Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om enskilda vägar

103 sidor, varav 86 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 86 av 103 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:28, Med förslag till lag om enskilda vägar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 28.

1

Nr 28.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

enskilda vägar; given Stockholms slott den 31 december

. 1925.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om enskilda vägar.

GUSTAF.

Viktor Larsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1926.

1 sand.

23 käft. (Nr 28.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Förslag

till

Lag

om enskilda vägar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Denna lag avser enskild väg, som för en eller flera fastigheter är till stadigvarande

nytta såsom farväg, vare sig för hemkörslor eller för utfart eller eljest.

2 §.

Är för fastighets ändamålsenliga brukande av synnerlig vikt, att väg för

den fastighet bygges över annan fastighets område, och kan ej sådant lända till

märkligt men för den senare fastigheten, skall därifrån upplåtas den mark, som

åtgår till vägen.

3 §.

Prövas väg, som är anlagd över en fastighets område, vara av synnerlig vikt

för ändamålsenligt brukande av annan fastighet, skall vägen upplåtas till

begagnande jämväl för denna fastighet, där ej sådant skulle lända någon, som

förut äger nyttja vägen, till märkligt men; och vare om underhåll av väg, som

sålunda upplåtes, lag som i 6 § sägs.

4 §.

Är väg, som någon vill bygga för sin fastighets behov, av synnerlig vikt

för ändamålsenligt brukande ej blott av denna utan även av annan fastighet,

skall sistnämnda fastighet deltaga i vägens byggande.

Såsom byggande av väg anses i denna lag jämväl omläggning eller väsentlig

förbättring av väg.

5 §•

För upplåtelse av mark till väg, så ock för annat intrång, som orsakas av

vägs byggande eller begagnande, skall gäldas ersättning, som Bestämmes i

penningar att utgå på en gång.

6 §.

Väg, som prövas vara till stadigvarande nytta för två eller flera fastigheter,

skall av dem samfällt underhållas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

3

Vad i denna lag stadgas om underhåll av väg galle ej allenast underhållet

den tid mark är bär, utan ock vägs öppenhållande vintertiden vid snöfall; dock

skall, i fråga om vinterväghållet och dess fördelning, avseende göras endast å

vägens begagnande såsom vinterväg.

7 §•

Skyldigheten att bygga eller underhålla väg skall mellan de fastigheter, som

skyldigheten åligger, fördelas med hänsyn till den omfattning, vari de beräknas

komma att begagna sig av vägen; dock må den, som icke fordrat vägen, icke

åläggas större andel än som svarar mot den nytta hans fastighet genom vägen

beredes.

8 §.

I avseende å vägbyggnadsskyldigheten svare för fastighet, som tillhör kronan

eller allmän inrättning, innehavaren och för annan fastighet dess ägare;

dock svare ej ny innehavare eller ägare för bidrag, som förfallit till betalning,

innan han blev innehavare eller ägare, men vare, där företrädaren försummat att

verkställa arbete, som i avseende å vägens byggande ålagts honom, skyldig

fullgöra vad sålunda blivit eftersatt.

Fastighets vägunderhåll ligge, därest fastigheten tillhör kronan eller allmän

inrättning, a innehavaren samt eljest å ägaren. Är jordbruksfastighet upplåten

åt landbo eller arrendator, åligge vägunderhållet denne. Vad i första

stycket stadgas angående ny innehavares eller ägares ansvar för sådana bidrag

till vägbyggnadskostnaden, som förfallit till betalning, innan han blev

innehavare eller ägare, skall äga motsvarande tillämpning beträffande underhållskostnad.

I fråga om ansvarighet för prästgårds enskilda väg är särskilt stadgat.

9 §.

Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt

byggas sa, att ändamalet med vägen må utan oskälig kostnad vinnas med

minsta intrång och olägenhet för annan.

Inom stad eller samhälle a landet, där den för städerna gällande ordning för

bebyggande skall iakttagas, må ej väg så byggas, att tillämpligheten av sådan

föreskrift motverkas, som med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande

meddelats jämlikt 1 kap. 46 § andra stycket i lagen om fastighetsbildning

i stad eller motsvarande äldre bestämmelse, eller att eljest markens ändamålsenliga

bebyggande försvåras. Vad sålunda stadgas skall äga motsvarande

tillämpning beträffande område, i fråga om vilket jämlikt 1 kap. 42 S

första stycket i lagen om fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre

bestämmelse förordnats, att stadsplan skall upprättas, eller jämlikt sista

stycket av samma paragraf meddelats särskilda föreskrifter med avseende å

byggnadsverksamhetens ordnande.

Väg skall underhållas så, som dess ändamål fordrar.

Till väg räknas å ömse sidor diken, i den mån sådana tarvas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 28.

Ej må någon betungas med byggande eller underhåll av väg till större bredd

än 4 meter, oberäknat diken, med mindre tvingande skäl för en större vägbredd.

prövas föreligga.

10 §.

Där med stöd av stadgandena i denna lag vid förrättning eller genom dom

bestämmes, att väg skall byggas eller underhållas av två eller flera fastigheter,

och för fullgörande av väghållningsskyldigheten för någon av dessa

fastigheter tarvas, att sand, grus eller sten tages å annan fastighet, skall rätt

i sådant avseende upplåtas för den förra fastigheten, där ej detta skulle lända

den andra till märkligt men.

För upplåtelse, som nu sagts, så ock för intrång, som därav föranledes, skall

ersättning gäldas i penningar.

Vid begagnande av rätt, som i denna paragraf avses, skall så förfaras, att

den fastighet, som därav besväras, ej betungas mer än nödigt är.

11 §.

Arbetet med vägs byggande eller underhåll skall av de väghållningsskyldiga

utföras antingen gemensamt eller, efter vägdelning, så att en var av dem eller,

där särskilda omständigheter därtill föranleda, vissa eller samtliga gemensamt

stå i ansvar för viss sträcka å marken (väglott).

Vid vägdelning skall, allt efter som fråga är om vägs byggande, dess underhåll

den tid mark är bar eller dess öppenhållande vintertiden vid snöfall, hänsyn

tagas till sådana omständigheter, som inverka på kostnaden i motsvarande avseende,

så att, där större svårighet möter, skälig minskning i väglott däremot

beräknas. I följd härav skall, i den mån anledning därtill förekommer, delning

av väg verkställas särskilt för byggandet, särskilt för underhållet den tid mark

är bar och särskilt för vinterväghållet.

12 §.

Kan ej överenskommelse träffas om rätt att för fastighet bygga eller begagna

väg över annan fastighets område eller om fastighets skyldighet att deltaga i

vägs byggande eller underhåll eller om fråga, som i 10 § avses, skall saken

företagas till prövning vid förrättning på stället i den ordning nedan stadgas.

13 §.

Rätt att påkalla förrättning, som avses i denna lag, så ock att därvid föra

talan tillkomme för fastighet, som saken förmenas angå, dess ägare.

Är enligt 8 § annan än ägaren pliktig att svara för fastighet åliggande

skyldighet att bygga eller underhålla väg, äge ock han påkalla förrättning

för bestämmande av vägunderhållet eller prövning av fråga, som omförmäles

i 10 §, ävensom vid förrättning enligt denna lag föra talan i den mån honom

enligt 8 § åliggande förpliktelse av förrättningen beröres.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

5

Är fastighet, över vars område väg skall byggas eller från vilken upplåtelse

av sådan rätt, som i 10 § sägs, skall ske, upplåten under nyttjanderätt, vare

jämväl nyttjanderättshavaren berättigad att vid förrättning angående vägens

byggande eller upplåtelse av sådan rätt, som nyss sagts, föra talan i den mån

hans rätt av byggandet eller upplåtelsen beröres.

14 §.

Till företagande av förrättning enligt denna lag skall länsstyrelsen på ansökning

förordna lantmätare eller annan person, åt vilken uppdraget finnes kunna

anförtros.

För förrättning, som avser stad eller samhälle å landet, för vilket skall föras

fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall till förrättningsman

företrädesvis förordnas i stadens eller samhällets tjänst anställd mätningsman

eller av länsstyrelsen jämlikt 5 kap. 2 § i lagen om fastighetsbildning

i stad förordnad förrättningsman för avstyckningar inom staden eller

samhället.

I ansökningen bör fullständigt uppgivas ärendets omfattning och beskaffenhet,

de fastigheter, saken förmenas angå, samt vederbörande ägares och innehavares

namn och hemvist. Har sökanden föreslagit någon till förrättningsman,

och finnes ej förslaget godkänt av övriga uppgivna sakägare, förelägge

länsstyrelsen dem genom kungörelse, som uppläses i kyrkan för den eller de

församlingar, där nämnda fastigheter äro belägna, att inom viss tid, vid förlust

av rättighet att över förslaget höras, inkomma med yttrande, huruvida de hava

något att erinra emot den föreslagne. Därest förrättningen avser stad eller

sådant samhälle å landet som i andra stycket sägs, skall dock kungörelse ej

ske, med mindre länsstyrelsen finner skäl föreligga för inhämtande av övriga

sakägares yttrande. Yppas ej stridighet, varde den föreslagne förordnad, där

annat ej föranledes av stadgandet i andra stycket samt den föreslagne i övrigt

finnes lämplig och laga hinder ej möter; i motsatt fall, ävensom då icke någon

blivit föreslagen, förordne länsstyrelsen som skäligt prövas.

Om förordnandet skall underrättelse av länsstyrelsen meddelas länets lantmäterikontor

eller, därest förrättningsakten jämlikt 26 § skall redovisas till

byggnadsnämnd, denna nämnd.

15 §.

Förrättningsmannen skall, om han finner sådant nödigt eller någon av sakägarna

det äskar, vid förrättningen biträdas av två gode män, vilka av sakägarna

eller, om dessa ej åsämjas, av förrättningsmannen utses bland dem, som

äro valda till nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode

män vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar.

Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode män skola tillkallas, må

det ej verka rubbning av åtgärd, som därförinnan vidtagits.

Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar, galle vad de

flesta säga. Har var sin särskilda mening, gälle förrättningsmannens.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr S8.

16 §.

För förrättningen njute förrättningsmannen och gode männen ersättning, den

förre i likhet med vad för lantmätare och de senare i enlighet med vad för

gode män vid lantmäteriförrättningar är eller varder stadgat. Den ersättning,

så ock kostnad för kallelser eller annat, som för förrättningen är av nöden,

skall, där ej annorlunda är särskilt stadgat, av sökanden genast erläggas.

Bliva vid förrättning flera till väghållningsskyldighet bundna, skall den ersättning

och kostnad fördelas efter ty skäligt prövas.

17 §.

I fråga om förrättningen skola, såvitt ej av vad i 19 § stadgas annat följer,

bestämmelserna i 3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning

än laga skifte, så ock vad i 17 kap. samma stadga föreskrives angående

protokoll vid lantmäteriförrättning i tillämpliga delar lända till efterrättelse;

och skall vad enligt skiftesstadgan i anförda delar gäller om lantmätare

i avseende å förrättning, varom i denna lag sägs, lämpas till förrättningsman.

Är förrättningsmannen lantmätare, må därav ej föranledas vidsträcktare

tillämpning av skiftesstadgan än vad nu är sagt.

Skall vid förrättning prövas fråga om rätt jämlikt 10 § att taga sand, grus

eller sten å fastighet, som eljest icke beröres av förrättningen, skall den, som

för denna fastighet äger föra talan, bevisligen till förrättningen särskilt kallas,

vilken kallelse skall tillställas honom minst åtta dagar förut, där ej längre

tid föranledes av första styckets hänvisning till bestämmelserna i 3 kap.

skiftesstadgan.

18 §.

Är någon sakägare å okänd ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka sin

rätt, och är icke någon förordnad eller eljest veterligen behörig att för honom

tala och svara, begäre förrättningsmannen förordnande av god man för den

bortovarande enligt lagen om förmynderskap.

19 §.

Är uppenbart, vilka med avseende å förrättningen äro sakägare, må, utan

hinder av att kungörande och kallelse ej verkställts i den ordning, som i 22 och

23 §§ skiftesstadgan sägs, förrättningen företagas, där samtliga sakägarna infinna

sig eller av förrättningsmannen blivit minst åtta dagar förut bevisligen

kallade till förrättningen.

20 §.

iVid förrättning skall efter omständigheterna tillses;

huruvida väg över fastighets område må för annan fastighet byggas eller begagnas

;

huru väg bör byggas till läge, sträckning, bredd och anordning i övrigt;

vilka fastigheter skola vara pliktiga att deltaga i vägs byggande eller un
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

derhåll sommar- eller vintertiden, och huru stor andel i skyldigheten skall åligga

en var fastighet (andelstal);

huruvida arbetet med vägs byggande eller underhåll skall av de väghållningsskyldiga

utföras gemensamt eller efter vägdelning samt, i senare fallet, huru

delningen skall verkställas;

huruvida åt fastighet hör upplåtas sådan rätt, som i 10 § omförmäles,

skolande, där vid förrättning verkställes delning av väg för byggande eller

för underhållet den tid mark är bar, alltid i sammanhang därmed till prövning

upptagas frågan om sådan upplåtelse erfordras eller icke;

i vilken omfattning och på vad sätt jämlikt 10 § upplåten rätt må utövas;

huruvida ersättning enligt 5 eller 10 § skall gäldas samt till vilket belopp

eller, där ersättning enligt 10 § ej lämpligen kan bestämmas till visst belopp,

efter vilka grunder ersättningen skall beräknas;

huru utgift för förrättningen skall mellan de väghållningsskyldiga fördelas.

21 §.

Förrättningsmannen skall söka såvitt möjligt mellan sakägarna åstadkomma

förening; och varde, där i viss fråga förening sker, särskild avhandling

därom upprättad, av de sakägare, vilkas rätt av frågan beröres, underskriven

samt medelst förrättningsmannens och närvarande gode mäns påskrift vitsordad.

Rörer förening kronans eller allmän inrättnings rätt, skall, ändå att dess

ombud därå ingått, föreningen i avseende å sådan rätt ej gälla, med mindre

den varder av vederbörande myndighet godkänd.

Angår förening fråga om byggande av väg i fall, som i 9 § andra stycket

avses, vare föreningen ej gällande utan att den av förrättningsmannen med

gode männen, där han av sådana biträdes, prövas överensstämma med de i

nämnda stycke givna stadganden.

22 §.

I den mån ej enligt 21 § förening mellan sakägarna kan åstadkommas, varde

saken av förrättningsmannen med gode männen, där han av sådana biträdes,

prövad jämlikt de i denna lag stadgade grunder; och skola de, sedan alla vid

förrättningen förekommande frågor blivit genom förening avgjorda eller behörigen

utredda, på grund av vad sålunda förekommit för sakägarna framlägga

skriftligt utlåtande i saken.

Angår saken byggande eller underhåll av väg, och skall, enligt vad i 32 §

sägs, styrelse utses, skola förrättningsmannen och gode männen uppdraga åt

en eller flera av de väghållningsskyldiga att i den i 35 § stadgade ordning

utfärda kallelse till sammanträde för styrelseval.

Sist förklaras förrättningen avslutad med tillkännagivande, vid vilken

domstol talan mot förrättningen må anhängiggöras samt vad enligt 24 § skall

iakttagas för sådan talans bevarande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 28.

23 §.

Avskrift av förrättningsprotokollet med det i 22 § omförmälda utlåtande

samt de vid förrättningen ingångna föreningar och övriga vid förrättningen

upprättade handlingar ävensom kopia av karta, där sådan vid förrättningen upprättats,

skola av förrättningsmannen inom trettio dagar efter förrättningens avslutande

överlämnas till någon i orten boende pålitlig person, som av sakägarna

eller, om dessa ej äro ense, av förrättningsmannen med gode männen, där han

av sådana biträdes, utses att mottaga samma handlingar; och vare handlingarna

hos den sålunda utsedde tillgängliga för en var, som åstundar att granska

eller avskriva dem.

Förrättningsmannen åligge jämväl att inom tid, som i första stycket sägs, om

dagen för förrättningens avslutande skriftligen underrätta länets lantmäterikontor

eller, därest förrättningsakten jämlikt 26 § skall redovisas till byggnadsnämnd,

denna nämnd.

24 §.

''År sakägare missnöjd med förrättning, skall han vid talans förlust inom

nittio dagar efter förrättningens avslutande instämma samtliga övriga sakägare

till domstol.

Äro svarandena flera än tio, skall i avseende å stämningens delgivning vad

i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken stadgas om stämning å helt byalag äga

motsvarande tillämpning.

25 §.

Klandras ej förrättning så som i 24 § sägs, gånge det därvid meddelade utlåtande,

i vad det avser annan fråga än i 39 § omförmäles, i verkställighet såsom

laga kraft ägande dom.

26 §.

När stämning, varom i 24 § förmäles, är utfärdad, skall å landet domaren och

i stad rättens ordförande därom genast underrätta förrättningsmannen, vilken

har att till domstolen insända förrättningsprotokollet och övriga förrättningen

rörande handlingar jämte karta, där sådan upprättats. Förättningsmannen

vare ock pliktig, där domstolen så prövar nödigt, att inställa sig vid rätten

för att i målet höras. Gottgörelse åt förrättningsmannen för sådan inställelse

skall förskjutas av den part, som klandrat förrättningen; och pröve domstolen i

slutliga utslaget, huruvida kostnad, som någon sålunda förpliktats att gälda,

skall helt eller delvis gottgöras honom av annan part.

Efter målets slutliga handläggning skall, därest ärendet icke återförvisas

till förrättningsmannen, förrättningsakten jämte avskrift av i målet meddelat

utslag från rätten översändas till länets lantmäterikontor eller, om vägen varom

fråga är eller största delen därav är belägen inom stad eller samhälle, där den

för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, till byggnadsnämnden

för att där förvaras; och skall tillika avskrift av utslaget genom

rättens försorg tillställas förrättningsmannen. Varder ärendet återförvisat till

förrättningsmannen, skall förrättningsakten jämte avskrift av i målet med
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

9

delat utslag från rätten översändas till denne; och vare förrättningsmannen

skyldig att omedelbart om ärendets återförvisande underrätta den myndighet,

till vilken förrättningsakten sedermera skall redovisas.

Föres ej talan mot förrättningen, åligge förrättningsmannen att inom ett

år efter dess avslutande insända förrättningsakten till den myndighet, hos vilken,

efter vad i andra stycket sägs, akten skall förvaras.

Huru förrättningsman må genom vite tillhållas att fullgöra honom åliggande

skyldighet att redovisa förrättningsakt, därom förordnar Konungen.

27 §.

Yppas tvist mellan ägare, innehavare av nyttjanderätt eller andra om bättre

rätt till vad såsom ersättning enligt 5 eller 10 § skall utgå, skall den tvist

hänvisas till särskilt utförande.

28 §.

Har, efter ty i 27 § sägs, tvist yppats om bättre rätt till vad såsom ersättning

enligt 5 eller 10 § skall utgå, varde beloppet nedsatt hos länsstyrelsen

och stånde sedan i avbidan på tvistens slutliga avgörande i kvarstad.

Är ersättningen bestämd att utgå på en gång, må ej arbete å annans mark

verkställas eller eljest åtgärd till förfång för annan vidtagas, innan ersättningen

blivit till ersättningstagaren gulden eller, efter ty nyss är sagt, hos

länsstyrelsen nedsatt. Varder ej sådan ersättning gulden eller nedsatt inom tid,

som i laga ordning blivit bestämd, eller, om dylik bestämmelse saknas, inom

fem år efter det ersättningens belopp fastställdes, vare den väckta frågan i

sin helhet eller, om ersättningen avsett upplåtelse som i 10 § sägs, frågan om

sådan upplåtelse förfallen.

Har sakägare utöver sin andel guldit eller nedsatt ersättning, som i andra

stycket avses, njute han efter utgången av den i samma stycke omförmälda

tid hos den ersättningsskyldige utmätning för vad sålunda utgivits, så framt

ej den väckta frågan i sin helhet eller, om ersättningen avsett upplåtelse som

i 10 § sägs, frågan om sådan upplåtelse förfallit.

29 §.

Är genom förrättning eller dom bestämt om byggande eller underhåll av

väg, have en var fastighet, som, efter ty bestämt är, bär att deltaga i kostnaden

för vägen, även mot ny ägare av fastighet, över vars område vägen

är lagd, rätt att begagna densamma.

30 §.

Träffas annorledes än vid förrättning, varom ovan stadgas, förening i fråga

om vägs underhåll, äge, sedan tio år förflutit från det föreningen ingicks, en var

sakägare, ändå att föreningen är sluten för längre tid, påkalla ny fördelning

av underhållet; dock skall i ty fall föreningen tillämpas intill dess den nya

fördelningen vunnit laga kraft.

Är förening, som i denna paragraf avses, skriftligen upprättad och av vittnen

styrkt, äge en var av dem, som däri deltagit, låta intaga föreningen i domboken

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

hos domstolen i ort, där fastighet som föreningen angår är belägen. Sedan

vare föreningen gällande även emot framtida ägare eller innehavare av den

fastighet, sa ock, där intagandet i domboken ägt rum i stad, där rådstuvurätt

finnes, inom en månad och eljest sist vid det ting, som infallit näst efter två

månader sedan föreningen ingicks, mot den, som efter föreningens träffande men

före dess intagande i domboken blivit ägare eller innehavare. Förening, som

slutits för boställe eller sådan, på viss tid upplåten fastighet, som tillhör kronan

eller allmän inrättning, have dock ej verkan mot senare innehavare, med mindre

föreningen blivit av vederbörande myndighet godkänd.

31 §.

Inträda, sedan fråga om rätt att för fastighet bygga eller begagna väg över

annan fastighets område eller om skyldighet att deltaga i vägs byggande eller

underhall eller om rättighet, som i 10 § avses, blivit genom förrättning eller

dom avgjord, sadana förändrade förhallanden, som på frågan i synnerlig

mån inverka, äge en var sakägare påkalla frågans återupptagande.

Lag samma vare, där fråga om underhåll av väg blivit avgjord genom

förening, träffad annorledes än vid förrättning.

32 §.

Har genom förrättning eller dom enligt denna lag bestämts, att arbete med

vägs byggande eller underhåll skall av de väghållningsskyldiga utföras gemensamt,

och äro dessa flera än två, skall utses styrelse, bestående av en eller

flera ledamöter.

Vilja de väghållningsskyldiga antaga stadgar rörande handhavande av de

med byggandet eller underhållet förenade angelägenheter, skola dessa stadgar

för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen.

33 §.

Anmälan om val av styrelse i fall, som i 32 § avses, göres hos länsstyrelsen.

Innan sådan anmälan skett, må ej arbete å annans mark verkställas eller eljest

åtgärd till förfång för annan vidtagas.

Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen göra

anmälan därom hos länsstyrelsen.

Om anmälan, som i denna paragraf sägs, skall underrättelse på de väghållningsskyldigas

bekostnad intagas i länskungörelserna.

34 §.

Vad i 3 kap. 15 samt 17—21 §§ vattenlagen är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning i fall, som i 32 § denna lag avses, dock att förordnande, som i

3 kap. 17 § vattenlagen sägs, skall införas i länskungörelserna samt att talan,

varom i 3 kap. 20 § samma lag förmäles, skall anhängiggöras hos den allmänna

underrätt, som i 41 § denna lag stadgas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 28.

11

35 §.

Har genom förrättning eller dom enligt denna lag bestämts, att arbete med

vägs byggande eller underhåll skall av de väghållningsskjddiga utföras gemensamt,

skall rätten att handhava de med byggandet eller underhållet förenade

angelägenheter utövas å sammanträde, därvid en var väghållningsskyldig

äger rösträtt efter det andelstal, som är bestämmande för hans delaktighet

i väghållningsskyldigheten. Kallelse till sammanträde skall, där ej i gällande

stadgar annorledes bestämts, antingen skriftligen delgivas samtliga väghållningsskyldiga

minst en vecka före sammanträdet eller ock minst fjorton dagar

därförut kungöras såväl i kyrkan för den eller de församlingar, där vägen är

belägen, som ock i minst en av ortens tidningar. Beträffande sådant sammanträde

skall i övrigt vad i 3 kap. 22 § vattenlagen är föreskrivet i tillämpliga

delar lända till efterrättelse.

36 §.

Vad i 3 kap. 23—25 §§ vattenlagen är stadgat skall äga motsvarande tilllämpning

i fall, som i 35 § denna lag avses; dock skall talan, varom i 3 kap.

23 § vattenlagen förmäles, anhängiggöras hos den allmänna underrätt, som i

41 § denna lag stadgas.

37 §.

Har genom förrättning eller dom enligt denna lag bestämts, att arbete med

byggande eller underhåll av viss väglott skall utföras av vissa eller samtliga

väghållningsskyldiga gemensamt, skall för dylikt fall vad i 32—36 §§ är stadgat

i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

38 §.

Har genom förrättning eller dom enligt denna lag blivit bestämt angående

skyldighet att deltaga i vägs byggande eller underhåll, och varder väghållningsskyldig

fastighet delad, skall den ursprungliga fastighetens väghållningsskyldighet

övergå å de nybildade fastigheterna.

Utfördes väghållningsarbetet gemensamt för den ursprungliga fastigheten

och för annan fastighet, skall arbetet fortfarande utföras gemensamt, och

skall av den ursprungliga fastighetens andelstal på var och en av de nybildade

fastigheterna anses belöpa så stor del som svarar mot åsatt taxeringsvärde.

Stod den ursprungliga fastigheten efter vägdelning i ansvar för viss väglott,

skall efter fastighetens delning väghållningsarbetet beträffande denna

väglott utföras gemensamt av dem, som svara för de nybildade fastigheternas

väghållningsskyldighet. För sådant fall skall vad i 32—36 §§ är stadgat i

tillämpliga delar lända till efterrättelse, och skola de nybildade fastigheternas

taxeringsvärden vara bestämmande för skyldighetens fördelning dem emellan.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

39 §.

Försummar väglottshavare att den tid mark är bar underhålla sin väglott

i laggillt skick, och bättrar han ej ofördröjligen efter tillsägelse, må annan

väglottshavare hålla syn genom två ojäviga män, av vilka den ene skall vara

lands- eller stadsfiskal, nämndeman, ledamot i ägodelningsrätt eller god man

vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar. Varder vid synen, till vilken den

försumlige i god tid kallas, bristen vitsordad, förelägge synemännen honom

viss tid, ej kortare än åtta dagar, inom vilken han skall hava botat bristen, vid

äventyr att densamma eljest må avhjälpas av den som påkallat synen. Denne

läte efter utgången av sagda tid, till utrönande av huruvida vid synen befunna

brister blivit avhjälpta, anställa efterbesiktning i enahanda ordning som om

syn stadgas; dock vare sådan besiktning icke behövlig, därest den försumlige

avlämnat skriftligt erkännande, att åtgärd för bristens avhjälpande ej vidtagits.

Därefter njute den som fordrar rättelse utmätning hos den försumlige

ej mindre för kostnaden för synen och, där efterbesiktning varit behövlig,

för sådan besiktning än även för det belopp, vartill det eftersatta arbetet av

synemännen uppskattats, samt vare pliktig att därefter ofördröjligen ombesörja

detta arbetes utförande. Nöjes ej den andre däråt, instämme sitt klander

till domstol inom tre månader efter utmätningen eller vare sin talan kvitt.

Den som fordrar rättelse äge ock, därest väglott ej ofördröjligen efter tillsägelse

bättras, själv bota befintlig brist och njute sedan av den försumlige

betalning för vad väglottens försättande i laggillt skick visas skäligen hava

kostat.

Vad i andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i avseende å

vinterväghållningen.

40 §.

Vilja för övervakande av delad vägs underhåll väglottshavarna förena sig

att anställa särskild tillsyningsman, stånde dem fritt.

Aro väglottshavarna flera än fem, skall tillsyningsman utses, där någon av

väglottshavarna det fordrar. Bliva de ej om valet ense, skall länsstyrelsen på

anmälan utse tillsyningsman; bestämme ock, där så påkallas, vad arvode bör

tillkomma honom och huru det bör mellan väglottshavarna till utgörande fördelas,

allt efter ty skäligt prövas.

Tillsyningsman entledigas av väglottshavarna, såvida de därom äro ense.

I annat fall må frågan av en var underställas prövning av länsstyrelsen, som

förordnar efter omständigheterna.

Där till följd av vad sålunda är stadgat tillsyn å vägs underhåll utövas av

särskild person, skall vad i fråga om åtgärder mot försumlig väglottshavare

enligt 39 § gäller om annan väglottshavare i stället äga tillämpning å tillsyningsmannen.

41 §.

Mål, som i denna lag avses, skall upptagas vid allmän underrätt i den ort,

där vägen varom fråga är eller största delen därav är belägen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

1o

O

I avseende å länsstyrelses behörighet i frågor enligt denna lag skall vad nu

är sagt äga motsvarande tillämpning.

42 §.

Över länsstyrelses beslut i frågor, som i 14, 32, 34, 37, 38 och 40 §§ avses, må

klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement föras i den ordning,

som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

43 §.

Vad i denna lag stadgas angående fastighet gälle ock i tillämpliga delar

beträffande gruva, bergverk, vattenverk, fabrik eller med fabrik jämförlig

inrättning, ändå att sådan egendom icke är att till fast egendom hänföra.

44 §.

Om byggande av väg i anledning av laga skifte så ock om rätt till väg för

gruva och vattenverk är särskilt stadgat.

45 §.

Denna lag skall beträffande stad eller samhälle å landet, där den för städerna

gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, ej äga tillämpning såvitt

angår stadens eller samhällets till bebyggande planlagda område.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1927, vilken dag lagen den 5

juli 1907 (nr 48) om enskilda vägar på landet skall upphöra att gälla; dock

att fråga, för vars prövning förrättning enligt sistnämnda lag blivit före den

1 januari 1927 påkallad, skall handläggas och bedömas enligt den äldre lagen.

Har med stöd av lagen den 5 juli 1907 genom förrättning eller dom blivit

bestämt, att väg skall byggas eller underhållas av två eller flera egendomar,

skall för dylikt fall vad i den nya lagen är stadgat om sådan rätt, som avses

i 10 §, äga motsvarande tillämpning. Därest i fall som nyss sagts väghållningsskyldig

fastighet efter den nya lagens ikraftträdande delas eller sådan delning

dessförinnan ägt rum utan att bestämmelser om väghållningsskyldighetens

fördelning mellan de nybildade fastigheterna träffats, skall jämväl vad

i den nya lagen i sistnämnda hänseende stadgas äga motsvarande tillämpning.

Vad i 30 § stadgas om förening, som rörande underhåll av väg å landet

träffas efter det den nya lagen trätt i kraft, skall gälla jämväl i fråga om

dylik förening ingången dessförinnan efter den 1 januari 1908.

Var å landet den 1 januari 1908 eller är i stad den 1 januari 1927 skyldigheten

att underhålla väg genom dom eller eljest mellan två eller flera egendomar

fördelad, göres i fråga om fördelningens giltighet ej genom den nya lagen

ändring; dock må beträffande sådan väg, ändå att ändrade förhållanden, som

i 31 § avses, icke inträtt, en var sakägare i enlighet med denna lag påkalla

ny fördelning, såvitt angår väg i stad likväl först sedan tio år förflutit från

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

lagens ikraftträdande; och skall därvid den äldre fördelningen upphöra att

gälla, när den nya vunnit laga kraft.

Är vid den nya lagens ikraftträdande genom dom eller eljest bestämt, att

väg skall byggas eller underhållas av två eller flera egendomar efter vägdelning,

skall, även i andra fall än i tredje och fjärde styckena samt i 31 8

sägs, en var sakägare äga påkalla förrättning enligt 12 § för prövning av

frågan huruvida väghållningsarbetet skall fortfarande verkställas i enahanda

ordning eller utföras gemensamt i enlighet med därom i den nya lagen givna

stadganden.

Har före ikraftträdandet av denna lag skyldigheten att underhålla väg blivit

mellan två eller flera egendomar fördelad, skall med avseende å dylik fördelning

vad i 39—42 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning, dock att,

där syn enligt 29 § i lagen den 5 juli 1907 ägt rum, vad i samma lag stadgas

om rätt att efter sådan syn erhålla utmätning fortfarande skall lända till

efterrättelse.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

15

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 8 maj 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Olsson,

Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller,

Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför chefen

för kommunikationsdepartementet, statsrådet Larsson, följande:

Vid flera tillfällen hava krav framförts på ändringar i gällande lag om

enskilda vägar på landet av den 5 juli 1907.

Sålunda har riksdagen i skrivelser den 27 mars 1912, nr -14. den 29 augusti

1914, nr 191, och den 20 maj 1915, nr 139, hos Kungl. Maj:t begärt utredning

och förslag beträffande vissa hithörande, mera speciella frågor. Dessa

skrivelser blevo för verkställande av utredning remitterade till den år 1911

tillsatta s. k. vägkommissionen.

Sedermera har riksdagen i skrivelse den 16 april 1920, nr 72, anfört, att

riksdagen för sin del icke kunnat undgå att finna, att i vissa avseenden en

revision av berörda lag vore av behovet påkallad. Likaså syntes riksdagen

en rättslig reglering böra ske av det enskilda vägväsendct å de områden, som

med städerna inkorporerats men för vilka någon stadsplan ännu icke fastställts.

Under erinran att vissa det enskilda vägväsendet rörande speciella frågor för

utredning överlämnats till vägkommissionen, framhöll riksdagen, att enligt

dess mening tiden numera syntes vara inne att till utredning i hela dess vidd

upptaga frågan om det enskilda vägväsendet. Några särskilda direktiv för

eu kommande utredning ansåge sig riksdagen icke böra lämna. Under åberopande

härav anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning

rörande det enskilda vägväsendet såväl på landet som i städer och stadslikr.

ande samhällen i den man frågan härom ej redan vore föremål för utredning

samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill en sådan utredning kunde

giva anledning.

Vid föredragning den 1 oktober 1920 av riksdagens sistberörda skrivelse

uppdrog Kungl. Maj:t åt vägkommissionen att verkställa den av riksdagen sålunda

begärda utredningen och till Kungl. Maj:t inkomma med det förslag,

vartill denna utredning kunde giva anledning.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Departe
mentschefen.

Intresseprin
cipen.

Förhållandet

till staten

och kommunerna.

Såsom ledamöter av vägkommissionen hava varit tillkallade generaldirektören

Hj. Nehrman, ordförande, majoren Ingemar Petersson och revisionssekreteraren

friherre P. M. af Ugglas, varjämte kommissionen under sista delen av

sitt arbete åtnjutit biträde av numera hovrättsrådet Thor Sjöfors.

Till fullgörande av det den 1 oktober 1920 erhållna allmänna uppdraget och

besvarande i sammanhang därmed av de särskilda remisserna överlämnade

vägkommissionen den 30 december 1922 av motiv åtföljda förslag till

1) lag om enskilda vägar och

2) lag om tillfällig väg för visst ändamål.

över vägkommissionens sålunda avgivna lagförslag hava infordrade utlåtanden

avgivits av samtliga länsstyrelser, stadsfullmäktige (eller allmän rådstuga)

samt magistrater eller stadsstyrelser i rikets flesta städer, kammarkollegium,

lantmäteristyrelsen, som tillika överlämnat yttranden från flertalet av

rikets överlantmätare, domänstyrelsen, svenska stadsförbundet och svenska

landskommunernas förbund. Därjämte hava yttranden över förslaget till lag

om tillfällig väg för visst ändamål avgivits av skogsvårdsstyrelserna samt av

Norrbottens läns hushållningssällskaps skogsvårdsnämnd.

I överensstämmelse med riksdagens år 1920 uttalade åsikt anser jag, att en

revision av 1907 års lag om enskilda vägar på landet är av behovet påkallad

och att en rättslig reglering av det enskilda vägväsendet beträffande städernas

utomplansområden bör ske. Det av vägkommissionen avgivna förslaget till

lag om enskilda vägar, som i väsentliga delar bygger på nu gällande rätt,

i andra åter innebär förändringar av och tillägg till den befintliga lagen,

synes mig efter en del jämkningar väl motsvara kravet på en rättvis och

praktisk lagstiftning i ämnet. Om förslaget till lag om tillfällig väg för visst

ändamål skall jag senare yttra mig.

Lag om enskilda vägar.

Vid behandling av förslaget till lag om enskilda vägar torde först få beröras

några mera principiella spörsmål.

Grundläggande för lagstiftningen om det enskilda vägväsendet är intresseprincipen

eller grundsatsen att vägarna skola hållas »endast av dem, som

sig därav betjäna». Så som denna princip fått sin utformning i 1907 års lag

är det bestämmande för byggnads- och underhållsskyldigheten icke det mer

eller mindre tillfälliga eller personliga begagnandet av en väg utan dennas

varaktiga omedelbara nytta och behövlighet för viss fastighet eller därmed

likställd egendom.

Från åtskilliga håll har såväl före som efter tillkomsten av 1907 års lag

gjorts gällande, att besväret med de enskilda vägarnas hållande, åtminstone

i fråga om de större och viktigare, icke längre borde drabba ensamt de närmast

intresserade utan läggas på större och bärkraftigare samfälligheter eller

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

17

ock att bördan för de med enskilda vägars hållande betungade måtte på annat

sätt lättas. Beträffande de önskemål i denna del, som uttalats i till kommissionen

ingivna yttranden, samt angående vad i övrigt härutinnan förekommit

hänvisas till det av vägkommissionen avgivna, tyckta betänkandet (sid. 38—

39, 41—52).

Vägkommissionen förklarar, att den för sin del ansågs den gällande rättens Yägkomm

ståndpunkt med avseende å själva principen för den enskilda väghållnings- S10nen

skyldigheten böra såsom välgrundad bibehållas.

Med avseende å frågans rättsliga sida anför kommissionen i huvudsak:

Om flertalet av enskilda vägar gällde utan tvivel, att de var för sig vore

till nytta för ett fåtal eller i varje fall ett mera begränsat antal fastigheter

utan att sålunda upptaga någon trafik av utomstående. Hållandet av dylika

vägar måste med allt fog vara att betrakta som en angelägenhet av lika privatekonomisk

natur som varje annan enskild ekonomisk verksamhet för

fastigheternas användning. Mera tveksam om principens berättigande kunde

man hava anledning ställa sig i fråga om det mindretal enskilda vägar, som

hade en viss allmän betydelse. Kommissionen avsåge här icke de fall, då en

väg, ehuru rättsligen sett enskild, faktiskt fyllde det mått av nytta och nödvändighet

för samfärdseln, som krävdes för en allmän väg. Vore så förhållandet,

skulle vägen enligt gällande lag, när fråga därom i behörig ordning

väcktes, förklaras för allmän. Det borde alltså bliva lagtillämpningens sak

att sörja för, att icke i det enskilda vägnätet komme att kvarstå sådana vägar,

som förtjänade att vara allmänna. Men det gåves enskilda vägar, som i avseende

å betydelsen för samfärdseln intoge en mellanställning mellan allmänna

och enskilda. Förhållandet kunde föreligga antingen så, att i intressentskapet

inginge ett större, i vissa fall mycket stort antal fastigheter, eller att

vägen, även där samfälligheten vore av mindre omfattning, i avsevärd utsträckning

befores jämväl av andra trafikanter. Exempelvis kunde i detta

sammanhang nämnas åtskilliga förutvarande socken- eller häradsvägar, vilka

ej bibehållits såsom allmänna, vidare utfartsvägar för större byar samt vägar

i närheten av städer och andra samhällen. Med hänsyn till den grad av allmännyttighet

för samfärdseln, som dylika vägar representerade, kunde det

ju synas rimligt, att deras byggande och underhåll gjordes till föremål för

en sådan reglering, att bördan bleve i någon form rättsligen fördelad mellan

det allmänna — staten och väghållningsdistrikten —- å ena samt vederbörande

enskilda intressenter å andra sidan. Alternativt och med hänsyn

därtill, att hithörande vägar gemenligen vore var för sig av betydelse för en

hel kommun eller en väsentlig del därav, skulle den tanken ligga nära att

för deras skull i väglagstiftningen införa ett nytt institut avseende särskilda

kommunvägar med primärkommunerna såsom specialdistrikt för denna väghållning.

Emellertid skulle tillskapandet av en ny vägklass med så att

säga halvofficiell ställning vara liktydigt med införandet av ett helt nytt

rättsinstitut på gränsen mellan det allmänna och det enskilda vägväsendet

med sin särskilda organisation och reglering samt skulle än ytterligare inveckla

den redan förut komplicerade väglagstiftningen och i tillämpningen

vålla oreda, tvister och slitningar. Det syntes tillika angeläget, att statens

och väghållningsdistriktens rättsliga förpliktelser på vägväsendets område

helt ägnades åt den så synnerligen viktiga och krävande uppgiften att hålla

och utveckla det allmänna vägnätet, vilken också redan i och för sig vore tillräckligt

betungande. Den av vissa säregna undantagsförhållanden betingade

lagstiftningen om ödebygdsvägar, mot vilken såväl kommissionen som jämväl

lagrådet uttalat betänklighet just ur den här vidrörda principiella synpunkten,

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt 23 käft. (Nr 2S.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

borde icke få tagas till intäkt för ett ytterligare och så betydelsefullt allmänt

avsteg från principen, som här ifrågavarande anordning skulle innebära.

Kommissionen fortsätter:

»I åtskilliga yttranden har föreslagits en utjämning av den enskilda väghållningsbördan

på det sätt, att med sådan väghållning mera betungade

fastigheter skulle erhålla en motsvarande lindring i sin allmänna väghållningsskyldighet,

eller, från en annan sida sett, att fastigheter med ringa

eller ingen enskild väghållning skulle få vidkännas så mycket större bidragsskyldighet

till den allmänna väghållningen. Med den nyss angivna uppfattningen

om väghållningsdistriktens uppgift blir en sådan utjämning tydligen

oförenlig. Frågan i denna del berör för övrigt egentligen den allmänna

väglagstiftningen och dithörande beskattningsgrunder, varmed kommissionen

ej nu har att taga befattning.

Icke mindre betänksam synes man böra ställa sig mot det både nu och

tillförne med en viss styrka framförda kravet på att göra primärkommunerna

till distrikt för de mera betydelsefulla enskilda vägarna inom deras områden,

med skyldighet alltså för kommunerna såsom sådana att bygga och

underhålla dessa vägar. Kommunernas skattebörda är i allmänhet sett redan

nu så betydande, att deras belastande med nya allmänna skyldigheter, allrahelst

av så betungande art som den ifrågasatta kommunväghållningen, måste

undvikas.»

Beträffande frågan om lämpligheten av ett fakultativt bidragsgivande från

staten eller kommunerna, de högre eller lägre, yttrar kommissionen huvudsakligen

:

För så vitt på lagstiftningen berodde, skulle det i berörda avseende endast

gälla att för kommunerna öppna befogenhet, i den mån sådan nu saknades,

att lämna dylika understöd; för staten rörde sig frågan givetvis endast om

ett anslagsbeviljande i större eller mindre utsträckning. På anförda . skäl

ansåge sig kommissionen icke kunna för närvarande ifrågasätta statsbidrag

vare sig till enskilda vägars byggande utöver vad nu vore medgivet eller till

sådana vägars underhåll. Vad landstingen anginge, hade dessa redan nu

ansetts äga befogenhet att besluta om anslag till det enskilda vägväsendets

fromma. Enligt gällande landstingsförordning tillkomme det landstinget att

rådslå och besluta om för länet gemensamma angelägenheter, vilka avsåge

bland annat anstalter för kommunikationsväsendets befordrande. Efter vad

kommissionen hade sig bekant, hade också vissa landsting plägat anvisa penningbidrag

för åstadkommande av enklare utfartsvägar inom motsvarande

landstingsområden. Jämväl i kungörelsen den 11 oktober 1918 angående

statsbidrag till anläggande av utfartsvägar i de fyra nordligaste länen upptoges

såsom villkor för statsanslagets användande bland annat, att vederbörande

landsting för egen del beviljat medel för det ändamål, som med statsanslaget

avsåges. I fråga om väghållning sdistrikten vidhölle kommissionen

den ståndpunkt, kommissionen intagit i ett tidigare avgivet utlåtande över

ödebygdsvägsakkunnigas förslag till lagstiftning i bland annat förevarande

avseende, eller att vägskattskyldigheten borde reserveras till förmån uteslutande

för de vägar, som vore nyttiga och nödiga för den allmänna samfärdseln.

Denna ståndpunkt hade vunnit vederbörande departementschefs

gillande. Beträffande slutligen primärkommunerna hade kommissionen i ^sitt

över ödebygdsvägsakkunnigas förslag avgivna utlåtande förklarat, att ifrågavarande

kommuner enligt administrativ rättspraxis saknade befogenhet att

anslå medel till enskilda vägar. Emellertid torde regeln icke vara så allmän

och ovillkorlig. j t

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

19

Kommissionen fortsätter härom:

_ »Frågan är att bedöma efter det allmänna stadgandet i kommunalförfattningarna,

att varje kommuns medlemmar äga att själva, efter vad samma

författningar närmare bestämma, vårda sina gemensamma ordnings- och liushållningsangelägenheter.

Till angelägenheter av sådant slag torde under

vissa förutsättningar kunna hänföras jämväl frågor om anläggning och underhåll

^ av enskild väg. Till en början torde det vara klart, att kommunen kan

anslå medel till dylik väg för fastighet, som kommunen själv äger eller brukar.

I övrigt måste frågan bedömas efter omständigheterna i varje särskilt

fall. En differentiering av vägarna efter deras olika betydelse för kommunen

måste i detta avseende göras. Till byggande eller underhåll av väg, som icke

har någon annan uppgift än att tillgodose behov allenast för någon eller några,

i varje fall ett mera begränsat antal fastigheter, med andra ord en i egentlig

och sträng mening enskild väg, kan kommunen författningsenligt icke

lämna anslag. Understödjandet av sådan rent privat väghållning är icke och

kan rimligtvis icke vara någon kommunens gemensamma angelägenhet. Givna

prejudikat synas härutinnan tydliga.

Om återigen den enskilda vägen har betydelse för kommunen i dess

helhet eller någon väsentlig del därav, torde fråga om bidrag till vägens

hållande författningsenligt kunna anses såsom en allmänt kommunal hushållningsangelägenhet.

I lagutskottets memorial med anledning av kamrarnas

skiljaktiga beslut i vägfrågan vid 1907 års riksdag (sid. 43 i betänkandet)

framskymtar ock den uppfattning, att en kommunal subventionering av enskilda

vägar i vissa fall kan vara efter kommunallagarna medgiven, och

synes utskottets uttalande därutinnan icke gärna kunna syfta på annat än

det nu berörda förhållandet med sådana vägar av mera allmänt intresse för

kommunen. I rättstillämpningen på området förekommer, såvitt kommissionen

nu kunnat finna, i själva verket intet, som motsäger denna uppfattning.

Fastmera kan till stöd för densamma hänvisas på ett analogt fall, omförmält

i regeringsrättens årsbok 1917 ref. nr 70 (gångbro över Dalälven).

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då kommunerna givetvis böra

äga full frihet att vid eventuella anslag till enskilda vägar fästa de villkor,

som ur synpunkten av kommunens intresse i varje särskilt fall kunna finnas

lämpliga, anser kommissionen någon lagstiftningsåtgärd i förevarande syfte

beträffande primärkommunerna icke vara av förhållandena påkallad.»

Flertalet av de över kommissionens förslag hörda myndigheter och korporationer

hava lämnat kommissionens uttalanden i förevarande del utan anmärkning.

I somliga yttranden tillkännagives uttryckligen anslutning till kommissionens

mening.

Sålunda framhåller t. ex. överlantmätaren i Jönköpings län, med vilken

länsstyrelsen i samma län instämmer, a.tt den intresseprincip i fråga om väghållningsskyldigheten,

å vilken såväl gällande lag som nu utarbetade förslag

vilade, syntes vara den rätta; åtminstone vad anginge södra delen av riket

kunde något behov av tillskapande av ett mellanting mellan allmänna och

enligt nu gällande uppfattning enskilda vägar icke anses föreligga; detta så

mycket mindre som, enligt vad vägkommissionen påvisat, det icke vore för

primärkommun otillåtet att bevilja bidrag för hållandet av enskilda vägar

av viss för kommunen allmän betydelse. Styrelsen för svenska landskommunernas

förbund förklarar sig intet hava att erinra mot kommissionens ståndpunkt

i vad avsåge frågans rättsliga sida; styrelsen delade fullt åsikten, att

kommunernas budget icke ytterligare borde belastas med nj-a uppgifter för

ifrågavarande ändamål, allra helst som gällande rättspraxis hade ådagalagt,

Yttra liden.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr SS,

att kommunerna, där enskilda vägar kunde anses vara av mer allmänt intresse,

ägde att deltaga i sådant vägunderhåll; beträffande frågan om fakultativt

bidrag från staten eller annat organ delade styrelsen kommissionens mening

om att någon utvidgad skyldighet för kommun och landsting att bidraga till

det enskilda vägväsendet än vad som nu vore tillåtligt icke borde ifrågakomma.

Speciellt med tanke på kommissionens förslag om utsträckning av lagens

tillämplighet till städernas utomplansområden uttalas från flera städers sida

tillfredsställelse med gällande bestämmelser rörande fördelning av kostnaden

för anläggning och underhåll av enskilda vägar eller — då vederbörande av

särskilda orsaker ställa sig avvisande mot förslaget i fråga om anläggning av

nya vägar —• med möjligheten att utan stadens medverkan få vägunderhållet

ordnat.

En delvis annan ståndpunkt i förevarande hänseende intages av några av de

hörda myndigheterna:

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser sålunda för städernas och de stadsliknande

samhällenas del, att i lagen borde givas någon säkerhet för att byggande

av enskild väg skedde på sätt som vore överensstämmande med samhällets

intresse beträffande bebyggande av icke planlagt område. Skulle,

tillägger länsstyrelsen, hänsyn till detta intresse medföra, att anläggningen

av vägen, genom ändrad sträckning eller av annan anledning, komme att medföra

ökad kostnad, borde samhället kunna åläggas att vidkännas merkostnaden.

Även från några städers sida ifrågasättes, huruvida icke beträffande

städernas utomplansområden andra grunder för vägbördans fördelning borde

vinna tillämpning. Mera allmänt påpekas från en stad^ hurusom en del

fastigheter, som icke direkt berördes av ett vägföretag och således icke kunde

tvingas deltaga i vägbygget och vägens underhåll, dock indirekt kunde komma

att få väsentlig fördel av företaget; på grund härav borde, då ett vägföretag

kunde väntas medföra mera allmän nytta för ett större område, de vägbyggnadsskyldigas

kostnader nedbringas genom att vägbygget och väghållningen

understöddes genom bidrag av staten, landstinget, kommun eller väghållningsdistTikt;

för en sådan ordning talade även den omständigheten, att vissa enskilda

vägar i stor utsträckning betjänade jämväl den allmänna samfärdseln.

Doparte- Såsom framgår av den utav kommissionen lämnade redogörelsen för vad inmentschefen.

om riks(jagen ock eljest förekommit i fråga om den grundläggande principen

för lagstiftningen om de enskilda vägarna, den s. k. intresseprincipen, hava

från åtskilliga håll röster höjts för att en jämkning må ske med avseende å

dess tillämpning, övervägande skäl synas emellertid tala för ett bibehållande

av den gällande rättens ståndpunkt i ämnet.

Med avseende å frågans rättsliga sida är jag ense med kommissionen därom,

att hållandet av sådana enskilda vägar, som äro till nytta endast för ett mera

begränsat antal fastigheter, fortfarande bör betraktas som dessas ensak. Och

då en enskild väg nått den betydelse, att den är för allmänna samfärdseln nyttig

och nödig, bör man med användande av de möjligheter, som den allmänna

väglagen härutinnan erbjuder, se till, att vägen övertages till allmänt underhåll.

Onekligen ger saken anledning till någon tveksamhet, då fråga blir om en

sådan väg, som väl till huvudsaklig del är till nytta för enskilda fastigheter,

men som därjämte har en viss allmän betydelse, dock icke sa stor, att vägen

kan intagas i allmänna vägnätet. Redan en sådan omständighet som att vägsamfällighetens

medlemsantal är stort giver åt trafiken på vägen en mera all*

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma] :ts proposition nr 28. -1

män prägel. Vägens läge — exempelvis mellan två allmänna vägar eller i

närheten av stad eller annat samhälle — kan ofta medföra, att densamma,

ehuru icke nödig för den allmänna samfärdseln, dock i viss mån betjänar denna.

Att, såsom ifrågasatts, för dylika vägar skapa en ny vägklass med halvofficiell

ställning synes emellertid olämpligt. Näppeligen bör avgörandet avfrågan

i vad mån det allmänna — staten, landstingen, de allmänna väghållningsdistrikten

eller primärkommunerna — skulle deltaga i dylika vägföretag

ske vid sådan förrättning, varom talas i den enskilda väglagen. Ej heller synes

följdriktigt att nu, då häradsrätterna genom år 1905 vidtagna ändringar

i lagen om det allmänna väghållningsbesvärets utgörande på landet befriats

från befattningen med likartade frågor med avseende å det allmänna vägväsendet,

föreskriva, att spörsmål av ifrågavarande slag skulle, vid missnöje med

hållen förrättning, hänskjutas till domstol. Givetvis skulle även erfordras

särskilda bestämmelser om tillsyn å vägunderhållet m. in. På sätt vågkommissionen

anför, skulle alltså ett nytt rättsinstitut av nämnt slag fordra sill

särskilda organisation och reglering. Tillräckliga skäl synas emellertid icke

kunna åberopas för att skrida till en dylik lagstiftning och därmed i en utsträckning,

som är tämligen svårbedömlig, antingen bryta mot den hittills i

huvudsak gällande grundsatsen, att staten och väghållningsdistrikten icke böra

förpliktas till kostnader och besvär för hållande av väg, som icke prövats vara

nyttig och nödig för den allmänna samfärdseln, eller belasta landstingen eller

primärkommunerna med nya krävande uppgifter. Att i någon form föreslå

medgivande åt de med enskilt väghållningsbesvär särskilt betungade av lättnader

i fråga om den allmänna väghållningsskyldigheten skulle även det stå

i strid mot nyss anförda grundsats och för övrigt än ytterligare inveckla det

aktuella problemet om rättvisare grunder för vägbeskattningen.

Vidkommande åter fakultativa bidrag från det allmännas sida får jag till

en början erinra om att Kungl. Maj :t i årets statsverksproposition under sjätte

huvudtiteln föreslagit en förhöjning av hittills utgående anslag till statsunderstödda

utfartsvägar i de fyra nordligaste länen samt hemställt, att detsamma

skulle avse anläggning av utfartsvägar i hela Norrland ävensom Dalarna och

Värmland. Då detta ärende anmäldes inför Kungl. Maj:t, anförde jag bland

annat, att förevarande statsbidrag väl motsvarat de till detsamma knutna förväntningarna,

i det att det visat sig vara en synnerligen lämplig form av understöd

för vägväsendets utveckling i de trakter, för vilka detsamma avsetts;

en utvidgning av anslagets användning torde även komma att bidraga till att

kraven på det allmänna vägnätet hölles inom skäliga gränser; i den mån därför,

som i andra delar av landet betingelserna med avseende å bebyggelsens täthet

och folkets ekonomiska bärkraft samt vägnätets utsträckning och tillstånd

kunde befinnas väsentligt likartade med de i övre Norrland rådande, torde de

mera principiella betänkligheterna mot en utvidgning av anslagets användning

till jämväl sådana landsdelar böra träda i bakgrunden. Riksdagen har numera

i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till några i ämnet väckta

motioner anvisat visst anslag för anläggning av utfartsvägar i Norrland, Dalarna

och Värmland.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 28

Gemensam

lagstiftning

för landsbygden

och

städerna.

Frågan om bidrag från statens sida till kostnaderna för förrättningar enligt

den enskilda väglagen skall jag framdeles beröra.

Vad vidare angår landstingen, synas dessa, på sätt kommissionen anför, icke

sakna möjlighet att understödja det enskilda vägväsendet. Någon ändring här-utinnan

torde icke ikraftträdandet av 1924 års lag om landsting innebära.

I fråga om väghållningsdistrikten anser jag ej tillrådligt frångå den av

vederbörande departementschef tidigare intagna ståndpunkten, att befogenhet

i förevarande avseende icke bör inrymmas åt dessa distrikt.

Vad slutligen beträffar primärkommunerna, lärer, såsom kommissionen anför,

till en början vara klart, att sådan kommun kan anslå medel till enskild

väg för fastighet, som kommunen själv äger eller brukar. Såsom stöd för

kommissionens åsikt i övrigt om kommuns befogenhet att lämna bidrag till

enskilda vägar kan åberopas ett av regeringsrätten år 1922 meddelat utslag

(årsbokens ref. nr 53). I det där avsedda fallet hade en kommun beslutat anslå

medel till ny hängbro över Härjeån i Härjedalen, avsedd att ersätta en

äldre sådan. Besvär anfördes under framhållande av bl. a. att bron hörde till

en enskild utfartsväg för två byar och att bron kunde vara till nytta endast

för dessa byar. Konungens befallningshavande ansåg emellertid bron vara

av sådan betydelse för samfärdseln mellan viss by och stora delar av socknen i

övrigt, att frågan om dess byggande och underhåll finge vara att anse som

en sådan kommunens gemensamma hushållningsangelägenhet, varöver det tillltomme

vederbörande kommunala myndighet att besluta. Häri gjorde regeringsrätten

ej ändring.

Man synes således berättigad utgå från att den omständigheten, att en väg

rättsligen är att betrakta såsom enskild, icke i och för sig innebär hinder för

en kommun att lämna bidrag till vägens byggande eller underhåll. Frågan

blir att bedöma enligt kommunallagarnas allmänna principer rörande kommuns

befogenheter. Kan av förhållandena i det särskilda fallet anses ådagalagt,

att vägen är av betydelse för kommunen i dess helhet eller en väsentlig

del av densamma, lärer möjlighet icke saknas för kommunen att anslå medel

till vägens byggande eller dess underhåll.

En utvidgning av den befogenhet, som i enlighet med vad nu anförts må

anses tillkomma kommun, synes icke av förhållandena påkallad. Sådan åtgärd

skulle för övrigt komma i strid mot kommunallagarnas nu gällande allmänna

principer och torde jämväl av hänsyn till de konsekvenser, som därav

skulle kunna följa, icke vara att tillråda.

Till frågan om huruvida lagens utsträckande att gälla även städernas utomplansområden

skulle med avseende å städerna medföra någon särskild skyldighet

att deltaga i hållandet av enskilda vägar skall jag framdeles återkomma.

För närvarande finnes — om man bortser från resolutionen på ridderskapets

och adelns besvär den 8 januari 1735 samt från stadganden, meddelade inom

andra områden än väglagstiftningens — i fråga om städerna ingen egentlig

lagstiftning rörande det enskilda vägväsendet. För de stadsliknande samhällena

åter, till vilken kategori i detta sammanhang torde böra räknas köpin
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition nr 28.

23

gar och andra samhällen, där den för städerna gällande ordning för bebyggande

skall iakttagas, gäller beträffande utomplansområdena 1907 års enskilda

väglag. Däremot har i ett av högsta domstolen år 1913 avgjort mål

(N. J. A. sid. 440), däri fråga var om rätt att bygga väg över fastighet inom

municipalsamhälles planlagda område, domstolens flesta ledamöter ansett 1907

års lag icke tillämplig.

Vid framläggande år 1906 av förslag till lag om byggande och underhåll

av vissa enskilda vägar på landet yttrade chefen för jordbruksdepartementet,

att den tanken visserligen föresvävat honom, att förslaget lämpligen skulle

kunna omfatta även städernas enskilda vägar, men att, då det tilläventyrs

kunde möta svårighet att inordna städernas hithörande förhållanden under

samma bestämmelser som nu föresloges för landsbygden, han icke trott sig böra

fullfölja en sådan tanke.

Såsom förut nämnts, innehöll 1920 års riksdagsskrivelse begäran om utredning

och förslag rörande det enskilda vägväsendet jämväl i städer och stadsliknande

samhällen.

I den ena av de motioner, som föranledde berörda riksdagsskrivelse, framhölls,

att genom det ständigt fortgående beviljandet av nya stadsrättigheter och

inkorporeringarna till städerna av betydande landsbygdsområden behovet av en

utsträckt tillämpning av lagen om enskilda vägar på landet allt starkare framträtt.

Inom de m5''cket stora områden av ofta ren landsbygdsstruktur, som

tillhörde städerna utom deras planlagda område, vore frågan om det enskilda

vägunderhållets utgörande på många håll lika aktuell som svårlöst, emedan

varje lagstiftning och följaktligen varje möjlighet att tvinga försumliga delägare

att deltaga i underhållet av vägen saknades. Någon svårighet eller olägenhet

syntes motionären icke föreligga av att utsträcka lagen om enskilda

vägar att gälla även inom städerna för de icke planlagda områdena. Möjligen

skulle tvetydighet kunna uppstå, om intet undantag gjordes för städer, som

icke deltoge i landsting, varför motionären ansett klokast undantaga dessa.

— Även i den andra motionen uppgavs, att det i vissa fall visat sig medföra

betydande olägenheter, att lagen om enskilda vägar ej ägde tillämpning, då

enskild väg genomlöpte mark, som vore inkorporerad med stad.

Jämväl riksdagen synes främst hava uppmärksammat behovet av rättslig

reglering av det enskilda vägväsendet inom de med städerna inkorporerade,

ännu ej stadsplanelagda områdena, men har i sin slutliga hemställan icke gjort

någon inskränkning med avseende härå.

Vad frågan nu gäller är att för städernas del införa lagbestämmelser, motsvarande

de för landsbygden i den enskilda väglagen givna. Såsom riksdagen

tydligen avsett, lämnas härvid, liksom även beträffande de stadsliknande samhällena,

de stadsplanelagda områdena utom räkningen. Att vid sidan av stadsplanelagstiftningens

stadganden om gatas upplåtande och underhåll m. m. införa

lagbestämmelser av nu ifrågavarande art synes olämpligt och lärer för

övrigt icke vara av behovet påkallat.

Avgörande för begreppet enskild väg är för städernas del liksom för landsbygdens

omfattningen av vad med allmän väg förstås. De vägar, som icke

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Vägkommis
sionen.

äro att anse såsom allmänna, bliva att behandla såsom enskilda. Vägkommissionen

framhåller, att i fråga om städernas områden skulle för allmänegenskapen

i varje särskilt fall rätteligen fordras, att den offentliga myndigheten —

länsstyrelsen — jämlikt därutinnan gällande bestämmelser prövat vägens allmänna

nytta och behövlighet och förordnat om dess underhåll såsom allmän.

Emellertid kunde, yttrar kommissionen, beträffande många av de gamla stadsvägarna

ett sådant allmänförklarande historiskt icke påvisas. Bestämmande

för vägens allmänegenskap torde då få anses vara allenast det faktiska förhållandet,

att vägen av ålder hållits för allmän och underhölles av stadskommunen

eller särskilda dess invånare efter de om allmänna vägunderhållet inom

staden gällande bestämmelser.

I till vägkommissionen ingivna yttranden har mycket allmänt framhållits

önskvärdheten och behovet av en rättslig reglering av det enskilda vägväsendet

inom sådana till stad hörande områden, som icke ingå i fastställd stadsplan.

Ofta har därvid frågan om huruvida 1907 års väglagstiftning skulle kunna utsträckas

att gälla även dylika stadsområden besvarats i huvudsak jakande.

På några håll önskar man dock särskilda regler för dessa områden, åtminstone

i den mån de till sin karaktär icke äro att likställa med landsbygd. Härvid

har gjorts gällande, särskilt av styrelsen för svenska stadsförbundet, att de

stadsliknande samhällena i förevarande avseende borde, så långt möjligt vore,

bliva jämställda med städerna.

För de yttranden, vari frågan mera ingående behandlats, redogör kommissionen

å sid. 56—59 i det tryckta betänkandet, vartill hänvisas.

Vägkommissionen anför:

»För egen del har kommissionen icke kunnat finna några vägande skäl mot

ett utsträckande av den enskilda väglagens stadganden med de förändringar,

kommissionen föreslår, att gälla även för städernas här ifrågavarande, det

vill säga icke planlagda, områden utan några särbestämmelser beträffande

dessa, frånsett förhållandet med en och annan oväsentlig detalj.

Vad särskilt angår medgivandet även för stadsfastigheterna av sådana

tvångsrätter till nya vägars åstadkommande, som enskilda väglagen i 2—4 §§

ställer till förfogande, vill kommissionen framhålla följande. Stadsfastigheternas

behov av lämpliga vägar, evad det gäller de mera agrara eller mera

bebyggda delarna av stadsområdet, är utan tvivel lika legitimt som beträffande

fastigheter å landet. Stadsfastigheternas möjligheter i detta avseende

äro hittills ytterligt begränsade. De hänföra sig väsentligen till de fall, då

vågrätt upplåtes i sammanhang med fastighetsbildning eller eljest genom frivilligt

avtal. Beträffande fastighetsbildningen är att erinra, hurusom den

reglering av vägförhållandena, som därvid äger rum, i intet fall kan gå ut

över andra än de nybildade fastigheterna inbördes.

En annan fråga är, huruvida icke till skydd för sta.dsintresset tvångsrätterna

borde förbindas med en anordning, varigenom åt staden inrymdes eu viss

bestämmanderätt över vederbörande nya vägars lämpliga läge och sträckning

med hänsyn till en framtida utveckling av stadsplanen. Kommissionen skall

icke närmare inlåta sig på denna fråga. Den ligger nämligen efter kommissionens

mening icke inom området för den enskilda väglagstiftningen utan

sammanhör med den under revision varande stadsplanelagstiftningen, varmed

kommissionen icke har att befatta sig. Kommissionen vill i avseende härå

endast tillägga, att stadsplanekommittén i sitt betänkande med förslag till

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 28.

25

stadsplanelag m. in. synes hava motsatt sig införande av något slags plantvång

utanför stadsplaneområdet, då den icke ens beträffande med utomplansbestämmelser

belagda områden velat medgiva, att dessa bestämmelser skulle

få någon inverkan på markens indelning i trafikleder och byggnadsmark.

Vad stadsförbundets styrelse anfört därom, att de ifrågavarande tvångsrätternas

tagande i anspråk av vederbörande enskilda borde utan någon prestation

från stadens sida medföra för staden befogenhet att uttvinga fullgörande

av vederbörandes underhållsskyldighet och jämväl någon viss särskild

rätt till marken med avseende å respektive vägar, kan kommissionen icke biträda.

Följdriktigt borde liknande förmåner medgivas landskommunerna beträffande

de enskilda vägarna inom deras områden, såvitt de åstadkommits

med hjälp av meranämnda tvångsrätter. Vill staden tillförsäkra sig något

inflytande på det enskilda vägnätets skötsel eller någon särskild rätt till

dithörande vägar, bör staden enligt kommissionens mening så att säga köpa

sig rättigheten genom att till väghållningen lämna särskilda bidrag, i den

mån så över huvud författningsenligt kan ske. I varje fall berör det omnämnda

kravet sådana offentligrättsliga synpunkter, som icke hava att skaffa med

den enskilda väglagstiftningens uppgift att reglera rent privaträttsliga förhållanden.

»

Slutligen framhåller kommissionen, att den i dess förslag upptagna alternativa

anordningen med fullständigt gemensam väghållning, legal organisation

av samfälligheten och utgörande av intressenternas bidrag enbart i penningar

efter vissa andelstal särskilt väl lämpade sig för väghållningen på städernas

område, där icke särskilda förhållanden — såsom t. ex. i fråga om väg på

agrara delar av området — kunde föranleda till vägdelning.

Ur de över kommissionens förslag avgivna yttranden må här återgivas följande

:

Från ett håll påpekas såsom i viss mån anmärkningsvärt, att vid den legisls.

tiva regleringen av städernas vägväsen icke, såsom på landet, början gjorts

med de allmänna vägarna, rörande vilka i fråga om städernas icke planlagda

områden fullständiga, nutida förhållanden motsvarande rättsregler saknades;

vid det föreslagna tillvägagångssättet torde även begreppet enskild väg inom

stads område komma att sakna den fasta begränsning, som det å landet erhållit

genom motsättningen till allmän väg.

Behovet av en lagstiftning rörande det enskilda vägväsendet å städernas

utomplansområden vitsordas ofta uttryckligen, antingen, såsom av ett betydande

antal myndigheter och korporationer, helt allmänt eller, såsom i flera yttranden

sker, under särskilt betonande av behovet för de delar av utomplansområdena,

som till sin natur mera likna landsbygden; dylika marker funnes

i ett stort antal städer antingen sedan gammalt eller efter i senare tider verkställda,

omfattande inkorporeringar.

Från en del håll sättes dock behövligheten av dylik lagstiftning i fråga,

i något enstaka yttrande åtminstone vad angår tvångsrätt för nyanläggning av

väg (Malmö stad) och speciellt beträffande de bebyggda delarna av förevarande

områden.

Sålunda uttalas i en av Göteborgs stadsfullmäktige och magistrat åberopad,

av stadens fastighetsdirektör utarbetad promemoria, att beträffande de be
-

Yttranden.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 28

byggda delarna av en stads utomplansområde dessa i allmänhet hade sin kommunikationsfråga

ordnad genom stadens försorg eller finge den ordnad på detta

sätt, i den mån utvecklingen så krävde. Någon särskild lagstiftning för att

tillgodose deras behov av trafikleder vore därför icke behövlig. Den föreslagna

lagstiftningen skulle i städerna huvudsakligen bliva till fördel för fastigheter,

vilka indelats eller vore avsedda att indelas till tomter för bebyggande. Ett

utnyttjande av fastigheterna för detta ändamål vore, vid det förhållande

att dessa icke vore lagda under stadsplan, i hög grad stridande mot samhällets

intresse, huvudsakligen på grund av de sanitära olägenheter det medförde

samt de kostnader för framtida reglering det förorsakade samhället. Det

behov av vägar för tillgodoseende av detta ändamål, som förefunnes, syntes

knappast kunna betecknas som legitimt utan snarare motsatsen. Det torde

mera sällan förekomma några rent agrara områden i en stad. Vid ett områdes

införlivning med en stad hade oftast staden ryckt sa nära området, att det,

åtminstone vad värdet beträffade, icke längre vore jordbruksjord utan övergått

att bliva byggnadsmark. Ägarens syfte vore därför att snarast möjligt få

jorden indelad i tomter och såld för bebyggande. Att tala om agrara delar

av en stad och likställa stadsjord med landsbygdens jord syntes missvisande.

I ett antal av de avgivna yttrandena behandlas särskilt frågan om lämpligheten

av gemensam lagstiftning för landsbygden och städernas utomplansområden.

Härvid hava vederbörande i de större städerna oftast icke utan vidare, i en

''del fall icke alls godtagit tanken på en sådan gemensam lagstiftning, utan

påyrkat antingen vissa tillägg eller helt särskilda föreskrifter med avseende

å städerna i syfte att dessas intressen särskilt vid anläggning av nya vägar

måtte bliva bättre iakttagna. I sin av Göteborgs stadsfullmäktige och magistrat

åberopade promemoria uttalar stadens fastighetsdirektör, att han även

trodde, att det rent praktiskt skulle möta ganska stora svårigheter att ordna

trafikfrågan för de bebyggda delarna av utomplansområdena på sätt lagförslaget

innefattade. Från en del större städers sida har man dock förklarat

sig icke hava något att erinra mot kommissionens förslag i förevarande avseende.

Vederbörande i de mindre städerna hava i övervägande flertal lämnat

förslaget utan erinran, men även från dylikt håll förekomma några enstaka

avstyrkanden och i åtskilliga fall påkallas ändringar för vinnande av ett bättre

iakttagande av städernas nyssberörda intressen. I enahanda syfte hava vidare

överståthållarämbetet och elva länsstyrelser hemställt om större eller mindre

ändringar i förslaget. Övriga länsstyrelser hava tillstyrkt förslaget i förevarande

del eller förklarat sig icke hava någon erinran att göra. Av de överlantmätare,

som avgivit yttrande över kommissionens betänkande, hava endast

fyra uttalat sig i förevarande fråga; de hava, om än i ett fall med tvekan,

anslutit sig till kommissionens förslag härutinnan. Ej heller lantmäteristyrelsen

eller kammarkollegium har någon erinran att framställa i denna del.

Svenska stadsförbundets styrelse åter anser, att i fråga om städerna det allmännas

intresse icke i tillräcklig mån tillvaratagits, och framställer visst

mindre ändringsförslag.

Som skäl för en avvisande ståndpunkt åberopas i några fall — vederbörande i

Göteborg, magistraten i Jönköping m. fl. — det i kommissionens betänkande,

sid. 56 och 57, refererade yttrandet av Göteborgs stads fastighetskontor.

Bland dem som helt avstyrka det framlagda förslaget i vad det avser städernas

områden är vidare magistraten i Hälsingborg, som visserligen anser en

lagstiftning på hithörande område välbehövlig, men förmenar, att lämpliga

föreskrifter borde inrymmas i fastighetsbildningslagen. I ett av magistraten

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

27

åberopat, å stadens stadsingenjörskontor utarbetat yttrande anföres, att stadsingenjörskontoret

till ledning vid avstyckning och för att i stora drag visa,

hur bebyggandet borde ske, uppgjort ett skissförslag till stadsplan för stora

delar av det icke planlagda området. Detta förslag hade sedermera följts i huvudsak

vid företagna avstyckningar. Komme jordägare att erhålla rätt att uttaga

väg över annans mark, kunde hela gatunätet bliva förryckt, och områdenas

lämpliga indelning till byggnadstomter komme att försvåras.

Magistraten i Malmö, som jämväl anser, att den ifrågasatta lagstiftningen

icke bör gälla fastighet inom stads område, åberopar de synpunkter, som

framhållits i ett av Malmö stads stadsingenjörskontor avgivet utlåtande; detta

utlåtande åberopas även av stadsfullmäktige i Malmö. Däri yttras bl. a.:

Tillkomsten av nya enskilda vägar på sätt föreslagits betydde, att ett nytt,

stadsplanebildande moment tillskapades, som icke stode under städernas kontroll.

Med visshet kunde antagas, att lagens bestämmelser i sin nuvarande

avfattning komme att underlätta den enskilda jorddelningen och inbjuda till

uppkomsten av nya kåkstäder i städernas ytterområden. Den för gällande

stadsplanelagstiftning grundläggande principen, att stadsplanerna skulle upprättas

på städernas initiativ och genom deras försorg och icke genom fastighetsägarna,

skulle ytterligare kunna kringgås. Den rätt, som enligt fastighetsbildningslagens

femte kapitel tillkomme byggnadsnämnd att vid avstyckningsförrättning

öva inflytande ur stadsplanesynpunkt vore som hjälp mot dessa

olägenheter av ringa gagn, alldenstund förrättningsmannen i de flesta fall

icke torde kunna hindra avstyckning längs på lagligt sätt tillkomna vägar.

Dessa betänkligheter riktade sig i främsta rummet mot de stadsplanebildande

momenten i lagen, stadgandena om nyanläggning och rätt till väg över annan

fastighet, vilka syntes böra behandlas i samband med stadsplanelagstiftningen.

Däremot syntes berättigade invändningar icke kunna resas mot en reglering

av frågorna om förbättring och underhåll av redan befintliga vägar, gemensamma

för olika fastigheter. För egnahemsbildningar i städernas ytterområden

kunde en sådan reglering bliva av gagn.

Från några städers sida hemställes, att åtminstone tillkomsten av nya vägar

från början skulle betraktas som en stadsplanefråga och regleras i anslutning

till gällande fastighetsbildningslag. Från ett håll yrkas direkt, att lagens

2—5 §§ icke skulle äga tillämpning inom städernas utomplansområden.

Från åtskilliga håll göres, såsom antytts, framställning om att i samband

med förevarande lagstiftning stadganden skulle givas, varigenom åt städer och

stadsliknande samhällen inrymdes en viss bestämmanderätt över nya enskilda

vägars läge och sträckning med hänsyn till ifrågavarande områdens lämpliga

bebyggande och en framtida utveckling av stadsplanen, i synnerhet beträffande

sådana delar av dessa områden, rörande vilka jämlikt 1 kap. 46 §

fastighetsbildningslagen särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens

ordnande blivit meddelade eller som eljest icke vore att anse såsom

rent agrara. Åtminstone borde möjlighet till viss kontroll eller samarbete i angivna

hänseende beredas samhällena därigenom, att de finge tillfälle att yttra

sig i ärenden av detta slag, exempelvis genom ombud vid förrättning enligt

lagen, eller därigenom, att som förrättningsman skulle anlitas i stadens eller

samhällets tjänst anställd eller för dess behov särskilt förordnad mätningsman.

Utan att framställa något direkt förslag framhåller sålunda länsstyrelsen i

Skaraborgs län, att frågan om behovet av bestämmelser till stadsplaneintressenas

skyddande icke torde kunna lämnas å sido vid ny lagstiftning om bevil
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:is proposition nr £8.

jande av tvångsrätter till erhållande av enskilda vägar inom städernas utomplansområden;

alltför viktiga intressen skulle vid ett motsatt förfarande tillspillogivas

för städerna och de samhällen, som skulle likställas med dem; åt

städer och stadsliknande samhällen borde inrymmas viss bestämmanderätt över

nya enskilda vägars lämpliga läge och sträckning med hänsyn till en framtida

utveckling av stadsplanen. — Uttalanden i denna riktning göras även från flera

städer.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att därest lagen om

enskilda vägar skulle bliva tillämplig beträffande städer och andra orter,

där första kapitlet av lagen om fastighetsbildning i stad vore gällande, utan att

bestämmelser meddelats i syfte att tillgodose städernas intresse av ett ändamålsenligt

och med hänsyn till utvecklingen lämpligt bebyggande av utomplansområdena,

allvarliga olägenheter skulle kunna uppstå, vilka det måhända icke

bleve lätt att undanröja genom blivande reformer i stadsplanelagstiftningen.

Länsstyrelsen anser i varje fall nödigt, att staden beredes tillfälle att höras vid

sådan förrättning, som avses i den ifrågasatta lagen, att vid förrättningen

tages nödig hänsyn därtill, att väg ej lägges på sådant sätt, att den hindrar

planmässigt bebyggande av de områden, som beröras, samt att staden medgives

rätt att överklaga förrättning på den grund, att sådan hänsyn ej skulle hava

iakttagits.

Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår följande: En överenskommelse om

byggande av väg finge ej bliva gällande med mindre staden biträtt densamma.

Där i brist på överenskommelse frågan skulle avgöras vid förrättning, som i

lagen omförmäles, borde samhällets vederbörande myndighet, byggnadsnämnden,

kallas till förrättningen för att bliva i tillfälle att bevaka samhällets intresse

beträffande bebyggande av icke planlagt område. Den tilltänkta vägen

borde ej få byggas på sådant sätt, att olägenheter ur stadsplanesynpunkt uppenbarligen

kunde uppstå. Skulle hänsyn till detta intresse medföra, att anläggningen

av vägen genom ändrad sträckning eller av annan anledning skulle

medföra ökad kostnad, borde samhället kunna åläggas att vidkännas merkostnaden.

Förrättning, som nyss nämnts, skulle verkställas av mätningsman, där

sådan funnes i samhället. Vidkommande redan befintlig väg å icke planlagt

område inom stadssamhälle borde i fråga om underhållet samma bestämmelser

i tillämpliga delar gälla.

En uppdelning av städernas utomplansområden ifrågasattes av — bland

andra — stadsfullmäktige i Norrköping, med vilka magistraten därstädes i väsentliga

delar instämmer. Såsom eget yttrande åberopa stadsfullmäktige ett

av sekreteraren hos stadens drätselkammare avfattat utlåtande. Däri erinras

om att lands- och stadskommunernas intressen på många områden tillgodosåges

efter skilda regler. Behovet av särbestämmelser hade visat sig särdeles

kännbart, då det gällt frågor om sättet för stadsjordens användning och delning,

närmast då de delar, som legat omedelbart intill det redan planlagda området

eller eljest varit tättbebyggda. Avsevärda inskränkningar i den enskildes

fria dispositionsrätt över denna mark och vad därå funnes hade gjorts

för ernående av ordning, reda och planmässighet i bebyggande och andra därmed

sammanhängande förhållanden. Man syntes böra ställa sig bestämt avvisande

mot tanken på ett fritt och okontrollerat vägbildande inom stadsområdet,

åtminstone vad rörde de delar av området, som icke hade agrar karaktär.

Detta vägbildande borde ske under kontroll av exempelvis byggnadsnämnd eller

drätselkammare. Då det i praktiken mången gång kunde visa sig svårt att

avgöra, huruvida ett visst område av staden vore med hänsyn till sitt användningssätt

att hänföra till det ena eller andra slaget, borde på liknande sätt, som

omförmäles i 1 kap. 46 § fastighetsbildningslagen, för viss del av stadens icke

planlagda område kunna fastställas särskilda föreskrifter för reglerandet av

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai ds proposition nr SS.

29

det enskilda vägväsendet efter framställning till Konungen i varje särskilt

fall. Skulle emellertid denna anordning ej anses lämplig, borde i varje fall

påfordras upptagande i den nya lagen av bestämmelse, att fråga om anläggande

av ny enskild farväg inom stadens område skulle för prövning underställas

stadens byggnadsnämnd eller annan kommunal myndighet. Därest ej ens ett

sådant hänsynstagande till städernas berättigade intressen arisåges ligga inom

möjligheternas gräns, torde åtminstone de större städerna med livlig byggnadsverksamhet

även utanför det planlagda området böra avstyrka ett ordnande av

vägfrågan inom sina områden, åtminstone vad rörde tillkomsten av nya vägar,

efter mönster från landsbygden. Yad beträffade redan befintliga vägar skulle

lagen återigen kunna väntas medföra en viss förmån för städerna, vilket dock

vore av underordnad betydelse.

Av vederbörande i några städer åberopas det uttalande, som styrelsen för

svenska stadsförbundet tidigare gjort och som finnes refererat i kommissionens

betänkande sid. 57—59.

Från några städers sida föreslås, att för område i stad måtte beträffande

förrättningsman, byggnadsnämnds underrättande och klagorätt, redovisning

av förrättningsakter samt iakttagande av gällande föreskrifter för byggnadsverksamhetens

ordnande och i övrigt markens ändamålsenliga bebyggande samma

bestämmelser införas som gälla för avstyckning, och länsstyrelsen i Älvsborgs

län hemställer om beaktande av de sålunda framställda anmärkningarna.

I huvudsak enahanda yrkanden göras i andra hand av stadsfullmäktige i Malmö,

och även länsstyrelserna i Östergötlands och Kalmar län framföra likartade

önskemål, den sistnämnda i fråga om de delar av städernas ulomplansområden,

som ligga nära gränsen till det planlagda området. — I några yttranden från

stadshåll föreslås, att stad vid beslut om enskild vägs byggande och underhåll

inom stadsområdet skulle vara att behandla som sakägare, även om staden ej

vore delaktig i företaget. Länsstyrelsen i Örebro län anser, att i lagen bör

intagas bestämmelse åtminstone däronr, att till förrättning enligt förevarande

lag beträffande väg i stad kommunen skall kallas att genom vederbörligt ombud

närvara. Enahanda hemställan i fråga om anläggande av väg göres av

länsstyrelserna i Stockholms och Gotlands län. Likartad anordning föreslås

jämväl av länsstyrelsen i Hallands län i fråga om sådant område, som icke är

av rent agrar natur.

Av styrelsen för svenska stadsförbundet, stadsfullmäktige i Stockholm,

öv er ståthållarämbetet och länsstyrelsen i V ärmlands län samt från några andi a

håll (däribland länsstyrelsen i Hallands lån, som dock eventuellt ifrågasatt

jämväl annan anordning, so nästföregående stycke) föreslås, i syfte att vinna

vägarnas byggnadsmässigt riktiga anpassning till en blivande, stadsplan, endast

den förändring i kommissionens förslag, att till förrättning, som avser

kyggnnde eller underhåll av enskild väg i stad och stadsliknande samhälle, blott

finge anlitas i stadens eller samhällets tjänst anställd eller för dess behov särskilt

förordnad mätningsman; vid förhinder för denne borde på vederbörande

byggnadsnämnds förslag annan lämplig person av länsstyrelsen förordnas.

Styrelsen för svenska stadsförbundet yttrar bl. a., att även om enskild vägs

byggande, underhåll och begagnande främst angmge de därav berörda fastigheterna

och därvidlag hänsynen till stadsplaneutvecklingen vore något sekundärt,

borde i väghållarnas och stadens gemensamma intresse fordras, att ett

visst samarbete ägde rum i dylika frågor. Enligt den av styrelsen iöreslagna

förändringen skulle den kommunens tjänsteman, som närmast företrädde och

i varje fall finge förutsättas äga ingående kännedom om stadsplaneväsendet,

regelbundet bliva satt i tillfälle att följa^ uppkommande frågor om enskilda

vägförbindelsers anordnande och därvid på frivillighetens väg verka för tillvaratagande

av det allmännas intresse. Med en sådan anordning, vilken bj gg
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

de på den av fastighetsbildningslagen redan lagda grunden för liandhavandet

av jorddelningen i städerna, skulle i det stora flertalet fall säkerligen rneningsskiljaktigheter

helt kunna undgås eller, om sådana uppkomme, lätteligen^

bliva på ett tidigt stadium bilagda, till båtnad för såväl samhället som

väghållarna.

Bortsett från dem, som instämt i det tidigare uttalandet av styrelsen för

svenska stadsförbundet, har från några håll föreslagits, att även i fråga om

vägs underhåll visst inflytande skulle tillerkännas samhället.

De myndigheter och korporationer, som tillstyrka förslaget i vad det avser

städer och stadsliknande samhällen eller eljest lämna detsamma i denna del

utan erinran, motivera i regel icke närmare sin ståndpunkt.

Emellertid framhåller överlantmätaren i Jönköpings län, vilkens yttrande

åberopas av länsstyrelsen i samma län, att särlagstiftningen för städerna icke

borde drivas längre än erforderligt vore, samt påpekar gentemot tanken på

liknande rättigheter för byggnadsnämnd vid vägförrättningar, som nu gälla

vid avstyckningar enligt femte kapitlet fastighetsbildningslagen, att därmed

dock kontroll skulle erhållas endast å de vägar, som tillkomme genom laga

förrättningar; sådana nya enskilda vägar, vilka en jordägare ensam eller

flera jordägare enligt överenskommelse tillsammans ville anlägga, skulle undandragas

den ifrågasatta kontrollen. Länsstyrelsen i Norrbottens län medgiver,

att det icke kan förnekas, att städerna hava ett i viss mån berättigat

intresse av att inom områden, där en tätare bebyggelse håller på att utveckla

sig och där man sålunda måste räkna med att stadsplan förr eller senare blir

nödvändig, få övervaka och reglera även vägväsendets utveckling. Emellertid

framhålles, att förevarande lag i allmänhet icke torde bliva av någon nämnvärd

betydelse för dessa områden, där vägförhållandena i regel ordnas enhetligt

av markägaren i sammanhang med begynnande styckning för tomtupplåtelser;

städernas intresse av kontroll torde sålunda icke kunna nöjaktigt

tillgodoses genom bestämmelser i denna lag, som finge tillämplighet huvudsakligen

å de agrara delarna av utomplansområdena.

I några yttranden hava framförts mera speciella synpunkter:

Såsom redan i det föregående antytts, påyrkar magistraten i Ystad, vilken

helt avstyrker kommissionens förslag, utredning om huruvida andra grunder

för vägbördans fördelning än de för landet gällande borde vinna tillämpning

i stad. I det av magistraten i Hälsingborg åberopade yttrandet framhålles,

att de vägar inom stad, vars anläggande eller underhåll bleve föremål för behandling

vid laga förrättning, torde vara av den betydelse, att de lomme att

till väsentlig omfattning vara till nytta även för andra än närliggande fastigheter.

Därför syntes skäligt, att lagen komme att reglera icke blott den omfattning,

vari fastighetsägare borde deltaga i ifrågakommande kostnader,

utan även meddela föreskrift om det allmännas skyldighet i detta hänseende.

En uppskattning härav syntes icke vara svårare än beräkning av den omfattning,

vari vissa fastigheter komme att begagna sig av vägen. Väg, i vars

anläggande och underhåll staden deltoge, borde utan särskild ersättning tillfalla

staden med full äganderätt. — I detta sammanhang må även erinras om

länsstyrelsens i Malmöhus län förslag i ämnet.

Från ett håll ifrågasättes, att staden borde tillerkännas rätt att använda

enskild väg inom stadsområdet mot det att staden i proportion deltoge i kostnaden

för vägens underhåll. Och från en annan stad har gjorts gällande, att

då det läge i städernas intresse att goda vägar funnes i städernas närhet,

staden såsom sådan borde äga påkalla vägdelningsförrättning, men då också

vara skyldig deltaga i underhålls- eller åtminstone anläggningskostnaden.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Att däremot från flera städers sida uttalats tillfredsställelse med bestämmelserna

rörande fördelning av kostnaden för anläggning och underhall eller

åtminstone med möjligheten att utan städernas medverkan få vägunderhal e

ordnat, är förut nämnt. , „ ,, •

Slutligen må antecknas, att från enstaka hall krav framställts pa att i

samband med ifrågavarande lagstiftning de spörsmål måtte vinna sm lösning,

som kunna väntas uppstå rörande enskilda vägar vid stadsplans utsträckande

över förut ej stadsplanelagt område.

Vad till en början beträffar behovet av lagstiftning rörande enskilda vägar

å städernas utomplansområden, så måste detta beträffande de delar av detta

område, som ännu icke blivit föremål för någon livligare styckning, anses

klart ådagalagt. Lika starkt torde kanske behövligheten av dylik lagstiftning

i vad den avser tvångsrätterna för upplåtelse av mark till väg eller av

redan befintlig väg icke framträda i fråga om mera tätt bebyggda delar

av området eller marker, som just äro föremål för styckning. Tomtplatsers

behov av utfartsväg lärer väl oftast vara tillgodosett vid den ursprungliga upplåtelsen

och skall ju enligt gällande lag om fastighetsbildning i stad vid

avstyckningsförrättning vinna särskilt beaktande. Lnstaka fall torde dock

kunna inträffa, då även här en tvångsrätt i dylikt avseende skulle vara erforderlig

för att vinna en rimlig ordning. Och lika väl för de styckade

delarna av utomplansområdet som för detta i övrigt torde ett lagfästande

av regler för deltagandet i vägs byggande och underhåll vara synnerligen

behövligt. _ _

Det har anmärkts, att det skulle varit naturligare att, innan en lagstiftning

för de enskilda vägarna gjordes, en revidering av nu gällande åldriga

bestämmelser rörande de allmänna vägarna i stad komme till stånd. En

sådan mening kan ju äga skäl för sig, särskilt med hänsyn till att gränsen

mellan begreppen allmän och enskild väg därvid skulle kunna göras tj dligare,

men då en dylik revidering ännu lärer låta vänta på sig, har jag icke

ansett lämpligt att av sådan anledning dröja med att framlägga ett förslag till

ordnande av det enskilda vägväsendet.

Vad så angår den av kommissionen förordade tanken att låta den föreslagna

enskilda väglagen gälla även för städernas utomplansområden, är jag

för min del benägen att i huvudsak godtaga en sådan lösning av föreliggande

spörsmål. Såsom framgår av förestående redogörelse för de^ över kommissionens

förslag avgivna yttrandena hava dock från många håll invändningar

gjorts; i olika former göres gällande, att en lagstiftning om de enskilda

vägarna inom städernas utomplansområden icke borde ske utan att åt

städerna gåves inflytande åtminstone beträffande nya vägars läge och sträckning,

detta i syfte att motverka ett planlöst bebyggande samt i ändamål att

icke en framtida utsträckning av stadsplan över området i fråga skulle onödigtvis

försvåras eller fördyras. På sätt jämväl redan omförmälts, har kommissionen

icke närmare inlåtit sig på denna fråga, vilken enligt kommissionens

mening sammanhörde med den under revision varande stadsplanelagstiftningen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kung!. Maj:ts proposition m 28.

Även enligt min mening kan ett slutgiltigt ordnande av sålunda berörda förhållanden

icke ske, vare sig med avseende å städerna eller de stadsliknande samhällena,

annat än i sammanhang med de spörsmål, som på stadsplanelagstiftningens

område vänta på sin lösning. Intimt sammanhänger härmed för

övrigt även frågan, huruvida måhända jämväl för landsbygdens del bestämmelser

äro erforderliga för förhindrande av att anläggande av enskilda vägar

sker på sådant sätt, att markens ändamålsenliga bebyggande försvåras. Enligt

vad som inhämtats från de sakkunniga, som inom justitiedepartementet biträda

vid revision av stadsplanelagstiftningen, hava dessa sin uppmärksamhet riktad

på nu berörda frågor.

Utan att föregripa det mera slutgiltiga ordnandet av dessa frågor, i vad

de avse städer och stadsliknande samhällen, har jag emellertid velat föreslå,

att åt städer och vissa samhällen redan nu i enskilda väglagen inrymmes

någon möjlighet till kontroll och samarbete i förevarande hänseende. I huvudsaklig

enlighet med vad av styrelsen för svenska stadsförbundet och en del

andra myndigheter och korporationer ifrågasatts, synes detta lämpligen kunna

ske genom stadgande av inskränkning i valet av förrättningsman för verkställande

av förrättningar inom dessa områden, så att sådana förrättningar

företrädesvis skola utföras av personer, som i sin verksamhet hava särskild

beröring med stadens eller samhällets stadsplaneväsen. En sådan bestämmelse

skulle enligt min mening vara ägnad att medföra avsevärda fördelar ur samhällssynpunkt,

utan att några befogade enskilda intressen därav skadas. Till

det närmare utformandet av stadgandet i fråga återkommer jag i det följande.

Med ett dylikt tillägg till den enskilda väglagen synes mig dess utsträckande

att gälla städernas utomplansområden ur nu framhållna synpunkter icke

innebära någon försämring av städernas nuvarande ställning i förevarande

avseende.

I vad den föreslagna lagen avser att rörande deltagandet i vägs byggande

och underhåll giva bestämda normer synes nämligen intet samhällsintresse

trädas för när. Annorlunda skulle möjligen vara förhållandet med ett lagfästande

av principen om rätt för de enskilda fastighetsägarna att själva, om

de äro ense, bestämma om vägs läge och sträckning samt ett införande av

befogenhet att i vissa fall tvångsvis erhålla rätt till väg över annans mark.

I förstnämnda avseende är emellertid att märka, att rätt att komma överens

om anläggande av väg i princip redan nu tillkommer de enskilda fastighetsägarna.

Härutinnan medför således den föreslagna lagens tillämplighet på

utomplansområdena icke någon nyhet. Träffas dylik överenskommelse vid

förrättning enligt lagen, vilken förrättning, på sätt nu föreslås, skall verkställas

av en i stadens stadsplaneväsen särskilt initierad person, blir denne

i tillfälle att framhålla de samhälleliga synpunkter, som med avseende å vägens

lämpliga läge och sträckning böra vinna beaktande.

Vad åter angår befogenheten att i vissa i lagen angivna fall tvångsvis erhålla

rätt till väg över annans mark, synes, såsom ovan antytts, antagligt, att dylik

tvångsrätt tämligen sällan skall komma i tillämpning beträffande de delar av

utomplansområdena, som äro mera tätt bebyggda eller just äro föremål för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

styckning. Och då tvångsrättens utövning skall ske vid sådan förrättning,

varom nyss talats, synes sörjt för att i allmänhet även i dessa fall hänsyn

tages till de samhälleliga intressena.

Ytterligare må i detta sammanhang erinras om några stadganden i gällande

lag om fastighetsbildning i stad. Enligt dess första kapitel äger stad ävensom

samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall

iakttagas, att inom utomplansområdet för huvudgator, som framdeles kunna

bliva erforderliga, expropriera mark, tillhörig enskild man, menighet eller

inrättning. Den i samma kapitels 46 § städer och nyssnämnda samhällen

medgivna befogenhet att få särskilda föreskrifter fastställda med avseende å

byggnadsverksamhetens ordnande inom delar av utomplansområdena torde kunna

giva vederbörande ett medel i hand att utöva något inflytande åtminstone

på anordnandet av utfartsvägar. Vidare kunna nämnas föreskrifterna i fastighetsbildningslagens

femte kapitel, vilket behandlar reglerna för avstyckning

av stadsmark, som ej ingår i tomtindelning, och således avser, utom annat,

hela utomplansområdet. Bestämmelserna i detta kapitel gälla förutom för stad

även för samhälle å landet, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de

för stad meddelade bestämmelser. De i nämnda kapitel åt byggnadsnämnden

givna möjligheter att utöva kontroll vid nybildning av fastigheter synas även

kunna medföra tillfälle för städer och nyssnämnda samhällen att i viss män

påkalla hänsyn för sina intressen jämväl ur nu behandlade synpunkt. Ungefär

enahanda möjligheter hava beretts övriga samhällen, där den för städerna

gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, att vid ägostyckning eller

jordavsöndring göra sina intressen gällande.

Dessa stadganden skulle även efter ett genomförande av den påtänkta lagstiftningen

hava sin tillämpning. Kvar står även den av kommissionen

beträffande städerna antydda möjligheten för dem att, då allmänna intressen

påfordra särskilt ingripande, genom bidrag i en eller annan form förskaffa

sig ett inflytande vid trafikledernas ordnande, som eljest icke tillförsäkrats

dem.

Hinder torde således icke möta mot att genom ett utsträckande av den enskilda

väglagens tillämplighetsområde tillgodose det ådagalagda behovet avlagstiftning

rörande det enskilda vägväsendet å städernas utomplansområden.

I några enstaka yttranden har, såsom förut omförmälts, ifrågasatts, att andra

grunder för det rättsliga reglerandet av väghållningsskyldighetens fördelning

skulle gälla i stad än på landet. Emellertid synas de skäl, som beträffande

landsbygden åberopats mot en förändring av de i detta hänseende nu gällande

regler, i huvudsak tillämpliga även för städernas utomplansområden. Då

vidare, frånsett inskränkningen i valet av förrättningsman, någon särskild rätt

att få sina intressen iakttagna icke inrymts åt städerna, föreligger ej heller

dylik grund för en städernas skyldighet att deltaga i väghållningsbesväret.

''Åven med avseende å städerna skall det således vara de särskilda fastigheternas

omedelbara nytta av vägen, som, på sätt i lagen närmare angives, blir bestämmande

för deltagandet i väghållningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 23 höft. (AV 28.)

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 28-

Sättet för

väghållningens

utförande.

Vägkom missionen.

I de till vägkommissionen avgivna yttrandena har man ofta riktat sig mor

det gällande systemet för väghållningens utförande. Anmärkningarna avsehuvudsakligen

avskaffande av vägdelningen såsom obligatorisk fördelningsform

i händelse förening mellan vederbörande ej kan träffas samt en allmännare

användning av ett gemensamhetssystem med hänsyn till vägarbetenas

verkställande, så att de utföras samfällt på delägarnas gemensamma bekostnad

(entreprenad o. s. v.).

Kommissionen framhåller, hurusom den för vägdelningssystemet karakteristiska

frånvaron av koncentration nödvändigt måste hålla vägstandarden

nere och i många fall leda till det rent parodiska såsom i vederbörandes yttranden

därutinnan påpekats. Kommissionen anför vidare:

»Men även såsom medel för en riktig och jämn fördelning av väghållningsskyldigheten

är systemet behäftat med brister. Förutsättningarna för att en

vägdelning skall kunna verka rättvis äro flerahanda: en fullt riktig väggradering,

konstant förhållande mellan väglotterna i avseende å trafikens omfattning

och tyngd, likhet i avstånd mellan fastigheterna och deras respektive

väglotter samt förhållandevis lika tillgång för fastigheterna till resurser,

i dragare och arbetsfolk, för naturaarbetets utförande. Klart är, att alla

dessa förutsättningar icke överallt kunna föreligga. Förhållandet är snarare

det motsatta. Och i den mån bristerna i antydda hänseenden äro mer avsevärda,

måste också vägdelningen i samma mån komma att sakna jämnhet och

rättvisa.

Att återigen ett verkligt gemensamhetssystem, så att arbetet utföres för

gemensam räkning och kostnaden därför utdebiteras pa intressenterna efter

deras andelstal i samfälligheten, ur båda de anförda synpunkterna — väghållningens

kvalitet och vägbördans jämna fördelning — är i sig självt överlägset,

lärer få anses nog så uppenbart.»

I fortsättningen av sitt anförande påpekar kommissionen emellertid, att

sådana olägenheter, som enligt vad nyss vidrörts, vore förknippade med vägdelningssystemet,

icke alltid behövde förekomma:

»Många enskilda vägar — såsom ägovägar för hemkörslor, utfartsvägar

för några få fastigheter o. s. v. — äro och behöva endast vara av den enkla

och primitiva beskaffenhet, att det icke bör bliva tal om att där söka bringa

väghållningen till någon teknisk standard. Och förefintligheten av sådana

faktorer, som, på sätt ovan antytts, lätt kunna förrycka vägdelningens jämnhet

och rättvisa, kan ju icke i varje fall tagas för given, allraminst då det

gäller vägar med ensartade och stabila trafikförhållanden av ringa omfattning.

Det är egentligen i fråga om de större och livligare trafikerade vägarna

med ett mångtal olika situerade intressenter, som vägdelningens olägenheter

kunna göra sig som mest förnimbara och förnumna. Förbises _må ej heller, att

vägdelningssystemet även har vissa positiva fördelar. Delningen avgränsar

på ett klart och enkelt sätt den enes skyldigheter från den andres^ och ställer

dem båda oberoende av varandra. Såsom på tal om naturaväghållet för de

allmänna vägarna ofta plägat framhållas, kan det också vara förmånligt för

väghållarna att få fullgöra sin prestation i arbete, för vilket de kunna välja

lämpliga tider, då de icke hava annan sysselsättning för arbetsfolk och dragare,

i stället för att utgiva kontanta bidrag.»

I enlighet med det sålunda anförda går kommissionens förslag ut på att

såväl vägdelningssystemet som gemensamhetssystemet skulle få fritt använ
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S8.

35

das; valet dem emellan skulle, där ej vederbörande vore ense, bero på prövning

av vad som i varje särskilt fall kunde anses lämpligast. Intet borde

heller hindra en samtidig användning beträffande samma väg på det sätt,

att byggandet utfördes gemensamt -— vilket väl i allmänhet torde få anses

som det mest tjänliga — men underhållet fördelades på marken eller tvärtom.

Några länsstyrelser, en överlantmätare samt styrelsen för svenska lands- Yttranden,

kommunernas förbund uttala direkt sin tillfredsställelse med den möjlighet

till gemensamhetssystemets tillämpning, som föreslagits. Domänst3''relsen

finner den medelväg, kommissionen följt mellan vägdplningssystemet och ett

verkligt gemensamhetssystem, lyckligt vald. Endast länsstyrelsen i Gotlands

län, som dock medgiver, att det för ernående av ett gott resultat ofta kan vara

lämpligare, att vägunderhållet utföres gemensamt än efter vägdelning, finner

det knappast skäligt och tillrådligt att tvinga sakägarna mot deras vilja till

dylik gemensamhet, då saken berör endast enskilds rätt.

Att ett verkligt gemensamhetssystem skall i tillämpningen, särskilt då frå- Peparwga

är om byggande av ny väg men även med avseende å vägunderhållet. ™entschefenofta

medföra väsentliga fördelar framför det hittills så gott som obligatoriska

vägdelningssystemet beträffande såväl vägs byggande som dess underhåll torde

ligga i öppen dag. Införandet av möjligheten att få gemensamhetssystemet

tillämpat även om icke samtliga väghållningsskyldiga äro ense ssmes ägnat

att öka den enskilda väglagens användbarhet och för många fall möjliggöra

ett bättre och mera ändamålsenligt anordnande av väghållningen än hittills

annat än sämjevis kunnat ske. I detta sammanhang kan även påpekas, hurusom

i den allmänna väglagen ändringar numera gjorts i syfte att främja vägunderhålls

övertagande av vägkassan. Jämväl de av kommissionen anförda

skälen för den ståndpunkt, kommissionen intagit i fråga om valet mellan de

båda systemen, förefalla övertygande. Vid förrättning skall således, då samtliga

väghållningsskyldiga härutinnan icke förena sig, fritt prövas, vilketdera

systemet i det särskilda fallet kan leda till de bästa resultaten eller eljest

bäst motsvarar rådande förhållanden.

I gällande rått finnes intet allmänt stadgande om befogenhet för väghåll- Rätt att å

ningsskyldig att för enskild vägs byggande eller underhåll utan frivillig över- tag^maZrial

enskommelse med vederbörande från annans fastighet taga sand, grus eller för vägs

sten. Detta i motsats till vad som gäller i fråga om de allmänna vägarna. b/f,nderhåi°Ch

beträffande vilka 1917 års lag om expropriation giver möjlighet till förvärv

av dylika ämnen samt behovet av väglagningsämnen för underhållet även

särskilt tillgodoses i allmänna väglagens 33 § och kungl. kungörelsen den 2

juni 1905 angående rättighet till hämtning av väglagningsämnen från kronans

jordbruksaomäner.

Beträffande dessa särskilda bestämmelser med avseende å allmän vägs underhåll

hänvisas till kommissionens redogörelse därför å sid. 64—67 i betänkandet.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

I en år 1914 inom riksdagens andra kammare väckt motion (nr 99) hemställdes,

att riksdagen ville besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.

Maj :t täcktes låta utreda och till riksdagen inkomma med förslag till lag,

huru och på vad sätt väghållningsskyldiga å enskilda vägar må äga rättighet

att å annans mark mot ersättning taga väglagningsämnen till enskilda

vägars byggande och underhåll ävensom rätt att utan avgift taga väglagningsämnen

å statens jordbruksdomäner och skogsallmänningar.

I motionen framhölls bl. a., hurusom det förhållandet att de väghållningsskyldiga

beträffande de enskilda vägarna icke tillerkänts rätt att taga väglagningsämne

å annans mark till byggande och underhåll av vägar vore en

väsentlig brist i 1907 års lag. En del jordägare nekade väghållarna rätt att

taga väglagningsämne å deras mark, andra begärde därför oskäligt hög ersättning.

Att ålägga väghållningsskyldighet och icke bereda möjlighet för

väghållare att få taga väglagningsämnen å annans mark vore obilligt och

orättvist. Då de väghållningsskyldiga icke hade rättighet att taga väglagningsämne

å annans mark, kunde vid taxering för vägdelning nödig hänsyn

icke tagas till var väglagningsämne lämpligast funnes att tillgå. Kunde överenskommelse

mellan jordägaren och väghållningsskyldiga icke träffas, var

väglagningsämnen tjänligast och till minsta skada för jordägaren finge avhämtas

samt till vilket belopp ersättning därför skulle utgå, borde denna

fråga kunna avgöras av en nämnd, vars sammansättning borde bliva sådan,

att kostnaden för förrättningen icke bleve oskäligt stor. Nämnden kunde bestå

av t. ex. tre personer, som valdes bland nämndemän eller gode män i skiftesärenden

på så sätt, att jordägaren valde en, den eller de väghållnings sk yldiga

en och de sålunda valda en.

I skrivelse den 29 augusti 1914, nr 191, förklarade riksdagen, efter redogörelse

för berörda motion, att riksdagen i likhet med motionären ansåge det

vara en kännbar brist i 1907 års lag, att i densamma icke intagits bestämmelser,

som möjliggjorde för den väghållningsskyldige att till underhåll av

sådana enskilda vägar, med avseende å vilka denna lag vore tillämplig, i fall

av behov emot skälig ersättning taga väglagningsämnen å annans mark.

Riksdagen framhöll bland annat, att i avseende å behovet för väghållningsskyldig

att, då han å egen mark saknade eller från densamma endast med

svårighet eller överdriven kostnad kunde till platsen för deras användande

framforsla behövliga väglagningsämnen, få taga sådana från annans mark,

förhållandena måste anses i stort sett fullkomligt likartade i fråga om allmänna

och enskilda vägar. Riksdagen instämde i vad motionären anfört beträffande

de svårigheter, som i berörda avseende kunde uppstå för den, vilken

det ålåge att ansvara för underhållet av enskild väg. Det intresse, ägaren

av en i närheten av enskild väg liggande sand-, grus- eller stentäkt hade av

att ensam disponera däröver, stode i de allra flesta fall icke i rimligt förhållande

till de antydda olägenheterna för den väghållningsskyldige. Det

syntes riksdagen rättvist och följdriktigt, att i 1907 års lag även inrymdes

bestämmelser, motsvarande de i 83 § allmänna väglagen och kungl. kungörelsen

den 2 juni 1905 omförmälda, varigenom sålunda i huvudsak samma lagliga

befogenhet i berörda avseende kunde medgivas de underhållsskyldiga

beträffande de enskilda vägar, å vilka 1907 års lag ägt tillämpning, som beträffande

allmänna vägar. Den omständigheten, att enskild väg icke eller

åtminstone icke i samma grad som allmän väg tjänade ett allmänt intresse,

syntes nämligen icke med fog kunna åberopas mot rättmätigheten av de i mo
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

37

tionen framförda önskemål med avseende å enskild vägs underhall. Däremot

torde rättigheten att taga vägfyllnadsämnen å annans mark icke lämpligen

höra, såsom motionären föreslagit, utsträckas till att jämväl avse byggande

av enskild väg, enär en dylik utsträckning, enligt riksdagens förmenande, komme

att åt förevarande fråga giva en större räckvidd än som för närvarande

kunde anses nödvändigt.

I riksdagsskrivelsen heter det vidare:

»Emellertid innebär ovedersägligen även rättigheten att å annans mark taga

väglagningsämnen för underhållet av enskilda vägar en bestämd inskränkning

i markägarens rätt att fritt förfoga över sin fastighet, ett legalt servitut, som.

om det finge göras gällande i obegränsad omfattning, kunde bliva oskäligt

hindersamt eller obekvämt för den tjänande fastigheten. Med hänsyn härtill

och då eu sådan servitutsrätt härvidlag, i motsats till vad förhållandet är

beträffande allmän vägs underhåll, endast eller åtminstone i långt övervägande

grad är avsedd att tjäna enskildas intressent torde med än större fog än i

fråga om allmän väg garantier vara erforderliga till markägarens skyddande

mot för långt gående, onödiga eller eljest mot hans befogade intressen stridande

åtgärder, såsom t. ex. ett godtyckligt upptagande eller vårdslöst, till

obehag eller skada ledande begagnande av grus- eller sandtag. Det torde

därför lämpligen böra i sammanhang med lagfästande av den nu ifrågasatta

rättigheten även föreskrivas, att sådan rättighet endast må utövas efter anvisning

av markägaren och i övrigt i enlighet med av honom framställda skäliga

villkor. I likhet med motionären anser riksdagen, att det lämpligen

borde överlåtas på en nämnd att, om frivillig överenskommelse ej kan^träffas,

slutligt bestämma, var och under vilka villkor väglagningsämnen få tagas,

beloppet av ersättningen därför ävensom befogenheten av de villkor i övrigt,

som av markägare kunna hava uppställts. Beträffande sammansättningen

av denna nämnd synas flera möjligheter kunna lämpligen ifrågasättas. Huvudvikten

synes riksdagen, i likhet med motionären, i detta avseende ligga därå,

att, för undvikande av alltför dryga kostnader, ett dylikt prövningsförfarande

må kunna äga rum under de enklaste former, som kunna låta sig förenas med

ett behörigt iakttagande av tryggande garantier för ett sakkunnigt och opartiskt

bedömande av frågan. På grund härav synas de former härför, som

ovanberörda 33 § i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet

föreskriver, nämligen avgörande av häradsrätten, eventuellt efter häradssjui,

föga lämpade för nu ifrågavarande ändamål. Däremot synes riksdagen det av

motionären föreslagna sättet för åstadkommande av ifrågakomna nämnd eller

något därmed likartat förtjänt att härför tagas i övervägande. °

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen alltså anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta utreda och till riksdagen inkomma med förslag till lag,

huru och på vad sätt väghållningsskyldiga beträffande sådana enskilda vägar,

som avses i lagen den 5 juli 1907 angående enskilda vägar å landet, må äga

rättighet att å annans mark mot ersättning taga väglagningsämnen till dylika

vägars underhåll ävensom rätt att utan avgift taga väglagningsämnen å statens

jordbruksdomäner och skogsallmänningar.»

Över riksdagens skrivelse hava efter remisser yttrat sig dels länsstyrelserna,

av vilka flertalet bifogat infordrade eller eljest, efter lämnade tillfällen,

avgivna yttranden, olika för olika län, av kronofogdar, länsmän, kommunala

myndigheter och enskilda, dels ock domänstyrelsen, som hört domänintendenter

och överjägmästare.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Ilungl. Maj:ts proposition nr 28.

Annan morian

kronans

allmänningar

och

jordbruksdomäner.

Vägkommis
sionen.

Till cn början närmast med avseende å den ifrågasatta möjligheten att tvångsvis

erhålla rätt att hämta väglagningsämnen från annan mark än kronans allmänningar

och jordbruk sdomäner anför kommissionen:

»Kommissionen har i förslaget upptagit vissa bestämmelser i riksdagsskrivelsens

syfte. De innebära i huvudsak rätt för den, som på grund av förrättning

eller dom enligt enskilda väglagen för en fastighet har skyldighet att

underhålla enskild väg, att för detta underhåll mot ersättning taga väglagningsämnen

å annan underhållsskyldig fastighets mark, när sådant tarvas och

den senare fastigheten ej genom rättighetens begagnande tillskyndas märkligt

men. Kan ej överenskommelse träffas, avgöres frågan vid sådan förrättning,

som avses i lagen.

Förslaget avser sålunda till en början endast underhåll, ej byggande av

enskild väg. Riksdagens framställning går ej heller längre. Om lämpligheten

av eu sådan begränsning hava meningarna bland vederbörande varit

delade. Då det emellertid såsom här gäller införande av en tvångsrätt till

förmån för enskilda intressen, har det synts kommissionen lämpligt, att lagstiftningen

åtminstone till en början inskränker sig till avhjälpande av det

mest framträdande behovet, vilket otvivelaktigt hänför sig till vägunderhållet.

Den här ifrågavarande tvångsrätten att hämta väglagningsämnen för de

enskilda vägarnas underhåll synes visserligen icke kunna motiveras med hänvisning

på förekomsten av en motsvarande rätt beträffande det allmänna vägunderhållet.

Då gäller det ju nämligen omedelbart det allmänna samfärdselintresset,

för vars tillgodoseende enskild rätt rimligtvis bör få vika. Här

åter måste man med den nuvarande lagens och förslagets allmänt principiella

ståndpunkt fasthålla, att den enskilda väghållningen med avseende å varje väg

omedelbart representerar allenast ett enskilt intresse för vederbörande fastigheter.

Icke desto mindre har kommissionen ansett sig kunna förorda införandet i

lagstiftningen av en tvångsanordning i förevarande syfte. Principen om expropriation

för enskilda företag är icke alldeles okänd i vårt rättssystem. Man

behöver i detta avseende icke gå längre än till den gällande enskilda väglagen

själv, som under vissa förbehåll medgiver rätt för fastighet att, bland annat,

erhålla upplåtelse av mark till väg över annan fastighets område. Och för

den här ifrågavarande rätten, så begränsad och bestämd som förslaget avser,

tala enligt kommissionens åsikt tillräckligt starka billighets- och lämplighetsskäl.

»

I fortsättningen framhåller kommissionen, att vad sålunda anförts företrädesvis

gällde underhåll, som efter vägdelning fullgjordes in natura.

Kommissionen påpekar härutinnan, hurusom väghållningsprestationens

egen beskaffenhet här vore sådan, att den icke kunde fullgöras utan tillgång

till naturaresurser i sand, grus eller sten; möjligheten att från egna tillgångar

eller för skäligt pris erhålla väglagningsämnen växlade för olika fastigheter

och vållade ganska allmänt ojämnhet i väghållningsbördan. För att en rättvis

vägdelning skulle kunna verkställas, erfordrades en tillförlitlig gradering av

vägens olika delar, vilket förutsatte säker kännedom om, bland annat, var och

till vilket pris väglagningsämnen för varje vägsträcka vore att påräkna. Ur

sålunda angivna synpunkter — prestationens egen beskaffenhet, den ojämna

förekomsten av väglagningsämnen å olika fastigheter och kravet på rättvis vägdelning,

eller, med ett ord, som ett naturligt och behövligt komplement Ull

själva vägdelningsinstitutet — framstode den ifrågavarande tvångsrättens betydelse

med sådan styrka, att dess införande även å det enskilda vägväsendets

område synts vara att förorda.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj.ts proposition nr 28. 39

Beträffande det vägunderhåll, som fullgöres annorledes än efter vägdelning,

yttrar kommissionen:

Med hittills gällande ordning har frågan i denna del icke någon avsevärd

betydelse, men annorlunda ställer sig förhållandet, om i överensstämmelse med

förslaget vägdelningen såsom den regelrätta normala formen för väghållningsskyldighetens

fördelning avskaffas och andra underhållsformer komma till någon

allmännare tillämpning. Att så sker är, för uppnåendet av ett mera tillfredsställande,

rationellt vägunderhåll, utan tvivel önskligt. Ur denna synpunkt

måste det vara av betydelse, att till intressenternas gemensamma förfogande

ställes samma möjlighet till anskaffande av väglagningsämnen, som skulle

stått dem var för sig såsom väglottshavare till buds i händelse underhållet

utskiftats genom vägdelning. Det förefaller ganska oegentligt, att valet av

en i sig själv tjänligare och bättre underhållsform skulle i det förevarande

hänseendet ställa dem i ett sämre läge, än de skulle haft med användande av

den gamla metoden.

Med hänsyn härtill har kommissionen trött sig böra taga steget fullt _ut

genom att föreslå rättighetens medgivande även för den händelse väghållningen

utföres på delägarnas gemensamma bekostnad genom entreprenad eller

eljest utan vägdelning.

Kommissionen påpekar vidare, att förslaget såsom villkor för rättigheten

förutsatte en förhandenvarande skyldighet att fullgöra det vägunderhåll, för

vars utförande väglagningsämnena vore behövliga; hölles vägen av vederbörande

gemensamt, förelåge ändock skyldigheten på det sätt, att envar av dem i förhållande

till alla de övriga vore förpliktad till bidrag. Varken i riksdagens

skrivelse eller i motionen hade satts i fråga, att rättigheten skulle tillkomma

annan än väghållningsskyldig. ''Kommissionen yttrar:

»Med den väghållningsskyldighet, som nyss nämnts, har synts böra förstås

allenast skyldighet i enskilda väglagens mening, d. v. s. den, som grundas

å nämnda lags allmänna stadgande, att väg, som är till stadigvarande nytta

för två eller flera fastigheter, skall av dem gemensamt underhållas. Grundar

sig skyldigheten allenast på särskilt åtagande, bör därav uppenbarligen^icke

betingas rätt för den förpliktade att med ifrågavarande tvångsservitut få belagd

en annan fastighet.

Men väghållningsskyldighet i nu angivna mening skall enligt förslaget åligga

icke blott den härskande utan även den tjänande fastigheten, och bådas väghållningsskyldighet

skall hänföra sig till en och samma väg, den nämligen,

för vars underhåll väglagningsämnena äro avsedda och behövliga.

Rättigheten blir på detta sätt avsevärt mera inskränkt än den, som gäller

på det allmänna vägväsendets område. Detta måste dock anses, naturligt,

då det såsom här rör sig om ett tvångsingrepp i enskild rätt till förmån

för ett annat enskilt intresse. Det är utan tvivel av vikt att ga varsamt

till väga i avseende å en dylik reglering. Genom de nyss angivna bestämmelserna

synes emellertid vara funnen en nog så rationell gräns för anordningens

räckvidd. Den tjänande fastigheten har själv gagn av vägen och bör

alltså hava intresse av dess behöriga vidmakthållande. Då servitutsrättens

upplåtande antingen i sammanhang med vägdelning eller ock för oindelat vägunderhåll

bör verka till nedbringande i förra fallet av den beräknade och i

det senare av den verkliga kostnaden för vägunderhållet, uppkommer. därigenom

för nämnda fastighet själv en fördel i form av minskning i fastighetens

taglott, respektive kontanta bidrag till den gemensamma underhållskostnaden.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Yttranden.

Det ligger således alls ingen orimlighet däri, att fastigheten får tåla ifrågavarande

intrång. Men det måste anses mindre riktigt, om fastigheten skulle bindas

till dylik skyldighet med avseende å en fastigheten helt ovidkommande väg.

Häremot göres måhända den invändning, att enskilda väglagen likvisst tillförbinder

fastighet att upplåta mark även för en sådan väg. Förhållandet finner

emellertid sin förklaring däri, att kravet på möjlighet för en fastighet att erhålla

väg ansetts ° så naturnödvändigt berättigat, att det måste tillgodosesäven

med intrång å en annan fastighet, för vilken vägen icke har någon betydelse.

Detsamma kan uppenbarligen icke sägas om den mindre viktiga angelägenheten

att skaffa tillgång till väglagningsämnen.»

Såsom ytterligare förutsättning för ifrågavarande rättighet fordras i kommissionens

förslag, att det skall föreligga ett verkligt behov för den, som vill

taga förmånen i anspråk, samt att den tjänande fastigheten icke genom det

ifrågavarande intrånget tillskyndas »märkligt men». I fråga om det förra villkoret

framhåller kommissionen:

»Har den fastighet, för vilken upplåtelsen äskas, å eget område tillgång till

väglagningsämnen, kan ändock upplåtelsen i vissa fall vara berättigad. Förhållandet

kan föreligga så, att den egna tillgången är till finnandes å sådan

plats, att dess tagande i anspråk för fastighetens vägunderhåll måste bliva

fastigheten själv till avsevärt men, såsom till exempel genom upptagande av

en grusgrop å fastighetens egen tomt eller i trädgård eller dylikt; eller ock

kan fyndigheten vara belägen på så långt avstånd, att genom väglagningsämnenas

hämtande därifrån vägunderhållet måste i avsevärd mån fördyras. Jämväl

kan den egna tillgången vara så ringa, att den ej förslår längre än till

täckande av behovet för fastighetens egen drift. I alla dylika fall bör den omständigheten,

att fastigheten själv är försedd med väglagningsämnen, ej utgöra

hinder för upplåtande av rätt, som här avses. Å andra sidan bör den bristande

förekomsten a,v sådana ämnen å fastighetens eget område icke alltid anses innefatta

tillräcklig bevisning om behovet. Utredas bör tillika, att möjlighet saknas

för fastigheten att mot skäligt pris och från plats inom icke alltför långt avstand

från väglotten upphandla vad som erfordras. Befinnes därvid, att dylik

anskaffningsmöjlighet visserligen för det dåvarande föreligger men icke så, att

den kan anses på något stadigvarande sätt betryggad, bör oavsett densamma

ifrågavarande rätt kunna upplåtas.»

Kommissionen tillägger, att uppenbarligen full ersättning skall till vederbörande

gäldas såväl för väglagningsämnenas värde som för annat intrång genom

rättighetens begagnande.

Kommissionens förslag till medgivande av tvångsrätt i detta fall hälsas från

åtskilliga håll med tillfredsställelse.

I fråga om den föreslagna rättighetens omfattning framställes i allmänhet

ingen erinran. Från några håll hemställes emellertid om att rättigheten utsträckes

att omfatta jämväl byggande av väg.

Sålunda påpekar överlantmätaren i Jönköpings län, med vilken länsstyrelsen

i samma län instämmer, hurusom med byggande av väg i lagen likställdes omläggning

och väsentlig förbättring av väg. Enskilda vägförrättningar avsåge

sällan hel nybyggnad av väg. I stället förekomme ofta smärre omläggningar

av kurvor eller backar samt i fråga om vissa stycken vad man måste hänföra

till väsentlig förbättring. Möjlighet att tvångsvis anskaffa vägämnen för

dylika arbeten hade ofta Ararit påkallad, och sådant hade kunnat ske utan märkligt

men.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

41

Överlantmätaren i Kronobergs län förklarar, att han ej kan dela kommissionens

mening, att det mest framträdande behovet i förevarande hänseende

hänförde sig till vägunderhållet. Vägs iståndsättande — vilket vore att anse

som byggande av väg — och dess framtida underhåll stode i så intimt samband,

att ett skiljande härvidlag icke kunde eller borde äga rum. Flertalet enskilda

vägdelningar. åtminstone i Kronobergs län, hade kommit till stånd först

när vägarna vore i sådant skick, att deras iståndsättande utgjorde en sådan

väsentlig förbättring, som vore att hänföra till vägs byggande. Så komme säkerligen

även framdeles att bliva regel. Till dylikt iståndsättande av väg skulle

sålunda icke få räknas samma tillgång till väglagningsämne som till underhållet

av vägen. Följden härav bleve i många fall den, att vägen icke kunde iståndsättas

så väl, som eljest kunnat ske, varjämte kostnaderna för iståndsättandet

komme att bliva betydligt större. Förrättningsmännen måste för vägens iståndsättande

räkna efter andra normer än för vägens underhåll. Att på grund av

förslagets föreskrifter kanske bliva tvungen att med större kostnader och sämre

väglagningsämne iståndsätta en väg för att sedan få rätt underhålla den med

gott väglagningsämne, som upplätes till skäligt pris, syntes varken praktiskt,

förståndigt eller ekonomiskt. Härtill komme, att den fastighet, som vore skyldig

att upplåta väglagningsämne, själv vore underhållsskyldig och sålunda

hade nytta av att vägen bleve så god som möjligt.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller, att i såväl motion i riksdagen som

tillförene avgivna yttranden påyrkats ifrågavarande rättighets utsträckande

till att avse jämväl byggande av enskild väg. Varken riksdagen i sin skrivelse

eller vägkommissionen hade ifrågasatt förhandenvaron av ett verkligt behov

för det enskilda vägväsendet av en dylik rättighet. Så vitt länsstyrelsen kunde

finna, syntes, med hänsyn till de faktiska förhållandena vid ifrågavarande

väghållningsskyldighets fullgörande, enahanda skäl, som av såväl riksdagen

som vägkommissionen åberopats för rättighet till väglagningsämnes tagande

i och för underhållet, även tala för sådan rättighets beviljande med avseende

å enskild vägs byggande och därmed, enligt förslaget, likställd omläggning eller

väsentlig förbättring av sådan väg.

Lantmäteristyrelsen förklarar, att styrelsen, i anslutning till det behov i

förevarande avseende, som på sätt framginge av uttalandena av överlantmätarna

i Jönköpings och Kronobergs län förefunnes, icke tvekade att föreslå, att rättigheten

utsträcktes att gälla även vägs byggande.

Även beträffande frågan, huruvida förevarande rättighet borde begränsas

att gälla endast mot underhållspliktig fastighet, hava några av de hörda myndigheterna

uttalat en avvikande mening:

överlantmätaren och länsstyrelsen i Jönköpings län samt länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län anse, att skyldighet att under angivna förutsättningar

tåla hämtning av väglagningsämnen icke borde vara inskränkt till endast underhållspliktig

fastighet. Då även annan fastighet kunde bliva skyldig upplåta

mark för vägen, syntes följdriktigheten kräva, att fastigheten skulle kunna

förpliktas tåla ifrågavarande intrång. Svårigheter kunde möta att på annat

sätt anskaffa nödiga materialier. Föreslagna övriga villkor torde hindra missbruk

även efter en dylik utsträckning. Lantmäteristyrelsen erinrar i detta sammanhang

om befintlig expropriationsrätt i fråga om allmän vägs byggande och

stadgandet i sista stycket av 33 § i allmänna väglagen samt yttrar vidare:

Beträffande enskilda vägar av större omfattning förelåge på det hela taget

samma motiv för ifrågavarande rätt och skyldighet, som förefunnes med avseende

på allmänna vägar, och vad anginge enskilda vägar av mindre omfattning

syntes det intrång, varom här vore fråga, i viss mån kunna jämföras med

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Departe
mentschefen.

andra inskränkningar, som en fastighetsägare finge finna sig i med hänsyn

till grannelaget. Betraktade man frågan på detta sätt och sökte sätta sig in i

huru förhållandena tedde sig i verkligheten, torde betänkligheterna mot att

utsträcka skyldigheten att tåla ifrågavarande intrång böra falla.

Å andra sidan uttalar länsstyrelsen i Gotlands län, att vägande skäl syntes

vara anförda för den begränsade omfattning, som givits åt ifrågavarande rätt,

och styrelsen för svenska landskommunernas förbund finner med de givna begränsningarna

intet att invända mot förslaget ur vare sig principiella eller andra

synpunkter.

De svårigheter, som för de väghållningsskyldiga även beträffande de enskilda

vägarna kunna uppstå med avseende å anskaffande av sand, grus eller sten för

väghållningsskyldighetens fullgörande, synas till fullo motivera, att åtgärder

vidtagas i ändamål att underlätta tillgodoseendet av de väghållningsskyldigas

behov av dylikt material.

Kommissionens förslag i förevarande del avser, i överensstämmelse med riksdagens

år 1914 intagna ståndpunkt, endast vägs underhåll, ej byggande av

väg. Det lärer emellertid icke kunna förnekas, att enahanda skäl, som så starkt

tala för lagfästande av en tvångsrätt för anskaffande av väglagningsmaterial

för underhållet, kunna åberopas för tvångsrättens utsträckande att gälla även

vägs byggande. Särskilt må beaktas den i några yttranden påpekade omständigheten,

att enligt lagen med byggande av väg likställes omläggning eller väsentlig

förbättring av väg. Det kan antagas vara ganska vanligt, att redan befintliga

vägar, beträffande vilka underhållsskyldigheten göres till föremål för

laglig reglering, kräva ett första iståndsättande, som måste anses som väsentlig

förbättring och således är att likställa med byggande av väg. För iståndsättandet

skulle då icke stå öppna de möjligheter till erhållande av lämpligt

material, som kanske samtidigt fastställas till begagnande för det kommande

underhållet. I detta sammanhang må även framhållas, att vid debatten i andra

kammaren vid 1914 års senare riksdag jordbruksutskottets ordförande som skäl

för utskottets åsikt, att man ej kunde vara med om att lagfästa rättighet att

taga material för vägbyggnad, åberopat bland annat, att enligt utskottets mening

den enskilda väglagen borde bringas i överensstämmelse med 33 § i allmänna

väglagen. Men då, såsom redan påpekats, i fråga om de allmänna vägarna

expropriationslagen giver möjlighet till förvärv av material för vägs

byggande, synes mera följdriktigt att vid införande av tvångsrätt till materialhämtning

för enskild väg låta denna rätt avse jämväl vägs byggande.

Däremot förefaller det riktigt att, i enlighet med vad kommissionen föreslagit

och såsom riksdagen synes hava avsett, för tvångsrättens begagnande förutsätta,

att skyldighet skall föreligga enligt den enskilda väglagen att fullgöra

den väghållning, för vilkens utförande vägmaterialet är behövligt. Därförutan

synes icke den grad av tvång med avseende å materialets anskaffande förefinnas,

som kan berättiga detta ingrepp i den fria dispositionsrätten till den tjänande

fastigheten.

Som ytterligare förutsättning för rätten att tilltvinga sig material av ifrågavarande

slag från en fastighet har kommissionen tänkt sig, att jämväl denna

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S.

43

sistnämnda fastighet skulle vara underhållsskyldig med avseende å den väg,

■å vilken materialet skulle komma till användning. Skulle behov föreligga att

taga väglagningsämnen från fastighet utanför vägsamfälligheten, skulle de väghållningsskyldiga

alltså fortfarande såsom hittills vara hänvisade till att med

vederbörande träffa enskild överenskommelse.

Emellertid torde, såsom från några myndigheters sida gjorts gällande, kunna

ifrågasättas, om en dylik begränsning av tvångsrätten kan anses lämplig.

Från riksdagens sida hade man ju tänkt sig tvångsrättens införande — låt vara

allenast med avseende å vägunderhållet — utan dylik begränsning. Utan tvivel

komma fall att inträffa, då behovet av vägmaterial icke skall kunna tillgodoses

inom de väghållningssltyldigas fastigheter, och då ett avskärande av möjligheten

att från annat håll tilltvinga sig rätt att hämta det erforderliga materialet

skall förefalla konstlat. Har verkligt behov av väglagningsämnen blivit

ådagalagt, synes det icke framstå såsom ett obehörigt ingrepp ens i en utomståendes

rätt till hans fastighet, att därest denna ej tillfogas avsevärt men, därifrån

skall upplåtas en befintlig tillgång av det erforderliga materialet.

Möjligen skulle kunna ifrågasättas, att för de fall, då fråga uppstår om användande

av tvångsrätt gentemot fastighet utanför vägsamfälligheten, en begränsning

i möjligheten att vända sig mot dylik fastighet skulle göras på det

sätt, att skyldighet att tåla intrånget icke skulle föreligga i förhållande till

alltför avlägset belägna fastigheter, beträffande vilka således något grannelagsförhållande

ej kunde åberopas såsom grund för skyldighet i förevarande

avseende.

Frånsett det förhållandet, att ingen utan tvingande skäl lärer önska hämta

väglagningsämnen från mera avlägset belägna fastigheter, skall emellertid, på

sätt kommissionen framhållit, vid prövningen av huruvida upplåtelse är erforderlig

hänsyn tagas till de möjligheter att på närmare håll tillgodose ett föreliggande

behov, som kunna finnas. Det torde ligga i sakens natur utan att

detta behöver särskilt påpekas i lagtexten, att härvid i första hand beaktas

möjligheten att på lämpligt sätt ordna ifrågavarande förhållanden inom de i

vägsamfälligheten ingående fastigheterna.

Beträffande ordningen för prövning och avgörande av hithörande frågor,

när överenskommelse ej kan träffas, yttrar kommissionen:

»Kommissionen har icke ansett sig kunna föreslå en procedur, som i motsvarande

avseende gäller i fråga om allmän väg enligt 33 § tredje stycket

allmänna väglagen, nämligen anställande av talan hos domstol i vanlig rättegångsväg.

I likhet med såväl motionären som riksdagen finner nämligen

kommissionen önskligt, att dylika frågor kunna bringas till avgörande på

ett enklare och mindre tidskrävande sätt.

Å. andra sidan synes fordran på enkelhet och snabbhet icke böra få drivas

för långt. Ett så förenklat och mera formlöst förfarande, som motionären

tänkt sig och som i viss mån synes hava tilltalat även riksdagen, nämligen

tillsättande för ändamålet av en tremannanämnd. av vars ledamöter vardera

parten skulle utse en och dessa båda gemensamt den tredje, med uppdrag —

enligt vad riksdagen antytt — att till och med slutgiltigt avgöra frågan, har

synts kommissionen icke tillrådligt. Gällde det endast en värdering av skada

Ordning för

prövning.

Yägkommis
sionen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Yttranden.

och intrång genom rättighetens begagnande, vore ingenting att erinra. Men

i nämndens funktion skulle ingå att främst träffa avgörande av den viktiga

frågan om så att säga själva expropriationsmedgivandet, i vilket avseendenämnden

hade att pröva, huruvida förutsättningarna för rättigheten vore för

handen, samt i vilken omfattning och på vad sätt den skulle få begagnas. Angående

rättighetens närmare bestämmande och om dess utövning kunna i många

fall erfordras ganska ingående bestämmelser. Avgörandet och utformandet

av detta allt synes icke lämpligen höra anförtros åt en nämnd. Framför

allt måste fasthållas, att det här gäller ett tvångsingrepp i enskild rätt. Påläggande

av ett tvångsservitut, som här avses, kräver, synes det, starkare

garanti för en riktig rättstillämpning än som kan erbjuda sig genom det ifrågasatta

nämndförfarandet.

För sin del har kommissionen icke kunnat finna annat, än att det lämpligaste

sättet för avgörandet av här åsyftade frågor är deras hänskjutande till

sådan förrättning, som redan nu enligt enskilda väglagen skall äga rum för

viss behandling av andra tvistiga spörsmål om enskild väg, däribland det närmast

jämförliga om rätt att lägga väg över annan fastighets område. Har

förrättningen till föremål att reglera underhållet av en väg, kan, om förhållandet

ordnas på nyssnämnda sätt, i och genom själva förrättningen en eventuell

fråga om rätt till hämtning av väglagningsämnen för detta underhåll på

enklaste och naturligaste sätt vinna sin lösning. Skall underhållet äga rum

in natura, är ur förut anförd synpunkt —- åstadkommandet av en rättvis vägdelning

— till och med nödvändigt, att sådan fråga avgöres i sammanhang

med förrättningen. Fördelen därav för sakägare även med hänsyn till tidsvinst

och kostnadsbesparing behöver knappt påpekas.

Uppkommer frågan självständigt, skall dess behandling enligt förslaget

ävenledes ankomma på en sådan förrättning, som ovan sagts, och vilken dä

måste hållas enkom för detta ändamål. Någon betungande kostnad för parterna

torde anordningen icke behöva medföra, om, såsom kommissionen avser,

en väsentlig del av gottgörelsen till förrättningsmannen kommer att gäldas av

statsverket. Det kan med avseende härå vara tvivelaktigt, huruvida ens ett

nämndförfarande av ovan antydda slag — även det alltid förenat med kostnader

—■ skulle kunna bliva för parterna billigare. Det till äventyrs snabbare

avgörandet, som skulle kunna påräknas genom en nämnd, skulle endast kunna

gälla prövningen i första hand. Ty under inga omständigheter borde det komma

i fråga, att nämndens beslut, såvitt anginge .själva huvudsaken, d. v. s.

frågan huruvida rättigheten skulle medgivas och på vad sätt den skulle utövas,

icke skulle få överklagas. Då ordningen härutinnan rimligtvis borde

bliva densamma, som gäller med avseende å förrättning, nämligen tvistens

dragande under domstols prövning, saknas enligt kommissionens mening även

ur denna synpunkt vägande skäl för att tillerkänna nämndförfarandet något

avgjort företräde.»

Någon avvikelse från vad om verkställighet av beslut i allmänhet gäller

har kommissionen icke funnit skäl föreslå beträffande förrättningsbeslut i

förevarande ämne.

I de över kommissionens förslag avgivna yttrandena hava beträffande ordningen

för prövning och avgörande av förevarande frågor erinringar i allmänhet

ej framställts.

Sålunda finner lantmäteristyrelsen den föreslagna proceduren med hänsyn

till det obetydliga intrång, varom i allmänhet vore fråga, i stort sett vara att

föredraga framför det i fråga om allmänna vägar anvisade, vida kostsammare

förfarandet; styrelsen framhåller, att förrättningsmannen redan hava att träf
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S.

45

fa de i regel betydelsefullare och svårare avgörandena, huruvida och i vilken

•omfattning fastighet skall deltaga i vägs byggande och underhåll. Från några

städers sida påpekas emellertid det betänkliga i att överlåta åt en förrättningsman

att bestämma var inom stads område väglagningsämnen skulle tagas.

Hämtning av grus o. s. v. kunde motverka markens ändamålsenliga bebyggande,

varför byggnadsnämnds medgivande härtill borde inhämtas. Även

estetiska hänsyn inverkade härvidlag. Från annat stadshåll föreslås, att enahanda

bestämmelser i förevarande avseende skulle gälla, som stadgas i 33 §

av allmänna väglagen för landet.

Med avseende å ordningen för prövning och avgörande av hithörande frågor

biträder jag kommissionens förslag. Med hänsyn till av mig föreslagna bestämmelser

rörande förordnande av förrättningsman i stad torde kunna antagas,

att även sådana synpunkter, som från några städers sida anlagts,

skola vid tvångsrättens utövande mot fastighet i stad vinna tillbörligt beaktande.

I fråga om kronans allmänning ar och jordbruk sdomäner anför kommissionen:
»Förslagets

ståndpunkt är den, att några särskilda bestämmelser i ifrågavarande

hänseende icke skola meddelas beträffande de omnämnda grupperna

av kronans fastigheter. De skola förty härutinnan vara i allo likställda med

•enskilda egendomar. Även om man ur synpunkten av det nationalekonomiska

intresset, att även det enskilda vägnätet hålles i gott skick till samfärdselns

underlättande och transporternas förbilligande, vill medgiva, att staten kan

hava större anledning att ekonomiskt stödja de enskildas strävanden på detta

än på andra områden av företagarverksamhet, kan enligt kommissionens mening

ett bidragsgivande i denna form knappast vara lämpligt. Utnyttjandet

av kronomarkerna för det allmänna vägunderhållet lärer, enligt vad från domänverkets

vederbörande framhållits, hava visat sig kunna medföra avsevärda

•olägenheter för själva egendomsförvaltningen. Om så är, synes det angeläget

att icke öka dem genom en liknande anordning beträffande underhållet av de

•enskilda vägarna. Över huvud måste det anses önskvärt, att kronans egendomar

så långt som möjligt hållas fria från enskilda servitutsrättigheter. I

varje fall framställer sig mot den ifrågasatta anordningen den befogade erinran,

att förmånen skulle tillgodokomma vederbörande synnerligen ojämnt, beroende,

som den bleve, på det rent tillfälliga förhållandet, huruvida i vägens

närhet funnes någon med tillgång på väglagningsämnen försedd kronoegendom

av hithörande slag eller ej.

Har kronoegendomen själv skyldighet att deltaga i enskild vägs underhåll,

blir den enligt förslaget lika väl som annan till vägsamfälligheten hörande fastighet,

eventuellt efter prövning vid förrättning, underkastad förpliktelsen

att avstå väglagningsämnen till samma vägs underhåll. Är åter fråga om

väg, i vars underhåll egendomen icke deltager, får det ankomma på ansökning

och särskilt tillstånd, huruvida och på vilka villkor vederbörande må kunna

komma i åtnjutande av förmånen i fråga.»

I de över kommissionens förslag avgivna utlåtandena yttras i allmänhet

intet direkt i denna fråga. Domänstyrelsen har intet att invända mot förslagets

bestämmelser. Lantmäteristyrelsen förklarar sig ense med kommissionen

därom, att kronan för sina egendomar i allo bör likställas med enskilda i fråga

om dem tillhöriga ägor. Däremot ifrågasätter länsstyrelsen i Göteborgs

-och Bohus län, om ej de bestämmelser, som gälla i fråga om rätt att för under
-

Departe
mentsehefen.

Kronans

allmänningar

och

jordbmksdomäner.

Vägkommis
sionen.

Yttrandea.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Departe
mentschefen.

Specialmoti
vering.

håll av allmänna vägar taga väglagningsämnen på kronomark, skulle kunna

tillämpas även beträffande underhållet av enskilda vägar. Med hänsyn till

vikten även ur allmän synpunkt av ett tillfredsställande underhåll av det enskilda

vägnätet — det huvudsakliga kommunikationsmedlet för stora delar av

befolkningen — syntes en sådan förmån icke vara oberättigad.

För min del anser jag tillräckliga skäl icke föreligga för att medgiva väghållarna

rätt att, på förmånligare villkor än som gälla beträffande annan mark,,

för enskilda vägars byggande eller underhåll hämta sand, grus eller sten från

kronans allmänningar och jordbruksdomäner. Såväl beträffande de nu nämnda

kronoegendomarna som i fråga om staten eljest tillhörig mark skola alltså

de väghållningsskyldiga vara nödsakade att med vederbörande träffa överenskommelse

om den ersättning, som skall utgå såväl för materialets värde som

för intrång, eller ock, därest sådan överenskommelse ej kan träffas, vara underkastade

frågans prövning vid förrättning eller av domstol efter enahanda

grunder, som gälla beträffande andra fastigheter.

Jag övergår härefter till de särskilda bestämmelserna i förslaget, därvid jag

huvudsakligen kommer att beröra endast sådana stadganden, beträffande vilka

avvikelser från kommissionens förslag funnits påkallade. T övrigt får jag i

denna del hänvisa till kommissionens betänkande.

3§.

Beträffande denna paragraf, vari stadgas rätt att under angivna förutsättningar

få en över en fastighets område redan anlagd väg upplåten till begagnande

för en annan fastighet, föreslår kommissionen, att sista satsen i paragrafen,

»och vare om underhåll av väg, som sålunda upplåtes, lag som i 6 §

sägs», skulle uteslutas. Kommissionen påpekar, att då 3 § allenast avser

sådan väg, å vilken 6 § äger tillämpning, eller väg, som är till stadigvarande

nytta för två eller flera fastigheter, genom berörda klausul icke utsäges annat

eller mera än som följer av 6 §, vilken i förslaget bibehållits.

Ehuru vad kommissionen sålunda påpekat torde vara riktigt, synes dock

icke olämpligt i detta sammanhang antyda, att upplåtelsen av väg till begagnande

medför skyldighet att deltaga i vägens underhåll. Skäl till ändring

i paragrafens nuvarande lydelse synes mig därför knappast föreligga.

8 §.

Med företagen jämkning i paragrafens andra stycke avses endast att tydligare

angiva de regler för ansvaret för en fastighets vägunderhåll, som redan

med lagens nuvarande lydelse torde gälla.

9 §.

Den av kommissionen föreslagna föreskriften om huru väg skall byggas

till läge och sträckning samt till bredd och beskaffenhet i övrigt har ansetts

lämpligen böra bringas i fullständig överensstämmelse med uttryckssättet i

s. 47 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 28.

47

andra ledet av lagens 17 §, vari ej föreslagits ändring (förslagets 20 §). Ordet

»beskaffenhet» har alltså utbytts mot ordet »anordning».

Mot den i lagens 9 § förekommande bestämmelsen om viss maximibredd, vari

kommissionen ej föreslagit ändring, har från några håll anmärkts, att en vägbredd

av 4 meter kunde vara för liten. Med den särskilt inom städernas områden

allt mer överhandtagande automobiltrafiken vore denna bredd i många fall

otillräcklig.

Ehuru det förefaller väl motiverat, att i allmänhet ingen må betungas med

byggande eller underhåll av väg till större bredd än 4 meter, synes det dock ej

uteslutet, att, särskilt i de delar av städer och övriga samhällen, där lagen skall

vinna tillämpning, eller eljest å tätare bebyggda platser, förhållandena kunna

göra en större vägbredd än 4 meter synnerligen önskvärd. I huvudsaklig enlighet

med vad lantmäteristyrelsen härutinnan föreslagit, har jag velat göra det

möjligt, att den eljest fastställda maximibredden undantagsvis må överskridas,

nämligen då tvingande skäl för en större vägbredd prövas föreligga.

10 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelserna om rätt att tvångsvis erhålla befogenhet

att från annans fastighet taga sand, grus eller sten.

Enligt kommissionens förslag skulle dylik rätt medgivas allenast för vägunderhåll.

Såsom förut nämnts, förordar jag emellertid utsträckande av tvångsrätten

till att avse jämväl vägs byggande. Uppenbarligen bör för rätten att

för vägbyggnad tvångsvis få hämta material gälla motsvarande förutsättningar

och villkor som för rätten att till vägs underhåll erhålla väglagningsämnen.

Att tvångsrätten skall kunna göras gällande även mot fastigheter utom

vägsamfälligheten är tidigare uttalat.

Ifrågavarande tvångsrätt är, såsom jämväl tidigare framhållits, avsedd att

komma till användning endast för fullgörande av skyldighet enligt den enskilda

väglagen att deltaga i vägs byggande eller underhåll. Förutsättning för att kunna

göra tvångsrätten gällande skall sålunda vara, att byggnads- respektive underhållsskyldigheten

fastställts vid förrättning enligt nämnda lag, däri inbegripet

en vid förrättning träffad förening, eller genom dom enligt samma lag. Om

däremot byggnads- eller underhållsskyldigheten ordnats genom en annorledes

än vid förrättning träffad förening och behov av vägmaterial, som icke tillgodosetts

genom föreningen, skulle uppstå, synes väghållningsskyldighetens

fastställande knappast hava skett i tillräckligt auktoritativ form för att rätt att

tilltvinga sig vägmaterial bör tillkomma deltagarna i företaget. Med härutinnan

vidtagen jämkning i den föreslagna lagtexten avses att tydligare uttrycka

vad sålunda åsyftas.

Från ett håll har påpekats, att enligt kommissionens motivering ifrågavarande

stadgande skulle äga tillämpning jämväl för det fall, att väghållningsskyldigheten

ej fullgjordes efter vägdelning utan av de väghållningsskyldiga

gemensamt, men att paragrafen ej syntes vara med hänsyn därtill tillräckligt

klart avfattad, enär däri talades allenast om särskild fastighets rätt att på

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S.

annan fastighet hämta väglagningsämne. Någon jämkning i paragrafens ordalydelse

i anledning av denna anmärkning synes knappast erforderlig. Väghållningsskyldigheten

är enligt den enskilda väglagen tänkt såsom vilande på

<le särskilda fastigheterna, och däri sker ej ändring för de fall, då själva arbetet

med vägs byggande eller underhåll skall av de väghållningsskyldiga utföras

gemensamt. I konsekvens härmed bör då tvångsrätten med avseende å anskaffande

av vägmaterial fortfarande anses tillkomma de väghållningsskyldiga

fastigheterna. Dock kan givetvis, såsom kommissionen framhåller, den upplåtna

rättighetens utövande komma att ske genom vägsamfällighetens styrelse

•eller den, som därtill fått styrelsens uppdrag.

I några till kommissionen ingivna yttranden har påpekats behovet av bestämmelser

i syfte att det allmänna vägunderhållets intresse att erhålla väglagningsämnen

måtte i fall av konkurrens beredas företräde framför det här

ifrågavarande enskilda. Kommissionen framhåller härom, att nämnda förhållande

skulle kunna hava betydelse endast på det sätt, att en för underhåll

av enskild väg redan upplåten sand-, grus- eller stenfyndighet sedermera

skulle visa sig behövlig för underhåll av allmän väg, och behovet i båda avseendena

icke kunde ur densamma fyllas. I likhet med kommissionen anser

jag några bestämmelser för reglering av dylikt fall knappast behövliga, då

nämligen vederbörande, åt vilka för underhåll av en enskild väg inrymts sådan

rätt som nu är i fråga, icke torde kunna gentemot det allmänna i berörda

avseende göra gällande bättre rätt än markägaren själv. Överensstämmande

med den sålunda uttalade uppfattningen blir även, att eu redan fastställd rätt

att för allmänt vägunderhåll hämta väglagningsämnen icke genom beviljande

av rätt att för enskild väghållning taga vägmaterial får trädas för när. Detsamma

lärer väl böra tillämpas med avseende å en tidigare vid förrättning

•eller genom dom enligt enskilda väglagen fastslagen rätt att för enskild väghållning

taga vägmaterial.

11 §•

I denna paragraf givas bestämmelser om bland annat sättet för väghållningens

utförande. Såsom förut är omnämnt avses, att gemensamhetssystemet

skall kunna komma till användning icke, såsom nu, blott då samtliga sakägare

förena sig därom, utan jämväl om detta system vid prövning i laga ordning vid

förrättning befinnes lämpligare än vägdelningssystemet.

I några av de över kommissionens förslag avgivna yttrandena har uttryckts

tvekan om huruvida med den lydelse, som givits åt paragrafen, avses, att en

väg skulle kunna till viss del byggas eller underhållas gemensamt av alla intressenter,

under det att vägen i övrigt fördelades mellan dessa. I sådant hänseende

framhålles, att i händelse av vägdelning anledning stundom kunde förekomma

att förbehålla viss sträcka samtliga intressenter till byggande eller underhåll.

Otvivelaktigt kunna förhållandena vara sådana, att det för intressenterna

vore förmånligt, att viss vägsträcka på grund av t. ex. särskilt livlig trafik

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

49

eller markens beskaffenhet kunde undantagas från eljest lämplig befunnen delning

av vägen. Ofta lärer dylik anordning med till vägen hörande bro framstå

såsom det lämpligaste. En mindre jämkning i paragrafens ordalydelse har fördenskull

företagits.

Det har från ett håll anmärkts på att den i motsvarande lagrum i den gällande

lagen (10 §) förekommande bestämmelsen om byggande och underhåll av

bro —- det enda stadgandet i lagen, vari bro särskilt omnämndes — bortfallit;

det syntes lämpligt, att föreskrift inflöte därom, att vad som gällde väg även

gällde bro.

Den i 10 § av 1907 års lag förekommande bestämmelsen om byggande och

underhåll av bro innebar, att i fråga om bro besväret kunde indelas till utgörande

gemensamt av två eller flera väghållningsskyldiga. Då nu avses, att

möjlighet i dylikt avseende skall förefinnas beträffande vilken vägsträcka som

helst, samt det lärer vara uppenbart att, då intet särskilt därom utsäges, givna

bestämmelser om väg avse jämväl till vägen hörande bro, har emellertid särskild

föreskrift beträffande bro ansetts överflödig.

12 §.

I förevarande paragrafs andra stycke har kommissionen intagit särskild

föreskrift om att vid förrättning för delning av vägunderhåll, som skall utgöras

in natura den tid mark är bar, vederbörande förrättningsman och gode

män skola ex officio undersöka, om behov av upplåtelse av rätt att taga väglagningsämnen

föreligger samt, om detta är fallet, pröva och avgöra frågan

härom. Då nu föreslås, att möjligheten att tvångsvis erhålla rätt att hämta

vägmaterial skall utsträckas att gälla även vägs byggande, har nyss berörda

föreskrift angivits avse jämväl det fall, att arbetet med vägs byggande fördelas

till utgörande av de väghållningsskyldiga in natura.

13 §.

Lagens 12 § innehåller bestämmelser om vem som äger rätt att påkalla förrättning

enligt lagen samt att därvid föra talan. I vad härutinnan stadgas

har kommissionen icke föreslagit annan ändring än att bestämmelse tillagts

om att, då enligt 8 § annan än ägaren är pliktig att svara för fastighets vägunderhåll,

jämväl den förre skall hava befogenhet att äska förrättning eller

eljest därvid föra talan, då saken angår sådan fråga, som omförmäles i 10 §

av kommissionens förslag.

Då nu tvångsrätt till hämtning av vägmaterial skall avse jämväl vägs byggande,

lärer motsvarande böra gälla, då undantagsvis för fastighets vägbyggnadsskyldighet

svarar annan än fastighetens ägare. I enlighet härmed har tillägget

omformulerats.

Någon särskild bestämmelse med avseende å befogenheten att äska förrättning

eller eljest därvid föra talan beträffande sådan fråga, som omförmäles

i förslagets 10 §, är icke föreslagen för det fall, att i enlighet med vad vid

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 28 Käft. (Nr 28.) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

förrättning eller genom dom enligt den nya lagen blivit bestämt arbetet mod

vägs byggande eller underhåll utföres gemensamt samt behov av tvångsrättens

tillgripande uppkommer under bestående gemenskap. Man skulle möjligen

vara böjd för att anse, att den rätt, som kan finnas att då påkalla förrättning

för prövning av sådan fråga, skulle kunna utövas endast av vederbörande

sakägare själva, en åsikt, som skulle kunna synas stå bäst i överensstämröelse

med förslagets utgångspunkt, att tvångsrätten tillkommer respektive fastigheter.

Emellertid avses, att en enligt förslagets stadganden utsedd styrelse även

i denna del skall äga företräda sakägarna.

I analogi med vad som nu gäller beträffande fastighet, över vars område väg

skall byggas, torde befogenhet att föra talan vid förrättning för prövning av

fråga, som avses i förslagets 10 §, böra tillkomma även den, som med nyttjanderätt

innehar fastighet, från vilken vägmaterialet skall tagas.

14 §•

Vägkouimis- Kommissionen har i sitt förslag bibehållit hittills enligt lagens 13 § gälsionen.

Ende bestämmelser angående förordnande av förrättningsman allenast med

den ändring att, då lagförslaget gällde även städerna, såsom behörig förrättningsman

angivits jämväl mätningsman i stad. Därjämte har kommissionen

föreslagit en bestämmelse om skyldighet för länsstyrelserna att meddela lantmäterikontoren

underrättelse om utfärdade förordnanden, på det att kontoren

skulle bliva i tillfälle hålla kontroll över att jämväl akterna till sådana förrättningar,

som utfördes av andra än lantmätare, bleve behörigen redovisade till

kontoren.

Yttranden. I de över kommissionens förslag avgivna yttrandena har beträffande förevarande

paragraf framhållits huvudsakligen följande:

I fråga om möjligheten att till förrättningsman få förordnad annan än lantmätare

eller mätningsman i stad har i allmänhet — bortsett nu från de från

stadshåll framförda önskemålen att av hänsyn till samhällets intressen skulle

för förrättning i stad få förordnas endast därstädes anställd eller för dess behov

särskilt förordnad mätningsman — anmärkning mot kommissionens förslag

ej framställts. Dock uttala några överlantmätare samt stadsfullmäktige

i en i södra Sverige belägen stad en från kommissionens ståndpunkt avvikande

mening. En länsstyrelse framhåller såsom angeläget, att förrättning, som i

något avseende kunde beröra statsverkets intresse, uppdroges åt lantmätare

eller annan statstjänsteman. Lantmäteristyrelsen föreslår under hänvisning

till stadgandet i vattenlagens 10 kapitel 32 §, avseende förordnande till handläggande

av syneförrättning rörande torrläggningsföretag, att i enskilda väglagen

utsäges, att till företagande av förrättning enligt denna lag må förordnas

lantmätare eller mätningsman i stad eller ock annan person, som på

grund av avlagda kunskapsprov eller praktisk erfarenhet i hithörande ämnen

må anses lämplig att handlägga förrättningen.

En överlantmätare samt lantmäteristyrelsen föreslå, att förordnande som förrättningsman

skulle meddelas ej som nu av länsstyrelsen utan av vederbörande

överlantmätare. Styrelsen erinrar om att i det förslag till lag om delning

av jord å landet, över vilket Kungl. Maj:t i augusti 1924 beslutat inhämta lagrådets

utlåtande, intagits bestämmelse, att förordnande till laga skifte skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition nr 28.

utfärdas av vederbörande överlantmätare. Den omständigheten att även annan

än lantmätare kunde ifrågakomma till förrättningar enligt lagen om enskilda

vägar borde knappast föranleda, att meddelande av förordnande till samma förrättningar

uppdroges åt annan än överlantmätaren.

Vidare framhålles av en överlantmätare nödvändigheten av att bestii mm el - ser meddelas om sättet för upprättande av de förrättningarna rörande handlingarna,

vilka bestämmelser borde gälla jämväl för annan förrättningsman

än lantmätare. En annan överlantmätare intygar, att sådana till förrättningsmän

förordnade personer, som icke varit lantmätare, ofta brustit i redovisning

av förrättningarna samt att det visat sig svårt att framtvinga redovisning.

Jämväl lantmäteristyrelsen anser, att man i sakägarnas intresse bör söka

gorå något för att även förrättningsman, som icke är lantmätare, må kunna

tvingas att verkställa förrättningen i vederbörlig ordning och avkrävas redo
171

om n n* TAT» rl AV» aa -v-v» w» 1/ A _ • O "1 * Al a .. i v

raranngar aro av sa skiftande natur — än kan verkställandet av förrättning

krava avsevarda kunskaper och erfarenhet på hithörande områden, än kan förrättningen

vara av ganska enkel beskaffenhet - att man torde'' kunna utan

a riskera, åsidosättande av berättigade intressen bibehålla lagens nuvarande

stadgande i denna del, därvid dock icke kronobetjänt synes böra särskilt nämnas

bland dem, som kunna komma i fråga. Givetvis förutsättes emellertid

att den förordnande myndigheten icke underlåter att se till. att ej annan person

i L , förrättnlnesman än sådan, som med hänsyn till de i det sär
skilda

fallet föreliggande omständigheter besitter erforderliga förutsättningar

ior ett riktigt och ändamålsenligt utförande av förrättningen i fråga.

dagen för avslutandet skulle bliva ineffektiva. För framtvingande av förrättmngs

handläggning i överensstämmelse med lagens bestämmelser eller meddelade

tilJamplighetslöreskrifter angiver lantmäteristyrelsen två i formellt avseende

skilda vägar. Antingen kunde i lagen intagas bestämmelse, att närmare

föreskrifter angående sättet för utförande av förrättning, som avsåges

i lagen,^ samt angående vad förrättningsmannen hade att iakttaga med avseende

a iorrattningens redovisning skulle meddelas av Kungl Maj-t På

grund av en sådan bestämmelse vore Kungl. Maj:t oförhindrad att i adrninistiativ

vag förordna, a.tt vad som gällde i fråga om lantmäteristyrelsens och

densamma underlydande befattningshavares befogenhet och skvldio-het skulle

aga motsvarande tillämpning, där till förrättning av ‘ ifrågavarande

slag forordnats annan an lantmätare. Såsom andra alternativ näm’feSi1

i 1..lagen ^S?8. bestämmelse. lantmäteristyrelsen skulle äga att

meddela närmare föreskrifter i ämnet och att förrättningsman, som icke vore

lantmatare skulle hava samma skyldigheter i fråga om förrättningens handfat?

Srhånfl°Vd1Sning s,om/mlikt lantmäteriinstruktionen ålåge lantmätare.

Ltan a it forhallandena ordnades pa något av nu angivna sätt kunde enligt stvrelsens

mening någon tillfredsställande ordning ej ernås. Därest styrelser» s

ståndpunkt vunne gillande, torde sista stycket i 23 § höra uteslutas.

Med avseende å valet av förrättningsman synes det mig knappast lämpiigt

att [or forrättningar enligt den enskilda väglagen i allmänhet uppställa

skarpta betingelser i fråga om förrätta inn-smannin = r
-

Yrning ^ör detsamma. Kommissionens i sådant syfte föreslagna bestämmelse

i förevarande paragraf om underrättelse om utfärdat förordnande till länets lantmäterikontor

och föreskrift i 23 § om åliggande för förrättningsmannen att

inom 30 dagar efter förrättningens^ avslutande underrätta överlantmätaren om

dagen för avslutandet skulle bliva ineffektiva. För framtvingande av förrättnings

handläggning i överensstämmelse med lagens bestämmelser eller med
-

Departe
mentschefen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Vad däremot angår förrättning i stad eller vissa samhällen å landet är jag,

såsom förut nämnts, av den åsikt, att sådana förrättningar böra utföras företrädesvis

av personer, som i sin verksamhet hava särskild beröring med stadens

eller samhällets stadsplaneväsen. Jag åsyftar härvid i stadens eller

samhällets tjänst anställd mätningsman eller sådan person, som av länsstyrelsen

förordnats att tills vidare förrätta avstyckningar i staden eller samhället.

Genom sin kännedom om ortens stadsplaneväsen och förhållanden i övrigt torde

sådan tjänsteman eller förrättningsman vara särskilt skickad att såväl med

hänsyn till de samhälleliga intressena som ur parternas synpunkter åstadkomma

den bästa lösningen av förekommande spörsmål. Däremot torde i lagen

företräde icke böra givas åt den, som av länsstyrelsen förordnats allenast att

tillsvidare i staden eller vederbörande samhälle tjänstgöra såsom förrättningsman

för tomtmätning. Det lärer knappast kunna förutsättas, att denne i allmänhet

skall framför andra vara lämplig att verkställa förrättningar enligt enskilda

väglagen. I konsekvens härmed bör ifrågavarande bestämmelse bliva

gällande, utom för stad, allenast för sådant samhälle å landet, för vilket stadgandena

om avstyckning i lagen om fastighetsbildning i stad äro tillämpliga,

d. v. s. samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade

bestämmelser.

Emellertid torde icke såsom en ofrånkomlig regel böra gälla, att när i stads

eller vederbörande samhälles tjänst anställd mätningsman finnes eller länsstyrelsen

förordnat förrättningsman för avstyckningar inom staden eller samhället,

sådan person skall förordnas att verkställa orten berörande förrättningar

av ifrågavarande slag. Fall kunna givetvis inträffa, då det av en eller

annan orsak — exempelvis om den väg, varom fråga är, till endast ringa del

är belägen inom stadens eller samhällets gränser — skall befinnas lämpligare,

att förordnandet gives åt annan. Alltid bör dock i dylika fall tillses, att endast

sådan person kommer i fråga, som kan anses äga för det särskilda fallet

erforderlig kännedom om ortens stadsplaneväsen. Det vill förefalla lämpligt,

att i de fall, då förordnande kommer i fråga av annan person än i stadens eller

samhällets tjänst anställd mätningsman eller förordnad förrättningsman för avstyckningar

inom staden eller samhället, den förordnande myndigheten före

ärendets avgörande sätter stadens eller samhällets byggnadsnämnd i tillfälle

att yttra sig över föreslagen persons lämplighet. Detta synes även böra tillämpas,

då fråga är om annat stadsliknande samhälle än i det nyss sagda varit

avsett.

Då med avseende å förrättning, som, enligt vad nyss sagts, företrädesvis

skall verkställas av viss person, sökande föreslagit någon till förrättningsman,

lärer ofta vara onödigt, att, om förslaget ej är godkänt av övriga uppgivna sakägare,

dessa skola föreläggas att inkomma med yttrande, huruvida de hava

något att erinra mot den föreslagne. I dylika fall synes sådan åtgärd böra

företagas endast då länsstyrelsen finner skäl därtill föreligga.

Beträffande det i några yttranden framförda förslaget, att förordnande

myndighet skulle bliva vederbörande överlantmätare i stället för respektive

länsstyrelser, må nämnas, att då skiftesstadgekommittén på sin tid (1911)

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

53

föreslog, att förordnande av lantmätare att förrätta laga skifte skulle meddelas

av förste lantmätaren i länet, detta motiverades med bl. a., att förordnandet

numera vore företrädesvis en verkställighetsåtgärd samt att Konungens befallningshavande

i tveksamma fall inhämtade vederbörande förste lantmätares

yttrande, som följdes. I sitt 1913 avgivna utlåtande över skiftesstadgekommitténs

förslag framförde lantmäteristyrelsen en del betänkligheter i förevarande

avseende, vilka betänkligheter styrelsen emellertid i ett i april 1924

avgivet yttrande över ett nytt förslag till lag om delning av jord k landet

m. m. ansåg hava under mellanliggande tid förlorat i betydelse; i sistberörda

sammanhang fick styrelsen dock tillfälle uttala tveksamhet i fråga om

huruvida en ändring av samma innebörd borde vidtagas i väglagarna och andra

författningar, som innehölle bestämmelse, att ifrågakommande förordnanden

kunde uppdragas även åt andra än lantmätare. Emellertid förmenar styrelsen

nu, som nämnts, att denna omständighet knappast bör hindra en reform i antydd

riktning.

För min del anser jag dock tillräckliga skäl för ändring i denna del icke

föreligga. Låt vara att även meddelande av förordnande enligt enskilda väglagen

ofta har karaktär av ren verkställighetsåtgärd, så framträder dock den

förordnande myndighetens skyldighet att pröva den föreslagne personens

lämplighet starkare, då till förrättningsman föreslagits annan än lantmätare

eller vederbörande mätningsman. Man synes berättigad antaga, att länsstyrelserna

lättare än överlantmätarna skola kunna förskaffa sig kännedom om sålunda

föreslagna personers kvalifikationer för det ifrågasatta uppdraget utöver

vad till lantmäterikontoren redovisade akter till tidigare av samma personer till

äventyrs hållna förrättningar kunna utmärka, varom länsstyrelsen vid förefallande

behov icke lärer underlåta att genom ärendets remitterande till överlantmätaren

inhämta upplysning. Det vill alltså synas, som om den nuvarande

lagens ståndpunkt i denna del skulle innebära de bästa betingelserna för en allsidig

prövning.

Från några håll har, såsom nämnts, framhållits behövligheten av sådana bestämmelser,

att även förrättningsman, som icke är lantmätare, må kunna förmås

att verkställa förrättningen i vederbörlig ordning och avkrävas redovisning

för densamma.

Beträffande denna fråga må beaktas, att en i vederbörlig ordning enligt enskilda

väglagen förordnad förrättningsman lärer vara att anse såsom förordnad

att förrätta tjänsteärende samt att sådan förrättningsman följaktligen vid förrättningens

verkställande handlar under tjänstemannaansvar. Möjlighet att

beivra försumlighet eller vårdslöshet från förrättningsmannens sida saknas således

ingalunda, även i fall denne icke är lantmätare.

I ett avseende synes emellertid en kompletterande bestämmelse lämplig, nämligen

angående redovisning av förrättningsakterna. Kommissionen föreslår, i

anslutning till vad redan nu förekommer, att erforderliga stadgande!! rörande

sättet för redovisningens fullgörande skola inflyta i lagen. Då emellertid av

några yttranden framgår, att det, trots i lagen intagen föreskrift i sådant avseende,

mött svårigheter att förmå förrättningsman, som ej är lantmätare, att av
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungi. Maj:ts proposition nr 28.

lämna förrättningsakt, torde stadgandena i förevarande avseende lämpligen böra

kompletteras med av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter om att den lantmäteristyrelsen

enligt gällande lantmäteriinstruktion tillkommande befogenhet

att medelst föreläggande och utdömande av lämpligt vite förmå styrelsen underlydande

befattningshavare att fullgöra givna föreskrifter skulle vinna motsvarande

tillämpning med avseende å en icke-lantmätares redovisningsskyldighet

enligt den enskilda väglagen. Bemyndigande för Iiungl. Haj:t i antydd

riktning synes höra inflyta i förslagets 26 §.

Med anledning av förslagets stadgande i 26 § om att i vissa fall förrättningsakt

skall redovisas till stads eller samhälles byggnadsnämnd har jämkning skett i

den av kommissionen föreslagna bestämmelsen om skyldighet för länsstyrelse

att meddela underrättelse om utfärdade förordnanden.

16 §.

I denna paragraf gives bestämmelse om förrättningsmannen och gode männen

tillkommande ersättning. Sådan ersättning ävensom övriga förättningskostnader

skola, enligt paragrafens ordalydelse i kommissionens förslag, genast erläggas

av sökanden samt, om vid förrättning flera blivit bundna till väghållningsskyldighet,

fördelas efter ty skäligt prövas.

I skrivelse den 20 maj 1915, nr 139, har riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t

måtte till riksdagen framlägga förslag, att i fråga om sådan förrättning, som

avses i enskilda väglagen, ersättning må utgå av statsmedel såväl för resa

som jämväl för själva förrättningen jämte lösen för handlingar.

För innehållet i övrigt i nämnda skrivelse jämte åtskilliga därmed sammanhängande

omständigheter redogöres i en kommissionens betänkande såsom bilaga

1 vidfogad P. M., vartill hänvisas.

I sitt betänkande förordar kommissionen, att beträffande förrättningar enligt

enskilda väglagen förrättningsmannen tillkommande resekostnads- och traktamentsersättning

måtte i varje fall gäldas av statsmedel. I övrigt böra, enligt

kommissionens förmenande, kostnaderna falla på vederbörande sakägare.

Frågan om och i vad mån kostnader för förrättning enligt den enskilda

väglagen böra gäldas av statsmedel kommer att särskilt för sig anmälas för

Kungl. Maj:t. De bestämmelser, som kunna komma att gälla rörande statens

åtagande att svara för vissa förrättningskostnader, böra icke få sin plats i den

enskilda väglagen utan i administrativ författning, men torde emellertid i

16 § en hänvisning böra ske till de särskilda stadganden, som härutinnan kunna

meddelas.

17 §.

Då nu föreslås, att rätt att taga vägmaterial tvångsvis skall kunna göras gällande

även mot annan fastighet än sådan som skall ingå i vägsamfälligheten,

torde, därest fastigheten icke av annan grund beröres av förrättningen, i rättssäkerhetens

intresse bliva nödvändigt, att de, som för sådan fastighet äga föra

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

55

talan, särskilt kallas till förrättningen. Dylik särskild kallelse synes däremot

icke nödvändig, om anledning eljest föreligger för vederbörande att vid förrättningen

iakttaga sin rätt.

18 och 19 §§.

De jämkningar i förhållande till kommissionens förslag, som företagits i dessa

paragrafer, äro uteslutande av redaktionell art; ändringen i 18 § är delvis

föranledd av införandet av lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap.

23 §.

Lantmäteristyrelsen har, beträffande paragrafens första stycke, fäst uppmärksamheten

på att de i kommissionens förslag intagna orden »övriga till protokollet

hörande handlingar» kunde giva anledning till att avskrift gjordes av

alla kungörelser, kallelser och legitimationshandlingar, vilket syntes onödigt.

Å andra sidan torde ej allmänt till nu nämnda handlingar räknas beskrivningar

och fördelningslängder, varav avskrift dock städse borde utlämnas.

I anledning härav har viss jämkning skett i paragrafens ordaljTdelse. Dessutom

har i paragrafen utsagts, att, därest förrättningsmannen biträdes av

gode män, det skall tillkomma honom jämte gode männen att i fall av behov

utse den person, som skall mottaga handlingarna. Slutligen har med anledning

av förslagets stadgande i 26 § om att i vissa fall förrättningsakt skall redovisas

till stads eller samhälles byggnadsnämnd jämkning skett i den av kommissionen

föreslagna bestämmelsen om skyldighet för förrättningsman att underrätta

om dagen för förrättnings avslutande.

24 §.

Det må påpekas, att med den befogenhet, som nu förordas, för väghållningsskyldig

att tvångsvis kunna få rätt åt sig upplåten att hämta vägmaterial

även från fastighet utanför vägsamfälligheten uttrycket sakägare vidgats

att omfatta även dem, som för sådan fastighet äga föra talan. Att jämväl

med avseende å dessa sakägare bestämmelsen i paragrafens senare stycke om

särskilt sätt för stämnings delgivning skall vinna tillämpning, lärer vara

uppenbart.

26 §.

I paragrafens första stycke har inskjutits en bestämmelse angående gäldandet

av förrättningsman tillkommande gottgörelse för inställelse vid rätten.

Det torde vara lämpligt att, i fråga om domstols skyldighet att efter slutliga

handläggningen av anhängiggjort mål lämna från sig förrättningsakten,

föreskriva olika förfarande allt eftersom ärendet återförvisas till förrättningsmannen

eller så ej sker. I det förra fallet synes det nämligen mer praktiskt,

att akten överlämnas direkt till förrättningsmannen för att vara för honom tillgänglig

vid ärendets förnyade behandling, och torde det i sådant fall böra åligga

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

denne att om ärendets återförvisande underrätta den myndighet, till vilken

akten sedermera skall redovisas.

Från några städers sida har framställts som önskemål, att förrättningen rörande

handlingar, vilka enligt kommissionens förslag skola redovisas till lantmäterikontoren,

beträffande städerna skulle antingen redovisas till vederbörande

byggnadsnämnd eller ock i avskrift överlämnas till nämnden. Det vore

av största vikt — framhålles det — att dessa handlingar funnes tillgängliga

i städernas arkiv för planläggnings- och fastighetsregistreringsfrågor. Även

påpekas bestämmelserna om att enligt 5 kapitlet av lagen om fastighetsbildning

i stad konceptakt rörande avstyckning skall förvaras under byggnadsnämndens

vård och att enligt 6 kapitlet i samma lag ett exemplar av akt rörande laga

skiftesförrättning i stad skall av förrättningsmannen kostnadsfritt överlämnas

till byggnadsnämnden att förvaras under dess vård.

Då de sålunda framställda önskemålen synas hava visst fog för sig, men

det knappast torde vara lämpligt att betunga förrättningsmannen med att göra

en extra avskrift av förrättningshandlingarna, har jag velat föreslå att, om

vägen, varom fråga är, eller största delen därav är belägen inom stad, förrättningsakten

skall redovisas till byggnadsnämnden. Motsvarande synes då

böra gälla med avseende å de samhällen på landet, där den för städerna gällande

ordning för bebyggande skall iakttagas.

Beträffande paragrafens sista stycke hänvisas till vad som yttrats vid förslagets

14 §.

28 §.

I lagens motsvarande paragraf (25 §) återfinnes bland annat bestämmelse

därom, att om ersättning för intrång, som är bestämd att utgå på en gång ej betalas

eller nedsättes inom vederbörlig tid, den väckta frågan skall vara förfallen.

I kommissionens förslag kvarstå nu gällande stadganden i första och andra

styckena av förevarande paragraf med några avvikelser, som föranletts av att

bestämmelserna utsträckts att gälla jämväl med avseende å ersättning, som

skall utgå enligt 10 § i förslaget. Särskilt har, beträffande påföljden av att

engångsersättning enligt 5 eller 10 § icke i behörig ordning gäldas eller nedsättes,

föreskrivits, att för sådant fall den väckta frågan skall vara förfallen,

»i vad ersättningstagarens rätt angår». Därmed har avsetts att förebygga,

att, då dylik underlåtenhet allenast hänför sig till ersättning för upplåtelse

av rätt till hämtning av väglagningsämnen enligt 10 §, en i sammanhang med

berörda upplåtelse verkställd vägdelning i sin helhet skulle förfalla. Påföljden

har synts böra inträda allenast beträffande rätten till hämtning av väglagningsämnen,

varemot själva vägdelningen ansetts böra fortfarande äga bestånd.

Såsom från några håll anmärkts, synes emellertid den sålunda tillfogade

satsen, »i vad ersättningstagarens rätt angår», kunna giva anledning till tvekan

om stadgandets rätta innebörd. På grund härav har viss jämkning i andra

styckets ordalydelse skett, vilken jämkning i sin tur föranlett en mindre

ändring i paragrafens tredje stycke.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

dt

32—37 §§.

Med dessa paragrafer givas regler för handhavande av de med vägs byggande

eller underhåll förenade angelägenheter för de fall, då genom förrättning

eller dom enligt denna lag bestämts, att arbetet skall av de väghållningsskyldiga

utföras gemensamt. Även då gemensamheten är inskränkt till att

avse allenast viss sträcka av vägen och även när för detta fall vägarbetet skall

utföras av endast vissa av de väghållningsskyldiga gemensamt gälla berörda

regler i tillämpliga delar.

Ifrågavarande paragrafer sakna direkt motsvarighet i nu gällande enskilda

väglag. Behovet av dylika bestämmelser var .ju mycket litet framträdande, då

för tillämplighet av gemensamhetssystem fordrades enhälligt beslut av samtliga

sakägare — härvid bortsett från undantagsbestämmelsen i lagens 10 § i

fråga om dyrbarare bro. Vinner det nu framlagda förslaget till lag bifall,

komma förhållandena härutinnan att gestalta sig helt olika; efter vad som synes

antagligt kommer gemensamhetssystemet att i ej ringa utsträckning vinna

tillämpning, och detta även mot bestridande från ett större eller mindre antal

väghållningsskyldigas sida. Med kommissionen anser jag därför nödvändigt, att

i lagen regler givas i omförmälda ämne.

De föreslagna stadgandena hava till förebild motsvarande bestämmelser i vattenlagens

7 kapitel, avseende marks torrläggning. Vid förslagets avfattande

har man följt icke blott innehållet i de paragrafer av nämnda kapitel, vari återfinnas

fullständigt uttalade föreskrifter, utan även i kapitlet förekommande

hänvisningar till de stadganden, som i vissa angivna paragrafer av vattenlagens

3 kapitel behandla motsvarande förhållanden vid vattenreglering med

tvångs delaktighet.

I de över kommissionens förslag avgivna yttrandena hava ifrågavarande

stadganden i allmänhet lämnats utan anmärkning. Från flera håll har dock

gjorts gällande, att de många hänvisningarna till vattenlagen vore olämpliga;

erforderliga ansedda bestämmelser borde intagas i den enskilda väglagen och

formuleras i full anpassning till de förhållanden, varom där vore fråga.

Det må gärna medgivas, att befogade invändningar kunna göras mot att i så

stor utsträckning, som här är fallet, hänvisning göres till stadganden i en annan

lag. Det vill emellertid synas, som om härav följande nackdelar icke skulle

vara större än att de skulle uppvägas av fördelen av att icke erhålla en alltför

vidlyftig lag. Redan nu förekommer i den enskilda väglagen — i lagens 16 §

— hänvisning till annan lag, nämligen skiftesstadgan. Då hänvisningarna i

nu förevarande paragrafer icke synas kunna giva anledning till missförstånd

samt motsvarande bestämmelser rörande torrläggningsföretag förefalla lämpliga

även för företag av ifrågavarande beskaffenhet, har jag ansett mig böra

följa kommissionens förslag härutinnan.

38 §.

För det fall, att, efter det skyldigheten att hålla en väg lagts på vissa

fastigheter, en dylik fastighet delas, giver 1907 års lag ingen uttrycklig regel

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

för väghållningsskyldighetens fördelning mellan de nybildade fastigheterna,

så att fördelningen blir giltig mot övriga väghållningsskyldiga. Enligt gällande

lag kan visserligen hela väghållningsfrågan återupptagas, när skäl därtill

äro enligt lagens 28 §, d. v. s. då sådana förändrade förhållanden inträtt,

som på frågan i synnerlig mån inverka. Icke alltid skall emellertid delning

av en fastighet kunna sägas innebära en så avsevärd förändring, som nu sagts,

i förhållande till väghållningsfrågan i dess helhet. Hela denna frågas återupptagande

synes för övrigt kunna mången gång vara ett onödigt omständligt

och dyrbart förfarande för tillgodoseende av nu berörda ändamål. En så

genomgripande åtgärd bör icke ifrågakomma annat än då densamma framstår

såsom alldeles nödvändig för vinnande av ett tillfredsställande sakernas

tillstånd.

Kommissionen har icke varit inne på detta spörsmål.

I yttrande över kommissionens förslag har från en stads sida påpekats, att

vid förrättning enligt förslaget intet avgörande kunde träffas rörande sättet för

fördelning av den en viss fastighet pålagda underhållsskyldighet mellan de

fastigheter, i vilka den förstnämnda senare kunde komma att uppdelas. För

en sådan fördelning funnes därför i brist på överenskommelse ingen annan utväg

än avhållande av ny förrättning enligt förslagets bestämmelser. Detta förhållande

komme att medföra allvarliga olägenheter beträffande de delar av städernas

icke planlagda områden, där livlig fastighetsbildning påginge. Något

enklare tillvägagångssätt borde kunna tillämpas för uppdelning av underhållsskyldigheten

på de nybildade fastigheterna.

Vad sålunda anförts synes mig värt beaktande. Frånvaron av ett stadgande,

som giver direkt anvisning för väghållningsskyldighetens ordnande efter styckning

av i vägsamfälligheten ingående fastigheter utan väghållningsfrågans

återupptagande i dess helhet, lärer för övrigt ofta kunna föranleda tveksamhet

och giva anledning till tvister.

I allmänna väglagen har ett motsvarande förhållande beaktats i nämnda

lags 13 och 45 §§. Om efter vägdelning jordbruksfastighet delas mellan två

eller flera delägare, skola dessa svara för vägunderhållet, var i förhållande till

det hans lott åsätta taxeringsvärde. Delägarna skola, om de äro flera än två,

sig emellan utse en vägfogde, som i första hand svarar för delägarnas underhållsskyldighet.

Intill dess vägfogde utsetts och kronobetjäningen om valet underrättats,

svara delägarna solidariskt för vägunderhållet. Vill delägare, att

vägen skall delas, kan detta ske antingen genom skriftlig överenskommelse

mellan delägarna, som ingives till vederbörande landsfiskal, eller vid särskild

förrättning med delägarna. Däröver upprättat delningsinstrument ingives till

landsfiskalen.

Även beträffande de enskilda vägarna synes såsom lämplig grund för partiell

fördelning av ansvaret för väghållningen med giltighet även mot övriga

väghållningsskyldiga kunna antagas de nybildade fastigheternas taxeringsvärden.

Härigenom erhålles en lättillämplig grund för fördelning på alla de

nybildade fastigheterna, vare sig arbetet med väghållningen utföres gemensamt

eller efter vägdelning. Tillämpning av regler, som närmare skulle mot
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28. 59

svara den eljest på området gällande intresseprincipen, eller av avtalsfrihet

sakägarna för de nybildade fastigheterna emellan skulle kunna leda till att

vissa av de nybildade fastigheterna bleve helt befriade från väghållningsskyldighet

och den ursprungligen å hela stamfastigheten vilande bördan lagd

på den kanske minst bärkraftiga av de nya fastigheterna, varigenom övriga

intressenters rätt skulle kunna förnärmas.

Även om arbetet med väghållningen förut utförts efter vägdelning, så att

den ursprungliga fastigheten stått i ansvar för viss sträcka å marken, synes

likväl knappast lämpligt att tillerkänna sakägarna för de nybildade fastigheterna

rätt att påkalla förrättning för vägsträckans uppdelning å marken. Lång

tid kan förflyta, innan det slutgiltiga resultatet av en dylik förrättning föreligger,

detta särskilt om förrättningen överklagas, och under tiden kan, särskilt

på områden, där en livligare styckning av marken börjat, nya fastigheter

åter hava uppkommit. Den mest praktiska lösningen av spörsmålet synes vara,

att efter uppdelning av en väghållningsskyldig fastighet arbetet med dess

väghållning alltid utföres gemensamt och att beträffande denna gemensamhet

reglerna i förslagets 32—36 §§ vinna tillämpning. Att märka är att, om berörda

regler bliva tillämpliga, även annan väglottshavare, vars rätt kan vara

beroende av att behörig styrelse finnes, kan, därest sakägarna för de nybildade

fastigheterna underlåta att utse styrelse, hos länsstyrelsen påyrka förordnande

av syssloman att företräda sakägarna på sätt om styrelse är stadgat.

Nu föreslagna stadganden ssmas höra vinna tillämpning endast beträffande

sådana vägföretag, i fråga om vilka gäller vid förrättning meddelat beslut

eller domstols dom enligt den enskilda väglagen, antingen 1907 års lag, i vilket

hänseende intagits föreskrift i övergångsbestämmelserna, eller den nya lagen.

Grundas väghållningsskyldigheten å enskild förening eller är den eljest uppkommen,

beträffande väg å landet före ikraftträdandet av 1907 års lag och beträffande

väg i stad före den nya lagens trädande i kraft, lärer ytterligare fördelning

av skyldigheten böra bliva beroende på tolkning av föreningen eller eljest

givna bestämmelser. För dessa kategorier finnas ju även i förslagets 30 § och

i övergångsbestämmelserna särskilda möjligheter till frågans återupptagande

i dess helhet.

De föreskrifter, som i förevarande avseende ansetts böra gälla, hava insatts

i en särskild paragraf; i följd härav har ändring skett i efterföljande paragrafers

numrering.

39 §.

Denna paragraf handlar om åtgärder i anledning av väglottshavares försumlighet

med avseende å underhållsskyldighetens fullgörande.

Kommissionen har härutinnan hemställt om sådana ändringar i lagens motsvarande

paragraf (29 §), att därest väglottshavare försummar honom åliggande

vägunderhåll den tid mark är bar, annan väglottshavare äger att efter eget

val antingen själv avhjälpa bristen med rätt att sedermera i rättegång mot den

försumlige söka betalning för väglagningskostnaden eller att, efter hållen syn

och sedan den därvid bestämda frist för bristens botande tilländagått, hos den

Vägkomm listenen
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

"yttranden.

försumlige söka utmätning för berörda kostnad med av synenämnden bestämt

belopp, utan att dessförinnan bristen av utmätningssökanden botats. Efter lyftandet

av det utmätta beloppet skulle emellertid utmätningssökanden enligt förslaget

vara pliktig att ofördröjligen ombesörja arbetets utförande. Underläte

han detta, yttrar kommissionen, torde den, hos vilken utmätning skett, vara berättigad

att genast återfordra beloppet samt till säkerhet för denna fordran,

därest stadgade förutsättningar därför föreligga, få kvarstad å utmätningssökanden

tillhörig egendom.

I de över kommissionens förslag avgivna utlåtandena har förslaget i denna

del i allmänhet lämnats utan anmärkning. I vissa yttranden hava emellertid

erinringar framställts mot förslaget.

Kammarkollegium erinrar sålunda, att de föreslagna bestämmelserna ej uteslöte

möjligheten vare sig för en försumlig väglottshavare att bereda de övriga

allvarliga svårigheter att utfå gottgörelse för av dem verkställd bättring av

brister i hans väglott eller för ömsesidiga trakasserier; fullt tillfredsställande

bestämmelser i sådant avseende torde dock icke vara möjliga att åstadkomma.

^Med avseende å den föreslagna ordningen för erhållande av utmätning framhåller

kammarkollegium, att rätten till utmätning enligt förslaget vore förbunden

med att de vitsordade bristfälligheterna icke inom den bestämda fristen

blivit av den försumlige botade, något som för den utmätningssökande torde

medföra en bevisningsskyldighet, som kunde vara nog så svår att fullgöra, särskilt

om den försumlige delvis avhjälpt bristen, och som skulle föranleda kostnader,

för vilka den utmätningssökande ej skulle vara ersättningsberättigad.

Kollegium förordar därför, att förutsättning för utmätning angives vara, att

den. försumlige icke visat, att bristen inom samma tid till fullo botats. För ett

dylikt ordnande av bevisbördan kunde i tillämpliga delar åberopas de skäl kommissionen

anfört för rätten till utmätning, innan väglagningen av den utmätningssökande

utförts. Jämväl från några andra håll framställas invändningar

mot kommissionens förslag. Sålunda påpekar en länsstyrelse, att förutsättning

för erhållande av utmätning alltid borde vara, att en fordran förelåge.

En annan länsstyrelse anser, att någon garanti borde föreligga för att

den, som erhållit förskottet, även komme att utföra arbetet; det föreslås, att den

utmätningssökande finge lyfta det utmätta beloppet allenast mot pant eller borgen

antingen för återbärande av beloppet med ränta eller för bristens botande.

En tredje länsstyrelse förmenar, att den utmätningssökande borde ställa pant

eller borgen, innan utmätning finge ske.

Vidkommade förslaget om befogenhet för väglottshavare att utan föregående

syn bota brist å. annans väglott anser kammarkollegium, som icke har någon

huvudsaklig erinran mot den föreslagna bestämmelsen, det emellertid tvivelaktigt,

om någon väglottshavare skall våga sig på att bättra brist på annans

väglott utan förutgången syn. Dessutom påpekar kollegium, att punktens .formulering

kunde giva anledning till den uppfattningen, att bevisning icke skulle

behöva företes därom, att en brist i vägunderhållet verkligen förelegat och att

det utförda arbetet varit nödigt för denna brists botande. En länsstyrelse anmärker,

att. ett stadgande av den av kommissionen föreslagna innebörd torde

giva anledning till många tvister. Genom det föreslagna förfarandet vunnes

icke någon möjlighet att konstatera, huruvida försumlighet i fråga om vägunderhållet

verkligen förelåge. I regel torde knappast kunna förväntas, att

en tredskande väghållare, som av en granne erhållit tillsägelse att »ofördröjligen»

bota bristerna, vidtoge de begärda åtgärderna eller, om han åsidosatte

detta, sedan godvilligt gottgjorde de med vägens iståndsättande förbundna kost
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 28.

61

naderna. Enligt länsstyrelsens mening vore det ändamålsenligare, att i alla

de fall, då åtgärder mot en försumlig väghållare skulle vidtagas, bristerna å

vägen konstaterades medelst syn.

Ej utan fog har gjorts gällande, att lagens bestämmelser i dess 29 § bruste Departei

effektivitet. Att den vägintressent, som i angiven ordning förgäves sökt mentschefec

förmå annan väghållningsskyldig att bättra försummat vägunderhåll, skall, om

han vill själv låta utföra arbetet, vara nödsakad att förskjuta kostnaden därför,

torde ofta föranleda, att eljest behövlig åtgärd för vägens hållande i laggillt

skick icke blir vidtagen. Särskilt skall så bliva förhållandet, om den, som

önskar vägen bättrad, icke har erforderliga penningmedel tillgängliga eller anser

risk föreligga, att den försumlige sedermera skall befinnas insolvent.

Det kan dock icke förnekas, att kommissionens förslag att medgiva rätt till

utmätning för väglagningskostnaden redan innan väglagningen utförts är ägnat

att väcka vissa betänkligheter. I allmänhet torde, då underlåtenhet att fullgöra

prestationsskyldighet ansetts böra medföra rätt för annan att på den förres

bekostnad utföra försummad åtgärd, gottgörelse ej kunna utfås förrän arbetet

utförts.

Vid år 1922 företagen ändring av sista stycket av 35 § i allmänna väglagen

löstes motsvarande spörsmål i fråga om de allmänna vägarna på det sätt, att

kostnad för väglagning, som enligt nämnda lagrum genom landsfiskalens föranstaltande

utföres, bestämdes skola förskjutas av distriktets vägstyrelse,

d. v. s. tillhandahållas landsfiskalen ur vägkassan; omedelbart efter arbetets

utförande skall beloppet uttagas av vederbörande väghållare eller vägfogde.

De av kommissionen för dess förslag i denna del anförda skäl synas mig

emellertid övertygande. Särskilt må beaktas de svårigheter, som i detta hänseende

för närvarande föreligga för en utsedd tillssmingsman. Då vid de enskilda

vägar, som underhållas efter vägdelning, motsvarighet till de allmänna

väghållningsdistriktens vägkassa icke finnes, synes annat sätt att ordna frågan

icke stå till buds än det av kommissionen föreslagna med rätt till utmätning

redan innan arbetet utförts.

Att såsom i några yttranden ifrågasatts föreskriva skyldighet för den utmätningssökande

att ställa viss säkerhet, förefaller i allmänhet obehövligt, åtminstone

då tillsyningsman är utsedd, och synes för övrigt kunna i viss mån

omintetgöra den förenkling i förfaringssättet och den påtryckning å den försumlige,

som med förslaget skulle vinnas.

Tydligen avses med kommissionens förslag, att det skall åligga utmätningssökanden

att visa, att den vid synen konstaterade bristen ej inom den försumlige

förelagd tid botats. På vad sätt detta skall ske angives icke. Särskilt för

det fall, att den försumlige väghållaren delvis avhjälpt bristen, torde det vara

av vikt, att utmätningsförrättaren får klart besked om huru han skall förfara.

Att i enlighet med den av kammarkollegium framförda tanken i förevarande

avseende lägga bevisbördan på den försumlige förefaller mindre lämpligt. Det

synes lätt kunna inträffa, att av denne anmodade besiktningsmän hysa annan

uppfattning om behövligheten av ursprungligen föreskrivna åtgärder än de förra

synemännen, samt att de senare anlitade besiktningsmännens intyg till följd

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kung!. Maj:ts proposition nr US.

härav icke kommer att stå i överensstämmelse med resultatet vid den tidigare

synen. Utmätningssökandens rätt till utmätning för kostnaden för väglagningsarbeten,

som enligt den tidigare synen skulle restera, torde på detta sätt

äventyras. Bäst lärer vara, att om en efterbesiktning är nödvändig för att

konstatera att eller i vad man botandet av den påsynade bristen underlåtits, dylik

efterbesiktning verkställes i enahanda ordning, som gällt för den ursprungliga

synen. Att kostnaden för en sådan efterbesiktning rättvisligen bör stanna

å den försumlige väghållaren, torde vara uppenbart. Bestämmelse om att även

dylik kostnad får uttagas i samband med utmätningen bör inflyta i lagtexten.

Emellertid sj-nes efterbesiktning ej alltid vara behövlig. Bär den försumlige

väghållaren medgivit, att han icke vidtagit åtgärd för bristens avhjälpande,

måste en efterbesiktning endast i onödan föranleda tidsutdräkt och kostnader!

Dylikt medgivande torde för att vinna beaktande böra ske skriftligen. Om

den försumlige erkänt, att han underlåtit att utföra viss åtgärd, vars

verkställande av de ursprungliga synemännen särskilt uppskattats, torde’i analogi

med vad nyss sagts efterbesiktning ej heller bliva erforderlig, om utmätningssökanden

inskränker sig till att påyrka utmätning för kostnaden för sistberörda

åtgärd.

Vad vidare angar den föreslagna befogenheten för väglottshavare att utan

föregående syn bota brist å annans väglott, lärer härmed vara avsett särskilt

att snabbt kunna vinna vägens bättrande, då uppkomna brister äro av beskaffenhet,

att dröjsmål med deras avhjälpande kan medföra våda för vägfarande,

eller bristernas botande eljest ej tål uppskov. Det läge ju då nära till

hands att inskränka regelns tillämpning till dylika fall. Något sådant skulle

emellertid försvåra tillgripandet av berörda förfaringssätt, när delade meningar

kunde uppstå rörande nödvändigheten av ett snabbt inskridande. Därtill kommer,

att den väglottshavare, som i nu avsedd ordning botar brist å annans väglott,

är nödgad att själv förskjuta kostnaden för väglagningen samt måste, därest

han vill vara säker om att utfå gottgörelse för berörda kostnad, vara beredd

att med vanliga bevismedel inför domstol styrka såväl att brist förelegat

som ock vad dess botande skäligen kostat. Man synes därför berättigad antaga,

att detta förfaringssätt endast mera sällan skall komma till användning

i annat fall än då det är direkt behövligt. Med vissa jämkningar av formell

beskaffenhet biträder jag därför kommissionens förslag i denna del.

Kommissionen har slutligen med hänsyn till den i 11 § av förslaget införda

bestämmelsen, att väglott skulle kunna utläggas för två eller flera väghållningsskyldiga

gemensamt, i 38 och 39 §§ i sitt förslag utbytt benämningen väghållningsskyldig

mot väglottshavare. Uppenbarligen avses att, då väglott utlagts

för ett större eller mindre antal väghållningsskyldiga, dessa samfällt betraktas

som en väglottshavare.

45 §.

Denna paragraf innehåller begränsningen i lagens tillämplighetsområde. Med

den formulering, som av kommissionen givits åt densamma, lärer hava avsetts

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. nlajrts proposition nr 28. 60

att gorå lagen tillämplig på sådant område, som beröres i 1 kap. 42 § av lagen

om fastighetsbildning i stad. Är stadsplan fastställd för sådant område, bliva

nämligen likväl icke samma kapitels regler om gatas upplåtande och underhåll

m. m. gällande, utan skulle, därest väglagen ej bleve tillämplig, det enskilda vägväsendet

bliva i huvudsak oreglerat för området i fråga. För att tydligare utmärka

vad sålunda torde ha varit meningen har viss jämkning i lagtexten skett.

Förslagets stadganden om väghållningsskyldighetens utgörande efter väghållningsskyldig

fastighets delning har ansetts så till vida kunna givas återverkande

kraft, att de skola tillämpas på sådana företag, beträffande vilka gäller

enligt 1907 års lag hållen förrättning eller enligt nämnda lag meddelad dom,

och detta vare sig den väghållningsskyldiga fastigheten delats före eller efter

den nya lagens ikraftträdande, i förra fallet givetvis dock endast om icke beträffande

fördelning av väghållningsskyldigheten bestämmelser dessförinnan

träffats.

I anledning av framställd anmärkning har i tredje stycket utsagts, att beträffande

där avsedd, i stad belägen väg sakägare är berättigad att redan innan

tio år förflutit från det lagen trädde i kraft i fall, som i 31 § sägs, påkalla

återupptagande av frågan om underhållets fördelning.

Den genom den nya lagen utvidgade möjligheten att få ett verkligt gemensamhetssystem

tillämpat skulle förlora avsevärt i betydelse, därest lagen icke

i varje fall skulle omedelbart efter ikraftträdandet kunna i berörda avseende

bringas i tillämpning även i fråga om företag, beträffande vilka tidigare bestämts.

att arbetet med väghållningen utföres efter vägdelning. Med anledning

därav har ett stadgande härom intagits i övergångsbestämmelserna.

Lag- om tillfällig väg för visst ändamål.

I skrivelse den 27 mars 1912, nr 44, har riksdagen anhållit, det täcktes

Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, i vad mån och under vilka villkor ägare

av fastighet må kunna tillförsäkras möjlighet att även i andra fall, än enligt

gällande lagstiftning är medgivet, taga väg över annans mark, då sådant är

nödigt för utforsling av skogsprodukter eller andra produkter från fastigheten,

samt för riksdagen framlägga det förslag, som av denna utredning kunde föranledas.

över riksdagens skrivelse hava efter remisser utlåtanden avgivits av samtliga

länsstyrelser, varjämte yttranden inkommit från kronofogdar och länsmän

i vissa län samt åtskilliga hushållningssällskap, skogsvårdsstyrelser och

förste lantmätare ävensom från en kommunalnämnd och vissa enskilda personer.

Beträffande innehållet i de sålunda avgivna yttrandena hänvisas till eu vägkommissionens

betänkande såsom bilaga 2 åtföljande sammanfattning av berörda

yttranden.

Övergångs
bestämmel
ser.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Såsom förut nämnts har vägkommissionen, som fått handlingarna i ärendet

till sig remitterade för avgivande av utlåtande, avlämnat ett förslag till lag om

tillfällig väg för visst ändamål. Med detta förslag avses att för ändamålsenligt

tillgodogörande av skog eller annan till en fastighet hörande naturtillgång

— sten, grus, sand o. s. v. — åt vederbörande för denna fastighet skapa möjlighet

att under vissa villkor tvångsvis erhålla upplåtelse av mark för tillfällig

farväg över annan fastighet under viss tid, högst fem år, eller rätt att tillfälligt

begagna enskild farväg, som är anlagd över annan fastighets område, under

enahanda tid, allt mot ersättning för det intrång, som skulle orsakas av

upplåtelsen. Beträffande de föreslagna närmare bestämmelserna härom samt

beträffande förslagets stadganden rörande ordningen för prövning av frågor

om dylika upplåtelser m. m. hänvisas till betänkandet.

Såsom framgår av ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande av friherre

P. M. af Ugglas, har denne ledamot av kommissionen icke kunnat biträda kommissionens

förslag i förevarande del.

I de över kommissionens förslag avgivna utlåtandena äro meningarna synnerligen

delade med avseende å behovet och lämpligheten av en sådan lag, som nu

av kommissionen framlagts. Särskilt kan nämnas, att i fråga om det län, från

vilket stadganden i förevarande avseende särskilt påyrkats inom riksdagen,

eller Kopparbergs län, vederbörande skogsvårdsstyrelse, till vilken länsstyrelsen

ansluter sig, funnit frånvaron av lagbestämmelser i ämnet ej vålla några

som helst svårigheter, utan fastmer ansett vissa olägenheter kunna bliva förbundna

med sådana bestämmelser. Jämväl ett flertal andra myndigheter avstyrker

lagförslagets upphöjande till lag, åtminstone i den form, vari detsamma

för närvarande föreligger.

Departe
mentschefen.

Då genom den utredning i ärendet, som i anledning av riksdagens ovannämnda

skrivelse företagits, synes ådagalagt, att åtminstone något mera allmänt förekommande

behov av lagstiftning i ämnet ej hittills gjort sig gällande, har jag

för närvarande ej ansett mig kunna tillstyrka, att förslag i saken framlägges.

Sedan departementschefen därefter uppläst i enlighet med ovan angivna grunder

inom departementet upprättat förslag till lag om enskilda vägar, hemställer

departementschefen, att lagrådets utlåtande över nämnda förslag måtte, för

det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas medelst utdrag av

protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Nils Ädel gren.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

65

Förslag

till

Lag om enskilda vägar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Denna lag avser enskild väg, som för en eller flera fastigheter är till stadigvarande

nytta såsom farväg, vare sig för hemkörslor eller för utfart eller eljest.

2 §.

Är för fastighets ändamålsenliga brukande av synnerlig vikt, att väg för

den fastighet bygges över annan fastighets område, och kan ej sådant lända till

märkligt men för den senare fastigheten, skall därifrån upplåtas den mark, som

åtgår till vägen.

3 §.

Prövas väg, som är anlagd över en fastighets område, vara av synnerlig vikt

för ändamålsenligt brukande av annan fastighet, skall vägen upplåtas till

begagnande jämväl för denna fastighet, där ej sådant skulle lända någon, som

förut äger nyttja vägen, till märkligt men; och vare om underhåll av väg, som

sålunda upplåtes, lag som i 6 § sägs.

4 §.

Är väg, som någon vill bygga för sin fastighets behov, tillika av synnerlig

vikt för ändamålsenligt brukande av annan fastighet, skall denna fastighet

deltaga i vägens byggande.

Såsom byggande av väg anses i denna lag jämväl omläggning eller väsentlig

förbättring av väg.

5 §.

För upplåtelse av mark till väg, så ock för annat intrång, som orsakas av

vägs byggande eller begagnande, skall gäldas ersättning, som bestämmes i

penningar att utgå på en gång.

6 §.

Väg, som prövas vara till stadigvarande nytta för två eller flera fastigheter,

skall av dem samfällt underhållas.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. %3 käft. (Nr 28.) 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Vad i denna lag stadgas om underhåll av väg galle ej allenast underhållet

den tid mark är bar, utan ock vägs öppenhållande vintertiden vid snöfall; dock

skall, i fråga om vinterväghållet och dess fördelning, avseende göras endast å

vägens begagnande såsom vinterväg.

7 §•

Skyldigheten att bygga eller underhålla väg skall mellan de fastigheter, som

skyldigheten åligger, fördelas med hänsyn till den omfattning, vari de beräknas

komma att begagna sig av vägen; dock må den, som icke fordrat vägen, icke

åläggas större andel än som svarar mot den nytta hans fastighet genom vägen

beredes.

8 §.

I avseende å vägbj^ggnadsskyldigheten svare för fastighet, som tillhör kronan

eller allmän inrättning, innehavaren och för annan fastighet dess ägare; dock

svare ej ny innehavare eller ägare för bidrag, som förfallit till betalning, innan

han blev innehavare eller ägare.

Fastighets vägunderhåll ligge, därest fastigheten tillhör kronan eller allmän

inrättning, å innehavaren samt eljest å ägaren. Är jordbruksfastighet upplåten

åt landbo eller arrendator, åligge vägunderhållet denne.

I fråga om ansvarighet för prästgårds enskilda väg är särskilt stadgat.

9 §•

Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt

byggas så, att ändamålet med vägen må utan oskälig kostnad vinnas med

minsta intrång och olägenhet för annan.

Väg skall underhållas så, som dess ändamål fordrar.

Till väg räknas å ömse sidor diken, i den mån sådana tarvas.

Ej må någon betungas med byggande eller underhåll av väg till större bredd

än 4 meter, oberäknat diken, med mindre tvingande skäl för en större vägbredd

prövas föreligga.

10 §.

Om byggande eller underhåll av väg på grund av förrättning eller dom enligt

denna lag åligger fastighet och för fullgörande därav tarvas, att sand, grus

eller sten tages å annan fastighet, skall rätt i sådant avseende upplåtas för

den förra fastigheten, där ej detta kan lända den andra till märkligt men.

För upplåtelse, som nu sagts, så ock för intrång, som därav föranledes, skall

ersättning gäldas i penningar.

Vid begagnande av rätt, som i denna paragraf avses, skall så förfaras, att

den fastighet, som därav besväras, ej betungas mer än nödigt är.

11 §■

Arbetet med vägs byggande eller underhåll skall av de väghållningsskyldiga

utföras antingen gemensamt eller, efter vägdelning, så att en var av dem eller,

där särskilda omständigheter därtill föranleda, vissa eller samtliga gemensamt

stå i ansvar för viss sträcka å marken (väglott).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

t>7

Vid vägdelning skall, allt efter som fråga är om vägs byggande, dess underhåll

den tid mark är bar eller dess öppenhållande vintertiden vid snöfall, hänsyn

tagas till sådana omständigheter, som inverka på kostnaden i motsvarande avseende,

så att, där större svårighet möter, skälig minskning i väglott däremot

beräknas. I följd härav skall, i den mån anledning därtill förekommer, delning

av väg verkställas särskilt för byggandet, särskilt för underhållet den tid mark

är bar och särskilt för vinterväghållet.

12 §.

Kan ej överenskommelse träffas om rätt att för fastighet bygga eller begagna

väg över annan fastighets område eller om fastighets skyldighet att deltaga i

vägs byggande eller underhåll eller om fråga, som i 10 § avses, skall saken

företagas till prövning vid förrättning på stället i den ordning nedan stadgas.

Skall vid förrättning verkställas delning av väg för byggande eller för underhållet

den tid mark är bar, skall ock i sammanhang därmed, när anledning

därtill förekommer, prövas fråga om upplåtelse av rätt, som i 10 § sägs.

13 §.

Rätt att påkalla förrättning, som avses i denna lag, så ock att därvid föra

talan tillkomme för fastighet, som saken förmenas angå, dess ägare.

Är enligt 8 § annan än ägaren pliktig att svara för fastighets vägunderhåll,

äge ock han att äska förrättning för bestämmande av detta underhåll ävensom

föra talan vid varje förrättning, där fråga är om underhållet.

Om enligt 8 § annan än ägaren svarar för fastighets väghållningsskyldighet,

skall beträffande sådan fråga, som omförmäles i 10 §, vad i andra stycket stadgas

äga motsvarande tillämpning.

Är fastighet, över vars område väg skall byggas eller från vilken upplåtelse

av sådan rätt, som i 10 § sägs, skall ske, upplåten under nyttjanderätt, vare

jämväl nyttjanderättshavaren berättigad att föra talan vid förrättning angående

vägens byggande eller upplåtelse av sådan rätt, som nyss sagts.

14 §.

Till företagande av förrättning enligt denna lag skall länsstyrelsen på ansökning

förordna lantmätare eller annan person, åt vilken uppdraget finnes kunna

anförtros.

För förrättning, som avser stad eller samhälle å landet, för vilket skall föras

fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall till förrättningsman

företrädesvis förordnas i stadens eller samhällets tjänst anställd mätningsman

eller av länsstyrelsen jämlikt 5 kap. 2 § i lagen om fastighetsbildning

i1 stad förordnad förrättningsman för avstyckningar inom staden eller

samhället.

I ansökningen bör fullständigt uppgivas ärendets omfattning och beskaffenhet,

de fastigheter, saken förmenas angå, samt vederbörande ägares och innehavares

namn och hemvist. Har sökanden föreslagit någon till förrättnings
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

man, och finnes ej förslaget godkänt av övriga uppgivna sakägare, förelägge

länsstyrelsen dem genom kungörelse, som uppläses i kyrkan för den eller de

församlingar, där nämnda fastigheter äro belägna, att inom viss tid, vid förlust

av rättighet att över förslaget höras, inkomma med yttrande, huruvida de hava

något att erinra emot den föreslagne. Därest förrättningen avser stad eller

sådant samhälle som i andra stycket sägs, skall dock kungörelse ej ske, med

mindre länsstyrelsen finner skäl föreligga för inhämtande av övriga sakägares

yttrande. Yppas ej stridighet, varde den föreslagne förordnad, där annat ej

föranledes av stadgandet i andra stycket samt den föreslagne i övrigt finnes

lämplig och laga hinder ej möter; i motsatt fall, ävensom då icke någon blivit

föreslagen, förordne länsstyrelsen som skäligt prövas.

Om förordnandet skall underrättelse av länsstyrelsen meddelas länets lantmäterikontor

eller, därest förrättningsakten jämlikt 26 § skall redovisas till

byggnadsnämnd, denna nämnd.

15 §.

Förrättningsmannen skall, om han finner sådant nödigt eller någon av sakägarna

det äskar, vid förrättningen biträdas av två gode män, vilka av sakägarna

eller, om dessa ej åsämjas, av förrättningsmannen utses bland dem, som

äro valda till nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode

män vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar.

Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode män skola tillkallas, må

det ej verka rubbning av åtgärd, som därförinnan vidtagits.

Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar, gälle vad de

flesta säga. Har var sin särskilda mening, gälle förrättningsmannens.

16 §.

För förrättningen njute förrättningsmannen och gode männen ersättning, den

förre i likhet med vad för lantmätare och de senare i enlighet med vad för

gode män vid lantmäteriförrättningar är eller varder stadgat. Den ersättning,

så ock kostnad för kallelser eller annat, som för förrättningen är av nöden,

skall, där ej annorlunda stadgas, av sökanden genast erläggas. Bliva vid förrättning

flera till väghållningsskyldighet bundna, skall den ersättning och kostnad

fördelas efter ty skäligt prövas.

17 §.

I fråga om förrättningen skola, såvitt ej annorlunda i 19 § stadgas, bestämmelserna

i 3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning än

laga skifte, så ock vad i 17 kap. samma stadga föreskrives angående protokoll

vid lantmäteriförrättning i tillämpliga delar lända till efterrättelse; och skall

vad enligt skiftesstadgan i anförda delar gäller om lantmätare i avseende å

förrättning, varom i denna lag sägs, lämpas till förrättningsman.

År förrättningsman lantmätare, må därav ej föranledas vidsträcktare tilllämpning

av skiftesstadgan än vad nu är sagt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £8.

<S9

Skall vid förrättning prövas fråga, som i 10 § sägs, och riktas anspråk enligt

nämnda stadgande mot fastighet, som eljest icke beröres av förrättningen,

skola de, som för denna fastighet äga föra talan, minst åtta dagar förut bevisligen

särskilt kallas till förrättningen.

18 §.

Är någon sakägare å okänd ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka sin

rätt, och är icke någon förordnad eller eljest veterligen behörig att för honom

tala och svara, begäre förrättningsmannen förordnande av god man för den

bortovarande enligt lagen om förmynderskap.

19 §.

Är uppenbart, vilka med avseende å förrättningen äro sakägare, må, utan

hinder av att kungörande och kallelse ej verkställts i den ordning, som i 22 och

23 §§ skiftesstadgan sägs, förrättningen företagas, där samtliga sakägarna infinna

sig eller av förrättningsmannen blivit minst åtta dagar förut bevisligen

kallade till förrättningen.

20 §.

Vid förrättning skall efter omständigheterna tillses:

huruvida väg över fastighets område må för annan fastighet byggas eller begagnas

;

huru väg bör byggas till läge, sträckning, bredd och anordning i övrigt;

vilka fastigheter skola vara pliktiga att deltaga i vägs byggande eller underhåll

sommar- eller vintertiden, och huru stor andel i skyldigheten skall åligga

en var fastighet (andelstal);

huruvida arbetet med vägs byggande eller underhåll skall av de väghållningsskyldiga

utföras gemensamt eller efter vägdelning samt, i senare fallet, huru

delningen skall verkställas;

huruvida åt fastighet bör upplåtas sådan rätt, som i 10 § omförmäles, samt

vad i avseende därå skall iakttagas;

huruvida ersättning enligt 5 eller 10 § skall gäldas samt till vilket belopp

eller, där ersättning enligt 10 § ej lämpligen kan bestämmas till visst belopp,

efter vilka grunder ersättningen skall beräknas;

huru utgift för förrättningen skall mellan de väghållningsskyldiga fördelas.

21 §.

Förrättningsmannen skall söka att såvitt möjligt mellan samtliga sakägare

åstadkomma förening; och varde, där sådan förening sker, särskild avhandling

därom upprättad, av sakägarna underskriven samt medelst förrättningsmannens

och närvarande gode mäns påskrift vitsordad.

Rörer förening kronans eller allmän anstalts rätt, skall, ändå att dess ombud

därå ingått, föreningen i avseende å sådan rätt ej gälla med mindre den

varder av vederbörande myndighet godkänd.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

22 §.

I den mån ej enligt 21 § förening mellan sakägarna kan åstadkommas, varde

saken av förrättningsmannen med gode männen, där lian av sådana biträdes,

prövad jämlikt de i denna lag stadgade grunder; och skola de, sedan alla vid

förrättningen förekommande frågor blivit genom förening avgjorda eller behörigen

utredda, på grund av vad sålunda förekommit för sakägarna framlägga

skriftligt utlåtande i saken.

Angår denna byggande eller underhåll av väg, och skall, enligt vad nedan

sägs, för handhavande av de med byggandet eller underhållet av vägen eller

viss väglott förenade angelägenheter styrelse utses, skola förrättningsmannen

och gode männen uppdraga åt en eller flera av de väghållningsskyldiga att i

nedan stadgad ordning utfärda kallelse till sammanträde för styrelseval.

Sist förklaras förrättningen avslutad med tillkännagivande, att den därmed

missnöjde äger att, på sätt 24 § innehåller, fullfölja sin talan.

23 §.

Avskrift av förrättningsprotokoliet med det i 22 § omförmälda utlåtande

samt de vid förrättningen ingångna föreningar och övriga vid förrättningen

upprättade handlingar ävensom kopia av karta, där sådan vid förrättningen upprättats,

skola av förrättningsmannen inom trettio dagar efter förrättningens avslutande

överlämnas till någon i orten boende pålitlig person, som av sakägarna

eller, om dessa ej äro ense, av förrättningsmannen med gode männen, där han

av sådana biträdes, utses att mottaga samma handlingar; och vare dessa hos den

sålunda utsedde tillgängliga för en var, som åstundar att granska eller avskriva

dem.

Förrättningsmannen åligge jämväl att inom tid, som i första stycket sägs, om

dagen för förrättningens avslutande skriftligen underrätta länets lantmäterikontor

eller, därest förrättningsakten jämlikt 26 § skall redovisas till byggnadsnämnd,

denna nämnd.

24 §.

År sakägare missnöjd med förrättning, skall han vid talans förlust inom

nittio dagar efter förrättningens avslutande instämma samtliga övriga sakägare

till domstol.

Äro svarandena flera än tio, skall i avseende å stämningens delgivning vad

i. 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken stadgas om stämning å helt byalag äga

motsvarande tillämpning.

25 §.

Klandras ej förrättning så som i 24 § sägs, gånge det därvid meddelade utlåtande,

i vad det avser annan fråga än i 39 § omförmäles, i verkställighet såsom

laga kraft ägande dom.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 28.

71

26 §.

När stämning, varom i 24 § förmäles, är utfärdad, skall å landet domaren och

i stad rättens ordförande därom genast underrätta förrättningsmannen, vilken

har att till domstolen insända förrättningen rörande protokoll och övriga handlingar

jämte karta, där sådan vid förrättningen upprättats. Förrättningsmannen

vare ock pliktig, där domstolen så prövar nödigt, att inställa sig vid rätten

för att i målet höras. Gottgörelse åt förrättningsmannen för sådan inställelse

skall förskjutas av den part, som klandrat förrättningen; och pröve domstolen i

slutliga utslaget, huruvida kostnad, som någon sålunda förpliktas att gälda,

skall helt eller delvis gottgöras honom av annan part.

Efter målets slutliga handläggning skall, därest ärendet icke återförvisas

till förrättningsmannen, förrättningsakten jämte avskrift av i målet meddelat

utslag från rätten översändas till länets lantmäterikontor eller, om vägen varom

fråga är eller största delen därav är belägen inom stad eller samhälle, där den

för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, till byggnadsnämnden

för att där förvaras; och skall tillika avskrift av utslaget genom

rättens försorg tillställas förrättningsmannen. Varder ärendet återförvisat

till förrättningsmannen, skall förrättningsakten jämte avskrift av i målet meddelat

utslag från rätten översändas till denne; och vare förrättningsmannen

skyldig att omedelbart om ärendets återförvisande underrätta den myndighet,

till vilken förrättningsakten sedermera skall redovisas.

Föres ej talan mot förrättningen, åligge förrättningsmannen att inom ett

år efter dess avslutande insända förrättningsakten till den myndighet, hos vilken,

efter vad i andra stycket sägs, akten skall förvaras.

Närmare föreskrifter angående påföljd för förrättningsman av försummelse

att redovisa förrättningsakt utfärdas av Konungen.

27 §.

Yppas tvist mellan ägare, innehavare av nyttjanderätt eller andra om bättre

rätt till vad såsom ersättning enligt 5 eller 10 § skall utgå, skall den tvist

hänvisas till särskilt utförande.

28 §.

Har, efter ty i 27 § sägs, tvist yppats om bättre rätt till vad såsom ersättning

enligt 5 eller 10 § skall utgå, varde beloppet nedsatt hos länsstyrelsen

och stånde sedan i avbidan på tvistens slutliga avgörande i kvarstad.

Är ersättningen bestämd att utgå på en gång, må ej arbete å annans mark

verkställas eller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas, innan ersättningen

blivit till ersättningstagaren gulden eller, efter ty nyss är sagt, hos

länsstyrelsen nedsatt. Varder ej sådan ersättning gulden eller nedsatt inom tid,

som i laga ordning blivit bestämd, eller, om dylik bestämmelse saknas, inom

fem år efter det ersättningens belopp fastställdes, vare den väckta frågan i

sin helhet eller, om ersättningen avsett upplåtelse som i 10 § sägs, frågan om

sådan upplåtelse förfallen.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Har sakägare utöver sin andel guldit eller nedsatt ersättning, som i andra

stycket avses, njute han efter utgången av den i samma stycke omförmälda

tid, där ej den väckta frågan i sin helhet eller fråga om upplåtelse, som i

10 § sägs, förfallit, hos den ersättningsskyldige utmätning för vad sålunda

utgivits.

29 §.

Är genom förrättning eller dom bestämt om byggande eller underhåll av

väg, have en var fastighet, som, efter ty bestämt är, har att deltaga i kostnaden

för vägen, även mot ny ägare av fastighet, över vars område vägen

är lagd, rätt att begagna densamma.

30 §.

Träffas annorledes än vid förrättning, varom ovan stadgas, förening i fråga

om vägs underhåll, äge, sedan tio år förflutit från det föreningen ingicks, en var

sakägare, ändå att föreningen är sluten för längre tid, påkalla ny fördelning

av underhållet; dock skall i ty fall föreningen tillämpas intill dess den nya

fördelningen vunnit laga kraft.

Är förening, som i denna paragraf avses, skriftligen upprättad och av vittnen

styrkt, äge en var av dem, som däri deltagit, låta intaga föreningen i domboken

hos domstolen i ort, där fastighet som föreningen angår är belägen. Sedan

vare föreningen gällande även emot framtida ägare eller innehavare av den

fastighet, så ock, där intagandet i domboken ägt rum i stad, där rådstuvurätt

finnes, inom en månad och eljest sist vid det ting, som infallit näst efter två

månader sedan föreningen ingicks, mot den, som efter föreningens träffande men

före dess intagande i domboken blivit ägare eller innehavare. Förening, som

slutits för boställe eller sådan, på viss tid upplåten fastighet, som tillhör kronan

eller allmän inrättning, have dock ej verkan mot senare innehavare, med mindre

föreningen blivit av vederbörande myndighet godkänd.

31 §.

Inträda, sedan fråga om rätt att för fastighet bygga eller begagna väg över

annan fastighets område eller om skyldighet att deltaga i vägs byggande eller

underhåll eller om rättighet, som i 10 § avses, blivit genom förening eller eljest

i laga ordning avgjord, sådana förändrade förhållanden, som på frågan i synnerlig

mån inverka, äge en var sakägare påkalla frågans återupptagande.

32 §.

Har genom förrättning eller dom enligt denna lag bestämts, att arbete med

vägs byggande eller underhåll skall av de väghållningsskyldiga utföras gemensamt

och äro dessa flera än två, skall för handhavande av de med byggandet

eller underhållet förenade angelägenheter utses styrelse, bestående av en eller

flera ledamöter.

Vilja de väghållningsskyldiga antaga stadgar rörande handhavande av sagda

angelägenheter, stånde dem fritt; dock vare dylika stadgar ej gällande, med

mindre de blivit av länsstyrelsen granskade och fastställda.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

73

33 §.

Innan anmälan om styrelseval gjorts hos länsstyrelsen, må ej i fall, som

i 32 § avses, arbete å annans mark verkställas eller åtgärd eljest till förfång

för annan vidtagas.

Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen gorå

anmälan därom hos länsstyrelsen.

Om anmälan, som i denna paragraf sägs, skall underrättelse på de väghållningsskyldigas

bekostnad intagas i länskungörelserna.

34 §.

Vad i 3 kap. 15 samt 17—21 §§ vattenlagen är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning i fall, som i 32 § denna lag avses; dock skall förordnande, som i

3 kap. 17 § vattenlagen sägs, införas i länskungörelserna och skall talan, varom

i 3 kap. 20 § samma lag förmäles, anhängiggöras hos den allmänna underrätt,

som i 41 § denna lag stadgas.

35 §.

Har genom förrättning eller dom enligt denna lag bestämts, att arbete med

vägs byggande eller underhåll skall av de vägbållningsskyldiga utföras gemensamt,

skall rätten att handhava de med byggandet eller underhållet förenade

angelägenheter utövas å sammanträde, därvid en var väghållningsskyldig

äger rösträtt efter det andelstal, som är bestämmande för hans delaktighet

i väghållningsskyldigheten. Kallelse till sammanträde skall, där ej i särskilda

stadgar annorledes bestämts, antingen skriftligen delgivas samtliga väghållningsskyldiga

minst en vecka före sammanträdet eller ock minst fjorton dagar

därförut kungöras såväl i kyrkan för den eller de församlingar, där vägen är

belägen, som ock i minst en av ortens tidningar. Beträffande sådant sammanträde

skall i övrigt vad i 3 kap. 22 § vattenlagen är föreskrivet i tillämpliga

delar lända till efterrättelse.

36 §.

Vad i 3 kap. 23—25 §§ vattenlagen är stadgat skall äga motsvarande tillämpning

i fall, som i 35 § denna lag avses; dock skall talan, varom i 3 kap.

23 § vattenlagen förmäles, anhängiggöras hos den allmänna underrätt, som i

41 § denna lag stadgas.

37 §.

Har genom förrättning eller dom enligt denna lag bestämts, att arbete med

byggande eller underhåll av viss väglott skall utföras av vissa eller samtliga

väghållningsskyldiga gemensamt, skall för dylikt fall vad i 32—36 §§ är stadgat

i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

38 §.

Har genom förrättning eller dom enligt denna lag blivit bestämt angående

skyldighet att deltaga i vägs byggande eller underhåll, och varder väghåll
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

ningsskyldig fastighet delad, vile den ursprungliga fastighetens väghållningsskyldighet

å de nybildade fastigheterna, å en var i förhållande till åsatt taxeringsvärde.

Därest arbetet med vägens hållande utförts efter vägdelning, så att den ursprungliga

fastigheten stod i ansvar för viss sträcka å marken, skall efter

fastighetens delning arbetet av de väghållningsskyldiga utföras gemensamt,

och skall för sådant fall vad i 32—36 §§ är stadgat i tillämpliga delar lända

till efterrättelse.

39 §.

Försummar väglottshavare att den tid mark är bar underhålla sin väglott

i laggillt skick, och bättrar han ej ofördröjligen efter tillsägelse, må annan

väglottshavare hålla syn genom två ojäviga män, av vilka den ene skall vara

lands- eller stadsfiskal, nämndeman, ledamot i ägodelningsrätt eller god man

vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar. Varder vid synen, till vilken den

försumlige i god tid kallas, bristen vitsordad, förelägge synemännen honom

viss tid, ej kortare än åtta dagar, inom vilken han skall hava botat bristen, vid

äventyr att densamma eljest må avhjälpas av den som påkallat synen. Denne

läte efter utgången av sagda tid, till utrönande av huruvida vid synen befunna

brister blivit avhjälpta, anställa efterbesiktning i enahanda ordning som om

syn stadgas; dock vare sådan besiktning icke behövlig, därest den försumlige

avlämnat skriftligt erkännande, att åtgärd för bristens avhjälpande ej vidtagits.

Därefter njute den som fordrar rättelse utmätning hos den försumlige

ej mindre för kostnaden för synen och, där efterbesiktning varit behövlig,

för sådan besiktning än även för det belopp, vartill det eftersatta arbetet av

synemännen uppskattats, samt vare pliktig att därefter ofördröjligen ombesörja

detta arbetes utförande. Nöjes ej den andre däråt, instämme sitt klander

till domstol inom tre månader efter utmätningen eller vare sin talan kvitt.

Den som fordrar rättelse äge ock, därest väglott ej ofördröjligen efter tillsägelse

bättras, själv bota befintlig brist och njute sedan av den försumlige

betalning för vad väglottens försättande i laggillt skick visas skäligen hava

kostat.

Vad i andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i avseende å

vinterväghållningen.

40 §.

Vilja för övervakande av delad vägs underhåll väglottshavarna förena sig

att anställa särskild tillsyningsman, stånde dem fritt.

Äro väglottshavarna flera än fem, äge en var av dem fordra, att tillsyningsman

utses. Bliva de ej om valet ense, skall länsstyrelsen på anmälan utse

tillsyningsman; bestämme ock, där så påkallas, vad arvode bör tillkomma honom

och huru det bör mellan väglottshavarna till utgörande fördelas, allt efter

ty skäligt prövas.

Tillsyningsman entledigas av väglottshavarna, såvida de därom äro ense.

I annat fall må frågan av en var underställas prövning av länsstyrelsen, som

förordnar efter omständigheterna.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

75

Där till följd av vad sålunda är stadgat tillsyn å vägs underhåll utövas av

särskild person, skall vad i fråga om åtgärder mot försumlig väglottshavare

enligt 39 § gäller om annan väglottshavare i stället äga tillämpning å bemälde

tillsyningsman.

41 §.

Mål, som i denna lag avses, skall upptagas vid allmän underrätt i den ort,

där vägen varom fråga är eller största delen därav är belägen.

I avseende å länsstyrelses behörighet i frågor enligt denna lag skall vad nu

är sagt äga motsvarande tillämpning.

42 §.

Över länsstyrelses beslut i frågor, som i 14, 32, 34, 37, 38 och 40 §§ avses, ma

klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement föras i den ordning,

som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

43 §.

Vad i denna lag stadgas angående fastighet gälle ock i tillämpliga delar

beträffande gruva, bergverk, vattenverk, fabrik eller med fabrik jämförlig

inrättning, ändå att sådan egendom icke är att till fast egendom hänföra.

44 §.

Om byggande av väg i anledning av laga skifte sa ock om rätt till väg för

gruva och vattenverk är särskilt stadgat.

45 §.

Denna lag skall beträffande stad eller samhälle å landet, där den för städerna

gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, ej äga tillämpning såvitt

angår stadens eller samhällets till bebyggande planlagda område.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1927, vilken dag lagen den 5

juli 1907 (nr 48) om enskilda vägar på landet skall upphöra att gälla; dock

att fråga, för vars prövning förrättning enligt sistnämnda lag blivit före den

1 januari 1927 påkallad, skall handläggas och bedömas enligt den äldre lagen.

Har med stöd av lagen den 5 juli 1907 genom förrättning eller dom blivit

bestämt, att väg skall byggas eller underhallas av tva eller flera egendomar,

skall för dylikt fall vad i den nya lagen är stadgat om sådan rätt, som avses

i 10 §, äga motsvarande tillämpning. Har om väghållningen blivit på angivna

sätt bestämt, skall jämväl, därest väghållningsskyldig fastighet efter den nya

lagens ikraftträdande delas eller sådan delning dessförinnan ägt rum utan att

bestämmelser om väghållningsskyldighetens fördelning mellan de nybildade

fastigheterna träffats, vad i den nya lagen i sistnämnda hänseende stadgas äga

motsvarande tillämpning.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Var å landet den 1 januari 1908 eller är i stad den 1 januari 1927 skyldigheten

att underhålla väg genom dom eller eljest mellan två eller flera egendomar

fördelad, göres i fråga om fördelningens giltighet ej genom den nya lagen

ändring, dock ma sakägare beträffande sådan väg påkalla fördelning av underhållet

i enlighet med denna lag, beträffande väg i stad likväl, i annat fall

än i 31 § avses, först sedan tio ar förflutit från lagens ikraftträdande, och

skall därvid den äldre fördelningen upphöra att gälla, när den nya vunnit laga

kraft.

Är vid den nya lagens ikraftträdande genom dom eller eljest bestämt, att

väg skall byggas eller underhållas av två eller flera egendomar efter vägdelning,

skall, även i andra fall än i tredje stycket samt i 30 och 31 §§ sägs, en var

sakägare äga påkalla prövning av frågan huruvida arbetet med väghållningens

utförande skall fortfara i enahanda ordning eller utföras gemensamt i

enlighet med därom i den nya lagen givna stadga nden.

Har före ikraftträdandet av denna lag skyldigheten att underhålla väg

blivit mellan två eller flera egendomar fördelad, skall med avseende å dylik

fördelning vad i 39—42 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning, dock att,

där syn enligt 29 § i lagen den 5 juli 1907 ägt rum, vad i samma lag stadgas

om rätt att efter sådan syn erhålla utmätning fortfarande skall lända till efterrättelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den li september

1925.

Närvarande:

justi tierådet Svedelius,

regeringsrådet Palmgren,

justitierådet Christiansson,

justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över kommunikationsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 8 maj 1925,

hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen avsedda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag om

enskilda vägar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll och inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Gunnar Ramstedt, föranledde följande yttranden av lagrådet

och dess särskilda ledamöter.

Justitierådet Svedelius, regeringsrådet Palmgren och justitierådet Högstedt:

Vad som i första hand tilldrager sig uppmärksamheten i det remitterade

förslaget är, att detta i motsats till den nu gällande enskilda väglagen är

avsett att äga tillämpning icke blott å landet utan jämväl beträffande de delar

av städerna, som ligga utom det till bebyggande planlagda området. Hot

lämpligheten härav hava, såsom framgår av den i remissprotokollet lämnade

redogörelsen för de över vägkommissionens förslag avgivna yttrandena, från

flera håll höjts röster. De anmärkningar, som därvid framställts, gå i allmänhet

ut på, att det skulle innebära en fara för stadsplaneintressena, om med

lagens tillhjälp enskilda vägar på städernas utomplansområden kunde komma

till stånd, utan att de myndigheter, som hava att bevaka nämnda intressen,

ägde deltaga i eller åtminstone på ett verksamt sätt öva inflytande på avgörandet

av frågan om vägarnas läge och sträckning. Att de i denna riktning

gjorda anmärkningarna äro befogade, lärer icke kunna förnekas. Den byggnadsverksamhet,

som i regel torde bliva följden av nya vägars tillkomst inom

de delar av utomplansområdena, som icke äro av rent agrar natur, kan, om

vid vägarnas byggande tillbörlig hänsyn icke tages till en framtida utsträckning

av stadsplanen, lätt tänkas komma att medföra allvarliga olägenheter

vid antagande av stadsplan för det ifrågavarande området, olägenheter, som då

icke — eller i allt fall ej utan betydande ekonomiska uppoffringar för staden

— kunna undanröjas. Det är väl sant, att enligt föreskrifterna i fastighetsbildningslagens

femte kapitel angående avstyckning av område, som ej ingår

i tomtindelning, vederbörande byggnadsnämnd har i sin hand att utöva en viss

kontroll vid nybildning av fastigheter inom utomplansområdet, men det torde,

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungi. Maj:ts proposition nr 28.

såsom i ett av de avgivna yttrandena framhållits, i regel icke låta sig göra att

förhindra avstyckning utmed vägar, som lagligen kommit till stånd.

Vägkommissionen har icke ansett sig böra ingå på frågan, om och i vilken

mån anordningar böra vidtagas, varigenom vid anläggning av enskild väg

inom stads icke planlagda område ett tillvaratagande av stadsplaneintresset

kan åstadkommas, utan hänvisat lösningen av detta spörsmål till den pågående

revisionen av stadsplanelagstiftningen. Även departementschefen har såsom

sin mening uttalat, att ett slutgiltigt ordnande av hithörande förhållanden kan

ske först i samband med nämnda revision. Härutinnan måste man säkerligen

giva departementschefen rätt, men om så är förhållandet, ligger den frågan

nära, huruvida behovet av lagstiftning rörande enskilda vägar inom städernas

icke planlagda områden verkligen är så trängande, att den redan nu utan tillräckligt

beaktande av stadsplaneintresset bör genomföras. Att döma av vad

som anförts i en av de motioner, vilka föranlett den av 1920 års riksdag gjorda

framställningen, synes det huvudsakligen varit saknaden av bestämmelser

rörande skyldighet att deltaga i underhållet av enskilda vägar å städernas

utomplansområden, som gjort sig i någon större mån kännbar. Visserligen

torde det icke kunna betvivlas, att här och var även behov av lagföreskrifter

till möjliggörande av ny vägs byggande framträtt, men yttrandena i ärendet

synas knappast giva stöd för antagande, att behovet i sistnämnda hänseende

är så betydande, att ett uppskov med dylika föreskrifters meddelande, intill

dess fullständig utredning angående beaktande av stadsplaneintresset vid ny

vägs anläggande blivit verkställd, skulle komma att mera allmänt föranleda

några allvarliga olägenheter. Vid sådant förhållande och då det kan förmodas,

att den pågående revisionen av stadsplanelagstiftningen inom en nära

liggande framtid skall bliva slutförd, synes tillrådligt att låta frågan om lagbestämmelser

angående byggande av enskild väg å städernas ej planlagda

områden vila i avvaktan på nämnda utredning. Mot ett omedelbart införande

av föreskrifter rörande skyldighet att deltaga i underhåll av redan befintlig

sådan väg, om rätt att å annans mark taga material till underhållsarbetet

samt om rätt för fastighetsägare att begagna väg, som redan är anlagd över

annan fastighets område, torde däremot hinder icke föreligga av hänsyn till

något vederbörande stads allmänna intresse. Ur lagteknisk synpunkt synes det

icke heller behöva möta någon svårighet att göra endast de stadganden i det

remitterade förslaget, som angå sistnämnda frågor, tillämpliga beträffande

städerna.

Vad här ovan sagts om vägväsendet å städernas utomplansområden äger

tydligen giltighet jämväl i fråga om dylika områden, tillhörande köpingar och

andra samhällen, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall

iakttagas, och även beträffande dessa samhällen bör därför i den nu ifrågasatta

lagen undantag göras i avseende å stadgandena om byggande av enskild

väg. Detta skulle visserligen innebära en olikhet mot vad nu gäller, men i

betraktande därav att, såsom förut framhållits, det med all sannolikhet endast

är fråga om en jämförelsevis kort tid, innan bestämmelser rörande vägs

byggande kunna givas, torde några nämnvärda olägenheter av borttagandet av

s. 79 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 28.

79

de nu i detta avseende gällande stadgandena, utan att desamma omedelbart ersättas

av nya, icke vara att befara.

Skulle emellertid behovet av lagbestämmelser även angående byggande av

enskild väg å stads utomplansområde anses vara av den trängande art, att

uppskov med antagande av lagstiftning härutinnan icke bör ifrågakomma,

torde det böra tagas under övervägande, om ej, utan föregripande av den slutgiltiga

prövningen, möjlighet finnes att i någon mån minska de risker

för stadsplaneintresset, som en dylik lagstiftning kan tänkas medföra. Det

remitterade förslaget har, i avsikt att redan före frågans definitiva ordnande

bereda städerna någon möjlighet till kontroll och inflytande i avseende å ns^a

vägars läge och sträckning, upptagit bestämmelse därom, att för förrättning

i fråga om enskild väg inom stads område företrädesvis skall till förrättningsman

förordnas i stadens tjänst anställd mätningsman eller av länsstyrelsen

förordnad förrättningsman för avstyckningar inom staden. Enligt departementschefens

mening skulle en sådan bestämmelse vara ägnad att medföra avsevärda

fördelar ur samhällssynpunkt; genom sin kännedom om ortens stadsplaneväsen

och förhållanden i övrigt skulle mätningsmannen resp. den till förrättande

av avstyckningar förordnade vara särskilt skickad att såväl med hänsyn

till de samhälleliga intressena som ur parternas synpunkter åstadkomma

den bästa lösningen av förekommande spörsmål. Utan att bestrida riktigheten

härav kan man dock icke värja sig för farhågan, att en dylik rörande stadsplanefrågor

sakkunnig förrättningsman utan stödet av ett materiellt stadgande

till skydd för stadsplaneintresset i regel icke skulle kunna åvägabringa en

sådan lösning av vägfrågan, att nämnda intresse tillgodoses. Bortsett från

att, därest sakägarna vid förättningen vilja träffa förening i fråga om den

avsedda vägens läge och sträckning, möjlighet är honom betagen att hindra

en förening, vars innehåll sätter stadens intressen i fara, lärer han i allmänhet

icke heller, där frågan skall av honom prövas jämlikt de i enskilda väglagen

stadgade grunderna, kunna meddela föreskrifter, ägnade att bereda stadsplanesynpunkterna

vederbörligt skydd, utan att dessa föreskrifter mer eller mindre

skulle komma i strid med bestämmelsen i förslagets 9 § första stycket, att

väg skall byggas så, att ändamålet med vägen må utan oskälig kostnad vinnas

med minsta intrång och olägenhet för annan. I sistnämnda ord »minsta intrång

och olägenhet för annan» torde man nämligen icke kunna inlägga, att

hänsyn skall tagas till stadens allmänna intressen. Vad som skulle erfordras

vore ett stadgande just om skyldighet att vid byggande av väg å stads ej planlagda

område taga hänsyn till nämnda intressen, så att genom vägen ett framtida

utsträckande av stadsplanen icke försvåras. Emellertid lärer en bestämmelse

av denna allmänna innebörd icke kunna förordas, innan frågan, om

och i vilken mån vederbörande stad bör vara pliktig att vidkännas de ökade

kostnaderna till följd av att hänsyn sålunda tages till dess intressen, gjorts

till föremål för utredning och prövning. Däremot synes det kunna ifrågasättas,

om ej det omförmälda stadgandet i förslagets 9 § första stycket borde

kompletteras med en bestämmelse, motsvarande 5 kap. 8 § andra stycket i

lagen om fastighetsbildning i stad, en bestämmelse, varigenom således skulle

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ls proposition nr 28.

föreskrivas, att inom område, för vilket Konungen jämlikt 1 kap. 46 § andra

stycket nyssnämnda lag eller motsvarande äldre lagbud förordnat, att särskilda

föreskrifter skola tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande,

väg ej finge byggas så, att tillämpningen av sådan föreskrift motverkades. En

dylik bestämmelse skulle icke kunna sägas vara av beskaffenhet att kränka

vägintressenternas rätt; av de särskilda föreskrifterna angående byggnadsverksamhetens

ordnande äro ju vägintressenterna såsom fastighetsägare bundna,

och det torde därför ej innebära en obillig fordran, att de vid byggande av

väg icke åt densamma giva sådan sträckning, att föreskrifternas tillämpning

därigenom motverkas. Å andra sidan skulle bestämmelsen otvivelaktigt i viss

mån tillgodose stadsplaneintresset beträffande område, där byggnadsverksamheten

redan tagit sådant omfång, att antagande av stadsplan kan snart nog

förväntas.

Därest en bestämmelse av sålunda angivet innehåll införes beträffande städernas

utomplansområden, bör densamma självfallet avse även motsvarande

till de stadsliknande samhällena hörande områden. Men ej nog härmed. Enligt

1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen äger Konungen beträffande sådant område

å landet, där visserligen icke finnes större sammanträngd befolkning,

men där större byggnadsverksamhet är att förvänta, antingen förordna, att

stadsplan för området skall upprättas, eller, om så finnes tills vidare icke

böra ske, meddela särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens

ordnande inom området. I likhet med vad fallet lärer vara med den nu

gällande enskilda väglagen, skall den föreslagna lagen äga tillämpning å dylika

områden. Skulle nu förbud stadgas mot byggande av väg å städers och stadsliknande

samhällens utomplansområden på sådant sätt, att tillämpningen av

givna föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande motverkas,

torde med hänsyn till de likartade förhållandena motsvarande förbud

böra gälla i fråga om områden å landet, för vilka jämlikt nyssberörda lagbud

särskilda byggnadsföreskrifter meddelats. Än vidare synes konsekvensen

bjuda, att ej heller sådant område å landsbygden, där byggnadsverksamheten

förväntats få en sådan utveckling, att förordnande givits om upprättande

av stadsplan för området, lämnas utan varje bestämmelse till skydd för

stadsplaneintresset. För dylikt fall föreligger dock den svårigheten, att det

kan dröja avsevärd tid, innan stadsplan fastställes, under vilken tid man således

icke vet, huru denna kommer att gestalta sig. Då nu gällande jordstyck - ningslagstiftning i fråga om områdets styckning — vare sig stadsplan ännu

ej fastställts eller så skett —- fordrar, att styckningen icke sker på sådant sätt,

att markens ändamålsenliga bebyggande försvåras, skulle måhända kunna

ifrågasättas, att en motsvarande bestämmelse gåves med avseende å vägs

byggande. Tanken på eventuell ersättning från det allmännas sida synes

här hava mindre aktualitet än i fråga om städerna och de stadsliknande samhällena,

då i förevarande fall något samhälle, mot vilket ersättningsanspråk

skulle kunna riktas, icke finnes.

Då här ovan i första hand hemställts, att från den enskilda väglagens tilllämpning

i fråga om städers och stadsliknande samhällens utomplansområden

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr SS.

81

undantag skulle göras för samma lags bestämmelser rörande vägs byggande,

har någon motsvarande hemställan icke gjorts i fråga om de områden å landet,

beträffande vilka jämlikt fastighetsbildningslagens 1 kap. 42 § förordnats om

stadsplans upprättande eller meddelats särskilda byggnadsföreskrifter. Tillräckliga

skäl synas nämligen icke föreligga för att, låt vara för en kortare

tid, ställa fastighetsägarna inom dylika områden utan möjlighet att vid behov

få vägbyggnads frågan tvångsvis ordnad. Sannolikheten för att denna fråga

i allmänhet får sin lösning utan de särskilda fastighetsägarnas ingripande kan

för ifrågavarande områden förefalla något mindre än för de till städerna och

de stadsliknande samhällena hörande utomplansområdena, beträffande vilka

vederbörande kommunala myndigheter lättare kunna tänkas intressera sig för

vägfrågans ordnande. Att redan nu, innan motsvarande bestämmelser för de

till städer och stadsliknande samhällen hörande utomplansområdena blivit utformade,

ensamt för ifrågavarande områden å landet införa någon bestämmelse

till skydd för stadsplaneintresset synes knappast lämpligt.

Justitierådet Svedelius och regeringsrådet Palmgren:

På sätt vägkommissionen föreslagit, torde slutorden i denna paragraf »och

vare om underhåll» etc. böra uteslutas. Med kommissionens utgångspunkt

eller att förevarande paragraf allenast avser väg, som är till stadigvarande

nytta för två eller flera fastigheter, bliva dessa slutord obehövliga, då, såsom

kommissionen framhållit, genom desamma ej utsäges annat eller mera än som i

sådant fall direkt följer av stadgandet i 6 §. Det synes emellertid kunna ifrågasättas,

om denna utgångspunkt är undantagslöst riktig. Att en över en

fastighets område för dess enskilda behov anlagd väg på grund av ändrade

förhållanden upphör att för denna fastighet vara till stadigvarande nytta, kan

väl ej anses alldeles uteslutet. Men om i ett sådant fall en annan fastighet

med stöd av förevarande paragraf förskaffar sig rätt att begagna vägen, blir

det uppenbarligen den senare fastighetens ensak att underhålla densamma. Den

genom slutorden gjorda hänvisningen till regeln i 6 § bleve således under nu

angiven förutsättning missvisande. Häri skulle tydligen ligga ett ytterligare

skäl för den av kommissionen förordade uteslutningen.

4 §•

Justitierådet Högstedt:

Beträffande denna paragraf skiljer sig det remitterade förslaget från 1907

års lag därutinnan, att de i lagen förekommande slutorden i första stycket

»vare ock ägaren skyldig upplåta mark, som av fastighetens område till vägen

tarvas» uteslutits i förslaget. Vägkommissionen, på vars hemställan uteslutningen

vidtagits, har tydligen ansett, att härigenom icke sker någon saklig

ändring. Enligt kommissionens mening innebure nämligen den genom nämnda

ord uttryckta bestämmelsen icke annat än vad som följde redan av 2 § och vore

därför överflödig.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 23 höft. (År S8.) <>

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Huruvida borttagandet av ifrågavarande bestämmelse utgör en ändring i

sak, beror givetvis på tolkningen av lagens 4 §, sammanställd med 2 §. I

sistnämnda paragraf stadgas såsom villkor för rätt att bygga väg över annans

mark, dels att vägens anläggande är av synnerlig vikt för den fastighet, för

vars räkning vägen ifrågasattes, och dels att vägens framdragande över den

andra fastighetens område icke kan lända denna till märkligt men. Då därefter

i 4 § föreskrives, att om väg, som någon vill bygga för sin fastighets behov,

tillika är av synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande av annan fastighet,

denna skall deltaga i vägens byggande och ägaren vara pliktig att därifrån

upplåta till vägen erforderlig mark, torde det visserligen vara tydligt,

att markupplåtelse, som skulle medföra märkligt men, icke kan ifrågakomma:

är det konstaterat, att vägen är av synnerlig vikt för den markupplåtande

fastigheten, kan det icke gärna bliva tal om märkligt men för samma fastighet.

Tveksamt synes däremot vara, om för tvång till markupplåtelse i 4 §:s

fall likasom i 2 § fordras, att vägen för den fastighet, från vars sida densamma

påyrkas, är av synnerlig vikt. Detta sammanhänger med frågan om den tolkning,

som rätteligen bör givas åt orden »för sin fastighets behov» i 4 §. Menas

härmed detsamma, som i 2 § uttryckts med att vägen är av synnerlig vikt

för fastighetens ändamålsenliga brukande? Är detta förhållandet, måste man

helt visst giva kommissionen rätt däri, att den uteslutna bestämmelsen är överflödig,

enär den i sådant fall icke innehåller annat än vad redan stadgats i 2 §.

Utan påtagliga skäl kan man emellertid näppeligen antaga, att bestämmelsen

fått inflyta, om icke meningen varit att genom densamma utsäga något annat

och mera, nämligen att för den, som själv har att deltaga i byggandet av väg,

föreskriva skyldighet att upplåta mark även under annan förutsättning än

enligt 2 §:s allmänna stadgande rörande markupplåtelse. Redan förekomsten

av denna bestämmelse i 4 § utgör således ett obestridligt stöd för en annan

tolkning av orden »för sin fastighets behov» än den nyss antydda. En sådan

torde icke heller ur saklig synpunkt kunna anses utesluten. Det låter väl tänka

sig, att en väg, utan att vara av synnerlig vikt för en fastighet, dock i viss

män är för densamma behövlig. Att även i det fall, då denna mindre grad

av behövlighet föreligger för den fastighet, vars ägare vill hava vägen till

stånd, annan fastighet blir skyldig att taga del i vägens byggande, därest

vägen är av synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande av denna senare fastighet,

innebär ingenting orimligt. Genom att deltaga i vägens anläggande

tillgodoser ju ägaren av sistnämnda fastighet sitt eget bästa, och delaktighetstvånget

är således till hans egen fördel.

Vägkommissionen har, under åberopande av de yttranden, som avgåvos i

högsta domstolen vid granskningen av det förslag, vilket låg till grund för

1907 års lag, ansett sig kunna bestämt uttala, att meningen med den i det nu

remitterade förslaget uteslutna bestämmelsen ej varit, att den, som vill bygga

väg för sin fastighets behov, skulle kunna från annan fastighet, som förpliktas

deltaga i vägens byggande, tilltvinga sig markupplåtelse, även om vägen

icke vore av synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande av hans egen fastighet.

Kommissionen har tydligen ansett ingressen i 4 § böra tolkas så som om den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition nr 2S.

*3

haft ungefär denna lydelse: Vill någon bygga väg, som är av synnerlig vikt

för ändamålsenligt brukande av hans fastighet. Det kan icke förnekas, att

för en dylik tolkning ett visst stöd kan hämtas av omförmälda yttranden. Vid

avlåtandet av proposition till riksdagen med det efter granskningen i högsta

domstolen omarbetade förslaget har vederbörande departementschef icke gjort

något uttalande, som lämnar ledning för tolkningen. Det kunde därför synas

ligga närmast till hands att godtaga den tydning av stadgandet, som bygger

på de i högsta domstolen avgivna yttrandena. A andra sidan må emellertid

framhållas, att nämnda yttranden i förevarande del knappast kunna anses vara

av den otvetydiga innebörd, att desamma kunna åberopas gent emot den formulering

stadgandet erhållit i lagen. Hade det verkligen varit lagstiftarens

avsikt, att förutsättningen för tvång till delaktighet i vägs byggande skulle

vara, att vägen vore av synnerlig vikt icke blott för den fastighet, mot vilken

delaktighetstvånget göres gällande, utan även för den vägfordrande fastigheten,

hade detta bort komma och säkerligen även kommit till tydligt uttryck

i lagtexten.

Med en tolkning av inledningsorden i 4 §, som direkt ansluter sig till de använda

ordalagen, erhåller man en tillfredsställande förklaring till att den i nu

föreliggande förslag uteslutna bestämmelsen om skyldighet att upplåta mark

upptagits i paragrafen. Bestämmelsen får då en självständig innebörd, nämligen

den, att från fastighet, för vilken tvång till deltagande i vägs byggande

föreligger, mark till vägen skall — mot ersättning enligt 5 § — upplåtas,

ehuru behovet av vägen för den fastighet, från vars sida densammas anläggande

påyrkas, icke är så väsentligt som i 2 § angives. Att den, för vilken

vägen är av sådan betydelse, att han är pliktig deltaga i väganläggningen,

jämväl är skyldig att, till nytta delvis för sig själv, upplåta mark till vägen

under en i avseende å vägens betydelse för den vägkrävande fastigheten mindre

sträng förutsättning än den eljest beträffande markupplåtelse gällande, torde

icke kunna sägas vara oegentligt.

På grund av det anförda anser jag, att genom uteslutningen av bestämmelsen

rörande markupplåtelse en saklig ändring gjorts i 4 §. Vid övervägande

huruvida skäl till en dylik ändring föreligger kan jag — under förutsättning

att paragrafen i övrigt bibehålies oförändrad och således, med den tolkning

jag anser böra givas åt uttrycket fastighetens behov, villkoret för delaktighetstvång

icke är att den tilltänkta vägen för den fastighet, som påfordrar

densamma, är av synnerlig vikt — ej finna anledning att förorda frångående

av gällande lags ståndpunkt. Till ändrade regler i avseende å förutsättningarna

för skyldighet att deltaga i byggandet av väg, som av annan ifrågasättes,

finnes enligt mitt förmenande icke heller skäl. Jag hemställer alltså,

att 4 § i 1907 års lag bibehålies till alla delar oförändrad.

Justitierådet Svedelius, regeringsrådet Palmgren och justitierådet Christiansson:
Begynnelseorden

i denna paragraf synas medgiva två skilda tolkningar, den

ena att vägen även för den fastighet, som vill bygga densamma, skall vara av

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr gs.

synnerlig vikt för ett ändamålsenligt brukande och den andra att denna fastighets

behov av vägen icke ovillkorligen måste äga sådan styrka, utan att det är

tillräckligt, om vägen, ehuru den icke har nämnda betydelse, dock kan sägas

för fastigheten medföra stadigvarande nytta. Vägkommissionen har anslutit sig

till den förra uppfattningen och därutinnan hänvisat till högsta domstolens

protokoll vid granskningen av 1906 års förslag. Åtminstone i ett därvid avgivet

yttrande har ock den meningen kommit till klart uttryck, att frågan om

skyldighet för eu egendom att på jakande av annan egendom deltaga i byggande

av väg borde göras beroende därav att vägen vore av synnerlig vikt för

ändamålsenligt brukande av båda egendomarna. Även ett annat yttrande

synes grundat å samma uppfattning. Föredragande departementschefens uttalande

till statsrådsprotokollet, då propositionen till 1907 års riksdag beslöts,

utvisar icke heller, att med den efter förslagets granskning i högsta domstolen

vidtagna omarbetningen åsyftats något mot nyssnämnda uppfattning stridande.

Detta är desto mera beaktansvärt som, om den senare av de ovan såsom

tänkbara angivna tolkningarna skulle vara den riktiga, ifrågavarande paragraf

i sin nuvarande lydelse skulle innehålla icke blott en regel för bestämmande

av skyldigheten att deltaga i byggande av väg, utan därutöver en

föreskrift om skyldighet att upplåta mark för viig av annan innebörd än huvudregeln

i 2 §. Lagen skulle i sådant fall i berörda hänseende intaga den

ståndpunkt, att rätt till upplåtelse av mark till väg över annans område

skulle tillkomma — förutom den, som hade det starka intresse av vägen, som

i 2 § angives — envar annan, för vilken vägen vore till stadigvarande nytta,

under förutsättning dock att för den fastighet, över vars område vägen skulle

anläggas, densamma ägde ovan omförmälda större betydelse. Det förefaller

emellertid icke antagligt, att åt lagen avsiktligt skulle givits ett sådant innehåll,

utan att detta skulle under förarbetena klargjorts. Det i paragrafen

använda ordet »tillika» synes ock närmast tyda därpå, att förutsättningen skall

vara densamma för den ena fastighetens rätt och den andras skyldighet i det

avseende, varom i paragrafen är fråga, en ståndpunkt, vilken ock synes riktig.

Med den innebörd av förevarande stadgande, som således med tillämpning av

den strängare tolkningen måste anses åsyftad, torde väl överensstämma, att

den nuvarande slutmeningen i första stycket uteslutes såsom i sådant fall

överflödig och möjligen ägnad att framkalla missuppfattning.

Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida ej, även om nämnda slutmening

får utgå, ett direkt förtydligande av förutsättningarna för paragrafens tilllämplighet

bör ske. Frågan lärer visserligen i sådant fall ej vara av någon

nämnvärd praktisk betydelse. Tvekan om paragrafens rätta tolkning torde

nämligen under angiven förutsättning knappast kunna uppstå i annat fall än

att någon vill bygga väg uteslutande över egen mark och denna väg visserligen

för annan fastighet -— som emellertid ej framställt anspråk på vägen -— anses

vara av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga brukande, men för den

initiativtagande fastigheten själv, om också medförande stadigvarande nytta,

ej har samma betydelse som för den andra fastigheten. Varje tvekan huru lagen

i en dylik situation rätteligen bör tolkas skulle undanröjas, om första stycket

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

iSO

i paragrafen formulerades ungefär sålunda: »Är väg, som någon vill bygga

för sin fastighets behov, av synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande ej

blott av denna utan även av annan fastighet, skall sistnämnda fastighet deltaga

i vägens byggande.»

8 §•

Lagrådet:

Då i senare delen av första stycket, vilket upptagits oförändrat från 1907

års lag, stadgas, att ny innehavare eller ägare av fastighet, vilken vägbyggnadsskyldighet

åligger, ej har att svara för bidrag, som förfallit till betalning,

innan han blev innehavare eller ägare, torde härmed avses det fall, då arbetet

utföres för de vägbyggnadsskyldigas gemensamma räkning och kostnaden därför

utdebiteras på intressenterna efter den envar av dem åliggande andel i

skyldigheten. Skulle vägbyggnadsarbetet vara mellan de vägbyggnadsskyldiga

fördelat sålunda, att var och en står i ansvar för viss sträcka å marken,

torde däremot stadgandet icke kunna åberopas till befrielse för ny innehavare

eller ägare att verkställa arbete, som för företagets utförande ålegat föregående

innehavare eller ägare, men av denne försummats. Det kan ifrågasättas,

om ej, i överensstämmelse med vad i 7 kap. 60 § vattenlagen finnes föreskrivet

beträffande diknings- och vattenavledningsföretag, en uttrycklig bestämmelse

bör till undvikande av missuppfattning införas angående skyldighet

för ny innehavare eller ägare att fullgöra av företrädaren eftersatt arbete i

avseende å vägens byggande.

I fråga om underhåll av väg innehåller förslaget lika litet som motsvarande

stadgande i 1907 års lag föreskrift om begränsning av skyldigheten för ny

innehavare eller ägare att svara för underhållsbidrag, som skolat gäldas av

föregående innehavare eller ägare. Att så icke är förhållandet i lagen torde

sannolikt bero därpå, att enligt denna underhållsskyldigheten regelmässigt

skall fullgöras genom arbete in natura. Då det emellertid, därest det remitterade

förslaget blir lag, ofta lärer komma att inträffa, att även underhållsarbetet

utföres gemensamt med skyldighet för intressenterna att till kostnaden

därför lämna bidrag, synes vad i första stycket stadgas angående ny innehavares

eller ägares ansvar för sådana bidrag till vägbyggnadskostnaden, som förfallit

till betalning, innan han blev innehavare eller ägare, böra förklaras äga

motsvarande tillämpning beträffande underhållskostnad. Att 05'' innehavare

eller ägare får svara för underhållsarbete in natura, som företrädaren uraktlåta

fullgöra, torde ligga i sakens natur.

10 §.

Justitieråden Svedelius och Högstedt:

Beträffande den i förevarande paragraf stadgade rättigheten för väghållningsskyldig

att i mån av behov taga sand, sten eller grus å annans fastighet

intager det remitterade förslaget i två avseenden en från vägkommissionens

förslag avvikande ståndpunkt. Medan kommissionen begränsat denna rättighet

till att avse endast behovet av vägmaterial för vägunderhåll och lagt den

häremot svarande skyldigheten endast å annan i fråga om samma väg under
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

hållsskyldig fastighet, har i det remitterade förslaget rättigheten utsträckts

att omfatta jämväl behovet för vägs byggande samt skyldigheten att underkasta

sig dylikt tvångsservitut gjorts oberoende av villkoret om delaktighet i

vägen. Mot den förra utvidgningen synes på grund av de skäl. som härför åberopats,

intet vara att erinra. Vad åter den senare frågan angår, torde det med

hänsyn till de grunder, vägkommissionen för sin ståndpunkt anfört, vara lämpligast

att åtminstone tills vidare icke i förevarande avseende gå längre än vad

kommissionen föreslagit, detta särskilt om man i det förra avseendet på ovan

angivet sätt avviker från kommissionens förslag. Ett ytterligare skäl till begränsning

av skyldigheten att gälla endast för annan till deltagande i vägens

byggande resp. underhåll förpliktad fastighet ligger däri, att skyldighetens

fastslående även för fastigheter utanför vägsamfälligheten, på sätt vid 24 §

kommer att framhållas, synes medföra nödvändigheten av ändrade stadganden

beträffande fullföljd av talan mot förrättning enligt enskilda väglagen. Det

hemställes därför, att uttrycket »annan fastighet» i förevarande paragrafs

första stycke ändras i huvudsaklig överensstämmelse med kommissionens förslag

till »annan väghållningsskyldig fastighet».

Lagrådet:

Då såsom förutsättning för paragrafens tillämplighet i första hand upptages,

att byggande eller underhåll av väg på grund av förrättning eller dom

enligt denna lag åligger fastighet, innebär detta, att enligt i nämnda ordningträffad

bestämmelse vägen skall byggas eller underhållas av två eller flera

fastigheter. Endast i detta fall kan man nämligen tala om någon fastigheten

i fråga åliggande skyldighet i förevarande avseende. Har ägaren av en fastighet

med stöd av 2 § tilltvingat sig rätt till väg över annan fastighets område,

utan att den senares ägare ansetts skyldig deltaga i vare sig byggandet eller

det framtida underhållet av vägen, ankommer såväl det ena som det andra uteslutande

på den förre, och någon rätt att enligt denna paragraf taga vägbyggnads-

eller väglagningsämnen å annan fastighet äger han icke. Det kan ifrågasättas,

om ej åt förslagets mening i nämnda avseende borde genom någon

omredigering givas ett klarare uttryck, i vilket avseende kan hänvisas till den

avvikande formulering, som för åitergivande av samma mening användes i övergångsbestämmelserna.

12 §.

Lagrådet:

Denna paragraf innehåller den allmänna bestämmelsen om förfarandet, då

ett avgörande påkallas rörande frågor, som i lagen avses, eller således i varje

fall då överenskommelse därutinnan icke träffats mellan samtliga intressenter.

I denna del avviker paragrafen från 11 § i gällande lag allenast så till vida,

att bland frågor, som kunna förekomma till avgörande i angivna ordning, i

förslaget även upptagas sådana, där det gäller tillämpning av det nytillkomna

stadgandet i 10 §.

Det nu tillagda andra stycket i 12 §, vilket endast berör frågor av sist omförmälda

art, innefattar intet undantag från den i första stycket innehållna

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai:ts proposition nr 28.

87

allmänna regeln men heller ingen utvidgning av dess tillämplighetsområde.

Enligt motiven är stadgandets syfte allenast att meddela särskild föreskrilt

därom, att vid förrättning för delning av väg för byggande eller för underhållet

den tid mark iir bär, därvid skyldigheten således skall utgöras in natura,

vederbörande förrättningsmän skola ex officio undersöka, om behov av upplåtelse

av rätt att å annan fastighet taga vägbyggnads- eller väglagningsämnen

föreligger för någon av de väghållningsskyldiga fastigheterna, samt i sådant

fall pröva och avgöra frågan härom. Att sådan fråga blir avgjord redan

i sammanhang med delningsförrättningen är uppenbarligen av vikt. i ty att

först därefter en säker och rättvis uppskattning av verkliga kostnaden för en

var av de väghållningsskyldiga kan åvägabringas.

År emellertid stadgandets innebörd den nu angivna, synes detsamma ieke

hava sin rätta plats i förevarande paragraf, utan höra hemma bland bestämmelserna

i förslagets 20 §, däri bland annat som »vid förrättning skall efter

omständigheterna tillses» upptages, »huruvida åt fastighet bör upplåtas sådan

rätt. som i 10 § omförmäles, samt vad i avseende däpå skall iakttagas». I

20 §, som sålunda lämnar direkta anvisningar om vad vid förrättningen skall

iakttagas, synas helst böra sammanföras alla föreskrifter av sådan innebörd.

Det kan för övrigt ifrågasättas, om ej nyss anförda stadgande i 20 § redan i

sin föreslagna lydelse inrymmer nu ifrågavarande föreskrift i 12 § andra

stycket, som således, åtminstone formellt, skulle vara överflödig. Då det emellertid

av nyss angivet skäl är av vikt. att den här givna regeln alltid iakttages,

och densamma därför bör erhålla ett tydligt uttryck i lagtexten, hemställes

att. med uteslutande av 12 § andra stycket, till ovan återgivna stadgande

i 20 § göres ett tillägg av innehåll att, då vid förrättning verkställes fördelning

i väglotter. alltid skall undersökas och prövas, huruvida med tillämpning

av 10 § upplåtelse, som där avses, skall ske eller på vad sätt eljest behovet

av vägbyggnads- och väglagningsämnen kan för varje särskild fastighet

fyllas.

13 §.

Lagrådet:

För fastighet, tillhörig kronan eller allmän inrättning, är rätten att påkalla

förrättning, avseende byggande av väg, enligt denna paragraf liksom i gällande

lag förbehållen fastighetens ägare, oaktat byggnadsskyldigheten jämlikt

8 § åligger dess innehavare. Någon ändring härutinnan lärer ej heller

böra vidtagas. Däremot torde i fråga om rätten att föra talan vid sådan förrättning

saken ställa sig annorlunda. Det synes vara en rimlig fordran, att

den. som har att svara för byggnadsarbetets utförande och kostnaderna för

detsamma, så vitt å fastigheten belöper, även beredes tillfälle att yttra sig vid

förrättningen och deltaga i avgörandet av förekommande frågor, visserligen ej

med uteslutande av ägaren men jämte denne, vilket torde innebära, att för

åstadkommande av förening mellan sakägarna båda maste biträda densamma.

En sådan anordning är heller icke främmande för lagen, i det att genom särskilt

stadgande i förevarande paragraf, vilket överensstämmer med det nu gällande.

i fråga om fastighets vägunderhåll rätt såväl att äska förrättning som

opaginerad Kontrollera mot PDF

SS

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

att därvid föra talan tillerkänts jämte ägaren även den underhållspliktige

innehavaren eller arrendatorn. Det torde ock med skäl kunna ifrågasättas, om

avsikten verkligen vant att helt utesluta den vägbyggnadsskyldige innehavaren

av publik fastighet från medbestämmanderätt eller om ej snarare förutsatts,

att dylik rätt skulle utan uttryckligt stadgande tillkomma honom, så att

den olikhet beträffande talerätten i fråga om vägs byggande och dess underhåll,

åt vilken man velat giva uttryck i lagen, i själva verket endast gäller rätten

att påkalla förrättning. Da emellertid den föreslagna avfattningen av

paragrafen närmast giver stöd för en tolkning, motsatt den nu ifrågasatta,

hemställes om en sådan omredigering av paragrafens andra stycke, att rätt

till talan i angivna hänseende uttryckligen tillerkännes jämväl annan vägbyggnadsskyldig

än ägare.

I sammanhang härmed synes även innehållet i paragrafens tredje stycke

böra i viss man förtydligas. Stadgandets innebörd torde nämligen vara den.

att en var, som har att svara för fastighets väghållningsskyldighet, vare sig

vägbyggnadsskyldigheten eller underhållsskyldigheten, skall, liksom i värjo

fall ägaren av fastigheten, äga äska förrättning för vinnande av rätt enligt 10 §

att å annan fastighet taga vägbyggnads- eller väglagningsämnen samt att

vid sådan förrättning föra talan, allt dock endast i den mån dylik upplåtelse

tarvas för fullgörande av den väghållningsskyldighet, som åligger vederbörande.

Att stadgandets mening är den nu angivna framgår dock knappast med

önskvärd tydlighet av dess avfattning enligt förslaget.

Den rätt till talan, som enligt paragrafens sista stycke tillkommer nyttjanderättshavare,

är uppenbarligen begränsad till att avse sådana frågor, där

hans eget intresse direkt beröres, såsom då det gäller att söka förekomma’vägs

framdragande över innehavd mark eller upplåtande därå av plats för hämtning

av vägbyggnads- eller väglagningsämnen eller åtminstone förminska olägenheten

därav ävensom att bevaka rätten till ersättning för intrång, som genom

dylik åtgärd förorsakas nyttjanderättshavaren. Då emellertid stadgandet

i förslaget erhållit en avfattning, som synes kunna inrymma en mera omfattande

rätt till talan för nyttjanderättshavaren, hemställes om förtydligande

omredigering av detsamma.

14 §.

Justitierådet Svedclius, regeringsrådet Vålm gren och justitierådet Högst

edt:

Därest, såsom av oss förordats, frågan om lagbestämmelser angående byggande

av enskild väg å städernas och stadsliknande samhällens icke planlagda

områden får tills vidare vila och den nu ifrågasatta lagen göres beträffande

nämnda områden tillämplig endast i vad den innehåller föreskrifter om rätt för

fastighetsägare att begagna å annan fastighet redan anlagd väg. om skyldighet

att deltaga i underhåll av redan befintlig väg och om rätt att för vägunderhåll.

som det enligt meddelad bestämmelse åligger någon att fullgöra, taga

sand, grus eller sten å annans mark, torde stadgandet i andra stycket av förevarande

paragraf böra uteslutas. Betydelsen av nämnda stadgande lärer väsentligen

vara den, att iid förrättning angående byggande av ny väg frågan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S.

so

om vägens läge och sträckning kommer att avgöras under ledning av eu förrättningsman,

som är särskilt lämpad att taga hänsyn till vederbörande samhälles

stadsplaneintresse. Med den ifrågasatta begränsningen i lagens tilllämpning

skulle däremot frågan om stadsplanesynpunkternas beaktande i allmänhet

icke vara av någon särskild vikt. Det synes vid sådant förhållande

ej vara behövligt att bibehålla berörda stadgande. Ett uteslutande av detsamma

medför tydligtvis, att ur tredje stycket böra utgå dels föreskriften därom,

att före förordnandet av förrättningsman för förrättning, avseende stad

eller sådant samhälle å landet, som i andra stycket sägs, kungörelse i allmänhet

ej skall ske, och dels den i sista punkten gjorda hänvisningen till andra

stycket.

17 §.

Regeringsrådet Palmgren och justitierådet Christiansson:

Av tredje styckets avfattning kunde möjligen dragas den slutsats, att kallelse,

som där omförmäles, i intet fall behöver delgivas tidigare än åtta dagar

före förrättningen. Rätta innebörden lärer emellertid vara den, att då vid

förrättning fråga skall prövas om rätt jämlikt 10 § att taga sand, grus eller

sten å fastighet, som eljest icke beröres av förrättningen, den, som äger föra

talan för denna fastighet, i varje fall skall särskilt kallas till förrättningen

och att sådan kallelse skall tillställas honom minst åtta dagar förut, där ej till

följd av stadgande, som enligt första stycket äger tillämpning, dylik särskild

kallelse ändå skall utfärdas och redan tidigare delgivas vederbörande. Detta

senare är tydligen händelsen, dels då sakägaren är bosatt utom socken, i vars

kyrka förrättningen skall kungöras, dels ock då för fastigheten skall förordnas

allmänt ombud och således anmälan hos länsstyrelsen i enlighet med 26 §

skiftesstadgan erfordras. Det hemställes fördenskull om ett förtydligande i

angivet syfte av ifrågavarande stadgande.

Justitieråden Svedelius och Högstedt:

Ett bifall till den av oss vid 10 § gjorda hemställan skulle givetvis hava till

följd, att sista stycket i förevarande paragraf bör utgå. Därest emellertid

stadgandet i detta stycke bibehålies, instämma vi i vad lagrådets övriga ledamöter

erinrat beträffande detsamma.

21 §.

Justitierådet Svedelius, regeringsrådet Palmgren och justitierådet Högstedt:
Enligt

12 § i förslaget skall fråga om rätt jämlikt 10 § att för fullgörande

av väghållningsskyldighet i avseende å enskild väg taga sand, grus eller sten

å annans fastighet i händelse av tvist prövas vid förrättning, varom förslaget

innehåller bestämmelser. Häremot synes i och för sig intet vara att invända.

Att märka är emellertid att, därest åt omförmälda rätt gives en sådan utsträckning,

som i förslaget ifrågasättes, och den således kommer att gälla även

gent emot andra fastigheter än dem, vilka äro skyldiga att taga del i byggandet

eller underhållet av vägen, i förrättningen införes en ny grupp sakägare,

vilka komma att intaga en i viss mån annan ställning än de övriga. För den

opaginerad Kontrollera mot PDF

DO

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

kå att saga utom företaget stående, vilken beröres av detsamma allenast så

till vida, att mot honom riktas anspråk på rätt till hämtning av vägmaterial

å hans fastighet, har lösningen av övriga vid förrättningen förekommande

frågor icke någon omedelbar betydelse. Och även om man icke utan ett visst

fog kan säga, att nämnda frågors avgörande mera medelbart har intresse för

honom, i det att därav kan bero det omfång, i vilket hans fastighet utsattes

för omförmälda anspråk, torde det dock ligga i sakens natur, att han icke bör

vid förrättningen få direkt inverka på utgången av berörda frågor. För att

förening därutinnan skall komma till stånd bör således icke fordras, att densamma

biträdes jämväl av honom. A andra sidan synes för ett avgörande

föreningsvis av den fråga, som omedelbart berör honom, icke vara erforderligt,

att andra väghållningsskyldiga än de, för vilka rättigheten att å hans

fastighet taga vägmaterial skulle bliva gällande, jämte honom ansluta sig till

föreningen.

Huruvida åt det i 21 § första stycket från 1907 års lag utan ändring upptagna

stadgandet kan givas sådan tolkning, att för giltigheten av ingången

förening allenast fordras, att densamma biträtts av de sakägare, vilkas rätt

beröres därav, eller stadgandet måste anses innebära fordran på anslutning till

föreningen av alla sakägarna, även om den fråga föreningen avser saknar betydelse

för vissa av dem, torde icke vara klart. Vid förrättning enligt den

nu gällande enskilda väglagen lärer visserligen ytterst sällan förekomma, att

sakägare finnes, som icke är vägintressent eller, med andra ord, som icke är

pliktig eller påstås vara pliktig att taga del i byggandet eller underhållet av

den väg, varom fråga är. Alldeles uteslutet torde det dock icke vara. Till

en ifrågasatt väg kan fordras markupplåtelse från fastighet, som själv icke

har nytta av vägen och vilken således skyldighet icke åligger att deltaga i

företaget. Ägaren till denna fastighet är visserligen sakägare så till vida,

att hans rätt beröres av frågan, om och under vilka villkor markupplåtelse

skall ske från fastigheten, men har däremot intet intresse av huru väghållningsskyldigheten

fördelas mellan de fastigheter, vilka densamma åligger.

Till förening i sistnämnda hänseende borde därför biträde av honom icke erfordras.

Om i något fall stadgandet blivit på detta sätt tillämpat, är emellertid

icke känt.

Då ordalagen närmast tyda på, att samtliga sakägare skola underskriva ingången

förening, men denna fordran, efter vad ovan sagts, i vissa fall icke

synes böra upprätthållas, hemställes om sådan ändring av första stycket i

förevarande paragraf, att därav framgår, att för förenings giltighet kräves

biträdande av densamma endast av de sakägare, vilkas rätt beröres av den

fråga föreningen avser.

22 §.

Lagrådet:

Det tillkännagivande, varmed enligt bestämmelsen i sista stycket förrättningen

skall avslutas, torde böra avse, dels vid vilken domstol talan mot förrättningen

skall anhängiggöras och dels vid enligt 24 § skall för talans bevarande

iakttagas. En omredigering i enlighet härmed förordas.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

91

24 §.

Justitieråden Svcdelius och Högstedt:

Enligt första stycket av denna paragraf, som är lika lydande med 21 § i

1907 års lag, skall sakägare, som är missnöjd med förrättning, till domstol

instämma samtliga övriga sakägare. Givet är, att, såsom också i avgivna yttranden

framhållits, denna skyldighet mången gång kan medföra stort besvär

och avsevärda kostnader och att den därför ofta verkar avhållande för sakägare,

som eljest ej skulle låtit sig nöja med det vid förrättningen meddelade

utlåtandet. Paragrafens andra stycke medgiver visserligen ett förenklat sätt

för stämningens delgivning, men endast för det fall att svarandena äro flera än

tio; eljest måste stämningen delgivas en var av svarandena särskilt. Att

märka är även, att käranden utsätter sig för risken att få betala ersättning för

samtliga motparternas inställelse vid domstolen och deras kostnader i övrigt

å rättegången. Då fråga är om ett något så när stort vägföretag. synes därför

i allmänhet möjligheten att bringa den vid förrättningen avgjorda frågan

under domstols prövning praktiskt taget vara en ensam sakägare betagen.

Vid granskningen av det förslag, som låg till grund för den gällande enskilda

väglagen, ifrågasatte högsta domstolen, att fullföljd av talan mot förrättning

skulle få ske genom besvär till domaren, som angående tiden för målets handläggning

skulle utfärda kungörelse att uppläsas i vederbörande k5’rkor. Chefen

för jordbruksdepartementet, till vars handläggning frågan hörde, anförde

i anledning därav, att mot den sålunda föreslagna anordningen syntes kunna

göras den principiella anmärkningen, att förrättningen därigenom skulle betagas

karaktären av förundersökning och i stället undfå egenskapen av verklig

instans. Det vill emellertid synas, som om den i stället valda anordningen

att, även om missnöjd sakägare icke själv sökt förrättningen, ålägga honom

att stämma samtliga övriga sakägare icke heller stämde väl överens med förrättningens

karaktär av förundersökning. Ändamålet med en sådan är att,

jämte det utredning verkställes, söka mellan sakägarna åvägabringa förlikning,

varmed tydligen bör anses likställt, att alla sakägare äro nöjda med undersökningsförrättarens

utlåtande. Kan icke på det ena eller andra sättet

enighet uppnås, bör det vara sökandens sak att bringa frågan under domstolens

prövning. Om sakägare, som icke sökt förrättningen, har skyldighet att.

där han icke vill bliva bunden av förrättningsmännens utlåtande, instämma

saken, kan val detta i lika hög grad, som om talan mot förrättningen skolat

föras genom besvär, sägas innebära, att förrättningen blir att betrakta såsom

en instans. Enligt 1879 års dikningslag, som beträffande däri avsedda företag

för vissa fall föreskrev förundersökning, var det icke så; missnöjd sakägare,

som icke själv sökt förrättningen, hade endast att i viss ordning anmäla

sitt missnöje, varefter sökanden skulle till domstolen instämma saken i

hela dess vidd vid äventyr att frågan eljest förfallit. I själva verket torde

också, såsom fortsättningen av det ovannämnda anförandet av vederbörande

departementschef synes giva vid handen, det huvudsakliga skälet till den i

enskilda väglagen valda anordningen vara att söka däri, att man icke ville

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S.

bereda allt för stor lätthet att draga saken inför domstol, enär det kunde befaras,

att en sådan lätthet ofta skulle komma att utnyttjas endast för att åstadkomma

trakasseri eller förhala verkan av en välbehövlig, om också för den

missnöjde ofördelaktig reglering. Vägkommissionen synes för sin del lägga

huvudvikten å denna synpunkt, då kommissionen yttrar, att kostnaderna för

och besväret med stämnings delgivning — som med anlitande av det förenklade

stämningssätt, lagen anvisade för mål av ifrågavarande slag, icke kunde

te sig synnerligen avskräckande -— å andra sidan ej sällan kunde utgöra ett

hälsosamt korrektiv mot ett onödigt uppehållande av saken genom dess dragande

inför domstol.

Det skall icke förnekas, att den nyss angivna synpunkten har ett visst fog,

då samtliga sakägare äro vägintressenter, d. v. s. hava eller förmenas hava

nytta av den väg, varom fråga är. Saken ställer sig däremot annorlunda beträffande

dem, som på annan grund äro sakägare. Såsom vid 21 § framhållits,

torde vid förrättning enligt den nu gällande enskilda väglagen dylik sakägare

mera sällan förekomma, men ett godkännande av 10 § i det remitterade

förslaget lärer hava till följd, att esomoftast i förrättningen indragas sakägare,

vilka endast så till vida beröras av det vägföretag, som med förrättningen

avses, att skyldighet ålägges dem att tåla begagnandet av deras fastigheter

för hämtning av vägmaterial. Att för dessa sakägare försvåra möjligheten

att erhålla domstols prövning av frågan, om de böra vara pliktiga underkasta

sig det ifrågasatta tvångsservitutet, eller av det belopp, varmed ersättningen

därför bör utgå, kan icke vara befogat. Det måste tvärtom anses

i hög grad obilligt, om en dylik sakägare för att få sin talan prövad av domstol

skulle vara nödsakad stämma icke blott dem, som äro hans verkliga motparter,

i det att vid förrättningen tillerkänts dem rätt att å hans fastighet taga

vägfyllnadsämnen, utan därjämte alla övriga, som i avseende å vägfrågan äro

sakägare.

På grund av det anförda kan — för den händelse icke, i enlighet med den av

oss gjorda hemställan vid 10 §, där avsedda rätt begränsas att gälla allenast

gent emot fastighet, som själv har att deltaga i vägarbetet — godkännande av

24 § i dess föreslagna avfattning icke tillstyrkas. I stället förordas bestämmelser,

i huvudsak överensstämmande med de ovan antydda i den nu upphävda

dikningslagen.

Regeringsrådet Valmgren:

Därest i förslaget bibehålies det i 10 § innefattade stadgandet, att rätt må

upplåtas till hämtning av vägmaterial även å utomstående fastighet, emot vilket

stadgande jag för min del icke funnit anledning till erinran, biträder jag

den av justitieråden Svedelius och Högstedt beträffande 24 § gjorda hemställan.

26 §.

Lagrådet:

Med stadgandet i sista stycket av denna paragraf avses närmast att i fall,

då förrättningsmannen icke är lantmätare och såsom sådan direkt underkastad

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

93

lantmäteriinstruktionens bestämmelser, erhålla ett tvångsmedel att, där så erfordras,

förmå honom att redovisa förrättningsakten. Såsom dylikt tvångsmedel

är, enligt vad av departementschefens yttrande framgår, föreläggande

av vite avsett att komma till användning i överensstämmelse med vad i lantmäteriinstruktionen

är föreskrivet rörande lantmätare.

Mot avfattningen av stadgandet må emellertid anmärkas, att detsamma synes

efter sin lydelse kunna medgiva, att böter eller annan direkt ansvarspåföljd

i administrativ ordning stadgas för försummelse i angivna hänseenden,

vilket icke torde väl överensstämma med allmänna straffrättsliga regler och

ju heller icke blivit satt i fråga. Ett förtydligande av bestämmelsen i ovan

angiven riktning synes därför önskvärt.

31 §.

Lagrådet:

Förening, som träffats annorledes än vid laga förrättning, finnes i förslaget

liksom i nu gällande lag omförmäld och till sin verkan i viss mån reglerad

allenast såvitt densamma avser underhåll av väg, för vilket fall 30 § i

förslaget meddelar föreskrifter. Då nu i 31 § såsom en form för vägfrågor#

avgörande upptages bland annat förening, lärer, såsom av sammanhanget

synes framgå, därmed icke avses annan förening än sådan, vilken förslaget

eljest tillerkänt laga verkan, eller förening beträffande vägunderhållet. Om så

är förhållandet, synes 31 § lämpligen böra i förtydligande syfte omredigeras

sålunda, att i ett första stycke stadgas rätt att i anledning av förändrade förhållanden

erhålla ny prövning av samtliga i paragrafen omförmälda särskilda

frågor, vilka blivit genom förrättning eller dom avgjorda, och i ett andra

stycke enahanda bestämmelse förklaras gälla i det fall att fråga om underhåll

av väg blivit avgjord genom förening, träffad annorledes än vid förrättning.

32 §.

Lagrådet:

I första stycket av denna paragraf förklaras styrelsens allmänna funktion

vara att handhava de med byggandet eller underhållet av väg förenade angelägenheter.

Med alldeles samma ordalag angives i 35 § den rätt de väghållningsskyldiga

äga utöva å sammanträde. Då här icke är fråga om två samordnade

organ, utan styrelsen tydligen har att ställa sig till efterrättelse de

väghållningsskyldigas i laga ordning tillkomna beslut, synes det. på sätt jämväl

av kammarkollegium vid förslagets granskning anmärkts, vara oegentligt

och möjligen även vilseledande att sålunda beträffande bådas verksamhet

begagna enahanda ordalag. Uttrycket torde lämpligen böra i förevarande

stycke utgå. Om så sker, kräves någon omredigering av paragrafens andra

stycke.

34—36 §§.

Justitieråden Svedclius och Högstedt:

Enligt förslaget kan genom förrättning eller dom även mot väghållningskyldigs

bestridande bestämmas, att arbete med vägs byggande eller under
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kung!. Maj:ts proposition nr 28.

håll skall utföras gemensamt. I anledning härav hava bestämmelser blivit

erforderliga, som i nödig utsträckning reglera handhavandet av de med den

gemensamma väghållningen förenade angelägenheterna. Till förebild för

dessa bestämmelser hava tagits 63—65 §§ i 7 kap. vattenlagen, därvid i förslaget

fått inflyta liknande hänvisningar till vissa paragrafer i 3 kap. nämnda

lag, som där förekomma. Vägkommissionen har motiverat förslaget härutinnan

därmed, att de ifrågavarande bestämmelserna, om de fullständigt intoges

i lagen, skulle komma att upptaga en oproportionerligt stor del av densamma.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna, däribland lantmäteristyrelsen,

hava funnit dessa hänvisningar till vattenlagen olämpliga och förklarat sig

anse de erforderliga bestämmelserna böra intagas i väglagen och där avfattas

i direkt anpassning till de förhållanden, varom i denna lag är fråga. Under

åberopande att redan i den gällande enskilda väglagen förekomma hänvisningtill

skiftesstadgan samt att de nu ifrågasatta hänvisningarna icke syntes kunna

giva anledning till missförstånd, har föredragande departementschefen ansett

nackdelarna av den föreslagna anordningen icke vara större, än att de uppvägdes

av fördelen av att icke erhålla en alltför vidlyftig lag, samt därför anslutit

sig till kommissionens förslag.

Den sålunda föreslagna anordningen synes icke böra godtagas. De bestämmelser,

som med de nya hänvisningarna avses, äro av en väsentligen annan

karaktär än de föreskrifter i skiftesstadgan, till vilka redan i den nuvarande

väglagen hänvisas. De senare innehålla huvudsakligen endast sådant, som

förrättningsmannen har att iakttaga, och även om enligt väglagen någon skulle

förordnas till förrättningsman, som icke är lantmätare, bör tydligen hos honom

förutsättas så pass stor kännedom å skifteslagstiftningens område, att hänvisningen

från väglagen till skiftesstadgan ej skall för honom bereda några

svårigheter. Annorlunda ställer sig saken i fråga om de föreslagna nya hänvisningarna.

De bestämmelser dessa avse gälla regler, som de väghållningsskyldiga

själva hava att iakttaga vid utövande av sin bestämmanderätt i förekommande

vägfrågor. Det måste framstå som synnerligen oegentligt, att uti

en för menige mans — i detta fall de väghållningsskyldigas — egen tillämpning

i så hög grad avsedd lag som förevarande de föreskrifter, som reglera

formerna för bestämmanderättens utövning, väsentligen skola sökas icke i

lagen själv utan i en annan lag, som har till uppgift att reglera förfarandet å

ett helt annat område än vägväsendets. Väl är det sant, att väglagens omfattning

kunnat genom den föreslagna anordningen i viss mån begräusas, men ur

den enskilda sakägarens synpunkt är denna fördel illusorisk, då de felande bestämmelserna

måste av honom sökas å annat håll och härtill kommer, att dessa

bestämmelser icke skola äga direkt utan endast »motsvarande» tillämpning.

Svårigheterna härutinnan ökas, då, såsom i ett fall är förhållandet, den paragraf,

till vilken från väglagen skulle hänvisas, i sin ordning hänvisar till

andra paragrafer i vattenlagen än de i väglagsparagraferna särskilt åberopade.

På grund härav hemställes om sådan omarbetning av förslaget i denna

del, som av de ovan omförmälda, i ärendet hörda myndigheterna förordats.

Härvid synes särskilt böra tagas under övervägande, huruvida åt bestämmel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. ilaj:ts proposition nr 2S.

o;»

serna i enskilda väglagen ovillkorligen måste givas samma fullständighet, som

ansetts erforderlig i vattenlagen, vilket med skäl synes tvivelaktigt. Exempelvis

lärer eu sådan föreskrift som den, vilken innefattas i 3 kap. 15 § första

stycket vattenlagen, knappast vara av något praktiskt behov påkallad i väglagen.

Även torde med skäl kunna ifrågasättas lämpligheten av en sådan anordning,

som av förslaget synes följa, eller att, om t. ex. av tre väghållningsskyldiga

en har att svara för tre femtedelar i företaget, medan eu var av de

båda övriga endast har att svara för en femtedel, de båda senare, om de äro

ense, alltid skulle överrösta den förre.

38 §.

Lagrådet:

I denna paragraf innehålles till en början den allmänna regeln att. då väghållningsskyldig

fastighet delas, skyldigheten övergår ä de nybildade fastigheterna,

vilka sålunda inträda i den förras ställe. Denna regel synes i och

för sig tämligen självfallen, men däremot lära de förhållanden, som uppkomma

i samband med sådan överflyttning av väghållningsskyldigheten, kräva

särskilda föreskrifter, vilka likaledes äro avsedda att meddelas i denna paragraf.

Man har därvid att skilja mellan olika fall, för vilka i viss mån olika

regler gälla.

Därest väghållningen före delningen var så ordnad, att den sedermera delade

fastigheten hade att gemensamt med annan eller andra fastigheter utföra

vägarbetet, och således skyldighetens utgörande skedde genom erläggande av

kostnadsbidrag i förhållande till fastigheten åsatt andelstal. möter intet hinder

för att de nybildade fastigheterna direkt inträda i den delades ställe, en var

för viss del av dennas andelstal, men eljest helt likställda med den eller de övriga

fastigheterna. Vid andelstalets fördelning å de nybildade fastigheterna

skola enligt paragrafen deras taxeringsvärden utgöra delningsgrunden. Någon

ansvarighet utöver vad sålunda å varje ägolott belöper kan i detta fall

ej åligga någon av de nya lotterna, särskilt ingen skyldighet att i vidare mån

än de övriga gemensamt med dem väghållningsskyldiga fastigheterna ansvara

för eventuell brist hos en annan av de nybildade. Detta lärer vara den väsentliga

innebörden i paragrafens första stycke.

I andra stycket åter behandlas det fall. då den delade fastigheten haft en

genom vägdelning bestämd egen väglott att bygga eller underhålla. ^ ill man.

såsom i förslaget, undvika en ny vägdelningsförrättning omfattande denna

väglott. måste här delvis andra regler komma till tillämpning. För arbetets

fullgörande i dess helhet svarar här gent emot de övriga vägintressenterna en

var av de nybildade fastigheterna gemensamt med de andra. Då här således

föreligger ett fall. där väghållning skall utföras av flera fastigheter gemensamt,

är det en konsekvens av förslagets allmänna ståndpunkt att å den .härigenom

uppkomna mindre gemensamheten skola tillämpas förslagets i 32 - 36 §§ givna föreskrifter angående en omedelbart vid vägförrättning bildad gemenskap

mellan väghållare. För den inbördes fördelningen av ansvaret eller med

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

andra ord för andelstalets bestämmande för de nybildade fastigheterna skola

även här deras taxeringsvärden läggas till grund.

Den innebörd, paragrafen sålunda får anses äga, skulle komma till ett tydligare

uttryck, om paragrafen i huvudsaklig överensstämmelse med vad ovan

angivits uppdelades i tre stycken, det första innehållande den allmänna huvudregeln,

det andra de regler, som gälla då väghållningen förut utförts gemensamt,

och det tredje bestämmelserna för det fall att delad fastighet haft egen

väglott. Det hemställes fördenskull om paragrafens omredigering i sådan

riktning.

Stadgandet i 33 § att i fall, då skyldighet att utse styrelse enligt 32 § föreiigger,

arbete å annans mark ej må verkställas eller eljest åtgärd till förfång

för annan vidtagas, innan anmälan om styrelseval gjorts hos länsstyrelsen, är

tydligen avsett att skapa en garanti för att styrelse utan dröjsmål blir utsedd.

Något medel att direkt framtvinga val av styrelse, där sådant i allt fall

uteblir, synes däremot icke vara i lagen anvisat. Visserligen förutsättes i departementschefens

yttrande vid 38 §, att genom de i 32—36 §§ givna reglerna

den, vilkens rätt må vara beroende av att behörig styrelse finnes, kan vid underlåtenhet

att utse styrelse hos länsstyrelsen påyrka förordnande av syssloman

att företräda sakägarna på sätt om styrelse är föreskrivet, men det här

tydligen åsyftade stadgandet i 3 kap. 17 § vattenlagen, vilket enligt 34 § i

förslaget skall äga motsvarande tillämpning å gemenskap mellan väghållningsskyldiga,

avser enligt sin lydelse endast det fall, att styrelse till följd

av ledamots avgång icke vidare är beslutför, och en analogisk tillämpning

därav å fall, då styrelse över huvud aldrig förefunnits, synes möta betänklighet,

helst motiven till vattenlagen ingalunda giva stöd för en dylik tolkning.

Den svårighet, som sålunda kan uppstå för annan part vid mellanhavanden

med en gemenskap av väghållningsskyldiga, torde i praktiken mera sällan

yppas i de fall, där 32—36 §§ äro direkt tillämpliga, i ty att enligt 22 § vid

förrättningen uppdrag skall givas åt en eller flera personer att föranstalta om

styrelseval och dylikt uppdrag väl får förväntas i regel bliva fullgjort. Men

för det i 38 § andra stycket avsedda fall åter, där 32—36 §§ i tillämpliga delar

skola lända till efterrättelse, eller då efter delning av en fastighet, som

haft sig tilldelad viss väglott, väghållningsarbetet skall utföras gemensamt

av de nybildade fastigheterna, ställer sig saken annorlunda. Den gemenskap

mellan väghållningsskyldiga, varom där stadgas, uppkommer nämligen omedelbart

till följd av fastighetens delning utan samband med någon förrättning,

och styrelsevalet blir sålunda helt och hållet beroende av väglottshavarnas

eget initiativ. Då emellertid skyldigheten att svara för arbetet å väglotten,

intill dess väghållningsfrågan blivit ordnad i enlighet med föreskrifterna i

denna paragraf, torde kunna i sin helhet utkrävas av varje andelsägare i

fastigheten, kan måhända däri ligga en tillräckligt kraftig maning för dem att

föranstalta om styrelseval och över huvud tillse, att väghållningsskyldigheten

ej eftersättes.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

97

Övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

Stadgandena i 30 § gälla efter sin ordalydelse endast sådan förening, som

träffas efter den nya lagens trädande i kraft. Det torde emellertid ej vara

förslagets mening, att motsvarande bestämmelser i 27 § av nu gällande lag,

vilka så vitt angår väg på landet i allo överensstämma med de förstnämnda,

skulle förlora sin tillämplighet. Möjligen har man ansett de föreslagna stadgandena

medgiva den tolkning, att även en jämlikt berörda, nu gällande paragraf

tillkommen förening läte sig hänföras under desamma. Med hänsyn

särskilt därtill, att 30 § i förslaget jämväl inrymmer bestämmelser om

väg i stad, synes det emellertid icke lämpligt att i samma lagrum upptaga

bestämmelser rörande äldre förhållanden, vilka endast kunna avse landsbygden.

Vid nu angivna förhållanden lärer det bliva erforderligt att i stället genom

ett tillägg till förslagets övergångsbestämmelser bereda fortsatl tilllämplighet

åt 27 § i gällande lag. Detta tillägg synes lämpligen kunna, inskjutas

mellan de föreslagna andra och tredje styckena och erhålla ungefär

den avfattningen, att vad i 30 § stadgas om förening, som rörande underhåll

av väg å landet träffas efter det nya lagen trätt i kraft, skall gälla jämväl

i fråga om dylik förening ingången dessförinnan efter den 1 januari 1908.

Vidtagande av, en sådan förändring lärer dessutom betinga, att i övergångsbestämmelsernas

fjärde stycke — under nu angivna förutsättning det femte

— hänvisningen till 30 § uteslutes och i stället föregående såväl tredje som

fjärde stycke åberopas.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

Bihang till riksdagens protokoll 1926

1 sand.

28 käft. (Nr 28.)

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr %8.

Utdrag av protokollet över kommunikations ärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 31 december 1925.

N ärvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss,

Möller, Levinson.

Chefen för kommunikationsdepartementet statsrådet Larsson anmäler, efter

gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, lagrådets den 14

september 1925 avgivna utlåtande över det den 8 maj 1925 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om enskilda vägar.

Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande anför föredraganden

:

Med avseende å den föreslagna lagens tillämplighetsområde hava lagrådets

flesta ledamöter i första hand hemställt, att frågan om lagbestämmelser angående

byggande av enskild väg å städernas ej planlagda områden skulle vila

i avvaktan på den fullständiga utredning angående beaktande av stadsplaneintresset

vid ny vägs anläggande å dylika områden, som i samband med pågående

revision av stadsplanelagstiftningen torde komma att förebringas, samt

att även beträffande motsvarande områden, tillhörande köpingar och andra

samhällen å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande

skall iakttagas, i den ifrågasatta lagen undantag skulle göras i avseende å stadgandena

om byggande av enskild väg. I andra hand hava samma ledamöter

framhållit, att därest emellertid behovet av lagbestämmelser även angående

byggande av enskild väg å stads utomplansområde skulle anses vara av den

trängande art, att uppskov med antagande av lagstiftning härutinnan icke borde

ifrågakomma, det borde tagas under övervägande, om ej, utan föregripande

av den slutgiltiga prövningen i samband med revisionen av stadsplanelagstiftningen,

möjlighet funnes att i någon mån minska de risker för stadsplaneintresset,

som en lagstiftning angående byggande av enskild väg å stads utomplansområde

kunde tänkas medföra. Härutinnan hava dessa ledamöter framställt

visst förslag.

En av lagrådets ledamöter har lämnat det remitterade lagförslaget i förevarande

avseende utan anmärkning.

Den av lagrådets flesta ledamöter i första hand gjorda hemställan har jag ej

ansett mig böra biträda. Behovet av en lagstiftning rörande det enskilda väg
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

09

väsendet å städernas utomplansområden har, utan att därvid undantag i något

avseende gjorts, vitsordats från inånga håll, och bland de avgivna yttrandena

saknas icke sådana, däri direkt understrykes behovet av lagbestämmelser rörande

nya vägars anläggning å dessa områden. Även om en del uttalanden i

motsatt riktning föreligga, förefaller det mig dock mindre lämpligt att, då

lagstiftningsåtgärder nu föreslås för ordnande av det enskilda vägväsendet å

städernas utomplansområden, göra undantag i avseende å byggande av väg.

Mot lagrådsmajoritetens berörda hemställan synes även kunna framhållas såsom

något i viss mån oegentligt, att under den mellantid, revisionen av stadsplanelagstiftningen

kan taga, fastighetsägarna å de till köpingar och övriga stadsliknande

samhällen hörande utomplansområdena skulle berövas den möjlighet

de nu äga att tvångsvis erhålla ny väg, helst de nu tillämpade bestämmelserna

för åvägabringande av väg å nämnda utomplansområden så vitt kunnat inhämtas

ej i praktiken medfört ur stadsplanesynpunkt mindre önskvärda

följder. Ytterligare lärer lagrådsmajoritetens förstahandshemställan kunna

giva anledning till den erinran, att enligt densamma den enskilda väglagens

tillämplighetsområde i allt fall ej skulle ur stadsplanelagssynpunkt bliva rationellt

avgränsat, då nämligen väglagen skulle äga full giltighet i fråga om de

områden å landet, beträffande vilka jämlikt 1 kap. 42 § i lagen om fastighetsbildning

i stad förordnats om stadsplans upprättande eller meddelats särskilda

föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande.

Vad åter lagrådets flesta ledamöter i andra hand framhållit därom, att det

remitterade förslaget ej i erforderlig omfattning borttoge de risker för stadsplaneintresset,

som en lagstiftning av ifrågasatt innehåll kunde tänkas medföra,

torde äga sitt berättigande. Det synes nämligen riktigt, såsom anmärkts,

att förrättningsmannen, ehuru vald såsom särskilt skickad att jämväl med

hänsyn till de samhälleliga intressena åstadkomma den bästa lösningen av förekommande

spörsmål, likväl utan stödet av ett materiellt stadgande till skydd

för stadsplaneintresset i regel icke skulle kunna åvägabringa en sådan lösning

av vägfrågan, att detta intresse tillgodosåges. Vad som skulle erfordras vore,

på sätt lagrådsmajoriteten yttrat, ett stadgande om skyldighet att vid byggande

av väg å stads ej planlagda område taga hänsyn till stadens allmänna

intressen, så att genom vägen ett framtida utsträckande av stadsplanen icke

försvårades. Emellertid bär lagrådsmajoriteten ej ansett sig kunna förorda en

bestämmelse av denna allmänna innebörd, innan frågan, om och i vilken mån

vederbörande stad borde vara pliktig att vidkännas de ökade kostnaderna till

följd av att hänsyn sålunda toges till dess intressen, gjorts till föremål för

utredning och prövning. Majoriteten har därför inskränkt sig till att i andra

hand förorda dels stadgande att inom område, för vilket Konungen jämlikt

1 kap. 46 resp. 42 § i lagen om fastighetsbildning i stad förordnat att särskilda

föreskrifter skola tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande,

väg ej finge byggas så, att tillämpningen av sådan föreskrift motverkades,

dels ock stadgande att å område på landet, beträffande vilket förordnande

givits om upprättande av stadsplan, väg ej finge byggas på sådant sätt att

markens ändamålsenliga bebyggande försvårades.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Mot ett införande av de sålunda av lagrådsmajoriteten förordade stadgandena

synes ej vara något att erinra. Beträffande åter vad majoriteten anfört i fråga

om ett stadgande av förut angivna, mera allmänna innebörd beträffande städers

och stadsliknande samhällens utomplansområden, har jag emellertid, efter att

hava i ämnet samrått med de sakkunniga, som inom justitiedepartementet biträda

vid revisionen av stadsplanelagstiftningen, kommit till den uppfattningen,

att hinder ej möter mot att redan nu förorda ett dylikt stadgande. Då lagstiftaren

ansett sig kunna föreskriva, att jorddelning inom städers och stadsliknande

samhällens utomplansområden ej må så verkställas, att markens ändamålsenliga

bebyggande försvåras, utan att ålägga staden eller samhället

någon ersättningsskyldighet, synes hinder ej böra möta att nu meddela en liknande

föreskrift rörande vägs byggande, i avbidan på att förevarande fråga

i samband med revisionen av stadsplanelagstiftningen erhåller sin slutgiltiga

lösning. Den enskilde synes icke kunna fordra, att det allmänna giver

honom gentemot andra enskilda ett tvångsmedel, som kan så utövas, att samhälleliga

intressen därigenom trädas för nära. Intresset av att bebyggandet

sker ändamålsenligt är nämligen ett samhälleligt intresse och alltså ej endast

ett vederbörande kommuns privatekonomiska intresse. På en dylik grunduppfattning

lärer ock hela stadsplanelagstiftningen vila.

På grund härav har i förslagets 9 § insatts ett nytt andra stycke innehållande

dels bestämmelser i de av lagrådsmajoriteten förordade avseenden och

dels föreskrift i syfte att inom stad eller samhälle å landet, där den för städerna

gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, väg å utomplansområde

ej må så byggas, att markens ändamålsenliga bebyggande försvåras. Genom

dessa stadganden jämförda med bestämmelsen i förslagets 22 § därom, att, i

den man förening mellan sakägarna ej kan åstadkommas, saken skall av förrättningsmannen

med gode männen prövas jämlikt de i denna lag stadgade

grunder, bliva förrättningsmannen och gode männen förpliktade att, då fråga

om vägs byggande blir föremål för deras prövning, i sina avgöranden i behörig

mån beakta jämväl stadsplaneintresset.

Om man sålunda med direkta lagföreskrifter tillförbinder förrättningsmannen

med gode männen att på angivet sätt taga hänsyn till stadsplaneintresset,

synes man näppeligen böra tillåta sakägarna att utan att dylika hänsyn behörigen

iakttagas vid förrättning träffa förening om vägs byggande inom de områden,

varom nu är fråga. Det synes därför ligga nära till hands att åt förrättningsmannen

med gode männen uppdraga att ur berörda synpunkt pröva

och godkänna sålunda träffad förening. Till förebild härutinnan kan i viss

mån tjäna vattenlagens 10 kap. 57 §, däri det beträffande överenskommelse mellan

sakägarna vid förrättning rörande torrläggningsföretag m. m. heter, att om

överenskommelsen angår annat än beloppet av sakägare tillkommande ersättning,

den ej skall vara gällande, med mindre den av synemännen prövas lämplig.

På grund härav har nu i 21 § av förslaget till lag om enskilda vägar tillagts

ett stycke av innehåll, att om förening angår fråga om byggande av väg å

stads eller stadsliknande samhälles utomplansområde eller å område, som avses

i 1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen, föreningen icke skall vara gällande

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

101

utan att den av förrättningsmannen med godo männen prövas överensstämma

med de i 9 § andra stycket givna stadganden.

Med sålunda i 9 och 21 §§ gjorda tillägg synes ■—- i avvaktan på den revision

av väglagstiftningen för samhällen, som i samband med genomförandet av en

ny stadsplanelagstiftning må komma till stånd — möjlighet vara given, att

stadsplaneintresset blir på ett tillräckligt effektivt sätt tillvarataget.

Även i övrigt har jag låtit det remitterade förslaget undergå åtskilliga förändringar,

därvid de anvisningar iakttagits, som givits av lagrådets samtliga

ledamöter eller varom, vid 4 och 21 §§, lagrådets flesta ledamöter förenat sig.

Den förutsättning, under vilken lagrådets flertal hemställt om vissa ändringar

i 14 § beträffande förordnande av förrättningsman i stad och vissa samhällen

å landet, är, med bibehållande av det remitterade förslagets ståndpunkt

i fråga om lagens tillämplighetsområde, ej för handen. Denna hemställan torde

således ej påkalla något yttrande från min sida.

Två av lagrådets ledamöter hava, beträffande den i det remitterade förslagets

10 § medgivna möjligheten att tvångsvis utverka tillstånd att för väghållningsskyldig

fastighet från annan fastighet taga sand, grus eller sten, ansett lämpligast,

att åtminstone tills vidare skyldighet att tåla dylikt tvångsservitut lädes

endast å annan i fråga om samma väg väghållningsskyldig fastighet. Utöver

vad vägkommissionen härutinnan yttrat, hava nu nämnda lagrådsledamöter

såsom skäl för dylik begränsning åberopat, att skyldighetens fastslående

även för fastigheter utanför vägsamfälligheten syntes medföra nödvändigheten

av ändrade stadganden beträffande fullföljd av talan mot förrättning enligt

enskilda väglagen. Om man emellertid i likhet med mig eljest anser önskligt,

att tvångsrätt av ifrågavarande art må kunna göras gällande i den utsträckning,

det remitterade förslaget innehåller, synes frågan om sättet för

fullföljd av talan mot förrättning, vid vilken ifrågavarande stadgande vunnit

tillämpning, icke böra få hindra ett införande av tvångsrätten i önskad omfattning.

Vad då angar sättet för fullföljd av talan mot förrättning enligt den enskilda

väglagen, hava samma lagrådsledamöter, sonr vid 10 § hemställt om viss inskränkning

i den däri medgivna tvångsrätten, vid 24 § förklarat, att för den

händelse icke den i 10 § avsedda rätt begränsades att gälla allenast gentemot

fastighet, som själv hade att deltaga i vägarbetet, godkännande av 24 § i dess

föreslagna avfattning icke kunde tillstyrkas. I stället hava förordats bestämmelser,

i huvudsak överensstämmande med angivna stadganden i den nu upphävda

1879 års dikningslag. En tredje ledamot av lagrådet har förklarat, att

därest i förslaget bibehölles det i 10 § innefattade stadgandet, att rätt må upplåtas

till hämtning av vägmaterial även å utomstående fastighet, emot vilket

stadgande denne ledamot för sin del icke funnit anledning till erinran, samme

ledamot biträdde den av nyssnämnda två ledamöter beträffande 24 § gjorda

hemställan.

Till stöd för denna hemställan hava sist omförmälda två lagrådsledamöter

framhållit de svårigheter, som med nu tillämpade sätt för talans fullföljande

förelåge för den med förrättning missnöjde sakägaren att bringa den därvid

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

avgjorda frågan under domstols prövning. Vidare liar gjorts gällande, att bättre

överensstämmande med förrättningens karaktär av förundersökning skulle

vara, att därest icke vid förrättningen förlikning åvägabragts mellan sakägarna

eller om icke alla sakägarna vore nöjda med undersökningsförrättarens utlåtande,

det vore sökandens sak att bringa frågan under domstols prövning.

Enligt 1879 års dikningslag, som beträffande däri avsedda företag för vissa

fall föreskrev förundersökning, hade missnöjd sakägare, som icke själv sökt

förrättningen, endast att i viss ordning anmäla sitt missnöje, varefter sökanden

skulle till domstolen instämma saken i hela dess vidd vid äventyr att frågan

eljest förfallit. Särskilt har påpekats, att ett godkännande av 10 § i det remitterade

förslaget torde hava till följd, att esomoftast i förrättningen komme

att indragas sakägare, vilka endast så till vida berördes av det vägföretag, som

med förrättningen avsåges, att skyldighet ålades dem att tåla begagnandet av

deras fastigheter för hämtning av vägmaterial. Det vore i hög grad obilligt, om

en dylik sakägare för att få sin talan prövad av domstol skulle vara nödsakad

stämma icke blott dem, som vore hans verkliga motparter, i det att vid förrättningen

tillerkänts dem rätt att å hans fastighet taga vägfyllnadsämnen, utan

därjämte alla övriga, som i avseende å vägfrågan vore sakägare.

Det skall icke förnekas, att det kan synas i viss mån naturligare och rättvisare

att, på sätt det av lagrådets flertal framförda förslaget innebär, lägga

besväret och kostnaderna samt risken för målets behöriga anhängiggörande

å sökanden, d. v. s. den som i första hand vill få vägen eller ett ordnande av

vägunderhållet till stånd. Ej heller lärer kunna motsägas, att det sålunda

föreslagna sättet för talans fullföljande bättre överensstämmer med förrättningens

karaktär av förundersökning. Men det förefaller betänkligt att giva en

med förrättningen i något, även det minsta avseende missnöjd sakägare —

själv icke sökande — ett så lätt begagnat medel att omintetgöra förrättningen

eller tvinga saken till domstol som ett muntligt tillkännagivande av missnöje

vid förrättningens avslutande eller en skriftlig missnöjesanmälan till länsstyrelsen,

vilken anmälan tydligen icke ens skulle behöva innehålla de skäl, på

grund av vilka den missnöjde intagit sin ståndpunkt. Svårigheterna att få ett

vägföretag eller ett ordnat underhåll till stånd skulle därigenom komma att

väsentligt ökas. Antalet till domstol fullföljda vägmål torde i sådant fall

komma att stiga, och detta utan att man med säkerhet kunde säga, att det

skulle lända allmänheten till båtnad. Beaktas bör även, att man på dikningsrättens

område övergivit 1879 års dikningslags bestämmelser om fullföljande

av talan samt övergått till ett system med besvärsförfarande vid vattendomstolarna,

detta tydligen för att vinna förenkling i proceduren och därmed

bereda sökanden en lättnad.

Ehuru det måste erkännas, att den nuvarande anordningen är behäftad med

vissa brister, vilka, på sätt lagrådet antytt, framträda starkare i fråga om sakägare,

som icke äro vägintressenter, synes det av lagrådets flertal föreslagna

systemet icke i det hela erbjuda sådana fördelar, att ett utbyte däremot av gällande

fullföljdsordning kan förordas.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Rungl. Maj:is proposition nr 28.

103

Vad i övrigt av särskilda bland lagrådets ledamöter anförts har icke synts mig

böra föranleda ändring i det remitterade förslaget.

X redaktionellt avseende hava ändringar vidtagits i vissa paragrafer.

Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med vad sålunda anförts omarbetat

förslag till lag om enskilda vägar och hemställer, att förslaget måtte,

jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Ivonungen. att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Waldemar IT7iens.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. JoU 1926:63 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om enskilda vägar ävensom i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten