Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt

70 sidor, varav 64 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 64 av 70 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:197, Med förslag till lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

1

Nr 197.

Kung}. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall

samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt; given

Stockholms slott den 25 februari 1926.

Under åberopande av bilaga, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till

upplåtelse af sådan jord under tomträtt.

Under Hans Majestäts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Olof Olsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 166 höft. (Nr 197.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kung!. Maj:ts proposition r 197.

Förslag

till

Lag angående tillstånd till försäljning av kyr g jord i vissa fall samt

till upplåtelse av sådan jord un r tomträtt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Till kyrklig jord räknas i denna lag dels så an fast egendom, som omförmäles

i 1 § i ecklesiastik boställsordning en 9 december 1910 (prästboställen),

dels fastigheter, som äro anslagna till bostad eller avlöning åt

biskopar, domkyrkosysslomän och klockare, ell r vilkas avkomst ingår till

någon för reglering av sådana befattningshavar s löner bildad fond, dels ock

den fasta egendom, som besittes av domkyrkor samt andra kyrkor i städer

och på landet.

2 §•

Är å prästboställe förlagd tjänstebostad för kyrkoherde eller komminister

med hänsyn till dennes tjänsteverksamhet olämpligt belägen och påkallas i

anledning därav förflyttning av bostaden till plats utom bostället;

eller befinnes eljest kyrklig jord på grund av särskilda omständigheter

icke kunna för sitt ändamål bibehållas utan synnerlig olägenhet eller mot

skälig avgift utarrenderas;

eller kan kyrklig jord till följd av belägenhet i eller invid stad eller annan

ort med tätare bebyggelse eller grannskap till större industriell anläggning

med synnerlig fördel styckas till tomter,

må efter Konungens beprövande prästboställe eller annan kyrklig jord,

som"nu nämnts, eller del därav utbytas mot annan fastighet eller ock försäljas.

3 §■

Äger någon, som för brukande eller bostadsändamål innehar lägenhet å

kyrklig jord, därå beläget för stadigvarande bruk avsett boningshus, vilket

lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj, må, i den ordning nedan

sägs, tillstånd meddelas till överlåtelse å innehavaren av det till lägenheten

hörande området, där icke med hänsyn till olägenhet för fastighet, vartill

lägenheten hör, för annan, närbelägen kyrklig fastighet eller eljest för det

allmänna försäljning anses ej böra ske samt under förutsättning i övrigt:

dels att lägenhetsinnehavare tillhörigt boningshus av beskaffenhet, som

ovan sagts, fanns å området uppfört den 1 januari 1926;

och dels att minst en fjärdedel av det värde, området med därå befintliga

byggnader äger, belöper på lägenhetshavarens byggnader.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197. 3

Överlåtelse, som nu sagts, må ock omfatta till jorden hörande byggnad,

som finnes å området.

Vid uppskattning av värde, som i första stycket sägs, ävensom vid bestämmandet

av köpeskillingen för området skall ej medräknas värdet av

förbättring, vilken området vunnit genom arbete eller kostnad, som lägenhetshavaren

eller föregående lägenhetshavare, vars rätt övergått å denne,

nedlagt därå utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats

eller uppenbarligen varit förutsatt.

Vid försäljning av område jämlikt denna paragraf må jämkning ske av

områdets gränser.

4 §•

Upplåtelse under tomträtt av tomt a till kyrklig jord hörande område,

som i stadgad ordning blivit planlagt för bebyggande, må öga rum, där

Konungen för särskilt fall finner skäligt sådant medgiva.

5§-

Fråga om tillstånd till friköp av område, som i 3 § sägs, prövas och

avgöres av kammarkollegiet; dock att beträffande område, som blivit eller

anses böra bliva planlagt för bebyggande i den ordning särskilt är stadgat,

kollegiet skall med eget utlåtande överlämna ärendet till Konungens beprövande.

Ansökan om friköp skall ingivas till länsstyrelsen som, efter det utredning

i föreskriven ordning verkställts, insänder handlingarna till kammarkollegiet.

Över kollegiets beslut må klagan föras hos Konungen genom besvär, som

skola hava inkommit till länsstyrelsen före klockan tolv å sextionde dagen

från det beslutet gavs.

6 §.

Där, i enlighet med vad i denna lag sägs, utbyte eller försäljning äger

rum av boställe, som avses i 3 § 3 punkten i lagen om kyrkofond den 9

december 1910, eller av boställe, vars avkomst ingår till biskopslöneregleringsfonden,

skall den behållna mellangiften eller köpeskillingen överlämnas

till vederbörande fond. Huruledes, beträffande annan kyrklig jord än nu

sagts, sådan mellangift eller köpeskilling må disponeras för tillgodoseende

av det ändamål, vartill den kyrkliga jorden varit anslagen, därom gäller vad

särskilt är stadgat eller av Konungen förordnas.

7 §•

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag,

utfärdas av Konungen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Genom denna lag upphävas 62Vä i ecklesiastik boställsordning den 9

december 1910. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning

till berörda lagrum, skola motsvarande bestämmelser i denna lag i stället

tillämpas.

Angående försäljning till skatte av de så kallade halländska kyrkohemmanen

samt försäljning av vissa kyrkolägenheter i Skåne, Halland och

Blekinge skall fortfarande gälla vad därom finnes i särskilda författningar

stadgat.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

5

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22

januari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schltter, Larsson, Wigforss,

Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen

anför chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Olsson,

härefter:

Med anledning av vissa vid 1925 års riksdag i båda kamrarna väckta

motioner hemställde riksdagen i skrivelse den 2 juni samma år, nr 308,

att Kungl. Maj:t matte låta skyndsamt utreda, under vilka betingelser i

vidare mån än nu vore medgivet möjlighet kunde beredas lägenhetsinnehavare

å ecklesiastik jord, som därå ägde egna boningshus, att friköpa

av dem innehavda lägenheter samt för riksdagen framlägga det förslag,

som av utredningen föranleddes.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 12 juni 1925 bemyndigades chefen för

ecklesiastikdepartementet att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet

biträda med utredning av vissa ecklesiastiska jordfrågor.

Sedan åt den av departementschefen i enlighet härmed tillkallade sakkunnige,

kammarrådet Tom Wohlin, uppdragits att utarbeta förslag till

författningsbestämmelser i den nämnda riksdagsskrivelsens syfte, har

den sakkunnige med skrivelse den 31 oktober 1925 överlämnat, bland annat,

en promemoria med utredning och förslag till lag angående grunder

för försäljning i vissa fall av kyrklig jord m. m.

över ifrågavarande lagförslag har kammarkollegiet avgivit ett den 1

december 1925 dagtecknat utlåtande.

Härefter har förslaget inom departementet underkastats en överarbetning

i vissa hänseenden.

Innan jag går att lämna en närmare redogörelse för innehållet i berörda

författningsförslag och den ståndpunkt, jag ansett mig böra därtill

intaga, vill jag inledningsvis dels i anslutning till den ovan omförmälda

av den sakkunnige avlämnade promemorian lämna några kort ■

fattade upplysningar rörande omfattningen av det fastighetsbestånd, den

s. k. ecklesiastika jorden, som nu är föremål för uppmärksamhet, ävensom

rörande sättet för dispositionen av nämnda jord, dels redogöra för

den lagstiftning, som på här ifrågavarande område redan föreligger, och

Förslag till

lag angående

grunder för

försäljning i

vissa fall av

kyrklig jord

m. ni.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Den ecklesiastika

jordens

omfattning.

6 Kung!,. Maj:ts proposition Nr 197.

de framställningar, som tidigare gjorts i den förevarande riksdagsskrivelsens

syfte.

Vad då först beträffar den ecklesiastika jordens omfattning meddelas

därom i promemorian följande:

Den allmänt begagnade termen »ecklesiastik jord» såsom gemensam beteckning

för en betydande del av landets publika fastighetsbestånd torde

icke till sin omfattning vara fullt bestämd. Med berörda term lärer dock

generellt åsyftas sådan jord, som genom prästerskapets privilegier samt

bestämmelsen i § 114 i gällande regeringsform undfått ett särskilt rättsskydd.

I första hand avgörande för innebörden av beteckningen ecklesiastik

jord bliva följaktligen nämnda privilegiers stadganden i ämnet.

Den första — och betydelsefullaste — gruppen av bär omliandlade

fastigheter utgöres av de boställen och löningsjordar, som äro anslagna

vissa närmare angivna befattningshavare (priv. 3 och 4 §§). Man återfinner

emellertid i den i privilegierna (4 §) gjorda speciella uppräkningen

icke blott sådana befattningshavare, som enligt nu rådande uppfattning

äro att anse såsom »ecklesiastika» eller kyrkliga: biskopar, prostar, kyrko

herdar i städerna och på landet samt »alla präster i gemen». Hit räknas

jämväl »alla personer av läroståndet»: professorer, lektorer i gymnasierna

och rektorer i skolorna, eller sålunda befattningshavare, vilka numera

efter undervisningsväsendets tvåhundraåriga utveckling sedan tillkomsten

av ifrågavarande privilegier svårligen kunna anses såsom »ecklesiastika»

i egentlig mening. Till ecklesiastika befattningshavare i såväl privilegiernas

som modern mening äro däremot obestridligt att ytterligare räkna

klockare och domkyrkosyssloman.

En andra huvudgrupp fastigheter, som är att hänföra till »ecklesiastik

jord», utgöres av »kyrkojord» i inskränkt mening eller den fasta egendom,

som sedan äldre tid besittes av domkyrkor och andra kyrkor såsom

särskilda rättssubjekt (jfr kyrkolagen kap. 26: 5). Sin största förekomst

har som bekant dylik jord i de landskap, som förr tillhört Danmark. Det

torde i allmänhet icke föreligga någon större svårighet att fastställa vad

som är att hänföra till denna kategori av fastigheter. Dock torde böra

erinras dels att avkomsten av kyrkas jordar i vissa fall av ålder varit

och alltjämt är anslagen å lön till präst eller klockare, samt att följaktligen,

så länge detta förhållande består, fastigheterna i fråga kunna sägas

hava iklätt sig natur av boställsjord, dels ock att under den historiskt

givna beteckningen kyrkojord givetvis icke bör hänföras fastighet, som

församling i senare tid förvärvat för något mer eller mindre fristående

kyrkligt ändamål och som följaktligen icke har annan rättslig ställning

än den, som tillkommer varje annan den borgerliga eller kyrkliga kommunens

fasta egendom.

Vid sidan om de ovan angivna två huvudgrupperna, boställsjord och

kyrkors jord, synas under de prästerliga privilegiernas rättsskydd falla

jämväl vissa speciella, historiskt sett den rent kyrkliga jorden närstående

kategorier, nämligen »hospitals-, akademi- eller skolegor». (5 §). Från

hospitalshemmanen kan måhända i detta sammanhang bortses. Numera

förekomma dylika hemman endast vid Danviks hospital, en inrättning,

vars rättsliga ställning erbjuder ett särskilt, invecklat problem. Vad beträffar

universitetens fasta egendom och de hemman och jordar, vilkas

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

avkomst tillgodonjutes av vissa allmänna läroverk, gäller vad ovan sagts

om löningsjord, som ännu finnes anslagen innehavare av åtskilliga lärarbefattningar.

I och med att undervisningsväsendet alltmera förlorat sin

historiskt betingade kyrkliga prägel, har uppfattningen om universitetsoch

skolegendomens ställning i motsvarande mån förskjutits. Modernt

språkbruk torde icke hänföra denna egendom till den »ecklesiastika».

Där fråga uppkommit om privilegiernas tillämplighet å berörda egendom,

torde ock praxis hava varit vacklande.

Den ecklesiastika eller kyrkliga jorden — denna benämning tagen i sin

ovan antydda mera inskränkta och egentliga betydelse — kan följaktligen

med hänsyn till de regler, som gälla för dess användning eller dispositionen

av den från densamma härflytande avkastningen, sammanföras i

följande grupper:

1) Prästboställen eller sådana boställsfastigheter, varå gällande ecklesiastika

boställsordning den 9 december 1910 äger tillämpning. Jämlikt 1 $

i denna boställsordning räknas hit all den fasta egendom, som är anslagen

till bostad eller avlöning åt prästerskapet i territoriella församlingar, jämväl

sådan, som användes till prästänkesäte eller vars avkomst ingår till

prästerlig löneregleringsfond (kyrkofonden). Enligt den av kyrkofondskommittén

i dess den 31 maj 1923 avgivna huvudbetänkande lämnade statistiken,

tablå XI, omfattar denna grupp ett antal av cirka 3,200 jordbruksfastigheter

med en sammanlagd jordbruksareal av omkring 113,000

hektar. Enligt tablå XIII i samma betänkande fördela sig dessa fastigheter

inom de olika stiften sålunda, att största antalet (608) är beläget

inom Lunds stift och minsta antalet (resp. 76 ocli 89) i Luleå och Visby

stift. I övrigt uppvisa Linköpings, Skara och Växjö stift de största siffrorna

(resp. 342, 368 och 395).

2) Biskopsboställen och 3) boställen anslagna domkyrkosyssloman. Några

officiella statistiska uppgifter rörande dessa boställens antal och storlek

torde icke finnas sammanställda. Av tillgängliga källor synes emellertid

framgå, att biskopsboställenas antal uppgår till inemot 65 hemman och ett

mindretal självständiga lägenheter samt sysslomansboställena till endast

4 hemman (jämte viss stadsjord vid sysslomanstjänsten i Linköping).

4) Klockarb o ställen. Dessa boställens antal uppgives i den av regeringsrådet

Thulin verkställda, år 1919 avlämnade utredningen angående kloekar-,

organist- och kantors-(kyrkosångar-)befattningarna utgöra 969. Den

sammanlagda arealen av dylika boställen angives till 6,394 hektar, därav

3,016 hektar inrösnings- och 3,378 hektar avrösningsjord med impediment.

Medelarealen för varje boställe utgör cirka 8 hektar, därav nära hälften

inrösningsjord.

5) Kyrkojordar. Kyrkohemman och kyrkolägenheter hava såsom ovan

nämnts sin största förekomst i de provinser, som fordom tillhört Danmark.

Någon officiel] redogörelse beträffande antal och storlek för de inom landet

befintliga fastigheter av ifrågavarande slag föreligger veterligen icke,

men vid en inom kammarkollegiet företagen preliminär undersökning av

jordeböcker och andra tillgängliga källor hava följande siffror erhållits:

, I gällande jordebok redovisas under kronotitel såsom olika kyrkor tillhöriga,

i Malmöhus län 119 hemman om cirka 65 mantal samt 679 jordlägenheter

samt i Kristianstads län 33 hemman om cirka 8 mantal samt

535 lägenheter. Av kyrkohemmanen i Skåne tillhöra cirka 60 mantal, med

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Den kyrkliga

jordens

disposition.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 197.

en areal av över 3,000 hektar, Lunds domkyrka.1) Vad beträffar övriga delar

av landet finnes en år 1821 i kammarkollegiet upprättad »Förteckning eller

jordebok över Kyrko-Jordar», vilken förteckning likväl icke torde kunna

göra anspråk å absolut tillförlitlighet. I denna förteckning finnas redovisade

över 700 enheter. Åtskilliga av dessa synas omfatta flera fastigheter.

Till allra största delen avse dessa enheter, om man frånser Halland

och Blekinge, smärre obebyggda jordstycken.

Vad angår nu gällande regler för disposition av de här förut uppräknade

grupperna kyrklig jord må följande bringas i erinran:

De prästboställen, som utgjorde bostadsboställen, befunno sig i äldre tid

i allmänhet under prästens eget bruk. Däremot plägade prästen tillgodogöra

sig löningsboställena genom att upplåta dem åt annan till brukande

mot avgäld.

Efter hand blevo även bostadsboställena i allt större utsträckning av

prästen för hans tjänstetid utarrenderade eller upplåtna under hälftenbruk;

stundom fick sådant boställe genom myndigheternas försorg utarrenderas

på viss tid, oberoende av prästens tjänstetid.

I avseende å löningshemmanen blev under senare tid genom särskilda

författningar införd obligatorisk utarrendering genom myndigheterna.

Sedan genom kungl. brev den 23 september 1812 meddelats vissa bestämmelser

i avseende å utarrenderingen av prästerskapets annex- och mensalhemman

i Bohuslän, föreskrevs genom kungl. skrivelse den 12 november

1858, att de till prästerskapets avlöning i Skåne, Halland och Blekinge anslagna

annex- och mensalhemman skulle på arrende upplåtas genom

Konungens befallningshavande och domkapitlet i enlighet med författningens

närmare föreskrifter. I förordningen den 11 juli 1862 angående

allmänt ordnande av prästerskapets inkomster stadgades därefter, att

prästerskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet kunde i förening

med bostadsboställe brukas, skulle utarrenderas efter de föreskrifter,

som vore av Kungl. Maj:t särskilt meddelade. Dessa föreskrifter

innehållas i en till kammarkollegiet samma dag, den 11 juli 1862, avlåten

skrivelse. Enligt denna förklarades, att de genom skrivelsen den

12 november 1858 meddelade stadgandena skulle med vissa smärre förändringar

tillämpas vid utarrendering av all den prästerskapet förränta jord,

när denna till följd av nyssnämnda förordning skulle på arrende upplåtas.

Enligt gällande ecklesiastika boställsordning, som utfärdades den 9 december

1910 i samband med de vid riksdag och kyrkomöte samma år antagna

prästerliga avlöningslagarna och som genom lag den 21 november

1925 blivit i väsentliga stycken reviderad, är beträffande prästboställena

den obligatoriska utarrenderingen genom myndighets försorg numera praktiskt

taget helt genomförd. Från denna utarrendering, varonr närmare regler

finnas meddelade i ecklesiastika arrendeförordningen av sistnämnda

dag, vilken förordning ersatt den äldre förordningen i ämnet av den 15

september 1911, undantagas endast de nytillskapade, till bostad för tjänstinnehavare

avsedda s. k. prästgårdarna.

’) De bär förut anförda siffrorna avse icke kyrkojordar, som kunna vara upptagna

under annan titel än kronotitel, detta beroende på att tiden icke medgivit ett fullständigt

genomgående av jordeböckerna, De sålunda ej redovisade kyrkojordarna torde

icke utgöra något avsevärdare antal.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Av biskoparnas boställen och löningsjordar disponeras vissa alltjämt

omedelbart för avlöning vid de särskilda biskopstjänsterna: övriga äro indragna

till den genom Kungl. Maj:ts brev den 15 juni 1861 bildade biskopslöneregleringsfonden.

Den förstnämnda gruppen utgöres av cirka ett femtiotal

hemman jämte ett mindretal självständiga lägenheter. Ett fåtal av

dessa hemman och lägenheter brukas av vederbörande tjänstinnehavare

själv eller äro av denne särskilt utarrenderade; de övriga äro genom myndighets

försorg upplåtna å arrende för tjänstinnehavarens räkning.

De till biskopslöneregleringsfonden indragna fastigheterna, vilkas antal

uppgår till ett femtiotal hemman och några lägenheter, äro samtliga utarrenderade

av offentlig myndighet.

Av de 4 boställshemmanen anslagna domkyrkosyssloman äro 2, de vid

sysslomannabefattningarna vid domkyrkorna i Växjö och Västerås, utarrenderade

genom länsstyrelsens och domkapitlets försorg. De övriga två

disponeras av tjänstinnehavaren själv.

Utav 940 av de ovan till ett antal av 969 angivna klockarbostäUena, beträffande

vilka uppgift i förevarande avseende föreligger, brukas, helt

eller delvis, 308 av boställshavaren själv; övriga äro utarrenderade, 538

genom boställshavaren, 64 genom församlingarna eller kyrkorådet samt 30

genom länsstyrelsens och domkapitlets försorg.

I den mån utarrenderingen skett genom församlingarna är här särskilt

att märka, att denna anordning vidtagits utan stöd av bestämmelserna i

1883 års förordning angående reglering av klockarnas löneinkomster och i

regel utan att Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd därtill sökts och erhållits.

Vad kyrkors hemman och jordar beträffar äro dessa, till den del de äro

belägna i de forna danska provinserna, jämlikt åtskilliga äldre författningar

i ämnet i regel utarrenderade genom vederbörande länsstyrelses och

domkapitels försorg. Kyrkojordar i övriga delar av landet förvaltas såsom

regel av vederbörande församlings kyrkoråd.

Jag övergår härefter till att redogöra för tillkomsten av lägenheter å

kyrklig jord.

Innehavet av ecklesiastikt boställe å lön har av ålder ansetts medföra

befogenhet för boställshavaren att för sin tjänstetid medgiva upplåtelse

av lägenheter därå. Genom förordningen den 19 december 1827 angående

grunderna och villkoren för hemmansklyvning samt avsöndring

av jord eller andra lägenheter från hemman bereddes en utsträckt möjlighet

till upplåtelser av ifrågavarande slag. Denna förordning stadgade nämligen

i 7 §, att om innehavare av boställe eller publikt hemman, som icke

hesuttes under stadgad åborätt, kungs- och kungsladugårdar samt övriga

under kronans omedelbara dispositionsrätt varande hemman likväl undantagna,

ville upplåta jord på viss tid i enlighet med grunderna i förordningen,

hade han att därom göra ansökning hos det ämbetsverk, under vars

allmänna vård och inseende bostället eller hemmanet vore ställt; detta

ämbetsverk skulle, efter vederbörandes hörande, med avseende å boställets

eller hemmanets framtida nytta och förkovran äga att, då skäl därtill fun

nes, sådant tillåta och villkoren bestämma. Bestämmelsen återfinnes så

Tillkomsten

av lägenheter

å kyrklig

jord.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. 3Iaj:ts proposition Nr 197.

gott som oförändrad i förordningarna om hemmansklyvning och jordavsöndring

den 6 augusti 1864, § 12, och den 6 augusti 1881, 7 §, endast att

rätten till avsöndring utsträckts så att den kunde ske ej blott på viss tid

utan även på livstid samt ej blott från hemman utan även från lägenhet.

Motsvarande stadgande har sedermera upptagits i en särskild författning,

kungörelsen den 27 juni 1896 angående avsöndring av jord från boställen

eller vissa andra publika hemman eller lägenheter, som icke under stadgad

åborätt besittas. Enligt nämnda kungörelse gäller sålunda, att avsöndring

från boställe eller hemman, som nyss sagts, kan med vederbörande myndighets

godkännande äga rum på viss tid, ej över 50 år, och på livstid.

Genom tillkomsten av ecklesiastika arrendeförordningen den 15 september

1911 bereddes, för de prästerliga löneboställenas vidkommande, genom

stadgande i 33 § i sagda författning viss möjlighet för vederbörande boställsarrendator

att, efter medgivande av länsstyrelsen, upplåta arrenderätt

till jordområde å bostället till annan. Särskilda bestämmelser i syfte

att främja upplåtelser å prästerliga löneboställen av markområden även

för annat ändamål än jordbruk (bostadslägenheter) hava upptagits i den

nu gällande arrendeförordningen av den 21 november 1925 (2 § 4 mom. och

33 § 5 mom.). Genom sistnämnda förordning har samtidigt den i det föregående

berörda kungörelsen den 27 juni 1896, i vad denna kungörelse angår

ecklesiastika löneboställen, vilka äro utarrenderade i författningsenlig

ordning, upphävts.

Kungörelserna

om

tryggad besittningsrätt

till vissa

lägenheter

å prästboställen.

Beträffande vissa lägenhetshavare å prästboställen, vilkas besittningsrätt

till av dem innehavda områden icke blivit, i den ordning här nyss förut

nämnts, genom omedelbar upplåtelse av myndighet befäst, hava särskilda

bestämmelser meddelats till beredande av en i viss mån tryggare ställning

för lägenhetshavaren.

Vid 1902 års riksdag väcktes motion om beredande av tryggad besittningsrätt

åt innehavare av vissa lägenheter å annex-, mensal- och stomhemman.

I motionen anfördes huvudsakligen följande:

På grund av de i det föregående omtalade kungl. skrivelserna den 12

november 1858 och den 11 juli 1862 skulle annex-, mensal- och stomhemman,

som vore anslagna till lön åt prästerskapet, utarrenderas varje gång på

tjugu år och avkastningen tillfalla vederbörande prästerskap eller ingå till

prästerskapets löneregleringsfond. Vid utarrenderingen föreskreves gemenligen

av myndigheterna, att varken egendomen eller någon del därav

finge överlämnas till annan person. Men sedan den tid, då prästerna själva

hade dispositionsrätten till dessa hemman, funnes på många av dem uppförda

hus, som tillhörde enskilda personer, vanligen daglönare och hantverkare.

Dessa lägenhetsinnehavares ställning vore synnerligen osäker.

Då en ny arrendator tillträdde ett dylikt hemman, kunde det lätt hända,

att han ville bliva fri från lägenhetsinnehavaren och därför tillsade honom

att nedriva och bortföra sitt hus, vilket i sådant fall bleve nästan värdelöst;

tilläte han att huset finge stå kvar, kunde han så uppdriva avgälden, att

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

deri bleve oskäligt betungande och lägenhetsinnehavaren av den anledningen

nödgades antingen sälja sitt hus eller nedriva det. Under erinran därjämte,

hurusom lägenhetsinnehavare å statens domäner genom Kungl.

Maj:ts skrivelse till domänstyrelsen den 18 maj 1888 erhållit en väsentli

gen mera tryggad besittningsrätt till de av dem innehavda lägenheter,

föreslog motionären, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,

att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida några åtgärder

kunde vidtagas för att bereda tryggad besittningsrätt åt innehavare

av vissa å de åt prästerskapet anslagna annex-, mensal- och stomhemman

befintliga lägenheter.

Motionen bifölls av riksdagen. Efter vederbörande myndigheters hörande

iitfärdade Kungl. Maj:t den 15 april 1904 kungörelse angående beredande

av tryggad besittningsrätt åt innehavare av vissa lägenheter å prästerskapets

löningshemman. I denna kungörelse förklaras att vid upprättandet

av arrendeförslag beträffande sådan ecklesiastikstaten anslagen egendom,

som skall utarrenderas genom vederbörande myndigheters försorg i enlighet

med föreskrifterna i förberörda skrivelser den 12 november 1858

och den 11 juli 1862, skall undersökas, huruvida därå finnas lägenhetsinnehavare,

som bebo dem tillhöriga, före den 1 januari 1904 uppförda

byggnader, ävensom huruvida lägenhetsinnehavarna må kunna utan men

för egendomens skötsel vid lägenheterna bibehållas. Därest så finnes vara

fallet, må bland arrendevillkoren intagas sådaua bestämmelser, genom

vilka lägenhetsinnehavare och hans hustru förbehållas att mot utgörande

till arrendatorn av avgäld, som i detta sammanhang av länsstyrelsen och

domkapitlet fastställes, kvarbo å lägenheten till arrendeperiodens slut, om

de leva så länge samt förenämnda myndigheter ej under arrendetiden på

grund av deras uppförande eller underlåtenhet att utgöra avgälden finna

anledning att genom uppsägning skilja dem från lägenheten. Därjämte

stadgas, att länsstyrelsen och domkapitlet jämväl äga att beträffande sådan

för^ den 1 januari 1904 tillkommen lägenhet, vilken anses för egendomen,

varå den finnes, medföra väsentligt gagn, meddela så beskaffat stadgande,

att lägenhetens bibehållande till arrendeperiodens utgång göres oberoende

av innehavarens frånfälle eller lägenhetens överlåtande på annan person.

Ovannämnda kungörelse, som endast avsåg lägenheter å boställen, vilka

skulle utarrenderas enligt kungl. skrivelserna den 12 november 1858 och

den 11 juli 1862, hade sålunda ett ganska begränsat tillämpningsområde.

Enligt 1910 års ecklesiastika boställsordning skulle av de prästerliga boställena

bildas löneboställen, vilka skulle utarrenderas. Förordningen den

15 september 1911 ang. utarrendering av prästerskapets löneboställen meddelade

i en slutbestämmelse den föreskrift, att vid utarrendering av löneboställe

i enlighet med bestämmelserna i den ifrågavarande förordningen

skulle iakttagas vad i nyssanförda kungörelse stadgades beträffande sådana

lägenhetsinnehavare, som bebodde dem själva tillhöriga, före den 1

januari 1904 uppförda byggnader. Härigenom blev 1904 års kungörelse

1904 års

kungörelse.

\

s. 12 Kontrollera mot PDF

1915 års

kungörelse.

Antalet

lägenheter å

kyrklig jord.

12 Kungi. May.ts proposition Nr 197.

utsträckt att gälla även i fråga om lägenheter å andra löneboställen än

sådana, som tidigare utarrenderats enligt 1858 och 1862 års kungl. skrivelser,

men en förutsättning för att tryggad besittningsrätt skulle beredas

lägenhetshavarna var fortfarande, att de bebodde dem själva tillhöriga,

före den 1 januari 1904 uppförda byggnader.

Frågan om en utsträckt tillämpning av grunderna i 1904 års kungörelse

upptogs i en vid 1913 års riksdag väckt motion. Efter riksdagens därom

gjorda framställning utfärdade Kungl. Maj:t den 14 maj 1915 kungörelse

angående beredande av tryggad besittningsrätt åt innehavare av vissa

lägenheter å prästerskapets löneboställen. I denna kungörelse erinrades

om kungörelsen den 15 april 1904 samt ovan återgivna slutbestämmelse i

förordningen den 15 september 1911 och förordnades därefter, att vad sålunda

blivit föreskrivet beträffande lägenheter, tillkomna före den 1 januari

1904, skulle äga tillämpning jämväl i fråga om lägenheter, som tillkommit

efter den 1 januari 1904 men före den 1 januari 1915.

Antalet av de lägenheter, som hittills tillkommit å kyrklig jord, är jämförelsevis

ansenligt. Beträffande de mest omfattande fastighetsgrupperna

inom den kyrkliga jorden — präst- och klockarboställena — föreligger en

av den s. k. kronolägenhetskommissionen verkställd undersökning. Nämnda

undersökning avser emellertid tiden omkring år 1916, varför vissa av

de framkomna siffrorna numera måste antagas hava undergått en icke

oväsentlig förskjutning uppåt.

Antalet lägenheter å boställen av nyssnämnda slag utgör enligt omförmälda

statistik 5,926, därav 539 å klockarboställen och 5,387 på prästboställen.

Lägenheterna å prästboställen hava enligt samma statistik en medelareal

av 0,7i hektar, varvid är att märka, att ett övervägande antal utgöres

av rena bostadslägenheter med en areal långt under medeltalet. Upplåtelserna

hava skett för obestämd tid i nära 60 % av alla fall, för vilka uppgift

om upplåtelsetid lämnats, för livstid i ej fullt 3 % fall, samt för bestämd

tid över tjugu år i ej fullt 19 % fall.1)

Beträffande beskaffenheten av innehavarens rätt till respektive lägenhet

må nämnas, hurusom upplåtelsen skett med myndighets tillstånd i 16 % fall

samt att innehavaren i något över 28 % fall tillerkänts tryggad besittningsrätt

enligt kungörelsen den 15 april 1904 eller den 14 maj 1915.2)

I ett av kommissionen på sin tid utsänt frågeformulär begärdes bland

annat svar på frågan, huruvida respektive lägenheter ansåges lämpligen

kunna frånskiljas bostället, och framhöllos vissa synpunkter till beaktande

'') De anförda procentsiffrorna omfatta jämväl lägenheter ft klockarboställen.

2) Lägenheter å klockarboställen ingå i den förra men ej i den senare procentsiffran.

— Antalet fall, då tryggad besittningsrätt åtnjutes, ökas i den mån bostadsboställena

övergå till löneboställen, som utarrenderas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

vid svarets avgivande. Statistiken visar, att av samtliga lägenheter — sålunda

även de å klockarboställen befintliga — ej mindre än 3,485 eller

58,8 % ansetts kunna frånskiljas.

Korande de bestämmelser, som för närvarande gälla ifråga om försäljning

av kyrklig jord, torde böra meddelas följande.

Av ålder bar grundsatsen upprätthållits, att kyrklig jord icke borde

genom försäljning avliändas den institution, för vars ekonomiska bestånd

densamma anvisats. Om man frånser dels vissa allmänna stadganden i

kyrkolagen och de prästerliga privilegierna, som hava avseende å föryttring

av kyrkors jord, dels vissa under 1800-talets senare del tillkomna

föreskrifter rörande försäljning av dylik jord i speciella fall, hava betydelsefullare

lagbestämmelser till reglering av frågan om försäljning av

kyrklig jord meddelats först i och med tillkomsten av de nu gällande

prästlönelagarna. Dessa bestämmelser avse sålunda endast prästboställen

och återfinnas i 62 § ecklesiastik boställsordning.

Enligt detta lagrum, för vars ändring fordras samtycke jämväl av kyrkomöte,

får efter Konungens prövning försäljning äga rum:

1) därest prästgård med hänsyn till boställshavarens tjänsteverksamhet

är olämpligt belägen, eller

2) därest eljest på grund av särskilda omständigheter boställe eller del

därav ej kan för sitt ändamål bibehållas utan synnerlig olägenhet eller

mot skälig avgift utarrenderas, eller ock

3) därest löneboställe eller del därav till följd av belägenhet i eller invid

stad eller stadsliknande samhälle kan med synnerlig fördel styckas

till tomter.

De anförda bestämmelserna i 62 § boställsordningen både icke någon

motsvarighet i de förslag till lag om reglering av prästerskapets avlöning

och till ecklesiastik boställsordning, som av Kungl. Maj:t förelädes riksdagen

åren 1908 och 1909, men återfinnas i huvudsak i propositionen till

1910 års riksdag med förslag till ecklesiastik boställsordning och härröra

från förslag, som i enskilda motioner framburos vid de förstnämnda två

riksdagarna. Dessa sistberörda förslag gingo emellertid vida längre. De

åsyftade nämligen, att de ecklesiastika boställena i allmänhet skulle avyttras.

Riksdagen ansåg emellertid, såsom framgår av dess uttalande i

samband med antagandet av den ecklesiastika boställsordningen, att stor

varsamhet borde iakttagas, då det gällde att i penningar med deras mera

osäkra värde förvandla fast egendom, vars värde vore av mera bestående

natur.

I samband härmed förtjänar ock återgivas det vid frågans behandling

under 1909 års riksdag av vederbörande särskilda utskott gjorda uttalandet,

att enligt dess mening kyrkans ekonomiska intressen i regeln bäst till
-

Gällande bestämmelser

om försäljning

av

kyrklig jord.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

varatoges därigenom, att jord, som anslagits åt prästerskapet, ej bleve

avyttrad, enär genom jordens bibehållande för den institution, till vilkens

fromma den en gång blivit upplåten, vinsten av en jordvärdestegring

även komme samma institution till godo.

I ett den 12 februari 1923 till riksdagens andra lagutskott avgivet utlåtande

har kammarkollegiet lämnat en närmare redogörelse för de grunder,

varå bestämmelserna i 62 § boställsordningen vila, och torde den av kollegiet

däri meddelade historiken få såsom bilaga åtfölja protokollet för denna

dag (bil. II).

Beträffande såväl klockarboställen som boställen, anslagna biskopar

och domkyrkosysslomän, hava hittills saknats reglerande bestämmelser,

motsvarande dem, som intagits i 62 § boställsordningen. Särskilt i fråga

om de förstnämnda, som ju utgöra den ojämförligt största av de här sistberörda

boställsgrupperna, har detta medfört påtaglig olägenhet, i det att

en fråga om föryttring av dylik boställsjord icke kunnat och alltjämt icke

kan vinna sin lösning utan den omgång, som följer av en särskild hänvändelse

till såväl riksdag som kyrkomöte.

Beträffande kyrkors jordar föreligga, såsom ovan erinrats, vissa allmänt

hållna föreskrifter i äldre författningar, som i praxis ansetts grunda en

viss befogenhet för Kungl. Maj:t att utan hörande av riksdag och kyrkomöte

medgiva föryttring av dylika fastigheter. Såsom grundläggande

denna befogenhet åberopas sålunda dels stadgandet i 26 kap. 6 § i 1686 års

kyrkolag: »Kyrkans fasta jordagods må ingen föryttra utan högsta nödtorft

eller nytta samt Vår vetskap och tillåtelse--—», dels följande

bestämmelse i prästerskapets privilegier, punkt 5: »Ingen skall hava makt

eller sig fördrista att bortsälja eller till skatte köpa några kyrkoägor utan

kammarkollegii, domkapitlets och vederbörandes vetskap och samtycke,

samt att sådant sker till nytta och förbättring---».

I fråga om den här först återgivna, ur kyrkolagen hämtade bestämmelsen

må anmärkas, att densamma även med en extensiv tolkning lämnar

en väl så snäv marginal för Kungl. Maj:ts befogenhet i förevarande avseende;

och med visst fog skulle måhända därjämte kunna göras gällande,

att bestämmelsen — där fråga uppkommer om föryttring av en utav kyrka

disponerad fastighet, vartill äganderätten kan visas tillkomma kronan —

numera än ytterligare modifierats genom stadgandet i 77 § i gällande

regeringsform.

Vad angår det ovan återgivna uttalandet i punkt 5 av prästerskapets

privilegier, som ju svårligen låter sig förlikas med kyrkolagens förenämnda

bestämmelse i ämnet men ej heller torde varit avsedd att däri göra någon

saklig ändring, lärer dess innebörd vara oklar.

Rörande försäljning av kyrkas jord finnas för närvarande gällande två

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

i nyare tid tillkomna speciella författningar. Den ena av dessa, kungl.

kungörelsen den 11 september 1863, avser försäljning till skatte av de s. k.

halländska kyrkohemmanen. Enligt kungörelsen i fråga må sådana hemman

lösas till skatte under den förutsättningen, bland annat, »att kyrkans

äganderätt ej kan med köpe- eller donationsbrev styrkas». Författningen

tillkom efter långvariga stridigheter vid riksdagar under 1800-talets förra

del rörande frågan, huruvida äganderätten till berörda slag av hemman

tillkom kronan eller kyrkan.

Den andra av de här berörda författningarna, kungl. kungörelsen den

20 november 1908, avser försäljning av vissa kyrkolägenheter i Skåne, Halland

och Blekinge. På sätt framgår av 1 § i kungörelsen har densamma

avseende allenast å dels sådan inom visst hemmans ägoområde befintlig

jordlägenhet, vars läge i övrigt numera icke är känt, dels ock jordlägenhet,

som är till läget känd men på grund av gällande författningar bör ständigt

brukas under visst hemman och för vilken landgille och städja vid

åboombyten blivit efter i behörig ordning skedd skattläggning bestämda.

Spörsmålet om beredande av möjlighet till friköp av redan bestående

lägenheter å kyrklig jord är av jämförelsevis gammalt datum.

I en vid 1908 års riksdag utan samband med frågan om den prästerliga

löneregleringen väckt motion hemställde ledamoten av andra kammaren

herr J. Erlansson, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t täcktes utreda lämpligaste sättet för erhållande av friköpta

egna hem från jord, tillhörig klockargård, prästgård, mensalhemman

och kyrkohemman, särskilt med tanke på hustomter vid järnvägsstation,

men också i andra rummet egna hem i vidsträcktare område å

dessa jordar. På hemställan av vederbörande tillfälliga utskott föranledde

motionen ingen kammarens åtgärd. I

I anledning av en av herr Öberg vid 1915 års riksdag inom andra kammaren

väckt motion anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 27

maj 1915 om utredning, i vilka fall och under vilka villkor torpare och

lägenhetsinnehavare å ecklesiastika boställen kunde i vidare mån än då

vore medgivet beredas möjlighet att förvärva av dem brukade jordområden.

I det utlåtande, som låg till grund för denna hemställan, framhöll lagutskottet

bland annat, att av de föreskrifter om försäljning av ecklesiastik

boställsjord, som upptagits i 62 § boställsordningen, framginge, att en föryttring

av torpares och lägenhetsinnehavares arrenderade jord kunde ifrågakomma

endast under särskilda förhållanden och att i avseende därå

icke ens blivit uttryckligen uttalat, att de nuvarande besittningshavarna

till den jord, som kunde få föryttras, skulle äga företrädesrätt att få köpa

densamma. Efter att hava erinrat, hurusom Kungl. Maj:t den 10 juni

1912 tillkallat särskilda sakkunniga, den s. k. kronolägenhetskommissionen,

Frågan om

friköp av

lägenheter å

kyrklig jord.

Historik.

Motion vid

1908 års

riksdag.

Riksdagen

1915.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Riksdagen

1920.

Kronolägenhetskommissionens

betänkande

den

11 november

1920.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

med uppdrag att verkställa utredning av frågan om upplåtelse av kronojord

till egna hem, därvid hänsyn även skulle tagas till frågan om jordupplåtelser

från de ecklesiastika boställena, anförde utskottet vidare:

Det syntes utskottet synnerligen angeläget, att en utredning i samband

med nämnda kommissions arbete eller fristående från detsamma igångsattes

för att fullt tillgodose de berättigade krav, som kunde framställas

från torpare och lägenhetsinnehavare å de ecklesiastika boställena. Utskottet

hade saknat anledning att i detta sammanhang ingå på frågan,

huruvida upplåtelserna från ecklesiastika boställen borde ske under den

nuvarande äganderättens former eller enligt den form för nyttjanderätt,

som kommissionen kunde komma att framlägga. Det syntes endast böra

betonas, att vad som komme att bliva gällande i förevarande avseende för

kronojord även borde vinna tillämpning å de ecklesiastika boställena. Vid

den utredning, som utskottet ansåge böra komma till stånd, borde självfallet

tagas behörig hänsyn även till själva boställets oeftergivliga intressen

och även till angelägenheten, att torpare och lägenhetsinnehavare bleve

i tillfälle att själva i mån av behov kunna taga initiativ till framställningar

i förevarande syfte.

Med anledning av denna av 1915 års riksdag avlåtna skrivelse fann

Kungl. Maj:t genom beslut den 26 juni 1915 gott uppdraga åt kronolägenhetskommissionen

att verkställa jämväl den sålunda begärda utredningen.

Vid 1920 års riksdag förekom ånyo, i av herrar Torgen och Vennerström

inom andra kammaren väckta motioner, spörsmålet om tryggande av lägcnhetshavares

och torpares rätt till av dem innehavda områden å ecklesiastik

jord. Motionerna avstyrktes av vederbörande utskott under hänvisning

till att det däri framförda spörsmålet vore föremål för utredning av kronolägenbetskommissionen,

och att tillika den 20 oktober 1919 tillkallats sakkunniga

för att inom ecklesiastikdepartementet biträda med revision av

förordningen den 15 september 1911 angående utarrendering av prästerskapets

iöneboställen. Denna utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.

Kronolägenhetskommissionen har i sitt den 11 november 1920 avlämnade

betänkande angående beredande av vidgad möjlighet för torpare

och lägenhetsinnehavare å ecklesiastika boställen att förvärva av dem

brukade jordområden till en början anmärkt, att vid sidan av den försäljning

av jord från ecklesiastika Iöneboställen, som ägt rum med stöd av

62 § i ecklesiastika boställsordningen, visserligen förekommit försäljning

av ecklesiastik jord med särskilt tillstånd av riksdag och kyrkomöte för

varje fall, men att antalet dylika försäljningar under åren 1911—1920 ej

utgjort flera än fem, av vilka dessutom något gällt kloekarboställe.

Kommissionen har vidare lämnat en redogörelse för frågan om tillämpligheten

å de ecklesiastika boställena av lagen den 26 mars 1920 om rätt

opaginerad Kontrollera mot PDF

IT

KungI. May.ts proposition Nr 197.

i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område (den s. k. ensittarlagen). Jag vill här inskjuta, att nämnda

lag först genom en lag av den 15 juni 1922 undergått viss ändring och

därefter ersatts av lagen i ämnet den 18 juni 1925 samt att enligt särskild

bestämmelse i såväl 1920 som 1925 års ensittarlagar desamma icke hava

avseende å jord, som tillhör kronan. Kommissionen har funnit sin utredning

av den angivna frågan giva vid handen, att ensittarlagen ansetts

tillämplig å jord, hörande till ecklesiastikt boställe, såvitt bostället icke

vore av krononatur. Förhållandet torde emellertid — framhåller kommissionen

— vara, att det övervägande antalet ecklesiastika boställen i jordeboken

upptagits under kronotitel, vadan lägenheter å dem icke kunde bliva

föremål för inlösen i enlighet med den nämnda lagen.

Härefter har kommissionen anfört, bland annat:

Om alltså lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa

under nyttjanderätt upplåtet område icke i allmänhet kan tillämpas för

inlösen av lägenheter å ecklesiastika boställen, vill det dock synas som

skulle bestämmelserna i denna lag i åtskilliga avseenden kunna tjäna som

förebild vid regleringen av den lösningsrätt, som synes böra medgivas

innehavare av dylika lägenheter oberoende av respektive boställens jordnatur.

Detta gäller dock endast förutsättningarna för lösningsrätt, icke

proceduren för rättens utövning. En av de viktigaste bestämmelserna i

avseende å lösningsrätt enligt sagda lag, nämligen att upplåtelsen skall

hava skett för viss tid över tjugu år, för livstid eller för obestämd tid

samt att lösningsrätt skall inträda i de två första fallen vid tiden då den

upplåtna brukanderätten upphör och vid upplåtelse för obestämd tid efter

tjugu års förlopp, har emellertid icke synts böra överföras till den av de

sakkunniga ifrågasatta nya lagstiftningen.1) Rätten att efter viss tid återfå

upplåten jord har icke samma betydelse, då upplåtelse skett från ecklesiastikt

boställe som då den upplåtna jorden är i enskild ägo; och den i

och för sig viktiga synpunkten att lösningsrätt icke bör kunna grundas

å upplåtelse för ett rent tillfälligt ändamål torde kunna tillbörligt beaktas

genom de bestämmelser i övrigt, som böra stadgas för rätt till inlösen.

Viktigast bland dessa är att lägenheten är så bebyggd, att därå finnes

nöjaktig bostad för lägenhetshavaren och hans familj, samt att av det

värde, lägenheten med därå befintliga byggnader äger, minst en fjärdedel

belöper å lägenhetshavaren tillhöriga byggnader. Då denna bestämmelse

sålunda synts böra gälla även i avseende å inlösen av lägenheter å

ecklesiastika löneboställen, hava till förekommande att rätt till inlösen

påyrkas beträffande områden, som upplåtits för sommarvillor eller eljest

för tillfälliga ändamål, de sakkunniga tillika funnit böra krävas, att den

ifrågavarande bostaden skall vara avsedd för stadigvarande behov. Bestämmelsen

i 1920 års ofta nämnda lag, att den nöjaktiga höstaden skall

hava funnits den 1 januari 1919, torde åsyfta att förekomma spekulation

i upplåtelser av det slag, lagen avser, i beräkning att framdeles kunna

genom tvångsinlösen förvärva äganderätt till det upplåtna området. I

avseende å lägenheter å ecklesiastika boställen torde behoAr av ett motsva
*)

Denna bestämmelse numera ändrad.

Bihang till rikdagens protokoll 1926. 1 sand. 166 höft. [Kr 197.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kung!. Maj:ts proposition Nr 197.

rande korrektiv knappast vara för handen, då arrendatorer icke kunna

upplåta lägenheter och de båda kungörelserna om tryggad besittningsrätt,

vilka till redan skedda upplåtelser begränsa möjligheten att erhålla

sådan rätt, väl bort motverka tillkomsten av upplåtelser från boställsinnehavares

sida. Möjligen kunde ifrågasättas att begränsa inlösningsrätten

till sådana fall, då antingen upplåtelsen skett med vederbörande myndighets

godkännande eller ock tryggad besittningsrätt tillerkänts lägenhetsinnehavaren.

De sakkunniga hava emellertid trott det vara lämpligare,

att prövningen, huruvida inlösning av lägenheten kan äga rum utan åsidosättande

av respektive löneboställes eller prästgårds intresse, sker, då

fråga om rätt till inlösen väckes. Men då det synts önskvärt, att villkoren

för inlösen av lägenhet å boställe av krononatur blivit så vitt möjligt ensartade

med redan stadgade villkor för inlösen enligt 1920 års lag av lägenhet

å boställe, som ej tillhör kronan, hava de sakkunniga tillika upptagit

bestämmelsen, att den nöjaktiga bostaden skall hava funnits den 1 januari

1919. Att sådan bostad skall finnas även vid den tid, då fråga om lösningsrätt

väckes, framgår av det redan anförda men då, enligt de sakkunnigas

mening, denna fråga bör kunna väckas när som helst under besittningstiden,

hava de sakkunniga icke haft anledning att, på sätt skett i 1 §

av 1920 års lag, härutinnan uppställa några villkor, som hänföra sig till

upplåtelsetidens slut.

Den procedur, som stadgas i 1920 års lag om rätt att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område, innefattar ett slags expropriationsferfarande;

åtskilliga av lagens bestämmelser avse att reglera förhållandet mellan en

inlösande nyttjanderättshavare och innehavare av inteckningar i stamfastigheten.

Då kronan tillhörig fastighet icke är föremål för expropriation,

och inteckningar i sådan fastighet icke pläga förekomma, är sagda

procedur icke lämplig för nu ifrågavarande ändamål. I stället har synts

som kunde — då Konungen enligt ecklesiastik boställsordning prövar

där omhandlade frågor rörande försäljning av jord, hörande till prästerligt

boställe, oberoende av boställets jordnatur — åt Konungen överlämnas

att avgöra jämväl uppkommande frågor om inlösen av lägenheter å

dylika boställen.

I anslutning till ensittarlagens bestämmelser i tillämpliga delar har

kommissionen för möjliggörande av inlösen av lägenheter å ecklesiastika

löneboställen, även då dessa boställen äro av krono natur, föreslagit, att

till 62 § i ecklesiastika boställsordningen måtte fogas ett andra stycke av

följande lydelse:

Har lägenhet å löneboställe så bebyggts, att därå den 1 januari 1919

fanns och fortfarande finnes för stadigvarande behov avsedd, nöjaktig

bostad för lägenhetens innehavare och hans familj, och belöper av det

värde, lägenheten med därå befintliga byggnader äger, minst en fjärdedel

å lägenhetsinneliavaren tillhöriga byggnader, vare lägenhetsinnehavaren

berättigad att inlösa det till lägenheten hörande område, så vitt

Konungen prövar det kunna ske utan olägenhet för lönebostället eller därintill

belägen prästgård.»

Härförutom har viss av detta tillägg påkallad omformulering av lagrummets

nuvarande andra stycke tillika föreslagits.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

KungI. Maj:ts proposition Nr 197.

Beträffande å ecklesiastika löneboställen förekommande torp erinrar

kommissionen, hurusom dessa skilja sig från lägenheterna — utom i avseende

å jordområdenas storlek — företrädesvis däri, att medan byggnaderna

å lägenheterna tillhöra lägenhetshavarna, byggnaderna å torpet

höra till bostället. Under åberopande av att spörsmålet om beredande av

ökade möjligheter för torpinnehavare att förvärva av dem brukade områden

ägde omedelbart samband med en dåmera väckt fråga om utredning

rörande styckning och upplåtande av ecklesiastik jord för nybildning

av mindre men självständiga jordbruk fann sig kommissionen icke

böra framlägga förslag om rätt för torpare å dylika boställen att med

äganderätt förvärva de av dem brukade områden. I syfte att bereda torpinnehavarna

ökad trygghet föreslogs emellertid av kommissionen, att jord

hörande till ecklesiastika boställen skulle kunna upplåtas under besittningsrätt

för obegränsad tid.

Över kronolägenhetskommissionens förslag hava yttranden avgivits av

länsstyrelserna, överståthållarämbetet, domkapitlen, Stockholms stads

konsistorium, centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen samt

kammarkollegiet. Av dessa hava länsstyrelsen i Värmlands län samt

domkapitlen i Strängnäs, Växjö, Lunds, Karlstads och Härnösands stift

ävensom centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen avstyrkt

förslaget. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har förklarat sig ej vilja

motsätta sig förslagets upphöjande till lag men ansett, att utredning dessförinnan

borde verkställas i vad mån kyrkofonden kunde påverkas genom

förvandling av fast egendom i penningar. Domkapitlet i Visby stift, med

vilket länsstyielsen i Gotlands län instämt, har anfört, att domkapitlet

icke hade något att invända mot förslaget, blott betryggande garantier

genom bestämmelser i lagtexten ställdes dels för att lägenheter, som

kunde friköpas, begränsades till ett mindre antal och ej läge för nära

prästgård till olägenhet för tjänstinnehavaren, dels ock för att försäljning

icke medgåves i större omfattning, än att den återstående delen av

bostället vore tillräcklig att utgöra ett självständigt jordbrukshemman

och, där fråga vore om löneboställe, intill vilket prästgård vore belägen,

fullt mäktade bära, utöver arrendeavgift och arrendator^ behöriga utkomst,

nödiga ämbetsskjutsar och andra naturaprestation^’ till tjänstinnehavare.

Länsstyrelserna i Uppsala, Västmanlands, Göteborgs och Norrbottens

län, domkapitlet i Uppsala ärkestift samt kammarkollegiet hava

framställt vissa erinringar mot lagförslagets bestämmelser. Övriga myndigheter

hava antingen tillstyrkt förslaget eller ock förklarat sig icke hava

något att erinra däremot.

Av dem, som ställt sig avvisande mot förslaget, har flertalet såsom

grund härför framhållit, att kyrkans egendom, därest densamma förvandlades

i penningar, dels skulle komma att variera i värde, dels och lättare

Yttranden

över kronolägenhetskommissionens

förslag.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kung1. Maj.is proposition Nr 107.

kunna frånhändas henne. Från flera håll har därjämte anförts, att den

möjlighet till försäljning av kyrkojord, som redan funnes, vore till fyllest,

samt att genom gällande förordningar om tryggad besittningsrätt

lägenlietsinnehavare redan beretts nödig trygghet.

Kammarkollegiet, som den 19 oktober 1923 avgivit ett sammanfattande

utlåtande i frågan, har däri anfört följande:

Ifrågavarande förslag avser, att innehavare av lägenheter å ecklesiastika

löneboställen skola under vissa förutsättningar kunna få inlösa de

till deras lägenheter hörande områden. På sätt kommissionen erinrat

föreligger icke på grund av den s. k. ensittarlagen sådan rätt beträffande

lägenheter å boställen av krononatur.

Från tillämpningsområdet för berörda lag är nämligen uttryckligen

undantagen jord, »som tillhör kronan». Enligt det uttalande, som vid frågans

behandling gjordes i riksdagens andra kammare av dåvarande chefen

för justitiedepartementet, skulle kronoegenskapen här vara att fatta

i kameral mening och sålunda avse det förhållande, att bostället vore i

jordeboken upptaget såsom krono. Kommissionen har nu, gentemot vad

departementschefen därutinnan antagit, fäst uppmärksamheten på att

det övervägande antalet ecklesiastika boställen äro i jordeboken uppförda

under kronotitél, vadan lägenheter å dem icke kunna bliva föremål för

inlösen enligt nämnda lag. I sammanhang därmed erinrar kommissionen,

att under kronotitél upptagas även andra boställen än sådana som av

kronan upplåtits.

''Med" anledning härav får kollegium meddela, att enligt en hos kyrkofondskommittén

gjord utredning allenast omkring 7 procent av ifrågavarande

boställen enligt jordeboken stå såsom skatte eller frälse, medan

återstående 93 procent redovisas såsom krono. Om jordeboksredovisningen

skall vara avgörande, är således ensittarlagen tillämplig endast å en mycket

liten grupp av de ecklesiastika boställena. Emellertid torde det måhända

icke vara alldeles klart, huru i sådant avseende förhåller sig med

den stora mängd av titulära kronoboställen, som blivit antingen anskaffade

av församlingarna genom skötning eller köp eller av enskilda för

sina ändamål donerats och vilka sålunda icke i civilrättslig mening tillhöra

kronan. För kollegium är icke känt något fall, då fråga härom —

_yilken ytterst skulle ankomma på domstols prövning — bragts å bane.

Kommissionen vill nu genom det föreslagna nya stadgandet i 62 § boställsordningen

med avseende å löneboställen, till vilka den förutnämnda

lagens tillämpningsområde icke sträcker sig, införa en »rätt» för vederbörande

lägenhetsinnehavare att inlösa sina lägenhetsområden.

Mot förslaget i dess allmänna syfte anser sig kollegium icke böra ställa

sig avvisande. Har det ansetts befogat att, för tillgodogörande av ett omfattande

socialt intresse, offra den enskilda jordäganderätten genom en

sådan speciell expropriation, som ensittarlagen i själva verket avser, lärer

det vara i överensstämmelse med principerna på området, att även kronojorden

får för ändamålet tagas i anspråk, ehuru endast efter prövning

och medgivande av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall. Från det ecklesiastika

intressets synpunkt torde en anordning i förslagets syfte och med

dess begränsning icke behöva vålla någon större betänklighet i betraktande

av frågans jämförelsevis mindre dimensioner i förhållande till hela

boställsbeståndets storlek.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kling!. Maj:ts proposition Nr 197.

Det föreslagna stadgandets avfattning anser kollegium emellertid icke

tillfredsställande. Den däri proklamerade »rätten» för vederbörande att

inlösa sina lägenhetsområden är i själva verket icke alls någon »rätt», då

den i varje fall skulle kunna göras illusorisk genom en Kungl. Maj:ts

förklaring, att inlösningen icke kunde ske utan olägenhet för lönebostället

eller där intill belägen prästgård — ett besked, mot vilket talan ju icke

skulle kunna föras. För ett tydligt och nödigt angivande av rättens innehåll

skulle tillika erfordras anvisning på grunderna och sättet för löseskillingens

bestämmande i fall av meningsskiljaktighet. Härom innehåller

förslaget intet.

I sak torde det föreslagna stadgandet därför endast avse en rätt för

Kungl. Maj: t att under de i stadgandet angivna förutsättningar medgiva,

att lägenhetsområdet må av innehavaren inlösas mot den ersättning och

de villkor, som Kungl. Maj:t prövar skäligt bestämma. Givetvis bör man

då utan vidare få utgå ifrån att nämnda ersättning sättes till fulla värdet.

Med denna uppfattning av stadgandets innebörd kommer detsamma, så

omformulerat som nu antytts, att få sitt naturliga sammanhang med de i

623 boställsordningen givna bestämmelser, som reglera Kungl. Maj:ts befogenhet

att utan riksdagens och kyrkomötets hörande föryttra ecklesiastik

jord. IJr denna synpunkt skulle intet vara att erinra mot stadgandets

inrymmande i nämnda paragraf. Mot en sådan anordning kunna emellertid

göras andra erinringar. Boställsordningens enda syfte är vad angår

löneboställena att tillgodose det ecklesiastika intressets krav på boställenas

utnyttjande på fördelaktigaste sätt. Här ifrågaställa lagstiftning

däremot tager, utan hänsyn till vad som kan vara positivt fördelaktigt

för boställena eller ej, sikte allenast på det sociala intresse, som här skulle

befrämjas. Stadgandets intagande i boställsordningen skulle alltså däri

införa ett för dess anda och mening främmande element. Viktigare är

dock en praktisk synpunkt. Boställsordningen sysslar endast med de åt

prästerskapet i territoriella församlingar anslagna boställen. Jämte dessa

finnas flera andra grupper av ecklesiastika boställen såsom biskops-, lektors-,

sysslomans- och klockarboställen, de sistnämnda utgörande eu ganska

stor grupp med ett avsevärt antal därå befintliga lägenheter (enligt kommissionens

statistik 539 stycken). Kommissionens förslag förbigår nu med

avsikt klockarboställena i förväntan på ett emotsett beslut om dessa boställens

disponerande efter samma huvudgrunder som prästerskapets och

menar, att de bestämmelser, som kunna varda meddelade i avseende å

lägenheter å prästerskapets boställen, även kunna lämpas till lägenheter

å klockarnas löneboställen. Om de övriga nyssnämnda specialgrupperna

nämnes i betänkandet intet. Vid godkännande av förslaget skulle alltså

förhållandet i förevarande avseende lämnas oreglerat beträffande alla

utanför boställsordningens ram fallande ecklesiastika boställen i den mån

ensittarlagen icke är å dem tillämplig. Detta synes knappt tillfredsställande.

Enligt kollega mening bör ifrågavarande lagstiftning beröra icke

blott prästboställena utan även alla de övriga omförmälda boställsgrupperna.

Den av kommissionen i fråga om klockarboställena åberopade omständigheten

bör icke, såvitt kollegium kan finna, härutinnan utgöra något

hinder. Ordnas frågan på detta sätt, bör givetvis det här avsedda stadgandet

icke infogas i ecklesiastika boställsordningen utan upptagas i

särskild lag.

Men härvid bör man enligt kollega åsikt icke stanna. Skall man nu

s. 22 Kontrollera mot PDF

Betänkande

och förslag

angående det

ecklesiastika

arrendeväsendet.

22 Kungl. Maj.i.s proposition Nr 197.

lagstifta ensamt beträffande ecklesiastika boställen, som äro undantagna

från ensittarlagens tillämpningsområde, d. v. s. kronoboställena, och alltså

låta den sistnämnda lagen fortfarande gälla de övriga, så kommer förhållandet

att gestalta sig ganska egendomligt. I fråga om de senare skola

vederbörande hava rätt att inlösa sina lägenheter och tvistefrågan därom

avgöras vid särskild förrättning, eventuellt av domstol. Beträffande kronogruppen

åter skall frågan i varje fall ankomma på ett administrativt

förfogande av Kungl. Maj:t. I betraktande av att boställena tjäna ett och

samma ändamål synes denna olikformighet både oegentlig och olämplig.

Kollegium anser för sin del förhållandet böra ordnas enhetligt för alla

ecklesiastika boställen, oberoende av deras olika natur och då efter den

nyssnämnda administrativa linjen såsom nu är ifråga, så att ensittarlagen

icke i något fall skulle gälla boställe av ecklesiastik natur. Detta

desto hellre som dels, på sätt i det föregående erinrats, gränsen för meranämnda

lags tillämpningsområde så vitt angår dylika boställen kan vara

något osäker, dels ock åtskilliga detaljbestämmelser i lagen äro foga passande

med avseende å hithörande boställen — något som även vid lagfrågans

behandling inom riksdagen på sin tid av en motionär anmärkts.

Regleras den föreliggande frågan på här föreslaget sätt, torde dock böra

göras vissa förbehåll rörande den rätt, som tilläventyrs redan kan anses

vara, på grund av den nuvarande lagstiftningen, av vederbörande lägenhetsliavare

förvärvad. Dylikt förbehåll lärer sålunda i första hand böra

avse det fall, att anspråk å inlösen jämlikt bestämmelserna i den nu gällande

lagen redan blivit väckt. För den händelse åter att sådant anspråk

icke blivit anhängiggjort, torde av billighetsskäl böra stadgas viss tidsfrist,

inom vilken lägenhetshavare å nu ifrågavarande slag av boställen må äga

påkalla inlösen med tillämpning av äldre lagstiftning.

Frågan om tomträttsinstitutets tillämpning å prästlönejord har varit

föremål för behandling av sakkunniga för revision av förordningen angående

utarrendering av prästerskapets löneboställen, vilka sakkunniga,

i sitt den 28 februari 1923 avgivna betänkande och förslag angående det

ecklesiastika arrendeväsendet hemställt om, bland annat, visst tillägg

till 62 § ecklesiastik boställsordning i syfte att möjliggöra upplåtelser

under tomträtt av tomt å planlagt område å löneboställe.

Såsom motivering för detta sitt förslag hava de sakkunniga hänvisat

till ett av kyrkofondskommittén den 17 december 1920 avgivet utlåtande

över vissa ansökningar rörande upplåtelse under tomträtt av område tillhörande

löneboställe, vari nämnda kommitté anfört, bland annat, följande:

Tomträtten är som bekant en särskild form av nyttjanderätt med avsevärt

längre giltighetstid än arrende och hyra och så ordnad, att det

ekonomiska värdet av upplåtelsen (värdet av själva tomträtten jämte å tomten

uppförd byggnad m. m.) kan användas såsom underpant d. v. s. till

belåning för byggnadsändamål. Institutet är egentligen avsett för kronan,

kommuner och municipalsamliällen. Föremål för tomträtt kan endast

vara tomt i inskränkt bemärkelse, d. v. s. ett sådant inom stadsplan beläget

område, som blivit vid tomtindelning avskilt såsom självständig

tomt. Minimitiden för upplåtelsen är bestämd till 26 år och maximitiden

till 100 år. Även kronan är bunden av dessa tidsbegränsningar. — Till

opaginerad Kontrollera mot PDF

2:5

Kungi. May.ts proposition Nr 197.

säkerhet för beståndet av upplåten tomträtt kan meddelas inskrivning,

motsvarande inteckning för vanlig nyttjanderätt och med samma verkan

som dylik inteckning. Sedan inskrivning meddelats, skall byggnad, stängsel

eller annan för stadigvarande bruk avsedd anläggning, som finnes å

tomten, anses såsom tillbehör till tomträtten. Inskriven tomträtt kan intecknas

för fordran, och njuter fordringsägaren sedan panträtt i tomträtten

med vad därtill hör. Med undantag för stadgandet om tidsbegränsning

innehåller nyttjanderättslagen inga normerande bestämmelser beträffande

avtalets innehåll. Det bar överlämnats åt kontrahenterna själva

att fritt besluta härom. Syftemålet med tomträttsinstitutets upptagande

i det svenska rättssystemet var att vinna ett medel till omläggning av

städernas och de stadsliknande samhällenas tomtpolitik. Man ville bereda

nämnda samhällen en utväg att på ett kraftigt sätt befordra byggnadsverksamheten

å dem tillhörig mark utan att uppoffra äganderätten

till marken och därmed möjligheten att tillgodogöra sig den å marken

inträdande värdestegringen. Även beträffande den ecklesiastika, till byggnadstomter

lämpliga jorden förefinnas onekligen starka skäl, som tala

för att man skall söka tillgodogöra sig jordvärdestegringen för tillgodoseende

av det ecklesiastika avlöningsändamålet, på samma gång som man

i görligaste mån söker främja markens bebyggande. För en dylik jordpolitik

synes tomträttsinstitutet på grund av sin allmänna konstruktion

vara fullt användbart, även då fråga är om ecklesiastik jord. Enligt kommitténs

mening hava de av riksdagen framhållna synpunkterna beträffande

frågan om försäljning av ecklesiastik jord direkt tillämpning även

på den ecklesiastika tomtjorden. Samma utsikt till värdestegring, som

föreligger i fråga om skogsmark, eller kanske snarare ännu större sådan

torde nämligen förefinnas beträffande tomtjord, särskilt i eller i närheten

av hastigt växande industrisamhällen. Jämväl i avseende å dylik jords

försäljning lärer därför den största varsamhet vara av nöden. Huruvida

försäljning eller tomträttsupplåtelse i det enskilda fallet är att föredraga

torde endast kunna utrönas genom särskild undersökning.

Därest tomträttsinstitutet skall kunna komma till någon större användning

i fråga om den ecklesiastika jorden, måste man vid tomträttsavtalets

ingående så avväga upplåtarens och tomträttsinnehavarens inbördes

rättigheter och skyldigheter, att å ena sidan jordägaren får tillgodonjuta

värdestegringen å den upplåtna jorden genom periodvis skeende lämplig

förhöjning i avgälden och å andra sidan tomträttsinnehavaren beredes

sådan trygghet mot avgäldens oskäliga förhöjande under upplåtelsetiden

samt sådan optionsrätt vid områdets förnyade upplåtande under tomträtt,

respektive sådan tryggad rätt till lösen för honom tillhöriga byggnader,

att tomträtten med dess tillbehör kan anses utgöra ett någorlunda tillfredsställande

kreditobjekt, och att tomterna kunna bliva begärliga för

eventuella spekulanter. Ett dylikt avvägande erbjuder uppenbarligen

ganska stora svårigheter. Det underlättas dock i någon mån därav, att

man synes kunna utgå ifrån att tomten kommer att för all framtid disponeras

av enskilda för hyggnadsändamål. Orsaken till att tomten icke upplåtits

med äganderätt är allenast den, att man velat låta en skälig andel

av tomtjordens värdestegring komma det ecklesiastika avlöningsändamålet

till godo. Det saknas således i de flesta fall anledning att vid upplåtelseperiodens

slut återtaga tomten eller uppställa sådana villkor för förnyad

upplåtelse, att icke avtalets förlängning blir ekonomiskt förmånlig

s. 24 Kontrollera mot PDF

Riksdagen

1925.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

för tomträttsinnehavaren. Frågan om anskaffande av nödiga medel för

inlösen av tomträttsinnehavarens byggnader, vilket spörsmål med hänsyn

till nu gällande författningsbestämmelser onekligen är mycket svårlöst,

har därför här mindre betydelse. I något enstaka fall kan inlösningsfrågan

visserligen bliva aktuell, men kunna nödiga medel då ej uppbringas,

blir resultatet helt enkelt det, att jordägaren måste medgiva avtalets

förlängning mot en jämförelsevis begränsad förhöjning av avgälden

men i övrigt på oförändrade villkor.

För egen del hava arrendesakkunniga i ämnet vidare anfört:

Till den av kyrkofondskommittén förebragta utredningen hava sakkunniga

icke något att tillägga; och då det synts som upplåtelse under

tomträtt är en upplåtelseform, vars anlitande i vissa fall kan göra det

möjligt att på ekonomiskt fördelaktigare sätt än eljest tillgodogöra sig

ecklesiastik egendom, hava sakkunniga ansett det lämpligt att, i sammanhang

med den partiella omarbetning av boställsordningen, som efter det

föreliggande förslaget skulle äga rum, i boställsordningen införes ett stadgande,

som uttryckligt behandlar denna upplåtelse form.

Då upplåtelse under tomträtt ganska starkt närmar sig ett fullständigt

avhändande, har det synts nödigt att förbehålla Kungl. Maj:t befogenheten

att lämna medgivande till sådan upplåtelse.

Arrendesakkunnigas berörda förslag rörande vissa ändringar i ecklesiastik

boställsordning underställdes i proposition nr 222 1925 års riksdag.

Det ifrågasatta tillägget till 62 § i ecklesiastik boställsordning beträffande

upplåtelse av mark under tomträtt upptogs emellertid icke i propositionen

på angiven grund, att tillräckliga skäl för det dåvarande icke syntes

föreligga för det sålunda föreslagna institutets införande.

I lika lydande motioner vid 1925 års riksdag, vilka framburos i första

kammaren av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. och i andra kammaren

av herr Norman m. fl., hemställdes, att riksdagen ville för sin del

antaga förslag till lag om ändrad lydelse av 62 § ecklesiastik boställsordning

den 9 december 1910. Sagda lagförslag var i allo likalydande med

det förslag till ändrad lydelse av berörda lagrum, som framlades av kronolägenhetskommissionen

i dess i det föregående omförmälda betänkande

den 11 november 1920.

Till stöd för motionerna anfördes av motionärerna, bland annat, följande:

Under behandlingen i riksdagen av 1920 års ensittarlag hade dåvarande

departementschefen, i anledning av framställd fråga, om ecklesiastik jord

inginge i eller vore undantagen från den föreslagna lagens tillämplighetsområde,

yttrat, att sådan jord icke undantoges, utan att lägenhetsinnehavare

på ecklesiastik jord i allmänhet vore lösensberättigad, men att, om

i ett eller annat fall ett boställe, som användes för kyrkligt ändamål,

skulle vara i jordeboken — således rent kameralt — upptaget såsom krono,

förelåge icke någon rätt till lösen. Härav framginge, att man vid ensittarlagens

tillkomst utgått från att den större delen av den ecklesiastika jorden,

såsom icke varande av krononatur, folie under lagens tillämplighetsområde

och att sålunda lägenhetsinnehavare på ecklesiastik jord i allmän
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 197. 25

het vore lösensberättigad. Såsom kronolägenhetskommissionen påvisat,

torde emellertid så icke i allmänhet vara förhållandet. Det torde därför

icke vara en orimlig begäran, att en sådan ändring i lagstiftningen vidtoges,

att den vid lagens tillkomst förutsatta rätten bleve förverkligad.

Den ändring i ecklesiastika boställsordningen, som sålunda förutsattes,

vore av den lagtekniskt enkla beskaffenhet, att riksdagen icke borde kunna

hysa tvekan om möjligheten att, ehuru proposition i ämnet icke förelåge,

kunna för sin del antaga densamma. Till grund för förslaget läge ju ett

betänkande, som avgivits av kronolägenhetskommissionen, vars sammansättning

borgade för att lagförslaget vore i formellt hänseende oantastbart.

Givetvis borde så ordnas, att köpeskilling för sålunda avyttrad jord

snarast möjligt åter placerades i annan lämplig fastighet. Att frågan nu

motiönsvis bragtes under riksdagens prövning vore beroende därpå, att

ändring i förenämnda boställsordning förutsatte kyrkomötets bifall. Därest

frågan icke vunne sin lösning år 1925, då allmänt kyrkomöte sammanträdde,

så kunde det dröja ytterligare fem år, innan ett lagförslag av förevarande

innebörd kunde bliva antaget.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande anförde andra lagutskottet,

bland annat, följande:

Då nu kronolägenhetskommissionens förutnämnda förslag till ändring av

62 § i ecklesiastika boställsordningen genom förevarande motioner bragts

under riksdagens prövning, vill utskottet framhålla, att enligt dess mening

ett starkt behov föreligger, att åt de lägenhetsinnehavare, som skapat sig

egna hem å ecklesiastik jord, beredas ökade möjligheter att friköpa den till

lägenheterna hörande jorden. Visserligen torde det kunna invändas, att

lägenhetsinnehavare å dylik jord genom de förut omförmälda kungörelserna

den 15 april 1904 och den 14 maj 1915 samt förordningen den 15 september

1911 hava en avsevärt tryggare ställning än lägenhetsinnehavare med

egna hus å enskild jord samt att de förra därför merendels icke kunna komma

i sådant tvångsläge, som föranlett statsmakterna att till skydd för de

senare genomföra särskilda expropriationsbestämmelser. Emellertid är det

att märka, att omförmälda bestämmelser angående beredande av tryggad

besittningsrätt icke gälla alla lägenheter å ecklesiastik jord. En stor grupp

av lägenhetsinnehavare, däribland alla de, som äga boningshus å klockarboställen,

kunna icke komma i åtnjutande av en sådan besittningsrätt. Givet

är också, att sagda rätt ej kan bereda den trygghetskänsla och de förmåner,

som äganderätten skänker. Genom erläggandet av den jämförelsevis

ringa köpesumma, som markområdena till byggnaderna merendels

torde betinga, vinna lägenhetsinnehavarna bland annat möjlighet att kunna

utnyttja sitt i byggnaderna nedlagda kapital såsom kreditobjekt.

Genom antagandet av ensittarlagen torde statsmakterna, såsom motionärerna

och kammarkollegium i dess förut återgivna yttrande framhållit,

jämväl hava i princip godkiint en sådan friköpningsrätt. Utskottet vill

erinra, att, då förslag till ensittarlag år 1918 första gången förelädes riksdagen,

i motion framfördes yrkande, att även ecklesiastik jord, som icke

vore av krononatur, måtte undantagas från lagens tillämpning, men att

riksdagen på hemställan av lagutskottet — vilket uttalade, att tillräckliga

skäl att från lösningsrätten undantaga av motionären angiven egendom

icke förelåge — lämnade motionen utan bifall. Av vad inom riksdagen vid

behandlingen av 1918 års lag förekommit, torde man vara berättigad sluta,

opaginerad Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj.is proposition Nr 197.

att riksdagen utgått från att lägenhetsinnehavare på ecklesiastik jord i

allmänhet vore lösensberättigade, då denna jord antogs i regel icke vara

kronan tillhörig. Såväl kronolägenhetskommissionens som kyrkofondskommitténs

utredning har emellertid sedermera visat, att det övervägande antalet

ecklesiastika boställen i jordeboken upptagits under kronotitel. Enligt

kyrkofondskommitténs utredning äro sålunda av 3,662 prästboställen i jordeboken

redovisade allenast 140 såsom skatte och 100 såsom frälse. Även

om det torde kunna förutses, att vid en närmare undersökning det skulle

komma att visa sig, att en del av de såsom krono redovisade boställena

icke äro att anse såsom kronan tillhöriga, torde likväl med visshet kunna

antagas, att ensittarlagen äger endast ytterst begränsad tillämpning å ecklesiastik

jord. Vid nu angivna förhållanden synes det utskottet befogat,

att sådan ändring i lagstiftningen snarast vidtages, att den möjlighet tdl

friköpning, som man vid ensittarlagens tillkomst avsag att bereda lägenhetsinnehavare

med egna hus å ecklesiastik jord, bliver förverkligad.

Av den redogörelse, som i det föregående lämnats, torde framgå, att de

betänkligheter, som städse mött i fråga om en utvidgning av nu gällande

bestämmelser om försäljning av ecklesiastik jord, huvudsakligen härleda

sig ur farhågan, att en tillfredsställande finansiering av det prästerliga

avlöningsväsendet därigenom skulle äventyras. Oavsett i vad man dessa

betänkligheter kunna anses äga fog, då fråga är om försäljning av den

ecklesiastika jorden i större omfattning, synas de emellertid i allt fall näppeligen

kunna göras gällande beträffande den begränsade utvidgning av

försäljningsrätten, som i förevarande motioner åsyftas, nämligen till vissa

av innehavarna bebyggda lägenheter av merendels obetydlig areal. Den

statistiska utredning, som kronolägenhetskommissionen verkställt, utvisar

sålunda, att sammanlagda åker- och tomtarealen av alla dylika lägenheter

å ecklesiastika boställen utgör endast 2,717 hektar eller 4,4 procent av

samtliga boställens åker- och tomtareal. Medelarealen av dessa lägenheter

utgör för riket 0,C9 hektar, därav 0,4« hektar åker och tomt, O.n hektar

ängs- och hagmark samt 0,oo hektar avrösningsjord. 91,7 procent av dessa

lägenheter hava en åker- och tomtareal om högst ett hektar. Vidare må i

detta sammanhang erinras om att enligt kronolägenhetskommissionens beräkningar

av samtliga till ett antal av 5,926 uppgående lägenheter å ecklesiastik

jord 3,485 eller 58,s procent ansetts kunna lämpligen frånskiljas

boställena.

Såsom av det föregående framgår, hava flertalet av de myndigheter, som

yttrat sig över kronolägenhetskommissionens förslag, ej heller haft något

att i princip erinra mot den utvidgning av gällande bestiimmelser om försäljning

av ecklesiastik jord, som förslaget innebär. Kammarkollegium

har sålunda uttalat, att en anordning i förslagets syfte och med dess begränsning

från det ecklesiastika intressets synpunkt icke torde behöva

vålla någon större betänklighet i betraktande av frågans jämförelsevis

mindre dimensioner i förhållande till hela boställsbeståndets storlek.

Vid övervägande av de olika möjligheter, som erbjuda sig för lösandet

av nu föreliggande lagstiftningsfråga, framställer sig givetvis i första

rummet till besvarande spörsmålet, huruvida icke de bestämmelser, som erfordras,

borde inarbetas i ensittarlagen. Utskottet vill i detta sammanhang

erinra, att det förslag till ny ensittarlagstiftning, som av Kungl. Maj:t i proposition

nr 142 förelagts innevarande års riksdag, liksom 1920 års nu gällande

ensittarlag undantager all jord, som tillhör kronan, från lagens till

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kimgl. Maj:ts proposition Nr 197. 27

lämpning. Liksom kronan tillhörig egendom icke ansetts höra bliva föremål

för expropriation, torde det också vara lämpligt, att lösningsrätt enligt

ensittarlagen e.i heller kan göras gällande beträffande dylik egendom. Härtill

kommer, att, såsom kronolägenhetskommissionen erinrat, den procedur,

som i ensittarlagen föreskrives beträffande inlösen av under nyttjanderätt

upplåtet område, synes vara i åtskilliga hänseenden mindre väl lämpad för

nu ifrågavarande ändamål. Ett inarbetande i nämnda lag av bestämmel

ser till reglerande av rätt till friköpning av lägenheter å prästerliga boställen

synes utskottet fördenskull ej vara att tillråda.

Mot nu förevarande förslag kunna emellertid i andra avseenden göras

berättigade erinringar. Enligt utskottets mening torde det sålunda kunna

ifrågasättas, om ej bestämmelser böra träffas angående grunderna och

siittet för den värdering, som bör ligga till grund för bestämmandet av

löseskillingen. Såsom kammarkollegium anmärkt, kan det ej heller anses

tillfredsställande, att friköpningsrätten, såsom i förslaget skett, inskränkes

till lägenheter å prästboställen. Jämväl lägenhetsinnehavare å övriga

grupper av ecklesiastika boställen såsom biskops-, lektors-, sysslomans- och

klockarboställen, de sistnämnda omfattande enligt kommissionens statistik

icke mindre än 539 stycken lägenheter, synas sålunda böra erhålla samma

möjlighet till friköpning som nyttjanderättshavare med egna hus å de åt

prästerskapet i territoriella församlingar anslagna boställena. Gives åt

lagstiftningen en dylik omfattning, torde emellertid, såsom kammarkollegium

erinrat, kunna med fog ifrågasättas, huruvida bestämmelser i nu

ifrågavarande hänseende böra hava sin plats i den ecklesiastika boställsordningen,

vilken icke äger tillämpning å annan ecklesiastik jord än prästboställen.

Då enligt utskottets mening skäl tala för att ifrågavarande bestämmelser

ordnas enhetligt för alla hithörande boställen, oberoende av

deras olika natur, synes det jämväl böra tagas under övervägande, huruvida

icke i enlighet med vad kammarkollegium hemställt all ecklesiastik

jord bör efter denna lagstiftnings ikraftträdande undantagas från ensittar

lagens tillämpning. På grund av vad sålunda anförts och då förslag till

lagstiftning å nu ifrågakomna område synes, efter lagrådets hörande, böra

avvaktas från Kungl. Maj:t, innan riksdagen därutinnan för sin del fattar

beslut, har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka bifall till det nu föreliggande

förslaget.

Då emellertid ifrågavarande lagstiftningsfråga, såsom utskottet förut

framhållit, utan tvivel kräver en skyndsam lösning samt denna fråga dessutom

näppeligen torde vara av den svårlösta och invecklade natur som

övriga med den ecklesiastika jordens disposition förenade spörsmål, synes

utskottet önskligt, att densamma, därest hela frågan om den ecklesiastika

jordens tillgodogörande för bildandet av mindre, men självständiga jordbruk

och för fyllandet av förefintligt behov av tomtmark icke inom den

närmaste tiden kan vinna sin lösning, särskilt för sig upptages till förnyat

övervägande och att om möjligt förslag i ämnet förelägges redan det under

innevarande år sammanträdande kyrkomötet. Att förnyad hemställan i

ämnet göres till Kungl. Maj:t anser utskottet lämpligt, särskilt i betraktande

därav, att numera tio år förflutit sedan riksdagens förra hemställan

däri — avseende även torpare — gjordes.

I anslutning till vad sålunda anförts, hemställde utskottet, att riksdagen

med anledning av förevarande motioner måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

s. 28 Kontrollera mot PDF

Den sakkunniges

förslag.

28 Klingl. Mciy.ts proposition Nr 197.

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta skyndsamt utreda, under vilka betingelser

i vidare mån än nu är medgivet möjlighet kunde beredas lägenhetsinnehavare

å ecklesiastik jord, som därå ägde egna boningshus, att friköpa

av dem innehavda lägenheter, samt för riksdagen framlägga det förslag,

som av utredningen föranleddes.

Utskottets utlåtande godkändes utan debatt av riksdagen; och avlät

riksdagen, såsom jag redan inledningsvis nämnt, skrivelse i frågan till

Kungl. Maj:t (nr 308) i överensstämmelse med utskottets hemställan.

Jag torde nu få övergå till en redogörelse för de av den inom departementet

tillkallade sakkunnige, i huvudsaklig anslutning till de av 1925 års

riksdag härutinnan angivna riktlinjer, utarbetade författningsförslagen.

Dessa förslag utgöras av:

1) förslag till lag angående grunder för försäljning i vissa fall av kyrklig

jord m. m.;

2) förslag till lag om ändrad lydelse av 62 § i ecklesiastik boställsordning

den 9 december 1910; samt

3) förslag till lag om ändrad lydelse av 19 § i lagen den 18 juni 1925 om

rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Härjämte har av den sakkunnige avlämnats ett utkast till kungörelse

rörande tillämpningen av vissa bestämmelser i den under 1) upptagna

lagen.

Beträffande de allmänna förutsättningarna för ifrågavarande förslag

till försäljningslag har av den sakkunnige anförts:

Då det gäller att genom allmänna författningsbestämmelser bereda möjlighet

för friköp av sådana lägenheter, som åsyftas i riksdagens skrivelse

den 2 juni 1925 nr 308, torde, redan med hänsyn till den allmänna obestämdhet,

som vidlåder den gängse termen »ecklesiastik jord», mindre väl

lämpa sig att i en lagstiftning härom upptaga nämnda beteckning. Mot

lämpligheten härav talar ett ytterligare skäl. Bestämningen ”ecklesiastik”

för viss publik jord har redan i lagstiftningen på detta område kommit till

användning i en speciell, snävare betydelse. Ecklesiastik boställsordning

den 9 december 1910 reglerar sålunda, på sätt framgår av 1 § i berörda lag,

oaktat sin benämning endast dispositionen av boställen, anslagna för det

territoriella prästerskapets avlöning. Vid valet mellan olika möjligheter

för ett generellt betecknande av den jord, varå de nu tilltänkta författningsbestämmelserna

lämpligen synas böra hava avseende, har i det

uppgjorda förslaget upptagits beteckningen ”kyrklig jord”. Vid detta val

har tagits sikte på att finna en allmän term, som dels icke leder föreställningen

längre än till den jord, som enligt numera rådande uppfattning har

kyrklig karaktär, dels ej heller begränsar sin räckvidd till endast någon

del av denna egendom. Till »kyrklig jord» torde sålunda böra hänföras dels

den fasta egendom, som är anslagen för bostadsändamål eller eljes för avlöning

av det territoriella prästerskapet samt av biskopar, domkyrkosysslomän

och klockare, dels ock kyrkors hemman och jordar. För vinnande

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 197.

29

av full klarhet rörande den angivna beteckningens innebörd lärer vara

erforderligt att i författningen specifikt uppräkna de fastighetskategorier,

som skola falla in under beteckningen »kyrklig jord» i författningens

mening.

Upptagas bestämmelser om friköp av lägenheter å all kyrklig jord såsom

denna ovan förslagsvis begränsats i en gemensam författning, torde starka

lämplighetsskäl tala för att i sagda författning sammanföra alla de före

skrifter, som nu reglera eller anses böra bliva reglerande för Kungl. Majrts

befogenhet att utan övriga statsmakters vidare börande föryttra kyrklig

jord. Bestämmelser rörande försäljning i vissa fall av klockarboställen, i

huvudsak analoga med dem, som upptagits i 62 § i ecklesiastik boställsordning,

funnos intagna i det förslag till lag om kantorer (18 §), vilket förelädes

1921 års riksdag (KM:ts prop. nr 25). Sagda lagförslag blev emellertid,

som bekant, icke av riksdagen antaget. Den tanke, som låg till grund

för sistberörda förslag, torde i första band böra fullföljas därhän, att de

i 62 § i ecklesiastik boställsordning meddelade bestämmelser göras, i allt

fall i huvudsak, tillämpliga icke blott å klockarboställen utan jämväl å

boställen, anslagna biskopar och domkyrkosysslomän.

Efter att hava erinrat om de ålderdomliga, till sin innebörd och räckvidd

oklara stadganden rörande föryttring av kyrkors jord, för vilka jag tidt

gare redogjort, anför den sakkunnige:

Huru än eu tolkning av de här omförmälda stadgandena i övrigt utfaller,

torde dock näppeligen kunna göras gällande, att ett förfogande över kyrkors

jord i det sociala syfte, som friköp av lägenheter därå i nu åsyftade

fall närmast avser att tillgodose, skulle falla inom ramen för någon

Kungl. Maj:t redan nu tillkommande befogenhet. Att de tillämnade nya

bestämmelserna om dylikt friköp böra få tillämpning på kyrkors jord

torde därför icke vara underkastat tvekan. Mera ovisst synes vara, huruvida

det kan vara nödvändigt, att i den ifrågasatta nya författningen

intaga bestämmelser om rätt för Kungl. Maj:t att försälja kyrkojord i

fall, motsvarande dem, som jämlikt 62 § boställsordningen gälla prästlönejord.

För ernående av enhetlighet och reda å här ifrågavarande förvalt

ningsområde lära dock övervägande skäl tala för eu sådan anordning.

Det föreliggande förslaget till lag om grunder för försäljning i vissa fall

av kyrklig jord m. m. avser följaktligen såvitt här är fråga att, efter en

utbrytning ur ecklesiastik boställsordning av de i 62 § meddelade bestämmelserna,

i nämnda lag dels upptaga i huvudsak samma bestämmelser med

tillämpning å all kyrklig jord, dels däri införa de i riksdagens ovanberörda

skrivelse den 2 juni 1925 ifrågasatta stadgandena om friköp av å sådan

jord befintliga lägenheter. Fn påtaglig fördel i systematiskt hänseende

torde härigenom vinnas. I den mån de ännu på utredning beroende mera

vittutseende frågorna om försäljning av kyrklig jord i större omfattning

föras fram till sin lösning, erbjuder den ifrågavarande författningen en

enhetlig, för eventuell vidare utbyggnad lämpad stomme.

Departementschefen lämnar härefter en närmare redogörelse för de av

den sakkunnige uppgjorda lagförslagen och hemställer, att berörda förslag

med tillhörande speciella motiv måtte såsom bilaga fogas vid detta

protokoll (bil. III). Härpå fortsätter departementschefen:

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kung!. Maj:ts proposition Nr 197.

Kammarkollegiet liar, i sitt över nämnda förslag avgivna utlåtande,

rörande de allmänna grunder, varå förslaget bygger, uttalat sig på följande

sätt:

I en särskild lag angivas de fall, då försäljning av ecklesiastik jord må

kunna ske utan att in casu riksdagens och kyrkomötets medgivande skall

behöva inhämtas. Lagen skall hava avseende å dels prästboställen, dels

fastigheter, som äro anslagna till boställen åt biskopar, klockare och domkyrkosysslomän,

dels ock den fasta egendom, som besittes av domkyrkor

samt andra kyrkor i städer och på landet. Dylik jord kallas i lagen kyrklig

jord. I lagen inrymmas de nuvarande stadgandena i 62 § boställsordningen

med i huvudsak allenast den ändring, som betingas av att lagen

skall avse all kyrklig jord. Därjämte upptages i lagen stadganden om

friköp och upplåtelse med tomträtt av lägenhet å kyrklig jord.

Förslagen åsyfta alltså en enhetlig reglering av förutsättningar och

grunder för förvaltningsbefogenheten till föryttring av kyrklig jord i den

vidsträcktare mening förslagen avse, sålunda jämväl på ett område utanför

ecklesiastika boställsordningens räckvidd. I denna av praktiska skäl

betingade enhetsreglering framträder såsom särskilt moment den speciella

art av föryttring, som riksdagen nu avsett, nämligen medgivande

till friköp av å den kyrkliga jorden befintliga lägenheter. Huvudförfattningen,

den föreslagna försäljningslagen, har liksom den däremot svarande

62 § ecklesiastik boställsordning, vars reala innehåll skall överflyttas

till den nya lagen, karaktären av en utav riksdagen och kyrkomötet

lämnad fullmakt för Kungl. Maj:t och nu jämväl i vissa fall i första hand

för kollegiet att under givna förutsättningar i föryttringsväg förfoga

över den kyrkliga jorden. Den såmedelst utvidgade rörelsefriheten skall

utnyttjas, vad angår försäljning i allmänhet, för det kyrkliga ändamålets

egen nytta och fördel, men beträffande det föreslagna friköpsinstitutet

för tillgodoseende av ett utav statsmakterna erkänt socialt behov, dock

givetvis endast mot fullt vederlag för det kyrkliga intresset, och för övrigt

icke i något fall där detta skulle av föryttringen lida men.

Mot de allmänna grunderna i förslaget har kollegiet icke något att

erinra. Ått beträffande annan kyrklig jord än prästboställena lägga de

jordpolitiska linjerna i överensstämmelse med dem, som i 62 § ecklesiastik

boställsordning äro uppdragna eller eljest må kunna bli bestämda för

prästboställenas vidkommande, är enligt kollegiets mening en fullt riktig

tanke. Därmed är man följdriktigt framme vid förslagets anordning att

i motsvarande mån utvidga förvaltningsmyndighetens befogenhet att på

egen hand fullfölja dessa linjer. Den vidsträcktare fullmakt, som härutinnan

föreslås, skulle medföra den stora praktiska fördelen, att riksdagen

och kyrkomötet icke behöva besväras med varjehanda småfrågor om försäljningstillstånd

i de särskilda fallen, när det gäller annan kyrklig jord

än prästboställe. Den nuvarande ordningen i detta hänseende torde med

skäl kunna betecknas såsom alltför tyngande och olämplig. — Beträffande

friköpsinstitutet, synes förslaget icke stå i strid med de riktlinjer för en

lagstiftning i ämnet, som kollegiet angivit i sitt över kronolägenhetskommissionens

förslag avgivna yttrande, intaget i andra lagutskottets förenämnda

utlåtande vid 1925 års riksdag.

Friköpsförmånen konstrueras i förslaget icke såsom någon tvångsrätt.

Fn sådan är icke heller av riksdagen ifrågasatt, och kollegiet kan för sin

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197. 31

del icke finna något skäl varför icke den kyrkliga jorden bör vara i detta

hänseende lika väl skyddad som kronans jord. Friköpsrätten, om man så

må kalla den, konstitueras i förslaget först genom förvaltningsmyndighetens

i det särskilda fallet lämnade medgivande. Man invänder då, att

denna ordning icke i nöjaktig grad betryggar tillgodoseendet av lagens

sociala syfte. Givet är dock, att då föryttringsbefogenheten såvitt angår

friköp lämnas just i detta syfte, häri ligger en bestämd uppfordran till förvaltningsmyndigheten

att så långt som möjligt handhava friköpsinstitutet

på det positiva sätt, som svarar mot lagstiftarens intentioner i detta stycke.

När sålunda i förslaget talas om att friköp må äga rum, så skall detta

innebära, att den i första hand avgörande myndigheten, kollegiet, icke kan

vägra friköpet, om de lagbestämda förutsättningarna eljest äro för handen

och hinder ej möter av motstående enskild rätt eller eljest av allmänna

lämplighetshänsyn. I själva verket kan man ju alltså ändock tala om en viss

»friköpsrätt», men endast så långt den inom angivna gränser kan realiseras

och i intet fall av beskaffenhet att kunna i domstolsväg uttvingas.

Vägen till friköpsrättens förverkligande skall ligga helt efter den administrativa

linjen. Ett analogisk förhållande möter på domänförfattningarnas

område, där enahanda principer redan vunnit tillämpning utan att

det sociala intresset veterligen härför blivit lidande. — I förslaget hava

icke infogats några uttryckliga bestämmelser till skydd för den enskilda

rätt, som skulle kunna ligga i vägen för en föryttring i ena eller andra

formen. Med lagens rent förvaltningsrättsliga natur lärer sådant ej heller

vara nödigt. Självfallet måste här liksom vid alla andra administrativa

förfoganden tillses, att inga bestående privaträttigheter därvid offras eller

trädas för nära.

Vid kollegiets utlåtande äro fogade två reservationer. Till den ena av

dessa har jag anledning att senare återkomma.

Innan jag går att yttra mig angående den allmänna anordningen av en

lagstiftning i syfte att bereda ökade möjligheter för lägenhetsliavare å

kyrklig jord att förvärva det område, varå de skapat sina hem, ber jag

att få bringa i erinran, att denna fråga i själva verket endast utgör en

mindre del av det stora komplex av spörsmål, som redan ställts på dagordningen

och som med en gängse term pläga sammanfattas under beteckningen

»den ecklesiastika jordfrågan».

Såväl genom förslag av åtskilliga sakkunnigberedningar som genom flera

av riksdagen till Kungl. Maj:t under de senare åren gjorda hänvändelser

har problemet om den ecklesiastika jordens — och då i främsta rummet

prästlönejordens — ändamålsenligaste förvaltning och disposition bringats

fram i förgrunden. Diskussionen om detta problem — vilket icke minst

till följd av den egenartade mellanställning mellan statlig och kyrkligtkommunal

egendom, som den kyrkliga jorden historiskt och ännu faktiskt

intager, visat sig såväl från rättsliga som praktiska synpunkter alldeles

särskilt invecklat och svårlöst — har förts fram från skilda utgångspunkter.

Jag erinrar sålunda, å ena sidan, om de mångahanda förslag

Departe
mentscbefe
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kung!. Maj:ts proposition Nr 197.

och överväganden rörande detta spörsmål, som framkommit i eller i anslutning

till de s. k. ecklesiastika arrendesakkunnigas och kyrkofondskommitténs

år 1923 avlämnade hetänkanden och vilka förslag huvudsakligen

avsågo åtgärder i syfte att öka den kyrkliga jordens avkastning. Å andra

sidan har av riksdagen i skrivelser till Kungl. Maj:t åren 1920, 1923 och

1924 påkallats utredning rörande vidgade möjligheter för den ecklesiastika

jordens ianspråktagande för jordsociala syften dels genom styckning

och upplåtelse för nybildning av smärre men självständiga jordbruk

och egna hem, dels genom underlättande av avsöndring av mark för nya

bostadsbosättningar å sådan jord. Vad prästlönejorden beträffar kompliceras

de här nämnda, redan i sig själva synnerligen svårlösta problemen

ytterligare genom det sammanhang, som föreligger mellan dessa problem,

å ena sidan, och, å den andra, de grunder, varefter en förestående ny lagstiftning

rörande det prästerliga avlön ingsväsendet kan tänkas bliva utformad.

Viss preliminär beredning av dessa här antydda mera vittutseende spörsmål

har av mig igångsatts i det närmaste syftet att möjliggöra en allsidig

överblick över det lagstiftningsområde, det här gäller att reglera, och de

konsekvenser, vartill definitiva åtgärder i den ena eller andra riktningen

föra fram. Till dylika i det nuvarande rättsläget djupare ingripande förfoganden

över den kyrkliga jorden, till vilka jag för närvarande icke är

beredd att fatta ståndpunkt, hör jämväl spörsmålet om upplåtelse av jordbruksparceller

å sådan jord under den ständiga besittnings- eller åborättens

form.

Det torde av de här gjorda erinringarna utan vidare framgå, att jag

nu icke är i stånd att framlägga förslag syftande till någon lösning av

den s. k. ecklesiastika jordfrågan i hela dess vidd. I likhet med andra

lagutskottet vid 1925 års riksdag håller jag emellertid före, att de invecklade,

ännu olösta spörsmål av större räckvidd, som jag här förut berört,

skäligen icke böra hindra att man nu skrider till ett positivt steg i den

avgränsade fråga — beredande av tryggare förhållanden för lägenhetshavare

å den kyrkliga jorden — som nu närmast är föremål för uppmärksamhet.

Den här berörda speciella friköpsfrågan har såsom framgår av

det föregående under senare tid varit föremål för ett oavlåtligt intresse

från riksdagens sida. De talrika ansökningar om friköp, vilka från så gott

som alla delar av landet inkommit till ecklesiastikdepartementet, bära

jämväl vittnesbörd om att intresset för den föreliggande frågans realiserande

är starkt ute i bygderna. Den föreliggande utredningen har också

bihragt mig den övertygelsen att, för tillgodoseende av här förhandenvarande

gamla önskemål, en omedelbar lättnad i de snäva regler, som för

närvarande gälla för föryttring av kyrklig jord, bör kunna utan olägenhet

genomföras. Jag finner mig följaktligen nu böra förorda den härför

nödiga lagstiftningen.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

På sätt jag i det föregående omnämnt har ett tidigare framlagt förslag

rörande tomträttsinstitutets tillämpning å viss kyrklig jord hittills icke

föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Detta spörsmål torde emellertid

nu föreligga i ett annat och aktuellare läge. Lämnas ett allmänt medgivande

till friköp i större eller mindre omfattning av redan befintliga bostadslägenheter

å kyrklig jord, lärer icke vara välbetänkt att lämna den

alternativa möjligheten av sådana lägenheters upplåtande under tomträtt

obeaktad. Särskilda skäl att söka vinna utrymme för tomträttsinstitutets

tillämpning å kyrklig jord saknas icke. Vad särskilt kyrkoherdeboställena

beträffar hava dessa, till följd av sin i regel centrala belägenhet, på många

håll erbjudit gynnsamma betingelser för bostadsbosättningar. Å orter

inom landets alla delar hava talrika samhällen uppstått helt eller delvis

å kyrklig jord; i avsevärd omfattning är kyrklig jord belägen inom municipalsamhällen,

köpingar och städer. Det synes följaktligen — vid föryttring

av kyrklig jord inom områden, som redan äro eller lämpligen synas

böra planläggas för bebyggande — vara ändamålsenligt, att val må

kunna äga rum mellan upplåtelse med äganderätt och upplåtelse under

tomträtt.

Vad härefter vidkommer den allmänna anordningen av den ifrågasatta

lagstiftningen, som på sätt framgår av det förut anförda av kammarkollegiet

befunnits följdriktig och lämplig, bar jag icke någon huvudsaklig

erinran mot förslaget.

I en speciell punkt kan jag dock icke ansluta mig till detsamma.

Då ärenden angående friköp av lägenheter å kyrklig jord enligt förslaget

— oavsett jordeboksnaturen och oavsett vem samma jord i privaträttslig

mening skulle kunna visas tillhöra — bänlagts till prövning i administrativ

ordning, bar till vinnande av en formell enhetlighet i proceduren

föreslagits sådan ändring av ensittarlagen, att alla kyrkliga fastigheter

skulle undantagas från nämnda lags tillämpning.

Jag skall här icke närmare inlåta mig på den nog så komplicerade

frågan om räckvidden av denna tillämplighet och det speciella spörsmålet,

huruvida för giltigheten av ensittarlagen, vilken från tillämpningen undantager

»kronan tillhörig jord», blotta jordeboksredovisningen skall anses

bestämmande eller huruvida lagens angivna stadgande förutsätter en

prövning av det hittills praktiskt taget olösta spörsmålet om äganderätten

till den kyrkliga jorden. Huru än denna rättsfråga må komma att lösas,

lärer dock resultatet bliva, att ensittarlagen befinnes vara endast i ringa

utsträckning tillämplig å kyrklig jord. I detta sammanhang anser jag

mig böra meddela, att en företagen undersökning givit vid handen, hurusom

under tiden från ensittarlagens tillkomst intill hösten 1925 det synes

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 166 Käft. (Nr 197.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kung!. Maj:tv proposition Nr 197.

hava förekommit endast ett ärende angående inlösen av lägenhet å kyrklig

jord i enlighet med bestämmelserna i nämnda lag.1)

Då sålunda vissa, må vara ett fåtal, lägenhetshavare å kyrklig jord för

närvarande torde äga en ovillkorlig lösensrätt till av dem innehavda områden,

synes det i och för sig betänkligt att vidtaga den av den sakkunnige

föreslagna ändringen i ensittarlagen.

Mot lämpligheten av en sådan åtgärd kan måhända även andragas ett

speciellt skäl.

Till kammarkollegiets utlåtande över det föreliggande förslaget till försäljningslag

har fogats en reservation, vari ifragasatts att reglera flagan

om friköp av lägenheter å kyrklig jord genom inrymmande åt lägenhetshavare

av en tvångsrätt efter prövning i administrativ väg. Såsom

motivering härför har, bland annat, erinrats, att frågan om den kyrkliga

jordens rättsliga ställning vore ett särdeles invecklat och svårlöst problem

ävensom att räckvidden av kronans förvaltningsbefogenheter beträffande

sådan jord, särskilt för det fall att församling eller lokalkyrka på grund

av dom eller eljest framstode såsom rättssubjekt, vore oviss. Jag får härtill

erinra, att spörsmålet om verkan av församlings bestridande vid uppkommen

fråga om försäljning av kyrklig jord kan behöva lösas, oberoende

av de nu föreslagna friköpsbestämmelserna, redan med hänsyn

till den befogenhet, som tillkommer Kungl. Maj:t i och med stadgandena

i 62 § i gällande ecklesiastik boställsordning. Även om det vid en

slutlig prövning av denna hittills olösta fråga skulle fastställas, att en församling,

med stöd av ett äganderättsanspråk å en kyrklig fastighet, skulle

kunna resa hinder mot en eljest författningsenligt tillåten försäljning av

sådan jord,”torde'' knappast, vad angår de nu ifrågavarande lägenhetsförsäljningarna,

behöva befaras, att dylikt hinder skall uppkomma annat

än i undantagsfall. Lämnas emellertid ensittarlagens giltighet beträffande

kyrklig jord! som ej »tillhör kronan» orubbad, lärer det, för sådana

undantagsfall, stå vederbörande lägenhetshavare öppet att i stället göra

gällande sin eventuella lösensrätt enligt nämnda lag.

Detalj- Sedan jag sålunda angivit den huvudsakliga ståndpunkt, jag funnit

granskning. mig töra intaga till de av den sakkunnige uppgjorda förslagen, torde jag

få övergå till en detaljgranskning av det framlagda förslaget till försäljningslag.

Mot sakkunnigförslagets detaljbestämmelser har kammarkollegiet

framställt vissa, mindre väsentliga erinringar, och torde kollegiets

utlåtande i denna del få såsom bilaga fogas till detta protokoll (bil. IV).

För egen del har jag vid den företagna granskningen av de av den sak
i)

Frågan om lösensrätten har i berörda fall av kronans ombudsman dragits under domstols

prövning under bestridande, på angivet skäl, att ensittarlagen överhuvud kunde äga

någon rättslig giltighet å kyrklig jord. Slutligt utslag i det här åsyftade målet har ännu

icke meddelats.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

kunnige föreslagna bestämmelserna funnit dessa i stort sett ändamålsenliga.

Vissa modifikationer och mindre jämkningar har jag emellertid

ansett erforderliga eller lämpliga, och har, såsom förut meddelats, en överarbetning

av förslaget i enlighet härmed ägt rum inom ecklesiastikdepartementet.

Jag skall vid denna redogörelse endast uppehålla mig vid sådana

bestämmelser, beträffande vilka jag funnit anledning att framställa någon

erinran; i övrigt hänvisas till den sakkunniges motivering. Vissa föreslagna

redaktionella ändringar torde kunna förbigås.

Såsom villkor för friköp angives i 3 § i förslaget, att områdets avskiljande

under äganderätt prövas kunna ske utan olägenhet för huvudfastigheten

eller eljest för det allmänna. Uttrycket »olägenhet för huvud fastigheten»

synes mindre tillfredsställande, då en ensittarlägenhet även å kyrklig

jord torde kunna utgöras av en självständig fastighet. Härtill kommer

att olägenhet även för annan, närbelägen kyrklig fastighet än den, vartill

lägenheten kameralt hör, torde böra beaktas. En häremot svarande ändring

i formuleringen har vidtagits.

I motiveringen för den nyss återgivna bestämmelsen anföres, bland annat,

att det skäligen icke bör kunna göras gällande, att varje, även den minsta

olägenhet bör utgöra hinder för begärt friköp. För att förtydliga bestämmelsen

i nämnda hänseende har viss omformulering av densamma synts

lämplig.

Syftet med de i denna paragraf intagna bestämmelserna är givetvis att

möjliggöra friköp för lägenhetshavare, som redan hava och måhända därjämte

under viss längre eller kortare tid haft sina lägenheter bebyggda

med egna boningshus, men däremot ej, att brukare av legojord genom att

nu bebygga lägenheten skulle kunna förskaffa sig en möjlighet till friköp.

Den fordran synes alltså böra upprätthållas, att området skall vara bebyggt

vid en tidpunkt före de nu ifrågasatta lagbestämmelsernas antagande.

Skälet för att denna i förslaget fixerats till en jämförelsevis så långt tillbaka

liggande tidpunkt som den 1 januari 1919 torde endast hava varit

att härutinnan bringa det förevarande stadgandet i överensstämmelse med

ensittarlagen. Kammarkollegiet har i fråga om den berörda tidsbestämmelsen

anmärkt, att densamma innebure en viss obillighet gentemot många

lägenhetshavare. Kollegiet erinrar sålunda om att upplåtelser av lägenheter

å kyrklig jord ägt rum i synnerlig utsträckning även efter den 1

januari 1919 utan att det kunde befaras, att innehavarna av lägenheterna

velat åtkomma dem i spekulation att sedermera bliva ägare till desamma.

Med hänsyn härtill och då det skäl, som legat till grund vid fixerandet

av angivna tidpunkt i ensittarlagen med dess ovillkorliga lösensrätt för

nyttjanderättshavaren, givetvis icke äger motsvarande giltighet i nu förevarande

fall, där friköpsrätten icke har karaktären av tvångsrätt, anser

jag, att sagda tidpunkt utan större betänklighet här kan framskjutas till

den 1 januari 1926.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Ensittarlagen uppställer visserligen den fordran, att å området den 1

januari 1919 skall hava funnits ett boningshus, som då tillhörde eu nyttjanderättshavare

å området, men detta hus behöver ej vara detsamma,

som finnes vid lösenstillfället. Det å området år 1919 befintliga huset kan

exempelvis hava nedbrunnit och sedermera ersatts med ett nytt. Det föreliggande

förslaget uppställer härutinnan strängare fordringar. Då ensittarlagens

ståndpunkt i nämnda hänseende synes riktig, har jag låtit företaga

viss jämkning i formuleringen.

Enligt ensittarlagen skall vid sådan värdejämförelse, som omnämnes i

förslagets 3 §, icke tagas hänsyn till värdet av förbättringar, som nyttjanderättshavaren

eller föregående nyttjanderättsliavare verkställt utan

att därtill hava varit förpliktad av upplåtelseavtalet. Samma princip gäller,

då fråga är om bestämmandet av löseskillingen. Skäligt synes vara,

att lägenhetshavare å kyrklig jord icke försättas i en sämre ställning. Ett

tillägg till förslaget har på grund härav gjorts i huvudsaklig överensstämmelse

med 1 § sista stycket och 8 § fjärde stycket i 1925 års ensittarlag.

5 §. Förslaget upptager i 5 § bestämmelse om viss frist, inom vilken ansökan

om friköp sist skall ingivas. Det skäl, som härför anförts, synes mig icke

tillräckligt bärande, varför jag ansett nämnda bestämmelse böra utgå.

Den föreslagna paragrafen innehåller vidare bestämmelse därom, att den

slutliga prövningen av ansökningar om friköp såsom regel skall ankomma

å kammarkollegiet. Rätt till besvär över kollegiets beslut är dock medgiven.

I anslutning till de skäl, som av den sakkunnige anförts för denna

anordning, har av kollegiet erinrats, hurusom det för det kyrkliga intresse,

som vore förenat med den kyrkliga jorden, syntes vara av synnerlig

vikt, att enhetliga principer tillämpades i alla de fall, då fråga uppkomme

om friköp av lägenheter å sådan jord. Kollegiet har fördenskull

ansett att, därest en decentralisering av dylika ärenden ansåges önskvärd,

prövningen av desamma lämpligen borde, såsom förslaget avsåge, anförtros

åt kollegiet och icke åt länsstyrelserna.

För egen del har jag icke funnit något att erinra mot förslaget i denna del.

Den procedur, som i anslutning till bestämmelsen i 7 § i förslaget av

den sakkunnige ifrågasatts för friköpsärendenas behandling, har synts mig

i stort sett ändamålsenlig. Då de ifrågavarande bestämmelserna äro avsedda

att utfärdas i administrativ ordning, torde jag framdeles få tillfälle

att anmäla förslag i ämnet.

övergångs- Av den sakkunnige har framlagts ett särskilt förslag till lag om ändrad

bestämmel- lydelse av 62 § boställsordningen. Enligt detta förslag skulle det nämnda

lagrummets nuvarande sakinnehåll ersättas allenast med en allmän hänvisning,

att beträffande utbyte eller försäljning i vissa fall av jord tillhörande

boställe, som i boställsordningen avses, ävensom sådan jords upp
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

låtande under tomträtt skall gälla vad därom är eller varder särskilt

stadgat. En mera praktisk anordning synes vara, att nyssberörda lagrum

helt upphäves genom särskild bestämmelse i den nya försäljningslagen!

med därtill fogad föreskrift, att där i lag eller särskild författning

förekommer hänvisning till berörda lagrum, motsvarande bestämmelser i

försäljningslagen i stället skola tillämpas. Ett häremot svarande tillägg

bär gjorts till övergångsbestämmelsen i förslaget.

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag angående grunder för

försäljning i vissa fall av kyrklig jord m. m. av den lydelse, bil. I till detta

protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget

måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

C. A. Löwenhielm.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Bil. I.

Förslag

till

Lag angående grunder för försäljning i vissa fall av kyrklig jord m. m.

1 §•

Till kyrklig jord räknas i denna lag dels boställen, som omförmälas i 1

§ i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 (prästboställen), dels

fastigheter, som äro anslagna till bostad eller avlöning åt biskopar, domkyrkosyssloman

och klockare, eller vilkas avkomst ingår till någon för reglering

av sådana befattningshavares löner bildad fond, dels ock den fasta

egendom, som besittes av domkyrkor samt andra kyrkor i städer och på

landet.

2 §•

År tjänstebostad för kyrkoherde eller komminister förlagd å prästboställe

och påkallas med hänsyn till vederbörande befattningshavares tjänsteverksamhet

förflyttning av bostaden till därför tjänligare plats utom bostället;
eller

befinnes eljest kyrklig jord på grund av särskilda omständigheter

icke kunna för sitt ändamål bibehållas utan synnerlig olägenhet eller mot

skälig avgift utarrenderas;

eller kan kyrklig jord till följd av belägenhet i eller invid stad eller annat

samhälle eller grannskap till större industriell anläggning med synnerlig

fördel styckas till tomter,

må efter Konungens beprövande prästboställe eller annan kyrklig jord,

som nu nämnts, eller del därav utbytas mot annan fastighet eller ock

försäljas.

3 §•

Ager enskild person, som för brukande eller bostadsändamål innehar lägenhet

å kyrklig jord, därå beläget för stadigvarande bruk avsett boningshus,

vilket lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj, må, där icke

med hänsyn till olägenhet för fastighet, vartill lägenheten hör, för annan,

närbelägen kyrklig fastighet eller eljest för det allmänna försäljning anses

ej böra ske, det till lägenheten hörande området friköpas av innehavaren

under förutsättning:

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

dels att lägenhetsinnehavare tillhörigt boningshus av beskaffenhet, som

ovan sagts, fanns å området uppfört den 1 januari 1926;

och dels att minst en fjärdedel av det värde, området med därå befintliga

byggnader äger, belöper på lägenhetshavarens byggnader.

I friköp, som nu sagts, må ock ingå jordägaren tillhörig byggnad, som

finnes å området.

Vid uppskattning av värde, som i första stycket sägs, ävensom vid bestämmandet

av köpeskillingen för området skall ej medräknas värdet av

förbättring, vilken marken vunnit genom arbete eller kostnad, som lägenhetshavaren

eller föregående lägenhetshavare, vars rätt övergått å denne,

nedlagt å området utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats

eller uppenbarligen varit förutsatt.

Vid försäljning av markområde jämlikt denna paragraf må jämkning ske

av områdets gränser.

4 §•

Upplåtelse under tomträtt av tomt å till kyrklig jord hörande område,

som i stadgad ordning blivit planlagt för bebyggande, må äga rum, där

Konungen för särskilt fall finner skäligt sådant medgiva.

5 §•

Vill lägenhetshavare förvärva område, som i 3 § sägs, göre ansökan därom

hos vederbörande länsstyrelse.

Avgörandet av sådan ansökan ankomme å kammarkollegiet; dock att

friköp av område, som blivit eller anses böra bliva planlagt för bebyggande

i den ordning särskilt är stadgat, ej må ske utan Konungens

tillstånd.

Över kollegiets beslut må klagan föras bos Konungen genom besvär, som

skola hava inkommit till länsstyrelsen före klockan tolv å sextionde dagen

från det beslutet gavs.

6 §•

Äger, i enlighet med vad i denna lag sägs, utbyte eller försäljning rum

av boställe, som avses i 3 § 3 punkten i lagen om kyrkofond den 9 december

1910, eller av boställe, vars avkomst ingår till biskopslöneregleringsfonden,

skall den behållna mellangiften eller köpeskillingen överlämnas

till respektive fond. Huruledes, beträffande annan kyrklig jord

än nu sagts, sådan mellangift eller köpeskilling må, för tillgodoseende av

det ändamål, vartill den kyrkliga jorden varit anslagen, disponeras, därom

gäller vad särskilt är stadgat eller Konungen förordnar.

7 §■

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag,

utfärdas av Konungen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Genom denna lag upphäves 62 § i ecklesiastik boställsordning den 9

december 1910. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning

till berörda lagrum, skola motsvarande bestämmelser i denna lag i

stället tillämpas.

Angående försäljning till skatte av de så kallade halländska kyrkohemmanen

samt försäljning av vissa kyrkolägenheter i Skåne, Halland och

Blekinge skall fortfarande gälla vad därom finnes i särskilda författningar

stadgat.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 197.

41

Bil. II.

TILL RIKSDAGENS ANDRA LAGUTSKOTT.

Genom nådigt beslut den 26 nästlidna januari bär kammarkollegium anbefallts

att till Eder inkomma med yttrande i anledning av en inom riksdagens

andra kammare av A. J. Johansson i Bro vackt motion (nr 75), vari

motionären hemställt, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

om utredning och därav föranlett förslag angående sådan ändring

av gällande ecklesiastika boställsordning, att avsöndring av mark från

löneboställe till tomt må i görligaste mån underlättas så snart den plats,

där bostället är beläget, kan anses lämpad för uppkomsten av ett samhälle

såsom medelpunkt för kommunens ekonomiska liv».

För en fullständig belysning av det i motionen framförda förslagets

innebörd anser kollegium till en början nödvändigt att lämna en redogörelse

för de grunder, varå det i motionen åberopade lagrummet vilar.

Prästerskapets privilegier förutsätta uppenbarligen för föryttring av

ecklesiastik egendom medgivande av prästeståndet respektive — efter representationsreformen

— av kyrkomötet.

Praxis synes emellertid tidigt hava utvecklat sig därhän, att Kungl.

Maj:t ansett sig kunna medgiva, att ecklesiastikt boställe finge utbytas

mot annan fastighet, som då iklädde sig det gamla boställets natur. Senare

har Kungl. Maj:t i särskilda fall, där någon lämplig fastighet icke omedelbart

stått att förvärva, lämnat medgivande till att boställe fick försäljas,

dock med skyldighet för vederbörande församling att snarast möjligt anskaffa

nytt boställe samt att intill dess så kunde ske göra köpeskillingen

räntebärande och redovisa räntan till vederbörande indelningsliavare.

Prästlöneregleringskommitténs den 19 juni 1903 avgivna betänkande och

förslag angående reglering av prästerskapets avlöning och därmed sammanhängande

frågor upptog intet förslag till närmare reglering av spörsmålet

om försäljning av ecklesiastik jord. Emellertid förutsattes av kommittén,

vilken som bekant i boställsfrågan intog den ståndpunkten att

prästerskapet borde bibehållas vid innehavet av sina bostadsboställen, att

Kungl. Maj:t ägde en befogenhet att för särskilda fall förfoga över sådana

boställen genom försäljning. I § 6 mom. 1 av kommitténs förslag till löneregleringslag

förekommer sålunda följande stadgande: »Medgiver Kungl.

Maj:t tillstånd till försäljning eller utbyte av bostadsboställe, vars skogsavkastning

överstiger tjänstinnehavarens husbehov, varder i sammanhang

därmed prövat, huruvida någon del av köpeskillingen eller, vid byte, av

mellangiften skall överlämnas till kyrkofonden».

I motiveringen för bestämmelsen ifråga anföres (å sid. 88 i betänkandet),

bland annat, hurusom det »icke sällan förekommer, i synnerhet om bostadsboställe

är mindre väl beläget, men även av annan anledning, att

tillstånd till detsammas försäljning meddelas utav Kungl. Majrt, mot

skyldighet för församlingen att omedelbart eller vid lämpligt tillfälle

inköpa annan jord i stället. Intill dess sådant skett, bör räntan å köpeskil
-

Historik.

Prästlöne
reglerings
kommittén.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

1908 års

riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

lingen, i den mån lion icke tages i anspråk för att bereda tjänstinnehavaren

fri bostad, beräknas motsvara boställsavkastningen och förty uppföras

såsom första posten bland hans inkomster---».

I kommitténs förslag till lag om en kyrkofond, som skulle utgöra »en

svenska kyrkans gemensamma tillhörighet och förvaltas av statskontoret

utan sammanblandning med statsmedel», fanns intaget ett stadgande, att

ersättningsmedel för sålt eller utbytt bostadsboställe skulle i viss omfattning

tillföras nämnda fond.

De har anförda stadgandena — vilka synas vara de enda ställen i kommitténs

många lagförslag, där frågan om ecklesiastikt boställes försäljande

ber öres — avsågo således allenast att giva regler för dispositionen av de

köpeskillingar, som erliölles vid boställens föryttring.

I samband därmed att prästlöneregleringskommitténs ovan berörda, den

19 juni 1903 avgivna betänkande och förslag angående reglering av prästerskapets

avlöning och därmed sammanhängande frågor remitterades till

kammarkollegium för avgivande av underdåniga yttranden, anbefalldes

kollegium tillika genom kungl. brev den 12 februari 1904 att efter hörande

av samtliga domkapitel och länsstyrelser inkomma med dels underdånigt

yttrande, huruvida icke, med hänsyn till ändrade tidsförhållanden, kunde

anses lämpligt att åt kyrkoherdar samt komministrar och med dessa likställda

präster i stället för de nuvarande boställena, där dessa ej vore av

menighet inköpta eller av enskilda för ändamålet donerade, upplätes allenast

bostad med nödiga ekonomi- och uthus samt trädgård eller planteringsland

ävensom vedbrand, samt boställena och deras avkastning i övrigt

inginge bland svenska kyrkans gemensamma avlöningstillgångar, dels ock

underdånigt förslag å de grunder, enligt vilka en sådan anordning skulle

kunna bringas till stånd.

I de yttranden, som med anledning härav infordrades av kammarkollegium,

framhöllo några myndigheter — domkapitlet i Visby samt

Konungens befallningsliavande i Södermanlands, Gotlands, Blekinge,

Västmanlands och Gävleborgs län — att de delar av boställena, som

återstode sedan för vederbörande befattningshavares räkning visst område

undantagits, ofta vore så obetydliga, att de icke lämpligen kunde

utarrenderas och därför borde försäljas, varvid köpeskillingarna, därest

en allmän indragning av boställenas avkastning komme till stånd, naturligen

borde ingå bland kyrkans gemensamma avlöningstillgångar. Kollegium

åter anförde i sitt med föranledande av kungl. brevet den 12 februari

3904 avgivna, den 20 januari 1905 dagtecknade underdåniga utlåtande,

hurusom kollegium ansåge sig böra på det bestämdaste avstyrka varje

försäljning av kyrkan tillhörig jord, alldenstund enligt århundradens erfarenhet

jordvärdet om ock med vissa avbrott likväl i det stora hela alltjämt

stege, samt vinsten av denna stegring icke borde komma andra till

godo och gå förlorad för kyrkan, som ju måste vara beredd att med

växande tillgångar möta stegrade anspråk på utvecklingen av dess verksamhet.

I de förslag till reglering av prästerskapets avlöning och till lag om

kyrkofond, vilka av Kungl. Maj:t framlades vid 1908 års riksdag (propositionen

n:r 88), funnos intagna bestämmelser av i huvudsak samma innehåll,

som de av prästlöneregleringskommittén föreslagna.

Förslag om försäljning i större omfattning av ecklesiastik boställsjord

väcktes emellertid i två vid sistnämnda års riksdag framlagda motioner.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Den ene av motionärerna, herr G. Ros, vilken önskade bereda möjlighet

för en ''partiell indragning av de ecklesiastika bostadsboställena, hemställde,

att boställenas s. k. jordbrnltsdelar skulle försäljas, därest hinder för

deras utarrendering mötte samt vederbörande församling och boställsinnehavare

vore ense om fördelen av försäljning.

I den andra, av herr D. Persson i Tällberg väckta motionen gjordes gällande,

att Kungl. Maj:t efter verkställd utredning måtte utarbeta och för

riksdagen framlägga förslag till prästerskapets avlöning, byggt på av

honom angivna grunder, nämligen, bland andra, att vederbörande församling

skulle tillhandahålla ordinarie prästerlig tjänstinnehavare bostad

med nödiga uthus och, såvitt möjligt trädgårdsland, samt att alla ecklesiastika

boställen, som vore förenade med jordbruk, skulle försäljas och

de därför inflytande medel avsättas till en fond för prästerskapets

avlöning.

Särskilda utskottet n:r 1, till vars behandling såväl den kungl. propositionen

n:r 88 som samtliga de med anledning av propositionen väckta

motionerna hänvisats, yttrade i sitt utlåtande (n:r 2), såvitt för den nu

föreliggande frågan är av intresse, bland annat, följande:

»Vad för övrigt beträffar frågan om försäljning av ecklesiastika boställen,

vare sig dylika boställen över huvud — vilket herr Persson uppställer

såsom ett önskemål — eller, på sätt herr Ros föreslår, blott när

hinder möter för jordbrukets utarrendering, finner utskottet en dylik åtgärd

icke välbetänkt. Visserligen är det obestridligt, att genom försäljningen

eu tillfällig fördel under stundom skulle kunna tillskyndas pastoratet

eller dess prästerskap. Å andra sidan är det ju en av erfarenheten

alltjämt bekräftad sanning, att jordvärdet har tendens att stiga, en tendens,

som ej sällan mycket påtagligt framträder i verkligheten. Men den

förmån, som vinnes genom värdestegringen å ecklesiastik jord, bör enligt

utskottets förmenande icke komma någon annan till godo än kyrkan, som

ju måste vara beredd att med ökade tillgångar möta växande anspråk

på utvecklingen av hennes verksamhet.»

Rörande innehållet i de reservationer, som anmäldes mot utskottets utlåtande,

ävensom rörande de uttalanden, som från skilda håll gjordes

under den efterföljande debatten i kamrarna, torde kollegium kunna inskränka

sig till en hänvisning till riksdagens protokoll.

Båda kamrarna godkände utskottets uppfattning i försäljningsfrågan

(i sammanhang med behandlingen av § 6 i det framlagda förslaget till

löneregleringslag), men då kamrarna i avseende å vissa övriga delar av

propositionen stannat i olika beslut, förföll frågan om löneregleringslag

för ifrågavarande riksdag.

Till 1909 års riksdag framlade Kung]. Maj:t ånyo förslag till löneregleringslag

och till kyrkofondslag (propositionen n:r 39), avfattade i närmaste

överensstämmelse med förslaget till 1908 års riksdag.

Herrar Ros och Persson i Tällberg vidhöllo i avgivna motioner sina vid

föregående riksdag framställda yrkanden därom, att bostadsboställena borde

i större eller mindre utsträckning försäljas. Herr Persson i Tällberg hade

dock i så måtto modifierat sin ståndpunkt, att han på grund av de vitt

skilda förhållanden, som vore rådande i olika delar av landet, ville överlämna

åt respektive församlingar att själva avgöra, huruvida ett boställe

borde utarrenderas eller försäljas.

Särskilda utskottet n:r 1, vilket ansåg, att möjlighet borde beredas att

1909 åra

riksdag.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

under vissa förutsättningar försälja ecklesiastikt boställe, gjorde i sitt utlåtande

(n:r 1) följande uttalande: . -. ... ,

»Val anser utskottet, att kyrkans ekonomiska intressen i regeln bast

tillvaratagas därigenom, att jord, som anslagits åt prästerskapet, ej varder

avyttrad; ty genom jordens bibehållande för den institution, till vilkens

fromma den en gång blivit upplåten, kan vinsten av en jordvärdestegring

även komma samma institution till godo. Men obestridligen

kunna sådana omständigheter föreligga, att genom jordens, försäljning

större fördelar äro att vänta, än om en sådan åtgärd icke vidtages, balunda

måste en försäljning antagas medföra övervägande gagn, om prästen

illa eller ej i önskvärd grad betjänas av den egendom, vilken han innehar

såsom bostadsboställe, i följd därav att denna egendoms läge blivit

ofördelaktigt, sedan t. ex. ett större befolkningscentrum bildat sig

inom en sådan del av församlingen, som ligger fjärran från bostallet;

eller om ett till bostället hörande område är så beläget, att det icke utan

stor olägenhet kan skötas i sambruk med boställets övriga ägoi; ellei om

bostället icke kan mot skälig avgift utarrenderas; eller om någon trakt

av bostället på grund av sin belägenhet intill tätare bebyggd ort eller av

annan orsak kan påräknas vid försäljning inbringa en synnerligen liog

köpeskilling o. s. v. .. .

Redan nu förekommer någon gång, att bostadsboställe, som ar mindre

väl beläget, försäljes samt annan egendom i stället inköpes och anordnas

såsom boställe. Ett dylikt utbyte torde väl även i framtiden understundom

komma att visa sig behövligt eller lämpligt. Dock anser utskottet det ingalunda

vara nödvändigt, att nytt boställe anskaffas, utan kan — såsom ju

i 30 § 2 mom. av nu omhandlade lag jämväl är förutsett i stället för

bostadsboställe, lämplig bostad av pastoratet tillhandahållas tjänstinnehavaren

eller skälig hyresersättning tilldelas honom.

Med anledning av föreliggande, av herrar Ros och D. Persson väckta

motioner anser alltså utskottet, att till mom. 2 av 4 § bör göras ett tillägg,

av innehåll, att om bostadsboställe är med hänsyn till boställshavarens

tjänsteverksamhet olämpligt heläget, eller om bostadsboställe tillhörigt

område på grund av avlägsen belägenhet i förhållande till boställets

övriga ägor eller i följd av andra omständigheter antages kunna försäljas

med fördel, nämnden må — vare sig av eget initiativ eller sedan fråga

därom väckts av boställshavaren, pastoratsborna eller någon annan vederbörande

— göra framställning om försäljning, i förra fallet av hela bostället

och i senare fallet av viss del därav. Avser försäljningen ett eller

flera till bostället hörande områden, bör emellertid nämnden taga i övervägande,

huruvida en dylik åtgärd kan bliva till men för den återstående

boställsdelen, t. ex. därigenom att det jordbruk, som dittills bedrivits å

bostället, skulle förlora förutsättningarna för att vidare kunna med framgång

idkas, eller därigenom att prästbostadens trevnad kunde störas

genom det alltför nära grannskapet till ett på det försålda området uppväxande

samhälle. Äro olägenheter av sådan art att befara, hör naturligtvis

icke nämnden ifrågasätta avyttrande från bostället av något detsamma

tillhörande område.---

1 samband med löner egleringsärendet i övrigt bör naturligtvis även försäljning

strå g an prövas av Kungl. Maj:t (kursiveringen av kollegium).

Därvid skall avgöras, ej mindre om försäljning över huvud får företagas,

än även — när Kung], Maj:t finner skäl meddela sådant tillstånd — om

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kutujl. Maj:ts proposition Nr 197.

nytt bostadsboställe eller något jordområde bör inköpas, samt huru tilläventyrs

återstående köpeskilling skall förvaltas.

De stadganden rörande försäljning av ecklesiastik jord, som utskottet i

enlighet med sina sålunda gjorda uttalanden ansa g sig böra föreslå, infördes,

utom i 4 § 2 inom., jämväl i 6 § 1 mom. och 12 § 2 mom. av det

framlagda förslaget till löneregleringslag.

Även vid 1909 års riksdag stannade, såsom bekant, kamrarna i olika

beslut i avseende å frågan om den nya ecklesiastika lagstiftningen, och

frågan härom förföll sålunda jämväl för berörda riksdag.

För att inom ecklesiastikdepartementet biträda vid fortsatt beredning

av frågan om ordnandet av prästerskapets avlöningsförhållanden tillkal

lade statsrådet och chefen för nämnda departement genom skrivelse den

27 juli 1909 tre sakkunniga, vilka den 14 december 1909 avgåvo betän

bände och förslag angående reglering av prästerskapets avlöning och därmed

sammanhängande frågor. Berörda förslag byggde som bekant bland

annat i det avseendet på helt ny grund, att däri förutsattes att av bostads

boställena endast tomt och bostadshus jämte trädgård skulle upplåtas till

den prästerlige tjänstinnehavaren medan återstoden, lönebostället, skulle

i särskild ordning utarrenderas.

62 § i det av de sakkunniga framlagda förslaget till ecklesiastik boställsordning

avfattades i huvudsaklig överensstämmelse med de synpunkter,

som framhållits av det särskilda utskottet vid 1909 ars riksdag. Stadgandets

lydelse överensstämde med den gällande lagtexten allenast med den

skiljaktigheten, att i paragrafens första stycke sedermera infogats orden

heller mot skälig avgift» (utarrenderas).

För granskning av de uppgjorda förslagen tillkallades inom ecklesiastikdepartementet

fyra särskilda sakkunniga, vilka avgåvo en tillsammans

med sakkunnigebetänkandet tryckt promemoria, innefattande resultatet

av granskningen. Två av dessa sakkunniga — herrar Daniel Persson

i Tällberg och G. Kronlund — uttalade i fråga om den föreslagna

62 § i boställsordningen såsom sin mening, »att till de i paragrafen angivna

fall, då avyttring av boställe finge äga rum, borde läggas även

det, att försäljning borde ske, då därvid kunde erhållas sa stor köpeskilling,

att räntan å densamma i avsevärd mån överstege den avkastning,

bostället såsom sådant lämnade».

I proposition till 1910 års riksdag (n:r 163) framlade Kungl. Maj:t, bland

annat, förslag till ecklesiastik boställsordning, vari den av de sakkunniga

föreslagna § 62 upptogs med oförändrad lydelse. Efter att hava redogjort

bland annat för herrar Daniel Perssons och Kronlunds i förutnämnda

promemoria yttrade särskilda mening meddelade föredragande departementschefen

i sitt yttrande till statsrådsprotokollet, hurusom det i promemorian

gjorda uttalandet mött stark gensägelse från åtskilliga domkapitel

ävensom i ett den 8 januari 1910 avgivet underdånigt utlåtande bemötts

av kammarkollegium, som ansett införande i författningen av ett allmänt

stadgande av ifrågavarande innehåll ej vara tillrådligt och framhållit,

att, därest i något fall försäljning av boställe skulle av den i promemorian

angivna eller liknande anledning finnas böra ske, frågan därom

kunde lösas särskilt genom samverkan av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte.

Härefter yttrade departementschefen följande.

»Enligt min mening bör man förfara mycket varsamt i fråga om föryttring

av ecklesiastika boställen. Omständigheter kunna dock otvivel
-

1909 års

sakkunniga.

1910 års

riksdag.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kurn/l. Maj:ts proposition Nr 197.

aktigt förekomma, som göra en föryttring i hög grad önsklig, ja nödvändig.

Till sådana omständigheter torde höra räknas, att ett löneboställe

eller någon del därav är av den svaga beskaffenhet, att utarrendering

därav visar sig ej kunna med någon fördel ske. Även andra giltiga skäl

för avyttring kunna emellertid förefinnas. Jag anser de sakkunnigas med

betänkandet den 14 december 1909 framlagda författningsförslag i denna

del vara väl avvägt och liar därför bibehållit förevarande paragraf vid

det innehåll, som i nämnda förslag givits åt densamma.»

Särskilda utskottet n:r 1 gjorde i sitt utlåtande (nr 3) i anledning av

propositionen med förslag till ecklesiastik boställsordning i fråga om förslagets

62 § följande uttalande.

»Bland de omständigheter, som enligt förevarande paragraf kunna föranleda

till att boställe må efter Konungens beprövande utbytas mot annan

fastighet eller ock försäljas, har utskottet ansett höra upptagas även det

fall, att boställe eller del därav icke kan mot skiilig avgift utarrenderas.

Härvid har emellertid utskottet, som anser stor varsamhet böra iakttagas,

då det gäller att i penningar med deras mera osäkra värde förvandla fast

egendom, vars värde är av mera bestående natur, velat framhålla nödvändigheten

av att sådan försiktighet iakttages särskilt i avseende å skog

och till skogsbörd tjänlig mark.»

I överensstämmelse härmed föreslog utskottet, att i paragrafen skulle

göras ett motsvarande tillägg.

Under diskussionen i riksdagens andra kammare rörande förslaget till

ecklesiastik boställsordning framställdes av motionären vid 1908 och 1909

års riksdagar Persson i Tallberg ett förslag till bland annat ett så lydande

tillägg till ifrågavarande § 62 i boställsordning^!!.

»Är prästgård med hänsyn till boställshavarens tjänsteverksamhet

olämpligt belägen, — — — — — — — — — — — — — — —

försäljas. Lag samma vare — — — — — — — — — _ — .— —

styckas till tomter, eller där sammanlagda beloppet av den beräknade

nettoavkastningen av boställets skog och arrendemedlen med minst 30.

procent understiger räntan, efter fem procent räknat, å det belopp, som

kan erhållas vid försäljning av boställets både in- och cinrösningsjord.->

Kollegium anser sig slutligen böra återgiva följande anförande av herr

Jansson i Djursätra vid propositionens behandling i berörda kammare:

»Det är med anledning av vad herr Daniel Persson här yttrade, som jag

nu ber att få uttala mig i denna fråga. Herr Daniel Persson framhöll, att

det vore ekonomiskt fördelaktigt att i flera fall, än vad som i nu förevarande

lagparagraf omnämnts, medgiva rättighet att få försälja prästboställen.

Det kan ju vara möjligt, att denna uppfattning i viss mån kan

vara riktig. Men jag vill även påpeka, att förhållandena kunna vara

olika på olika orter inom landet, och jag vill därför såsom min åsikt uttala,

att när det är fråga om att genom försäljning avyttra ecklesiastika

boställen, så tror jag, att försiktigheten kräver, att man går mycket varsamt

till väga. Det är lätt nog att genom försäljning förvandla fastigheter

i reda penningar, men det kan också lätt nog hända, att sådana

fonder sedermera på ett eller annat sätt kunna förminskas och rent av

försvinna. En annan sak är det ju, om det är fråga om att försälja någon

av kronans vanliga domäner, sådana som äro av den beskaffenhet, att de

icke inbringat något nämnvärt i arrende. Men då har dock alltid tillgått

så — och, vill jag minnas, tillgår fortfarande så — att de medel, som

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungil. Maj:ts proposition Nr 197.

genom en dylik försäljning inflyta, använts för att inköpa skogsegendomar

för statens räkning. Det är i det fallet endast fråga om att förvandla en

fastighet från en fastighetsform till en annan, och det anser jag vara hra.

Men är det fråga om rätten att sälja prästboställen, vill jag för min

del om igen betona, att det vore önskvärt, om vederbörande då ville gå

till väga med stor varsamhet och försiktighet.»

Båda kamrarna antogo 62 § boställsordningen i den av särskilda utskottet

föreslagna lydelsen och i skrivelsen (n:r 149) gjordes av riksdagen

i fråga om 62 § i boställsordningen ett uttalande av samma innehåll som

särskilda utskottets här förut återgivna yttrande.

Förslaget till ecklesiastik boställsordning, i den form detsamma genom

riksdagens beslut erhållit, godkändes jämväl av kyrkomötet och utfärdades

den 9 december 1910 den nu gällande ecklesiastika boställsordningen.

Stockholm den 12 februari 1923.

HJ. NEHKMAN.

TOM WOHLIN.

Bengt Nilsson.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Bil. 111.

Förslag

till

Lag angående grunder för försäljning i vissa fall av kyrklig jord m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 %.

Till kyrklig jord räknas i denna lag dels boställen, som omförmälas i

1 § i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 (prästboställen), dels

fastigheter, som äro anslagna till bostad eller avlöning åt biskopar, klockare

och domkyrkosysslomän eller vilkas avkomst ingår till någon för

reglering av sådana befattningshavares löner bildad fond, dels ock den

fasta egendom, som besittes av domkyrkor samt andra kyrkor i städer och

på landet.

2 %.

Är tjänstebostad för kyrkoherde eller komminister förlagd å prästboställe

och påkallas med hänsyn till vederbörande befattningshavares

tjänsteverksamhet förflyttning av bostaden till därför tjänligare plats

utom bostället;

eller befinnes eljest kyrklig jord på grund av särskilda omständigheter

icke kunna för sitt ändamål bibehållas utan synnerlig olägenhet eller mot

skälig avgift utarrenderas;

eller kan kyrklig jord till följd av belägenhet i eller invid stad eller

annat samhälle eller grannskap till större industriell anläggning med synnerlig

fördel styckas till tomter,

må efter Konungens beprövande prästboställe eller annan kyrklig jord,

som nu nämnts, eller del därav utbytas mot annan fastighet eller ock

försäljas.

3 §.

Innehaves lägenhet å kyrklig jord för brukande eller bostadsändamål av

enskild person, må friköp av det till sådan lägenhet hörande området äga

rum, där dess avskiljande under äganderätt prövas kunna ske utan olägenhet

för huvudfastigheten eller eljest för det allmänna samt under förut

sättningar i övrigt:

dels att lägenhetsinnehavaren å lägenheten äger för stadigvarande bruk

avsett före den 1 januari 1919 uppfört boningshus, som lämnar nöjaktig

bostad åt honom och hans familj;

och dels att minst en fjärdedel av det värde, marken med därå befintliga

byggnader äger, belöper på lägenhetshavarens byggnader.

Finnes å området huvudfastigheten tillhörig byggnad, må jämväl sådan

byggnad av lägenhetshavaren lösas.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma):ts proposition Nr 197. 49

Vid försäljning av markområde jämlikt denna paragraf må jämkning

ske av områdets gränser.

4 §.

Upplåtelse under tomträtt av tomt å till kyrklig jord hörande område,

som i stadgad ordning blivit planlagt för bebyggande, må äga rum, där

Konungen för särskilt fall finner skäligt sådant medgiva.

5 i

Ansökning om friköp, varom i 3 § sägs, skall för att kunna komma

under prövning ingivas till länsstyrelsen före utgången av år 1929.

Avgörandet av sådan ansökning skall tillkomma kammarkollegiet; dock

må ej utan Konungens medgivande friköp av kollegiet beviljas beträffande

område, som blivit eller anses böra bliva, i den ordning särskilt är stadgat,

planlagt för bebyggande.

Över kollegiets beslut må klagan föras hos Konungen genom besvär, som

skola ingivas till länsstyrelsen före klockan tolv å sextionde dagen från

det beslutet gavs.

6 %.

Äger, i enlighet med vad i denna lag sägs, utbyte eller försäljning rum

av boställe, som avses i 3 § 3 punkten i lagen om kyrkofond den 9 december

1910, eller av boställe, vars avkomst ingår till biskopslöneregleringsfonden,

skall den behållna mellanavgiften eller köpeskillingen överlämnas

till respektive fond. Huruledes, beträffande annan kyrklig jord än nu

sagts, sådan mellanavgift eller köpeskilling må, för tillgodoseende av det

ändamål, vartill den kyrkliga jorden varit anslagen, disponeras, därom

gäller vad särskilt är stadgat eller Konungen förordnar.

7 §•

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna

lag, utfärdas av Konungen.

Denna lag träder i kraft å dag, som Konungen äger bestämma.

Angående försäljning till skatte av de så kallade halländska kyrkohemman^

samt försäljning av vissa kyrkolägenheter i Skåne, Halland och

Blekinge skall fortfarande gälla vad därom finnes i särskilda författningar

stadgat.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 62 § i ecklesiastik boställsordning

den 9 december 1910.

Härigenom förordnas, att 62 § i ecklesiastik boställsordning den 9 december

1910 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 166 käft. (Nr 197.)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

62 %.

Angående utbyte eller försäljning i vissa fall av jord tillhörande boställe,

som i denna boställsordning avses, ävensom sådan jords upplåtande

under tomträtt gälle vad därom är eller varder särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft å dag, som Konungen äger bestämma.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 19 § i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för

nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

Härigenom förordnas, att 19 § i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa

fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

skall erhålla följande ändrade lydelse:

19 §.

Vad i denna lag stadgas---stadsplan.

Ej heller skall denna lag tillämpas beträffande mark tillhörande fastighet,

som avses i lagen den angående grunder för försäljning i

vissa fall av kyrklig jord m. m., evad äganderätten till sådan fastighet kan

visas tillhöra kronan, menighet eller annan.

Denna lag träder i kraft å dag, som Konungen äger bestämma; dock

skall ärende angående lösningsrätt till kyrklig jord, i vilket ansökan, som

i 5 § i ovannämnda lag den 18 juni 1925 sägs, gjorts före dagen för ikraftträdandet

av förevarande lag, handläggas och prövas enligt äldre lag. Har

den i andra stycket sista punkten av berörda paragraf stadgade frist för

ansökan, som nu sagts, före sistnämnda dag begynt att löpa men ej gått

till ända, må ansökan även efter sagda dag göras enligt de i äldre lag

givna regler och med där stadgad verkan.

Förslag

till

Lag angående grunder för försäljning i vissa fall av kyrklig jord m. m.

Specialmotiv.

1 %.

I fråga om den nuvarande dispositionen av de boställen, som avses i 1 §

i ecklesiastik boställsordning, må hänvisas till den redogörelse härför, som

lämnas av de s. k. arrendesakkunniga i deras i det föregående omförmälda,

den 28 februari 1923 avgivna betänkande (sid. 3 o. ff.). Hörande antalet

och storleken av boställen tillhörande här ifrågavarande kategori ävensom

beträffande antalet och beskaffenheten av därå befintliga torp och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

lägenheter lämnas ingående statistiska uppgifter dels av kyrkofondskommittén

i dess den 31 maj 1923 avgivna huvudbetänkande (sid. 55—74), dels

ock av kronolägenhetskommissionen i dess betänkande III (sid. 67 o. ff.).

Någon kortfattad gemensam beteckning å de boställsgrupper, som omhandlas

i angivna lagrum i ecklesiastik boställsordning, finnes ännu icke

upptagen i allmän författning å förevarande område. I det föreliggande

förslaget har härför upptagits beteckningen »prästboställe», vilken term

i denna betydelse numera lärer vara allmänt gängse och vedertagen.

Av biskopars boställen och löningsjordar disponeras vissa alltjämt omedelbart

för avlöning vid de särskilda biskopstjänsterna; övriga äro indragna

till den genom Kungl. Maj:ts brev den 15 juni 1861 bildade biskopslöneregleringsfonden.

Den förstnämnda gruppen utgöres av cirka ett femtiotal

hemman jämte ett mindretal särskilda lägenheter. Ett fåtal av

dessa hemman och lägenheter brukas av vederbörande tjänstinnehavare

själv eller äro av denne särskilt utarrenderade; de övriga äro genom myndighets

försorg upplåtna å arrende för tjänstinnehavarens räkning.

De till biskopslöneregleringsfonden indragna fastigheterna, vilkas antal

uppgår till ett femtontal hemman och några lägenheter, äro samtliga utarrenderade

av offentlig myndighet.

Rörande klockarboställenas tillkomst och beskaffenhet lämnas en ingående

redogörelse i den av regeringsrådet Thulin verkställda, år 1919 avlämnade

utredningen angående klockar-, organist- och kantors-(kyrkosångar-)befattningarna.

(Avd. 1 sid. 141 o. ff.). Beträffande klockarboställen,

vid vilka finnas torp och lägenheter, lämnas härjämte vissa statistiska

uppgifter av kronolägenhetskommissionen i dess förenämnda betänkande

III (sid. 67 o. ff.).

Vad angår sättet för dispositionen av ifrågavarande kategori boställen

må här endast, i anslutning till Thulins redogörelse, erinras om följande.

Klockarboställenas antal uppgives utgöra 969. Av 940 boställen, beträffande

vilka uppgift i förevarande avseende föreligger, brukas, helt eller

delvis, 308 av boställshavaren själv; övriga äro utarrenderade, 538 genom

boställshavaren, 64 genom församlingarna eller kyrkorådet samt 30 genom

länsstyrelsens och domkapitlets försorg.

I den mån utarrenderingen skett genom församlingarna är här särskilt

att märka, att denna anordning vidtagits utan stöd av bestämmelserna i

1883 års förordning angående reglering av klockarnas löneinkomster och

i regel utan att Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd därtill sökts och erhållits.

För domkyrkosyssloman finnes numera löningsjord av hemmans natur

blott vid domkyrkorna i Strängnäs, Växjö, Skara och Västerås, ett löningsliemman

vid varje befattning. Av dessa äro hemmanen vid domkyrkorna

i Växjö och Västerås utarrenderade genom länsstyrelsens och domkapitlets

försorg.

Vid domkyrkan i Linköping innehar domkyrkosysslomannen såsom

löningsjord stadsjord i staden med en ägovidd av cirka 28 tunnland.

Vad kyrkors hemman och jordar beträffar äro dessa, såsom redan i det

föregående antytts, i gamla Sverige jämförelsevis få. Av de i de forna

danska provinserna belägna kyrkofastigheterna utgöres den betydligaste

gruppen av Lunds domkyrkas hemman (något över 60 mantal med en areal

av över 3,000 hektar). Jämlikt åtskilliga äldre författningar i ämnet äro

kyrkornas hemman och lägenheter i sistnämnda provinser i regel utarrenderade

genom vederbörande länsstyrelses och domkapitels försorg. »Kyrko
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.97.

jord» i övriga delar av landet förvaltas såsom regel av vederbörande församlings

kyrkoråd.

2 §.

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna äro, i allt väsentligt,

desamma, som för närvarande i 62 § första stycket i ecklesiastik boställsordning

gälla i fråga om prästboställen. Innebörden av den vidtagna omredigeringen

av berörda lagrum är huvudsakligen den, att stadgandena i

nämnda 62 §, med visst undantag, gjorts tillämpliga å all kyrklig jord,

sådan denna i 1 § i förslaget blivit definierad. Undantaget hänför sig till

den första i 62 § angivna försäljningsförutsättningen eller det fall, då

»prästgård med hänsyn till boställshavarens tjänsteverksamhet är olämpligt

belägen».

Något behov av ett allmänt medgivande till försäljning för det fall att

vederbörande befattningshavares tjänstebostad anses böra förflyttas, torde

för övriga boställskategoriers vidkommande icke vara för handen.

Nämnda stadgande är för prästboställenas del motiverat av de speciella

förhållanden, som föreligga beträffande organisationen av det territoriella

prästerskapets verksamhet. Någon motsvarighet härtill kan icke sägas

föreligga i fråga om klockarna, än mindre beträffande biskopar och domkyi-kosysslomän.

I det i det föregående omförmälda, till 1921 års riksdag

framlagda förslaget till lag om kantorer, vilket förslag, såsom ovan

erinrats, upptog stadgande i förevarande ämne, var också den ifrågavarande

punkten utesluten.

Vissa mindre betydliga jämkningar hava härförutom vidtagits vid paragrafens

redigering.

Den företa av dessa jämkningar är betingad därav, att bestämmelserna

i den förevarande paragrafen skulle, i vad de avse prästboställen, erhålla

en något längre utsträckt giltighet än motsvarande stadgande i 62 § i

ecklesiastik boställsordning. I fråga om det stora flertalet prästboställen

träda nämligen bestämmelserna i detta senare lagrum i kraft först i och

med det att lönereglering, fastställd på grund av lagen om prästerskapets

avlöning, börjar tillämpas för prästerskapet i det pastorat, diir bostället

är beläget (63 § i boställsordningen). Enligt det nu föreliggande förslaget

skulle någon sådan inskränkning i bestämmelsernas giltighet icke kvarstå.

Den här anmärkta skiljaktigheten har visserligen numera i realiteten

endast ringa betydelse, då de pastorat, som efter den 1 maj 1926 ännu

icke hlivit nyreglerade, blott utgöra ett fåtal (18). Då likväl erfarenheten

torde hava ådagalagt lämpligheten av att en uppkommen fråga om försäljning

av ett prästboställe må kunna vinna sin lösning utan avvaktan å

den nya löneregleringen, lärer den föreslagna utsträckningen av de ifrågavarande

bestämmelsernas tillämpningsområde på sätt här nämnts vara

motiverad.

Då medgivande till försäljning av prästboställe jämlikt förevarande

paragraf sålunda göres oberoende av den omständigheten, huruvida bestämmelserna

i ecklesiastik boställsordning vunnit tillämpning å detsamma,

lärer beteckningen »prästgård» — som numera genom den ecklesiastika

boställsordniugens terminologi erhållit en speciell legal betydelse

(2 § i boställsordningen) — icke böra upptagas i paragrafen utan i stället

den generellare termen »tjänstebostad för kyrkoherde eller komminister».

Genom den härigenom och i övrigt åt ifrågavarande bestämmelser givna,

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 197. 53

från 62 § i gällande ecklesiastika boställsordning något avvikande avfattningen

torde även hava undanröjts en särskild oklarhet av nog så betydelsefull

innebörd, som ansetts vidlåda sistnämnda lagrum. Ordalagen i

första punkten av första stycket i lagrummet hava sålunda så tolkats, att,

där försäljning medgåves med hänsyn därtill att prästgård vore olämpligt

belägen», detta försäljningsmedgivande icke skulle kunna avse annan

del av bostället än just själva prästgårdsområdet ( del, varom nu är sagt ).

Olämpligheten av en dylik försäljning, varigenom ett boställes i regel centralaste

område skulle frånstyckas detsamma, torde ligga i öppen dag.

Jiimväl beträffande det i senare punkten av första stycket i 62 § i boställsordningen

förekommande stadgandet har vidtagits viss jämkning. I

nämnda punkt uppställes utom annat den fordran för försäljningsmedgivande,

att bostället är beläget i eller invid stad eller stadsliknande samhälle.

Erfarenheten torde hava ådagalagt, att bestämningen »stadsliknande»

i tillämpningen givit stadgandet en alltför snäv och av sakens

natur icke påkallad begränsning. Icke sällan befinnes kyrklig jord belägen

i eller invid större stations- eller andra dylika samhällen, där, ehuru

samhällena i fråga svårligen kunna betecknas såsom stadsliknande», värdet

å tomtmark likväl nått en jämförelsevis betydande höjd. Det torde

vara med stadgandets syfte fullt förenligt, att försäljningsmedgivande

jämväl för sådant fall må kunna av Kungl. Maj:t lämnas. Vid bestämmel

sens avfattning i den förevarande paragrafen har följaktligen ordet »stadsliknande»

utelämnats.

I paragrafen i denna del har så tillvida ytterligare gjorts en mindre

avvikelse från lydelsen av motsvarande stadgande i 62 § i boställsordningen,

i det att här tillagts orden: »eller grannskap till större industriell anläggning».

Såsom motiv för detta tillägg må hänvisas till vad som förekommit

i ett ärende angående försäljning av komministersbostället Klockargården

i Skinnskattebergs församling, vartill Kungl. Maj:t i särskilda

propositioner till innevarande års riksdag och kyrkomöte ansett sig böra

inhämta dessa statsmakters medgivande. Dispositionsrätten till berörda

boställe har sedan viss tid tillbaka innehafts av ett bolag, som därå å

spridda ställen äger anläggningar för sin sågverksrörelse. Med hänsyn

till det speciella värde, boställets mark besitter såsom industritomter, har

bemälda bolag såsom köpeskilling för bostället erbjudit ett belopp, som

flerfaldigt överskjuter boställets värde såsom jordbruksfastighet. Då bostället

likvisst icke kunde sägas vara beläget i eller invid ett »samhälle

än mindre ett »stadsliknande», har Kungl. Maj:t, på sätt ovan erinrats,

icke funnit sig behörig att utan samtycke av riksdag och kyrkomöte träffa

avgörande i ärendet (se Kungl. Maj:ts prop. till 1925 års riksdag nr 86).

Lämplighetsskäl torde tala för att försäljning av kyrklig jord i fall, likartade

med det ovan refererade, må kunna medgivas av Kungl. Maj:t

ensam.

3 §.

I anslutning till det av kronolägenhetskommissionen framlagda försla®e.

!''. ^vse de ^ förevarande paragraf upptagna bestämmelserna att bereda

möjlighet till friköp av lägenheter ä kyrklig jord under vissa av de förutsättningar,

som ensittarlagen uppställer för lösningsrätt till liigenhet,

varå berörda lag har tillämpning. Då ensittarlagen sålunda i vissa avseenden

fått tjäna till förebild vid avfattningen av här ifrågavarande

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

stadgande!!, åsyftar denna anordning självfallet icke konstituerandet av

någon tvångsrätt gentemot det allmänna utan endast att på ett lämpligt

befunnet sätt begränsa medgivandet till föryttring av kyrklig jord i här

förevarande speciella fall. Stadgandena kunna följaktligen till sin allmänna

innebörd, och bortsett från alla skiljaktigheter i övrigt, närmast

anses motsvara de grunder för upplåtande av egnahemslägenheter från

vissa kronoegendomar, som för närvarande gälla jämlikt kungl. kungörelsen

i ämnet den 17 oktober 1913 (jmfr nämnda kungörelse punkt 7).

Beträffande den förevarande paragrafens innehåll kan i huvudsak hänvisas

till de motiv, som anföras av kronolägenhetskommissionen i dess betänkande

sid. 56 o. f. Vissa sakligt mindre betydande avvikelser från kommissionens

förslag hava likväl ansetts påkallade.

Det torde böra uttryckligen utsägas, att innehavaren av lägenheten skall

äga det därå uppförda boningshuset. Särskilt å prästboställen torde nämligen

kunna förekomma fall, där boningshuset å ett torp är boställets tillhörighet,

medan andra därå befintliga byggnader, vilkas sammanlagda

värde måhända uppgår till den i paragrafen stadgade kvotdelen av hela

lägenhetens, tillhör torparen.

Kommissionen upptog i sitt förslag såsom allmän förutsättning för friköp

av lägenhet å prästboställe, att sådant friköp prövades kunna ske

»utan olägenhet för lönebostället eller därintill belägen prästgård». Det

torde måhända föreligga skäl att giva denna villkorsbestämmelse en något

generellare avfattning. Det lärer sålunda kunna förekomma fall, då även

annan olägenhet bör beaktas än sådan, som kan uppkomma för huvudfastigheten

eller för vederbörande därintill bosatte befattningshavare.

Exempelvis lärer försäljning av ett område i omedelbar närhet till kyrka

och kyrkogård kunna medföra viss olägenhet och ett avhändande av viss

centralt belägen mark kan vara till hinder, om församlingen i en snar

framtid skulle behöva området eller någon del därav för något sitt ändamål.

I den förevarande paragrafen har med hänsyn härtill använts uttrycket:

»utan olägenhet för huvudfastigheten eller eljest för det allmänna».

Vad för övrigt angår uttrycket »utan olägenhet» uttalades av

domkapitlet i Strängnäs i dess yttrande över kronolägenhetskommissionens

ovanberörda författningsförslag viss betänklighet mot detsamma

såsom ägnat att lämna rum för skiftande tolkning. Väl är också obestridligt,

att fall kunna förekomma, då ett övervägande vad som bör hänföras

till »olägenhet för huvudfastigheten eller eljest för det allmänna» kan

vara nog så vanskligt. Skäligen torde dock icke kunna göras gällande, att

varje, även den minsta, olägenhet bör utgöra hinder för begärt friköp.

Och då proceduren vid här ifrågavarande försäljningsfrågors prövning,

på sätt här nedan skall närmare beröras, givetvis bör så regleras, att full

garanti vinnes för en allsidig och opartisk utredning, torde tolkningen av

det angivna uttrycket kunna utan synnerlig risk för de av försäljningen

berörda allmänna intressena överlämnas till den i sista hand avgörande

myndigheten.

I förevarande paragraf torde vidare böra upptagas stadgan den dels att

å lägenhet befintlig, huvudfastigheten tillhörig byggnad må kunna av

lägenhetshavaren lösas, dels ock att jämkning må ske av lägenhetens

gränser.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition Nr 197. 55

4 §.

Beträffande ifrågavarande paragraf, vari upptagits bestämmelse om

befogenhet för Kungl. Maj:t att förordna om upplåtelse av kyrklig jord

under tomträtt, må hänvisas till vad härom anförts i den allmänna moti

veringen.

5 §.

Fråga om friköp av lägenhet, som avses i 3 §, torde böra upptagas till

prövning endast efter särskild av lägenhetshavaren därom gjord ansökning.

Då det med hänsyn till huvudfastighetens disposition torde vara

ett befogat allmänt intresse att få fastställt, huruvida visst eller vissa

områden därå komma att genom friköp frånhändas densamma, lära övervägande

skäl tala för att fixera viss tid, inom vilken framställning, som

nyss nämnts, sist skall göras. Denna tid torde, under förutsättning att de

ifrågasatta nya lagbestämmelserna utfärdas under år 1926, lämpligen

kunna begränsas till utgången av år 1929.

Jämlikt förslag till bestämmelse i den förevarande paragrafen skulle

framställning om friköp av lägenhet, som i här ifrågavarande ordning inkommer,

såsom regel prövas och avgöras av kammarkollegiet. För denna

anordning torde tala de skäl, som överhuvud kunna anföras för en decentralisation

av mindre maktpåliggande ärenden från regeringsmakten. Det

må ytterligare erinras, att kollegiet icke blott tidigare haft sig anförtrott

uppgifter i fråga om föryttring av statlig jord av långt större ekonomisk

betydelse än de här ifrågasatta lägenhetsförsäljningarna (skatteköpsverket)

utan alltjämt har att i sin ämbetsverksamhet träffa avgöranden i

liknande frågor (exempelvis försäljning av halländska kyrkohemman, av

Visingsö skolegodshemman samt Danviks hospitalshemman). Förbindes

den här ifrågasatta bestämmelsen rörande kollegiets befogenhet med det i

förevarande paragraf jämväl upptagna stadgandet om rätt till fullföljd

av talan mot kollegiets beslut, torde näppeligen någon betänklighet vara

förenad med berörda anordning.

Från regeln att avgörandet av ansökningar om friköp må ankomma

å kammarkollegiet torde böra föreskrivas undantag för vissa fall, där

lämpligheten bjuder, att prövningen av friköpsfrågan förbehålles Kungl.

Maj:t. Sådana fall torde föreligga, där lägenheten tillhör ett samhälle,

som nått en viss högre grad av utveckling, och där ansökningen avser

mark, som antingen redan blivit eller lämpligen synes böra bliva föremål

för stadsplaneläggning och tomtindelning.

Redan för närvarande äger, med stöd av stadgandet i 62 § ecklesiastik

boställsordning, i icke obetydlig omfattning försäljning rum av prästlönejord

i här nämnda fall. Merendels är härvid samhället självt köpare

av markområdet i dess helhet men såsom regel förbindes tillståndet till

försäljning med särskilda inskränkande bestämmelser beträffande samhällets

dispositionsrätt till detsamma. I Kungl. Maj:ts beslut i dylika ärenden

pläga sålunda, bland annat, uppställas villkoren, dels att samhället

förbinder sig att av den förvärvade marken ej avyttra några områden,

innan tomtindelning för områdena vederbörligen fastställts, dels ock åtager

sig att till självkostnadspris till lägenhetshavare å området ifråga, i

den mån hänsynen till befintlig eller blivande tomtindelning det medgiver,

försälja tomt, som vid tomtindelning utlagts för lägenhetshavarens

bostadsplats.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Yäckes med stöd av bestämmelserna i 3 § i det föreliggande lagförslaget

fråga om friköp av lägenhet tillhörande område av den beskaffenhet,

som här avses, torde vara givet, att friköpsfrågan bör prövas allenast i

sammanhang med spörsmålet om dispositionen av det till den kyrkliga

jorden hörande området i dess helhet. Finnes stadsplan och tomtindelning

redan gällande för område, som nu sagts, bör sålunda tillses, att friköpsområdet

icke utlägges annorledes än i full anslutning till berörda indel

ning. Och för det fall, att planläggning och indelning, som nyss nämnts,

ännu icke, oaktat behov därav föreligger, åvägabragts, lärer med friköpsärendets

slutliga prövning böra anstå, intill dess anstalt hunnit vidtagas

för en erforderlig reglering i sådant syfte.

De allmänna förutsättningar, som föreligga vid friköp i fall, som här

beröras, måste i själva verket antagas i regel komma att sammanfalla

med dem, som jämlikt stadgandet i 2 § näst sista stycket av författningsförslaget

reglera Kungl. Maj:ts befogenhet att för där nämnt fall medgiva

försäljning av kyrklig jord (»med synnerlig fördel styckas till torn-*

ter»). Fn följd härav hlir då också den, att Kungl. Maj:ts avgörande i

sådant friköpsärende såsom regel kan träffas utan bundenhet av de särskilda

villkor, som angivas i 3 §. Genom den här ifrågasatta anordningen,

varigenom prövningen av friköpsärenden av förevarande särskilda beskaffenhet

skulle hänskjutas till prövning av Kungl. Maj:t, torde ytterligare

vinnas den praktiska fördelen, att samtidigt med prövningen av

friköpsärendet kan tagas under övervägande, huruvida i stället för försäljning

av tomter inom det ifrågavarande området upplåtelser under

tomträtt därstädes lämpligen må kunna äga rum.

6 §.

Paragrafen upptager vissa allmänna bestämmelser rörande dispositionen

av medel, som inflyta vid utbyte eller försäljning av kyrklig jord.

I sak innebära dessa bestämmelser ingen avvikelse från vad redan för

närvarande får anses gälla jämlikt meddelade författningsföreskrifter

samt allmänt följd praxis.

För prästboställenas vidkommande gäller härom för närvarande dels

stadgandet i 62 § andra stycket i ecklesiastik boställsordning, dels bestämmelsen

i 19 § 3:o) i prästlöneregleringslagen.

Det förstnämnda stadgandet lyder som följer:

»Giver Konungen tillstånd till utbyte eller försäljning, ankomme ock

på Konungens prövning, huruvida i anseende därtill, att boställets avkomst

helt eller delvis ingått till kyrkofonden, för detsamma betingad

mellanavgift eller köpeskilling eller någon del därav skall överlämnas till

nämnda fond.»

Fn viss oklarhet vidlåder onekligen det här återgivna stadgandet. Dess

innebörd torde likväl, såsom en närmare undersökning av stadgandets

tillkomst med tämlig säkerhet giver vid handen, få anses inskränka sig

till regeln, att köpeskilling eller mellanavgift för sådant boställe, som

avses i 3 § 3 punkten i kyrkofondslagen, skall tillföras nämnda fond.

Beträffande det störa flertalet prästboställen gäller jämlikt 19 § 3:o) i

prästlöneregleringslagen, att räntan å medel, som erhållits för försålt

boställe eller del därav, skall användas till avlöning av prästerskapet i

det pastorat, inom vilket bostället är beläget. Undantag från denna regel

utgöra, förutom de nyssnämnda i 3 § tredje punkten kyrkofondslagen om
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kung!,. May.ts proposition Nr 197. 57

förmälda boställena, endast sådana, vilkas avkomst skall, enligt 7 § i

prästlöneregleringslagen, tillkomma viss tjänstinnehavare utöver lönen

eller, enligt bestämmelse i donationsbrev angående bostället, tillfalla änka.

Vidkommande såväl dessa sistnämnda boställen som ock all övrig kyrklig

jord, rörande vilken uttryckliga författningsbestämmelser härutinnan

icke finnas meddelade, gäller den i sakens natur grundade regeln, att

räntan å medel, som influtit vid försäljning av fastigheten eller del därav,

skall disponeras för samma ändamål, vartill fastighetens avkomst är

anslagen.

I analogi med motsvarande föreskrift rörande de boställen, vilkas avkomst

ingår till kyrkofonden, torde beträffande de till biskopslöneregleringsfonden

indragna fastigheterna böra uttryckligen stadgas, att försäljningsmedel

för sådan fastighet eller del därav skola inlevereras till

sistnämnda fond.

I detta sammanhang må erinras, att spörsmålet om den ändamålsenligaste

dispositionen av medel, som inflyta vid försäljning av kyrklig jord,

enkannerligen prästlönejord, innefattar ett problem av nog så stor räckvidd.

Mot det härutinnan nu såsom regel tillämpade tillvägagångssättet

att i speciella fonder uppsamla dylika försäljningsmedel utan att träffa

anstalt för deras återplacering i en värdebeständigare valuta än penningar

kan givetvis riktas befogade anmärkningar. Så länge försäljning av

kyrklig jord äger rum endast i strängt begränsade undantagsfall, framstår

väl här åsyftad olägenhet mindre starkt. Men i den mån man skrider

till en omläggning av den kyrkliga jordens disposition därhän, att

försäljning blir en allmännare anlitad åtgärd, inställer sig oförnekligen

behovet av ett rationellare förfaringssätt.

Under diskussionen rörande detta spörsmål har vad angår prästlönejorden

framförts tanken att inom kyrkofonden särskilt bokföra medel av

ifrågavarande slag för att användas för inköp av större sammanhängande

skogskomplex. Denna anordning skulle sålunda för prästlönejordens vidkommande

innebära en motsvarighet till det tillvägagångssätt, som enligt

gällande bestämmelser äger rum beträffande kronodomänerna. Då genom

de nu ifrågasatta bestämmelserna om friköp av lägenheter å kyrklig jord

försäljning av sådan jord tvivelsutan skulle komma att taga allmännare

omfattning, hade väl varit önskvärt att det ovan antydda spörsmålet hade

kunnat upptagas till ett samtidigt övervägande. Lösningen av sagda fråga

griper emellertid djupt in i grunderna för den gällande prästerliga lönelagstiftningen

och lärer fördenskull icke vara möjligt att upptaga denna

fråga annat än i sammanhang med en allmän revision av berörda lagstiftning.

7 i

De i det föreliggande lagförslaget upptagna bestämmelserna rörande

friköp av vissa lägenheter å kyrklig jord hava begränsats till stadganden

av rent konstitutiv innebörd. Utöver dessa bestämmelser torde tarvas

särskilda tillämpningsföreskrifter, vilkas utfärdande lärer böra ankomma

å Kungl. Maj:t.

Enligt kronolägenhetskommissionens i det föregående omförmälda utredning

skulle av samtliga till ett antal av inemot 6,000 uppgående lägenheter

å präst- och klockarboställen cirka 3,500 kunna lämpligen frånskiljas

boställena. Redan med hänsyn till dessa avsevärda siffror uppställer

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

sig fordran på en enhetlig och möjligast förenklad procedur för friköps

ärendenas behandling.

För denna procedur torde lämpligen kunna meddelas föreskrifter av

huvudsakligen följande innehåll.

Då ansökning göres om friköp av lägenhet, som avses i 3 §, torde sökanden

böra lämna upplysning rörande det avtal eller det beslut av myndighet,

varå han stöder sin nyttjanderätt. Innehar sökanden karta över lägenheten,

lärer sådan givetvis böra bifogas.

För vinnande av en allsidig och objektiv utredning i ärendet torde länsstyrelsen,

där ej är uppenbart, att friköp jämlikt nyssberörda lagrum ej

kan komma i fråga, böra föranstalta om en syneförrättning å stället.

Starka lämplighetsskäl torde tala för att verkställandet av dylik förrättning

uppdrages åt de boställsnämnder, rörande vilkas sammansättning

och verksamhet bestämmelser influtit i det av 1925 års riksdag för sin del

antagna förslaget till ändringar i vissa delar av ecklesiastik boställsordning.

I den mån dessa förrättningar komma att påkallas beträffande annan

kyrklig jord än prästboställen, komme visserligen den för de omförmälda

boställsnämnderna nu ifrågasatta uppgiften att gå utom ramen för nämndernas

genom boställsordningen reglerade verksamhet. Mot en dylik av

praktiska skäl påkallad tillfällig utsträckning av dessa nämnders verksamhetsområde

torde dock ingen befogad erinran kunna göras.

Till förrättning för behandling av inkommen ansökan om friköp torde

böra genom nämndens ordförande kallas tjänstinnehavare och arrendator,

vilkas rätt kan av ansökningen beröras. Är fråga om boställe, som

avses i 19 § 2 mom. i lagen om reglering av prästerskapets avlöning eller

om klockarboställe eller kyrkas jord, torde jämväl böra kallas ombud,

utsett i det förstnämnda fallet av pastoratet och i de senare av vederbörande

församling.

Berör förrättningen lägenhet å skogs- eller hagmark, lärer länsstyrelsen

böra om förrättningen underrätta vederbörande revirförvaltare.

Något förordnande av särskilda konsistorie- och kronoombud vid ifrågavarande

förrättningar torde däremot icke behöva äga rum, då samman

sättningen av boställsnämnden — med en ledamot utsedd av domkapitlet

och en av länsstyrelsen — i och för sig lärer innefatta tillräcklig garanti

för att de intressen, dylika allmänna ombud skulle hava att företräda,

varda vid förrättningen tillbörligen beaktade.

Till ledning vid förrättningen lärer böra finnas karta över det område,

vars friköp begäres, upptagande jämte sagda område sådana fasta punkter

och mätningsuppgifter, att områdets läge är fullt bestämt, ävensom

noggrann beskrivning över området. Kan så beskaffad karta med beskrivning

ej av sökanden tillhandahållas och finnes dylik ej heller eljest

tillgänglig, torde länsstyrelsen böra, på hemställan av boställsnämndens

ordförande, förordna lantmätare att upprätta karta, varom nu sagts, och

i övrigt, där så prövas nödigt, biträda vid förrättningen.

Nämndens uppgift vid förevarande slag av förrättningar torde givetvis

i första hand böra avse en ingående undersökning rörande de i 3 § av

lagförslaget angivna förhållanden eller, med andra ord, huruvida de i

detta lagrum angivna allmänna förutsättningarna för friköp äro för

handen.

Nämnden torde härefter hava att dels pröva och föreslå den jämkning

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kung!.. Maj:ts proposition Nr 197.

av områdets gränser, som må befinnas erforderlig; dels fastställa särskilda

försäljningsvärden, såväl å det till friköp ifrågasatta området som

å sådan å lägenheten befintlig, huvudfastigheten tillhörig byggnad, vilken

i händelse området friköpes synes böra av lägenhetshavaren lösas;

dels ock i fråga om lägenhetshavaren tillhörig byggnad, vartill timmer

tagits från boställets skog utan att ersättning därför lämnats, uppskatta

timrets rotvärde att vid friköpet ersättas.

Utgöres lägenheten helt eller delvis av tomt å område, som i stadgad

ordning blivit planlagt för bebyggande, eller ingår lägenheten i mark, som

synes böra, efter fastställande av stadsplan för densamma, indelas i byggnadstomter,

torde böra ankomma å nämnden att undersöka, huruvida av

sådan lägenhet bildad tomt lämpligen bör, i stället för att överlåtas med

äganderätt, upplåtas under tomträtt.

Anses eljest erforderligt att, innan friköp äger rum av lägenhet å kyrklig

jord, för visst område därå upprättas stadsplan eller att särskilda

byggnadsbestämmelser därför meddelas, lärer nämnden hava att härutinnan

verkställa närmare utredning samt föreslå den åtgärd, som kan av

omständigheterna påkallas.

Sedan protokollet över förrättningen uppsatts, torde nämndens ordfö

rande böra förelägga sökanden att inom viss tid, högst trettio dagar efter

erhållen del av föreläggandet, till honom inkomma med yttrande över

nämndens förslag. Protokollet lärer under angivna tid böra hos ordföranden

eller hos landsfiskalen i orten hållas tillgängligt såväl för sökanden

som annan sakägare, som önskar därav taga del. Efter utgången av den

förelagda tiden torde nämndens ordförande böra med återställande av ansökningshandlingarna

tillika ingiva förrättningsprotokollet jämte inkommet

yttrande till länsstyrelsen.

Då, som ovan påpekats, två ledamöter i boställsnämnden skola utses av

statlig myndighet, den ena av dem utav domkapitlet, och då vederbörande

pastorat eller församling, vars intresse kan tänkas vara i friköpsärendet

berört, beretts tillfälle att genom ombud närvara vid den hållna syneför

rättningen, torde, i allt fall som regel, icke höra anses erforderligt att

genom särskilda efterföljande remisser inhämta yttranden av vare sig

domkapitlet eller av de nämnda menigheterna. Innan handlingarna av

länsstyrelsen med eget utlåtande överlämnas till kammarkollegiet torde

däremot, där anledning till tvekan förekommer, huruvida hinder möter mot

avskiljande till särskild fastighet av det till friköp ifrågasatta området,

erforderlig utredning härutinnan böra av länsstyrelsen förebringas. För

sådant ändamål lärer nämnda myndighet böra i angivna fall inhämta

yttrande av överlantmätaren eller, där området är beläget i stad eller samhälle

å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall

iakttagas, av vederbörande byggnadsnämnd.

Finner kammarkollegiet vid den slutliga prövningen av ärendet hinder

icke möta mot friköp av lägenhet, som här avses, torde kollegiet hava att

bestämma köpeskillingen och övriga köpevillkor. Härvid torde böra iakttagas,

att köparen skall ensam vidkännas kostnad för områdets avskiljande

och för lagfart å fånget.

I fråga om det mindretal prästbostiillen, vilka alltjämt inneliavas under

boställsrätt av vederbörande prästerlige tjänstinnehavare eller änka ävensom

i fråga om övriga i 1 § av förevarande lagförslag angivna boställskategorier

lära emellertid fall kunna förekomma, där boställshavaren, även

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 197.

om hinder mot begärt friköp med hänsyn till bestämmelsen i 3 § befinnes

icke vara för handen, motsätter sig bifall till ansökningen. Likaledes kan,

där lägenhetshavarens rätt att kvarsitta å lägenheten reglerats i enlighet

med kungörelsen den 15 april 1904 och den 14 mars 1915 angående beredande

av tryggad besittningsrätt åt innehavare av vissa lägenheter å

prästerskapets löneboställen, tänkas det undantagsfall, att vederbörande

huvudarrendator av bostället, med stöd av viss bestämmelse i arrendekontraktet,

reser invändning mot ett friköp i fall, som nyss nämnts. Ansök

ningar om friköp i här åsyftade fall torde givetvis icke böra utan vidare

avvisas av kollegiet, utan torde skäligheten bjuda, att dylika ansökningar

av kollegiet förklaras vilande med samtidigt uppdrag till vederbörande

domkapitel att vid nästinfallande ombyte av boställshavare, respektive

arrendeledighet anmäla friköpsärendet till kollegiets förnyade prövning.

Kollegiets beslut, varigenom ansökning om friköp av lägenhet å kyrklig

jord slutligen prövats, torde lämpligen böra avfattas i brev till länsstyrelsen.

Avskrift av beslutet lärer genom kollegiets försorg böra i rekommenderat

brev sändas dels till sökanden, dels ock till vederbörande pastorsämbete

för beslutets tillkännagivande, där ärendet angått prästboställe, i

pastoratets kyrkor samt eljest i vederbörande församlings kyrka. Avskrift

av beslutet torde böra tillställas jämväl domkapitlet.

Där sökanden önskar på de av kollegiet fastställda villkoren förvärva

lägenhet, som nu är i fråga, torde böra ankomma å länsstyrelsen att, sedan

kollegiets beslut vunnit laga kraft eller efter besvär blivit fastställt, upprätta

avtal om köpet och efter det köparen fullgjort vad som erfordras för

erhållande av köpebrev utfärda sådant.

Vad beträffar kostnaden för den ovan berörda förrättningen — däri inräknat

ersättningen åt den eventuellt såsom biträde förordnade lantmätaren

— torde denna kostnad, i allt fall såsom regel, böra gäldas av sökanden.

En dylik förpliktelse för lägenhetsinnehavaren torde få anses följa

redan med hänsyn därtill, att friköp av lägenheter, varom här är fråga,

icke äger rum efter hembud av lägenheten till inlösen av lägenhetsinnehavaren,

på sätt för motsvarande fall är stadgat beträffande försäljning

av vissa egnahemslägenheter å kronodomäner, utan göras beroende på särskild,

av lägenhetsinnehavaren därom gjord ansökning. Ett särskilt skäl

att föreskriva sådan betalningsskyldighet för lägenhetsinnehavaren lärer

härjämte föreligga med hänsyn till angelägenheten att söka i görligaste

mån förhindra ansökningar dels av personer, som kunna förmodas sakna

allvarlig avsikt eller förmåga att genomföra ett friköp, dels ock i sådana

fall, där det för vederbörande lägenhetshavare bort stå klart, att förutsättningarna

för medgivande av friköp icke äro för handen.

Upptages bestämmelse om skyldighet för siikande att gälda förevarande

kostnader, lärer denna bestämmelse böra förbindas med en föreskrift om

förpliktelsen för denne att tillika ställa borgen för kostnaderna. Prövningen

av sådan borgen torde böra ankomma å länsstyrelsen.

I samband med utfärdande av 1925 års ensittarlag hava meddelats särskilda

bestämmelser om bestridande i vissa fall med allmänna medel av

kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område

m. m. (kungl. kungörelse i ämnet den 20 juli 1925 n:r 379). De i nämnda

kungörelse avsedda kostnader utgöras, bland annat, av kostnader för lantmäteriförrättning,

varom i ensittarlagen förmäles, för fastställande av inlöst

områdes avskiljande samt för löseskillingens fördelning. Förutsätt
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

ning för statsmedels tillgripande i här berörda fall är att vederbörande

nyttjanderättshavares bristande förmåga att gälda desamma blivit på visst

sätt fulltygad.

De skäl, som varit bestämmande för statsmedels anvisande för nyssberörda

ändamål, torde i stort sett äga giltighet jämväl i fråga om mindre

bemedlade innehavare av lägenheter å kyrklig jord, vilka önska begagna

sig av en öppnad möjlighet till lägenheternas förvärvande.

De kostnader, som vid friköp av lägenheter å kyrklig jord sålunda skulle

kunna bestridas av allmänna medel, torde skäligen böra begränsas till kostnaderna^

för den av boställsnämnden verkställda förrättningen och ersättningen

åt den eventuellt såsom biträde förordnade lantmätaren. De när

mare bestämmelser, som härutinnan erfordras, synas kunna avfattas i

huvudsaklig anslutning till motsvarande föreskrifter i ovanberörda kungörelse

den 20 juli 1925.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. May.ts proposition Nr 197.

Bil. IV.

TILL KUNGL. ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET.

Genom remiss den 2 november 1925 har statsrådet och chefen för kungl.

ecklesiastikdepartementet anmodat kammarkollegium att till departementet

inkomma med yttrande över en av kammarrådet Tom Wohlin såsom

tillkallad sakkunnig avgiven promemoria med utredning och förslag till

lag angående grunder för försäljning i vissa fall av kyrklig jord m. m.

Med remissen har kollegium jämväl fått mottaga en av Wohlin utarbetad

promemoria angående ensittarlagens tillämpning å viss publik jord.

I anledning härav får kollegium med remisshandlingarnas återställande

anföra följande.

Beträffande författningsförslagens detaljer får kollegium anföra

följande.

Förslag

till

Lag angående grunder för försäljning i vissa fall av kyrklig jord m. m.

1 §•

Den föreslagna lagen avses ej skola bliva tillämplig å de till ecklesiastik

jord hänförliga »hospitals-, akademi- eller skolägor», till vilka senare räknas

lektors- och rektors jordar. Något trängande behov av att låta 2 § i

lagförslaget bliva tillämplig å sådana »ägor» torde ej heller föreligga.

Däremot kan det måhända icke anses fullt överensstämmande med principerna

för den lagstiftning, varom i förslagets B § är fråga, att därifrån

undantaga lägenhetsinnehavare å dylik jord. Emellertid hava i motiven

goda skäl onekligen anförts för att begränsa tillämplighetsområdet för en

sådan försäljningslag, som den föreslagna, till kyrklig jord i detta ords

egentliga mening. Den i förslaget använda terminologien härutinnan skapar,

så vitt kollegium kan finna, en fast ram. Att bryta denna genom tilllägg

av en eller flera närstående kategorier, vilka såsom t. ex. akademiägor

sakna fast avgränsning åt andra sidan, skulle lätt giva anledning till

uppkomsten av gränsfall, där avgörandet huruvida lagrummet vore tilllämpligt

eller ej lätt kunde bero på en tillfällighet.

Å andra sidan lärer ej heller med fördel en begränsning av de i 1 §

angivna fastighetskategorierna lämpligen kunna ske. En sådan begränsning

skulle närmast hänföra sig till den fasta egendom, som tillhör domkyrkor

och andra kyrkor i städer och på landet, beträffande vilken jord

behovet av en försäljningslag måhända icke ännu gjort sig särskilt starkt

gällande. Emellertid är det icke möjligt att, så att säga, uppdraga någon

klar gräns mellan dylik jord och boställsjorden. Kyrkors jord disponeras

i ej ringa utsträckning såsom boställsjord — såväl för prästerskapet som

klockarna — stundom för all framtid, stundom så länge vissa förutsättningar

existera, stundom mot avgäld, föränderlig eller fast, stundom utan

avgäld. Än är boställsnaturen klar och ostridig, än tvivelaktig och

omstridd.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition Nr 197.

Då orden »dels boställen, som omförmälas i 1 § ecklesiastik boställsordning

den 9 december 1910 (prästboställen)» måhända leda tanken allenast

på de boställen, varå boställsordningen är tillämplig, kan ifrågasättas, om

icke nämnda ord böra utbytas mot »dels all den fasta egendom, som är

anslagen till bostad eller avlöning åt prästerskapet i territoriella församlingar,

jämväl sådan, som användes till prästeänkesäte eller vars avkomst

ingår till prästerlig löneregleringslond (prästboställen)).

De i paragrafen uppräknade befattningshavare synas böra angivas i

följande ordning »biskopar, domkyrkosyssloman och klockare .

2 §.

Paragrafen upptager i allt väsentligt samma bestämmelser, som nu gälla

enligt 62 § boställsordningen i fråga om prästboställena. De ändringar och

tillägg, som nu föreslagits, synas vara väl motiverade, särskilt vad angår

den utvidgade befogenheten att medgiva försäljning till tomter.

Att i detta sammanhang upptaga till behandling den vittutseende frågan

om ett ytterligare underlättande av tomtupplåtelser å kyrklig jord

torde däremot icke vara erforderligt. Kollegium får för övrigt tillfälle att

taga ställning till frågan därom, då kollegium har att inom den närmaste

tiden besvara Kungl. Maj:ts remiss den 22 juni 1923 i anledning av en av

riksdagen gjord framställning om utredning, under vilka betingelser i

vidare mån än nu vore medgivet möjlighet kunde beredas till upplåtande

av tomtmark från ecklesiastika löneboställen, så snart den plats, där bostället

vore beläget, kunde anses lämpad för uppkomsten av ett samhälle

såsom medelpunkt för kommunens liv.

3 %.

Då stadgandet icke avser att konstituera någon rätt för lägenketsinnehavare

å kyrklig jord att inlösa av dem innehavda lägenheter, synes i

stadgandet icke behöva upptagas bestämmelser om grunderna för köpeskillingarnas

bestämmande. Ordnas nämligen frågan om friköp, på sätt

nu föreslagits, efter den administrativa linjen, torde därav följa, att såsom

köpeskilling för lägenheterna skall betingas vad som motsvarar lägen

heternas fulla försäljningsvärden.

Enligt lagförslaget skulle lägenhetsinnehavare å kyrklig jord få möj

lighet att friköpa av dem innehavda lägenheter även för det fall, att avtal

om nyttjanderätt till lägenheten icke föreligger. Förslaget har i sådant

hänseende motiverats med att sådana lägenhetsinnehavare finnas, som

allenast på någon av kungl. kungörelserna den 15 april 1904 och den 14

maj 1915 kunna grunda rätt till av dem innehavda lägenheter. Utsträckes

möjligheten till friköp av lägenheter även till dylika lägenhetsinnehavare,

böra även stärbhusdelägare efter sådana lägenhetsinnehavare få komma i

åtnjutande av förmånen av friköp. Förslaget synes även vara så avfattat,

att det icke lägger hinder i vägen härför. Den omständigheten att

den faktiska besittningen av lägenheten utgör en av förutsättningarna

för friköp, torde däremot icke innebära, att försäljning av lägenheten

skall ske även då innehavaren förverkat sin rätt att nyttja lägenheten

eller då han över huvud icke kan grunda någon rätt till densamma. För sådana

fall torde nämligen en lägenlietsinnehavares ansökan om friköp

kunna och böra lämnas utan bifall.

De i förslaget angivna förutsättningarna för friköp äro i huvudsak häm
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

tade från ensittarlagen. Det har emellertid för friköp av lägenheter å

kyrklig jord ansetts nödigt att stadga jämväl det villkoret, att sådant friköp

icke får ske, då lägenhetens avskiljande under äganderätt skulle medföra

olägenhet för huvudfastigheten eller eljest för det allmänna. Därigenom

har, synes det kollegium, vunnits garanti för att försäljning av

lägenheter icke skall kunna ske i sådana fall, då den kyrkliga jordens

förmåga att tillgodose det med densamma avsedda ändamålet skulle genom

försäljningen äventyras eller väsentligen förminskas. Villkoret torde där

jämte kunna innebära, att en ansökan om friköp av lägenhet skall kunna

avvisas även för den händelse, att det från det kyrkliga intressets synpunkt

kan vara fördelaktigare med tomträttsupplåtelse eller att för sådan

upplåtelse avvakta den tid, då stadsplaneläggning och tomtindelning av

den kyrkliga jorden eller del därav kan ifrågakomma.

Vad angår övriga förutsättningar för friköp kan i fråga om den i paragrafen

föreslagna tidsbestämmelsen framställas den anmärkningen, att

densamma innebär en viss obillighet gentemot många lägenhetsinnehavare.

Det får nämligen erinras om, att upplåtelser av lägenheter å kyrklig

jord ägt rum i synnerligen stor utsträckning även efter den 1 januari

1919 utan att det kan befaras, att innehavarna av lägenheterna velat

åtkomma den i spekulation att sedermera bliva ägare till desamma.

4 %.

Tomträttsinstitutets effektivitet på förevarande område torde vara beroende

av huru frågan om lösensskyldighet i avseende å byggnader å den

tomt, som är avsedd för tomträttsupplåtelse, kommer att ordnas.

5 i

Det torde för det kyrkliga intresse, som är förenat med den kyrkliga

jorden, vara av synnerlig vikt, att enhetliga principer tillämpas i alla de

fall, då fråga uppkommer om friköp av lägenheter å sådan jord. Prövningen

av framställningar om friköp synes därför, därest en decentralisering

av dylika ärenden anses önskvärd, lämpligen höra, såsom förslaget

avser, anförtros åt kollegium och icke åt länsstyrelserna. En sådan anordning

nödvändiggör emellertid ändring i den för kollegium gällande

instruktionen.

Övergångsbestämmelserna.

De häri omnämnda författningarna äro dels kungl. kungörelsen den 11

september 1863 angående försäljning till skatte av de s. k. halländska

kyrkohemmanen, dels ock kungl. kungörelsen den 20 november 1908 angående

försäljning av vissa jordlägenheter i Skåne, Halland och Blekinge.

Stockholm den 1 december 1925.

HJ. NEHRMAN

ERIC SVERNE.

ÅTce Åkeson.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Ktingl. Maj:ts proposition Nr 197.

65

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 23 februari

1926.

N ärvarande:

justitierådet Svedelius,

regeringsrådet Palmgren,

justitierådet Christiansson,

justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 22 januari 1926,

hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle inhämtas över

upprättat förslag till lag angående grunder för försäljning i vissa fall av kyrklig

jord m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av kammarrådet Tom Wohlin.

I anledning av förslaget avgåvos följande yttranden.

Justitieråden Svedelius, Christiansson och Högstedt:

Syftet med det förevarande lagförslaget har i första hand varit att bereda

ökade möjligheter för sådana innehavare av lägenheter å kyrklig jord, vilka

där skapat sig egna hem, att med äganderätt förvärva den till lägenheterna

hörande jorden. För vinnande av detta syfte har en påbyggnad gjorts å det

i 62 § i gällande ecklesiastik boställsordning upptagna stadgandet om rätt

för Konungen att under vissa förutsättningar medgiva föryttring av ecklesiastikt

boställe eller del därav, eu påbyggnad, varigenom åt kammarkollegium

uppdrages att under aktgivande på vissa i förslaget upptagna villkor

pröva, huruvida friköp av sådana lägenheter, som ovan nämnts, må tillåtas.

I sammanhang härmed har nyssberörda stadgande i ecklesiastik boställsordning

föreslagits skola överflyttas till den nu ifrågasatta lagen och åt detsamma

givits en utvidgad innebörd så till vida, att även annan kyrklig jord

än de i boställsordningen avsedda boställena skall kunna göras till föremål

för försäljning efter Konungens beprövande. Vad med kyrklig jord förstås

har i en särskild paragraf detaljerat angivits. I förslaget har därjämte upptagits

bestämmelse om upplåtande under tomträtt av tomt å till kyrklig jord

hörande område.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 166 käft. (Nr 197.)

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. May.ts proposition Nr 197.

Mot den sålunda föreslagna anordningen av förevarande lagstiftning,

vars ovannämnda huvudsyfte givetvis är ur social synpunkt behjärtansvärt,

synes någon huvudsaklig anmärkning icke vara att göra. Frågan om äganderätten

till kyrklig jord är som bekant av synnerligen invecklad och svårlöst

art. Någon lösning av denna fråga åsyftas icke med förslaget. Ett

godtagande av detta lärer lika litet som stadgandet i 62 § ecklesiastik boställsordning

kunna tagas till intäkt för den ena eller andra uppfattningen

rörande äganderättsfrågan. Lagförslagets reella innebörd, såsom densamma

lärer vara avsedd, är allenast den, att genom detsamma, om det varder upphöjt

till lag, gives ett generellt bemyndigande för Konungen eller — där

fråga är om lägenhets friköpande — i regel för kammarkollegium att såsom

legal representant för det kyrkliga intresset under vissa förutsättningar lämna

medgivande till föryttring av kyrklig jord eller till dess upplåtande under

tomträtt. I avseende å denna innebörd överensstämmer förslaget, frånsett

utvidgningen av tillämplighetsområdet, med omförmälda paragraf i ecklesiastik

boställsordning. Att denna överensstämmelse bör upprätthållas är

självfallet, enär en avvikelse från berörda stadgande skulle kunna föranleda

slutsatser, som måhända ej vore befogade. Medgivas måste visserligen, att

avfattningen av 62 § ecklesiastik boställsordning icke lämnar någon bestämd

ledning för avgörande av frågan, vilken betydelse i avseende å föryttring

av ecklesiastik jord bör tillmätas ett av vederbörande församling eller

pastorat under påstående om äganderätt framställt bestridande. Såsom departementschefen

erinrat, måste detta spörsmål betecknas som olöst. I

själva verket torde man emellertid kunna utgå från att tillstånd till försäljning

av kyrklig jord lika litet framdeles som hittills kommer att meddelas,

för den händelse ett dylikt bestridande gjorts. Att så sker lärer, särskilt

såvitt angår friköp av lägenheter, vara av vikt, enär eljest den äganderätt,

lägenhetshavaren åstundar att genom lägenhetens friköpande förvärva, måhända

skulle kunna visa sig mindre trygg eller i allt fall svårigheter för

honom kunna uppstå i fråga om erhållande av lagfart å friköpet.

Om således i enlighet med vad ovan sagts någon tvekan beträffande den

avsedda innebörden i förslaget icke lärer kunna råda, synes dock vara att

förorda, att till mera tydligt utmärkande av att här är fråga allenast om

tillstånd till försäljning resp. till upplåtelse under tomträtt dels rubriken

ändras till förslagsvis »lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord

i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt» och dels första

stycket i 3 § omredigeras i den riktningen, att däri utsäges, att tillstånd

må i den ordning efteråt i lagen sägs meddelas till försäljning av lägenheten

till dess innehavare, i sammanhang varmed torde erfordras viss jämkning

av ordalagen i nämnda paragraf jämväl i övrigt ävensom i 5 §. Till omredigeringen

av 3 § torde föreligga även ett annat skäl. Såväl i motiven

till det förslag, vilket ligger till grund för det remitterade lagförslaget, som

i kammarkollegii yttrande däröver har betonats, att genom här föreslagna

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kung!. Maj:ts proposition Nr 197.

bestämmelser om friköp icke skapas någon lägenhetshavaren tillkommande

tvångsrätt, liknande den i ensittarlagen medgivna lösningsrätten. Den åt

första stycket i 3 § givna avfattningen synes dock icke helt utesluta tanken

på att här är fråga om en rätt för lägenhetshavaren att friköpa lägenheten,

om också denna rätt på grund av de uppställda betingelserna är väsentligt

mindre stark än nyssnämnda lösningsrätt. Om den ovan ifrågasatta omredigeringen

vidtages, skulle visserligen utrymme knappast finnas för användande

i detta sammanhang av uttrycket friköp, men anses denna beteckning

icke böra saknas i lagen, synes den lämpligen kunna upptagas i 5 §.

Regeringsrådet Palmgren:

Med instämmande i huvudsak i vad av lagrådets övriga ledamöter nu

anförts förenar jag mig med dem i att förorda ändrad avfattning av lagens

rubrik och angivna stadganden i lagen.

2 §•

Lagrådet:

I 62 § ecklesiastik boställsordning upptages såsom en förutsättning för

försäljning av boställe eller del därav, att bostället är beläget i eller invid

stad eller stadsliknande samhälle. Detta uttryck har i förslaget ersatts med:

i eller invid stad eller annat samhälle. Enligt motiveringen har detta skett

för att förekomma en alltför snäv och av sakens natur icke påkallad begränsning

vid stadgandets tillämpning samt möjliggöra försäljning jämväl

av kyrklig jord, belägen i eller invid större stations- eller annat dylikt samhälle

med jämförelsevis högt tomtvärde, oavsett att samhället icke kunde

betecknas såsom stadsliknande. Uttrycket samhälle lärer här liksom i annan

nyare lagstiftning inom närliggande områden böra anses åsyfta en kommunal

bildning av något i lag särskilt omförmält slag och ej blott ett område

med tätare bebyggelse överhuvud taget. Skulle det sistnämnda vara avsett,

synes ett annat uttryck böra komma till användning.

5 §•

Lagrådet:

Stadgandena i denna paragraf synas erhålla en riktigare uppställning, om

paragrafen inledes med de bestämmelser, som nu innehållas i andra stycket.

Därvid torde åt föreskriften i styckets senare del böra givas en något ändrad

avfattning för att tydligare utmärka vad som lärer vara därmed åsyftat.

Meningen synes vara, att kammarkollegium, därest av utredningen i ärendet

framgår, att det område, varom fråga är, blivit eller anses böra bliva planlagt

för bebyggande i den ordning särskilt är stadgad, skall hänskjuta avgörandet

av ärendet i dess helhet till Konungen, under det att de i förslaget

begagnade ordalagen lämna rum för den tolkningen, att allenast frågan

huruvida försäljning må ske eller icke skall underställas Konungens prövning

och att, efter det Konungens beslut därutinnan meddelats, kammarkollegium

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

skall ånyo upptaga ärendet till avgörande i övrigt. Med avseende å vad

ovan anförts rörande förslagets innebörd synes ifrågavarande stycke

böra få ungefär den avfattningen, att fråga om tillstånd till försäljning av

område, som i 3 § sägs, tillhör kammarkollegiets upptagande och avgörande,

dock att beträffande område, som blivit eller anses böra bliva planlagt för

bebyggande i den ordning särskilt är stadgad, kammarkollegiet skall med

eget utlåtande överlämna ärendet till Konungens beprövande.

Föreskriften i första stycket, vilken följaktligen skulle upptagas såsom ett

andra stycke, kunde lämpligen fullständigas med en bestämmelse att länsstyrelsen

skall, efter det erforderlig utredning ägt rum, insända handlingarna

i ärendet till kammarkollegiet.

Ur protokollet:

A. E. Stenkula.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

69

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 25 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandlek, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,

Lindeks, Schlytek, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen

anmäler chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Olsson,

lagrådets den 23 februari 1926 avgivna utlåtande över det genom Kungl.

Maj:ts beslut den 22 januari 1926 till lagrådet remitterade förslaget till lag

angående grunder för försäljning i vissa fall av kyrklig jord m. m.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

Lagrådet har, såsom framgår av utlåtandet, icke funnit anledning att

göra någon huvudsaklig anmärkning mot det sätt, varpå de ifrågavarande

författningsbestämmelserna anordnats i det remitterade förslaget.

Vad angår lagrådets anförande om den betydelse, som bör tillmätas ett

av vederbörande församling eller pastorat under påstående om äganderätt

fiamställt bestridande av ansökan att få köpa lägenhet, lärer detta lagrådets

yttrande böra hava giltighet endast i fråga om sådan jord, till vilken

församlingen eller pastoratet genom en efter köp vunnen lagfart eller på

annat liknande sätt förvärvat en mera obestridlig äganderätt.

Lagrådet bär förordat vissa formella jämkningar i syfte att bringa de

föreslagna nya författningsbestämmelserna i eu än närmare anslutning till

ordalagen i 62 § boställsordningen. Dessa jämkningar avse dels lagens

rubrik, dels bestämmelserna i 3 och 5 §§ i förslaget. Mot vad lagrådet härutinnan

föreslagit har jag icke något att erinra.

Med beaktande av lagrådets erinringar har jag låtit vidtaga därav betingade

ändringar i det remitterade förslaget, vari jämväl i övrigt gjorts

vissa mindre jämkningar av redaktionell art.

Föredraganden uppläser härefter det sålunda jämkade förslaget till lag

angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upp°

låtelse av sådan jord under tomträtt samt hemställer, att förslaget måtte

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kunglig Höghet Kronprinsen-Regenten,

att proposition i ämnet av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

H. B. Hammar.

Stockholm 1926, Ivar Ha:ggströms Boktryckeri A. B.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:329 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till s. 1 i texten
  2. JoU 1926:68 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 68 s. 1 i texten
  3. 2LU 1926:34 Memorial angående arvode åt kammarrådet Tom Wohlin, vilken inom andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av viss fråga. s. 1 i texten
  4. 2LU 1926:30 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtel s. 1 i texten