den å honom belöpande

andel i de bolagets tillgångar, till vilka hänsyn skulle tagas vid bestämmande

av bolagets kapital.

I fråga om grunderna för beräknande av bolagets kapital innebar förslaget

alltså i viss mån en återgång till vad som gällt enligt 1910 års förordning

före den år 1911 vidtagna ändringen. Vid anmälan av förslaget

inför Kungl. Maj:t anförde föredragande departementschefen i denna del,

bland annat: Med gällande bestämmelser i ämnet hade icke åstadkommits

en konsekvent genomförd beskattning av aktiebolags inkomst. Den del av

vinsten, som utdelades, gjordes nämligen principiellt till föremål för en

dubbel beskattning, under det att återstoden av vinsten beskattades allenast

såsom en bolagets inkomst. Därest aktieägarna beslutade utdelning

av ett bolags hela vinst, bleve de alltså tyngre beskattade, än om vinsten

beskattades hos bolaget och där gjordes räntebärande. Det vore en inkonsekvens

att, medan i ett bolag, där vinsten helt eller delvis utdelades till

aktieägare, som eventuellt placerade sina vinstandelar i andra företag,

dessa aktieägare bleve underkastade beskattning, varemot i ett annat bolag,

där vinsten finge stå inne och göras räntebärande i bolaget, aktieägarna

undginge beskattning för vinsten. Vare sig all vinst utdelades

eller, genom, en fondering, bolagets tillgångar och i följd därav även aktiernas

värde ökades år från år, hade aktieägaren egentligen haft samma

förmögenhetstillskott och borde följaktligen även beskattas lika för båda

fallen. Då gällande bestämmelser varit föremål för prövning, syntes man

ej hava tillräckligt beaktat dessa synpunkter. Man hade framhållit såsom

oriktigt, att två bolag med lika stora tillgångar och lika stor avkastning

bleve olika beskattade blott på den grund, att bolagens kapital ursprungligen

uppkommit på olika sätt, det ena genom kontant tillskott från

aktieägarna och det andra genom fondering av vinstmedel, samt hade förmenat,

att bakom varje aktie i realiteten läge samma insats från aktieägarna,

vare sig aktieägaren gjort denna insats kontant eller genom underlåtenhet

att uttaga å honom belöpande vinstandel. Därvid syntes man

dock hava förbisett den stora olikhet, som läge däri, att kapitalbildningen

varit i det förra fallet beskattad på vanligt sätt och i det senare fallet

skattefri hos aktieägaren. Först i den händelse denna olikhet utjämnades,

bleve den tankegång, som läge till grund för 1911 års ändring, konsekvent

fullföljd.—-Bakom 1911 års beslut hade emellertid legat jämväl eu strävan

att underlätta bolagens konsolidering. Därvid torde man emellertid ingalunda

hava förutsett, att denna »konsolidering» skulle taga den omfattning,

som sedermera blivit fallet. En sak vore, att ett bolag för att säkerställa

sin ekonomi upplade fonder, motsvarande viss del av aktiekapitalet.

Helt annat blev däremot förhållandet, då ett bolag, såsom understundom

skedde, mångdubblade det ursprungligen inbetalta kapitalet. En dylik

fondering tjänade ej att trygga bolagets soliditet i egentlig mening utan

gjorde i själva verket bolaget till ett helt annat företag, än det från början

varit. Att i sådant fall åberopa nödvändigheten av bolagens konsolidering

för vinnande av särskilda förmåner i beskattningsavseende kunde

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

ej vara riktigt. — Vad anginge ett av kammarrätten uti avgivet utlåtande

gjort påstående att förslaget skulle motverka lusten till kapitalbildning

hos bolagen, ville departementschefen erinra om, att, därest vinsten i sin

helhet utdelades, vederbörande aktieägare skulle hava att för densamma

erlägga en skatt, som med hänsyn därtill, att aktieägarna i allmänhet vore

till finnandes bland de mera burgna samhällsklasserna, val i allmänhet

torde belöpa sig till några procent av den utdelade vinsten. För att på den

föreslagna vägen motsvarande skatteeffekt skulle ernås, borde alltså av

den årliga avkastningen av de inom varje bolag fonderade vinstmedlen uttagas

samma skatteprocent, som skulle uttagit® av själva det fonderade

beloppet, därest detta i stället utdelats, men den i anledning av vinstfonderingen

orsakade skatteökningen bleve enligt förslaget mycket mindre.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen, att såsom beskattningsbar utdelning

från aktiebolag skulle upptagas jämväl vad som vid bolagets upplösning

tillskiftats delägare utöver den å honom belöpande andel av de bolagets

tillgångar, till vilka hänsyn skulle tagas vid beräknande av taxerad

inkomsts förhållande till bolagets kapital, hade vid förslagets remitterande

till kammarrätten för utlåtande överlämnats en inom finansdepartementet

utarbetad promemoria, däri bland annat anförts: Eu återgång till de beskattningsprinciper,

som införts genom 20 § inkomstskatteförordningen enligt

dess ursprungliga lydelse, tarvade ändring i förordningen, avseende

att förhindra det skärpningen i beskattningsavseende gjordes verkningslös

därigenom, att bolag om bildades till nytt bolag med större aktiekapital.

Detta syntes kunna ske allenast genom föreskrift, att, därest vid bolags

upplösning å aktieägare belöpte mera, än vad som motsvarade honom tillkommande

andel i det kapital, vilket i beskattningshänseende skulle anses

lika med bolagets inbetalta aktiekapital, nämnda överskott beskattades såsom

vinstutdelning. Visserligen kunde med fog anmärkas, att den, som inköpt

en aktie för dennas verkliga värde och vid bolagets kort därefter inträffade

upplösning erhölle samma belopp, kunde bliva beskattad såsom fölvinstutdelning,

ehuru han ej haft ett öres vinst. Emellertid torde en sådan

farhåga ej hava så stor praktisk betydelse, som det vid första påståendet

kunde synas. De bolag, för vilka en upplösning vore nödtvungen, torde

nämligen ej heller lämna någon beskattningsbar behållning. De fall, där

frågan vore av praktisk betydelse, avsåge alltså frivilliga upplösningar.

Dessa betingades vanligen av någon för aktieägarna förmånlig affärssammanslutning.

Ofta torde det emellertid även förhålla sig så, att bolag bildats

för fullföljandet av en viss bestämd affär, t. ex. afstyckning av en

egendom i villatomter, samt att till undvikande av beskattning hos aktieägarna

vinsten ej utdelades utan fonderades, tills bolaget upplöstes. De

fall, där en beskattning av nu antydd art skulle framstå som, en obillighet

mot den enskilde aktieägaren, torde bliva synnerligen få samt komma, att

inskränka sig till en synnerligen kort övergångsperiod. Den, som sedermera

köpte aktier, måste taga med i beräkningen en eventuell skattskyldighet

i händelse av bolagets upplösning. Ehuru förslaget om en lagändring

i antydd riktning närmast föranletts av hänsyn till önskan att förhindra

det bestämmelser rörande hårdare beskattning av avkastning från fonderad

vinst än från inbetalt aktiekapital gjordes ineffektiva, vore nämnda

förslag även i annat hänseende av synnerlig betydelse. Visserligen kunde

ej därigenom frågan om jämväl den fonderade vinstens dubbelbeskattning

lösas. För de flesta bolagen med deras långvariga fortbestånd bleve

nämligen bestämmelsen utan verkan. Däremot förekommes, att aktie
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

ägarna till undvikande av dubbelbeskattning fonderade vinsten i avsikt

att sedermera utdela densamma i samband med bolagets upplösning.

I avgivet utlåtande yttrade kammarrätten bland annat: Det vore ingalunda

säkert, att vad delägare i aktiebolag, som upplöstes, tillskiftades ur

tillgångar, som icke utgjorde inbetalt kapital, ens till någon del utgjorde

vinst för honom. Ofta nog torde aktien eu eller flera gånger hava bytt

ägare genom köp, varvid köparen med all säkerhet fått betala en köpeskilling,

som svarat mot aktiens till följd av fonderingen hos bolaget ökade

värde. Den siste ägarens skattskyldighet för utdelning vid aktiebolags

upplösning kunde bliva i särskilt hög grad orättvis, om 20 § i inkomstskatteförordningen

erhölle den föreslagna lydelsen och aktieägaren efter

den 1 januari 1915 men före förslagets framläggande förvärvat aktier i

ett bolag, vars kapital i större utsträckning utgjordes av icke inbetalt kapital.

Vid bolagets upplösning finge då aktieägaren skatta såsom för utdelning

för vad som tillskiftats honom ur det icke inbetalta kapitalet, ehuru

det vid köpet av aktierna -varit honom omöjligt att nedbringa köpeskillingen

genom hänvisning till en sådan eventualitet.

Efter att hava redogjort för innehållet i den nyss omnämnda promemorian

och kammarrättens utlåtande anförde föredragande departementschefen

vidare: Enligt det framlagda förslaget skulle såsom beskattningsbar

utdelning från aktiebolag upptagas jämväl vad som vid bolagets, upplösning

tillskiftats delägare utöver den å honom belöpande andel i de bolagets

tillgångar, till vilka hänsyn skulle tagas vid beräknande av taxerad

inkomsts förhållande till bolagets kapital. Ett stadgande i denna riktning

syntes oundgängligt, därest icke den ifrågasatta skärpningen av bolags beskattning

skulle göras ineffektiv genom bolagens upplösning och ombildande

till nya bolag med större kapital. Såsom av kammarrättens utlåtande

framginge, torde i främsta rummet mot det föreslagna stadgandet

kunna anmärkas, att detsammas genomförande skiille särskilt tungt drabba

den aktieägare, vilken inköpt aktier för belopp, något så när motsvarande

aktiernas värde vid tiden för bolagets upplösning men mera avsevärt överstigande

aktiens nominella värde. Denna olägenhet torde dock, såsom

framhållits i den omnämnda promemorian, bliva av mindre praktisk betydelse

samt för övrigt komma att göra sig gällande allenast i händelse av

kort övergångstid.

Ifrågavarande proposition vann icke riksdagens bifall. I

I juni 1918 tillkallades därefter särskilda sakkunniga för att verkställa

utredning angående dels frågan om skärpt beskattning av aktiebolag med

hänsyn till den större skatteförmågan hos bolag med stora tillgångar i

fonderade medel dels och frågan om inkomstbeskattning av vad delägarna

utbekomma vid bolags upplösning.

De sakkunniga avgåvo betänkande den 20 mars 1919. Däri föreslogs,

att aktiebolag skulle utöver den vanliga inkomstskatten erlägga en proportionell

skatt för den del av bolagets nästföregående taxerade inkomst, som

icke utdelats eller utskiftats till delägarna, men att, i den mån på detta

sätt beskattade tillgångar utginge till delägarna, bolaget skulle äga återbekomma

erlagd skatt i den ordning, som vore stadgad i fråga om restitution

av kronoutskylder. Dessutom skulle enligt förslaget utan sådan tidsbegränsning,

som gällde i fråga om realisationsvinst, såsom skattepliktig

inkomst upptagas vinst för delägare i aktiebolag, uppkommen vid skifte

av bolagets tillgångar eller genom icke yrkesmässig avyttring av aktie
-

191S års sakkunniga

för

bolagsbeskattningen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

eller bankrott efter början av det kalenderår, under vilket bolaget trätt i

likvidation, eller i följd av aktiekapitalets nedsättning.

Sedan de sakkunniga redogjort för vad som tidigare åtgjorts i fråga om

aktiebolagens beskattning och därvid särskilt för 1918 års förslag, anförde

de bland annat: Den gällande lagstiftningen både väl icke upptagit

dubbelbeskattningen av aktieutdelning såsom en principiell regel, som

även rationellt sett borde vinna konsekvent tillämpning, utan snarare såsom

en av praktiska skäl betingad anordning. Emellertid liade denna

anordning givit anledning till vissa ojämnheter i beskattningen. Den hade

kunnat föranleda bolag, vilka eljest skulle årligen utdelat sina för rörelsen

ej behövliga vinster till delägarna, att i stället hos bolaget hophespara

samma vinster för att först genom skifte överföra dem till delägarna. Härigenom

hade staten gatt miste om den skatt för utdelning, som eljest ålegat?

delägarna. Såsom ett led i åtgärder för att avhjälpa detta missförhållande

syntes en viss beskattning av outdelade vinstmedel böra tagas under övervägande.

Då en ökad fondering jämväl från rationell beskattningssynpunkt

måste anses innebära en ökad skatteförmåga, torde berättigade invändningar

icke kunna göras mot att denna av staten toges i anspråk, vare sig

en sådan strävan sades åsyfta utsträckt dubbelbeskattning eller, riktigare,

betraktades allenast som ett rättvist avvägande av skattebördan efter

skattekraften. — Efter en ingående prövning av frågans olika sidor hade

de sakkunniga stadgats i den uppfattningen, att en lämplig lösning av frågan

icke stode att vimla i den riktning 1918 års proposition anvisat. Å andra

sidan torde, såsom jämväl i 1918 års proposition framhållits, det icke kunna

ifrågakomma att hos delägarna beskatta hela deras andel i bolagets årsvinst.

Om det vore klart, att bolagets besparade vinstmedel icke billigtvis

kunde indragas under aktieägarnas skattskyldighet, kunde tydligen

eu särskild beskattning av dessa medel ej ordnas på annat sätt än att bolaget

_ gjordes skattskyldig! härutinnan. Ifrågavarande särskilda skattskyldighet

kunde uppenbarligen icke göras gällande genom blott och bart

en höjning av den för bolaget eljest utgående inkomstskatten. Det torde

icke kunna undvikas att skapa en i viss mån fristående skatteform vid sidan

av den vanliga inkomstskatten. En dylik fristående skatteform vore

den av de sakkunniga föreslagna skatten, för korthetens skull benämnd

B-skatt i motsats till den vanliga skatten, benämnd A-skatt. Fonderade

vinstmedel kunde sedermera bliva tagna i anspråk för utdelning till delägarna

och i sådan ordning bliva föremål för förnyad beskattning. I den

man detta skedde, inträdde således från statens synpunkt i stort sett samma

situation i beskattningsavseende, som om ifrågavarande medel icke

besparats utan genast utdelats, och bortlolle förutsättningen för B-beskattningen.

Hade de utdelade medlen varit underkastade sådan beskattning,

uppstode i följd av utdelningen ett oomtvistligt anspråk mot staten på

återbäring av den tidigare erlagda B-skatten. Här framträdde B-beskattningens

nödvändiga karaktär av provisorium. Saken kunde uttryckas så,

att bolaget förskotterade skatten i eu särskild provisorisk form i avbidan

pa även den faktiska skattskyldighetens överflyttande på delägarna och

skattens uttagande i dess definitiva form. B-skattens sålunda angivna natur

ändrades icke av den omständigheten, att i många fall förutsättningen

för återbäring aldrig komme att inträffa, och att således B-skatten i sådana

fall komme att utgöra statens definitiva skatteintäkt i förevarande

avseende. Det beskattningsprovisorium, B-heskattningen bildade, borde enligt

sin natur komma till användning så länge förutsättningen därför

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

29

kunde inträffa, d. v. s. så länge bolaget besparade medel av sin årsvinst,

och som följd härav borde anspråk på återbäring eller restitution kunna

väckas under bolagets hela bestånd och ända till dess upplösning. I sista

hand kunde restitutionsanspråk grundas därpå, att till skifte förelegat

il-beskattade tillgångar.

Sedan de sakkunniga framhållit, att den föreslagna B-skatten icke gärna

kunde göras annat än proportionell och lika för alla bolag, övergingo de

till behandling av den andra dem förelagda uppgiften eller undersökning

av möjligheterna för en mera rationell beskattning av de tillgångar, som i

följd av ett bolags upplösning överfördes till delägarna. De erinrade till en

början om att 1918 års proposition innehållit, att såsom utdelning skulle beskattas

jämväl vad som vid bolags upplösning tillskiftats delägare utöver

den å honom belöpande andel i de bolagets tillgångar, till vilka hänsyn

skulle tagas vid beräknande av taxerad inkomsts förhållande till bolags

kapital, samt att anledningen till att detta förslag ej vunnit riksdagens bifall

närmast torde hava varit de obilliga konsekvenser, detsamma kunde

föranleda i -sådana fall, då en aktie bytt ägare och den siste ägaren kunde

bliva skattskyldig såsom för utdelning, även om han kanske köpt aktien

till så högt pris, att hans skifteslott ej ens inneburit någon vinst. De sakkunniga

anförde därefter i huvudsak: Teoretiskt närmast till hands kunde

ligga, att såsom utdelning beskatta vad aktieägarna vid skiftet erhölle utöver

inbetalt kapital. Även om denna regel kunde i något avseende

modifieras, komma dock alltid att kunna här inträffa obilliga taxeringsfall

av nyss antydd art, nämligen så att en aktieägare skulle kunna få betala

skatt, även om han icke gjort någon vinst eller han till och med gjort

förlust. Frågans lösning måste tydligen sökas på annan väg. — Redan enligt

gällande bestämmelser kunde en aktieägare bliva beskattad med avseende

å vad han finge i utskiftning, nämligen i den mån förutsättningarna

för realisationsvinst vore för handen. Skifte hade härvid likställts med

avyttring. Bland nämnda förutsättningar inginge, att den avyttrade egendomen

icke skulle hava varit i säljarens ägo så lång tid som fem år. Om

nu för fall av ifrågavarande art berörda tidsbegränsning borttoges, syntes

möjlighet öppnas för tillvaratagande av statens berättigade skattein tresse

på förevarande område. De sakkunniga hade därför efter noggrann omprövning

av hithörande förhållanden funnit sig böra föreslå, att den vinst, en

aktieägares skifteslott kunde innebära, beskattades såsom tillfällig inkomst

utan avseende å den tid, den skattskyldige ägt aktien. Ej heller från den

sistnämndes sida syntes någon giltig invändning kunna göras mot en sådan

lösning. Förutsättning för skattskyldighet vore ju, att delägarens

skifteslott inneslutit en verklig vinst, d. v. s. ett överskott utöver vad han

haft att vidkännas i kostnader för aktiernas förvärvande och bibehållande,

såsom er-lagd köpesumma, stämpel och provision, förvaltningskostnader

o. s. v. Genom en på antytt sätt bestämd skattskyldighet bleve, enligt de

sakkunnigas mening, B-beskattningens slutliga avlösande genom en hos

aktieägarna uttagen skatt säkerställt. Vidare komme i denna ordning

äldre, icke B-beskattade fonder att bliva föremål för en skärpt beskattning.

De sakkunnigas förslag angående införande av B-skatt upptogs i det för- 1919 års lagslag,

som av Kungl. Maj:t framlades för 1919 års riksdag (proposition nr stiftning.

259) och som, med en ändring av skatteprocenten, i denna del godtogs av

riksdagen. Kungl. Maj:ts förslag innehöll dock, i olikhet med de sakkunnigas

förslag, bestämmelser om rätt att vid taxeringen till B-skatt åtnjuta

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kung!. Maj:ts proposition Nr 193.

]921 och 1922

års riksdagar.

1924 års

riksdag.

avdrag för kronoutskylder ävensom, i fråga om försäkringsaktiebolag, för

vinstutdelning till försäkringstagare eller av för samma ändamål reserverade

medel. Dessa utgifter fingo avdragas, enär de icke representerade

några fonderade medel, vilka kunde hava utdelats till aktieägarna.

Kungl. Maj:ts förslag upptog vidare, i motsats till de sakkunnigas, icke

någon särskild bestämmelse om beskattning av vinst vid bolags upplösning

och därför ej heller föreskrift om rätt till restitution av B-skatt, som

erlagts för till aktieägarna utskiftade medel. Börande anledning härtill

framhöll föredragande departementschefen vid förslagets anmälan inför

Kungl. Maj:t, bland annat, att mot de sakkunnigas förslag till bestämmelser

om beskattning vid bolagsupplösningar av sparade vinstmedel

starka erinringar gjorts gällande, att kammarrätten avstyrkt förslaget i

fråga och anvisat den utvägen att låta B-skatten bliva definitiv, då bolag

upplöstes, samt att departementschefen för egen del kommit till den uppfattningen,

att övervägande skäl talade för att icke utsträcka beskattningen

av realisationsvinst men däremot låta B-skatten bliva definitiv vid bolags

upplösning.

Aren 1921 och 1922 väcktes motioner om ändring i reglerna för beskattning

av aktiebolag, men dessa motioner blevo av riksdagen avslagna.

Vid 1924 års riksdag väcktes motion med hemställan om B-skattens

upphävande.

Över denna motion avgavs betänkande av bevillningsutskottet, som därvid

anförde: Det torde vara obestridligt, att B-skatten såväl ur principiell

som praktisk synpunkt vore behäftad med avsevärda brister. I regel

rådde icke överensstämmelse mellan vad som underkastades B-skatt och

vad som för bolaget vore möjligt att utdela till aktieägarna men som

fonderades hos bolaget. Stundom berodde detta förhållande därpå, att

de outdelade vinstmedlen icke fonderades utan utbetalades i annan ordning

än till aktieägarna i förhållande till dessas andelar i bolaget. Såsom

exempel på dylika utbetalningar, vilka icke i likhet med vinstutdelning

till försäkringstagare uttryckligen fritagits från B-skatt, kunde anföras

de vinstmedel, parti- och detaljhandelsbolagen för försäljning av rusdrycker

avstode till statsverket, de pristillägg och rabatter i förhållande till

gjorda köp och försäljningar, vissa bolag utbetalade av deras till A-skatt

taxerade inkomst, samt utbetalningar för välgörande ändamål och andra

gåvor. I det övervägande flertalet fall åter föranleddes denna bristande

överensstämmelse därav, att de outdelade vinstmedlen, oaktat bolaget ej

avhänt sig desamma, lagligen icke kunnat disponeras för utdelning utan

exempelvis måst användas att täcka en inbalanserad brist eller en under

året uppkommen förlust av sådan natur, att avdrag vid taxeringen för densamma

ej vore medgivet. Ä andra sidan inträffade icke sällan, att medel,

som fonderades men kunnat göras till föremål för utdelning, undginge

att drabbas av B-skatten. Särskilt gällde detta, då bolag genom kapitalförvärv

— exempelvis genom vinst å försäljning av fastighet i sådan ordning,

att vinsten icke utgjorde föremål för beskattning — erhållit medel, vilka

fonderades. Såsom en förutsättning för att skatt för bolagets vinstmedel

skulle påföras delägarna torde hava uppställts, att delägarna kommit att

omedelbart förfoga över medlen. Då B-skatten avsågo att utgöra ett förskott

å eller en ersättning för den skatt, som ansetts rätteligen böra drabba

delägarna, borde denna skatt förty icke träffa sådana vinstmedel, vilka up
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

31

penbarligen icke kunde tillföras aktieägarna vare sig under bolagets bestånd

eller vid dess upplösning. På samma skäl borde, i den mån dylika,

Il-skatt påförda belopp använts på sådant sätt, att de icke framdeles

kunde tillföras aktieägarna, det erlagda förskottet återbetalas. Följdriktigt

vore även att påföra bolaget B-skatt för till fonder avsatta belopp,

vilka förvärvats i sådan ordning, att de icke underkastats A-skatt. Genom

att B-skatten utformats utan hänsyn till nu nämnda synpunkter, hade

densamma kommit att medföra åtskilliga mindre tilltalande konsekvenser.

Sålunda hade skatten kommit att särskilt hårt drabba de svaga företagen,

vilka icke kunnat utdela någon del av sin vinst till aktieägarna utan måst

använda densamma att täcka förefintlig brist eller avsätta densamma för

att möta väntade förluster. I många fall torde sådana företag påförts

B-skatt till belopp överstigande den A-skatt, de haft att erlägga. På

grund av rådande ekonomiska förhållanden hade nu nämnda olägenheter

av B-skatten framträtt särskilt starkt. Såsom även 1922 års bevillningsutskott

framhållit, skulle en sådan omläggning av B-skatten, att berörda

konsekvenser förebyggdes, stöta på så stora tekniska svårigheter samt i så

hög grad inveckla tillämpningen av skattebestämmelserna, att en dylik utväg

icke kunde anses tillrådlig. Redan den nuvarande B-skatten torde

medföra ett i förhållande till dess finansiella betydelse avsevärt besvär.

Sedan utskottet därefter dels redogjort för de upplysningar kammarrätten

uti ett i annat sammanhang den 15 mars 1923 avgivet yttrande1 meddelat

rörande det arbete, som tillämpningen av bestämmelserna om B-skatt

medförde för kammarrätten, dels ock omnämnt de belopp, som dittills debiterats

i B-skatt, anförde utskottet vidare: Ehuru utskottet funnit starka

skäl tala för att B-skatten upphävdes, hade utskottet framför allt av statsfinansiella

skäl icke ansett sig böra föreslå ett omedelbart avskaffande av

skatten. En utredning syntes därför böra komma till stånd, huruvida

och på vad sätt B-skatten lämpligen borde ersättas genom en annan särskild

å bolagen utgående skatt. En sådan skatt torde böra avvägas så, att

densamma utnyttjade den högre skattekraft, som kunde antagas förefinnas

hos bolag med störa fonder. Därjämte borde skatten, så långt möjligt

vore, taga sikte på sådana medel, som genom att fonderas undginge den

dubbla beskattning, som påfördes utdelade belopp. Såsom särskilt angeläget

ville utskottet framhålla, att skatten utformades så, att tillämpningen

bleve enkel och icke medförde större kostnader. Skatten borde förty så anordnas,

att något restitutionsförfarande i likhet med det med B-skatten

förenade icke erfordrades. Inom utskottet hade övervägts olika möjligheter

att ersätta B-skatten. Det hade därvid synts utskottet, som om företrädesvis

två vägar lämpligen skulle kunna beträdas. Med utgångspunkt

från att dubbel beskattning av bolagets vinstmedel borde äga rum först

då det definitivt konstaterats, att medlen kunnat omedelbart disponeras av

delägarna, syntes skål tala för att i samband med utsläppande av gratisaktier

pålägga bolaget särskild skatt. I och för sig innebure emission av

gratisaktier visserligen icke någon inkomst för aktieägarna, men de nya

aktiebreven kunde sägas i sig förkroppsliga de fonderingar, som bolaget

verkställt och som givetvis ökat aktieägarnas tillgångar. Genom att medel

överfördes till aktiekapitalet och vid skatteberäkningen vinstprocenten således

minskades vunne bolagen förmåner i beskattningshänseende. Då enligt

vad erfarenheten givit vid handen utsläppandet av gratisaktier i regel

föranledde kursstegringar, i viss män beroende därpå, att emissioner av

1 Detta yttrande finnes återgivet uti kammarrättens yttrande den 4 december 1924: se

bilaga 1 till protokollet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

gratisaktier vanligen uppfattades som löften om ökad utdelning för framtiden,

erliölle jämväl delägarna ekonomiska fördelar genom utsläppandet

av gratisaktierna, En beskattning vid emissioner av gratisaktier behövde

därför endast innebära, att de kursvinster delägarna gjorde komme att reduceras.

Av skäl, som anförts av 1913 års bevillningsutskott, borde emellertid

en skatt vid utsläppande av gratisaktier icke läggas å aktieägarna.

De fonderade belopp, vilka skulle komma att beskattas, hade i regel utgjort

förmögenhetstillskott icke allenast för dem, som vid tiden för gratisaktier - nas utsläppande varit delägare, utan jämväl för föregående aktieägare.

Genom skatten avsåges därför att träffa de förvärv, som tillgodokommit

en hel kedja av delägare. Lämpligast syntes således vara att pålägga bolagen

en proportionell skatt, vilken enklast kunde uttagas genom en stämpel,

utgående i samband med den vanliga aktiestämpeln. Då bolagen genom

avsättning till reservfonden i skattehänseende uppnådde samma fördelar

som genom ökning av aktiekapitalet, kunde det ifrågasättas, om icke

jämväl sådana avsättningar borde beskattas. Lämpligen borde till gynnande

av nödig konsolidering från beskattning undantagas till reservfonden

gjorda avsättningar, i den män de ej överstege viss procent i förhållande

till aktiekapitalets storlek. De fonderingar, som icke överfördes till

aktiekapitalet eller reservfonden, skulle med nu nämnda anordning icke

komma att träffas av någon särskild skatt. För åvägabringande av önskvärd

jämnhet syntes skäl tala för att införa en sådan skatt även å sistnämnda

fonderingar. Då först vid bolagets upplösning med visshet framginge,

att dessa medel kunnat ställas till delägarnas omedelbara disposition,

syntes det riktigt, att en dylik skatt uttogcs i samband med tillgångarnas

skiftande mellan delägarna. Då delägarnas verkliga vinst genom

tillgångarnas utskiftande vore beroende på det pris de erlagt för sina aktier,

kunde det icke anses förenligt med rättvisa att av aktieägarna uttaga

en inkomstskatt för de utdelade fonderingarna. Däremot torde föga vara

att invända mot att å bolagen lägga en proportionell skatt, vilken lämpligen

borde utgå som en stämpelavgift. Föremål för denna stämpelavgift

borde bliva de till delägarna vid skiftet utbetalade tillgångarna efter avdrag

för av delägarna tillskjutna belopp, B-beskattade medel samt vid utsläppande

av gratisaktier eller ökning aV reservfonden särskilt beskattade

medel. Slutligen vore det av vikt, att vid ett upphävande av B-skatten närmare

föreskrifter lämnades, i vilken ordning restitution av B-skatt framledes

borde lämnas. Särskilt i sådana fall, där B-beskattade medel av bolaget

förbrukats för att täcka förefintlig eller sedermera uppkommen

brist, syntes övergångsbestämmelser böra meddelas till förekommande av

att vid användande till utdelning av efter B-skattens upphävande hopsparade

medel restitutionsförfarande skulle komma till användning.

Utskottet hemställde slutligen, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning angående

B-skattens upphävande och därvid, i den mån det befunnes erforderligt att

ersätta denna skatt, beakta, bland annat, vad i betänkandet anförts rörande

särskilda stämpelavgifter. Riksdagen beslöt i överensstämmelse

med denna utskottets hemställan.

Över denna riksdagens skrivelse har kammarrätten den 4 december 1924

avgivit utlåtande. I detta utlåtande har kammarrätten förklarat sig anse

B-skatten höra avskaffas utan att ersättas med annan skatteform. Om det

emellertid skulle befinnas nödvändigt att sätta något i B-skattens ställe,

hölle kammarrätten före, att man borde stanna vid en fondbeskattning vid

bolags upplösning. — Presidenten och ett kammarrättsråd vore skiljak
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

tiga och ansågo, att aktiebolag borde vara skyldiga att erlägga särskild

skatt (fonderingsskatt), då besparade vinstmedel överföras till aktiekapital

eller reservfond eller vid bolags upplösning utbetalas till aktieägarna.

I 1910 års bevillningsförordning, sådan denna från början lydde, bibehölls

den gamla principen, att någon dubbelbeskattning i fråga om aktiebolagen

ej skulle äga rum.

1919 års riksdag beslöt i anledning av en av Kungl. Maj:t framlagd proposition

(nr 108), den ändring i bevillningsförordningen, att för andra än

aktiebolag och solidariska bankbolag såsom inkomst av kapital skulle räknas

utdelning å aktier och banklotter. För solidariska bankbolag samt för

aktiebolag, som driva bankrörelse, annan penning- eller lånerörelse, försäkringsrörelse

eller handel med värdehandlingar, torde dylik utdelning

bliva inkomst av rörelse.

År 1920 infördes kommunal progressivskatt för aktiebolag.

Någon motsvarighet till B-skatten finnes däremot icke vid den kommunala

beskattningen. I sitt utlåtande över det av 1918 års sakkunniga för

bolagsbeskattningen avgivna förslaget anmärkte kammarrätten, att det

kunde ifrågasättas, huruvida icke konsekvensen bjöde, att bestämmelser,

motsvarande förslagets stadganden rörande B-beskattning, jämväl upptoges

i bevillningsförordningen. Vid anmälan av förslaget inför Kungl.

Maj:t framhöll föredragande departementschefen häremot, att det icke

förelåge någon anledning till införande av en kommunal B-skatt samt

att den för övrigt torde möta stora praktiska svårigheter. Jämväl vid anmälan

år 1920 av förslaget till kommunalskattelag anmärkte departementschefen,

att med hänsyn redan till det sätt, varpå B-skatten blivit utformad,

densamma icke syntes böra komma till användning för kommunala ändamål.

Slutligen bör anmärkas, att inkomstskattesakkunniga uti sitt år 1923 avgivna

förslag till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt ansett sig

icke böra närmare ingå på frågan om dubbelbeskattning av aktiebolagsinkomst

utan bibehållit nuvarande bestämmelser oförändrade, att 1921 års

kommunalskattekommitté, som närmare övervägt frågan om dubbelbeskattning

av aktiebolagsinkomst vid den kommunala beskattningen, stannat

vid att låta nu gällande bestämmelser i detta avseende bliva orubbade

samt bibehållit dem i sitt förslag till kommunalskattelag, samt att presidenten

Albert Petersson i sitt förslag1 till förordning om statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt ställt sig på samma ståndpunkt.

Uti de yttranden, som avgivits över1 nämnda tre förslag, hava ett flertal

myndigheter, bland annat de nio länsstyrelser, som närmare berört frågan

om B-beskattningen, framhållit önskvärdheten av att B-skatten måtte upphävas.

Myndigheterna hava däremot icke närmare berört frågan, huruvida

någon annan skatteform bör sättas i dess ställe.

Allmän motivering.

Ur teoretisk synpunkt synes principen för den nuvarande statliga beskattningen

av aktiebolag och dess aktieägare låta rätt väl försvara sig.

Hos delägarna beskattas erhållen utdelning och i stället för att hos delägarna

beskatta deras andelar i bolagets icke utdelade vinst, vilket vid en

inkomstskatt närmast vore det teoretiskt riktiga och vilket sker t. ex. i fråga

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 162 höft. (Nr 193.) 3

Den kommunala

beskattningen.

Föreliggande

kommittéförslag

m. m.

rörande

skattelagstiftningen.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. May.ts proposition Nr 193.

om handelsbolag, beskattas dessa andelar bos bolaget genom en proportionell

skatt B-skatten, vilken emellertid, då utdelning sker, restituera!-! och e - sättes med vanlig skatt lios delägarna på den utdelade vinsten. Dessa tva

skatter motsvara tillsammans den skatt, som traf far inkomst av annan ait.

För att träffa det överskott av skattekraft, som aktiebolagsinkomsten an;

° äga, uttag» därutöver hos botet on skatt, vilkens storlek ar beroende

av inkomstens förhållande til] kapitalet, d. v. s. ar beroende av den arad,

vari aktieägarna lyckats att genom sammanslutningen skaffa sig stolle

avkastning av sitt kapital än den eljest normala. ,,

Emellertid torde det icke kunna förnekas, att den nuvarande B-skatten ar

behäftad med avsevärda brister, och, även om dessa kunde i viss man avhjälpas,

torde dock alltid kvarstå det förhållandet, att pa grund av de invecklade

bestämmelser, som bliva nödvändiga, kostnaden för taxerings- oc

i all synnerhet restitutionsförfarandet, dan inbegripen kostnaden för det

arbete som nedlägges i kammarrätten och hos regeringsrätten, kommer

att stJ i eS ogynnsamt förhållande till den skatteintäkt som B-skatten under

normala förhållanden tillför staten. Mot skatten kan givetvis också

anmärkas, att den regelbundet uttages just nar besparingar göras, och att

den därför åtminstone skenbart motverkar kapitalbildningen. 1924 ars

riksdag synes ock hava avsett att uttala sig för ett upphävande av B-skatten

I följd härav kommer i det följande icke att undersökas möjligheten

att revidera B-skatten i dess nuvarande form, utan kommer undersökningen

att inskränka sig till frågan om lämpligheten och möjligheten av att

införa någon ny skatteform i den nuvarande B-skattens ställe.

Vid denna undersökning torde man böra utgå från att för närvarande

i övrigt gällande regler för beskattningen av aktiebolagsinkomst komma

att i stort sett bibehållas oförändrade vid (lön blivande skattereformen. Det

förutsättes alltså, att vid statsbeskattningen ett aktiebolag skall beskattas

för hela sin inkomst enligt nuvarande principer och därutöver aktieagarna

beskattas för utdelning, samt att vid kommunalbeskattningen ett aktiebolag

skall beskattas dels till en kommunal repartitionsskatt, i regel i roreisekommunen,

dels ock till kommunal progressivskatt i en eller annan form och

aktieägarna i sina bostadskommuner beskattas för utdelning tran bolaget.

Under de utredningar, som föregingo B-skattens införande, var det egentligen

ur två synpunkter, som en dylik beskattning ansågs motiverad. Den

ena synpunkten var, att aktieägarna genom en utsträckt fondenng av ett

aktiebolags inkomst — eventuellt efterföljd av bolagets upplösning

skulle kunna till stor del undandraga sig den dubbelbeskattning av aktiebolagsinkomster,

som skatten på aktieutdelning varit avsedd att medföra. Den

andra synpunkten åter var den, att med de gällande skattebestämmelserna

den större skatteförmåga, som ansågs förefinnas hos bolag med störa fonder

av besparade vinstmedel i jämförelse med bolag utan dylika fonder,

icke bleve till fullo utnyttjad. , , .

Vad den förra synpunkten angår, synes det vara otvivelaktigt, att det i

viss utsträckning ligger i aktieägarnas fria skön att undgå den dubbelbeskattning,

som 1910 års inkomstskatteförordning i dess ursprungliga lydelse

varit avsedd att medföra. I själva verket har man möjligen vid forordningens

avfattning med avsikt underlåtit att dubbelbeskatta fonderade

vinstmedel för att därigenom gynna en önskvärd konsolidering av bolagen.

Aktieägarna kunna emellertid, i avsikt att undgå skatten på utdelning, fondera

medel hos bolaget i större utsträckning än hänsynen till bolagets konsolidering

bjuder. Det mest typiska exemplet härpå torde vara, att aktie
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

35

ägarna under en följd av år fondera större delen av bolagets vinster och

därefter upplösa bolaget för att på detta sätt utdela de besparade vinsterna.

Därest aktieägarna önska fortsätta rörelsen, kunna de bilda ett nytt bolag

för detta ändamål. De fonderade vinster, som i samband med skifte av bolagets

tillgångar utdelas till delägarna, beskattas icke hos dem, enär utdelningen

icke skett »i vanlig ordning». Samma syfte kan vinnas genom att

först överföra beskattade vinstmedel till aktiekapitalet och därefter åter

nedsätta detta till sitt gamla belopp; vad som därvid utskiftas till delägarna

blir icke för dem beskattningsbar utdelning. Även om, såsom på

sina håll gjorts gällande, vad nu påpekats har mindre betydelse under normala

förhållanden iin vad det haft under krigsåren, kvarstår dock alltid i

lagstiftningen en lucka, vilkenj kan väntas föranleda försök att undgå den

beskattning av aktieägares inkomster, som varit avsedd. Särskilt uppenbar

blir betydelsen av denna lucka, när det gäller ett bolag, vilket från början

bildats med tanke på att det skulle fortleva endast en kortare tid såsom

t. ex. för exploaterande av ett patent eller för styckning av en fastighet i

villatomter. Det möter beträffande ett dylikt bolag i regel inga större svårigheter

att underlåta all utdelning under bolagets bestånd eller att verkställa

dylik blott i ringa utsträckning; aktiebolagets inkomst kommer härigenom

att helt och hållet eller till större delen undgå beskattning hos aktieägarna.

Det måste vara önskvärt, att den nu antydda luckan i lagstiftningen

ej lämnas öppen.

Beträffande den andra av de förut omnämnda synpunkterna eller önskvärdheten

av en skärpt beskattning med hänsyn till den större skatteförmågan

hos bolag med stora fonder av besparade medel torde böra påpekas

ett förhållande, som sammanhänger med sättet för bolagsskatteskalans utformande,

och vilket synes icke hava till fullo beaktats under de föregående

diskussionerna. Om en del av ett aktiebolags vinst icke utdelas utan

får kvarstå hos bolaget, får vinsten antagas under följande år bliva större

än den eljest skolat bliva och, om den fonderade vinsten icke överförts till

aktiekapital eller reservfond, kommer vinstprocenten och därmed jämväl

skatteprocenten för vinsten i dess helhet att bliva högre. Aktieägarna få

på denna väg för kommande inkomster betala högre statsskatt än de skulle

behövt göra, om vinsten i sin helhet utdelats och placerats på annat håll.

Först om den fonderade vinsten överföres till aktiekapital och reservfond,

så att inkomstprocenten blir densamma som förut, kommer det att uppstå

någon egentlig skattevinst för delägarna. Antag t. ex. ett bolag med ett

aktiekapital av 1 miljon kronor, vars aktieägare i genomsnitt hava ett beskattningsbart

belopp av mellan 20,000 och 40,000 kronor, så att, om de något

år tillfälligt förvärva en inkomst utöver den vanliga, denna extra inkomst

hos dem beskattas efter ett grundbelopp av 5 procent. Bolaget har i

vanliga fall en inkomst av 7 procent på kapitalet. Ftt år gör bolaget eu

extra, vinst av 500,000 kronor. Denna vinst utdelas till aktieägarna, vilka,

på sätt nyss sagts, la erlägga skatt, vilken, om grundbeloppet uttages, är

25,000 kronor. Återstående 475,000 kronor insättas på nytt såsom aktiekapital

antingen i samma bolag eller i ett annat bolag, och fortfarande erhålles

7 procent på kapitalet. Aktieägarnas inkomst blir då i framtiden 7 procent

på 1,475,000 kronor eller 103,250 kronor och statens skatt härpå efter ett

grundbelopp av 3 procent blir 3,097 kronor 50 öre. Härmed jämföres nu det

fall, att hela beloppet 500,000 kronor får kvarstå hos bolaget utan att användas

till ökning av aktiekapital eller reservfond. Bolagets inkomst efter

7 procent å 1,500,000 kronor blir 105,000 kronor, vilket motsvarar 10''A pro
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

cent på aktiekapitalet, och statens skatt blir efter ett grundbelopp av 4.r,o

procent 4,830 kronor om året. Staten har alltså i förra fallet utfått forsta

året 25,000 kronor och därefter årligen 3,007 kronor 50 öre, i senare fallet

första året ingenting men därefter 4,830 kronor om året. Om staten i föria

fallet kan påräkna 5 procents ränta om året på de första gången inbetalta

25,000 kronorna, blir dess årsinkomst därefter 1,250 + 3,097 kronor 50 öre

eller 4,347 kronor 50 öre, vilket är 482 kronor 50 öre mindre än i senare fallet.

Kan i det anförda exemplet aktiebolaget förränta nedlagt kapital

efter 10 procent, så blir enligt förra alternativet statens skatt första året

alltjämt 25,000 kronor och därefter efter 4.40 procent grundbelopp 6,490 kronor

årligen, vartill kommer ränta 1,250 kronor, och enligt senare alternativet

ingenting första året men därefter efter 6.20 procent grundbelopp

9,300 kronor om året. Statens inkomst enligt förra alternativet blir 1,560

kronor mindre än enligt det senare alternativet. Ju högre förräntningsprocenten

är, desto högi*e blir den framtida skatten till staten. Blir för - räntningsprocenten, lägre, minskas den framtida skatteökningen för att

vid en viss gräns helt försvinna.

I de anförda exemplen har frågan setts allenast ur statens och ej ur aktieägarnas

synpunkt. Någon hänsyn bar ej tagits till den differens, som

uppstår därigenom, att stämpelskatt till staten enligt förra alternativet

förekommer men ej enligt det senare. Kvar står även efter en dylik modifikation,

att, om vinstmedel få innestå bos ett bolag utan att överföras till

aktiekapital eller reservfond, staten i regel kommer att, därest förhållandena

fortvara tillräckligt lång tid, få ersättning för den skatteförlust, den

lidit genom att vinsten icke i samband med utdelning beskattats hos aktieägarna.

Frågan om det förevarande spörsmålets betydelse beträffande

kommunalbeskattningen har här helt lämnats ur räkningen.

Då det i det föregående sagts, att staten i regel får ersättning för den

skatteförlust den lidit genom att ett bolags besparade vinst icke i samband

med utdelning beskattats hos delägarna, har utgåtts från såsom regelmässigt,

att ett bolag kan förränta det i detsamma nedlagda kapitalet med något

mer än vanlig bankränta, samt att de besparade vinstmedlen icke åter

gå förlorade. Skulle bolagets förräntningsprocent vara mycket låg, synes

detta visa, att bolaget icke har någon större skatteförmåga; skulle de besparade

vinstmedlen gå förlorade, bortfalla helt och hållet förutsättningarna

för en skärpt beskattning. I intetdera fallet synes enbart den omständigheten,

att bolaget en gång gjort en vinst, som icke utdelats till aktieägarna,

utgöra tillräckligt skäl att för framtiden underkasta bolaget en

skärpt beskattning.

Vad nu sagts därom, att staten genom själva skatteskalans konstruktion

kommer att i regel få ersättning för den skatteförlust, staten lidit därigenom,

att ett aktiebolags vinst icke utdelats till delägarna och i samband därmed

hos dessa underkastats beskattning, gäller, såsom förut antytts, icke

för det fall, att de fonderade vinstmedlen överförts till aktiekapital eller

reservfond, och gäller ej heller, därest bolaget någon kortare tid efter

vinstens förvärvande upplöses och vinsten då utskiftas till delägarna. I

förra fallet får bolaget icke en högre skatteprocent än tidigare och i senare

fallet kommer den högre skatteprocenten att verka så kort tid, att staten

icke hinner få full ersättning för den lidna skatteförlusten.

Vill man söka få bort den förut omnämnda luckan i lagstiftningen, äro

olika vägar tänkbara. Vissa av dessa utvägar torde dock icke kunna

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

37

komma i fråga. Så torde det av skäl, som upprepade gånger framhållits

under de tidigare diskussionerna i frågan, vara uteslutet att låta aktieägarna

såsom för inkomst skatta för den del av bolagets vinst, som icke utdelas.

Likaledes torde det vara uteslutet att låta bolaget årligen erlägga

en särskild skatt för den icke utdelade vinsten. Denna möjlighet är det,

som utan lyckosamt resultat prövats genom B-skatten.

Ytterligare en utväg vore att i fråga om aktieavyttringar utan de nuvavarande

inskränkningarna tillämpa realisationsvinstbegreppet, att sålunda

i allmänhet beskatta vinster på aktieförsäljningar som realisationsvinst

oavsett tiden för innehavet och sättet för förvärvet samt att likställa bolagsskifte

med avyttring. Detta överensstämmer med vad professor Davidson

föreslagit i sin reservation till inkomstskattesakkunnigas förslag,

dock att han föreslagit liknande bestämmelser rörande all egendom; och

det överensstämmer jämväl i viss utsträckning med vad 1918 års sakkunniga

för bolagsbeskattningen föreslagit. Väljer man denna väg, synas alla

de vinstmedel, vilka besparas och icke åter förloras, komma att bliva beskattade

hos aktieägare. Har en av de ursprungliga aktieägarna kvar sina

aktier vid bolagets upplösning, får han skatta för vad han vid skiftet uppburit

utöver vad harr insatt i bolaget. Hava aktier sålts, får varje säljare

skatta för vad han erhållit utöver vad han själv erlagt för aktien och, då

man kan antaga, att köpeskillingen bestämts med hänsyn till bolagets besparade

vinstmedel, får säljaren på detta sätt skatta för sin andel i dessa

vinstmedel. I sista hand får den siste köparen skatta för vad han vid bolagsskifte

uppbär utöver av honom erlagd köpeskilling. Genom en följd av

olika beskattningar skulle man alltså sammanlagt beskatta bolagets hela

fonderade vinst. Denna utväg erbjuder onekligen vissa fördelar, men torde

åtminstone för närvarande icke kunna komma'' i fråga. Den innebär nämligen

en högst avsevärd utvidgning av området för beskattning av realisationsvinst.

För att nå det önskade målet måste man söka att med beskattning

träffa uppkommen ökning i akties värde icke blott oberoende av det

fång, varigenom aktien förvärvats, alltså även om fånget varit benefikt,

utan till och med oberoende av det sätt, varpå aktien övergått till ny ägare,

alltså t. ex. beskatta ett stärbhus för den stegring i akties värde, som inträtt

under den tid, den avlidne varit ägare av aktien. Att nu i fråga om viss

egendom, aktier, införa en dylik anordning förefaller otänkbart.

Den enda framkomliga vägen att beskatta besparade vinstmedel synes

vara att i samband med ett bolags upplösning beskatta vad som till delägarna

utskiftas utöver vad som av dem tillskjutits. Vill man försöka

denna väg, torde man dock böra lägga skattskyldigheten på bolaget och

icke — såsom enligt 1918 års förslag — på aktieägarna. Lägges skattskyldigheten

på bolaget och införas därjämte garantier mot att skatten kommer

att verka retroaktivt, försvinna i huvudsak de invändningar, som på sin tid

framställdes mot 1918 års förslag i denna del.

Inom finansdepartementet har nu utarbetats förslag till bestämmelser

om beskattning av aktiebolags besparade vinstmedel. Till utgångspunkt

för detta förslag har tagits, att vid ett bolags upplösning bör bolaget erlägga

en skatt, kallad upplösningsskatt, för allt vad som vid skiftet av bolagets

tillgångar utskiftas till delägarna utöver av dem vid bolagets bildande

och sedermera under dess bestånd gjorda tillskott. Man kommer på

denna väg att beskatta de vinstmedel, som under årens lopp sparats hos

bolaget och som vid bolagsskifte tillfalla delägarna. Allenast de vinstme
-

Upplösnings
skatfen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. May.ts proposition Nr 193.

del bliva beskattade, som verkligen komma i delägarnas händer, och icke

jämväl de en gång intjänade vinstmedel, som därefter gått förlorade.

Mot den år 1918 föreslagna bestämmelsen, att aktieägare skulle beskattas

för vad som vid bolags upplösning tillskiftats honom utöver av honom

gjort tillskott, invändes på sin tid huvudsakligen, att bestämmelsens genomförande

skulle medföra, att en aktieägare, som inköpt en aktie i ett bolag

med stora f onderingar till aktiens verkliga värde och vid bolagets kort

därefter inträffade upplösning återbekomme sin köpeskilling utan någon

som helst vinst, likväl skulle bliva beskattad för vinstutdelning, kanske till

betydande belopp. Denna invändning har onekligen en viss giltighet, även

om skatten, på sätt nu ifrågasatts, lägges på bolaget. Do bolaget erlägger

upplösningsskatt, minskar denna skatt de medel, som sta till förfogande

för utskiftning till delägarna, och dessa få alltså mindre än vad de skulle

fått, om skatten icke funnits. Denna minskning i utskiftade medel träffar

till synes direkt dem, som äro aktieägare vid skiftet. Emellertid torde det

vara''blott skenbart, som den slutlige aktieägaren träffas av hela upplösningsskatten,

Däi’est en upplösningsskatt införes, maste iöiefintligheten

av denna skatteform antagas öva inflytande på storleken av köpeskillingar

för aktier, som därefter försäljas. Liksom värdet av en aktie bestämmes,

bland annat, med hänsyn till storleken av bolagets besparade vinstmedel

och dess framtida vinstutsikter, kommer värdet också att bestämmas med

hänsyn till att bolaget vid en eventuell upplösning har att erlägga upplösningsskatt

för sina vinstmedel. Skattskyldigheten kommer såmedelst att

trycka ned aktiepriset och den, som säljer aktien, får även bära sin del av

upplösningsskatten. Även om säljaren icke skulle i det särskilda fallet

komma att bära hela upplösningsskatten för dittills verkställd fondering

utan en del av denna skatt skulle i realiteten falla på köparen, som är

ägare av aktien vid bolagsskiftet, kommer detta dock att för honom kännas

mindre orättvist, då upplösningsskatten erlägges av bolaget, än vad som

skulle varit fallet, om han i enlighet med 1918 års förslag skulle själv erlägga

skatten. Om en aktieägare vid ett bolags upplösning för sin aktie

erhåller mindre än den köpeskilling för aktien, som han någon tid dessförinnan

erlagt, är det nämligen omöjligt alt konstatera, vad som föranlett

felbedömningen av värdet; denna kan lika väl som på upplösningsskatten

hava berott på någon annan omständighet, t. ex. att bolagets tillgångar beräknats

till högre värde än det verkliga.

En dylik upplösningsskatt på besparade vinstmedel, som finnas i behåll

vid bolagets upplösning, torde böra träffa alla besparingar och alltså icke

blott de besparingar, vilka härröra från bolagets till inkomstskatt taxerade

inkomst, vilket senare föreslagits av reservanterna i kammarrätten.

När utdelning i vanlig ordning sker, skall utdelningen beskattas utan hänsyn

till vilka bolagets tillgångar som använts till utdelning; d. v. s. de beskattas,

även om tillgångarna härflutit från vinst, som i bolagets hand

icke utgjort skattepliktig inkomst. Man synes då icke böra från den upplösningsskatt,

som skall supplera skatten på utdelning, undantaga lios bolaget

ej skattepliktig vinst. Härtill kommer, att det torde bliva omöjligt

att fastslå, huruvida kvarvarande vinstmedel härleda sig från vinst av det

ena eller andra slaget. För att kunna fastslå detta vore det nödvändigt att

avgöra, huruvida skattepliktig eller icke skattepliktig vinst använts till

tidigare gjorda avskrivningar, till täckande av något år liden förlust

o. s. v., vilket allt torde i praktiken bliva omöjligt. Sant är, att genom läggande

av upplösningsskatt på besparade vinstmedel, som icke utgjort

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

skattepliktig inkomst, upplösningsskatten kommer att i visst avseende

bliva strängare än B-skatten, som den är avsedd att ersätta, men detta

torde bliva av mindre betydelse i jämförelse med de avsevärda lättnader,

som upplösningsskatten innebär i förhållande till B-skatten, och kan snarast

anses utgöra en rättelse av en oegentlighet, som av praktiska skäl fått

vidlåda B-skatten.

Om man inför en upplösningsskatt; på besparade vinstmedel, som vid bolagets

upplösning utskiftas till delägarna, torde det emellertid bliva nödvändigt

att meddela särskilda bestämmelser till förekommande av att beskattningen

blir retroaktiv och alltså kommer att drabba nn\ aiande delägare

för besparingar, vilka tidigare gjorts. I den mån de ursprungliga

delägarna fortfarande är o innehavare av aktierna, vore kanske mindre att

invända mot en beskattning, som verkade retroaktivt. Men om aktierna

övergått till nya ägare till pris, som bestämts med hänsyn till att bolaget

innehaft besparade vinstmedel, måste en dylik beskattning bliva orättvis,

enär de nya aktieägarna icke vid inköpet haft anledning taga i beräkning

möjligheten, att bolaget skulle komma att få erlägga skatt för dessa besparade

medel. Kammarrätten, som uti sitt förut omnämnda utlåtande ansett,

att, om det skulle befinnas nödvändigt att sätta något i B-skattens ställe,

man i värjo fall borde stanna vid den väg, som antytts i bevillningsutskottets

förslag om fondbeskattning vid bolags upplösning, har ock beaktat

detta förhållande och för den skull föreslagit, att skatt skulle läggas endast

på sådana i skiftet ingående medel, som icke motsvarades av delägarnas

tillskott, av B-beskattade medel, för vilka restitution ej erhållits, eller av

medel, som avsatts till fonder före den 1 januari 1919, d. v. s. sa tidigt att

fonderingarna icke varit underkastade B-skatt.

Då bolagens inkomster under åren från och med år 1918 varit underkastade

B-skatt, skulle man alltså, enligt vad kammarrätten ifrågasatt, till

utgångspunkt vid beräkning av vad ett äldre bolag skulle äga att vid taxering

till upplösningsskatt avdraga taga bolagets behållna tillgångar vid

1917 års slut, i den mån dessa tillgångar då varit fonderade eller blivit det

under år 1918. Utöver dessa tillgångar skulle bolaget äga att avdraga Bbeskattade

medel, för vilka restitution icke erhållits, samt självklart nya

tillskott, som gjorts efter år 1917. Det synes dock olämpligt att till utgångspunkt

för beräkningarna taga en tidpunkt, vilken ligger så långt tillbaka

som utgången av år 1917. Vissa bolag kunna efter denna tidpunkt hava

gjort störa vinster, vilka för dem icke utgjort skattepliktig inkomst och

alltså icke träffats av B-skatt, och dessa vinster skulle bliva beskattade genom

den nya upplösningsskatten. För andra bolag kunna de fonder, som

bolagen ägt år 1917, hava sedermera i stor utsträckning åtgått till täckande

av förluster, och dessa bolag skulle sålunda få vid upplösningsskattens beräknande

tillgodoräkna sig fonder, som gått förlorade långt innan denna

skatteforms införande. Slutligen skulle det möta stora svårigheter att avgöra,

huruvida vid upplösningen finnas kvar B-beskattade medel, för vilka

restitution icke erhållits. Praktiskt taget torde nämligen aldrig för ett bolag

kvarvarande B-beskattade medel vara lika med skillnaden mellan det

belopp, för vilket B-skatt erlagts, samt det belopp, för vilket restitution av

B-skatt erhållits.

Från nu angivna synpunkter vore det riktigast att vid beräkning av

upplösningsskatt för äldre bolag taga till utgångspunkt förhållandena vid

den tidpunkt, då den nya upplösningsskatten införes. Av flera skäl torde

det vara lämpligare att utgå från förhållandena den 31 december 1924 eller,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

för de bolag, vilkas räkenskapsår icke sammanfalla med kalenderår, från

förhållandena vid utgången av det räkenskapsår, som löper till ända närmast

före den 1'' mars 1925. Skall B-skatten upphävas, måste det anses

önskvärt att taxeringarna till B-skatt upphöra snarast möjligt. För att

icke någon del av de besparade vinster, som intjänats efter B-skattens införande

och taxerats till A-skatt, skola undgå både B-skatt och upplösningsskatt,

blir det emellertid nödvändigt, att B-skattetaxeringarna komma att

omfatta inkomsten under till och med det räkenskapsår, vars utgång blir

bestämmande vid beräkningen av upplösningsskatt. Skulle man vid beräkningen

av upplösningsskatten utgå från förhållandena vid 1926 års slut,

måste fördenskull taxering till B-skatt ske ännu år 1928, under det att, om

man utgår från förhållandena vid 1924 års slut, den sista taxeringen till

B-skatt kan äga rum år 1926,i dock att i visst fall, varför skall redogöras i

den speciella motiveringen, dylik taxering kan äga rum senare. Vidare

torde det bliva nödvändigt att vid beräknande av det belopp, som ett äldre

bolag får avdraga vid taxeringen till upplösningsskatt, utgå från bolagets

balansräkning vid den tidpunkt, som skall vara den avgörande, och det

torde bliva möjligt att endast i vissa bestämda avseenden, för vilka redogörelse

kommer att lämnas i den speciella motiveringen, frångå balansräkningens

siffror och de grunder för värdesättningen av bolagets tillgångar,

som tillämpats i balansräkningen. Skulle man utgå från en balansräkning,

som ännu icke är fastställd, när nu förevarande förslag blir känt

för allmänheten, kunde man fördenskull riskera, att bolagen genom uppskrivning

av sina tillgångar eller på annat sätt skulle i balansräkningen

redovisa större behållning än den verkliga och på detta sätt skaffa sig ett

för stort avdrag vid den blivande taxeringen till upplösningsskatt. Denna

risk föreligger icke, om man utgår från balansräkningen för det räkenskapsår,

som gått till ända närmast före den 1 mars 1925, enär denna balansräkning

redan är fastställd. Att åter förlägga den avgörande tiden

längre tillbaka för att på detta sätt undvika taxering till B-skatt år 1926,

torde ej vara befogat, ty ju mera avlägsen tidpunkt man väljer, desto större

aro utsikterna, att man icke kommer att med den nya skatten träffa just

vad man vill träffa. Väljes en mera avlägsen tidpunkt, komma jämväl

övergångsbestämmelserna att bliva mera komplicerade.

Införes skatt på besparade vinstmedel, som fördelas på delägarna vid

ett aktiebolags upplösning, lärer en dylik skatt böra införas även för det

fall, att besparade vinstmedel komma att till delägarna utdelas i samband

med nedsättning av aktiekapital. Ty eljest skulle skattskyldigheten lätt

kunna undgås genom att först gratisaktier utsläppas och därefter aktiekapitalet

nedsättes till vad det förut varit. Vid bestämmande av skattskyldighetens

omfattning vid aktiekapitalets nedsättning stå två möjligheter

öppna. Den ena är att låta skattskyldighet inträffa först när det utskiftade

överstiger av delägarna gjorda tillskott — eller vad som vid äldre bolag

likställas med tillskott — d. v. s. anse delägarna berättigade att utdela alla

gjorda tillskott, innan den besparade vinsten utdelas. Den andra vägen

är att beskatta utdelning i samband med nedsättning av aktiekapital, i den

mån vinstmedel finnas tillgängliga för denna utdelning, och fritaga från

beskattning blott den del av utdelningen, som icke kan bestridas av vinstmedel.

Till utdelningen anses då i första hand komma till användning besparade

vinstmedel, och först om det utbetalta beloppet är större än vinstmedlens

belopp, blir det överskjutande beloppet att betrakta såsom återbetalning

av tillskott. Det senare betraktelsesättet måste anses såsom det

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

41

naturliga och förslaget har avfattats i överensstämmelse därmed. Skulle

den förra vägen användas, skulle delägarna genom utsläppande av gratisaktier

och därpå följande nedsättning av aktiekapitalet kunna utdela ett

belopp, som vore lika stort som summan av aktiekapitalet och övriga av

delägarna gjorda tillskott, utan att skatt därför erlades. Skattefrihet i dylik

utsträckning synes icke böra ifrågakomma, då den skulle högst väsentligt

motverka skatteformens syfte att fylla en lucka i lagstiftningen.

Genom en upplösningsskatt sådan som den, för vilken nu redogjorts,

skulle man vinna det avsedda målet att träffa de vinstmedel, vilka icke i

vanlig ordning utdelats men dock komma aktieägarna direkt till hända.

Däremot skulle man, i motsats till vad fallet är vid B-skatten, icke beskatta

de vinstmedel, som väl en gång fonderats men därefter gått förlorade. Mot

denna skatteforms rättvisa torde knappast några vägande invändningar

kunna resas. Däremot kan emot densamma med A''isst fog anmärkas, att

den kan i något fall försvåra) ekonomiskt lämpliga bolagsfusioner. Xågon

utväg att utan bestämmelser, som skulle av det hela skapa en ytterst trasslig

anordning, från upplösningsskatt fritaga bolag, som övergått i annat

bolag, vilket fortsätter dess rörelse, har emellertid ej kunnat utfinnas, utan

man har fått avstå från särbestämmelser i denna punkt. Det må emellertid

betonas, att beskattningen icke träffar de svaga bolag, som ofta inbegripas

i fusioner. Dessutom synes förhållandet böra beaktas vid bestämmandet av

skatteprocenten, så att denna hellre sättes för låg än för hög.

I fråga om ett bolag, vilket gjort stora vinster, som besparats utan att

överföras till aktiekapital eller reservfond och vilket därefter fortsätter sin

verksamhet en följd av år, kommer staten, på sätt förut framhållits, i regel

att i längden få full ersättning för den skatteförlust, staten lidit genom att

vinstmedlen icke utdelats och beskattats hos delägarna. Den ökade skatteförmåga,

som bolaget kan anses äga på grund av besparingarna, kommer

att fullt tagas i anspråk, och det förefinnes intet skäl att under bolagets

bestånd särskilt beskatta de fonderade vinstmedlen. Om däremot i ett bolag

de besparade vinstmedlen överföras till aktiekapital eller reservfond,

blir vinstprocenten och därmed skatteprocenten icke högre än förut och

staten kommer icke på den förut omnämnda vägen att få ersättning för

skatteförlusten. Om bolaget fortsätter sill verksamhet, kommer staten ej

heller att få någon upplösningsskatt.

Från rent fiskalisk synpunkt vore det åtminstone vid en ytlig betraktelse

förmånligast, om all vinst, utöver den som erfordras för stadgad avsättning

till reservfond, först utdelades till aktieägarna och därefter i form av

aktiekapital åter insattes i bolaget, i den mån medlen behövdes för bolagets

rörelse. För bolaget självt och för det ekonomiska livet i allmänhet torde

det åter i många fall vara en verklig fördel, att överföring av medel direkt

till aktiekapitalet får ske. Härigenom komma emellertid de överförda medlen

att hänföras till det bolagets kapital, som är avgörande för inkomstprocenten,

och medföra en sänkning av denna. Under sådana förhållanden kan

det ifrågasättas, huruvida icke de besparade vinstmedlen böra i någon form

ytterligare beskattas hos bolaget redan under dettas bestånd. Fn konsolidering

av aktiebolagen är visserligen utan tvivel önskvärd och skattelagstiftningen

bör icke bigga hinder i vägen för en sådan, utan tvärtom gynna

densamma. Men fråga är, huruvida icke överföringen till aktiekapital och

reservfond i vissa fall drives längre än som bör gynnas i skatteavseende

genom fullständig skattefrihet. Det reella skälet till överföringen kan vara

Fondering

skatten.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

just en önskan att undgå beskattning, och ur synpunkten av bolagets rationella

organisation kan överföringen vara rent av skadlig.

I förslaget har man i syfte att även efter B-skattens upphävande avhjälpa

nämnda olägenhet utan att lägga verkliga hinder i vägen för nyttiga

konsolideringar upptagit bestämmelse, att en särskild lindrig skatt,

fonderingsskatt, skall erläggas, när besparade vinstmedel överföras till

aktiekapital eller reservfond. Det måste dock anses önskvärt, att fundering

i viss utsträckning lämnas skattefri, och bör detta framförallt ske

med den i lag föreskrivna avsättningen till reservfond, 50 procent av aktiekapitalet

för bankaktiebolag och 10 procent av aktiekapitalet för övriga bolag.

För bankbolagen torde det icke vara nödigt att lämna mer än den lagstadgade

avsättningen fri, men i fråga om andra bolag synes det önskvärt,

att något mer än den lagstadgade avsättningen undantages från skatt, och

har i förslaget den fria funderingen bestämts till 20 procent av aktiekapitalet.

Härigenom vinnes även, att taxering på grund av överföring till reservfond

kommer att ifrågakomma blott i ett ringa antal fall; större avsättning

till reservfonden än 20 procent av aktiekapitalet torde vara jämförelsevis

sällsynt.

Kammarrätten har i sitt utlåtande anmärkt, att, då själva grundprincipen

för aktiebolagens skattskyldighet vore, att storleken av skattskyldigheten

skulle vara beroende av förhållandet mellan inkomst och kapital, en

särskild fondbeskattning, rationellt sett, gånge rakt emot lagstiftarens syfte

och faktiskt innebure ett återtagande med ena handen av vad man givit

med den andra. Även om den synpunkt, kammarrätten här anlagt, äger en

viss räckvidd, synes den dock i nu förevarande fall icke böra tillerkännas

allt för stor betydelse. Enligt förslaget får — i motsats till vad förhållandet

skulle varit enligt 1918 års förslag — ett bolag såsom kapital i skatteförordningens

mening räkna jämväl de överförda vinstmedlen, och bolaget

kommer alltså i åtnjutande av samma förmånliga skatteprocent, som det

skulle gjort, om de överförda medlen utgjort verkligt, av delägarna gjort

tillskott. Hade dylikt tillskott skett, skulle aktieägarna hava erlagt skatt

för förvärvet av dessa medel. Det synes då icke obilligt, att aktieägarna

för att komma i åtnjutande av den lägre skatteprocenten få vidkännas någon,

fastän lägre, skatt för de överförda medlen.

Fonderingsskatt torde böra utgå, även om de överförda medlen intjänats

före B-skattens införande. Skatten kan icke sägas härigenom bliva retroaktiv,

enär det icke är de besparade vinstmedlen såsom sådana, som bliva

skattens föremål, utan det är den av bolaget efter fonderingsskattens införande

vidtagna åtgärden att överföra medlen i avsikt att vinna en lägre

skatteprocent, som kommer att konstituera skattskyldighet. Däremot skulle

det icke vara rättvist att uttaga både B-skatt och fonderingsskatt för samma

belopp. Det kunde därför ifrågasättas att icke uttaga fonderingsskatt för

sådana medel, som förut varit underkastade B-skatt. Detta skulle emellertid

förutsätta, att taxeringsmyndigheterna måste pröva, huruvida överförda

medel varit B-beskattade eller icke, och beskattningsnämnderna

skulle få röra sig på ett område, där de icke hava någon tidigare erfarenhet.

Problemet har i förevarande förslag lösts på det sätt, att fonderingsskatt

skall utgå för alla överförda medel och att överföring berättigar till

restitution av B-skatt, i den mån de överförda medlen tidigare varit underkastade

dylik skatt.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

43

Vad angår den skatteprocent, som skall tillämpas, ntgår förslaget därifrån,

att skatteprocenten skall vara fix både vid upplösningsskatten och

vid fonderingsskatten. Då det bär rör sig om beskattning av medel, som

i regel intjänats under en följd av år, synes icke föreligga skäl att, liksom

vid B-skatten, göra skattens storlek beroende av det procenttal på grundbeloppet,

med vilken inkomst- och förmögenhetsskatten skall utgå för året.

Skatteprocenten vid upplösningsskatten synes böra vara lika med den

skatteprocent, som i genomsnitt skulle hava erlagts av aktieägarna, därest

de besparade vinstmedlen hade under bolagets bestånd utdelats i män som

de intjänats. Hur hög denna genomsnittsprocent kan vara, är svårt att avgöra,

men med hänsyn till att de flesta aktier torde tillhöra personer i mera

burgen ställning kan man möjligen antaga, att skattens grundbelopp i genomsnitt

skulle utgjort omkring fyra procent, Om man utgår från de senaste

årens utdebitering, skulle detta innebära, att skatteprocenten vid

upplösningsskatten borde sättas till omkring sju procent. Då en viss utsikt

synes förefinnas, att utdebiteringen på inkomst- och förmögenhetsskatten

skall komma att sjunka, och då upplösningsskatten ej minst med hänsyn

till vad förut anförts om bolagsfusioner, torde böra snarare understiga än

överstiga den genomsnittliga skatten på utdelningarna till aktieägarna, har i

förslaget upplösningsskatten satts till fem procent. Sattes fonderingsskatten

lika hög som upplösningsskatten, skulle detta i tekniskt avseende medföra

vissa fördelar vid systemets utformande. Då fonderingar emellertid synas

böra i viss mån gynnas och det framförallt, för att icke avskräcka från fonderingar,

är av vikt, att icke i något fall fonderingsskatten blir högre än den

skatt, som aktieägarna skulle haft att erlägga, om de fonderade medlen i

stället utdelats, har i förslaget fonderingsskatten bestämts till tre procent.

Fonderingsskatten blir emellertid icke definitiv utan får avdragas från den

upplösningsskatt, som kan komma att i en framtid åligga bolaget. Sker

nedsättning av aktiekapitalet, får bolaget avdraga den fonderingsskatt,

som belöper på ett belopp lika stort som det, vilket taxeras till upplösningsskatt,

naturligtvis under förutsättning att så stor fonderingsskatt tidigare

blivit erlagd. När bolaget upplöses, får bolaget vid taxeringen till upplösningsskatt

från skattens belopp njuta avdrag för erlagd fonderingsskatt,

som icke tidigare avdragits vid taxering till upplösningskatt i samband

med aktiekapitalets nedsättning. All fonderingsskatt får härvid avdragas,

även om dylik skatt erlagtsj för högre belopp än det, för vilket bolaget betalar

upplösningsskatt, ett förhållande som kan inträffa för det fall, att

fonderingsskatt erlagts för medel, vilka intjänats före 1924 års utgång och

för vilka vid överföringen restitution av B-skatt icke erhållits.

Av de båda skatteformerna, fonderings- och upplösningsskatt, är såsom

av det föregående torde framgå den senare såtillvida den huvudsakliga, att

den slutgiltigt träffar alla besparade vinstmedel och fyller den mycket omordade

lucka i skattelagstiftningen, som skulle kunna fresta till ett kringgående

av inkomst- och förmögenhetsbeskattningens syfte. Fonderingsskatten

är i visst avseende att anse som ett förskott på upplösningsskatten, i det

att den redan under deras bestånd träffar sådana bolag, vilka hava en

praktiskt taget obegränsad livslängd. Men fonderingsskatten har dessutom

ett särskilt syfte, nämligen att utgöra någon kompensation för den skattelindring,

som kommer bolag till del genom överföring av besparade medel

till aktiekapital och reservfond. Av sistnämnda syfte är det särskilda förhållande

betingat, att fonderingsskatten, i motsats till upplösningsskatten,

Skattepro
center.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

T axer ing stekniska

svårigheter.

kan träffa även vinstmedel, som intjänats före år 1918. De båda skatteformernas

inbördes sammanhang är emellertid betonat därigenom, att även sådan

fonderingsskatt, som belöper på dylika tidigare intjänade medel, får

vid bolagets upplösning avdragas från upplösningsskatten, en avdragsrätt,

som ingalunda är betydelselös, då skatteprocenten är* lägre för fonderingsän

för- upplösningsskatten.

Av de båda skatteformerna erbjuder upplösningsskatten de ojämförligt

största tekniska svårigheterna. Av det följande torde komma att framgå,

att dessa i vissa avseenden äro betydande. Det må emellertid bemärkas,

dels att taxering till upplösningsskatt tvivelsutan kommer att

förekomma i ett mycket ringa antal fall, dels ock att av detta fåtal fall endast

en bråkdel kan väntas erbjuda verkliga svårigheter. Vid förslagets avfattning

har man ansett sig tyvärr få räkna med att luckor i detsamma ej

skulle komma att lämnas oanvända. Därför har i eu del hänseenden bestämmelser

införts, vilkas syfte är att förekomma de eventualiteter, som i

bestämmelserna avses. I författningstexten har därför måst meddelas

vissa komplicerade bestämmelser, vilka kunna antagas komma till användning

endast i rena undantagsfall.

Fonderingsskatten är lättare att komma till rätta med än upplösningsskatten,

vilket innebär eu påtaglig fördel, då dess tillämpning kan väntas

ifrågakomma i större utsträckning än när det gäller upplösningsskatten.

Det skall dock ej förbises, att i samband med fonderingsskatten vissa svårigheter

kunna väntas uppstå, nämligen när det gäller restitution av

B-skatt. Men dessa svårigheter bliva desamma som när det gäller restitution

vid utdelning i vanlig ordning och hade ej heller kunnat frånkommas,

om man hade nöjt sig med att blott avskaffa B-,skatten utan att sätta

något annat i dess ställe.

I bevillningsutskottets förenämnda betänkande har ifrågasatts, att den

beskattning, som kunde komma att införas i B-skattens ställe, erhölle karaktären

av en stämpelskatt. Reservanterna i kammarrätten hava ävenledes

tänkt sig ett förfarande efter mera summariska former. Av vad förut anförts

och än mer av det följande torde emellertid framgå, att vid taxeringen till

ifrågavarande skatteformer kunna ifrågakomma så många moment, som

tarva särskild uppskattning eller eljest erfordra ett nämndsbedömande, att

dessa utvägar vid närmare undersökning visa sig icke vara framkomliga.

Här må blott erinras om den värdesättning, som kan ifrågakomma,

när vederbörande bolags böcker måste i ett eller annat avseende frångås,

eller när aktieägarna vid skifte erhålla sin likvid i form av aktier i ett

annat bolag, samt om de skenmanövrer, som kunna förekomma i syfte att

vid bolags upplösning redovisa mindre utskiftade tillgångar än de verkliga.

På grund härav har man ansett sig böra — liksom vid B-skatten — söka

anslutning till inkomst- och förmögenhetsskattetaxeringen.

Härmed sammanhänger spörsmålet om författningstextens inordnande i

gällande lagstiftningskomplex. Huru härmed bör förfaras, är emellertid

beroende även av ordningen för övergång från B-skatt till fonderings- och

upplösningsskatt, vilken kan behandlas först i det följande. Nämnda

spörsmål skall därför beröras först i detta senare sammanhang.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 193.

45

Specialmotirering.

Förslaget till förordning om fonderings- och upplösningsskatt.

1 i

Vid överföring till aktiekapital eller reservfond beskattas av skäl, för

vilka förut redogjorts, alla överförda vinstmedel till fonderingsskatt, oavsett

huruvida vinsten i bolagets band utgjort skattepliktig inkomst eller

ej. Däremot beskattas icke det belopp, som kan hava tillförts reservfond

vid förverkande av aktierätt eller i anledning därav, att för tecknad aktie

inbetalts mer än aktiens nominella belopp, liksom ej heller sådan överföring

från aktiekapital till reservfond, som kan ske i samband med nedsättning

av aktiekapital. Kommer genom vinstmedels överförande reservfonden

att överstiga tjugo (respektive femtio) procent av aktiekapitalet,

skall fonderingsskatt utgå för det överskjutande och tages härvid ingen

hänsyn till huruvida de belopp, som förut tillförts reservfonden, utgjorts

av vinstmedel eller ej. Därest reservfond, som en gång uppgått till eller

överstigit tjugo (respektive femtio) procent av aktiekapitalet, nedgått

under nämnda gräns, t. ex. därigenom att reservfonden måst tillgripas

för täckande av förlust eller på grund av att aktiekapitalet ökats genom

utsläppande av gratisaktier, blir ny avsättning till reservfond skattefri,

i den mån avsättningen åtgår till att på nytt bringa fonden upp till tjugo

(respektive femtio) procent av aktiekapitalet.

2 §.

Tankegången i fråga om upplösningsskatten är, såsom av det föregående

framgår, den, att från allt vad som under bolagets bestånd eller vid

dess upplösning utbetalts till delägarna utan att hos dem beskattas såsom

utdelning i vanlig ordning avdrages vad som av delägarna blivit inbetalt

vid bolagets bildande eller därefter, varefter återstoden belägges med upplösningsskatt.

Denna tankegång har i lagtexten fått den utformning, atf

från det belopp, som utskiftas just vid den ifrågavarande nedsättningen

eller vid upplösningen, avdrages ett annat belopp, vilket utgör saldot av

de ut- och inbetalningar av vederbörlig art, som förekommit under bolagets

hela föregående bestånd. Detta saldo benämnes i 2 § »av aktie- eller

lottägarna tillskjutet belopp», och dess innebörd utvecklas närmare i 3 §.

I deklarationsformuläret, som är fogat vid förslaget, har detta tillskott,

när det gäller upplösning av bolag, uppdelats i sina positiva och negativa

beståndsdelar såsom »tillkommande» och »avgående» poster. I fråga om

nedsättning av aktiekapitalet har det däremot i deklarationsformuläret

lämnats åt deklaranten att själv avgiva specificerade uppgifter, därest

han yrkar avdrag för tillskjutet belopp.

Någon bestämmelse om beskattning av solidariskt bankbolags besparade

vinstmedel vid nedsättning av lottkapital erfordras icke, enär enligt lagen

om bankrörelse dylik nedsättning icke får ske.

Såsom förut omnämnts, ställer förslaget sig på den ståndpunkten, att vid

nedsättning av aktiekapital de besparade vinstmedlen anses i första hand

komma till användning för utbetalningen till delägarna, och att först i

den mån vinstmedlen icke förslå härtill återbetalning av gjorda tillskott

äger rum. Från denna huvudregel synes undantag böra stadgas för det

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

fall, att inlösen av aktier äger ruin efter i bolagsordningen bestämda grunder

på sätt i 49 § aktiebolagslagen förutsattes kunna ske. Dylik inlösen

torde oftast komma i fråga beträffande preferensaktier och synes då närmast

vara att likställa med återbetalande av upplånat kapital. Även där

inlösen enligt 49 § aktiebolagslagen icke direkt bar denna karaktär, rör

det sig dock icke om någon fördelning av vinst mellan bolagets samtliga

delägare, utan om en utlösen av vissa av dessa. De övriga delägarna

komma väl att för framtiden få större andel i bolagets besparade vinstmedel,

men de erhålla för ögonblicket ingen del av dessa vinstmedel till

sin fria disposition. Man synes fördenskull icke böra med upplösningsskatt

belägga den del av det vid inlösen utbetalta beloppet, som utgör

återbetalning av gjord insats. Inlöses däremot aktie med större belopp än

det för aktien gjorda tillskottet, torde upplösningsskatt böra utgå för överskottet,

ty detta är en verklig vinst, som utdelats, ehuru den blott kommit

viss delägare till godo. Skattskyldigheten för dylikt överskott torde

kunna läggas på bolaget, därest bestämmelser om inlösen intagits i bolagsordningen

efter det förevarande förslag blivit offentliggjort; delägarna

hava nämligen då haft tillfälle att vid antagandet av bolagsordningen

taga hänsyn till att skatten för dylik vinstutdelning kommer att drabba

bolaget. Har bolagsordningen åter antagits tidigare, torde skatt för vinst,

som utdelats vid inlösen av aktier, icke böra åläggas bolaget, enär bolaget

vid antagandet av bestämmelserna om inlösen icke haft anledning räkna

med skyldighet att utgöra en dylik skatt. Bestämmelserna i 2 § 2 mom.

hava erhållit sin utformning i anslutning till vad nu anförts.

3 §.

Vid upplösningsskatten skiljer förslaget av skäl, för vilka redogjorts i

den allmänna motiveringen, mellan nya och äldre bolag. Med äldre bolag

avses i förordningen bolag, vilka bildats så tidigt, att något räkenskapsår

gått till ända före den 1 mars 1925. Har ett bolag bildats före nämnda

dag men så sent, att dess första räkenskapsår går till ända först efter sagda

dag, behandlas bolaget såsom ett nytt bolag.

För att underlätta formuleringen på vissa punkter har i förslaget införts

begreppet »ingångsvärde» för att beteckna vid nytt bolag vad som

tillskjutits av delägarna vid bolagets bildande och vid äldre bolag bolagets

behållna tillgångar enligt utgående balansräkningen för det räkenskapsår,

som gått till ända närmast före den 1 mars 1925.

Vid taxeringen till upplösningsskatt vid bolagsskifte gäller det först att

fastställa vad som skall anses hava tillskiftats delägarna. Med detta begrepp

avses, på sätt framgår av anvisningarna, det belopp, som vid skiftet

står till delägarnas disposition, och har i samband med upplösningen utbetalning

till delägarna skett i flera olika repriser, skola alltså alla dylika

utbetalningar medräknas. Vid beloppets fastställande får avdrag icke ske

för beräknad upplösningsskatt. Upplösningsskatt utgår icke för vad som i

samband med skiftet kan hava på grund av föreskrift i lag, såsom i fråga

om s. k. systembolag, eller bolagsordningens bestämmelser utbetalts till

annan än delägare.

Från det delägarna tillskiftade beloppet får i fråga om nytt bolag

avdragas alla av delägarna gjorda tillskott. Har nedsättning av aktiekapital

skett och något av det utbetalta beloppet därvid ansetts såsom återbetalning

av gjort tillskott, så att upplösningsskatt icke utgått, skall vid

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. May.ts proposition Nr 193.

bolagets taxering till upplösningsskatt vid en följande nedsättning av aktiekapitalet

eller vid bolagets slutliga upplösning de gjorda tillskotten

minskas med det belopp, för vilket vid den tidigare nedsättningen icke utgått

upplösningsskatt. Detta gäller även i fråga om sådan återbetalning

av tillskott, som skett genom inlösen av aktier enligt 49 § aktiebolagslagen.

Det kan i vissa fall möta svårigheter att avgöra, huruvida till ett bolag

inbetalta belopp äro att anse såsom tillskott i den mening förordningen

avser eller ej. Första villkoret för att ett inbetalt belopp skall utgöra

tillskott är, att inbetalningen verkställts av delägare. Har för tecknad aktie

eu del av aktiebeloppet inbetalts, men aktierätten därefter förverkats, bör

det för aktien inbetalta beloppet icke få anses såsom tillskott, enär den, som

inbetalt beloppet, icke blir delägare, åtminstone icke för aktien i fråga.

Uttrycklig föreskrift att vad som inbetalts för aktie, för vilken aktierätt

förverkats, icke skall räknas såsom tillskjutet belopp, har intagits i anvisningarna.

Dylik föreskrift har lämnats jämväl i fråga om sådant tillskott,

som avses i 92 och 209 §§ i lagen om bankrörelse. Det synes nämligen

vara tydligt, att ett dylikt tillskott icke medför något delägarskap

i bolagets tillgångar utan medför en ren fordringsrätt. Däremot har det

icke varit möjligt att lämna detaljerade regler för övriga fall. da »tillskott»

kan ske utöver det, som skall inbetalas å aktie, såsom då, på sätt förutsattes

i 97 § aktiebolagslagen, i syfte att förhindra likvidation tillskott

göres för att fylla uppkommen brist i aktiekapitalet eller, på sätt i 4 §

lagen om försäkringsrörelse förutsattes kunna ske, delägare i försäkringsbolag

i enlighet med bolagsordningens bestämmelser gör tillskott utöver

tecknat aktiebelopp. I fråga om tillskott av sistnämnda art torde av bolagsordningen

framgå, huruvida tillskottet skapar en fordran för aktieägaren

eller är att likställa med av honom inbetalt aktiebelopp; i fråga om

tillskott av den förra arten få omständigheterna i det särskilda fallet vara

avgörande för huruvida ett dylikt tillskott, vilket icke återbetalats före

bolagets trädande i likvidation, skall i någon form tillgodoräknas bolaget

vid taxeringen till upplösningsskatt, men man torde kunna antaga, att

detta i regel bör få ske, enär tillskottet kommer att antingen bilda en skuld

för bolaget och alltså få avdragas från tillgångarna eller ock vara att jämställa

med inbetalt aktiebelopp.

I fråga om äldre bolag blir ingångsvärdet icke det belopp, som av delägarna

tillskjutits vid bolagets bildande, utan bolagets behållna tillgångar

vid slutet av det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars

1925. Utöver detta ingångsvärde får vid taxeringen avdragas tillskott,

som av delägarna gjorts efter utgången av sagda räkenskapsår. Vad som

sålunda får avdragas skall liksom i fråga, om nytt bolag minskas med belopp,

som vid nedsättning av aktiekapital utbetalts till delägarna utan att

träffas av upplösningsskatt. Sistnämnda villkor är dock i fråga om äldre

bolag icke undantagslöst. Pa sätt vid 2 § berörts har man icke velat med

upplösningsskatt träffa sådan vinstutdelning i äldre bolag, som skett på

det sätt, att vid inlösen av aktie enligt 49 § aktiebolagslagen aktieägaren

erhållit mer än som inbetalts för aktie. För att denna vinstutdelning ej

heller vid bolagets upplösning skall träffas av upplösningsskatt har det befunnits

nödvändigt införa en bestämmelse, att dylik vinstutdelning icke

skall jämställas med återbetalning av tillskjutet belopp utan behandlas

som om upplösningsskatt erlagts för densamma.

Vid fastställandet av ett äldre bolags ingångsvärde utgår man från den

fastställda balansräkningen, och dennas siffror måste i regel utan någon

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

soin helst justering läggas till grund för beräkningen av bolagets egna

fonder. Principiellt borde beräkningen ske med hänsyn icke till det bokförda

utan till det verkliga värdet av bolagets tillgångar vid tidpunkten

i fråga, men det torde av praktiska skäl icke kunna sättas i fråga, att

man skulle ingå på en dylik omvärdering av bolagets samtliga tillgångar.

Vissa rent formella justeringar böra dock ofta göras. Så synes det vara

klart, att i nu förevarande sammanhang balanserad förlust ej är att betrakta

såsom tillgång liksom ej heller förbindelser å oguldet aktiebelopp,

garantiförbindelser i försäkringsaktiebolag o. d. Likaledes torde en förnyelsefond

böra avdragas såsom skuld endast för det fall, att den är att

betrakta såsom en sådan avskrivningsfond, som avses i 56 § 4) aktiebolagslagen.

Kan bolaget visa, att fonden i verkligheten varit en verklig

nybyggnadsfond, synes den icke böra behandlas såsom en skuld. Däremot

torde det blott i rena undantagsfall kunna ifrågakomma att tillåta

förnyelsefondens uppdelande i två delar, den ena motsvarande avskrivningar

och den andra avsättningar till verkliga nybyggnader.

Emellertid synes möjlighet böra slå öppen även till mera reella justeringar

i vissa avseenden, där ett avskärande av möjligheten till dylika

justeringar lätteligen skulle anses påtagligt orättvist. Därest ett bolag

under en följd av år före år 1925 innehaft en fastighet, kan man antaga,

att denna fastighet i 1924 års balansräkning upptagits till ett värde betydligt

understigande det verkliga, och detta så mycket hellre som bolaget

på grund av aktiebolagslagens bestämmelser varit förhindrat att

uppskriva värdet. Vid fastighetens försäljning i en framtid kommer bolagets

formella vinst på försäljningen att bliva mycket stor, men det synes

obilligt att beliigga denna vinst med upplösningsskatt, i den mån det

kan visas, att vinsten berott på en värdestegring, som inträffat före år

1925. En omjustering av balansräkningens värdesättning av fast egendom

får fördenskull ske; dock får värdet icke sättas högre än 1925 års

taxeringsvärden. Jämväl i fråga om balansräkningens värdesättning av

de lösa tillgångar, som äro avsedda till stadigvarande bruk för bolaget,

synes justering böra tillåtas. Hava på dylika tillgångar under åren 1918

—1924 avskrivits högre belopp, än som godkänts vid bolagets taxeringar

till A-skatt, har bolaget på detta sätt taxerats till A-skatt och i följd därav

jämväl till B-skatt. för högre vinst än bolagets böcker utvisat. Efter

år 1924 komma de tidigare gjorda avskrivningarna att medföra, att bolagets

vinst blir högre, än den skulle blivit, om i böckerna avskrivits blott

de belopp, vilka godkänts vid taxeringarna. Det skulle då vara orätt att

lägga upplösningsskatt på den del av vinsten, vilken på detta sätt, redan

innan den kommit till synes i bolagets böcker, tagits till beskattning, ty

för ett och samma vinstbelopp komme då att utgå både B-skatt och upplösningsskatt.

På grund härav har i förslaget upptagits bestämmelse

till förekommande av ett dylikt resultat. I båda de nu omnämnda fallen

sker justering till förmån för bolaget, och det blir bolagets sak att visa,

att en omjustering av balansräkningen bör äga rum.

Men därjämte synes en justering i visst fall böra ske till bolagets nackdel,

nämligen för den händelse att i balansräkningen icke redovisats en

skuld, vilken, enligt vad sedermera visar sig, förefunnits redan vid den

tidpunkt, balansräkningen avser. Det kan t. ex. vid domstol pågå eu rättegång

rörande skyldighet för bolaget att utgiva ett mycket stort belopp

i skadestånd för brytande av ett leveranskontrakt eller dylikt, och ett

sådant skadeståndsbelopp torde icke upptagas i bolagets böcker förrän

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

rättegången blivit slutligen avgjord. Vidare torde det vara rätt vanligt,

att bolag underlåta att såsom skuld i sina böcker upptaga beräknade, ännu

icke debiterade skatter eller avsättning för dylika skatter. Genom bestämmelse

i förslaget hålles möjligheten öppen att i dylika fall företaga

en justering av balansräkningen. Man torde emellertid böra utgå från

att denna bestämmelse bör komma i tillämpning endast när det rör sig

om mera avsevärda belopp. Man kan ej fordra, att ett bolag skall visa'''',

att någon dylik icke bokförd skuld ej förefunnits.

^ 4 §.

Den omständigheten, att vid upplösningsskatten, sådan denna är tänkt i

förslaget, ett bolags hela livslängd betraktas såsom en enda taxeringsperiod,

innebär ju för bolagen en förman, som icke har sin motsvarighet

beträffande B-beskattningen. Frestelsen kan emellertid ligga nära att

utnyttja denna förmån utöver vad som är avsett. Ty möjlighet föreligger

att i stället för att bilda ett nytt bolag inköpa aktierna i ett gammalt bolag,

i vilket ett stort av delägarna tillskjutet belopp till större delen gått

förlorat, samt, eventuellt under nytt namn, reorganisera det gamla bolaget

för att upptaga den nya verksamheten. Följden skulle bli den, att, när

nedsättning av aktiekapital eller upplösning sedermera ifrågakommer.

Scisom tillskjutet belopp skulle få tillgodoräknas allt vad som tidigare

gått förlorat. Ett utnyttjande aA* denna möjlighet skulle ligga särskilt

nära till hands för de redan i det föregående berörda bolag, åt Anlita redan

från början är tillämnad en kort livslängd.

Man har nu i 4 § velat förekomma ett dylikt missbruk i form av jobberi

med äldre bolagsrättigheter genom ett stadgande, att, därest genom ombildningen

i verkligheten ett nytt bolag kommit till stånd, bolaget vid

taxering till upplösningsskat.t skall anses såsom ett vid ombilclningen nytillkommet

bolag, vars ingångsvärde utgjorts av bolagets tillgångar efter

ombildningen.

Denna paragraf är i alldeles påtaglig grad en sådan, som endast i mycket

sällsynta fall bör kunna få tillämpning, då dess syfte just är att förekomma

den eventualitet, som i paragrafen avses.

5, 6 och 7 §§.

torde i allmänhet ej erfordra särskild motivering. De innehålla föreskrifter

angående inträde av skattskyldighet samt angående taxering o. d.

Bestämmelserna äro knapphändiga, då det ansetts lämpligast att låta de

beträffande inkomst- och förmögenhetsskatten gällande regler komma i

tillämpning i så stor utsträckning som möjligt.

Följande förhållanden synas dock böra särskilt uppmärksammas.

Önskvärdheten att vid taxering till upplösningsskatt i möjligaste män

kunna hålla sig till de verkliga belopp, som faktiskt komma aktieägarna

i bolaget till hända, har föranlett, att Arid bolags upplösning taxering i

regel skall ske först när likvidationen är avslutad. Det kan emellertid

tänkas inträffa, att likvidationen uttänjes i många år, fastän den i verkligheten

är att anse såsom slutförd. Tänkbart är rent av, att allting utskiftas

utom skattebeloppet, och att likAÖdatorerna underlåta att lämna

slutredovisning endast för att kunna såsom likvidatorsarvode uppbära

räntan på skattemedlen. Har likvidation oskäligt fördröjts, bör därför

taxering få ske, innan slutredovisningen framlagts. En svaghet är i detta

fall tydligen, att vid taxeringen eu uppskattning i auss utsträckning kan

bli nödvändig, då måhända ej samtliga tillgångar blivit realiserade. Eu

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. JO2 höft. (Nr likt.) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 193.

tillämpning av bestämmelsen torde emellertid ytterst sällan böra ifrågakomma

i andra fall, än där en dylik uppskattning skall behöva avse endast

obetydliga tillgångar.

Förslaget utgår från att taxeringen i ifrågavarande fall blir definitiv.

Tänkbart vore det att, på sätt reservanterna i kammarrätten föreslagit.,

för vissa fall beträffande ifrågavarande slag av beskattning stadga om

eu efterföljande omjustering av taxeringen. Med de bestämmelser''

angående taxeringsår o. d., som upptagits i förslaget och som delvis

skilja sig från de av nämnda reservanter ifrågasatta, har emellertid

behovet i allmänhet av en om justering minskats så mycket, att en dylik

ej ansetts behöva ifrågakomma i andra fall, än där förutsättningarna för

en efterbeskattning äro tillstädes.

Förslaget till förordning med särskilda bestämmelser om B-skatt för

aktiebolag och solidariska bankbolag. Övergångsbestämmelser.

Vad beträffar frågan om den ordning, som synes böra iakttagas vid

övergången från B-skatten till de nya beskattningsformerna, har det synts

riktigast att ej göra den nya beskattningen retroaktiv i den mening, att

den får träffa dispositioner, vilka skett innan det föreliggande förslaget

offentliggöres, d. v. s. före den 1 februari 1926. Däremot har B-skattens

snara avveckling ansetts vara av den vikt, att man hellre än att belägga

1925 års bolagsvinster med B-skatt låter även dessa träffas av upplösningsskatt

i de fall, då beslut om upplösning skett tidigast den 1 februari 1926.

Fn fullständig B-skattetaxering under år 1926 kan ej härigenom undvikas,

ty denna taxering avser 1924 års inkomster. Däremot möjliggöres

genom att taga 1925 års vinster i förekommande fall till upplösningsskatt,

att någon fullständig B-skattetaxering år 1927 ej behöver ifrågakomma.

B-skattetaxering blir dock nödvändig även efter år 1926 i vissa fall, nämligen

för bolag, i vilka beslut om upplösning fattats före den 1 februari

1926; uttoges icke B-skatt av dessa bolag, skulle de undgå både B-skatt

och upplösningsskatt för vinster, intjänade efter år 1924. I vilken män

bolag, som fylla nämnda betingelser, förekomma, kan ej nu avgöras.

Några dylika bolag kunna tvivelsutan finnas, då det här gäller avslutning

av likvidationer, som pågått sedan flera år tillbaka. Men säkerligen

skola de förekommande fallen bliva ytterst få. Det har övervägts, huruvida

det ej skulle vara möjligt att undvika även denna i mycket inskränkt

omfattning under några år kvarstående B-skattetaxering, men

det har förefallit, som om varje annat sätt att fylla den lucka, som här

skulle uppstå och vars förekomst skulle vara en orättvisa mot andra bolag,

skulle te sig besvärligare än den valda metoden. Det bör ock märkas,

att denna kvarstående B-beskattning icke är behäftad med de fel,

som eljest anses vidlåda B-skatten. Den kommer nämligen ej att motverka

kapitalbildningen, ty bolagets upplösning är redan beslutad; och

den kommer väl ej heller att efterföljas av det i tekniskt avseende be-^

svårliga restitutionsförfarandet. Ty under likvidationen besparad vinst,

torde knappast komma att utdelas i annan ordning än genom utskiftning

av bolagets tillgångar, och B-skatten skulle sålunda i förekommande fall

bliva definitiv. Något realskäl för staten att avstå denna skatt, varmed;

man vid upplösningsbeslutet räknat, synes ej förefinnas.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj :is proposition Nr 193.

Upplösningsskatt vid nedsättning av aktiekapital, som beslutats före

den 1 februari 1926, synes ej heller böra upptagas. För detta fall synes

ett stadgande om uttagande av B-skatt efter år 1926 knappast erforderligt,

då det torde komma att sakna varje praktisk betydelse.

Fonderingsskatt torde vidare ej böra uttagas vid överföring av besparade

vinstmedel till aktiekapital och reservfond, om överföringen beslutats

före den 1 februari_ 1926. Ej heller för detta fall erfordras något

stadgande om uttagande i stället av B-skatt. Ty sådana vinstmedel, varom

här kan vara fråga, torde så gott som undantagslöst hava intjänats

före den 1 mars 1925 och hava alltså i vederbörlig utsträckning redan

träffats av B-skatt,

En särskild fråga är den, i vilken utsträckning restitution av B-skatt

i framtiden skall kunna ifrågakomma. Ä ena sidan har det ansetts önskvärt,

att dessa restitutioner så snart som möjligt kunna bringas ur världen.

Å andra sidan har det måst erkännas, att ett plötsligt avskärande

av restitutionsrätten skulle innebära en orättvisa såtillvida, att denna rätt

utlovats av nu gällande lagstiftning. Man har därför inriktat sig på att

söka utan kränkande av restitutionsrätten tillgodose det förra önskemålet

och ansett detta kunna ske genom att visserligen stadga restitutionsrättens

upphörande, men först efter en så lång övergångstid, att bolagen kunna med

hänsyn därtill vidtaga sina dispositioner. Denna övergångstid har lämpligen

synts kunna utsträckas till utgången av år 1931. Givetvis står därvid

den utvägen öppen för bolagen att under övergångstiden genom utdelning

av besparade vinstmedel i vanlig ordning vinna rätt till restitution.

penna utväg bör kunna anlitas, när bolagen verkligen tänkt sig att inom

överskådlig tid utdela medlen. Men därjämte har restitutionsrätt stadgats

vid överföring till aktiekapital och reservfond, en utväg, som i vissa

fall torde kunna anlitas av bolagen. Denna utväg kan synas såtillvida

av mindre värde ur bolagens synpunkt, som dessa i stället få erlägga fonderingsskatt.

Men fonderingsskattens erläggande kompenseras ju genom

sänkningen i skatteprocent i fråga om A-skatten. Det skulle mot den

ifrågasätta anordningen kunna invändas, att bolagen frestas att före

1931 ars utgång utdela B-beskattade medel i större utsträckning, än som

eljest skulle skett, och därigenom motverka sin egen konsolidering. Invändningen

synes äga ett visst berättigande. Gentemot densamma kan

dock göras gällande, att det innebär en viss fördel för ett bolag att ej erhålla

restitution av B-skatt utan att i stället få vid bolagets upplösning i sitt

ingångsvärde medräkna de B-beskattade medlen, vilket medför, att bolaget

vid upplösningen undslippa- skatt med ett högre procenttal å samma medel.

än det, varéfter B-skatterestitutionen skulle beräknats. Nu nämnda

förhållande torde ävenledes kunna åberopas såsom stöd för den uppfattningen,

att genom den ifrågasatta tidsbegränsningen för B-skatterestitutioner

någon orättvisa ej begås.

Restitutionsbestämmelserna synas i detta sammanhang höra i viss utsträckning

modifieras. De nu gällande reglerna torde böra oförändrade

tillämpas blott i fråga om utdelningar, som beslutats före utgången av

år 1926. Beträffande tiden efter ingången av år 1927 bör — i anslutning

till det förut sagda — restitution av B-skatt ske, utom

vid utdelning i vanlig ordning, vid överföring av vinstmedel till

aktiekapital och reservfond. I 1924 års bevillningsutskotts förenämnda

betänkande har framhållits vikten av föreskrifter angående den ordning.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

i vilken restitution av B-skatt framdeles bör lämnas, och har det särskilt

ansetts önskvärt med bestämmelser till förhindrande av restitution för

medel, som intjänats efter B-skattens upphävande. Med hänsyn till svårigheten

att fastslå omfattningen av den rätt, som enligt gällande lag

måste anses redan tillkomma bolagen, och de praktiska svårigheter, som

skulle möta att hos ett bolag urskilja, huru stor del av dess vid B-skattens

upphävande befintliga tillgångar äro att räkna till B-beskattade medel

eller ej, har det synts lämpligast att nöja sig med ett stadgande, som snarast

torde innebära ett förtydligande i visst avseende av vad som nu gäller.

Detta stadgande innebär, att restitution ej får ske för sammanlagt

högre belopp än det, varmed bolagets behållna tillgångar enligt senaste

balansräkningen före den 1 mars 192a överstigit aktiekapital och reservfond,

därvid har beaktats, att i stället restitutionsrätten blivit till tiden

begränsad. Vidare har det synts lämpligt att fastställa en fix procentsiffra,

efter vilken restitution i framtiden skall äga rum. Då B-skatten

hittills utgått efter procenttal, som varierat mellan 3.io och 3.so procent

och det synes kunna påräknas, att något högre procenttal än 160 procent

av grundbeloppet för inkomst- och förmögenhetsskatten ej skall behöva

ifrågakomma, har en restitutionsprocent av 3 ansetts skälig och antagligen

utmätt till fördel för bolagen.

Av det anförda framgår, att såväl B-skattetaxering som restitution av Bskatt

enligt nu gällande regler skall kunna ifrågakomma efter den nya beskattningens

ikraftträdande den 1 januari 1927. Då nu fråga är om utfärdande

av en helt ny förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt

under nästa år, synes anledning finnas att ej nu göra ändring i denna,

lika litet som i gällande deklarationsblankett m. m., i all synnerhet som de

nya bestämmelserna om fonderings- och uppiösningsskatt på grund av

sin vidlyftighet omöjligen kunna inrymmas i denna förordning.

Det lämpligaste har därför synts vara följande. En särskild förordning

om fonderings- och uppiösningsskatt utfärdas, i vilken det göres

klart, att denna beskattning skall — liksom B-skatten — så anses, som om

den utgjort en form av inkomst- och förmögenhetsskatten. Förordningen

om inkomst- och förmögenhetsskatt får fortfarande gälla, men i en särskild

förordning stadgas, att dess tillämpningsområde skall på visst sätt

begränsas. X sistnämnda förordning införas tillika erforderliga nya bestämmelser

om restitution. Uppenbart är, att realinnehallet i sistnämnda

förordning måste i visst avseende korrespondera med bestämmelserna om

ikraftträdande i förordningen om fonderings- och uppiösningsskatt.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

53

Förslag

till

förordning om fonderings- och upplösningsskatt för aktiebolag och

solidariska bankbolag.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

När inländskt aktiebolags eller solidariskt bankbolags vinstmedel överföras

till aktie- eller lottkapital eller reservfond, skall bolaget erlägga

skatt till staten (fonderingsskatt) å det sålunda tillförda beloppet; dock

skola vid överföring av vinstmedel till reservfond dessa medel ej beskattas,

i den män. desamma erfordras för att uppbringa reservfonden till, beträffande

bankaktiebolag och solidariskt bankbolag, femtio procent, och, beträffande

annat bolag, tjugu procent av aktie- eller lottkapitalet.

Fonderingsskatten skall utgå med tre procent å det beskattningsbara

beloppet.

2 §.

1 mom. Vid upplösning av aktiebolag eller solidariskt bankbolag skall

bolaget erlägga skatt till staten (upplösningsskatt) å det belopp, som tillskiftas

delägarna, i den mån detta belopp överstiger av aktie- eller lottägarna

tillskjutet belopp, beräknat på sätt i 3 § sägs.

2 mom. Vid nedsättning av aktiekapital skall upplösningsskatt utgå å

det belopp, som i samband med nedsättningen tillskiftas aktieägarna, i den

mån bolagets egna fonder ej genom nedsättningen nedbringas under av

aktieägarna tillskjutet belopp. \

Vid nedsättning av aktiekapital genom inlösen av aktier i den ordning,

49 § i lagen den 12 augusti, 1910 om aktiebolag stadgar, skall skatteplikten

avse det belopp, som utgör skillnaden mellan vad som sålunda tillskiftas

aktieägarna och vad som tillskjutits för samma aktier. Därest i ett aktiebolag

inlösen, varom nu sagts, sker av aktier enligt grunder, som varit

fastställda i den för bolaget den 1 februari 1926 gällande bolagsordning,

skall upplösningsskatt ej utgå.

3 mom. Upplösningsskatten skall utgå med fem procent å det beskattningsbara

beloppet, med avdrag av vad bolaget visar sig hava förut erlagt i

fonderingsskatt; dock att vid beskattning i samband med nedsättning av

aktiekapital avdrag ma ske allenast med så stor fonderingsskatt, som belöper

på det beskattningsbara beloppet. 3

3 $.

Med. av aktie- eller lottägare tillskjutet belopp skall vid bolagets taxe+•11^1

^^.^PP^ösningsskatt förstas vad av aktie- eller lottägare sammanlagt

tillskjutits i penningar eller penningars värde vid bolagets bildande (ingångsvärde)

och sedermera under dess bestånd, med avdrag av vad som.

utan att träffas av upplösningsskatt, utskiftats i samband med nedsättning

av aktiekapital, beslutad efter utgången av januari månad 1926. Har vid

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kun yl- Maj:ts proposition Nr 193.

inlösen av aktier enligt 49 § i lagen om aktiebolag skattefrihet åtnjutits på

grund av stadgandet i 2 § 2 mom. 2 stycket andra punkten här ovan, skall

härvid så anses, som om upplösningsskatt enligt första punkten i samma

stycke hade erlagts.

Beträffande äldre bolag skall såsom ingångsvärde anses bolagets egna

fonder i deras helhet enligt fastställd balansräkning för det räkenskapsår,

som gått till ända närmast före den 1 mars 1925, med avdrag av de belopp,

vilka efter den tidpunkt, balansräkningen avser, utdelats till delägarna

eller överförts till aktiekapital eller reservfond och för vilka restitution

av B-skatt ägt rum. Härvid skall dock iakttagas följande:

a) kan bolaget visa, att dess fasta egendom i balansräkningen finnes upptagen

till lägre belopp än de verkliga värdena, må jämkning med hänsyn

härtill ske; dock må den fasta egendomen ej upptagas till högre belopp än

taxeringsvärdena för år 1925;

b) kan bolaget visa, att i dess böcker avskrivningar för värdeminskning

å lösa tillgångar till stadigvarande bruk skett med större belopp, än som

godkänts vid bolagets taxering till B-skatt, må bolaget såsom tillgång tillgodoräkna

sig skillnaden mellan de i verkligheten gjorda och de i beskattningsavseende

godkända avskrivningarna;

c) kan det visas, att skuld, som först senare kommit till synes i bolags

böcker, förefunnits redan vid den tidpunkt, förenämnda balansräkning avser,

skall skuldens belopp avdragas från de i balansräkningen redovisade

tillgångarna.

4 §.

Befinnes vid taxering till upplösningsskatt av bolag, som efter utgången

av januari månad 1926 ombildats, att genom ombildningen i verkligheten

ett nytt bolag kommit till stånd, så skall, därest skattskyldigheten därigenom

blir större än den skulle blivit vid tillämpning av här ovan givna regler,

vid taxeringen så anses, som om bolaget vore ett vid ombildningen nytillkommet

bolag, vars ingångsvärde utgjorts, förutom av vad som i samband

med ombildningen inbetalts, av bolagets egna fonder före ombildningen

enligt den värdesättning, som vid ombildningen tillämpats.

5 §.

] mom. Aktiebolag eller solidariskt bankbolag skall anses upplöst, då

likvidatorerna å bolagsstämma framlagt slutlig redovisning för sin förvaltning.

i

Nedsättning av aktiekapital anses hava skett, när de utskiftade medlen

blivit för aktieägarna tillgängliga för lyftning.

2 mom. Överföring av vinstmedel till aktie- eller lottkapital och reservfond

anses hava skett, när beslut därom vunnit laga kraft.

6 i

1 mom. Taxering till fonderings- och upplösningsskatt skall ske året efter

det, då överföring till aktiekapital eller reservfond eller nedsättning av

aktiekapital eller upplösning skett.

Har beslut om upplösning vunnit laga kraft och fördröjes likvidationen

oskäligt, må dock taxering till upplösningsskatt ske, innan slutredovisning

framlagts.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 55

2 mom. Har någon i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning

vdd taxering till fonderings- eller upplösningsskatt, lämnat oriktigt meddelande

eller har uppgiftspliktig underlåtit avlämna uppgift eller infordrad

upplysning, och har därav föranletts, att taxering ej skett eller att taxering

skett till för lågt belopp, skall, efter det sådant kommit till vederbörandes

kännedom, efterbeskattning i erforderlig mån äga rum. Efterbeskattning

må ej. ske senare än fem år efter det taxeringen enligt 1 mom.

första stycket bort verkställas.

7 §.

Beträffande taxering till skatt, som i denna förordning avses, skola de

rörande taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt gällande bestämmelser

hava motsvarande tillämpning, med iakttagande dock av följande:

uppgift till ledning för egen taxering till fonderingsskatt samt till upplösningsskatt

skall upprättas i enlighet med det vid denna förordning fogade

formulär;

uppgift för taxering till upplösningsskatt enligt 6 § 1 mom. 2 stycket

skall, efter anmaning av ordförande i taxeringsnämnd eller kronans ombud

hos prövningsnämnd, avgivas vid den tid och i den ordning, som i anmaningen

angives;

uppgift för taxering till upplösningsskatt i andra fall, än nyss sagts, ävensom

till fonderingsskatt skall vid den tid och i den ordning, som för bolags

deklaration till inkomst- och förmögenhetsskatt finnes stadgad, utan anmaning

avlämnas under det år, taxeringen skall äga rum.

Anvisningar.

Med bolags vinstmedel förstås i 1 § såväl besparade, tidigare intjänade

vinstmedel som årets vinst, oavsett huruvida vinstmedlen skola taxeras till

inkomst- och förmögenhetsskatt eller ej. Överflyttning av medel från aktiekapital

till reservfond träffas givetvis aldrig av fonderingsskatt, även

om dessa medel utgöra vinstmedel.

Med det belopp, som tillskiftas delägarna, förstås i 2 § 1 mom. det belopp,

som står till delägarnas disposition, utan att avdrag för skatt ägt rum.

Med bolags egna fonder förstås i denna förordning skillnaden mellan

bolagets tillgångar och skulder enligt balansräkningen. Såsom tillgång

anses härvid givetvis icke balanserad förlust, förbindelser å oguldet aktiebelopp,

garantiförbindelser o. d. S. k. förnyelsefond är att anse som skuld,

i den mån fonden uppfyller villkoren i 56 § 4) aktiebolagslagen, varemot en

nybyggnadsfond, som avsetts för verkliga nybyggnader, ej skall avdragas

från tillgångarna.

Såsom av delägare tillskjutet belopp räknas i allmänhet tillskott av delägarna,

vare sig det tillföres aktie- eller lottkapitalet eller ej. Belopp, som

inbetalts å aktie, för vilken aktierätt sedermera förverkats, ävensom tillskott

enligt 92 och 209 §§ i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse räknas ej

såsom tillskjutet belopp.

Vid tillämpning av bestämmelsen i 2 § 3 mom. måste tillses, att, därest

bolag vid nedsättning av aktiekapital förut erlagt upplösningsskatt och

därvid fått åtnjuta avdrag för fonderingsskatt, avdrag för samma skattebelopp

ej ånyo får ske.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Vid tillämpning av 6 § 1 mom. 2 stycket måste givetvis eu uppskattning

ske av de bolagets tillgångar, vilka ännu icke blivit realiserade.

I och för förordningens tillämpning må meddelas följande.

Exempel.

1. Ett aktiebolag bildas år 1930 med ett aktiekapital av 200,000 kronor.

Sedan bolaget av aktiekapitalet förlorat 75,000 kronor, så att bolagets sammanlagda

behållna tillgångar uppgå till 125,000 kronor, rekonstrueras bolaget

år 1935 så, att aktiekapitalet nedsättes till 100,000 kronor och återstående

25,000 kronor redovisas på reservfonden. Samtidigt tillföres bolaget

125.000 kronor nytt kapital genom utsläppande av 1,000 nya aktier å nominellt

100 kronor efter en kurs av 125 kronor, därav 25 kronor skola föras

till reservfonden. Vid bolagets upplösning år 1950 utgör det delägarna

tillskiftade beloppet 500,000 kronor. Av delägarna hava tillskjutits ursprungligen

200,000 kronor (ingångsvärdet) och sedermera 125,000 kronor

eller sammanlagt 325,000 kronor, och skall alltså upplösningsskatt utgå för

175.000 kronor med 8,750 kronor. Till delägarna utbetalas sålunda 491,250

kronor.

2. Ett äldre bolags egna fonder utgjorde enligt balansräkning för den

31 december 1924 sammanlagt 500,000 kronor (ingångsvärde), varav aktiekapital

300,000 kronor och övriga fonder 200,000 kronor. År 1930 ökas genom

utsläppande av gratisaktier aktiekapitalet med 300,000 kronor, varför

fonderingsskatt erlägges med 9,000 kronor. Enligt balansräkningen för den

31 december 1939 utgöra bolagets egna fonder sammanlagt 700,000 kronor.

På bolagsstämma år 1940 beslutas, att aktiekapitalet skall nedsättas med

300.000 kronor, vilket belopp utskiftas till aktieägarna. Enär bolagets egna

fonder efter nedsättningen komma att uppgå till endast 400,000 kronor

d. v. s. 100,000 kronor mindre än ingångsvärdet, blir nämnda belopp ä

100.000 kronor fritt från upplösningsskatt och skall dylik skatt utgöras för

allenast 200,000 kronor med 10,000 kronor. Från upplösningsskattens belopp

skall avräknas tidigare erlagd fonderingsskatt för motsvarande belopp,

200,000 kronor, med 6,000 kronor, vadan det belopp, bolaget har att erlägga

i upplösningsskatt, kommer att utgöra 4,000 kronor. Bolaget upplöses

därefter år 1945 och det belopp, som tillskiftas delägarna utgör 700,000

kronor. Bolaget skall då år 1946 taxeras till upplösningsskatt för 300,000

kronor d. v. s. skillnaden mellan det utskiftade beloppet 700,000 kronor samt

ingångsvärdet 500,000 kronor, sistnämnda belopp minskat med det belopp

av 100,000 kronor, som år 1940 utskiftats till delägarna utan att upplösningsskatt

därför erlagts. Skatten härför uppgår till 15,000 kronor, men därifrån

skall dragas den erlagda fonderingsskatt, som icke fått avdragas redan

vid taxeringen år 1941, d. v. s. 3,000 kronor, vadan det skattebelopp,

som bolaget skall erlägga, kommer att utgöra 12,000 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1927.

Förordningen avser ej bolag, beträffande vilka beslut om upplösning fattats

före den 1 februari 1926, och skall ej tillämpas i fråga om nedsättning

av aktiekapital eller överföring av vinstmedel till aktiekapital eller reservfond,

som beslutats före nämnda dag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tillhandahålles deklarationsskyldigt bolag kostnadsfritt.

Skyldighet att avgiva deklaration för taxering till fonderings- och upp- |

lösningsskatt för inländska aktiebolag och solidariska bankbolag åligger

utan anmaning:

a) inländskt aktiebolag och solidariskt bankbolag, då sådant bolag

jämlikt beslut å bolagsstämma, vilket vunnit laga kraft under det sistförflutna

kalenderåret, överfört vinstmedel till aktie- eller lottkapitalet

eller till reservfonden, dock beträffande överföring till reservfonden allenast

om denna fond efter överföringen överstigit för bankaktiebolag och solidariskt

bankbolag femtio procent och för annat aktiebolag tjugo procent

av bolagets aktie- eller lottkapital vid tiden för överföringen;

b) inländskt aktiebolag, då sådant bolag i samband med nedsättning

av bolagets aktiekapital till delägarna utskiftat medel, som blivit tillgängliga

för lyftning under det sistförflutna kalenderåret; samt

c) inländskt aktiebolag och solidariskt bankbolag i likvidation, då likvidatorerna

under det sistförflutna kalenderåret avgivit slutlig redovisning

för sin förvaltning.

Har inländskt aktiebolag eller solidariskt bankbolag genom beslut, som

vunnit laga kraft, trätt i likvidation, vare sådant bolag efter anmaning

skyldigt att avgiva deklaration, även om slutlig redovisning icke framlagts.

Vad ovan sagts gäller ej bolag, beträffande vilka beslut om upplösning

fattats före den 1 februari 1926, och skall ej heller tillämpas i fråga om

nedsättning av aktiekapital eller överföring av vinstmedel till aktiekapital

eller reservfond, som beslutats före nyssnämnda dag.

Deklaration, som ovan nämnts, skall för varje deklarationsskyldigt bolag

i enlighet med detta formulär upptaga de uppgifter, som för bedömande

av bolagets skattskyldighet erfordras.

Deklaration, som skall avgivas utan anmaning, skall vara avlämnad före

den 1 mars. Därest den deklarationsskyldige enligt vad därom är stadgat

äger avgiva deklaration om inkomst m. m. senare än nämnda dag, må

enahanda anstånd åtnjutas med avgivande av deklaration enligt detta

formulär.

Deklaration, som skall avgivas utan anmaning, aolämnas eller insändes

på den uppgiftspliktiges eget äventyr i betalt brev med allmänna posten

antingen till ordföranden i taxeringsnämnden eller ock i Stockholm till

överståthållarämbetet och i övriga orter till Kung], Maj:ts befallningshavande

i det län, magistraten i den stad eller landsfiskalen i det landsfiskalsdistrikt,

där bolagets styrelse har sitt säte.

Deklaration, som på grund av anmaning skall avgivas, avlämnas inom

den tid och i den ordning, som i anmaningen angives.

Vid deklaration skall fogas bestyrkt avskrift av vederbörande bolagsstämmoprotokoll

i de delar, som angå i deklarationen lämnade uppgifter

om till aktie- eller lottkapital eller till reservfond överförda vinstmedel

eller om till aktie- eller lottägare utskiftade medel. Då uppgift lämnas

om medel, som vid bolags upplösning utskiftas till aktie- eller lottägare,

skall bifogas bestyrkt avskrift av likvidatorernas slutliga redovisning,

därest sådan avgivits.

Avlämnas ej deklaration inom behörig tid, vare den skattskyldige förlustig

rätten att överklaga taxering, för vilken deklarationen skolat ligga

till grund.

Har någon i deklaration eller upplysning, som av honom avgivits till

ledning vid taxering, mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande, som

är ägnat att leda till frihet från taxering eller till för låg taxering, böte.

om det oriktiga meddelandet föranlett, att skattskyldig icke blivit taxerad

eller blivit för lågt taxerad, högst fem gånger det skattebelopp, som genom

det oriktiga förfarandet undandragits, och i annat fall högst fem gånger

det skattebelopp, som skulle hava undandragits, därest det oriktiga

meddelandet blivit vid taxeringen följt. Har det oriktiga meddelandet icke

lämnats mot bättre vetande, men har den, som lämnat meddelandet, vid

dess avgivande gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, vare straffet böter,

högst två gånger det skattebelopp, som undandragits eller skulle hava

undandragits genom det oriktiga meddelandet. Straff för här omnämnd

förseelse inträder icke, därest den skyldige, innan taxeringsnämnden avslutat

sitt arbete för året, av egen drift beriktigat det oriktiga meddelandet.

En var, som önskar upplysning rörande beskaffenheten av honom åliggande

uppgiftssk3''ldighet eller sättet för dess fullgörande, äger att för sådant

ändamål frånvända sig till ordföranden i vederbörande taxeringsnämnd.

Deklaration för taxering till fonderings- och upplösningsskatt

för inländska aktiebolag och solidariska bankbolag,

att avlämnas år 19 av

Bolagets namn:

Ort, där bolagets styrelse bär sitt säte:

Län:

Socken, köping:

By, gård, hemman och n:r:

Stad: Rote:

Kvarter: n:r

med adressn:r vid

|

i

De hänvisningar till nummer (1, 2, 3 o. s. v.), som förekomma i denna blankett, hänföra sig

till de å blankettens fjärde sida upptagna “Anvisningar för blankettens ifyllande".

A. Till aktie- (lott-) kapital eller reservfond överförda vinstmedel.

Jämlikt beslut å bolagsstämma den .......................... 19......., vilket beslut vunnit laga

kraft under sistlidet år, hava, på sätt framgår av bilagda utdrag av det vid stämman förda

protokollet, vinstmedel (se 1) hos bolaget överförts

a) till aktie-(lott-)kapitalet med....................................................................................................

b) till reservfonden med ............................................................................................................

Anm. Därest skattefrihet för hela beloppet eller för viss del av de till reservfonden överförda

medlen påyrkas av den orsaken, att överföringen erfordrats för att uppbringa

reservfonden till, beträffande bankaktiebolag och solidariskt bankbolag, femtio procent

och, beträffande annat bolag, tjugo procent av aktie- eller lottkapitalet, ifylles i stället

för punkt b) följande schema:

Till reservfonden överfört belopp........................................................ kr.

20 % (50 %) av aktie-(lott-)kapitalet, som vid överföringen uppgått

till kr. ........................., utgör............................ kr. ...................................

Reservfondens belopp före överföringen utgör „ ..........................

Skillnadsbeloppet avdrages med ........................................................ kr. ....................................

Till beskattning uppgives återstoden ...................................................................................

Att taxera till fonde gsskatt

Bolagets

anteckningar

Taxeringsnämndens

anteckningar

Kronor öre

Kronor j öre

1

|

.....

:.......................

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 162 höft. (Nr 193.)

opaginerad Kontrollera mot PDF

B. Till aktie- (lott-) ägare utskiftade medel.

I. Vid nedsättning av bolags aktiekapital.

Jämlikt beslut å bolagsstämma den .............................. 19 hava. på sätt framgår av

bilagda utdrag av det hos stämman förda protokollet, i samband med nedsättning av I

bolagets aktiekapital till delägarna utskiftats medel, som blivit tillgängliga för lyftning,

under sistlidet år, till belopp av kr. ................................. Härav anses vara till upplösnings
skatt

beskattningsbart...................................................................................................................j

Anm. Därest det utskiftade beloppet jämlikt stadgandena i 2 § 2 inom. och 3 § i förord- i

ningen om fonderings- och upplösningsskatt för aktiebolag och solidariska bankbolag!

antingen alls icke eller endast till viss del skall bliva föremål för upplösningsskatt, införes j

här nedan eller å särskild bilaga tydlig utredning till ådagaläggande av detta förhållande. I

Att taxera till upplösningsskatt

II. Vid bolags upplösning.

Beslut om bolagets upplösning har fattats den 19

Likvidatorerna hava avgivit slutlig redovisning den 19

Till aktie- (lott-) ägarna hava sammanlagt följande belopp utskiftats, nämligen (se 2):

den 19 kr.

Tillkommer:

1. Medel, som i samband med nedsättning av aktiekapital, beslutad efter utgången av januari

månad 1926, utskiftats till aktieägare utan att träffas av upplösningsskatt (se 3)...........

2. I fråga om bolag, som verkställt räkenskapsavslutning före den 1 mars 1925:

a) Medel, som inräknats i bolagets egna fonder (se 4) enligt utgående balansräkningen

för det sista räkenskapsåret före den 1 mars 1925 och som efter samma räkenskapsårs

utgång utdelats till aktie-(lott-)ägarna eller överförts till aktiekapitalet eller reservfonden

och för vilka restitution av B-skatt ägt rum................................................

b) Skulder, som förefunnits vid utgången av det i punkt 2 a) omförmälda räkenskapsåret,

utan att dock hava upptagits i utgående balansräkningen för samma år, och som senare

kommit till synes i bolagets böcker ....................................................................................

Summa utskiftade medel och tillkommande poster

Avgår:

1. I fråga om bolag, som icke verkställt räkenskapsavslutningen före den 1 mars 1925:

Medel, som aktie-(lott-)ägare vid bolagets bildande eller under dess fortbestånd tillskjutit

i penningar eller penningars värde (se 5) ........................................................

2. I fråga om bolag, som verkställt räkenskapsavslutning före den 1 mars 1925:

a) Bolagets egna fonder i deras helhet (se 4) enligt utgående balansräkningen

för det sista räkenskapsåret före den 1 mars 1925 .... kr.

b) Medel, som aktie-(lott-)ägare efter utgången av nyssnämnda räkenskapsår

tillskjutit i penningar eller penningars värde (se 5)........ „

c) Belopp, varmed i utgående balansräkningen för nyssnämnda räkenskapsår

för lågt upptagna värden böra höjas,

för fast egendom (inberäknat fasta maskiner) (se 6)....................... „

för lösa tillgångar till stadigvarande bruk (sé 6)............................ „ ________

Att taxera till upplösningsskatt

Bolagets

anteckningar

Kronor

öre

Taxeringsnämndens

anteckningar

Kronor

öre

opaginerad Kontrollera mot PDF

Särskilda upplysningar och yrkanden (se 7):

här nedan gjorda

Med stöd av bilagda utredning yrkas, att vid uträkning av upplösningsskatt för medel, som enligt förestående uppgift

utskiftats till aktie-(lott-)ägare, avdrag sker för tidigare erlagd fonderingsskatt med kr.

(se 8).

Att de av härovan lämnade uppgifterna äro riktiga samt att, veterligen, icke någon uppgift, som bort lämnas,

uteslutits, försäkras på heder och samvete.

Bolagets firma:

Bolagets adress:

den

namn:

19

tionen taxerat bolaget:

1. Till fonderingsskatt...

2. Till upplösningsskatt

Taxeringsnär

i enlighet med ...

med frångående av 6 ara

nndens beslul

t.

Beskattningsbar!

belopp

, Medgivet avdrag

för tidigare erlagd

fonderingsskatt

Påförd skatt

........................................|

i j

Skäl för avvikelse från deklarationen:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Anvisningar för blankettens ifyllande.

1. Med bolags vinstmedel förstås här såväl besparade, tidigare

intjänade vinstmedel som årets vinst, oavsett huruvida vinstmedlen

föidattningsenligt skola taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt

eller ej. Medel, som överförts från aktiekapital

till reservfond, skola icke här medräknas, även om de utgöra

vinstmedel.

2. Med till aktie- (lott-) ägarna utskiftat belopp förstås här det

belopp, som står till delägarnas disposition, utan att avdrag

för skatt ägt rum.

3. Oaktat belopp, som vid nedsättning av aktiekapital genom

inlösen av aktier jämlikt 49 § i lagen den 12 augusti 1910

om aktiebolag i överensstämmelse med grunder, fastställda i

den för bolaget den 1 februari 1926 gällande bolagsordning,

utskiftats utöver vad som anses vara för aktierna tillskjutet,

jämlikt 2 § 2 mom. 2 stycket andra punkten i förordningen

om fonderings- och upplösningsskatt för aktiebolag och solidariska

bankbolag icke träffas av upplösningsskatt, skall samma

överskott icke här uppföras.

4. Med bolags egna fonder förstås skillnaden mellan bolagets

tillgångar och skulder enligt balansräkningen. Såsom tillgång

anses härvid givetvis icke balanserad förlust, förbindelser å

oguldet aktiebelopp, garantiförbindelser o. d. S. k. förnyelsefond

är att anse som skuld, i den mån fonden uppfyller villkoren

i 56 § 4) aktiebolagslagen, varemot en nybyggnadsfond,

som avsetts för verkliga nybyggnader, ej skall avdragas från

tillgångarna.

5. Såsom av aktie-(lott-)ägare tillskjutet belopp räknas i allmänhet

tillskott av aktie-(lott-)ägarna, vare sig det tillföres

aktie-(lott-)kapitalet eller ej.

Skulle det å blanketten anvisade utrymmet för vissa uppgifter

särskild bilaga.

Belopp, som inbetalts å aktie, för vilken aktierätt sedermera

förverkats, ävensom tillskott enligt 92 och 209 §§ i lagen

den 22 juni 1911 om bankrörelse räknas ej som tillskjutet

belopp.

6. För att få tillgodonjuta ifrågavarande avdrag skall bolaget

tillförlitligen utreda, beträffande den fasta egendomen, att

densamma i balansräkningen finnes upptagen till lägre belopp

än dess verkliga värde, och, beträffande lösa tillgångar till

stadigvarande bruk, att i bolagets böcker avskrivningar för

värdeminskning å de lösa tillgångarna skett med större belopp,

än som godkänts vid bolagets taxering till B-skatt. Avdrag

må icke göras med större belopp än, för fast egendom, skillnaden

mellan, å ena sidan, dess för år 1925 gällande taxeringsvärde

eller, om det verkliga värdet är lägre, detta sistnämnda värde

samt, å andra sidan, det i balansräkningen upptagna värdet

och, för lösa tillgångar, skillnaden mellan de i verkligheten

gjorda och de i beskattningsavseende godkända avskrivningarna.

7. Då anledning att tillämpa 4 § i förordningen om fonderingsoch

upplösningsskatt för aktiebolag och solidariska bankbolag

förefinnes, bör bolaget sådant upplysa.

8. För att kunna erhålla avdrag för tidigare erlagd fonderingsskatt

skall bolaget visa vad bolaget i sådant avseende utgivit.

Vid beskattning i samband med nedsättning av aktiekapital

må avdrag ske allenast med så stor fonderingsskatt, som belöper

på det beskattningsbara beloppet. Har bolag vid nedsättning

av aktiekapital förut erlagt upplösningsskatt och

därvid fått åtnjuta avdrag för fonderingsskatt, får avdrag för

samma skattebelopp ej ånyo ske.

r upplysningar befinnas vara otillräckligt, md sådana meddelas ä

284. Sthlm 1926, Isaac Marcus'' Boktr.-A.-B.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

57

Förslag

till

förordning med särskilda bestämmelser om li-skatt för aktiebolag och

solidariska bankbolag.

Härigenom förordnas som följer:

1 i

Taxering till skatt, som avses i 19 § 2 mom. i förordningen den 28 oktober

1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt (B-skatt), skall efter den 1 januari

1927 äga rum allenast i fråga om bolag, beträffande vilka beslut om upplösning

fattats före den 1 februari 1926.

2 i

Restitution av B-skatt i den ordning, som i 19 § 3 mom. och 20 § 2 mom. i

förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt finnes stadgad, skall ske

allenast 2 den mån beslut om utdelning fattats före den 1 januari 1927.

I övrigt skall restitution av B-skatt ske enligt följande grunder:

Restitution sker, i den mån medel, för vilka B-skatt erlagts, i vanlig ordning

utdelas, ävensom, därest dylika medel överförts till aktiekapital

eller reservfond, i den mån fonderingsskatt för samma medel blivit erlagd,

dock endast ifall beslut om utdelning eller om överföring fattats före utgången

av år 1931. Restitution får ej ske för sammanlagt högre belopp än

det, varmed holagets hehållna tillgångar enligt balansräkningen för det

räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars 1925, överstigit

aktiekapital och reservfond. Restitution sker med 3 K procent å de medel,

för vilka restitution skall äga rum, skolande därvid iakttagas, att sammanlagda

beloppet av restituerade medel icke må uppgå till högre belopp än

vad bolaget sammanlagt erlagt i B-skatt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1927.

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Bilaga 3.

Till Konungen.

Genom remiss den 1 februari 1926 har Kungl. Maj:t anbefallt kammarrätten

att avgiva utlåtande över ett inom finansdepartementet utarbetat

förslag angående upphävande av B-skatten för aktiebolag och solidariska

bankbolag samt införande i dess ställe av fonderings- och upplösningsskatt,

Med remissen liava följt dels två författningsförslag, nämligen förslag

till förordning om fonderings- och upplösningsskatt för aktiebolag och

solidariska bankbolag jämte deklarationsformulär samt förslag till förordning

med särskilda bestämmelser om B-skatt för aktiebolag och solidariska

bankbolag, dels ock en promemoria i förevarande ämne, upptagande, utom

historik, allmän och speciell motivering.

På sätt i den omförmälda historiken omnämnts, hegärde 1924 års riksdag,

i anledning av förekommen motion, att Kungl. Maj:t ville föranstalta

om utredning angående B-skattens upphävande och därvid, i den mån det

befunnes erforderligt att ersätta denna skatt, beakta, bland annat, vad i

bevillningsutskottets betänkande anförts rörande särskilda stämpelskatter.

Riksdagens skrivelse i frågan remitterades till kammarrätten, som avgav

anbefallt utlåtande den 4 december 1924. Däri tillstyrkte kammarrätten,

att B-skatten måtte bliva avvecklad utan anordnande av någon ersättning.

Skulle det befinnas nödvändigt, av statsfinansiella skäl eller för konsekvent

genomförande av dubbelbeskattningen, att sätta något i B-skattens

ställe, förordade kammarrätten, att man i varje fall skulle stanna vid en

fondbeskattning vid bolags upplösning. Kammarrätten hade därutinnan

tänkt sig möjligheten av en anordning, varigenom en extra skatt skulle

läggas på sådana i skiftet ingående medel, som icke motsvarades av delägarnas

tillskott eller av B-beskattade medel, för vilka restitution ej erhållits,

eller av medel, »om avsatts till fonder före den 1 januari 1919, d. v. s.

så tidigt, att fonderingarna icke kunnat vara underkastade B-skatt.

Då kammarrättens motivering för dess berörda ståndpunkt icke refererats

i den remitterade promemorian, torde vissa stycken därav böra här

återgivas.

Efter erinran att kammarrätten redan 1923 i annat ärende uttalat sina

betänklig heter beträffande B-skatten och därvid ifrågasatt, huruvida de

skattebelopp, som genom B-skatten tillvunnes staten, vore av den betydelse,

att skatten oaktat de högst betydande svårigheter, som vore förenade med

dess tillämpning, borde bibehållas, återgav kammarrätten en av en dess

ledamot vid berörda tillfälle uttalad skiljaktig mening, vari olägenheterna

med B-skatten klart framhöllos och som utmynnade i ett direkt yrkande

om B-skattens upphävande.

Berörda skiljaktiga yttrande var av följande lydelse:

»I fråga om B-skatten anser jag, att kammarrätten bort bestämt påyrka

borttagande av denna synnerligen otympliga och för beskattningsmyndighetema

i högsta grad besvärliga skatteform, i synnerhet som den vinst,

statsverket genom densamma bereder sig, med all säkerhet blir så obetydlig,

att den icke uppväger de med skattens uttagande förenade kostnaderna

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

och olägenheterna. I den mån B-beskattade tillgångar i ''vanlig ordning’

utdelas, återbetalas nämligen denna skatt till bolagen. Staten får behålla

skatten endast i följande fall:

a) då den erlagts å belopp, som avsatts till reservfond;

b) då bolag upplöses, utan att dess B-beskattade medel dessförinnan ’i

vanlig ordning’ utdelats till delägarna;

c) då bolag uttryckligen angiver, att utdelning ägt rum utan anlitande

av B-beskattade medel; samt

d) i de ytterst sällsynta fall, då bolags tillgångar vid nedsättning av kapitalet

utdelas till aktieägare.

Sedan bolagen, som under krisåren i stor utsträckning varit urståndsätta

att verkställa utdelning, numera småningom kommit in i mera normala

förhållanden, har restitution av B-skatt i rätt stor utsträckning börjat

äga rum. Det kan härvid lätteligen inträffa, att restitution av dylik

skatt lagligen måste beviljas bolag, vars taxering till A-skatt för ett föregående

år ännu är på kammarrättens eller regeringsrättens prövning beroende.

Om i anledning av besvär ett bolags till A-skatt taxerade inkomst

höjes, föranleder sådant, jämlikt 59 § 3 mom. taxeringsförordningen, höjning

av bolagets taxering till B-skatt. I sådant fall får bolaget till statsverket

inbetala B-skatt, som bolaget förut betalt, men restitutionsvis återbekommit,

och det är icke otänkbart, att samma skatt sedermera ännu en

gång kan varda till bolaget restituerad och så vidare in infinitum.

Ansökningar om restitution av B-skatt kräva undersökning av det sökande

bolagets räkenskaps- och skaf teförhållanden under de år, som förflutit

från och med år 1920, då bestämmelserna om skatten i fråga trädde i

kraft. Länsstyrelserna nödgas för dylika ansökningars bedömande uppgöra

liggare för varje särskilt bolag med anteckningar om skatteförhållanden,

utdelning och restitution. Arbetet härmed blir besvärligare för vart år

som går. Kammarrättens arbete med taxeringsmålen ökas i följd av B-skatten

ej blott därigenom att, innan besvär rörande ett bolags taxering till Askatt

kan avgöras, skriftväxling ofta måste äga rum för utrönande av bolagets

B-beskattning följande år, utan även genom de synnerligen besvärliga

räkneoperationer, som måste föregå eu ändring i B-skattetaxeringen;

och slutligen åligger det kammarrätten att pröva av länsstyrelserna meddelade

beslut om restitution av B-skatt, då det restituerade beloppet överstiger

1,000 kronor, en prövning, som icke .sällan kompliceras därigenom,

att taxeringsmyndigheterna vid B-skattetaxering taga hänsyn till verkställd

utdelning av förut B-beskattade tillgångar.

Dessa och flera olägenheter, som äro förenade med B-skatten, uppväga

mer än väl den obetydliga fördel staten genom denna beskattning bereder

sig. Teorien om dubbelbeskattningens konsekventa genomförande —

ep teori, vars berättigande både kammarrätten och andra myndigheter

starkt ifrågasatt — lärer icke utgöra tillräckligt skäl för bibehållande av

denna teoretiskt kanske riktiga, men praktiskt omöjliga skatt. Anses det,

att bolagen kunna underkastas ännu hårdare beskattning än som genom

mångahanda, i vissa fall starkt progressiva skatter nu avpressas dem, lärer

eu sådan skärpning kunna på långt enklare och effektivare sätt ske genom

modifiering av beräkningsgrunderna för den så kallade A-skatten.

På grund av vad sålunda anförts anser jag, att kammarrätten bort i anledning

av nu förevarande remiss föreslå upphävande av mom. 2 och 3 i

19 § av inkomstskatteförordningen.»

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Kammarrätten fann sig böra åberopa såväl sitt eget tidigare uttalande

som ock i huvudsak vad den skiljaktige ledamoten anfört som skäl för fiskarens

upphävande, varjämte kammarrätten med avseende å spörsmålet

om efter B-skattens borttagande något annat borde sättas i stället, kritiserade

de tre särskilda stämpelskatter å olika slag av fondökning, vilka

bevillningsutskottet i sådant syfte anbefallt till undersökning.

Slutligen framhöll kammarrätten följande: »Krigskonjunkturskatten sattes

ur kraft i samma män som några krigskonjunkturer ej vidare förelågo.

B-skatten är, djupare sett, också en kristidsskatt, betingad på sin tid av

faktiska förhållanden, som numera icke eller i mycket ringa omfattning

äro förhanden. Lagstiftningen måste numera taga sikte på normala förhållanden,

i den män den icke rent av kan nödgas räkna med avvikelser

i en riktning, motsatt den extraordinära högkonjunktur, som hade skapat

förutsättningar för B-skatten.

Kammarrätten har vid flera tillfällen framhållit, att dubbelbeskattningen

av den inkomst, som vinnes av verksamhet i aktiebolagets form, icke under

normala förhållanden har någon rationell grund. Kravet på dess konsekventa

genomförande, vilket var ett av motiven för B-skatten och nu står

bakom, förslagen om nya skatter i dennas ställe, kan icke från rationell

synpunkt stödjas. Det synes ock föreligga en ej oväsentlig skillnad mellan

den dubbelbeskattning, som fått uttryck i aktieutdelningens beskattande

hos aktieägaren, och den, varom i detta ärende är fråga. I det förra fallet

finnas ju dock två skattesubjekt, på vilka var för sig det allmänna kan

hava anspråk i förhållande till deras skatteförmåga, aktieägarna och bolaget.

I föreliggande fall åsyftas en tvåfaldig beskattning av samma inkomst

hos ett och samma skattesubjekt, bolaget.

Till stöd för en särskild fondbeskattning har även åberopats, att bolagen

genom att öka aktiekapital och reservfond erhölle en lägre inkomstprocent

och såmedelst kunde bereda sig en förmånligare plats på progressionsskalan.

Detta faktum är obestridligt, men utgör ju en naturlig följd av

själva grundprincipen för bolagens skattskyldighet, enligt vilken storleken

av skattskyldigheten skall vara beroende av förhållandet mellan inkomst

och kapital. En särskild fondbeskattning går, rationellt sett, rakt emot lagstiftarens

syfte och innebär faktiskt ett återtagande med ena handen av

vad man givit med den andra.»

Sedan kammarrätten förra gången uttalade sig i detta ämne, har någon

ändring icke inträtt i de förhållanden, som motiverade kammarrättens

ståndpunkt i principfrågan, om B-skatten bör få någon efterträdare eller

icke. Något sådant är ej heller påstått i den remitterade promemorian.

Kammarrätten finner sig alltså böra ånyo såsom sin mening uttala, att Bskatten

snarast möjligt bör avskaffas, och att såväl rationella som praktiska

skäl saknas för åvägabringande av annan beskattning i samma syfte.

Emellertid kan kammarrätten icke underlåta att särskilt bemöta de

skäl, som i den remitterade promemorian angivits såsom rationella

grunder för en fortsatt fonderingsbeskattning, med andra ord, för en dylik

beskattning såsom ett led i ett för normala förhållanden inrättat skatte

system.

De åberopade skälen äro egentligen två, båda av fiskalisk natur.

Det framhålles sålunda, att om ett bolags fonderingar lämnades utan särskild

beskattning, skulle aktieägarna genom att låta fondera i stället för

att utdela vinst kunna undandraga sig dubbelbeskattningen på hithörande

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

-område. Vidare skulle i frånvaro av fonder]ngsskatt den större skatteförmågan

hos bolag med störa fonder i jämförelse med mindre väl lottade bolag

icke bliva till fullo utnyttjad.

I fråga om det förstnämnda skälet medges redan i promemorian,

att det samma har mindre betydelse under normala förhållanden än

det både under krigsåren. Betydelsen av den lucka, det bär gällde

att täppa till, bleve dock uppenbar i fråga om bolag, som »från början

bildats med tanke på att det skulle fortleva endast en kortare

tid, såsom t. ex. för exploaterande av ett patent eller för utstyckning av en

fastighet i villatomter». Såsom jämväl i promemorian medges, lärer

dock förekomsten av dylika fall av kortvariga bolag vara mycket ringa.

•Överhuvudtaget ligger det i sakens natur, att bolagsupplösning iitan förlorad

solvens såsom orsak och med påföljd, att aktieägarna taga sina

tillgångar ur rörelsen, är en sällsynt händelse i det verkliga affärslivet.

Annat är ju förhållandet med sådan upplösning, som innebär rekonstruktion

av bolaget eller dess fusion med annat bolag, varvid delägarna låta

kapitalet vara kvar i rörelsen. Sådana fall äro vanliga och normala

företeelser under såväl dåliga som goda konjunkturer. På sätt i promemorian

också erkännes, saknas rationell grund för beskattning i dessa

fall. Likväl har i remitterade förslaget icke gjorts någon skillnad mellan

dem och de rena upplösningsfallen och detta av uppgiven anledning, att

taxeringstekniska svårigheter skulle hindra en eljest befogad åtskillnad.

Med andra ord, man har för att åtkomma de få fallen av verklig upplösning,

där en beskattning av ifrågavarande slag vore riktig, med öppen blick

för det rationellt oegentliga, låtit de talrikare fallen av upplösning genom

rekonstruktion eller fusion eller sådana i promemorian ej omnämnda, menlikartade

fall, då ett större bolag uppdelas i flera smärre, följa med

under samma beskattning. För att ernå ett teoretiskt slutet system har

man riskerat praktiska fall av orättvisa.

Vad så beträffar det andra skälet, önskan att till fullo utnyttja

den i fonderna liggande större skatteförmågan, har i promemorian

medgivits, att detta skäl hade betydelse blott i avseende å sådan fondering,

som innebure överföring till aktiekapitalet eller reservfonden.

Detta resonemang är riktigt så tillrida, att andra avsättningar dels

i och för sig äro utan inverkan på inkomst- och skatteprocentema,

dels ock vid sund affärsskötsel få förutsättas föra med sig ökad avkastning

av rörelsen och dymedelst större skatteintäkt för staten. Men.

av skäl, som kammarrätten här ovan återgivit ur sitt förra utlåtande i detta

ämne, bör den omständigheten att, i full överensstämmelse med lagstiftarens

avsikt, en avsättning till aktiekapitalet eller reservfonden leder till

lägre skatteprocent, icke kunna tagas till skäl för en extra beskattning.

Av promemorian framgår ock, hurusom beskattningen i fall av sistbehandlade

art är att betrakta mera som ett förskott å den skatt, som avses

skola utgå vid bolagets eventuella upplösning. Först då skulle den definitiva

beskattningen äga rum. Skattskyldigheten vid bolags upplösning är

tydligtvis det centrala i förslaget, den under bolagets bestånd utgående fonderingsskatten

ett komplement med syfte att säkerställa staten för sådana

fall, att ett bolags vinstfonderingar gå förlorade och ej skulle finnas kvar

vid en upplösning.

Med upplösningsfallen hava i förslaget i princip likställts fall av

utskiftning till aktieägarna i samband med nedsättning av aktiekapitalet,

en anordning, varemot i och för sig icke något synes vara att

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

invända, men med avseende varå bör erinras, att även dessa fall tordevara

i verkligheten relativt få.

Såsom i viss mån ett ytterligare skäl för skatt vid fondering har anförts,

att det vore i vederbörande bolags eget intresse, att man genom beskattning

försvårade fondering, som »ur synpunkten av bolagets rationella

organisation» kunde vara »rent av skadlig». Denna tankegång har icke

utförts närmare och förefaller tämligen dunkel.

Sammanfattas det sagda, kvarstår såsom efter kammarrättens uppfattning

klart, att skatt å vinstavsättning till aktiekapitalet (gratisaktier)

eller reservfonden strider mot grundprincipen för bolagsbeskattningen,

att fallen av verklig upplösning av solventa bolag eller nedsättning

av aktiekapitalet i förening med utskiftning till delägarna äro alltför

få för att skattefrågan, begränsad till dem, skulle äga någon fiskalisk

betydelse, samt att beskattningens utsträckning till rekonstruktioner, fusioner

och uppdelningar av bolag är irrationell och orättvis.

Efter ovanstående uttalanden om befogenheten i allmänhet av en fonderingsbeskattning

i förevarande bemärkelse har kammarrätten att övergå

till granskning av det remitterade förslaget till dylik beskattning, i den

mån dess grunder icke härovan avhandlats.

Redan de namn, som givits åt de båda leden i den föreslagna beskattningen,

inbjuda till kritik. Eu skatt brukar ju i regel benämnas antingen

efter sitt ändamål eller efter objektet för densamma. Från ingendera

synpunkten kan benämningen »upplösningsskatt», som givits åt den huvudsakliga

av de båda skatterna, motiveras. Detta namn är för övrigt missvisande

i så måtto, att enligt förslaget »upplösningsskatt» kan utgå

även under bolagets bestånd, nämligen vid nedsättning av aktiekapitalet.

Mot beteckningen »fonderingsskatt» synes väl intet vara att i och för sig

invända. Emellertid anser kammarrätten, att det skulle vara ömkligt,

om ifrågavarande två skatter, som dock hava samma föremål, hos ett bolag

fonderade medel, kunde erhålla ett gemensamt namn och därmed fram

stå såsom en skatt, vilket de i verkligheten äro. För sin del vill kammarrätten

förorda benämningen »fondskatt» och därvid redan i förväg

framhålla, att någon förväxling med den stämpelavgift, som utgår vid

köp och byte av fondpapper och stundom populärt kallas »fondstämpel»,

icke gärna kan vara att befara.

I fråga om de föreslagna beskattningsreglerna har kammarrätten funnit

anledning till anmärkningar såväl i sak som. i form.

Upplösningsskatten skulle bliva orättvis även däri, att en aktieägare,

som köpt aktier i ett bolag med stora fonder till aktiernas aktuella marknadsvärde,

vid bolagets kort därpå skeende upplösning tack vare upplösningsskatten

för bolaget skulle kunna få mindre i skifte än han betalat.

Detta förhållande har berörts i promemorian, där man uttalat förmodan,

att redan förefintligheten av upplösningsskatten skulle trycka ned priset

och således låta även säljaren få bära sin del av skatten. Denna förmodan

torde dock föga motsvaras av verkliga förhållandena.

Enligt förslaget skulle vid bolags upplösning skatt utgå för skillnaden

mellan det belopp, som tillskiftas delägarna, och det belopp, som av dem

tillskjutits dels vid bolagets bildande, i förslaget benämnt »ingångsvärde»,

och dels sedermera under bolagets bestånd, berörda tillskott dock minskat

med vad som utskiftats i samband med föregående nedsättning av aktie
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

kapitalet utan att hava träffats av upplösningsskatt, såvida beslutet om

nedsättning fattats före den 1 februari 1926 (2 § 1 inom., 3 §).

Sistnämnda tidsbegränsning sammanhänger med förslagsförfattarens

fullt riktiga uppfattning, att ifrågavarande beskattning icke borde bliva

retroaktiv. Detta syfte framträder än mera markerat genom bestämmelsen,

att äldre bolag skulle såsom ingångsvärde få räkna bolagets egna fou
o1

i deras helhet enligt fastställd balansräkning för det räkenskapsår, som

gått tillända närmast före den 1 mars 1925, med avdrag av de belopp, vilka

efter den tid, balansräkningen avser, »utdelas till delägarna eller överförts

till aktiekapital eller reservfond och för vilka restitution av B-skatt ägt

rum». Därjämte skulle det vara medgivet för bolaget att få höja

balansräkningens värden å fast egendom och å lösa tillgångar för

stadigvarande bruk, om det kunde visas, att fast egendom upptagits

lägre än verkliga värdet, eller att i bolagets böcker avskrivningar

för värdeminskning å inventarierna skett med större belopp, än som godkänts

vid bolagets taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt. A andra

sidan kunde förekomma avdrag för skuld, som först senare kommit till synes

i böckerna, men förefunnits redan vid den tid nyssnämnda balansräkning

uppgjorts (3 § a)—c).

I syfte att ett i realiteten nytt bolag icke skulle kunna i ett äldre bolags

skepelse komma i åtnjutande av nyssberörda, sådant bolag förbehållna förmåner,

har i 4 § stadgats, att i dylikt fall skall anses, som om bolaget

vore ett vid ombildningen nytillkommet bolag, vars ingångsvärde utgjorts,

utom av tillskott vid ombildningen, av bolagets egna fonder före ombildningen

enligt da tillämpad värdesättning. Detta stadgande är knappast

fullt klart till sin innebörd, och det torde kunna befaras, att detsamma

skulle komma att åberopas i oträngt mål. Elljes har ju i promemorian medgivits,

att denna paragraf endast i mycket sällsynta fall kunde få någon

tillämpning. Stadgandet synes därför kunna utan nämnvärd skada undvaras.

Taxering till upplösningsskatt enligt förslaget skulle för sin riktighet förutsätta

en undersökning av förhallanden, hänförliga till vilken som helst

tidpunkt under ett bolags hela livstid, och särskilt besvärlig bleve undersökningen

beträffande äldre bolag med hänsyn till föreskrifterna för beräkningen

av sådant bolags ingångsvärde. Man kan i själva verket

fråga sig, om det skulle visa sig möjligt att exakt utföra ett så omfattande

och invecklat taxenngsarbete som det, vartill upplösningsskatten i regel

skulle giva anledning. Att beskattningsnämnderna skulle gå i land därmed,

synes mer än tvivelaktigt. I bevisnings- och kontrollsyfte bleve

det oftast nödvändigt att äga tillgång till såväl bolagets handelsböcker för

alla år som deklarationerna för hela tiden tillbaka. Stadgande^ om tid

för förvaring av handelsböcker (10 § i 1855 års förordning) och av deklarationer

( 5 år) finge följaktligen ändras.

Det är vidare att befara, att tillvaron av upplösningsskatt skulle komma

att fördröja bolagets likvidation. Om likvidatorerna hade anledning

förvänta taxering till upplösningsskatt, skulle de vara skyldiga att avsätta

medel för skattens gäldande. Sedermera skulle kunna visa sig, att de därvid

räknat för lagt, med påföljd att krav maste riktas mot aktieägarna om

återbäring. På en eventuell, flerårig taxeringsprocess skulle kunna följa

komplex av civila kravmål om dylik återbäring med slutligt resultat

kanske, att till följd av bristande tillgång ingenting kunde fås ut.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Med avseende å upplösningsskatten vid nedsättning av bolags aktiekapital,

erinras, att sådant fall, som avses i 2 § 2 mom. andra stycket, kan

inträffa även enligt banklagen, nämligen då vid övergång till ny oktroj

lottägare i solidariskt bankbolag föredrager att utträda och få sin lott i

tillgångarna utbruten (207 §).

Även förslagets »fonderingsskatt» torde komma att bliva besvärlig i sin

tillämpning, säkerligen i ej mindre grad än B-skatten. Såsom ovan antytts,

skulle fonderingsskatten ej bliva definitiv utan avdragas från eventuell

upplösningsskatt. På det förskott staten sålunda skulle kunna komma

att innehava i många år, skulle vid dess återbäring icke beräknas någon

ränta. Detta synes innebära en förmån för staten, om vars berättigande

man kan hysa tvivel. En jämförelse med B-skatten, vid vars restituerande

ränta icke utgår, är här icke på sin plats. B-skatten förutsättes

komma att återbetalas inom relativt körd tid, vars längd i viss mån tillmätas

av bolaget självt, men för att få igen fonderingsskatt måste bolaget

upplösa sig eller dela ut av sitt aktiekapital.

Såsom ett allmänt omdöme må om det remitterade förslaget uttalas, att

dess regler tillsammans bilda ett synnerligen invecklat system, som förvisso

skulle komma att vålla såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna

mycket bryderi och besvär. Riksdagens 1924 angivna krav på

B-skattens eventuella efterträdare, att den nya skatten skulle vara enkel

och billig i tillämpningen, synes i förslaget hava föga beaktats. Att systemet

är krångligt har också medgivits i promemorian.

Valet av skatteprocenten, respektive 3 och 5 procent, synes vila på

ganska lösliga grunder.

Några ytterligare erinringar, till det mesta av teknisk eller formell natur,

göras här nedan under vederbörande paragrafer i författningsförsJaget.

Rubriken till författningen torde, i enlighet med vad ovan anmärkts,

lämpligen kunna lyda »Förordning om skatt å aktiebolags och solidariska

bankbolags fonder (fondskatt)». 1 2

1 i

Här liksom i andra paragrafer påkallas redaktionsändringar såsom följd

av kammarrättens förslag om nytt och gemensamt namn på förevarande

beskattning. Fråga lärer ock vara, om ej av samma grund 1 och 2 §§ borde

sammanarbetas till en paragraf, upptagande de tre olika fallen av »fondskatt».

Uttrycket »tillförda» torde böra utbytas mot »överförda».

2 §.

Här hänvisas till det under 1 § sagda.

3§.

Uttrycket »penningars värde» lärer böra, till vinnande av överensstämmelse

med terminologin i aktiebolags- och banklagarna, ersättas med »eller

annat».

Andra styckets avfattning kan föranleda missuppfattningen att överföring

till aktiekapital eller reservfond kan medföra restitution av B-skatt.

I andra stycket b) torde föreligga en misskrivning, då där talas om taxe
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

ring till »B-skatt» i stället för »A-skatt». Vid den förra taxeringen förekommer

nämligen icke någon prövning av frågor om värdeminskning.

Ordet »så» å fjärde raden är språkligt mindre lämpligt här än »då».

5 §.

Momentindelningen synes vara överflödig.

Från redaktionell synpunkt hör första stycket omformuleras till: »När

aktiebolag — — — upplöst, därom är i allmän lag stadgat». Och andra

stycket bör börja: »I denna förordning avsedd nedsättning--—».

I tredje stycket bör skrivas »beslutet» i stället för »beslut».

6 §.

Då allmän lag (aktiebolagslagen m. fl.) icke känner något beslut om bolags

»upplösning», lärer sistnämnda, i 1 mom. andra stycket förekommande

ord böra utbytas mot »likvidation».

Beträffande 2 mom. hänvisas till vad nedan erinras under 7 §.

7 §.

Förekomsten i 6 § 2 mom. av uttrycklig föreskrift om efterbeskattning,

avfattad efter mönstret av 22 § förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,

tyder på, att i första stycket av 7 § åsyftas hänvisning till allenast

taxeringsförordningen och ej tillika skatteförordningen. År det sista riktigt,

är emellertid icke uttömmande stadgat i fråga om taxeringsproceduren,

då det gäller förevarande beskattning. Sålunda saknas t. ex. regler

om beskattningsorten, varom beträffande den vanliga beskattningen stadgas

i skattelagarna och ej taxeringsförfattningen.

Emellertid torde vara riktigast att bär icke nöja sig med eu så allmänt

hållen hänvisning som den i denna paragraf lämnade. En detaljering torde

vara erforderlig antingen med egna föreskrifter eller ock med detaljerade

hänvisningar till vederbörande paragrafer i den eller de författningar, vartill

förordningen vill vara knuten. Till ledning kan härvid tjäna avfattningen

av förordningen om krigskonjunkturskatt.

Anvisningar.

I andra stycket bör förtydligas, att »skatt» avser blott beräknad upplösning

sskatt.

Vad i tredje stycket sägs om »nybyggnadsfond» synes missvisande. Avsikten

är väl att framhålla, att en fond, den må kallas förnyelsefond eller

nybyggnadsfond, som motsvaras av verkliga tillgångar, icke skall undantagas.

Detta ligger dock redan i hänvisningen till 56 § 4) aktiebolagslagen.

I fjärde stycket bör ordet »tillföres» utbytas mot »tillförts» och i femte

stycket ordet »förut» få plats omedelbart efter »bolag».

Emot de i anvisningarna upptagna exemplen på olika tillämpningsfall

kan anmärkas, att de äro alltför enkla för att giva någon talande bild av

de ytterst komplicerade fall, som verkligheten skulle komma att erbjuda.

Förslaget till deklarationsformulär har icke i och för sig påkallat någon

erinran.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 162 höft. (Nr 193.)

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Av skäl, som i promemorian framhållits, måste taxering till Bnskatt äga

ram under en kortare övergångstid. Även därefter kan enligt sakens natur

förekomma restitution av B-skatt. Bestämmelser i dessa avseenden äro

innefattade i det remitterade förslaget till »förordning med särskilda bestämmelser

om B-skatt för aktiebolag och solidariska bankbolag».

Detta förslag upptager ett synnerligen betänkligt stadgande, nämligen om

upphörande med utgången av år 1931 av rätten till restitution av B-skatt.

Enligt vad nu gäller, är denna rätt till tiden obegränsad eller i varje

fall endast underkastad den allmänna fordringspreskriptionen, räknat

från det de faktiska förutsättningarna för restitution inträtt. Enligt förslaget

skulle ett bolag bliva nödsakat att antingen avstå från sin rätt till

framtida restitution eller ock senast under 1931 dela ut sina B-beskattade

fonderingar, kanske till avsevärt förfång för rörelsen.

Efter kammarrättens uppfattning vilar restitutionen av B-skatt på en

förbindelse, som staten åtagit sig i gengäld för en skatt, som enligt lagstiftarens

motiv eljest icke skulle hava pålagts. Denna förbindelse synes

icke kunna ensidigt av staten brytas.

I överensstämmelse med vad ovan under 6 § i huvudförfattningen påpekats,

bör ordet »upplösning» i 1 § utbytas mot »likvidation».

Helt visst skulle åtskilligt mera varit att säga i ärendet. Den alltför

knappt tillmätta tiden har emellertid icke medgivit den uttömmande tekniska

granskning, som bör ägnas en lagstiftning, ställd på så lång sikt

som denna och av den natur, att dess regler från början måste utformas

med tanke på så vitt möjligt oförändrad giltighet. I

I detta ärende hava deltagit undertecknad president, kammar rättsrådei i

Wåhlin och Erici, föredragande, extra kammarrättsrådet Ljungberg, assessorn

Wahlberg samt e. o. assessorerna Wikström och Engblom.

Bilagda utdrag av kammarrättens protokoll utvisar de särskilda yttranden,

som därvid avgivits.

Remissakten återställes.

Stockholm den 10 februari 1926.

Underdånigst

AXEL ÖSTERGREN.

Erik Steril.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kung!. Maj:ts proposition Nr 193.

Utdrag av protokollet, hållet hos Kungl. Maj ds och Rikets Kammarrätt

den 10 februari 1926.

Närvarande:

Presidenten

Kammarrättsrådet

»

Extra kammarrättsrådet

Assessorn

Extra ordinarie assessorn

» » »

östergren.

Wåhlin.

Erici.

Ljungberg.

Wahlberg.

Wikström.

Engblom.

S. D. Kammarrättsrådet Erici fortsatte och avslutade föredragningen

av Kungl. Maj:ts remiss rörande inom finansdepartementet utarbetat förslag

angående upphävande av den nuvarande B-skatten för aktiebolag och

solidariska bankbolag samt införande i dess ställe av fonderings- och upplösningsskatt;

och beslöts underdånigt utlåtande: se registraturet.

Härvid avgåvos nedanstående särskilda yttranden:

1) Extra ordinarie assessorn Wikström anförde:

»Om man utgår ifrån att dubbelbeskattning av aktiebolags och solidariska

hankbolags vinst bön äga rum och tillika bibehåller den nu gällande

bestämmelsen om skyldighet för delägare i sådana bolag att erlägga skatt

för utdelning, torde man av skäl, som i promemorian närmare utvecklats,

icke kunna undgå att, i samband med B-skattens upphävande, i dennas

ställe införa en ny* skatteform. Mot den i detta hänseende föreslagna fonderings-

och upplösningsskatten synes mig i princip icke vara något att invända.

De svårigheter i tillämpningen, som en sådan skatt säkerligen

skulle komma, att medföra, peka emellertid på önskvärdheten av att söka

nå det asyftade resultatet på en annan väg. Enklast synes härvidlag vara

att antingen skärpa bolagens A-skatt eller och vid sidan av A-skatten skapa

en särskild skatt å bolagens hela vinst, sålunda en utvidgad och definitiv

B-skatt. Det senare alternativet bör måhända äga företräde, därest man

— på sätt föreslagits1 i fråga om upplösningsskatten och i viss mån jämväl

fonderingsskatten — önskar å vinsten tillämpa den skatteprocent, som i

genomsnitt skulle hava erlagts av delägarna, om dessa skolat skatta för

vinsten. Självfallet finge i så fall bestämmelsen om delägares skattskyldighet

för utdelning upphävas. Det kan visserligen invändas, att med den

sålunda föreslagna anordningen skatten, i vad densamma avser medel, som

komma delägarna till godo, icke kommer att exakt rättas efter delägarnas

skattekraft, men oavsett att denna anmärkning gäller även upplösningsskatten,

synes mig densamma vara av relativt underordnad betydelse i

jämförelse med de praktiska fördelar, som en överflyttning å bolagen av

delägarnas skattskyldighet skulle medföra.»

2) Presidenten yttrade:

»Då kammarrätten den 4 december 1924 avgav infordrat underdånigt utlåtande

i anledning av riksdagens skrivelse den 16 maj 1924 om utredning

angående upphävande av den i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

stadgade B-skatt för vissa bolag, anförde jag i avgivet särskilt

yttrande, att för spörsmålet, huruvida efter B-skattens borttagande annan

ordning borde införas för beskattning av sådan bolags inkomst, som icke

utdelas i vanlig ordning, avgörande betydelse syntes mig böra tillmätas

opaginerad Kontrollera mot PDF

6S Klingl, Maj:ts proposition Nr tull.

deri omständigheten att vinst, som utdelades, bleve beskattad hos såväl bolaget

som delägarna och att ett upphävande av sålunda förekommande

dubbelbeskattning måste anses för närvarande uteslutet av statsfinansiella

skäl. Min uppfattning härutinnan har jag icke funnit anledning frångå,

och jag kan således icke biträda den meningen, att B-skatten bör upphävas

utan att ersättas av annan skatteform.

I det utkast till förordning angående fonderingsskatt, som var fogat

till min nämnda reservation, utgick jag ifrån att man vid prövning

av detta spörsmål kunde bortse från sådana icke utdelade vinstmedel,

som överfördes till dispositionsfond eller till så kallad vinst- och

förlusträkning eller eljest finge kvarstå i rörelsen utan att tillföras

aktiekapitalet (grundfonden) eller reservfonden, samt att frågan borde

begränsas till att avse medel, som överfördes till aktiekapitalet (grundfonden)

eller reservfonden eller som vid bolags upplösning eller eljest

utbetalades till delägarna utöver av dem tillskjutna belopp. Riktigheten

av denna uppfattning, som överensstämmer med iunehållet i riksdagens

omförmälda skrivelse, bekräftas av nu föreliggande utredning.

Begränsas frågan på angivna sätt, blir givetvis dess betydelse för statens

finanser i motsvarande män’ begränsad. Det torde — icke minst med hänsyn

härtill — vara angeläget att den skatt, som kan varda införd såsom

ersättning för B-skatten, utformas så, att tillämpningen blir enkel och

icke medför större kostnader. Detta i riksdagsskrivelsen framhållna önskemål

tillgodoses icke i någon mån av det föreliggande förslaget. De materiella

regler, som det innehåller, och den procedur, som det föreskrivit,

gorå den nya skatteformen mera svårtillämplig än B-skatten.

Mot den summariska procedur, som utkastet rörde sig med, anmärkes i

motiven till det remitterade förslaget, att vid taxeringen till förevarande

skatteformer — fonderings- och upplösningsskatt enligt förslagets terminologi

— kunna ifrågakomma så många moment, som tarva särskild uppskattning

eller eljest erfordra ett nämndsbedömande, att den i utkastet

föreslagna utvägen icke vore framkomlig. Utan att vilja söka i allo jäva

vad motiven innehålla i denna del tillåter jag mig emellertid framhålla,

att föreskrifterna om proceduren äro betingade av de materiella reglerna

och att eu förenkling av dessa senare icke synes utesluten.

Att jag i detta avseende icke kan biträda det remitterade förslaget bottnar

i eu skiljaktig uppfattning beträffande de ifrågavarande skattefornierua.

För förslå get synes den så kallade upplösningsskatten vara det

huvudsakliga, fonderingsskatten närmast ett förskott på denna. För mig

åter ter sig saken så, att överföring av vinstmedel till aktiekapital (grundfond)

eller reservfond är en normal företeelse i ett bärkraftigt företags

liv och att, så länge här ovan omnämnda dubbelbeskattning förekommer,

en beskattning av dylik överföring är att likställa med beskattning av

vinstutdelning, under det att upplösningsskatten närmast har till uppgift

att genom sin blotta tillvaro motverka illojala manipulationer och att endast

i sällsynta undantagsfall materiella förutsättningar för uttagande av

upplösningsskatt skola komma att föreligga. Med denna utgångspunkt

förefaller det mig rimligt att proceduren i främsta rummet ordnas med

tanke på vad förslaget kallar fonderingsskatt, och att man nöjer sig med

vissa supplerande anordningar för taxeringen till upplösningsskatt, om

vilken taxering ju också i motiven till förslaget säges, att den tvifvelsutan

kommer att förekomma i ett mycket ringa antal fall.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

För den skatteform, som i förslaget kallas fonderingsskatt, synes den i

motiven underkända summariska proceduren vara fullt tillfredsställande.

Vad i motiven anföres om behovet av ett nämndförfarande torde uteslutande

hänföra sig till upplösningsskatten. Motiven angiva tre fall, då ett

nämndförfarande skulle tarvas. Ehui-u dessa fall endast hava karaktär av

exempel, är jag av nära till hands liggande orsaker nödgad att vid den undersökning,

som jag funnit mig böra ägna detta ämne, begränsa mig till

de angivna fallen. Beträffande då först det fall, då aktieägarna vid skifte

erhålla sin likvid i form av aktier i ett annat bolag — och detta fall torde

få anses vara jämförelsevis praktiskt — kan väl ifrågasättas, om en så stor

apparat som ett nämndförfarande är oundgängligen nödig för värderingen

av de aktier, vilka lämnas som likvid. Värdering av aktier — även i bolag

som äro nybildade eller vilkas aktier av annan anledning icke äro börsnoterade—

förekommer även för uttagande av arvsskatt, och något behov

av uppskattning genom nämnd i dessa fall, som äro långt talrikare och för

statens finanser av långt större betydelse än de, då upplösningsskatt kan

tänkas komma i fråga, har veterligen icke yppats. Vad angår de skenmanövrer,

som kunna förekomma i syfte att vid bolags upplösning redovisa

mindre utskiftade tillgångar än de verkliga, är varken en beskattningsnämnd

eller en administrativ myndighet lämpligt forum. Men vill

man ej tynga författningen med bestämmelser om domstolsbehandling av

sådana fall, lär man nog kunna tveka i valet mellan nämnd och administrativ

myndighet, då ju bär icke är fråga om uppskattning i vanlig mening

utan om en undersökning, varom en myndighet lika väl kan föranstalta i

egen ämbetsförvaltning som efter framställning av en nämnd. Av allvarligare

innebörd är det exemplet, att ett bolags böcker i ett eller annat avseende

måste frångås. Om uppskattning därvid måste ske, skulle en nämnd

vara lämpligare än en myndighet. Svårigheterna att komma till ett riktigt

resultat, särskilt när det gäller värden vid en tidpunkt längre tillbaka

i tiden, synas emellertid så stora, att man med skäl kan tveka, om ens en

nämnd kan gå i land med dem. Med hänsyn till hela skatteformens underordnade

betydelse kan måhända vara nog att i författningen lämna ett po

sitivt stadgande för det fall, där ett nämndförfarande skulle kunnat få sin

största betydelse, nämligen det, som avses i 3 § under a). I detta hänseende

kan ifrågasättas en bestämmelse att bolag skulle vara berättigat att upptaga

värdet å fast egendom till taxeringsvärdet för år 1925. Vad angår de

i nämnda paragraf under b) och c) upptagna fall torde prövningen av den

bevisning, som enligt förslaget skall krävas, kunna utan tvekan överlämnas

åt administrativ myndighet.

Befinnes det. möjligt att ordna fonderings- och upplösningsskatten enligt

de av mig i det föregående angivna linjer, skulle man, utom procedurens

enkelhet, även vinna den fördelen att skatten i regel komme att inflyta tidigare

och att vid bolags upplösning likvidationens definitiva avslutande

kunde äga rum förr än enligt det remitterade förslaget bleve möjligt.

T övrigt är jag ense med pluraliteten.»

Som ovan.

In fidem.

John TI mi son.

Hilmnq till riksdagens protokoll 192<i. 1 somt. 1(>2 höft. t Sr 193.)

H

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:196 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om in a1 i texten
  2. BevU 1926:41 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomstoch förm s. 1 i texten